Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. D. 2,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R

1942:25

FOLKHUS HÅLLNINGS DEPARTEMENTET

STATSMAKTERNA OCH FOLKHUSHÅLL NINGEN UNDER DEN TILL FÖLJD AV STORMAKTSKRIGET 1939 INTRÄDDA KRISEN DEL II TIDEN JULI 1940—JUNI

Redogörelse utarbetad för ekonomisk

inom rikskommissionen försvarsberedskap

S T O C K H O L M 19 4 2

Statens offentliga utredningar 1942 K r o n o l o g i s k . Betänkande med förslag till plan för organisationsarbetet inom försvarsväsendet. Beckman. 733 s. Fö. (Till betänkandet höra dels en bilaga innehållande personalförteckningar m. m., avsedd endast för tjänstebruk, dels ock ett hemligt bihang i t r e delar.) 2. Betänkande med förslag till lag med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag. Marcus. 22 s. Fi. 3. Promemoria rörande bostadsförsörjningen. Av A. Johansson. Beckman. 77 s. S. 4. De yngre sjukhusläkarnas avlönings-, arbets- och bostadsförhållanden. Beckman. 106 s. S. 5. Promemoria med förslag till utvidgad vanhävdslagstiftning. Marcus. 55 s. Jo. 6. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 1. Allmänna uppgifter angående den tekniskt-vetenskapliga forskningsverksamhetens nuvarande läge m. m. — Allmänna synpunkter rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningen. — Erforderliga åtgärder för den tekniskt-vetenskapliga forskningens främjande och statens medverkan därvid. Hseggström. 195 s. H. 7. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 2. Förslag till åtgärder för främjande av den tekniskt-vetenskapliga forskningen på byggnadsområdet. Hseggström. 76 s. H. 8. 1938 å r s pensionssakkunniga. Betänkande med förslag till tjänste- och faniiljepensionsreglementen för arbetare i statens tjänst. Marcus. 135 s. Fi. 9. 1941 å r s lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag till folkskolans, avlöningsreglemente m. m. Marcus. 191 s. Fi. 10. Betänkande med förslag till brandlag och brandstadga m. m. ;Norstcdt. 164 s. K. 11. Betänkande med utredning och förslag angående betygssättningen i folkskolan. Hseggström. 330 s. E.

f ö r t e c k n i n g 12. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 3. Förslag till åtgärder för skogsproduktforskningens ordnande. Hseggström. 124 s. H. 13. Betänkande och förslag angående förhållandet lmellan arbetsuppgifter och löneställning vid statens järnvägar. Del 4. Järnvägsstyrelsen. Beckman. 88 s.. K. 14. Promemoria angående hyresreglering. Norstedt. 54-s. Ju. 15. Betänkande med förslag till lag om vapenfria värnpliktiga. Beckman. 108 s. Fö. 16. Betänkande med förslag rörande den centraha förvaltningsverksamheten inom försvarsväsendet. Hseggström. 360 s. F ö . 17. Betänkande med utredning och förslag angående barnmorskeväsendet. Idun. 101 s. 1 karta. S. 18. Beskattningsorganisationssakkunnigas betänkandie med förslag till ändrad organisation av kamniarirälten. Marcus. 128 s. Fi. 19. Betänkande med utredning och förslag ang. :semester lör husmödrar. Norstedt. 96 s. S. 20. Utredning angående värmekostnaden i hyreshus. Idun. 187 s. S. 21. Betänkande med förslag till främjande av utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor. Marcus. 96 s. Fi. 22. Förslag till ny lag om behörighet att utöva läkarkonsten, m. m. Norstedt. 251 s. S. 23. Promemoria med förslag angående registreringen ai landets företagare m. m. Marcus. 60 s. H. 24. Betänkande angående bilregistrering m. m. Hseggström. 103 s. 12 bil. K. 25. Statsmakterna och folkhushållningen under dem til i följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 2. Tiden juli 1940—juni 1941. Idun. 504 s. Fo.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, ä r tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra bcgynneLsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. — jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning <nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1942: 25 FOLKHUSHÄLLNINGSDEPARTEMENTET

STATSMAKTERNA

OCH

FOLKHUSHÅLLNINGEN

UNDER DEN TILL FÖLJD AV STORMAKTSKRIGET 1939 INTRÄDDA KRISEN DEL II TIDEN J U L I 1940 —JUNI 1941

Redogörelse

utarbetad ekonomisk

inom rikskommissionen försvarsberedskap

STOCKHOLM

1942 IDUNS TRYCKERI AKTIEBOLAG, ESSELTE AB. 119414

CtKHOV

för

Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 17 november 1939 framläggas härmed av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap utarbetade redogörelser för andra halvåret 1940 och första halvåret 1941 beträffande under rådande krisläge vidtagna statsåtgärder på folkhushållningens område. Till plan och uppställning samt till sättet för ämnesbehandlingen överensstämma dessa redogörelser i allt väsentligt med de förut för perioderna augusti—december 1939 och januari—juni 1940 offentliggjorda (S. O. U. 1941 nr 18). En viss utökning av innehållet har skett så till vida, att de till texten knutna bilagorna kompletterats med förteckningar över importföreningar, över utfärdade ransoneringskort för livsmedel m. m. samt över varor, som intill utgången av juni 1941 lagts under beslag. Fylligare, statistiskt dokumenterade översikter angående försörjningsläget ha icke ansetts böra medtagas i de nu framlagda redogörelserna, lika litet som i de tidigare publicerade. Såsom förut hänvisas beträffande den ekonomiska situationen och dess förändringar till Konjunkturinstitutets halvårsrapporter över konjunkturläget samt beträffande det statsfinansiella läget till redogörelserna härför i statsregleringspropositionerna. Biträde vid redogörelsernas avfattande har i viss utsträckning lämnats av befattningshavare inom vederbörande ämbetsverk och kristidsorgan. Stockholm i november 1941.

INNEHÅLL Tredje avdelningen Tiden juli—december

1940. Sid.

1. I n l e d n i n g 2. B e r e d s k a p s l a g s t i f t n i n g s a m t a n n a n a v k r i s l ä g e t f ö r a n l e d d l a g s t i f t n i n g av allmän natur Tvångsförfogande över egendom sid. 14. — Påföljder vid olovlig överlåtelse av ransonerade varor sid. 15. — Bestämmelser ang. förvaltningsmyndigheterna samt ang. patent- och förmynderskaps- m. fl. ärenden vid krig eller krigsfara sid. 15. — Enskilda organisationer och förvaltningsorgan och deras verksamhet vid krig eller krigsfara sid. 17. — Försäkringsväsendet sid. 18. — Den militära beredskapstjänsten sid. 22.

11 14

3. K r i s t i d s o r g a n i s a t i o n e n Livsmedelshushållningen: den centrala organisationen sid. 24; den lokala organisationen sid. 24. — Trafikväsendet sid. 26. — Arbetsmarknaden sid. 28. — Informationsverksamheten sid. 29.

4. J o r d b r u k e t o c h l i v s m e d e l s h u s h å l l n i n g e n Försörjningsläget sid. 31. — Prisregleringen på jordbruksområdet sid. 34. —• Tillgodoseendet av jordbrukets behov av arbetskraft sid. 40. — Motordriften vid jordbruket sid. 42. — Konstgödselregleringen sid. 43. — Försörjningen med skördegarn sid. 44. — Brödsädsregleringen sid. 45. — Fodermedelsregleringen sid. 54. — Statligt stöd för uppförande av siloanläggningar för ensilagefoder sid. 61. — Potatisförsörjningen sid. 62. — Befordrande av inhemsk linodling sid. 63. — Oljeväxtodlingen sid. 63. — Fläskregleringen sid. 64. — Matfettregleringen sid. 67. — Begleringen av handeln med socker och sirap sid. 76. — Begleringen av handeln med kaffe, te och kakao sid. 77. — Beglering av handeln med ris och risgryn sid. 80. — Åtgärder för bättre tillvaratagande av inhemska frukter och bär sid. 80. — Inventeringar av landets lörråd av vissa livsmedel m. m. Jordbruksinventcringar sid. 82. — Särskilda åtgärder för lagerhållning av mjöl och socker sid. 82.

5. I n d u s t r i e n översikt av produktionsutvecklingen sid. 84. — Begleringsåtgärder beträffande råvaruförsörjning, produktion och konsumtion: allmänt sid. 86; metaller sid. 87; textilvaror sid. 89; hudar, skinn och läder sid. 91; gummivaror sid. 92; feta oljor och fettämnen, tvättmedel m. m. sid. 9 3 ; gasverkens biprodukter sid. 97. — Åtgärder för ökning av varutillgången. Ersättningsproduktion sid. 97. — Tillgodogörande av skrot och avfallsprodukter sid. 102. — Anläggningar för utvidgad krigsmaterieltillverkning sid. 102. — Kontrollåtgärder sid. 103.

6. B r ä n s l e - och s m ö r j m e d e l s h u s h å l l n i n g e n

104¶A. Fasta bränslen 104 Försörjningsläget sid. 104. — Handels- och förbrukningsreglering sid. 106. — Prisreglering å stenkol och koks sid. 111. — Prisreglering å ved sid. 112. — Vedoch träkolsproduktionen sid. 113. — Torvproduktionen sid. 116. B. Flytande bränslen HO Bensin och lättbentyl sid. 117. — Fotogen, motorbrännolja och eldningsolja sid. 118. — Tjära sid. 119. — Skifferolja sid. 120. — Sulfitsprit sid. 121.

6 Sid. 123 120

C. Gengas D. Smörjmedel

7. Kraftförsörjningen 130 Produktion och distribution av elektrisk kraft sid. 130. — Åtgärder för landsbygdens elektrifiering sid. 132. 8. Statlig lagerhållning

9. Utrikeshandeln 137 Statistisk överblick sid. 137. — Exportreglering sid. 139. — Importreglering sid. 140. — Diverse frågor rörande utrikeshandelns reglering sid. 141. — Handelsavtal sid. 142. — Importföreningar sid. 146. 10. Sjöfarten 150 Sjötrafikens omfattning sid. 150. — Fartygsbeståndet sid. 151. — Fraktfartsregleringen sid. 152. — Bränsleförsörjningen sid. 154. — Det brittiska navicertsystemet sid. 156. — Det tyska lejdebrevssystemet sid. 157. — Petsamoleden sid. 157. — Anordnande av vissa farleder sid. 158. — Neutralitets- och sjöfartsskydd sid. 159. 11. Landtrafiken

160 A. Statens järnvägar B. De enskilda järnvägarna C. Motorfordonstrafiken

160 165 165

12. Postverket

13. Telegrafverket

14. Krigsriskförsäkring Transportförsäkring sid. 172. — Olycksfallsförsäkring sid. 175.

15. Arbetsmarknaden. Lönefrågor och social hjälpverksamhet 176 Statistisk överblick sid. 176. — Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden sid. 177. — Arbetsmarknadskommissionens verksamhet sid. 180. — Kollektivavtalen och andra lönefrågor sid. 183. 16. Sjukvård och läkemedelsanskaffning

17. Priser och prisreglering 187 översikt av prisutvecklingen sid. 187. — Prisreglering och priskontroll sid. 189. 18. Penningväsendet 194 19. Statsfinanserna 197 Tilläggsstat I för budgetåret 1940/41 sid. 197. Skattelagstiftning sid. 198. Statsskulden sid. 205. 20. Statlig informationsverksamhet

207 Fjärde avdelningen Tiden januari—juni

1941.

1. Inledning 2. Beredskapslagstiftning av allmän n a t u r

215 samt annan

av krisläget föranledd

lagstiftning 217

7 Sid. Tvångsförfogande över egendom sid. 217. — Patentlagstiftning sid. 218. — Statsförvaltningen vid krig eller krigsfara sid. 218. — Utrikeshandeln sid. 218. — Försäkringsväsendet sid. 219. — Arbetsmarknaden sid. 219. — Den militära beredskapstjänsten m. m. sid. 219. — Sjukvården sid. 222. — Prisregleringen sid. 222. — Penningväsendet sid. 225. — Det civila luftskyddet sid. 226. — Utrymning sid. 226. — Undanförsel av varuförråd sid. 228. 3. K r i s t i d s o r g a n i s a t i o n e n 229 Departementsindelningen sid. 229. — Livsmedelshushållningen sid. 230. — Industrien sid. 232. — Bränslehushållningen sid. 232. — Trafikväsendet sid. 232. — Försäkringsväsendet sid. 232. — Priskontrollen sid. 232. — Utrymningsväsendet sid. 233. — Informationsverksamheten sid. 233. 4. J o r d b r u k e t o c h l i v s m e d e l s h u s h å l l n i n g e n 235 Försörjningsläget sid. 235. — Prisregleringen på jordbruksområdet sid. 238. — Krislån till jordbrukare sid. 245. — Tillgodoseendet av jordbrukets behov av arbetskraft sid. 246. — Motordriften vid jordbruket sid. 249. — Konstgödselregleringen sid. 250. — Skördegarnsregleringen sid. 251. — Förbud mot användande av torvströ m. m. som bränsle sid. 252. — Begleringen beträffande brödsäd och brödsädsprodukter, ärter och bönor sid. 253. — Fodermedelsregleringen sid. 255. — Låneverksamheten för artificiell grästorkning och ensilageberedning sid. 260. — Potatisförsörjningen sid. 260. — Regleringen av sockernäringen sid. 262. — Oljeväxtodlingen sid. 263. — Kött- och fläskregleringen sid. 264. — Begleringen beträffande mjölk och matfett sid. 267. — Regleringen av äggmarknaden sid. 272. — Regleringen av handeln med socker och sirap sid. 273. — Regleringen av handeln med kaffe, te och kakao sid. 273. — Fisket och fiskförsörjningen sid. 275. — Åtgärder för tillvaratagande av inhemska frukter och bär m. m. sid. 277. — Reglering av handeln med torkad frukt, kryddor m. m. sid. 279. — Personkort såsom legitimation för utfående av ransoneringskort sid. 280. — Inventeringar på jordbruks- och livsmedelsområdena sid. 283. 5. I n d u s t r i e n 285 Översikt av produktionsutvecklingen sid. 285. — Utvecklingen inom särskilda industriområden sid. 286. — Regleringsåtgärder beträffande råvaruförsörjning, produktion och konsumtion: metaller sid. 289; cement sid. 290; textilvaror sid. 291; hudar, skinn och läder sid. 295; gummivaror sid. 296; feta oljor och fettämnen, tvättmedel m. m. sid. 298; andra kemiska produkter sid. 303. — Åtgärder för ökning av varutillgången. Ersättningsproduktion: metaller sid. 304; verkstadsprodukter sid. 305; spånadsämnen sid. 306; kemiska produkter sid. 307. 6. B r ä n s l e - och s i n ö r j m e d e l s h u s h å l l n i n g e n

309 A. Fasta bränslen 309 Försörjningsläget sid. 309. — Handels- och förbrukningsreglering: regleringsåtgärder avseende första halvåret 1941 sid, 310; regleringsåtgärder avseende bränsleåret 1941/42 sid. 313. — Prisreglering beträffande stenkol och koks sid. 318. — Prisreglering beträffande ved och träkol sid. 318. — Vedproduktion och vedanskaffning sid. 320. — Träkolsproduktionen sid. 328. — Torvproduktionen samt reglering av handeln med bränntorv sid. 331. B. Flytande bränslen 335 Bensin och lättbentyl sid. 336. — Fotogen, motorbrännolja och eldningsolja sid. 336. — Skifferolja sid. 338. — Sulfitsprit sid. 339. — Tjära sid. 341. — Åtgärder för beredande av ökade lagerutrymmen för flytande bränslen sid. 344. G. Gengas m. m D. Smörjmedel

345 ^

7. K r a f t f ö r s ö r j n i n g e n 354 Produktion och distribution av elektrisk kraft sid. 354. — Landsbygdens elektrifiering sid. 355. 8. S t a t l i g l a g e r h å l l n i n g

8 Sid. 9. Utrikeshandeln 360 Statistisk överblick sid. 360. — Exportreglering sid. 363. — Importreglering sid. 364. — Transitering sid. 365. — Kontroll över utrikeshandeln. Betalningsförhållanden m. m. sid. 365. — Exportkredit sid. 366. — Handelsavtal sid. 367. 10. Sjöfarten 371 Sjötrafikens omfattning sid. 371. — Fartygsbeståndet sid. 373. — Fraktfartsregleringen sid. 374. — Bränsleförsörjningen sid. 376. — Krigsriskersättning till sjömän sid. 377. — Falsterboleden sid. 378. — Neutralitets- och sjöfartsskydd sid. 378. 11. Landtrafiken

380 A. Statens järnvägar B. De enskilda järnvägarna C. Motorfordonstrafiken

380 384 385

12. Postverket

13. Telegrafverket

14. Krigsriskförsäkring Transportförsäkring sid. 393. — Olycksfallsförsäkring sid. 394.

15. Arbetsmarknaden. Lönefrågor och social hjälpverksamhet 396 Statistisk överblick sid. 396. — Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden sid. 397. — Arbetsmarknadskommissionens verksamhet sid. 399. — Anslagsfrågor m. m. rörande arbetsmarknadens reglering samt hjälpverksamheten vid arbetslöshet sid. 406. — Kollektivavtalen och krisen sid. 411. —• Dyrtidstillägg å folkpensioner och invaliditetsunderstöd m. m. sid. 415. 16. Bostadsfrågan 417 Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen sid. 417. — Socialstyrelsens bränsleklausul sid. 422. 17. Sjukvård och läkemedelsanskaffning

18. Priser och prisreglering 426 översikt av prisutvecklingen sid. 426. — Den allmänna prispolitiken och dess samband med penningpolitiken sid. 429. — Prisreglerande och priskontrollerande åtgärder sid. 433. 19. Penningväsendet

20. Statsfinanserna 438 Statsregleringen för budgetåret 1940/41 sid. 438. — Statsregleringen för budgetåret 1941/42 sid. 439. — Skattelagstiftning sid. 440. — Statsskulden sid. 444. 21. Statlig informationsverksamhet

447 Bilagor. Bilaga

Bilaga Bilaga Bilaga Bilaga

1. Förteckning över författningar av beredskapskaraktär eller eljest sammanhängande med kristidsförhållandena, utfärdade under tiden 1 juli 1940—30 juni 1941 453 2. Förteckning över de centrala kristidsmyndigheterna samt deras ledande personal, sakkunniga, rådsledamöter m. fl. den 1 juli 1941 480 3. Förteckning över importföreningar 490 4. Ransoneringskort för livsmedel m. m., utdelade intill utgången av juni 1941 494 5. Förteckning över varuslag, som lagts under beslag före den 1 juli 1941 497

Tredje avdelningen Tiden juli—december 1940

1. Inledning. Vid ingången av andra halvåret 1940 befann sig vårt land i ett ur försörjningssynpunkt betydligt vanskligare läge än vid årets början. Främst hade detta sin grund i den skärpta avspärrning av handelsförbindelserna västerut, vilken blev en följd av krigshändelserna i Danmark och Norge i april. Avstängningen från de vanliga importkällorna gjorde, att knapphet inträdde på många viktiga varuområden, en knapphet som i fortsättningen kunde förväntas bli mer och mer framträdande. Produktionen inom näringsgrenar, som voro beroende av främmande råmaterial, måste då komma att försvåras och förefintliga lager tömmas. Då avspärrningen med minst samma tyngd träffat exporten som importen, hade detta medfört en vittgående avsättningskris för de stora exportnäringarna, särskilt skogsindustrierna, vilka haft sina huvudsakliga marknader i Västeuropa och transoceana länder. Särskilt bekymmersamma tedde sig utsikterna för försörjningen med flytande bränslen. Vad det fasta importbränslet angår funnos fortfarande tillförsel möjligheter från vårt södra grannland, möjligheter, som det gällde att söka väl tillvarataga. Men hela bränsleförsörjningen måste omläggas med utnyttjande i en helt annan omfattning än tidigare av inhemska tillgångar, i främsta rummet skogens produkter. Svårartade verkningar särskilt ur arbetsmarknadssynpunkt voro vidare att motse genom den av flera samverkande omständigheter förorsakade, fortsatta inskränkningen i byggnadsverksamheten. En avsevärd produktion för försvarsändamål fortgick alltjämt om än i något lugnare takt än förut. Men den härigenom inom vissa industrigrenar skapade högkonjunkturen kunde blott delvis motväga de redan på vissa områden framträdande depressionstendenserna. Till allt detta kommo de hotande utsikterna för en dålig skörd. Allvarlig tedde sig, trots nämnda tendenser till konjunkturavmattning, risken för en inflationsrörelse, framkallad å ena sidan av varuknappheten, å andra sidan av de vittgående krav, som staten för militära ändamål ställde på både varu- och arbetsmarknaderna, och den därigenom framkallade allmänna köpkraftsökningen. Särskilt med hänsyn till nödvändigheten att reglera vissa trängande finansierings- och skattefrågor men även för att fatta beslut i en rad av tidsläget

12 föranledda lagstiftningsärenden befanns ofrånkomligt att under senare delen av år 1940 liksom under hösten 1939 inkalla en urtima riksdag. Denna sammanträdde den 2 augusti och pågick t. o. m. den 30 december 1940. Vid riksdagens början framlades av Kungl. Maj:t en proposition, betecknad nr 1, angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1940/41. Propositionen inleddes med en av finansministern meddelad översikt över innebörden av den dittillsvarande utvecklingen och de konsekvenser för den ekonomiska politikens allmänna inriktning, som särskilt händelserna under senare delen av våren 1940 måste få genom sin djupgående inverkan på försörjningsläget. Det framhölls här, hurusom det redan från början av kriget stått klart, att vår ekonomiska politik måste successivt anpassas efter förskjutningar i balansen mellan samtidigt föreliggande inflations- och depressionstendenser. Till en början dominerade riskerna för en fortgående kraftig prisstegring. Men under utvecklingens gång måste uppmärksamheten i stigande grad riktas på de problem, som tendenserna till produktionsinskränkningar reste, utan att man därför kunde säga, att inflationsriskerna minskats. Krigets utvidgning i början av april 1940 markerade visserligen ingen brytningspunkt i den ekonomiska utvecklingen men medförde härvidlag den avgörande förändringen. Dess huvudsakliga betydelse för den ekonomiska politiken sammanfattades i propositionen på följande sätt: importprisutvecklingen upphörde att utgöra ett riskmoment; en stigande varuknapphet framträdde som en faktor, som under rådande förhållanden kunde befaras driva prisnivån snabbt i höjden; försämrad materielförsörjning och väsentligt minskade exportmöjligheter medförde en betydande risk för arbetslöshet och för bristande utnyttjande av landets kapitalresurser; utrymme skapades för en omfattande ersättningsproduktion. Härtill kom, att varuknappheten väsentligt ökade den betydelse, som löneavtalens kompensationsbestämmelser kunde få för prisutvecklingen, att de dåliga skördeutsikterna i och för sig voro ägnade att påverka jordbrukspriserna i stegrande riktning samt att statsutgifterna fortsättningsvis lågo på en mycket hög nivå, samtidigt som dock en småningom inträdande minskning i försvarsväsendets anspråk på industrien och landets arbetskraft var att motse. Riktlinjerna för det handlingsprogram, vartill det ovan karakteriserade läget gav anledning, angåvos sålunda: »I ett läge, där inflationstendenser på detta sätt bryta sig mot depressionstendenser, blir uppgiften att häva arbetslösheten utan att ge prisstegringen näring och att hejda prisnivåns höjning utan att öka sysselsättningssvårigheterna. För att förverkliga detta mål krävas väl samordnade åtgärder över ett vidsträckt fält. De genom depressionstendenserna friställda produktionsmedlen måste bringas till sådan användning, att varuknappheten lindras. Produktionsformerna måste förnyas och effektiviseras, så att den produktiva verksamheten därigenom kompenseras för

13 höjda kostnader utan ytterligare prisstegring. Spekulativa tendenser till prisstegring måste hindras att sprida sig och driva prisnivån i höjden. Fri köpkraft, tillskapad genom försvarsutgifternas stegring, produktionsstödjande åtgärder och vinstbildande prishöjningar, måste neutraliseras genom ökad sparsamhet inom enskild och offentlig hushållning och genom åtgärder mot spekulativa köp. Och slutligen måste åtgärderna avvägas så, att de ekonomiska spänningarna olika grupper emellan icke skärpas genom kapitalförstöring på vissa håll och underlättad förmögenhetsbildning på andra eller genom en nedpressning av några samhällsgruppers inkomster samtidigt som andra sättas i tillfälle att bibehålla eller förbättra sin standard.»

•

2.

Beredskapslagstiftning samt annan av krisläget föranledd lagstiftning av allmän natur.

Vissa nya beredskapsförfattningar ha utfärdats under senare halvåret 1940. En grupp av dessa författningar utgöres av lagar, vilka avse att säkerställa den offentliga förvaltningens och det enskilda företagsväsendets funktionerande under krig eller krigsfara samt att möjliggöra för enskilda att i ett sådant tidsläge i vissa avseenden undgå rättsförluster. Ytterligare utbyggnad har skett i lagstiftningen angående försäkringsväsendet under krig eller krigsfara. Förfoganderätts- och varuregleringslagstiftningen h a r i viss mån effektiviserats, varjämte de ekonomiska bestämmelserna angående de till beredskapstjänst inkallade och deras familjer kompletterats, bl. a. genom föreskrifter om värnpliktslån. Tvångsförfogande över egendom. Kungörelsen den 30 december 1939 (nr 954) med förordnande jämlikt lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen m. fl. lagar har genom en kungörelse den 2 juli 1940 (nr 662) i visst avseende ändrats. Förstnämnda författning stadgade, att den genom ifrågavarande lag skapade möjligheten att vid statligt ianspråktagande av förnödenheter jämlikt någon av de härutinnan gällande lagarna låta ersättningen under högst sex månader innestå å postgirokonto skulle äga tillämpning i fråga om fartyg, hästar och hästfordon samt motorfordon och motorredskap. Genom kungörelsen nr 662/1940 ha från lagens tillämpning undantagits hästar och hästfordon. Kungörelsen den 26 maj 1939 (nr 414) med vissa bestämmelser om företrädesrätt med avseende å planläggning av rekvisition och förfogande m. m. (se del I sid. 19), vilken redan tidigare genom kungörelser nr 923/1939 och 426/1940 i vissa avseenden ändrats, har undergått ytterligare ändring genom kungörelse den 22 november 1940 (nr 931). Genom kungörelsen nr 426/1940 har förstnämnda författnings giltighetsområde utsträckts att jämväl omfatta fastighet, som är avsedd att vid utrymning tagas i anspråk för inkvartering, varjämte föreskrivits, att utrymningskommissionen (tidigare luftskyddsinspektionen) skall föra ett centralt kortregister rörande de i länsstyrelsernas förteckningar upptagna fastigheterna. Genom kungörelsen nr 931/1940 har bl. a. stadgats skyldighet för ägare eller innehavare av ianspråktagen

15 fastighet att beträffande denna till vederbörande myndighet anmäla inträffad överlåtelse, nyttjanderättsupplåtelse, rivning, ombyggnad m. m. Påföljder vid olovlig överlåtelse av ransonerade varor. Genom kungörelse den 20 december 1940 (nr 1032) ha bestämmelser utfärdats angående påföljder vid olovlig överlåtelse av varor, som genom särskilda, tidigare författningar underkastats försäljningsreglering. Enligt den ifrågavarande kungörelsen kan domstol, därest vara överlåtits i strid mot bestämmelserna i vederbörlig regleringsförfattning — förutom att ådöma straff för förseelsen efter vad därom stadgats i regleringsförfattningen — tillika förplikta den dömde att till kronan utge ersättning för värdet av vad som olovligen överlåtits. Domstolen kan ock förklara sådana förråd av varan förverkade, som ägas eller innehas av den dömde och som uppenbarligen äro avsedda för olovlig överlåtelse. Om någon säljer ransonerad vara utan kupong eller licens, kan domstol alltså förklara säljarens återstående lager förverkat, dock endast under förutsättning att lagret finnes vara avsett för olovlig försäljning. Tidigare hade förverkande av vara vid olovlig överlåtelse ej kunnat ifrågakomma annat än då överlåtelsen innebure brytande av gällande beslag, i vilket fall sådan påföljd kupde ådömas med stöd av allmänna förfogandelagen. Kungörelsen tillkom på hemställan av livsmedelskommissionen, efter det att frånvaron av bestämmelser av angiven innebörd påtalats av polismyndigheterna å olika håll. Avsikten var, att motsvarande föreskrifter skulle intagas i därefter utfärdade regleringsförfattningar. Bestämmelser angående förvaltningsmyndigheterna samt angående patent- och förmynderskaps- m. fl. ärenden vid krig eller krigsfara. Ett motstycke till de bestämmelser, som genom lagen den 26 april 1940 (nr 272) meddelats beträffande rättegångsväsendet vid krig eller krigsfara, har på det förvaltningsrättsliga området erhållits genom en lag den 1 november 1940 (nr 923) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. Förslag till sådan lag hade av Kungl. Maj:t på grundval av ett av särskilt tillkallade sakkunniga den 14 augusti 1940 avgivet betänkande framlagts i proposition nr 30 till 1940 års urtima riksdag, vilket förslag av riksdagen godkänts. För lagens tillämpning förutsattes ett allmänt förordnande av Kungl. Maj:t, vilket kan meddelas vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Därjämte erfordras för tillämpning av åtskilliga av lagens bestämmelser särskilda förordnanden, vilka i allmänhet skola meddelas av Kungl. Maj:t men i vissa fall kunna på uppdrag meddelas av underordnad myndighet. I trängande fall kan även länsstyrelse utan sådant uppdrag i vad angår länet, för

statsförvaltningens och den kommunala verksamhetens upprätthållande, utöva befogenhet, som enligt lagen tillkommer Kungl. Maj:t. Förordnanden skola enligt lagen kunna meddelas angående ändrad fördelning av arbetsuppgifterna mellan olika myndigheter. Uppgift som tillkommer Kungl. Maj:t skall sålunda i fråga om visst slag av ärenden kunna övertagas av underordnad myndighet. Uppgifter som tillkomma viss statsmyndighet skola kunna övertagas av annan statsmyndighet eller av kommunalmyndighet, och uppgifter som tillkomma viss kommunalmyndighet skola kunna övertagas av annan kommunalmyndighet i samma kommun eller av statsmyndighet eller kommunalmyndighet i annan kommun. Det kan även förordnas, att myndighet må ha sin verksamhet helt eller deh is förlagd till annan ort än den där den eljest skall utövas ävensom att myndighet må fatta beslut i annan sammansättning eller med mindre antal ledamöter eller i annan ordning än eljest är stadgat. Tjänstemän skola kvinna åläggas tjänstgöring i annan statlig befattning än den de inneha eller i kommunal befattning. Lagen innehåller ock bestämmelser, som möjliggöra förordnande om anstånd med val av ledamot i kommunal representation eller innehavare av annat allmänt uppdrag. Detsamma gäller innehavare av allmänt uppdrag, vilken skall tillsättas för viss tid i annan ordning än genom val. Skyldigheten för enskilda att åtaga sig allmänt uppdrag eller att kvarstå däri vidgas. Vidare möjliggöres jämkning i gällande föreskrifter angående tid och ort för hållande av sammanträde eller förrättning m. m., angående hörande av myndighet eller viss annan utredning, återförvisning m. m. Bestämmelser meddelas slutligen till skydd för dem som på grund av krigsförhållanden äro hindrade att tillvarataga sina intressen i mål eller ärende hos förvaltningsmyndigheterna (anstånd med ärendes behandling, befrielse från vissa påföljder till följd av underlåtenhet att efterkomma givet föreläggande, förlängning av fullföljdstider o. s. v.). Delgivning med den som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten skall kunna ske genom militär myndighet. Lagen, vilken icke äger tillämpning beträffande riksdagen och allmänna kyrkomötet, deras utskott och verk m. m., ej heller beträffande kyrkliga myndigheter, i den mån för bestämmande därom fordras samtycke av allmänt kyrkomöte, gäller t. o. m. den 31 mars 1942. En lag har vidare utfärdats den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m. Lagen, varom förslag av Kungl. Maj:t framlades i proposition nr 4 till 1940 års urtima riksdag på grundval av betänkande av 1938 års patentutredning, avser alt åstadkomma lättnader i vissa svårigheter, som på grund av krigsförhållanden kunna uppkomma i fråga om förvärvande eller vidmakthållande av patentskydd. Lagen gäller huvudsakligen vissa frister, som i detta avseende skola iakttagas enligt patentförordningen den 16 maj 1884. För lagens tillämpning helt eller delvis förutsattes, att särskilt förordnande därom med-

17 delats av Kungl. Maj:t. De förmåner, som avses i lagen, äro möjlighet till återupptagande av patentansökning, som avförts, förklarats förfallen eller avslagits, samt återupprättande av patent, som förfallit på grund av underlåtenhet att erlägga årsavgift, viss förlängning av tid för erläggande av årsavgift och avgift, som insändes med posten, viss lättnad i det s. k. utövningstvånget samt förlängning av prioritetstiden vid sökande av patent här i riket å uppfinning, vara sökanden tidigare sökt skydd i främmande stat. Lagen skulle gälla t. o. m. den 30 juni 1941. Förordnande, som meddelats enligt lagen, skulle ej gälla längre än denna ägde giltighet. Genom kungörelser den 20 december 1940 (nr 1011 och 1012) har lagen delvis bringats i tillämpning, dels i fråga om svenska medborgare, dels i förhållande till Schweiz. Lagen den 1 november 1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser angående förmynderskap, godmanskap och boutredning vid krig eller krigsfara m. m., varom förslag av Kungl. Maj:t framlades vid 1940 års urtima riksdag i proposition nr 27, har till syfte att i vissa hänseenden motverka de svårigheter, som möta för den enskilde att under av krig föranledda förhållanden tillvarataga sina intressen. Lagen avser att möjliggöra förordnande av god man i fall då sådant påkallas av krigsförhållanden, även om förutsättningarna i gällande lag icke äro förhanden. Dessutom meddelas bestämmelser, att frågor om förordnande eller entledigande av förmyndare, god man eller boutredningsman eller om omyndighetsförklaring eller om dödsbos avträdande till förvaltning av boutredningsman skola, då på grund av krigsförhållanden behov därav yppar sig, kunna upptagas jämväl vid annan domstol än den i gällande lag föreskrivna. Bestämmelserna kunna sättas i tilllämpning genom förordnande av Kungl. Maj:t. Lagen gäller t. o. m. den 31 mars 1942. Enskilda organisationer och förvaltningsorgan och deras verksamhet vid krig eller krigsfara. Ett likartat syfte som de ovan berörda lagarna om patent och förmynderskap etc. har lagen den 8 november 1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser angående bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar och samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m. Förslag härom hade av Kungl. Maj:t framlagts i proposition till 1940 års urtima riksdag nr 26. Lagen avser att såvitt möjligt avhjälpa de hinder, som på grund av krigsförhållanden kunna uppstå för bolag och föreningar eller andra särskilt bildade rättssubjekt att utöva sin verksamhet. Dess bestämmelser kunna liksom de förut omnämnda tre lagarnas bringas i tillämpning genom särskilt förordnande av Kungl. Maj:t. Lagen bereder möjlighet att vid behov frångå gällande föreskrifter angående ort för styrelsens säte eller för bolagsstämma, föreningssammanträde 2— 119H4

eller dylikt. Kallelse till stämma eller sammanträde m. m. skall kunna ske på annat sätt än som finnes föreskrivet. Bestämmelser meddelas vidare, varigenom de ifrågavarande rättssubjektens förvaltning må kunna fortgå i möjligaste mån obehindrat och den föreskrivna kontrollen utövas trots krigsförhållandena. Om hinder möter för nyval av styrelseledamot, styrelse- I suppleant, revisor eller revisorssuppleant sedan mandattiden utgått, skall den förutvarande innehavaren kvarstå i befattningen till dess ny tillsättning skett. Nödig komplettering av styrelsen och utseende av revisor skall vid dödsfall och hinder för nytillsättning kunna ske genom vederbörande länsstyrelses försorg, eventuellt genom länsstyrelsen i det län, där behovet yppar sig. Detsamma gäller prövning av fråga om entledigande. Uppkommer på grund av krigsförhållanden hinder för styrelsen att vid fullgörandet av sitt uppdrag tillvarataga sammanslutningens intressen, kan Kungl. Maj:t, då anmälan därom sker eller det eljest blir kunnigt, entlediga styrelsen och förordna ny sådan. Motsvarande gäller i fråga om revisorer. Sistnämnda bestämmelser äga dock ej tillämpning å ideella föreningar och stiftelser. Vissa i lagarna om aktiebolag, bankrörelse och försäkringsrörelse förekommande bestämmelser om likvidationsskyldighet skola, såvitt Kungl. Maj:t ej annorlunda bestämmer, icke äga tillämpning i fall då den omständighet, som påkallar likvidation, får anses bero av krigsförhållandena. Kungl. Maj:t kan i övrigt medgiva dispens från vissa bestämmelser i bank- och föreningslagstiftningen m. m. Såväl denna dispensrätt som befogenheter, vilka eljest enligt hithörande lagstiftning tillkomma Kungl. Maj:t, kan Kungl. Maj.t delegera åt viss myndighet. Lagen gäller till utgången av mars 1942. Försäkringsväsendet. De sakkunniga, vilka av chefen för handelsdepartementet den 2 november 1939 enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallats för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande frågan om ökat försäkringsskydd för krigsdeltagare m. m. (1939 års livförsäkringskommitté), avgåvo betänkande och förslag den 30 mars 1940. Efter överarbetning av kommitténs förslag framlade Kungl. Maj:t proposition i ämnet till 1940 års urtima riksdag nr 23, vilken av riksdagen godkändes. Härefter utfärdades den 4 oktober 1940 lag med vissa bestämmelser om livförsäkring m. m. vid krig (nr 851). Denna lagstiftning har föranletts av den uppdelning av försäkringstagarna i krigsdeltagare och icke krigsdeltagare (civila), som de s. k. krigsvillkoren i livförsäkringsbolagens försäkringsavtal innehållit. Härvid har med krigsdeltagare förståtts personer, vilka i krig såsom stridande eller icke stridande tjänstgjort vid eller eljest åtföljt eget lands krigsmakt. Enligt villkoren har i allmänhet gällt, att om icke annat avtal träffats, bolagen varit fria från ansvarighet i anledning av dödsfall, som drabbat krigsdeltagare, och detta oberoende av om dödsfallet förorsakats av krigshandling eller icke. Vid

19 dödsfall bland civila har däremot försäkringssumman alltid skolat utgå, även om dödsfallet förorsakats av krigshandling. Under rådande förhållanden måste dessa villkor betraktas såsom otillfredsställande. På grund härav införde bolagen fr. o. m. den 1 oktober 1939, på basis av nya, av Kungl. Maj:t den 29 september 1939 stadfästa grunder för försäkringsbolagen, sådana villkor för nytecknade försäkringar, att även krigsdeltagarnas dödsrisk täcktes. Beträffande dessförinnan meddelade försäkringar kunde motsvarande anordning tydligen icke åstadkommas utan ingrepp i redan gällande försäkringsavtal. Härför krävdes emellertid en särskild lagstiftning. Förenämnda lag äger tillämpning å kapital- eller livränteförsäkring för dödsfall, som meddelats å svensk medborgare eller å utlänning med hemvist i riket, ävensom å invaliditetsförsäkring, som utgör komplement till livförsäkring. Förbehåll i livförsäkringsavtal, varigenom försäkringsgivaren helt eller delvis befrias från ansvarighet på den grund att den försäkrade under krigstillstånd tjänstgjort vid eller eljest åtföljt svenska krigsmakten eller emedan försäkringsfallet haft samband med krigstillstånd (här avses alltså både krigsdeltagare och andra), får enligt lagen ej åberopas. Dock gäller detta endast beträffande belopp, som med högst 200 000 kronor av risksumman överstiger försäkringens återköpsvärde (Med risksumma förstås vid kapitalförsäkring för dödsfall skillnaden mellan försäkringssumman och återköpsvärdet.) Alla försäkringstagare bli skyldiga att erlägga viss tilläggspremie i anledning av krig (krigspremie). Denna får ej överstiga en tjugondel av risksumman. Krigspremien skall principiellt tagas ut i efterhand vid en tidpunkt, då kostnaden för inträffade krigsdödsfall och fall av krigsinvaliditet är känd. Den skall utgå i rater om högst en procent av försäkringssumman för år räknat. Provisoriska premier få emellertid redan från krigets början uttagas i avräkning på den slutliga krigspremien. Ej heller dessa provisoriska premier få överstiga en procent per år. Vid krigsdödsfall eller fall av krigsinvaliditet skall i vanlig ordning utbetalas ett belopp motsvarande försäkringens återköpsvärde, ökat med hälften av risksumman, dock högst 50 000 kronor. Återstoden får ej utbetalas förrän krigspremien fastställts. Till täckande av kostnaderna för ersättningen vid inträffade krigsdödseller krigsinvaliditetsfall skola ej endast försäkringstagarna bidraga utan även försäkringsgivarna. Vederbörande bolag skall nämligen bidraga — i allmänhet till hälften av nämnda kostnader — genom tillskott, så långt dess fria fonder och vissa andra medel förslå utan att tryggheten för gällande försäkringsavtal äventyras eller enskilda försäkringstagares rätt förnärmas. Skulle ändock icke kostnaderna därigenom till fullo täckas, må viss nedsättning ske av den vid inträffade försäkringsfall för krigsdeltagare innehållna delen av försäkringssumman. Den 26 april 1940 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet att tillkalla utredningsmän för utredning av frågan om ersättning av

krigsskada å viss lösegendom. De på grund av detta bemyndigande tillkallade sakkunniga avgåvo betänkande i ärendet den 11 juni 1940. I huvudsaklig överensstämmelse härmed framlade Kungl. Maj:t till urtima riksdagen 1940 proposition nr 53, vilken av riksdagen godkändes. De ifrågavarande författningsbestämmelserna hade inarbetats i lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning (se del I sid. 204) och framträdde därför i form av en lag om ändring i vissa delar av nämnda lag. Den utfärdades den 6 december 1940 (nr 980). De nya lagbestämmelserna innebära, att även sådan egendom, som icke omfattats av förut gällande lagstiftning på området, skall vara föremål för statlig krigsförsäkring. De avse sålunda all inom riket befintlig lös egendom med undantag av dels varulager samt maskiner och andra produktiva inventarier inom jordbruk, trädgårdsskötsel, industri och hantverk ävensom jordbruks- och trädgårdsalster samt skogsprodukter i viss utsträckning, vilken egendom jämlikt lagen den 21 juni 1940 obligatoriskt skall vara krigsförsäkrad, dels handelsfartyg och vissa fiskefartyg jämte tillbehör ävensom luftfartyg, å vilka enligt lagen den 10 mars 1939 om statlig krigsförsäkring m. m. staten genom krigsförsäkringsnämnden meddelar transportförsäkring mot krigsrisk, dels ock ytterligare viss egendom av mindre betydelse. Krigsförsäkringen för lösegendom, vilken liksom annan krigsskadeförsäkring enligt krigsskadeersättningslagen skall handhas av statens krigsskadenämnd och i stort sett efter samma organisatoriska regler som denna, grundas på förefintligheten av vanlig brandförsäkring eller, i vissa fall, sjöförsäkring på det sättet, att den försäkrade egendomen automatiskt tillföres krigsförsäkringen, såvida icke försäkringstagaren till vederbörande försäkringsbolag anmäler, att han vill stå utanför sistnämnda försäkring. Sådan anmälan skall emellertid ske före ett eventuellt krigsutbrott eller, beträffande därefter försäkrad egendom, samtidigt med försäkringsavtalets ingående. Liksom krigsförsäkringen å varor och maskiner skall krigsförsäkringen å annan lösegendom i princip vara självförsörjande, så att kostnaderna för skadeersättningar och förvaltning bestridas genom försäkringsavgifter. Dessa skola för all egendom utgå i förhållande till det för egendomen gällande brand- eller sjöförsäkringsbeloppet, utan differentiering av avgifternas storlek efter egendomens geografiska belägenhet eller med hänsyn till dess beskaffenhet. Försäkringstagaren skall under alla förhållanden stå självrisk med 5 procent av försäkringsbeloppet. Beträffande avgiften för lösegendomsförsäkringen gäller — i motsats till vad som stadgats för varuoch maskinförsäkring — att avgiften på visst sätt maximeras och att skadeersättningarna, därest denna avgift visar sig otillräcklig, i erforderlig utsträckning reduceras. Den gräns avgiften sålunda ej må överstiga uppgår till 2 procent av försäkringsbeloppet. Skulle emellertid till följd härav reduktion av ersättningarna behöva vidtagas med mera än 25 procent, skall,

21 såframt Konungen därom förordnar, avgiften kunna höjas till högst 3 procent av försäkringssumman för att möjliggöra ersättningsbelopp uppgående till 75 procent av skadornas värde. Avgifterna skola i regel uppbäras efter krigets slut, dock senast två år eller, där avgiften överstiger 2 procent av försäkringsbeloppet, tre år därefter. Skaderegleringen skall ävenledes i stort sett äga rum efter kriget, då förstörelsens omfattning kan överblickas. Å innestående ersättningsbelopp, som ej utbetalats sex månader från krigets slut, skall ränta utgå enligt av Kungl. Maj:t bestämd räntefot. Genom lag den 22 november 1940 (nr 942) har ett tillägg gjorts till lagen den 10 mars 1939 (nr 68) om statlig krigsförsäkring m. m. av innebörd, att transportförsäkring må kunna av staten meddelas ej blott mot krigsrisk utan även eljest mot risk att egendom lägges under embargo eller uppbringas eller genom annan dylik åtgärd anhålles av främmande stat eller av den, som där tillvällat sig eller söker tillvälla sig makten. Lagändringen, vilken beslöts av 1940 års urtima riksdag i enlighet med Kungl. Maj:ts proposition nr 54, var föranledd av en framställning från krigsförsäkringsnämnden, vari under hänvisning till skrivelse från Sveriges allmänna exportförening framhölls betydelsen av att gällande krigsförsäkringsvillkor utvidgades till att jämväl omfatta risken för att avsedd varutransport av politiska eller andra orsaker icke kunde fullföljas. Omöjligheten att täcka sådan risk, vilken i internationell transportförsäkring var undantagen genom den s. k. frustration-klausulen, utgjorde ett icke oväsentligt hinder för uppehållande av svensk export å de begränsade exportvägar, som i rådande läge stode till buds, och även för importen innebure denna omständighet en betydande olägenhet. Folkhushållningsministern uttalade i sin i propositionen lämnade motivering för lagändringen, att spörsmålet om transportförsäkring mot sådan risk, som avsåges med den s. k. frustrationsrisken, otvivelaktigt i det förhandenvarande läget vore av betydande intresse för näringslivet och därmed för folkförsörjningen. Han framhöll emellertid, att skada eller förlust, som förorsakades därav, att, sedan inlastning skett, transporten till följd av krigsåtgärd icke kunde fullföljas, visserligen enligt försäkringspraxis icke innefattades under vanlig transportförsäkring, men att hinder icke kunde anses föreligga mot att vid försäkringens tecknande såsom föremål för försäkringen angiva jämväl intresset av att transporten icke genom krigsåtgärd förhindrades. Särskilt medgivande av Kungl. Maj:t syntes dock böra lämnas krigsförsäkringsnämnden att teckna sådan transportförsäkring, där jämväl det här ifrågavarande intresset angivits såsom föremål för försäkringen. Gällande krigsförsäkringslag medgåve däremot icke meddelande av transportförsäkring mot risk att transporten hindrades till följd av annan åtgärd än sådan som stode i samband med krigsförhållanden. Då vidare möjligheten att teckna civil transportförsäkring mot sådan risk vore utesluten,

22 kunde försäkringsskydd över huvud icke vinnas mot risk av sistberörda slag, vilket i rådande labila läge måste för såväl importörer som exportörer framstå som en betydande olägenhet. Denna brist borde avhjälpas genom erforderlig lagändring. Samtidigt med att förordnande utfärdades (SFS nr 943), att försäkring och återförsäkring enligt krigsförsäkringslagens 1 § i dess ändrade lydelse finge meddelas av staten, medgav Kungl. Maj:t krigsförsäkringsnämnden i särskild skrivelse rätt att teckna sådan transportförsäkring, där såsom föremål för försäkringen angåves intresset av att transporten icke genom krigsåtgärd förhindrades eller eljest icke kunde komma att fullföljas. Den militära hercdskapstjänsten. Bestämmelserna angående familjebidrag till värnpliktiga, som inkallats till krigstjänstgöring, ha genom kungörelse den 22 november 1940 (nr 955) så till vida kompletterats, att, om särskilda skäl därtill föranleda, familjebidrag må utgå jämväl för viss tid efter tjänstgöringens upphörande, familjepenning och sjukbidrag högst 20 dagar därefter samt bostads- och näringsbidrag t. o. m. månaden näst efter den, under vilken tjänstgöringen upphört. I avvaktan på tillkomsten av mera definitiva bestämmelser angående ersättning för kroppsskador, uppkomna under krig eller försvarsberedskap m. m., har utfärdats en kungörelse den 23 juli 1940 (nr 730) med provisoriska bestämmelser om familjebidrag åt värnpliktiga m. fl., vilka drabbats av kroppsskada. Enligt kungörelsen äger värnpliktig, vilken tillerkänts bidrag enligt krigsfamiljebidragsförordningen, för sådan tid efter tjänstgöringens slut, varunder han äger rätt till sjukpenning enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, tills vidare åtnjuta familjepennings grundbelopp för därtill berättigade familjemedlemmar enligt bestämmelserna i krigsfamiljebidragsförordningen. I anledning av motioner vid 1940 års lagtima riksdag uppdrog Kungl. Maj:t åt sociala försvarsberedskapskommittén att verkställa utredning angående förutsättningarna för inrättande av en statlig fond, avsedd för lämnande av understöd åt värnpliktiga, vilkas ekonomiska förhållanden genom inkallelse till krigstjänstgöring blivit väsentligen rubbade, samt att härom avgiva förslag. Sedan kommittén fullgjort sitt uppdrag, framlade Kungl. Maj:t till urtima riksdagen 1940 proposition nr 16 med förslag till förordning om värnpliktslån. Riksdagen godkände förslaget med smärre ändringar, varefter förordning i ämnet utfärdades den 31 augusti 1940 (nr 824). Lån kan enligt förordningen beviljas till dem, som inkallats till värnpliktstjänstgöring enligt värnpliktslagen § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2. När skäl därtill äro, äger Kungl. Maj:t bestämma, att lånebestämmelserna även må äga tillämpning å annan personal, som tjänstgjort vid krigsmakten under tid då värnpliktiga varit inkallade enligt nyssnämnda lagrum. Genom

23 särskild kungörelse (nr 825) har Kungl. Maj:t förordnat, att lån må kunna lämnas jämväl underbefäl i reserven. Lånen skola sökas hos familjebidragsnämnden i den kommun, som enligt krigsfamiljebidragsförordningen har att pröva ansökan om familjebidrag åt sökanden. Denna har att efter utredning och med eget yttrande befordra framställningen till vederbörande värnpliktslånenämnd. Lånenämnder skola finnas en i varje län och bestå av tre ledamöter jämte suppleanter; av ledamöterna förordnar Kungl. Maj:t två, därav en tillika är ordförande, och länsstyrelsen en, som samtidigt är sekreterare. Om nämnden ej är enhällig eller beviljar lån till högre belopp än 1 000 kronor eller lån till värnpliktig, vars tjänstgöring under de senaste 12 månaderna understigit 60 dagar, eller medgiver anstånd med amorteringens påbörjande eller längre amorteringstid än fem år, skall nämndens beslut underställas arbetsmarknadskommissionens prövning. Besvär över värnpliktslånenämndernas beslut skola ställas till arbetsmarknadskommissionen, vars beslut ej k a n överklagas. För beviljande av värnpliktslån skola som allmänna förutsättningar gälla, att sökanden till följd av värnpliktstjänstgöringen råkat i svårigheter av ekonomisk art, vilka kunna befaras äventyra hans möjligheter att efter slutad tjänstgöring vinna utkomst i det yrke eller den näring, varav h a n före inkallelsen haft sin bärgning, eller vilka eljest innebära en avsevärd rubbning av hans ekonomi; att sökanden gjort vad på honom skäligen ankommit för att avvärja svårigheterna; samt att sökanden måste antagas vara ur stånd att utan det allmännas hjälp inom skälig tid övervinna svårigheterna. Lånet må utgöra lägst 200 och högst 4 000 kronor. Det skall tillses, att beloppet icke sättes högre än som med hänsyn till sökandens levnadsvillkor och förhållanden i övrigt finnes vara nödvändigt för att vinna syftemålet med lånet. Lånen äro räntefria och må utlämnas utan säkerhet; när omständigheterna därtill ge anledning, äger dock den lånebeviljande myndigheten föreskriva att säkerhet skall lämnas. Amorteringstiden är fem, högst åtta år; första året är amorteringsfritt; anstånd med amorteringens påbörjande kan i ömmande fall medges. Något särskilt anslag till medel för utbetalande av värnpliktslån anvisades ej av riksdagen. Tills vidare skulle utbetalningar för ändamålet under budgetåret 1940/41 avföras från anslag å förskottsstaten för försvarsväsendet m. m. Utbetalningarna skulle verkställas av länsstyrelserna. Angående författningar som utfärdats rörande utlänningskontroll, sabotage samt ordnings- och säkerhets förhållanden i samband med krig eller krigsfara etc. se förteckningen i bilaga 1.

3.

Kristidsorganisationen.

Den splittring i fråga om handläggningen av kristidsärenden på trafikväsendets område, som bestått sedan hösten 1939 genom förekomsten sida vid sida av en statens sjöfartsnämnd och en statens transportkommission, undanröjdes under sommaren 1940 genom de nämnda båda myndigheternas sammanslagning till en trafikkommission med vidgade uppgifter. I övrigt vidtogos under här behandlade tidsskede inga genomgripande ändringar i kristidsorganisationen. Denna kunde nu i stort sett anses ha vunnit en mot det rådande läget svarande relativt slutgiltig utformning. Smärre organisationsändringar, betingade av förskjutningar i läget och arbetsuppgifterna, ägde dock alltjämt rum. Sådana veckosammanträden med kristidsmyndigheternas ordförande, som omförmälas i del I sid. 64, ha sedan juni 1940 icke ägt rum. Livsmedelshushållningen. Den centrala

organisationen.

I kungörelsen den 15 december 1939 (nr 860), varigenom industriavdelningen inom rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap överfördes till statens industrikommission, föreskrevs, att rikskommisionen förut åvilande uppgifter med avseende å frågor rörande industriens råvaruförsörjning och krigsorganisatiqn samt tekniskt industriella frågor skulle fr. o. m. den 18 december 1939 handhas av industrikommissionen. Enligt kungörelse den 18 oktober 1940 (nr 888) skola, i den mån berörda uppgifter ha avseende å livsmedels- och fodermedelsindustrierna, vad i nyssnämnda kungörelse stadgats angående industrikommissionen fr. o. m. den 21 oktober 1940 i stället gälla statens livsmedelskommission. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 1 november 1940 har inom livsmedelskommissionen inrättats en sektion för ärenden rörande kött och fläsk m. m. Den lokala

organisationen.

Enligt den ursprungliga planen för den lokala kristidsorganisationen hade under kristidsstyrelsen i Stockholms stad inordnats ett flertal kommuner, envar med sin kristidsnämnd. Vid den i september 1939 fastställda ordningen begränsades emellertid nämnda kristidsstyrelses verksamhetsområde till själva huvudstaden och denna fick alltså såväl en kristidsstyrelse som en

25 kristidsnämnd med samma distrikt. Denna anordning befanns snart mindre ändamålsenlig; den ledde till dubbelarbete och gjorde kristidsärendenas behandling onödigt tyngande. Det dröjde dock ända till hösten 1940, innan en ändring därutinnan kom till stånd. Det skedde genom kungörelsen den 31 augusti 1940 (nr 817) om kristidsnämnd för Stockholms stad. Därigenom erhöll Stockholm ett enhetligt organ för kristidsarbetet direkt underställt livsmedelskommissionen. Kungörelserna om kristidsstyrelser och kristidsnämnder den 8 september 1939 skulle ej vidare gälla beträffande huvudstaden. Den nya ordningen trädde i tillämpning fr. o. m. den 1 oktober 1940. Kristidsnämnden för Stockholms stad skall inom sitt verksamhetsområde fullgöra de arbetsuppgifter, som enligt allmän författning eller genom av Kungl. Maj.t eller central kristidsmyndighet meddelade beslut ankomma på kristidsstyrelser och kristidsnämnder. Nämnden skall bestå av en av Kungl. Maj:t tillsatt ordförande samt minst sex, högst åtta ledamöter. Det statliga inslaget i nämndens ledning är med hänsyn till dess dubbelställning starkare än i övriga kristidsnämnder. En ledamot av nämnden utses sålunda av överståthållarämbetet, en av livsmedelskommissionen, de övriga av stadsfullmäktige. Nämnden utser inom sig en vice ordförande. Vad eljest beträffande kristidsstyrelse stadgas om landshövding samt landssekreterare och landskamrerare skall för Stockholms kristidsnämnd gälla överståthållaren resp. underståthållaren. Ledamot av livsmedelskommissionen eller annan av kommissionen förordnad person äger närvara vid kristidsnämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna. Bestämmelserna i övrigt angående Stockholms stads kristidsnämnd överensstämma i huvudsak med vad som eljest stadgas antingen om kristidsstyrelser eller om kristidsnämnder. Beträffande kostnaderna för nämndens verksamhet gäller att dessa, i den mån de hänföra sig till arbetsuppgifter som i övriga delar av riket åvila kristidsstyrelserna, skola ersättas av livsmedelskommissionen efter Kungl. Maj:ts bestämmande. För att övervaka efterlevnaden av de i anslutning till beslaget å bröd- och fodersäd meddelade bestämmelserna m. m. (se sid. 52) ha vid kristidsstyrelserna anställts särskilda befattningshavare, s. k. spannmålsombud. Anordningen med kontrollbyråer vid kristidsstyrelserna, bestående av personal hos systembolagen, i och för försäljningskontrollen och licensgivningen i samband med varuregleringarna har fortbestått. Den ändringen har vidtagits ifråga om kostnadsfördelningen, att livsmedelskommissionen åtagit sig att ersätta ej endast kostnaden för extra personal och övertidsarbete utan även hälften av arbetet för kristidsstyrelsernas räkning under ordinarie arbetstid. Rikets indelning i kristidsnämndsdistrikt har sedan början av år 1940 undergått vissa förändringar. Antalet distrikt var vid årsskiftet 1939/40

26 1 659, av vilka 1 187 omfattade var och en en kommun och 464 två eller flera kommuner (kristidsförbund), medan 4 kommuner voro delade på 8 distrikt. Vid 1940 års utgång var kristidsnämndsdistriktens antal 1 699. Härav utgjordes 450 st. av kristidsförbund. De delade kommunernas antal var 3 med 6 kristidsnämnder. Den huvudsakliga förändringen består alltså däri, att ett antal kristidsförbund, nämligen 14 st., upplösts och att särskilda nämnder tillsatts för de däri ingående kommunerna. Efterföljande tablå ger en översikt av indelningen i kristidsstyrelseområden och kristidsnämndsdistrikt vid årsskiftet 1940/41. Kristidsförbund Kristidsstyrelseområde

Stockholms stads Stockholms läns Uppsala läns Södermanlands läns Östergötlands läns östra. . » » västra Jönköpings läns Kronobergs läns Kalmar läns norra » » södra Gotlands läns Blekinge läns Kristianstads läns Malmöhus läns södra . . . . » » norra Hallands läns Göteborgs Bohusläns Älvsborgs läns norra » » södra Skaraborgs läns södra » » norra Värmlands läns Örebro läns Västmanlands läns Kopparbergs läns Gävleborgs läns Medelpads Ångermanlands Jämtlands läns Västerbottens läns västra . . . » » nordöstra Norrbottens läns Summa

Antal kommuner

Antal kristidsnämnder

1 121 88 97 42 111 136 88 40 72 92 41 150 148 97 91 19 77 99 123 151 114 x 93 64 69 1 57 !56 19 48 62 23 9 29

1 73 38 69 25 60 54 66 30 42 52 40 58 148 97 42 19 77 69 69 45 44 82 54 43 58 54 19 48 62 23 9 29 1699

Antal

Antal häri ingående kommuner

30 23 25 11 23 45 17 8 17 25 1 46

78 73 53 28 74 127 39 18 47 65 2 138

17 30 34 32 9 8 18

47 84 140 102 21 18 44

1281 En kommun är delad i två kristidsnämndsdistrikt.

Trafikväsendet. De i föregående redogörelse (del I sid. 220) omnämnda utredningsmän, åt vilka Kungl. Maj:t den 10 maj 1940 uppdrog att undersöka lämpligheten

27 av en o m o r g a n i s a t i o n av d e n c e n t r a l a k r i s t i d s f ö r v a l t n i n g e n , såvitt a n g i n g e h a n d l ä g g n i n g e n av f r å g o r o m l a n d e t s k r a f t - och b r ä n s l e f ö r s ö r j n i n g s a m t t r a n s p o r t v ä s e n och sjöfart, f ö r o r d a d e i sitt d e n 31 m a j 1940 a v g i v n a utlåt a n d e — d o c k ej enhälligt — en s a m m a n s l a g n i n g av t r a n s p o r t k o m m i s s i o n e n o c h s j ö f a r t s n ä m n d e n . I enlighet h ä r m e d f a t t a d e ock K u n g l . Maj:t d e n 1 a u g u s t i 1940 beslut o m i n r ä t t a n d e a v en n y k o m m i s s i o n , statens trafikkommission, vilken skulle t r ä d a i v e r k s a m h e t d e n 15 a u g u s t i s a m t ö v e r t a g a d e uppgifter, som dittills t i l l k o m m i t d e t v å n y s s n ä m n d a o r g a n e n ( k u n g . d e n 1 a u g u s t i 1940, n r 748). S a m m a d a g u t f ä r d a d e s i n s t r u k t i o n för s t a t e n s t r a f i k k o m m i s s i o n (SFS n r 747). Den n y a k o m m i s s i o n e n skulle l y d a u n d e r f o l k h u s h å l l n i n g s d e p a r t e m e n t e t . Dess u p p g i f t a n g a v s i i n s t r u k t i o n e n skola v a r a att u n d e r K u n g l . Maj:t h a n d h a l e d n i n g e n av d e n u n d e r r å d a n d e u t o m o r d e n t l i g a f ö r h å l l a n d e n erforderliga r e g i e r i n g e n av l a n d e t s t r a f i k v ä s e n , d ä r i i n r ä k n a t j ä m v ä l t r a f i k e n m e l l a n u t r i k e s o r t e r m e d s v e n s k a fartyg, ä v e n s o m a t t h a n d h a d e övriga uppgifter, s o m K u n g l . Maj:t ö v e r l ä m n a d e till k o m m i s s i o n e n . Det skall enligt instruktionen särskilt åligga trafikkommissionen: att skaffa sig möjligast fullständiga kännedom om landets trafikbehov och trafikmedel, att utöva tillsyn över att landets trafikmedel utnyttjas på ändamålsenligaste sätt såväl i fråga om trafiken inom landet som beträffande den utrikes trafiken ävensom att i sådant syfte förbereda den samordning av trafikmedlen, som under olika förutsättningar kan behöva genomföras, att förbereda och, enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande, genomföra trafikplaner för de enskilda järnvägarna och dispositioner över deras rullande materiel samt gemensamt med järnvägsstyrelsen åstadkomma en samordning av trafiken mellan statens järnvägar och de enskilda järnvägarna ävensom mellan järnvägarna och andra trafikmedel, att beträffande landets sjöfart förbereda och, enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande, genomföra trafikplaner och dispositioner över förefintligt tonnage, att handlägga och avgöra dels frågor om tillstånd enligt lagen den 22 juni 1939 om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m., dels ock frågor om tillstånd eller medgivande enligt lagen den 21 mars 1940 med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg, att beträffande landets hamnar förbereda och, enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande, meddela föreskrifter angående utnyttjandet av hamnarna samt angående lastnings-, lossnings- och därmed sammanhängande förhållanden, att beträffande landets motorfordonsbestånd planlägga och, enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande, genomföra erforderliga regleringar i fråga om användningen av vagnparken, att beträffande den civila luftfarten förbereda och, enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande, genomföra erforderlig samordning med andra trafikmedel, att söka befrämja tillkomsten av sådana trafikmedel, vilka kunna användas såsom ersättning för under normala förhållanden nyttjade trafikmedel, att skaffa sig möjligast fullständiga kännedom om olika trafikmedels behov av driv- och smörjmedel ävensom att lämna fortlöpande underrättelser till statens bränslekommission om behovet av drivmedel samt till statens industrikommission om behovet av smörjmedel,

28 att medverka vid planläggningen och genomförandet av erforderliga regleringar i fråga om driv- och smörjmedels användning för olika trafikmedel, att medverka vid planläggningen och genomförandet av åtgärder till vinnande av besparing i och rationalisering av driv- och smörjmedelsanvändningen samt att samverka med vederbörande militära myndigheter för tillgodoseende av krigsmaktens behov. Trafikkommissionen skall bestå av en ordförande och chef samt minst två och högst sex ledamöter. Av ledamöterna skall en vara representant för försvarsstaben. Bland ledamöterna utser Kungl. Maj:t en att vara vice ordförande och chefens ställföreträdare. Till ledamöter har Kungl. Maj:t, utom ordföranden, tills vidare förordnat fyra personer. Kommissionen har organiserats på fyra sektioner, nämligen en för utrikes sjöfarten, en för inrikes sjöfarten och hamnarna, en för järnvägstrafiken och civila luftfarten samt en för motorfordonstrafiken. Vid kommissionens sida är såsom rådgivande organ ställt trafikkommissionens råd. Kommissionen äger utse personer med beprövad erfarenhet om trafikväsendet eller viss del därav (tekniskt sakkunniga) att antingen var för sig eller flera gemensamt fortlöpande biträda kommissionen vid utredning och handläggning av vissa ärenden. Beträffande i övrigt sättet för ärendenas handläggning m. m. innehåller instruktionen ungefär enahanda föreskrifter som instruktionerna för övriga kommissioner. Ett specialstadgande är, att kommissionen vid mobilisering ävensom vid förstärkt försvarsberedskap, i den mån så erfordras med hänsyn till militära förhållanden, skall under utövande av sin verksamhet bereda de transporter, som verkställas för krigsmaktens behov, företrädesrätt framför alla annan trafik. Arbetsmarknaden. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 31 augusti 1940 och kungörelsen samma dag nr 799 förordnades, att handläggningen av ärenden rörande uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap skulle fr. o. m. den 15 september 1940 överföras från rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap till statens arbetsmarknadskommission. Åt arbetsmarknadskommissionen uppdrogs vidare genom förordningen den 31 augusti 1940 (nr 824) att leda och övervaka den genom samma förordning stadgade verksamheten för beviljande av värnpliktslån. Själva låneverksamheten skulle under kommissionen handhas av särskilda för varje län inrättade värnpliktslånenämnder med biträde av familjebidragsnämnderna. I anledning av de nya uppgifter, som sålunda tillagts arbetsmarknadskommissionen, vidtogos genom kungörelse den 31 augusti 1940 nr 812 vissa ändringar i kommissionens instruktion den 7 maj 1940 (nr 326). I instruk-

29 tionen omnämndes sålunda de nya uppgifterna samt stadgades, att vid handläggning av uppskovsärenden skulle chefen för försvarsstaben (överbefälhavaren för rikets försvarskrafter, då sådan förordnats) eller den han i sitt ställe förordnade såsom extra ledamot taga säte och stämma i kommissionen. Vidare stadgades, att inom kommissionen skulle, i den mån Kungl. Maj:t det bestämde, finnas delegationer för handhavande av särskilda uppgifter. Medlem av delegation skulle förordnas av Kungl. Maj:t. Delegation skulle i de ärenden, som uppdragits åt densamma, äga besluta å kommissionens vägnar. Prövningen av beslut rörande ansökningar om värnpliktslån har i överensstämmelse härmed inom kommissionen anförtrotts åt en särskild delegation, bestående av kommissionens ordförande samt två ledamöter. Genom kungörelse den 18 oktober 1940 (nr 887) har ytterligare den ändring vidtagits i arbetsmarknadskommissionens instruktion, att kommissionens kansli skall vara fördelat ej som förut på byråer och sektioner utan på avdelningar, byråer och sektioner. För vissa grupper av ärenden kan beslutanderätten å kommissionens vägnar av ordföranden uppdragas åt avdelningschef (avdelningsärenden). Enligt den plan för indelning av arbetsmarknadskommissionens kansli, som samtidigt fastställts, skall detta bestå av två avdelningar, kallade första och andra avdelningarna. Av första avdelningen skola handläggas huvudsakligen ärenden angående arbetsförmedling samt planläggning och förberedelser för reglering av arbetskraftens användning under krigsförhållanden. Till avdelningen skola höra arbetsförmedlingsbyrån, utredningsbyrån, uppskovsbyrån samt sektionen för värnpliktshjälp. Av andra avdelningen skola handläggas huvudsakligen frågor angående hjälpverksamhet för arbetslösa samt sådana ärenden om utbildningsverksamhet och om arbeten för bekämpande av arbetslöshet, som tillhöra kommissionens handläggning. Till avdelningen skola höra kanslibyrån, socialhjälpsbyrån, tekniska byrån, planläggningsbyrån samt sektionen för teknisk planläggning av beredskapsarbeten. Av dessa skall kanslibyrån biträda även inom första avdelningen. Informationsverksamheten. I instruktionen för statens informationsstyrelse vidtogos genom kungörelse den 25 oktober 1940 (nr 920) vissa ändringar. Dessa bestodo huvudsakligen i en omredigering av bestämmelserna om den s. k. övervakningsverksamheten, vars ändamål är att förebygga, att sådana skildringar lämnas allmänheten, som med hänsyn till det politiska eller militära läget icke böra förekomma. Utan att någon egentlig ändring i sak åsyftades utmönstrades därvid uttrycket »övervakning», vilket givit anledning till missförstånd. Samtidigt undergick styrelsen en omorganisation, varigenom rådgivnings-, gransknings- samt film- och bildverksamheten överfördes från allmänna avdelningen till upplysningsaydelningen och allmänna avdelningen förändrades till en administrativ avdelning.

30 På initiativ av Tidningsutgivareföreningen, Svenska reklamförbundet och Auktoriserade annonsbyråers förening har inom informationsstyrelsen tillsatts ett särskilt reklamråd, med uppgift att följa den statliga upplysningsverksamheten, att biträda med anvisningar och uppslag vid utformandet av statliga propagandakampanjer samt att övervaka och reglera den statliga krisannonseringen.

4. Jordbruket och livsmedelshushållningen. Försörjningsläget. Försörjningsläget på livsmedelsområdet under senare halvåret 1940 påverkades i ogynnsam riktning framför allt av två omständigheter, nämligen dels avspärrningen i handelsförbindelserna västerut sedan april månad, dels den i många hänseenden felslagna skörden. Handelsavspärrningen hade betydelse bl. a. för försörjningen med konstgödsel. Detta gällde dock huvudsakligen fosfatgödseln, medan tillgången på kalisalter och kvävegödselmedel varit tillräcklig för behovet. Produktionen av superfosfat har till en viss grad kunnat omläggas för användning av inhemskt råmaterial (apatit). En fortsatt utveckling i sådan riktning har förberetts. Allvarligare var avstängningen från tillförsel av fodermedel — i främsta rummet oljekraftfoder, i andra hand majs och kli — samt råvaror för margarintillverkningen. Kraftfodertillgången inom landet har för produktionsåret 1940/41 ej medgivit en tilldelning av mer än omkring hälften av den normala förbrukningen av oljekakor och kli, medan majsfodringen i huvudsak upphört. Till viss del har bristen emellertid kunnat utfyllas eller ersättas genom inhemsk produktion av cellulosafoder. Smörets ianspråktagande uteslutande för den inhemska konsumtionen gjorde, att den uteblivna tillförseln av fettråvaror ännu under senare delen av 1940 ej behövde föranleda någon nämnvärd inskränkning i matfettförbrukningen. Den sällsynt dåliga skörden beträffande flertalet grödor förorsakades dels av den ogynnsamma väderleken under vintern och våren, varigenom höstsäden i stor utsträckning gick ut och avkastningen av denna gröda i övrigt starkt nedsattes, dels av den svåra torkan under försommaren, vilken starkt hämmade i synnerhet vårsäden och vallväxterna i deras utveckling. Efterföljande tablå meddelar i sammandrag skörderesultaten år 1940 för de viktigaste växtslagen enligt statistiska centralbyråns uppgifter, jämförda med motsvarande tal för 1939 samt för tioårsperioden 1930/39. Som av tablån framgår gav 1940 års brödsädesskörd ett resultat, som med mer än 43 procent understeg skörden år 1939 och med över 36 procent medelskörden för perioden 1930/39. Särskilt svagt utföll veteskörden, vilken uppgick till knappt hälften av 1939 års skörd. Att beträffande vete resultatet ter sig bättre då det jämföres med skörden för den föregående

32¶Medeltal för 1930/39 ton

ton

ton

1930/39

674 500 401 500

860 900 353 600

420 700 265 900

62-4 66-2

Summa brödsäd

1 076 000

1 214 500

686 600

48-9 75-2 56-5

Fodersäd (korn, havre, blandsäd). Ärter Potatis Sockerbetor Foderrotfrukter Hö Halm

1 951 500 30 100 1 847 100 1 682 200 2 970 100 5 495 200 3 767 100

2 094 200 19 800 1 809 300 1 899 900 2 547 100 5 073 000 3 632 500

1 604 500 34 400 2 294 400 1 859 300 2 346 200 3 388 000 2 385 600

82-2 1143 124-2 110-5 79-0 61-7 633

76-6 1687 126-8 97-9 92-1 66-8 65-7

V ä x t s l a g

Vete Råg

Skörd 1940 i % av

tioårsperioden, medan beträffande råg förhållandet är det motsatta, sammanhänger med den försiggångna förskjutningen i odlingsarealen från råg till vete. Ifråga om fodersäden (d. v. s. korn, havre och blandsäd) stannade nedgången i förhållande till 1939 års skörd vid sammanlagt 23*4 procent. Ärterna visa i motsats härtill en anmärkningsvärd stegring, beroende på utökning i den odlade arealen. Särskilda anordningar hade ju redan på hösten 1939 vidtagits för att trygga en god tillgång på utsäde av detta spannmålsslag. Än mer betydelsefullt ur försörjningssynpunkt var, att potatisskörden lämnade ett förhållandevis så gott resultat. Även här berodde detta till en del på arealökning. Sockerbetorna gåvo ungefär normalskörd, trots att arealen utvidgats med c:a 10 procent. För foderrotfrukterna ligger skördesiffran 8 procent under siffran för 1939 men c:a 20 procent under medelsiffran för tioårsperioden. Höskörden, vilken redovisas mer än 33 procent lägre än skörden för 1939 och över 38 procent lägre än skörden för 1930/39, måste betecknas som synnerligen svag. På grund av den förhållandevis ringa stråsädsskörden minskades även halmutbytet avsevärt. Hela brödsädsskörden har, som av tablån framgår, beräknats till 686 600 ton mot genomsnittligt över 1 milj. ton under den föregående tioårsperioden. Det dåliga bärgningsvädret vållade därjämte, att en hel del av denna skörd icke kunde anses utgöra kvarnduglig vara. För brödsädsförmalningen plägar i vanliga fall åtgå c:a 750 000 ton spannmål. En rätt avsevärd brist i försörjningen skulle alltså ha uppstått, därest icke ganska stora lager funnits reserverade av de två föregående årens goda skördar. Nu blev det möjligt att, trots det dåliga skörderesultatet, för det kommande konsumtionsåret räkna med en i huvudsak obeskuren förbrukning. Omkring 70 procent av hela växtskörden plägar i vanliga fall förbrukas för foderändamål. Omräknas hela den kvantitet av skörden, som kan antagas bliva tagen i anspråk på detta sätt, till foderenheter (varvid en foderenhet motsvarar fodervärdet i 1 kg korn), befinnes att fodertillgången från 1940 års skörd med ungefär 21 procent understiger motsvarande kvantitet

såväl för 1939 som för tioårsperioden 1930/39. Tages härjämte hänsyn till bortfallandet av den vanliga importen av kraftfoder, finner man, att nedgången i den tillgängliga foderkvantiteten för produktionsåret 1940/41 belöper sig till omkring 24 procent i förhållande till tillgången under föregående produktionsår. Med avseende å fodrets äggviteinnehåll blir nedgången ej mindre än omkring 30 procent. Som följd av dåligt bete och förminskad höskörd samt i viss mån även minskad kraftfodertilldelning kunde redan under våren 1940 konstateras nedgång i kvantiteten av den vid mejerierna invägda mjölken. En sedermera relativt sett ökad utslaktning av nötkreatur medförde ytterligare minskning i mjölkinvägningen. För sista kvartalet 1940 uppgick denna sålunda till blott c:a 87 procent av invägningen samma tid året förut. Minskningen drabbade helt produktmjölken, vilket innebar en förhållandevis än större nedgång i produktionen av smör och ost i förhållande till den för årstiden normala. I föregående redogörelse (del I sid. 258) har omnämnts, att tillverkningen av margarin — såsom led i ett på längre sikt upplagt produktionsprogram — temporärt till större delen nedlades från mitten av maj. Då alltsedan inträdet av handelsavspärrningen i april all export av smör var stoppad, tillväxte emellertid trots den relativt minskade smörproduktionen konsumtionen av smör inom landet, ända till dess margarintillverkningen i mitten av oktober på grundval av besparade råvarulager återupptogs. På detta sätt upprätthölls under hela året 1940 den sammanlagda matfettförbrukningen vid i stort sett oförändrad nivå. Produktionsprogrammet för 1941 räknade däremot med en nedsättning häri med 20 å 25 procent. Köttillgången stegrades genom den onormalt stora utslaktningen av nötkreatur, vilken fortgick hela sommaren och hösten. Under november översteg siffran för den besiktigade slakten av storboskap siffran för motsvarande månad 1939 med ej mindre än 83 procent. Hela nötköttproduktionen torde under år 1940 legat omkring 35 procent över den normala förkrigsnivån. Svinslakten, vilken under de första månaderna av 1940 stegrades rätt avsevärt i omfattning jämfört med 1939, började härefter nedgå. Särskilt framträdande blev minskningen fr. o. m. augusti månad. Antalet besiktigade kroppar utgjorde för de två senare kvartalen 1939 och 1940: 1939

1940 Juli—september 383 000 318 000 Oktober—december 424 000 330 000 Totalförbrukningen av kött och fläsk under hela året 1940 har skattats till en c:a 14 procent större kvantitet än för 1939. Som orsaker till denna ökade förbrukning ha angivits bl. a. de stora inkallelserna till den militära beredskapstjänsten samt den minskade fisktillgången. Fiskförbrukningen beräknas ha i förhållande till förbrukningen 1939 nedgått med ej mindre än en tredjedel, väsentligen beroende på den felande tillförseln av sill. 3—119414

84 Beträffande ägg torde konsumtionen under 1940 ej ha undergått någon nämnvärd nedgång. Detsamma har varit fallet i fråga om potatis och socker trots ransoneringen av sistnämnda vara. Däremot har konsumtionen av kaffe, te och kakao som följd av avspärrningen och den successivt skärpta ransoneringen ej obetydligt minskats, varvid vad angår kaffe bristen i stort sett utfyllts genom olika slag av surrogat. Särskilda ansträngningar ha med viss framgång gjorts för bättre tillvaratagande av landets tillgångar av bär och frukt. Prisregleringen på jordbruksområdet. Prisbildningen å jordbruksprodukter och jordbruksförnödenheter, vilken redan under ett flertal år varit i viktigare hänseenden underkastad kontroll från statens sida, har under år 1940 än stramare bundits i samband med genomförda varuregleringar och praktiskt taget helt isolerats från förbindelsen med utländska marknader. Målet för prisregleringen har varit att — samtidigt som jordbrukarna beretts skälig ersättning för ökade produktionskostnader — å ena sidan befordra största möjliga utbyte av jordbruksprodukter för mänsklig förbrukning, å andra sidan undvika en alltför stark belastning av de mindre bemedlades utgifter för livsmedel. I hög grad ha de prisreglerande åtgärderna under senare halvåret 1940 givetvis bestämts genom följderna av det svaga skörderesultatet. Spannmål. Vid 1940 års lagtima riksdag beslöts, att staten, i likhet med vad som beträffande brödsäd av 1939 års skörd skedde under konsumtionsåret 1939/40, skulle garantera jordbrukarna vissa priser för vete och råg samt matärter av 1940 års skörd. Garantien skulle fullgöras på det sätt, att Svenska spannmålsaktiebolaget för statens räkning och till av Kungl. Maj:t bestämda eller godkända priser inlöste all dylik inom landet odlad spannmål, som var av fullgod beskaffenhet och hembjöds bolaget före viss dag. Genom beslut den 9 augusti 1940 fastställde Kungl. Maj.t inlösningspriset för vete och råg, lika för båda sädesslagen, till 25 kronor för deciton fritt anvisat uppsamlingsställe, med inlösningstid 1 februari—31 mars 1941 för spannmål av normal kvalitet, som hembjöds spannmålsbolaget före den 15 januari 1941. För spannmål, som var bättre eller sämre än normalt, skulle prisreglering äga rum med utgångspunkt från priset för normal kvalitet enligt fastställda prisregleringsskalor. Vid inköp av spannmål före den 1 februari 1941 skulle priset jämkas med hänsyn till lagrings- och räntekostnader för tiden intill nämnda dag. Prisstegringens effekt förstärktes därigenom att den s. k. veteavgiften, vilken alltsedan den 1 november 1939 utgått med 50 öre per deciton, fr. o. m. den 1 september 1940 bortföll. I fråga om matärter hade Kungl. Maj:t den 24 maj 1940 bemyndigat livsmedelskommissionen att fastställa inlösningspris. Kommissionen bestämde nämnda pris till 40 kronor för deciton med inlösningstid 1 juni—31 juli 1941 för vara, som hembjöds spannmålsbolaget före den 15 maj 1941. I

35 samband härmed må nämnas, att Kungl. Maj:t genom kungörelse den 1 augusti 1940 (nr 755) förordnade om reglering av införseln av matärter, innebärande att import därav ej finge ske utan tillstånd av livsmedelskommissionen. Eventuellt skulle härvid en särskild införselavgift upptagas. Avsikten härmed var givetvis att stärka kontrollen över prisbildningen beträffande ärter. De av Kungl. Maj:t bestämda förhöjda inlösningspriserna för vete och råg av 1940 års skörd, vilka priser jämväl voro avsedda att tillämpas vid försäljning till kvarn från Svenska spannmålsaktiebolaget, skulle, om de tillåtits att helt göra sig gällande i mjölpriserna, kommit att medföra en kännbar stegring av dessa. Då detta ur skilda synpunkter ansågs böra undvikas, träffades en anordning för att möjliggöra mjölprisernas kvarhållande på en nivå, som icke alltför mycket skilde sig från den förutvarande. Det bestämdes, att för råg och vete, som förmaldes under tiden 1 september 1940—31 augusti 1941, skulle till kvarninnehavare utgå s. k. f ö r m ä l n i n g s e r s ä t t n i n g , förutsatt att denne vid försäljning av mjöl icke tillämpade högre priser än som bestämdes i en av livsmedelskommissionen fastställd prislista. Priserna i denna lista utgjorde vid leverans i Stockholm och med Stockholm jämställda orter: för bagerimjöl av vete 34: 50, för rågsikt 30:50 och för sammalet rågmjöl 25:25 kronor, allt per deciton fritt kvarnplats, samt i proportion härtill för andra mjölsorter och andra leveransorter. De sålunda fastställda prisnormerna inneburo i jämförelse med förhållandena i augusti 1940, att priset å vetemjöl var oförändrat, priset å rågsikt höjt med 1 krona och priset å sammalet rågmjöl höjt med c:a 2 kronor per deciton. Stegringen i rågsikt- och rågmjölspriserna i jämförelse med vetepriset sammanhängde med att den dittills till flertalet handelskvarnar utgående ersättningen vid förmalning av råg, den s. k. rågrestitutionen, på 2 kronor per deciton fr. o. m. den 1 september avskaffades. Förmalningsersättningen skulle utgå, lika för vete och råg som förbrukades vid förmalningen, med 1 krona 50 öre per deciton för spannmål, som av kvarninnehavaren förvärvats före den 1 september 1940, samt med 4 kronor per deciton för annan spannmål. Förmalningsersättningen, vilken från början blott utgick för handelsförmalning, utsträcktes fr. o. m. den 8 september att gälla även för löneförmalning, varvid densamma skulle tillgodoräknas den jordbrukare, som lät förmäla spannmålen. I samband med den från början av september 1940 genomförda regleringen av brödsädsförbrukningen (se nedan sid. 46) föreskrev livsmedelskommissionen, att det skulle åligga spannmålsbolaget att på förut bestämda villkor för statens räkning tills vidare intill den 1 september 1941 inköpa all till bolaget hembjuden till människoföda duglig brödsäd. Detta åliggande fick en vidsträcktare innebörd i och med att all brödsäd, liksom även all fodersäd, fr. o. m. den 16 oktober 1940 lades under beslag (se sid. 52). Beslagssystemet vilade nämligen på den förutsättningen, att den beslag-

tagna spannmålen — såväl brödsäd som fodersäd — skulle i största ut- j sträckning uppköpas för statens räkning, varvid Svenska spannmålsaktiebolaget skulle tjäna som centralt uppköpsorgan. För att nu snarast få största möjliga kvantiteter brödsäd överförda till spannmålsbolaget bestämdes i samband med beslaget, att för brödsäd av i normal kvalitet, som odlare före den 1 februari frivilligt överlät till eller hembjöd bolaget, skulle betalas ett till 27 kronor per deciton förhöjt pris. Eljest kvarstod inlösningspriset vid 25 kronor. Priset vid kvarns inköp från spannmålsbolaget eller dess ombud efter den 15 oktober bestämdes till 27:35 kronor. Denna ökning av det förut fastställda spannmålspriset ansågs icke böra föranleda någon höjning av utförsäljningspriserna å mjöl. I stället föreskrev Kungl. Maj:t såsom gottgörelse för kvarnarnas ökade råvarukostnader en höjning med motsvarande belopp av förmalningsersättningen, d. v. s. till 6: 35 kronor per deciton, för brödsäd som förvärvats efter den 15 oktober. Samma förhöjning skulle även komma de mäldägare till godo, som efter nämnda dag läto förmala vete eller råg mot lön. Med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 74 beslöt urtima riksdagen att å tilläggsstat för budgetåret 1940/41 för utbetalning av förmalningsersättningar anvisa ett belopp av 34 milj. kronor, varav 2 milj. kronor beräknades såsom ersättning till jordbrukare för spannmål av 1940 års skörd, som försålts till det före den 16 oktober gällande lägre priset. Häremot svarade emellertid till viss del en beräknad vinst för Svenska spannmålsaktiebolaget å de partier som utförsåldes av äldre lager till de förhöjda priserna. Vad angår fodersäden, vilken fr. o. m. den 16 oktober 1940 jämväl lades under beslag, ordnades uppköpssystemet i fråga om de beslagtagna förråden efter samma grunder som i fråga om brödsäd. Den prissättning, som i samband med beslaget genomfördes, hade bl. a. även till uppgift att åvägabringa en rimlig relation mellan bröd- och fodersädsprisen. Å fodersäden hade nämligen priserna till följd av den över huvud svaga tillgången på fodermedel under hösten stigit proportionsvis mera än å brödsäden, ja i vissa fall t. o. ni. överskridit priserna å denna. Priserna å olika slag av fodersäd vid frivillig överlåtelse eller hembud till Svenska spannmålsaktiebolaget före den 1 mars 1941 bestämdes sålunda: för svarthavre 22:50, för vithavre 23: 50, för korn 25: —, för blandsäd 24: — och för trindsäd 38: — kronor per deciton, allt avseende spannmål av normalkvalitet. Vid försäljning efter den 1 mars eller då tvångsköp skedde enligt allmänna förfogandelagen skulle priserna vara 2 kronor lägre för stråsäden och 3 kronor lägre för trindsäden. I december skärptes regleringssystemet beträffande fodersäden genom införandet av leveranstvång för jordbrukarna (se sid. 57). Inlösningen skulle härvid ske på förut bestämda villkor. Å stråfoder gingo priserna under hösten på grund av den mångenstädes inträffade missväxten kraftigt i höjden. Priser noterades i december till det

fyrdubbla mot under föregående år. Någon prisreglering på detta område vidtogs dock ej under år 1940. .Smör och mjölk. Riksnoteringen å smör höjdes från början av juli med 25 öre per kg samt i oktober med ytterligare 30 öre. Härmed hade producentpriset stegrats från 3 kronor vid årets början till 3: 55 kronor, motsvarande en höjning av priset å produktmjölk med 2-2 öre per kg. Härtill kom höjningen av det s. k. producentbidraget till mejerileverantörer, vilket sedan 1 januari 1940 utgått för en mjölkkvantitet av 650 kg, från 2 till 3 öre per kg mjölk fr. o. m. 1 oktober. Det allmänna prisutjämningsbidraget för produktmjölk utgick fortfarande i oktober med i genomsnitt 2 öre per kg, men mjölkavgiften, som under årets förra hälft utgjort IV2 öre per kg, nedsattes från 1 juli till */* öre och borttogs från 1 oktober helt (k. kung. den 18 oktober 1940, nr 891), vilket innebar en motsvarande förbättring i priset på konsumtionsmjölken. Mjölkavgiftens sänkning och senare borttagande betydde i realiteten, att den relativa höjning i utbytet för produktmjölken jämfört med konsumtionsmjölken, som prisutjämningsbidraget var avsett att skänka, i ökad grad fick karaktären av en ren statssubvention. Genom ovan omförmälda åtgärder hade prisläget för jordbrukets huvudprodukter, brödsäd och mjölk, väsentligt förbättrats. Utredningar verkställda av Sveriges lantbruksförbund, vilka framlades i skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 oktober 1940 och sedermera kompletterades av livsmedelskommissionen, visade dock, att inkomstförbättringen för jordbruket måste anses otillräcklig för att giva ersättning för förlusterna genom den svaga skörden. Då det syntes angeläget, att stödåtgärderna avpassades efter det läge, som uppkommit genom årets dåliga skörd, kallade regeringen till överläggning representanter för jordbrukarnas organisationer för att på överenskommelsens väg söka nå en lösning. Vid de överläggningar, som sålunda i november månad kommo till stånd, företräddes jordbrukarna av representanter för Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk. Man enades härvid om den principen, att jordbrukarna visserligen själva borde bära en del av årets skördeförlust. Denna del borde dock begränsas till vad ett normalt skördeunderskott kunde anses medföra i inkomstminskning vid ett oförändrat prisläge, medan kompensation bereddes jordbrukarna för skördeminskningens verkningar i vad de ginge därutöver. Eftersom skördeutfallet varit mycket varierande i olika delar av landet samt småbrukarna drabbats hårt av bristen på köpfodermedel, stod det emellertid klart, att en rättvis kompensation icke kunde ges enbart genom generella prisförhöjningar. Ett sådant förfaringssätt skulle medföra, att inånga jordbrukare finge högre inkomsttillskott än som erfordrades, medan andra finge otillräcklig hjälp. Av dessa skäl ansågs det önskvärt, att åtgärderna inriktades efter två linjer, den ena syftande till att genom allmänna prisförhöjningar till viss nivå bereda hjälp för huvuddelen av jordbruket, den andra att genom speciella kompletterande åtgärder ytterligare bispringa de hårdast drabbade jordbrukarna medelst hjälp till foderanskaffning m. m.

38 Överläggningarna resulterade den 14 november i en uppgörelse av följande innebörd. Riksnoteringen på runmärkt smör skulle fr. o. m. den 15 november höjas med högst 50 öre. I Stockholm blev till följd härav högsta medgivna minuthandelspriset 4: 50 kronor per kg. Det allmänna prisutjämningsbidraget för mjölk sänktes å andra sidan från 2 öre till 1 öre i genomsnitt för hela landet. För nedbringande av mejeriernas kostnader, däribland uppkommande särskilda kostnader för tillgodoseende av de största städernas behov av konsumtionsmjölk, skulle anslås ett belopp av 20 milj. kronor för år räknat, under förutsättning att konsumtionsmjölkpriset icke höjdes med mer än 1 öre per liter. Nämnda belopp skulle användas med en tolftedel i månaden, räknat från den 15 november 1940 tills vidare, dock längst till den 1 september 1941, efter fördelning som fastställdes av livsmedelskommissionen på förslag av Svenska mejeriernas riksförening. Regeringen förklarade sig vidare ha för avsikt att, utöver dittills genomförda anordningar för stödjande av jordbrukare, som drabbats särskilt hårt av den låga skördeavkastningen under året, vidtaga de ytterligare åtgärder i sådant syfte, som kunde befinnas påkallade. Representanterna för jordbrukarnas organisationer förklarade å organisationernas vägnar, att dessa skulle med all kraft verka för att största möjliga kvantiteter jordbruksprodukter tillfördes marknaden. Genom den träffade uppgörelsen, vilken av Kungl. Maj:t bekräftades genom beslut den 16 november, erhöllo jordbrukarna i främsta rummet vissa prisförbättringar på mjölken utöver dem som tidigare medgivits. Smörprishöjningen med 50 öre motsvarade c:a 2 öre per kg produktmjölk, men då prisutjämningsbidraget samtidigt sänktes med 1 öre, begränsades prisförbättringen i verkligheten till 1 öre. Samma prishöjning genomfördes för konsumtionsmjölken. De 20 milj. kronor, som därjämte ställdes till mejeriorganisationens disposition, möjliggjorde emellertid dessutom viss höjning av priset till producenterna. Att regeringen hellre tillgrep utvägen med ifrågavarande anslag än en starkare höjning av produktpriserna berodde på önskan att begränsa stegringen av livsmedelskostnaderna för konsumenterna. Anslaget hade härjämte den betydelsen, att det ökade fördelarna för jordbrukarna att försälja mjölken genom mejerierna och sålunda befrämjade varornas utförande i marknaden på ordnade handelsvägar. Totalt kan höjningen av produktmjölkpriset från juni till december beräknas till 4-2 öre per kg och höjningen av konsumtionsmjölkpriset till genomsnittligt 5*4 öre per kg. Den mindre stegringen beträffande produktmjölkpriset kompenserades genom höjt värde på skummjölken, vilket kom produktmjölkleverantörerna automatiskt till godo. I samband med att förbud från början av november stadgades mot tillverkning vid mejeri av ost med högre fetthalt än 30 procent (se sid. 69) genomfördes prisreglering för den tillåtna osten genom av priskontrollnämnden i samråd med livsmedelskommissionen fastställd prislista att tillämpas

39 av mejerier och partihandlare vid försäljning till annan partihandlare eller detaljhandlare. Då samtidigt befintliga förråd av hel- och trekvartsfet ost lades under beslag, blevo även för dessa ostslag bestämda priser fastställda. Beträffande övriga jordbruksprodukter ha under år 1940 direkt prisreglerande åtgärder i allmänhet ej vidtagits. I fråga om fläsk och kött har emellertid upplagring genom infrysning, saltning och konservering ägt rum i ganska stor skala i syfte att undvika en överfyllnad av marknaden som följd av den tidvis abnormt stora nedslaktningen och samtidigt skapa en reserv för att möta en kommande produktionsminskning. Även i fråga om ägg har en omfattande lagring i marknadsreglerande syfte ägt rum. Priserna å köpkraftfoder (oljekakor och oljekaksmjöl, kli och melass) ha kunnat i stort sett bibehållas vid oförändrad nivå under året. I fråga om konstgödselmedlen, vilka liksom kraftfodret underkastats fullständig statlig prisreglering, ha priserna under hösten något stegrats beträffande kvävegödselmedel, medan de däremot beträffande fosfat- och kaligödsel kunnat hållas ungefär lika som under vårsäsongen. Prisstabiliseringen i fråga om kraftfoder och konstgödsel har understötts genom ett under hösten 1940 anordnat särskilt c l e a r i n g f ö r f a r a n d e . Utredning angående inrättande av ett sådant system framlades av livsmedelskommissionen i skrivelse den 11 september. Kommissionen anmälde, att den för åstadkommande av önskvärd prisutjämning å ifrågavarande varor trätt i förhandlingar dels med Foderintressentföreningen, dels med Svenska importföreningen för konstgödselmedel och de företag, vilka ingingo som medlemmar i denna förening. Dessa förhandlingar hade resulterat i preliminära avtal, som i huvudsak inneburo, att kommissionen skulle äga fastställa utförsäljningspriset för samtliga med regleringen avsedda varor ävensom de enskilda företagens tillverknings- eller anskaffningskostnader för varorna. Därest beträffande viss vara sistnämnda kostnader understege utförsäljningspriset, skulle företaget vara skyldigt att för den kvantitet av varan, som försåldes, inleverera skillnaden till kommissionen. I motsatt fall skulle företaget vara berättigat att av kommissionen erhålla ersättning för skillnaden. Enligt livsmedelskommissionens förslag förordnade Kungl. Maj:t härefter genom beslut den 27 september, att inom kommissionen skulle inrättas en särskild clearingkassa för reglering av marknadspriserna inom landet å förnödenheter för jordbrukets behov. Kungl. Maj:t bemyndigade kommissionen att med de förutnämnda sammanslutningarna och företagen ingå avtal av i kommissionens skrivelse angivet innehåll samt bestämde, att de medel, som på grund av dessa avtal komme att inlevereras till kommissionen, och de utbetalningar, som kommissionen enligt avtalen vore förpliktigad göra, skulle överföras till resp. ersättas ur clearingkassan. Kungl. Maj:t förklarade vidare, att med regleringen av marknadspriserna å kraftfoder och konstgödselmedel under tiden t. o. m. den 30 juni 1941 skulle åsyftas ett sådant prisläge, att vad som med tillämpning av sagda avtal

10 kunde komma att utbetalas av kommissionen efter avdrag av vad som enligt samma avtal skulle inlevereras icke överstege, i vad avsåge regleringen av priserna å kraftfoder 1*8 milj. kronor samt i vad avsåge regleringen av priserna å konstgödselmedel 1-2 milj. kronor. Av förskottsmedel ställdes tillsvidare 3 milj. kronor till livsmedelskommissionens förfogande för clearingkassans verksamhet. Genom beslut samma dag förordnade Kungl. Maj:t att clearingkassan skulle utnyttjas jämväl för prisreglering beträffande skördegarn. Priset skulle i detta fall bestämmas så, att utbetalningarna från kassan icke komme att överstiga inbetalningarna till densamma. I proposition till urtima riksdagen nr 81 hemställde Kungl. Maj:t om anslag för reglering av förutnämnda förskott. Då priserna å de myckenheter fodermedel, som i fortsättningen kunde förväntas komma att importeras, sannolikt bleve väsentligt högre än man tidigare räknat med, fann Kungl Maj:t — för att förhindra en alltför stark stegring i priserna vid försäljning till jordbrukarna — ett anslag för prisregleringsändamål av 5 milj. kronor erforderligt. Riksdagen beslöt i enlighet härmed till reglering av priserna å vissa jordbruksförnödenheter å tilläggsstat för budgetåret 1940/41 anvisa sistnämnda summa. Tillgodoseendet av jordbrukets behov av arbetskraft. Betydande svårigheter förelågo under senare halvåret 1940 att fylla jordbrukets behov av arbetskraft, framför allt beroende på de omfattande militärinkallelserna. Arbetsblockorganisationen togs väl under skördetiden liksom tidigare under vårbruket i viss utsträckning i anspråk och visade sig därvid i många fall vara till god hjälp. Mera betydde dock, att hempermittering av till värnpliktstjänstgöring inkallade jordbrukare och lantarbetare kunde under de brådaste arbetssäsongerna i jämförelsevis stor utsträckning ordnas. Härvid betjänade man sig av den kategoriindelning av de värnpliktiga med hänsyn till angelägenheten av tillfällig befrielse från militärtjänstgöring, vilken under juni månad genomförts av livsmedelskommissionen och arbetsmarknadskommissionen under samverkan med överbefälhavaren och vilken omnämnts i föregående redogörelse (se del I sid. 360). Alltjämt gällde även den under vårbruket utfärdade militära ordern, att truppförbanden efter framställning skulle ställa personal och hästar till förfogande för medverkan i jordbruket inom förläggningsortens omedelbara närhet, i den mån så var möjligt mtan att den militära verksamheten eftersattes. Särskilda bekymmer beredde arbetskraftproblemet i oktober för fullföljande av sockerbetsskörden ej minst beroende på den otjänliga väderleken, vilken gjorde betupptagningen avsevärt mera krävande än vanligt. Svårigheterna övervunnos dock dels genom särskilda ansträngningar av arbetsförmedlingen, dels genom att hempermittering kunde ordnas för i runt tal

41 1 500 man för frivilligt deltagande i upptagningsarbetet, dels genom att personal från vissa regementen enligt särskild generalorder beordrades deltaga häri. Av vissa hushållningssällskap ävensom av Kvinnoföreningarnas beredskapskommitté anordnades med understöd av statsmedel utbildning i förhållandevis ganska stor omfattning av arbetskraft i syfte att ersätta inkallad yrkeskunnig personal vid jordbruket. Kurserna avsågo utbildning i mjölkning och andra ladugårdsarbeten samt i traktorskötsel m. m. och torde få anses ha utgjort ett betydelsefullt led i strävandena att fylla jordbrukets behov -av reservarbetskraft. Genom cirkulär till skolöverstyrelsen m.. fl. myndigheter den 23 juli 1940 (SFS nr 732) meddelade Kungl. Maj:t bestämmelser om beredande av ledighet under höstterminen 1940 åt lärjungar vid vissa läroanstalter för deltagande i lantbruksarbete m. m. Lärjungar vid allmänna läroverk och högre kommunala skolor och därmed jämförliga, under skolöverstyrelsens inseende ställda kommunala och enskilda läroanstalter, folk- och småskolesemi1narier samt folk- och småskolor kunde enligt cirkuläret beviljas ledighet under högst tre veckor för deltagande i lantbruksarbete, bärplockning eller annat för folkhushållningen betydelsefullt arbete. Om så på grund av de beviljade ledigheterna prövades oundgängligen behövligt, finge undervisningen för läraravdelning vid folk- och småskola eller för klassavdelning vid annan av de nämnda läroanstalterna under erforderlig tid, dock högst tre veckor, helt inställas. (Motsvarande medgivande hade för vårterminen 1940 lämnats genom cirkulär den 7 maj 1940, nr 303.) Den frivilliga arbetshjälp av olika slag, som under sommaren 1940 ställdes till jordbrukets förfogande, beräknas ha uppgått till omkring 5 000 personer, varav c:a 3 300 utgjordes av skolungdom. Genom särskilda beslut av Kungl. Maj:t hade l a n t a r b e t s t i d s l a g e n under tiden t. o. m. den 15 oktober 1940 satts ur funktion (se del I sid. 251). Det organiserade jordbruket var väl fortfarande bundet av samma arbetstidsbestämmelser som tidigare, men genom överenskommelse mellan de båda därav berörda organisationerna sattes de avtalsenliga arbetstidsbestämmelserna ur kraft för samma tid som lagens bestämmelser. Den utsträckta tiden måste jordbrukarna emellertid betala tämligen dyrt, och upphävandet torde knappast ha lett till en mera allmän utökning av arbetstiden. Som allmänt omdöme torde kunna sägas, att jordbrukarna förvånansvärt väl kommit till rätta med de svårigheter, som bristen på arbetskraft medfört. Att jordbruksarbetena i en del fall blivit eftersatta eller mindre tillfredsställande genomförda lärer dock vara oförnekligt, och särskilt torde detta gälla de mindre brukningsdelarna. Oavsett brukningsdelarnas storlek

ha vissa grundförbättringsarbeten, såsom täckdikning m. m., blivit ställda på framtiden, något som i längden givetvis måste menligt påverka produktionen. Motordriften vid jordbruket. Med hänsyn till den allt större betydelse som traktorerna erhållit inom jordbruksdriften, en betydelse som än mera ökades i samma mån som personal och hästar genom den förstärkta försvarsberedskapen togos i anspråk för militära ändamål, fann livsmedelskommissionen sig böra i februari 1940 införskaffa uppgifter angående inom jordbruket med binäringar nyttjade traktorers antal och beskaffenhet, fördelning å olika orter m. m. Med biträde av kristidsstyrelser och kristidsnämnder utfördes alltså en inventering av traktorsbeståndet ävensom beståndet av stationära motorer inom jordbruket. Samtidigt inhämtades ock uppgifter angående bränsleförbrukningen vid traktor- och annan motordrift för jordbruksändamål. Av utredningen framgick, att sammanlagda antalet förefintliga traktorer utgjorde något över 25 000. Däribland ingick dock ett icke ringa antal dragbilar (s. k. epa-traktorer). Den alltmer tilltagande knappheten på brännoljor medförde, att hushållningen på ifrågavarande varuområde måste noga regleras, särskilt efter det att tillförseln av oljor i huvudsak stoppats i samband med avskärandet av sjöförbindelserna västerut. Genom den reglering beträffande förbrukningen av motorbrännolja, motorfotogen och lysfotogen m. m., som påbjöds genom kungörelsen den 26 april 1940 (nr 305), infördes en sträng ransonering av sådana oljor, varvid de lokala kristidsmyndigheterna togos i anspråk som medverkande organ (se del I sid. 304—305). Ledningen av fördelningssystemet anförtroddes åt industrikommissionen, vilken på grundval av de förutnämnda genom livsmedelskommissionen infordrade uppgifterna angående drivmedelsförbrukningen fördelade de oljekvantiteter, vilka funnos böra komina jordbruket till godo, på de särskilda kristidsnämndsdistrikten. På kristidsnämnderna ankom sedan att uppdela de medgivna kvantiteterna på de enskilda jordbrukarna och härom utfärda inköpskort. Första ransoneringsperioden omfattade tiden 14 maj—30 juni. Fr. o. m. den 1 juli överflyttades ledningen av hithörande reglering på bränslekommissionen, vilken alltså för de därefter följande perioderna bestämde fördelningen av flytande bränslen till jordbruket. Härvid övergick kommissionen till att i samråd med livsmedelskommissionen fördela de tillgängliga kvantiteterna på kristidsstyrelserna, åt vilka det uppdrogs att efter vissa angivna grunder verkställa uppdelningen på kristidsnämnderna. I utfärdade anvisningar framhölls, att vid tilldelning till nämnder och förbrukare måtte iakttagas all möjlig återhållsamhet och att inköpsrätt finge medgivas endast i mån av verkligt behov. Kristidsnämnderna fortforo att vara organ även för tilldelning enligt indu-

strikommissionens anvisningar av smörjmedel för jordbrukets behov. Angående de härvid tillämpade grunderna, se del I sid. 314 samt nedan sid. 127—128. Motorfotogen och motorbrännolja kunde under sommaren 1940 tillhandahållas endast i relativt inskränkt omfattning. Perioden fr. o. m. september angavs vara den sista, då kvantiteter härav genom allmän tilldelning ställdes till jordbrukets förfogande. Den sålunda successivt minskade tillgången å flytande motorbränsle aktualiserade frågan om övergång till gengasdrift för jordbrukstraktorer. Kungl. Maj:t uppdrog fördenskull den 12 juli 1940 åt Svenska gengasaktiebolaget att anskaffa ett större parti gengasaggregat för ändamålet (se sid. 123). För att underlätta och befordra inköpen av aggregat från jordbrukarnas sida beslöt Kungl. Maj:t den 19 juli, att viss del av kostnaderna för tillverkning av intill 5 000 aggregat skulle bestridas av statsmedel sålunda, att för de jordbrukare, som senast den 10 augusti 1940 beställde sådana, priset skulle nedsättas från 1 450 till 1 000 kronor. Till finansiering av denna prisnedsättning anvisade Kungl. Maj :t å förskottsstat ett belopp av 2 250 000 kronor. Motsvarande anslag beviljades sedermera av urtima riksdagen. Vid mitten av september hade av det beviljade anslaget blott tagits i bruk c:a 1-1 milj. kronor för inköp av 2 444 aggregat. Över hälften av anslaget återstod alltså oanvänd. Då det emellertid måste anses vara av vikt, att jordbrukets traktorer så långt görligt iordningställdes för gengasdrift till vårbruket 1941, beslöt Kungl. Maj:t den 4 oktober, att fortsatt subvention skulle lämnas med ett belopp av 250 kronor per aggregat, som senast den 15 januari 1941 beställdes hos Svenska gengasaktiebolaget, under villkor att priset per styck ej överstege 1 200 kronor. Behållningen å förenämnda anslag skulle härigenom förslå till rabattering för anskaffande av 4 600 aggregat. Detta antal ansåg bolaget sig kunna leverera till den 1 mars 1941. Vid 1940 års utgång hade för traktordrift sålts c:a 2 800 gengasverk, varav dock endast omkring 1 000 torde ha påmonterats. Konstgödselregleringen. Beträffande tillgodoseendet av konstgödselbehovet under gödselåret 1940/41 framlade livsmedelskommissionen i cirkulär nr 86 den 13 augusti 1940 upplysningar om försörjningsläget samt plan för tilldelningen jämte prisuppgifter. Det meddelades, att inköp av kali och kalksalpeter företagits i sådan omfattning, att behovet av dessa konstgödselmedel borde kunna helt tillgodoses. Även kalkkväve och ammoniumsulfat förklarades kunna tillhandahållas i ungefär normal omfattning. Däremot måste som förut ransonering ske ifråga om superfosfat. Av chilesalpeter hade någon import ej kunnat ske. Statens reservförrådsnämnds lager av sagda vara komme emellertid i viss utsträckning att anlitas, i första hand för tillgodoseende av sockerbetsodlingens behov.

44¶I fråga om superfosfat innebar planen, vilken i vissa hänseenden, särskilt beträffande försäljnings- och betalningsterminerna, ändrades genom cirkulär nr 164 den 29 november, att envar jordbrukare skulle få inköpa en myckenhet motsvarande ungefär 75 procent av förbrukningen under gödselåret 1939/40. Då redan sistnämnda års förbrukning i regel var begränsad till 80 å 90 procent av förbrukningen under gödselåret 1938/39, betydde den nya tilldelningen en genomsnittlig begränsning till c:a 2/s av normal förbrukning. Försäljningen skulle fördelas på tre försäljningsterminer, nämligen 1 augusti—30 september 1940, 1 oktober 1940—31 januari 1941 samt 1 februari 1941 till gödslingssäsongens slut. Under den första försäljningsterminen skulle som regel varje jordbrukare äga att inköpa 25 procent av förbrukningen under gödselåret 1939/40. Hela årstilldelningen fick dock utlämnas i Norrland, utom Gästrikland, redan under första försäljningsterminen och på Öland och Gotland under de två första terminerna. I cirkuläret nr 164 meddelades rörande kvävegödselmedlen, att tillgångarna därav inom landet visserligen voro så stora, att det sammanlagda årsbehovet kunde helt tillgodoses. Viss inskränkning hade dock visat sig erforderlig i försäljningen av kalkkväve och ammoniumsulfat. Beträffande Ljungasalpeter var tillverkningen inom landet tills vidare nedlagd. De begränsade tillgångarna av chilesalpeter komme att fördelas efter sådan grund, att odlare av sockerbetor ägde inköpa 200 kg för varje påbörjat halvt hektar sockerbetsareal. Som ersättningsmedel för förutnämnda slag av kvävegödselmedel funnes kalksalpeter att tillgå i fullt tillräcklig omfattning. Försörjningen med skördegarn. I syfte bl. a. att täcka tillgången på råvaror för framställning av skördegarn för nästkommande år förordnades genom kungörelse den 19 augusti 1940 (nr 779) om beslag fr. o. m. den 25 augusti å förråd av hampa och hampblår om minst 1 000 kg samt partier, som senare infördes till landet. Beslaget skulle administreras av industrikommissionen. Från livsmedelskommissionens sida igångsattes en kampanj för tillvaratagande av begagnat skördegarn, vilket visat sig kunna med fördel användas vid spinningen av skördegarn antingen som ensam råvara eller i blandning med nya fibrer. Dessutom gjordes ansträngningar för import av ytterligare partier sisalhampa över Petsamo. För produktionens ordnande och för tryggande av en rättvis fördelning av påräkneliga kvantiteter färdigt skördegarn befanns lämpligt att underkasta handeln med och förbrukningen av denna vara en ingående reglering. Fördenskull förordnades genom kungörelse den 27 september 1940 (nr 842) om beslag å skördegarn och reglering av förbrukningen därav. Beslaget gällde fr. o. m. den 29 september och omfattade dels alla förråd hos tillverkare och handlande, dels förråd hos andra om minst 25 kg, dels partier, som efter nämnda dag tillverkades eller importerades. Verkställande

45 organ var härvid livsmedelskommissionen. Förbrukningsregleringen innebar, att yrkesmässig försäljning eller annan överlåtelse av skördegarn till återförsäljare skulle ske endast i den ordning och under de villkor, som av livsmedelskommissionen eller å dess vägnar bestämdes; i övrigt skulle försäljning av denna vara ej få äga rum annat än mot inköpslicens, utfärdad av kommissionen eller å dess vägnar. Med stöd av kungörelsen bestämde livsmedelskommissionen, att jordbrukare för pressning av stråfoder finge t. v. genom vederbörande kristidsnämnd erhålla licens för inköp av skördegarn. I andra fall fordrades av kommissionen utfärdad licens. Med de fabriker, som tillverkade skördegarn, träffade livsmedelskommissionen härefter avtal om tillverkning i erforderlig omfattning med användande av dels de beslagtagna eller eljest tillgängliga råvarupartierna, dels reservförrådsnämndens lager, dels vad som ytterligare kunde komma att importeras. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande lämnades från livsmedelskommissionens sida utfästelse rörande en sådan prissättning å fabrikatet, varigenom fabrikerna säkerställdes mot förlust. Utjämning av kostnaderna skulle åstadkommas med anlitande av den förut omförmälda clearingkassan för jordbruksförnödenheter. Brödsädsregleringen. Genom kungörelse den 23 juli 1940 (nr 723) blevo fr. o. m. kl. 12 natten till den 26 juli kvarvarande förråd av 1939 eller äldre års skörd av vete och råg om minst 5 000 kg lagda under beslag. Detta omfattade även spannmål, som efter nämnda tidpunkt infördes till riket, men däremot ej spannmål, som tillhörde ägaren eller innehavaren av den brukningsdel, vara spannmålen skördats, och som vid sagda tidpunkt förvarades å brukningsdelen eller å fastighet i sambruk med denna. Avsikten med detta beslag var att tillförsäkra staten kontroll över den brödsäd av äldre skörd, som vid denna tid på året fanns kvar i handelns och vissa föreningars ägo och som icke hembjudits Svenska spannmålsaktiebolaget för inlösen. Man ville förhindra, att sådan kvarvarande spannmål utanför livsmedelskommissionens kontroll såldes till utfodring eller kvarhölls i spekulationssyfte. Enligt av livsmedelskommissionen meddelade föreskrifter skulle utan hinder av beslaget förråd av plomberad utsädesvara få säljas direkt till jordbrukare eller handlande med dylik vara. Kvarnidkare ägde ock för egen rörelse förfoga över innehavda eller senare importerade förråd. I övrigt anvisades innehavare av beslagtagen vara att vid äventyr av tvångsavstående försälja densamma till Svenska spannmålsaktiebolaget på fastställda villkor, vilka beträffande priset anslöto sig till de för spanmål av 1939 års skörd bestämda inlösningspriserna. När det blev klart, att 1940 års brödsädsskörd skulle komma att stanna långt under medelmåttan, och då man samtidigt måste räkna med mycket begränsade importmöjligheter, framstod en reglering av brödsäds förbruk-

ningen i syfte att åstadkomma nödig hushållning med tillgångarna såsom en nära nog ofrånkomlig åtgärd. På eftersommaren erhöll också livsmedelskommissionen av Kungl. Maj:t i uppdrag att utarbeta förslag till dylik reglering. Innan det i anledning härav förberedda systemet för spannmålsregleringen förelåg färdigt att tillämpas, uppkom emellertid en situation, som syntes kräva ett snabbt handlande. I sista veckan av augusti framträdde i fråga om mjöl och bröd tendenser till hamstring i den omfattning, att regeringen såg sig föranledd genom kungörelse den 2 september 1940 (nr 801) föreskriva en provisorisk ransonering fr. o. m. den 3 september. Kungörelsen innehöll, att yrkesmässig överlåtelse av mjöl och gryn av råg och vete samt hårt råg- och vetebröd (spis- och knäckebröd, tunnbröd, skorpor, käx och dylikt torrt bröd) tills vidare skulle få ske endast mot företeende av inköpskort. Åt livsmedelskommissionen uppdrogs att meddela närmare bestämmelser. Enligt dessa skulle t. o. m. den 7 september till innehavare av beredskapskort E få utlämnas högst IV2 kg mjöl eller bröd av i kungörelsen avsett slag. För varje halvt kilogram inköpt mjöl eller bröd skulle säljaren överkorsa en av tre angivna rutor på beredskapskortets baksida. Vid försäljning till andra än enskilda förbrukare, d. v. s. framför allt till restauranger, pensionat och kaféer, skulle det åligga säljaren att föra förteckning utvisande köparnas namn eller firma samt inköpta kvantiteter. Under det rådrum, som härunder givits, utformades det definitiva regleringssystemet. Detta kungjordes lördagen den 7 september att träda i tilllämpning påföljande dag. I den av chefen för folkhushållningsdepartementet i ett radioanförande på lördagskvällen lämnade motiveringen framhölls bl. a. följande. Enligt verkställda uppskattningar per slutet av juli kunde årets brödsädsskörd beräknas uppgå till endast c:a 700 000 ton, under det att medeltalet för de tre senaste åren låg vid ungefär 1 200 000 ton. För att täcka det normala behovet av mjöl och bröd under ett konsumtionsår erfordrades — om hänsyn jämväl toges till utsädesbehovet — en brödsädsskörd av drygt en miljon ton. Under de närmast föregående goda skördeåren hade emellertid betydande överskott lagrats, som nu kunde tagas i anspråk. Dessa reservlager uppginge till över 350 000 ton. Tillsammans med lagren gåve alltså även en så dålig skörd som årets syntes bli en tillräcklig kvantitet brödsäd för landets behov under ett konsumtionsår. Men under rådande krisläge måste man räkna med möjligheten av förskjutningar i konsumtionen, som ökade efterfrågan utöver den normala och som kunde få mycket svårbedömliga följder, om konsumtionen lämnades fri. En starkt ökad konsumtion av brödsäd på sina håll vore ej utesluten. Beklagligtvis måste man också räkna med hamstringsköp, som kunde förrycka även ganska stabila försörjningsplaner. Försvarsväsendet ställde ock vissa särskilda krav på mjöl- och brödtillgångarna. Man finge vidare ej bortse från att även foderskörden blivit mycket dålig och att därför en frestelse måste

föreligga att använda en del av den till människoföda dugliga brödsädsskörden till utfodring. Det kunde slutligen sättas ifråga, om det vore klokt att ställa in sig på att under ett konsumtionsår förbruka hela det samlade förrådet av brödsäd. Alla dessa överväganden hade gjort, att regeringen beslutat sig för att genomföra en reglering av förbrukningen av brödsäd. Därvid vore det angeläget att söka åstadkomma en differentiering så långt möjligt efter det verkliga behovet. Differentieringen borde särskilt avse personer med intensivt kroppsarbete samt barn i uppväxtåren. Grunderna för regleringssystemet fastställdes i en den 7 september publicerad kungörelse angående brödsädsregleringen av den 31 augusti 1940 (nr 809). Närmare föreskrifter meddelades av livsmedelskommissionen i första hand genom cirkulär nr 100 och 101. Dessutom lämnade kommissionen i cirkulär nr 102 vissa kompletterande bestämmelser angående Svenska spannmålsaktiebolagets inköp av vete och råg, vilka föranleddes av förbrukningsregleringen. De spannmålsslag, som avsågos i nämnda kungörelse, voro, förutom vete och råg, blandsäd, innehållande tillhopa minst 50 procent av endera av eller båda dessa sädesslag, ävensom spannmålsblandning, som uppkommit genom att tröskad råg eller tröskat vete blandats med annan spannmål. Då hela regleringssystemets egentliga syfte var att trygga landets behov av mjöl och bröd, ingick som huvudmoment däri ett generellt f ö r b u d m o t a t t t i l l u t f o d r i n g a v h u s d j u r a n v ä n d a r å g o c h v e t e , vare sig i otröskat eller tröskat, krossat eller gröpat tillstånd eller i form av mjöl, gryn eller bröd. Över huvud förbjöds att vidtaga sådana åtgärder med brödsäd, att densamma förlorade i användbarhet som människoföda. Undantag från utfodringsförbudet gjordes för spannmål, som bestod av skrumpna eller skadade sädeskorn eller som eljest var uppenbart otjänlig till brödföda. Även spannmål innehållande mer än 10 procent grodda kärnor skulle få beredas och användas till utfodringsändamål. Regleringssystemet innefattade vidare bestämmelser angående r ä t t e n a t t f ö r m a l a r å g o c h v e t e . Sådan förmalning fick ske endast av den som bedrev yrkesmässig kvarnrörelse — handelsförmalning eller förmalning mot lön —- och av livsmedelskommissionen erhållit tillstånd till förmalningen ( k v a r n t i l l s t å n d ) . Förbud stadgades mot all förmalning mot tull. Med förmalning avsågs även skrädning, gryning, gröpning eller krossning. Enär landets förråd av vete var relativt rikligare än förrådet av råg, stadgades att vid förmalningen viss inblandning eller inmalning av vete i råg skulle äga rum. Sålunda skulle vid handelsförmalning ej få förmalas råg utan att däri inblandats minst 15 procent vete (eller korn). Ej heller fick framställas siktat mjöl av råg med mindre vete eller korn inmaldes eller vete- eller kornmjöl inblandades i sådan omfattning, att det erhållna mjölet till minst 75 procent bestod av vete- eller kornmjöl. (Genom cirkulär

48 nr 180 nedsatte livsmedelskommissionen sistnämnda procenttal till 65 fr. o. m. 1 januari 1941.) Jordbrukarnas husbehovsförmalning vid löne- och handelskvarnarna skulle få ske endast mot särskilt av kristidsnämnd utlämnat f ö r m a l n i n g s k ö r t . För annan förmalning mot lön samt för vissa slag av handelsförmalning (t. ex. tillverkning av flingor eller gröpning för foderändamål) erfordrades särskilt tillstånd av livsmedelskommissionen ( f ö r m a l n i n g s l i c e n s ) . Beträffande ovan berörda förhållanden förpliktades kvarnarna att enligt närmare anvisningar av livsmedelskommissionen föra anteckningar och till kommissionen varje månad avgiva särskilda uppgifter ävensom att underkasta sig den ytterligare kontroll, vartill kommissionen funne anledning. För utövande av lokal kontroll hos kvarnarna har kommissionen anställt ett antal reseombud. Yrkesmässig försäljning eller överlåtelse till återförsäljare i och för deras rörelse av mjöl, gryn eller bröd av råg eller vete fick enligt kungörelsen angående brödsädsregleringen ske endast i den ordning och under de villkor, som av livsmedelskommissionen eller å dess vägnar bestämdes. Annan överlåtelse, d. v. s. i allmänhet till förbrukare av olika kategorier, fick endast äga rum mot kort eller inköpslicens eller eljest på sätt livsmedelskommissionen bestämde. Det sålunda i kungörelsen blott antydda ransoneringssystemet för mjöl- och brödförsäljningen utformades av kommissionen på i huvudsak följande sätt. Mjölransoneringen omfattade rågmjöl, rågsikt och vetemjöl samt mannagryn. Brödransoneringen omfattade till en början endast av råg- eller vetemjöl framställt hårt bröd, nämligen spis- och knäckebröd, tunnbröd och vissa slags käx, däremot icke mjukt bröd, skorpor, finare bakverk, småbröd m. m. För första inköpsperioden, vilken sträckte sig t. o. m. den 20 september, föreskrevs, att vid inköp av varor, som inbegrepos under ransoneringen, skulle användas två kuponger till inköpskort E, varvid varje kupong gällde för inköp av IV4 kg mjöl eller mannagryn eller 1 kg hårt bröd. Delad kupong skulle gälla för hälften av nämnda tilldelning. Mjukt bröd fick som nämnt tills vidare köpas utan avlämnande av kupong. Ingen fick emellertid för sitt hushåll inköpa större myckenhet än som beräknades förslå för hushållets normala förbrukning, och handlande hade icke rätt att från sina leverantörer få större kvantitet än som motsvarade hans normala inköp. Andra förbrukare än enskilda hushåll, såsom restauranger, allmänna inrättningar m. fl., skulle erhålla inköpslicens från kristidsstyrelserna på samma sätt som tillämpades vid de tidigare ransoneringarna exempelvis beträffande kaffe och socker. Inköpslicens för restauranger m. fl. skulle beträffande varje varuslag utfärdas till en myckenhet av 90 procent av den normala förbrukningen. På restauranger fick tills vidare bröd tillhandahållas gäster och personal utan att dessa avlämnade kupong till inköpskort. Be-

49 talande gäst, som i enskilt hushåll eller å därmed jämförligt inackorderingsställe intog dagens alla måltider, skulle däremot överlämna inköpskort E till hushållets föreståndare. Detsamma gällde person, vilken intagits på allmän inrättning för tid, som kunde beräknas till minst 8 dagar. För proviantering av fartyg fordrades likalades inköpslicens. För krigsmaktens räkning fick tills vidare inköp av mjöl och bröd verkställas mot kvitto av vederbörlig militär chef (befälhavare). För jordbrukare, som ägde eller innehade brukningsdel, vara råg eller vete under år 1940 skördats, skulle gälla, att han för egen del och för person, som hörde till hans hushåll eller som av honom njöt kost, stat eller födoråd, kunde av ortens kristidsnämnd i utbyte mot en eller flera kuponger till inköpskort E erhålla förmalningskort, som berättigade till förmalning vid viss kvarn av viss kvantitet råg eller vete. Härvid skulle 1 kg mjöl anses motsvara IV3 kg råg eller vete. För varje inköpskort fick till utgången av november 1940 utbyte ske av högst 14 kuponger. För detaljhandlare och partihandlare samt bageriidkare m. fl. stadgades skyldighet att avgiva deklaration rörande det förråd av mjöl, mannagryn och hårt bröd, var och en ägde eller innehade kl. 12 natten till den 8 september. Samma skyldighet hade också restauranger, kaféer och pensionat, dock ej för förråd understigande 50 kg. Kontrollsystemet i fråga om mjöl- och brödransoneringen var uppbyggt enligt samma principer, som tillämpats beträffande tidigare ransonerade varor. Detaljhandlare och bageriidkare skulle sålunda redovisa sin försäljning av ransonerade varor genom att vid sina inköp till leverantören insända mottagna kuponger och inköpslicenser. För kontroll över partihandeln ålades vissa större partihandlare och bageriidkare att en gång i månaden till vederbörande kristidsstyrelse insända omsättningsrapport rörande in- och utgående leveranser. Därigenom erhöll livsmedelskommissionen en sammanfattande kontroll över försäljningen i hela riket. Den andra raiisoneringsperioden omfattade tiden 21 september—27 oktober. Under dessa något över fem veckor skulle enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 108 för förbrukning i enskilda hushåll inköp av mjöl, gryn och bröd få ske mot avlämnande av sex kuponger till inköpskort E, var och en berättigande till samma kvantiteter som under den första perioden. Emellertid utvidgades enligt det kort därefter utsända cirkuläret nr 110 ransoneringen fr. o. m. den 23 september till att även omfatta mjukt bröd av råg eller vete. Det bröd, som innefattades i ransoneringen, bestämdes nu såsom bakverk, som framställts av deg, vari ingick mjöl till minst 40 procent av degens vikt. Käx och småbröd skulle dock vara undantagna från regleringen, om de framställts av deg, som innehöll mindre mjöl än 55 procent av degens vikt samt dessutom tillverkats i så små stycken, att 100 tillsammans vägde mindre än 1 kg. Varje E-kortskupong skulle under 4—119414

50 perioden berättiga till inköp av IV4 kg mjöl, gryn, skorpor eller käx eller 1 kg hårt bröd eller 1 625 gram mjukt bröd. Beträffande mjöl, gryn och hårt bröd förutsattes inga nämnvärda olägenheter finnas vare sig för de enskilda hushållen att på en gång köpa eller för detaljhandlaren att expediera de mängder av dessa varor, som kunde köpas mot hel, resp. halv kupong. Sådana olägenheter uppstodo emellertid beträffande mjukt bröd och även beträffande skorpor och käx. Därför infördes i samband med mjukbrödsransoneringen s. k. v ä x l i n g s k o r t i syfte att möjliggöra inköp av mindre kvantiteter. Dessa kort utlämnades till handlandena genom kristidsnämnderna och lämnades av handlandena till kunderna i utbyte mot E-kortskuponger. Varje växlingskort skulle blott vara giltigt i den butik, som mottagit motsvarande E-kortskupong och försett kortet med sin stämpel. Hinder förelåg emellertid ej för konsument att skaffa sig växlingskort i mer än en affär. Ett växlingskort innehöll 25 rutor och varje ruta berättigade till inköp av 65 gram mjukt bröd eller 40 gram hårt bröd eller 50 gram skorpor, käx, mjöl eller gryn. Företrädesvis voro emellertid växlingskorten avsedda för inköp av mjukt bröd. I samband med genomförandet av mjukbrödsransoneringen befanns lämpligt att ändra kungl. kungörelsen den 17 maj 1940 (nr 379), vari föreskrevs att försäljning av mjukt bröd av större vikt än 200 gram blott fick ske i vissa angivna viktklasser. Ändringen innebar, att allt mjukt bröd, med undantag endast för finare bakverk och konfityrer, skulle saluföras i vikter, jämnt delbara med 65. Varje ruta i växlingskortet berättigade nämligen som ovan nämnt till inköp av 65 gram mjukt bröd. Tillåtna viktklasser voro sålunda 65, 130, 195 etc. upp till 1 950 gram. Dock skulle mjukt bröd alltjämt kunna saluhållas i vikt om högst 50 gram. Ändringen genomfördes genom en kungörelse den 13 september 1940 (nr 826). Då behovet av mjöl och bröd i viss utsträckning varierar mellan olika befolkningsgrupper och den ranson, som kunde köpas på E-kortskupongerna, icke kunde anses tillräcklig för alla, infördes som komplement till den allmänna ransoneringen ett system med t i l l ä g g s k o r t , vilket bragtes i tillämpning under andra ransoneringsperioden. Grundläggande bestämmelser härför meddelades i livsmedelskommissionens förenämnda cirkulär nr 110, medan detaljer i ämnet lämnades i cirkulär nr 119. Tilläggskort, varav funnos tre typer med resp. en, två och tre kuponger, var och en berättigande till inköp av samma kvantiteter som de allmänna E-kortskupongerna, skulle i främsta rummet tilldelas jordbrukarbefolkningen samt personer sysselsatta med tyngre kroppsarbete, såsom skogs- och flottningsarbetare, fiskare, murare och andra byggnadsarbetare, hamn- och transportarbetare, gruvarbetare, järnvägsarbetare, smeder, plåtslagare samt tegelbruksarbetare. Tilläggsransonen för perioden omfattade för dessa grupper tre kuponger, d. v. s. den motsvarade 50 procent av grundransonen. Dessutom skulle tilläggskort omfattande en, två eller undantagsvis tre kuponger

51 kunna efter prövning medges personer, som voro nödsakade att i regel intaga sin huvudsakliga kost i form av torrskaffning, samt dessutom barn i åldern 7—18 år, vilka icke erhållit annat tilläggskort. Tilläggsransonen motsvarade i sistnämnda fall en kupong. Till personer i försvarsväsendets tjänst skulle för förbrukning på fritid för varje ransoneringsperiod utdelas kort, som berättigade till inköp av samma kvantitet som en E-kortskupong. Vid permission eller tjänstledighet, som omfattade tre dagar eller mera, skulle utdelas permissionskort. Tills vidare komme emellertid på de militära marketenterierna att serveras bröd utan kupongtvång. Bestämmelser meddelades även om tillfälliga inköpskort för vissa enskilda förbrukare (personer som tillfälligt voro i annan förbrukares kost m. fl.), s. k. halvkupongkort, samt resekort för personer stadda på mera långvarig inrikes resa. Brödransoneringssystemet fullständigades genom införandet av s. k. r e s t a u r a n g k o r t , som gästerna på restauranger eller andra näringsställen hade att använda för utbekommande av bröd. Sådant kort kunde gästen tillbyta sig mot halv E-kortskupong. Ett restaurangkort innehöll 25 kuponger. Var och en av dessa berättigade till att utfå en ungefärlig kvantitet av 32 gram mjukt bröd eller 20 gram hårt bröd, d. v. s. exempelvis ett halvt franskt bröd eller två bitar hårt bröd. Restaurangkortets kuponger skulle gälla på vilken restaurang som helst och deras giltighetstid var obegränsad. Restauranger, pensionat och andra näringsställen ägde att hos vederbörande kristidsnämnd i förskott utkvittera så många restaurangkort, som kunde behövas för utlämning till gäster och personal de närmaste veckorna. Ytterligare tilldelning av restaurangkort erhölls sedan mot redovisning av de E-kortskuponger, som uttagits i utbyte mot restaurangkort. Utlänningar, som icke voro på sådant sätt stadigvarande bosatta i landet, att de kunde erhålla inköpskort E, skulle av passkontrollanten vid inresa till landet tilldelas restaurangkort. I övrigt ägde de erhålla sådana genom kristidsnämnderna. Bestämmelser angående mjöl- och brödransoneringen för tredje ransoneringsperioden, omfattande tiden 28 oktober—1 december 1940, meddelades av livsmedelskommissionen i cirkulär nr 133. Såväl de allmänna ransonerna som tilläggsransonerna voro desamma som under föregående period. För den allmänna ransoneringen skulle sålunda även under denna period användas sex E-kortskuponger samt kuponger till tilläggskort i proportion därtill. En viss skärpning skedde emellertid i bestämningen av de brödtyper, som lämnades utanför regleringen. För att tillverkningen av dessa brödslag ej skulle på olämpligt sätt stimuleras bestämdes, att inköpslicens för mjöl och gryn skulle lämnas bageriidkare endast under förutsättning att han före regleringens ikraftträdande tillverkat dylika varor samt endast

52 till 80 procent av den kvantitet mjöl och gryn, som för sagda tillverkning i rörelsen förbrukades under augusti månad 1940. Något senare inskränktes i samband med den skärpta matfettregleringen genom cirkulär nr 145 (den 8 november) området för de kupongfria bakverken, därigenom att även s. k. danska wienerbröd och vissa andra finare bakverk indrogos under kupongtvånget. Syftet var härvid att åstadkomma besparing i matfettförbrukningen. Läget på spannmålsmarknaden samt det genomförda ransoneringssystemet för brödsädsförbrukningen, vilket nödvändiggjorde en fullständig kontroll över spannmålstillgångarna, befanns motivera, att samtliga förråd inom riket av ej endast brödsäd utan även fodersäd (ned till en viss minimikvantitet och med viss geografisk begränsning) liksom ock senare till landet importerad spannmål lades under statsbeslag. Kungörelse härom utfärdades den 11 oktober 1940 (nr 869). Beslaget, vilket trädde i kraft kl. 5 f. m. den 16 oktober 1940, gällde såväl tröskad som otröskad spannmål ävensom spannmål i krossat eller gröpat skick av följande slag, nämligen råg, vete, havre, korn, vicker samt ärter och bönor, ej tjänliga till människoföda. Det gällde även blandsäd och sådan spannmålsblandning, som uppkommit genom att tröskad spannmål av något av förenämnda slag blandats med annan spannmål. Under beslaget innefattades förråd av minst 100 kg, räknat i tröskad spannmål. I fråga om fodersäd (d. v. s. annan spannmål än råg och vete eller blandningar innehållande minst 50 procent därav) undantogos förråd, som befunno sig i Norrland utom Gästrikland. Innehavare av beslagtagen vara var skyldig att deklarera sitt innehav; jordbrukare i Götaland, Svealand och Gästrikland ålåg det därjämte att uppge brukningsdelens areal, skörd 1940, antal kreatur m. m. För spannmål, som vid tiden för beslagets ikraftträdande var otröskad, skulle dessutom den 5 i varje månad avgivas tröskningsrapport. Enligt kungörelsen fick innehavare av beslagtagen vara i viss utsträckning förfoga över densamma utan hinder av beslaget. Tröskning av brödsäd och fodersäd var sålunda tillåten, likaså krossning och gröpning av fodersäd. Den uttröskade spannmålen samt den krossade eller gröpade fodersäden skulle dock fortfarande omfattas av beslaget. Brödsäd fick utan hinder av beslaget förmalas mot förmalningskort eller förmalningslicens. Vidare fick spannmål överlåtas till Svenska spannmålsaktiebolaget eller dess ombud eller till person eller företag, som av livsmedelskommissionen erhållit tillstånd att inköpa beslagtagen vara. Säljare av sådan vara var emellertid skyldig att inom åtta dagar anmäla överlåtelsen till kristidsnämnden. Livsmedelskommissionen ägde ock meddela tillstånd till försäljning eller annat förfogande över beslagtagen vara. Med stöd av kungörelsen utfärdade livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 124 närmare bestämmelser i ämnet. Vad angår fodersäd redogöres

53 för dessa bestämmelser nedan i avsnittet om fodermedelsregleringen. Med avseende å brödsäd må nämnas, att jordbrukare fick efter tillstånd av kristidsnämnd använda hemvuxen råg eller vete för utsäde å egen brukningsdel. Utfodringsförbud, utom för sådan spannmål, som var uppenbart otjänlig att förmalas till mjöl, gällde alltjämt. Till innehavare av kvarntillstånd fick försäljning fritt äga rum. Själv fick sådan kvarnidkare för framställning av mjöl eller gryn inom den egna rörelsen förfoga över de förråd av råg och vete han innehade den 16 oktober. Även kvarn, som ej ägde kvarntillstånd, fick använda inneliggande förråd av havre och korn för framställning av gryn, flingor och mjöl. Den mycket omfattande uppköpsverksamhet beträffande såväl brödsäd som fodersäd, vilken blev en följd av statsbeslaget och som det ankom på Svenska spannmålsaktiebolaget att för statens räkning ombesörja, organiserades av bolaget på så sätt, att det härför tog i anspråk inom spannmålsoch foderämneshandeln arbetande företag och företagare antingen som ombud eller som förmedlare åt bolaget. Som ombud antogos huvudsakligen större spannmålshandlare, vilka hade magasin med rensningsmaskiner och andra anordningar för spannmålens ändamålsenliga lagring och skötsel. Förmedlare blevo mindre handlande, vilka arbetade huvudsakligen som hopsamlare av lantbrukarnas salupartier och ordnade transporterna antingen till bolagets ombud eller direkt till förbrukarna. I och för den fortsatta mjöl- och brödransoneringen utdelades i slutet av november nya ransoneringskort (inköpskort E). Dessa kommo till användning vid den fjärde ransoneringsperioden, vilken omfattade tiden 2 december—7 januari 1941. Inköpsbestämmelserna för denna period, vilka meddelades genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 161, överensstämde i allt väsentligt med dem som gällde under den tredje perioden. Under de något över fem veckorna skulle utnyttjas sex kuponger till det nya E-kortct och motsvarande kuponger till tilläggskort. Jämförelsetalet mellan mjöl och brödsäd vid utställande av förmalningskort ändrades i samband med de nya ransoneringsbestämmelserna från lVs till IV2. Förmalningskort fingo utställas mot 24 E-kortskuponger. För handeln med utsädesspannmål efter beslaget, vad angår såväl brödsäd som fodersäd, auktoriserade Svenska spannmålsaktiebolaget enligt erhållet bemyndigande sådana reguljära utsädesfirmor, som voro försedda med för ändamålet erforderliga lagringsutrymmen samt tillfredsställande maskinell utrustning. De företag, vilka sålunda auktoriserats som utsädeshandlare, fingo utan hinder av gällande beslag förvärva spannmål, lämplig till utsäde. Därvid skulle tillämpas priser, som med minst 2 kronor per deciton överstego vad som skulle gälla vid odlares försäljning av vanlig bruksspannmål. Utsädesfirmornas försäljningspriser fastställdes i särskild prislista med gradering efter kvalitetsklasser. För försäljning av utsädesvara från auktoriserad utsädesfirma har krävts, att densamma varit plom-

54 berad och försedd med signering samt med analysbevis rörande varans beskaffenhet. Förutom av sådan firma har utsädesspannmål fått förvärvas av förbrukare, som härför erhållit licens av kristidsnämnd. Fodermedelsregleringen. Oljekraft foder, kli och melass. Den i april 1940 inträffade avspärrningen i handelsförbindelserna västerut gjorde det nödvändigt att vid planläggningen av kraftfoderförsörjningen under konsumtionsåret 1 september 1940 —31 augusti 1941 räkna med avsevärt reducerad tilldelning i förhållande till den vanliga förbrukningen. Livsmedelskommissionen meddelade i cirkulär den 20 juni (nr 61) en preliminär plan angående grunderna för tilldelningen under nämnda år av såväl oljekraftfoder som kli och melass. Att jämväl melass här medtogs motiverades därmed, att den stränga ransoneringen av de övriga kraftfodermedlen ansetts kunna medföra en så stark efterfrågan å melass, om förbrukningen därav lämnades oreglerad, att en rättvis fördelning av tillgångarna komme att omöjliggöras. Det föreskrevs i ifrågavarande cirkulär, att varje jordbrukare, som önskade under det kommande konsumtionsåret inköpa kraftfoder, skulle senast den 20 juli 1940 till kristidsnämnden i orten ingiva anmälan med uppgift om förbrukningen av oljekraftfoder, kli och melass å brukningsdelen under år 1938, leverantörens namn samt antalet hållna husdjur 1938 och 1940. Ingivandet av sådan anmälan var villkor för att kunna påräkna tilldelning. Sammandrag av anmälningarna skulle av kristidsnämnden via kristidsstyrelsen insändas till livsmedelskommissionen. I sammandragen skulle jämväl uppgivas de kvantiteter kraftfoder, för vilka nämnden enligt grunderna för den preliminära tilldelningsplanen tillstyrkte inköp. Sedan inom livsmedelskommissionen sammanställning gjorts av de insända sammandragen, kunde en definitiv tilldelningsplan uppgöras. En sådan fastställdes av kommissionen genom cirkulär den 31 augusti (nr 93). Planen var så inrättad, att den i viss mån lämnade jordbrukarna valet fritt mellan oljekraftfoder och kli. Tilldelningen bestämdes efter förbrukningen å vederbörande brukningsdel under år 1938 av dessa fodermedel tillsammans, omräknade i »kraftfoderenheter». (En kraftfoderenhet motsvarade 1 kg oljekraftfoder eller 1*5 kg kli.) Enligt den ursprungliga planen skulle tilldelningen få bestämmas till högst 40 procent av förbrukningen år 1938, dock högst 300 kraftfoderenheter för varje mjölkko, som i genomsnitt under första halvåret 1940 hållits å brukningsdelen. Härav fick högst hälften uttagas i form av oljekraftfoder. Den definitiva planen nedsatte tilldelningen till något över 75 procent av de av kristidsnämnderna från början tillstyrkta kvantiteterna, dock utan minskning av oljekraftfodertilldelningen. I fråga om melass bestämdes, att sockerbetsodlare, som ägde rätt att från sockerbolaget till nedsatt pris uttaga två fat eller omkring 500 kg melass per hektar odlade sockerbetor, skulle äga att helt eller delvis utbyta denna

55 kvantitet mot annat kraftfoder, varvid ett fat melass beräknades motsvara 165 kg oljekraftfoder eller 250 kg kli. Återstående kvantiteter melass avsågos för tilldelning till andra jordbrukare med i allmänhet 20 kg per mjölkko, i vissa fall mera. Extra tilldelning av såväl oljekraftfoder som kli och melass skulle enligt vissa angivna grunder kunna lämnas efter bedömande i varje särskilt fall. Vissa kvantiteter skulle för detta ändamål av kristidsstyrelserna ställas till kristidsnämndernas förfogande. Särskild hänsyn borde härvid tagas till de av torkan hårdast drabbade områdena. Den totala tilldelningen av oljekraftfoder och kli beräknades för konsumtionsåret 1940/41 komma att för varje kristidsstyrelseområde uppgå till omkring 42 procent av den för området redovisade förbrukningen av kraftfoder år 1938. Oljekraftfodret skulle tillhandahållas förbrukarna huvudsakligen i färdiga 48-procentiga blandningar. Förråd av oljekraftfoder voro sedan den 30 september 1939 lagda under statsbeslag och detsamma gällde från den 8 maj 1940 råg- och vetekli. Även melass lades genom kungörelse den 1 augusti 1940 (nr 753) fr. o. m. 12 augusti under beslag, dock begränsat till förråd om minst 1 000 kg. Föreskrifter och praxis beträffande handeln med de olika slagen av kraftfoder voro emellertid delvis skiljaktiga och garanterade ej en tillräckligt verksam kontroll. För att härutinnan vinna en enhetlig ordning utfärdade Kungl. Maj:t den 31 augusti 1940 en kungörelse (nr 795) angående reglering av handeln med vissa kraftfodermedel. Den härigenom stadgade regleringen omfattade oljekraftfoder av alla slag, råg- och vetekli och melass samt även majs. Närmare föreskrifter meddelades av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 94. (Detta gällde dock ej majs.) Regleringen innebar i huvudsak följande: Till jordbrukare, som erhållit tilldelning av kraftfoder, skulle av kristidsnämnden utlämnas bevis om inköpsrätt, bestående av ett konvolut med inköpskuponger. För andra förbrukare än jordbrukare skulle inköpsbevis (inköpslicens) utfärdas av livsmedelskommissionen. Den som icke tilldelats bevis om inköpsrätt för oljekraftfoder och kli medgavs mot skriftlig rekvisition rätt att inköpa dylika fodermedel i poster om högst 10 kg, en rätt som dock snart upphävdes genom cirkulär nr 116. Detaljhandlare fick — sedan h a n efter erhållen licens i erforderlig mån kompletterat sitt ingångslager —* från partihandlare inköpa kraftfoder endast till den myckenhet, som motsvarade de inköpskuponger, inköpslicenser och rekvisitioner han mottagit. Samtliga detalj- och partihandlare ålades att deklarera sina förråd natten mellan den 31 augusti och den 1 september. De största partihandlarna, nämligen Foderintressentföreningen u. p. a., Linoljeslageriernas försäljningsaktiebolag, Aktiebolaget Karlshamns oljefabrik och Svenska sockerfabriksaktiebolaget, skulle till livsmedelskommissionen, övriga partihandlare till vederbörande kristidsstyrelse, månatligen avgiva rapport angående sin rörelse.

56 I samband med utfärdandet av de nya försäljningsbestämmelserna fastställdes ock försäljningspriser å olika slag av kraftfodermedel. I december beslöt livsmedelskommissionen (cirk. nr 176) — under hänvisning till att försörjningsläget beträffande oljekaksfoder sett på litet längre sikt något förbättrats — att en extra tilldelning av dylikt kraftfoder skulle äga rum, uppgående som regel till 5 procent av vederbörande jordbrukares förbrukning under år 1938, samt vissa kvantiteter därutöver beroende på speciella förhållanden. Särskild ytterligare tilldelning utlovades till de egentliga torkområdena. Utlämning av inköpskuponger för denna extra tilldelning borde ej ske förrän efter den 1 februari 1941. Sammanlagt beräknades den genomsnittliga tilldelningen genom dessa åtgärder komma att ökas med c:a 10 procent av den normala förbrukningen. Fodercellulosa. Redan tidigt ansåg sig livsmedelskommissionen böra uppmana jordbrukarna att vidtaga erforderliga åtgärder för att på bästa sätt och i görligaste mån tillvarataga befintliga fodertillgångar. Parallellt härmed undersökte kommissionen möjligheterna att inom landet framställa olika slag av ersättningsfoder samt att bättre än tidigare för foderändamål utnyttja sådana tillgångar som fiskavfall och temporärt uppkommande fisköverskott m. m. Såsom ett led i dessa strävanden underställde kommissionen Kungl. Maj:t förslag om bemyndigande för Foderintressentföreningen att från cellulosaindustrien inköpa tills vidare intill 50 000 ton fodercellulosa. Denna cellulosa skulle i så stor utsträckning som möjligt tillverkas i samband med framställning av motorsprit. (Se härom nedan sid. 122.) Fodercellulosan skulle därigenom kunna få en sådan sammansättning, att den bättre lämpade sig för foderändamål än vanlig cellulosa. Sedan Kungl. Maj:t den 20 september 1940 godkänt kommissionens förslag,-bekräftades ett redan förut mellan Foderintressentföreningen och Aktiebolaget svensk sprit preliminärt ingånget avtal om inköp av ovannämnda kvantitet fodercellulosa. I samband härmed vidtogos anstalter för anskaffande av en uppsättning maskiner, avsedda att användas för sönderdelning av cellulosan, så att den lämpade sig för omedelbar utfodring. I december träffades avtal mellan förenämnda parter om inköp av ytterligare 50 000 ton fodercellulosa. Försäljning av fodercellulosa påbörjades av Foderintressentföreningen i november. Fodret tillhandahölls i allmänhet i oblandat skick. Vid sidan därav och utom ramen för gällande ransoneringsbestämmelser försåldes emellertid även vissa myckenheter melass och sojamjöl i och för inblandning i cellulosan för att i viss mån kompensera dennas brist på äggvita. Det medgavs sålunda, att till varje 80-tal kilogram riven fodercellulosa fick utlämnas högst 10 kg melass och högst 15 kg sojamjöl. Skriftlig rekvisition av samtliga dessa varor skulle av förbrukare göras hos vederbörande handlande, som hade att redovisa därför på samma sätt som stadgats beträffande inköpskuponger för kraftfoder. I viss utsträckning tillhandahölls foder-

57 cellulosan även uppblandad med 10 procent melass under beteckningen »Cellfor M». Fodersäd. Det statsbeslag å spannmål, som genomfördes fr. o. m. den 16 oktober 1940, omfattade, som förut nämnt, ej blott brödsäd utan även fodersäd, nämligen havre, korn, vicker, foderärter och foderbönor samt blandsäd. Beträffande fodersäden voro emellertid från beslaget undantagna förråd inom Norrland utom Gästrikland. Villkoren för försäljning och hävande av beslag voro i stort sett desamma som beträffande brödsäden. Genom cirkulär nr 124 medgav livsmedelskommissionen jordbrukare alt tills vidare använda innehavda förråd av fodersäd för utfodring av egna djur. Licens för inköp av havre fick av kristidsnämnd lämnas person eller företag, som i annan yrkesmässig rörelse än jordbruk använde hästar för transporter. Ävenså fick kristidsnämnd tills vidare i begränsad omfattning meddela inköpslicens för inköp av fodersäd för utfodring av husdjur. Uppköpssystemet i fråga om beslagtagen fodersäd ordnades efter samma grunder som i fråga om brödsäd. För annans räkning än statens fick fodersäd icke föras från Norrland (utom Gästrikland) till inrikes ort utanför detta område, såvida spannmålen ej medfördes som foder åt dragare. Undantag kunde meddelas av livsmedelskommissionen. Avsikten med fodersädsbeslaget var att under rådande fodermedelsbrist kunna företaga en såvitt möjligt rättvis fördelning av befintliga fodertillgångar. Villkoret för genomförande av den åsyftade regleringen var att tillräckliga kvantiteter fodersäd i tid framkommo på marknaden. Då så emellertid ej blev fallet, ansågs det ofrånkomligt att i sådant syfte tillgripa ett visst tvång i form av ett l e v e r a n s p l i k t s y s t e m . Härvid gällde det i första hand att fastställa leveransskyldigheten för de särskilda jordbrukarna. Beräkningarna av leveranskvantiteterna skedde å livsmedelskommissionens statistiska avdelning på basis av från jordbrukarna tidigare införskaffade uppgifter angående fodersädsarealerna och djurantalet samt med användande av de av resp. häradsombud i september gjorda skördeuppskattningarna. Tills vidare medtogos härvid endast gårdar med över 15 hektar åker. Jämkningar i de sålunda beräknade leveranskvantiteterna kunde ske genom kristidsstyrelserna efter hänvändelse till vederbörande kristidsnämnd. För att få enhetlighet i regleringssystemet utvidgades genom kungörelse den 13 december 1940 (nr 998) fodersädsbeslaget till att även omfatta återstående delar av Norrland. Samtidigt utfärdades en kungörelse (nr 999), varigenom erforderliga inskränkningar möjliggjordes i rätten att överlåta även icke beslagtagna förråd av fodersäd. Med stöd av sistnämnda kungörelse föreskrev livsmedelskommissionen (cirk. nr 175), att överlåtelse av fodersäd, även om den ej var beslagtagen, fick ske endast i de fall då överlåtelse av beslagtagen fodersäd var medgiven och i enlighet med de föreskrifter, som gällde för sådan överlåtelse. I ett senare cirkulär (nr 176) meddelades bestämmelser angående avstående av fodersäd samt angåvos grunder-

58 na för den av kommissionen planlagda tilldelningen därav ävensom av Kungl. Maj:t beslutad rabattering i vissa fall av priset å fodersäd och fodercellulosa. Tills vidare och intill dess efter vederbörlig granskning definitiva leveransbesked kunde lämnas skulle jordbrukarna i Götaland, Svealand och Gästrikland genom kristidsnämnderna erhålla preliminära leveransbesked, utställda på grundval av förutnämnda av livsmedelskommissionen uppgjorda beräkningar av leveranskvantiteterna. Jordbrukare skulle anses ha skyldighet att under tiden 16 oktober 1940—1 mars 1941 försälja eller till spannmålsbolaget hembjuda den å det definitiva leveransbeskedet angivna myckenheten fodersäd. Försäljningarna skulle ske i enlighet med de av livsmedelskommissionen tidigare utfärdade bestämmelserna. Hälften av den i det definitiva leveransbeskedet angivna myckenheten skulle vara försåld före den 11 februari 1941. Beträffande återstoden skulle försäljning eller hembud till försäljning ha skett före den första påföljande mars. Den som icke verkställde försäljning eller hembud i enlighet härmed komme att föreskrivas skyldighet att avstå varan enligt allmänna förfogandelagen till förUt angivet reducerat pris. De bestämmelser angående t i l l d e l n i n g e n a v f o d e r s ä d , som angåvos i cirkuläret nr 176, voro jämväl preliminära och gällde till den 1 februari 1941. Grunderna för tilldelningen, vilken skulle handhas av kristidsnämnderna, voro synnerligen detaljerat angivna med hänsyn tagen bl. a. till brukningsdelarnas storlek, djurhållningen, gjorda inköp och försäljningar under hösten o. s. v. Den totala tilldelningen fram till 1 februari fick ej överstiga 2 000 kg per brukningsdel. I stället för licens å fodersäd kunde bevis lämnas, som berättigade till inköp av fodercellulosa med rabatt av 8 kronor per deciton. Rabatt fick i viss utsträckning lämnas även å fodersäd och då med ett belopp av 5 kronor per deciton. Efter vissa riktlinjer kunde ock utbyte av fodersäd mot cellulosafoder påkallas av icke tilldelningsberättigad jordbrukare, varvid en rabatt av 4 kronor per deciton cellulosa kunde erhållas. Rabatter av angivna storlek finge medges för en sammanlagd kvantitet av högst 3 000 kg fodersäd och/eller fodercellulosa för hela återstoden av konsumtionsåret 1940/41. Dessa rabatter, vilka utgjorde ett led i de stödåtgärder, varom regeringen lämnat utfästelse i uppgörelsen med jordbrukarnas organisationer den 14 november och vilka bekostades av anslaget till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, voro sålunda i första hand avsedda som stöd för det mindre jordbruket. Beträffande rabatten å fodercellulosa var avsikten även att befordra ökad användning av detta fodermedel och därigenom i viss mån frigöra fodersäd för sådana utfodringsändamål, som icke lämpligen kunde tillgodoses med cellulosa (utfodring av svin och höns). Vid fodersädsregleringen har man ansett mest angeläget att tillgodose behoven i de landsdelar, framför allt öarna Gotland och Öland, där foderbristen till följd av torkan blivit särskilt svårartad. 20 000 ton havre från

59 södra och mellersta Sverige ställdes av livsmedelskommissionen till kristidsstyrelsernas i Norrland förfogande för de vid skogskörslorna därstädes använda hästarnas behov. I september 1940 träffades på grund av läget på fodersädsmarknaden en överenskommelse mellan livsmedelskommissionen och representanter för bryggeriindustrien i avsikt att minska bryggeriernas inköp av korn. Det överenskoms att inköpen av korn för maltberedning under konsumtionsåret 1940/41 skulle så långt möjligt uppskjutas och begränsas till ungefär hälften av det normala. Denna åtgärd ansågs med hänsyn till tillgången inom landet på äldre lager av malt och maltkorn kunna genomföras utan att därigenom någon inskränkning behövde ske i användningen av malt för maltdrycksframställningen. Ytterligare åtgärder vidtogos i samma syfte i december. Överenskommelse träffades då mellan kontrollstyrelsen och Svenska bryggareföreningen om en succssiv nedsättning fr. o. m. 1 januari 1941 av inbryggningsstyrkan för maltdrycker av andra klassen från c:a 10 till högst 8*2 procent. I samband härmed nedsattes den kvantitet om 20 000 ton svenskt korn, som livsmedelskommissionen tidigare medgivit de skattepliktiga bryggerierna att under tiden intill den 1 oktober 1941 inköpa för maltdiyckstillverkning, till 15 000 ton. (Normalt motsvarar de skattepliktiga bryggeriernas årliga maltförbrukning 35 000 å 40 000 ton korn.) Förbud har genom kungörelse den 30 december 1940 (nr 1038) meddelats mot tillverkning av maltdryck av första klassen med högre inbryggningsstyrka än 5 procent, vilket innebär en minskning av förut för vanligt svagdricka gällande högsta styrka med en procentenhet. Tullen å omalet korn och malt suspenderades enligt kungörelse den 22 november 1940 (nr 935) fr. o. m. den 25 november 1940 tills vidare t. o. m. den 30 juni 1941. Stråfoder. Den i vissa delar av södra och mellersta Sverige felslagna höskörden föranledde Kungl. Maj:t genom kungörelse den 19 augusti 1940 (nr 778) föreskriva, att hö fr. o. m. den 25 augusti icke för annans räkning än statens fick föras från Norrland till det övriga riket, undantagandes vad som vid färd med fordon erfordrades till foder för dragare och medföljande djur. Undantag från förbudet kunde meddelas av livsmedelskommissionen. Avsikten med transportförbudet var att möjliggöra, att i Norrland förefintligt överskott på hö kunde tillföras orter, där de mest trängande behoven förelågo. Åt Svenska spannmålsaktiebolaget uppdrogs att till vissa kvantiteter upphandla hö i Norrland och ombesörja de nödiga transporterna. Nyssnämnda transportförbud ersattes genom kungörelse den 8 november 1940 (nr 915) med ett hela riket berörande förbud mot transport icke endast av hö utan även av halm. Genom denna kungörelse, vilken trädde i kraft den 11 november, stadgades transportförbud, liknande det redan för Norrland gällande, även för vissa andra områden, nämligen dels ett område om-

fattande Skåne, Halland och Blekinge, dels Gotland, dels Öland. Stråfoder skulle — med vissa undantag — icke utan tillstånd få föras från något av de nämnda områdena till inrikes ort utanför området. Inom varje område fick däremot transport ske utan begränsning. För övriga delar av riket uppställdes ett transportförbud av strängare art. All transport av stråfoder fick därstädes — med vissa undantag — äga rum endast efter särskilt tillstånd. Transporter för försvarsväsendets eller eljest statens räkning voro enligt kungörelsen undantagna från förbudet, likaså odlares transport av foder till sin gård samt medförande vid färd med fordon av för dragare eller medförda djur behövligt foder. Närmare bestämmelser i ämnet meddelades av livsmedelskommissionen i cirkulär nr 148. Här stadgades — - förutom de nämnda — följande generella undantag från transportförbudet, nämligen transport, som skedde för leverans till Svenska spannmålsaktiebolaget eller för dess räkning, transport mellan olika platser inom en och samma kommun, transport från odlare i en kommun till förbrukare i angränsande kommun samt transport av halm såsom emballage vid transporter. Dessutom skulle transport få äga rum till och från auktoriserad stråfoderhandlare, såvida transporten icke sträckte sig utanför kristidsstyrelsens område. Auktorisation som stråfoderhandlare med rätt att inom kristidsstyrelseområde fritt transportera stråfoder skulle på ansökan meddelas av vederbörande kristidsstyrelse. Sådan auktoriserad handlare hade att varje månad till kristidsstyrelsen avgiva omsättningsrapport angående sin verksamhet samt i övrigt ställa sig till efterrättelse meddelade, föreskrifter. Tillstånd till transport av stråfoder i andra fall än de ovan nämnda skulle efter ansökan meddelas av kristidsstyrelse, såvitt angick transporter inom dess område, samt av livsmedelskommissionen om det gällde transport från något av de i kungörelsen angivna fyra områdena ävensom eljest transport från ett kristidsstyrelseområde till ett annat. Kungörelsen den 6 december 1940 (nr 977) utsträckte det strängare slaget av transportförbud att gälla även för de fem norrlandslänen. Svårast framträdde stråfoderbristen på öarna Gotland och Öland samt i södra Kalmar och Blekinge län. Här måste rent av missväxt sägas ha inträffat, vilken var så mycket mera kännbar som skördeutfallet i dessa provinser redan under de närmast föregående åren varit otillfredsställande. Särskilda hjälpåtgärder befunnos därför vara av behovet påkallade för nämnda områden. I enlighet med av livsmedelskommissionen utarbetat förslag framlade Kungl. Maj:t proposition i ärendet till 1940 års urtima riksdag, nr 28. Under erinran om att redan underkonsumtionsåret 1939/40 av staten lämnats bistånd till jordbrukarna på Gotland och Öland och även i viss mån jordbrukarna i Kalmar läns fastlandsområde föreslog Kungl. Maj:t, att statsmedel till ett belopp av 750 000 kronor skulle ställas till förfogande för gäldande av fraktkostnaderna för hö och halm, som tillfördes de ifrågavarande av torkan drabbade områdena. Transporterna borde lämpligen om-

61 besörjas av Svenska spannmålsaktiebolaget samt avse en myckenhet hö och halm om tillsammans högst 25 000 ton. Dessutom föreslogs anvisande av ett belopp av 2 milj. kronor såsom bidrag till inköp av stråfoder för samma landsdelar. I vissa motioner framhölls, att icke blott de i propositionen angivna områdena utan även andra trakter drabbats av svår missväxt, varför de föreslagna hjälpåtgärderna borde vidgas till att omfatta alla delar av landet, där skörderesultatet varit särskilt svagt. Riksdagen beslöt i avseende på statsbidraget för inköp av stråfoder bifalla Kungl. Maj:ts förslag. I fråga om fraktkostnadsbidraget uttalade sig riksdagen emellertid för att detta skulle komma icke blott de förutnämnda länen utan även andra av missväxt drabbade trakter i landet till godo. För möjliggörande härav beslöt riksdagen höja anslaget för sistnämnda ändamål till 1 milj. kronor. Rörande användningen av det sålunda beslutade anslaget till statsbidrag för inköp av stråfoder utfärdades kungörelse den 25 oktober 1940 (nr 898). Utlämnandet av statsbidrag skulle enligt kungörelsen handhas av hushållningssällskapen i vederbörande län under lantbruksstyrelsens överinseende. Hushållningssällskapets framställning om statsanslag skulle vara ingiven till Kungl. Maj:t före den 1 januari 1941; beviljat anslag skulle lyftas före den 1 mars 1941. Högsta tillåtna bidragsbelopp till en och samma jordbrukare bestämdes till 500 kronor. Sedermera höjdes av riksdagen (i anledning av proposition nr 81) anslaget till fraktkostnadsbidrag för budgetåret 1940/41 med ytterligare 400 000 kronor. Ändamålet därmed var att möjliggöra för Svenska spannmålsaktiebolaget att vid verkställandet av transporter av halm till de av missväxt företrädesvis drabbade landsdelarna gälda ej endast transport- och distributionskostnader utan även så stor del av försäljningspriset, att utförsäljning å resp. mottagningsorter kunde ske till ett pris av 7 öre per kg. Statligt stöd för uppförande av siloanläggningar för ensilagefoder. Under rådande avspärrning från tillförsel av utländskt kraftfoder måste det vara av största betydelse för landets försörjning med animaliska livsmedel, att vallskördarna tillvaratagas på sådant sätt, att ersättning för äggviterika fodermedel i möjligaste mån erhålles. Det har därvid synts angeläget att främja framför allt beredningen av ensilagefoder enligt den s. k. AIV-metoden såsom det. enklaste medlet att tillvarataga större delen av vallskördarnas näringsämnen. För att stimulera jordbrukarna till att mera allmänt tillämpa ifrågavarande konserveringsmetod, beträffande vilken livsmedelskommissionen i samarbete med lantbruksstyrelsen bedrivit en omfattande propaganda- och upplysningsverksamhet, beslöt 1940 års urtima riksdag, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag i proposition nr 1 bil. 7, medgiva, att lån för åstadkommande av siloanläggningar skulle få utlämnas från anslaget till låneunderstöd för anskaffande av grästorkar, vilket beviljats av

1939 års urtima riksdag men ännu ej kommit till större användning (se del I sid. 78). För samma ändamål anvisades av riksdagen ett anslag av 300 000 kronor att användas till bidrag till uppförande av siloanläggningar vid det mindre jordbruket utan återbetalningsskyldighet. Bestämmelser angående dessa understöd meddelades genom tvenne kungörelser den 31 augusti 1940 (nr 815 och 816). Statslån för angivna ändamål skulle ur den nämnda fonden kunna av lantbruksstyrelsen tilldelas hushållningssällskap med ränte- och amorteringsfrihet under två år och därefter femårig avbetalning med 4 procents ränta. Hushållningssällskapen skulle av så erhållna medel äga utlämna lån till jordbrukare till högst 2 000 kronor per anläggning och högst 90 procent av anläggningens materialkostnad. Statsbidrag skulle av hushållningssällskapen kunna utlämnas till belopp, motsvarande högst 25 procent av materialkostnaden, dock högst 200 kronor. I fall, då både lån och bidrag lämnades, fick sammanlagda beloppet ej överstiga 2 000 kronor.

Potatisförsörjningen. Skörden av potatis har under senare år normalt utgjort 1*8 å 1*9 milj. ton. År 1940 uppnåddes siffran 2*3 milj. ton, vilket betecknar den högsta skörd som någonsin redovisats i vårt land. Vanligen har som matpotatis samt för bränneri- och stärkelsetillverkning förbrukats omkring 1 milj. ton, varav som matpotatis omkring 780 000 ton, medan återstoden utöver svinn använts till utsäde och foder. För konsumtionsåret 1940/41 kalkylerades med en till följd av inknappningen i förbrukningen av vissa andra födoämnen avsevärt utökad konsumtion av potatis till människoföda. Brännvinsbränningen vid potatisbrännerierna under tillverkningsåret 1940/41 bestämdes ursprungligen av livsmedelskommissionen till 28 milj. normalliter, motsvarande en förbrukning av c:a 120 000 ton potatis. För att man skulle kunna bevaka, att behovet av matpotatis bleve tillgodosett, skulle emellertid tillverkningen av denna myckenhet brännvin endast få ske successivt enligt anvisningar av kommissionen. För varje av kommissionen angiven tidsintervall finge avverkas högst den potatismängd, som kommissionen bestämde, och driften skulle i övrigt så anpassas, att dranken kunde på lämpligaste sätt tillvaratagas såsom fodermedel. I ett särskilt avtal med Sveriges bränneriidkareförening den 29 mars 1940 förbehöll sig kommissionen rätt att om försörjningsläget så krävde fordra bränningens begränsning till 20 milj. liter. På hösten träffade kommissionen också överenskommelse med Vin- och spritcentralen om begränsning tills vidare av inköpen till sistnämnda kvantitet. Vad stärkelsetillverkningen angår gåvos av statens potatismjölsnämnd från början licenser för tillverkning av c:a 22 000 ton. Då tillgången å fabrikspotatis visade sig så god som fallet blev, ökades under hösten den medgivna tillverkningskvantiteten till c:a 30 000 ton.

