Betänkande med författnings- och organisationsförslag för genomförande av förstatligande av den allmänna väghållningen på landet m. m.

= tdC7s; National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

b. STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR 1 9 4 3 : 1 KOMMUXIKATIOXSDEPARTEMEXTET

BETÄNKANDE MED

FÖRFATTNINGS- OCH ORGANISATIONSFÖRSLAG F Ö R G E N O M F Ö R A N D E AV

FÖRSTATLIGANDE AV DEN ALLMÄNNA VÄGHÅLLNINGEN PÅ LANDET M. M. A V G I V E T AV

1 9 4 2 ÅRS

VÄGSAKKUNNIGA

S T O C K H O L M 19 4 3

Statens offentliga utredningar 1943 Kronologisk

förteckning

1. Betänkande med författnings- och organisationsförslag för genomförande av förstatligande av den allmänna väghållningen pa Landet m. m. Beckman. 321 s. K.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. =i ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1943: 1

KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED

FÖRFATTNINGS- OCH ORGANISATIONSFÖRSLAG F Ö R G E N O M F Ö R A N D E AV

FÖRSTATLIGANDE AV DEN ALLMÄNNA VÄGHÅLLNINGEN PÅ LANDET M. M. AVGIVET AV

1942 ÅRS VÄGSAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1943 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI i' 2 7 3 1 4 2 "I

.•»»t/Q

INNEHÅLLSFÖETECKNING. Sid.

Skrivelse till S t a t s r å d e t och Chefen för Kungl. Kommunikationsdepartementet Förslag t i l l : Lag om allmänna vägar Lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 Lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjander ä t t till fast egendom Lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 om expropriation Lag om ändrad lydelse av 2 § 2:o) och 8:o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt Lag om vad iakttagas skall i anledning av kronans övertagande av den allmänna väghållningen på landet Lag om vägnämnder o*h länsvägnämnder Kungl. brev till väg- och vatten byggnadsstyrelsen angående inrättande av en riksvägnämnd Stadga angående handläggningen av vissa vägfrågor (vägstadga) Kungörelse med n ä r m a r e bestämmelser angående vägsynenämnd Förotdning angående statsbidrag till väg- och gatuhållningen i vissa städer och stadsliknande samhällen Förordning angående statsbidrag till vissa stadsliknande samhällen och städer för tillhandahållande av mark till allmän väg Kungörelse om ändring i vissa delar av landshövdinginstruktionen den 19 november 1937

5 11 26 27 28 29 30 33 39 41 50 54 59 61

Motiv t i l l : L a g om allmänna vägar 65 L a g om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 120 L a g om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjander ä t t till fast egendom 123 L a g om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 om expropriation 124 Lag om ä n d r a d lydelse av 2 § 2:o) och 8:o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt 125 Lag om vad iakttagas skall i anledning av kronans övertagande av den allmänna väghållningen på landet 128 Lag om vägnämnder och länsvägnämnder 133 Kungl. brev till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen angående inrättande av en riksvägnämnd 140 Stadga angående handläggningen av vissa vägfrågor (vägstadga) 143 Kungörelse med n ä r m a r e bestämmelser angående vägsynenämnd 158 Förordning angående statsbidrag till väg- och gatuhållningen i vissa städer och stadsliknande samhällen 159 Förordning angående statsbidrag till vissa stadsliknande samhällen och städer för tillhandahållande av mark till allmän väg 175 Kungörelse om ändring i vissa delar av landshövdinginstruktionen den 19 november 1937 181

4 Sid.

Förslag till statlig- vägorganisation A. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

185 186

Generaldirektörens löneställning 187. — Byråindelningen 187. — Allmänna synpunkter p å anställningsform oca löneställning 193. — Vägbyrån 193. — Utredningsavdelningen 198. — Byggnadsavdelningen 200. — Underhållsavdelningen 201. — Vägtrafikavdelningen 203. — Avdelningen för rikets städer 203. — Stenavdelningen 204. — Den geotekniska avdelningen 204. — F ö r r å d s b y r å n 206. — Fråga om förrådsrörelsens friställande 206. — Fördelar av friställd förrådsrörelse vid den statliga vägorganisationen 208. — Biktlinjer för organisationen av en friställd förrådsrörelse 209. — Centralförråd för större inventarier 209. — G r u s t a g och förråd av väglagningsämnen 211. — Garage-, verkstads- och förrådsbyggnader 212. — Förrådsrörelsen i övrigt 212. — F ö r r å d s byråns personal 215- — Personal på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens s t a t 216. — Personal på förlagsrörelsens stat 218. — Förrädsavdelningarnas personal 221. — Brobyrån 222. — Kanslibyrån 223. — Personalavdelningen 223. — Ombudsmannaexpeditionen 22B. — Begistratorsexpeditionen 227. — Kameralbyrån 227. — Bevisionskontoret 228. — Bokföringskontoret 229. — J ä r n v ä g s och luftfartsbyrån 231. — H a m n b y r å n 231. — Militäravdelningen 232. — Viss extra personal 232. — Om inrättande av överrevisorer 232. 73. Vägförvaltningarna *P. 234 Vägdirektören 236. — Personal för underhållet 239. — Underhållsingenjörer 241. — Övervägmästare 242. — Länsschaktmästare 243. — Personal för projektering och byggande av väg 244. — K a m e r a l personal 249. — Sammanställning av vägförvaltningens personal 252. C. Vägmästarorganisationen 253 Den n u v a r a n d e organisationen 253. — De sakkunnigas förslag till vägmästarorganisation 255. — Det erforderliga antalet vägmästartjänster 258. — Vägmästarnas tjänsto- och löneställning 261. D.

Om pensionsålder

för

vissa tjänstemän

övergångsfrågor 269 övertagande av väg distriktens tillgångar och skulder 269 Personalfrågor i samband med förstatligandet 276 Tidpunkten för de nya befattningarnas tillsättande 276. — Behovet av tillfällig personal 280. — Ordningen för tillsättande av den nya personalen 281. — Om överförande av personal till övergångsstat 281. — Om löneklassplacering av viss personal 282. — Om övertalig personal 284. — Vissa pensionsfrågor 286. Anslagsfrågor 287 Kostnaderna för den föreslagna organisationen 287. — Väg-och vattenbyggnadsstyrelsens avlöningsanslag 290. — Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens omkostnadsanslag 292. — Avlöningsanslag för den lokala vägorganisationen 294. — Omkostnadsanslag för vägförvaltningarna 296. — Anslag för nämnder och överrevisorer 298. — Anslag för vissa utgifter i samband med förstatligandets genomförande 299. — Anslag för bidrag till vissa städer och samhällen för tillhandahållande av mark till allmän väg 300. — Anslag p å kapitalbudgeten till förlagskapital för förrådsrörelsen 301. — Anslag för projektering 304. — Övriga anslag 304.

Särskilt yttrande av generaldirektör E. Stridsberg 1. 2. 3. 4.

Bilagor. Kalkylationsbokf öring vid vägförvaltningarna Befälspersonal i de nuvarande vägdistrikten Länens indelning i arbetsområden Sammanställning rörande vägmästarnas nuvarande löner

306 309 318 319 320

Till förekommande av missförstånd ha 1,938 års sakkunniga för utredning om vägväsendets förstatligande i betänkandet kallats vägför statlig andekommittén eller kommittén.

Till Herr Statsrådet och chefen för Kungl. Kommunikationsdepartementet.

Genom proposition den 6 mars 1942, nr 122, lämnade Kungl. Maj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för nämnda dag, riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de av föredragande departementschefen angivna huvudgrunderna för ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet och vissa därmed sammanhängande frågor. I skrivelse den 10 juni 1942, nr 325, anmälde riksdagen, att den såsom yttrande i ämnet åberopade vad andra särskilda utskottet anfört i sitt utlåtande nr 2. Kungl. Maj:t bemyndigade därefter genom beslut den 12 juni 1942 chefen för kommunikationsdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att inom departementet biträda med att — i enlighet med de av departementschefen till förenämnda statsrådsprotokoll för den 6 mars 1942 angivna huvudgrunderna för ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet och med beaktande av vad andra särskilda utskottet i sitt berörda utlåtande anfört — utarbeta förslag till de författningar samt de åtgärder i organisations- och övriga hänseenden, som erfordrades för genomförande av ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. Kungl. Maj:t bemyndigade vidare chefen för kommunikationsdepartementet att i mån av behov utse personer att på kallelse deltaga i överläggningar med de sakkunniga samt förordna experter att biträda de sakkunniga med särskilda utredningar. Med stöd av bemyndigandet tillkallade departementschefen den 16 juni 1942 såsom sakkunniga för ändamålet landshövdingen Arvid Liden, generaldirektören Nils Leonard Bolinder, f. d. statssekreteraren, chefsredaktören, ledamoten av riksdagens andra kammare Frans Ferdinand Severin, extra byråchefen Karl-Gustaf Magnus Hjort, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren Victor Julius Mattsson och hovrättsrådet Tor Alfred Bexelius. Åt Liden uppdrogs att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete, varjämte Bexelius förordnades att tillika vara sekreterare åt de sakkunniga. Dessa antogo benämningen 1942 års vägsakkunniga. Med stöd av bemyndigandet har departementschefen vidare, så vitt nu är i fråga, tillkallat dels den 11 juli 1942 trafikchefen A. Larsson i Malmköping, kommunalkamreraren Josef Ericsson i Finspång samt stadsingenjören A. Stenberg i Katrineholm att överlägga med de sakkunniga rörande behovet av jämkning i det av 1938 års sakkunniga för utredning om väg-

6 väsendets förstatligande framlagda förslaget om lättnad i skyldigheten för de stadsliknande samhällena att tillhandahålla mark för allmän väg, dels oik den 4 november 1942 generaldirektören E. K. Stridsberg och byråchefen G. F. Ruist att inom de sakkunniga deltaga i behandlingen av frågor rörande lönesättningen för personalen vid den statliga vägorganisationen. Under utredningens gång hava de sakkunniga samrått med, förutom nyssnämnda, av departementschefen särskilt tillkallade personer, även olika befattningshavare inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och dess tjänstemän inom länen m. fl. För fullgörande av uppdraget ha de sakkunniga företagit studieresor i olika delar av landet. För komplettering av tillgängligt utredningsmaterial ha de sakkunniga infordrat åtskilliga uppgifter från länsstyrelser, vägstyrelser och vägingenjörer. Väginspektören J. R. A. Södergren, chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens underhållsinspektion, vägingeujören E. G. Almquist och förste byråingenjören E. V. Sundström ha efter särskilt, av departementschefen den 30 juni 1942 meddelat förordnande såotn experter biträtt de sakkunniga med vissa utredningar. De sakkunniga framlägga härmed förslag dels till organisation för den statliga vägförvaltningen, dels till ordnandet av vissa övergångsfrågor och finansiella spörsmål, dels ock till följande författningar, nämligen 1. lag om allmänna vägar; 2. lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931; 3. lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom; 4. lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 om expropriation; 5. lag om ändrad lydelse av 2 § 2:o) och 8:o) lagen den 26 maj 1909 oai Kungl. Maj:ts regeringsrätt; 6. lag om vad iakttagas skall i anledning av kronans övertagande av den allmänna väghållningen på landet; 7. lag om vägnämnder och länsvägnämnder; -^ 8. kungl. brev till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen angående inrättande av en riksvägnämnd; 9. stadga angående handläggningen av vissa vägfrågor (vägstadga); 10. kungörelse med närmare bestämmelser angående vägsynenämnd; 11. förordning angående statsbidrag till väg- och gatuhållningen i vissa städer och stadsliknande samhällen; 12. förordning angående statsbidrag till vissa stadsliknande samhällen odi städer för tillhandahållande av mark till allmän väg; samt 13. kungörelse om ändring i vissa delar av landshövdinginstruktionen den 19 november 1937. Förenämnda förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen jämte därtill hörande motiv har efter samråd med de vägsakkunniga utarbetats av de sakkunniga för revision av stadsplanelagstiftningen. Mot de vägsakkunnigas organisationsförslag, i vad avser lönegradsplacsringen av de nya befattningarna, hava herrar Stridsberg och Ruist förklarat s g

7 icke hava något att erinra. Herrar Larsson, Ericsson och Stenberg hava vid överläggning, som de sakkunniga haft med dem, tillstyrkt vad de sakkunniga föreslagit med avseende å lättnad i skyldigheten för de stadsliknande samhällena att tillhandahålla mark för allmän väg inom stadsplanelagt område. De sakkunniga ha för avsikt att senare avgiva förslag till instruktion för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och dess lokala förvaltningar, till indelning i vägnämndsområden, till ändring i kungörelsen angående statsbidrag till enskild väghållning, till besparingsreglemente för den statliga vägorganisationen, till detaljbestämmelser rörande avvecklingen av vägdistriktens verksamhet samt rörande vilka städer och stadsliknande samhällen, som böra själva vara väghållare inom sina områden m. m. Dessa förslag torde icke vara av beskaffenhet att påkalla riksdagens hörande. Särskilt yttrande av generaldirektören Stridsberg bifogas. Stockholm den 27 januari 1943. ARVID L I D E N NILS BOLINDER

FRANS SEVERIN

VICTOR J. MATTSSON

K. G. HJORT

ALFRED BEXELIUS

FÖR F A T T N I N G S FÖRS LAG.

Ii

Förslag till

lag; oni a l l m ä n n a vägar. Allmänna bestämmelser. 1§-

Denna lag avser sådana för den allmänna samfärdseln öppna vägar, vilka på grund av vad i denna lag sägs skola hållas genom det allmännas försorg. Sådana vägar kallas allmänna. 2§. Till väg höra vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande tarvas för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike och upplagsplats, ävensom trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan för vägens bestånd eller brukande utförd anordning. Såsom väg anses bro och färja med färjläge ävensom för den allmänna samfärdseln allenast vintertiden avsedd körled (särskild vinterväg). 3§. Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. 4§. Bliver genom särskild vinterväg annan väg under vintertid obehövlig, vare dess hållande i fargillt skick under samma tid ej nödigt. Upptages, med anledning av snöfall eller av annan giltig orsak, vid sidan av väg tillfällig körled, som hålles i farbart stånd, må med vägens försättande i laggillt skick anstå, så länge sådant till följd av det inträffade hindret finnes nödigt. I fråga om väg, vara automobiltrafik är tillåten, ankommer det på länsstyrelsen att bestämma, huruvida vägen skall hållas fri från hinder av snö och is i den omfattning, som kräves för sådan trafik, eller allenast i den utsträckning, som erfordras för samfärdsel med åkdon framfört av dragare. 5§. Kronan är väghållare på landet; dock äge Konungen, på begäran av köping eller annat samhälle, för vilket stadsplanelagens bestämmelser angående stad äga tillämpning, förordna, att samhället skall vara väghållare inom sitt område. Väghållare inom stads område är staden; dock äge Konungen förordna, att kronan skall vara väghållare inom stad, som finnes sakna förutsättningar att själv ombesörja väghållningen inom sitt område. Åligger någon på grund av särskilt åtagande att svara för väghållning, förbliver därvid, intill dess väghållningen i föreskriven ordning övertages av kronan, staden eller samhället.

12 6§<

Vad i 5 § sägs innefattar ej hinder för kommun eller landsting att lämna bidrag till byggande av väg. 7§. P å Konungens prövning ankommer, huruvida och under vilka villkor avgifter må upptagas för begagnande av färjinrättning. Såvida ej Konungen för särskilt fall annorlunda förordnar, skola väg- och bropengar, där de hittills av vägfarande erlagts, upphöra, då sådant kan ske utan förnärmande av någons enskilda rätt. 8§. Vid väghållning skall iakttagas vad om fornminnen, naturminnesmärken och nationalparker är särskilt stadgat.

Om byggande av väg, förändring av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg och indragning av väg m. m. 9§Ny väg må anläggas såsom allmän, om den prövas nödig för den allmänna samfärdseln eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna. Odebygdsväg, varmed förstås väg, som till avsevärd längd sträcker sig över fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade trakter och som, ehuru den icke prövas nödig för den allmänna samfärdseln, likväl finnes vara till gagn för det allmänna såsom ägnad att främja landets uppodlande och bebyggande, må ock byggas såsom allmän. 10 §. Väg må, om så prövas nödigt med hänsyn till samfärdseln eller eljest ur det allmännas synpunkt, omläggas, breddas eller på annat sätt förbättras. 11 §• Enskild väg, som prövas nödig för den allmänna samfärdseln eller som eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna, må förändras till allmän, om vägen befinner sig i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. Tarvas för vägens upplåtande till allmän trafik iståndsättningsarbeten, vilka blott äro av mindre omfattning, skall detta icke utgöra hinder för vägens förändring till allmän, om medel för arbetena finnas eller kunna påräknas bliva tillgängliga under den närmaste framtiden. 12

§' Särskild vinterväg må inrättas, om den kan anses nödig för den allmänna samfärdseln eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna. 13 §. Väg må indragas, om den på grund av tillkomsten av ny väg eller eljest icke längre anses behövlig ur det allmännas synpunkt samt vägens indragande icke för bygden föranleder annat än ringa olägenhet.

13 14 §. Utredning av fråga om anläggning, omläggning, breddning eller annan förbättring av väg, om förändring av enskild väg till allmän, om inrättande av särskild vinterväg, om indragning av väg ävensom angående kronans, stads eller samhälles övertagande av väghållning, som ålegat någon på grund av särskilt åtagande, ankommer, där ej Konungen annorlunda förordnar, på vederbörande länsstyrelse och den statliga vägorganisationen. Avgörandet av fråga, varom i första stycket sägs, så ock fastställandet av arbetsplan för vägbyggnadsföretag skola, i den mån Konungen icke annorlunda förordnar, ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, dock skall avgörandet eller fastställandet tillkomma Konungen, om väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid sin prövning finner sig vara av annan mening än länsstyrelsen och de båda myndigheternas åsikter icke kunna samman jämkas. Närmare bestämmelser rörande handläggningen av de vägfrågor, varom i första stycket förmäles, så ock om upprättandet och fastställandet av arbetsplan för vägbyggnadsföretag meddelas av Konungen. 15 §. Beslut om fastställande av arbetsplan skall vara förfallet, i den mån icke vägens sträckning i terrängen blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt och vägarbetet påbörjats inom tre år från den dag, beslutet vann laga kraft. Om upplåtande av mark för väg. 16 §. H a r mark enligt medgivande av fastighetens ägare tagits i anspråk för väg utom område, för vilket stadsplan eller stomplan blivit fastställd, må marken sedan nyttjas för vägen utan hinder av den rätt annan må äga i avseende å fastigheten. Mark anses hava tagits i anspråk, då vägens sträckning över fastigheten blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt och vägarbetet påbörjats å fastigheten. Beslut om fastställande av arbetsplan för väg utom område, för vilket stadsplan eller stomplan blivit fastställd, skall, i den mån beslutet icke på grund av vad i 15 § stadgas förfallit, medföra rätt för väghållare att taga den mark, som erfordras för vägen, i besittning samt nyttja marken för väg utan hinder av den rätt annan må äga i avseende å fastigheten. Jämväl beslut om förändring av enskild väg till allmän medför för väghållare rätt, som nu sagts. Sådan nyttjanderätt, som i denna paragraf avses, kallas vågrätt. 17 §. H a r väg före den 1 januari 1944 färdigställts över fastighet utan att ägaren hos väghållaren gjort erinran mot vägens framdragande, föreligge ock vägrätt, ändå att ägaren icke medgivit, att marken tages i anspråk. 18 §. För upplåtelse av mark till väg så ock för annat intrång, som orsakas av vägens byggande eller begagnande, vare fastighetens ägare berättigad till

14 ersättning av väghållare, där ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts, att ersättning ej skall utgå. Enahanda rätt till ersättning för intrång tillkomme innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende å fastigheten, som upplåtits, innan marken togs i anspråk. Innehavare av fordran, för vilken fastigheten svarar vid tiden för markens tagande i anspråk, njute mot avskrivning å fordringshandlingen ersättning av väghållaren för förlust, som genom vågrätten uppstått å fordringen. 19 §. Föranledes av marks tagande i anspråk för väg synnerligt men för en del av den återstående fastigheten, vare väghållare på yrkande av ägaren skyldig att lösa nyttjanderätt jämväl till sådant område, och äge väghållaren därefter, utan hinder av den rätt annan må äga i avseende å fastigheten, nyttja området, så länge den mark, som tagits i anspråk för vägen, användes för avsett ändamål. Lider genom marks tagande i anspråk för väg hela den återstående delen av fastigheten synnerligt men, skall äganderätten till hela fastigheten av väghållaren lösas, om ägaren det begär. 20 §. Vid bestämmandet av ersättning till fastighetens ägare skall hänsyn tagas till vad väghållare visar sig hava utgivit till annan sakägare, beträffande innehavare av fordran, för vilken fastigheten svarar, dock endast i den mån avskrivning skett å fordringshandlingen. Medför vägens framdragande jämväl nytta för fastigheten eller för särskild rätt i avseende å denna, skall den ersättning, som må tillkomma fastighetens ägare eller annan sakägare, jämkas med hänsyn därtill. 21 §. Vad i avseende å ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan väghållare och fastighetens ägare eller annan sakägare, gälle jämväl mot den, som efter det marken togs i anspråk förvärvat sakägares rätt i avseende å fastigheten. 22 §. Dar ej överenskommelse träffats om ersättning, skall den, som vill framställa ersättningsanspråk, anhängiggöra sin talan, om han är innehavare av fordran, inom tio år och eljest inom två år från det vägen blivit färdigställd över fastigheten. Försittes den tid, vare rätt till talan förlorad. Talan instämmes till ägodelningsrätten i den ort, där fastigheten ligger. Vad nu sagts beträffande ersättningsanspråk skall äga motsvarande t i l lämpning med avseende å yrkande av fastighetens ägare om lösningsskyldighet för väghållare enligt 19 §. Väghållare stånde jämväl öppet att få fråga om ersättning prövad av ägodelningsrätten enligt vad nu sagts, dock må talan mot sådan innehavare av intecknad fordran, som ej framställt ersättningsanspråk, ej mot dennes bestridande upptagas till prövning.

If) 23 §. H a r talan om ersättning eller lösningsskyldighet enligt 19 § första stycket instämts till ägodelningsrätten och vill väghållare förvärva rätt till mark, som erfordras för väg, genom expropriation, skall målet på yrkande av väghållare förklaras vilande, intill dess Konungen prövat ansökan om expropriation och det visat sig, om väghållare inom föreskriven tid fullföljt rätten till expropriation. Bifallés ansökan om expropriation och fullföljer "väghållare inom föreskriven tid rätten till expropriation genom stämning till behörig domstol, skall det hos ägodelningsrätten anhängiggjorda målet avskrivas, såvitt angår huvudsaken. 24 §. Bifalles yrkande om lösningsskyldighet enligt 19 § andra stycket, skall målet, i vad avser annat än kostnaderna å detsamma, av rätten hänvisas till handläggning i den ordning, som stadgas i lagen om expropriation; och äge i ty fall såväl väghållaren som fastighetens ägare göra ansökan om stämning. 25 §. Väghållare vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å mål rörande vågrätt, såvitt ej rätten med hänsyn till omständigheterna UDner skäligt annorlunda förordna. 26 §. Ersättning för nyttjande av mark så ock för annat intrång, som orsakas av vägens byggande eller begagnande, skall jämte sex procent ränta därå från den dag, marken togs i anspråk, nedsättas hos länsstyrelsen, och gälle om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp samt verkan därav i tilllämpliga delar vad som är stadgat för det fall att enligt lagen om expropriation nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes; dock att beloppet må utan hinder av vad nu sagts av väghållaren utbetalas direkt till sakägaren, där det är väsentligen utan betydelse för annan rättsinnehavare i avseende å fastigheten. 27 §. Varder väg indragen, upphöre vågrätten; och äge väghållare bortföra vad å marken anbragts för vägändamål, där ej länsstyrelsen med hänsyn till uppkommen fråga om markens begagnande som enskild väg aktar nödigt annorlunda bestämma. Ar vad som må skiljas från marken ej bortfört inom ett år efter det vägen indragits eller vid den senare tidpunkt, länsstyrelsen på grund av särskilda omständigheter må hava bestämt, tillfälle det fastighetens ägare.

Om visst tillfälligt upplåtande av mark och om rätt att taga väghållningsämnen. 28 §. Ar fråga väckt om anläggning eller omläggning av väg och skall i anledning härav på offentlig myndighets föranstaltande verkställas stakning eller mätning å marken, undersökning av grund eller annan dylik förberedande åtgärd, må därför erforderligt tillträde till fastighet icke vägras.

16 Vid förrättningen skall tillses, att skada å växande gröda såvitt möjligt undvikes samt att skog icke onödigt nedhugges. Ej må i trädgård, annan därmed jämförlig plantering eller park utan ägarens medgivande träd skadas eller fällas. 29 §. Kan på grund av arbete med vägs omläggning eller förbättring eller på grund av naturhändelse såsom jordras eller översvämning eller av annan orsak samfärdseln icke utan våda framgå å väg, äger länsstyrelsen på framställning av väghållare föreskriva, att nyttjanderätt till mark för tillfällig väg skall upplåtas för så lång tid, sådan väg till följd av det inträffade hindret är nödig. '

30§

Vill väghållare, till förekommande av snösamling å väg, uppsätta snöskärm, och kan överenskommelse med jordägaren icke träffas, äger den i 41 § omförmälda vägsynenämnden meddela väghållaren tillstånd därtill. 31 §. Har genom åtgärd, som i 28 § avses, eller till följd av tillfällig vägs anordnande eller begagnande eller snöskärms uppsättande skada uppkommit, skall väghållaren härför gälda ersättning med belopp, som i brist på överenskommelse bestämmes av vägsynenämnden. 32 §. Vill väghållare å annan än kronan tillhörig mark taga sand, grus, jord eller sten till vägs underhåll, och kan överenskommelse med jordägaren icke träffas, må frågan hänskjutas till vägsynenämnden, som, där ej upplåtelse av rätt i nämnda avseende kan anses lända jordägaren till märkligt men, äger .bestämma, att sådan upplåtelse skall ske. I ty fall ankommer tillika å nämnden att föreskriva, i vilken omfattning och huruledes rätt, som nu sagts, må utövas samt till vilket belopp eller efter vilka grunder ersättning skall gäldas. Vad sålunda stadgats utgör icke hinder för väghållare att i den ordning, som angives i lagen om expropriation, förvärva rätt till sand-, grus-, jordeller stentäkt.

Ordnings- och säkerhetsföreskrifter. 33 §. A väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma upplag, grind eller annan anordning, som bereder olägenhet för samfärdseln eller väghållningen. Utan hinder av vad nu sagts må ämnen, som erfordras för underhåll av väg, därå uppläggas. Å vägbana må dock sådant upplag förekomma allenast under pågående arbete med vägens underhåll. Upplag skall så anordnas, att därigenom, såvitt möjligt, varken samfärdseln beredes olägenhet eller vägens avvattning försvåras. Tillstånd till grinds bibehållande eller uppsättande må meddelas allenast beträffande väg med ringa samfärdsel och när synnerliga skäl därtill äro.

17 Länsstyrelsen äger när som helst återkalla tillståndet så ock meddela föreskrifter, ägnade att minska olägenheten av grinden. Vad i denna paragraf är föreskrivet skall icke äga tillämpning beträffande grind eller bom, där väg korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg, ej heller i fråga om dylik anordning, som erfordras för gränsbevakningens behov. 34 §. Utmed väg må ej på mindre avstånd än tolv meter eller, vad angår ödebygdsväg, nio meter från vägbanans mitt utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnad eller förekomma upplag, stängsel eller dylik anordning, som hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest innebär fara för trafiksäkerheten. Föreligga särskilda skäl att för tillgodoseende av trafiksäkerheten öka de i första punkten angivna minsta avstånden, äger länsstyrelsen föreskriva sådan ökning, dock högst till tjugu meter. Vid uppförande av byggnad å mark i annat höjdläge än vägbanans skall iakttagas, att till det eljest tillåtna minsta avståndet lägges så mycket, som motsvarar höjdskillnaden en och en halv gång räknad. Vid korsning i samma plan mellan allmänna vägar, mellan allmän väg och enskild, allmänneligen befaren väg eller mellan allmän väg och järnväg eller spårväg må icke utan länsstyrelsens tillstånd byggnad uppföras eller i denna paragraf avsedd, för trafiksäkerheten vådlig anordning förekomma inom ett område, som begränsas av räta linjer mellan punkter, belägna i vägarnas mittlinjer femtio meter från korsningen. I närheten av väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd förekomma stängsel, som förorsakar snösamling på vägen. Upplag eller annan anordning, som allenast på grund av vägs omläggning eller annan därmed jämförlig omständighet skulle komma att falla under förbud enligt denna paragraf, må förbliva orubbad, där ej vägsynenämnden föreskriver skyldighet för jordägaren att borttaga eller ändra anordningen eller utbyta den mot anordning, vilken icke medför fara eller olägenhet, som ovan sägs. För skada, som uppkommer i anledning av sådant föreläggande, skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av vägsynenämnden. 35 §. H a r arbetsplan för vägbyggnadsföretag blivit fastställd, skall, så länge beslutet om fastställandet är gällande, vad i 34 § första stycket är stadgat om förbud mot uppförande av byggnad äga motsvarande tillämpning med avseende å mark, som enligt arbetsplanen skall tagas i anspråk för vägen, och område utmed sådan mark. Ar fråga väckt om anläggning eller omläggning av väg, äger länsstyrelsen meddela förbud att utan länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad inom visst område, som kan beräknas bliva taget i anspråk för vägen eller komma att ligga i omedelbar närhet av densamma. Sådant förbud må ej meddelas för längre tid än tre år. Vid behov äger länsstyrelsen föreskriva förlängning av tiden; dock skall beslutet härom underställas Konungens prövning. Då 2 — 2731 42

18 vägens sträckning blivit bestämd genom beslut om fastställande av arbetsplan för vägen, upphör förbudet och träder i stället bestämmelsen i första stycket i tillämpning. 36 §. Vad i 34 och 35 §§ är stadgat äger icke tillämpning i fråga om bebyggande av område, för vilket stadsplan, stomplan eller byggnadsplan fastställts. 37 §. Är för vinnande av fri sikt, för vägs upptorkande eller för hindrande av snösamling å väg erforderligt, att träd eller buske borthugges eller att träd kvistas, eller påkallas eljest i trafiksäkerhetens intresse sådan åtgärd, må, därest överenskommelse med jordägaren icke kan träffas, vägsynenämnden föreskriva skyldighet för jordägaren att inom viss tid ombesörja den erforderliga röjningen. Nämnden äger tillika föreskriva, att det område, föreläggandet avser, skall, intill dess annorlunda bestämmes, genom jordägarens försorg hållas fritt från skymmande träd och buskar på sätt i beslutet närmare angives. Uppkommer i anledning av föreläggande, varom nu är sagt, avsevärd skada, skall väghållare gälda ersättning med belopp, som bestämmes av vägsynenämnden. 38 §. Går väg utmed eller över vatten eller fördjupning eller eljest på sådan höjd över den angränsande marken, att därav kan uppstå våda för vägfarande, skall vid vägen finnas anbragt nödigt skyddsvärn. Vid väg skola, till upplysning för de vägfarande, finnas uppsatta erforderliga vägmärken. 39 §. Utmed väg må ej upptagas grop eller grav av beskaffenhet att medföra fara för vägens bestånd. 40 §. Om framdragande av elektriska ledningar å eller utmed väg är särskilt stadgat. Om vägsynenämnd. 41 §. För varje vägnämndsområde och för varje stad, där allmän väg finnes, så ock för varje samhälle på landet, vilket är väghållare inom sitt område, skall utses en vägsynenämnd för fullgörande av de uppgifter, som jämlikt denna lag tillhöra sådan nämnd. Vägsynenämnd skall bestå av ordförande och två ledamöter. Vid tillsättande av vägsynenämnd iakttages, att kunskap och erfarenhet beträffande såväl väghållning som jordbruk och skogsskötsel skola, såvitt möjligt, finnas företrädda inom nämnden. 42 §. Ordförande och en ledamot i vägsynenämnden jämte suppleant för en var av dem förordnas av länsstyrelsen för fyra år, räknade från och med

15) den 1 januari året näst efter det, då förordnandet skedde. En ledamot jämte suppleant för honom utses för samma tid inom vägnämndsområde av vägnämnden, i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana icke finnas, å allmän rådstuga samt i samhälle av dess fullmäktige, eller, där sådana icke finnas, av kommunal- eller municipalstämman. De två ledamöterna och suppleanterna för dem skola vara mantalsskrivna och boende inom vägsynenämndens område. Avgår ordförande, ledamot eller suppleant före den bestämda tjänstgöringstidens utgång, skall ersättare utses för den tid, som för den avgångne återstått. 43 §. Den, som vill påkalla vägsynenämndens prövning av något ärende, skall göra framställning därom hos länsstyrelsen, som beslutar om ärendets hänskjutande till nämnden. 44 §. Mot ordförande eller ledamot i vägsynenämnd gälla samma jäv, som i lag stadgas i fråga om domare. Kan till följd av jäv eller laga förfall nämnden icke bliva fulltalig, skall länsstyrelsen förordna ersättare för behandling av det ärende, varom fråga är. 45 §. För besluts fattande inom vägsynenämnden fordras, att nämnden är fulltalig. Äro vid omröstningen inom nämnden meningarna delade, gäller vad de flesta säga. H a r en var sin särskilda mening, gäller ordförandens. 46 §. Ordförande och ledamot i vägsynenämnd skola för sitt arbete och därmed förbundna kostnader njuta ersättning, som skall gäldas av väghållaren; dock äger nämnden, om så av särskild anledning prövas skäligt, ålägga väghållarens motpart att helt eller delvis återgälda väghållaren vad denne fått utgiva. Väghållare eller annan sakägare äger ej rätt till ersättning för sin talans bevakande inför nämnden. 47 §. Närmare bestämmelser rörande vägsynenämnd meddelas av Konungen. Om arbetslag för vinterväghållning. 48 §. I kommun på landet skall, i den mån länsstyrelsen finner erforderligt, finnas ett eller flera arbetslag med uppgift att vid svåra snöfall biträda vägförvaltningen med vinterväghållningen. Varje arbetslag tilldelas viss vägsträcka. Arbetslag må icke tagas i anspråk för vinterväghållning annat än då vägförvaltningen finner så oundgängligen erforderligt för att hålla den vägsträcka, arbetslaget tilldelats, öppen för trafik.

20 49 §. Arbetslag skall uppsättas av lämpligt belägna och i övrigt tjänliga fastigheter, vilka därtill indelats av länsstyrelsen. Länsstyrelsen bestämmer det antal män, som skall uppsättas av varje fastighet. 50 §. Ägare eller brukare av indelad fastighet eller annan, som ar satt att företräda ägaren eller brukaren, skall, på begäran av länsstyrelsen eller den länsstyrelsen förordnar, avgiva förslag på vem eller vilka, som för fastigheten böra uttagas för tjänstgöring i arbetslaget. I förslaget bör i första hand upptagas personer, som äro villiga att åtaga sig dylik tjänstgöringsskyldighet. Till tjänstgöring i arbetslag uttager länsstyrelsen bland de sålunda föreslagna den eller dem, som åtagit sig tjänstgöringsskyldighet och som prövas därtill lämpliga. Där för någon fastighet det föreskrivna antalet tjänstgöringsskyldiga i arbetslaget icke kan utses efter överenskommelse, äger länsstyrelsen att bland de män, som ha hemvist eller stadigvarande arbete på fastigheten, uttaga erforderlig personal. Därvid må icke uttagas män under sjutton eller över femtiofem år. Av länsstyrelsen meddelat beslut om uttagning av personal för arbetslag skall gälla tills vidare. Eätt till befrielse från tjänstgöringsskyldighet i arbetslag äger a) ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att tjänstgöra i arbetslaget; b) den som på grund av sitt yrke eller anställningsförhållande skulle lida synnerligt förfång, om han utkallas till tjänstgöring i arbetslag; c) den som uppnått femtiofem års ålder; eller d) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av länsstyrelsen. För den, som avflyttar från orten, upphör tjänstgöringsskyldigheten. 51 §. Länsstyrelsen förordnar för fem år i sänder någon av arbetslagets medlemmar att vara fogde för detta. Fogde som tjänstgjort fem år är ej skyldig att mottaga nytt förordnande såsom fogde. Fogde vare pliktig att tillse att erforderliga åtgärder vidtagas för utseende av ersättare till den, som avgått ur arbetslag, att på anmaning av vägförvaltningen fortskaffa kallelse till arbetslagets medlemmar att infinna sig till tjänstgöring, samt att under vägförvaltningens överinseende övervaka och leda fullgörandet av de arbetsuppgifter, arbetslaget fått sig förelagt. Instruktion för fogde utfärdas av länsstyrelsen. 52 §. Medlem av arbetslag är skyldig att på anmaning av vägförvaltningen infinna sig till tjänstgöring på anvisad plats, dock äge medlem rätt att i sitt ställe sätta annan, som är därtill lämplig.

21 53 §. Ersättning till arbetslag skall utgå i mån av utfört arbete. Kan överenskommelse ej träffas angående ersättningens belopp, skall detta bestämmas av länsstyrelsen. Särskilda bestämmelser rörande väghållningen i stad. 54 §. Stad, där kronan är väghållare, vare skyldig att utan kostnad för kronan tillhandahålla mark, som erfordras för byggande av väg inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd. Den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt 45 och 46 §§ stadsplanelagen eller motsvarande äldre bestämmelser äger rum, därest i gatumarken ingår allmän väg, skall ej inträda i det fall, att vägen byggts efter det kronan övertog väghållningen inom område, som ingår i stadsplanen. 55 §. Till bestridande av kostnaderna för väghållningen i annan stad än som i 54 § avses utgår bidrag av statsmedel efter ty därom är särskilt stadgat. 56 §. Stad vare icke skyldig att bygga andra vägar än sådana, till vilkas utförande bidrag av statsmedel utgår med 95 procent av stadens beräknade utgifter för byggnadsarbetena. 57 §. Den närmaste uppsikten över väghållningen i annan stad än Stockholm utövas av vägförvaltningen i länet, och åligger det förty vägförvaltningen att övervaka väghållningens behöriga fullgörande samt att vidtaga därför nödiga åtgärder, allt i enlighet med vad i denna lag eller särskilda författningar närmare stadgas. I Stockholm utövas den närmaste uppsikten över väghållningen av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. 58 §. Underlåter stad att bygga väg, beträffande vilken arbetsplan blivit fastställd och till vars utförande staden erhållit bidrag av statsmedel, eller yppas brist i underhållet av väg och sker ej rättelse efter tillsägelse av vägförvaltningen, skall förhållandet genast anmälas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som förelägger staden viss tid, inom vilken erforderliga åtgärder skola hava företagits vid äventyr, om den tid försittes, att åtgärderna varda genom styrelsens försorg på stadens bekostnad vidtagna. Föreläggande må av styrelsen meddelas jämväl utan särskild anmälan. Innan föreläggande meddelas, skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inhämta länsstyrelsens yttrande i ärendet. Särskilda bestämmelser rörande väghållningen inom stadsliknande samhällen. 59 §

Skall i samhälle, där kronan är väghållare, väg byggas inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd, åligger det samhället att utan kostnad för kronan

22 tillhandahålla mark, som erfordras för vägens byggande. Den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt 45 och 46 §§ stadsplanelagen eller motsvarande äldre bestämmelser äger rum, därest i gatumarken ingår allmän väg, skall ej inträda i det fall, att vägen efter den 1 januari 1928 byggts inom område, som ingår i stadsplanen. 60 §. Vad i 55—58 §§ är stadgat skall i tillämpliga delar gälla jämväl med avseende å väghållningen i sådant stadsliknande samhälle på landet, som är väghållare inom sitt område. Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan. 61 §. Med böter från och med tio till och med trehundra kronor straffes den som bryter mot förbud, som meddelats i denna lag eller på grund av föreskrift däri; jordägare, om han underlåter att ställa sig till efterrättelse föreläggande, som meddelats med stöd av 34 § tredje stycket, 37 § första stycket eller 76 §; fogde, därest han eftersätter vad honom enligt 51 § tredje stycket åligger; samt medlem av arbetslag, vilken kallats till tjänstgöring, därest han, utan att i sitt ställe sätta annan, som är därtill lämplig, utan tillstånd eller godtagbar anledning utebliver från eller lämnar arbete, som han blivit satt att utföra. Förseelse åtalas av allmän åklagare. 62 §. Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. 63 §. Uppföres byggnad i strid mot förbud, som meddelats i eller med stöd av 34 eller 35 §§, äge överexekutor meddela handräckning till rättelse i vad sålunda olagligen skett. Varder förbud, som meddelats i eller med stöd av 33, 34 eller 39 §§ och ej avser byggnads uppförande, icke iakttaget och sker ej rättelse genast efter tillsägelse av väghållaren eller utmätningsmannen i orten, eller efterkommes ej föreläggande, som med stöd av 34 § tredje stycket, 37 § första stycket eller 76 § meddelats, äge utmätningsmannen föranstalta om rättelse. 64 §. Ansökan om handräckning enligt 63 § må göras av allmän åklagare eller väghållare. Kostnaden för förrättningen skall av väghållaren förskjutas men omedelbart efter förrättningens slutförande av utmätningsmannen uttagas av den försumlige.

23 65 §. Den, som ej åtnöjes med vägsynenämndens beslut i fråga, som omförmäles i denna lag, äger att över beslutet anföra besvär hos länsstyrelsen senast å femtonde dagen från det lian erhöll del av beslutet. 66 §. Över länsstyrelsens beslut i fråga, som omförmäles i denna lag eller med stöd av densamma utfärdad författning, må klagan hos Konungen föras i den ordning, som är stadgad för ekonomimål i allmänhet. 67 §. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut om fastställande av arbetsplan för vägbyggnadsföretag, om förändring av enskild väg till allmän, om inrättande av särskild vinterväg, om indragning av väg ävensom angående kronans, stads eller samhälles övertagande av väghållning, som ålegat någon på grund av särskilt åtagande, meddelas efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, inom en månad från den dag, då beslutet meddelades, däröver anföra besvär hos Konungen. Över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut i annan fråga, som omförmäles i denna lag eller med stöd av densamma utfärdad författning, må klagan hos Konungen föras i den ordning, som är stadgad för ekonomimål i allmänhet. 68 §. Besvär över beslut jämlikt 29 § om upplåtelse av nyttjanderätt till mark för tillfällig väg eller jämlikt 30 § om uppsättande av snöskärm eller över föreläggande jämlikt 58 § må ej verka uppehåll med beslutets eller föreläggandets verkställande eller hindra uttagande av kostnad därför, med mindre den myndighet, som har att pröva besvären, annorlunda förordnar. Övergångsbestämmelser. 69 §. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944. Genom denna lag upphävas lagen den 7 juni 1934 om allmänna vägar, med undantag dock för bestämmelserna i 62—65 §§; lagen den 16 maj 1930 om vågrätt; kungörelsen den 30 april 1936 med närmare bestämmelser angående vägnämnd; så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya lagens bestämmelser. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersattes genom bestämmelse i nya lagen, skall sådan bestämmelse i stället tillämpas. 70 §. Den statliga vägorganisationen samt de städer och samhällen, vilka skola själva ombesörja väghållningen inom sina områden, skola vid 1944 års in-

24 gång övertaga alla de vägar, som enligt förut gällande lag voro att anse såsom allmänna. 71 §. Ar vid denna lags trädande i kraft fråga om byggande av väg, förändring av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg, indragning av väg eller kronans, stads eller samhälles övertagande av väghållning, som ålegat någon på grund av särskilt åtagande, beroende av länsstyrelsens prövning, skall frågan handläggas och avgöras i den ordning, som stadgas i den nya lagen. 72 §. Beslut om vägbyggnadsföretag, som meddelats före den 1 januari 1944 men som icke verkställts före den 1 januari 1950, skola upphöra att gälla sistnämnda dag, om icke dessförinnan vägens sträckning i terrängen blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt och vägarbetet påbörjats. H a r länsstyrelse före den 1 januari 1944 beslutat, att enskild väg skall förändras till allmän under förutsättning, att vissa iståndsättningsarbeten utföras, skall beslutet förfalla, om arbetena icke verkställts före den 1 januari 1950. 73 §. Mål om ersättning för upplåtelse av vågrätt, som anhängiggjorts före denna lags ikraftträdande, skola behandlas enligt äldre lag. 74 §. Av länsstyrelse jämlikt äldre lag meddelat tillstånd till uppsättande eller bibehållande av grind å väg eller annat dylikt särskilt tillstånd skall icke till följd av denna lags ikraftträdande upphöra att gälla. 75 §. Vad i denna lag stadgats om förbud i vissa fall mot byggnads uppförande samt om ansvar och handräckning i anledning av överträdande av nämnda förbud skall icke äga tillämpning med avseende å byggnad, som vid 1943 års utgång redan påbörjats och mot vars uppförande hinder icke förelåg enligt då gällande bestämmelser. 76 §. Upplag eller annan anordning, som skulle komma att falla under förbud enligt 34 §, må, om anordningen lagligen tillkommit före 1943 års utgång, förbliva orubbad, där ej vägsynenämnden föreskriver skyldighet för jordägaren att borttaga, ändra eller utbyta anordningen. För skada, som uppkommer i anledning av sådant föreläggande, skall väghållaren gälda ersättning med belopp, som bestämmes av vägsynenämnden. 77 §. H a r ersättning, som jämlikt 14 § lagen den 7 juni 1934 om allmänna vägar tillkommer samhälle för väghållning under år 1943 eller tidigare, icke blivit vid utgången av sistnämnda år bestämd, skola beträffande sättet för ersättningens bestämmande förut gällande föreskrifter tillämpas.

25 78 §. Finnes kassa samlad för byggande eller underhåll av bro eller färja, som övertages till allmänt underhåll, och har den bildats genom sammanskott av väghållnings skyldiga, äga de att däröver förfoga. I annat fall skall den överlämnas till väghållaren. 79 §. Snöploglag, som vid denna lags ikraftträdande äro inrättade enligt bestämmelser i äldre lag, skola bibehållas till den 1 juni 1944 eller, om arbetslag för vinterväghållning dessförinnan uppsatts enligt denna lag, till dess så skett. Under den tid efter utgången av år 1943, som snöploglagen bibehållas, skola förut gällande bestämmelser beträffande snöploglagen alltjämt äga tillämpning. 80 §. Vägsynenämnd skall utses i god tid före denna lags ikraftträdande.

26 Förslag till

lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931. Härigenom förordnas, att 33 och 54 §§ stadsplanelagen den 29 maj 193J. skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives samt att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 44 a §, av nedan angivna innehåll. 33 §. Är fråga om marks avstående till gata eller annan allmän plats, äger staden taga marken i besittning, sedan stämning i expropriationsmålet utfärdats och hos Konungens befallningshavande ställts pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent årlig ränta därå från tillträdesdagen. I fall som nu nämnts skall stadgandet i 79 § lagen om expropriation äga tillämpning. 44a§. Ar kronan väghållare i stad, skall beträffande gata, som tillika är allmän väg, vad i 39, 40, 42 och 43 §§ stadgas angående staden i stället gälla i fråga om kronan med iakttagande: att framställning, som i 42 § första stycket sägs, må göras antingen av kronan eller av staden, samt att, om gata enligt stadsplanen bygges till större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än som betingas av trafiken eller förses med underjordisk avloppsledning, merkostnaden skall gäldas av staden. 54 §. Underhåll av gata eller annan allmän plats så ock av underjordisk avloppsledning skall vila å staden. Är kronan väghållare i stad, skall dock beträffande gata, som tillika är allmän väg, underhållet åvila kronan; skolande, där gatan enligt stadsplanen underhålles till större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än som betingas av trafiken eller är försedd med underjordisk avloppsledning, merkostnaden för underhållet gäldas av staden. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

27 Förslag till

lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Härigenom förordnas, att 1 kap. 8 § tredje stycket lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse: Om nyttjanderätt till mark för allmän väg är stadgat i lagen om allmänna vägar. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

28 Förslag till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 om expropriation. Härigenom förordnas dels att 77 § andra och tredje styckena samt 78 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation skola upphöra att gälla, dels ock att 79 § samma lag skall erhålla följande ändrade lydelse: H a r den exproprierande tagit marken i besittning utan att ersättningen blivit bestämd av expropriationsnämnd, och kan sådan uppskattning icke lämpligen äga rum, innan den anläggning, för vilken expropriationen sker, längre fortskridit, äge rätten på framställning av part låta anstå med tillsättande av nämnd. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944, dock att förut gällande bestämmelser skola äga tillämpning med avseende å expropriation för vägbyggnadsföretag, som beslutats dessförinnan.

29 Förslag till

lag om ändrad lydelse av 2 § 2:o) och 8:0) lagen den 26 m a j 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt* Härigenom förordnas, att 2 § 2:o) och 8:0) lagen den 26 maj 1909 om Kung]. Maj:ts regeringsrätt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 2:o) mål om beslut av landsting, av kommun, annan menighet eller deras representationer, så framt ej klagan föres över Konungens befallningshavandes beslut i anledning av sökt fastställelse å beslut, varom förmäles i 14 § 1. lagen om polisväsendet i riket, eller ock målet angår skolväsendets ordnande; mål om nybyggnad — underhållsbidrag till barn; 8:0) mål om rust- och rotehållares friheter och skyldigheter; mål om bredden av hjulringar på arbetsåkdon på landet, rörande arbetslag för vinterväghållning, angående visst ärendes hänskjutande till vägsynenämnd samt mål, som i första instans prövats av sådan nämnd, ävensom mål om rätt att hava stängsel, byggnad, upplag och dylikt utmed väg eller att därå hava grind eller annan anordning, såframt ej klagan föres över sådant av Konungens befallningshavande meddelat förbud, varom förmäles i 35 § andra stycket lagen om allmänna vägar; mål om fastställelse samfälld tångtäkt. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944, dock att med avseende å mål, som rör tillämpning av förut gällande lag om allmänna vägar och om vägdistrikt, 2 § 2:o och 8:0 i deras nuvarande lydelse fortfarande skola gälla.

30 Förslag till

lag om vad iakttagas skall i anledning av kronans övertagande av €len allmänna väghållningen på landet. 1§Såvitt icke härnedan annorlunda stadgas skola följande författningar upphöra att gälla från och med den 1 januari 1944, nämligen lagen den 7 juni 1934 om vägdistrikt, kungörelsen den 15 juni 1935 angående indelning av rikets landsbygd i vägdistrikt, kungörelsen den 18 april 1935 om upprättande av röstlängd för val av vägstämmoombud, kungörelsen den 8 juli 1936 angående vägdistrikts bokföring, kungörelsen den 13 augusti 1936 med vissa bestämmelser angående förfarandet vid debitering, uppbörd, indrivning och redovisning av vägskatt annorledes än genom länsstyrelsens försorg, förordningen den 30 juni 1936 angående statsbidrag till den allmänna väghållningen i riket, kungörelsen den 8 juli 1936 med närmare bestämmelser rörande tillämpningen av förordningen den 30 juni 1936 angående statsbidrag till den allmänna väghållningen i riket, kungörelsen den 16 maj 1930 med bestämmelser angående bidrag av till vägunderhåll avsedda statsmedel för utförande av beläggning av vägbana, Kungl. Maj:ts brev den 25 oktober 1929 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med anvisningar beträffande flerårsplaner för byggande och förbättring av allmänna vägar, Kungl. Maj:ts brev till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 31 maj 1934 angående ändrade bestämmelser rörande flerårsplaner för byggande och förbättring av allmänna vägar, Kungl. Maj:ts brev till väg- ock vattenbyggnadsstyrelsen den 2 oktober 1936 angående meddelande av tillstånd i vissa fall till påbörjande av vägbyggnad, Kungl. Maj:ts taxa den 16 maj 1930 å ersättning för förrättningar, som verkställas av tjänstemännen vid den statliga vägorganisationen i länen, m. m. samt kungörelsen den 19 juni 1942 om traktamentsersättning åt befattningshavare vid vägorganisationen i länen. 2§. Val av vägstämmoombud och suppleanter för dem skall icke förrättas under år 1943; och skall såsom en följd härav någon röstlängd för sådant val icke upprättas. Upprättande och fastställande av utgifts- och inkomststat för vägdistrikt för år 1944 och förrättande av val av revisorer för samma år skall icke äga

31 rum. Med hänsyn härtill vare hållande av ordinarie vägstämma under tiden från och med den 15 till och med den 31 augusti 1943 icke erforderligt. 4§Den förteckning över antalet vägskattekronor, varom förmäles i 58 § lagen om vägdistrikt, skall icke upprättas under år 1943.

5§För granskning av den utav vägstyrelse under år 1943 utövade förvaltningen ävensom för behandling av fråga om ansvarsfrihet därför eller av annat, efter utgången av år 1943 uppkommande spörsmål av beskaffenhet att böra upptagas å vägstämma skall gälla den ordning, som stadgas i lagen om vägdistrikt. De ombud, som valts för åren 1940—1943, skola tjänstgöra jämväl vid vägstämma efter utgången av nämnda tid. 6§Från och med den 1 januari 1944 skola vägdistriktens tillgångar och förpliktelser ävensom rätt till väg med vad därtill hörer övertagas av kronan.

?§. Har vägdistrikt efter den 1 januari 1939 i syfte att å kronan överföra väghållningskostnader, som bort gäldas genom utdebitering av vägskatt, underlåtit att utdebitera vägskatt i den utsträckning, som påkallats av omständigheterna, eller försummat underhållet av allmän väg i sådan grad, att vägen den 1 januari 1944 icke befinner sig i vederbörligt skick, må ersättning av sådant distrikt uttagas genom att påföra beskattningsföremålen inom distriktet särskild vägskatt. Ersättning genom påförande av särskild vägskatt må ock uttagas av distrikt, som efter den 1 januari 1939 förfogat över distriktets tillgångar för andra uppgifter än dem, distriktet haft att fullfölja, eller utan tillräckliga skäl slutit avtal eller gjort utfästelser, avseende även tiden efter utgången av år 1943 och varigenom kronan tillskyndats avsevärt förfång. 8§Fråga om sådan ersättningsskyldighet, som i 7 § sägs, prövas av Konungen efter framställning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Dylik framställning skall, för att kunna vinna beaktande, göras hos Konungen före den 1 januari 1945. Innan fråga om ersättningsskyldighet enligt 7 § avgöres, skola yttranden inhämtas av länsstyrelsen samt av den vägstämma och den vägstyrelse, som senast representerat distriktet. Närmare bestämmelser beträffande sättet för uttagande av särskild vägskatt till fullgörande av sådan ersättningsskyldighet meddelas av Konungen. 9§. Hava i samband med stadsbildning eller inkorporering meddelats bestämmelser om skyldighet för stad att under en övergångstid till vägdistrikt ut-

32 giva ersättning, må staden, i den mån ersättningen icke blivit gulden, helt eller delvis befrias från skyldigheten, om så finnes skäligt med hänsyn till kronans övertagande av den allmänna väghållningen på landet. Fråga om dylik befrielse skall upptagas och utredas av kammarkollegium samt prövas av Konungen. 10 §. De kostnader för avvecklingen av vägdistriktens förvaltning, som belöpa på tiden efter den 31 december 1943, skola gäldas av statsmedel. 11 §• Beträffande uppbörd, indrivning och redovisning av vägskatt på grund av tidigare fattat beslut skola efter den 31 december 1943 förut gällande bestämmelser tillämpas, dock skall redovisningen ske till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. 12 §• Förut gällande bestämmelser skola tillämpas med avseende å ersättning för dels sådana förrättningar för upprättande av arbetsplan och kostnadsförslag samt för renstakning, kontroll och arbetsledning, som verkställts före den 1 januari 1944 eller som då äro under utarbetande, dels ock resor och andra tjänsteförrättningar, som företagits före nämnda dag. 13 §. Närmare bestämmelser rörande kronans övertagande av den allmänna väghållningen på landet meddelas av Konungen. Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift från trycket utkommit i svensk författningssamling.

33 Förslag till

lag* om vägnäinnder och länsvägnämnder. I varje län skola finnas vägnämnder ocli en länsvägnänind för att vid handläggningen av vägfrågor företräda de lokala vägintressena på landet OCH i de städer, där kronan är väghållare. Vägnänindernas områden bestämmas av Konungen och iakttages därvid, att delar av samma kommun icke förläggas till olika vägnämndsområden inom länet samt att sådant område icke må omfatta kommuner inom skilda län. 2

§•

Vägnämnden har till uppgift att verka för att vägbehoven inom nämndens område på bästa sätt tillgodoses. I sådant hänseende har vägnämnden bland annat att avgiva av Konungen, länsstyrelsen eller den statliga vägorganisationen infordrade yttranden i frågor om byggande av allmän väg, förändring av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg och indragning av allmän väg samt att vidtaga de övriga åtgärder, som enligt författning ankomma på vägnämnden. Vägnämnden äger behörighet att hos Konungen anföra besvär över beslut, som meddelats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller länsstyrelsen i länet. 3§Vägnämnd skall bestå av fem ledamöter. Dessa jämte suppleanter för dem väljas, om vägnämndsområdet utgöres av endast en kommun, av dennas fullmäktige och eljest av ombud för de i området ingående kommunerna. 4§Ombuden jämte suppleanter för dem väljas av kommunalfullmäktige eller stadsfullmäktige eller, där kommunalfullmäktige icke finnas, å kommunalstämma. Sker valet å kommunalstämma, äger en var, som är röstberättigad i kommunens allmänna angelägenheter, rösträtt; och have varje röstande en röst. Vid lika rösttal skilje lotten. Val av ombud förrättas under tiden från och med den 1 oktober till och med den 15 november. Antalet ombud bestämmes i förhållande till folkmängden sålunda, att en var kommun utser ett ombud för varje påbörjat befolkningstal av 2,000 eller det lägre tal, som må erfordras för att antalet ombud för hela vägnämndsområdet skall uppgå till minst 10. Det ankommer på länsstyrelsen att i god tid före valet för en var kommun fastställa antalet ombud. Varje kommun utser suppleanter till lika antal som ombud. Val av ombud jämte suppleanter skall i kommun, som utser två eller flera ombud, vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väl3 - 2 7 3 1 42

u jande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med siffran för det antal ombud, valet avser, ökad med 1. Om förfarandet vid sådant val är särskilt stadgat. Sker ej valet proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas. Valbar till ombud eller suppleant för ombud är en var inom vägnämndens område boende man eller kvinna, som äger utöva rösträtt å kommunalstämma. • Ombud må ej den vara, som: a) är omyndig; b) är i konkurstillstånd; c) är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning; eller d) häftar för honom påförda utskylder till stat eller kommun, vilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren. Ej må annan avsäga sig uppdraget att vara ombud eller suppleant för sådan än: a) ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget; eller b) den som uppnått sextio års ålder. Ombud och suppleanter för dem väljas för fyra år, räknade från den 16 november det år, då valet skedde. Avgår ombud före utgången av nämnda tid, inkallas den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda. Där så erfordras, anställes fyllnadsval för den återstående delen av tjänstgöringstiden. Underrättelse om val av ombud och suppleanter för dem, med angivande av de valdas namn och postadress, skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen. 5§Beträffande vägnämndsområde, som består av mer än en kommun, utsätter länsstyrelsen dag och tid för val av ledamöter i vägnämnden jämte suppleanter samt kallar ombuden till valförrättningen. Länsstyrelsen skall tillika förordna någon av ombuden att leda förhandlingarna, till dess ordförande valts, samt tillsända den sålunda utsedde uppgift om varje i vägnämndsområdet ingående kommuns rösttal enligt den kommunala röstlängden. Inträffar för ombud sådant hinder, att han ej kan inställa sig vid valförrättningen, åligger det honom att anmoda den närmast i ordningen varande suppleanten att infinna sig vid förrättningen. Är även suppleant, som kallats till valförrättningen, hindrad att inställa sig, åligger det honom att anmoda den till ordningen närmast efter honom tjänstgöringsskyldige suppleanten att infinna sig vid förrättningen. Valet må icke företagas, med mindre ombud med sammanlagt mer än två tredjedelar av vägnämndsområdets rösttal äro tillstädes. Valförhandlingarna ledas av en ordförande, som utses av ombuden. Ombud för kommun, som utsett allenast ett ombud, röstar vid valet för kommunens hela rösttal enligt den kommunala röstlängden. Det rösttal, som

35 tillkommer ombud för annan kommun, bestämmes sålunda, att kommunens hela rösttal delas med siffran för antalet av kommunen utsedda ombud. 6§Val av vägnämndsledamöter och suppleanter för dem skall vara proportionellt, därest det begäres av väljande med sammanlagt minst så många röster, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes rösttal delas med siffran för det antal personer valet avser, ökad med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val skall gälla vad om proportionellt val å kommunalstämma är stadgat, i den mån avvikelse icke betingas av bestämmelsen i 5 § om röstvärdets beräkning. Sker ej valet proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring. 7 §. I avseende å valbarhet och obehörighet skall vad i 4 § är stadgat angående ombud äga motsvarande tillämpning beträffande ledamot och suppleant i vägnämnden. Landshövding, landssekreterare, länsassessor på landskansliet och vägdirektör må icke vara ledamot eller suppleant i vägnämnden. Ej må annan avsäga sig uppdraget att vara ledamot eller suppleant i vägnämnden än: a) ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget; b) den som uppnått sextio års ålder; c) den som eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av vägnämnden; eller d) vid valet den som under de senaste fyra åren, det år valet sker inberäknat, tjänstgjort såsom ledamot i vägnämnd. 8§. Ledamöter och suppleanter i vägnämnden väljas för fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skedde. Valet skall förrättas i december månad det år, då val av ombud ägde rum. Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, inträder såsom ledamot den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda. Den sålunda inkallade tjänstgör under den tid, som återstått för den avgångne. Där så erfordras, anställes fyllnadsval för den återstående delen av tjänstgöringstiden. 9§Ombuden skola i samband med valet av ledamöter i vägnämnden u t s e någon av dem att vara sammankallande och att leda nämndens förhandlingar, intill dess ordförande valts. 10 §. Vägnämnden utser inom sig ordförande och vice ordförande att tjänstgöra den tid, för vilken de blivit utsedda till ledamöter.

