Förslag rörande tillämpningsföreskrifter till lagen med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m.

V>NC

'Of* National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 4 2 : 42 SO C I A E D E P A R T E M E N T E T

F Ö R S LAG K (') R A X 1) E

TILLÄMPNINGSFÖRESKRIFTER TILL LAGEN MED SÄRSKILDA BESTÄMMELSER ANGÅENDE STATS- OCH KOMMUNALMYNDIGHETERNA OCH DERAS VERKSAMHET VID KRIG ELLER KRIGSFARA M. M. A V G I V E T AV

SÄRSKILT TILLKALLADE

SAKKUNNIGA

S T O C K H O L M 19 4 2

Statens offentliga utredningar 1942 Kronologisk förte ck n ing 1. B e t a n k a n d e med förslag till plan fur o r g a n i s a t i o n s a r b e t e t i n o m f ö r s v a r s v ä s e n d e t . B e c k m a n . 733 s. FÖ. (Till b e t ä n k a n d e t b ö r a dels en bilaga i n n e h å l l a n d e pers o n a l f ö r t e c k n i n g a r m . m . . avsedd e n d a s t för t j ä n s t e b r u k , dels ock ett h e m l i g t b i h a n g i t r e d e l a r . ) 2. B e t ä n k a n d e m e d f ö r s i a s till lag m e d särskilda bes t ä m m e l s e r o m b e g r ä n s n i n g a r v i n s t u t d e l n i n g från a k t i e b o l a g . M a r c u s . 22 s. K. 3. P r o m e m o r i a r ö r a n d e b o s t a d s f ö r s ö r j n i n g e n . Av A. J o h a n s s o n . B e c k m a n . 77 s. S. 4. De y n g r e s j u k h u s l ä k a r n a s avlönings-, a r b e t s - och bos t a d s f ö r h å l l a n d e n . B e c k m a n . 106 s. S . 6. P r o m e m o r i a m e d förslag t i l l utvidgad v a n h ä v d s l a g s t i f t n i n g . M a r c u s . 55 a. ,l<t. G. U t r e d n i n g r ö r a n d e den t e k n i s k t - v e t e n s k a p l i g a forskn i n g e n s o r d n a n d e . 1. A l l m ä n n a u p p g i f t e r a n g å e n d e den n kmskt-vetenskapliga forskningsverksamhetens nuvar a n d e Läge ni, m. — A l l m ä n n a s y n p u n k t e r r ö r a n d e d e n tekniskt-vetenskapliga f o r s k n i n g e n . — E r f o r d e r l i g a åtg ä r d e r för den t e k n i s k t - v e t e n s k a p l i g a forskningens f r ä m j a n d e och s t a t e n s m e d v e r k a n d ä r v i d . HflSggstrÖm, 195 s. II. 7, U t r e d n i n g r ö r a n d e den t e k n i s k t - v e t e n s k a p l i g a forskn i n g e n s o r d n a n d e . 2. F ö r s l a g till å t g ä r d e r för främj a n d e av d e n t e k n i s k t - v e t e n s k a p l i g a f o r s k n i n g e n p å b y g g n a d s o m r å d e t , Hseggström. 7* s. H. 5. 1038 4rs p e n s i o n s s a k k u n n i g a . B e t ä n k a n d e m e d förslag till t j ä n s t e - och f a m i l j e p e n s i o n s r e g l e m e n t e u för a r b e t a r e i s t a t e n s tjänst. M a r c u s . 135 s. F i . 9. 1941 å r s l ä r a r l ö n e s a k k u n n i g a . B e t ä n k a n d e mod förslag till f o l k s k o l a n s a v l ö n i n g s r e g l e m e n t e m. m . Marcus. 19] s. F i . 10. B e t ä n k a n d e ined förslag till b r a n d l a g och b r a n d s t a d g a m . m . N o r s t e d t . 164 s. K. 11. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag a n g å e n d e bet y g s s ä t t n i n g e n i folkskolan. Hesggström, 330 s. E . 13. U t r e d n i n g r ö r a n d e den t e k n i s k t - v e t e n s k a p l i g a forskn i n g e n s o r d n a n d e . 3. F ö r e l a g till å t g ä r d e r för skogsp r o d u k t f o r s k n i n g e n s o r d n a n d e . Hajggström. 121 B. H. 13. B e t ä n k a n d e och förslag a n g å e n d e f ö r b å l l a n d e t m e l l a n a r b e t s u p p g i f t e r och l ö n e s t ä l l n i n g vid s t a t e n s j ä r n v ä g a r . Del 4. J ä r n v ä g s s t y r e l s e n . Beckman. *S s. K. 14. P r o m e m o r i a a n g å e n d e h y r e s r e g l e r i n g . N o r s t e d t . 54s. J u . 15. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag o m v a p e n f r i a v ä r n p l i k t i g a . B e c k m a n . 108 s. F ö . 18. B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e den c e n t r a l a förvaltn i n g s v e r k s a m h e t e n i n o m f ö r s v a r s v ä s e n d e t . Hseggström. 360 a. Fö. 17. B e t ä n k a n d e med u t r e d n i n g och förslag a n g å e n d e b a r n m o r s k e v ä s e n d e t . l d u n . 101 s. l karta. S. IS. B e s k a t t n i n g s o r g a n i s a t i o u s s a k k u i i n i g a s b e t ä n k a n d e m e d förslag till ä n d r a d o r g a n i s a t i o n av k a m m a r r ä t t e n . M a r c u s . 128 s. F i . 19. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g o e h förslag a n g å e n d e s e m e s t e r för h u s m ö d r a r . N o r s t e d t . 96 s. S. 20. U t r e d n i n g a n g å e n d e v ä r m e k o s t n a d e u i h y r e s h u s . I d u n . 187 s. S.

21. B e t ä n k a n d e m e d förslag till f r ä m j a n d e av u t s k y l d s betalning genom erkända skatteförrnedlingskassor. M a r c u s . 96 s. F i . 22. F ö r s l a g till n y lag o m b e h ö r i g h e t a t t u t ö v a l a k a r k o n s t e n , m , m . N o r s t e d t . 251 s. S. i 23. P r o m e m o r i a m e d förslag a n g å e n d e r e g i s t r e r i n g e n av l a n d e t s f ö r e t a g a r e ra. m . S i a r e n s . 60 s. II. j 24. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e b i l r e g i s t r e r i n g m . m . I B e g g s t r ö m . 103 s. 12 b i l . K. 25. Btatsmakterna oeh f o l k h u s b å l l n i n g e n u n d e r d e n till följd av s t o r m a k t s k r i g e t 1939 i n t r ä d d a k r i s e n . Del 2. T i d e n j u l i m 0 - j u n i 1941. l d u n . 504 s. F e . j 26. 1941 å r s l ä r a r l ö n e s a k k u n n i g a . B e t ä n k a n d e m e d förslag till a v l ö n i n g s r e g l e m e n t e för de högre k o m m u n a l a skol o r n a . M a r c u s . 06 s. F i . 27. S t a d s p l a n e u t r e d n i n g e n 1942. 1. F ö r s l a g till å t g ä r d e r för s n a b b a r e h a n d l ä g g n i n g av s t a d s p l a n e - och t o m t i n d e l n i n g s ä r e n d e n ra. m . N o r s t e d t . 94 s. .In. 28. St rafflagberedn ingens p r o m e m o r i a m e d förslag t i l l lag o m eftergift av å t a l m o t m i n d e r å r i g a rn. m . M a r c u s . 56 S. J u . 29. S o e i a l v a v d s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e . 4. F ö r s l a g till ä n d r a d b i d r a g s f ö r s k o t t s l a g m* m. B e c k m a n . 82 B. 8. 30. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e r e v i s i o n av t j ä n s t e f ö r t e c k n i n g e n . i vad avder a l l m ä n n a civilförvaltningen. Del 2. Byråchefs- och r å d s t j ä n s t e r n i . m . N o r s t e d t . 184 s. F i . 81. B e t ä n k a n d e m e d förslag till skärpt b e s t r a f f n i n g av falskdeklaration m. m . M a r c u s . '.19 s. F i . 32. B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p e n s o r g a n i s a t i o n och v e r k s a m h e t m . m . M a r c u s . 477 s. J o . 33. B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e ä n d r i n g av g ä l l a n d e b e s t ä m m e l s e r i fråga o m p r ä s t u t b i l d n i n g e n . Av Y. B r i l i o t h . Hssggströxri. 177 s. K. 34. K o m n m n a l s k a t t e b e r e d n i n g e n . B e t ä n k a n d e m e d förslag till o m l ä g g n i n g av den k o m m u n a l a b e s k a t t n i n g e n m . m . Del 1. Den k o m m u n a l a b e s k a t t n i n g e n . M a r c u s . 654 s. Fi. 35. K o m m u n a l s k a t t e b e r e d n i n g e n . B e t ä n k a n d e m e d förslag till o m l ä g g n i n g av d e n k o m m u n a l a b e s k a t t n i n g e n m . in. Del 2. I n k o m s t b e s k a t t n i n g e n av s k o g s b r u k . M a r c u s . 252 s. F i . 36. Betänkande, m e d förslag r ö r a n d e statligt s t ö d åt svensk filmproduktion. N o r s t e d t . 99 s. K. 87. B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e å t g ä r d e r för f r ä m j a n d e av sjöfolkets n t s k v l d s b e i a l n i n g . P o s t v e r k e t s t r . 79 s. Fi. 38. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e j o r d b r u k e t s b v g g n a d s k o s t n a d e r . N o r s t e d t . 146 s. 20 bil. S. 39. B e t ä n k a n d e m e d förslag till f ö r o r d n i n g o m v ä r d e s t e g r i n g s s k a t t fi fastighet. N o r s t e d t . 227 s. F i . 40. B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e i n n e b ö r d e n a v beg r e p p e t p o l i s m y n d i g h e t i olika f ö r f a t t n i n g a r n i . m. Siarens. 208 B. 8 . 41. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e å t g ä r d e r till stud fflr de röt) t ä n d e l a p p a r n a m . m . M a r c u s . 171 s. J o . 42. F ö r s l a g r ö r a n d e t i l l ä m p n i n g s f ö r e s k r i f t e r till l a g e n m e d särskilda b e s t ä m m e l s e r a n g å e n d e stats- och k o m m u n a l m y n d i g h e t e r n a och d e r a s v e r k s a m h e t v i d k r i g eller krigsfara m . m. B e c k m a n . 65 s. S.

A n m . Om särskild t r y c k o r t ej augives, ä r t r y c k o r t e n S t o c k h o l m . B o k s t ä v e r n a m e d fetstil utgöra b e g y n n e l s e b o k s t ä v e r n a till d e t d e p a r t e m e n t , u n d e r vilket u t r e d n i n g e n avgivits, t. ex. E . = e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t , J o . = j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t . Enligt k n n g ö r e l s e n d e n 3 febr. 1922 a n g . s t a t e n s offentliga u t r e d n i n g a r s y t t r e a n o r d n i n g ( n r 98") u t g i v a s u t r e d n i n g a r n a i o m s l a g med e n h e t l i g färg för varje d e p a r t e m e n t .

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 4 2 : 42 SOCIALDEPARTEMENTET

FÖRSLAG RÖRANDE

TILLÄMPNINGSFÖRESKRIFTER TILL LAGEN MED SÄRSKILDA BESTÄMMELSER ANGÅENDE STATS- OCH KOMMUNALMYNDIGHETERNA OCH DERAS VERKSAMHET VID KRIG ELLER KRIGSFARA M. M. AVGIVET AV

SÄRSKILT TILLKALLADE

SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1942 K L. BECKMANS BOKTRYCKERI [1918 42]

^

INNEHÅLL. Sid.

Skrivelse till Konungen

5 Körslag till kungörelse med vissa föreskrifter i anledning av lagen den 13 m a r s 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m.

7 Förslag till kungörelse angående ändring av kungörelsen den 27 oktober 1939 (nr 777) om särskilda åligganden, som under vissa förhållanden tillkomma länsstyrelserna och dem underlydande myndigheter 12 Förslag till kungörelse med vissa förordnanden enligt 2 § första stycket 1 och 2 lagen den 13 m a r s 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m 14 Motiv

22 Inledning

22 Allmänna synpunkter

25 Specialmotivering

32 Förslaget till kungörelse med vissa föreskrifter i anledning av lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m 32 Förslaget till kungörelse angående ändring av kungörelsen den 27 oktober 1939 (nr 777) om särskilda åligganden, som under vissa förhållanden tillkomma länsstyrelserna och dem underlydande myndigheter 49 Förslaget till kungörelse med vissa förordnanden enligt 2 § första stycket 1 och 2 lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m 54 Utkastet till kungörelse angående förlängning av frister m. m

59 Bilaga A. Utkast till kungörelse angående förlängning av tider för fullföljande av talan eller företagande av vissa andra åtgärder hos stats- eller kommunalmyndigheter m. m 64

TILL

KONUNGEN.

Genom beslut den 6 mars 1942 uppdrog Kungl. Maj:t åt generaldirektören Konrad Persson och ledamoten av processlagberedningen, hovrättsrådet Erik Söderlund att såsom sakkunniga inom socialdepartementet ut-

arbeta tillämpningsföreskrifter till lagen med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. samt förordnade Persson att såsom ordförande leda arbetet och Söderlund att tillika vara sekreterare. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande ha de sakkunniga som experter för medverkan vid utredningsarbetet anlitat direktören i Svenska stadsförbundet Henning Karlson, direktören i Svenska landskommunernas förbund Uno Murray, sekreteraren i Svenska landstingsförbundet I. J. G. Dahlgren samt länsassessorn Olof Åkesson. Sedan de sakkunniga numera slutfört sitt arbete, få de härmed överlämna av motiv åtföljda förslag till 1) kungörelse med vissa föreskrifter i anledning av lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna oeh deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. ni.; 2) kungörelse angående ändring av kungörelsen den 27 oktober 1939 (nr 777) om särskilda åligganden, som under vissa förhållanden tillkomma länsstyrelserna och dem underlydande myndigheter; samt 3) kungörelse med vissa förordnanden enligt 2 § första stycket 1 och 2 lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående statsoch kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. Stockholm den 11 juli 1942. Underdånigst K. PERSSON. ERIK SÖDERLUND.

7 Förslagtill kungörelse med vissa föreskrifter i anledning av lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. in. Med avseende å de stats- och kommunalmyndigheter, vara lagen den 13 mars 1942 med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. äger tillämpning, förordnas som följer: Inledande bestämmelser. Bestämmelserna i 2—20 §§ i denna kungörelse skola träda i tillämpning i den mån Kungl. Maj:t förordnar därom. Sådana förberedande åtgärder, som nedan särskilt omförmälas eller eljest äro erforderliga för bestämmelsernas tillämpning, skola dock vidtagas så snart ske kan efter kungörelsens ikraftträdande. 2 §Stats- och kommunalmyndigheter skola vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, så ock eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden i möjligaste mån anpassa sin verksamhet efter det ändrade läget. Härvid skall, med beaktande av i denna kungörelse eller eljest meddelade föreskrifter, iakttagas att organisation, arbetsformer och förfarande i största möjliga utsträckning förenklas samt att remissförfarandet så långt ske kan inskränkes och förenklas. Ärenden, som angå eller äga samband med rikets försvar, folkförsörjning eller annat som under rådande förhållanden är av synnerlig vikt för det allmänna, skola äga företräde framför andra ärenden. Det åligger myndighet — kommunalmyndighet under inseende av det förvaltande och verkställande organ, varom förmäles nedan i 11 § — att planlägga de ändringar eller inskränkningar i verksamheten samt de övriga åtgärder, som kunna antagas bliva erforderliga under olika förhållanden av beskaffenhet som angives i första stycket. Särskild uppmärksamhet skall härvid ägnas frågan i vad mån ärenden av annat slag än som avses i första stycket sista punkten kunna tillsvidare nedläggas och personal frigöras för andra uppgifter. Bestämmelser angående centrala statsmyndigheter, förvaltningsdomstolar, universitet och domkapitel samt statliga styrelser, direktioner och nämnder. 3§. Beträffande centrala statsmyndigheter, förvaltningsdomstolar, universitet och domkapitel samt statliga styrelser, direktioner och nämnder skall vad

8 i 4—9 §§ stadgas lända till efterrättelse, om ej annat i laga ordning bestämmes. Om länsstyrelse gälle vad därom är särskilt föreskrivet.

Möter på grund av förhållanden, som avses i 2 §, hinder eller avsevärd svårighet för myndigheten att fatta beslut i den sammansättning eller med det antal ledamöter eller i den ordning, som eljest är stadgad, må förordnande om erforderliga avvikelser därutinnan meddelas av myndighetens chef eller annan, som är satt att leda myndighetens verksamhet. Med den begränsning, som följer av bestämmelser i lag eller annan med riksdagen antagen författning, skall vad nu sagts gälla även när eljest på grund av förhållanden, som avses i 2 §, hinder eller avsevärd svårighet möter for tillämpning av bestämmelser om anordnandet av myndighetens arbete, meddelade i instruktioner, arbetsordningar eller därmed jämförliga föreskrifter.

5§. Då det till följd av förhållanden, som avses i 2 §, finnes erforderligt för verksamhetens upprätthållande, må myndigheten, om så i övrigt lämpligen kan ske, förordna, att vissa på myndigheten ankommande uppgifter skola övertagas av myndigheten underställd statsmyndighet eller att uppgifter, som tillkomma myndigheten underställd statsmyndighet, skola övertagas av annan sådan statsmyndighet eller av den förordnande myndigheten. Skola uppgifter övertagas av underställd statsmyndighet, skall nämnda myndighet i görligaste mån iakttaga eljest tillämpade grunder för uppgifternas handhavande.

6§Finnas på grund av förhållanden, som avses i 2 §, arbetsuppgifter, som tillkomma myndigheten eller denna underställd statsmyndighet, böra övertagas av annan statsmyndighet än nu sagts eller av kommunalmyndighet eller ock arbetsuppgifter böra av förstnämnda myndighet eller denna underställd statsmyndighet övertagas från annan statsmyndighet eller från kommunalmyndighet, skall, såvitt ej särskilda föreskrifter för sådant fall äro meddelade, framställning därom göras hos Kungl. Maj:t. I trängande fall må i avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut förordnande i nu nämnda hänseenden, efter erforderligt samråd med därav berörda myndigheter, meddelas av central statsmyndighet. Befinnes åtgärd enligt 4 eller 5 § avvika från vad eljest i lag eller författning är föreskrivet eller meddelas förordnande enligt 6 § andra punkten, skall anmälan om åtgärden så snart ske kan göras hos Kungl. Maj:t så ock, om åtgärden vidtagits av myndighet som är underställd annan statsmyndighet, hos den överordnade myndigheten. Åtgärd, som avses i 4—6 §§, skall i erforderlig omfattning på lämpligt sätt bringas till allmänhetens kännedom.

9 8§Utövas ledningen av myndighetens verksamhet av särskild styrelse, direktion eller nämnd, skall befogenhet enligt 4, 5 eller 6 § tillkomma dess ordförande, såframt ej styrelsen, direktionen eller nämnden därtill utsett annan person.

9§. Arbetar myndigheten på avdelningar, förlagda till skilda orter, ankommer, såvitt angår avdelning där myndighetens chef ej uppehåller sig, på den till tjänsteställningen främste befattningshavaren eller, om myndighetens chef därtill utsett annan befattningshavare, på denne att i erforderlig omfattning fullgöra de uppgifter, som eljest tillkomma myndighetens chef. Bestämmelser angående kommunalmyndigheter. 10 §. Beträffande handhavandet av förvaltningsuppgifter, som enligt lag eller författning tillkomma kommun, skall vad i 11—15 §§ stadgas lända till efterrättelse. Med kommun avses i denna kungörelse landskommun, köping, municipalsamhälle och stad samt församling och pastorat ävensom landsting, vägdistrikt och annan, borgerlig eller kyrklig, kommunal förvaltningsenhet. 11 §• Möter på grund av förhållanden, som avses i 2 §, hinder eller avsevärd svårighet för hållande av sammanträde med kommunal stämma eller representation och kan med beslut av kommunen ej anstå, må, efter anmälan av den som har att sammankalla stämman eller representationen eller, vad angår landsting, länsstyrelsen i länet efter samråd där så kan ske med landstingets ordförande, kommunens beslutanderätt utövas i landskommun eller köping, som utgör egen kommun, av kommunalnämnden, i municipalsamhälle av municipalnämnden, i stadskommun av drätselkammaren eller, vad angår Stockholm och Göteborg, av stadskollegiet, i församling eller kyrklig samfällighet av kyrkorådet såvitt angår kyrkliga angelägenheter och av skolrådet såvitt angår folk- och fortsättningsskoleväsendet; finnas flera kyrkoråd eller skolråd, utövas beslutanderätten i kyrkliga angelägenheter av det kyrkoråd och i vad angår folk- och fortsättningsskoleväsendet av det skolråd, som stämman eller representationen därtill utser, i pastorat av kyrkorådet, i landstingskommun av landstingets förvaltningsutskott, i vägdistrikt av vägstyrelsen, samt i annan kommun med självständig stämma eller representation av det förvaltande och verkställande organet eller, om flera sådana finnas, det av dem, som stämman eller representationen därtill utser.

10 Ej må myndighet, som enligt vad nu sagts äger utöva kommunens beslutanderätt, förrätta val av ledamot eller suppleant för tjänstgöring inom myndigheten eller av revisor eller revisorssuppleant för granskning av förvaltning, för vilken myndigheten har att redovisa, eller besluta om beviljande av ansvarsfrihet för förvaltningen. Kan ej anmälan göras efter vad i första stycket sägs, må nämnda omständighet icke utgöra hinder för myndighet, som enligt första stycket eljest vore därtill behörig, att utöva kommunens beslutanderätt. 12 §. Myndighet, som handhar förvaltning och verkställighet, må, då det finnes påkallat av förhållanden som avses i 2 §, fatta beslut med mindre antal ledamöter än eljest är stadgat; dock skall, förutom ordföranden, minst en ledamot närvara, såframt ej oundgängligen kräves att ordföranden ensam beslutar för myndigheten. Då myndigheten utövar kommunens beslutanderätt, skall vad nu sagts gälla endast i trängande fall. 13 §. Då det finnes påkallat av förhållanden, som avses i 2 §, må kommunen besluta, att uppgifter, som ankomma på annan förvaltande och verkställande myndighet än sådan som enligt 11 § äger utöva kommunens beslutanderätt, skola helt eller delvis övertagas av sistnämnda myndighet eller av den eller de kommunalmyndigheter kommunen eljest därtill utser. Vad angår uppgifter, som ankomma på kristidsnämnd, skall vad nu sagts dock gälla endast när det finnes oundgängligen erforderligt för verksamhetens upprätthållande och intill dess kristidsstyrelsen annorledes förordnar; anmälan om kommunens beslut skall så snart ske kan göras hos kristidsstyrelsen. 14 §. Beträffande kommunalförbund, som avses i lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund, så ock kommunalt kristidsförbund skall vad i 11—13 §§ är stadgat ej äga tillämpning. Förbundets direktion må i trängande fall fatta beslut med mindre antal ledamöter än eljest är stadgat; dock skall, förutom ordföranden, minst en ledamot närvara, såframt ej oundgängligen kräves att ordföranden ensam beslutar för direktionen. 15 §. Är på grund av förhållanden, som avses i 2 §, förenat med väsentlig olägenhet att föranstalta om beredning av mål eller ärende i den ordning, som eljest är föreskriven, äge kommunalmyndighet, som har att taga befattning med målet eller ärendet, i stället i annan ordning föranstalta om den utredning, som må erfordras. Bestämmelse angående vissa nämnder. 16 §. Vad i 12 § är stadgat skall i tillämpliga delar gälla även beträffande nämnd, som ej handhar kommunal förvaltning, såframt ledamöter i nämnden skola utses av kommun.