63 Befordrande av inhemsk linodling. Vid 1940 års lagtima riksdag beslöts, att lån till anläggande av lin- och hampberedningsanstalter finge beviljas från hemslöjdslånefonden, vilken av denna anledning förstärktes med 300 000 kronor. Med anledning av hemställan från statens linnämnd, vari framfördes ett flertal förslag angående linodlingens stödjande, framlade Kungl. Maj:t proposition i ämnet till 1940 års urtima riksdag, nr 51, vilken av riksdagen godkändes. Riksdagsbeslutet innebar dels beslut om ökning av hemslöjdslånefonden med ytterligare 1-5 milj. kronor, dels beviljande av ett anslag av 12 000 kronor till ersättning åt en på linberedningens område verksam tekniskt utbildad konsulent. Därjämte bemyndigade riksdagen Kungl. Maj:t att för stödjande av priset å linhalm lämna garanti härför under åren 1941—1943 till 80 procent av inlösningspriset å råg av motsvarande års skörd, dock med begränsning av stödet till envar odlare till 200 kronor per hektar odlat spånadslin. Med anlitande av redan befintliga lånemöjligheter hade uppförande av två linberedningsanstalter påbörjats eller planerats, den ena i Hallands, den andra i Gävleborgs län. Det nya anslaget beräknas förslå till stöd för uppförande av ytterligare fem anstalter. Vissa i propositionen berörda ändringar i lånevillkoren genomfördes genom kungörelse den 22 november 1940 (nr 952). Oljeväxtodlingen. Som följd av de stödåtgärder, som vidtagits för att främja produktionen av oljeväxter inom landet (se del I sid. 249), kommo under våren 1940 vissa odlingar härav till stånd. Trots omfattande propaganda av livsmedelskommissionen och Svenska spannmålsaktiebolaget lyckades det dock ej att åstadkomma på långt när så stora odlingar som de tillgängliga utsädesmängderna medgåvo. Orsaken härtill torde framför allt ha varit, att det här var fråga om en ny produktion med otillräckligt känd teknik och odlingssäkerhet, vilken i början helt naturligt möttes av en viss misstro. Ogynnsamma väderleksförhållanden under våren gjorde ock, att skörderesultaten ej blevo de väntade. De till mogen skörd kvarstående kontraktsodlingarna uppgingo för vallmo till 108, för oljelin till 207 och för sojabönor till 15 hektar. Skörden härav beräknades till c:a 75 000 kg vallmofrö, 180 000 kg linfrö och 10 000 kg sojabönor. Dessutom rapporterades fria odlingar uppgående för vallmo till 35, för oljelin till 10 och för sojabönor till 65 hektar. För raps, vilken växt sås om hösten, fastställde Kungl. Maj:t ett garantipris av 75 öre per kg. För att stimulera till rapsodling medgavs odlare en extra tilldelning av oljekaksfoder om 500 kg per hektar odlad raps. Trots detta blevo under hösten 1940 blott c:a 1 000 hektar besådda med denna växt i stället för planerade 3 000 hektar. Resultaten av de gjorda ansträngningarna hade sålunda icke blivit så stora som man från början tänkt sig. Emellertid ansåg livsmedelskommissionen,

64 att arbetet på åstadkommande av en inhemsk oljeväxtodling av betydelse borde fullföljas, samt framlade förslag om förnyade åtgärder i sådant syfte i skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 november 1940. Fläskregleringen. Tillgången på fläsk var under hela första halvåret 1940 riklig. Fr. o. m. augusti inträdde emellertid en vändning; tillförseln av svin till slakterierna började minskas och besiktningssiffrorna visade en avgjord nedgång i förhållande till motsvarande tid föregående år. Foderbristen hade alltså redan gjort sig märkbar genom en inskränkning av svinstammen, och en fortsatt utveckling i denna riktning kunde förutses. Omständigheter, som i detta sammanhang måste tas i betraktande, voro även den mindre tillgången på fisk och upphörandet av importen av s. k. amerikanskt fläsk. Visserligen fanns ännu riklig tillgång på nötkött till jämförelsevis billigt pris, varför det sammanlagda behovet av fläsk och nötkött borde kunna anses tillräckligt tillgodosett under den kommande vintern. Det måste dock betraktas som en allvarlig olägenhet, ifall fläskbrist skulle uppstå på marknaden. Man kunde vänta, att priset då skulle stiga kraftigt, och bristen komme i så fall att mest gå ut över de breda folklagren. Just för dessa kretsar kunde otvivelaktigt nötköttet icke annat än till en del ersätta fläsket i kosthållet. Inför dessa utsikter fann regeringen önskvärt, att ransonering genomfördes av fläskförbrukningen för åstadkommande av en ändamålsenlig hushållning. Genom kungörelse den 4 oktober 1940 (nr 858) förordnades, att nedslaktningen av svin samt handeln med och användningen av fläsk fr. o. m. den 6 oktober skulle vara underkastade reglering. Ät livsmedelskommissionen uppdrogs att meddela de ytterligare föreskrifter, som erfordrades för regleringens genomförande. Med stöd härav meddelade kommissionen genom cirkulär nr 117 provisoriska bestämmelser att gälla under tiden 6—27 oktober. Regleringen omfattade fläsk, d. v. s. ostyckade svinkroppar och djurdelar av svin med undantag av inälvor — färska, frusna, kokta, saltade, torkade, rökta eller genom sterilisering eller på annat sätt konserverade ävensom egentliga fläskkonserver — men däremot ej korv eller andra beredda varor. Förbud stadgades mot nedslaktning av svin med mindre antingen tillstånd till slakt ( s l a k t e r i t i l l s t å n d ) eller särskilt medgivande till nedslaktningen i fråga (s 1 a k 11 i c e n s) lämnats av livsmedelskommissionen eller å dess vägnar. Stadgandet skulle dock icke utgöra hinder för nedslaktning, som föranleddes av hastigt inträffad sjukdom hos djuret, eller av olyckshändelse, som drabbat detta, ej heller för nedslaktning efter av myndighet jämlikt epizootilagen meddelade föreskrifter. Slakteritillstånd skulle lämnas till innehavare av kontrollslakterier ävensom till andra personer och företag, som yrkesmässigt förvärvade svin för slakt i och för försäljning. För beviljande av slakteritillstånd fordrades, att

65 rörelsen var av viss ej alltför ringa omfattning eller att det med hänsyn till ortens förhållanden fanns angeläget att dylikt tillstånd lämnades. Slaktlicens åter skulle i regel lämnas endast för tillgodoseende av behovet av fläsk för svinuppfödare och medlem av dennes hushåll samt för person, som av svinuppfödaren njöte kost, stat eller födoråd. Under provisorietiden, d. v. s. t. o. m. den 27 oktober innan slakteritillstånd hunnit i vederbörlig ordning meddelas, fick innehavare av kontrollslakteri fritt företaga nedslaktning av svin. Annan, som yrkesmässigt inköpte svin för slakt, kunde av kristidsnämnd erhålla tillfälligt slakteritillstånd. Husbehovsslakt var under denna tid till en början ej tillåten. Kungörelsen stadgade beträffande område, där köttbesiktningstvång ej gällde, att fläsk icke fick yrkesmässigt saluhållas eller utbjudas etc. utan att fläsket blivit antingen godkänt vid besiktning enligt lagen angående köttbesiktning och slakthus eller ock stämplat eller märkt på sätt livsmedelskommissioilen föreskrev. Enskilda förbrukare fingo under nyssnämnda första period inköpa fläsk och fläskkonserver mot tre kuponger till inköpskort E (beredskapskortet). Varje kupong gällde för inköp av 200 gram. Hela ransonen under de tre veckorna var således 600 gram. Restauranger och andra näringsställen samt allmänna inrättningar fingo köpa mot av kristidsstyrelsen utfärdad inköpslicens. Tilldelningen till näringsställen begränsades till 50 procent av tidigare förbrukning och även för allmänna inrättningar skedde en viss nedskärning av förbrukningen. Handlande, näringsställen, slakteriidkare och charkuteriföretag voro skyldiga att deklarera sina förråd av fläsk och fläskkonserver vid tiden för regleringens ikraftträdande. Handeln med hithörande varor samt kontrollen och redovisningen reglerades i övrigt efter i huvudsak samma system som vid tidigare ransoneringar. Nya bestämmelser meddelades av livsmedelskommissionen genom cirkulär n r 122 att gälla fr. o. m. den 11 oktober beträffande försäljningen av fläsk. Hänsyn skulle därvid tagas till fläskets beskaffenhet, så att 200 gram benfritt fläsk skulle motsvara 250 gram bog, skinka, kotlett eller grishals eller 500 gram lägg, huvud eller revbensspjäll eller 1 000 gram grisfötter eller fläskben. De angivna kvantiteterna avsågo färskt, saltat eller rökt fläsk. Beträffande kokt fläsk, exempelvis kokt skinka, reducerades kvantiteterna med 20 procent. Detaljhandlare ägde vid inköp av ostyckade svin från partihandlare inköpa en kvantitet svin som, med hänsyn till vid styckningen uppkommande svinn, beträffande svin med huvud och fötter med 30 procent och i fråga om svin utan huvud och fötter med 20 procent översteg den myckenhet fläsk de insända inköpsbevisen avsågo. Livsmedelskommissionen medgav vidare, att svinuppfödare redan fr. o. m. den 14 oktober kunde erhålla slaktlicens för tillgodoseende av hushållsbe5—119414

66 hov. Varje svin, för vilket slaktlicens lämnades, skulle vid ransoneringen, oavsett dess slaktvikt, anses motsvara en tilldelning av 28 kg benfritt fläsk. Genom cirkulär nr 134 den 25 oktober meddelade kommissionen mera definitiva bestämmelser för den fortsatta regleringen på fläskområdet. Den andra ransoneringsperioden skulle omfatta tiden 28 oktober 1940— 19 januari 1941, alltså ej mindre än tolv veckor. Att denna ransoneringsperiod tillfogs så lång berodde på önskan att bereda konsumenterna tillfälle att genom förutgående sparsam hushållning upprätthålla den sedvanliga ökade fläskförbrukningen under julhelgen. Inköp skulle få göras dels mot en kupong till inköpskort E, dels mot 22 kuponger till inköpskort G, det nya fläskkortet, som nyss förut utdelats. Halva E-kupongen samt var och en av G-kupongerna gällde för 100 gram benfritt fläsk och däremot svarande kvantitet fläsk, vari ben ingick, således 125 gram bog, skinka, kotlett eller grishals eller 250 gram lägg, huvud eller revbensspjäll eller 750 gram grisfötter eller fläskben. Ransonen var alltså 200 gram benfritt fläsk per person och vecka. Samtidigt med den allmänna utdelningen av G-korten skedde även utdelning till vissa konsumentgrupper av tilläggskort till G-korten. Beträffande grunderna för erhållande av tilläggskort hade livsmedelskommissionen i cirkulär nr 130 föreskrivit, att sådant, innefattande ett halvt G-kort, efter ansökan skulle av kristidsnämnden tilldelas brukare av jordbruksfastigheter, som till väsentlig del erhölle sin utkomst av jordbruket, statare och fast anställda jordbruksarbetare, skogsarbetare, andra personer som under större delen av året vore sysselsatta med jordbruksarbete eller därmed jämställt tungt arbete på landsbygden samt yrkesfiskare. Tilläggskort fick dock ej tilldelas någon som regelbundet producerade fläsk i sådan omfattning, att han måste antagas kunna tillgodose sitt husbehov genom egen produktion, icke heller den som av kristidsnämnd fått licens för slakt av hushållsgris eller medlem av sådan persons hushåll. Skogs- och flottningsarbetare samt kolare i Norrland, Dalarna och Värmland, vilka på grund av sitt arbete vore hänvisade att vistas borta från hemmet längre tid, skulle för den tid arbetet varade som tilläggskort erhålla från två till fem halva G-kort. De tidigare bestämmelserna angående slakteritillstånd och slaktlicens voro i cirkuläret nr 134 närmare utformade. Slaktlicens kunde av kristidsnämnd meddelas svinuppfödare dels för tillgodoseende av eget och hos honom anställda personers behov — i huvudsaklig överensstämmelse med vad förut stadgats — dels för försäljning till innehavare av slakteritillstånd eller, i vissa fall, till annan svinuppfödare eller handlande. Slaktlicens fick beviljas endast för svin, som svinuppfödaren innehaft under minst tre månader. Föreskrifter angående inköp och användning av fläsk meddelades även beträffande charkuterister och konservfabriker. Inköpstillstånd skulle i förra fallet lämnas av kristidsstyrelse, i senare fallet av livsmedelskommissionen.

67 Matfettregleringen. Det system för p r i s r a b a t t e r i n g å s m ö r , som introducerades fr. o. m. den 27 maj 1940, tillämpades i stort sett oförändrat fram till mitten av oktober. För varje vecka fick innehavare av rabattkort — inköpskort C — alltjämt åtnjuta en rabatt, uppgående till 1 krona 30 öre per kg smör upp till en kvantitet av 400 gram i veckan. E n i viss mån ökad rörelsefrihet medgavs emellertid kristidsnämnderna genom ett den 3 juli av livsmedelskommissionen utfärdat cirkulär (nr 65) vid utdelning av rabattkort såväl till medlemmar av s. k. producenthushåll som till andra personer. Dessutom infördes fr. o. m. den 5 augusti särskilda rabattkort, betecknade C p, varigenom den redan tidigare medgivna rabatteringen för mjölkleverantörer vid återtagning av smör från mejeri reglerades. Såsom omförmälts i föregående redogörelse nedlades, i överensstämmelse med den uppgjorda regleringsplanen för matfettförsörjningen, temporärt tillverkningen av bordsmargarin i mitten av maj. Den allmänna hushållsförbrukningen koncentrerades i stället under sommarmånaderna helt på smör, vara tillgången var så pass riklig, att utöver den löpande förbrukningen en ganska stor upplagring i fryshus kunde äga rum. Samtidigt som smörproduktionen fram på hösten säsongmässigt började minska, uppstod emellertid en hamstringsrörelse, som medförde att lagren småningom tömdes. I början av oktober i g å n g s a t t e s margarintillverkningen p å n y t t för att man skulle bli i stånd att trots den minskade smörtillförseln tillhandahålla konsumenterna behövligt matfett. Denna nya situation gav anledning till vissa jämkningar i regleringsanordningarna på matfettområdet. Dessa inleddes med en höjning av smörpriset fr. o. m. den 18 oktober med 30 öre pr kg. Följande dag började hushållsmargarin att saluhållas, till en början endast i Stockholm och övriga större städer men kort därpå även i övriga orter. Det bestämdes emellertid, att sådant margarin tills vidare icke fick köpas av andra än innehavare av rabattkort för smör — inköpskort G — och endast mot kupong till detta kort. Innehavare av sagda kort skulle under tiden 19 oktober—17 november äga att mot varje kupong köpa antingen Vå kg smör eller typ kg margarin. Veckokvantiteten var oförändrad, d. v. s. 400 gram. Vid margarininköp skulle jämlikt kungörelse den 11 oktober 1940 (nr 884) samma rabattsystem tillämpas som gällde beträffande smör. Rabatten var alltså i bägge fallen densamma, nämligen 1 krona 30 öre pr kg. Samtidigt föreskrevs med tillämpning fr. o. m. den 19 oktober en höjning av margarinaccisen till 60 öre per kg samt därjämte en tilläggsaccis av 1 krona 40 öre, alltså tillsammans 2 kronor pr kg (kungörelse 11 oktober 1940 nr 882). Priset på hushållsmargarin i detaljhandeln med inräknande av acciserna bestämdes till 3 kronor 40 öre per kg, De rabattberättigade

68 konsumenterna erhöllo alltså margarinet till ett pris av 2 kronor 10 öre, under det att motsvarande smörpris var 2 kronor 70 öre. Närmare bestämmelser angående handeln med margarin utfärdades av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 126, varigenom reglerades dels handeln med hushållsmargarin i överensstämmelse med vad ovan nämnts, dels handeln med bagerimargarin, vilket som förut skulle få inköpas av bageriidkare mot av kristidsstyrelse meddelad inköpslicens. Tilldelningen av bagerimargarin angavs tills vidare komma att bli omkring 50 procent av förbrukningen under år 1939 av andra fettämnen än smör. Licens komme att beviljas endast under förutsättning att bageriidkare icke för sin rörelse inköpte andra fettämnen än bagerimargarin och smör. Beträffande margarinrabatten föreskrevs, att rabattkuponger, som tillverkare mottagit såsom dellikvid för levererat margarin, skulle av denne insändas till kontrollstyrelsen, som hade att gottskriva tillverkaren rabattbeloppet såsom erlagd margarinaccis. Emellertid visade det sig, att konsumenter med rabattkort icke voro villiga att i någon större utsträckning köpa margarin till det fastställda priset, medan å andra sidan missnöje uppstod bland andra än rabattkortinnehavare över att de förvägrades köpa av det billigare matfettet. Till följd härav ändrade Kungl. Maj:t den 23 oktober sitt tidigare beslut angående margarinförsäljningen, så att fr. o. m. följande dag hushållsmargarin fick säljas i öppna marknaden även till andra förbrukare än innehavare av rabattkort. Detaljhandelspriset utan rabatt blev som förut 3 kronor 40 öre per kg. Margarinet fick likväl icke heller nu den avsättning man räknat med — tydligen emedan allmänheten ansåg marginalen mellan smörets och margarinets pris för liten — vilket i sin tur förorsakade svårigheter för smörförsäljningen och flerstädes knapphet på smör. På grund av den bristande avsättningen funno sig margarinfabrikanterna i detta läge föranlåtna att temporärt åter upphöra med sin produktion och uttalade farhågor för att margarinets kvalitet skulle lida skada. För att befria fabrikanterna från denna risk förklarade sig livsmedelskommissionen beredd att omhändertaga överskottspartier för lagring i fryshus. Någon dylik lagring behövde dock icke ske tack vare de ytterligare åtgärder, som i fortsättningen vidtogos för såväl smör- som margarinmarknadens reglering. Ett moment härvidlag utgjorde de beslut, som genom trenne författningar den 1 november 1940 (nr 903—905) kungjordes och vilka åsyftade att möjliggöra en viss utökning av smörproduktionen genom att b e g r ä n s a f e t t h a l t e n i g r ä d d e o c h ost. Genom kungörelse nr 903 föreskrevs, att grädde med en fetthalt över 15 procent icke fick saluhållas eller försäljas eller användas för yrkesmässig tillverkning av varor till avsalu. Förbudet avsåg icke försäljning av grädde till mejeri eller användning av grädde för att bereda smör, ost eller andra mejeriprodukter. Tjock grädde skulle efter licens av kristidsnämnd

69 få försäljas för sjukvårdsändamål (livsmedelskommissionens cirkulär nr 140, 142). Kungörelsen nr 904 stadgade förbud för mejeri att tillverka ost med en fetthalt i torrsubstansen av 30 procent eller däröver. Vid mejeri skulle således icke vidare få tillverkas s. k. hel- eller halvfet ost. Bestämmelsen rörde dock icke dessertost, sådan som port salut, camembert, brie m. fl. sorter, ej heller mesost och margarinost. Lantost fick fortfarande tillverkas fritt, dock endast för försäljning i tillverkningsorten. Förbudet mot tillverkning av hel- och halvfet ost kombinerades med åtgärder för åstadkommande av en rättvis fördelning av befintliga lager av sådan ost. I sådant syfte förordnades om beslag och ransonering därå genom kungörelsen nr 905, vilken kompletterades genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 141 och 143. Beslaget, som trädde i kraft natten mellan den 2 och 3 november, omfattade förråd av ost med minst 30 procent fett i torrsubstansen (ej dessertost, mesost och margarinost), vilka innehades av yrkesmässig tillverkare eller handlande eller innehavare av restaurangrörelse o. d. Enskilda förbrukare skulle under ransoneringsperioden 3 november—31 december få köpa ransonerad ost mot 2 kuponger till inköpskort H, d. v. s. sockerkortet. Mot vardera kupongen fick inköpas 250 gram ost. Ost med en fetthalt understigande 30 procent berördes ej av dessa bestämmelser. Restauranger och andra näringsställen fingo i rörelsen använda sina inneliggande lager av beslagtagen ost och i övrigt inköpa ost mot av kristidsstyrelsen utfärdad inköpslicens, men skulle begränsa förbrukningen till 50 procent av förbrukningen under oktober 1940. Prislista för den ransonerade osten uppgjordes och fastställdes av livsmedelskommissionen i samråd med statens priskontrollnämnd. Genom förbuden mot försäljning av tjock grädde och tillverkning av heloch halvfet ost beräknades en kvantitet av 10 å 12 000 ton fett per år komma att tillföras smörtillverkningen. Ett förslag av livsmedelskommissionen att för utvinnande av större smörkvantitet ur den tillgängliga mjölkmängden standardisera fetthalten hos konsumtionsmjölken till som regel 3 procent föranledde proposition till 1940 års urtima riksdag nr 44 om viss ändring av hälsovårdsstadgan, vilken dock ej vann riksdagens bifall. Ett ytterligare steg till återställande av ordnade förhållanden på matfettmarknaden bestod i en o m j u s t e r i n g a v m a r g a r i n p r i s e t till lämpligare nivå i förhållande till smörpriset. Genom kungörelse den 8 november 1940 (nr 916) sänktes fr. o. m. den 11 november tilläggsaccisen å hushållsmargarin med 42 öre per kg. I anslutning till denna sänkning nedsattes priset å hushållsmargarin i detaljhandeln med 40 öre till 3 kronor per kg. Skillnaden mellan det belopp, varmed accisen sänktes, och det belopp, varmed detaljhandelspriset sänktes, eller 2 öre per kg, var avsedd att komma detaljhandlarna till godo.

70 Genom sistnämnda kungörelse vidtogos även anstalter för att bringa priserna å matolja och fettemulsion i lämpligt förhållande till margarinpriset. Genom prishöjningar ville man förhindra en alltför stark konsumtion av ifrågavarande varor, vilka togo i anspråk råvaror, som egentligen voro avsedda för margarintillverkning. Prishöjningarna åstadkommos genom att påföra matoljan en accis av 1 krona per kg och genom att öka accisen å fettemulsion från 10 öre per kg för tunn och 25 öre per kg för tjock emulsion till resp. 60 öre och 1 krona 25 öre. Fr. o. m. den 18 november 1940, då en ny rabatteringsperiod beträffande smör och margarin inträdde, som omfattade tiden t. o. m. den 15 december 1940, genomfördes genom kungörelsen den 8 november (nr 919) åtskilliga ä n d r i n g a r i d e t d i t t i l l s t i l l ä m p a d e r a b a t t s y s t e m e t och i grunderna för tilldelning av rabattkort. Dessa utformades närmare i livsmedelskommissionens cirkulär nr 144. De förut utdelade rabattkorten (inköpskort C) skulle från nämnda tidpunkt upphöra att gälla och ersättas med nya rabattkort, benämnda inköpskort L. Rabattkvantiteten, som förut utgjort 400 gram smör och margarin tillsammans per vecka, nedsattes med hänsyn till det försämrade försörjningsläget beträffande matfett till 250 gram per vecka. Denna nedskärning kompenserades emellertid för åtskilliga hushåll av att de komme att få hela i stället för halva rabattkort. Under det att rabattkortsinnehavarna dittills haft valfrihet att uttaga sin rabattkvantitet i form av smör eller margarin skulle nu vissa kuponger gälla endast för inköp av margarin, medan övriga kuponger finge användas för inköp antingen av margarin eller, i mån av tillgång, smör. Beträffande reglerna för tilldelningen av rabattkort märkes, att halva rabattkort ej vidare skulle förekomma samt att de särskilda korten för mjölkleverantörer m. fl. — inköpskort Cp — slopades. Gränsen i inkomsthänseende för utdelande av rabattkort efter rekvisition till barn och åldringar samt invalider sänktes från 1 500 till 1 000 kronors beskattningsbart belopp. Medlemmar av jordbrukshushåll skulle fortfarande erhålla kort endast efter ansökan. För jordbrukshushåll, som ej hade flera än två kor eller där den producerade mjölkmängden per hushållsmedlem var förhållandevis liten, skulle tilldelningen emellertid i princip ske enligt samma grunder som gällde för övriga befolkningsgrupper. Kristidsnämnderna fingo slutligen bemyndigande att utdela rabattkort i sådana fall, då behov förelåge. I samband med kungörandet av de nya rabatteringsbestämmelserna för smör och margarin lämnades av folkhushållningsministern den 9 november i radio en redogörelse för försörjningsläget på matfettområdet. Han framhöll därvid bl. a., att förhållandena nu utvecklat sig därhän, att en nedskärning av matfettförbrukningen med 20 å 25 procent vore ofrånkomlig, därest de uppgjorda hushållsplanerna skulle bliva hållbara. En sådan begränsning av förbrukningen, innebärande en minskning av årskonsumtionen per per-

71 son från omkring 20 till 15 kg, vore ej större än att vårt folk därigenom återginge till konsumtionsstandarden för omkring 15 år sedan, ett rimligt krav i betraktande av att förbrukningen vid förra krigets slut var blott 10 kg per person. Lyckligast vore, om den erforderliga begränsningen kunde genomföras på frivillighetens väg, så att en tvångsransonering kunde undgås. En sådan ransonering vore nämligen förknippad med mycket stora praktiska svårigheter. På grund av det stora antalet producenter måste kontrollen bli bristfällig, hur omfattande den administrativa apparaten än byggdes upp, och därmed förelåge stor risk för en okontrollerad handel utanför ransoneringen till höga priser. Å andra sidan var situationen på produktionssidan sådan, att stimulerande åtgärder krävdes för smörtillverkningens upprätthållande i den utsträckning fodertillgången medgåve och för åstadkommande av en möjligast jämn tillförsel till marknaden. Det var i detta läge som den konferens mellan regeringen och representanter för jordbrukarnas ekonomiska och fackliga organisationer kom till stånd, för vilken tidigare redogjorts (se sid. 37). Den överenskommelse, som därvid ingicks, blev normerande bl. a. för prisläget på smör och margarin. Konsumentpriset blev för smör c:a 4: 50 och för margarin 3 kronor per kg. I samband härmed fattades beslut om höjning av prisrabatten vid köp av smör och margarin fr. o. m. den nya rabatteringsperiodens början från 1 krona 30 öre till 1 krona 50 öre per kg. Priset vid inköp på de nya rabattkorten blev alltså 3 kronor per kg smör och 1 krona 50 öre per kg margarin. I syfte att enligt det uppställda programmet nedbringa matfettförbrukningen vidtogos från det allmännas sida vissa åtgärder. Sålunda träffades av livsmedelskommissionen överenskommelse med representanter för restaurangnäringen om en nedskärning av den totala matfettförbrukningen inom restaurangrörelsen till högst 80 procent av den normala. På kommissionens hemställan utfärdades vidare kungl. cirkulär till vederbörande statsmyndigheter den 22 november 1940 (nr 954), varigenom förordnades, att förbrukningen av matfett inom statliga inrättningar eller i eljest av statliga myndigheter handhavd verksamhet skulle begränsas till högst 80 procent av normal omfattning, varvid i regel minst hälften av det förbrukade fettet skulle utgöras av margarin, varjämte länsstyrelserna anbefalldes att genom hänvändelser till kommunala myndigheter fästa uppmärksamheten på vikten av att jämväl dessa tillämpade nyssnämnda begränsning av matfettförbrukningen. Svenska mejeriernas riksförening å sin sida åtog sig att verka för en begränsning efter hand av den lokala konsumtionen i överskottsområdena till 80 procent av den genomsnittliga försäljningen motsvarande månader 1938 och 1939 i syfte att därigenom det frigjorda överskottet skulle ställas till riksföreningens förfogande för försäljning till underskottsområdena och de större konsumtionsorterna. Från livsmedelskommissionens sida

72 riktades ock på skilda vägar uppmaningar till de enskilda hushållen att iakttaga sparsamhet i fettförbrukningen. Samtidigt härmed pågingo förberedelser för den mera fullständiga reglering av matfettmarknaden, som kunde förutses framdeles bliva ofrånkomlig. Ett viktigt rum intogo härvid åtgärderna för inordnande i regleringssystemet av den alltjämt förekommande ej obetydliga tillverkningen av smör och ost utanför den egentliga mejerihanteringen (s. k. lantsmör och lantost). Redan tidigare hade anstalter vidtagits för att de jordbrukare, vilka med hänsyn till leveransförhållandena hade svårt att lämna mjölk till mejeri och därför i stället själva tillverkade smör av hemproducerad mjölk, skulle ha möjlighet att med prisstöd från det allmännas sida avyttra sådant smör till mejeri eller ombud för mejeri. Genom kungörelsen den 18 oktober 1940 (nr 907) stadgades såsom villkor för att mejeri skulle erhålla prisutjämningsbidrag bl. a. att mejeriet i den ordning och på de villkor livsmedelskommissionen bestämde mottoge lantsmör, som uppfyllde av kommissionen fastställda kvalitetsfordringar. Det föreskrevs vidare, att å smör, som mejeri inköpte jämlikt nyssnämnda stadgande, skulle genom Svenska mejeriernas riksförening utbetalas särskilt pristillägg, s. k. lantsmörsbidrag. Föreskrifter i ämnet meddelades av livsmedelskommissionen i cirkulär nr 152. Genom vissa senare författningar togos nya steg till åstadkommande av en effektiv kontroll över hemtillverkningen. Beträffande lantsmör stadgades sålunda i kungörelsen den 22 november 1940 (nr 946), att tillverkare härav fr. o. m. den 4 december fick överlåta sina produkter endast till mejeri eller ombud för mejeri eller till person eller företag, som av livsmedelskommissionen erhållit särskilt tillstånd att inköpa lantsmör. Förbudet omfattade ej blott försäljning utan även andra former av överlåtelse, exempelvis gåva. Undantag kunde meddelas av livsmedelskommissionen. I syfte att hindra en utbredning av lantsmörstillverkningen föreskrevs vidare genom kungörelse samma dag nr 947, att mjölkseparator fr. o. m. den 27 november icke fick överlåtas, uthyras eller utlånas till annan än den som av livsmedelskommissionen eller å dess vägnar lämnats tillstånd att förvärva eller använda sådan maskin. Bestämmelser i ämnet lämnades av kommissionen i cirkulär nr 159. Där föreskrevs bl. a., att jordbrukare eller mejeri, som önskade förvärva, hyra eller låna separator, skulle söka tillstånd därtill hos kristidsnämnden. I fråga om lantost förbjöds generellt genom kungörelse den 22 november 1940 (nr 944) fr. o. m. den 27 november överlåtelse inom riket i varje form, således även gåva. Förbudet gällde oavsett ostens fetthalt. Till lantost räknades ost som tillverkats annorstädes än vid mejeri och som icke var att hänföra till margarinost, smältost, getost eller renost. Undantag från förbudet kunde meddelas av livsmedelskommissionen. Med stöd av kungörelsen bestämde kommissionen i cirkulär nr 158, att lantost, som den 27 no-

73 vember 1940 fanns på annan ort än där den tillverkats, fick försäljas i allmänna handeln på samma sätt som annan ost. Beträffande lantost, som den 27 november fanns å tillverkningsorten eller som därefter tillverkades, skulle tillstånd till försäljning eller annan överlåtelse däremot inhämtas av kristidsnämnden. I nära samband med regleringen av handeln med lantost stodo de föreskrifter, som i kungörelsen den 22 november nr 945 meddelades angående handeln med ostlöpe. Denna vara fick efter den 26 november fritt försäljas endast till mejerier eller partihandlare eller dem emellan. I övrigt fick ostlöpe säljas endast mot av kristidsnämnd medgiven inköpslicens. Enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 177 utsträcktes de ovan omförmälda rabatteringsbestämmelserna för smör och margarin att oförändrade gälla under rabatteringsperioden 16 december 1940—12 januari 1941. Den förhoppning, som från regeringens sida uttalats, att det skulle bliva möjligt att undgå en kortransonering beträffande matfett, visade sig icke kunna infrias. Kort före nyår utfärdades författningar, varigenom ett sådant system infördes, samtidigt som h e l a f e t t v a r u m a r k n a d e n u n d e r k a s t a d e s e n i n g r i p a n d e t v å n g s r e g l e r i n g med giltighet i allmänhet fr. o. m. den 29 december. De ifrågavarande författningarna, samtliga daterade den 20 december 1940, voro följande: kungörelse nr 1025 ang. beslag å vissa förråd av smör, kungörelse nr 1026 ang. beslag å vissa animaliska fettämnen m. m., kungörelse nr 1027 ang. beslag å råister och råtalg m. m., kungörelse nr 1028 ang. reglering av handeln med matfett, kungörelse nr 1029 ang. reglering av handeln med vissa fettråvaror m. m., samt kungörelse nr 1030 med visst tillägg till bestämmelserna i kungörelsen den 10 maj 1940 (nr 319) angående prisrabattering å smör. Närmare bestämmelser i samband med regleringen utfärdades av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 182—186. Regleringssystemet motiverades på i huvudsak följande sätt. En inskränkning i förbrukningen med 20 å 25 procent vore enligt uppgjord försörjningsplan nödvändig för att de kvantiteter matfett, som beräknades stå till förfogande för löpande konsumtionsår, skulle räcka till. Såvitt framginge av föreliggande uppgifter hade under höstmånaderna den sammanlagda matfettkonsumtionen i hushållen, trots vidtagna åtgärder för åstadkommande av inskränkningar häri, på det hela taget icke minskats. Den befunne sig alltjämt på ungefär samma nivå som vid motsvarande tid föregående år. Det hade därför blivit nödvändigt att tillgripa ransonering trots de därmed förenade riskerna för vår fettvaruförsörjning i det långa loppet. Då nu en fettransonering alltså måste genomföras, hade man funnit det angeläget, att sådana anordningar vidtoges, att riskerna i största möjliga utsträckning

74 reducerades. Ingreppen i den enskildes fria förfogande över de ransonerade varorna hade därför gjorts mera djupgående och åtgärderna i kontrollsyfte strängare än vanligt. Det hade ur effektivitetssynpunkt visat sig erforderligt att låta regleringen omfatta alla slag av matfett, således ej blott smör och margarin. Man hade emellertid överlämnat åt konsumenten att inom ransoneringens ram själv avgöra, vilket matfett han önskade köpa. Detta hade tydligen den fördelen, att den enskilde konsumenten kunde i viss mån anpassa sin förbrukning av olika slag av matfett efter sina förhållanden. Möjligt vore dock, att det framdeles kunde bli nödvändigt att inom ransoneringen reglera förbrukningen av de särskilda slagen av matfett, därest efterfrågan skulle i alltför hög grad inrikta sig på något eller vissa av dem. Matfettransoneringen hade vidare funnits böra kombineras med förbrukningsreglering av fett jämväl för tekniska ändamål. En dylik kombination medförde regleringstekniskt betydande fördelar, särskilt enär de fettråvaror, som vanligen användes för tekniska ändamål, i flertalet fall kunde förädlas till matnyttigt fett. Två av de ovannämnda kungörelserna, nämligen om reglering av matfett och om reglering av handeln med vissa fettråvaror, voro avsedda att möjliggöra statlig kontroll över själva förbrukningen av fettvaror för olika ändamål. Gränsen mellan de båda regleringarna var dragen så, att till matfettregleringen hänfördes förbrukningen av direkt till människoföda avsett eller användbart fett, under det att till den andra regleringen hänfördes förbrukningen av fettråvaror samt förbrukningen av fett för de flesta tekniska ändamål. Kungörelserna om beslag på råister och råtalg samt på vissa animaliska fettämnen m. m. voro närmast avsedda att trygga tillvaratagandet av animaliska fettråvaror och att hindra att dessa användes på ett icke önskvärt sätt. överlåtelse mot vederlag av matfett, varunder som nämnt inbegreps smör och margarin samt dessutom allt annat till människoföda och för matlagning användbart fett, skulle som regel få ske endast mot kupong till inköpskort eller mot inköpslicens. Gåva av matfett från mjölkproducent eller hans hushåll finge ej heller ske annat än mot licens utfärdad av kristidsnämnden, överlåtelse av matfett i strid mot gällande regleringsbestämmelser medförde straff ej blott för överlåtaren utan även för den som förvärvat varan av denne. Enskilda förbrukare fingo köpa matfett endast mot kupong till matfettskort (inköpskort M eller allmänt matfettskort, resp. inköpskort Mp, avsett för mjölkproducenter och medlemmar av dessas hushåll). Då inköpskort M och Mp ännu ej hunnit utdelas, fick under tiden 29 december 1940—12 januari 1941 (första ransoneringsperioden) inköp ske mot två kuponger till det äldre beredskapskortet (inköpskort E). Vardera kupongen berättigade under denna tid till inköp av 250 gram matfett, varvid köparen fick fritt välja mellan smör, margarin och annat matfett. Tilldelningen till enskilda

75 förbrukare blev alltså under denna tid 250 gram per person och vecka. Enligt senare meddelade bestämmelser (cirkulär nr 196) skulle för skolbarn i åldern 7—18 år utlämnas tilläggskort, berättigande till 1U av den vanliga veckoransonen. Dessutom skulle efter ansökan tilläggskort avseende ty» ranson kunna tilldelas personer, som förut erhållit tilläggsranson av mjöl och bröd. De tidigare bestämmelserna om prisrabattering skulle alltjämt gälla med den förändring att de nu omfattade alla slag av matfett som gingo in under regleringen. Näringsställen, allmänna inrättningar och bageriidkare fingo inköpa matfett mot av kristidsstyrelsen meddelad inköpslicens. Tilldelningen skulle därvid i regel reduceras för näringsställen till 70, för allmänna inrättningar till 80 och för bageriidkare till 60 procent av normal förbrukning. Deklaration angående lager vid regleringens ikraftträdande skulle avges av såväl parti- och detaljhandlare som innehavare av näringsställen och bageriidkare. Därjämte föreskrevs en allmän uppgiftsskyldighet beträffande lager av smör och margarin för envar, som av dessa varor innehade sammanlagt mer än 3 kg, dock undantagna mjölkproducenter och deras hushåll. För enskilda hushåll skulle, när senare inköpskort M utdelades, avdrag göras för befintliga förråd av smör och margarin, i den mån dessa överstego 1 kg per hushållsmedlem. I fråga om överlåtelse av lantsmör skulle i huvudsak tidigare meddelade bestämmelser gälla. Regleringen av handeln med vissa fettråvaror omfattade praktiskt taget samtliga fettvaror av animaliskt och vegetabiliskt ursprung, i den mån dessa ej voro att betrakta som matfett. Undantagna voro blott en del fettvaror med uteslutande teknisk användning, överlåtelse av vara, som gick in under regleringen, fick i regel ske endast mot särskild av livsmedelskommissionen utfärdad inköpslicens. Detta gällde antingen överlåtelsen skedde mot eller utan vederlag. Råtalg och råister samt annat animaliskt fett fick dock utan licens överlåtas till särskild av livsmedelskommissionen auktoriserad uppköpare av sådant fett eller till innehavare av slakteritillstånd. Vissa varor, nämligen dels talg och ister, dels ricinolja, jungfruolja, provenceolja, sesamolja och vallmoolja — vilka sistnämnda slag av oljor redan genom kungörelser den 2 juli och 6 december 1940 (nr 714 resp. 979) lagts under statsbeslag — fingo vidare säljas från apotek utan licens, dock endast för medicinskt bruk. Till enskilda förbrukare fick apotekare i regel ej sälja mer än 200 gram åt gången. Beträffande de förutnämnda varubeslagen, vilka trädde i kraft kl. 12 natten mellan den 28 och 29 december, må följande nämnas: Smörbeslaget avsåg sådant smör som vid tiden för matfettregleringens ikraftträdande ägdes eller innehades av mejeri eller som därefter infördes till riket eller där tillverkades vid mejeri. Beslagtaget smör fick utan hinder av beslaget säljas från mejeri i enlighet med bestämmelserna för matfett-

regleringen. Medgivandet gällde dock endast under vissa förutsättningar, bl. a. att mejeriet i den utsträckning Svenska mejeriernas riksförening påkallade levererade smör till riksföreningen. Beslaget å animaliska fettämnen m. m. omfattade följande varuslag: oleomargarin, flott (svinflott), talg (premier jus och presstalg inbegripna, dock ej råtalg), benfett, annat djurfett, ej särskilt nämnt (dock ej råister från häst eller späck från havsdjur), olein, stearin och konstister. Under beslaget å råister och råtalg inbegreps råister från svin och hästar samt råtalg från nötkreatur, får och getter ävensom ben och annat avfall, som framvunnes vid slakt av nyssnämnda djur. Beslagen omfattade förråd om minst 25 kg (i fråga om animaliska fettämnen även mindre förråd hos handlande och tillverkare) samt allt som av nämnda varor efter den 29 december framvunnes inom riket eller dit infördes. Vissa bestämmelser meddelades angående rätten för innehavare av förenämnda varor att i egen rörelse använda inneliggande förråd. Försäljning fick som regel ske endast till den, som av livsmedelskommissionen fått auktorisation som uppköpare, eller till innehavare av slakteritillstånd samt eljest mot av kommissionen eller å dess vägnar meddelad inköpslicens. Detta gällde även sådant fett som framvunnits av köttförsäljare genom nedsmältning av i den egna rörelsen framvunnet fetthaltigt avfall. Kungörelsen om beslag å råister och råtalg m. m. innehöll utom själva beslagsbestämmelserna en del föreskrifter avsedda att möjliggöra kontroll över användningen av det fett, som framvunnes vid slakt. Rätten att i slakterirörelse nedslakta hästar och idisslande djur gjordes — liksom redan förut var fallet med yrkesmässig slakt av svin — beroende av särskilt slakteritillstånd. Vidare föreskrevs, att kropp av häst, svin eller idisslande djur, som nedslaktats vid offentligt slakthus eller kontrollslakteri, ej fick föras från slakthuset eller slakteriet med mindre råistret eller råtalgen frånskilts kroppen. Kropp av sådant djur, som nedslaktats, eller del av sådan kropp fick i regel icke överlåtas utan att råistret eller råtalgen dessförinnan frånskilts. Undantag från sistnämnda regler gjordes beträffande djur, som ägdes av eller nedslaktats av jordbrukare. Regleringen av handeln med socker och sirap. Sockerhandelns reglering försiggick under andra halvåret 1940 efter väsentligen samma linjer som förut. För ransoneringsperioden 1 juli—4 augusti utlämnades mot kuponger till inköpskort A 4 kg socker, motsvarande en veckoranson av 800 gram, delvis avsedd för syltning och saftning. För nästa period, vilken omfattade sex veckor, nämligen tiden 5 augusti—15 september, var tilldelningen 6 kg, motsvarande en kvantitet per person och vecka av 1 kg. Hälften därav betecknades som extra tilldelning för syltning och saftning. Dessutom lämnades efter hemställan av Sveriges biodlares riksförbund en särskild tilldelning av socker till biodlare för bisamhällenas

77 höst- och vinterfodring ävensom för s. k. drivfodring. Tilldelningens storlek skulle bestämmas av kristidsstyrelsen allt efter behovet. I regel fick tilldelningen dock icke överstiga för höst- och vinterfodringen 7 kg och för drivfodringen 2 å 3 kg per bisamhälle. För sexveckorsperioden 16 september—27 oktober liksom även för sjuveckorsperioden 28 oktober—15 december var ransonen 3 kg, motsvarande 500 resp. c:a 430 gram per vecka. Under sistnämnda period kommo särskilda sockerkort till användning — inköpskort H — vilka utdelades i slutet av oktober. Beträffande restauranger och andra näringsställen samt företag, som använde socker för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor till avsalu, föreskrevs, att tilldelningen av socker fr. o. m. den 28 oktober med viss övergångstid skulle nedskäras från 90 till 80 procent av förbrukningen under motsvarande tid 1939. Fr. o. m. den 3 november inbegreps även sirap i sockerregleringen. Detta skedde för att förebygga att konsumtionen försköts från socker till sirap och att därigenom brist uppstod på sirap. Kupongerna till sockerkortet skulle enligt de nya bestämmelserna berättiga till inköp av antingen socker eller sirap, varvid 1 kg socker skulle motsvaras av 1*4 kg sirap. Även sirapsförbrukningen hos andra än enskilda förbrukare, d. v. s. sådana som erhöllo tilldelning genom licens, skulle begränsas till 80 procent av 1939 års förbrukning. Deklarationsskyldighet beträffande lager av sirap föreskrevs dels för nyssnämnda förbrukare (för förråd om 10 kg och däröver), dels för detalj- och partihandlare. ' För den sista ransoneringsperioden 1940, omfattande de sex veckorna 16 december 1940—26 januari 1941, fastställdes en tilldelning på var och en av tre H-kuponger av 1 kg socker eller 1*4 kg sirap, d. v. s. 500 resp. 700 gram per person och vecka. Regleringen av handeln med kaffe, te och kakao. Kaffe- och teransoneringen, vilken trädde i kraft den 27 mars 1940, kombinerades fr. o. m. den 7 juli med reglering jämväl av handeln med kakaopulver och vissa andra kakaoprodukter. Som orsak härtill angåvos de rådande importsvårigheterna, vilka påkallade en strängare hushållning på detta varuområde. Att man regleringstekniskt sammanförde kakaon med kaffe och te motiverades därmed, att ifrågavarande varor kunde sägas fylla en likartad uppgift i folkhushållningen. Som grund för kakaoregleringen låg en kungörelse den 2 juli 1940 (nr 673), varigenom dels förordnades om beslag natten mellan den 6 och 7 juli å kakaobönor, kakaopulver och kakaosmör (häri inbegripna även de kvantiteter av dessa varor som därefter importerades eller inom landet tillverkades), dels meddelades bestämmelser om reglering av förbrukningen av kakaopulver. Kompletterande föreskrifter lämnades av livsmedelskommissionen. Regleringen omfattade icke s. k. ätchoklad, beträffande vilken för-

78 säljningen således fortfarande lämnades fri, medan tillverkningen däremot provisoriskt maximerades till 75 procent av den normala. Deklarationsskyldighet rörande innehav av kakaopulver ålades på vanligt sätt handlande, tillverkare och innehavare av näringsställen etc. För partihandlare föreskrevs likaledes på vanligt sätt skyldighet att avgiva periodiska omsättningsrapporter. Senare reglerade livsmedelskommissionen närmare användningen av kakaobönor för olika tillverkningar. Närmast skulle förråden härav användas för att tillgodose försvarsväsendets behov av kokchoklad samt i skälig utsträckning behovet av kakaopulver inom landet. Återstående kvantiteter kakaobönor skulle av fabrikerna få användas för övriga tillverkningar (d. v. s. i huvudsak ätchoklad), dock endast efter licens av livsmedelskommissionen. Samråd skulle därvid äga rum med Svenska chokladindustriens råvaruoch importförening, vilken ock skulle verkställa fördelning mellan de olika fabrikerna av förekommande leveranser av kokchoklad till försvarsväsendet. Ransoneringen av kakaopulver skulle ske med anlitande av samma inköpskort som användes för kaffe och te, d. v. s. inköpskort B. Då emellertid en grupp kakaokonsumenter, nämligen småbarn, icke hade kaffekort, bestämdes att efter rekvisition hos kristidsnämnden av målsmän skulle för barn födda under åren 1934—1937 utlämnas särskilda kort — inköpskort F — gällande för inköp endast av kakaopulver. För var och en av femveckorsperioderna 8 juli—11 augusti och 12 augusti —15 september lämnades mot B-kortskuponger en tilldelning av 500 gram rostat eller 600 gram orostat kaffe eller 200 gram te eller 400 gram kakaopulver; mot kupong till F-kort lämnades 200 gram kakaopulver. Tilläggskorten för skogs- och flottningsarbetare och fiskare berättigade till halv ranson och tilläggskorten för äldre personer till en fjärdedels ranson av samtliga ifrågavarande varor utöver den allmänna ransonen. Inköpsrätten på varje kupong bibehölls oförändrad under de efterföljande ransoneringsperioderna, 16 september—27 oktober, 28 oktober—15 december och 16 december 1940—26 januari 1941 — utom beträffande kakaopulver, där inköpsrätten höjdes med 50 procent — men då dessa perioder voro längre än de föregående, nämligen resp. sex, sju och sex veckor, blevo veckokvantiteterna åtminstone för kaffe och te något minskade. Den ordinarie veckoransonen av dessa varor per person var under de fem ransoneringsperioderna följande: Rostat kaffe gram

Te gram

KakE pulv grar

8 juli—11 augusti 100 eller 40 eller 80 12 augusti—15 september . . 100 » 40 » 80 16 september—27 oktober.. . . . . c:a 83 » 33 » 67 28 oktober—15 december . . . . . . » 70 » 29 » 86 16 december—26 januari . . . 83 » 33 » 100

79 Tilldelningen av såväl kaffe och te som kakaopulver till restauranger och andra näringsställen begränsades fr. o. m. juli månad till 70 procent och fr. o. m. november till 60 procent av föregående års förbrukning. Genom cirkulär den 6 augusti anmodade livsmedelskommissionen kristidsstyrelserna att iakttaga sträng återhållsamhet vid beviljande av licenser för inköp av kaffe till särskilt anordnade föreningsfester o. dyl. samt vid beviljande av extra tilldelning. I handeln förekommo vissa slag av kaffesurrogat med tillsats av kaffe. Beträffande inköp av dessa varor gällde, att köpare skulle avfordras samma antal kuponger till inköpskort som vid inköp av rent kaffe. Blandningar av kaffe och surrogat likställdes m. a. o. med rent kaffe. Emellertid uppstodo härigenom svårigheter i kontrollhänseende, beroende på att handlande eller tillverkare, som sålt dylikt kaffesurrogat mot kuponger eller inköpslicens, kunde använda dessa inköpsbevis som verifikat vid inköp av rent kaffe, varigenom utrymme bereddes för försäljning av kaffe utan avkrävande av inköpslicens. För att förekomma att så skedde och för att skydda konsumenterna mot svårkontrollerbara avvikelser från den av vederbörande tillverkare angivna sammansättningen av varan ävensom för att förhindra oskälig prisstegring utfärdades den 1 augusti 1940 en kungörelse (nr 759), varigenom handeln med ifrågavarande varor närmare reglerades. I kungörelsen stadgades som villkor för saluhållande av kaffesurrogat med tillsats av kaffe dels att tillstånd därtill meddelats tillverkare eller importör av livsmedelskommissionen, dels att varan till sin sammansättning överensstämde med vad därom uppgivits i ansökningen samt att varan saluhölles i förseglad förpackning försedd med tydlig uppgift om det nummer, under vilket försäljningstillståndet införts i det över sådana tillstånd hos kommissionen förda registret, ävensom om varans nettovikt, vikten av det i varan ingående kaffet samt till kommissionen anmält detaljhandelspris å varan. Med stöd av kungörelsen föreskrev kommissionen bl. a., att tillverkaren eller importören i sin ansökan om försäljningstillstånd skulle jämte uppgifter av skilda slag angående varan avgiva förbindelse att icke överskrida de anmälda parti- och detaljhandelspriserna, att avfordra återförsäljare förbindelse av motsvarande innehåll ävensom att, i händelse av brott mot sådan förbindelse, avstänga återförsäljaren från vidare leverans. Vidare föreskrevs, att då kaffesurrogat med tillsats av kaffe försåldes mot inköpslicens eller kupong till inköpskort, vid bestämmande av den myckenhet av varan, som finge utlämnas till köparen, hänsyn endast skulle tagas till den i varan ingående mängden kaffe. I samband med genomförandet av brödsädsregleringen i oktober befanns lämpligt att begränsa förbrukningen av spannmål och spannmålsprodukter för tillverkning av kaffesurrogat. I sådant syfte utfärdades en kungörelse den 18 oktober 1940 (nr 890), varigenom förutnämnda kungörelse den 1 augusti utvidgades till att omfatta jämväl kaffesurrogat, som ej hade någon

80 tillsats av kaffe men vid vars framställande användes spannmål eller produkt av spannmål. Beträffande de principer, som komme att följas vid prövning av ansökningar från tillverkare om tillstånd att saluhålla kaffesurrogat av här åsyftat slag, meddelade livsmedelskommissionen i cirkulär nr 135, att tillstånd ej komme att beviljas till saluhållande av kaffesurrogat, vid vars framställande användes produkt av spannmål eller annan spannmål än råg, vete, korn, ärter eller bönor. Tillstånd till försäljning av kaffesurrogat innehållande något av nämnda spannmålsslag komme vidare att lämnas blott under förutsättning att i varan ej inginge sådan spannmål till större myckenhet än beträffande råg, vete och korn högst 25 procent och beträffande ärter och bönor högst 15 procent av varans vikt med frånräknande av däri eventuellt ingående kaffe. Spannmål för kaffesurrogattillverkning finge köpas blott från Svenska spannmålsaktiebolaget eller dess ombud, och komme då endast spannmål av lägre kvalitet att säljas. Reglering av handeln med ris och risgryn. I avsikt att hindra, att lagren av risgryn slutförsåldes och att således tillräckligt med risgryn ej komme att finnas för julhandelns behov, förordnades genom kungörelse den 1 november 1940 (nr 902) om beslag å ris och risgryn. Beslaget, som trädde i kraft kl. 12 natten mellan den 2 och 3 november, omfattade alla förråd av ris och risgryn hos handlande och riskvarnar samt förråd av risgryn om mer än 10 kg hos andra ävensom ris och risgryn, som efter angivna tidpunkt infördes till riket eller — vad angick risgryn — där tillverkades. Riskvarnarna fingo för sin tillverkning använda inneliggande förråd av ris, och enskilda förbrukare samt restauranger och andra näringsställen tillätos av sina förråd till egen förbrukning eller i rörelsen använda tills vidare högst 10 kg risgryn. Reglering av handeln med ris och risgryn efter vanliga grunder genomfördes genom kungörelse den 6 december 1940 (nr 976). Med stöd härav föreskrev livsmedelskommissionen, att enskilda förbrukare skulle under tiden 8 december 1940—31 mars 1941 mot två halvkuponger till inköpskort K (det nya allmänna beredskapskortet) få inköpa sammanlagt V2 kg risgryn, varav hälften fick uttagas under tiden t. o. m. den 5 januari 1941. Innehavare av restauranger och andra näringsställen samt allmänna inrättningar fingo mot licens inköpa vissa strängt begränsade kvantiteter. Särskild tilldelning kunde ges dem, som med läkarintyg styrkte sig vara i behov av risgryn av dietiska skäl. Risgrynskvarnarna fingo för sin fortsatta tillverkning fritt förfoga över egna lager av ris vid beslagstillfället jämte vad som av dem senare importerades. Åtgärder för bättre tillvaratagande av inhemska frukter och bär. Med hänsyn till ovissheten i fråga om möjligheterna att till landet införa färsk och torkad utländsk frukt fann livsmedelskommissionen angeläget,

81 att energiska åtgärder vidloges för att bättre utnyttja vårt lands egna fruktoch bärtillgångar. För utarbetande av förslag på området tillsattes inom kommissionen en särskild kommitté. På kommissionens hemställan beslöt Kungl. Maj:t den 26 juli att av anslaget till förlagskapital för inköp av förnödenheter ställa till kommissionens förfogande ett belopp av 1 250 000 kronor för uppköp och lagring av äppelmos och lingonsylt samt, till viss mindre myckenhet, torkade blåbär. Avsikten var att därmed åstadkomma ett beredskapslager såsom ersättning för den eventuellt uteblivna utländska frukten. Till konservering av frukt och bär i industriell drift medgav livsmedelskommissionen vederbörande företag erforderlig tilldelning av socker. Som å annat ställe anföres (sid. 136) togs dock intill 1940 års utgång av nämnda anslag blott en mindre del i anspråk för angivna ändamål. För att stimulera de enskilda hushållen till ansträngningar att tillvarataga frukt- och bäröverskottet igångsattes en omfattande upplysnings- och propagandaverksamhet genom pressen och radion. Kurser angående förvaring och konservering av trädgårdsalster och skogsbär anordnades i samverkan med informationsstyrelsen och statens institut för folkhälsan. Sockerransonerna för hushållsförbrukningen ökades under sommarmånaderna i avsikt att bereda tillgång till syltsocker. Vad särskilt angår skogsbären vidtogos vissa åtgärder för att främja insamlingen därav i större skala. Det å sid. 41 omnämnda cirkuläret den 23 juli 1940 (nr 732) angående beredande av ledighet under höstterminen 1940 åt lärjungar vid läroverk och skolor för deltagande i lantbruksarbete m. m. gav möjlighet jämväl till anordnande av bärplockningslov för skolungdom. Särskilda anstalter gjordes för att ordna bärens avsättning och underlätta deras transport till konsumtionsorterna. Speciell uppmärksamhet ägnades tillvaratagandet av nypon och hjortron på grund av dessa bärs betydelse som ersättningsmedel för apelsiner och vissa andra särskilt Gvitaminrika importerade frukter. Även de lokala kristidsorganen utnyttjades för organiserande av insamlingsarbetet. Kristidsstyrelser och kristidsnämnder uppmanades att i lämplig omfattning och på ändamålsenligt sätt, med beaktande av lokala förhållanden, organisatoriskt stödja detsamma. Det framhölls av livsmedelskommissionen som önskvärt, att kristidsnämnderna — i enlighet med riktlinjer som uppdragits vid överläggningar mellan kommissionen samt Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, domänstyrelsen m. fl. — sökte förbindelse med skogsägarna för samråd om bärplockningens lokala ordnande. Såväl kristidsstyrelser som kristidsnämnder uppmanades därjämte att uppehålla förbindelse rörande denna sak med hushållningssällskapen ävensom med den enskilda och kooperativa handelsverksamhet i resp. orter, som var intresserad i insamlingsarbetet. De företagna åtgärderna torde i hög grad ha bidragit till att öka tillvara6—119414

82 tagandet av inhemska frukter och bär. Den igångsatta propagandan hade god verkan. Hemkonserveringen ökade märkbart och bidrog därigenom att minska den brist, som uppstod genom att importen av utländska frukter och bär försvårades. Inventeringar av landets förråd av vissa livsmedel m. m. Jordbruksinventeringar. Nya inventeringar av tillgången inom landet på varjehanda livsmedel, liknande dem som förut kvartalsvis verkställts beträffande kaffe, te, kakaopulver, kryddor, socker, mjöl, gryn, makaroner, hårt bröd, torkad frukt, köttkonserver, sill, salt m. m., utfördes per den 2 september och den 2 december enligt kungörelser den 19 augusti och den 22 november 1940 (nr 771 och 936). Några ytterligare varor tillkommo härvid, bl. a. potatismjöl, mandel, fiskbullar, sardiner och kryddsill. Inventeringar ha härjämte ägt rum i samband med de allmänna beslagen å särskilda varuslag. Den inventering av förråden av brödsäd och fodersäd, som skedde samtidigt med beslaget därå den 16 oktober 1940 i enlighet med kungörelsen den 20 september 1940 (nr 837), kombinerades med deklarationer från jordbrukarna i Götaland och Svealand dels angående de skördade kvantiteterna av vete, råg, korn, havre och blandsäd, dels angående försäljning eller beräknat saluöverskott av vete och råg av 1940 års skörd, dels angående de åkerarealer, som under hösten 1940 blivit och under våren 1941 beräknades bliva besådda med vete och råg. I detta sammanhang må nämnas, att svinräkning sedan krisens början och fram till 1940 års slut företagits vid tre tidpunkter, nämligen den 30 september 1939 samt den 20 april och den 4 november 1940 (kungörelser nr 566/1939, 186/1940 och 892/1940). Inventering av rikets jordbruksarealer, kombinerad med inventering av förråd av vete och råg samt oljekraftfoder och majs, ägde rum per den 16 oktober 1939, förnyad arealinventering per den 10 juni 1940 samt allmän kreatursräkning per den 16 september 1940 (kungörelser nr 671/1939 samt 371/1940 och 774/1940). Särskilda åtgärder för lagerhållning av mjöl och socker. I föregående redogörelse har omförmälts, att livsmedelskommissionen träffat anstalter för uppläggande av särskilda beredskapslager av mjöl och socker samt för åstadkommande av en lämplig fördelning av dessa lager inom landet (se del I sid. 263). Denna verksamhet har under senare halvåret 1940 ytterligare utvecklats. Beträffande socker begränsades lagringsverksamheten ursprungligen till elva län, företrädesvis i mellersta Sverige. Genom cirkulär den 12 augusti 1940 (nr 84) till kristidsstyrelser och kristidsnämnder meddelade livsmedelskommissionen, att densamma — med hänsyn bl. a. därtill att sockerbolagets då inneliggande lager av raffinerat socker medgåve en utvidgad lagring — efter samråd med bolagets ledning beslutat, att lagring av socker hos detaljhandlare genom bolagets försorg efter samma system som förut tillämpats

83 skulle äga rum jämväl inom de tretton län, där dylik verksamhet dittills icke förekommit. Vad angår beredskapslagren av mjöl hade sådana under våren 1940 upplagts såväl hos kvarnar som hos grossister och detaljister. Under sommaren visade sig, att särskilt kvarnlagren i viss utsträckning tagits i anspråk. Till en del berodde detta på nödvändigheten av att under den varma årstiden sörja för lagrens omsättning för att skydda dem mot förstöring. De rådande transportsvårigheterna förhindrade i viss mån lagrens omedelbara komplettering. En annan orsak till att mjöllagren nedbringades var den under högsommaren inträffade rusningen efter mjöl i Norrland. Denna rusning föranleddes sannolikt av rykten om en tilltänkt brödransonering och möjligen även av den skärpta utrikespolitiska situationen. Lagren fingo här den användning vartill de voro avsedda, och tack vare dem kunde någon knapphet på mjöl i Norrland ej förmärkas under ifrågavarande tid.

5. Industrien. översikt över produktionsutvecklingen. Den industriella situationen fick under andra halvåret 1940 liksom under det första sin prägel av striden mellan motsatta tendenser till expansion och begränsning av produktionen. I expanderande riktning verkade som förut den pågående rustningskonjunkturen, vilken inom vissa branscher alltjämt krävde en starkt forcerad tillverkning, produktionsbegränsande åter verkade dels den fortsatta stagnationen inom byggnadsverksamheten, dels och framför allt det försvårande av handelsförbindelserna med utlandet, som kulminerade genom händelserna den 9 april, då våra handelsvägar västerut praktiskt taget stängdes för såväl import som export. Den till följd av handelsavspärrningen inträffade eller befarade knappheten på åtskilliga nödvändighetsvaror framtvingade under årets senare hälft regleringsåtgärder från det allmännas sida på allt flera områden samt omläggningar i produktionsförhållandena av delvis mycket ingripande natur. Hindren för tillförseln utifrån medförde emellertid också verkningar av positivt uppbyggande art, därigenom att de stimulerade till en livlig och fruktbärande verksamhet för att genom inhemska råvaror och inhemskt arbete ersätta eller utfylla bristerna. Det nyskapande, som här ägt rum, har dels burit frukt i en direkt stegring av den industriella produktionsvolymen, dels har det genom att bereda ett eljest saknat råvaruunderlag kunnat bidraga att hålla produktionen i gång på områden, där så i annat fall ej skulle kunnat ske. 1 rätt stor omfattning hade hithörande verksamhet dock under år 1940 ännu karaktären av begynnelser och ansatser, vilkas fulla räckvidd först senare kunnat komma till synes. Svårast har läget gestaltat sig för de mera utpräglade exportindustrierna, vilka till stor del förlorat sina vanliga marknader utan att annat än till en mindre del ha kunnat förvärva nya på de handelsvägar, som ännu stått öppna. Den totala industrivolymen, som vid årets början ännu stod på en hög nivå, trycktes under förra halvåret mer och mer nedåt under pressen av framför allt de försvårade avsättningsförhållandena inom export- och byggnadsämnesindustrierna. Industriförbundets produktionsindex sjönk sålunda

85 från 128 i januari till 107 i juni. Då är likväl att märka, att de industrier som främst tagits i anspråk för tillverkningar för försvarets räkning, nämligen järn- och stål-, verkstads- samt textil- och sömnadsindustrierna, fortfarande för juni visade så höga indextal som resp. 129, 143 och 129, medan för en typisk exportindustri som pappersmasse- och pappersindustrien index för juni stod så lågt som vid 51. Under årets senare hälft kvarstod generalindex i stort sett oförändrad vid samma nivå som i juni. Vad gruppindextalen angår framträdde förskjutningar väsentligen beträffande verkstads- och textilindustrierna, varvid index för verkstadsindustrien fortfor att stiga till 150 i november med en lättare nedgång till 148 i december, medan index för textilindustrien samtidigt föll till 113. Sist anförda siffror ge uttryck åt det förhållandet, att de statliga beställningarna på verkstadsområdet — där ju de militära materielkraven äro ojämförligt störst — under hela året i hög grad sysselsatt industriföretagen, under det att i fråga om textilprodukter — och detsamma gäller i huvudsak även lädervaror och skodon — kulmen i arbetena för statliga ändamål nåddes redan under våren. Parallellt med förhållandena inom verkstadsindustrien har läget inom järn- och stålindustrien, verkstädernas huvudleverantör, utvecklat sig utan att dock produktionsvolymen här ytterligare stegrats. Bidragande till verkstädernas höga belastning ha jämväl varit de investeringar, som påkallats för ersättningsproduktion på skilda områden. Härigenom ha nämligen ställts stora anspråk på verkstadsindustrien för konstruktions- och inredningsarbeten samt tillverkning av maskiner och verktyg. I hög grad har ock verkstadsindustrien sysselsatts genom den under hösten starkt stegrade produktionen av gengasverk. Märkas bör vidare den intensifiering, som skett i arbetet för landsbygdens elektrifiering, ävensom en begynnande ökning i exporten av verkstadsprodukter efter den tidigare inträffade nedgången häri. Den antydda produktionsminskningen inom textil- och sömnadsindustrien får sättas i samband ej endast med en avtagande tillverkning för militära ändamål utan även med den minskade tillgången på råvaror, vilken nödvändiggjort en begränsning av tillverkningen jämväl för civila behov. Eftersom sågverksindustrien i särskilt hög grad haft sin avsättning riktad västerut, har avspärrningen synnerligen hårt drabbat denna industri. Exportresultatet för hela året 1940 nådde c:a 500 000 stds, motsvarande två tredjedelar av 1939 års siffra. Under säsongens sista del rubbades ytterligare skeppningarnas förlopp genom den hastigt inträdda isläggningen, som gjorde att betydande virkeskvantiteter ej kunde avhämtas i förutsedd omfattning. Därtill har kommit minskad avsättning på inlandsmarknaden till följd av depressionen inom byggnadsverksamheten. Dennas omfattning beräknas under senare delen av 1940 ha uppgått till föga mer än en tiondel av volymen under motsvarande tid år 1939. En viss ersättning har vunnits

86 genom ökad produktion av färdiga trähus, delvis för export till grannländerna. Träsliperierna ha i allmänhet tvungits att helt nedlägga driften. Däremot ha cellulosafabrikerna generellt sett kunnat fortsätta sin verksamhet med ungefär halv drift, vartill framför allt medverkat med Tyskland träffade avtal om massaleveranser. Konjunkturen inom cellulosaindustrien har ock befrämjats genom den ökade betydelse, som tillkommit denna industris biprodukter, sprit, terpentin, flytande harts m. m. Pappersexporten h a r nedgått starkt och tvingat till avsevärda inskränkningar vid pappersbruken. Åtminstone beträffande ett fabrikat ha krigsförhållandena dock medfört uppsving, nämligen papperssäckar, som fått starkt ökad användning på grund av bristen på jute- och bomullsemballage. Inom den s. k. jord- och stenindustrigruppen ha de speciella byggnadsämnesindustrierna, cement-, tegel-, fönsterglas- och kakelindustrierna, minskat sin drift ungefär till hälften, porslins-, fajans- och småglasindustrierna till två tredjedelar eller därunder. Vidkommande den kemiska gruppen märkes, att fettvaruindustrierna av råvaruknapphet tvingats till väsentliga inskränkningar. Inom vissa andra grenar av den kemiska industrien ha däremot driftsutvidgningar ägt rum för utvinnande av ersättningsprodukter för felande importvaror. Regleringsåtgärder beträffande råvaruförsörjning, produktion och konsumtion. Kristidsregleringarna på industriområdet, vilka letts och dirigerats av statens industrikommission, ha haft till huvudsakligt syfte att i möjligaste mån upprätthålla den industriella produktionen och tillse, att behoven av industrivaror blivit på bästa sätt tillgodosedda alltefter sin angelägenhetsgrad. Till en början dominerades kommissionens arbete av omsorgen om att den industriella kapaciteten i erforderlig omfattning ställdes i försvarets tjänst, delvis med undanskjutande av produktion för civila ändamål. I övrigt ägnade kommissionen sin uppmärksamhet särskilt åt att söka uppehålla importen av råvaror och att sörja för utrikeshandelns vidmakthållande i det hela. Handelsavspärrningen gav åt kommissionens verksamhet i väsentliga avseenden en ny inriktning. Som huvudföremål för densamma framträdde nu dels åstadkommandet av bästa möjliga hushållning med förefintliga tillgångar på råvaror och förnödenheter, dels ock beredandet av ersättning så långt möjligt för de felande eller knappa varorna genom inhemsk produktion, allt i avsikt att trygga försörjningen med industriprodukter för längre tid framåt. Dessa uppgifter nödvändiggjorde uppställandet av hushållningsplaner för de viktigare slagen av råvaror med hänsyn till tillgångar och produktionsmöjligheter, under beaktande jämväl av eventuella möjligheter till import. Planerna ha på de olika varuområdena i regel uppgjorts för en period av

87 två år, understundom dock för kortare tid. Planerna ha innefattat en preliminär avvägning av tillgångarnas fördelning i första hand mellan produktion för militära och civila ändamål, i andra hand mellan olika civila ändamål inbördes. En viss åtskillnad har därvid gjorts beträffande den planlagda förbrukningen på lång och kort sikt, varvid givetvis planeringen på lång sikt måst få en mera hypotetisk karaktär. I första hand har det vid ifrågavarande planläggningsarbete, som framgår av det sagda, gällt att fastställa hur råvarutillgångarna skolat för vissa tidsavsnitt disponeras för olika användningsområden. Det har emellertid i en del fall visat sig lämpligt att gå längre och att uppställa verkliga produktionsplaner, som mera detaljerat angivit tillverkningens uppdelning på olika varuslag. I fall, där fråga varit om konsumtionsvaror, har råvaruregleringen kompletterats genom en reguljär förbrukningsreglering. Det har understundom, där varans användning varit begränsad till ett fåtal förbrukare eller där vederbörande industri varit väl organiserad, låtit sig göra att genomföra en hushållningsplan på frivillighetens väg. Så har skett t. ex. beträffande vissa metaller, kautschuk och vissa kemiska produkter. Eljest har ett tvångssystem kommit till användning genom beslag och därtill knuten reglering av användningen eller genom reglering av handeln. I några fall trädde dylika regleringar i kraft redan före halvårsskiftet, och de ha då blivit omnämnda i föregående redogörelse. Detta var fallet beträffande följande varor: aluminium, skrot av smidbart järn, vissa hudar och skinn, vissa fettråvaror, tvål- och rengöringsmedel, linolja samt karbolsyra, kresol och bakelit. Delvis ha de sålunda tidigare införda regleringarna på nämnda varuområden utvecklats och skärpts. Under senare halvåret 1940 ha genomförts liknande tvångsregleringar främst beträffande vissa textilvaror (bomull, ull och ullgarn m. m., hampa och hampblår, skördegarn) samt vidare beträffande ljus, tungbensin, rå sulfatterpentin och terpentinolja. De beslag och regleringar, som genomförts i fråga om olika slag av bränslen och smörjmedel m. m. behandlas i kap. 6. Här nedan lämnas redogörelse för de rent industriella varuregleringaraa. Åtgärder, som vidtagits för att genom inhemsk produktion utöka tillgången på vederbörliga varuområden, omnämnas i efterföljande avsnitt.

Metaller. I föregående redogörelse meddelades, att beträffande aluminium en förbrukningsreglering fr. o. m. maj månad anordnades med stöd av beslag å såväl oarbetad aluminium som halvfabrikat och skrot, men att för övriga viktigare metaller erforderliga regleringar av användningen genomfördes genom frivilliga överenskommelser mellan industrikommissionen samt partihandlare och industriföretag. I det sålunda praktiserade systemet har någon väsentlig ändring ej inträtt under senare halvåret 1940.

88 Vad angår aluminium har användningen därav förbjudits eller inskränkts beträffande bl. a. tillverkning av kokkärl, mejerikärl, cykelkedjeskydd, plåt och profiler för karosseribyggnader, elektriska apparater och ledningar, material för byggnadsändamål samt folier och kapsyler. I fråga om koppar ha inskränkningar genomförts bl. a. beträffande användning av kopparplåt till taktäckning m. m., kopparrör till kallvattenledningar och mässingstråd till flaskförslutare. Då det visat sig, att åtgången av koppar för elektriska anläggningar ökat i oväntad grad, ha förberedande åtgärder ock vidtagits för att begränsa användningen av koppar för sådana ändamål. Av bly och zink har tillgången ansetts vara så pass riklig, att några egentliga restriktioner i avseende på användningen ej ansetts erforderliga. Förbrukningen av bleckplåt har genom överenskommelse med importörer och försäljare av denna vara samt bleckemballagefabriker och konservfabriker begränsats sålunda, att förbrukarna ej medgivits rätt att använda emballage för andra ändamål och i större kvantiteter än industrikommissionen efter hörande av livsmedelskommissionen godkänt. För andra ändamål än livsmedelsproduktion har tilldelning av bleckplåt i stort sett nekats. Kontrollen har underlättats därigenom att all import av bleckplåt skett under statens medverkan. De huvudsakliga stållegeringsmetallerna äro nickel, kobolt, mangan, krom, molybden, volfram och vanadin. Av dessa har inom landet produktion i mindre omfattning förekommit beträffande kobolt, mangan och volfram. Till övervägande del måste emellertid behoven av legeringsmetaller täckas genom import. Visserligen ha lagren av hithörande malmer eller metaller varit relativt goda. En viss import har ock kunnat upprätthållas, bl. a. från Norge. Åtgärder ha emellertid befunnits erforderliga för att på detta område åstadkomma en möjligast sparsam hushållning. En verksamhet i sådant syfte har, med början i september 1940, bedrivits från industrikommissionens sida i samarbete med en hos Jernkontorets tekniska byrå inrättad legeringsavdelning. Under frivillig medverkan från tillverkarna har sålunda bl. a. användningen av höglegerat rostfritt material begränsats till speciella ändamål inom anläggnings- och byggnadsindustrien; användning av höglegerat konstruktionsstål har medgivits blott för sådana fall, där genom särskild undersökning fastställts, att annat material icke kan brukas. I fråga om legerade verktygsstål ha av järnhanteringens forskningsinstitution ledda och bekostade undersökningar bedrivits med syfte att ersätta tidigare använda höglegerade volframstål med låglegerade stål, där volfram ersatts med andra legeringsmetaller, vara tillgången kan beräknas komina att vara rikligare. I fråga om regleringen av handeln med skrot av smidbart järn, vilken fortgått efter samma system som tidigare, förefanns från början den luckan, att skrot som föll vid statliga företag — statens affärsdrivande verk och försvarsväsendets verkstäder — icke omfattades av regleringen utan kunde

89 fritt överlåtas och förvärvas. Detta har genom Kungl. Maj:ts cirkulär till de myndigheter, som handhava statens förråd av järnskrot den 5 juli 1940 (SFS nr 665) ändrats så, att staten tillhörigt skrot av smidbart järn m å (iverlåtas endast till den som av industrikommissionen erhållit tillstånd att förvärva sådant skrot. Textilvaror. Den efter den 9 april 1940 inträffade avspärrningen i handelsförbindelserna västerut måste för vårt lands försörjning med textilvaror få en vittgående betydelse, eftersom vi för tillgodoseende av våra behov av råvaror för textilfabrikationen äro i högsta grad beroende av tillförseln över haven. Vi ha alltså blivit tvingade att på textilområdet i huvudsak basera vår försörjning på de tillgångar, som vid importspärrens inträdande funnos inom landet. En systematiskt avvägd hushållning med dessa tillgångar har därför visat sig påkallad, och den har framstått så mycket mer nödvändig som försvarsmakten ställt synnerligen stora krav på leveranser av beklädnadsartiklar och andra textilvaror av olika slag. För att vinna en överblick över läget företog industrikommissionen vid utgången av april en inventering av inom landet befintliga förråd av spånadsämnen, garn och tråd. I syfte att möjliggöra ett bedömande av förrådens varaktighet innefattade inventeringen även skyldighet för uppgiftslämnarna att angiva förbrukningen under april månad av varorna i fråga. På grundval av de erhållna resultaten och med hänsyn tagen jämväl till de i statens ägo förefintliga förråden av textilråvaror verkställdes beräkningar angående den tid, under vilken tillgångarna under olika förutsättningar kunde antagas räcka. Inventeringen kompletterades genom inhämtade upplysningar angående lagerhållningen hos fabrikanter samt parti- och detaljhandlare av färdiga vävnader och beklädnadsartiklar. Utredningen visade, att lagertillgångarna kunde anses förhållandevis ganska goda. Lagren av råvaror, däri även inbegripna de statliga reservförråden, såväl som lagren av fabrikat voro för flertalet varuslag betydligt större än normalt. Emellertid ansågs det vara av vikt att kunna noggrant följa utvecklingen samt att kontrollera och i viss mån dirigera förbrukningen för att sålunda främja en ändamålsenlig hushållning. På industrikommissionens hemställan förordnades därför genom kungörelse den 23 juli 1940 (nr 752) om beslag fr. o. m. den 11 augusti å vissa viktigare textilvaror. En begränsning skedde härvid till de varuslag, som ur folkförsörjningssynpunkt och och med hänsyn till försvarsmaktens behov kunde anses mest betydelsefulla. Beslaget omfattade inom riket befintliga förråd av ull, konstull (schoddy och mungo m. m.), ullavfall och ullgarn i kvantiteter om minst 100 kg samt förråd av bomull, bomullsavfall (utom trassel) och vadd av bomull i kvantiteter om minst 500 kg; dessutom inbegrepos under beslaget varor av nämnda slag, som efter beslagstillfället importerades, samt ull, som efter samma tidpunkt klipptes inom riket. Beslaget inskränkte icke

90 rätten för ägare eller innehavare av får att för eget behov spinna eller låta hos annan spinna garn av ull, som erhållits från egna får. överlåtelse av sådan ull fick däremot ej ske till andra personer eller företag än dem, som erhållit industrikommissionens tillstånd till förvärv av beslagtagen ull. Användning i övrigt av beslagtagen vara eller försäljning därav fick ske allenast efter av industrikommissionen meddelat tillstånd och under iakttagande av utav kommissionen bestämda villkor. I samband med beslaget lämnade industrikommissionen vissa medgivanden till förbrukning av beslagtagen vara för tiden t. o. m. 30 september 1940. Efter denna tidpunkt har för all försäljning eller förbrukning av för ylleoch trikåindustrierna avsedda beslagtagna råvaror krävts särskilda tillstånd av industrikommissionen. Dessa, vilka meddelats i form av tillståndsbevis för förbrukarna, ha avpassats med ledning av uppgifter angående vederbörande företags tidigare förbrukning av ull och garn. Såsom villkor för utnyttjande av tillståndsbevis har föreskrivits viss högsta inblandning av ull vid garntillverkning, nämligen beträffande kardullgarn högst 25, fr. o. m. den 1 december 15 procent och beträffande kamgarn högst 70, fr. o. m. den 1 december 60 procent av garnvikten. I stället för att nytillverka garn har producent haft rätt att ur eget garnlager uttaga garn enligt särskilt angivna beräkningsgrunder. Det har vidare krävts, att kontrakterade leveranser till försvarsväsendet skolat givas företräde vid tillverkningningen samt att vederbörande företag på grund av tillståndet icke drivits i större omfattning än under sista arbetsveckan i september. Särskild specifikation har fastställts angående vilka slag av trikåvaror, som fått tillverkas. Exempelvis har förbud meddelats mot att framställa baddräkter, strandbyxor och shorts av ullgarn. I tillståndsbevisen för såväl ylle- som trikåindustrien h a fabrikanterna anmodats att i största möjliga utsträckning använda ersättningsmaterial (konstull, cellull, lump). Bestämmelserna beträffande ullförbrukningen ha särskilt haft till syfte att framkalla en omläggning av tillverkningen från det råvarukrävande kamgarnet till kardgarn. Såväl härigenom som genom det föreskrivna låga maximum för inblandning av ny ull i kardgarnet har en väsentlig utdrygning av ulltillgången kunnat uppnås. Vad angår bomullsindustriens råvaror har industrikommissionen såsom villkor för användningen av beslagtagen bomull föreskrivit bl. a., att av den kvantitet som återstått, sedan av kommissionen godkända militärleveranser av vävnader frånräknats, skolat tillverkas av kommissionen godkända standardvävnader till minst 50 procent av de tillverkade vävnadernas vikt. Tillverkning av andra bomullsvävnader har medgivits endast efter av kommissionen meddelad licens i varje särskilt fall. Såsom standardvävnader ha fastställts ett 40-tal olika kvaliteter, vilkas priser bestämts av priskontrollnämnden. Intet hinder har mött mot inblandning av cellull i standardvävnaderna.

91 I fråga om bomullstrikågarn ha vissa bestämmelser meddelats avsedda att säkra tillgången härå för särskilt nödvändiga varuslag. Bomullsspinnerierna ha i allmänhet erhållit en tilldelning av egen bomull, motsvarande 70 procent av normal förbrukning. Sedan den egna bomullen tagit slut, ha spinnerierna tilldelats bomull ur statens förråd i kvantiteter motsvarande 50 procent av normal förbrukning. Inblandning av cellull i bomullsgarnerna har i växande omfattning ägt rum. I syfte att trygga tillgången av råvara för framställning dels av skördegarn, dels av tågvirke för fiskets och sjöfartens behov lades genom kungörelse den 19 augusti 1940 (nr 779) förråd av hampa och hampblår (uppgående till minst 1 000 kg) ävensom senare importerade kvantiteter av dessa varor under beslag fr. o. m. den 25 augusti. Ytterligare förordnades genom kungörelse den 27 september (nr 842) om beslag å skördegarn fr. o. m. den 29 september. Härmed följde reglering av handeln med förenämnda varor samt förbrukningsreglering beträffande skördegarn (se sid. 44). Anledning har icke synts föreligga att lägga vare sig jute eller lin under beslag. Beträffande båda dessa varor har tillverkningen kunnat regleras genom överenskommelser med de få förefintliga fabrikerna. I fråga om jute tia* tillgången varit relativt svagare än beträffande andra spånadsämnen. Här föreligga dock goda möjligheter att såsom ersättningsmaterial använda papper och andra ämnen. Tillverkningen av packväv och jutesäckar har inställts. Dessa varor ha i allt större utsträckning ersatts genom pappersemballa

Se.., . Linneindustrien har i hög grad tagits i anspråk för forsvarets rakning. I fråga om en viktig produkt, nämligen brandslang, har ett företag, Jonsereds fabrikers aktiebolag, ålagts viss produktionsplikt jämlikt kungl. brevet den 17 maj 1940 angående förfogande över vissa krigsindustriföretag. Hudar, skinn och läder. Det regleringssystem för hithörande varor, som genomfördes med stöd av hud- och läderbeslaget den 24 maj 1940, fullföljdes och utbyggdes under fortsättningen av året. Syftet med regleringen var att i första hand trygga försvarsväsendets synnerligen stora behov av läder samt att i övrigt befordra en ändamålsenlig användning av hudmaterialet. I den mån de militära behoven blevo tillgodosedda och produktionsförhållandena det medgåvo, beviljades garverierna tillstånd för försäljning på den civila marknaden (försäljningslicenser). Detta kunde till en början ske endast i relativt begränsad omfattning. Större möjligheter yppades för garverierna att arbeta för civila ändamål i och med att de militära anspråken på läderindustrien under senare delen av året minskades. Då emellertid råvarusituationen samtidigt undergick en avsevärd försämring, blev det nödvändigt att skrida till en mera ingående reglering av läderproduktionen. En produktionsplan utarbetades, omfattande tiden 1 ok-

92 tober 1940—30 mars 1941, vari fastställdes till vilka ändamål de olika under beslag varande hudslagen skulle få användas. Enligt denna plan, vilken skulle tjäna som grundval för industrikommissionens licensering, fingo till ovanläder endast beredas nöthudar under 18 kg samt kalvskinn och hästhudar. Nöthudar över 18 kg reserverades för bottenläder och därmed jämförliga läderslag, såsom randläder samt rem- och plattläder. Knappheten särskilt på dylika tyngre hudar nödvändiggjorde en fördelning av dessa hudar mellan garverierna. Fördelningen skedde enligt kvotsystem på grundval av tidigare indrivningssiffror. Beslagbestämmelserna kompletterades genom avtal mellan industrikommissionen och landets hudgrossister, vari dessa förbundo sig att icke försälja vid slakt inom landet fallna hudar och skinn annat än i enlighet med av kommissionen lämnade anvisningar samt att lämna regelbundna rapporter angående inköp och försäljningar. En vidare utbyggnad erhöll regleringssystemet genom de bestämmelser angående reglering av handeln med sul- och bindsulläder, som av industrikommissionen meddelades genom beslut den 12 december 1940 (meddelande nr 6). Enligt dessa bestämmelser, vilka voro avsedda att tillämpas fr. o. m. den 1 januari 1941, skulle skofabrikerna erhålla tilldelning av sul- och bindsulläder i förhållande till sin tidigare förbrukning av sådant läder. Härvid skulle förbrukningen under åren 1937—1939 läggas till grund. Läderhandlare skulle erhålla tilldelning av bottenläderskruponger i förhållande till under angivna treårsperiod gjorda inköp. Partihandlare skulle erhålla läder i den mån inköp gjordes genom honom enligt ovan angivna grunder. Genom de nya bestämmelserna skedde en omläggning av licensförfarandet beträffande sul- och bindsulläder från försäljningslicenser till inköpslicenser. Skofabriker, detaljhandlare och partihandlare hade sålunda att genom sina leverantörer hos industrikommissionen ansöka om rätt att inköpa läder. Någon reglering av detaljhandelns försörjning var ej avsedd att genomföras, men vid beviljande av inköpslicens för detaljhandlare komme man enligt meddelandet att utgå ifrån att denne försålde det inköpta lädret till sina förutvarande kunder i proportion till dessas tidigare inköp hos honom. Inköpslicens komme att beviljas för viss period, i allmänhet omfattande två månader. I fråga om annat läder än sul- och bindsulläder skulle förutvarande system med försäljningstillstånd för garverierna tillämpas oförändrat. Gummivaror. Genom frivillig överenskommelse mellan industrikommissionen och gummi- och kabelfabrikanterna ha dessa förbundit sig att genom vissa åtgärder — nedläggning av tillverkningen av en del mindre nödvändiga varuslag samt omläggning i andra fall av tillverkningen — nedbringa sin rågummiförbrukning till i genomsnitt c:a 65 procent av den normala. Beträffande kabelfabrikerna har förbrukningen ej kunnat sänkas längre än till 80 pro-

93 cent mot normalt, medan däremot för bilgummitillverkning minskningen måst drivas åtskilligt längre. De varuslag, beträffande vilka tillverkningen nedlagts, äro i huvudsak följande: gummimattor och golvbeläggningsmaterial innehållande gummi, diskbrickor, badartiklar samt leksaker. I vissa fall, såsom beträffande gummiskodon, har ändring av modellerna kunnat ske för uppnående av råvarubesparing. I ökad omfattning har härjämte regenererat gummi kommit till användning för tillverkningar, där detta låtit sig göra. Åtgärder ha vidtagits för en ökad insamling av gummiavfall, som efter regenerering användes för inblandning i råvaran. En reglering av handeln med gummiavfall genomfördes i november genom ett under industrikommissionens medverkan ingånget avtal mellan gummi- och kabelfabrikerna och partihandlarna på området (medlemmarna av Svenska råvarugrossistföreningens gummisektion). Genom avtalet förhundo sig råvarugrossisterna att organisera insamlingen av gummiavfall samt att hembjuda allt sitt innehav härav till fabrikerna till vissa bestämda priser. Fabrikerna å sin sida förbundo sig att inköpa allt av råvarugrossisterna offererat gummiavfall samt att vid inköp vare sig från dessa eller andra ej betala högre priser än de i avtalet bestämda. Överenskommelsen omfattade även bestämmelser angående fördelning av avfallstillgångarna mellan fabrikerna enligt fastställd kvotering samt angående skyldighet att hos industrikommissionen avgiva månatliga rapporter. Feta oljor och fettämnen, tvättmedel m. m. Genom kungörelse den 10 maj 1940 (nr 317) hade de flesta slagen av vegetabiliska fettråvaror ävensom härdat animaliskt fett och tallolja lagts under statsbeslag. I samband därmed hade beträffande dessa varor uppgjorts en hushållningsplan, som avsåg deras fördelning för livsmedelsändamål och för olika slag av teknisk industriell produktion. De för sistnämnda ändamål, speciellt för tvättmedelstillverkningen, viktigaste av de beslaglagda fettråvarorna voro sojaolja och tallolja. Ytterligare slag av fettråvaror för teknisk användning ha senare beslaglagts. Så skedde genom kungörelse den 2 juli 1940 (nr 714) beträffande oraffinerat sulfatharts, majsolja och ricinolja. Beslaget å sulfatharts, vilken vara utgör utgångsmaterial för framställning av tallolja, var föranlett framför allt av nedgången i sulfatmasseproduktionen på grund av de försvårade exportmöjligheterna västerut, varmed även följde minskad tillgång på de vid denna tillverkning erhållna biprodukterna. Härtill kom, att utfästelse gjorts i handelsavtalet med Tyskland angående export till detta land av vissa kvantiteter sulfatharts. Det ansågs under sådana förhållanden viktigt att förhindra, att tillgängliga mängder sulfatharts kommo till användning för andra ändamål än talloljeframställning. Beträffande majsolja, som under normala förhållanden i viss omfattning användes som råvara vid såp-

94 tillverkningen, voro lagren obetydliga och importmöjligheterna till synes mycket ringa. De tillgängliga förråden av ricinolja — en vara som tidigare i någon m å n förbrukats för framställning av tvättmedel ävensom för färgoch fernisstillverkning och som smörjmedel m. m. — ansågos böra förbehållas dels för medicinska ändamål, dels för framställning av vissa för textil-, läder- samt färg- och fernissindustrierna nödvändiga produkter. Av stor betydelse för de tekniska fettämnesindustrierna voro slutligen de beslag, som genom kungörelser den 20 december 1940 (nr 1026 och 1027) fr. o. m. den 29 samma månad genomfördes dels å råister och råtalg samt ben och annat fetthaltigt slaktavfall, dels å vissa slag av förarbetade animaliska fettämnen, benfett, olein och stearin m. m., ävensom den i samband med beslagen genom kungörelse samma dag nr 1029 stadgade regleringen av handeln med fettråvaror m. m. (se sid. 75). Sistnämnda författningar hade den betydelsen, att därigenom möjliggjordes ett rationellt tillvaratagande av framför allt de vid slakt framvunna fettvarorna och en fördelning av samtliga hithörande varor på olika ändamål efter deras angelägenhetsgrad för folkhushållningen. Genom regleringen av handeln på detta varuområde anknöts denna jämlikt livsmedelskommissionens cirkulär nr 184 i huvudsak till av kommissionen auktoriserade uppköpare samt innehavare av slakteritillstånd. Förbrukare av fettråvara ägde principiellt förvärva sådan vara endast mot särskild av livsmedelskommissionen eller å dess vägnar utfärdad inköpslicens. Det ransoneringssystem beträffande tvätt- och rengöringsmedel, som trädde i tillämpning den 12 maj 1940, fullföljdes efter i stort sett oförändrade linjer under senare halvåret 1940. Ransonerna bestämdes i fråga om hushållsförbrukare liksom förut för särskilda femveckorsperioder enligt en poängskala, varvid det för varje period medgavs kortinnehavare rätt till inköp efter fritt val av antingen tvål, såpa eller andra tvätt- och rengöringsmedel till sammanlagt 60 poäng. Beträffande tvål och tvättpulver m. m. gällde olika poängtal allt efter halten av fettsyra i fabrikatet, för såpa skulle 100 gram alltid ha poängvärdet 10. Det sistnämnda ändrades fr. o. m. den 21 oktober 1940 så, att 100 gram såpa med en fettsyrehalt av 30 procent eller däröver i stället skulle motsvara 12 poäng. Medan under de två första ransoneringsperioderna, 12 maj—9 juni och 10 juni—7 juli vid kortransoneringen hade använts kuponger till det allmänna beredskapskortet (A-kortet), kommo fr. o. m. den 8 juli särskilda inköpskort för tvätt- och rengöringsmedel — inköpskort D — till användning. Dessa voro försedda med kuponger med sådan beteckning, att av 3 med samma siffra numrerade kuponger en avsåg 10, en 20 och en 30 poäng. Tilläggskort, berättigande till inköp av en halv ranson utöver den allmänna ransonen, utlämnades även, dels för barn i ålder 0—6 år, dels till personer inom sådana yrkesgrupper, där med hänsyn till arbetets beskaffenhet behovet av tvätt- och rengöringsmedel för den personliga hygienen kunde an-

95 ses särskilt stort. Viss begränsning i såptillverkningen genomfördes fr. o. m. den 21 oktober på sådant sätt, att såpa icke fick köpas mot kuponger å 10 eller 20 poäng utan endast mot kuponger å 30 poäng. Vid den förnyade planläggning beträffande fetthushållningen under 1941, som företogs på senhösten 1940, visade det sig, att de fettillgångar, vilka kunde väntas stå till förfogande för tekniska ändamål, komme att bliva avsevärt knappare än man tidigare räknat med. Detta hade sin orsak däri, att produktionen av talg och benfett — de inhemska fettslag, som man framför allt hade att påräkna särskilt för tvättmedels- och ljustillverkningen — alltmera effektiviserats, så att utvinningen av livsmedelsnyttig vara blivit procentuellt väsentligt högre än när hushållningsplanen från början uppgjordes. Dessutom måste antagas, att talgproduktionen i sin helhet komme att nedgå på grund av foderbristen och den som följd av höstens övernormala utslaktning väntade nedgången i slakten under våren och sommaren. I detta läge beslöt industrikommissionen, att den nödvändiga reduktionen av fettråvaruförbrukningen borde i främsta rummet drabba ljustillverkningen, enär tvättmedelsransoneringen redan från början måst anses vara för allmänheten ganska kännbar, varför ytterligare nedskärning beträffande denna borde om möjligt undvikas. En förberedande åtgärd för minskning av ljusindustriens fettförbrukning vidtogs i november. Avtal ingicks då med den huvudsakliga ljusproducenten, Liljeholmens stearinfabriks aktiebolag, varigenom bolagets tillverkning kraftigt begränsades samt dess leveranser av såväl ljus som stearin och olein ställdes under industrikommissionens kontroll. I slutet av året gick man ett steg vidare. På industrikommissionens hemställan utfärdades den 30 december kungörelse (nr 1063) angående beslag å ljus samt reglering av förbrukningen av denna vara. Beslaget, vilket trädde i kraft fr. o. m. den 7 januari 1941, avsåg alla slag av ljus med veke, vare sig framställda av stearin, paraffin, vax, talg eller annat ämne, och omfattade alla hos tillverkare eller handlande förefintliga lager av ljus samt övriga förråd av minst 5 kg ävensom partier som efter beslagstillfället importerades eller tillverkades inom riket. Handeln med ljus underkastades med stöd av kungörelsen ett strängt ransoneringssystem. Det avsågs härvid, att bevis om inköpsrätt tills vidare endast komme att tilldelas förbrukare, som kunde anses ha särskilt stort behov av ljus, företrädesvis sådana som icke hade tillgång till elektriskt ljus eller gasbelysning. Som följd av en ytterligare markerad knapphet på linolja och på råvara för fortsatt linoljeproduktion ha skärpningar måst vidtagas i den sedan slutet av april 1940 tillämpade regleringen av handeln med och förbrukningen av linolja. De nya bestämmelserna bekantgjordes av industrikommissionen genom ett den 14 november utsänt cirkulär (industrikommissionens

96 meddelande nr 3). Den rätt, som tidigare förekommit att intill en viss kvot av 1938 års försäljning fritt försälja linolja och linoljehaltiga målaroljor till återförsäljare i och för deras rörelse, borttogs. Tillståndsbevis för inköp av linolja, utfärdade före den 1 oktober, förklarades ogiltiga, och det meddelades, att sådana i fortsättningen endast komme att sparsamt medgivas för målningsändamål. I stället komme för flertalet ändamål, vartill linolja tidigare använts, linoljehaltiga målaroljor att tilldelas. Av sådana målaroljor hade framställts fyra olika slag, vid vilkas försäljning skulle tillämpas en viss poängvärdering, grundad på halten av däri ingående linolja. De särskilda slagen av målarolja voro: linylin med 65, faktorolja med 50, faktorgrundolja med 30 och tidol med 20 poäng per kg. Tillståndsbevis för inköp och förbrukning av linolja skulle som förut efter ansökan meddelas av industrikommissionen. Detta gällde såväl industrier, vilka för sin tillverkning voro i behov av linolja — huvudsakligen linoleum och vaxduks- samt färg- och fernissindustrierna — som andra förbrukare. Beträffande målarolja utfärdade kommissionen ävenledes tillståndsbevis för inköp samt därjämte till smärre förbrukare inköpskort med därtill hörande kuponger. Återförsäljare uppmanades att utbyta av dem innehavda förråd av linolja mot målarolja efter poängvärdet. Till förbrukarna av linolja och linoljehaltiga målaroljor riktade kommissionen en vädjan att iakttaga yttersta sparsamhet med dessa varor, åtföljd av anvisningar om metoder att för olika ändamål ersätta desamma med linoljefria bestrykningsmedel eller tapeter. Beslag har genom kungörelse den 1 augusti 1940 (nr 744) fr. o. m. den 7 augusti lagts å dels s. k. tungbensin, dels sulfatterpentin och terpentinolja. Tungbensin utgör en ur rå mineralolja utvunnen produkt, vilken i stor utsträckning användes för samma ändamål som terpentinolja och förekommer i handeln under flera olika benämningar, såsom kristallolja, mineralterpentin, patentterpentin m. m. Medan tungbensin är uteslutande en importvara, framställas sulfatterpentin och terpentinolja inom landet som biprodukter vid sulfatcellulosatillverkningen och ugnskolningen. Beslaget har motiverats av behovet att förbehålla hithörande varor för särskilt angelägna ändamål, såsom för utdrygning av linolja samt som råvara för framställning av toluol för ammunitionstillverkningen. Ett särskilt skäl till beslaget har ock legat i den utfästelse angående export av vissa kvantiteter terpentin, som gjorts i handelsavtalet med Tyskland. Enligt av industrikommissionen utfärdade bestämmelser skulle försäljning av hithörande varor till förbrukare få ske endast mot inköpslicens, utfärdad av trafikkommissionen beträffande terpentinolja för fartyg i utrikes fart eller för sådant fartygs utrustning och av industrikommissionen för alla andra ändamål. Utan licens fick dock försäljning ske av terpentinolja för sjukvårdsändamål, hantverksändamål eller hushållsbruk i kvantiteter

97 om högst 250 gram intill en sammanlagd kvantitet av 15 kg per vecka och försäljningsställe. Gasverkens

biprodukter.

Det minskade utbytet av stenkolstjära vid gasverken har påkallat en viss reglering av handeln och förbrukningen av såväl stenkolstjära som stenkolstjärolja. Avtal ha sålunda på industrikommissionens initiativ träffats mellan Gas- och koksverkens ekonomiska förening (Gokef) och de utanför föreningen stående gasverken, att all försäljning av stenkolstjära skall ske genom Gokef. Med denna har industrikommissionen avtalat att vid försäljningen följa kommissionens anvisningar. Ett visst kvotsystem har fastställts för tilldelning dels till olika industrier (tillverkare av takpapp, impregnerat papper och papperssäckar m. m.), dels till grossister, dels till vägväsendet. Även beträffande försäljning av bensol och andra bensololjor (toluol, xylol, solventnafta) har Gokef genom avtal med industrikommissionen förbundit sig att följa kommissionens direktiv, varigenom en ransonering jämväl av dessa varor möjliggjorts. För inköp av bensol, xylol och solventnafta har uppställts fordran på av industrikommissionen utfärdad inköpslicens. Detta gäller även partihandlare. Beträffande toluol, en vara av största betydelse för ammunitionstillverkningen, har föreskrivits, att inköp få ske endast efter tillstånd av industrikommissionen. Åtgärder för ökning av varutillgången. Ersättningsproduktion. Som inledningsvis framhållits har avspärrningen från världsmarknaden givit upphov till en mångförgrenad verksamhet för frambringande av inhemsk varuproduktion på områden, där landet tidigare varit helt eller till större delen beroende av utländsk tillförsel. Särskilt har detta gällt olika slag av råvaror samt bränslen. Vad angår hithörande förhållanden på bränsleområdet, vilka i stort sett fallit under bränslekommissionens arbetsområde, lämnas uppgifter därom i kap. 6. Beträffande verksamheten på det rent industriella området har ledningen handhafts av industrikommissionen, dock under intim kontakt med industrien själv och dess sammanslutningar. I många fall har — vare sig initiativet utgått från det statliga organet eller ej — planernas fullföljande skett genom industriens egna åtgöranden utan direkt statlig medverkan. I andra fall har det visat sig erforderligt, att staten på ena eller andra sättet trätt stödjande emellan, där de enskilda företagen ej varit villiga att helt bära risken för de nytillverkningar eller de utvidgningar av tidigare produktion, som det varit fråga om. Detta har självfallet gällt framför allt där produktionen ej kunnat ordnas allenast genom ianspråktagande eller omställning av redan tillgänglig produktionskapacitet utan nyanläggningar erfordrats av mera kapitalkrävande beskaffenhet samt eljest där tillverkningen haft en i högre grad krisartad och följaktligen mera riskfylld karaktär. Det statliga stödet har understundom gi7—119414

98 vits i form av direkt subvention. I andra fall ha ekonomiska utfästelser av ena eller andra slaget funnits böra lämnas, såsom genom statliga beställningar för längre tid eller eljest garanterad avsättning eller prisfallsgaranti. Av betydelse har varit att försäkran kunnat i viss utsträckning givas om befrielse från krigskonjunkturskatt för eventuell vinst av utvidgad eller nyupptagen produktiv verksamhet. Detta har möjliggjorts genom det av urtima riksdagen i anledning av proposition nr 84 fattade beslut, varigenom Kungl. Maj:t bemyndigats att beträffande krigskonjunkturskatt eller till syftet likartad skatt antingen i särskilda fall medgiva skattbefrielse, där detta för bedrivande av viss verksamhet framstode såsom u r det allmännas synpunkt särskilt betydelsefullt, eller att meddela mera allmänt hållna föreskrifter om skattelättnader, där fråga vore om tillverkning av särskild betydelse för folkförsörjningen eller rikets försvarsberedskap. Från industriens sida har som sammanhållande och förmedlande organ för hithörande frågors behandling och för upprätthållande av fortsatt samverkan med de statliga myndigheterna skapats en central genom en inom Sveriges industriförbund bildad produktionskommitté. Kommitténs huvuduppgift skall vara att undersöka möjligheterna för inhemsk ersättningsproduktion av olika slag samt att medverka till lösandet av i samband med omställningen till ny produktion uppstående rationaliserings- och effektiviseringsproblem. Erforderliga undersökningar av teknisk, statistisk och ekonomisk natur utföras av ett tidigare inom Industriförbundet bildat utredningsorgan, Industriens utredningsinstitut. En översikt av viktigare tillverkningar, vilkas upptagande eller utökning kan anses ha föranletts av det rådande krisläget, följer här nedan. Givetvis kan det därvid långt ifrån bliva tal om någon fullständighet. Planer, som tills vidare stannat på ett helt förberedande stadium, ha i allmänhet ej omnämnts. Metaller. För utvidgande av den inhemska icopjoarproduktionen, varav den vida största delen härrört från Bolidens gruvaktiebolags gruvor i Västerbotten, har avtal slutits mellan staten och nämnda bolag om rätt för bolaget att utnyttja vissa staten tillhöriga kopparfyndigheter. Beslut i ärendet fattades av 1940 års urtima riksdag i enlighet med Kungl. Maj:ts proposition nr 77. Avtalet innebär, att staten å bolaget överlåtit att intill utgången av år 1945 verkställa brytning å trenne inom Norsjö, Mala och Lycksele socknar i Västerbottens län belägna malmfyndigheter. Bolaget skall för statens räkning ombesörja driften vid ifrågavarande gruvor med skyldighet att till statsverket redovisa det nettoöverskott, som uppkommer å verksamheten. De anläggnings- och anskaffningskostnader, som föranledas av den planerade gruvdriften, skola i allt väsentligt bäras av staten. För bestridande av dessa kostnader anvisade riksdagen ett anslag av 2 milj. kronor. Genom den sålunda förberedda utvidgade gruvdriften beräknas kopparproduktionen vid Bolidenbolagets smältverk komma att ökas från

99 omkring 12 000 till 15 a 16 000 ton årligen, vilket motsvarar ungefär 40 procent av årsbehovet för inhemsk förbrukning före kriget. Aluminium har med användande av importerat halvfabrikat (aluminiumoxid, framställd av bauxit) under senare år producerats inom landet vid Aktiebolaget svenska aluminiumkompaniets fabrik i Månsbo till en kvantitet motsvarande upp till en tredjedel av landets normalförbrukning. Förberedelser bedrevos av nämnda bolag under år 1940 för grundande av aluminiumtillverkning baserad på ett inhemskt mineral, andalusit, som framvinnes i samband med gruvdriften vid Boliden. Bly och zink ha under senare år ej framställts i Sverige. Däremot ha avsevärda mängder bly- och zinkmalm brutits och exporterats, under krigstiden delvis i kompensation mot import av motsvarande metaller. Metoder för inhemsk framställning av bly och zink föreligga utarbetade och möjligheterna för deras realiserande ha undersökts. I fråga om volfram, som har användning framför allt som legeringsmetall men även för tillverkning av glödtrådar för elektriska lampor, röntgenrör m. m., ha anstalter vidtagits för att med visst statligt stöd öka utvinningen vid den enda malmförekomst för denna metall, som finnes inom landet, nämligen Yxsjöberg i Örebro län. Avtal har i sådant syfte ingåtts mellan industrikommissionen och det bolag, som arrenderar nämnda gruva, varigenom bolaget erhållit avsättnings- och prisgaranti för den nytillkomna produktionen, vilken motsvarar en ökning fr. o. m. juni 1941 av metallinnehållet i den framställda produkten (scheelitslig) från förutvarande 100 till 200 ton per år. Årsförbrukningen har genom sträng ransonering bragts ned från 400 till 250 ton. Nickel har Bolidens gruvaktiebolag begynt tillvarataga i samband med sin normala verksamhet. Förberedelser ha ock pågått för tillgodogörande genom samma företag med viss statlig ekonomisk garanti av smärre nickelfyndigheter på andra håll. Äofro/fhaltigt material har i mindre utsträckning utvunnits vid Hälsingborgs och Oskarshamns kopparverk. Landets behov av kobolt torde komma att täckas, sedan av Bolidenbolagct förberedda anordningar genomförts för att tillvarataga de mängder av denna metall, vilka förekomma i de vid bolagets smältverk normalt förarbetade malmerna. Verkstadsprodukter. Tillverkning har på verkstadsområdet upptagits eller planerats beträffande ett flertal fabrikat, som tidigare icke eller blott i mindre omfattning framställts inom landet. Så har skett i fråga om vissa maskiner för metallbearbetningsindustri, trä- och cellulosaindustri, torvindustri m. m. samt viss kemisk apparatur. Elektriska bilar och små elektriska transportvagnar ha begynt tillverkas samt viss annan elektrisk materiel såsom mätinstrument, keramikmateriel för telefon- och radioindustrien, glimmerkondensatorer m. m. Tillverkning av karbidlampor såsom ersättning för fotogenlampor har vid flera företag kommit till stånd i betydande skala. Vid årets utgång torde behovet av sådana lampor ha varit

100 i huvudsak täckt. Mest omfattande av den vid verkstäderna upptagna ersättningsproduktionen har givetvis varit tillverkningen av gengasaggregat, vilken jämte därmed sammanhängande monteringsverksamhet under de senaste månaderna av 1940 lär ha sysselsatt verkstäderna till omkring 10 procent av den totalt använda arbetstiden. (Jfr sid. 124.) De berörda nya tillverkningarna på verkstadsområdet ha i stort sett helt kommit till stånd genom enskilt initiativ utan särskilt stöd från det allmännas sida, frånsett den långivning, som skett för anskaffning av gengasaggregat från den härför inrättade lånefonden. Spånadsämnen. Man har vid planläggningen och regleringen av landets hushållning på textilområdet funnit anledning att i allt högre grad lita till cellull som ersättningsmaterial, dels för inblandning i ull och bomull, dels som självständigt spånadsämne. För tillgången å denna vara har man i främsta rummet varit hänvisad till import från Tyskland, i någon mån även från Italien. Den inhemska produktionen vid förefintliga två fabriker har icke varit betydande; den har under senaste år uppgått till föga mer än 2 000 ton. Förberedelser ha emellertid pågått för en väsentlig utökning av tillverkningskapaciteten. Den större av de två svenska tillverkarna, Aktiebolaget nordisk silkecellulosa i Norrköping, har sålunda vidtagit anstalter för tredubbling av sin produktion. För linodlingens befrämjande ha vissa statsåtgärder vidtagits, för vilka redogöres i jordbrukskapitlet (sid. 63). Viss uppmärksamhet har även ägnats frågan om ökning av den inhemska ullproduktionen. För frågans utredning har en särskild kommitté tillsatts av industrikommissionen. I fråga om helfabrikat på textilområdet märkes särskilt Mölnlycke väfveriaktiebolags betydande tillverkning av sytråd och förbandsartiklar. Pappersprodukter. Inom pappersindustrien är det framför allt tillverkningen av papperssäckar och annat pappersemballage såsom ersättning för textilmaterial som tilldrager sig uppmärksamheten. Kemiska produkter. På det kemiska industriområdet ha produktionsutvidgningar och ersättningsproduktion åstadkommits eller planerats rörande en mångfald* tillverkningar. Av särskild betydelse ur försvarets synpunkt är den avsevärda utökning som ägt rum i fråga om salpetersyretillverkningen vid Stockholms superfosfatfabriks aktiebolags anläggning vid Ljungaverk. Härtill komma statliga åtgärder för ytterligare ökande av produktionskapaciteten rörande nämnda vara. Samma bolags nya kalkkvävefabrik nära Sundsvall hade påbörjats redan före krigsutbrottet men har under år 1940 bragts till fullbordan. Produktionen av den som utgångsmaterial för flera tillverkningsgrenar viktiga svavelsyran har ökats vid såväl Reymersholmsbolagets fabrik i Hälsingborg som Stora Kopparbergs Bergslags aktiebolags fabrik i Falun. Förstnämnda bolag har vidare utvidgat sin tillverkning av bl. a. natriumsulfat

101 (för sulfatcellulosaindustrien), klorkalcium (vägsalt) och dikalciumfosfat (s. k. foderfosfat). För den fortsatta tillverkningen av superfosfat är det av stor betydelse, att som ersättning för importerad råfosfat apatitslig från Gällivare och Grängesberg kunnat komma till användning. Elektrokemiska aktiebolaget i Bohus har upptagit tillverkning av natriumbikromat (för garvningsändamål) samt utvidgat sin förutvarande tillverkning av alkali och kolsvavla (för cellullframställning). Kromalun (för garvningsändamål) har i ökad omfattning begynt tillverkas av Aktiebolaget ferrolegeringar. Inom lettämnesindustrien märkes särskilt påbörjandet vid Karlshamns oljefabriker av en betydande fetthärdningsanläggning. Benfettsextraktionen vid Stockholms benmjölsfabrik har utvidgats. Gasverkens biprodukter, varav särskilt böra nämnas bensol, toluol, xylol och andra bensololjor (för sprängämnestillverkning, inblandning i flygbensin, lösningsmedel m. m.) samt kresol och fenol (för konsthartstillverkning m. m.) ha börjat fullständigare tillvaratagas genom anläggning av nya destinations verk. Framställningen av biprodukter i samband med träkolningen — trätjära, ättiksyra, terpentin och metylalkohol m. m. — har jämväl ökats och kommer ytterligare att tillväxa, då vissa påbörjade stora kolugnsanläggningar hunnit fullbordas. Åtgärder ha ock vidtagits för bättre tillgodogörande av sulfatcellulosaindustriens biprodukter, varav de viktigaste äro flytande harts, terpentinolja, sulfatbeck och fast harts. Genom framställningen av tallolja ur flytande harts har en viktig ersättningsråvara för tvättmedelsindustrien vunnits. Av betydelse är även den tillverkning av oorganiska tvätt- och rengöringsmedel som vid flera företag kommit till stånd. Tillverkning av vissa farmaceutiska fabrikat har upptagits vid Bofors i samband med sprängämnesfabrikation. Vid Aktiebolaget Astras fabrik har avsevärt ökad läkemedelstillverkning förberetts. Av vegetabiliska garvämnen har med användande av inhemska råmaterial en ökad produktion genomförts. Tillverkning av aktivt kol för gasskyddsändamål har upptagits av två fabriker. I fråga om sådan produktion, som bygger på utnyttjande av inhemskt avfall, märkes regenereringen av avfallsgummi och spilloljor. Rörande framställning av smörjoljor ur tjära ha undersökningar med gott resultat pågått. Angående utvecklingen på sulfitspritområdet — med anläggning av nya spritfabriker och en träförsockringsfabrik samt tillämpning av en ny metod för ökad spritutvinning genom nedkokning av massan till fodercellulosa — lämnas uppgifter i kap. 6. Detsamma gäller statsåtgärderna för utvinning av olja ur skiffer samt framställning av torvprodukter enligt fräsmetoden. Rörande ovan angivna — och många andra ej nämnda — tillverkningar av kemisk natur gäller — med undantag för dem som avse nyproduktion på bränsleområdet — att de merendels kommit till stånd som resultat av

102 vederbörande industriföretags egen företagsamhet utan särskilt stöd från det allmännas sida. Tillgodogörande av skrot och avfallsprodukter. Åtgärder ha vidtagits för att genom organiserad insamling tillvarataga inom hushållen och bland de enskilda förbrukarna förefintliga tillgångar å järn- och metallskrot. Början gjordes genom en av Svenska bryggareföreningen och Sveriges vattenfabrikanters riksförbund samt Svenska aluminiumkompaniet i samverkan med industrikommissionen under sommaren 1940 anordnad kampanj för insamling av aluminiumkapsyler. Något senare startades av industrikommissionen under medverkan av informationsstyrelsen en riksomfattande insamling av dels järnskrot (med undantag av bleckskrot), dels aluminium- och tennskrot. För ändamålet igångsattes en pro paganda i stor skala genom broschyrer och affischer m. m. Beträffande skrot av koppar och mässing ansågos för denna gång särskilda åtgärder för dess hopsamlande ej erforderliga, enär landets försörjning med koppar tills vidare kunde anses god och skrothandlarna, som hade stora lager, icke önskade öka dessa, särskilt med tanke på rådande transportsvårigheter genom bristen på bränsle. Dock uppmanades allmänheten att förvara koppar- och mässingsskrot till dess det framdeles kunde komma att behövas. Insamlingen, vilken koncentrerades till sista veckan av september, organiserades av särskilt tillsatta lokalkommittéer och övervakades av kristidsnämnderna. Verksam frivillig hjälp lämnades av Kvinnoföreningarnas beredskapskommitté, Scoutorganisationerna samt Jordbrukarungdomens förbund. Insamlingsaktionen lyckades bäst beträffande kapsylskrot, där den resulterade i en kvantitet av 135 ton aluminium. I övrigt blev resultatet icke sådant, att det kunde sägas vara av verklig betydelse för försörjningsläget. Viss propaganda och vissa åtgärder ha vidare igångsatts för insamling av gummiavfall och förslitna gummivaror, i samband varmed handeln med dessa varor avtalsmässigt reglerats (se sid. 93). Slutligen må nämnas, att vissa förberedande åtgärder vidtagits för tillgodogörande för tekniska ändamål av det inom hushållen uppkommande avfallsfettet och det s. k. kloakfettet. Någon definitiv lösning på detta problem hade dock vid 1940 års utgång ännu icke uppnåtts. Anläggningar för utvidgad krigsmaterieltillverkning. Den ofantliga tillväxt, som alltsedan krigsutbrottet ägt rum i fråga om krigsmaterielproduktion av skilda slag, har i allt väsentligt kunnat ske med utnyttjande av redan existerande industrianläggningars och statliga anstalters kapacitet, i förekommande fall dock utökad genom tillbyggnader och maskinanskaffning etc. Mot slutet av 1940 ha planer dryftats för ett utbyggande av rustningsprogrammet på längre sikt, vilket skulle komma att

103 för flera år framåt i avsevärd omfattning sysselsätta verkstäder och järnbruk och föranleda betydande nyinvesteringar. Vissa beslut fattades redan under år 1940 angående sådana mera långsiktiga beställningar, som det härvid kan bliva fråga om, bland annat beträffande byggandet av vissa större krigsfartyg samt tillverkning av viss artillerimateriel (pansarvagnar m. m.). På flygmaterielområdet har enligt medgivande av riksdagen (urtima riksdagen prop, nr 75, riksd.skr. nr 95) avtal träffats med de existerande två producenterna av flygplan och flygmotorer, Svenska aeroplan aktiebolaget och Nohab flygmotorfabriker aktiebolag, vilka avtal innebära, att dessa företag komma att i väsentlig utsträckning öka sin kapacitet och att verkställa härför erforderlig utbyggnad av sina industriella anläggningar. Kontrollåtgärder. Karbidlampor m. m. Den genom handelsavspärrningen uppkomna bristen på fotogen har fått till följd, att acetylengas, alstrad av kalciumkarbid, såsom ersättning härför liksom under förra världskriget fått stor användning som belysningsmedel och delvis även som värmealstrare. Det har redan nämnts, att en omfattande tillverkning av karbidlampor under senare delen av 1940 kommit till stånd vid ett flertal fabriker. På grund av acetylengasens farliga explosiva egenskaper har det funnits behövligt att underkasta tillverkningen av karbidlampor och vissa apparater för acetylengas kontroll till förhindrande av att underhaltiga fabrikat utsläppts i marknaden. Sådan kontroll har stadgats genom kungörelse den 1 augusti 1940 (nr 756). Enligt kungörelsen gäller, att lampa eller apparat, avsedd för alstrande av ljus eller värme medelst i lampan eller apparaten av kalciumkarbid framställd acetylengas ej må tillverkas eller saluhållas i annan typ än sådan, som godkänts av sprängämnesinspektionen. Kontrollen omfattar sålunda ej blott vanliga belysningslampor utan även värmeapparater, sådana som karbidkök och karbidblåslampor. Däremot ha undantagits sådana slag av lampor — gruvlampor, cykellyktor och fartygslanternor — vilka tillverkas även under normala förhållanden. Å varje lampa eller apparat av godkänd typ skall anbringas ett märke, innehållande numret å meddelat typbesiktningsbevis. Tillverkare är pliktig att, i den mån sprängämnesinspektionen så finner erforderligt, låta tillverkningen kontrolleras av inspektionen eller av kontrollant, utsedd av nämnda myndighet. Motsvarande typ- och tillverkningskontroll har genom kungörelse den 1 november 1940 (nr 927) föreskrivits jämväl i fråga om acetylengasaggregat för motorfordon och traktorer m. m. (»aggregat, avsett att medelst däri av kalciumkarbid framställd acetylengas driva å automobil eller traktor monterad förbränningsmotor eller annan icke stationär förbränningsmotor»). Som kontrollmyndighet har i detta fall förordnats bränslekommissionen.

6.

Bränsle- och smörjmedelshushållningen. A. Fasta bränslen.

Försörjningsläget. Den normala förbrukningen under åren närmast före kriget av importerade fasta bränslen uppgick till 6 a 6-5 milj. ton stenkol och 2 å 2-3 milj. ton koks. Avspärrningen till följd av kriget medförde redan från början av år 1940 en betydlig minskning av den vanliga importen, vilken blev särskilt kännbar efter avstängningen av förbindelserna västerut i april, från vilken tid all tillförsel av dessa varor måste ske från Tyskland. Emellertid hade i det svensk-tyska handelsavtalet i slutet av december 1939 tillförsäkrats Sverige en import under år 1940 av 3 milj. ton stenkol, vilken kvantitet i tilläggsavtalet i juni höjdes med ytterligare 1 milj. ton. Av koks utlovades från tysk sida en import under 1940 av 1-7 milj. ton. I sina beräkningar våren 1940 angående bränsleförbrukningen under året 1/7 1940—30/6 1941 utgick industrikommissionen från en antagen årsimport av 4 milj. ton stenkol och 1-7 milj. ton koks. Under denna förutsättning kalkylerades — vid en generell inskränkning av hushållsförbrukningen till 80 procent av den normala och en nedsättning av industriförbrukningen i förhållande iill en antagen nedgång i sysselsättningen — med ett behov av 8,5 milj. kbm ved (löst mått) såsom ersättning för den minskade kol- och kokstillförseln utöver den vanliga salukvantiteten, vilken beräknades till 7,5 milj. kbm. Härigenom skulle ersättning beredas för närmare 1,5 milj. ton kol och koks. Avverkningsprogrammet för saluved under bränslesäsongen 1939/40 upptog alltså en kvantitet av 16 milj. kbm, för vilken kvantitet statlig prisgaranti lämnades. Detta program lyckades det också att fullständigt genomföra till den 1 augusti 1940. En med stöd av kungörelsen den 23 juli 1940 (nr 726) företagen inventering av vedtillgångarna inom landet den 10 augusti, exkl. husbehovsved avsedd för förbrukning å avverkarens egen fastighet, gav till resultat en kvantitet brännved av något över 16 milj. kbm. Härtill kommo vissa mängder långved, avsedd för kolning, samt avfallsved och småved, sammanlagt c:a 4-5 milj. kbm. Av de angivna kvantiteterna låg dock ännu vid nämnda lid omkring 40 procent kvar i skogarna.

105 Sedan ovannämnda avverkningsprogram fastställts, tillkommo emellertid nya behov, vilka måste komma att stegra förbrukningen. Viktigast var härvid gengasdriftens oväntat snabba tillväxt, vilken beräknades under bränsleåret 1940/41 komma att medföra ett behov av minst 5 milj. kbm ved utöver vad förut beräknats. En viss reserv fanns att tillgå i cellulosaindustriens förråd av massaved. Det måste ock anses möjligt att som gengasbränsle mot slutet av bränsleåret använda rå ved, upphuggen under hösten och vintern 1940/41. Huruvida hushållningsplanen skulle kunna upprätthållas måste givetvis bliva i hög grad beroende på utfallet av kol- och koksimporten. Till en början fortgick denna någorlunda efter beräkning, men mot slutet av hösten uppstod av skilda anledningar, företrädesvis transportsvårigheter såväl till lands som till sjöss, en ej obetydlig eftersläpning. Vid årsskiftet förelåg sålunda en brist på ej mindre än omkring 900 000 ton, varav för kol c:a 600 000 och för koks c:a 300 000 ton. Vedproduktionen under säsongen 1940/41, vilken avsåg att tillgodose förbrukningen under bränsleåret 1941/42, hade av industrikommissionen och vednämnden ansetts böra planläggas med utgångspunkt från en beräknad sammanlagd avverkning av 25 milj. kbm. Sedan denna plan uppgjorts hade läget förändrats. Även i detta fall var det det så kraftigt tillväxande behovet av gengasbränsle som främst rubbade kalkylen. En av bränslekommissionen verkställd ny beräkning, framlagd i en promemoria den 1 november, upptog för året 1941/42, under förutsättning av i huvudsak oförändrad import av kol och koks, ett sammanlagt vedbehov av 33 milj. kbm, fördelat på följande sätt: normal förbrukning av kaslved för hushåll och industri (utom husbehovsbränsle) 7 milj. kbm ersättningsbränsle för kol, koks och olja 14 » » ved för framställning av träkol för järnbrukens behov 4 » » ved för tillverkning av gengaskol och gengasved 8 » » Kommissionen föreslog dock tills vidare icke annan utvidgning av avverkningsprogrammet än att detsamma med hänsyn till behovet av ved för träkolsframställning utökades med 5 milj. till sammanlagt 30 milj. kbm. Till denna kvantitet borde produktionsplikten preliminärt bestämmas och statlig prisgaranti lämnas. Det sålunda framlagda avverkningsprogrammet understeg alltså det enligt promemorian beräknade behovet med 3 milj. kbm. Därvid var jämväl att märka, att en del av den för bränslesäsongen 1941/42 avsedda veden kunde antagas bliva förbrukad redan under avverkningsåret. A andra sidan kunde man enligt kommissionens uppfattning räkna med att icke oväsentliga kvantiteter ved komme att avverkas och föras i marknaden utöver de kvantiteter, som skogsägarna ålades producera och för vilka garanti meddelades.

106 Det framhölls emellertid av kommissionen, att beräkningarna vilade på i flera hänseenden osäkra premisser och att det därför kunde bliva nödvändigt att framdeles öka den planerade avverkningskvantiteten. Handels- och förbrukningsreglering. Den reglering av användningen av fasta bränslen, som under den gångna liden successivt kommit till stånd, hade bestått i dels en månadsvis genomförd ransonering av kol och koks, bestämd till vissa kvoter av föregående års förbrukning, dels förbud å vissa orter att utan tillstånd använda ved eller träkol som ersättning för kol, koks eller olja, dels slutligen förbud mot varmvattenberedning i fastigheter med central varmvattenberedningsanläggning. Av dessa moment avsåg vedanvändningsförbudet såväl industri- och järnvägsdrift som hushållsförbrukning, medan de andra regleringsförfarandena endast rörde hushållsförbrukningen. Beslaget å kol och koks den 12 april medförde emellertid möjlighet till ransonering av dessa varor på alla användningsområden. Regleringssystemet utbyggdes genom det förbud att utan tillstånd inköpa ersättnings ved, som infördes från den 11 maj i syfte att befordra en planmässig fördelning av den nya ved, som under våren 1940 kommit i marknaden. Under senare halvåret 1940 skedde i vissa hänseenden en omläggning samt en normalisering av regleringsanordningarna på hithörande område. I sådant syfte utfärdades nedanstående författningar: kungörelse den 19 augusti 1940 (nr 794) angående reglering av handeln med stenkol och koks m. m. (kompletterad genom bränslekommissionens cirkulär nr 14), kungörelse den 20 september 1940 (nr 836) angående reglering i vissa fall av handeln med och användningen av vedbränsle och träkol (kompletterad genom bränslekommissionens cirkulär nr 20) samt kungörelse den 13 september 1940 (nr 819) med vissa bestämmelser angående användning av central varmvattenberedningsanläggning (kompletterad genom bränslekommissionens cirkulär nr 17). Innehållet i nämnda författningar, varigenom motsvarande äldre författningar upphävdes, var i huvudsak följande: Försäljning av stenkol, koks och kolbriketter skulle få ske endast mot licens, som i regel utfärdades av bränslekommissionen för industriföretag och järnvägar ävensom för viss hushållsförbrukning (allmänna verk och inrättningar m. m.) samt i övrigt av de lokala krisorganen (kristidsstyrelsernas bränslekontor eller kristidsnämnderna). För hushållen skulle licenserna avse kol- eller kokstilldelningen för hela bränsleåret. Bränslekommissionen hade att bestämma hur stor procent av denna tilldelning som finge levereras av kolhandeln under olika perioder av bränsleåret. Licenserna skulle fastställas med ledning av deklarationer angående bränsleförbrukningen under tidigare år samt angående fastigheternas beskaffenhet m. m., vilka förbrukarna en-

107 ligt kungörelse den 14 juni 1940 (nr 496) ålagts att avgiva senast den 10 juli. Partihandlare ägde att till bränslekommissionen eller dess ombud lämna regelbundna uppgifter angående sin rörelse, medan återförsäljare hade att till vederbörande importör eller tillverkare rapportera gjorda försäljningar. Beträffande industri- och järnvägsföretag stadgades genom kungörelsen nr 836 förbud att utan licens inköpa ved eller träkol såsom ersättningsbränsle för kol, koks eller olja. Något användningsförbud skulle i detta fall ej gälla. Vissa generella undantag från licenstvånget meddelades av bränslekommissionen. Sålunda skulle inköpslicens ej fordras i sådana fall, då den årliga bränsleförbrukningen ej översteg 300 kbm (i de fyra nordligaste länen 1 200 kbm). Utan hinder av förbudet fick vidare inköpas träavfall samt för tandning behövlig ved. Vidare medgavs rätt för industri, tillhörande skogägande bolag, som åtagit sig att upplägga viss industribränsleberedskap, att av annat bolag inköpa ved. För centraluppvärmning av eller central varmvattenberedning i byggnad belägen inom ortsgrupp I (Stor-Stockholm, Göteborg, Skånelänen m. fl. områden, se nedan) fick ved såsom ersättningsbränsle utan licens ej vare sig köpas eller användas. Motsvarande gällde beträffande träkol för hela riket. Inköpslicens för industri eller järnväg skulle utfärdas av bränslekommissionen eller bränslekontor, inköps- eller användningslicens för annan byggnad i allmänhet av kristidsnämnd. S. k. normalved, d. v. s. ved för ändamål som även i vanliga fall brukat tillgodoses genom ved, fick fritt inköpas såväl då det gällde industri- som då det gällde hushållsförbrukning. Enligt kungörelsen nr 819 fick inom byggnad, som användes huvudsakligen för bostads-, butiks- eller kontorsändamål, varmvatten från central anläggning tillhandahållas endast i den utsträckning och under de villkor, som av bränslekommissionen eller å dess vägnar bestämdes. Med stöd härav föreskrev kommissionen, att varmvatten från central varmvattenberedningsanläggning tills vidare finge tillhandahållas två dagar i varje vecka eller, därest tillfredsställande varmvattenförsörjning därigenom icke uppnåddes, fyra dagar varannan vecka. Undantagsföreskrifter meddelades för sjukhus, restauranger m. fl. byggnader, och även i vissa andra fall fick varmvatten användas i större omfattning än här angivits. Ett omfattande planläggningsarbete beträffande försörjningen med fasta bränslen för bränsleåret 1 juli 1940—30 juni 1941 bedrevs under våren 1940 inom industrikommissionen. Detta arbete fullföljdes efter den 1 juli av bränslekommissionen. Under sommarens lopp upprättades av denna en fullständig försörjningsplan för fasta bränslen för det kommande bränsleåret. Den detaljerade planen för hushållens bränsleförsörjning framlades i juli (cirkulär nr 5) och planen för tilldelning av bränsle till industrien i augusti (cirkulär nr 13). Planen för hushållsbränsleförsörjningen (varunder inbegreps även för-

108 brukning i kontors- och affärsfastigheter, skolor och samlingslokaler m. m.) byggde på förutsättningen av ett allmänt nedbringande av bränsleförbrukningen till 80 procent av tidigare förbrukning såväl i byggnader med som i sådana utan central värmeledning. Med hänsyn till transportförhållandena för importbränslen och vedlagrens fördelning indelades landet i tre ortsgrupper. Inom dessa grupper skulle för det eldningsbehov, som förut tillgodosetts med koks, kol eller olja, få användas koks, kol och ved till i genomsnitt nedanstående procentsatser av den tidigare årsförbrukningen. (Olja komme ingenstädes att tillhandahållas för uppvärmning av byggnad.) /-v

t

„

KOKS

Ortsgrupp

ener

kQl

,T

,

Ved

I

0 II

40 III

60¶Omfattning

Stor-Stockholm, Stor-Göteborg jämte städer och orter utmed västkusten. Skåne. Södra Öland, Kiruna, Gällivare. Malmberget, Borås, Eskilstuna, Karlskrona, Karlstad. Norrköping, Uppsala, Västerås, Örebro. Övriga delar av landet.

För grupp I stipulerades förbud mot användning utan kommissionens tillstånd av ersättningsved för fastigheter av alla storleksordningar. Vedkvantiteter, som redan lagrats av förbrukarna, finge användas men motsvarande avdrag skulle göras vid tilldelning av kol eller koks. Anskaffning av ved för spis- och kakelugnseldning inom samtliga ortsgrupper borde snarast möjligt ordnas av handlare och förbrukare. Även ersättningsved inom grupperna II och III borde snarast anskaffas. För oljeeldning avsedda värmepannor borde i god lid omändras för eldning med koks, kol eller ved. Enligt planen skulle en betydande del av årsbehovet av ved redan under sommaren transporteras till konsumtionsorterna med utnyttjande av alla möjligheter att använda sjö- och järnvägstransporter. I erforderlig omfattning borde härvid de lokala myndigheterna medverka. För järnvägstransport av ved å statens järnvägar samt å enskilda järnvägar i samtrafik medgavs viss fraktnedsättning under tiden 15 juli—15 september, en förmån som sedan utsträcktes att gälla först t. o. m. den 5 oktober och sedan tills vidare. Liknande fraktnedsättning torde i viss utsträckning även i övrigt ha kommit i tillämpning å de enskilda järnvägarna. Med ledning av de deklarationer angående tidigare bränsleförbrukning och angående fastigheternas beskaffenhet, vilka avgivits av förbrukarna enligt kungörelsen den 14 juni, utskrevos av kristidsstyrelserna (i Stockholm kristidsnämnden), i vissa fall av bränslekommissionen, licenser för inköp av kol och koks med iakttagande av förutnämnda förbrukningsminskning till

109 omkring 80 procent och med hänsyn tagen till innehavda bränslelager. I avvaktan på licensernas färdigställande medgav bränslekommissionen redan från den 10 juli i viss omfattning förskottsleveranser till förbrukare inom ortsgrupp I och från den 8 augusti till förbrukare inom ortsgrupp II i avräkning på licenserade kvantiteter. Genom cirkulär den 22 oktober nr 30 (med tillägg den 2 december) fastställdes definitivt de kvantiteter, som mot licens fingo tills vidare inköpas. Dessa utgjorde: för förbrukare inom ortsgrupperna I och II med en licenserad kvantitet av högst 20 hl samt alla förbrukare inom grupp III: hela kvantiteten, avsedd att räcka till 1 juli 1941, för förbrukare inom ortsgrupperna I och II med en licenserad kvantitet av över 20 hl: 50 % av denna kvantitet, avsedd att räcka till den 20 januari 1941. Försörjningsplanen för industrien grundades dels på kännedomen om den verkliga förbrukningen under år 1939, dels på uppskattning av den sannolika sysselsättningsgraden för olika slag av industrier under bränsleåret 1940/41, dels slutligen på möjligheterna för olika industrier att använda ersättningsved. Då beräkningarna angående sysselsättningsgraden givetvis voro mycket osäkra, enär behoven måste bli beroende på framdeles inträffande händelser, framhölls, att jämkningar i den planerade tilldelningen, i den mån så befanns lämpligt, komme att vidtagas. Bland de olika industrigrupperna skulle enligt planen malmbrytning och metallindustri i de flesta fall erhålla full bränsletilldelning jämfört med förbrukningen 1939. För företag inom jord- och stenindustrien inskränktes tilldelningen till 30 ä 70 procent utom för kolgruvorna, som upptagits till full tilldelning. Inom träindustrien var behovstäckningen satt till 40 a 70 procent och inom pappers- och grafisk industri till 40 å 80 procent. Inom livsmedelsindustrien beräknades i allmänhet 80 å 90 procents behovstäckning utom för margarinfabrikerna, som antogos kunna nöja sig med mindre tilldelning. Inom textil- och beklädnadsindustrien beräknades tilldelningen till c:a 80 procent, inom läder-, hår- och gummiindustrien till 80 a 90 procent (skofabrikerna 100 procent) samt inom den kemiska industrien till 80 procent, utom vissa specialindustrier, som ansågos fordra t. o. m. mer än normal tilldelning. Medeltalet för den tillåtna förbrukningen av stenkol, koks och ersättningsved var för hela industrien c:a 80 procent av 1939 års förbrukning av importbränslen. Omkring 15 procent härav beräknades skola utgöras av ersättningsved. För inköp av ifrågavarande bränslen fordrades licens, utfärdad antingen av bränslekontoren eller, beträffande de viktigare industrierna, av bränslekommissionen. Leveranserna skulle fördelas på leveransterminer, som regel omfattande 3 månaders behov åt gången. Ved avsedd för annat ändamål än som ersättning för importbränsle fick fritt inköpas och användas. Det torde kunna sägas, att fram till årsskiftet industriens bränslebehov

110 blivit i stort sett fullt tillgodosedda och att bränsletillgången därför icke hatt något avgörande inflytande på sysselsättningen. För järnvägarna beräknade kommissionen ett bränslebehov av 109 procent jämfört med 1939, varav 14 procent ansågs kunna täckas med ersättningsved; för sjöfarten upptogos motsvarande behov till 69 och 9 procent. I samband med kungörandet av planen för hushållsbränsleförsörjningen — varvid även framhölls nödvändigheten av att ute i orterna i tid sörja för vedanskaffningen — anmodade bränslekommissionen kristidsstyrelserna att till den 20 augusti inkomma med yttrande beträffande de åtgärder, som med avseende å nämnda anskaffning redan vidtagits eller som ansågos ytterligare böra vidtagas, eventuellt med de statliga myndigheternas bistånd. Sedan kristidsstyrelserna avgivit ifrågavarande yttranden samt resultaten av inventeringen den 10 augusti av landets förråd av ved och bränntorv sammanställts, kunde det allmänna försörjningsläget bättre överblickas. I cirkulär den 4 oktober nr 23 meddelade kommissionen, att läget, särskilt i fråga om vissa större orter i södra och mellersta Sverige, icke syntes tillfredsställande. Då någon ökad kol- eller kokstilldelning utöver de fastställda procentsatserna icke kunde påräknas, måste allvarliga ansträngningar göras för anskaffande av behövlig ved såsom ersättningsbränsle. Ved funnes visserligen inom de flesta län upphuggen till erforderlig mängd, men med hänsyn till begränsade lagringsmöjligheter, transportsvårigheter, ekonomiska och andra förhållanden kunde man icke förvänta, att de behövliga vedkvantiteterna, särskilt för de större samhällenas behov, skulle bliva anskaffade och framtransporterade enbart genom enskild företagsamhet. Vederbörande kristids- och övriga lokala myndigheter måste därför verksamt ingripa. Kristidsnämnderna borde, sedan de undersökt behoven, efter samråd med kristidsstyrelsernas bränslekontor förmedla erforderliga vedinköp och därvid, om anskaffning från andra delar av landet krävdes, eventuellt göra hänvändelse till bränslekommissionen. Möjligheterna borde undersökas för anskaffande av beredskapslager, antingen så att de kommunala myndigheterna själva inköpte och upplade sådana lager eller så att lagringsköpen uppdroges åt t. ex. skogsägareförening eller enskilt företag. Från såväl statens järnvägars som de enskilda järnvägarnas sida ordnades så, att transporter av ved för hushållsförbrukning erhöllo företräde framför all annan trafik utom militära transporter. Tack vare de ansträngningar, som under hösten på olika håll gjordes från de lokala myndigheternas och vedhandelns sida — med eller utan bränslekommissionens medverkan — kunde vid årets utgång vinterbehovet anses i stort sett tryggat inom de områden, där bränsleförbrukningen till större delen skulle tillgodoses med ved, d. v. s. ortsgrupperna II och III. Inom ortsgrupp I, där koks och kol icke avsågs skola till någon del ersättas med ved. upplades vissa reservlager av ved, vilka emellertid icke kunde bliva av sådan

Ill storleksordning, att konsumtionen bleve tryggad, därest någon allvarligare nedgång av importen skulle inträffa. För sådant fall betraktades massafabrikernas lager av industrived som bränslereserv. Såsom förut nämnts uppstod sedermera ett dylikt underskott i importen, varför sagda beredskapslager av massaved fick tillgripas jämte sådan brännved, som under vintern blev tillgänglig för transport från överskottsområden för ved till ifrågavarande konsumtionsorter, i främsta rummet de största städerna i södra och mellersta Sverige. Prisreglering å stenkol och koks. Handeln med stenkol och koks fortgick under andra halvåret 1940 efter i stort sett samma system som förut. Regleringen handhades nu av bränslekommissionen, närmast genom dess kolavdelning. I fråga om prissättningen å stenkol, koks och kolbriketter infördes med stöd av kungörelsen den 28 juni 1940 (nr 650) en ny ordning genom skapandet av ett clearingförfärande för vara, som importerades till svensk hamn. För ändamålet inrättades inom bränslekommissionen en särskild clearingkassa (statens kolclearingkassa), vilken skulle genom sin verksamhet möjliggöra upprätthållande av enhetliga priser såvitt möjligt utan vinst eller förlust för staten. Av kommissionen skulle för viss tidsperiod fastställas avräkningspriser att ligga till grund för faktureringen vid försäljning. Importör, som införde vara till lägre eller högre pris cif svensk hamn än avräkningspriset, skulle till clearingkassan betala resp. från kassan erhålla skillnadsbeloppet. Det skulle åligga importör att på anfordran dels lämna de uppgifter bränslekommissionen ansåge erforderliga för betalningsregleringen, dels för kontroll förete handelsböcker och affärshandlingar. Med detta clearingförfarande, för vilket närmare redogöres i bränslekommissionens cirkulär nr 4, avsågs att utjämna de skillnader i kostnaderna för importen, som uppstodo på grund av det olika sätt på vilket denna under rådande förhållanden måste organiseras. Det verkliga importpriset ställde sig nämligen ganska olika allt eftersom det reglerades efter det tidigare handelsavtalet med Tyskland eller efter det tilläggsavtal, som senare träffats. Det påverkades därjämte av om varan fraktats med det billigare tyska eller det dyrare svenska tonnaget. Avräkningspriser fastställdes av bränslekommissionen första gången för tiden 15 juli—30 september. Nya ganska avsevärt höjda priser bestämdes för tiden 1 oktober—31 december. Avräkningspriset angavs nu fördelat på två element, dels ett grundpris, avvägt efter den importerade varans beskaffenhet, dels ett ortstillägg, som varierade för olika hamnar beroende på deras läge nät. m. Den väsentliga orsaken till prishöjningen förklarades ligga i den ökade användningen av svenskt tonnage. Tidigare hade man beräknat kunna utföra skeppningen till 2\z med tyskt och till x/a med svenskt tonnage. Nu måste icke mindre än 90 procent av hela kvantiteten skeppas med svenska

112 båtar. Genom den ändrade proportionen stego också försäkringskostnaderna, Ytterligare prisstegring hade uppstått genom omdirigering av transporterna över andra exporthamnar. Därtill kom avsättning till en särskild krigsriskkassa inom bränslekommissionen. Genom bestämmandet av avräkningspriserna per den 15 juli skedde tills vidare ingen ändring i de försäljningspriser, som tidigare fastställts för lagerhandeln vid försäljning av kol och koks. Avräkningsprisernas höjning från den 1 oktober medförde däremot helt naturligt motsvarande höjning av lagerhandelns försäljningspriser. Prisreglering å ved. I anslutning till kungörelsen den 31 maj 1940 (nr 420), varigenom fr. o. m. den 1 juli fastställdes normalpriser för ved enligt prisregleringslagen (se del I sid. 293), utfärdades den 2 juli 1940 en kungörelse (nr 712) med vissa bestämmelser angående handeln med ved. Det föreskrevs här, att rätt till handel med ved, där fråga ej var om uppköp från producent (d. v. s. i allmänhet återförsäljning), skulle tillkomma endast medlem av Sveriges skogsägareföreningars riksförbund samt den som förbunde sig att ställa sig till efterrättelse de villkor angående rätt till dylik handel, som för medlem av förbundet uppställts i ett den 27 juni dagtecknat vid kungörelsen fogat avtal, jämte tillägg av den 30 juni. I enlighet härmed fastställdes pristabeller för ved vid försäljning från återförsäljare. Avtalet innehöll förbindelse att vid uppköp av ved från producent tilllämpa föreskrivna normalpriser, att vid försäljning ej överskrida priserna i fastställda prislistor samt att ställa sig till efterrättelse av vednämnden (bränslekommissionen) eller vederbörande vedkontor (bränslekontor) meddelade anvisningar angående ort eller trakt, där uppköp eller försäljning av ved borde ske, ävensom av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter i avseende å handeln. Dessutom förekommo bestämmelser angående vite och skadestånd vid brott mot avtalet m. m. På grund av bl. a. stegrade biltransportkostnader och längre transportvägar samt i syfte att rätta sådana priser, som visat sig olämpligt avvägda, utfärdades senare, med tillämpning från den 9 oktober 1940, nya pristabeller för flertalet län. Den 6 december 1940 medgav Kungl. Maj:t, att bränslekommissionen fick av det för reglering av vedproduktionen anvisade reservationsanslaget av 47 milj. kronor (se del I sid. 298) använda 6 milj. kronor för inköp av 500 000 kbm ved i marknadsreglerande syfte. Ändamålet härmed var att genom kommissionens försorg kunna tillföra ved till vissa orter, där till följd av förefintliga transportsvårigheter brist på ved för tillfället rådde. De vedpartier det här rörde sig om förutsattes komma att i många fall betinga förhållandevis höga priser i de orter, till vilka veden skulle fraktas, på grund av de långa transportavstånden från överskottsområden till dessa orter.

113 Detta förhållande ansågs i vissa fall motivera en höjning av de fastställda återförsäljningspriserna. I skrivelse den 17 december framhöll bränslekommissionen, att priserna härvid i regel icke borde eller kunde höjas till en sådan nivå, att de komme att motsvara vedens verkliga kostnader. Det syntes så mycket mer påkallat, att en dylik betydande höjning av konsumentpriserna i underskottsorterna undvekes, som en sådan prisstegring skulle såväl påverka priserna på den nyhuggna veden som inverka störande på andra, närliggande orters vedförsörjnings- och prisläge. En viss bidragsverksamhet vore därför önskvärd. I första hand borde härvid kommunerna träda emellan genom att i prisutjämnande syfte bidraga med ett belopp, motsvarande en utdebitering av 10 öre per skattekrona för ved, som under bränslesäsongen genom kommissionen kunde komma att tillföras resp. orter. I den mån kommunalt bidrag, beräknat efter dessa grunder, visade sig otillräckligt, borde emellertid även staten lämna sådant ekonomiskt stöd, att en lämplig prisnivå kunde bibehållas, och detta huvudsakligen i form av ytterligare nedsättning av järnvägsfrakten för ved utöver den som redan förut medgivits. På kommissionens hemställan anvisade Kungl. Maj:t den 20 december för ändamålet ett belopp av 750 000 kronor, motsvarande i genomsnitt kronor 1: 50 per kbm för ifrågavarande vedkvantitet om 500 000 kbm. Ved- och träkolsproduktionen. De instrument, som kommo till användning för befrämjande av den behövliga extraordinära vedproduktionen under avverkningssäsongen 1939/40, voro, såsom i föregående redogörelse omförmälts, dels statsgaranti för inlösning till vissa priser (garantipriser) av ved som producerades för avsalu och som icke fann köpare, dels långivning till skogsägareförening, ansluten till Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, för förskottering av avverkningskostnad för ved som skulle levereras till föreningen av dess medlemmar eller andra skogsägare, dels slutligen produktionsplikt för fastighet, som med hänsyn till belägenhet och skogliga förhållanden ansågs böra deltaga i den ökade skogsavverkningen. Samtliga dessa hjälpmedel togos i bruk för organiserandet av vedproduktionen jämväl under säsongen 1940/41. Beträffande s t a t s g a r a n t i e n för under denna tid avverkad ved meddelades föreskrifter genom kungl. brevet den 31 augusti 1940 (SFS nr 803). Garanti skulle lämnas under tiden 31 augusti—31 oktober 1940 å en sammanlagd vedkantitet av högst 12 milj. kbm löst mått, innefattande dels redan avverkad ved, dels ved som avsågs skola avverkas före årets utgång. Garantipriserna skulle vara följande i kronor per kbm löst mått: kastved:

8—119414

utskottsved pannved m. m prima barr- och alved prima björk- och bokved

lägst kr.

högst kr.

5: — 5: 50 6:— 7: 50

5: — 7: — 7: 50 9: —

114 massaved: prima sulfitved sekunda sulfitved och prima sulfatved sekunda sulfatved

lägst kr.

högst kr.

7: 50 6: — 5: 50

9: — 7: 50 7: —

Beträffande långved stadgades särskilda garantipriser för Norrland. Eljest skulle för sådan ved inlösningen ske till det pris, som motsvarade det å orten gällande garantipriset för kastved, minskat med arbetskostnaden för långvedens upparbetning till kastved. Genom kungl. brev den 29 november 1940 (SFS nr 957) utsträcktes garantien i enlighet med bränslekommissionens ovan omförmälda förslag att med oförändrade prisbestämmelser gälla för en sammanlagd kvantitet av 30 milj. kbm ved löst mått. Det angavs därvid uttryckligen, att garantien skulle avse ved såväl för bränsleändamål som för träkolsframställning. Anmälan för erhållande av garanti skulle ingivas före den 1 april 1941; veden skulle vara avverkad före den 1 juli 1941 och anmäld för uppläggning å angiven uppläggsplats före den 1 mars 1942. Den tid, inom vilken uppfyllande av meddelad garanti finge påkallas, bestämdes till 1 januari—28 februari 1942. Närmare föreskrifter i hithörande ämne meddelades av bränslekommissionen i cirkulär nr 16 och 32. I fråga om l å n e v e r k s a m h e t e n för förskottering av avverkningskostnad kvarstodo under hösten 1940 de tidigare meddelade bestämmelserna oförändrade. Emellertid framlade Kungl. Maj:t i proposition till urtima riksdagen nr 72 i anledning av hemställan från Sveriges skogsägareföreningars riksförbund förslag om vissa ändringar av dessa bestämmelser. Sedan riksdagen godkänt förslaget — vilket blott till en del tillmötesgick förbundets önskemål — utfärdades kungörelse i ämnet den 30 december 1940 (nr 1062). Den viktigaste ändringen innebar, att lån skulle kunna beviljas för till skogsägareförening levererad ved till ett belopp motsvarande högst 90 procent av det för veden gällande §arantibeloppet i stället för som förut 60 procent av köpeskillingen. Enligt riksdagsbeslutet skulle vidare skogsägareföreningarna av statsmedel kunna tillerkännas viss ersättning för sitt besvär med låneförmedlingen, varjämte en ersättning av 50 öre per kbm skulle lämnas utöver garantipriset för täckande av omkostnaderna i den händelse veden icke skulle kunna säljas i fria marknaden och en statlig inlösen alltså måste ske. Den genom lagen den 12 april 1940 (nr 199) stadgade p r o d u k t i o n s p l i k t e n bestämdes av Kungl. Maj:t för avverkningssäsongen 1940/41 att omfatta sammanlagt 30 milj. kbm, d. v. s. samma kvantitet som den för vilken statsgaranti kunde lämnas. I nämnda kvantitet skulle ingå såväl hushålls- och industribränsle som ved avsedd för framställning av gengasved eller träkol. Det medgavs rätt att upparbeta virket i form av såväl kastved som långved eller massaved, varvid dock beträffande massaved skulle gälla, att den icke utan bränslekommissionens medgivande finge användas eller

115 försäljas till annat än bränsleändamål. Statsgaranti för massaved fick ej medgivas någon skogsägaregrupp till större omfattning än som angavs i en av bränslekommissionen fastställd tabell. Avverkningskvantiteten uppdelades på två perioder, 1 augusti—31 december 1940 samt 1 januari—30 juni 1941. Den på förstnämnda period fallande kvantiteten utgjorde 10 milj. kbm. Tillvägagångssättet vid vedavverkningens fördelning på länen, på olika skogsägaregrupper och på de enskilda skogsägarna, resp. avverkningsrättsinnehavarna var (frånsett att verksamheten nu omhänderhades av bränslekommissionen och de under kristidsstyrelserna sorterande bränslekontoren i stället för av vednämnden och vedkontoren) i allt väsentligt detsamma som det vilket tillämpades under föregående avverkningssäsong (se del I sid. 297). I viss utsträckning togos nu även kristidsnämnderna i anspråk vid bestämmande av avverkningsskyldigheten för de enskilda skogsägarna. Definitiva avverkningsbesked skulle av bränslekontoren tillställas de avverkningsskyldiga senast den 20 september beträffande den första och senast den 31 december beträffande den andra avverkningsperioden. Med stöd av kungörelsen den 4 oktober 1940 (nr 862) ålades skogsägare och avverkningsrättsinnehavare, som under tiden 1 augusti—31 december 1940 avverkat ved till avsalu, att till resp. kristidsstyrelse före den 10 januari 1941 deklarera den myckenhet ved, som de under sagda tid avverkat. E n sammanräkning av de avgivna deklarationerna gav vid handen, att under nyssnämnda period inom hela riket avverkats 12'6 milj. kbm (löst mått) mot beräknade 10 milj. kbm. I denna kvantitet ingick 133 100 kbm massaved. Produktionsprogrammet hade alltså kunnat fullföljas t. o. m. i något raskare takt än som planlagts. Då fram på hösten gengasdriften började utvecklas i en omfattning, som gjorde anskaffningen av bränsle härför till ett verkligt problem, fanns påkallat att åstadkomma kontroll över användningen av förhandenvarande vedförråd för att hindra att framställningen av gengasbränsle alltför mycket inkräktade på den allmänna vedförsörjningen. Genom kungörelse den 22 november 1940 (nr 967) stadgades fördenskull förbud att utan tillstånd av bränslekommissionen eller å dess vägnar för framställning av träkol använda ved, som fyllde minst fordringarna för pannved och som var upparbetad i längder om en meter eller därunder. Vissa allmänna undantag från förbudet stadgades av bränslekommissionen i cirkulär nr 33. Det skulle sålunda ej gälla i Västerbottens län samt vissa kommuner i Norrbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Kopparbergs län. Det medgavs även skogsägare eller annan vedproducent att för eget behov kola ved från egen skog eller innehavd avverkningsrätt. Helt utanför förbudet föll vanlig kolved samt annan långved, utskottsved och avfallsved. Användningslicens skulle efter ansökan utfärdas av bränslekommissionen.

116 Torvproduktionen. Under vanliga förhållanden spelar torven en mycket obetydlig roll för bränsleförsörjningen i vårt land. Åren närmast före kriget uppgick den totala bränntorvtillverkningen till endast c:a 30 000 ton per år. Under sommaren 1940 skedde emellertid en avsevärd ökning i torvtillverkningen. Tillgången av bränntorv för bränsleåret 1940/41 har sålunda skattats till c:a 150 000 ton, motsvarande c:a 75 000 ton stenkol. För att främja torvtillverkningen under rådande bränslebrist och särskilt för att underlätta återupptagandet av tillverkningen vid redan nedlagda fabriker utfärdade Kungl. Maj:t på förslag av kommerskollegium och efter riksdagens samtycke kungörelse den 11 oktober 1940 (nr 866) om viss ändring av gällande bestämmelser angående lån från industrilånefonden. Ändringarna gingo ut på att möjliggöra, att från fonden skulle kunna utlämnas lån icke blott såsom förut för nyanläggningar och utvidgningar utan även för beredande av driftkapital. Lånen för driftkostnader skulle kunna beviljas till i regel högst så stort belopp, som motsvarade dylika kostnader under ett år. Återbetalningsliden bestämdes till högst tre år. De förberedande arbeten, vilka avsågos skola utföras av det statsägda Aktiebolaget svensk torvförädling å ett antal staten tillhöriga mossar medelst det av 1940 års lagtima riksdag beviljade anslaget å 1 milj. kronor, visade sig icke kunna utföras i planerad omfattning till följd av brist på drivmedel och knapphet på arbetskraft. Mossarna befunno sig därför ännu under hösten 1940 icke i sådant skick, att de lämpade sig för torvupptagning, med undantag av Hästhagens mosse, som tidigare blivit utdikad och planerad genom statens järnvägars försorg. Nyssnämnda anslag åsyftade mossarnas iordningställande för upptagning av antingen frästorv eller maskintorv. Då under rådande brist på flytande bränsle för drivande av de vid frästorvtillverkningen erforderliga traktorerna någon dylik tillverkning tills vidare icke ansågs kunna komma i fråga, föreslogs från bolagets sida, att maskintorvbrytning skulle få äga rum å nämnda mosse, och hemställdes om anvisande för ändamålet av ett anslag å 800 000 kronor såsom rörelsekapital och för täckande av anläggningskostnader. Sedan förslaget tillstyrkts av kommerskollegium och bränslekommissionen, framlade Kungl. Maj:t proposition till urtima riksdagen, nr 70, om anvisande av nämnda anslag, vilket av riksdagen beviljades. B . Flytande bränslen. Den efter den 9 april 1940 genomförda importspärren hade givetvis en katastrofal inverkan på tillgången å och försörjningen med flytande bränslen i vårt land. Efter särskilda överenskommelser lyckades man visserligen efter hand öppna vissa importvägar, men de kvantiteter, som sålunda tillfördes landet, voro för små för att nämnvärt kunna påverka försörjningsläget.

117 De åtgärder, som under tiden efter den 9 april fram till halvårsskiftet vidtogos i syfte att begränsa förbrukningen av flytande bränslen, voro endast en inledning till en ytterligare åtstramning av ransoneringen. För att i möjligaste mån begränsa lagerminskningen blev det nödvändigt att successivt inskränka konsumtionen av mineraloljor och framtvinga övergång till inhemska bränslen. Bensin och lättbentyl. Den kvantitet bensin (och lättbentyl), som varje länsstyrelse periodvis erhöll till fördelning inom länet, nedskärs successivt. Samtidigt lämnades i anvisningarna för tilldelningen allt strängare föreskrifter för användningen. Förbrukningsbehovens angelägenhet för folkförsörjning, försvarsberedskap och allmänna kommunikationer skulle vara utslagsgivande. För de flesta utav de kategorier, som alltjämt erhöllo tilldelning, inskränktes också densamma undan för undan. Det framhölls redan i ett tidigt skede, att därest försörjningsläget beträffande flytande bränslen icke radikalt förändrades, vore övergång till gengasdrift nödvändig i sådan omfattning, att de ur samhällssynpunkt mest angelägna transporterna kunde fullgöras. I anvisningarna för ransoneringsperioden 8 september—5 oktober föreskrevs, att länsstyrelse efter utredning om möjligheten för sökanden att övergå till gengasdrift finge, om så befunnes lämpligt och skäligt, sätta åtgärder för sådan övergång såsom villkor för fortsatt bensintilldelning. Efter framställning från bränslekommissionen hade möjlighet öppnats för länsstyrelse att vid bedömande av sådana spörsmål erhålla biträde av länsbesiktningsmannen. Genom kungl. brev den 9 augusti 1940 framhölls vikten av att även de civila statliga myndigheterna skyndsamt vidtoge erforderliga åtgärder för övergång till gengasdrift. De större förbrukarna bland dessa myndigheter ålades i nämnda brev viss uppgiftsplikt till bränslekommissionen. Från och med den period, som började den 8 september, fastställde bränslekommissionen i samråd med trafikkommissionen de drivmedelskvantiteter, dessa myndigheter fingo förbruka för varje period. Dessa kvantiteter minskades undan för undan avsevärt. Då importläget trots energiska ansträngningar icke syntes kunna nämnvärt förbättras, närmade sig den dag, då den allmänna bensintilldelningen måste upphöra. Statistiken över antalet påmonterade gengasverk visade som en följd av de alltmer skärpta bensinrestriktionerna stadigt stigande siffror, och ett tillkännagivande av tilldelningens upphörande skulle säkerligen medföra ytterligare ökning. I anvisningarna för tilldelningen under ransoneringsperioden 3—30 november förebådade bränslekommissionen, att den kvantitet länsstyrelserna erhöllo vore den sista för allmän tilldelning tillgängliga kvantitet, som ställdes till förfogande. Vissa uppgifter infordrades därefter från länsstyrelserna beträffande sådana förbrukarkategorier, vilka måste tillgodoses med bensin även efter den allmänna bensintilldel-

118 ningens upphörande. I särskilda tilldelningstablåer erhöllo länsstyrelserna för ransoneringsperioden 1—31 december (den femtonde i ordningen) specificerad tilldelning för nämnda kategorier, varemot tilldelning för andra ändamål upphörde. De sålunda privilegierade kategorierna voro huvudsakligen brand-, ambulans- och polisväsendet, läkare och veterinärer, sjuktransportbilar, utrycknings- och inspektionsfordon, bärgningsbilar, jordbrukstraktorer och fiskebåtar samt vissa industriella och liknande ändamål ävensom vägväsendet. En viktig tilldelningspost utgjorde också garagebensinen till gengasdrivna fordon. Tillståndsbevis att använda eget lager fick alltjämt givas, när samhällsnyttiga ändamål därigenom gagnades. Om något i tilldelningstablån icke tillgodosett bensinbehov skulle visa sig vara utomordentligt angeläget, skulle länsstyrelserna anmäla förhållandet för trafikkommissionen, när det var fråga om motorfordonstrafik, och för bränslekommissionen i övriga fall, varefter resp. kommission hade att. överväga, huruvida tilldelning kunde medgivas. Vid årsskiftet 1940/41 beräknades omkring 36 800 bilar vara i drift, varav 2 300 bussar, 22 000 lastbilar och 12 500 personbilar. Den gengasdrivna delen av denna bilpark uppskattades, som nedan närmare angives, till 32 000 fordon, varav 2 300 bussar, 20 000 lastbilar och 9 700 personbilar. I samband med den allmänna bensintilldelningens upphörande den 1 december skedde vissa smärre ändringar i bensinransoneringsförfattningen. Genom kungörelse den 22 november 1940 (nr 937) erhöll bränslekommissionen rätt att fritt bestämma ransoneringsperiodernas längd (dittills hade perioderna enligt gällande bestämmelser omfattat högst fyra kalenderveckor), varjämte återförsäljare av bensin ålades redovisa sin försäljning månadsvis i stället för som tidigare veckovis. Från och med den 10 juli infördes särskilda inköpskort av vit färg att användas för den militära förbrukningen. Därigenom skapades bättre möjligheter att kontrollera bensinförsäljningen. Intresset för utnyttjandet av den utav bensin- och oljenämnden anskaffade anläggningen för e k o n o m i k o n t r o l l vid bildrift (se del I sid. 307) minskades i samma mån som man mera allmänt började intressera sig för gengasdrift. Bränslekommissionen träffade därför i november — med godkännande av förutvarande innehavaren, Motormännens riksförbund — avtal med arméförvaltningens tygdepartement, att anläggningen i stället främst skulle begagnas inom armén, där ett stort antal bilar kunde beräknas allt framgent vara bensindrivna. Fotogen, motorbrännolja och eldningsolja. Ransoneringsperioderna i fråga om dessa bränslen omfattade från den 1 juli två månader utom beträffande en del av den tilldelning, som ägde rum genom länsstyrelserna, i vilket avseende perioderna löpte parallellt med bensinransoneringsperioderna. Bränslekommissionen utfärdade periodvis an-

119 visningar för en del förbrukarkategorier, såsom vägväsendet, jordbruket och fisket, samt för viss hushållsförbrukning. Därutöver hade kommissionen att fortlöpande taga ställning till huruvida och i vilken utsträckning tilldelning kunde medgivas för vissa industriella och liknande ändamål, för sjöfarten m. m. Förbrukningssiffrorna för nu ifrågavarande flytande bränslen varierade rätt avsevärt för de olika ransoneringsperioderna beroende på vissa behovs säsongbetonade karaktär. Vad särskilt lysfotogenen angår blev tilldelningen för hushållsförbrukning småningom kraftigt nedskuren. För belysningsändamål i ömmande fall lämnades emellertid även mot årets slut mindre tilldelning. Vissa kvantiteter tilldelades vidare fisket och trafikväsendet, varjämte mindre tilldelning ägde rum för belysning vid milkolning samt för vissa behov inom industri och hantverk. Vad motorbrännolja och motorfotogen beträffar må nämnas, att industriens stationära motorer i allmänhet utan större svårigheter kunde överföras till elektrisk drift eller till drift med icke ransonerat bränsle. Icke oväsentliga kvantiteter ställdes till jordbrukets förfogande. Fisket blev förhållandevis rikligt tillgodosett med motorfotogen, varemot tilldelningen av motorbrännolja måste utgå med avsevärt lägre kvantiteter än motsvarande normalförbrukning. En viss ersättning erhöll fisket i tjäroljorna (se nedan). Sjöfarten, industri och hantverk samt vägväsendet tillgodosågos med begränsade kvantiteter motorfotogen eller motorbrännolja. För bildrift ägde praktiskt taget icke någon tilldelning rum efter den 13 juli och för järnvägsdrift upphörde tilldelningen den 1 juli. Det blev nödvändigt, att de många fastigheter och industrier, som voro i behov av eldningsolja, övergingo till fast bränsle. För vanliga fastigheter gick det relativt lätt. Svårigheterna voro till övervägande del av ekonomisk art. För industrierna blev omläggningen i allmänhet besvärligare och mera tidskrävande. Dess bättre fanns stenkolstjära att tillgå under övergångstiden. En av bränslekommissionen i augusti 1940 igångsatt kampanj för inlösen av enskildas innehav av eldningsolja lämnade till resultat, att en icke obetydlig kvantitet kunde tillföras den allmänna ransoneringen. Tjära. Som redan antytts vidtogos åtgärder för att fiskerinäringen skulle i viss utsträckning kunna förses med tjäroljor för motordrift såsom ersättning för motorbrännoljor. Härvid gällde det att få fram ett tjärbränsle, som fyllde rimliga krav på lämplighet för ändamålet. Strävandena härutinnan kröntes också med framgång. Förhållandevis stora kvantiteter sådant bränsle kunde ställas till förfogande för fisket å västkusten. Tilldelningen skedde efter bränslekommissionens anvisningar genom länsstyrelserna. Särskilda inköpskort infördes härför.

120 Skifferolja. För fullföljande av utbyggnaden av flottans skifferoljeverk å Kinnekulle anvisade Kungl. Maj:t den 28 juni 1940 å förskottsstat ett belopp av 2-2 milj. kronor. Täckning för den sålunda gjorda kapitalinvesteringen bereddes genom beslut av 1940 års urtima riksdag. Rörande utvecklandet i övrigt av en inhemsk skifferoljeindustri hade. som i föregående redogörelse omnämnts, utredningsuppdrag givits åt särskilda sakkunniga (1940 års skifferoljesakkunniga). I syfte att skyndsamt nå fram till praktiska resultat på området ingick bränslekommissionen, efter samråd med nyssnämnda sakkunniga, utan att avvakta slutförandet av deras utredning, med en framställning till Kungl. Maj:t, vari kommissionen framhöll att, med hänsyn tagen till olika på frågan inverkande tekniska och ekonomiska omständigheter, åtgärder syntes omedelbart böra vidtagas för en fortsatt uppbyggnad inom landet av en skifferoljeindustri. Denna industri borde givas en central organisation, i vilken vid lämplig tidpunkt borde inordnas jämväl marinförvaltningens anläggningar vid Kinnekulle, vilka kunde betraktas som en första etapp av verksamheten. Vidare borde nu enligt kommissionens mening omedelbart påbörjas anläggandet av ett större verk samt förberedande åtgärder vidtagas för uppförande snarast av ytterligare ett antal verk. Den fullständiga utbyggnadsplanen borde inriktas på en årlig produktion av den kvantitet råolja, som erfordrades för fyllande av landets årliga minimibehov av flytande bränslen. De metoder för skifferoljeframställning, som vid den första utbyggnaden närmast kunde komma i fråga, vore den vid Kinnekulleverket använda, som utexperimenterats av bergsingenjören Sven V. Bergh, och den som utarbetats av Aktiebolaget industrimetoder och under åtskilliga år kommit till användning vid anläggningar i Estland. För det första av de föreslagna nya verken rekommenderades användning av Berghs metod. Det borde avse en årsproduktion av omkring 15 000 ton råolja samt förläggas till Närke, där de oljerikaste skiffrarna funnes. Vid utbyggnadsprogrammets fullföljande borde lämpligen en uppdelning ske på ett flertal anläggningar av nyss angiven storleksordning, utspridda å olika platser. Valet av system för de ytterligare verk, som borde uppföras, finge bliva beroende såväl av driftsresultaten vid Kinnekulleverket och de pågående försöken med Aktiebolaget mdustrimetoders konstruktioner som ock av de andra undersökningar och resultat, som kunde framkomma på ifrågavarande område. Den föreslagna skifferoljeindustrien borde enligt kommissionens mening helt omhändertagas av staten och bedrivas av ett statligt bolag, till vars förfogande ställdes kapital i den omfattning, som erfordrades för den första anläggningens bekostande och drivande, samt för vidtagande av erforderliga förberedelseåtgärder för ytterligare anläggningars uppförande ävensom för forskningsarbeten särskilt i fråga om biprodukternas tillgodogörande. Efter inhämtande av yttranden från kommerskollegium, industrikommis-

121 sionen och marinförvaltningen framlade Kungl. Maj:t proposition i ärendet till urtima riksdagen nr 63. Av föredragande departementschefen (handelsministern) anfördes, att de undersökningar, som vidtagits, syntes visa, att goda tekniska förutsättningar funnes för framställning av råolja ur svensk skiffer. Sveriges skiffertillgångar vore stora. Ur dessa synpunkter torde alltså bränslekommissionens förslag av utbyggande av en oljeindustri inom landet icke behöva möta några betänkligheter. En dylik industri kunde visserligen icke konkurrera med importen. Enligt gjorda beräkningar skulle kostnaden per ton råolja, om amortering och förräntning av anläggningskapitalet medräknades, efter viss kreditering för biprodukter utgöra 190 kronor. Priset på importerad råolja, cif svensk hamn, uppgick i juli 1939 till 42 och vid ingången av 1940 till 60 kronor per ton. Ehuru prisskillnaden sålunda var avsevärd, borde den dock icke få stå hindrande i vägen för skapande av en inhemsk oljeindustri på grund av de fördelar en sådan erbjöde ur beredskapssynpunkt. Härtill komme, att man kunde räkna med att driften tekniskt alltmer förbättrades och att det ekonomiska resultatet därigenom påverkades i gynnsam riktning. Bland annat kunde det antagas, alt de biprodukter, vilka erhölles vid oljeframställningen, komme att kunna tillvaratagas i avsevärt större utsträckning än för närvarande kunde ske. På de av bränslekommissionen anförda skälen föreslogs i propositionen, att åtgärder i berörda syfte vidtoges samt att en första utbyggnad inom den tilltänkta oljeindustrien begränsades till en anläggning med en årlig produktion av 13 000 a 15 000 ton råolja enligt samma metod som kommit till användning vid Kinnekulleverket. För omhänderhavandet av den blivande industrien borde bildas ett statligt bolag, benämnt Svenska skifferoljeaktiebolaget, med ett aktiekapital av 15 milj. kronor, vilket motsvarade beräknade anläggningskostnader jämte erforderligt förlagskapital för det skifferoljeverk, som nu föreslogs till utförande. Tanken att åt detta bolag anförtro även handhavandet av Kinnekulleverket borde närmare övervägas. Tydligt vore, att ett nära samarbete borde bedrivas mellan ledningen för sistnämnda företag och det nu förordade bolaget. Med bifall till propositionen beslöt riksdagen å tilläggsstat för budgetåret 1940/41 till teckning av aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget anvisa ett anslag av 15 milj. kronor. Sulfitsprit. Från det anslag till anläggningskapital för nya sulfitspritfabriker, som beslöts av 1939 års urtima riksdag, beviljades, sedan avtal angående prissättningen å sulfitsprit träffats mellan Aktiebolaget vin- & spritcentralen och Aktiebolaget svensk sprit, intill utgången av 1940 lån till sammanlagt belopp av 4 750 000 kronor. Lånen utgingo till Mo & Domsjö aktiebolag för anläggande av nya spritfabriker i Domsjö och Hörnefors, till Skönviks aktiebolag för anläggning av ny spritfabrik i Ortviken och till Bengtsfors sulfit-

122 aktiebolag för utvidgning av spritfabriken i Bengtsfors. De nya eller utvidgade fabrikernas normala kapacitet beräknades till 11*3 milj. liter 95procentig sprit, deras maximala produktion till 15 milj. liter. Till jämförelse härmed må nämnas, att de förutvarande sulfitspritfabrikernas kapacitet beräknats till c:a 35 milj. liter vid full drift av sulfitfabrikerna. Då en fortsatt utökning av sulfitsprittillverkningen ansågs i rådande läge motiverad med hänsyn till sulfitspritens betydelse ur beredskapssynpunkt, beslöt urtima riksdagen 1940 i enlighet med Kungl. Maj:ts proposition nr 58, för möjliggörande av ytterligare långivning för ifrågavarande ändamål, en förstärkning av anslaget till anläggningskapital för nya sulfitspritfabriker med 5 milj. kronor. Till följd av de försvårade exportmöjligheterna för cellulosa tenderade emellertid den faktiska sulfitspritproduktionen enligt den vanliga tillverkningsmetoden att minskas. För att stimulera fabrikerna till en ökad tillverkning slöt bränslekommissionen, enligt Kungl. Maj:ts den 26 juli 1940 givna bemyndigande, avtal med Aktiebolaget svensk sprit, varigenom kommissionen utfäste sig att — under förutsättning att tillverkningen t. o. m. den 10 oktober uppginge till minst 4 milj. liter 95-procentig sprit — till bolaget utgiva en premie av 20 öre per liter, emot det att bolaget förband sig att verka för största möjliga spritframställning under samma tid. Utgifterna härför — produktionen uppgick under angivna tid till närmare 6 milj. liter — ansågos böra belasta konsumtionen av sulfitsprit och därför ersättas av Spritcentralens medel. Samtidigt vidtogos åtgärder för att med anlitande av modifierade eller nya framställningsmetoder driva upp sprittillverkningen. Bland annat fortgingo på industrikommissionens initiativ försök med statsbidrag för att i industriell skala pröva metoden med spritframställning vid fullständig nedkokning av sulfitmassan. Med ledning av dessa försök träffade bränslekommissionen den 12 september avtal med Aktiebolaget svensk sprit om tillverkning enligt en metod med längre än normalt driven nedkokning, varigenom dels ökad spritutvinning ernås, dels en massaåterstod erhålles, som kan nyttiggöras såsom fodermedel (fodercellulosa). Ett första parti fodercellulosa på 50 000 ton inköptes i september av Foderintressentföreningen för leverans under hösten. Häremot svarade ett spritutbyte av 5 å 6 milj. liter 95-procentig sprit. En ny upphandling av 50 000 ton fodercellulosa skedde i slutet av året. För att begränsa priset å fodercellulosa erhöllo spritfabrikanterna enligt de träffade avtalen en s. k. lutavgift av 80 öre per liter sprit, som erhölls vid ifrågavarande tillverkning. Genom bränslekommissionen träffades vidare avtal med Korsnäs aktiebolag angående uppförande med visst statligt stöd av en träförsockringsfabrik enligt den s. k. defibratormetoden, avsedd för tillverkning av en årlig sockermängd motsvarande 3 milj. liter 95-procentig sprit. Genom förutnämnda åtgärder kunde den totala spritframställningen vid

123 sulfitfabriker under år 1940, trots inskränkning i massatillverkningen, hållas uppe vid ungefär samma storlek som föregående år, d. v. s. drygt 35 milj. liter. Därav kommo ungefär två tredjedelar på motorsprit, medan resten försåldes för hushålls- och tekniska ändamål. C. G e n g a s . Det i enlighet med riksdagens beslut bildade Svenska gengasaktiebolaget (se del I sid. 313) började sin verksamhet vid halvårsskiftet. Bolaget organiserades på två avdelningar, den ena för tekniska och andra frågor rörande gasgeneratorer, den andra för bränslefrågor. Det första målet för bolagets verksamhet blev att finna lämpliga typer av gengasaggregat och att genom standardisering få fram en masstillverkning till möjligast billiga priser. Bolaget har ej varit avsett och ej heller inrättat sig för att självt driva fabrikation utan endast att stimulera tillverkningen samt att verkställa eller förmedla beställningar. Genom beslut den 12 juli 1940 uppdrog Kungl. Maj:t åt bolaget att snarast möjligt anskaffa intill 7 000 gengasaggregat för jordbrukstraktorer och lastautomobiler att av bolaget försäljas under iakttagande av de särskilda föreskrifter Kungl. Maj:t kunde komma att meddela. För bestridande av kostnaderna för denna anskaffning skulle det av riksdagen anvisade anslaget å 3 milj. kronor till förlagskapital för bolaget få tagas i anspråk. Därutöver lämnades bolaget genom riksgäldskontoret ett förskott för samma ändamål på ytterligare 3 milj. kronor, vilket sedan täcktes genom anslag av urtima riksdagen. Rörande bolagets verksamhet för anskaffning av gengasverk för jordbruket se sid. 43. Såväl härutinnan som i övrigt har bolaget med framgång verkat för gengasindustriens utveckling samt gengasdriftens införande på olika områden, där den visat sig användbar, främst givetvis inom motorfordonsväsendet. Vid valet mellan kolgas- och vedgasgeneratorer har bolaget, sedan det visat sig att de båda driftsystemen måste anses tekniskt så gott som jämställda, företrädesvis sökt främja tillverkningen och användningen av vedgasaggregat på grund av de lättnader vedgassystemet medför i bränsleanskaffningshänseende. Man undgår ju nämligen därigenom bekymret med virkets kolning, och en betydande virkesbesparing uppnås, enär effekten per hl vid användning av träkol och ved som gengasbränsle är ungefär densamma men virkesåtgången i förra fallet är 2 å 2V2 gånger större. Försäljningen av gengasaggregaten har av bolaget uppdragits åt de firmor, som handla med bilar och biltillbehör. Såsom försäljare ha blott godkänts firmor, som kunnat garantera en god inmontering och god service. Försäljarna ha ålagts att kostnadsfritt utföra två serviceinspektioner av inmonterade aggregat.