36 11 §• Underrättelser om val av vägnämnd och sammankallande ledamot så ock av ordförande och vice ordförande i sådan nämnd, med angivande av de valdas namn och postadress, skola ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna. 12 §. Vägnämnden sammanträder å det ställe och å de tider nämnden bestämmer och dessutom så ofta ordföranden finner det nödigt, ävensom då länsstyrelsen därom förordnar eller minst två ledamöter för uppgivet ändamål göra framställning därom. Yid vägnämndens sammanträden äga landshövdingen och vägdirektören eller den, någon av dem i sitt ställe förordnar, att vara tillstädes och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. P å av vägnämndens ordförande framställd begäran skall vägdirektören närvara vid sammanträde för att tillhandagå med upplysningar, dock att vägdirektören, om denne av tjänstegöromål är förhindrad att tillstädeskomma, äger att i sitt ställe sätta annan tjänsteman vid vägförvaltningen i länet. 13 §. Suppleanterna i vägnämnden böra i den mellan dem bestämda ordningen kallas till tjänstgöring, i den mån det erfordras till följd av hinder för ledamot. Suppleant vare obetaget att även eljest närvara vid nämndens sammanträden. 14 §. Vägnämnden må ej handlägga ärende, såvida icke minst tre av ledamöterna äro tillstädes. Ledamot eller till tjänstgöring kallad suppleant, som utan anmält, av nämnden godkänt hinder avhåller sig från sammanträde, skall bota till kronan fem kronor och dubbelt så mycket, om sammanträdet måste i anseende till de närvarandes fåtalighet inställas eller upplösas. 15 §. Omröstning inom vägnämnden skall ske öppet, där ej vid val sluten omröstning begäres. Utgången bestämmes genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Falla rösterna lika för olika meningar, skiljer vid val lotten mellan lika rösttal, men blir i övriga fall den mening beslut, som ordföranden biträder. 16 §. Yid vägnämndens sammanträde skall ordföranden föra eller på sitt ansvar låta föra protokoll. Justering av protokoll verkställes av nämnden antingen genast eller vid nästa sammanträde. Hava vid sammanträdet närvarit flera än tre ledamöter, må justering ock verkställas av ordföranden jämte två därtill av nämnden utsedda närvarande ledamöter.

37 Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen tagit avskrift av vägnämndens protokoll äger att utan avgift få avskriftens riktighet bestyrkt. 17 §. Ordföranden åligger att ombesörja vägnämndens skriftväxling, mottaga alla till nämnden ställda framställningar, vårda nämndens handlingar och hålla register över dem. 18 §. För sitt arbete åtnjuter envar av vägnämndens ledamöter gottgörelse av statsmedel med aderton kronor för sammanträdesdag. Ordföranden åtnjuter härutöver ett årligt arvode av tvåhundra kronor. Ordföranden är tillika berättigad till ersättning av statsmedel för renskrivning, porton och andra, för uppdragets fullgörande nödiga omkostnader för vägnämnden. Ersättning, varom nu nämnts, må ej utgå för arvode till biträde, som må hava av ordföranden anlitats vid protokollsföring. Ordföranden och annan ledamot av nämnden äga för resa, som påkallats av uppdraget, av statsmedel åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet. För dygn, då dagarvode åtnjutes, må likväl ej beräknas traktamentsersättning. Eäkning å dagarvoden, resekostnads- och traktamentsersättning skall vara attesterad av ordföranden. 19 §. Länsvägnämnden har till uppgift att vaka över att vägfrågor, som äro gemensamma för flera eller alla vägnämndsområdena inom länet, erhålla den för hela länet ändamålsenligaste lösningen. Till fullföljande av denna uppgift har länsvägnämnden bland annat att avgiva av Konungen, länsstyrelsen eller den statliga vägorganisationen infordrat yttrande samt att vidtaga de åtgärder, som enligt författning ankomma på nämnden. Länsvägnämnden äger behörighet att hos Konungen anföra besvär över beslut, som meddelats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller länsstyrelsen. 20 §. Ledamöterna i länsvägnämnden utses av vägnämnderna och skogsvårdsstyrelsen (skogsvårdsstyrelserna) inom länet så, att en var av vägnämnderna och skogsvårdsstyrelsen (skogsvårdsstyrelserna) utser en ledamot i länsvägnämnden jämte suppleant för denne. Vägnämnd må till ledamot i länsvägnämnd och suppleant för denne endast välja den, som vid valet är ledamot i vägnämnd. Av skogsvårdsstyrelse utsedd ledamot i länsvägnämnd skall vara förfaren i skogsbruk och väl förtrogen med skogsförhållandena inom länet. I avseende å valbarhet i övrigt, obehörighet och rätt att avsäga sig uppdrag skall vad i 7 § är stadgat äga motsvarande tillämpning beträffande ledamot och suppleant i länsvägnämnden. 21 §. Val av ledamöter i länsvägnämnd förrättas under januari eller februari månad året näst efter det, val av ledamöter i vägnämnd ägt rum.

38 Ledamöter och suppleanter i länsvägnämnden väljas för fyra år, räknade från och med den 1 mars det år, valet ägde rum. Avgår ledamot, inträder i hans ställe den för honom utsedde suppleanten såsom ledamot. Därest så erfordras, anställes fyllnadsval för den återstående delen av tjänstgöringstiden. 22 §. Sedan val av ledamöter i länsvägnämnden ägt rum, förordnar länsstyrelsen någon av de valda att vara sammankallande och att leda nämndens förhandlingar, intill dess ordförande valts. 23 §. Med avseende å länsvägnämnden och dess ordförande skall vad i 10— 11 §§, 12 § andra och tredje styckena, 13 §, 14 § andra stycket samt 15— 18 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning. Länsvägnämnden sammanträder å det ställe och de tider nämnden bestämmer och dessutom så ofta ordföranden finner det nödigt, ävensom då länsstyrelsen därom förordnar eller minst halva antalet av nämndens ledamöter för uppgivet ändamål gör framställning därom. Länsvägnämnden må ej handlägga ärende, såvida icke minst hälften av ledamöterna äro tillstädes. 24 §. Denna lag skall, såvitt ej nedan annorlunda stadgas, träda i kraft den 1 januari 1944. 25 §. Val av ombud och suppleanter för dem förrättas första gången under oktober månad 1943. Länsstyrelsen skall dessförinnan bestämma det antal ombud och suppleanter, som var kommun skall utse. Ombuden och suppleanterna väljas första gången för tiden från och med den 1 november 1943 till och med den 15 november 1947. 26 §. Val av ledamöter i vägnämnd och suppleanter för dem skall första gången äga rum under förra hälften av november månad 1943 samt avse tiden från och med den 16 november 1943 till och med utgången av år 1947. 27 §. Val av ledamöter i länsvägnämnd och suppleanter för dem skall första gången äga rum under senare hälften av november månad 1943 samt avse tiden från och med den 1 december 1943 till och med utgången av februari månad 1948.

39 Förslagtill

knngl. brev till väg- och vatten byggnadsstyrelsen om inrättande av en riksvägnämnd. Kungl. Maj:t har efter riksdagens hörande funnit gott föreskriva, att tills vidare från och med år 1944 en riksvägnämnd skall vara inrättad enligt följande huvudgrunder: 1. Eiksvägnämnden har till uppgift att till Kungl. Maj:t eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgiva infordrade yttranden ävensom att själv framställa förslag i viktigare finansiella och organisatoriska frågor rörande vägväsendet och vägtrafiken, såsom grunderna för den allmänna vägpolitiken ur ekonomisk, trafikteknisk och väggeografisk synpunkt, ävensom i lagstiftningsfrågor beträffande vägväsendet, -vägtrafiken och trafiksäkerheten. 2.

Riksvägnämnden utgöres av trettiofyra ledamöter, nämligen i) en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande; 2) sex av Kungl. Maj:t bland målsmän för skogsbruket, den yrkesmässiga och privata motorfordonstrafiken, trafiksäkerheten, motorfordonsfabrikationen och hembygdsvården utsedda ledamöter; 3) tjugufyra av länsvägnämnderna utsedda ledamöter, av vilka varje länsvägnämnd skall utse en bland sina ledamöter; i) två av svenska stadsförbundet utsedda ledamöter; samt ö) en av svenska kommunaltekniska föreningen utsedd ledamot. Ordföranden och ledamöterna skola utses för en tid av fyra år, räknade från den 1 juli det år, val av länsvägnämnd äger rum, dock skola ordföranden och ledamöterna första gången utses under 1943 för tiden från och med den 1 januari 1944 till och med den 30 funi 1948. Avgår ledamot före utgången av den tid, för vilken han blivit utsedd, skall ny ledamot för den återstående tiden utses på samma sätt som den avgångne. När ledamot blivit av annan än Kungl. Maj:t utsedd, skall anmälan därom av vederbörande ingivas till chefen för kommunikationsdepartementet. 3.

Riksvägnämnden utser själv inom sig vice ordförande.

4.

Riksvägnämnden sammanträder på kallelse av Kungl. Maj:t.

5. Riksvägnämnden äger inom sig utse på olika sätt sammansatta arbetsutskott om liQgst sju ledamöter för behandling av skilda slag av frågor. Underrättelse om val av utskott, med angivande av de valdas namn och postadress, skall genom ordförandens försorg lämnas chefen för kommunikationsdepartementet. Utskott äger att å nämndens vägnar avgiva de yttranden och förslag, vilka nämnden icke förbehållit sig att själv avgiva eller utskottet anser böra avgivas av nämnden.

40 Nämndens ordförande är tillika ordförande i utskott. Utskott sammanträder å de tider och ställen, ordföranden bestämmer. Underrättelse om sammankallande av utskott skall i god tid lämnas chefen för kommunikationsdepartementet samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med angivande av de ärenden, som skola behandlas å sammanträde. 6. Generaldirektören och chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, överdirektören vid styrelsen ävensom den eller de byråchefer eller avdelningschefer i styrelsen, som generaldirektören bestämmer, äga närvara vid riksvägnämndens eller utskottens förhandlingar med rätt för dem att deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Riksvägnämnden äger att av verk och myndigheter erhålla de upplysningar och det biträde, som för nämndens verksamhet erfordras och av vederbörande kunna lämnas. 7. Riksvägnämnden och dess utskott äga efter Kungl. Maj:ts medgivande att, då sådant finnes nödigt, för överläggningar tillkalla sakkunnig person ävensom att från sådan sakkunnig annorledes inhämta yttrande. 8. Riksvägnämnden har att genom sin ordförande inom en månad efter utgången av varje kalenderår till chefen för kommunikationsdepartementet avgiva redogörelse för sin verksamhet under året. 9. Riksvägnämnden äger antaga sekreterare ävensom annat erforderligt biträde. 10. För sitt arbete åtnjuter envar av riksvägnämndens ledamöter gottgörelse av statsmedel, ledamot bosatt i Stockholm med tjugu och övriga ledamöter med trettio kronor för sammanträdesdag. Ordföranden åtnjuter härutöver ett årligt arvode av ettusen kronor. Ordföranden och annan ledamot av nämnden äga för resa, som påkallas av uppdraget, av statsmedel åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt klass I B i allmänna resereglementet. För dygn, då dagarvode åtnjutes, må likväl ej beräknas traktamentsersättning. Arvode åt sekreterare bestämmes av Kungl. Maj:t. Räkning å dagarvoden, resekostnads- och traktamentsersättning skall vara attesterad av ordföranden. 11. De med riksvägnämndens och dess arbetsutskotts verksamhet förenade kostnaderna skola genom, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg gäldas av härför avsedda medel.

41 Förslag till

s t a d g a a n g å e n d e handläggningen a v vissa v ä g f r å g o r (vägstadga). Avdelning I. Bestämmelser angående landet. Om huvudvägar. 1' §• Till huvudvägar skola hänföras de allmänna vägar på landet, som äro av synnerlig betydelse för den genomgående, långväga samfärdseln eller som eljest äro av stor vikt för den allmänna samfärdseln mellan eller till huvudorter i ett län eller för förbindelsen med dylika orter i andra län. 2§Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bestämmer på framställning av länsstyrelse eller efter länsstyrelses hörande vilka vägar, som skola anses såsom huvudvägar, dock skall fråga om viss vägs hänförande till huvudväg, i händelse av meningsskiljaktighet mellan länsstyrelse och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, hänskjutas till Konungen för avgörande. Om förberedande utredning rörande behovet av byggande av allmän väg. 3§Ansökan om anläggning av väg göres hos länsstyrelsen. Göres ansökan om anläggning av väg, ankommer det på länsstyrelsen att utreda, om vägen är av den betydelse, att den må byggas såsom allmän, och om företaget, vid jämförelse med andra ifrågasatta arbeten, är av den angelägenhetsgrad, att medel till utförandet av detsamma kunna påräknas bliva tillgängliga under de närmaste åren. 5

§-

Över ansökan om anläggning av väg skall länsstyrelsen, där ansökningen gjorts av annan än vägnämnden, inhämta dennas yttrande. Länsstyrelsen bör även inhämta yttranden av de myndigheter, vilkas verksamhetsområden beröras av företaget, och andra, vilkas hörande kan tjäna till upplysning i saken. Länsstyrelsen äger jämväl, därest med hänsyn till frågans omfattning och bet}Tdelse eller eljest så finnes lämpligt, kalla trafikanter samt övriga, vilka saken kan angå, att vid sammanträde inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen förordnar yttra sig rörande ansökningen. 6 > Finner länsstyrelsen vid sin prövning av ansökan om anläggning av väg, att behovet av vägen icke är av beskaffenhet att böra tillgodoses genom

allmän väg eller att företaget, vid jämförelse med andra ifrågasatta arbeten, icke är av den vikt, att medel till detsamma kunna påräknas under de närmaste åren, skall ansökningen avslås. I annat fall skall frågan, om företaget bör komma till stånd, prövas vid nästföljande revision av flerårsplanen för arbeten av det slag, vartill företaget hör. För sistnämnda fall skall länsstyrelsen, därest fråga är om annan väg än huvudväg, pröva, huruvida företaget är av den angelägenhetsgrad, att arbetsplan beträffande detsamma bör omedelbart upprättas. Avser ansökningen huvudväg, hänskjutes frågan om upprättande av arbetsplan till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. 7§. Vad i 3—6 §§ stadgats skall i tillämpliga delar gälla för det fall, att länsstyrelsen själv eller därtill av Konungen anbefalld eller efter framställning av den statliga vägorganisationen upptager fråga om anläggning av väg. 8§Vad i 3—7 §§ stadgats skall i tillämpliga delar gälla jämväl fråga angående omläggning eller förbättring av väg. Med avseende å beläggningsarbeten samt smärre eller brådskande omläggnings- och förbättringsarbeten må dock förfarandet förenklas med hänsyn till omständigheterna i varje fall. Om upprättande av fler årsplaner för byggande av allmänna vägar m. m. För att tjäna såsom ledning för fördelningen av de medel, som beviljas för olika vägbyggnadsändamål, skola för varje län i mån av behov upprättas och fastställas a) en femårsplan för omläggnings- och förbättringsarbeten på huvudvägar; b) en fyraårsplan för omläggnings- och förbättringsarbeten på andra vägar än huvudvägar; c) en fyraårsplan för nyanläggning av andra vägar än ödebygdsvägar; samt d) en fyraårsplan för nyanläggning av ödebygdsvägar. Fyraårsplanerna skola förnyas vartannat år. 10 §• Till grund för upprättande av flerårsplan skola läggas de anslagsbelopp, som under den tid, varom fråga är, kunna påräknas för arbeten av det slag planen avser. Upprättande och fastställande av flerårsplan skall ske under hänsynstagande till vägbehoven i olika delar av riket och möjligheterna att inom ramen för tillgängliga medel tillgodose behoven. I flerårsplan skola upptagas de vägföretag, som — under förutsättning att anslag beviljas — avses komma till utförande under den tid, planen avser, med angivande av fördelningen av arbetena och de ungefärliga kostnaderna på olika år. Företagen skola i planen upptagas i den ordning, som betingas av angelägenhetsgraden. Fördelningen av arbetena på olika

43 år skall ske så, att arbetena kunna bedrivas i en ur ekonomisk synpunkt lämplig arbetstakt, och så, att den statliga vägorganisationens personal och maskiner kunna utnyttjas så effektivt som möjligt. " §• Femårsplan för omläggnings- och förbättringsarbeten på huvudvägar utarbetas särskilt för varje län av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Över planen skola vägnämndernas, länsvägnämndens och länsstyrelsens yttranden inhämtas. Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen därefter vidtagit de jämkningar i förslaget, som påkallas av yttrandena, överlämnas detta jämte yttrandena till Konungen för prövning och fastställelse. 12 §. Fyraårsplan upprättas av länsstyrelsen. Före upprättandet införskaffas från vägnämnderna uppgifter om de vägföretag, som anses böra utföras under den tid planen avser. Över planen skola vägnämndernas och länsvägnämndens yttranden inhämtas. Sedan länsstyrelsen vidtagit de jämkningar i planen, som påkallas av yttrandena, insändes denna till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för prövning. Finner styrelsen vid sin granskning planen kunna godtagas, skall densamma av styrelsen fastställas. Anses åter jämkningar i planen erforderliga, skall fråga härom — därest länsstyrelsen icke biträder väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppfattning — av styrelsen underställas Konungens prövning. Beslut, varigenom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställt fyraårsplan eller underställt fråga om fastställelse Konungens prövning, skall delgivas länsstyrelsen, länsvägnämnden oah vägnämnderna samt intagas i länskungörelserna. 13 §. Fastställd flerårsplan skall i huvudsak följas vid vägarbetenas bedrivande. Påkallas på grund av förändrade förhållanden eller eljest ändring i ordningen för företagens utförande eller annan mera väsentlig avvikelse från flerårsplanen, äger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, i samförstånd med länsstyrelsen, förordna härom. I händelse av meningsskiljaktighet mellan länsstyrelse och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall frågan underställas Konungens prövning. 14 §. Med ledning av förslag, som uppgjorts av väg- och vatten byggnadsstyrelsen efter länsvägnämndernas och länsstyrelsernas hörande, bestämmer Konungen eller, där Konungen så förordnar, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen de i flerårsplan ej upptagna bro- och beläggningsarbeten, som skola utföras med beviljade anslag. Om upprättande

av arbetsplaner för byggande av allmänna vägar. 15 §. Vid upprättande av arbetsplan skall särskilt iakttagas: att det trafikbehov, som föranlett förrättningen, tillgodoses i största möjliga utsträckning;

44 att vägen anslutes till omgivande vägnät på ett ändamålsenligt sätt; att vägen med avseende å sträckning- och byggnadssätt utföres så, att kostnaderna för densamma och eventuell framtida förbättring icke bliva oskäliga; att onödigt intrång för fastighet och ur fastighetsbildningssynpunkt olämplig sträckning undvikas; att tillräcklig hänsyn tages till nuvarande och blivande bebyggelse utmed vägen; att vägens sträckning så vitt möjligt bestämmes så, att vägen erhåller en mjuk och naturlig inpassning i landskapet, och att fornlämning eller naturföremål, som är av särskilt intresse för kännedomen om landets natur eller som på grund av märklig naturbeskaffenhet eller eljest bör för framtiden skyddas, icke beröres av företaget; samt att arbetsplanen utarbetas så detaljerat och med sådan noggrannhet, att planen vid renstakningen kan i sin helhet följas utan annat än oväsentliga jämkningar. 16 §. Arbetsplan upprättas genom vägförvaltningens i länet försorg. 17 §. Vid arbetsplanens utarbetande skall samråd beträffande vägens sträckning och vägförslagets utformning i övrigt ske med länsstyrelsen och ordföranden i vägnämnden samt i förekommande fall med överlantmätaren, länsarkitekten och riksantikvariens ombud ävensom de övriga myndigheter, lokala organ och sammanslutningar, vilkas verksamhetsområden beröras av företaget. 18 §. Under förrättning för upprättande av arbetsplan skall tillfälle beredas vägnämndens ordförande eller av honom utsett ombud ävensom envar, som enligt senaste mantalslängd eller eljest tillgängliga uppgifter är ägare till fastighet, som beröres av företaget, att närvara vid terrängundersökning till utrönande av vägens sträckning och därvid framföra sina synpunkter. Kallelse till sådan undersökning sker genom tjänsteskrivelser. Sådan kallelse behöver ej lämnas fastighetsägarna, förrän förrättningsmannen verkställt en förberedande undersökning angående den lämpligaste sträckningen av vägen. 19 §. Sedan arbetsplan upprättats, skall densamma överlämnas till länsstyrelsen. Om det med planen avsedda företaget inrymmer svåra tekniska arbeten eller avser huvudväg i annat fall än då fråga är om kortare sträcka av sådan v ä g ' eller väg, som sträcker sig genom mera än ett län, eller infartsväg till stad eller anledning eljest förekommer till sådan granskning, skall dock planen före överlämnandet till länsstyrelsen insändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för förberedande granskning. Om arbetsplanen därvid finnes icke kunna godtagas i befintligt skick, förordnar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen om vidtagande av den ändring i planen, som finnes påkallad, eller att ny arbetsplan skall upprättas.

45 20 §. Länsstyrelsen bestämmer den tid, inom vilken de påminnelser, vartill arbetsplanen kan föranleda, skola vara till länsstyrelsen inkomna för att kunna tagas i beaktande vid frågans fortsatta behandling. Under denna tid skall planen eller kopia därav finnas tillgänglig för allmänheten hos länsstyrelsen, vägförvaltningen och vägnämndens ordförande. Myndighet, vars verksamhetsområde beröres av vägföretaget, vägnämnd, kommunalnämnd, ägare av fastighet, över vilken vägen skall framdragas, sammanslutning och annan, som saken kan angå, skola genom länsstyrelsens försorg underrättas om den upprättade arbetsplanen, om den tid, inom vilken påminnelser, enligt vad nyss sagts, skola vara till länsstyrelsen inkomna, samt varest planen finnes tillgänglig. Envar ägare av fastighet, över vilken vägen skall framdragas, skall tillika underrättas om vad av hans mark, som tages i anspråk för vägen, ävensom att lagakraftägande beslut om fastställande av arbetsplan medför rätt för väghållare att mot ersättning, som sedermera bestämmes i den ordning lagen om allmänna vägar stadgar, taga marken i anspråk för avsett ändamål. Underrättelse till fastighetsägare skall lämnas genom rekommenderad försändelse. Kan företaget antagas bliva av betydelse för närliggande stads kommunikationsförhållanden, skall även staden underrättas om arbetsplanen. Berör företaget område, för vilket stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller avstyckningsplan fastställts, eller invid sådant område belägen mark, skall från byggnadsnämnd, där sådan finnes, inhämtas yttrande, huruvida ur plansynpunkt något är att erinra mot företaget. 21 §. Länsstyrelsen äger föranstalta om upprättande av alternativt förslag. Innebär sådant alternativt förslag annat än oväsentlig ändring av upprättad arbetsplan, skall tillfälle beredas dem, som beröras härav, att i enahanda ordning som i 20 § sägs yttra sig över det alternativa förslaget. 22 §. Sedan planen sålunda slutbehandlats av länsstyrelsen, skall planen jämte inkomna yttranden med utlåtande av länsstyrelsen insändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för prövning. 23 §. Finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen arbetsplanen böra överarbetas, förordnar styrelsen härom. Vidtages annat än oväsentliga ändringar i planen, skola yttranden över ändringen inhämtas på sätt i 20 § sägs. 24 §. Finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid sin prövning, att arbetsplan, som förordats av länsstyrelsen, kan godtagas, och att frågan äger tillräcklig aktualitet, skall styrelsen fastställa planen att lända till efterrättelse vid företagets utförande.

46 Anser styrelsen sig icke kunna fastställa av länsstyrelsen förordad arbetsplan, skall frågan hänskjutas till Konungens prövning. Beslut, varigenom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställt arbetsplan eller fråga härom hänskjutits till Konungens prövning, skall delgivas länsstyrelse, länsvägnämnd och vägnämnd samt intagas i länskungörelserna. Därjämte skall envar ägare av fastighet, över vilken vägen skall framdragas, underrättas om beslutet och om vad den, som vill klaga eller till Konungen inkomma med påminnelser, har att iakttaga och äventyret, om sådant försummas. 25 §. Av Konungen meddelat beslut om fastställelse av arbetsplan skall delgivas länsvägnämnd och vägnämnd samt intagas i länskungörelserna. 26 §. Med avseende å beläggningsarbete eller mindre omläggnings- eller förbättringsarbete må upprättandet av arbetsplan, utan hinder av vad i 17—19 §§ är stadgat, förenklas samt inhämtandet och avgivandet av yttranden däröver på sätt i 20 och 22 §§ sägs inskränkas med hänsyn till omständigheterna i varje fall; dock skall tillfälle alltid beredas ägare av fastighet, av vilken mark tages i anspråk för sådant företag, att yttra sig över arbetsplanen. Ar fråga om mindre, i flerårsplan ej upptaget omläggnings- eller förbättringsarbete och har ägare av fastighet, av vilken mark skall tagas i anspråk för företaget, genom skriftlig handling upplåtit vågrätt till marken, må företaget, om av omständigheterna klart framgår, att detsamma icke kan lända någon till förfång, efter vägförvaltningens i länet beprövande utföras utan att på sätt i 20, 22 och 24 §§ stadgas yttranden över arbetsplan infordrats och avgivits och utan att plan blivit fastställd. 27 §. Närmare anvisningar om upprättande av arbetsplan meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Om förändring

av enskild väg till allmän.

28 §. Ansökan om förändring av enskild väg till allmän göres hos länsstyrelsen. Uppkommer fråga om förändring av enskild väg till allmän, åligger det länsstyrelsen att utreda, om vägen är av den betydelse, att den kan förändras till allmän, samt det skick, vari vägen befinner sig. Tillfälle skall beredas vägnämnden samt de lokala organ och andra, vilkas hörande kan tjäna till upplysning, att yttra sig i saken. Länsstyrelsen äger, därest så finnes lämpligt, kalla trafikanter samt övriga, vilka saken kan angå, att vid sammanträde inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen förordnar yttra sig i ärendet. 29 §. Finner länsstyrelsen vid handläggningen av ärende rörande förändring av enskild väg till allmän, att vägen icke utan betydande omläggnings- eller

47 förbättringsarbeten kan upplåtas för allmän trafik, skall fråga om utförandet av nämnda arbeten behandlas i den för vägbyggnadsärenden angivna ordningen samt spörsmålet om vägens förändring till allmän avgöras' i samband därmed. Underrättelse härom skall genom länsstyrelsens försorg lämnas sökanden eller den, som tagit initiativet till utredningen. 30 §. Sedan utredning i saken förebragts, skall länsstj^relsen — om ärendet icke, enligt vad i 29 § sägs, skall avgöras i samband med prövning av fråga om utförande av omläggnings- eller förbättringsarbeten på vägen —• med eget utlåtande översända handlingarna i ärendet till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för prövning. 31 §. Uppkomna frågor om förändring av enskild väg till allmän skola, i den mån de icke skola avgöras i samband med byggnadsfrågor, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen prövas i ett sammanhang en gång om året. 32 §. Är väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i fråga om förändring av enskild väg till allmän av annan mening än länsstyrelsen, skall frågan underställas Konungens prövning. I annat fall meddelar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beslut i ärendet. 33 §. Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelat beslut i ärende om förändring av enskild väg till allmän skall delgivas länsstyrelse, vägnämnd och sökande. Om handläggning av vissa andra vägfrågor. 34 §. Vad i 28, 30, 32 och 33 §§ är stadgat skall i tillämpliga delar gälla om inrättande av särskild vinterväg, om indragning av allmän väg samt angående kronans övertagande av väghållning, som åligger någon på grund av särskilt åtagande.

Avdelning II. Bestämmelser angående städerna. 35 §. Göres hos länsstyrelsen ansökning om anläggning av allmän väg i stad, ankommer det på länsstyrelsen att utreda, om vägen är av den betydelse, att den må byggas såsom allmän, och om företaget, vid jämförelse med andra ifrågasatta arbeten, är av den angelägenhetsgrad, att medel till utförandet av detsamma kunna påräknas bliva tillgängliga under de närmaste åren. H a r frågan uppkommit annorledes än genom framställning av stadsfullmäktige i staden, skall deras yttrande i saken inhämtas. Länsstyrelsen bör även inhämta yttranden av de myndigheter, vilkas verksamhetsområden beröras av företaget, och andra, vilkas hörande kan tjäna till upplysning i

48 saken. Länsstyrelsen äger jämväl, därest med hänsyn till frågans omfattning och betydelse eller eljest så finnes lämpligt, kalla trafikanter samt övriga,' vilka saken kan angå, att vid sammanträde inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen förordnar yttra sig i saken. Finner länsstyrelsen vid sin prövning av frågan, att behovet av vägen icke är av beskaffenhet att böra tillgodoses genom allmän väg eller att företaget, vid jämförelse med andra ifrågasatta arbeten, icke är av den vikt, att medel till detsamma kunna påräknas under de närmaste åren, skall ansökningen avslås. Prövar länsstyrelsen företaget vara av den angelägenhetsgrad, att statsbidrag till detsamma anses böra utgå under de närmaste åren, skola handlingarna i ärendet jämte utlåtande av länsstyrelsen översändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för beaktande vid upprättande av fördelningsplan för tilldelning av statsbidrag till byggande av allmänna vägar och för biltrafiken viktiga gator i de städer och stadsliknande samhällen, vilka själva äro väghållare inom sina områden. För sådant fall ävensom för det fall, att staden är beredd att utföra arbetet utan statsbidrag, skall länsstyrelsen tillika förordna om upprättande av arbetsplan beträffande företaget. Vad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning i det fall, att länsstyrelsen själv eller därtill av Konungen anbefalld eller efter framställning av den statliga vägorganisationen upptager fråga om anläggning av allmän väg i stad. I enahanda ordning som nu sagts behandlas jämväl fråga angående omläggning eller förbättring av allmän väg i stad. Med avseende å beläggningsarbeten samt smärre eller brådskande omläggnings- och förbättringsarbeten må dock förfarandet förenklas med hänsyn till omständigheterna i varje fall. Om upprättande av fördelningsplan stadgas i förordningen om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i vissa städer och stadsliknande samhällen. Arbetsplan skall, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, upprättas genom stadens försorg i enlighet med de anvisningar, som meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vad i 15 och 17—25 §§ samt 26 § första stycket stadgats skall i tilllämpliga delar gälla jämväl med avseende å arbetsplan beträffande vägbyggnadsföretag i stad, dock må arbetsplan beträffande sådan väg i stad, som enligt fastställd stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan skall ingå i gata eller annan allmän plats, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställas utan att yttranden över planen inhämtats eller avgivits på sätt i 20 och 22 §§ sägs. 36 §. Vad i 28—34 §§ stadgats skall äga motsvarande tillämpning med avseende å väg inom stads område. 37 §. H a r Konungen förordnat, att kronan skall vara väghållare inom stad, skola med avseende å allmän väg inom stadens område frågor om byggande

49 av väg, förändring av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg och indragning av väg samt angående kronans övertagande av väghållning, som åligger någon på grund av särskilt åtagande, i tillämpliga delar handläggas i den ordning, som stadgats beträffande allmänna vägar på landet.

Avdelning III. Bestämmelser angående vissa stadsliknande samhällen. 38 §. Har Konungen förordnat, att köping eller annat samhälle på landet, för vilket stadsplanelagens bestämmelser angående stad äga tillämpning, skall vara väghållare inom sitt område, skall vad i 35 och 36 §§ är stadgat i tilllämpliga delar gälla jämväl med avseende å sådant samhälle. Övergångsbestämmelser. 39 §. Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1944. 40 §. De fyraårsplaner, varom i 9 § förmäles, skola första gången avse åren 1944—1947. Fyraårsplaner för dessa år skola av länsstyrelserna upprättas och efter vägnämndernas och länsvägnämndens hörande till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen insändas före utgången av april månad 1944. Femårsplanen för omläggnings- och förbättringsarbeten på huvudvägar skall första gången avse åren 1944—1948. Femårsplan för dessa år beträffande varje län skall av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen före utgången av januari månad 1944 upprättas och översändas till länsstyrelsen. Denna skall efter vägnämndernas och länsvägnämndens hörande före den 1 maj 1944 avgiva och till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen insända eget yttrande över planen jämte handlingarna i ärendet. Sedan styrelsen vidtagit de jämkningar i planen, som påkallas av yttrandena, skall denna jämte inkomna yttranden före den 15 i samma månad överlämnas till Konungen för prövning och fastställelse.

4— 2731 42

50 Förslag till

kungörelse med n ä r m a r e bestämmelser angående vägsy nenäm n d. X

* Den, som vill påkalla vägsynenämndens prövning av något ärende, skall göra skriftlig ansökning därom hos länsstyrelsen. I ansökningen skola fullständigt uppgivas ärendets beskaffenhet, den eller de fastigheter saken angår samt vederbörande sakägares namn och postadress. Bifalles ansökningen, skall länsstyrelsen skyndsamt översända densamma till vägsynenämndens ordförande.

2§. Angår ärende, som hänskjutits till vägsynenämnden, fastighet, vilken står under allmän myndighets vård och inseende, åligger det länsstyrelsen att förordna allmänt ombud eller, där sådant förordnande bör meddelas av annan myndighet, ofördröjligen underrätta denna myndighet om att ärendet hänskjutits till nämnden och om nämndens ordförandes namn och postadress. Sedan allmänt ombud förordnats, skall vederbörande 'myndighet skyndsamt underrätta nämndens ordförande om förordnandet med angivande tilllika av den förordnades postadress. 3

§-

Ar någon sakägare å okänd ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka sin rätt, och är icke någon förordnad eller eljest veterligen behörig att för honom tala och svara, skall vägsynenämndens ordförande begära förordnande enligt lagen om förmynderskap av god man för den bortovarande. Sammanträde med vägsynenämnden skall hållas utan onödigt dröjsmål och, där icke särskilda förhållanden till annat föranleda, senast två månader efter det att ansökningen kommit nämndens ordförande till hända. Fordrar ärendet skyndsam handläggning, skall nämnden sammanträda snarast möjligt. Föreligga samtidigt flera ärenden, som skola behandlas vid skilda sammanträden, böra dessa för kostnadernas nedbringande hållas å en och samma dag, där så lämpligen kan ske. Sammanträde skall, därest syn å marken erfordras, hållas å platsen för synen och eljest å plats, som är därför lämplig. Med iakttagande av vad nu sagts äger nämndens ordförande, där så kan anses erforderligt efter samråd med nämndens ledamöter och sakägarna, bestämma tid och plats för sammanträde.

5§. Det åligger vägsynenämndens ordförande att kalla nämndens ledamöter och sakägarna till sammanträde. Kallelsen, vilken skall utfärdas skriftligen

51 och innehålla bestämd uppgift om tid ocli plats för sammanträdet samt det eller de ärenden, som därvid skola förekomma, skall i god tid före sammanträdet i rekommenderad postförsändelse med begäran om mottagningsbevis översändas till en var av nämndens ledamöter och sakägarna. Rörer ärende mark, som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, och finnes för samfälligheten känd styrelse eller annan, som är satt att den förvalta, erfordras ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten, utan må kallelsen översändas till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där han ej äger att själv föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes någon, som äger behörighet härtill, eller, om sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare, och är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, må kallelsen sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig; därjämte skall underrättelse om sammanträdet, så framt fastighet, som står under allmän myndighets vård och inseende, har del i samfälligheten, tillställas länsstyrelsen samt där stad, köping eller municipalsamhälle är delägare däri, översändas till den person eller myndighet, på vilken det ankommer att sammankalla dem, som i avseende å talans utförande hava att för menigheten besluta. Utan hinder av att kallelse icke skett på sätt i första stycket sägs må ärende företagas till avgörande, därest nämnden är fulltalig och samtliga sakägare äro närvarande samt invändning mot ärendets företagande ej framställes. 6§Vet ledamot av vägsynenämnden, att jäv mot honom föreligger, eller är han av laga förfall hindrad att deltaga i sammanträde med nämnden, skall han om jävet eller hindret genast underrätta ordföranden, som då har att till sammanträdet skyndsamt kalla vederbörande suppleant. Anmäles vid sammanträde jäv mot någon av nämndens ledamöter och finner nämnden det vara lagligen grundat, bör ordföranden, där så ske kan, hos vederbörande suppleant efterhöra, huruvida denne kan utan större tidsutdräkt infinna sig vid sammanträdet. Är så fallet, må sammanträdet uppskjutas till en senare tidpunkt på dagen, men skall eljest inställas. Ogillas framställt jäv, skall sammanträdet fortgå. Kan till följd av jäv eller laga förfall nämnden icke bliva fulltalig, skall ordföranden hos länsstyrelsen göra anmälan om behovet av särskild ersättare för behandling av det ärende, i fråga om vilket jäv eller förfall föreligger.

7§. Utebliver sakägare, som blivit till sammanträde kallad i enlighet med föreskrifterna i 5 §, och har han ej anmält laga förfall, ankommer det på nämnden att efter omständigheterna pröva, huruvida ärendet lämpligen kan på förhandenvarande utredning avgöras eller om ytterligare tillfälle bör beredas den uteblivne att inför nämnden utföra sin talan.

52 *•§.

Kan ärende icke å den utsatta dagen bringas till slut, har ordföranden att efter samråd med nämndens ledamöter och närvarande sakägare bestämma tid och plats för nytt sammanträde samt i god tid före detta i rekommenderad postförsändelse med begäran om mottagningsbevis översända kallelse till vederbörande. Därest vid sammanträde tillkännagivits tid och plats för nytt sammanträde, skola dock de vid tillkännagivandet närvarande därmed anses kallade och vare förty särskild kallelse till dem icke nödig. Vägsynenämndens ordförande skall vid sammanträde föra eller på sitt ansvar låta föra protokoll. Av protokollet skall framgå, vilka som tjänstgjort såsom ledamöter i nämnden och vilka sakägare som närvarit. I övrigt skall protokollet noga upptaga framställda yrkanden och till stöd därför anförda skäl, vid verkställd syn gjorda iakttagelser av betydelse för ärendets bedömande, nämndens beslut och grunderna därför ävensom huruvida och i vilken ordning omröstning företagits. I nämndens slutliga beslut skall lämnas hänvisning om att sakägare, som ej åtnöjes med beslutet, äger att däröver anföra besvär hos länsstyrelsen senast å femtonde dagen från det han erhöll del av beslutet. Protokollet skall undertecknas av såväl ordföranden som nämndens övriga ledamöter. Avskrift därav skall så snart lämpligen kan ske mot kvitto överlämnas eller i rekommenderad postförsändelse med begäran om mottagningsbevis översändas till en var sakägare, som före sammanträdets avslutande därom framställt begäran. 10 §. Över ärenden, som hänskjutits till vägsynenämnden, skall ordföranden föra dagbok i överensstämmelse med härvid fogat formulär. 11 §• För sitt arbete åtnjuta vägsynenämndens ledamöter av väghållaren gottgörelse i form av dagarvode, ordföranden med trettio kronor och annan ledamot med aderton kronor för sammanträdesdag. För uppsättande av protokoll samt för expeditionsarbete i övrigt är ordföranden därjämte berättigad till ersättning, beräknad på det sätt, att för varje förrättningsdag må utgå arvode för en expeditionsdag med trettio kronor. Ordföranden är tillika berättigad till ersättning av väghållaren för kostnader för expenser, renskrivning och dylika utgifter, som äro förenade med uppdragets fullgörande. Ersättning, varom nu nämnts, må ej utgå för arvode till biträde, som må hava av ordförande anlitats vid protokollsföring. Ordföranden och annan ledamot av nämnden äga för resa, som påkallas av uppdraget, av väghållaren åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet. För dygn, då dagarvode åtnjutes, må likväl ej beräknas traktamentsersättning.

53 Räkning å dagarvoden, resekostnads- och traktamentsersättning skall vara attesterad av ordföranden. 12 §• Prövning av fråga, huruvida väghållarens motpart bör jämlikt 46 § lagen om allmänna vägar åläggas att helt eller delvis återgälda väghållaren vad denne jämlikt 11 § i denna kungörelse utgivit eller kommer att få utgiva, skall äga rum, innan vägsynenämnden skiljer sig från ärendet i övrigt. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1944.

54 Förslag till

förordning' angående statsbidrag: till väg- och gatuhållningen i vissa städer och stadsliknande samhällen. 1 §; Till de städer, köpingar och municipalsamhällen, vilka själva äro väghållare inom sina områden, utgår i enlighet med här nedan meddelade bestämmelser statsbidrag till byggande och underhåll av allmänna vägar och för biltrafiken viktiga gator. 2§Med väg förstås i denna förordning allt vad jämlikt 2 § lagen om allmänna vägar till väg hörer eller såsom väg anses. 3§Det ankommer på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att efter länsstyrelsens hörande för varje stad och samhälle bestämma de gator, vilka skola anses såsom för biltrafiken viktiga. Till byggande av väg räknas förutom anläggning av ny väg jämväl omläggning och förbättring av väg; och skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning beträffande gata.

&§• Till underhåll av väg eller gata räknas i denna förordning: 1) åtgärd för vägs eller gatas vidmakthållande i ett för samfärdseln tillfredsställande skick såsom påförande av väghållningsämnen, trafikbanas jämnande, dikesrensning, underhåll och iståndsättande av bro eller färja samt ombyggnad av trumma; 2) uppsättande av skyddsvärn, vägmärke eller annan dylik anordning, såvida åtgärden ej företages i samband med vägens eller gatans byggande; 3) öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färja; samt 4) arbete för att hålla väg eller gata till erforderlig bredd fri från hinder av snö och is ävensom för vägs eller gatas utmärkande, där så tarvas, sändning, så ock åtgärd för körbanas bättrande genom påskottning av snö, där å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått menföre, som med hänsyn till samfärdselns art och omfattning är till avsevärd olägenhet. 6§I mån av tillgång å därtill anslagna medel utgår bidrag av statsmedel med nittiofem procent av stads eller samhälles kostnad för byggande av allmän väg. 7§I mån av tillgång å därtill anslagna medel utgår statsbidrag med nittiofem procent av stads eller samhälles kostnad för iordningställande av för

55 biltrafiken viktig gata, dock endast i den mån kostnaden icke täckes av de bidrag, som staden eller samhället äger eller skulle äga uppbära av tomtägarna, om erforderliga gatukostnadsbestämmelser antagits. Där synnerliga skäl därtill äro, må Konungen medgiva att statsbidrag utgår med belopp som finnes skäligt även till den del av stads eller samhälles kostnad för iordningställande av gata, till vilken statsbidrag icke utgår enligt första stycket. 8

§•

Där Konungen i något fall finner synnerliga skäl därtill föranleda, må, på de villkor Konungen finner anledning föreskriva, till väg- och gatubyggnadsföretag, som i 6 och 7 §§ avses, högre statsbidrag utgå än där sägs. 9§Efter Konungens prövning i varje särskilt fall må med belopp, som Konungen finner skäligt, i kostnadsunderlaget för beräknande av statsbidrag till byggande av allmän väg eller gata, som är för biltrafiken viktig, inräknas ersättning för upplåtelse av mark och för annat intrång, som föranledes av vägens eller gatans byggande eller begagnande, ävensom kostnader för ersättningens fastställande av domstol. Är fråga om byggande av väg eller gata inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd, må dock sådan ersättning inräknas i kostnadsunderlaget endast om densamma finnes vara för staden eller samhället synnerligen betungande. 10 §. I kostnaden för väg- och gatubyggnadsföretag, till vilket statsbidrag erhålles, må icke inräknas kostnad för stadens eller samhällets förvaltning. Efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beprövande må dock i kostnaden inräknas utgift för upprättande av arbetsplan och för renstakning ävensom för av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreskriven platskontroll och av styrelsen medgiven särskild kontroll eller arbetsledning. Bygges allmän väg eller för biltrafiken viktig gata efter högre standard än som betingas av den allmänna samfärdselns behov, må statsbidrag icke beräknas å högre belopp än det, som åtgår till byggande av en uteslutande efter samfärdselns behov anpassad väg eller gata. 11 §• För tilldelning till städerna och samhällena av statsbidrag till byggande av allmänna vägar och för biltrafiken viktiga gator skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter länsstyrelsernas hörande vartannat år upprätta och fastställa fördelningsplan, avseende de närmast följande två åren. Till grund för dylik fördelningsplan skall läggas graden av ifrågakommande byggnadsföretags behövlighet för den allmänna samfärdseln. Beslut om fastställande av fördelningsplan skall ofördröjligen delgivas varje stad och samhälle som är väghållare inom sitt område. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äge att efter samråd med stad eller samhälle förordna, att i fastställd fördelningsplan upptaget företag må utbytas mot annat.

56 Finnes stad eller samhälle vara i behov av särskild tilldelning av statsbidrag till visst brådskande väg- eller gatubyggnadsföretag, utöver vad staden eller samhället enligt fördelningsplanen bekommit, bör väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till Konungen avgiva förslag rörande dylikt särskilt bidrag samt villkoren för dess åtnjutande. 12 §• Till stad eller samhälle utgår årligen statsbidrag med nittiofem procent av det belopp, vartill kostnaderna för underhållet av de allmänna vägarna och av de för biltrafiken viktiga gatorna inom staden eller samhället beräknas skäligen böra uppgå. 13 §. Beräkningen av det belopp, som i 12 § avses, skall ske efter stadens eller samhällets hörande och med ledning av vad vägar och gator av liknande karaktär i andra städer och samhällen kosta i underhåll. I de beräknade underhållskostnaderna må icke inräknas förvaltningskostnad. Utföres väg- och gatuhållningen efter högre standard än som betingas av samfärdselns behov, må statsbidraget icke beräknas å högre belopp än det, som åtgår till underhåll av trafikleder, anpassade uteslutande efter samfärdselns behov. 14 §. I stads eller samhälles kostnader för underhåll av allmänna vägar och gator, som prövats för biltrafiken viktiga, må ef ter väg-och vattenbyggnadsstyrelsens beprövande inräknas skälig ränta å medel, som använts för utförande av beläggning av väg eller gata (vägbanans stensättning, beläggning med betong, asfalt eller dylikt), ävensom avskrivning å kostnaden för beläggningen med belopp, som anpassats efter beläggningens beräknade varaktighet. Härför erfordras, att beläggningen efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens medgivande utan statsbidrag utförts efter den 1 januari 1944. Det sammanlagda beloppet av ränta, avskrivning och den uppskattade, årliga kostnaden för vägens eller gatans underhåll efter beläggningens utförande må dock icke överstiga den beräknade, årliga kostnaden för underhåll av vägen eller gatan medelst grusning eller makadamisering. 15 §. Det belopp, vartill,stads eller samhälles kostnader för underhållet av de allmänna vägarna och av de för biltrafiken viktiga gatorna beräknas årligen uppgå, fastställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för en tid av fyra år. Om under löpande fyraårsperiod stads eller samhälles väg- och gatuhållningsskyldighet ökas genom inkorporering eller enskild väg. övertages till allmänt underhåll eller gata förklaras skola anses såsom för biltrafiken viktig eller allmän väg eller sådan gata, som nyss sagts, bygges eller allmän väg indrages, skall det fastställda beloppet för återstående del av fyraårsperioden jämkas med hänsyn härtill. Inträda eljest under löpande fyraårsperiod väsentligen förändrade förhållanden i avseende å underhållet, må ny fastställelse äga rum.

57 Beslut om fastställelse av eller om jämkning av belopp, som i 12 § avses, skall delgivas vederbörande stad eller samhälle. 16 §. Yäg- ocli vattenbyggnadsstyrelsen utanordnar stad eller samhälle för löpande kalenderår tillkommande statsbidrag till väg- och gatubyggnadsföretag i januari månad samt till väg- och gatuunderhållet i juli månad. 17 §. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall övervaka, att de medel, som tilldelats stad eller samhälle såsom statsbidrag till väg- och gatuhållningen, på lämpligt sätt användas för avsett ändamål. Till fullföljande av denna uppgift äger styrelsen meddela anvisningar rörande utförandet av de arbeten, till vilka statsbidrag utgår, ävensom rörande bokföringen av utgifterna för sådana arbeten. Uraktlåter stad eller samhälle att ställa sig till efterrättelse av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen givna anvisningar, äger styrelsen anmäla förhållandet till Konungen. 18 §. Det åligger stad eller samhälle att inom två år, efter det statsbidrag till väg- och gatubyggnadsföretag uppburits, verkställa dylika arbeten i sådan omfattning, att statsbidraget icke uppgår till högre belopp än nittiofem procent av de för de verkställda företagen i fördelningsplanen beräknade kostnaderna eller, där dessa överstiga de verkliga kostnaderna, högst nittiofem procent av sistnämnda kostnader; dock att, i den mån särskilda skäl därtill föranleda, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äger bevilja staden eller samhället anstånd viss tid med fullgörande av sagda åliggande. Arbete som utförts, innan statsbidrag beviljats, må icke inräknas bland de med bidraget verkställda företagen, med mindre tillstånd därtill meddelats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen före arbetets igångsättande. Kostnad för väg- och gatubyggnadsföretag, som utföres på entreprenad, må icke inräknas bland de med bidraget verkställda arbetena, med mindre staden eller samhället i tillämpliga delar iakttagit gällande bestämmelser angående upphandling och arbeten för statens behov samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkänt entreprenören. Där särskilda skäl därtill föranleda, må Konungen medgiva, att statsbidrag må utgå till företag utan hinder av vad i andra och tredje styckena sägs. 19 §. Stad eller samhälle skall årligen före den 1 maj till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämna redogörelse för användningen under nästföregående år av staden eller samhället till väg- och gatuhållningen erhållna statsbidrag. Redovisning för användningen av bekommet statsbidrag till väg- och gatubyggnadsföretag skall staden eller samhället till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgiva inom sex månader efter utgången av den tid, inom vilken stadens eller samhällets på bidragets emottagande grundade byggnadsskyldighet bör jämlikt 18 § vara fullgjord. Beträffande dylik redovisning, som

58 skall vara åtföljd av fullständiga räkenskaper, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att meddela närmare föreskrifter. Har stad eller samhälle underlåtit att fullgöra sin mot erhållet statsbidrag svarande byggnadsskyldighet, skola de uppburna bidragsbelopp, beträffande vilkas användning staden eller samhället icke förmått vederbörligen redovisa, återbäras till statsverket jämte fem procent årlig ränta från den dag, bidraget uppbars. 20 §. • Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna förordning meddelas av Konungen. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944. Med avseende å väg- och gatubyggnadsföretag, som påbörjats före den 1 januari 1944, skola hittills gällande bestämmelser äga tillämpning. Den i 11 § omförmälda fördelningsplanen skall första gången fastställas före den 1 februari 1944 och gälla åren 1944 och 1945. Är för stad eller del därav bestämmelse meddelad eller av ålder gällande angående skyldighet för tomtägare att helt eller delvis besörja eller bekosta gatas iordningställande eller underhåll, skall, intill dess bestämmelsen genom beslut av staden ändras, statsbidrag utgå endast till den del av kostnaderna för byggande och underhåll av gata, som icke täckes genom de bidrag, som s aden på grund av sådan bestämmelse äger uppbära av tomtägarna.

59 Förslag till

förordning* angående statsbidrag till vissa stadsliknande samhällen och städer för tillhandahållande av mark till allmän väg m. m. 1 §• Till köping eller miinicipalsamhälle, där kronan är väghållare, utgår i enlighet med nedan meddelade bestämmelser bidrag av statsmedel för mark, som samhälle tillhandahållit för anläggning, omläggning eller förbättring av allmän väg inom stadsplanelagt område av samhället, samt för å marken belägen byggnad, så ock för vad samhället visar sig hava utgivit i ersättning för intrång, som orsakas av vägens byggande eller begagnande, samt för domstols- och expropriationshandläggning. Prövning av fråga om rätt för samhälle till sådant bidrag ankommer, där ej nedan annorlunda stadgas, på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

2§. Bidrag utgår med åttio procent av vad samhället visar sig hava utgivit i ersättning för mark, som särskilt förvärvats för vägen, samt för å marken belägen byggnad så ock för intrång, som orsakas av vägens byggande eller begagnande, samt för domstols- och expropriationshandläggning, allt i den mån ersättningen prövas skälig. Där synnerliga skäl därtill äro, må statsbidraget efter prövning av Konungen förhöjas utöver vad nu sagts. 3§. Har samhälle för allmän väg inom stadsplanelagt område tillhandahållit mark, som icke särskilt anskaffats för ändamålet, och finnes markens tillhandahållande vara för samhället betungande, må bidrag av statsmedel efter Konungens prövning beviljas samhället med så stor del av värdet av marken och därå belägen byggnad, som Konungen prövar skälig. 4§Har samhälle, som erhållit statsbidrag för tillhandahållande av mark för allmän väg, av tomtägare uppburit ersättning för samma mark, åligger det samhället att utan dröjsmål till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inbetala lika stor del av ersättningen som statsbidraget utgjort av samhällets kostnader för markens tillhandahållande. A belopp, som samhälle sålunda har att inbetala till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, skall tillika gäldas ränta efter fem procent om året från och med den 1 januari året efter det, gatumarksersättningen bort erläggas till samhället. Yid inbetalande av belopp, som i första stycket avses, skall samhället lämna fullständiga uppgifter till bedömande av gatumarksersättningens storlek.

5§. H a r samhälle, som erhållit statsbidrag för tillhandahållande av mark, eftersatt detsamma tillkommande rätt till ersättning av tomtägare, åligger det samhället att gottgöra statsverket härigenom tillskyndad skada.

6§. Det åligger samhälle, som erhållit statsbidrag för tillhandahållande av mark, att årligen, intill dess gatumarksersättning uppburits för samtliga tomter, för vilka sådan ersättning skall erläggas, före den 1 maj till vägoch vattenbyggnadsstyrelsen beträffande varje särskilt vägföretag avgiva redogörelse för de gatumarksersättningar, som uppburits under det sist förflutna kalenderåret, och angående orsaken till att ersättning icke uppburits för de tomter, för vilka sådan ersättning ännu icke redovisats. 7

§Är kronan väghållare i stad och har denna tillhandahållit mark för anläggning, omläggning eller förbättring av allmän väg, skall till staden utgå bidrag av statsmedel för marken jämte därå belägen byggnad ävensom för vad staden visar sig hava utgivit i ersättning för intrång, som orsakas av vägens byggande eller begagnande, samt för domstols- och expropriationshandläggning, och skall vad i 1—6 §§ stadgats beträffande statsbidrag till samhälle äga motsvarande tillämpning med avseende å statsbidrag till stad för tillhandahållande av mark. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944.

61 Förslag till

kungörelse om ändring i vissa delar av landshövdinginstruktionen den 19 november 1937. Härigenom förordnas, * t t 3, 22, 28 och 29 §§ landshövdinginstruktionen den 19 november 1937 skola erhålla följande ändrade lydelse samt att i samma instruktion skall införas en ny paragraf, betecknad 37 a §, av den lydelse nedan angives:

8§. Hos länsstyrelsen bestämmelser medgiva. Om vägdirektörs tjänstgöring som föredragande i länsstyrelsen gäller vad i instruktionen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och dess lokala förvaltningar ävensom här nedan i 37 a § är stadgat. För biträde — — — särskilt stadgat. Om länsarkitekts tjänstgöring i länsstyrelsen — dessa befattningshavare. 22 §. Landshövdingen äger — — — till protokollet. Då avdelningschef, länsassessor eller annan befattningshavare, utan att vara föredragande, jämlikt 28 § har att övervara ärendes handläggning, gälle jämväl beträffande dem vad i första stycket stadgats om föredragande. Där ej — — — en person. Till ärenden — — — av medel. 28 §. Avdelningschefen å — — — så bestämmer. "Vid vägdirektörs föredragning inför landshövdingen av ärenden, som avses i 37 a §, skall landssekreteraren närvara. Då dylika ärenden i landshövdingens frånvaro av vägdirektör föredragas inför landssekreteraren skall länsassessorn å landskansliet eller, enligt länsstyrelsens bestämmande, annan befattningshavare å landskansliet närvara. 29 §. 1 mom. Ärende, som — saken angår. 2 mom. I ärende, som rör menigheter inom flera län och är av beskaffenhet att böra i ett sammanhang i hela sin omfattning prövas, såsom frågor om gemensamma kommunikationsleder, om gemensamma fiskevatten m. ni., tillkommer, där för särskilt fall icke annorlunda finnes stadgat, beslutanderätten länsstyrelserna i dessa län gemensamt. Stanna länsstyrelserna — — — skall avfattas.

62 Särskilda bestämmelser angående handläggningen av Yissa vägärenden. 37a§. Vederbörande vägdirektör är föredragande i ärenden, vilka jämlikt lagen om allmänna vägar och stadgan angående handläggningen av vissa vägfrågor skola handläggas av länsstyrelsen, ävensom i ärenden rörande statsbidrag till allmän och enskild väg- och gatuhållning. Jämväl i frågor om sammankallande av vägnämnd eller länsvägnämnd är vägdirektören föredragande. Från vägdirektörens föredragning äro undantagna ärenden, som avses i 26, 29, 42—44, 48—51 och 53 §§ lagen om allmänna vägar, ävensom prövning av besvär över vägsynenämnds beslut. Beträffande handläggningen av ärenden, vilka tillhöra vägdirektörens föredragning, gälla i tillämpliga delar bestämmelserna i denna instruktion med följande jämkningar: 1. I fall, som avses i 23 § första stycket, utövas beslutanderätten av föredraganden och landssekreteraren gemensamt, och skall vid skiljaktiga meningar dem emellan landssekreterarens mening gälla s,om länsstyrelsens beslut. 2. Bestämmelsen i 24 §, 2 mom., äger icke tillämpning. 3. Den i 25 §, 3 mom., stadgade befogenheten för föredragande att förelägga vite utövas av landssekreteraren. 4. Utgående expedition i ärende, som föredragits i landshövdingens frånvaro, underskrives »På länsstyrelsens vägnar» av föredraganden och dem, som jämte honom deltagit i ärendets handläggning. Till biträde åt vägdirektören i hans egenskap av föredragande i länsstyrelsen anvisar länsstyrelsen erforderlig personal. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1944.

MOTIV TILL FÖRFATTNINGSFÖRSLAGEN.