11 Vissa för stats- och kommunalmyndigheter gemensamma bestämmelser. 17 §• Är beträffande stats- eller kommunalmyndighet i lag eller författning föreskrivet, att suppleanter skola utses till visst antal, må sådana utses till det större antal, som finnes erforderligt. Befogenhet att bestämma om antalet suppleanter tillkommer den myndighet, som har att utse suppleanter. Är i lag eller författning förutsatt, att suppleant skall utses för viss bestämd ledamot eller eljest för någon personligen, skall i enlighet därmed förfaras även vid utseende av suppleanter, varom här är fråga. Utses enligt vad nu sagts suppleanter under löpande tjänstgöringstid, skall uppdraget avse återstående del av tjänstgöringstiden. 18 §. Myndighet, som enligt 9 § andra stycket lagen den 13 mars 1942 upptager fullföljd talan till prövning, oaktat besvärsinlaga ingivits eller annan åtgärd företagits efter utgången av den därför bestämda tiden, skall så snart ske kan därom underrätta den myndighet, som har att ombesörja verkställighet av överklagade beslutet. Har med stöd av 9 § tredje stycket omförmälda lag besvärsinlaga, som eljest enligt lag eller författning skolat ingivas till annan myndighet än den som har att pröva den fullföljda talan, i stället ingivits till sistnämnda myndighet, skall denna, om så med hänsyn till frågan om verkställighet av överklagade beslutet kan anses erforderligt, så snart ske kan därom underrätta den myndighet, till vilken inlagan eljest skolat ingivas. 19 §, Befogenhet att enligt 10 § andra stycket lagen den 13 mars 1942 utsätta ny tid för åtgärd, vilken någon har att, annorledes än för fullföljande av talan, inom viss i lag eller författning föreskriven tid företaga för bevakande av honom tillkommande rättighet eller förmån eller fullgörande av honom åliggande skyldighet, tillkommer, om åtgärden skall företagas hos central statsmyndighet, förvaltningsdomstol, länsstyrelse eller domkapitel, nämnda myndighet; om åtgärden skall företagas hos myndighet, som är underställd sådan statsmyndighet som nyss sagts, den överordnade myndigheten; om åtgärden skall företagas hos kommunalmyndighet, länsstyrelsen i länet; samt i annat fall Kungl. Maj:t i statsrådet eller den myndighet Kungl. Maj:t därtill utser. 20 §. Skall delgivning ske genom militär myndighets försorg, skola delgivningshandlingarna ingivas eller med posten insändas till försvarsstaben. Ansökan om delgivning bör innehålla uppgift om fullständigt för- och tillnamn beträffande den, som sökes för delgivning, hans värnpliktsnummer samt senast

kända civila bostadsadress eller fältpostadress eller andra upplysningar, vilka kunna tjäna till ledning vid efterforskandet av hans uppehållsort. Bevis om delgivning må icke utfärdas av annan än befälsperson med lägst underofficers tjänsteåligganden eller tjänsteställning eller ock befattningshavare vid krigspolisen. Närmare föreskrifter angående delgivningsförfarandet meddelas av överbefälhavaren över rikets försvarskrafter. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då stats- eller kommunalmyndighet önskar genom militär myndighets försorg inhämta upplysning, huruvida part eller annan haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att fullgöra vad myndigheten förelagt honom för måls eller ärendes handläggning. Denna kungörelse träder i kraft den . . .

Förslag till kungörelse angående ändring av kungörelsen den 27 oktober 1939 (nr 777) om särskilda åligganden, som under vissa förhållanden tillkomma länsstyrelserna och dem underlydande myndigheter. Härigenom förordnas, att 1, 17, 18 och 20 §§ kungörelsen den 27 oktober 1939 om särskilda åligganden, som under vissa förhållanden tillkomma länsstyrelserna och dem underlydande myndigheter, skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i kungörelsen skola införas fyra nya paragrafer, betecknade 21—24 §§, av följande lydelse: 1§Bestämmelserna i 3—24 §§ skola träda i tillämpning helt vid allmän mobilisering samt eljest, helt eller delvis, i den mån Kungl. Maj:t därom förordnar. 17 §. För handläggning av ärenden, som angå eller äga samband med rikets försvar, folkförsörjning eller annat, som under rådande förhållanden är av synnerlig vikt för det allmänna, böra såvitt möjligt utses särskilda befattningshavare inom länsstyrelsen. 18 §. Där så befinnes oundgängligen nödvändigt, ankommer det på länsstyrelse att anställa tillfälliga befattningshavare vid länsstyrelsen samt att förordna behövligt antal landsfogdeassistenter, landsfiskalsassistenter och andra tjänstebiträden hos landsfiskaler ävensom extra polismän. Härav föranledda ersätt-

13 ningar utbetalas av länsstyrelsen enligt särskilda föreskrifter, som meddelas av Kungl. Maj:t. Om åtgärd, som i första stycket första punkten sägs, skall anmälan ofördröjligen göras till chefen för socialdepartementet. Innan landsfogdeassistent förordnas skall, om det kan ske, samråd äga rum med justitiekanslersämbetet. 20 §. Utan hinder av vad i gällande instruktion är stadgat om beslutanderätten inom länsstyrelse skola följande bestämmelser lända till efterrättelse. Där så befinnes nödvändigt, må landshövding meddela beslut i ärende, som tillhör länsstyrelsens prövning, utan att hava inhämtat vederbörande föredragandes mening, ävensom expedition från länsstyrelse utfärdas utan att vara försedd med föredragandens underskrift. Föredragande må ensam meddela beslut och underteckna utgående expedition, om hinder möter för åtgärdernas företagande i den ordning instruktionen föreskriver och med åtgärderna ej kan anstå. Länsstyrelse må uppdraga åt föredragande att jämväl i andra än i instruktionen angivna ärenden ensam meddela beslut och underteckna i ärendena utgående expeditioner. Länsstyrelse äger, där förhållandena sådant betinga, bemyndiga annan hos länsstyrelsen anställd befattningshavare än föredragande eller ock länsstyrelsen underställd statsmyndighet att i trängande fall inom gränser, som skola angivas så noggrant omständigheterna medgiva, på eget ansvar träffa avgöranden eller vidtaga åtgärder, vilka eljest skulle ankomma på länsstyrelsen. Rörande beslutet eller åtgärden skall anmälan snarast möjligt göras hos länsstyrelsen, som har att pröva, huruvida beslutet eller åtgärden skall äga bestånd. Beslut, vilket efter sålunda givet bemyndigande meddelas i länsstyrelsens namn, skall undertecknas av den beslutande med angivande tillika att beslutet fattats enligt länsstyrelsens uppdrag. Vad i denna paragraf är stadgat om landshövding skall beträffande Stockholm gälla överståthållaren. 21 §. Då det finnes erforderligt för verksamhetens upprätthållande och så i övrigt lämpligen kan ske, må länsstyrelse förordna, att uppgifter, som tillkomma länsstyrelsen underställd statsmyndighet, skola övertagas av annan länsstyrelsen underställd statsmyndighet. 22 §. Beslut må i brådskande fall meddelas muntligen; beslutet skall dock, om ej särskilda skäl annat föranleda, så snart ske kan skriftligen bekräftas. 23 §. Blir länsstyrelse till följd av krig, vari riket befinner sig, nödsakad att i andra fall än som avses i 7, 12, 13 och 18 §§ vidtaga åtgärd, som föranleder kostnader för vilkas bestridande medel icke blivit ställda till länsstyrelsens förfogande, och kan ej Kungl. Maj:ts beslut avvaktas, äger

14 länsstyrelsen under förskottstitel utanordna nödiga medel. Om sålunda skedd utbetalning skall ofördröjligen göras anmälan till Kungl. Maj:t. 24 §. Länsstyrelse åligger att hålla sig noggrant underrättad om rikets militära indelning i krig, om de myndigheter, vilka länet eller särskilda delar därav i militärt hänseende blivit underställda, och om de chefer (befälhavare), som eljest föra befälet över stridskrafter, vilka befinna sig inom länet. Denna kungörelse träder i kraft den . . .

Förslag till kungörelse med vissa förordnanden enligt 2 § första stycket 1 och 2 lagen den 13 mars 1942 (nr 87) ined särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. Med stöd av 2 § första stycket 1 och 2 samt 14 § lagen den 13 mars 1942 med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. förordnas som följer: 1§De uppgifter, som i fråga om följande slag av förvaltningsärenden tillkomma Kungl. Maj:t i statsrådet, skola tillsvidare övertagas av statsmyndighet, som nedan sägs, nämligen beträffande Ärenden, tillkommande justitiedepartementet: Ärenden rörande sättet för fastighetsregistreringen beträffande städer samt köpingar och andra samhällen å landet, där den för städerna gällande ordningen för bebyggande skall iakttagas, av lantmäteristyr elsen; ärenden rörande villkorlig frigivning av fångvårdsstyrelsen; ärenden rörande tillstånd till äktenskap enligt 2 kap. giftermålsbalken av medicinalstyrelsen; ärenden rörande antagande av släktnamn av statistiska centralbyrån; ärenden rörande löneklassplacering utom vad angår departementets personal av statskontoret. Ärenden, tillkommande försvarsdepartementet: Ärenden rörande eftergift från gällande bestämmelser angående antagning av officers- och reservofficersaspiranter samt fast anställt manskap vid försvarsväsendet av vederbörlig försvarsgrenschef;

15 ärenden rörande förhyrning av lokaler för kronans räkning, när hyresersättningen utgår ur försvarsväsendets fastighetsfond, angående utgivande av kronan åvilande skadestånd enligt 6 kap. strafflagen eller särskilda bestämmelser samt rörande löneklassplacering utom vad angår departementets personal av respektive arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen. Ärenden, tillkommande socialdepartementet: Ärenden rörande eftergift från bestämmelserna i 19 § första stycket lagen om arbetarskydd av riksförsäkringsanstalten; ärenden rörande understöd ur allmänna arvsfonden av skolöverstyrelsen såvitt angår stipendier och i övrigt av socialstyrelsen; ärenden rörande upprättande, nedläggande och utrymning av sjukhus av medicinalstyrelsen; ärenden rörande beviljande av statsbidrag till inrättande av skyddsrum av luftskyddsinspektionen ; ärenden rörande beviljande av statsbidrag till statligt eller kommunalt beredskapsarbete utöver av Kungl. Maj:t för ändamålet beviljade medel av statens arbetsmarknadskommission; ärenden rörande städernas donationsjord samt stadsjords egenskap och beskaffenhet av kammarkollegiet; ärenden rörande tillstånd till införsel till riket av skjutvapen och ammunition, angående eftergift från bestämmelse i butikstängningslagen enligt 12 § samma lag samt rörande fattigvård åt lappar av länsstyrelsen i länet; ärenden rörande löneklassplacering utom vad angår departementets personal av statskontoret. Ärenden, tillkommande kommunikationsdepartementet: Ärenden rörande sådana ersättningsarbeten och ersättningsanskaffningar vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk, som finnas erforderliga för verkets behöriga drift eller för försvaret eller folkförsörjningen, samt ärenden angående användning för dylika ändamål av medel, avsatta till förnyelsefond, av respektive generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen, dock endast där Kungl. Maj:ts beslut ej utan väsentlig olägenhet kan inhämtas; ärenden av synnerligen brådskande natur rörande tillfällig ändring i postverkets och statens järnvägars distriktsindelning av respektive generalpoststyr elsen och järnvägsstyrelsen; ärenden rörande provisoriskt beviljande av tjänstebrevsrätt av generalpoststyrelsen; ärenden av synnerligen brådskande natur rörande medgivande att i brottmål utlämna uppgifter angående telegram och telefonsamtal ävensom ärenden rörande övertagande av privata rundradiostationer och angående beviljande av tillstånd att innehava och nyttja radioanläggning av telegrafstyrelsen;

16 ärenden rörande förhyrning av lokaler för kronans räkning, när hyresersättningen utgår ur statens allmänna fastighetsfond, av byggnadsstyrelsen; ärenden rörande eftergift från bestämmelserna i motorfordonsförordningen om utfärdande av körkort av länsstyrelsen i länet; ärenden rörande löneklassplacering för postverkets, telegrafverkets, statens järnvägars och statens vattenfallsverks personal av respektive generälpostslyrelsen, telegrafstyrelsen, jämvägsstyrelsm och vattenfallsstyrelsen samt i övrigt utom vad angår departementets personal av statskontoret. Ärenden, tillkommande finansdepartementet: Ärenden rörande eftergift från tillämpningsföreskrifterna till tulltaxeförordningen, från bestämmelserna i 2 och 3 §§ tullrestitutionsförordningen och tillämpningsföreskrifterna till samma förordning samt från bestämmelser i tullstadgan och frihamnsstadgan, ärenden angående rätt till proviantering av fartyg i uthamnar eller i hamnar utom tulldistrikt, där provianteringsfrilager finnes, samt ärenden rörande restitution av eller befrielse från erläggande av skatt för motorfordon, som för tillfälligt brukande i riket införts från utlandet, av generaltullstyrelsen; ärenden rörande inrättande av nya avdelningskontor av affärsbank under löpande oktrojperiod av bank- och fondinspektionen; ärenden rörande klander av testamente i fall, som avses i 4 § lagen om allmänna arvsfonden, samt angående försäljning av fastighet, som tillfallit allmänna arvsfonden eller ock kronan såsom danaarv, av kammarkollegiet; ärenden rörande avdrag å lön för befattningshavare, som tillika åtnjuter pension eller årligt understöd av statsmedel, rörande löneklassplacering utom vad angår departementets personal samt rörande understöd åt änkor och barn efter vissa i statens tjänst anställda arbetare m. fl. av statskontoret; ärenden rörande tjänstårsberäkning i pensionshänseende av statens pensionsanstalt beträffande personal, vars pensionering ombesörjes av nämnda anstalt eller lärarinnornas pensionsanstalt, samt av statskontoret beträffande annan personal: ärenden rörande tillstånd för kommunal förvaltningsenhet att upptaga lån eller teckna borgen, där beloppet understiger 100 000 kronor, av länsstyrelsen i länet. Ärenden, tillkommande ecklesiastikdepartementet: Ärenden rörande bestämmande av plats för prästgård, angående försäljning av kyrklig jord samt angående disposition av klockarboställe, när boställets förvaltning såsom klockarhemman ej ifrågasatts, av kammarkollegiet; ärenden rörande vidtagande av ändringar i kyrkoböcker av statistiska centralbyrån: ärenden rörande medgivande att upptaga kollekt inom visst stift av domkapitlet i stiftet; ärenden rörande universiteten, karolinska institutet och tandläkarinstitutet och avseende dels behörighet att inskrivas och avlägga examina ävensom

17 disputations- och andra akademiska prov, dels studiegången för de olika examina med därtill hörande undervisning, dels frågor om utsträckande av undervisningen till ferierna eller inställande av densamma under viss tid, dels ock bestämmandet av lärares eller andra befattningshavares tjänstgöringsskyldighet ävensom ärenden angående universitetens inköp och försäljning av fast egendom av kanslern för rikets universitet eller den kanslern underställda myndighet, som kanslern därtill utser; ärenden rörande eftergift från gällande bestämmelser angående inskrivning och avläggande av examina vid tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola och gymnastiska centralinstitutet av respektive styrelsen för tekniska högskolan i Stockholm, styrelsen för Chalmers tekniska högskola och direktionen för gymnastiska centralinstitutet; ärenden rörande allmänna och tekniska läroverk, avseende läroverkens kassor och fonder, behörighet till lärartjänst, undervisningsskyldighet, tjänstårsberäkning vid ansökning till lärartjänst samt reseersättningar, ärenden rörande behörighet till lärartjänst vid kommunala mellan- och flickskolor samt högre folkskolor, ärenden angående folk- och fortsättningsskolväsendet, avseende skolväsendets ordnande i visst skoldistrikt, läroplan, läroämnen, lärokurser, läsordning, lästid samt lärjunges intagning, skolgång, flyttning och avgång ävensom statsbidrag till avlönande av lärare, samt ärenden rörande verksamheten vid och anslag till kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning av skolöverstyrelsen eller den styrelsen underställda myndighet, som styrelsen därtill utser; ärenden rörande statens studielån av generalpoststyrelsen såvitt angår frågor om anstånd med gäldande av amortering eller ränta och beträffande övriga ärenden med undantag av tillsättande av studielånenämnden och anslagsfrågor av studielånenämnden; ärenden rörande löneklassplacering utom vad angår departementets personal av statskontoret. Ärenden, tillkommande jordbruksdepartementet: Ärenden rörande bidrag eller lån till fiskare på grund av förlust av fiskredskap m. m. samt angående besvär över länsstyrelses beslut i fråga om särskilda bestämmelser för viss ort om fiskets vård och lämpliga bedrivande, ärenden rörande beviljande av statsbidrag till befrämjandet i allmänhet av nötboskapsaveln, till kontrollföreningsverksamhet, till främjande av svin-, får- eller getaveln, till gödselvårdsanläggningar, till jordbrukare för uppförande av siloanläggningar för beredande av ensilagefoder samt till täckdikning, ärenden rörande medgivande för hushållningssällskap att under förlängd tid förfoga över statsmedel, som anslagits till gödselvårdsanläggningar, till siloanläggningar för beredande av ensilagefoder, till utdelning av täckdikningsbidrag eller till förstärkning av ofullständiga jordbruk, ärenden rörande medgivande för hushållningssällskap att lyfta statsbidrag till täckdikning, ehuru härför föreskriven tid utgått, ävensom ärenden rörande för2—1918 43

IS langning av tiden för fullbordande av arbeten till förstärkning av ofullständiga jordbruk eller arbeten för nyodling av lantbruksstyrelsen; ärenden rörande lån från vedeldningslånefonden av byggnadsstyrelsen: ärenden rörande fastställande av taxa för mätningsarbeten m. m. inom stad, köping eller annat samhälle, där den för städerna gällande ordningen för bebyggande skall iakttagas, av lantmäteristyrelsen; ärenden rörande tillstånd till jakt efter björn, lo eller annan djurart och eftergift från bestämmelse om fridlysningstid för viss djurart av domänstyrelsen ; ärenden rörande fastställande av taxa för köttbesiktning m. m., angående befrielse för samhälle med köttbesiktningstvång från skyldigheten att anordna egen köttbesiktningsbyrå samt angående eftergift från bestämmelser, vilka — huvudsakligen till förekommande av sjukdomars införande i landet — meddelats beträffande införsel av kreatur, hästar, kött, hudar och ben, av medicinalstyrelsen; ärenden rörande utsättande av fast fiskredskap i öppna havet samt vid kronan tillhöriga havsstränder och vissa i saltsjön belägna skär och holmar, ärenden angående ersättning för tamdjur, som dödats av rovdjur, ävensom ärenden rörande avskrivning av stödlån av länsstyrelsen i länet; ärenden rörande eftergift från gällande bestämmelser angående inskrivning och avläggande av examina vid skogshögskolan, lantbrukshögskolan och veterinärhögskolan av styrelsen för respektive skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt, lantbrukshögskolan och veterinärhögskolan; ärenden rörande löneklassplacering för domänverkets personal av domänstyrelsen samt i övrigt utom vad angår departementets personal av statskontoret. Ärenden, tillkommande handelsdepartementet: Ärenden rörande eftergift från bestämmelserna i gällande författningar rörande sjöfartssäkerheten och därmed sammanhängande förhållanden samt meddelande av bestämmelser med stöd av 5 a § sjölagen, ärenden angående inställande av undervisningen vid navigationsskola samt vidtagande av jämkning i kursplan för dylik skola och tillfällig förflyttning av lärare från navigationsskola till annan sådan skola, ärenden rörande eftergift från rådande förbud mot förvärv från utlandet av vissa fartyg och från gällande bestämmelser rörande skeppsmätning ävensom ärenden angående utfärdande av föreskrifter i sistnämnda ämne, dock ej beträffande mätningsavgifter och skeppsmätarearvoden, ärenden rörande fastställande av hamn-, grundpenning- och kanaltaxa eller ändring i sådan taxa, ärenden rörande meddelande av s. k. förhandstillstånd att utföra elektrisk starkströmsledning, ärenden angående eftergift från gällande bestämmelser i förordningen angående eldfarliga oljor och i förordningen angående explosiva varor ävensom ärenden angående upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter å kronojord av kommerskollegium; ärenden rörande stadfästelse å ordning för försäkringsbolag och grunder

19 för dess verksamhet samt å ändring av gällande ordning och grunder av försäkringsinspektionen; ärenden rörande tillstånd att framdraga elektrisk starkströmsledning över kronomark av domänstyrelsen respektive den centrala statsmyndighet, som eljest handhar förvaltningen av kronomarken; ärenden rörande tillstånd att framdraga elektrisk ledning över kyrklig jord av kammarkollegiet; ärenden rörande löneklassplacering utom vad angår departementets personal av statskontoret. 2§Beträffande tjänster i högst lönegrad 30 i löneplan A civila avlöningsreglementet må, även i fall då tillsättning av tjänsten ankommer på Kungl. Maj: t, förordnande om uppehållande tillsvidare av tjänsten, om sådant förordnande eljest är medgivet, meddelas av den myndighet, vid vilken tjänsten är inrättad. Myndigheten må med avseende å tjänster, som nu nämnts, i Kungl. Maj:ts ställe bevilja annan ledighet än semester under högst sex månader för kalenderår samt, om annat ej är eller varder särskilt stadgat, förordna vikarie för tjänsteinnehavaren. Vad i första stycket föreskrivits skall äga motsvarande tillämpning i fråga om andra, med omförmälda tjänster jämförliga befattningar. 3§Vid handhavande av uppgift, som enligt denna kungörelse övertages av myndighet, skall myndigheten i görligaste mån iakttaga hittills tillämpade grunder för uppgiftens handhavande. 4§Klagan hos Kungl. Maj:t må ej föras över beslut, som underordnad myndighet enligt 1 § meddelar i ärenden av följande slag, nämligen Ärenden, tillkommande justitiedepartementet: Ärenden rörande villkorlig frigivning; ärenden rörande tillstånd till äktenskap enligt 2 kap. giftermålsbalken; ärenden rörande antagande av släktnamn; ärenden rörande löneklassplacering. Ärenden, tillkommande försvarsdepartementet: Ärenden rörande löneklassplacering. Ärenden, tillkommande socialdepartementet: Ärenden rörande eftergift från bestämmelserna i 19 § första stycket lagen om arbetarskydd; ärenden rörande understöd ur allmänna arvsfonden; ärenden rörande löneklassplacering.