124 I samma mån som tilldelning av flytande bränsle för motorfordonstrafiken minskades tilltog helt naturligt intresset för anskaffande av gasgeneratorer för fordonsdrift. Tillverkningen därav, vilken upptagits vid ett flertal fabriker och i en mångfald typer, stegrades ock i raskt tempo. Medan ännu i början av maj antalet i drift varande gengasdrivna fordon uppgick till blott omkring 1 500 st., tillväxte från slutet av augusti och fram till årsskiftet antalet hos länsstyrelserna inregistrerade gengasbilar sålunda:

31 augusti 30 september 31 oktober 30 november 31 december

Omnibussar

Lastbilar

Personbilar

Summa

570 864 1314 1766 2 160

3 989 6 232 9 879 14 137 18 401

1091 2 045 3 826 5 869 8 297

5 650 9 141 15 019 21772 28 858

Dessa siffror äro emellertid ej fullständiga, beroende dels på att motorfordonsförordningen medger en respittid på 14 dagar för bils inregistrering eller omregistrering, sedan densamma tagits i bruk, dels på att antagligen en del fordonsägare av okunnighet försummat att låta ombesiktiga och omregistrera sina bilar efter påmonterande av gengasverk. Inom bränslekommissionens gengasbyrå har den vid årsskiftet befintliga totala gengasbilparken beräknats på sätt nedanstående siffror utvisa. Härvid angives även proportionen mellan kolgas- och vedgasdrivna fordon. Antal

Omnibussar Lastbilar Personbilar

2 300 20 000 9 700 Tillsammans 32 000

Kolgasdrivna

Vedgasdrivna

O/

0/

/o

/o

67 61 78 66

33 39 22 34

Antalet vedgasdrivna fordon ökades under tiden 1 september—31 december från 16 till 34 procent av hela antalet. Det torde kunna påstås, att motortrafikapparaten inom landet vid 1940 års slut tack vare den snabba övergången till gengasdrift blivit utbyggd i en omfattning, som möjliggjort de verkligt betydelsefulla trafikbehovens tillgodoseende på ett någorlunda tillfredsställande sätt och att alltså bristen på flytande bränslen för motordrift därigenom kunnat i väsentlig mån neutraliseras. Gengasdriftens hastiga utveckling medförde ej ringa bekymmer för hur b r ä n s l e b e h o v e t för densamma skulle kunna tillgodoses. Hur denna fråga påverkat planläggningen av landets bränsleförsörjning i stort har förut berörts. Enligt av gengasbolaget verkställda beräkningar skulle —

125 under förutsättning av en tillväxt i det gengasdrivna motorfordonsbeståndet i visst avsaktat tempo under 1941 och en fortsatt relativ ökning av de vedgasdrivna aggregaten i förhållande till de kolgasdrivna — bränsleförbrukningen för gengasdriften från oktober 1940 till oktober 1941 kunna grovt uppskattas till 1*8 milj. kbm bilkol och V2 milj. kbm bilved. Bolaget ansåg sig böra medverka till åstadkommande av dessa bränslekvantiteter genom att för sin del anskaffa omkring hälften av det erforderliga bilkolet och 40 å 50 procent av bilveden, alltså c:a 900 000 kbm bilkol och 540 000 kbm bilved. Inköp företogos fördenskull av bolaget i stor skala i samarbete med skogsägareföreningar, enskilda skogsproducenter och kolköpsorganisationer. Med ett större industriföretag avtalade bolaget om återupptagande av driften vid en nedlagd kolugnsanläggning och i egen regi igångsatte bolaget kolning i avsevärd utsträckning. För finansiering av denna rörelse anvisade riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag (prop, till urtima riksdagen nr 71) på kapitalbudgeten för 1940/41 ett anslag av 15 milj. kronor. Distributionen av det genom gengasbolaget anskaffade bränslet överläts på dels ett flertal av de inom oljebranschen verksamma import- och distributionsföretagen, dels förutvarande andelsägare i Bilkol, förening u. p. a., vars verksamhet övertogs av bolaget. Genom dessa anordningar blev det möjligt att tillhandahålla fasta bilbränslen vid omkring 750 distributionsställen å sammanlagt något över 400 orter. Vid sidan av gengasbolagets direkta åtgärder för ökande av träkolsproduktionen gjordes även på andra håll ansträngningar i denna riktning. Sålunda planlades av domänverket, Kooperativa förbundet m. fl. företag stora kolugnsanläggningar i Norrland. Intresset för anläggning av smärre kolugnar, s. k. milugnar, har stimulerats genom statsbidrag, en verksamhet som fortgått ända sedan hösten 1939, och ett stort antal sådana ugnar har i olika delar av landet kommit till stånd. En utökning av skogskolningen har ock på flera sätt befrämjats. Det av omtanke om hushållsbränsleförbrukningen förestavade förbudet mot användning av torr brännved till kolning inom vissa delar av landet har förut berörts. Till följd av det starkt ökade intresset för gengasdriften blev helt naturligt l å n e f o n d e n f ö r i n k ö p a v g a s g e n e r a t o r e r f ö r m o t o r d r i f t i långt högre grad än förut anlitad. En kapitalökning för denna lånefond visade sig därför påkallad. Med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 21, föranledd av hemställan från kommerskollegium, beslöt urtima riskdagen en ökning av fondens kapitalbelopp med 6-5 milj. kronor. Då sedermera även detta belopp visade sig otillräckligt för tillgodoseende av de ständigt växande låneanspråken, framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 81 förslag om ytterligare avsättning till fonden av 8 milj. kronor, vilket förslag jämväl av riksdagen bifölls. I samband med förstnämnda kapitalökning vidtogos på bränslekommis-

126 sionens förslag vissa ändringar i de dittills gällande grunderna för lånebeviljningen (kungörelse den 11 oktober 1940, nr 865). Det bestämdes sålunda, i syfte att lätta kommerskollegii arbetsbörda på grund av det stigande antalet låneansökningar, att dessa skulle ingivas till vederbörande kristidsstyrelse och där underkastas erforderlig granskning. Avgörandet angående lånebeviljningen skulle dock fortfarande åvila kollegiet. Lån finge ej beviljas annat än för gasgenerator av sådan typ, som godkänts av bränslekommissionen. Lån kunde i särskilda fall medgivas även utan att säkerhet därför ställdes. Vid bedömningen skulle jämväl en viss behovsprövning äga rum beträffande den motor, vartill gasgeneratorn avsågs skola användas. Amorteringstiden förkortades från sex till tre år med kvartalsvis skeende avbetalningar fr. o. m. tredje kvartalet från det lånet beviljats. I detta sammanhang må nämnas, att av urtima riksdagen på Kungl. Maj :ts förslag anvisats 1 050 000 kronor till gengasaggregat för statens järnvägar tillhöriga rälsbussar, lokomotorer och landsvägsfordon samt 120 000 kronor till gengasaggregat för postverkets postdiligenstrafik. Nya a n v i s n i n g a r f ö r g e n g a s d r i f t av motorfordon och motorredskap utfärdades av bränslekommissionen (cirkulär nr 35), innehållande dels upplysningar och bestämmelser angående typprovning, montering m. m., dels råd för monteringsverkstäder, dels säkerhetsföreskrifter. Anvisningarna skulle gälla fr. o. m. den 1 januari 1941 och voro avsedda att ersätta de tidigare av gengasnämnden och sprängämnesinspektionen den 28 november 1939 utfärdade bestämmelserna. Beträffande införandet av gengasdrift inom sjöfarten se sid. 155. På bränslekommissionens initiativ bildades vid årsskiftet en medicinskteknisk nämnd med uppgift att övervaka den vid gengasdrift synnerligen aktuella förgiftningsfaran. I nämnden ingingo representanter för bränslekommissionen, medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan och riksförsäkringsanstalten. Nämndens verksamhet, som tills vidare planerades för en tremånadersperiod (till mitten av mars 1941), skulle bl. a. omfatta undersökning av verkstäder och garage för utrönande av förgiftningsrisken för personalen, granskning av rapporter om inträffade förgiftningsiäll och utarbetande av anvisningar för behandling av sådana. I forskningsuppgifterna skulle även ingå undersökning av kroniska gengasförgiftningar samt gengasdriftens inverkan på kroppens motståndskraft mot alkohol. D . Smörjmedel. Den reglering av handeln med smörjmedel, som genomfördes med stöd av beslaget å smörjmedel och spillolja den 24 april 1940, var avsedd som ett provisorium till dess en mera definitiv ordning hunnit genomföras. Det var för att skaffa en säkrare grund för en på behovsprövning vilande verklig ransonering som den allmänna inventering av smörjmedelsförråden den

127 30 juni anordnades, vilken omnämnts i föregående redogörelse (del I sid. 315). Tills vidare fortgick regleringen efter i huvudsak samma grunder som förut. Enligt de nya föreskrifter, som utfärdades av industrikommissionen att gälla fr. o. m. den 1 juli, skedde ändring i huvudsak blott i det avseendet, att tilldelningen för fiske och jordbruk reglerades efter en ny beräkningsgrund. Denna tilldelning, vilken som förut skulle handhas av kristidsnämnderna, anordnades så, att den skulle för fiskebåtar utgöra högst 3 procent och för jordbrukets traktorer och stationära motorer högst 4 procent av den mängd flytande bränsle, som tilldelats å inköpskort eller tillståndsbevis med avdrag för deklarerat innehav av smörjmedel. För andra jordbruksändamål skulle tilldelningen motsvara högst två månaders behov. Inventeringen av smörjmedel verkställdes med stor grundlighet. Uppgifter inkommo från ej mindre än omkring 40 000 lagerhållare; redovisningen upptog 15 huvudslag av smörjmedel med fördelning på oljehandlare och förbrukare. Genom bearbetningen av detta stora material och dess uppläggning på kort erhölls en detaljerad bild av försörjningsläget, vilken var av stort värde för den fortsatta regleringen. Av inventeringen framgick, att lagren av motoroljor voro goda, varför motordriften ur smörjmedelssynpunkt kunde anses tryggad på lång sikt. Däremot var situationen ej lika tillfredsställande i fråga om en del andra oljeslag. Läget syntes emellertid ej så allvarligt, att en disposition över lagren hos förbrukarna var påkallad. De nödvändiga behoven ansågos kunna tillgodoses genom en reglering allenast av handeln. På förslag av industrikommissionen blev fördenskull genom kungörelse den 13 september 1940 (nr 839) beslaget å smörjmedel upphävt utom beträffande spillolja samt genom en annan kungörelse s. d. (nr 841) ersatt genom bestämmelser angående smörjmedelshandeln, utformade efter i huvudsak samma grunder som det redan förut tillämpade försäljningssystemet. Beslaget å spillolja utvidgades däremot genom kungörelse den 13 september 1940 (nr 840) till att fr. o. m. den 29 september gälla dels förråd om minst 25 kg (det hade förut begränsats till förråd om minst 200 kg), dels ock olja, som efter nämnda tidpunkt framkom inom riket. Med den sålunda genomförda anordningen ansågs det skola bliva möjligt att med minsta tvång effektivt förhindra lagringsköp. Genom att vid utfärdande av tillståndsbevis för förbrukare taga hänsyn till dessas lager kunde man tvinga dem att först använda lagren. Den förbrukning, som sedan återstode, borde kunna tillgodoses av handelns och — i den mån så erfordrades — av reservförrådsnämndens lager samt de kvantiteter, som kunde erhållas genom raffinering av spillolja eller genom eventuell införsel. Bestämmelser angående det nya ransoneringssystemets tillämpning utfärdades av industrikommissionen den 24 september (meddelande nr 2). Som förut var huvudregeln, att smörjmedel icke fick yrkesmässigt försäljas

128 till annan förbrukare än den som för inköpet erhållit särskilt tillståndsbevis (inköpslicens). Ransoneringen byggde alltså på prövning av behovet i varje särskilt fall. Sökanden hade att uppgiva sitt lager av såväl ny som begagnad olja samt sin fjolårsförbrukning. Ansökan om smörjoljetilldelning skulle insändas till oljeleverantören, som hade att med eget yttrande vidarebefordra den till den bestämmande myndigheten. Det har som skäl för en sådan individuell behovsprövning vid smörjmedelsransoneringen framhållits, att förbrukningen ofta ej kan i avsevärd grad reduceras och att det därför ej kan vara lämpligt att ge en tilldelning att räcka för viss period. Ransoneringen måste i stället syfta till att åstadkomma en allmän sparsamhet med varan samt en rättvis fördelning av lagren och en avstängning i erforderlig mån av förbrukning för mindre nödvändiga ändamål. Utan inköpslicens skulle som förut försäljning få ske mot militärkvitto för försvarsväsendets behov samt i vissa mindre kvantiteter för sjukvårdsändamål (speciellt paraffin och vaselin), för hantverk och för nödvändiga hushållsbehov. Över sistnämnda försäljningar skulle säljaren föra förteckning med angivande av säljarens namn och adress. För smörjning av motorfordon skulle vidare påfyllning vid bensinstationer och andra utminuteringsställen få ske mot kvitto till högst 1 liter olja eller 1 kg smörjmedel i fast form. Vid oljeutbyte fick härför erforderlig olja försäljas, om säljaren övertog spilloljan. Samtliga kvitton och förteckningar skulle liksom inköpslicenserna få av återförsäljarna användas vid inköp från vederbörande leverantörer, vilka hade att med bifogande av dessa handlingar månatligen avgiva redovisning. Tilldelningen för fisket och jordbruket skulle regleras så, att för fordon, redskap och stationära motorer, drivna med flytande bränsle, ej fick utlämnas smörjmedel för längre period än den för vilken bränsle tilldelats och högst till 5 procent av den tilldelade bränslemängden. För gengasdrivna traktorer skulle smörjmedelstilldelningen bestämmas för högst sex månaders behov och regleras efter traktorns typ och beräknade antalet körtimmar. Inköpslicenser skulle utfärdas beträffande järnvägsfordon och fartyg (utom fiskebåtar) av trafikkommissionen, för jordbruk och fiske av vederbörande kristidsnämnd och för andra ändamål av industrikommissionen samt gälla för inköp under en månad från utfärdandet. Med spilloljebeslaget avsågs att förhindra att spillolja förslösades samt att möjliggöra dess uppsamling och nyttiggörande genom omarbetning om möjligt till sådana produkter, vara tillgången var förhållandevis mest knapp. Rätt att förvärva beslagtagen spillolja tillkom blott den, som av industrikommissionen erhållit tillstånd härtill. Särskilt tillstånd av kommissionen krävdes även för regenerering av sålunda förvärvad spillolja. Denna bestämmelse tillkom för att spilloljan skulle kunna användas för framställning av de ur försörjningssynpunkt viktigaste smörjmedlen.

129 För att förenkla uppsamlingen och förbilliga transporterna ha med oljebolagens bistånd vissa uppsamlingsdepåer ordnats runt om i landet. Av de auktoriserade uppköparna dirigeras uppköpt spillolja såvitt möjligt till närmast liggande lagerplats. För spilloljans planmässiga tillgodogörande har reservförrådsnämnden bemyndigats att i viss omfattning verkställa uppköp av hopsamlade förråd av sådan olja.

9— 119414

7.

Kraftförsörjningen.

Produktion och distribution av elektrisk kraft. Kraftsituationen. Efter den kraftiga nedgång i belastningen, som inträffade under vårmånaderna, inträdde en stabilisering, så att kraftuttagningen under andra halvåret 1940 låg vid ungefär konstant nivå, vilket framgår av nedanstående indextal för belastningsintensiteten med årsskiftet 1935/36 som bas. Månad

Kraftindex i medeltal under månaden

Juli Augusti September Oktober November December

125 122 125 125 123 127

:

Kraftuttagningen för exportindustrien, vilken vid avspärrningen västerut i april sjönk avsevärt, var även under resten av året tämligen låg. Främst gäller detta cellulosaindustrien, vars kraftuttagning sjönk till ungefär hälften i april. Denna minskning i kraftuttagningen kompenserades emellertid huvudsakligen genom den allt sedan krigsutbrottet fortsatta stegringen i kraftuttagning för allmän distribution. Till denna stegring h a r under sista halvåret bl. a. bidragit den intensifierade nyelektrifieringen på landsbygden. Nederbördsunderskottet under första halvåret 1940 förbyttes under sista halvåret till ett lika stort överskott. Vattenkrafttillgången blev härigenom ungefär normal under sistnämnda tid. Genom ett intimt samarbete mellan kraftföretagen och ett strängt tillvaratagande av all tillgänglig kraft blev det därför möjligt att i det närmaste avstå från all värmekraftproduktion, varigenom stora kvantiteter kol kunde inbesparas. Den värmekraftproduktion, som ändock erfordrades huvudsakligen på grund av bristande överföringsförmåga mellan skilda distrikt samt vid störningstillfällen, förorsakade av bl. a. spärrballonger, kunde begränsas till i medeltal 1*4 procent av totala produktionen, vilket är ett exceptionellt lågt värde. Motsvarande siffra var under sista halvåret 1939 9*8 procent.

131 Tack vare dessa omständigheter lät det sig göra att tillgodose kraftbehovet utan några restriktioner. Dessutom möjliggjordes att fortsätta och ytterligare utöka de kraftleveranser till elektriska ångpannor, som påbörjats vid vårflodens inträde. Sedan vattenmagasinen under hösten fyllts, kunde kraft för ånggenerering vid industrien disponeras i rekordartad omfattning, varigenom mycket större kolkvantiteter sparades åt landet än kraftindustrien själv behövde konsumera för den erforderliga värmekraftkompletteringen. Den under vintermånaderna 1939/40 av Svenska teknologföreningens beredskapskommitté igångsatta »kilowatt jakt en» behövde under hösten 1940 ej återupptagas. Dels var vattenkrafttillgången fullt tillräcklig, dels hade förarbetena slutförts för en eventuell reglering av kraftuttagningen, varigenom det blivit möjligt att på ett mera rationellt sätt begränsa kraftuttagningen, om så skulle ha visat sig nödvändigt. I början av december månad togs ett tredje aggregat i drift i Hammarforsens kraftstation. Därmed ökades landets vattenkrafttillgångar med c:a 12 000 kW. Den centrala driftledningen (CDL). Inom industrikommissionen och sedermera bränslekommissionens kraftbyrå ha arbetena för de i föregående redogörelse omnämnda planerna för reglering av kraftuttagningen slutförts. Inom blocken har med anlitande av CDL-organisationen och under medverkan av de olika kraftföretagen fastställts en grundbeloppstilldelning för varje slutlig abonnent som förberedelse för eventuell kraftransonering. Med ledning av detta grundbelopp har man avsett att för sådan händelse kunna periodvis bestämma den med hänsyn till den rådande kraftsituationen för varje abonnent tillgängliga kraften. Vid riksdriftbyrån fullbordades under perioden den tidigare omnämnda undersökningen av landets krafttillgångar för upprättande av en kraftbalans för året 1940/41. Undersökningen gav som resultat, att, om enbart trä- och pappersindustrien på grund av avspärrningen västerut måste inskränka sin produktion och därmed sin kraftkonsumtion till 50 procent och om samtidigt vattentillgången ej bleve avsevärt sämre än normalt, kraftförsörjningen skulle kunna upprätthållas med relativt liten värmekraftproduktion. Med dessa förutsättningar voro utsikterna relativt goda för att man skulle slippa ifrån hela landet omfattande kraftrestriktioner. För enstaka områden med begränsade tillförselmöjligheter kunde möjligen restriktiva åtgärder bliva nödvändiga. I övrigt fortgick den kontinuerliga övervakningen av kraftsituationen inom riksdriftbyrån som förut. Dessutom behandlades flera frågor rörande landets kraftförsörjning under krig i samarbete med de militära myndigheterna. Tillfälliga vattenregleringar. Med stöd av lagen med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering ha ett flertal regleringsföretag genomförts även under sista halvåret 1940. Sålunda h a r tillstånd erhållits till

132 årsreglering av Vättern, där magasinering påbörjades den 12 augusti. Vidare har tillstånd begärts och erhållits att med 1 meter öka dämningen i Suorvasjöarna inom Lule älvs flodområde. Tillrinningen har här varit tillräcklig för att fylla magasinet till den nya dämningsgränsen, vadan hela magasinet kunnat utnyttjas under rådande högbelastningsperiod och sålunda utgjort ett värdefullt tillskott. Slutligen kan nämnas, att tillstånd till provisorisk reglering av sjön Bolmen erhållits, innebärande rätt till såväl höjning av vattenståndet genom en nyuppförd damm som sänkning av detsamma genom grävd kanal. De omfattande nyutbyggnadsarbetena ha i stort sett fortgått planenligt. Bland viktigare undantag kan nämnas, att färdigställandet av kraftstationen vid Torpshammar uppskjutits ett år. Åtgärder för landsbygdens elektrifiering. Sedan förra världskriget har elektrifieringen av landsbygden gått betydligt framåt. Härtill har i icke ringa mån bidragit den understödjande verksamhet, som bedrivits av vattenfallsstyrelsen och andra statliga organ samt kommuner. Ännu återstår emellertid mycket att göra, innan landsbygdens elektrifieringsfråga fått en tillfredsställande och slutgiltig lösning. Det har beräknats, att inom landet finnas omkring 275 000 hushåll, vilka icke ha tillgång till elektrisk kraft. Detta innebär, att ungefär en fjärdedel av landsbygdens hushåll alltjämt äro hänvisade till annan ljus- och drivkraftstillgång än elektriciteten. Av nämnda hushåll torde i runt tal 125 000 vara belägna inom områden, som i huvudsak äro elektrifierade, och 100 000 inom oelektrifierade områden med något så när tät bebyggelse. Återstående 50 000 hushåll torde finnas inom sådana områden, som ur ekonomisk synpunkt icke äro möjliga att elektrifiera. Statens huvudsakliga bidrag till hithörande verksamhet har tidigare utgjorts av vissa anslag för undersökningar rörande landsbygdens elektrifiering. Vid sidan härav ha möjligheter öppnats att erhålla lån från de för ändamålet inrättade vattenkrafts- och kraftledningslånefonderna. Genom den av kriget förorsakade avspärrningen av tillförseln till landet av bensin samt lys- och brännoljor har frågan om landsbygdens fortsatta elektrifiering kommit i ett i viss mån förändrat läge, vilket synts påkalla ett intensifierande av elektrifieringsarbetet. Ett snabbare genomförande av elektrifieringen har emellertid ansetts möjligt endast under villkor att mera verksamt stöd lämnas från statens sida. Inom bränslekommissionen har verkställts en uppskattning av omfattningen av och kostnaderna för den återstående elektrifieringen samt uppdragits riktlinjer för statliga stödåtgärder. Enligt beräkningarna skulle en avsevärd del av den återstående elektrifieringen kunna genomföras med ett statsbidrag av 25 milj. kronor. Som arbetet måste utsträckas över ett flertal år, har till en början endast en del

133 av detta belopp, för det närmaste året uppskattningsvis 5 milj. kronor, ansetts erforderlig. Under hänvisning till bl. a. av vattenfallsstyrelsen och bränslekommissionen gjorda utredningar äskade Kungl. Maj:t i proposition till 1940 års urtima riksdag, nr 43, å tilläggsstat till riksstaten för 1940/41 anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering av nyssnämnda belopp eller 5 milj. kronor. Riksdagen biföll förslaget. De sålunda beviljade medlen voro avsedda att användas som bidrag till elektrifieringsföretag, som på grund av gles bebyggelse, avlägsen belägenhet eller andra särskilda omständigheter icke kunde beräknas bliva självbärande utan hjälp från det allmänna. Bidrag ha ansetts i första rummet böra utgå för byggande av distributionsnät, men i viss mån även för uppförande av lokala kraftstationer. Vissa möjligheter ha även beretts för hjälp med kostnaderna för gårdsinstallationer av elektrisk kraft. Genom kungörelse den 13 december 1940 (nr 1003) ha fastställts ändrade grunder för användningen av de anslag och fonder, vilkas användning förut reglerats av kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 464) om förbättringsbidrag samt nybyggnads- och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden. Nämnda ändring innebar, att bidrag resp. lån, då de för ifrågavarande stödverksamhet gällande förutsättningarna äro för handen, må lämnas även till hjälp med kostnaderna för elektriska installationer. Ansökningar om bidrag eller lån i sådana fall avgöras av egnahemsnämnderna.

8. Statlig lagerhållning. Såsom i redogörelsen för första halvåret 1940 omförmäles har den statliga, av kristidsförhållandena föranledda lagringsverksamheten bedrivits av tre skilda organ, nämligen statens reservförrådsnämnd, Svenska spannmålsaktiebolaget och statens livsmedelskommission. Reservförrådsnämnden har handhaft inköp av importvaror för såväl industriella som andra behov samt även i någon mån verkställt uppköp av svenska varor, främst industriprodukter. Spannmålsaktiebolagets huvuduppgift har varit att omhänderhava den med brödsädsregleringen förenade statliga uppköps- och lagringsverksamheten. Därjämte har spannmålsbolaget åtagit sig att fullgöra den verksamhet beträffande spannmål, frö och fodermedel samt produkter därav ävensom de särskilda uppgifter i övrigt, som av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av livsmedelskommissionen anförtrotts bolaget. Med stöd härav har åt bolaget uppdragits bland annat att vara det statliga organ, som närmast haft att svara för erforderliga inköps- och försäljningsåtgärder i anledning av det genomförda beslaget å fodersäd. Livsmedelskommissionen slutligen har haft överinseendet över den inköps- och lagringsverksamhet, som bedrivits beträffande animaliska livsmedel och vissa andra för folkförsörjningen viktiga varuslag. Vad angår reserv förrådsnämndens verksamhet förändrades densamma efter handelsavspärrningen i april 1940 i så måtto, att nämnden tvingades att utomlands upplagra eller försälja en del inköpta varor, som icke hunnit inkomma till landet. Inköpsprogrammet måste till följd härav omläggas och verksamheten i huvudsak inriktas på import från Mellan- och Sydeuropa samt Sovjetunionen. Sedan Petsamoleden öppnats, kunde nämnden dock, om än i ringa mån, importera varor även västerifrån. Reservförrådsnämndens lager togos under andra halvåret 1940 i ökad omfattning i anspråk, i första hand för tillgodoseende av trängande bränslebehov samt för täckande av behov av råvaror för statliga leveranser. Nämndens hela återstående förråd av oljekakor överläts till Foderintressentföreningen. Med hänsyn till att det efter handelsavspärrningen icke var möjligt att verkställa återköp av en mängd varor och att det följaktligen var förenat med svårigheter att ens beräkna återköpspriset beträffande sådana varor,

135 befanns påkallat att för dylika fall tillämpa något andra grunder vid prissättningen än som tidigare generellt föreskrivits. Den 20 september 1940 förordnade Kungl. Maj:t, att vid försäljning av varor, som icke kunde återköpas, skulle, där ej Kungl. Maj:t för särskilt fall annorlunda bestämde, tilllämpas det pris, som varan skulle betingat vid återanskaffning vid utgången av mars 1940. Om det sålunda beräknade priset mera avsevärt avvek från det pris, med vilket varan här i landet inräknades i vid försäljningstillfället gängse kostnadskalkyler för därav framställda produkter eller vilket kunde anses såsom gällande vid återförsäljning, skulle reservförrådsnämnden efter samråd med priskontrollnämnden fastställa försäljningspriset så, att normal vinst erhölles vid förarbetning eller återförsäljning av varan. Utan särskilt medgivande av Kungl. Maj:t finge försäljning för annat ändamål än omsättning av lager icke ske till lägre pris än som motsvarade reservförrådsnämndens självkostnad för varan i fråga. Genom kungl. brev den 20 december 1940 bemyndigades nämnden att under tiden 1 januari—30 april 1941 på samma sätt och på samma villkor som förut försälja eller utlåna varor intill en myckenhet av högst 20 procent av den lagrade kvantiteten den 1 januari 1941 av vederbörande varuslag. Värdet av de utav reservförrådsnämnden sedan början av dess verksamhet inköpta varorna uppgick vid utgången av år 1940 till 319-7 milj. kronor. Därav hade till landet inkommit varor till ett värde av 277-0 milj. kronor. Bokförda värdet av varor, som under andra halvåret 1940 utlämnades från förråden, utgjorde 45-6 milj. kronor. Förutom oljekakor, beträffande vilka, som förut nämnt, hela lagret överläts till Foderintressentföreningen, voro de varuslag, av vilka utlämning från förråden företrädesvis skedde, följande: ull, koppar, sojabönor, motor- och pannbrännolja, stenkol, lin, rågummi, bomull, aluminium, tenn, bly, bensin, motoralkohol, lingarn, kokosolja, läkemedel, chilesalpeter, nickel, värmeledningskoks, zink och förtent järnplåt. För den lagringsverksamhet i fråga om jordbruksprodukter, som stått under tillsyn av livsmedelskommissionen, hade å tilläggsstat för budgetåret 1939/40 under fonden för förlag till statsverket (viss lagring av jordbruksprodukter m. m.) anvisats två anslag, det ena å 25, det andra å 20 milj. kronor. Av dessa anslag hade 20 milj. kronor överförts till Foderintressentföreningen såsom rörelsemedel för inköp av kraftfoder och konstgödselmedel. För budgetåret 1940/41 hade för fortsatta inköp och lagring av varor under nämnda fond (förlagskapital för inköp av förnödenheter m. m.) anvisats ytterligare 20 milj. kronor, varav 5 milj. kronor för varor fallande inom livsmedelskommissionens område. 1940 års urtima riksdag beslöt härutöver, i anledning av proposition nr 69, anvisa 10 milj. kronor för finansiering av Foderintressentföreningens övertagande av reservförrådsnämndens lager av oljekakor, varom ovan talats. Frånsett de medel, vilka av ovannämnda anslag tagits i anspråk för inköp av kraftfoder och konstgödsel och vilka delvis blott avsett omplace-

136 ring av förefintliga förråd, har huvuddelen av ifrågavarande kapitalinvesteringsanslag använts för upplagring i regleringssyfte av kött, fläsk och smör, i mindre mån av ägg och frukt m. m. Vad angår nötkött visade sig en ökad upplagring under hösten 1940 påkallad på grund av den av foderbristen framtvingade extraordinärt stora nedslaktningen. Ransoneringen av fläsk möjliggjorde ock en upplagring i ökad omfattning av denna vara. Smörlagren uttömdes under de första höstmånaderna genom den osedvanligt stora förbrukning, som då ägde rum, innan margarintillverkningen i oktober återupptogs, och delvis även genom enskildas lagringsköp, vilka framkallade en abnorm efterfrågan på smör. Efter införandet av ransonering av matfett räknade man med att beredskapslager av smör åter i större skala skulle kunna uppläggas. Genom beslut den 26 juli 1940 ställde Kungl. Maj.t från förenämnda anslag till förlagskapital för inköp av förnödenheter till livsmedelskommissionens förfogande ett belopp av 1 250 000 kronor för inköp och lagring av äppelmos, lingonsylt och torkade blåbär. Från samma anslag ställde Kungl. Maj:t vidare till kommissionens förfogande dels genom beslut den 16 augusti 1940 ett belopp av 1 milj. kronor för upphandling och lagring av intill 20 000 tunnor saltad strömming, dels genom beslut den 4 oktober 1940 ett belopp av 2 milj. kronor för upphandling och lagring av intill 20 000 tunnor saltad sill, vilket beslut sedermera kompletterades att avse jämväl inköp av saltad och kryddad skarpsill. På grund av att tillgången inom landet av ifrågavarande varor visade sig avsevärt mindre än som beräknats, blevo emellertid under år 1940 nämnda anslagsbelopp blott delvis tagna i anspråk. Lagringsköp av lingon och äppelmos skedde sålunda till ett belopp av endast c:a 150 000 kronor samt lagringsköp av saltad strömming och sill till ett belopp av c:a 225 000 kronor.

9. Utrikeshandeln. Statistisk överblick. Utrikeshandelns omfattning med hänsyn till importens och exportens värde belyses för senare halvåret 1940 månadsvis av nedanstående tablå, vari till jämförelse medtagits motsvarande siffror för de två närmast föregående åren. Värd e i miljoner Import 1938 Januari—juni

....

Juli—December

..

Januari—December

Export 1940

205 218 180 220 275 259

1 107 1357 2 081

2 499

1939 Importöverskott 1940

880 157 150 155 161 172 168 963

913 161 186 131 161 181 156 976

695 92 97 106 103 124 121 643

1 999 1843

•974 1 142 1 146

161 174 180 200 200 192

Juli Augusti September Oktober November December

kronor

140 123 147 139 155 149 853

94 4 23 25 39 28 24 144 238

229 44 32 49 59 94 103 381 610

451 48 26 41 36 31 28 210 661

Siffrorna visa för månaderna juli—december 1940 beträffande såväl import som export en påtaglig nedgång jämfört med år 1939. Denna nedgång tog i huvudsak sin början med maj månad, då följderna av den i april genomförda sjöfartsspärren i de västra farvattnen begynte göra sig starkare gällande med avseende på vår utrikeshandel. För hela året 1940 uppgick importöverskottet till 661 milj. kronor mot 610 milj. år 1939, alltså ett avsevärt belopp men icke innebärande någon större förskjutning i förhållande till det föregående året. Till kvantiteten belyses utvecklingen genom de av konjunkturinstitutet utförda beräkningarna angående importens och exportens volym, vilka D y g g a på ett material som omfattar ungefär 80 procent av hela handelsomsättningen samt ange de månatliga kvantiteterna i förhållande till läget motsvarande månader åren 1936/38 i genomsnitt. Det må dock framhållas, att en viss osäkerhet vidlåder dessa beräkningar på grund av de under rådande abnorma förhållanden inträffade förskjutningarna i importens och exportens sammansättning.

138¶Importmedelvärde

Exportmedelvärde

Importvolym

Exportvolym

i % av motsvarande värden 1936/38 Juli Augusti . , September Oktober . November December

127.8 133.3 135.2 135.4 133,4 132.0

136.0 147.0 151.6 155.5 166.7 177.0

50 51 49 48 46 45

44 45 45 49 56 57

De till ledning för volymberäkningarna uträknade import- och exportmedelvärdena ange med avseende på importen en kraftig stegring i motsats mot ställningen under första halvåret, då genomsnittliga prisstegringen för importvarorna var jämförelsevis mindre markerad. För exportvarorna har däremot ingen mera påtaglig prisförskjutning ägt rum. I stort sett höll sig importvolymen under ifrågavarande period mellan 40 och 50 procent av förkrigsvolymen med tendens till sänkning mot periodens slut. För exportens vidkommande iakttages i stället en fortgående återhämtning från 44 procent av förkrigsvolymen i juli (35 procent i maj) till 57 procent i december. Efterföljande tablå utvisar hur utvecklingen i här ifrågavarande hänlvudgrupper av varor under senare seende förlupit beträffande särskild; halvåret 1940. Juli

Aug.

Sept. Okt.

Nov.

Dec.

62 44 56 118

54 46 57 95

49 48 41 71

55 42 42 88

57 41 35 48

63 38 28 49

Totala importvolymen

45¶Animaliska och vegetabiliska ämnen etc. . . Mineral, metaller samt arbeten därav Kemiska produkter Hudar, skinn, textilämnen m. m Trävaror, pappersmassa, papp, papper e t c . . .

20 85 21 25 27

18 82 25 12 30

13 80 18 10 33

18 78 21 10 39

13 84 30 8 51

13 82 19 8 55

Totala exportvolymen

57 Importvolym: Konsumtionsvaror Industriråvaror, inkl. bränslen Byggnadsråvaror Jordbruksråvaror

Exportvolym:

Vad importen angår framträder särskilt den sjunkande tendensen för industriråvaror och bränslen och än mer för byggnadsråvaror. En närmare analys av siffermaterialet ger vid handen, att det bland råvarorna är gruppen »animaliska och vegetabiliska ämnen etc.» som företer den starkaste relativa nedgången (för december till 12 procent av normalvolymen). Hit höra framför allt sådana produkter som råvaror för fettämnes- och foder-

139 medelsindustrierna. En förhållandevis låg siffra visar även gruppen hudar, spånadsämnen och garn (december 32 procent). Uteblivandet av ifrågavarande varor, vilka mestadels härröra från utomeuropeiska marknader, har givetvis haft väsentlig inverkan på försörjningsläget på hithörande varuområden. Att importen av byggnadsråvaror ävenledes starkt nedgått har sin naturliga förklaring i den tilltagande stagnationen inom byggnadsverksamheten. Siffrorna för exporten belysa den starka inskränkning som ägt rum i fråga om utförseln av de under rådande avspärrning ur inhemsk försörjningssynpunkt värdefulla varorna livsmedel, hudar, skinn m. m. samt kemiska produkter. Exporten av mineral och metaller e t c , i vilken grupp även järnmalmen ingår, har hållit sig jämförelsevis väl uppe. Påtaglig förbättring under årets sista månader visar framför allt exporten av trävaror, pappersmassa och papper. Här framträda resultaten av de handelsöverenskommelser, som under senare halvåret 1940 avslutats med Tyskland och vissa andra länder i syfte bl. a. att bereda ersättning för de genom avspärrningen bortfallna exportmarknaderna. Exportreglering. Exportförbudslistan har under senare halvåret 1940 i viss mån utökats. Genom kungörelse den 20 september 1940 (nr 834) förbjöds sålunda export av sköldpadd, pärlemor och skal av musslor och snäckor, oinfattade pärlor, koraller och ädelstenar, fickur med boett av guld eller platina samt urboetter av nämnda metaller ävensom samtliga under stat. nr 2037—2040 fallande varor (bakelit och andra konsthartser samt arbeten därav, celluloid och liknande konstgjorda ämnen m. m.), vilka förut blott delvis inbegripits under förbudet. I denna kungörelse sammanfördes, med upphävande av förutvarande exportförbudsförfattningar, alla då gällande exportförbud jämte de nya. Syftet härmed var bl. a. att få varuangivningen i exportförbudskungörelsen rättad till överensstämmelse med gällande tulltaxa och statistiska varuförteckning efter däri under senaste tid gjorda ändringar. Genom kungörelsen den 22 november 1940 (nr 938) tillkommo ytterligare exportförbud å kött av fågel, bär- och fruktsaft samt andra drycker med högst 2V2 volymprocent alkohol (ej maltdrycker), målarfärger, asfalt- och tjärpapp, vissa verktyg (spiralborrar, borrhylsor, brotschar och fräsar m. m.) samt grammofonskivor. De varor, vilka därefter voro belagda med exportförbud, hänförde sig till tullrubriker, under vilka år 1938 föll omkring 90 procent av hela den svenska exporten. Den av handelskommissionen handhavda licensgivningen i fråga om exporten fullföljdes efter i stort sett samma grundsatser som tillämpats sedan april månad, då licenssystemet omlades med starkare inriktning än förut på tillvaratagande av inhemska försörjningsintressen. En viss skärpning i den praktiska tillämpningen av licenssystemet skedde

140 därigenom att handelskommissionen enligt meddelande den 11 juli 1940 icke vidare medgav förlängning av exportlicenser, utfärdade under år 1939. Förlängning av under år 1940 utfärdade licenser gjordes beroende på prövning från fall till fall. Såsom villkor för förlängning av giltighetstiden stadgades, att ansökan härom skulle ha inkommit till kommissionen före utgången av licensens giltighetstid eller, om detta icke kunde ske, senast fjorton dagar därefter. Enligt meddelande den 9 november fann sig handelskommissionen föranlåten att i regel begränsa därefter beviljade licensers giltighetstid till årets utgång. Importreglering. Sedan längre tid hade flertalet jordbruksprodukter ävensom kraftfoder såsom ett led i den tillämpade stödpolitiken på jordbruksområdet underkastats importreglering på sådant sätt, att rätten till import gjorts beroende av tillstånd av statlig myndighet (från den 1 december 1939 livsmedelskommissionen). De varor som det här gällde voro: mjölk och mjölkprodukter, levande nötkreatur, får och svin, kött av nötkreatur, får och häst, fläsk, kött- och fläskkonserver, ägg, vete och råg och därav beredda produkter (mjöl, gryn, bröd m. m.), havre, majs och vissa andra fodermedel samt havregryn och havremjöl. I de fall då ifrågavarande importreglering var till tiden begränsad, vilket gällde beträffande mjölk och mejeriprodukter, slaktdjur, kött och fläsk e t c , ägg samt havregryn och havremjöl, utlöpte regleringstiden den 30 juni 1940 men blev genom särskilda författningar förlängd t. o. m. den 30 juni 1941. I fråga om socker, som jämväl lagts under importreglering, hade tiden härför utsträckts till utgången av juli 1941. Beträffande olika slag av konstgödsel hade liknande importreglering införts genom kungörelse den 5 april 1940. Med anledning av vidtagna prisreglerande åtgärder föreskrevs genom kungörelse den 1 augusti 1940 (nr 755) importreglering även för matärter att gälla tills vidare. Importen av ifrågavarande varor har i samtliga fall förbehållits vederbörande centrala organisationer eller bolag. Kungörelsen den 21 mars 1940 (nr 161) angående importförbud å vissa varor, vilken tillkommit främst av valutapolitiska skäl (se del I sid. 328), upphävdes och ersattes av en i det stora hela därmed överensstämmande kungörelse den 20 september 1940 (nr 833). Även i detta fall var, liksom beträffande exportförbudskungörelsen nr 834/1940, den nya författningen närmast föranledd av vidtagna ändringar i tulltaxan och statistiska varuförteckningen. De utökningar av importförbuden, som samtidigt på några punkter skedde, voro jämförelsevis obetydliga. Även vissa smärre undantag gjordes från förut gällande förbud. En mera väsentlig utökning av importförbudslistan skedde genom kungörelse den 30 december 1940 (nr 1061), då förbud meddelades mot import utan handelskommissionens medgivande av vin och spritdrycker ävensom

141 sprit och absolut alkohol. Syftet med detta förbud var dels valutapolitiskt, dels önskan att bringa vin- och spritimporten helt under statlig kontroll. Ännu ett importförbud är att i detta sammanhang omnämna, nämligen å levande räv och mink (kungörelse den 4 oktober 1940, nr 859). Detta förbud var närmast föranlett av önskan att förhindra införsel av ur avelssynpunkt mindre lämpliga djur. Beträffande förlängning av meddelade licensers giltighetstid m. m. tilllämpade handelskommissionen samma grunder för import- som för exportlicenser. Diverse frågor rörande utrikeshandelns reglering. Till följd av spärrandet av de svenska handelsförbindelserna västerut har under senare halvåret 1940 behov av tillstånd i fråga om u t f ä s t e l s e r , s o m a v s e s i k r i g s h a n d e l s l a g e n , icke förelegat i samma grad som förut. Dock har tillämpning av lagen fortfarande i viss utsträckning påkallats. För vissa varor, som från Schweiz införas till Sverige, har krävts utfästelse om inhemsk konsumtion för erhållande av schweiziskt exporttillstånd. För att i detta fall förenkla proceduren med hänsyn till utfästelsernas legalisering har Kungl. Maj:t genom kungörelse den 1 augusti 1940 (nr 738) lämnat generellt tillstånd till utfästelser, avgivna av svenska importörer av varor från Schweiz, för så vitt utfästelserna avfattats i enlighet med kungörelsen vidfogat formulär. Genom den omläggning av utrikeshandeln, som krigsförhållandena medfört, har ett direkt varuutbyte i en eller annan form mer och mer blivit en förutsättning för exportens eller importens fullföljande. Med hänsyn härtill har det ansetts vara av betydelse, att ett organ funnes, vilket kunde medverka till åvägabringande vid behov av ett k o m p e n s e r a n d e v a r u u t b y t e särskilt med länder, beträffande vilka varuutbytesavtal icke träffats. För ändamålet bildades i juli 1940 på initiativ av några av de största svenska industriföretagen under samverkan med Sveriges allmänna exportförening och andra större näringssammanslutningar ett bolag, benämnt Sveriges utrikeshandels kompensations aktiebolag (SUKAB). Bolagets syfte angavs vara att verka för en samordning av export och import för att främja svensk export på marknader, där avsättnings- och betalningsförhållandena nödvändiggjorde kompensationsaffärer eller direkt varuutbyte i en eller annan form. Ordförande i bolaget blev Exportföreningens direktör. För varje land, som bleve föremål för bolagets verksamhet, skulle ett förtroenderåd utses. De transportsvårigheter, som den i april 1940 inträffade avspärrningen medförde för såväl den svenska exporten som importen, föranledde att inom handelskommissionen upprättades en särskild byrå med uppgift att lämna exportörer och importörer uppgifter om de olika t r a n s p o r t m ö j l i g h e t e r ,

142 som kunde ifrågakomma, särskilt i vad anginge den transoceana trafiken. Byrån har även haft i uppdrag att sammanställa laster för de skeppslägenheter som sedermera förekommit i fråga om nämnda varuutbyte samt att handlägga vissa därmed sammanhängande problem. Vid handläggningen av ärenden rörande sammansättning av laster för import från transoceana länder eller export till samma länder har byråns arbete särskilt varit inriktat på att i fråga om importen erhålla för landets försörjning oundgängligen nödvändiga varor, medan man beträffande exporten strävat efter att giva företräde åt högvärdigt gods framför skrymmande och lågvärdigt dylikt. Handelsavtal. En synnerligen livlig verksamhet har under senare halvåret 1940 pågått för att genom överenskommelser med skilda länder utbygga Sveriges handelsförbindelser inom det inskränkta rum, som efter april-avspärrningen stått till förfogande. I föregående redogörelse ha lämnats uppgifter om de arrangemang rörande handelsutbytet med Tyskland fram till årets slut, som träffades genom tilläggsavtal av den 12 juni och den 10 juli 1940 (se del I sid. 332). Med Norge avslöts ett varuutbytesavtal den 5 juli, följt av en särskild betalningsöverenskommelse. Genom nämnda avtal bestämdes, att varuutbytet mellan de två länderna under andra halvåret skulle äga rum i anslutning till uppgjorda varulistor, vilka beträffande den svenska införseln från Norge slutade på ett belopp av 29 milj. och beträffande den svenska utförseln till Norge på ett belopp av 25 milj. norska kronor. Bland importvarorna märkas fisk, kalksalpeter, kalkkväve, svavelkis, molybdenmalm, zink och elektrodmassa. Som viktigaste svenska exportvaror angåvos järn och stål samt maskiner och maskindelar. Betalningen skulle äga rum på clearingbas. I avseende å betalnings- och varuutbytet med Danmark märkas två den 23 juli dagtecknade avtal, nämligen betalningsöverenskommelse med Danmark och protokoll angående det svensk-danska varuutbytet under andra halvåret 1940. Under det att genom den förstnämnda överenskommelsen föreskrevs, att betalningar i samband med varuutbytet skulle äga rum via clearing, fastställdes i varuutbytesprotokollet omfattningen av handeln mellan de båda länderna. Importen från Danmark, vilken värdemässigt fixerades till cirka 20 milj. svenska kronor, skulle bland annat avse vissa livsmedel, maskiner och apparater, järnskrot och hudar. I fråga om exporten, för vilken totalsumman slutade på i runt tal 35 milj. danska kronor, utgjorde de största posterna trävaror, pappermassa, papper och papp (inklusive träfiberplattor), järn och stål samt maskiner och verktyg. Den 30 november träffades ett tilläggsavtal till varuutbytesprotokollet. Detta avtal förutsåg en ökning med omkring 9 milj. danska kronor av den svenska exporten till Danmark, varav omkring 4*6 milj. kronor för trävaror och omkring 3 milj. kronor för järn och stål samt arbeten därav. På den danska exportsidan märktes kontingen-

143 ter för svin med 1*5 milj. och för maskiner med omkring 2 milj. danska kronor. Mellan Sverige och Ungern slöts den 31 juli för tiden fram till årsskiftet en handels- och betalningsöverenskommelse, enligt vilken man å ungersk sida förband sig att medgiva importlicenser för svenska varor samt ställa erforderliga valutor till förfogande för deras betalning inom ramen för vissa fastställda kontingenter till ett sammanlagt värde av 8-6 milj. kronor; huvudposterna utgjordes av järnmalm, järn och stål, kullager, separatorer, cellulosa och trämassa. Samtidigt utfäste man sig å svensk sida att lämna importlicenser för vissa den svenska importregleringen underkastade varuslag, däribland främst torkade grönsaker, pälsverk och arbeten därav samt radioapparater. Betalningar härrörande ur varuutbytet mellan Ungern och Sverige skulle liksom tidigare fullgöras i fria valutor. Efter den tyska ockupationen av Nederländerna och Belgien i maj 1940 hade handelsomsättningen mellan Sverige och dessa länder inskränkts till ett minimum. För att möjliggöra ett återupptagande i viss utsträckning av varuutbytet med Nederländerna avslöts efter förhandlingar mellan svenska och tyska regeringskommissionerna i mitten av augusti ett provisoriskt avtal i syfte att möjliggöra en reglering via den svensk-tyska clearingen av betalningsförpliktelser härrörande ur varuutbytet mellan Sverige och Nederländerna. Den ingångna provisoriska anordningen innebar i huvudsak, att betalningsförpliktelser härrörande ur nya varuutbytesaffärer mellan de två länderna kunde efter prövning i varje enskilt fall och inom ramen för ett visst begränsat belopp fullgöras över den svensk-tyska clearingen. Mera definitivt ordnades handelsrelationerna mellan Sverige och Nederländerna för årets fyra sista månader genom en överenskommelse av den 19 september 1940 rörande betalnings- och varuutbytet. Denna överenskommelse förutsåg en export av svenska varor till Nederländerna till ett värde av cirka 17 milj. kronor samt en import till Sverige av nederländska varor till samma belopp. De svenska exportkontingenterna omfattade i första hand trävaror (cirka 8 milj. kronor) samt pappersmassa, papper, verkstadsindustriprodukter m. m. Av importvärdet beräknades ungefär hälften komma att falla på blomsterlökar, maskiner, instrument m. m. samt radioapparater. Samtidigt träffades överenskommelse rörande reglering av gamla varufordringar i respektive land. Med avseende på varuutbytet med Belgien träffades den 19 september ävenledes ett avtal, som i stort sett följde samma linjer som det svensk-nederländska. Exportvärdet för svenska varor begränsades till omkring 5 milj. kronor, av vilket belopp mer än hälften för trävaror. Med Finland skedde genom avtal den 31 augusti uppgörelse angående varuutbyte och betalningsförhållanden för en tid av sex månader, räknat från den 1 september. I avtalet förutsattes, att den svenska exporten under avtals-

144 tiden skulle uppgå till 50 milj. kronor, varav omkring 30 milj. kronor beräknades falla på järn- och stålprodukter, omkring 13 milj. kronor på järnmanufaktur, maskinindustriprodukter, elektroteknisk materiel och vissa metallfabrikat samt återstoden på andra varor. Beträffande betalningen för till Finland utförda varor fastställdes som regel, att minst en fjärdedel skulle erläggas å förfallodagen, medan återstoden skulle betalas inom två år därefter. I syfte att lämna Finland bistånd i återuppbyggnadsarbetet lämnades i samband med överenskommelsen utfästelse om en särskild kredit på 25 milj. kronor. I samma syfte träffades anordningar för att underlätta exporten till Finland genom beviljande av svenska exportkreditgarantier. Den svenska exporten beräknades nämligen endast delvis komma att kunna betalas kontant, varför kreditgivning sålunda i icke oväsentlig utsträckning var nödvändig. För att följa utvecklingen av handeln mellan Sverige och Finland samt att vidtaga erforderliga åtgärder för reglering av därmed sammanhängande angelägenheter skulle tillsättas en svensk och en finsk regeringskommission. De avtalsförhandlingar med Sovjetunionen, som igångsattes redan i maj, ledde till avslutande den 7 september av överenskommelse rörande varuutbyte och betalningar de två länderna emellan med giltighet för fem år. Samtliga betalningar i vardera riktningen i enlighet med överenskommelsen skulle balansera mot varandra och verkställas genom clearing. Varuutbytet skulle äga rum inom ramen för kontingenter, vilka fastställdes för särskilda tolvmånadersperioder fr. o. m. den 7 september 1940. För första perioden bestämdes kontingenter om 75 milj. kronor. Med inräknande jämväl av leveranser enligt nedan nämnda kreditavtal förutsattes emellertid Sveriges export under avtalets första giltighetsår komma att uppgå till över 100 milj. kronor. Härmed kan jämföras, att under år 1938 den svenska exporten till Sovjetunionen uppgick till endast 17-6 och importen från detta land till endast 11*6 milj. kronor. Den genom avtalet stipulerade svenska exporten till Sovjetunionen avsågs skola omfatta diverse järnvägsmateriel, verktygsmaskiner, kvalitetsstål, kullager, elektriska maskiner och annan utrustning. I utbyte häremot skulle Sverige erhålla oljeprodukter, spannmål, foderkakor, salt, manganmalm, apatit, magnesit m. m. Samtidigt med handelsavtalet avslöts ett kreditavtal, enligt vilket Sverige lämnade Sovjetunionen en kredit på 100 milj. kronor, löpande på fem år med 4V2 procents ränta. Denna kredit skulle Sovjetunionen utnyttja under två år för betalning i Sverige av ytterligare beställningar på maskiner m. m. Handelsavtalet innehöll även bestämmelser om transitering av varor genom det andra landet till och från tredje land över vissa angivna gränsstationer. Med ytterligare ett land avslöt Sverige under år 1940 varuutbytesavtal,

145 nämligen med Italien. Detta avtal, vilket skulle gälla för år 1941 med automatisk förlängning, om uppsägning icke ägde rum, undertecknades den 23 december 1940. Sammanlagda varuutbytet mellan de båda länderna beräknades för det kommande året skola röra sig omkring 130 milj. kronor, en rätt väsentlig värdehöjning i jämförelse med förutvarande handelsomsättning. Ökad svensk export har genom detta avtal beräknats komma till stånd framför allt beträffande cellulosa (företrädesvis silkemassa) samt vissa maskinindustriprodukter m. m. På importsidan upptog avtalet bl. a. kontingenter för sydfrukter, ris, vissa textilråvaror samt halv- och helfabrikat på textilområdet. Betalningsförhållandena skulle som förut regleras på clearingbas. Genom särskilt avtal överenskoms om tillsättande av en ständig svensk-italiensk kommission med uppgift att vid behov vidtaga åtgärder för att reglera handelsutbytet ävensom kommunikationerna mellan de båda länderna. Mot slutet av år 1940 upptogos förhandlingar med flera länder rörande det fortsatta varuutbytet under år 1941. Nya avtal slötos sålunda med Tyskland och Norge den 14 december samt med Danmark den 20 december. Förhandlingar angående varuutbytet med Nederländerna och Belgien under år 1941 voro vid årsskiftet ännu ej avslutade. I det nya avtalet med Tyskland rörande det ömsesidiga varuutbytet under år 1941 fastställdes i första hand kontingenter för vissa viktigare importoch exportvaror. Beträffande importen från Tyskland tillförsäkrades Sverige samma importkvantiteter av kol och koks som för 1940, nämligen 4 milj. ton stenkol samt 1*7 milj. ton koks, vartill kommo restleveranser från föregående år om cirka 0-9 milj. ton kol och koks. Vidare utlovades 300 000 ton valsverksprodukter och 60 000 ton kokstackjärn, vartill kommo restleveranser från 1940 om c:a 50 000 ton valsverksprodukter och 25 000 ton tackjärn. Utfästelser lämnades vidare för leveranser av kemikalier intill en kvantitet om sammanlagt cirka 400 000 ton. Av textilvaror gjordes från tysk sida leveransutfästelse för en betydande kvantitet cellull, varjämte även kontingenter fastställdes för cellullgarner, sytråd och konstsilke. I fråga om den svenska exporten till Tyskland förklarades från svensk sida, att exportlicenser komme att lämnas i den utsträckning, som hänsyn till den svenska folkförsörjningen medgåve. Beträffande bl. a. bly- och zinkmalm, träkolstackjärn, järn- och stålvaror, ferrolegeringar e t c fastställdes särskilda kontingenter. Järnmalmsexporten beräknades komma att upprätthållas på ungefär normal nivå. För införsel av vissa viktigare svenska stapelvaror lämnades särskilda tyska valutakontingenter. Sålunda fastställdes kontingenter för trävaror till 50 milj. RM samt för pappersmassa, papp och papper till 45 milj. RM. Beträffande prisbindningar på vissa viktigare varuslag, som upptagits i de svensk-tyska avtalen, träffades i decemberavtalet särskilda bestämmelser, 10—119414

146 åsyftande en stabilisering av priserna å kol och koks, handelsjärn och vissa tunga kemikalier å ena sidan samt svensk järnmalm å den andra. Betalningsförhållandet till Tyskland reglerades genom ett mellan svenska och tyska regeringarna den 14 december 1940 ingånget clearingavtal, vilket trätt i kraft den 1 januari 1941. Den totala omsättningen i den svensk-tyska clearingen under 1940 uppgick till sammanlagt 1 368*1 milj. kronor, varav inbetalningarna belöpte sig till 732*2 milj. kronor samt utbetalningarna till 635*9 milj. kronor. Av det sålunda uppkomna clearingöverskottet å 96*:i milj. kronor disponerades 38 milj. kronor till amorterings- och räntebetalningar å vissa tyska lån samt andra finansiella tyska betalningar till Sverige, medan återstoden avsattes för den tyska riksbankens fria konto. Avtalet med Norge gällde blott varuutbytet under januari och februari 1941. Det beräknades för denna period omfatta c:a 25 milj. kronor. Genom det nya avtalet med Danmark bestämdes för första halvåret 1941 värdet av Sveriges import från nämnda land till ungefär 24*3 milj. svenska kronor. Häremot svarade ett beräknat värde av den svenska exporten till Danmark på c:a 40 milj. danska kronor. Den genom detta avtal stipulerade exporten till Danmark närmade sig den normala utförseln till detta land och uppgick till ungefär samma värde som utförseln under sista halvåret 1940. Beträffande de ingångna avtalen rörande betalningsförhållandena samt i anledning därav utfärdade författningar se sid. 195. Importföreningar. Allt eftersom importen till landet försvårats och som följd härav måst bringas under allt starkare statligt inflytande har behov framträtt för vederbörande krisorgan att vinna organiserad samverkan från näringslivet självt vid handläggningen av frågor såväl rörande själva importens handhavande som rörande de importerade varornas fördelning och i viss mån även vid utövande av erforderlig kontroll i prishänseende. Början till bildandet av importföreningar i angivna syfte gjordes redan under krigets första skede, men i större omfattning ha sådana organisationer tillkommit först efter det avspärrningen västerut inträffat. Betydelsen av deras verksamhet har tilltagit i samma mån som utnyttjandet av de ännu tillgängliga starkt begränsade importmöjligheterna påkallat en skärpning av kontrollen, i sista hand genom formlig importreglering. Vid början av år 1941 hade under medverkan av industri-, livsmedels- eller bränslekommissionen eller dessa kommissioners föregångare bildats ett stort antal importföreningar, vilka representerade så gott som samtliga slag av importvaror av större betydelse för folkförsörjningen och de militära behoven. Vissa av dessa föreningar ha tillkommit genom ombildning av redan existerande branschsammanslutningar. Till föreningarna har i regel anslutits det stora flertalet av de handels- och industriföretag, som före kriget normalt handhade införseln av ifrågakommande varor.

147 I bilaga 3 lämnas en sammanställning av förefintliga importföreningar med angivande av de huvudsakliga varuslag, som deras verksamhet avsett. I importföreningarnas stadgar har mestadels angivits, att vederbörande förening skall under övervakning och kontroll antingen av industrikommissionen eller, om varorna i fråga tillhöra livsmedelskommissionens eller bränslekommissionens verksamhetsområden, av något utav dessa krisorgan, dels tillhandahålla statliga myndigheter upplysningar rörande varuanskaffningen och distributionen samt därmed sammanhängande förhållanden, dels mellan föreningens medlemmar och utanför föreningen stående svenska köpmän fördela till landet införda, inom landet anskaffade eller av myndighet till fördelning anvisade varukvantiteter, dels i förekommande fall själv verkställa import och försäljning av varor, dels ock i övrigt handha sådana uppgifter med avseende å varuanskaffningen och distributionen, som må komma att anförtros föreningen. Medlemmar i importföreningarna äro dels förut existerande eller nybildade branschsammanslutningar, dels enskilda företag. För att sätta föreningarna i stånd att säkrare överblicka importmöjligheter och fördelningsfrågor har man i allmänhet sökt ordna så, att en vara hänförts under endast en förening. E n branschsammanslutning eller ett företag har därför i vissa fall kommit att tillhöra två eller undantagsvis flera importföreningar. Vid föreningarnas bildande har det varit angeläget att tillse, att berättigade näringsintressen kunnat opartiskt tillgodoses inom ramen för föreningarnas verksamhet. Den regeln har i stort sett upprätthållits, att föreningarna skola stå öppna för samtliga företag inom vederbörande bransch antingen direkt eller genom en branschsammanslutning. I de fall då föreningar bildats på grundval av existerande sammanslutningar, vilka varit mer eller mindre slutna, ha de genom ombildningen till halvofficiella organ öppnats även för utomstående. I allmänhet förutsattes som villkor för ett företags medlemskap, att detta före kriget normalt handhaft import eller bedrivit verksamhet inom ifrågakommande bransch. Beträffande flertalet föreningar kan frågan om medlemskap hänskjutas till vederbörande statskommission för avgörande efter föreningens hörande. Föreningarnas förvaltningskostnader ha i regel finansierats dels med insatser av engångsnatur, dels med årsavgifter. I en del fall ha årsavgifterna ersatts med uttaxering eller en s. k. förmedlingsavgift, som satts i förhållande till värdet av tilldelad vara. I vederbörande förenings styrelse äger den kommission, under vilken föreningen hör, i regel rätt att tillsätta ordförande och vice ordförande. I flera föreningar, som äro medlemmar av de större korporativa importsammanslutningarna, till vilka de överlämnat vissa väsentliga uppgifter, har dock icke ansetts nödvändigt att utse en kommissionsrepresentant i styrelsen. I vissa fall har de statliga krisorganens övervakning och kontroll tagit sig

148 andra former, såsom att samarbetet mellan kommissionen och föreningen reglerats genom särskilt avtal. Föreningarnas halvofficiella ställning har ytterligare linderstrukits genom att deras stadgar godkänts av den kommission, under vars ledning de utöva sin verksamhet. Representanter för kommissionerna äga i allmänhet rätt att närvara vid styrelse- och föreningssammanträden och kunna där yttra sig. Vid det fortlöpande samarbetet mellan föreningarna och de statliga kristidsmyndigheterna i samband med inköp och fördelning av varor ha även handelskommissionen och priskontrollnämnden medverkat, bland annat genom att under förmedling av vederbörande försörjningskommission infordra yttranden från föreningarna med avseende å licensgivningen och prissättningen. Av särskild betydelse har härvid den kontroll varit, som handelskommissionen utövat i samband med ansökningar om s. k. transporttillstånd för import av varor över Petsamo och Göteborg. I regel ha ärenden av detta slag icke avgjorts utan att yttrande infordrats från vederbörande importförening. Importsvårigheter av olika slag, i främsta rummet nödvändigheten att med beaktande av såväl samhällets som den enskilde importörens intressen utnyttja de starkt begränsade importmöjligheterna västerifrån, ha föranlett vissa föreningar att själva övertaga importen. I allmänhet har deras handläggning av importärendena dock inskränkt sig till att för medlemmarnas räkning ombesörja vissa med importen förenade göromål, såsom anskaffande av transporttillstånd, navicert, delgivande av avlastningsorder m. m. I en del fall ha inköpen ombesörjts för branschsammanslutningarnas och enskilda företags räkning av den importförening, i vilken de äro medlemmar. Såsom exempel må nämnas, att Svenska fettindustriernas råvaru- och importförening handhaft importen för sina medlemmar, Tvättmedels-, tvåloch stearinindustriens råvaruförening och Margarinindustriens råvaruförening, vilka endast befattat sig med fördelnings- och liknande uppgifter. En särställning har Svenska valsjärns- och rörimportörers förening intagit i så måtto att den under industrikommissionens och priskontrollnämndens överinseende och kontroll tjänstgjort som verkställare av svensk-tyska handelsavtalets bestämmelser beträffande till föreningen hänförliga varor genom att själv eller genom anslutna föreningar handha import, prisövervakning, statistik m. m. En särskilt betydelsefull uppgift har vidare tillkommit Foderintressentföreningen, vilken genom avtal med statens jordbruksnämnd (sedermera livsmedelskommissionen) erhållit ensamrätt att importera fodermedel samt att inköpa och försälja under beslag liggande dylika varor. Här må även erinras om det av statens kolnämnd med Svenska kolimportörers förening 1939 träffade avtal, enligt vilket föreningens medlemmar vid försäljning av stenkol, koks och kolbriketter haft att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter — även med avseende å försäljningspriser — som fastställts av staten, medan staten å sin sida förbundit sig att ersätta

149 varje föreningsmedlem den förlust som kunnat tillskyndas honom vid försäljning på av staten föreskrivna villkor. (Se beträffande sistnämnda föreningar del I sid. 271, 75 och 95.) Med avseende å föreningarnas fördelningsuppgifter må särskilt framhållas betydelsen av att de i överensstämmelse med sin karaktär av halvofficiella organ vid avgivande av förslag till varufördelning och licensgivning för import principiellt i dessa innefattat samtliga för tilldelning kvalificerade branschsammanslutningar och företag, oavsett om de varit medlemmar i resp. föreningar. Flera föreningar ha också i sina stadgar uttryckligen fastställt, att utomstående föreningar och företag skola erhålla samma rätt till inköp och kvoter vid fördelning av varor som föreningens medlemmar, därest de ställa sig till efterrättelse av föreningen för tilldelning fastställda villkor.

*

10. Sjöfarten. Sjötrafikens omfattning. Genom Skagerackmineringen i april delades Sveriges handelsflotta i två hälfter, varav den ena stannade utanför, den andra innanför minspärren. De utanför denna spärr befintliga fartygen sattes småningom alltmera fullständigt in i fraktfart mellan utländska hamnar såväl inom som utom den s. k. krigszonen. De fingo sålunda under senare halvåret 1940 i allmänhet god sysselsättning men förblevo utan betydelse för landets varuförsörjning. Det innanför spärren kvarblivna tonnaget måste begränsa sin verksamhet till östersjöområdet och de skandinaviska grannländerna samt resor till och från tyska, senare även holländska och belgiska nordsjöhamnar. Under första månaderna efter avstängningen förblev sjöfarten på de svenska hamnarna på en förhållandevis mycket låg nivå, men den ökades sedermera i omfattning till följd av det vidgade handelsutbytet med Tyskland, varom överenskommelse träffats genom handelsavtalen med detta land. Dock nådde den icke upp till mer än 50 å 60 procent av trafiken under motsvarande tid år 1939, såsom framgår av följande tablå, vilken anger det i utrikestrafik ankommande och avgående tonnaget i 1 000 nettoton. Ankommande fartyg 1939 1940

Avgående fartyg 1939 1940

Januari—juni

5 123

5 264

Juli Augusti September Oktober November December

2 705 2 627 1 807 2 139 2 267 1 832

1 395 1306 1 191 1226 1 151 1 057

2 780 2 680 1 816 2 195 2 122 1 693

1461 1395 1217 1 229 1 161 1 099

ti

Det svenska tonnagets andel i fraktfarten hade under våren nedgått till den grad, att det under maj och juni endast representerade omkring 20 procent av de ankommande och avgående fartygens tontal, medan de tyska fartygen dominerade med omkring 70 procent. Utnyttjandet var alltså för det svenska tonnagets vidkommande dåligt och en mängd fartyg måste uppläggas. Detta var framför allt fallet med det motordrivna tonnaget på grund av svårigheterna att anskaffa brännolja. Medan motortonnaget av

151 denna anledning förblev stillaliggande, fick ångtonnaget däremot småningom ökad sysselsättning, i samma mån som tyska fartyg ej i lika hög grad som förut blevo i tillfälle att deltaga i sjöfarten på Sverige. Under årets sista månader representerade svenskt och tyskt tonnage härutinnan vardera omkring 40 procent. Resten utgjordes mestadels av danskt och finskt tonnage. Den trafik, som det huvudsakligen rört sig om, har avsett skeppningar av malm, trävaror, cellulosa och papper från Sverige samt skeppningar i motsatt riktning av kol och koks från de tyska östersjö- och nordsjöhamnarna ävensom från Rotterdam. Den omständigheten, att den svenska sjöfarten i jämförelse med den tyska betungats med avsevärt drygare kostnader för försäkringar och krigslönetillägg m. m. och därför måst räkna med högre fraktsatser, har givetvis varit en huvudanledning till att det tyska tonnaget föredragits, så länge dylikt funnits att tillgå. En händelse, som medförde ett i synnerhet för kokstransporterna på Sverige oförmånligt uppehåll, inträffade i mitten av december, då ett malmfartyg efter kollision sjönk i Kielkanalen och under återstoden av månaden samt in på nyåret förhindrade trafiken därstädes. I enstaka fall har det blivit möjligt för svenska fartyg att västerifrån genom minspärrarna taga sig fram till vårt land. Det skedde första gången beträffande tankfartyget Sveadrott, som i september under konvoj av svenska örlogsfartyg, tack vare tillmötesgående från såväl tyska som engelska myndigheter, anlände till Göteborg med full last av olja för marinens räkning. Ett tankfartyg, Gastor, anlände under konvoj av jagare, som av Sverige inköpts i Italien, på dessas hitresa. I slutet av december anlände efter medgivande av tyska och engelska myndigheter ytterligare ett fartyg, Gullmaren, från Amerika till Göteborg med last av livsmedel och styckegods. Beträffande trafiken över Petsamo, vilken huvudsakligen upprätthållits med finskt tonnage, lämnas vissa upplysningar nedan. Fartygsbeståndet. Med hänsyn till den särskilt under nuvarande tid stora skillnaden i tiden mellan de faktiskt inträffade förändringarna i handelsflottan (särskilt krigsförlisningar) och de till fartygsregistret gjorda anmälningarna härom har man inom kommerskollegii sjöfartsstatistiska avdelning utarbetat nominella och statistiska redogörelser för nämnda förändringar, varvid dessa såvitt möjligt hänförts till den tid, då de faktiskt inträffat. Av kommerskollegii nu berörda redogörelser angående svenska handelsflottan och dess förändringar framgår, att under år 1940 genom nybyggnad och förvärv från utlandet tillkommit 58 fartyg om 84 099 bruttoton men genom krigsåtgärder, annat förolyckande, slopande eller övergång i utländsk ägo avgått 94 fartyg om 179 291 bruttoton. Fartygsbeståndet minskades alltså med 36 fartyg om 95 192 bruttolön. Totala handelstonnaget vid 1940 års utgång omfattade

152 2 206 registrerade fartyg om 1 524 887 bruttoton (motsvarande 1 050 778 nettoton) fördelade på följande sätt: Antal

Bruttoton

789 494 916 7

713 675 724 000 84 514 2 698

Summa 2 206

1 524 887

Ångfartyg Motorfartyg Segelfartyg: med hjälpmaskin andra

Fartygsförsäljningar till utlandet — vilka jämlikt lagen den 22 juni 1939 (nr 299) icke fått ske utan särskilt tillstånd, som tidigare meddelats av sjöfartsnämnden men fr. o. m. den 15 augusti av trafikkommissionen — ha förekommit blott i ringa omfattning. Sammanlagt försåldes under hela året 32 fartyg om 7 752 bruttoton, därav under senare halvåret 18 st. om 3 751 bruttoton. Merendels var det här fråga om smärre, omoderna fartyg, därav ett flertal fiskefartyg. Förlusterna på grund av förolyckande genom krigsåtgärder uppgingo för hela året enligt av kommerskollegium sammanställda uppgifter till 59 fartyg om 154 310 bruttoton. De härvid omkomnas «antal var 446. (Härtill komma 5 man, som dödats genom krigsåtgärd utan samband med fartygsförlust.) Sedan krigets början hade på sådant sätt förolyckats 80 fartyg om 193 000 brutto ton, varvid 522 personer omkommit. Månadsvis gestaltade sig motsvarande tal under senare halvåret 1940 sålunda: Månad Juli Augusti September Oktober November December Summa

.Alfal fartyg 2 8 1 5 3 5

Bruttoton 3 635 19 474 3 060 16 437 9 270 12167

^tal omkomna 3 49 9 4 24 107

64 043

196 Dessutom förlorades under år 1940 7 fiskefartyg om 313 bruttoton med 34 omkomna eller saknade, därav under senare halvåret 3 fartyg med 16 omkomna. Fraktfartsrcgleringen. Licenssystemet för den utrikes fraktfarten, vilket intill den 15 augusti 1940 handhafts av sjöfartsnämnden och därefter av trafikkommissionen, tillämpades under senare halvåret 1940 efter ungefär samma grunder som förut, alltsedan sjöfarten västerut avskars. Nedanstående tablå anger antalet under tiden juli—december 1940 meddelade fraktfartslicenser för särskilda resor i utrikes trafik samt fartygens sammanlagda tontal per månad.

153 Hemgående

Utgående Antal resor

Bruttoton

Antal resor

Bruttoton

185 285 273 329 271 148

248 149 392 330 405 075 475 138 390 258 233 109

255 275 284 369 326 169

323 149 331 321 384 347 448 812 404 166 215 879

1 491

2 144 059

1 678

2 107 674

Juli Augusti September Oktober November December Summa

De under det ifrågavarande halvåret för den utrikes fraktfarten meddelade licensernas fördelning på olika trader och godsslag framgår av följande sammanställning: Hemgående

Utgående övrigt gods

Summa

Övrigt gods

Trä

207 378 221 26

387 95 7 1 16

137 7 1

—

884 482 76 52

—

1 494

184 Antal Tyska östersjöhamnar Tyska nordsjöhamnar Tysk hamn, ej närmare angiven Rotterdam (Amsterdam) Annan östersjöhamn

Kol och koks

Malm

resor 116 10 6

Genom de merendels för tidsbefraktning lämnade fraktfartslicenserna beIradande de utanför Skagerack-spärren varande fartygen har man velat uppnå, att det ifrågavarande tonnaget, så snart sjöfarten på Sverige kan återupptagas, utan tidsutdrägt skall kunna i önskvärd omfattning disponeras för svensk räkning. Vad åter angår licenssystemet för östersjö- och nordsjötonnaget har det framför allt haft den betydelsen, att kontroll därigenom kunnat utövas över frakterna för särskilt det med kol och koks befraktade tonnaget. Kol- och koksfrakterna ha sålunda kunnat regleras genom av sjöfartsnämnden, senare av trafikkommissionen föreskrivna maximifrakter. Vid halvårsskiftet tillämpades av sjöfartsnämnden i cirkulär den 20 juni 1940 fastställda fraktsatser. Dessa kompletterades och höjdes i vissa avseenden genom cirkulär den 17 augusti och den 9 oktober. Särskilda bestämmelser meddelades den 10 oktober och den 6 december beträffande kol- och koksfrakter från Rotterdam och Amsterdam. Vad utfrakterna beträffar ha dessa i fråga om malm och trävaror reglerats genom avtal mellan den svenska Sjöfartskommittén 1939 och det tyska officiella organet Fachgruppe Reeder. Sådan reglering h a r däremot ej skett beträffande frakterna för massa och papper.

154 Hemfrakterna för kol och koks vid transport med svenska fartyg från tysk östersjöhamn kunde vid årsskiftet 1940/41, så som de av trafikkommissionen bestämts, anses ligga ungefär 150 procent högre än vid tiden närmast före krigsutbrottet, frakterna från nordsjöhamn ungefär 280 procent högre. Utfrakterna av exempelvis sågade trävaror från svensk östersjöhamn till tysk östersjöhamn lågo omkring 120 procent och till tysk nordsjöhamn omkring 150 procent högre. I licenseringen av den inrikes fraktfarten har någon principiell ändring icke skett i förhållande till den tidigare tillämpade ordningen. Liksom förut ha licenserna här i allmänhet givits generellt för vissa tidsperioder, när det gällt reguljär kustlinjefart eller skärgårdstrafik. På grund av att den inrikes sjöfarten icke varit i samma grad som utrikes!"arten besvärad av krigsriskkostnader har fraktstegringen vid den förra varit betydligt måttfullare än vid den senare. Godsfrakterna ha sålunda för Gotlandslinjen och för viktigare kustlinjer stigit med 30 å 50 procent emot förkrigsläget, för skargårdslinjer genomsnittligt blott med 20 procent. Bränsleförsörjningen. Bestyret med tilldelningen till fartyg av flytande bränslen, vilket tidigare beträffande utrikesfarten handhafts av sjöfartsnämnden och beträffande inrikesfarten av transportkommissionen, övertogs den 15 augusti 1940 av trafikkommissionen. Tilldelningen har efter den 9 april givetvis endast kunnat avse fartyg, som gått i trafik innanför minspärren. Någon principiell skillnad h a r därvid i allmänhet ej gjorts beträffande tilldelningen vid utrikes och inrikes fart. Till rena motorfartyg medgavs ursprungligen för utrikes resa tilldelning av 70 procent av normala förbrukningen under resan. Redan tidigt på sommaren upphörde emellertid i stort sett brännoljetilldelningen till dylika fartyg och detta tonnage har sedan dess, i den mån det befunnit sig i hemfarvattnen, med vissa enstaka undantag hållits upplagt. Lyckligtvis har detta ur transportsynpunkt ej haft så mycket att betyda, enär den övervägande delen av åtminstone de större motordrivna fartygen hört till dem, som stannat utanför spärren. Vad motorseglare angår nedsattes tilldelningen successivt från 30 procent av normalförbrukningen i slutet av juni till 10 procent efter mitten av juli. Under hösten åtstramades tilldelningen ytterligare och upphörde helt efter den 20 december. Motorsegelflottan har emellertid i betydande utsträckning kunnat hållas i gång med tillhjälp av seglen. Ifrågavarande fartyg, vilka mest gå i kust- och skärgårdstrafik, äro i de flesta fall små men spela en ingalunda obetydlig roll inom den svenska sjöfarten. Sammanlagt funnos vid utgången av 1940, som framgår av sammanställningen å sid. 152; 916 registreringspliktiga eller eljest registrerade segelfartyg med hjälpmaskin med en dräktighet av sammanlagt nära 85 000 bruttoton.

155 I viss utsträckning har det visat sig möjligt att beträffande motordrivna fartyg ersätta olja som drivmedel med generatorgas (gengas). För att här underlätta övergången till gengasdrift ha möjligheter beretts till erhållande av lån eller statsbidrag för ändamålet. Sålunda har av urtima riksdagen i anledning av proposition nr 78 fattats beslut om inrättande av en s t a t e n s l å n e f o n d f ö r a n s k a f f a n d e a v g a s g e n e r a t o r e r f ö r v i s s a f a r t y g samt om överförande till denna fond av 1-5 milj. kronor från rederilånefonden. Avsikten har här varit att möjliggöra övergång till gengasdrift för smärre fartyg i inrikes trafik. Bestämmelser angående den nya lånefonden utfärdades av Kungl. Maj:t genom kungörelse den 20 december 1940 (nr 1018). Lån skulle kunna erhållas för anskaffande och montering av gasgeneratorer för motordrift å motorfartyg eller segelfartyg med hjälpmaskin, avsedda att nyttjas i handelssjöfart eller för resandes fortskaffande eller till ändamål som med handelssjöfarten ägde gemenskap. Lån finge beviljas till belopp motsvarande högst 80 procent av kostnaden för anskaffande av gasgenerator med tillbehör, för anordningarnas anbringande samt för erforderliga ändringsarbeten å fartyget eller motorn, däri inbegripna åtgärder till förekommande av explosions- eller förgiftningsolyckor. Låneverksamheten skulle handhas av kommerskollegium. Anspråken på säkerhet för erhållet lån finge bero på bedömande med hänsyn till omständigheterna. Lånen skulle löpa med 3 procent ränta samt återbetalas inom fyra år, varvid första året skulle vara amorteringsfritt. Innan beviljat lån till fullo lyftes, skulle generatorns installation å fartyget ha godkänts av fartygsinspektionen. Frågan om statligt stöd för åstadkommande av gengasinstallationer å fiskebåtar framfördes av lantbruksstyrelsen i en skrivelse i slutet av oktober 1940. Styrelsen framhöll, att problemet att driva fiskebåtar med gengas kunde anses i väsentlig mån ha vunnit sin lösning. För att fiskarena skulle bliva i tillfälle att övergå till gengasdrift vore emellertid bistånd från statens sida ofrånkomligt. Av Kungl. Maj:t i anledning av lantbruksstyrelsens hemställan framlagt förslag till urtima riksdagen om sådan hjälp i form av dels statsbidrag, dels lån (prop, nr 81) bifölls av riksdagen. Beslutet innebar, att bidrag skulle kunna lämnas för högst hälften av kostnaderna för inköp och inmontering av gengasaggregat i fiskebåtar samt lån för högst återstående hälft av samma kostnader. En särskild lånefond skulle inrättas, benämnd l å n e f o n d e n f ö r i n k ö p a v g a s g e n e r a t o r e r f ö r f i s k e b å t a r . Understödsverksamheten skulle handhas av lantbruksstyrelsen. För lämnandet av bidrag utan återbetalningsskyldighet anvisade riksdagen ett anslag av 1 150 000 kronor. Därifrån skulle kunna lämnas bidrag jämväl till inköp av tjärförvärmare vid användning av tjära som drivmedel för fiskemotorer. Till den nyssnämnda lånefonden anvisades likaledes ett anslag av 1 150 000 kronor.

156 Det brittiska navicertsystemet. Av synnerligen stor betydelse för den svenska utrikes sjöfarten har ända från krigets första skede det s. k. navicertsystemet varit, varför en kort redogörelse för dess innebörd här torde vara på sin plats. Navicertsystemet tillkom ursprungligen för att — såväl ur brittisk som ur den neutrale exportörens och importörens synpunkt — underlätta den brittiska kontrabandskontrollen, vilken principiellt grundar sig på de krigförandes rätt att förhindra kontraband att på neutrala fartyg eller via neutrala länder nå fienden. Systemet innebär i huvudsak, att den i brittiska kontrollhamnar verkställda direkta prövningen av skeppningar till neutrala hamnar i vissa fall ersattes med en förhandsprövning, innan varan avskeppas, sålunda en kontrabandskontroll vid källan. Den handling, som utgör bevis om att ett varuparti blivit godkänt vid dylik kontroll, kallas navicert — förkortning av »Naval certificate» — och utfärdas av brittisk myndighet i avskeppningslandet. Navicertsystemet infördes — delvis på amerikanskt initiativ — redan under världskriget 1914—1918. Det började under nuvarande krig tillämpas i begränsad utsträckning fr. o. m. december 1939 och har senare efter hand utbyggts: En väsentlig utvidgning av systemet skedde den 1 augusti 1940, från vilken dag det tillämpats generellt på all in- och utgående handel mellan neutrala länder, vilken kontrollerats av brittiska stridskrafter. Samtidigt förklarades från brittiskt håll, att alla laster eller fartyg, för vilka navicert icke utfärdats, komme att betraktas såsom misstänkta och vara underkastade beslag. Navicerts äro av två slag: varunavicert (»Cargo navicert») och fartygsnavicert (»Ship's navicert»). Cargo navicert sokes av avlastaren hos närmaste brittiska myndighet, konsulat eller beskickning, i avskeppningslandet. Realprövningen sker dock i handelskrigsministeriet i London. Denna prövning, liksom den direkta kontrabandskontrollen i kontrollhamn, avser främst en undersökning av riskerna för att ett varuparti i någon form kan komma den andra krigförande parten till godo; hänsyn tages sålunda till destinationsland, varuslag, kvantitet, mottagare och avlastare, transportväg etc. Om denna prövning resulterar i att skeppningen av ett visst parti ur nämnda synpunkt anses ofarlig, bemyndigas vederbörande konsulat eller beskickning att utfärda varunavicert för partiet i fråga. Varunavicert utfärdas endast vid skeppning från transoceana länder i ostlig riktning. När ett fartyg är färdiglastat och varunavicert finnes för varje särskilt parti ombord, må ett särskilt »omslagsnavicert», s. k. Ship's navicert, utfärdas. Detta innebär, att fartyget under sin färd till destinationsorten i händelse av uppbringning icke behöver intagas till brittisk kontrollhamn för undersökning, såvida icke särskilda skäl därtill senare skulle hava uppkommit. Ship's navicert utfärdades till en början blott för resor från transoceana

157 länder till Europa. Fr. o. m. den 1 augusti 1940 ha sådana även utställts för resor från Europa för bestyrkande av lastens neutrala ursprung. Det tyska lejdebrevssystemet. Av en viss vikt för öppnandet av svensk fraktfart utanför östersjöområdet har den överenskommelse varit, som den 18 september 1940 avslöts med Tyskland, enligt vilken svenska eller i Sverige befraktade utländska (neutrala) fartyg för resa till vissa utrikes hamnar på begäran kunna erhålla tyskt s. k. lejdebrev. Härmed har avsetts att giva sådana fartyg större säkerhet mot att bliva onödigtvis uppehållna av visitationer på öppna havet eller intagna för priskontroll till tysk hamn. Lejdebrev kunna enligt överenskommelsen erhållas för resor från svensk hamn, resp. från finsk eller sovjetrysk östersjöhamn till från tysk sida för sjöfart öppnade icke tyska hamnar väster om Kielkanalen, resp. väster om Skagerackspärren. Sin huvudsakliga betydelse har systemet fått för möjliggörande av resor till hamnar i Holland och Belgien samt på Norges och Danmarks västkuster. Lejdebrev utställas av närmaste tyska lejdebrevskontor på redarens, fartygsbefälhavarens eller avlastarens därom gjorda framställning. I Sverige ha sådana lejdebrevskontor upprättats i Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall och anslutits i Stockholm till tyska beskickningen och i övriga städer till därvarande tyska konsulat. Samtidigt med lejdebrevet, som grundas på av svensk tullmyndighet utfärdat intyg om den intagna lastens överensstämmelse med uppgifterna i vederbörligt manifest eller konnossement, erhåller redaren eller fartygsbefälhavaren anvisning beträffande den väg fartyget bör taga för att i minsta mån under resan komma i kontakt med av krigshändelserna berörda zoner (s. k. kursanvisning). Petsamoleden. Sedan trafiken över haven västerut från och till svenska hamnar praktiskt taget stängts genom blockadåtgärderna i april 1940, öppnades en om ock mycket begränsad möjlighet till direkta förbindelser med länderna väster om sjöfartsspärren över den finska hamnen Petsamo vid ishavskusten. För utnyttjandet av denna hamn till viss del av ledens kapacitet i och för transitering av varor till och från Sverige avslöts mellan svenska och finska regeringarna en överenskommelse, vilken trädde i kraft den 1 juli 1940. Kungl. Maj:t uppdrog den 28 juni åt handelskommissionen att handha ärenden om anlitande av ifrågavarande transitotrafik och att i samarbete med transportkommissionen medverka till att härigenom yppade möjligheter för befordran av varuutbytet mellan Sverige och utlandet på bästa sätt tillvaratoges. Vid fördelningen av transportmöjligheterna på skilda varuslag skulle samråd även äga rum med industri-, livsmedels- och bränslekommissionerna. Transportkommissionens uppgifter i här ifrågavarande hänseende övertogos sedermera av trafikkommissionen.

158 För ombesörjandet av transporterna mellan Haparanda och Petsamo i båda riktningarna bildades ett statligt bolag, Aktiebolaget transitotrafik. Detta bolag träffade avtal med Lastbilcentralernas riksförening u. p. a., enligt vilket föreningen ställde ett visst antal lastbilar till förfogande för transporter å vägsträckan Petsamo—Rovaniemi, från vilken sistnämnda ort varorna fördes vidare med järnväg till Haparanda. Till en början kunde över Petsamoleden i vardera riktningen framföras en godskvantitet av 200 å 225 ton dagligen. Sedermera ökades denna kvantitet till bortåt 300 ton per dag. Avgörandet beträffande de varuslag och varukvantiteter, som skolat indier utföras, har tillkommit handelskommissionen, medan transporttillstånd meddelats av trafikkommissionen. Befraktningsfrågor i samband med Petsamotrafiken ha i England besörjts genom förmedling av svenska beskickningen i London, medan för ordnandet av erforderliga formaliteter beträffande importen från Amerika inrättats en svensk lastkommitté i NewYork, The Swedish Cargo Clearance Committee. Trots att endast jämförelsevis små varukvantiteter kunnat transporteras över Petsamo, har denna led varit av stor betydelse i försörjningshänseende. Givet är, att vid denna trafik på grund av de höga transportkostnaderna, ej minst därför att man är beroende av en mycket lång bilväg, endast mycket högvärdiga och särskilt nödvändiga varor kunnat ifrågakomma. Fram till slutet av 1940 importerades över Petsamo varor om tillsammans 33 800 ton, varav 31 000 ton från Amerika och 2 800 ton från England. Här ingick ett mycket stort antal varuslag, flertalet i ganska små mängder. Bland de kvantitativt mest betydande varorna märkas automobildelar, bensin och brännoljor, smörjoljor, kaffe, hudar, ull, bomull, traktorer, rågummi och torkad frukt. Vissa kvantiteter mera högvärdigt exportgods ha även kunnat utföras över Petsamoleden.

Anordnande av vissa farleder. Den i föregående redogörelse omförmälda upprensningen av farleden runt Falsterborev samt i Kogrundsrännan anmäldes fullbordad i början av augusti 1940. Härigenom hade i denna farled ett djup av 5-4 meter vid medelvatten erhållits. Farleden genom Falsterbonäset har ej kunnat utföras inom den förut beräknade tiden, ej heller för den beräknade kostnaden, dels på grund av prisstegringar, dels ock på grund av att omständigheter tillstött, vilka förhindrat arbetenas rationella bedrivande, varjämte det visat sig nödvändigt att vidtaga avsevärt mera omfattande åtgärder för säkerställande av trafiken och nedbringande av underhållskostnaderna än vad som hade förutsatts vid kostnadsberäkningarnas uppgörande. Vid årsskiftet hade emellertid arbetena fortskridit så långt, att kanalen var i huvudsak färdigställd till full bredd å sträckan i Kämpingebukten och till halv bredd å sträckan i

159 Höllviken. Brobyggnaden över kanalen samt järnvägs- och landsvägsomläggningar i samband därmed voro även slutförda. Arbetena på fördjupningen av Kalmarsundsleden hade vid årsskiftet ännu ej kunnat igångsättas på grund av att lämpliga mudderverk ej kunnat ställas till förfogande. Neutralitets- och sjöfartsskydd. Någon ändring i de från svensk sida tidigare verkställda skyddsmineringarna har ej skett under senare halvåret 1940. Ej heller ha några nya bestämmelser utfärdats i fråga om förbjudna områden. Avspaningen av kusterna medelst patrullerande fartyg och flygplan har fortgått som förut. En särskild omfattande sjöfartskontroll har genom flottans försorg på olika platser anordnats för att övervaka efterlevnaden av kungörelsen den 26 september 1938 (nr 591) angående sjöfarten inom svenskt kustvatten under vissa utomordentliga förhållanden jämte i anslutning därtill meddelade bestämmelser angående förbjudna områden och farleder. Eskortering av svenska fartyg har ej under perioden ansetts erforderlig. Däremot har den genom marinstabens sjöfartsdetalj bedrivna upplysningsverksamheten beträffande mineringar samt trafikförhållandena i olika farleder m. m. fullföljts efter samma linjer som tidigare. Minsökning har kontinuerligt ägt rum, företrädesvis i Öresund samt på Västkusten. Minor ha under hela året 1940 oskadliggjorts till ett antal av 384, därav under senare halvåret 339 st.

11.

Landtrafiken.

A. Statens järnvägar. Persontrafiken. Den i de föregående redogörelserna berörda ökningen i statens järnvägars persontrafik gjorde sig även under perioden juli—december 1940 starkt gällande. Av periodens trafiksiffror framgår, att antalet resor ökades med c:a 17 resp. 32 procent i jämförelse med 1939 års resp. 1938 års sista hälft. Persontrafikinkomsten för tiden juli—december 1940 visar en ökning med 47*3 resp. 64*7 procent i jämförelse med motsvarande inkomst under samma månader år 1939 resp. 1938. Anledningen till inkomststegringen är emellertid icke att söka endast i trafikökning utan den berodde även på den fr. o. m. den 1 juli 1940 genomförda taxehöjningen i persontrafiken samt på den omständigheten, att flera förutvarande enskilda järnvägar den 1 juli 1940 införlivades med statsbanenätet. Under år 1940 ökades nämligen statens järnvägars banlängd genom införlivning av enskilda järnvägar med 1 616 km, varav föllo på införlivningen fr. o. m. den 1 juli 1 486 km. Trafikökningen berodde på den minskade motorfordonstrafiken och de ökade transporterna för försvarsväsendets räkning. Till det senare slaget av transporter böra även räknas permittentresorna. Omfattande transporter av till militärtjänst inkallade, vilka permitterats från sina förläggningar för viss tids vistelse i hemmet, ha under perioden förekommit. Särskilt i samband med jul- och nyårshelgerna förekommo dylika permittentresor i stor utsträckning från övre Norrland. För avvecklandet av dessa transporter till sydligare orter anordnades särskilda permittenttåg. Till trafikökningen bidrogo ytterligare de veckoslutsbiljetter för uniformerad militär till särskilt billiga priser, vilka med Kungl. Maj:ts bemyndigande inrättades fr. o. m. den 14 september 1940 för avstånd upp till 200 km från förläggningsorten. Under sommaren 1940 förekommo vidare en del organiserade resor för frivillig bortflyttning av skolbarn från vissa större städer till landsbygden liksom ock dylika resor vid barnens återtransport under augusti månad 1940 från landsbygden till hemorten. Dessa evakueringsresor bidrogo även i sin mån till trafikökningen.

161 Under sista halvåret 1940 förekom icke någon turisttrafik å järnvägarna utöver de turistresor, som företogos av svenskar inom landet. I likhet med vad fallet var under juni månad 1940, gjorde också under juli—september 1940 arbetarsemestrarna sig märkbara genom en på grund härav i viss mån ökad trafik. Semesterresorna å järnvägarna under dessa månader företogos emellertid i allmänhet på kortare avstånd och kombinerades i stor utsträckning med cykelturer. Transporterna av inskrivna cyklar, vilka stegrats kraftigt under juni 1940, ökades även under månaderna juli—september på ett anmärkningsvärt sätt, trots att viss förhöjning i befordringsavgiften genomfördes fr. o. m. den 1 juli 1940, då jämväl särskild tilläggsavgift infördes för sådana inskrivna cyklar, som resande önskade få befordrade med snälltåg. Till jämförelse angives här nedan antalet å statens järnvägar inskrivna cyklar för månaderna juli, augusti och september 1939 och 1940: Juli Augusti September

122 436 92 776 64 420

307 573 257 254 133 323

Under andra halvåret 1940 — framför allt under juli månad — förekommo å statens järnvägar vissa ganska omfattande tågförseningar för de personförande tågen. De huvudsakliga orsakerna till dessa förseningar voro den ökade resandetrafiken, vilken måste ombesörjas med ett genom tågindragningar minskat antal personförande tåg, stor resgodstrafik samt brist på lok- och personvagnsmateriel, varigenom dubbleringståg icke kunde anordnas i önskvärd utsträckning. Den hårda och ihållande vintern, vilken bl. a. gjorde att normala banarbeten och slipersutbyten försvårades och försenades, verkade ock hindrande på tågrörelsen. Efter sommarens förlopp minskades förseningarna efter hand i avsevärd grad för att så småningom praktiskt taget nästan upphöra. För att i ökad mån trygga den regelmässiga tågföringen begagnade sig järnvägsstyrelsen bl. a. av den i trafikstadgan § 31, mom. 2, medgivna rätten att i fråga om större stationer föreskriva, att resgods för att kunna befordras med visst tåg skall vara inlämnat längre tid före tågets avgång än den i vanliga fall fixerade tiden. Godstrafiken. Trafikomfattningen under andra halvåret 1940 i fråga om fraktstyckegods i jämförelse med samma tid 1939 framgår av nedanstående tablå. Här är emellertid att beakta, att jämförelsen starkt påverkas av de förut omnämnda betydande införlivningarna av enskilda järnvägar fr. o. m. den 1 juli 1940.

11—119144

162 Å statens järnvägar befordrat fraktstyckegods ( ton) M å n a d Egen trafik

Juli

Samtrafik

33 360 40 301 67 389 55 715 46 289 38 782

49 775 60 125 63 610 69 615 61859 55 143

30 757 37 732 60 227 51402 45 222 37 019

31 328 36 972 39 463 43 550 39 953 34 341

Ökningen beträffande fraktstyckegodset, i den mån den icke kan hänföras till införlivningen av enskilda järnvägar, har sin huvudsakliga förklaring i överflyttningen av transporter från lastbilstrafiken till järnvägarna. Den särskilt livliga styckegodstrafik, som kännetecknade månaderna närmast efter krigsutbrottet den 1 september 1939, förekom icke i fullt så stor utsträckning under hösten 1940. Under oktober 1940 nådde styckegodsrörelsen sin toppunkt under nu förevarande halvår. Detta brukar för övrigt alltid vara fallet, vilket torde sammanhänga med oktoberflyttningen, fruktoch potatisskörden m. m. Styckegodstrafiken under hösten 1940 vållade dock icke några större svårigheter att bemästra. I Stockholm förelåg emellertid knapphet på bilar för hemforsling av det ankomna styckegodset, vilket härigenom i viss m å n försenades. Vagnslastgodstrafikens omfattning under perioden juli—december 1940 åskådliggöres genom följande tablå.

M å n a d

Juli Oktober

Vagnslastgods i SJ lokaloch samtrafik (exkl. lapplandsmalm) ton

Antalet vid SJ av trafikant lastade vagnar med vagnslastgods (medeltal pr dag) exkl. malmvagnar

907 072 1 005 283 1 083 849 1313 555 1 318 508 1 051 988

1 030 370 1 120 426 1 142 248 1 522 768 1 552 269 1 112 503

1895 1 964 2 386 2 859 2 765 2 355

2 294 2 512 2 824 3 497 3 707 2 910

I den mån stegringen i vagnslastgodstrafiken under perioden juli—december 1940 icke är att hänföra till införlivningen av enskilda järnvägar, har den haft sin grund huvudsakligen i överflyttning av lastbils- och sjötrafik till järnvägstrafik, transporter för försvarets räkning m. m. Såväl för de direkta militärtransporterna som för de indirekta — d. v. s. transporter av livsmedel och andra förnödenheter till truppförbanden — togos betydande delar av godsvagnsparken i anspråk. Bidragande orsak till trafikstegringen

163 var även, att transporterna av sockerbetor och betmassa under hösten 1940 voro av väsentligt större omfattning än tidigare. Under 1940 års betkampanj transporterades omkring 830 000 ton betor och betmassa å av statens järnvägar ägda eller förvaltade banor mot omkring 430 000 ton hösten 1939. Vidare må nämnas, att under nu ifrågavarande period c:a 2 200 godsvagnar, lastade med monteringsfärdiga trähus, forslades från fabriker i Sverige till Norge och Finland över de olika gränsstationerna. Stora transporter av andra förnödenheter ägde jämväl rum till Norge. Bland vagnslastgodstransporterna under senare halvåret 1940 märkas även de nytillkomna transporterna av gengasved och gengaskol huvudsakligen från Norrland till olika delar inom landet. Mot slutet av år 1940 påbörjades härjämte transporterna av bränsleved till de större städerna, särskilt Stockholm, från olika delar av landet, framför allt från Norrland. Dessa transporter, vilka järnvägsstyrelsen sökt stimulera att komma till utförande redan under sommaren, då tillgången på tomvagnar i Norrland var bättre och transportmöjligheterna relativt goda, blevo tyvärr icke förrän mot slutet av året av större omfattning för att sedermera ytterligare stegras under början av år 1941. Den tidigare omförmälda fr. o. m. den 1 juli 1940 genomförda taxehöjningen, vilken utgjorde omkring 10 procent, omfattade jämväl godstrafiken. Godstrafiken över färjeleden Trelleborg—Sassnitz kunde under hela perioden juli—december hållas i gång och var mycket livlig. Färjetrafiken Malmö—Köpenhamn åter var under tiden juli—oktober 1940 nedlagd, och godstrafiken ombesörjdes i stället över färjeleden Hälsingborg—Helsingör. Den genom kungörelsen den 19 januari 1940 (nr 61) intill utgången av år 1940 medgivna rätten för statens transportkommission — vilken rätt fr. o. m. den 15 augusti 1940 övergått på statens trafikkommission — att för tryggande av oundgängliga transporter meddela förbud under viss tid mot befordran av gods eller visst slag av gods mellan särskilda orter (se del I sid. 343) ävensom den genom samma kungörelse stadgade befrielsen för järnväg från den i järnvägstrafikstadgan föreskrivna skyldigheten att proportionellt fördela vagnar och presenningar efter inkomna beställningar förlängdes genom kungörelse den 20 december 1940 (nr 1006) intill utgången av år 1941. Som förut skulle, vad angick statens järnvägar, nyssnämnda slag av förbud av trafikkommissionen meddelas gemensamt med järnvägsstyrelsen. I redogörelsen för första halvåret 1940 har anförts, hurusom samtliga tidigare inrättade byråer för transportreglering voro avvecklade vid denna periods utgång. Fr. o. m. den 1 oktober 1940 måste emellertid en transportbyrå ånyo inrättas, nämligen för reglering av vagnslasttrafiken från svenska stationer till stationer i Norge över Storlien. Trafikinskränkningar. Vid tidtabellrevisionen den 1 juli 1940 bibehöllos de personförande tåglägenheterna i stort sett i oförändrad utsträckning. Vissa smärre ändringar föranleddes fr. o. m. den 1 oktober dels därav att

164 bansträckan Långsele—Mellansel då öppnats för elektrisk drift, dels därav att vedeldning infördes å vissa bandelar, vilket medförde behov av längre tågtider. I samband med att nattförbindelserna över leden Trelleborg— Sassnitz fr. o. m. den 10 december 1940 inställdes, indrogos vissa snälltåg å sträckan Malmö—Trelleborg. I fråga om statsbanornas biltrafikrörelse må nämnas, att landsvägsfordonens ombyggnad till gengasdrift fortgått. Dock uppgick bilturlistan ännu vid december månads utgång 1940 blott till c:a 45 procent av normalturlistan, övergången till gengasdrift har försämrat det ekonomiska resultatet av biltrafikrörelsen på grund av dels ökning i personalkostnaderna genom större behov av service, dels ökade bränslekostnader. Besparingsåtgärder. Vid 1940 års slut hade 56 st. eller ungefär hälften av statens järnvägars rälsbussar ombyggts för gengasdrift. Antalet kilometer i gengasdrift utgjorde under december 1940 c:a 200 000 eller c:a 65 procent av totala antalet rälsbusskilometer under ifrågavarande månad. P å grund av att ytterligare restriktioner skett i fråga om tilldelning av flytande bränsle och då gengasdriften i stort sett fungerat tillfredsställande, vidtogos åtgärder för snabb ombyggnad av större delen av övriga rälsbussar ävensom några motor vagnar. Även ett antal lokomotorer försågs under sista halvåret 1940 med gengasaggregat, varjämte prov påbörjades med gengasdrift jämväl av plattformstruckar och inspektionsdressiner, vilka ledde till att åtgärder vidtogos för snabb ombyggnad av ett större antal av dessa fordon. I början av oktober igångsattes vedeldning å lok å vissa statsbanelinjer, sedan erforderliga förberedelser i fråga om såväl Vedanskaffning och utrustning av vedgivningsstationer som anpassning av loken för vedeldning utförts. Då hade åtskilligt av den för vedstationerna behövliga materielen ännu ej levererats, varför provisoriska åtgärder i flera fall måste tillgripas. Det oaktat ökades i rask följd vedeldningens omfattning, så att redan den 1 november 1940 4 300 tågkilometer per dag voro vedeldade. Den ursprungligen planerade vedeldningen, motsvarande c:a 9 000 tågkilometer per dag, var helt genomförd i mitten av december och vid 1940 års slut vedeldades 9 800 tågkilometer per dag, varav c:a 1000 tågkilometer per dag å smalspåriga banor. För vedeldning i denna omfattning beräknas åtgå omkring 300 000 kbm ved per år, medförande en årlig kolbesparing av omkring 43 000 ton. Antalet vedeldade lok var vid slutet av år 1940 73 st. och vedgivningsplatser funnos till ett antal av 66, därav 34 nyinrättade.

165 B . D e enskilda järnvägarna. Vid de enskilda järnvägarna utvecklades trafiken under senare halvåret 1940 efter i stort sett samma linjer som vid statens järnvägar. Detta gäller såväl persontrafiken som godstrafiken ävensom biltrafikrörelsen. Liksom vid statsjärnvägarna förekommo vid de enskilda järnvägarna tågförseningar för de personförande tågen i ganska stor utsträckning, vilket är rätt naturligt på grund av att tågen äro beroende av varandra vid föreningsstationerna. I den m å n de enskilda järnvägarna bidragit till tågförseningarna sammanhängde detta liksom vid statsbanorna med den stora resandeoch resgodstrafiken, främst det anmärkningsvärt stora antalet cyklar. Godstrafikens stegring härrörde vid vissa enskilda järnvägar även från ökade malmtransporter. Betydelsefulla besparingsåtgärder vidtogos med hänsyn till förbrukningen av stenkol och flytande bränslen framför allt genom övergång i ökad omfattning till vedeldning och gengasdrift. Som ersättning för stenkol användes även i vissa fall torv. En del enskilda järnvägar ha nämligen egna torvmossar, vilka i mindre utsträckning bearbetades under år 1940. Genom beslut den 23 augusti 1940 föreskrev Kungl. Maj:t, att de befogenheter, som enligt kungl. brev den 8 september 1939 tillkommit järnvägsstyrelsen med avseende på hushållningen vid de enskilda järnvägarna med bränslen, smörjmedel och andra förnödenheter och meddelandet av föreskrifter härutinnan, skulle fr. o. m. den 1 september 1940 utövas av statens trafikkommission. C. Motorfordonstrafiken. De ansatser till samordnande av den yrkesmässiga lastbilstrafiken, som, i syfte att effektivare utnyttja lastbilsparken för nödvändigt transportarbete, gjordes under våren 1940, fullföljdes under sommaren, dock med olika framgång inom olika landsdelar. Trafikkommissionen, som livligt intresserade sig för saken, framlade i augusti för länsstyrelserna organisationsförslag, som gick ut på att allmänt söka genomföra ett system med länscentraler för lastbilstrafiken med av länsstyrelsen godkänd föreståndare samt genom länscentralens försorg i samråd med vederbörande polismyndigheter anordnade ortscentraler och orderkontor. Det skulle enligt planen åligga lastbilsåkare att till vederbörande orderkontor vidarebefordra hos åkaren gjorda transportbeställningar, att utföra de transporter, som tilldelades honom av orderkontor, ortscentral eller länscentral, att till närmaste orderkontor anmäla, när en bil vore ledig för utförande av transport samt att i eget intresse och i bensinbesparande syfte tillse, att tomkörning icke förekomme i större utsträckning än nödvändigt. Länscentralerna skulle utöva kontroll över den yrkesmässiga lastbilstrafiken, övervaka att fordonen effek-

166 tivt utnyttjades i varje del av länet samt göra omflyttningar av bilarna för tillgodoseende av mera tillfälligt transportbehov ävensom förmedla trafik över länets gränser. Emellertid motverkades planens genomförande genom stridiga intressen bland lastbilsägarna själva och deras organisationer. Det maktmedel, som förut funnits för att i viss mån framtvinga anslutning till den centraliserade ordningen genom ransoneringen av flytande bränsle och vid tilldelningen därav knutna villkor, bortföll även i och med den fortskridande övergången till den av bränsletilldelningskontroll oberoende gengasdriften. På detta sätt förlorade det påbörjade organisationsarbetet mer och mer sin betydelse. En fråga som längre fram på hösten tog trafikkommissionens uppmärksamhet i anspråk var organiserande av det transportarbete, som krävdes för tillgodoseendet av de större städernas vedbehov och för genomförandet av det omfattande vedanskaffningsprogrammet för 1940/41. Den avsevärda brist, som uppstått i de beräknade tillgångarna på kol och koks, nödvändiggjorde forcerade transporter med kombinerat ianspråktagande av olika trafikmedel, d. v. s. i främsta rummet järnvägar och lastbilar. För de här uppkommande organisationsspörsmålen fann trafikkommissionen sig vara i behov av vissa lokala organ i de viktigare överskottsområdena för ved. Av detta skäl bildades i slutet av december på kommissionens initiativ s. k. vedtransportkommittéer, en för Småland samt en för vart och ett av de fyra nordligaste länen. I kommittéerna insattes en representant för statens järnvägar som ordförande samt i övrigt av trafikkommissionen utsedda representanter för skogsägareföreningar och lasttrafikbilägare. Kommittéerna, vilka skulle som rapporterande eller verkställande organ bistå ej blott trafikkommissionen utan även järnvägsmyndigheterna, länsstyrelserna, bränslekontoren etc, skulle ha till närmaste uppgift att skaffa underrättelser angående ifrågakommande transportkvantiteter av ved och träkol för olika ändamål samt behoven av transportmedel för försändelser på kortare eller längre avstånd. Därjämte skulle kommittéerna medverka till att det behövliga transportarbetet bleve skyndsamt utfört med bästa utnyttjande av den tillgängliga bilparken samt att anpassa biltrafiken efter den mängd järnvägsvagnar, som på varje tid och ort kunde ställas till förfogande. Efter fleråriga utredningar har jämlikt beslut vid 1940 års lagtima riksdag i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 115 utfärdats förordning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. den 25 oktober 1940 (nr 910). Genom denna förordning, vilken skulle träda i kraft den 1 juli 1941, upphävdes ännu gällande §§ i 1930 års motorfordonsförordning angående yrkesmässig automobiltrafik och om uthyrningsrörelse samt för överträdelse av nämnda föreskrifter meddelade ansvarsbestämmelser. Den nya förordningen har icke av statsmakterna betraktats som innefat-

167 tände en slutgiltig reglering av hithörande problem och intressekonflikter. Å andra sidan har den icke direkt föranletts av rådande krisläge. Ehuru ifrågavarande författning sålunda faller utanför den egentliga krislagstiftningen, har den likväl funnits böra omnämnas i detta sammanhang, enär den måste bliva av stor betydelse för av krisförhållandena påkallade regleringar inom transportområdet. Med den ifrågavarande förordningen har åsyftats att söka avhjälpa praktiska olägenheter, som erfarenheten visat vara förenade med gällande bestämmelser, och att i erforderlig omfattning komplettera desamma. Förordningen stadgar, att det skall ankomma på en central myndighet — statens biltrafiknämnd — samt länsstyrelserna att verka för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga trafiken. Genom överflyttning av prövningen av mera betydelsefulla tillståndsfrågor till ett centralt organ och genom inskränkning, såvitt godstrafiken angår, av det förutvarande alltför stora antalet tillståndsbeviljande myndigheter — omkring 140 st. — torde förutsättningar ha skapats för åstadkommande av större planmässighet och bättre anpassning av antalet yrkesutövare och i trafiken använda bilar efter trafikbehovet. En ur samhällsekonomisk synpunkt mera tillfredsställande ordning än förut torde ock genom det nya systemet vinnas särskilt beträffande regleringen av den långväga lastbilstrafiken. Av betydelse ur allmänhetens liksom ur trafikutövarnas synpunkt är, att ett flertal tidigare gällande inskränkande bestämmelser i fråga om rätt att i beställningstrafik för godsbefordran utnyttja bilarnas lastkapacitet upphävts. I utjämnande syfte med hänsyn till bilbeståndets utnyttjande ha vidare införts bestämmelser, varigenom såväl person- som lastbilar kunna för tillgodoseende av ett tillfälligt trafikbehov under synnerligen enkla former överflyttas från ett område till ett annat samt tillstånd till vissa slag av trafik, där så anses lämpligt, meddelas utan föregående remiss eller efter ett förenklat remissförfarande. Förordningen reglerar vidare flera för trafikutövarna betydelsefulla frågor såsom beträffande uthyrningsrörelse, taxor, bilförares arbetstid samt skyldighet för yrkesidkare att under vissa omständigheter ansluta sig till en av vederbörande myndighet godkänd förening för handhavande av vissa för trafikutövarna gemensamma angelägenheter. Sistnämnda bestämmelse har ansetts böra bliva av betydelse bl. a. i fråga om stadgandet om skyldighet för vederbörande trafikutövare att upprätta gemensamt beställningskontor. Från bestämmelserna om yrkesmässig trafik uteslutas som förut transporter av mjölk, mjölkprodukter eller ägg ävensom transporter av slaktdjur till slakteri.

12. Postverket. Frankoteckensuppbörden företedde under 1940 års tredje kvartal en stadig nedgång i förhållande till motsvarande period 1939; fjärde kvartalet visade däremot uppgång utom beträffande november månad, ökningen under december uppgick till ej mindre än 3'5 procent. Det oaktat uppvisade andra halvåret en minskning på 0*7 procent. För hela år 1940 utgjorde minskningen i frankoteckensuppbörden 1*6 procent. I fråga om Sveriges postförbindelser med utlandet under andra halvåret 1940 må följande nämnas. F l y g p o s t t r a f i k e n var alltjämt inskränkt till dagflyg å vissa linjer. Förbindelserna med Danmark och Norge, vilka brötos den 10 april, återupptogos sedermera endast beträffande Danmark och detta uteslutande i riktning från detta land. I förbindelsen med Finland uppehöllos, förutom de dagliga turerna å linjen Stockholm—Åbo—Helsingfors, från och med den 16 oktober tre turer i veckan å linjen Stockholm—Mariehamn—Åbo. Flygposttrafiken å linjen Stockholm—Riga—Moskva uppehölls med söckendagliga turer till den 2 november och därefter med tre turer i veckan. F r å n den 21 oktober var flygposttrafiken åter i gång i förbindelsen med Tyskland, nämligen å linjerna Stockholm—Berlin och Malmö—Berlin, å båda linjerna med söckendagliga turer. I fråga om l a n d - o c h s j ö f ö r b i n d e l s e r n a torde följande böra framhållas. Den direkta järnvägsposttrafiken på Norge, vilken efter avbrottet i april åter igångsattes å linjen Göteborg—Kornsjö—Oslo under maj månad, återupptogs under juli även beträffande förbindelsen via Charlottenberg och från den 27 november i fråga om förbindelsen via Storlien. Å färjeleden Trelleborg—Sassnitz överfördes under hela året en postvagn dagligen i vardera riktningen. Färjetrafiken mellan Sverige och Danmark kom efter avbrottet i april efter hand åter i gång. Sålunda återupptogs nämnda trafik å leden Hälsingborg—Helsingör den 16 juli och å leden Malmö—Köpenhamn den 1 november. I förbindelsen med de baltiska staterna befordrades A-posten med flyg till Riga och B-posten (ej luftfrankerad vanlig korsbands- och tidningspost) till den 11 december med båtar till Tallinn och senare via Sassnitz eller

169 båtledes via Åbo. I utväxlingen med Ryssland befordrades A-posten med flyg till Moskva och B-posten till den 25 december med båtar till baltisk hamn eller via Tyskland och därefter via Åbo. Posten till Tyskland och de av tyskarna ockuperade länderna i östra och västra Europa samt Italien och Balkanländerna m. fl. länder befordrades med flyg till Berlin resp. via Trelleborg—Sassnitz. I fråga om en del länder var postutväxlingen inskränkt till vissa slag av försändelser. Efter hand kom dock postbefordringen att omfatta allt fler försändelseslag. I utväxlingen med Nederländerna befordrades sålunda från början av augusti rekommenderade brev och brevkort och under oktober medgavs befordran av korsbandsförsändelser. Från mitten av september mottogos för befordran till Belgien vanliga brev och brevkort, vilka dock skulle vara avfattade på flamländska, franska eller tyska. Under oktober utvidgades denna trafik att omfatta även rekommenderade försändelser samt korsband, senare jämväl småpaket. För brevförsändelser blevo under november alla språk medgivna. Postutväxlingen med Luxemburg återupptogs under sistnämnda månad, dock endast beträffande vanliga och rekommenderade brevförsändelser. Nämnda slag av försändelser kunde från och med den 28 oktober befordras till den icke ockuperade delen av Frankrike samt till Monaco. Posten till Storbritannien befordrades alltjämt omvägen över J a p a n och Amerika. Även posten till Canada befordrades via Japan, under det att posten till övriga Amerika intill den 7 augusti gick via Torneå till Petsamo för vidare befordran med båt och efter nämnda tidpunkt över Tyskland för befordran antingen med järnväg genom Sibirien och vidare med båt via Japan eller med flyg via Rom resp. Lissabon över Atlanten. Sedan Estland, Lettland och Litauen ingått såsom delar av Sovjetunionen, upphörde dessa länder att vara självständiga medlemmar av Världspostunionen. Sveriges särskilda postavtal med länderna i fråga trädde i samband därmed ur kraft. För brevförsändelser kommo som följd därav samma avgifter att gälla som för dylika försändelser till Sovjetunionen. Utväxlingen av postförskott inställdes, och abonnemang å dessa länders tidningar kunde ej vidare ske.

13.

Telegrafverket.

Under andra halvåret 1940 ha inga mera anmärkningsvärda förändringar inträffat beträffande de särskilda föreskrifter rörande telefon- och telegraftrafiken, som gällde vid slutet av juni s. å. Vissa ytterligare expeditionsföreskrifter ha dock i kontrollsyfte utfärdats för den utländska telegraf- och telefontrafiken, i samband varmed antalet för privattelegram medgivna coder utökats. Tack vare att andra halvåret 1940 varit mindre uppfyllt av omvälvande krigshändelser än årets förra hälft, ha vissa av de utländska telefon- och telegrafförbindelser, som vid halvårsskiftet voro avbrutna, kunnat återknytas. Sålunda återställdes den 3 juli de från Rom utgående radiotelefonförbindelserna med Förenta staterna och vissa andra utomeuropeiska länder, vilka förbindelser avbrutits den 17 juni. Den 1 september öppnades direkt radiotelefonförbindelse över Berlin Radio med Förenta staterna och vissa andra amerikanska länder. Från början av juli månad öppnades åter telefontrafik med Norge, varvid dock liksom i fråga om den tidigare återöppnade trafiken med Danmark endast samtal av kommersiell natur blevo tillåtna. Telefonförbindelse med Spanien erhölls den 5 december över radioförbindelse Berlin—Madrid. Telegrafförbindelsen per tråd med Nederländerna återupptogs via Tyskland från den 1 juli och med Luxemburg från den 1 augusti. Telegramtrafiken med Belgien samt med de ockuperade delarna av Frankrike var under andra halvåret 1940 inställd med undantag för Elsass och Lothringen, dit telegram sedan den 13 november kunde befordras på samma befordringsvägar och mot samma taxa som för telegram till Tyskland. Även i telefonhänseende voro dessa områden från samma tidpunkt att betrakta såsom delar av Tyskland. Slutligen är att nämna, att sedan den 16 november befordrades telegram till stationerna inom till Sovjetunionen avträdda delar av Rumänien på samma vägar och mot samma taxa som för trafiken med förstnämnda land. Sedan den 14 december gällde detsamma för Estland, Lettland och Litauen. Telegram och telefonsamtal till de av Rumänien till Ungern avträdda landområdena taxerades sedan den 28 november enligt för Ungern gällande taxor.

171 Utvecklingen av telegrafverkets rörelse. Antalet inländska taxerade rikssamtal under andra halvåret 1940 utvisar i jämförelse med motsvarande tid år 1939 en ökning med 2*0 procent, medan den inländska telegramtrafiken nedgått med 3'9 procent. Utvecklingen har dock varit långt ifrån enhetlig. Medan vissa områden, särskilt sådana med militärförläggningar, visat stark trafikökning, har trafiken i andra områden avsevärt minskats. Om jämförelse i stället göres med senaste motsvarande fredsperiod eller andra halvåret 1938, utvisar antalet inländska rikssamtal en ökning med 8-6 procent och antalet inländska telegram en ökning med 2*6 procent. Den utländska telefon- och telegraftrafiken har givetvis påverkats starkt av växlingarna i möjligheterna till korrespondens med olika länder och av inskränkningarna i den internationella handeln. Den betydande ökningen i såväl antalet telefonsamtal som antalet telegram från och med krigsutbrottet vändes under första halvåret 1940 i en kraftig tillbakagång. De ovan relaterade förbättringar i utlandsförbindelserna, som ernåtts under andra halvåret, ha ej förmått uppväga denna nedgång. Vid jämförelse med senaste motsvarande fredsperiod eller andra halvåret 1938, blir resultatet en total nedgång i den utländska telefontrafiken med 63*7 procent och i den utländska telegramtrafiken med 2-9 procent. Närmare uppgifter om utvecklingen av den in- och utländska telefon- och telegraf trafiken under månaderna juli—december 1940 meddelas i nedanstående översikt, vari jämförelse gjorts med motsvarande månader såväl år 1939 som år 1938. Juli

Ökning i procent av antalet inländska rikssamtal: gentemot 1939 » 1938

Aug.

Sept.

Okt.

Nov.

+ 6-3 — 0-1 — 5-4 + 5-3 + + 13-7 + 7-6 + 5-2 + 11-6 +

Dec.

5-3 + 8-8 +

1-2 5-2

Summa juli—dec.

+ +

2-0 8-6

ökning i procent av antalet samtal med u t l a n d e t : — 69-8 — 68-8 — 70-3 — 66-4 — 63-5 — 67-0 gentemot 1939 — 68-3 — 63-1 — 66-3 — 61-1 — 61-2 — 62-3 » 1938

— 67-7 — 63-7

ökning i procent av antalet inländska telegram: gentemot 1939 — 0-4 + 4-9 — 10-0 — 9-1 + + 6-2 + 12-1 + 9-0 — 12-1 + » 1938

2-0 — 7-7 5-7 + 2-2

— 3-9 + 2-6

Ökning i procent av antalet telegram med u t l a n d e t : — 8-4 — 18-0 — 42-6 — 34-3 — 27-5 — 20-7 gentemot 1939 — 4-9 — 1-0 — 19-5 — 4-6 + 1-0 + 11-9 » 1938

— 26-7 — 2-9

För tiden juli—december 1940 uppgick ökningen i antalet telefonabonnemang till något över 24 000 eller 80 procent av ökningen under andra halvåret 1939 och 64 procent av motsvarande ökning andra halvåret 1938.

14. Krigsriskförsäkring. Transportförsäkring. Kaskoförsäkringen. I samband med vissa ändringar i försäkringsvillkoren för varor, vilka föranleddes av den å sid. 21 omförmälda, nedan under rubriken Varuförsäkring närmare berörda lagstiftningen, vidtogos vissa förtydliganden och andra ändringar av huvudsakligen formell natur i försäkringsvillkoren för kasko. Den vid ingången av juli månad 1940 gällande premietariffen av den 31 maj samma år ägde fortsatt tillämpning under hela redogörelseperioden. Förlusterna å kasko voro under senare halvåret 1940 avsevärda, om än icke så betydande som under första halvåret. Under redogörelseperioden förlorades genom krigsåtgärder tillhopa 26 hos krigsförsäkringsnämnden försäkrade fartyg med försäkringsvärden å sammanlagt 38'6 milj. kronor. Av dessa ha 20 sänkts genom torpedering, minsprängning eller beskjutning, under det att beträffande två närmare kännedom icke stått att vinna om omständigheterna vid förolyckandet. I återstående fyra fall ha fartyg uppbringats och fallen underställts tysk prisdomstol. Premieintäkterna för kaskoförsäkringar utgjorde under andra halvåret 1940 57*9 milj. kronor. I skadeersättningar utbetalades 41*2 milj. kronor. Skadereserven uppgick till 23*1 milj. kronor. Efter förslag av Sveriges redareförening har införts en ny försäkringsform, varigenom möjlighet beretts rederierna att täcka sig för ansvar för hyra under viss tid till befälhavare och besättning, som från förlista fartyg måst kvarstanna i utlandet under längre tid än två månader. Försäkringen meddelas i form av tillägg till krigsförsäkringsbrev å kasko och mot särskild premie. Varuförsäkring en. I anledning av händelserna i april 1940 framkommo, såsom omnämnts i redogörelsen för första halvåret 1940 (del I sid. 357), omfattande anspråk på ersättning under krigsförsäkringen för varor, som icke kunnat framföras till Sverige utan måst upplossas i utlandet. Samtidigt framställdes från exportörhåll ersättningsanspråk för skeppningar, som måst avbrytas på grund av de nu nämnda händelserna. Då vad importvarorna beträffar läget även i England och Frankrike vid denna tidpunkt alltjämt var sådant, att krigsförsäkringsnämnden ansåg sig kunna räkna

173 med jämförelsevis fria försäljningsmöjligheter för vederbörande varuägare, fann sig nämnden med hänsyn till försäkringsvillkorens avfattning — bl. a. var varje slags marknadsförlust undantagen från försäkringen — förhindrad att utan vidare tillmötesgå de framställda ersättningsanspråken. Av motsvarande skäl avböjdes i första hand även exportörernas ersättningskrav. Dessa omständigheter hade på ett högst påtagligt sätt aktualiserat frågan om tillräckligheten av det försäkringsskydd, som krigsförsäkringen erbjöd importörer och exportörer under olika tänkbara förhållanden. Härav föranledda framställningar och yttranden bl. a. av krigsförsäkringsnämnden ledde till den ändring av 1 § lagen om statlig krigsförsäkring, vilken genomfördes genom lag den 22 november 1940 (nr 942) och för vilken redogjorts å sid. 21. På grund av denna lagändring och vissa i anslutning därtill i kungl. brev till krigsförsäkringsnämnden meddelade bestämmelser kunde från och med den 1 december 1940 hos nämnden erhållas även sådan transportförsäkring, där såsom föremål för försäkringen angavs intresset av att transporten icke genom krigsåtgärd förhindrades eller eljest icke kunde komma att fullföljas. Denna försäkring meddelades i form av tillägg till krigsförsäkringsbrev å varor och benämndes efter riskens art » f r u s t r a t i o n s f ö r s ä k r i n g » . Möjligheten att erhålla sådan tilläggsförsäkring begränsades emellertid genom kungl. brevet den 29 november 1940 till sådana transporter, som voro av särskild betydelse för folkförsörjningen eller för utrikeshandelns vidmakthållande. Premien för frustrationsförsäkringen bestämdes till en procent. Genom de ovannämnda åtgärderna löstes emellertid icke frågan om de ä l d r e f ö r s ä k r i n g a r n a . Denna fråga förblev alltså fortfarande beroende på avfattningen och tolkningen av resp. försäkringsavtal och de ersättningsanspråk som därå grundades. Emellertid hade läget i England och Frankrike förändrat sig därhän, att de därstädes upplossade varorna kunde anses vara föremål för ett faktiskt embargo. Genom den vändning sakerna sålunda togo i de krigförande länderna föranleddes krigsförsäkringsnämnden att intaga den ståndpunkten, att försäkringsfall finge anses föreligga beträffande de i dessa länder upplossade varorna. Beträffande de varupartier åter, som blivit upplossade i Förenta staterna och andra neutrala länder, ävensom beträffande exportlaster hänsköt nämnden i ett par fall frågan om nämndens ersättningsskyldighet till avgörande av dispaschör. De båda svenska dispaschörerna kommo emellertid i sina utlåtanden till direkt motsatta resultat. Den härigenom uppkomna situationen var givetvis utomordentligt otillfredsställande såväl för nämnden som för försäkringstagarna, vilka, i händelse att prejudikat domstolsvägen skulle avvaktas, kunde få vänta mycket lång tid på ett avgörande, vartill kom ovissheten om utgången och andra betydande olägenheter av ett dröjsmål. För att möjliggöra ett hastigare avgörande valde nämnden då utvägen att hos Kungl. Maj:t föreslå bemyndi-

174 gande för nämnden att söka nå en uppgörelse med försäkringstagarna genom kompromiss. Nämndens förslag i sådant hänseende innebar i huvudsak följande: Varuägarnas förlust kunde uppdelas i två huvudgrupper, nämligen 1) förlust av utlagda frakter, lossnings- och lastningskostnader, premier och andra omkostnader m. m. samt 2) den förlust, som uppkomme genom att varan måste försäljas på annan marknad än den ursprungligen avsedda. Vid övervägande av olika möjligheter hade nämnden funnit en lämplig kompromisslösning vara, att ersättning lämnades för förlusterna under 1), medan däremot ingen ersättning lämnades för marknadsförlusten enligt 2). En sådan uppgörelse överensstämde med nämndens uppfattning, att försäkringsvillkoren under alla förhållanden avsett att fritaga nämnden från marknadsförluster. Beträffande exportvarorna skulle kompromissen medföra, att exportören i stort sett försattes i samma situation som om han aldrig lastat varorna ombord å exportfartyget. Han skulle sålunda icke göra annan förlust å dessa varor än den han gjorde på sitt övriga inneliggande lager. Även beträffande importvarorna ansåg nämnden en sådan lösning av ersättningsfrågan kunna betraktas som relativt tillfredsställande. Nämnden framhöll, att densamma, om förslaget i större utsträckning antoges, kunde bliva i tillfälle att inom rimlig tid avveckla motsvarande antal av ifrågavarande stora haveriärenden. I de fall, där en uppgörelse icke kunde åstadkommas, måste ärendet vila, intill dess Kungl. Maj:ts utslag i dispaschmålen förelåge. Enligt nämndens uppskattning skulle, därest samtliga ifrågavarande försäkringshavare godkände en förlikning efter de föreslagna grunderna, ersättningsbeloppen uppgå till ungefär 12 milj. kronor, varav 5 milj. för i neutala länder upplossade importvaror och 7 milj. för i Sverige upplossade exportvaror, medan försäkringshavarnas totalförlust skattades till 32 milj. kronor, varav 8 milj. kronor å import- och 24 milj. kronor å exportlaster. Nämndens förslag upptogs av Kungl. Maj:t i proposition till urtima riksdagen nr 83. Sedan riksdagen beslutat i överensstämmelse med förslaget, bemyndigade Kungl. Maj:t den 30 december 1940 krigsförsäkringsnämnden att med sådana försäkringshavare som avsågos i propositionen ingå förlikning efter i huvudsak de grunder, som däri angåvos. Den avdelning av krigsförsäkringsnämnden — den s. k. tredje avdelningen — som i maj 1940 inrättades för att centralt omhänderhava vissa varuägares intressen utomlands, hade ännu vid utgången av året icke kunnat slutföra sin uppgift på grund av de mycket stora svårigheter, som mötte i utredningshänseende beträffande flertalet varuposter. Av de hos nämnden försäkrade varupartierna med ett sammanlagt värde av c:a 70 milj. kronor, vilka upplossats i England och Frankrike, övertogos efter särskild överenskommelse varor till ett värde av c a 45 milj. kronor av engelska myndigheter enligt principen »no loss no profit» för den svenske mottagaren. Av återstående varupartier försåldes i England och Frankrike eller hemförskaf-

175 fades betydande delar under redogörelseperioden. I nämnda länder upplös sade varupartier, som icke krigsförsäkrats hos nämnden, ha i viss omfattning omhändertagits genom vederbörande varuägares egen försorg. Avdelningen har dock i mycket stor utsträckning även i sådana fall dels ombesörjt varupartiers hemtransport, dels tjänstgjort såsom förmedlare vid överföringen av erlagda försäljningsbelopp. Värdet av de i Förenta staterna och andra utomeuropeiska länder upplossade varorna belöpte sig till omkring 25 milj. kronor. Av dessa varor hemfördes en stor del under redogörelseperioden. Tidigare hade icke meddelats krigsförsäkring å varor för kombinerad land- och sjötransport. På grund av den alltjämt ökade politiska oron i åtskilliga länder befanns det på hösten 1940 nödvändigt att möjliggöra dylik försäkring hos krigsförsäkringsnämnden. Avtal har av nämnden jämväl träffats med de privata sjöförsäkringsbolagen angående civil återförsäkring för varutransporter över Petsamo, vilket avtal sedermera utsträckts att omfatta även trafiken över Sovjetunionen. Varupremietariffen av den 2 juni 1940 med vissa ändringar den 16 i samma månad förblev gällande intill den 14 juli, då en ny premietariff (nr 10) kom i tillämpning. Sistnämnda premietariff undergick vissa ändringar den 21 augusti, den 20 september och den 9 oktober samt ersattes den 18 december med tariff nr 11, vilken emellertid trädde i kraft först den 1 januari 1941. Inkomsterna av premier för varuförsäkringar uppgingo under andra halvåret 1940 till 19*4 milj. kronor. De utbetalade ersättningsbeloppen utgjorde under samma tid 57*9 milj. kronor. Den sammanlagda skadereserven uppgick vid 1940 års slut till 45*3 milj. kronor. Olycksfallsförsäkring. Verksamheten för beredande av ersättning vid olycksfall till följd av krigsåtgärd fortgick under senare halvåret 1940 efter samma grunder som tidigare. I samband med förlisning av fartyg, försäkrade enligt krigsförsäkringslagen, omkommo under ifrågavarande tid enligt inkomna ersättningskrav 163 personer och skadades 37. Genom krigsolycksfall utan samband med förlisning omkommo dessutom 12 personer och skadades 33. Tilläggspremierna för riksförsäkringsanstalten och krigsförsäkringspoolen tillsammans uppgingo under andra halvåret 1940 till i runt tal 4*8 milj. kronor.

15. Arbetsmarknaden. Lönefrågor och social hj älp verksamhet. Statistisk överblick. Det skärpta utrikesläge, som inträdde under våren 1940, fick för den svenska arbetsmarknaden långtgående verkningar. Den totala avspärrningen av våra handelsförbindelser västerut medförde en stark produktionsminskning för exportindustrierna och de industrier, som arbeta med importerade råvaror. Den forcerade upprustningen gav ökad sysselsättning för vissa rustningsbetonade industrier, och bristen på stenkol, brännoljor samt andra importerade råvaror nödvändiggjorde en omfattande ersättningsproduktion. Motsättningarna mellan områden med brist och områden med överskott på arbetskraft skärptes ytterligare genom de ökade militärinkallelserna och den successiva avvecklingen av byggnadsverksamheten och ställde stora krav på den statliga arbetsmarknadspolitiken. Trots omfattande överflyttningar av arbetskraft från överskottsområden till bristområden och trots militärinkallelserna utvecklade sig dock arbetslöshetssituationen under andra halvåret 1940 i ogynnsam riktning. I nedanstående tablå anföras vissa sifferserier, vilka belysa arbetsmarknadens utveckling under andra halvåret 1940 i jämförelse med motsvarande tid 1939.

Måna d

Juli Aiieust.i September Oktober November December

1940 Antal sysselsatta arbetare inom industri, byggnadsverksamhet och handel m. m. (1940) Indextal: sept. 1939 = 100

119 106 124 154 193 1K6

137 154 166 187 227 243

4-8 5-0 6-3 8-0 10-4 15-2

9-0 9-1 9-8 11-0 12-6 16-1

9 229 8 709 9 499 12 183 15 583 14 940

7 902 10 361 12 243 16 122 20 562 23 469

82-22 87-2 89-7 90-7 90-0 83-4

Antal ansökningar om arbete på 100 lediga platser vid arbetsförmedlingarna

Arbetslösheten inom fackförbunden (% av medlemsantalet)

Antal rapporterade hjälpsökande arbetslösa 1

1 För tiden juli—dec. 1939 har i antalet hjälp sökande inräknats i statliga och kommuna la ber edskapsarbeten sysselsatta arbetslösa, Dylika äro eljest först fr. o. m. juli 1940 anmäl da som hjälpsökande arbetslösa, 2 Den låga s iffran för juli sammanhänger med se mesterperioden.

177 Under samtliga månader första halvåret 1940 var antalet arbetsansökningar på 100 lediga platser liksom antalet hjälpsökande arbetslösa lägre än under motsvarande tid föregående år. Arbetslöshetsprocenten inom fackförbunden åter var — bortsett från januari månad — högre under 1940 än 1939. Under andra halvåret 1940 uppvisade samtliga nämnda serier däremot högre siffror än för 1939, om man bortser från antalet hjälpsökande arbetslösa för juli 1940, som var något lägre än samma månad 1939. Indextalet för antalet sysselsatta arbetare inom industri, byggnadsverksamhet och handel m. m. med september månad 1939 som bas höll sig under andra halvåret 1940 anmärkningsvärt konstant och var ungefär 10 procent lägre än vid krigsutbrottet. Nedgången i indextalet under december 1940 torde vara en normal säsongföreteelse. • Antalet hjälpsökande arbetslösa, som under hela första halvåret 1940 var mycket lågt och ungefär 50 procent under 1939 års nivå, började redan under sommarmånaderna — då hjälpsökandesiffrorna normalt sjunka — att stiga; vid 1940 års utgång låg hjälpsökandesiffran nära 60 procent över fjolårssiffran. En närmare undersökning av klientelets sammansättning vid årets slut utvisar, att de hjälpsökande huvudsakligen tillhörde byggnadsfacken, sågverks- och pappersindustrien, stenindustrien och landtransportväsendet. Ungefär hälften av de hjälpsökande voro från storstäder, XU från övriga städer och XU från landsbygden, huvudsakligen Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län. Under hela andra halvåret 1940 uppvisade så gott som samtliga fackförbund högre arbetslöshetssiffror än vid motsvarande tid föregående år. Sämst ställda voro byggnadsfacken; vid juli månads utgång — alltså vid en tidpunkt, då arbetslösheten brukar vara lägst inom flertalet fackförbund — voro 24 procent av byggnadsträarbetarna, 17*5 procent av byggnadsgrovarbetarna, 30*9 procent av murarna och 16*5 procent av målarna arbetslöshetsstämplade. Höga arbetslöshetssiffror uppvisade vid samma tidpunkt pappersindustriarbetareförbundet (26*3 procent), vissa avdelningar inom grovoch fabriksarbetareförbundet (glasbruksarbetare 20*8 procent, tändsticksarbetare 45*7 procent, byggnadsämnesindustriarbetare 12'6 procent) samt transportarbetareförbundet (13*4 procent). Inom de nämnda fackförbunden ökades arbetslösheten ytterligare under de återstående månaderna av 1940 utom inom pappersindustriarbetareförbundet och grov- och fabriksarbetareförbundets avdelningar för glasbruksoch tändsticksarbetare, vilka uppvisade lägre arbetslöshetssiffror under årets senare del. Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden. Militärinkallelserna medförde särskilt för jordbruk och skogsbruk svårigheter att tillgodose arbetskraftsbehovet. För att säkerställa tillgången på arbetskraft för jordbruket hempermitterades under skördetiden ett stort an12—119414

178 tal värnpliktiga jordbrukare, och genom arbetsförmedlingarna placerades arbetslösa byggnads- och andra arbetare samt skolungdom och flyktingar i jordbruksarbete. Till följd av det dåliga skörderesultatet var behovet av tillfällighetsarbetare ej så stort som i normala fall. Under hösten förelågo särskilda svårigheter att anskaffa arbetskraft till betfälten i Skåne, vilka löstes bl. a. i samverkan mellan arbetsmarknadskommissionen och militära myndigheter. Inom skogsbruket var efterfrågan på arbetskraft för vedhuggning och kolning mycket stor. Genom olika åtgärder, framför allt genom överflyttning av arbetskraft från andra yrkesområden samt hempermittering av ledningspersonal, lyckades man dock i stort sett tillgodose arbetskraftsbehovet. En kännbar brist på vana skogsarbetare rådde dock under hela perioden. Inom industrien förefunnos betydande skillnader i sysselsättningsgraden mellan olika industrigrenar. Inom malmbrytning och metallindustri rådde under hela perioden mycket god sysselsättning vid gruvor, mekaniska verkstäder, skeppsvarv samt elektriska verkstäder, och efterfrågan på vissa specialutbildade verkstadsarbetare, såsom filare, verktygs- och maskinarbetare samt gengasmontörer, var större än tillgången. Vid gjuterier, järn- och stålmanufaktur samt verkstäder med anslutning till byggnadsverksamheten var arbetstillgången däremot avsevärt sämre än under föregående år. Sysselsättningen inom byggnadsämnesindustrien, såsom tegelbruk, kakelfabriker m. m., gick efter en svag och kortvarig säsongförbättring åter tillbaka. Vid glasbruk och porslinsfabriker, där produktionen starkt minskades efter handelsavspärrningen, förbättrades läget under årets senare del. Inom träindustrien var arbetstillgången anmärkningsvärt god vid sågverken, vilket sammanhängde med den ökade inhemska förbrukningen av trävaror samt den omfattande exporten av trähus till Norge och Finland. Däremot drabbade handelsavspärrningen särskilt hårt pappersbruk och pappersmassefabriker, där sysselsättningsminskningen fortsatte under sommarmånaderna. Mot slutet av året förbättrades dock läget för pappersbruken, och vissa pappersmassefabriker rapporterade ökad sysselsättning, bl. a. för tillverkning av sulfitsprit och fodercellulosa. Inom vissa grenar av livsmedelsindustrien inverkade ransoneringarna menligt på arbetstillgången, men i stort sett låg sysselsättningen på en normal nivå. Textil- samt läder-, hår- och gummivaruindustrierna företedde vissa försämringar, vilka i allmänhet berodde på knapphet på råvaror. Inom den kemisk-tekniska industrien arbetade sprängämnesfabrikerna för fullt, medan färg-, olje- och parfymfabriker hade stark känning av bristen på råvaror. Tändsticksfabrikerna, som helt nedlades i slutet av maj, återupptogo driften och vid årets slut voro samtliga fabriker i gång; delvis upptogs tillverkning av annan art. Byggnadsverksamhetens mest betydande del, bostadsbyggandet, avvecklades till största delen under året. Den 1 oktober var bostadsproduktionens

179 volym föga mer än en tiondel av produktionen vid motsvarande tid föregående år. Under sommarmånaderna sysselsattes ett stort antal byggnadsarbetare med skyddsrumsbyggen samt andra försvarsarbeten, men under årets senare del upphörde eller minskades avsevärt även dessa arbetstillfällen. Arbetstillgången inom sjöfarten var under hela perioden ringa till följd av handelsavspärrningen. Siffrorna för antalet påmönstringar och avmönstringar vid sjömanshusen voro endast ungefär hälften så höga som 1939. Trafiken på Östersjön var dock till följd av det ökade handelsutbytet med Tyskland relativt livlig. Inom handel och landtransport inverkade varubrist och restriktioner menligt på sysselsättningen. Särskilt chaufförer, hamn- och stuveriarbetare samt kontors- och lagerpersonal vid bensin- och oljefirmor permitterades i stor utsträckning. Efterföljande sammanställning av uppgifter från socialstyrelsens sysselsättningsstatistik meddelar en sammanfattande översikt av sysselsättningsläget inom industrien och angränsande näringsgrenar under år 1940. I tabellen angivas de procentuella förändringarna i antalet sysselsatta arbetare under varje kvartal med utgångspunkt från föregående kvartals mittmånad. Näringsgren

Malmbrytning och metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Pappers- och grafisk industri Livsmedelsindustri Textil- och beklädnadsindustri Läder-, här- och gummivaruindustri Kemisk-teknisk industri Samtliga industrigrupper

..

Byggnadsverksamhet Statliga verk och byggnadsarbeten Kommunala verk och byggnadsarbeten Handel och varulager Samfärdsel Samtliga näringsgrenar

Nov. 1939 -febr. 1940

Febr — ma]

Maj— aug.

Aug.nov.

— 2-5 —22-5 —16-9 — 6-2 —17-5 + 1-6 + 3-0 — 3-2 — 5-6

— 3-7 + 2-0 — 9-1 —16-7 + 3-6 — 3-8 — 1-9 —12-2 — 4-9

+ 1-7 + 4-9 + 7-4 — 4-0 + 3-5 — 2-8 — 9-2 —13-9 — 0-5

+ 5-5 — 5-1 — 0-9 + 10-9 + 12-8 — 1-0 + 8-3 + 8-3 + 4-5

—26-8 — 5-9 —11-8 —12-3 —34-3 — 7-5

+ 5-1 + 13-0 — 4-8 — 7-1 + 40-0 — 2-6

— 0-1 + 13-9 — 3-4 — 3-5 + 3-7 + 0-5

—25-3 — 2-4 + 3-7 + 8-5 + 12-8 + 3-0

De förändringar i sysselsättningsvolymen, som skett genom minskning eller utökning av arbetstiden, komma icke till uttryck i dessa siffror. En av socialstyrelsen företagen undersökning angående arbetstid och sysselsättning inom näringslivet i november 1940 utvisade, att korttidsarbete tilllämpades i stor utsträckning inom järn- och stålmanufaktur, glasbruk, pappersmassefabriker och pappersbruk, tobaksfabriker samt olika grenar av textil- och beklädnadsindustrien och läder-, hår- och gummiindustrien. Vidare förelåg vid stenindustri och olika byggnadsämnesindustrier, sågverk

180 och hyvlerier samt bryggerier och läskedrycksfabriker arbetstidsförkortning av vida större omfattning än som i vanliga fall betingas av den säsongmässiga minskningen av arbetstillgången. Av samtliga sysselsatta arbetare inom de egentliga industrigrupperna hade omkring Vs förkortad arbetstid. En motsvarande undersökning, som företogs i november 1937, utvisade att arbetstidsförkortningen då berörde endast V20 av de sysselsatta. Arbetsmarknadskommissionens verksamhet. Arbetsförmedlingsverksamheten intensifierades successivt under senare halvåret 1940 genom utökning av organisationen och personalen samt ett mera kontinuerligt samarbete mellan olika lokalorgan sinsemellan och samma organ och kommissionen. Nya bestämmelser angående förskott av statsmedel till arbetssökandes resor m. m. trädde i tillämpning fr. o. m. den 1 juli 1940. Arbetsförmedlingsanstalterna bereddes därigenom ökade möjligheter att anvisa arbetssökande anställning å annan ort även i fall där rese- och flyttningskostnaderna tidigare kunnat anföras som skäl för vägran att antaga sådan arbetsanvisning. Åtgärder vidtogos även för utnyttjande av skolungdomens arbetskraft under sommarferierna, framför allt för jordbrukets behov. Arbetsförmedlingen har vidare fått i uppgift att ombesörja placeringen av personer, som anmält sig till frivillig värnpliktstjänstgöring. Tillfälle har härjämte beretts till deltagande i frivillig luftbevakningstjänst, och de för dylik tjänst frivilligt anmälda ha ersatt och frigjort bland annat jordbrukare och skogsarbetare, vilkas arbetskraft varit mycket angelägen i hemorten. Omflyttningen av arbetskraft har befrämjats genom upplysningsverksamhet bland annat i form av varje vecka återkommande radiorapporter samt genom föredrag inom fackliga organisationer. Jordbrukets förseende med arbetskraft har kommissionen understött genom att lämna statsbidrag till utbildningsverksamhet, bedriven dels av Kvinnoföreningarnas beredskapskommitté, dels av vissa hushållningssällskap. För att underlätta överflyttningen av icke yrkeskunnig arbetskraft till skogsbruket, där tillgången på vana skogsarbetare varit knapp, har det beretts de arbetssökande möjlighet att förutom verktyg och reshjälp i vissa fall även erhålla undervisning i skogsavverkning. Kommissionen har dessutom utverkat, att personal och hästar ur militära förband i begränsad omfattning lämnat sin medverkan vid skogsarbete. Som ett led i strävandena att underlätta överflyttning av arbetskraft från överskottsområden till bristområden har kommissionen även under senare hälften av året anordnat s. k. b e r e d s k a p s k u r s e r för utbildning och omskolning av tempoarbetare för verkstadsindustrien. Verksamheten har tagit en allt större omfattning. Ett nära samarbete har ägt rum mellan å ena sidan arbetsmarknadskommissionen och dess lokala organ, länsarbetsnämnderna, samt å andra sidan

181 de militära myndigheterna i syfte att b e r e d a a r b e t s m a r k n a d s s y n p u n k t e r t i l l b ö r l i g t b e a k t a n d e vid i n k a l l e l s e r n a t i l l v ä r n p l i k t s t j ä n s t g ö r i n g , resp. hemförlovning och hempermittering från sådan tjänstgöring. Under sommaren vidtogos sålunda i samarbete med livsmedelskommissionen åtgärder för ordnande av tillfällig ledighet från militärtjänstgöringen för yrkeskunnig jordbrukspersonal under sådana tider av året, då behovet av arbetskraft för jordbruket ansetts mest trängande (jfr sid. 40). För anskaffande av arbetskraft till betfälten i Skåne måste, som redan nämnt, vissa särskilda åtgärder vidtagas. På framställning av kommissionen bereddes därjämte anstånd med militärtjänstgöring för dels sådan yrkeskunnig personal, som varit erforderlig för montering av gengasaggregat och för milkolning, dels ledningspersonal inom skogsbruket. Kommissionen har vidare haft att yttra sig över ansökningar om hemförlovning och hempermittering samt anstånd med militärtjänstgöring, beträffande vilka Kungl. Maj:t fattat det slutliga avgörandet. Antalet av dessa ärenden har varit betydande. Ovan å sid. 28 har omförmälts, att handläggningen av ärenden angående uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap fr. o. m. den 15 september 1940 överflyttades från rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap till arbetsmarknadskommissionen. Under hösten verkställdes prövning av uppskovsansökningar för år 1941 i enlighet med den nya uppskovskungörelsen den 2 juli 1940 (nr 717). En avsevärd reducering av beviljade uppskov har ägt rum i samarbete med de militära myndigheterna, industrikommissionen och vederbörande företag. Arbetsmarknadskommissionen har liksom förut omhänderhaft ledningen av ärenden rörande tillämpning av författningarna om krigsfamiljebidrag till värnpliktiga och deras familjer. Genom förordningen den 31 augusti 1940 om värnpliktslån (se sid. 22) erhöll kommissionen en ny betydande arbetsuppgift på ett närliggande område. Den genom nämnda författning införda nya formen för låneverksamhet handhaves av kommissionen såsom centralorgan, förutom beträffande den ekonomiska förvaltningen av beviljade lån, över vilken statskontoret har överinseende. Kommissionens uppdrag innefattar dels att utfärda anvisningar och formulär för verksamheten, dels att i andra och sista instans handlägga frågor om beviljande av sådana lån. Som första instans i dylika ärenden ha inrättats värnpliktslånenämnder, en för varje län. Ärenden som rört besvär över värnpliktslånenämnds beslut ävensom — efter ordförandens bestämmande — andra ärenden rörande tillämpningen av värnpliktslåneförordningen eller krigsfamiljebidragsförordningen, ha handlagts av en särskild delegation inom kommissionen med, förutom kommissionens ordförande och chef, två ledamöter samt en ersättare. Kungl. Maj:t beslöt den 28 juni 1940, att kommissionen fr. o. m. den

182 1 juli 1940 skulle handlägga och avgöra ärenden rörande statliga och kommunala beredskapsarbeten. Till ett stort antal dylika företag har statsbidrag beviljats. Kommissionen har fortlöpande kontrollerat såväl dessa arbeten som de av Kungl. Maj:t tidigare medgivna arbetena. Då farhågor gjorde sig gällande, att läget på arbetsmarknaden alltmer skulle försämras, och det ansågs nödvändigt att undersöka möjligheterna att genom arbetsanvisning hjälpa ett mycket stort antal hjälpsökande, verkställdes under hösten en omfattande i n v e n t e r i n g av a r b e t s o b j e k t . Det stora flertalet städer (102 st.) jämte 364 landskommuner — orter med minst 200 industriarbetare eller där eljest risker kunde anses finnas för en mera omfattande arbetslöshet — bereddes sålunda tillfälle att inkomma med uppgifter om sådana kommunala arbetsföretag, som ansågos lämpliga för ändamålet och kunde påbörjas före den 1 juli 1941. De från kommunerna inlämnade förslagen sammanställdes inom kommissionen och ha sedermera i viss utsträckning tjänat till ledning vid beviljande av statsbidrag till utförande av beredskapsarbeten inom olika kommuner. För vinnande av en allmän översikt av sådana åtgärder från statens och kommunernas sida, vilka kunna bereda arbetstillfällen, resp. binda arbetskraft i större omfattning, har inom kommissionen pågått en omfattande p l a n l ä g g n i n g s v e r k s a m h e t , vilken även inbegripit teknisk planering av beredskapsarbeten. Av kommissionen ha vidare handlagts frågor om uttagning till och utbyte av arbetskraft vid beredskapsarbeten. Bestämmelser ha meddelats om rapportering av de vid företagen sysselsatta arbetarna. Åtgärder ha vidtagits till förhindrande av att arbetskraft, som kunnat beredas sysselsättning i öppna marknaden, kvarhållits vid företagen. Hjälpverksamhet har bedrivits jämväl genom meddelande av kontantunderstöd. Hos arbetslöshetskommittéer anmälda arbetslösa kontorister och med dem jämställda ha i görligaste mån erhållit hjälp genom s. k. arkivarbeten (såsom gallring, sortering och katalogisering av olika slags handlingar). För att erhålla en översikt över till buds stående arbetsuppgifter av dessa slag under åren 1941 och 1942 har kommissionen begärt uppgifter från olika myndigheter och institutioner om förekomsten av lämpliga arkivarbeten. På hemställan av arbetsmarknadskommissionen bemyndigade Kungl. Maj:t den 6 december 1940 kommissionen att försöksvis tillämpa vissa av kommissionen föreslagna nya g r u n d e r f ö r s t a t s b i d r a g t i l l k o m m u n e r n a s a r b e t s l ö s h e t s å t g ä r d e r och för k o n t a n t u n d e r s t ö d s v e r k s a m h e t e n . Huvudtanken i de nya principerna för statsbidrag till de kommunala arbetslöshetsåtgärderna var, att kommunernas arbetslöshetskostnader, såvida de föranletts av sådana åtgärder som i förväg vunnit arbetsmarknadskommissionens godkännande, genom ett vid årets slut beräknat statsbidrag begränsades till högst kronor 1: 50 per skattekrona. Vid en total arbetslöshetskostnad av högst 1 krona per skattekrona skulle utgå ett statsbidrag av 20 procent. Statsbidraget höjdes efter hand upp till 40 procent

183 vid totala kostnader av kronor 2: 50 per skattekrona. Vid kostnader därutöver skulle alltid utgå så stort statsbidrag, att kommunens kostnadsandel stannade vid kronor 1: 50. Därutöver skulle även i vissa fall kunna utgå engångsbidrag för kommunala beredskapsarbeten. I fråga om kontantunderstödsverksamheten inneburo de nya principerna införandet av ett system liknande det för krigsfamiljebidragen gällande. Den gamla indelningen av landets kommuner i understödsavseende efter reservarbetarlönen hade i det nya systemet ersatts med den officiella indelning i tre dyrortsgrupper, som tillämpas för krigsfamiljebidragen och folkpensionerna. Denna övergång motiverades bl. a. därav, att reservarbetssystemet och därmed reservarbetarlönen numera förlorat så gott som all betydelse, sedan de statliga reservarbetena avskaffats. Dagunderstöd fick enligt de nya bestämmelserna — vilka i flera avseenden inneburo förbättringar för understödstagarna i jämförelse med de gamla — utgå med högst kronor 3 : — , 3:25 och 3:50 för man och hustru samt kronor 1:85, 2:10 och 2: 50 för ensam person över 18 år i resp. ortsgrupp ävensom vissa belopp för vart barn under 16 år t. o. m. sjätte barnet. Därjämte fick utgå hyresbidrag med högsta belopp varierande för familjeförsörjare inom ortsgrupp 1 från 20 till 40 kronor, inom ortsgrupp 2 från 20 till 50 kronor och inom ortsgrupp 3 från 30 till 70 kronor per månad. Hyresbidragen för ensamstående kunde uppgå till högst hälften av ovan angivna belopp. Dagunderstöd och hyresbidrag fingo sammanlagt icke uppgå till den i orten gängse lönen för icke kvalificerad arbetskraft och ej heller till belopp motsvarande de inkomster vederbörande åtnjutit under förutvarande arbetsanställning. Kollektivavtalen och andra lönefrågor. Det principavtal, som i december 1939 träffades mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen om kompensation för dyrtiden i form av rörliga lönetillägg — i dagligt tal benämnt 1939 års ramavtal — innebar, att vid mera avsevärda förskjutningar i dyrtiden de anställda skulle erhålla en lönekompensation, motsvarande omkring tre fjärdedelar av dyrtidsstegringen. Då levnadskostnadsindex under 1940 hastigt klättrade uppåt, utbetalades enligt ramavtalets bestämmelser dyrtidstillägg från den 1 maj med 3*36 procent, vilken procentsats från den 1 augusti höjdes till 6*3. Inför den tendens till ytterligare stegring av levnadskostnaderna, som kunde skönjas, var arbetsgivarsidan icke villig att binda sig för tillämpning i oförändrad form av ramavtalet också för år 1941, en mening som tillkännagavs för arbetarsidan före den tidpunkt — den 1 oktober — då de stora avtalen måste uppsägas för att utlöpa vid årsskiftet. Inför ovissheten i fråga om konjunkturutvecklingen överenskommo arbetsgivareföreningen och landsorganisationen att på sätt skedde 1939 längre fram på hösten centralt förhandla om ett ramavtal, avsett att gälla för år 1941, och i avvaktan på dessa

184 förhandlingar framflyttade arbetsgivarorganisationer och fackförbund uppsägningstiden för resp. kollektivavtal; i några fall uppsades avtalen, men ej heller inom dessa fack forcerades förhandlingsarbetet. De centrala förhandlingarna om nytt ramavtal kommo i gång först mot årets slut. En anledning till detta dröjsmål var otvivelaktigt, att man ville avvakta statsmakternas beslut rörande fortsatta d y r t i d s t i l l ä g g å t d e s t a t s a n s t ä l l d a . För denna stora löntagarkategori hade dyrtidstillägg utgått, motsvarande tre fjärdedelar av dyrtidsstegringen, mätt efter den på 1935 såsom basår grundade indexserien, varvid dock gällt, att kompensation icke lämnades för dyrtidsstegring utöver indextalet 120. Detta tal nåddes och överskreds den 1 juli 1940. Under höstens lopp ägde förhandlingar rum mellan chefen för finansdepartementet och representanter för de stora organisationerna av statsanställda. På basis av förhandlingsresultatet framlades den 22 november 1940 proposition till urtima riksdagen angående kristillägg (nr 66). Förslaget, som sedermera godkändes av riksdagen, baserade sig på uppfattningen om angelägenheten av att hålla kompensationen för den stegrade dyrtiden inom de snävaste gränser, som vore förenliga med hänsynen till inkomstutvecklingen inom samhället i övrigt och kravet på en rimlig fördelning av kristidens svårigheter mellan olika medborgargrupper. Därför sänktes kompensationsgraden från tre fjärdedelar till hälften av den fortsatta dyrtidsstegringen. Det bestämdes sålunda, att ett kristilllägg av 4 procent skulle utgå till tjänstemännen, när indextalet (med 1935 som basår) stigit med minst 8 enheter från talet 120. Kristillägget skulle ökas med ytterligare 4 procent, om indextalet steg än ytterligare med 8 enheter, d. v. s. till talet 136, dock tidigast från den 1 juli 1941. Denna kompensation skulle sedan stå fast. Kungörelse i ämnet utfärdades den 17 januari 1941 (nr 29). Förhandlingarna om ett n y t t r a m a v t a l för år 1941, vilka började i slutet av november och fortsatte i olika etapper i december, ledde den 9 januari 1941 till överenskommelse. Denna följde i stort sett samma linjer, som fastställts för statstjänstemännen. Sålunda sänktes kompensationsgraden från tre fjärdedelar till hälften av dyrtidsstegringen, varjämte en maximering genomfördes på så sätt, att lönekompensation icke skulle under året lämnas för dyrtidsstegring utöver indextalet 212, vilket motsvarade talet 136 i 1935 års serie. Med hänsyn till levnadskostnadsindex per den 1 januari 1941 skulle enligt det nya ramavtalet dyrtidstillägget utgå med sammanlagt 8-7 procent, vilken procentsats kunde, vid fortsatt dyrtidsstegring till indextalet 212 eller högre, höjas till 12'7 procent, dock tidigast den 1 juli. Ytterligare dyrtidskompensation skulle icke ifrågakomma under året. Som ovan nämnts ernåddes uppgörelsen om det nya ramavtalet först den 9 januari 1941. Härefter följde snabbt uppgörelser om prolongation av kollektivavtalen för olika fack, varvid avtalen i stort sett blevo oförändrade men med tillägg av det nya ramavtalets bestämmelser. I de fall, då kollek-

185 tivavtalen gällt sedan årsskiftet 1939/40, vidtogos dock höjningar av grundlönerna med smärre belopp. På en del avtalsområden följde man icke den eljest tillämpade taktiken att avvakta den centrala uppgörelsen om nytt ramavtal utan ingick i realförhandlingar om nya avtal redan under hösten 1940. Viktigast bland dessa avtalsområden torde jordbruket få anses vara. Inför en särskild medlingskommission träffades h ä r den 1 december uppgörelser om nytt riksavtal rörande allmänna bestämmelser och om nya länsavtal rörande löner. De allmänna bestämmelserna blevo i stort sett oförändrade men lönerna höjdes med mindre belopp, exempelvis för årsanställd manlig arbetare med 30 kronor per år och för timavlönade arbetare med 2—4 öre per timme. Beträffande dyrtidstillägg infogades i avtalen en klausul, att dittillsvarande bestämmelser skulle äga fortsatt tillämpning till utgången av år 1940, men därefter skulle bestämmelserna anpassas efter den överenskommelse om nytt ramavtal, som förutsattes skola komma till stånd mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen; vid eventuellt utebliven sådan överenskommelse skulle dyrtidstilläggsfrågan hänskjutas till skiljedom. Även inom skogsbrukets område träffades nya kollektivavtal hösten 1940. Dessa inneburo icke oväsentliga löneförhöjningar, dock minst på gagnvirket och högst på brännvedssortiment och kolved. Uppgörelser ernåddes först för de avtalsområden, där arbetarparten företräddes av Svenska skogsoch flottningsarbetareförbundet och Svenska lantarbetareförbundet. Därefter uppkommo ett antal avtalsfrågor rörande skogskörslor, där arbetarparten representerades av Riksförbundet landsbygdens folk (R. L. F.). Mycket segslitna förhandlingar, i en del fall under medverkan av statliga förlikningsorgan, fördes här med olika arbetsgivarparter. Beträffande Stora Kopparbergs Bergslags aktiebolags och Korsnäs sågverks aktiebolags skogskörslor i Uppland, Västmanland och Gästrikland utbröt öppen konflikt, som slutligen bilades den 15 januari. Även körningspriserna höjdes avsevärt, mest beträffande brännvedssortiment och i mindre mån beträffande gagnvirket.

16.

Sjukvård och läkemedelsanskaffning.

I fråga om beredskapsarbetet på sjukvårdsväsendets område har under andra halvåret 1940 den tidigare med stöd av lagen om sjukhusvård vid krig eller krigsfara den 22 juni 1939 igångsatta verksamheten för skapandet av en effektiv sjukvårdsorganisation för krigstid och samordnandet av de olika slagen av sjukvårdsanstalter i ett enhetligt system fullföljts och i sina detaljer ytterligare utformats. Likaså har den åt medicinalstyrelsens materielnämnd uppdragna verksamheten för anskaffande av erforderlig utrustning vid beredskaps- och krigssjukhusen alltjämt pågått. Leveranserna vid ifrågavarande upphandlingar kunde anses i huvudsak fullgjorda vid utgången av september 1940. För lagring och förvaring av viss materiel, avseende antingen beredskapssjukhusens utrustning eller första ersättningsbehovet, har nämnden anskaffat lokaler för centrala förråd antingen genom nybyggnad eller genom omändring av staten tillhöriga för lagringsändamål lämpade byggnader. Genom materielnämndens medverkan har ett betydande antal förslag till standardisering av sjukvårdsmateriel utarbetats och delvis fastställts. Beträffande läkemedelsförsörjningen har materielnämndens verksamhet i olika hänseenden fortgått efter samma linjer som förut. För handläggning jämlikt lagen om tjänsteplikt av frågor om villkoren för anställning hos annan tjänstepliktig arbetsgivare än staten av sådan tjänstepliktig, som avses i kungörelsen den 28 juni 1940 (nr 637) med särskilda bestämmelser om tjänsteplikt för medicinalpersonal (se del I sid. 207), skall enligt kungörelse den 8 november 1940 (nr 929) finnas en särskild lönenämnd för medicinalpersonal. Denna skall bestå av ordförande samt såsom ledamöter arbetsgivarrepresentanter och arbetstagarrepresentanter till det antal Kungl. Maj:t bestämmer. För ordföranden skall finnas ersättare och för ledamöterna personliga suppleanter. I lönenämndens handläggning av lönefrågor skola, utom ordföranden eller dennes ersättare, deltaga en arbetsgivarrepresentant och en arbetstagarrepresentant.

17. Priser och prisreglering. översikt av prisutvecklingen. Partipriserna stego under andra halvåret 1940 något hastigare än under det första, dock ej med samma snabbhet som under hösten 1939. Kommerskollegii partiprisindex höjdes från juni till december 1940 med 11 procent, medan stegringen under de fyra krigsmånaderna 1939 uppgick till 19 samt under första halvåret 1940 till 8 procent. Generalindextalen för olika månader 1940 med 1935 som bas återges här nedan: Januari Februari Mars April Maj Juni

136 138 140 141 142 143

Juli Augusti September Oktober November December

146 146 149 154 158 160

Siffrorna belysa hur den obestämdhet, som karakteriserade prisläget tiden närmast efter avspärrningen, under hösten förbyttes i en tydligt markerad prisstegring. Orsakerna härtill voro främst att söka dels i den felslagna skörden och därmed sammanhängande prisstegringar på jordbruksprodukter, dels i nya betydande höjningar i de importerade varornas priser. Därtill kommo de omläggningar i produktionsmetoderna och den ökade användning av ersättningsvaror, som det försämrade försörjningsläget nödvändiggjorde. Dessa förhållanden inneburo i regel kostnadsökningar och medförde därför prisstegringar. I fråga om ett begränsat antal varor uppstod vidare sådan brist, att en ren knapphetsprisstegring inträdde. Slutligen föranledde uppgången i levnadskostnadsindex per den 1 juli ökade lönetillägg för samtliga till ramavtalet anslutna löntagare samt statliga och kommunala tjänstemän. I tabellen överst å följande sida återges den procentuella prisstegringen för olika huvudgrupper av varor i kommerskollegii partiprisindex. Den starka uppgången mellan juni och december 1940 för gruppen bränsle och smörjmedel förklaras till stor del av höjningen i avräkningspriserna på kol och koks den 1 oktober (se sid. 111).

188 Procentuell

prisstegring

Aug. 1939— juni 1940

J u n i 1940— dec. 1940

Aug. 1939— dec. 1940

Generalindex

43¶Uppdelning av varorna efter användning: Jordbruksförnödenheter Industriförnödenheter Bränsle och smörjmedel Maskiner och transportmedel Konsumtionsvaror

16 38 54 18 23

20 4 46 5 13

40 44 125 24 39

Uppdelning av varorna efter härkomst: Jordbruksprodukter Industriprodukter

19 31

17 10

39 44

De genomgripande förändringar i den svenska utrikeshandelns omfattning och sammansättning, som händelserna i april 1940 medförde, göra att kommerskollegii indextal för import- och exportpriser från och med denna månad måste förses med mycket betydande reservationer och endast med största försiktighet kunna användas som mått för belysande av utvecklingen. De meddelas här nedan för månaderna juni—december utan närmare kommentarer, jämförda med partiprisindex och omräknade med talen för augusti 1939 = 100. Generalindex

Importprisindex

Exportprisindex

129 132 132 134 139 142 144

159 163 165 167 181 189 192

126 125 126 127 132 132 132

Juni Juli Augusti September Oktober November December

Detaljhandelspriserna ha fortsatt att stiga tämligen jämnt med 3 till 4 procent per kvartal trots avsaktandet av partiprisuppgången under sommaren. Den procentuella stegringen i resp. indexserier under olika kvartal har varit följande: 1939—40 Dec.—mars

Kommerskollegii p a r t i p r i s i n d e x . . . . Riksbankens konsumtionsprisindex Socialstyrelsens levnadskostnadsindex

19 4 0 mars—juni

juni—sept.

sept.—dec.

6-1 3-8

2-1 3-7

3-5 3-3

7-4 4-4

4-4

4-2

1-6

3-2

Enligt riksbankens indexberäkningar hade den sammanlagda höjningen av detaljpriserna sedan krigsutbrottet nått upp till 22*7 procent i december 1940. Följande tabell anger den procentuella stegringen för olika grupper av varor och tjänster och dess effekt på generalindextalet:

189 A u g . 1 9 3 9 -- d e c . 1940

Jordbruksprodukter Mjölk, smör, ost, margarin Kött Fläsk Socker Potatis, mjöl, bröd Ägg Konsumtionsbeskattade varor Kaffe Vin och sprit Andra drycker Tobak Karameller m. m Nöjen övriga livsmedel Fisk Specerier Trädgårdsprodukter Förtäring utom hemmet Bostad Inhemskt bränsle Utländskt bränsle Kläder Skodon Inventarier övriga utgifter Samtliga

varor och tjänster

Prishöjning /o

Effekt å generalindex

20-3 19-7 16-2 25-3 12-5 22-6 20-2 35-2 42-7 61-1 23-1 36-9 26-0 11-6 32-2 50-7 51-2 31-0 4-0

5-0 1-7 0-6 1-0 0-2 1-3 0-2 4-0 0-8 1-3 0-5 0-8 0-4 0-2 2-5 0-7 0-7 1-0 0-1

46-1 48-5 34-2 24-9 18-8 13-2

1-5 1-2 4-0 0-7 2-2 1-6

22-7

22-7

Med ledning av tabellen kan beräknas, att omkring 23 procent av stegringen i konsumtionsprisnivån sedan krigsutbrottet faller på jordbruksprodukter, 18 procent på konsumtionsbeskattade varor och 18 procent på kläder. Ehuru priserna på kol och ved stegrats avsevärt, har bränslet endast bidragit med 12 procent av uppgången i totalindex. Att jordbruksprodukternas andel i stegringen ej varit större, trots de betydande höjningar av producentpriserna, särskilt å mjölk och spannmål, som skett sedan augusti 1939, sammanhänger med den subventionering av priserna å dessa livsmedel, som bekostats av statsmedel. Enligt en approximativ beräkning, som anförts i konjunkturinstitutets rapport angående konjunkturläget hösten 1940, skulle riksbankens konsumtionsprisindex ha stigit med ytterligare IT procent, om nu nämnda subventioner icke utgått. Prisreglering och priskontroll. Den statliga prisövervakningen har alltsedan den 23 april 1940 i huvudsak åvilat statens priskontrollnämnd. Det bör emellertid understrykas, att nämndens kontroll av prisutvecklingen varit begränsad i den meningen, att den ej omfattat alla de faktorer, som påverka prisbildningen. Räntor och löner ha legat utanför dess verksamhetsområde. Jordbruksprodukternas pri-

190 ser och de offentliga taxorna ha bestämts av andra instanser. Den faktor, som sedan krigsutbrottet haft den största betydelsen för prisuppgången i vårt land, nämligen stegringen av de importerade varornas cifpriser, h a r jämväl av naturliga skäl varit oåtkomlig för priskontrollnämnden. Nu nämnda förhållanden ha skapat utgångspunkterna och utstakat gränserna för nämndens verksamhet. Innan de allmänna principerna för priskontrollen i korthet behandlas, kan det därför vara lämpligt att något dröja vid de viktigaste förändringarna på dessa områden. Den allmänna räntenivån visade under andra halvåret 1940 en sjunkande tendens, ehuru några mera betydande förändringar i räntesatserna ej ägde rum (jfr sid. 194). Uppgången i socialstyrelsens levnadskostnadsindex med 7 enheter per den 1 juli medförde en löneökning för såväl statstjänstemän som till ramavtalet anslutna löntagare. Tillägget utgjorde för de förra 3 procent å grundlönen och för de senare 2-94 procent av den under år 1938 i ordinarie arbetstid uppnådda genomsnittliga timförtjänsten. Index per den 1 oktober medförde ingen löneförändring. För prissättningen på jordbrukets produkter lämnas en utförligare redogörelse i kap. 4. Här skall endast erinras om fastställandet av priset å brödsäd vid frivillig överlåtelse av beslagtagen vara till 27 kronor per deciton och om den uppgörelse angående priserna på övriga produkter, främst mjölk och smör, som i mitten av november träffades mellan regeringen och representanter för jordbrukets organisationer. Av betydelse för prisutvecklingen var vidare den höjning av taxorna å såväl enskilda som statliga järnvägar med 10 procent, vilken efter beslut av Kungl. Maj:t genomfördes den 1 juli. I prishöjande riktning verkade också järnvägarnas reduktion av tidigare beviljade fraktnedsättningar. Biltransporterna fördyrades kraftigt i samband med övergången till gengasdrift. Som följd av avspärrningen satte under senare delen av 1940 ytterligare importprisstegringar in från flera håll. Den i juni träffade överenskommelsen om utvidgning av handelsutbytet mellan Sverige och Tyskland innebar bland annat en betydlig höjning av fobpriserna å den tilläggskvantitet om 1*2 milj. ton kol och koks, som avtalades. Härtill kommo stegrade fraktkostnader, som till väsentlig del sammanhängde med det svenska tonnagets ökade andel i transporterna. Som exempel på kolprishöjningens storlek kan nämnas, att bränslekommissionens avräkningspris för oberschlesiska stora ångkol den 1 oktober höjdes till 50: 25 kronor per ton, medan man under maj och juni räknade med ett cifpris för dessa kol på omkring 3 0 : — kronor per ton. För westfalisk värmeledningskoks voro motsvarande priser 6 4 : — och 42:50 kronor per ton. För de i det ursprungliga handelsavtalet för 1940 prisbundna kvantiteterna tyska varor gällde oförändrade priser under hela året. Däremot skedde en rätt allmän prishöjning på icke prisbundna tyska varor under

191 sommaren och hösten. Framför allt gällde detta textila råvaror och fabrikat samt kemikalier, icke minst apoteksvaror. Från de transoceana marknaderna har under denna tid, som förut nämnt, en starkt begränsad men icke desto mindre ytterst betydelsefull import kunnat ske över den finska ishavshamnen Petsamo (se sid. 157). Priserna på de partier, som kommit in denna väg, ha växlat starkt beroende på bland annat olikheter i tiden för inköpet, lagringskostnaderna utomlands och transport- och försäkringskostnaderna hem. För att dämpa de verkningar, som importen av smärre dyra partier i rådande knapphetsläge skulle kunnat få på det inhemska prisläget, ha på såväl enskilt som statligt initiativ tillskapats clearinganordningar, avsedda att utjämna importkostnaderna för viktigare råvaror. I vissa fall ha vid clearingen även inom landet befintliga lager inräknats. De olika clearinganordningarna ha i allmänhet administrerats av redan existerande eller nybildade importföreningar. På detta sätt har prissättningen stabiliserats för bland annat kol och koks, olika slag av handelsjärn, konstgödsel, fodermedel, hudar, bomull och fettråvaror. Priskontrollnämndens viktigaste uppgift har varit att övervaka, att de nu behandlade primära och från nämndens utgångspunkt givna, prishöjande faktorerna icke inom industrien och handeln medfört oskäliga prisstegringar. Prisövervakningen har härigenom främst kommit att innebära en kontroll av prishöjningens spridning genom prissystemet. Detta har betytt ett accepterande i huvudsak av prisläget sådant det gestaltade sig under tiden närmast före krigsutbrottet och medfört, att kontrollen av prissättningen väsentligen begränsats till en bedömning av skäligheten i prishöjningarna med hänsyn till sedan förkrigstideh inträffade kostnadsökningar. Denna metod för prisövervakning, som med vissa modifikationer tämligen genomgående tillämpats, har möjliggjort en betydligt enklare och på samma gång smidigare kontroll av prisutvecklingen än om prissättningen i varje fall skulle granskats med utgångspunkt från en total kostnadskalkyl. Ju större tidsavståndet från krigsutbrottet blivit och därmed förskjutningarna i det ekonomiska läget, desto svårare har det dock blivit att fasthålla vid denna relativt enkla metod för priskontroll. Särskilt under årets sista månader tilllämpades metoden med total kostnadskalkyl i flera fall. Liksom tidigare har den statliga priskontrollen även under andra halvåret 1940 i huvudsak byggt på frivilliga överenskommelser om prissättningen med såväl näringslivets sammanslutningar som enskilda företag. Regleringen av priserna har i allmänhet skett så, att efter underhandling mellan priskontrollnämnden och den berörda parten fastställts ett överenskommelsepris, som icke utan förhandsanmälan fått överskridas. Det intima samarbetet mellan nämnden och de prisbyråer, som upprättats inom Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund, har fortsatt.