65 Förslaget till lag* om allmänna vägar. Lagen den 7 juni 1934 om allmänna vägar, vilken har karaktär av allmän civillag, inrymmer bestämmelser om vad som är att hänföra till allmän väg och till väghållning, vem väghållningen åligger, ordningen för behandlingen av frågor om byggande av väg eller vägs övertagande till allmänt underhåll, tillsyn å väghållning ävensom angående enskildas av väghållningen berörda förhållanden. De riktlinjer för ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet, som uppdragits av chefen för kommunikationsdepartementet i uttalande till statsrådsprotokollet för den 6 mars 1942 och i andra särskilda utskottets, av 1942 års riksdag godkända utlåtande nr 2, kräva så omfattande förändringar i den nu gällande lagen, att de icke kunna med fördel däri infogas. Yid sådant förhållande ha de sakkunniga ansett nödvändigt att utarbeta förslag till en helt ny väglag. Denna har liksom den nu gällande i huvudsak begränsats till sådana bestämmelser av civillags natur, som reglera förhållandet mellan den allmänna väghållningen och enskilda. De föreskrifter, som i övrigt erfordras för ett genomförande av det allmänna vägväsendets förstatligande, böra lämpligen upptagas i författningar av annat slag. Med den begränsning, som sålunda ansetts böra givas väglagen, kunna flertalet av dess bestämmelser göras tillämpliga å alla allmänna vägar i riket. Ehuru städerna, enligt de riktlinjer för vägväsendets ordnande, som de sakkunniga haft att följa, såsom regel alltjämt skola vara väghållare inom sina områden, ha de sakkunniga därför icke ansett sig böra föreslå någon särskild lag beträffande städernas allmänna vägar. De särbestämmelser, som påkallas av att städerna alltjämt skola vara väghållare inom sina områden eller som eljest böra gälla för städerna, ha sammanförts till ett särskilt avsnitt av väglagen. De bestämmelser i den nya väglagen, som sammanhänga med statens övertagande av det allmänna vägväsendet på landet, ha i allt väsentligt utformats i överensstämmelse med de av departementschefen och riksdagen angivna huvudgrunderna för reformen, vilka sålunda av de sakkunniga åberopas såsom allmän motivering. De sakkunnigas uppdrag avser, såvitt nu är i fråga, utarbetande av förslag till de författningar, som erfordras för ett genomförande av vägväsendets förstatligande. Med den begränsning, som sålunda givits uppdraget, ha de sakkunniga, där ej annat föranletts av direktiv, som under hand lämnats av departementschefen, icke ansett sig böra till prövning upptaga sådana väglagsfrågor, som icke sammanhänga, med förstatligandet, även om de sakkunniga ansett frågorna i och för sig vara av beskaffenhet att böra upptagas till utredning. Den tid som stått de sakkunniga till buds har för övrigt icke gjort det möjligt att närmare ingå på dylika spörsmål. De bestämmelser i 1934 års lag, som icke beröras av förstatligandet, ha därför i huvudsak bibehållits oförändrade. 5— 2731 42

66 Allmänna bestämmelser. Åtskilliga av de allmänna bestämmelserna (1—19 §§) i 1934 års väglag betingas av nu gällande ordning för väghållningens ombesörjande och ha därför ansetts icke böra bibehållas efter ett förstatligande. Enligt 3 § första punkten gällande väglag skall väg läggas, där den tarvas och utan oskälig kostnad bäst kan göras. Stadgandet, som motsvarar 3 § i 1891 års lag om väghållningsbesvärets utgörande på landet och utgör en sammanfattning av byggningabalkens bestämmelser i 1734 års lag om anläggning av landsväg, torde innefatta skyldighet för väghållare att bygga varje väg, som är nödig för den allmänna samfärdseln. Utvecklingen har emellertid lett till att numera praktiskt taget inga andra vägföretag utföras än de, till vilka statsbidrag beviljas eller till vilka bidrag kunna påräknas i en snar framtid. E t t förstatligande av vägväsendet kommer icke att medföra någon förändring härutinnan. Såsom departementschefen framhållit i propositionen om vägförstatligandet blir varje utvidgning av vägnätet efter reformens genomförande även i princip beroende av att tillräckliga medel kunna påräknas för ändamålet. Vidkommande andra väghållare än kronan må erinras, att städer och stadsliknande samhällen, enligt uttalanden i propositionen och utskottsutlåtandet, framdeles böra vara befriade från skyldighet att bygga andra vägar än sådana, vartill statsbidrag lämnas med viss procent av de beräknade kostnaderna. Med hänsyn till vad sålunda anförts har stadgandet i 3 § första punkten gällande väglag icke bibehållits i förslaget till ny väglag. Av enahanda skäl har den nu gällande bestämmelsen (5 § andra punkten), att väg skall, intill dess annat varder i vederbörlig ordning medgivet, vidmakthållas till bredd och beskaffenhet i övrigt, som genom författning eller särskilt meddelad föreskrift stadgats, icke ansetts böra upptagas i ny väglag. Förslaget saknar motsvarighet till bestämmelsen (i 3 § andra punkten) att väg skall med avseende å fasthet, bredd, lutningsförhållanden och beskaffenhet i övrigt vara lämpad efter samfärdselns behov. I den nya lagen har icke heller ansetts behöva upptagas vad nu med avseende å ledande av väg över vatten finnes (i 4 §) föreskrivet om att färjförbindelse må anordnas, allenast om bro ej kan läggas utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. De sakkunniga förutsätta emellertid, att föreskrifter härom upptagas i de anvisningar rörande sättet för väghållningens ombesörjande, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har att utfärda. De nu gällande stadgandena (7—10 §§) om vad väghållningen omfattar samt om vad som är att hänföra till »byggande av väg», »vägunderhåll» och »vinterväghållning» äro av betydelse särskilt för fastställande av vägdistriktens och städernas skyldigheter i väghållningshänseende, för beräknande av statsbidrag och för bestämmande av sättet för handläggningen av vägfråga, exempelvis om reparation av färja skall anses såsom underhåll eller uppkommen fråga härom skall handläggas i den för vägbyggnadsärenden stadgade ordningen. Förstatligandet av väghållningen på landet påkallar icke och synes icke heller böra föranleda någon saklig ändring i vad nu gäller

67 i förevarande hänseende; dock förefinnes icke längre någon anledning att här skilja mellan vinterväghållning och vägunderhåll i övrigt. Med avseende å den del av den allmänna väghållningen, som skall ankomma på staten, torde emellertid icke föreligga något behov av att i den nya väglagen vipptaga nu gällande bestämmelser om vad som är att hänföra till byggande av väg och till underhåll. Eventuellt erforderliga föreskrifter till ledning för den statliga vägorganisationen kunna meddelas av Kungl. Maj:t. För den mindre del av väghållningen, som skall ombesörjas av städer och stadsliknande samhällen, torde dylika bestämmelser icke behövas annat än för beräknande av statsbidrag till väghållningen. Till jämförelse må erinras, att i stadsplanelagen icke meddelats några närmare föreskrifter om vad som är att anse såsom iordningställande och underhåll av gata. De bestämmelser, som erfordras för beräknande av statsbidrag, böra ha sin plats i förordningen om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i vissa städer och stadsliknande samhällen. De sakkunniga ha med hänsyn till vad sålunda anförts ansett några bestämmelser i förevarande hänseende icke böra upptagas i den nya väglagen. Därmed avses givetvis icke att upphäva eller begränsa väghållares skyldighet att ersätta skada, som åsamkas på grund av försummad väghållning. Vad nu finnes stadgat (i 13 §) om vilken styrelse eller nämnd som. skall ombesörja vägdistrikt eller stad åvilande väghållning saknar motsvarighet i förslaget. Behov av föreskrifter härom torde icke föreligga. I stadsplanelagen stadgas icke något om vilken styrelse eller nämnd, som skall verkställa stad åliggande gatuhållning. Nu gällande bestämmelser (14—16 §§) om stadsliknande samhälles rätt och skyldighet att ombesörja väghållningen inom sitt område och om samhälles rätt till ersättning härför skola enligt de antagna huvudgrunderna för vägväsendets förstatligande upphöra att gälla. Vad nu bland de »allmänna bestämmelserna» finnes stadgat (17 §) om skyldighet för samhälle att utan kostnad för vägdistrikt tillhandahålla mark för allmän väg inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd, har i förslaget upptagits bland de särbestämmelser, som skola gälla för stadsliknande samhällen. I 19 § nu gällande lag stadgas, att Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående lagens tillämpning. Med stöd av denna bestämmelse har utfärdats allenast en författning (om vägnämnd). Även den nya lagen torde kräva vissa tillämpningsföreskrifter. För vinnande av större överskådlighet torde dock vara lämpligare att vid vart och ett av de ställen i lagen, där tillämpningsföreskrifter erfordras, angiva, att närmare bestämmelser i berörda avseende meddelas av Konungen. Förslaget har utformats i enlighet härmed. 1 §• Med allmän väg avses för närvarande, om man bortser från de förhållandevis fåtaliga ödebygdsvägarna, väg som prövas nödig för den allmänna samfärdseln. Denna definition är avgörande för vilka vägar som skola

68 byggas, förändras till allmänna och indragas från allmänt underhåll. Enligt gällande lag åligger det, såsom i annat sammanhang delvis redan berörts, principiellt väghållare att genast bygga respektive till allmänt underhill intaga varje väg, som prövas nödig för den allmänna samfärdseln. Yidare skall principiellt varje allmän väg, sedan den icke längre kan anses lödig för den allmänna samfärdseln, indragas. Såsom i det föregående redan framhållits har, efter hand som vägbördan blivit för tung för vägdistrikten och därför i huvudsak överflyttats på staten, den principiella skyldigheten blivit av mera teoretisk art. I praktiken har vägs byggande blivit beroende av tillgången på statsmedel. Efter ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet blir, såsom jämväl departementschefen framhållit, varje utvidgning av vägnätet — vare sig den sker genom byggnadsföretag eller genom förändring a? enskild väg till allmän — även i princip beroende av tillgången på medel. Samfärdselns behov av vägen blir sålunda formellt icke längre den ensamt avgörande faktorn. Vidare ha såväl departementschefen som riksdagen uttalat sig för en begränsning av utdömandet av allmänna vägar. Icke heller vid indragning av väg skall sålunda samfärdselns behov av vägen vars, den ensamt avgörande faktorn. Härtill kommer, att det måste anses olämpligt att begränsa den allmänna väghållningen till allenast de vägar, som äro nödiga för den allmänna samfärdseln. Under senaste tid ha såsom allmänna byggts vägar, som till övervägande del varit av militär betydelse. Det synes också lämpligt, att sidana för försvaret eller eljest för det allmänna erforderliga vägar, som, utan att vara nödiga för den allmänna samfärdseln, likväl äro av viss betydelse för denna, hållas såsom allmänna. Med hänsyn till sålunda berörda förhållanden kan den nuvarande definitionen av begreppet allmän väg icke bibehållas. Väsentligt för begreppet är egentligen, att vägen hålles genom det allmännas försorg och att den tillkommit efter beslut i viss ordning av offentlig myndighet eller att vägen av ålder ansetts äga karaktär av allmän. Det torde därför vara tillräckligt att — såsom ock skett i förslaget — förklara, att såsom allmänna skola anses sådana för den allmänna samfärdseln öppna vägar, vilka på grund av vad i lagen sägs skola hållas genom det allmännas försorg. I anslutning härtill har i förslaget upptagits föreskrift om att kronan samt sådana städer och stadsliknande samhällen, som själva skola vara väghållare inom sina områden, skola vid den nya lagens ikraftträdande till allmänt underhåll övertaga alla de vägar, som enligt nu gällande lag äro att anse såsom allmänna (§ 70). Yidare givas i förslaget bestämmelser om byggande av väg, förändring av enskild väg till allmän och indragning ar väg (§ 14) samt om skyldighet för väghållare att underhålla väg, som byggts såsom allmän eller förändrats därtill (§ 3). Det kan möjligen ifrågasättas, om icke begreppet allmän väg borde, i likhet med vad utomlands flerstädes är fallet, omfatta även stigar för visst färdsätt, exempelvis cykelstigar, som icke äga direkt sammanhang med väg.

69 De sakkunniga ha emellertid med hänsyn till den begränsning, som givits de sakkunnigas uppdrag, icke ansett sig böra upptaga detta spörsmål till diskussion.

2§Detta stadgande överensstämmer helt med 2 § gällande lag, dock har med hänsyn till de i förslaget (12 §) angivna förutsättningarna för inrättande av särskild vinterväg den nuvarande bisatsen i andra stycket (»som prövas nödig») utgått. Det har ifrågasatts, att i exemplifieringen av vad som hör till väg upptaga sådan utvidgning av vägbana, som erfordras för att buss vid passagerares av- och påstigning eller lastbil vid lossning och lastning icke skall utgöra hinder för trafiken. De sakkunniga anse emellertid, att en sådan utvidgning av vägbanan även utan särskilt stadgande är att hänföra till väg. 3§Stadgandet är likalydande med bestämmelsen i 5 § första punkten gällande lag. 4§. Stadgandet är likalydande med 6 § gällande väglag. Ehuru de flesta allmänna vägar numera äro av den betydelse, att de böra hållas öppna för biltrafik alla årstider, har föreskriften i tredje stycket bibehållits. Åtskilliga vägar torde nämligen vara av den beskaffenhet, att de icke kunna maskinplogas. Med hänsyn härtill bör möjlighet finnas att vintertid begränsa vägs öppethållande för biltrafik. Beslutanderätten i fråga härom har ansetts alltjämt böra ankomma på länsstyrelsen. De tekniska synpunkterna torde emellertid komma att vid prövningen bliva tillräckligt beaktade, då beslutet ju skall fattas efter föredragning av vägdirektören. 5§I denna paragraf angives vem som skall vara väghållare. Första och andra styckena ha avfattats helt i överensstämmelse med departementschefens och riksdagens principuttalanden. Tredje stycket avser äldre, privaträttsliga förpliktelser med avseende å väghållningen. Vad här stadgas överensstämmer i sak med bestämmelsen i 11 § andra stycket gällande lag. 6§. Till förekommande av att kommunallagarnas bestämmelser om de uppgifter, till vilka kommun må anslå medel, skulle utgöra hinder för kommun eller landsting att lämna bidrag till väghållningen infördes 1905 i 1891 års väglag ett med denna paragraf likalydande stadgande. Även efter ett förstatligande torde stadgandet kunna komma att visa sig behövligt. Landsting eller kommun kan t. ex. anse med sina intressen förenligt att bidraga till viss väg i stad eller stadsliknande samhälle. Ej sällan har förekommit och kan även framdeles tänkas förekomma fall, då kommun i samband med nyanläggning av väg bidrager till anskaffande av mark, som erfordras för vägen. De sakkunniga ha därför ansett bestämmelsen böra bibehållas.

7§Bestämmelsen i första stycket är hämtad från 53 § lagen om vägdistrikt. Även om framdeles färjpenningar såsom regel icke böra avkrävas de vägfarande, lärer det dock kunna förekomma fall, då så bör ske. De sakkunniga ha med hänsyn härtill ansett en bestämmelse av förevarande innehåll böra upptagas i den nya väglagen. Stadgandet i andra stycket är likalyclande med 67 § gällande väglag. Bropenningar utgå, såvitt de sakkunniga ha sig bekant, för närvarande endast för passerande av bron över Stora Värtan mellan Lidingö och Kopsten. Det kan naturligtvis ifrågasättas, om icke upptagandet av bropenningar i detta fall bör helt upphöra, sedan staten i stort sett övertagit alla kostnader för den allmänna väghållningen icke blott på landet utan även i städerna. Då nyttjande av alla andra broar, som äro att anse såsom allmänna vägar, är avgiftsfritt, kan synas orättvist, att bropenningar upptagas av dem, som färdas över Lidingöbron. Ur ekonomisk synpunkt torde emellertid icke vara möjligt att för närvarande avveckla upptagandet av bropenningar i detta fall. Ehuru förevarande stadgande till sin natur är att anse såsom en övergångsbestämmelse, har detsamma till undvikande av missförstånd ansetts böra upptagas i samma paragraf, som meddelar bestämmelser om färjpenningar. B§Vad här stadgas överensstämmer, bortsett från viss redaktionell förändring betingad av den nya lagen om fornminnen, med den på lagrådets hemställan tillkomna bestämmelsen i 18 § gällande väglag. Om byggande av väg, förändring av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg och indragning av väg m. m. Detta avsnitt motsvarar närmast kapitlet »om behandling av frågor angående byggande av väg m. m.» i 1934 års lag. Bestämmelserna ha emellertid utformats olika i nu gällande lag och i förslaget. Medan 20—23 §§ i 1934 års lag innehålla alla de bestämmelser, som reglera handläggningen av vägfrågor, åtminstone om man bortser från statsbidragsbestämmelserna, angivas i förslaget endast huvudgrunderna för behandlingen av dessa frågor. Alla detaljbestämmelser meddelas i en särskild vägstadga. I förslaget angivas vidare förutsättningarna för byggande av allmän väg, förändring av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg och indragning av allmän väg. I motsvarande kapitel i gällande lag ha icke meddelats några särskilda bestämmelser härom, något som icke varit behövligt med hänsyn till den definition, som givits begreppet allmän väg. Det kan möjligen synas onödigt att, efter förstatligandet av den större delen av den allmänna väghållningen, i väglagen angiva förutsättningarna för byggande av allmän väg. Varken staten eller — med visst undantag — annan väghållare skall ju framdeles kunna åläggas att bygga allmän väg.

71 Yägs egenskap av allmän medför emellertid högst avsevärda inskränkningar i de befogenheter, som tillkomma fastighetsägare och andra. Sålunda måste erforderlig mark avstås för vägen. Marken närmast utmed vägen får icke i alla avseenden fritt nyttjas efter ägarens eller brukarens skön. Även andra olägenheter kunna följa av vägs byggande eller brukande. Det har med hänsyn härtill ansetts riktigast att i lagen angiva, när väg må byggas såsom allmän och när sålunda den enskildes rätt måste vika för det allmännas intressen. Av enahanda skäl angivas i förslaget även förutsättningarna för förändring av enskild väg till allmän och för inrättande av särskild vinterväg. Det har även, ehuru icke av samma skäl, ansetts lämpligt att i lagen angiva villkoren för att allmän väg skall kunna indragas.

9§. Med den definition, som i gällande lag givits begreppet allmän väg, kan väg för närvarande byggas såsom allmän endast om den är nödig för den allmänna samfärdseln eller är av ödebygdsvägs natur. Sedan staten övertagit väghållningen på landet finnes det, på sätt redan framhållits, ur praktisk synpunkt icke någon anledning att begränsa den väghållning, som skall ombesörjas av den statliga vägorganisationen, till allenast vägar av nyssnämnda slag. Den allmänna väghållningen bör därför kunna omfatta även andra vägar, som äro till synnerligt gagn för det allmänna. Därmed avses dock icke att vägar, som uteslutande äro av betydelse för visst statsändamål, skola hållas såsom allmänna i lagens mening. Ehuru detta icke ansetts behöva komma till uttryck i denna paragraf, bör vägen vara öppen för den allmänna samfärdseln samt vara av viss, icke alltför ringa nytta för denna. E n väg, som uteslutande eller till övervägande del kommer att nyttjas exempelvis för militära ändamål eller för domänverkets skogskörslor, bör icke byggas såsom allmän. 10 §. I konsekvens med vad förut anförts angivas i denna paragraf förutsättningarna för att allmän väg skall breddas, omläggas eller eljest förbättras. Sådant omläggnings- eller förbättringsarbete bör komma till stånd, om företaget prövas nödigt med hänsyn till samfärdseln eller eljest ur allmän synpunkt, främst av ekonomiska skäl. Arbetet behöver icke vara nödigt för den allmänna samfärdseln. Även ödebygdsvägar skola kunna breddas, omläggas och förbättras. 11 §. Eör att enskild väg skall kunna intagas till allmänt underhåll uppställer gällande väglag samma villkor som för byggande av väg eller sålunda, att vägen prövas nödig för den allmänna samfärdseln. Är så fallet, skall vägen, åtminstone teoretiskt, övertagas till allmänt underhåll, oavsett huru mycket väghållarens kostnader härigenom ökas. Framdeles måste intagandet, såsom departementschefen jämväl framhållit, även formellt göras beroende av att tillräckliga anslag beviljas av riksdagen. Detta har jämväl kommit till uttryck i lagtexten.

12 A andra sidan ha förutsättningarna för enskild vägs förändring till allmän i visst avseende gjorts något vidare. Sålunda skall, i överensstämmelse med vad som stadgats om nyanläggning av väg, enskild väg kunna intagas till allmänt underhåll, icke blott, om vägen prövas nödig för den allmänna samfärdseln, utan även om vägen eljest anses vara till synnerligt gagn för det allmänna. För närvarande förekommer ej sällan att beslut om intagning av enskild väg till allmänt underhåll göres beroende av det villkor, att intressenterna försätta vägen i laggillt skick. Denna praxis torde sakna stöd i gällande lag. Principiellt spelar det enligt lagtexten ej någon roll i vad skick vägen befinner sig. Då behovet av vägen städse bör vara utslagsgivande vid bedömandet av fråga om densammas övertagande till allmänt underhåll, är det ur det allmännas synpunkt icke välbetänkt att uppställa villkor, som äro alltför betungande eller som icke kunna uppfyllas. Det är emellertid uppenbart att, om vägen befinner sig i ett synnerligen bristfälligt skick, den icke kan upplåtas för allmän trafik, förrän den försatts i ett för samfärdseln på vägen tillfredsställande skick. Beslutet om vägens förändring till allmän måste i sådant fall bli beroende av vägens iståndsättande och sålunda ytterst av att medel härför bliva tillgängliga. 1938 års sakkunniga för utredning om vägväsendets förstatligande (i det följande även benämnda vägförstatligandekommittén) anförde härom: Anses vägen ej utan betydande omläggnings- och förbättringsarbeten kunna godtagas såsom allmän eller ifrågasattes t. o. m. så omfattande byggnadsarbeten för att försätta vägen i ett för samfärdseln tillfredsställande skick, att företaget i själva verket får natur av nyanläggning, bör frågan om utförandet av nämnda arbeten behandlas i den för vägbyggnadsärenden föreslagna ordningen. Påkallar emellertid sökande i något av nu berörda fall omedelbart avgörande, kan beslutet på grund av vägens beskaffenhet då icke bliva annat än avslag. Om omedelbart beslut icke påfordras, bör spörsmålet om vägens förändring till allmän lämpligen prövas i samband med den uppkomna byggnadsfrågan. Tarvas iståndsättningsåtgärder, vilka blott äro av mindre omfattning, bör detta ej utgöra hinder för vägens förändring till allmän, om blott medel för iståndsättningsarbetena finnas eller kunna påräknas bliva tillgängliga under den närmaste framtiden. (Härtill kunna disponeras de medel, vilka föreslagits skola avsättas av vägförbättringsanslaget för att användas för smärre, i flerårsplanerna ej upptagna vägförbättringsföretag). Mot vad vägförstatligandekommittén föreslagit beträffande handläggningen för den händelse vägen icke ansåges vara i ett för samfärdseln tillfredsställande skick har departementschefen förklarat sig icke hava något att erinra. Förevarande paragraf har utformats i enlighet härmed. Då stadgandet endast avser att angiva förutsättningarna för enskild vägs förändring till allmän, beröres här icke frågan om huru handläggningen skall gestaltas för den händelse betydande omläggnings- eller förbättringsarbeten erfordras för vägens upplåtande för allmän samfärdsel. Bestämmelser härom givas emellertid i förslaget till vägstadga. Enligt vad där föreslås (29 §) skall spörsmål

73 om intagning av enskild väg till allmänt underhåll för det fall, att arbeten av sistnämnda slag erfordras, avgöras i samband med prövningen av den uppkomna frågan om byggnadsarbetenas utförande. Vägens övertagande till allmänt underhåll måste alltså göras beroende av om dessa arbeten utföras och frågan härom i sin tur beroende av om vägens förbättrande och intagande — vid jämförelse med andra ifrågasatta företag — är av den angelägenhetsgrad, att beviljade byggnadsmedel böra tagas i anspråk härför. I de flesta fall torde vid intagning av enskild väg till allmänt underhåll vägens intressenter gratis upplåta den för vägen erforderliga marken. Stundom göras besluten om intagningen beroende av att marken upplåtes gratis. De sakkunniga förutsätta att marken även efter reformens genomförande upplåtes utan kostnad för väghållaren. Kräves emellertid ersättning för marken, måste frågan om vägens förändring till allmän bli beroende av att medel härtill finnas tillgängliga. Frågan får då avgöras på samma sätt som föreskrivits för det fall, att omläggnings- eller förbättringsarbeten erfordras. Härför synas emellertid några lagbestämmelser icke behöva givas, lika litet som för närvarande. 12 §. Till de allmänna vägarna höra för närvarande även de särskilda vintervägar, som av ålder funnits eller nödiga prövats. Därmed avsågs tidigare de isvägar över sjöar och mossar, varom stadgades i 25 kap. 7 § byggningabalken av 1734 års lag. Syftet med inrättandet av särskild vinterväg torde ursprungligen hava varit att åstadkomma en för den allmänna samfärdseln nödig trafikled mellan orter, vilka icke under annan tid av året kunde förbindas med varandra genom väg. Förutsättning för inrättande av särskild vinterväg är enligt gällande lag att vägen är nödig för den allmänna samfärdseln och följaktligen densamma som för byggande av landsväg. Då väghållare principiellt är skyldig att bygga landsväg, så snart den är nödig för den allmänna samfärdseln, kan inrättandet av särskild vinterväg — såsom jämväl den historiska utvecklingen giver vid handen — endast ifrågakomma, då visst trafikbehov icke kan på grund av terrängförhållanden eller utan oskäliga kostnader tillgodoses genom landsväg. Även framdeles bör möjlighet finnas att under samma förutsättningar som för närvarande inrätta särskilda vintervägar. Inrättandet av sådana synes dock icke böra begränsas till de fall, då vägen är nödig för den allmänna samfärdseln. Såsom i fråga om nyanläggning av väg och förändring av enskild väg till allmän bör inrättandet av särskild vinterväg kunna ske även då vägen eljest prövas vara till synnerligt gagn för det allmänna. 13 §. Enligt nu gällande lag skall allmän väg, som icke längre är nödig för den allmänna samfärdseln, indragas från allmänt underhåll. I vägförstatligandekommitténs förslag förutsattes icke någon ändring i vad nu gäller härutinnan. I åtskilliga av yttrandena över kommitténs för-

74 slag uttalades farhågor för att ett förstatligande av vägväsendet skulle leda till att många av de små bygdevägarna skulle bliva indragna. Departementschefen uttalade emellertid, att en omorganisation av vägförvaltningen icke finge leda till en allmän indragning av bygdevägar, något som ju skulle äventyra hela den utjämning av väghållningsbördan, som man ville vinna genom ett förstatligande. Även om i ett eller annat fall intagning skett av väg, som icke kunde sägas tjäna ett allmänt samfärdselbehov, kunde det icke vara skäligt att beröva en bygd en förmån, som redan funnes och som vunnit hävd. Indragning av allmän väg borde därför icke förekomma i andra fall, än då vägen jämväl enligt nu gällande ordning skulle utgå ur det allmänna vägnätet, exempelvis i samband med byggande av ny väg. Andra särskilda utskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande, att utskottet förutsatte att fråga om indragning av allmän väg endast undantagsvis uppkomme annat än i sammanhang med sådana byggnadsföretag, där en indragning utan olägenhet kunde ske. Det är uppenbart att en begränsning av de nuvarande möjligheterna att indraga väg från allmänt underhåll kommer att motverka strävandena att likformigt tillgodose vägbehoven i alla delar av landet. En indragning av allmän väg är emellertid ofta ägnad att rubba de ekonomiska förutsättningarna för den av vägen berörda bygden och bör därför icke ske annat än då så av ekonomiska skäl kan anses motiverat. Stadgandet i förevarande paragraf, som utformats med ledning av departementschefens och utskottets uttalanden, har i enlighet härmed givits en sådan avfattning, att allmän väg hädanefter icke kommer att indragas annat än då så kan ske utan större olägenhet för den därav berörda bygden. 14 §. Den av departementschefen i propositionen föreslagna och av utskottet i dess utlåtande förordade ordningen för handläggningen av frågor om byggande av väg, om förändring av enskild väg till allmän, om inrättande av särskild vinterväg, om indragning av väg ävensom angående kronans, stads eller samhälles övertagande av väghållning, som ålegat någon på grund av särskilt åtagande, nödvändiggör meddelandet av väsentligt mera omfattande bestämmelser än de, som nu meddelats härom i 20—23 §§ gällande väglag. Orsakerna härtill äro flera. För det första skall den beslutanderätt i vägfrågor, som nu tillkommer länsstyrelserna, uppdelas mellan Kungl. Maj:t, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna. Vidare avses beslut om byggande av väg och om förändring av enskild väg till allmän skola innefatta tvångsupplåtelse av nyttjanderätt (vågrätt) till den mark, som erfordras för vägen. E n sådan ordning förutsätter meddelandet av bestämmelser, som bereda säkerhet för att fastighetsägare och andra få tillfälle att under handläggningen av sådan fråga framföra sina synpunkter. Hänsyn måste ock tagas till att beslut i vägfrågor efter reformens genomförande måste, i viss motsats till vad nu är fallet, anknytas till beviljande av anslag. Slutligen erfordras föreskrifter för att säkerställa, att upprättandet av arbets-

75 planer sker mera detaljerat, med större noggrannhet och under intimare samråd med vederbörande myndigheter, kommunala organ och fastighetsägare än enligt nu gällande ordning. De flesta av de föreskrifter, som erfordras, äro emellertid icke av den beskaffenhet att de direkt beröra enskildas rättsförhållanden eller eljest behöva intagas i väglagen, utan äga mera natur av tillämpningsbestämmelser. Eegleringen av hithörande frågor synes med hänsyn härtill lämpligen — i viss likhet med vad som gäller beträffande sättet för uppgörande av stadsplan — böra ske så, att i väglagen endast uppdragas riktlinjerna för handläggningen och att i övrigt erforderliga tillämpningsföreskrifter meddelas i en särskild vägstadga. I enlighet med vad nu sagts ha i väglagen ansetts böra intagas bestämmelser endast om de myndigheter, på vilka det skall ankomma att utreda och avgöra vägfrågor. Yad först angår byggande av väg skall handläggning av fråga härom, enligt de av departementschefen angivna och av riksdagen förordade grunderna, regelmässigt innefatta dels en förberedande utredning om behovet av vägen, dels företagets upptagande i flerårsplan, dels och upprättande och fastställande av arbetsplan beträffande företaget. Förfarandet skall i stora drag, enligt angivna grunder, gestalta sig på följande sätt: Vid den förberedande utredningen, som skall ombesörjas av länsstyrelsen, skall undersökas, huruvida behov av ifrågasatt väg föreligger och om detta behov är av den angelägenhetsgrad, att medel till företaget kunna påräknas under de närmaste åren. För ändamålet skall länsstyrelsen bl. a. höra vederbörande vägnämnd. Finnes vid prövning av förebragt utredning, att något behov av företaget icke föreligger eller att detsamma icke är av den vikt, att det kan komma i fråga för upptagande i flerårsplan under den närmaste tiden, avslås framställning om företaget. Eljest skall utredningen beaktas vid nästföljande revision av flerårsplan en. För sistnämnda fall har länsstyrelsen därjämte med visst undantag att pröva, huruvida företaget är av den angelägenhetsgrad, att arbetsplan beträffande detsamma bör omedelbart upprättas. Utkast till flerårsplan för bygdevägar — upptagande de vägföretag, vilka anses kunna komma i fråga under de år planen avser — uppgöres för varje län av vägförvaltningen på grundval bl. a. av från vägnämnderna infordrade uppgifter om vägbehoven. Sedan länsvägnämnden avgivit yttrande över utkastet, uppgör länsstyrelsen med ledning av den förebragta utredningen förslag till flerårsplan, som därefter översändes till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Denna har att fastställa förslaget eller — om detta icke kan godtagas — underställa detsamma Kungl. Maj:ts prövning. Förslag till flerårsplan för huvudvägar uppgöres av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Sedan yttranden över förslaget infordrats från länsstyrelse och länsvägnämnd, hänskjutes ärendet till Kungl. Maj:t för fastställelse. Upprättande av arbetsplan för vägföretag på landet skall ske genom vägförvaltningens försorg. Över utarbetat vägförslag infordrar länsstyrelsen yttrande från vägnämnd, myndighet, ägare av fastighet, över vilken vägen skall framdragas,

7(5 och andra, som saken rörer. Finner länsstyrelsen, som jämväl har att avgiva yttrande över arbetsplanen, vid sin granskning föreslagen sträckning av vägen olämplig, äger länsstyrelsen anbefalla upprättande av alternativt förslag, över vilket yttranden infordras i enahanda ordning, som nyss sagts. Arbetsplanen översändes därefter till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för fastställelseprövning. Finner styrelsen vid sin prövning, att av länsstyrelse förordad plan kan godtagas, skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom formligt beslut fastställa planen att lända till efterrättelse. Anses åter förslag, som förordats av länsstyrelsen, icke kunna godtagas, underställes ärendet Kungl. Maj:ts prövning. Utredning av uppkommen fråga om förändring av enskild väg till allmän skall, enligt de av departementschefen och riksdagen förordade grunderna, gemensamt ombesörjas av länsstyrelsen och den statliga vägorganisationen. Härvid skall bl. a. vägnämnden höras. Sedan erforderlig utredning skett, avger länsstyrelsen förslag i ärendet. Beslutanderätten i sådant ärende skall tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Är styrelsen av annan mening än länsstyrelsen, skall frågan emellertid underställas Kungl. Maj:ts prövning. Handläggning av fråga om indragning av allmän väg skall enligt förslaget i tillämpliga delar ske på samma sätt som ärenden rörande förändring av enskild väg till allmän. För handläggning av frågor om inrättande av särskild vinterväg och angående kronans, stads eller samhälles övertagande av väghållning, som ålegat någon på grund av särskilt åtagande, ha några riktlinjer icke uppdragits. Sådana frågor torde emellertid lämpligen böra handläggas på samma sätt som ärenden rörande förändring av enskild väg till allmän och indragning av väg. I första stycket av förevarande paragraf givas bestämmelser om de myndigheter, på vilka utredningen av vägfrågor skall ankomma. Med utredning förstås därvid icke blott den förberedande undersökningen av fråga om byggande av väg utan även utarbetande av förslag till flerårs- och arbetsplaner samt infordrande av yttranden häröver. Av den lämnade redogörelsen för förfarandet vid handläggningen av olika slags vägfrågor framgår, att utredningen, tagen i denna vidsträckta bemärkelse, skall ankomma på vederbörande länsstyrelse och den statliga vägorganisationen. Med avseende å vägar i städerna skola dock arbetsplaner, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, upprättas genom städernas försorg. Med hänsyn härtill har i första stycket förbehåll gjorts för det fall, att Kungl. Maj:t annorlunda förordnar. Sådant förordnande beträffande städernas arbetsplaner avses skola meddelas genom föreskrift i vägstadgan. Om man bortser från de avslagsbeslut, som kunna komma att meddelas av länsstyrelse i anledning av framställning om vägbyggnadsföretag, kommer avgörandet av fråga om byggande av viss väg i de flesta fall att ske genom fastställande av flerårsplan, i vilken företaget upptagits. Är arbetet av brådskande natur, kan det emellertid utföras utan att först ha upptagits

77 i fierårsplan. Därjämte kan det tänkas att arbete, som upptagits i flerårsplan, på grund av ändrade förhållanden eller eljest icke kommer till utförande. Med hänsyn till nu berörda förhållanden är det icke möjligt att i lagtexten knyta avgörandet till fastställandet av flerårsplan. Sistnämnda moment omnämnes därför icke i förslaget till väglag utan endast i vägstadgan. Avgörandet av vägbyggnadsfrågor och övriga vägfrågor liksom även fastställandet av arbetsplaner kunna, på sätt framgår av det anförda, sägas i princip skola ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, låt vara med icke så få undantag. I andra stycket av förevarande paragraf angives ock såsom huvudregel, att avgörandet och fastställandet skola ankomma på vägoch vattenbyggnadsstyrelsen. Härifrån stadgas emellertid undantag. I händelse av meningsskiljaktighet mellan länsstyrelse och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall avgörandet eller fastställandet hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning. Vidare skall Kungl. Maj:t äga befogenhet att föreskriva, att beslutanderätten i vissa fall skall tillkomma annan myndighet. Sådana undantagsbestämmelser avses skola meddelas i vägstadgan. Där skola sålunda givas bestämmelser om att länsstyrelse skall äga befogenhet att avslå ansökan om vägbyggnadsföretag, som icke anses vara av tillräcklig betydelse för det allmänna eller till vilka medel icke finnas tillgängliga. I stadgan meddelas ock föreskrifter, enligt vilka det skall ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa femårsplanen för huvudvägar. I vissa fall skola, enligt bestämmelser i vägstadgan, smärre omläggnings- och förbättringsföretag kunna utföras efter vägförvaltningens i länet beprövande utan särskilt beslut av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. I sista stycket av förevarande paragraf stadgas, att närmare bestämmelser rörande handläggningen av frågor, som i denna paragraf avses, meddelas av Konungen. De sakkunniga förutsätta emellertid att dessa bestämmelser (vägstadgan) meddelas först efter riksdagens hörande. Det har icke ansetts nödvändigt att här omnämna organen för de lokala vägintressena. Bestämmelser om dessa organ avses skola meddelas i en särskild lag om vägnämnder och länsvägnämnder samt i vägstadgan. 15 §. Yägforstatligandekommittén framhöll i sitt betänkande, att vid dröjsmål med utförande av vägföretag förhållandena ofta förändrade sig så, att den fastställda sträckningen icke längre vore den lämpligaste. Med hänsyn härtill borde fastställd arbetsplan förlora sin giltighet om planen ej komme till utförande inom viss kortare tid. En sådan begränsning betingades även av de rättsverkningar i olika hänseenden, fastställelsebeslutet skulle medföra. Kommittén ville därför föreslå, att beslut om fastställande av arbetsplan skulle vara förfallet, i den mån marken icke genom renstakning tagits i anspråk inom viss tid, som lämpligen borde bestämmas till tre år, från det beslutet vunnit laga kraft.

78 Förslaget i denna del har av departementschefen och riksdagen lämnats utan erinran. Förslaget har i författningstexten utformats så, att beslut om arbetsplans fastställande skall vara förfallet, i den mån icke vägens sträckning i terrängen blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt och vägarbetet påbörjats inom tre år från den dag, beslutet vann laga kraft. Om planen avser väg, som sträcker sig över flera fastigheter, skall det sålunda vara tillräckligt, att vägarbetet påbörjats på en av dem, under förutsättning dock att vägens hela sträckning blivit utmärkt. Att kräva att vägarbetet skall ha påbörjats på alla de berörda fastigheterna är icke praktiskt möjligt. Någon osäkerhet om beslutets giltighet torde härav knappast kunna .uppkomma, då helt visst ägarna av de fastigheter, över vilka vägen skall framdragas, tämligen omedelbart få kännedom om att vägarbetet påbörjats på någon av fastigheterna. Om upplåtande av mark för väg. Under senare tid fram till nu pågående världskrig har vägbyggnadsverksamheten avsevärt ökat i omfattning. Samtidigt har det av vägarna vållade intrånget till följd av trafikens art väsentligen förstorats. Till följd härav ha vägdistriktens kostnader för marklösen och intrång stigit till betydande belopp. För åren 1937 och 1938 uppgingo dessa kostnader till 3.8 miljoner kronor respektive 5.1 miljoner kronor. Det är därför i hög grad önskvärt, att förfarandet vid förvärv av vägmark och vid bestämmandet av sakägare tillkommande ersättningar blir så enkelt och billigt som är möjligt, utan att säkerheten för ett riktigt bedömande av frågorna äventyras. Klagomål över att det nuvarande tillvägagångssättet är invecklat och kostsamt ha försports från många håll. Saken har flera gånger varit föremål för behandling i riksdagen. Senast ha statsrevisorerna i sin berättelse till 1939 års riksdag uttalat sig för en undersökning av möjligheten att få till stånd ett förenklat och förbilligat tillvägagångssätt för bestämmande av marklösen. Riksdagen delade revisorernas uppfattning, att möjligheten att få till stånd ett enklare och billigare tillvägagångssätt för bestämmande av marklösen borde bliva föremål för närmare utredning, samt anhöll därför i skrivelse den 29 april 1939 till Kungl. Maj:t om föranstaltande om utredning i syfte att åvägabringa sådana metoder vid bestämmandet av ersättning för upplåtelse av mark till allmän väg, att detta kunde ske på ett enklare och mindre kostsamt sätt. Den av riksdagen begärda utredningen verkställdes av vägförstatligandekommittén, vilken i sitt betänkande (Statens offentliga utredningar 1941: 12) uppdrog riktlinjer för lösande även av denna fråga. I betänkandet erinras, att jordägaren med nu gällande bestämmelser kan genom att neka väghållaren att taga den för vägföretaget erforderliga marken i anspråk framtvinga expropriation och därmed även att ersättning för mark och intrång måste bestämmas i expropriationslagens ordning. Då vågrätts-

79 lagen är tillämplig blott om jordägaren icke motsätter sig, att vägmärken tages i anspråk, ha vägdistrikten ej sällan funnit sig föranlåtna att hellre än att tillgripa det tidsödande och kostsamma expropriationsförfarandet tillmötesgå jordägares ersättningsanspråk, även då de fordrade beloppen väsentligen överstigit vad som ansetts skäligt. Behovet att förenkla expropriationsförfarandet blev härigenom framträdande och i detta syfte genomfördes år 1935 sådan ändring i expropriationslagen, att bestämmelserna i vägrättslagen i viss omfattning kunde bliva tillämpliga vid expropriation för allmän väg. Denna reform har emellertid på grund av det uppställda villkoret för att vägrättslagens bestämmelser skulle bliva tillämpliga blivit utan praktisk betydelse. I yttranden över det lagutkast, som låg till grund för 1935 års ändring i expropriationslagen, uttalades från flera håll önskvärdheten av att prövning av expropriationsansökan överfördes till länsstyrelse eller domstol. Till stöd härför åberopades bl. a., att nödvändigheten av Kungl. Maj:ts medgivande i varje fall, vilket medgivande ibland toge relativt lång tid att erhålla, kunde av markägarna användas såsom press på vägstyrelserna i de fall, då marken omedelbart behövde tagas i anspråk för att icke ett avbrott i ett redan påbörjat vägarbete skulle behöva förekomma. I sådana fall ställdes vägstyrelsen inför valet att betala vad markägaren begärde eller att behöva räkna med olägenheten att icke kunna få disponera vissa delar av vägsträckan, när så ur arbetssynpunkt vore lämpligt. Härom yttrade vägförstatligandekommittén: Behovet av att ovillkorligen fordra hänskjutande .till Kungl. Maj:t av spörsmålet om expropriationsrätt för väg kan naturligtvis med visst fog ifrågasättas, om blott vederbörande jordägare får tillfälle att på ett tillräckligt tidigt stadium framföra sina synpunkter samt erhåller säker kännedom om vägmyndighetens beslut och möjlighet att genom besvär draga beslutet under Kungl. Maj:ts prövning. Besvärsrätt beträffande vägbyggnadsbeslut föreligger väl för närvarande, men det är bristfälligt sörjt för att markägarna alltid, innan beslutet meddelas, få tillfälle att göra sina erinringar mot planen gällande eller ens erhålla kännedom om densamma. Den i beslutet fastställda vägplanen är dessutom ofta icke i detalj eller eljest sorgfälligt utarbetad. Då lång tid kan förlöpa mellan beslutet och igångsättandet av företaget, sker ej sällan utan formligt beslut rätt betydande ändringar i planen vid utförandet. Med hänsyn till det nu anförda är det tydligen under nuvarande förhållanden av vikt att särskilt tillstånd till expropriationen måste inhämtas hos Kungl. Maj:t. Under handläggningen av expropriationsärendet får fastighetsägaren åtminstone alltid kännedom om vägföretaget och tillfälle att framföra sina synpunkter, varjämte expropriationens omfattning någorlunda fixeras. Likväl torde Kungl. Maj:ts prövning av expropriationsansökan i regel endast vara formell, en undersökning att det föreligger ett lagakraftvunnet utslag beträffande väganläggningen, att ansökningen avser just den mark, som enligt utslaget skall tagas i anspråk för vägföretaget, samt att tillfälle beretts alla av företaget berörda fastighetsägare att yttra sig över ansökningen. Har ändring i den fastställda arbetsplanen vidtagits, brukar detta förhållande, om ändringen är av ringa betydelse, icke föranleda avslag på expropriationsansökningen, åtminstone icke därest vederbörande fastighetsägare ej motsatt sig ansökningen. Överensstämmer ansökningen i allo med beslutet om väganläggningen och före-

80 ligger icke något formellt hinder, torde ansökningen så gott som alltid bifallas, även om fastighetsägaren motsatt sig expropriationen. Om vägväsendet förstatligas, skulle enligt de sakkunnigas förslag beslut om vägföretag meddelas av den centrala myndigheten och beslutet föregås av ingående undersökningar samt arbetsplanen upprättas av kompetenta personer och med stor noggrannhet. Jordägarna skulle personligen underrättas och vara pliktiga att föra underrättelsen vidare till nyttjanderättshavare och andra, vilkas rätt kan vara ifråga, så att alla vederbörande erhålla tillfälle att redan på ett förberedande stadium framföra sina synpunkter. Vid frågans prövning skulle den beslutande myndigheten ha att taga ställning till alla de omständigheter, som inverka på expropriationsfrågan, således bl. a. pröva, huruvida den avsedda markens avstående eller upplåtande skulle vara förenad med särskild olägenhet för vederbörande enskilda och om annan lämplig mark kan med mindre olägenhet tagas i anspråk. Beslutet skulle kunna överklagas av envar sakägare genom besvär hos Kungl. Maj:t. Arbetsplan skulle icke fastställas, innan behovet av företaget vore aktuellt och medel därtill funnes tillgängliga, så att förslaget skulle verkställas, så snart marken finge tagas i anspråk. Under sådana förhållanden borde det icke vara förenat med fara för rättssäkerheten att låta lagakraftvunnet beslut, varigenom arbetsplan fastställes, omfatta omedelbar expropriationsrätt till den mark som erfordras för företaget. Härigenom vunnes en betydlig besparing av tid och kostnader. Ytterligare förenkling och tidsvinst, av stor vikt särskilt när det gäller brådskande arbeten, skulle erhållas, om den sålunda förvärvade expropriationsrätten innebure att väghållaren genast, utan avbidan på åtgärd för ersättningsfrågans ordnande, finge taga marken i anspråk för ändamålet. Betänklighet häremot synes icke behöva möta, om ränta å ersättningens belopp, såsom ske bör, räknas från den tidpunkt, då marken togs i anspråk, samt garanti beredes mot att väghållaren kan hur länge som helst hålla frågan om ersättningen öppen. Att en sådan garanti kan åstadkommas är klart, men hur det skall ske är en fråga, som blir beroende på sättet för ersättningens bestämmande och som därför skall behandlas nedan i samband med problemet härom. Ställande av säkerhet för ersättningens betalande ifrågakommer ju icke, när det är staten som exproprierar. Möjligen kan befrielse från skyldighet härutinnan utan fara medges även städer och samhällen, där dessa äro väghållare. Vägförstatligandekommittén förutsatte, att den statliga vägorganisationen såsom regel skulle förvärva endast nyttjanderätt (vågrätt) till behövlig mark. Vidare förutsattes, att vägorganisationen i första hand sökte få till stånd frivillig överenskommelse med vederbörande sakägare angående ersättningsbeloppens storlek. För att uppgörelserna skulle kunna träffas efter enhetliga grunder borde normer för ersättningarnas bestämmande utarbetas. Om väghållare och sakägare icke kunde, komma överens om ersättningen, borde denna liksom för närvarande kunna fastställas antingen genom expropriationsförfarande eller i den i vägrättslagen stadgade ordningen. Kommittén var emellertid av den meningen, att förfarandet enligt vägrättslagen vore mindre lämpligt i fall, där det av vägrätten orsakade intrånget vore av stor betydelse och sekundära sakrättsägares intressen stode på spel. Detsamma gällde, därest mark skulle förvärvas med äganderätt, vare sig större eller mindre del av fastighetens ägor åtginge för ändamålet. Men om det vid sidan av expropriationsförfärandet skulle i väghållarens intresse finnas ett mindre omständligt och kostsamt förfarande att anlitas

81 i därför lämpade fall, syntes det, uttalade kommittén, böra ligga i väghållarens skön att välja detta förfarande, när han så funne för gott och det ej vore fråga om äganderättsförvärv. Bland vederbörande parter vore väghållaren, som ju hade att gälda kostnaderna för förfarandet, den som hade det största intresset av förenklingen. Men för att önskemålet om väghållarens valrätt skulle kunna förverkligas utan att enskild rätt träddes för nära, måste reglerna vara sådana, att väghållaren finge bära risken för de olägenheter, som kunde inträda som en följd av att det enklare förfarandet kommit till användning i därför icke lämpat fall. Med hänsyn härtill vore vissa ändringar i vägrättslagens regler erforderliga. Härom anförde kommittén: Enligt nu gällande lag skulle vid bestämmandet av jordägarens ersättning hänsyn tagas till vad väghållaren utgivit eller kunde antagas bliva skyldig utgiva till annan sakägare. Jordägaren borde emellertid icke behöva å sin ersättning vidkännas avdrag på grund av mer eller mindre osäkra antaganden om andra sakägares anspråk. Skulle hänsyn till deras anspråk tagas, borde de vara styrkta. Inteckningshavarna borde, om de ej själva fordrat ersättning, icke kunna instämmas i målet och tvingas att genast söka bevisa sin förlust. Dylik bevisning kunde i regel icke presteras på detta tidiga stadium. Finge väghållaren rätt att välja mellan expropriationslagens och vägrättslagens metoder, finge den jordägaren i den förra lagen medgivna rätten att kräva utvidgning av expropriation ej betagas honom. Yrkade jordägaren att väghållaren skulle med äganderätt lösa större eller mindre del av fastigheten, borde expropriationsförfarandet tillämpas. Skulle målet redan vara anhängiggjort i vägrättslagens ordning, när yrkandet framställdes, borde domstolen pröva, huruvida det vore grundat enligt expropriationslagens regler om utvidgning av expropriation, och, om så funnes icke vara förhållandet, avslå yrkandet, men i motsatt fall, utan att bifalla yrkandet, hänvisa målet i dess helhet till handläggning i expropriationslagens ordning. Kommittén förordade slutligen, att vägrättsmålen i första instans handlades av ägodelningsrätt. Vägförstatligandekommitténs förslag beträffande sättet för förvärv av mark för allmän väg har tillstyrkts av nästan alla de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över förslaget i denna del. Sålunda ha de fyra hovrätterna, kammarkollegiet och föreningen Sveriges stadsdomare förklarat sig icke ha något att erinra mot förslaget. Icke heller processlagberedningen, vars utlåtande inhämtats angående den föreslagna överflyttningen av vägrättsmålen från allmän underrätt till ägodelningsrätt, fann anledning till erinran. Många av de hörda ha uttalat, att de funne kommitténs förslag i denna fråga innebära väsentliga förbättringar i jämförelse med nu gällande regler och att förslaget borde genomföras, även om något förstatligande icke komme till stånd. Endast länsstyrelsen i Jönköpings län har direkt avstyrkt förslaget i denna del. Länsstyrelsen ansåg visserligen, att nu bestående förhållanden i fråga 6—2781 42

82 om rätt för vägniyndighet att komma i besittning av mark för väg vore både omständliga och kostsamma ocli att det nu föreslagna sättet i förhållande härtill utan tvekan erbjöde betydande fördelar. Då länsstyrelsen det oaktat avstyrkte förslaget, skedde det främst med hänsyn till den erfarenhet, länsstyrelsen hade av dylika förhållanden på andra områden, å vilka teknisk sakkunskap skulle vara allenarådande. Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasatte, om så mycket bleve vunnet med ett genomförande av förslaget. I många fall torde nämligen komma att inträffa, att en upprättad arbetsplan, som måhända komme till utförande först efter många år, då måste frångås på grund av ändrade förhållanden, och att detta skedde i så stor utsträckning, att de ursprungliga markägareförhållandena väsentligt ändrats. Alla de överväganden i expropriationsfrågan, som skett i samband med det tidigare beslutet om vägföretaget, bleve i sådant fall helt värdelösa. Den omständigheten att expropriationsrätt alltid skulle bliva förbunden med arbetsplanens fastställande kunde ock väl tänkas komma att animera till expropriation sförfärande även i sådana fall, där markersättningsfrågan skulle kunna lösas på ett enklare och många gånger billigare sätt genom frivilliga överenskommelser eller med anlitande av vägrättsförfarandet. Länsstyrelsen i Kalmar län ansåg det önskvärt att ersättningsfrågornas avgörande genom skiljenämnd upptoges till närmare behandling. Skiljemannaförfarandet, som särskilt torde ha praktiserats i Bohuslän, vore i regel avsevärt billigare än domstolsförfarandena, icke minst därigenom att sakägarna själva utförde sin talan och väghållaren därigenom sluppe de dryga advokatkostnader, som ofta vore förenade med domstolsbehandling. De sakkunniga finna i likhet med vägförstatligandekommittén att det skulle medföra en betydande förenkling av expropriationsförfarandet, om lagakraftvunnet beslut om fastställande av arbetsplan för vägbyggnadsföretag medförde rätt för väghållare att mot ersättning, som sedermera bestämdes, omedelbart taga den för vägen erforderliga marken i besittning och begagna densamma för avsett ändamål. Härigenom skulle vinnas en väsentlig besparing av tid och kostnader, varjämte träffandet av frivilliga överenskommelser med jordägaren om marklösen skulle underlättas. De sakkunniga kunna icke finna att en dylik reform skulle medföra någon fara för rättssäkerheten, om blott tillfälle beredes jordägaren att före beslutets meddelande framföra sina synpunkter och att sedermera överklaga detsamma. Härom givas erforderliga bestämmelser i det av de sakkunniga utarbetade förslaget till vägstadga. Enligt dessa skall jordägaren under förrättning för arbetsplans upprättande kallas till terrängundersökning för utrönande av vägens sträckning samt därvid äga framföra sina synpunkter. Sedan arbetsplanen utarbetats, skall jordägaren genom rekommenderad försändelse underrättas om den upprättade planen, om den tid, inom vilka påminnelser skola avgivas, om vad av hans mark, som tages i anspråk för vägen, ävensom att lagakraftagande beslut om planens fastställande medför rätt för väghållare att taga marken i anspråk för avsett ändamål. Efter

83 det arbetsplanen fastställts, skall jordägaren underrättas om beslutet härom och om vad den, som vill klaga däröver, har att iakttaga och äventyret, om sådant försummas. Med dessa bestämmelser torde jordägarens intresse hava fullt tillgodosetts. Yägförstatligandekommitténs förslag, att beslut om fastställande av arbetsplan för vägbyggnadsföretag skall medföra expropriationsrätt till den mark, som erfordras för väg, innebär rätt för väghållare att tvångsvis förvärva antingen äganderätt eller ständig nyttjanderätt (vägrätt) till marken. Önskar väghållaren förvärva äganderätt, skall enligt förslaget ersättningen, där överenskommelse ej kan träffas, fastställas genom expropriationsförfarande, som förenklas genom att fastställelsebeslutet skall ersätta det tillstånd, som nu lämnas av Kungl. Maj:t. För vågrätten skall gottgörelsen i händelse av tvist, efter väghållarens val, bestämmas antingen genom expropriationsförfarande, förenklat på samma sätt som vid förvärv av äganderätt, eller genom målets instämmande till ägodelningsrätt (vägrättsförfarande). Skall beslut om arbetsplans fastställande sålunda medföra ständig nyttjanderätt till marken och skall väghållare, där överenskommelse ej träffas, kunna framtvinga ersättningens fastställande genom det förordade, förenklade vägrättsförfarandet, kan ifrågasättas, om det förefinnes något behov att vid sidan härav äga tillgång till det av vägförstatligandekommittén förordade, förenklade expropriationsförfarandet. Detta skulle ju enligt kommitténs förslag först och främst tillämpas, om väghållaren önskar förvärva vägmärken med äganderätt. Kommittén förutsatte emellertid att väghållaren och då särskilt den statliga vägorganisationen i regel skulle låta sig nöja med nyttjanderätt. Äganderättsförvärvet är nämligen förenat med olägenheter och kostnader, som kunna undvikas vid förvärv av blott nyttjanderätt. Marken måste avstyckas och fånget lagfaras. För den uppgift, en väghållare har att fullfölja, är det i allmänhet utan betydelse, om han besitter marken med äganderätt eller blott med ständig nyttjanderätt. Endast om vägen framdeles skulle indragas från allmänt underhåll — en åtgärd som, om vägarna byggas med förutseende, icke torde bliva så vanlig — lärer det kunna vara av värde för väghållaren att inneha marken med äganderätt, i det han i så fall kan försälja marken. Det torde emellertid i de flesta fall, åtminstone på landsbygden, icke vara lätt att utfå vederlag av någon betydelse för sådan mark. Annat kan förhållandet vara inom städers och stadsliknande samhällens stadsplanelagda områden. Men beträffande vägar inom sådana områden skola förevarande bestämmelser icke gälla; stadsplanelagens föreskrifter äro här tillräckliga. Möjligen kan det, med tanke på en eventuell framtida indragning av väg, tänkas vara lämpligt att förvärva äganderätt till mark för vägar omedelbart utanför de planlagda områdena. Utvidgas dessa områden, kan det nämligen vara av värde, att marken innehas med äganderätt, om vägen skulle indragas. Antalet sådana fall torde emellertid icke vara stort. Ur fastighetsbildningssynpunkt är uppkomsten av en rad små vägfastigheter att anse såsom en olägenhet. Sådana fastigheter kunna ju, om vägen indrages, i allmänhet icke bestå såsom självständiga.

84 Med nu gällande bestämmelser anlitar väghållaren ofta expropriationsförfarande vid förvärv av nyttjanderätt till mark för allmän väg för att skydda sig mot ytterligare ersättningsanspråk från andra sakägare. I den i expropriationslagen stadgade ordningen ingår nämligen ett proklamaförfärande, varigenom alla sakägare underrättas och måste framställa sina anspråk vid äventyr, att de eljest förlora sin talan. Hela ersättningsfrågan avgöres alltså i ett sammanhang och väghållaren riskerar icke framtida krav av förut okända sakägare. Härom yttrade vägförstatligandekommittén: Vid en rent privat uppgörelse erhålles ju icke trygghet i detta hänseende. Det enkla sätt att vinna vågrätt, som står till buds genom att träffa avtal med jordägaren, kan sålunda under vissa omständigheter vara äventyrligt för väghållaren. Sedan ersättningen till jordägaren utbetalats och vägen anlagts, kunna nya ersättningspretendenter uppträda vid olika tillfällen under en hel tioårsperiod och måhända inveckla väghållaren i den ena processen efter den andra. Ersättningsbeloppet kan på detta sätt bliva vida större än vad som förutsetts vid avtalet med jordägaren. Likväl står detta avtal fast och något anspråk på att återfå det till jordägaren utbetalade beloppet eller del därav äger väghållaren icke. Redan av allmänna rättsgrundsatser följer, att han i regel ej äger av dylik anledning häva avtalet med jordägaren, och under förarbetena till lagen om vågrätt framhölls uttryckligen, att vägdistriktet ej skulle äga regressrätt mot jordägaren för vad distriktet kunde kännas skyldigt utge till andra sakägare. Om ersättningen bestämmes i rättegång enligt vägrättslagen, inträder dock knappast större säkerhet för väghållaren mot framtida krav från sakägare, som icke intagit partställning i målet. Lagen föreskriver visserligen att vid bestämmandet av jordägarens ersättning hänsyn skall tagas till vad väghållaren utgivit eller kan antagas bliva skyldig utgiva till annan sakägare, och synes alltså förutsätta, att i någon mån sker utredning i målet även om sekundära sakägares anspråk. Men denna utredning måste ju ankomma på väghållaren och det blir hans risk, lika väl här som vid privat avtal, därest han saknar kännedom om sakägarna och deras krav. Dessutom torde det i regel vara synnerligen svårt för honom att prestera ens sannolikhetsbevis för sin egen skyldighet att betala ersättning till kända sakägare, innan frågan härom prövats. Att han godvilligt utgivit ersättning till dem bör ju icke anses tillräckligt. Ej heller för inteckningshavarna själva torde det vara lätt att på detta tidiga stadium förebringa någon utredning i frågan. Meningen är ju icke att, så snart fastigheten är intecknad, markersättningen såsom vid expropriation i första hand skall användas till täckning av intecknad gäld, utan inteckningshavare är berättigad till ersättning blott för förlust, som genom vägrätten uppstått å hans fordran. Minskning av pantens värde är alltså icke tillfyllest. För att kunna visa antagligheten av förlust torde vanligen förutsättas, att försök gjorts att realisera panten, åtminstone där ej fastighetens värde — uppskattat efter taxeringsvärdet och den värdeminskning, som vägrätten anses orsaka —- understiger summan av gravationerna. Möjligen borde med hänsyn till lagens formulering även fordras att den eller de för intecknade skulden personligen ansvariga få antagas vara insolventa. Gäller inteckningen i flera fastigheter, kan frågan bliva än svårare att bedöma. Även med de av vägförstatligandekommittén uppdragna riktlinjerna för lösande av hithörande spörsmål skulle ofta föreligga behov för väghållare att anlita expropriationsförfarande vid tvångsförvärv av nyttjanderätt av mark för vägändamål för att skydda sig mot ytterligare ersättningsanspråk.