20 Ärenden, tillkommande kommunikationsdepartementet: Ärenden rörande eftergift från bestämmelserna i motorfordonsförordningen om utfärdande av körkort; ärenden rörande löneklassplacering. Ärenden, tillkommande

finansdepartementet:

Ärenden rörande eftergift från tillämpningsföreskrifterna till tulltaxeförordningen, från bestämmelserna i 2 och 3 §§ tullrestitutionsförordningen och tillämpningsföreskrifterna till samma förordning samt från bestämmelser i tullstadgan och frihamnsstadgan, ärenden angående rätt till proviantering av fartyg i uthamnar eller i hamnar utom tulldistrikt, där provianteringsfrilager finnes, samt ärenden rörande restitution av eller befrielse från erläggande av skatt för motorfordon, som för tillfälligt brukande i riket införts från utlandet; ärenden rörande inrättande av nya avdelningskontor av affärsbank under löpande oktrojperiod; ärenden rörande klander av testamente i fall, som avses i 4 § lagen om allmänna arvsfonden, samt angående försäljning av fastighet, som tillfallit allmänna arvsfonden eller ock kronan såsom danaarv; ärenden rörande avdrag å lön för befattningshavare, som tillika åtnjuter pension eller årligt understöd av statsmedel, rörande löneklassplacering samt rörande understöd åt änkor och barn efter vissa i statens tjänst anställda arbetare m. fl.; ärenden rörande tjänstårsberäkning i pensionshänseende. Ärenden, tillkommande ecklesiastikdepartementet: Ärenden rörande bestämmande av plats för prästgård, angående försäljning av kyrklig jord samt angående disposition av klockarboställe, när boställets förvaltning såsom klockarnemman ej ifrågasatts; ärenden rörande vidtagande av ändringar i kyrkoböcker; ärenden rörande medgivande att upptaga kollekt inom visst stift; ärenden rörande universiteten, karolinska institutet och tandläkarinstitutet och avseende dels behörighet att inskrivas och avlägga examina ävensom disputations- och andra akademiska prov, dels studiegången för de olika examina med därtill hörande undervisning, dels frågor om utsträckande av undervisningen till ferierna eller inställande av densamma under viss tid, dels ock bestämmandet av lärares eller andra befattningshavares tjänstgöringsskyldighet ävensom ärenden angående universitetens inköp och försäljning av fast egendom; ärenden rörande eftergift från gällande bestämmelser angående inskrivning och avläggande av examina vid tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola och gymnastiska centralinstitutet; ärenden rörande allmänna och tekniska läroverk, avseende läroverkens kassor och fonder, behörighet till lärartjänst, undervisningsskyldighet, tjänst-

21 årsberäkning vid ansökning till lärartjänst samt reseersättningar, ärenden rörande behörighet till lärartjänst vid kommunala mellan- och flickskolor samt högre folkskolor, ärenden angående folk- och fortsättningsskolväsendet, avseende skolväsendets ordnande i visst skoldistrikt, läroplan, läroämnen, lärokurser, läsordning, lästid samt lärjunges intagning, skolgång, flyttning och avgång ävensom statsbidrag till avlönande av lärare, samt ärenden rörande verksamheten vid och anslag till kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning; ärenden rörande statens studielån med undantag av tillsättande av studielånenämnden och anslagsfrågor; ärenden rörande löneklassplacering. Angå besvär över myndighets beslut i mål, som enligt 2 § 2:o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt tillhör regeringsrättens prövning, tillika skolväsendets ordnande, må, utan hinder av vad ovan stadgats, talan även i sistnämnda del fullföljas hos Kungl. Maj:t. Vad förut sagts skall ej heller utgöra hinder för fullföljande av talan hos Kungl. Maj:t över länsstyrelses beslut i fråga om statsbidrag till avlönande av lärare vid folk- och småskolor. Ärenden, tillkommande jordbruksdepartementet: Ärenden rörande ersättning för tamdjur, som dödats av rovdjur; ärenden rörande eftergift fråu gällande bestämmelser angående inskrivning och avläggande av examina vid skogshögskolan, lantbrukshögskolan och veterinärhögskolan; ärenden rörande löneklassplacering. Ärenden, tillkommande handelsdepartementet: Ärenden rörande eftergift från gällande bestämmelser angående skeppsmätning; ärenden rörande löneklassplacering.

5§Meddelas av central statsmyndighet eller länsstyrelse beslut i ärende, som angår eller äger samband med rikets försvar, folkförsörjning eller annat som under rådande förhållanden är av synnerlig vikt för det allmänna, må myndigheten, om samhällsintresset så oundgängligen kräver, förordna, att talan mot beslutet eller viss del därav icke må föras.

Denna kungörelse träder i kraft den Befogenhet enligt 1 eller 2 § tillkommer, om annat ej föreskrives, myndighet även med avseende å ärende, som före sagda dag överlämnats till myndigheten för yttrande.

MOTIV. Inledning. Genom proposition nr 183 till 1940 års lagtima riksdag framlades förslag till lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. Sedan propositionen bifallits av riksdagen, utfärdades lag i ämnet den 26 april 1940 (nr 272). Denna lagstiftning, vilken var tidsbegränsad, har genom lagar den 21 februari 1941 (nr 76) och den 8 maj 1942 (nr 229) erhållit förlängd giltighet, senast till och med den 30 juni 1943. Då en motsvarande lagstiftning jämväl syntes erforderlig beträffande förvaltningsdomstolarnas och förvaltningsmyndigheternas verksamhet, tillkallades, efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 19 april 1940, särskilda sakkunniga för att verkställa utredning och utarbeta förslag i ämnet. De sakkunniga avgåvo den 14 augusti 1940 betänkande med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. (statens offentliga utredningar 1940: 23). Förslaget framlades för 1940 års urtima riksdag (proposition nr 30). Sedan riksdagen (skrivelse nr 49) på hemställan av tredje särskilda utskottet (utlåtande nr 10) bifallit propositionen, utfärdades lagen den 1 november 1940 (nr 923). Även denna lag var tidsbegränsad och gällde till och med den 31 mars 1942. I lagen hade gjorts undantag bland annat för riksdagen och allmänna kyrkomötet ävensom för kyrkliga myndigheter och deras verksamhet, i den mån för bestämmelse därom erfordrades samtycke av allmänt kyrkomöte. De sakkunniga framhöllo i sitt betänkande, att en utredning rörande de särskilda bestämmelser, som kunde bli erforderliga i fråga om riksdagen och allmänna kyrkomötet, fölle utanför deras uppdrag. Som skäl för begränsningen i fråga om vissa kyrkliga myndigheter anfördes, att möjligheten att genomföra de föreslagna bestämmelserna icke borde bero av den tid, då allmänt kyrkomöte kunde komma att hållas. I propositionen till 1940 års urtima riksdag uttalade föredragande departementschefen, att förslag om upphävande av den nämnda begränsningen rörande kyrkliga myndigheter torde böra föreläggas nästa allmänna kyrkomöte. I enlighet härmed förelades 1941 års kyrkomöte förslag till ny lagstiftning i ämnet. Detta förslag var i stort sett likalydande med den då gällande lagen. De mera väsentliga ändringarna bestodo i att begränsningen i fråga om vissa kyrkliga myndigheter enligt förslaget skulle bortfalla samt att lagen icke vidare skulle vara tidsbegränsad. Sedan kyrkomötet (skrivelse nr 3) lämnat förslaget utan erinran, underställdes detsamma 1942 års

23 riksdag genom proposition nr 6. Förslaget tillstyrktes av första lagutskottet (utlåtande nr 3) och bifölls av riksdagen (skrivelse nr 40). Den nya lagen — i det följande benämnd administrativa fullmaktslagen — utfärdades den 13 mars 1942 (nr 87) och trädde i kraft den 1 april 1942. Den tidigare lagen i ämnet upphörde därmed att gälla. En översikt må här lämnas av det huvudsakliga innehållet i lagen. Huvudbestämmelserna i lagen (2—13 §§) skola äga tillämpning, när Kungl. Maj:t vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden förordnat därom (1 §). Under tid, då riksdagen är samlad, äger Kungl. Maj:t endast med riksdagens samtycke meddela sådant förordnande. Utöver detta allmänna förordnande erfordras emellertid för tillämpning av vissa bestämmelser i lagen särskilda förordnanden, vilka kunna meddelas av Kungl. Maj: t eller, under närmare angivna förutsättningar (11 §), av underordnad myndighet. Genom lagen erhåller Kungl. Maj:t vidsträckt befogenhet att förordna om ändringar i olika hänseenden beträffande den statliga och kommunala förvaltningsapparaten. Sålunda skall, enligt Kungl. Maj:ts bestämmande, ändring kunna ske i fördelningen av arbetsuppgifter mellan olika myndigheter. Uppgift som tillkommer Kungl. Maj:t skall i fråga om visst slag av mål eller ärenden kunna överlämnas till underordnad myndighet (2 § första stycket 1). Uppgifter som ankomma på viss statsmyndighet skola kunna överlämnas till annan statsmyndighet eller till kommunalmyndighet, och vidare skall kunna förordnas, att i fråga om visst slag av mål eller ärenden talan mot statsmyndighets beslut icke må fullföljas (2 § första stycket 2). Uppgifter som åligga viss kommunalmyndighet skola kunna överlämnas till annan kommunalmyndighet i samma kommun eller, om hinder härför möter, till statsmyndighet eller till kommunalmyndighet i annan kommun (2 § första. stycket 3). Bestämmelser skola vidare kunna meddelas därom, att suppleanter få utses till större antal än eljest är medgivet, att myndighet må ha sin verksamhet helt eller delvis förlagd till annan ort än den, där verksamheten eljest skall utövas, samt att myndighet må fatta beslut i annan sammansättning eller med mindre antal ledamöter eller i annan ordning än eljest är stadgat (2 § första stycket 4—6). Slutligen skall kunna åläggas statstjänstemän att tjänstgöra i annan statlig befattning än den de inneha eller i kommunal befattning (2 § andra stycket). Lagen upptager också bestämmelser, som möjliggöra förordnande om visst anstånd med val av ledamot i kommunal representation eller innehavare av annat allmänt uppdrag (3 §). Har på grund av sådant förordnande eller eljest val ej hållits, skall den tidigare valde alltjämt kvarstå i uppdraget. Nu omnämnda bestämmelser skola äga motsvarande tillämpning i fråga om innehavare av allmänt uppdrag, vilken skall tillsättas för viss tid i annan ordning än genom val. I anslutning härtill vidgas skyldigheten för enskilda att åtaga sig allmänt uppdrag eller kvarstå däri. Sålunda skola bestämmelser i lag eller författning därom, att kvinna eller den som redan innehaft uppdrag viss tid eller uppnått viss ålder må avsäga sig uppdrag,

24 icke äga tillämpning. Den som fyllt sjuttio år skall emellertid ej vara skyldig att mottaga uppdrag eller kvarstå däri. De hittills nämnda bestämmelserna avse närmast att bereda utväg för förvaltningens upprätthållande under olika situationer. Samma syfte° tillgodoses i viss mån genom andra bestämmelser i lagen (4 och 5 §§), vilka emellertid även kunna sägas vara särskilt ägnade att bereda förvaltningsmyndigheterna lättnad i deras verksamhet. Sålunda kan jämkning ske i fråga om tidsbestämmelser, som äro i lag eller författning stadgade för hållande av sammanträde eller förrättning eller fullgörande av annan sådan uppgift. Vidare får sammanträde eller annan åtgärd, som myndighet har att företaga, äga rum å annat ställe än som i lag eller författning är föreskrivet, om detta skulle vara påkallat av krigsförhållanden (4 §). Vissa lagar och författningar innehålla stadganden i fråga om förvaltningsärendens handläggning av innebörd, att myndighet skall höras eller viss annan utredning förebringas eller att under vissa förutsättningar återförvisning skall äga rum. Om sålunda föreskriven åtgärd på grund av krigsförhållanden skulle vara förenad med väsentlig olägenhet, skall myndigheten i stället kunna föranstalta om erforderlig utredning i annan ordning eller, då fråga är om återförvisning, utan sådan fortsätta handläggningen (5 §). Lagen upptager även bestämmelser till skydd för dem, som på grund av krigsförhållanden äro hindrade att tillvarataga sina intressen i mål eller ärenden hos förvaltningsmyndigheterna. Sålunda skall med behandling av mål eller ärende angående part tillkommande rättighet eller förmån eller honom åliggande skyldighet eller bestraffning anstå, om anledning är att antaga, att på grund av krigsförhållanden part är ur stånd att bevaka sin talan eller hinder eljest möter för utredningen. Handläggningen skall dock under vissa villkor kunna fortsättas och avslutas. En allmän förutsättning härför är att frågan kan nöjaktigt utredas. Som ytterligare villkor gäller att handläggningens fortsättande är av synnerlig vikt för part eller eljest påkallas av särskilda skäl (6 §). Vidare finnas bestämmelser, enligt vilka vissa påföljder, som äro förenade med underlåtenhet av part eller annan att fullgöra vad myndighet förelagt honom för måls eller ärendes handläggning, icke skola tillämpas, om han för underlåtenhet att efterkomma föreläggandet haft giltig ursäkt, som har sin grund i krigsförhållanden. När det ej är för myndigheten känt, huruvida giltig ursäkt sålunda förelegat, skall det åligga myndigheten att inhämta upplysning därom (8 §). Bland övriga bestämmelser till lättnad för parter må nämnas att Kungl. Maj:t skall äga förordna om förlängning av fullföljdstider (9 § första stycket) ävensom av vissa andra i lag eller författning föreskrivna tider för bevakande av rättighet eller förmån, som tillkommer någon, eller fullgörande av skyldighet, som åligger någon (10 § första stycket). Vidare skall i och med att lagen sättes i tillämpning gälla, att i vissa fall part, som på grund av krigsförhållanden varit hindrad att iakttaga stadgad fullföljdstid, skall vid prövning, huruvida talan fullföljts i rätt tid, kunna tillgodoräknas den tid, han sålunda varit hindrad (9 § andra stycket), att part skall med laga verkan

25 kunna inge besvärsinlaga till den myndighet, som har att pröva den fullföljda talan, utan hinder av föreskrift i lag eller författning, att inlagan skall inges till annan myndighet (9 § tredje stycket), samt att vad i lag eller författning är stadgat därom att handling skall inges före visst klockslag å dagen ej skall äga tillämpning (9 § fjärde stycket). I fråga om delgivning med den, som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten, innehåller lagen särskilda bestämmelser. För delgivning skall som regel anlitas militär myndighet (12 §). Slutligen lämnas föreskrifter (13 §), som möjliggöra förenklingar i fråga om kungörandet av kommunalmyndighets sammanträden. Då det finnes påkallat av krigsförhållanden, skall myndigheten äga besluta, att kungörandet skall ske på annat sätt än vad i lag eller författning är föreskrivet. I trängande fall kan sådant beslut fattas av den, som har att utfärda kallelse till sammanträdet. De bestämmelser i lagen, som förutsätta ett särskilt förordnande av Kungl. Maj:t eller underordnad myndighet, äro upptagna i 2 §, 3 § första och andra styckena, 4 § första stycket, 9 § första stycket och 10 § första stycket. De stadganden, som skola omedelbart lända till efterrättelse i och med att allmänt förordnande om lagens tillämpning utfärdas, återfinnas i 3 § tredje stycket — i viss mån även i andra delar av 3 § — 4 § andra stycket, 5—8 §§, 9 § andra, tredje och fjärde styckena, 10 § andra stycket samt 12 och 13 §§. Något allmänt förordnande om lagens tillämpning har ännu icke utfärdats.

Allmänna synpunkter. Förutsättningen för att tillämpningsföreskrifter till den administrativa fullmaktslagen skola kunna genomföras är, att lagen i fråga sättes i tillämpning. De sakkunniga utgå ifrån att så med det snaraste kommer att ske. E n huvuduppgift vid utarbetandet av tillämpningsföreskrifter till nämnda lag bör vara att, såvitt nu är i fråga, bereda möjlighet för de statliga och kommunala myndigheterna att under olika tänkbara situationer upprätthålla den erforderliga verksamheten. Detta innebär, att förvaltningsapparaten måste snabbt kunna anpassas efter de krav, som i olika lägen ställas på densamma. Vad angår statsmyndigheterna ha de sakkunniga ansett detta syfte kunna vinnas genom att åt verkschefer och med dem jämställda uppdrages att, för den myndighet de företräda, förordna om erforderliga avvikelser från eljest gällande bestämmelser om besluts fattande och anordnandet i övrigt av myndighetens arbete. Beträffande den kommunala förvaltningen ha de sakkunniga, efter övervägande av olika alternativ till mera genomgripande förändringar, ansett sig i princip böra utgå ifrån att den nuvarande organisationen i stort sett bibehålles oförändrad. Att under ett krig, vari riket är inbegripet, genomföra långtgående förändringar i förhållanden, som medborgarna vant sig vid under fredstid, torde, såsom ägnat att skapa osäkerhet och oreda, såvitt möjligt böra undvikas. I syfte att göra den kommunala förvaltningen funk-

tionsduglig även under krigsförhållanden ha de sakkunniga föreslagit, att för de verkställande organen suppleanter må utses till större antal än eljest är medgivet samt att nämnda organ, när så erfordras på grund av krigsförhållandena, skola ha möjlighet att fatta beslut med mindre antal ledamöter än eljest är stadgat; i sista hand skulle beslutanderätten kunna utövas av ordföranden ensam. Motsvarande regler föreslås gälla för de nämnder med kommunalt inslag, som handha uppgifter av statlig karaktär, exempelvis pensionsnämnder och vissa beskattningsnämnder. I fråga om kommunala stämmor och representationer ha de sakkunniga icke ansett sig kunna förorda ett generellt stadgande om rätt att besluta med mindre antal ledamöter än eljest är föreskrivet. Om det stora flertalet av dessa organ gäller redan nu, att beslut kan fattas i närvaro av ett jämförelsevis litet antal ledamöter. Att medge en allmän nedsättning av detta antal synes därför icke tillrådligt och torde — även om kommuns beslutanderätt därigenom skulle, måhända längre än eljest vore möjligt, kunna förbehållas representationen — icke heller vara tillräckligt för att skapa någorlunda tillförlitliga garantier för att beslutanderätten må kunna utövas under förhållanden varom nu är fråga. De sakkunniga ha i stället gått en annan väg och ansett sig böra föreslå, att då med utgångspunkt från nuvarande regler för besluts fattande hinder eller avsevärd svårighet möter för hållande av sammanträde med den kommunala stämman eller representationen, kommunens beslutanderätt må under vissa förutsättningar utövas av det centrala verkställande organet i kommunen, d. v. s. i allmänhet det organ som kan sägas handha kommunens drätsel. E n viss begränsning i beslutanderätten torde böra föreskrivas med hänsyn till ärendenas beskaffenhet. Sålunda synes det verkställande organet icke böra kunna förrätta val av ledamot eller suppleant för tjänstgöring i organet eller utse revisor eller revisorssuppleant för granskning av förvaltning, för vilken organet har att svara, ej heller besluta om beviljande av ansvarsfrihet för förvaltningen. Då det verkställande organet sålunda har att utöva kommunens beslutanderätt, tankes detta i allmänhet böra ske med iakttagande av de vanliga reglerna om beslutförhet. I trängande fall bör detsamma dock även i nu ifrågavarande avseende kunna besluta med mindre antal ledamöter än eljest; ytterst bör ordföranden ensam kunna utöva beslutanderätten. De regler, som sålunda förordas i fråga om utövandet av kommunernas beslutanderätt, böra icke utgöra hinder för att i särskilda fall andra anordningar kunna vidtagas med stöd av den administrativa fullmaktslagen. Tänkbart är, att i kommuner med stora fullmäktigförsamlingar kan befinnas lämpligt att fullmäktige äga besluta med mindre antal ledamöter än eljest är stadgat. Då det synes önskvärt att enhetliga regler i största möjliga utsträckning komma att tillämpas i de olika kommunerna, ha de sakkunniga dock ej ansett sig böra föreslå särskilda bestämmelser för tillgodoseende av ett dylikt behov. Enligt administrativa fullmaktslagen finnes emellertid möjlighet för Kungl. Maj:t att på framställning av kommun förordna om de avvikelser, som på grund av förhållandena inom viss kommun kunna visa

27 sig erforderliga. Det torde ligga i sakens natur, att denna utväg ej bör begagnas annat än i synnerligen väl motiverade undantagsfall. Förslaget att ett verkställande kommunalt organ skall kunna utöva kommunens beslutanderätt innefattar en tillämpning av reglerna i fullmaktslagen, att uppgifter som tillkomma viss myndighet kunna övertagas av annan myndighet. Även i andra avseenden torde dessa regler böra komma till användning. I syfte att bereda lättnad i den arbetsbörda, som åvilar Kungl. Maj:t, eller för att tillgodose behovet av skyndsam handläggning ha de sakkunniga föreslagit, att under krigsförhållanden åtskilliga ärenden, som nu avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet, skulle kunna övertagas av underordnad statsmyndighet. Högre statsmyndigheter ha föreslagits skola, då det erfordras och så i övrigt lämpligen kan ske, äga förordna, att vissa på myndigheten ankommande uppgifter skola övertagas av underställd statsmyndighet, ävensom att uppgifter, som tillkomma underställd statsmyndighet, skola övertagas av annan sådan myndighet eller av den förordnande myndigheten. Ehuru de sakkunniga som nyss antytts principiellt ha den uppfattningen att mera genomgripande förändringar i den kommunala förvaltningens organisation under krig såvitt möjligt böra undvikas, ha de sakkunniga dock föreslagit möjlighet för kommun att vidtaga viss koncentration i fråga om de förvaltande organen. När så erfordras på grund av krigsförhållanden, skall sålunda enligt förslaget kommun kunna till det centrala förvaltande organet helt eller delvis överflytta de uppgifter, som ankomma på annat förvaltande organ. E t t dylikt beslut torde av skäl som i den speciella motiveringen närmare utvecklas dock som regel ej böra få avse kristidsnämndernas verksamhet. För omflyttning i övrigt av arbetsuppgifter mellan olika myndigheter bör enligt de sakkunnigas uppfattning i allmänhet krävas särskilt förordnande av Kungl. Maj:t. De ändringar, som härvid närmast ifrågakomma — ändring av arbetsfördelningen mellan sidoordnade statsmyndigheter, överflyttning av arbetsuppgifter från statsmyndighet till kommunalmyndighet eller omvänt, överförande av kommunala arbetsuppgifter till kommunalmyndighet i annan kommun — torde vara av så ingripande och grannlaga beskaffenhet, att de i regel ej böra bero av underordnad myndighets beslut. De sakkunniga förutsätta därför, att då behov av sådan omregleriug föreligger eller kan tänkas komma att föreligga, vederbörande myndighet gör framställning hos Kungl. Maj:t. De sakkunniga ha emellertid föreslagit, att det i trängande fall skall tillkomma centrala statsmyndigheter att i avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut meddela interimistiska förordnanden i nu nämnda hänseenden, därvid erforderligt samråd bör äga rum med de av åtgärden berörda myndigheterna. Utan att detta direkt sammanhänger med fullmaktslagen ha de sakkunniga ansett sig böra föreslå vissa allmänna direktiv för stats- och kommunalmyndigheternas verksamhet under krigsförhållanden i syfte att myndigheterna i möjligaste mån må anpassa sin verksamhet efter det ändrade läget. För detta ändamål har myndigheterna ålagts att i förväg planlägga