192 Ur en redogörelse för priskontrollen, som lämnats av ledamoten, sedermera vice ordföranden i priskontrollnämnden, docenten E. Lundberg, i tidskriften »Från departement och nämnder» 1941 nr 4, må till belysning av utav nämnden tillämpade principer och metoder anföras följande: »Till grund för de frivilliga prisöverenskommelserna med industriens företag och branschorganisationer ligga i allmänhet kostnadskalkyler, som utvisa den sedan tiden före krigsutbrottet inträffade kostnadsökningen. Enär denna till dominerande del hänför sig till de rörliga kostnaderna, bränsle- och material- samt lönekostnader, har en bedömning från dessa utgångspunkter av skäligheten i en föreslagen prishöjning utan alltför stora felmarginaler varit möjlig. Företagen redovisa åtgång och förbrukning av ifrågakommande råmaterial, bränsle m. m. per enhet framställd produkt samt faktiska inköpspris under tiden omedelbart före kriget (i allmänhet augusti 1939) samt för det tillfälle kalkylen avser. I kalkylen ingående pris på material och bränsle skola avse faktiskt på marknaden normalt betalda pris och icke inkludera eventuellt förväntade prishöjningar. I den kostnadsökning per tillverkad produktenhet, som den framlagda kalkylen leder fram till och som alltså skall motivera en föreslagen prishöjning, får som regel icke ingå procentuella tilllägg hänförande sig till allmänna och fasta kostnader eller vinst. Hänsyn skall i princip endast tagas till de kostnadsökningar, som kunna redovisas och specificeras. I praktiken ha givetvis vissa jämkningar i dessa principer förekommit. Framför allt har prisjämförelsen med förkrigstiden i ett antal fall måst modifieras med hänsyn till ett mer onormalt pris- eller kostnadsläge under tiden närmast före krigsutbrottet. Modifikationer av detta slag ha dock icke betytt avsteg från den antagna principen vid fastställande av ett överenskommelsepris, nämligen att en prisförhöjning skulle motiveras av en redovisad ökning i löpande produktionsomkostnader. Det är av särskild betydelse, att ifrågavarande princip icke medger täckning för den ökning i fasta kostnader per produktenhet, som uppkommer, då dessa slås ut på minskad produktion eller försäljning. Vaije sig omsättningen nedgått till följd av försämrad tillgång på råvaror och bränslen eller genom minskad efterfrågan har priskontrollnämnden ansett en sådan kompensation för de fasta omkostnadernas stegring icke vara förenlig med målet för prispolitiken. I överensstämmelse med huvudprincipen har icke heller bortfallet av eller det minskade utbytet vid en tillverkningsgren i fråga om företag med flera tillverkningar ansetts få föranleda kompenserande prishöjningar för andra delar av försäljningen. Även vid prissättningen på varorna inom handelns olika stadier har nämnden i princip hävdat den ståndpunkten, att en stegring i handelns marginaler endast skall utgå, i den mån en ökning i de löpande kostnaderna kunnat påvisas. I fråga om varor, för vilka en betydande prisstegring ägt rum vid försäljning från producent eller importör, kan ett bibehållande av handelns marginaler vid oförändrade procentsatser betyda en oskälig ökning i handelns absoluta tillägg. Priskontrollnämnden har i ett flertal sådana fall träffat överenskommelse med handelns organisationer om en viss beskärning i de procentuella förtjänstmarginalerna. Det har dock av uppenbara skäl icke varit möjligt att från handelns företag infordra kostnadskalkyler av samma art som från industrien. Priskontrollen har därför till övervägande del fått ingå frivilliga överenskommelser om prissättningen inom grossoch detaljhandeln utan att bestyrkande kostnadskalkyler för den av överenskommelsen berörda varan kunnat förebringas. Sådana överenskommelser ha dock givetvis endast kunnat täcka en relativt liten del av handelns vidsträckta och

193 ytterst differentierade område. Kontrollen av handelns prissättning har i betydande mån fått utövas med hjälp av en statistisk prisövervakning.» På nu beskrivet sätt har systemet med prisöverenskommelser utbyggts och förstärkts. Det har kommit att omfatta alla slags varor från rena råmaterial såsom t. ex. järnmalm till utpräglade konsumtionsvaror såsom havregryn och margarin. I första hand har nämnden sökt öva kontroll över de priser, som spelat större roll för den allmänna prisnivån och levnadskostnaderna. Men i åtskiliga fall ha även priserna på varor med ringa kvantitativ betydelse för folkhushållet blivit föremål för övervakning, så vitt de på grund av sin karaktär ansetts inbjuda till spekulativa transaktioner. Att exakt ange, h u r stor del av prissystemet, som vid slutet av år 1940 var bundet genom överenskommelsepriser, låter sig knappast göra. En överslagsberäkning har emellertid givit till resultat, att efter värdet räknat inemot hälften av de varor, som ingå i kommerskollegii partiprisindex, skulle blivit föremål för prisöverenskommelser i en eller annan form. Normalpris enligt prisregleringslagen hade ännu vid 1940 års utgång endast tillämpats beträffande ved. Under juli månad utvidgades prisregleringen på vedhandelsområdet till att även omfatta återförsäljningspriserna. Inom mindre orter fastställdes återförsäljningspriset till på platsen gällande normalpris plus 50 öre per kbm löst mått. För städer och större samhällen utarbetades särskilda maximiprislistor, vilka upptogo priser för leverans såväl direkt från banvagn resp. sjökaj som via vedgård. Av försörjningspolitiska skäl ha, såsom närmare beskrives i kap. 4—6, oumbärliga råvaror och förnödenheter i ökad omfattning lagts under beslag eller eljest underkastats en effektiv handelsreglering. I sådana fall ha tillstånd till försäljning genomgående bundits vid villkor om hållandet av fixerat försäljningspris. Beslagsmyndigheten har härvid utövat en betydelsefull prisövervakande verksamhet. Priserna på ett antal knappa varor ha sålunda bringats under sträng kontroll. I samband med handelsregleringens — och den eventuellt därmed förenade produktions- och konsumtionsregleringens — genomförande har understundom en viss prisreducering kunnat åstadkommas.

13—119414

18.

Penningväsendet.

Den åtstramning, som kännetecknat kreditmarknaden alltsedan krigsutbrottet, upphörde under våren 1940 och efterträddes av en tendens i motsatt riktning med sjunkande räntor och minskade kreditbehov från det enskilda näringslivets sida. I fråga om ränteläget kom omslaget först till uttryck på obligationsmarknaden. Enligt riksgäldskontorets beräkningar hade den effektiva medelräntan å fasta statsräntelån under årets fem första månader oavbrutet stigit och uppnådde 4*33 % under maj månad, varpå en avsevärd nedgång inträdde till 3*66 % under december. Fr. o. m. den 9 augusti sänkte riksbanken diskontot vid rediskontering med V2 % till 3 % samt vissa andra räntesatser med likaledes V2 %. I övrigt voro såväl riksbankens som affärsbankernas räntesatser oförändrade sedan maj månad. Förklaringen till denna ändrade utvecklingstendens torde dels vara att söka i den löpande betalningsbalansens utveckling, dels i vissa mer interna faktorer. Genom spärren västerut i april minskades den import, som betalades med fria valutor, i hög grad. Valutaregleringen, som upprätthölls efter i stort sett samma principer som tidigare, bidrog därjämte att minska efterfrågan på valutor. Samtidigt upprätthölls en viss export till transoceana länder, varjämte handelsflottan utanför spärren tillförde landet avsevärda intäkter. En följd härav blev, att den minskning i riksbankens och affärsbankernas valutareserver, som ägt rum under årets första del, förbyttes i sin motsats. Mot en minskning under tiden januari—april av dessa reserver med cirka 318 milj. kronor svarade under återstoden av året en ökning med 122 milj. kronor. Importspärren och den därav följande råvarubristen ledde till lagerminskning och produktionsinskränkningar inom betydelsefulla industrier och i samband därmed till minskning av behovet av rörelsekapital. Av särskilt stor betydelse för utvecklingen på kapitalmarknaden var den starka nedgången i byggnadsverksamheten. De extraordinära statsutgifterna torde därjämte i viss mån ha bidragit till den inträdda lättnaden på marknaden. De minskade kreditanspråken återspeglades i bankernas ställning. Affärsbankernas utlåning inom landet, som nådde sitt högsta belopp ultimo februari, sjönk med 508 milj. kronor under återstoden av året. Av denna minsk-

195 ning kom 314 milj. kronor på andra halvåret. I stället ökades dessa bankers inlåning från allmänheten under andra halvåret med 194 milj. kronor, medan den under första halvåret tvärtom visat nedgång. Som en följd av dessa förändringar sjönk affärsbankernas utlåningsöverskott från 704 milj. kronor vid halvårsskiftet till 196 milj. kronor vid årets slut. För riksbankens del inträdde ävenledes en stark minskning av utlåningen fr. o. m. maj månad. Sedelcirkulationen, som ultimo april nådde sitt högsta belopp med 1 537 milj. kronor, nedgick till 1 478 milj. kronor vid halvårsskiftet. Under andra halvåret låg sedelcirkulationen i medeltal något högre än under första halvåret. Vid årets slut utgjorde beloppet utelöpande sedlar 1 482 milj. kronor eller 60 milj. kronor mera än ett år tidigare. Med stöd av valutaförordningen föreskrev valutakontoret genom kungörelse den 31 december 1940 (SFS nr 1064), att deklaration av utländska tillgångar och skulder, avseende förhållandena vid 1940 års utgång, skulle avgivas av envar inom riket bosatt fysisk eller juridisk person, vars utländska tillgångar (betalningsmedel, värdepapper, fordringar eller andra tillgångar i utlandet) eller utländska skulder uppginge till minst 500 kronor eller motsvarande värde i utländskt mynt. Uppgifterna skulle avlämnas till valutakontoret senast den 15 februari 1941. Betalningsöverenskommelser. Med anledning av de militära ockupationer och de territoriella förändringar, som under år 1940 ägt rum beträffande ett flertal länder i Europa, vidtogos vissa speciella åtgärder för att kontrollera betalningarna mellan dessa länder och Sverige. Sålunda bestämdes att betalningsskyldighet i förhållande till Belgien, Frankrike, Luxemburg och Nederländerna fr. o. m. den 1 juli 1940 skulle fullgöras genom inbetalning till svensk bank, som hade att insätta beloppen i riksbanken på clearingnämndens räkning, över de insatta beloppen finge förfogas endast i den utsträckning Kungl. Maj:t bestämde (kungörelse den 28 juni 1940, nr 633). I den överenskommelse som den 7 september träffades mellan de svenska och tyska regeringskommissionerna om återupptagande av varuutbytet med de ockuperade nederländska och belgiska områdena bestämdes, att betalningarna skulle avräknas över den svensk-tyska clearingen. Ett liknande betalningsförfarande som det förstnämnda i förhållande till Belgien, Frankrike, Luxemburg och Nederländerna infördes gentemot Estland fr. o. m. den 12 juli samt gentemot Lettland och Litauen fr. o. m. den 25 juli (kungörelser den 12 och 23 juli 1940, nr 713, 722). Sedan clearingöverenskommelse av svenska regeringen ingåtts med Sovjetunionen den 7 september 1940, upphävdes fr. o. m. den 13 september dessa föreskrifter i fråga om de till de f. d. baltiska staterna utgående betalningarna (kungörelse den 13 september 1940, nr 820). Beträffande betalningssystemet i förhållande till Sovjetunionen utfärdades kungörelse den 9 september 1940 (nr 811). överenskommelse träffades vidare den 8 juli 1940 mellan riksbanken och

196 Norges bank angående ordnande av varu- och andra likvider mellan de två länderna på clearingbasis (kungörelse den 12 juli 1940, nr 711). Mellan svenska och danska regeringarna ingicks den 24 juli 1940 ett clearingavtal, avseende reglering av såväl kommersiella som finansiella betalningar (kungörelse den 23 juli 1940, nr 720). Angående betalningsbestämmelserna i handelsavtalet med Finland den 7 september, se ovan sid. 144. De tidigare gällande clearingöverenskommelserna med Tyskland och Italien ersattes med nya avtal resp. den 14 och 23 december 1940, varvid det italienska avtalet, som förut begränsats till varulikvider och provisioner, erhöll mera vidsträckt tillämpning. Följden av de träffade clearingöverenskommelserna har blivit, att betalningarna mellan Sverige och de allra flesta av de länder, med vilka Sverige kunnat upprätthålla handelsförbindelser av nämnvärd omfattning, kommit att regleras genom avräkningsförfarande över särskilda clearingkonton. De egentliga undantagen ha utgjorts av Finland, Schweiz och Ungern, med vilka länder de ömsesidiga betalningsförbindelserna sålunda alltjämt kunnat fullgöras i fria valutor.

19.

Statsfinanserna.

Tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1940/41. Den av 1940 års lagtima riksdag fastställda riksstaten för budgetåret 1940/41 slutade på följande belopp: Driftbudgeten: Inkomster Utgifter

1 862 milj. kronor 1 723 » »

Kapitalbudgeten: (kapitalinvesteringar)

»

»

Av riksdagen godkändes därjämte av Kungl. Maj:t framlagt förslag till beredskapsstat för försvarsväsendet m. m. slutande på en summa av 1 205 milj. kronor, varav 1 185 milj. kronor å driftbudgeten. Med stöd av riksdagens beslut fastställde Kungl. Maj:t genom beslut den 21 juni 1940 denna beredskapsstat att fr. o. m. den 1 juli 1940 lända till efterrättelse såsom förskottsstat. Liksom vid 1939 års urtima riksdag framlade Kungl. Maj:t vid början av urtima riksdagen 1940 proposition (nr 1) angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för det löpande budgetåret. De i denna proposition upptagna anslagsäskandena avsågo i flertalet fall att bereda täckning för utgifter, som bestritts från förskottsanslag. För övriga anslagsäskanden gällde i princip, att de avsågo utgiftsbehov, som ej kunnat föreläggas den senaste lagtima riksdagen för prövning men vilka borde tillgodoses, innan ärendet hunne underställas nästa lagtima riksdag. Några nya inkomstposter upptogos ej i detta sammanhang. Under riksdagens lopp fattades en rad beslut om ytterligare anslagsförstärkningar eller nya anslag. Även för nya anvisningar, som under riksdagens lopp givits å förskottsstaten för försvarsväsendet, äskades delvis täckningsanslag hos riksdagen. I proposition nr 81, vilken innehöll ännu en rad anslagsäskanden, bl. a. för avskrivning av nya kapitalinvesteringar, framlades en sammanfattande förteckning rörande utgifterna å tilläggsstat I till riksstaten för 1940/41, i anledning varav riksdagen meddelade beslut i skri-

198 velse nr 102. Å nämnda stat upptogos jämväl redovisningstitlar för de nya skatter, som beslutats av urtima riksdagen, nämligen krigskonjunkturskatten och den allmänna omsättningsskatten (se nedan); den förra uppfördes härvid med 20, den senare med 80 milj. kronor. Dessa belopp avsågo blott att ange den ungefärliga storleksordningen av den avkastning ifrågavarande skatter kunde giva under pågående budgetår. Utgifterna upptogos i tilläggsstat I till följande belopp i milj. kronor. -^ ....

n

.

Totalt

Därav under försvarsdepar-

Dnftbudgeten: Egentliga statsutgifter Utgifter för statens kapitalfonder (avskrivning av nya kapitalinvesteringar) Summa

158-6

temeutet 93-3

40*5 199-1

30*8 124-1

Kapitalbudgeten (kapitalinvesteringar)

193*4

60-0

Härvid är att märka, att medelsanvisningarna, i den mån de utgjorde täckningsanslag för förskottsutgifter, icke representerade någon fullständig reglering av föreliggande eller förväntade förskottsutbetalningar. Teckningen av särskilt sådana förskottsutgifter, som betingades av dispositionsbeslut avseende en fortlöpande verksamhet med obestämd total omfattning, uppsköts till den senare tidpunkt under budgetåret, då en bättre överblick över ifrågavarande kostnader var möjlig. Dessa och andra anslagsäskanden, som senare under budgetåret kunde förväntas bliva erforderliga, avsågos skola upptagas i en tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41. Skattelagstiftning. Krigskonjunkturskatt. I det genom krigsförhållandena framkallade statsfinansiella läget, då alla medborgares skattekraft måste tagas i anspråk i högre grad än någonsin, har det ansetts naturligt att också utnyttja den skattekraft, som härrör från inkomstökningar, framkallade av krigskonjunkturen. Dessa inkomstökningar intaga en särställning, vilken framträder så mycket skarpare som flertalet medborgare måste räkna med en av krigsförhållandena försämrad ekonomi. Den under förra världskriget införda krigskonjunkturskatten visade sig ur statsfinansiell synpunkt mycket givande, men den var i sin utformning och tillämpning behäftad med allvarliga brister, så till vida som den i stor utsträckning kom att träffa vinster, vilka med den utveckling det allmänna penningvärdet undergick måste betecknas som fiktiva. Då nu åter en krigskonjunkturskatt ansetts böra komma till användning i skattesystemet, har man i belysning av de gjorda erfarenheterna strävat efter att med densamma träffa ökning av realinkomst och ej fiktiva vinster. Efter utredning, vilken påbörjades redan under sommaren 1939 och varvid medverkade särskilda inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga,

199 framlade Kungl. Maj:t till 1940 års urtima riksdag i proposition nr 2 förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1940. Med vissa modifikationer godkände riksdagen förslaget och förordning i ämnet utfärdades den 19 augusti 1940 (nr 764). Enligt denna förordning skulle krigskonjunkturskatt för år 1940 erläggas till staten för inkomstökning, som uppkommit efter utgången av augusti 1939 och som kunde antagas ha berott på av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur föranledda förhållanden. Inkomstökningen skulle i regel beräknas genom jämförelse mellan inkomster under det beskattningsår, för vilket taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ägde rum år 1940, och inkomsterna under de två närmast föregående beskattningsåren (de s. k. förkrigsinkomståren). Som jämförelseinkomst skulle i allmänhet upptagas medeltalet av inkomsterna under de båda förkrigsihkomståren. Skatteplikten begränsades till uppkommen ökning efter krigsutbrottet av inkomst av vissa förvärvskällor, nämligen inkomst av rörelse, inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst av tjänst, därest inkomsten utgått av rörelse, samt därmed jämförlig inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, oavsett om den utgått från rörelse, ävensom inkomst av icke yrkesmässig avyttring av lös egendom. I samtliga fall förutsattes, att inkomsten var skattepliktig enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, dock att i inkomst av rörelse skulle avräknas jämväl intäkt genom avyttring av vissa maskiner och inventarier ävensom ersättning på grund av försäkring av dylika tillgångar, även om sådan intäkt eller ersättning icke vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt var skattepliktig eller skulle hänföras till rörelseinkomst. Skattskyldig var envar fysisk eller juridisk person, som åtnjutit inkomst av förutnämnt slag, därest personen vid 1940 års taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt var skattskyldig för den inkomst, vartill ökningen hänförde sig, eller för den inkomst, i vilken vinst genom avyttring av maskiner och inventarier eller ersättning på grund av försäkring därav på sätt ovan sagts skulle inräknas. Den ledande grundsatsen för ifrågavarande lagstiftning var, som förut nämnts, att beskattningen skulle drabba ökning av verkliga inkomster och ej fiktiva vinster. För att nå detta mål hade i förordningen införts särskilda regler, som i flera hänseenden avveko från de bestämmelser, som gälla för inkomstberäkningen vid den ordinarie statsbeskattningen. Detta var bl. a. fallet beträffande reglerna om värdering av varulager, avdrag för värdeminskning å tillgångar för stadigvarande bruk, avsättning till vissa fonder m. m. Vidare hade införts bestämmelser om provisorisk skattepåföring i vissa fall, nämligen a) för framtida nedskrivning av ersättningslager, b) för mötande av framtida prisfall, c) för befarad framtida värdeminskning, d) för framtida anskaffning av ersättningstonnage m. m. samt e) för framtida nyanskaffning av fartyg. I samma syfte hade i propositionen och jämväl i riksdagsbeslutet uttalats, att ett avräkningsförfarande borde äga rum, sedan

200 läget stabiliserat sig efter krigets slut, för att rätta till vad som brustit i den årliga beskattningen under kriget. Sedan den taxerade merinkomsten, d. v. s. den av kriget eller dessförinnan rådande krigskonjunktur föranledda inkomstökningen, fastställts för de olika förvärvskällor, som omfattades av beskattningen, skulle särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor tillsammans bestämmas den till krigskonjunkturskatt beskattningsbara merinkomsten. Vid fastställandet av nämnda merinkomst skulle från de taxerade merinkomsterna sammanlagt avdragas bl. a. ett belopp av 4 000 kronor, det s. k. bottenavdraget, som alltså var obligatoriskt. Detta belopp skulle i första hand avräknas från taxerad merinkomst av rörelse. Återstående avdrag skulle göras från summan av övriga taxerade merinkomster. Krigskonjunkturskatten var progressiv beträffande rörelse och proportionell i fråga om övriga förvärvskällor. Skatten utgjorde för rörelse 50 procent å den del av den beskattningsbara merinkomsten, som ej översteg 20 procent av motsvarande jämförelseinkomst, 60 procent å den del som översteg 20 men ej 50 procent samt 70 procent å den del som översteg 50 procent av nämnda jämförelseinkomst. Beträffande övriga förvärvskällor utgjorde skatten 50 procent av den beskattningsbara merinkomsten. Deklarationsplikt utan anmaning förelåg med vissa undantag för envar, som i sin självdeklaration år 1940 uppgivit nettointäkt av rörelse ej understigande 4 000 kronor, samt — till ledning för delägarnas taxering — för vanligt handelsbolag, kommanditbolag och rederi för registreringspliktigt fartyg, oavsett inkomstens storlek. Jämlikt bestämmelse i förordningen tillsattes av Kungl. Maj:t en för hela riket gemensam nämnd, centrala krigskonjunkturskattenämnden, med uppgift att dels, efter framställning från landskamrerare eller allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden eller från prövningsnämnd, avgiva yttranden i ärenden rörande taxering till krigskonjunkturskatt, dels, när anledning därtill uppkomme, till Kungl. Maj:t avgiva förslag rörande tilllämpning av krigskonjunkturskatteförordningen. Fysisk eller juridisk person, som påförts krigskonjunkturskatt för år 1940, skulle enligt en särskild förordning den 19 augusti 1940 (nr 765) erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för samma år med det belopp, varmed sistnämnda skatt skulle minskats, om avdrag från det till sådan skatt taxerade beloppet skett med den påförda krigskonjunkturskatten. Motsvarande skulle gälla även beträffande värnskatt och särskild skatt å förmögenhet. Genom tvenne författningar den 19 augusti 1940 (nr 766, 767) fastställdes för tillämpningen av krigskonjunkturskatteförordningen erforderliga formulär. Slutligen utfärdades den 31 augusti 1940 två kungörelser (nr 807 och 808), den ena med vissa tillämpningsföreskrifter till förordningen, den

201 andra med föreskrifter rörande provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för år 1940. För att i möjligaste mån förekomma, att krigskonjunkturskatten komme att inverka hämmande i avseende på utökningen av sådan produktiv verksamhet, som vore av betydelse för folkförsörjningen eller försvarsberedskapen, utverkade sig Kungl. Maj:t bemyndigande av riksdagen (prop, till urtima riksdagen nr 84) att beträffande denna eller till syftet likartad skatt i särskilda fall medgiva eftergift från skatten helt eller delvis (se sid. 98). Genom beslut den 30 december 1940 tillsatte Kungl. Maj:t en nämnd på fyra personer, krigskonjunkturskaiterådet, med uppgift att bereda frågor rörande eftergift i avseende på krigskonjunkturskatt. Allmän omsättningsskatt. I proposition nr 3 till urtima riksdagen 1940 framlade Kungl. Maj:t förslag till förordning om allmän omsättningsskatt. Enligt det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet hade finansministern funnit nödvändigt att söka täckning för de ökade statsutgifterna genom en ytterligare skärpning av beskattningen. Vid valet mellan höjning av den direkta eller indirekta beskattningen hade det av olika skäl befunnits lämpligast, att det erforderliga beloppet uttoges genom en skärpt indirekt beskattning. Mera betydande intäkter av en ökad konsumtionsbeskattning hade därvid ansetts möjliga att erhålla allenast genom att anlita en allmän omsättningsskatt. Trots de vägande invändningar av ekonomisk, socialpolitisk och även skatteteknisk art, som kunde riktas mot en sådan skatt, vilken utformning den än erhölle, hade finansministern funnit sig böra tillstyrka, att det svenska skattesystemet nu utbyggdes med en omsättningsbeskattning. I riksdagen framlades ett flertal motioner, vari föreslogos andra metoder att skattevägen anskaffa det nödiga inkomstbeloppet såsom genom uttagande av en extra inkomst- och förmögenhetsskatt eller genom ett system av acciser å vissa nödvändighetsvaror eller tjänster. Efter prövning av de olika förslagen fann första särskilda utskottet, att det icke lämpligen läte sig göra att på någon av de föreslagna vägarna uttaga det erforderliga beloppet. Utskottet fann visserligen i likhet med finansministern vägande invändningar kunna riktas mot en allmän omsättningsskatt ur såväl principiell som skatteteknisk synpunkt men ansåg sig dock i rådande hårt ansträngda statsfinansiella läge böra i princip tillstyrka, att en sådan skatt infördes i vårt land. Riksdagen antog i enlighet med utskottets hemställan Kungl. Maj:ts förslag i dess huvuddrag men vidtog i detaljerna ett flertal icke oväsentliga ändringar. Jämlikt riksdagens beslut utfärdades förordning om allmän omsättningsskatt den 13 december 1940 (nr 1000), vilken trädde i kraft den 1 januari 1941. Den genom denna förordning stadgade omsättningsskatten är i princip konstruerad som en skatt på konsumenthandeln. Skatteplikten har därför i

202 första hand anknutits till yrkesmässig försäljning av varor från butik eller därmed likartat försäljningsställe (butikshandel) samt från restauranger och andra liknande näringsställen (restaurangrörelse m. m.). Därjämte omfattar skatteplikten yrkesmässig försäljning av butikshandelsvaror även annorledes än från butik eller i restaurangrörelse, dock ej försäljning till återförsäljare, samt yrkesmässig försäljning av varor, som icke äro att hänföra till butikshandelsvaror men som äro avsedda för någons personliga bruk och bekvämlighet eller eljest ämnade att utgöra någons personliga lösegendom (försäljning av varor för personligt bruk m. m.). Även i sistnämnda fall undantages försäljning till återförsäljare. Uttag av varor från rörelse, där uttaget sker för ändamål, som icke äger samband med rörelsen (uttag av varor för eget behov m. m.), omfattas även av skatteplikten. Slutligen föreligger skatteplikt för vissa slag av arbetsprestationer samt vid yrkesmässig uthyrning av butikshandelsvaror m. m. ävensom vid import av dylika varor, därest importen företages av annan än återförsäljare (import av butikshandelsvaror m. m.). Vissa varor äro generellt och andra under vissa villkor undantagna från beskattningen. Skatt skall sålunda ej utgå vid försäljning eller uttag från rörelse av följande varor: vete, råg, korn och havre ävensom fröer, foder och gödselmedel; cement och kalk; ved, stenkol, koks, träkol och bränntorv; bränn-, lys- och smörjoljor; följande slag av fiskredskap, nämligen notar, vadar, trålar, nät, skotar, sill- och strömmingsgarn, ryssjor, hommor och bottengarn; inom riket tryckta tidningar och tidskrifter; för förtäring avsedda rusdrycker samt tobaksvaror. Omsättningsskatt skall ej heller utgå vid försäljning eller uttag från rörelse av mjölk, grädde, smör och margarin, potatis samt de slag av mjöl, gryn och bröd, som enligt vid varje särskild tidpunkt gällande bestämmelser må till enskild förbrukare överlåtas endast mot kupong till inköpskort (kung. nr 1002/1940), dock med det undantag, att skatt skall utgå, om försäljningen eller uttaget av nyssnämnda varor sker från restaurang-, pensionat-, kafé- eller konditorirörelse. Omsättningsskatt skall vidare icke utgå vid försäljning, som i ringa omfattning bedrives av lantbrukare eller trädgårdsodlare med egna lantmanna- och trädgårdsprodukter eller av fiskare med fisk av egen fångst. Sker sådan försäljning från butik eller därmed likartat försäljningsställe, skall skatt emellertid utgå. Omsättningsskatt skall ej heller utgå vid försäljning av varor för export. Slutligen har Kungl. Maj:t erhållit bemyndigande att förordna om ytterligare undantag från skatteplikt beträffande särskilda varor eller varugrupper. Omsättningsskatt skall utgå, där ej beträffande vissa varor eller varugrupper annan skattesats finnes särskilt stadgad, med 5 procent av den skattepliktiga omsättningen. Sagda omsättning skall beräknas för varje kalendermånad och utgör: vid försäljning, arbetsprestation eller uthyrning: vederlaget; vid uttag av vara från rörelse: varans saluvärde enligt ortens pris; samt vid import: inköpspriset med tillägg av tull och samtliga å varan ned-

203 lagda kostnader intill varans ankomst till bestämmelseorten. Vid försäljning m. m. skall vederlaget i dess helhet inräknas i den skattepliktiga omsättningen, även den del därav, som beräknas motsvara omsättningsskatten. Vederlaget skall inräknas i den skattepliktiga omsättningen för den månad, varunder vederlaget influtit kontant eller eljest kommit den skattskyldige till godo. Därest rörelseidkare för omsättning, bearbetning eller förbrukning såsom material inom rörelsen inköpt skattepliktiga varor under sådana förhållanden, att vederlaget vid inköpet av varorna enligt förordningens bestämmelser skall ingå i skattepliktig omsättning för mottagaren av vederlaget, äger rörelseidkaren rätt att vid beräkning av sin skattepliktiga omsättning göra avdrag för det sålunda utgivna vederlaget. Avdraget skall verkställas för den månad, varunder vederlaget utgivits. Överstiger under viss månad utgivet vederlag den skattepliktiga omsättningen för samma månad, får överskjutande belopp avdragas vid den skattepliktiga omsättningens beräknande för närmast följande månad eller månader. Då skatten skall inkalkyleras i varupriserna, d. v. s. vara osynlig, är skatten för den skattskyldige att betrakta som en omkostnad för rörelsen. Vid beräkning av inkomst av rörelse får den skattskyldige således göra avdrag för omsättningsskatten liksom för andra driftkostnader. Skattskyldiga enligt förordningen äro: vid försäljning säljaren; vid uttag av varor från rörelse rörelseidkaren; vid arbetsprestation den som utfört arbetet; vid uthyrning den som verkställt uthyrningen; samt vid import den för vars räkning importen ägt rum. Vid försäljning i kommission skall kornmissionären anses såsom säljare. Där synnerliga skäl därtill äro, äger Kungl. Maj:t medgiva befrielse från eller återbäring av allmän omsättningsskatt. Varje skattskyldig skall den 15 i varje månad till länsstyrelsen i det län, där hans hemortskommun för det löpande taxeringsåret är belägen, avlämna uppgift rörande den skattepliktiga omsättningen under nästföregående kalendermånad samt grunderna för omsättningens beräknande. Särskild uppgift skall lämnas för varje förvärvsverksamhet, som är att anse som självständig rörelse. Länsstyrelsen äger medgiva, att skattskyldig i stället för uppgifter månadsvis får inom den tid efter beskattningsårets utgång, som länsstyrelsen bestämmer, avlämna en uppgift avseende hela beskattningsåret. Sådant medgivande kan emellertid endast lämnas den, som icke enligt lag är skyldig att föra handelsböcker och vars skattepliktiga omsättning kan antagas icke överstiga 3 000 kronor för hela beskattningsåret. Samtidigt med avlämnande av sådan månatlig uppgift, som förut nämnts, skall den skattskyldige inbetala den skatt, som belöper å den uppgivna skattepliktiga omsättningen. Inbetalningen skall ske genom insättning av skattebeloppet å vederbörande länsstyrelses postgirokonto. Försummar skattskyldig att inbetala förenämnda skattebelopp, skall oguldet belopp uppdebiteras och in-

204 drivas. Hos varje länsstyrelse skall föras register över de skattskyldiga inom länet. I registret skall anteckning ske om inbetalda skattebelopp, om vidtagna åtgärder i beskattningsärenden samt om de förhållanden i övrigt, som äro av betydelse för kontroll å skattens behöriga utgörande. Taxering till omsättningsskatt skall verkställas av de vanliga beskattningsnämnderna och avse beskattningsår. Efter anmaning är skattskyldig pliktig att i den omfattning, som angives i anmaningen, meddela för egen taxering till omsättningsskatt erforderliga upplysningar utöver dem som innefattas i avlämnad månatlig uppgift. För kontroll av riktigheten av lämnade uppgifter äga beskattningsnämnderna rätt att granska skattskyldigs handelsböcker och anteckningar om rörelsen m. m. i samma omfattning som vid inkomsttaxeringen. För varje taxeringsdistrikt eller, om distrikt består av mer än en kommun, för varje kommun skall föras särskild längd över taxeringen till omsättningsskatt (omsättningsskattelängd). Visar det sig, då den skattskyldiges taxering verkställts av taxeringsnämnd eller prövningsnämnd, att omsättningsskatt skall utgå med högre belopp än som skolat inbetalas samtidigt med avlämnande av de månatliga uppgifterna, skall det överskjutande beloppet erläggas i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver. Är det belopp, som preliminärt inbetalats av den skattskyldige, högre än det som sedermera av taxeringsnämnd eller prövningsnämnd fastställes, åligger det länsstyrelsen att utan särskild ansökan restituera det överskjutande beloppet. Å sålunda restituerat belopp skall ränta ej utgå. Åt en för hela riket gemensam av Kungl. Maj:t tillsatt nämnd, centrala omsättningsskattenämnden, har uppdragits att meddela bindande förklaring huruvida viss vara eller visst slag av varor i beskattningshänseende skall hänföras till butikshandelsvaror eller ej. Efter framställning från landskamrerare eller prövningsnämnd skall nämnden även avgiva yttranden i ärenden rörande taxering till omsättningsskatt. Slutligen skall nämnden, när anledning därtill uppkommer, till Kungl. Maj:t avgiva förslag till föreskrifter rörande förordningens tillämpning. Ändring av automobilbeskattningen. Motorfordon, som drivas med generatorgas, ha i skattehänseende varit gynnsammare ställda än övriga motorfordon. Sedan år 1932 har enligt då fogat tillägg till förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt gällt, att för automobil skall utgå halv skatt, därest fordonet inrättats för och dreves med generatorgas, framställd av inhemskt bränsle. Enligt ett år 1939 gjort tilläggsstadgande skulle halv skatt utgå även för släpvagn, som inrättats för och huvudsakligen användes till uppbärande av generator för framställning av generatorgas. Den minskning i statsverkets inkomster av automobilskattemedlen, som de sålunda gällande skattelindringarna medfört, var ur statsfinansiell synpunkt av mindre betydelse, så länge ett mycket stort antal bensindrivna motorfordon var i bruk och automobilskattemedlen i följd därav inflöto till

205 avsevärda belopp. I detta förhållande har sedermera en väsentlig förändring inträtt. Till följd av bensinbristen har bensinskatteinkomsten nedgått till en obetydlighet. Av samma anledning har flertalet fordon avregistrerats eller omändrats till gengasdrift, vilket haft till följd, att även fordonsskatten visat en kraftig minskning. Under budgetåret 1938/39 inflöto i automobilskatt i runt tal 134-3 milj. kronor, därav i fordonsskatt 43 milj. och i bensinskatt 91-3 milj. kronor. För budgetåret 1939/40 voro motsvarande siffror 127*3 resp. 38*2 och 89-1 milj. kronor. För budgetåret 1940/41 beräknades, att inkomsterna med oförändrade bestämmelser skulle utgöra 19-9 milj. kronor, därav 15*9 milj. i fordonsskatt och 4 milj. i bensinskatt. Denna avsevärda minskning i automobilskattemedlen ansågs icke kunna motsvaras av en lika stor minskning av de anslag, som avräknades mot dessa medel, i främsta rummet avseende kostnaderna för vägunderhåll. I proposition till 1940 års urtima riksdag nr 80 anförde finansministern, att de motiv, som ursprungligen framkallade skattelindringarna för gengasfordon, icke längre förelåge. I samma mån som gengasen blivit det praktiskt taget enda tillgängliga drivmedlet för motorfordon påkallades icke någon subvention för denna driftforms utveckling. Under sådana förhållanden syntes icke skäligt att under rådande statsfinansiella läge uppehålla de vittgående skattelindringarna för dessa fordon. I propositionen föreslogs därför, att fr. o. m. den 1 januari 1941 skatt för gengasdrivna fordon skulle utgå efter samma grunder som för andra motorfordon. Riksdagen godkände propositionen med den ändring, att skattehöjningen skulle uppskjutas till den 1 juli 1941. De nya bestämmelserna meddelades genom förordning den 20 december 1940 (nr 1019). Försvarsobligation såsom betalningsmedel vid erläggande av arvsskatt. Enligt förordning den 4 oktober 1940 (nr 860) skulle obligation, tillhörande svenska statens försvarslån av den 1 maj 1940 (försvarsobligation), till nominella kapitalbeloppet gälla såsom betalningsmedel vid erläggande av arvsskatt, dock högst för det belopp, vartill skatten av myndighet, som verkställde stämpelbeläggning eller eljest uppbar arvsskatt, beräknades uppgå. Betalning medelst försvarsobligation finge ej ske, då arvsskatt uttoges i exekutiv ordning. Statsskulden. Teckningarna å det stora 4-procentiga försvarslånet av den 1 maj 1940 fortsatte under sommaren och hösten med oförminskad livlighet. Försäkringsbolagen deltogo i försvarsupplåningen — förutom genom teckningar å försvarslånet — genom övertagande av 4 procents statsskuldförbindelser med en löptid av 10 år. Det i prospektet för försvarslånet angivna beloppet av 500 milj. kronor uppnåddes den 1 augusti 1940. Vid teckningstidens utgång den 1 november beräknades teckningarna preliminärt uppgå till samman-

206 lagt 797 milj. kronor. Vid utgången av år 1940 hade likvid influtit för sammanlagt 799*3 milj. kronor, varav 68 milj. kronor utgjordes av utav försäkringsbolag övertagna statsskuldförbindelser. Enligt utförda beräkningar skulle av de omkring 800 miljonerna ungefär 300 milj. kronor kunna anses utgöra nysparade medel. Statsskuldens totala ökning sedan kristidens början framgår av följande sammanställning:

1939: 31 augusti 31 december 1940: 30 juni 31 december

Fonderad statsskuld

Därav obligationslån

Tillfällig statsskuld

Total statsskuld

2 515 2 390 2 906 3 499

1885 1 756 2 238 2 758

186 274 719 1019

2 701 2 664 3 625 4 518

Detta innebär en ökning från augusti 1939 till slutet av 1940 med något över 1 800 milj. kronor eller med 67 procent. Den fonderade statsskulden enbart ökades med omkring 40 procent. Av den tillfälliga statsskulden utgjordes vid utgången av år 1940 c:a 600 milj. kronor av skattkammarväxlar eller växelkredit (bl. a. för finansiering av statens reservförrådsnämnds verksamhet) , resten av lån hos statsinstitutioner och fonder m. m.

20. Statlig informationsverksamhet. Verksamheten inom statens informationsstyrelse bedrevs vad beträffar upplysning samt rådgivning och dispens i publiceringsfrågor under senare halvåret 1940 efter i stort sett samma linjer som förut. Någon principiell ändring i verksamhetens art och omfattning skedde ej genom den omorganisation av styrelsen, som ägde rum den 25 oktober (se sid. 29), varvid frågor rörande rådgivning, granskning samt film och bild, vilka tidigare tillhört allmänna avdelningens arbetsområde, överflyttades till upplysningsavdelningen, medan allmänna avdelningen ombildades till en administrativ avdelning. I huvudsak har informationsstyrelsens verksamhet fördelats på följande huvudgrenar, nämligen a) upplysning rörande kristidsförhållandena och statsmakternas åtgärder i samband därmed (krisinformation), b) särskilda propagandakampanjer, c) film- och bildverksamhet i övrigt, d) rådgivning och dispensering i anledning av bestämmelser i kungörelsen den 12 april 1940 (nr 197) angående förbud mot offentliggörande i tryck av vissa underrättelser om krigsmakten m. m. samt e) information för statsorganen själva (»inre information»). Härtill kommer den mera fristående verksamhet, som bedrivits av sektionen för kulturell folkberedskap. Vad först angår krisinformationen gäller, att samarbetet mellan informationsstyrelsen och pressen utbyggts och befästs i de former, som tidigare utbildats. I genomsnitt ha två kommunikéer och en cirkulärartikel varje dag antingen direkt eller genom Tidningarnas telegrambyrå^utsänts till tidningarna. Varje månad ha i genomsnitt två presskonferenser anordnats och varannan månad en pressresa. Kommunikéerna ha huvudsakligen berört särskilda statliga åtgärder mot krisen. I cirkulärartiklarna ha dessa åtgärder närmare motiverats och belysts. Största delen av cirkulärartiklarna h a r emellertid haft ett allmänt krisupplysande syfte, berörande sådana frågor som livsmedelskonsumtionens anpassning, brand-, gas- och luftskyddsfrågor m. m. I propagandan för försvarslånet har styrelsen deltagit genom distribution av ett stort antal artiklar. Reportage från centrala och lokala krisorgans verksamhet har även ställts till tidningarnas förfogande. Hit hör även publiceringen av livsmedelskommissionens s. k. ransoneringskalendrar. Informationsstyrelsens tidskrift »Från departement och nämnder» h a r som

208 förut utkommit med två nummer i månaden och under här behandlade halvår innehållit ett trettiotal signerade artiklar samt ett stort antal översikter, notiser m. m. De talrika presskonferenser, som anordnats, ha vanligen ägt rum på begäran av centrala krisorgan, vilkas chefstjänstemän önskat delge Stockholmspressens representanter förtroliga informationer, men ha också vid flera tillfällen kommit till stånd i direkt anslutning till styrelsens egen propagandaverksamhet. För tidningsmän utanför huvudstaden har införts en särskild form av presskonferens genom s. k. informationsdagar, då flera ordinära presskonferenser koncentrerats till en enda dag. Radiotjänst har liksom tidigare samverkat med informationsstyrelsen huvudsakligen genom offentliggörandet av kommunikéer till allmänheten och meddelanden av sjöfartsteknisk natur men även genom föredrag och s. k. ekon i kristidsfrågor. Genom sektionen för film och bild har den upplysningsverksamhet genom film, företrädesvis s. k. journalfilm, fullföljts, till vilken informationsbyrån i samråd med Svensk Filmindustri på sin tid tog initiativet. Härjämte har igångsatts en försöksproduktion av kortfilmer av allmän nationell syftning, avsedda att visas som förprogram vid ordinarie filmföreställningar. I samråd med försvarsstabens pressdetalj har av informationsstyrelsen inrättats en militär bildmatristjänst, vilken fr. o. m. november månad regelbundet tillställt ett stort antal tidningar utom Stockholm matriser av bilder på försvarsväsendets område. Broschyrer och affischer, som, delvis i stora upplagor, utsänts, ha i flertalet fall direkt anslutit sig till styrelsens propagandakampanjer. Av dessa kampanjer märkas särskilt skrotinsamlings- och konsumentupplysningskampanjerna. Beträffande den förra se ovan sid. 102. Konsumentupplysningskampanjen har under benämningen »Aktiv hushållning» i samarbete med experter ägt rum genom broschyrer, kursverksamhet, tidningsartiklar och föredrag. Broschyrerna ha behandlat sådana ämnen som konservering, tvätt, klädvård, budgetbokföring m. m. Kursverksamheten har i betydande omfattning bedrivits dels genom offentliga organ, såsom hushållningssällskap och kristidsnämnder, dels genom enskilda organisationer, såsom husmodersföreningar, köpmanna- och konsumtionsföreningar och beredskapskommittéer, med ledning av från informationsstyrelsen erhållet material. En stor del av kursarbetet har handhafts av hemkonsulenter, skolkökslärarinnor och lanthushållslärarinnor, vilka vid ett par tillfällen samlats till konferenser. Matlagning och tvätt ha utgjort de viktigaste ämnena på programmet. Föredragsverksamheten har främst omfattat serier av eller fristående radioföredrag, riktade dels till husmödrarna, dels till konsumenterna i allmänhet. Informationsstyrelsens rådgivnings- och dispensverksamhet har alltjämt i första hand haft till uppgift att på begäran stå till tjänst med råd i fråga

209 om tolkning och tillämpning av kungörelsen den 12 april 1940 (nr 197) angående förbud mot offentliggörande i tryck av vissa underrättelser om krigsmakten m. m. samt att handlägga ärenden rörande dispens från det i kungörelsen stadgade förbudet. Genom cirkulärskrivelser till pressen ha lämnats informationer, som ansetts vara av värde för pressen. Icke sällan ha cirkulärskrivelserna innehållit en med förtroliga upplysningar motiverad vädjan till pressen att begränsa publiciteten i ett visst fall eller inom ett visst ämnesområde. Vidare har i ganska betydande omfattning biträde lämnats andra myndigheter med avfattande och utlämnande till publicitetsorgan av nyhetsmeddelanden rörande brott mot strafflagens 8 kap. Borttagandet ur styrelsens instruktion av bestämmelserna om den så kallade övervakningsverksamheten har icke medfört, att pressens behandling av sådana ämnen som falla inom området för rådgivningsverksamheten ej följes. Artiklar, vilka kunnat betraktas som uttryck för missnöje med militära eller med krisen sammanhängande förhållanden, ha överlämnats till folkberedskapssektionen. Har en tidning befunnits ha åsidosatt styrelsens råd eller vädjanden, eller har överträdelse av det i förenämnda kungörelse meddelade förbudet synts förekomma, har därom gjorts erinran hos vederbörande, skriftligen eller muntligen. Genomsnittsantalet av dylika hänvändelser har varit två per vecka. Grövre fall av överträdelse av publiceringsförbudet ha överlämnats till justitiedepartementet. Den »inre» informationen har liksom tidigare i första hand tillgodosetts genom dagliga pressöversikter samt distribution av tidningsurklipp ävensom genom styrelsens tidskrift. Härtill komma veckorapporter samt i vissa fall särskilda promemorior och utredningar. Sektionen för kulturell folkberedskap, »Folkberedskapen», vilken trädde i full funktion den 1 juli 1940 (se del I sid. 230, 395), har utfört ett omfattande organisations- och planläggningsarbete och även utövat verksamhet på de kulturella och sociala områdena av omedelbar betydelse under redan existerande förhållanden. En inventering har skett av beredskapsåtgärder, som vidtagits eller planerats av kulturella organisationer och institutioner. Härvid har kunnat konstateras, att de folkliga organisationerna i stor utsträckning vidtagit åtgärder för att även under krig kunna hålla verksamheten i gång (utseende av beredskaps- eller reservstyrelser, utarbetande av programförslag, artiklar till förbundsorgan, spridande av broschyrer o. s. v.), att särskilt studiecirkelrörelsen inriktat studieintresset på av krigstillståndet aktualiserade ämnen samt vidtagit åtgärder för en effektiv bokspridning och ökad bokläsning, att kyrkan och övriga religiösa samfund vidtagit åtgärder för stärkandet av den andliga försvarsberedskapen (upprättande av frivilligkårer i församlingarna, verksamhet bland de till beredskapstjänst inkallade och till förmån för de inkallades familjer m. m.), att Kvinnoföreningarnas beredskapskommitté vidtagit åtgärder även rörande den andliga beredskapen, 14—119414

210 att en plan utarbetats för skolverksamheten under evakuering, att Radiotjänsts ledning utarbetat en detaljerad krigsorganisation och att dess programverksamhet anpassat sig efter det rådande krisläget, att informationsstyrelsens bild- och filmsektion i samarbete med de ledande filmföretagen gått i författning om producerandet av ett stort antal journal- och kortfilmer av krigsupplysande karaktär samt även att ett antal filmer om vårt militära försvar utarbetats (se ovan), att en omfattande bildnings- och förströelseverksamhet av försvarsstaben igångsatts för neutralitetsvakten samt att upplysningsverksamhet i samarbete med folkbildningsorganisationerna, Brevskolan, Radiotjänst o. a. organiserats av Riksluftskyddsförbundet rörande luftskyddet och hemskyddet ävensom av armé-, hemvärns- och marinstaberna rörande det militära försvaret. Av Folkberedskapen i samarbete med förefintliga organisationer och institutioner planlagda beredskapsåtgärder, vilka avsetts att träda i funktion först vid krig, märkes en plan för biblioteksverksamhetens anpassning till förhållandena vid evakuering. På grund av initiativ från Folkberedskapen har organiserats Akademiska beredskapskommittén, avseende främst att under krig organisera de akademiska lärarnas och studenternas deltagande i sådana kurser, konferenser, fosterländska möten o. s. v., vilka kunna vara av betydelse för den inre frontens stärkande. Genom ett antal konferenser har Folkberedskapen trätt i förbindelse med ledande personer inom olika grenar av samhälls- och kulturarbetet. Sådana konferenser ha hållits med målsmän för kyrkan och övriga kristna samfund, folkbildningsarbetet, kvinnoorganisationerna, nykterhetsrörelsen, fackföreningsrörelsen, de politiska ungdomsorganisationerna, universiteten och högskolorna, olika läraresammanslutningar samt organisationer för fysisk fostran. På grundval av de vid konferenserna förda diskussionerna samt i övrigt inhämtade upplysningar ha utarbetats promemorior rörande de olika organisationernas deltagande i den kulturella folkberedskapen. Dessa promemorior ha utsänts till ombuden i kommunerna för vägledning vid underhandlingar med representanter för organisationernas lokalavdelningar. Folkberedskapens beredskapsplan på det kulturella området har kompletterats med en social beredskapsplan, vilken utformats under samarbete med organisationer och institutioner på det sociala arbetsfältet. Denna bygger på samverkan mellan de ordinarie kommunala hjälporganen, de för speciella kristidsuppgifter tillsatta kristidsorganen (familjebidragsnämnderna, inkvarteringsnämnderna och kristidsnämnderna) samt organen för frivillig social hjälpverksamhet. Härtill anknyta sig planläggningsåtgärder, som taga sikte särskilt på förhållandena vid en ökad arbetslöshet (yrkesutbildning, allmänbildande kurser och arbetsläger m. m.). Här påräknas medverkan framför allt av ungdoms- och bildningsorganisationer, yrkes- och folkhögskolor samt den s. k. hemgårdsrörelsen. Man har strävat till att inom varje kommun skall utarbetas en särskild

211 beredskapsplan. Denna avses skola innehålla en efter verkställd inventering upprättad förteckning över de officiella och frivilliga hjälporgan inom kommunerna, vilka kunna beräknas deltaga i arbetet. Planen skall vidare innehålla en förteckning över de uppgifter, som komma att påvila Folkberedskapen i olika situationer, samt vilka hjälporgan som förklarat sig redo att påtaga sig ansvaret för den ena eller andra uppgiften. Planen skall gälla såväl för nuvarande förhållanden som för andra lägen, såsom under ökad arbetslöshet, vid evakuering, vid krig eller vid ockupation av ena eller andra slaget.

Fjärde avdelningen Tiden januari—juni i94i

I

1. Inledning. Under senare delen av år 1940 hade en viss stabilisering inträtt efter den osäkerhet och de rubbningar, som blevo följden av krigshändelserna i april. Dessa utövade helt naturligt sin kraftigaste verkan på de specifikt exportbetonade näringsgrenarna. Småningom skedde likväl här en viss anpassning efter det nya läget dels genom de exportmöjligheter som, om ock i begränsad omfattning, öppnades genom en rad handelsavtal, dels genom att produktivkrafter målmedvetet överfördes till andra produktionsområden, inom vilka avspärrningen berett rum för en vidgad avsättning. En omläggningsprocess hade alltså här försiggått, som inneburit att kapital och arbetskraft inriktades på nya uppgifter, ägnade att i stigande grad utnyttja och förädla inhemska råvaror och därigenom stärka landets självförsörjning. Vad byggnadsverksamheten beträffar kunde konstateras, att den, efter att ha reducerats till vad som måste betecknas som ett verkligt bottenläge, började visa ansatser till en begynnande återhämtning. Å andra sidan var det uppenbart, att bristen på nödvändiga råvaror och förnödenheter inom åtskilliga arbetsområden alltjämt inneslöt risk för produktionsinskränkningar, då omställning på inhemsk råvarubas av produktionsgrenar, som normalt arbeta med importerat råmaterial, av naturliga och tekniska skäl långt ifrån alltid är möjlig. På livsmedelsområdet hade den dåliga skörden starkt försämrat försörjningsmöjligheterna. Såväl på industri- som på livsmedelsfronten kunde av angivna orsaker en ytterligare skärpning av förbrukningsregleringarna och stramare band på näringslivets rörelsefrihet förutses komma att snart nog framtvingas. Trots en otvivelaktigt minskad total sysselsättning gjorde sig någon mer utpräglad arbetslöshet ännu vid årsskiftet 1940/41 knappast gällande. I viss mån berodde väl detta på de omfattande militärinkallelserna samt ökad förekomst av korttidsarbete. Farhågorna för att utvecklingen på arbetsmarknadsområdet skulle taga en ogynnsam vändning därigenom att de produktionsbegränsande tendenserna finge tillfälle att spridas och framkalla krav på vidgad understödsverksamhet kunde emellertid ej avvisas. Sådana synpunkter satte också i hög grad sin prägel på de budgetberäkningar, som förelades riksdagen. En livlig diskussion hade under hösten 1940 förts angående konsekvenserna för penning- och prispolitiken av de ovan antydda varandra korsande tendenserna inom produktion, konsumtion och inkomstbildning. Ej minsl

216 h a d e m a n h a f t a n l e d n i n g att h ä r v i d u p p m ä r k s a m m a b e t y d e l s e n av d e n av försvarspolitiska skäl f r a m t v i n g a d e a l l t j ä m t f o r t s a t t a u n d e r s k o t t s b u d g e t e r i n g e n i n o m d e n statliga f i n a n s h u s h å l l n i n g e n . I den exposé, s o m i n l e d d e s t a t s v e r k s p r o p o s i t i o n e n till 1941 å r s r i k s d a g , y t t r a d e s r ö r a n d e dessa s p ö r s m å l bl. a. f ö l j a n d e : »De nominella inkomsterna och köpkraften torde under hela krigsperioden ha hållits uppe på en i huvudsak oförändrad nivå. överskottet av statens utgifter över löpande inkomster har ungefär motsvarat inkomstminskningarna inom byggnadsverksamheten och exporten. Den minskade sysselsättningen inom industrien har nästan exakt kompenserats av lönehöjningar. Vad jordbruket beträffar torde den felslagna skörden och nedgången i den animaliska produktionen ha uppvägts av höjda produktpris och ökade skogsinkomster. Mot den oförändrade samlade köpkraften har stått en varuförsörjning som minskats icke endast genom den förut berörda begränsningen i införseln utan även genom att staten för försvarsändamål tagit i anspråk såväl en del råvarureserver som arbetskraft och vissa — dock huvudsakligen kapitalproducerande — företags kapacitet. Den sålunda föreliggande spänningen mellan förefintlig köpkraft och löpande tillgång på konsumtionsvaror, vilken får antas bli bestående, ger på olika punkter utrymme för en knapphetsprisstegring. Spänningen kan i viss utsträckning ökas genom den goda likviditeten inom särskilt de delar av näringslivet, där mer betydande utförsäljning och förtäring av lager ägt rum. En bedömning av frågan om rådande prisstegringstendensers styrka kan icke grundas endast på en uppskattning av föreliggande spänningsförhållanden av nyss angiven art. I vilken mån en knapphetsstegring kommer till stånd blir beroende på de åtgärder för reglering av förbrukningen och handeln som vidtagas. Under sommaren och hösten har icke endast förbrukningen utan även prisbildningen på ett stort antal knappa råvaror och konsumtionsvaror bragts under effektiv kontroll genom beslag eller ransonering. Det är dock givet, att sådana regleringar icke kunna eller ens alltid böra införas på alla områden, där knapphet uppstår. Det är också uppenbart, att en viss knapphetsprisstegring kan ha en funktion att fylla även inom reglerade områden. Man bör vidare uppmärksamma den betydelse för den allmänna prisutvecklingen som tillkommer olika primära prishöjningar. Den allmänna prisstegringen sedan krigsutbrottet har till dominerande del bestämls av den starka prisuppgången för importvaror och av de höjda priserna på jordbruksprodukter. En höjning av importpriserna, ehuru av mycket oenhetlig natur, har gjort sig gällande under hösten och kan väntas fortgå. Vad beträffar priserna för importen från Tyska riket, varifrån för närvarande en myckel stor del av vår totala import härrör, innebär dock det nya handelsavtalet för 1941 en viss garanti mot fortsatt prisstegring för betydande råvaror. En viss stabilitet i prisutvecklingen för jordbruksprodukter synes även sannolik efter de senaste prishöjningarna på smör och mjölk. Om man än på här angivna grunder måste räkna med en fortsatt prisstegring, bör dock dess förlopp kunna göras relativt långsamt och den sammanlagda förändringen kunna hållas inom relativt trånga gränser. Härför kan emellertid i fråga om mer utpräglade knapphetsområden krävas, att produktions- och konsumtionsregleringar införas till stöd för den statliga prisövervakningen.»

2. Beredskapslagstiftning samt annan av krisläget föranledd lagstiftning av allmän natur. Under förra halvåret 1941 ha bestämmelser meddelats angående förlängd giltighet, i allmänhet till utgången av juni 1942, beträffande ett stort antal för begränsad tid gällande författningar av hithörande slag. Detta gäller särskilt författningar rörande den statliga förfoganderätten, patentväsendet, statsförvaltningen vid krig eller krigsfara, utrikeshandeln, arbetsmarknaden och penningväsendet. I några fall, såsom beträffande krigsförsäkringen och krigssjukvården, ha gällande kristidsförfattningar i vissa detaljer kompletterats eller jämkats, medan i andra fall, framför allt i fråga om priskontrollen, utrymningsväsendet samt de ekonomiska förmånerna för de till beredskapstjänst inkallade och deras familjer, nya eller i väsentliga stycken omarbetade författningar utfärdats. Tvångsförfogande över egendom. Giltighetstiden för allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293), vilken tidigare utsträckts t. o. m. den 30 juni 1941, har genom lag den 13 juni 1941 (nr 394) ytterligare förlängts till utgången av juni 1942. I samband därmed ha lagens ersättningsregler kompletterats med bestämmelser, avseende samordning av den prissättning, som sker enligt förfogandelagen, och den prissättning, som skall ske med stöd av den nya prisregleringslagen (se nedan). Jämväl allmänna förfogandeförordningen den 3 september 1939 (nr 613) har genom förordning den 13 juni 1941 (nr 395) förlänats fortsatt giltighet till utgången av juni 1942. Till sist angivna tidpunkt har även giltigheten utsträckts beträffande lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt fartygsuttag ning slag en m. fl. lagar samt tilllämpningskungörelsen därtill (lag den 20 juni 1941, n r 425, och kungörelse s. d. nr 426). Kungl. Maj:t har genom skrivelse den 4 april 1941 till livsmedels-, industri- och bränslekorpmissionerna (SFS nr 204) bemyndigat den kommission, åt vilken uppdragits att lämna tillstånd till försäljning eller användning av vara, som beslagtagits jämlikt allmänna förfogandelagen, att bestämma den myckenhet därav, som ägare eller innehavare må behålla eller använda.

218 Bemyndigandet har givits tillämpning beträffande beslag, varom förordnats i 39 särskilda kungörelser. Patentlagstiftning. Lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m. har genom lag den 23 maj 1941 (nr 269) givits fortsatt giltighet t. o. m. den 30 juni 1942. Genom särskilda kungörelser hade vissa av lagens bestämmelser tidigare bragts i tillämpning dels i fråga om svenska medborgare och dels i förhållande till Schweiz. Föreskrifterna härom utsträcktes genom kungörelser nr 270 och 271 att gälla jämväl till utgången av juni 1942. Genom nya kungörelser resp. den 9 maj och den 28 juni 1941 (nr 238 och 576) har ifrågavarande lag delvis erhållit tillämpning även i förhållande till Norge samt genom kungörelse den 23 maj 1941 (nr 272) i förhållande till Finland. Statsförvaltningen vid krig eller krigsfara. Lagarna den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. samt den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter, vilka båda gällt t. o. m. den 30 juni 1941, ha genom lagar resp. den 21 februari 1941 (nr 76) och den 20 juni 1941 (nr 429) erhållit förlängd giltighet t. o. m. den 30 juni 1942. I proposition nr 294 till 1940 års lagtima riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag i vissa av krisläget föranledda lönespörsmål. Därvid hemställde Kungl. Maj:t bl. a. om riksdagens bemyndigande att meddela de särskilda avlöningsföreskrifter, som sammanhängde med övergång till krisadministration. Bemyndigandet skulle avse, förutom rätt att överföra tjänstemän på en särskild temporär krisindragningsstat och besluta om dessa tjänstemäns avlöningsförmåner, jämväl befogenhet att, om och i den mån så befunnes lämpligt, föreskriva vissa begränsningar av löneförmånerna till den personal, som bibehölles i tjänstgöring. Riksdagen lämnade i skrivelse nr 437 den begärda fullmakten men begränsade dess giltighet till nästföljande budgetår. På Kungl. Maj:ts hemställan har 1941 års riksdag beslutat förlängning av ifrågavarande fullmakt för budgetåret 1941/42. Liknande beslut har av såväl 1940 års lagtima riksdag som 1941 års riksdag fattats beträffande genomförandet av en krisadministration vid riksdagens verk (jfr bankoutskottets utlåtanden 1940 nr 48 och 1941 nr 68). Utrikeshandeln. Genom lag den 31 mars 1941 (nr 154) har lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m. erhållit förlängd giltighet t. o. m. den 30 juni 1942.

219 Försäkringsväsendet. Bestämmelserna i lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer ha genom lag den 28 juni 1941 (nr 540) givits i vissa hänseenden utvidgad tillämpning. Se härom nedan, sid. 394. I anledning av framställning från Svenska livförsäkringsbolags förening, vilken föranlett proposition till 1941 års riksdag, nr 170, ha genom lag den 9 april 1941 (nr 195) till lagen den 4 oktober 1940 (nr 851) med vissa bestämmelser om livförsäkring m. m. vid krig fogats vissa tilläggsföreskrifter. Dessa avse bl. a. att reglera frågorna om försäkringsgivarens tillskott till täckande av kostnaden för inträffade krigsdödsfall och fall av krigsinvaliditet samt om nedsättning i vissa fall av försäkringsbeloppet vid invaliditetsförsäkring, som meddelats i förening med livförsäkring. Ett stadgande har ock införts i lagen, som med hänsyn till önskvärdheten att fördela krigsrisken över så stora försäkringsbestånd som möjligt medger utjämning mellan bestånd av äldre och andra försäkringar vid fastställande av överkostnaden för krigsdödsfall och fall av krigsinvaliditet. Arbetsmarknaden. Genom tvenne lagar den 14 mars 1941 (nr 126 och 127) har giltighetstiden utsträckts t. o. m. den 30 juni 1942 beträffande dels lagen den 14 juni 1940 (nr 484) om undantag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m., dels lagen den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt m. m. och den därmed sammanhängande lagen av samma dag (nr 935) om utvidgad tillämpning i vissa fall av lagen den 28 maj 1920 (nr 2A5) om medling i arbetstvister. Den militära beredskapstjänsten m. m. Genom en serie författningar, daterade den 16 maj 1941 (nr 285—291), vilka trätt i kraft den 1 påföljande juni, ha vissa ändrade bestämmelser meddelats rörande dels de värnpliktigas avlöning, dels familjebidragen under krigstjänstgöring. De ändringar, som i enlighet med proposition 1941, nr 137, genomförts i avseende på sistnämnda bidrag genom förordningarna nr 288 och 290 och kungörelsen nr 289 och vilka avsett att i olika hänseenden förbättra de ekonomiska förmånerna för de inkallades familjer, innebära i huvudsak följande. Familjemedlemmar, som åtnjuta familjepenning enligt krigsfamiljebidragsförordningen, erhålla förhöjd familjepenning, varvid ökningen utgör för barn under 16 år 15 öre och för andra familjemedlemmar 25 öre per dag. Krigsfamiljebidragsförordningens tillämpningsområde har utsträckts till att omfatta jämväl underbefäl i arméns reserver. Bidrag kan beviljas även om bidragsbehovet uppkommer först under den värnpliktiges tjänstgöringstid under förutsättning att den värnpliktige verkligen skulle ha full-

220 gjort sin underhållsskyldighet. Utöver de familjemedlemmar, som förut kunnat beviljas bidrag, kunna enligt de nya bestämmelserna även andra närmare anhöriga erhålla bidrag, om synnerligen ömmande skäl föreligga. Rätten till bostadsbidrag har något utvidgats, så att även den som efter tjänstgöringstidens början ingår äktenskap kan erhålla sådant bidrag. En ny bidragsform har införts, nämligen begravningsbidrag för avliden medlem av den värnpliktiges familj. Slutligen har en väsentlig ändring gjorts i fråga om reglerna för den i vissa fall erforderliga behovsprövningen, innebärande att vid prövning av familjepenning eller bostadsbidrag hänsyn icke skall tagas till av den värnpliktige bibehållen civil inkomst eller honom eller hans familj i anledning av tjänstgöringen tilldelat understöd, under förutsättning att den behållna inkomsten eller understödet icke uppgår till mera än högst en fjärdedel av den värnpliktiges inkomst före tjänstgöringen. Då det ansetts skäligt, att staten bereder de värnpliktiga, som genom inkallelse till beredskapstjänstgöring pålagts särskilda bördor, lättnad i beskattningen, har riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts proposition i ämnet nr 263, beslutat om visst avdrag å skatt på grund av militär tjänstgöring under år 1940. Förordning i ämnet har utfärdats den 6 juni 1941 (nr 337). Enligt denna förordning äger värnpliktig, som under år 1940 tjänstgjort vid krigsmakten och därvid tillhört årsklass 1938 eller äldre årsklass, årsgrupp 1940 eller äldre årsgrupp av klass A eller årsgrupp 1939 eller äldre årsgrupp av klass B, åtnjuta skatteavdrag. Detta utgör 5 kronor för varje hel vecka, varmed den sammanlagda tjänstgöringstiden under 1940 överstigit sex veckor, samt verkställes i första hand på den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten och, i den mån avdraget uppgår till högre belopp än denna, på värnskatten. I enlighet med riksdagens beslut jämlikt proposition 1941 nr 290 har förordning utfärdats den 28 juni 1941 (nr 591) om familjebidrag åt värnpliktiga m. fl., vilka drabbats av kroppsskada, jämte kungörelse innehållande tillämpningsbestämmelser (nr 592). I samband härmed har kungörelsen den 23 juli 1940 (nr 730) med provisoriska bestämmelser i ämnet upphävts. Förordningen stadgar i huvudsak, att familjebidrag må tills vidare kunna utgå till värnpliktig, vilken under tjänstgöring, varunder krigsfamiljebidragsförordningen varit å honom tillämplig, drabbats av kroppsskada, som medför rätt till ersättning enligt militärersättningsförordningen den 18 juni 1927 (nr 234). Bidrag må utgå för tid, varunder den värnpliktige enligt sistnämnda förordning är berättigad till sjukpenning eller livränta, motsvarande förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna med minst hälften; rörande bidraget skall vad som är stadgat om bidrag enligt krigsfamiljebidragsförordningen i tillämpliga delar lända till efterrättelse, i den mån ej annat föranledes av de i den nya förordningen meddelade särskilda bestämmelserna. Utgivandet av bidragen åvilar familjebidragsnämnderna. Även denna förordning är av provisorisk natur och avser allenast att

221 reglera hithörande förhållanden intill dess mera definitiva bestämmelser i ämnet hunnit utfärdas. Tillika ha utfärdats författningar, likaledes daterade den 28 juni 1941 (nr 593—598), angående ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under hemvärnstjänstgöring eller under tjänstgöring vid luftskyddet eller under luftskyddsövning samt angående vissa härav föranledda ändringar i sjukkasseförordningen och kungörelsen om statsbidrag åt sjukkassor. Ersättningen i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring, skall i huvudsak utgå enligt bestämmelserna i militärersättningsförordningen, medan ersättningen i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring vid luftskyddet eller under luftskyddsövning, skall bestämmas enligt olycksfallsförsäkringslagen och lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Utbetalningarna av här avsedda ersättningar skola verkställas av riksförsäkringsanstalten. Samtliga ifrågavarande författningar ha trätt i kraft den 1 juli 1941. För att än ytterligare förbättra förhållandena för de grupper av den manliga befolkningen, vilka under längre tid varit inkallade till militär beredskapstjänst, ha genom lagar den 28 juni 1941 (nr 559 och 560) ävensom kungörelse s. d. (nr 561) bestämmelser utfärdats om semester för viss militär tjänstgöringstid. Lagen den 17 juni 1938 (nr 287) om semester äger tillämpning å arbetstagare i allmän eller enskild tjänst med undantag för sådana arbetare hos staten, för vilka gälla särskilda föreskrifter rörande semester, ävensom arbetstagare som är medlem av arbetsgivarens familj eller som avlönas uteslutande genom andel i vinst. Huvudförutsättningen för rätt till semester är, att arbetstagaren innehaft sin anställning sedan minst 180 dagar. Semestern omfattar en dag för varje kalendermånad, under vilken anställningen varat närmast föregående kalenderår samt arbetstagaren utfört arbete för arbetsgivarens räkning å minst 16 dagar. Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren fullgjort i värnpliktslagen föreskriven repetitionsövning, landstormsrepetitionsövning eller landstormsbefälsövning. Enligt de nya författningarna skall jämväl s. k. beredskapsövning samt militärtjänstgöring, som fullgjorts jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen, jämställas med dag, å vilken arbete utförts, och sålunda berättiga till semester och semesterlön. Även de som ej enligt semesterlagen äro berättigade erhålla semester eller ersättning härför (såsom vissa familjemedlemmar m. fl.) erhålla viss med semesterersättning jämförlig ekonomisk gottgörelse för inkallelsetiden. Hithörande bestämmelser avse (med undantag för s. k. beredskapsövning) endast militärtjänstgöring under år 1940. Enär kostnaderna för nu nämnda semesterförmåner ej ansetts kunna åläggas arbetsgivarna, har bestämts, att staten skall svara härför. Ifrågavarande lön och ersättning har fastställts till tio kronor för dag. Då statsverkets kostnader härför skattats till 20 milj. kronor, har ett

222 förslagsanslag å sagda belopp för ändamålet anvisats för budgetåret 1941/42. Utbetalningen av semesterlön och semesterersättning skall ske genom vederbörande länsstyrelse. Sjukvården. Genom lag den 20 juni 1941 (nr 563) har en omreglering i förenklande syfte skett av de i lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om sjukhusvård vid krig eller krigsfara meddelade bestämmelserna angående ersättning för vård å de civila sjukhusen av i lagens mening krigsskadade. (Jfr del I sid. 169). Medan förut gällt, att prövningen av ersättningens storlek skulle ske enligt de regler, som gälla i fråga om rekvisition för krigsmaktens behov, ha nu särskilda föreskrifter härom meddelats. Vad kostnad för vård å civila sjukhus angår skall i fråga om den slutliga ersättningens storlek fortfarande såsom huvudprincip gälla, att staten helt skall bestrida kostnaderna, d. v. s. bruttokostnad minskad med utgående statsbidrag för vård av krigsskadade vid civila sjukhus, som upprättas i anledning av krig eller krigsfara (beredskaps- och reservsjukhus), ävensom under krig vid övriga civila sjukhus. Under tid, då krig ej råder, skola däremot vid sistnämnda slag av sjukhus såsom ersättning för vårdkostnad utgå vissa bestämda belopp för patient och dag, fastställda av Kungl. Maj:t. Förskott å ersättningen får utgivas av medicinalstyrelsen i enlighet med av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter. Finner sig medicinalstyrelsen kunna godkänna framställt slutligt ersättningsanspråk, skall detsamma anses vara för statens räkning godtaget och ersättning skall utbetalas av styrelsen. Godkännes ej framställt ersättningsanspråk, skall ärendet avgöras av riksvärderingsnämnden enligt de grunder samt i den ordning, som äro stadgade beträffande rekvisition för krigsmaktens behov. Ersättningsfrågor enligt lagen i andra fall än de, för vilka särskilda regler sålunda fastställts, skola fortfarande behandlas enligt de grunder och i den ordning, som stadgas i rekvisitionslagen. Prisregleringen. Genom tvenne lagar den 21 mars 1941 (nr 145 och 146) blev giltighetstiden för maximiprislagen den 22 juni 1939 (nr 349) och prisregleringslagen den 8 december 1939 (nr 838) förlängd från utgången av mars t. o. m. den 30 juni 1941. Att förlängningen begränsades till denna korta tid berodde på att förberedelser träffats för att ersätta de båda lagarna med en ny utvidgad lag i ämnet, varom statens priskontrollnämnd framlagt förslag den 21 februari 1941. Ett på grundval härav utarbetat förslag till ny prisregleringslag förelades riksdagen i proposition den 9 maj 1941, nr 217. Förslaget godkändes med vissa smärre ändringar av riksdagen. Härefter utfärdades den 13 juni 1941 dels prisregleringslag (nr 370), dels kungörelser (nr 371 och 372) med förordnande om lagens ikraftträdande den 16 juni samt om tillämpning av lagens materiella bestämmelser. Maximiprislagen och den

223 tidigare p r i s r e g l e r i n g s l a g e n h a i s a m b a n d h ä r m e d u p p h ö r t a t t gälla. S a m m a d a g u t f ä r d a d e s ock n y i n s t r u k t i o n för s t a t e n s p r i s k o n t r o l l n ä m n d s a m t k u n g ö relse a n g å e n d e i n r ä t t a n d e a v p r i s k o n t o r vid k r i s t i d s s t y r e l s e r n a (nr 482 och 483). I a n s l u t n i n g till v a d p r i s k o n t r o l l n ä m n d e n i sin skrivelse d e n 21 f e b r u a r i a n f ö r t l ä m n a d e f i n a n s m i n i s t e r n i p r o p o s i t i o n e n n r 217 först en översikt över d e a l l m ä n n a e k o n o m i s k a f ö r u t s ä t t n i n g a r n a för e n effektiv p r i s k o n t r o l l i r å d a n d e läge s a m t d e a l l m ä n n a p r i n c i p e r n a för d e n l ö p a n d e p r i s k o n t r o l lens u t f o r m n i n g . Dessa frågor b e r ö r a s n e d a n i k a p . 18 (sid. 429 ff). F ö r s l a g e t till n y p r i s r e g l e r i n g s l a g , i n n e f a t t a n d e v i d g a d e m ö j l i g h e t e r för g e n o m f ö r a n d e av en m e r a s k ä r p t p r i s k o n t r o l l , m o t i v e r a d e s av p r i s k o n t r o l l nämnden sålunda: Den prisövervakande och prisreglerande verksamhet, som alltsedan krigsutbrottet utövats först av prissakkunniga och sedan den 23 april 1940 av priskontrollnämnden, hade nästan uteslutande byggt på frivilliga överenskommelser om prissättningen med såväl näringslivets sammanslutningar som enskilda företag. Systemet med frivilliga överenskommelser baserade sig icke på de särskilda befogenheter, som givils Kungl. Maj:t genom maximipris- och prisregleringslagarna, även om det vore givet, att dessa befogenheter indirekt kunde ha varit av viss betydelse för möjligheten att på frivillig väg ernå överenskommelser om skälig prissättning. Det hade utan tvivel varit tillfredsställande, att prisövervakningen i så betydande omfattning kunnat ske utan tvångsmedel. Det enskilda näringslivet hade under den gångna delen av krigsperioden med få undantag visat stor förståelse för myndigheternas strävan att hälla tillbaka prisstegringstendenserna och en lojal inställning vid tillämpningen av ingångna överenskommelser. Förutsättningarna för denna form av priskontroll hade emellertid med tiden undergått väsentliga förskjutningar. Redan det växande avståndet från förkrigstiden hade minskat möjligheten att finna en säker grundval för den vanligaste typen av frivilliga prisöverenskommelser, som byggde på tillägg till förkrigspriset av redovisade ökningar i rörliga produktionskostnader. De starka förskjutningar i rävaruunderlaget och förändringar i produktionsförhållandena, som krishushållningen framtvingat, hade jämte omkastningar i prisrelationerna medfört växande svårigheter att med utgångspunkt från prisläget före kriget bedöma skäligheten i gällande prissättning. Priskontrollnämnden hade till följd härav i allt större utsträckning sett sig nödsakad att bygga prisöverenskommelserna pä en granskning av företagens totala kostnader under nuvarande förhållanden, varvid i ett växande antal fall revision av räkenskaperna mast verkställas. Nödvändigheten av en sådan mer noggrann kostnadsgranskning behövde givetvis i och för sig icke medföra ett övergivande av systemet med frivilliga överenskommelser. Det vore dock uppenbart, att övergången till ett prisövervakningssystem, som i allt vidare utsträckning byggde på ett revisionsförfarande, i många fall komme att medföra ökade svårigheter att finna en grund för frivillig prisöverenskommelse. Nämndens slutsats var, att de med försörjningslägets fortgående försämring ökade kraven på den allmänna prisövervakningen och de ändrade förutsättningarna för den hittills tillämpade kontrollen påkallade en utvidgning av de maktmedel, som innefattades i gällande prisregleringslag, och i samband därmed en ökning av de befogenheter, som tillkomme nämnden. F i n a n s m i n i s t e r n anslöt sig i sitt y t t r a n d e till v a d p r i s k o n t r o l l n ä m n d e n anfört. Han yttrade härvid, att han med hänsyn till priskontrollens betydelse som stöd

224 för de penningpolitiska strävandena funne angeläget, att de utvidgningar av gällande befogenheter med avseende å priskontrollen nu vidtoges, som de skärpta anspråken på denna påkallade. Oavsett vilka tvångsmöjligheter som än tillskapades borde priskontrollen dock alltjämt anlita de frivilliga överenskommelsernas väg, sä långt detta överhuvud vore möjligt. De skärpta kontrollmöjligheterna borde alltså, i enlighet med det system för prisövervakningen som dittills praktiserats, utnyttjas endast i den mån man icke genom frivilliga överenskommelser med resp. organisationer och företag kunde nå de åsyftade resultaten. Å andra sidan finge icke förbises, att strängare kontrollmöjligheter vore ägnade att öka utsikterna att fä till stånd överenskommelser och att sålunda helt slippa ifrån tvångsåtgärder. Den nya prisregleringslagen, vars ikraftträdande förbundits med samma villkor som de tidigare maximipris- och prisregleringslagarna, upptager i huvudsak följande bestämmelser. Den som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet kan åläggas anmälningsskyldighet rörande av honom för förnödenheten tillämpat pris. Denna skyldighet kan utvidgas så att säljare av viss vara, varje gång priset å varan höjes, ofördröjligen skall anmäla detta. Förbud kan vidare av prismyndigheten utfärdas för säljare att utan tillstånd höja priset, förrän en vecka eller —- då särskilda skäl till sådan föreskrift föreligga — högst en månad förflutit från det han inkommit med anmälan om tillämnad prishöjning samt skälen därtill (s. k. prisstopp). För vara eller transport av visst slag kan Kungl. Maj:t eller den som därtill bemyndigats fastställa visst pris att gälla som normalpris, överskridande av normalpris får, i olikhet med vad som gällde enligt den tidigare lagen, ske endast i den mån tillstånd därtill på förhand beviljats av vederbörande myndighet. Överskridande utan sådant tillstånd är straffbelagt. Befogenheten att fastställa normalpris och att lämna medgivande till överskridande därav kan av Kungl. Maj:t delegeras. Maximipris, som ej under några förhållanden får överskridas, kan av Kungl. Maj:t åsättas vara, som är av vikt för befolkningen eller produktionen, eller transport av visst slag. Länsstyrelse kan i vissa fall förordna om tvångsförsäljning av vara, som åsatts maximipris. För att allmänheten skall erhålla möjlighet att själv följa och kontrollera prissättningen kan detaljhandlare åläggas att för viss vara uppsätta anslag om tillämpade priser. Prismyndigheten skall ock kunna föreskriva skyldighet att sälja viss vara efter vikt eller mått samt meddela annan dylik bestämmelse, som må vara ägnad att motverka oskälig prisstegring, eller att ordna tillförsel, saluhållande eller förbrukning av vara. Lagen innehåller vidare bestämmelser om allmänt förbud mot prisocker. Det stadgas sålunda, att det vid överlåtelse av förnödenhet skall vara förbjudet för överlåtaren att taga eller betinga sig vederlag, som han insett eller bort inse vara med hänsyn till föreliggande omständigheter uppenbart oskäligt; ej heller må vara utbjudas till avyttring mot sådant vederlag. Liksom den tidigare prisregleringslagen ger den nya lagen Kungl. Maj:t befogenhet att begränsa rätten att yrkesmässigt köpa eller sälja viss vara

225 till den som är medlem av viss sammanslutning (s. k. tvångskartellering). Rätt att idka handel med ifrågavarande förnödenhet skall dock, såvitt ej särskilda förhållanden till annat föranleda, som regel tillkomma jämväl den som avgivit förbindelse att ställa sig till efterrättelse av Kungl. Maj:t för sammanslutningens medlemmar givna föreskrifter. Om särskilda skäl därtill äro, kan rätten att yrkesmässigt köpa eller sälja vissa varor även begränsas till den som före viss dag utövat sådan verksamhet (s. k. nyetableringsspärr) . Rörelseidkare kan vid vite föreläggas att lämna de uppgifter, som av Kungl. Maj:t förordnad myndighet begär för bedömandet av prissättningen eller prisutvecklingen, och att för kontrolländamål förete handelsböcker och affärshandlingar. Det åligger ock envar att vid förfrågan av länsstyrelse eller polismyndighet eller annan myndighet, som Konungen bestämmer, lämna uppgift, huruvida och i vilken myckenhet han innehar viss förnödenhet av vikt för befolkningen eller produktionen. Straffbestämmelserna för överträdelse av prisregleringslagens bestämmelser innefatta även föreskrift om utdömande av värdet av taget eller betingat vederlag. Utbud av en vara till lagstridigt pris utan att försäljning kommit till stånd behandlas i straffhänseende lika med verklig försäljning av varan. Straffpåföljd stadgas i viss utsträckning även för köparen vid överskridande av fastställt pris. Det förutsattes dock, att köparen icke blott haft vetskap om det fastställda priset utan även att han uppsåtligen förlett säljaren till brottet eller handlat i syfte att återförsälja förnödenheten. Den väsentliga utvidgning av priskontrollen, som åsyftats i samband med den nya prisregleringslagen, har medfört krav på en motsvarande utvidgning av kontrollapparaten. Detta utvidgningsbehov har gjort sig gällande såväl beträffande det centrala prisövervakningsorganet, priskontrollnämnden, som beträffande de lokala prismyndigheterna. Angående de härav föranledda organisatoriska åtgärderna se nedan sid. 232. Penningväsendet. Genom kungörelse den 20 juni 1941 (nr 427) har riksbanken erhållit fortsatt befrielse intill utgången av juni 1942 från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld. Vidare ha genom lagar den 20 juni 1941 (nr 428 och 430) lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m. samt valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) erhållit förlängd giltighet likaledes t. o. m. den 30 juni 1942. Intill samma tidpunkt har jämväl genom lagar den 9 april 1941 (nr 196) och den 30 maj 1941 (nr 304) samt förordning den 9 april 1941 (nr 190) giltighetstiden förlängts beträffande dels lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m., dels lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att 15—119414

226 i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv, dels förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående rått för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. Förlängning t. o. m. den 30 juni 1942 har ock av riksdagen beslutats beträffande dels det gällande bemyndigandet för riksgäldskontoret att till riksbanken överlämna skattkammarväxlar, dels bemyndigandet för fullmäktige i riksbanken att vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden fatta de beslut, som påkallas av förhållandena, även om dessa beslut icke skulle stå i överensstämmelse med föreskrifterna i bankoreglementet. (Jfr del I sid. 210.) I valutaförordningen den 25 februari 1940 (nr 97) har genom förordning den 9 maj 1941 (nr 244) införts en straff skärpning så till vida att straffansvar stadgats jämväl för den, vilken för kringgående av med stöd av förordningen meddelad föreskrift begagnar sig av eller medverkar såsom bulvan. Det civila luftskyddet. I samband med utfärdandet av nya författningar rörande utrymning (se nedan) ha vissa härav föranledda ändringar vidtagits i luftskyddsförfattningarna. Ny instruktion har utfärdats för luftskyddsinspektionen den 28 juni 1941 (nr 638). Förslag har av luftskyddsinspektionen framlagts till ny reviderad luftskyddslag jämte ny luftskyddskungörelse. Då frågan ansetts kräva ytterligare utredning, blev proposition i ärendet ej förelagd 1941 års riksdag. Utrymning. Lagstiftningen angående utrymning av särskilda orter på grund av fara från luften eller av andra orsaker har varit föremål för genomgripande omarbetning. Planläggningsarbetet för utrymning omhänderhades från början i huvudsak av de myndigheter, som hade luftskyddet i övrigt om hand. Sedermera skildes utrymningsangelägenheterna steg för steg från övriga luftskyddsärenden, i det att särskilda organ skapades för att handhava utrymningen. I samma mån visade sig de tidigare väsentligen i luftskyddsförfattningarna intagna föreskrifterna rörande utrymning ofullständiga eller otillräckliga. Sedan 1941 års riksdag i anledning av proposition nr 273 fattat beslut i hithörande frågor, har den 28 juni 1941 utfärdats en rad nya författningar (nr 582—590), vilka trätt i kraft den 1 påföljande juli, främst utrymningslag (nr 582) och utrymningskungörelse (nr 588). I samband härmed ha lagen om vissa skyldigheter för kommun i avseende på utrymning (nr 215/1940) och kungörelsen om inkvarteringsnämnder (nr 220/1940) upphävts. I nyssnämnda författningskomplex ingå vidare lag med vissa bestämmelser angående omhändertagande av flyktingar m. m. (nr 587) och

227 förordning om grunderna för avlöning av personal, som fullgör utrymningstjänst (nr 586) samt författningar angående ändring i vissa delar av luftskyddslagen, lagen om förfoganderätt för luftskyddets behov, förordningen om utrymningshjälp, luftskyddskungörelsen samt instruktionen för utrymningskommissionen (resp. n r 583, 584, 585, 589 och 590). Utrymningslagen skiljer mellan två slag av utrymning, nämligen dels utrymning, som avser att bereda ökat skydd mot verkningarna av anfall från luften (luftskyddsutrymning), och dels utrymning, som sker från område, inom vilket militära åtgärder av synnerlig betydelse vidtagas eller kunna förväntas (militärutrymning). Gemensamt för båda slagen av utrymning är, att den kan vara antingen obligatorisk eller frivillig, vilket i lagen är uttryckt så, att utrymningen skall grunda sig på ett åläggande eller på en uppmaning. Såsom utmärkande för utrymning gäller vidare, att den icke får avse individuellt bestämda personer utan skall omfatta antingen samtliga invånare eller viss befolkningsgrupp inom angivet område. Lagen innehåller därjämte bestämmelser, enligt vilka vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, förbud mot bortflyttning kan meddelas. Vad angår utrymningens organisation föreskrives, att den centrala ledningen och övervakningen av åtgärderna för förberedande och verkställande av utrymning i överensstämmelse med vad redan förut gällt skall handhas av en av Konungen utsedd myndighet (statens utrymningskommission). Det lokala planläggnings- och verkställighetsarbetet skall i utrymningskommunerna ombesörjas under ledning av luftskyddschefen, vilken skall biträdas av en av länsstyrelsen utsedd utrymningschef. De arbetsuppgifter, som erfordras för inkvarteringens förberedande och ombesörjande, skola som regel fullgöras av kommunala inkvarteringsnämnder, vilka skola stå under tillsyn av särskilda, för större områden utsedda inkvarteringschefer. För att tillgodose det personalbehov, som vid utrymningens verkställande uppkommer vid genomförande av befolkningens förflyttning och inkvarteringens ordnande, innehåller utrymningslagen bestämmelser om en särskild form av tjänsteplikt, benämnd utrymningstjänsteplikt. Lagen meddelar vidare stadganden, enligt vilka i utrymningskommun luftskyddschefen och i inkvarteringskommun inkvarteringschefen äga rätt att, då så erfordras för genomförande av utrymning eller ordnande av inkvartering, taga i anspråk egendom, som tillhör eller innehas av kommuner eller enskilda. Luftskyddschef och inkvarteringschef äga därjämte ålägga envar att lämna upplysning, huruvida och i vilken myckenhet han innehar viss egendom, som jämlikt lagen kan behöva tagas i anspråk. Vad angår fördelningen mellan stat och kommun av de kostnader, som uppkomma för utrymningens planläggande och verkställande, stadgas i utrymningslagen, att kommun, inom vilken planläggning för luftskyddsutrymning äger rum, skall bestrida samtliga i kommunen uppkommande planläggningskostnader. Sedan utrymning påbjudits, skall kommunen fortfa-

228 rande svara för de förpliktelser med avseende å personal och lokaler, som åvilat kommunen i planläggningsstadiet. Övriga kostnader, som uppkomma i utrymningskommunen under den tid, för vilken beslut om luftskyddsutrymning från kommunen är gällande, skola bestridas av statsverket. Genom lagen med vissa bestämmelser angående omhändertagande av flyktingar m. m. ges fullmakt för Kungl. Maj:t att föreskriva, att den skyldighet att fullgöra vissa arbetsuppgifter, som stadgas i utrymningslagen, skall beträffande viss eller vissa kommuner avse jämväl omhändertagande av utländska flyktingar, som inkommit till riket från krigförande land, eller av svenska medborgare, som av annan anledning än utrymning i större antal taga tillfälligt uppehåll inom kommunen. Handhavandet av sagda uppgifter skall ankomma på kommunens inkvarteringsnämnd, som därvid skall stå under tillsyn av inkvarteringschefen. Undanförsel av varuförråd. Lagen den 21 juni 1940 (nr 645) om skyldighet att bortföra varuförråd samt lagen s. d. (nr 647) med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt enligt lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål ha genom lagar den 30 maj 1941 (nr 313 och 314) förlänats fortsatt giltighet t. o. m. den 30 juni 1942. Detsamma gäller enligt kungörelse s. d. (nr 315) tillämpningskungörelsen till förstnämnda lag. x\ngående författningar, som utfärdats rörande utlänningskontroll, ordnings- och säkerhetsförhållanden, tryckfrihet m. m. under krig eller krigsfara se förteckningen i bilaga 1.

3.

Kristidsorganisationen.

Departementsindelningen. Genom provisorisk lag den 14 oktober 1939 (nr 719) hade för handläggning av ärenden, som sammanhängde med det rådande krisläget inrättats ett nytt statsdepartement, folkhushållningsdepartementet, vars uppgifter bestämdes genom en samma dag utfärdad stadga (nr 721). Sedan 1941 års riksdag slutligt godkänt av 1940 års lagtima riksdag såsom vilande antaget förslag till ändringar av regeringsformen, innebärande bl. a. att departementens antal ävensom antalet statsråd utan departement skall regleras genom en av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt stiftad lag, medan bestämmandet av departementens benämningar och verksamhetsområden skall ankomma på Kungl. Maj:t allena, ha utfärdats dels lag om antalet statsdepartement och statsråd utan departement den 21 februari 1941 (nr 97), dels ny stadga angående statsdepartementen den 21 februari 1941 (nr 139). Genom nyssnämnda lag har bestämts, att antalet statsdepartement skall vara tio samt att statsråd utan departement skola finnas till det antal, lägst tre och högst sex, som Konungen bestämmer. I den nya departementsstadgan upptages som tionde departement folkhushållningsdepartementet och däri ha inarbetats bestämmelser om detta departement. Såväl den tidigare departementsstadgan som stadgan den 14 oktober 1939 för folkhushållningsdepartementet ha upphävts. Den genom dessa författningsändringar skapade möjligheten att öka antalet statsråd utan departement har motiverats främst av de omfattande och svårlösta arbetsuppgifter, som föranletts av rådande utomordentliga förhållanden. För att kunna lätta arbetsbördan för de mest arbetstyngda departementscheferna har omredigeringen av regeringsformen § 5 verkställts så, att det blivit möjligt att förordna statsråd utan departement att i vederbörande departementschefs ställe föredraga vissa ärenden. I den nya departementsstadgan ha beträffande folkhushållningsdepartementet vidtagits vissa av den skedda utvecklingen påkallade ändringar med avseende på begränsningen av de under departementet hänförliga slagen av ärenden. (Jfr del I, sid. 42.) Enligt stadgan tillkommer det folkhushållningsdepartementet att handlägga med rådande utomordentliga förhållanden sammanhängande ärenden rörande

allmänna riktlinjer för den statliga verksamheten till tryggande av försörjningen inom riket med förnödenheter, som äro av vikt för befolkningen eller produktionen, särskilda åtgärder för övervakning av prisutvecklingen i landet samt för reglering av den inhemska prisbildningen, särskilda åtgärder för reglering av förbrukningen av förnödenheter som nyss sagts, särskilda åtgärder för reglering av framställningen av dylika förnödenheter, däri icke inbegripna lantbruks- och mejeriprodukter samt fisk, särskilda åtgärder för reglering av export och import, särskilda åtgärder för reglering av landets trafikväsen, däri inbegripen jämväl trafiken mellan utrikes orter med svenska fartyg samt transportförsäkring mot krigsrisk. Den nya departementsstadgan anger följande fördelning på de särskilda departementen av de myndigheter, vilka med större eller mindre fog kunna betecknas som kristidsorgan: under utrikesdepartementet: statens informationsstyrelse; under försvarsdepartementet: statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd; under socialdepartementet: statens arbetsmarknadskommission, luftskyddsinspektionen och statens utrymningskommission; under finansdepartementet: kreditnämnden, statens krisrevision, valutakontoret, centrala krigskonjunkturskattenämnden och centrala omsättningsskattenämnden; under jordbruksdepartementet: statens linnämnd; under handelsdepartementet: statens uppfinnarnämnd; under folkhushållningsdepartementet: dels de tidigare inrättade rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, konjunkturinstitutet, statens reservförrådsnämnd och statens sockernämnd, dels de under krisen inrättade statens industrikommission, statens livsmedelskommission, statens handelskommission, statens bränslekommission, statens trafikkommission, statens krigsförsäkringsnämnd och statens priskontrollnämnd. Med stöd av den nya lagen om antalet statsdepartement etc. utnämnde Kungl. Maj:t den 7 mars två nya statsråd utan departement. Den ene av dessa skulle enligt Kungl. Maj:ts beslut i vederbörande departementschefs ställe föredraga vissa slag av ärenden inom jordbruks-, handels- och folkhushållningsdepartementen (bl. a. bränsleärenden och ärenden rörande produktion och distribution av elektrisk kraft), den andra på motsvarande sätt föredraga ärenden inom försvars- och finansdepartementen. Livsmedelshushållningen. I fråga om statens livsmedelskommission har Kungl. Maj.t den 21 mars 1941 förordnat, att allmänna avdelningens juridiska sektion skall bilda en

231 fristående sektion. Fr. o. m. den 1 april 1941 har enligt kommissionens beslut den inom allmänna avdelningens utredningssektion inrättade utredningsbyrån upphört och i stället inom samma avdelning inrättats en fristående upplysnings- och utredningsbyrå, uppdelad på tre underavdelningar, nämligen en för huvudsakligen upplysningar från kommissionen till kristidsstyrelser och kristidsnämnder och vice versa (upplysningsavdelningen), en för huvudsakligen upplysningar till och förbindelserna med pressen (pressavdelningen) och en för utredningsarbeten av statistisk och liknande natur (utredningsavdelningen). Vad angår den lokala kristidsadministrationen må nämnas, att Kungl. Maj.t i proposition till 1941 års riksdag, nr 195, framlagt förslag angående statsbidrag till kristidsnämndernas verksamhet. I propositionen framhöll folkhushållningsministern hurusom kristidsnämnderna med stöd av lagen den 15 juni 1939 (nr 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa avkrig m. m. föranledda arbetsuppgifter i växande omfattning tagits i anspråk av de centrala krisorganen för fullgörande av uppgifter, vilka betingades av det rådande krisläget. Kostnaderna för nämndernas verksamhet, för vilkas bestridande kommunerna vore skyldiga att ställa medel till förfogande — de kunde sammanlagt beräknas till omkring 7 milj. kronor per år — drabbade kommunerna mycket ojämnt. I flera fall vore dessa kostnader mycket betydande i förhållande till vederbörande kommuns bärkraft, medan de i andra fall föranledde endast en obetydlig höjning av det kommunala utdebiteringsbehovet. Det syntes befogat, att kommunerna tilldelades statsbidrag för bestridande av ifrågavarande kostnader. Dock borde varje kommun eller kristidsförbund intill ett visst belopp för skattekrona ensam svara för kostnaderna för vederbörande kristidsnämnd och statsbidrag sålunda utgå endast om utgifterna överskrede detta belopp. I huvudsaklig anslutning till i propositionen framlagt förslag beslöt riksdagen, att statsbidrag skulle utgå till bekostande av kristidsnämndernas verksamhet efter sådan grund, att därigenom täcktes 40 procent av den del av kommunernas kostnader för hithörande verksamhet, som motsvarade 15*1—25 öres utdebitering för skattekrona, och 50 procent av kostnader, överstigande 25 öres utdebitering för skattekrona. Statsbidraget skulle utbetalas årsvis efter kalenderårets utgång och borde utgå första gången för år 1941. För ändamålet anvisades ett förslagsanslag av 850 000 kronor. Under första halvåret 1941 upplöstes ytterligare en rad kristidsförbund. Antalet förbund, som vid årsskiftet 1940/41 uppgick till 450, hade den 30 juni 1941 nedgått till 430. I Stockholms län upplöstes 1 kristidsförbund, i Södermanlands län 4, i Kronobergs län 3, i Kalmar läns två kristidsstyrelseområden resp. 2 och 3, i Gotlands län 7, i Örebro län 1. Däremot tillkom ett förbund i Värmlands län. I vissa fall utbrötos kommuner ur fortfarande bestående förbund och bildade egna kristidsnämndsdistrikt. Totala antalet kristidsnämnder ökades på detta sätt från 1 699 vid årets början till 1 736 den 30 juni 1941.

232 Industrien. Genom beslut den 31 januari 1941 förordnade Kungl. Maj:t, att de genom beslut den 15 december 1939 meddelade bestämmelserna angående inrättande inom statens industrikommission av en krigsindustridelegation ej vidare skulle tillämpas. Inom kommissionen har inrättats en fristående elektrisk byrå för handläggning av ärenden rörande landets försörjning med koppar för elektrotekniska ändamål samt inom kommissionens byggnadsavdelning en särskild betongteknisk byrå. Utredningsbyrån, vilken förut varit inordnad i kansliet, har erhållit en fristående ställning, skild från detta. Bränslehushållningen. Vissa ändringar ha genom Kungl. Maj:ts beslut den 9 april 1941 vidtagits i fråga om statens bränslekommissions inre organisation. Sålunda har planläggningsavdelningens byrå för trafikbränsle ombildats till en planläggningsbyrå för flytande bränsle inom bensin- och oljeavdelningen. För att i första hand omhänderha frågor om produktion av gengasbränsle, tjäroljor och motorsprit har inom planläggningsavdelningen bildats en särskild byrå för ersättningsbränslen. Vidare har en fristående byrå för torvärenden inrättats. Vedavdelningen har utrustats med en särskild vedanskaffningsbyrå. Trafikväsendet. Fr. o. m. den 16 februari 1941 trädde inom statens trafikkommission en särskild byrå i verksamhet för handläggning av ärenden rörande Petsamotrafiken m. m. I samband med avstängningen av berörda trafik i slutet av juni upphörde byråns verksamhet. Ärenden rörande Petsamotrafiken ha därefter handlagts av en inom kommissionen anställd befattningshavare. Försäkringsväsendet. Den inom statens krigsförsäkringsnämnd bildade avdelningen för handhavande av ärenden angående tillvaratagande av svenska varuägares intressen utomlands, vilka föranletts av det i april 1940 inträffade avbrottet i Sveriges sjöförbindelser västerut, (den s. k. tredje avdelningen), har avvecklats med utgången av juni månad 1941. Kvarstående arbetsuppgifter av antydda slag ha i fortsättningen handhafts av nämnden i övrigt. Priskontrollen. För statens priskontrollnämnd har i samband med tillkomsten av ny prisregleringslag (se sid. 222) och den därmed sammanhängande ökningen i nämndens arbetsuppgifter utfärdats ny instruktion den 20 juni 1941 (SFS nr 482). Däri preciseras de befogenheter, vilka tillkomma nämnden i egenskap av ledande organ för »den under rådande utomordentliga förhållanden erforderliga övervakningen av den allmänna prisutvecklingen i landet» och speciellt de uppgifter som föranledas av prisregleringslagens tillämpning,

233 nämligen att enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande dels meddela föreskrifter angående den i lagen stadgade prisanmälningsskyldigheten, dels fastställa normalpriser ävensom meddela tillstånd till överskridande av sådana priser, dels fastställa eller godkänna prisföreskrifter och andra villkor för rätten att köpa eller sälja vissa förnödenheter, dels meddela föreskrifter rörande uppgiftsplikt m. m. Priskontrollnämnden skall bestå av ordförande och chef samt minst två och högst åtta ledamöter. Inom nämnden skola finnas, förutom ett gemensamt kansli, sektioner till det antal Kungl. Maj:t bestämmer. Sektionerna kunna uppdelas på byråer. Även fristående byråer kunna finnas. Följande sektioner hade vid halvårsskiftet bildats: en för järn- och metallprodukter, en för bränsle och trävaror, en för textilprodukter, en för läder och skor, en för kemisk-tekniska produkter, en för livsmedel, en för diverse produkter (allmän sektion), en för importhandeln, en för prisövervakning samt en för utredning, planläggning och publicering. Dessutom hade inrättats en fristående juridisk byrå. Genom kungörelse den 20 juni 1941 (nr 483) har förordnats, att kristidsstyrelserna skola enligt av priskontrollnämnden utfärdade föreskrifter biträda nämnden vid övervakning av prisutvecklingen inom olika delar av landet. För ändamålet skall ett särskilt priskontor finnas inrättat vid varje kristidsstyrelse. Det skall vidare åligga kristidsnämnderna att biträda kristidsstyrelserna vid fullgörandet av nämnda arbetsuppgift. Envar kristidsnämnd skall till följd härav med avseende på sitt verksamhetsområde insamla prisuppgifter, biträda vid verkställande av utredningar, övervaka efterlevnaden av meddelade prisföreskrifter och till kristidsstyrelsen anmäla överträdelser därav. Ifrågavarande bestyr äro avsedda att handhas av de inom kristidsnämnderna tillsatta prisombuden. Utrymningsväsendet. Samtidigt med utfärdandet av utrymningslagen den 28 juni 1941 (se sid. 226) vidtogos vissa ändringar i instruktionen för statens utrymningskommission (kungörelse den 28 juni 1941, nr 590), varvid kommissionens uppgifter enligt det utvidgade systemet för utrymningsväsendet närmare angåvos. Beträffande den lokala organisationen inom utrymnings- och inkvarteringskommunerna har en viss omreglering skett framför allt genom bestämmelserna om utseende av särskilda utrymnings- och inkvarteringschefer (se sid. 227). De speciella föreskrifterna härom meddelas i utrymningskungörelsen den 28 juni 1941 (nr 588). Informationsverksamheten. Statens informationsstyrelse har efter skedd instruktionsändring (kungörelse den 7 februari 1941, nr 63) utökats med en ledamot. Sedan mitten av januari har inom sektionen för kulturell folkberedskap

234 särskild personal fått till uppgift att följa opinionen inom landet med hänsyn till missnöjesyttringar, rykten, defaitistiska stämningar o. s. v., föranledda av krisförhållandena, samt att planera och förbereda motåtgärder.

En systematisk översikt över kristidsorganisationen med angivande av de särskilda kristidsmyndigheternas ordförande, ledamöter, högre befattningshavare, sakkunniga samt medlemmarna av de till vissa av dessa myndigheter knutna råden meddelas i bilaga 2.

4. Jordbruket och livsmedelshushållningen. Försörjningsläget. Trots det ogynnsamma utfallet av 1940 års skörd — med undantag i huvudsak blott för potatis och sockerbetor — samt den mycket starka begränsningen av importmöjligheterna — mest kännbar i fråga om kraftfoder kunde livsmedelsförsörjningen under första halvåret 1941 liksom förut betecknas som i stort sett ganska tillfredsställande. För brödsäd uppgick skörden enligt den definitiva skördestatistiken (se sid. 32) till ej fullt 690 000 ton, vilket innebar en nedsättning till blott omkring 64 procent av genomsnittsskörden under föregående tioårsperiod. Då härifrån måste dragas utsäde — c :a 110 000 ton — skulle blott omkring 580 000 ton återstå för konsumtion, i verkligheten avsevärt mindre, eftersom en relativt stor procent av skörden, med hänsyn till den skada skörden undergått genom de svåra bärgningsförhållandena, ej kunde anses vara av kvarnduglig beskaffenhet. Förbrukningen till människoföda, vilken förut hållit sig vid ungefär 750 000 ton per år, beräknades genom ransoneringen kunna utan olägenhet sänkas till omkring 700 000 ton, men knappast mer. Bristen kunde emellertid täckas genom att till någon del taga i anspråk den under föregående goda år upplagda brödsädsreserven samt en viss myckenhet fodersäd, särskilt korn. En export av brödsäd om något över 30 000 ton ägde under vintern och våren rum till grannländerna, men denna avgång kompenserades genom att ungefär lika stor kvantitet fanns att tillgå av under hösten skedd import. Omkring 20 000 ton till människoföda mindre tjänlig brödsäd försåldes av Svenska spannmålsaktiebolaget till foder. Trots det betydande ingrepp som måste göras i reservförrådet kunde man räkna med att ändock en reserv av c:a 125 000 ton vete och råg skulle återstå vid det nya konsumtionsårets början förutom kvarnarnas vanliga ingångslager på c:a 50 000 ton. Potatisskörden, vilken givit ett utbyte av omkring 25 procent över medelskörd, räckte rikligen för behovet till matbruk och för fabriksändamål samt lämnade därjämte ett större tillskott än vanligt till foderförbrukningen. Skörden av sockerbetor förslog ävenledes väl för att upprätthålla en normal sockerkonsumtion. Största bekymret i fråga om livsmedelsförsörjningen vållade den — bortsett från potatisen — starka minskningen i fodertillgången, vilken ofrån-

236 komligt måste medföra en nedgång i produktionen av animaliska jordbruksprodukter. Likväl blev denna nedgång ännu under här behandlade period relativt litet kännbar för konsumenterna. Vid matfettregleringens planläggning i slutet av 1940 utgick man från en beräknad nedsättning i mjölkproduktionen på grund av bristande fodertillgång om c:a 25 procent av produktionen föregående år. I verkligheten stannade nedgången beträffande vid mejerierna invägd mjölk under första halvåret 1941 vid 12 procent av produktionen under motsvarande tid 1940. Detta torde mest få tillskrivas förefintligheten av större foderreserver hos jordbrukarna än man tidigare antagit. En god hjälp erbjöd också cellulosafodret, varav under stallfodringsperioden 1940/41 användes omkring 100 000 ton. Smörproduktionen kunde, efter en nedgång på 3 å 4 procent under första kvartalet 1941 i förhållande till motsvarande tid 1940, under andra kvartalet upprätthållas vid praktiskt taget samma kvantitet som under andra kvartalet föregående år. Då emellertid margarintillverkningen under halvåret i dess helhet var inskränkt till i runt tal två tredjedelar av tillverkningen samma tid 1940, blev resultatet en nedgång under ifrågavarande tid i matfettförbrukningen, såvitt angick smör och margarin tillsammans, till c:a 90 procent av den vanliga. I fråga om annat matfett synes konsumtionsminskningen ha varit något större. Att smörtillverkningen, trots minskad mjölkproduktion, kunnat så väl upprätthållas sammanhängde med förbudet mot försäljning av tjock grädde jämte förbudet mot tillverkning av ost med fetthalt över 30 procent. Osttillverkningen minskades under perioden till följd av nämnda förbud med ej mindre än c:a 35 procent jämfört med första halvåret 1940. Delvis torde väl härvid ock ha inverkat, att producenterna till följd av den allmänna bristen på fodermedel i större utsträckning än eljest från mejerierna återtogo skummjölk. Försäljningen av konsumtionsmjölk kunde upprätthållas på i stort sett samma nivå som förut. Den av foderbristen föranledda kraftiga utslaktningen av nötkreatur under sommaren och hösten 1940 fortsatte ehuru i minskad omfattning under de två första månaderna av 1941, men började därefter sjunka. Siffrorna för slaktdjursbesiktningarna visa för hela första halvåret 1941 en nedgång i fråga om storboskap med 3 procent och i fråga om större kalv med 23 procent jämfört med 1940. Vad beträffar svin belöpte sig nedgången i slakten till ej mindre än c:a 26 procent. Totala konsumtionen av kött och fläsk kan anges för första kvartalet till 97 procent och för andra kvartalet till blott 82 procent av konsumtionen under motsvarande kvartal 1940, mest beroende på» den starka minskningen i fläskproduktionen. Tillsammans torde vid sommarens ingång nötkreatursstammen ha nedbragts med c:a 7 procent i förhållande till förkrigsläget, svinstammen med c a 30 procent, en reduktion som kunde anses skäligen betingad av det dåvarande läget med hänsyn till foderförsörjningen. Därvid är att märka, att utgallringen bland nötkreaturen säkerligen gått hårdast ut över de mindre

237 produktionskraftiga djuren, varför den genomsnittliga produktiviteten inom kobeståndet snarast torde ha förbättrats. Hönsstammen får anses ha reducerats med 20 å 25 procent av antalet djur före kriget. Häremot torde svara en ungefär proportionell nedgång i äggproduktionen. En viss brist på inhemska ägg uppstod följaktligen under våren. Den kunde dock åtminstone till en del ersättas genom import. Fisktillförseln var på grund av de hinder som mötte genom issvårigheter och brist på motorbränsle m. m. samt genom de inskränkta importmöjligheterna betydligt nedsatt. Stora ansträngningar gjordes emellertid att på bästa sätt tillvarataga de inhemska fiskfångsterna, bl. a. genom insaltning och konservering samt mindervärdiga partiers användning för beredande av fiskmjöl, ävensom att utnyttja de tillfällen till import som stodo till buds, framför allt av salt sill. De undersökningar rörande konsumtionens sammansättning inom olika grupper av hushåll, vilka på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 26 januari 1940 igångsatts av socialstyrelsen i samarbete med livsmedelskommissionen och statens institut för folkhälsan (se del I sid. 265), ha sedan dess fortgått och resultaten därav kvartalsvis publicerats i Sociala meddelanden. Den slutsatsen har av dessa undersökningar kunnat dragas, att, trots av förhållandena framtvingade omläggningar och inskränkningar i konsumtionen, det svenska folkets kosthållning alltjämt får anses ha varit fullvärdig från näringsfysiologisk synpunkt med tillfredsställande halt av salter och skyddsämnen av olika slag. För närmare studium speciellt av vitaminförsörjningen och för vidtagande av utav förhållandena påkallade åtgärder eller framförande av förslag till åtgärder på detta område har bildats en särskild samarbetskommitté, bestående av representanter för de närmast intresserade myndigheterna, medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, livsmedelskommissionen och industrikommissionen. Efter hand som svårigheterna ökats att i någorlunda normal omfattning tillfredsställa befolkningens livsmedelsbehov, har det framstått såsom alltmer angeläget, att den inhemska livsmedelsproduktionen planmässigt inriktas på möjligast ändamålsenliga sätt. Inom livsmedelskommissionens produktionsavdelning har också en fortlöpande planläggning ägt rum, varigenom riktlinjer uppdragits för hushållningen dels för den närmaste framtiden, dels på längre sikt, i allmänhet en framförliggande tvåårsperiod. En omfattande generalplan för växtodlingen under år 1941 uppgjordes inom avdelningen i början av året och delgavs i främsta rummet hushållningssällskapen. Inledningsvis framhölls här, att man vid växtodlingens planläggning under rådande förhållanden med hänsyn till energiförlusterna vid animalieproduktionen finge utgå ifrån att befolkningens behov av näringsämnen i förhållandevis större utsträckning än eljest borde tillgodoses med vegetabiliska födoämnen. Till följd därav måste tillgången på sådana livsmedel som

238 brödsäd, socker och potatis i första hand tryggas och växtodlingen inriktas på en tillräcklig produktion därav, även om detta måste ske på bekostnad av foderväxtodlingen. Nödvändig anpassning av produktionen förutsattes kunna i det stora hela ske på frivillighetens väg genom lämpligt avvägd prissättning samt genom en väl planlagd och rationellt genomförd upplysnings- och propagandaverksamhet. Prisregleringen på jordbruksområdet. Prisförhållandena beträffande jordbrukets produkter och förnödenheter ha under första halvåret 1941 till väsentlig del normerats genom beslut och överenskommelser, som kommit till stånd under föregående halvår. Det härvid eftersträvade dubbla syftet att dels bereda jordbrukarna skälig ersättning för stegrade produktionskostnader och därigenom befordra en ökad produktion, främst av jordbruksalster för direkt mänsklig förbrukning, dels undvika att konsumtionen allt för mycket betungades genom höjda livsmedelspriser har alltjämt fasthållits som mål för prispolitiken på hithörande område. Salupriserna å brödsäd och fodersäd av 1940 års skörd hade fastställts i samband med beslaget å dessa varor i oktober med utgångspunkt från det i augusti satta inlösningspriset å brödsäd. De sålunda bestämda grunderna för prissättningen ägde fortfarande giltighet. Förmalningsersättningen, vilken tillkommit som kompensation till kvarnindustrien för att förhindra en mot spannmålsprisets uppgång svarande ökning av mjölpriserna, höjdes emellertid fr. o. m. den 1 april med ytterligare 1:15 kronor per deciton, beroende på stegrade kostnader för kvarndriften. Den utgick följaktligen från nämnda dag med 7: 50 kronor per deciton vid förmalning av brödsäd, som förvärvats efter den 15 oktober 1940. Förmalningsersättningen vid förmalning mot lön förblev däremot oförändrat 6: 35 kronor per deciton. Den beslutade höjningen av förmalningsersättningen var avsedd att kompensera en eljest som erforderlig ansedd ökning av mjölpriserna med 1: 50 kronor per deciton för vetemjöl och rågsikt och 75 öre per deciton för rågmjöl. För ärter gällde fortfarande ett inlösningspris av 40 kronor per deciton för vara som hembjöds Svenska spannmålsaktiebolaget före den 15 maj 1941. Beträffande bönor, tjänliga till människoföda, genomfördes genom kungörelse den 14 mars 1941 (nr 217) importreglering med möjlighet till påläggande av införselavgift på samma sätt som förut skett beträffande ärter. Stråfodermarknaden reglerades, efter det att hö och halm fr. o. m. den 14 januari lagts under beslag (se sid. 258), genom avtal med den nybildade Svenska stråfoderhandelsföreningen u. p. a. För föreningens uppköpsverksamhet fastställdes härvid högstpriser för hö och halm av 1940 års och äldre skörd. Dessa, vilka bestämdes för hö till 24 och för halm till mellan 7 och 12 kronor per deciton — lägst för vete- och högst för frö- och trindsädshalm — gällde dock fr. o. m. den 22 april endast vid frivillig överlåtelse

239 före den 1 juni 1941. Vid annan överlåtelse skulle tillämpas priser, som med 1 å 2 kronor per deciton understego de ovan nämnda. För kraftfoder, inkl. fodercellulosa, gällde av livsmedelskommissionen i samförstånd med Foderintressentföreningen fastställda priser. Regleringen av kraftfoderpriset gick in under den i september 1940 inrättade clearingen å förnödenheter för jordbrukets behov (se sid. 39). Vad de animaliska jordbruksprodukterna beträffar tillämpades i fråga om mjölk och smör alltjämt under vintern och våren de grunder, varom beslut efter överenskommelse mellan regeringen och jordbrukets organisationer fattats den 16 november 1940 (se sid. 38). Riksnoteringen å runmärkt smör sänktes fr. o. m. den 26 maj med 50 öre per kg (från 4: 05 till 3: 55 kronor) i samband med förbudet mot tillverkning av hushållsmargarin under sommarmånaderna för att i någon mån motverka en genom den stegrade smörförbrukningen eljest inträffad alltför stark stegring av hushållsutgifterna för matfett (se sid. 268). I stället skulle till mejerierna av statsmedel utbetalas ett bidrag av motsvarande storlek. Detaljpriset å smör kunde härigenom nedsättas med 50 öre per kg och detaljpriset å konsumtionsmjölk i stort sett bibehållas på samma nivå som förut, nämligen i genomsnitt c:a 30 öre per liter. Det prisstöd som givits särskilt det mindre jordbruket genom rabatten å fodersäd och fodercellulosa (se sid. 58) har närmast åsyftat att motverka en belastning av animalieproduktionen hos dessa jordbrukare till följd av de höjda priserna å köpfoder. En ytterligare subvention har givits animalieproduktionen genom det till mejerikostnadernas nedbringande lämnade statsbidraget (se sid. 267). Partipriserna å ost ha som förut bundits genom av priskontrollnämnden fastställda prislistor. I samband med beslag å ost bemyndigade Kungl. Maj:t den 28 juni 1941 livsmedelskommissionen att, efter samråd med priskontrollnämnden, fastställa normalpris å ost enligt prisregleringslagen. Som nedan omförmäles, infördes fr. o. m. den 1 april 1941 en allmän reglering av köttvaruförbrukningen, omfattande — med vissa smärre undanlag — alla slag av kött och fläsk (se sid. 264). Regleringen baserades på ett generellt tillämpat system med slakteritillstånd. Som villkor för erhållande av sådant tillstånd skulle gälla bl. a., att innehavare därav ställde sig till efterrättelse av livsmedelskommissionen bestämda priser å köttvaror. Genom cirkulär den 29 april (nr 302) har kommissionen i enlighet härmed föreskrivit, att vid försäljning från innehavare av slakteritillstånd av hela, halva eller fjärdedels kroppar av storboskap och svin skulle fr. o. m. den 5 maj tillämpas högst vissa av kommissionen fastställda priser. Åtskillnad gjordes härvid i avseende å storboskap efter köttets kvalitet, varvid uppdelning skedde i kvalitetsklasser enligt den klassindelning, som tillämpades av Sveriges slakteriförbund och till detta förbund anslutna slakteriföreningar. Klassificeringen av köttet överläts åt säljaren. Som utgångspunkt för prissättningen fastställdes högsta priser för ett

område, omfattande Kristianstads och Malmöhus län, det s. k. första prisområdet. Den övriga delen av landet indelades i elva prisområden, inom vilka pristillägg skulle göras till priserna inom första prisområdet, växlande från 1 öre per kg i Blekinge och Hallands län till 11 öre i Norrbottens län. De för första prisområdet bestämda maximipriserna voro bl. a. för kött av ko: extra prima 181 öre, klass I 173 öre, klass II 161 öre, klass III 149 öre och klass IV 140 öre samt för fläsk (med huvud och fötter) 198 öre, allt per kg vid försäljning av hel eller halv kropp. Vid försäljning av fjärdedels kropp skulle priserna avpassas i förhållande till de förutnämnda. Priserna gällde endast sådant kött och fläsk, som blivit godkänt vid besiktning enligt lagen om köttbesiktning och slakthus samt klassificerat och klassstämplat. För annat kött och fläsk fick enligt särskilda föreskrifter endast uttagas lägre pris. Överträdelse av bestämmelserna om prisvillkor medförde indragning av slakteritillståndet och kunde även medföra straffpåföljd. Indragning av slakteritillstånd kunde vidare ske, om innehavaren befunnes på ena eller andra sättet söka kringgå prisbestämmelserna. För detaljhandeln infördes av priskontrollnämnden efter överenskommelse med handelns organisationer fr. o. m. den 21 juni högstpriser för försäljning av nötkött och fläsk i Stockholm med omnejd. Dessa priser skulle finnas angivna genom anslag i samtliga butiker, där kött eller fläsk försåldes. I skrivelse den 23 maj 1941 framhöll livsmedelskommissionen, att det för prisbestämningen å kött genomförda klassificeringssystemet för kött var behäftat med åtskilliga brister. Bestämmelserna gällde sålunda endast för innehavare av slakteritillstånd, och något skydd funnes icke för de av kommissionen för klassificerat kött fastställda kvalitetsbenämningarna, ej heller åtnjöts särskilt skydd för de stämplar, med vilka klassificerat kött enligt kommissionens föreskrifter skulle märkas. Klassificeringen vore vidare otillfredsställande bl. a. därutinnan, att densamma fick verkställas av säljaren själv, vilket givetvis var ägnat att minska såväl tillförlitligheten avklassificeringen som kontrollmöjligheterna. Kommissionen överlämnade med nämnda skrivelse förslag till författning angående införande av ett officiellt klassificeringssystem, ägnat att bereda garantier för en opartisk och sakkunnig bedömning av marknadsfört kött. Med anledning av livsmedelskommissionens framställning framlade Kungl. Maj:t proposition till riksdagen, nr 299, med förslag till förordning angående klassificering av kött. Förslaget, vilket godkändes av riksdagen, byggde på den tanken, att allt kött av nötkreatur, häst, får eller svin, som blivit godkänt vid besiktning enligt lagen angående köttbesiktning och slakthus eller enligt kungörelsen angående kontrollslakterier, före utlämnandet från den inrättning (offentligt slakthus, köttbesiktningsbyrå eller kontrollslakteri), där besiktningen ägt rum, skulle genom inrättningens försorg klassificeras samt förses med stämplar, angivande kvalitetsklass. Klassificeringen

241 skulle verkställas av utav lantbruksstyrelsen godkänd klassificerare. Sådan skulle finnas på varje offentligt slakthus och kontrollslakteri. Beträffande köttbesiktningsbyråerna skulle det åter ankomma på förvaltningen för byrån att avgöra, huruvida klassificerare skulle anställas eller ej. Meddelande om undantag från klassificeringsbestämmelserna samt utfärdande av tilllämpningsföreskrifter skulle ankomma på lantbruksstyrelsen. — Förordning i ämnet hade vid halvårsskiftet ännu icke utfärdats. • Fettämnesbeslaget i slutet av december 1940 åtföljdes av en allmän prisreglering beträffande olika slag av fettråvaror. Då de sålunda reglerade priserna å inom riket befintliga förråd samt priserna å därefter importerade varor kunde förväntas komma att starkt differera, infördes, i syfte att kunna utjämna sådana prisdifferenser, genom kungörelse den 10 januari 1941 (nr 23) reglering av importen av flertalet animaliska och vegetabiliska fetter och fettråvaror. Nämnda varor skulle i enlighet härmed fr. o. m. den 20 januari ej få införas till riket utan tillstånd av livsmedelskommissionen. Härigenom gavs möjlighet att åstadkomma en för en prisutjämning erforderlig koncentration av importen, vilken genomförts på så sätt, att importtillstånd lämnats beträffande linfrö endast till Linoljeslageriernas försäljningsaktiebolag, beträffande andra oljehaltiga frukter och frön till Aktiebolaget Karlshamns oljefabriker och beträffande fett och oljor av animaliskt och vegetabiliskt ursprung till Svenska fettindustriernas råvaru- och importförening u. p. a.. Den eftersträvade utjämningen av prisdifferenserna mellan förefintliga lager av fettråvaror samt nyinköpta partier har åstadkommits genom clearing, vilken ägt rum med anlitande av en inom livsmedelskommissionen enligt Kungl. Maj:ts beslut den 10 januari inrättad särskild clearingkassa. Glearingavtal ha av livsmedelskommissionen slutits med förenämnda organisationer och företag ävensom med landets margarinfabriker. Enligt Kungl. Maj:ts förenämnda beslut skulle med clearingförfarandet åsyftas ett sådant prisläge å fettvaror inom landet, att vad som utbetalades från clearingkassan icke översteg vad som dit inlevererades. Detta innebar, att utförsäljningspriserna å fettvarorna av livsmedelskommissionen måste fastställas på en sådan nivå, att inbetalningarna till kassan i stort sett komme att uppgå till samma belopp som utbetalningarna. Glearingsystemet har medfört en viss omreglering av accisavgifterna å margarin (kungörelse den 31 januari 1941, nr 49). Sålunda har accisen för annat margarin än hushållsmargarin, som levererats under tiden fr. o. m. den 3 februari, tills vidare intill utgången av juni månad 1941 nedsatts från 60 till 39 öre per kg, medan tilläggsaccisen för under samma tid levererat hushållsmargarin nedsatts från 98 till 68 öre per kg. Prisregleringsåtgärder för budgetåret 1941/42. I skrivelse den 16 april 1941 ingav livsmedelskommissionen till Kungl. Maj:t förslag till fortsatta regleringsåtgärder på jordbrukets område under budgetåret 1941/42. På 16—119414

242 grundval härav utarbetades inom jordbruksdepartementet proposition, n r 278, vilken förelades r i k s d a g e n d e n 2 3 m a j . S a m t i d i g t b e g ä r d e s i p r o position f r å n f o l k h u s h å l l n i n g s d e p a r t e m e n t e t , n r 279, m e d e l a v s e e n d e p r i s rabattering å jordbruksprodukter m. m. huvudsakligen i konsumenternas intresse. B å d a p r o p o s i t i o n e r n a biföllos a v r i k s d a g e n . I propositionen nr 278 framhöll jordbruksministern, att avvägningen av priset på jordbrukets produkter måste ske under beaktande av nödvändigheten att dels under radande avspärrning upprätthälla jordbrukets produktion och räntabilitet, dels ock kunna erbjuda den i jordbruket verksamma arbetskraften likvärdiga ekonomiska förmåner med dem som erbjödes inom andra verksamhetsområden. Hänsyn måste därför vid prissättningen tagas till de ökade produktionskostnaderna. Tillika syntes skörderesultatet i viss män böra påverka fastställandet av prisnivån på jordbruksprodukterna. Vid fastställandet av prisnivån för jordbruket under rådande utomordentliga förhållanden vore det emellertid ock av stort intresse för jordbrukets utövare, och därvid icke minst för dem som nu eller under de senaste åren börjat såsom egna företagare, att förebygga en inflationsartad utveckling avlandets penningväsende. Principiellt anslöt sig jordbruksministern till de riktlinjer för prispolitiken i fråga om jordbrukets produkter, som uppdragits av livsmedelskommissionen i dess förutnämnda skrivelse. Sin mening hade kommissionen sammanfattat i följande tre punkter: 1) I överensstämmelse med de principer, som lägo till grund för riksdagens beslut rörande jordbruksregleringen under året 1940/41, borde priserna på jordbruksprodukter för nästa skördeår avvägas sä, att jordbrukarna vid normala väderleksbetingelser erhölle full täckning för inträdda omkostnadsstegringar sedan krigets utbrott. Den konkreta innebörden härav borde vara, att jordbrukets samlade nettoinkomst, naturaförmåner inräknade, vid normala väderleksförhållanden ej understege nettoinkomsten under produktionsåret 1938/39. 2) Utöver den prishöjning i förhållande till förkrigsnivån, som erfordrades för att kompensera påvisbara utgiftsstegringar, syntes en prisnivå, något högre än som avsåges under 1, böra medgivas, detta i syfte att stimulera till största möjliga produktion. Även om jordbruket härigenom skulle komma i något gynnsammare ställning än flertalet andra näringar, måste detta anses motiverat med hänsyn till jordbruksproduktionens utomordentliga betydelse för vår försörjning. 3) Därest produktionsresultatet till följd av ogynnsam väderlek bleve i mera avsevärd mån sämre än det beräknats bliva vid normala väderleksbetingelser, borde viss kompensation lämnas för produktionsminskningen. För att i god tid bereda jordbrukarna kännedom om den relativa lönsamhet för olika växtslag, resp. olika grenar av jordbruksdriften, varmed borde kunna räknas, och därigenom giva en vägledning vid planläggningen av årets produktion hade en prisskala upprättats, som angav de prisrelationer för olika produkter i förhållande till priset på en foderenhet, d. v. s. priset på 1 kg korn, vilka förutsattes komma att bliva bestämmande för den slutliga prisfixeringen. De sålunda bestämda relationstalen hade genom pressen och pä annat sätt delgivits landets jordbrukare. Dä emellertid, som förut nämnt, skörderesultatet enligt departementschefens mening borde i viss mån påverka prissättningen på jordbruksprodukterna, föreslogs i propositionen, att den definitiva fixeringen av priserna för nästa regleringsperiod skulle anstå, till dess det kommande skördeutfallet för hela landet kunde överblickas. Under den tid som förflutit sedan krigets utbrott hade Kungl. Maj:t haft stora befogenheter i fråga om handhavandet av regleringen på jordbrukets område. I

243 likhet med vad som föreslogs i propositionerna i detla ämne till 1939 års urtima riksdag och 1940 års lagtima riksdag förordades även nu, att Kungl. Maj:t erhölle befogenhet att utan hinder av meddelade beslut eller gjorda uttalanden handha jordbruksregleringen samt vidtaga av omständigheterna påkallade ändringar i densamma. Då några som helst möjligheter att bedöma det rådande kristillståndets varaktighet icke förefunnes, ansåg departementschefen det lämpligast, att liksom dittills skett samtliga gällande regleringsanordningar bibehöllos, även om en del av dem icke kunde tillämpas under den tid kriget påginge. Rörande regleringsanordningarna för de särskilda produktslagen innehöll propositionen i huvudsak följande: I fråga om m j ö l k - o c h m a t f e t t s r e g l e r i n g e n borde någon rubbning i principerna för prisutjämningsbidraget för produktmjölken icke ske under nästa konsumtionsår. Även de extra prisutjämningsbidragen för de nordligaste distrikten borde utgå efter samma grunder som förut, eventuellt med någon ytterligare ökning. För att motverka en allmän höjning av konsumtionsmjölkpriserna och samtidigt uppnå paritet mellan nämnda priser och produktmjölkpriset syntes för konsumtionsmjölken böra utbetalas ett lika stort tillägg för kilogram, som i genomsnitt för hela riket utginge i prisutjämningsbidrag för produktmjölk. Detta tillägg borde vara lika i samtliga distrikt. De till följd av beslutet den 16 november 1940 utgående mjölktilläggen skulle i samband härmed upphöra. I propositionen räknades preliminärt med ett prisutjämningsbidrag av ett öre per kg i genomsnitt för hela riket samt ett lika stort tillägg för konsumtionsmjölken. Liksom förut borde även i fortsättningen möjlighet stå öppen att i särskilda fall, där en höjning av konsumtionsmjölkpriset skulle kunna godkännas, i stället utbetala ett bidrag såsom ersättning för prisökningen. Även systemet med pristillägg för lantsmör borde bibehållas. Rörande producentbidragen föreslogs i propositionen, att dessa skulle räknas på en årskvantitet levererad mjölk av högst 7 800 kg i stället för som förut på en månadskvantitet av 650 kg. Därjämte föreslogs en höjning av bidraget till 3 öre per kg för hela året mot förut 2 öre för april—september och 3 öre för övriga månader. I fråga om f l ä s k - o c h k ö t t r e g l e r i n g e n förordades, att det gällande regleringssystemet skulle äga tillämpning även under nästa regleringsär. Beträffande r e g l e r i n g e n a v ä g g m a r k n a d e n syntes åtgärder böra övervägas i rationaliserande syfte. Det borde få ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga organisatoriska förändringar på detta område. Vad angår b r ö d s ä d s - o c h f o d e r m e d e l s r e g l e r i n g e n föreslogs, att handhavandet därav sammanfördes till ett gemensamt organ. Detta organ syntes lämpligen kunna organiseras i huvudsak på samma sätt som spannmålsbolaget och få samma ställning till staten som detta bolag. Kungl. Maj:t borde bemyndigas att vidtaga erforderliga åtgärder för en sådan omorganisation. I samband därmed borde Kungl. Maj:t även erhålla befogenhet att ställa de medel, som anvisats till spannmålsbolaget och foderintressentföreningen för deras verksamhet, till det nya organets förfogande. Inlösningsförfarandet beträffande brödsäd föreslogs skola bibehållas. Liksom förut borde likställighet i pris rada mellan vete och råg. På fodermedelsområdet borde det komplicerade systemet med prisrabatter avvecklas. Kompensation härför syntes kunna lämnas genom föreslagen rätt för jordbrukare att utbyta rabattkort för matfett och mjölk mot rabattkuponger, gällande vid inköp av fodermedel. Den för prisregleringen i fråga om fodermedel, konstgödsel och andra jordbruks-

244 förnödenheter inrättade clcaringkassan borde upprätthållas och dess verksamhet fortsättas efter i huvudsak samma principer som förut i syfte att hålla priserna på den nivå, som funnes önskvärd. För produktionsbefrämjande åtgärder pä jordbrukets område i N o r r l a n d s a m t d e l a r av K o p p a r b e r g s och V ä r m l a n d s län borde som förut ett belopp av 900 000 kronor finnas tillgängligt. I den frän folkhushållningsdepartementet framlagda propositionen nr 279 föreslogs bibehållandet för budgetåret 1941/42 av prisrabatteringen å matfett ävensom den nyligen genomförda prisrabatteringen ä konsumtionsmjölk. Där föreslogs även, att systemet med förmalningsersättningar bibehölles, varvid dock ersättningen vid löneförmalning borde nedsättas till ett belopp motsvarande den lägsta mallönen eller 2 kronor per deciton. Kostnaderna för de föreslagna reglerings- och rabatteringsätgärderna under budgetåret 1941/42 beräknades till sammanlagt 231 milj. kronor. Av detta belopp belöpte 30 milj. pä prisutjämningsbidragen, 3 milj. på de särskilda mjölkersättningarna, 3 milj. pä pristillägget för lantsmör, 42 milj. pä producentbidraget, 2 milj. på diverse kostnader för jordbruksregleringen, 20 milj. på prisclearing för fodermedel och konstgödsel m. m., 73 milj. på matfcttsrabatteringen m. m., 25 milj. på mjölkrabatteringen samt 33 milj. på förmalningsersättningar. Härav begärdes 100 milj. kronor i den frän jordbruksdepartementet och 131 milj. kronor, omfattande de tre sista posterna, i den från folkhushållningsdepartementet framlagda propositionen. Riksdagsbesluten rörande prisreglerande åtgärder för budgetåret 1941/42 innefattade dels godkännande av utav Kungl. Maj:t framlagda förslag till förordningar om mjölkavgift och om fortsatt giltighet av förordningarna angående slaktdjursavgift samt angående utförselbevis för råg och vete, dels medgivande för Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder för reglering av produktions- och avsättningsförhållandena på jordbrukets område i huvudsaklig överensstämmelse med de av jordbruksministern uppdragna riktlinjerna, dels anvisande för nämnda budgetår av följande särskilda anslag: till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område » prisclearing för fodermedel m. m » prisrabattering å matfett och mjölk » förmalningsersättningar eller sammanlagt 231 milj. kronor.

80 milj. 20 » 98 » 33 »

kr. » » »

I anledning av motioner i båda kamrarna anhöll riksdagen om utredning rörande en rationaliserad nyodlingsverksamhet med utnyttjande av moderna maskinella hjälpmedel, i första hand för komplettering av ofullständiga jordbruk. Sedan riksdagens beslut angående den fortsatta prisregleringen på jordbruksområdet fattats, utfärdades en rad författningar i ämnet, daterade den 28 juni 1941 (nr 488—490, 542—544, 566—569, 619, 620). Giltigheten av förut gällande regleringsförfattningar utsträcktes härvid i allmänhet till utgången av juni 1942. Nya voro förordningen angående mjölkavgift

245 (nr 488) samt kungörelsen angående prisutjämningsbidrag för mjölk m. m. (nr 619). Sistnämnda kungörelse innehöll även bestämmelser angående producentbidrag för mjölk, vilka förut meddelats i särskild författning. Krislån till jordbrukare. På grundval av förslag, soin utarbetats av utav chefen för jordbruksdepartementet enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande 4illkallade utredningsmän (1940 års utredning om jordbrukets skuldsättning), framlade Kungl. Maj:t i februari 1941 proposition till riksdagen, nr 61, vari äskades medel för utlämnande av krislån till jordbrukare enligt i propositionen angivna grunder. Med bifall till Kungl. Maj:ts förslag beslöt riksdagen att till en nyupprättad fond för krislån till jordbrukare dels å tilläggsstat för budgetåret 1940/41 anvisa 5 milj. kronor, dels å riksstaten för budgetåret 1941/42 anvisa likaledes 5 milj. kronor. Syftet med krislånen var närmast att bereda hjälp åt jordbrukare, som hårt drabbats av 1940 års felslagna skörd. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet i ärendet framhöll jordbruksministern, att vissa statliga åtgärder redan vidtagits för att bistå de av det dåliga skördeutfallet mest drabbade jordbrukarna. Emellertid hade, trots detta, flerstädes i landet uppstått svårigheter för jordbrukarna att anskaffa de kontanta medel, som erfordrades för jordbrukets bedrivande. Även om en stegring av priserna å jordbruksprodukter ägt rum, hade detta icke kunnat hjälpa dem, som haft litet eller intet att sälja. Man kunde således icke bortse från att den felslagna skörden medfört en avsevärd minskning i inkomsterna frän jordbruket med därav följande svårigheter att erhålla likvida tillgångar. Skulle hjälp härutinnan icke kunna erhållas, kunde i samband med vårbrukets igångsättande uppstå betydande svårigheter att anskaffa utsäde, gödningsämnen och andra driftförnödenheter för jordbruket. Likaså kunde svårigheter uppkomma att betala förfallna arrendeavgifter och annuiteter å lån. Där nedslaktning av nötkreatur i större omfattning mast ske på grund av foderbristen, torde de för kreaturen influtna likviderna ha medfört en tillfällig lättnad i betalningssvårigheterna, vilka emellertid bleve så mycket mera kännbara, då inköp av djur skulle ske. Under sådana förhållanden syntes, därest staten icke trädde hjälpande emellan, kunna befaras en viss nedgång i jordbrukets produktion. Det sålunda erforderliga biståndet till jordbrukare, som drabbats av felslagen skörd, borde lämnas på så sätt, att möjlighet öppnades att erhålla lån av statsmedel på fördelaktiga villkor. Rörande formerna och villkoren för den ifrågavarande låneverksamheten utfärdades kungörelse den 14 mars 1941 (nr 138). Krislån skulle enligt denna kungörelse kunna beviljas jordbrukare, som på grund av felslagen skörd råkat i sådana svårigheter, att han vore i trängande behov av ekonomiskt bistånd, och som gjort vad på honom ankommit för övervinnande av svårigheterna. Med jordbrukare likställdes den som utan samband med jordbruk bedrev trädgårdsskötsel såsom självständig näring. Låneverksamheten skulle under egnahemsstyrelsens tillsyn omhänderhas av egnahemsnämnderna, vilka härvid ägde att samarbeta med hushållningssällskapen. Krislån finge meddelas för inköp av utsäde, gödningsämnen, fodermedel,

kreatur eller annat, som erfordrades för jordbruksdriftens upprätthållande, eller för betalning av överhängande gäld. Högsta medgivna lånebelopp var 3 000 kronor, men då synnerliga skäl förelåge, finge lån på högst 5 000 kronor beviljas. Säkerhet för lånet behövde ej nödvändigtvis ställas. Lånen, som i allmänhet skulle vara räntefria, finge gäldas till ett belopp av 1 000 kronor genom förbättringsarbete å den av låntagaren brukade fastigheten, i övrigt med en femtedel om året med början år 1942. Såsom förbättringsarbete finge ej godkännas andra arbeten än sådana, som syftade till höjande av jordbrukets avkastningsförmåga och som kunde utföras utan att åsamka låntagaren utgifter för redskap eller material i sådan omfattning, att syftet med lånet därigenom äventyrades. Låntagare, som önskade utföra förbättringsarbete för gäldande av krislån, hade att senast inom sex månader efter lånets beviljande inkomma med arbetsförslag jämte plan och kostnadsberäkning för arbetet. Att arbetet blivit utfört inom föreskriven tid — vilken ej finge bestämmas längre än fem år — och i överensstämmelse med godkänd plan och kostnadsberäkning skulle styrkas av ledamot av eller tjänsteman hos egnahemsnämnd, egnahemsombud, jordbrukskonsulent, vandringsrättare, ordförande i underavdelning av hushållningssällskap eller god man vid lantmäteriförrättning. Därest låntagaren brustit i fullgörande av vederbörligt förbättringsarbete, skulle den medgivna rätten att till gäldande av lånet eller del därav utföra sådant arbete vara förfallen och amorteringsplikt i stället inträda. Efter förslag av egnahemsstyrelsen fördelade Kungl. Maj:t den 4 april och den 16 maj 1941 anslagsmedel å sammanlagt 7*5 milj. kronor mellan de olika egnahemsnämnderna för att av dessa disponeras för krislån, största beloppen för Gotland och Kalmar läns södra område samt Blekinge län. De utlämnade lånens storlek uppgick enligt i juli sammanställda uppgifter till i genomsnitt mellan 700 och 800 kronor. Tillgodoseendet av jordbrukets behov av arbetskraft. För att i görligaste mån motverka följderna av den brist på arbetskraft vid jordbruket, som vållats genom militärinkallelserna vid förstärkt försvar sberedskap och som än starkare skulle framträda vid allmän mobilisering, har organisationen med s. k. arbetsblock kommit till stånd. I viss mån togs denna organisation i anspråk under år 1940, särskilt under vårbruket. Livsmedelskommissionen ansåg sig kunna uttala som sin uppfattning, att arbetsblocken, där de satts på prov, i stort sett motsvarat de förväntningar, som från början ställdes på dem. I syfte att lämna kristidsnämnder och blockledare tillfälle att tillgodogöra sig under det gångna året gjorda erfarenheter och för att verkställa de kompletteringar av arbetsblocken, som föranletts av inträffade dödsfall, inoch utflyttningar m. m., beslöt livsmedelskommissionen i början av år 1941 efter samråd med arbetsmarknadskommissionen, att en allmän översyn av

247 blockorganisationen skulle äga rum. Cirkulär härom utfärdades den 27 februari (nr 250). Som normerande för blockbildningen skulle alltjämt gälla de anvisningar och bestämmelser, som meddelats i livsmedelskommissionens cirkulär den 15 december 1939 (nr 14) jämte av kommissionen sedermera utfärdade föreskrifter rörande arbetsblocken. Det avsågs icke att i samband med översynen göra ändringar i blockorganisationen i andra fall än där det visat sig, att den föreliggande indelningen icke var ändamålsenlig. Någon normaltyp för ett arbetsblock hade icke kunnat uppställas, enär blockets storlek och organisation i första hand måste ansluta sig till de mycket skiftande lokala förhållandena, såsom byalagens storlek, folktätheten, åkerjordens belägenhet m. m. Såsom allmän regel kunde dock sägas gälla, att man borde eftersträva större och »naturligare» blockbildningar. Därjämte borde man söka få fram en viss föryngring av blockledareuppsättningen, varvid dock borde beaktas, att värnpliktig blockledare kunde bliva inkallad till militärtjänstgöring och att det därför vore nödvändigt att för sådan blockledare från början utse en icke värnpliktig ersättare, som städse hölle sig beredd att inträda i blockledarens ställe. Av synnerlig vikt vore, att den arbetskraft, som avsågs skola ersätta den inkallade, redan i förväg finge undergå den erforderliga yrkesutbildningen. I samband med översynen av arbetsblocken hade livsmedelskommissionen funnit det nödvändigt att göra överblockledareorganisationen fastare. För detta ändamål hade kommissionen fastställt instruktion för överblockledare. Utöver förmanskapet över blockledarna komme överblockledarna att få tjänstgöra som biträden åt kristidsnämnderna i frågor rörande blockbildningen; även vissa andra arbetsuppgifter komme att anförtros dem. Kommissionen vädjade därför till kristidsnämnderna att söka åt överblockledarna utverka något arvode. Vidare borde kristidsstyrelserna verka för att utbildnings- och instruktionskurser för överblockledare anordnades med biträde av hushållningssällskapens tjänstemän eller andra lämpliga instruktörer. Som erfarenheten givit vid handen, att det ofta ställde sig svårt att få hushållsarbetet inom blocken utfört under tider, då blocken måste träda i funktion, framhöll livsmedelskommissionen även angelägenheten av att kristidsstyrelser och kristidsnämnder i samarbete med lokala organisationer ägnade uppmärksamhet åt frågan om organiserande av tillgänglig kvinnlig arbetskraft till hjälp för de lanthushåll, som för ersättande vid mobilisering eller omfattande inkallelser finge avstå från den enligt blockorganisationen för jordbruksarbete avsedda kvinnliga personalen. Kristidsnämndernas verksamhet rörande översynen av blockbildningen skulle vara avslutad den 10 april 1941, då de hade att insända rapport till vederbörande kristidsstyrelse. Kristidsstyrelserna skulle hava överinseende över den påbjudna översynen och i sådant hänseende följa kristidsnämn-

248 dernas åtgöranden samt före den 25 april översända rapporterna till livsmedelskommissionen. Därmed skulle översynen av arbetsblocken anses avslutad. Systemet med individuell permittering av till beredskapstjänst inkallad jordbrukspersonal för utförande av jordbruksarbete under de brådaste arbetssäsongerna utvecklades under här behandlade period ytterligare. Det kortregister, som under föregående år upplagts över de värnpliktiga, som finge anses mest behövliga för jordbruksarbetet (se del I,. sid. 360), reviderades i början av året av länsarbetsnämnderna i samråd med kristidsstyrelserna och hushållningssällskapen. Till grund för revideringen lågo förslag från blockledarna och från kristidsnämnderna. Sammanlagt ha uppgiftskort utställts för något mera än hälften av till jordbruket hörande värnpliktiga. Vid värnpliktsinkallelserna under våren kunde av militära skäl icke göras något generellt undantag för innehavare av uppgiftskort. I mån av behov skedde emellertid för vårbruket i ganska betydande omfattning hempermittering av kortförd jordbrukspersonal. Det gällde därvid i princip innehavare av både A-, B- och C-kort. Tidpunkten för hempermitteringen fastställdes av livsmedelskommissionen på grundval av uppgifter, som infordrats från hushållningssällskapen. Kortinnehavarna fingo inom vissa gränser själva välja tidpunkten för permissionen. I fråga om inkallelser, som erfordrades för avlösning, föreskrevs, att vid landstormsinkallelserna inga kortinnehavare och vid linjeförbanden inga innehavare av A-kort tills vidare finge inkallas. På grund av de sålunda givna nya direktiven för permittering av inkallade jordbrukare ansågs någon suspension av lantarbetstidslagen under första halvåret 1941 icke behövlig. Trots icke ringa svårigheter lyckades arbetsförmedlingsorganen åstadkomma, att behovet av arbetskraft för b e t o d l i n g e n blev i stort sett nöjaktigt tillgodosett. Vissa förberedelser gjordes för att ordna deltagande i jordbruksarbete under sommaren från s k o l u n g d o m e n s sida. Enligt de riktlinjer härför, som uppdrogos av arbetsmarknadskommissionen, avsågs denna skolungdomens insats komma att gå fram på tvenne linjer, dels arbete hos enskilda jordbrukare, dels deltagande i s. k. nyttoläger, vilkas syfte skulle vara att lämna hjälp till i synnerhet de mindre jordbrukarna. Nyttolägren skulle ordnas länsvis av hushållningssällskapen i samarbete med frivilliga organisationer. Anmälningslistor å de ungdomar, som voro villiga att deltaga i sommarens arbeten, införskaffades genom skolorna. Med avseende på de förefintliga sysselsättningsmöjligheterna anmodades länsarbetsnämnderna att inhämta uppgifter från jordbrukarna genom kristidsnämndernas förmedling. Kungl. cirkulär utgick den 28 juni 1941 (nr 575) till skolöverstyrelsen m. fl. angående beredande av ledighet under höstterminen 1941 åt

249 lärjungar vid vissa läroanstalter för deltagande i lantbruksarbete m. m. av i huvudsak samma innebörd som motsvarande cirkulär den 23 juli 1940 (se sid. 41). Motordriften vid jordbruket. I samma mån som försörjningsläget beträffande flytande bränslen och smörjmedel försämrades, blev det nödvändigt att allt strängare begränsa tilldelningen härav jämväl till jordbruket. Det framstod därför som ett starkt önskemål, att övergång till gengasdrift för jordbrukstraktorer måtte ske i väsentligt ökad utsträckning. Då det ansågs önskvärt, att gengasaggregat i första hand anskaffades för de större och mest bränslekrävande traktorerna, medgavs efter den 1 mars 1941 i allmänhet icke någon tilldelning av flytande bränsle (med undantag för s. k. startbensin) för vissa särskilt angivna kraftigare traktortyper. Däremot erhöllo även dylika traktorer, därest de omändrades till gengasdrift, erforderliga kvantiteter smörjmedel. I övrigt lämnades alltjämt tilldelning av flytande bränsle för traktordrift i någorlunda tillräcklig omfattning, motsvarande under vårbruket och fram till utgången av juni 1941 20 liter per hektar av den areal, som skulle vårbrukas med traktor (s. k. traktorareal för vårbruket, se nedan). Ransoneringen beträffande flytande bränslen för jordbrukets behov var under här behandlade period administrativt ordnad efter samma system som tidigare (jfr sid. 42). Bränslekommissionen har sålunda alltjämt bestämt vilken kvantitet motorbrännolja och motorfotogen, som för varje ransoneringsperiod fått förbrukas inom jordbruket, varefter av livsmedelskommissionen fastställts de myckenheter, som fått utdelas inom varje kristidsstyrelseområde, medan tilldelningen till de enskilda jordbrukarna av de till förfogande ställda kvantiteterna handhafts enligt livsmedelskommissionens direktiv av kristidsnämnderna. Sistnämnda fördelning har verkställts med ledning av register över förefintliga traktorer och andra inom jordbruket använda motorredskap samt den uträknade traktorarealen för vårbruket, varmed menas den yta, som beräknats återstå att bearbeta med traktor, sedan från hela den åkerareal, som skolat vårbrukas, avdragits den areal, som ansetts kunna vårbrukas med tillgängliga hästar. Tilldelningen av bensin såsom drivmedel eller för startändamål har som förut handhafts av länsstyrelserna. Utom för traktordrift i vårbruket medgavs enligt vissa grunder tilldelning för bearbetning av trädor under försommaren samt för drift av mjölkskumningsmaskiner och vattenpumpar. Önskades tilldelning för annat angeläget ändamål, skulle ärendet hänskjutas till livsmedelskommissionens avgörande. Vid slutet av juni 1941 hade med den av Kungl. Maj:t bestämda rabatten (se sid. 43) — för vars åtnjutande tiden utsträckts från den 15 januari 1941 tills vidare — inköpts 4 063 för traktordrift avsedda gengasverk. Antalet påmonterade verk torde dock ha stannat vid c:a 3 000.

250 Tilldelningen av smörjmedel för gengasdrivna traktorer, vilken som förut under industrikommissionen omhänderhafts av kristidsnämnderna, bestämdes genom livsmedelskommissionens cirkulär den 6 mars 1941 (nr 259) intill utgången av juni till 1 kg per hektar av den uppgivna traktorarealen. Genom kungörelse den 2 maj 1941 (nr 226) påbjöds en strängare reglering rörande försäljning och förbrukning av smörjmedel (se sid. 350). Det visade sig därför nödvändigt att, vad jordbruket angick, omarbeta de för tiden fram till den 30 juni gällande bestämmelserna härom. Sålunda föreskrevs genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 325, att fr. o. m. den 1 juni bevis om rätt till inköp av smörjmedel för jordbrukets motorredskap skulle av kristidsnämnderna utfärdas i form av inköpskort, bestående av talong och ett antal kuponger, samt att innehav av dylikt inköpskort eller ock tillstånd att för ändamålet förbruka eget lager av smörjmedel skulle gälla som villkor för användning av motorfordon eller motorredskap. Genom särskilt meddelade föreskrifter undantogos emellertid härvid motorredskap, som uteslutande användes i jordbruksdrift (således ej för transporter utanför den fastighet, för vars brukande motorredskapet användes), samt tills vidare även motorfordon och motorredskap över huvud, för vilka erhållits tilldelning av flytande bränsle.

Konstgödselregleringen. Beträffande hushållningen med chilesalpeter innebar den uppställda försörjningsplanen, att denna vara skulle såsom gödselmedel helt förbehållas sockerbetsodlingen. Vid fördelningen härav för vårsäsongen följdes ett ransoneringssystem, enligt vilket envar som tecknat kontrakt med Svenska sockerfabriksaktiebolaget angående odling av sockerbetor skulle äga att före den 1 juni 1941 hos vederbörande leverantör inköpa chilesalpeter till en myckenhet, motsvarande 400 kg för varje hektar tecknad sockerbetsareal. Inköpskort för vederbörliga kvantiteter utställdes av bolaget. Ransoneringen i fråga om superfosfat fortgick enligt förut fastställt system. Tilldelningen härav begränsades till c:a 65 procent av förutvarande normalförbrukning. I övrigt var försörjningsläget för konstgödsel sådant, att restriktioner i försäljningen icke behövde tillgripas. Priserna förblevo oförändrade såsom de fastställts i november. Emellertid visade det sig efter vårbrukets avslutande, att förbrukningen stigit ej obetydligt beträffande såväl kali- som kvävegödselmedel. Då försörjningsläget i fortsättningen med hänsyn till det skärpta utrikespolitiska läget framstod som ovisst, fann livsmedelskommissionen påkallat att planlägga för en under nästkommande produktionsår genomförd reglering av handeln med konstgödsel. Som en förberedande åtgärd i detta syfte lades samtliga mera betydelsefulla slag av konstgödsel inklusive råfosfat genom kungörelse den 28 juni 1941 (nr 549) fr. o. m. den 1 juli under beslag.

251 Beslaget avsåg — förutom råfosfat -—- ammoniumsulfat, ben- och hornmjöl, chilesalpeter, kalksalpeter, kalkkväve, stassfurterkalisalter, superfosfat, tomasfosfat och omalen tomasslagg samt rhenaniafosfat och andra liknande oorganiska fosforsyregödselmedel. Under beslaget inbegrepos alla förråd hos handlande och tillverkare samt övriga förråd om sammanlagt minst 2 000 kg ävensom efter nämnda tidpunkt inom riket tillverkade eller framvunna eller dit införda partier. Den i kungörelsen föreskrivna regleringen av handeln med konstgödselmedel innebar, att yrkesmässig överlåtelse fick äga rum endast mot särskild av livsmedelskommissionen eller å dess vägnar utfärdad inköpslicens eller eljest i den ordning och under de villkor kommissionen bestämde. Icke yrkesmässig överlåtelse av förråd som ej föllo under beslaget var däremot tillåten. En jordbrukare ägde sålunda utan hinder av regleringsföreskrifterna överlåta en del av ett parti av honom inköpta konstgödselmedel till annan jordbrukare, därest förrådet ej uppgick till 2 000 kg. Tills vidare medgavs av livsmedelskommissionen (cirkulär nr 350), att envar som annorledes än i handels- eller fabriksrörelse innehade beslagtagen vara ägde förfoga över densamma på annat sätt än genom överlåtelse, varjämte det tilläts att för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor till avsalu förfoga över egna förråd av konstgödselmedel. Beträffande superfosfattillverkningen må nämnas, att förutsättningar skapats för upprätthållande därav till åtminstone en tredjedel av normala fosfatbehovet genom användande i utsträckt omfattning av apatit från de mellansvenska och nordsvenska gruvfälten som råvara. Produktionen av apatitslig beräknades för år 1941 komina att uppgå till c:a 35 000 ton mot 10 å 12 000 ton per år före kriget. Skördegarnsrcgleringen. Med upphävande av de i september 1940 meddelade provisoriska föreskrifterna angående rätten till förfogande över beslagtagna förråd av skördegarn samt om förfarandet vid överlåtelse av sådan vara (se sid. 44) utfärdade livsmedelskommissionen den 9 april 1941 (cirkulär nr 279) nya bestämmelser i ämnet. Kommissionen meddelade, att storleken av de inom landet befintliga lagren av skördegarn gjorde det nödvändigt, att användningen av varan under året begränsades till att avse i huvudsak användning endast i jordbruksmaskiner av självbindartyp. I enlighet härmed finge innehavare av beslagtaget förråd av skördegarn icke utan medgivande av livsmedelskommissionen förfoga över förrådet annorledes än vid bärgning av skörden å av honom brukad fastighet eller genom försäljning mot särskild, av kristidsnämnd utställd inköpslicens. Jordbrukare, som icke innehade tillräckligt förråd av skördegarn för nyssnämnda ändamål, skulle äga att mot dylik licens inköpa skördegarn. För att åstadkomma den nödvändiga fördelningen av de tillgängliga förråden fann livsmedelskommissionen behövligt att infordra de till kristids-

252 nämnderna jämlikt meddelade bestämmelser inkomna ansökningarna om inköpslicens samt verkställde med ledning härav en beräkning av den myckenhet, som, räknat per hektar, kunde tilldelas jordbrukarna för användning i självbindare under år 1941. Arbetet med utställandet och expedierandet av inköpslicenser från kristidsnämnderna skulle vara avslutat före den 15 juni 1941. Priset å skördegarn vid försäljning till förbrukare fastställdes av livsmedelskommissionen till 1: 30 kronor per kg. Enär utsikterna att genom import öka landets förråd av skördegarn tedde sig ganska mörka samt försök att ur inhemskt material framställa prima skördegarn ännu ej lett till tillfredsställande resultat, fann livsmedelskommissionen sig föranlåten framhålla vikten av att använt skördegarn tillvaratoges för framställande av nytt garn. Kommissionen tillkännagav, att jordbrukare icke kunde påräkna att under 1942 erhålla inköpslicens för skördegarn med mindre han hopsamlade det skördegarn han använt samt inlevererade det hopsamlade garnet till den detaljhandlare, där garnet inköpts. För detaljhandlare skulle såsom villkor för rätt att under år 1942 inköpa skördegarn gälla, att han under hösten och vintern 1941/42 mottoge och vidarebefordrade använt skördegarn i enlighet med av livsmedelskommissionen utfärdade föreskrifter. Förbud mot användande av torvströ m. m. som bränsle. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 januari 1941 anförde livsmedelskommissionen, att försörjningssituationen på fodermedelsområdet nödvändiggjorde såväl ett strängt hushållande med de tillgängliga foderkvantiteterna som ett omsorgsfullt tillvaratagande av alla de utvägar, som stode till buds för utdrygning av dessa. I vanliga fall användes halm i stor utsträckning som strö i ladugårdarna. Då de befintliga förråden av halm nu i stället borde användas till utfodring, vore det önskvärt att såsom strö användes andra varor än halm, framför allt torvströ. Emellertid hade under senaste tiden torvströ i viss utsträckning börjat användas såsom bränsle i stället för bränntorv. Det levererades därvid både som riven och oriven vara, den senare i form av s. k. strötorv. Torvströet betingade såsom bränsle väsentligt högre priser än som kunde anses skäliga vid användningen inom jordbruket. Då åtgärder syntes erforderliga för att förbehålla torvströet för jordbruket, hemställde kommissionen om meddelande av eldningsförbud för torvströ samt annan för ströändamål lämplig torv. I anledning härav utfärdade Kungl. Maj:t den 24 januari 1941 kungörelse (nr 41), vari stadgades förbud tills vidare mot användande av strötorv ävensom torvmull och torvströ såsom bränsle vid uppvärmning av byggnad, vid .central varmvattenberedningsanläggning samt vid industri och järnvägsdrift. Med strötorv förstods all torv av sådan beskaffenhet, att den vid en fuktighetshalt av 25 procent vägde mindre än 20 kg per hektoliter.

253 Undantag från eldningsförbudet gjordes för det fall att varan härrörde från torvmosse i orten och framställts av den som ägde eller nyttjade byggnaden eller anläggningen. I övrigt skulle kristidsnämnden i orten äga att för visst fall meddela undantag från förbudet enligt av bränslekommissionen lämnade anvisningar. För att giva eldningsförbudet större effekt föreskrev Kungl. Maj:t den 14 februari, att transport såsom vagnslastgods å järnväg av strötorv, torvmull och torvströ till städer med över 10 000 invånare tills vidare fick ske endast efter av livsmedelskommissionen meddelad licens å befraktningen. Detta transportförbud upphävdes dock redan i början av maj. Regleringen beträffande brödsäd och brödsädsprodukter, ärter och bönor. I samband med beslaget å brödsäd den 16 oktober 1940 hade föreskrivits, att ett pris av 27 kronor per deciton skulle betalas för vete och råg, som före den 1 februari 1941 frivilligt försåldes till eller hembjöds Svenska spannmålsaktiebolaget, medan ett pris av 25 kronor eljest skulle gälla och jämväl betalas för brödsäd, som av staten eventuellt toges i anspråk enligt allmänna förfogandelagen. Genom cirkulär den 20 januari 1941 (nr 208) uppdrog livsmedelskommissionen åt kristidsnämnderna att verkställa registrering av hembuden samt undersöka i vad mån beslagtagen spannmål av någon betydelse funnes, som, oaktat så kunnat ske, icke hembjudits bolaget. Beträffande sådana kvantiteter tillkännagav kommissionen, att förordnande kunde komma att meddelas angående tvångsförsäljning till det lägre priset. Sådan tvångsförsäljning behövde dock icke tillgripas. Den alltsedan den 8 september 1940 gällande föreskriften att råg ej finge förmalas utan att däri inblandats viss mängd vete eller korn (se sid. 47) upphävdes fr. o. m. den 1 mars 1941, sedan det visat sig, att m a n i fortsättningen kunde räkna med bättre tillgång å råg i förhållande till vete än vad förut antagits (kungörelse den 21 februari 1941, nr 82). Som förut nämnt utföll nämligen rågskörden 1940 proportionsvis något bättre än veteskörden. Genom en ny författning (kungörelse den 28 juni 1941, nr 550) uppdrog Kungl. Maj:t åt livsmedelskommissionen att meddela föreskrifter angående inmalnings- eller inblandningsförhållandet vid brödsädsförmalning. Med stöd därav föreskrev kommissionen, under hänvisning till att tillgångarna på råg och vårvete voro jämförelsevis rikligare än förråden av höstvete samt skördeutsikterna jämväl bättre beträffande de båda förstnämnda sädesslagen än beträffande höstvete, att fr. o. m. den 1 juli vid handelsförmalning av vete skulle inblandas råg till genomsnittligt minst 15 procent per månad och i intet fall till mindre än 10 procent; minst 20 procent av per månad förmalt vete skulle utgöras av vårvete; siktat rågmjöl finge ej framställas, innehållande mer än 50 procent vetemjöl. Beträffande kvarnindustrien har i övrigt redan omnämnts (sid. 238), att

254 förmalningsersättningen fr. o. m. den 1 april 1941 höjdes med 1: 15 kronor per deciton. Förbrukningsregleringen på brödsädsområdet (mjöl- och brödransoneringen) har utbyggts i så måtto, att jämväl försäljningen av mjöl, gryn och bröd av havre eller korn fr. o. m. den 15 januari 1941 indragits under densamma och underkastats i huvudsak samma bestämmelser som försäljningen av vete- och rågprodukter (kungörelse den 10 januari 1941, nr 19). Detta har skett för att förekomma en onormal efterfrågan på produkter av havre och korn, vartill efter brödsädsregleringens genomförande tendenser framträtt, ävensom för att möjliggöra en viss utdrygning av mjöl- och brödransonerna. Med gryn ha jämställts s. k. flingor, exempelvis kornflingor. Vid sidan härav har lämnats särskild tilldelning av havregryn mot kuponger till det allmänna beredskapskortet (inköpskort K), nämligen 1 kg per person för var och en av perioderna 15 januari—31 mars och 1 april—30 juni, för den senare perioden alternativt med risgryn. Rätten att yrkesmässigt förmala havre och korn antingen till människoeller kreatursföda har liksom förmalningen av vete och råg gjorts beroende av utav livsmedelskommissionen meddelat kvarntillstånd. Varje ransoneringsperiod hade från ransoneringens början omfattat fem veckor. För att åstadkomma en med hänsyn till de dåliga skördeutsikterna önskvärd besparing av brödsädstillgångarna blev den period, som började den 5 juni, förlängd med fem dagar. Mjöl- och brödransoneringen har i övrigt under första halvåret 1941 icke undergått annan ändring än att förteckningen över yrkesgrupper, inom vilka tilläggskort till personer med tyngre kroppsarbete utdelas, genom livsmedelskommissionens cirkulär den 21 mars (nr 266) något utökats. Nytt beslag har genom kungörelse den 28 juni 1941 (nr 546) fr. o. m. den 1 juli lagts å förråd av till människoföda tjänliga ärter och bönor, nämligen dels hos den yrkesmässiga handeln befintliga förråd, dels övriga förråd om minst 25 kg, dels till riket fr. o. m. den 1 juli införda partier. Undantagna från beslaget voro sådana ärter och bönor, som genom inläggning konserverats till människoföda eller som skördats till människoföda för att i färskt tillstånd förtäras eller inläggas eller för att efter torkning förtäras ospritade. I samband med beslaget förordnades om reglering av handeln med ifrågavarande varor. Närmare bestämmelser härom meddelades av livsmedelskommissionen i cirkulär nr 357. Huvudregeln var, att försäljning icke fick ske annat än mot kupong till vederbörligt ransoneringskort eller mot av livsmedelskommissionen eller å dess vägnar utfärdad inköpslicens eller eljest i den ordning och under de villkor kommissionen bestämde. Inneliggande förråd fingo tills vidare i vanlig ordning användas av enskilda förbrukare, näringsställen, allmänna inrättningar och fabrikanter. I avbidan på närmare uppgifter angående storleken av befintliga lager

255 beslöt livsmedelskommissionen att tills vidare icke medgiva någon allmän tilldelning av ärter och bönor av de slag, som innefattades under beslaget, till förbrukare samt att i övrigt endast undantagsvis bevilja inköpslicens. Detta ansågs kunna ske utan olägenhet med hänsyn till att här avsedda ärter och bönor endast i ringa utsträckning pläga förbrukas under sommaren. Till väsentlig del var beslaget föranlett av önskan att trygga försvarsväsendets behov. För att stimulera jordbrukarna att icke eftersätta de i rådande försörjningsläge synnerligen betydelsefulla kvalitetskraven vid anskaffande av utsäde medgav Kungl. Maj:t den 3 januari 1941, att viss rabatt, vilken skulle ersättas med statsmedel, fick lämnas vid inköp av utsädesspannmål. Häri inbegrepos olika slag av såväl brödsäd som fodersäd. Rabatten bestämdes till 8 kronor per deciton stråsäd och 10 kronor per deciton trindsäd och skulle utgå till jordbrukare med en åkerareal av högst 10 hektar ävensom till jordbrukare med åkerareal av 10—20 hektar, vilka kunde styrka att de till följd av väderleksförhållandena år 1940 erhållit en spannmålsskörd, som motsvarade högst två tredjedelar av normalskörd. Endast jordbrukare, som av vederbörande kristidsnämnd fått licens för köp av utsädesspannmål, kunde erhålla rabatt och sammanlagt för högst 5 deciton. Rabatteringen fick tillämpas endast vid köp från auktoriserad utsädeshandlare eller från försäljare för sådan handlare (jfr sid. 53). För vissa fall kunde medges en extra rabatt av 2 kronor per deciton. Utanordnandet av rabattbeloppen till utsädeshandlarna skulle ske genom Svenska spannmålsaktiebolaget. Kungl. Maj*t bemyndigade livsmedelskommissionen att för prisrabattering å utsädesspannmål av medel, som ställts till kommissionens förfogande för upprätthållande av jordbruksregleringen, använda högst 4 milj. kronor. Fodermedelsregleringen. Det för fodersäden i december föreskrivna leveranspliktsystemet (se sid. 57) innebar, att jordbrukare inom Götaland, Svealand och Gästrikland med över 15 hektar åker skulle vara skyldiga att före den 1 mars 1941 på föreskrivna villkor försälja eller till Svenska spannmålsaktiebolaget hembjuda å erhållna leveransbesked angivna fodersädskvantiteter. De preliminära leveransbesked, som utsänts från livsmedelskommissionen i december, upptogo en sammanlagd kvantitet av 349 025 ton. I de definitiva beskeden hade denna kvantitet måst reduceras till endast 181 536 ton. Vid försäljning av ifrågavarande partier fodersäd skulle tillämpas ett pris, som för stråsäd var 2 kronor och för trindsäd 3 kronor högre än det pris, som komme att vinna tillämpning vid förfogande över spannmålen jämlikt allmänna förfogandelagen. Den härtill fogade bestämmelsen, att hälften av den angivna myckenheten skulle vara försåld före den 11 februari, frånfölls senare av det skälet att uppköparna icke disponerade erforderliga lagringslokaler. Inom Norrland måd undantag av Gästrikland befintliga förråd av beslagtagen fodersäd

256 behövde ej hembjudas spannmålsbolaget. Dock skulle här vid frivilligt avstående tillämpas de angivna förhöjda priserna för beslagtagen fodersäd. Åt kristidsnämnderna uppdrogs att beträffande fodersäd liksom ifråga om brödsäd undersöka och till livsmedelskommissionen för eventuell åtgärd inrapportera i vad mån hos jordbrukare funnes beslagtagen spannmål av någon betydelse utöver den å de definitiva leveransbeskeden upptagna, som, fastän så kunnat ske, icke hembjudits till spannmålsbolaget. Försäljning och leverans av hembjuden fodersäd till spannmålsbolagets ombud eller förmedlare eller till auktoriserad utsädesfirma eller innehavare av inköpslicens eller till sådan korngryns- eller havregrynskvarn, som var berättigad att förvärva varan, skulle vara verkställd senast den 10 maj 1941. Grunderna för tilldelning av fodersäd genom kristidsnämnderna dels till behövande jordbrukare, dels för andra angelägna ändamål hade av livsmedelskommissionen i cirkulär den 14 december 1940 (nr 176) fastställts för tiden fram till januari månads utgång (se sid. 58). I flera efterföljande cirkulär bestämdes i detalj tilldelningen för återstående delen av vårsäsongen med hänsyn tagen till behoven för olika djurslag samt brukningsdelarnas storlek m. m. Till ledning tjänade härvid en i februari verkställd inventering av anmälda inköpsbehov. Det visade sig vid denna fortsatta reglering nödvändigt att något reducera de från början avsedda tilldelningskvantiteterna. Ej minst gick detta ut över hönsuppfödarna. Vad beträffar utfodringen till hästar och nötkreatur kunde ersättning delvis beredas genom tilldelning av fodercellulosa, vilken vara i förbrukningsregleringen nu i viss mån sammanfördes med fodersäden. De tidigare meddelade bestämmelserna om rabatt av statsmedel vid inköp av fodersäd och fodercellulosa bibehöllos i huvudsak oförändrade (se sid. 58). Maximikvantiteten för medgiven rabatt till en och samma person bestämdes för hela konsumtionsåret 1940/41 till 3 000 kg fodersäd och/eller fodercellulosa. Den totala tilldelningen av fodersäd samt av fodercellulosa med 8-kronorsrabalt fick för tiden 1 februari—14 mars 1941 icke för någon förbrukare utan medgivande av livsmedelskommissionen överstiga 2 000 kg. För den efterföljande tiden fram till betesgångens början bestämdes maximitilldelningen för var enskild förbrukare till 5 000 kg fodersäd och 5 000 kg riven fodercellulosa. Under fodersädsregleringen inbegrepos nu även de kvantiteter till människoföda otjänlig brödsäd, som enligt särskilt bemyndigande inköpts av spannmålsbolaget och dess ombud. I fråga om handeln med havre skedde genom cirkulär den 22 april (nr 297) den inskränkningen, att havre därefter tills vidare fick av handlande försäljas endast till de militära myndigheterna och grynkvarnarna, alltså ej till jordbrukare och andra enskilda för utfodringsändamål. Samtidigt bestämdes, att minst 20 procent av tilldelade kvantiteter fodersäd måste i Götaland och Svealand uttagas i form av fodervicker, i den m å n sådan funnes att tillgå. Av denna vara hade nämligen en viss import ägt ?um.