85 Behovet av att anlita expropriationsförfarande vid sådana förvärv skulle emellertid i huvudsak bortfalla, om i väglagen — i likhet med vad som skett i den nya fornminneslagen och genom 1942 års ändring av stenkolslagen — stadgades, att avtalad eller av ägodelningsrätten fastställd ersättning för upplåtelse av rätt till vägmark och för intrång skulle, om väghållaren så önskade, kunna nedsättas hos länsstyrelsen samt fördelas och utbetalas i enlighet med vad som stadgas om expropriationsersättning. Härigenom skulle väghållare kunna befrias från risken att behöva utgiva ersättning för samma skada till såväl fastighetsägare som inteckningshavare. E t t sådant stadgande skulle vä] icke utesluta ytterligare ersättningsanspråk från nyttjande- och servitutsrättshavare, men risken för sådana anspråk lärer icke vara av den beskaffenhet, att väghållare endast av hänsyn härtill skulle föredraga expropriationsförfarande framför det enklare och billigare vägrättsförfarandet. I de fall, då det finnes särskild anledning att befara förekomsten av nyttjande- och servitutsrätt, som lider skada genom vägföretag och som sålunda skulle kunna utgöra motiv för väghållare att anlita expropriationsförfarande, har ju väghållare möjlighet att i tid verkställa utredningom förefintligheten av dylik rätt. Då sådan utredning i allmänhet icke torde möta några svårigheter, lärer expropriationsförfärandet, om ett dylikt stadgande införes, icke behöva anlitas till förekommande av framtida ersättningsanspråk från nyttjande- och servitutsrättsägare, såvida man icke till vinnande av full trygghet anser sig böra tillämpa detta förfarande i alla fall. E t t stadgande av ifrågasatt slag skulle medföra fördelar icke blott för väghållare utan även och kanske framför allt för inteckningskavarna, vilka härigenom skulle vinna större trygghet. För en inteckningshavare kan det väl tänkas innebära olägenhet att intecknad fordran återbetalas tidigare än som avtalats. Inteckningshavaren lärer emellertid — i de fall, då fastigheten anses utgöra full säkerhet för fordringen även efter vägrättsupplåtelsen — ha möjlighet att avstå från uppbärande av nedsatt belopp till förmån för inteckningshavare med sämre rätt eller för fastighetsägaren. Endast för fastighetsägarna kan stadgandet tänkas medföra verklig olägenhet. Dessa skulle ju icke alltid kunna påräkna att själva få uppbära avtalad eller av ägodelningsrätten utdömd ersättning. Ersättningens utbetalande till inteckningshavare skulle emellertid komma fastighetsägaren till godo genom avskrivning å inteckningshandlingen och berörda olägenhet bör därför icke tillmätas något större avseende, i all synnerhet som fastighetsägaren ju icke ens med nu gällande regler kan hindra väghållaren att välja expropriationsvägen. Fastighetsägaren kan följaktligen icke framtvinga ersättningens utbetalande till sig. Stadgandet kan möjligen tänkas försvåra frivilliga uppgörelser rörande ersättningen. I de flesta fall torde emellertid denna icke vara av den storlek, att nedsättning bör ske. I dessa fall skulle därför en frivillig överenskommelse kunna underlättas genom att väghållaren ställer i utsikt, att ersättning utbetalas direkt till fastighetsägaren. Där ersättningen är av den storlek, att nedsättning bör ske, torde det ofta vara i fastighetsägarens eget intresse att ersättningen utbetalas till intecknings-

86 Lavaren, enär risk eljest föreligger, att denne uppsäger lånet till omedelbar betalning. Annan anledning att anlita expropriationsförfarande för bestämmande av ersättning för nyttjanderätt till mark för vägändamål än syftet att vinna säkerhet mot framtida ytterligare ersättningsanspråk torde icke finnas. Med ett stadgande, som möjliggör för väghållare att hos länsstyrelsen nedsätta dylik ersättning för fördelning i samma ordning som expropriationsersättning skulle det sålunda icke förefinnas något praktiskt intresse för väghållaren att välja det omständligare och dyrare expropriationsförfarandet för bestämmande av ersättning för nyttjanderätt till mark för vägändamål. Därest ett dylikt stadgande införes, skulle behovet av expropriationsförfarande för vägändamål följaktligen inskränkas till de fall, då väghållare vill förvärva äganderätt till marken. Det förefaller tveksamt, om man endast för dessa fall bör förenkla expropriationsförfarandet på ifrågasatt sätt. Med det föreslagna sättet för handläggning av vägbyggnadsfrågor skulle det väl, såsom de sakkunniga redan påpekat, icke behöva innebära någon fara för rättssäkerheten att låta lagakraftägande beslut om arbetsplans fastställande medföra omedelbar expropriationsrätt till den mark, som erfordras för vägföretaget. Ur principiell synpunkt är det emellertid olämpligt att sönderbryta det för så många olika ändamål nu enhetliga expropriationsförfarandet, i all synnerhet som det förenklade expropriationsförfarandet skulle komma till användning endast i ett ringa antal fall. Att väghållaren i dessa måste inhämta särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t, på samma sätt som för närvarande, torde icke innebära någon olägenhet av betydelse. Kostnaderna skulle väl vid ett bibehållande av den nuvarande ordningen bliva större och förfarandet omständligare. Det kan emellertid icke vara ändamålsenligt att rubba den nuvarande enhetligheten blott för att i ett ringa antal fall vinna ett enklare och billigare förfarande. Väsentligt för väghållaren är endast, att han genom lagakraftägande beslut om arbetsplans fastställande alltid vinner nyttjanderätt till vägmärken och rätt att omedelbart taga densamma i besittning, samt att han för det övervägande antalet fall äger tillgång till ett enkelt och billigt förfarande för ersättningens bestämmande i händelse av tvist. Utformas bestämmelserna i förevarande hänseende helt i enlighet med de riktlinjer, vägförstatligandekommittén uppdragit, skulle detta helt Tis st leda till att det omständligare och dyrare expropriationsförfarandet i ätor utsträckning komme till användning även vid bestämmandet av ersättning för nyttjanderätt till mark. Valet mellan expropriationsförfarande och vägrättsförfarande skulle ju ankomma på vägorganisationen. Svårigheten för de ansvariga tjänstemännen att på förhand utreda, om ytterligare ersättningsanspråk kunna förväntas, torde — såsom vägförstatligandekommittén själv understrukit — lätteligen föranleda, att den säkrare men omständligare metoden väljes i nästan alla fall. Med hänsyn härtill torde införandet a\ ett stadgande om rätt för väghållare att för fördelning mellan sakägarna hos

HT

länsstyrelsen nedsätta avtalad eller utdömd marklösen vara ägnat att minska vägorganisationens kostnader och att förenkla hela förfarandet. Av anförda skäl ha de sakkunniga ansett den rättsverkan, som beslut om fastställande av arbetsplan bör medföra i förevarande hänseende, böra begränsas till rätt för väghållare till tvångsförvärv av ständig nyttjanderätt (vågrätt) till den mark, som erfordras för företaget, ävensom till rätt för honom att, utan anhängiggörande av mål om ersättning eller ställande av borgen, omedelbart taga marken i besittning. I fråga om sättet för ersättningens bestämmande hava lagstadgandena, på sätt nedan närmare utvecklas, i allt väsentligt utformats i överensstämmelse med vägförstatligandekommitténs förslag. Ur systematisk synpunkt har ansetts lämpligt, att föreskrifterna om upplåtande av mark för väg samt om bestämmande och erläggande av marklösen — i överensstämmelse med vad som skett i stadsplanelagen beträffande motsvarande spörsmål — meddelas i väglagen. Lagen om vägrätt föreslås följaktligen skola upphävas; ett stadgande härom har intagits bland övergångsbestämmelserna till den nya väglagen. 16 §. I andra stycket av denna paragraf föreskrives, i överensstämmelse med vad ovan anförts, att beslut om fastställande av arbetsplan beträffande vägbyggnadsföretag skall medföra rätt för väghållare att taga den mark, som erfordras för vägen, i besittning samt nyttja marken för väg utan hinder av den rätt annan må äga i avseende å fastigheten. Självfallet inträder icke denna rätt, förrän beslutet vunnit laga kraft. Det har ansetts böra uttryckligen angivas att den rättsverkan, som sålunda tillkommer beslut om arbetsplans fastställande, skall gälla endast så länge beslutet är gällande. Har sålunda arbetsföretaget icke påbörjats inom tre år, räknat från den dag, beslutet vann laga kraft, upphör rätten att taga marken i besittning och nyttja densamma för vägändamål. Denna rätt avser enligt ordalagen »den mark, som erfordras för vägen». Ehuru det förutsattes att arbetsplanen alltid utarbetas med sådan noggrannhet, att planen vid renstakningen skall kunna i sin helhet följas utan annat än oväsentliga jämkningar, kan det emellertid tänkas att, sedan vägen byggts, det visar sig att den fått ett obetydligt annat läge än planen utvisar. Uppenbarligen måste väghållaren det oaktat erhålla nyttjanderätt till all den mark, som tagits i anspråk för vägen, och icke blott till den, som sammanfaller med planen. En sådan utsträckning av tvångsrätten torde icke behöva ingiva betänklighet. Eedan nu kan Konungen med stöd av 77 § expropriationslagen medgiva väghållare rätt att expropriera mark, som erfordras för väg, utan att området för expropriationen blivit närmare bestämt. Beslut om förändring av enskild väg till allmän kan ju tänkas meddelat även mot fastighetsägares vilja och bör med hänsyn härtill medföra samma rätt för väghållare att taga marken i anspråk som beslut om fastställande av arbetsplan.

88 På sätt framgår av de sakkunnigas förslag till vägstadga skall arbetsplan såsom regel upprättas och fastställas beträffande varje vägbyggnadsföretag. Då beslut om fastställande av arbetsplan skall medföra nyttjanderätt för väghållare till den mark, som erfordras för vägen, finnes efter reformens genomförande beträffande vägbyggnadsföretag, som utföres enligt fastställd arbetsplan, icke något behov av en vägrätt, som — i likhet med den nuvarande — grundar sig på ett verkligt eller presumerat medgivande av fastighetsägaren. Mindre, i flerårsplan ej särskilt upptagna omläggnings- och förbättringsarbeten, beträffande vilka vederbörande fastighetsägare genom skriftlig handling upplåtit mark, skola dock framdeles kunna efter vägförvaltningens i länet beprövande utföras utan att arbetsplan för företaget blivit fastställd, om av omständigheterna klart framgår, att detsamma icke kan lända någon till förfång. Med avseende å mark, som tages i anspråk för sådana företag, finnes alltså även framdeles behov av en vägrätt, grundad på upplåtelse av markägaren. Behov av sådan rätt kommer framdeles att föreligga även med avseende å vägmark, som tagits i anspråk före reformens genomförande, eller som efter nämnda tidpunkt tages i anpråk för företag, vilket utföres på grund av dessförinnan meddelat beslut, och för vilket arbetsplan ej upprättats enligt den nya ordningen. Med hänsyn härtill har i första stycket av förevarande paragraf givits bestämmelse om nyttjanderätt till vägmark, som enligt medgivande av fastighetens ägare tagits i anspråk för allmän väg. Stadgandet i denna del har avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med 1 § vägrättslagen. Såväl den nyttjanderätt, som grundar sig på medgivande a,v fastighetsägaren, som den, vilken uppkommer genom tvångsupplåtelse, kallas gemensamt vägrätt. Det har icke ansetts nödvändigt att, på samma sätt som skett i 1 § andra stycket vägrättslagen, angiva vad vågrätten avser. Nyttjanderätten omfattar ju, enligt ordalagen i första och andra styckena, mark, som tagits i anspråk för väg eller som erfordras för vägen, och kommer sålunda att avse allt det, som enligt 2 § i förslaget hör till väg. I likhet med vad nu finnes stadgat i vägrättslagen skall vågrätten endast avse mark till allmän väg utom område, för vilket stadsplan eller stomplan blivit fastställd. Då väg inom sådant område alltid kommer att sammanfalla med gata eller allmän plats enligt stadsplanen eller stomplanen, kan mark för sådan väg förvärvas med stöd av stadsplanelagens bestämmelser. 17 §. Enligt 2 § vägrättslagen skall, där väg färdigställts över fastighet utan att ägaren hos vägstyrelsen gjort erinran mot vägens framdragande å hans mark, vägrätt anses hava uppkommit, ändå att ägaren icke medgivit, att marken tages i anspråk. Av vad ovan anförts lärer framgå, att vägrätt efter reformens genomförande aldrig kan uppkomma på nu angivet sätt. Då vägrättslagen föreslås skola upphävas, måste emellertid i väglagen upptagas en bestämmelse, som bevarar den vägrätt, som på detta sätt uppkommit

89 före den 1 januari 1944. Detta har skett genom stadgandet i denna paragraf, som avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med 2 § vägrättslagen. 18 §. I denna paragraf givas bestämmelser om väghållares ersättningsplikt. I detta hänseende har vad nu finnes i 3 § vägrättslagen föreskrivet om vägdistrikts ersättningsskyldighet ansetts böra gälla även väghållare enligt den nya väglagen. Stadgandet i förevarande paragraf är, bortsett från viss redaktionell förändring betingad av förstatligandet, likalydande med nyssnämnda paragraf i vägrättslagen. 19 §. För närvarande gäller enligt 12 § expropriationslagen, att om nyttjanderätt eller servitutsrätt skall tvångsupplåtas och därav föranledes synnerligt men för fastigheten eller någon del därav, fastighetsägaren är berättigad fordra, att område som lider sådant men skall lösas. Att helt befria väghållaren från dylik lösningsskyldighet vid tvångsupplåtelse av vågrätt synes betänkligt med hänsyn till fastighetsägarens behöriga intresse. Visserligen skulle en fastighetsägare även enligt 18 § vara berättigad till ersättning för det intrång, som vägens byggande eller begagnande förorsakar beträffande den del av fastigheten, som icke tagits i anspråk för vägen. Och denna ersättning kan måhända efter omständigheterna komma att uppgå till belopp, som i det närmaste motsvarar hela värdet av området. I många fall torde ock en fastighetsägare föredraga att få intrångsersättning och behålla det område, som lider men, framför att avstå detsamma mot full ersättning. Det kan emellertid tänkas fall, då det för fastighetsägaren framstår såsom en fördel, att området eller hela fastigheten löses. Skall beslut om fastställande av arbetsplan medföra tvångsupplåtelse av vågrätt till den mark, som erfordras för vägen, bör därför fastighetsägaren — om han icke framdeles skall komma i ett sämre läge — kunna påkalla skyldighet för väghållare att lösa område eller fastighet, som lider synnerligt men. "Vad först angår det vanligast förekommande fallet, nämligen att endast en del av den återstående fastigheten lider synnerligt men, förutsatte vägförstatligandekommitten att sådan del av fastighet skulle kunna lösas med såväl nyttjanderätt som äganderätt. Yrkade jordägaren att området skulle lösas med äganderätt, borde expropriationsförfarande tillämpas. Vore yrkandet befogat, borde även vägmärken förvärvas med äganderätt. Ur fastighetsägarens synpunkt synes det vara utan större betydelse, om område, som lider synnerligt men, löses med äganderätt eller nyttjanderätt. Ersättningens storlek lärer icke nämnvärt påverkas, om det ena eller andra blir fallet, och det finnes knappast något fog för att sådan del löses med annan rätt än den, varmed vägmärken förvärvas. Även ur väghållarens synpunkt synes lösenformen i allmänhet vara utan betydelse. Löses området med äganderätt och indrages vägen, blir området sannolikt tämligen värdelöst och skulle icke inbringa väghållaren någon nämnvärd ersättning vid försäljning. Förfarandet blir i regel vida mindre omständligt och kost-

90 samt, oin området löses med endast nyttjanderätt. Frågan om utvidgning kan då helt avgöras av ägodelningsrätten, som måste anses äga särskilda förutsättningar för bedömande av d}dika frågor. Det må ock erinras, att enligt gruvlagen förrättningsmännen äro behöriga att pröva liknande spörsmål. Löses området med nyttjanderätt, erfordras icke något avstyckningsförfarande, och området behöver icke lagfaras. Härtill kommer, att man ur fastighetsbildningssjmpunkt bör undvika bildandet av fastigheter, vilka — om vägen indrages — icke kunna effektivt utnyttjas såsom självständiga enheter. Med hänsyn till det anförda vilja de sakkunniga föreslå, att om vid tvångsupplåtelse av vägrätt en del av den återstående fastigheten lider synnerligt men, denna del skall av väghållaren lösas med nyttjanderätt, om ägaren så yrkar. Område, som sålunda löses, må av väghållaren nyttjas, så länge den mark, som tagits i anspråk för vägen, användes för avsett ändamål. För en spekulant på fastighet, som belastas av dylik nyttjanderätt, eller på inteckning däri kan nyttjanderätten tänkas föranleda en felbedömning av fastighetens värde. Då emellertid de områden, som kunna komma att lösas med sådan nyttjanderätt, uppenbarligen icke kunna vara stora och då de i allt fall ju måste vara av ringa värde på grund av intrånget för att över huvud kunna lösas, lärer någon rättsosäkerhet icke vara att befara. Lider åter genom marks tagande i anspråk hela den återstående delen av fastigheten synnerligt men, kan det naturligtvis icke komma i fråga, att denna del löses med nyttjanderätt. I sådant fall bör väghållaren vara skyldig att lösa hela fastigheten med äganderätt. Föreskrift härom har intagits i andra stycket av förevarande paragraf. Frågan när en fastighet eller del därav skall anses lida synnerligt men genom vägs framdragande över fastigheten bör bedömas efter samma grunder som motsvarande spörsmål i expropriationslagen. 20 §. Vid bestämmandet av ersättning till fastighetens ägare bör hänsyn givetvis tagas till vad väghållare visar sig hava utgivit till annan sakägare. Enligt 4 § första stycket vägrättslagen skall hänsyn tagas jämväl till vad väghållare Tean antagas bliva skyldig att utgiva till annan sakägare. Det torde emellertid icke ofta förekomma, att ägaren får vidkännas avdrag på sin ersättning för vad väghållaren beräknas komma att utgiva till annan sakägare. Härom anförde vägförstatligandekommittén: Skulle undantagsvis inträffa att å ersättningen till jordägaren verkligen gjordes avdrag för vad andra sakägare antoges äga utkräva, och vore meningen att han därmed definitivt fått sin ersättning bestämd till det sålunda minskade beloppet, innebure detta för honom risk för rättsförlust. Hans skyldighet att till inteckningshavare avstå ersättningen eller del av densamma svarar ju mot att inteckningshavarens fordran nedskrives, så att jordägaren vinner s. k. ägarhypotek i sin fastighet. Sådan nedskrivning kan naturligtvis icke ske, där inteckningshavaren ej fordrat och erhållit ersättning. Det vore alltså uppenbart orimligt, om inteckningshavarens underlåtenhet att inom tioårsperioden fordra ersättning, skulle komma väghållaren och icke jordägaren till godo. Man synes därför få

91 förutsätta att, där avdrag å jordägarens ersättningsbelopp skett ined hänsyn till antaganden om framtida gottgörelse åt inteckningshavare, detta icke innebär annat än att väghållaren tillsvidare får hålla inne en del av betalningen och att det står jordägaren fritt att framdeles, sedan frågan om ersättning till inteckningshavaren är klar, av väghållaren utkräva det sålunda innehållna beloppet jämte ränta. Hela systemet blir härigenom invecklat. Ännu efter tioårsperiodens utgång skulle väghållaren riskera ersättningskrav. Jordägaren skulle emellertid vara tvungen att bevara sin fordringsrätt genom preskriptionsavbrott. Vid krav från inteckningshavarens sida skulle rätteligen även jordägaren betraktas såsom sakägare. De sakkunniga anse i likhet med vägförstatligandekommittén, att jordägaren icke bör vara skyldig att å sin ersättning vidkännas avdrag på grund av mer eller mindre osäkra antaganden om andra sakägares anspråk. Får väghållaren, såsom de sakkunniga föreslagit, nedsätta ersättningen hos länsstyrelsen för fördelning i den ordning, expropriationslagen stadgar, har väghållaren knappast något intresse av att avdrag göres för förlust, som annan sakägare beräknas lida på grund av vägens framdragande, åtminstone såvitt fråga är om intecknad rätt. Vid bestämmande av ersättning till fastighetens ägare, skall hänsyn sålunda endast tagas till styrkta anspråk av andra sakägare. Avdrag för inteckningshavares förlust bör kunna äga rum endast i den mån förlusten är styrkt och ersatt samt avskrivning skett å intecknade fordringen. Första stycket av förevarande paragraf har avfattats i enlighet härmed. Andra stycket av denna paragraf är likalydande med 4 § andra stycket vägrättslagen. 21 §. Stadgandet överensstämmer i sak med 5 § vägrättslagen. 22 §. Enligt nu gällande ordning skola vägrättsmålen i första instans prövas av allmän underrätt. De skäl, som anförts till stöd för ett överflyttande från allmän underrätt till ägodelningsrätt av mål rörande enskilda vägar, torde med i huvudsak samma fog kmina åberopas för att lägga vägrättsmålen under ägodelningsrätt. Därest dessa mål i första instans prövas av ägodelningsrätt, torde vinnas större förutsättningar för en riktigare uppskattning av ersättningsbeloppen. Om ägodelningsrätten sammanträder på platsen, något som regelmässigt torde bliva fallet, lärer målet kunna avgöras med förhållandevis mycket små kostnader för parterna. De sakkunniga vilja därför, i likhet med vägförstatligandekommittén, föreslå, att vägrättsmålen i första instans handläggas av ägodelningsrätt. Frånsett den ändring, som föranledes härav, är första stycket av förevarande paragraf lika med 6 § första stycket vägrättslagen. Bestämmelserna om den tid, inom vilken talan skall anhängiggöras, och äventyret, om sådant försummas, bör äga motsvarande tillämpning med avseende å yrkande av fastighetens ägare om lösningsskyldighet för väghållare enligt 19 §. Uttalar ägaren under ett förberedande stadium önskan att

92 hela fastigheten skall lösas, lärer väghållaren, om anspråket icke kan anses obefogat, helt visst begära expropriation och målet behöver då icke instämmas till ägodelningsrätten. I likhet med vad som stadgas i vägrättslagen bör det stå även väghållare öppet att få fråga om ersättning prövad av ägodelningsrätten. Såsom vägförstatligandekommittén framhållit böra dock inteckningshavarna, om de ej själva fordrat ersättning, icke kunna instämmas och tvingas att genast söka bevisa sin förlust. Dylik bevisning kan nämligen i regel icke presteras på detta tidiga stadium. Om väghållaren får möjlighet att nedsätta fastighetsägare eller annan sakägare tillerkänd ersättning, torde han för övrigt icke ha något intresse av att själv instämma inteckningshavare. 23 §. Då det kan tänkas, att talan om ersättning eller skyldighet för väghållarna att lösa område med nyttjanderätt instämmes av ägaren eller beträffande ersättningsanspråk av annan sakägare även i fall, då väghållaren vill förvärva rätt till mark genom expropriation, har i förevarande paragraf föreskrivits rätt för väghållaren att få målet förklarat vilande eller avskrivet. Instämmes målet av ägare eller sakägare till ägodelningsrätten, oaktat han vet att väghållaren begärt eller ämnar begära expropriation, bör käranden kunna åläggas att vidkännas kostnaderna å målet. 24 §. Denna paragraf behandlar det fall, att ägodelningsrätten bifaller yrkande om skyldighet för väghållare att lösa hela fastigheten. Det vore måhända ur kostnadssynpunkt lämpligast, att löseskillingen i så fall bestämdes av ägodelningsrätten. Enär emellertid alla de fall, då väghållare vill förvärva vägmark med äganderätt, skola behandlas i den ordning, expropriationslagen stadgar, torde även förevarande fall böra behandlas i samma ordning. Ålägges väghållare skyldighet att lösa hela fastigheten, bör domen ersätta Kungl. Maj:ts tillstånd till expropriation. Detta kan synas inkonsekvent med tanke på att väghållare skall söka sådant tillstånd, om han vill förvärva vägmark med äganderätt. «Här föreligger dock den skillnaden, att fastighetsägaren själv yrkar att fastigheten skall helt inlösas. För nu avsett fall bör icke blott väghållaren utan även markens ägare vara behörig att göra ansökan om stämning till expropriationsdomstolen. 25 §. Överensstämmer i sak helt med 8 § vägrättslagen. 26

§' Syftet med detta stadgande är dels det redan förut angivna — att säkerställa väghållare mot dubbelbetalning — dels ock att bereda skydd åt inteckningshavarna. I de flesta fall torde ersättning för vågrätt vara väsentligen utan betydelse för annan rättsinnehavare och bör då av väghållare utbetalas direkt till jordägaren. Då likväl vad som bör gälla för de vanligast förekommande

93 fallen icke uppställts såsom huvudregel, är anledningen härtill behovet att understryka, att utbetalning direkt till jordägaren sker på väghållarens risk. Visar det sig därefter, att inteckningshavare lider förlust, får väghållaren utgiva ersättning för samma intrång även till denne. Stadgandet i denna paragraf får emellertid icke åberopas till stöd för en praxis, enligt vilken ersättningsbeloppen i allmänhet nedsättas hos länsstyrelsen. En sådan praxis kan lätt uppkomma av en överdriven önskan att säkerställa väghållaren i förening med fruktan, att den, som har att träffa beslutet om ersättningens utbetalande eller nedsättning, kan göras personligen ansvarig för eventuell förlust. En sådan praxis skulle emellertid medföra ölägenheter för fastighetsägare, varjämte väghållaren skulle åsamkas onödiga utgifter för fördelningen. Är ersättningsbeloppet icke stort i förhållande till skillnaden mellan fastighetens värde och det sammanlagda inteckningsbeloppet, bör ersättningen sålunda utbetalas direkt till ägaren. Visar det sig sedan, att förlust till följd av omständighet, som icke kunnat beaktas, i allt fall inträffar, kan givetvis icke den tjänsteman, som meddelat beslutet om utbetalningen, enbart på grund härav göras ansvarig för dubbelbetalningen. För att rättsägare icke skall komma i ett sämre läge vid tvångsupplåtelse av vägrätt än vid expropriation bör ränta efter 6 procent utgå å ersättningsbelopp, räknat från den dag, marken togs i anspråk. 27 §. Stadgandet överensstämmer i sak med 9 § vägrättslagen. Om visst tillfälligt upplåtande av mark och om rätt att taga väghållningsämnen. Kubriken till 28—32 §§ överensstämma med rubriken till 38—42 §§ nu gällande väglag, dock har ordet »tillfälligt» inskjutits för att markera skillnaden i innehållet i förhållande till bestämmelserna i 16—27 §§. 28 §. Denna paragraf är likalydande med de två första styckena i 38 § gällande väglag. De sakkunnigas förslag till väglag saknar motsvarighet till stadgandet i tredje stycket av sistnämnda paragraf. Enligt detta stadgande skall underrättelse om påbörjande av förrättning för arbetsplans upprättande senast en vecka förut med posten översändas till fastighetens ägare samt, där fastigheten är utarrenderad, även till arrendatorn eller ock införas i en eller flera ortstidningar. Anledningen till att de sakkunnigas förslag saknar bestämmelse härom är, att alla erforderliga föreskrifter rörande arbetsplans upprättande givas i vägstadgan. I denna föreskrives, att under dylik förrättning tillfälle skall beredas envar, som enligt senaste manfcalslängd eller eljest tillgängliga uppgifter är ägare till fastighet, som beröres av företaget, att närvara vid terrängundersökning och därvid framföra sina synpunkter. Kallelse till sådan undersökning skall ske genom

94 tjänsteskrivelse och får sålunda icke, såsom för närvarande, ske genom annons i ortstidning. Kallelsen behöver emellertid ej lämnas fastighetsägare, förrän förrättningsmannen verkställt en förberedande undersökning angående den lämpligaste sträckningen av vägen. Det kan sålunda tänkas att en fastighet beträdes och viss stakning sker, innan ägaren underrättas och kallas till förrättningen. Härigenom torde dock fastighetsägaren icke komma i ett sämre läge än för närvarande. Underrättelse lämnas nämligen nu i de flesta fall genom annons i ortstidning och det är icke troligt, att underrättelsen når alla eller ens flertalet av ägarna. Något behov att i förväg underrätta fastighetsägarna om den förberedande undersökningen till utrönande av vägens sträckning torde icke föreligga. Vid denna undersökning brukar ju fastigheten icke skadas och, om så i något fall verkligen skulle ske, utgår ersättning. Yad som är för ägaren väsentligt är endast, att han på ett förhållandevis tidigt stadium av förrättningen får tillfälle att framföra sina synpunkter. Härför har genom det föreslagna förfaringssättet blivit vida bättre sörjt än för närvarande. 2 9 - 3 2 §§. Vad här stadgas överensstämmer i sak med 39—42 §§ nu gällande lag.

Ordnings- och säkerhetsföreskrifter. Vägförstatligandekommittén har i ett den 30 oktober 1941 avgivet, särskilt betänkande föreslagit, att stadgandena i 36 § nu gällande väglag om förbud mot affischering utmed väg skola utbrytas ur väglagen och jämte andra föreskrifter sammanföras till en särskild lag om förbud i vissa fall mot affärsannonser m. m. Detta förslag har i sina huvuddrag tillstyrkts av alla hörda myndigheter och organisationer utom en. Kungl. Maj:t har emellertid ännu icke tagit ställning till förslaget. Med hänsyn till det läge, i vilket frågan om affischering utmed väg sålunda befinner sig, ha de sakkunniga icke ansett sig böra i förslaget till ny väglag upptaga bestämmelser härom. I övrigt överensstämmer detta avsnitt (33—40 §§) i huvudsak med motsvarande kapitel i gällande väglag (29—35 och 37 §§). ,

3 3

§•

Överensstämmer helt med 29 § gällande väglag. 34 §. Till de sakkunniga har — för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det de sakkunniga meddelade utredningsuppdraget — överlämnats järnvägsstyrelsens skrivelse den 9 mars 1936 till Kungl. Maj:t angående tolkningen av 30 § gällande väglag. I skrivelsen anför styrelsen bl. a.: En viss tveksamhet hade uppstått, huruvida det i nämnda lagrum förekommande uttrycket »upplag eller annan anordning, som skymmer utsikten» skulle tolkas efter bokstaven och sålunda omfatta även gods, som upplades å järnvägens lastplatser m. m., eller järnvägsvagnar, som uppställdes för last-

9ö ning och lossning inom de områden, som enligt stadgandet skulle helt friläggas. Genom strikt tillämpning skulle järnvägarna bliva förhindrade att begagna stora delar av sina bangårdar för därmed avsett ändamål. Enbart för statens järnvägar berördes inemot 200 järnvägsstationer av stadgandet. Enligt 71 § 1934 års lag finge emellertid upplag eller annan anordning, som skulle komma att falla under förbud enligt 30 §, förbliva orubbad, om anordningen lagligen tillkommit före 1934 års utgång, såvida icke vägnämnden föreskreve skyldighet för jordägaren att borttaga, ändra eller utbyta anordningen. Järnvägarna hade givetvis behov av att icke blott ha kvarutan även begagna alla de anordningar i form av lastkajer, frilastplaner, lastningsanordningar samt upplagsplaner, som anskaffats och iordningställts för lossning och lastning av gods till och från järnvägsvagn. Styrelsen hade ansett sig böra tolka bestämmelserna så, att samtliga de anordningar av angivet slag, som vid slutet av år 1934 funnes inom de frilagda områdena ävensom inom samma områden belägna järnvägsspår för uppställning av järnvägsvagnar icke blott skulle få förbliva orubbade utan även allt fortfarande få begagnas för avsett ändamål. Därest denna tolkning funnes oriktig, hemställdes, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om sådan lagändring, att berörda områden inom järnvägsstationerna bleve undantagna. Ehuru ordalagen i stadgandena möjligen medgiva en annan tolkning än den av styrelsen angivna, anse de sakkunniga — i likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vars yttrande av Kungl. Maj:t inhämtats — att åt stadgandena bör givas den innebörd, styrelsen ansett, och finna med hänsyn härtill ej skäl att i anledning av framställningen föreslå någon ändring av lydelsen av 30 §. Det har vidare ifrågasatts en utökning av det område utmed väg, inom vilket icke finge utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnad eller förekomma anordning, som hindrade vägens avvattning, skymde utsikten över vägbanan eller eljest innebure fara för trafiksäkerheten. Ur trafiksynpunkt föreligger helt visst ett behov av en dylik utvidgning. Erinras må, att riksvägarna nu stundom utbyggas till en bredd av 30 m. Såsom det skyddade området nu är bestämt, är det vid en sådan bredd möjligt att uppföra byggnad ända intill vägens kant. Det kan även ifrågasättas, om icke vid korsning mellan järnväg och väg behovet av fri sikt utmed järnväg kräver att det frilagda området utmed järnvägen utökas utöver vad nu gäller. De sakkunnigas utredningsuppdrag torde emellertid knappast omfatta nu berörda spörsmål. Den tid, som stått de sakkunniga till buds, har i varje fall icke medgivit utredning av dessa frågor, i all synnerhet som en utökning av de frilagda områdena måhända nödvändiggör meddelandet av bestämmelser om ersättning till ägare av fastigheter, vilka icke kunna ekonomiskt utnyttjas på grund av den belastning, som sålunda skulle läggas på dem. De sakkunniga ha av nu nämnda skäl icke ansett sig kunna föreslå någon ändring av nu gällande bestämmelser härutinnan. Ej heller i övrigt har föreslagits någon ändring av 30 §, som alltså i oförändrat skick upptagits i förslaget till ny väglag.

96 35 §. I en den 4 maj 1938 dagtecknad skrivelse till Kungl. Maj:t har länsstyrelsen i Hallands län upptagit fråga om förtydligande av stadgandet i 31 § gällande väglag. I skrivelsen, vilken överlämnats till de sakkunniga för att av dem tagas i beaktande vid fullgörandet av det de sakkunniga meddelade utredningsuppdraget, anför länsstyrelsen bl. a.: För det fall, att länsstyrelse, i anledning av väckt fråga om anläggning eller omläggning av väg enligt sistnämnda lagrum meddelat förbud att utan länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad inom visst område, gällde enligt sista punkten i lagrummet, att, sedan vägens sträckning blivit slutgiltigt bestämd, föreskrifterna i 30 § skulle träda i tillämpning i stället för det meddelade förbudet, vilket skulle upphöra att gälla, Sakens natur syntes emellertid fordra, att vad sålunda föreskrivits för det fall, att förbud enligt 31 § meddelats, måste gälla även i det fall, att något förbud mot uppförande av byggnad icke blivit meddelat enligt sistnämnda lagrum; den omständigheten, att något förbud av sistnämnda slag icke meddelats, syntes nämligen vara av alltför tillfällig art för att kunna antagas medföra, att föreskrifterna i 30 § icke skulle bliva tillämpliga, sedan vägens sträckning blivit slutgiltigt bestämd. Det syntes emellertid icke uteslutet, att en domstol med hänsyn till bestämmelsernas bristande tydlighet skulle från straffpåföljd fria den, som — i det fall att något förbud enligt 31 § icke meddelats — uppfört byggnad inom det i 30 § angivna avståndet efter det att vägens sträckning blivit slutgiltigt bestämd. Har något förbud icke meddelats enligt 31 § gällande lag, torde nu gällande bestämmelser, enligt de sakkunnigas uppfattning, icke utgöra något hinder för att utan länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad inom det angivna avståndet från väg, vars sträckning blivit slutgiltigt bestämd, men som ännu icke färdigbyggts. Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid beslut om fastställande av arbetsplan för vägbyggnadsföretag framdeles medföra förbud mot uppförande av byggnad närmast utmed den planerade vägen. Ett stadgande av detta innehåll har intagits i första stycket av förevarande paragraf. Andra stycket av paragrafen innehåller de bestämmelser, som nu rinnas i 31 § gällande lag, dock har sista punkten av sistnämnda lagrum såtillvida jämkats, att däri omförmält förbud skall upphöra att gälla, då vägens sträckning blivit slutgiltigt bestämd genom beslut om fastställande av arbetsplan för vägen. 36—39 §§. Vad här föreskrives överensstämmer i sak helt med 32—35 §§ gällande lag. 40 §. Detta stadgande är likalydande med 37 § 1934 års lag. Beträffande starkströmsledningars framdragande utmed väg ha bestämmelser meddelats i Kungl. Maj:ts stadga den 5 maj 1939 om elektriska starkströmsledningar.

97 Gällande författning rörande svagströmsledningars framdragande utmed väg är kungörelsen den 6 juli 1906 angående förbud att utan särskilt tillstånd upprätta enskilda telegraf-, telefon- och andra svagströmsledningar å viss mark m. m. Förslag till ny författning i ämnet har utarbetats av vägförstatligandekommittén.

Om vägsynenämnd. För avgörande bl. a. av vissa tvister mellan väghållare och fastighetsägare skall enligt 1934 års väglag för varje vägdistrikt och för varje stad med allmän väg finnas en särskild lokal institution, kallad vägnämnd. Denna har särskilt till uppgift att meddela föreläggande om borttagande eller ändring av vissa anordningar utmed väg samt om röjning av träd och buskar, att meddela väghållare tillstånd att uppsätta snöskärmar och att till vägs underhåll taga grus m. m. samt att i nu angivna fall bestämma, huruvida och i vad mån väghållaren skall gälda skadeersättning. I någon större utsträckning ha dessa vägnämnder hittills icke behövt tagas i anspråk. Enligt uppgifter, som vägförstatligandekommittén införskaffat, kommo vägnämnderna till användning endast i 18 vägdistrikt under år 1937 och 29 vägdistrikt under år 1938. Arvode och reseersättningar till nämndernas ledamöter uppgingo till ungefär 2 600 kronor under år 1937 och 3 900 kronor under år 1938. Om ock vägnämnderna sålunda under den tid de verkat icke kommit till någon större användning, angåve detta förhållande, uttalade vägförstatligandekommittén, dock icke, att förefintligheten av en institution med ifrågavarande uppgifter varit av ringa betydelse. Behovet av densamma torde ej heller minskas genom ett förstatligande. Kommittén förutsatte därför, att vägnämnden — om ock under annan benämning — bibehölles efter ett förstatligande. Om i enlighet med kommitténs förslag benämningen »vägnämnd» reserverades för det organ, som skulle företräda de lokala intressena vid handläggningen av frågor om byggande av väg m. m., torde nu ifrågavarande myndighet lämpligen böra kallas vägsynenämnd. Mot förslaget i denna del har erinran gjorts endast av länsstyrelsen i Västmanlands län. Erfarenheterna åtminstone för detta läns vidkommande sedan tillkomsten av 1934 års väglag rörande den omfattning, i vilken de nuvarande vägnämnderna måst anlitas, talade, enligt länsstyrelsens förmenande, icke för ett inrättande av vägsynenämnder. Det synes dock obestridligt, att de tvister om röjning utmed väg, uppsättande av snöskärmar och grustäkt, vilka kunna uppkomma mellan väghållare och fastighetsägare, kunna lösas på ett smidigare och billigare sätt av nu ifrågakomna nämnd än av domstol. De sakkunniga biträda därför vägförstatligandekommitténs förslag i denna del. Föreskrifterna om vägsynenämnd ha avfattats i nästan fullständig överensstämmelse med nu gällande stadganden om vägnämnd. 7 — 2731 42

98 41 §. Detta stadgande skiljer sig från 46 § gällande lag endast därutinnan, att vägsynenäinnd — vars nuvarande motsvarighet skall finnas i varje vägclistrikt och i varje stad med allmän väg — skall finnas i varje vägnämndsområde, i varje stad med allmän väg och i varje samhälle på landet, vilket är väghållare inom sitt område. Då den blivande vägnämnden föreslås skola utse en representant i vägsynenämnden och då vägnämndsområdena i stort sett komma att sammanfalla med de nuvarande vägdistrikten, har ansetts lämpligt att vägsynenämndernas områden sammanfalla med vägnämndsområdena. Därjämte bör, liksom enligt nu gällande ordning, vägsynenämnd finnas i varje stad med allmänna vägar. Det kan synas oegentligt att de städer, vilkas väghållning skall ombesörjas av den statliga vägorganisationen och som sålunda komma att ingå i vägnämndsområden, skola ha särskilda vägsynenämnder, men det har synts lämpligt, att varje stad får behålla rätten att utse en representant i den vägsynenämnd, som har att döma i staden. 42 §. Denna paragraf motsvarar 47 § gällande lag och skiljer sig därifrån endast i fråga om sättet för utseende av den ledamot i nämnden, som icke förordnas av länsstyrelsen. Denna ledamot föreslås skola utses inom vägnämndsområde av vägnämnd, inom stad av stadsfullmäktige samt i samhälle av dess fullmäktige. 43 §. Överensstämmer i sak med 48 § gällande lag. 44 §. Enligt nuvarande ordning skall länsstyrelsen — om nämnden till följd av jäv icke kan bliva fulltalig — förordna ersättare. Det har ansetts lämpligt att sådan ersättare kan förordnas även då nämnden till följd av laga förfall icke kan bliva fulltalig. Det kan nämligen inträffa, att såväl den ordinarie ledamoten som hans suppleant få förhinder, som kunna vara långvariga. I övrigt är denna paragraf lika med 49 § gällande lag. 45 §. Överensstämmer med 50 § nuvarande lag. 46 §. Denna paragraf, som motsvarar den nuvarande 51 §, har, med hänsyn till nästföljande paragraf i förslaget, jämkats så, att vad nu sägs om att Konungen meddelar bestämmelser om ersättning till vägnämndens ordförande och ledamöter utgått. 47 §. I anslutning till vad ovan sagts om skälen för att icke bibehålla stadgandet i 19 § 1934 års lag har här intagits en föreskrift om att Konungen äger utfärda närmare bestämmelser om vägsynenämnd.

99 Förslag till kungörelse med närmare bestämmelser angående vägsynenämnd har utarbetats av de sakkunniga.

Oin arbetslag för Yinterväghållning. Enligt nu gällande bestämmelser skola, om vägstyrelsen så finner erforderligt, för ordnande av vinterväghållningen till snöploglag indelas lämpligt belägna och i övrigt tjänliga jordbruksfastigheter. Varje snöploglag skall därvid tilldelas viss vägsträcka med skyldighet för ploglaget att, i den mån vägstyrelsen så fordrar, därå fullgöra vinterväghållningen mot ersättning, som, där överenskommelse ej träffas, bestämmes av länsstyrelsen. De till snöploglag indelade fastigheterna skola, där ej annorlunda överenskommits, taga del i arbetet i förhållande till fastigheternas taxeringsvärden. Inom varje snöploglag utses av medlemmarna en snöplogfogde. Denne åligger bl. a. att övervaka, att ploglaget åvilande vinterväghållning behörigen fullgöres, samt att för sådant ändamål vid inträffande behov utfärda uppbåd till ploglaget att verkställa erforderligt arbete, vilket uppbåd medlemmarna äro skyldiga att sig emellan fortskaffa. Underlåter medlem att fortskaffa uppbåd eller att sådant uppbåd hörsamma, kan han ådömas bötesstraff. Förstatligandet av väghållningen på landet torde i och för sig icke nödvändiggöra annat än oväsentliga ändringar av bestämmelserna om snöploglag. På grund av direktiv, som av departementschefen lämnats under hand, ha emellertid de sakkunniga haft att utreda, om behov av en dylik organisation alltjämt föreligger och i så fall i vad mån organisationen på grund av ändrade förhållanden bör omgestaltas. För ändamålet ha de sakkunniga inhämtat länsstyrelsernas yttranden a) i vilken utsträckning bestämmelserna om snöploglag tillämpats efter den 1 januari 1937; b) om behov av dylika bestämmelser alltjämt förefunnes; samt, därest så vore fallet, c) i vad mån bestämmelserna borde jämkas och kompletteras. Av länsstyrelsernas yttranden framgår, att bestämmelserna om snöploglag efter den 1 januari 1937 icke tillämpats inom Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs nio län. I Västernorrlands län ha bestämmelserna endast tillämpats i rena undantagsfall. Då snöförhållandena varit så svåra, att vägdistriktens egen personal och egna maskiner ej i nöjaktig utsträckning kunnat hålla vägarna framkomliga, har i Kopparbergs län erforderligt biträde lämnats av fastighetsägare efter en på förhand träffad frivillig överenskommelse. I Östergötlands län har man under de senaste åren förfarit på liknande sätt. I övriga 14 län ha bestämmelserna om snöploglag tillämpats i större eller mindre utsträckning. I Jönköpings län har vinterväghållningen före år 1940 till allra största delen utförts i distriktens egen regi. Endast å ett ringa antal mindre vägar, som på grund av sin beskaffenhet icke eller endast med svårig-

100 het kunde maskinplogas, utfördes vinterväghållningen av snöploglag. Nu pågående världskrig med åtföljande knapphet på flytande drivmedel i förening med de sista årens osedvanligt hårda och snörika vintrar hade emellertid, uttalar länsstyrelsen, tvingat vägstyrelserna att i ökad omfattning anlita snöploglagen för att efter häftiga snöfall snabbt kunna öppna vägarna för trafik. Ploglagens arbete hade därvid huvudsakligen bestått i dels snöplogning av vägsträckor, som ej kunnat maskinplogas eller beträffande vilka plogning ej medhunnits av vägdistriktet, dels ock skottning på ställen, där så stora snödrivor uppstått, att de icke kunnat forceras med plog eller eljest på platser, där skottning varit erforderlig. Hästplogning gåve emellertid ett mindre tillfredsställande resultat och ställde sig betydligt dyrare än maskinplogning. I Kronobergs län har ploglagen tagits i anspråk endast vid svårare snöfall och då endast beträffande andra vägar än huvudvägar. Länsstyrelsen i Kalmar län meddelar, att ploglagen erfordrats för uppehållande av trafik på sådana vägar, som på grund av ringa bredd, skarpa kurvor, förekomsten av stenar i vägkanterna eller kraftig snöanhopning icke kunnat maskinplogas. Ploglagen hade även tagits i anspråk i sådana fall, då maskinplogning varit möjlig, men på grund av otillräcklig maskinpark icke kunnat utföras så skyndsamt, som trafiken krävt. Samma har varit förhållandet även i Malmöhus län. I detta län ha ploglagen anlitats, först sedan det visat sig att vägstyrelsen icke varit i stånd att hålla viss väg eller vissa vägar i föreskrivet skick. Länsstyrelserna i Gotlands och Skaraborgs län ha framhållit, att ploglagen kommit till ökad användning på grund av de genomförda motorfordonsrestriktionerna. Ploglagen i sistnämnda län ha i mindre omfattning utkallats att utföra handskottning. I Hallands län ha bestämmelserna om snöploglag tillämpats i full utsträckning utom i ett distrikt, där frivillig överenskommelse i stället träffats med lämpliga personer att vid behov ställa sig till förfogande för snöröjning. I Älvsborgs län ha ploglagen tagits i anspråk endast i tre av nio distrikt och i Jämtlands län i fyra av nio distrikt. I Västerbottens län ha endast 3 % av de allmänna vägarna varit ploglagsindelade. Däremot ha 55 % av de enskilda vägar med en sammanlagd längd av 2 174 km, vilka av länsstyrelsen förordnats skola hållas såsom särskilda vintervägar på vägdistriktens bekostnad, ploglagindelats. I Norrbottens län ha bestämmelserna om snöploglag tillämpats endast beträffande särskilda vintervägar på de stora sjöarna i Arjeplogs vägdistrikt. Tio av länsstyrelserna anse att något behov icke förefinnes att bibehålla den nuvarande ploglagsorganisationen. Några länsstyrelser ha därvid framhållit att, i den mån ploglag alltjämt erfordrades, sådana kunde organiseras på frivillighetens grund. Övriga 14 länsstyrelser anse emellertid att snöploglagen böra finnas kvar såsom en reservorganisation. Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat sig för att ploglagens uppgift begränsas att huvudsakligen avse skottning och endast i rena undantagsfall plogning av sådana vägar, som icke kunna maskinplogas. Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att det kan såsom för

101 närvarande yppa sig brist på arbetskraft och bilar, varigenom vinterväghållningen, ploglagen förutan, kan bliva lidande. Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar, att även med sådana inträdande förbättringar av vägarna, som tillåta maskinell snöplogning, och efter vidtagande av åtgärder för förhindrande av drivbildning komme dock behov av snöskottare och extra manskap för snöplogning efter häst att föreligga. De vid snöstorm uppstående drivbildningarna kunde, särskilt på Öland, vara sådana, att de svårligen kunde forceras med maskiner och vid svåra och ihållande snöfall ställdes vägorganisationen inför stora svårigheter att inom rimlig tid avstå maskiner och manskap för öppnande av vägar av mindre betydelse. Ehuru de som uppbure ploglagsbesväret visserligen hade ett eget intresse av att vinterväghållningen behörigen tillgodosåges, skulle på somliga håll vid ploglagsindelningens bortfallande svårigheter uppstå att tillräckligt snabbt öppna vägarna för trafik. Trots de tre senaste vintrarnas påfrestande vinterväghållning hade från brukarna av de fastigheter, som indelats till ploglag, ej försports något allvarligare missnöje med detta besvär. Enligt länsstyrelsen i Hallands län borde man i första hand försöka åstadkomma ploglag på frivillighetens väg, men bestämmelserna om snöploglag borde bibehållas för den händelse tillräcklig arbetsstyrka icke härigenom kunde erhållas. Länsstyrelsen i Västerbottens län pekar på ploglagens betydelse i glest befolkade trakter, där det är svårt att anskaffa dragare. Icke någon av de länsstyrelser, som uttalat sig för ett bibehållande av snöploglagen, har föreslagit annat än mindre ändringar i de nu gällande bestämmelserna om snöploglag. Av utredningen synes framgå, att snöploglagen icke längre kunna anses nödvändiga för snöplogning under normala väderleksförhållanden. Enligt de sakkunnigas mening bör man icke anlita tjänstepliktsförfarande — vilket ett användande av snöploglagsorganisationen innebär — för arbetsuppgifter, vilka utan svårighet, låt vara i vissa fall med större kostnader, kunna ombesörjas på annat sätt. Det bör icke förekomma att någon tvingas till ett arbete, som lika väl kan utföras av annan efter frivillig överenskommelse. I den mån allmän väg av ekonomiska skäl icke lämpligen kan plogas med vägorganisationens egna maskiner och egen personal, bör plogningen bortsättas på entreprenad. Detta torde i de flesta fall icke möta några svårigheter. Om det i undantagsfall visar sig omöjligt att träffa entreprenadavtal om plogning, får vägorganisationen själv taga hand om även denna del av väghållningen. Även om snöploglagen icke längre kunna anses behövliga för plogning under normala väderleksförhållanden, visar utredningen likväl att ploglagen på många håll i landet varit nödvändiga för vinterväghållningens ombesörjande. Av länsstyrelsernas yttranden framgår, att snöploglagen flerstädes vid svåra snöfall och drivbildningar måst tagas i "anspråk för snöskottning o. d. Erfarenheten särskilt från de tre senaste vintrarna giver vid handen, att det

102 vid ihållande och svåra snöfall samt vid drivbildning kräves betydande extrapersonal. Det är emellertid ofta svårt att vid sådana tillfällen omedelbart få tillräcklig personal. Om icke snöploglagen kunnat tagas i anspråk för snöskottning o. d., skulle det helt visst i många fall icke hava varit möjligt att så snabbt som skett åter öppna vägarna för trafik. Med hänsyn till behovet av och svårigheten att vid svåra snöfall erhålla tillräcklig arbetskraft för vinterväghållningen, torde det vara nödvändigt att på förhand organisera reservstyrkor härför. Dessa reservstyrkor kunna med hänsyn till arten av de uppgifter, för vilka de äro avsedda, lämpligen kallas arbetslag för vinter väghållningen. Sådana arbetslag synas, av länsstyrelsernas yttranden att döma, icke erfordras i alla delar av landet och böra därför inrättas endast i de orter, som äro särskilt utsatta för drivbildningar och där vinterväghållningen följaktligen kräver stor extra personal. Det synes böra ankomma på länsstyrelserna att avgöra, om särskilda arbetslag för vinterväghållningen böra inrättas. Det vore givetvis önskvärt, om arbetslagen kunde helt och hållet sammansättas på frivillighetens väg. Att uteslutande lita till endast avtal med arbetslagets medlemmar torde emellertid icke vara möjligt. Skola dessa reservstyrkor bliva den effektiva organisation, med vilken tillfälliga, svåra snöförhållanden skola kunna bemästras, får man icke utsätta sig för risken, att medlem, då han kallas till tjänstgöring, bryter ingånget avtal. Arbetslagets medlemmar torde därför i likhet med snöploglagen böra vara underkastade tjänsteplikt. Intresset av att hålla de allmänna vägarna öppna för samfärdseln är — icke minst för ortsbefolkningen — så stort, att det icke kan anses oskäligt, att dennas medverkan tages i anspråk härför på samma sätt som sker vid släckning av brand. Självfallet får sådan tjänsteplikt icke anlitas annat än vid mera exceptionella förhållanden, då det icke är möjligt att på annat sätt snabbt få vägarna öppnade för allmän trafik. Syftet med arbetslagen är ju — såsom framgår av det ovan anförda — att skapa en beredskapsorganisation för särskilt svåra snöförhållanden. För att tjänsteplikten icke skall bli alltför betungande bör densamma begränsas till viss vägsträcka. Arbetslagen skola sålunda icke få tagas i anspråk för vilken väg som helst. När den väg, arbetslag tilldelats, åter försatts i farbart skick, få medlemmarnas arbetsprestationer icke tagas i anspråk, förrän vid nästa svåra snöfall. Att organisera arbetslagen i huvudsaklig överensstämmelse med de nuvarande snöploglagen torde icke vara lämpligt eller ens möjligt. Redan av principiella skäl synes stötande att begränsa tjänsteplikten till jordbruksfastigheternas brukare. Med de förändrade arbetsuppgifter, som skulle ankomma på arbetslagen, skulle det vidare icke vara möjligt att rättvist fördela besväret mellan fastigheterna. Med nu gällande ordning är detta möjligt genom att tjänsteplikten avser att under en längre tid hålla viss vägsträcka framkomlig för trafiken. Arbetsuppgiften kan då fördelas mellan fastigheterna i förhållande till taxeringsvärdena. Framdeles avses arbetslagets tjänster endast skola

103 tagas i anspråk för att under en kort tidsrymd bortskaffa uppkommet hinder. Alla de tjänstepliktiga måste då tagas i anspråk på en gång. Då tjänsteplikten, enligt gällande bestämmelser, formellt sett endast omfattar fastigheternas brukare, blir det icke heller möjligt att få tillräckligt med folk. Det torde emellertid vara lämpligt, att arbetslagen, liksom snöploglagen, knytas till vissa fastigheter, vilka därtill indelas av länsstyrelsen. Indelningen bör emellertid icke, såsom enligt nu gällande ordning, begränsas till endast jordbruksfastigheter. Även fastigheter av annat slag, exempelvis industri- och bostadsfastigheter, skola kunna därtill indelas, om de äro lämpligt belägna och i övrigt tjänliga. För att kunna skapa en effektiv beredskapsorganisation måste i förväg angivas, huru många medlemmar i arbetslaget som skola uppsättas av varje fastighet. Detta bör ske i samband med indelningen och under hänsynstagande till antalet av dem, som ha sitt hemvist eller stadigvarande arbete på fastigheten. För att organisationen skall bliva effektiv måste därjämte de tjänstepliktiga namneligen utses. Detta förutsattes emellertid skola i största möjliga sträckning ske efter frivilligt åtagande. Det torde vara lättare att få personer att frivilligt åtaga sig besväret, om de tjänstepliktiga skola utses bland det mindre antal, som ha sitt hemvist eller stadigvarande arbete på fastigheten, än om varje kommun skall utse ett visst större antal. Förslaget har utformats i enlighet med nu angivna huvudgrunder. 48 §. Något behov av särskilda arbetslag för vinterväghållningen i städerna torde icke föreligga. Bestämmelserna ha därför begränsats att avse allenast kommun på landet. Liksom det nu är vägstyrelsen, som avgör, om snöploglagen skola tagas i anspråk, bör det efter förstatligandet anförtros vägförvaltningarna att bestämma, när arbetslagen skola träda i tjänstgöring. 50 §. För att underlätta uttagandet av erforderlig personal har här föreskrivits, att ägare eller brukare av fastighet, som indelats för uppsättande av arbetslag, skall avgiva förslag på vem eller vilka, som för fastigheten böra uttagas för tjänstgöring i arbetslaget. Det skall därvid åligga ägaren eller brukaren att söka, såvitt avser hans fastighet, tillse, att rekryteringen i möjligaste mån sker på frivillighetens väg. Där för någon fastighet det föreskrivna antalet tjänstgöringsskyldiga i arbetslaget icke kan utses efter överenskommelse, måste tvångsuttagning kunna ske. Denna har enligt förslaget begränsats till män över 17 och under 55 år. Uttagningen bör gälla tills vidare. I den mån avgång sker, skall den för arbetslaget utsedde fogden anmoda vederbörande fastighetsägare eller brukare att föreslå ersättare för den avgångne. För att den föreslagna tjänsteplikten icke skall i särskilda fall vålla alltför stor olägenhet eller verka alltför betungande bör den, som utsetts till medlem

104 i arbetslag, i vissa fall äga rätt till befrielse från tjänstgöringsskyldighet. För den, som avflyttar från orten, skall tjänstgöringsskyldigheten automatiskt upphöra. 51 §. I överensstämmelse med vad nu gäller med avseende å snöploglag skall för varje arbetslag finnas en fogde. Denne skall främst ha till uppgift att på anmaning av vägförvaltningen uppbåda arbetslagets medlemmar till tjänstgöring samt att under vägförvaltningens överinseende övervaka och leda fullgörandet av de arbetsuppgifter, arbetslaget fått sig förelagt. Fogden förutsattes dock skola själv deltaga i arbetet. Såsom redan nämnts skall fogden vidare tillse, att erforderliga åtgärder vidtagas för utseende av ersättare till den, som avgått ur arbetslag. Till ledning för fogden bör länsstyrelsen utfärda särskild instruktion, däri fogdens uppgifter angivas. Enligt nu gällande bestämmelser skall fogden utses av medlemmarna i arbetslaget. Med hänsyn till uppgifter, som skola ankomma på fogden, bör denne förordnas av länsstyrelsen. Sådant förordnande bör lämpligen avse en tid av 5 år. 52 §. I denna paragraf föreskrives skyldighet för den, som uttagits för tjänstgöring i arbetslag, att på anmaning av vägförvaltningen infinna sig till tjänstgöring på anvisad plats. Försummelse härutinnan skall, på sätt framgår av stadgandet i 61 §, kunna föranleda straffansvar. Straff skall även kunna ådömas den, som utan tillstånd eller godtagbar anledning lämnar anvisat arbete. Det synes icke finnas någon anledning att förmena medlem, som kallats till tjänstgöring, att i sitt ställe sätta annan person, som är därtill lämplig. Skulle emellertid ersättaren uraktlåta att infinna sig, måste dock ansvaret härför drabba medlemmen. Enligt nu gällande bestämmelser äger vägdistrikt rätt att av medlem i snöploglag utfå ersättning för den merkostnad, som kan vållas distriktet genom medlems försummelse att fullgöra honom åliggande väghållning. Med hänsyn till arten av de uppgifter, som skola ankomma på arbetslagen, torde bestämmelser härom icke längre erfordras. 53 §. Med avseende å medlem tillkommande ersättning för utfört arbete har i denna paragraf givits bestämmelser, likalydande med dem, som nu gälla för medlem i snöploglag.

Särskilda bestämmelser rörande väghållningen i stad. 54 §. I likhet med vad nu gäller för stadsliknande samhälle bör stad, där kronan är väghållare, vara skyldig att utan kostnad för kronan tillhandahålla mark,

105 som erfordras för byggande av väg inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd. Beträffande skälen härför vilja de sakkunniga hänvisa till vad nedan under § 59 anföres till stöd för ett bibehållande i princip av de stadsliknande samhällenas skyldighet att tillhandahålla mark för allmän väg. Då städerna redan nu få bekosta, vägmärken, åläggas dem icke härigenom någon ny skyldighet. Med hänsyn till tomtägarbidragen, innebär stadgandet i sak icke något oskäligt. Enligt de sakkunnigas förslag till förordning angående statsbidrag till vissa stadsliknande samhällen och städer för tillhandahållande av mark till allmän väg m. m. skola även de små städer, varom nu är fråga, kunna erhålla statsbidrag till sina kostnader för tillhandahållande av mark. I 17 § nu gällande lag stadgas med avseende å stadsliknande samhälles skyldighet att tillhandahålla mark för allmän väg inom stadsplanelagt område av samhället, att den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt 45 och 46 §§ stadsplanelagen eller motsvarande äldre bestämmelser äger rum, därest i gatumarken ingår allmän väg, ej skall inträda i det fall, att vägen efter den 1 januari 1928 byggts inom område, som ingår i stadsplanen. Denna utvidgning av tomtägarnas bidragsskyldighet har tillkommit för att underlätta samhällenas skyldighet att tillhandahålla mark. Enligt de sakkunnigas förmenande torde samma skäl tala för att ett motsvarande stadgande införes med avseende å de små städer, som icke själva äro väghållare inom sina områden. Visserligen åtnjuta icke övriga städer denna förmån, men de små städerna skulle faktiskt, om ett dylikt förbehåll icke gjordes, komma i ett sämre läge än övriga städer. Om t. ex. kronan inom stadsplanelagt område av stad, där kronan är väghållare, bygger väg, som sedermera efter några år i samband med breddning upplåtes såsom gata, kan staden med nu gällande regler icke uttaga ersättning av tomtägarna för den del av gatumarken, som varit väg. Hade staden själv varit väghållare, hade den kunnat på en gång upplåta trafikleden såsom gata och då kunnat utfå full ersättning av tomtägarna. Kronan har ju icke någon sådan anledning att i förtid iordningställa gata. Kan samfärdselns behov tillgodoses med en trafikled, som är smalare än stadsplanens gata, lärer endast väg komma att byggas och staden får då, om ett dylikt förbehåll icke göres, tillhandahålla mark för vägen utan att framdeles kunna uttaga ersättning härför av tomtägarna. 55 §. Det kan naturligtvis ifrågasättas, om detta stadgande behöver och bör intagas i väglagen. Det har emellertid ansetts önskvärt att i väglagen — på samma eller liknande sätt som skett i vägdistriktslagen och 1891 års väglag — fastslå att statsbidrag utgår till de städer, som själva äro väghållare, i synnerhet som statsbidragen måste omnämnas på andra ställen i lagen. 56 §. Enligt nu gällande lag är stad principiellt skyldig och kan åläggas att bygga varje väg, som är nödig för den allmänna samfärdseln, oberoende av om

106 statsbidrag erhålles eller icke. Därest denna skyldighet bibehålles även efter ett förstatligande av vägväsendet på landet, skulle den likställighet mellan landsbygd och städer, som är ett av reformens syften, icke vinnas. Enligt de av departementschefen och riksdagen uppdragna riktlinjerna för väghållningen i städerna skola de nuvarande bestämmelserna så ändras, att stad framdeles icke kan åläggas utförandet av andra företag än sådana, till vilka statsbidrag lämnas. Denna huvudregel har — med hänsyn till att prövningen av vägfrågor skall ankomma på statliga myndigheter — ansetts böra intagas i väglagen och har utformats så, att stad icke är skyldig att bygga andra vägar än sådana, till vilkas utförande bidrag av statsmedel utgår med 95 procent av stadens beräknade utgifter för byggnadsarbetena. På sätt framgår av de sakkunnigas förslag till förordning angående statsbidrag till väg- och gatuhållningen må i kostnaden för vägföretag, till vilket statsbidrag utgår, icke inräknas förvaltningskostnad. Till stads kostnader för lösen av mark o. d. för vägföretag utgår statsbidrag endast efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall. Staden är emellertid — även om den själv får bekosta förvaltning och marklösen helt och hållet — skyldig att bygga väg, till vars utförande bidrag utgår med 95 procent av övriga kostnader. 57—58 §§. Dessa två paragrafer motsvara 44 och 45 §§ gällande väglag. Enligt vägförstatligandekommitténs, av departementschefen och riksdagen biträdda förslag skall den tillsyn över väghållningen i städerna, som nu utövas av länsstyrelserna, överflyttas på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt distriktsförvaltningarna. I enlighet härmed har i 57 § stadgats, att den närmaste uppsikten över väg hållningen i annan stad än Stockholm skall utövas av vägförvaltningen i länet. I Stockholm skall uppsikten utövas direkt av väg- och vattenbyggnadssty relsen. 58 § i förslaget har avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med 45 § gällande lag, dock att föreläggande, varom här är fråga, skall meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och icke såsom nu av länsstyrelsen. Enligt nu gällande ordning äger länsstyrelsen, innan föreläggande meddelas, inhämta yttrande av vägnämnden ( = vägsynenämnd). För väg- och vattenbyggnadsstyrelsen torde något behov av att höra vägsynenämnden såsom regel icke förekomma; och skulle sådant behov undantagsvis uppkomma, kan styrelsen givetvis göra detta även utan särskilt stadgande. Däremot bör stadgas skyldighet för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att, innan så viktig fråga avgöres, inhämta länsstyrelsens yttrande i ärendet.