28 de ändringar eller inskränkningar i verksamheten samt de övriga åtgärder som kunna bli erforderliga i olika lägen, därvid särskild uppmärksamhet skall ägnas frågan i vad mån vissa ärenden kunna tillsvidare nedläggas och personal frigöras för andra uppgifter. I samband härmed ha de sakkunniga förutsatt förenkling av organisation, arbetsformer, förfarande m. m. ävensom att ärenden, som angå eller äga samband med rikets försvar, folkförsörjning eller annat som under rådande förhållanden är av synnerlig vikt för det allmänna, skola äga företräde framför andra ärenden. De sålunda föreslagna bestämmelserna böra tjäna som utgångspunkt för närmare av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter. I övrigt ha de sakkunniga funnit lämpligt föreslå vissa föreskrifter i anslutning till bestämmelser i 5, 9, 10 och 12 §§ administrativa fullmaktslagen. Uppenbarligen kunna tillämpningsföreskrifter bli erforderliga även i andra avseenden. Till en del torde emellertid för närvarande saknas förutsättningar för avgivande av förslag härom. I andra avseenden äro, som nedan skall anges, initiativ och förslag att förvänta från annat håll. Det förra gäller bland annat bestämmelserna i 3 § fullmaktslagen om anstånd med val m. m. ävensom i 4 § första stycket om jämkning av tid, som enligt stadgande i lag eller författning skall av myndighet iakttagas vid hållande av sammanträde eller förrättning eller fullgörande av annan sådan uppgift. Behovet av anstånd och tiden härför torde i dessa fall kunna bedömas endast mot bakgrunden av inträffade krigshändelser. Även beträffande förlängning av tidsfrister, som avses i 9 § första stycket och 10 § första stycket, är förhållandet i viss mån detsamma; de sakkunniga ha emellertid i denna del upprättat ett utkast, avsett att tjäna till ledning vid utfärdande av förordnanden med stöd av nämnda paragrafer (se Bilaga A). En fråga av synnerlig vikt är i vad mån ändring av myndighets förläggningsort bör ske med anledning av inträffade eller befarade krigshändelser. Då 2 § fullmaktslagen innefattar befogenhet att meddela förordnanden i sådant avseende, faller denna fråga formellt under de sakkunnigas uppdrag. De sakkunniga ha ock diskuterat olika förslag till bestämmelser i ämnet, särskilt i vad rör länsstyrelsernas verksamhet. Spörsmålet sammanhänger emellertid på det närmaste med de problem, som föreligga beträffande utrymning i allmänhet vid krig eller krigsfara. Erforderliga direktiv för myndigheterna i detta hänseende torde dessutom knappast kunna meddelas enbart i form av allmänna författningsbestämmelser. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga efter ingående överläggningar med representanter för försvarsstaben och utrymningskommissionen funnit sig böra avstå från att framlägga förslag på denna punkt. Enligt vad de sakkunniga erfarit torde utrymningskommissionen avge framställning i ämnet till Kungl. Maj:t. De sakkunniga vilja i detta sammanhang endast framhålla önskvärdheten av att denna fråga ägnas skyndsam handläggning. De sakkunniga ha haft överläggningar med representanter för vissa myndigheter angående det statliga uppbörds- och utbetalningsväsendets funktionssätt samt penningförsörjniugens anordning i krig och därmed samman-

29 hängande spörsmål. Därvid har framgått att särskild utredning i dessa hänseenden är erforderlig. Då finansdepartementet förklarat sig ha för avsikt att föranstalta om en sådan utredning, ha dessa frågor icke föranlett ytterligare åtgärd från de sakkunnigas sida. Även spörsmålet om förenklingar i taxeringsförfarandet samt vissa personal- och lönefrågor torde komma att bli föremål för utredning inom finansdepartementet. Av sådan anledning ha bland annat bestämmelserna i 2 § andra stycket fullmaktslagen om ändrad tjänstgöring för befattningshavare i statens tjänst i detta sammanhang lämnats å sido. Bestämmelserna i 4 § andra stycket samt 6—8 och 13 §§ fullmaktslagen torde, såvitt nu kan bedömas, icke kräva några särskilda tillämpningsföreskrifter. Vad angår sistnämnda paragraf må erinras om de förenklingar i fråga om kungörande i kyrka, som införts genom lagen den 13 mars 1942 (nr 117) och i anslutning därtill genom kungörelse den 29 maj 1942 (nr 314) utfärdade tillämpningsföreskrifter. Flertalet av de angivna bestämmelserna torde lämpligen kunna sammanföras i en för stats- och kommunalmyndigheter gemensam författning med föreskrifter i anledning av den administrativa fullmaktslagen. Med hänsyn till det stora antal ärenden, som föreslås skola överflyttas från Kungl. Maj:t till underordnad myndighet, lär emellertid vara erforderligt, att förordnanden angående dylik delegation och därmed sammanhängande bestämmelser meddelas genom en särskild kungörelse. De sakkunniga ha vidare haft att beakta, att för länsstyrelsernas del redan utfärdats särskilda, för krigsförhållanden avsedda bestämmelser, vilka såvitt nu är i fråga i stort sett möjliggöra samma förenklingar i organisatoriskt hänseende som de sakkunniga ansett erforderliga beträffande övriga statsmyndigheter. Dessa bestämmelser återfinnas i kungörelsen den 27 oktober 1939 (nr 777) om särskilda åligganden, som under vissa förhållanden tillkomma länsstyrelserna och dem underlydande myndigheter. De sakkunniga ha haft att välja mellan att föreslå bibehållande av dessa bestämmelser med vissa jämkningar eller att låta de för högre statsmyndigheter avsedda tillämpningsföreskrifterna till fullmaktslagen gälla även för länsstyrelserna, varvid motsvarande bestämmelser i 1939 års kungörelse borde utgå. Onekligen skulle ur lagteknisk synpunkt den senare utvägen vara att föredraga. För det förra alternativet talar däremot, att 1939 års kungörelse redan satts i tillämpning (jämför kungörelse den 8 december 1939 nr 840), under det att förordnande om tillämpning av bestämmelserna i administrativa fullmaktslagen tillsvidare icke ansetts erforderligt. Härtill kommer, att bestämmelserna i 1939 års kungörelse erhållit en mera detaljerad utformning än som kan ifrågakomma inom ramen av en författning, som skall avse myndigheter av vitt skilda slag. Länsstyrelserna ha ock i till de sakkunniga avgivna yttranden uttalat önskemålet att de ifrågavarande förhållandena måtte på sätt som skett regleras i en särskild författning. På nu antydda skäl ha de sakkunniga funnit anordningen med särskilda föreskrifter för länsstyrelserna alltjämt böra bibehållas. Vissa jämkningar och tillägg ha dock ansetts erforderliga, bland annat för att

30 bringa nämnda kungörelse i närmare överensstämmelse med tillämpningsföreskrifterna till fullmaktslagen. I detta sammanhang må emellertid framhållas att de i den för stats- och kommunalmyndigheter gemensamma författningen föreslagna allmänna direktiven för myndigheternas verksamhet (1 och 2 §§) samt de för stats- och kommunalmyndigheterna gemensamma bestämmelserna (17—20 §§) gälla även för länsstyrelserna. Jämväl för vissa andra myndigheter finnas särskilda, för krigsförhållanden avsedda föreskrifter. Erinras må bland annat om allmänna krigsförvaltningsreglementet av den 31 augusti 1939 (nr 595). Dessa bestämmelser kunna föranleda, att behovet att handla med stöd av fullmaktslagen blir mindre framträdande. Vid utformningen av tillämpningsföreskrifter till fullmaktslagen har erforderlig hänsyn tagits till ifrågavarande särbestämmelser. Särskilt med hänsyn till de kommunala myndigheterna vore önskvärt att, i samband med utfärdandet av de föreslagna författningarna, en handledning, utarbetad med utgångspunkt från de sakkunnigas motiv, i en eller annan form kunde ställas till myndigheternas förfogande. Som framgår av 4—6 och 11—15 §§ i den för stats- och kommunalmyndigheter gemensamma författningen är innebörden av de föreslagna bestämmelserna i flera fall, att ett förordnande eller beslut kan meddelas av myndighet endast under vissa förutsättningar, vilka kunna sammanfattas så, att åtgärden skall framstå som påkallad och lämplig med hänsyn till krigsförhållandena. Myndigheten har alltså att ingå i bedömning av det föreliggande läget samt pröva behovet och lämpligheten av den ifrågasatta åtgärden. Ehuru en felbedömning från myndighetens sida härvid icke är utesluten, torde den vidtagna åtgärden icke på sådan grund böra kunna förklaras ogiltig. Enligt de sakkunnigas mening bör något uttryckligt stadgande härom icke anses behövligt. Därest en bestämmelse härom likväl skulle finnas erforderlig, synes denna böra ha sin plats i administrativa fullmaktslagen. Även enligt nämnda lag är underordnad myndighets befogenhet att vidtaga åtgärd i vissa fall betingad av villkor av nu antydd beskaffenhet. I detta sammanhang må erinras om bestämmelserna i 4 § andra stycket, 5 §, 9 § andra stycket, 11 § andra punkten och 13 § fullmaktslagen. — Att en vidtagen åtgärd sålunda ej må överklagas, utgör naturligen icke hinder för att åtgärden, om anledning därtill föreligger, kan bli föremål för prövning i samband med talan för tjänstefel. Vid utredningsarbetet uppmärksammades till en början särskilt den sammanställning av yttranden, som finnes intagen som bilaga till 1940 års betänkande. De sakkunniga erhöllo även tillgång till vissa yttranden, som av handelsdepartementet under sommaren 1941 infordrats såsom en förberedande åtgärd för utarbetande av tillämpningsföreskrifter till ifrågavarande lagstiftning. Sedan under medverkan av de tillkallade experterna upprättats preliminära författningsutkast, vilka utgingo från i huvudsak samma synpunkter som de i det föregående anförda, översändes utkasten, i enlighet med de

31 sakkunniga givet bemyndigande att från verk och myndigheter inhämta erforderliga upplysningar och utlåtanden, till ett stort antal myndigheter för granskning och yttranden. Vissa verkschefer med flera bereddes tillfälle att, om så ansåges önskvärt, deltaga i överläggningar med de sakkunniga. Vid remissen iakttogs, att utkastet till ändring av 1939 års kungörelse rörande länsstyrelserna och dem underlydande myndigheter tillställdes endast sådana myndigheter, som närmast berördes av nämnda kungörelse. I anledning härav inkommo yttranden från regeringsrättens äldste ledamot, justitiekanslersämbetet, marinförvaltningen, flygförvaltningen, krigsarkivet, riksvärderingsnämnden, försvarsväsendets kemiska anstalt, fartygsuttagningskommissionen, sjökarteverket, statens ammunitionsnämnd, försvarsväsendets verkstadsnämnd, socialstyrelsen, försäkringsrådet, sinnessjuknämnden, statens institut för folkhälsan, statens kriminaltekniska anstalt, statens byggnadslåuebyrå, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statens väginstitut, statens biltrafiknämnd, statskontoret, statistiska centralbyrån, kontrollstyrelsen, statens pensionsanstalt, allmänna lönenämnden, statens bostadsnämnd, statens krisrevision, valutakontoret, centrala krigskonjunkturskattenämnden, centrala omsättningsskattenämnden, riksarkivet,Kungl. biblioteket, nationalmuseum, universitetskanslern, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, statens meteorologisk hydrografiska anstalt, egnahemsstyrelsen, kommerskollegium, lotsstyrelsen, statens provningsanstalt, flygtekniska försöksanstalten, rikskomraissionen för ekonomisk försvarsberedskap, statens reservförrådsnämnd, statens krigsförsäkringsnämnd, industrikommissionen, handelskommissionen, statens priskontrollnämnd, bränslekommissionen, trafikkommissionen ävensom överståthållarämbetet, länsstyrelserna och domkapitlen. I vissa fall voro yttrandena avgivna av vederbörande verks- eller länschef. Interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden, arbetsrådet, mynt- och justeringsverket, rikets allmänna kartverk, Sveriges geologiska undersökning samt patent- och registreringsverket ha icke inkommit med yttranden. Sistnämnda myndighet har dock tidigare till handelsdepartementet avgivit ett utlåtande i ämnet. Överläggningar ha hållits med statssekreterarna och andra representanter för departementen ävensom med representanter från fångvårdsstyrelsen, försvarsstaben, arméförvaltningen, riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen, arbetsmarknadskommissionen, luftskyddsinspektionen, utrymningskommissionen, telegrafstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet, kammarrätten, generaltullstyrelsen, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, försäkringsinspektionen och livsmedelskommissionen samt i vissa speciella frågor med representanter för därav berörda myndigheter. De kommunala förbundens styrelser ha i arbetet företrätts av de kommunala experterna och genom dem delgivits huvudinnehållet av de preliminära utkasten, såvitt kommunerna anginge. I det stora hela vunno utkasten allmän anslutning från de hörda myndigheternas sida. Beträffande olika detaljfrågor framställdes emellertid erin-

32 ringar eller önskemål. Med anledning härav ha utkasten överarbetats, varvid fortsatt samråd eller överläggningar ägt rum med representanter för departement och vissa andra myndigheter. Vid överarbetningen ha bland annat uteslutits några av de sakkunniga preliminärt föreslagna bestämmelser, vilka föranlett meningsskiljaktighet bland de hörda myndigheterna eller ansetts böra upptagas till utredning i särskild ordning. En del nya bestämmelser ha även tillagts. För de framställda anmärkningarna redogöres, i clen mån så anses erforderligt, vid motiveringen av detaljbestämmelserna i de sakkunnigas förslag. Utkastet till kungörelse angående förlängning av vissa frister har icke utremitterats till myndigheterna; det har emellertid under hand tillställts statssekreterarna och behandlats vid ett med dem anordnat sammanträde.

Specialmotivering. De sakkunniga övergå härefter till att lämna en kortfattad motivering till förslagens detaljbestämmelser. Förslaget till kungörelse med vissa föreskrifter i anledning av lagen den 13 mars 19-12 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. Som framgår av 1 § fjärde stycket fullmaktslagen är denna ej tillämplig beträffande riksdagen eller allmänna kyrkomötet, deras avdelningar, utskott, nämnder, deputerade, revisorer, ombudsmän och verk eller i fråga om krigsdomstolar eller myndigheter, som avses i lagen med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. (Sv. förf.-saml. 1940: 272) eller beträffande mål eller ärende, varom stadgats i sistnämnda lag eller lagen med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m. (Sv. förf.-saml. 1940: 924). Tydligen komma motsvarande begränsningar att gälla med avseende å förevarande kungörelse. Angående innebörden av dessa begränsningar hänvisas till 1940 års betänkande (sid. 24 och 26), varvid emellertid får beaktas att det där omnämnda undantaget för kyrkliga myndigheter och deras verksamhet, i den mån för bestämmelse därom erfordrades samtycke av allmänt kyrkomöte, numera bortfallit (jfr ovan sid. 22). I övrigt blir kungörelsen, om annat ej framgår av de särskilda paragraferna, tillämplig beträffande samtliga stats- och kommunalmyndigheter, varmed enligt 1 § sista stycket fullmaktslagen förstås alla till statens förvaltning hörande myndigheter och inrättningar, nämnder, kommissioner och kommittéer samt alla till kommunal styrelse eller förvaltning hörande stämmor och representationer, myndigheter, styrelser, kollegier, nämnder, råd, kommissioner, revisorer, utskott och kommittéer jämte underlydande verk och inrättningar. Även rörande innebörden härav hänvisas till 1940 års betänkande (sid. 26 och 27). Särskilt må framhållas, att då förslaget avser endast stats- och kommunalmyndigheter, detsamma ej äger tillämpning i fråga om sådan verksamhet, som i statens eller kom-

33 muners intresse eller under deras medverkan utövas av andra rättssubjekt än stat och kommun. Utom förslaget faller sålunda exempelvis den verksamhet, som bedrives av konungariket Sveriges stadshypotekskassa, statliga monopolbolag eller kommunala bolag. 1 §• Kungörelsen torde utan dröjsmål kunna träda i kraft. För tillämpning av 2—20 §§ förutsattes emellertid särskilt förordnande av Kungl. Maj:t. Sådant förordnande bör självfallet icke meddelas, innan bestämmelserna i administrativa fullmaktslagen satts i tillämpning. Ett förordnande kan begränsas till att avse endast vissa paragrafer i kungörelsen. Oavsett vid vilken tid bestämmelserna i 2—20 §§ skola lända till efterrättelse, åligger det myndigheterna att, så snart ske kan efter kungörelsens ikraftträdande, vidtaga de förberedande åtgärder, som erfordras för bestämmelsernas tilllämpning. Detta åliggande får sin väsentliga betydelse med avseende å den planläggning, som omförmäles i 2 § andra stycket.

2§Motsvarande bestämmelser om inskränkningar och förenklingar i myndigheternas verksamhet hade i det preliminära utkastet föreslagits endast för det fall, att riket vore indraget i krig, medan vissa följande bestämmelser i utkastet för sin tillämpning förutsatte »krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest utomordentliga, av krig föranledda förhållanden». Ur enhetlighetens synpunkt har det synts lämpligt att använda samma formulering jämväl i förevarande paragraf. Som tidigare anmärkts gälla för vissa myndigheter särskilda, för krigsförhållanden avsedda bestämmelser. Särskilda instruktioner ha sålunda utfärdats för generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och statens meteorologisk-hydrografiska anstalt (Sv. förf.-saml. 1941: 689, 1938: 487, 1941: 553). I fråga om den militära förvaltningen erinras om allmänna krigsförvaltningsreglementet (Sv. förf.-saml. 1939: 595) och kungörelsen den 8 september 1939 (nr 676) med vissa bestämmelser för arméförvaltningens verksamhet vid krig eller krigsfara. Någon inskränkning i vad sålunda särskilt stadgats föranledes icke av förevarande kungörelse; hinder möter däremot ej att med stöd av kungörelsen vidtaga ytterligare, längre gående åtgärder, om så befinnes erforderligt. Med uttrycket »eljest meddelade föreskrifter» avses, utom stadganden av nu antydd beskaffenhet, även andra föreskrifter i lag eller författning, i den mån ej avvikelse därutinnan får ske med stöd av fullmaktslagen. I detta sammanhang må framhållas, att fullmaktslagen givetvis ej medger vidtagande av åtgärder, som skulle stå i strid med något grundlagsstadgande. En planläggning, i viss mån motsvarande den i andra stycket föreslagna, är föreskriven i gällande uppskovskungörelse (Sv. förf.-saml. 1940: 717). Enligt 5 § nämnda kungörelse skola statliga och kommunala myndigheter, som omförmälas i en vid kungörelsen fogad bilaga, i fredstid uppgöra plan för 3—1918 42

34 sin organisation vid mobilisering. Härvid skall eftersträvas att i möjligaste grad nedbringa behovet av värnpliktig arbetskraft vid mobilisering. I sådant syfte skall bland annat iakttagas, att tjänstgöringsförhållanden (arbetstider, arbetsfördelning m. m.) och arbetsmetoder omläggas i arbetskraftsbesparande riktning, att reaktivering av pensionsavgången personal och anställande vid mobilisering av icke värnpliktiga vikarier såsom ersättare för värnpliktiga förberedes genom registrering m. in., att i övrigt ersättande av värnpliktig personal förberedes, särskilt där läget fordrar det, genom anställande och upplärande av reserver av icke värnpliktig personal samt att hänsyn tages till lagen om tjänsteplikt. Denna planläggning är emellertid, ur de synpunkter varom nu är fråga, ofullständig bland annat såtillvida, att den icke tager hänsyn till i vad mån arbetsuppgifter, som ankomma på icke värnpliktig personal, kunna inskränkas eller nedläggas. Nämnda spörsmål torde däremot ha uppmärksammats i samband med besparingsarbetet inom statsförvaltningen. Det torde få anses påkallat, att planläggningen sker under beaktande jämväl av nu antydda förhållanden samt med hänsyn tagen till de förändringar, som i olika lägen kunna behöva genomföras med stöd av förevarande kungörelse. För vinnande av en ändamålsenlig och enhetlig planläggning i kommuner, där flera kommunalmyndigheter finnas, synes lämpligt, att arbetet därmed bedrives under inseende av det i 11 § kungörelsen omförmälda verkställande organet. För statsförvaltningen torde ankomma på Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter i den mån så ej redan skett. Som framgår av 1 § skall planläggningen vidtagas så snart kungörelsen trätt i kraft. Planläggningen bör kunna vara till gagn jämväl för undersökningar rörande tillgången och efterfrågan på personal samt möjligheten till besparingar. I detta sammanhang må erinras om den anmälningsskyldighet med avseende å personalöverskott m. m., som redan nu åligger statsmyndigheterna enligt Kungl. Maj:ts cirkulär den 10 januari 1941 (nr 20). I det preliminära utkastet hade upptagits en bestämmelse, enligt vilken civila befattningar i statens tjänst i högre lönegrad än A 4, vilka eljest skulle tillsättas genom fullmakt eller konstitutorial, finge tillsättas allenast medelst förordnande tillsvidare, i den mån ej Kungl. Maj:t funne särskilda förhållanden annat föranleda. Syftet härmed var att förebygga tillsättande av tjänster i vanlig ordning under en tid, då ett stort antal personer på grund av krigstjänstgöring m. m. vore hindrade att anmäla sig som sökande. Då tjänster i högst lönegraden A 4 ofta torde besättas med kvinnlig arbetskraft, ansågs hinder ej böra möta att låta dessa tjänster besättas i vanlig ordning. I vissa yttranden förordades, att förbudet finge gälla utan dylik begränsning, enär även för sökande till befattningar i de lägsta lönegraderna kunde föreligga hinder att bevaka sina intressen. Jämväl andra erinringar framställdes mot bestämmelsen. Att de sakkunniga icke medtagit densamma i det slutliga förslaget beror icke på,

35 att den skulle anses obehövlig. Föreskrifter i detta hänseende sammanhänga emellertid med frågan om anordnande av en krisadministration inom statsförvaltningen, varom utredning pågår inom finansdepartementet, varjämte särskilda lönebestämmelser m. m. kunna vara erforderliga. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga, efter överläggningar med representanter för finansdepartementet, ansett spörsmålet böra bli föremål för fortsatt behandling inom nämnda departement. Det preliminära utkastet innehöll vidare — i anslutning till bestämmelserna i 2 § andra stycket fullmaktslagen — en erinran, att om skyldighet för befattningshavare i statens tjänst att tjänstgöra i annan statlig befattning än den han innehade eller i kommunal befattning samt om ersättning för sådan tjänstgöring skulle gälla vad därom vore eller kunde varda föreskrivet. Även hithörande frågor torde, såsom sammanhängande med frågan om krisadministration och med vissa lönetekniska spörsmål, vara av beskaffenhet att tillhöra finansdepartementets upptagande. H ä r må framhållas, att enligt 1940 års betänkande (sid. 36) ändrad tjänstgöring för statliga befattningshavare ansågs kunna ifrågakomma bland annat på det sätt, att befattningshavarna toges i anspråk för vikariatsförordnanden vid annat verk eller vid samma verk under andra förutsättningar än som anges i civila avlöningsreglementet. Emellertid lär vara avsett, att vid genomförd krisadministration göromålen skola tämligen fritt fördelas mellan befattningshavarna inom ett ämbetsverk och att med hänsyn härtill vikariatsförordnanden ej böra få meddelas av ämbetsverken. Under sådana förhållanden blir tydligen behovet av att tillämpa 2 § andra stycket fullmaktslagen mindre framträdande. 3§Till centrala statsmyndigheter äro att hänföra centrala verk och inrättningar, centrala kristidsorgan och centrala enmansmyndigheter, såsom justitiekanslerämbetet och kanslern för rikets universitet. Ehuru även statsdepartementen såsom sådana torde få anses som centrala statsmyndigheter, lära bestämmelserna i 4—9 §§ för deras del komma att sakna nämnvärd betydelse. Anledning har dock icke ansetts föreligga att ur uppräkningen utesluta statsdepartementen. I detta sammanhang må framhållas, att försäkringsrådet såväl under förarbetena till den administrativa fullmaktslagen som i sitt till de sakkunniga avgivna yttrande uttalat, att rådet finge anses som en specialdomstol, vara lagen om domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. ägde tillämpning. Som statliga styrelser, direktioner och nämnder äro att anse kollektiva statsorgan av skilda slag, vilka ej äro att hänföra till centrala myndigheter, t. ex. fullmäktige för folkpensioneringsfonden, vidare stiftsnämnder, bostadsnämnder och styrelser eller direktioner för statliga anstalter, som ej äro att betrakta som centrala. Som framgår av 16 § meddelas däri särskilda bestämmelser angående nämnder, som ej handha kommunal förvaltning men vari ledamöter skola utses av kommun. Exempel härpå utgöra pensionsnämnder samt taxeringsnämnder för årlig taxering. Å dylika nämnder är 3 § icke tillämplig. Detta är däremot