257 Tullfriheten för korn och malt (se sid. 59) förlängdes genom kungörelse den 13 juni 1941 (nr 380) t. o. ra. den 30 juni 1942. Sedan det inrapporterats, att den rådande foderbristen på vissa håll medfört, att jordbrukarna utnyttjade växande säd för utfodringsändamål, även då det gällt ren brödsäd eller eljest i sådana fall, då grödan under vanliga omständigheter skolat användas icke såsom grönfoder utan för erhållande av mogen spannmål, utfärdades på livsmedelskommissionens hemställan kungörelse den 6 juni 1941 (nr 340) angående f ö r b u d m o t a n v ä n d a n d e a v v ä x a n d e s ä d t i l l k r e a t u r s b e t e m. m. Genom denna kungörelse förbjöds, att växande säd av alla slag utan tillstånd användes till kreatursbete eller skördades innan den kommit till mognad. Undantag gjordes dels beträffande ärter och bönor, som skördades till människoföda, dels beträffande havre och blandsäd, som för brukningsdelens eget behov odlats för att användas såsom grönfoder eller för beredning av hö. Dispens från förbudet kunde i särskilda fall medgivas av kristidsnämnden i orten. Beträffande fodercellulosa hade under hösten avtalats om inköp genom Foderintressentföreningen av 100 000 ton för tillhandahållande åt jordbrukarna. Erfarenheterna rörande användningen och användbarheten i foderstaterna av fodercellulosa voro mycket goda. Efter det att försäljningen till en början gått jämförelsevis trögt, innan jordbrukarna hunnit vänja sig vid och fattat tilltro till cellulosan som fodervara, fick efterfrågan därpå senare sådan omfattning, att livsmedelskommissionen som led i fodersädsregleringen, såsom ovan nämnts, måste föreskriva viss ransonering av den rivna produkten. Denna fick fr. o. m. den 20 mars liksom fodersäd endast försäljas mot särskild av kristidsnämnd meddelad licens, en bestämmelse som dock redan efter en månad upphävdes tillika med kvantitetsbegränsningen, sedan tillgången å ifrågavarande vara ökats. Av Foderintressentföreningen slöts med Kungl. Maj.ts bemyndigande avtal med Aktiebolaget svensk sprit om förnyade leveranser av fodercellulosa, nämligen i slutet av mars om 55 000 ton och i slutet av juni om ytterligare 200 000 ton för successiv leverans intill den 1 maj 1942, med rätt för föreningen att under viss förutsättning utöka sistnämnda kvantitet till 225 000 ton. Praktiskt taget försåldes all fodercellulosa till förbrukarna i riven form, därvid i växande omfattning med tillsats av melass (Cellfor M). Från slutet av juni tillhandahölls cellulosa i följande former: oriven, riven (Cellfor), Cellfor M (innehållande 8 procent fodersirap) och Cellfor MM (innehållande 8 procent fodersirap, 1 procent foderfosfat och 0-5 procent koksalt). En viss prisstegringsskala fastställdes, reglerad med hänsyn till tiden för beställningen. Den begränsade tillgången på såväl oljekraftfoder som kli medförde, att sträng hushållning måste iakttagas vid ransoneringen av dessa varor. I 17—119414

258 huvudsak följdes därvid de grunder, som fastställdes i augusti 1940 (se sid. 54). Tack vare viss import av oljekakor kunde emellertid behovet därav i stort sett tillgodoses i något större omfattning än som tidigare beräknats, nämligen för hela konsumtionsåret 1940/41 till ungefär 60 procent av förutvarande normal förbrukning. De kvantiteter kraftfoder, vilka efter rekvisition fingo utan iakttagande av gällande ransoneringsbestämmelser uttagas som tillskottsfoder vid inköp av fodercellulosa, nedsattes från mitten av mars till 10 kg melass och 15 kg sojamjöl eller oljekraftfoderblandning för varje 100-tal kg fodercellulosa mot tidigare för varje 80-tal kg. I fråga om melass föreskrevs den 16 april, att denna vara tills vidare icke utan särskilt tillstånd av livsmedelskommissionen fick försäljas annat än som tillskott till fodercellulosa. Fören ä m n d a bestämmelser ändrades den 17 juni så, att till förbrukare av fodercellulosa fick försäljas för varje inköpt deciton fodercellulosa eller Cellfor 10 kg kraftfoderblandning och 9 kg melass eller fodersirap samt för varje inköpt deciton Cellfor M eller Cellfor MM 10 kg kraftfoderblandning. Viss extra tilldelning av oljekraftfoder medgavs odlare av oljeväxter, spånadslin och hampa, nämligen 300 kg för varje under skördeåret 1941/42 odlad hektar vitsenap, 400 kg för hektar lin och hampa och 500 kg för hektar raps, rybs, vallmo, soja och solros. Den reglering av handeln med stråfoder, som genomfördes under hösten 1940 medelst utfärdade transportförbud och auktorisation av stråfoderhandlare genom kristidsstyrelserna (se sid. 59), visade sig inför den alltmer kännbara bristen på hithörande varor ej tillräckligt effektiv. Det var uppenbart, att behov av stråfoder förelågo i långt större utsträckning än man av skördeuppgifterna haft anledning förmoda. Tecken framträdde ock på försök att i allt större omfattning utnyttja knappheten i spekulationssyfte. Livsmedelskommissionen kom till den uppfattningen, att en centralisering och en enhetlig ledning av stråfoderhandeln erfordrades för en ändamålsenlig hushållning med de knappa tillgångarna. För att kunna åstadkomma en sådan ordning förordnade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 10 januari 1941 (nr 16) om beslag å stråfoder fr. o. m. den 14 januari. Beslaget avsåg hö och halm såväl i opressat som pressat skick och såväl hel som skuren eller målen, vara. Det omfattade ej blott befintliga förråd utan även stråfoder, som efter nämnda tidpunkt framvunnes eller infördes till riket. Deklarationsskyldighet ålåg endast personer och företag, som drevo yrkesmässig handel med stråfoder, således i allmänhet ej jordbrukare. Innehavare av beslagtagen vara medgavs jämlikt livsmedelskommissionens cirkulär nr 204 rätt att för eget behov använda denna. Jordbrukare fick ock i mindre omfattning överlåta av honom odlat stråfoder till annan jordbrukare eller djurinnehavare i samma eller angränsande kommun. Eljest fick överlåtelse utan tillstånd blott ske till av livsmedelskommissionen anvisad köpare. Uppköpsverksamheten och distributionen upp-

259 drogs av kommissionen åt en nybildad sammanslutning, Svenska stråfoderhandelsföreningen u. p. a., vari de största stråfoderhandlarna i riket inträtt som medlemmar. Till föreningen anslötos vissa kommissionärer och under dem sorterande underkommissionärer. I och med stråfoderbeslaget upphävdes de förut rådande transportförbuden, samtidigt varmed de av kristidsstyrelserna meddelade auktorisationerna av stråfoderhandlare upphörde att gälla. Med Svenska stråfoderhandelsföreningen träffade livsmedelskommissionen enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 januari avtal, varigenom föreningen förband sig att inköpa under beslag liggande stråfoder till priser och på villkor i övrigt, som kommissionen komme att föreskriva, samt att försälja stråfoder endast efter tillstånd av kommissionen och på av denna bestämda villkor. För föreningens uppköpsverksamhet fastställdes högstpriser (se sid. 238). En ransonering av stråfoderförsäljningen genomfördes genom stråfoderhandelsföreningen, innefattande en tilldelning av- 5 kg hö och 3 kg halm per dag för vuxet nötkreatur eller häst med begränsning av försäljningen till i regel en månad åt gången. Från livsmedelskommissionens sida anordnades en omfattande propaganda för sparsamhet med stråfoder såväl vid utfodring som framför allt till strö. Stråfoderregleringen har över huvud erbjudit relativt stora vanskligheter vid genomförandet, beroende på den allmänt ringa tillgången, pressningssvårigheter samt besvärligheter i avseende på transport av en så skrymmande och svårtransporterad vara. Upphandling av överskottspartier av stråfoder på frivillig väg har i vissa fall mött hinder, då det gällt arrendegårdar, på grund av i lagen om nyttjanderätt till fast egendom och i vissa andra författningar liksom i allmänhet i arrendeavtal stadgat förbud att utan jordägarens samtycke bortföra stråfoder från fastigheten. För att undanröja detta hinder har utfärdats en l a g o m r ä t t f ö r a r r e n d a t o r a t t bortföra s t r å f o d e r m. m. den 16 maj 1941 (nr 243), gällande t. o. m. den 30 juni 1942, vari stadgas rätt för arrendator att i enlighet med anvisningar, som lämnats av livsmedelkommissionen eller efter dess bemyndigande av lokal kristidsmyndighet, från den arrenderade fastigheten bortföra stråfoder utan hinder av vad i arrendeavtalet eller eljest föreskrivits rörande förbud mot sådant bortförande. Tillstånd, som här avses, skall enligt livsmedelskommissionens beslut kunna meddelas av kristidsnämnd. Med stöd av ett annat stadgande i samma lag skall kristidsnämnd även kunna medge rätt för arrendator att avvika från i arrrendeavtal fastställd odlingsplan. Sådant medgivande har ansetts i vissa fall kunna vara av betydelse, bl. a. för att i önskvärd mån inskränka trädesbruket samt för att möjliggöra övergång till oljeväxtodling. På livsmedelskommissionens hemställan medgav Kungl. Maj:t den 28 juni 1941, att kommissionen finge av medel som ställts till förfogande

260 för upprätthållande av jordbruksregleringen använda högst 100 000 kronor till upplysnings- och propagandaverksamhet samt vissa andra åtgärder för åstadkommande av ett effektivt tillvaratagande av hjälpfoder (s. k. nödfoder), såsom vass, starr och fräken, löv m. m. Enligt Kungl. Maj:ts i samband härmed givna bemyndigande träffade livsmedelskommissionen härefter uppgörelse med Svenska stråfoderhandelsföreningen om handhavande avinköp och försäljning av nödfoder. Därvid skulle vid leverans fritt banvagn erläggas betalning för fullgott foder av vass med 10 kronor per deciton och för fullgott foder av starr och fräken med 12 kronor per deciton. Låneverksamheten för artificiell grästorkning och ensilagebercdning. Enligt medgivande av 1940 års urtima riksdag skulle från anslaget till låneunderstöd för anskaffande av grästorkar få utlämnas lån jämväl till uppförande av siloanläggningar för beredning av ensilagefoder (se sid. 61; jfr del I sid. 78). Nämnda anslag, vilket uppgick till 2 milj. kronor, hade ännu vid 1941 års ingång endast i ringa mån använts för sitt ursprungliga ändamål, i det att endast två lån å tillsammans 34 500 kronor dittills utlämnats. Dock syntes intresset för åstadkommande av grästorksanläggningar vara i stigande och större låneanspråk väntades. Beträffande ensilageberedningen bedrevs från livsmedelskommissionens sida i samarbete med lantbruksstyrelsen en omfattande propaganda- och upplysningsverksamhet, vilken förmodades skola resultera i att anspråk på lån för siloanläggningar komme att framställas i ganska betydande omfattning. På Kungl. Maj:ts förslag (statsverksprop., kapitalbudg. bil. 5) anvisade riksdagen för budgetåret 1941/42 till förenämnda ändamål ett anslag av ytterligare 2 milj. kronor. Samtidigt medgav riksdagen, att bestämmelsen om maximering av lånebeloppen vid meddelandet av lån för anskaffande av grästorksanläggningar fick utgå. Potatisförsörjningen. Under vintern verkställda inventeringar visade, att med den begränsning av brännvinsbränningen som beslutats i december, nämligen till 20 milj. normalliter från ursprungligen avsedda 28 milj. liter, ett ej obetydligt överskott av fabrikspotatis skulle komma att uppstå. Till en del hade dock ifrågavarande potatis under den kalla vintern skadats av frost. För tillvaratagande av sålunda skadad potatis medgav livsmedelskommissionen successivt en ökning av brännvinstillverkningen med tillsammans högst 4 milj. normalliter. Totala förbrukningen av potatis för bränneriändamål under tillverkningsåret 1940/41 kom på detta sätt att uppgå till c a 100 000 ton, vilket innebar en besparing i förbrukningen jämfört med 1939/40 med c:a 36 000 ton. Beträffande användningen av den del av överskottet som utgjordes av frisk potatis träffades vid överläggning mellan livsmedelskommissionen och

261 statens potatismjölsnämnd samt stärkelseproducenternas och bränneriidkarnas föreningar i slutet av februari överenskommelse om att detta överskott skulle användas i främsta rummet för tillverkning av potatismjöl. Sedan kännedom vunnits om den disponibla potatismängden, skulle åtgärder i samarbete med Sveriges stärkelseproducenters förening vidtagas för ordnande av potatismjölstillverkning i den omfattning, som befunnes påkallad. Någon större ökning av den redan förut planerade tillverkningen kom dock icke till stånd. Sammanlagda förbrukningen av potatis för framställning av potatismjöl uppgick under tillverkningsåret 1940/41 till c:a 27 500 ton. Vid sidan härav igångsatte livsmedelskommissionen en omfattande propaganda för främjande av potatisens användning som foder. För att garantera avsättning av fabrikspotatis och därigenom stimulera till ökad odling därav i bränneridistrikten förklarade sig livsmedelskommissionen beredd att för tillverkningsåret 1941/42 tillstyrka en tillverkning vid potatisbrännerierna av upp till 36 milj. normalliter, d. v. s. 12 milj. liter mer än under föregående år. Kommissionen förbehöll sig emellertid rätt att, om försörjningsläget så skulle kräva, fordra begränsning av denna tillverkningskvantitet. På samma sätt som skedde våren 1940 åtog sig Sveriges bränneriidkareförening i avtal med livsmedelskommissionen att tillse, att vid 1941 års odling på minst 30 procent av den för fabrikspotatis avsedda odlingsarealen sattes potatis av sådana sorter, som även vore väl användbara för matbruk. Liknande överenskommelse ingicks under hand med Sveriges stärkelseproducenters förening genom förmedling av statens potatismjölsnämnd. Härigenom avsåg kommissionen att skapa en potatisreserv på c:a 100 000 ton, som vid behov kunde tagas i anspråk till människoföda eller djurfoder. Livsmedelskommissionen har härjämte beslutat om uppläggande genom Svenska spannmålsaktiebolagets försorg av vissa lager av potatisflingor, tillverkade vid fabriker i Skåne. I skrivelse den 29 mars 1941 hemställde Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, att Kungl. Maj:t måtte förordna, att, därest kriget komme att fortsätta under hösten 1941, ingen del av årets skörd av potatis finge användas för brännvinstillverkning, samt vidtaga de åtgärder som krävdes för att underlätta en därav föranledd anpassning i fråga om skördens användning. Denna framställning fann Kungl. Maj:t sig icke kunna tillmötesgå och hänvisade därvid till livsmedelskommissionens uttalande, att den begärda åtgärden sannolikt skulle få en mycket ogynnsam inverkan på potatisodlingens omfattning och medföra, att den konsumtionsreserv, som fabrikspotatisen representerade, komme att bortfalla. Tillverkningen av potatissprit ägde ock betydelse av det skälet, att behovet av teknisk sprit vore större än vad sulfitspritfabrikerna under rådande förhållanden kunde åstadkomma.

262 Regleringen av sockernäringen. Till 1941 års riksdag avlät Kungl. Maj:t i fråga om sockernäringens reglering två propositioner, den ena, nr 184, daterad den 31 mars 1941, med förslag till lag angående skyldighet att i vissa fall verkställa odling av sockerbetor och den andra, nr 212, daterad den 18 april 1941, angående reglering av sockernäringen för konsumtionsåret 1941/42. Den förra propositionen föranleddes därav att uppgörelse icke i vanlig ordning kunnat träffas angående priset å sockerbetor, i det att betodlarnas representanter trots långvariga förhandlingar avböjt de av regeringen erbjudna villkoren och fasthållit vid fordringar, som regeringen icke ansett sig kunna godtaga med hänsyn till den av densamma bedrivna allmänna prispolitiken. Lagförslaget innebar i huvudsak, att, därest under år 1940 å fastighet för avsalu odlats sockerbetor, fastighetens brukare skulle vara skyldig att jämväl under år 1941 för leverans till köpare, som Kungl. Maj:t anvisade, verkställa odling å en areal, motsvarande minst 75 procent av den under år 1940 för sockerbetsodling brukade arealen. Om uppgörelse om betpriset icke komme till stånd, skulle detta bestämmas av skiljemän. Dispens från odlingsskyldigheten skulle i särskilda fall kunna lämnas av livsmedelskommissionen eller efter dess bemyndigande av vederbörande kristidsstyrelse. För underlåtenhet att verkställa ålagd odling eller att fullgöra leveransskyldighet stadgades böter. Lagförslaget antogs av riksdagen den 3 april 1941. I förslaget gjordes därvid den ändringen, att lagen förklarades skola träda i kraft först å dag, som Kungl. Maj:t bestämde. Härigenom ville man hålla möjligheterna öppna för en uppgörelse om betpriset även efter lagens antagande av riksdagen. Lagen utfärdades av Kungl. Maj:t den 9 april 1941 (nr 205). Sedan härefter genom Sveriges lantbruksförbund förnyade förhandlingar upptagits med betodlarna om betpriset, nåddes slutligen uppgörelse, vilken medförde att lagen om tvångsodling av sockerbetor icke behövde sättas i kraft. Uppgörelsen innebar, att ett grundpris å betor skulle utgå med 4: 10 kronor per deciton, därest den totala betarealen uppginge till eller överstege 85 procent av 1940 års odling, samt med 3:80 kronor vid en totalareal understigande 85 procent, med jämkning av priset efter sockerhalt enligt tidigare tillämpade grunder. (Grundpriset för år 1940 var 3: 10 kronor.) På hemställan av Sveriges betodlares centralförening skulle omprövning genom skiljenämnd kunna ske, huruvida höjning av betpriset kunde anses motiverad med hänsyn till sådan stegring av kostnaderna för betodlingen, som innebure att förutsättningarna för det avtalade priset i mera betydande mån förändrats. Skiljenämnden skulle bestå av fem skiljemän, varav två utsedda av Kungl. Maj:t, två av betodlareföreningens styrelse och den femte av de sålunda utsedda gemensamt. Därest enighet om valet av femte skiljeman ej vunnes, skulle denne utses av Kungl. Maj:t. Det förutsattes att statsmakterna, ifall svårigheter uppkomme för betodlarna att få arbetare för sköt-

263 seln av betodlingarna, komme att vidtaga åtgärder för anskaffande av erforderlig arbetskraft. Kontrakt angående sockerbetsodling för år 1941 tecknades sedermera mellan Svenska sockerfabriksaktiebolaget och betodlarna om odling av sockerbetor på en areal av något över 53 000 hektar eller omkring 99 procent av den under föregående år odlade arealen. Därmed hade förutsättningarna för ett betpris av 4: 10 kronor per deciton uppnåtts. Sedan frågan om betpriset ordnats, framlade Kungl. Maj:t förenämnda proposition angående sockernäringens reglering för nästa konsumtionsår, vilken av riksdagen antogs. Därigenom förlängdes för ytterligare ett år det statliga importmonopolet på socker, vilket Kungl. Maj:t som förut överlät på Svenska sockerfabriksaktiebolaget, varjämte Kungl. Maj:t bemyndigades att med bolaget sluta nytt avtal rörande sockertillverkningen för tiden 1 augusti 1941—31 juli 1942. Den under föregående år påbörjade verksamheten för byggande vid järnvägsstationer inom betdistrikten av arbetsbesparande anordningar för lastning och lossning av betor skulle fortsätta. Härför anvisades anslag för anordningar vid statens järnvägar av 500 000 kronor och för anordningar vid enskilda järnvägar av 185 000 kronor. Det till följd av riksdagsbeslutet med sockerbolaget igångna nya avtalet innebar i huvudsak fortsatt tillämpning av det år 1940 genomförda regleringssystemet (se del I sid. 247). Staten garanterade alltså som förut bolaget täckning av samtliga med sockertillverkningen förbundna kostnader mot det att bolaget förblev redovisningsskyldigt för sina på grund av sockertillverkningen erhållna inkomster. Vissa ändringar genomfördes emellertid bl. a. beträffande beräkningen av de fasta kostnaderna. Täckning garanterades för dessa kostnader ej som förut oberoende av tillverkningens storlek utan vid uppskattad normal årstillverkning av råsocker, medan bolaget självt fick bära riskerna härför vid minskad tillverkning (Kungl. brev till generaltullstyrelsen den 28 juni 1941, SFS nr 533.) Oljeväxtodlingcn. I huvudsaklig överensstämmelse med livsmedelskommissionens i skrivelse den 15 november 1940 framförda förslag framlade Kungl. Maj:t i januari 1941 proposition, nr 29, angående fortsatta åtgärder för stödjande av odlingen av vissa kulturväxter, i främsta rummet oljeväxter. Riksdagen godkände den i propositionen utvecklade planen för stödåtgärderna. Stödet för oljeväxtodlingen skulle i enlighet härmed som förut lämnas på sådant sätt, att avtal träffades med jordbrukare om odlingar och att i samband därmed prisgarantier lämnades i fråga om skörden. Odlingarna borde under år 1941 liksom under år 1940 handhas av Svenska spannmålsaktiebolaget. Stödåtgärderna skulle omfatta odlingen av följande oljeväxter, nämligen lin, vallmo, raps, vitsenap, soja, hampa och solros. Garantipriserna angåvos i viss relation till det pris å höstvete, som Kungl. Maj:t komme att fastställa, dock med viss undre gräns. De sålunda bestämda garantipriserna voro;

264 för sojabönor 5*5 gånger höstvetepriset, dock lägst kr. 1: 50 per kg, för vallmo, hampfrö och solrosfrö 4*5 gånger höstvetepriset, dock lägst kr. 1: 25 per kg, för linfrö, rapsfrö och vitsenapsfrö 3*5 gånger höstvetepriset, dock lägst 1 kr., resp. för vitsenapsfrö 90 öre per kg. Ytterligare anslag för ifrågavarande stödåtgärder ansågos icke erforderliga. Av tidigare anvisade anslag skulle medel få utgå dels till Svenska spannmålsaktiebolaget för upplysningsverksamhet och övervakning av odlingarna, dels till odlareföreningar och hushållningssällskap för propaganda- och försöksverksamhet. Vissa medel finge även användas för fortsatt förädlingsverksamhet genom Sveriges utsädesförening. För raps, som är en övervintrande växt, utlades under hösten 1940 odlingar om endast c:a 1 000 hektar, trots att utsäde fanns tillgängligt för den tredubbla arealen. Beträffande de övriga oljeväxterna tecknades under våren 1941 kontrakt för odlingar om c:a 6 800 hektar, därav större delen vitsenap. Omkring 80 procent av oljeväxtodlingen har utlagts i Skåne, återstoden huvudsakligen i Östergötland, på Gotland samt i Västergötland, Kalmar län och Halland. Kött- och fläskregleringen. Den fr. o. m. den 6 oktober 1940 genomförda förbrukningsregleringen beträffande fläsk (se sid. 64) fortsattes under första kvartalet 1941 till en början efter i stort sett samma linjer som förut. En extra tilldelning utöver de först bestämda ransonerna kunde för vissa perioder medges. Jämkningar i detaljerna i fråga om meddelande av slaktlicens samt utnyttjandet av slakteritillstånd vidtogos tid efter annan. Emellertid utvecklade sig förhållandena så, att en fullständig nyordning i avseende på köttmarknaden över huvud visade sig påkallad. Främsta orsaken härtill var 1940 års dåliga foderskörd samt bristen på kraftfoder. Som redan förut nämnts framtvingades härigenom en mycket stor nedslaktning av kreatur under senhösten och början av vintern. För tillfället uppstod på detta sätt en riklig tillgång på kött. Delvis blev denna förmål för upplagring genom infrysning eller konservering, men en stor del förbrukades omedelbart. Konsumtionen torde under ifrågavarande tid ha överstigit den normala med över 30 procent. Under de första månaderna år 1941 begynte slakten emellertid mer och mer minska, medan köttförbrukningen kvarstod på samma höga nivå som förut. Det blev uppenbart, att en viss brist på köttmarknaden var att motse och priserna stego på oroväckande sätt. I detta läge fann sig regeringen efter framställning av livsmedelskommissionen föranledd att bringa i tillämpning ett omfattande system för köttmarknadens ordnande enligt en plan, som i huvudsak förelåg utarbetad redan på hösten. Genom kungörelse den 28 april 1941 (nr 173), vilken trädde i kraft den 1 april, infördes en a l l m ä n r e g l e r i n g av k ö t t v a r u f ö r b r u k n i n g e n ,

265 samtidigt varmed den tidigare kungörelsen om reglering av fläskförbrukningen upphävdes. Den nu genomförda ransoneringen, vars detaljer utvecklades i av livsmedelskommissionen utfärdat cirkulär nr 273, omfattade allt slags kött och fläsk av nötkreatur, hästar, får, getter, renar och svin, alla slags charkuterivaror och konserver av sådant kött och fläsk samt lagad mat, vari dylik vara ingick till mer än 10 procent. Som kött räknades även inälvor och organ av de nämnda djuren. Utanför regleringen föll däremot kött av fjäderfä och vilt (utom ren) samt kaninkött liksom även renskrapade ben och blod. Att charkuterivaror o. d. medtogos var av vikt, enär ej mindre än omkring en tredjedel av allt kött och fläsk normalt åtgår till sådana varor. Slakt av nötkreatur, hästar, får, getter och svin gjordes generellt beroende av särskilt tillstånd, antingen slakteritillstånd, vilket skulle lämnas till person eller företag, som yrkesmässigt bedrev slakterirörelse, eller slaktlicens, som skulle lämnas till uppfödare av djur och som med vissa undantag berättigade till slakt för husbehov. Renuppfödares nedslaktning av renar lämnades tills vidare fri. Som villkor för slakteritillstånd, vilket beviljades av livsmedelskommissionen, skulle bl. a. gälla, att tillståndsinnehavaren ställde sig till efterrättelse de föreskrifter, som kommissionen meddelade beträffande priserna på köttvaror, samt att han verkställde leveranser av köttvaror i enlighet med kommissionens anvisningar. Innehavare av slakteritillstånd måste föra noggrann bokföring beträffande sin rörelse samt lämna av livsmedelskommissionen föreskrivna rapporter härom. Slaktlicens skulle av kristidsnämnd beviljas efter i stort sett samma grunder som tillämpats för fläskransoneringen. Den som erhöll slaktlicens för helt svin, skulle avstå kuponger för 34 kg benfritt fläsk. Ökningen av den vikt, för vilken kuponger skulle avstås, jämfört med fläskransoneringen, berodde på att jämväl inälvor och organ nu föllo under ransoneringen. För andra djur än svin skulle kuponger lämnas efter djurets verkliga vikt i slaktat skick. Vägning och stämpling av kött och fläsk skulle vid offentligt slakthus, köttbesiktningsbyrå eller kontrollslakteri, där besiktning ägde rum enligt lagen om köttbesiktning och slakthus, ske genom inrättningens försorg, och det skulle åligga vederbörande att föra journal över vägningen samt att till livsmedelskommissionen en gång i veckan lämna rapport om vägningen. I övriga fall ägde en av kristidsnämnden utsedd kontrollant verkställa vägning och stämpling samt föra journal och insända rapport till kommissionen. Försäljningen mellan partihandlare — vartill i första hand räknades innehavare av slakteritillstånd — samt från partihandlare till detaljhandlare var avsedd att principiellt tillgå på samma sätt som vid andra varuransoneringar. De enskilda förbrukarnas inköp skulle ske mot avlämnande av kuponger. För bestämmande av inköpskvantiteterna genomfördes en poängvärdering av olika kött- och fläskvaror, varvid utgångspunkten var, att 1 gram ben-

266 fritt kött eller fläsk skulle motsvara 1 poäng. Till en början användes vid ransoneringen dels fläskkortet (inköpskort G), dels det allmänna beredskapskortet K. Senare utdelades särskilda köttkort (inköpskort GS). För att underlätta inköpen infördes s. k. växlingskort efter samma system som gällde beträffande ransoneringen av mjöl och bröd. Grundransonen bestämdes till 500 gram benfritt kött eller fläsk per vecka. Härutöver utdelades tilläggskort till ungefär samma kategorier av personer, som förut erhållit tilläggskort vid fläskransoneringen, nämligen i huvudsak jordbrukare och jordbruksarbetare, skogsarbetare, andra personer med särskilt tungt arbete på landsbygden samt fiskare. Restauranger och andra näringsställen erhöllo tilldelning av köttvaror enligt inköpslicens, motsvarande 75, fr. o. m. maj månad 50 procent av genomsnittliga förbrukningen under de tre första kvartalen föregående år. Särskilda inköpskort utlämnades ock för inköp av hundmat. En viss minskning i ransonerna till enskilda hushåll genomfördes fr. o. m. den 21 maj, i det att grundransonen genom förlängning av ransoneringsperioderna nedsattes från 500 till 400 gram per vecka. Däremot lämnades under juni en extra tilldelning av organ, inälvor och charkuterivaror. I begränsad omfattning skulle vissa organ och inälvor samt charkuterivaror av sådana fr. o. m. den 23 juni även kunna inköpas utan avlämnande av kuponger, beroende på dessa varors mindre hållbarhet under sommaren och tillfälligt överskott därå. Bestämmelser meddelades i köttbesparingssyfte med giltighet fr. o. m. den 2 maj jämväl angående b e g r ä n s n i n g a v d e n o m f a t t n i n g , v a r i k ö t t v a r o r f i n g o s e r v e r a s å n ä r i n g s s t ä l l e n . Vid varje måltid skulle till en och samma gäst få serveras endast en portion, som till någon del innehöll kött, fläsk eller charkuterivaror. Utspisning från s. k. gående bord fick icke äga rum. Maträtter, vari nämnda varor inginge, skulle icke få förekomma på s. k. allmänt smörgåsbord, och vid servering av framdukat smörgåsbord skulle, oavsett antalet gäster i bordssällskapet, endast få förekomma ett slags assietter, innehållande kött, fläsk eller charkuterivaror, med högst 30 gram per person. Iakttagandet av hithörande föreskrifter gjordes till villkor för näringsställes rätt att erhålla inköpslicens för köttvaror. Med stöd av kungörelse den 23 maj 1941 (nr 275) med vissa bestämmelser angående servering av mat å restauranger, pensionat och kaféer fastställde livsmedelskommissionen sedermera med giltighet fr. o. m. den 16 juli 1941 genom cirkulär nr 343 strängare bestämmelser i ämnet av allmängiltig natur, innebärande bl. a. förbud annat än i undantagsfall mot servering av s. k. allmänt smörgåsbord samt utspisning från s. k. gående bord, förbud att servera mer än 20 gram smör per person, inskränkning av antalet valfria huvudrätter innehållande kött, fläsk eller charkuterivaror, som å näringsställe samtidigt finge tillhandahållas, till fyra samt förbud att vid en och samma måltid till en gäst servera mer än en rätt, vari sådana varor till någon del inginge, eller huvudrätt innehållande mer än 100 poäng köttvaror.

267 Beträffande den i samband med köttransoneringen genomförda prisregleringen å kött och fläsk se ovan sid. 239. Regleringen beträffande mjölk och matfett. Av livsmedelskommissionen fastställdes i början av år 1941 på förslag av Svenska mejeriernas riksförening plan beträffande fördelningen av det anslag av 20 milj. kronor för år räknat, som enligt överenskommelsen i november med jordbrukarnas organisationer skulle tills vidare intill den 1 september 1941 utgå för nedbringandet av mejeriernas kostnader (se sid. 38). Enligt denna plan skulle från anslaget utbetalas dels allmänt mjölktillägg efter vissa grunder, dels särskilt konsumtionsmjölktillägg med visst belopp per kg saluförd konsumtionsmjölk, dels ock s. k. merfrakttillägg till varje mejeri i de största städerna, som på grund av kvantiteten saluförd konsumtionsmjölk finge i främsta rummet anses ansvarigt för tillgodoseendet av mjölkbehovet i staden, dels slutligen s. k. regleringskostnadstillägg till Mjölkcentralen i Stockholm och Lantmännens mjölkförsäljningsförening i Göteborg. Sistnämnda regleringskostnadstillägg var avsett att utgöra gottgörelse för de särskilda kostnader, som äro förbundna med tillgodoseendet av behovet av mjölk och grädde i nämnda städer. Såsom villkor för erhållande av allmänt mjölktillägg och särskilt konsumtionsmjölktillägg skulle gälla, att vederbörande mejeri levererade mjölk till de större konsumtionsorterna i enlighet med av riksföreningen lämnade föreskrifter och till priser, som motsvarade det i orten i fråga tillämpade minutpriset efter avdrag av vissa kostnader. Systemet för den i slutet av december 1940 genomförda matfettransoneringen (se sid. 74) bibehölls i det väsentliga oförändrat. Den uppgjorda planen för konsumtionsregleringen visade sig kunna utan svårighet hållas och de tilldelade kvantiteterna kunde t. o. m. i någon mån ökas. Sålunda lämnades hushållsförbrukarna under perioderna 10 februari—9 mars, 31 mars —27 april samt 16 juni—20 juli utöver den bestämda grundransonen av 250 gram per person och vecka en extra tilldelning av matfett om 125 gram per person för var och en av perioderna. Vidare medgavs vid två tillfällen en extra ranson om 125 gram per person av annat matfett än smör och margarin (flott, konstister, matolja e t c ) . Bageriidkare erhöllo även viss extratilldelning av lantsmör. Därjämte skedde en ytterligare utbyggnad av systemet med tilläggskort för vissa kategorier av förbrukare. Bestämmelserna om prisrabattering för matfett förblevo likaledes i huvudsak orubbade, dock med den ändring att begränsningen beträffande vissa rabattkuponger till att endast gälla vid inköp av margarin upphävdes. I syfte att centralisera inlösningen av rabattkuponger träffade livsmedelskommissionen i januari överenskommelse med Svenska mejeriernas riksförening, att denna skulle åtaga sig att i stället för kontrollstyrelsen inlösa jämväl sådana kuponger, som tillverkare av margarin mottagit i sin rörelse.

268 Då man efter allt att döma syntes kunna räkna med att den under sommarmånaderna ökade produktionen av smör komme att jämte upplagda förråd därav i huvudsak förslå för att täcka den egentliga matfettförbrukningen, beslöt Kungl. Maj:t på livsmedelskomissionens hemställan, att t i l l v e r k n i n g e n av h u s h å l l s m a r g a r i n s k u l l e u n d e r s o m m a r e n 1 9 4 1 l i k s o m u n d e r f ö r e g å e n d e s o m m a r l i g g a n e r e . Genom kungörelse den 9 maj 1941 (nr 233) förordnades sålunda om förbud mot tillverkning av hushållsmargarin tills vidare fr. o. m. den 12 maj. Försäljningen av fabrikernas inneliggande lager av sådant margarin fick emellertid fortgå som förut. Tillverkningen av bagerimargarin berördes ej av förbudet. Vissa anstalter vidtogos i syfte att begränsa den höjning av hushållsutgifterna för matfett, som vid i övrigt oförändrade förhållanden måste följa av övergången från margarin- till smörförbrukning. Sålunda nedsattes fr. o. m. den 26 maj 1941 riksnoteringen å runmärkt smör med 50 öre per kg, d. v. s. från 4: 05 till 3: 55 kronor, mot att mejerier, som voro berättigade till prisutjämningsbidrag, tillerkändes ersättning med motsvarande belopp per kg smör, som efter nämnda tidpunkt tillverkades vid mejeriet. Viss omreglering genomfördes i samband härmed i fråga om betalningsvillkoren för av mejeri inköpt lantsmör. Mejeri och mejeriombud fick sålunda icke i detaljhandeln tillämpa högre pris för lantsmör än som motsvarade detaljhandelspriset i orten för mejerismör efter avdrag av 20 öre per kg. I anslutning härtill höjdes det statliga pristillägget för lantsmör, som inköptes av mejeri eller mejeriombud, med 35 öre per kg. En annan åtgärd, som likaledes avsåg att mildra de ekonomiska följderna för de mindre bemedlade av margarinets ersättande med smör, var införandet enligt kungörelse den 23 maj 1941 (nr 303) av p r i s r a b a t t e r i n g å m j ö l k . Härigenom avsågs jämväl att förhindra, att de fattigares mjölkkonsumtion komme att minskas. För ändamålet utdelades särskilda rabattkort (inköpskort O), vilka tills vidare för tiden 9 juni—3 augusti berättigade till erhållande av prisrabattering av 10 öre per liter vid inköp av i genomsnitt V2 liter mjölk per dag. Rabattkort tilldelades dels barn under 16 år, vilkas föräldrar ej upptagits till högre beskattningsbar inkomst än 1 000 kr. eller som ej taxerats till särskild förmögenhetsskatt, dels personer som voro över 67 år eller som uppburo tilläggspension eller invaliditetsunderstöd. Även för sistnämnda personer gällde angivna inkomst- och förmögenhetsgränser. Barn under ett år fingo två rabattkort. I stort sett gällde rabattbestämmelserna endast den icke jordbrukande befolkningen. I särskilda fall kunde dock även personer tillhörande s. k. producenthushåll efter ansökan erhålla rabattkort. Svenska mejeriernas riksförening åtog sig att inlösa rabattkupongerna för mjölk på samma sätt som förut beträffande smör och margarin.

269 Den sedan den 3 november 1940 tillämpade ransoneringen av hel- och halvfet ost upphävdes fr. o. m. den 1 februari 1941 av det skälet, att befintliga lager av dylik ost, vilka alltsedan förstnämnda tidpunkt ej fått tillverkas, kunde anses till övervägande del slutsålda samt tillräckliga lager av magrare ostsorter kommit i handeln. Beträffande skilda slag av ost utfärdades tid efter annan kompletterande prisbestämmelser. Under vårens lopp minskades osttillverkningen avsevärt, huvudsakligen till följd av foderbristen, under det att efterfrågan snarast syntes vara i stigande. Till följd av att tillgången sålunda alltmer inknappades förordnade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 28 juni 1941 (nr 545) om beslag å samt reglering av handeln med ost fr. o. m. den 1 juli 1941. Beslaget omfattade all ost hos mejerier och handlande, övriga förråd om minst 25 kg samt all efter nämnda tidpunkt till riket införd eller vid mejerier tillverkad ost. Det medgavs dock enskilda konsumenter, näringsställen och allmänna inrättningar att tills vidare förbruka egna under beslag varande förråd. Likaså ägde den som i yrkesmässig rörelse använde ost för tillverkning eller beredning av varor till avsalu för sådant ändamål förfoga över innehavda förråd. Försäljning skulle få ske mot inköpskupong eller inköpslicens eller eljest i den ordning och under de villkor livsmedelskommissionen bestämde. Då emellertid lagren av ost hos mejerierna voro relativt små och lagren hos partihandlarna mycket ojämnt fördelade, befanns det lämpligt att under en övergångstid starkt inskränka osthandeln, till dess en fullständig ransonering med större tilldelning kunde börja tillämpas. Livsmedelskommissionen såg sig därför föranledd att tills vidare jämlikt cirkulär nr 348 förbjuda i stort sett all partiförsäljning av ost och endast tillåta försäljning av de i detaljhandeln befintliga lagren, med undantag av smältost, dessertost, mesost, margarinost, lantost, getost och renost. Enskilda konsumenter tillätes under tiden 1 juli—31 augusti i mån av tillgång mot kupong till inköpskort K (d. v. s. det allmänna beredskapskortet) inköpa ost till en kvantitet av högst 250 gram per person eller ock charkuterivaror med undantag av kött- och fläskfärs till ett poängvärde av 200 poäng. Denna ringa tilldelning ansågs med hänsyn till årstiden ej behöva vålla större olägenheter. Någon tilldelning till näringsställen och allmänna inrättningar tilläts tills vidare ej. Med nu nämnda anordningar beräknades lagren hos mejerierna efter någon tids förlopp ha nått önskad storlek, för den planerade mera omfattande ransoneringens genomförande. Under tiden skulle organisationsåtgärder utföras för att åvägabringa en central fördelning av osttillgångarna mellan landets olika delar samt en systematisering av handeln genom en särskild auktorisation av partihandlare. Nyssnämnda kungörelse den 28 juni 1941 (nr 545) innehöll även föreskrifter angående beslag å samt reglering av handeln med kondenserad mjölk och grädde samt torrmjölk. Beslagsbestämmelserna överensstämde i huvud-

270 sak med vad som stadgats beträffande ost. Med hänsyn till att tillgången på färsk mjölk och grädde var god ansåg sig livsmedelskommissionen för tillfället icke böra utfärda några andra bestämmelser om tilldelning av ifrågavarande varor till enskilda förbrukare än att inköp tills vidare fick fritt äga rum i detaljhandeln så länge de i denna handel befintliga förråden räckte. Något kortransonering genomfördes således icke. Till andra än enskilda förbrukare fick försäljning ske endast mot av livsmedelskommissionen utfärdad inköpslicens. I avseende på regleringen av handeln med matfett, härrörande från slaktade djur (se sid. 76) medgåvos av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 317 för tiden fr. o. m. den 1 juni tills vidare under sommaren vissa lättnader så till vida som det tilläts kötthandlare, som ej var auktoriserad uppköpare eller innehavare av slakteritillstånd, att i enlighet med de för matfettregleringen gällande bestämmelserna försälja fett, som han framvunnit genom nedsmältning av vid styckning eller på annat sätt i rörelsen framkommet fetthaltigt avfall. Innehavare av slakteritillstånd, som ej var auktoriserad uppköpare, medgavs rätt att efter erhållet tillstånd av livsmedelskommissionen nedsmälta råister och fetthaltigt avfall, som av honom framvunnits i rörelsen eller eljest förvärvats, ävensom att försälja sådant fett i enlighet med bestämmelserna för matfettregleringen. Efter tillkomsten av de fettämnesbeslag, som successivt genomfördes under senare halvåret 1940, framför allt genom kungörelserna den 20 december (nr 1026 och 1027), blev det möjligt att väsentligt utvidga den p l a n f ö r h u s h å l l n i n g e n m e d f e t t v a r o r och dessas fördelning på särskilda produktionsgrenar, som livsmedelskommissionen uppgjort efter det första fettämnesbeslaget i maj 1940 (se del I sid. 259). Den förnyade planläggning, som nu skedde, utfördes av livsmedelskommissionen i samarbete med industrikommissionen, reservförrådsnämnden och Svenska fettindustriernas råvaru- och importförening u. p. a. Härvid avsågs att i första hand tillgodose behovet av fettråvaror inom sådana produktionsgrenar, vilkas produktion under rådande förhållanden måste tillmätas särskilt stor betydelse. Fördelningen på de olika företagen av de kvantiteter, som skulle få användas inom viss produktionsgren, verkställdes under biträde av nyssnämnda råvara- och importförening och de i densamma ingående branschföreningarna. Vissa fettämnen funnos emellertid, som fortfarande stodo utanför regleringssystemet. Även dessa blevo med oväsentliga undantag indragna under den allmänna fettvaruregleringen genom kungörelse den 13 juni 1941 (nr 378), detta ej minst för priskontrollens skull. De fettvaror som nu fr. o. m. den 15 juni lades under beslag voro följande: ullfett och lanolin, degras och annat garverifett, trän och vissa andra flytande animaliska oljor (benolja, isterolja, klövolja m. fl.), späck från havsdjur, fettsyror, andra än olein,

271 stearin och linoljesyra, rov- och rapsolja, oliv- eller bomolja och vissa andra vegetabiliska oljor och fett, tranemulsion samt fett, framvunnet ur avloppsvatten. Större delen av dessa varor voro sådana som väsentligen hade användning för tekniska ändamål. Vissa av dem hade emellertid även betydelse ur livsmedelssynpunkt, framför allt trän och späck samt rapsolja. Hushållningsplanen på fettområdet kunde nu ytterligare utvidgas och fullständigas. Härvid söktes samverkan jämväl med Föreningen svensk trankontroll u. p. a. Överlåtelse eller förvärv av de i den nya beslagsförfattningen upptagna varorna fick liksom i fråga om de tidigare beslagtagna varorna principiellt ske endast mot särskild av livsmedelskommissionen eller å dess vägnar utfärdad inköpslicens samt på de villkor, som föreskrevos i licensen. Generell inköpsrätt medgavs emellertid beträffande trän och tranemulsion åt Aktiebolaget Göteborgs torskmjölsfabrik, Aktiebolaget Karlshamns oljefabriker och Föreningen svensk trankontroll, beträffande späck från havsdjur ävensom trän, som framställts av sådant späck, åt de särskilda fiskförsäljningsföreningarna samt beträffande fett, som framvunnits ur avloppsvatten, åt de auktoriserade uppköparna av råister och råtalg samt fetthaltigt avfall. Försäljningen av tranemulsion och fodertran från Föreningen svensk tränkontroll eller medlem av denna förening till återförsäljare eller till djuruppfödare fick likaledes tills vidare ske utan licens, likaså ock försäljning från apotek till medicinskt bruk av fiskleverolja, lanolin, mandelolja och rovolja. Frågan om ett rationellt tillvaratagande av den inhemska råvarutillgången för tranproduktion hade aktualiserats, sedan den tidigare importen härav från Norge väsentligen bortfallit. Det var framför allt av detta skäl som beslag å trän ansågs erforderligt. Av trän förekomma tre slag, nämligen medicintran, fodertran och teknisk trän. Under normala förhållanden utgör fisklever, särskilt torsklever, råvara för såväl medicintran som fodertran. Av annan råvara framställd trän, såsom sillolja, fiskolja och sältran, går huvudsakligen till tekniska ändamål, företrädesvis till garveriindustrien. Medicintran är av stor vikt ej minst med hänsyn till vitaminförsörjningen. Efter erhållet bemyndigande träffade livsmedelskommissionen avtal med förenämnda tvenne företag (Aktiebolaget Göteborgs torskmjölsfabrik och Aktiebolaget Karlshamns oljefabriker), varigenom dessa förbundo sig att inköpa all för beredning av trän tjänlig fisklever, som erbjöds dem på väst-, resp. sydkusten, samt att bereda densamma till fisklevertran. För att även för ostkustfiskarena möjliggöra avsättning av lever på någorlunda goda villkor åtogo sig fiskförsäljningsföreningarna att av fiskare inom resp. föreningars verksamhetsområden inköpa lever från av dem fångad fisk. Varje förening skulle därefter leverera den inköpta levern till något av nyssnämnda bolag för beredning.

272 Regleringen av äggmarknaden. De åtgärder för äggmarknadens reglering, som förut under krisen vidtagits, hade väsentligen bestått i statlig medverkan för inlagring av ägg antingen genom kylning eller inf rysning samt viss prisreglering. Under år 1940 lämnade livsmedelskommissionen sålunda bidrag för lagring av 28 000 kg frusna och 560 000 kg kylhuslagrade ägg, vilka huvudsakligen under januari 1941 togos ut ur lagerlokalerna och såldes. Denna lagringsverksamhet i marknadsreglerande syfte fortsattes även under år 1941. Statligt stöd för lagring skulle enligt kungl. brev den 2 maj 1941 få åtnjutas endast om noteringen för ägg vid inköp från producent (svensk äggnotering) ej uppginge till 165 öre per kg (förut 135 öre). Livsmedelskommissionen bemyndigades som förut att bestrida i samband med lagringen uppkommande kostnader och av prisfall under lagringen förorsakade förluster upp till 50 öre per kg •— ett bemyndigande som dock icke utnyttjats av kommissionen. Den myckenhet ägg, som genom infrysning eller annorledes med statligt stöd fick lagras, begränsades liksom tidigare varit fallet till en kvantitet av högst 1 000 ton. Under våren 1941 förmärktes en viss brist på ägg, vilken tydligen sammanhängde dels med minskad produktion till följd av hönsstammens reducering och dels med en av knappheten på vissa andra livsmedel föranledd ökad konsumtion. För mötande av denna brist föranstaltade livsmedelskommissionen genom förmedling av Sveriges äggintressenters förening u. p. a. om import av omkring 1 200 ton ägg, huvudsakligen från Danmark. Ett nytt uppslag för utökande av äggtillgången framfördes av livsmedelskommissionen i underdånig skrivelse den 22 april 1941, vari kommissionen förordade tillvaratagande jämväl av ägg efter vissa icke jaktbara sjöfåglar, främst mås och trut. Äggen efter dessa fåglar borde insamlas under medverkan av förefintliga fiskaresammanslutningar och andra organisationer. Äggen borde icke saluföras i skal utan i form av s. k. äggmassa, vilken produkt hade stor användning inom livsmedelsindustrien. Enär anordningar för beredning av äggmassa endast funnes i Stockholm och Göteborg, finge äggen transporteras till dessa orter. Den färdigberedda massan borde inläggas i fryshus och försäljas, i den mån läget på äggmarknaden så påfordrade. Kungl. Maj:t gav den 2 maj sitt bifall till förslaget och medgav att för ändamålet finge användas högst 50 000 kronor av för lagring av jordbruksprodukter till förfogande ställda medel. Insamlingen beräknades komma att omfatta högst 25 000 kg. Resultatet blev dock mindre än beräknat. Intill den 30 juni 1941, då insamlingen för året avslutades, hade hopsamlats sammanlagt c:a 7 000 kg måsägg. Av anslaget hade tagits i anspråk c a 11 000 kronor.

273 Regleringen av handeln med socker och sirap. I fråga om ransoneringssystemet för socker och sirap skedde under första halvåret 1941 ingen avsevärd ändring i förhållande till vad som gällde under senare halvåret 1940. Den ordinarie veckoransonen, vilken utlämnades mot kupong till inköpskort H, var emellertid i genomsnitt något lägre än förut, nämligen c a 430 gram socker, resp. c a 600 gram sirap. Härutöver medgavs under sjuveckorsperioden 18 juni—5 augusti en extra tilldelning av 2 kg per person för syltning och saftning. Till biodlare lämnades för vårutfodring av bisamhällena licens för inköp av 2 kg socker per bisamhälle; i undantagsfall kunde tilldelningen ökas till 3 kg per samhälle. Tilläggskort till inköpskort H utlämnades fr. o. m. den ransoneringsperiod, som började den 27 januari, på ansökan till skogs- och flottningsarbetare, vilka för sitt arbete voro borta från hemmet under längre tid, ävensom till gruvarbetare med arbete under jord. De berättigad till inköp av en tredjedel av den ordinarie ransonen beträffande såväl socker som sirap. Tilldelningen av socker till företag, som använde socker för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor till avsalu, hade fr. o. m. den 28 oktober 1940 varit begränsad till 80 procent av den tidigare förbrukningen. Fr. o. m. den 1 juni 1941 ändrades beräkningsgrunden beträffande tilldelningen av socker för framställning av läskedrycker på sådant sätt, att fabrikanterna, sedan de först erhållit visst ingångslager, tilldelades en kvantitet motsvarande 90 gram per liter tillverkade söta läskedrycker. Regleringen av handeln med kaffe, te och kakao. Lagren av kaffe inom landet minskades mer och mer efter avspärrningen i april 1940, trots att vissa partier alltjämt inkommo antingen över Petsamo eller Göteborg. Lagren uppgingo sålunda i slutet av januari 1941 till mindre än tredjedelen av vad de voro i april 1940. Nedgången hade dock träffat de särskilda grossistföretagen mycket olika och härigenom syntes en viss risk förefinnas för att distributionen till detaljhandeln av de allt knappare förråden kunde komma att bli något ojämn. Detta utgjorde främsta skälet till att förefintliga lager av kaffe genom kungörelse den 21 februari 1941 (nr 86) fr. o. m. den 1 mars lades under beslag. Under beslaget inbegreps även te, eftersom kaffe och te i ransoneringshänseende voro sammankopplade. Lagren av te voro emellertid förhållandevis rikligare än lagren av kaffe. Beslaget avsåg alla förråd av kaffe och te hos handlande, restauranger och kaféer etc. samt övriga förråd om minst 10 kg ävensom framdeles till riket införda partier. Enskilt hushåll, som innehade beslagtaget förråd av kaffe eller te, skulle enligt föreskrift av livsmedelskommissionen äga behålla 2 kg kaffe och/eller te per hushållsmedlem, dock alltid 10 kg. Genom beslaget erhöll livsmedelskommissionen befogenhet att föreskriva skyldighet för grossister att utan ovidkommande hänsyn, såsom tidigare kundförhållande, verk18—119414

274 ställa leveranser dit där de behövdes. Möjlighet vanns även att utöva priskontroll samt att mera effektivt bekämpa den illegala handeln med kaffe. Straff stadgades samtidigt genom kungörelse nr 87/1941 för den som annorledes än i den yrkesmässiga handeln överlät eller utbjöd kaffe eller te i syfte att bereda sig vinning. I den yrkesmässiga handeln fick som förut överlåtelse ske endast inom ramen för gällande ransoneringsbestämmelser. Till följd av den minskade tillgången å hithörande varor skedde under första halvåret 1941 en successiv nedsättning i ransonerna till enskilda förbrukare. Nedsättningen var kännbar framför allt beträffande kaffe. Här nedan anges den ungefärliga ordinarie veckoranson per person under de olika ransoneringsperioderna, vilken fick alternativt uttagas mot kupong till B-kortet i form av kaffe, te eller kakaopulver:

16 december 1940—26 januari 1941 27 januari—23 mars 1941 24 mars—25 maj » 26 maj—7 september »

Rostat kaffe gram

gram

Kakaopulver gram

83 63 56 33

33 25 22 27

100 75 67 40

T

Härjämte förekom som förut tilldelning av kaffe, te och kakaopulver på tilläggskort dels för äldre personer (födda före 1880), dels för skogs- och flottningsarbetare samt fiskare, ävensom tilldelning av kakaopulver och te på inköpskort F för småbarn (födda under åren 1934—1939). Restauranger och dylika näringsställen fingo fr. o. m. den 27 januari tilldelningen av kaffe och te nedskuren från 60 till 50 procent av den tidigare förbrukningen. Beträffande kaffe minskades denna tilldelning fr. o. m. den 26 maj ytterligare till 30 procent, för vissa näringsställen till 20 procent av tidigare förbrukning. Näringsställen, som serverade kaffe huvudsakligen till stamgäster, kunde likväl erhålla högre tilldelning i den mån de redovisade av gästerna avlämnade inköpskuponger för större myckenhet än nämnda 30 procent. Tilldelningen av kaffe till föreningsfester och dylikt ävensom annan extra tilldelning fick alltsedan den 27 januari ej vidare förekomma. Ovan å sid. 79 har omnämnts, att kungörelsen den 1 augusti 1940 (nr 759) angående försäljning av kaffesurrogat med tillsats av kaffe genom en kungörelse den 18 oktober 1940 (nr 890) utsträcktes att gälla även kaffesurrogat, som ej hade någon tillsats av kaffe men vid vars framställning användes spannmål eller produkt av spannmål. Dock skulle kaffesurrogat av sistberörda slag, som tillverkats eller till riket införts före den 1 november 1940, alltjämt få saluhållas utan iakttagande av bestämmelserna i förstnämnda kungörelse. Detta undantag har genom kungörelse den 21 mars 1941 (nr 155) upphävts. Sedan den 1 april 1941 har det sålunda icke utan medgivande av livsmedelskommissionen varit tillåtet att försälja annat kaffesurrogat, innehållande spannmål eller spannmålsprodukt, än sådant som

275 tillverkats av företag, vilket av kommissionen erhållit vederbörligt försäljningstillstånd för varan. Fisket och fiskförsörjningen. Fisket lämnade under år 1940, generellt sett, avsevärt sämre resultat än föregående år. Framför allt gällde detta havsfisket till följd av dels den stränga vintern med dess kraftiga isbildning vid kusterna, dels den med kriget sammanhängande avspärrningen från eljest tillgängliga fångstmöjligheter. Även strömmingsfångsten vid ostkusten visade en betydande minskning. Någon större ändring i detta förhållande inträdde ej under första halvåret 1941. Importen var ävenledes under 1940 starkt nedsatt, framför allt av den viktigaste importvaran, salt sill, beroende särskilt på avstängningen från det förnämsta tillförsellandet Island. Under förra halvåret 1941 ökades sillimporten emellertid betydligt i jämförelse med importen motsvarande tid 1940, vilket huvudsakligen sammanhängde med handelsöverenskommelserna med Norge. I avsikt att bringa den viktiga s i l l i m p o r t e n under statlig kontroll för att därigenom kunna dels förhindra konkurrens mellan importörerna med därav sannolikt följande prisuppdrivning, dels reglera tillförseln till marknaden, förordnade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 3 januari 1941 (nr 4), att sill av olika slag fr. o. m. den 10 januari icke finge till riket införas utan tillstånd av livsmedelskommissionen. Rätten till import uppdrogs av kommissionen åt den nybildade sammanslutningen Sveriges sill- och fiskimportörers förening u. p. a., med vilken kommissionen slöt avtal bl. a. angående tid och sätt för sillens tillhandahållande i marknaden samt priset därå. Importregleringen utvidgades sedermera genom kungörelse den 9 maj 1941 (nr 240) att gälla även vissa andra fiskslag. Fr. o. m. den 16 maj krävdes sålunda livsmedelskommissionens tillstånd för införsel till riket ej endast av färsk, saltad eller kryddad sill utan även av kryddad eller saltad skarpsill, spillånga, saltad, kryddad eller sockersaltad fisk av andra slag, torkad fisk samt torskrom i tunnor, enbart saltad, sockersaltad eller rökt. För att på samma sätt som — om än i mindre omfattning — skedde under år 1940 kunna vid behov främja tillvaratagandet av uppkommande överskott av fisk från det inhemska fisket, i främsta rummet av sill och strömming, utverkade sig livsmedelskommissionen Kungl. Maj:ts medgivande den 28 juni 1941 att för uppköp och inlagring av fisk under budgetåret 1941/42 disponera intill 3 milj. kronor (jfr sid. 358). Det bemyndigande, som Kungl. Maj:t genom cirkulärskrivelse den 10 maj 1940 lämnat länsstyrelserna att till utgången av samma år, i syfte att möjliggöra en viss intensifiering av fisket, utan hinder av bestämmelserna i fiskeristadgan meddela föreskrifter om ändring i med stöd av nämnda stadga

276 utfärdade särskilda bestämmelser om fiskets vård och lämpliga bedrivande (se del I sid. 253), förnyades genom cirkulär den 7 mars 1941 (nr 113) intill utgången av år 1941. I avseende på h a n d e l n m e d f ä r s k s t r ö m m i n g o c h s i l l , som fångats i Östersjön och Bottniska viken samt ilandförts vid kusten därav med undantag för Norrbottens län, har sedan den 1 januari 1938 tillämpats visst regleringssystem. Sålunda har av fiskare bildad ekonomisk förening för gemensamt avyttrande av fångsterna av strömming och sill utmed viss kuststräcka (producentförening) kunnat erhålla Kungl. Maj:ts tillstånd att med ensamrätt för försäljning mottaga strömming och sill, som ilandförts utmed sagda kuststräcka. Partihandel med färsk strömming och sill har fått bedrivas endast efter tillstånd av en särskilt tillsatt myndighet, statens fiskenämnd. Därjämte har prisreglering varit anordnad i syfte bl. a. att tillförsäkra fiskarena avsättning för sina fångster till garanterat nettomedelpris. Systemet har grundats på två kungörelser den 30 juni 1937 (nr 645 och 646) jämte instruktion för statens fiskenämnd (nr 647), av vilka författningar de två förstnämnda ägt giltighet till utgången av juni 1941. Jämlikt beslut av 1941 års riksdag i enlighet med proposition nr 131 ha nya kungörelser i ämnet av i huvudsak samma innehåll utfärdats den 6 juni 1941 (nr 486 och 487) med giltighet t. o. m. den 31 december 1942. Som bidrag till reglering av handeln med färsk strömming och sill m. m. hade för budgetåret 1940/41 av riksdagen anvisats ett anslag av 180 000 kronor. För budgetåret 1941/42 anvisades för samma ändamål 155 000 kronor. Större delen härav var avsedd för prisreglering i form av prisutjämningsbidrag för strömming och sill, som icke kunnat vinna avsättning för konsumtion i färskt tillstånd inom riket utan försålts för export, saltning, rökning, kryddning, till djurföda i färskt tillstånd eller för beredning av kraftfoder eller gödningsämnen. Som förut under flera år skett, ha medel anvisats till b e f r ä m j a n d e i ö v r i g t a v b e r e d n i n g o c h a v s ä t t n i n g a v f i s k . Anslagsbeloppet har utgjort för budgetåret 1940/41 500 000 och för budgetåret 1941/42 400 000 kronor. Från nämnda anslag lämnas i enlighet med av Kungl. Maj:t för varje särskilt fall meddelade bestämmelser bidrag för åstadkommande av prisreglering av fisk företrädesvis på västkusten ävensom för andra åtgärder till fiskavsättningens främjande. Det betryckta läge, vari fiskarbefolkningen flerstädes försatts till följd därav att densamma genom de rådande förhållandena i så stor omfattning tvingats till overksamhet, har framkallat behov av hjälpverksamhet för denna befolkningsgrupp i vidgad skala. För budgetåret 1939/40 hade för beredande av tillfälligt u n d e r s t ö d å t f i s k a r e jämlikt kungörelsen den 15 juni 1934 (nr 281) anvisats anslag å tillhopa 150 000 kronor. Samma belopp anslogs jämväl för budgetåret 1940/41; dessutom upptogs å allmän bered-

277 skapsstat ett förskottsanslag å 150 000 kronor. I riksstaten för 1941/42 har för samma ändamål uppförts ett anslag å 50 000 kronor. Medel från ifrågavarande anslag kunna tilldelas kommun för utlämnande av tillfälligt understöd utan återbetalningsskyldighet åt fiskare, som på grund av fiskerinäringens tryckta läge råkat i ekonomiska svårigheter och för sin försörjning befinner sig i trängande behov av bistånd. Betydande hinder har vållats fisket genom b r i s t e n p å d r i v m e d e l för de motordrivna fiskebåtarna. Tilldelning av såväl motorbrännolja och motorfotogen som bensin kunde under hela den här behandlade perioden — dock i mycket begränsad omfattning — ske till fiskebåtar, varvid de kvantiteter som medgåvos varje särskilt län för fördelning genom länsstyrelsen bestämdes av bränslekommissionen efter samråd med livsmedelskommissionen och lantbruksstyrelsen. För perioden maj—juni föreskrevs, att tilldelningen till förbrukarna, vilken skulle verkställas i samråd med vederbörande fiskeriintendent eller hushållningssällskapens fiskeritjänstemän samt med fiskarenas yrkesorganisationer, fick ske endast för yrkesfiske, som kunde anses vara av betydelse ur folkförsörjningssynpunkt. Härjämte kunde en viss tilldelning av tjära som motorbränsle lämnas för fiskare i Göteborgs och Bohus samt Hallands län. övergång i största möjliga utsträckning till gengasdrift för fiskebåtar rekommenderades av bränslekommissionen för de fall, där en sådan övergång befunnes lämplig efter noggrann prövning av alla inverkande faktorer. (Jfr sid. 377.) Åtgärder för tillvaratagande av inhemska frukter och bär m. m. Av det anslag å 1 250 000 kronor, som ställts till livsmedelskommissionens förfogande för uppköp och lagring under budgetåret 1940/41 av inhemska frukter och bär (se sid. 136), blev på grund av den relativt ogynnsamma skörden under 1940 endast en mindre del, nämligen 375 000 kronor, tagen i anspråk för sitt ändamål. Sammanlagt inköptes och lagrades av kommissionen 335 595 kg osockrat äppelmos och 163 820 kg osockrade lingon. Dessa partier avyttrades helt före budgetårets utgång. På grund av att läget för livsmedelsförsörjningen undergått en ytterligare försämring fann livsmedelskommissionen angeläget att för konsumtionsåret 1941/42 vidtaga förberedelser för ett i jämförelse med föregående år än mera intensivt tillvaratagande av den inhemska skörden av frukter, bär och andra trädgårdsprodukter. I samverkan med informationsstyrelsen och statens institut för folkhälsan planlade kommissionen att genom propaganda, demonstrationskurser o. d. verka för en ökning av konsumtionen av grönsaker, bär och frukter. Hos statliga och kommunala anstalter och institutioner liksom hos de militära myndigheterna gjordes framställning i ämnet, varvid särskilt framhölls önskvärdheten av att man genom ökad konsumtion av grönsaker m. m. under den tid då tillgången

278 därpå var riklig begränsade förbrukningen av sådana livsmedel, som lätt kunde lagras. För att främja en ökad lagring hos enskilda eller organisationer av köksväxter, bär och frukter förklarade sig kommissionen k o m m a att lämna vägledning rörande lagringens verkställande. Kommissionen uppmanade vidare institutioner och myndigheter att i möjlig mån öka sina inläggningar ävensom att, i den utsträckning de ej själva kunde täcka sina behov, genom avtal med konservfabriker och torkerier tillförsäkra sig erforderliga leveranser. För säkerställande av konservindustriens behovav socker, emballage, konserveringsmedel m. m. vidtogos särskilda anstalter. För egen del planerade livsmedelskommissionen uppläggande av ett beredskapslager av frukt och bär av större omfattning än under fjolåret. Främst siktades härvid på omhändertagandet av överskott av äppelmos, lingon och blåbär, i mindre mån även på uppläggning av andra bär och frukter. För ändamålet ställde Kungl. Maj:t den 28 juni 1941 på kommissionens hemställan ett belopp av 2 milj. kronor till förfogande (se sid. 358). Konserveringen i hushåll och allmänna inrättningar gynnades framför allt genom viss utökning av sockerransonerna. För genomförandet av en propaganda för ökad insamlings- och konserveringsverksamhet trädde livsmedelskommissionen i förbindelse med skilda organisationer, som kunde förväntas vilja medverka härvid, såsom politiska kvinno- och ungdomsorganisationer, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Jordbrukarungdomens riksförbund, de kooperativa kvinnogillena, kvinnornas beredskapsorganisationer, vissa yrkesföreningar, sammanslutningar för främjandet av friluftsliv m. fl. Kommissionen hemställde till vederbörande organisationer att dels centralt — exempelvis genom sina tidskrifter — söka främja kommissionens ifrågavarande strävanden, dels anmoda sina lokalavdelningar att arbeta härför. Slutligen träffade kommissionen anstalter för att vinna den lokala kristidsförvaltningens medverkan. För detta ändamål utsände kommissionen till kristidsstyrelser och kristidsnämnder ett cirkulär (nr 345), vari dessa anmodades verka för att för hithörande arbetes bedrivande inom varje kristidsnämndsområde eller, där så funnes lämpligt, inom större område bildades en kommitté under ordförandeskap av vederbörande kristidsnämndsordförande eller annan av kristidsstyrelsen utsedd person. Det skulle enligt cirkuläret åligga dessa kommittéer bl. a. att söka tillse, att intet förfores av skörden av odlade bär, frukter och köksväxter, att verka för ett rationellt tillvaratagande av tillgångarna på skogsbär, framför allt genom åtgärder för organiserande av bärplockningen, samt att, i de fall där bärplockning skedde för avsalu, förvissa sig om att transport- och avsättningsförhållandena vore tillfredsställande ordnade. Kommittéerna borde med avseende på bärplockningens bedrivande överlägga med ägarna eller representanter för ägarna till skogsmarkerna i bygderna samt i möjlig

279 mån tillse, att den mindre bemedlade ortsbefolkningen icke till följd av den planerade kampanjen berövades tidigare genom bärplockning åtnjutna inkomster. De borde också verka för en ökad inläggning eller lagring av frukter, bär och trädgårdsprodukter såväl hos enskilda som hos allmänna inrättningar samt för detta ändamål taga initiativ till konserveringskurser, demonstrationer o. dyl. Vidare borde de omhänderha spridningen av tillgängligt propagandamaterial samt söka samverkan med den lokala pressen ävensom hushållningssällskapen och av dem tillsatta hem- och trädgårdskonsulenter. Kungl. cirkuläret den 28 juni 1941 (nr 575) angående beredande av ledighet under höstterminen 1941 åt lärjungar vid vissa läroanstalter för deltagande i lantbruksarbete m. m. (se sid. 248) möjliggjorde ledighet för skolungdomen från undervisningen under högst tre veckor jämväl för deltagande i bärplockning. Reglering av handeln med torkad frukt, kryddor m. m. Den i början av juni 1941 verkställda periodiska kvartalsinventeringen av diverse livsmedel hade visat, att förråden inom landet av bl. a. torkad frukt, mandel och vissa slag av kryddor voro relativt små. Då möjligheterna att i fortsättningen importera ifrågavarande varor måste anses mycket ovissa och risk för lagringsköp med spekulativ tendens uppenbarligen förelåg, hemställde livsmedelskommissionen att bestämmelser måtte utfärdas, varigenom dessa varor bragtes under statlig kontroll. Den 28 juni 1941 utfärdade Kungl. Maj:t i enlighet härmed kungörelser (nr 547 och 548) angående beslag å och reglering av handeln dels med torkad frukt, dels med vissa kryddor m. m. Beslagen trädde i kraft den 1 juli. Närmare föreskrifter meddelades av livsmedelskommissionen i cirkulär n r 356 och 358. Beslaget å torkad frukt m. m. avsåg torkade eller saltade ätbara frukter av följande slag: aprikoser och persikor, bananer, cedratfrukt, plommon, sviskon och bruneller, päron, äpplen, s. k. blandad frukt, skal och kärnhus av äpplen och s. k. chopped apples till beredning av läskedrycker samt russin och korinter. Beslaget omfattade alla förråd hos handlande och fabrikanter samt övriga förråd om minst 10 kg ävensom framdeles inom riket yrkesmässigt beredda eller dit införda varor. Enskilda förbrukare, näringsställen och allmänna inrättningar fingo rätt att för hushållsändamål, resp. i rörelsen förfoga över innehavda förråd. Detsamma gällde den som i yrkesmässig rörelse använde torkad frukt för tillverkning eller beredning av varor till avsalu. Då landets förråd av torkad frukt voro begränsade samt då tillgången på grönsaker och färsk frukt under sommaren var jämförelsevis god, ansåg sig livsmedelskommissionen tills vidare icke böra medgiva någon tilldelning av torkad frukt till förbrukare. Försäljning av russin fick dock tills vidare ske fritt men mot villkor att

280 säljaren icke betingade sig högre pris än Som i rörelsen tillämpades före beslagets ikraftträdande. I övrigt fick inköp av torkad frukt blett ske mot särskild av livsmedelskommissionen beviljad inköpslicens. Beslaget å kryddor m. m. avsåg annan mandel än krakmandel, fruktoch nötkärnor samt alla slags kryddor utom senap. Det omfattade ala förråd hos handlande och fabrikanter, övriga förråd om minst 2 kg beträffande mandel samt frukt- och nötkärnor och minst 1 kg beträffande 5vriga varor ävensom framdeles inom riket yrkesmässigt framvunna ellsr dit införda varor. Innehavare av beslagtaget förråd fick förfoga däröver på annat sätt än genom överlåtelse. Yrkesmässig överlåtelse fick ej ske annat än mot kupong till vederbörligt inköpskort, mot inköpslicens, utiärdad av livsmedelskommissionen eller å dess vägnar, eller eljest i av kommissionen föreskriven ordning. Den i enlighet härmed genomförda ransoneringen innebar, att enskilda förbrukare fingo under en första ransoneringsperiod, omfattande tiden 1 juli—30 november 1941, inköpa n o t en kupong till allmänna beredskapskortet (inköpskort K) 25 gram mandel eller kärnor samt mot 5 kuponger till inköpskort E (brödkortet) sammanlagt 25 gram kryddor efter eget val. Tilldelningen till näringsställen och sådana företag, som använde mandel, kärnor eller kryddor för yrkesmässig salutillverkning, begränsades till i regel 70 procent av 1940 års förbrukning. Personkort såsom legitimation för utfående av ransoneringskort. Utdelningen till allmänheten av inköpskort för ransonerade varor hade alltifrån början ombesörjts av kristidsnämnderna. Det övervägande antalet personer, som voro stadigvarande bosatta inom resp. kristidsnänmders område, erhöllo sina inköpskort genom fastighetsägare och andra ombud. Den som ej erhållit kort vid den ordinarie kortutdelningen ägde som regel efter särskild ansökan erhålla inköpskort hos kristidsnämnden i den ort, där han hade sin bostad. Därvid skulle uppgivas anledningen till att kort ej erhållits vid den ordinarie utdelningen, varjämte sökande, som ej var för kristidsnämnden personligen känd, skulle förete legitimationshandling. Före utdelningen skulle kristidsnämnden udersöka, att sökanden ej erhållit inköpskort å annan ort. Detta system gav givetvis icke full säkerhet för att icke vid utdelning av inköpskort en och samma person kommit att tilldelas mer än ett kort. Att så understundom inträffat hade ock kommit till livsmedelskommissionens kännedom. Det hade därvid särskilt gällt fall, då vederbörande vistades å annan ort än den där han var stadigvarande bosatt. Då vidare det förfarande, som tillämpats vid utdelning av kort till personer, vilka av skilda anledningar ej erhållit kort vid de ordinarie utdelningarna, visat sig vara betungande, syntes det angeläget att få ett system till stånd, som å e m sidan skapade garantier för att vid utdelningen av inköpskort ingen person

281 erhölle flera kort än vartill han var berättigad samt å andra sidan medförde en förenkling i utdelningsförfarandet i vissa avseenden, utan att därmed kravet på nyssnämnda garantier eftersattes. För ändamålet utarbetades inom livsmedelskommissionen förslag till ett system med särskilda legitimationskort, benämnda personkort. Enligt förslaget skulle dylika kort utdelas till samtliga inom riket mantalsskrivna personer — i vissa fall även till därstädes icke mantalsskrivna — för att av dem användas såsom legitimationshandling vid utbekommande av inköpskort av olika slag. På kommissionens hemställan utfärdade Kungl. Maj:t den 21 mars 1941 kungörelse i ämnet (nr 200). I kungörelsen stadgades, att för möjliggörande av kontroll vid utdelning av inköpskort för ransonerade varor och andra dylika handlingar skulle till allmänheten utdelas särskilda legitimationskort (personkort). Dessa skulle utställas av kristidsnämnderna med ledning av mantalslängden för år 1941 samt de till grund för längden liggande mantalsuppgifterna. Det skulle åligga vederbörande mantalsskrivningsförrättare att, på anmodan av kristidsnämnden, på eget ansvar verkställa utskrivandet av korten. På kristidsnämnderna skulle ankomma att, under ledning av livsmedelskommissionen och kristidsstyrelserna, genomföra utdelningen av personkorten. Personkort skulle av livsmedelskommissionen eller å dess vägnar kunna återkallas, om utlämnandet föranletts av oriktig uppgift eller om den, för vilken kortet utfärdats, icke var berättigad att inneha kortet. Straff stadgades för den som obehörigen förskaffade sig eller annan personkort eller som i sådant syfte till kristidsnämnd eller dess ombud lämnade medvetet oriktig uppgift eller som medelst användande av personkort obehörigen förskaffade eller sökte förskaffa sig eller annan personkort eller annan dylik handling, som enligt myndighets föreskrift utlämnades till innehavare av personkort. Utbjudande eller överlåtelse av personkort var ävenledes straffbelagt. Närmare bestämmelser i ämnet meddelades av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 280. Det av kommissionen fastställda personkortet bestod, förutom av en talong med plats för erforderliga personupplysningar, av två delar. Den högra delen, som var lika på alla kort, utgjordes av 18 kuponger, märkta med bokstäver, var och en föregången av X (XA, XB, XG e t c ) . Även den vänstra delen bestod av 18 kuponger, betecknade med bokstäver, men dessutom märkta på olika sätt för olika åldersgrupper. Upp till 18 år erhöll sålunda varje årsklass sin bestämda årtalssiffra på dessa kuponger. Personer i åldern 19—58 år sammanfördes i en gemensam grupp, som på korten betecknades »1922—1883». Korten för äldre årsklasser voro dessutom indelade i tre grupper. Kort för män hade gul färg och kort för kvinnor blå. Vid tillfällen, då inköpskort skulle utdelas till alla, oberoende av ålder och kön, komme de att utlämnas mot viss kupong från personkortets högra

282 del (t. ex. kupong XA) Om inköpskort skulle utdelas endast till kvinnor, oberoende av ålder, komme korten att utlämnas mot viss kupong från de blå personkortens högra del. Skulle däremot inköpskort utdelas exempelvis endast till barn, födda åren 1939 och 1940, komme sådana kort att utlämnas endast mot avlämnande av årsgruppskuponger betecknade med endera av dessa årtalssiffror. Person, som ej erhållit inköpskort vid den ordinarie utdelningen, kunde mot uppvisande av sitt personkort och avskiljande av gällande kupong erhålla honom tillkommande inköpskort hos vilken kristidsnämnd som helst. Då inköpskort utdelades endast till vissa kategorier medborgare (t. ex. vissa yrkesgrupper), skulle rekvisition eller ansökan på vanligt sätt göras hos kristidsnämnden. Personkortet skulle emellertid härvid komma till användning såsom legitimationshandling; vid utlämnandet av inköpskort komme i bestämmelserna för varje utdelning att föreskrivas antingen att viss kupong skulle avskiljas från personkortet eller att anteckning skulle ske på personkortets baksida om numret på det utdelade inköpskortet. Utskrivningen av personkorten skulle vara avslutad den 31 juli. Utdelningen, som skulle ske i augusti, avsågs skola komma att verkställas på samma sätt som utdelningen av inköpskort, sålunda genom ombud och fastighetsägare. Den som vid tidpunkten för utdelningen befunne sig på annan ort än där han var mantalsskriven hade att från kristidsnämnden i mantalsskrivningsorten själv rekvirera det för honom utställda personkortet. Genom att personkortet utställdes med ledning av mantalslängcien erhölls den önskade garantien för att endast ett kort utfärdades för varje person. Å andra sidan var en förutsättning för att i vanlig ordning erhålla personkort, att vederbörande var mantalsskriven. Svensk medborgare, som icke var mantalsskriven men kyrkobokförd (i boken över obefintliga) skulle hos kristidsnämnden *i bokföringsorten göra särskild ansökan om utbekommande av personkort och därvid förete intyg, utfärdat av pastor och utvisande att han ordnat sina skrivningsförhållanden. Antalet s. k. obefintliga uppskattas till ungefär 60 000 personer. Det kunde förmodas, att många av denna kategori komme att ge sig tillkänna för att erhålla personkort. Vid sidan av sitt egentliga syfte komme personkorten sålunda att medföra en viss kontroll över folkbokföringen. Svensk medborgare, som efter den 31 december 1940 — sålunda efter senaste mantalsskrivning — inflyttat från utlandet, komme att erhålla personkort efter ansökan hos kristidsnämnden. Samma bestämmelse gällde för person, som efter nämnda tidpunkt förvärvat svenskt medborgarskap, j>ch för barn födda efter mantalsskrivningen. För utländska medborgare gällde särskilda regler. Då innehavare av personkort avlede, skulle det åligga dödsbodelägare

283 eller annan, som hade den dödes egendom i sin vård, att i samband med anmälan om dödsfallet till pastor överlämna det för den döde utställda personkortet. Vid utflyttning ur riket skulle personkortet likaså överlämnas till pastor. Detaljerade bestämmelser meddelades beträffande förkomna personkort. Där kortets förlust ej kunde tillförlitligen styrkas, skulle kristidsstyrelsen hos polismyndighet begära utredning angående de omständigheter, under vilka kortet förlorats. Inventeringar på jordbruks- och livsmedelsområdena. Genom kungörelse den 9 maj 1941 (nr 235) förordnades om i n v e n t e r i n g av r i k e t s å k e r a r e a l o c h r ä k n i n g av a n t a l e t k r e a t u r den 3 juni 1941. Denna inventering var i vissa avseenden mera omfattande än den som utfördes år 1940, så till vida som den utsträcktes över hela landet med undantag av fjällsocknarna, medan 1940 års inventering omfattade blott Götaland, Svealand och Gästrikland, varjämte arealuppgifter begärdes för alla brukningsdelar över V4 hektar, medan föregående inventering vad arealuppgifterna beträffar begränsats till brukningsdelar över 2 hektar. I fråga om antalet kreatur voro alla innehavare därav uppgiftspliktiga. Uppgifterna skulle som förut insamlas av kristidsnämnderna och av dem insändas till livsmedelskommissionen men bearbetningen av materialet verkställas av statistiska centralbyrån. Med hänsyn till önskvärdheten att erhålla en mera detaljerad och samtidigt säkrare s k ö r d e s t a t i s t i k utfärdades kungörelse den 28 juni 1941 (nr 500) med ändrade bestämmelser om insamling av uppgifter rörande skördeutsikterna och skörden under år 1941. Årsväxtrapporter, innehållande allmänna omdömen om skörden och skördeutsikterna, skulle senast den 15 juli, 31 augusti och 15 oktober 1941 och uppgifter om skörden senast den 15 januari 1942 insändas till vederbörande hushållningssällskap av dess sockenavdelningar för bearbetning och sammanställning av statistiska centralbyrån. Vid uppgifternas insamlande hade sockenavdelning att samråda med en av kristidsnämnden för ändamålet utsedd person ävensom med vederbörande överblockledare. Årsväxtrapporterna och skördeuppgifterna skulle genom hushållningssällskapets försorg underkastas granskning och erforderlig komplettering, varvid för vinnande av önskvärd enhetlighet beträffande uppgiftsmaterialet tillgänglig sakkunskap skulle anlitas och samarbete vid behov anordnas med vederbörande kristidsstyrelser och kristidsnämnder. (Enligt förut gällande bestämmelser skulle årsväxtrapporter avges före den 31 maj, 15 juli, 31 augusti och 30 september och preliminär skörderapport senast den 15 november av hushållningssällskapens häradsavdelningar eller häradsombud, medan en-

284 dast för den mera definitiva skördeuppgiften den 15 januari sockenavdelningarna skulle medverka.) Kvartalsinventeringar beträffande landets förr å d a v v a r j e h a n d a l i v s m e d e l , liknande de förut verkställda, ägde rum per den 3 mars och den 4 juni 1941 enligt kungörelser den 21 februari och den 23 maj (nr 88 och 278). Varulistan utökades härvid med bl. a. havregryn och bruna bönor.

5. Industrien. översikt av produktionsutvecklingen. Den industriella produktionens omfattning höll sig under senare halvåret 1940 i stort sett stabil vid en nivå, som enligt Sveriges industriförbunds produktionsindex motsvarade 106 å 107 procent av genomsnittsproduktionen under basåret 1935. Första halvåret 1941 medförde en svag sänkning av nämnda index från 106 för januari till 104 för maj och juni. Härtill medverkade framför allt en ytterligare inskränkning av de exporterande skogsindustriernas drift, medan produktionsvolymen inom övriga industrigrenar, som medräknas i sagda index, redovisades ungefär oförändrad utom beträffande verkstadsindustrien, vars indextal gradvis stegrades från ett redan högt läge av 146 i januari till 151 i juni. Det allmänna sysselsättningsläget kännetecknades fortfarande av en betydande ojämnhet. Som förut har kapaciteten kunnat utnyttjas väl inom de industrier, vilka — utan att på avgörande sätt hämmas av råvarubrist — framför allt tagits i anspråk för upprustningen, under det att driftsvårigheter av olika slag hindrat ett fullt kapacitetsutnyttjande inom ett flertal andra industrigrenar. Ett för de flesta industrier gemensamt hinder har legat i den bristande tillgången på fossilt bränsle. Kolförbrukningen inom den större industrien torde under våren 1941 ha nedbragts till omkring 30 procent av förbrukningen år 1939. En omställning av betydande mått har därför måst ske till användning av ved, vilken erbjudit större eller mindre besvärligheter inom olika branscher. Hänsyn härtill har i möjligaste mån tagits vid den statliga regleringen av bränslehushållningen. Knappast torde emellertid i nämnvärd omfattning någon produktionsinskränkning på grund avbränslebrist ha behövt företagas. Däremot har otvivelaktigt genom omläggningen i vissa fall en nedsättning av produktionskapaciteten inträtt. Importspärren har på flera industriområden vållat tilltagande bekymmer för täckande av råvarubehovet. De i och för sig betydelsefulla men kvantitativt ringa möjligheter till införsel västerifrån, som yppats, ha icke förmått att härutinnan åstadkomma någon verklig lättnad. Detta har nödvändiggjort skärpt kontroll från det allmännas sida över råvarutillgångarna och i åtskilliga fall hårdare restriktioner beträffande deras användning.

286 Samtidigt har med förökad intensitet strävats efter att, där så kunnat ske, ersätta felande utländska råvaror med sådana av inhemskt ursprung. Tidigare planer på upptagande eller utveckling av inhemsk råvaruproduktion ha fullföljts och nya betydelsefulla initiativ tagits. Avsättningshinder ha särskilt kännbart träffat de stora exporterande skogsindustrierna men även andra starkare exportbetonade branscher, vilkas huvudsakliga marknader tidigare legat i Västeuropa och främmande världsdelar. Någon ehuru otillräcklig ersättning har kunnat beredas genom de ökade försäljningsmöjligheter som yppats tack vare träffade handelsutbytesavtal med länder på den europeiska kontinenten. Till en viss grad har hithörande industriers tillverkningsförmåga kunnat tillgodogöras för ökad produktion för hemmamarknaden. Å andra sidan har också denna i många fall krympt till följd av krisläget, som bl. a. förorsakat den katastrofala nedgången i byggnadsverksamheten, vari ännu under våren 1941 icke skymtats någon verklig ljusning. Den industriella produktionen för försvarsändamål nådde sin höjdpunkt under sommaren och hösten 1940. Den började därefter på flera områden avtaga, beroende på att de mest trängande behoven i många fall fingo anses fyllda. Ännu i början av år 1941 tog tillverkningen för försvarets räkning dock en mycket betydande del av den industriella kapaciteten i anspråk. Sammanlagt torde då inom den egentliga industrien omkring 80 000 arbetare varit sysselsatta med arbeten för försvarets räkning. Därtill får läggas motsvarande tjänstemannapersonal, uppgående till antagligen ett tiotusental, byggnadsarbetare sysselsatta med befästningsanläggningar och kascrnbyggen samt hantverkare m. fl. Av nämnda antal tillhörde c:a 35 000 verkstadsindustrien — utgörande omkring 30 procent av denna industris hela arbetarpersonal — och c:a 20 000 textilindustrien. Återgången till civil produktion, efter det de militära beställningarna begynt avtaga, var mest framträdande i fråga om textilindustrien. Tillverkningen av militär materiel nedgick här till mindre än hälften av sitt omfång under sommaren 1940. Även inom skoindustrien har den militära produktionen väsentligen skurits ned. Inom verkstads- och metallindustrien har speciellt granattillverkningen kunnat nedbringas, medan däremot tillverkningen av tyngre militär materiel fortsatt att växa. Det har visat sig, att allt eftersom omställningssvårigheterna vid övergång till militär produktion övervunnits har en effektivitetsökning kunnat uppnås, som i många fall möjliggjort sänkning av priserna på den för militära ändamål tillverkade materielen. Utvecklingen inom särskilda industriområden. J ä r n i n d u s t r i e n har alltjämt kunnat till huvudsaklig del upprätthålla sin produktion, trots de svårigheter som förefunnits att tillgodose bränslebehoven. Totala tillverkningen av järn och stål, räknad som göt,

har under första halvåret 1941 något understigit tillverkningen under motsvarande tid 1940 men överstigit tillverkningen 1939. Bristen på koks har gjort, att tackjärnsframställningen måst i högre grad än förr baseras på träkol, varvid emellertid järnindustrien haft att konkurrera med gengasdriften om de knappa träkolstillgångarna. Beträffande tillverkningen av smidesjärn och valsjärn har å andra sidan en omläggning i viss utsträckning skett från kvalitetsjärn till handelsjärn, på grund därav att järnindustrien i högre grad än under normala förhållanden fått inrikta sig på att täcka hemmamarknadens behov av ordinära järnkvaliteter, eftersom en tillräcklig import därav ej längre stått till buds. V e r k s t a d s i n d u s t r i e n s alltjämt starka ianspråktagande för försvarets räkning har redan berörts. Ej minst har detta ägt samband med genomförandet av det tidigare upplagda programmet för en utvidgad flygmaterielindustri. Det kan tilläggas, att den i och för sig minskade men fortfarande ganska omfattande granattillverkningen koncentrerats till ett mindre antal företag, varigenom kapacitet på andra håll fri gjorts för ökad civil produktion. Stora krav ha ställts på maskinfabrikernas tillverkningsförmåga på grund av näringslivets allmänna omställning efter avspärrningsläget. Sålunda har tillverkningen av verktygsmaskiner av skilda typer avsevärt utökats, likaså tillverkningen av olika slag av värmeteknisk materiel, varav behovet stegrats i samband med den i vidsträckt mån framtvingade övergången från kol- till vedeldning. Den under hösten starkt uppdrivna produktionen av gengasaggregat för motorfordon inträdde på våren i ett något lugnare skede men ersattes i viss mån genom tillverkning avstationära gasgeneratorer för industriella ändamål. Exporten av verkstadsprodukter har ökats i ej obetydlig grad. Även v a r v s i n d u s t r i e n har under här behandlade tidsskede haft full sysselsättning. Det har härvid gällt byggandet av såväl krigs- som handelsfartyg, det senare ej minst för att ersätta genom krigsförlisning förlorat tonnage. Vad angår s å g v e r k s i n d u s t r i e n har driftens storlek liksom inom c e l l u l o s a i n d u s t r i e n varit väsentligen beroende av den omfattning, vari cxportmöjligheter kunnat beredas genom successiva handelsöverenskommelser, främst med Tyskland, och detta har icke varit möjligt annat än till en förhållandevis liten del av den tidigare normala exportkvantiteten. I fråga om blekt sulfitmassa för konstfibertillverkning har avsättningen varit god. En viss ersättning för den felande exporten har sulfitindustrien vunnit genom produktionen av fodercellulosa, varom försäljningsavtal slutits om 155 000 ton för tillverkningsåret 1940/41 och 200 000, eventuellt 225 000 ton för 1941/42. Produktionen av slipmassa har som förut nästan helt legat nere. Beträffande p a p p e r har den svenska industrien blivit i hög grad beroende av den tyska marknaden. Huvudsakligen är det säckpapper

288 och sulfatspinnpapper som här kommit i fråga. Tillverkarna av sulfitomslagspapper ha alltjämt varit avskurna från sina huvudmarknader liksom tidningspappersbruken. T e x t i l i n d u s t r i e n hör till de industrier, som för sin råvaruför* sörjning särskilt kännbart påverkats av importspärren. I stort sett har det lyckats att vid såväl ylle- som bomulls- och trikåfabrikerna upprätthålla en till kvantiteten oförändrad produktion, men råvaruunderlaget h a r genom utdrygning och produktionsomläggning, som centralt dirigerats, undergått väsentliga förskjutningar (se härom sid 291 ff.). Den för blandningsändamål viktiga cellullen har i större utsträckning än förut kunnat frambringas vid inhemska fabriker. Som redan antytts har tillverkningen för militära behov under våren 1941 avsevärt nedgått i jämförelse med förhållandet under 1940 och därmed lämnat rum för en viss ökning i civilproduktionen. L ä d e r - o c h s k o i n d u s t r i e r n a ha liksom textilindustrien under rådande förhållanden haft stora svårigheter att ordna råvaruanskaffningen för sin tillverkning, vilket påkallat en noggrann reglering av mäterialanvändningen (se sid. 295). Genom att produktionen för försvarsändamål, vad skoindustrien beträffar, kunnat minskas till ungefär en fjärdedel av totala tillverkningen, medan den under sommaren 1940 upptog mer än hälften, har det emellertid blivit möjligt att på skoområdet i någorlunda tillfredsställande omfattning tillgodose de civila behoven. Inom g u m m i i n d u s t r i e n har uppmärksamheten framför allt inriktats på att upprätthålla en erforderlig tillverkning av bil- och cykelringar. Omöjligheten att komplettera förråden av rågummi har vållat, att man i växande omfattning måst vid tillverkningen använda regenerat, framställt av avfall och förslitna gummivaror, för vars tillvaratagande särskilda ansträngningar gjorts. Vad till sist angår den k e m i s k a i n d u s t r i e n har en stark beskärning måst ske av ett flertal tillverkningar — framför allt på fettområdet — vilka äro beroende av utländsk råvara. Å andra sidan har det ankommit särskilt på den s. k. kemiska storindustrien att så långt görligt framställa råvaror och ersättningsmaterial för andra industrier, vara brist uppstått genom importspärren. Ett mångsidigt och intensivt forskningsoch försöksarbete har här bedrivits, vilket begynt bära frukt genom en rad betydelsefulla tillverkningar, av vilka åtminstone en del torde få anses äga bestående värde för svensk produktion. Regleringsåtgärder beträffande råvaruförsörjning, produktion och konsumtion. De tilltagande svårigheter, som mött med hänsyn till industriens råvaruförsörjning till följd av avspärrningen i handelsförbindelserna med större delen av världens råvaruproducerande länder, ha gjort det nödvändigt att träffa anordningar för ett allt noggrannare tillvaratagande av förefint-

289 liga inhemska tillgångar och förråd samt att tillse att dessa disponerats för de ändamål, \som i rådande läge bäst gagnat folkhushållningen som helhet. Beträffande formerna för hithörande regleringar, vilka organiserats och letts av statens industrikommission under samverkan med andra krisorgan — rörande fettvarorna särskilt livsmedelskommissionen — kunna några principiella nyheter eller ändringar sedan föregående år knappast sägas ha kommit till stånd. Det må därför åberopas vad härom anförts i de tidigare halvårsredogörelserna (se del I sid. 271 och ovan sid. 86). Här nedan lämnas en sammanfattande framställning angående de regleringsanordningar, som under första halvåret 1941 i högre grad sysselsatt industrikommissionen, resp. livsmedelskommissionen. Härutöver ha i åtskilliga fall förekommit avtalsvis ordnade uppgörelser angående varuhushållningen, vilka dock icke ansetts böra i detta sammanhang närmare specificeras. Metaller. I fråga om koppar utgjorde den inhemska förbrukningen år 1939, sedan exporten av hel- och halvfabrikat frånräknats, c:a 40 000 ton. Ända sedan våren 1940 hade industrikommissionen efter överenskommelse med metallverk och partihandlare tillämpat ett ransoneringssystem, varigenom förbrukningen i ej ringa mån nedbringats. Å andra sidan hade åtgärder vidtagits för utökande av produktionen inom landet, varigenom denna beräknades kunna uppdrivas från c:a 12 000 ton år 1940 till 13 500 ton 1941 och 16 000 ton 1942 (se sid. 98). Då emellertid importmöjligheterna måste anses i stort sett stängda men åtgången av koppar, särskilt för elektrifieringsändamål, visade tendens att stiga på oroväckande sätt, fann industrikommissionen med hänsyn till den föreliggande lagersituationen nödvändigt att en reglering komme till stånd, som möjliggjorde en strängare begränsning av förbrukningen. På kommissionens hemställan utfärdade Kungl. Maj:t därför den 28 mars 1941 kungörelse (nr 169) angående beslag å koppar och vissa kopparlegeringar m. m. samt reglering av användningen därav. Beslaget, vilket trädde i kraft den 1 april 1941, avsåg koppar och legeringar innehållande mer än 25 viktprocent koppar i form av oarbetad vara, skrot, anoder, slaglod, plåtar, band, rör, stänger eller tråd (oisolerad eller isolerad) ävensom elektriska ledningskablar, linor och snören samt aska och kräts, uppkommen vid bearbetning av angivna varor. Under beslaget hänfördes alla inom riket befintliga eller efter nämnda tidpunkt dit införda partier av ifrågavarande varor liksom ock därefter inom riket framställd oarbetad koppar eller där fallande skrot och avfall av sådan metall. Enligt av industrikommissionen utfärdade tillämpningsbestämmelser (meddelande nr 15) skulle handel med skrot, aska o. dyl. i regel ske genom av kommissionen auktoriserade skrothandlare samt till av denna fastställda priser. I fråga om övriga i kungörelsen avsedda varor 19—119414

290 fick inköp ske endast efter tillstånd av industrikommissionen. De tillståndsbevis för inköp och användning av koppar m. m., som kommissionen tidigare utfärdat på grundval av den förut tillämpade frivilliga regleringen, skulle fortfarande få utnyttjas. Vidare fick under en övergångstid av 30 dagar användas sammanlagt högst 5 procent av förbrukningen under 1940. Särskilda föreskrifter meddelades rörande elektriska anläggningar (meddelande n r 16). Dessa innehöllo riktlinjer för planläggning av nya eller förstärkningar av äldre dylika anläggningar i syfte att härvid åstadkomma största möjliga sparsamhet med användningen av koppar. För handläggning av ärenden rörande ransoneringen av koppar för elektrotekniska ändamål inrättades inom industrikommissionen en särskild byrå. Kommissionen åsyftade genom det nya, strängare ransoneringssystemet att åstadkomma en begränsning av kopparförbrukningen till mindre än hälften av 1939 års förbrukning. I fråga om andra metaller ävensom i fråga om smidesjärnskrot h a r det tidigare genomförda regleringssystemet tillämpats på i huvudsak samma sätt som förut. Skrotimporten har till allra största delen bortfallit, vilket gjort att tilldelning från de under beslag varande skrotförråden måst nedskäras. Sålunda ha handelsjärnverken erhållit en skrottilldelning, som medgivit dem att av inköpt skrot använda allenast 60 å 70 procent av normal skrotinsättning i stålugnarna. Genom inskränkningarna i fråga om skrotförbrukningen och på grund av att stenkol i stor utsträckning måst ersättas med ved som martinugnsbränsle har förbrukningen av tackjärn ökats och en viss knapphet därå uppstått, sammanhängande med svårigheterna att i tillräcklig omfattning erhålla koks och framför allt träkol. Vad beträffar bly och zink har i handelsavtal med Tyskland överenskommits om export från Sverige till nämnda land av vissa kvantiteter bly- och zinkmalm mot återleverans till Sverige av viss del av metallinnehållet i den exporterade malmen, nämligen för bly 60 procent och för zink 50 procent. Dessa återleveranser ha bestämts skola motsvara 5 000 å 6 000 ton bly och c a 15 000 ton zink per år. Enligt överenskommelse med tyska vederbörande ha importkvantiteterna avsetts skola genom reservförrådsnämndens försorg månadsvis fördelas på de importörer, som anmält sig. För att möjliggöra den kontroll över importen, som erfordras för kvoteringens genomförande, har genom kungörelse den 6 juni 1941 (nr 339) förordnats om importförbud på bly och zink i form av oarbetad vara, skrot eller halvfabrikat (plåtar och band, rör, stänger och tråd). Cement. Till de industrier, som i normala fall ha en relativt stor stenkolsförbrukning, hör cementindustrien. Då stenkol h ä r svårligen kan ersättas med annat bränsle, skulle den allmänna begränsning i koltilldelningen, vilken nödvändiggjorts genom den tilltagande knappheten på stenkol, ha medfört

291 en icke önskvärd inskränkning av cementfabrikationen, därest det icke lyckats att förhindra detta genom en omläggning till viss del av produktionsmetoden. Omläggningen har bestått däri, att av vanligt cement — portlandscement — tillverkats endast en begränsad kvantitet, avsedd för vissa slags arbeten, för vilkas utförande denna cementsort är behövlig, medan för tillgodoseende av behovet för övriga arbeten tillverkats s. k. ersättningscement (E-cement), vars framställning krävt avsevärt m i n d r e kolåtgång. Sistnämnda cementsort, vilken består till ungefär hälften av vanligt cement och till hälften av masugnsslagg, sandsten eller annat fyllnadsmaterial, som males samman med cementet, anses till hållfasthet och beständighet vara tillräcklig för flertalet användningsområden. För att skapa förutsättningar för berörda omläggning av tillverkningen förordnades i kungörelse den 4 april 1941 (nr 186) om beslag å cement för byggnadsändamål. Beslaget, som gällde fr. o. m. den 8 april, omfattade förråd hos cementtillverkare eller dessas försäljningsföretag samt vara som efter sistnämnda dag tillverkades inom riket eller dit infördes men däremot icke förråd hos handlande eller enskilda förbrukare. Ersättningscement fick enligt av industrikommissionen utfärdade föreskrifter (meddelande nr 17) till en början fritt försäljas utan hinder avbeslaget. Försäljning av portlandscement fick däremot endast ske mot av industrikommissionen utfärdad inköpslicens till kvantitet och för ändamål, som angavs i licensen. Även för användning av portlandscement fordrades av industrikommissionen lämnat tillstånd. Av kommissionen meddelades, att tilldelning av portlandscement komme att ske endast för särskilt viktiga ändamål, för vilka ersättningscement icke kunde användas. Sedermera föreskrevs, att fr. o. m. den 1 juli 1941 även för försäljning och användning av ersättningscement skulle fordras tillstånd av industrikommissionen. Enligt kommissionens planläggning skulle cementfabrikernas tillverkning efter regleringen till omkring två tredjedelar inriktas på framställning av ersättningscement. E-cementet var till en början något ojämnt men förbättrades snart och har visat sig fullt användbart för de flesta byggnadsarbeten. Genom A-cementets ersättande i ett stort antal konstruktioner med E-cement samt genom ransonering av såväl A- som E-cement har en total besparing kunnat ske av omkring halva den för bränningen erforderliga kolkvantiteten. Ett energiskt arbete av cementfabrikerna för att kunna använda ersättningsbränslen av olika slag, bland andra torv, bergkol, sågspån och träkolsstybb, inger förhoppningar om än större stenkolsbesparing. Textilvaror. I den hushållningsplan för ylleindustrien, som uppgjordes efter beslaget i augusti 1940 å ull och ullgarn m. fl. varor, förutsattes, att kamgarn i fortsättningen endast skulle få framställas i jämförelsevis begränsad om-

292 fattning och då ej få innehålla mer än 60 procent ull mot förut vanligen uteslutande ren ull. I stället skulle tillverkningen koncentreras på kardgarn, vilket kräver mindre inblandning av ull. Enligt bestämmelser, gällande från 1 december 1940, har vid kardgarnstillverkningen ej fått användas mer än 15 procent ull mot under normala förhållanden i medeltal c a 37 procent. Återstående material har till övervägande del utgjorts av lump och textilavfall, till mindre del av cellull. Lump och textilavfall ha på detta sätt fått större betydelse än förr, och det har därför varit av vikt att dessa varor — som f. ö. ha användning även inom andra industrier, såsom pappersbruken — kommit lämpliga förbrukare till godo. I mars 1940 hade avtal träffats mellan representanter för ylleindustrien och råvarugrossisterna rörande handeln med lump och vissa andra dylika råvaror. Syftet därmed var bl. a. att tillse, att handeln med dessa varor följde förutvarande banor och ej på spekulativt sätt utnyttjades. I samband med avtalet fastställdes jämväl priser å de varor som avtalet avsåg. Priserna godkändes av priskontrollnämnden. Mot slutet av 1940 framträdde emellertid tecken på att handeln med lump m. m. började komma på avvägar genom uppträdandet av nya företag på området samt kringgående på olika sätt av prisbestämmelserna. Sedan gjorda försök att genom nytt avtal råda bot på förhållandena misslyckats, beslöts att bringa handeln på hithörande område helt under statlig kontroll. Genom kungörelse den 31 januari 1941 (nr 44) lades fördenskull fr. o. m. den 1 februari följande varor under beslag: konstull (schoddy och mungo m. m.), ullavfall, bomullsavfall, trassel, avfall av lin och konstsilke samt lump. Till ull-, bomulls-, lin- eller konstsilkeavfall hänfördes dels avfall från rensning, kardning, kamning, spinning, vävning och annan bearbetning av nämnda spånadsämnen med undantag av linblår och drev, dels ock avfallsbitar bl. a. från konfektions- och trikåfabriker samt skrädderier. Av dessa varuslag hade konstull samt ull- och bomullsavfall redan från den 11 augusti 1940 legat under beslag, men detta gällde endast befintliga förråd och senare importerade partier. Det nya beslaget omfattade, förutom inom riket varande förråd och dit importerade varor, jämväl varor av ifrågavarande slag, som efter den 31 januari framställdes eller eljest framkommo inom riket. Närmare bestämmelser rörande handeln med och användningen av lump och avfall meddelades av industrikommissionen (meddelande nr 8). Utan hinder av beslaget fick yrkesidkare för tillverkning i eget företag av garn, vadd, papp och papper, stampad filt samt bomullskrut använda eget förråd av beslagtagen vara; eljest fordrades för användning av beslagsvara tillstånd av industrikommissionen. För förvärv av beslagsvara krävdes av industrikommissionen meddelat inköpstillstånd, utom beträffande trassel för att ej försvåra verkstäders och trafikföretags anskaffning därav för rengöringsändamål.

293 Inköpstillstånd lämnades av industrikommissionen i första hand till företag, som i egen tillverkning använde hithörande varor, i mindre omfattning även till andra efter prövning i varje särskilt fall. Generellt inköpstillstånd lämnades till råvarugrossisterna (medlemmar av Svenska råvarugrossistföreningen), vilka i sin tur ägde befullmäktiga mindre handlande och hopsamlare att verkställa inköp för tillståndshavarnas räkning. Regleringen har i stort sett gått så till, att industrikommissionen fastställt den kvantitet lump och textilavfall, som under viss tid fått totalt inköpas, ävensom den del därav som skolat komma varje särskild förbrukningsgrupp (ullspinnerier, vigognespinnerier, vaddfabriker, takpappfabriker, finpappersbruk etc.) till godo. Därefter har fastställts inköpskvantiteten för de särskilda företagen inom varje förbrukningsgrupp. Inköpstillstånden för förbrukare ha förbundits med villkor dels att inköp skolat ske från råvarugrossist, dels att endast kvaliteter, vilka funnes upptagna i av kommissionen fastställd, av priskontrollnämnden godkänd standardsorterings- och maximiprislista finge inköpas till i listan angivna priser. I övriga tillståndsbevis har stadgats skyldighet att försälja på grund av tillståndsbeviset inköpt vara till av kommissionen anvisad köpare. Genom de vidtagna regleringsanordningarna har sammanlagda tillverkningen av ullgarn kunnat upprätthållas vid i stort sett samma nivå som före kriget. Därvid har kamgarnstillverkningen minskats med närmare en tredjedel, medan kardgarnstillverkningen ökats med omkring 40 procent. Som förut har tillverkningen vid ylleväverierna till väsentlig del skett för militära ändamål. Dock har denna andel under 1941 liksom inom andra textilbranscher betydligt avtagit i jämförelse med förhållandet föregående år. P å föranledande av priskontrollnämnden har i fråga om civiltillverkningen inom ylleindustrien liksom förut inom bomullsindustrien en viss standardisering av vävnadstillverkningen ägt rum. Sålunda har i samverkan med industrien beträffande yllevävnader fastställts en standardkollektion, omfattande vid halvårsskiftet omkring 140 kvaliteter av tyger, vilkas försäljning bundits vid av priskontrollnämnden bestämda prisföreskriftcr. Standardiseringen har gällt materialets kvalitet och sammansättning och den färdiga varans vikt, medan fabrikerna lämnats fria händer vid val av mönster och färg. Tillverkarna ha ålagts att i sin civila produktion för tiden februari—september 1941 tillverka minst 35 procent standardvävnader. Beslaget å textilvaror i augusti 1940 omfattade på bomullsområdet endast råvaran — bomull samt bomullsavfall — däremot ej garn av bomull, enär med stöd av råvarubeslaget erforderliga bestämmelser syntes kunna utfärdas rörande användningen av producerat bomullsgarn. Sedan emellertid vissa möjligheter till import yppats, syntes det nödvändigt att lägga importerat bomullsgarn under beslag för att möjliggöra dess lämpliga fördelning och för att säkerställa den för bomullsvaran genomförda prisregleringen. Kungörelse utfärdades följaktligen den 3 januari 1941 (nr 3), varigenom garn

^94 och sytråd av bomull, som fr. o. m. den 9 januari importerades till riket, lades under beslag. Hushållningsplanen för bomullsindustrien har under första halvåret 1941 medgivit en bomullstilldelning, som — inberäknat tillskott av cellull — motsvarat ungefär 80 procent av bomullsförbrukningen under åren närmast före kriget eller omkring 60 procent av det förutvarande totalbehovet av bomullsvaror. Däri är även inräknad tillverkningen för militära ändamål, vilken liksom i fråga om yllevaror starkt nedgått i jämförelse med tillverkningen år 1940. Till en viss grad har minskningen i använt bomullsgarn uppvägts genom ökad användning av rent cellullgarn. Tillverkningen av vissa bomullsvaror, som kunnat utan större olägenhet ersättas med annat material, har förbjudits. Så har varit fallet t. ex. med socker- och mjölsäckar, i vilkas ställe papperssäckar ansetts med fördel kunna användas. Förbud har vidare gällt för användning av bomullsgarn vid tillverkning av lyxbetonade varor, såsom gardiner, draperier, möbeltyger och badkappsväv. Däremot har tillverkningen av vissa för folkförsörjningen viktiga artiklar främjats. Framställningen av sytråd har flerdubblats och bragts upp till en kvantitet, som till omkring två tredjedelar täckt det normala inhemska behovet. Tvånget att tillverka priskontrollerade standardvävnader (varibland lärft, lakansväv, blåtwills, fodervaror och skjorttyger) har utsträckts till att omfatta 65 procent av bomullsväveriernas produktion för den civila marknaden. Deras övriga tillverkning har reglerats genom av industrikommissionen meddelade tillverkningslicenser. Dessa ha till huvudsaklig del avsett vävnader för tekniskt bruk, t. ex. gummifoder. Fr. o. m. den 1 juni 1941 ha även priserna å andra än standardvävnader bidragits under priskontrollen. Vad angår trikåvaror har enligt hushållningsplanerna behovet av ylletrikåvaror kunnat tillgodoses till omkring 65 procent och behovet av bomullstrikåvaror till omkring 55 procent av förbrukningen i genomsnitt åren 1936,38. Underproduktionen har till väsentlig del motvägts genom tillverkning av cellull- och konstsilkevaror. Av trikåindustriens tillverkningar ha alla underkläder och strumpor, tillverkade av svenskt bomullsgarn, samt strumpor, tillverkade av svenskt ullgarn, varit underkastade priskontroll. Råvarutillgången har beträffande linne-, jute- och hampindustrierna medgivit en produktion, som för linneindustrien motsvarat c a 65 procent, för juteindustrien c:a 45 procent och för hampindustrien c a 50 procent av råvaruförbrukningen före kriget. Linnevaratillverkningen har enligt avtal mellan industrikommissionen och linnefabrikerna till huvudsaklig del koncentrerats på framställning av brandslang, tält- och segelduk m. m. för försvarets räkning samt skogarn och skotråd. I övrigt ha vävnader av lingarn ej fått tillverkas annat än efter särskild licens. Av blångarn har i första hand fått tillverkas kanfas, presenningsväv och handdukar i halvlinne. Tillverkningen av jutesäckar, vilken förut representerat ungefär 70 pro-

295 cent av jutefabrikernas produktion, har efter överenskommelse med fabrikanterna så gott som helt nedlagts; förbrukarna ha i stället hänvisats till att använda papperssäckar. Juteindustriens tillverkning har i huvudsak begränsats till pressduk för råsocker- och superfosfatfabrikationen, stubintråd, väv till linoleummattor och konfektionsändamål samt garn till kabel- och stållineindustrierna. Lagren av hampa, vilka sedan den 25 augusti 1940 legat under beslag, ha väsentligen reserverats för framställning av skördegarn samt artiklar för fisket och sjöfarten. Behovet av snören och bindgarn har tillgodosetts genom ersättningsvaror av papper. Försök ha pågått att framställa skördegarn av papper och jute. Inom konfektionsindustrien har beträffande överdragskläder av twillstyger införts såväl standardisering som priskontroll, medan konfektionen i övrigt, dock endast till viss del, underkastats allenast priskontroll. Därvid har föreskrivits, att de vävnader, som levererats såsom standardvävnader, av fabrikerna skola användas uteslutande för tillverkning av kläder, för vilka industrikommissionen utfärdat högstpriser. Priskontrollen hade vid halvårsskiftet i huvudsak begränsats till att avse plagg, som beräknats komma i marknaden under sensommaren och hösten. Leveranserna av standardvävnader hade då påbörjats men ännu icke hunnit taga större omfattning. Hudar, skinn och läder. Allt eftersom råvarusituationen på läderområdet under senare delen av 1940 försämrades, måste regleringssystemet härutinnan undergå en successiv skärpning. Den till största delen uteblivna importen hade medfört en allmän förskjutning av råvaruunderlaget från utländska till svenska och därmed ock i stort sett från grövre till lättare varor. Från att tidigare till bottenläder ha använt svenska hudar endast i obetydlig omfattning ( c a 5 procent) blev industrien i huvudsak hänvisad till dessa. Grövre ovanläder, som förut framställts av tyngre svenska hudar, fick i sin tur tillverkas av lättare hudar samt av tyngre kalvskinn o. s. v. Bestämmelser, avsedda att åstadkomma anpassning av produktionen till de förändrade råvarubetingelserna, utfärdades. Den särskilt på tyngre hudar framträdande knappheten nödvändiggjorde en fördelning av dessa hudar mellan garverierna. Fr. o. m. årsskiftet genomfördes därjämte en reglering även av handeln med sul- och bindsulläder (se sid. 92). I den hushållningsplan på längre sikt — två år — som inom industrikommissionen utarbetades i början av år 1941, räknades icke med någon import utöver en redan inkommen kvantitet sydamerikanska hudar för militära behov. Den civila marknadens behov avsågs skola helt tillfredsställas med inhemska hudar och skinn. För planens genomförande krävdes emellertid, att den kontroll, som kommissionen genom beslaget i maj 1940 hade över därav berörda hudar, utsträcktes att omfatta jämväl övriga hudar

296 och skinn av betydelse för garveriindustriens råvaruförsörjning. Detta var anledningen till att genom kungörelse den 28 mars 1941 (nr 170) förordnande meddelades angående utvidgning av hudbeslaget till att fr. o. m. den 1 april omfatta alla slag av oberedda hudar och skinn av nötkreatur, häst, får, get, ren, svin och älg. Under beslaget inbegreps även sul- och bindsulläder av hästhudar samt oberedda pälsverk av får och get. Beslaget avsåg liksom det förutvarande garveriernas förråd av ifrågavarande varor jämte vad därav i fortsättningen inkom till garverierna för att där beredas. Idkare av garveri- eller pälsberedningsrörelse ägde icke rätt att förfoga över beslagtagen vara utan industrikommissionens tillstånd. Endast hudar av ren och svin fingo genom av industrikommissionen utfärdad generell licens tills vidare fritt bearbetas och försäljas. Vissa övergångsbestämmelser meddelades för att ej något avbrott skulle ske i garveriernas drift. I de av industrikommissionen utfärdade tillämpningsföreskrifterna till beslagskungörelsen angåvos detaljerat de särskilda lädersorter, för vilkas framställande de olika slagen av hudar och skinn avsågos skola komma till användning. Något senare fastställde kommissionen vissa bestämmelser rörande tillverkningen av skodon för civilt bruk (meddelande nr 19), varigenom åsyftades att ernå en ytterligare rationalisering av hushållningen med landets lädertillgångar. Iakttagandet av dessa bestämmelser uppställdes som villkor för inköpslicenser eller för erhållande av ovanläder. Bestämmelserna, vilka gällde fr. o. m. den 9 juni 1941, innefattade bl. a. föreskrifter om att vissa kängor ioch pjäxor icke finge förses med yttersidor av läder, fastställandet av maximihöjd på klackar och skaft m. m. ävensom förbud mot tillverkning av vissa skotyper. För undantag från dessa bestämmelser fordrades tillstånd av kommissionen. Härutöver lämnades vissa rekommendationer i materialbesparingssyfte ehuru ej av tvingande natur, avseende bl. a. största möjliga begränsning av antalet artiklar, särskilt i fråga om mera lyxbetonade och materialkrävande modeller. Genom dessa besparingsåtgärder beräknades materialtillgången förslå för en mera omfattande civiltillverkning av skodon än som ursprungligen förutsattes i hushållningsplanen, nämligen 60 procent av förkrigsproduktionen. Enligt en vid årsskiftet företagen inventering av parti- och detaljhandlarnas lager av skodon kunde dessa anses motsvara över ett års behov för civilbefolkningen. Gummivaror. Det avtal, som i november 1940 avslöts mellan gummi- och kabelfabrikanterna och Svenska råvarugrossistföreningens gummisektion angående insamling och försäljning av avfall och förslitna gummivaror, s. k. gumjiiskrot (se sid. 93), innefattade även vissa bestämmelser rörande uppkcpspriserna å dylika varor. Dessa prisbestämmelser verkade emellertid uppen-

297 barligen tillbakahållande på utbudet av gummiskrot och framkallade tendenser till lagring i spekulativt syfte från utomstående uppköpares sida. För alt förhindra sådan spekulation och möjliggöra att leda befintliga förråd till gummi- och kabelfabrikerna förordnades genom kungörelse den 31 januari 1941 (nr 43) om beslag fr. o. m. den 1 februari å avfall och förslitna varor av mjuk vulkaniserad kautschuk (gummiskrot). Beslaget omfattade ej blott befintliga förråd utan även varor som efter nämnda tidpunkt framkommo inom riket eller dit infördes. Den som i yrkesmässig rörelse använde gummiskrot för framställning av regenerat eller plastikat medgavs rätt att härför använda eget förråd av gummiskrot, under villkor att det framställda regeneratet eller plastikatet ej nyttjades för tillverkning av vissa uppräknade varor av mera lyxbetonad karaktär (golvbeläggningsmaterial, madrasser, lekbollar m. m.). För inköp av gummiskrot fordrades tillstånd av industrikommissionen. Prislista fastställdes för inköp av partier om minst 10 ton. Inom kort togs ytterligare ett viktigt steg med avseende å reglering av handeln med gummivaror. Det gällde denna gång olika slag av gummiringar. Åtgärden påkallades närmast av meddelanden om exportförbud å gummiringar och råvaror för sådana i Förenta staterna. Den 14 februari utfärdades kungörelse (nr 68) angående beslag å gummiringar fr. o. m. den 20 februari. Beslaget avsåg ytterdäck och innerslangar av gummi, såväl obegagnade som begagnade, dels för cyklar, dels för automobiler och motorcyklar. Beträffande ringar för lastbilar och omnibussar omfattade beslaget alla inom riket befintliga förråd, beträffande ringar för cyklar, motorcyklar och personbilar endast förråd hos fabrikanter och handlande. I bägge fallen inbegrepos därjämte varor, som efter beslagstillfället tillverkats inom riket eller dit införts. Däremot undantogos från beslaget däck och slangar, som vid nämnda tidpunkt voro påmonterade hjul eller reservhjul till fordon. Provisoriska bestämmelser angående handeln med beslagtagna varor utfärdades av industrikommissionen samtidigt med beslagskungörelsen. En mera definitiv ordning fastställdes genom kungörelse den 7 mars 1941 (nr 135) med giltighet fr. o. m. den 16 mars samt industrikommissionens med stöd därav utfärdade meddelande nr 12. Enligt de sålunda givna föreskrifterna fingo cykelringar fritt inköpas, dock endast mot avlämnande av ett förslitet föremål av samma slag som köpet avsåg. För inköp av bil- eller motorcykelringar, såväl nya som begagnade eller genom reparation iståndsatta, hos idkare av yrkesmässig handel med sådan vara fordrades däremot inköpslicens, utfärdad av industrikommissionen. Även i detta fall skulle förslitet gummi principiellt lämnas i utbyte. Ansökan om licens skulle inlämnas till sökandens leverantör, som hade att yttra sig om huruvida det förslitna gummit, som sökanden ämnade avlämna vid köpet, vidare kunde användas för sitt ändamål. Avsåg ansökningen rätt att inköpa bil- eller motorcykelgummi utan avlämnande av förslitet föremål,

298 skulle leverantören yttra sig om huruvida sökanden veterligen innehade sådant gummi antingen i reserv för det fordon, som angavs i ansökningen, eller i sådant skick att det kunde iståndsättas till dylikt reservgummi, samt huruvida sökanden för sin näring måste anses vara i behov av bil- eller motorcykelgummi. Kunde förbrukaren icke avvakta erhållandet av inköpslicens utan att vederbörligt fordon bleve obrukbart till följd av bristande tillgång på gummi, kunde tillstånd till inköp härav mera formlöst lämnas av industrikommissionen eller kristidsstyrelse, under förutsättning att ansökan om licens sedermera ingåves. Bil- eller motorcykelgummi, som fanns monterat på fordon eller till fordonet hörande reservhjul, fick förvärvas utan inköpslicens i samband med förvärv av fordonet. Yrkesmässig försäljning av bil- och motorcykelgummi till återförsäljare fick ske endast mot avlämnande av inköpslicenser och kvitton, som återförsäljaren erhållit vid leverans av sådant gummi. Återförsäljare var skyldig att varje månad till sin leverantör insända det förslitna bil- och motorcykelgummi han i sin rörelse mottagit under föregående månad. Mottaget förslitet cykelgummi ägde han antingen insända till sin leverantör eller ock försälja till person eller företag, som av industrikommissionen erhållit tillstånd att förvärva gummiskrot. Månatlig redovisningsskyldighet, till industrikommissionen ålåg såväl tillverkare som återförsäljare. Genom senare tillägg till industrikommissionens meddelande n r 12 föreskrevs, att därest i inköpslicens avseende ytterdäck för lastbil eller omnibus såsom villkor angivits, att försäljningen fick ske endast mot avlämnande av förslitet dylikt däck, skulle det förslitna däcket vara i sådant skick, att det kunde regummeras. Kommissionen angav till motivering härför, att det till följd av den fortgående ökningen av i trafik varande bilar jämte starkt ökade anspråk för försvarsberedskapen samt försämrade importmöjligheter måste åläggas bilägare att så sköta sina ringar, att de vid avtagandet vore i tillräckligt gott skick för regummering. Också krävdes av bilägaren, resp. föraren, att bilarna hädanefter framfördes på sådant sätt, att de regummerade ringarna gjorde tillfredsställande tjänst, trots att de givetvis ej tålde fortkörning och överbelastning såsom nya ringar. Feta oljor och fettämnen, tvättmedel m. m. Genom beslag, varom förordnats i flera särskilda kungörelser under år 1940, hade flertalet fettråvaror bragts under statens kontroll och inordnats under ett gemensamt regleringssystem. För dispositionen av dessa fettvaror hade uppgjorts en gemensam hushållningsplan, som var avsedd att i första rummet bestämma de olika fettslagens användning antingen för matbruk eller för tekniska ändamål, samt därjämte de kvantiteter, vilka under viss tid skulle få användas inom olika produktionsgrenar (se del I sid. 259 samt ovan sid. 93 ff.).

299 De fettämnen, som ännu voro fria, började emellertid rätt naturligt att bli föremål för onormal prisstegring, varjämte de i viss utsträckning kommo till användning för framställande av mindre önskvärda produkter. För att täcka denna lucka i regleringssystemet förordnades genom kungörelse den 13 juni 1941 (nr 378) om beslag å samt reglering av handeln med så gott som alla återstående fettslag. De varor som här kommo i fråga ha uppräknats ovan å sid. 270. Där ha också vissa uppgifter meddelats angående utformandet av regleringen för hithörande varuslag. Samtidigt med nyssnämnda beslagskungörelse utfärdades föreskrifter, som åsyftade att beträffande en viss råvarukälla för utvinning speciellt av tekniskt fett, nämligen ben, mera fullständigt än förut tillvarataga fettinnehållet. Tidigare hade benen från slakterier och charkuterier i allmänhet försålts till benmjölsfabriker, som därav extraherade benfett för tekniska ändamål, varjämte som biprodukter erhöllos benmjöl och lim. Prisstegringen under krigstiden hade emellertid medfört, att slakteri- och charkuteriidkarna alltmer övergått till att själva framställa benfett med användande av s. k. autoklaver, där benen kokades under övertryck. Härigenom erhölls ett relativt högvärdigt matnyttigt fett. Fettutvinningen var likväl här ej så fullständig som vid begagnande av extraktionsmetoden, varjämte det som biprodukt erhållna limmet var av sämre beskaffenhet. Då försörjningsläget beträffande tekniskt fett måste anses minst lika allvarligt som på matfettsområdet, befanns lämpligt att söka begränsa autoklavmetodens användning för fettutvinning ur ben. Genom kungörelse den 13 juni 1941 (nr 389) förbjöds därför fr. o. m. den 23 juni utsmältning av fett ur däggdjursben utan särskilt tillstånd av livsmedelskommissionen. De auktoriserade uppköpare eller innehavare av slakteritillstånd, som redan innehade autoklav, tillätos tills vidare använda desamma på villkor som garanterade, att fettutvinningen blev så fullständig som möjligt (högst 3 procent fettåterstod i benen). I övrigt avsåg livsmedelskommissionen att endast i undantagsfall bevilja nytt tillstånd. Det successivt försämrade försörjningsläget beträffande tekniskt fett fick sin största omedelbara betydelse för tillverkningen av tvätt- och rengöringsmedel. I första hand träffade detta de s. k. kupongfria tvätt- och rengöringsmedlen, d. v. s. varor av hithörande slag med en fettsyrehalt av högst 4 procent. Tillverkningen av dylika produkter, vilken dittills undantagits från tvättmedelsregleringen, hade begynt taga större omfattning än som med hänsyn till tillgången på fettråvaror kunde anses önskvärt. Livsmedelskommissionen beslöt därför, att tvättmedelstillverkare fr. o. m. den 10 m a r s 1941 icke utan kommissionens tillstånd skulle få använda sina förråd av beslagtagna fettämnen för tillverkning av kupongfria tvätt- och rengöringsmedel. Licens för inköp av fettämnen skulle endast i begränsad omfattning lämnas för tillverkning av kupongfria varor och för tillverk-

300 ning av under regleringen fallande tvätt- och rengöringsmedel endast under villkor att de inköpta fettämnena ej användes för tillverkning av kupongfria varor. En annan åtgärd i fettbesparande syfte var, att fettsyrehalten i såpa i viss mån nedsattes. Enligt livsmedelskommissionens tillkännagivande skulle fr. o. m. den 5 maj 1941 som villkor för såptillverkares rä:t att förfoga över beslagtagna förråd av fettråvaror samt för rätt att erhålla fortsatt licens för inköp av dylika varor gälla, att såpa ej tillverkades med en fettsyrehalt överstigande 34 eller understigande 30 procent. Ransoneringssystemet beträffande tvätt- och rengöringsmedel tillämpades i övrigt under första halvåret 1941 efter i stort sett samma linjer som tidigare. En viss utökning skedde i februari i förteckningen å de grupper av yrkesmän, som voro berättigade till extra tilldelning och därför kunde erhålla tilläggskort till inköpskort D utan mera ingående prövning a/ ansökningarna. Å andra sidan inknappades något senare tilldelningen avtvättmedel för maskintvätt, varjämte tilldelning av såpa för såpdränkning av limstrukna tak eller för rengöring av penslar förbjöds. En generell minskning i ransonerna genomfördes fr. o. m. den 26 juni, därigenom att den ransoneringsperiod, som då begynte, vid oförändrad inköpsivantitet utsträcktes till sju veckor från tidigare fem veckor för period. Samtidigt minskades tilldelningen till andra förbrukare än enskilda hishåll och tvättinrättningar, som bedrevo maskintvätt, från 75 till 55 procent av förbrukningen under motsvarande tidsperioder år 1939. I viss mån kompenserades minskningen i hushållstilldelningen beträffande såpa dirigenom att denna vara fick inköpas mot samtliga under perioden giltiga, kuponger (ej som förut endast å 30-poängskupongerna till de allmänna in* köpskorlen) samt att poängtalet för såpa sänktes från 12 till 8 poän,v per 100 gram. I fråga om tvål meddelades, att anstalter träffats för tillverkning av en fylld toalettvål, vägande 90 gram och innehållande 45 procent fettsyra. I handeln förut vanligen förekommande toalettvålar väjde i regel 100, i vissa fall 90 gram och höllo vanligen 80 procent fettsyra Medan sistnämnda slag av tvål i ransoneringen gällde för 20 poäng per tvål. skulle den fyllda tvålen gälla för 10 poäng och alltså kunna säljas i större kvantiteter än den ofyllda. Rörande den reglering av handeln med och förbrukningen av ljus, virom förordnades genom kungörelse den 30 december 1940 (nr 1063) i samband med beslag å denna vara (se sid. 95), meddelade livsmedelskommissionen, efter samråd med industrikommissionen, närmare föreskrifter i circular den 4 januari 1941 (nr 197). Fr. o. m. den 7 januari 1941 skulle ljus, därest annat ej särskilt föreskrevs, få i allmänna handeln inköpas endast mot särskilt av livsmtdelskommissionen eller å dess vägnar utfärdat bevis om inköpsrätt. Föi för-

301 brukning i enskilt hushåll utgjordes detta inköpsrättsbevis enligt cirkuläret av utav kristidsnämnden utfärdat inköpskort (inköpskort J). Sådant inköpskort skulle efter ansökan i regel endast få utfärdas för hushåll, som icke hade tillgång till elektriskt ljus eller gasbelysning och som icke erhållit tilldelning av lysfotogen eller innehade tillräckligt förråd därav. För varje hushåll fick, oavsett hushållets storlek, i allmänhet endast ett kort utfärdas, undantagsvis två, därest på grund av särskilda omständigheter sökandens behov av ljus prövades vara särskilt stort. Andra förbrukare än enskilda hushåll fingo inköpa ljus mot särskild licens. Sådan skulle i begränsad omfattning få meddelas kyrkor, religiösa samfund, trafikföretag, barnhem, sjukvårdsanstalter och andra därmed jämförliga inrättningar och företag. I övrigt skulle inköpslicens få meddelas endast i undantagsfall. Licens för kyrkor, religiösa samfund o. d. skulle tills vidare som regel utfärdas att gälla endast för inköp av s. k. lyxljus. Envar detalj- eller partihandlare ägde att i enlighet med de givna ransoneringsbestämmelserna slutförsälja sitt förråd av ljus. Därefter begränsades rätten till handel med ljus till vissa särskilda handlande. Av livsmedelskommissionen utsagos de personer och företag, vilka skulle äga bedriva partihandel med ljus (sammanlagt c:a 60 st.). De detaljhandlare, som inom varje kristidsnämndsområde skulle få omhänderhava ljusförsäljningen, bestämdes av kristidsstyrelserna efter förslag, avgivna av kristidsnämnderna i samråd med Sveriges köpmannaförbunds länsorganisationer och de kooperativa konsumtionsföreningarna. Varje kupong till inköpskort J berättigade till inköp av 425 gram, vilket är ungefärliga vikten av ett paket »nyttoljus». Inköpsrätt medgavs för första ransoneringsperioden, som omfattade tiden 7 januari—28 februari, mot en kupong, för andra perioden, omfattande tiden 1 mars—30 april, mot två kuponger, för tredje perioden, omfattande tiden 1 maj—31 augusti, återigen mot allenast en kupong. Bland de för framställning av krut och sprängämnen erforderliga råvarorna intar glycerin en mycket framträdande plats. Av denna vara förekommer en viss inhemsk produktion i samband med tillverkningen av ljus och tvättmedel. Då nämnda tillverkning till följd av ransoneringarna avsevärt minskades, blev följden att också glycerinproduktionen nedgick. Importen var sedan april 1940 praktiskt taget stoppad. Lagerställningen beträffande glycerin var under våren 1941 icke ogynnsam. I betraktande av den minskade tillförseln till marknaden fann industrikommissionen emellertid önskvärt, att användningen av glycerin kunde reserveras för de mest angelägna ändamålen och att kontroll samtidigt erhölls över prisutvecklingen. På kommissionens hemställan lades därför glycerin — såväl rå som renad — genom kungörelse den 6 juni 1941 (nr 336) under beslag fr. o. m. den 8 juni. Beslaget omfattade alla förråd hos tillverkare och

302 handlande samt övriga förråd om minst 100 kg ävensom vara som efter beslaget tillverkades inom riket eller dit infördes. Enligt av industrikommissionen utfärdade föreskrifter fick rå glycerin utan hinder av beslaget försäljas för framställning av renad glycerin. Försäljning av renad glycerin fick ske dels till apotek utan restriktioner, dels till andra förbrukare i smärre partier, högst 1 kg vid varje försäljning intill en sammanlagd kvantitet av 5 kg per månad och försäljningsställe, dels i övrigt mot av industrikommissionen utfärdad inköpslicens. Ägare av rå glycerin fick fritt använda innehavt förråd till framställning av renad glycerin. Eljest fordrades för användning av beslagtagen vara som regel särskilt tillstånd av industrikommissionen. Efter genomförandet av beslaget å linolja i april 1940 hade industrikommissionen, i syfte att ernå ett rationellt utnyttjande av inom landet förefintliga linoljeförråd, tilldelat sådan olja för tillverkning av s. k. linoljehaltiga målaroljor med varierande halt av linolja, i medeltal omkring 50 procent. Med stöd av beslaget hade kommissionen jämväl genomfört en viss reglering av handeln med linolja och målaroljor. För tillverkning av dylika målaroljor förbrukades avsevärda mängder tungbensin och svensk terpentin. Genom nedgången i sulfatmasseproduktionen inträdde emellertid en stark försämring i tillgången å terpentin, en vara som ock behövdes för andra ändamål. Kommissionen beslöt därför i mars månad, att tillverkningen av linoljehaltiga målaroljor skulle upphöra och tilldelningen av linolja för bestrykningsändamål framdeles ske blott i form av obemängd sådan olja. De lager av målarolja, som funnos i handeln, skulle få säljas till förbrukare enligt förut gällande bestämmelser. Beträffande handeln med linolja i fortsättningen meddelades av industrikommissionen nya föreskrifter, grundade på en härom utfärdad kungörelse den 28 mars 1941 (nr 172). Försäljning av linolja till förbrukare — med undantag av försäljning från apotek för medicinskt bruk — fick enligt dessa föreskrifter (meddelande nr 14) ske allenast till innehavare av utav industrikommissionen meddelat inköpstillstånd. För tillgodoseende av behovet under övergångstiden kunde återförsäljare av linolja erhålla viss förskottstilldelning, avpassad efter hans tidigare inköp av linolja och målarolja. För rätt att använda eget lager av linolja, som vederbörande innehade vid beshgets ikraftträdande den 22 april 1940, fordrades alltjämt särskilt tillstånd av industrikommissionen. Regleringen av handeln med tungbensin, sulfatterpentin och terpentinolja har upprätthållits efter förut uppdragna linjer. Då försörjningsläge: beträffande hithörande varor som redan nämnts än mer försvårats, har emellertid en skärpning i regleringen ansetts erforderlig. En kungörelse i ämnet utfärdades den 14 februari 1941 (nr 66), och med stöd av denna meddelade

303 industrikommissionen ytterligare föreskrifter. Dessa skilde sig från de förut gällande huvudsakligen däri, att partihandlares rätt att fritt inköpa varor, som föllo under regleringen, borttogs. Den rätt detaljhandlare haft att försälja terpentinolja i kvantiteter om högst 250 gram utan att köparen avlämnade inköpslicens kvarstod, men den kvantitet som sålunda fick försäljas begränsades från förutvarande 15 kg till 5 kg per vecka och försäljningsställe. Vidare fastställdes vissa priser att tillämpas vid försäljning av svensk terpentinolja (renad terpentin). Andra kemiska produkter. Hushållningen med stenkolstjära har, som omnämnts ovan å sid. 97, reglerats genom avtal mellan industrikommissionen och Gas- och koksverkens ekonomiska förening (Gokef), varigenom föreningen, som övertagit försäljningen av all inom riket framställd stenkolstjära, förbundit sig att därvid följa industrikommissionens anvisningar. En fördelningsplan har fastställts, enligt vilken försäljningen av de tillgängliga kvantiteterna uppdelats på olika användningsområden. Därvid har skilts mellan primära ändamål (elektrodfabriker, stålverk, kabelverk och vissa nyckelindustrier) och sekundära ändamål (beredning av taktjära, impregnering av papp och papper samt vägarbeten) . Tilldelningen för primära ändamål har avsett att i stort sett kunna tillfredsställa beräknade behov, medan för sekundära behov blott kunnat lämnas en tilldelning motsvarande högst 20 procent av förbrukningen år 1939. Asfalt har förbrukats inom i stort sett samma områden som tjära och i dubbelt så stora kvantiteter. Då importen av stenkolstjära varit praktiskt taget stoppad sedan april 1940, har industrikommissionen genom underhandsöverenskommelser skaffat sig kontroll över förbrukningen av inhemska lager av asfalt samt över den import som kunnat ske. För tillgodoseende av önskad utvinning av biprodukter (naftalin, fenol, kresol m. m.) har efter överenskommelse de vid kommunala och enskilda destillationsverk fallande tjäroljorna ställts till industrikommissionens förfogande. Den uppgörelse angående dispositionen av bensol och andra bensololjor, som tidigare träffats mellan industrikommissionen och Gokef (se sid. 97) har givits fastare form. Det åtstramade försörjningsläget har emellertid gjort, att tilldelningen till industrien — sedan avsättning skett för militära behov — måst minskas från ursprungligen 65 procent av förbrukningen år 1939 till 40 procent i februari. Angående beslag å trätjära samt biprodukter vid trätjäreproduktionen se sid. 342. Genom kungörelse den 4 april 1941 (nr 189) har beslag fr. o. m. den 10 april lagts å vissa hartser m. fl. varor av stor industriell betydelse, för att

304 möjliggöra en reglering av deras användning på mest rationella sätt. De ifrågavarande varorna äro kolofonium, raffinerat sulfatharts, hartsbeck, kokillolja och kärnolja. Kolofonium, en vara som förbrakas särskilt inom pappersindustrien för limning av papper, erhålles normalt genom import. Denna har emellertid sedan april 1940 till största delen upphört, varför man här i huvudsak varit hänvisad till att tära på förefintliga lager. Raffinerat sulfatharts i fast form och sulfatbeck framställas ur den vid sulfatmassetillverkningen erhållna biprodukten flytande harts, vilken vara redan tidigare lagts under beslag. Båda de nämnda produkterna ha användning som ersättning för eller utdrygning av kolofonium. Sulfatbeck användes därjämte för framställning av asfaltersättning samt ersättningsoljor för tryckfärgindustrien. Även kokillolja och kärnolja äro produkter, som utvinnas ur flytande harts. Båda ha betydelse bl. a. för gjuteriindustrien. Beträffande kolofonium och raffinerat sulfatharts har föreskrivits, att försäljning av beslagtagna partier i allmänhet får ske endast mot av industrikommissionen utfärdad inköpslicens. Viss prisreglering har skett i fråga om samtliga de under beslaget inbegripna varuslagen. Åtgärder för ökning av varutillgången. Ersättningsproduktion. Ovan å sid. 97 ff. har, med begränsning till 1940 års slut, lämnats en redogörelse angående de strävanden, vilka med växande intensitet pågått för att under rådande avspärrningsläge bättre tillvarataga inhemska råvarutillgångar och bringa till stånd en produktion av ersättningsvaror i stället för det uteblivna importgodset, där en sådan med anlitande av svenskt material befunnits tekniskt och ekonomiskt möjlig. Denna redogörelse kompletteras här fram till utgången av första halvåret 1941. Härvid är att märka, att en framställning angående den verksamhet, som här försiggått, självfallet icke kan strängt begränsas på halvårsperioder, enär det i många fall är fråga om förberedelser och planläggning på lång sikt, vilka kräva anläggningar och investeringar av mer eller mindre tidskrävande natur och vilkas frukter sålunda först efter hand framträda i den färdiga produktens form. Emellertid skola här ej omnämnas arbeten, vilka i huvudsak kunna anses ha varit av blott förberedande natur. I flertalet fall har den verksamhet, som här är i fråga, drivits fram utan direkt statligt stöd om ock merendels i samförstånd med och ofta på initiativ av industrikommissionen. Ersättningsproduktionen på bränsleområdet omnämnes i kap. 6. Metaller. Produktionen av koppar, som år 1940 uppgick till c:a 12 000 ton, har framför allt genom avtal mellan staten och Bolidens gruvaktiebolag beräknats kunna stegras med 12 å 15 procent under 1941 och med ytterligare c a

305 20 procent under 1942 (se sid. 289). Häri inräknas då den ökning i produktionen av kopparslig från 2 000 till 5 000 ton per år, motsvarande ett kopparinnehåll av 400 resp. 1 000 ton, som Riddarhytte aktiebolag avtalsmässigt förbundit sig att genomföra. Förhandlingar ha upptagits om ytterligare uppdrivande av kopparframställningen inom landet. I fråga om bly och zink ha behoven kunnat någorlunda täckas, förutom genom anlitande av förefintliga lager, genom import från Tyskland i avräkning mot dit utförd bly- och zinkmalm (se sid. 290). Bolidenbolaget har planerat att anlägga en blyhytta, avsedd för en kapacitet av 15 000 ton bly per år för bearbetning av bl. a. blyslig från nyupptagna, bolaget tillhöriga malmfält i Arjeplogs socken. Blyhyttan torde komma i drift tidigast i mitten av 1942, gruvanläggningarna först ett halvår senare. För a/u/mmumförsörjningens tryggande har ett viktigt steg tagits genom överenskommelse mellan industrikommissionen och Aktiebolaget svenska aluminiumkompaniet samt andra berörda parter om byggande av en ny fabrik för framställning av aluminium ur andalusit från Boliden. Den nya fabriken, vilken uppföres vid Kubikenborg i närheten av Sundsvall, är avsedd att få en kapacitet för framställning av 6 000 ton aluminiumoxid (ämnad att täcka råvarubehovet jämväl för den äldre fabriken vid Månsbo) samt minst 1 200 ton aluminium. Sammanlagda aluminiumtillverkningen skulle på detta sätt kunna av inhemskt råmaterial drivas upp till c a 3 000 ton per år. Förbrukningen har genom ransoneringen sänkts från förutvarande 6 000 ton till 3 700 ton per år. Statsbidrag för den nya anläggningen har medgivits å c a 2 milj. kronor; beloppet skall återbetalas i form av viss premie per ton framställd aluminiumoxid upp till 18 000 ton. Driften har förutsatts kunna komma i gång under hösten 1942. En viss förbättring i tillgången på nickel beräknas komma till stånd som följd av ett avtal, vilket industrikommissionen träffat med Bolidenbolaget om brytning av vissa kvantiteter nickelmalm vid bolaget tillhöriga gruvor i Kopparbergs och Västerbottens län. För åren 1941 och 1942 tillsammans avses kunna erhållas malm med ett nickelinnehåll av c:a 200 ton (årsförbrukningen har på senaste tiden uppgått till c a 1200 ton), överenskommelse har ock ingåtts med bolaget om malmens bearbetning till nickelsulfat, varav vid behov kan framställas nickeloxid och även nickelmetall. Bolaget har härför betingat sig viss statlig avsättnings- och prisgaranti. Verkstadsprodukter. Beträffande ett flertal maskintyper, som tidigare till större eller mindre del importerats, har efter importspärrens inträde — såsom redan i föregående halvårsredogörelse omnämnts — inhemsk tillverkning upptagits eller kraftigt utökats. Bland viktigare sådana maskinslag må nämnas revolversvarvar, fräsmaskiner, snabbsvarvar, karusellsvarvar, borrmaskiner, borr-, slipnings- och refflingsmaskiner för kanonrör samt borr- och svarv20 -

306 4

maskiner för gevärspipor. Vidare märkes tillverkning av nya typer av träbearbetningsmaskiner, elektriskt drivna hushållsmaskiner samt elektriska lyftblock och transportanordningar m. m. Tillverkning av motorcyklar har återupptagits. Den betydande tillverkning av gengasaggregat för motorfordon, vilken uppväxte under senare delen av 1940, avtog något i omfattning under första halvåret 1941, till följd därav att marknaden för dylika aggregat begynt att i viss mån mättas samt att vissa restriktioner infördes för begränsning av motorfordonstrafiken. På det elektrotekniska området kan nämnas, att brytning av glin.mer kommit till stånd vid vissa förut kända gruvor i Bohuslän. Tillverkningen av elektronrör av skilda typer, vilken redan tidigare på flera håll upptagit*», har avsevärt ökats, så att en del viktiga militära behov av mottagarrör samt telegrafverkets behov av förstärkarrör kunnat tillgodoses. Även vissa typer av rundradiorör ha blivit föremål för tillverkning, likaså röntgenrör. Tidigare tillverkning av detaljer för radioindustrien har återupptagit.' av småindustrien, huvudsakligen i Småland. Nämnas kan vidare, att tillverkning upptagits av elektrobilar och elektriska motorcyklar. Spånadsämnen. Tillverkningskapaciteten för cellull vid de förefintliga två fabrikerna, Aktiebolaget nordisk silkecellulosa i Norrköping och Aktiebolaget svenskt konstsilke i Borås, har under den gångna tiden ökats till resp. 5 200 och 1 200 ton per år, d. v. s. mer än tredubblats. Ett visst statligt stöd har här lämnats, så till vida som industrikommissionen utfäst sig att, därest indrade förhållanden under 1942 och 1943 skulle så påkalla, genom lämpliga åtgärder verka för att det förra bolagets merkostnader för kapacitetsölningen skola kunna hastigt avskrivas. Planer, som länge varit å bane för grundande av en ny cellullfabrik, tillräckligt stor för att jämte de äldre fabrikerna täcka landets behov av ifrågavarande vara, hade ännu vid halvårsskiftet ej tagit definitiv form. Tack vare det stöd som lämnats den inhemska linproduktionen ha under våren 1941 c:a 1 000 hektar besatts med lin, varav beräknats en skörd, som år 1942 skulle ge ett utbyte av c:a 700 ton lin och linblånor, motsvannde c a 400 ton lin. Det har kalkylerats med att påföljande år nå en 3 i 4dubbling av linarealen och därefter en ytterligare ökning, varigenom huvudparten av det inhemska behovet ( c a 3 000 ton) kunde fyllas. Den kommitté, som industrikommissionen tillsatt för utredning av fngan om en ökning av den inhemska ullproduktionen, har framlagt utlåhnde med förslag till omfattande stödåtgärder, bl. a. angående inrättande av en fåravelslånefond. Kommissionen har vid behandling av frågan funnit dels att de föreslagna stödåtgärderna icke skulle kunna medföra någon ivsevärd ökning av ullproduktionen under råelande avspärrning, även om den

307 bleve flerårig, dels att beredskapen för en kommande avspärrning skulle väsentligt billigare och i övrigt effektivare kunna ordnas genom lagring av importerad ull. Kommissionen har förty avstyrkt statliga åtgärder för den inhemska ullproduktionen. Frågan var ännu vid utgången av förevarande period beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Kemiska produkter. En livlig företagarverksamhet har alltjämt rått på det kemiska industriområdet för framställning av ersättningsprodukter eller för utvidgning avredan tidigare bedriven produktion. I redogörelsen för senare halvåret 1940 (sid. 100) ha lämnats uppgifter angående en hel rad dylika tillverkningar, av vilka en del emellertid då ännu befunno sig på ett förberedande stadium. I dessa fall har verksamheten fullföljts under 1941, medan nya tillverkningar, delvis av stor betydelse, tillkommit. Av Stora Kopparbergs Bergslags aktiebolag har igångsatts utvinning av mera högvärdig svavelkisslig än tidigare. Bolidens gruvaktiebolag har ock utbyggt sin kapacitet härför. Utvidgning har förberetts av den elektrolytiska alkalianläggningen vid Skutskär. Nya tillverkningar ha upptagits av Reymersholmsbolaget, såsom zinkklorid och zinksulfat samt bandagegips; bolagets tillverkning av fosforsyra har utökats med användande av apatit som råvara. Vid Elektrokemiska aktiebolaget i Bohus märkes framställning av bl. a. natriumsilikat och vattenglas samt kaliumpermanganat. Flera fabriker ha upptagit tillverkning av s. k. kupongfria tvättmedel. Inom cellulosaindustrien framträder särskilt den kraftigt ökade tillverkningen av fodercellulosa i förbindelse med stegrad spritutvinning. Sådan tillverkning har upptagits vid ej mindre än 17 fabriker (se sid. 340). Foderjäst har i samband med spritfabrikation begynt framställas vid Svenska cellulosaaktiebolagets sulfitfabrik i Svartvik. Denna produkt har på grund av sin höga äggvitehalt ett betydande näringsvärde och avses främst för inblandning i fodercellulosa, som saknar äggvita. Årstillverkningen är beräknad till 200 å 250 ton. Uppförande av en träförsockringsanläggning med en kapacitet av 3 milj. liter sprit har pågått vid Korsnäs aktiebolags cellulosafabriker invid Gävle. Viktiga som ersättningsämnen äro flera varor, som begynt framställas ur den vid sulfatcellulosatillverkningen erhållna biprodukten flytande harts, nämligen, förutom tallolja för tvättmedelstillverkning, raffinerat sulfatharts, hartsbeck, kokillolja och kärnolja (se sid. 304). Genom destination av rå sulfatterpentin erhålles dels flotationsolja, dels en för framställning av det viktiga sprängämnet toluol användbar produkt. Kolugnsindustrien har utökats med flera större anläggningar, av vilka de mest betydande äro de som grundats av Skogens kolaktiebolag, Kooperativa förbundet, Stora Kopparbergs Bergslags aktiebolag och domänstyrelsen. Vid dessa liksom vid Skånska ättikfabrikens träkolsanläggning i Perstorp tillvaratagas ett flertal viktiga biprodukter.

308 Av nya tillverkningar, som upptagits av Aktiebolaget Bofors nobelkrut vid sidan av sprängämnestillverkningen, märkas nitrobensol, anilin, tcetanilid, sackarin och krystallos. Tillvaratagandet av biprodukter vid de större gasverken har ytterligare utvecklats; särskilt gäller detta bensolprodukterna. Vid ett nyanlagt destillationsverk i Göteborg skola sådana framställas av s. k. lättolja från liera gasverk å andra håll. Av stenkolstjärebeck och sulfatbeck framställes syntetisk asfalt med egenskaper som mycket likna den naturliga asfaltens. Försöken att åstadkomma användbara ersättningsmedel för smörjoljor ur trätjära, särskilt stubbugnstjära, ha med framgång fortsatts. Framhållas må även den livliga verksamhet som pågått för att av inhemska råämnen framställa konsthartser. En fabriksverksamhet för framställning av röntgenfilm, röntgenpapper och fotografiskt papper har sedan 1939 bedrivits invid Strängnäs av ett nygrundat företag, Aktiebolaget Ceaverken. Upprätthållandet och utökandet av denna produktion, vilken representerar en för Sverige ny tillverkning av stor betydelse för sjukvården och för försvaret, har ansetts kräva visst statligt stöd. Med bifall till av Kungl. Maj:t framlagd proposition, n r 163, fattade 1941 års riksdag beslut om ett låneunderstöd för nämnda företag av 400 000 kronor med rätt för Kungl. Maj:t att, om så skulle erfordras, öka lånesumman till 600 000 kronor.

6. Bränsle- och smörjmedelshushållningen. A . Fasta bränslen. Försörjningsläget. Den plan som från början uppgjorts för tillgodoseende under eldningssäsongen 1940/41 av försörjningen med fasta bränslen, d. v. s. i huvudsak stenkol, koks och ved, rubbades i viss mån därigenom att importprogrammet beträffande kol och koks ej kunde på beräknat sätt fullföljas. Importen utgjorde under tiden 1 juli 1940—30 juni 1941 omkring 3 420 000 ton stenkol och 1 660 000 ton koks. I jämförelse med läget under tiden 1 juli 1939—30 juni 1940 innebar detta en minskning beträffande kol på c a 1 600 000 ton och beträffande koks på c a 330 000 ton. Att den faktiska importen under hösten 1940 ganska avsevärt unelersteg den kvantitet man till följd av de svensk-tyska handelsavtalen haft anledning räkna med, h a r framhållits ovan å sid. 105. En betydlig eftersläpning i den påräknade importen ägde ock rum under våren. Detta medförde, att förbrukningen måste i större omfattning än som i de uppgjorda hushållningsplanerna förutsetts omläggas från eldning med importerade bränslen till vedeldning. För ifrågavarande omläggning hade man i främsta rummet att tillgå den vedreserv, som åstadkommits under föregående vinter och sommar genom avverkning utöver den vanliga kvantiteten. Denna reserv, vilken uppgick till c a 8*5 milj. kbm, blev emellertid av nyssnämnda skäl otillräcklig. Härtill kom, att en avsevärd kvantitet ved måste tillgripas för framställning av träkol eller såsom vedbränsle för den starkt expanderande gengasdriften. Att behoven dock — med iakttagande av sträng sparsamhet — kunde fyllas i sådan omfattning, att verklig brist ej på något område kan anses ha uppstått, berodde ej minst på det tillskott som för eldningsändamål stod att hämta från cellulosaindustriens lager av massaved. Ganska avsevärda partier dylik ved togos under eldningssäsongen 1940/41 i anspråk för tillgodoseende av framför allt de större städernas behov. Härvid liksom ock för anskaffning av annan torr ved tjänstgjorde bränslekommissionen i stor utsträckning som förmedlare, i det att kommissionen med industriföretag och andra producenter träffade avtal om inköp, som sedermera transporterades på vederbörande kristidsnämnder. För träkolsproduktionen sökte man ordna råvaruförsörjningen på sådant sätt, att konkurrens med hushållsbränsleförsörjningen så långt möjligt undveks.

310 Transporten av de erforderliga, mycket betydande vedkvantiteterna till konsumtionsorterna beredde ej ringa svårigheter. Mest berodde detta på, att dessa transporter allt för sent kommo i gång, enär — trots enträgna anmaningar av järnvägsstyrelsen och bränslekommissionen — vedens försäljning och inköp i stor utsträckning på oskäligt sätt fördröjdes. Transportarbetet måste därigenom sammanträngas under en alltför kort tid. Då vintern slutligen tvingat fram de kommersiella åtgärderna, måste vedtransporterna särskilt från Norrland till Mellansverige pressas fram med undanskjutande av andra för samhällets normala liv nödvändiga transporter. Handels- oeh förbrukningsreglering. Regleringsåtgärder avseende första halvåret 1941. Bristen på importbränsle medförde i första rummet, att en omreglering måste företagas i det program för hushållsbränsleförsörjningen, som förut uppgjorts. Omläggningen avsåg framför allt vissa tätorter i ortsgrupp I, d. v. s. den grupp, där enligt bränsleplanen endast koks eller kol skulle användas (se sid. 108). Till en viss grad kunde koksen drygas ut med stenkol, vara tillgången var proportionsvis något bättre. Huvudsakligen måste bristen dock täckas med ved. Då den användbara brännveden ännu till stor del kvarlåg i skogarna och först småningom under vinterns lopp kunde väntas bli tillgänglig, nödsakades man, såsom förut nämnt, som ersättningsbränsle tillgripa bl. a. massaved, ett i och för sig utmärkt bränsle men förhållandevis dyrbart. Enligt tidigare utfärdade bestämmelser hade licensinnehavare, som erhållit licens för högst 20 hl, medgivits rätt att uttaga hela den licenserade kvantiteten, övriga förbrukare blott 50 procent därav, beräknat att räcka till den 20 januari 1941. De nya leveransbestämmelserna, som gällde fr. o. m. den 7 januari 1941, inneburo beträffande ortsgrupp I följande: Innehavare av licenser på högst 40 hl fingo omedelbart uttaga resterande kvantitet, som var avsedd att räcka till den 1 juli. Till innehavare av licenser på över 40 hl skulle få levereras så stor kvantitet, att denna tillsammans med förskottstilldelning, lager och tidigare leveranser uppgick till högst 60 procent av licenskvantiteten. Hälften av sålunda ytterligare medgivna 10 procent skulle i Stockholm och Göteborg levereras i form av ved, om licensen helt eller delvis avsåg koks och hela licenskvantiteten översteg 200 hl koks. Dessa kvantiteter voro avsedda att räcka till den 17 februari för byggnader med central varmvattenberedningsanläggning och till den 10 februari för byggnader utan sådan anläggning. Under följande tilldelningsperiod höjdes successivt den proportion, vari även för smärre förbrukare fossilt bränsle skulle ersättas med ved, varvid specialbestämmelser meddelades för olika grupper av orter. Fr. o. m. den 15 maj medgavs för rumsuppvärmning (utom i vissa fall för sjukhus och liknande vårdinrättningar) över huvud Ingen tilldelning av fossilt bränsle.

311 Bränslekommissionen och de lokala kristidsorganen vidtogo särskilda åtgärder för att få fram reservkvantiteter av ved för de behov, som enligt ovan måste tillgodoses. Veden tillhandahölls (med vissa undantag) av vederbörande kol- eller koksleverantör och fick icke inköpas från annan leverantör. Beträffande ortsgrupp II medgavs stegvis tilldelning av bränsle enligt hushållslicenserna upp till 85 procent av den licenserade kvantiteten. Förbrukare med licens å högst 40 hl fingo här liksom inom grupp I full tilldelning. Särskilda restriktioner genomfördes beträffande bränsletilldelningen till s a m l i n g s l o k a l e r av skilda slag. Härom meddelade bränslekommissionen bestämmelser i cirkulärskrivelser den 17 och 24 januari 1941 till kristidsstyrelser och kristidsnämnder. Inom ortsgrupperna I och II skulle bränsletilldelningen för sådana kyrkor, kapell, möteslokaler, museer, teatrar och biografer samt gymnastik- och idrottshallar, som icke inrymde bostadslägenhet, nedsättas till hälften. För inom nämnda ortsgrupper belägna fastigheter, som inrymde — förutom bostads-, butiks- eller kontorslokaler — även lokaler av nyssnämnt slag, skulle efter prövning i varje särskilt fall motsvarande begränsning i bränsletilldelningen ske. Därest den avsedda bränslebesparingen kunde åstadkommas därigenom att vissa lokaler i en ort helt avstängdes, kunde övriga lokaler i orten, som tjänade samma ändamål, erhålla oförändrad tilldelning. Om sålunda i en stad exempelvis halva antalet kyrkor stängdes, kunde de övriga erhålla oförminskad tilldelning. Kristidsnämnderna uppmanades att hänvända sig till vederbörande för att undersöka, om möjlighet funnes att träffa överenskommelser om stängning av vissa lokaler. Härvid borde framhållas önskvärdheten av att det antal lokaler, som holies öppna, omedelbart begränsades. Med hänsyn till att största sparsamhet behövde iakttagas icke endast beträffande koks och kol utan ock i fråga om vedbränsle, borde dylika hänvändelser företagas av kristidsnämnder även inom ortsgrupp III. I skrivelse till domkapitlen hemställde bränslekommissionen, att domkapitlet liksom föregående år måtte rikta en vädjan till församlingarna att medverka till sådana bränslebesparingar, som kunde åstadkommas utan alltför kännbara inskränkningar i det kyrkliga livet. Liknande skrivelser tillställdes de större frikyrkliga samfunden. Beträffande skolorna påyrkade kommissionen stängning endast av sådana skolor inom ortsgrupp I, som uppvärmdes medelst koks- eller koleldning; dock borde Hallands län i sin helhet inbegripas under stängningsbeslutet. Med nämnda begränsning torde skolorna i allmänhet ha hållits stängda under tiden 17 februari—1 mars. Inskränkningen i bränsletilldelningen för samlingslokaler upphävdes fr. o. m. den tilldelningsperiod, som började för fastigheter med central varmvattenberedning den 1 april och för övriga fastigheter den 24 mars.

312 Genom beslut den 20 december 1940 hade bränslekommissionen fr. o. m den 1 januari 1941 återkallat det generella medgivande, som förut lämnats att i viss utsträckning tillhandahålla v a r m v a t t e n från central varmvattenberedningsanläggning (se sid. 107). Från årsskiftet gällde, att inom byggnad, som begagnades huvudsakligen för bostads-, butiks- eller kontorsändamål, sådan anläggning fick utan särskilt tillstånd användas för beredning av varmvatten endast i följande fall: om anläggningen huvudsakligen utnyttjades antingen av medlem av konungahuset eller av främmande stats beskickning, om den tillgodosåge varmvattenbehovet för endast ett hushåll, om den alltsedan den 20 september 1940 varit på sådant sätt förenad med den för uppvärmning av lokalerna i fråga avsedda anläggningen, att den icke kunde avstängas annat än i samband med värmeanläggningen, eller om vattnet värmdes medelst elektrisk energi eller gas, dock att beträffande anläggning, i vilken vattnet värmdes med gas, fordrades att så skett redan före den 1 januari 1941. Tidigare av kristidsnämnderna särskilt meddelade tillstånd att tillhandahålla varmvatten skulle i allmänhet, utom beträffande vissa speciellt angivna fall, fortfarande gälla. Varmvattenförbudet lättades under två dagar före påskhelgen. Dessutom medgavs fr. o. m. den 26 maj, att varmvatten från central varmvattenberedningsanläggning fick tillhandahållas inom fastighet, där såsom bränsle ute slutande användes från fastigheten härrörande sopor och avfall. Vad angår industribränsleförsörjningen fastställde bränslekommissionen den 14 februari vissa grunder för leverans av stenkol över lagerhandeln, vilka grunder avsågo att medföra en jämnare fördelning av leveranserna under resp. leveransterminer. På grund av den bristande stenkolstillgången begränsades sedermera fr. o. m. april lagerhandlarnas leveranser av stenkol mot industrilicens till hälften av förut medgivna kvantiteter, dock med undantag för vissa livsmedelsindustrier. Industri- och järnvägsföretagens inköp av ved såsom ersättning för importbränsle voro jämlikt kungörelsen den 20 september 1940 (nr 806) underkastade licenstvång. Däri hade dock av bränslekommissionen genom cirkulär nr 20 meddelats vissa generella undantag (se sid. 107). Nya bestämmelser härutinnan meddelades av kommissionen genom cirkulär den 28 februari 1941 (nr 52). Bl. a. medgavs nu obegränsad rätt till vedinköp för industriföretag inom de fyra nordligaste länen. Samtidigt angav kommissionen vissa allmänna grunder för industriers och järnvägars vedinköp. Därvid framhölls, med hänsyn till att vedens andel i bränsleförbrukningen under nästa bränsleår måste komma att ytterligare ökas, att anskaffningen av ved icke finge förläggas till underskottsområden samt att de större förbrukarna i viss utsträckning måste hänvisas till områden med överskott. På grund av transportapparatens begränsade kapacitet borde inköp och transport av ved snarast påbörjas, lagringsutrymmen iordningställas och tekniska anordningar för övergång till vedeldning i god tid vidtagas. Före-

313 tagen anmodades att, innan inköp av ved skedde, inhämta upplysning från vederbörande kristidsstyrelses bränslekontor om de kommuner, där vedinköp finge ske, med beaktande även av andra vedförbrukares behov. Sedan anvisning på detta sätt erhållits, skulle preliminära köpavtal träffas, varefter ansökan om inköpstillstånd skulle ingivas till bränslekontoret. Trots den begränsning av stenkolsförbrukningen, som genom de vidtagna anordningarna åstadkommits, hade lagertillgångarna under vintern rätt avsevärt nedgått. Så mycket angelägnare framstod det att tillse, att befintliga lager i första hand användes för att tillgodose de ur landets synpunkt mest livsviktiga behoven. För detta syfte befanns påkallat att i viss utsträckning utvidga det gällande beslaget å stenkol, vilket endast avsett de fr. o. m. den 12 april 1940 till landet inkommande partierna. Det nya beslaget, varom förordnades i kungörelse den 28 mars 1941 (nr 174), skulle gälla fr. o. m. den 1 april 1941. Det avsåg inom riket befintliga förråd av stenkol, såväl svenska som utländska, vilka innehades av person eller företag, som drev industriell eller därmed jämförlig anläggning eller järnväg eller idkade sjöfart, allt för såvitt förrådet uppgick till minst 100 ton. I samband med beslaget meddelade bränslekommissionen, efter samråd med livsmedels-, industri- och trafikkommissionerna, föreskrifter angående användningen av beslagtagna stenkolslager för olika ändamål under april månad. För tiden efter den 30 april hade innehavare av beslagtaget lager att för varje månad göra ansökan hos bränslekommissionen angående rätt att använda sådant lager. Vissa ytterligare besparingsåtgärder vidtogos. Sålunda anbefalldes gasverken att minska sin stenkolsförbrukning genom att sänka gastrycket. Användning av stenkol för produktion av elektrisk kraft skulle få ske endast efter godkännande av centrala driftledningen, vilket förutsattes komma att lämnas blott i begränsad omfattning. Regleringsåtgärder avseende bränsleåret 1941\42. Vedavverkningens planerade starkt vidgade omfattning och vedens allt större relativa betydelse för bränsleförsörjningen föranledde Kungl. Maj:t att i början av april uppdraga åt bränslekommissionen att inkomma med förslag till åtgärder rörande handeln med och distributionen av ved, som med hänsyn till det nya läget på bränslemarknaden kunde anses påkallade. Uppdraget fullgjordes av kommissionen i skrivelse den 2 maj. Kommissionen framhöll i nämnda skrivelse, att den kraftiga ökningen av vedförsörjningen komme att få verkningar i flera olika avseenden. Vedtransporterna komme att bliva av sådant omfång, att tillgängliga trafikmedel måste utnyttjas så långt deras kapacitet medgåve. Allt borde därför göras som vore av nöden för att veden skulle kunna disponeras på ändamålsenligaste sätt och snabbast möjligt nå sina bestämmelseorter. Den starka inskränkningen i kol- och kokstilldelningen komme att driva ut många fler vedköpare i marknaden och skapa en efterfrågan

314 på ved, som åtminstone tidvis bleve svår att tillfredsställa. Det ökade beroendet av tillgängliga kvantiteter kunde också befaras medföra risk för spekulativa tendenser, som icke kunde hejdas utan mycket stränga åtgärder, om ej veddispositionen redan från början planmässigt tillrättalades. Fullständig brännvedsransonering fordrade en synnerligen omfattande administrativ apparat och skulle verka betungande för både konsumenter och producenter. Ransonering av ved borde därför ifrågakomma endast i de fall, då det eljest icke vore möjligt att upprätthålla en vedmarknad, som vore något så när fri från störningar. Detta vore fallet framför allt i sådana större orter, där behoven av ersättningsved icke kunde tillgodoses utan särskilda anstalter för vedanskaffning från mera avlägset belägna områden. Kommissionen förordade därför ransonering av ersättningsved — i förening med reglering av vedhandeln — beträffande ett mindre antal av de större städerna. Ungefär hälften av vedkonsumtionen för nästa säsong kunde beräknas falla på industriförbrukningen, hälften på hushållsförbrukningen. I fråga om industriförbrukningen hade man i inköpsförbudet för ved ett medel att reglera dispositionen av veden redan på ett tidigt stadium. Beträffande inköpen för hushållsförbrukning syntes det enklaste och bästa regleringssättet vara att införa transportfcrbud för ved. För underskottsområdena bleve huvudsyftet med en transportregbring att bereda myndigheterna möjlighet tillse, att vedtillgången inom resp. områden förbehölles dessas egen försörjning. Särskild betydelse finge transportförbude: för sådana större städer, där reglering av vedhandeln måste genomföras. Då ransoneringen av ved icke lämpligen kunde omfatta förbrukningen för kakelugnar, soisar m. m. för varje konsument, förordades att för berörda städer införa kontroll över vedhandlarnas anskaffning av ved, varigenom det syntes bliva möjligt att i stort sett förhindra en illegitim överföring av för dylik normalförbrukning avsedd ved till ersättningsbränsle. För överskottsområdena finge transportregleringen en annan uppgift. Uppköpen borde där inom lämpligt avgränsade distrikt centralisaras. I samband med utfärdandet av licens borde vedköparna hänvisas till vissa crgan eller företag, åt vilka bränslekommissionen uppdroge att handhava uppköpen, vare sig det gällde industriförbrukningen inom området eller utförsel av ved därifrån. Nämnda organ och företag borde med stöd av transportförbudet tillerkänna: ensamrätt till utförsel av brännved från dessa områden. I a n s l u t n i n g till b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n s förslag u t f ä r d a d e K u n g l . Maj:t d e n 16 m a j 1941 vissa författningar, g e n o m vilka det n y a regleringssystemet för v e d h a n d e l n fastställdes. Dessa f ö r f a t t n i n g a r v o r o följande: k u n g ö r e l s e (nr 263) a n g å e n d e beslag å ved i n o m vissa o r t e r s a m t regler i n g av h a n d e l n m e d ved och t r ä k o l m . m., k u n g ö r e l s e (nr 264) a n g å e n d e f ö r b u d i vissa fall a t t t r a n s p o r t e r a vec, k u n g ö r e l s e (nr 266) a n g å e n d e skyldighet att l ä m n a vissa u p p g i f t e r o m i n k ö p av b r ä n s l e för industriella a n l ä g g n i n g a r ra. m., s a m t k u n g ö r e l s e (nr 267) a n g å e n d e skyldighet i vissa fall att l ä m n a uppgift o m i n k ö p av ved för h u s h å l l s f ö r b r u k n i n g m. m . S a m t l i g a k u n g ö r e l s e r t r ä d d e i k r a f t d e n 27 m a j . K o m p l e t t e r a n d e bestämm e l s e r u t f ä r d a d e s av b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n d e n 21 m a j — a n g å e n d e vedbeslaget och h a n d e l s r e g l e r i n g e n i c i r k u l ä r n r 62, a n g å e n d e transportförbudet i c i r k u l ä r n r 6 3 s a m t a n g å e n d e u p p g i f t s p l i k t e n i c i r k u l ä r n r 64 ock 68. S a m t i d i g t k u n g j o r d e k o m m i s s i o n e n i c i r k u l ä r n r 65 p l a n för hushållens

315 bränsleförsörjning under bränsleåret 1941/42 samt meddelade i cirkulär nr 66 föreskrifter angående inköp av ved för industri- och trafikföretag och i cirkulär nr 67 föreskrifter angående bränsletilldelning till spisar, badinrättningar och vissa andra anläggningar fr. o. m. den 1 juli 1941. Försörjningsplanen för hushållsförbrukningen enligt cirkulär nr 65 betecknades som preliminär, eftersom den byggde på fortsatt import av kol och koks under året, beträffande vars omfattning ännu ovisshet rådde. Den förutsatte emellertid en ökad tillgång på ved och minskad tillgång på kol och koks, vilket innebar att övergången till vedeldning måste ytterligare påskyndas. Kommissionen betonade, att den i planen angivna tilldelningen av kol och koks var att betrakta som en maximitilldelning och att sålunda någon tilldelning av dessa bränslen därutöver icke kunde påräknas. Grundläggande för det nya regleringssystemet var uppdelningen av landet i tre ortsgrupper, A, B och C, i stort sett motsvarande det föregående bränsleårets grupper I, II och III, dock med åtskilliga betydelsefulla avvikelser. Den sålunda fastställda ortsgrupperingen var följande: Ortsgrupp A bestod av vissa delar av Kristianstads län, nämligen Simrishamns stad, Tomelilla köping samt Ingelstads och Järrestads härader, Malmöhus län med undantag av städerna Malmö, Lund, Landskrona, Hälsingborg och Eslöv samt av Göteborgs och Bohus län Marstrands stad, 14 landskommuner (öar) och en del andra öar i det vedfattiga havsbandet. Ortsgrupp B omfattade Stockholms stad, Sundbybergs stad och Solna kommun; Norrköping; Malmö, Lund, Landskrona, Hälsingborg och Eslöv; Göteborgs stad, Mölndals stad samt Askims och Västra' Frölunda kommuner. Resten av landet hörde till ortsgrupp C. Totala bränsletilldelningen för hushållsändamål fastställdes till i genomsnitt 80 procent av tidigare normal förbrukning. Förbrukare av kol och koks inom ortsgrupp A beräknades erhålla fulla 80 procent av tidigare förbrukning, förbrukare inom grupp B — där all ved lagts under beslag — 40 procent och förbrukare inom grupp G 20 procent. För ortsgrupperna B och C skulle resten av behovet täckas med ved. Då den totala bränsleförbrukningen som nämnt icke borde överstiga 80 procent av den normala förbrukningen, kom sålunda kvantiteten ersättningsved att utgöra högst 40 procent i ortsgrupp B — för licenser upp till 40 hl skulle den utgöra från 0 till 40 procent — samt 60 procent i ortsgrupp C, allt av den till ved omräknade normala bränsleförbrukningen. Inom ortsgrupp A skulle ersättningsved icke komma till användning. För industrier och kommunikationsföretag skulle bestämmelser senare utfärdas. Beträffande vedanskaffningen för hushållsförbrukning skildes på ersättningsved, varmed förstods ved, som var avsedd att användas i stället för stenkol, koks eller olja, och normalved, som innefattade ved för spisar, kakelugnar, tvättgrytor m. m. samt ved för s. k. vedpannor.