Särskilda bestämmelser rörande väghållningen inom stadsliknande samhällen. 59 §. Enligt 17 § gällande väglag åligger det samhälle, på sätt i annat sammanhang redan berörts, att, där väg skall byggas inom det stadsplanelagda om-

107 rådet, utan kostnad för vägdistriktet tillhandahålla mark, som erfordras för vägens byggande. Tillika stadgas, att den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt stadsplanelagen äger rum, därest i gatumarken ingår allmän väg, ej skall inträda i det fall, att väg efter den 1 januari 1928 (då ifrågavarande regler i väglagstiftningen först blevo tillämpliga) byggts inom område, som ingår i stadsplanen. Vid riksdagsbehandlingen av 1934 års lag erinrade vederbörande utskott, att hithörande bestämmelser i en del fall torde komma att verka i viss mån obilligt mot samhällena eller de enskilda tomtägarna i dem. Då emellertid för ändring av den uti ifrågavarande paragraf gjorda regleringen av samhälles och tomtägares skyldigheter torde krävas en mera ingående utredning än den, utskottet varit i tillfälle åstadkomma," ansåge utskottet sig icke kunna föreslå någon ändring i paragrafens lydelse. Innan ännu 1934 års väglag trätt i kraft, yrkades vid 1936 års riksdag i en motion inom andra kammaren, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning och om framläggande av förslag till sådan ändring av 17 § väglagen, att där föreskriven skyldighet för köping och municipalsamhälle att utan kostnad för vägdistriktet tillhandahålla mark, som erfordrades för vägs byggande, bortfölle eller avsevärt mildrades. Såsom skäl för detta yrkande anförde motionären bl. a. följande: Särskilt inom samhällena i våra största städers grannskap — uppvuxna kring starkt trafikerade infartsvägar till städerna — framkomma numera krav på de stora infartsvägarnas utbyggnad till bredder, som man ännu för ett årtionde sedan säkerligen ansett fullständigt otänkbara. Samhällenas skyldighet att tillhandahålla vägmärken kunde i dylika fall otvivelaktigt bliva i hög grad betungande trots rätten för dem att uttaga ersättning av vederbörande tomtägare. För samhällen med stort tillmätta stadsplaner, där exempelvis breddning av en genomfartsväg krävde synnerligen kostsam markanskaffning, kunde det emellertid dröja avsevärd tid, innan bebyggelsen nådde den omfattning, att ersättningsrätten bleve av någon nämnvärd betydelse för samhället. Härtill komme, att ersättningsrätten enligt stadsplanelagens bestämmelser vore begränsad i förhållande till de invid vägen tillåtna hushöjderna. Med de vägbredder, som nu kunde ifrågakomma i dylika fall, torde rätten till ersättning av tomtägarna ofta komma att gälla endast en del, understundom t. o. m. blott en ringa del av samhällenas markanskaffningskostnader. I ett visst fall hade ifrågasatts skyldighet för ett litet samhälle (med ej fullt 800 invånare och c:a 11 500 skattekronor) att för markanskaffning till allmän väg inköpa ej mindre än omkring 40 000 m2 mark, som eljest skulle ha tagits i anspråk för tomtförsäljningar. Det syntes uppenbart, att man vid tillkomsten av gällande bestämmelser icke räknat med att denna skyldighet skulle kunna bliva ens tillnärmelsevis så betungande som enligt exemplet numera kunde ifrågakomma. Den möjligheten finge ej heller förbises, att i och för sig önskvärda vägbyggnader kunde förhindras eller lösas på ett mindre tillfreds-

108 ställande sätt just därför, att man icke rimligtvis kunde ställa de anspråk på vederbörande samhälle som lagen härvidlag förutsatte. I infordrat yttrande över motionen anförde svenska stadsförbundet bl. a.: 1927 års reglering av väghållningsbördan i samhällena kunde icke anses innefatta någon fullt tillfredsställande avvägning av denna börda. I vart fall utgjorde skyldigheten att kostnadsfritt tillhandahålla mark, som erfordrades för vägbyggnad inom stadsplanelagt område, en extra börda för samhällena, som svårligen kunde försvaras. Av förarbetena till 1928 års reglering framginge, att man ursprungligen avsett att alltigenom pålägga vägdistrikten enahanda förpliktelser med avseende å väghållningen inom samhällena som på den egentliga landsbygden. Några bärande skäl för att göra undantag härifrån beträffande anskaffningen av erforderlig vägmark inom stadsplanelagt område syntes icke hava anförts. Det vore att märka, att förslag om att låta samhällena ansvara för denna markanskaffnmg först framfördes under den antagna men sedermera ej förverkligade förutsättningen, att särskilda fastighetsbidrag skulle uttagas till kostnaderna för markanskaffning till landsbygdens allmänna vägar överhuvud. När samma förslag framställdes år 1927, hade däremot planerna på dylika fastighetsbidrag förfallit. Något annat positivt skäl för att likväl lägga ifrågavarande börda på samhällena syntes då icke hava anförts än »den särskilda nytta de i allmänhet torde hava av vägs anläggande». Till försvar för åtgärden framhölls dessutom, att skyldigheten i regel icke syntes kunna bliva betungande för samhällena, och att dessa skulle hava möjlighet att uttaga markkostnaden av tomtägare utmed vägen. Mot denna argumentering torde flera vägande erinringar hava kunnat göras redan med utgångspunkt från då rådande förhållanden på vägväsendets område. Genom de sedan dess och alltjämt växande anspråken på de allmänna vägarnas utbyggnad och förbättring hade förevarande fråga i vart fall numera kommit i sådant läge, att det syntes orimligt vidhålla, att bekostandet av vägmark inom stadsplan borde vara samhällenas ensak. Många av de stadsplanelagda områdena genomlöptes av huvudvägar med betydande trafik, som nästan uteslutande utgjordes av genomgångstrafik. För att tillgodose denna trafiks växande anspråk krävdes mångenstädes breddningar eller ändamålsenligare sträckningar av vägarna också inom samhällenas planlagda områden. Dylika vägförbättringar torde vida oftare aktualisera frågor om markanskaffning därstädes än nybyggnader av väg, som man närmast syntes hava haft i tankarna vid det ovannämnda uttalandet om skäligheten att pålägga samhällena markanskaffningskostnaderna på grund av deras särskilda nytta av »vägs anläggande». I alla händelser torde man icke kunna påstå, att sådana av genomgångstrafikens behov betingade vägförbättringar i allmänhet medförde någon så betydande särskild nytta för vederbörande samhälle, att detta fördenskull borde ensamt bestrida markanskaffningskostnaderna. Någon garanti för att denna börda stode i rimlig proportion till varje samhälles ekonomiska bärkraft funnes icke. Det måste därför anses särskilt betänkligt.

109 att skyldigheten gällde generellt för samhällena utan någon möjlighet till eftergifter, huru betungande densamma än kunde bliva för enskilda samhällen. Tomtägares bidragsskyldighet till kostnad för gatumark torde ingalunda bereda samhällena någon effektiv hjälp i förevarande avseende. Framför allt borde härvidlag beaktas, att samhällets skyldighet att tillhandahålla vägmark gällde hela det planlagda området, under det att bidragsskyldighet för tomtägare inträdde först i mån av samhällsbebyggelsens fortskridande. Man måste därför räkna med att samhällena i betydande utsträckning finge bestrida kostnader för vägmark — inom periferiska delar av stadsplanen — vartill några bidrag av tomtägare kunde påräknas först i en avlägsen framtid. Å andra sidan syntes icke heller den omständigheten, att tomtägare regelmässigt förr eller senare skulle bliva skyldig att bidraga till gatumarkskostnader, kunna åberopas såsom skäl för att bibehålla bestämmelserna om samhälles skyldighet att tillhandahålla vägmark inom planlagt område. Ett avskaffande av sistnämnda skyldighet borde givetvis föranleda motsvarande inskränkning även i fråga om tomtägares bidragsplikt. En sådan inskränkning torde i och för sig ej kunna anses orimlig. Det vore att märka, att liknande inskränkning redan gällde bl. a, för det fall, att mark i allmän väg, som upplåtits före stadsplans fastställande, sedermera komme att ingå i gata och för detta ändamål jämlikt stadgandet i 22 § stadsplanelagen tillfölle vederbörande samhälle utan ersättning. Slutligen ville styrelsen erinra därom, att statsbidrag numera utginge till kostnader för lösen av mark, som erfordrades för byggande av allmän väg på landet. Då fråga vore om omläggning eller förbättring av sådan väg, finge bidrag till dessa kostnader utgå med enahanda andel som till företaget i övrigt. Att man sålunda överflyttat en väsentlig del av markanskaffningskostnaderna, i vad anginge den egentliga landsbygden, från vägdistrikten på staten, men likväl låtit samma börda i fråga om planlagt område alltjämt åvila respektive samhällen ensamma torde vara ägnat att ytterligare framhäva obilligheten mot samhällena i förevarande hänseende. Och ännu orimligare tedde sig förhållandet, om man besinnade, att den mark, som erfordrades för ändamålet, i regel vore dyrare inom samhällenas planlagda områden än på den egentliga landsbygden. Jordbruksutskottet, till vilket motionen hänvisats, yttrade i sitt utlåtande: Erfarenheten synes bekräfta vad särskilda utskottet vid behandlingen av 1934 års väglag därom anfört att förevarande bestämmelser om skyldighet för municipalsamhälle och köping samt i sin ordning tomtägare att kostnadsfritt tillhandahålla vägmark i en del fall skulle komma att verka i viss mån obilligt mot municipalsamhällena och köpingarna eller tomtägarna. Med hänsyn härtill finner nu jordbruksutskottet i likhet med motionären skäl föreligga att närmare överväga ändring i dessa bestämmelser. Utskottet vill ifrågasätta, huruvida icke Kungl. Maj:t eller länsstyrelse bör tillerkännas befogenhet att i vissa fall medgiva befrielse helt eller delvis från sagda skyldighet. Förutsättningarna för en sådan möjlighet till jämkning torde därför böra göras till föremål för utredning. Utskottet hemställde därför om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning i anslutning till vad utskottet sålunda anfört och om framläggande

110 av d e t förslag, vartill u t r e d n i n g e n k u n d e giva a n l e d n i n g . U t s k o t t e t s hemställan bifölls av riksdagen. K u n g l . Maj:t i n f o r d r a d e y t t r a n d e även från byggnadsstyrelsen, som yttr a d e bl. a.: Enligt byggnadsstyrelsens mening kan otvivelaktigt den nuvarande lydelsen av ifrågavarande bestämmelse i 17 § väglagen komma att förorsaka svårigheter särskilt för en del mindre samhällen. Enär till byggande av väg torde få hänföras jämväl av trafikens behov betingade omläggningar och förbättringar av väg, kan bestämmelsen för sådana mindre samhällens vidkommande uppenbarligen medföra olägenheter i särskilt de fall, då samhällets egen utveckling icke kräver genomförandet av sådana åtgärder. Samhällenas skyldighet att tillhandahålla vägmark är icke begränsad ens för det fall, att den blivande vägmärken är i mer eller mindre omfattning bebyggd. Bestämmelsen i 17 § innebär vidare, att samhällena vid en tidigare tidpunkt, än som i stadsplanelagen stadgas i fråga om gatas upplåtande för allmän trafik, nödgas tillhandahålla den erforderliga vägmärken. Stadsplanelagen fastställer nämligen tidpunkten för ny gatas upplåtande till allmänt begagnande med hänsyn till bebyggelsens omfattning utmed den avsedda gatusträckningen, vilket förhållande medför, att bebyggelse å gatumark i allmänhet blir av vederbörande tomtägare själva undanröjd. Väglagens ifrågavarande stadgande innebär alltså icke endast, att samhällena få i förtid tillhandahålla vägmärken, utan de kunna därigenom även bliva tvingade att lösa sådana byggnader, som de enligt stadsplanelagens bestämmelser kunde hava räknat med skulle utan deras försorg bortrivas, innan tidpunkten för deras skyldigheter att upplåta gata för allmän trafik inträdde. Den konsekvens, att väglagen i nu n ä m n t avseende kan medföra större förpliktelser än vad stadsplanelagen förutsatt, torde ej hava till fullo beaktats. Uppenbart torde vara, a t t tvingande lösen av byggnader kan bliva synnerligen betungande för ett samhälle. I anslutning till vad i motionen påpekats beträffande samhällenas begränsade r ä t t till ersättning av tomtägarna för markkostnaderna får byggnadsstyrelsen även framhålla, att samhällenas möjligheter att utfå sådan ersättning även i vissa andra fall kunna bliva mindre än som enligt stadsplanelagen anses vara förutsatt. Enligt nutida, stadsplaneprinciper böra emellertid genom samhällen ledande allmänna genomfartsvägar så anordnas, a t t de icke komma a t t tjäna såsom direkta tillfarter för tomterna. Då i sådana fall måste anordnas särskilda tillfartsvägar till tomterna, torde det kunna ifrågasättas, om icke samhällena borde helt eller delvis befrias från kostnaderna att tillhandahålla dylik vägmark och det allmänna vägintresset i stället taga på sig denna utgift. Möjlighet till undantag från den stadgade skyldigheten synes i första hand böra lämnas för det fall, att en föreslagen väg mera avser att tjäna den allmänna genomgångstrafiken än samhällets egna trafikbehov och där ett omedelbart tillhandahållande av vägmärken skulle komma att för samhället bliva förhållandevis alltför kostsamt. I sådant fall ävensom i övrigt, då befrielse helt eller delvis synes kunna ifrågakomma, torde prövning böra ske av varje fall för sig efter särskild framställning, vilket även av jordbruksutskottet i dess utlåtande över motionen förutsattes. Befrielse i större eller mindre mån från ifrågavarande skyldighet påkallar givetvis motsvarande inskränkning beträffande tomtägares ersättningsskyldighet för gatumark, för så vitt sådan skyldighet i det särskilda fallet förefinnes. G e n o m b e s l u t den 17 n o v e m b e r 1939 u p p d r o g K u n g l . Maj:t åt vägförs t a t l i g a n d e k o m m i t t é n att verkställa den av r i k s d a g e n b e g ä r d a u t r e d n i n g e n .

Ill Kommittén har i anledning härav verkställt en ingående utredning rörande värdet av den mark, som samhällena tillhandahållit under åren 1934—1938, och i vilken utsträckning samhällena uppburit eller förväntade att under de närmaste åren erhålla ersättning av tomtägarna. Av utredningen — för vilken redogöres i kommitténs den 9 april 1941 avgivna betänkande (Statens offentliga utredningar 1941: 12) — framgår bl. a., att 65 av landets 231 köpingar och municipalsamhällen under åren 1934—1938 tillhandahållit mark för allmän väg och att värdet av denna mark uppgått till sammanlagt c:a 525 000 kronor. Beloppet av den ersättning, samhällena erhållit eller förväntade att under den närmaste tiden erhålla av tomtägarna, uppgick enligt byggnadsnämndernas uppgifter till endast 31 500 kronor eller 6 procent av värdet av den tillhandahållna marken. Några byggnadsnämnder ha emellertid icke angivit beloppet av den från tomtägarna erhållna eller förväntade ersättningen, varför det sammanlagda beloppet kan vara något större. För flertalet av de samhällen, som under nämnda år tillhandahållit mark, ha de kostnader härför, som beräknades komina att stanna å samhällena, icke varit särskilt stora i förhållande till skatteunderlaget. Motsatsen gäller emellertid beträffande åtskilliga av dessa samhällen. Kyds municipalsamhälle med 3 991 skattekronor enligt 1938 års taxering har t. ex. tillhandahållit vägmark för 14 760 kronor. Hovmantorps municipalsamhälle, vilket anskaffat mark för över 30 000 kronor, har ett skatteunderlag av endast 6 055 skattekronor. Vinslövs köping med 8 749 skattekronor har tillhandahållit vägmark till ett värde av 42 000 kronor. Vidare har Ljungbyheds municipalsamhälle med ett skatteunderlag av 10 416 skattekronor haft kostnader för markupplåtelse till ett belopp av 40 000 kronor. Grebbestads köping med 4 663 skattekronor har i anledning av byggnadsföretag inom sitt stadsplanelagda område nödgats tillhandahålla — förutom köpingen förut tillhörig mark — annan mark, som köpingen måst lösa för ett belopp av 14 602 kronor. Intet av nu nämnda samhällen har erhållit eller förväntar att erhålla någon ersättning av tomtägarna. Av de 231 samhällena kunde, enligt byggnadsnämndernas upppgifter, 108 förvänta att under 1939 eller de närmaste åren därefter bliva skyldiga att kostnadsfritt tillhandahålla mark för beslutade eller planerade vägföretag. Enligt byggnadsnämndernas uppgifter skulle endast 8 av dessa 108 samhällen kunna räkna med en markupplåtelse utan uppoffring för samhällena. I många fall är det fråga om betydande markupplåtelser. Endast en fjärdedel av de samhällen, som beröras av beslutade eller planerade vägföretag, synes räkna med att inom överskådlig tid få någon väsentlig del av kostnaderna för markupplåtelse täckt genom ersättningar från tomtägarna. Beträffande skäligheten av att samhälle får bidraga till allmänna vägar inom det stadsplanelagda området framhöll kommittén, att det torde äga sin riktighet att, såsom vid tillkomsten av nu gällande regler uttalades, dessa, trafikleder i regel vore av särskild nytta för samhället. De vore vanligen dess huvudgator och betingelser för dess bestånd och fortsatta, utveckling.

112 Det syntes ock finnas fog för att i förevarande hänseende göra skillnad mellan samhällena och deras invånare, å ena, samt landskommunerna och fastigheterna på rena landsbygden, å andra sidan. Vägnätet kunde knappast betraktas som en angelägenhet för dessa kommuner i lika hög grad som trafiklederna inom stadsplanelagda delar av ett samhälle vore ett dess eget intresse, och om också anläggning av en väg kunde medföra stegring av värdet å kringliggande mark även på typisk landsbygd, gällde detta dock i allmänhet icke i samma mån som där fråga vore om tomterna i ett samhälle. Erinras kunde ock, att äganderätten till allmän väg, som ingår i gata, utan lösen tillfölle samhället, oavsett vem som bekostat markförvärvet. Denna förmån för samhället kunde ju bli av stor ekonomisk betydelse, om genom stadsplaneändring gatan förvandlades till tomtmark. Även bortsett från samhälles möjlighet att i större eller mindre utsträckning av vederbörande tomtägare njuta ersättning för gatumark, torde alltså finnas anledning att såsom regel bibehålla bestämmelsen om samhällenas ifrågavarande skyldighet. I bestämmelserna om tomtägarbidragen såge kommittén ytterligare skäl härför. Härtill komme, att en fullt tillfredsställande lösning av problemet om tomtägarbidragen knappast syntes stå till buds, med mindre samhällets ifrågavarande skyldighet i princip bibehölles. Undantagslöst torde emellertid, uttalade kommittén, den i 17 § väglagen stadgade regeln icke kunna upprätthållas, om ej möjlighet bereddes samhälle att erhålla lättnad i annan ordning. Av utredningen i ärendet syntes nämligen framgå, att markanskaffningsplikten under vissa omständigheter kunde bliva orimligt betungande. Orsaken härtill vore framför allt, att marken i vissa fall måste anskaffas på ett mycket tidigare stadium än vad som skulle följa av stadsplanelagens bestämmelser. Tomtbebyggelse utmed trafikleden kanske ej kunde beräknas komma till stånd inom överskådlig tid, eller tomtägarbidragen kunde utfalla så sent, att samhället nödgades självt slutgiltigt vidkännas en betydande del av kostnaderna, motsvarande räntan å det av samhället förskjutna kapitalet. Kommittén påpekade, att frågan om huru lättnad skulle beredas samhällena komplicerades av tomtägarbidragen, samt upptog i samband därmed till ingående diskussion frågan, om tomtägarnas skyldighet att utgiva ersättning för gatumarken kunde anses utgöra bidrag till samhällets kostnader för marken och alltså borde bortfalla om och i den mån samhällena befriades från skyldigheten att kostnadsfritt tillhandahålla mark. Kommittén framhöll emellertid, att om tomtägarna vid de gator, som tillika vore allmänna vägar, befriades från sin bidragsplikt, komme de att intaga en i förhållande till övriga tomtägare gynnad ställning. Det måste dock betecknas såsom önskvärt, att alla samhällets tomtägare finge bidraga till gatuhållningen efter rättvisa och billiga grunder. Kommittén ansåge å ena sidan ogörligt att låta tomtägarnas markersättningsskyldighet kvarstå oberoende av samhällets förpliktelse att tillhandahålla vägmärken, samt, å andra sidan, icke önskvärt att

113 lindra denna tomtägarnas skyldighet, med mindre den i något fall funnes gå längre än vad som motsvarade deras fördel av gatuföretaget. Vore trafikleden av tillräcklig betydelse för tomtägarna, så att någon minskning av deras bidrag ej behövde ske, torde även samhället kunna anses draga fördel av företaget, och i den mån samhällets kostnad täcktes av dessa bidrag, kunde densamma icke anses tyngande för samhället. Lösningen skulle alltså vara att man först undersökte, om någon lättnad för tomtägarna tarvades, och därefter huruvida samhället borde erhålla lindring beträffande den del av kostnaden, som icke ersattes samhället av tomtägarna. Mera sällan torde förhållandena vara sådana, att vägföretaget icke föranledde värdestegring å kringliggande mark i tillräcklig grad för att tomtägarbidragen skulle kunna utkrävas enligt stadsplanelagens huvudregel. Emellertid måste man räkna med möjligheten att undantagsvis företagets nytta för tomterna kunde visa sig mer eller mindre fiktiv. Detta gällde i särskild grad nu ifrågavarande trafikleder, beträffande vilka andra synpunkter än trafikledens nytta för samhället kunde bliva avgörande samt måhända kunde inträffa, att tomterna ej ens finge begagna gatan som utfart. Men även i fråga om vanliga gator kunde ett anläggnings- eller vidgningsföretag, t. ex. då gata breddades för att bereda parkeringsplatser, vara av mycket ringa fördel för tomterna, kanske snarare till skada än nytta. Markersättningen borde därför kunna jämkas, i vissa fall ända ned till nollpunkten. Stadsplanelagen borde därför ändras så, att bidragsskyldigheten kunde jämkas i alla de fall, där tomtägaren visade, att den fördel, som genom gatuföretaget bereddes hans tomt, icke svarade mot honom åliggande bidragsskyldighet. Den lättnad som samhälle kunde behöva beträffande den del av markanskaffningskostnaden, som skulle falla på samhället, skulle enligt kommitténs förslag meddelas i form av statsbidrag. Då det ofta icke vore nog, att statsbidrag lämnades först vid en sen och oviss tidpunkt, när tomtägarnas bidrag fastställts, skulle samhälle, som behövde lindring i skyldigheten att förskjuta markkostnaden, kunna erhålla större eller mindre lån av statsmedel, eventuellt räntefritt. Lånet skulle ställas på viss kort tid, t. ex. 5 år, och förnyas erforderligt antal gånger, varje gång efter särskild prövning och på viss tid. Om, sedan tomtägarbidragen influtit, skulle kvarstå tillräcklig anledning till nedsättning av samhällets egen andel av kostnaden, skulle samhälle då kunna söka statsbidrag. Erforderlig lindring i samhälles markanskaffningsskyldighet skulle sålunda vinnas antingen genom statsbidrag — som lämnades omedelbart eller, där tomtägarbidragen inverkade och ännu ej bestämts, framdeles sedan så skett — eller ock genom lån av statsmedel på villkor, som vore förmånliga för samhället, eller slutligen genom kombination av statsbidrag och lån. Vägförstatligandekommitténs förslag i denna del har i de infordrade yttrandena blivit föremål för mycket olika uttalanden. Byggnadsstyrelsen fann kommitténs förslag om ändring i bestämmelserna S—2733

om skyldighet för de stadsliknande samhällena att tillhandahålla mark för allmän väg väl ägnat att bereda möjlighet till önskvärd lättnad i en eljest under vissa omständigheter oskälig och betungande börda för såväl samhällen som tomtägare. Förslaget har vidare tillstyrkts av länsstyrelserna i Kristianstads, Västmanlands och Västerbottens län samt av svenska vägstyrelsernas förbund och svenska väg föreningen. Länsstyrelsen i Uppsala län yttrade: Beträffande frågan om de stadsliknande samhällenas skyldighet att tillhandahålla mark inom stadsplanelagt område delar länsstyrelsen de sakkunnigas uppfattning, att nämnda skyldighet i princip bör bibehållas, men att jämkning bör kunna ske, varvid hänsyn tages till tomtägarnas bidragsplikt. Med avseende å jämkningen må särskilt framhållas, att det ingalunda är säkert, att framdragandet eller breddandet av väg genom ett samhälle gagnar samhället i proportion till markkostnaderna. I ett samhälle med svag ekonomi kan t. o. m. utsikten att få betala dryg marklösen motverka en önskvärd stadsplanereglering. I moderna stadsplaner undvikas ofta direkta utfartsvägar från tomt till genomgående trafikled. En starkt trafikerad väg intill bostadstomt kan också menligt inverka på trevnaden för tomtägaren och hans hyresgäster. Ej heller tomtägarens bidragsplikt bör därför schablonmässigt utmätas. Jämkningsmöjlighet i fråga om samhällenas skyldighet bör således finnas under hänsynstagande till tomtägarnas individuella ersättningsskyldighet. Däremot synes förslaget om statsbidrag i form av lån med omprövning vart femte år eller liknande vara mindre lyckligt. Själva frågan huruvida samhällets svaga ekonomi eller dess obetydliga intresse av vägföretagets tillkomst bör föranleda jämkning, torde böra prövas i samband med tillkomsten av företaget. Kan tomtägaren sedermera förpliktas att erlägga marklösen, bör beloppet redovisas till statsverket. Kontroll över att så sker synes utan större svårighet kunna utövas genom landsfiskalen och landskontoret. Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasatte, om den lättnad i samhällenas markanskaffningsplikt, som kommittén föreslagit, vore tillräcklig. Skulle det ur principiella synpunkter finnas möjligt att gå längre för lättande av samhällenas skyldighet att tillhandahålla mark, skulle detta enligt länsstyrelsens förmenande vara önskvärt. Kammarkollegiet anförde i sitt utlåtande: De resonemang sakkunniga här lägga som grund för sitt förslag, torde strida mot gällande rättsuppfattning och rättspraxis se N. J. A. avd. I 1935: ref. 47. Denna rättsuppfattning och praxis grundar sig på, att stadsplanesamhället skall i fråga om kostnad för allmän väg likställas med landet. Men detta medför ej, att den enskilde tomtägaren därmed befrias från sin gatubidragsskyldighet, d. v. s. i detta fall att till samhället utge vad som motsvarar tomtens värdestegring genom gatans (vägens) iordningställande, exklusive ledningar, utan han skall till stadsplanesamhället utge en slags ekvivalent för vanligt gatukostnadsbidrag, som stadsplanesamhället alltså får som bidrag till täckande av sina gatu- och vägkostnåder i allmänhet. Vidare synas icke skäl vara anförda, varför mark till vägar, som icke tillika utgöra gata enligt stadsplan, skall inom stad eller annat stadsplanesamhälle av detta utan ersättning ställas till förfogande för ändamålet. Det synes omöjligt att söka, på sätt sakkunniga synas göra beträffande köpingar och municipalsamhällen, sid. 211, grunda stadsplanesamhällets skyldighet i nu senast angivna fall på en förment »gatuhållningsskyldighet», eftersom en sådan i dessa fall ej existerar. Att

115 frågan skulle sakna större praktisk betydelse vederlägga de sakkunniga själva i vad avser köpingar och municipalsamhällen. Man kan emellertid väl knappast påstå, att frågan skulle äga mindre betydelse i en stad av t. ex. mindre storleksordning än våra större köpingar eller municipalsamhällen. Särskilt stötande torde regeln om samhällets skyldighet att utan ersättning tillhandahålla mark för allmän väg framstå i de fall, då vägen framgår inom sådant icke tättbebyggt område som inkorporerats med eller ingår i en nybildad stad eller eventuellt annat stadsplanesamhälle. Inom redan stadsplanelagt område ställer sig denna markersättningsfråga annorlunda. Det är möjligt, att ett rättvist resultat skulle ernås genom att stadsplanesamhällets r ä t t att erhålla gatumark utan ersättning eller ock gatumarksersättning i dessa fall överginge å statsverket i vad avser själva marken, utgörande allmän väg, dock med iakttagande av de modifikationer, som föranledas av bestämmelserna i 45 och 46 §§ stadsplanelagen, ävensom under iakttagande att stadsplanesamhällets r ä t t till gatukostnadsbidrag icke inskränkes utöver vad i 50 § sagda lag stadgas. Svenska stadsförbundet fann d e t framlagda förslaget ej tillfredsställande s a m t a n f ö r d e till s t ö d för sin u p p f a t t n i n g bl. a.: Att de stadsliknande samhällena alls skola — såsom sådana — drabbas av några kostnader för den mark till allmänna vägar, som tomtägare icke bli skyldiga ersätta, är enligt förbundets mening oegentligt, då någon motsvarighet härtill icke gäller eller nu ifrågasattes beträffande bekostandet av markanskaffningen för väghållningen på landet i övrigt. De åtgärder, som de sakkunniga nu föreslå i berörda hänseende, skulle däremot uppenbarligen endast betyda, a t t dessa kostnader för samhällen skulle i enskilda fall kunna minskas. Härtill kommer a t t den i sådant syfte föreslagna anordningen är synnerligen omständlig. De sakkunniga hava själva påpekat, att slutreglering av de medel, som enligt förslaget skulle lämnas samhälle till bestridande av markanskaffningskostnaderna, »i regel icke kan ske, förrän långt efter det vägföretaget blivit färdigt och godkänt». P å grund av slutregleringens beroende av bebyggelseutvecklingen i det särskilda samhället måste man här faktiskt räkna med ouppklarade mellanhavanden mellan staten och enskilda samhällen under oöverskådlig tid. Redan med hänsyn härtill torde administrationskostnaderna för den ifrågasatta anordningen bliva alldeles oproportionerligt stora för det allmänna i jämförelse med värdet av densamma. Det får visserligen medgivas, a t t det torde vara svårt a t t finna en enkel lösning av förevarande fråga från den av de sakkunniga intagna utgångspunkten, att lösningen icke bör innebära något avsteg från principen om tomtägares skyldighet att i viss mån ersätta gatumark. Men styrelsen kan icke finna, att några avgörande betänkligheter behöva hysas mot att göra undantag i fråga om denna skyldighet i vad angår markanskaffningen för allmänna vägar i de stadsliknande samhällena och i stället låta kostnaderna för denna markanskaffning helt bestridas i samma ordning som de egentliga vägbyggnadskostnaderna. Med hänsyn till den härvid gjorda invändningen, a t t en sådan lösning skulle betyda olikställighet för tomtägare inbördes inom ett och samma samhälle, må erinras, att sådan olikställighet redan n u är för handen på grund av den inskränkning i tomtägares skyldighet a t t ersätta gatumark, som enligt stadsplanelagen gäller, därest i gatumarken ingår allm ä n väg byggd före den 1 januari 1928. N ä s t a n alla k ö p i n g a r och m u n i c i p a l s a m h ä l l e n , s o m y t t r a t sig i d e n n a del, h a i s k a r p a o r d a l a g k r i t i s e r a t k o m m i t t é n s förslag, d ä r v i d s ä r s k i l t framhållits följande: D e n u v a r a n d e b e s t ä m m e l s e r n a om s k y l d i g h e t a t t t i l l h a n d a h å l l a m a r k v o r e »obilliga», »orättvisa» och » k r ä n k a n d e för r ä t t s m e d v e t a n d e t » . D e t fram-

116 lagda förslaget gjorde ej samhällena full rättvisa och beaktade icke tillräckligt samhällenas bördor. Samhällena borde helt befrias från markanskaffningsplikten. Samhällena borde i detta avseende helt likställas med landsbygden. Förslaget vore invecklat och samhällenas ekonomiska ställning bleve svår att överblicka. Ny utredning om samhällenas skyldigheter i detta hänseende påkallades. De sakkunniga finna i likhet med vägförstatligandekommittén, att nu gällande bestämmelser om skyldighet för de stadsliknande samhällena att kostnadsfritt tillhandahålla mark för allmän väg i många fall verkat oskäligt betungande för samhällena samt anse med hänsyn härtill nödvändigt, att bestämmelserna bli föremål för revision. Vissa skäl kunna helt visst anföras till stöd för att likställa samhällena med landsbygden och sålunda helt befria dem från markanskaffningsplikten. Skola emellertid samhällena befrias härifrån, måste även tomtägarbidragen bortfalla. Det kan nämligen icke anses rimligt, att samhällena uppbära bidrag från tomtägarna till kostnader, som samhällena befriats från. Om emellertid tomtägarna vid de gator, som tillika äro allmänna vägar, befrias från bidragsplikt, uppkommer orättvisa i ett annat avseende, nämligen därutinnan, att de komma att intaga en i förhållande till övriga tomtägare i samhället gynnad ställning. Det är visserligen sant, att även på landsbygden ägarna av fastigheter, belägna vid allmän väg, åtnjuta en särställning framför övriga fastighetsägare, men det är dock obestridligt, att vägbyggnadsföretag i ett samhälle medför större fördel för tomtägaren än vad ett dylikt företag på landsbygden medför för vederbörande fastighetsägare. De sakkunniga anse sig därför icke kunna tillstyrka, att nu ifrågakomna tomtägare befrias från bidragsplikt. Skall denna alltså kvarstå, måste av ovan anfört skäl även samhällenas skyldighet att tillhandahålla mark för allmän väg inom stadsplanelagt område i princip bibehållas. Då emellertid markanskaffningsskyldigheten i många fall är alltför betungande för samhällena, bör erforderlig lättnad beredas dem genom statsbidrag. Bestämmelser härom torde dock icke böra meddelas i väglagen utan i särskild författning. Förslag till sådan har utarbetats av de sakkunniga. Om sättet för beräknande av statsbidrag till samhällenas markkostnader redogöres i annat sammanhang. I enlighet med vad sålunda anförts ha nu gällande bestämmelser om skyldighet för stadsliknande samhälle att tillhandahålla mark för allmän väg i princip bibehållits. 60 §. Vad som i 55—58 §§ stadgats beträffande väghållning i stad bör gälla även med avseende å väghållningen i de samhällen, som själva äro väghållare inom sina områden.. E n bestämmelse härom har intagits i förevarande paragraf.

117 Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan. 61 §. Det kan möjligen ifrågasättas, om det förhållandet, att fogden framdeles skall utses av länsstyrelsen, kan medföra, att fogden skall anses såsom tjänsteman i strafflagens mening (jfr uttrycket »andra som förordnade äro att ämbete eller tjänsteärende förrätta» i 25 kap. 22 § S. L.). Skulle så anses, kommer försummelse av fogden att hemfalla under 25 kap. S. L. och något särskilt straffstadgande i väglagen erfordras då icke. En fogde är emellertid blott en i arbetet deltagande förman och bör med hänsyn härtill icke anses såsom tjänsteman i den mening, som i 25 kap. 22 § S. L. avses. Straffbestämmelsen med avseende å medlem av arbetslag har i förhållande till nu gällande stadgande utvidgats såtillvida, att straff kan ådömas icke blott, om han utebliver från tjänstgöring, till vilken han kallats, utan även om han utan tillstånd lämnar sådan tjänstgöring. 62—66 §§. överensstämma i sak med bestämmelserna i 53—57 §§ gällande lag. 67 §. Över länsstyrelses beslut i vägmål föres för närvarande klagan i den för ekonomimål i allmänhet gällande ordningen. Som en följd härav räknas klagotiden från den dag, den klagoberättigade erhöll del av beslutet. Denna ordning föranleder emellertid ofta ovisshet om beslut är gällande, eftersom den dag, beslutet vann laga kraft, icke kan utan vidare fastställas. Med den rättsverkan, som beslut om fastställande av arbetsplan framdeles skall medföra, skulle en dylik ovisshet utgöra en stor olägenhet, varjämte det skulle kunna tänkas, att beslutet vore gällande mot vissa fastighetsägare men icke i förhållande till andra. För att vinna en fast utgångspunkt för beräknande av klagotiden, föreslå därför de sakkunniga, att sådana beslut skola meddelas efter anslag. Vad sålunda föreslås beträffande beslut om fastställande av arbetsplan för vägbyggnadsföretag bör ock gälla med avseende å beslut om förändring av enskild väg till allmän, om inrättande av särskild vinterväg, om indragning av väg ävensom angående kronans, stads eller samhälles övertagande av väghållning, som ålegat någon på grund av särskilt åtagande. Den föreslagna ordningen torde icke innebära någon risk för fastighetsägarnas berättigade intressen. Varje fastighetsägare skall ju genom tjänsteförsändelse underrättas om beslutet (se vägstadgan). Ett liknande fullföljdsätt har beträffande beslut om tomtindelning införts i stadsplanelagen (75 §). Om vederbörande rättsägare skola särskilt underrättas om beslutet, torde klagotiden kunna, på samma sätt som skett beträffande klagan över beslut om tomtindelning, kunna begränsas till 30 dagar. över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens övriga beslut bör däremot klagan ske på samma sätt som för ekonomimål i allmänhet. Denna ordning för fullföljd skall bl. a. gälla klagan över beslut om fastställande av flerårsplaner.

118 Beslut härom kunna ju icke delgivas därav berörda på samma sätt som beslut om fastställande av arbetsplan. 68 §. Överensstämmer i sak med 58 § gällande lag.

Övergångsbestämmelser. De flesta av övergångsbestämmelserna i 1934 års lag ha upptagits jämväl i förslaget till ny väglag. 60 § gällande lag saknar emellertid motsvarighet i förslaget. Alla de ödebygdsvägar, som voro under byggnad den 1 januuari 1937, torde numera vara färdigställda, varför behov av nämnda stadgande icke längre förefinnes. Andra punkten i 61 § 1934 års lag om rätt för väghållare att — om brist i väghållningen icke finnes avhjälpt vid vägs övertagande — avhjälpa bristen på den försumliges bekostnad torde åsyfta försummelse i samband med naturaväghållnings upphörande. Med hänsyn härtill finnes icke något behov av ett dylikt stadgande i samband med vägväsendets förstatligande. 69 §. Bestämmelserna i denna paragraf motsvara närmast föreskrifterna i 59, 73 och 74 §§ gällande lag. Av lämplighetsskäl ha 62—65 §§ gällande lag icke upphävts i samband med lagen i övrigt. Sistnämnda lagrum torde väl nu sakna all aktualitet, men då det är tänkbart, att behov av bestämmelserna kan uppkomma, torde de icke nu böra upphävas. Att överföra dem till den nya väglagen torde icke vara lämpligt, då de, på sätt framgår av innehållet, endast avse tiden till den 1 januari 1947. Bland de övriga författningar, som genom förevarande paragraf upphävas, har ej medtagits vägdistriktslagen och med stöd av densamma utfärdade författningar. Då upphävandet av sistnämnda lag nödvändiggör meddelandet av ett flertal övergångsbestämmelser beträffande avvecklingen av vägdistriktens förvaltning och dessa bestämmelser icke böra givas i den nya väglagen, som ju är av civillags natur, har upphävandet av vägdistriktslagen ansetts böra ske genom en särskild lag. Däremot har medtagits den författning rörande vägnämnd, som utfärdats med stöd av väglagen. 70 §. Någon tvekan om vilka vägar på landsbygden, som äro att anse såsom allmänna enligt 1934 års lag och som följaktligen skola övertagas av den statliga vägorganisationen, torde icke förefinnas. Denna skall sålunda övertaga alla de vägar, som vid utgången av år 1943 skulle hållas av vägdistrikten. Med avseende å städernas vägar torde saken icke vara lika klar. Åtminstone tidigare har rätt stor ovisshet rått beträffande vilka av de av städerna underhållna vägarna, som äro att anse såsom allmänna. På föranledande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ha emellertid länsstyrelserna under senaste tid be-

119 träffande nästan alla städer fastställt vilka vägar, som skola anses såsom allmänna. I de få städer, där så icke skett, är frågan under utredning och torde komma att avgöras före reformens genomförande. 71 §. Även om det icke finnes något direkt hinder att låta de vägfrågor, som vid den nya lagens ikraftträdande äro föremål för länsstyrelses prövning, utredas och avgöras enligt förut gällande ordning, synes dock lämpligast, att handläggningen och avgörandet sker i enlighet med de nya bestämmelserna. Vilka företag, som skola byggas efter förstatligandet, måste avgöras med ledning av företagens angelägenhetsgrad och företagen måste därför under alla förhållanden upptagas i flerårsplan, som fastställes enligt den nya ordningen. Det är då meningslöst, om företagen dessförinnan dömas av länsstyrelsen. Ur det allmännas synpunkt är det vidare bäst, att arbetsplaner beträffande de företag, som skola utföras efter förstatligandet, i så stor utsträckning som möjligt utarbetas enligt den nya ordningen. 72 §. Även om länsstyrelsernas utslag i mål om byggande av väg icke medföra vägiätt till den mark, som erfordras för vägen, kan det icke vara lämpligt, att. de många, icke verkställda utslag, av vilka flera äro mycket gamla, skola gälla för all framtid. Ofta förändra sig förhållandena så, att utslagen icke längre böra verkställas enligt de uppgjorda planerna. De sakkunniga ha med hänsyn härtill ansett nödvändigt att begränsa giltigheten av dessa utslag. Den tid, efter vilken icke verkställda utslag skola upphöra att gälla, synes skäligen kunna bestämmas till sex år. Någon rättsförlust kan därigenom icke uppkomma. Verkställandet av besluten måste ju under alla förhållanden bli beroende av företagens angelägenhetsgrad. Den omständigheten, att ett företag blivit beslutat före ett annat, som måhända är av betydligt större angelägenhetsgrad, kan rimligen icke föranleda till att det först dömda skall utföras före det senare beslutade. Såsom i annat sammanhang framhållits har ej sällan förekommit att beslut om intagning av enskild väg till allmänt underhåll gjorts beroende av det villkor, att intressenterna försätta vägen i laggillt skick. Ofta förmå intressenterna icke att utföra de föreskrivna iståndsättningsarbetena. Det kan icke vara lämpligt, att dylika beslut gälla huru länge som helst och efter lång tid, sedan vägen måhända förlorat betydelse för den allmänna samfärdseln, bringas i verkställighet genom arbetenas utförande. I andra stycket av förevarande paragraf har därför föreskrivits, att beslutet skall förfalla, om arbetena icke utförts före den 1 januari 1950. 73 §. Det kan givetvis icke komma i fråga, att de vägrättsmål, som vid den nya lagens ikraftträdande äro föremål för prövning av allmän underrätt, skola överflyttas till ägodelningsrätt. E n erinran härom har intagits i förevarande paragraf.

120 74 §. överensstämmer i sak med 70 § gällande lag. 75 §. Stadgandet motsvarar bestämmelsen i 59 § sista punkten gällande lag. 76 §. Stadgandet överensstämmer i sak med 71 § första stycket gällande lag. Andra stycket i sistnämnda lagrum saknar motsvarighet, då bestämmelserna om förbud mot affischering utmed väg ej bibehållits i förslaget till ny väglag. 77 §. Då det kan tänkas, att den ersättning, som enligt 14 § nu gällande lag tillkommer samhälle för väghållning, som samhället under år 1943 eller tidigare ombesörjt för vägdistrikts räkning, ännu icke blivit bestämd, föreskrives här, att ersättningen skall bestämmas enligt förut gällande ordning. Då kronan skall övertaga samtliga vägdistrikten åvilande förbindelser, kommer ersättningen att gäldas av kronan. 78 §. Stadgandet är likalydande med 68 § gällande lag. 79 §. Då det torde komma att taga viss tid, innan de arbetslag för vinterväghållningen, som anses erforderliga, hinna organiseras, har i förevarande paragraf föreskrivits, att de snöploglag, som finnas vid den nya lagens ikraftträdande, skola bibehållas till den 1 juni 1944 eller, om arbetslag för vinterväghållning dessförinnan uppsatts, till dess så skett. Under den tid efter den nya lagens ikraftträdande, som snöploglagen bibehållas, böra beträffande dem förut gällande bestämmelser alltjämt äga tillämpning. 80 §. Motsvarar 72 § gällande lag.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 m a j 1931. 33 §. Bestämmelserna i lagen den 16 maj 1930 om vägrätt skola enligt det nu föreliggande förslaget inarbetas i lagen om allmänna vägar. Härav föranledas vissa ändringar i expropriationslagen; bl. a. skall 78 § sistnämnda lag upphävas. Enär 33 § stadsplanelagen innehåller hänvisning till 78 § första stycket expropriationslagen, måste jämkning ske även i berörda stadgande i stadsplanelagen. Denna jämkning synes lämpligen böra ske så, att de nuvarande föreskrifterna i 78 § första stycket expropriationslagen införas i 33 § stadsplanelagen.

121 44 a och 54 §§. Enligt 39 § stadsplanelagen är stad ansvarig för iordningställande och upplåtande till allmänt begagnade av gata eller annan allmän plats inom område, som ingår i stadsplan. Närmare föreskrifter meddelas i 40 § samma lag angående tidpunkten för gatas upplåtande, i 42 § rörande gatas beskaffenhet vid upplåtandet och i 43 § beträffande gatas framdragande genom trafik-, skydds- eller säkerhetsområde. Jämlikt 54 § skall vidare underhållet av gata vila å staden. Vad sålunda är stadgat för stad äger enligt 56 och 57 §§ stadsplanelagen motsvarande tillämpning för köping och vissa andra samhällen på landet; dock kan jämlikt 58 § nämnda lag Konungen medgiva viss lindring i dylikt samhälles skyldighet att iordningställa och upplåta gata eller annan allmän plats. I 11 och 14 §§ nu gällande lag om allmänna vägar stadgas bl. a,, att stad är väghållare inom sitt område samt att, inom köping eller annat samhälle på landet, för vilket stadsplanelagens bestämmelser angående stad äga tillämpning, samhället är berättigat och, om vägdistriktet därom framställer begäran, skyldigt att vara väghållare i fråga om vägsträcka, som på grund av sistnämnda lag skall vara upplåten för allmänt begagnande såsom gata. Enligt det föreliggande förslaget till lag om allmänna vägar skall stad fortfarande i regel vara väghållare inom sitt område, men Konungen har tillagts befogenhet att förordna, att kronan skall vara väghållare inom stad, som saknar förutsättningar att själv ombesörja väghållningen inom sitt område. Vidare skall enligt förslaget kronan vara väghållare såväl inom stadsliknande samhällen som på rena landsbygden; dock att Konungen äger, på begäran av köping eller annat samhälle, för vilket stadsplanelagens regler angående stad äga tillämpning, förordna, att samhället skall vara väghållare inom sitt område. De sålunda föreslagna ändringarna i lagen om allmänna vägar medföra vissa förändringar i de ovannämnda föreskrifterna i stadsplanelagen. I sistnämnda lag bör sålunda — förslagsvis i en ny paragraf, benämnd 44 a §, samt i 54 § — föreskrivas att, då kronan är väghållare i stad, stadens skyldighet att iordningställa och underhålla gata, som tillika är allmän väg, i stället skall åvila kronan. Vad sålunda stadgats angående stad erhåller på grund av föreskrifterna i 56 och 57 §§ stadsplanelagen motsvarande tillämpning beträffande köping och annat stadsliknande samhälle. Att i stad, där kronan är ^.väghållare, gata »tillika är allmän väg» innebär att den omfattas av kronans väghållningsskyldighet. Vilka gator, som det sålunda åligger kronan att bygga och underhålla, bestämmes i den i väglagen stadgade ordning. Beträffande dylika gator blir det därför kronan som, bl. a., har att svara för att gatorna på i 40 § stadsplanelagen föreskriven tid upplåtas till allmänt begagnande och att de därvid äro i det skick, som 42 § samma lag stadgar. Gata, som av kronan upplåtes till allmänt begagnande, skall i enlighet härmed, där ej länsstyrelsen för visst fall på begäran av kronan eller staden medger avvikelse, till bredd och höjdläge överensstämma med stadsplanen samt vara försedd med beläggning enligt ortens sed, erforderliga gångbanor

122 m. m. Då det emellertid kan förekomma, att gatans bredd enligt stadsplanen är större än som betingas av trafikens behov eller att gatan på grund av bestämmelserna i stadsplanen förses med plantering eller eljest bygges eller underhålles med dyrbarare utförande än trafikbehovet kräver, bör föreskrivas, •att merkostnaden härför skall gäldas av staden eller samhället. Storleken av bidragsskyldigheten bör beräknas till skillnaden mellan anläggnings- och underhållskostnaderna för gatan enligt stadsplanen och motsvarande kostnader för en gata av en standard, som är avpassad efter samfärdselns behov och väntade utveckling. Vidare böra givetvis kostnader för anordnande av underjordisk avloppsledning eller annan sådan särskild anordning åvila staden eller samhället. Bidragsskyldigheten torde böra bestämmas efter självkostnadspris. Enligt vägförstatligandekommitténs förslag skulle tvist angående bidragsskyldighetens storlek hänskjutas till avgörande av skiljenämnd. Sannolikt torde emellertid erforderlig utredning i fall som det förevarande, där parterna utgöras av kronan, å ena, samt stad eller samhälle, å andra sidan, i regel kunna åvägabringas och uppgörelse kunna ske lika bra utan som med biträde av skiljemän. Då det vidare ej torde kunna undvikas att skiljemännens beslut skall kunna klandras vid domstol, synes ett obligatoriskt hänskjutande av tvisten till skiljenämnd innebära en onödig omgång. Uppstår tvist, bör den sålunda, där ej frivilligt avtal om anlitande av skiljenämnd träffas, i vanlig ordning avgöras av domstol. Då kronan iordningställer gata, som nu nämnts, är staden enligt 54 § väglagsförslaget skyldig att utan kostnad för kronan tillhandahålla den mark, som erfordras för ändamålet. Motsvarande gäller enligt 59 § väglagsförslaget beträffande stadsliknande samhälle. Skyldigheten att tillhandahålla den erforderliga marken gäller hela gatubredden, även om gatan på grund av stadsplanen utföres bredare än som betingas av trafikbehovet. Rätt att lösa gatumarken tillkommer staden eller samhället jämlikt 21 § stadsplanelagen. Kronan har däremot ingen lösningsrätt. I fråga om skillnaden mellan allmän väg och gata tillämpas för närvarande den regeln att allmän väg i stad, som ingår i mark vilken enligt stadsplan är avsedd till gata, upphör att äga karaktär av väg i väglagens bemärkelse, i den mån vägen jämlikt 40 § stadsplanelagen skall vara upplåten till allmänt begagnande såsom gata. Inom stadsplanelagt område i stad anses sålunda gata icke samtidigt kunna vara allmän väg. I stadsliknande samhälle, däqs» -vederbörande vägdistrikt är väghållare, anses däremot en allmän väg, oaktat den ligger inom stadsplanelagt område och enligt 40 § stadsplanelagen skall vara upplåten såsom gata, behålla sin vägkaraktär. I de stadsliknande samhällena finnas alltså nu, i motsats till i städerna, trafikleder, som samtidigt äro gata och allmän väg. Denna skillnad torde efter vägväsendets förstatligande icke böra upprätthållas beträffande stad, där kronan är väghållare. Mellan väghållningsbestämmelserna för sådan stad och för stadsliknande samhälle, där kronan är väghållare, finnes ingen saklig skillnad, och även i stadsplanehänseende äro de likställda, Såväl i stad som i stadsliknande sam-

123 hälle bör sålunda, därest kronan är väghållare, kunna finnas trafikleder, som samtidigt äro vägar i allmänna väglagens mening och gator i stadsplanelagens. Utöver de ändringar i stadsplanelagen som nu föreslagits medför vägväsendets förstatligande även vissa ändringar i byggnadsstadgan. Sålunda måste 90 §, där det talas om att vägstyrelsen skall underrättas om förslag till byggnadsplan, ändras. Vidare är att märka vägförstatligandekommitténs uttalande (sid. 195), att tillfälle bör beredas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att yttra sig i vissa ärenden rörande fastställande av stadsplan. Ett bifall till detta krav medför jämväl ändringar i byggnadsstadgan. Emellertid har stadsplaneutredningen den 16 april 1942 (Statens offentliga utredningar 1942: 27) framlagt förslag till åtgärder för snabbare handläggning av stadsplane- och tomtindelningsärenden m. m. Det torde vara lämpligt, att prövningen av de ändringar i byggnadsstadgan, som sålunda kunna påkallas av vägförstatligandet, verkställes i samband med det slutliga ställningstagandet till stadsplaneutredningens berörda förslag. Av vägförstatligandekommittén har ytterligare (sid. 220 och 223) föreslagits ändring av 45 § andra stycket stadsplanelagen innebärande, att det därstädes för möjligheten att verkställa skälig jämkning i tomtägares skyldighet att bidraga till stads gatukostnad uppställda villkoret, att tomten förut hade utfartsväg, bortfölle. Denna ändring äger emellertid icke direkt samband med frågan om vägväsendets förstatligande. Stadsplaneutredningen torde senare komma att verkställa en allmän översyn av hithörande bestämmelser. Den berörda lagändringen synes utan olägenhet kunna anstå i avbidan härpå. Slutligen har i förevarande sammanhang inom stadsplaneutredningen övervägts ändring jämväl av 49 § stadsplanelagen, åsyftande att närmare reglera stads rätt att av tomtägare uttaga bidrag till gatukostnad i det fall, att gatan anlagts av eller med bidrag av kronan. Även behandlingen av denna fråga synes emellertid böra anstå, till dess frågan i samband med andra hithörande spörsmål upptages till prövning av utredningen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. I 1 kap. 8 § tredje stycket nyttjanderättslagen erinras, att om nyttjanderätt till mark för allmän väg är stadgat i lagen om vågrätt. Då sistberörda lag enligt de sakkunnigas förslag skall upphävas samt ersättas av bestämmelser i väglagen och då de i nämnda kapitel meddelade föreskrifterna om maximitid för upplåtelse av nyttjanderätt m. m. icke heller framdeles skola vara tilllämpliga å upplåtelse av nyttjanderätt till mark för allmän väg, torde ifrågavarande hänvisning till lagen om vägrätt böra ändras att avse väglagen.

124 Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 om expropriation. I 77 § andra stycket expropriationslagen stadgas, att om expropriation avser upplåtelse av nyttjanderätt till vägmark, må Konungen, beträffande fastighet, för vilken expropriationen finnes icke medföra avsevärt intrång, på framställning av sökanden förordna, att i fråga om rätt till ersättning samt ordningen för ersättningens bestämmande stadgandena i lagen om vägrätt skola äga motsvarande tillämpning. Meddelas sådant förordnande, skall Konungen, enligt tredje stycket samma paragraf, tillika utsätta viss tid, inom vilken marken, på sätt i 1 § tredje stycket vägrättslagen är stadgat, skall hava tagits i anspråk, vid äventyr att expropriationsrätten upphör. Skall beslut om fastställande av arbetsplan för vägbyggnadsföretag i enlighet med de sakkunnigas förslag medföra rätt för väghållare att taga den mark, som erfordras för företaget, i besittning samt nyttja marken för väg utan hinder av den rätt annan må äga i avseende å fastigheten, kommer något behov av stadgandena. i 77 § andra och tredje styckena expropriationslagen icke mera att förefinnas. På grund härav föreslås, att de skola upphävas. I 78 § samma lag stadgas att den exproprierande äge taga marken i besittning, sedan stämning i expropriationsmålet utfärdats och hos länsstyrelsen ställts pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent årlig ränta därå från tillträdesdagen. Har förordnande meddelats enligt 77 § andra stycket, är den exproprierande berättigad att utan ställande av pant eller borgen genast taga marken i besittning. Enligt förslaget till ny väglag skall beslut om fastställande av arbetsplan för vägbyggnadsföretag medföra rätt för väghållare att utan ställande av borgen taga den för vägen erforderliga marken i besittning. Denna rätt skall gälla även för det fall, att väghållare vill förvärva äganderätt till marken genom expropriation. Vid sådant förhållande finnes icke längre något behov av stadgandena i 78 §, vilka därför böra upphävas. De föreslagna ändringarna nödvändiggöra även en jämkning av ordalagen i 79 § expropriationslagen. Lagändringen förutsattes skola träda i kraft den 1 januari 1944. Under den närmaste tiden efter förstatligandet komma åtskilliga vägbyggnadsföretag att utföras, vilka beslutats tidigare och för vilka arbetsplan icke blivit fastställd enligt den nya ordningen. För sådana företag måste expropriation av mark kunna ske enligt nu gällande ordning. Med hänsyn härtill har föreskrivits, att förut gällande bestämmelser skola äga tillämpning med avseende å expropriation för sådana vägbyggnadsföretag.