36 fallet beträffande sådana nämnder som länsprövningsnämnder, däri vissa ledamöter uttagas ur en krets av kommunalvalda personer men befogenheten att utse ledamöterna dock tillkommer annan än kommun. — Styrelser, direktioner eller nämnder av här avsett slag kunna vara underställda central statsmyndighet, så exempelvis kristidsstyrelser i förhållande till livsmedelskommissionen och de statliga sinnessjukhusens direktioner i förhållande till medicinalstyrelsen. Hänvisningen till vad särskilt föreskrivits om länsstyrelse avser kungörelsen nr 777/1939. Om skälen för att utesluta länsstyrelserna från tilllämpning av bestämmelserna i 4—9 §§ hänvisas till den föregående framställningen (sid. 29 och 30). I detta sammanhang må även erinras om de för länsstyrelserna betydelsefulla bestämmelserna i 11 § andra punkten fullmaktslagen. Första stycket innefattar uppdrag med stöd av 11 § första punkten fullmaktslagen att meddela förordnanden, som avses i 2 § första stycket 6 nämnda lag. Rörande innebörden av ifrågavarande befogenhet hänvisas till 1940 års betänkande sid. 34 och 35. Som därav framgår kan ett förordnande, att myndigheten må besluta »i annan sammansättning» än eljest är stadgat, innebära exempelvis, att självständig beslutanderätt i samband med uppdelning av en myndighet tillerkännes de olika avdelningarna eller att beslutanderätten får utövas av befattningshavare i lägre tjänsteställning än eljest är medgivet. Möjligheten att besluta »med mindre antal ledamöter» medför, att kravet på kollegiala beslut kan frånträdas, om så är nödvändigt och lämpligt. I vissa fall kunna interimistiska beslut redan nu meddelas av ett mera begränsat antal ledamöter än eljest; samma anordning möjliggöres enligt denna paragraf även i andra fall. Att beslut må fattas »i annan ordning» än eljest innebär, att exempelvis krav på kontrasignation, samråd eller närvaro av föredragande kan frånträdas. Enligt det förberedande utkastet skulle förordnanden enligt denna paragraf meddelas av »myndigheten eller dess chef eller annan, som är satt att leda myndighetens verksamhet». Häremot har framställts den anmärkningen, att möjligheter till kompetenskonflikter och mot varandra stridande förordnanden förelåge. Ur praktisk synpunkt vore att föredraga att myndighetens chef erhölle bestämmanderätten i förevarande hänseende. Någon betänklighet häremot syntes ej böra möta, helst som verkscheferna redan nu i allmänhet ägde besluta i liknande angelägenheter. Med hänsyn till sålunda framförda erinringar har paragrafen erhållit sin nuvarande avfattning. Tydligt är emellertid, att i kollegiala verk ett förordnande bör föregås av samr å d med ledamöterna, om möjlighet härtill föreligger, samt att i övrigt den gängse ordningen för utfärdande av reglementariska föreskrifter bör iakttagas, när så kan ske. Med »annan, som är satt att leda myndighetens verksamhet», avses t. ex. ordföranden i en statlig nämnd. Som framgår av 8 och 9 §§ kan bestämmanderätten i hithörande frågor i vissa fall tillkomma annan än nu angivna personer.

37 Behov lär kunna föreligga att även eljest medge avvvikelser från bestämmelser i instruktioner, arbetsordningar eller därmed jämförliga föreskrifter, vilka närmare reglera anordnandet av myndighetens arbete. Stadgande härom har upptagits i andra stycket av denna paragraf. Då befogenheten härutinnan icke kan härledas ur någon bestämmelse i den administrativa fullmaktslagen, måste tillses, att förordnanden av här avsett slag ej stå i strid med bestämmelse i lag eller annan med riksdagen antagen författning. Enligt förevarande stadgande bör, där ej myndighetens chef eller annan som är satt att leda myndighetens verksamhet redan nu har sådan befogenhet, jämkning kunna vidtagas i föreskrifter angående diarieföring, protokollföring, expediering, daglig arbets- och mottagningstid, sättet för utfärdande av checker och anvisningar, kassainventering och revision m. m. Enligt de sakkunnigas mening torde stadgandet även möjliggöra avvikelse från fordran på viss kompetens hos sådana befattningshavare, som icke kunna sägas utöva myndighetens beslutanderätt och å vilka bestämmelserna i första stycket därför icke lära kunna tillämpas. Göromål, som ankomma på sådan befattningshavare, böra sålunda, om det erfordras, tillsvidare kunna anförtros åt den, som icke uppfyller stadgade kompetensfordringar. Den i 2 § föreskrivna planläggningen torde kunna innefatta även utarbetande av särskilda föreskrifter, upptagande ändringar, som anses böra vidtagas med stöd av förevarande paragraf.

5§Paragrafen innefattar uppdrag åt myndighet enligt 11 § första punkten administrativa fullmaktslagen att meddela vissa förordnanden, som avses i 2 § första stycket 2 nämnda lag. Befogenheten gäller endast arbetsfördelningen mellan myndigheten och densamma underställda myndigheter eller sådana underställda myndigheter inbördes. Med underställda myndigheter avses myndigheter, som lyda under eller eljest kunna anses underställda den förordnande myndigheten. Som exempel må nämnas postens, tullens och järnvägarnas distriktsförvaltningar under respektive generalpoststyrelsen, generaltullstyrelsen och järnvägsstyrelsen, kristidsstyrelserna under livsmedelskommissionen och de statliga sinnessjukhusens direktioner under medicinalstyrelsen. Enbart den omständigheten, att en myndighet i instanshänseende är underordnad annan myndighet, medför givetvis ej, att förstnämnda myndighet skall anses underställd den senare. Icke heller föranleder det förhållandet, att en myndighet har skyldighet att i ett eller annat avseende tillhandagå militär myndighet eller ställa sig dess anvisningar till efterrättelse, i och för sig, att myndigheten skall anses underställd den militära myndigheten. Överförandet av uppgifter från den förordnande myndigheten till underställd myndighet får ske endast när så finnes erforderligt för verksamhetens upprätthållande och förutsättningar föreligga för att uppgifterna överhuvud skola kunna anförtros den lägre myndigheten. Även vid ändringar i arbetsfördelningen mellan underordnade myndigheter eller då fråga uppstår om överförandet av uppgifter till den förordnande myndig-

38 heten, böra liknande grundsatser följas. Förordnande ankommer på den överordnade myndigheten; tydligt är emellertid, att bestämmelserna i 4 § av förslaget jämväl äga tillämpning i förevarande fall. Som anmärkts under 3 § äro vissa av de i sagda paragraf avsedda myndigheterna att anse som underställda annan myndighet. Den underställda myndigheten har i sådant fall att själv enligt 4 § förordna om erforderliga avvikelser rörande myndighetens beslutförhet m. m. Beträffande övriga underställda myndigheter torde kollegiala beslut i allmänhet icke ifrågakomma; något behov av avvikelser beträffande beslutförhet m. m. av beskaffenhet, som anges i 4 §, torde därför för deras del i regel icke föreligga. Om undantagsvis — såsom beträffande vissa på järnvägarnas distriktsförvaltning ankommande ärenden — kollegial handläggning skulle vara föreskriven och hinder för iakttagande av denna ordning skulle möta, torde med stöd av nu förevarande paragraf kunna uppdragas åt någon av dem, som skolat deltaga i handläggningen, att ensam besluta i ärendet. Underställd myndighet, som övertager arbetsuppgifter från den förordnande myndigheten eller från annan underställd myndighet, skall enligt förslaget vara skyldig att i görligaste mån följa den praxis, som eljest gäller för ärendenas handläggning. 6_§. Paragrafen avser förordnanden enligt 2 § första stycket 2 fullmaktslagen i vissa andra fall än som angivits i kungörelsens 5 § ävensom vissa förordnanden enligt 2 § första stycket 3 fullmaktslagen. Som redan framhållits (sid. 27) torde åtgärder av här avsett slag vara av så ingripande och grannlaga beskaffenhet, att de i regel böra ankomma på Kungl. Maj:t. Anses sådan åtgärd påkallad, bör därför framställning göras hos Kungl. Maj:t. Tydligt är, att myndigheter, som äro underställda annan myndighet, icke böra göra framställning i dylikt fall direkt hos Kungl. Maj:t; de böra hänvända sig i frågan till den överordnade myndigheten, som, om skäl därtill föreligga, har att ombesörja framställning hos Kungl. Maj:t. Det preliminära utkastet medgav överhuvud ej befogenhet för Kungl. Maj:t underordnad myndighet att meddela förordnande, varom här är fråga; för det fall, att Kungl. Maj:ts beslut ej kunde avvaktas, förutsattes länsstyrelsen enligt 11 § andra punkten fullmaktslagen skola träda i Kungl. Maj:ts ställe. I ett av yttrandena ävensom vid de muntliga överläggningarna har framhållits, att underordnad myndighet i extrema fall borde utan Kungl. Maj:ts godkännande äga överenskomma med annat organ om överflyttning av arbetsuppgifter dem emellan. Då det får anses innebära en onödig omgång att alltid kräva länsstyrelsens medverkan för förordnande i fall, då förbindelsen med Kungl. Maj:t är avbruten eller avsevärt försvårad, har författningstexten kompletterats med bestämmelse av innebörd, att sedan framställning hos Kungl. Maj:t gjorts, interimistiskt förordnande i trängande fall må meddelas av central statsmyndighet. Erforderligt samråd skall härvid ske med de myndigheter, som beröras av åtgärden.

39 Som exempel på fall, då framställning enligt förevarande paragraf bör göras hos Kungl. Maj:t, må omnämnas, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansett erforderligt, att vissa på vägdistrikten ankommande uppgifter under krig överlåtas på särskilda genom styrelsens försorg organiserade statliga organ. Med de anordningar, som i 11—14 §§ föreslås av de sakkunniga, torde i övrigt endast jämförelsevis sällan behöva ifrågakomma, att kommunala uppgifter övertagas av statlig myndighet. För den händelse sådant förordnande likväl erfordras, torde i anslutning därtill kunna påkallas närmare föreskrifter i olika hänseenden. I 1940 års betänkande framhölls (sid. 31), att vid förordnandet vissa begränsningar syntes böra föreskrivas, särskilt vad anginge den statliga myndighetens befogenhet att handha kommunens ekonomiska angelägenheter. Myndigheten borde sålunda icke tillåtas att utöva beskattningsrätt för kommunen, något som icke skulle stå i överensstämmelse med § 57 regeringsformen. Däremot torde ofta vara lämpligt att myndigheten handhade den löpande ekonomiska förvaltningen, omhändertoge tillgängliga kassamedel, ombesörjde uppbörd, verkställde amorteringar och andra utbetalningar m. m. Vad anginge den rättsliga ställning, som tillkomme det för annan kommun handlande organet, uttalades i 1940 års betänkande, att denna borde bedömas enligt reglerna för ställföreträdarskap. Detta innebure, att skyldigheter, som den ställföreträdande myndigheten iklädde sig för den kommun, vars organ försatts ur verksamhet, komme att åvila den sistnämnda. I de fall, då myndigheten å kommunens vägnar inginge förbindelse med tredje man, måste emellertid detta komma till uttryck vid förbindelsens ingående. — Genom ett förordnande, enligt vilket arbetsuppgifter överföras från kommunalmyndighet till statsmyndighet, torde icke i och för sig få anses avgjort, huru de ekonomiska mellanhavanden, som uppkomma mellan kommunen och den ställföreträdande myndigheten, skola slutligen lösas. 1940 års sakkunniga uttalade i detta hänseende, att det ofta torde visa sig erforderligt, att medel för kommunens behov förskötes av staten; om den slutliga regleringen av dessa mellanhavanden — som borde äga rum så snart förhållandena medgåve det — hade de sakkunniga dock ej att yttra sig. Jämväl om uppgifter överflyttas från statsmyndighet till kommunalmyndighet, kunna uppstå spörsmål, som måste regleras i annan ordning.

7§. Paragrafen innefattar sådana tillämpningsföreskrifter, som enligt 14 § fullmaktslagen meddelas av Kungl. Maj:t. Den stadgade anmälningsskyldigheten avser bland annat att möjliggöra rättelse i fall, då Kungl. Maj:t, respektive den överordnade myndigheten finner den vidtagna åtgärden olämplig. I vissa fall kunna åtgärder enligt 4 eller 5 § innefatta avvikelser allenast från föreskrifter, som den förordnande myndigheten redan under vanliga förhållanden äger själv utfärda; i sådant fall är anmälan icke erforderlig. Föreskriften om skyldighet att göra anmälan, förutom hos Kungl. Maj:t, även hos överordnad myndighet avser exempelvis det fall, då förord-

40 nande meddelas av kristidsstyrelse; anmälan skall då ske såväl hos Kungl. Maj:t som hos livsmedelskommissionen. Av stor vikt är, att vidtagna ändringar av beskaffenhet att beröra myndighetens förhållande till allmänheten i god tid och på lämpligt sätt bringas till allmänhetens kännedom. Om sättet för åtgärdernas bekantgörande har myndigheten att bestämma efter omständigheterna. I vissa fall torde kungörande i pressen och genom radio få anses lämpligt, i andra fall kan vara tillräckligt med anslag i myndighetens lokaler. 8§Stundom förekommer, att myndighets verksamhet står under ledning av en särskild styrelse, direktion eller nämnd. Sålunda stadgas t. ex. i den för flygtekniska försöksanstalten utfärdade instruktionen (Sv. förf.-saml. 1940: 758), att ledningen av anstalten utövas av en styrelse, bestående av vissa av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter ävensom chefen för anstalten. För sådana fall torde befogenhet, som avses i kungörelsens 4, 5 eller 6 §, böra tillkomma vederbörande ordförande. Styrelsen, direktionen eller nämnden bör dock vara oförhindrad att uppdraga åt annan person, närmast myndighetens chef, att utöva ifrågavarande befogenheter.

9§. Som redan nämnts ha de sakkunniga ej ansett sig böra föreslå bestämmelser angående ändring av myndighets förläggningsort (jfr ovan sid. 28). Emellertid torde man få räkna med förhållanden, då en myndighet arbetar på avdelningar, förlagda till skilda orter. För dylika fall erfordras bestämmelser angående vem som har att företräda myndighetens chef vid avdelning, där denne ej uppehåller sig. Uppdrag i sådant hänseende medför befogenhet att vidtaga åtgärder av varje slag, som eljest ankommer på myndighetens chef, alltså icke blott åtgärder, som avses i förevarande kungörelse. 10 §. Den i andra stycket givna definitionen å kommun överensstämmer i huvudsak med motsvarande definition i lagen den 17 maj 1940 (nr 331) om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän. Enligt uttalande i det betänkande, som legat till grund för administrativa fullmaktslagen (sid. 31), användes uttrycket kommun i sagda lag som en beteckning för de förvaltningsenheter, till vilka de i 1 § sista stycket fullmaktslagen angivna kommunalmyndigheterna höra; den föreslagna definitionen får alltså anses stå i överensstämmelse även med fullmaktslagens terminologi. Bland kommunala förvaltningsenheter, som ej särskilt uppräknats i paragrafen, må nämnas fattigvårdssamhällen, som ej sammanfalla med landskommun, kyrkliga samfälligheter, särskilda skoldistrikt, polisdistrikt, kommunalförbund enligt 1919 års lag samt kristidsförbund. I övrigt må hänvisas till propositionen nr 4/1940 sid. 18 och 19. Som anmärkts i 1940 års betänkande (sid. 26 och 27) kan det vara tvek-

41 samt, huruvida magistrat skall anses som en statsmyndighet eller som en kommunalmyndighet. De sakkunniga ha med hänsyn till reglerna för magistrats tillsättning, sammansättning och uppgifter ansett övervägande skäl tala för att magistrat ej bör betraktas såsom en kommunalmyndighet. Bestämmelserna i 10—15 §§, som enligt rubriken avse kommunalmyndigheter, äro därför icke att tillämpa beträffande magistrat. De kommunala experterna ha framhållit, att det under här avsedda förhållanden kunde vara förenat med svårighet och onödig omgång att upprätthålla föreskrifterna i 45 § lagen om kommunalstyrelse i stad angående magistrats befattning med verkställighet av stadsfullmäktiges beslut. Möjlighet att genomföra en omläggning härutinnan föreligger emellertid enligt administrativa fullmaktslagen endast såtillvida, att ifrågavarande uppgifter kunna överflyttas från magistrat till annan myndighet. Om en ändring i nu antydd riktning skall komma till stånd — något som enligt de kommunala experterna är erforderligt — kräves alltså en särskild lagbestämmelse. 11 §• I fråga om kommunala stämmor torde några särskilda föreskrifter angående minsta antal ledamöter vid besluts fattande icke vara meddelade. Det har gjorts gällande, att det skulle vara tillräckligt om, förutom ordföranden, närvore endast så många personer, som erfordrades för justering, när sådan är föreskriven. Beträffande kommunala representationer förekomma däremot bestämmelser om beslutfört antal. För beslut av kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige och kyrkofullmäktige erfordras, att mer än hälften av ledamöterna äro tillstädes. Vid vägstämma skola närvara ombud med sammanlagt mer än hälften av vägdistriktets rösttal. I landsting erfordras att minst två tredjedelar av tingets ledamöter äro tillstädes. Med hänsyn till det jämförelsevis begränsade antalet ledamöter i de kommunala representationerna innebära dessa regler, att i det stora flertalet kommuner beslut kan fattas i närvaro av ett ganska ringa antal ledamöter. Sålunda torde i landskommuner med fullmäktigrepresentationer i allmänhet kunna fattas beslut i närvaro av tio ä elva personer. Som redan framhållits (sid. 26 och 27) ha de sakkunniga under dessa omständigheter ansett sig icke böra föreslå ett allmänt stadgande, enligt vilket kommunala stämmor och representationer skulle äga besluta med mindre antal ledamöter än eljest är medgivet. Härvid har emellertid förutsatts, att förhållandena inom viss kommun kunna göra det påkallat, att framställning göres hos Kungl. Maj:t om ett förordnande av dylik innebörd. Sådant förordnande kan meddelas enligt 2 § första stycket 6 fullmaktslagen. I trängande fall kan förordnande med stöd av 11 § andra punkten nämnda lag meddelas av länsstyrelsen. I avsaknad av bestämmelser om rätt för kommun att besluta med mindre antal ledamöter än eljest lär stundom kunna inträffa, att till följd av krigsförhållanden hinder eller avsevärd svårighet möter att anordna sammanträde med det beslutande organet. I viss utsträckning torde i sådana fall kunna tillsvidare anstå med behandlingen av ärenden, som skolat förekomma å

42 sammanträde. Av betydelse i detta avseende är, att enligt 4 § första stycket administrativa fullmaktslagen förordnande kan meddelas om uppskov med sådana kommunala sammanträden, som författningsenligt skola hållas viss tid på året. Dylikt förordnande meddelas av Kungl. Maj:t eller enligt Kungl. Maj:ts uppdrag av underordnad myndighet. I trängande fall kan enligt 11 § andra punkten fullmaktslagen länsstyrelsen även utan uppdrag meddela förordnanden. Förhållandena kunna emellertid vara sådana, att ett kommunalt beslut i en brådskande fråga oundgängligen erfordras. Vid långvarigt hinder för sammanträden med det beslutande organet föreligger också fara för att den kommunala verksamheten skall i viss mån avstanna. För dylika situationer måste tillses, att annan myndighet äger inträda för att utöva kommunens beslutanderätt, till dess det ordinarie beslutande organet åter blir i ståud att fungera. Möjlighet härtill föreligger enligt 2 § första stycket 3 fullmaktslagen. I förevarande paragraf föreslås med stöd av detta stadgande, att åt det centrala verkställande organet i kommunen — eller där flera sådana finnas det av dem, som enligt sakens beskaffenhet får anses därför lämpat — under vissa förutsättningar uppdrages att sålunda utöva kommunens beslutanderätt. I yttrande över det preliminära kungörelseutkastet har länsstyrelsen i Uppsala län gjort gällande, att i en situation, då icke någon representation ens med nedsatt behörighetsantal kunde åstadkommas, det förefölle bättre att låta den statliga administrationen övertaga vissa kommunala uppgifter än att i någon slags surrogatform uppehålla de kommunala organen. De sakkunniga, som i anledning härav ånyo övervägt frågan i samråd med de kommunala experterna, ha ingalunda förbisett, att den föreslagna anordningen kan vara förenad med vissa olägenheter. Detsamma gäller dock om varje utväg för åstadkommande av beslut i här avsedda fall. Enligt de sakkunnigas mening bör ur kommunens synpunkt kunna anses som en fördel, att beslutanderätten i det längsta förbehålles ett av dess egna organ. Det härtill föreslagna organet torde ock få anses mera lämpat för uppgifternas handhavande än en statlig myndighet. Förslaget på denna punkt lär även överensstämma med vad som förutsatts under förarbetena till administrativa fullmaktslagen. I 1940 års betänkande (sid. 30) uttalades sålunda, att om de ledamöter i det beslutande organet, som vore i tillfälle att deltaga i arbetet, vore så fåtaliga, att beslutanderätten icke lämpligen borde utövas av dem, kunde ifrågasättas att låta kommunens beslutanderätt tillsvidare utövas av ett förvaltande organ. Enligt det preliminära utkastet till kungörelse skulle det tillkomma det verkställande organet att bestämma, huruvida i det särskilda fallet representationens eller stämmans beslutanderätt borde övertagas av detsamma. Emellertid hade det verkställande organet att hos den, som ägde sammankalla representationen eller stämman eller, vad anginge landsting, dess ordförande, inhämta besked, huruvida hinder eller avsevärd svårighet förelåge för representationen eller stämman att hålla sammanträde. Mot förslaget i denna del ha invändningar framställts av länsstyrelsen i Jönköpings län,