316 Inom ortsgrupp A fick ersättningsved icke inköpas. Normalved fick däremot fritt inköpas, men förbrukningen borde begränsas till 80 procent av den normala. Inom ortsgrupp B lades fr. o. m. den 27 maj beslag på all ved, som inom dithörande orter (s. k. handelsreglerade orter) innehades av vedhandlare, samt ved som efter nämnda tidpunkt infördes till sådana orter. Gengasved undantogs från beslaget. Vedtillförseln till orterna skulle handhas av ett för varje handelsreglerad ort utsett centralt organ. Detta organ — som skulle bestå antingen enbart av kristidsnämnden eller ock av nämnden i samverkan med organisation eller företag, som nämnden efter överenskommelse anlitade härför, exempelvis sammanslutning av kol- och kokshandlare — hade att anskaffa den vedkvantitet, som var erforderlig för tryggandet av ortens vedbehov, samt att ordna en effektiv distribution för veden. Därest så visade sig erforderligt, skulle för ernående av enhetliga försäljningspriser inrättas en clearingkassa. Ersättningsved fick inom ortsgrupp B inköpas endast hos s. k. A-handlare (i regel kolhandlare), med vilka kristidsnämnden träffat avtal. Inköp fick ske endast mot fastighetens kol- eller kokslicens för bränsleåret 1940/41. Normalved åter fick inköpas endast hos s. k. B-handlare (i regel förutvarande vedhandlare), vilka antagits för sådan försäljning. Licens för sådant inköp fordrades endast för s. k. vedpannor, men inköpen borde begränsas till 80 procent av normalförbrukningen. Inom ortsgrupp C fick såväl ersättningsved som normalved fritt inköpas. Kvantiteterna borde dock begränsas till högst 80 procent av det normala behovet. Inköpen borde ske inom det egna länet. Med giltighet för hela riket stadgades förbud att utan licens inköpa ved för centraluppvärmning av staten eller landsting tillhörig byggnad, där årliga bränsleförbrukningen, omräknad till ved, översteg 300 kbm. Förbrukarna inom ortsgrupperna B och C tillråddes i eget intresse att redan under sommaren inköpa hela den erforderliga vedkvantiteten eller åtminstone så stor del därav, som kunde lagras. Därigenom bleve transportmöjligheterna bättre tillvaratagna och större utsikter funnes att veden hunne framforslas i tid. Visst lägre pris beräknades vid sådan tidig rekvisition, varjämte kredit i viss omfattning beviljades. Ingenstädes i landet fick t r ä k o l utan tillstånd inköpas för uppvärmning av bostadsfastighet, för varmvattenberedning eller eljest för hushållsärdamål. Förbudet gällde dock ej träkolsstybb i sorteringar 0—20 mm. Särskilda bestämmelser meddelades av bränslekommissionen i cirkulär nr 67 angående tilldelning till sådana förbrukare av hushållsbränsle, som redan den 1 juli 1941 hade behov av tillgång till bränsle. Bestämmelserna avsågo kol- eller kokseldade spisar, anläggningar som av kristidsnärnnd erhållit tillstånd att tillhandahålla varmvatten från central varmvattenberedningsanläggning, badinrättningar samt andra anläggningar, där brärsle-

317 behov förelågo sommartid. För dessa ändamål avsågos kol- och koksbränslen i regel skola tilldelas endast inom ortsgrupperna A och B samt inom ortsgrupp C i de fall, där kol eller koks icke kunde ersättas med ved. Brännvedsinköpen blevo, som framgår av det ovan anförda, icke reglerade i full utsträckning. I vissa fall, där ved fick fritt inköpas, föreskrevs emellertid i prisreglerande syfte skyldighet för köpare av ved att l ä m n a u p p g i f t o m g j o r d a i n k ö p . Uppgiftsskyldigheten avsåg inköp av ved för uppvärmning eller varmvattenberedning eller för hushållsändamål inom byggnad, belägen i stad, köping eller municipalsamhälle inom ortsgrupperna A och C, dock endast där inköp skedde direkt från producent eller från försäljare, som icke hade vedgård eller annat vedupplag i orten. Från uppgiftsskyldighet undantogos de fall, då inköp skedde mot inköpslicens. Uppgifterna, vilka även skulle innehålla meddelande angående priset, skulle insändas till kristidsnämnden för vidare befordran till kristidsstyrelsen senast å sjunde dagen efter det inköp skett. Därest det skulle visa sig, att uppgivet pris översteg vad säljaren på grund av gällande prisbestämmelser ägt betinga sig, borde kristidsstyrelsen, då så befunnes lämpligt, söka åstadkomma rättelse. I annat fall eller då rättelse ej kunde vinnas, skulle kristidsstyrelsen med eget yttrande översända uppgiften till priskontrollnämnden. Den ovannämnda t r a n s p o r t r e g l e r i n g e n , vilken infördes i huvudsakligt syfte att förhindra ur transportsynpunkt olämpliga dispositioner av ved, innebar i korthet, att transport av ved med fartyg eller järnvägs-, motoreller släpfordon icke fick utan särskilt tillstånd (licens) ske från ett län till ett annat och ej heller till de handelsreglerade orterna (ortsgrupp B), oavsett vilket transportmedel som användes. Transportregleringen skulle handhas av bränslekommissionen, men bränslekontoren hade att lämna licens för landsvägstransport över länsgränserna, då fråga var om konsument, vars naturliga försörjningsområde låg inom ett annat län. Undantag från transportförbudet gällde bl. a. för det fall att licens för fraktnedsättning på järnväg beviljats efter förbudets ikraftträdande. I fråga om industri- och kommunikationsföretag gällde inköpsförbud enligt de nya bestämmelserna i motsats till de tidigare även för s. k. normalved ävensom ved, som av företaget tillhandahölls inom detsamma anställda personer. Inköpsförbudet gällde hela riket — - alltså även de fyra nordligaste länen — med undantag för sådana företag, där hela den årliga bränsleförbrukningen, omräknad till ved, icke översteg 300 kbm. Något särskilt användningsförbud förekom icke. Inköpsförbudet omfattade även ved, som inköptes för drift av fartyg. Rörande själva inköpsförfarandet beträffande ved för här ifrågavarande ändamål föreskrevs, att ansökningar om inköp framdeles skulle insändas till vederbörande bränslekontor utan att preliminära köpeavtal dessförinnan träffats. I de fall då tilldelningen avgjordes av bränslekommissionen, vilket

318 gällde för alla större industrier och företag, komme i licensen att angivas, förutom den totala licenskvantiteten, även inom vilka områden och i vissa fall också hos vilken säljare veden finge inköpas. Månatlig uppgiftsskyldighet rörande lager, inköp och förbrukning avbränslen av olika slag stadgades beträffande inelustriföretag, för vilka inköpslicens utfärdats av bränslekommissionen, ävensom beträffande fartyg med använd drivkraft om minst 100 hästkrafter samt järnvägar. Uppgifterna skulle i fråga om industriföretag lämnas till bränslekommissionen och i fråga om trafikföretag till trafikkommissionen. Någon fullständig försörjningsplan för industrier för bränsleåret 1941/42 hade ännu vid halvårsskiftet ej kunnat fastställas av bränslekommissionen på grund av svårigheten att då tillförlitligt bedöma storleken av den sannolika importen av fossilt bränsle. För att emellertid giva kristidsstyrelserna möjlighet att utställa licenser å fossila bränslen och ved till de smärre industriföretag, beträffande vilka skyldighet härutinnan åvilade styrelserna, fastställde kommissionen i cirkulär den 6 juni (nr 70) tilldelningsplan för dylika industrier. Denna plan byggde på en i det stora hela oförändrad sysselsättningsgrad i förhållande till föregående bränsleår, men tilldelningen av fossilt bränsle nedskärs betydligt, medan tilldelningen av ved i motsvarande grad ökades. Prisreglering beträffande stenkol och koks. Nya avräkningspriser för stenkol och koks, bestämda efter samma grunder som tillämpats fr. o. m. den 1 oktober 1940, fastställdes av bränslekommissionen den 30 december att gälla för första kvartalet 1941. För stenkol bibehöllos priserna i stort sett oförändrade; beträffande oberschlesiska kol skedde t. o. m. en sänkning med c:a 2 kronor per ton. Däremot höjdes priset för antracit med 2 och för koks med 4 kronor per ton. Avräkningspriserna under andra kvartalet höjdes beträffande såväl stenkol och antracit som koks över hela linjen med 2 kronor per ton. Orsaken härtill angavs vara, att kostnaderna på grund av transportförhållandena ökats. Ortstillläggen förblevo oförändrade sådana de gällt sedan 1 oktober 1940. Lagerhandelns försäljningspriser ändrades ej under första kvartalet i förhållande till vad som gällt under hösten 1940. Höjningen av avräkningspriserna under andra kvartalet drog emellertid med sig en motsvarande höjning beträffande lagerhandelspriserna för stenkol. För koks ansågs någon höjning ej behöva ske, enär under denna tid mycket små kvantiteter koks komme att tillhandahållas. Prisreglering beträffande ved och träkol. I underdånig skrivelse den 22 januari 1941 påtalade Sveriges skogsägareföreningars riksförbund det jobberi, som förmenades ha utbrett sig på vedmarknaden och som hotade den uppställda vedförsörjningsplanens förverk-

319 ligande. Som verksammaste medel häremot förordade förbundet en snar och generell höjning av gällande garanti- och normalpriser å ved. Priserna i Norrland, vilka satts lägre än priserna i det övriga Sverige, borde ock höjas i nivå med de priser, som gällde för andra delar av landet, eftersom produktionskostnaderna vore högre i Norrland än i mellersta och södra Sverige. Sedan bränslekommissionen yttrat sig över framställningen, fastställde Kungl. Maj:t genom kungörelse den 4 april 1941 (nr 199) vissa höjningar i n o r m a l p r i s e r n a å v e d att träda i kraft fr. o. m. den 11 april. Dessa höjdes därvid inom de mera utpräglade underskottsområdena med 50 öre per kbm. Inom flera län skedde vidare en uppflyttning i högre prisklass av enstaka kommuner eller grupper av kommuner, beträffande vilka en bättre avvägning av normalpriset i förhållande till priset i angränsande områden ansetts önskvärd. Vissa höjningar vidtogos ock för Norrlandslänen, innebärande att priset därefter i intet område understeg 6: 50 kronor per kbm. Normalpris åsattes även några vedsortiment, däribland aspved och långved, som förut icke varit prisreglerade. Bränslekommissionen företog i samband med utfärdandet av den nya normalpriskungörelsen en justering jämväl av g a r a n t i p r i s e r n a , i det att dessa höjdes med 50 öre per kbm för samtliga sortiment (utom utskottsved) inom de områden i Norrland, där det gällande garantipriset för pannved icke kunde anses täcka produktionskostnaderna. För möjliggörande av en mera verksam priskontroll föreskrev Kungl. Maj:t genom kungörelse den 25 april 1941 (nr 218) med stöd av den då gällande prisregleringslagen, att den som yrkesmässigt köpte eller sålde ved eller träkol skulle vara skyldig att på anfordran av priskontrollnämnden eller — i den m å n nämnden bemyndigade kristidsstyrelse att utöva sådan befogenhet — på anfordran av vederbörande kristidsstyrelse dels lämna de uppgifter myndigheten begärde för prövning av tillämpad prissättnings skälighet eller för bedömning av den allmänna prisutvecklingen, dels ock för kontroll av lämnade uppgifter förete handelsböcker och affärshandlingar för myndigheten. Sedan den nya prisregleringslagen den 13 juni 1941 utfärdats, fastställdes med stöd av denna nya normalpriser å ved genom kungörelse den 18 juni 1941 (nr 381). Dessa priser överensstämde med de förut gällande med den skillnaden att kompletterande prisbestämmelser meddelades för till kvaliteten ej specificerad ved (»biandved», »osorterad ved»). Genom kungörelse den 2 juli 1940 (nr 712) hade beträffande vedhandeln föreskrivits, att rätt till sådan handel — där fråga ej var om försäljning direkt från producent — skulle tillkomma endast medlem av Sveriges skogsägareföreningars riksförbund samt den som förbunde sig att ställa sig till efterrättelse de villkor angående rätt till dylik handel, som för medlem av riksförbundet uppställts i ett den 27 juni 1940 dagtecknat avtal (se sid. 112). Förenämnda avtal upphörde att gälla den 30 juni 1941. I stället träffades

320 mellan bränslekommissionen och riksförbundet den 17 juni 1941 ett nytt avtal rörande villkoren för vedhandel, vilket avtal trädde i kraft den 1 juli 1941. Kungl. Maj:t utfärdade härefter kungörelse den 20 juni (nr 476), varigenom på samma sätt som förut rätten att yrkesmässigt sälja ved begränsades till medlemmar av Sveriges skogsägareföreningars riksförbund samt andra som till bränslekommissionen avgivit förbindelse att ställa sig till efterrättelse de villkor angående rätt till dylik försäljning, som för medlem av riksförbundet uppställts i sistnämnda avtal. I samband med nyssnämnda avtal fastställde bränslekommissionen nya pristabeller, avseende återförsäljningspriserna för ved fr. o. m. den 1 juli 1941. De nya priserna inneburo vissa jämkningar av de tidigare gällande. Höjda biltransportkostnader samt vidgade tillförselrayoner till följd av det för kommande bränslesäsong beräknade större vedbehovet anfördes som motiv för en justering uppåt i tätorterna. För vissa orter hade justeringar måst ske på grund av den höjning av normalpriserna, som inom vissa begränsade områden ägde rum i april 1941. Något senare, nämligen den 28 juni 1941, utfärdade Kungl. Maj:t med stöd av nya prisregleringslagen kungörelse (nr 602) angående n o r m a l p r i s e r å t r ä k o l att tillämpas fr. o. m. den 3 juli 1941. Genom denna kungörelse fastställdes normalpriser för sådant icke bearbetat träkol (råkol), som framställdes i kolmila av skogsved eller ribbved. Med skogsved avsågs dels barrved, dels sådan blandning av barrved och lövved, som innehöll mindre än 25 procent lövved. Priset utgjorde per kbm vagnkuberat mått (d. v. s. rymdinnehållet vid mätning i hel järnvägsvagn eller i helt bilskrov) vid leverans å ort inom Nordsverige (i huvudsak Norrland och norra Dalarna) 19 kronor för träkol av skogs ved och 17:50 kronor för träkol av ribbved samt vid leverans å annan ort resp. 17:50 och 16 kronor. Visst avdrag skulle göras i priset vid försäljning av träkol, mätt i mindre parti (stjälpmått). Normalpriserna gällde träkolssortiment, som huvudsakligen användes för järnbruksändamål. De gällde icke ugnskol, vare sig råkol eller bilkol, eller av milkol tillverkade bilkol samt icke heller sådana råkol, som framställts i mila av lövved eller av skogsved med minst 25 procent löv vedsinblandning. Beträffande sistnämnda slag av träkol angåves av bränslekommissionen vissa priser, vilka i förhållande till normalpriserna kunde anses som skäliga. Vedproduktion och vedanskaffning. Första halvåret 1941. Genom särskilda av skogsägare och avverkringsrättsinnehavare vid årsskiftet 1940/41 avgivna deklarationer hade kenstaterats, att det för det löpande bränsleåret uppställda vedavverkningsprogrammet intill nämnda tidpunkt kunnat för riket som helhet väl genomföras (se sid. 115). För att bränslekommissionen skulle bli i stånd att i fortsättningen följa avverkningarnas gång och vid behov vidtaga de åtgirder,

321 som till följd av eventuellt ogynnsamt resultat kunde påkallas, stadgades genom kungörelse den 17 januari 1941 (nr 22) skyldighet för skogsägare samt andra vedinnehavare och avverkare att dels deklarera innehavda förråd av osåld ved den 1 februari 1941, dels månadsvis rapportera under tiden januari—juni 1941 verkställda avverkningar. Uppgifterna skulle insändas till kristidsnämnderna samt av dem överlämnas till vederbörande kristidsstyrelser, vilka hade att sammanställa uppgifterna efter skogsägaregrupper och före den 15 i varje månad meddela bränslekommissionen resultaten. Den vedkvantitet, som med tillämpning av lagen om produktionsplikt ålagts skogsägarna att avverka under tiden 1 augusti 1940—30 juni 1941, utgjorde 30 milj. kbm. Därav skulle 12 milj. kbm avverkas under tiden fram till årsskiftet och återstoden under första halvåret 1941. Rörande fördelningen under sistnämnda period föreskrev bränslekommissionen, att som regel minst 25 procent av den anbefallda totalkvantiteten borde vara avverkad den 1 april, 50 procent den 1 maj, 75 procent den 1 juni och hela kvantiteten den 1 juli 1941 med en viss förskjutning så till vida att inom länen i södra Sverige borde procentuellt större kvantiteter vara avverkade vid de först nämnda perioderna. Om det efter granskning av avverkningsdeklarationerna per den 1 april befunnes, att den av en viss skogsägare eller annan avverkare verkställda avverkningen i nämnvärd mån understege 25 procent av den honom för perioden ålagda kvantiteten, skulle han av kristidsstyre]sén anmodas att omedelbart avgiva dels förklaring över orsakerna till att avverkningen icke fullgjorts i önskvärd utsträckning, dels förbindelse att under april månad utöka och forcera avverkningen, så att vid månadens utgång minst 50 procent av kvantiteten vore avverkad. Därest den avverkningsskyldige icke avlämnade såelan förbindelse eller därest h a n sedermera bruste i fullgörandet av åtagen förpliktelse, vare sig han anmält sig hava den 1 april avverkat föreskriven kvantitet eller ej, skulle kristidsstyrelsen med eget yttrande och förslag snarast anmäla ärendet till bränslekommissionen för erhållande av kommissionens anvisning, huruvida avverkning för kronans räkning skulle företagas. Beträffande statsgarantien medgav Kungl. Maj:t den 28 mars 1941, att denna med avseende på ved, som anmäldes avverkad eller avsedd att avverkas före den 1 juli 1941, fick utsträckas t. o. m. den 30 april s. å. Den förut omförmälda eftersläpningen i den beräknade importen av kolbränsle gjorde, att det tidigare fastställda avverkningsprogrammet måste anses alltför knappt tilltaget. Bränslekommissionen fann sig vid den förnyade planläggningen böra räkna med ett vedbehov för eldningssäsongen 1941/42 av minst 35 milj. kbm. Skillnaden mellan denna kvantitet och den kvantitet om 30 milj. kbm, som omfattades av statsgarantien, ansågs emellertid kunna åstadkommas utöver produktionsplikten, varför kommissionen icke fann anledning att kräva någon ändring i dennas omfattning. Till stor del räknade man med att få överskottskvantiteten upphuggen i form av 21—119414

322 massaved, väsentligen i södra Sverige för att transportsvårigheterna ej skulle bli för stora. Anskaffningen av arbetskraft för de anbefallda omfattande avverkningarna beredde givetvis stora vanskligheter. En avverkningskvantitet av 35 milj. kbm innebar en femdubbling av den normala saluproduktionen. Med utgångspunkt från en dagsproduktion av 3 kbm per dag och arbetare, i runt tal sålunda 70 kbm i månaden, skulle ökningen över normalkvantiteten, d. v. s. upphuggning av 28 milj. kbm, betyda ett behov av 50 000 vedhuggare i åtta månader. I verkligheten behövdes mera folk, då det på grund av den stora procenten ovana arbetare icke var möjligt att genomsnittligt komma upp till en så stor prestation som 70 kbm per man och månad och då det ej heller kunde allmänt påräknas, att vedhuggningen skulle kunna pågå åtta av årets tolv månader. Arbetsmarknadskommissionen sökte på flera sätt befrämja anskaffningen av arbetskraft för skogsbruket. Av viss betydelse var, att kommissionen tillhandahöll verktyg till ovan arbetskraft som antagit skogsarbete. Denna möjlighet begagnades under säsongen av c a 3 000 personer. Verktygen utlämnades till en början som lån, men för att stimulera till en längre tids arbete medgav kommissionen senare, att den arbetare, som genom intyg styrkte att han varit sysselsatt med skogsarbete minst två månader, fick behålla de lånade verktygen som sin personliga tillhörighet. Kommissionen lät vidare anordna s. k. huggarekurser, varvid verksamheten bedrevs så, att ett antal ungdomar, vanligen 8 a 10 för varje lag, sändes ut till skogsägare, som rekvirerat arbetskraft, varvid de ställdes under ledning av en erfaren skogsarbetare som instruktör (se sid. 399). För att minska olägenheterna för skogsbruket av militärinkallelserna genomfördes en anordning med uppgiftskort, liknande dem som kommit till användning inom jordbruket (se del I sid. 360), varigenom möjliggjordes att i viss omfattning erhålla hempermittering för sådana värnpliktiga, som ansetts särskilt omistliga för skogsbruket. Under vintern 1940/41 utställdes dylika uppgiftskort bl. a. för milkolare, viss flottningspersonal i förmansställning samt tjänstemän inom den lokala skogsförvaltningen. För den egentliga vedhuggningen fick ifrågavarande anordning däremot mindre betydelse. Som helhet betraktat torde dock kunna sägas, att vedavverkningarna g.ngo oväntat väl i lås; vad gagnvirkesawerkningama beträffar förspordes i stort sett heller icke några klagomål i fråga om tillgången på huggare. Allvarligare bekymmer vållades genom bristen på körkarlar och dragare. En åtgärd som vidtogs för avhjälpande av sistnämnda svårigheter var att öka tilldelningen av fodersäd för sådana hästar, som använeles inom skogsbruket för annat ändamål än ägarens eget behov. Anstalter gjordes dessutom för att till skogsbrukets förfogande ställa dragkraft, som eljest skulle använts för andra, mindre angelägna arbetsuppgifter. Ett av vedförsörjningens mest svårlösta problem var vidare att på tillfredsställande sätt ordna transporterna fram till järnvägsstation eller för-

brukningsort. Särskilda hinder beredde härvid de långvariga konflikter, som pågingo mellan skogsägareföreningarna och lastbilägareorganisationerna (se sid. 415). Däremot kunna järnvägarna icke med fog lastas för de uppkomna dröjsmålen med vedleveranserna, eftersom vagnar i allmänhet i erforderlig mån kunde ställas till förfogande. Liknande fraktnedsättning för järnvägstransporter av ved som den vilken tillämpats under år 1940 (se del I sid. 291) har medgivits även under 1941. Biltransporter av ved underlättades därigenom att sådana transporter undantogos från gällande föreskrifter om yrkesmässig automobiltrafik (se sid. 388). Resultatet av vedavverkningarna under tiden 1 augusti 1940—1 juli 1941 framgår av nedanstående sammanställning. Beräknad avverkning 1 000 m 3

Avverkad kvantitet V7 1941 1 000 m 3

Avverkning i % av beräknad kvantitet

Stockholms stad och län . . . Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads och Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Örebro Västmanlands

800 650 800 1 130 1250 1010 1300 145 475 860 335 250 1 315 725 1 250 900

1446 855 1266 1620 1 533 1 227 1996 254 633 1 690 568 392 1 808 1079 1 513 1239

181 132 158 143 123 121 154 175 133 197 169 157 138 149 121 138

Summa för de 17 södra länen

13 195

19 119

145 Värmlands . . . Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens ., Norrbottens Summa för de 7 norra länen

2 500 3 400 2 800 2 200 2 050 2 130 1675

2 418 3 200 3 097 2411 1640 2 561 2 079

97 93 110 110 80 120 124

16 805

17 406

104¶Summa och medeltal för hela riket

.30 000

36 525

122¶Tablån visar, att den avverkade vedkvantiteten under bränsleåret 1940/41 uppgått till 36*5 milj. kbm, vilket innebär att den produktionspliktiga avverkningen överskridits med 6*5 milj. kbm eller 22 procent. P å kronoskogarna avverkades 123, på övriga allmänna skogar 130, på bolagsskogar 87 samt på övriga enskilda skogar 138 procent av den ursprungligen fastställda kvantiteten. Att bolagen presterat lägre siffror förklaras bl. a. därav, att de samtidigt haft att sörja för sitt betydande behov av industrivirke.

324 Av den avverkade totalkvantiteten hade vid avverkningsårets slut drygt två tredjedelar utfraktats ur skogen till bilväg, lastageplats etc. 25*5 milj. kbm utgjordes av kastved, 6*3 milj. av kolved, 3'4 milj. av långved och 1*3 milj. av massaved. Tvångsavverkning med stöd av lagen om skyldighet att avverka ved till avsalu hade blott behövt förekomma i ett fåtal fall. Det anslag å 47 milj. kronor till reglering av vedproduktionen, som anvisades av 1940 års lagtima riksdag, hade motiverats bl. a. med önskvärdheten att upplägga ett någorlunda avsevärt statligt regleringslager av ved. För detta ändamål hade under år 1940 blott 6 milj. kronor genom Kungl. Maj:ts beslut den 6 december ställts till bränslekommissionens förfogande (se sid. 112). I sin förutberörda skrivelse den 21 februari 1941 anförde kommissionen, att den fann tidpunkten vara inne för mera omfattande statliga inköp av såväl kastved som massaved och flottningsved avseende förbrukningen under bränslesäsongen 1941/42. Anskaffningen redan vid nämnda tidpunkt av ett regleringslager möjliggjorde, såsom kommissionen framhöll, att tillgängliga transportmedel bleve rationellt och effektivt utnyttjade under erforderlig tid, att städer och andra tätorter tillförsäkrades bränsle till skäliga priser samt att ojämnheter i bränsleförsörjningen kunde av myndigheterna tillrättaläggas med anlitande av egna reservförråd. Därest uppköpen kunde komma till stånd utan större dröjsmål, vore det också möjligt, att de kunde i någon mån stimulera till ökade avverkningar. För inköp av massaved ansåg kommissionen särskilda skäl tala. Beträffande södra och mellersta Sverige framhölls sålunda bl. a., att nya avverkningar lättare kunde fås till stånd och med större kvantiteter, om man toge sikte även på massaveden och propagerade för avverkningar av detta scrtiment. För inköp av dylik ved talade jämväl det förhållandet, att densamma lätt kunde placeras hos industrien, om fredskrisen skulle inträffa innan veden konsumerats. Då kommissionen emellertid ansåg det mindre lämpligt att densamma själv uppträdde som köpare å marknaden, hade kommissionen inlett underhandlingar med representanter för massaindustrien samt skogsägareföreningarna om inköp för kommissionens räkning av vissa kvantiteter massaveel, avsedda att ingå i ett statligt regleringslager. På kommissionens hemställan godkände Kungl. Maj:t den 21 mars ett med nämnda intressenter preliminärt träffat avtal om inköp av högst 2 milj. kbm massaved huvudsakligen i södra och mellersta Sverige. Uppköpen skulle göras dels av industriens egna uppköpare, dels av skogsägareföreningarna. Företagen skulle därvid till skogsägarna betala 14 kronor per kbm för prima sulfitved och 12 kronor för prima sulfatved, allt för helbarkad ved i 2 m längd fritt upplagd vid bilväg. Vården av denna ved skulle omhänderhas av företagen själva, vilka också hade att svara för de adminis.rativa åtgärderna.

325 Genom ett nytt beslut den 18 april 1941 godkände Kungl. Maj:t av bränslekommissionen ytterligare träffade preliminära avtal dels med ombud för vissa enskilda industriföretag om leverans av intill 400 000 kbm flottningsved, dels med Sveriges skogsägareföreningars riksförbund om leverans av 500 000 kbm kastved. Kommissionen bemyndigades att med förbundet därutöver träffa avtal om leverans av 2-5 milj. kbm kastved. Genom kungörelse den 23 maj 1941 (nr 312) förordnade Kungl. Maj:t angående i n v e n t e r i n g av landets förråd av ved den 1 juli 1941 på samma sätt som skedde för den 10 augusti 1940. Från uppgiftsplikt undantogs liksom vid den förra inventeringen husbehovsved, avsedd för förbrukning å avverkarens egen fastighet. Uppgifterna skulle inlämnas till kristidsnämnderna. Dessa hade att vidarebefordra dem till kristidsstyrelserna, som ålades sammanställa uppgifterna och därefter översända sammandragen till bränslekommissionen. Åtgärder beträffande vedproduktionen under bränsleåret 1941/42. Genomförandet av vedanskaffningsprogrammet under bränsleåret 1940/41 hade vilat på i huvudsak tre grupper av författningsbestämmelser, nämligen föreskrifterna om statsgaranti för ved, om långivning för förskottering av avverkningskostnad samt om skyldighet att avverka ved till avsalu. Vad bestämmelserna om statsgaranti och avverkningslån beträffar innefattades de i en med giltighet tills vidare utfärdad författning, kungörelsen den 8 december 1939 (nr 843), i vissa delar ändrad genom kungörelse den 30 december 1940 (nr 1062). Bestämmelserna om avverkningsskyldighet hade däremot meddelats i en allenast provisorisk författning, lagen den 12 april 1940 (nr 199), vars giltighet utlöpte den 30 juni 1941. Då det nu gällde att förbereda avverkningen under det kommande bränsleåret, ansågs det nödvändigt, att ifrågavarande lag — trots att däri föreskrivna tvångsåtgärder dittills endast i ringa omfattning behövt tagas i anspråk — fortfarande ägde bestånd såsom ett yttersta medel att åvägabringa erforderliga avverkningar. I anledning av proposition nr 54 beslöt därför 1941 års riksdag, att lagens giltighetstid skulle utsträckas t. o. m. den 30 juni 1942. Lag härom utfärdades den 4 april 1941 (nr 185). I sin förutnämnda skrivelse den 21 februari 1941 anförde bränslekommissionen bl. a., att kommissionen ansåg sig böra räkna med en avverkning under tiden 1 juli 1941—30 juni 1942 av c a 35 milj. kbm, vilken kvantitet jämsides med en begränsad import av kol och koks syntes vara tillräcklig för att säkerställa landets behov av såväl bränsleved — för hushåll och industrier — som ved för framställning av träkol och gengasved. Kommissionen hemställde, att medel måtte liksom föregående år anvisas för statsgaranti för ved och lån för förskottering av avverkningskostnad. Därjämte hemställde kommissionen om anslag för anskaffning under nästföljande

326 b r ä n s l e s ä s o n g av ett statligt regleringslager a v ved, v a r v i d k o m m i s s i o n e n r ä k n a d e m e d i n k ö p av t i l l s a m m a n s c:a 8 milj. k b m . Med u t g å n g s p u n k t f r å n b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n s i b e r ö r d a skrivelse utv e c k l a d e förslag f r a m l a d e K u n g l . Maj:t p r o p o s i t i o n till 1941 å r s r i k s d a g , n r 193, a n g å e n d e a n s l a g till statliga å t g ä r d e r för t r y g g a n d e av v e d p r o d u k t i o n e n u n d e r b r ä n s l e å r e t 1941/42, v a r m e d i h u v u d s a k avsågs a t t tillgodose b r ä n s l e b e h o v e t u n d e r e l d n i n g s s ä s o n g e n 1942/43. I propositionen uttalades, att man vid planeringen av bränsleförsörjningen för 1942/43 syntes böra utgå från de för tillfället rådande förhållandena men vara beredd på att förskjutningar kunde ske i såväl det ena som det andra avseendet. Detta innebar, att man borde beräkna bränslebehovet till minst samma storlek som under säsongen 1941/42 och samtidigt vidtaga åtgärder för skapande av en bränslereserv av lämplig storlek för att ha till hands, därest något oförutsett skulle inträffa. Någon gräns uppåt för de planerade avverkningarna borde ej uppställas. Som en riktpunkt syntes man emellertid kunna godtaga den av bränslekommissionen angivna kvantiteten av 35 milj. kbm. Denna vore dock att betrakta som en minimikvantitet. Lämpligt syntes vara, att avverkningskvantiteterna fastställdes för kortare tidsperioder. I avverkningarna borde få inräknas icke endast brännved av vanligen förekommande dimensioner utan även långved och massaved. De sistnämnda vedsorterna borde i så fall icke utan särskilt medgivande få användas annat än för bränsleändamål. Reglerna om statsgaranti för ved och om låneverksamheten för förskottering av avverkningskostnad borde alltjämt bibehållas. Den kvantitet utöver 35 milj. kbm, som kunde behöva avverkas, borde enligt bränslekommissionens mening kunna erhållas vid sidan av avverkningsålägganden. som meddelats skogsägare jämlikt lagen om skyldighet att avverka ved till avsalu. Som ett medel att stimulera till den ökade avverkningen hade kommissionen föreslagit, att staten själv genom lämpligt organ skulle uppträda som köpare av ved. Huvudsyftet med en dylik uppköpsverksamhet skulle vara, att staten därigenom srhölle goda möjligheter alt effektivt ingripa i marknads- och prisreglerande syfte. Detta förslag biträddes av föredragande statsrådet, som emellertid uttalade, att de statliga uppköpen icke finge inkräkta på de enskilda förbrukarnas legitima vedanskaffning. I enlighet med bränslekommissionens åsikt syntes kommunala inköp, vilka skedde i samma syfte som de statliga, böra samordnas med dessa, i det att bränslekommissionen liksom förut borde i mån av behov uppträda som förmedlare åt kommunerna och deras organ. Storleken av det vedlager, som komme att bildas genom de statliga uppköpen, syntes kunna bestämmas till genomsnittligt 5 milj. kbm. Kommunernas medverkan för tillgodoseende av deras eget vedbehov borde självfallet helst ske frivilligt. Dock kunde bliva påkallat att med stöd av lagen den 15 juni 1939 (nr 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter ålägga kommunerna att medverka vid anskaffningen och distributionen av ved ävensom att, om så funnes erforderligt, upplägga reservlager av ved eller annat bränsle. Kostnaderna vid sådant åläggande skulle jämlikt berörda lag bestridas av kommunen. Det finge ankomma på Kungl. Maj:t att närmare bestämma, huruvida och i vilken omfattning staten skulle bidraga till täckandet av sådana kostnader. D e av Kungl. Maj:t för b u d g e t å r e t 1941/42 ä s k a d e a n s l a g e n för t r y g g a n d e av v e d p r o d u k t i o n e n beviljades av r i k s d a g e n . D e s s a a n s l a g v o r o följande: p å d r i f t b u d g e t e n : till o m k o s t n a d e r i s a m b a n d m e d i n k ö p o c h inlösen a v

327 ved m. m. 3 milj. kronor och till ersättning åt skogsvårdsstyrelser för visst biträde vid vedavverkning 150 000 kronor; på kapitalbudgeten: till lån till avverkningsförskott åt vedproducenter 25 milj. kronor samt till förlagskapital för inköp av ved 30 milj. kronor. Då storleken av de belopp, som kunde bliva erforderliga för inlösen av statliga garantiutfästelser, svårligen läte sig beräknas, lämnade riksdagen utan erinran Kungl. Maj:ts förslag, att de utgifter, som föranleddes härav, finge preliminärt utgå från förskottsstat. I anslutning till vissa motionsvis framförda yrkanden uttalade riksdagen, att det syntes självfallet, att områden med högvärdigt skogsbestånd icke bleve föremål för avverkning för bränsleändamål, därest det visade sig möjligt att tillgodose bränslebehovet genom veduttag från sådana delar av landet, där gallringsbar skog förefunnes. På grund av de inträffade politiska händelserna, vilka gjorde fullföljandet av kol- och koksimportprogrammet mera ovisst, fann bränslekommissionen, såsom den i skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 juni framhöll, att det syntes nödvändigt för den kommande avverkningssäsongen räkna med en vedavverkning av minst 40 milj. kbm. Denna borde uppdelas på tre perioder om vardera fyra månader med en för varje period fastställd delkvantitet. Avverkningskvantiteten för första perioden, omfattande månaderna juli— oktober 1941, borde vara 12 milj. kbm. I enlighet med bränslekommissionens hemställan bestämde Kungl. Maj:t den 20 juni (SFS nr 477), att statsgaranti jämlikt kungörelsen den 8 december 1939 (nr 843) finge av kristidsstyrelserna för en sammanlagd kvantitet av högst 14 milj. kbm löst mått meddelas beträffande sådan för bränsleändamål eller träkolsframställning avsedd kastveel, kolved och annan långved samt massaved, som anmäldes för garanti under tiden fr. o. m. den 20 juni t. o. m. den 30 september 1941. Garanti finge lämnas dels beträffande ved, som anmäldes skola avverkas under tiden 1 juli—31 oktober 1941, dels beträffande ved, som vid garantianmälningens ingivande redan var avverkad, dock ej där veden avverkats tidigare än den 1 juli 1941, under förutsättning i vartdera fallet att veden anmäldes för uppläggning å angiven uppläggsplats före den 1 mars 1943. Uppfyllandet av meddelad garanti finge påkallas under tiden 1 januari—28 februari 1943. Garantipriset bestämdes i kronor per kbm travat (löst) mått sålunda: kastved: utskottsved pannved m. m prima barr- och alved prima björk- och bokved massaved: prima sulfitved sekunda sulfitved och prima sulfatved . . sekunda sulfatved

lägst kr.

högst kr.

5: — 6: 6: 50 8: — 7: 50 6: — 5: 50

5: — 7: 50 9: — 9: — 7:50 7: —

328 Beträffande långved fastställdes särskilda garantipriser för de norrländska länen samt Kopparbergs och Värmlands län. Eljest skulle sådan ved inlösas till ett pris motsvarande det å orten gällande garantipriset för kastved, minskat med arbetskostnaden för långvedens upparbetning till kastved. Bränslekommissionen meddelade kristidsstyrelserna föreskrifter angående fördelningen av den första avverkningskvantiteten, 12 milj. kbm, på län och skogsägaregrupper. De sistnämnda voro liksom förut fyra, nämligen: I. kronoskogar, II. övriga allmänna skogar, III. bolagsskogar och IV. övriga enskilda skogar. Inom de 17 södra länen, men ej inom de 7 norra, fick den ålagda vedkvantiteten till viss angiven procent utgöras av massaved. Under avverkningsskyldigheten fick även inräknas ved av tallstubbar, i de fyra nordligaste länen dock först efter särskild prövning. Syftet härmed var att öka tillgången på råvara för framställning av tjära, terpentin och hartser. Stubbveden skulle ej behöva reserveras för bränsleändamål eller kolning utan få användas för nyssnämnda speciella ändamål. Träkolsproduktionen. Med hänsyn till den ökade betydelse, som tillverkningen av träkol fått genom gengasdriften, visade det sig behövligt att kunna så fullständigt som möjligt fortlöpande följa denna tillverknings omfattning. I kungörelse den 21 februari 1941 (nr 74) föreskrevs därför skyldighet för varje träkolsproducent, vare sig tillverkningen skedde i mila, kolugn, tjärdal eller annorlunda, att senast den 5 i varje månad, första gången i mars 1941, lämna uppgift om allt under föregående månad tillverkat träkol, som utrivits eller dämts. Det ålades vidare innehavare av kolugn att senast den 5 mars lämna uppgift om antalet och beskaffenheten av de kolugnar, han innehade den 1 mars. I fortsättningen skulle även uppgift meddelas om antalet och beskaffenheten av de kolugnar, som därefter färdigställdes. Uppgifterna skulle i två exemplar ingivas till vederbörande kristidsnämnd, som ägde att översända det ena exemplaret till kristidsstyrelsen för sammanräkning ock vidare befordran till bränslekommissionen. Till anläggning av mindre k o l u g n a r hade alltsedan hösten 1939 beviljats statsbidrag, som enligt Kungl. Maj:ts beslut den 22 september nämnda år kunde lämnas till belopp motsvarande en tredjedel av anläggningskostnaden, dock högst med 700 kronor (se del I sid. 104). Bidragen hade utgått från ett under nionde huvudtiteln anvisat anslag till åtgärder för ökad användning av inhemskt motorbränsle m. m. Intill utgången av 1940 hade dylika bidrag lämnats för 235 ugnsanläggningar till ett sammanlagt belopp av 154 000 kronor. Under den ifrågavarande bidragsverksamhetens början befanns önskvärt att genom statsbidrag i stor utsträckning stimulera till anläggandet av mindre kolugnar för att få till stånd den starkt utökade träkolsproduk:ion, som läget krävde. På grund av den stegring kolpriserna sedermera under-

329 gingo blev kolning emellertid ett så lönande företag, att stödåtgärder i form av statsbidrag för anläggande av ugnar visade sig mindre behövliga. Som följd härav övergick bränslekommissionen till att tillstyrka bidrag endast då alldeles särskilda skäl förelågo och då — i en trakt där anläggandet av en kolugn framstod som synnerligen önskvärt — densammas uppförande kunde väntas komma till stånd endast under förutsättning att statsbidrag beviljades. Denna restriktiva inställning betingades jämväl av önskemålet att få kolning till stånd i större anläggningar, där biprodukter kunde tillvaratagas. Emellertid ansåg kommissionen det vara av betydelse, att den genom bidragsverksamheten hade ett medel i sin hand att åtminstone i viss utsträckning dirigera kolningen till trakter, där densamma med hänsyn till råvarutillgång och avsättningsförhållanden borde äga rum. Enligt kommissionens uppfattning borde ifrågavarande verksamhet därför, om än i inskränkt omfattning, fortsättas. Ovannämnda anslag, varifrån jämväl lämnats bidrag bl. a. till bekostande av konstruktion och experimentella arbeten beträffande användningen av gengas för olika ändamål samt beträffande kolugnar och utvinning av biprodukter från dessa ävensom för anordnande av kolningskurser, blev på Kungl. Maj:ts hemställan av riksdagen förstärkt genom anslag å tilläggsstat för budgetåret 1940/41 med 75 000 kronor och å riksstaten för budgetåret 1941/42 med 250 000 kronor. Rörande det i kungörelsen den 22 november 1940 (nr 967) stadgade förb u d e t a t t utan tillstånd av bränslekommissionen eller å dess vägnar anv ä n d a v e d av v i s s b e s k a f f e n h e t f ö r f r a m s t ä l l n i n g av t r ä k o l (se sid. 115) framhöll bränslekommissionen den 7 januari 1941 i skrivelse till länsstyrelserna vikten av att detta förbud respekterades. Länsstyrelserna borde fördenskull anmoda vederbörande landsfiskaler att på lämpligt sätt öva kontroll över att kungörelsen efterlevdes. Kommissionen anmälde senare, att den ansåg kolningsförbudet ha tjänat sitt syfte. Samtidigt som licens från förbudet kunnat medges i sådan omfattning, att endast i undantagsfall avbräck uppstått i träkolsframställningen, hade kolningen i stor utsträckning dirigerats över på enklare vedsortiment, varigenom avsevärda kvantiteter värdefullare hushållsved fri gjorts. En viss skärpning i förbudet syntes dock erforderlig. Av detta skäl utfärdade Kungl. Maj:t den 16 maj 1941 i enlighet med kommissionens hemställan förnyad kungörelse i ämnet (nr 265). Härvid utsträcktes kolningsförbudet till att omfatta även annan ved än prima ved och pannved, varjämte inom Kristianstads och Malmöhus län upparbetningen av vissa bättre vedsortiment till gengasved (bilved) lades under kontroll. Användningsförbudet kompletterades även med förbud att för angivna ändamål inköpa ved. Liksom förut undantogos genom av bränslekommissionen meddelade bestämmelser de vedrikare delarna av Norrland, Dalarna och Värmland helt från förbudets tillämpning. Inom vissa områden, där milkolning normalt brukat förekomma, undantogs där-

jämte framställning av träkol i milor med användande av dels barrved i längder om 2-5 m och däröver, dels sådan lövved i längder om 2-5 m och däröver, som vid upparbetning till kastved icke skulle giva prima ved. Skogsägare och annan vedproducent ägde fritt för eget bruk framställa tiäkol eller gengasved med användande av utav honom producerad ved. I särskilda anvisningar angav bränslekommissionen, att licensgivningen boide i allmänhet handhas så, att, samtidigt som all möjlig hänsyn toges till brimivedsförsörjningen och i första rummet den lokala försörjningen, minsta möjliga avbräck vållades kolningen. Detta kunde många gånger ske genom att kolningen genom licensgivningen inriktades på enklare vedsorter eller genom att nyproduktion av ved stimulerades, t. ex. genom tillstånd till kodning av ved, som avverkades utöver avverkningsskyldigheten. På platser, där tillstånd till kolning kunde medgivas endast i begränsad omfattning, skulle vid licensgivningen sådan anläggning äga företräde, där biprodikter i nämnvärd omfattning tillvaratoges. En väl konstruerad och rationellt driven anläggning borde vidare erhålla licens framför en mindre väl bjggd och elriven. Järnindustriens behov av träkol under år 1942 h a r preliminärt beräknats till c:a 2*1 milj. kbm, medan årsbehovet för gengasdriften uppskattats till c a 29 milj. kbm, el. v. s. sammanlagt 5 milj. kbm mot ett beräknat årsbehov under år 1941 av 4 milj. kbm. Av kvalitetsskäl lämpa sig milkolen bäst för järnbruken, under det att ugnskolen i allmänhet föredragas för gengasdriften och särskilt sådana med stor lövvedshalt. Den förut berörda prisregleringen å träkol (se sid. 320) har väsentligen begränsats till de för järnindustrien lämpade kolen och närmast avsett att trygga denna industris kolbehov för skäligt pris genom att förhindra konkurrerande överpris från uppköpare av kol till gengasdrift. Över huvud kan sägas, att det ännu under första halvåret 1941 varit möjligt att utan större svårigheter tillgodose det fortlöpande behovet för såväl järnindustri som gengasdrift. Vad speciellt gengasbränslet angår har framställningen därav gynnats genom den frihet, som i stort sett lämnats beräffande både tillverkningen och prisbildningen på området. Tillverkninge.i av träkol har från statens sida befrämjats — förutom genom ovannämndi bidrag till mindre kolugnsanläggningar — genom statsunderstödda kurser i milkolning, genom konsulterande verksamhet beträffande uppförande av och kolning i ugnar samt genom spridande av kännedom om lämpligt förfaringssätt vid bilkolstillverkning. Ovan berörela begränsning i rätten at. för träkols- och gengasvedframställning använda för hushållsändamål anvindbar brännved, synes, som framgår av det förut sagda, icke ha på mera kinnbart sätt hämmat denna produktions utveckling. Enligt inom bränslekommissionen upprättad sammanställning funnos b o m landet den 1 juli 1941 13 större och 29 mindre kolugnsanläggningar av re:ort-

331 typ, omfattande resp. 34 och 85 ugnar, samt därjämte 2 548 ugnsanläggningar av milugnstyp, omfattande sammanlagt 5 199 milugnar. Den erforderliga kvantiteten träkol för gengasdrift av ungefär den omfattning den nått under våren 1941 torde väl motsvaras av den totala produktionskapaciteten hos landets vid halvårsskiftet befintliga kolugnar i full drift. En sammanslutning, benämnd Bränsleproducenternas riksförbund u. p. a., har bildats i april 1941 av kolugnsägare från samtliga norrlandslän samt Kopparbergs, Värmlands och Uppsala län. Förbundets syfte skall vara att på träkolsområdet söka åstadkomma en reglerad marknad, som säkerställer skäligt pris, samt att söka samarbete med statliga myndigheter för uppläggande av större förråd på olika platser i riket. Vidare skall förbundet söka ordna befraktningsfrågan för sådant kol samt genom propaganda och kurser höja kvaliteten på gengaskol. Länsföreningar ha bildats, vilka anslutits till riksförbundet. Torvproduktionen samt reglering av handeln med bränntorv. Produktionen av bränntorv spelade ännu under bränsleåret 1940/41 en ganska underordnad roll i landets bränslehushållning. Trots att den under år 1940 flerdubblats i jämförelse med produktionen föregående år, motsvarade den dock blott omkring Vs procent av det i försörjningsplanen för 1940/41 angivna behovet av fast bränsle. Nämnda plan tog heller ingen hänsyn till beräknad tillgång av torv. Då bränslesituationen emellertid var sådan, att alla möjligheter att genom inhemsk produktion ersätta importbränslet måste tillvaratagas, syntes det angeläget att vidtaga kraftiga åtgärder för att utnyttja den tillgång, som torvmossarna representera. Inom bränslekommissionen uppgjordes därför en plan, vilken avsåg åtgärder dels för att öka produktionen under år 1941, dels för att förbereda en ytterligare väsentlig ökning av produktionen under nästkommande år. I förra hänseendet tog planen sikte närmast på att stimulera till en så stor fabrikstillverkning, som kunde åstadkommas med tillgänglig maskinutrustning på redan förberedda mossar, samt därjämte att uppmuntra till ökad småtillverkning med handredskap i största möjliga utsträckning. I senare hänseendet avsåg programmet att genom förberedelsearbeten på mossar och maskinanskaffningar under året skapa de nödiga förutsättningarna för en mera betydande produktionsstegring under år 1942 jämväl av fabrikstillverkningen. Kommissionen vände sig i första hand redan tidigt på våren till kristidsstyrelser och kristidsnämnder i södra och mellersta Sverige samt industri och järnvägsföretag med en vädjan att igångsätta torvtillverkning. Kommissionen framhöll nödvändigheten av att varje företag, som var i tillfälle därtill, redan under instundande sommar upptoge tillverkning av bränn-

torv. Den uppmanade vidare kristidsnämnderna i de kommuner, som hade tillgång på lämpliga mossar, att med det snaraste antingen i egen regi igångsätta torvupptagning eller genom lämpliga stödåtgärder till enskilda personer eller företag stimulera till sådan tillverkning. Där tillgång på maskiner och för maskintorvtillverkning förberedda mossar saknades, borde torvberedningen under den närmaste sommaren bedrivas enligt sticktorvimetoden, som rätt tillämpad gåve ett fullgott bränsle. Efter erhållet bemyndigande anordnade bränslekommissionen i april huvudsakligen för tjänstemän, anställda vid hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser, en instruktionskurs i Vislanda för utbildning av torvinstruktörer. De sålunda utbildade instruktörerna, sammanlagt trettiofem man, anställdes härefter inom de olika länen för att kostnadsfritt stå allmänheten till tjänst för undersökning av torvmossars lämplighet för sticktorvtillverkning samt för meddelande av råd och upplysningar rörande lämpligaste sättet att bedriva sådan tillverkning. Kommissionen samrådde vidare med arbetsmarknadskommissionen och biträdde denna med anvisningar p å för bränntorvberedning lämpliga, staten tillhöriga mossar, belägna inom arbetslöshetsområden. Jämte instruktion och propaganda innefattade programmet för främjande av årets torvproduktion framför allt åtgärder för tryggande av avsättningen av framställd bränntorv. I sådant avseende framlade Kungl. Maj:t proposition till riksdagen, nr 183, angående meddelande av s t a t s g a r a n t i åt tillverkare av bränntorv. Sedan riksdagen bifallit denna, utfärdades den 13 juni 1941 kungörelse i ämnet (nr 409), vilken kompletterades genom Kungl. Maj:ts brev till bränslekommissionen samma dag (nr 410) samt kommissionens cirkulär nr 73. Enligt de meddelade bestämmelserna, vilka i huvudsak anslöto sig till föreskrifterna angående statsgaranti för ved åt skogsägare, kunde torvtillverkare, som under tiden 1 april—30 september 1941 tillverkat eller ämnade tillverka bränntorv för avsalu, erhålla garanti för att torven, därest den fyllde vissa kvalitetsvillkor samt anmäldes för uppläggning å angiven uppläggningsplats före den 1 oktober 1941, inlöstes av staten. Garantipriserna voro lika för maskintorv och sticktorv men växlade med torvens fuktighets- och askhalt från 26 till 30 kronor per ton. De gällde för bränntorv, upplagd vid järnvägsstation, lastageplats eller plats vid med automobil farbar väg. Minsta parti, för vilket garanti fick meddelas, var 20 ton. För torv, som upplades på ur avsättningssynpunkt särskilt lämplig plats, kunde viss höjning av garantipriset medges. Garantien meddelades av vederbörande kristidsstyrelse efter därom till styrelsen gjord anmälan. Sammanlagt fick garanti lämnas å 300 000 ton bränntorv. Fördelningen härav på län fastställdes av bränslekommissionen. Utgifter, som kunde komma att föranledas av statsgarantien, skulle preliminärt utgå från förskottsstat, varför något anslag därtill för året ej äskades av riksdagen. Ytterligare åtgärder, som kunde förväntas få en viss betydelse för torv-

333 produktionen redan under sommaren 1941, voro att vissa lättnader medgåvos i gällande bestämmelser för t o r vi å n från industrilånefonden samt att en ökning skedde av antalet utav kommerskollegium godkända torvteknikcr. Dessa åtgärder syftade givetvis helt på befrämjandet av maskintorvtillverkningen. Ändringen i bestämmelserna för torvlån bestod väsentligen däri, att prövningen av lånesäkerheten överflyttades på Kungl. Maj:t, varigenom möjliggjordes ett friare bedömande av lånefrågorna med hänsyn till föreliggande omständigheter. En uppmjukning av säkerhetskraven ansågs påkallad framför allt i fråga om lån för driftkostnader, där amorteringstiden var fastställd till högst tre år, mindre i fråga om lån för anläggningskostnader med deras i allmänhet avsevärt längre amorteringstid, men även beträffande de sistnämnda ansågs möjlighet böra finnas till lindring i säkerhetskraven för att låneverksamheten skulle kunna utvecklas i en för bränsleförsörjningen önskvärd utsträckning. De nya bestämmelserna, vilka grundades på riksdagens i anslutning till Kungl. Maj:ts proposition nr 86 fattade beslut, meddelades i kungörelse den 9 april 1941 (nr 198). Totala produktionen av bränntorv under säsongen 1941 beräknades komma att uppgå till c:a 425 000 ton lufttorr vara, motsvarande i runt tal 1*2 milj. kbm björkved, därav ungefär 150 000 ton producerade vid den av Aktiebolaget svensk torvförädling vid Vislanda och Sösdala i statlig regi bedrivna torvtillverkningen. Förslag till åtgärder i syfte att främja en torv produktion av erforderlig storlek under torvsäsongen 1942 framlades av bränslekommissionen i skrivelse den 21 mars 1941. Kommissionen anförde i nämnda skrivelse, alt en väsentlig ökning av fabrikstorvtillverkningen (tillverkning av maskintorv och frästorv) borde kunna uppnås under år 1942. Förutsättning härför vore dock, att en tillräcklig mossareal under år 1941 iordningställdes för sådan torvutvinning samt att maskinparkens produktionskapacitet genom anskaffande av ny maskinutrustning utökades i en utsträckning, som motsvarade den avsedda produktionsökningen. Fabrikstillverkning bedreves dels av enskilda företagare enligt maskintorvmetoden, dels i statlig regi av Aktiebolaget svensk torvförädling enligt såväl maskin- som fräsmetoden. Den privata torvindustrien kunde under år 1941 beräknas äga en produktionskapacitet av 150 000 ton maskintorv, den statliga en produktionskapacitet av 150 000 ton fräs- och maskintorv. Enligt kommissionens mening borde möjlighet skapas för en produktion av intill 1 milj. ton fabrikstorv under år 1942. Förberedelserna härför förutsatte uppgörandet av en plan för statliga åtgärder, som under år 1941 kunde sättas i verket, om och i den mån läget så skulle påfordra. Åtgärderna borde enligt kommissionens mening avse att öka både den av staten och den av enskilda bedrivna fabrikstorvtillverkningen. Då drivkraftfrågan för fräsmetodens del på grund av rådande försörjningsläge med avseende på flytande bränsle vore svårlöst, syntes försiktigheten bjuda, alt man vid planläggningen av 1942 års torvproduktion utginge från att den avsedda produktionsökningen skulle komma till stånd genom maskintorvtillverkning. Enligt bränslekommissionens plan skulle en ökning av maskintorvproduktionen av c:a 700 000 ton eftersträvas. En sådan produktionsstegring kunde uppenbarligen

icke genomföras utan långt gående statliga åtgärder. Dessa finge taga sikte på både statliga och enskilda mossar. Produktionsökningen på de statliga mossarna beräknades till 100 000 ton och på de enskilda mossarna till 600 000 ton. Fö: den ökade statsdriflen krävdes i huvudsak en väsentlig förstärkning av den förefintliga maskinutrustningen. Verksamheten å de enskilda mossarna fordrade, för att den planerade ökningen skulle kunna åstadkommas, i första rummet förberedelsearbeten å själva mossmarkerna, innebärande avröjning av mossytan, planering av torkfält, avdikning samt byggande av vägar och spåranläggningar m. m. Härjämte fordrades, att ändamålsenliga maskiner och annan för driften erforderlig materiel på förmånliga villkor anskaffades. Kommissionen ansåg anslag för nyssnämnda ändamål av ej mindre än 10*5 milj. kronor erforderliga. Slutligen förordade kommissionen visst anslag till uppförande av kolugnsanläggningar för tillverkning av torvkol och torvtjära. De genom kommissionen bedrivna undersökningarna beträffande torvkolens duglighet som gengasbränsle vore ännu icke avslutade men syntes löftesrika. Samtidigt påginge på andra håll inom landet försök att vid framställning av torvkol i ugn såsom biprodukt utvinna en tjära, som kunde användas såsom motorbränsle. Ingenstädes bedreves dessa försök i fullstor skala. Ett önskemål vore, att så snarast kunde ske. I anslutning till bränslekommissionens förslag underställde Kungl. Maj:t i proposition nr 259 frågan om åtgärder för stegrande av torvproduktionen under år 1942 riksdagens prövning. Propositionen bifölls av riksdagen. Beslutet innebar följande: 1) För anskaffning av maskinutrustning för torvtäkt å statliga mossar anvisades ett anslag av 2*5 milj. kronor. Medlen förutsattes skola utbetalas till Aktiebolaget svensk torvförädling; de inköpta maskinerna skulle givetvis förbli statens egendom, ehuru de borde få utan ersättning nyttjas i bolagets verksamhet. 2) Till förberedande arbeten å torvmossar i enskild ägo anslogs 1*5 milj. kronor. Närmare bestämmelser angående villkoren för disponerande av dessa medel utfärdades genom kungörelse den 28 juni 1941 (nr 607). Statsbidragen skulle lämnas utan återbetalningsskyldighet till högst 80 procent av de beräknade kostnaderna för ifrågavarande arbeten. Som villkor för statsbidrag skulle gälla bl. a., att bidragssökanden var ägare till torvmossen eller fått rättigheten att under minst fem år taga torv å mossen upplåten åt sig samt alt han ägde nödiga kvalifikationer för att på avsett vis nyttiggöra bidraget. Förutsättningar för bidrag voro vidare, att det ur brimsleförsörjningssynpunkt funnes angeläget att torvtillverkning på mossen kcmme till stånd, att mossen var ägnad för bränntorvtillverkning med torvmiskin samt att den låge nära järnvägsstation eller lastageplats eller med bil farbar väg. 3) Till industrilånefonden anvisades ett anslag av 9 milj. kronor alt enligt Kungl. Maj:ts bestämmande användas för utlämnande av torvlån. Särskilt avsågs härvid lån för anskaffning av torvmaskiner. Kungl. Maj:t erhöll bemyndigande att vid beviljande av torvlån under åren 1941 och 1942 i särskilda fall medgiva undantag från gällande lånebestämmelser. Lån kunde sålunda beviljas med intill 80 procent av anläggningskostnaderna.

335 4) Härjämte medgav riksdagen, att Kungl. Maj:t finge bemyndiga bränslekommissionen eller annan myndighet att med torvtillverkare träffa avtal angående avsättning för torvproduktionen av i propositionen angiven innebörd. Med anledning härav bemyndigade Kungl. Maj:t bränslekommissionen att ingå avtal med enskilda företagare, vilka ämnade anskaffa nya maskintorvverk, varigenom avsättningen tryggades till visst pris för den utökade torvproduktionen under en tid framåt. Genom dylika avtal komme de risker, vilka måste anses förenade med en utvidgning av torvtillverkningen, att delvis överflyttas på staten. Den enskilde företagaren komme genom avtalet att åtaga sig att anskaffa ett eller flera maskintorvverk, att under avtalstiden fullt utnyttja torvmaskinerna, i möjligaste mån genom dubbelskiftkörning, att tillverka en viss i avtalet föreskriven minimikvantitet maskintorv samt att leverera den tillverkade torven antingen till kommissionen eller till av kommissionen anvisad köpare. Kommissionen å sin sida garanterade, att all enligt avtalet tillverkad fullgod maskintorv betalades efter i avtalet angivet pris, och åtog sig att antingen själv inköpa eller ock anskaffa köpare till all enligt avtalet producerad maskintorv. Rörande frågan om bidrag till anläggningar för framställning av t o r v k o l och t o r v t j ä r a fann Kungl. Maj.t den föreliggande utredningen icke giva tillräckliga hållpunkter för ett bedömande av densamma och äskade därför intet anslag för ändamålet. I propositionen uttalades emellertid, att Kungl. Maj:t med användande av tillgängliga fullmakter borde kunna träffa erforderliga anstalter för en statlig medverkan till främjande av torvkoloch torvtjäretillverkning samt framställning av andra biprodukter från torvkolning. Riksdagen biträdde detta uttalande, i det riksdagen förutsatte, att Kungl. Maj:t med största uppmärksamhet följde utvecklingen på förevarande område. Priserna å bränntorv hade under våren 1941 visat sig mycket växlande. Priskontrollnämnden fann med hänsyn till de snart sagt kaotiska förhållanden, som här tidvis rått, nödvändigt, att prissättningen å torvbränsle bundes genom n o r m a l p r i s vid leverans från producent, till vilket normalpris konsumentpriserna kunde fast anknytas. På nämndens hemställan utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse härom den 13 juni 1941 (nr 383). Normalpriset bestämdes för maskintorv till 45 kronor och för handarbetad torv isticktorv) till 35 kronor per ton fritt banvagn eller bil å tillverkningsorten. Det förbud, som den 24 januari 1941 meddelades mot användande av t o r v s t r ö m. m. som bränsle, har omnämnts ovan å sid. 252. B . Flytande bränslen. Under första halvåret 1941 kunde överenskommen import av flytande bränslen i stort sett fullföljas. Det var huvudsakligen bensin och motorfotogen som infördes men även en mindre kvantitet tunga oljor lades till de knappa förråden inom landet.

336 Bensin och lättbentyl. De principer för tilldelning av bensin och lättbentyl för civil förbrukning, som fastställts för december månad 1940, blevo i stort sett gällande under första halvåret 1941. Sålunda erhöllo endast vissa privilegierade kategorier tilldelning inom ramen för de kvantiteter, bränslekommissionen anvisade för varje kategori i sina till länsstyrelserna månatligen översända tilldelningstablåer. Den största posten i dessa utgjordes i allmänhet av garagebensin till gengasdrivna motorfordon, vilkas antal oavbrutet steg. För att tilldelningen av garagebensin så nära som möjligt skulle kunna anpassas till behoven i de enskilda fallen fordrades kännedom om garageförhållanden och dylikt. Bränslekommissionen utarbetade därför i februari 1941 i samråd med trafikkommissionen en blankett, vari vissa upplysningar begärdes av ägare till gengasdrivna fordon och å vilken lämnades anvisningar om åtgärder, som kunde minska eller avlägsna behovet av tilldelningen utav garagebensin. De enligt denna blankett infordrade uppgifterna lades enligt kommissionernas anvisningar fr. o. m. april månad till grund för den av länsstyrelserna verkställda tilldelningen. En betydande bensinbesparing blev resultatet av dessa åtgärder. Tilldelningen av bensin för industriella ändamål skedde i samråd med industrikommissionen. I vad avsåg småindustri och hantverk utarbetades till länsstyrelsernas ledning utförliga promemorior med anvisningar om ersättningsmedel för de typfall, vilka kommissionerna icke ansågo sig kunna tillgodose med bensin. Brand- och luftskyddets utbyggnad föranledde bränslekommissionen att i samråd med luftskyddsinspektionen utfärda utförliga föreskrifter om bensinlagring för sådana ändamål, vilka föreskrifter grundade sig på omfattande utredningar. Slutligen må nämnas, att den bensin, som fr. o. m. den 1 februari 1941 kom till användning för motordrift, i allmänhet icke utgjordes av ren bensin utan enligt särskilda föreskrifter av lättbeniyl, d. v. s. bensin som tillsalts med sprit. Fotogen, motorbrännolja och eldningsolja. I fråga om l y s f o t o g e n fick under första halvåret 1941 tilldelning till hushållsförbrukning endast äga rum för belysningsändamål i ömmande fall. I andra fall hänvisades vederbörande i allmänhet till karbidbelysning. Mindre kvantiteter lysfotogen tilldelades vidare fiske och trafikväsen samt industri och hantverk. Tilldelning för belysning vid milkolning förekom i början av året. Vad beträffar m o t o r f o t o g e n och m o t o r b r ä n n o l j a l a de största posterna — liksom i fråga om övriga flytande bränslen fiånses här den militära förbrukningen — anvisats för användning inom joribiuk och fiske. Under januari och februari 1941 prövades varje enskild ansökan om tilldelning inom jordbruket av bränslekommissionen i samråd med livsmedelskommissionen. Tilldelning beviljades under denna del a^ året

337 endast för tröskning samt för drift av mjölkningsmaskiner och pumpar, givetvis dock icke i fall, där annan drivkraft kunde anskaffas. För tiden 1 mars—30 juni 1941 utfärdade livsmedelskommissionen, sedan bränslekommissionen ställt vissa kvantiteter till förfogande, i samråd med bränslekommissionen utförliga föreskrifter för kristidsstyrelser och kristidsnämnder angående tilldelning av motorbränsle inom jordbruket. Vid bestämmandet av kvantiteterna hade bränslekommissionen tagit hänsyn till att vissa större typer av traktorer avstängts från tilldelning och traktorägarna hänvisats att låta överföra motorerna till gengasdrift (se sid. 249). Genom att jordbrukarna i stor utsträckning förfogade över egna lager av drivmedel medförde avstängningen icke att alla avstängda traktorer inrättades för gengasdrift. Livsmedelskommissionen fördelade drivmedlen på kristidsstyrelserna och dessa hade i sin tur att fördela dem på kristidsnämnderna. Vissa reserver behöllos dock i utjämnande syfte såväl hos livsmedelskommissionen som hos kristidsstyrelserna. Vad fisket angår lade isförhållandena under lång tid hinder i vägen för fullt utnyttjande av de kvantiteter drivmedel, som höllos i beredskap. Under tilldelningsperioden maj—juni fiskades emellertid för fullt, och de mängder fisk, som då fångades vid västkusten, voro osedvanligt stora. Tjärolja fick för västkustfiskets del i stor utsträckning ersätta motorbrännolja. I maj 1941 lät bränslekommissionen trycka och distribuera en liten broschyr »Gengasdrift för fiskebåtar», vilken ingick i kommissionens serie av tekniska meddelanden. Det heter i broschyren, att man icke finge förutsätta, att en fiskebåt, som låge ute till havs flera dygn i följd, ofta under svåra arbetsförhållanden ombord, skulle kunna drivas med gengas. Däremot kunde småbåtar med 5—24 hkrs motorer och även större båtar, som endast gjorde kortare turer och lätt kunde förnya bränsleförrådet, otvivelaktigt drivas med gengas utan att arbetsförhållandena avsevärt försämrades. Lyckade provturer med gengasdrivna fiskebåtar hade under våren gjorts vid ostkusten, men fiskarena ställde sig i allmänhet mycket avvaktande. Av flera skäl ansåg bränslekommissionen heller icke tiden mogen att framtvinga övergång till gengasdrift genom att avstänga en eller flera kategorier fiskebåtsmotorer från tilldelning av flytande drivmedel. Låne- och bidragsmöjligheter för fiskare, som skaffade sig gengasaggregat, hade emellertid skapats genom beslutet härom vid 1940 års urtima riksdag. (Se sid. 155.) Förutom jordbruk och fiske tillgodosågos sjöfart och flottning, industri och hantverk samt vägväsen med motorfotogen eller motorbrännolja, dock endast i starkt begränsad utsträckning. Bristen på koppar föranledde, att övergång inom industri och hantverk från flytande drivmedel till elektrisk kraft icke kunde genomföras i den omfattning, som ur bränslekommissionens synpunkt varit önskvärd. I talrika fall gjordes ansökan om tilldelning för sågning av byggnadsvirke. Kommissionen lät i varje enskilt fall genom 22—119414

338 ortsmyndigheterna undersöka möjligheterna att få sågningen utförd vid icke oljedrivet sågverk samt angelägenheten av att byggnadsarbetena kommo till stånd. En betydande rationalisering av drivmedelsåtgången blev följden av detta tillvägagångssätt. Vad slutligen e l d n i n g s o l j a n angår utdelades sådan endast i mycket ringa omfattning och huvudsakligen för industriella ändamål. Skifferolja. I anledning av beslutet vid 1940 års urtima riksdag om bildande av ett statligt bolag för bedrivande av oljeframställning ur inhemsk skiffer registrerades den 24 januari 1941 Svenska skifferoljeaktiebolaget med ett aktiekapital av 15 milj. kronor. Styrelsen skulle ha sitt säte i Örebro samt ha till föremål att bedriva rörelse avseende utvinning av oljor ur svenska skiffertillgångar och annan därmed förenlig verksamhet av teknisk, industriell eller kommersiell art. Kungl. Maj:t beslöt den 28 februari 1941, att bolagets första anläggning skulle uppföras i två delar med ungefär lika kapacitet, den ena enligt samma metod som kommit till användning vid marinförvaltningens oljeverk å Kinnekulle — den s. k. Berghska metoden — och den andra enligt en metod, som utarbetats av Aktiebolaget industrimetoder närmast efter mönster av det i Estland tillämpade systemet. Tillika beslöt Kungl. Maj:t lämna bolaget tillstånd att förvärva vissa av bolaget för verksamheten inköpta fastigheter. Svenska skifferoljeaktiebolaget trädde omedelbart i verksamhet och vidtog förberedelsearbeten för uppförande av det första skifferoljeverket vid Kvarntorp i Närke. Anläggningen beräknades kunna tagas i bruk i mars 1942. Full produktion förväntades komma att uppnås under maj samma år. I skrivelse den 1 april 1941 hemställde emellertid bränslekommissionen, att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt skifferoljebolaget att omedelbart vidtaga åtgärder för oljeverkets ytterligare utbyggande. Rådande försörjningsläge beträffande flytande bränsle samt i synnerhet beträffande motorbrännolja och eldningsolja påkallade enligt kommissionens mening, att ännu en etapp i dess program för skifferoljeutvinning inom landet omedelbart fullföljdes. Bolagets anläggning hade planlagts på sådant sät:, att en vidare utbyggnad därav kunde ske till en kostnad, som avsevärt understege den som krävdes, om ett helt nytt skifferoljeverk anlades. Kommissionen ansåg därför, att anläggningen omedelbart borde utbyggas till dubbel produktionskapacitet, representerande en oljeutvinning av ungefär 2S 000 ton per år. Efter det denna hemställan tillstyrkts av industrikommissionen och kommerskollegium, framlade Kungl. Maj:t proposition i ämnet för riksdagen, nr 232. För möjliggörande av den föreslagna utvidgningei av Kvarntorpsanläggningen äskade Kungl. Maj:t å tilläggsstat för budgetåret

339 1940/41 ett anslag av 11 milj. kronor till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget, vilket av riksdagen bifölls. Utbyggnaden skulle ske i huvudsaklig överensstämmelse med av bolaget utarbetat förslag. Detta gick ut på att den totala anläggningen skulle omfatta fyra ugnsenheter, vardera med en kapacitet av c a 500 ton skiffer per dygn, nämligen två enheter utförda enligt Berghs system, såsom varande det bäst kända i en tillämpning på svensk skiffer, en enhet enligt Aktiebolaget industrimetoders system och en enhet enligt en metod, benämnd Rockesholmsmetoden, utgörande en under förra världskriget utprovad variant av den gamla skotska metoden. Den fastställda kombinationen av metoder motiverades därmed, att samtliga ansetts fullt brukbara, medan ingen med visshet ännu kunnat sägas vara de andra ur alla synpunkter överlägsen, samt att kombinationen medförde vissa tekniska fördelar. Den beredde härjämte en möjlighet att under likartade driftsförhållanden jämföra och bedöma de olika metoderna. Marinförvaltningens skifferoljeverk å Kinnekulle, beräknat för en årlig produktion av 12 000 ton råolja, har under sommaren 1941 partiellt satts i drift. Sulfitsprit. Till anläggningskapital för nya sulfitspritfabriker hade 1939 och 1940 års urtima riksdagar anvisat vardera 5 milj. kronor å tilläggsstater till riksstaterna för budgetåren 1939/40 och 1940/41. Anslagsmedlen användes för utlämnande av lån enligt Kungl. Maj:ts bestämmande åt företag, som med Aktiebolaget vin- & spritcentralen träffat avtal om uppförande av nya eller utvidgning av äldre spritfabriker samt om leverans av sulfitsprit från dessa. Intill mitten av maj 1941 hade av de anvisade medlen genom av Kungl. Maj:t beviljade lån disponerats 9 325 000 kronor och endast 675 000 kronor stodo sålunda till förfogande för ytterligare kreditgivning. De beviljade lånen avsågo till ett belopp av 7 700 000 kronor uppförande av nya spritfabriker eller anläggningar i samband därmed och till ett belopp av 1 625 000 kronor utvidgning av äldre fabriker. Kontraktsförslag förelågo vid nämnda tidpunkt beträffande flera ytterligare spritfabriker. Fråga uppstod nu, om staten borde engagera sig för fortsatt kapitalinvestering i denna industri, därvid enligt de fastställda grunderna i första hand en tiondel av gjorda statliga investeringar årligen skulle avskrivas. I proposition i ärendet till 1941 års riksdag, nr 283, uttalade finansministern, att den fortsatta utbyggnaden av landets sulfitspritfabriker måste ur ekonomisk synpunkt vara ägnad att väcka betänkligheter. Anläggningskostnaderna vore höga och ovisshet rådde om möjligheten av en bibehållen massaproduktion såsom underlag för sprittillverkningen. Det vore att beklaga, att ett stort antal företag först vid rådande försämrade förutsättningar för nyanläggningar av spritfabriker funnit omständigheterna

motivera en utbyggnad för spritleverans i enlighet med de i december 1939 fastställda allmänna avtalsgrunderna. För landets ekonomiska försvarsberedskap vore emellertid en ytterligare ökning av sulfitspritproduktionen av så stort värde, att även investeringar, vilkas betydelse för tillgodoseende av föreliggande behov vore tveksam och vilka vore förbundna med extraordinära kostnader, kunde anses böra komma till stånd. Den överdimensionering av produktionskapaciteten på ifrågavarande område, som redan förelåge och genom de ifrågasatta investeringarna skulle ytterligare ökas, kunde, när beredskapsbehoven minskats, möjligen t ä n k a s nyttiggjord genom en utbyggnad av den kemiska industri, som arbetade meel sprit som utgångsmaterial. Kungl. Maj:t fann sig på grund av det anförda böra föreslå, att å tilläggsstat för budgetåret 1940/41 anvisades ett anslag för här berörda ändamål av 8 milj. kronor. Förslaget bifölls av riksdagen. De genom exportmarknadernas avstängning framkallade avsättningssvårigheterna för sulfitmassa, vilka jämväl äventyrat den därmed förbundna sprittillverkningen, ha huvudsakligen berört de fabriker, vilka framställa pappersmassa, medan de fabriker, vilka framställa silkemassa, kunnat hålla exporten bättre i gång. I viss mån ha de förra fabrikernas arbetsmöjligheter förbättrats genom avtal som slutits med Foderintressentföreningen angående leverans av foderccllulosa. Dessa omfattade under hösten 1940 en kvantitet av 100 000 ton. Under våren 1941 ha slutits nya avtal om successiv leverans av sammanlagt 255 000, eventuellt 280 000 ton (jfr sid. 257). I samband med dessa avtal, vilka möjliggjort en proportionsvis högre spritutvinning vid de berörda fabrikerna än eljest kunnat åstadkommas, ha tillverkarna erhållit rätt att uppbära en lutavgift, stigande för de särskilda avtalen från 60 till 90 öre per liter framställd sprit. Vid utgången av juni 1941 hade avtal om nya spritfabriker eller utvidgning av förutvarande slutits med nedanstående bolag: Ä

g a r e

Utvidgade äldre fabriker Bengtsfors Sulfit AB Billeruds AB Svartviks AB Uddeholms AB Nya fabriker Mo & Domsjö AB

»

Skönviks AB AB. Robertsfors AB. Mölnbacka-Trvsil Billeruds AB Forss AB Mackmyra AB Hissmofors AB AB. Tegefors Verk Munkedals AB

Spritfabrik i

Kapacitet milj. liter 95 %-ig sprit

Statslån 1 000 kr.

max.

norm.

Bengtsfors Slottsbron Svartvik Skoghall

2-0 5-3 8-3 5-3

l-l 4-7 7-3 4-6

600 475 550

Domsjö Hörnefors Ortviken Robertsfors Forshaga Jössefors Köpmanholmen Mackmyra Hissmofors Järpen Munkedal

6-5 3.5 3-0 2-0 3-3 2-3 1-6 1-3 1-5 1-9 1-9

4-8 2-7 2-5 1-5 2-5 1-6 1-1 1-0 1-1 1-4 1-2

1500 1250 1400 1000 1350 1200 900 750 700 730 600

341 De åsyftade utvidgningarna av äldre fabriker ha beräknats bli färdiga under år 1941. Den därigenom vunna kapacitetsökningen vid normal drift har uppgivits till 5*1 milj. liter. Av de nya fabrikerna sattes anläggningen i Domsjö i gång redan i slutet av 1940; de i tabellen därefter upptagna fem fabrikerna ha avsetts k o m m a i drift under senare hälften av 1941. I och med genomförandet av byggnadsplanerna för samtliga i tabellen upptagna fabriker skulle sulfitspritindustriens normala kapacitet komma att ökas med 26*5 milj. liter 95 %-ig sprit per år. Industriens totala kapacitet skulle härigenom uppgå till 70 å 75 milj. liter. Genom beslut den 17 januari och den 25 april 1941 hemställde Kungl. Maj:t till Aktiebolaget vin- & spritcentralen dels att till oljeföretagen försälja motorsprit i den omfattning, som erfordrades för att företagen skulle bli i stånd att fullgöra sina åtaganden enligt ett med bränslekommissionen träffat avtal rörande försäljning av bentyl, och dels att till statens reservförrådsnämnd försälja de kvantiteter motorsprit, som tillverkades under 1941 i enlighet med av Kungl. Maj:t godkända avtal eller eljest enligt beslut av Kungl. Maj:t, i den mån denna motorsprit icke skulle disponeras på annat sätt enligt av Kungl. Maj:t tidigare eller efter den 25 april meddelade beslut. På bränslekommissionens föranstaltande ägde under våren och försommaren 1941 prov rum för att närmare utröna den icke absoluterade spritens egenskaper som motorbränsle. Därvid försöktes även med olika tillsatser av andra ämnen. Kring månadsskiftet juni—juli förelågo slutliga resultat av proven med jordbrukstraktorer. Det framgick därav, att sådana traktorer utrustade med förgasarmotorer för fotogen kunde drivas med ett bränsle, som huvudsakligen bestod av s. k. råsprit. Endast ringa justeringar och kompletteringar av motorerna skulle behöva göras. Åtgången av sprit för s. k. hushållsändamål var under första halvåret 1941 mindre än under motsvarande tid åren före krigets utbrott. Detta berodde framför allt på att förbrukningen av rödsprit som kylarvätska till bilar gick ned mycket starkt till följd av den minskade biltrafiken. Å andra sidan blev sprit ersättningsmedlet i många fall, där bensin eller fotogen icke kunde erhållas, exempelvis i fråga om blåslampor samt för rengörings- eller lösningsändamål. Det högre spritpriset verkade emellertid återhållande. Inom vissa industrier minskades behovet av sprit men ökades i stället inom andra. Den sprit, som kom till användning för hushålls- och tekniska ändamål, utgjordes av både potatis- och sulfitsprit. Tjära. Vissa åtgärder hade redan under sommaren 1940 vidtagits av bränslekommissionen i syfte att förse fiskerinäringen med tjäroljor för motordrift. En kortare redogörelse för dessa åtgärder kan vara på sin plats, innan de resultat beröras, som den genomförda organisationen uppvisade i början av år 1941. För att ge den inhemska tjärtillverkningen en fastare organisation bildades på initiativ av bränslekommissionen den 15 augusti 1940 Föreningen svenska trädestillatörer u. p. a., till vilken anslöto sig sju större företag, som bedrevo tillverkning av trätjära. Utanför föreningen stannade endast

342 ett av landets större företag i branschen samt domänstyrelsen såsom ägare till Skinnskattebergs kolugn. Domänverket förklarade sig emellertid villigt ställa sig de direktiv till efterrättelse, som utfärdades av bränslekommissionen. Föreningen förband sig att till vissa bestämda priser försälja sina produkter till av kommissionen anvisade köpare. Vidare träffade kommssionen avtal med Skogens kolaktiebolag, som utfäste sig att uppköpa dalbränd tjära och uppblanda den med egen tjärtillverkning till lämplig sammansättning, samt med tvenne partihandelsorganisationer, vilka åtogo sig att omhänderha tjärans distribution till fisket. Den ena av dessa organisationer utgjordes av Svensk andelsfisk, förening u. p. a., den andra företrädde landets oljebolag, vilka tidigare distribuerat det för fiskets bedrivande erforderliga motorbränslet. Av ingenjörsvetenskapsakademiens motorbränsleutskott bedrevos i samråd med bränslekommissionen omfattande undersökningar för utrönande av olika tjärkvaliteters lämplighet för motordrift. I samband därmed anordnades praktiska prov med fiskebåtsmotorer. Det var av stor betydelse att erhålla enhetliga eller i varje fall kontrollerade kvaliteter tjära, eljest riskerades att båtmotorerna förstördes. Under hösten 1940 bildades även Föreningen svenska trätjärexportörer u. p. a. av ett antal uppköpare av stubbugnstjära och dalbränd tjära. Föreningen skulle bland annat ha till ändamål att främja anskaffningen och underlätta distributionen av ifrågavarande tjäror. Så småningom visade det sig emellertid, att de på frivillighetens väg vidtagna åtgärderna icke voro tillräckliga för att hindra att tjära av växlande kvalitet utbjöds till överpris. I skrivelse den 4 mars 1941 hemställde då kommissionen — för att få ett fast grepp om tjärproduktionen och effektivt kunna reglera prissättningen — att Kungl. Maj:t ville förordna om beslag å alla slags tjärprodukter samt om reglering av förbrukningen utav desamma. Genom kungörelse den 7 mars 1941 (nr 134) förordnade Kungl. Maj:t om sådant beslag och sådan reglering fr. o. m. den 16 mars. Tillämpningsföreskrifter utfärdades av bränslekommissionen i cirkulär nr 53. Beslaget avsåg följande varor: trätjära av alla slag (såsom dalbränd tjära, stubbugnstjära, råträtjära, prima trätjära, sekunda trätjära ävensom blandning av trätjäror av förenämnda slag), kol- och stubbugnsterpentinolja, trätjärolja, tråitjärkreosot samt träimpregneringsmedel av trätjära eller trätjärolja. Beslaget omfattade alla förråd, vilka innehades av person eller företag, som yrkesmässigt försålde sådana varor, samt évriga förråd om minst 200 kilogram ävensom varor av angivet slag, som efter nyssnämnda tidpunkt tillverkades i eller infördes till riket. Beslagtagen vara fick ej försäljas till annan förbrukare än den, som för inköpet erhållit inköpskort med därtill hörande kuponger eller inköpslicens. Utan hinder härav fingo dock ifrågavarande varor försäljas för bestryknings- eller impregneringsändamål i mindre kvantiteter, högst

343 5 kg till en och samma förbrukare under en månad. Försäljning till partihandlare i och för dennes rörelse skulle endast få ske till sådana partihandlare, som erhållit auktorisation av bränslekommissionen att driva handel med viss eller vissa av här ifrågavarande varor och som förbundit sig att ställa sig till efterrättelse av kommissionen utfärdade bestämmelser. Inköpskort skulle tills vidare endast komma till användning för fiskares inköp av trätjära eller trätjärolja för motordrift inom västkustfisket. Ansökan om tilldelning av inköpskort skulle av fiskaren göras hos länsstyrelsen. Inköpslicenserna utfärdades av bränslekommissionen. Beslagsbestämmelserna avsågo att säkerställa, att den trätjära, som tillverkades inom landet, verkligen kom de viktigaste behoven tillgodo. Att snabbt få till stånd en ökning av tjärproduktionen var emellertid ä n n u mera angeläget. Uppgiften komplicerades av att kommissionen samtidigt måste tillse, att råvaruanskaffningen för tjärtillverkningen icke inkräktade på bränsleförsörjningen i övrigt. I sina strävanden att befordra en ökning av tjärproduktionen följde kommissionen olika linjer beroende på de särskilda svårigheter av teknisk och ekonomisk art, som måste övervinnas. Det gällde att dels skapa bättre produktionsvillkor för tjärtillverkningen, dels driva propaganda för upptagande av sådan tillverkning samt ställa teknisk sakkunskap om tjärproduktionens förutsättningar i olika avseenden till nytillkommande tjärtillverkares förfogande. Produktionsvillkoren för tjärtillverkningen sökte kommissionen förbättra genom meddelande av garanti för den vid nyanläggningar framställda kolugns- och stubbugnstjärans avsättning till visst bestämt pris. Bemyndigande att till nytillkommande tjärtillverkare meddela avsättningsgaranti för den planerade tillverkningen av stubbugns- och kolugnstjära under ett år lämnades kommissionen genom Kungl. Maj:ts beslut den 4 april 1941 för en kvantitet upp till 5 000 ton till ett värde av högst 2 milj. kronor. E n av orsakerna till att någon avsättningsgaranti icke kom ifråga för tillverkning av dalbränd tjära var att investeringskostnaderna där voro avsevärt lägre. En annan utväg att stimulera till nyproduktion av tjära prövades, nämligen att medgiva företagare rätt att för eget behov förfoga över viss del av tillverkningen. Under denna förutsättning voro särskilt vissa bil- och traktorägare, mindre rederier, vägdistrikt, skogsägareföreningar m. fl., vilka på grund av svårigheter att använda gengasdrift eller av andra anledningar hade behov av tjära för motorändamål, villiga att upptaga tjärtillverkning. Kommissionen hyste vissa betänkligheter mot beviljandet av sådana tillstånd, bl. a. emedan de inneburo att producenten av en vara som låg under beslag tillförsäkrades större förmåner beträffande förbrukningen än övriga konsumenter. I insikt om önskvärdheten av en ökning av tjärproduktionen ansåg sig emellertid kommissionen i de fall, där ett godkännbart drivmedelsbehov förelåg, böra bifalla framställningarna på

344 så sätt, att producenten fick rätt att för egen förbrukning förfoga över viss del, i regel högst 50 procent av de tillverkade tjärprodukterna. För att avhjälpa bristen på teknisk sakkunskap om tjärtillverkningen hade kommissionen hösten 1940 inrättat en särskild avdelning med uppgift att utarbeta lämpliga kolugnskonstruktioner, stå allmänheten till tjänst med råd och upplysningar i tjärfrågor samt driva propaganda för nyproduktion av tjära. Erforderliga konstruktionsritningar till retortugnar och andra ugnar ha till självkostnadspris tillhandahållits intresserade företagare, varjämte redogörelser om tjärutvinningen och dess tekniska och ekonomiska förutsättningar lämnats i radio eller på annat sätt. Kommissionen har vidare undersökt möjligheterna att tillvarataga biprodukterna i de milugnar, vilka i stort antal uppförts i samband med biltrafikens övergång till gengasdrift (se sid. 328). Det har därvid lyckats att konstruera en anordning för biprodukternas tillvaratagande, som vid utförda experiment visat sig fungera tillfredsställande. Ett viktigt steg för tjärtillverkningens utveckling efter större linjer och för lösande av därmed förbundna tekniska problem togs genom bildandet på bränslekommissionens initiativ i juni 1941 av ett bolag, Skogsägarnas oljeaktiebolag, med syfte att i stor skala utvinna tjära ur stubbar för vidare förädling till flytande bränsle och smörjoljor. I bolaget inträdde som delägare ett antal för landets skogs- och träförädlingsindustrier representativa företag. Detta bolag avsågs skola bli ett centralorgan för hopsamling och distribuering av den på olika ställen i landet framställda stubbtjäran och därjämte en central för det fortsatta forskningsarbetet på hithörande område. Förhandlingar, som förts mellan bränslekommissionen och bolaget angående ett huvudavtal, vilket skulle ligga till grunel för bolagets verksamhet och med stöd varav bolaget kunde ingå individuella avtal med de enskilda tjärproducenterna, voro ännu vid halvårsskiftet ej avslutade. En lika betydelsefull utveckling beträffande ökning av kolugnstjäretillverkningen inleddes genom att domänstyrelsen i samråd med bränslekommissionen vidtog åtgärder för uppförande av kolugnsanläggningar med en produktionskapacitet av mycket betydande storleksordning. Bränslekommissionens olika produktionsstimulerande åtgärder började giva resultat redan under första halvåret 1941, och tjärtilldelningen till fisket kunde successivt ökas. Samtidigt kunde i erforderlig omfattning tjära anvisas för bestryknings- eller eldningsändamål, varjämte en viss export kunde äga rum. Åtgärder för beredande av ökade lagerutrymmen för flytande bränslen. De anslag, som tidigare för budgetåren 1938/39, 1939/40 och 194C/41 av riksdagen anvisats för beredande av ökade lagerutrymmen för flytande bränslen, delvis med bombsäkert utförande, uppgingo till ett sammman-

345 lagt belopp av 19 550 000 kronor. Det beräknade rymdinnehållet för dessa anläggningar utgjorde 234 500 kbm, varav c:a 100 000 kbm bombsäkert lagerutrymme. Anslagen hade vid 1940 års utgång icke fullständigt tagits i anspråk. De för anläggningarna avsedda cisternerna voro emellertid praktiskt taget alla färdiga eller under arbete. På grund av åtskilliga tillkommande kostnader, som ej från början kunnat förutses, ävensom på grund av den fortgående stegringen av materialpriser och arbetslöner m. m. erfordrades för de planlagda arbetenas fullbordande ytterligare anslag. Kungl. Maj:t hemställde i proposition nr 2 till 1941 års riksdag (bilaga 21) om anvisande för ändamålet av tillhopa 3 220 000 kronor, varav till sprägningsarbeten m. m. 740 000 kronor, till cisternanläggningar 810 000 kronor och till anläggningar för oljelagring ovan jord 1 670 000 kronor. Härutöver föreslog Kungl. Maj:t, att på beredskapsstat upptoges anslag å sammanlagt 6 milj. kronor, avseende planerad nybyggnad av 50 000 kbm bombsäkert lagringsutrymme för flytande bränsle, varom bränslekommissionen hemställt efter samråd med försvarsstaben. I sitt anförande till statsrådsprotokollet i ämnet uttalade chefen för handelsdepartementet, att i och med färdigställandet av de anläggningar för lagring av flytande bränslen, varom beslut redan fattats, behovet av dylika lagringsutrymmen komme att bliva förhållandevis tillfredsställande tillgodosett. Dessa arbeten vore emellertid till större delen icke bombsäkra. Givetvis vore det ett önskemål, att av landets förråd av flytande bränslen största möjliga mängd förvarades på ett ur militär synpunkt betryggande sätt. Att anordnandet av i berg insprängda bombsäkra lagringsutrymmen ej ägt rum i större utsträckning än som skett berodde på de med sådana anläggningar förbundna avsevärda kostnaderna. Upptagandet på beredskapsstat av medel för nyssnämnda nya arbeten motiverades ej blott av deras önskvärdhet i och för sig utan även av den betydelse de ägde ur a rbelslöshetssynpunkt. I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag beslöt riksdagen att å tilläggsstat för budgetåret 1940/41, utöver förut anvisade medel, till anläggningar för oljekigring anvisa anslag med ovan angivna belopp. Ytterligare beviljade riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 254 för budgetåret 1941/42 ett anslag av 1 410 000 kronor till uppförande av en för militära ändamål avsedd bombsäker centraldepå för bensin och oljor på Gotland. Totalt har sålunda för lagringsanläggningar anvisats 30 180 000 kronor. C. Gengas m . m . Utvecklingen på gengasdriftens område fortgick under första halvåret 1941 kraftigt efter de linjer, som utstakats under år 1940. Antalet gengasdrivna fordon ökades månad för månad. Även installationerna å jord-

brukstraktorer tillväxte, likaså användningen av gengas för stationära ändamål inom industrien. Sålunda har gengas begynt användas för drift bl. a. av härdugnar, smidesugnar m. m. inom metallindustrien, för vissa maskinella anordningar inom textilindustrien o. s. v. Likaså har gengas om än i mindre omfattning fått insteg inom sjöfarten och fisket. Gengasdriftens landvinningar demonstrerades åskådligt på en i Stockholm den 28 februari 1941 öppnad utställning, vilken anordnats av ett flertal på motorområdet verksamma sammanslutningar. Försörjningen med gengasbränsle får anses ha blivit någorlunda betryggande ordnad (se sid 330). Däremot började knappheten på gummi och smörjmedel framkalla betänksamhet, om utvecklingen kunde tillåtas fortgå i samma skala som förut. Förslag till restriktioner i fråga om motorfordonstrafiken, som i anledning härav framfördes från industri-, bränsleoch trafikkommissionerna, ledde till genomförande fr. o. m. den 1 juni 1941 av en reglering på området, närmast knuten till en reglering av smörjmedelsförsörjningen (se sid. 349). Redan dessförinnan hade dock ett avsaktande i utvecklingen i någon mån ägt rum, vilket väl närmast förklaras därav, att en viss mättnad börjat inträda i fråga om tillgodoseendet av de trafikbehov, för vilka gengasdriften företrädesvis är användbar. Utvecklingsgången belyses av efterföljande siffror, som ange ant.ilet hos länsstyrelserna inregistrerade gengasbilar vid varje månadsskifte under första halvåret 1941: 31 januari 28 februari 31 mars 30 april 31 maj 30 juni

Omnibussar

Lastbilar

Personbilar

Summa

2 421 2 668 2 904 3 070 3 230 3 414

21847 24 928 27 988 30 017 32 356 34 628

10 346 12 187 14 356 16 105 18 916 22 270

34 614 39 783 45 248 49 192 54 502 60 312

Den starkaste relativa tillväxten skedde under perioden i fråga om gengasdrivna personbilar. Ännu vid halvårsskiftet representerade dock lastbilarna över hälften av samtliga inregistrerade gengasfordon. Något över 40 procent av dessa voro inrättade för vedgasdrift mot 34 procent vid årets början, därav beträffande lastbilarna 47-6, beträffande bussarna 45 och beträffande personbilarna 28 procent. Stockholms stad hade 7 978 gengasfordon, Malmöhus län 5 816 och Göteborgs och Bohus län 4 108. Dessutom funnos vid slutet av juni 1941 inregistrerade 617 bilar drivna med acetylengas, 197 med lysgas, 45 med metangas och 121 med elektrisk kraft ävensom 283 motorcyklar drivna med gengas, 4 med acetylengas och 96 med elektrisk kraft. Lysgasen har som drivmedel tagits i bruk huvudsakligen för kommunala bilar, särskilt gasverkens egna bilar. Metangasen, som framställes i samband med rening av avloppsvatten, har kommit till användning särskilt i Stockholm. Det har avsetts, att när Stock-

347 holms nya reningsverk vid Henriksdal blivit färdigställt, en daglig leverans skall kunna ske av 4 500 kbm metangas per dygn för drift av kommunala fordon, inbegripet bussar. Kvalitetsbestämmelser för gengasbränsle utfärdades av bränslekommissionen i maj 1941. Det föreskrevs därvid, att bränsle, färdigt till förbränning i gasgeneratorer för motorfordon, skulle försäljas under benämningen bilved, resp. bilkol med angivande å emballaget av volym i hl, träslag och blandningsförhållande, tillverkningssätt och sortering, torrhetsgrad samt tillverkare. Genom kommissionens gengasbyrå anordnades liksom förut utbildningskurser för gengaschaufförer och gengasmontörer. Den medicinsk-tekniska nämnd, som tillsatts jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 30 december 1940 (se sid. 126), verkställde under årets första månader talrika undersökningar i syfte att utröna förgiftningsfaran vid gengasdrift, dess grad och omfattning. En mängd blodprov undersöktes för bestämning av koloxidhalten, varjämte luftens halt av koloxid i bilverkstäder och garage etc. i ett stort antal fall kontrollerades. Åtgärder vidtogos vidare för sakkunnig obduktion av i koloxidförgiftning avlidna personer och för sakkunnig bearbetning av vad vid sådana undersökningar framkommit. Uppmärksamheten riktades särskilt på förekomsten av kronisk koloxidförgiftning, i första hand inom de yrken, som omedelbart ha beröring med gengasdriften. Bränslekommissionen bemyndigades att med Stockholms stad träffa avtal om inrättande vid Sabbatsbergs sjukhus av en särskild klinik för behandling och studium av akuta och kroniska förgiftningsfall. Vissa åtgärder vidtogos även för minskande av brandfaran vid gengasdrift. Det hade visat sig, att vid trafik med gengasdrivna motorfordon förelåg stor fara för eldsolyckor, särskilt i samband med slaggning av aggregaten samt påfyllning av bränsle. Under vissa tider av året kunde även risken för skogsbrand genom vårdslöst handhavande av gengasaggregat anses vara mycket stor. I syfte att minska dessa risker genomfördes vissa ändringar i vägtrafikstadgan och motorfordonsförordningen. Ändringarna i vägtrafikstadgan, vilka skedde genom kungörelse den 21 mars 1941 (nr 150), innefattade till en början en uttrycklig erinran om motorförares skyldighet att vid handhavande av gengasaggregat noga tillse, att fara för elds spridning icke uppkomme. Föraren skulle vid slaggning särskilt iakttaga, att han omhändertoge och släckte glödande slagg och kolavfall. Vidare föreskrevs, att aska, slagg, kolavfall och säckar el. dyk, vari gengasbränsle förvarats, icke finge kvarlämnas på eller invid körbana, om ordning och trevnad därigenom stördes. Ändringen i motorfordonsförordningen, vilken genomfördes genom kungörelse den 4 april 1941 (nr 197), avsåg att åstadkomma att på gengas-

drivet motorfordon funnes medel att släcka utbruten eld. På gengasdräven omnibus eller lastautomobil skulle finnas eldsläckningsapparat, som godkänts av statens provningsanstalt. Med hänsyn till svårigheten att anskaffa tillräckligt antal eldsläckningsapparater skulle denna skyldighet dock inträda först den 1 oktober 1941. Författningen i övrigt trädde i kraft den 1 maj och innehöll, att det mellan den 1 april och den 15 oktober på gengasdriven omnibus eller lastautomobil skulle finnas ett kärl med minst 10 liter vatten för eldsläckning. På andra bilar än de nämnda samt på motorcyklar skulle under samma tid finnas antingen eldsläckningsapparat eller kärl med 10 liter vatten för eldsläckning. I särskilt cirkulär fäste bränslekommissionen olika organisationers uppmärksamhet på de starkt ökade risker för skogsbränder, som gengasdriften medförde. Kommissionen underströk vikten av en energisk propaganda för försiktighet och framhöll därutöver betydelsen av att slaggningsplatser anordnades även vid enskilda vägar och skogsvägar. Till l å n e f o n d e n för i n k ö p av g a s g e n e r a t o r e r för m o t o r d r i f t , vilken tidigare tillförts ett belopp av 16*7 milj. kronor, anvisade riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 168 å tillläggsstat för budgetåret 1940/41 ett anslag av 3-5 milj. kronor samt å riksstaten för budgetåret 1941/42 ett anslag av 1*5 milj. kronor. Från n ä m n d a fond utlämnades under tiden 1 juli 1940—30 juni 1941 7 947 lån, innefattande en lånesumma av sammanlagt 14 768 000 kronor. Därav utgjordes 4 427 med en lånesumma av 7 815 000 kronor av sådana lån, som utlämnats med stöd av de fr. o. m. den 12 oktober 1940 gällande ändrade bestämmelserna, enligt vilka kristidsstyrelsernas medverkan i viss utsträckning påkallades vid låneärendenas behandling. Beträffande den av urtima riksdagen 1940 beslutade verksamheten för meddelande av bidrag och låneunderstöd till anskaffande av gasgeneratorer för fiskebåtar utfärdade Kungl. Maj:t närmare föreskrifter genom kungörelser den 7 februari 1941 (nr 69 och 70). Till fullföljande av den av bränslekommissionen bedrivna verksamheten med avseende å typprovning av gasgeneratorer samt utbildnings- och konsulentverksamhet på gengasområdet anvisade riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag för budgetåret 1941/42 ett anslag av 100 000 kronor. D . Smörjmedel. Industrikommissionen anmälde i skrivelse den 19 februari 1941, att kommissionen för fullföljande av regleringen beträffande smörjmedelsförsörjningen var i behov av mera detaljerade uppgifter angående tillgångarna å smörjmedel inom landet. Kommissionen fick visserligen genom månatliga rapporter besked om lagren hos grossisterna inom smörjmedelsbranschen men kunde endast uppskattningsvis bedöma lagerhållningen hos detalj-

349 handlarna och förbrukarna. Senaste inventeringen (för den 30 juni 1940) visade, att av landets till c a 60 000 ton uppgående förråd av smörjmedel c a 7 000 ton fanns hos detaljhandlare och c:a 33 000 ton hos förbrukare. Noggranna uppgifter angående förråden av motorsmörjolja skulle även utgöra ett värdefullt underlag för bedömande av frågan om en eventuell reglering av motortrafiken. I anledning av industrikommissionens framställning utfärdade Kungl. Maj:t den 17 februari 1941 kungörelse angående förnyad inventering av landets förråd av smörjmedel den 1 mars. Samma varuslag medtogos som vid föregående inventering (se del I sid. 315). Deklarationsskyldigheten sträckte sig denna gång ned till förråd om minst 15 kg. Uppgifterna skulle insändas till kristidsnämnderna, vilka hade att överlämna dem till kristidsstyrelserna för vidare befordran till industrikommissionen. Redan tidigare hade den nyssberörda frågan om reglering av motortrafiken i syfte att åstadkomma viss materialbesparing ej minst i fråga om smörjmedel upptagits till prövning. Detta skedde i en av industri-, bränsleoch trafikkommissionerna den 10 februari 1941 till Kungl Maj:t gemensamt ingiven framställning. Rörande frågans utveckling hänvisas till redogörelsen härför nedan å sid. 386. Som därav framgår valdes bland flera föreslagna alternativ utvägen att anordna ifrågavarande trafikreglering på indirekt väg under formen av en smörjmedelsransonering. Med tillhjälp av denna avsåg man att jämväl kunna ernå en önskvärd begränsning i den av motortrafiken beroende bränsle- och gummiförbrukningen, i den mån denna ej redan underkastats kontroll. Systemet utformades genom en kungörelse den 2 maj 1941 (nr 226) angående reglering av försäljningen och förbrukningen av smörjmedel, vilken senare kompletterades genom en kungörelse den 23 maj 1941 (nr 308) angående beslag å vissa smörjmedel. Tillämpningsbestämmelser utfärdades av resp. kommissioner (industrikommissionens meddelande nr 21, livsmedelskommissionens cirkulär nr 325 och 352 samt trafikkommissionens cirkulär nr 9). Beslaget å smörjmedel trädde i kraft fr. o. m. den 1 juni. Det omfattade samma varuslag som det tidigare beslaget i april 1940 (se del I sid. 314). (Kungörelsen upptog dock ej spillolja, som fortfarande låg under beslag, under det att beslaget å övriga smörjmedel upphävts den 29 september 1940.) Det nya beslaget begränsades till förråd hos den yrkesmässiga handeln samt smörjmedel, som efter den 31 maj 1941 infördes till eller tillverkades i riket. Genom beslaget åsyftade industrikommissionen bl. a. att åstadkomma en successiv minskning av det alltför stora antalet återförsäljare av smörjmedel ( c a 11000), varigenom kontrollen av handelsregleringen skulle underlättas och risken för smyghandel minskas. Det fortfarande bestående beslaget å spillolja utvidgades genom kungörelse den 23 maj 1941 (nr 309) på sådant sätt, att förbud infördes dels

350 mot rening av beslagtagen spillolja i avsikt att yrkesmässigt överlåta sådan renad olja, dels ock mot rening av beslagtagen spillolja hos andra företagare än sådana som av industrikommissionen erhållit särskilt bemyndigande att yrkesmässigt rena beslagtagen spillolja. Det förstnämnda förbudet avsåg att förhindra, att återförsäljare efter rening försålde renad olja som ny olja. I industrikommissionens försörjningsplan ingick, att den spillolja, som framkom hos oljehandlare, skulle uppsamlas för att i större kvantiteter omarbetas till andra smörjmedel än motorsmörjmedel, varigenom en viss önskvärd utjämning av smörjmedelsförråden mellan å ena sidan motorsmörjmedel och å andra sidan smörjmedel för industri, järnvägar och sjöfart skulle på bästa sätt åstadkommas. Införandet av auktorisation från kommissionen för rätt att bedriva yrkesmässig rening av spillolja avsåg att bereda önskvärd kontroll över den yrkesmässiga oljereningen i syfte att förhindra att olämplig smörjolja komme till användning för motortrafiken och för andra ändamål. Den reglering av handeln med smörjmedel, som infördes genom kungörelsen den 2 maj 1941 samt industri-, livsmedels- och trafikkommissionernas med stöd därav utfärdade föreskrifter, trädde i kraft den 1 juni. Regleringen innebar i huvudsak följande. Försäljning av smörjmedel fick, generellt sett, ej ske annat än mot inköpslicens eller, då fråga var om flytande smörjmedel för motorfordon, mot inköpskort. Den förut bestående rätten att försälja smörjmedel genom påfyllning i fordons maskineri eller smörjställen borttogs alltså. Dock medgavs undantag från denna regel för vissa brådskande eller angelägna transporter samt vid s. k. oljebyte, då försäljning av flytande smörjmedel fick ske utan kupong för en ny kvantitet olja motsvarande 3/4 av den avtappade oljan, under förutsättning att den avtappade oljan lämnades till säljaren och att denne icke förfogade däröver annat än enligt av industrikommissionen meddelade bestämmelser. Försäljning av smörjmedel mot s. k. militärkvitto var ej heller längre tillåten. Därjämte borttogs den rätt återförsäljare tidigare haft att förnya sitt lager genom att inköpa smörjmedel å de inköpslicenser h a n mottagit av sina kunder. Tilldelningen av inköpskort skulle ske för viss av industrikommissionen fastställd ransoneringsperiod. En viss begränsning stadgades i rätten att för egen motor framföra motorfordon, inklusive motorredskap och motorbåtar. Denna rätt anknöts nämligen i princip därtill att fordonets innehavare erhållit inköpskort eller särskilt tillståndsbevis för användning av eget smörjmedelsförråd för fordonet. Undantag gjordes beträffande bl. a. elektriskt drivna bilar samt jordbrukstraktorer. Tilldelningen av inköpskort och utfärdandet av tillståndsbevis skulle verkställas av industrikommissionen i fråga om försvarsväsendets motorfordon, av trafikkommissionen i fråga om andra staten tillhöriga eller av

351 staten innehavda motorfordon, av länsstyrelse i fråga om övriga motorfordon och andra motorbåtar än fiskebåtar samt av kristidsnämnd i fråga om jordbrukstraktorer och fiskebåtar. Inköpslicenserna skulle utfärdas av industrikommissionen eller efter dess bemyndigande av den kristidsstyrelse, inom vars verksamhetsområde förbrukaren var bosatt, med de undantag att utfärdandet tillkom trafikkommissionen i fråga om smörjmedel för järnvägsfordon och andra motorbåtar än fiskebåtar samt kristidsnämnd i fråga om smörjmedel för jordbruk och fiske. Såsom allmänna villkor för rätten att använda flytande smörjmedel för lastbilar samt för personbilar i yrkesmässig trafik skulle gälla, att fordonet icke u t a n särskilt tillstånd brukades på mer än 75 kilometers avstånd från fordonets hemort eller stationsort. Dock fingo bilar med hemort eller stationsort inom områden av de fyra nordligaste länen, belägna norr och väster om järnvägarna Bräcke—Storlien och Bräcke—Karungi, brukas inom dessa områden utan avståndsbegränsning. Vidare fingo lastbilar eller personbilar utan hinder av rayonbestämmelserna brukas i linjetrafik enligt meddelade trafiktillstånd. Tillstånd till färd utom de fastställda rayonerna skulle meddelas av länsstyrelserna (i vissa fall av trafikkommissionen). Från rayonbestämmelserna undantogos även vissa slag av transporter, såsom forsling uteslutande av mjölk, mjölkprodukter, ägg, slaktdjur till slakteri, träkol samt ved, avsedd uteslutande för bränsleändamål. Beträffande bussar i yrkesmässig trafik skulle som allmänt villkor för rätt att använda flytande smörjmedel gälla, att bussarna icke utan särskilt tillstånd brukades annat än i linjetrafik. Tilldelning av inköpskort och inköpslicenser skulle ske under beaktande av att de ur samhälleliga synpunkter mest angelägna behoven bleve i första hand tillgodosedda. Beträffande sådana motorfordon, som den 5 maj voro inrättade för drift med annat än flytande bränsle (d. v. s. i huvudsak för gengasdrift), stadgades, att tilldelning av inköpskort för första ransoneringsperioden för en körsträcka av 500 mil skulle ske utan prövning av fordonens behövlighet. Första ransoneringsperioden var avsedd att räcka t. o. m. den 31 oktober 1941, dock för personbilar, motorcyklar i icke yrkesmässig trafik samt motorbåtar t. o. m. den 31 mars 1942. Sådana motorfordon, för vilka gengasaggregat redan köpts men i fråga om vilka montering ännu icke medhunnits, skulle i huvudsak jämställas med dem som den 5 maj voro inrättade för gengasdrift. Den som ämnade förvärva motorfordon eller som avsåg att ändra motorfordon till gengasdrift var berättigad att av vederbörande myndighet erhålla ett särskilt förhandsbesked, huruvida inköpskort eller tillståndsbevis komme att beviljas honom i händelse han förvärvade motorfordonet eller monterade på aggregatet. - Det ankom på trafikkommissionen att meddela närmare anvisningar angående de grunder, enligt vilka tilldelningen av inköpskort skulle ske,

352 såvitt angick den av länsstyrelserna handhavda tilldelningen, samt på industrikommissionen att bestämma grunder för tilldelningen av inköpskort och inköpslicenser, såvitt angick den av kristidsstyrelser och kristidsnämnder handhavda tilldelningen. Enligt de sålunda fastställda grunderna skulle i fråga om personbilar i icke yrkesmässig trafik för tiden 1 juni— 31 mars 1942 i allmänhet få tilldelas smörjmedel för en körsträcka av 500 mil, varvid kvantiteten skulle beräknas efter motorns effekt och enligt uppgjord tabell. Personbil i yrkesmässig trafik samt lastbilar och bussar skulle erhålla tilldelning efter behovsmässig prövning och i enlighet med av vederbörande kommission meddelade anvisningar. Nyssnämnda tabell upptog t. ex. för 26—40 hkrs personbilar 6 liter i icke yrkesmässig och 8 liter i yrkesmässig trafik för 500 mils körning. En motor på mer än 110 hkr fick, om det gällde personbil i icke yrkesmässig trafik, 9 liter, personbil i yrkestrafik 12 liter, lastbil eller buss 18 liter. Tvåtaktsmotorer fingo dubbel kvantitet. Samtidigt med att kort eller tillstånd utfärdades skulle sökanden erhålla ett av trafikkommissionen fastställt identifieringsmärke, avsett att anbringas på fordonet. Tekniska undersökningar ävensom praktiska prov i halvstor skala ha utförts för att ur trätjära (dalbränd tjära eller 'stubbugnstjära) framställa olja, användbar som ersättning för mineralsmörjoljor. Framför allt har man riktat sin uppmärksamhet på att för sådan tillverkning kunna använda s. k. törestubbar. Bl. a. för detta ändamål är det som tillvaratagandet av tallstubbar befrämjats därigenom att dylika stubbar fått inräknas under avverkningsskyldigheten för ved under avverkningsåret 1941/42 (se sid. 328). Smörjoljan framställes antingen genom att blanda in vissa kemikalier i tjäran och destillera denna eller genom att destillera tjära med ånga under tryck.

7. Kraftförsörjningen. Produktion och distribution av elektrisk kraft. Kraftsituationen. Omkring årsskiftet 1940/41 inträdde en synnerligen kraftig belastningsökning, så att index för belastningsintensiteten med årsskiftet 1935/36 som bas från att under slutet av år 1940 ha legat omkring värdet 125 steg till de i nedanstående tabell angivna värdena. A/r .

„.

Kraftindex i medeltal under månaden

Januari Februari Mars April Maj Juni

133 136 134 135 130 136

Den stora belastningsökningen berodde i någon om än ringa mån på stegrad industriell produktion. Viktigare orsaker voro ökad förbrukning för hushållselektrifiering och bostadsuppvärmning samt ökad användning av vattenkraft inom industrier för ersättning av andra energikällor. Härigenom kunde den minskning av exportindustriernas kraftförbrukning, som inträdde i april 1940, i det närmaste helt kompenseras. Nederbörden i landet uppvisade under perioden osedvanligt låga värden. Medelvärdet utgjorde under första kvartalet 80 procent och under andra kvartalet blott 54 procent av normal nederbörd. Under första kvartalet uppvisade de viktigare vattendragen i det närmaste normal vattentillgång. Den låga nederbörden under våren i förening med den fördröjda snösmältningen gjorde emellertid, att vattentillgången under andra kvartalet blev avsevärt lägre än normalt. Trots att vattentillgången således var relativt låg, blev det möjligt att icke blott tillgodose de ökade anspråken på kraft utan även avsätta betydande kraftbelopp till elektriska ångpannor. Den värmekraftproduktion, som erfordrades för komplettering av vattenkraften, kunde begränsas till i medeltal 1*3 procent, d. v. s. ungefär samma låga värde som under den närmast föregående halvårsperioden. Under perioden verkade knappheten på framför allt koppar hindrande på nyelektrifieringen och den utbyggnad av linjesystemen, som erfordrades för att överföra de ökade kraftbeloppen. 23—119414

354 I början av januari togs ett åttonde aggregat i drift i Porjus kraftstation, varigenom stationseffekten ökades med c a 20 000 kW. Vid ungefär samma tidpunkt togs en ny kraftstation vid Brattfors i Svartälven i drift såsom ersättning för en äldre anläggning. Den installerade effekten ökades därvid till 8 000 k W från förutvarande 3 500 kW. I början av februari igångkördes ett fjärde aggregat på c:a 12 000 k W i Hammarforsens kraftstation. Den centrala driftledningen (CDL). I samband med beslaget på befintliga lager av kol och koks fr. o. m. den 1 april 1941 stadgades, att användning av beslagtaget kol för produktion av elektrisk kraft skulle få ske endast efter medgivande av CDL. Med anledning därav ha ett flertal ansökningar härom behandlats av detta organ. Kraft- och elverken ha i regel erhållit förhandstillstånd att vid driftstörningar producera kondenskraft i reservkraftverk. Dessutom har med de större ångkraftverken från gång till gång överenskommits om erforderlig körning. Industriföretag med eget kondenseller mottrycksmaskineri ha i regel fått tillstånd att utnyttja detta för att komplettera tillgänglig vattenkraft, varvid vederbörande dock uppmanats att undersöka möjligheterna att ersätta värmekraften med vattenkraft. Sådana åtgärder ha redan genomförts på åtskilliga håll. För industriföretagen har vidare gällt, att kolbehovet för kraftproduktionen helt måste täckas av de kvantiteter, som tilldelats företagen av bränslekommissionen för driften i övrigt. S. k. katastroflager av transformatorolja, avsedda att uppläggas hos CDLföretagen, ha organiserats i samarbete med industri- och bränslekommissionerna. Vidare har inom riksdriftbyrån i likhet med föregående år en kraftbalansundersökning utförts för år 1941/42 gällande hela landet. Resultatet av undersökningen blev, att det erforderliga värmekrafttillskottet skulle bli av liten omfattning under förutsättning att exceptionell vattenbrist icke inträffade och att belastningen icke stegrades avsevärt mycket snabbare än vad som kunde förutses. Samtidigt skulle relativt stora kraftkvantiteter kunna avsättas för elektrisk ånggenerering, varigenom betydligt större kolkvantiteter skulle inbesparas än vad som kunde förväntas åtgå för den erforderliga värmekraftkompletteringen. Skulle emellertid torrårsförhållanden inträffa, vore en viss begränsning av kraftförbrukningen nödvändig, eftersom det vore. osannolikt, att man hade tillgång till de stora kolkvantiteter, som i annat fall skulle erfordras för ångkraftkompletteringen. Den statistiska sannolikheten för att en allmän kraftransonering skulle behöva tillgripas beräknades dock icke nämnvärt överstiga 10 procent. På begäran av bränslekommissionen har dessutom en speciell kraftbalans för Sydsverige utarbetats. I övrigt har den kontinuerliga övervakningen av kraftsituationen inom riksdriftbyrån fortgått som förut.

355 Tillfälliga vattenregleringar. Med stöd av lagen med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering ha ett flertal ansökningar om regleringsföretag ingivits under första halvåret 1941. Bland de viktigare regleringarna må nämnas avsänkning av Åsunden samt ökad dämning i Suorva med 0*7 m och Lulejaure med 0*5 m. Arbetet på de omfattande ny utbyggnaderna i såväl statlig som kommunal och enskild regi har fortgått planenligt. Av statens vattenfallsverk utbyggas Kattstrupeforsen i Indalsälven, i vilket företag Östersunds stad är medintressent, Hojum i Göta älv och Torpshammar i Gimån. För statens vattenfallsverks räkning installeras vidare av Hissmofors aktiebolag ytterligare två aggregat i den bolaget tillhöriga kraftstationen i Indalsälven. Av Krångede aktiebolag installeras ett fjärde aggregat i kraftstationen vid Krångede i Indalsälven samt utbygges Gammelängsforsen i samma älv. Av Stockholms stad utbygges Järpströmmen i ett tillflöde med samma namn till Indalsälven. Vidare utbygges Sunnerstaholm i Voxnan av Aktiebolaget skandinaviska elektricitetsverk. Härtill komina andra smärre utvidgningar av befintliga stationer samt utbyggnad av mindre vattenfall i olika delar av landet. Landsbygdens elektrifiering. Till befrämjande av landsbygdens elektrifiering anvisade 1940 års urtima riksdag å tilläggsstat för budgetåret 1940/41 ett anslag av 5 milj. kronor att användas som bidrag utan återbetalningsskyldighet till elektrifieringsföretag — distributionsnät eller lokala kraftstationer — som på grund av särskilda förhållanden icke kunde beräknas bliva självbärande. Ett lika stort belopp beviljades av 1941 års riksdag för budgetåret 1941/42. Ansökan om bidrag från ifrågavarande anslag skall efter förberedande granskning av länsstyrelsen prövas av en central nämnd, den s. k. elektrifieringsberedningen, bestående av representanter för kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och bränslekommissionen, varefter ärendet avgöres av Kungl. Maj:t. Det kapital, som erfordras för elektrifieringsföretag utöver eventuell subvention, måste i allmänhet till större eller mindre del anskaffas genom upplåning. För detta ändamål finnes den år 1918 inrättade k r a f t l e d n i n g s l å n e f o n d e n att tillgå. Lån från denna fond beviljas av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen i första hand för nyanläggningar men kan även tilldelas för redan utförd eller under byggnad varande anläggning. Räntesatsen har under senare tid varit 4 procent. Beviljat lån utlämnas av statskontoret, sedan låntagaren avlämnat skuldförbindelse jämte säkerhet, som av statskontoret kan godkännas. Vid långivning från fonden har statskontoret vanligen som säkerhet fordrat — förutom inteckning enligt lagen den 22 juni 1920 om registrering av elektriska anläggningar etc. — borgen från vederhäftiga personer. Enär det kunnat förutses, att godtagbar borgen i

356 många fall icke skulle kunna presteras vid de subventionerade företagen, har 1941 års riksdag medgivit lättnad i fråga om säkerheten vid dylika företag på sådant sätt, att som säkerhet må kunna godtagas enbart inteckning i ledningsnätet. Kungörelse härom utfärdades den 2 maj 1941 (nr 414). I samband med förenämnda beslut anvisade riksdagen till fondens förstärkning ett anslag av 3 milj. kronor. Ytterligare åtgärder ha vidtagits för att underlätta elektrifieringens genomförande å landsbygden genom det beslut, som fattats vid 1941 års riksdag om inrättande av en ny lånefond, e l e k t r i f i e r i n g s l å n e f o n d e n . Syftet med denna är att bereda en lånemöjlighet för enskilda strömkonsumenter, vilka äro i behov därav för att täcka kostnader för anslutning till ett elektrifieringsföretag i sådana fall då utöver reverser fordras viss kontantinsats. Till denna fond anvisade riksdagen å tilläggsstat för 1940/41 ett belopp av 1 milj. kronor. Bestämmelser rörande fonden meddelades i kungörelse den 2 maj 1941 (nr 297). Endast där verkligt behov föreligger får lån meddelas. Räntefoten är 4 procent, amorteringstiden är 8 år med början ett år efter lyftningsdagen. Lånerörelsen handhaves av kommerskollegium, som ock prövar säkerheten för lånen. Med hänsyn till det klientel det här är fråga om har kollegium erhållit rätt att i särskilda fall eftergiva kravet på säkerhet. Intresset för utförande av elektrifieringsföretag även utan stöd av statsbidrag har under kristiden varit mycket livligt. Ett starkt hämmande moment har emellertid framträtt genom den efter avspärrningen i importen västerifrån allt kännbarare knappheten på koppar. Denna har medfört, att en ganska sträng begränsning måst ske i fråga om utbyggnadsföretag genom ransonering av koppartilldelningen för elektrifieringsändamål (se sid. 290). Takten för landsbygdselektrifieringens genomförande har därför kommit att bestämmas mindre av tillgång på subventionsmedel än av tillgången på materiel.

8. Statlig lagerhållning. Rörande de olika former, i vilka den statliga lagerhållningen bedrivits, och de organ som handhaft densamma hänvisas till vad därom anföres i del I sid. 319 ff. samt ovan sid. 134 ff. Vad först reservförrådsnämndens verksamhet beträffar kan sägas, att denna under h ä r behandlade period försiggick efter i stort sett samma grunder som under föregående halvår. En ny uppgift erhöll nämnden därigenom att åt densamma uppdrogs att ombesörja viss befraktning av fartyg. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 januari 1941 anförde nämnden, att den planerade transporten av varor från transoceana länder till Göteborg (se sid. 372) av olika skäl ansetts böra handhas av statlig myndighet. Härvid hade reservförrådsnämnden närmast funnits böra komma i fråga och nämnden hade efter överenskommelse med representanter för olika myndigheter och importörer vidtagit vissa åtgärder för befraktning av ett antal fartyg för ändamålet. Förslag till laster för de fartyg, vilka beräknades skola anlända till Göteborg, skulle upprättas av handelskommissionen i samråd med utrikesdepartementet, reservförrådsnämnden och försörjningsmyndigheterna. För varor ställda till andra myndigheter eller till enskilda importörer eller importörsammanslutningar komme nämnden att debitera en viss mindre avgift. På nämndens hemställan uppdrog Kungl. Maj:t den 7 februari åt densamma att handha ifrågavarande befraktningsverksamhet. Bemyndigande gavs nämnden den 2 maj 1941 att på samma sätt och under samma villkor som förut till utgången av augusti s. å. från dess förråd efter framställning eller tillstyrkan av livsmedelskommissionen, industrikommissionen eller bränslekommissionen för tillgodoseende av uppkommande behov försälja eller utlåna varor till en myckenhet av högst 20 procent av den lagrade kvantiteten den 1 maj 1941 av vederbörande varuslag. Sammanlagda värdet av de varor, som reservförrådsnämnden alltifrån början av sin verksamhet och fram till utgången av juni 1941 uppköpt, belöpte sig till c a 370 milj. kronor. Därav hade vid sistnämnda tidpunkt till landet inkommit varor till ett värde av c a 330 milj. kronor. Bokförda värdet av varor, som utlämnats under första halvåret 1941, utgjorde c a 50 milj. kronor. De viktigaste av de sålunda från förråden utlämnade varuslagen voro, efter värdet räknat: aluminium, antimon, bly, koppar, nickel, tenn, zink, stenkol, bomull, ull, hampa, jute, lin, motor- och pannbrännolja,

358 motorfotogen, smörjoljor, valolja, råkokosolja, linfrö, råfosfat, chilesalpeter, rågummi, glycerin, bottenläder, brandslang och läkemedel. Till den under livsmedelskommissionens omedelbara överinseende bedrivna inköps- och lagringsverksamheten hade för budgetåret 1939/40 såsom kapitalinvesteringsanslag anvisats tillhopa 45 milj. kronor. För budgetåret 1940/41 hade dels å riksstaten och dels å tilläggsstat till denna till förlagskapital för inköp av förnödenheter m. m. anvisats anslag å sammanlagt 30 milj. kronor, varav 15 milj. kronor avsetts för inköp av jordbruksprodukter. Därjämte hade till sistnämnda anslag överförts vissa reservationer å tillhopa 6 250 000 kronor. Genom särskilda beslut hade Kungl. Maj:t förordnat om utbetalning från ifrågavarande anslag till livsmedelskommissionen av tillsammans högst 4 250 000 kronor att av kommissionen användas för inköp och lagring av äppelmos, lingonsylt, torkade blåbär, saltad strömming och saltad sill (se sid. 136). Då emellertid lagringsverksamheten beträffande frukt, bär och fisk m. m. av olika skäl icke erhöll avsedd omfattning, medgav Kungl. Maj:t den 17 januari 1941, att även de härför anvisade medlen finge disponeras för lagring av jordbruksprodukter. Senare (genom beslut den 17 februari och den 21 mars 1941) medgavs även användning av berörda medel för försöksframställning av fiskmjöl och sillolja samt för tillvaratagande av överskott av annan fisk än sill. En ytterligare förstärkning av nyssnämnda kapitalinvesteringsanslag för budgetåret 1940/41 beslöts av 1941 års riksdag i anledning av proposition nr 92 genom anvisande för detta ändamål å tilläggsstat av 20 milj. kronor. Den under livsmedelskommissionens inseende bedrivna uppköps- och försäljningsverksamheten har under här behandlade period som förut i främsta rummet avsett smör, beträffande vilken vara ett tidvis ganska avsevärt beredskaps- och utjämningslager hållits. Dessutom har upplagring i fryshus ägt rum av nötkött och fläsk, varjämte inlagring skett dels av salt fläsk, dels i ej ringa omfattning av såväl kött som fläsk i form av konserver. Bidrag ha vidare av kommissionen lämnats till lagring av ägg i kylhus och fryshus (se sid. 272). Av äppelmos har sedan hösten 1940 inköpts och lagrats 336 000 kg, av lingon 164 000 kg, av salt sill och strömming 8 500 tunnor samt av andra fiskslag vissa mindre kvantiteter. Uppköpen av frukt, bär och fisk blevo som redan nämnt till följd av bristande varutillgång icke på långt när så omfattande som ursprungligen beräknats. Emellertid ansåg livsmedelskommissionen angeläget, att kommissionen bleve i stånd att, där så skulle befinnas lämpligt, i vidgad skala återupptaga uppköpsverksamheten på nämnda varuområden. På kommissionens hemställan ställde Kungl. Maj:t genom beslut den 28 juni från anslaget till förlagskapital för inköp av förnödenheter m. m. till kommissionens förfogande 2 milj. kronor för inköp och lagring av frukt och bär samt 3 milj. kronor för omhändertagande av överskott av fisk.

359 Svenska spannmålsaktiebolagets varulagring har väsentligen avsett brödsäd och fodersäd, i mindre omfattning ärter och bönor samt mjöl och vissa fodermedel. Av reservlagret av brödsäd, vilket vid höstens ingång 1940 uppgick till över 350 000 ton, beräknades vid halvårsskiftet juni/juli 1941 omkring 225 000 ton skola på grund av den otillräckliga skörden komma att tagas i anspråk under det löpande konsumtionsåret. Frågan om finansiering av den statliga lagringsverksamheten för budgetåret 1941/42 förelades 1941 års riksdag dels i statsverkspropositionen under elfte huvudtiteln, dels i särskild proposition nr 182. Riksdagens beslut härutinnan innebar i huvudsak följande: 1) Riksdagen medgav, att riksgäldskontoret fick intill utgången av nämnda budgetår förskottsvis genom överlämnande av statsskuldbevis i av riksdagen tidigare medgiven omfattning ställa medel till förfogande för statens reservförrådsnämnd, att användas för förvärv från riksbanken av för nämndens fortsatta verksamhet erforderliga belopp i guld och valutor. 2) Till förlagskapital för inköp av förnödenheter m. m. anvisades såsom kapitalinvestering i fonden för förlag till statsverket ytterligare 13 milj. kronor. Härav avsågs 5 milj. kronor skola användas för fortsatta inköp genom reservförrådsnämnden av inhemska produkter, för vilket ändamål till nämndens förfogande stående valutamedel icke kunde användas, samt 8 milj. kronor för bestridande av sådana kostnader i nämndens verksamhet, som beräknades medföra ökade värden å de skilda varorna å deras lagerplats, d. v. s. kostnader för lossning, transporter inom landet, intagning i magasin, tullar och skatter m. m., ävensom kostnader för bearbetning eller förädling av lagrade varor till halvfabrikat eller färdiga produkter. 3) Till täckande av de egentliga omkostnaderna för den statliga lagringsverksamheten i dess olika former hade för budgetåret 1940/41 å driftbudgeten anvisats ett anslag å sammanlagt 20*5 milj. kronor. Då det syntes rationellt att här göra åtskillnad mellan å ena sidan kostnaderna för den övervägande i beredskapssyfte bedrivna lagerhushållningen — d. v. s. framför allt reservförrådsnämndens verksamhet — och å andra sidan de kostnader, som härflöto från inköps- och lagringsverksamhet i marknadsreglerande och utjämnande syfte — vartill i allt väsentligt spannmålsbolagets rörelse samt den under livsmedelskommissionens överinseende skeende lagringen av jordbruksprodukter m. m. vore att hänföra — anvisades å driftbudgeten dels ett anslag till omkostnader för statlig lagerhållning å 2-5 milj. kronor, dels ett anslag till omkostnader för statlig inköps- och försäljningsverksamhet å 20'5 milj. kronor. Av sistnämnda anslag hänförde sig 7'5 milj. kronor till den under livsmedelskommissionens överinseende försiggående lagringsverksamheten och 13 milj. kronor till spannmålsbolagets verksamhet.

9. Utrikeshandeln. Statistisk överblick. Efter en tvär nedgång under de egentliga vintermånaderna, förorsakad ej minst av den svåra issituationen, begynte såväl importen till Sverige som exporten därifrån att under andra kvartalet 1941 åter höja sig till relativt goda månadsbelopp. Särskilt gällde detta exporten, vilken under månaderna april—juni i värde betydligt överträffade exporten för samma månader år 1940, medan däremot importen fortfarande stannade på ett lägre plan. Denna förskjutning medförde, att importöverskottet för hela första halvåret 1941 minskades till blott omkring 45 procent av importöverskottet under samma del av år 1940 och ej heller nådde upp till motsvarande siffra för 1939. Utvecklingsgången belyses av nedanstående tablå. Värde

i

m i 1 j o ne r k r o n o r

Import

Januari—juni Juli—december Januari Februari Mars . . April . . Maj . . . . Juni....

Importöverskott

Export

1 142 1357

1 146

913 976

695 643

229 381

451 210

175 163 191 201 209 203

258 167 149 238 198 136

127 78 107 178 178 128

150 125 139 153 167 179

169 115 140 104 81 86

85 47 87 112 132 135

25 38 52 48 42 24

89 52 9 134 117 50

42 31 20 66 46 7

853 Det uträknade medelvärdet för importen uppvisade under halvåret ingen större förändring utom för juni månad, då det plötsligt sprang i höjden. Däremot företedde exportmedelvärdet en mera jämnt fortskridande stegring. Ehuru dessa medelvärden i och för sig äro rätt otillförlitliga såsom uttryck för verkliga prisnivåförskjutningar, torde nämnda olikhet i utvecklingsgången dock kunna tydas som tecken på en viss förbättring i prisrelationen mellan införseln och utförseln som helheter betraktade. Kvantitativt åter måste resultatet av utrikeshandeln sägas ha utfallit i bägge hänseendena ganska oförmånligt. Såväl import- som exportvolymen har — i den mån de häröver verkställda, tämligen approximativa beräkningarna få anses vägledande — för hela första halvåret 1941 liksom för senare halvåret 1940

361 stannat vid omkring hälften av volymen under motsvarande period åren närmast före kriget. Förloppet framgår månadsvis av efterföljande sammanställning. Importmedelvärde

Exportmedelvärde

Importvolym

Exportvolym

i % av motsvarande värden 1936/38 168-9 164-4 164-7 168-2 163-5 177-8

April Maj

137-4 143-7 139-0 145-4 149-4 148-4

48 30 38 66 67 48

48 24 56 52 54 61

Förskjutningarna i import- och exportvolymen för olika huvudgrupper av varor under förra halvåret 1941 i relation till volymen motsvarande månader 1936/38 åskådliggöres av nästfoljande tablå. Import- och export volymen i % av motsvarande värden 1936/38 Jan.

Febr.

Mars

April

Maj

Juni

38 44 38

48 24 29 6

66 29 17 12

86 55 60 89

87 57 76 98

83 33 56 68

Totala importvolymen

48¶Animaliska och vegetabiliska ämnen etc. Mineral, metaller samt arbeten därav Kemiska produkter Hudar, skinn, textilämnen m. m Trävaror, pappersmassa, papp, papper e t c .

7 86 16 9

2 39 20 10 18

19 64 73 11 65

23 74 36 '7 46

36 .79 32 7 46

4 82 25 9 62

Totala exportvolymen | 48

61 Importvolym: Konsumtionsvaror Industriråvaror, inkl. bränslen Byggnadsråvaror Jordbruksråvaror

Exportvolym:

Det mest anmärkningsvärda i ovanstående siffror är måhända beträffande importen de förhållandevis låga talen för gruppen industriråvaror och bränslen, vilka genomsnittligt ligga under motsvarande tal för föregående halvår, samt beträffande exporten de fortfarande ganska väl hävdade relationstalen för gruppen mineral, metaller och arbeten därav ävensom de alltjämt svaga men dock snarast något förbättrade relationstalen för gruppen trävaror, pappersmassa, papp och papper. Inom sistnämnda varugrupp är det framför allt trävaruexporten som utvecklats någorlunda tillfredsställande — därvid även exporten av vissa bearbetade varor, såsom färdiga trähus och träfiberplattor — medan däremot exporten av pappersmassa och papper undergått en ganska markerad försämring. Särskilt har detta varit fallet i fråga om huvudposterna slipmassa samt oblekt sulfit- och sulfat-

massa, beträffande vilka det visat sig svårt att finna ersättning för de förlorade marknaderna i väster. Bättre har exporten av blekt sulfitmassa (silkemassa) kunnat hållas uppe. En mycket väsentlig del av sistnämnda produkt har gått till Italien. Därjämte märkes en relativt god export av sulfatpapper (kraftpapper), en vara vilken på kontinenten fått stegrad användning som ersättningsmaterial för jutesäckar och för spinneriändamål. Stegrad export har vunnits för flera slag av varm- och kallvalsat järn samt ett flertal maskiner, medan återigen den tidigare stora utförseln av fartyg starkt reducerats. Alltsedan händelserna i april och maj 1940 har den svenska utrikeshandeln — frånsett varuutbytet med de nordiska grannländerna — i det väsentliga måst inskränkas till det kontinentala Europa och länderna österut. En sammanställning i konjunkturinstitutets rapport för våren 1941 angående utrikeshandelns uppdelning på ländergrupper under avspärrningsåret maj 1940—april 1941 visar, att under denna tid importen från andra länder än dem på den europeiska kontinenten i värde nedgått till c:a 17 procent av totalimporten samt exporten dit i värde nedgått till endast c:a 9 procent av totalexporten, medan tidigare normalt nära hälften av den svenska importen härrört från nyssnämnda länder och ungefär samma andel av exporten varit dit inriktad. Denna betydande omläggning har främst inneburit, att Tysklands redan förut dominerande ställning inom Sveriges utrikeshandel blivit alltmer framträdande. I jämförelse härmed har handeln med varje annat land, med vilket förbindelserna kunnat upprätthållas, relativt sett fått en mera underordnad betydelse. Emellertid har det varit av vikt att alla möjligheter till varuutbyte, som erbjudit sig, om än var för sig av mindre räckvidd, blivit under rådande tvångsläge tillvaratagna, och den svenska handelspolitiken har ock energiskt inriktats härpå. Det har sålunda varit av oskattbart värde, att en viss begränsad trafik kunnat fortlöpande vidmakthållas mellan Göteborg och transoceana länder (se sid. 372). Det med Sovjetunionen i september 1940 träffade handelsavtalet har möjliggjort avslut om rätt betydande varuleveranser i båda riktningarna, vilka ända till utbrottet av det tysk-ryska kriget syntes utlova, att de vid avtalet knutna förhoppningarna skulle kunna i huvudsak realiseras. Med Norge och Danmark h a r handelsutbytet även efter omställningen därav på clearingbas kunnat .utveckla sig ganska tillfredsställande. Utförseln till Finland har, understödd av svensk kreditgivning, hållit sig väl uppe, medan däremot importen från detta land av naturliga skäl tills vidare stannat på en tämligen blygsam nivå. Även i förhållande till Italien har vår handel utvecklat sig gynnsamt inom ramen för det i december 1940 ingångna avtalet. Med Schweiz samt med Ungern, Spanien och Turkiet ha relativt goda handelsförbindelser kunnat upprätthållas. Mindre gynnsamma resultat ha däremot uppnåtts i förhållande till Frankrike, Holland och Belgien. Här har clearingsystemets strikta genomförande haft till följd en stark sammankrympning av varu-

363 utbytet, då dessa länder haft förhållandevis litet att bjuda i ersättning för svenska exportvaror. Exportreglering. Den redan förut mycket omfångsrika exportförbudslistan utökades genom kungörelser den 31 januari 1941 (nr 53) med ännu en varugrupp, nämligen papp och papper av alla slag, som icke tidigare varit exportförbjudna, samt papperspåsar och kuvert. Emellertid hade redan dessförinnan fråga uppstått om icke — då nu huvuddelen av tulltaxans varurubriker hänförts under exportförbudet — det mest rationella vore att låta förbudet principiellt omfatta samtliga varuslag men medge undantag därifrån genom en särskild frilista. Ett sådant allmänt exportförbud förordades av handelskommissionen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 6 december 1940. Kommissionen pekade härvid på sannolikheten av en alltmer ökad varuknapphet och därav följande behov av att tid efter annan ytterligare utvidga exportförbuden samt framhöll önskvärdheten av bättre kontroll över utförseln av vissa sammansatta varor. Vidare underströks det växande behovet att kontrollera utförseln av varor, som berördes av handelsavtalen. Vid förhandlingar med främmande makter borde det ur handelspolitisk synpunkt vara en fördel, att möjlighet funnes att genom licensgivning kontrollera exporten i dess helhet. Sedan industri- och livsmedelskommissionerna i avgivna yttranden givit förslaget sitt stöd, utfärdades den 21 mars 1941 kungörelse angående allmänt exportförbud (nr 168) att tillämpas fr. o. m. den 1 april 1941. Vid kungörelsen var fogad en frilista, upptagande några få varor, nämligen fältspat, kvarts, råblock av granit, gnejs och andra hårda stenarter, framkallad film av svensk produktion samt tryckalster av olika slag. Frilistan utökades genom kungörelse den 28 juni 1941 (nr 601) med rubriken »för samlingar avsedda frimärken». Licensgivningen skulle i fortsättningen handhas av samma myndigheter som förut, nämligen handelskommissionen för det stora flertalet varuslag samt livsmedels- och trafikkommissionerna för vissa särskilda varor (se del I sid. 127). I fråga om licensgivningens handhavande ha i huvudsak samma principer tillämpats som tidigare. Det må härvid nämnas, att i vissa fall, såsom beträffande en del av maskingruppen samt s. k. Eskilstunaprodukter, meddelats generella licenser. Vid handelskommissionens licenseringsverksamhet har som förut en intim samverkan ägt rum med de myndigheter, som haft att övervaka tillgången på vederbörliga varuslag, främst industri-, livsmedels- och bränslekommissionerna. Ofta nog ha även näringsorganisationerna hörts, liksom ock deras hjälp anlitats, där fråga uppkommit om fördelning olika exportörer emellan av begränsade exportkontingenter eller eljest en mera direkt kontakt med exportörerna befunnits önskvärd, övervakandet av de olika handelsavtalens tillämpning har för handelskommis-

364 sionen blivit en alltmer maktpåliggande uppgift i samma mån som avtalen blivit flera och deras bestämmelser rörande varuutbytets utformning och omfattning allt mera ingående och preciserade. Importreglering. Utöver de varor, som redan tidigare av olika skäl importförbjudits, ha flera ytterligare varuslag under första halvåret 1941 underkastats importförbud, dock icke som absolut förbud utan som en åtgärd för importens kontrollering. I syfte att möjliggöra en lämplig fördelning av inkommande varor samt priskontroll därå har sålunda importförbud åsatts följande varor: färsk, saltad eller kryddad sill (kungörelse den 3 januari 1941, nr 4), jordnötter, kopra, sojabönor och andra oljehaltiga frön och frukter samt fett och oljor av animaliskt eller vegetabiliskt ursprung (kungörelse den 10 januari 1941, nr 23), kryddad eller saltad skarpsill, spillånga, saltad eller kryddad fisk, annan än sill, torkad fisk samt torskrom (kungörelse den 9 maj 1941, nr 240), bly och zink i oarbetad form samt vissa halvfabrikat därav ävensom bly- och zinkskrot (kungörelse den 6 juni 1941, nr 339). Vidare har importförbud genom kungörelse den 9 maj 1941 (nr 247) utfärdats för slangar av spånadsämnen (brandslang) för att möjliggöra kvalitetskontroll över införseln. Bönor, tjänliga till människoföda, ha genom kungörelse den 14 mars 1941 (nr 217) liksom förut matärter underkastats importförbud i produktionsbefrämjande syfte. Licensmyndighet är beträffande fisk, fettråvaror, fett och oljor samt bönor livsmedelskommissionen samt beträffande övriga varor handelskommissionen. I fråga om vissa inom livsmedelskommissionens verksamhetsområde fallande varor, som redan före kriget belagts med importförbud för att möjliggöra då tillämpad prisreglering, har förbudet, där detta ägt tidsbegränsad giltighet, utsträckts att gälla tills vidare. Så har skett beträffande mjölk och mejeriprodukter, slaktdjur, kött, fläsk samt kött- och fläskkonserver, ägg samt havregryn och havremjöl. Importförbudet för socker har utsträckts att gälla t. o. m. den 31 juli 1942. Slutligen må nämnas, att i samband med införandet av tillverkningskontroll beträffande vitaminiserade livsmedel jämväl införseln av dylika varor genom förordning den 23 maj 1941 (nr 268) underkastats reglering. Licensgivande myndighet är här kommerskollegium. Vid den av handelskommissionen utövade importlicensgivningen har den allmänna principen varit att i fråga om varor, för vilka Sverige i handelsavtal med främmande länder åtagit sig att meddela importlicenser inom ramen för vissa kontingenter, medge importlicenser i proportion till importörernas under åren närmast före krigsutbrottet verkställda import av ifrågakommande varuslag. I de fall då importen från visst land av varor, som belagts med importförbud, icke avtalsmässigt reglerats, har kommissionen, i den mån import ansetts böra ifrågakomma, i regel fastställt särskilda licenskvoter för de olika varaslagen, varvid såväl beaktats införselns önsk-

365 värdhet ur försörjnings- och arbetsmarknadssynpunkter som hänsyn tagits till prispolitiska och handelspolitiska överväganden. Vid importlicensernas beviljande har man vidare sökt tillse, att verkliga beställningar förelegat, i syfte att förhindra att medgivna licenser utnyttjats i spekulationssyfte. Vid handhavandet av importlicensgivningen har ett intimt samarbete etablerats mellan kommissionen och de olika importörsammanslutningarna, vilka fått utgöra en förmedlande länk mellan kommissionen och de enskilda importörerna. Transitering. För medgivande av transitering genom Tyskland av svenskt exportgods, som skolat befordras med järnväg till eller genom Spanien eller Portugal, har från tysk sida uppställts krav på garantiförbindelse beträffande varans slutliga destination. Enligt krigshandelslagen och tillämpningsföreskrifterna därtill bliva dylika utfästelser ej gällande med mindre tillstånd till utfästelserna meddelats av Kungl. Maj:t eller, för särskilda fall, av handelskommissionen. Genom kungörelse den 28 februari 1941 (nr 85) har Kungl. Maj:t lämnat generellt tillstånd till utfästelser, som avgivits av svensk exportör beträffande varor, befordrade med järnväg genom Tyska riket och därifrån till eller genom Spanien eller Portugal, för så vitt utfästelserna avfattats i enlighet med kungörelsen bifogat formulär. Kontroll över utrikeshandeln. Betalningsförhållanden m. m. Handelskommissionens ställning som den i fråga om utrikeshandeln i de flesta fall licensgivande myndigheten har, som redan nämnt, medfört, att kommissionen även fått till uppgift att utöva en fortlöpande kontroll över fullföljandet av i överenskommelser med främmande länder avgivna utfästelser och gjorda åtaganden rörande export och import. Beträffande exporten från Sverige har denna kontroll genomförts med hjälp av kommissionens statistik över beviljade exportlicenser samt deras utnyttjande. Sedan allmänt exportförbud införts, h a r möjlighet förelegat att på nu nämnt sätt kontrollera hela den svenska exporten. I fråga om importen har kontrollen rörande ur svensk försörjningssynpunkt viktiga varor utövats med ledning av bl. a. månatliga tullstatistiska uppgifter över importen. Kontroll har av handelskommissionen utövats jämväl över utförseln av sådana varor, som varit avsedda att efter förädling utomlands återinföras till riket. Allt eftersom försörjningsläget såväl i Sverige som i de länder, med vilka något varuutbyte av betydelse kunnat förekomma, blivit alltmera skärpt, ha de privata kompensationsaffärerna erhållit ökad omfattning och vikt. Detta gäller särskilt länder, med vilka varuutbytet icke reglerats genom varuutbytesavtal. Men även vid sidan av gällande avtal ha kompensationsaffärer i viss utsträckning förekommit. Såväl beviljandet av för dylika kompensationsaffärer erforderliga exportlicenser som affärernas genomförande har

från handelskommissionens sida underkastats noggrann kontroll, särskilt i den mån den svenska exportvaran endast med svårighet kunnat avstås eller eljest varit att betrakta såsom värdefullt bytesobjekt. Det må i detta sammanhang nämnas, att det bolag för befrämjande av kompensationsaffärer med främmande länder, Sveriges utrikeshandels kompensations aktiebolag (SUKAB), vars bildande omnämnts i föregående halvårsredogörelse (sid. 141), fått en i viss mån annan ställning än som från början avsetts. Då det visat sig, att det ursprungliga syftet med bolaget, nämligen att det skulle utgöra ett verkligt centralorgan för kompensationsaffärer, icke kunnat nås, har Exportföreningen avvecklat sitt intresse i bolaget och detta har övergått till att bli ett företag av helt enskild natur, dock med verksamheten lagd på bred bas, i det att alltjämt ett flertal större företag med såväl export- som importintressen kvarstått som delägare. Under rådande förhållanden har det i betydande utsträckning visat sig nödvändigt att bedöma varuutbytes- och betalningsspörsmål i ett sammanhang, vilket medfört ett intimt samarbete mellan å ena sidan handelskommissionen och å den andra valutakontoret och clearingnämnden. Härvid har tillgått så, att alla de inköpsanmälningar om fri valuta, som inkommit till valutakontoret och som avsett betalning av införsel av icke importförbjudna varor från länder, i förhållande till vilka varuutbytet icke likviderats över clearing, underställts handelskommissionen. I avseende å import från eller export till länder, i förhållande till vilka varuutbytet reglerats över clearing, har clearingnämnden ävenledes vanligen infordrat handelskommissionens yttrande över ansökningar om likvid i annan ordning än som stadgats i gällande clearingförfattningar. Vid prövning av här berörda frågor har handelskommissionen utgått från den ifrågasatta införselns önskvärdhet, varvid även prissynpunkter beaktats. Exportkredit. Statlig garanti för kredit, som av exportör lämnats vid försäljning till utlandet av inhemska alster av industri, jordbruk eller fiske, har till den svenska exportens främjande meddelats under en följd av år enligt av riksdagen tid efter annan alltsedan år 1933 fattade beslut. Prövning och avgörande av frågor om dylik garanti har uppdragits åt en av Kungl. Maj:t utsedd nämnd, exportkreditnämnden. 1939 års lagtima riksdag beslöt, att staten intill utgången av budgetåret 1941/42 finge iklädas exportkreditgaranti till belopp av högst 60 milj. kronor. Närmare bestämmelser angående verksamheten fastställdes genom kungörelse den 26 maj 1939 (nr 214). Det sammanlagda beloppet av utställda garantier utgjorde den 31 maj 1941 i runt tal 36 milj. kronor. I nämnda belopp ingingo garantier, beviljade i anslutning till handelsavtalen med Finland, med närmare 18 milj. kronor. Sistnämnda siffra kunde successivt ökas till omkring 37 milj kro-

367 nor. Exportkreditnämnden räknade närmast med att en garantisumma av 57 milj. kronor kunde behöva tagas i anspråk. Då det emellertid med hänsyn till rådande förhållanden syntes ovisst, huruvida möjligen uppkommande ytterligare anspråk kunde tillgodoses inom ramen för det fastställda högsta garantibeloppet, hemställde nämnden i skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 juni 1941, att beloppet för medgivna exportkreditgarantier måtte höjas från 60 till 100 milj. kronor. Sedan Kungl. Maj:t framlagt proposition härom till 1941 års riksdag, n r 298, beslöt riksdagen i enlighet med propositionen, att staten finge i överensstämmelse med gällande bestämmelser intill utgången av budgetåret 1941/42 till ett belopp av högst 100 milj. kronor — däri inräknade de belopp, vartill garantier beviljats eller kunde komma att före den 1 juli 1941 beviljas — iklädas betalningsansvar för till utlandet levererade alster av industri, jordbruk och fiske. Handelsavtal. Med Tyskland hade handelsutbytets omfattning under 1941 i stora drag reglerats genom avtalet i december 1940. Detaljer i fråga om leveranserna på olika varuområden behandlades vid senare överläggningar mellan de båda regeringskommissionerna. Beträffande de viktigare svenska exportvarorna — trävaror, cellulosa och papper — träffades inom avtalsramen särskilda överenskommelser angående kvantiteter och priser för leveranserna under året efter förhandlingar mellan representanter för de svenska export- och de tyska importintressena. Priserna reglerades på en nivå, som låg i allmänhet c a 10 procent över fjolårets. Vid förhandlingar i Berlin i slutet av januari förhandlades även angående det svenska varuutbytet med Nederländerna och Belgien. En överenskommelse härom träffades den 1 februari, vilken innebar en väsentlig beskärning av den svenska handeln med dessa länder. Avtalet utgjorde i huvudsak en förlängning av de arrangemang, som gällt under hösten 1940. De ur varuutbytet härrörande betalningarna skulle sålunda alltjämt likvideras genom den svensk-tyska clearingen. I Nederländerna och Belgien rådde visserligen stort köpebehov, men varuutbytet måste hållas inom den beslutade trånga ramen, emedan dessa länder endast i begränsad omfattning kunde leverera för Sverige behövliga varor. För Nederländernas vidkommande utgick man från en beräknad import till Sverige av 14 milj. RM ( c a 23*5 milj. kronor) och av svensk export till samma belopp. För Belgiens del räknade man tills vidare icke med högre belopp än 3*5 milj. RM ( c a 5*9 milj. kronor) å vardera sidan. Även beträffande de nordiska länderna skedde vissa uppgörelser om handelsutbytet under 1941 som fortsättning på därom tidigare ingångna avtal. Vad Norge angår, undertecknades den 1 maj ett nytt clearingavtal mellan Sveriges Riksbank och Norges Bank. I samband härmed hade vid förhandlingar i Stockholm under april månad enighet uppnåtts om en plan angå-

368 ende varuutbytets gestaltning under hela år 1941, inkluderande även årets två första månader, för vilka handeln tidigare provisoriskt reglerats genom ett i december 1940 träffat avtal. Värdet av handelsutbytet beräknades i det nya avtalet till cirka 118 milj. norska kronor (59 milj. i vardera riktningen) . Bland kontingenterna för import från Norge märkes i första hand fisk, särskilt sill (9*4 milj. norska kronor), kalksalpeter och» kalkkväve (20 milj. norska kronor), och vissa metaller, såsom molybden, zink och aluminium (omkring 10 milj. norska kronor). De svenska exportkontingenterna omfattade i första hand järn, stål och kullager (18 milj. svenska kronor) samt maskiner (9 milj. svenska kronor). Från svensk sida medgavs vidare leverans av 10 000 ton spannmål, 500 ton fläskkonserver, 1 000 ton socker och 2 000 ton sirap samt 2 450 ton ärter och bönor. Anordningar vidtogos även i syfte att påskynda transferering av i Norge utestående äldre varufordringar. Genom ett senare avtal har överenskommits om ytterligare export- till Norge av 2 000 ton skadad råg i utbyte mot norska leveranser av levertran, vissa vitaminkoncentrat och torkad fisk. Beträffande det svensk-norska varuutbytet kan nämnas, att detta år 1939 hade ett värde av 226 milj. svenska kronor, varav c a 88 milj. import och 137 milj. export. I exportsiffran representerades därvid nära tredjedelen eller 44 milj. kronor av fartyg. Handelsutbytet med Danmark hade, som omförmäles å sid. 145, för första halvåret 1941 reglerats genom ett den 20 december 1940 undertecknat protokoll. Enligt detta beräknades den svenska importen under nämnda period uppgå till ungefär 24*3 milj. svenska kronor. Häremot svarade ett beräknat värde av den svenska exporten om c a 40 milj. danska kronor, varav omkring 16 milj. för trävaror, 4*5 milj. för cellulosa och 3*6 milj. för papper. Denna överenskommelse kompletterades genom ett tilläggsavtal den 21 mars 1941, i vilket fastställdes vissa ökningar på såväl import- som exportsidan. Med avseende på importen från Danmark upptogos sålunda nya kontingenter för ägg och smör med omkring 3*9 milj. samt fläskprodukter med 2 milj. svenska kronor. För den svenska exporten förutsågs en höjning med c a 8 milj. danska kronor, varav c a 3 milj. för trävaror samt 3*5 milj. för järn och stål, maskiner samt verktyg. En ny varuutbytesöverenskommelse med Danmark avslöts den 30 maj. Därigenom fastställdes varuutbytet för andra halvåret 1941. De avtalade kvoterna för såväl importen som exporten voro ej oväsentligt lägre än för föregående halvår. Totala varuomsättningen beräknades till 42 milj. svenska kronor, hälften för den svenska och hälften för den danska exporten, mot c:a 70 milj. kronor under närmast föregående sexmånadersperiod. Nedgången sammanhängde huvudsakligen med att tillskott från det svensktyska clearingkontot i Berlin icke såsom tidigare kunde påräknas. Den danska exporten förutsågs skola utgöras bl. a. av ägg, mjölk- och köttkonser-

369 ver, apoteksvaror, maskiner, apparater m. m.; den svenska exporten skulle väsentligen bestå av trävaror, cellulosa, papp och papper, järn och stål, maskiner och verktyg. Genom ett tilläggsavtal den 28 juni höjdes kontingentsummorna för varuutbytet med Danmark under andra halvåret 1941. Avtalet förutsåg en ökning med 10 milj. danska kronor av den svenska exporten till Danmark och en ökning med samma belopp för den danska exporten till Sverige. Den danska tilläggsexporten skulle utgöras av socker och den svenska huvudsakligen av trävaror. Det med Finland den 31 augusti 1940 ingångna handelsavtalet utlöpte med februari månads utgång. Ett nytt avtal undertecknades den 31 mars, gällande tiden 1 mars—31 oktober 1941. Den svenska exporten till Finland under denna tid beräknades skola uppgå till ett värde av 42-5 milj. kronor, varav c a 13 milj. kronor för järn och stål, c a 7 milj. kronor för järnmanufaktur och metallfabrikat, c:a 17*5 milj. kronor för maskinindustriprodukter och elektroteknisk materiel samt återstoden för andra varor. Importen från Finland beräknades under samma tid skola uppgå till c:a 23 milj. kronor, i vilket belopp ingingo kontingenter för bl. a. timmer, brännved, gengasved och träkol. Vid exporten till Finland skulle i huvudsak förut gällande betalningsbestämmelser tillämpas; dock skulle den på förfallodagen överförbara delen av likviden enligt det nya avtalet utgöra minst 35 procent av fakturavärdet i stället för 25 procent, såsom tidigare varit fallet. I anslutning till de svensk-finska förhandlingarna medgavs dessutom från svensk sida export av vissa kvantiteter livsmedel och andra jordbruksprodukter, omfattande brödsäd, mjöl, smör, fläsk, utsädeshavre och fröer samt fruktträdsympkvistar. Efter det att krigstillstånd på nytt inträtt i Finland, utökades på finska regeringens framställning den medgivna utförseln dit utöver de i handelsavtalet fastställda kontingenterna med ytterligare kvantiteter livsmedel samt järn och stål. I samband härmed beräknades den avtalsmässigt reglerade svenska exporten för hela 14-månadersperioden 1 september 1940—31 oktober 1941 komma att uppgå till ett värde av 105 milj. kronor. Därutöver hade Sverige emellertid sedan den 1 juli 1940 och intill krigsutbrottet ställt livsmedel och jordbruksprodukter till Finlands förfogande till ett värde av över 30 milj. kronor. Den för ovannämnda 14-månadersperiod avtalade importen från Finland till Sverige uppgick i värde till omkring 27 milj. kronor. Efter förhandlingar mellan Sverige och Sovjetunionen träffades i maj 1941 en överenskommelse om reglering av frågor angående de svenska tillgodohavandena i de till Sovjetunionen anslutna republikerna Estland, Lettland och Litauen. Genom överenskommelsen förband sig Sovjetunionens regering att till svenska regeringen erlägga en viss ersättningssumma för 21—119414

370 de förluster, som åsamkats svenska rättsinnehavare på grund av de företagna nationaliseringarna i de baltiska staterna, överenskommelsen avsåg därjämte reglering genom clearing av ömsesidiga fordringar rörande varuutbytet mellan Sverige och de tre nämnda länderna, rörande fartygsbefraktning och försäkringsersättning för fartyg samt rörande betalningar mellan banker, mellan banker och försäkringsföretag eller mellan sistnämnda företag, allt för så vitt fordringarna uppkommit före den 6 augusti 1940. Det med Ungern i juli 1940 träffade handelsavtalet avsåg tiden fram till årets slut men förlängdes senare att omfatta även januari månad 1941. Nytt handels- och betalningsavtal slöts den 12 mars för tiden 1 februari 1941— 31 januari 1942. Inom ramen för avtalet fastställdes svenska exportkontingenter till ett sammanlagt värde av 12*2 milj. kronor, varav 3*2 milj. för cellulosa, trämassa och papper och 7 milj. för järn och stål, kullager, verktyg, maskiner och instrument. De ungerska exportkontingenterna uppgingo till ett sammanlagt värde av 18-5 milj. kronor; huvudposterna voro bl. a. slaktat fjäderfä, torkade grönsaker och frakt, tillsammans c:a 3 milj. kronor, malt 1 000 ton, bauxit 5 000 ton, aluminiumoxid 1 700 ton samt radiomottagare jämte delar 1*2 milj. kronor. De sålunda fastställda kontingenterna inneburo en höjning av såväl import- som exportvärdet jämfört med sista fredsåret. I anslutning till handelsavtalet träffades vidare en reglering i avseende å de svenska finansiella tillgodohavandena i Ungern, vilka till huvudsaklig del hänförde sig till svensk kreditgivning i samband med tändsticksmonopolets övertagande av Svenska tändsticksaktiebolaget.

10. Sjöfarten. Sjötrafikens omfattning. Den utrikes sjöfarten till och från Sverige har under första halvåret 1941 som förut ända från det västspärren upprättades varit i huvudsak inskränkt till östersjö- och nordsjötrafiken, frånsett den begränsade förbindelse som kunnat upprätthållas mellan Göteborg och transoceana länder (varom mera nedan). Alltjämt har bortåt hälften av den svenska handelsflottan befunnit sig utanför spärren och till väsentlig del gått i fraktfart mellan främmande bänder. Till allra största delen ha dessa fartyg tillgodosett sjöförbindelser mellan utomeuropeiska länder och hamnar. Då en ganska stor tonnageknapphet här gjort sig gällande, ha de svenska fartygen — till stor del utgörande landets nyaste och bästa — varit eftersökta av befraktarna och kunnat hållas väl sysselsatta till i allmänhet lönande frakter. Sammanlagt omkring 8 000 svenska sjömän uppges ha varit i tjänst utanför spärren. Östersjö- och nordsjöfarten hämmades starkt dels genom den ovanligt stränga vintern, vilken medförde svåra ishinder ännu under mars och april månader och föranledde en avsevärd tonnageuppläggning, dels ock genom ett i december 1940 inträffat haveri i Kielkanalen, vars verkningar i form av begränsade framkomstmöjligheter för särskilt det större tonnaget sträckte sig ett gott stycke in på år 1941. Kielkanalen blev ej isfri förrän i slutet av mars. vilket starkt försenade kol- och kokstransporterna från nordsjöhamnarna. Omfattningen av sjötrafiken på de svenska hamnarna belyses månadsvis av nedanstående siffror, vilka ange det ankommande och avgående tonnaget i 1 000 nettoton.