125 Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § 2:o) och 8:0) lagen den 26 maj 1909 om Knngl. Maj:ts regeringsrätt. E t t genomförande av den föreslagna väglagstiftningen påkallar vissa ändringar i lagen om regeringsrätten. Jämlikt 2 § 2:o) regeringsrättslagen höra med vissa undantag till regeringsrättens upptagande alla mål om beslut av landsting, av kommun, annan menighet eller deras representationer. Av regeringsrätten upptagas alltså mål om beslut av vägstämma och vägstyrelse. Från regeringsrättens prövning har dock enligt stadgande i sistnämnda lagrum undantagits besvär över länsstyrelses beslut i anledning av sökt fastställelse å vägstämmas beslut om upptagande av vissa lån samt vägstyrelses beslut om upplåtande av vissa vägarbeten på entreprenad och om tillsättande av vissa befattningshavare. Som en följd av vägväsendets förstatligande, torde undantagsbestämmelsen böra utgå. Till regeringsrättens upptagande och avgörande höra enligt 2 § 8:0) regeringsrättslagen bl. a. mål rörande tillämpningen av 1934 års lag om allmänna vägar, såframt ej klagan föres över länsstyrelsens beslut i vissa angivna frågor. Sålunda ha från regeringsrättens prövning undantagits fråga, huruvida viss väg skall hållas fri från hinder av snö och is (6 § sista stycket), förordnande av gode män att avgiva yttrande med förslag till ersättning åt stadsliknande samhälle för väghållning, som detta ombesörjt (16 § första stycket), frågor om byggande av allmän väg, förändring av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg, indragning av allmän väg samt övertagande av väghållning, som ålegat någon på grund av särskilt åtagande (21—23 §§), förordnande av ordförande och ledamot i den nuvarande vägnämnden (47 §), förordnande av ersättare för ledamot i vägnämnden (49 § andra stycket) samt förordnande av ordförande i nämnd för utredning av den normala årskostnaden för fullgörande av den väghållningsskyldighet, som tidigare ålegat medlem av stadskommun (65 § andra stycket). Även efter ett förstatligande av vägväsendet på landet torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva besvär i mål, huruvida viss väg skall hållas fri från hinder av snö och is (4 § sista stycket förslaget till ny väglag), frågor om byggande av allmän väg, förändring av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg, indragning av allmän väg samt övertagande av väghållning, som ålegat någon på grund av särskilt åtagande (14 §), förordnande av ordförande och ledamot i vägsynenämnd (42 §) samt förordnande av ersättare för ledamot i vägsynenämnd (44 § andra stycket). Väglagsförslaget saknar motsvarighet till stadgandena i 16 § första stycket och 65 § andra stycket gällande lag. Enligt 27 § förslaget till väglag skall länsstyrelse, i likhet med vad nu finnes föreskrivet i vägrättslagen, äga att i samband med indragning av väg meddela förbud för väghållare att bortföra vad å marken anbragts för vägända-

126 mål ävensom att utsträcka den tid, inom vilken väghållare, där dylikt förbud icke meddelats, äger att bortskaffa vad som må skiljas från marken. Besvär över länsstyrelses beslut i dylika frågor skola, enligt nu gällande ordning, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet och föreskrifternas överflyttande från vägrättslagen till väglagen bör icke föranleda någon ändring härutinnan. Jämlikt gällande bestämmelser ankommer det på regeringsrätten att pröva besvär över av länsstyrelse meddelat förbud att utan länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad inom område, som kan beräknas bliva taget i anspråk för ifrågasatt väg eller komma att ligga i omedelbar närhet av densamma. Förlänges dylikt förbud, skall beslutet härom underställas Kungl. Maj:ts i statsrådet prövning. Det kan icke vara tillfredsställande att samma fråga i vissa fall prövas av olika myndigheter. I all synnerhet är detta fallet, om besvär anföres över förbud, som skall underställas Kungl. Maj:ts i statsrådet prövning. Det synes de sakkunniga därför lämpligast att överprövningen av meddelat förbud tillkommer en och samma myndighet, oberoende av det sätt, varpå frågan bringas under Kungl. Maj:ts prövning. Till grund för denna måste först och främst ligga ett bedömande av om vägföretaget över huvud bör komma till stånd, om utförandet av företaget, med hänsyn till de ekonomiska möjligheterna att tillgodose förekommande vägbehov, kan ske inom sådan tid, att förbud bör meddelas, samt slutligen och icke minst vägens sträckning, allt spörsmål som det tillkommer och framdeles måste tillkomma Kungl. Maj:t i statsrådet att avgöra i sista instans. Skola besvär över av länsstyrelse meddelat byggnadsförbud prövas av regeringsrätten, kan motsättning uppkomma mellan dess beslut beträffande byggnadsförbudet och Kungl. Maj:ts i statsrådet avgörande i vägfrågan. På grund av det anförda anse de sakkunniga övervägande skäl tala för att besvär över meddelat byggnadsförbud upptagas och avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Däremot bör det liksom hittills ankomma på regeringsrätten att pröva mål om rätt att uppföra byggnad utmed redan befintlig väg. Är fråga om tillstånd att utan hinder av meddelat byggnadsförbud uppföra byggnad utmed ifrågasatt väg, göra sig de skäl, som anförts till stöd för ett överflyttande av prövningen av besvären över sådant beslut till Kungl. Maj:t i statsrådet, endast delvis gällande; och det synes därför lämpligast, att även dessa dispensfall liksom hittills prövas i regeringsrätten. Det må erinras, att i regeringsrätten prövas besvär över beslut om tillstånd till nybyggnad inom område, beträffande vilket byggnadsförbud meddelats i anledning av väckt fråga om upprättande av stadsplan eller byggnadsplan för området, medan däremot besvär över byggnadsförbudet prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. För närvarande tillkommer det regeringsrätten att avgöra besvärsmål om nyttjanderätt till mark för tillfällig väg. Det förefaller emellertid i och för sig naturligast, att den högsta myndighet, som har att avgöra, om allmän väg skall byggas och mark härför avstås, även prövar, om nyttjanderätt till mark skall upplåtas för tillfällig väg. Härtill kommer att fråga om dylik upplåtelse

127 ofta står i direkt sammanhang med fråga om omläggning eller förbättring av allmän väg. Genom jämkning i sättet för sådant arbetes bedrivande, kunna ölägenheter av tillfällig väg, som erfordras under arbetets utförande, förekommas. Sådan jämkning kan icke beslutas av regeringsrätten men väl av Kungl. Maj:t i statsrådet. På grund av det anförda finna de sakkunniga lämpligast, att prövning av besvärsmål om upplåtelse av nyttjanderätt till mark för tillfällig väg ankommer på Kungl. Maj:t i statsrådet. Däremot böra besvärsmål om ersättning för dylik upplåtelse upptagas och avgöras av regeringsrätten. Enligt gällande väglag äger länsstyrelse — om väghållare underlåtit att verkställa beslut om byggande av väg eller försummat underhållet — förelägga väghållaren viss tid, inom vilken erforderliga åtgärder skola hava företagits vid äventyr, om den tid försittes, att åtgärderna varda genom länsstyrelsens försorg på väghållarens bekostnad vidtagna. Besvär över dylika förelägganden upptagas av regeringsrätten. Med avseende å de städer och stadsliknande samhällen, som komma att själva vara väghållare inom sina områden, skola dylika förelägganden även framdeles kunna meddelas. Spörsmål härom äger emellertid sådant sammanhang med de statsbidrags- och de övriga vägfrågor, vilka prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, att det synes lämpligast, att prövningen av besvär över beslut om förelägganden upptagas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Övriga administrativa besvärsmål, som röra tillämpningen av väglagen, torde däremot vara av den beskaffenhet att de böra avgöras av regeringsrätten. På denna bör det sålunda, utöver vad ovan nämnts, liksom hittills ankomma att pröva besvär över länsstyrelses beslut om tillstånd till upplag, grind eller annan anordning å allmän väg (33 § förslaget till väglag), om rätt att hava upplag, stängsel o. d. utmed väg (34 §), om hänskjutande av visst ärende till vägsynenämndens prövning (43 §) och i anledning av klagan över beslut, meddelat av vägsynenämnden (30—32, 34, 37 och 76 §§). Med hänsyn till beskaffenheten av de beslut, som kunna komma att meddelas av länsstyrelse rörande arbetslag för vinterväghållning (48—51 och 53 §§), torde besvär över sådana beslut böra prövas av regeringsrätten. Av vad sålunda anförts lärer framgå, att de flesta och de viktigaste av de administrativa besvärsmålen rörande tillämpningen av väglagen komma att prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Vid sådant förhållande skulle det vara i viss mån oegentligt, om i regeringsrättslagen, på samma sätt som för närvarande, angåves, att prövningen av alla icke särskilt undantagna mål rörande tillämpningen av väglagen skulle ankomma på regeringsrätten. Enligt de sakkunnigas mening är det lämpligare, att i regeringsrättslagen i stället uppräknas de mål, som skola avgöras i regeringsrätten. Förslaget har utformats i enlighet härmed.

128 Förslaget till lag om vad iakttagas skall i anledning av kronans övertagande av den allmänna väghållningen på landet. övergången från kommunal till statlig väghållning nödvändiggör meddelandet av åtskilliga föreskrifter av offentligrättslig natur. Att intaga alla dessa bestämmelser i den nya väglagen har icke ansetts lämpligt med hänsyn till dess civilrättsliga karaktär och för att lagen icke skall förlora i överskådlighet. Ifrågavarande övergångsbestämmelser ha i stället sammanförts till en särskild lag om vad iakttagas skall i anledning av kronans övertagande av den allmänna väghållningen på landet. 1§Ombesörjandet av den allmänna väghållningen på landet regleras för närvarande genom ett stort antal författningar, vilka alla bygga på den förutsättningen, att väghållningen är en kommunal angelägenhet, och som därför böra upphävas vid vägväsendets förstatligande. Genom förevarande paragraf upphävas först och främst lagen om vägdistrikt och de med stöd av nämnda lag utfärdade kungörelserna angående indelning av rikets landsbygd i vägdistrikt, om upprättande av röstlängd för val av vägstämmoombud samt angående vägdistrikts bokföring. Förordningen den 30 juni 1936 angående statsbidrag till den allmänna väghållningen i riket avser väghållningen såväl på landet som i stad. Genom statens övertagande av vägväsendet på landet kommer förordningen att sakna tillämpning, såvitt avser landsbygden. De av statsmakterna uppdragna riktlinjerna för reformens genomförande förutsätta utfärdandet av nya bestämmelser angående statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städerna. Hela förordningen torde därför böra upphävas. Då författningen tillkommit efter riksdagens hörande, lärer upphävandet icke böra ske utan att tillfälle beretts riksdagen att yttra sig. Med hänsyn härtill synes lämpligt, att förordningen samt den med stöd av denna utfärdade kungörelsen den 8 juli 1936 med närmare bestämmelser rörande tillämpningen av förordningen upphävas genom förevarande lag, för vars utfärdande kräves riksdagens antagande. För vinnande av överskådlighet torde alla statsbidragsförfattningar, som skola upphöra att gälla, böra upphävas genom en och samma författning. Skola sistnämnda två författningar sättas ur kraft genom förevarande lag, böra därför även övriga statsbidragsförfattningar upphävas genom samma lag. Det kan naturligtvis synas egendomligt att kungörelser och brev, utfärdade av Kungl. Maj:t, upphävas genom en av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt beslutad lag. De betänkligheter, som metoden kan giva anledning till, torde dock uppvägas av de praktiska fördelar, som vinnas genom att alla statsbidragsförfattningarna upphävas genom en och samma författning. Av enahanda skäl ha även vissa andra vägförfattningar, som förlora till-

129 lämpning vid vägväsendets förstatligande, ansetts böra upphävas genom denna paragraf. 2 - 4 §§• Då vägdistriktslagen icke skall upphöra att gälla förrän fr. o. ni. den 1 januari 1944, skulle vägdistrikten — om icke här särskilda föreskrifter meddelades — på grund av bestämmelser i nämnda lag vara skyldiga att under år 1943 vidtaga åtskilliga åtgärder, som genom väghållningens förstatligande bliva onödiga. Sålunda torde det val av vägstämmoombud, som eljest skulle äga rum under hösten 1943, böra inställas. Om så sker, behöver den i 10 § vägdistriktslagen omförmälda röstlängden för val av ombud icke upprättas. Självfallet bör någon inkomst- och utgiftsstat för år 1944 icke upprättas och fastställas under år 1943. Icke heller bör under nämnda år företagas val av revisorer för granskning av nästföljande års förvaltning. Om nu berörda åtgärder inställas, är hållandet av ordinarie vägstämma under senare hälften av augusti månad 1943 icke erforderligt. Slutligen torde upprättandet av den i 58 § vägdistriktslagen omförmälda förteckningen över antalet vägskattekronor till ledning för vägskattens bestämmande kunna inhiberas. På grund av vad sålunda anförts ha i förevarande paragrafer meddelats bestämmelser till förekommande av att åtgärder, som genom förstatligandet bliva onödiga, vidtagas under tiden närmast före reformens genomförande.

5§: Revisionen av 1943 års förvaltning kan givetvis icke slutföras samt ansvarsfrihet härför icke beviljas förrän under år 1944. Denna revision och decharge böra äga rum i den ordning, vägdistriktslagen stadgar. Skulle efter utgången av år 1943 uppkomma spörsmål av beskaffenhet att böra upptagas å vägstämma, exempelvis fråga om uttagande av särskild vägskatt på grund av försumlighet från distriktets sida, bör även med avseende härå gälla den ordning som stadgas i nämnda lag. Vad nu sagts påkallar undantag från huvudregeln, att vägdistriktslagen skall upphöra att gälla fr. o. m. den 1 januari 1944. Mandatstiden för de nuvarande vägstämmoombuden utgår med utgången av år 1943. Då det icke kan vara lämpligt att välja nya vägstämmoombud för de få ärenden, som efter nämnda tid kunna påkalla behandling å vägstämma, har i förevarande paragraf tillika föreskrivits, att de nuvarande ombuden skola tjänstgöra jämväl vid vägstämma, som hålles efter utgången av år 1943. 6§I samband med statens övertagande av den allmänna väghållningen på landet måste vägdistriktens tillgångar och skulder avvecklas. Enligt de antagna huvudgrunderna för reformen skall detta ske på det sättet, att staten utan ersättningsskyldighet övertager vägdistriktens alla tillgångar ävensom ansvaret för distriktens samtliga skulder. Om skälen härför vilja de sakkun9 - 2731 42

130 niga hänvisa till vad departementschefen och andra särskilda utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande anfört härom.

I samband med omorganisationen i anledning av 1934 års väglagstiftning stadgades — i syfte att förhindra, att ett äldre distrikt, på grund av vetskapen att dess tillgångar och skulder skulle övertagas av ett annat distrikt, vanvårdade sina angelägenheter — bl. a., att, där särskilda skäl därtill funnes, beskattningsföremålen inom det äldre distriktet skulle till fullgörande av detsamma åliggande ersättningsskyldighet påföras vägskatt utöver vad som eljest utdebiterades inom det nya distriktet. Dessa föreskrifter ha tillämpats endast i ett fall. Departementschefen framhöll att även efter ett förstatligande borde möjlighet finnas att under en kortare övergångsperiod uttaga ersättning av vägdistrikt, som i syfte att övervältra väghållningskostnader på staten icke verkställt utdebitering i erforderlig utsträckning eller som försummat underhållet av allmän väg i sådan grad, att densamma vid övergången icke befunne sig i vederbörligt skick. Då det gäller att avgöra, om utdebitering verkställts i erforderlig utsträckning, bör, enligt de sakkunnigas mening, hänsyn tagas icke blott till de löpande förvaltningsutgifterna utan även till förefintliga skulder. H a r exempelvis ett vägdistrikt i angivet syfte underlåtit att infria förbindelser eller att verkställa de avbetalningar å upptagna lån, som kunna anses skäliga i förhållande till distriktets ekonomiska ställning, eller upptagit lån för bestridande av utgifter, som skäligen bort täckas genom utdebitering, bör ersättning kunna uttagas av sådant distrikt. Ersättningsskyldigheten torde emellertid icke böra begränsas till nu berörda fall. Särskild vägskatt bör kunna uttagas, om vägdistrikt på annat sätt handlat illojalt mot staten. Exempelvis bör sådan skatt uttagas av distrikt, som efter det frågan om förstatligandet blev aktuell använt distriktets tillgångar för andra uppgifter än allmän väghållning. Därest t. ex. ett distrikt kort före förstatligandet avhänder sig sina banktillgodohavanden genom att utdela dem såsom bidrag till enskild väghållning, bör distriktets befolkning få bära följderna av ett dylikt handlingssätt. Icke heller kan det opåtalat tillåtas distrikt att utan särskilda skäl sluta avtal, avseende tiden efter förstatligandet, om kronan därigenom tillskyndas avsevärt förfång. Då syftet med den särskilda vägskatten är att neutralisera verkningarna av ett illojalt förfarande från vägdistrikts sida i samband med vägväsendets förstatligande, torde de försummelser och de åtgärder, som skola kunna föranleda ersättningsskyldighet, böra till tiden begränsas så, att endast försummelser eller åtgärder, som inträffat eller vidtagits efter det frågan om förstatligandet blev aktuell, kunna läggas till grund för åläggande av särskild vägskatt. Såsom lämplig utgångspunkt torde därvid den 1 januari 1939

131 kunna väljas, cl. v. s. det närmast efter vägförstatligandekommitténs tillsättande följande årsskiftet. B* Fråga om ersättningsskyldighet för vägdistrikt bör icke få hållas svävande ' under en längre tid. utan bör avgöras så snart som möjligt. Med hänsyn härtill har föreslagits, att framställning om uttagande av särskild vägskatt skall göras före den 1 januari 1945. Vägförstatligandekommittén föreslog, att prÖAming av fråga om ersättningsskyldighet för vägdistrikt skulle i första hand ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Departementschefen ansåg emellertid, att då dylik fråga — om anledning till ersättningsskyldighet skulle förekomma — borde väckas av styrelsen eller densamma underställda organ, det vore principiellt oriktigt, att tvisten jämväl avgjordes av styrelsen. På grund härav och med hänsyn till frågans offentligrättsliga natur fann departementschefen lämpligast, att tvisten avgjordes direkt av Kungl. Maj:t i statsrådet. Innan fråga om ersättningsskyldighet avgöres, bör tillfälle beredas vägdistriktet att yttra sig i saken. Därvid bör yttrande inhämtas icke blott av vägstämman utan även av den vägstyrelse, som senast representerat distriktet. Yttrande bör vidare infordras från länsstyrelsen. Med avseende å sättet för uttagande av särskild vägskatt ha erforderliga bestämmelser ansetts böra meddelas av Kungl. Maj:t. 9§I samband med stadsbildning eller inkorporering ha åtskilliga städer ålagts att under viss övergångstid utgiva ersättning till det vägdistrikt, som staden respektive det inkorporerade området tidigare tillhört. Denna ersättning, som fastställts av Kungl. Maj:t, har i många fall till en del varit avsedd att under övergångsperioden stärka det förminskade distriktets ekonomi, som i regel försämrats till följd av skatteunderlagets minskning vid stadens respektive det inkorporerade områdets utbrytning ur distriktet. Vägförstatligandekommittén uttalade, att statens övertagande av väghållningen på landet i och för sig icke kunde åberopas såsom skäl för en ändring av denna ersättningsskyldighet, som efter ett förstatligande sålunda borde fullgöras till staten i stället för till vederbörande vägdistrikt. Om emellertid grunderna för vägväsendets finansiering ändrades, kunde det tänkas bliva erforderligt att i motsvarande grad ändra berörda ersättningar. Om sålunda vägskatten helt bortfölle, torde icke några reella skäl kunna åberopas för att av stad uttaga den del av ersättningen, som fastställts att utgå för att motverka följderna av en minskning av vägdistriktets skatteunderlag. Frågan om att minska eller helt befria stad från sådan ersättningsskyldighet torde böra prövas i varje särskilt fall. Det borde ankomma på vederbörande stad att göra framställning hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som hade att fatta beslut i frågan. Beslutet borde av staden kunna överklagas i regeringsrätten.

132 Kammarkollegium anförde i sitt yttrande över kommitténs förslag i denna del: Ifråga om ersättningar, som det i följd av bestämmelse vid inkorporering eller stadsblivelse åligger stad att utgiva, uttala de sakkunniga, att »ett förstatligande av väghållningen på landsbygden kan i och för sig icke åberopas såsom skäl fölen ändring av denna ersättningsskyldighet, som efter ett förstatligande sålunda bör fullgöras till staten i stället för till vederbörande vägdistrikt». Gent emot detta uttalande må erinras, att det synes mindre tillfredsställande att låta tidpunkten för stadsblivelsen — före eller efter den nya lagens ikraftträdande — vara avgörande för huruvida staden skall utge ersättningsbelopp eller ej. I överensstämmelse med hittillsvarande praxis i indelningsärenden, synes en så genomgripande ändring av det ekonomiska ansvaret, som nu föreslagits, böra medföra omreglering av sådana ersättningar, varom nu är fråga. Kollegium finner av angivna skäl ett förstatligande av väghållningen på landsbygden böra medföra en översyn av de bestämmelser, som vid inkorporering med stad eller stadsbildning må hava meddelats rörande reglering av stadens och vägdistriktets ekonomiska mellanhavanden. Sådana bestämmelser avse icke blott av de sakkunniga angivna skatteersättningar utan även bl. a. skyldighet för staden att deltaga i gäldandet av skulder och kostnader för blivande vägföretag, eventuellt också motsvarande skyldigheter för distriktet. Man kan icke utan att genomgå varje särskilt Kungl. Maj:ts beslut avgöra, vilka ekonomiska regleringsfrågor föreligga i de särskilda fallen. Prövningen av hithörande frågor bör enligt kollegii mening ske i samma ordning som man tänkt sig vid indelningsbeslutets meddelande, d. v. s. av Kungl. Maj:t efter utredning genom kammarkollegium. Kollegium avstyrker en prövning härvidlag genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Departementschefen uttalade att han på de av kammarkollegium anförda skälen funne ett förstatligande av vägväsendet på landet böra medföra en allmän översyn av de bestämmelser, som vid stadsbildning eller inkorporering med stad meddelats rörande stadens och vägdistriktets mellanhavanden, i den mån dessa icke blivit slutligen reglerade vid tiden för förstatligandet. Prövningen av hithörande frågor borde ske i samma ordning som vid indelningsbeslutets meddelande, d. v. s. av Kungl. Maj:t i statsrådet efter utredning genom kammarkollegium. Frågor om befrielse för stad från ersättningsskyldighet skola sålunda ex officio upptagas och utredas av kammarkollegium. Därvid bör tillfälle självfallet beredas staden att yttra sig i saken. De sakkunniga förutsätta, att kollegium upptager dessa frågor i så god tid, att beslut i ärendena kunna om möjligt meddelas redan i början av år 1944. 10 §. Avvecklingen av vägdistriktens förvaltning kan uppenbarligen icke helt medhinnas före den 1 januari 1944. Såsom de sakkunniga i annat sammanhang påpekat kan revisionen av vägdistriktens förvaltning icke slutföras och frågan om ansvarsfrihet behandlas förrän under år 1944. Icke heller redovisningen och överlämnandet av tillgångarna till den statliga vägorganisationen torde kunna ske förrän efter årsskiftet 1943/44. De sakkunniga förutsätta, att vägstyrelseordförandena medverka vid avvecklingen även i vad avser tiden efter nämnda tidpunkt. Härför böra ord-

133 förandena självfallet vara berättigade till ersättning, som bör bestämmas under hänsynstagande till omfattningen av ordförandenas arbete. Där ej annat föranledes av särskilda omständigheter, torde ersättningen skäligen kunna bestämmas till en månads arvode. Avvecklingen torde medföra även andra utgifter än de nu berörda. Det torde på sina ställen bliva nödvändigt att för avvecklingen anlita en del av den nuvarande kamerala personalen. Vidare komma revisionen och hållandet av vägstämma för beviljandet av ansvarsfrihet att medföra vissa utgifter. Därjämte kan behovet att hålla vägstämma för behandling av fråga om uttagande av särskild vägskatt föranleda kostnader. Ur principiell synpunkt vore måhända riktigast, att vägdistrikten själva svarade för dessa kostnader. Å andra sidan torde övergången förenklas och underlättas, om de kostnader, varom här är fråga, gäldas med statsmedel. I förevarande paragraf har med hänsyn härtill föreskrivits, att de kostnader för avvecklingen, som belöpa på tiden efter den 31 december 1943, skola gäldas av statsmedel. På sätt i annat sammanhang närmare angives bör härför användas de kontanta medel och banktillgodohavanden, som staten kommer att övertaga från vägdistrikten. 11

* De vid årsskiftet 1943/44 oguldna vägskatter, som därefter indrivas, skola på grund av stadgandet i 6 § tillfalla staten. Beträffande indrivning och redovisning av sådan vägskatt böra förut gällande bestämmelser tillämpas allenast med den skillnaden, att redovisningen bör ske till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. 13 §. P å samma sätt som skedde vid omorganisationen i anledning av 1934 års väglagstiftning torde åt Kungl. Maj:t böra givas befogenhet att meddela de detaljföreskrifter, som kunna visa sig erforderliga för avvecklingen av vägdistriktens förvaltning. Med hänsyn till innehållet i 2—4 §§ torde denna lag böra träda i kraft redan dagen efter den, då lagen utkommit i svensk författningssamling.

Förslaget till lag- om vägnämnder och länsvägnämnder. De lokala intressena i vägfrågor företrädas på landet, enligt nu gällande ordning, av vägstämmorna och vägstyrelserna. Vägförstatligandekommittén framhöll, att även efter ett förstatligande av den allmänna väghållningen måste — av tillbörlig hänsyn till såväl nämnda intressen som behovet att erhålla råd och upplysningar av organ, vilka väl kände ortsförhållandena — anses önskvärt, att de lokala synpunkterna finge tillfälle att göra sig gällande. Härom anförde kommittén bland annat:

134 De befogenheter, som böra givas de organ, som efter förstatligandet skola företräda de lokala intressena vid handläggning av fråga om byggande av väg, torde på detta område böra vara av ungefär samma slag och omfattning som de, vilka nu i fråga om planläggningen tillkomma vägstyrelser och vägstämmor, och sålunda vara av i huvudsak rådgivande natur. De nya organen böra vara behöriga att taga initiativ till vägföretag samt såsom regel erhålla tillfälle att yttra sig över förslag som väckts av andra ävensom över upprättade arbetsplaner. Vid vägundersökningar böra ombud, utsedda av vederbörande organ, äga närvara för att framföra lokala synpunkter. Det område, som ett dylikt organ skall företräda, får icke vara alltför vidsträckt, om representanterna, utan att vara alltför många, skola äga förutsättningar att i detalj uttala sig om vägbehoven inom området och om den ändamålsenligaste sträckningen av föreslagen väg. Å andra sidan bör området vara av den storlek, att representanterna äga erforderlig överblick över vägbehoven. De lokala intressena vid upprättandet av flerårsplaner beaktas för närvarande huvudsakligen av länsstyrelserna. Helt visst komma dessa intressen även framdeles att tillvaratagas av länsstyrelserna vid planläggningen av vägbyggnadsverksamheten. Men även om de såsom regel äga ingående kännedom om sina län och vägbehoven, är det dock önskvärt att ha möjlighet att få upplysningar även från andra språkrör för de lokala intressena. Särskilt för det fall att distrikten omfatta större områden än länen är det — vid avvägningen av de lokala intressena i olika distriktsdelar — av värde att äga tillgång till ett organ, som företräder hela distriktets samlade vägintressen. De uppgifter, som skulle tillkomma representanterna för de lokala intressena vid upprättandet av flerårsplaner, skulle huvudsakligen bliva att uttala sig om vilka företag, som under den tid planläggningen avser böra komma till utförande och den inbördes ordningen mellan arbetena. Därest de lokala synpunkterna icke beaktas av vägorganisationen, böra nu ifrågakomna organ äga befogenhet att hänskjuta uppkommen meningsskiljaktighet till Kungl. Maj:ts prövning. Kommittén framhöll, att det med hänsyn till de anspråk, som sålunda måste ställas på de rådgivande organen med avseende å olika uppgifter, torde vara nödvändigt att äga tillgång till dels ett mera lokalt betonat organ för handläggning av frågor, om och huru väg skall byggas, dels ock ett organ som skall företräda hela distriktets samlade vägintressen vid upprättandet av flerårsplaner. Området för det förra organet föreslogs skola i stort sett sammanfalla med de nuvarande vägdistrikten. Departementschefen och riksdagen biträdde vad kommittén sålunda före slagit med avseende å grunderna för den lokala representationen. Departementschefen förordade, att det organ, som skulle övertaga vägstämmornas och vägstyrelsernas rådgivande uppgifter vid handläggning av frågor om byggande av väg, förändring av enskild väg till allmän samt indragning av väg, skulle kallas vägnämnd. Det organ, som skulle företräda hela länets samlade vägintressen vid planläggningen av vägbyggnadsverksamheten, föreslogs skola benämnas länsvägnämnd. De sakkunniga ha övervägt, huruvida icke vägstadgan och föreskrifterna om de lokala nämnderna borde sammanföras till en författning. Omfattningen av sistnämnda föreskrifter gör det emellertid önskvärt, att de meddelas i en särskild författning.

135 1 §• Då vägfrågorna i de små städer, där kronan är väghållare, avses skola handläggas i enahanda ordning, som skall gälla för landsbygdens motsvarande spörsmål — bl. a. skola flerårsplanerna omfatta även dessa städer — måste de lokala vägintressena även i dessa företrädas av vägnämnder. På samma sätt, som det nu tillkommer Kungl. Maj:t att bestämma indelningen i vägdistrikt, bör det ankomma på Kungl. Majtt att bestämma indelningen i vägnämndsområden. Med avseende å denna bor gälla vad nu finnes föreskrivet beträffande indelningen i vägdistrikt. De sakkunniga ha för avsikt att framlägga förslag till indelning i vägnämndsområden, i stort sett sammanfallande med de nuvarande vägdistrikten.

2§Enligt de antagna huvudgrunderna för reformen skola vägnämndens främsta uppgifter vara att taga initiativ och att yttra sig i vägfrågor samt att vid behov överklaga beslut i sådana frågor. Sammanfattningsvis torde dessa uppgifter innefattas i den i första stycket stadgade skyldigheten för vägnämnd att verka för att vägbehoven inom nämndens område på bästa sätt tillgodoses. Att nämnden äger taga initiativ torde icke behöva uttryckligen angivas. Indirekt framgår denna befogenhet av avfattningen av 5 § i förslaget till vägstadga (»där ansökningen gjorts av annan än vägnämnden»). I förevarande paragraf angivas endast de viktigaste av vägnämndens uppgifter. Någon fullständig uppräkning av dessa torde icke erfordras. I utskottsutlåtandet förutsattes (sid. 18), att vägnämndens ledamöter före avgivandet av infordrat yttrande skulle samråda med lokala myndigheter och ortsborna, så att de lokala synpunkterna bleve allsidigt belysta i nämndens yttranden. Detta har icke ansetts behöva angivas i författningstexten. De sakkunniga förutsätta nämligen, att vad utskottet sålunda uttalat skall iakttagas även utan särskild föreskrift härom. 3§Yägnämnden skall, enligt de antagna grunderna för reformen, bestå av fem ledamöter. Antalet har bestämts med hänsyn till vägnämndernas ändamål och till storleken av varje sådan nämnds område. Enligt vägförstatligandekommitténs förslag, som i denna del lämnats utan erinran av departementschefen och riksdagen, skulle ledamöterna i vägnämnden alltid väljas av ombud för de i nämndens område ingående kommunerna. F ö r det fall, att vägnämndsområde består av endast en kommun, bör dock valet lämpligen förenklas på så sätt, att ledamöterna i nämnden utses direkt av kommunalfullmäktige. Att för sådant fall utse särskilda ombud, som i sin tur välja ledamöter, synes innebära onödig omgång. Består vägnämndsområde av endast en kommun, torde man kunna utgå från att fullmäktige finnas i kommunen.

4§Bestämmelserna i denna paragraf rörande de ombud, som skola välja ledamöter i vägnämnden, överensstämma i huvudsak med vad nu finnes i lagen om vägdistrikt (7—13 §§) stadgat om vägstämmoombud. Vissa avvikelser ha dock gjorts från nu gällande föreskrifter. För närvarande begränsas kommunmedlemmarnas inflytande på vägvä,sendet principiellt till dem, som deltaga i väghållningskostnaderna. Sedan staten helt övertagit dessa kostnader, finnes, såsom departementschefen framhållit, icke någon anledning att begränsa nämnda inflytande till vissa medlemmar. Principen om allmän och lika rösträtt borde därför vid ett förstatligande utsträckas även till detta område. Departementschefen ansåg lämpligt att —• om nu gällande begränsning av rösträtten bortfölle — kommunombuden utsåges av kommunalfullmäktige. Endast i de kommuner, där sådana icke funnes, borde ombuden alltjämt utses av kommunalstämma. Tidpunkten för ombudsval sammanfaller med tiden för ordinarie kommunalfullmäktigesammanträde. Tiden för val av vägstämmoombud är nu en månad längre. Enligt nu gällande föreskrifter skall antalet ombud, om distriktet består av mer än en kommun, vara minst 20. Antalet har med hänsyn till ombudens ändrade uppgifter och till kostnaderna ansetts utan olägenhet kunna nedsättas till 10. För närvarande utser varje kommun suppleanter till lika antal som ombud samt därutöver ytterligare en suppleant. Då det, enligt vad erfarenheten visat, i allmänhet icke föreligger något behov av flera suppleanter än ombud, har gällande bestämmelser jämkats så, att suppleanter skola utses till samma antal som ombud. Valbarhetsbestämmelserna ha i samband med den nyss omnämnda utsträckningen av rösträtten jämkats så, att envar inom vägnämndens område boende, som äger utöva rösträtt på kommunalstämma, skall vara valbar till ombud. Även de nuvarande obehörighetsgrunderna ha jämkats. Sålunda ha de under d) och e) i 12 § lagen om vägdistrikt givna föreskrifterna om att den ej må vara ombud, som på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning, eller som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan, icke bibehållits på grund av ändrad strafflagstiftning. I stället har bland obehörighetsreglerna upptagits föreskrift, att den, som häftar för honom påförda utskylder till stat eller kommun, vilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren, icke är behörig att vara ombud. Härigenom sker emellertid icke någon egentlig saklig ändring i nu gällande ordning. Eösträtt må nämligen icke nu utövas av den, som häftar för vägskatt, och då endast den, som är röstberättigad vid val av vägstämmoombud, är valbar till ombud, gäller inskränkningen i valbarheten alltså redan nu. I detta sammanhang må emellertid påpekas, att enligt förevarande förslag någon inskränkning icke göres i rösträtten vid ombudsval å kommunalstämma på grund av försummad skattebetalning.

137 Eätten att avsäga sig uppdrag att vara ombud har begränsats något i förhållande till nu gällande bestämmelser. Den omständigheten, att man förut varit ombud, bör icke medföra rätt att undandraga sig uppdraget. Detta innebär icke någon tidsödande eller tröttande uppgift. Det är ju i allmänhet endast fråga om att en gång under en fyraårsperiod infinna sig vid en valförrättning. Mandatstiden för ombud räknas nu från den 1 januari året näst efter ombudsvalet. Då det synes lämpligt att vägnämndsledamöternas mandatstid sammanfaller med kalenderår, bör val av vägnämndsledamöter äga rum strax före tjänstgöringstidens början. Med hänsyn härtill har ombudens mandatstid föreslagits skola räknas fr. o. m. den 16 november det år, ombudsvalet äger rum. Härigenom kunna ombuden hinna att välja ledamöter i vägnämnden före den 1 januari. Då det kan inträffa att såväl ombud som suppleant avgå före tjänstgöringstidens slut, har föreskrift meddelats om anställande av fyllnadsval. Bestämmelsen i sista stycket av förevarande paragraf, vartill motsvarighet nu saknas, erfordras med hänsyn till stadgandet i nästföljande paragraf.

5§Enligt departementschefens förslag skall det ankomma på länsstyrelsen att bestämma dag och tid för val av vägnämndsledamöter samt kalla ombuden till valförrättningen. Länsstyrelsen bör därjämte förordna någon av ombuden att leda förhandlingarna, till dess ordförande valts. Då ombudens rösttal skall, liksom enligt nu gällande regler, bestämmas i förhållande till kommunens hela rösttal samt uppgift härom följaktligen måste vara tillgänglig vid valet, har föreskrivits, att sådan uppgift skall genom länsstyrelsens försorg tillsändas den, som förordnats att leda förhandlingarna, till dess ordförande valts. Andra stycket av förevarande paragraf motsvarar 13 § tredje stycket vägdistriktslagen samt skiljer sig från nu gällande bestämmelse endast därutinnan, att suppleant skall kallas — icke såsom nu av vägstämmans ordförande — av det ombud eller den suppleant, som fått förhinder. Det har ansetts innebära en onödig omgång, om det skulle åligga länsstyrelsen att kalla suppleant. Enligt nu gällande bestämmelser får vägstämma ej företaga ärende till behandling, såvida icke ombud med sammanlagt mer än hälften av vägdistriktets rösttal äro tillstädes. För att vägnämnden skall erhålla den allsidiga sammansättning, som är önskvärd, anse de sakkunniga nödvändigt föreskriva, att valet av vägnämndsledamöter icke må verkställas, med mindre ombud med sammanlagt mer än två tredjedelar av vägnärnndsområdets rösttal äro tillstädes. Sista stycket av denna paragraf motsvarar 17 § vägdistriktslagen samt skiljer sig från nu gällande bestämmelser endast därutinnan att ombud vid valet röstar för det rösttal, som framgår av den för kommunala val gällande röstlängden. Föreskrift har icke givits om ersättning till ombud för inställelse vid val-

138 förrättningen. Enligt vägförstatligandekommitténs förslag, som i denna del lämnats utan erinran av departementschefen och riksdagen, skall eventuellt erforderlig ersättning till ombud gäldas av den kommun som utsett honom. 6§. Stadgandet motsvarar 22 § tredje stycket vägdistriktslagen. ?§• Vägdistriktslagen (32 §) förbjuder inval i vägstyrelse av åtskilliga andra än de i förevarande paragraf angivna befattningshavare, vilka icke må väljas till vägnämndsledamöter. Med de uppgifter, som skola ankomma på vägnämnderna, saknas anledning att diskvalificera andra än de i denna paragraf angivna. . 8.§Stadgandet motsvarar 33 § vägdistriktslagen.

För att icke behöva belasta länsstyrelsen med att sammankalla vägnämnden till dess första sammanträde böra ombuden i samband med valet av vägnämndsledamöter utse någon av dem att vara sammankallande och att leda förhandlingarna, intill dess ordförande valts. Då det första sammanträdet icke bör äga rum, förrän så erfordras för handläggning av annat på nämnden ankommande ärende än val av ordförande, bör det åligga den sammankallande ledamoten att intill det första sammanträdet mottaga för nämnden avsedda handlingar. 11 §• Uppgift om samtliga vägnämndsledamöters namn och adress synes böra intagas i länskungörelserna för att därigenom bringas till allmän kännedom. För närvarande publiceras endast vägstyrelsens ordförandes och vice ordförandes namn på dylikt sätt. 12 §. Stadgandet motsvarar delvis 35 § vägdistriktslagen. Enligt sistnämnda lagrum äger endast vägingenjören närvara vid vägstyrelsesammanträde. Med hänsyn till de uppgifter, som skola ankomma på vägnämnden, böra såväl landshövdingen som vägdirektören eller den endera av dem förordnar äga närvara vid nämndens överläggningar. Härigenom kan i viktiga vägfrågor åstadkommas den kontakt mellan nämnden samt länsstyrelsen och vägförvaltningen, som erfordras för att vägfrågorna skola kunna lösas på bästa sätt. För att vägnämnden skall kunna erhålla det biträde, som kan behövas, har föreskrivits, att vägdirektören på därom framställd begäran av vägnämndens ordförande skall närvara vid sammanträde för att tillhandagå med upplysningar, dock skall vägdirektören äga sätta annan i sitt ställe. 1 3 - 1 4 §§. Stadgandena överensstämma, bortsett från vissa oväsentliga jämkningar, med 36 och 37 §§ vägdistriktslagen.

139 15 §. Stadgandet motsvarar i förkortad form vad som nu finnes föreskrivet i 22 och 38 §§ vägdistriktslagen i fråga om sättet för besluts fattande och därför erforderlig omröstning. 1 6 - 1 7 §§. Dessa stadganden motsvara 39 § första och andra styckena samt 40 § vägdistriktslagen. 18 §. Enligt vägförstatligandekommitténs förslag skulle ledamöterna i vägnämnden åtnjuta dagarvode och gottgörelse för resekostnader. Till ordföranden skulle dessutom i ersättning för hans arbete utgå ett särskilt arvode, förslagsvis 200 kronor om året. Grunderna för arvoden och reseersättningar — vilka förutsattes skola utgå av allmänna medel — borde fastställas i särskild författning. Enligt de sakkunnigas mening är det lämpligare att alla bestämmelser rörande vägnämnderna — och sålunda även rörande gottgörelse åt ledamöterna — meddelas i en författning. I enlighet härmed ha bestämmelserna om ersättning intagits i förevarande lag. De sakkunniga föreslå att dagarvode till ordförande och övriga ledamöter i vägnämnden skall utgå med samma belopp, som gäller för ledamot i expropriationsnämncl, eller 18 kronor. Till vägstyrelseledamot utgår för närvarande arvode med 12 kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag. Ordföranden bör — utöver det av vägförstatligandekommittén föreslagna årsarvodet — vara berättigad till ersättning för renskrivning, porton och andra för uppdragets fullgörande nödiga omkostnader. Nu ifrågakomna ersättningar förutsättas skola, utbetalas av vägförvaltningen. 19 §. Enligt de antagna huvudgrunderna för reformen skall länsvägnämnden företräda hela länets samlade vägintressen särskilt vid planläggningen av vägbyggnadsverksamheten. I sådant hänseende skulle nämnden ha att uttala sig om vilka vägföretag inom länet som böra komma till utförande och den inbördes ordningen mellan dem. Till nämnden torde för yttrande böra hänskjutas även vägbyggnadsfrågor, som äro gemensamma för två eller flera vägnämndsområden och vari vägnämnderna hava skiljaktiga meningar. I enlighet härmed har länsvägnämndens uppgift angivits vara att vaka över att vägfrågor, som äro gemensamma för flera eller alla vägnämndsområdena inom länet, erhålla den för hela länet ändamålsenligaste lösningen. Länsvägnämndens uppgift skall icke begränsas blott till att avgiva infordrade yttranden. Nämnden skall därjämte äga befogenhet att taga erforderliga initiativ samt att överklaga beslut, som meddelats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller länsstyrelsen.

140 20 §. Enligt vägförstatligandekomniitténs, av departementschefen biträdda förslag skulle länsvägnämnden sammansättas uteslutande av ordförandena i de lokala vägnämnderna. Andra särskilda utskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande, att det kunde förekomma fall, då annan ledamot hade större förutsättningar att företräda vägnämndsområdet i länsvägnämnden än ordföranden. Utskottet ville därför ifrågasätta, om icke vägnämnden borde äga befogenhet att utse vilken ledamot som helst till representant i länsvägnämnden. Utskottet uttalade vidare att, då vägnätets betydelse för ett effektivt utnyttjande av skogskapitalet under senare år blivit allt större, det syntes önskvärt, att skogsbruket bleve företrätt inom länsvägnämnderna, så att målsmän för denna näringsgren kunde framföra sina synpunkter på fördelningen av vägbyggnadsmedlen. Någon säkerhet för att så bleve fallet funnes icke, om länsvägnämnden skulle bestå uteslutande av representanter för de lokala vägnämnderna, i all synnerhet om dessa utsåges på sätt i propositionen föreslagits. På grund härav och med hänsyn till vikten av att vägnätet utbyggdes, så, att det kunde tillgodose även skogsbrukets behov, ville utskottet förorda att skogsvårdsstyrelserna berättigades att utse en representant inom varje länsvägnämnd. E n sådan anordning skulle helt visst främja ett samordnande av det allmänna vägnätet med de särskilda skogsvägar, till vilkas utbyggande staten numera ansloge avsevärda belopp. Utskottets uttalanden ha iakttagits vid utformandet av bestämmelserna om länsvägnämndens sammansättning. I ett (Kalmar) län finnas två skogsvårdsstyrelser. Det har ansetts lämpligast, att dessa få utse var sin ledamot i länsvägnämnden. 21 §. Mandatstiden för ledamot i länsvägnämnd bör så mycket som möjligt sammanfalla med mandatstiden för vägnämndsledamöterna. Med hänsyn härtill har föreskrivits, att val av ledamot i länsvägnämnden skall äga rum under de två första månaderna av vägnämndens tjänstgöringstid. Mandatstiden för ledamot i länsvägnämnden kan då lämpligen börja den 1 mars det år, valet ägde rum. 2 4 - 2 7 §§. För att de nya flerårsplanerna skola hinna fastställas så tidigt som möjligt under år 1944, ha val av nämnder ansetts böra första gången ske redan år 1943.

Förslaget till kungl. brev till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen om inrättande av en riksvägnämnd. För närvarande finnes icke något rådgivande centralt organ inom vägväsendets område. De lokala vägintressena kunna väl i viss mån anses äga en central organisation i svenska vägstyrelsernas förbund, men denna fullföljer dock i huvudsak endast speciella syften.

141 I propositionen rörande vägväsendets förstatligande uttalade departementschefen, a t t r e f o r m e n i och för sig icke n ö d v ä n d i g g j o r d e i n r ä t t a n d e t av ett rådgivande c e n t r a l t organ, s a m t anförde vidare: Med hänsyn till den centralisering av beslutanderätten i vägfrågor, som jag förordat, ökas emellertid behovet av en direkt och regelmässig beröring mellan den centrala, beslutande myndigheten och de lokala intressena. Väg- och länsvägnämndernas yttranden kunna icke helt ersätta ett intimt samråd mellan n ä m n d a myndighet och representanter för de lokala intressena. E t t rådgivande centralt organ, i vilket dessa vore företrädda, skulle bliva ett auktoritativt språkrör för deras synpunkter och bereda målsmän för de lokala intressena möjlighet a t t medverka vid planläggningen i stort av vägbyggnadsverksamheten och handläggningen av övriga för vägväsendet i dess helhet betydelsefulla frågor samt därigenom utgöra en garanti för att tillräcklig hänsyn till ifrågavarande intressen tages i ärenden, som skola avgöras centralt. De lokala nämnderna skulle genom sina representanter i det ifrågasatta organet kunna tillföras viss överblick av vägbehoven i hela landet samt erhålla kännedom om och förståelse för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens åtgärder och planer. E t t dylikt organ skulle vidare k u n n a verka förmedlande mellan stridiga bygdeintressen. Det är emellertid icke uteslutande hänsyn till de lokala vägintressena, som talar för inrättande av ett rådgivande centralt organ. E t t sådant skulle — om däri inginge representanter för städerna, motororganisationerna, trafiksäkerheten och hembygdsvården — helt visst kunna underlätta det samråd mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och sistnämnda intressen, varav behov, enligt vad erfarenheten visat, ofta förefinnes. P å g r u n d av vad s å l u n d a anförts a n s å g d e p a r t e m e n t s c h e f e n sig b ö r a förorda, a t t ett r å d g i v a n d e c e n t r a l t o r g a n i n r ä t t a d e s . D e t t a k u n d e l ä m p l i g e n kallas riksvägnämnd. M e d avseende å de uppgifter, som skulle t i l l k o m m a r i k s v ä g n ä m n d e n , yttrade statsrådet: Dennas uppgifter synas i huvudsak böra begränsas till frågor av mera principiell natur. Riksvägnämnden bör sålunda icke bli någon instans, som skall höras i löpande ärenden. Nämnden bör av Kungl. Maj:t eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen höras endast beträffande viktigare finansiella och organisatoriska spörsmål såsom grunderna för den allmänna vägpolitiken ur ekonomisk, trafikteknisk och väggeografisk synpunkt ävensom lagstiftningsfrågor beträffande vägväsendet, vägtrafiken och trafiksäkerheten. Riksvägnämndens uppgifter böra emellertid, såsom de sakkunniga framhållit, icke inskränkas till de frågor, vilka hänskjutas till den för yttrande. Nämnden bör även vara behörig att själv taga initiativ, som kan vara till fromma för väghållningen och trafiken på vägarna m. m., samt kunna till Kungl. Maj:ts prövning hänskjuta frågor, vari av nämnden uttalad mening icke blivit tillräckligt beaktad av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Beträffande riksvägnämndens sammansättning anförde departementschefen: Med hänsyn till de uppgifter, som sålunda skulle ankomma på riksvägnämnden, synes majoriteten av dessa ledamöter böra utgöras av representanter för de lokala nämnderna. För att hela landets vägintressen skola bliva företrädda i nämnden, bör varje länsvägnämnd äga utse en ledamot. I riksvägnämnden bör vidare ingå ett lämpligt antal, förslagsvis tre, representanter för städerna. Av dessa tre böra två utses av svenska stadsförbundet och en av kommunaltekniska föreningen. Fem av nämndens ledamöter böra vara målsmän för den yrkesmässiga

142 och den privata motorfordonstrafiken, trafiksäkerheten, motorfordonsfabrikationen och hembygdsvården. Sistnämnda fem ledamöter böra utses av Kungl. Maj:t. Ordföranden i riksvägnämnden synes böra stå utanför de intressen, som sålunda bli företrädda i denna, samt utses av Kungl. Maj:t. Antalet ledamöter i nämnden skulle alltså bliva 33. För att underlätta dess verksamhet synes nämnden böra bilda på olika sätt sammansatta arbetsutskott för skilda slag av frågor. Såsom regel skulle hela nämnden icke behöva sammankallas varje gång dess yttrande infordras, utan skulle sådant kunna avgivas å nämndens vägnar av något av utskotten. Då en riksvägnämnd skulle bereda målsmän för de lokala intressena möjlighet att medverka vid planläggningen i stort av vägbyggnadsverksamlieten och handläggningen av övriga för vägväsendet i dess helhet betydelsefulla frågor samt underlätta samråd mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och representanter för de i nämnden företrädda intressena, förordade riksdagen inrättandet av den föreslagna nämnden. Med hänsyn till vägväsendets betydelse för skogsbruket ansåg riksdagen emellertid önskvärt, att nämnden kompletterades med en representant för denna näringsgren. Denne borde lämpligen utses av Kungl. Maj:t. Kiksdagen förutsatte att representanter för järnvägsmyndigheterna och förs vars väsendet finge tillfälle att i riksvägnämnden framföra sina synpunkter. De sakkunnigas förslag till bestämmelser rörande riksvägnämnden, vilka torde böra givas i ett kungl. brev till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, har utformats i enlighet med departementschefens och riksdagens sålunda gjorda uttalanden. Enligt departementschefen skulle riksvägnämnden äga att till Kungl. Maj:ts prövning hänskjuta frågor, vari av nämnden uttalad mening icke blivit tillräckligt beaktad av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Då emellertid i den första punkten av de föreslagna bestämmelserna angives, att riksvägnämnden även har till uppgift att framställa förslag, torde icke behöva uttryckligen angivas, att nämnden äger dylik rätt. De representanter i riksvägnämnden, som skola utses av länsvägnämnderna, böra vara ledamöter av länsvägnämnderna. Härigenom vinnes säkerhet för, att representanterna för de lokala vägintressena i riksvägnämnden väl känna vägbehoven i de olika länen. Med hänsyn härtill bör mandatstiden för ledamöterna i riksvägnämnden så mycket som möjligt sammanfalla med tjänstgöringstiden för ledamöterna i länsvägnämnden. Då sistnämnda tid bestämts till fyra år, räknade från den 1 mars det år, val av länsvägnämnd äger rum, torde mandatstiden för ledamöterna i riksvägnämnden även böra bestämmas till fyra år samt räknas från den 1 juli nyssnämnda år. Med hänsyn till kostnaderna torde riksvägnämnden böra sammanträda endast efter förordnande av Kungl. Maj:t. De sakkunniga förutsätta emellertid, att nämnden sammankallas till ett ordinarie sammanträde en gång om året och dessutom så ofta Kungl. Maj:t anser lämpligt. Arbetsutskotten böra

143 däremot av ordföranden kunna sammankallas utan särskilt förordnande av Kungl. Maj:t. Då det torde vara svårt att på förhand angiva vilka arbetsutskott, som kunna komma att erfordras, bör riksvägnämnden äga att själv bestämma vilka utskott som skola tillsättas. Nämnden bör även själv få bestämma antalet ledamöter i utskotten. För att kostnaderna icke skola bliva alltför stora bör dock antalet ledamöter i utskott begränsas till sju, ordföranden inräknad. Då det förutsatts, att infordrade yttranden såsom regel skola avgivas av utskott å nämndens vägnar, bör dess ordförande, för att kunna följa och leda nämndens verksamhet, vara självskriven ordförande i utskott.

Förslaget till stadga angående handläggningen av vissa vägfrågor (vägstadga). Såsom i motiven till 14 § i förslaget till ny väglag anförts äro de föreskrifter, som efter omorganisationen erfordras för reglering av handläggningen av vägfrågor, icke av beskaffenhet att direkt beröra enskildas rättsförhållanden. Med hänsyn härtill och då intagandet i väglagen av alla dessa föreskrifter skulle leda till, att denna förlorade i överskådlighet, har i förslaget till väglag i detta hänseende endast upptagits stadganden om de myndigheter, på vilka det skall ankomma att utreda och avgöra vägfrågor. I övrigt erforderliga föreskrifter i ämnet föreslås skola — i viss likhet med regleringen av sättet för uppgörande av stadsplan — meddelas i en särskild stadga. Denna torde lämpligen böra benämnas vägstadga. Då bestämmelserna rörande handläggningen av vägfrågor äro av stor betydelse för strävandena att tillgodose vägbehoven i olika delar av riket på ett rättvist och likformigt sätt, förutsätta de sakkunniga att vägstadgan utfärdas först efter riksdagens hörande. Förslaget till vägstadga har utformats i enlighet med de av departementschefen föreslagna och av riksdagen tillstyrkta principerna för handläggningen av vägfrågor. Beträffande motiven härför hänvisa de sakkunniga till vad departementschefen och vederbörande utskott i detta hänseende anfört. Stadgan har med byggnadsstadgan såsom förebild indelats i avdelningar, avseende den första landet, den andra städerna och den tredje de stadsliknande samhällen, som själva äro väghållare inom sina områden. Aydelning I.

Bestämmelser angående landet. Om

huvudvägar.

1 - 2 §§• Enligt en kungörelse av den 8 juni 1936 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, för tillämpning av bestämmelserna om statsbidrag till vägbyggnadsföretag, att, efter infordrande av yttranden av länsstyrelserna, fastställa vilka landsvägar,

144 som skola vara att anse såsom huvudvägar. Ur statsbidragssynpunkt kommer framdeles vägs egenskap av huvudväg att sakna betydelse. Enligt de av statsmakterna antagna huvudgrunderna för handläggningen av vägfrågor blir emellertid denna egenskap hos en väg av betydelse i vissa hänseenden för sättet för handläggningen. Sålunda skall det helt tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att besluta om upprättande av arbetsplaner för omläggnings- och förbättringsarbeten på huvudvägar. Vidare skall det ankomma på styrelsen att utarbeta femårsplaner för sådana arbeten. Det är med hänsyn härtill nödvändigt att i vägstadgan angiva vilka allmänna vägar, som skola anses såsom huvudvägar. Förslagets bestämmelser härom, som i sak helt överensstämma med nu gällande föreskrifter, avse — då vägs egenskap av huvudväg saknar betydelse för handläggningen av städernas vägfrågor — endast vägar på landet. Därest väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ur annan synpunkt skulle finna lämpligt att hänföra några av städernas vägar till huvudvägar, bör något hinder häremot givetvis icke möta. Det torde liksom för närvarande även framdeles böra ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att efter hörande av vederbörande länsstyrelse bestämma, om viss väg skall anses såsom huvudväg. Länsstyrelse förutsattes även kunna taga initiativ härtill. Vid meningsskiljaktighet mellan länsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bör emellertid frågan — i överensstämmelse med vad som skall gälla med avseende å andra vägfrågor — avgöras av Kungl. Maj:t. Det torde även framdeles visa sig lämpligt att hänföra vissa huvudvägar till rikshuvudvägar. Bestämmandet av rikshuvudvägarna bör liksom hittills ankomma på Kungl. Maj:t. Föreskrifter härom — i den mån de visa sig erforderliga — ha dock icke sin plats i vägstadgan. Om förberedande

utredning rörande behovet av byggande av allmän väg.

3 - 8 §§. Förfarandet vid den förberedande utredningen om behovet av ifrågasatt vägbyggnadsföretag har av departementschefen angivits skola gestalta sig på följande sätt: Uppkommer fråga om byggande av väg, skall länsstyrelsen utreda, huruvida behov av vägen föreligger, samt huruvida detta behov är av den art, att det bör tillgodoses med allmän väg, och av den angelägenhetsgrad, att företaget, jämfört med andra, bör utföras under de närmaste åren. För ändamålet skall länsstyrelsen höra vederbörande vägnämnd samt de övriga myndigheter eller andra, som kunna antagas äga kännedom om behovet av den föreslagna vägen. Länsstyrelsen bör ock, liksom nu, äga att — därest med hänsyn till frågans omfattning och betydelse eller eljest så finnes lämpligt — kalla trafikanter och övriga vilka saken kan angå att vid sammanträde inför länsstyrelsen eller den länsstyrelsen därtill förordnar yttra sig i frågan. Sedan erforderlig utredning införskaffats, upptager länsstyrelsen på föredragning av vägdirektören ärendet till prövning.

145 Finnes därvid, att något behov av företaget icke föreligger eller att detsamma icke är av den vikt, att det kan komma ifråga för upptagande i flerårsplan under den närmaste tiden, föranleder förslaget icke någon åtgärd. Eljest beaktas utredningen vid nästfoljande revision av flerårsplanen. För sistnämnda fall skall därjämte beträffande andra vägar än huvudvägar prövas, huruvida företaget är av den angelägenhetsgrad, att arbetsplan och kostnadsförslag beträffande detsamma böra omedelbart upprättas. I fråga om huvudvägar beslutar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen om tidpunkten för upprättande av arbetsplan och kostnadsförslag. Tages initiativ till vägförslag av annan än Kungl. Maj:t, vägorganisationen eller länsstyrelsen, bör det ske ansökningsvis. Framställning göres lämpligast hos länsstyrelsen, men bör också få ske hos vägorganisationen. Med avseende å smärre förbättringsarbeten torde det förberedande förfarandet vid behandlingen av fråga om byggande av väg kunna förenklas med hänsyn till omständigheterna i varje fall. Bestämmelserna i 3—8 §§ ha utformats i huvudsaklig överensstämmelse med vad departementschefen sålunda anfört. Förfarandet har, med nu gällande väglag såsom förebild, beskrivits med utgångspunkt från ansökan av enskild om byggande av ny väg (3—6 §§). Därefter angives att vad sålunda stadgats beträffande ansökan skall äga motsvarande tillämpning i det fall, att initiativet tages av länsstyrelsen eller av annan myndighet (7 §). Slutligen föreskrives att fråga om omläggning eller förbättring av väg skall i princip handläggas i enahanda ordning som byggande av ny väg (8 §). I departementschefens uttalande sägs, att ansökning om vägbyggnadsföretag »göres lämpligast hos länsstyrelsen, men bör också få ske hos vägorganisationen». Då emellertid den förberedande utredningen skall ankomma på länsstyrelsen, torde i stadgan lämpligen böra angivas, att ansökningen skall göras hos länsstyrelsen. Detta innebär självfallet icke, att en ansökan, som ingives till vägorganisationen, skall lämnas obeaktad, utan skall sådan ansökan av vägorganisationen överlämnas till länsstyrelsen för handläggning. I vägförstatligandekommitténs betänkande och i 1942 års proposition sägs, att om länsstyrelsen vid sin prövning av ansökan finner, att något behov av företaget icke föreligger eller att detsamma icke är av den vikt, att det kan komma i fråga för upptagande i flerårsplan under den närmaste tiden, »föranleder förslaget icke någon åtgärd». Enligt de sakkunnigas mening är det lämpligare, att ansökningen i sådant fall av länsstyrelsen avslås. Sökanden bör nämligen erhålla besked och ha möjlighet att få länsstyrelsens ställningstagande upptaget till omprövning av Kungl. Maj:t. Har fråga om byggande av viss väg upptagits av länsstyrelsen på grund av initiativ av Kungl. Maj:t eller vägorganisationen, skall den förberedande utredningen — även om länsstyrelsen anser, att företaget icke bör komma till stånd — givetvis icke utmynna i något direkt avslagsbeslut. Med avseende å åtskilliga omläggnings- och förbättringsarbeten föreligger icke något behov att inhämta yttranden från vägnämnd och myndighet på sätt i 5 § angivits. Sålunda torde det icke finnas någon anledning att inhämta vägnämndens yttrande, huruvida och på vad sätt viss väg bör förses med beläggning. Det torde icke heller förefinnas något behov av att låta organ för de 10 — 2731 42

146 lokala vägintressena framföra sina synpunkter med avseende å smärre omläggnings- och förbättringsarbeten, exempelvis rätning av kurva. Stundom kan ett vägföretag på grund av särskilda skäl vara så brådskande, att markundersökning icke bör fördröjas med alltför tidsödande utredning om vägbehovet. På grund av nu anförda skäl har med avseende å beläggningsarbeten samt smärre eller brådskande omläggnings- och förbättringsarbeten föreskrivits, att förfarandet vid den förberedande utredningen må förenklas med hänsyn till omständigheterna i varje fall. Förevarande bestämmelser utgöra icke något hinder för vägorganisationen att utan föregående förberedande utredning låta upprätta arbetsplan för ifrågasatt företag. Skulle behovet av detta stå alldeles klart för vägorganisationen, erfordras naturligtvis icke någon särskild utredning härom, innan markundersökning sker. Såsom regel torde dock lokala myndigheter och organ böra höras, innan undersökning beslutas, även om initiativet kommer från vägorganisationen. Om upprättande

av fler års planer för byggande av allmänna vägar m. m.

9§I denna paragraf angivas de flerårsplaner, som, enligt de antagna huvudgrunderna för handläggning av vägfrågor, skola i mån av behov upprättas för varje län. Ehuru så icke uttryckligen angives, skola flerårsplanerna omfatta även de brobyggnadsarbeten, som kunna ingå i ett vägbyggnadsföretag. De särskilda förteckningar på broarbeten, som enligt 14 § i förslaget till vägstadga skola årligen upprättas, avse, såsom av ordalydelsen framgår, endast sådana särskilda brobyggnadsarbeten, som icke äga sammanhang med i flerårsplanerna upptagna vägbyggnadsföretag. Med hänsyn till den tid på året, då vägbyggnadsarbetena i allmänhet utföras, böra flerårsplanerna avse byggnadsarbeten under kalenderår och icke budgetår. De vägbyggnadsmedel, som upptagas i riksstaten för budgetåret 1943/44, förutsättas sålunda skola disponeras i huvudsak under kalenderåret 1944. I denna paragraf angivas icke vilka perioder planerna skola avse. Detta framgår emellertid av övergångsbestämmelserna. 10 §. I denna paragraf angivas grunderna för uppgörandet och fastställandet av flerårsplaner. Departementschefen framhöll, att till grund för uppgörandet av flerårsplaner måste läggas de anslagsbelopp, som kunde påräknas för olika slag av arbeten under den period, varom fråga vore. Då det vore svårt att på förhand beräkna dessa belopp, bleve varje flerårsplan att betrakta såsom en ram. årligen finge en justering ske med hänsyn till i verkligheten anslagna belopp.