43 som uttalat, att det förefölle naturligare, att ordföranden hos kommunens representation hade att bestämma om erforderlig avvikelse från de eljest gällande reglerna. Ordföranden borde i fall av behov kunna uppdraga åt det verkställande organet att besluta i stället för den kommunala representationen. De sålunda anförda synpunkterna ha i det slutliga förslaget tillgodosetts såtillvida, att det i regel skall vara den, vilken har att sammankalla det beslutande organet — i vanliga fall ordföranden, beträffande landsting dock länsstyrelsen efter samråd där så kan ske med landstingets ordförande — som har att avgöra, huruvida hinder eller avsevärd svårighet kan anses föreligga för hållande av sammanträde med det beslutande organet samt att därom underrätta det verkställande organet. Först efter sådan underrättelse är alltså det verkställande organet befogat att utöva kommunens beslutanderätt. Då emellertid under förhållanden som avses i 2 § hinder kan föreligga för vederbörande att i fall, då sådant är av förhållandena påkallat, fullgöra sin skyldighet att underrätta det verkställande organet, har det ansetts nödvändigt att i paragrafens sista stycke intaga en föreskrift därom, att nämnda omständighet icke skall utgöra hinder för myndighet, som enligt första stycket eljest vore därtill behörig, att utöva kommunens beslutanderätt. — Den använda formuleringen ger vid handen, att det icke genom kallelse till sammanträde måste konstateras att hinder för sammanträdet verkligen föreligger. Paragrafen är icke tillämplig å kommunalförbund, som avses i 1919 års lag, eller kristidsförbund; för dessa kommunala förvaltningsenheter föreslås särskilda bestämmelser i 14 §. I paragrafen har för flertalet fall direkt angivits det eller de verkställande organ, som ha att utöva kommunens beslutanderätt i här avsedda fall. Att beslutanderätten i församling eller kyrklig samfällighet föreslagits skola uppdelas å kyrkoråd och skolråd sammanhänger med att dessa organ, vart på sitt område, intaga en ställning, jämförlig med den som tillkommer kommunalnämnden på landet och drätselkammaren i stad. I vissa fall tillkommer kommunen att välja mellan flera verkställande organ. Det ankommer på kommunen att i samband med den planläggning, som föreskrivits i 2 §, i förväg fatta beslut om det organ, som sålunda skall kunna utöva kommunens beslutanderätt i händelse behov därav framdeles skulle uppstå. E n förutsättning för tillämpning av paragrafen är, att i kommunen finnes åtminstone något verkställande organ. Skulle denna förutsättning icke föreligga — såsom synes vara fallet beträffande den kyrkliga samfällighet, som avses skola träda i verksamhet i Stockholm från och med den 1 januari 1944 — kan med stöd av 2 § första stycket 6 fullmaktslagen i särskild ordning föreskrivas, att kommunens representation äger besluta med mindre antal ledamöter iin eljest är stadgat. Anses föreskrift därom böra ingå i förevarande kungörelse, lär detta lämpligen kunna ske genom att bestämmelserna i 14 § erhålla motsvarande tillämpning beträffande representationen i sådan kommun. I andra stycket av paragrafen föreslås med hänsyn till ärendenas be-

44 skaffenhet vissa inskränkningar i det verkställande organets befogenhet att besluta å kommunens vägnar. Givetvis kunde ifrågasättas att ytterligare begränsa beslutanderätten. Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit som betänkligt, att det verkställande organet — eventuellt på sätt framgår av 12 § dess ordförande — kunde meddela beslut angående beskattning, upplåning eller beviljande av arvode åt sig själv. Att beakta är emellertid, att ifrågavarande ordning skall tillämpas endast i fall när stämman eller representationen icke kan fungera och endast under förutsättning att med beslutet ej kan anstå. Med hänsyn härtill torde icke vara tillrådbgt att snävare än som föreslagits begränsa det verkställande organets befogenhet. Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit, att förbudet mot förrättande av val av ledamot eller suppleant för tjänstgöring inom det verkställande organet kunde föranleda att detta upphörde att fungera, enär nya ledamöter eller suppleanter icke kunde lagligen utses. Någon särskild bestämmelse om rätt för annan myndighet att i sådant fall utse ledamöter i det verkställande organet torde dock icke vara erforderlig, helst som detsamma jämlikt 12 § i förslaget må besluta med mindre antal ledamöter än eljest är stadgat samt länsstyrelsen i trängande fall äger med stöd av 11 § andra punkten och 2 § första stycket 3 fullmaktslagen utse ledamöter i det verkställande organet. 12 §. Förslaget förutsätter i princip, att samtliga verkställande organ i kommunerna skola bestå även i krigstid. Huruvida de verkligen komma att i oförändrad omfattning handha på dem vanligen ankommande uppgifter, beror emellertid på i vad mån förvaltningsuppgifterna anses enligt 13 § böra tillfälligt uppdelas på ett mindre antal verkställande organ, eventuellt samlas hos ett av dessa organ. Vare sig en sådan koncentration genomföres eller ej, erfordras för de organ, som alltjämt skola vara i funktion, särskilda anordningar för att verksamheten skall kunna upprätthållas även när enskilda ledamöter på grund av krigsförhållanden äro hindrade att deltaga i arbetet. 1 första hand ifrågakommer härvid möjligheten att inkalla suppleanter till tjänstgöring. Enligt 17 § kunna sådana utses till större antal än eljest är medgivet. Om denna utväg ej skulle vara tillfyllest, bör därjämte beredas möjlighet att fatta beslut med mindre antal ledamöter än eljest är föreskrivet. Beträffande de verkställande organens beslutförhet gäller för närvarande som regel, att mer än hälften av ledamöterna måste närvara. I några fall äro därjämte särskilda bestämmelser att iakttaga; sålunda stadgas t. ex. beträffande fattigvårdsstyrelse, att om ledamöterna äro endast tre, hela antalet bör vara tillstädes. Enligt förevarande paragraf medges med stöd av 2 § första stycket 6 fullmaktslagen, att beslut må fattas med mindre antal ledamöter än eljest är stadgat. Förutom ordföranden skall dock minst en ledamot närvara, såframt ej oundgängligen kräves att ordföranden ensam beslutar för myndigheten. En förutsättning för bestämmelsernas tillämpning är, att åsidosättandet av de vanliga reglerna påkallas av krigsförhållan-

45 den. Detta villkor är uppfyllt, då till följd av sådana förhållanden hinder eller avsevärd svårighet föreligger att samla det antal ledamöter, som eljest erfordras för beslutförhet. Hänsyn bör kunna tagas även till den omständigheten, att ett omedelbart beslut på grund av krigsförhållandena påkallas och att övriga ledamöter ej hinna sammankallas. Enmansbeslut kan, om förutsättningar härför föreligga, fattas av ordföranden eller vid hinder för honom av vice ordföranden. Skulle även vice ordföranden vara hindrad, synes äldste ledamoten kunna såsom ordförande fatta dylikt beslut. Som i det föregående (sid. 26) framhållits är avsett, att vanliga regler för beslutförhet om möjligt skola tillämpas, när kommunens beslutanderätt enligt 11 § utövas av ett verkställande organ. I enlighet härmed föreskrives i sista punkten av nu förevarande paragraf, att vad i övrigt i paragrafen stadgas endast i trängande fall äger tillämpning, när det verkställande organet har att utöva kommunens beslutanderätt. Överståthållarämbetet har i avgivet yttrande anfört, att tillräckliga skäl knappast syntes föreligga att tillägga ordföranden ensam beslutanderätt. Särskilt för det fall, att ordföranden icke vore vald av myndigheten utan innehade sitt ordförandeuppdrag på grund av ämbetsbefattning, måste man ställa sig tveksam till lämpligheten av att ordföranden ensam beslöte för myndigheten. Vad sålunda anförts — förhållanden som redan övervägts av de sakkunniga i samråd med de kommunala experterna — har icke ansetts böra föranleda någon ändring i förslaget. Med hänsyn till den handläggning, som ordförandena i de kommunala nämnderna redan i vanliga fall ha att ägna de förekommande ärendena, synes knappast behöva möta betänklighet mot förslaget i denna del. Även 1940 års sakkunniga förutsatte (sid. 35), att i vissa fall kunde bli erforderligt att tillerkänna ordföranden ensam beslutanderätt. 13 §. I 1940 års betänkande (sid. 30) anfördes i anslutning till bestämmelserna i 2 § första stycket 3 fullmaktslagen, att det kunde vara erforderligt att vidtaga särskilda förenklingar i den kommunala organisationen. Bland annat syntes lämpligt att möjliggöra en minskning av antalet förvaltande organ. Uppgifter, som fördelats mellan flera sådana organ, borde om det erfordrades kunna överflyttas till ett av dessa organ, exempelvis kommunalnämnd eller drätselkammare. I enlighet med vad sålunda uttalats föreslås i förevarande paragraf, att kommunen då det finnes påkallat av krigsförhållanden äger besluta, att uppgifter, som ankomma på annan förvaltande och verkställande myndighet än sådan, som enligt 11 § äger utöva kommunens beslutanderätt, skola helt eller delvis övertagas av sistnämnda myndighet eller av den eller de kommunalmyndigheter, som kommunen eljest därtill utser. Särskilt i mindre kommuner kan det under krigsförhållanden visa sig erforderligt att en koncentration av verksamheten genomföres. Genom ett dylikt beslut av kommunen kunna ett eller flera verkställande organ, även sådana som äro obligatoriska, tillsvidare sättas ur funktion och på dem ankommande uppgifter överföras till annat verkställande organ. Överflyttningen

kan emellertid även vara endast partiell, t. ex. avse endast räkenskaps- och kassaförvaltningen. På denna väg kan i realiteten ernås, att kassaförvaltningen koncentreras till ett gemensamt kommunalkontor, vilket ur såväl kostnads- som personalsynpunkt kan medföra avsevärda fördelar. Några tvingande bestämmelser i ämnet ha de sakkunniga, med hänsyn till svårigheten att på förhand överblicka förhållandena i olika kommuner, ej ansett sig böra föreslå. Om en sådan koncentration visar sig nödvändig under krigsfot-hållanden men kommunen underlåter att besluta därom, äger länsstyrelsen i länet jämlikt 11 § andra punkten administrativa fullmaktslagen vidtaga erforderliga åtgärder. För folkhushållningen är av vikt, att kristidsnämndernas verksamhet ej i onödan rubbas. Endast om kristidsnämnden på grund av förhållandena blir ur stånd att fungera, bör därför ifrågakomma, att på nämnden ankommande uppgifter med stöd av denna paragraf övertagas av annat organ. Har så måst ske, bör anmälan snai - ast göras hos kristidsstyrelsen, som därefter har att besluta, om de företagna anordningarna skola bestå, eller vidtaga de åtgärder, som eljest äro erforderliga, t. ex. utse nya ledamöter i kristidsnämnden. Även de omläggningar, som åsyftas i denna paragraf, böra så långt ske kan förberedas vid den planläggning, som omförmäles i 2 §. I det preliminära utkastet hade upptagits ett stadgande, enligt vilket kommunerna ägde inom fullmaktslagens ram planera även andra organisatoriska förändringar än i denna och föregående paragrafer omnämnts samt hos länsstyrelsen begära fastställelse å sålunda föreslagen omorganisation. Då delade meningar i yttrandena framkommit om värdet av en dylik bestämmelse, har densamma icke medtagits i det slutliga förslaget. Som tidigare i olika sammanhang framhållits föreligger möjlighet, att om förhållandena i viss kommun föranleda därtill, göra framställning hos Kungl. Maj:t om vidtagande av särskilda anordningar med stöd av fullmaktslagen. I trängande fall kan framställning göras hos länsstyrelsen under åberopande av 11 § andra punkten nämnda lag. 14 §. Bestämmelserna i 11—13 §§ äro ej av beskaffenhet att böra tillämpas å kommunalförbund, som avses i lagen den 13 juni 1919, eller å kristidsförbund. I stället föreslås, att för förbundsdirektionens beslutförhet skola gälla liknande regler, som i 12 § föreslagits beträffande verkställande kommunalmyndigheter. Då det kan vara ömtåligt att medge beslutförhet med mindre antal ledamöter än eljest är stadgat — alla kommuner i ett kommunalförbund bli t. ex. ej representerade — har detta ansetts böra ifrågakomma endast i trängande fall. 15 §. Paragrafen innefattar allenast en erinran, att bestämmelserna i 5 § fullmaktslagen avse även den beredning, som skall ägnas kommunala mål och ärenden. En länsstyrelse har uttalat, att paragrafen syntes kunna utgå med

hänsyn till innehållet i nyssnämnda paragraf i fullmaktslagen. Då det är av praktisk betydelse, att kommunalmyndigheternas uppmärksamhet riktas å ifrågavarande stadgande i lagen, och 1940 års betänkande i detta sammanhang icke särskilt omnämner kommunal beredning, har paragrafen dock ansetts böra bibehållas. 16 §. Som framhållits i 1940 års betänkande (sid. 26 och 27) kan beträffande vissa nämnder, vari kommun äger utse ledamöter, vara tveksamt, huruvida de rätteligen böra anses såsom kommunalmyndigheter eller såsom statsmyndigheter. Som exempel på sådana nämnder erinrades i 1940 års betänkande om pensionsnämnder och vissa beskattningsnämnder. Ordförande i pensionsnämnd utses av länsstyrelsen, ledamöter av nämnden väljas av kommunalstämma eller kommunalfullmäktige, respektive stadsfullmäktige. På ungefär liknande sätt utses ordförande och ledamöter i taxeringsnämnder för årlig taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt. Andra nämnder, som i detta sammanhang ifrågakomma, äro beredningsnämnder för fastighetstaxering och fastighetstaxeringsnämnder, vidare exempelvis länsnykterhetsnämnder och skogsvårdsstyrelser, däri vissa ledamöter utses av landstinget, samt hyresnämnder, i vilka tre ledamöter utses av kommunen. Enligt de sakkunnigas mening böra dylika nämnder icke här behandlas såsom kommunalmyndigheter, och deras verksamhet torde icke böra hänföras till kommunal förvaltning. Å andra sidan bör även i fråga om dessa nämnder gälla, att de kunna besluta med mindre antal ledamöter än eljest, då så finnes påkallat av krigsförhållanden; om det oundgängligen erfordras bör ordföranden ensam äga fatta beslut. I enlighet härmed föreslås, att vad i 12 § är stadgat skall i tillämpliga delar gälla även beträffande nämnd, som ej handhar kommunal förvaltning, såframt ledamöter i nämnden skola utses av kommun. De anförda exemplen torde lämna vägledning beträffande de fall, då paragrafen är tillämplig. Från nämnder, som här avses, äro att skilja sådana statliga nämnder eller styrelser, som omförmälas i 3 §, t. ex. stiftsnämnder, boställsnämnder, prövningsnämnder av skilda slag och kristidsstyrelser. Som framhållits vid 3 § är denna, däremot ej 16 §, tillämplig å sådana nämnder som länsprövningsnämnder, däri vissa ledamöter uttagas ur en krets av kommunalvalda personer men befogenheten att utse ledamöterna dock tillkommer annan än kommun. Kristidsnämnder räknas enligt förslaget såsom kommunala verkställande organ. Om kristidsförbund stadgas i 14 §. Beträffande den närmare innebörden av de föreslagna undantagsbestämmelserna hänvisas till motiveringen till 12 §. 17 §. Enligt 2 § första stycket 4 administrativa fullmaktslagen kan beträffande stats- eller kommunalmyndighet förordnas, att i fall, då enligt lag eller författning suppleanter skola utses till visst antal, sådana må utses till visst

48 större antal. Förordnande ankommer på Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts uppdrag, på underordnad myndighet. Förevarande paragraf i kungörelseförslaget avser meddelande av förordnande som nu nämnts, varvid tillika uppdragits åt den myndighet, som har att utse supplean er, att bestämma det högre antal suppleanter, som må finnas erforderligt. Som exempel på fall, då suppleanter författningsenligt skola utses till visst antal, må erinras, att suppleanter till samma antal som ledamöterna skola utses bland annat i interneringsnämnden, länsnykterhetsnämnd och kommunalnämnd. Detsamma gäller beträffande suppleanter för valda ledamöter i taxeringsnämnd. Förutsättning för tillämpning av paragrafen saknas däremot när, såsom stundom är fallet, myndigheten lämnats frihet att bestämma antalet suppleanter efter vad som finnes lämpligt. För att bestämmelserna beträffande kommunalmyndigheter skola erhålla en någorlunda enhetlig tillämpning, vilja de sakkunniga tillråda, att för dessa myndigheter som regel tillses, att antalet suppleanter fördubblas. I författningstexten ha upptagits även vissa tillämpningsföreskrifter i anslutning till uttalanden i 1940 års betänkande (jfr sid. 32). 18 §. I 9 § andra stycket fullmaktslagen stadgas, att om för fullföljande av talan mot beslut, som utan hinder av sådan talan skall lända till efterrättelse, besvärsinlaga ingivits eller annan åtgärd företagits efter utgången av den därför bestämda tiden, åtgärden dock skall anses ha skett i rätt tid, om den myndighet där talan skall fullföljas finner att klaganden på grund av krigsförhållanden haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet. I tredje stycket av samma paragraf stadgas, att om i lag eller författning är föreskrivet, att besvärsinlaga skall inges till annan myndighet än den som har att pröva den fullföljda talan, inlagan i stället med laga verkan må inges till sistnämnda myndighet. Rörande grunden för dessa stadganden — vilka skola lända till efterrättelse så snart förordnande meddelats om tillämpning av bestämmelserna i fullmaktslagen — hänvisas till 1940 års betänkande (sid. 49—51). I betänkandet uttalas, att den omständigheten, att myndighet enligt 9 § andra stycket beslutar upptaga för sent inkomna besvär till prövning, kan påverka beslutets verkställighet och att därför den myndighet, som har att ombesörja verkställigheten, bör underrättas om besvärstalans upptagande. Vidare anmärkes, att det torde kunna påräknas, att då besvär få inlämnas hos besvärsmyudigheten i stället för den myndighet hos vilken de normalt skola inlämnas, sistnämnda myndighet i en eller annan form underrättades om inkomna besvär. E n sådan underrättelse kan tydligen vara påkallad till förebyggande av att laga kraftbevis utfärdas av den myndighet, dit besvären i vanliga fall skolat inlämnas, och att därefter verkställighet sker, som skulle fått anstå om överklagandet varit känt. De sakkunniga ha ansett lämpligt, att den underrättelseplikt, som sålunda förutsatts, uttryckligen anges i kungörelsen. Tydligt är, att särskild underrättelse i fall, som avses i 9 § tredje stycket fullmaktslagen, icke erfordras, om besvären omedelbart för yttrande remitteras till den myndighet, dit besvären eljest skolat inges.

49 19 §. Enligt 9 § första stycket och 10 § första stycket administrativa fullmaktslagen äger Kungl. Maj:t förordna om en allmän förlängning av vissa i lag eller författning föreskrivna tidsfrister. Förstnämnda lagrum avser tider för fullföljande av talan. I 10 § första stycket är fråga om tider, inom vilka någon eljest har att för bevakande av honom tillkommande rättighet eller förmån eller fullgörande av honom åliggande skyldighet hos myndighet göra ansökan eller anmälan eller företaga annan sådan åtgärd. I fråga om fullföljdstider kan enligt vanliga bestämmelser meddelas återställande av försutten tid. Så är däremot ej fallet beträffande frister, som avses i 10 § första stycket. Enligt andra stycket i nämnda paragraf äger emellertid Kungl. Maj:t, då någon på grund av krigsförhållanden varit ur stånd att iakttaga en dylik frist, efter ansökan utsätta ny tid. Utan betydelse är härvid, om en allmän förlängning av ifrågavarande frister enligt 10 § första stycket ägt rum eller ej. Den befogenhet, som sålunda tillkommer Kungl. Maj:t att utsätta ny tid, kan enligt 11 § första punkten fullmaktslagen efter Kungl. Maj:ts uppdrag utövas av underordnad myndighet. I 1940 års betänkande (sid. 54) har förutsatts, att dylik befogenhet skulle kunna anförtros vissa högre statsmyndigheter, såsom centrala verk och länsstyrelser. I förevarande paragraf av kungörelseförslaget uppdrages i enlighet härmed åt vissa myndigheter att utsätta ny tid enligt 10 § andra stycket fullmaktslagen. Rörande den närmare innebörden av den befogenhet, som sålunda tillkommer de angivna myndigheterna, hänvisas till 1940 års betänkande sid. 20, 21, 51 och 52. 20 §. Paragrafen överensstämmer med de motsvarande föreskrifter, som beträffande domstolarna meddelats i 6 § kungörelsen den 10 maj 1940 (nr 313) rörande tillämpning av lagen med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. Inom försvarsstaben ha övervägts möjligheterna för en omläggning av förfarandet vid delgivning genom militär myndighets försorg i syfte att försvarsstaben måtte befrias från befattning med hithörande frågor. Vissa förberedande undersökningar ha emellertid givit vid handen, att förutsättningar ännu icke torde föreligga för ändrade bestämmelser i detta avseende. De sakkunniga ha därför icke ansett sig kunna upptaga andra bestämmelser än de nyssnämnda för domstolarna gällande. Förslaget till kungörelse angående ändring av kungörelsen den 27 oktober 1939 (nr 777) om särskilda åligganden, som under vissa förhållanden tillkomma länsstyrelserna och dem underlydande myndigheter. I en promemoria, som översändes till länsstyrelserna i samband med det preliminära utkastet till förevarande kungörelse, uttalades, att det vore av vikt att få del av länsstyrelsernas uppfattning i frågan, huruvida de för 4—1918 43

50 vissa högre statsmyndigheter avsedda bestämmelserna i den allmänna tilllämpningsförfattningen (3—9 §§ i det slutliga förslaget) borde gälla även för länsstyrelserna eller om dithörande frågor, på sätt de sakkunniga preliminärt antagit, borde för länsstyrelsernas vidkommande alltjämt uteslutande regleras av kungörelsen nr 777/1939. Länsstyrelserna ha, på sätt redan i det föregående antytts, i anledning härav allmänt förordat det senare alternativet. I promemorian anfördes vidare, att stadgandena i sistnämnda kungörelse enligt det preliminära utkastet utbyggts i vissa hänseenden, vilka även om de icke formellt fölle inom ramen för det meddelade utredningsuppdraget dock nära anslöte sig till vissa av uppdraget omfattade ämnen. Vid denna utbyggnad hade eftersträvats att göra kungörelsens stadganden så fullständiga som möjligt. Även i vad anginge behovet av sålunda föreslagna ändringar ha länsstyrelserna i allmänhet ansett sig böra förorda det preliminära utkastet. I några avseenden har emellertid en viss tvekan kommit till uttryck. Bland annat med hänsyn härtill ha ock, som i det följande skall närmare anges, vissa i det preliminära utkastet upptagna stadganden ansetts böra utgå. Beträffande övriga bestämmelser ha i några fall jämkningar företagits. Det må framhållas, att ändringar i förevarande kungörelse torde vara påkallade även i andra avseenden. Sålunda torde bestämmelserna i 16 § böra bli föremål för omprövning i samband med frågan om myndigheternas förflyttning vid krig eller krigsfara. Den nya rekvisitionslagstiftningen synes kunna föranleda omarbetning av vissa bestämmelser. Från militärt håll torde föreligga önskemål om ändring även i andra delar, vilka icke äga samband med de sakkunnigas uppdrag. 1§Ändringen betingas av att fyra nya paragrafer tillagts. Förordnande om tillämpning av nuvarande 3—20 §§ har meddelats genom kungörelse den 8 december 1939 (nr 840). De föreslagna ändringarna och tilläggen föranleda nytt förordnande om tillämpning av bestämmelserna i fråga. 17 §. Paragrafen har icke någon motsvarighet i den nuvarande författningen. E n länsstyrelse har ansett bestämmelsen överflödig. Från annat håll har den däremot uttryckligen tillstyrkts såsom lämplig. Då en anvisning av ifrågavarande slag ej lär sakna betydelse, ha de sakkunniga icke funnit skäl att utesluta bestämmelsen. Denna har uppenbarligen avseende å såväl föredragande som underordnad personal. — Bestämmelser, motsvarande nuvarande 17 §, återfinnas i 20 § av förslaget. 18 §. Ändringarna bestå väsentligen däri, att uttrycken »extra tjänstemän» och »extra landsfiskaler» utbytts mot »tillfälliga befattningshavare» och »landsfiskalsassistenter» samt att länsstyrelsen tillerkänts befogenhet att förordna även behövligt antal landsfogdeassistenter. Uttrycket »extra tjänstemän»