Januari Februari Mars April Maj Juni

Ankommande fartyg 1940 1941 1 190 623 426 356 737 591 824 908 861 1 044 1 084 1 018

Avgående fartyg 1940 1941 1 341 633 455 290 546 607 873 945 898 1 090 1 152 1 149

Vad särskilt de ankommande fartygen beträffar har uppenbarligen en väsentlig del därav gått i barlast. Sålunda redovisas för andra kvartalet 1941 blott ungefär två tredjedelar av det ingående tonaget såsom lastförande. Detta torde ha sammanhängt med svårigheten att för de från Sverige till

372 Tyskland utgående malm- och trälastade fartygen erhålla påräknad returfrakt i kol och koks. Av de avgående fartygen voro genomsnittligt c:a 92 procent lastförande. Den utrikes sjötrafikens förhållandevis ringa omfattning under första halvåret 1941 som helhet betraktat framgår av följande sammanställning, vilken liksom den föregående anger trafiken i 1 000 nettoton. Ankommande fartyg

Januari—juni Juli—december

Avgående fartyg

11 484 13 567

5 123 7 326

4 540

11 830 13 286

5 264 7 562

4 714

De svenska fartygen ha, med någon variation för olika månader, utgjort 40 å 45 procent av hela det in- och utgående tonnaget, vilket innebär en betydligt bättre proportion än under föregående halvår. De tyska fartygens andel nedgick från 37 procent i januari till 26 procent i juni, medan den under juni 1940 representerade ända till 70 procent. Övriga utländska fartyg voro huvudsakligen danska och finska, ett fåtal holländska och norska. Mineringar, berörande farvattnen kring eller i närheten av Sverige, ha skett i ökad omfattning allt eftersom kriget fortskridit och tilltagit i skärpa. Det den 22 juni utbrutna tysk-ryska kriget medförde sålunda, att Tyskland förklarade praktiskt taget hela Östersjön söder om Åland och utanför svenskt territorialvatten till en sydgräns från Utlängans fyr i Karlskrona skärgård till trakten av Memel såsom för sjöfarten farligt område. Den sydligaste delen av detta område angavs dessutom vara minerat. Därjämte förklarade Tyskland sig ha minerat områdena mellan Simrishamn/Sandhammaren och Bornholm samt mellan Bornholm och Tyskland vid Riigenwalden/Funkhagen. För att möjliggöra svensk fartygstrafik till Gotland och Gotska Sandön skapades till vardera av dessa öar tio sjömil breda korridorer, utgående från resp. Sandsänkan och Landsort. Den 26 juni tillkännagav finska utrikesministeriet, att de finska territorialvattnen kring Ålands skärgård voro farliga för sjöfarten på grund av minor. Redan i slutet av 1940 hade två svenska fartyg, vilka avgått från Amerika, kunnat tack vare tillmötesgående från de krigförande ländernas sida taga sig igenom blockad- och minspärren i väster och anlänt till Göteborg med last av dels olja, dels styckegods och livsmedel. Denna trafik väntades under år 1941 skola få en mera regelbunden gång, sedan i början av året överenskommelse träffats med såväl brittiska som tyska regeringarna, varigenom dessa var för sig förklarat sig beredda att medge genomfart till och från Göteborg av fem svenska fartyg i månaden under villkor att fartygen icke under sin färd anlöpte hamn tillhörande den motsatta makten eller

stående under dess kontroll. Från svenska utrikesdepartementet meddelades, att det här endast var fråga om medgivanden i princip och att fartygslasternas sammansättning komme att bliva föremål för underhandling i varje särskilt fall. Som följd av dessa överenskommelser anlände under februari månad ett, under mars två och under april sex fartyg. Åtta fartyg kommo från Nord- eller Sydamerika med last av bl. a. bomull, oljekakor, livsmedel, bleckplåt och diverse styckegods, ett fartyg kom från Ostindien med last av jute, livsmedel, fodermedel och kryddor. Tio fartyg utgingo från Göteborg åtminstone delvis med last av svenska exportvaror samt med passagerare. Att denna trafik emellertid, trots de lämnade försäkringarna, icke var utan sina stora risker framgår därav, att icke mindre än fem fartyg krigsförliste på dylika »lejdresor», därav fyra på väg till Sverige och ett på utgående därifrån, detta oaktat de ifrågavarande fartygen gingo med väl synliga flaggor och nationalitetsmärken och klart lysande lanternor samt styrde anvisade kurser genom krigszonen. På grund av utvidgning av det av Tyskland som särskild krigszon förklarade området och därmed sammanhängande förhållanden upphörde efter april månad de ifrågavarande resorna för någon tid. Vad angår transitotrafiken över Petsamo (Linhammar) fortgick denna som förut, ehuru under växande svårigheter. Exporten över denna hamn belades redan under hösten 1940 med sådana hinder, att den praktiskt taget upphörde. Även importen över Petsamo nedgick under våren till en obetydlighet och den upphörde helt vid utbrottet av det nya finsk-ryska kriget. Redan dessförinnan hade från brittisk sida meddelats, att beviljandet av navicert för till Petsamo destinerade fartyg inställts fr. o. m. den 14 juni. Den begränsade transitotrafik, som kunnat äga rum via den transsibiriska järnvägen över Sovjetunionen, upphörde likaledes genom detta lands indragande i kriget. Fartygsbeståndet. Den svenska handelsflottan omfattade vid årsskiftet enligt en särskild av kommerskollegium utförd undersökning 2 206 fartyg om 20 nettoregisterton och däröver med en sammanlagd dräktighet av 1 524 887 bruttoton, motsvarande 1 050 778 nettoton (se sid. 152). Enligt den månatliga fartygsstatistiken, vilken endast omfattar registreringspliktiga fartyg, utökades handelsflottan under första halvåret 1941 med 17 fartyg om 35 931 bruttoton, varav 12 st. om 29 632 bruttoton, de flesta motorfartyg, nybyggda inom riket. Samtidigt minskades beståndet enligt samma statistik, huvudsakligen genom krigsförlisning men även i en del fall genom annan förlisning, försäljning etc, med 36 fartyg om 75 538 bruttoton. Nettoförlusten blev sålunda 19 fartyg om 39 607 brattoton. Fartygsförsäljningar till utlandet, vilka enligt gällande bestämmelser icke fått ske utan tillstånd av trafikkommissionen, ha liksom tidigare blott före-

kommit i ringa omfattning. Sammanlagt försåldes till annat land under första halvåret 1941 26 fartyg och båtar om 3 241 bruttoton, de flesta av dem smärre och tämligen gamla. Det största av de sålunda avyttrade fartygen utgjordes av ett tankmotorfartyg på 989 ton. Antalet under samma tid krigsförlista fartyg, dessas sammanlagda tontal samt antalet i samband med förlisningarna omkomna personer framgår av följande av kommerskollegium meddelade uppgifter: Månad Januari Februari Mars April Maj Juni

Antal fartyg 3 3 6 2 2 3 Summa

Bruttoton 8 945 9 046 27 556 14 822 7 026 4 432

Antal omkomna 10 54 56 49 2 18

71 827

19¶Inberäknat ovan upptagna fartyg hade sedan krigets början fram till utgången av juni 1941 genom krigsåtgärd förolyckats sammanlagt 99 fartyg om 264 827 bruttoton. Antalet därvid omkomna personer var 711. Härtill komma 7 förlorade fiskefartyg om 313 brutto ton med 34 omkomna eller saknade personer. Av de krigsförlista fartygen ha 4 st. om 8 532 bruttoton sedermera bärgats. Antalet fartyg, vilka av de krigförande länderna beslagtagits, var intill utgången av juni 1941 24 st. med ett sammanlagt brattotontal av 31 995. Av dessa hade 8 st. om tillsammans 10 781 bruttoton slutgiltigt prisdömts. Fraktfartsregleringen. Beträffande trafikkommissionens licensgivande verksamhet i avseende på fraktfarten har någon mera anmärkningsvärd förändring i systemet ej inträtt under första halvåret 1941 rörande vare sig den utrikes eller den inrikes sjöfarten. Som fortsättning på de i föregående redogörelse lämnade uppgifterna angående meddelade fraktfartslicenser för resor i utrikes trafik intagas här nedan sammanställningar månadsvis för de medgivna licenserna samt dessas fördelning på olika trader och godsslag. Utgående

Januari Februari Mars April Maj Juni Summa

Hemgående

Antal resor

Bruttoton

Antal resor

Bruttoton

54 4 138 250 355 381

86 310 8 230 222 218 344 583 446 387 444 007

147 18 123 239 223 224

208 149 36 557 167 524 270 352 238 668 248 142

1 182

1 551 735

1 169 392

375 Utgående

Hemgående Övrigt gods

Malm

Trä

120 257 114 184

275 44 1 15 23

117 7

149 Kol och koks

Övrigt gods

A n t a 1 r e sor Tyska östersjöhamnar Tyska nordsjöhamnar Tysk hamn, ej närmare angiven R o t t e r d a m (Amsterdam) Annan östersjöhamn Summa

—

•

4 21

369 219 31 206

111 15

—

149 Strax i början av år 1941 upptogos i Stockholm förhandlingar angående frakter och tonnagefrågor i samband med trafiken mellan Sverige och Tyskland. Överläggningarna ledde den 13 januari till en förlängning till utgången av maj 1941 av det tonnage- och fraktavtal, som gällt under senare halvåret 1940 mellan den svenska Sjöfartskommittén 1939 och det tyska organet Fachgruppe Reeder, Hamburg. Samma fraktsatser, huvudsakligen avseende malm- och trävaruskeppningar, skulle gälla som under förra avtalsperioden. Vissa överenskommelser träffades, som garanterade bättre sysselsättning för det svenska tonnaget än tidigare. De avtalade fraktsatserna betraktades emellertid från svensk sida som otillfredsställande, och i ett nytt avtal, vilket avslöts den 25 april 1941 med giltighet fr. o. m. den 1 juni till årets slut, lyckades det att genomföra vissa förbättringar i fraktvillkoren för de svenska redarna. Sålunda erhöllos vissa uppjusteringar beträffande frakterna för malm och sågade trävaror till de tyska östersjö- och nordsjöhamnarna ävensom de holländska hamnarna. Därjämte medgavs visst tillägg för barlastresor, vilket ansågs viktigt, enär det visat sig svårare ä n man förut beräknat att erhålla returlaster från Tyskland. För props och pappersved ävensom för pappersmassa skulle frakterna som förut vara fria. Genom ökad liggetidsersättning och ändrade bestämmelser härom uppnåddes en viss kompensation för de långa lastnings- och lossningstiderna. För att under rådande svåra isförhållanden stimulera redarna till att i ökad omfattning utföra resor för avhämtning av kol och koks från tyska östersjöhamnar bestämde trafikkommissionen den 29 januari 1941, att frakttillägg (istillägg) skulle vid sådana resor utgå med 40 procent till fartyg med last understigande 5 000 ton och med 30 procent till fartyg med last därutöver. Sådant tillägg, dock begränsat till 20, resp. 15 procent, skulle efter prövning från fall till fall kunna tillerkännas jämväl fartyg, som före nyssnämnda dag anträtt resa för hemfraktning av kol eller koks. Dessa tillägg upphörde efter utgången av mars. Någon större effekt i åsyftad riktning synes genom nämnda förmån icke ha ernåtts, då isen vissa tider stoppade praktiskt taget all trafik. En allmän omreglering underkastades kol- och koksfrakterna för svenska

376 fartyg från östersjö- och nordsjöhamnarna genom av trafikkommissionen den 29 maj 1941 efter samråd med bränslekommissionen utfärdat cirkulär, vilket trädde i tillämpning den 1 juni. Den betydelsefullaste ändringen var, att bränslekommissionen nu övertog kostnaden för krigsförsäkring av koleller kokslastade fartyg. Avsikten härmed var närmast att gynna det modernare tonnaget, vilket tidigare genom sitt högre assuransvärde tvingats att bära förhållandevis dryga krigsförsäkringskostnader i jämförelse med de äldre och omoderna fartygen. Basisfrakten per metrisk ton uppdelades i tre grupper med högre frakt för de första 250 ton och lägre för resp. nästa 750 ton och för den last som översteg 1 000 ton. Även destinationstillägg och barlasttillägg för tomresa från Sverige skulle beräknas med liknande uppdelning. Ett ton koks skulle vid fraktberäkningen anses motsvara 1*25 ton stenkol. För medelstort tonnage innebar förändringen en fraktsänkning per ton av c a 3 kronor för kol och 4 kronor för koks. Befraktningen skulle ske genom svensk mäklare, företrädesvis sådan som var auktoriserad skeppsklarerare, enligt i cirkuläret angiven kommissionstaxa. Bränsleförsörjningen. Den knappa tillgången på stenkol medförde, att strängare principer än förut måste följas vid koltilldelningen till fartyg. Bränslekommissionen uppställde som önskemål, att kolförbrukningen inom sjöfarten måtte nedbringas till hälften av vad den var under föregående seglationsperiod. Som ersättning borde rederierna hänvisas att använda ved i sådana fall, då detta av tekniska skäl läte sig göra. Trafikkommissionen meddelade i anledning härav rederierna i april månad, att stora inskränkningar vid tilldelningen av kolbunkers vore ofrånkomliga. Då emellertid de olika företagen inom den inrikes sjöfarten arbetade under mycket olika betingelser, bleve det nödvändigt att för dessa företag icke endast genomföra en mycket sträng behovsprövning vid tilldelningen utan även differentiera denna med hänsyn till vederbörande rederiers betydelse för den allmänna samfärdseln ävensom till deras möjligheter att anskaffa och begagna ersättningsbränsle. Någon generell regel för tilldelningen av stenkol kunde under sådana förhållanden icke uppställas, varför tilldelningen i de individuella fallen kom att variera mellan 30 och 70 procent av normalförbrukningen. Tilldelningen bestämdes i samtliga fall för hela seglationsperioden, av vilken tilldelning företag med starkt säsongbetonad ansvällning av trafiken under sommarmånaderna kunde uttaga större kvantitet under nämnda tid för att under höstmånaderna helt eller i det närmaste helt övergå till vedeldning. Vad beträffar flytande bränsle för smärre motorfartyg och motorseglare upphörde praktiskt taget all tilldelning därav från den 20 december 1940. En begränsad kvantitet av 200 kbm utlämnades av bränslekommissionen för disposition under mars och april månader, och en lika stor kvantitet gavs även för maj och juni. Denna tilldelning var emellertid i förhållande till

377 tidigare förbrukning så ringa, att den nödvändiggjorde en ytterst sträng ransonering. Installering å fartyg inom handelsflottan av anordningar för gengasdrift genomfördes under första halvåret 1941 i viss mindre omfattning. Några få ansökningar gjordes om erhållande av lån från lånefonden för anskaffande av gasgeneratorer för vissa fartyg, men intet lån hade ännu vid halvårsskiftet beviljats. För anskaffning av gengasaggregat å fiskebåtar lämnades av lantbruksstyrelsen intill utgången av juni 1941 i ett fall bidrag utan återbetalningsskyldighet å 835 kronor från det härför anvisade anslaget och i ett fall lån å samma belopp från den för samma ändamål inrättade lånefonden. Därjämte utlämnades i 11 fall bidrag till anskaffning av tjärförvärmare å sammanlagt 2 750 kronor ävensom i två fall bidrag å tillsammans 2 000 kronor och i två fall lån å tillsammans 1 300 kronor för anskaffning av ångmaskin å fiskebåtar. Av de anförda siffrorna framgår, att något större intresse under den tid denna redogörelse avser icke förspordes för införande av gengasdrift å vare sig handels- eller fiskefartyg. Genom kungörelse den 20 juni 1941 (nr 413) stadgades, att fartyg, å vilket föreskrifterna i förordningen den 20 maj 1927 (nr 184) angående fartygs byggnad och utrustning icke ägde tillämpning (d. v. s. i allmänhet smärre fartyg, som icke användes i passagerartrafik), ej fick, därest det utrustats med gasgenerator eller acetylengasaggregat, nyttjas till sjöfart, med mindre installationen godkänts av kommerskollegium. Krigsriskersättning till sjömän. I lagen den 15 december 1939 (nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän, vari stadgats, att dylik ersättning skulle, i den mån Konungen därom förordnade, av redaren insättas hos postsparbanken för den ersättningsherättigades räkning (se del I sid. 26 1 ), föreskrevs, att lagen icke gällde krigsriskersättning, som belöpte å tid efter den 31 mars 1941. Då de skäl, som föranlett nämnda lagstiftning, alltjämt kunde anses äga giltighet, utfärdades enligt beslut av riksdagen i anledning av proposition n r 17 en lag den 14 mars 1941 (nr 143), vilken förlängde giltigheten av nyssnämnda lag till att omfatta krigsriskersättning, som belöpte å tiden t. o. m. den 30 juni 1942. I propositionen meddelades en tablå, varav framgick att insättningarna i postsparbanken av krigsriskersättningar till sjömän stadigt ökats månad för månad. Den kvarstående behållningen efter avdrag av uttagningar uppgick vid slutet av november 1940 till c:a 7*7 milj. kronor. Den steg sedermera ytterligare och uppgick vid utgången av juni 1941 till c:a 8*5 milj. kronor. I motioner i båda kamrarna hemställdes om avslag å propositionen under hänvisning till att svårigheter skulle föreligga för sjömän, som på grund av handelsx ) Referatet av nämnda författning å angivet ställe har genom förbiseende införts under rubr. Försäkringsväsendet i stället för under rubr. Sjöfarten.

avspärrningen icke kunde återvända till hemlandet, att utfå innestående krigsriskersättning. Andra lagutskottet upplyste emellertid i sitt utlåtande i frågan, att, enligt vad utskottet inhämtat, ifrågavarande sjömän för att utfå innestående medel vanligen hänvände sig till vederbörande svenska konsulat; från konsulatet vidarebefordrades sjömannens anhållan i regel telegrafiskt till postsparbanken, som därefter remitterade beloppet. Då sålunda sjömän, som voro avstängda från hemlandet, icke till följd därav voro berövade möjligheten att vid behov utfå dem tillkommande belopp av krigsriskersättningen, fann utskottet ej skäl att biträda yrkandet i motionerna, vilket även blev riksdagens beslut. Falsterboleden. Som i redogörelsen för föregående halvår omnämnes hade arbetena på farleden genom Falsterbonäset vid utgången av år 1940 ännu ej slutförts och särskilda omständigheter hade även föranlett betydande kostnadsökningar. Dessa härrörde dels från inträffade prisstegringar, dels därifrån att kostnader måst beräknas bl. a. för muddringsarbeten i större omfattning än som från början ansetts nödvändigt samt för slussanordningar till reglering av strömhastigheten i kanalen. På Kungl. Maj:ts förslag (prop. 2, tionde huvudtiteln) anvisade riksdagen ytterligare 5 milj. kronor till kanalarbetets fullbordande. Neutralitets- och sjöfartsskydd. Genom kungörelse den 7 mars 1941 (nr 119) har kungörelsen den 26 september 1938 (nr 591) angående sjöfarten inom svenskt kustvatten under vissa utomordentliga förhållanden i vissa avseenden skärpts eller preciserats. Ett tillägg har härvid gjorts till sistnämnda kungörelse, innebärande att fartyg över 300 bruttoregisterton vid uppläggning eller tagande ur trafik för annat ändamål än klassning, ombyggnad, reparation eller underhåll skall vara underkastat de föreskrifter, som kunna meddelas av chefen för marinen i samråd med trafikkommissionen. En anordning i förenklande syfte har vidtagits därigenom att den rätt att bevilja tillstånd till befarande av förbjudna områden, som jämlikt kungörelsen nr 591/1938 § 15 a enligt den lydelse denna erhållit genom kungörelsen den 6 september 1939 (nr 662) tillkommit chefen för marinen i händelse tillståndet skolat gälla mer iin ett av de förbjudna områdena, fr. o. m. den 15 april 1941 överflyttats på marindistriktscheferna. Vissa förändringar ha vidtagits beträffande de svenska mineringarr.a till skyddande av landets neutralitet. Sålunda ändrades i början av juni utsträckningen av det minerade området i Södra Kvarken, samtidigt med att de i maj 1940 utfärdade föreskrifterna om minering i Öregrunds skärgård upphävdes. I syfte att trygga trafiken inom svenskt territorialvatten funno de svenska marinmyndigheterna — redan före utförandet av den omfattande tyska mineringen i Östersjön den 22 juni -— påkallat att till stor del åter utjricka den vid krigets början uppgjorda neutralitetsleden längs landets kust (se

379 del I sid. 132). För att underlätta neutralitetsvaktens verksamhet minerades sedermera svenskt territorialvatten öster om Ölands södra del, där bevakning anordnades och segelränna utprickades. Vidare anordnades örlogseskorter för trafiken i neutralitetsleden och konvojering av trafiken mellan Gotland och fastlandet. Chefen för marinen fastställde i förstnämnda hänseende plan för eskortering, gällande både ostoch västkusten. Enligt denna plan började eskortering den 28 juni på sträckan Arholma—Svartklubben, den 30 juni på sträckan Luleå—Furön och den 3 juli på sträckan Furön—Trelleborg med eskortering vid behov även utanför Öland på sträckan Furön—Garpen. Kriget i Östersjön gav anledning till utvidgad patrulleringsverksamhet med kustflottans fartyg och flygplan. I denna verksamhet ha även lokalstyrkorna i de av kriget berörda marindistrikten deltagit. Som förut har upplysningsverksamhet genom marinstabens sjöfartsdetalj bedrivits angående mineringar och trafikförhållanden i olika farleder m. m. Vid den alltjämt fortsatta minsökningen ha under första halvåret 1941 oskadliggjorts sammanlagt 40 minor och 7 sprängbojar.

11. Landtrafiken. A . Statens järnvägar. Persontrafiken. Även under första halvåret 1941 har persontrafiken ökats i omfattning i jämförelse med motsvarande tid under de närmast föregående åren. Antalet resor utgjorde under första halvåret omkring 30 311 000. vilket innebar en ökning i jämförelse med 1940 och 1939 med 17*2 resp. 27*8 procent. Persontrafikinkomsten för samma tid uppgick till omkring 70 850 000 kronor och visade ökning med 45*7 resp. 64*8 procent. Trafikökningen var huvudsakligen att hänföra till ökade militära transporter, till införlivningen av enskilda järnvägar och till de permittentresor av tysk militär, som av statsmakterna medgivits genom landet. Den civila trafiken visade någon, om än obetydlig ökning. Påsk- och midsommartrafiken var av betydande omfattning och dubbleringståg måste i viss utsträckning anordnas, i den mån tillgången på dragkraft och personvagnar det medgav. Vagnbrist var ständigt för handen vid veckoskiftena, vid påsk och midsommar var den betydande. Cykeltransporterna å statens järnvägar visade fortsatt stegring. Antalet inskrivna cyklar, som under första halvåret 1939 och 1940 uppgick till 200 127 resp. 339 671, steg under motsvarande tid 1941 till 530 362. För att underlätta cykertransporterna insattes i tågen ett 40-tal nya resgodsvagnar med specialinredning för cyklar. Särskilt på grund av de omfattande cykeltransporterna men även till följd av svårigheten att å huvudsakligen enkelspåriga linjer framföra en person- och godstrafik av så stora mått, som den år 1941 haft att uppvisa, förekommo tågförseningar i viss utsträckning, dock i betydligt mindre omfattning än under föregående år. Tågrörelsen försvårades även av den (osedvanligt stränga köld och de svåra snöförhållanden, vilka rådde i hela landet under månaderna januari—mars. Godstrafiken. Även godstrafiken företedde under första halvåret 1941 i jämförelse med föregående år någon ökning, vilken dock helt var att hänföra till införlivandet av enskilda järnvägar. Vagnslastgodstrafiken, mätt i tonkilometer, utvisade, om inverkan av nytillkomna linjer elimineras, en minskning mot första halvåret 1940. Trots ökad omflyttning av trafik från land- och sjötransporter, stegrade vedtransporter etc. har sålunda den av

381 isblockad, finsk-ryska kriget och delvis obehindrad handelssjöfart västerut framkallade rekordtrafiken under första halvåret 1940 icke överträffats. Beträffande styckegodset framgår trafikomfattningen av nedanstående siffror. Å SJ befordrat fraktstyckegods

,, ton) . v (1 Januari—juni 1939 » 1940 » » 1941

Egen ° trafik 199 038 229 360 309 327

J

p

Samtrafik 184 703 197 184 200 540

^ '!. j

lastade av SJ , ,m e d, styckegods 264 397 246 817 314 682

Inkomsten av styckegodstrafiken har ökats med omkring 20 procent, vilket huvudsakligen torde få tillskrivas den inskränkta biltrafiken. Vagnslastgodstrafikens omfattning belyses av följande sammanställning.

Januari—juni 1939 » » 1940 * » 1941

Vagnslastgods å SJ (exkl. lapplandsmalm) ton

Tonkilometer av vagnslastgods miljoner

4 767 322 6 555 148 7 204 972

938 1 852 1950

Antal vid SJ av trafikant lastade vagnar (medeltal per dag) exkl. malmvagnar 1 463 1 873 2 487

Av antalet tonkilometer av vagnslastgods under första halvåret 1941 hänföra sig 138 miljoner till införlivade enskilda järnvägar. Vedtransporterna nådde under denna tid en betydande omfattning. Särskilt från de stora överskottsområdena i övre och mellersta Norrland samt i Småland fördes stora mängder ved till behovsområdena. Härvid ställde vedtransporterna till Stockholm stora krav på statsjärnvägarnas transportförmåga. För att förkorta transporttiden framfördes dessa vedtransporter i största möjliga utsträckning i direkta tåg med kortast möjliga uppehåll under vägen. Vedvagnarna transporterades i möjligaste mån direkt till den för vederbörande tåg bestämda lossningsplatsen i Stockholm, där lastbilar stodo redo för omedelbar vidaretransport av veden direkt till konsumenten. Vedtågen anlände i regel till Stockholm på morgonen, varigenom lossningen underlättades och vagnarnas omloppstid påskyndades. I jämförelse med motsvarande tidsperiod år 1940 var den å statsbanorna transporterade vedmängden drygt tio gånger större. Till följd av den livliga vagnslasttrafiken har en besvärande vagnsbrist förekommit. Nedanstående tablå utvisar tillgång och behov av godsvagnar i medeltal per dag under första halvåret åren 1938—1941.

Januari—juni » » » » »

1938 1939 1940 1941

•

Vagnställningen per dag (ej malmvagnar) Tillgång Behov 4 802 3 455 4 454 3 503 2 876 5 500 3 957 5 176

382 För att påskynda lastning och lossning av vagnslastgods föreskrev järnvägsstyrelsen enligt Kungl. Maj:ts i skrivelse den 25 april givna bemyndigande, att vagnspengar skulle fr. o. m. den 1 maj 1941 vid överskriden lastnings- eller lossningsfrist debiteras med avsevärt förhöjda belopp, nämligen under första dygnet med 6 kronor för öppen och 8 kronor för sluten vagn, under andra dygnet med högst 12 resp. 16 kronor och under tredje och följande dygn med högst 18 resp. 24 kronor. Bemyndigandet gällde dock tills vidare endast tiden t. o. m. den 30 september 1941. För reglering av viss vagnslasttrafik till Stockholm har en transportbyrå varit inrättad under tiden februari—maj 1941. Liknande reglering har från slutet av januari till utgången av mars företagits av vagnslasttrafiken söderifrån till Bodens södra och stationer därbortom. Vagnslasttrafik till utlandet har på grund av tidvis otillräckliga transportmöjligheter medgivits endast i begränsad omfattning. På grund av krigshändelserna har godstrafiken med Frankrike, Grekland, Jugoslavien, Portugal och Turkiet under större delen av perioden varit helt eller delvis inställd. Färjetrafiken. På grund av svåra isförhållanden var tågfärjetrafiken utsatt för betydande störningar från slutet av januari till slutet av mars. Redan från den 21 januari uppstodo å leden Trelleborg—Sassnitz betydande förseningar och de färjor, som den 31 januari på förmiddagen avgingo från Trelleborg, anlände till Sassnitz först efter mer än ett dygns resa. Under tiden 2—10 februari upprätthöllos färjeturer mycket oregelbundet med förbindelse från Trelleborg till Sassnitz den ena dagen och återgång först påföljande dag. Issvårigheterna kulminerade under tiden 28 februari-—9 mars, då vid flera tillfällen överfarten krävde en tid av 15—30 timmar. På grund av det mellan Tyskland och Ryssland utbrutna kriget och den därigenom ökade risken för minor m. m. inställdes färjetrafiken Trelleborg—Sassnitz fr. o. m. den 22 juni och kunde i begränsad omfattning återupptagas först den 10 juli. Å färjeleden Malmö—Köpenhamn inställdes trafiken under tiden 3—11 februari, enär den svenska färjan måste uppläggas för periodisk pannrengöring samt översyn och dansk ersättningsfärja icke fanns tillgänglig. Isförhållandena å leden voro i hög grad besvärande för seglingen under tiden 16 januari—28 mars och vissa dagar i så hög grad, att trafiken måste helt inställas. Å leden Hälsingborg—Helsingör kunde färjeförbindelse upprätthållas utan mera långvariga avbrott. Issvårigheter medförde dock, att endast reducerat antal turer kunde genomföras den 28 februari ävensom den 3 och 5 mars. Personalställning och ekonomiskt läge. För utförande av det betydligt ökade transportarbete, som påvilat statens järnvägar efter stormaktskrigets utbrott, har en avsevärd ökning av personalen icke kunnat undvikas. Den för drift och underhåll anställda personalen utgjorde i medeltal under åren 1938—1941:

1938 1939 1940 Juni 1941

Anställd personal utom banbyggnadsarbetare 26 453 26 882 29 603 32 494

Ban- och byggnadsarbetare 3 163 3 294 3 926 5 302

Ökningen av den egentliga driftpersonalen utgjorde sålunda i jämförelse med 1938 omkring 6 000 man, varvid dock är att märka, att i juni 1941 omkring 3 500 voro placerade på bandelar, som under år 1940 blevo förstatligade. Sedd i förhållande till trafikomfattningen måste likväl, såsom av nedanstående tablå framgår, personalökningen anses vara jämförelsevis måttlig. Vagnaxelkm exkl. den x / 7 1940 införlivade bandelar

i miljoner

Januari—juni > » > »> » >

1938 1939 1940 1941

811 813 978 1041

Personal utom ban- och byggnadsarbetare

ökning i procent i förhållande till 1938

Antal vid periodens slut

ökning i procent i förhållande till 1938

0-2 20-6 28-4

26 578 26 821 27 383 omkring 29 400

0-9 3-0 11-1

Den ekonomiska utvecklingen under åren 1938—1941 belyses i nedanstående sammanställning.

1938 1939 1940 Januari—juni 1940 » » 1941

Inkomster Utgifter Driftöverskott M i l j o n e r k r o n o r 250-5 204-8 45-7 283-2 211-5 71-7 361-1 267-5 93-6 159-0 117-1 41-9 198.1 141-6 56-5

Statens järnvägars verksamhet har sålunda sedan krigets utbrott lämnat betydande överskott, vilket t. o. m. varit större än vad som tidigare förekommit i statsbanornas historia. Förändringar i tidtabellen och besparingsåtgärder. Elektrifieringen av statsbanenätet h a r under perioden fortskridit. Den 1 februari kunde sålunda bandelen Mellansel—Vännäs öppnas för elektrisk drift. I samband härmed omarbetades och förbättrades tidtabellen å sträckan Ange—Boden—Riksgränsen med anslutande linjer. Till följd av den försämrade stenkolsförsörjningen anbefallde bränslekommissionen den 1 april, att kolkonsumtionen vid järnvägarna måste fr. o. m. den 16 juni minskas med 50 procent. Då järnvägsstyrelsen ansåg, att en så kraftig inskränkning av tidtabellen som skulle krävas, om denna drastiska nedskärning i kolförbrukningen på en gång genomfördes, icke

384 utan synnerligen betydande olägenheter kunde ske vid en tidpunkt, då resandetrafiken brukar vara som livligast, beslöts i stället efter godkännande av trafikkommissionen att genomföra betydande tågindragningar på icke elektrifierade linjer redan fr. o. m. den 1 maj och att i samband härmed ersätta vissa loktåg med gengasdrivna rälsbussar. Härigenom kunde de mest olägliga tågindragningarna undvikas under högsommaren. Fr. o. m. den 16 juni trädde ny tidtabell i kraft. Med ledning av erfarenheterna från föregående års högtrafik erhöllo tågen i stor utsträckning förlängda uppehåll och även i vissa fall — särskilt då ved måste användas som lokbränsle — förlängda gångtider. För att i möjligaste mån trygga en god tågföring ökades härvid övergångstiderna till och från anslutande linjer. Övergång till vedeldning å lok har under perioden fortskridit å ångdrivna linjer. Vid juni månads slut vedeldades sålunda omkring 17 000 tågkilometer per dag. Förbrukningen av lokved var under nämnda månad 32 800 kbm, vilket motsvarar en kolbesparing av 5 600 ton. Den vid juni månads slut genomförda vedeldningen beräknas utgöra 53 procent av vedeldningen i dess förutsedda slutliga omfattning. Antalet vedeldade lok utgjorde vid samma tidpunkt 127 st. och vedgivningsplatser funnos till ett antal av 112. Ombyggnad till gengasdrift hade vid juni månads utgång i stort sett slutförts av samtliga de fordon, vilka lämpat sig för dylik omändring och vilka då fortfarande måste hållas i gång. Det har beräknats, att härigenom, inberäknat bildriften, en månatlig besparing av omkring 700 000 liter bensin och lättbentyl och 225 000 liter råolja kunnat vinnas. Vid periodens slut förbrukades per månad endast omkring 30 000 liter bensin och lättbentyl och 22 000 liter solarolja för start och andra oundgängliga behov. Bland övriga besparingsåtgärder märkas efter omfattande försöksdrift vidtagna förbättrade smörjanordningar på elektroloken, varigenom lokens smörjoljeförbrukning kunnat nedbringas till endast en tredjedel av tidigare åtgång. Biltrafiken. Sedan ombyggnaden av bilfordonsparken till gengasdrift slutförts, har bilturlistan, som vid periodens början omfattade omkring 45 procent av normal trafik, successivt utökats och uppgick vid juni månads slut till omkring 65 procent av normala antalet turer. B . D e enskilda järnvägarna. Trafikverksamheten vid de enskilda järnvägarna under första halvåret 1941 företedde icke några drag, som i högre grad avveko från förhållandena vid statens järnvägar. Detta gäller framför allt om persontrafiken. Beträffande godstrafiken må framhållas, att vedtransporterna ej voro proportionsvis lika omfattande å de enskilda järnvägarna som å statsbanorna. Även

385 vid de förra förekom vagnsbrist, dock ej i fullt samma utsträckning som vid de senare. En viss ehuru relativt liten ökning av driftpersonalen ägde rum. Den ekonomiska utvecklingen var vid de enskilda järnvägarna i stort sett ej lika gynnsam som vid stats järnvägarna. Någon ökning i driftöverskottet framträdde väl under första halvåret i jämförelse med samma tid föregående år, men denna ökning var förhållandevis obetydlig. Orsaken härtill låg till stor del däri, att de enskilda järnvägarna, vilka endast i mindre grad äro elektrifierade, belastades med relativt höga bränslekostnader. Trots det något höjda driftöverskottet har vinsten för dessa järnvägar under här ifrågavarande tid genomsnittligt blivit något lägre än under samma tid 1940 beroende på alltjämt ökade skatteutgifter. Några tågindragningar av betydenhet förekommo ej fr. o. m. den 1 maj. Kolkonsumtionen hade redan tidigare minskats ej oväsentligt genom övergång till ved- och i någon mån även till torveldning samt ökad användning av gengasdrivna fordon. Besparingsåtgärder av skilda slag vidtogos eljest i ungefär samma omfattning som vid statsjärnvägarna. Även biltrafiken utvecklades på likartat sätt. C. Motorfordonstrafiken. Den snabba tillväxten i beståndet av gengasdrivna motorfordon måste i och för sig betraktas som en mycket glädjande företeelse, helst det kunde antagas att gengasfordonen tillika med det mindre antalet fordon, som ännu kunde hållas i gång med flytande bränsle, till alldeles övervägande del gick i nyttotrafik. Gengasbilarnas hastiga ökning väckte emellertid bekymmer för att försörjningen med bränsle och andra förnödenheter i fortsättningen icke skulle kunna hålla jämna steg därmed. Det framstod i varje fall som angeläget, att en fortlöpande överblick kunde vinnas över förbrukningen av bränsle och smörjmedel vid gengasdriften. Av detta skäl föreskrevs genom kungörelse den 17 januari 1941 (nr 38) skyldighet för ägare av motorfordon, som inrättats för gengasdrift, att senast femte dagen efter utgången av varje kalendermånad till trafikkommissionen insända uppgift rörande de under månaden för fordonet förbrukade myckenheterna gengasbränsle och smörjmedel. Härigenom blev det möjligt för trafikkommissionen att, vad gengasdriften angick, fullgöra sitt instruktionsenliga åliggande att lämna fortlöpande underrättelser till bränslekommissionen om behovet av drivmedel samt till industrikommissionen om behovet av smörjmedel, något som tidigare på grund av den snabba omvandlingen av motorfordonsparkens driftsystem svårligen kunnat ske. Som förut framhållits (se sid. 330) visade sig farhågorna för bränslebrist vid gengasdriften i stort sett obefogade. Betydligt allvarligare syntes situationen med hänsyn till försörjningen med smörjmedel och i viss mån även 25—119414

386 gummiringar, därest utvecklingen av det gengasdrivna beståndet skulle fortfara att växa i samma takt som under hösten 1940. De bilar och motorcyklar, som i början av år 1941 voro i drift, tillgodosågo visserligen åtminstone hjälpligt de viktigaste av de förefintliga transportbehoven. Under våren och sommaren kunde emellertid ytterligare behov väntas uppstå, vilka måste tillgodoses och vilka därför krävde en utvidgning av bilparken. Det måste dock vara ett starkt önskemål, att ökningen av antalet i gång varande motorfordon icke drevs längre än som var oundgängligen nödvändigt. Vissa tecken tydde på, att risk för en sådan utveckling verkligen var för handen. Antalet bilar, som den 1 januari 1941 voro i gång i landet, kunde skattas till omkring 36 800, varav 2 300 bussar, 22 000 lastbilar och 12 500 personbilar. Av bränslekommissionen inhämtade uppgifter gåvo vid handen, att antalet av de gengasaggregat, som vid mitten av januari voro under tillverkning eller för vilka material då tillskurits, kunde beräknas till omkring 26 700, varav 250 avsedda för bussar, 12 700 för lastbilar och 13 750 för personbilar. Dessa siffror syntes tyda på att fordonsbeståndet, därest icke särskilda åtgärder vidtoges, kunde komma att ökas även med fordon — framför allt personbilar —- som icke vore nödvändiga u r samhällssynpunkt. Knappheten på smörjoljor och gummiringar gjorde det därför påkallat, att vederbörande myndigheter började överväga åtgärder för att förhindra en sådan utveckling genom reglering av det antal bilar och motorcyklar och även motorbåtar, som skulle få användas i trafik. Frågan bragtes av industri-, bränsle- och trafikkommissionerna genom gemensam skrivelse den 10 februari 1941 under Kungl. Maj:ts prövning. Kommissionerna anförde, att en trafikreglering med angivna syfte kunde ske på olika sätt. En metod vore att lägga en spärr redan före förvärvet eller påmonteringen av aggregat för ersättningsbränsle resp. före förvärvet av fordon som drevs med sådant bränsle. Rätten till sådant förvärv eller dylik montering skulle i så fall underkastas licenstvång. En annan metod vore att allmänt införa användningstillstånd eller körlicens för motorfordon. Det syntes nämligen vid ett sådant system mindre sannolikt, att någon skaffade sig ett nytt fordon eller läte inrätta sitt fordon för ett ersättningsbränsle utan att ha stadgad körlicens. En tredje metod slutligen vore att reglera trafiken enbart genom en på behovsprövning grundad ransonering av smörjoljor och gummiringar eller endera av dessa förnödenheter. Av dessa alternativ förordade kommissionerna det andra såsom varande på samma gång det smidigaste och det mest effektiva. De ingåvo därför till Kungl. Maj:t ett förslag till kungörelse angående förbud att framföra vissa motorfordon utan särskilt tillstånd. Enligt förslaget skulle motorfordon av varje slag (inbegripet motorbåt) icke för egen motor få framföras utan att innehavaren erhållit körlicens. Vid meddelande av sådan licens kunde särskilda villkor för användningen föreskrivas. Licenserna föreslogos skola utfärdas av trafikkommissionen eller å dess vägnar. Kommissionen skulle

387 äga meddela de ytterligare föreskrifter, som erfordrades för kungörelsens tillämpning, ävensom medgiva undantag från kravet på körlicens. För att underlätta övergången till det nya systemet borde i tillämpningsföreskrifterna bestämmas, att de fordon, som vid regleringens ikraftträdande voro i bruk, skulle få framföras utan licens under den tid, som kunde erfordras för att licenser skulle hinna utfärdas. Alla innehavare av nyssnämnda fordon skulle erhålla licens för första licensperioden, vilken föreslogs omfatta tre månader. För att i viss mån förhindra en stagnation i verkstädernas monteringsarbete kunde bestämmas, att de lastbilar och bussar, som fått sina aggregat påmonterade och av köparen tagits i bruk under de första fjorton dagarna efter regleringens ikraftträdande, skulle i licensavseende likställas med de fordon, som redan vid ikraftträdandet voro i bruk. Kommissionernas skrivelse remitterades till länsstyrelserna och vissa andra myndigheter samt sammanslutningar på trafikområdet. Förslaget om införande av ett generellt körlicenssystem mötte i flertalet remissvar starkt motstånd. I utlåtande över de inkomna yttrandena framlade kommissionerna då ett modifierat förslag, vari systemet med körlicenser bibehölls för bussar, lastbilar och persontrafikbilar, medan för privata personbilar föreslogs ett system med smörjoljeransonering jämte förbud att framföra sådana privatbilar, för vilka smörjolja icke tilldelats. Kungl. Maj:t stannade i sitt beslut i ärendet den 2 maj vid ett blandat system, innebärande att smörjmedel endast skulle få köpas mot inköpskort eller inköpslicens, att tillstånd fordrades för att använda egna smörjmedelsförråd, att persontrafikbilar och lastbilar med vissa undantag endast skulle få köra inom en begränsad rayon, att befintliga eller under montering varande gengasbilar skulle få inköpskort utan behovsprövning för första ransoneringsperioden men att för nya gengasfordon en dylik prövning skulle ske. För detaljerna i det nya systemet har redogjorts ovan i avsnittet om smörjmedelsförsörjningen å sid. 349 ff. Med hänsyn till intresset ur gummibesparingssynpunkt att förhindra en onödigt stark förslitning av bilringar utfärdade Kungl. Maj:t på industrikommissionens hemställan den 2 maj 1941, samtidigt med kungörelsen angående smörjmedelsregleringen, en förordning (nr 227), varigenom den tidigare till utgången av 1940 medgivna och sedermera (genom förordning den 6 december 1940, nr 987) till utgången av 1941 förlängda rätten att med lastbil eller släpfordon befordra last, vars vikt översteg den för fordonet fastställda med 20 procent, upphävdes. De bestämmelser, som genom förordningen den 3 maj 1940 (nr 321) meddelats om tidsbegränsade tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik (se del I sid. 346), varigenom motorfordonsförordningens föreskrifter angående yrkesmässig biltrafik i vissa hänseenden uppmjukades, blevo genom en förordning den 31 januari 1941 (nr 56) förnyade att gälla till utgången av juni 1941. Därvid utsträcktes möjligheten att under enklare former medgiva

388 trafiktillstånd till att gälla trafik ej blott för godsbefordran utan även för personbefordran. Syftet med dessa bestämmelser var att alltfort möjliggöra ett effektivare utnyttjande av i drift varande motorfordon, varvid det emellertid nu mindre gällde bränslebesparing än smörjmedels- och gummibesparing. För att underlätta biltransporter av ved föreskrevs genom förordning den 7 februari 1941 (nr 60), att motorfordonsförordningens bestämmelser om yrkesmässig automobiltrafik tills vidare icke skulle äga tillämpning å transporter av ved uteslutande för bränsleändamål. Enahanda medgivande lämnades genom förordning den 20 juni 1941 (nr 474) att gälla under tiden 1 juli—31 december 1941 beträffande de i förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. meddelade motsvarande bestämmelserna. Samtidigt med den förstnämnda förordningens tillkomst utsände trafikkommissionen en vädjan till lastbilägarna i landet att ställa tillgängliga lastbilar till förfogande för vedkörning och uppmanade de bilägare, som vore villiga att utföra vedtrånsporter, att sätta sig i förbindelse med skogsägareförening, bränslekontor, ordercentral eller orderkontor. De i slutet av 1940 inom vissa län inrättade vedtransportkommittéerna visade sig vara av stort värde för ordnandet av de omfattande vedtransporterna under vintern och våren, därigenom att de underlättade samarbetet mellan de olika i denna verksamhet deltagande parterna, över huvud torde det kunna sägas, att vedtransportarbetet, vad bilkörningarna angår, kunnat i stort sett bemästras på bättre och smidigare sätt än man ännu vid årets början vågade hoppas. Angående de konflikter, som uppstått mellan lasttrafikbilägarna och vedproducenterna rörande prissättningen vid vedkörningarna, och de uppgörelser som därutinnan träffats, se sid. 415.

12. Postverket. Frankoteckensuppbörden visade under januari en obetydlig nedgång i förhållande till samma månad 1940. De följande månaderna ha företett ökning, vilken varit störst beträffande maj månad. Slutresultatet för första halvåret 1941 blev en ökning i uppbörden på 3*7 procent vid jämförelse med motsvarande halvår 1940, vilket — såsom i en tidigare översikt framhållits — i sin tur företedde en nedgång på 2*5 procent. I fråga om Sveriges postförbindelser med utlandet under första halvåret 1941 må följande nämnas. F l y g p o s t t r a f i k e n var alltjämt inskränkt till dagflyg å vissa linjer. Förbindelsen med Danmark uppehölls liksom förut i riktningen från detta land. Även i riktning från Norge pågick flygposttrafik, dock endast under månaderna februari—maj. Med anledning av det den 22 juni utbrutna kriget mellan Tyskland och Ryssland och de några dagar senare inledda krigshandlingarna mellan sistnämnda land och Finland upphörde flygtrafiken å linjen Stockholm—Mariehamn—Åbo från och med den 22 juni, varjämte i stället för flygposttrafiken å linjen Stockholm—Åbo—Helsingfors sådan trafik från och med den 25 juni anordnades å en linje Stockholm—Pori. Det tysk-ryska krigets utbrott medförde inställandet av trafiken å flygpostlinjen Stockholm—Riga—Moskva, vilken dittills sedan den 5 maj fortgått söckendagligen. Därmed upphörde även varje möjlighet att nå postförbindelse med Storbritannien samt länder i Afrika, Asien och Australien via Sibirien eller Iran. Vidare nedlades från den 22 juni trafiken å flygpostlinjerna Stockholm—Berlin och Malmö—Berlin, med vilka linjer posten till Tyskland med ockuperade länder samt till Sydeuropa befordrats. L a n d - o c h s j ö f ö r b i n d e l s e r n a med utlandet uppehöllos till den 22 juni i ungefär samma omfattning som vid utgången av år 1940. Nämnda dag inställdes trafiken å linjen Trelleborg—Sassnitz. Huvudparten av den post, som befordrats denna väg, sändes därefter via Danmark. I vissa fall blev postförbindelsen bruten, såsom beträffande utväxlingen med de baltiska staterna. Efter finsk-ryska krigets utbrott den 26 juni har givetvis befordringsvägen via Åbo och Sibirien eller Iran varit stängd. I stället har i möjligaste mån anlitats förbindelsen via Lissabon—New York.

390 I fråga om ett flertal länder har postutväxlingen under kriget försiggått endast i begränsad omfattning. Efter hand har dock i en del fall vidgad postutväxling blivit medgiven. Å andra sidan har nya länders indragande i kriget medfört nya inskränkningar. Helt inställd var vid halvårsskiftet postutväxlingen med de baltiska staterna, Ryssland jämte den med detta land införlivade delen av Polen, den ockuperade delen av Frankrike, vissa delar av Jugoslavien samt Storbritannien med Norra Irland. Bland i främmande världsdelar belägna länder, med vilka postutväxlingen likaledes var bruten, må nämnas Egypten, Belgiska Kongo, Sydafrikanska unionen, brittiska besittningar i Afrika, Canada, Indien, Palestina samt Australiska statsförbundet. Luftbrevpost kunde ej sändas till Danmark, Grönland och Norge med Svalbard. Luftpostpaket kunde sändas endast till Finland. Postanvisningsutväxlingen var inställd med ett flertal länder. Även utväxlingen av assurerade brev och askar samt småpaket var starkt begränsad.

13. Telegrafverket. Telefon- och telegraf förbindelserna med utlandet fingo under första halvåret 1941 vidkännas ytterligare starka inskränkningar. Sedan sommaren 1940, då telefonförbindelserna med Danmark och Norge åter öppnades, fingo endast samtal av kommersiell natur utväxlas med dessa länder. Omnämnandet av privata eller personliga förhållanden förbjöds och föranledde brytning av samtalet samt kunde medföra, att korrespondenten i Danmark eller Norge blev fråntagen rätten att samtala med utlandet. Bestämmelserna skärptes för Norges del så till vida, att efter den 13 mars 1941 vid beställning av privat telefonsamtal till Norge skulle angivas adressapparatens resp. avgångsapparatens nummer och innehavare samt samtalsämne. Telegramtrafiken med Belgien (med undantag av de med Tyskland införlivade områdena) samt med den ockuperade delen av Frankrike har alltjämt varit inställd. I samband med inlemmandet av Estland, Lettland och Litauen i Sovjetunionen inskränktes i början av januari 1941 telefontrafiken med dessa länder till statssamtal och samtal för förmedling av pressnyheter. Den direkta radiotelegrafförbindelsen bröts med Lettland den 31 januari och med Estland den 6 februari 1941, varefter trafiken flyttades till en den 1 februari nyöppnad direkt svensk-rysk radiotelegrafförbindelse. Vid krigsutbrottet mellan Finland och Ryssland den 26 juni 1941 brötos alla trådförbindelser med sistnämnda land, varefter telefontrafiken med Ryssland förblev inställd, medan telegrafförbindelsen till och via Ryssland befordrades över den direkta radiotelegrafförbindelsen med Moskva. Den 30 juni öppnades dessutom en direkt radiotelegrafförbindelse med Osaka för trafiken med Japan. Under striderna på Balkan brötos telefonförbindelserna med Grekland och Jugoslavien, och telegraftrafiken med dessa länder måste antingen omdirigeras eller helt inställas. I slutet av april öppnades dock telegraftrafiken åter med Kroatien. Telegraftrafiken med Untersteiermark, Kärnten och Krain samt med de av Italien ockuperade delarna av Jugoslavien återupptogs, medan förbindelsen med övriga delar av sistnämnda land, närmast motsvarande det gamla Serbien och Montenegro, ännu vid halvårsskiftet icke återställts. Detta var ock fallet beträffande telegrafförbindelsen med Grekland, vilken brutits i maj, liksom beträffande telefonförbindelsen såväl med Grekland som med de till Jugoslavien hörande länderna.

392 Utvecklingen av telegrafverkets rörelse. Antalet inländska taxerade rikssamtal under första halvåret 1941 utvisade i jämförelse med motsvarande tid 1940 en ökning med 3*0 procent och i jämförelse med samma tid år 1939 en ökning med 7*1 procent. Liksom under de närmast föregående halvårsperioderna var utvecklingen icke enhetlig inom olika områden beroende på militärförläggningar eller lokala förändringar inom näringslivet. Den inländska telegramtrafiken låg under första kvartalet under motsvarande trafik ett år tidigare men steg under andra kvartalet så pass mycket, att för hela halvåret uppstod en ökning med 3*7 procent i förhållande till trafiken under första halvåret 1940. Jämfört med samma tid år 1939 blev ökningen 8*2 procent. Den utländska telefontrafiken stabiliserades vid något över en tredjedel av trafiken under senaste motsvarande fredsperiod, första halvåret 1939. Även den utländska telegraftrafiken stabiliserades i viss mån, ehuru vid ett avsevärt högre läge. Antalet telegram till och från utlandet uppgick sålunda till c:a 85 procent av trafiken under första halvåret 1939. Närmare uppgifter om utvecklingen av den in- och utländska telefonoch telegramtrafiken under månaderna januari—juni 1941 meddelas i nedanstående översikt, vari jämförelse gjorts med motsvarande månader såväl 1940 som 1939. Jan.

Ökning i procent av antalet inländska rikssamtal: gentemot 1940 » 1939 Ökning i procent av antalet samtal med utlandet: gentemot 1940 » 1939 ökning i procent av antalet inländska telegram: gentemot 1940 » 1939 ökning i procent av antalet telegram med utlandet: gentemot 1940 » 1939

+ +

Febr.

4-6 + 9-1 +

Mars

April

2-9 + 11-6 — 8-3 + 6-9 + 5-7 + 9-4 +

Maj

Juni

5-5 + 9-6 +

3-7 2-5

Summa jan.—juni

+ +

3-0 7-1

— 66-4 — 67-2 — 65-5 — 38-5 + 27-3 + 31-0 — 62-3 — 61-6 — 63-6 — 62-3 — 63-0 — 64-1

— 50-5 — 62-8

— 7-1 — + 0-3 +

+ +

1-9 — 3-1 + 11-3 + 3 1 + 15-0 + 1*7 +

5-7 + 13-2 7-3 + 20-6

— 25-4 — 28-6 — 19-7 — 35-0 — 21-5 — 14-5 — 4-3 — 13-0 — 17-8 — 11-0 — 14-7 — 23-1

3*7 8-2

— 24-7 — 14-3

ökningen i antalet telefonabonnemang under första halvåret 1941 låg 37 procent över ökningen under motsvarande tid år 1940 och 1 procent över ökningen under motsvarande tid år 1939 och blev därmed den största, som någonsin förekommit.

14. Krigsriskförsäkring. Transportförsäkring. Statens krigsförsäkringsnämnd har under första halvåret 1941 i organisatoriskt hänseende icke undergått någon annan ändring än som sammanhängt med den fortsatta avvecklingen under perioden av den s. k. tredje avdelningen, vilken efter Skagerackspärrens tillkomst inrättades för tillvaratagande av vissa lastägares intressen utomlands. I huvudsak hade denna avdelning slutfört sina uppgifter vid periodens utgång, då kvarstående arbetsuppgifter övertogos av nämndens huvudkontor. I april 1941 träffades ett återförsäkringsavtal mellan krigsförsäkringsnämnden och samtliga svenska sjöförsäkringsbolag, genom vilket nämnden åtog sig återförsäkringen av sådana toppbelopp på civilrisker, för vilka, sedan den svenska marknaden utnyttjats, betryggande återförsäkring under rådande politiska förhållanden icke kunde erhållas på den internationella marknaden. För ändamålet ha de svenska sjöförsäkringsbolagen bildat en särskild sammanslutning med uppgift att åstadkomma ett fullständigt utnyttjande av den svenska marknaden, innan den statliga återförsäkringen tages i anspråk. Den särskilda krigsutbrottsförsäkring av kasko, som krigsförsäkringsnämnden anordnade för det fall att Sverige skulle komma att indragas i kriget, medgavs ursprungligen för tiden t. o. m. den 30 juni 1941. Giltighetstiden för krigsutbrottsförsäkringar av detta slag har utsträckts att gälla till den 1 juli 1942. Nya premietariffer beträffande kaskof'örsäkringen utfärdades den 13 januari och den 30 maj 1941. Under första halvåret 1941 förlorades genom krigsåtgärder 20 hos krigsförsäkringsnämnden försäkrade fartyg med ett sammanlagt försäkringsvärde av 44*6 milj. kronor. Premieintäkterna för kaskoförsäkringar uppgingo till 51*3, de utbetalda skadeersättningarna till c:a 40 milj. kronor. Skadereserven utgjorde vid halvårsskiftet 33*5 milj. kronor. Till den premietariff beträffande varuförsäkringen, som trädde i kraft den 1 januari 1941, utfärdades vissa tillägg den 6 och den 26 maj samt den 18 juni 1941. Omedelbart efter det tysk-ryska krigsutbrottet upphävdes nämnda tariff och ersattes med ny med tillämpning fr. o. m. den 25 juni 1941.

394 Inkomsten av premier för varuförsäkringar uppgick under första halvåret 1941 till 19*7 milj. kronor. I skadeersättningar utbetalades efter avdrag för influtna försäljningsbelopp etc. netto omkring 29 milj. kronor. Skadereserven vid halvårsskiftet uppgick till 50*3 milj. kronor. Olycksfallsförsäkring. Vissa ändringar ha genom lag den 28 juni 1941 (nr 540) skett i den s. k. krigsförsäkringslagen (lag den 11 juni 1937, nr 348, om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer). Dessa ändringar, vilka vidtagits enligt riksdagens beslut i anledning av tvenne propositioner vid 1941 års riksdag (nr 111 och 275) innebära följande: Dels har krigsförsäkringen utsträckts till att inom de av Kungl. Maj:t bestämda riskområdena avse jämväl olycksfall utom arbetet, dels ha beträffande rätten till ersättning för krigsolycksfall utländska sjömän jämställts med svenska, dels har krigsförsäkringslagen gjorts tillämplig å statsanställda personer även vid tjänstgöring ombord å utländskt fartyg, dels slutligen ha vissa ändrade föreskrifter givits för beräkning av tilläggsavgifter och bidrag för bestridande av omkostnaderna för riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets verksamhet. Att krigsförsäkringen utsträckts till att avse jämväl olycksfall utom arbetet har motiverats därmed, att försäkringsskyddet ansetts skäligen böra omfatta fall då ombord å fartyg anställda sjömän drabbats av olycksfall i utländska hamnar utom arbetsplatsen samt å fritid. Anledningen till att utländska sjömän funnits i fråga om krigsolycksfallsförsäkringen böra likställas med svenska är det ökade behov som framträtt att rekrytera fartyg, vilka befunnit sig utanför Skagerackspärren, med utlänningar. Svårigheter härför ha understundom uppstått, då utlänningar som villkor för att de skolat taga tjänst uppställt, att de erhölle samma förmåner med avseende å krigsolycksfallsersättning som de svenska sjömännen. Det har därvid givetvis varit fråga om sjömän från sådana länder, med vilka Sverige icke träffat avtal om ömsesidighet i fråga om olycksfallsförsäkringen. Detta gäller bl. a. Förenta staterna, Canada, vissa sydamerikanska stater och Ryssland. Beträffande personer i statens tjänst har det ansetts tveksamt, om de kunde anses ersättningsberättigade enligt krigsförsäkringslagen vid tjänstgöring å svenskt fartyg; att så icke varit fallet vid tjänstgöring ombord å utländskt fartyg har varit tydligt. Även denna lucka i lagens tillämplighet har nu fyllts. I främsta rummet gäller det här lotspersonal men i viss utsträckning även personal tillhörande tull- och postverken. Tilläggsavgifter och bidrag till bestridande av omkostnaderna för riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets verksamhet ha enligt krigsförsäkringslagen utgått med samma procentsatser av de enligt denna lag erlagda försäkringsavgifterna som av avgifterna enligt olycksfallsförsäkringslagen, nämligen 5 procent av varje försäkring i anstalten och 3 procent av

395 avgifterna för de i de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen tagna försäkringarna. Dessa procentsatser ha fastställts med hänsyn till normala förhållanden. På grund av de särskilda risker, som förorsakats av kriget, ha för krigsförsäkringen utgått höga premier, vilka innefattat dels förhöjd premie för ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen och dels premie för de särskilda ersättningarna enligt krigsförsäkringslagen. De i förhållande härtill beräknade tilläggsavgifterna och bidragen ha visat sig väsentligt överstiga de av krigsförsäkringarna förorsakade ökade förvaltningskostnaderna. Lagändringen innebär på denna punkt, att på tilläggspremierna icke vidare skola beräknas tilläggsavgifter eller bidrag till riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet. Krigsförsäkringslagen har genom kungörelse den 28 juni 1941 (nr 541) gjorts tillämplig inom samtliga farvatten samt, vid vistelse i land, inom utrikes ort, där vederbörande fartyg befinner sig, medan tidigare jämlikt kungörelserna nr 572/1939 och 855/1939 lagens tillämpning begränsats till vissa för krigsrisk särskilt utsatta sjöområden. Under år 1940 hade träffats avtal mellan krigsförsäkringsnämnden och riksförsäkringsanstalten, varigenom nämnden i återförsäkring övertog vissa anstalten enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete och lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer åvilande risker. Återförsäkringen avsåg i vissa fall tre fjärdedelar och i andra fall hälften av anstaltens risk. På framställning av anstalten medgav krigsförsäkringsnämnden i maj 1941, att med avseende på resor, som anträddes den 21 maj 1941 eller senare, återförsäkringen även för sådana fall där denna dittills avsett hälften av anstaltens risk skulle i fortsättningen avse tre fjärdedelar av samma risk. Krigsförsäkringen på olycksfallsförsäkringsområdet har i övrigt fortgått efter samma grunder som förut. I samband med förlisning av fartyg, försäkrade enligt krigsförsäkringslagen, omkommo under första halvåret 1941 enligt inkomna ersättningskrav 199 personer och skadades 56. Genom krigsolycksfall utan samband med förlisning omkommo dessutom 3 personer och skadades 16. Tilläggspremierna för riksförsäkringsanstalten och krigsförsäkringspoolen tillsammans uppgingo under samma tid till i runt tal 5*9 milj. kronor.

15. Arbetsmarknaden. Lönefrågor och social hjälpverksamhet. Statistisk överblick. Det arbetsmarknadsläge, som uppkom under våren och sommaren 1940 till följd av handelsavspärrningen och byggnadskrisen, blev i fortsättningen i stort sett bestående. Förskjutningar mellan olika produktionsområden, betingade av produktionens omställning efter försvars- och avspärrningshushållningens behov, förekommo visserligen alltjämt, men sedan hösten 1940 kunde arbetsmarknaden betecknas som relativt stabil. Knappheten på råvaror och bränslen medförde dock en åtstramning av läget inom vissa verksamhetsområden. De mest framträdande arbetsmarknadsproblemen under första halvåret 1941 voro det ökade behovet av arbetskraft för vedavverkningar samt arbetslösheten inom byggnadsfacken. En sammanställning av de statistiska serier, som belysa arbetsmarknadens utveckling under första halvåret åren 1939, 1940 och 1941, ger följande resultat.

Månad

Antal sysselsatta Antal av arbetsAntal ansöklöshetskommitté- arbetare inom inningar om arbete Arbetslösheten dustri, byggnadspå 100 lediga inom fackför- erna rapporterade verksamhet och platser vid arbunden (% av hjälpsökande arhandel m. m. betslösa betsförmedmedlemsantalet) Indextal: sept. 1939 1 lingarna 1000-tal = 100 1939 1940 1941 1939 1940 1941 1939 1940 1941

Januari . Februari Mars . . . April . . . Maj . . . Juni . . .

219 230 179 155 126 119

165 162 144 132 114 115

249 241 208 184 160 154

14-9 13-0 11-7 9-0 6-3 5-6

14-1 14-5 15-8 11-1 9-5 8-7

17-2 16-5 15-1 13-1 10-6 9-4

29-3 29-0 27-3 24-9 17-6 12-5

15-6 15-2 14-3 9-9 7-9 6-9

30-5 34-9 33-7 30-6 24-9 20-7

89-8 89-4 90-5 88-1 87-3 (80-3)2

83-1 84-6 83-8 84-6 87-8 (69-4)2

1 För åren 1939 och 1940 ha i antalet hjälpsökande medräknats vid statliga och kommunala beredskapsarbeten då sysselsatta arbetslösa, vilka dock först fr. o. m. juli 1940 varit anmälda som hjälpsökande arbetslösa. 2 Den låga siffran för juni sammanhänger med semestrarna. P å grund av dessas olika omfattning under 1940 och 1941 äro indextalen ej jämförbara.

En jämförelse mellan förhållandena under första halvåret 1940 och 1941 försvåras av militärinkallelsernas olika omfattning under de båda tidsperioderna. De låga siffrorna för arbetsansökningar och arbetslöshet under april

397 —juni 1940 sammanhänga med den omfattande försvarsberedskap, som nödvändiggjordes under denna tid. Jämföras förhållandena under första halvåret 1941 med motsvarande tid 1939, framträder det försämrade arbetsmarknadsläge, som storkriget medfört, i betydligt högre arbetslöshetssiffror under 1941. Indextalet för antalet sysselsatta arbetare inom industri och handel m. m. med september månad 1939 som bas låg under första halvåret 1941 ungefär 15 procent under förkrigsnivån. Sysselsättningsnivån under maj månad 1941 var praktiskt taget densamma som ett år tidigare. Arbetslöshetens ogynnsamma utveckling under år 1941 berodde till stor del på byggnadskrisen. Vid slutet av första halvåret 1941 voro inom byggnadsfacken 27*1 procent av byggnadsträarbetarna, 21*7 procent av byggnadsgrovarbetarna, 25*5 procent av murarna och 20*6 procent av målarna arbetslöshetsrapporterade inom resp. fackförbund. Arbetslöshetssiffrorna voro för de två förra högre, för de två senare lägre än vid samma tidpunkt föregående år, trots att byggnadsvolymen då var större. Inom övriga fackförbund var arbetslösheten i slutet av juni 1941 störst bland pappersindustriarbetare (20*5 procent), väg- och vattenbyggnadsarbetare (20*0 procent), stenindustriarbetare (15*0 procent) och transportarbetare (14*3 procent). Av samtliga hos arbetslöshetskommittéerna anmälda hjälpsökande arbetslösa var under hela första hälften av år 1941 mer än en tredjedel byggnadsarbetare, av vilka flertalet var hemmahörande i storstäderna. Av de övriga hjälpsökande utgjordes huvudparten av stenarbetare, sågverksarbetare, pappersbruks- och pappersmassearbetare samt hamn- och stuveriarbetare. Arbetslösheten har, som tidigare antytts, motverkats av den överflyttning av arbetskraft som ägt rum från överskottsområden till bristområden. Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden. Den knapphet på arbetskraft inom jordbruket, som även gjorde sig gällande före storkriget, har givetvis skärpts genom de omfattande militärinkallelserna. Svårigheterna att tillfredsställa jordbrukets arbetskraftbehov under våren och sommaren 1941 voro dock lättare att bemästra än under föregående år. Härtill bidrog, att hempermittering av värnpliktiga jordbrukare kunde ske mera rationellt och i större omfattning än tidigare, varjämte jordbrukarna mera än förut voro inställda på att ha mindre personal till förfogande. Rekryteringen av arbetskraft till betfälten gick betydligt lättare än föregående år, och överföring av arbetskraft från mellersta och norra Sverige behövde endast ske i mindre omfattning. Genom samarbete mellan arbetsförmedlingar, skolor, hushållningssällskap och andra organisationer tillfördes även jordbruket frivillig arbetshjälp, bl. a. skolungdom. Inom skogsbruket var arbetskraftbehovet synnerligen stort. Det stora vedavverkningsprogrammet kunde dock genomföras, och vid juni månads utgång 1941 hade 36*5 milj. kbm avverkats mot påbjudna 30 milj. Detta

398 lyckliga resultat berodde till viss del på att arbetskraft kunde överföras från överskottsområden, såsom byggnads-, sågverks- och pappersmasseindustri. Bränslebristen föranledde även en ökad torvproduktion. Arbetet på torvmossarna pågick för fullt och konkurrerade med skogsbruket om arbetskraft från andra yrkesområden. Bl. a. erhöllo stenindustriarbetare sysselsättning med torvupptagning. Inom industrien var sysselsättningen å ena sidan god eller relativt god inom malmbrytning och metallindustri samt konsumtionsvaruindustrien och å andra sidan otillfredsställande inom exportindustrien och byggnadsindustrien. Inom m a l m b r y t n i n g e n o c h m e t a l l i n d u s t r i e n hade gruvor, järnverk, mekaniska verkstäder och skeppsvarv synnerligen god arbetstillgång, och fortfarande förelågo svårigheter att anskaffa fullgoda yrkesarbetare, såsom svarvare, verktygsarbetare, finmekaniker och bilmontörer. Ett stort antal elever från de av arbetsmarknadskommissionen anordnade beredskapskurserna för utbildning av tempoarbetare för verkstadsindustrien kunde utplaceras. Inom järn- och stålmanufaktur och vid gjuterier var arbetstillgången däremot mindre tillfredsställande. Inom k o n s u m t i o n s v a r u i n d u s t r i e n var sysselsättningen i det stora hela taget god inom livsmedelsindustrien, ehuru de utvidgade ransoneringarna inom vissa områden inverkade på arbetstillgången. Vid tobaksfabrikerna medförde den tilltagande råvaruknappheten minskad sysselsättning, och vid margarinfabrikerna förekommo mot slutet av perioden betydande permitteringar. Inom textilindustrien samt läder-, hår- och gummivaruindustrien medförde råvarubristen samt slutförda statsbeställningar minskad arbetstillgång; permitteringar förekommo endast i mindre omfattning, men korttidsarbete blev allt vanligare. Inom den kemisk-tekniska industrien hade sprängämnesfabrikerna ett mycket stort arbetskraftbehov. Färg-, oljeoch parfymfabrikerna måste däremot begränsa sin produktion på grund av råvarubrist. För e x p o r t i n d u s t r i e r n a var sysselsättningen alltjämt mycket ogynnsam, bl. a. vid pappersmassefabriker och pappersbruk. Sågverk, hyvlerier och snickerifabriker uppvisade under perioden en svag säsongförbättring, och läget vid periodens slut var något gynnsammare än vid motsvarande tidpunkt föregående år. Vid glasbruken förekommo ytterligare driftinskränkningar och av tändsticksfabrikerna, som vid 1940 års slut samtliga voro i gång, nedlades under första halvåret 1941 tre fabriker för längre eller kortare tid. De mest ogynnsamma sysselsättningsförhållandena förekommo inom b y g g n a d s i n d u s t r i e n . Enligt socialstyrelsens statistik var byggnadsverksamheten i de större städerna fortfarande icke i nivå med fjolårets starkt reducerade byggnation. Som en följd härav var även sysselsättningen inom byggnadsämnesindustrierna starkt reducerad.

399 Ännu under början av mars månad låg sjöfarten nästan helt nere på grund av de svåra isförhållandena. Under senare delen av perioden var trafiken på Tyskland och sydliga svenska hamnar relativt livlig. Siffrorna för påmönstringar och avmönstringar vid sjömanshusen voro dock endast ungefär hälften så höga som 1939. Inom handeln voro sysselsättningsförhållandena i stort sett oförändrade. Arbetstillgången för hamn- och stuveriarbetare var mycket otillfredsställande, och omfattande arbetslöshet rådde bland dessa. Sysselsättningsläget inom olika näringsgrenar under första halvåret 1941 belyses genom efterföljande sammanställning av uppgifter från socialstyrelsens sysselsättningsstatistik. I sammanställningen ha angivits indextal för antalet sysselsatta arbetare för februari och maj under åren 1940 och 1941 med september månad 1939 som bas. Februari

Maj

N ä r i n g s g r e n a r

Malmbrytning och metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Pappers- och grafisk industri Livsmedelsindustri Textil- och beklädnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri Kemisk-teknisk industri Samtliga industrigrupper

..

Byggnadsverksamhet Statliga verk och byggnadsarbeten Kommunala verk och byggnadsarbeten Handel och varulager Samtliga näringsgrenar

97-1 64-8 69-5 90-9 95-3 102-4 100-9 104-1 92-9

101-2 54-8 63-0 73-2 89-8 91-9 94-9 79-6

93-8 67-8 68-2 74-9 97-6 98-4 99-0 95-3 88-6

100-0 75-3 74-4 71-8 96-1 89-6 90-1 77-5 88-4

55-8 93-1 83-3 78-8 89-4

36-5 109-3 81-0 75-7 84-6

58-7 105-9 80-8 72-1

48-2 119-6 91-5 73-9 87-8

87-0

87>*

Arbetsmarknadskommissionens verksamhet. A r b e t s f ö r m e d l i n g s v e r k s a m h e t e n , som redan under år 1940 utvidgades, fick under första halvåret 1941 en ytterligare ökad omfattning, till avsevärd del sammanhängande med behovet av arbetskraft för vedavverkning. För att i möjligaste mån kunna tillgodose den alltfort stegrade efterfrågan på sådan arbetskraft vidtog arbetsmarknadskommissionen — som i hithörande frågor stått i kontakt med bränslekommissionen — vissa särskilda åtgärder. Sålunda anmodade kommissionen i början av året länsarbetsnämnderna att införskaffa uppgifter om det behov av arbetskraft för vinterns och vårens vedavverkning, som icke syntes kunna tillgodoses. 1 februari bemyndigade kommissionen länsarbetsnämnderna att, om arbetskraftbehovet ej kunde fyllas på vanligt sätt, anordna särskilda huggarkurser för i första hand yngre arbetslösa ungkarlar, som önskade deltaga i skogsarbete. Kursdeltagarna skulle sammanföras i mindre grupper med en

400 erfaren skogsarbetare som ledare och instruktör. Arbetskraften skulle i första hand tillföras enskilda mindre skogsägare, och en grupp av arbetare skulle kunna flyttas från en skogsägare till annan. Kommissionen komme att svara för erforderlig verktygsutrustning och vid behov även för viss personlig utrustning. Arbetslönen, som givetvis skulle betalas av skogsägaren, finge icke understiga för orten tillämpad avtalsenlig eller gängse ersättning. För att i början utjämna de ovana arbetarnas inkomst skulle dessa, för de dagar de utfört skogsarbete, åtnjuta ett kontantbidrag om 3 kronor under 1—10 dagen, 2 kronor under 11—20 dagen och 1 krona under 21—30 dagen. Vidare utfärdade kommissionen i juni vissa bestämmelser för icke yrkesvan arbetskraft, som anställdes i skogsarbete, vilka bestämmelser skulle gälla fr. o. m. den 1 juli tills vidare t. o. m. den 31 december 1941 samt i huvudsak innebära följande: Ovannämnda utbildningsbidrag skulle kunna utgå även till annan än kursdeltagare; familjetillägg skulle utan behovsprövning utgå med 1 krona 25 öre för hustru eller, där bidrag ej utgick för hustru, för annan familjemedlem, som förestod hemmet, samt med 55 öre för varje barn eller adoptivbarn under 16 år, allt räknat för dag; efter behovsprövning skulle vidare familjeförsörjare från Stockholm med förorter, Göteborg, Mölndal, Malmö, Norrköping och Hälsingborg även kunna komma i åtnjutande av hyresbidrag med högst det belopp, som skulle utgått, om vederbörande varit anmäld som hjälpsökande arbetslös. Genom Kungl. Maj:ts cirkulär den 18 april 1941 (nr 220) stadgades fr. o. m. den 1 maj 1941, att statlig myndighet, som bedrev husbyggnads-, väg-, gatu-, vattenbyggnads- eller annat anläggningsarbete, vilket icke avsåg löpande underhåll, icke finge nyanställa arbetskraft för användning vid arbetet, utan att minst en vecka dessförinnan ha underrättat arbetsmarknadskommissionen om antalet arbetare som skulle anställas, det slag av arbete som varje särskild anställning avsåge, de förutsättningar som arbetaren med hänsyn till arbetets art borde äga samt den tid, under vilken anställningen kunde beräknas komma att fortgå. Samma bestämmelser skulle gälla för kommun eller enskild, som av statsmedel erhållit lån eller bidrag till dylikt arbete, vid vilket minst 10 arbetare beräknades bliva sysselsatta. Utfördes arbetet på entreprenad, var entreprenören skyldig ikläda sig samma förpliktelser, som i förevarande hänseende åvilade myndighet, kommun eller enskild. Kommissionen, samt efter dess bemyndigande länsarbetsnämnd, ägde i anledning av sådan underrättelse meddela föreskrift om vad vid nyanställning av arbetskraft för användning vid arbetet vore att iakttaga. I syfte att samordna verksamheten för ianspråktagande av ungdomens arbetskraft under sommaren utarbetade arbetsmarknadskommissionen vissa allmänna riktlinjer för verksamhetens enhetliga bedrivande. Liksom under föregående sommar skulle lokalt samarbete äga rum mellan arbetsförmedling, skolor, hushållningssällskap och andra organisationer, som kunde vara verksamma på detta område. Med livsmedelskommissionen överlade arbets-

401 marknadskommissionen rörande formerna för bl. a. skolungdomens deltagande i jordbruksarbete under sommaren. Kommissionen beslöt, att statsbidrag på vissa villkor skulle beviljas till lägerkurser för manlig och kvinnlig ungdom, dels till avlönande av kursledare och erforderliga biträden med belopp, som för varje kurs bestämdes i förhållande till kursens storlek och varaktighet, dock icke till mer än 400 kronor i månaden, dels ock till bestridande av kostnaderna för elevernas kost och logi m. m. med högst 2 kronor för elev och dag. Till länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna överlämnades med vissa mellanrum, i enlighet med tidigare praxis, förteckningar över vid statliga beredskapsarbeten inom resp. län sysselsatta arbetslösa ungkarlar i åldern upp till 30 år med anmodan till nämnderna att undersöka i vilken utsträckning i förteckningen upptagna personer kunde, för att tillgodose det ökade behovet av arbetskraft under våren och sommaren, anvisas arbete bl. a. inom jordbruket och skogshushållningen. Bestämmelserna om statsbidrag till arbetssökandes resor m. m., vilka enligt Kungl. Maj:ts beslut skola äga fortsatt tillämpning tills vidare t. o. m. den 30 juni 1942, ha av arbetsmarknadskommissionen kompletterats med särskilda bestämmelser, tillämpliga å arbetskraft, som genom den offentliga arbetsförmedlingens försorg hänvisats till tillfällig anställning inom betskötseln. Vidare må i detta sammanhang nämnas, att kommissionen medgivit, att hjälpsökande arbetslös familjeförsörjare från stad eller tätort, som antagit arbete inom betskötseln på sådant avstånd från hemorten, att h a n icke kunnat begagna sin familjebostad, skall, om han befinnes vara i behov därav, kunna uppbära hyreshjälp även under den tid han sysselsattes i betarbete. För att motverka ungdomsarbetslösheten i Västernorrlands län bemyndigade kommissionen länsarbetsnämnden i länet att vid föreliggande behov till ynglingar i åldern 15—18 år, som genom arbetsförmedlingen erhållit anställning å annan ort än hemorten, utbetala bidrag av statsmedel på villkor bl. a. att anställningen skulle ha yrkesutbildande karaktär och vara av längre varaktighet. Bidrag har utgått för högst 5 månader med 40 kronor för månad. För att tillgodose kravet på vederhäftig upplysningslitteratur rörande yrkesvägledning lät kommissionen i samarbete med Stockholms folkskoledirektion utarbeta en broschyr »Att välja yrke», vilken närmast avsåg att väcka den avgående manliga folkskoleungdomen till ansvarsmedvetande och en smula yrkesorienterande självverksamhet inför yrkesvalet. Skriften har distribuerats till samtliga skolor i riket, och inom de distrikt, där den kunnat anses ha speciell betydelse, har den avsetts skola gratis utdelas i folkskolans avgångsklasser. Förberedande organisationsåtgärder för effektivisering av arbetsförmedlingarnas ungdomsverksamhet vidtogos även. Bland annat uppdrogos all26—119414

402 manna riktlinjer för ungdomsförmedlingarnas samarbete med skolorna och delgåvos såväl resp. skolmyndigheter som 1940 års kommitté för utredning rörande skolväsendets organisation m. m. Även under första halvåret 1941 anordnades s. k. beredskapskurser för utbildning och omskolning av tempoarbetare för verkstadsindustrien, vilken verksamhet bedrevs i en i jämförelse med föregående halvår alltmer ökad omfattning. Antalet samtidigt pågående kurser var omkring 100, vilka sysselsatte i medeltal sammanlagt c:a 1 200 elever. För att sprida kännedom om dessa beredskapskurser lät kommissionen utarbeta en broschyr »Omskolning av arbetskraft för verkstadsindustrien», vilken utdelats till arbetsförmedlingar, arbetslöshetskommittéer, större arbetsgivare, ett flertal myndigheter m. fl. Kommissionen uppdrog i april riktlinjer för den hjälpverksamhet för arbetslösa, som bedrives i form av kurser. Kommissionen förklarade sig därvid villig att med statsbidrag understödja kurser, genom vilka personer med korttidsarbete bleve i tillfälle att kunna på de dagar, då förvärvsarbete ej stode dem till buds, förvärva sig ökad teoretisk och praktisk utbildning. Uttagningen av elever till dylika kurser skulle alltid verkställas av arbetslöshetskommitté, ehuru rekryteringen företoges bland personer, som icke tillhörde kommitténs klientel av hjälpsökande arbetslösa. Beträffande män fastställdes, att kurserna borde innefatta teoretisk och om möjligt även praktisk yrkesundervisning, exempelvis i trä- eller metallbearbetning, lämpligen i anknytning till de arbetslösas eget verksamhetsområde. Även någon undervisning i allmänbildande ämnen, såsom modersmålet och räkning, skulle kunna ingå i dessa kurser. Kurserna för permitterade kvinnor beräknades omfatta c:a tre månader och uppdelades på tre huvudtyper, nämligen hushållskurser, sömnadskurser och yrkesindustriella kurser. Kurserna för kvinnor med korttidsarbete, byggda på samma huvudtyper av kurser som de nämnda, voro avsedda att bedrivas i mindre skala och att taga kortare tid i anspråk. För arkivarbeten (avsedda för arbetslösa kontorister och med dem jämställda) fastställde kommissionen särskilda reglementariska föreskrifter, som började tillämpas fr. o. m. den 1 maj. Dessa innehöllo bl. a., att personlig deklaration skulle av arbetslöshetskommitté avfordras personer, vilka ifrågasattes att erhålla arkivarbete. Beträffande själva den hithörande verksamheten fastställde kommissionen nya bestämmelser att gälla fr. o. m. den 1 juli. Bestämmelserna innefattade dels vissa normer, som i stort sett anslöto sig till den praxis, som tidigare utbildats för arkivarbetenas bedrivande, dels nya regler för lönesättningen. Enligt dessa skulle avlöningen till vid statliga och statskommunala arkivarbeten sysselsatta personer utgå i form av en för olika orter varierande veckolön. Avgörande för dennas storlek inom en viss ort skulle vara den ortsgrupp enligt lagen om folkpensionering, vartill orten hänföres. Veckolönens storlek bestämdes till 42 kronor inom

403 ortsgrupp A och 70 kronor inom ortsgrupp I. I övrigt innehöllo de nya bestämmelserna bl. a. föreskrifter om behörighetsavgränsning, behovsprövning, sysselsättningens tidslängd, hänvisningsförfarande och skiftning. Kommissionen har beviljat statsbidrag till ett stort antal såväl s t a t l i g a s o m k o m m u n a l a b e r e d s k a p s a r b e t e n . De statliga beredskapsarbetena bedrivas i kommissionens eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsens regi. Under första halvåret har statsbidrag beviljats till beredskapsarbeten, vilkas sammanlagda kostnader beräknats till 51 milj. kronor. Beviljande av statsbidrag till arbetsföretags utförande såsom beredskapsarbeten har föregåtts av sådant samråd mellan social- och finansdepartementen samt arbetsmarknads- och industrikommissionerna som, enligt uttalande av socialministern i proposition nr 30 till 1941 års riksdag, förutsattes skola ske i dylika fall (se nedan). Sedan maj månad har å tre arbetsplatser t o r v u p p t a g n i n g ägt rum i arbetsmarknadskommissionens regi i samarbete med bränslekommissionen och domänstyrelsen. Beredskapsarbetare ha i en del fall överflyttats till torvtäkt. Kommissionen har vidare lånat ut kojor såväl till domänstyrelsen som till enskilda skogsägare att användas både av skogshuggare och av arbetare vid torvmossar. Oaktat kommissionen sålunda sökt att placera så många arbetslösa som möjligt å arbeten, har det varit nödvändigt att i betydande omfattning lämna tillstånd till bedrivande av d a g u n d e r s t ö d s v e r k s a m h e t . På framställning av kommissionen bemyndigade Kungl. Maj:t kommissionen — för att skaffa en överblick över arbetskraftstillgången inom industrien och i syfte att vid krig eller krigsfara lättare kunna överflytta arbetskraft till viktigare försörjningsområden — att verkställa i n v e n t e r i n g a v a r b e t s k r a f t e n vid vissa industrier och hantverksföretag, varjämte Kungl. Maj:t genom kungörelse den 28 februari 1941 (nr 100) ålade företagare, som utövade industriell verksamhet eller idkade hantverk, att i den utsträckning och enligt de föreskrifter, som kommissionen fastställde, lämna uppgift angående storleken och sammansättningen av den vid företaget sysselsatta arbetskraften ävensom angående företagets huvudsakliga verksamhet. Enligt kommissionens kungörelse i ämnet den 20 mars 1941 (SFS nr 159) skulle dylika uppgifter lämnas, om antalet vid företaget sysselsatta uppginge till minst tre personer. Från uppgiftsskyldigheten undantogos en mängd företag, såsom alla statliga och kommunala företag samt företag som avsågo husbyggnads-, väg-, vattenbyggnads- eller liknande anläggningsverksamhet. Kommissionen har utfärdat föreskrifter rörande anställnings- och avlöningsvillkor för tjänstemän hos länsarbetsnämnderna och de offentliga arbetsförmedlingsanstalternas huvud- och avdelningskontor. Härvid har bestämts, att tjänsteman jämlikt fastställd tjänsteförteckning skolat erhålla

404 motsvarande löneförmåner som om han hänförts till löneplan Eo eller Ex i den statliga löneskalan, med rätt till gottgörelse från kommissionen, därest han genom tillämpning av bestämmelserna skulle lida minskning i de förmåner, som han förut åtnjutit. Inom kommissionens kansli har utarbetats en promemoria med vissa förslag om verkställande av utredning angående s a m o r d n a n d e a v s å d a n a b e r e d s k a p s å t g ä r d e r av o l i k a slag, som avse att h e l t eller d e l v i s taga i anspråk icke krigstjänstgörande personers arbetskraft e l l e r t j ä n s t e r . För att få en översikt över i vilken omfattning personal på olika orter uttagits eller bundit sig för beredskapsuppgifter av olika slag har i promemorian föreslagits upprättande av c e n t r a l a r e g i s t e r över ifrågavarande personal. Dessa register skulle uppläggas hos och föras av länsarbetsnämnderna, till vilka de myndigheter och sammanslutningar, som ha att svara för beredskapsåtgärder, skulle insända förteckningar å uttagna eller värvade personer inom resp. län. Om länsarbetsnämnd vid uppläggandet eller förandet av dessa register upptäckte, att en och samma person tagits i anspråk för flera olika beredskapsåtgärder, skulle länsarbetsnämnden omedelbart underrätta berörda myndigheter eller sammanslutningar därom och söka få till stånd en lösning av den uppkomna konflikten. Med stöd av registren skulle vidare en allmän översyn av beredskapsåtgärderna verkställas av kommissionen med biträde av länsarbetsnämnderna. Med stöd av Kungl. Maj:ts beslut i ämnet har kommissionen, i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som angivits i promemorian, igångsatt inventering och registrering av den personal, som tagits i anspråk för beredskapsåtgärder. Vid länsarbetsnämnderna ha åtgärder vidtagits för uppläggande av kortregister över personalen i fråga. Registren uppläggas kommunvis. Korten utskrivas av den myndighet eller organisation, som handhar den beredskapsåtgärd, varom fråga är. En fortlöpande uppgiftsskyldighet har ålagts vederbörande myndigheter och organisationer, som till kommissionen skola lämna uppgift för varje kommun om det antal kort, som överlämnats till länsarbetsnämnderna. I juni avgav kommissionen förslag till kungörelse med vissa föreskrifter om personal, avsedd att tagas i anspråk för vissa beredskapsåtgärder m. m. Förslaget åsyftade att skapa en form för lösande av konflikter i fråga om personal mellan olika myndigheter och organisationer samt att förhindra dubbelrekryteringar i fall, då sådana vore olämpliga. Den föreskrift, som tidigare genom kungörelse den 7 maj 1940 meddelats, att arbetsförmedlingsanstalterna skulle t. o. m. den 31 mars 1941 stå under vederbörande länsarbetsnämnds ledning samt fullgöra vad enligt tjänstepliktslagen ankomme på arbetsförmedlingsanstalt ävensom i övrigt biträda länsarbetsnämnden (se del I sid. 225), har genom kungörelse den 14 mars 1941 (nr 128) givits förlängd giltighet t. o. m. den 30 juni 1942.

405 Vad angår kommissionens åligganden enligt u p p s k o v s k u n g ö r e l s e n har denna verksamhet bedrivits i huvudsakligen samma former som förut, vilket även varit fallet med handläggningen av ärenden om a n s t å n d m e d resp. h e m f ö r l o v n i n g o c h h e m p e r m i t t e r i n g f r å n m i l i t ä r t j ä n s t göring. Rörande v ä r n p l i k t s l å n e v e r k s a m h e t e n , vilken bedrivits enligt de i augusti 1940 fastställda grunderna och förmedelst den organisation, som utbildades under hösten (se sid. 181), må nämnas, att från verksamhetens början till utgången av juni 1941 till värnpliktslånenämnderna inkommit 18 279 låneansökningar, avseende en lånesumma av sammanlagt 28*4 milj. kronor. Helt avslagna blevo 11 725 ansökningar om 17*8 milj. kronor. 6 607 ansökningar hade helt eller delvis bifallits (i vissa fall efter besvär hos arbetsmarknadskommissionen) ; de beviljade lånens totalbelopp uppgick till c:a 4 780 000 kronor. Av 1940 års urtima riksdag anvisades icke något särskilt anslag för utbetalning av värnpliktslån; dessa skulle tills vidare utgå av förskottsmedel. I anledning av proposition nr 243 beslöt 1941 års riksdag att till värnpliktslån anvisa dels 5 milj. kronor å tilläggsstat för budgetåret 1940/41, dels 4 milj. kronor å riksstaten för budgetåret 1941/42. En ny uppgift har tillagts arbetsmarknadskommissionen som följd av dess ställning både som tillsynsmyndighet i fråga om krigsfamiljebidragsförordningens tillämpning och som centralorgan för värnpliktslåneverksamheten. Det gäller den h j ä l p v e r k s a m h e t t i l l f ö r m å n f ö r d e t i l l m i l i t ä r t j ä n s t i n k a l l a d e s f a m i l j e r , vilken tidigare till följd av Kungl. Maj:ts beslut den 19 april 1940, med anlitande huvudsakligen av insamlade eller annorledes hopbragta medel, handhafts av den s. k. rikskommittén vid sidan av dess uppgift att bringa humanitär hjälp åt vissa flyktingar inom Sverige och åt den hemlösa finska civilbefolkningen samt ekonomiskt och materiellt stöd för Finlands och sedermera jämväl för Norges återuppbyggande. Enligt den av chefen för socialdepartementet efter Kungl. Maj:ts bemyndigande utfärdade instruktionen för rikskommittén skulle det åligga denna att så ordna hjälpverksamheten för de inkallades familjer, att de medel, som stode till förfogande, i främsta rummet komme sådana inkallades familjer till del, vilka utöver av staten lämnade bidrag befunnes vara i trängande behov av ekonomiskt bistånd, samt att för sådant ändamål samverka med vederbörande statliga eller kommunala myndigheter och enskilda organisationer. För den ifrågavarande hjälpverksamheten, vilken bedrivits under tämligen fria former, har kommittén anlitat landshövdingarnas och överståthållarens medverkan. I skrivelse den 4 april 1941 anmälde kommittén, att de för hithörande hjälpverksamhet tillgängliga medlen komme att vara i huvudsak förbrukade vid utgången av juni månad samt att kommittén ansett sig lämpligen

406 böra upphöra med densamma vid nämnda tidpunkt. Kungl. Maj:t, som fann en hjälpverksamhet i sådana fria former, som här tillämpats, vara ett värdefullt komplement till den reglementerade mera formbundna bidragsoch låneverksamheten, framlade, efter arbetsmarknadskommissionens hörande, proposition till 1941 års riksdag, nr 227, om anvisande för budgetåret 1941/42 av ett anslag av 3 milj. kronor för hjälpverksamhetens fortsättande efter i huvudsak samma grunder som förut. Samtidigt förordades, att rikskommitténs dittillsvarande verksamhet på här berörda område skulle övertagas av arbetsmarknadskommissionen, till vilken på detta sätt hela den centrala ledningen av bidrags- och låneverksamheten för tillgodoseende av de värnpliktigas och deras familjers behov skulle sammanföras. Riksdagen biföll förslaget under uttalande att liksom förut framställningar om bidrag för inkallad som regel borde göras av familjebidragsnämnderna, vilka uppenbarligen ägde bästa kännedom om' de inkallades ekonomiska förhållanden. Anslagsfrågor m. m. rörande arbetsmarknadens reglering samt hjälpverksamheten vid arbetslöshet. I det anförande till statsrådsprotokollet, som ingick i proposition nr 2 till 1941 års riksdag angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, framhöll finansministern hurusom läget på arbetsmarknaden, främst inom byggnads- och byggnadsämnesindustrien, undergått en sådan försämring, att omedelbara åtgärder till motverkande av arbetslösheten borde möjliggöras. Det syntes därför angeläget, att medel ställdes till förfogande bl. a. för olika a n l ä g g n i n g s a r b e t e n , lämpade för sysselsättning av friställd arbetskraft och ledig produktionskapacitet. Behovet av ytterligare medel för anläggningsarbeten skulle kunna tillgodoses genom att den för budgetåret gällande allmänna beredskapsstaten sattes i kraft (se del I sid. 387). Bättre syntes emellertid både av tekniska och sakliga skäl vara, att nya anslag för anläggningsarbeten äskades å tilläggsstat till årets riksstat. Dels undvekes härigenom de komplikationer i redovisningsförhållandena, som skulle följa av även den allmänna beredskapsstatens ikraftträdande såsom förskottsstat, dels erhölles möjlighet till en omprövning av anslagsändamål och anslagssummor, som vore i hög grad påkallad i rådande ekonomiska och statsfinansiella läge. Särskilda krav borde sålunda ställas på de anläggningsarbeten, som ifrågakomme till utförande av arbetslöshetspolitiska skäl. Intet arbete borde igångsättas med mindre än att det fölle inom den ram, som begränsningen av våra materiella resurser uppdroge och därjämte i och för sig framstode såsom nödvändigt för statsverksamheten eller eljest såsom ekonomiskt fullt motiverat. I de delar tilläggsstaten omfattade anslag, som motiverats och utvalts ur angivna synpunkter, bleve denna stat med de föreslagna förutsättningarna för anslagsdispositionen närmast att bedöma såsom en särskild be-

407 redskapsstat, vilken omedelbart sattes i kraft och reglerades. Eftersom anslagen å staten måste anvisas såsom reservationsanslag, erhölle denna automatiskt giltighet även för följande budgetår, i den mån anslagen icke dessförinnan tagits i anspråk. I propositionen äskades beredskapsanslag av förenämnda karaktär på sammanlagt 128 milj. kronor, varav 91 milj. kronor på driftbudgeten och 37 milj. kronor på kapitalbudgeten. I senare propositioner framfördes ytterligare anslagsäskanden av liknande natur, vilka liksom de föregående biföllos av riksdagen. Den slutligt fastställda tilläggsstaten II till riksstaten för budgetåret 1940/41 upptog av arbetslöshetsskäl motiverade beredskapsanslag till anläggningsarbeten å sammanlagt 140 milj. kronor, varav å driftbudgeten 103 milj. kronor (se prop, nr 292). De nyss berörda statliga anläggningsarbetena utgjorde blott ett led i det omfattande sysselsättningsprogram, som upplagts med hänsyn till läget på arbetsmarknaden. Som övriga led ingingo däri dels ett bostadsbyggnadsprogram, för vilket närmare redogöres i efterföljande kapitel om bostadsfrågan, dels arbetsmarknadsreglerande åtgärder, vilka i huvudsak sammanhängde med kommunernas sysselsättnings- och understödspolitik och vilka mera hade karaktären av direkt arbetslöshetshjälp. Rörande utökade anslag till statsbidrag för sistnämnda ändamål för budgetåret 1940/41 framlade Kungl. Maj:t förslag i proposition nr 30. I anslutning härtill fattade riksdagen beslut om anvisande å tilläggsstat II för n ä m n d a budgetår av anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. å 25 milj. kronor. Propositionen i ärendet grundade sig på arbetsmarknadskommissionens skrivelser den 25 november och den 19 december 1940. Den förra av dessa skrivelser innehöll — förutom beräkningar rörande medelsbehovet — förslag dels till ändrade grunder för statsbidrag till kommunernas arbetslöshetskostnader, dels till nya grunder för den kontanta understödsverksamheten. I huvudsaklig överensstämmelse härmed hade Kungl. Maj:t redan den 6 december 1940 bemyndigat arbetsmarknadskommissionen att tills vidare fr. o. m. den 1 januari 1941 vidtaga åtgärder för genomförande försöksvis av ändringar i grunderna för ifrågavarande bidrags- och understödsverksamhet, och med stöd av detta bemyndigande hade kommissionen därefter fastställt maximibelopp för dagunderstöd och hyreshjälp. (Se härom ovan sid. 182.) I propositionen utvecklades och motiverades närmare de ifrågavarande nya grunderna för statsbidrag och understöd. I anslutning till vad arbetsmarknadskommissionen anfört i skrivelse den 19 december 1940 framhölls vidare i propositionen, att, då flera olika vägar komme att finnas för åstadkommande av arbetslöshetsbekämpande företag, det vore av största vikt, att tillfredsställande samordning mellan sysselsättningspolitikens skilda grenar åvägabragtes. Vid igångsättande av dylika företag borde fördenskull som regel samråd äga rum med

408 arbetsmarknadskommissionen, som därvid hade att tillvarataga de arbetsmarknadspolitiska intressena. Likaså borde kommissionen beredas möjlighet att beträffande arbeten av denna art lämna sådana föreskrifter rörande arbetskraftens anställande, att anställningspolitiken icke komme att strida mot de principer, som måste vara vägledande för en förnuftig reglering av arbetsmarknaden. Materialförsörjningens betydelse gjorde det nödvändigt att vid igångsättandet av arbeten för arbetslöshetsmedel samråd skedde med industrikommissionen. Igångsättandet av större företag med tillskott av arbetslöshetsmedel borde beredas på samma sätt som företag, till vilka beredskapsanslag anvisats å tilläggsstat II. Enligt de föreslagna nya grunderna för s t a t s b i d r a g t i l l k o m m u n e r n a s a r b e t s l ö s h e t s k o s t n a d e r kunde till dylika kostnader utgå såväl ett årligt bidrag som ett engångsbidrag. Årsbidraget skulle utmätas på grundval av kommunens totala arbetslöshetskostnad under ett år, varvid bidraget beräknades efter en stigande skala, som vore så avvägd, att kommunens årliga kostnadsandel icke i något fall överstege 1 krona 50 öre per skattekrona. Det förutsattes, att de arbetslöshetsåtgärder, vilkas kostnader kommunen önskade inräkna i totalsumman för året, i förväg godkänts av arbetsmarknadskommissionen. Om konjunkturerna skulle förbättras och arbetslösheten minska, förutsattes kommissionen äga rätt att helt eller delvis indraga statsbidraget för dessa utgifter. Engångsbidraget avsåg att stimulera kommunerna till igångssättande av nya arbetsföretag genom att i viss omfattning kompensera dem för den stegring av materialkostnader och arbetslöner, som inträtt efter kriget. Som översta gräns för ett dylikt bidrag i rådande läge angavs i propositionen 20 procent å de totala kostnaderna för företaget; som regel skulle bidraget utgå med väsentligt lägre belopp. För ett relativt litet antal fattiga och arbetstyngda kommuner avsågs emellertid engångsbidrag kunna utgå med betydligt högre belopp i syfte att begränsa den ekonomiska börda för kommunen, som eljest skulle skjutas på framtiden. De föreslagna nya grunderna för k o n t a n t u n d e r s t ö d e t s beräknande skilde sig principiellt från de tidigare därigenom, att understödsbeloppen icke längre voro ställda i relation till den för orten fastställda reservarbetslönen utan med vissa modifikationer voro anslutna till de i gällande krigsfamiljebidragsförordning för olika dyrortsgrupper angivna understödssatserna. Såsom en allmän princip vid understödsskalans tilllämpning skulle vidare gälla, att sammanlagda beloppet av dagunderstöd och hyreshjälp icke finge uppgå till den å orten gängse lönen för icke kvalificerad arbetskraft, ej heller till de inkomster vederbörande åtnjutit under förutvarande anställning. Hyreshjälp skulle kunna utgå, liksom förut till reservarbetare, även till familjeförsörjande beredskapsarbetare under högst en månad. Särskilda nyheter voro vidare, att maximum för dagunderstödsbeloppet skulle uppnås först vid familj bestående av man, hustru och sex barn — mot förut tre barn — samt att hyreshjälp kunde tilldelas jämväl ensamstående person.

409 Riksdagen gav såväl i ena som andra avseendet sitt bifall till de framlagda förslagen. Beträffande kontantunderstöden förutsatte riksdagen, att de fastställda understödsbeloppen genom Kungl. Maj:ts försorg komme att underkastas jämkningar såväl uppåt som nedåt i anslutning till de förändringar, som levnadskostnaderna och andra på beloppens storlek inverkande omständigheter underginge. Riksdagen underströk även uttalandet i propositionen angående vikten av att en tillfredsställande samordning mellan sysselsättningspolitikens skilda grenar komme till stånd. Icke minst angeläget syntes det därvid vara, att samarbetet mellan de centrala och kommunala myndigheterna gåves en sådan utformning, att igångsättandet av lämpliga företag i möjligaste mån påskyndades och bästa möjliga resultat av övriga arbetsmarknadsreglerande åtgärder befordrades. Angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering under budgetåret 1941/42 framlade Kungl. Maj:t förslag i proposition till 1941 års riksdag nr 285. Riktlinjerna för den fortsatta verksamheten på arbetsmarknadspolitikens område angåvos i propositionen sålunda: Under rådande krisläge borde i första hand produktionsbefrämjande åtgärder, framför allt sådana som syftade till att åstadkomma ökad tillgång på nyttiga konsumtionsvaror, stödjas. Behovet av arbetskraft för livsviktiga näringsområden borde tryggas genom effektivisering av arbetsförmedlingsverksamheten, omskolning, yrkesutbildning och upplysningsverksamhet. Flyttningsbidrag, hyres- och i undantagsfall familjebidrag inginge som led i strävandena att förse vissa näringsgrenar, inom vilka brist på arbetskraft vore särskilt ödesdiger, t. ex. jordbruket och skogsbruket, med arbetskraft. Genom de föreslagna åtgärderna på bostadspolitikens område öppnades möjligheter för ett bostadsbyggande till en kostnad av c:a 300 milj. kronor. De i proposition nr 2 upptagna arbetsmarknadspolitiskt motiverade arbetena jämte de beredskapsarbeten, vartill arbetsmarknadskommissionen beviljade anslag, gåve betydande sysselsättningsmöjligheter, varvid i första hand ur allmänna synpunkter önskvärda arbeten borde komma till utförande. Statsbidrag till kommuner och i vissa fall enskilda sammanslutningar borde utgå enligt de av riksdagen förut godkända principerna. Behovet av medel för arbetsmarknadsreglerande åtgärder vore i väsentlig grad avhängigt av den utsträckning, i vilken störningar i näringslivet uppkomme. Kunde dessa störningar icke bemästras genom direkt eller indirekt stöd med statmedel i annan ordning, ökades medelsbehovet på arbetsmarknadsanslaget; vid motsatt förhållande minskades detsamma. Det syntes önskvärt, att de arbetslösa under nästa budgetår bringades hjälp i form av arbete i förhållandevis större utsträckning än som kunnat ske under budgetåret 1940/41. Detta medförde ökade kostnader även vid i stort sett oförändrat arbetslöshetsläge. Med hänsyn härtill borde under budgetåret 1941/42 för arbetsmarknadsreglerande åtgärder stå till förfogande minst ett belopp lika stort som under budgetåret 1940/41 eller c:a 62 milj. kronor. På grund av förefintliga reservationer begränsades emellertid anslagsbehovet till 40 milj. kronor. Med bifall till propositionen anvisade riksdagen — förutom anslag till

410 avlöningar och omkostnader för arbetsmarknadskommissionen — ett anslag av 40 milj. kronor till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. under budgetåret 1941/42. I samband med beslutet om anslag till arbetsmarknadsreglerande åtgärder å tilläggsstat för budgetåret 1940/41 fäste riksdagen uppmärksamheten på det samband denna fråga ägde med den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Riksdagen framhöll, att vid tillämpningen av de nya grunderna för kontantunderstödsverksamheten understödsbeloppen i åtskilliga fall torde komma att avsevärt skilja sig från de belopp, som arbetslöshetskassorna utbetalade till sina medlemmar. Ett dylikt förhållande kunde icke anSes tillfredsställande, även om hänsyn toges därtill, att arbetslöshetsförsäkringen närmast avsåge att bringa hjälp vid så att säga mera normal arbetslöshet samt att de arbetslöshetsförsäkrade vore befriade från behovsprövning. Det syntes riksdagen angeläget, att spörsmålet om förbättring av arbetslöshetsförsäkringen snarast möjligt gjordes till föremål för prövning. Därjämte borde beaktas önskemålet att under en arbetslöshetskris åvägabringa en sådan ordning, att de arbetslöshetsförsäkrade icke bleve försatta i sämre läge än de icke försäkrade. Frågan förelades riksdagen i proposition nr 214, vilken i huvudsak baserade sig på en av socialstyrelsen verkställd utredning.. I propositionen framhölls av socialministern, att syftet med den år 1934 genomförda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen var att åt de försäkrade garantera en utan behovsprövning utgående hjälp vid inträffad arbetslöshet under en tidrymd, som kunde beräknas vara tillräcklig för den arbetslöse att undersöka möjligheterna att erhålla arbetstillfällen eller för samhället att hinna mobilisera sina åtgärder i krisbekämpande syfte. Försäkringens syfte var däremot icke att vid en massarbetslöshet under krisen övertaga någon väsentlig del av arbetslöshetspolitikens uppgifter. Den var avsedd som en första försvarslinje mot arbetslösheten. Otvivelaktigt hade arbetslöshetsförsäkringen fyllt en betydelsefull uppgift. Fördelen av att utan behovsprövning komma i åtnjutande av ett dagunderstöd vid iråkad arbetslöshet hade bidragit till att skänka trygghet åt de försäkrade. Försäkringen hade emellertid varit behäftad med vissa brister, som redan under högkonjunkturen före krigets utbrott voro föremål för uppmärksamhet. Dessa brister hade accentuerats under krisen. Den inträffade prisstegringen hade sålunda minskat värdet av de redan förut för små understöden. Vidare hade genom krisen den samhälleliga understödsverksamheten utanför försäkringen kommit att växa i betydande omfattning. Ekonomiskt tedde det sig numera i regel för den arbetslöse familjeförsörjaren bättre att erhålla hjälp från arbetslöshetskommittéerna än från de erkända arbetslöshetskassorna. Detta förhållande hade förekommit sedan lång tid tillbaka och skärptes, allt eftersom de på reservarbetslönerna vilande kontantunderstödssatserna stego. En viss ökning av spänningen mellan kassornas daghjälpsbelopp och arbetslöshetskommittéernas dagunderstöd hade även uppkommit genom de från den 1 januari 1941 tillämpade nya grunderna för kontantunderstödsverksamheten. Det måste enligt socialministerns mening vara ett statsintresse av vikt att tillse, att arbetslöshetsförsäkringen, till vars kostnader arbetstagarna enligt gällande bestämmelser själva bidrogo med avsevärda belopp, så

411 ordnades, att den icke bleve försatt ur spelet på den grund, att den erbjöde avsevärt sämre förmåner än sådana hjälpåtgärder, vilka helt bekostades av stat och kommun. De föreslagna ändringarna vore i huvudsak av den natur, att de kunde anses påkallade även under normala förhållanden. Det i propositionen framlagda förslaget blev i andra lagutskottet föremål för en viss omarbetning och antogs i sålunda reviderat skick av riksdagen. Riksdagens beslut i ärendet, vilket betecknades som provisoriskt i avvaktan på en som nödvändig ansedd framtida mera definitiv reglering av arbetslöshetsförsäkringen — en fråga som var föremål för utredning av socialvårdskommittén — gick ut på att den rådande boskillnaden mellan daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa och kontantunderstöd från arbetslöshetskommitté skulle i huvudsak alltjämt upprätthållas, men att förbättringar skulle ske i de förmåner, som genom försäkringen erbjödos de erk ä n d a arbetslöshetskassornas medlemmar, i sådan omfattning att det för en arbetstagare skulle te sig såsom förmånligare att betala avgifter till försäkringen för att genom denna vid arbetslöshet utfå bidrag utan behovsprövning än att vara hänvisad till att efter sådan prövning utfå en, måhända något högre, hjälp från vederbörande arbetslöshetskommitté eller, i vissa fall, från fattigvården. Dessa förbättringar bestodo främst i en omreglering av grunderna för statens bidrag till daghjälpen från de erkända arbetslöshetskassorna samt i vissa särskilda av staten bekostade barntilllägg och hustrutillägg. Därjämte öppnades för de försäkrade möjlighet att i ömmande fall och under vissa villkor även erhålla kompletterande hjälp från arbetslöshetskommitté i form av hyreshjälp. Såsom bidrag till erkända arbetslöshetskassor för budgetåret 1941/42 enligt de nya grunderna beslöt riksdagen anvisa ett anslag av 5 620 000 kronor. I anledning av riksdagsbeslutet utfärdades den 28 juni 1941 trenne förordningar (nr 494—496), nämligen angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor, angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni 1934 (nr 265) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor samt angående beloppet av barntillägg och hustrutillägg enligt förordningen om erkända arbetslöshetskassor. Kollektivavtalen och krisen. Enligt de principuppgörelser, som träffats i slutet av 1939 och början av 1941 angående regler för dyrtidskompensation för 1940 resp. 1941 — d e s . k. r a m a v t a l e n — skulle sådan kompensation utgå i slutet av 1940 med 6*3 procent å de år 1938 uppnådda genomsnittliga timförtjänsterna, vilken procentsats höjdes till 8*7 procent från den 1 februari 1941 med möjlighet till ytterligare höjning till 12*7 procent, dock tidigast från den 1 juli 1941, om levnadskostnadsindex (med 1914 som basår) då var 212 eller högre (se sid. 184).

412 Den »mall» för avtalsuppgörelser, som 1941 års ramavtal sålunda innebar, följdes i stort sett vid de vittomfattande avtalsuppgörelser, som nåddes inom olika näringsgrenar på nyåret 1941. Avtalen prolongerades sålunda i stort sett oförändrade med tillägg allenast av det nya ramavtalets bestämmelser om dyrtidskompensation för 1941. Inom vissa områden gjorde sig särskilda förhållanden gällande, och det var därför icke fallet att inom samtliga avtalsområden dyrtidskompensationen från den 1 februari 1941 utgick med just 8*7 procent. Några exempel till belysande härav må anföras. I 1941 års ramavtal hade bestämts, att inom områden, där arbetsgivarna tillhandahöllo arbetarna naturaförmåner, skulle där så påkallades särskilda förhandlingar upptagas om skälig kompensation. Av hithörande anledning överenskoms inom sågverksindustrien, att dyrtidstillägget skulle från den 1 februari 1941 utgå med 8*3 procent i stället för med 8*7 procent enligt ramavtalet. Ett annat undantagsfall förelåg beträffande riksavtalet för bilverkstäderna, i vilket avtalslönerna visserligen lämnades orubbade men de individuella lönerna ökades med 2 å 3 öre med hänsyn till det ökade arbetet med rengöring och reparation av gengasdrivna vagnar. Inom bagerinäringen hade sommaren 1939 avtal träffats, gällande till den 1 juni 1941. Våren 1940 hade arbetsgivarorganisationerna medgivit, att avtalen kompletterades med bestämmelser om dyrtidstillägg, utformade i enlighet med 1939 års ramavtal, vilket medgivande avtalsfästes. När så levnadskostnadsindex efter ingången av år 1941 visade sig stiga avsevärt och det nya ramavtalet med lägre kompensationsgrad tillkommit, begärde arbetsgivarna, att arbetarparten nu godvilligt skulle medgiva för första halvåret tillämpning av sistnämnda ramavtals bestämmelser. Med anledning härav upptogos förhandlingar, som sammankopplades med frågan om avtalens prolongation för tiden till den 1 juni 1942. Uppgörelse träffades i februari, enligt vilken å de fastställda lönerna skulle från den 1 februari 1941 utgå dyrtidstillägg med 10*5 procent, vilket tillägg skulle kunna höjas med 4 procent tidigast den 1 juli 1941, om indextalet då uppginge till minst 212. Om nytt ramavtal träffades vid årsskiftet 1941/42, skulle dettas bestämmelser träda i tillämpning. Därest sådant ramavtal ej komme till stånd före 1941 års utgång, skulle avtalens lönebestämmelser kunna uppsägas. De nu anförda exemplen torde visa, att ramavtalen hade en normerande betydelse också i sådana fall, där särskilda förhållanden gjorde sig gällande. I själva verket torde dessa principuppgörelser mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer haft ett synnerligen betydelsefullt inflytande för en enhetlig lönepolitik ut över hela arbetsmarknaden. Man får emellertid icke bortse från att på detta ömtåliga område omständigheter på sina håll varit förhanden, vilka motverkat anpassning till den enhetliga lönepoli-

413 tikens principer, sådana dessa kommit till uttryck i ramavtalsuppgörelserna. En sådan omständighet kan ha varit förhandenvaron i kollektivavtal av gamla bestämmelser rörande dyrtidskompensation, utformade redan under förra världskrigets tid. Så var förhållandet exempelvis i avtalen för de enskilda järnvägarna, där emellertid på nyåret 1941 ifrågavarande bestämmelser i samband med lönerörelse anpassades till ramavtalen. Även i kollektivavtalet för tobaksindustrien, vilket träffats för tiden den 10 maj 1938—31 januari 1942, funnos gamla bestämmelser om dyrtidstillägg, vilka lämnade arbetarna betydligt fördelaktigare kompensation än ramavtalen, nämligen med 25 procent vid ett indexläge av 211—215 och 28 procent vid indexläget 216—220 o. s. v. Arbetsgivarparten begärde här, att arbetarna frivilligt skulle avstå från sin avtalsenliga rätt till ytterligare dyrtidskompensation, vilket arbetarna icke ville godkänna. I stället överenskoms, att merkompensationen icke skulle kontant utbetalas till arbetarna utan av Tobaksmonopolet disponeras för inköp av försvarsobligationer för arbetarnas räkning. Härigenom ernåddes i allt fall, att denna arbetargrupps köpkraft icke stegrades ytterligare i jämförelse med andra löntagargruppers, utan att merkompensationen kom det inhemska sparandet till godo. På en del begränsade avtalsområden torde arbetsgivarna ha ansett sig förhindrade lämna generell utfästelse om att utgiva dyrtidskompensation överhuvud taget eller efter de i ramavtalen stipulerade grunderna. Vissa specialområden inom handeln komma härvid i betraktande. Ramavtalen utmärka sig för ett för gemene man ganska svårförståeligt innehåll, och för dylika bestämmelsers riktiga tillämpning i praktiken torde den rådgivande verksamheten från organisationerna å ömse sidor haft stor betydelse. Man har också kunnat iakttaga, att där sådant stöd icke lämnats eller ej stått till buds i tillräcklig omfattning svårigheter inställt sig. För oorganiserade arbetsgivare, vilka underskrivit kollektivavtal eller s. k. »avtalsförbindelser», innefattande bestämmelser om dyrtidstillägg enligt 1939 års ramavtal, har det ibland icke stått klart, att dessa bestämmelser av de stora organisationerna voro avsedda att gälla endast för år 1940. De ha därför i vissa fall försummat avtalsuppsägning och följaktligen blivit även för året 1941 bundna vid de frikostigare kompensationsreglerna, som voro avsedda för år 1940. Exempel på att 1939 års regler — på grund av sådan försummelse eller av andra anledningar — bringats att gälla också för år 1941 föreligga även från några större avtalsområden, nämligen segelfartygsflottan med omkring 2 000 anställda (där dock förhållandet tillrättalades i augusti månad), Mjölkcentralens avtal, gällande till den 1 oktober 1941 för omkring 500 anställda,, ett par städers och några vägstyrelsers arbeten m. m. Rena missförstånd av indexlöneregleringens principer ha också förekommit. Inom skorstensfejarfacket hade sålunda avtalen för ett flertal orter

414 före tillkomsten av 1939 års ramavtal kompletterats med bestämmelser om dyrtidstillägg, utgående med 3 procent på lönerna för varje fyrtal enheter, varmed indextalet (med 1914 som basår) höjdes från ett utgångsläge av i allmänhet 170. I enlighet med dessa bestämmelser hade betydande dyrtidstillägg uppnåtts redan under 1940, varför avtalen uppsades. Efter segslitna förhandlingar nåddes i februari 1941 uppgörelse, som i huvudsak innebar, att arbetarna skulle bibehållas vid de under sista kvartalet 1940 utgående dyrtidstilläggen, vilka skulle kunna höjas med 2 procent vid ett uppnått indextal av 221 samt med ytterligare 2 procent vid indextalet 227. Avtalsuppgörelserna under första halvåret 1941 rörde sig, såsom framgår av det föregående, väsentligen om dyrtidsregleringen och vissa smärre justeringar. Ett undantag härifrån betecknade uppgörelsen inom b y g g n a d s i n d u s t r i e n , där avtalen uppsagts. Genom en offentlig utredning, verkställd av 1940 års byggnadskostnadssakkunniga, hade förslag framställts bland annat om åtgärder för byggnadssäsongernas förlängning i syfte att motverka arbetslösheten inom facket men även om en väsentlig nedskärning av lönerna per tidsenhet (se sid. 418). I enlighet härmed påyrkade arbetsgivarna avsevärda lönereduktioner, medan arbetarna fasthöllo vid att lönerna i en tid av stegrade levnadskostnader icke borde beskäras. Härvid hänvisades också till att på alla andra områden lönerna, där de icke förbättrats, i allt fall lämnats orubbade. Efter långvariga förhandlingar inför en särskild förlikningskommission träffades i juni 1941 uppgörelse, innebärande i huvudsak oförändrade tidlöner, dyrtidstilläggens anpassning efter reglerna i 1941 års ramavtal samt ackordsprisernas sänkning med i genomsnitt 5 procent. Från uppgörelsen undantogs byggnadsarbete för jordbrukets behov; det hänvisades till särskilda förhandlingar i denna fråga mellan de tre byggnadsfackförbunden och de i frågan mest representativa parterna å arbetsgivarsidan. På s k o g s b r u k e t s område hade ramavtalens bestämmelser om dyrtidskompensation icke vunnit tillämpning. I de mellan arbetsgivarna samt Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet och Svenska lantarbetareförbundet upprättade kollektivavtal, som träffades inom detta område hösten 1940 med giltighet till den 1 oktober eller 1 november 1941, hade emellertid stipulerats, att om indextalet per den 1 april 1941 med minst 12 enheter överstege eller understege indextalet per den 1 oktober 1940, vardera parten skulle äga rätt att uppsäga vederbörande avtal på en månad. Med hänsyn till den inträdda stegringen av indextalet blevo därför dessa avtal ånyo aktuella våren 1941, och förhandlingar fördes inför särskild förlikningsman, vilken åvägabragte en uppgörelse, innebärande vissa löneökningar. Uppgörelsen torde få anses ha varit normerande för sommaravverkningarna i stort sett i hela mellersta och södra Sverige, d. v. s. de delar av landet där skogsarbetet regleras genom kollektivavtal. För de icke avtalsreglerade områdena i Norrland och Dalarna träffades samtidigt

415 uppgörelse inför förlikningsman, enligt vilken uppgörelse parternas organisationer i form av en rekommendation till sina resp. medlemmar fastställde förhöjda priser för huggning av brännved och vissa andra arbeten vid skogsavverkningar. Vid den rådande bränslesituationen i landet har givetvis skogsarbetet fått en särskild betydelse, och även v i r k e s t r a n s p o r t e r n a äro att räkna till detta arbete. Dessa transporter ombesörjas i viss utsträckning av entreprenörer, sammanslutna i Svenska lasttrafikbilägareförbundet, vilket förbunds länsavdelningar å ena sidan ha träffat vissa kollektivavtal med vederbörande fackförbund rörande bilförares och lastkarlars löneoch arbetsvillkor och å andra sidan ingått affärsuppgörelser med skogsbolagen och skogsägareföreningarna m. fl. om villkoren för transporterna. Lasttrafikbilägareförbundet påyrkade revision av dessa affärsuppgörelser. Med anledning härav ägde förhandlingar rum i olika trakter av landet. Sådana förhandlingar, avseende Värmlands samt delar av Kopparbergs och Örebro län, ävbrötos, varefter bilägarna beslöto inställa körslorna. Också i Kronobergs och Kalmar län inställdes arbetet. Då här icke rörde sig om arbetstvister i egentlig mening, kunde offentlig medling icke anordnas enligt lagen om medling i dylika tvister. I stället tillkallade parterna på initiativ av statens trafikkommission en statens förlikningsman som opartisk ordförande. Inför denne nåddes i slutet av april uppgörelse, gällande till den 1 oktober 1941, och konflikterna hävdes. Förutom för de ovannämnda länen hade vidare uppgörelser träffats också för Gävleborgs, Uppsala och Stockholms län. I juni månad träffades under opartiskt ordförandeskap av två förlikningsmän, vilka av priskontrollnämnden särskilt förordnats, uppgörelser mellan å ena sidan lasttrafikbilägareförbundet och å andra sidan domänverket, Föreningen skogsarbeten, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Lantmännens centralförening i Jämtlands län och Billeruds aktiebolag angående virkestransporter med gengasbilar inom de dittills icke avtalsreglerade områdena. Härigenom hade motsättningarna på detta område inom landet i dess helhet utjämnats för tiden till den 1 oktober 1941. Om m a n bortser från de hinder för arbetets behöriga fortgång, som föranletts av nu n ä m n d a meningsmotsättningar beträffande virkestransporter, ha arbetsinställelser av någon nämnvärd betydelse icke förekommit under den tid, denna redogörelse avser. Dyrtidstillägg å folkpensioner och invaliditetsunderstöd m. m. Den sedan kristidens början inträdda prisstegringen har helt naturligt med särskild tyngd drabbat de befolkningsgrupper, som för sitt livsuppehälle haft att lita till folkpensioner och invaliditetsunderstöd. Dessa understöd måste i och för sig anses vara synnerligen knappt utmätta. Särskild anledning fanns därför för statsmakterna att tillse, att ifrågavarande pen-

416 sioner och understöd icke på grand av de ändrade förhållandena miste en avsevärd del av sitt värde. Förslag om beredande av skälig dyrtidskompensation i hithörande fall framlades av Kungl. Maj:t i proposition till 1941 års riksdag, nr 20. Propositionen bifölls av riksdagen, varefter den 7 februari 1941 utfärdades dels lag om dyrtidstillägg å folkpensioner, invaliditetsunderstöd och barnbidrag (nr 57), dels kungörelse med tillämpningsbestämmelser (nr 58). Innebörden av dessa författningar var, att den som åtnjöte folkpension, vari inginge tilläggspension, eller invaliditetsunderstöd eller barnbidrag skulle under år 1941 erhålla dyrtidstillägg därå med belopp, motsvarande en sjättedel av pensionens, understödets eller bidragets belopp för året. Dyrtidstillläggen skulle utbetalas halvårsvis i februari (i vissa fall i maj) resp. i november. Till kostnaderna för dyrtidstilläggen skulle kommuner och landsting bidraga i proportion till deras andelar i kostnaderna för under året utanordnade tilläggspensioner, invaliditetsunderstöd och barnbidrag. Återstående kostnad skulle bestridas av staten. Motsvarande höjning stadgades genom förordning den 7 mars 1941 (nr 104) i enlighet med riksdagens jämlikt proposition nr 41 fattade beslut även beträffande den ersättning, som enligt gällande bestämmelser tillerkänts de blinda (k. förordning den 20 april 1934, nr 105, om blindhetsersättning m. fl. författningar). Även i detta fall skulle dyrtidstillägg utgå under år 1941, motsvarande en sjättedel av ersättningens belopp för året. Dyrtidstilläggens sålunda fixerade storlek kunde i stort sett anses svara mot levnadskostnadsstegringen från krigets början fram till oktober 1940. Då prisnivån fortsatt att stiga även efter sistnämnda tidpunkt, inneburo alltså de beslutade dyrtidstilläggen ej full kompensation för levnadskostnadsfördyringen. Hela kostnaden för staten för dyrtidstillägg å folkpensioner, invaliditetsunderstöd och barnbidrag samt blindhetsersättningar under år 1941 beräknades till c:a 23 milj. kronor.

16. Bostadsfrågan. Åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen. Det blev under loppet av år 1940 alltmera klart, att den kris, som hösten 1939 drabbat bostadsbyggandet till följd av höjda räntor och stigande byggnadskostnader, skulle komma att utveckla sig till varaktig depression, om ej vittgående stödåtgärder vidtoges. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 augusti 1940 tillkallade socialministern fem sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning rörande byggnadskostnaderna på land och i stad samt undersöka vilka åtgärder, som tarvades för deras förbilligande, ävensom inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. De sakkunniga, vilka antogo benämningen 1940 års byggnadskostnadssakkunniga, överlämnade den 29 januari 1941 betänkande med utredning angående byggnadskostnaderna, vari behandlades bostadsbyggandets villkor under rådande krisläge samt framfördes förslag till åtgärder i syfte att stödja en vidgad bostadsproduktion. ö v e r byggnadskostnadssakkunnigas betänkande inhämtades yttranden av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar. Proposition angående åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m., väsentligen grundad på de sakkunnigas förslag, framlades av Kungl. Maj:t för riksdagen den 9 maj 1941, nr 251. Riksdagens beslut i ämnet överensstämde till alla delar med Kungl. Maj:ts i propositionen framlagda förslag. Rörande byggnadsverksamhetens utveckling efter kreditkrisen på hösten 1939 anförde byggnadskostnadssakkunniga bl. a. följande. Vid utbrottet av kreditkrisen befann sig byggnadsverksamheten i den starkaste högkonjunktur, som någonsin förekommit i svensk bebyggelsehistoria överhuvud. Bostadsbyggandet, omfattande 70 å 75 procent av all byggnadsverksamhet i stadssamhällen, nådde en nivå nära 90 procent högre än år 1930; räknat från depressionen 1933 hade bostadsbyggandet ungefär tredubblats. Även byggnadsverksamheten för industriella, kommersiella och liknande ändamål visade 1939 tack vare den industriella högkonjunkturen högre siffror än någonsin, nära 60 procent högre än 1930 års siffror och bortåt tre gånger så höga som talen för depressionsåret 1933. Byggnadsverksamheten som helhet hade vid kulmen av 1930-talets — efter övervinnandet av lågkonjunkturen under årtiondets förra hälft — brant stigande kurva en omfattning, som var ungefär 80 procent större än vid decenniets början, då 1920-talets högkonjunktur torde nått sitt högsta läge. De ekonomiska återverkningarna av kriget framkallade en förlamande kris inom byggnadsverksamheten och särskilt bostadsbyggandet. Räntestegringen spelade 27—119414

418 härvid omedelbart den största rollen, men också den under första krigsåret fortskridande fördyringen av byggnadsmaterial och transporter medverkade liksom även ovissheten om bostadsefterfrågans utveckling under inverkan av de politiska och ekonomiska krisförhållandena. Resultatet av dessa samverkande omständigheter blev, att bostadsbyggnadsplanerna redan några månader efter krigsutbrottet inskränktes till ungefär en tiondel av sin förutvarande omfattning. Denna situation väckte allvarliga farhågor med hänsyn till en förväntad omfattande arbetslöshet. Men även ur bostadsmarknadssynpunkt var den försiggångna utvecklingen ägnad att inge stora bekymmer. Bostadsreserven i stadssamhällena var vid krisens inträde icke över normal storlek. Genom den successiva avvecklingen av bostadsproduktionen vid en visserligen betydligt reducerad men fortfarande ansenlig nybildning av hushåll förminskades densamma snabbt. På flera håll började redan en viss bostadsbrist att framträda, vilken vid fortsatt stillestånd i byggnadsverksamheten kunde väntas successivt tillväxa. Såväl arbetsmarknads- som bostadsmarknadssynpunkter talade sålunda för att bostadsbyggandet måtte komma i gång i viss omfattning. Härför krävdes emellertid antingen en nedjustering av räntor och byggnadskostnader eller en uppjustering av hyresnivån eller ock båda delarna i en grad, som återförde dessa faktorer till jämvikt med varandra. Grundläggande för byggnadskostnadssakkunnigas syn på saken var övertygelsen, att en så omfattande hyresstegring, som skulle behövas för att ensamt på denna väg uppnå räntabilitet i bostadsbyggandet, måste socialt och penningpolitiskt medföra mycket betänkliga konsekvenser. Målet för de av Kungl. Maj:t i nyssnämnda proposition i enlighet med byggnadskostnadssakkunnigas förslag förordade och av riksdagen beslutade stödåtgärderna angavs vara att förse marknaden med bostäder i tillräcklig omfattning för att hindra bostadsbrist och till årliga kostnader, motsvarande kostnaderna för likvärdiga, under senare år byggda bostäder. Härigenom ansågs en allmän höjning av hyresnivån skola kunna förhindras, i den mån den icke betingades av ökning i löpande kostnader (för värme och onera). Genom att sålunda åstadkomma att bostadsbyggandet i viss omfattning åter komme i gång ville man samtidigt tillgodose det ej mindre framträdande behovet av åtgärder i syfte att lösa byggnadsindustriens arbetslöshetsproblem. Den lösning, som valdes, innefattade å ena sidan statliga stödåtgärder i form av finansiell medverkan vid bostadsbyggande, å andra sidan åtgärder för anpassning av tomtpriser och egentliga byggnadskostnader. Det beräknades, att förräntningsprocenten på hela fastighetskapitalet vid det valda systemet för kreditstöd skulle komma i nivå med den sedvanliga räntenivån före krisen samt att en återgång av tomtprisnivån till läget före den senaste högkonjunkturen, en jämkning av byggnadsarbetarlönerna i samband med en säsongutjämning, som garanterade en minst lika lång genomsnittlig årsarbetstid som under högkonjunkturåret 1939, ävensom tillvaratagandet av tekniska möjligheter till rationalisering av. byggnadskonstruktioner och lägenhetsutrustning utan avsevärd sänkning av bostadsstandarden skulle kunna bringa fastighetskostnaderna ned i samma läge som före krigsutbrottet. I fråga om materialpriserna räknades med att vissa sank-

419 ningar skulle kunna ske; utsikterna härför antogos dock komma att uppvägas av riskerna för ytterligare prisstegringar på andra punkter framför allt till följd av bränsle- och transportprisernas höjning. I valet mellan att upplägga en statlig lånefond av tillräcklig storlek för att möta hela den bostadspolitiskt motiverade byggnadsverksamhetens kapitalbehov — beräknat till 250 å 300 milj. kronor — och en stödverksamhet, som förutsatte att behovet av primär- och sekundärkredit alltfort skulle täckas å den öppna marknaden och endast tertiärlån tillhandahållas av staten, valde man den sistnämnda subventionsformen. Avgörande var härvid bl. a. hänsynen till det statliga upplåningsbehovet för mera trängande ändamål. Den beslutade anordningen innebar, att staten skulle utvidga sin tertiärlånegivning för bostadsbyggande på oförändrade villkor i vad anginge ränta och amortering. Räntan skulle alltså fortfarande utgöra 4*5 procent och amorteringstiden för lån till flerfamiljshus 30 år samt för lån till enfamiljshus 20 år. Därest emellertid kassalån och sekundärlån vid ett bygges färdigställande icke skulle stå att erhålla till en ränta av 3*5 procent för kassalån och däremot svarande procentsats för sekundärlån — varvid räknades med att sekundärlåneräntan i genomsnitt plägar ligga en procent högre än räntan för kassalån — skulle en årlig eftergift å tertiärlånets annuitet beviljas under en tid av tio år med sådant belopp, att den totala räntekostnaden under nämnda tid nedbringades till att motsvara räntekostnaden vid det nyss angivna ränteläget. Vid tertiärlånegivningen skulle förbindas vissa villkor beträffande de egentliga byggnadskostnaderna ävensom hyrorna i de subventionerade husen. Det var alltså h ä r fråga om en kombination av tertiärlån enligt gällande regler och en statlig garanti för räntan på primär- och sekundärlån samt för kapitaltillgång för godkända byggnadsföretag. Lånebehovet för de fastigheter, som började byggas under förra delen av år 1941, komme att inträda först under slutet av detta år och början av nästföljande. Om under mellantiden den allmänna ränteutvecklingen på kapitalmarknaden lett till en räntenivå, som motsvarade den garanterade, hade den statliga garantin under tiden fyllt den i rådande läge ytterst betydelsefulla funktionen att undanröja osäkerheten om kreditmöjligheter och kreditvillkor. Subvention i egentlig mening skulle i sådant fall icke förekomma. Om däremot den allmänna ränteutvecklingen icke skulle motsvara detta mål, komme den statliga garantin att övergå i en genom de förmedlande kreditinstituten utanordnad subvention under viss tid. Beslutet innefattade vidare vissa modifikationer i tertiärlånevillkoren, framför allt med avseende på bestämmandet, av belåningsgränserna, varvid erfarenheterna från tidigare tertiärlåneverksamhet varit vägledande. De nya villkoren innefattade även en viss retroaktiv verkan i syfte att förhindra, att bostadsfastigheter, vilkas byggande igångsatts före de nya be-

420 stämmelsernas ikraftträdande, särskilt på orter där mera markerad bostadsbrist förelegat, skulle komma i en ur räntabilitetssynpunkt ogynnsam mellanställning mellan de före krisen byggda fastigheterna och de under det nya programmet byggda fastigheterna. Tertiärlån skulle kunna lämnas även för ombyggnadsändamål på liknande villkor som för nybyggnad. Centralorganet för den utvidgade tertiärlåneverksamheten skulle liksom vid tidigare bedriven motsvarande verksamhet vara statens byggnadslånebyrå. Denna förutsattes på grund av arbetsfältets starka utvidgning skola organisatoriskt i betydande mån förstärkas ej minst med hänsyn till de omfattande kontrolluppgifter, som sammanhängde med den nya verksamheten. Byrån skulle sålunda ha att beträffande de med statshjälp finansierade fastigheterna utöva kontroll över byggnadsföretagens planläggning, finansiering, tekniska utförande och förläggning i säsongen m. m. ävensom prövning av företagens lämplighet med hänsyn till bostadsmarknads- och arbetsmarknadsläget på resp. orter o. s. v. Därtill kom, att byrån skulle på basis av faktiska årliga kostnader fastställa hyrorna, vilka icke finge höjas utan byråns medgivande. Beträffande tomtmarken förutsattes såsom villkor för utlämnande av tertiärlån, att denna tillhandahölles till priser, som i regel icke överstege 1935 års nivå. Kontrollen över materialkostnaderna avsågs skola utövas dels av byggnadslånebyrån, dels av priskontrollnämnden. Vikten av att en utjämning skedde av säsongförhållandena inom byggnadsindustrien betonades starkt i propositionen. Eftersom sannolikt bostadsbyggandet för uthyrning under den närmaste framtiden i stor utsträckning kunde förväntas bli beroende av tertiärkrediter från byggnadslånebyrån, finge denna goda tillfällen att reglera byggnadsverksamheten under olika delar av året. I fråga om möjligheterna att genom ändrade tekniska konstruktioner och förändrad lägenhetsstandard påverka byggnadskostnaderna rekommenderades bl. a. en viss sänkning av de vid olika byggnadskonstruktioner tilllämpade säkerhetsmarginalerna, minskad rumshöjd m. m. Utöver förslaget till stödåtgärder för det allmänna bostadsbyggandet innehöll propositionen nr 251 även vittgående förslag rörande fortsatt bedrivande av de tidigare igångsatta, socialt motiverade bostadspolitiska verksamhetsgrenarna (bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer, bostadsförbättring på landsbygden m. m., se del I sid. 368), vilka förslag jämväl biföllos av riksdagen. Beslutet innefattade i denna del, förutom anvisande av vissa anslagsbelopp, godkännandet av bestämmelser om sänkning av låneräntor och vissa andra modifikationer i villkoren. De anslag, som av riksdagen — med bifall till propositionen nr 251 — för budgetåret 1941/42 anvisades till främjande av olika slag av byggnadsföretag, voro följande:

421 till tertiärlån för viss bostadsbyggnadsverksamhet (kapitalbudg.) » bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer: familjebidrag (driftbudg.) bostadsanskaffningslån (kapitalbudg.) » bostadsförbättringsverksamhet på landsbygden: förbättringsbidrag (driftbudg.) nybyggnadslån (kapitalbudg.) förbättringslån » lantarbetarbostadslån » » bidrag till inrättande av pensionärshem . . (driftbudg.)

milj. kr.

3*25 20

» »

» »

20 11 11 3 3

» » » » »

» » » » »

Summa 131*25 milj. kr. därav på driftbudgeten 26*25 och på kapitalbudgeten 105 milj. kronor. I samband med försvarsberedskapens stärkande ha ett flertal industrier inom riket i betydande omfattning utbyggts. Detta har medfört en icke oväsentlig tillströmning av arbetare och tjänstemän till de orter, där dessa industrier äro belägna, och framkallat en besvärande och undan för undan skärpt bostadsbrist. Så har varit fallet särskilt inom Linköping och Trollhättan men i viss m å n även inom några andra städer, såsom Boden, Karlskoga, Luleå och Nyköping. För att skyndsamt få till stånd en mot behovet svarande bostadsproduktion i de orter, där försvarsberedskapens krav vållat svårartad bostadsbrist, hemställde Kungl. Maj:t i proposition till 1941 års riksdag, nr 165, om ett särskilt anslag å tilläggsstat för budgetåret 1940/41 av 5 milj. kronor att användas till utlämnande genom statens byggnadslånebyrå av tertiärlån för bostadsbyggnader inom berörda samhällen på liknande förmånliga villkor, som föreslogos i propositionen nr 251 för tertiärlånegivningen för den allmänna byggnadsverksamheten fr. o. m. nästkommande budgetår. Riksdagen biföll förslaget. Likaså biföll riksdagen av Kungl. Maj:t i proposition nr 204 framlagt förslag om upptagande å tilläggsstat för budgetåret 1940/41 av ett anslag av 6 milj. kronor för möjliggörande av ökad utlämning av tertiärlån till bostadsbyggnadsverksamhet i allmänhet redan under nämnda budgetår. I anledning av riksdagens förenämnda beslut utfärdades den 28 juni 1941 dels kungörelse (nr 636) angående tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, dels en rad kungörelser (nr 628—634) angående ändringar i gällande författningar rörande övrig hithörande låne- och bidragsverksamhet för bostadsändamål samt angående räntefoten för lån från resp. lånefonder.

422 Socialstyrelsens bränsleklausul. Efter samråd med representanter för Sveriges fastighetsägareförbund och Hyresgästernas riksförbund samt under medverkan av chefen för byggnadsstyrelsens värmetekniska avdelning verkställdes av socialstyrelsen till kvartalskiftet den 1 april 1941 en omarbetning av den i april 1940 fastställda bränsleklausulen (se del I sid. 369). Anledningen därtill var, att klausulen i sin gamla utformning icke motsvarade den abnorma situationen på bränslemarknaden. Någon väsentlig förändring skedde icke i de huvudprinciper, på vilka den tidigare bränsleklausulen vilade. Även den nya klausulen utgick sålunda från en beräkning av kostnaderna för uppvärmning och varmvattenförsörjning, byggande på en uppskattning av den normala bränsleåtgången per eldstad. En av de omtvistade punkterna i den tidigare klausulen var beräkningen av antalet rum per lägenhet. I denna punkt bibehölls den förutvarande ordningen, att parterna själva finge träffa överenskommelse, men styrelsen lämnade vissa ytterligare anvisningar till lösning av frågan. Sålunda förordades, att kokvrå och matvrå i en modern lägenhet skulle tillhopa räknas såsom en eldstad och vidare att ytterligare en eldstad skulle beräknas för det fall, att det genomsnittliga ytinnehållet per eldstad översteg 25 kvm. Vid stegring av bränslepriset skulle liksom förut ett procentuellt tillägg göras till den beräknade bränslekostnaden. Detta tillägg skulle hänföra sig till priset den första dagen i varje kalenderkvartal resp. månad. Tilllägget för varmvatten, om sådant tillhandahölles, skulle fortfarande beräknas över hela hyresåret. Tillägget för uppvärmning däremot skulle utgå endast under månaderna oktober—maj och beräknas för var och en av dessa månader på 1/s av årsbeloppet för värme, resp. för vart och ett av oktober- och januarikvartalen på 3/s och för aprilkvartalet på 2/s av årsbeloppet. Tillägget för den ökade uppvärmningskostnaden skulle alltså i motsats till vad förhållandet var enligt gamla klausulen betalas helt under vintersäsongen och icke alls under sommarmånaderna. I 1940 års klausul beräknades tillägget för prisstegringen enbart på det dominerande bränslet, det s. k. huvudbränslet, under det att hänsyn icke togs till prisläget på de övriga bränslen, som fastighetsägaren erhöll. I den nya klausulen sökte man anpassa beräkningen efter de olika bränslen, som faktiskt användes. Om andra bränslen än normalbränslet tilldelades, måste alltså priserna å dessa bränslen omräknas till motsvarande pris å normalbränslet. Ändrades ransoneringsförhållandena under perioden, skulle tilllägget regleras i efterhand per 1 april och 1 oktober efter den faktiska bränsletilldelningen under halvåret. Om frågor uppstode, som icke blivit förutsedda i klausulen och som icke kunde lösas genom överenskommelse mellan parterna, skulle enligt den nya klausulen de anvisningar, som kunde lämnas av socialstyrelsen, bli bindande för parterna.

17. Sjukvård och läkemedelsanskaffning. Medicinalstyrelsens materielnämnd, vilken tidigare bestått av utav styrelsen enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade sakkunniga, erhöll genom kungl. brev den 17 januari 1941 en mera självständig ställning därigenom att chefen för socialdepartementet bemyndigades att utse nämndens ledamöter, vilkas antal nu utökades till högst sju. Nämndens uppgift skulle som förut vara att biträda medicinalstyrelsen vid utredningar rörande rikets försörjning med läkemedel och sjukvårdsmateriel samt vid handläggning av i samband därmed stående frågor rörande import, fabrikation, förvaring, förbrukning och prisreglering av dylika varor ävensom med avgivande av yttrande över exportlicenser rörande n ä m n d a slag av varor. Åt medicinalstyrelsen uppdrogs genom samma kungl. brev att med biträde av materielnämnden under Kungl. Maj:t handha ledningen av de åtgärder, som under rådande utomordentliga förhållanden borde vidtagas för tryggandet av landets försörjning med läkemedel och sjukvårdsmateriel. Vidare uppdrogs åt medicinalstyrelsen att genom materielnämnden verkställa utredning och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag beträffande central anskaffning, lagerhållning och omsättning av läkemedel och sjukvårdsmateriel samt i samband därmed stående frågor, varvid spörsmålen om sjukhusens standardiseringskommittés och det centrala sjukhusarkivets ställning skulle upptagas till särskild prövning. I avvaktan på slutförandet av utredningen bemyndigades medicinalstyrelsen att vidtaga åtgärder för omsättning av sådana för statsmedel inköpta och genom statens försorg lagrade läkemedel och sjukvårdsmateriel, som icke tåla långvarig lagring, samt övrig anskaffad utrustning dels å sjukvårdsinrättningar, som ägas av staten eller för vilkas drift staten i sista hand svarar, dels ock efter med vederbörande huvudmän träffade överenskommelser å andra sjukhus samt, i tillämpliga fall efter motsvarande överenskommelser, vid apotek, läkemedelsfabriker och andra företag i berörda branscher. En av de första åtgärder den nybildade materielnämnden vidtog var upprättandet av en förteckning över sådana läkemedel och reagenser, som under rådande förhållanden kunde anses erforderliga för upprätthållande av sjukvården inom landet. Förteckningen, som jämväl omfattade läkemedel, vilka erfordras för försvarsväsendets räkning, upprättades i samråd med vissa experter.

424 För att få en överblick över landets tillgångar på läkemedel och sjukvårdsmateriel lät nämnden i april 1941 inventera befintliga förråd av läkemedel samt förbandsmateriel. Resultatet av inventeringen utvisade, att försörjningsläget i stort sett var gynnsamt. Undantag från denna regel utgjorde vissa droger och oljor samt ett mindre antal a n d r a ämnen. Behovet av droger beräknades komma att till största delen tillgodoses genom den av materielnämnden igångsatta insamlingen och odlingen av medicinalväxter. Uppgifter rörande inventeringen, i vad densamma avsåg sådana läkemedel som måste importeras (oljor, borsyra, koffein m. m.), överlämnades av materielnämnden till statens reservförrådsnämnd med anhållan, att åtgärder måtte vidtagas för inköp utomlands av dessa läkemedel. Ehuru införseln av vissa varuslag erbjudit stora svårigheter under nu rådande förhållanden, har reservförrådsnämnden lyckats importera bl. a. avsevärda kvantiteter fiskolja. I anledning av resultatet av ovannämnda inventering lät materielnämnden jämväl genom industrikommissionen undersöka möjligheterna att inom landet tillverka bl. a. kloroform, magnesiumsulfat, sulfapyridin, sulfathiazol samt kol för medicinskt bruk. Undersökningarna gåvo vid handen, att kloroform, sulfapyridin och sulfathiazol, vilka samtliga äro nödvändiga för sjukvården, kunna tillverkas inom landet i kvantiteter, som anses kunna täcka eller — i fråga om sulfapyridin och sulfathiazol — överstiga landets behov. Materielnämnden har jämväl verkställt särskild utredning rörande behovet av kemikalier och ämnen för framställning av läkemedel för armésjukvårdens räkning under krigstid enligt avslutade krigsleveranskontrakt. Såsom nyss nämnts har materielnämnden igångsatt insamling av inhemska drogväxter. Arbetet, som försöksvis påbörjats redan under år 1940, har under år 1941 avsevärt utvidgats. För att stimulera intresset för drogväxtinsamlingen och samtidigt lämna för insamlingsarbetet erforderliga råd och anvisningar lät materielnämnden under maj månad trycka en på uppdrag av nämnden utarbetad broschyr »Samla medicinalväxter», vilken distribuerats genom apoteken och bokhandeln. Genom den sålunda igångsatta insamlingen av inhemska drogväxter torde landets behov av droger i väsentlig mån kunna tillgodoses. På föranstaltande av materielnämnden har jämväl försöksodling av drogväxter påbörjats vid bl. a. vissa statliga sinnessjukhus. Under första halvåret 1941 har materielnämnden granskat resultatet av de vid beredskapssjukhusen vid årsskiftet 1940/41 verkställda inventeringarna av allmän sjukvårdsmateriel, som under åren 1939 och 1940 anskaffats för beredskapssjukhusen. Någon nyanskaffning av materiel har däremot icke ägt rum under första halvåret 1941. För att åstadkomma ett betryggande beredskapslager av en för landets sjukvård så viktig artikel som röntgenfilm har materielnämnden dels med samtliga leverantörer träffat avtal angående lagring av förråd, motsvarande

425 c:a sex månaders normal förbrukning, dels föranstaltat om lagring vid landets sjukvårdsinrättningar av röntgenfilm, motsvarande c:a tre månaders normalförbrukning. De med leverantörerna avslutade avtalen ha jämväl avsett leverans av röntgenfilm till landets samtliga civila och militära sjukvårdsinrättningar enligt kvoteringssystem, som tillförsäkrat den svenska fabrikationen av röntgenfilm avsättning på den inhemska marknaden. Avtalen skulle gälla tills vidare med sex månaders uppsägningstid. Den omförmälda svenska tillverkningen, vilken bedrivits av Aktiebolaget Ceaverken, har, som meddelas å sid. 308, enligt särskilt riksdagsbeslut kommit i åtnjutande av visst statligt låneunderstöd. Materielnämndens avtal med detta bolag har avsett leverans av c:a 3 000 dussin röntgenfilm per månad. Tillverkningen har enligt avtalet underkastats av industrikommissionen anordnad kontroll. Till fullföljande av sin uppgift att vidtaga åtgärder för omsättning av för statsmedel anskaffade läkemedel och sjukvårdsmateriel, vilka icke tåla långvarig lagring, har materielnämnden undersökt möjligheterna att vid landets sjukvårdsinrättningar omsätta ifrågavarande artiklar samt ingående förhandlat härom med läkemedelsfabrikanter och droghandlare ävensom med representanter för apotekarsocieteten. Vidare har nämnden föranstaltat om fortlöpande omsättning av de beredskapsförråd av läkemedel, som tidigare anskaffats och lagrats vid beredskapssjukhusen. Under första halvåret 1941 behandlade materielnämnden i runt tal 500 ansökningar om exportlicenser för läkemedel och sjukvårdsmateriel. Arbetet med standardisering av sjukvårdsutrustning fortgick som förut. I samråd med materielnämnden utfärdade sjukhusens standardiseringskommitté standardbestämmelser för bl. a. konfektionering av vissa sjukhuspersedlar. Kungörelse utfärdades den 16 maj (nr 249) med avlöningsbestämmelser för tjänstepliktig medicinalpersonal, anställd hos staten. Samma dag utfärdades även kungörelse (nr 250) angående viss ändring av kungörelsen den 28 juni 1940 (nr 637) med särskilda bestämmelser om tjänsteplikt för medicinalpersonal. Angående de i lagen om sjukhusvård vid krig eller krigsfara den 22 juni 1939 (nr 310) genom lag den 20 juni 1941 (nr 563) vidtagna ändringarna se ovan sid. 222.

18. Priser och prisreglering. översikt av prisutvecklingen. Under första halvåret 1941, särskilt under det andra kvartalet, inträdde den svenska prisutvecklingen jämfört med fjolåret i ett något lugnare skede. Orsakerna härtill torde främst vara att söka i ett minskat tryck på prisnivån från de primärt prisuppdrivande faktorernas sida. En icke oväsentlig importprisstegring ägde visserligen fortfarande rum, men jordbrukspriser och löner förhöllo sig tämligen stabila. Därtill kom, att statsmakterna dels genom beslag och ransoneringsåtgärder beträffande särskilt knappa råvaror och förnödenheter, dels genom utvidgning av priskontrollen och dess befogenheter motverkade prishöjningstendenserna. Att ange ett någorlunda säkert mått på den genomsnittliga importprisstegringen under denna tid är icke möjligt, på grund av den starka splittringen i prisutvecklingen. Varor från de transoceana länderna infördes t. ex. via Petsamo eller den transsibiriska järnvägen till mycket högt uppdrivna transportkostnader, samtidigt som vissa laster kommo in till Göteborg västerifrån till betydligt lägre priser. Med starka reservationer anföres därför i nedanstående sammanställning kommerskollegii importprisindex jämförd med export- resp. generalindex. Samtliga indextal äro omräknade med augusti 1939 = 100.

December 1940 Januari 1941 Februari 1941 Mars 1941 Aril 1941 Maj 1941 Juni 1941

Generalindex

Importprisindex

Exportprisindex

144 146 149 152 153 154 156

192 198 204 205 208 211 218

132 136 136 136 138 138 139

Mellan december 1940 och juni 1941 steg importprisindex med 14 procent mot 21 procent under andra och 9 procent under första halvåret 1940. För exportprisindex voro motsvarande procenttal 5, 5 och 7 samt för generalindex 8, 12 och 8. En närmare undersökning av själva partiprisstegringen visar, att denna under första halvåret 1941 — om man bortser från den kraftiga uppgången för gruppen bränsle och smörjmedel — varit tämligen jämnt fördelad på olika varugrupper.

427 Procentuell ökning för olika varugrupper i kommerskollegii partiprisindex Aug. 1939— J u n i 1940— Dec. 1940— Aug. 1939— juni 1941 juni 1941 juni 1940 dec. 1940 Generalindex:

56¶Industiförnödenheter Bränsle och smörjmedel Maskiner och t r a n s p o r t m e d e l . . Konsumtionsvaror

16 38 54 18 23

20 4 46 5 13

2 6 25 5 9

43 53 182 27 51

Uppdelning av varorna efter härkomst: Jordbruksprodukter Industriprodukter

19 31

17 10

4 9

45 57

Uppdelning av varorna efter användning:

Av sammanställningen framgår bland annat det tydliga avsaktandet i jordbruksprodukternas prisstegring under första halvåret 1941. Den mest betydelsefulla faktorn för detaljhandelsprisernas utveckling under denna tid var den allmänna omsättningsskattens införande den 1 januari 1941. Riksbankens konsumtionsprisindex steg mellan december och januari med 4*1 procent, varav 2*8 procent berodde på omsättningsskatten. Av stegringen i socialstyrelsens levnadskostnadsindex mellan den 1 januari och den 1 april på ej mindre än 8 procent härrörde inemot hälften från omsättningsskatten. Dessa bägge indextals stegring under olika kvartal sedan krigsutbrottet jämföres här nedan med uppgången i kommerskollegii partiprisindex. Procentuell stegring Partiprisindex Sept.—dec. 1939 Mars—juni 1940 Juni—sept. 1940 Sept.—dec. 1940 Dec. 1940—mars 1941 Mars—juni 1941

11-9 6-1 21 4-2 7-4 5-6 2-4

Konsumtions- Levnadskostnadsindex prisindex 4-6 3-8 3-7 3-3 4-4 6-0 1-5

4-6 4-4 4-2 1-6 3-2 7-7 0-0

Den totala partiprisstegringen sedan krigsutbrottet uppgick, som framgår av kommerskollegii generalindex, till 56 procent, medan detaljprisernas uppgång enligt ovanstående indextal var c:a 30 procent. Höjningen av de indirekta skatterna h a r sedan krigsutbrottet varit betydande, men den har i viss m å n motvägts av statliga subventionsåtgärder av olika slag. Inom konjunkturinstitutet ha utförts beräkningar rörande dessa

428 faktorers effekt på levnadskostnadsindex. 1 Resultaten härav sammanfattas i nedanstående tabell. Indirekta skatters och subventioners effekt på socialstyrelsens levnadskostnadsindex sedan krigsutbrottet D ä r a v Budgetpost

Utgifter Utgifter 1 juli 1939 1 april 1941

kr. . . . . 1 133 256 101 47 Ost 83 Ägg 48 Potatis 6 223 133 Kött 171 Fläsk 65 236 57 44 Fisk 63 Frukt 38 Kaffe 7 Vitkål 27 117 509 Bostad 386 Kläder 133 Skodon 245 968 övriga utgifter 32 38 Tobak 63 Spritdrycker

Jordbruksprodukter Mjölk

/o

kr.

30 4 1 470 6 8 307 2 7 102 13 76 2 2 140 13 59 02 11 6 0 270 3 G 182 4 6 244 17 79 6 3 355 15 64 12 94 17 93 10 61 02 8 07 35 1 3 173 13 7 522 10 3 597 3 6 181 6 6 318 26 0 1 187 09 37 10 53 7 1 106

Stegring

%

kr. | %

30-6 6-4 2-1 1-6 2-9 1-2 0-2 5-6 3-8 5-1 1-6 7.4 1-3 2-0 1-9 1-3 0-2 0-7 3-6 10-9 12-4 3-8 6-6 24-7 0-8 1-1 2-2

377 30 51 20 1 1 29 62 57 69 11 23 5 83 47 21 49 37 73 43 14 22 119 50 7 12 50 114 30 48 23 61 1 14 8 30 56 48 13 3 211 55 48 36 73 30 219 23 5 16 15 39 43 68

Samtliga varor och tfänster 3 727 100 0 4 803 1000 1076

ö v r . S:a inOmindidiSubsättrekta rekta venningsskat- skat- tioner skatt ter ter kr. kr. kr. kr. + 37 — 29 + 8 — 123 — 21 — 21 — 26 — 65 6 + 4 + 4 — + 7 + 7

+

+ 9 + 12 + 4 + 15

+ 1 — 8 — 8 — 26 + 9 + 12 + 4 + 38 + 53 — 43 + 24 + 24 — 43 + 5 + 5 + 11 + 14

+ + +

5 5 3

+

2 +

+ +

30 9

3 +

+ 30 + 9 + 56

+ 3 + 19 + 15 + 38 + 65

+ 75 + 3 + 15 + 38 + 175 — 166

+ 110

Av tabellen framgår bland annat, att c:a 30 procent av den sammanlagda stegringen i levnadskostnadsindex från krigsutbrottet fram till 1 april 1941 berott på prishöjningar å jordbruksprodukter. I summan ha beskattningsoch subventionsåtgärder vägt ganska jämnt i fråga om sin slutliga effekt på levnadskostnadsindex. Vid denna jämförelse kommer emellertid ej nämnda åtgärders inkomstomfördelande verkan till uttryck. Matfettsrabatterna tillfalla 1 Meddelanden från konjunkturinstitutet. Ser. A:8 sid. 76 ff. Vid beräkningarna har eftersträvats att såvitt möjligt isolera verkningarna på levnadskostnadsindex av å ena sidan de höjda och nya indirekta skatter, som tillkommit sedan krigsutbrottet, och å andra sidan de statliga subventionsåtgärder, som vidtagits under samma tid. Härvid har borttagande av tidigare utgående, med jordbruksstödet sammanhängande avgifter räknats som en sänkning av de indirekta skatterna. I den mån indirekta skatter och subventioner utgå på producentstadiet, underskattar i viss grad det använda beräkningssättet deras effekt på detaljprisarna och därmed på levnadskostnadsindex.

429 sålunda endast hushåll med en viss begränsad inkomst, medan de indirekta skatterna till stor del lagts på njutningsämnen, samtidigt som viktiga livsmedel undantagits från omsättningsskatt. I nedanstående tabell jämföres utvecklingen av socialstyrelsens levnadskostnadsindex under de två första åren av detta och föregående världskrig. Procentuell stegring i socialstyrelsens levnadskostnadsindex »/l 1939—V7 1941 V? 1914—V: 1916 1 Livsmedel Bostad Bränsle och lyse Beklädnad Skatter övriga utgifter Summa utgifter

31 2 50 52 30 25

42 6 54 48 7 20

31¶Som synes är stegringen i levnadskostnadsindex nästan exakt densamma under de två perioderna, och även för olika poster i index äro likheterna slående, dock med undantag för skatteposten, beroende på att den direkta beskattningen under det senare kriget höjts betydligt kraftigare än under det förra. Skillnaden i fråga om livsmedel beror i hög grad på tidigare berörda statliga subventionsåtgärder. Skulle dessa ej vidtagits, hade livsmedlen under nu rådande krig fördyrats med ytterligare omkring 10 procent. Det måste emellertid betonas, att överensstämmelsen i ovanstående tabell endast är skenbar och att den prisbildningsprocess, som ligger bakom i de båda fallen, bygger på helt olika förutsättningar. Avspärrning och missväxt ha under detta krig kommit betydligt tidigare. Däremot h a ransoneringar och statlig priskontroll denna gång satts in redan från början, medan de under förra kriget på allvar tillgrepos först under det tredje krigsåret. Den allmänna prispolitiken och dess samband med penningpolitiken. Frågan om åstadkommande av en vidgad och mera effektiv priskontroll genom utbyggning av det rättsliga underlaget för den priskontrollerande verksamheten behandlades av statens priskontrollnämnd i skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 februari 1941, vari nämnden överlämnade förslag till ny prisregleringslag. Priskontrollnämndens förslag blev, efter att ha i huvudsak tillstyrkts av de i ärendet hörda myndigheterna och organisationerna, lagt till grund för en proposition, nr 217, vilken godkändes av riksdagen och föranledde utfärdandet av prisregleringslagen den 13 juni 1941 (nr 370). För innehållet i denna lag och de för densamma i första hand anförda motiven har redogjorts ovan å sid. 222 ff. 1 Då det första beräkningstillfället efter krigsutbrottet var december 1916, ha indextalen för 1 juli nämnda år erhållits genom a t t reducera decemberindextalen i proportionen 5 : 4, vilket tillvägagångssätt uppenbarligen förutsätter en i stort sett jämn levnadskostnadsstegring under perioden i fråga.

430 I propositionen upptogs även den allmänna prispolitiken till behandling, och finansministern anförde härvid bland annat: »Till en början förtjänar erinras om att vår allmänna penningpolitik och prispolitik inte rimligen ansetts kunna inriktas på att förhindra varje ökad spänning mellan tillgång och efterfrågan på varor. En sådan ökad spänning blir resultatet inte bara av en ökning i köpkraften utan också av en försämrad varuförsörjning. Men en anpassning av köpkraften efter minskad varutillgång kan allmänt sett blott vinnas genom åtgärder som framkalla driftnedläggelse och arbetslöshet. Redan vid krigets början tog man med hänsyn härtill i princip avstånd från depressivt verkande åtgärder med syfte att vinna en utjämning. I stället borde ansträngningarna inriktas på att minska den omtalade spänningen genom ökad produktion. Att en nyproduktion, som förutsätter omfattande investeringar med ringa omedelbart utbyte och ovisst framtidsvärde, därvid icke kan motiveras ur allmän penningpolitisk synpunkt, behöver knappast framhållas. Omständigheterna kunna emellertid i de särskilda fallen vara sådana, att betänkligheter av denna allmänna art icke kunna fälla utslaget. Bostadsbygge ger i förhållande till kapitalutläggen endast en begränsad mängd nyttigheter, som kunna omedelbart konsumeras, men läget på hyresmarknaden kan vara sådant, att detta begränsade omedelbara tillskott förebygger en bostadsbrist med långt allvarligare verkningar för den allmänna prisnivån än det genom kapitalinvesteringarna skapade köpkraftstillskottet. En nyproduktion som uppenbarligen bidrager till att minska spänningen är den som kommer till stånd med hjälp av eljest outnyttjad kapacitet i fråga om råvaror och maskiner. Att organisera en sådan produktion hör till de väsentliga uppgifterna i nuvarande läge. I den mån spänningen likväl måste väntas kvarstå, har man ansett sig böra godtaga prisstegringen såsom ett direkt uttryck för den försämrade varuförsörjningen.» Finansministern framhöll vidare, att som penningpolitikens mål uppställts att förhindra en försämring av penningvärdet genom ökning av den för efterfrågan disponerade köpkraften. Han berörde därvid särskilt frågan om b u d g e t e n s u n d e r b a l a n s e r i n g s å s o m e n k ö p k r a f t sö k a n d e f a k t o r . Enligt finansministerns mening, vilken ock stöddes av framlagt statistiskt material, kunde såväl penningmängdens ökning som den inträdda prisstegringen förklaras av andra faktorer än budgetunderskotten. Om hänsyn toges jämväl till de uppgifter angående den ekonomiska utvecklingen i vårt land, som i övrigt förelåge, syntes det sannolikt, att budgetunderskotten dittills icke spelat rollen av prisstegrande faktor på grund av den återhållande verkan som utövades av skattehöjningar, upplåning och minskad enskild företagsamhet. Hur en omfattande underbalansering komme att påverka köpkraften bleve till slut beroende på omständigheter, över vilka man blott ofullständigt rådde. En sådan utjämning på marknaden, som priskontrollnämnden framhållit såsom önskvärd, kunde med visshet påräknas blott om företagarnas och konsumenternas uppfattning om framtidsutsikterna ledde dem till en återhållsamhet i dispositionen över de ökade inkomsterna från staten, som gjorde att dessa — i den mån de icke bildade sparkapital eller ginge till skatter — komme att

431 medföra endast en tills vidare ökad kassahållning. Tillskotten till köpkraften på marknaden skapade visserligen utrymme för en kraftigt ökad efterfrågan med åtföljande risker för prisstegring, men de ledde icke med nödvändighet därhän. Den drivande kraften vore icke köpkraftsökningen i och för sig utan de enskilda medborgarnas vilja att fullt ut göra bruk av de möjligheter denna öppnade. För att en köpkraftsökning skulle kunna förhindras måste m a n alltså räkna med att genom prispolitiken främja återhållsamhet i användningen av disponibla inkomster. Prisregleringen bleve på så sätt själv en förutsättning för framgång i förebyggandet av en inflationsartad utveckling till följd av en ansvällning av köpkraft och efterfrågan. Det sagda ägde också tillämpning på köpkraftsöverskott av annat ursprung än budgetunderskotten. Till förebyggande av en fortsatt prisstegring fann finansministern liksom priskontrollnämnden det vara av stor vikt, att den konkreta innebörden av statsmakternas strävanden i prispolitiskt hänseende klarlades och att därför riktpunkterna för prisregleringsarbetet fastsloges och preciserades. Han anförde i sådant hänseende följande: »Med avseende å principerna för prisbedömningen vid den av nämnden utövade verksamheten kan jag helt ansluta mig till vad nämnden anfört. I likhet med nämnden anser jag sålunda, att ökad knapphet på en viss vara icke är en tillräcklig grund för en prishöjning. Ej heller kan den ökning av kostnaderna per enhet tillverkad vara, som uppstår, när de fasta kostnaderna slås ut på en minskad produktionsvolym, i allmänhet accepteras såsom motiv för en prishöjning. I regel bör däremot en ökning av de rörliga kostnaderna utgöra ett skäligt motiv för en prishöjning. En tillämpning av nämnda grundregler för prissättningen medför en begränsning av prisstegringarna till det minimum, som motiveras av försämringen av försörjningsläget, sådan denna kommer till uttryck i kostnadsutvecklingen. Såsom framhölls i prisregleringspropositionen till 1939 års urtima riksdag utgör prisutvecklingens bindning vid de rörliga kostnaderna den omedelbara praktiska konsekvensen av det uppställda programmet för penningpolitiken. När delta program avser en anpassning av den allmänna prisnivån efter förändringar i försörjningen med varor och tjänster, under förutsättning att köpkraften icke ökas, följer därav, såsom nämnden framhållit, att en förbättrad försörjning eller sänkta kostnader skola komma till uttryck i sänkta priser. Den nuvarande höga prisnivån bör alltså icke antagas bestående längre än hindren för den normala varuförsörjningen kvarstå. Och en fortsatt prisstegring bör icke förutsättas annat än i händelse av en ytterligare försämring av försörjningsläget. I den mån insikten om denna bestämda och hittills konsekvent fasthållna riktpunkt för statsmakternas prispolitik vinner spridning, synes man vara berättigad att räkna med att genom förut angivna köpkraftsreducerande åtgärder i förening med en fast priskontroll också kunna förverkliga det uppställda programmet.» Förut har omnämnts, att ett clearingförfarande i viss utsträckning kommit till användning vid reglering av priserna å vissa för folkförsörjningen betydelsefulla varor, såsom kol och koks, konstgödsel, fodermedel, fettråvaror m. fl. (se sid. 39, 111 och 241). Genom en sådan clearing nåddes

432 främst en utjämning av inlandspriserna i förhållande till de mycket varierande cif-priserna för importvaror. I proposition till 1941 års riksdag, nr 191, angående åtgärder för utjämning av marknadspriserna å vissa förnödenheter bereddes riksdagen tillfälle att i princip taga ställning till frågan om ett mera allmänt clearingförfarande av denna art. Prisutjämningsförfarandet innebar i princip, att ett visst importpris fastställdes som avräkningspris för viss vara under en tid framåt. I den m å n importkostnaderna avveko från detta avräkningspris, skedde en utjämning, så att den som kunnat införa varor till lägre pris än det bestämda var skyldig att till en särskild clearingkassa inbetala skillnaden mellan det verkliga importpriset och det bestämda avräkningspriset, under det att, därest import skedde till högre kostnader än avräkningspriset, importören från clearingkassan erhöll täckning för de överskjutande kostnaderna. I vissa fall hade det ansetts lämpligt, att clearingen omfattade även de förråd, som funnos inom landet vid kassans inrättande. Detta innebar, därest förråd anskaffats till lägre pris än avräkningspriset, att innehavaren hade att inbetala en avgift till clearingkassan, motsvarande skillnaden mellan avräkningspriset och anskaffningspriset för förråden. I propositionen anfördes, att det ur flera synpunkter vore önskvärt, att prisclearingen genomfördes på frivillig väg mellan importörerna själva. Erfarenheten gåve emellertid vid handen, att det i regel vore nödvändigt, att staten på ett eller annat sätt medverkade. Det lämpligaste förfaringssättet syntes därvid vara det som redan tillämpats i flera fall med gott resultat och som bestode däri, att avtal angående prisutjämning på clearingbas träffades mellan vederbörande statliga myndighet och de olika importörerna eller deras organisationer. I åtskilliga fall vore dock importörerna så många, att en sådan anordning ej vore praktiskt genomförbar. I dylikt fall syntes det nödvändigt att reglera importen samt som villkor för import av viss vara föreskriva, att importören deltoge i det för varan fastställda utjämningsförfarandet. Därest man i sistnämnda fall avsåge, att clearingen skulle omfatta även inom landet befintliga, tidigare anskaffade förråd, borde detta syfte enklast kunna tillgodoses genom att förråden lades under beslag. Om så skedde, borde som villkor för varans disponerande för näringsutövning kunna krävas inbetalning av en för alla lagerhållare lika clearingavgift till vederbörlig clearingkassa. Riksdagen godkände det i propositionen framlagda förslaget till riktlinjer för ifrågavarande prisutjämningsförfarande men underströk vikten av att systemet med i huvudsak frivilliga överenskommelser om clearing i görligaste mån bibehölles samt att tvång endast tillgrepes, där så befunnes vara nödvändigt. Vidare betonades, att clearingen under alla förhållanden borde anordnas så, att de enskilda importörerna icke förlorade intresset att införa varor från utlandet till billigast möjliga priser.

433 Prisreglerande och priskontrollerande åtgärder. Utvecklingen under första halvåret 1941 medförde på de flesta varuområden en skärpning av försörjningsläget, varigenom risken för en av varuknapphet framkallad prisstegring blev alltmer hotande. Bland de här verksamma faktorerna trädde vid sidan av avspärrningen och transportsvårigheterna den svaga skörden i förgrunden. Som i kap. 4 omförmälts framkallades härigenom ganska avsevärda stegringar å ett flertal jordbruksprodukter (se sid. 238 ff.). Den försämrade bränslesituationen verkade höjande på prisläget framför allt därigenom att den tvingade industrien att i ökad omfattning övergå till det i förhållande till importbränslet dyrare och mindre effektiva inhemska bränslet. Prisstegringen å själva bränslena var eljest under denna period ej särskilt framträdande. Priserna å kol och koks hade genom det för år 1941 gällande handelsavtalet med Tyskland bundits vid en nivå, som ungefär motsvarade det förut gällande regleringspriset. En viss ytterligare stegring såväl i de för clearingen fastställda avräkningspriserna som i lagerhandelns försäljningspriser ägde dock under perioden rum (se sid. 318). Vad veden angår bibehöllos de förut bestämda normalpriserna, frånsett vissa lokalt begränsade höjningar, i stort sett oförändrade. Genom den ingående reglering av vedhandeln, som genomfördes fr. o. m. den 27 maj 1941 (se sid. 314), bereddes vidgade möjligheter för åstadkommande av effektiv kontroll av normalpriser och återförsäljningspriser. Träkol och torv åsattes i juni normalpris enligt den nya prisregleringslagen (se sid. 320, 335). Det tidigare praktiserade systemet med p r i s ö v e r e n s k o m m e l s e r , som ingåtts med sammanslutningar och företag, har av priskontrollnämnden alltjämt tillämpats och ytterligare utvidgats. I ökad grad har nämnden sökt kombinera kontrollen över försäljningspriserna vid försäljning från importör och tillverkare med bindning av priserna vid försäljning från gross- och detaljhandeln. Beträffande kalkylgranskningen omnämnes i redogörelsen för föregående halvår, att man i viss mån måst frångå den ursprungligen tillämpade kostnadsökningskalkyleringen och i stället börjat betjäna sig av totala kostnadskalkyler. Denna utveckling har fortsatt. I vissa fall har detta lett till en skärpning i priskontrollen och en revision av grundvalarna för tidigare överenskommelser. Det betydelsefullaste exemplet på detta är den prisreglering, som i maj 1941 åvägabragts genom överenskommelse med järnverken beträffande handelsjärn (stångjärn, valstråd, armeringsjärn, plåt m. m.), varvid priserna kunnat överlag nedbringas med 5 å 10 procent och därigenom kommit bättre i nivå med de avtalsbundna priserna å tyskt järn. Till denna prissänkning bidrog ett under priskontrollnämndens medverkan ingånget avtal mellan järnverken om en viss kostnadsfördelning på clearingväg dem emellan. Prissänkningen å järn fick till någon del konsekvenser i sänkande riktning även för järnmanufakturen samt parti- och detaljhandeln med järnvaror. 28—119414

434 Särskilda svårigheter möter priskontrollen naturligen på varuområden, där tillverkningen är uppdelad på en stor mängd sorter och kvaliteter, såsom händelsen är bl. a. i fråga om textilvaror. För att i sådana fall åstadkomma mera påtagliga resultat torde i allmänhet en viss standardisering av tillverkningen vara erforderlig. Denna väg har man ock funnit sig böra beträda på textilområdet, där den begynnande knappheten på råvaror gjort en verksam priskontroll påkallad. Den standardisering, som här under industrikommissionens ledning kommit till stånd, har berörts ovan å sid. 293 ff. Man har, som där omnämnes, beträffande såväl bomulls- som yllevävnader fastställt vissa standardkollektioner, varvid standardiseringen emellertid begränsats till materialsammansättning och vikt, medan frihet lämnats i fråga om mönster och färgval. Standardvarorna ha åsatts enhetliga priser hos samtliga tillverkare, och fabrikanterna ha med stöd av gällande råvarubeslag ålagts att låta dylika varor till minst viss angiven procent ingå i hela tillverkningen av vävnader för civila ändamål. På denna grundval har det varit möjligt att även i viss utsträckning underkasta konfektionen priskontroll. Sålunda utfärdade industrikommissionen i samråd med priskontrollnämnden den 27 mars 1941 bestämmelser rörande priskontrollerade överdragskläder av standardtyp och två dagar senare beträffande priskontrollerad yllekonfektion, tillverkad av standardvävnader. I fråga om trikåindustrien uppställdes under första halvåret som villkor för rätten att inköpa vissa svenskspunna bomullsgarner, att de därav tillverkade artiklarnas priser skulle granskas och godkännas av priskontrollnämnden. I samma mån som försörjningsläget på olika varuområden åtstramades, framträdde tecken på att den tillämpade metoden med frivilliga prisöverenskommelser icke längre lät sig användas med samma effekt som förut för att hålla prisstegringstendenserna tillbaka och binda de oundvikliga prishöjningarna vid vad som med hänsyn till faktiska kostnadsökningar m. m. kunde anses skäligt. Den nya prisregleringslagen har avsett att bereda möjligheter för en i mån av behov mera verkningsfull och, där så skulle behövas, hårdare bedriven priskontroll.

19.

Penningväsendet.

Den sedan maj 1940 ökade lättheten på penningmarknaden karakteriserade även första halvåret 1941. Förändringarna voro dock av mindre omfattning än under månaderna maj—december 1940 och en viss stabilisering av läget kunde iakttagas. Ränteläget visade en fortsatt sjunkande tendens; så t. ex. sjönk den av riksgäldskontoret beräknade effektiva medelräntan å fasta statsräntelån från 3*66 % i december 1940 till 3*41 % under juni månad 1941. (Motsvarande siffra för maj månad 1940 var 4*33 %.) Fr. o. m. den 29 maj sänkte riksbanken diskontot från 3^2 till 3 % och returdiskontot från 3 till 2V2 %. Häremot svarande ändringar av in- och utlåningsräntor företogos av såväl affärs- som sparbankerna, i regel med giltighet från den 1 juli. Statens upplåning medelst skattkammarväxlar kunde även ske mot en allt lägre räntesats. Under slutet av år 1940 placerades dessa växlar mot en medelränta av c:a 2*6 %. Under februari sjönk medelräntan till 2*3 och under juni till 1*5 %. Denna räntesänkning stod i överensstämmelse med ett av bankoutskottet gjort, av 1941 års riksdag godkänt uttalande i fråga om räntepolitiken. I sitt utlåtande angående granskning av riksbankens och riksgäldskontorets verksamhet (nr 21) hade utskottet upptagit räntefrågan till behandling och härom bland annat anfört: »Inom ramen för en politik av denna art (i syfte att begränsa prisstegringen) synes den statliga finanspolitiken böra inriktas på alt förhindra en alltför stor höjning av den allmänna räntenivån utöver det före krigsutbrottet rådande läget. En dylik begränsning är av stor betydelse med hänsyn till näringslivets utveckling och angelägenheten av arbetslöshetens bekämpande; icke minst för byggnadsverksamheten och jordbruket spelar räntans höjd en avsevärd roll. Även ur statsfinansiell synpunkt är önskvärdheten av en moderat räntenivå framträdande. En räntehöjning med 0*5 % innebär för ett tioårigt lån å 500 milj. kronor en samlad ökning under tioårsperioden av räntebetalningarna med 25 milj. kronor. Med hänsyn till de statliga lånebehovens stora omfattning kan under samma tid en flera gånger större summa komma att läggas till statens redan förut stora ränteutgifter. Den räntestegring, som inträffat i Sverige sedan sommaren 1939, är —• mycket betydande och synes, enligt vad utskottet inhämtat, överstiga den som framträtt i andra länder. Under hänvisning härtill och det ovan sagda vill utskottet framhålla vikten av en viss reduktion av den allmänna räntenivån, även om

det är uppenbart, att densamma under den tid som nu kan överblickas kommer att ligga något högre än under åren närmast före krigsutbrottet.» Att penningmarknaden kunde uppvisa sjunkande räntor trots den stora statliga upplåningen, berodde på bankernas allt mer förbättrade likviditet. De faktorer, som medverkade till denna utveckling, voro desamma som angivits i föregående översikter. Det enskilda näringslivets minskade kreditbehov berodde sålunda till en del på den starkt minskade importen av vissa varor i förening med minskade lagerhållningar samt driftsinskränkningar. Produktionen inom byggnadsindustrien var fortfarande mycket inskränkt. Det bör observeras, att det under första halvåret 1941 i högre grad var den ökade inlåningen till bankerna än dessas minskade utlåning, som verkade likviditetsförbättrande. Summan av affärsbankernas i riksbanken rediskonterade växlar fortsatte att nedgå och utgjorde vid utgången av juni endast 2 milj. kronoi mot 202 milj. kronor ett år tidigare. Beloppet ulelöpande sedlar minskades under förra delen av år 1941. Från den 31 december 1940 t. o. m. den 31 maj 1941 nedgick sedelstocken sålunda från 1 482 milj. till 1 398 milj. kronor. Juni m å n a d uppvisade en säsongmässig, mindre stegring till 1 449 milj. kronor. Härtill kan även ha bidragit ökad tesaurering i samband med krigsutbrottet mellan Tyskland och Ryssland. Några större förändringar på valutamarknaden inträffade icke. Valutalagen erhöll förlängd giltighet t. o. m. den 30 juni 1942 (se sid. 225). De av valutakontoret tillämpade reglerna för valutatilldelning voro i stort sett oförändrade. Genom utvecklingen på utrikeshandelns område och det därav föranledda minskade behovet av valutor kunde dock vissa lättnader beträffande utförsel av utländskt, i Sverige placerat kapital medgivas. Förändringarna i riksbankens och affärsbankernas valutabehållning redovisas i nedanstående tabell. Såsom av densamma framgår, skedde en överflyttning av valutor från affärsbankerna till riksbanken i ungefär samma utsträckning som under senare delen av år 1940. Ultimo aug. Ultimo april Ultimo dec. 1939—ultimo —ultimo 1940—ultimo april 1940 dec. 1940 juni 1941 Miljoner Riksbankens nettoinköp, resp. nettoförsäljning av guld och valutor Ökning, resp. minskning av affärsbankernas saldo i förhållande till utlandet Nettoinströmning, valutor

resp.

nettoutströmning

kronor

+

+

— 133

— 117

+

+

+

— 845

av — 731

69¶Den enda mera anmärkningsvärda förändringen av växelkurserna skedde den 3 juni, då clearingkursen med Italien höjdes från 21*44 till 22*25, vilken förändring stod i samband med sänkningen av dollarkursen i Italien.