147 Då ett av de viktigaste syftena med uppgörandet av flerårsplaner är att skapa förutsättningar för en likformig och rättvis fördelning av vägbyggnadsmedlen, har ansetts lämpligt att här angiva, att uppgörandet och fastställandet av flerårsplan skall ske under hänsynstagande till vägbehoven i olika delar av riket och möjligheterna att inom ramen för tillgängliga medel tillgodose behoven. I flerårsplan skola upptagas de vägföretag, som avses komma till utförande under den tid, planen avser. Genom visst företags upptagande i flerårsplan blir därför — under förutsättning att rubbning i planen ej sker genom medelstilldelningen — i själva verket bestämt, att och när arbetet skall utföras. Då det gäller att bestämma vilka företag, som skola utföras under viss period och sålunda upptagas i flerårsplanen, blir företagens angelägenhetsgrad avgörande. Såsom departementschefen framhållit komma de allmänna grunder, enligt vilka vägbehov och angelägenhetsgrad skola bedömas, efter reformens genomförande icke att nämnvärt avvika från dem, som hittills följts. Med hänsyn såväl härtill som till svårigheten att angiva alla de faktorer, som äro av betydelse för bedömande av angelägenhetsgraden av ett företag, hava dessa icke, lika litet som för närvarande, ansetts böra i författning närmare angivas. Syftet med flerårsplanerna är emellertid icke endast att angiva vilka företag, som skola utföras under viss period, och ordningen dem emellan. Flerårsplanerna skola även utgöra arbetsprogram i den meningen, att de skola utvisa, huru arbetena skola fördelas på olika år. Fördelningen av arbetena på olika år måste först och främst ske under hänsynstagande till den arbetstakt, varmed arbetena ur ekonomisk synpunkt böra bedrivas. Hänsyn måste vidare tagas till en rationell disposition av maskiner, arbetskraft o. d. 11 §• "Upprättandet av femårsplanen för förbättringsarbeten på huvudvägar har av departementschefen angivits skola gestaltas på följande sätt: Förslag till femårsplan för varje län — upptagande de företag, vartill medel kunna påräknas under den period planen avser, och angivande, huru arbetena böra fördelas på Olika år — utarbetas inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på grundval av generalplanen och efter samråd under hand med lokala myndigheter och nämnder, över de upprättade förslagen till planer inhämtas yttranden av vederbörande länsstyrelser och länsvägnämnder, vilka därvid ha att uttala sig om huruvida alla de företag som upptagits i planen för länet äro av den angelägenhetsgrad, att de böra utföras eller påbörjas under den period planen avser, om ytterligare något företag bort upptagas, om den ordning, i vilken företagen böra utföras, och om lämpligheten av att forcera eller på flera år uppdela visst arbete. Sedan samtliga yttranden inkommit och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vidtagit de jämkningar i förslagen, som styrelsen finner påkallade, hänskjutes ärendet till Kungl. Maj:t för planernas fastställande. Utskottet, vars utlåtande godkändes av riksdagen, uttalade, att det syntes lämpligast, att tillfälle bereddes även vägnämnderna att avgiva yttrande över upprättade förslag till flerårsplaner. Visserligen torde vägnämndens represen-

148 tant i länsvägnämnden helt visst komma att där framföra alla de synpunkter, som gjort sig gällande inom vägnämnden. Dennas hörande är måhända därför icke nödvändigt. Det är ock att märka, att någon motsvarighet härtill icke finnes stadgad för närvarande. Å andra sidan behöver inhämtande av vägnämndernas yttranden icke nämnvärt fördröja ärendets avgörande. Den jämkning i departementschefens förslag, som riksdagen sålunda ifrågasatt, har därför iakttagits vid författningstextens avfattande. 12 §. Upprättandet av de olika fyraårsplanerna har av departementschefen angivits skola tillgå på följande sätt: Ett första utkast till plan utarbetas särskilt för varje län av vederbörande distriktsförvaltning. Till grund för upprättandet lägges den beräknade med elstillgången för detta ändamål. Uppgift härom måste i god tid lämnas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till de olika distriktsförvaltningarna. För utarbetandet infordras uppgifter från vägnämnderna inom länet rörande förefintliga behov. Till ledning vid förslagets upprättande tjäna, förutom sistnämnda uppgifter, gällande flerårsplan i ej verkställda delar, resultatet av utförda vägundersökningar och utredningar i anledning av gjorda framställningar om vägföretag samt vad distriktsförvaltningen eljest har sig bekant om vägbehovet i förevarande hänseende. Planen skall upptaga dels vid tiden för dess ikraftträdande påbörjade, men ej avslutade arbeten, dels ock, i ordning efter angelägenhetsgrad de företag som, utöver de pågående, böra utföras eller påbörjas under de fyra år planen avser med angivande av fördelningen av arbetena på olika år och arbetskostnaderna. Utarbetandet bör ske under intimt samråd med länsstyrelsen. Sedan utkastet till plan färdigställts av distriktsförvaltningen, skall länsstyrelsen infordra yttrande över detsamma från länsvägnämnden. Vid behov bör denna därjämte kallas till sammanträde inför länsstyrelsen för samråd. Med ledning av den förebragta utredningen upprättar länsstyrelsen därefter (på föredragning av vägdirektören) ett förslag till flerårsplan samt översänder detsamma jämte länsvägnämndens yttrande till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för fastställelse. Vid sin prövning har styrelsen att söka tillse, att alla de företag, som upptagits i de olika länsstyrelsernas förslag, äro att hänföra till ungefär samma angelägenhetsgrad, så att vägbehoven i alla län bliva i största möjliga mån likformigt tillgodosedda. Eventuellt behövliga jämkningar i förslagen böra om möjligt vidtagas genom samverkan mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vederbörande länsstyrelse. Därest denna icke vill biträda av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ifrågasatt jämkning, skall förslaget underställas Kungl. Maj:ts prövning. Enligt departementschefen skola utkast till fyraårsplanerna uppgöras av distriktsförvaltningarna. Då vägdirektörerna skola vara föredragande i länsstyrelserna vid handläggningen av förevarande ärenden, torde i författningstexten icke behöva angivas, att utkast till planerna skola utarbetas inom vägförvaltningen. För att bereda möjlighet för den, söm så vill, att klaga över beslut, varigenom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställt fyraårsplan eller underställt fråga härom Kungl. Maj:ts prövning, har föreskrivits, att sådant beslut skall delgivas länsstyrelsen, länsvägnämnden och vägnämnderna samt intagas i länskungörelserna. Delgivningen förutsattes skola ske genom länsstyrelsens

149 försorg på det sätt, att till ordförandena i länsvägnämnden och vägnämnderna översändes utdrag av den länskungörelse, vari beslutet intagits. 13 §. "Vidtagande av jämkning i fastställd flerårsplan kan bliva nödvändigt av olika anledningar. Sådan jämkning kan exempelvis betingas av rubbning i medelstilldelningen. Till följd av förändrade förhållanden kan det vidare bliva önskvärt att utbyta ett i flerårsplan upptaget arbete mot ett annat. Vägförstatligandekommittén föreslog också, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid fördelning av vägbyggnadsmedel skulle äga rätt att —• då omständigheterna därtill föranledde — avvika från de fastställda flerårsplanerna, dock först sedan tillfälle beretts vederbörande länsstyrelse att yttra sig i frågan. Departementschefen ansåg emellertid, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke borde äga rätt att vidtaga dylik avvikelse annat än i samförstånd med vederbörande länsstyrelse. Skulle länsstyrelsen motsätta sig ifrågasatt avvikelse, borde frågan underställas Kungl. Maj:ts prövning. 14 §. Om man bortser från de broarbeten, som avses skola utföras i samband med vägbyggnadsföretag, torde det icke vara möjligt att upprätta flerårsplaner för broarbeten. Yad nu sagts gäller även beläggningsarbeten. På grund av ändrade förhållanden skulle dylika planer behöva revideras mest varje år. Det kan ju t. ex. bliva nödvändigt att använda en del av tillgängliga medel för ett reparationsarbete, som ej upptagits i planen, men som är synnerligen angeläget på grund av inträffad skada. Vägförstatligandekommittén förordade att de medel, som ställdes till förfogande för vägbeläggningsarbeten, skulle fördelas — i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande grunder — i enlighet med ett av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för varje år med ledning av förslag från länsstyrelserna och distriktsförvaltningarna upprättat arbetsprogram. För fördelning av broanslaget skulle väg- och vattenbyggnadsstyrelsen varje år utarbeta och till Kungl. Maj:t överlämna en förteckning på de broföretag, upptagna i ordning efter angelägenhetsgrad, vilka borde utföras under budgetåret, varefter Kungl. Maj:t i samband med att anslaget ställes till styrelsens förfogande, skulle — om granskningen av förteckningen icke föranledde till annat — föreskriva, att anslaget skulle disponeras i huvudsaklig överensstämmelse med densamma. Förevarande paragraf har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med vad sålunda föreslagits. Då vägdirektörerna skola göras till föredragande i länsstyrelserna beträffande vägfrågor, torde inhämtande av särskilt yttrande från vägförvaltningen i länet icke vara erforderligt. Däremot har det synts lämpligt att tillfälle beredes länsvägnämnden att yttra sig om vilka beläggnings- och broarbeten, som böra komma till utförande. Även arbetsprogrammen för nu ifrågakomna arbeten torde böra avse kalenderår.

150 Om upprättande

av arbetsplaner för byggande av allmänna vägar.

Upprättandet av kostnadsförslag för vägbyggnadsföretag omnämnes icke särskilt i vägstadgan. Anledningen härtill är, att det ansetts ligga i sakens natur, att varje arbetsplan skall omfatta utredning även rörande kostnaderna för företaget. 15 §. Vid upprättande av arbetsplaner måste, såsom departementschefen framhållit, tillbörlig hänsyn tagas till den mångfald av skiftande spörsmål, som sammanhänga med ett vägbyggnadsföretag. Att i författningen angiva alla de förhållanden, vartill hänsyn i olika fall skall tagas, torde icke vara möjligt. Härtill äro förhållandena alltför mångskiftande. Däremot har ansetts lämpligt att — till vägledning för förrättningsmännen och de granskande myndigheterna och nämnderna — i vägstadgan angiva de viktigaste av de allmänna principer för upprättande av arbetsplan, vilka måste beaktas i alla fall. 16 §. Vägförstatligandekommittén föreslog, att all projekterings verksamhet för de allmänna vägarna på landet skulle utföras av ingenjörer vid distriktsförvaltningarna. Till stöd härför anfördes, att det under alla förhållanden torde innebära större garanti för att vägundersökningarna utfördes riktigt, om arbetsplanerna upprättades av ingenjörer vid vägorganisationen, vilka stode under ledning av experter på området och i ständig kontakt med de arbetsledare, som skulle ombesörja byggnadsföretagen. Departementschefen uttalade, att projekteringens ombesörjande av statens egna befattningshavare borde vara ägnat att underlätta det samråd med statliga myndigheter och lokala organ, som vore en oundgänglig förutsättning för att valundersökningen skulle giva ett gott resultat. Det torde även innebära en fördel, att distriktsförvaltningen på ett tidigt stadium komme i kontakt med den av företaget berörda befolkningen. Departementschefen ansåg därför, att projekteringsverksamheten för de allmänna vägarna i huvudsak borde ombesörjas av ingenjörer inom vägorganisationen. Detta borde dock icke utgöra hinder för att de arbetsuppgifter, söm icke medhunnes av den ordinarie projekteringspersonalen, åtminstone till en början överlämnades till konsulterande ingenjörer. Även i den mån projektering sålunda kommer att verkställas av konsulterande ingenjörer, bör den ske under överinseende av vederbörande vägförA^altning och med ledning av direktiv, som meddelas av denna. Förevarande stadgande har avfattats i enlighet härmed. Vägförvaltningen bör emellertid icke äga befogenhet att anlita konsulterande ingenjör annat än efter medgivande i varje särskilt fall av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Föreskrift härom torde dock icke ha sin plats i vägstadgan utan bör meddelas av styrelsen.

151 17 §. För att hänsyn till förekommande önskemål skall kunna tagas redan vid planens utformande och för att överarbetning av planen icke skall behöva förekomma så ofta föreskrives här, att vid planens utarbetande samråd beträffande vägens sträckning och vägförslagets utformning i övrigt skall ske med länsstyrelsen och ordföranden i vägnämnden samt i förekommande fall med de myndigheter, lokala organ och sammanslutningar, vilkas verksamhetsområden beröras av företaget. 18 §. För att i möjligaste mån undvika att upprättad arbetsplan skall behöva överarbetas är det nödvändigt att låta de lokala synpunkterna göra sig gällande redan på ett tidigt stadium av förrättningen. På grund härav har föreskrivits, att vägnämndens ordförande eller av honom utsett ombud ävensom fastighetsägare skola äga närvara vid terrängundersökning till utrönande av vägens sträckning och att därvid framföra sina synpunkter. Med hänsyn till att beslut om arbetsplans fastställande skall medföra rätt för väghållare att taga för vägen erforderlig mark i anspråk, är det ur fastighetsägarnas synpunkt i hög grad önskvärt, att de personligen underrättas på samma sätt som före en lantmäteriförrättning. Kallelse till sådan undersökning bör ske genom tjänsteförsändelse (brevkort med tryckt formulär). Det kan möjligen göras gällande, att ett sådant underrättelseförfarande blir tungt och omständligt, i all synnerhet som man före terrängundersökningen icke vet vilka fastigheter, över vilka vägen skall framdragas. Fastighetsägarna behöva emellertid icke nödvändigtvis underrättas och höras, förrän förrättningsmannen själv genom en förberedande terrängundersökning skapat sig en tämligen klar bild om olika möjligheter. Det är även att märka, att förteckning över fastighetsägarna i allt fall måste uppgöras under ett senare skede av förrättningen. Har förrättningsmannen samrått med fastighetsägare redan under den förberedande undersökningen, bör dock någon särskild kallelse icke behöva lämnas denne. För sådant fall bör emellertid i förrättningsprotokollet antecknas, att han närvarit vid förrättningen. 19 §. Sedan arbetsplan utarbetats, skall den liksom för närvarande överlämnas till länsstyrelsen för infordrande av yttranden. Till förekommande av att arbetsplan, som kan behöva överarbetas, utställes till delgivning, innan den överarbetats, har föreskrivits, att arbetsplan, som inrymmer svåra tekniska arbeten eller avser vissa särskilt betydelsefulla företag, skall före överlämnandet till länsstyrelsen underkastas en förberedande granskning i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Sådan förberedande granskning bör kunna ske även i andra fall än de nu nämnda, om styrelsen finner anledning härtill. 20 §. Enligt nu gällande ordning underrättas icke fastighetsägarna om upprättad arbetsplan. Skall emellertid beslut om arbetsplans fastställande med-

152 föra tvångsupplåtelse av den mark, som erfordras för vägen, är det nödvändigt att de på ett tillförlitligt sätt underrättas om den upprättade arbetsplanen, så att de komma i tillfälle att framställa de anmärkningar mot planen, vartill de finna fog. 21 §. Departementschefen uttalade, att det med hänsyn till de uppgifter, som länsstyrelserna skulle få, vore nödvändigt, att länsstyrelse gåves befogenhet att, därest den så funne nödigt — sedan de lokala yttrandena avgivits — anbefalla upprättande av alternativt förslag, så att arbetsplanen kunde föreläggas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i det skick, som den enligt länsstyrelsens mening borde ha. Innebär sådant alternativt förslag annat än oväsentlig ändring av upprättad arbetsplan, måste tillfälle beredas dem, som beröras härav, att yttra sig över det alternativa förslaget. Exempelvis får ändring i vägens bredd eller läge icke ske utan vederbörande fastighetsägares hörande. Arbetsplan får nämligen icke fastställas, förrän alla, som beröras därav, haft tillfälle att framställa de anmärkningar, vartill fog kan finnas. 2 2 - 2 4 §§. Om väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid den prövning av arbetsplan, som enligt de antagna grunderna för vägfrågors avgörande skall ankomma på styrelsen, finner planen böra överarbetas, föranstaltar styrelsen därom på sätt som den finner lämpligast. Företages vid sådan överarbetning någon ändring i planen, som icke kan anses oväsentlig, skall ändringen genom länsstyrelsens försorg delgivas därav berörda, varjämte länsstyrelsen skall yttra sig i anledning av ändringen. Vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens granskning skall jämväl tillses, att ärendet handlagts i överensstämmelse med givna föreskrifter. Styrelsen skall exempelvis tillse, att alla, för vilka saken kan antagas vara av intresse, haft tillfälle att inkomma med påminnelser. Stadgarna i de två första styckena av 24 § kunna synas obehövliga med hänsyn till innehållet i 14 § i förslaget till väglag. Vägstadgan torde emellertid vinna i överskådlighet, om den innehåller alla föreskrifter rörande upprättandet och fastställande av arbetsplaner. För att bereda alla, som beröras av ett vägföretag, tillfälle att klaga eller att hos Kungl. Maj:t avgiva påminnelser, har i överensstämmelse med givna direktiv föreskrivits, att beslut, varigenom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställt arbetsplan eller fråga härom hänskjutits till Kungl. Maj:ts prövning, skall delgivas länsstyrelse, vägnämnd samt envar fastighetsägare ävensom intagas i länskungörelserna. Fastighetsägarnas underrättande är nödvändigt med hänsyn till den rättsverkan, som skall tillkomma beslut om fastställande av arbetsplan. Arbetsplan bör såsom regel icke fastställas, förrän det företag, planen avser, står i tur till utförande. Hänsyn måste emellertid tagas till att fast-

153 ställelsebeslutet kan komma att överklagas. I vissa fall kan det vara nödvändigt, att planen fastställes tidigare än vad nu sagts, exempelvis om sådant påkallas av hänsyn till byggnadsverksamheten i orten eller laga skifte. 25 §. Även av Kungl. Maj:t meddelat beslut om fastställande av arbetsplan bör delgivas länsvägnämnden och vägnämnden samt intagas i länskungörelserna för allmän kännedom. 26 §. Upprättandet av arbetsplaner för beläggningsarbeten samt mindre omläggnings- och förbättringsarbeten torde ofta utan olägenhet för någon kunna ske på ett enklare sätt, än då fråga är om andra vägbyggnadsföretag. Sålunda torde det med avseende å dylika arbeten icke annat än i undantagsfall vara nödvändigt, att förrättningsmannen före förrättningen samråder med länsstyrelsen och vägnämndsordföranden. I fråga om beläggningsarbeten och ibland även vid smärre förbättringsarbeten torde icke föreligga något behov av att tillfälle beredes fastighetsägaren att närvara vid terrängundersökning. Infordrandet av yttranden över arbetsplaner för nu ifrågakomna arbeten påkallas icke alltid ur det allmännas synpunkt eller av hänsyn till enskildas behöriga intressen. Då det är av vikt att förfarandet icke i något fall är mera omständligt än nödigt, har i första stycket av förevarande paragraf med hänsyn till vad sålunda anförts föreskrivits, att förfarandet vid upprättandet av arbetsplaner för beläggningsarbeten eller mindre omläggnings- eller förbättringsarbeten må förenklas samt inhämtandet och avgivandet av yttranden däröver inskränkas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Tages mark i anspråk för sådant arbete, måste dock tillfälle alltid beredas vederbörande ägare att yttra sig över planen. Detta kan emellertid ofta ske i samband med att ägaren upplåter vägrätt till företaget. Yägförstatligandekommittén förutsatte, att arbetsplan städse skulle fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Enligt de sakkunnigas mening föreligger det icke ur allmän synpunkt eller eljest något behov av att styrelsen fastställer arbetsplan även 'för alla mindre förbättringsarbeten. Skall styrelsen fastställa arbetsplaner beträffande alla sådana arbeten, föranledes härav omgång och onödigt arbete för styrelsen. Det bör kunna utan fara för rättssäkerheten anförtros vägdirektören att på eget ansvar besluta om utförandet av smärre rätningar och breddningar av väg o. d. Detta bör dock ske endast i sådana fall, då ägaren av fastighet, av vilken mark tages i anspråk för företaget, genom skriftlig handling upplåtit vägrätt till marken och då det av omständigheterna klart framgår, att företaget icke kan lända någon till förfång. Med avseende å arbeten, som särskilt upptagits i flerårsplan, bör dock arbetsplanen städse fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

154 27 §. I vägstadgan har icke ansetts böra intagas de bestämmelser rörande upprättande av arbetsplan, som påkallas ur teknisk synpunkt. Föreskrifter härom böra meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. De anvisningar, som det sålunda skall ankomma på styrelsen att utfärda, böra även avse bestämmelser om upprättande av ägareförteckning o. d. Om förändring av enskild väg till allmän. Beträffande förfarandet vid handläggning av fråga om förändring av enskild väg till allmän yttrade departementschefen: Utredningen av uppkommen fråga om förändring av enskild väg till allmän måste avse såväl vägens betydelse för den allmänna samfärdseln som det skick, vari vägen befinner sig, samt bör med hänsyn härtill gemensamt ankomma på länsstyrelsen och distriktsförvaltningen. Härvid böra genom länsstyrelsens försorg yttranden inhämtas från vägnämnden samt de ortsmyndigheter och andra, vilkas hörande kan vara av intresse. Sedan erforderlig utredning skett, avger länsstyrelsen på föredragning av vägdirektören utlåtande och överlämnar detta jämte övriga handlingar till väg- och Arattenbyggnadsstyrelsen för ärendets avgörande. För vinnande av enhetlig praxis och större överblick böra, såsom de sakkunniga föreslagit, samtliga ärenden av detta slag företagas till avgörande i ett sammanhang en gång om året. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut i dylika ärenden böra kunna överklagas hos Kungl. Maj:t av envar, som saken rörer, så ock av vederbörande vägnämnd. 28 §. Enligt departementschefens uttalande skall utredning av fråga om förändring av enskild väg till allmän gemensamt ankomma på länsstyrelsen och distriktsförvaltningen. Då vägdirektören kommer att vara föredragande i länsstyrelsen vid handläggningen av sådan fråga, behöver vägförvaltningens medverkan vid utredningen icke särskilt angivas i författningstexten. 29 §. På sätt i motiven till 11 § i förslaget till ny väglag närmare utvecklats måste såsom förutsättning för enskild vägs förändring till allmän uppställas jämväl det villkor, att vägen befinner sig i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. Tarvas för vägens upplåtande till allmän trafik iståndsättningsarbeten, vilka blott äro av mindre omfattning, skall detta dock icke utgöra hinder för vägens förändring till allmän, om medel för arbetena finnas eller kunna påräknas bliva tillgängliga under den närmaste framtiden. Erfordras emellertid mera betydande omläggnings- och förbättringsarbeten, måste frågan om utförandet av dessa behandlas i den för vägbyggnadsärenden i allmänhet bestämda ordningen. Enligt de givna direktiven skall spörsmålet om vägens övertagande till allmänt underhåll avgöras i samband med prövningen av vägbyggnadsärendet. Beslutas att arbetena skola utföras och att vägen skall förändras till allmän, bör i beslutet uttryckligen angivas, att detsamma i sistnämnda del icke skall gälla, förrän arbetena utförts och avsynats.

31 §. Syftet med detta stadgande är att skapa förutsättningar för en enhetlig praxis och större överblick. 33 §. Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelat beslut i ärende rörande förändring av enskild väg till allmän bör genom styrelsens försorg delgivas vägnämnd och sökande, så att de få möjlighet att klaga över beslutet, Även länsstyrelsen bör underrättas om beslutet. Om handläggning

av vissa andra

vägfrågor.

34 §. Ärende om indragning av allmän väg skall enligt direktiven handläggas i samma ordning som fråga om förändring av enskild väg till allmän. Även spörsmål om inrättande av särskild vinterväg samt angående kronans övertagande av väghållning, som åligger någon på grund av särskilt åtagande, torde lämpligen böra handläggas i enahanda ordning.

Avdelning I I . Bestämmelser angående städerna. 35-36 §§. Beträffande handläggningen av städemas vägfrågor uttalade departementschefen bl. a.: Med hänsyn till de rättsverkningar, vilka äro knutna till vägs egenskap av allmän, måste staten även framdeles genom sina organ kunna bestämma vilka vägar inom städernas områden som skola vara allmänna och huru de skola byggas. Detta synes lämpligen böra ske genom fastställande av arbetsplan för vägbyggnadsföretag och genom beslut om enskild vägs förändring till allmän. På av de sakkunniga anförda skäl bör beslutanderätten i städernas vägfrågor efter omorganisationen tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Byggande av väg, som enligt fastställd stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan skall ingå i gata eller allmän plats, bör dock, liksom hittills, kunna ske utan att arbetsplan för företaget fastställes av statlig myndighet. Ifrågasattes statsbidrag till arbetet, bör dock arbetsplan för företaget granskas inom styrelsen. Vid handläggningen av städernas vägfrågor böra länsstyrelserna medverka i ungefär samma omfattning och på ungefär samma sätt som av mig förordats med avseende å landsbygdens vägfrågor. Uppkommer fråga om byggande av allmän väg i stad utom område, för vilket stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan blivit fastställd, bör sålunda genom länsstyrelsens försorg utredas, om behov av företaget föreligger och om det — vid jämförelse med andra ifrågasatta arbeten — är av den angelägenhetsgrad, att statsbidrag till detsamma kan påräknas under den närmaste tiden. Om så finnes vara fallet eller staden är beredd att utföra företaget utan statsbidrag, skall arbetsplan och kostnadsförslag för vägen upprättas. Detta synes liksom för närvarande såsom regel böra ske genom stadens försorg. Länsstyrelsen bör dock, då så finnes påkallat, kunna besluta, att förrättningen skall verkställas av ingenjör vid den statliga vägorganisationen. Delgivningen av utarbetat vägförslag och fastställandet av detsamma bör i tillämpliga delar ske i samma ordning som för väg: företag på landsbygden.

156 Nu gällande bestämmelser för upprättande och fastställande av fördelningsplan synas mig böra bibehållas oförändrade. Handläggningen av fråga om förändring av enskild väg inom stads område till allmän och om indragning av väg torde i tillämpliga delar böra ske på samma sätt som av mig förordats beträffande väg på landsbygden. Bestämmelserna i förevarande paragrafer ha i allt väsentligt utformats i enlighet med de riktlinjer, som av departementschefen sålunda uppdragits. Att i alla avseenden hänvisa till motsvarande stadganden för väg på landet har icke varit möjligt. Härtill äro förhållandena alltför olika. Handläggningen av fråga om byggande av väg i stad innefattar enligt den nya ordningen tre moment, nämligen den förberedande utredningen om behovet av viss väg, upprättande av fördelningsplan för statsbidrag till väg- och gatubyggnadsföretag samt upprättande och fastställande av arbetsplan. Det första och det sista av dessa tre moment ha utformats i huvudsaklig överensstämmelse med vad som skall gälla beträffande handläggning av fråga om byggande av väg på landet. Däremot innefattar det andra momentet väsentliga olikheter i förhållande till upprättandet och fastställandet av flerårsplan. Förfarandet vid handläggning av fråga om byggande av väg i stad har i författningstexten utformats med utgångspunkt från att frågan uppkommit ansökningsvis. Den förberedande utredningen om behovet av vägen skall därvid tillgå på samma sätt som föreslagits beträffande väg på landet, allenast med den skillnad, att det inom stad skall tillkomma stadsfullmäktige att företräda de lokala vägintressen, för vilka vägnämnden är språkrör på landet. Liksom beträffande väg på landet skall ansökan kunna göras av envar. Även staden äger alltså påkalla, att länsstyrelsen verkställer utredning om behovet av viss väg. Den förberedande utredningen är emellertid icke alltid nödvändig. Tagas initiativ till vägbyggnadsföretag — såsom vanligen brukar ske — av staden själv, kan denna utan hinder av de föreslagna bestämmelserna direkt på egen bekostnad upprätta arbetsplan beträffande företaget. Utredningen om behovet av vägen får då ske i samband med infordrandet av yttranden över planen. Finner länsstyrelsen vid sin prövning av ansökan om byggande av väg, att behovet av denna icke är av beskaffenhet att böra tillgodoses genom allmän väg eller att företaget, vid jämförelse med andra ifrågasatta arbeten, icke är av den vikt, att medel till detsamma kunna påräknas under de närmaste åren, skall ansökningen avslås. I annat fall böra handlingarna i ärendet jämte yttrande av länsstyrelsen överlämnas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för att av denna tagas i beaktande vid upprättande av nästa fördelningsplan för tilldelning av statsbidrag till väg- och gatubyggnadsföretag. Utredningen kommer sålunda icke att såsom nu utmynna i något beslut av länsstyrelsen om åläggande för staden att utföra vägföretaget. Stad skall ju icke längre vara skyldig att utföra andra företag än sådana, till vilka statsbidrag beviljats. Icke ens beträffande arbeten, till vilka statsbidrag lämnats, skall något beslut

157 annat än i undantagsfall meddelas. Endast om stad underlåter att bygga väg, till vilken statsbidrag lämnats, skall staden, på sätt framgår av 58 § i förslaget till väglag, kunna föreläggas att utföra företaget vid äventyr, att detsamma verkställes av den statliga vägorganisationen på stadens bekostnad. De vägföretag som i första hand skola utföras bestämmas genom fastställandet av fördelningsplanen. Då denna avser såväl väg- som gatubyggnadsföretag samt är av betydelse främst för fördelningen mellan städerna av statens bidrag till sådana företag, ha bestämmelserna om uppgörandet och fastställandet av fördelningsplanen ansetts böra meddelas i förordningen om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i vissa städer och stadsliknande samhällen. Därest länsstyrelsen vid sin prövning av uppkommen fråga om byggande av väg i stad finner företaget vara av den angelägenhetsgrad, att statsbidrag synes kunna påräknas till detsamma under den närmaste tiden, eller utredes, att staden är villig att utföra arbetet utan statsbidrag, skall länsstyrelsen förordna om upprättandet av arbetsplan beträffande företaget. Sådant förordnande skall kunna meddelas, även innan det blivit avgjort, om statsbidrag kommer att beviljas. Vad som stadgats om upprättandet av arbetsplan för väg på landet, inhämtandet av yttranden däröver samt planens fastställande skall i tillämpliga delar gälla jämväl med avseende å arbetsplan beträffande vägbyggnadsföretag i stad. Genom planens fastställande blir, på sätt framgår av departementschefens nyssnämnda uttalande, bestämt, att vägen skall byggas såsom allmän. Detta synes, med hänsyn till att staden kan bygga även andra vägar än allmänna, böra komma till uttryck i fastställelsebeslutet. Enligt nu gällande lag äger stad bygga allmän väg, som enligt fastställd stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan skall ingå i gata eller allmän plats, utan att arbetsplan för företaget blivit fastställd av statlig myndighet. Departementschefen förutsatte att denna rätt för staden skulle bibehållas. Ifrågasattes statsbidrag till företagets utförande, borde dock arbetsplanen för företaget granskas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Då statsbidrag skall utgå till underhållet av alla allmänna vägar, kommer staten att ha intresse av huru vägen bygges, även om något statsbidrag icke lämnas till själva utförandet. Med hänsyn härtill böra arbetsplaner beträffande nu ifrågakomna vägföretag städse granskas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Skall det vara någon mening med granskningen, måste styrelsen äga befogenhet att vid behov kunna framtvinga ändring av upprättad arbetsplan. Om den nu gällande undantagsbestämmelsen icke bibehålles, får styrelsen indirekt sådan befogenhet. De sakkunniga anse med hänsyn till vad sålunda anförts, att arbetsplaner beträffande alla allmänna vägar i stad skola fastställas av styrelsen. Däremot synes icke föreligga något behov av att inhämta yttranden över arbetsplan för väg, som enligt fastställd stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan skall ingå i gata eller annan allmän plats. I sådant fall är ju sträckningen av trafikleden redan förut bestämd.

158 37 §. Vad som föreskrivits rörande handläggningen av landsbygdens vägfrågor torde böra gälla även med avseende å motsvarande spörsmål i de städer, där kronan är väghållare. Detta innebär bl. a. att vägbyggnadsföretag i dessa städer skola upptagas i flerårsplanerna.

Avdelning III. Bestämmelser angående vissa stadsliknande samhällen. 38 §. Beträffande de stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare, erfordras icke några särbestämmelser. Med avseende å övriga samhällen skall beträffande handläggningen av vägfrågor i tillämpliga delar gälla vad som föreskrivits beträffande städer, som själva äro väghållare inom sina områden.

övergångsbestämmelser. 39—40 §§. Upprättandet och fastställandet av de första flerårsplanerna torde icke kunna medhinnas före början av de perioder, planerna skola avse. Då 1944 års vägbyggnadsverksamhet icke torde påbörjas förrän ett stycke in på året, lärer någon olägenhet härav icke kunna uppkomma. De sakkunniga förutsätta emellertid, att förberedelser för planernas uppgörande vidtagas redan under slutet av år 1943, så att de kunna fastställas så snart som möjligt. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bör dock givetvis ha rätt att i avvaktan på planernas fastställande disponera erforderliga medel för pågående vägföretag.

Förslaget till kungörelse med närmare bestämmelser angående vägsynenämnd. I samband med upphävandet av nu gällande väglag måste av formella skäl även den med stöd av 19 och 51 §§ nämnda lag utfärdade kungörelsen den 30 april 1936 med närmare bestämmelser angående vägnämnd upphävas. De tillämpningsföreskrifter rörande den nuvarande vägnämnden, som meddelats i kungörelsen, erfordras emellertid framdeles för vägsynenämndens verksamhet. Det av de sakkunniga utarbetade förslaget till kungörelse med närmare bestämmelser rörande vägsynenämnd har därför — bortsett från nedan angivna ändringar och med iakttagande av att benämningen »vägnämnd» utbytts mot »vägsynenämnd» — kunnat göras likalydande med 1936 års kungörelse. I 1 § i 1936 års kungörelse stadgas, att den, som vill påkalla vägnämndens prövning av något ärende, skall göra skriftlig ansökning därom hos länsstyrelsen samt därvid bl a. uppgiva ärendets beskaffenhet och omfattning. Då innebörden av den föreskrivna skyldigheten att uppgiva ärendets omfattning, enligt vad de sakkunniga erfarit, stundom missförståtts och då något verkligt behov av att sökanden uppgiver ärendets omfattning icke torde före-

159 finnas, har denna skyldighet icke bibehållits. Ärendets omfattning torde för övrigt i tillräcklig grad framgå av de framställda yrkandena. I 5 § i 1936 års kungörelse meddelas föreskrifter om sättet för utfärdande av kallelse till vägnämndens sammanträden och föreskrives därvid bl. a., att i fall, som avses i 6 § andra stycket andra och tredje punkterna ensittarlagen, må kallelsen ske på där föreskrivet sätt. Genom en år 1939 vidtagen ändring av ensittarlagen, varigenom en ny mening inskjutits mellan de två första punkterna av 6 § andra stycket, har hänvisningen i 1936 års kungörelse kommit att delvis avse andra bestämmelser än som från början varit avsett. Till förekommande av en dylik händelse ha de bestämmelser, till vilka hänvisningen ursprungligen gjordes, inarbetats i de sakkunnigas förslag till kungörelse. Den under 44 § i förslaget till väglag förordade befogenheten för länsstyrelsen, att — om vägsynenämnden till följd av laga förfall icke kan bliva fulltalig — förordna ersättare, föranleder viss jämkning i lydelsen av stadgandet i 6 § i 1936 års kungörelse. De nu i 11 § meddelade bestämmelserna om ersättning till ordförande och övriga ledamöter i vägnämnden ha ansetts böra jämkas i vissa avseenden. Enligt de sakkunnigas mening bör dagarvodet till annan ledamot i vägsynenämnden än ordföranden bestämmas till 18 kronor eller sålunda samma belopp, varmed dagarvode föreslagits skola utgå till ledamot i den nya vägnämnden. Då uppsättande av protokoll och expeditionsarbete i övrigt ofta kan taga betydande tid i anspråk, synes skäligt att särskild ersättning utgår härför. Denna ersättning kan lämpligen, i överensstämmelse med vad som stadgats i kungörelsen den 7 september 1920 angående gottgörelse till de i vattenlagen omförmälda synemän, beräknas på så sätt, att för varje förrättningsdag må utgå arvode även för en expeditionsdag med trettio kronor.

Förslaget till förordning angående statsbidrag* till väg- och gatuhållningen i vissa städer och stadsliknande samhällen. Enligt gällande rätt ha såväl landsbygdens befolkning som städernas innevånare skyldighet att bekosta för den allmänna samfärdseln nödiga vägar och gator. Med hänsyn härtill skulle, uttalade vägförstatligandekommittén, det nu bestående förhållandet mellan landsbygden och städerna i förevarande hänseende rubbas, om landsbygdens befolkning helt befriades från väghållningsbesväret, medan städerna — om man bortsåge från de allra minsta bland dem — även framdeles av praktiska skäl skulle hålla de för den allmänna samfärdseln nödiga trafiklederna. Kommittén ansåg därför, att någon lättnad i bördorna härför borde beredas städerna. Därmed vore dock icke sagt, att man borde eftersträva en fullständig teoretisk likställighet i alla avseenden. Kommittén uttalade vidare att, om lättnad skulle beredas städerna, nu

160 gällande grunder för statsbidrag till städernas väg- och gatuväsende måste ändras. Det nuvarande systemet vore nämligen förenat med».vissa brister. För att tillräcklig hänsyn skulle kunna tagas till städernas behov av bidrag föreslog kommittén, att kostnaderna för underhållet av de för biltrafiken viktiga vägarna och gatorna samt behovet av anläggning, omläggning och förbättring av sådana trafikleder helt lades till grund för tilldelningen av bidrag. I enlighet härmed borde anslaget för statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städerna uppdelas på två anslag, det ena för bidrag till underhållet och det andra för bidrag till väg- och gatubyggnadsföretag. Statsbidrag skulle utgå med viss procent av de beräknade kostnaderna för underhåll och byggande av de för biltrafiken viktiga trafiklederna. Departementschefen ansåg i likhet med kommittén, att vid ett förstatligande av vägväsendet på landet sådan lättnad borde beredas städerna i deras bördor för de trafikleder, som vore nödiga för den allmänna samfärdseln, att största möjliga likställighet mellan landsbygd och städer i förevarande hänseende vunnes. Den erforderliga lättnaden borde åstadkommas statsbidragsvägen. Departementschefen förklarade sig icke hava något att erinra mot kommitténs förslag till nya grunder för statsbidrag till städernas väg- och gatuhållning samt förordade, att statsbidraget till såväl underhåll som byggande av väg bestämdes till 95 procent av de beräknade kostnaderna härför. Icke heller riksdagen hade något att erinra mot de föreslagna nya grunderna för statsbidrag till städernas väg- och gatuhållning samt tillstyrkte vad departementschefen föreslagit beträffande bidragsprocenten. Enligt de av departementschefen och riksdagen angivna grunderna för ordnandet av den allmänna väghållningen i de stadsliknande samhällena skall till de samhällen, som medgivas rätt att själva ombesörja väghållningen inom sina områden, utgå statsbidrag efter enahanda grunder, som bestämmas för städerna. För närvarande givas bestämmelserna om statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städerna i två författningar, nämligen förordningen den 30 juni 1936 angående statsbidrag till den allmänna väghållningen i riket samt kungörelsen den 8 juli 1936 med närmare bestämmelser rörande tillämpningen av sistnämnda förordning. Den förra, som utfärdats efter riksdagens hörande, innehåller grunderna för beviljande av statsbidrag. Båda författningarna avse såväl vägdistrikt som städer. Det kan naturligtvis vara fördelaktigt att bibehålla systemet med två författningar, av vilka den ena, som skulle föreläggas riksdagen för godkännande, innehåller grunderna för bidragstilldelningen och den andra innehåller tilllämpningsföreskrifter, utfärdade av Kungl. Maj.-t. Med en sådan ordning kunna tillämpningsföreskrifterna ändras utan riksdagens hörande. I förevarande fall äro emellertid de flesta av de bestämmelser, som erfordras, av den natur, att de påverka storleken av statsbidragen. De sakkunniga ha därför ansett lämpligast att samtliga bestämmelser sammanföras till en författning,

161 som förelägges riksdagen. Därest behov av tillämpningsföreskrifter skulle yppa sig, bör emellertid Kungl. Maj:t äga befogenhet att utfärda sådana. Föreskrift härom har meddelats i 20 §. Förslaget till förordning i ämnet, som avser väg- och gatuhållningen i såväl städer som stadsliknande samhällen, har utformats i enlighet med de av departementschefen och riksdagen godkända grunderna. Varken departementschefen eller riksdagen har emellertid tagit ställning till de talrika detaljspörsmål, som sammanhänga med statsbidragets storlek i varje särskilt fall. De sakkunniga ha härutinnan i huvudsak följt vägförstatligandekommitténs förslag. I vissa hänseenden har dock förslaget jämkats med hänsyn till de inkomna yttrandena. 1§Enligt nu gällande bestämmelser utgår statsbidrag till byggande och underhåll av städernas för automobiltrafiken viktiga vägar och gator. Vägförstatligandekommittén uttalade, att i den grundläggande principen, att statsbidrag skulle utgå endast till de för biltrafiken viktiga vägarna och gatorna, vore någon ändring icke påkallad. Den nuvarande gränsdragningen mellan statsbidragsberättigade samt övriga vägar och gator åsyftade att till den förra kategorien hänföra alla förbindelseleder, som vore nödiga för den allmänna samfärdseln. Statens övertagande av den allmänna väghållningen på landet kunde därför icke tagas till skäl för en principiell utvidgning av de statsbidragsberättigade vägarna och gatorna i städerna. Någon erinran mot den praktiska tillämpningen av gällande regler i förevarande hänseende kunde i stort sett icke göras. De sakkunniga anse i likhet med kommittén, att statsbidrag bör utgå allenast till byggande och underhåll av de trafikleder, som äro nödiga för den allmänna samfärdseln. Enligt vad de sakkunniga inhämtat ha emellertid icke alla allmänna vägar i städerna hänförts till de statsbidragsberättigade, d. v. s. ansetts vara för biltrafiken viktiga vägar. Å andra sidan har det även förekommit, att bidrag utgått till vägar, som icke varit allmänna. Skola städerna, såsom departementschefen uttalat, få samma lättnad i sina bördor för de trafikleder, som äro nödiga för den allmänna samfärdseln, som landsbygden, måste bidrag utgå till alla allmänna vägar i städerna. I enlighet härmed föreslå de sakkunniga, att statsbidrag skall utgå till alla sådana vägar. I den mån bidrag tidigare utgått till väg, som ansetts vara för biltrafiken viktig, men som likväl icke varit allmän väg, torde förutsättningar i allmänhet föreligga för vägens förändring till allmän. Statsbidrag bör vidare, liksom för närvarande, utgå till alla för biltrafiken viktiga gator, varmed på samma sätt som hittills bör förstås gator, som i betydelse motsvara de allmänna vägarna och sålunda kunna anses nödiga för den allmänna samfärdseln. Enligt gällande bestämmelser kan gata i de samhällen, som framdeles skola själva vara väghållare inom sina områden, tillika vara allmän väg. 11.—2731 42

162 Detta förhållande sammanhänger med att vissa trafikleder skola helt bekostas av vederbörande vägdistrikt samtidigt som samhället är pliktigt att, om så begäres, självt ombesörja väghållningen. Efter reformens genomförande förefinnes med avseende å de samhällen, som själva skola vara väghållare, icke någon anledning att beträffande någon trafikled bibehålla den dubbla karaktären av väg och gata. Allmän väg i dessa samhällen bör sålunda, liksom i flertalet städer, upphöra att äga karaktär av väg, i den mån trafikleden upplåtes eller bör vara upplåten såsom gata. Detta innebär, att de vägar, som samtidigt varit att anse såsom gator, avföras ur det allmänna vägnätet och i stället förklaras vara för biltrafiken viktiga gator. Denna förändring är reellt endast av terminologisk art. Genom förändringen vinnes, att terminologien ansluter sig till faktiskt föreliggande förhållanden, varjämte dessa samhällen i alla avseenden likställas med flertalet städer. Författningen har utformats i enlighet härmed. (I fråga om de samhällen och små städer, där kronan är väghållare, skall däremot gata tillika kunna vara allmän väg.) Det torde finnas fall, då gata i samhälle förklarats vara allmän väg endast till viss bredd. Det är naturligtvis icke meningen att dylik trafikled efter reformens genomförande skall förklaras vara för biltrafiken viktig gata allenast till viss bredd. Gatan bör i sådant fall till hela sin bredd förklaras vara för biltrafiken viktig. På grund av stadgandet i 13 § tredje stycket må emellertid statsbidrag icke beräknas å högre belopp än det, som åtgår till underhåll av en trafikled, avpassad uteslutande efter samfärdselns behov. 2 §. Stadgandet, som överensstämmer med föreskriften i 1 § andra stycket gällande statsbidragsförordning, är av betydelse för beräknandet av statsbidragets storlek. 3 fr Då beslutanderätten i de flesta vägfrågor skall tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bör det även ankomma på styrelsen att liksom för närvarande pröva fråga, om viss gata skall anses vara för biltrafiken viktig. Vid prövningen av fråga härom bör självfallet staden eller samhället medverka, så att alla på frågan inverkande faktorer bliva kända och beaktade. Även länsstyrelsens yttrande bör inhämtas. Med hänsyn till vikten av att dylik fråga avgöres på ett riktigt sätt bör väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut i frågan kunna särskilt överklagas' hos Kungl. Maj:t. 4§Stadgandet är likalydande med föreskriften i 1 § tredje stycket gällande statsbidragsförordning allenast med den skillnad, att detsamma avser jämväl gata i samhälle.

5§För beräknande av bidraget till underhållet av viss väg eller gata är det nödvändigt att i författningen angiva vad som är att hänföra till underhåll av väg eller gata. För närvarande skiljes mellan vägunderhåll och vinterväghållning. Något behov att i statsbidragshänseende särskilja dessa begrepp kommer framdeles icke att finnas. Begreppet »underhåll» bör därför omfatta såväl vägunderhåll som vinterväghållning. Den bestämning av begreppet underhåll, som gives i denna paragraf, utgör med vissa oväsentliga jämkningar en sammanfattning av de i 9 och 10 §§ gällande väglag givna definitionerna av vägunderhåll och vinterväghållning, därvid bestämmelserna gjorts tillämpliga även å gata. För närvarande räknas till vägunderhåll bl. a. vägbanans jämnande. Då bestämmelserna skola vara tillämpliga även å gata, har uttrycket vägbana utbytts mot trafikbana. Härmed åsyftas icke blott körbana utan även särskild cykel- eller gångbana. Till underhåll av väg eller gata skall enligt förslaget, liksom för närvarande, hänföras uppsättande av skyddsvärn, vägmärke eller annan dylik anordning. Till »annan dylik anordning» bör, enligt de sakkunnigas mening, kunna räknas även anordnande av automatiska ljussignaler. Sådan anordning kan ju vara nödvändig för trafikledens nyttjande för den allmänna samfärdseln, och det synes då skäligt att statsbidrag utgår till kostnaderna härför på samma sätt som till andra trafiksäkerhetsanordningar. Till underhåll (vinterväghållning) av väg eller gata har även ansetts böra hänföras sändning vintertid.

6§Medan statsbidragen till städernas och samhällenas underhållskostnader skola avse alla allmänna vägar och alla gator, som äro för biltrafiken viktiga, måste tilldelningen av bidrag till byggnadsföretag göras beroende av tillgången av därtill anslagna medel. Bidrag kan sålunda icke utgå till alla byggnadsföretag. Departementschefen uttalade emellertid i detta sammanhang, att landsbygdens och städernas behov av anläggning, omläggning och förbättring av vägar och gator borde tillgodoses i lika stor utsträckning med utgångspunkt från arbetenas angelägenhetsgrad. Denna paragraf avser bidrag endast till vägbyggnadsföretag. Då allmän väg — med den i motiveringen till 1 § angivna terminologien — icke samtidigt kan vara gata, kommer tilldelningen av statsbidrag till vägbyggnadsföretag icke att påverkas av gatukostnadsbestämmelserna. Det är emellertid att märka att, enligt uttalande av vederbörande utskott vid riksdagsbehandlingen av stadsplanelagen, bidrag av tomtägare kunna med stöd av gatukostnadsbestämmelser uttagas även för arbeten, som verkställts före stadsplans fastställande. Enligt detta uttalande skulle sålunda kostnaderna för byggande av en väg, som sedermera övergår att vara gata, kunna påföras vederbörande tomtägare. Hänsyn till en sådan möjlighet kan dock icke tagas

vid tilldelningen av statsbidrag. Man kan ju då icke veta, om stadsplan över området kommer att fastställas eller om bebyggelsen fortskrider så långt, att vägen skall upplåtas såsom gata. Enligt förevarande paragraf utgår statsbidrag med 95 procent av stads eller samhälles kostnader för företaget. Av bestämmelserna i följande paragrafer framgår, att marklösen och förvaltningsutgifter icke må inräknas i de kostnader, som läggas' till grund för beräknandet av statsbidrag till företaget. 7 §• Enligt 49 § stadsplanelagen må genom beslut av stadsfullmäktige meddelas bestämmelser, gällande för staden i dess helhet eller för viss del därav, om skyldighet för ägare av tomt att bidraga till kostnaden för iordningställande av gata (gatukostnadsbestämmelser). Bestämmelserna skola underställas Kungl. Maj:ts prövning, där på tomtägare lägges skyldighet, som tidigare icke ålegat honom. I vissa hänseenden ha emellertid möjligheterna att uttaga gatukostnadsbidrag begränsats. Även köpingar och municipalsamhällen kunna, i den mån stadsplanelagens föreskrifter äro å dem tillämpliga, antaga dylika gatukostnadsbestämmelser. Beträffande den hänsyn, som vid tilldelningen av statsbidrag till gatubyggnadsföretag borde tagas till gatukostnadsbestämmelserna, yttrade vägf örstatligandekommittén: Vid beräknandet av de bidragsberättigade byggnadskostnaderna bör hänsyn tagas till vad städerna äga uttaga av tomtägarna för gatas iordningställande. Eljest skulle en stad kunna tänkas i statsbidrag och gatukostnadsersättning utfå tillsammans mera än kostnaden för arbetet. Emellertid ha icke samtliga städer antagit gatukostnadsbestämmelser. Då städerna äga befogenhet att besluta härom, bör den omständigheten — att stad av någon anledning icke ansett sig böra meddela sådant beslut — icke för staden medföra bättre ställning i statsbidragshänseende än om staden beslutat om uttagande av gatukostnadsersättning. Bestämmelse härom saknas för närvarande. Vid upprättandet av fördelningsplan för 1940/41 har emellertid inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tagits hänsyn härtill. För att därvid erhålla en enkel och lätt användbar beräkningsgrund för dessa avdrag vid arbeten, som upptagas i fördelningsplanen, har avdraget »bestämts till normalt så stor del av kostnaden ifråga, som bredden 5 m utgör av den gatubredd, som finnes uttagen i stadsplan å den gatudel arbetet omfattar». Kammarkollegium framhöll i sitt yttrande över kommitténs förslag i denna del, att det ingalunda förhölle sig så, att stad utan vidare ägde besluta om dylika gatukostnadsbestämmelser, vilket framginge av stadsplanelagens 50 § sista att-satserna. Kollegium tillade: Sakkunniga synas vidare ha förbisett, att gatukostnad över huvud taget ej kan uttagas för vissa gatudelar, nämligen de beträffande vilka tomtägare ej kan avkrävas gatumarksersättning. Såsom sakkunniga uttala (sid. 209) göras numera de genomgående trafiklederna så, att de ej samtidigt utgöra lokalgata, och i följd härav utgår för dem ingen gatumarksersättning eller annat gatukostnadsbidrag. Enahanda gäller beträffande gatudel utmed t. ex. park. Vidare erinras om bestämmelserna i stadsplanelagens 45 § 1 st. sista meningen, i följd varav tomtägarens skyldigheter avse icke den i gatan ingående allmänna vägen utan

165 övriga delar av gatubredden, ävensom om de inskränkande bestämmelserna i samma paragraf 2 st. samt i 46 §. Att i nu omförmälda fall göra avdrag å statsbidraget synes ej rimligt, eftersom staden ej utfår något bidrag av tomtägare eller för allt fall ej bidrag i vad avser den del av gatan, som alltjämt utgör allmän väg. Erinras må ock att, även om i vissa fall sambället kan uttaga gatukostnadsbidrag, är tidpunkten härför ofta oviss. Svenska stadsförbufidet uttalade, att ett beräknande av den åsyftade reduceringen på sätt som skett vid upprättandet av fördelningsplanen för 1940/41 vore föga rimligt i betraktande av stadsplanelagens bestämmelser om sådana tomtägarbidrag, som nu avsåges, och de regler härutinnan, som gällde enligt hittills fastställda gatukostnadsbestämmelser. Särskilt stötande syntes det vara att förutsätta — såsom kommittén gjort — att dylik reducering borde ske oberoende av om det befunnits skäligt att uttaga tomtägarbidrag eller icke. Gatukontoret i Stockholm ansåg det sätt, varpå väg- och vattenbyggnadsstyrelsen löst frågan om beräknande av storleken av avdraget från byggnadskostnaden, vara väl schablonmässigt och därför böra göras till föremål för övervägande. Stadsfullmäktige i Sala uttalade att, om kommitténs förslag genomfördes, alla städer måste taga ut gatukostnadsbidrag av tomtägarna, även om detta ur andra synpunkter icke vore lämpligt. Stadsingenjören i Ronneby anförde: Genom att införa gatukostnadsbestämmelser skaffar sig staden möjlighet att internt på visst sätt fördela de på gatubyggandet belöpande kostnaderna mellan innevånarna. Detta förhållande bör enligt min mening icke tagas till intäkt för den extra pålaga, som ett nedsatt statsbidrag i realiteten är. Ett fastställande av en dylik norm skulle motverka den eftersträvade jämvikten i utskylder mellan stadsinnevånarna och landsbygdens befolkning till de förras nackdel. Att summan av bidrag från stat och bidrag från tomtägare någon gång kan överskrida anläggningskostnaden är möjligt, men en sådan vinst bör komma stadsinnevånarna tillgodo likaväl som den vinst staden gör genom att underskrida ett bidrag tack vare rationella arbetsmetoder. Att vid beräknandet av stads eller samhälles statsbidragsberättigade kostnader för ett gatuföretag göra avdrag för de belopp, tomtägarna på grund av gatukostnadsbestämmelserna äro skyldiga att utgiva, kan synas innebära ett avsteg från den likställighet mellan landsbygd och städer, statsmakterna förklarat sig vilja åvägabringa, i vad avser bördorna för de trafikleder, som äro nödiga för den allmänna samfärdseln. Emellertid beror ju den börda, som i detta hänseende påvilar tomtägarna i städer och samhällen därpå att tomtägarna anses ha större fördel av dylika företag än fastighetsägarna på landsbygden. Likställighetssträvandena i samband med förstatligandet av vägväsendet på landet påkalla därför icke någon ändring i nu berörda, för länge sedan tillkomna olikhet mellan landsbygdens och städernas fastighetsägare.

166 Det kan möjligen invändas, att det icke förutsatts att av tomtägarna i de samhällen och små städer, där kronan är väghållare, uttaga bidrag för kostnaderna för iordningställande av gata. Orsaken härtill är, att sådana bidrag icke bruka uttagas för närvarande i de fall, då gatans byggande ombesörjes och bekostas av vägdistriktet, och att det därför icke ansetts riktigt att i anledningav förstatligandet pålägga nu ifrågakomna tomtägare en börda, som de icke nu ha. Om gatukostnadsbidrag av tomtägarna i de städer och samhällen, som själva skola vara väghållare inom sina områden, alltjämt skola kunna uttagas, kunna statsbidragen rimligtvis icke bestämmas på ett sådant sätt, att stad eller samhälle erhåller stats- och tomtägarbidrag till företaget med sammanlagt mera än vad detta kostar. Såsom regel böra därför statsbidrag utgå med 95 procent av de kostnader, som icke täckas av de gatukostnadsbidrag, staden eller samhället äger uppbära av tomtägarna. I vissa städer och samhällen torde omfattningen av tomtägarnas skyldighet att bidraga till gatukostnaderna hava begränsats i förhållande till vad som enligt lagen varit möjligt att uttaga från tomtägarna. För åtskilliga städer och samhällen ha några gatukostnadsbestämmelser icke fastställts. Då alla städer och samhällen i statsbidragshänseende böra vara likställda, torde såsom huvudregel böra gälla, att statsbidrag utgår endast till den del av kostnaderna, som icke skulle hava täckts av tomtägarbidrag, ens om erforderliga gatukostnadsbestämmelser antagits. Eeduceringen skall alltså — oavsett om gatukostnadsbestämmelser antagits eller icke och i förra fallet oavsett om tomtägarnas bidrag begränsats i förhållande till vad som varit möjligt att uttaga — uppgå till vad som enligt stadsplanelagens bestämmelser maximalt kan uttagas av tomtägarna. För varje särskilt gatubyggnadsföretag, till vilket statsbidrag ifrågasattes, måste alltså utredas, huru stora sagda tomtägarbidrag kunna vara. Det kan måhända invändas, att det kan vara svårt att fastställa vad som maximalt kan uttagas. Skulle erfarenheten visa att så blir fallet, bör Kungl. Maj:t med stöd av stadgandet i 20 § meddela anvisningar om grunderna för beräkningen. I många fall torde emellertid bärande skäl kunna anföras för att icke uttaga eller för att begränsa tomtägarbidragen. I sådana fall bör statsbidrag utgå även till den del av gatukostnaden, som skulle hava täckts av tomtägarbidrag, därest erforderliga gatukostnadsbestämmelser antagits. Stundom kan det vara klart, att gatukostnadsbidrag från tomtägarna — där sådana bidrag fastställts skola utgå — icke komma att inflyta på mycket länge. I andra fall kan det vara ovisst, om gatukostnadsbidrag över huvud komma att inflyta för viss mark. I sådana fall bör statsbidrag kunna beviljas även till den del av gatukostnad, som kan komma att täckas av i en framtid inflytande gatukostnadsbidrag. Prövning av fråga om statsbidrag skall utgå i nu berörda undantagsfall bör dock ankomma på Kungl. Maj:t.