51 torde såsom en löneteknisk term med speciell innebörd kunna föranleda, att andra regler för anställningen tillämpas än som enligt hittillsvarande praxis ansetts böra ifrågakomma för här avsedda befattningshavare. Med anledning av distriktsåklagarreformen bör befogenhet att förordna extra landsfiskaler avse landsfiskalsassistenter. Enligt kungörelsen den 24 april 1936 om landsfogdeassistenter ankommer för närvarande på Kungl. Maj:t att bestämma, att hos landsfogde skall finnas landsfogdeassistent. Befattningen såsom landsfogdeassistent tillsättes genom förordnande av länsstyrelsen i samråd med justitiekanslersämbetet och efter förslag av landsfogden. Förevarande paragraf möjliggör för länsstyrelsen att på eget initiativ förordna landsfogdeassistent. I anledning av ett påpekande från justitiekanslersämbetet har i andra stycket tillagts, att länsstyrelsen härvid skall om möjligt samråda med ämbetet. 20 §. Paragrafen motsvarar nuvarande 17 §. Befogenhet, som avses i andra stycket första punkten och tredje stycket förslaget, tillkommer för närvarande landshövdingen, respektive länsstyrelsen endast i trängande fall. Det torde ha visat sig, att under rådande förhållanden en uppmjukning i detta avseende kan vara påkallad och låter sig genomföra utan olägenhet. En viss jämkning av bestämmelserna har i enlighet härmed föreslagits. I 23 § första stycket landshövdinginstruktionen (Sv. förf.-saml. 1937: 902) meddelas för det fall, att landshövdingtjänsten är ledig eller landshövdingen är tjänstledig eller frånvarande eller hindrad av andra tjänsteangelägenheter eller jävig, bestämmelser om utövande av beslutanderätten i ärenden, som skola föredragas för landshövdingen. Beslutanderätten utövas, där landssekreteraren eller landskamreraren är föredragande, av dem båda gemensamt, i andra fall av föredraganden och hans avdelningschef. Enligt 28 § i instruktionen gäller vidare, att vid avgörandet av vissa ärenden avdelningschefen å den avdelning föredraganden ej tillhör skall närvara. I det preliminära utkastet hade föreslagits dels att i fall, som avses i 23 § första stycket landshövdinginstruktionen, föredraganden ensam skulle, om så befunnes erforderligt, äga meddela beslut och underteckna utgående expedition, dels att nyssnämnda bestämmelse i 28 § instruktionen ej skulle gälla, därest bestämmelsens iakttagande skulle medföra avsevärd olägenhet. I avgivet yttrande har överståthållarämbetet erinrat, att kungörelsen nr 777/1939 finge anses tillämplig även beträffande överståthållarämbetet. Då i utkastet hänvisades till uttryckligen angivna stadganden i landshövdinginstruktionen utan att tillika angåves, att de föreslagna bestämmelserna skulle äga giltighet för överståthållarämbetet, skulle dessa icke bli tillämpliga beträffande ämbetet, i varje fall icke i de delar, som innehölle hänvisningar till landshövdinginstruktionen. Några skäl att undantaga överståthållarämbetet från dessa bestämmelser syntes emellertid icke föreligga. Med anledning av vad ämbetet sålunda anfört har åt de föreslagna bestämmelserna i denna del givits en mera allmän avfattning, i det att föredragande föreslagits skola

52 kunna ensam meddela beslut och underteckna utgående expedition, om hinder möter för åtgärdernas företagande i den ordning instruktionen föreskriver och med åtgärderna ej kan anstå. Stadgande härom har upptagits i andra stycket andra punkten. Det omarbetade förslaget har i denna del underställts en av dem, som undertecknat överståthållarämbetets yttrande. I samband därmed anhölls om upplysning angående de åtgärder, som med stöd av det omredigerade stadgandet kunde tänkas bli vidtagna för ämbetets vidkommande. I anledning härav har upplysts, att det givetvis mötte svårighet att på förhand närmare ange vilka organisationsåtgärder, som kunde bli erforderliga i ett krisläge. Man torde emellertid knappast behöva räkna med att beslutanderätt utan föredragning skulle behöva komma till användning vid överståthållarämbetet annat än i sådana fall, då underordnad myndighet, framför allt luftskyddschefen, begärde besked från ämbetet per telefon och den som mottoge telefonsamtalet ansåge omgående svar nödvändigt. Eljest syntes med den vidsträckta delegation av beslutanderätten, som förekomme inom ämbetet, alltid överståthållaren eller substitut för honom och någon föredragande vara att tillgå. Att märka vore vidare, att man i Stockholm icke såsom i länen behövde räkna med att olika delar av administrationsområdet bleve på ett eller annat sätt isolerade från varandra. Befogenheten för länsstyrelse enligt nuvarande 17 § fjärde stycket att uppdraga åt annan hos länsstyrelsen anställd tjänsteman än föredragande eller åt polismyndighet att »utfärda bestämmelse angående verkställighet av länsstyrelsens beslut» har enligt förslaget utvidgats att avse rätt att bemyndiga ej blott befattningshavare vid länsstyrelsen och polismyndighet utan äveu annan länsstyrelsen underställd statsmyndighet än polismyndighet att i trängande fall inom närmare angivna gränser »träffa avgöranden eller vidtaga åtgärder, vilka eljest skulle ankomma på länsstyrelsen». En viss motsvarighet härtill finnes enligt 5 § i den allmänna tillämpningsförfattningen ävensom enligt 4 och 5 §§ i den finska förordningen av den 13 oktober 1939 angående läns- och polisförvaltningen under undantagsförhållanden. I övrigt ha föreskrifterna om undertecknande av beslut i här avsedda fall i anslutning till en erinran från överståthållarämbetet något jämkats i syfte att tvekan ej skall behöva föreligga därom, att bestämmelserna äro tillämpliga även så vitt angår överståthållarämbetet. 21 §. Paragrafen avser att för länsstyrelserna skapa eu motsvarande möjlighet som enligt 5 § i den allmänna tillämpningsförfattningen i denna del föreslagits för centrala statsmyndigheter m. fl. Förslaget möjliggör bland annat vidtagande av de förändringar av landsfiskalernas tjänstgöringsområden, som kunna betingas av förhållandena. 22 §. Vid stadgandets utformning har beaktats den i viss mån likartade bestämmelsen i 6 § förslaget till rekvisitionslag (jämför proposition nr 201/

53 1942). Stadgandet får anses tillämpligt icke blott å länsstyrelserna utan även å dem underlydande myndigheter. 23 §. Som förebild till ifrågavarande bestämmelse har tjänat mom. 20 i civila försvarsberedskapscirkuläret. 24 §. Paragrafen överensstämmer helt med nuvarande 20 §. I det preliminära utkastet hade upptagits en bestämmelse, enligt vilken befälhavare och chefer, som avses i 19 §, skulle, där så funnes erforderligt, äga i samråd med länsstyrelsen beordra officer att tjänstgöra vid länsstyrelsen såsom förbindelseofficer och, jämte försvarsassistenten, sakkunnig i frågor rörande försvaret. Då förbindelseofficer utsetts skulle, om hinder ej mötte, hans mening inhämtas innan beslut meddelades i ärende, som hade avseende å försvaret berörande förhållanden. En motsvarande bestämmelse återfinnes i den finska författningen i ämnet av den 13 oktober 1939. I den förut omnämnda promemorian till länsstyrelserna anhölls särskilt om besked, huruvida en dylik bestämmelse vore av behovet påkallad. Därvid erinrades, att hemortsförsvarsassistenten vid krig avsåges skola få sin verksamhet förlagd till vederbörande försvarsområdes stab. Av de femton länsstyrelser, som särskilt yttrat sig om förslaget i denna del, ansågo åtta — om än i några fall med tvekan — att bestämmelsen borde införas i kungörelsen. De övriga ställde sig avvisande. En av dessa — länsstyrelsen i Kalmar län — framhöll, att frågan ej kunde bedömas, innan pågående utredning om hemortsförsvarets ordnande blivit slutförd. I anledning av vad sålunda förekommit och efter att ha samrått med ordföranden för 1941 års hemortsförsvarssakkunniga ha de sakkunniga funnit, att för närvarande icke torde föreligga skäl att i förslaget upptaga en bestämmelse av ifrågavarande slag. Det preliminära utkastet innehöll vidare bestämmelser dels om åliggande för länsstyrelsen att då dess verksamhet helt eller delvis förlades till annan ort än residensstaden tillse, att erforderlig förbindelse upprätthölles med landsfogden, förste provinsialläkaren, länsveterinären och andra befattningshavare, som hade att biträda länsstyrelsen, dels angående befogenhet för avdelningschef att utan hinder av fastställd arbetsordning uppdraga åt föredragande å avdelningen att i sådan egenskap handlägga ärende, som eljest icke skulle tillhöra hans handläggning. Förstnämnda bestämmelse sammanhänger med frågan om länsstyrelsernas förflyttning. Med hänsyn härtill och då det även utan stadgande torde vara uppenbart, att länsstyrelsen under alla förhållanden bör upprätthålla erforderlig förbindelse med de befattningshavare, som ha att tillhandagå länsstyrelsen, har bestämmelsen icke bibehållits i det slutliga förslaget. Även den senare bestämmelsen har fått utgå, enär i ett par yttranden framhållits att något större praktiskt behov därav icke förelåge.

54 I promemorian till länsstyrelserna omnämndes, att de sakkunniga i enlighet med tidigare förslag av en länsstyrelse haft under övervägande att föreslå särskilda åtgärder för ordnande av kassarörelsen för länsstyrelse, som fått sin verksamhet förlagd till ort där avdelningskontor av Sveriges riksbank icke funnes. Denna fråga sammanhänger med det statliga uppbörds- och utbetalningsväsendets funktionssätt i krig och torde få övervägas i samband med den utredning härom, som enligt vad inledningsvis berörts torde komma att verkställas inom finansdepartementet. I promemorian anmärktes vidare, att det ifrågasatts om icke särskilda bestämmelser borde meddelas i kungörelsen för reglering av de fall, då hinder mötte mot stämpelbeläggning på sätt gällande förordning angående stämpelavgiften stadgade av expedition eller annan handling. Enär postverket avsåge att vidtaga vissa beredskapsåtgärder för säkerställande av ostörd distribution av beläggningsstämplar jämväl i ett skärpt läge, hade frågan om meddelande av särskilda bestämmelser i ämnet dock fått förfalla. Förslaget till kungörelse med vissa förordnanden enligt 2 § första stycket 1 och 2 lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. Förevarande förslag avser huvudsakligen uppdrag åt underordnade statsmyndigheter att handlägga och avgöra ärenden, som nu ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet. Förordnande därom kan meddelas enligt 2 § första stycket 1 administrativa fullmaktslagen. I nuvarande läge torde ett dylikt förordnande icke vara påkallat. Med hänsyn till angelägenheten av att missförstånd från allmänhetens sida ej skall behöva uppkomma rörande vilken myndighet som har att pröva de ärenden, som avsetts skola delegeras, synes jämväl böra anstå med utfärdande av kungörelse i ämnet. 1 §• I 1940 års betänkande uttalades (sid. 27 och 28), att ett överförande av arbetsuppgifter från Kungl. Maj:t till underordnad myndighet kunde vara önskvärt för att i ett krisläge med dess för den högsta statsmyndigheten tyngande arbetsbörda ernå en viss avlastning ävensom för att påskynda ärendenas avgörande eller eljest vinna en med hänsyn till rådande förhållanden mera ändamålsenlig handläggning. Sålunda kunde tänkas, att ärenden, som i en farofylld situation framstodo såsom mindre viktiga, borde överlämnas åt centralt verk eller annan myndighet ävensom att ärenden, som förutsatte utredning rörande tekniska eller lokala förhållanden, borde överlämnas till avgörande åt någon på området sakkunnig myndighet. En överflyttning kunde anses särskilt påkallad, då förbindelsen mellan Kungl. Maj:t och den sakkunniga myndigheten kunde väntas bli avbruten eller av-" sevärt försvårad. De i denna paragraf föreslagna bestämmelserna ansluta sig i huvudsak till sålunda angivna synpunkter. I en promemoria till det preliminära ut-

55 kastet anfördes bland annat, att delegationen främst ansetts böra avse större, lätt avgränsade grupper av ärenden, vilka i ett krisläge framstode såsom ej alltför betydelsefulla men dock icke lämpligen borde förklaras vilande. Därest till en dylik grupp sakligt anslöte sig en annan grupp av ärenden, som även kunde förhållandevis lätt avgränsas, borde jämväl dessa ärenden medtagas. Delegation syntes vidare böra ifrågakomma beträffande sådana ärenden, där kravet å ett snabbt avgörande vore särskilt framträdande; i dessa fall borde delegation äga rum även om ärendena vore få eller de kunde anses som betydelsefulla. En viss särställning i delegationshänseende intoge ärenden, som avsåge de affärsdrivande verken, särskilt kommunikationsverken; en delegation till verkets styrelse framstode här oftare än eljest som påkallad och naturlig. Beträffande frågan till vilken myndighet ärenden borde delegeras anfördes i promemorian, att med hänsyn särskilt till kravet på enhetlighet i ärendenas behandling ett centralt verk eller annan central myndighet i allmänhet vore att föredraga framför ett lokalt statsorgan. Ärenden av synnerligen brådskande natur, liksom ärenden vilka krävde mera ingående lokalkännedom, syntes dock kunna delegeras även till en med de centrala verken jämställd lokal myndighet, såsom länsstyrelse eller domkapitel. Då i några fall — såsom beträffande skolöverstyrelsen — i utkastet föreslagits delegation till central statsmyndighet eller den underställda myndighet, som därtill utsåges av den centrala myndigheten, sammanhängde detta med, att delegationen omfattade ett särskilt stort antal ärenden av jämförelsevis mindre betydelse. Det preliminära utkastet hade utarbetats på grundval av uppgifter, som tillhandahållits av de olika departementen. I övrigt hade till ledning tjänat bland annat departementens föredragningslistor. Med anledning av de erinringar och önskemål, som under den fortsatta behandlingen framställdes från de hörda myndigheternas sida, vidtogos efter samråd med departementen vissa jämkningar i det preliminära utkastet. I den mån framställda erinringar icke föranlett ändring i det ursprungliga förslaget, står detta som regel i överensstämmelse med den ståndpunkt vederbörande departement ansett sig böra intaga till de föreliggande frågorna. Framhållas må emellertid, att förslaget icke får anses uttömmande. Fastmera torde böra räknas med, att i händelse av krig ett behov — som nu ej närmare kan överblickas — av ytterligare delegation skall göra sig gällande. I förslaget har icke berörts frågan om begränsning av giltigheten i tiden av beslut, som meddelats med stöd av denna paragraf. I den mån dylika beslut av underordnad myndighet enligt sin natur kunna ges begränsad giltighet med avseende å tiden, torde emellertid så i allmänhet böra ske. I fråga om vissa i förslaget upptagna ärenden, såsom ärenden rörande understöd åt änkor och barn efter vissa i statens tjänst anställda arbetare m. fl., grundas Kungl. Maj:ts befogenhet med avseende å ärendenas handläggning å särskilt bemyndigande av riksdagen. Uppenbart är, att ett dele-

56 gationsförordnande i dylikt fall förutsätter, att riksdagens bemyndigande för Kungl. Maj:t alltjämt föreligger vid tiden för förordnandets meddelande. För den händelse ansökning i ärende, som efter delegation tillkommer underordnad myndighet, av en eller annan anledning likväl skulle göras hos Kungl. Maj:t, bör tydligen Kungl. Maj:t anses alltjämt oförhindrad att själv upptaga och avgöra ärendet, om så lämpligen finnes böra ske.

2§Paragrafen åsyftar en utsträckning av den befogenhet att besluta i hithörande frågor, som redan nu tillkommer vissa statsmyndigheter enligt för dem utfärdade instruktioner. Även här är fråga om delegation med stöd av 2 § första stycket 1 fullmaktslagen. Bestämmelserna äro av instruktionell karaktär och reglera endast befogenheten att fatta beslut inom ramen av de föreskrifter, som eljest meddelats på ifrågavarande område. Enligt kungörelse den 3 januari 1941 (nr 5) gäller beträffande vissa civila befattningar i statens tjänst, att vederbörande myndighet då befattningen blir ledig skall till Kungl. Maj:t hänskjuta frågan om befattningens återbesättande. Förklarar Kungl. Maj:t, att befattningen icke skall återbesättas, får den ej heller uppehållas medelst förordnande, om ej Kungl. Maj:t meddelar föreskrift därom. Därest hinder sålunda föreligger för återbesättande av viss befattning, bör uppenbarligen icke med stöd av denna paragraf kunna förordnas om uppehållande tillsvidare av befattningen. Om vidare i samband med genomförande av krisadministration förbud skulle stadgas mot meddelande av vikariatsförordnanden (jämför proposition nr 294/1940 sid. 11), saknas förutsättningar jämväl för meddelande av vikariatsförordnande enligt första stycket andra punkten i denna paragraf. I författningstexten har gjorts förbehåll för de inskränkningar, som sålunda kunna föranledas av särskilt utfärdade föreskrifter. De föreslagna bestämmelserna avse i första hand tjänster i högst lönegrad A 30 civila avlöningsreglementet. Enligt andra stycket skola desamma dock gälla även i fråga om andra, med omförmälda tjänster jämförliga befattningar. Hit äro att hänföra vissa arvodesbefattningar ävensom vissa civilmilitära befattningar. Rent militära tjänster torde däremot icke kunna anses jämförliga med de i första stycket omförmälda.

3§. När ett ärende på föreslaget sätt delegeras till underordnad myndighet, innebär detta, att myndigheten med avseende å ärendets behandling inträder i Kungl. Maj:ts ställe. På myndigheten ankommer att sörja för att ärendet blir i vedertagen ordning utrett. Samråd med andra myndigheter eller inhämtande av yttrande kan härvid ifrågakomma. Beträffande ärenden av större räckvidd eller principiell betydelse torde, oavsett delegationen, myndigheten böra äga att, om hinder av faktisk natur ej möter, med eget förslag överlämna ärendet till Kungl. Maj:ts prövning och avgörande.

4§I 1940 års betänkande (sid. 28) berördes frågan, huruvida i fall, då överflyttning av arbetsuppgifter från Kungl. Maj:t till underordnad myndighet ägde rum, myndighetens avgörande skulle kunna överklagas hos Kungl. Maj:t. Enligt vad därvid uttalades torde i Kungl. Maj:ts befogenhet enligt 2 § första stycket 1 fullmaktslagen få anses ligga rätt att meddela förbud mot sådan fullföljd. Hade förbud ej meddelats, kunde talan fullföljas enligt allmänna regler. I anledning av en hemställan av lagrådet, som godtog den sålunda uttalade uppfattningen, infördes sedermera — i syfte att klarhet skulle vinnas i vad mån överflyttning av befogenhet till underordnad myndighet kunde ske även på sådant sätt, att det allenast förordnades, att talan mot myndighetens beslut ej finge fullföljas — i 2 § första stycket 2 fullmaktslagen en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj:t ägde förordna, att i fråga om visst slag av mål eller ärenden talan mot statsmyndighets beslut ej finge fullföljas. I förevarande paragraf föreslås förbud mot klagan hos Kungl. Maj:t i vissa ärenden, som enligt 1 § skola övertagas av underordnad myndighet. Även i denna del har förslaget tillkommit under medverkan av de olika departementen. I en promemoria, som tillställdes departementen för att tjäna till ledning vid bedömande av hithörande frågor, framhöllo de sakkunniga, att förutsättningar för fullföljdsförbud syntes böra vara dels att en ej alltför obetydlig minskning av Kungl..Maj:ts arbetsbörda därigenom kunde vinnas eller att ett påtagligt samhälleligt intresse påkallade särskilt snabb handläggning av ärenden av vissa slag, dels att åtgärden icke medförde större olägenheter av rättslig eller praktisk natur. Principiellt borde ur sistnämnda synpunkt besvärsrätten beskäras endast när beslutet meddelades av mera kvalificerade myndigheter och garanti funnes för enhetlig tillämpning, d. v. s. i stort sett endast då beslutet meddelades av central statsmyndighet. I promemorian förutsattes, att från departementen skulle avges förslag om avskärande av besvärsrätt såväl vad anginge ärenden, som skulle delegeras enligt 1 §, som beträffande ärenden, vilka redan nu avgjordes av underordnad myndighet och endast efter besvär komme under Kungl. Maj:ts prövning. Den i anledning härav inom departementen verkställda undersökningen gav vid handen, att vissa departement funno besvärsrätt böra avskäras i samtliga delegerade ärenden eller en del av dessa ärenden, under det att andra departement ansågo skäl icke föreligga för avskärande i något fall av besvärsrätt. Förslag om förbud mot fullföljd av talan hos Kungl. Maj:t i icke delegerade ärenden framfördes endast av ett departement. Med anledning härav och då tillika framkommit, att den enligt 1 § avsedda delegationen kunde medföra, att ärenden, som nu avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet, framdeles komme att efter besvär tillhöra regeringsrättens prövning — en anordning som i vissa fall måste anses mindre lämplig — upptogs frågan till förnyad behandling vid gemensamma överläggningar med representanter för departementen. Härvid överenskoms om smärre jämkningar

58 i de förut framställda förslagen. Det slutliga förslaget upptager i enlighet härmed förbud mot fullföljd av talan endast i delegerade ärenden; de delegerade ärenden, där klagan alltjämt ansetts böra medges, torde icke i något fall vara av beskaffenhet att tillkomma regeringsrättens prövning. I likhet med vad tidigare anförts beträffande delegation förutsätta de sakkunniga, att även avskärande av besvärsrätt i händelse av krig kan visa sig erforderligt i större utsträckning än nu från departementens sida ansetts böra ifrågakomma. Ett motsvarande problem synes möta för de allmänna domstolarnas del; denna fråga har veterligen icke varit föremål för övervägande. Undantagsvis lär kunna inträffa att ärenden, vilka i och för sig kunde hänföras under någon av de ärendesgrupper som angivits i 1 §, redan blivit delegerade till underordnad myndighet. Då avskärandet av besvärsrätt enligt 4 § avser endast beslut, som myndighet meddelat i anledning av delegation enligt 1 §, beröras sådana särskilt delegerade ärenden uppenbarligen icke av fullföljdsförbudet. Detta avser icke heller möjligheten att föra talan hos Kungl. Maj:t underordnad myndighet, för den händelse denna myndighet skulle utgöra rätt klagoinstans.