437 Betalningsöverenskommelser m. m. Vissa överenskommelser träffades under första halvåret 1941 mellan Sverige och utlandet delvis i förbindelse med ingångna handelsavtal. Det den 1 februari avslutade handels- och betalningsavtalet mellan å ena sidan Sverige och å andra sidan Nederländerna och Belgien innebar i huvudsak en förlängning av de arrangemang, som gällt under hösten 1940 med fortsatt reglering av betalningarna över den svensk-tyska clearingen. I avtalet med Finland den 31 mars överenskoms, att de tidigare tillämpade betalningsbestämmelserna skulle i huvudsak äga fortsatt tillämpning. Med Norge ingicks ett nytt clearingavtal den 8 april efter underhandlingar mellan Sveriges riksbank och Norges bank, varvid enighet uppnåddes om vissa åtgärder i syfte att påskynda transferering av i Norge utestående äldre varufordringar. Från norsk sida förklarade man sig vidare beredd att genom clearing överföra förfallna räntor å det svenska innehavet av vissa norska obligationer, lydande på svenska kronor. Beträffande transferering av avkastning på övriga svenska fordringar, kommo efter vissa undersökningar i Norge nya överläggningar till stånd, och genom överenskommelse den 1 juli utsträcktes avtalet att gälla samtliga svenska finansiella tillgodohavanden. Med Danmark undertecknades ett avtal rörande varuutbytet den 30 maj med fortsatt reglering av betalningarna över clearing, överenskommelse träffades jämväl om upprätthållande under andra halvåret 1941 av gällande reglering av ränte- och amorteringstjänsten å de svenska finansfordringarna i Danmark. Mellan Sverige och Sovjetunionen träffades den 30 maj överenskommelse om reglering, delvis genom ett clearingförfarande, av ömsesidiga ekonomiska anspråk rörande de till Sovjetunionen anslutna republikerna Litauen, Lettland och Estland. Endast fordringar, uppkomna före den 6 augusti 1940, reglerades genom avtalet. En av Förenta staternas regering den 14 juni 1941 utfärdad förordning om spärrande av samtliga tyska och italienska tillgodohavanden i Förenta staterna utsträcktes i kontrollsyfte att omfatta alla europeiska länder med undantag för England. Samtidigt ställdes dock i utsikt att vissa lättnader skulle kunna beviljas. Från svensk sida upptogos genast underhandlingar, vilka ledde till beviljandet av en s. k. generell licens för förfogande över de spärrade svenska tillgångarna. Såsom villkor uppställdes, att valutakontoret skulle utöva kontroll över samtliga transaktioner och endast tilllåta sådana, i vilka ett land, vars tillgodohavanden i Förenta staterna vore spärrade, icke hade något intresse.

20.

Statsfinanserna.

Statsregleringen för budgetåret 1940/41. Såsom framgår av redogörelsen beträffande statsfinanserna under sista halvåret 1940, fastställdes vid urtima riksdagen en tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1940/41. Redan vid framläggandet av förslag till densamma förutskickade Kungl. Maj:t att ytterligare en tilläggsstat komme att underställas riksdagens prövning. Detta skedde vid 1941 års riksdag genom proposition nr 2 (angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41), varjämte under riksdagens lopp nya anslag äskades genom särskilda propositioner. De för budgetåret beräknade inkomsterna och utgifterna framgå av nedanstående översikt. Riksstaten

Tilläggsstat I Miljoner

1 862 1 723

100 199

1 715

1962 3 637

844 Driftbudgeten

Inkomster Utgifter Kapitalbudgeten (kapitalinvesteringar)

Tilläggsstat II kronor

g.a

Enligt denna sammanställning skulle alltså underskottet komma att uppgå till 1 675 milj. kronor. I proposition angående slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1940/41 m. m., nr 292, räknades emellertid med en merinkomst på c:a 100 milj. kronor för inkomstsidan, medan för utgiftssidans civila huvudtitlar beräknades uppstå en nettomerutgift å 35 milj. kronor. Statsregleringen skulle således utfalla med ett underskott på 1 611 milj. kronor att avföras å budgetutjämningsfonden. Då denna vid budgetårets ingång hade en negativ behållning av 759 milj. kronor, skulle den sålunda vid budgetårets slut komma att uppvisa en brist på c:a 2 370 milj. kronor. Enligt finansministerns uttalande kunde dock skillnaden mellan utgifterna och inkomsterna väntas bli ej oväsentligt mindre, beroende på en sannolik ökning av reservationerna vid budgetårets utgång i förhållande till reservationerna vid budgetårets början. Till en sådan ökning bidrogo bland annat de anslag å tillhopa 103 milj. kronor, vilka betecknats såsom reservationsanslag (B) och vilka endast finge tagas i anspråk under vissa

439 förutsättningar. Dessa anslag avsågo anläggningsarbeten, som skulle ifrågakomma för utförande av arbetslöshetspolitiska skäl. Budgetutfallet. Enligt riksräkenskapsverkets budgetredovisning för budgetåret 1940/41 uppvisade driftbudgeten ett underskott på 1 609 milj. kronor att avföras å budgetutjämningsfonden. Bristen för fonden uppgick därefter till 2 368 milj. kronor. Av detta underskott hänförde sig dock 232 milj. kronor till en ökning av reservationerna (från 440 till 672 milj. kronor), medan utgiftsöverskottet stannade vid 1 377 milj. kronor (mot utgifter å 3 414 milj. svarade inkomster å 2 037 milj. kronor). Statsregleringen för budgetåret 1941/42. Det i 1941 års statsverksproposition framlagda förslaget till riksstat för budgetåret 1941/42 upptog å driftbudgeten utgifter å sammanlagt 1 889 milj. kronor. Inkomsterna beräknades till 2 082 milj. kronor. Det sålunda framkommande överskottet av inkomster över utgifter, uppgående till 193 milj. kronor, betecknades såsom avsett att balanseras i avvaktan på slutlig reglering av riksstaten. Medelsbehovet för extraordinära försvarsutgifter var avsett att täckas genom en särskild beredskapsstat och ingick alltså icke i det framlagda budgetförslaget. Genom särskilda propositioner framlade Kungl. Maj:t under riksdagens lopp ytterligare förslag till utgifter och inkomster, varigenom den av riksdagen fastställda riksstaten för budgetåret slutade på följande belopp: Driftbudgeten Inkomster Utgifter Kapitalbudgeten (kapitalinvesteringar)

2 080 milj. kronor 2 167 » » 446

»

»

1941 års riksdag antog definitivt ett av 1940 års lagtima riksdag såsom vilande antaget förslag till ändring av § 63 regeringsformen. Denna grundlagsändring, som av Kungl. Maj:t promulgerades den 21 februari 1941, stadfäste den sedan 1939 års lagtima riksdag tillämpade formen för fullmakt åt Kungl. Maj:t att bestrida brådskande utgifter för försvarets stärkande m. m. utan föregående prövning av riksdagen. I stället för de föråldrade reglerna om kreditiven infördes nu i § 63 regeringsformen ett stadgande att varje lagtima riksdag skall, efter förslag av Konungen, i den ordning, som gäller för riksstatens reglering, antaga beredskapsstat för försvarsväsendet, upptagande de särskilda anslag, som vid krigsfara eller krig, vari riket befinner sig, erfordras för upprätthållande av dess fred och oberoende. Enligt paragrafen må Konungen under tid, då riksdag ej är samlad, eller inom tio dagar från dess öppnande efter rådplägning med utrikesnämnden fastställa förskottsstat, upptagande anslag, som uppförts

440 å beredskapsstaten. Grundlagsstadgandet innefattade vidare regeln att riksdagen i samma ordning må antaga en allmän beredskapsstat med anslag, som kunna erfordras för avhjälpande av uppkommande arbetslöshet e. d. Det av Kungl. Maj:t i proposition nr 296 framlagda och av riksdagen godkända förslaget till beredskapsstat för försvarsväsendet upptog å driftbudgeten utgifter om sammanlagt 1 535 milj. kronor, varav 1 500 milj. kronor under fjärde huvudtiteln. Kapitalbudgeten slutade å ett belopp av 20 milj. kronor. Kungl. Maj:t erhöll bemyndigande att fastställa denna beredskapsstat att lända till efterrättelse såsom förskottsstat från och med ingången av budgetåret 1941/42 samt att ställa å förskottsstaten uppförda anslag till vederbörande myndigheters förfogande. Ävenledes medgav riksdagen, att de i beredskapsstaten angivna beloppen finge överskridas, under förutsättning att riksdagskallelse utgick eller riksdagen ändock skulle sammanträda inom tjugu dagar. Det kunde beräknas, att om hela den fullmakt, som beredskapsstaten för försvarsväsendet innebar, utnyttjades, skulle regleringen för budgetåret 1941/42 komma att utmynna i ett underskott på c:a 1 600 milj. kronor, eller ungefär samma belopp som under föregående budgetår. Skattelagstiftning. Trots det ansträngda statsfinansiella läget föreslog Kungl. Maj:t (proposition nr 293), att den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för år 1941 skulle utgå med samma procent av grundbeloppet som under år 1940. I propositionen anfördes såsom motivering till att en höjning av den direkta beskattningen icke förordades: »För de fysiska personernas del stå, såsom ofta framhållits, väsentligt ökade skatteintäkter att vinna blott genom skärpt beskattning, som går ganska långt ner i inkomstklasserna. För de svagast ställda av dessa skattebetalare torde emellertid redan de nuvarande skatterna vid gällande uppbördsformer bereda avsevärda svårigheter. En skärpning av beskattningen kan befaras motvägd av ett försämrat uppbördsresultat. Tveksamheten om en skattehöjning gör sig särskilt gällande i fråga om familjeförsörjare och andra personer med större försörjningsbörda. Innan en ytterligare skärpning av den direkta beskattningen upptages till övervägande, synes det under dessa omständigheter lämpligt att avvakta resultaten av pågående utredningar angående en uppbördsreform med övergång till källbeskattning. Anledning finnes också att undersöka möjligheten av en mera ändamålsenlig differentiering av beskattningen efter försörjningsbördan än som vinnes genom nu gällande avdragssystem eller kan nås blott genom en vidare utveckling av detta. Under sådana förhållanden synes det vara försvarligt att för närvarande lämna hela inkomstbeskattningen oförändrad och att sålunda skjuta över även frågan om en höjning av företagsbeskattningen till ett senare övervägande.» Förslaget bifölls av riksdagen och uttagningsprocenten bestämdes sålunda till 150 procent för fysiska personer och 200 procent för svenska aktiebolag m. fl. (förordning den 28 juni 1941, nr 572).

441 Även värnskatten för budgetåret 1941/42 beslöts (jämlikt proposition n r 294) skola utgå efter samma grunder som föregående budgetår (se del I, sid. 389). Förordning om värnskatt för 1941/42 utfärdades den 20 juni 1941 (nr 435) och samma dag jämväl kungörelse med tillämpningsföreskrifter därtill (nr 436). Värnskatten skulle liksom förut erläggas vid särskild uppbörd, som bestämdes skola äga rum i februari och mars 1942. Enligt förordning den 3 juni 1938 (nr 225) skulle skattskyldig, som under något beskattningsår, för vilket taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt verkställdes åren 1939—1941, till staten eller försvarsförening lämnat gåva för luftvärnet, äga att vid taxeringen åtnjuta avdrag med belopp motsvarande vad han under beskattningsåret sålunda utgivit såsom gåva. Motsvarande skattebefrielse medgavs genom förordning den 19 maj 1939 (nr 189) skattskyldig, som under beskattningsår, för vilket taxering verkställdes åren 1940 eller 1941, lämnat staten eller luftskyddsförening gåva för luft skyddet. I anledning av motioner vid 1941 års riksdag utsträcktes nyssnämnda förmån att gälla för gåva, som för enahanda ändamål lämnats under beskattningsår, för vilket taxering verkställdes åren 1942 eller 1943, samt därjämte för gåva som lämnats till staten eller hemvärnsförening för hemvärnet eller dess underavdelningar. Förordning härom utfärdades den 30 maj 1941 (nr 307). En annan skattelättnad var den som genom förordning den 6 juni 1941 (nr 337) bereddes vissa värnpliktiga, därigenom att de på grund av militär tjänstgöring under år 1940 förklarades berättigade till avdrag å inkomstoch förmögenhetsskatt samt värnskatt, som påförts dem vid taxering år 1941. (Se ovan sid. 220.) Storleken av den skatteförlust staten genom denna skattebefrielse fick vidkännas anslogs i propositionen härom uppskattningsvis till 10 å 15 milj. kronor. Genom förordning den 28 mars 1941 (nr 164) utsträcktes den tidigare medgivna rätten att använda försvarsobligation såsom betalningsmedel vid erläggande av arvsskatt, vilken rätt förut begränsats till obligation, tillhörande försvarslånet av den 1 maj 1940, att även omfatta sådan till försvarslånet av den 15 januari 1941 hörande obligation, som löper med 4 procents ränta. Genom proposition nr 173 förelade Kungl. Maj:t riksdagen förslag om krigskonjunkturskatt för år 1941, vilket i huvudsak av riksdagen godkändes. Förordning i ämnet utfärdades den 30 maj 1941 (nr 359). Därtill anknöto sig förordning samma dag (nr 360) med bestämmelser beträffande taxering för inkomst av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg jämte kungörelser (nr 361 och 362) angående vissa formulär för deklaration och taxering ävensom kungörelser (nr 551, 651 och 659) med vissa tillämpningsföreskrifter till krigskonjunkturskatteförordningen samt rörande provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt m. m.

442 I förhållande till 1940 års skatt (se ovan sid. 198) innefattade krigskonjunkturskatten för år 1941 viss utvidgning av beskattningsområdet. Skatten för år 1940 avsåg endast följande slag av inkomstökningar, nämligen inkomst av rörelse, inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst av tjänst, därest inkomsten utgått från rörelse, ävensom därmed jämförlig inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, oavsett om den utgått från rörelse, samt inkomst av icke yrkesmässig avyttring av lös egendom. Skatten för år 1941 utsträcktes att omfatta även inkomstökning hänförlig till jordbruk, skogsbruk, annan fastighet och icke yrkesmässig avyttring av fast egendom; vidare hänfördes till tantiemgruppen även vissa tillfälliga inkomster, oavsett om de voro jämförliga med tantiem e. d. För att inkomstökningen skulle kunna beskattas förutsattes, liksom föregående år, att den uppkommit efter utgången av augusti 1939 och kunde antagas ha berott på förhållanden föranledda av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur. Genom den nya förordningen sänktes det s. k. bottenavdraget från 4 000 till 3 000 kronor. Rätten att erhålla provisorisk påf öring av skatt utvidgades att omfatta jämväl det fall att en kostnadsutjämningsfond avsatts för att användas till omkostnader i rörelse under ett följande år. Enligt finansministerns uttalande komme de nya bestämmelserna att innebära, att provisorisk påföring kanske t. o. m. bleve regel för företag med i någon mån ovissa framtidsutsikter. Beträffande taxeringsförfarandet kan påpekas, att genom länsstyrelsernas försorg skulle i fråga om jordbruk och skogsbruk upprättas förslag till taxering med ledning av den skattskyldiges självdeklarationer och inhämtade upplysningar; någon deklarationsskyldighet åvilade således icke den skattskyldige för detta slag av inkomst. Då mot krigskonjunkturskatten anmärkts, att densamma vore ägnad att verka återhållande å företagsamheten, framhöll finansministern, att han funne betydelsen av denna synpunkt mer än uppvägas därav, att skatten torde utgöra ett verksamt led i statsmakternas strävanden att hindra spekulationer i prisstegring å produkter av betydelse för folkförsörjningen. F. ö. erinrades om rätten för Kungl. Maj:t att medgiva skattelindring vid särskilt samhällsnyttig verksamhet (se sid. 98). I nyssnämnda proposition framlades även förslag om rätt att på grund av påförd krigskonjunkturskatt för år 1941 erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten m. m. för samma år. Förslaget innehöll enahanda bestämmelser som den för år 1940 gällande förordningen om dylik nedsättning vid sistnämnda års taxering. På förslag av bevillningsutskottet (utlåtande nr 20) inarbetades i stället i förordningen om krigskonjunkturskatt ett stadgande, enligt vilket motsvarande nedsättning skulle ske vid uträkning av själva krigskonjunkturskatten. Redan jämsides med förarbetena till den vid 1940 års urtima riksdag beslutade allmänna omsättningsskatten upptogs inom finansdepartementet

443 frågan om skärpt skatt å omsättningen av mera umbärliga eller lyxbetonade varor. Efter verkställda utredningar förelade Kungl. Maj:t genom proposition nr 237 riksdagen förslag till förordning om varuskatt m. m., vilka förslag i huvudsak vunno riksdagens bifall. På grund av det ekonomiska läget inom vissa av de produktionsgrenar, som kunde tänkas ifrågakomma såsom skatteobjekt, hade måst vidtagas en stark begränsning av antalet varor, för vilka skärpt beskattning skulle gälla. Under sådana förhållanden kunde det ekonomiska resultatet av beskattningen icke bli av någon större statsfinansiell betydelse, men den skärpta beskattningen motiverades även därav, att den innebure en viss anpassning av skattebördan efter konsumenternas köpkraft. Den kunde dessutom bidraga till en önskvärd konsumtionsbegränsning beträffande vissa varor. Den utvidgade varubeskattningen uppdelades på två olika skatteformer, nämligen dels en hos tillverkaren (eller importören) utgående skatt för vissa varor (varuskatt) och dels en skärpt omsättningsskatt för vissa andra varor. Enligt förordningen om varuskatt den 25 maj 1941 (nr 251), kompletterad genom kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 529), skulle sådan skatt fr. o. m. den 26 maj erläggas för ett flertal varor, vilka sammanförts i följande varugrupper, med skattesatser i procent av beskattningsvärdet till nedan angivna belopp, nämligen choklad och konfityrer 40 procent, putsmedel för läderarbeten eller skodon 20 procent, essenser och extrakter, avsedda för beredning av alkoholhaltiga drycker 75 procent, tandpulver och tandpasta 20 procent, puder, smink och läppstift 75 procent samt lukt- och toalettvatten o. dyl. 20 procent. Beskattningsvärdet för vara, som tillverkats inom riket, skulle vara lika med det pris tillverkaren i allmänhet betingade sig för varan vid försäljning till detaljhandlare eller, där sådan försäljning ej bedreves, det pris tillverkaren kunde antagas ha betingat sig, därest sådan försäljning skett. För vara, som infördes till riket, skulle beskattningsvärdet vara lika med varans värde, beräknat enligt 4 § tulltaxeförordningen, med tillägg av den å varan belöpande tullen. För inom riket tillverkad vara skulle varuskatten erläggas av tillverkaren, för till riket införd vara av den för vars räkning införseln ägde rum. Den s. k. skärpta omsättningsskatten anknöt direkt till den allmänna omsättningsskatten (se ovan sid 201). Enligt förordning den 25 maj 1941 (nr 252) skulle denna skatt fr. o. m. den 26 maj utgå med 20 procent i stället för 5 procent beträffande i huvudsak följande varor, nämligen pälsverk och arbeten därav; vissa slag av mattor, innehållande silke eller ull; skodon av lackerade eller bronserade skinn samt av guld-, silver-, mocka-, ödle-, ormeller fiskskinn ävensom spånadsvara, innehållande silke eller finare metalltråd; arbeten av guld, silver eller platina, även med infattade pärlor eller stenar; pärlor och koraller; radiogrammofoner; kikare; fotografikameror, vägande högst 3 kg per styck; fickur med boett av guld eller platina; ur-

444 boetter av nyssnämnda varuslag; grammofoner och färdiga grammofonskivor; samt väskor och andra liknande varuslag av läder eller skinn. Under det att sålunda den allmänna omsättningsskatten skärptes för vissa mera lyxbetonade varor, undantogos från densamma fr. o. m. den 1 april 1941 genom kungörelse den 14 mars 1941 (nr 144) vissa huvudsakligen ur produktionssynpunkt viktiga varor, nämligen betningsmedel för utsäde, s. k. AlV-vätska avsedd för konservering av foder, bakteriekulturer till växter, saltsten, hösalt samt vidare kalciumkarbid, takpapp och annan impregnerad byggnadspapp, tjära och tjärolja av alla slag, asfalt, bitumenmattor, isoleringsmattor, reveteringsmattor och reveteringsväv. Genom kungörelse den 20 juni 1941 (nr 475) meddelades vissa bestämmelser angående kontroll å uttagandet av allmän omsättningsskatt vid import. Skatten å läskedrycker höjdes genom förordning den 25 maj 1941 (nr 253) från 10 till 25 öre per liter. Däremot upphävdes genom två förordningar samma dag (nr 255 och 256) industrisocker skatten ävensom accisen å druvoch stärkelsesocker samt stärkelsesirap. Det sistnämnda skedde av det skälet, att genom den nya varuskatten beretts möjlighet att hårdare beskatta den mera lyxbetonade konsumtionen av konfityrer o. dyl., medan däremot vissa nödvändighetsvaror, såsom bröd, befriats från den skattebelastning, som vid förutvarande utformning av sockerbeskattningen förelegat. Till följd av ovannämnda bestämmelser genomfördes vissa ändringar i tulltaxan (förordningar nr 257—262) samt i förordningen angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker (förordning nr 254). Sistnämnda förordnings giltighet utsträcktes genom förordning den 28 juni 1941 (nr 508) till utgången av juni 1942. Beträffande tobaksbeskattningen vidtogs en ny skärpning, i det att genom förordning den 30 maj 1941 (nr 305) skattesatsen för röktobak höjdes medelst ökning av värdeskatten med sex enheter, nämligen från 61 till 67 procent av priskurantpriset eller värdet. Förordningarna den 21 juni 1940 om tilläggsskatt å bensin samt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor ha genom förordningar den 9 april 1941 (nr 191 och 192) erhållit fortsatt giltighet t. o. m. den 30 juni 1942. Genom förordning den 20 juni 1941 (nr 432) har tillämpningen av den beslutade skatten å motorsprit, vilken förut gång efter annan uppskjutits, ytterligare framflyttats till den 1 juli 1942. Statsskulden. Under hösten 1940 påbörjades förberedelser för uppläggande av ett nytt stort statslån, vilket liksom 1940 års försvarslån tog sikte på att mobilisera sparkraften inom breda folklager. Med detta nya folklån avsågs att anskaffa medel ej enbart för det militära försvaret utan även — med hänsyn

445 till det allvarliga läget på arbetsmarknaden — till statsåtgärder för arbetsanskaffning. Lånet, vilket gavs benämningen »Andra försvarslånet», fick därför till motto: »För försvar och arbete». Lånet, vars totalbelopp begränsades till 500 milj. kronor, emitterades den 15 januari 1941 och försäljningen angavs skola fortgå t. o. m. den 31 påföljande maj hos riksgäldskontoret, riksbanken, affärsbanker, sparbanker, fondkommissionärer och postanstalter, dock med rätt för riksgäldskontoret att före sistnämnda dag avbryta försäljningen. Det nya försvarslånet anordnades efter något andra grunder än det första. Den viktigaste olikheten var, att lånet uppdelades på två typer, den ena ett vanligt 4-procentigt lån och den andra ett 3-procentigt lån med 1 procent årlig vinstutlottning, båda med 10 års löptid. Det 3-procentiga lånets (premielånets) summa fastställdes till 100 milj. kronor. Obligationerna skulle liksom vid det förra lånet lyda på belopp om 50, 100, 500, 1 000, 5 000 och 10 000 kronor. Inbetalningen skulle ske senast den 15 juli 1941, till vilken dag ränta erhölls efter 4 resp. 3 procent från inbetalningsdagen. Vinstplanen för 3-procentsobligationerna upptog vinster å sammanlagt 1 milj. kronor, varav två vinster å vardera 100 000 kronor, med utlottning en gång om året under 10 år. Jämte riksgäldskontoret stodo även denna gång som inbjudare till låneteckning riksbanken samt en stor mängd personalsammanslutningar. Själva värvningsarbetet lades emellertid denna gång ej direkt på organisationerna utan anförtroddes under riksgäldskontorets ledning åt länskommittéer, i vilka de stora organisationerna voro företrädda men som i övrigt voro så sammansatta, att man nådde även samhällsgrupper, som ej tillhörde dessa. Under länskommittéerna organiserades lokala kommittéer, vilka hade att samverka med informationsstyrelsens ortsombud; i varje län skulle verksamheten ledas av ett länsombud; samtliga dessa organ utsagos i samråd med landshövdingarna, resp. överståthållaren. Ledningen för organisationsarbetet handhades av en centralbyrå i Stockholm. Propagandan för det nya lånet ombesörjdes av försvarslånets propagandaråd och propagandautskott. Låneteckningen fortgick med rask fart. Redan i slutet av april såg sig riksgäldskontoret föranlåtet att avbryta teckningen av 4-procentsobligationerna, vilken tenderade att med över 100 milj. kronor överstiga den ursprungligen bestämda summan av 400 milj. kronor. Vid utgången av juni hade inbetalts å 4-procentslånet c:a 505 milj. kronor, varav 42*57 milj. kronor i statsskuldförbindelser tecknade av försäkringsbolag, samt å premielånet c:a 91 milj. kronor. Statsskuldens förändringar sedan krigsutbrottet framgå av följande sammanställning, vilken anger dels den fonderade, dels den tillfälliga statsskuldens storlek i milj. kronor vid vissa tidpunkter:

1939: 31 augusti 31 december 1940: 30 juni 31 december 1941: 30 juni

Fonderad statsskuld

Därav obligationslån

Tillfällig statsskuld

Total statsskuld

2 515 2 390 2 906 3 499 4 112

1885 1 756 2 238 2 758 3 315

186 274 719 1 019 1058

2 701 2 664 3 625 4 518 5 170

Hela statsskulden hade alltså från krigets början till slutet av juni 1941 tillväxt med 91*4 procent, d. v. s. ej långt ifrån fördubblats. Den fonderade skuldens ökning uppgick till 63*5 procent. Av den tillfälliga statsskulden utgjordes den 30 juni 1941 606 milj. kronor av skattkammarväxlar eller s. k. växelkredit, resten av lån hos statsinstitutioner och fonder m. m.

21. Statlig informationsverksamhet. Verksamheten inom informationsstyrelsens upplysningsavdelning fördelades vid omorganisationen i oktober 1940 på fyra sektioner, nämligen 1) för krisinformation, 2) för film och bild, 3) för rådgivning och dispens samt 4) för granskning. En kort sammanfattning skall här lämnas för arbetet inom var och en av dessa sektioner under första halvåret 1941. I fråga om krisinformationen har samarbetet med pressen och radion fortgått efter tidigare uppdragna riktlinjer. Närmare 250 kriskommunikéer och sjöfartsmeddelanden ha under halvåret översänts till Tidningarnas telegrambyrå och Radiotjänst. Dessutom ha 165 cirkulärartiklar ställts till tidningarnas förfogande. Artiklarna ha behandlat bl. a. jordbruksfrågor, konsumtionsanpassning, bränsle- och gengasfrågor, brandskydd m. m. I många fall ha artiklarna givit uppslag till lokala reportage och använts som text för specialredogörelser i skilda ämnen. Sammanlagt 13 presskonferenser ha under redogörelseperioden anordnats, varvid Stockholmspressens representanter beretts tillfälle att få del av upplysningar i skilda krisfrågor. Vid två tillfällen ha på styrelsens inbjudan pressmän från hela landet samlats till informationsdagar i Stockholm, varvid anföranden hållits bl. a. av utrikes- och folkhushållningsministrarna. Två pressresor ha anordnats till resp. Norrköping och Borås i syfte att göra deltagarna förtrogna med den svenska cellullproduktionen. Radiotjänst har samverkat med styrelsen särskilt genom utsändningen av kriskommunikéer och sjöfartsmeddelanden samt genom arrangerandet av ekon och föredrag i krisfrågor, tillsammans omkring 30 st. Styrelsens tidskrift »Från departement och nämnder» har som förut utkommit med två nummer i månaden och därvid innehållit 36 signerade artiklar samt ett stort antal översikter och notiser. Av den propagandaverksamhet, som organiserats av sektionen för krisinformation, märkes i främsta rummet den fortsatta kampanjen för k o n s u m t i o n e n s a n p a s s n i n g e f t e r k r i s l ä g e t . Denna har som förut bedrivits under benämningen »Aktiv hushållning». Samarbete har härvid skett med pressen genom utsändande av artiklar och informationsmaterial. Liksom tidigare ha anordnats ett å två kortare radioföredrag i veckan, i vissa fall även längre upplysningsföredrag. Särskild propaganda har i samverkan med vissa organisationer samt postsparbanken bedrivits för budget-

448 bokföring. Broschyrer och flygblad ha utgivits rörande speciellt olika kosthållsfrågor i kristid. För klädvårdskampanjen, som påbörjades under föregående höst, har samverkan sökts med skolorna. Konferenser och instruktionskurser ha liksom föregående år hållits med skolköks- och slöjdlärarinnor, lanthushållslärarinnor och hemkonsulenter m. fl. för befrämjande av kurs- och studieverksamhet på hushållsområdet. Vissa organisationer ävensom pastorsämbetena ha lämnat sin medverkan vid distribution av broschyrer och flygblad. Därjämte har ordnats med produktion och visning av kortfilmer i syfte att propagera för bl. a. fettbesparing, ökad fiskkonsumtion och klädvård o. s. v. En för sommaren och hösten avsedd kampanj för tillvaratagande av bär, grönsaker och frukt förbereddes i samarbete med livsmedelskommissionen. övrig i samband med krisinformationen anordnad agitationsverksamhet har särskilt inriktats på främjandet av ökad jordbruksproduktion samt det fortsatta tillvaratagandet av järnskrot. Propagandan på jordbruksområdet har bedrivits huvudsakligen genom pressverksamhet enligt ett i samråd med livsmedelskommissionens produktionsavdelning uppgjort program, vilket omfattat bl. a. sådana ämnen som skördeökning genom övergödsling, intensifierad vallodling, ersättning för importfodret, förbättrad beteskultur, rationell jordbearbetning, kamp mot ogräset, växtskydd, grönfoderodling, beredning av AIV-foder, ökad kaninavel och gåsavel. Krisinformationssektionen har även på skilda sätt medverkat i propagandakampanjen för det andra försvarslånet samt i aktionen mot industribränder. Styrelsens film- och bildsektion har i samarbete med försvarsstabens pressdetalj fortsatt de under hösten 1940 påbörjade utsändningarna till provinspressen av matriser och bilder illustrerande svensk militär beredskap. De bildutsändningar till ett antal svenska beskickningar i utlandet, som tidigare ägt rum i samverkan med utrikesdepartementets pressbyrå, ha ersatts av en i samråd med sektionen bedriven från Svensk-internationella pressbyrån utgående bildtjänst, som till ett trettiotal främmande länder förmedlat svenskt bildmaterial. Sektionen har även stått olika bildfirmor och fotografer till tjänst med råd och upplysningar rörande vissa av krisen betingade förhållanden. Den tidigare påbörjade försöksproduktionen av nationellt syftande filmer har fortsatt och resulterat i ett antal kortfilmer, som kommit till vidsträckt användning under redogörelseperioden. Vidare har sammanställts en serie längre eller kortare journalbilder, vilka belyst olika krisåtgärder eller på annat sätt anknutit till det av styrelsen utövade upplysningsarbetet. Rådgivningen och dispensverksamheten bedrevs under första halvåret 1941 i stort sett enligt tidigare riktlinjer men tillväxte avsevärt i omfattning. Antalet registrerade förfrågningar var omkring 900. I samband med häktningar och rannsakningar för brott mot 8 kap. strafflagen utsändes kom-

449 munikéer. Genomsnittligt ett par gånger varje vecka gjordes muntlig eller skriftlig hänvändelse till publicitetsorgan i anledning av publicitet, som synts innebära åsidosättande av det i kungörelsen den 12 april 1940 (nr 197) meddelade förbudet mot offentliggörande i tryck av vissa underrättelser rörande krigsmakten m. m. I enstaka fall föranledde också publicitet, som synts ur utrikespolitisk synpunkt olämplig, erinran genom sektionen. Till vissa industriella företag har en skrivelse utsänts angående kungörelsens tillämpning. I anledning därav ingick ett icke ringa antal ansökningar om dispens från det i kungörelsen stadgade förbudet mot offentliggörande i tryck av underrättelser om anläggningar, avsedda för eller tagna i anspråk för försvarsväsendet eller krigsindustrien, ävensom anskaffning, tillverkning, transport och lagring av förnödenheter för försvarsväsendets eller krigsindustriens behov. Inom granskningssektionen har fr. o. m. januari 1941 förutom de dagliga pressöversikterna över inrikes- och utrikesfrågor även sammanställts en pressöversikt över jordbruksfrågor, vilken utsänts en gång i veckan. Sektionen för kulturell folkberedskap (»Folkberedskapen») har under första halvåret 1941 dels fortsatt organisations- och planläggningsarbetet, dels i samarbete med förefintliga organisationer och institutioner vidtagit åtgärder, ägnade att stärka den kulturella beredskapen under rådande läge, varvid även vissa nya verksamhetsformer kommit till användning. Sålunda ha bl. a. det andliga befolkningsskyddet och den sociala vårdverksamheten i Finland blivit föremål för studium på ort och ställe av sektionens verkställande ledamot; iakttagelser, som därvid gjorts, ha beaktats i sektionens arbete. I syfte att möjliggöra ett utbyte av erfarenheter och skapa en känsla av samhörighet i arbetet mellan de olika ombuden och lokala nämnderna har utgivits en tidning »Folkberedskap»; fyra nummer av denna ha utkommit under halvåret. En inventering av beredskapsåtgärder, som vidtagits av sektionens lokala ombud och nämnder, har verkställts i april 1941. Av rapportmaterialet framgår, att den 30 april funnos ombud i 2 254 kommuner. De lokala nämndernas antal var 917. Fr. o. m. den 1 februari har särskild personal avdelats att följa sådan ryktesspridning och propagandaverksamhet, som kan tänkas försvåra upprätthållandet av en god samhällsanda; i samarbete med olika myndigheter ha därvid beriktiganden utsänts och upplysningar spritts särskilt rörande innebörden i av krisläget betingade statliga åtgärder. I samarbete företrädesvis med bildningsorganisationerna ha utarbetats och spritts broschyrer, avsedda att belysa svenska värden och motarbeta defaitism och upplösande propaganda. Genom ett på sektionens initiativ erhållet extra statligt anslag på 50 000 kronor ha de organisationer, som anordna populärvetenskapliga föreläsningar, satts i stånd att utöver det ordinarie programmet jämväl bedriva en omfattande föreläsningsverksamhet 29—119414

450 rörande aktuella krisfrågor; härvid ha under första halvåret 1941 över hela landet anordnats 888 föreläsningar, besökta av sammanlagt närmare 100 000 åhörare. I enlighet med Kungl. Maj:ts i proposition till 1941 års riksdag nr 292 framlagda förslag beslöt riksdagen ställa särskilda medel till förfogande för att möjliggöra en utvidgning av Folkberedskapens arbete i huvudsaklig anslutning till förut uppdragna riktlinjer. För ändamålet anvisades sålunda på tilläggsstat för budgetåret 1940/41 ett reservationsanslag av 250 000 kronor. För budgetåret 1941/42 anvisades ett reservationsanslag av 60 000 kronor. I propositionen betonades särskilt önskvärdheten av att anknyta den andliga folkberedskapen till de beredskapsåtgärder, som genomförts eller vore avsedda att genomföras på det sociala området. Vidare framhölls betydelsen av en ökad objektiv upplysningsverksamhet i frågor, som i dagens situation vore av särskild betydelse för vårt folk.

BILAGOR

453 Bilaga 1.

Förteckning över författningar av beredskapskaraktär eller eljest sammanhängande med kristidsförhållandena utfärdade under tiden 1 juli 1940—30 juni 1941. (Författningar av rent militärt innehåll äro ej medtagna.) A. Författningar rörande folkhushållningen. 1. Tvångsförfogande över egendom. 2/7

1940 nr

22/11 1940 »

4/4

1941 >

4/4

1941 »

13/6

1941 »

13/6

1941 »

20/6

1941 >

20/6

1941 »

426 K. K. om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 30 december 1939 (nr 954) med förordnande jämlikt lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser ang. gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen m. fl. lagar. K. K. om ändring i vissa delar av kungörelsen den 26 maj 1939 (nr 414) med vissa bestämmelser om företrädesrätt med avseende å planläggning av rekvisition och förfogande m. m. Transumt av k. brev till statens livsmedelskommission ang. avstående i vissa fall av beslagtagen egendom till annan än kronan. Transumt av k. brev till statens livsmedelskommission, statens industrikommission och statens bränslekommission ang. bemyndigande jämlikt 10 § andra stycket allmänna förfogandelagen. Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1942) av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293). K. F . om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1942) av allmänna förfogandeförordningen den 3 september 1939 (nr 613). Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1942) av lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser ang. gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen m. fl. lagar. K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1942) av kungörelsen den 30 december 1939 (nr 954) med förordnande jämlikt lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser ang. gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen m. fl. lagar.

454 9/12 31/1 19/4 11/6 27/6 28/6

1940 nr 1941 » 1941 > 1941 » 1941 » 1941 »

994 47 211 ^ Riksvärderingsnämndens kungörelser om taxor, som av riks369 { värderingsnämnden upprättas. 526 527

2. Patent, förmynderskap m. m. 1/11 1940 nr 924 Lag med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1941; genom lag nr 269/1941 förlängd t. o. m. 30/6 1942. 1/11 1940 » 925 Lag med särskilda bestämmelser ang. förmynderskap, godmanskap och boutredning vid krig eller krigsfara m. m. Giltighet t. o. m. 31/3 1942. 20/12 1940 » 1011 K. K. om tillämpning i fråga om svenska medborgare av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. 20/12 1940 » 1012 K. K. om tillämpning i förhållande till Schweiz av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. 9/5 1941 » 238 K. K. om tillämpning i förhållande till Norge av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. 9/5 1941 » 270 K. K. om fortsatt tillämpning i fråga om svenska medborgare av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1942. 23/5 1941 » 271 K. K. om fortsatt tillämpning i förhållande till Schweiz av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1942. 23/5 1941 » 272 K. K. om tillämpning i förhållande till Finland av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1942. 28/6 1941 » 576 K. K. om fortsatt tillämpning i förhållande till Norge av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. Giltighet t. o. m. 31/12 1941. 3. Förvaltningsmyndigheters och enskilda organisationers verksamhet vid krig eller krigsfara. 1/11 1940 nr 923 Lag med särskilda bestämmelser ang. stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. Giltighet t. o. m. 31/3 1942. 8/11 1940 » 926 Lag med särskilda bestämmelser ang. bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar och samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m. Giltighet t. o. m. 31/3 1942. 21/2 1941 » 76 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1942) av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser ang. domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

455 20/6

1941 nr

28/6

1941 »

28/6

1941 »

553 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1942) av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) ang. utövande under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter. K. K. ang. ändring i vissa delar av instruktionen den 22 december 1921 (nr 798) för statens meteorologisk-hydrografiska anstalt. K. instruktion för statens meteorologisk-hydrografiska anstalt vid krig eller krigsfara.

4. Kristidsorganisationen. 1/8 1/8

1940 nr 1940 »

31/8

1940 »

31/8

1940 »

31/8

1940 »

31/8 1940 » 18/10 1940 » 18/10 1940 » 25/10 1940 » 7/2

1941 »

21/2

1941 »

21/2

1941 »

18/4

1941 »

20/6

1941 »

20/6

1941 »

28/6

1941 »

747 748

K. instruktion för statens trafikkommission. K. K. om överflyttande å statens trafikkommission av de uppgifter, som tillkomma statens transportkommission och statens sjöfartsnämnd. 799 K. K. om överflyttande å statens arbetsmarknadskommission av vissa uppgifter, som tillkomma rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap. 812 K. K. ang. ändring i vissa delar av instruktionen för statens arbetsmarknadskommission den 7 maj 1940 (nr 326). 814 K. K. om överflyttande å länsstyrelserna av vissa uppgifter, som tillkomma rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap. 817 K. K. om kristidsnämnd för Stockholms stad. 887 K. K. ang. ändring i vissa delar av instruktionen för statens arbetsmarknadskommission den 7 maj 1940 (nr 326). 888 K. K. om överflyttande å statens livsmedelskommission av vissa uppgifter, som tillkomma statens industrikommission. 920 K. K. om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ instruktionen den 26 januari 1940 (nr 60) för statens informationsstyrelse. 63 K. K. om ändrad lydelse av 7 § instruktionen den 26 januari 1940 (nr 60) för statens informationsstyrelse. 97 Lag om antalet statsdepartement och statsråd utan departement. Härigenom upphävas lagarna nr 340/1919 om statsdepartementen och nr 719/1939 om inrättande av ett folkhushällningsdepartement. 139 K. stadga ang. statsdepartementen. Härigenom upphävas stadgorna nr 447/1930 och 721/1939. 215 K. K. med vissa avlöningsbestämmelser för befattningshavare vid statens krisorgan. 482 K. instruktion för statens priskontrollnämnd. Härigenom upphäves instruktionen nr 206/1940. 483 K. K. ang. inrättande av priskontor vid kristidsstyrelserna m. m. 590 K. K. om ändring i vissa delar av instruktionen för statens utrymningskommission den 13 april 1940 (nr 297).

456 5. Jordbruket och livsmedelshushållningen. a. Författningar 1/8 1940 nr 19/8 1940 »

sammanhängande

med prisregleringen

på

jordbruksområdet.

K. K. ang. reglering av införseln av matärter m. m.

782 K. K. om fastställande för tiden 1 september—31 december 1940 av inmalningsprocent m. m.

27/9

1940 »

843 K. K. om fastställande för tiden 1 oktober 1940—31 mars 1941 av tillverkningsprocent beträffande havre.

11/10 1940 11/10 1940 18/10 1940 18/10 1940

» 882 K. K. ang. accis och tilläggsaccis å visst slag av margarin. » 883 K. K. ang. tullen å margarin m. m. > 891 K. K. med förordnande ang. mjölkavgiften m. m. » 906 K. K. med tillämpningsföreskrifter till förordningen den 26

18/10 1940 »

18/10 1940 »

1/11 1940 •» 909

8/11 1940 »

8/11 1940 »

8/11 1940 >

6/12 1940 »

20/12 1940 > 1024 31/1

1941 »

31/1

1941 »

21/2

1941 »

28/3

1941 »

28/3

1941 »

14/3 25/4

1941 » 1941 »

217 223

28/6

1941 »

juni 1933 (nr 391) ang. mjölkavgift m. m. Härigenom upphäves K. K. nr 362/1935. K. K. om ändring i vissa delar av kungörelsen den 21 juni 1940 (nr 631) ang. prisutjämningsbidrag och pristillägg för mjölk. K. K. om ändring i vissa delar av kungörelsen den 30 december 1939 (nr 963) ang. särskilt bidrag till mjölkproducenter. K. cirkulär till de myndigheter, vilka verkställa upphandling för statens behov, om upphävande av bestämmelserna ang. utbyte av margarin mot smör. K. K. ang. accis och tilläggsaccis å margarin m. m. Härigenom upphävas K. K. nr 568/1940 och 882/1940. K. K. ang. tullen å margarin m. m. Härigenom upphäves K. K. nr 883/1940. K. K. ang. befrielse i viss omfattning från skyldighet att erlägga tilläggsaccis å margarin. K. K. ang. accis och tilläggsaccis å kokosfett. Giltighet t. o. m. 30/6 1941. K. K. om fastställande för tiden 1 januari—28 februari 1941 av inmalningsprocent m. m. K. K. ang. accis och tilläggsaccis å margarin. Giltighet t. o. m. 30/6 1941. Härigenom upphäves K. K. nr 916/1940 i vad den avser margarin. K. K. ang. tullen å margarin. Giltighet t. o. m. 30/6 1941. Härigenom upphäves K. K. nr 917/1940. K. K. om fastställande för tiden 1 mars—30 april 1941 av inmalningsprocent m. m, K. K. med vissa bestämmelser ang. tillverkningen av havregryn m. m. K. K. om ändrad lydelse av kungörelsen den 21 juni 1940 (nr 623) om fortsatt tillämpning av kungörelsen den 30 juni 1937 (nr 648) ang. reglering av införseln av slaktdjur samt kött och fläsk. K. K. ang. reglering av införseln av bönor. K. K. med vissa bestämmelser ang. framställningen av vetemjöl och rågmjöl. K. F . ang. mjölkavgift Giltighet t. o. m. 30/6 1942.

457 28/6

1941 nr

28/6

1941 »

28/6

1941 »

28/6 28/6

1941 » 1941 »

533 542

28/6

1941 >

28/6

1941 »

28/6

1941 »

28/6

1941 »

28/6

1941 »

28/6

1941 »

28/6

1941 »

28/6

1941 »

620 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1942) av förordningen den 7 juni 1935 (nr 279) ang. slaktdjursavgift. K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/8 1942) av förordningen den 11 juni 1937 (nr 369) ang. utförselbevis för råg och vete. K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/7 1942) av förordningen den 22 februari 1932 (nr 30) ang. reglering av införseln av socker. Se avd. 5 d. K. F. ang. ytterligare utsträckning (t. o. m. 30/6 1942) av Kungl. Maj:ts befogenhet att meddela förordnande jämlikt 1 § förordningen den 7 juni 1935 (nr 259) om accis å margarin och vissa andra fettvaror. K. K. ang. accis och tilläggsaccis å margarin m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1942. K. K. ang. tullen å margarin m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1942. K. K. om fortsatt giltighet av kungörelsen den 30 juni 1937 (nr 660) ang. reglering av införseln av mjölk och mejeriprodukter m. m. K. K. om fortsatt giltighet av kungörelsen den 14 juni 1933 (nr 343) ang. reglering av införseln av havregryn och havremjöl. K. K. om fortsatt giltighet av kungörelsen den 30 juni 1937 (nr 648) ang. reglering av införseln av slaktdjur samt kött och fläsk m. m. K. K. om fortsatt giltighet av kungörelsen den 23 februari 1934 (nr 24) ang. reglering av införseln av ägg m. m. K. K. ang. prisutjämningsbidrag för mjölk m. m. Härigenom upphäves delvis K. K. nr 631/1940. K. K. ang. upphävande av kungörelsen den 18 oktober 1940 (nr 906) med tillämpningsföreskrifter till förordningen den 26 juni 1933 (nr 391) ang. mjölkavgift m. m.

b. Andra författningar rörande jordbruket samt trädgårdsskötseln (jfr avd. 5 d). 19/8 1940 nr 774 K. K. om utsträckning av skyldigheten att lämna uppgifter för kreatursräkning inom vissa delar av riket. 31/8 1940 » 815 K. K. ang. lån till uppförande av siloanläggningar för beredande av ensilagefoder. 31/8 1940 » 816 K. K. ang. statsbidrag till uppförande av siloanläggningar för beredande av ensilagefoder. 27/9 1940 » 842 Se avd. 5 d. 892 K. K. ang. uppgifter för svinräkning den 4 november 1940. 25/10 1940 t 25/10 1940 » 898 K. K. om statsbidrag för inköp av stråfoder. 22/11 1940 » 952 K. K. om ändrad lydelse av 5 och 9 §§ kungörelsen den 21 juni 1940 (nr 605) ang. lån från hemslöjdslånefonden. 24/1 1941 » 41 K. K. ang. förbud mot användande av strötorv, torvmull och torvströ såsom bränsle. 14/3 1941 » 138 K. K. om krislån till jordbrukare. 9/4 1941 » 205 Lag ang. skyldighet att i vissa fall verkställa odling av sockerbetor.

458 2/5

1941 nr

9/5

t

16/5

1941 »

2/5 2/5

1941 » 1941 »

298 299

28/6

1941 »

28/6

1941 »

549 K. K. om ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 22 december 1939 (nr 922) om lån för anskaffande av grästorksanläggningar. K. K. ang. uppgifter för arealinventering och kreatursräkning inom riket, m. m. Lag om rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1942. K. K. ang. lån från frukt- och potatislagerhusfonden. K. K. ang. statsbidrag för uppförande av frukt- och potatislagerhus. K. K. ang. insamling av uppgifter till rikets officiella jordbruksstatistik rör. skördeutsikterna och skörden under år 1941. Se avd. 5 d.

c. Fisket. 23/7

1940 nr

7/3

1941 »

6/6

1941 »

6/6

1941 »

487 K. K. ang. utsträckt tillämpning av förordningen den 30 juni 1937 (nr 645) om viss reglering av handeln med färsk strömming och sill. K. cirkulär till överståthållarämbetet och rikets samtliga länsstyrelser ang. meddelande av lindringar i gällande lokala fiskestadgar. K. K. om viss reglering av handeln med färsk strömming och sill. Giltighet t. o. m. 31/12 1942. K. K. om viss reglering av priset å strömming och sill. Giltighet t. o. m. 31/12 1942.

d. Livsmedelshushållningen 2/7

1940 nr

2/7 23/7 1/8 9/8 1/8

1940 1940 1940 1940 1940

676 723 753 754 759

19/8

19/8

31/8 2/9

1940 1940

31/8

6/9

» » » »

801 809 810 13/9

(jfr avd. 5 b).

K K. ang. beslag å kakaobönor m. m. samt reglering av kakaoförbrukningen. K K. ang. hävande av gällande beslag å ärter. K K. ang. beslag å omalen råg och omalet vete. K K. ang. beslag å melass. K K. ang. hävande av gällande beslag å omalen havre. K K. ang. försäljning av kaffesurrogat med tillsats av kaffe. Ändrad genom K. K. nr 890/1940. K K. ang. skyldighet att lämna vissa uppgifter för inventering av landets förråd av livsmedel m. m. K K. ang. förbud att föra hö från visst område av riket. Upphävd genom K. K. nr 915/1940. K K. ang. reglering av handeln med vissa kraftfodermedel. K. ang. tillfällig reglering av handeln med mjöl och bröd. K Upphävd genom K. K. nr 810/1940. K. ang. reglering av brödsädsförbrukningen. Ändrad geK nom K. K. nr 550/1941. K. om upphävande av kungörelsen den 2 september 1940 K (nr 801) ang. tillfällig reglering av handeln med mjöl och bröd. K K. om ändring i vissa delar av kungörelsen den 17 maj 1940 (nr 379) ang. försäljning av mjukt matbröd.

459 20/9

1940 nr

27/9

1940 »

4/10 1940 » 11/10 1940 » 11/10 1940 »

858 869 884

18/10 1940 »

1/11 1940 1/11 1940 1/11 1940 1/11 1940

» 899 » 902 » 903 » 904

1/11 1940 »

1/11 1940 »

8/11 1940 »

8/11 1940 »

22/11 1940 » 22/11 1940 »

935 936

22/11 1940 » 22/11 1940 » 22/11 1940 »

944 945 946

22/11 1940 > 22/11 1940 »

947 954

6/12 1940 2> 6/12 1940 »

976 977

6/12 1940 i» 13/12 1940 »>

979 998

13/12 1940 20/12 1940 20/12 1940 20/12 1940 20/12 1940 20/12 1940 20/12 1940

;» 999 »> 1025 » 1026 -> 1027 • 1028 » 1029 » 1030

K. K. ang. uppgifter för inventering av landets tillgångar av brödsäd och fodersäd m. m. K. K. ang. beslag å skördegarn och reglering av förbrukningen av samma vara. K. K. ang. reglering av fläskförbrukningen. K. K. ang. beslag å brödsäd och fodersäd m. m. K. K. med visst tillägg till bestämmelserna i kungörelsen den 10 maj 1940 (nr 319) ang. prisrabattering å smör. K. K. om ändring i vissa delar av kungörelsen den 1 augusti 1940 (nr 759) ang. försäljning av kaffesurrogat med tillsats av kaffe. Ändrad genom K. K. nr 155/1941. K. K ang. reglering av handeln med sirap, K. K ang. beslag å ris och risgryn. K. K med särskilda bestämmelser ang. handeln med grädde, K. K med särskilda bestämmelser ang. tillverkning av och handel med ost. Ändrad genom K. K. nr 62/1941. K. K. ang. beslag å viss ost m. m. Upphävd genom K. K. nr 545/1941. K. cirkulär till de myndigheter, vilka verkställa upphandling för statens behov, om upphävande av bestämmelserna ang. utbyte av margarin mot smör. K. K. ang. förbud mot vissa transporter av stråfoder. Ändrad genom K. K. nr 977/1940. Härigenom upphäves K. K. nr 778/1940. K. K. om ändrad lydelse av 4 § 1 mom. kungörelsen den 10 maj 1940 (nr 319) ang. prisrabattering å smör. K. K. ang. tullfrihet under viss tid för korn och malt. K. K. ang. skyldighet att lämna vissa uppgifter för inventering av landets förråd av livsmedel m. m. K. K. ang. förbud mot överlåtelse av lantost. K. K. ang. reglering av handeln med ostlöpe. K. K. ang. handel med lantsmör. K. K. ang. handel med mjölkskumningsmaskiner m. m. K. cirkulär till vederbörande statliga myndigheter ang. begränsning av matfettsförbrukningen. K. K. ang. reglering av handeln med ris och risgryn. K. K. om ändrad lydelse av 2 § 2 mom. kungörelsen den 8 november 1940 (nr 915) ang. förbud mot vissa transporter av stråfoder K. K. ang. beslag å vissa oljor. K. K. ang. beslag å fodersäd inom Norrland med undantag av landskapet Gästrikland. K. K. ang. reglering av handeln med fodersäd. K. K. ang. beslag å vissa förråd av smör. K. K. ang. beslag å vissa animaliska fettämnen m. m. K. K. ang. beslag å råister och råtalg m. m. K. K. ang. reglering av handeln med matfett. K. K. ang. reglering av handeln med vissa fettråvaror m. m. K. K. med visst tillägg till bestämmelserna i kungörelsen den 10 maj 1940 (nr 319) ang. prisrabattering å smör.

460 20/12 1940 nr 1032 30/12 1940 » 1038 10/1

1941 »

10/1

1941 »

7/2

1941 »

21/2

1941 »

21/2 21/2

1941 » 1941 »

86 87

21/2

1941 »

21/3

1941 »

28/3 21/3

1941 » 1941 »

173 200

9/5

1941 »

23/5

1941 »

23/5

1941 »

23/5

1941 »

23/5 6/6

1941 » 1941 »

303 340

13/6

1941 »

13/6

1941 »

28/6

1941 »

28/6

1941 »

28/6

1941 »

28/6

1941 »

547 K. K. ang. särskilda påföljder vid olovlig överlåtelse av vissa ransonerade varor m. m. K. K. med särskild bestämmelse ang. stamvörtstyrkan hos maltdryck av första klassen. K. K. ang. beslag å stråfoder. Härigenom upphäves K. K. nr 915/1940. K. K. ang. reglering av förbrukningen av mjöl och gryn av havre och korn. K. K. ang. ändring i vissa delar av kungörelsen den 1 november 1940 (nr 904) med särskilda bestämmelser ang. tillverkning av och handel med ost. K. K. med förordnande att 7 § kungörelsen den 31 augusti 1940 (nr 809) ang. reglering av brödsädsförbrukningen tills vidare icke skall äga tillämpning. K. K. ang. beslag å kaffe och te. K. K. om vissa ändringar i kungörelsen den 21 mars 1940 (nr 160) ang. reglering av handeln med kaffe och te. K. K. ang. skyldighet att lämna vissa uppgifter för inventering av landets förråd av livsmedel m. m. K. K. om upphävande till viss del av övergångsbestämmelserna till kungörelsen den 18 oktober 1940 (nr 890) om ändring i vissa delar av kungörelsen den 1 augusti 1940 (nr 759) ang. försäljning av kaffesurrogat med tillsats av kaffe. K. K. ang. reglering av förbrukningen av köttvaror. K. K. ang. särskilda legitimationskort för erhållande av inköpskort för ransonerade varor m. m. K. K. med förbud mot tillverkning av hushållsmargarin för avsalu. K. F. om framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel. K. K. med vissa bestämmelser ang. servering av mat å restauranger, pensionat och kaféer. K. K. ang. skyldighet att lämna vissa uppgifter för inventering av landets förråd av livsmedel m. m. K. K. ang. prisrabattering å mjölk. K. K. ang. förbud mot användande av växande säd till kreatursbete m. m. K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa fettämnen. K. K. ang. tullfrihet under viss tid för korn och malt. Giltighet t. o. m. 30/6 1942. K. brev till generaltullstyrelsen ang. åtgärder till sockerbetsodlingens uppehållande. K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med kondenserad mjölk och grädde samt torrmjölk och ost. Härigenom upphäves K. K. n r 905/1940. K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med till människoföda tjänliga ärter och bönor. K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med torkad! frukt m. m.

461 28/6

1941 nr

28/6

1941 »

28/6

1941 »

28/6

1941 »

28/6

1941 »

650 K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa kryddor m. m. K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa gödselmedel. K. K. om ändrad lydelse av 7, 15 och 21 §§ kungörelsen den 31 augusti 1940 (nr 809) ang. reglering av brödsädsförbrukningen. K. brev till statens livsmedelskommission ang. bemyndigande för kommissionen att fastställa normalpriser å ost. K. K. med vissa bestämmelser ang. grädde och korv.

6. Industrien (utom livsmedelsindustri). 2/7 1940 nr 714 K. K. ang. beslag å sulfatharts, majsolja och ricinolja. 5/7 1940 » 665 K. cirkulär till de myndigheter, vilka handhava statliga förråd av järnskrot, ang. överlåtelse av skrot av smidbart järn. 1/8 1940 » 744 K. K. ang. beslag å tungbensin m. m. 23/7 1940 » 752 K. K. ang. beslag å ull och bomull m. m. 1/8 1940 » 756 K. K. ang. kontroll över tillverkningen och försäljningen av vissa lampor och apparater för acetylengas. 19/8 1940 » 779 K. K. ang. beslag å hampa och hampblår. 27/9 1940 » 842 K. K. ang. beslag å skördegarn och reglering av förbrukningen av samma vara. 1/11 1940 » 927 K. K. ang. kontroll å vissa aggregat för drivande av förbränningsmotorer medelst acetylengas. 30/12 1940 » 1063 K. K. ang. beslag å ljus samt reglering av förbrukningen av samma vara. 3/1 1941 » 3 K. K. ang. beslag å garn och sytråd av bomull. 10/1

1941 »

31/1 31/1 14/2 14/2 7/3

1941 1941 1941 1941 1941

» > » » »

43 44 66 68 134

7/3 28/3

1941 » 1941 »

135 169

28/3 28/3

1941 » 1941 »

170 171

28/3 4/4 4/4 6/6 6/6 13/6

1941 1941 1941 1941 1941 1941

» » » » » »

172 186 189 336 339 378

13/6

1941 »

389 K. K. ang. skyldighet för säljare av kemisk-tekniska produkter att lämna vissa uppgifter m. m. K. K. ang. beslag å avfall och förslitna varor av kautschuk. K. K. ang. beslag å konstull samt vissa slag av avfall m. m. K. K. ang. reglering av handeln med tungbensin m. m. K. K. ang. beslag å vissa gummiringar m. m. K. K. ang. beslag å trätjära och vissa andra genom torrdestillation av trä framställda ämnen samt reglering av förbrukningen av samma varor. K. K. ang. reglering av handeln med vissa gummiringar m. m. K. K. ang. beslag å koppar och vissa kopparlegeringar m. m. samt reglering av användningen av samma varor. K. K. ang. utvidgat beslag å hudar och skinn. K. K. om ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 17 maj 1940 (nr 366) ang. beslag å vissa hudar och skinn. K. K. ang. reglering av handeln med linolja. K. K. ang. beslag å cement för byggnadsändamål. K. K. ang. beslag å vissa hartser m. m. K. K. ang. beslag å glycerin. K. K. ang. importförbud å bly och zink. K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa fettämnen. K. K. med vissa bestämmelser ang. utsmältning av fett ur däggdjursben.

462 7. Bränsle-, smörjmedels- och krafthushållningen. a.

Allmänt.

13/9

1940 nr

16/5

1941 »

b. Stenkol och 19/8 28/3

1940 nr 1941 »

K. K. med vissa bestämmelser ang. användning av central varmvattenberedningsanläggning. K. K. ang. skyldighet att lämna vissa uppgifter om inköp av bränsle för industriella anläggningar m. m. koks.

794 174

c. Ved och träkol; 2/7

1940 nr

2/7 23/7

1940 » 1940 »

712 726

31/8

1940 »

20/9

1940 »

4/10 1940 »

11/10 1940 »

29/11 1940 »

22/11 1940 »

30/12 1940 » 1062

10/1

1941 »

17/1

1941 »

21/2

1941 »

28/3

1941 »

4/4

1941 >

185 K. K. ang. reglering av handeln med stenkol och koks m. m. K. K. ang. beslag å vissa förråd av stenkol. torv. K. K. ang. viss ändring i den vid kungörelsen den 31 maj 1940 (nr 420) med fastställande av normalpriser å vissa vedsortiment fogade tabellen. K. K. med vissa bestämmelser ang. handeln med ved. K. K. ang. skyldighet att lämna vissa uppgifter för inventering av landets förråd av ved och bränntorv. K. brev till statens bränslekommission med vissa föreskrifter till främjande av vedproduktionen avverkningssäsongen 1940—1941. K. K. ang. reglering i vissa fall av handeln med och användningen av vedbränsle och träkol. K. K. ang. skyldighet att lämna vissa uppgifter rörande inneliggande lager av vedbränsle och träkol m. m. K. K. om vissa ändringar i kungörelsen den 13 oktober 1927 (nr 402) ang. allmänna villkor och bestämmelser för lån från industrilånefonden. K. brev till statens bränslekommission med ytterligare bestämmelser ang. statsgaranti för ved. K. K. ang. förbud i vissa fall att använda ved för framställning av träkol. K. K. ang. ändrad lydelse av 4 och 8 §§ kungörelsen den 8 december 1939 (nr 843) med vissa bestämmelser till främjande av vedproduktionen. K. K. ang. viss inskränkning i fråga om tillämpligheten av de vid kungörelsen den 31 maj 1940 (nr 420) med fastställande av normalpriser å vissa vedsortiment fogade pristabellerna. K. K. ang. skyldighet att lämna vissa uppgifter rörande avverkning av ved. K. K. ang. skyldighet att lämna vissa uppgifter rörande tillverkningen av träkol m. m. K. brev till statens bränslekommission med vissa ytterligare bestämmelser ang. statsgaranti för ved. Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1942) av lagen den 12 april 1940 (nr 199) om skyldighet att avverka ved till avsalu.

463 9/4

1941 nr

4/4

1941 >

25/4

1941 »

2/5

1941 »

16/5

1941 »

16/5 16/5

1941 » 1941 »

264 265

16/5

1941 »

23/5

1941 »

13/6 13/6

1941 » 1941 »

381 382

13/6 13/6

1941 » 1941 »

383 409

13/6

1941 »

20/6

1941 »

20/6

1941 »

28/6

1941 »

28/6

1941 »

d. Flytande 19/8 1940 nr

K. K. om vissa ändringar i kungörelsen den 13 oktober 1927 (nr 402) ang. allmänna villkor och bestämmelser för lån från industrilånefonden. K. K. ang. ändrad lydelse av de vid kungörelsen den 31 maj 1940 (nr 420) med fastställande av normalpriser å vissa vedsortiment fogade tabellerna 1—3, m. m. K. K. ang. skyldighet för köpare och säljare av träkol eller ved att lämna vissa uppgifter, m. m. K. K. ang. viss ändring av den vid kungörelsen den 31 maj 1940 (nr 420) med fastställande av normalpriser å vissa vedsortiment fogade tabellen 1. K. K. ang. beslag å ved inom vissa orter samt reglering av handeln med ved och träkol m. m. K. K. ang. förbud i vissa fall att transportera ved. K. K. ang. förbud i vissa fall att inköpa eller använda ved för framställning av träkol eller gengasved. K. K. ang. skyldighet i vissa fall att lämna uppgift om inköp av ved för hushållsförbrukning m. m. K. K. ang. skyldighet att lämna vissa uppgifter för inventering av landets förråd av ved. K. K. med fastställande av normalpriser å vissa vedsortiment. K. K. ang. begränsning av rätten att yrkesmässigt sälja ved. Upphävd genom K. K. nr 476/1941. K. K. med fastställande av normalpriser å bränntorv. K. K. ang. meddelande av statsgaranti åt tillverkare av bränntorv. K. brev till statens bränslekommission med vissa föreskrifter ang. statsgaranti för bränntorv. K. K. ang. begränsning av rätten att yrkesmässigt sälja ved. Härigenom upphäves K. K. nr 382/1941. Transumt av K. brev till statens bränslekommission med vissa föreskrifter till främjande av vedproduktionen avverkningssäsongen 1941—1942. K. K. med fastställande av normalpriser å vissa träkolssortiment. K. K. ang. bidrag av statsmedel till förberedande arbeten å torvmossar i enskild ägo.

bränslen. 770 K. K. om befrielse tills vidare från stadgad skyldighet att inköpa motorsprit. 22/11 1940 » 937 K. K. ang. ändring i vissa delar av kungörelsen den 6 oktober 1939 (nr 699) om reglering av försäljningen av bensin och lättbentyl samt sådan varas användning för drivande av vissa fordon. e. Gengasdrift. 11/10 1940 nr 865 K. K. om ändrad lydelse av 3, 4, 5 och 6 §§ kungörelsen den 10 november 1939 (nr 804) ang. lån från lånefonden för inköp av gasgeneratorer för motordrift. 20/12 1940 » 1018 K. K. ang. lån från statens lånefond för anskaffande av gasgeneratorer för vissa fartyg.

464 17/1

1941 nr

7/2

1941 »

7/2

1941 •»

20/6

1941 »

f. Smörjmedel. 13/9 1940 nr 839 13/9

1940 »

13/9 21/2

1940 » 1941 »

841 75

2/5

1941 »

9/5

1941 »

23/5 23/5

1941 » 1941 »

308 309

K. K. ang. skyldighet att lämna vissa uppgifter rörande förbrukning av gengasbränsle och smörjmedel. K. K. ang. bidrag av statsmedel till anskaffande av gasgeneratorer för fiskebåtar m. m. K. K. ang. lån från lånefonden för inköp av gasgeneratorer för fiskebåtar. K. K. med särskilda bestämmelser ang. vissa fartyg, å vilka gasgenerator eller acetylengasaggregat installerats. K. K. ang. hävande, med visst undantag, av gällande beslag å smörjmedel m. m. K. K. ang. utvidgat beslag å spillolja m. m. Ändrad genom K. K. nr 309/1941. K. K. ang. reglering av handeln med smörjmedel. K. K. ang. skyldighet att lämna vissa uppgifter för inventering av landets förråd av smörjmedel m. m. K. K. ang. reglering av försäljningen och förbrukningen av smörjmedel. K. K. om stämpelfrihet för expeditioner, som avses i 22 § kungörelsen den 2 maj 1941 (nr 226) ang. reglering av försäljningen och förbrukningen av smörjmedel. K. K. ang. beslag å vissa smörjmedel. K. K. om ändrad lydelse av 3 § kungörelsen den 13 september 1940 (nr 840) ang. utvidgat beslag å spillolja m. m.

g. Krafthushållning. 2/5 1941 nr 297 K. K. ang. lån från elektrifieringslånefonden. 2/5 1941 » 414 K. K. om vissa ändringar i kungörelsen den 13 september 1918 (nr 718) ang. allmänna bestämmelser för lån från kraftledningslånefonden. 8. Utrikeshandeln. a. Allmänt. 1/8 1940 nr 738 28/2

1941 »

21/3

1941 »

28/6

1941 »

528 K. K. ang. tillstånd till vissa utfästelser rörande varor från Schweiz. K. K. ang. tillstånd till vissa utfästelser rörande varor som befordras med järnväg genom Tyska riket och därifrån till eller genom Spanien eller Portugal. Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1942) av lagen den 30 december 1939 (nr 951) ang. vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m. K. K. ang. ändrad lydelse av 5 § kungörelsen den 26 maj 1939 (nr 214) ang. slatsgaranti för exportkredit.

b. Exportförbud och exportreglering. 31/8 1940 nr 802 K. K. ang. förbud mot försäljning och utförsel av flygfotografier m. m. 20/9 1940 » 834 K. K. ang. exportförbud å vissa varor. Härigenom upphävas K. K. nr 837/1939, 2/1940, 24/1940, 62/1940 och 278/1940. Upphävd genom K. K. nr 168/1941.

465 22/11 1940 nr

31/1

1941 »

21/3

1941 »

28/6

1941 »

c. Importförbud 1/8 19/8

1940 nr 1940 »

755 772

31/8

1940 »

20/9

1940 »

4/10 1940 » 859 30/12 1940 » 1061 4 3/1 1941 10/1 28/3

1941 » 1941 »

23 177

14/3

1941 »

217 217 240

9/5 1941 » 23/5

1941 »

247 268

28/6

1941 »

28/6

1941 »

28/6

1941 »

28/6

v

28/6

1941 »

9/5 1941 »

30—119414

K. K. ang. exportförbud å vissa varor. Upphävd genom K. K. nr 168/1941. K. K. ang. exportförbud å papp och papper m. m. Upphävd genom K. K. nr 168/1941. K. K. ang. allmänt exportförbud. Härigenom upphävas K. K. nr 834/1940, 938/1940 och 53/1941. K. K. ang. tillägg till den vid kungörelsen den 21 mars 1941 (nr 168) ang. allmänt exportförbud fogade frilistan. och

importreglering.

K. K. ang. reglering av införseln av matärter m. m. K. K. om ändrad lydelse av 3 § kungörelsen den 26 augusti 1939 (nr 571) ang. importförbud å vissa varor. K. K. om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 9 oktober 1939 (nr 705) ang. förbud mot införsel till riket av viss film. K. K. ang. importförbud å vissa varor. Härigenom upphäves K. K. nr 161/1940. K. K. ang. importförbud å räv och mink. K. K. ang. importförbud a vin och spritdrycker m. m. K. K. ang. importförbud å sill. Upphävd genom K. K. nr 240/1941. K. K. ang. reglering av införseln av vissa fettvaror m. m. K. K. om ändrad lydelse av kungörelsen den 21 juni 1940 (nr 623) om fortsatt tillämpning av kungörelsen den 30 juni 1937 (nr 648) ang. reglering av införseln av slaktdjur samt kött och fläsk. K. K. ang. reglering av införseln av bönor. K. K. ang. reglering av införseln av saltad fisk m. m. Här igenom upphäves K. K. nr 4/1941. K. K. ang. importförbud å vissa slangar. K. F. om framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel. K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/7 1942) av förordningen den 22 februari 1932 (nr 30) ang. reglering av införseln av socker. K. K. om fortsatt giltighet av kungörelsen den 30 juni 1937 (nr 660) ang. reglering av införseln av mjölk och mejeriprodukter m. m. K. K. om fortsatt giltighet av kungörelsen den 14 juni 1933 (nr 343) ang. reglering av införseln av havregryn och havremjöl. K. K. om fortsatt giltighet av kungörelsen den 30 juni 1937 (nr 648) ang. reglering av införseln av slaktdjur samt kött och fläsk m. m. K. K. om fortsatt giltighet av kungörelsen den 23 februari 1934 (nr 24) ang. reglering av införseln av ägg m. m.

466 9. Sjöfarten (jfr avd. 21). 7/3

1941 nr

7/3

1941 »

14/3

1941 »

14/3

1941 »

153 K. K. om ändring i vissa delar av kungörelsen den 26 september 1938 (nr 591) ang. sjöfarten inom svenskt kustvatten under vissa utomordentliga förhållanden. K. K. med förordnande jämlikt 1 § kungörelsen den 26 september 1938 (nr 591) ang. sjöfarten inom svenskt kustvatten under vissa utomordentliga förhållanden. Lag ang. utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän. K. K. om utsträckt tillämpning av kungörelsen den 15 december 1939 (nr 857) ang. tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän.

10. Trafikväsendet i övrigt. a. Järnvägarna. 20/12 1940 nr 1006 K. K. med vissa föreskrifter rörande transport å järnväg. 28/6 1941 » 555 K. brev till järnvägsstyrelsen ang. undantag i vissa hänseenden från gällande trafikförfattningar beträffande statens järnvägar tillhöriga motorfordon m. m. b. Motorfordonstrafiken. 25/10 1940 nr 910 K. F. ang. yrkesmässig automobiltrafik. Härigenom upphäves motorfordonsförordningen den 20/6 1930 (nr 284), i vad densamma ej dessförinnan satts ur kraft. 25/10 1940 » 911 K. K. ang. rätt att utan särskilt medgivande och godkännande använda vissa släpfordon i yrkesmässig trafik. 6/12 1940 » 987 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1941) av förordningen den 14 juni 1940 (nr 508) ang. tillfälligt upphävande i vissa delar av 37 och 41 §§ vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562). 31/1 1941 » 56 K. F. om vissa tidsbegränsade tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik. Giltighet t. o. m. 30/6 1941. Härigenom upphäves K. F. nr 321/1940. 7/2 1941 » 60 K. F. ang. visst undantag från bestämmelserna om yrkesmässig automobiltrafik. 28/2 1941 » 114 K. K. ang. registrering av krigsmakten tillhöriga motorfordon och släpfordon m. m. 21/3 1941 » 150 K. F. om ändrad lydelse av 20 § 4 mom. och 40 § 2 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562). 160 K. instruktion för statens biltrafiknämnd. 14/3 1941 » 4/4 1941 » 197 K. F. om ändrad lydelse av 4 § 1 mom. och 5 § motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 (nr 561). 2/5 1941 • 226 Se avd. 7f. 2/5 1941 > 227 K. F. ang. ändring av förordningen den 14 juni 1940 (nr 508) ang. tillfälligt upphävande i vissa delar av 37 och 41 §§ vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562). 16/5 1941 » 241 K. K. med föreskrift om undantag i visst fall från gällande bestämmelser om förande av automobil i yrkesmässig trafik. Härigenom upphäves K. K. nr 201/1940.

467 20/6

1941 nr

474 K. F. ang. visst undantag från bestämmelserna om yrkesmässig automobiltrafik. Giltighet t. o. m. 31/12 1941.

11. Post- och telegrafväsendet. 28/6

1941 nr

554 K. brev till generalpoststyrelsen ang. undantag i vissa hänseenden från gällande trafikförfattningar beträffande postverket tillhöriga motorfordon m. m.

12. Försäkringsväsendet; krigsskadeersättning. a. Transportförsäkring. 22/11 1940 nr 942 Lag ang. ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 mars 1939 (nr 68) om statlig krigsförsäkring m. m. 22/11 1940 » 943 K. K. med förordnande jämlikt 1 § lagen den 10 mars 1939 (nr 68) om statlig krigsförsäkring m. m. Härigenom upphäves K. K. nr 689/1939. b. Olycksfallsförsäkring 30/5

1941 nr

28/6

1941 »

28/6

1941 »

c. Andra

krigsskadeersättning.

försäkringsfrågor.

4/10 .940 nr

6/12 1940 »

9/4

1941 »

och personell

K. K. om tillfällig höjning av ersättningen åt sjöfolk för förlust av effekter vid fartygs förolyckande. Lag ang. ändring i vissa delar av lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer. K. K. ang. tillämpning av lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer. Härigenom upphävas K. K. nr 572/1939 och 855/1939.

Lag med vissa bestämmelser om livförsäkring m. m. vid krig. Ändrad genom lag nr 195/1941. Lag ang. ändring i vissa delar av lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning. Lag ang. ändringar i lagen den 4 oktober 1940 (nr 851) med vissa bestämmelser om livförsäkring m. m. vid krig.

13. Arbetsmarknaden; löneförhållanden m. in. 28/2

a.

Allmänt. 1941 nr 100

14/3

1941 »

14/3

1941 »

14/3

:941 »

20/3

1941 »

159 K. K. ang. uppgifter rörande inom industri och hantverk sysselsatt arbetskraft m. m. Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1942) av lagen den 14 juni 1940 (nr 484) om undantag frän gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m. Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1942) av lagen den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt m. m. K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 7 maj 1940 (nr 329) om statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen. Statens arbetsmarknadskommissions kungörelse ang. uppgifter om arbetskraft m. m. inom industri och hantverk.

468 18/4

1941 nr

28/6

1941 »

28/6

1941 »

28/6

1941 »

496 K. cirkulär till statliga myndigheter och institutioner ang. nyanställning av arbetskraft för användning vid arbeten, som bedrivas för statens räkning eller med bidrag av statsmedel. K. F. ang. ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor. K. F. ang. ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni 1934 (nr 265) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor. K. F. ang. beloppet av barntillägg och hustrutillägg enligt förordningen om erkända arbetslöshetskassor.

b. Uppskov med värnpliktstjänstgöring. 1940 nr 717 K. K. ang. uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap (uppskovskungörelse). Härigenom upphäves K. K. nr 773/1937. 20/6 1941 » 518 K. K. om ändring i vissa delar av den vid kungörelsen den 2 juli 1940 (nr 717) ang. uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap (uppskovskungörelsen) fogade tabellen. 2/7

c. Löneförhållanden; dyrtidstillägg. 29 K. K. ang. kristillugg åt vissa befattningshavare i statens 17/1 1941 nr tjänst m. fl. under år 1941. 30 K. K. ang. kristillägg åt vissa f. d. befattningshavare i statens 17/1 1941 » tjänst m. fl. pensionärer under år 1941. 31 K. K. ang. kristillägg ät pensionsberättigade änkor och barn 17/1 1941 » efter befattningshavare i statens tjänst m. fl. under år 1941. 32 K. K. ang. tabeller till hjälp vid uträkning av kristillägg under 17/1 1941 » år 1941. 33 K. cirk. med provisoriska bestämmelser ang. utbetalning av 17/1 1941 » kristillägg. 57 Lag om dyrtidstillägg å folkpensioner, invaliditetsunderstöd 7/2 1941 » och barnbidrag. 7/2 1941 » 58 K. K. med särskilda bestämmelser ang. tillämpningen av lagen om dyrtidstillägg å folkpensioner, invaliditetsunderstöd och barnbidrag. 7/3 1941 . 104 K. F. om dyrtidstillägg å blindhetsersättning. 7/3 1941 » 105 K. K. med särskilda bestämmelser ang. tillämpningen av förordningen om dyrtidstillägg å blindhetsersättning. 13/6 1941 » 411 K. K. ang. kristillägg åt präster år 1941. 14. Den militära beredskapstjänsten; hemvärnet. 2/7

1940 nr

23/7

1940 »

730 K. K. ang. rätt för viss civil personal att för löneklassuppflyttning taga i beräkning tid för tjänstgöring vid försvarsväsendet i anledning av förstärkt försvarsberedskap eller partiell mobilisering. K. K. med provisoriska bestämmelser om familjebidrag åt värnpliktiga m. fl., vilka drabbats av kroppsskada. Upphävd genom K. F. nr 591/1941.

469 19/8

1940 nr

19/8

1940 »

31/8 31/8

1940 » 1940 »

824 825

18/10 1940 »

22/11 1940 »

22/11 1940 »

30/12 1940 » 1068 16/5

1941 »

16/5

1941 »

16/5

1941 »

16/5

1941 »

16/5

1941 »

6/6

1941 »

6/6

1941 »

28/6 28/6

1941 » 1941 »

506 530

K. cirkulär till statsmyndigheterna ang. avlöning till viss statsanställd civil personal under tjänstledighet för militär tjänstgöring såsom underbefäl i reserven i anledning av anbefalld förstärkt försvarsberedskap eller partiell mobilisering. K. cirkulär till vederbörande skolmyndigheter ang. avlöning till vissa kommunalanställda lärare m. fl. under militär tjänstgöring såsom underbefäl i reserven i anledning av anbefalld förstärkt försvarsberedskap eller partiell mobilisering. K. F. om värnpliktslån. K. K. ang. utsträckt tillämpning av förordningen den 31 augusti 1940 (nr 824) om värnpliktslän. Lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370). K. K. ang. ändring i vissa delar av kungörelsen den 3 maj 1940 (nr 322) med närmare bestämmelser ang. tillämpning av krigsfamiljebidragsförordningen den 17 april 1940 (nr 223) (krigsfamiljebidragskungörelsen). K. K. ang. ändrad lydelse av 3 § kungörelsen den 29 september 1939 (nr 749) med bestämmelser i fråga om avlöning till viss statsanställd civil personal under tjänstledighet för värnpliktstjänstgöring i anledning av anbefalld förstärkt försvarsberedskap. K. K. ang. avlöning till statsanställd civil personal under tjänstledighet för viss tjänstgöring vid försvarsväsendet. K. F. ang. ändring i vissa delar av förordningen den 17 april 1940 (nr 223) om familjebidrag ät värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordningen). K. K. om ändring i vissa delar av kungörelsen den 3 maj 1940 (nr 322) med närmare bestämmelser ang. tillämpning av krigsfamiljebidragsförordningen den 17 april 1940 (nr 223) (krigsfamiljebidragskungörelsen). K. F. om provisorisk höjning av familjepenning enligt krigsfamiljebidragsförordningen den 17 april 1940 (nr 223). K. K. ang. ikraftträdande av vissa ändrade bestämmelser om krigsavlöning och om familjebidrag enligt krigsfamiljebidragsförordningen. K. cirkulär till statsmyndigheterna ang. viss civil personals rätt att för löneklassuppflyttning taga i beräkning anställningstid såsom tjänstepliktig. K. F. om avdrag ä skatt på grund av militär tjänstgöring under är 1940. K. K. med tillämpningsföreskrifter till förordningen den 6 juni 1941 (nr 337) om avdrag ä skatt på grund av militär tjänstgöring under år 1940. K. K. om långtidstillägg för vissa värnpliktiga. K. F. om provisorisk höjning av familjebidrag enligt fredsfamiljebidragsförordningen den 17 maj 1940 (nr 422).

470 28/6

1941 nr

28/6

28/6 28/6

1941 1941

560 561

28/6

1941 »

28/6

1941 »

28/6

1941 »

28/6

1941 »

28/6

1941 »

28/6

1941 »

598 K. K. ang. ikraftträdande av förordningen den 28 juni 1941 (nr 530) om provisorisk höjning av familjebidrag enligt fredsfamiljebidragsförordningen den 17 maj 1940 (nr 422). Lag ang. ändrad lydelse av 4 § lagen den 17 juni 1938 (nr 287) om semester. Lag om semester för viss militär tjänstgöringstid m. m. K. K. med tillämpningsföreskrifter till lagen den 28 juni 1941 (nr 560) om semester för viss militär tjänstgöringstid m. m. K. F. om familjebidrag ät värnpliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada. Härigenom upphäves K. K. nr 730/1940. K. K. med vissa bestämmelser ang. tillämpning av förordningen den 28 juni 1941 (nr 591) om familjebidrag ät värnpliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada. K. F. om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring. K. K. med särskilda föreskrifter ang. tillämpning av förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring. K. F . ang. ändrad lydelse av 31 § förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor. K. K. om ändrad lydelse av 4 § kungörelsen den 26 juni 1931 (nr 282) ang. statsbidrag ät sjukkassor.

15. Bostadsfrågor. 1/8

1940 nr

1/8

1940 »

1/8 1940 » 751 13/12 1940 » 1003

28/6

1941 »

28/6

1941 »

28/6

1941 »

28/6

1941 »

631 K. K. ang. räntefoten för bostadsanskaffningslån ur länefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer. K. K. ang. räntefoten för nybyggnadslån, förbättringslån och lantarbetarbostadslån. K. K. ang. räntefoten för statliga bosättningslån. K. K. ang. ändrad lydelse av 2 och 7 §§ kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 464) om förbättringsbidrag samt nybyggnads- och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden. K. K. ang. ändring i vissa delar av kungörelsen den 4 september 1935 (nr 512) om lån och bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer. K. K. ang. ändring i vissa delar av kungörelsen den 27 maj 1938 (nr 247) om län och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem ät mindre bemedlade, barnrika familjer. K. K. ang. räntefoten för bostadsanskaffningslån ur lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer. K. K. om ändrade föreskrifter ang. räntefoten för under budgetaret 1940/41 slutligt beviljade bostadsanskaffningslån ur lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer.

471 28/6

1941 nr

28/6

>

28/6

1941 »

28/6

•

16. Sjukvården. 8/11 1940 nr 929 16/5 1941 » 249 16/5

1941 »

20/6

1941 »

20/6

1941 »

564 K. K. ang. ändrad lydelse av 11 och 17 §§ kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 464) om förbättringsbidrag samt nybyggnads- och förbätiringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden. K. K. ang. ändrad lydelse av 6 § kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 465) om lantarbetarbostadslän och lantarbetarbostadsbidrag. K. K. ang. räntefoten för nybyggnadslån, förbättringslån och lantarbetarbostadslån. K. K. ang. tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet.

K. K. om lönenämnd för tjänsteplikt för medicinalpersonal. K. K. med avlöningsbestämmelser för tjänstepliktig medicinalpersonal, anställd hos staten. K. K. ang. ändrad lydelse av 6 § kungörelsen den 28 juni 1940 (nr 637) med särskilda bestämmelser om tjänsteplikt för medicinalpersonal. Lag ang. ändrad lydelse av 9 och 10 §§ lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om sjukhusvård vid krig eller krigsfara. K. K. om ersättning i vissa fall av kostnader för vård av krigsskadade ä civila sjukhus.

17. Undervisningsväsendet. 23/7 1940 nr 732 K. cirkulär till skolöverstyrelsen, länsstyrelserna, domkapitlen, folkskoleinspektörerna samt rektorerna, föreståndarna och styrelserna för de under skolöverstyrelsens inseende ställda läroanstalterna ang. beredande av ledighet under höstterminen 1940 ät lärjungar vid vissa läroanstalter för deltagande i lantbruksarbete m. m. 31/1 1941 » 48 K. K. ang. inställande av undervisningen vid vissa läroanstalter till följd av bränslebrist. 14/2 1941 » 71 K. K. med bestämmelser om avlöning till vissa befattningshavare i statens och kommuns tjänst under tiden för undervisningens inställande eller inskränkning under vårterminen 1941 till följd av bränslebrist m. m. Ändrad genom K. K. nr 317/1941. 28/2 1941 » 101 K. K. med bestämmelser i fråga om tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg ät lärare vid statsunderstödda privatläroverk vid vissa tjänstgöringshinder m. m. 28/2 1941 » 102 K. K. med bestämmelser i fråga om avlöning åt övningslärare vid folkskolor m. fl. vid vissa tjänstgöringshinder. 28/2 1941 » 103 K. K. med bestämmelser i fråga om statsbidrag för redovisningsåret 1940/41 till vissa kommunala läroanstalter utan hinder av undervisningens inställande m. m. 4/4 1941 » 214 Skolöverstyrelsens cirkulär till vissa folkskoleinspektörer och skolstyrelser ang. återläsning av förlorad undervisningstid vid rikets folkskolor läsåret 1940/41. 16/5 1941 » 292 K. K. om vissa ändringar i kungörelsen den 1 mars 1940 (nr 131) med bestämmelser i fråga om avlöning till vissa lärare vid statsunderstödda lantbruks- och lantmannasko-

16/5

1941 nr

30/5

1941 »

28/6

1941 »

lor under tjänstledighet på grund av inkallelse till militär tjänstgöring i anledning av anbefalld förstärkt försvarsberedskap eller partiell mobilisering m. m. K. K. om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 21 juni 1940 (nr 649) med bestämmelser i fråga om avlöning till lärare vid statsunderstödda lantbruks-, lantmanna- och lanthushällsskolor vid tjänstgöringshinder på grund av undervisningens inställande eller inskränkning i anledning av vid krig eller krigsfara vidtagna anordningar m. m. K. K. om ändrad lydelse av 3 § kungörelsen den 14 februari 1941 (nr 71) med bestämmelser om avlöning till vissa befattningshavare i statens och kommuns tjänst under tiden för undervisningens inställande eller inskränkning under vårterminen 1941 till följd av bränslebrist m. m. K. cirkulär till skolöverstyrelsen, länsstyrelserna, domkapitlen, folkskoleinspektörerna samt rektorerna, föreståndarna och styrelserna för de under skolöverstyrelsens inseende ställda läroanstalterna ang. beredande av ledighet under höstterminen 1941 åt lärjungar vid vissa läroanstalter för deltagande i lantbruksarbete m. m.

18. Prisreglering. (Beträffande prisreglering för särskilda varuslag se avd. 5, 6 och 7.) 12/7

1940 nr

21/2

1941 »

21/3

1941 »

21/3

1941 »

13/6

1941 »

13/6

1941 »

13/6

1941 »

372 K. cirkulär till statsmyndigheterna med viss föreskrift i fråga om upphandling och arbeten för statens behov. Kungl. Maj:ts förnyade cirkulär till de myndigheter, vilka hava att sluta avtal om arbeten för statens behov, ang. prisförändringars och ändrade arbetslöners inverkan på entreprenadsumma m. m. Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1941) av maximiprislagen den 22 juni 1939 (nr 349). Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1941) av lagen den 8 december 1939 (nr 838) med vissa bestämmelser rörande reglering av den inhemska prisbildningen (prisregleringslag) . Prisregleringslag. Giltighet t. o. m. 30/6 1942. Härigenom upphävas lagarna nr 349/1939 och 838/1939. K. K. ang. ikraftträdande av prisregleringslagen den 13 juni 1941 (nr 370). K. K. med förordnande jämlikt 1 § prisregleringslagen den 13 juni 1941 (nr 370).

19. Penning- och bankväsendet. 12/7

1940 nr

12/7

1940 »

23/7

1940 »

23/7

1940 »

722 K. K. om fullgörande av betalningsskyldighet till Norge. K. K. om fullgörande av betalningsskyldighet till Estland. K. K. om fullgörande av betalningsskyldighet till Danmark. K. K. om fullgörande av betalningsskyldighet till Lettland och Litauen.

i förhållande i förhållande i förhållande i förhållande

473 9/9

1940 nr

13/9

1940 »

20/12 1940 » 1022

20/12 1940 » 1023

31/12 1940 » 1064 31/1

1941 »

9/4

1941 »

9/4

1941 »

9/5

1941 »

30/5

1941 »

13/6

1941 »

20/6

1941 »

20/6

1941 »

20/6

1941 »

430 K. K. om fullgörande av betalningsskyldighet i förhållande till De Socialistiska Rådsrepublikernas Union. K. K. ang. upphävande av 1—5 §§ och 7 § kungörelserna den 12 juli 1940 (nr 713) om fullgörande av betalningsskyldighet i förhållande till Estland samt den 23 juli 1940 (nr 722) om fullgörande av betalningsskyldighet i förhållande till Lettland och Litauen. K. K. ang. ändrad lydelse av § 5 kungörelsen den 28 augusti 1934 (nr 464) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till Tyska riket. K. K. ang. ändrad lydelse av 5 § kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 381) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhällande till Italien m. m. Valutakontorets kungörelse ang. allmän deklaration av utländska tillgångar och skulder. K. K. ang. ändrad lydelse av 4 § kungörelsen den 28 juni 1940 (nr 633) om fullgörande av betalningsskyldighet i förhållande till Belgien, Frankrike, Luxemburg och Nederländerna. K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1942) av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) ang. rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1942) av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m. K. F. om ändrad lydelse av 19 och 24 §§ valutaförordningen den 25 februari 1940 (nr 97). Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1942) av lagen den 15 december 1939 (nr 850) ang. rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv. K. K. om fullgörande av betalningsskyldighet i förhållande till de till De Socialistiska Rådsrepublikernas Union anslutna republikerna Litauen, Lettland och Estland. K. K. ang. befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld. Giltighet t. o. m. 30/6 1942. Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1942) av lagen den 22 december 1939 (nr 895) ang. rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m. Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1942) av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350).

20. Statsfinanserna. a. 2/7

Skatteväsendet. 1940 nr

663 K. K. ang. ändrad lydelse av 3 § kungörelsen den 18 november 1932 (nr 529) om särskild skatt i vissa fall för användande i trafik av icke registrerade motorfordon m. m.

474 19/8 19/8

1940 nr 1940 »

764 765

19/8

1940 »

19/8

1940 »

31/8

1940 »

31/8

»

4/10 1940

t>

4/10 1940 » 18/10 1940 »

861 877

13/12 1940 » 1000 13/12 1940 » 1001 13/12 1940 » 1002 13/12 1940 » 1005 20/12 1940 » 1019 20/12 1940 » 1020 20/12 1940 » 1021 31/1

1941 »

14/3

1941 »

28/3

1941 »

28/3 9/4

1941 » 1941 »

165 191

K. F. om krigskonjunkturskatt för år 1940. K. F. om rätt att på grund av påförd krigskonjunkturskatt för år 1940 erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten m. m. för samma år. K. K. ang. fastslällelse av vissa formulär till blanketter för deklaration till ledning för taxering till krigskonjunkturskatt år 1940 m. m. Transumt av K. brev till statskontoret ang. fastställelse av vissa för tillämpningen av förordningen den 19 augusti 1940 (nr 764) om krigskonjunkturskatt för år 1940 avsedda formulär. K. K. med vissa tillämpningsföreskrifter till förordningen den 19 augusti 1940 (nr 764) om krigskonjunkturskatt för år 1940, m. m. K. K. med föreskrifter rörande provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för år 1940, m. m. K. F. om rätt att använda försvarsobligationer såsom betalningsmedel vid erläggande av arvsskatt, m. m. K. K. med tillämpningsföreskrifter till K. F . nr 860/1940. K. F. om viss skattefrihet beträffande svenska statens sparobligationer. K. F. om allmän omsättningsskatt. K. K. ang. ikraftträdande av förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt. K. K. med bestämmelse jämlikt 2 § 1 mom. b) förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt. K. K. med tillämpningsföreskrifter till förordningen den 21 juni 1940 (nr 563) om tilläggsskatt ä vissa för drivande av automobil använda brännoljor. K. F. ang. ändrad lydelse av 1 och 5 §§ förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt. K. K. om ändrad lydelse av 1 och 5 §§ kungörelsen den 12 december 1924 (nr 513) ang. uppbörd av automobilskatt m. m. K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 18 november 1932 (nr 529) om särskild skatt i vissa fall för användande i trafik av icke registrerade motorfordon m. m. K. cirkulär till generalpoststyrelsen och samtliga länsstyrelser ang. fastställelse av formulär till uppgift jämlikt 7 § förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt. K. K. om undantag beträffande vissa varor från skatteplikt enligt förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt. K. F. om rätt att använda obligationer med 4 % ränta tillhörande svenska statens andra försvarslån såsom betalningsmedel vid erläggande av arvsskatt. K. K. med tillämpningsföreskrifter till K. F. nr 164/1941. K. F. om fortsatt tillämpning av förordningen den 21 juni 1940 (nr 561) om tilläggsskatt ä bensin t. o. m. 30/6 1942.

475 9/4

1941 nr

25/5 25/5

1941 » 1941 »

25/5

1941 »

25/5

1941 »

25/5

1941 »

25/5

1941 »

25/5 30/5

1941 » 1941 »

30/5

1941 »

30/5

1941 »

6/6

1941 »

30/5 30/5

1941 » 1941 »

30/5

1941 »

30/5

6/6 6/6

1941 » 1941 »

6/6

1941 »

»

192 K. F. ang. fortsatt tillämpning av förordningen den 21 juni 1940 (nr 563) om tilläggsskatt ä vissa för drivande av automobil använda brännoljor t. o. m. 30/6 1942. 251 K. F . om varuskatt. 252 K. F . ang. skattesatsen för den allmänna omsättningsskatten beträffande vissa varor. 253 K. F. ang. ändrad lydelse av 5 § förordningen den 22 december 1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker. 254 K. F. om ändrad lydelse av 2 § 2 mom. förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker. 255 K. F . ang. upphävande av förordningen den 22 december 1939 (nr 905) om industrisockerskatt. 256 K. F. ang. upphävande av förordningen den 22 december 1939 (nr 906) om accis å druv- och stärkelsesocker samt stärkelsesirap. 257—262 K. kungörelser ang. vissa ändringar i tulltaxan m. m. 305 K. F . om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. förordningen den 15 december 1914 (nr 436) ang. statsmonopol å tobakstillverkningen i riket. 306 K. K. ang. ikraftträdande av förordningen den 30 maj 1941 (nr 305) om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. förordningen den 15 december 1914 (nr 436) ang. statsmonopol å tobakstillverkningen i riket. 307 K. F. om rätt att vid taxering åren 1942 och 1943 enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för belopp som utgivits såsom gåva för luftvärnet m. m. 333 K. cirkulär till generalpoststyrelsen och samtliga länsstyrelser ang. fastställelse av formulär till uppgift jämlikt 7 § förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt. 359 K. F . om krigskonjunkturskatt för år 1941. 360 K. F. med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst under vissa år av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg. 361 K. K. ang. fastställelse av vissa formulär till blanketter för deklaration till ledning för taxering till krigskonjunkturskatt år 1941 m. m. 362 Transumt av K. brev till statskontoret ang. fastställelse av vissa för tillämpningen av förordningen den 30 maj 1941 (nr 359) om krigskonjunkturskatt för år 1941 avsedda formulär. 416 K. F . om arvsskatt och gåvoskatt. 417 K. F . ang. införande av förordningen om arvsskatt och gåvoskatt. 418 Lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 35) ang. särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

476 6/6

1941 nr

20/6

1941 »

20/6

1941 »

20/6

1941 »

20/6

1941 »

20/6

1941 »

28/6

1941 »

28/6

1941 »

28/6

1941 »

28/6

1941 »

b.

K. F. om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) ang. stämpelavgiften. K. F. om fortsatt uppskov med ikraftträdande av föreskriven skatt å motorsprit. K. F. om värnskatt för budgetåret 1941/42. K. K. med tillämpningsföreskrifter till förordningen den 20 juni 1941 (nr 435) om värnskatt för budgetåret 1941/42. K. K. ang. fastställelse av tabell till ledning vid uträknandet av värnskatt för budgetåret 1941/42. K. K. med vissa bestämmelser ang. kontroll å uttagandet av allmän omsättningsskatt vid import. K. F. om fortsatt tillämpning (t. o. m. 30/6 1942) av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker. K. K. med vissa tillämpningsföreskrifter till förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt. K. K. med vissa tillämpningsföreskrifter till förordningen den 30 maj 1941 (nr 359) om krigskonjunkturskatt för år 1941. K. F. ang. de procenttal av stadgade grundbelopp, med vilka bottenskatt enligt 18 § förordningen den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall för år 1941 utgå.

Statslån.

22/11 1940 nr

22/11 1940 »

2/5

1941 »

K. K. ang. upptagande för svenska statens räkning av ett 4V2 % amorteringslän. K. K. ang. upptagande för svenska statens räkning av ett 23A % statsräntelån. K. K. ang. upptagande för svenska statens räkning av ett 4 % statslån. 6 . Andra författningar.

21. Neutralitetsbestämmelser m. m. (jfr avd. 9). 7/3

1941 nr

13/6

1941 »

28/6

1941 »

557 K. K. ang. ändrad lydelse av § 6 kungörelsen den 14 augusti 1916 (nr 372) om handelsfartygs skyldighet att föra nalionalitetsflagga m. m. K. K. med tillägg till 5 § kungörelsen den 21 november 1925 (nr 467) ang. främmande örlogsfartygs och militära luftfartygs tillträde i fred till svenskt territorium. K. K. ang. tillämpning av § 2 mom. 4 kungörelsen den 27 maj 1938 (nr 187) innefattande vissa neutralitetsbestämmelser.

22. Utlänningskontroll; passbestämmelser m. m. 9/7

1940 nr

20/7

1940 »

716 Socialstyrelsens kungörelse med föreskrifter rörande utlännings resa genom vissa delar av riket. Socialstyrelsens kungörelse om ändring av kungörelsen den 9 juli 1940 (nr 694) med föreskrifter rörande utlännings resa genom vissa delar av riket.

477 19/9

1940 nr

11/10 1940 »

11/11 1940 »

16/11 1940 »

21/3

1941 »

19/4

1941 »

12/5

1941 »

13/5

1941 »

30/5

1941 »

6/6

1941 »

13/6

1941 »

13/6

1941 »

28/6

1941 »

562 Socialstyrelsens kungörelse om ändring av kungörelsen den 9 juli 1940 (nr 694) med föreskrifter rörande utlännings resa genom vissa delar av riket. K. K. om ändring av 11 § kungörelsen den 1 september 1939 (nr 599) med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn över utlänningar. Socialstyrelsens kungörelse om ändring av kungörelsen den 9 juli 1940 (nr 694) med föreskrifter rörande utlännings resa genom vissa delar av riket. K. K. om ändring av 3 § kungörelsen den 1 september 1939 (nr 599) med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn över utlänningar. Socialstyrelsens kungörelse med tillägg till kungörelsen den 9 juli 1940 (nr 694) med föreskrifter rörande utlännings resa genom vissa delar av riket. Socialstyrelsens kungörelse med tillägg till kungörelsen den 9 juli 1940 (nr 694) med föreskrifter rörande utlännings resa genom vissa delar av riket. Socialstyrelsens kungörelse med tillägg till kungörelsen den 9 juli 1940 (nr 694) med föreskrifter rörande utlännings resa genom vissa delar av riket. Socialstyrelsens kungörelse med tillägg till kungörelsen den 9 juli 1940 (nr 694) med föreskrifter rörande utlännings resa genom vissa delar av riket. K. K. ang. utlännings vistelse i vissa delar av riket. Härigenom upphäves K. K. nr 661/1940. Socialstyrelsens kungörelse med anvisningar rörande utlännings resa genom vissa delar av riket. K. K. ang. ändrad lydelse av 10 § 1 mom. kungörelsen den 26 november 1937 (nr 912) med föreskrifter i anledning av utlänningslagen. K. K. ang. ändrad lydelse av 2 och 3 §§ kungörelsen den 1 september 1939 (nr 599) med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn över utlänningar. Socialstyrelsens kungörelse med anvisningar rörande utlännings resa genom vissa delar av riket.

23. Spioneri, sabotage m. m. 13/12 1940 nr 995 Lag om straff för sabotage. Giltighet t. o. m. 31/3 1942. 13/12 1940 » 996 Lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 724) om särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 eller 19 kap. strafflagen m. m. 13/12 1940 » 997 Lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. 21/3 1941 » 157 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1942) av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. 21/3 1941 » 158 K. K. ang. tillämpningen av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1942.

478 23/5

1941 nr

273 K. cirkulär till rikets domstolar ang. insändande av utslag i mål rörande 8 kap. strafflagen m. m.

24. Ordnings- och säkerhetsföreskrifter. 21/2 1941 nr 77 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1942) av lagen den 14 juni 1940 (nr 503) ang. upplösning av vissa sammanslutningar m. m. 25. Tryckfrihet m. m. 20/9 1940 nr 831 K. K. ang. fortsatt förbud att befordra vissa tidningar med statliga trafikmedel. 18/10 1940 » 881 K. K. ang. fortsatt förbud att befordra viss tidning med statliga trafikmedel m. m. 21/2 1941 » 89 K. K. ang. beslutade ändringar i regeringsformen, riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen. 21/2 1941 » 90 K. K. ang. beslutade ändringar i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen. 28/2 1941 » 91 K. K. ang. fortsatt tillämpning av vissa äldre bestämmelser i tryckfrihetsförordningen m. m. 28/2 1941 » 95 Lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 april 1937 (nr 118) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. 28/2 1941 » 96 K. K. ang. ikraftträdande av lagen den 28 februari 1941 (nr 95) om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 april 1937 (nr 118) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. 21/3 1941 » 151 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/3 1942) av förordningen den 1 mars 1940 (nr 117) rörande förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. 21/3 1941 » 152 K. K. ang. fortsatt förbud att befordra vissa tidningar med statliga trafikmedel. 20/6 1941 » 444 K. K. ang. beslutade ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen samt införande i tryckfrihetsförordningen av en ny paragraf, betecknad såsom § 6. 20/6 1941 » 445 Lag med vissa bestämmelser om tryckta skrifter vid krig eller krigsfara. 26. Det civila luftskyddet. 2/7 1940 nr 696 K. K. med förordnande jämlikt 3 § förordningen den 31 maj 1940 (nr 432) om grunderna för avlöning av viss personal tillhörande det allmänna luftskyddet. 27/9 1940 » 885 K. K. ang. ändring i vissa delar av instruktionen för luftskyddsinspektionen den 11 juni 1937 (nr 506). 28/6 1941 » 556 K. K. med bestämmelser om arvode m. m. åt vissa luftskyddschefer och ställföreträdande luftskyddschefer. 28/6 1941 » 583 Lag om ändrad lydelse av 18 § luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504). 28/6 1941 » 584 Lag ang. ändring i vissa delar av lagen den 31 mars 1938 (nr 90) om förfoganderätt för luftskyddets behov. 28/6 1941 » 589 K. K. om ändring i vissa delar av luftskyddskungörelsen den 13 april 1940 (nr 239).

479 28/6

1941 nr

28/6

28/6

638 K. F. om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring vid luftskyddet eller under luftskyddsövning. K. K. med särskilda föreskrifter ang. tillämpning av förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring vid luftskyddet eller under luftskyddsövning. K. instruktion för luftskyddsinspektionen. Härigenom upphäves instruktionen nr 506/1937.

27. Utrymning. 22/11 1940 nr

7/3 1941 »

28/6 28/6

1941 » 1941 »

582 585

28/6

1941 »

28/6

1941 »

28/6

1941 »

28/6

1941 »

28. Undanförsel. 30/5 1941 nr 313

30/5

30/5

315 K. K. ang. ändrad lydelse av 3 § kungörelsen den 13 april 1940 (nr 220) om inkvarteringsnämnder. K. F. ang. ändrad lydelse av 24 § förordningen den 13 april 1940 (nr 215) om utrymningshjälp. Utrymningslag. Härigenom upphäves lagen nr 216/1940. K. F. ang. ändring i vissa delar av förordningen den 13 april 1940 (nr 215) om utrymningshjälp. K. F. om grunderna för avlöning av personal, som fullgör utrymningstjänst. Lag med vissa bestämmelser ang. omhändertagande av flyktingar m. m. Kungl. Maj:ts utrymningskungörelse. Härigenom upphäves K. K. nr 220/1940. K. K. om ändring i vissa delar av instruktionen för statens utrymningskommission den 13 april 1940 (nr 297).

Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1942) av lagen den 21 juni 1940 (nr 645) om skyldighet att bortföra varuförråd. Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1942) av lagen den 21 juni 1940 (nr 647) med vissa tillfälliga bestämmelser ang. panträtt enligt lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål. K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1942) av förordningen den 21 juni 1940 (nr 648) med närmare bestämmelser ang. tillämpning av lagen den 21 juni 1940 (nr 645) om skyldighet att bortföra varuförråd.

480 Bilaga 2.

Förteckning över de centrala kristidsmyndigheterna samt deras ledande personal, sakkunniga, rådsledamöter m. fl. den 1 juli 1941. Beträffande bestämmelser angående de särskilda kristidsmyndigheternas organisation och uppgifter se Statsliggaren för budgetåret 1941/42. A. Under utrikesdepartementet. Statens informationsstyrelse. Instruktion 26/i 1940 (nr 60; ändrad genom K. K. nr 920/1940 och 63/1941). Ordf. och chef: professorn S. Tunberg. Vice ordf. och souschef: expeditionschefen C. Romberg. övriga ledamöter: kommendören L. Beck-Friis, ersättare överstelöjtnanten K. G. Björck; byråchefen O. Thorsing, direktören G. Reuterswärd, direktören C. A. Dymling, fil. d:r G. Bjurman. Sekr.: fil. lic. P. G. Andreen. Avdelningar och sektioner m. m.: Administrativa avd.: chef vice ordföranden. Upplysningsavd.: chef förste legationssekreteraren N.-E. Ekblad; bitr. chef redaktören K. Walles. Krisinformation: redaktören S. Rosén, sekreteraren G. Unger. — Rådgivning: jur. och fil. kand. S. Rynell. — Granskning: redaktören S. Rosén, redaktören J. Löwenthal. — Konsumentupplysning: fil. lic. fru B. Åkerman, fröken K. Andersson. — Film och bild: sekreteraren J. G. Lindström. Försvarsassistent: kaptenen G. Lindberg. Sakkunniga för vissa frågor: styrelsens tidskrift: docenten E. Hastad; konsumtionsupplysning: docenten Karin Kock; reklamfrågor: kontrollören G. Horn, fil. mag. E. Elinder. Sektionen för kulturell folkberedskap: veriest, ledamot föredragschefen Y. Hugo. Sekr. docenten ö. Lindberger. Sektionens nämnd: verkst. ledamot kassören M. Andersson, fröken B. Carell, rektorn H. Elldin, majoren A. Eriksson, rektorn R. Lund, rektorn G. Sundqvist, fil. lic. I. Wennfors. Pressrädet: fil. d:r I. Andersson, chefredaktören B. H. Berlin, kommendörkaptenen S. Dehlgren, chefredaktören H. Hjörne, chefredaktören C. Jonsson, chefredaktören I österström. Suppleanter: chefredaktören R. Ekman, redaktören K. Fredriksson, redaktören G. Hammarlund, chefredaktören A. Johansson, chefredaktören O. Sjunnesson. Filmrådet: direktören O. Andersson, majoren G. Dyhlén. direktören S. Nygren, direktören C. York. Reklamrådet: direktören G. Abard, direktören T. Björklund, direktören K. Roeck Hansen, direktören G. Rosenberg, direktören S. Rygaard.

481 Folkberedskapens råd: biskopen T. Andra?, professorn G. Andrén, rektorn M. Björkquist, direktören V. Björneman, fru E. Cedergren, fröken K. Hesselgren, studierektorn G. Hirdman, fru S. Höjer, avdelningschefen H. Jarvin, förbundsstudieledaren H. Jäfvert, rektorn T. Karlbom, fru E. Lilliehöök, riksdagsmannen L. V. Linden, ombudsmannen P. H. Ling, sekreteraren G. Malmström, fru A. Myrdal, jordbrukskonsulenten B. A. Nilsson, rektorn N. J. Nordström, professorn H. S. Nyberg, lantbrukaren A. Persson, fil. d:r Hanna Rydh, fru M. Schmidt, professorn P. G. E. Sjövall, advokaten Ruth Stjernstedt, agronomen S. Svensson, professorn H. Tingsten, redaktören T. Tegnér, undervisningsrådet R. Wagnsson, fru E. Wedberg.

B. Under försvarsdepartementet. Statens ammunitionsnämnd. K. br. 2 l / 3 1940.

Ordf. och verkst. ledamot: direktören i Höganäs-Billesholms AB. P. E. Gummeson. Ledamöter: direktören R. Blomquist, generallöjtnanten O. Österman, kommendören G. Odqvist, krigsrådet U. Brunskog, majoren T. Runius. Direktörsassistent: ingenjören B. C. Carlberg. Sekretariat: chef advokaten N. T. Holmer. Avdelningar och byråer: Leveransavd.: chef majoren J. Lindnér. Souschef kaptenen G. Norinder. Anskaffningsavd.: chef överingenjören G. Bergström. Chef för anskaffningsgrupp för projektilkroppar: tygingenjören B. Jungmarker. Chef för anskaffningsgrupp för tändmedel: ingenjören S. Berger. Chef för anskaffningsgrupp för pjäshylsor och handvapensammunition: överingenjören F. Deijfen. Chef för anskaffningsgrupp för krut och sprängämnen: översten friherre C. G. von Otter. Chef för anskaffningsgrupp för förpackningsmateriel, inventarier m. m.: ingenjören J. Faerden. Verktygsbyrån: chef tekn. d:r H. V. Törnebohm. Planeringsbyrån: chef ingenjören K. Appelqvist. Ekonomibyrån: chef kamreraren J. Lindahl. Transportbyrån: chef C. E. Skoglund. Försvarsväsendets verkstadsnämnd. K. br. 24/5 1940. Ordf.: verkst. direktören i Livförsäkrings AB. Thule R. Blomquist. Verkst. ledamot: professorn R. Woxén. Ledamöter: verkstadsdirektören G. Aste, konteramiralen K. Bjurner, krigsrådet U. Brunskog, direktören P. E. Gummeson, generalfälttygmästaren H. Gustafsson. Kanslichef: advokaten R. Hagman. Avdelningar: Avd. för tygverkstäderna: chef överingenjören R. Malcolm. Avd. för ammunitionsfabrikerna: chef överingenjören B. Starck. Avd. för Carl Gustafs stads gevärsfaktori: chef vakant. Avd. för Centrala torpedverkstaden, Försvarsväsendets kemiska anstalt och Åkers Krutbruk: chef professorn R. Woxén. Ekonomiavd.: chef kamreraren R. Borstedt. 31—119414

482 Mer permanent arbetande sakkunniga: ekonomi- och bokföringsfrågor: kamreraren E. Bergqvist, kamreraren A. Landin; frågor rörande ammunitionsfabrikerna: verkstadsingenjören E. Ekander. G. Under socialdepartementet. Statens arbetsmarknadskommission. Instruktion 7/5 1940 (nr 326; ändrad genom K.K. nr 812/1940 och 887/1940). Ordf. och chef: landshövdingen A. Thomson. Ledamöter: byråchefen i socialstyrelsen O. Hagman, riksdagsmannen G. Strindlund, direktören i Svenska arbetsgivareföreningen E. Brodén, direktören i Svenska lantarbetsgivareföreningen A. H. Carell, sekreteraren i Landsorganisationen G. Vahlberg, förbundsordföranden E. Falk, fru Disa Västberg, sekreteraren G. Malmström. Kommissionens kansli: Första avdelningen: chef vakant. Arbetsförmedlingsbyrän: chef byråinspektören S. Skogh. Utredningsbyrån: chef majoren A. G. Nordin. Uppskovsbyrån: chef översten Hj. Fahlström. Sektionen för värnpliktshjälp: chef sekreteraren C. W. Curtman. Andra avdelningen: chef undervisningsrådet R. Lundquist. Socialhjälpsbyrån: chef fil. dr G. H. Nordström; förste inspektör och byråchefens ställf. agronomen N. Andreen. Kanslibyrån: chef jägmästaren B. Ärvas. Tekniska byrån: chef civilingenjören E. Blomquist. Planläggningsbyrån: chef sekreteraren J. Landgren. Sektionen för teknisk planläggning av beredskapsarbeten: chef byråingenjören D. Blomberg. Intendent: forstmästaren N. Ahlin. Experter: för statistiska ärenden byråchefen Alf Johansson; för utbildningsärenden byråchefen O. A. Arnegren; för juridiska ärenden hovrättsassessorn E. Göransson och e. o. hovrättsassessorn E. Hedfeldt. Delegation för ärenden angående värnpliktslän in. m.: Ordf.: arbetsmarknadskommissionens ordf. och chef. Medlemmar: riksdagsmannen, lantbrukare P. Gustafsson, riksdagsledamoten fru Elsa Johansson. Överrevisorer: byråchefen P. A. Valsinger, ordf., amiralitetsrådet K. Jehander, jourhavande överrevisor, riksdagsmannen J. Mårtensson. Arbetsmarknadskommissionens råd: samma ledamöter som den 1 juli 1940. Under arbetsmarknadskommissionen höra länsarbetsnämnderna (K. K. 7/5 1940 nr 328, om länsarbetsnämnder) och under dem de offentliga arbetsförmedlingsmistaltema (K. K. 7/5 1940, nr 329, om statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen). Medicinalstyrelsens materielnämnd. K.br. "ft 1941. Ordf.: riksdagsmannen E. Fast. Ledamöter: överläkaren B. Bager, professorn N. Hellström, majoren B. Natt och Dag, apotekaren S. E. Svensson, apotekaren A. Welander. Kanslichef: byrådirektören S. Blom. Sekreterare: notarien K. E. Åkesson.

483 Statens utrymningskommission. Instruktion 13/4 1940 (nr 297; ändrad genom K.K. nr 590/1941). Ordf.: riksdagsmannen A. Forslund. Vice ordf.: polisintendenten A. Zelterquist. Ledamöter: riksdagsmannen Per Gustafsson, fru S. Höjer, byråchefen J. Landgren, folkskoleinspektören K. Steenberg, överläraren B. Elmgren. Sekr.: e. o. hovrättsassessorn E. Mossberg. Kommissionens rådgivande nämnd: förste byråinspektören H. Bergils, medicinalrådet J. Byttner, undervisningsrådet R. Lundquist, byråchefen R. Lundqvist, majoren E. A. Löfgren, rektorn G. A. Mosesson, direktören K. Möller, fru Maja Sandler, advokaten Ruth Stjernstedt, kassören A. W. Strand, majoren B. F. Bengtsson, fattigvårdsdirektören O. Wangson. Under utrymningskommissionen höra lokala utrymnings- och inkvarteringschefer. (Utrymningslag 28/6 1941, nr 582, och utrymningskungörelse 28/6 1941, nr 588.) D. Under finansdepartementet. Kreditnämnden. Statsrådsprot. över finansärenden */u 1939. Ordf.: statsrådet E. Wigforss. Ledamöter: riksbankschefen I. Rooth, riksgäldsfullmäktiges ordf. fil. d:r K. Hildebrand, bankdirektören C. Lindahl, bankdirektören O. Norbeck, bankdirektören J. Wallenberg, professorn B. Ohlin. Sekr.: t. f. bankrädet K. Böök. Statens krisrevision. Instruktion 16/2 1940 (nr 111). Ordf.: generaldirektören E. Stridsberg. Ledamöter: bankdirektören E. J. Bengtson (jourhavande), direktören J. Bergvall, revisorn L. T. Bohlin, direktören E. A. Ernmark, direktören O. Falkman, riksdagsmannen A. L. Hansson, riksdagsmannen E. Lindberg, riksdagsmannen G. Persson. Huvudsekr.: revisionskommissarien E. Norberg. Kameralavd.: förste revisorn E. Cronmark. Utredningsavd.: sekreteraren H. Wihlborg. Valutakontoret. Instruktion 26/2 1940 (nr 125). Styrelse: riksbankschefen I. Rooth, ordf., f. d. häradshövdingen K. Dahlberg, statssekreteraren D. Hammarskjöld, direktören S. Lundberg, direktören E. Nyländer. Direktion: v. riksbankschefen F. Wallberg, bankrådet H. Magnusson, t. f. bankrådet K. Böök, kontorschefen L. Belfrage. Ombudsman: bankrådet H. Ekengren. Licens- och upplysningsavd.: kamreraren W. Markland. Sekretariatet: T. B. Carlson. Kontrollavd.: kamreraren K. Wessman. Centrala krigskonjunkturskattenämnden. K.F. " / , 1941 (nr 359) om krigskonjunkturskatt för år 1941. Ordf.: f. d. landshövdingen N. Eden. Vice ordf.: kammarrättsrådet K. E. E. Rosenqvist.

484 Ledamöter: kamreraren L. Brunes, auktoriserade revisorn O. Jelf, bankdirektören E. Browaldh, direktören P. Waller, direktören J. Eklund, direktören E. Persson. Centralkonsulent: revisorn B. E. Elvefors. Krigskonjunkturskatterådet. K.br. 30 / 12 1940.-

Ordf.: president N. Quensel. Ledamöter: handelsrådet V. Lundvik, kammarrättsrådet E. D. Sivert, direktören G. Söderlund. Sekreterare: amanuensen G. Forne. Centrala omsättningsskattenämnden. K.F. 13/12 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt. Ordf.: revisionssekreteraren J. O. Hagander. Vice ordf.: landskamreraren A. Wigert. Ledamöter: direktören J. L. Lindqvist, professorn G. Törnqvist, revisionschefen E. Wingård. Sekr.: assessorn O. v. Unge. E. Under jordbruksdepartementet. Statens linnämnd. Instruktion 31/5 1940 (nr 448). Ordf.: f. d. landshövdingen J. Nilsson. Vice ordf.: professorn A. Åkerman. Ledamöter: disponenten A. Leman, direktören E. W. Paues, f. riksdagsmannen L. Olsson, godsägaren G. Bendz. Sekr.: agronomen N. Heidendahl. Permanent sakkunnig: fil. lic. I. Granhall. Teknisk rådgivare: byråingenjören N. Zetterman. F . Under handelsdepartementet. Statens uppfinnarnämnd. Instruktion 14/« 1940 (nr 476). Ordf.: generaldirektören G. H. Ericson. Ledamöter: myntdirektören A. Grabe, civilingenjören B. Thorbjörnson. Kanslichef: civilingenjören H. Romanus. G. Under

folkhushållningsdepartementet.

Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap. Instruktion 4/s 1937 (nr 311; ändrad genom K.K. nr 548/1939). Rikskommissionens arbetsuppgifter ha under kristiden provisoriskt till största delen överflyttats på särskilda kristidsmyndigheter. Ordf.: landshövdingen K. Levinson. Vice ordf.: generalen O. G. Thörnell. Ordinarie ledamöter: cheferna för armén, marinen, flygvapnet, försvarsstaben, socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen och kommerskollegium, verkst. direktören hos Ingenjörsvetenskapsakademien, verkst. direktören i Svenska Jästfabriks AB. S. Westerberg, riksdagsmannen J. A. Ericsson. Kanslichef: fil. dr K. Åmark.

485 Statens reservförrådsnämnd. Instruktion 14/8 1937 (nr 754). Ordf.: landshövdingen A. B. Gärde. Ledamöter: verkst. direktören i Sveriges slakteriförbund G. A. Holmberg, verkst. direktören i Nitroglycerin AB. S. Nauckhoff, direktören i Sveriges allmänna exportförening E. Nyländer, verkst. direktören i AB. Atlas Diesel W. Wchtje. Verkst. direktör: direktören R. Kindgren. Sekr. och direktörens ställf.: sekreteraren C. Lamberth. Statens livsmedelskommission. Instruktion 2'/10 1939 (nr 788). Ordf.: landshövdingen B. Hammarskjöld. Vice ordf. och ledamot för produktionsavd.: generaldirektören H. Sylvan. Ledamöter: för varuomsättningsavd.: direktören i Konsumtionsföreningen Örebro C. F. Cederlund, för konsumtionsavd.: riksdagsled, fru O. Nordgren, för allmänna avd.: föreståndaren för Ultuna lantbruksskola E. Sjögren. Avdelningar, sektioner etc. Produktionsavd.: chef professorn Å. Åkerman. Varuomsättningsavd.: chef direktören C. F. Cederlund. Sektion för spannmål och fodermedel: chef kanslichefen E. Carlsson. Sektion för matfett m. m.: chef direktören H. Gräslund. Sektion för slaktvaror: chef disponenten A. Börjesson. Sektion för diverse livsmedel: chef ej tillsatt. Konsumtionsavd.: chef mantalsintendenten G. Kollberg. Allmänna avd.: chef förvaltaren E. Sjögren. Sektion för kristidsstyrelserna m. m.: chef länsassessorn R. Magnusson. Utredningssektion: byråchefer: S. Palmi (planläggningsbyrån) och O. Zetterberg (statistiska byrån). Upplysnings- och utredningsbyrå: chef hovrättsassessorn O. Söderström. Jurid. sektion: chef hovrättsassessorn O. Söderström. Uppbörds- och licensbyrån: chef greve N. Tolstoy. Sekretariat och kamrerarekontor: chef sekreteraren B. Nordström. Livsmedelskommissionens råd: Samma ledamöter som den 1 juli 1940 jämte direktören K. Möller (allmänna avd.). Under livsmedelskommissionen höra kristidsstyrelser och kristidsnämnder (K. K. 8/9 1939, nr 657, om kristidsstyrelser; ändrad genom K. K. nr 643/1940. K. K. 8/9 1939, nr 658, om kristidsnämnder. K. K. 8/9 1939, nr 659, om kommunala kristidsförbund. K. K. 31/8 1940, nr 817, om kristidsnämnd för Stockholms stad.) Statens sockernämnd. Instruktion 10/5 1940 (nr 377). Ordf.: landshövdingen C. Mannerfelt. Ledamöter: direktören Hj. Carlborn, direktören Hj. Degerstedt. Extra ledamöter: landstingsmannen P. Loven, agronomen O. Christoffersson. Föredragande i frågor rörande granskning av sockerbolagets verksamhet: revisorn A. Ljunggren.

486 Statens industrikommission. Instruktion 27/10 1939 (nr 787; ändrad genom K.K. nr 582/1940). Ordf.: direktören i Svenska arbetsgivareföreningen G. Söderlund. Vice ordf.: överdirektören i domänstyrelsen E. Hedulff. Ledamöter: verkst. direktören i Surahammars Bruks AB. H. Silverstolpe, andre ordf. i Landsorganisationen G. Andersson, v. verkst. direktören i Svenska Cellulosa AB., överingenjören R. Sundfeldt, verkst. direktören i AB. Åkerlund & Rausing R. Rausing. Kanslichef: hovrättsrådet E. Eckerberg. Administrativ sekreterare: jur. kand. E. Huss. Teknisk sekreterare: bergsingenjören E. Hylander. Kontorschef: A. Kärnekull. Avdelningar: Krigsindustriavd.: chef verkst. direktören i Livförsäkrings AB. Thule R. Blomquist. Uppskovsfrågor: direktören G. Jacobson. Järnavd.: kommerserådet H. Carlborg. Järnbrukens fördelningscentral m. m.: överingenjören H. Uhrus. Verkstadsavd.: chef verkst. direktören i Svenska Turbinfabriks AB. Ljungström G. Leire. Metallavd.: chef bergsingenjören R. Jonson. Ransoneringsfrågor: överingenjören Th. Hamberg. Kemiska avd.: chef docenten vid Tekniska högskolan R. Th. Winbladh. Stf. chef: civilingenjören R. Steenhoff. Smörjoljebyrån: direktören E. Bristedt. Gummibyrån: civilingenjören C. G. Gislow. Textilavd.: chef verkst. direktören i Sveriges Textilindustriförbund E. W. Paues. Sekreterare: fil. mag. L. Wistrand. Bomull: civilingenjören G. Berg. Ylle: advokaten A. Regneli. Lin, hampa och jute: B. Halén. Trikå: kamreraren H. Hartzell. Läderavd.: chef verkst. direktören i Läderföreningen E. Hallström. Byggnadsavd.: chef verkst. direktören i AB. Skånska Cementgjuteriet, majoren A. Sandberg. Betongtekniska byrån: civilingenjören E. Forslind och kaptenen P. O. Hallström. Fristående byråer: Prisbyrån: chef verkst. direktören i AB. Chokladfabriken Marabou H. ThroneHolst. Utredningsbyrån: chef docenten I. Svennilson. Juridiska byrån: chef hovrättsassessorn B. Lindskog. Undanförselbyrån: chef disponenten i Skånska Cement AB., Hällekis, N. Danielsen. Elektriska byrån: chef civilingenjören S. Tennander. Mer permanent arbetande sakkunniga: Krigsindustriavd.: direktören i AB. de Lavals Ångturbin V. Nordström (marina frågor), professorn H. Sterky (signalmateriel), professorn R. Woxén (luftvärnsmateriel). Metallavd.: professorn greve B. Kalling. Textilavd.: direktören N. Engberg, direktören C. G. Lundberg, direktören W. Wahren (ylleindustrien), direktören G. Eiserman (trikåindustrien), direktören A. Ohlin (konfektionsindustrien).

487 Kemiska avd.: direktören A. Ahlfort (linolja och terpentin), direktören G. Browall (fettfrägor), professorn N. Hellström (läkemedel, pressmassor). Industrikommissionens råd: Samma ledamöter som den 1 juli med undantag av direktören B. Almgren och direktören U. Forsberg. Statens bränslekommission. Instruktion 14/6 1940 (nr 581). Ordf.: Jägmästaren E. Lundh. Vice ordf.: direktören S. Schwartz. Ledamöter: förste ordf. i Landsorganisationen A. Lindberg, överdirektören K.-G. Ljungdahl, riksdagsmannen G. Strindlund (avgått 30/6 1941). Kansli: chef för sekretariatet (huvudsekreterare): jägmästaren E. W. Höjer; chef för kameralbyrån: jägmästaren G. Olhammar; chef för juridiska byrån: hovrättsassessorn Y. Samuelsson. Avdelningar och byråer: Planläggningsavd.: chef överingenjören E. Nyberg; bitr. chef bergsingenjören Th. Christiansen. Byrån för hushållsbränsle: chef inspektören C. Kinander. Byrån för industribränsle: chef civilingenjören M. A. Norell. Byrån för ersättningsbränslen: chef bergsingenjören G. Sterky. Kolugnskonstruktioner: ingenjören J. Jonsson. Vedavd.: chef byråchefen E. F. Malmgren; sekr. jägmästaren K. Lindberg; bitr. sekr. jägmästaren 'S. Sundby. Träkolsärenden: direktören G. Friseli och jägmästaren S. Hammarberg. Transportfrågor: disponenten K. Åhrberg. Licensbyrån för rundvirkesexport: jägmästaren Th. Baeckström. Kolavd.: chef konsuln T. V. Ström; sekr. J. V. Wallin. Bensin- och oljeavd.: chef översten G. A. Nyqvist; notarie jur. kand. Bo Kollberg. Chef för planläggningsbyrån för flytande bränsle disponenten H. Kähr; sekr. hovrättsfiskalen frih. E. Leijonhufvud. Chef för byrån för drivmedelskontroll vid militära arbeten kaptenen K.-G. Bussler; sekr. civilingenjören C. von Bahr. Gengasbyrån: chef professorn T. Lindmark; stf. chef direktören G. Lindmark. Teknisk chef tekn. d:r N. Gustafsson. Kraftbyrån: chef förste byråingenjören J. Fletcher. Torvbyrån: chef byråchefen E. Rendahl; notarie pol. mag. S. Jönhagen. Bränslekommissionens räd: byråchefen M. F. Alm, direktören G. K. H. Andersson, ombudsmannen O. F. Bengtsson, direktören Y. Bengtsson, ryttmästaren N. R. Berg, ombudsmannen C. Byström, förbundsordföranden A. Englund, fru Ester Gålsman, direktören R. Hain, förbundsordföranden R. Helgesson, f. d. överingenjören G. Hultman, lantbrukaren R. Johansson, direktören K. Karlsson, direktören V. Ljunggren, ingenjören A. Nordström, hemmansägaren N. O. Norgren, förbundsordföranden E. Nyström, fru Erica Olsson, jägmästaren N. Schager, direktören R. Sundfelt, byråchefen N. Telander, överingenjören K. M. Tigerschiöld, direktören G. Wahlstedt, skogschefen G. Wesslén, fru Amanda Östberg. Under bränslekommissionen höra de vid kristidsstyrelserna inrättade kontoren (K. K. 28/6 1940, nr 644).

bränsle-

Statens handelskommission. Instruktion 1 0 / u 1939 (nr 805). Ordf.: t. f. generaldirektören S. Sahlin. Vice ordf.: direktören i Livförsäkringsanstalten Folket K. Eriksson.

488 Ledamöter: verkst. direktören i Sveriges grossistförbund K. E. Gillberg, kaptenen E. von Heland, handelsrådet V. Lundvik, direktören i Sveriges allmänna exportförening E. Nyländer, föreståndaren för Ultuna lantbruksskola E. Sjögren, vice riksbankschefen F. Wallberg. Direktör: sekreteraren hos Handelskammaren i Göteborg E. Kördel. Avdelningar och byråer: Importlicensavd.: chef tullkontrollören T. Palmstrand. Sekretariatet med statistiska avd.: chef kanslisekreteraren K. von Horn. Kontorsavd.: chef tullkontrollören H. Karlberg. Transportfrågor: H. Trahn. Statens trafikkommission. Instruktion x/8 1940 (nr 747). Ordf.: f. d. generaldirektören A. Granholm. Vice ordf.: kommerserådet C. E. Landberg . Ledamöter: majoren H. Kring, sekreteraren i Svenska vägföreningen civilingenjören E. H. Nordendahl, distriktschefen vid statens järnvägar A. E. Paulson. Kanslichef: revisionssekreteraren Chr. Gemzell. Sektioner: Sektionen för utrikes sjöfart: chefer direktören H. Hoogland och skeppsredaren P. Waller. — Sektionen för inrikes sjöfart och h a m n a r : chef sjökaptenen G. Osvald. — Sektionen för järnvägstrafik och civil luftfart: chef notarien Hädar Johanson. — Sektionen för motorfordonstrafik: chef förste byråingenjören E. Lundeberg. — Byrån för trafiken över Petsamo: chef stationsinspektören O. Nilsson (byrån upphört 30/6 1941). Trafikkommissionens råd: direktören G. Borgström, ombudsmannen C. Byström, ombudsmannen S. Corneliusson, hamndirektören G. Dieden, direktören J. L. Ekman, direktören K. E. Gillberg, förtroendemannen R. Helgesson, direktören T. Hérnod, direktören H. Hoogland, direktören E. Högberg, ombudsmannen B. Johansson, ombudsmannen S. Lindberg, ingenjören H. Lindskog, direktören K. J. O. Lindström, direktören Å. Nerell, godsägaren B. S. Norup, sjökaptenen G. Osvald, direktören E. Persson, direktören G. Wahlstedt, skeppsredaren P. Waller, direktören W. O. Westerberg, direktören T. Wijkander. Statens krigsförsäkringsnämnd. K.K. 8 /, 1939 (nr 596) med närmare föreskrifter ang. tillämpningen av lagen den 10 mars 1939 (nr 68) om statlig krigsförsäkring m. m. Ordf.: bankinspektören S. Lindeberg. Vice ordf.: kommerserådet C. E. Landberg. Ledamöter: verkst. direktören i Svenska trävaruexportföreningen J. L. Ekman, verkst. direktören i Stockholms Rederi AB. Svea E. Högberg, verkst. direktören i Sveriges ångfartygsassuransförening E. Lange, verkst. direktören i Sjöförsäkrings AB. Ägir N. Rogberg, byråchefen i riksförsäkringsanstalten D. östrand, direktören i Sveriges grossistförbund K. E. Gillberg, advokaten E. Henriques. Av Kungl. Maj:t förordnad särskild sakkunnig: assuransdirektören Chr. Röhss. Kanslichef: greve F. von Schwerin. Sekreterare: advokaten E. Henriques; bitr. sekr. jur. kand. J.-O. Modig, jur. kand. L. Waldenström. Avdelningar och byråer: Kaskoförsäkringsavd.: chef assuransdirektören E. Lange; assistent: J. T. Karlsson. Varuförsäkrings- och haveriavdelningarna: chef assuransdirektören *N. Rogberg; avd.-chef för haverier: G. Odhelius; bitr. avd.-chef: Alf Thomander.

489 Avd. 3 (för tillvaratagande av svenska varuägares intressen på grund av det inträffade avbrottet i de svenska sjöfartsförbindelserna västerut): chef kaptenen J. G. Amnéus. (Avdelningen upphört 30/6 1941.) Statens priskontrollnämnd. Instruktion ao/8 1941 (nr 482). Ordf.: direktören R. Rausing. Vice ordf.: docenten E. Lundberg. Ledamöter: redaktören A. Lind, lantbrukaren R. Johansson, affärschefen H. Älmeby, direktören H. Ståhlbrandt, direktören R. Schroff. Kanslichef: bankdirektören H. Axen. Sektioner: Sektionen för järn- och metallprodukter: chef docenten E. Lundberg. — Sektionen för bränsle och trävaror: chef jägmästaren N. Herlitz. — Sektionen för textilprodukter: chef ekonomichefen F. Thulin. — Sektionen för läder och skor: chef direktören R. Molin. — Sektionen för kemisk-tekniska produkter. — Sektionen för livsmedel: chef direktören R. Moling. — Sektionen för diverse produkter (allmän sektion): chef direktören O. W:m Lindblad. — Sektionen för importhandeln: chef direktören P. Aleson. — Sektionen för prisövervakning: chef kanslichefen H. Axen. — Sektionen för utredning, planläggning och publicering: chef docenten E. Lundberg. — Sekretariatet med juridiska byrån: hovrättsassessorn E. H. Dahlin. * Priskontrollnämndens råd: lantbrukaren D. Andersson, fru E. Andersson, andre ordf. G. Andersson, direktören G. Browall, fröken Karin Collin, direktören Hj. Degerstedt, fru M. de Laval, direktören N. Engberg, disponenten G. Engel, fru Nancy Eriksson, direktören G. Ernmark, fru H. Flood, redaktören A. Lindberger, direktören J. L. Lindqvist, byggnadsingenjören A. Nordström, förtroendemannen G. Sträng, direktören E. Söderberg, disponenten H. Throne-Holst. Under priskontrollnämnden höra de vid kristidsstyrelserna inrättade ren (K. K. 20/6 1941, nr 483).

priskonto-

490 Bilaga 3.

Förteckning över importföreningar. Förteckningen omfattar föreningar, som bildats intill utgången av juni 1941. Handelskommissio nens ref.nr

F ö r e n i n g

V a r u s l a g

a

b

c

1 föreKon- ningen Övertrolle- ingå- ordrande ende nad statl. under- föreo r g a n ' före- ning a ning 2 d

e

f

Levande djur och animaliska ämnen: 1.

Sveriges sill- och fiskimportör- Salt och kryddad sill samt saltad och torkad fisk, andra förening u. p. a., Stockholm slag

LK

2.

Sveriges viltimyortförening Fågel, renkött, lax, m. m. u. p. a., Stockholm

LK

3.

Fröintressentföreningen u. p. a., Fröer Stockholm

LK

4.

Svenska importföreningen för Brödsäd brödsäd u. p. a., Stockholm

LK

5.

Svenska importföreningen för Färsk frukt färsk frukt u. p. a., Stockholm

LK

6.

Svenska kolonialvaruimport- Kolonialvaror med undantag för färsk frukt samt kakaoföreningen u. p. a., Stocksmör och kakaobönor holm

LK

skaldjur

Vegetabiliska ämucu:

(22)

Svenska garveriidkarnas rå- Hudar och garvämnen varu- och importförening u. p. a., Stockholm Fett, oljor och vax av animaliskt eller vegetabiliskt ursprung: vegetabiliska

IK

8 9

7.

Svenska fettindustriernas rå- Animaliska och oljor och fett varu- och importförening u. p. a., Stockholm

8.

Margarinindustriens råvaru- Fettråvaror för margarinindustrien samt vitaminpreparat förening u. p. a., Stockholm för vitaminisering av livsmedel

9.

Tvättmedels-, tvål- och stea- Animaliska och vegetabiliska fettråvaror och fettsyror rinindustriens råvaruförening u. p. a., Stockholm

7 18

1 ]^K = Statens livsmedelskommission, IK = Statens industrikommission B K = Statens bränslekommission. - t \ngiven siffra hänför sig till vederbörande importförenings ref.nr.

491 a

c

b

1 d

e

|

f

Produkter av livsmedelsindustri; drycker; tobak; fodermedel: 10.

Foderintressentföreningen u. p. a., Stockholm

Majs, kli, oljekakor och andra foderämnen

LK

11.

Svenska chokladindustriens Kakaobönor, kakaosmör och råvaru- och importförening andra råvaror för chokladu. p. a., Stockholm industrien

LK

Miueraliska och fossila ämneu: 12.

Smörjoljecentralen, importför- Smörjoljor, transformatorolja, ening u. p. a., Stockholm vaselin, maskin- och vagnssmörja samt andra smörjmedel, i vilka ingå olja eller fett

13.

Fristående smörjoljeimportö- Smörjoljor rers förening, Stockholm

11.

Svenska smörjoljeimportörer- Smörjoljor nas förening, Stockholm

15.

Förenade svenska oljeimpor- Petroleumprodukter törers AB., Stockholm

BK

16.

Svenska kolimportörers före- Stenkol, koks och kolbriketter ning 1939 u. p. a., Stockholm

BK

17.

Svenska stenkolsimportörernas Stenkol förening, Stockholm

18.

Kemiska produkter och apot eksvaror; färger och fernissor; välluktande ämnen; tvål, ljus och andra produkter av oljor, fett eller vax; lim; klister och gelatin; sprängämnen; gödsel medel: Svenska råvaru- och import- Kemikalier, färgämnen, stenföreningen för kemikalier och jordarter, paraffin, hartu. p. a., Stockholm ser, kamfer, vax och dylika råämnen samt motsvarande fabrikat

IK

IK

13 14

9 19 20

19.

Kemikaliegrosshandelns im- Färg- och garvämnen, hartser, portförening u. p. a., Stockfett, oljor, växer, bituminösa holm ämnen samt kemikalier

20.

Färg- och fernissindustriens Båvaror erforderliga inom färgråvaruförening u. p. a., och fernissindustrien Stockholm

21.

Svenska importföreningen för Konstgödselmedel konstgödselmedel u. p. a., Stockholm

(9)

Tvättmedels-, tvål- och stea- Animaliska och vegetabiliska rinindustriens råvaruförefettråvaror och fettsyror ning u. p. a., Stockholm

(26)

Svenska förbandsgrossisternas Förb andsartiklar råvaru- och importförening, Stockholm

LK

18¶Hudar, skinn och pälsv srk samt arbeten därav: 22.

Svenska garveriidkarnas rå- Hudar och garvämnen varu- och importförening u. p. a., Stockholm

IK

492 b

a

d

e

f

Spånadsämnen samt arbeten därav: samt Svenska bomullsimportföre- Bomull, bomullsavfall bomullsgarn ningen 1939 u. p. a., Stockholm Svenska lin-, jute- och hamp- Lin, blånor, jute, hampa och garner därav, jutesäckar importf öreningen 1940 samt andra för lin-, juteu. p. a., Stockholm och hampfabrikationen erforderliga råvaror och förnödenheter

IK

25.

Svenska ullimportföreningen Ull, tops och ullgarn samt andra för yllefabrikationen 1939 u. p. a., Stockholm erforderliga råvaror och förnödenheter

IK

26.

Svenska förbandsgrossisternas Förbandsartiklar råvaru- och importförening u. p. a.. Stockholm

IK

23.

24.

IK

Ädla metaller och arbeten däi•av; äkta pärlor och ädelstenar; nt: 27.

Industrisilver, förening u. p. a., Finsilver Stockholm

28.

Svenska importföreningen för Järn och stål samt arbeten därav med undantag för järnprodukter u. p. a., martintackjärn, ferrolegeStockholm ringar samt skrot av smidbart järn

29.

Järnmanufakturgrossisternas importförening, Göteborg

30.

Svenska gjuteritackjärnsim- Gjuteritackjärn portörers förening u, p. a., Stockholm Svenska valsjärns- och rörim- Grov-, medium- och tunnplåt, stång-, armerings- och bandportörers förening u. p. a., järn, balkar, räls, valstråd Stockholm samt gjutna rör och stålrör

i

Oädla metaller och arbeten därav:

31.

32. 33. 34. 35.

36. 1

IK

29 30 31 32

Järnmanufakturvaror

Sveriges varvsindustriförening, Båvaror för varvsindustrien Göteborg Svenska järnbalkgrossisters Valsverksprodukter förening u. p. a., Stockholm Svenska rörföreningen u. p. a., Smidda rör, rördelar och tuber Stockholm Normalrörföreningen u. p. a., Gjutna normalrör och normalrördelar samt R. W.-rör och Stockholm R. W.-rördelar Sveriges valstrådsimportörers Valstråd förening, u. p. a., Stockholm

Mj nt- och justeringsverket kontrc lierande statligt organ.

28 28

IK

32 33 34 35

28 31 31 31 31

493 a

c

b

d

e

IK

38 39

f

37.

Svenska järnbruksindustriens Kokstackjärn (exkl. gjuteritackjärn), skrot av smidbart råvaru- och importförening järn, järnlegeringar och u. p. a., Stockholm malmer, avsedda för järnlegeringar, samt nickel och kobolt

38.

Svenska ferrolegeringsimpor- Ferrolegeringar törers förening, Stockholm

39.

Svenska martintackjärnsim- Martintackjärn portörers förening u. p. a., Stockholm

40.

Metallsektionen, förening u. p. a., Göteborg

41.

Sveriges verktygsmaskinaffä- Maskiner och verktyg rers förening, Stockholm

Aluminium, antimon, bly, fosforbrons, fosforkoppar, koppar, mässing, slaglod, zink, zinkplåt, fosfortenn, tenn, nickel, bleckplåt och förtent stålplåt

Maskiner, apparater uch elektrisk material:

494 Bilaga

4.

Ransoneringskort för livsmedel ni. ni. utdelade av statens l i v s m e d e l s k o m m i s s i o n intill u t g å n g e n av juni 1 9 4 1 .

Benämning

Tid för utdelning (ibrukfr.o.m.

Varuslag

Persongrupp (för kort som icke utdelats till hela befolkningen)

:s Inköpskort A: Beredskapskort

okt. 1939 Kaffe och te. Socker (27/3 1940) Tvätt- o. rengöringsmedel. Margarin.

Inköpskort B: Kaffe och te, 8/7 1940 kakao

april 1940 Kaffe, te, kakaopulver Personer födda före 1931. (29/4 1940)

Tilläggskort till inköpskort B B: ä (25 %) B: f (50 %) B: s

Kaffe, te, kakaopulver 1) Personer födda före 1880. 2) Yrkesfiskare. 3) Skogs- och flottningsarbetare.

Inköpskort C: Rabattkort för matfett. Halvt inköpskort C: Rabattkort för matfett.

maj 1940 Matfett. (27/5 1940)

Vissa inkomst- (och ålders-) grupper.

Inköpskort Cp: Rabattkort för mjölkproducenter.

juli 1940 Matfett. (5/8 1940)

Mjölkproducenter (vissa inkomst- och åldersgrupper).

Halvt inköpskort Cp: R a b a t t k o r t för mjölkproducenter. Inköpskort D: Tvätt- och rengöringsmedel. Tilläggskort till inköpskort D: D (Barn) (100 %) D: 4 (100 %) D: (2—6) (50 %) D: 7 (50 %)

juli 1940 Tvätt- och rengörings (8/7 1940) medel. Tvätt- och rengörings- 1) Barn födda 1939 och medel. senare. 2) Personer inom vissa smutsande yrken.

Inköpskort E: Beredskapskort.

juli 1940 Socker. Fläsk. Matfett (19/8 1940) Mjöl, gryn och bröd av vete och råg.

Inköpskort E: Mjöl och bröd. Senare använt som beredskapskort.

nov. 1940 Mjöl, gryn och bröd av (2/12 1940) vete, råg, korn eller havre.

Tilläggskort till inköpskort E: E: 1 (16,7 %) E: 2 (33,3 %) E: 3 (50 %)

Mjöl, gryn och bröd.

1) Barn födda 1922—34. 2) Vissa personer tillhörande jordbruksbefolkningen. 3) Personer med tyngre kroppsarbete. 4) Personer med behov av torrskaffning.

495 1

i

juli 1940 Kakaopulver. Tvätt- Barn födda 1934—39. (8/7 1940) och rengöringsmedel. Inköpskort G. okt. 1940 Fläsk. Personer födda före 1931. (28/10 1940) Barn födda 1931—40. Halvt inköpskort G. 28/10 1940 Fläsk. Personer tillhörande vissa yrken. Extra tilläggskort till inSalt fläsk. Skogs- och flottningsarbetare i Norrland, Dalarna köpskort G. och Värmland samt kolare.

Inköpskort F.

Inköpskort GS.

maj 1941 Kött och fläsk. (3/6 1941) 3/6 1941 Köttvaror. Kött- och fläskvaror.

Personer födda 1936 och och tidigare. Barn födda 1937 och senare. 1) Vissa personer tillhörande jordbruksbefolkningen, skogsarbetare, yrkesfiskare samt vissa personer med t u n g t arbete på landsbygden m. fl. 2) Skogs- och flottningsarbetare samt kolare i Norrland, Dalarna och Värmland. 3) Gruvarbetare.

Inköpskort för hundmat.

april 1941 Mindervärdiga djurdelar.

Som regel »nyttohundar».

Inköpskort II.

okt. 1940 Socker och sirap. Ost. (3/11 1940) Charkuterivaror. Socker och sirap. Skogs- och flottningsarbetare samt gruvarbetare.

Halvt inköpskort GS. Tilläggskort 9 till inköpskort GS (33,3 %).

Tilläggskort 8 till inköpskort H. Inköpskort J. Inköpskort K: Beredskapskort.

jan. 1941 Ljus. (7/1 1941) nov. 1940 Risgryn. Köttvaror. (8/12 1940) Havregryn (havremust, kornflingor). Ost. Charkuterivaror. Syltsocker.

Inköpskort L: Rabattkort maj 1941 Matfett. för matfett. (18/11 1940; Avlösn. för inköpskort C. 26/5 1941) Inköpskort M: Allmänt matjan. 1941 Matfett. fettskort. maj 1941 (13/1 1941; 26/5 1941) Tilläggskort 5 till inköps- (13/1 1941) Matfett. kort M (25 %). Tilläggskort 10 till inköps- (26/5 1941) Matfett. kort M (25 %).

(Oelektrifierade fastigheter.)

Vissa inkomst- (och ålders-) grupper. Andra än ter.

mjölkproducen-

1) Barn födda 1922—33 (34). 2) Personer med behov av torrskaffning. 3) Vissa personer tillhörande jordbruksbefolkningen. 4) Personer med tyngre kroppsarbete.

496 2

1¶Inköpskort Mp: Matfettskort för mjölkproducent. Tilläggskort 6 till inköpskort Mp (25 %). Tilläggskort 11 till inköpskort Mp (25 %). Inköpskort 0: för mjölk.

Rabattkort

ERSÄTTNIIVGSKORT och div. andra inköpskort. Halvkuponqkort: B E G H M

jan. 1941 Matfett. maj 1941 (13/1 1941; 26/5 1941) (13/1 1941) Matfett.

4¶Mjölkproducenter.

(26/5 1941) Matfett.

Se M: 5 men endast producenthushåll. Se M: 10 men endast producenthushåll.

juni 1941 Mjölk. (9/6 1941)

Vissa inkomst- (och ålders-) grupper.

Kaffe, te kakao. Bröd. Fläsk. Socker. Matfett.

S

Köttvaror utom fläsk.

Växlingskort: A G 0 S

Bröd. Fläsk. Mjölk (rabatt). Köttvaror utom fläsk

Resekort.

Bröd.

Restaurangkort.

Bröd.

Permissionskort.

Kaffe, te, kakao, socker.

•Militär personal. 1) Militär personal. 2) Havande kvinnor. 3) Vissa andra personer. 1) Militär personal. 2) Personer, som tillfälligt äro i annan förbrukares kost.

Militär personal.

Ikraftträdandet av ransoneringarna beträffande livsmedel m. m. intill utgången av juni 1941 Kött Ljus Matfett Risgryn Ost Fläsk Mjöl, gryn och bröd Kakao Tvätt- och rengöringsmedel Socker Kaffe och te Mars April Maj Juni Juli Ausr. Sept. Okt. Nov. Dec. Jan. Febr. Mars April Ma] Juni 1940 1941

497 Bilaga

5.

Örteckning över varuslag som lagts under beslag före den 1 juli 1941. imärkningskolumnen betecknar: : att beslaget omfattar förråd inom landet vid beslagstillfället \ att beslaget omfattar vara som införes till landet efter beslagets ikraftträdande t att beslaget omfattar vara som efter beslagets ikraftträdande tillverkas, beredes eller framvinnes inom landet (s. k. fortlöpande beslag).

Dag för beslagets ikraftNr trädande

Anmärkningar

Omnämnt i texten sid.

G

7¶Cungörelse )atum

3¶Stat. nr

4¶V a r u g r u p p V a r u s l a g 5

I. Levande djur och animaliska ämnen. 1/6 1941 545

1/7 1941

»

ii

»

64 65 68

»

ur 70

12 1940 1025 29/12 1940 11 1940 905

3/11

J/6 1941 545 1/7 1941 69, 70 12 1940 1027 29/12 1940 ur 74 och 83: 2

Kondenserad mjölk och grädde Torrmjölk Naturligt smör

a, b, c » » » a (förråd b, c Ost med en fetthalt i torrsub- a, b stansen av 30 procent eller däröver (utom dessertost, mesost och margarinost) Ost a, b, c Ben och annat vid slakt framvun- » » » net fetthaltigt avfall

II 269 vid mejeri), II 75 II 69

II 269 II 76

II. Vegetabiliska ämnen. )/l 1941

14/1 1941

»

»

»

» » • » » >

» » » >> » »

> ) » » » >) *

122 123 135 136 136: 1 137 138 139 140

•

»

»

i/6 1941 547

1/7 1941

»

»

»

»

»

142: 1 o. 2 148 149

» »

i

» »

150 156

i/6 1941 548

» 32—119414

1/7 1941

Hö a, b, c Halm » » » Aprikoser och persikor » » » Bananer » » •> Cedratfrukt » » » Plommon, sviskon och bruneller » * » Päron » » » Äpplen » » » S. k. blandad frukt av frukter, » » » hänförliga till nr 135—139 Skal och kärnhus av äpplen samt » » » samt s. k. chopped apples till beredning av läskedrycker Russin och korinter » » » Annan mandel än krakmandel » » >> Aprikos-, persiko- och plommon- » » » kärnor samt s. k. arachidmandel Nötkärnor » » » Anis, stjärnanis, fänkål, korian- » » » der och kummin; ävensom lagerblad och lagerbär, torkade

II 258 II 279

II 280

498 2

28/6 1941 548

1/7 1941 159—163

i

» »

» »

21/2 1941

1/3 1941

»

»

»

153, 154 155:2

8/5 1940

i

» »

» » »> »

164, 165 166 167 168

» » » »

i>

>

169: 1 169:2

5¶Peppar, ingefära, nejlikor och a, b, c nej likstjälkar, såväl omalna som malna Kanel, såväl omalen som målen » » » Kardemumma » » » Muskot och muskotblomma » » » Saffran samt essenser och extrak» » » ter därav Vanilj » »» Vanillin samt ersättningsmedel » » » för vanilj och vanillin Kaffe a, b Te » »

• 3/5 1940 302

6¶Havre, omalen

•

7 II 2

[Beslaget hävt . jfr. o. m. 12/8 a, D, c \ , 1 9 4 0 ( K K > n p

(754/1940)

» »

» »

»

»

»

192 193 176 177

» »

» » » » » »

» » » » » »

176 177 170 178 173 174, 175

23/7 1940 723

»

s>

26/7 1940

11/10 1940 869 16/10 1940

i>

» >> »

13/12 1940 998 18/12 1940

» » » 14/10 1939

»

» » »

» » »

717 16/10 1939

»

»

22/12 1939 897 22/12 1939

170 178 173 174, 175 174, ur 175 179 ur 190

28/6 1941 546

1/7 1941 179, 180, ur 190

1/11 1940 902

3/11 1940

»

188 ur 235 ur 235 232 ur 235

»

»

»

»

10/5 1940 317 2/7 1940 714 4/4 1941 189

12/5 1940 18/7 1940 10/4 1941

»

Rågkli » » » Vetekli » »» Omalen råg \a (förråd av 1939 års el- II Omalet vete / ler äldre skörd) b. Omalen spannmål av nedan an- Beslaget omfattar för- II givna slag, såväl tröskad som råd av brödsäd i hela otröskad vara, så ock sådan riket, förråd av foderspannmål i krossat eller gröpat säd inom Götaland, skick: Svealand och Gästrikland samt vara som Råg Vete importeras fr. o. m. Havre 16/10 1940. Korn Vicker Ärter och bönor, ej tjänliga till människoföda Havre Beslaget omfattar för- 11 Korn råd inom Norrland Vicker med undantag av landskapet GästrikÄrter och bönor, ej tjänliga till land människoföda a, b. Beslaget hävt I ' Ärter: foderärter fr. o. m. 27/4 1940 241 (K. K. 267/1940). a, b. Beslaget hävt matärter fr. o. m. 15/7 1940 (K. K. 676/1940). a, b. Beslaget hävt Skalade och kluvna ärter fr. o. m. 15/7 1940 (K. K. 676/1940). Till människoföda tjänliga ärter a, b II 2 och bönor, jämväl skalade och kluvna Ris, oskalat eller blott befriat a, b, c II från ytterskalet Risgryn » »» Tallolja 12 » »» Sulfatharts, oraffinerat II » » » Kolofonium II 3 » »» Sulfatharts, raffinerat, annat än » » » tallolja

499 • — ' • ' •

••-"•

7¶III. Fett, oljor och vax av animaliskt eller vegetabiliskt ursprung. .9/4 1940 247 i0/5 1940 317

»

i>

•

„ » »

» »

2/7 1940 714

»

»

5/12 1940 979

»

»

22/4 1940 12/5 1940

ur 260 255 264 » » 265 >> 267 » ur 268 269 270, 271 » 272 » 18/7 1940 266 268: 1 » 8/12 1940 ur 263

»

k/12 1940 1026 29/12 1940 » :

*

.

. »

ur 268: 3 244 ur 245 248 249 ur 250 254 ur 256

257 259 275, 276 D/12 1940 1027 29/12 1940 ur 245 och 256 » ur 250

»

[3/6 1911 378 » »

»

>>

;>

15/6 1941

•

246 247 251, 252 253 ur 256 258

»

»

ii

ur 263

»

»

ur 268:3

»

»

273 Linolja, rå a, b, c Härdat animaliskt fett » » » Jordnöt- eller arachidolja » » » Bomullsfrö- eller cottonolja » » » Sojaolja t » » Solrosolja Palmolja Kokosolja och palmkärnolja » » » i i » Härdat vegetabiliskt fett Majsolja » .> '> » » i Ricinolja Jungfruolja, provenceolja och se- » » » samolja » » t Vallmoolja Oleomargarin » » » Flott (svinflott) Talg: premier jus » : presstalg » : annan talg, dock ej råtalg » » » Benfett Annat djurfett, ej särskilt nämnt, » >> » dock ej råister från häst eller späck från havsdjur Olein » » » Stearin Konstister Råister från svin och hästar »

i)

1280 1259

>>

II

93 II

75 II

76 II

; 11

Råtalg från nötkreatur, får och getter Ullfett och lanolin Degras och annat garverifett Trän Andra flytande animaliska oljor Späck från havsdjur Fettsyror, andra än olein, stearin samt lin-, rov- och rapsoljesyror Rov- och rapsolja, även blåsta, samt andra liknande blåsta oljor; ävensom rov- och raps oljesyror Oliv- eller bomolja, annan än jungfruolja och provenceolja Flytande vegetabiliska feta oljor, ej särskilt nämnda, andra än solrosolja och vallmoolja Vegetabiliska fettämnen, ej hänförliga till annat nummer

» » » » * » » » » » » » » » » i

)

»

II 270, 299

»

» » » » » »

»

»

»

» »

»

» »

IV. Produkter av livsmedelsindustri; drycker; tobak; fodermedel. 2/7 1940 673

7/7 1940

295 296 ur 298 297 » 1/8 1940 753 12/8 1940 289 9/9 1939 677| 30/9 1939 359—365: 2

» » »

9 l>

Kakaobönor Kakaopulver, osockrat » , sockrat Kakaosmör Melass Oljekakor

a, b a, b, c » » » » » » » » » » » »

II

77 II 55 I 75

500 1

29/9 1939 677

30/9 1939

369, 370

13/6 1941 378

15/6 1941

ur 372

6¶Mjöl, erhållet genom krossning av a, b, c oljekakor, och mjöl, framställt vid extraktion av råvara, som kan användas för tillverkning av oljekakor 9 » » Tranemulsion

7 II 2

V. Mineraliska och fossila ämnen. 28/6 1941 549 • 1/7 1941 387 Råfosfat » *» II 2 » » 1 4/4 1941 186 8/4 1941 402 Cement för byggnadsändamål 112 19/1 1940 53 1/2 1940 424: 1 o. 2 Koks Beslaget omfattar koks, I 2 som tillverkats vid sådana kommunala eller enskilda gasverk, vilka framställa gas för avsalu, och som antingen den 1/2 1940 fanns i lager eller som därefter tillverkats. b 12/4 1940 195 12/4 1940 420—423 Stenkol 12 t 424: 1 o. 2 Koks » » > , 425: 1 o. 2 Kolbriketter » » » » 1/4 1941 420—423 Stenkol a 28/3 1941 174 113 Hartsbeck a, b, c 4/4 1941 189 10/4 1941 ur 433 II 3 1/5 1940 ur 437 Karbolsyra (fenol) 26/4 1940 291 12 * »* • ur 437 Kresol » » > » » » » i) Motorbrännolja, oraffinerad 13/4 1940 208 16/4 1940 ur 441 13 Pannbrännolja (även s. k. eld- * » » ur 441 » » > ningsolja), oraffinerad i> ur 442 Lysfotogen » »» » » ur 442 Motorfotogen » »» » » » ur 442 Andra raffinerade brännoljor än ii » .> » » > lys- och motorfotogen 19/4 1940 255 24/4 1940 443 Mineralsmörjoljor, ljusa; även- » » » Beslaget hävt 1 3 som transformatorolja fr. o. m. 29/9 444 » Mineralsmörjoljor, mörka 1940. (K. K. nr II 1 > 446 » » Paraffin 839/1940). > 448 » Vaselin, även konstgjord Begagnad olja (s. k. spillolja) för » » » » » > — såvitt varan är att hänföra till något av i K. K. 255/1940 angivna varuslag Mineralsmörjoljor, ljusa; även- » » » 23/5 1941 308 1/6 1941 443 II 3 som transformatorolja 444 Mineralsmörjoljor, mörka » )> » » > i 446 Paraffin » »* > » »» 448 » Vaselin, även konstgjord > 7/8 445: 1 II 744 Tungbensin (lackbensin), såsom » » * 1/8 1940 1940 kristallolja, mineralterpentin, patentterpentin, terpentinersättning, sangajol, varnolene, white spirit, ligroin, dilutin och pyrolene

6/6 1941 336

»

»

8/6 1941

»

469 470

VI. Kemiska produkter och apoteksvaror; färger och fernissorjvälIuktande ämnen; tvål; ljus och andra produkter av oljor, fett eller vax; lim, klister och gelatin; sprängämnen; gödselmedel. Glycerin, rå Glycerin, renad

a, b, c

»

»»

501 1

7/8 1940

»

»

»

ur 522 ur 524

7/3 1941

16/3 1941

ur 522

4/4 1941 189

10/4 1941

ur 522

1/8 1940 744

ur 540:2 19/4 1940 247

22/4 1940 ur 581: 1

30/12 1940 1063 19/4 1940 255

7/1 1941 24/4 1940 i>

> »

599 605 606

>>

i

1/6 1941

605 606

»

23/5 1941 308

»

»

»

»

»

»

28/6 1941 549

»

1/7 1941

» » »

» » »

» » »

492: 1 634 636:1 o. 2 637

» »

» »

» »

638 639—641

» »

» »

» »

642 643

a, b, c Sulfatterpentin, rå II 96 Terpentinolja, annan än s. k. pine » » » oil Trätjära, kol- och stubbugnster- » >> » II 342 pentinolja, rå; trätjärolja; trätjärkreosot; träimpregneringsmedel av trätjära och trätjärolja Kokillolja, erhållen såsom förII 303 droppar vid destination av oraffinerat sulfatharts Kärnolja, innehållande hartsbeck » » > och kokillolja Linolja, blekt eller kokt (s. k. » 1 » 1280 standolja härunder inbegripen), även oxiderad till fast form Ljus II 95 Maskin- och vagnssmörja I 314, Smörjoljor, utgörande en bland- » )) » II 127 ning av fet olja och mineralolja, för såvitt den senare är huvudbeståndsdelen Beslaget hävt Andra smörjmedel, ej särskilt » » » fr. o. m. 29/9 nämnda, i vilka olja eller fett 1940 (K. K. nr ingår 839/1940). Smörjoljor, utgörande en bland- » » » ning av mineralolja och fet olja, för såvitt den senare är huvudbeståndsdelen Begagnad olja (s. k. spillolja), för » » » såvitt oljan är att hänföra till något av i K. K. 255/1940 angivna varuslag » D t Maskin- och vagnssmörja II 308 Smörjoljor, utgörande en bland- » » » ning av fet olja och mineralolja, för såvitt den senare är huvudbeståndsdelen Andra smörjmedel, ej särskilt » » » nämnda, i vilka olja eller fett ingår Smörjoljor, utgörande en bland- » » » ning av mineralolja och fet olja, för såvitt den senare är huvudbeståndsdelen Ammoniumsulfat II 250 » >> » D » » Ben- och hornmjöl Chilesalpeter (natriumnitrat) » »» Kalksalpeter (kalciumnitrat), » »» även med en halt av högst 10 % ammoniumnitrat Kalkkväve (karbidkväve) » »» Stassfurterkalisalter, ej särskilt » » » nämnda Superfosfat Tomasfosfat och omalen tomas- » » » slagg samt rhenaniafosfat och andra liknande oorganiska fosforsyregödselmedel, ej särskilt nämnda 1)

»

i>

»

»

l>

»

l>

»

l>

»

»

502 VII. Hudar, skinn och pälsverk samt arbeten därav.

Hudar och skinn av nötkreatur: a) Oberedda hudar och skinn, såI 271 väl torkade, kalkstrukna och torrsaltade som andra ur 654, b) Sulläder och bindsulläder Beslaget omfattar: ur 657, (även halvberedda), såväl förråd vid garvcrier ur 658 kärnstycken — s. k. krupongoch (delvis) vid skoer — som hela eller halva hufabriker samt varor dar eller stycken därav som efter beslagstill fallet mottagas vid ur 660, c) Andra slag av beredda eller garveri för beredning ur 662 halvberedda hudar och skinn än under b) sägs i stycken, vä gande minst 1 kilogram, dock ej lackerade 1/4 1941 644—647, Till pälsverk ej hänförliga obe II 29( ur 651, redda hudar och skinn av get, ur 652 får, häst, ren, svin eller älg, såväl torkade som andra ur 648—650 Oberedda hudar och skinn av nötkreatur, såväl torkade kalkstrukna och torrsaltade som andra, med en vikt i ode lat tillstånd understigande Beslaget omfattar: fråga om våtsaltade hudar eller förråd vid garverier skinn 12 kilogram, i fråga om samt varor som efter torrsaltade eller kalkstrukna beslagstillfället mothudar eller skinn 8 kilogram tagas vid garveri för och i fråga om andra torkade beredning. hudar eller skinn 4,8 kilogram ur 654, Sulläder och bindsulläder av ur 657, hästhudar (även halvberedda), såväl kärnstycken — s. k. kruur 658 ponger — som hela eller halva hudar eller stycken därav Pälsverk, oberedda, av får eller ur 675 get

17/5 1941 366 24/5 1940 648—650

28/3 1941 170

VIII. Kautschuk, guttaperka och balata samt arbeten därav. 31/1 1941

1/2 1941

ur 693

14/2 1941

68 20/2 1941

ur 708 ur 709, ur 710, ur 1916: 1 och 2

Avfall och förslitna varor av mjuk a, b, c vulkaniserad kautschuk (gummiskrot) a) För cyklar avsedda ytterdäck och innerslangar av gummi, obegagnade och begagnade b) För lastautomobiler eller oranibussar avsedda ytterdäck av gummi med en styckevikt i obegagnat skick överstigande 15 kilogram, obegagnade och begagnade, ävensom innerslangar av gummi, avsedda att användas tillsammansmed ytterdäck av nyss angivet slag, obegagnade och begagnade

i i 291;

II 291

503 1

14/2 1941

20/2 1941

ur 709, ur 710, ur 1916: 1 o. 2

c) För automobiler eller motor- a, b, c cyklar avsedda ytterdäck och innerslangar av gummi, andra än de under b) omförmälda, obegagnade och begagnade IX. Trävaror och kork samt arbeten därav; korgmakararbeten.

16/5 1941 263

27/5 1941

715, 716, 751, 752

Ved

XI. 23/7 1940 752

11/8 1940 893—895 899, 900 »

»

»

» »

» »

> )

»

»

*

901 ur 908 ur 909

»

»

ur 923, 294—939, ur 942

31/1 1941

» »

* ! »

»

»

»

»

»

19/8 1940 779 3/1 1941

27/9 1940 842

1/2 1941 899, 900 ur 908 909 » 912: 1 » ur 913 » ur 913, 915:2 914 » 25/8 1940 904, 905 i> 911 9/1 1941 944—960 976 » 29/9 1940 978

Beslaget omfattar endast II 314, förråd inom s. k. 316 handelsreglerade orter samt ved som införes dit efter 26/5 1941 Spånadsämncn sumt arbeten därav.

Ull av får, ofärgad eller färgad Konstull (schoddy och mungo m. m.), ofärgad eller färgad Bomull, okardad Ullavfall, annat än s. k. ullstoft Bomullsavfall, annat än bomullstrassel Vadd av bomull, kardad bomull därunder inbegripen Garn, helt eller delvis av ull, utan inblandning av silke, ävensom garn av konstsilke- och andra motsvarande fibrer, hänförliga till nr 915, med inblandning av ull; dock att effekt- eller fantasigarn ej inbegripes under beslaget, ej heller garn i andra för detaljhandeln lämpade smärre uppläggningar än härvor Konstull (schoddy och mungo m. m.) ofärgad eller färgad Ullavfall, annat än s. k. ullstoft Bomullsavfall Trassel Avfall av lin, annat än charpi Avfall av konstsilke Lump Hampa, ohäcklad eller häcklad Hampblår Garn av bomull Sytråd av bomull Skördegarn

a, b, c a, b

II 89

» » » » » » » » » »

a, c i)

II 292

»

»» a, b, c

» »

»» »»

»

»»

a, b

II 91

» » b

II 293

»

a, b, c

II 91

a, b, c Skrot av smidbart järn Aluminium samt legeringar, i vilka ingå mer än femtio viktprocent aluminium: » »» a) oarbetad vara

I 274 1272

XV. Oädla metaller och arbeten därav. 17/5 1940 372 26/4 1940 290

28/5 1940 1/5 1940

1575, ur 1579: 3 ur 1584

b) skrot

»

*»

504 2

1593, ur 1595, 1598, ur 1600, ur 1602—1604 ur 1609, ur 1612 ur 1616, ur 1617 ur 1622—1625 28/3 1941 169

»

»

1/4 1941

»

c) plåtar (inklusive rondeller) a, b, c och band

d) rör e) stänger (inklusive skenor och profiler) f) tråd, icke isolerad (även vriden till linor eller kablar) Koppar och legeringar, i vilka ingå mera än tjugufem viktprocent koppar: a) oarbetad vara

»

»»

»

»»

»

i

•>

1571, ur » »» 1579:5 1580, b) skrot » *» ur 1584 ur 1586 c) anoder a, b ur 1587 d) slaglod » » i » 1591, e) plåtar och band 1592,1594, ur 1595, 1596, 1597, 1599, ur 1600, 1601, ur 1602, ur 1603, ur 1604 1607,1608, f) rör » » ur 1609, 1610,1611, ur 1612 1614,1615, g) stänger » » ur 1616, 1617:1 0 . 2 , ur 1617:4 1620,1621, h) tråd, icke isolerad (även » » ur 1622, vriden till linor eller kablar) 1623:1 0 . 2 , ur 1623:4, ur 1624, ur 1625 ur 418 Aska och kräts, uppkommen vid a, b, c bearbetning av ovan angivna varor XVI.

28/3 1941 169

6¶Maskiner, apparater och elektrisk materiel.

1/4 1941 ur 1873:1— Tråd, isolerad; ävensom elekt- a, b 1882 riska ledningskablar, linor och snören XX. Varor, ej annorstädes upptagna.

26/4 1940 291

1/5 1940 ur 2037: 1

13/6 1941 378

15/6 1941

ur 2087

Bakelit, avsedd för pressningsändamål, oarbetad Fett, framvunnet ur avloppsvatten

a, b, c a, c

Statens offentliga utredningar 1942 Systematisk (Siffrorna

förteckning

inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska

förteckningen.

Vatfenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Industri. 1938 års pensionssakkunniga. Betänkande med förslag till Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 1. Allmänna uppgifter ang. den tektjänste- och familjepensionsreglementen för arbetare i niskt-vetenskapliga forskningsverksamhetens nuvarande statens tjänst. [8] lä^e m. m. — Allmänna synpunkter rörande den tek1941 års lärariönesakkunniga. Betänkande med förslag niskt-vetenskapliga forskningen. — Erforderliga åtgärtill folkskolans avlöningsreglemente m. in. [9] der för den tekniskt-vetenskapliga forskningens främBeskattningsorganisationssakkunnigas betänkande med jande och statens medverkan därvid. [6] 2. Förslag förslag till ändrad organisation av kammarrätten. [18] till åtgärder för främjande av den tekniskt-vetenskapliga forskningen på byggnadsområdet. [7] 3. Förslag till åtgärder för skogsproduktforskningens ordnande. Kommunalförvaltning. [12] Handel och sjöfart. Promemoria med förslag ang. registreringen av landets företagare m. ni. [23]

Statens och kommunernas finansväsen.

Betänkande med förslag till lag med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning från aktieKommunikationsväsen. bolag. [2| Betänkande med förslag till främjande av utskyldsbetal- Betänkande och förslag ang. förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning vid statens järnvägar. ning genom erkända skatteförmedlingskassor. [24] Del 4. Järnvägsstyrelsen. [13] Betänkande ang. bilrégistrering m. m. [24] Politi. Betänkande med förslag till brandlag och brandstadga Bank-, kredit- och penningväsen. m. m. [10] Nationalekonomi och socialpolitik. Promemoria rörande bostadsförsörjningen. [3] Promemoria ang. hyresreglering. [14] Betänkande med utredning och förslag ang. semester for husmödrar. [I9j Utredning ang. värmekostnaden i hyreshus. [20] Statsmakterna och folkhushällningcn under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 2. Tiden juli 1940—juni 1941. [25]

Försäkrings väsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.

Hälso- och sjukvård.

De yngre sjukhusläkarnas avlo'nings-, arbets- och bostads- Betänkande med utredning och förslag ang. betygssättningen i folkskolan. [11] förhållanden. [4] Betänkande med utredning och förslag ang. barnmorskeväsendet. [17] Försvarsväsen. Förslag till ny lag om behörighet att utöva lakarkonsten, Betänkande med förslag till plan för organisationsarbem. m. [22] tet inom försvarsväsendet. [1] Betänkande med förslag till lag om vapenfria värnplikAllmänt näringsväsen. tiga. [15] Betänkande med förslag rörande den centrala förvaltningsverksamheten inom försvarsväsendet. [16] Utrikes ärenden. Internationell rätt. Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Promemoria med förslag till utvidgad

vanhävdslagstift-

Iduns tryckeri aktiebolag Esselte ab. Stockholm 1942 119414