5§. Under utredningens gång ha de sakkunniga haft under övervägande att föreslå sådan ändring av administrativa fullmaktslagen, att myndighet, när så vore påkallat, ägde förordna att dess beslut finge omedelbart verkställas. En sådan befogenhet tillkommer för närvarande administrativ myndighet endast i särskilt angivna fall, såsom enligt 60 § hälsovårdsstadgan, 32 § epidemilagen och 44 § andra stycket förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. Enligt 17 kap. 14 § nya rättegångsbalken skall i tvistemål rätten kunna, när skäl äro därtill, i dom förordna, att den må verkställas utan hinder av att den icke äger laga kraft. De sakkunniga anhöllo i samband med remissen till länsstyrelserna att få del av deras synpunkter på nu berörda fråga. De tretton länsstyrelser, som i anledning härav yttrade sig, ansågo allmänt, att möjligheten att förordna om omedelbar verkställighet kunde erhålla betydelse i händelse av krig och att frågan därför borde upptagas till närmare undersökning. Vid förnyat övervägande ha de sakkunniga funnit, att en anordning av nu antytt slag knappast skulle vara tillfyllest. Förordnanden om omedelbar verkställighet kunna ge upphov till inhibitionsyrkanden i icke önskvärd omfattning. Härtill kommer, att verkställighet av beslutet kan ge anledning till ersättningsyrkanden för den händelse beslutet efter klagan skulle undanröjas. Det är att befara, att effektiviteten av det ifrågasatta stadgandet härigenom skulle förringas. De sakkunniga ha med hänsyn härtill i stället ansett sig böra föreslå, att i vissa fall myndighet skall äga förordna, att talan mot dess beslut eller viss del därav icke må föras. Stadgande därom, som grundas å 2 § första stycket 2 fullmaktslagen, har upptagits i förevarande paragraf. En bestämmelse av nu antydd beskaffenhet bör uppenbarligen komma

59 till användning endast i alldeles särskilda undantagsfall. Enligt förslaget skall förordnande om fullfölj dsförbud kunna meddelas allenast av central statsmyndighet eller länsstyrelse. Det kan ifrågakomma endast i ärenden, som angå eller äga samband med rikets försvar, folkförsörjning eller annat, som under rådande förhållanden är av synnerlig vikt för det allmänna. Som ytterligare förutsättning för stadgandets tillämpning — och en mycket viktig sådan — har föreslagits att samhällsintresset oundgängligen kräver, att fullföljdsförbud meddelas. Enligt vad tidigare framhållits böra bestämmelserna i förevarande kungörelse icke för närvarande sättas i kraft. Tillämpning av 5 § i kungörelsen avses sålunda skola ifrågakomma endast i ett läge, då säkerligen i det allmännas intresse kunna behöva vidtagas längre gående ingrepp i olika hänseenden i eljest gällande ordning. Syftet med de föreslagna bestämmelserna är att i ett kritiskt läge främja förvaltningens effektivitet. I åtskilliga fall följer av särskilda författningsbestämmelser eller, utan uttrycklig bestämmelse, av allmänna grundsatser, att ett förvaltningsbeslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan. Är detta förhållandet, torde i allmänhet icke finnas skäl att meddela fullföljdsförbud enligt förevarande paragraf. Stadgandet bör däremot kunna komma till användning exempelvis i samband med ett föreläggande, vilket eljest får verkställas först sedan beslutet vunnit laga kraft. Har sålunda en länsstyrelse enligt förordningen den 30 augusti 1941 (nr 712) meddelat föreläggande för kommun att anskaffa brandmaterial och är med hänsyn till faran för luftangrepp av vikt, att materialen ofördröjligen anskaffas, bör fullföljdsförbud kunna meddelas. I vissa länsstyrelsers yttranden har framhållits, att ett motsvarande behov av omedelbar verkställighet kan tänkas föreligga även beträffande beslut i ordnings-, byggnads- och hälsovårdsfrågor samt i vissa kommunikationsärenden. Förbudet behöver icke avse beslutet i dess helhet. Går detta ut på ett fullgörande mot ersättning, bör hinder icke möta att tillåta fullföljd i fråga om ersättningsbeloppets bestämmande.

Övergångsbestämmelsen i förslaget har upptagits i enlighet med hemställan i ett av yttrandena. Vid ett upphävande av kungörelsen torde kunna bli erforderligt att meddela särskilda föreskrifter angående verkan av beslut, som meddelats av underordnade myndigheter med stöd av kungörelsen. Utkastet till kungörelse angående förlängning av frister m. m. Enligt 9 § första stycket första punkten administrativa fullmaktslagen äger Kungl. Maj:t i den mån så finnes påkallat av krigsförhållanden förordna om förlängning av den tid, inom vilken besvär skola anföras eller annan åtgärd för fullföljande av talan mot stats- eller kommunalmyndighets beslut skall äga rum. I 10 § första stycket medges enahanda befogenhet med avseende å sådan i lag eller författning föreskriven tid, inom vilken någon eljest har att för bevakande av honom tillkommande rättighet eller förmån eller fullgörande av honom åliggande skyldighet hos stats- eller

60 kommunalmyndighet göra ansökan eller anmälan eller företaga annan sådan åtgärd. Rörande den närmare innebörden av dessa bestämmelser hänvisas till 1940 års betänkande sid. 18—21 och 49—52. I detta sammanhang må jämväl erinras om de möjligheter som föreligga att erhålla återställande av försutten tid i här avsedda fall. Som framgår av 1940 års betänkande sid. 18 gälla beträffande frister, som omförmälas i 9 §, vanliga regler om återställande av försutten tid. Härutöver medges enligt 9 § andra stycket fullmaktslagen rätt för besvärsmyndighet att upptaga för sent inkomna besvär, såvida myndigheten finner att klaganden på grund av krigsförhållanden haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att iakttaga fullföljdstiden. Denna möjlighet — som snarast kan sägas avse en speciell förlängning av fullföljdstider — är dock begränsad till sådana fall, då det överklagade beslutet utan hinder av fullföljd talan skall lända till efterrättelse. Inom förvaltningens område är detta icke sällan förhållandet. I fråga om frister, som åsyftas i 10 §, anses de vanliga reglerna om återställande av försutten tid icke tillämpliga (jfr 1940 års betänkande sid. 20). Andra stycket samma paragraf öppnar emellertid möjlighet för Kungl. Maj:t eller, efter uppdrag av Kungl. Maj:t, underordnad myndighet att efter ansökan utsätta ny tid, då vederbörande finnes på grund av krigsförhållanden ha varit ur stånd att inom föreskriven tid vidtaga den åtgärd, varom är fråga. Befogenhet för högre statsmyndigheter att sålunda utsätta ny tid föreslås av de sakkunniga i 19 § av den allmänna tillämpningsförfattningen. Med hänsyn till nu berörda möjligheter att erhålla återställande av försutten tid ävensom att enligt 9 § andra stycket fullmaktslagen vid fullföljd av talan få tillgodoräkna sig den tid, då hinder på grund av krigsförhållanden förelegat, måste anses ovisst i vad mån behov av en allmän förlängning av frister överhuvud är att emotse. Som framhållits av patent- och registreringsverket i ett till handelsdepartementet avgivet yttrande måste detta i hög grad bero på arten av den krissituation, som kan uppkomma. Erinras må emellertid, att på ett speciellt område, nämligen krigsförvaltningens, ansetts erforderligt att redan för nuvarande förhållanden förordna om en viss utsträckning av besvärsfrister. Enligt § 12 allmänna krigsförvaltningsreglementet gäller sålunda, att i besvärstider som avses i reglementet icke må inräknas den tid klaganden tillhört förband m. m., som är mobiliserat eller organiserat vid förstärkt försvarsberedskap. För övriga frister torde dock enligt de sakkunnigas mening kunna antagas, att en allmän förlängning skall anses påkallad först i händelse riket blir indraget i krig. I en sådan situation kan däremot vara lämpligt, att allmänheten beredes lättnad i fråga om skyldigheten att iakttaga stadgade tidsfrister och att av krigsförhållanden förorsakat hinder icke skall behöva föranleda ansökning i varje enskilt fall om återställande av försutten tid. Detta är av betydelse även med hänsyn till myndigheternas arbetsbörda. Härtill kommer, att det kan vara förenat med olägenhet att redan avgjorda ärenden, sedan ansökan om ny tid blivit bifallen, ånyo måste upptagas till behandling. Även den närmare utformningen av bestämmelser i ämnet måste i större

61 eller mindre grad bli beroende av de krav, som händelseutvecklingen ställer. I 1940 års betänkande uttalas (sid. 50), att en förlängning enligt 9 § lämpligen bör omfatta ett visst tidsmått, t. ex. en vecka. Något ovillkorligt hinder förelåge emellertid ej att bestämma fullföljdstiden på annat sätt. Sålunda innebure ifrågavarande stadgande ej, att någon ändring behövde ske såvitt anginge bestämmelserna i § 12 allmänna krigsförvaltningsreglementet. Dessa uttalanden ge vid handen, att en snäv begränsning varit åsyftad i fråga om fristernas utsträckning. T vissa krigförande länder med en motsvarande lagstiftning, t. ex. Frankrike, har ock till en början återhållsamhet iakttagits vid fristernas förlängning. En ytterligare utsträckning har dock senare ansetts erforderlig. I Finland ha redan från början fristerna utsträckts inom en ganska lång tidrymd, varefter ytterligare förlängning medgivits. För vårt land torde i nuvarande läge endast kunna göras det uttalandet, att en förlängning — varom bestämmelser lära böra utfärdas först i samband med ett krigsutbrott — synes böra omfatta tiden närmast före samt viss tid efter krigsutbrottet. I mån av behov kunna fristerna sedermera ytterligare utsträckas. Tänkbart är, att särskilda regler kunna erfordras för vissa grupper av medborgare. Enligt den finska lagen om krigstillstånd (38 § andra stycket) gäller, att vid beräknande av preskriptionstid eller frist för väckande av talan i tvistemål eller annan fatalietid ej må tagas i betraktande den tid personen i fråga varit anställd vid mobiliserad trupp eller befunnit sig i krigsfångenskap. Särskilda regler gällde även i Frankrike beträffande krigsdeltagare och därmed likställda. För Sveriges del föreligger, som nämnts, en viss motsvarighet enligt § 12 allmänna krigsförvaltningsreglementet. Särskilt om en allmän förlängning av frister anses böra omfatta en icke alltför kort tidrymd, kan ifrågasättas, om dylika särbestämmelser — utöver de redan meddelade — för vårt land kunna anses erforderliga. Härvid få beaktas även möjligheterna att erhålla återställande av försutten tid. Då man sålunda icke kan överblicka, huruvida särskilda bestämmelser äro erforderliga, ha de sakkunniga icke ansett sig böra framlägga något förslag i denna del, Som redan i inledningen berörts ha de sakkunniga upprättat ett utkast till bestämmelser i ämnet, vilket såsom bilaga fogas till utredningen. Rörande de särskilda paragraferna i utkastet må i korthet anmärkas följande. 1§Paragrafen avser en förlängning av fullföljdstider med stöd av 9 § första stycket första punkten administrativa fullmaktslagen. I Finland genomfördes en motsvarande förlängning enligt lag den 31 maj 1940 (nr 268) på det sätt, att om fatalietiden helt eller delvis infallit under tiden den 6 oktober 1939 —den 15 maj 1940, nämnda tid ej skulle medräknas vid fristens fastställande. Om fatalietid, beräknad i enlighet med vad nu sagts, utginge före den 15 juni 1940, skulle den dock utsträckas till och med sistnämnda dag. Enligt senare förordningar den 11 juli 1941 (nr 533) och den 26 september 1941 (nr 692) genomfördes en ytterligare förlängning, i det att icke heller tiden den 16

62 juni—den 30 september 1941 skulle medräknas vid bestämmandet av fatalietiden. Såvitt angår tid efter sistnämnda dag föreligger endast möjlighet att erhålla återställande av försutten tid enligt särskilda bestämmelser i nyssnämnda förordning av den 26 september 1941 samt förordning den 19 december samma år (nr 893). I andra stycket av förevarande paragraf göres förbehåll för de avvikelser, som kunna föranledas av § 12 allmänna krigsförvaltningsreglementet. 2§Enligt paragrafen utsträckas frister, som avses i 10 § administrativa fullmaktslagen, med samma tidsmått som fullföljdstider enligt 1 §. Genom närmast motsvarande finska bestämmelser medgavs till en början en utsträckning av i huvudsak samma innebörd som beträffande fullföljdstider. Enligt den sista författningen i ämnet — förordningen den 19 december 1941 — gäller, att om fristen helt eller delvis infallit under tiden den 16 juni 1941—den 30 juni 1942, nämnda tid ej skall beaktas vid fristens beräknande; fristen får dock ej utsträckas längre än till utgången av september 1942. 3§En motsvarande bestämmelse återfinnes i de senaste finska författningarna. 4§Enligt 9 § första stycket andra punkten fullmaktslagen äger Kungl. Maj:t, då det påkallas av krigsförhållanden, förordna, att vad i lag eller författning finnes stadgat om skyldighet att göra anmälan om fullföljande av talan hos annan myndighet än den, hos vilken besvär skola inges, icke skall tillämpas. Denna punkt, som ej återfinnes i den ursprungliga författningen, avser närmast att möjliggöra upphävande av skyldigheten att, vid äventyr av talans förlust, inom viss tid göra föreskrivna anmälningar hos domkapitel i samband med överklagande av domkapitlets utslag respektive hovrätts utslag i mål från domkapitel. Även andra liknande fall inbegripas dock under stadgandet. I sådant avseende kan ifrågasättas upphävande av skyldigheten att hos kommunalmyndighet förete bevis om anförda besvär. De sakkunniga ha emellertid icke ansett sig böra tillstyrka någon ändring härutinnan. Påföljden för underlåtenhet är i detta fall ej talans förlust. Enligt kommunallagarna skall försummelse att iakttaga vad som föreskrivits med avseende å fullföljd föranleda, att överklagade beslutet må gå i verkställighet. Stadganden av sådant innehåll torde dock i förevarande avseende icke böra tillmätas någon större betydelse, särskilt om den uppfattningen godtages, enligt vilken kommunala beslut på grund av sakens natur alltid äro av beskaffenhet att kunna verkställas utan hinder av anförda besvär. 5§Till förebyggande av missförstånd om författningens innebörd upptages här ett stadgande, motsvarande bestämmelserna i 1 § fjärde stycket fullmakts-

63 lagen. En förlängning av tider för fullföljd av talan hos domstolar m. fl. kan ske med stöd av 10 § tredje stycket lagen med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. Det kan ifrågasättas att, såsom skett i Finland, genom en och samma författning meddelades bestämmelser angående förlängning av frister såväl vad angår domstolar som beträffande övriga myndigheter. Där så skulle anses lämpligt, torde erforderliga ändringar få göras i de sakkunnigas utkast. Undantaget för mål och ärenden, varom stadgats i lagen med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m. (Sv. förf.saml. 1940: 924), påkallar särskild uppmärksamhet. I sitt förut omnämnda yttrande till handelsdepartementet erinrar patent- och registreringsverket, att enligt 8 § patentförordningen besvär över patentmyndighetens beslut, varigenom patentansökning förklarats förfallen eller blivit avslagen, inom viss tid skola anföras hos patentverkets besvärsavdelning; inom samma tid skall erläggas besvärsavgift, allt vid äventyr av talans förlust. Någon direkt förlängning av denna tid bör enligt verkets mening ej ifrågakomma, emedan lagen med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m. för krigsförhållanden anvisar den utvägen, att förfallen eller avslagen patentansökan, som vunnit laga kraft i anledning av att sökanden ej iakttagit föreskrifterna i 8 § patentförordningen, kan på framställning av sökanden eller hans rättsinnehavare återupptagas. Patentverket framhåller vidare, att nyssnämnda lag ej innebär någon lättnad beträffande den i 7 § patentförordningen givna regeln, att invändning mot patentansökning skall göras inom viss tid från ansökningens kungörande. Anledningen härtill är, att man velat undvika försening av invändningsförfarandet. Då skälen mot lättnader beträffande invändningstiden alltjämt synas övervägande, ifrågasätter verket ej att sådana beredas med stöd av 10 § fullmaktslagen. Slutligen anmärker verket, att enligt den särskilda patentlagen i vissa fall lagts i Kungl. Maj:ts hand att antingen medge en generell fristförlängning eller också endast lättnader efter ansökan hos och prövning av ämbetsverkets besvärsavdelning. I andra fall åter stå endast lättnader av sistnämnda slag till buds. I samtliga hittills utfärdade kungörelser om tillämpning av nämnda lag ha endast möjliggjorts lättnader efter materiell prövning i varje särskilt fall av besvärsavdelningen. Vidare framhålles, att förmånerna enligt omförmälda lag i huvudsak endast under villkor av viss reciprocitet få åtnjutas av utlänningar. Verket uttalar, att det synes vara ett önskemål att förordnanden om lättnader i frister inom ämbetsverkets verksamhetsområde icke komma att i sin uppbyggnad alltför mycket avvika från varandra, vare sig dessa förordnanden äro tillkomna med stöd av den särskilda lagen på patenträttens område eller med stöd av fullmaktslagen. I detta sammanhang må till sist nämnas, att i den finska förordningen av den 26 september 1941 ansetts böra undantagas bland annat frister, inom vilka »medlem av offentligt samfund» vore berättigad att anföra besvär över utslag, som ej anginge honom enskilt.

64 Bilaga

A.

Utkast till

kungörelse angående förlängning av tider för fullföljande av talan eller företagande av vissa andra åtgärder hos stats- eller kommunalmyndigheter in. m. Med stöd av 9 § första stycket, 10 § första stycket och 14 § lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. förordnas som följer: 1§Vid bestämmande av tid, inom vilken besvär skola anföras eller annan åtgärd skall äga rum för fullföljande av talan mot beslut av stats- eller kommunalmyndighet, skall icke inräknas tiden från och med den till och med den Föranledes av bestämmelserna i § 12 allmänna krigsförvaltningsreglementet ytterligare förlängning av besvärstid, skola bestämmelserna i krigsförvaltningsreglementet alltjämt lända till efterrättelse.

2§Vad i 1 § första stycket stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande sådan i lag eller författning föreskriven tid, inom vilken någon eljest har att för bevakande av honom tillkommande rättighet eller förmån eller fullgörande av honom åliggande skyldighet hos stats- eller kommunalmyndighet göra ansökan eller anmälan eller företaga annan sådan åtgärd. 3 fr Den, som enligt 1 § äger åtnjuta förlängd tid, må avsäga sig denna rätt. 4§Vad i lag eller författning är stadgat om skyldighet för part att hos domkapitel göra anmälan om tillämnade eller anförda besvär i mål från domkapitlet skall icke äga tillämpning. Myndighet, hos vilken talan fullföljts i sådant mål, skall så snart ske kan underrätta domkapitlet om de anförda besvären. 5§Bestämmelserna i 1—3 §§ i denna kungörelse äga ej tillämpning beträffande riksdagen och allmänna kyrkomötet, deras avdelningar, utskott,

65 nämnder, deputerade, revisorer, ombudsmän och verk eller i fråga om krigsdomstolar eller myndigheter, som avses i lagen med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m., eller beträffande mål eller ärende, varom stadgats i sistnämnda lag eller lagen med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m. Denna kungörelse träder i kraft den

Statens offentliga utredningar 1942 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän liiirst i t"t n t HIT. Rättsskipning. Fängvärd. Straff lagberedningens promemoria med förslag till lag om eftergift av åtal mot minderåriga m. m. [28] Betänkande med förelag till skärpt bestraffning av falskdeklaration m. m. [31] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. 1938 års pensionssakkunniga. Betänkande med förslag till tjsinste- och familjepeusionsreglementen för arbetare i statens tjänst. [8] 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag till folkskolans avlöningsreglemente ni. m. [9] Beskattningsorganisationssakkunnigas betänkande med förslag till ändrad organisation av kammarrätten. [18] 1941 ars lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag till avlöningsreglemente för de högre kommunala skolorna. [26; Betänkande ang. revision av tjänsteförteckningen i vad avser allmänna civilförvaltningen. Del 2. Byråchefs- och rådstjänster m. ni. [80 Förslag rörande tillämpningsföreskrifter till lagen med • i Ida bestämmelser ang. stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. ni. [42] Kom ni un al torval lning. Stadsplaneutredningen 1942. l. Förslag till åtgärder för snabbare handläggning av stadsplime- och tomtindelningsärenden m. m. [27] Statens och kommunernas finans väsen, Betänkande med förslag till lag med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag. [2] Betänkande med förslag till främjande av utskyldsbetalniug genom erkända skatteförmedlingskassor. [21] Kommunalskatteberedningen. Betänkande med förslag till omläggning av den kommunala beskattningen m. m. Del 1. Den kommnn&la beskattningen. [34]. l>el 2. Inkomstbeskattningen av skogsbruk. [351 Betänkande med förslag rörande åtgärder för främjande av sjöfolkets utskyldsbetalning. [87] Betänkande med förslag till förordning om värdestegringsskatt å fastighet. [39] Pol i ti. Betänkande med förslag till brandlag och brandstadga m. m. [10] Betänkande med förslag ang. innebörden av begreppet polismyndighet i olika författningar ni. m. [40] Nationalekonomi och socialpolitik. Promemoria rörande bostadsförsörjningen. [3] Promemoria ang. hyresreglering. [14] Betänkande med utredning och förslag ang. semester för husmödrar. [19] Utredning ang. värmekostnaden i hyreshus. [20] Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 2. Tiden juli 1940—juni 1941. [25 Socialvårdskommittens betänkande. 4. Förslag till ändrad bidragsförskottslag m. m. [29] Hälso- och sjukvård. De yngre sjukhusläkarnas avlönings-, arbets- och bostadsförhållanden. [4] Betänkande med utredning och förslag ang. barnmorskeväsendet.'[17] Förslag till ny lag om behörighet att utöva läkarkonsten m. m. [22]

Allmänt näringsväsen. l a s t egendom. Jordbruk med binäringar. Promemoria med förslag till utvidgad vanhävdslagstiftning. [5] Betänkande med förslag ang. hushållningssällskapens organisation och verksamhet m. m. [32] Betänkande ang. jordbrukets byggnadskostnader. [88] Betänkande ang. åtgärder till stöd för de renskötande lapparna ni. m. [41] Vatt en väsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 1. Allmänna uppgifterang. den tekniskt-vetenskapliga forskningsverksamhetens nuvarande läge m. m. — Allmänna synpunkter rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningen. — Erforderliga åtgärder för den tekniskt-vetenskapliga forskningens främjande och statens medverkan därvid. [6] 2. Förslag till åtgärder för främjande av den tekniskt-vetenskapliga forskningen pfi byggnadsomrädet. [7] 3. Förslag till åtgärder för skogsproduktforskningens ordnande. [13 Randel och sjöfart. Promemoria med förslag ang. registreringen av landets företagare m. m. [3] Kommunikations väsen. Betänkande och förslag ang. förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning vid statens järnvägar. Del 4. Järnvägsstyrelsen. [13] Betänkande ang. bilregistrering m. m. 24] Hank-, kredit- och iienningväsen. Försäkring* väsen. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med utredning- och förslag ang. betygssättningen i folkskolan. [11] Betänkande med förslag rörande ändring av fällande bestämmelser i fråga om prästutbildningen. B8 Betänkande med förslag rörande statligt stöd' åt svensk filmproduktion. [36] Försrarsväsen. Betänkande med förslag till plau för organisationsarbetet inom försvarsväsendet. [1] Betänkande med förslag till lag om vapenfria värnpliktiga. Betänkande med förslag rörande den centrala förvaltningsverksamheten inom försvarsväsendet, [16"

1 (rikes ärenden.

Stockholm 1942. K. L. Beckmans Boktryckeri. 1918 4a

Internationell r ä t t .