8§. Även om statsbidrag till väg- och gatubyggnadsföretag utgår med så stor andel som 95 procent, torde fall kunna förekomma, då det kan vara skäligt, att större andel av eller hela kostnaden betalas av staten. Begränsningen av statsbidragen till 95 procent av byggnadskostnaden har ju motiverats med att staden eller samhället har en sådan fördel av att själv få utföra företaget, att 5 procent av kostnaderna böra betalas av staden eller samhället. Omständigheterna kunna emellertid vara sådana, att staden eller samhället icke har någon fördel av att själv få utföra företaget. I sådana fall bör Kungl. Maj:t äga rätt att bevilja högre statsbidrag än 95 procent. Förhöjt bidrag bör även kunna utgå, om staden eller samhället icke har någon direkt nytta av företaget. 9§Stads utgifter för anskaffande av mark må enligt nu gällande bestämmelser icke inräknas i den kostnad, som lägges till grund för beräknande av statsbidrag till väg- och gatubyggnadsföretag. Yägförstatligandekommittén föreslog härutinnan icke någon ändring. Kommitténs uttalande i denna del har kritiserats av alla de myndigheter, kommunala organ och sammanslutningar, som yttrat sig i denna fråga. Kammarkollegium uttalade sålunda, att i fråga om väg utanför stadsplanelagt område intet bärande skäl vore anfört för att beträffande statens skyldighet att gälda kostnad för anskaffande av mark till densamma andra bestämmelser borde gälla än i fråga om allmän väg å landsbygden. Styrelsen för Svenska stadsförbundet anförde: Styrelsen finner det också anmärkningsvärt, att man icke i förevarande sammanhang — ej,ens med hänsyn till eventualiteten att städernas skattebetalare kunde komma att få övertaga huvuddelen av landsbygdens nuvarande vägskattebörda — funnit sig böra föreslå någon ändring i den nu gällande regeln att markanskaffningskostnader icke få inräknas bland utgifter, vara bidrag till städernas väg- och gatubyggnadsföretag beräknas. Denna begränsning i avseende å bidragsrätten torde hava tillkommit med hänsyn till stadsplanelagens bestämmelser om tomtägares skyldighet att gälda ersättning för gatumark. Men dessa bestämmelser ge ingalunda städerna möjlighet att få kostnaden ersatt för all den mark, som kan behöva anskaffas för ifrågavarande gatu- eller vägbyggnader. Vad angår mark till vägbyggnader utanför stadsplanelagt område kan enligt nämnda bestämmelser överhuvud icke någon ersättningsskyldighet för tomtägare inträda, även om vägen framdeles ingår i gata. Och beträffande mark till gatubyggnader stannar anskaffningskostnaden ofta delvis — understundom till mycket betydande del — på staden. Några giltiga skäl torde under sådana förhållanden icke kunna anföras för att omförmälda markanskaffningskostnader generellt skola vara undantagna vid statsbidragsberäkningen. Svenska kommunaltekniska föreningen framhöll, att städernas ytterområden växte i hög grad genom en fortgående inkorporering. Avsevärda områden med typisk landsbygdskaraktär tillfördes härigenom städerna. Dessa områden komme i många fall icke att erhålla stadsplan eller stadsbebyggelse inom

168 överskådlig tid. På grund härav syntes det rättvist, att samma villkor skulle gälla för statsbidrag till städernas vägmark utanför stadsplanelagt område som för landsbygdens vägar. I de fall, då städerna icke kunde erhålla gatumarksbidrag inom stadsplanelagt område, borde statsbidrag utgå. Detta vore särskilt aktuellt i de fall, då exempelvis rikshuvudvägar droges genom städernas ytterområden och bivägar samt tomtutfarter icke finge anknytas. I dessa fall kunde städerna icke gärna utkräva något bidrag från markägaren. Marklösen kunde i dylika fall gå till ett avsevärt belopp, särskilt när man samtidigt måste inlösa byggnader och industriella anläggningar. Stadsplanenämnden i Stockholm yttrade bl. a.: Visserligen kan stad inom stadsplanelagda områden erhålla mark gratis i viss utsträckning till i stadsplanen ingående gator, men inom stomplane- och avstyckningsområden är detta icke fallet. Förhållandet är så mycket mera olämpligt som man inom modern planläggning alltmera eftersträvar, att de för biltrafiken viktiga gatorna och vägarna förläggas oberoende av tillfartslederna till fastigheterna. De framdragas alltmer genom samhällena på samma sätt, som tidigare tillämpats beträffande järnvägar. För trafikleder av denna natur kunna städerna i allmänhet icke erhålla bidrag till markens anskaffande från markägarna. Införes icke en bestämmelse om att stad kan erhålla bidrag även för anskaffande av mark till sådana av övriga gatunätet oberoende trafikleder, kan därigenom en verkligt rationell och modern planläggning motverkas. Stadsfidlmähtige i Alingsås ansågo, att de föreslagna bestämmelserna om marklösen skulle åtminstone för små och medelstora städer leda till att arbeten ställdes på framtiden, även om rikligare bidrag till byggande erhölles. Stadsfullmäktige i Motala uttalade, att marklösen för riksvägar icke borde bekostas av städerna, då dessa endast i mindre omfattning använde riksvägarna för lokal trafik. Stadsfullmäktige i Ljungby hävdade, att i fall, clå för väg, som staden icke själv påfordrat, krävdes avsevärt större bredd än den normala gatubredden, kostnader för den gatubredden överskjutande marken borde vara statsbidragsberättigad, eller att åtminstone möjlighet funnes för tilldelning av visst statsbidrag, där av omständigheterna framginge, att det vore obilligt, att vederbörande stad pålades hela kostnaden. Enligt de sakkunnigas mening bör statsbidrag icke utgå till stads eller samhälles kostnader för mark till för biltrafiken viktig gata, i den mån kostnaderna täckas av gatumarksersättningar från tomtägarna. Med avseende å allmän väg utanför område, för vilket stadsplan blivit fastställd, äro tomtägarna emellertid icke skyldiga att bidraga till kostnaderna för vägmärken. Om städerna och samhällena följaktligen icke kunna i sin tur uttaga ersättning av tomtägarna, synes det näppeligen kunna anses motiverat, att städerna och samhällena men icke landsbygdens övriga kommuner få bära bördan för markanskaffningen. Till stöd härför kan ej åberopas, att de förra ha så mycket större skatteunderlag, då ju statsskatten uttages i förhållande till vars och ens skattekraft. Man torde icke heller med fog kunna göra gällande, att städerna och samhällena såsom regel ha mycket större nytta av allmän väg

169 utanför det planlagda området än vad landskommun har av väg inom sitt område. Såsom i yttrandena allmänt betonats omfatta många av våra städer vidsträckta landsbygdsområden. E n sådan stad har uppenbarligen icke större nytta av en väg inom sitt landsbygdsområde än vad en angränsande landskommun har av väg inom sitt område. Men även städer och samhällen med små landsbygdsområden ha sällan så stor nytta av en väg utanför det stadsplanelagda området, att staden eller samhället bör helt bekosta vägmärken. Men även inom det stadsplanelagda området kunna förhållandena ofta vara sådana, att det skulle vara obilligt att låta staden eller samhället bära hela kostnaden för väg- och gatumarken. Ofta kan man förutse, att det kommer att dröja mycket länge, innan gatumarksersättning från tomtägarna inflyter. Stundom är det inte möjligt, särskilt ifråga om moderna genomfartsleder, att över huvud uttaga bidrag av tomtägarna. Skall den likställighet mellan städer och landsbygd, för vilken statsmakterna uttalat sig, kunna åvägabringas, måste därför möjlighet finnas att bevilja statsbidrag till stads eller samhälles kostnad för anskaffande av mark för allmän väg eller för gata, som är för biltrafiken viktig. Förslaget har utformats i enlighet härmed. Med den uppfattning, varåt de sakkunniga ovan givit uttryck, förutsätta de sakkunniga, att statsbidrag i de flesta fall utgår till kostnaderna för mark till allmän väg utom stadsplanelagt område. Endast i de fall, då vägföretaget kan anses vara av utpräglat lokal betydelse och av särskild nytta för staden eller samhället, böra kostnaderna helt bäras av staden eller samhället. Med avseende å väg eller gata inom stadsplanelagt område torde de städer och samhällen, varom nu är fråga, icke kunna likställas med de små samhällen och städer, där kronan är väghållare och beträffande vilka de sakkunniga föreslå, att statsbidrag skall utgå med 80 procent av de markkostnader, som icke täckas av tomtägarbidrag. Förstnämnda städer och samhällen torde nämligen ha större nytta av ett väg- och gatuföretag än de minsta samhällena och städerna. I de förra är därjämte byggnadsverksamheten i regel livligare och tomtägarbidragen inflyta därför fortare. De sakkunniga anse också, att de städer och samhällen, som äro väghållare, böra själva bära kostnaderna för mark inom stadsplanelagt område, där ej kostnaderna kunna anses vara särskilt betungande. Det senare kan vara fallet, om staden eller samhället på grund av det sätt, varpå trafikleden bygges, icke kan uttaga gatumarksersättning av tomtägarna. Statsbidrag bör ock kunna utgå, om trafikleden anses vara utan motsvarande nytta för staden eller samhället, eller om väg bygges bredare än vad som erfordras ur stadens eller samhällets synpunkt. Hänsyn bör även kunna tagas till stadens eller samhällets ekonomiska ställning. Prövning av fråga om statsbidrag skall utgå till markkostnader torde böra ankomma på Kungl. Maj:t. 10 §. Liksom enligt nu gällande bestämmelser bör i kostnaderna för väg- eller gatubyggnadsföretag, till vilket statsbidrag utgår, icke få inräknas förvalt-

170 ningskostnad. Då det kan bli föremål för tvekan, huruvida utgift för upprättande av arbetsplan, för renstakning samt för särskild kontroll och arbetsledning är att anse såsom förvaltningskostnad, har här stadgats, att statsbidrag må efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beprövande utgå till sådana utgifter. Ej sällan förekommer att stad eller samhälle vill bygga trafikled efter högre standard än som betingas av trafikens behov och väntade utveckling, exempelvis i samband med parkanläggning o. d. Till sådana ur samfärdselns synpunkt icke behövliga kostnader skall statsbidrag givetvis icke utgå. 11 §• Enligt nu gällande bestämmelser skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, för fördelning av statsbidragen till väg- och gatubyggnadslöretag i städerna, vartannat år upprätta fördelningsplan, avseende de närmast följande två åren. Fördelningsplanen skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Genom fördelningsplanens fastställande blir bestämt icke blott huru stor del av tillgängliga medel för statsbidrag till väg- och gatubyggnadsföretag i städerna, som skall tillkomma varje stad, utan även vilka företag, som varje stad skall utföra med statsbidrag. I 1942 års proposition om förstatligandet av vägväsendet uttalade departementschefen, att nu gällande bestämmelser för upprättande och fastställande av fördelningsplan syntes böra bibehållas oförändrade. Det torde dock kunna ifrågasättas, om fördelningsplanen skall behöva fastställas av Kungl. Maj:t. De skäl, som anförts till stöd för att fyraårsplanerna böra fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, torde med samma fog kunna åberopas till stöd för att fördelningsplanen skall fastställas av styrelsen. Då planen i allt fall skall utarbetas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och då en förnyad prövning av hela frågekompiexet hos Kungl. Maj:t skulle innebära ett tidsödande, tekniskt detaljarbete, som skulle verka fördröjande, synes lämpligare, att planen fastställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Häremot kan invändas, att en förnyad granskning av Kungl. Maj:t i och för sig är ägnad att skapa större säkerhet för en rättvis fördelning av de medel, varom här är fråga. Behovet av större säkerhet härutinnan torde emellertid vara ringa. Varje stad har ju möjlighet att klaga över fastställelsebeslutet, och det kan med fog ifrågasättas, om icke stad, som är missnöjd med de principer, vilka ligga till grund för planen, härigenom får bättre tillfälle att utveckla sin talan och få sina synpunkter upptagna till diskussion än vad eljest skulle vara fallet. För ett bibehållande av nuvarande ordning kan väl anföras, att Kungl. Maj:t, om någon stad besvärar sig, i allt fall blir tvungen att granska hela frågekomplexet. Ofta torde emellertid vara utan vidare klart, att de skäl, som i besvären åberopas till stöd för en ändring i planen, icke äro bärande och att det därför icke blir nödvändigt att granska alla detaljer i planen. Och det kan även tänkas, att detaljer i planen kunna ändras av Kungl. Maj :t utan att frågekomplexet i övrigt beröres. E t t överflyttande av beslutanderätten beträffande

171 iördelningsplanen torde följaktligen vara ägnat att minska kommunikationsdepartementets arbetsbörda och förenkla hela proceduren. Övervägande skäl synas följaktligen tala för beslutanderättens överflyttande på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Förslaget har utformats i enlighet härmed. Liksom enligt gällande bestämmelser bör till grund för fördelningsplanen läggas if rågakommande byggnadsföretags behövlighet för den allmänna samfärdseln. Vid uppgörandet av planen, vilket förutsattes skola tillgå på samma sätt som för närvarande, bör väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samråda med städerna och samhällena, varjämte länsstyrelserna böra höras. För att bereda möjlighet åt stad eller samhälle att klaga över beslut om fastställande av fördelningsplan har stadgats att sådant beslut skall delgivas varje stad eller samhälle, som är väghållare inom sitt område. Då stad ej sällan torde Önska utbyta ett i planen upptaget arbete mot ett annat, bör möjlighet finnas att jämka fastställd plan. Förevarande paragrafs sista stycke är likalydande med vad nu finnes föreskrivet i 7 § 5 mom. tillämpningskungörelsen till statsbidragsförordningen. Stadgandet förutsätter, att en del av anslaget för väg- och gatubyggnadsföretag reserveras för arbeten, som ej upptagits i fördelningsplanen. 12 §. Enligt vägförstatligandekommitténs förslag skulle Kungl. Maj:t äga möjlighet att i undantagsfall medgiva en förhöjning av underhållsbidraget. Skall emellertid detta utgå med 95 procent av de beräknade kostnaderna på sätt departementschefen och riksdagen uttalat, torde något behov att kunna förhöja bidraget icke föreligga. 1 3 - 1 5 §§. Med avseende å sättet för uppskattningen av underhållskostnaderna uttalade vägförstatligandekommittén, att det måhända vore principiellt riktigast, att uppskattningen skedde på samma sätt som kostnadsberäkningen av ett vägbyggnadsföretag. I den för varje år upprättade staten för underhållet av de för biltrafiken viktiga vägarna och gatorna inom en stad skulle alla förekommande arbeten och erforderlig materiel noggrant specificeras med angivande av å-priser. Underhållsstaten skulle sedan kontrolleras och fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Upprättandet och fastställandet av en sådan stat skulle emellertid möta svårigheter samt bliva omständligt och dyrbart. Lämpligare syntes därför vara, att uppskattningen skedde med ledning av vad vägar av liknande karaktär i andra städer eller samhällen enligt vederbörandes bokföring kostat i underhåll. Beräkningarna skulle givetvis ske i samarbete med städerna. Huruvida i det uppskattade beloppet av underhållskostnaderna skulle få inräknas jämväl ränta å och amortering av kapital, som stad — efter det den nya ordningen trätt i kraft — med egna medel förbrukat för beläggning av väg eller gata, borde prövas i varje särskilt fall med ledning av de principer, som nu tillämpades vid bedömandet av motsvarande spörsmål beträffande vägdistriktens kostnader.

172 K o m m i t t é n anförde v i d a r e : En på angivet sätt fastställd uppskattning av underhållskostnaderna bör gälla för flera år. Bidraget till underhållet av städernas vägar och gator lärer visserligen kunna närmare anslutas till behovet, om uppskattningen göres på n y t t för varje år. Denna fördel torde dock icke uppväga det besvär och de övriga nackdelar, som äro förenade med en årlig beräkning. Varje sådan kan nämligen giva upphov till tvister, något som bör förekommas. Å andra sidan torde uppskattningen icke böra fastställas att gälla för någon längre tid. Konjunkturerna växla och med dem underhållskostnaderna. Den årliga ersättning, som vägdistrikt enligt nu gällande lag har att utgiva till köpingar och municipalsamhällen för vägunderhåll, som utföres av dem, skall i princip fastställas att gälla för en tid av tio år. Ny fastställelse kan emellertid under löpande tioårsperiod äga rum, om väsentligt förändrade förhållanden inträffa. Även med denna modifikation synes en tioårsperiod för fastställande av statsbidraget vara en för lång tid. Under senare år (tills den nuvarande krisen började) har trafikintensiteten och därmed vägslitningen kraftigt ökat år från år. Med hänsyn härtill föreslås, a t t uppskattningen av kostnaderna för underhållet av städernas för biltrafiken viktiga vägar och gator skall gälla för en tid av fyra år. Möjlighet bör emellertid finnas att under löpande period kunna revidera beräkningen, om väsentligt förändrade förhållanden inträffa. Uppskattningen skulle fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vars beslut här som eljest skulle kunna genom besvär bringas under Kungl. Maj:ts prövning. V ä g f ö r s t a t l i g a n d e k o m m i t t é n s förslag i d e n n a del liar i de avgivna yttrand e n a i h u v u d s a k l ä m n a t s u t a n erinran. Svenska kommunaltekniska förbundet a n s å g d e t föreslagna b e r ä k n i n g s s ä t t e t för s t a t s b i d r a g e t i p r i n c i p riktigt. F ö r b u n d e t anförde emellertid: Förbundet måste påpeka de stora svårigheter, som äro förenade med dels beräkningen av skälig underhållskostnad, dels bedömandet av lämplig standard. Det synes därför vara nödvändigt, a t t särskilt den viktiga frågan om skälig underhållskostnad bedömes och fastställes i intimt samarbete mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och sakkunniga representanter för städerna. Det är därvid nödvändigt, att underhållskostnaden analyseras och beräknas med hänsyn till de faktorer, som kunna i hög grad variera för olika städer. Såsom exempel därpå kan nämnas löne- och körselkostnader, materialkostnader, barmarkstid och grundförhållanden. Vidare torde städernas storlek med hänsyn till invånarantal och areal inverka i viss grad med hänsyn till kostnader för trafikanordningar m. m. För att den beräknade underhållskostnaden skall bliva fullt rättvis, måste denna vara dels specificerad, dels särskilt uträknad för varje stad eller grupp av städer med liknande förhållanden. En schablonmässig uppläggning av denna, ur ekonomisk synpunkt utomordentligt viktiga fråga kan komma att medföra stor orättvisa för felaktigt bedömda städer. F ö r e v a r a n d e p a r a g r a f e r h a u t f o r m a t s i e n l i g h e t m e d vägförstatligandekomm i t t é n s förslag, vilket de s a k k u n n i g a s å l u n d a b i t r ä d a . S å s o m k o m m u n a l t e k n i s k a f ö r b u n d e t u n d e r s t r u k i t b ö r u p p s k a t t n i n g e n av s t a d s eller s a m h ä l l e s u n d e r h å l l s k o s t n a d e r ske u n d e r i n t i m t s a m a r b e t e m e d s t a d e n eller samhället, så a t t tillräcklig h ä n s y n kan t a g a s till lokala faktorer. I enlighet m e d vad n y s s föreslagits m e d a v s e e n d e å väg- och g a t u b y g g n a d s företag b ö r f ö r v a l t n i n g s k o s t n a d ej få i n r ä k n a s i de u p p s k a t t a d e underhållsk o s t n a d e r n a . I ö v e r e n s s t ä m m e l s e m e d vad de s a k k u n n i g a föreslagit med av-

173 seende å byggnadsföretag bör statsbidrag, om väg eller gata byggts efter högre standard än som betingas av samfärdselns behov och väntade utveckling, icke utgå å högre belopp än det, som åtgår till en uteslutande efter samfärdselns behov anpassad väg eller gata. De här föreslagna bestämmelserna om rätt att i de beräknade, statsbidragsberättigade underhållskostnaderna inräkna ränta och avskrivning å utgifter för beläggningsarbeten ansluta sig i princip till nu för vägdistrikten gällande föreskrifter (kungörelsen den 16 maj 1930, nr 165). Förutsättning för att ränta och avskrivning skola få inräknas i de kostnader, vara statsbidrag skall utgå, bör vara, att arbetet utförts efter tillstånd av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Det kan möjligen sägas att, då beläggningsarbetets utförande aldrig får medföra ökade utgifter för staten, anledning saknas att lägga hinder för stad eller samhälle att utföra dylika arbeten. Det torde dock ur det allmännas synpunkt vara lämpligt, att styrelsen och dess expert på beläggningsarbeten få tillfälle att granska planen, innan arbetet utföres. Om det sammanlagda beloppet av ränta, avskrivning och underhåll av beläggningen överstiger den beräknade årliga kostnaden för underhåll av vägen eller gatan medelst grusning, men staden eller samhället det oaktat vill utföra beläggningen, bör något hinder häremot icke såsom nu föreligga, men statsbidraget får icke utgå å högre belopp än det sistnämnda. Även vissa andra, nu gällande villkor sakna motsvarighet i förslaget. Det torde sålunda icke finnas anledning att, såsom nu, uppställa villkor om att vägen skall vara sådan, att varaktig beläggning bör komma till stånd, och att företaget är av viss större omfattning. Det första är en sak, som staden eller samhället får bedöma på egen risk. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens prövning skall däremot avse att lämplig beläggning kommer till användning och att det belopp, varmed avskrivning skall ske, beräknas under hänsynstagande till beläggningens varaktighet. Det torde i enstaka undantagsfall vara möjligt för stad eller samhälle att av tomtägare uttaga bidrag för beläggningsarbete. Till denna möjlighet har dock hänsyn icke ansetts behöva tagas i detta sammanhang, då ju statens utgifter i allt fall icke kunna bli högre än förut. Enligt vägförstatligandekommittén skulle den för en fyraårsperiod gällande uppskattningen av underhållskostnaderna kunna revideras i händelse av väsentligt förändrade förhållanden. Därmed torde kommittén närmast hava avsett mera betydande förändringar i prisläge eller trafikintensitet. Enligt de sakkunnigas mening bör en jämkning av de uppskattade kostnaderna ske vid ökning eller minskning av det statsbidrags berättigade väg- och gatunätet med hänsyn till kostnaden för underhållet av den väg eller gata, varmed vägnätets omfattning ändras. Skall statsbidrag till underhållskostnaderna utgå på nu angivet sätt, måste anslaget för dylika bidrag vara av förslagsanslags natur. 16 §. Statsbidragen böra avse väg- och gatuhållningsarbeten under visst kalenderår. Liksom enligt nu gällande ordning böra statsbidragen till väg- och

174 gatuunderhållet utanordnas i juli månad, d. v. s. vid budgetårets början. Statsbidrag till byggnadsarbeten böra lämpligen utbetalas omedelbart efter kalenderårets ingång. Då städerna och samhällena vid upprättandet av inkomst- och utgiftsstat behöva uppgifter om de statsbidrag till väg- och gatuhållningen, som de kunna påräkna under det med staten avsedda kalenderåret, bör väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i god tid lämna städerna och samhällena erforderliga uppgifter härutinnan. 17 §. I överensstämmelse med nu gällande bestämmelser bör väg- och vatten byggnadsstyrelsen även framdeles övervaka, att de medel, som tilldelats stad eller samhälle såsom statsbidrag till väg- och gatuhållningen, på lämpligt sätt användas för avsett ändamål. För att kunna kontrollera, att statsbidragen användas för avsett ändamål, och för att få underlag for beräknande av underhållskostnaderna bör styrelsen även äga meddela direktiv för bokföringen av kostnaderna samt infordra uppgifter från städerna. Då sättet för väg- och gatuarbetenas utförande kan bliva av betydelse för de framtida underhållskostnaderna och därmed för statsbidragens storlek, bör väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äga meddela anvisningar för arbetenas utförande. Skulle någon stad eller något samhälle uraktlåta att ställa sig till efterrättelse sålunda givna anvisningar, bör förhållandet, om rättelse icke kan vinnas, anmälas för Kungl. Maj:t, som har att besluta efter omständigheterna, exempelvis nedsätta eller tillfälligtvis fråntaga staden eller samhället statsbidrag. Skulle det vid övervakningen visa sig, att statsbidraget till underhållet icke använts helt och hållet, skall detta i och för sig icke medföra någon skyldighet för staden eller samhället att återbära belopp, som ej använts. Kan staden eller samhället på ett fullt nöjaktigt sätt utföra underhållet så billigt, att kostnaderna för detsamma understiga statsbidraget, bör staden eller samhället, såsom vägförstatligandekommittén föreslog, få behålla överskottet på samma sätt som staden eller samhället får svara för den brist, som kan uppkomma därigenom att de verkliga kostnaderna överstiga de beräknade. 18 §. Första och andra styckena i denna paragraf överensstämma med redan gällande föreskrifter för städerna. Med de väsentligt höjda statsbidragen bör följa skyldighet för städerna och samhällena att, på sätt nu gäller för vägdistrikten, iakttaga upphandlingsförordningens föreskrifter, i den mån företagen utföras på entreprenad. I sådant fall bör entreprenören även godkännas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Som fall kunna förekomma, då statsbidrag bör utgå, även om stad eller samhälle uraktlåtit att iakttaga föreskrifterna i andra och tredje styckena, har genom bestämmelsen i fjärde stycket åt Kungl. Maj:t givits befogenhet att dispensera från föreskrifterna.

175 19 §. I viss överensstämmelse med nu gällande bestämmelser böra städerna och samhällena årligen före den 1 maj till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämna en redogörelse för huru staden eller samhället använt under föregående år uppburna statsbidrag. Denna redogörelse avses emellertid icke skola innefatta någon fullständig redovisning. Sådan skall endast avgivas beträffande väg- och gatubyggnadsföretag. Härom meddelas i andra och tredje styckena av denna paragraf föreskrifter, som i sak överensstämma med nu gällande föreskrifter. I stadsplanelagens övergångsbestämmelser (88 §) stadgas bl. a. att, om, då lagen trädde i kraft, för stad eller del därav bestämmelse var meddelad eller av ålder gällande angående skyldighet för tomtägare att helt eller delvis besörja eller bekosta gatas iordningställande eller underhåll, samma bestämmelse skall lända till efterrättelse, intill dess den genom beslut av staden ändras. Dylikt besvär åvilar alltjämt tomtägarna i åtskilliga städer. Vid beräknandet av statsbidrag till gatuhållningen i stad, där tomtägarna på grund av nyssnämnda föreskrift i stadsplanelagen är o skyldiga att bekosta en del av gatuhållningen, måste uppenbarligen hänsyn tagas till vad staden sålunda äger uppbära av tomtägarna. Eljest skulle staden kunna tänkas i statsbidrag och tomtägarbidrag utfå tillsammans mera än kostnaderna för arbetena. Med hänsyn härtill bör, så länge tomtägarna belastas med dylikt onus, statsbidragutgå endast till den del av kostnaderna, som icke täckes av nu ifrågakomna tomtägarbidrag.

Förslaget till förordning- angående statsbidrag till vissa stadsliknande samhällen och städer för tillhandahållande av mark till allmän väg. På sätt i motiven till 59 § i förslaget till ny väglag närmare utvecklats anse de sakkunniga, i likhet med vägförstatligandekommittén, att de stadsliknande samhällenas skyldighet att tillhandahålla mark för allmän väg inom stadsplanelagt område bör i princip bibehållas. Därmed avses dock icke att samhällena skola ensamma bära denna börda. I åtskilliga fall kan denna, enligt vad den verkställda utredningen giver vid handen, bliva så betungande, att samhällena sakna möjlighet att ensamma bära besväret. Härtill kommer att staten, efter övertagandet av den allmänna väghållningen på landet, skall helt bekosta lösen av all mark för allmän väg på den egentliga landsbygden. Det synes då skäligt, att staten betalar en väsentlig del av de marklösenkostnader i samhällena, vilka icke kunna uttagas av tomtägarna, Staten bör därför, enligt de sakkunnigas mening, bidraga till nu ifrågakomna kostnader. Enligt vägförstatligandekommitténs förslag, för vilket de sakkunniga i

176 korthet redogjort i motiven till 59 § i förslaget till väglag, skulle den lättnad i skyldigheten att tillhandahålla mark, som kunde finnas påkallad, meddelas i form av statsbidrag. Därvid måste emellertid, uttalade kommittén, tillses att samhälle icke genom stats- och tomtägarbidrag finge dubbel ersättning. Mer eller mindre osäkra förhandskalkyler rörande tomtägarbidragen vore icke tillräckliga för en slutlig reglering av statsbidragsfrågan. Å andra sidan kunde det i vissa fall medföra alltför stora svårigheter för ett samhälle att av egna medel förskjuta kostnaden i dess helhet, och det vore då ej nog att statsbidrag lämnades först vid en sen och oviss tidpunkt, när tomtägarbidragen fastställts. Emellertid syntes, bl. a. ur kontrollsynpunkt, ej heller lämpligt att, medan storleken av tomtägarnas tillskott ännu vore oviss, lämna statsbidrag mot förpliktelse för samhället att till statsverket redovisa de från tomtägarna inflytande ersättningsbeloppen. Lika litet kunde den lösning förordas, att samhället å staten överläte sina anspråk mot tomt-ägarna, så att statlig myndighet skulle indriva dessa bidrag och kronan i fall av process stå som tomtägarnas motpart. Saken borde därför ordnas så att, i den mån samhälle funnes behöva lindring i sin förpliktelse att förskjuta markkostnader, detta erhölle större eller mindre lån av statsmedel mot en efter förhållandena lämpad räntesats, eventuellt räntefritt. Lånet kunde lämpligen ställas på viss, någorlunda kort tid, t. ex. 5 år, och förnyas erforderligt antal gånger, varje gång efter särskild prövning och på viss tid. Om, sedan tomtägarbidragen influtit, tillräcklig anledning skulle kvarstå till nedsättning av samhälles egen andel av kostnaden, finge samhälle dåmera söka statsbidrag därtill. Alltid skulle det dock icke vara erforderligt att låta statsbidragsfrågan på dylikt sätt anstå, tills tomtägarbidragen betalats. Det kunde ju t. ex. redan från början vara klart, att viss del av samhällets ifrågavarande prestationer icke vore av beskaffenhet att föranleda ersättningsskyldighet för tomtägarna. Beviljande av statsbidrag och lån till samhällena för bestridande av markanskaffningskostnader skulle ankomma på Kungl. Maj:t, som sålunda skulle bestämma bidragsprocent för statsbidraget, lånetid för statslånet samt, om ränta skulle utgå, räntefoten. För ändamålet skulle tillskapas en särskild fond, till vilken riksdagen i mån av behov ansloge nödiga medel. Den kritik som anfördes i yttrandena över vägförstatligandekommitténs förslag i denna del riktade sig i huvudsak mot bibehållandet i princip av samhällenas markanskaffningsplikt och endast i mindre mån mot det sätt, varpå lättnaden i nämnda förpliktelse skulle beredas. I några yttranden framhölls emellertid, såsom i annat sammanhang redan berörts, att lättnaden vore otillräcklig samt att förslaget vore invecklat, varjämte samhällenas ställning bleve svår att överblicka. Enligt de sakkunnigas mening torde väl de föreslagna bestämmelserna — tillämpade på det sätt kommittén torde hava förutsatt — bereda erforderlig lättnad åt samhällena och skapa förutsättningar för en rättvis fördelning av besväret mellan staten, samhällena och tomtägarna.

177 Å andra sidan torde icke kunna bestridas, att förslaget är förenat med betydande olägenheter. Såsom samhällena själva antytt kan den andel av markanskaffningskostnaderna, som skulle falla på samhällena, icke på förhand beräknas. Samhällena kunna nämligen, då de ha att taga ställning till ifrågasatt vägföretag, icke bedöma med vilket procenttal statsbidraget kommer att utgå eller om det lån, som kan komma att beviljas, blir räntefritt eller icke. Denna ovisshet kan leda till att samhällena motsätta sig visst vägföretag eller en ifrågasatt utsträckning av stadsplanen. Betydelsen av nu berörda olägenhet torde dock icke böra överdrivas. Vad som emellertid framför allt invänts mot vägförstatligandekommitténs förslag är, att statens och samhällets mellanhavanden i anledning av ett vägföretag icke bliva uppklarade inom rimlig tid. Beviljat lån förutsattes ju skola omsättas vart femte år, varje gång efter ny prövning, ända till dess tomtägarbidragen uppburits. Såsom i annat sammanhang redan påpekats uppgick beloppet av de tomtägarbidrag, som uppburits för den mark, som samhällena tillhandahållit under åren 1934—1938, och som beräknades inflyta under de närmaste åren därefter, till allenast 6 procent av markens sammanlagda värde. Det är sålunda uppenbart, att man måste räkna med att tomtägarbidragen inflyta först efter en mycket lång tid. Om en del av tomtägarbidragen icke inflyter — något som mycket väl kan tänkas — skulle lånet vara i evighet. E n sådan ordning synes knappast lämplig och skulle därjämte giva anledning till mycket onödigt arbete. Varje omsättning skulle ju föregås av en prövning, vid vilken bl. a. skulle kontrolleras, att tomtägarbidragen icke influtit. De fördelar, som metoden medför — främst säkerhet för att staten icke belastas med utgifter, som rätteligen böra falla på tomtägarna — kunna icke uppväga nu nämnda olägenheter. Det är icke ens säkert, att den åsyftade kontrollen kan — ekonomiskt sett — uppväga kostnaderna för det omständliga förfarandet. Nu berörda olägenheter skulle kunna undvikas, om statsbidrag till markanskaffningskostnaderna lämnades, redan innan tomtägarbidragen bestämts och influtit, med skyldighet dock för samhället att sedermera till statsverket redovisa de från tomtägarna inflytande ersättningsbeloppen. Det är visserligen obestridligt, att staten med en sådan lösning av frågan icke skulle få fullt samma säkerhet för att alla tomtägarbidragen komma statsverket till godo som med den av vägförstatligandekommittén föreslagna ordningen. De belopp, som härigenom skulle kunna förloras, äro dock på sätt framgår av det förut angivna sammanlagda beloppet av de tomtägarbidrag, som influtit för den under åren 1934—1938 tillhandahållna marken, både absolut och relativt sett så små, att det omständligare och med andra olägenheter förenade förfarandet icke på grund härav är att föredraga. Tillräcklig säkerhet skulle för övrigt kunna vinnas genom en på enklare sätt anordnad kontroll och genom föreskrift om skyldighet för samhälle att ersätta statsverket den kapital- och ränteförlust, som detta kan lida, om samhället eftergiver sin rätt i förhållande 1 2 — 2 7 5 1 42

178 till tomtägarna eller försummar sin redovisningsskyldighet gentemot statsverket. Då staten framdeles kommer att helt bära kostnaderna för all mark för allmän väg på den egentliga landsbygden, kan i förstone synas skäligt, att statsbidraget till samhällenas markanskaffningskostnader utgår med 100 procent, så att samhällena i nu berörda hänseende få samma lättnad som landsbygden. Det förhåller sig dock så, att ett vägbyggnadsföretag inom ett samhälle i allmänhet medför större fördelar för dess tomtägare och därmed även för samhället än vad ett dylikt företag på landet medför för vederbörande fastighetsägare och den kringliggande bygden. Skulle staten helt bekosta vägmärken i samhällena skulle dessa faktiskt komma i ett bättre läge än landsbygden. De sakkunniga anse därför rättvist att samhällena själva svara för en del av kostnaderna. Denna andel synes skäligen kunna regelmässigt bestämmas till 20 procent. Statsbidraget skulle följaktligen såsom regel utgå med 80 procent av de verkliga kostnaderna. I den mån samhälle kan göra antagligt, att det icke har motsvarande nytta av vägföretaget, bör statsbidraget kunna höjas utöver vad nu sagts. Om statsbidraget till markanskaffningskostnaderna bestämmes på nu angivet sätt, bör det åligga samhälle, som erhållit statsbidrag till kostnaderna, att till statsverket redovisa så stor del av uppburna tomtägarbidrag, som statsbidraget utgör av samhällets kostnader för markens tillhandahållande. Utgår statsbidraget med 80 procent, skulle samhället sålunda själv få behålla 20 procent av tomtägarbidragen, varigenom samhälles andel av kostnaderna åtminstone delvis skulle täckas. Samhället skulle härigenom få ett visst intresse av att indriva sistnämnda bidrag. Det av de sakkunniga utarbetade förslaget i ämnet har utformats i enlighet med nu angivna grunder.

1§Samhälles kostnader på grund av skyldigheten att tillhandahålla mark för byggande av allmän väg avse icke blott själva marken. För att kunna fullgöra denna skyldighet måste samhället även lösa å marken befintlig byggnad. Många samhällen ha också såsom skäl för att markanskaffningsplikten ofta bleve betungande för dem angivit, at{ de ej sällan nödgades lösa byggnader samt att tomtägarbidragen icke avsåge sådana kostnader. Samhälle kan därjämte bliva skyldig att i samband med förvärv av marken utgiva ersättning för intrång, som orsakas av vägens byggande eller begagnande. Slutligen kan samhället åsamkas betydande kostnader för domstols- och expropriationshandläggning. Enligt de sakkunnigas mening bör statsbidrag kunna utgå till samtliga nu nämnda kostnader. Bidrag bör därvid icke inskränkas att uteslutande avse de fall, då den tillhandahållna marken särskilt anskaffats för ändamålet. Möjlighet bör även finnas — låt vara i undantagsfall — att bevilja samhälle bidrag för mark, som icke särskilt anskaffats för ändamålet. Förevarande paragraf har avfattats i enlighet härmed.

179 De årliga bidragsbelopp, varom här är fråga, äro icke så stora, att det endast på grund härav bör ankomma på Kungl. Maj:t att pröva ansökningar om statsbidrag. Om dessa bidrag skola, på sätt här föreslås, regelmässigt utgå efter vissa i författningen noggrant angivna grunder, synes lämpligare att frågor härom prövas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Skulle prövningen ankomma på Kungl. Maj:t, skulle härav föranledas dubbelarbete, då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i allt fall måste höras. Endast i de fall, där prövningen till huvudsaklig del är av diskretionär natur, bör avgörandet tillkomma Kungl. Maj:t. 2§. _ Denna paragraf avser statsbidrag för tillhandahållande av mark, som särskilt anskaffats för ändamålet. Statsbidraget har därvid angivits skola utgå med 80 procent av vad samhället visar sig hava utgivit i ersättning för marken, för därå belägen byggnad, för intrång, som orsakas av vägföretaget, samt för rättegångskostnad. Vägoch vattenbyggnadsstyrelsen bör dock vid prövning av ärendet äga befogenhet och även skyldighet att pröva skäligheten av den av samhället utbetalade ersättningen. Finnes denna därvid vara för hög, skall det belopp, på vilket statsbidrag skall utgå, nedsättas. I den mån ersättningen fastställts av domstol, bör dock någon skälighetsprövning icke äga rum. På sätt ovan framhållits bör möjlighet finnas att förhöja statsbidraget utöver vad nu sagts. Bestämmelserna härom ha givits en sådan avfattning, att därav tydligt framgår, att en förhöjning endast må ske i undantagsfall. »Synnerliga skäl» till en förhöjning skola exempelvis anses föreligga, om fråga är om mark för väg, som på grund av genomfartstrafik kräver särskilt stor bredd. Förhöjning bör vidare kunna äga rum i andra fall, då vägen är av ringa nytta för samhället. Jämväl den omständigheten, att samhällets ekonomiska ställning är sådan, att markanskaffningsplikten — även med 80 procent statsbidrag — blir betungande för samhället, bör utgöra synnerliga skäl för en förhöjning. 3§. Det till stöd för en lättnad i samhällenas skyldighet att tillhandahålla mark för allmän väg ofta anförda skälet, att skyldigheten är alltför betungande för samhällena, torde i allmänhet icke kunna åberopas såsom grund för erhållande av statsbidrag till mark, som tillhör samhället redan vid meddelandet av beslut om vägens byggande. Har t. ex. samhället fått marken i gåva, kan markens upplåtande för väg icke vara för samhället betungande och det kan då icke anses oskäligt, att marken kostnadsfritt tillhandahålles härför. Även då fråga är om framdragande av väg över område, som av samhället inköpts för tomtexploatering, bör vägmärken kostnadsfritt upplåtas. Fall kunna emellertid förekomma, då tillhandahållandet av egen mark kan vara för samhället betungande. Har marken t. ex. inköpts för visst ändamål, kan vägens framdragande däröver medföra, att samhället måste inköpa ny mark på annat håll. Är så förhållandet, bör samhället kunna få statsbidrag. Finnes å marken

180 uppförd byggnad, söm måste rivas, torde omständigheterna i allmänhet vara sådana, att statsbidrag bör utgå. Det torde emellertid icke vara möjligt, att i författningen angiva villkoren för att bidrag skall kunna utgå till samhälle för mark, som redan förut tillhörde detta. Fråga härom får prövas från fall till fall. Såsom allmän regel bör dock gälla, att bidrag endast utgår, när markens tillhandahållande utan sådant prövas vara för samhället betungande. Hänsyn bör ock tagas till den nytta, som samhället kan få av vägen. Även frågan om bidragets storlek torde böra bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Beviljas bidrag, bör i beslutet uttryckligen angivas, huru stor del, bidraget utgör av markens värde. Detta betingas nämligen av vad som stadgas i nästfoljande paragraf. Prövning av fråga om statsbidrag bör utgå i nu berörda fall torde i enlighet med ovan angivna huvudgrunder böra ankomma på Kungl. Maj:t. 4§På sätt i annat sammanhang framhållits bör det åligga samhälle, som fått statsbidrag för tillhandahållande av mark, att till statsverket redovisa så stor del av influtna tomtägarbidrag, som statsbidraget utgör av samhällets kostnader för markens tillhandahållande. Har samhället tillhandahållit mark, som icke särskilt anskaffats för ändamålet, är självfallet värdet av marken jämte därå uppförda byggnader att anse såsom »samhällets kostnader för markens tillhandahållande». För att framtvinga, att samhällena indriva tomtägarbidragen så snabbt som möjligt, och att redovisningen av staten tillkommande andel av dessa bidrag sker utan dröjsmål, bör föreskrivas, att å belopp, som skall inbetalas till statsverket, skall tillika gäldas ränta efter fem procent från och med den 1 januari året efter det, gatumarksersättningen bort erläggas till samhället. För att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall få möjlighet att bedöma, om samhället eftersatt sin rätt gentemot tomtägarna, bör redovisningen åtföljas av erforderliga uppgifter rörande grunderna för ersättningens bestämmande. 5 §• Då den största delen av tomtägarbidragen skall tillkomma staten, har denna givetvis intresse av att samhällena icke försumma att indriva bidragen eller eftergiva någon del av sin rätt. För den händelse samhälle, som erhållit statsbidrag, skulle göra sig skyldigt härtill, bör samhället vara pliktigt att ersätta statsverket härigenom tillskyndad kapital- och ränteförlust. 6§För att bereda väg- och vattenbyggnadsstyrelsen möjlighet att på ett enkelt sätt kontrollera att samhälle, som fått statsbidrag för tillhandahållande av mark, indriver och redovisar tomtägarbidragen, bör stadgas skyldighet för samhället att en gång varje år, intill dess alla gatumarksersättningar influtit, till styrelsen avgiva redogörelse för de ersättningar, som influtit under det

181 föregående året, och angående orsaken till att ersättning icke uppburits för de tomter, för vilka sådan ännu icke redovisats. Då man kan taga för givet, att samhälle i sådan redogörelse icke lämnar medvetet oriktiga uppgifter, skulle väg- och vattenbyggnadsstyrelsens kontroll kunna i huvudsak inskränkas till en granskning av redogörelsen och en jämförelse med föregående års uppgifter. Någon särskild kontroll över att alla influtna tomtägarbidrag redovisats skulle med ett sådant rapportsystem icke behövas. Enstaka stickprovsundersökningar böra dock företagas med biträde av vägförvaltningarna i länen. 7 §• De små städer, där kronan är väghållare, skola, enligt förslaget till väglag, liksom de stadsliknande samhällena vara pliktiga att tillhandahålla mark för allmän väg inom stadsplanelagt område. Då dessa städer torde behöva samma lättnad i denna skyldighet som samhällena, böra de beträffande dem föreslagna bestämmelserna om statsbidrag gälla även ifrågavarande städer. De gator, som enligt de antagna grunderna för väg- och gatuhållningen i städerna skola hållas genom den statliga vägorganisationens försorg, skola, på sätt förslaget till ändringar i stadsplanelagen närmare utvisar, tillika vara allmänna vägar. Med hänsyn härtill erfordras icke några särskilda bestämmelser om statsbidrag till stad för tillhandahållande av mark för iordningställande av gata.

Förslaget till kungörelse om ändring i vissa delar av landshövdinginstruktionen den 19 november 1937. Enligt de antagna riktlinjerna för den statliga vägorganisationen bör vägdirektören göras till föredragande i länsstyrelsen med avseende å allmänna vägärenden såväl å landet som i stad, liksom även i ärenden rörande statsbidrag till enskilda vägar. Efter att närmare hava utvecklat angelägenheten av att länsstyrelserna finge ett större inflytande på vägbyggnadsfrågornas avgörande, än vad vägförstatligandekommittén förutsatt, och framhållit nödvändigheten, att för sådant ändamål det lokala ståndpunktstagandet helt lades i länsstyrelsernas händer, anförde departementschefen härom följande: För det lokala ståndpunkttagandet fordras emellertid även teknisk sakkunskap. Länsstyrelserna behöva därför vid ärendenas beredande biträde av distriktsförvaltningarna. På grund härav och för att skapa förutsättningar för ett verkligt intimt samråd mellan länsstyrelse och distriktsförvaltning bör vägdirektören göras till föredragande i länsstyrelsen med avseende å vägärenden. Självfallet skulle vägdirektören, om man vid besluts fattande är av annan mening än länsstyrelsen, äga rätt och skyldighet att låta till protokollet anteckna sin skiljaktiga mening. Vid förhinder för landshövdingen att besluta i vägärenden, som skulle ankomma på länsstyrelsen, bör landssekreteraren inträda i hans ställe. Jag förutsätter emellertid, att alla viktigare vägärenden skola handläggas av landshövdingen. Jag är medveten om att den av mig sålunda föreslagna anordningen med vägdirektören som föredragande i länsstyrelsen innebär en avvikelse från den histo-

182 riskt betingade indelningen av länsstyrelsen på två avdelningar. Jag kan emellertid icke finna, att härav skulle uppkomma någon olägenhet av betydenhet. De skäl, som tidigare anförts mot en uppdelning av länsstyrelsen på flera avdelningar, torde icke äga giltighet i förevarande fall. I utskottets av riksdagen godkända utlåtande gjordes i denna fråga följande uttalande. För att länsstyrelserna skola få tillgång till teknisk sakkunskap vid ärendenas beredande och för att skapa förutsättningar för ett verkligt intimt samråd mellan länsstyrelse och distriktsförvaltning har i propositionen föreslagits, att vägdirektören göres till föredragande i länsstyrelsen med avseende å vägärenden. Den föreslagna anordningen synes utskottet ändamålsenlig. Då det emellertid torde vara nödvändigt, att landssekreteraren, som enligt förslaget skall vid förhinder för landshövdingen inträda i dennes ställe, ständigt följer utvecklingen av vägväsendet inom länet och då tillgång till juridisk sakkunskap vid vägärendenas handläggning måste anses önskvärd, förordar utskottet att landssekreteraren skall närvara vid vägdirektörens föredragningar inför landshövdingen. Landssekreteraren bör därvid, om han vid besluts fattande är av annan mening än länsstyrelsen, äga rätt och skyldighet att låta till protokollet anteckna sin skiljaktiga mening. Den ställning som föredragande i länsstyrelsen, vilken sålunda avses skola tillkomma vägdirektören, innebär organisatoriskt en nyhet såtillvida, att föredragningsskyldighet anförtros en befattningshavare, som icke är länsstyrelsens tjänsteman och sålunda icke i disciplinärt avseende sorterar under länsstyrelsen. En likartad ställning, ehuru utan föredragningsskyldighet, tillkommer emellertid redan nu vissa i länsstyrelsen tjänstgörande befattningshavare med teknisk utbildning, däribland vägingenjören, och då härav veterligen icke försports några olägenheter, torde de betänkligheter, som väl kunna resas mot att ställning som föredragande beredes en utanför länsstyrelsen stående befattningshavare, få ge vika för nödvändigheten av att på ett effektivt och praktiskt sätt tillgodose kravet på ett intimt samarbete mellan länsstyrelsen och vägförvaltningen. Den grundläggande bestämmelsen om vägdirektörens tjänstgöring som föredragande i länsstyrelsen bör meddelas i instruktionen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och dess lokala förvaltningar. De närmare föreskrifterna rörande denna tjänstgöring, vilka måste anpassas efter länsstyrelsernas organisation och arbetsformer, böra däremot inflyta i landshövdinginstruktionen. Departementschefen utgick ifrån att anordningen med vägdirektören som föredragande i länsstyrelsen måste medföra en avvikelse från den historiskt betingade indelningen av länsstyrelsen på två avdelningar. En så vittgående organisatorisk förändring som tillskapandet av en särskild ny avdelning för vägärenden synes emellertid icke erforderlig. Vägärendena handläggas nu (bortsett från utanordningar och medelsredovisning) å landskansliet med landssekreteraren eller annan juridiskt utbildad befattningshavare som föredragande. Även med vägdirektören som föredragande torde vägärendena kunna handläggas å landskansliet. Vägdirektören kommer visserligen att intaga en mera fristående och av landssekreteraren oberoende ställning i järn-

183 förelse med andra föredragande, men landssekreterarens allmänna befogenhet enligt 13 § landshövdinginstruktionen att hava tillsyn över göromålen inom landskansliet och övervaka, att de därstädes tjänstgörande befattningshavarna behörigen fullgöra sina åligganden, synes dock kunna och böra bibehållas även med avseende å vägdirektörens tjänstgöring. Vägdirektören synes sålunda böra givas ställning som föredragande å landskansliet och vara underkastad de bestämmelser, som enligt instruktionen i allmänhet gälla för sådan föredragande, med de modifikationer likväl, som betingas av hans speciella tjänsteställning och utbildning för rent tekniska uppgifter. Vägdirektörens föredragning bör i princip omfatta — förutom ärenden rörande statsbidrag till enskilda vägar — alla ärenden, som hava avseende å den allmänna väg- och gatuhållningen på landet och i stad. Från denna regel synes dock böra göras vissa undantag. Sålunda kan vägdirektören icke lämpligen vara föredragande i ärende, som rör fördelning och utbetalning av medel, som jämlikt 26 § förslaget till lag om allmänna vägar nedsättas hos länsstyrelsen. Icke heller sådana ärenden, där kronan intar utpräglad partställning som väghållare eller vägdirektören eljest genom att deltaga i besluten kan tänkas komma i en skev ställning gentemot andra väghållare eller allmänheten, torde böra avgöras på vägdirektörens föredragning. Hit höra exempelvis frågor om upplåtande av nyttjanderätt till mark för tillfällig väg, förordnande av ordförande och ledamot i vägsynenämnd, prövning av besvär över vägsynenämnds beslut, ordnandet av arbetslag för vinterväghållning och bestämmandet av ersättning till dessa m. m. Den befattning, länsstyrelsen enligt förslaget till lag angående vägnämnder och läns vägnämnder har att taga med val av ledamöter i vägnämnder m. m., synes likaledes böra vara undantagen från vägdirektörens föredragning. Den diarieföring liksom det skriv- och expeditionsarbete, som sammanhänger med vägärendenas handläggning i länsstyrelsen, synes även där vägdirektören är föredragande böra ske inom länsstyrelsen och tillhörande handlingar ingå i länsstyrelsens arkiv, vilket dock icke bör utgöra hinder för att vissa handlingar såsom vägförslag o. d. av praktiska skäl förvaras i vägförvaltningens expedition. För erforderlig hjälp och biträde åt vägdirektören i hans egenskap av föredragande i länsstyrelsen bör länsstyrelsen anvisa särskild personal å landskansliet. I enlighet med ovan angivna riktlinjer har utarbetats föreliggande förslag till ändring i vissa delar av landshövdinginstruktionen. 3§I stället för vägingenjören bör bland den personal, som på olika sätt är knuten till länsstyrelsen, här upptagas vägdirektören med hänvisning bl. a. till den grundläggande bestämmelse om hans tjänstgöring som föredragande i länsstyrelsen, vilken förutsattes komma att inflyta i instruktionen för vägoch vattenbyggnadsstyrelsen och dess lokala förvaltningar.

184 22 och 28 §§. Av skäl, som anförts i utskottets utlåtande, bör vid vägärendes föredragning inför landshövdingen landssekreteraren närvara. Enahanda skäl tala för att den befattningshavare å landskansliet, som vid förekommande ledigheter förordnas att uppehålla landssekreterartjänsten — i regel ordinarie länsassessorn — bör vara närvarande, då vägärenden i landshövdingens frånvaro föredragas inför landssekreteraren. I båda fallen bör den, som sålunda, utan att vara föredragande, deltager i ärendets handläggning, äga skyldighet att till protokollet anteckna avvikande mening. Ändringarna i förevarande §§ hava avfattats i enlighet härmed. 29 §. Bl. a. med hänsyn till de förändringar i avseende å länsstyrelses befattning med vägärenden, som förstatligandet medför, torde ordalagen i 2 mom. av förevarande § böra så jämkas, att orden »beträffande allmänna vägars anläggning och underhåll, flottleds inrättande samt fiskevattens begagnade m. m.» utbytas mot »frågor om gemensamma kommunikationsleder, om gemensamma fiskevatten m. m.». 37 a §. Under särskild rubrik meddelas här i en ny paragraf först bestämmelser angående omfattningen av vägdirektörens föredragning. Beträffande dessa bestämmelsers innehåll hänvisas till den allmänna motiveringen. Vidare anges i denna paragraf de modifikationer i instruktionens bestämmelser i övrigt, vilka antingen betingas av den särställning, vägdirektören som föredragande intager eller eljest ansetts böra gälla.

Hos Stockholms stads gatukontor äro anställda så många kvalificerade ingenjörer, att man torde kunna förutsätta, att vägärendena, då de upptagas till avgörande i överståthållarämbetet, äro fullständigt utredda. Med hänsyn härtill och då antalet ärenden av den beskaffenhet, att de inom länsstyrelserna skola föredragas av vägdirektörerna, torde vara litet i Stockholm, lärer något behov av ingenjör såsom föredragande i överståthållarämbetet icke förefinnas. Skulle undantagsvis vid ärendenas avgörande erfordras teknisk sakkunskap, lärer ämbetet kunna inhämta yttrande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. De sakkunniga ha på grund av vad sålunda anförts icke ansett sig hava anledning föreslå någon ändring i överståthållarämbetets nuvarande organisation.

185 Förslag till statlig vägorganisation. Yägförstatligandekommittén utarbetade ett detaljerat förslag till statlig vägorganisation, därvid personalbeståndet anpassades efter väghållningsarbetenas omfattning under år 1938. Departementschefen anförde härom i propositionen, vilken avsåg själva principfrågan, huruvida vägväsendet skulle förstatligas, att det med hänsyn till rådande ovissa förhållanden uppenbarligen vore uteslutet att då bedöma personalbehovet vid tidpunkten för reformens genomförande. Riksdagen uttalade, att ett förstatligande av vägväsendet på landet borde genomföras så snart som möjligt och helst redan den 1 januari 1944. De sakkunniga hava alltså nu att framlägga förslag till personalstat och löner samt i vissa organisationsfrågor avseende förstatligandets genomförande den 1 januari 1944. Kommitténs förslag upptog i tämligen stor utsträckning nyinrättade tjänster på ordinarie stat. Kommittén yttrade emellertid bl. a.: Det har i det föregående framhållits, att vid ett förstatligande den fasta personaluppsättningen till en början bör inskränkas till de oundgängligen erforderliga befattningarna samt att utfyllnad bör ske med tillfälligt anställd personal. Allteftersom förhållandena stabiliseras, bindas de tillfälligt anställda i fastare anställningsformer, dock alltid med bibehållande av tillräckligt vid marginal av tillfälligt anställda, så att erforderlig elasticitet bevaras. Genomföres ett förstatligande under nu pågående kris, bör personalbeståndet med hänsyn till den minskade väghållningen till en början kunna avsevärt begränsas i förhållande till den personalstat, som de sakkunnigas förslag upptager för en väghållning av samma omfattning som under 1938. Detta uttalande gällde såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som vägförvaltningarna i länen. I denna fråga uttalade andra särskilda utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande: På grund av svårigheten att nu bedöma omfattningen av trafiken vid tiden för ett förstatligande och därmed även behovet av personal har departementschefen icke framlagt något förslag till personalstat för det tekniska verket. Ehuru utskottet sålunda icke har att yttra sig om personalstaten, vill utskottet redan nu uttala att den statliga vägorganisationen till en början bör hållas inom en snävt begränsad ram, till dess tillräcklig erfarenhet om personalbehovet vunnits. Största försiktighet bör därför iakttagas vid tillsättandet av nya befattningar och vid dessas inplacerande i lönegrader. Särskilt bör den ordinarie personalen till en början starkt begränsas. Personalbehovet i övrigt bör fyllas genom anlitande av tillfällig arbetskraft. I den mån det framdeles visar sig, att behovet av viss personal är stadigvarande, kan den göras till ordinarie. Härvid bör dock med hänsyn till växlingarna i väghållningens omfattning största försiktighet iakttagas. Som ovan nämnts avsåg vägförstatligandekommitténs förslag en organisation skickad att sköta en väghållning av 1938 års omfattning. Under kommitténs arbete nedgick väghållningen betydligt i omfattning, särskilt beträf-

186 fande underhållet. Förhållandena ha emellertid redan ändrats avsevärt. Vägunderhållets omfattning har åter ökats ehuru icke upp till 1938 års nivå. På grund av med kristiden sammanhängande svårigheter med transporter, maskiners drift, användandet av ersättningsmaterial m. m. har arbetsledningen i allmänhet försvårats. Det har t. o. m. gjorts gällande, att arbetsledningen vid nuvarande trafik och väghållning skulle vara lika krävande som vid 1938 års högtrafik. Med hänsyn härtill kunna vid förstatligandets genomförande den 1 januari 1944 icke åstadkommas så stora inskränkningar i personalstaten, som kommittén ställde i utsikt. I vilken omfattning inskränkningar kunna vara möjliga att genomföra beröres i det följande. Riksdagens direktiv, att den statliga vägorganisationen till en början borde hållas inom en snävt begränsad ram, ha de sakkunniga sökt följa. Särskilt ha de sakkunniga iakttagit försiktighet med inrättande av ordinarie tjänster. De ordinarie befattningshavare, som nu finnas i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och i vägorganisationen i länen, måste ju dock bibehållas och torde böra så vitt möjligt inplaceras i den nya vägorganisationen såsom ordinarie. De sakkunniga vilja framhålla, att även om vissa nya ordinarie tjänster ansetts böra inrättas, till vilka motsvarighet icke nu finnes, det dock icke är nödvändigt att omedelbart besätta tjänsterna med ordinarie innehavare, särskilt då fråga är om personal som skall nyanställas. Tvärtom synes det vara lämpligt, att ny personal får provtjänstgöra under viss tid och under denna tjänstgöring uppehålla tjänst på förordnande. Vidkommande lönegradsplaceringen av de nya tjänsterna hava de sakkunniga med hänsyn till avgivna yttranden och i samråd med de av departementschefen särskilt tillkallade löneexperterna ansett sig böra i flera fall frångå vad vägförstatligandekommittén härutinnan föreslagit.

A. Yäg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vägförstatligandekommittén förutsatte, att den centralstyrelse, som erfordrades för ett statligt vägväsende, skulle bildas genom utbyggnad av vägoch vattenbyggnadsstyrelsen. Då styrelsens nuvarande organisationsform visat sig ändamålsenlig, borde densamma till sina grunddrag bibehållas oförändrad. De nya och vidgade arbetsuppgifterna betingade emellertid en utbyggnad av och vissa jämkningar i organisationen. Beträffande utövandet av beslutanderätten inom styrelsen ansåg kommittén nu gällande ordning böra bibehållas. Sålunda föreslogs, att generaldirektören alltjämt skulle äga ensam beslutanderätt i alla de frågor, i vilkas prövning han deltoge, med undantag dock för de disciplinära. Kommittén ansåg emellertid, att generaldirektören, om han även efter ett förstatligande skulle avgöra alla ärenden, som enligt nu gällande instruktion prövades i styrelsen, skulle bliva belastad med en sådan mängd löpande ärenden, att det kunde befaras, att han icke finge tid att ägna tillräcklig omsorg åt de stora linjerna inom alla de områden, som vore föremål för styrelsens verksamhet. Erforder-

187 lig lättnad borde därför beredas chefen dels genom att befria honom från utanordningsfrågor, i vilka beslutanderätten borde kunna utövas av vederbörande byråchef, dels ock genom att till en stor byrå, vägbyrån, sammanföra de avdelningar inom vägväsendets område, vilkas arbetsuppgifter särskilt ofta krävde gemensam behandling, och att till chefen för denna, överdirektören, lämna befogenhet att efter generaldirektörens bestämmande i styrelsen avgöra ärenden, som eljest skulle ankomma på verkets chef. Beträffande utövandet av beslutanderätten i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anslöto sig departementschefen och riksdagen till vad kommittén föreslagit. Generaldirektörens ställning i lönehänseende. Den ökade arbetsbörda och det ökade ansvar, som skulle åvila generaldirektören, borde enligt kommittén komma till synes i lönehänseende. Kommittén föreslog därför, att generaldirektörsbefattningen, som nu vore placerad i lönegrad C 12, uppflyttades i lönegrad C 15. Statskontoret ansåg att med hänsyn till den lättnad i arbetsbördan, som överdirektörstjänstens inrättande borde medföra, tillräckliga skäl icke förelåge för att höja generaldirektörsbefattningen i lönegradshänseende. Allmänna lönenämnden anförde i sitt yttrande: De sakkunnigas förslag innebär, att generaldirektörsämbetet uppflyttas till lönegrad C 15 eller samma lönegrad, i vilken chefen för telegrafverket är inplacerad. Även om den tilltänkta utvidgningen av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens organisation torde motivera en förhöjd löneställning för generaldirektören, vill det dock förefalla lönenämnden, att den föreslagna lönegradsplaceringen är väl hög. Lönenämnden finner sig fördenskull icke kunna förorda, att generaldirektörsämbetet upptages i högre lönegrad än C 14. I anslutning till allmänna lönenämndens yttrande hava de sakkunniga upptagit generaldirektörsbefattningen i lönegrad C 14. Byråindelningen. Beträffande byråindelningen anförde vägförstatligandekommittén: För ärendenas beredande till avgörande bör väg- och vattenbyggnadsstyrelsen liksom nu vara organiserad på byråer, vilka handlägga olika slags ärenden. De nuvarande byråerna äro till antalet sex, nämligen vägbyrån, brobyrån, hamnbyrån, järnvägs- och luftfartsbyrån, vägtrafikbyrån och kameralbyrån. Härtill komma militäravdelningen och den geotekniska avdelningen. Av redan berörda organisatoriska skäl böra de på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ankommande arbetsuppgifterna inom vägväsendets område, vilka icke äro av mera speciell natur, vid ett förstatligande sammanföras till vägbyrån, vilken för ändamålet måste helt omorganiseras. För ombesörjande av förrådsrörelsen inom vägväsendet och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens övriga arbetsområden bör inrättas en ny byrå, förrådsbyrån. På grund av ändrade och vidgade uppgifter bör den nuvarande kameralbyrån ombildas till en kanslibyrå samt ett ekonomioch kammarkontor, den förra för personalärenden, revisionsfrågor samt juridiska och administrativa ärenden och det senare för anslagskontroll samt kassa- och bokföringsgöromål. Vägtrafikbyråns arbetsuppgifter torde vid ett förstatligande

böra begränsas till ärenden rörande väg- och motorfordonstrafiken samt därmed sammanhängande frågor; Beträffande brobyrån, hamnbyrån, järnvägs- och luftfartsbyrån, militäravdelningen och den geotekniska avdelningen föranleder förstatligandet icke några eller blott obetydliga organisatoriska förändringar. I fråga om vägtrafikbyrån avsåg förslaget, att vissa ärenden skulle överflyttas till andra byråer och att byrån i beskuret skick skulle bibehållas såsom en expertbyrå inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för vägtrafiken och trafiksäkerheten. I propositionen uttalade departementschefen härom följande: Med hänsyn till den minskning av vägtrafikbyråns arbetsuppgifter, som blir en följd av omorganisationen, måste anses tveksamt, om en särskild byrå bör bibehållas för dessa uppgifter. När slutlig ställning skall tagas till den statliga vägorganisationens utformning, synes mig därför böra övervägas att överföra de arbetsuppgifter, som enligt sakkunnigförslaget fortfarande skulle tillkomma vägtrafikbyrån, till annan byrå — eventuellt som särskild avdelning — eller fördela dem på flera. Eiksdagen anslöt sig till den uppfattning, som kommit till uttryck i propositionen. Utgående från nämnda uppfattning anse de sakkunniga, att vägtrafikbyråns nuvarande arbetsuppgifter efter förstatligandet böra uppdelas å andra byråer på följande sätt: 1. Personalärenden rörande bilbesiktningsväsendet handläggas av kanslibyråns personalavdelning. 2. Räkenskaps- och revisionsärenden rörande bilbesiktningsväsendet handläggas av den föreslagna nya kameralbyrån. 3. Vägtekniska ärenden, som avse utformande av vägskäl och vägtekniska konstruktioner för befrämjande av trafiksäkerheten, samt handhavandet av vägarkivet flyttas till vägbyråns utredningsavdelning. 4. Ärenden angående vägmaskiner handläggas av förrådsbyrån. 5. Ärenden rörande uppförande av garage handläggas av vägdirektörerna samt i styrelsen av förrådsbyrån och vägbyråns underhållsavdelning gemensamt. 6. Inom vägbyrån inrättas en särskild avdelning för vägtrafik. Under överdirektören skola å denna avdelning handläggas ärenden, som beröra vägtrafiken och trafiksäkerheten, såsom bl. a.: vägtrafikärenden rörande huvudleder, hjultryck och trafikinskränkningar; ärenden angående tillämpningen av motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan; ärenden rörande vägmärken, trafikregleringar och trafikanordningar; frågor angående säkerhetsanordningar vid färjor och rörliga broar samt vägars korsning med järnvägar; fordons- och trafiktekniska uppgifter, som ankomma på styrelsen såsom chefsmyndighet för bilbesiktningsväsendet;

189 ärenden rörande trafikräkningar, olycksfallsstatistik och andra dylika trafikundersökningar. Avdelningen skall stå vägdirektörerna till tjänst med råd och anvisningar i vägtrafik- och trafiksäkerhetsfrågor. De sakkunniga föreslå sålunda att vägtrafikbyrån indrages. Till frågan om nämnda avdelning för vägtrafik återkomma de sakkunniga i det följande. Vägförstatligandekommittén har som ovan nämnts föreslagit en kanslibyrå för personalärenden, revisionsfrågor samt juridiska och administrativa ärenden ävensom ett ekonomi- och kammarkontor för anslagskontroll samt kassaoch bokföringsgöromål. Frågan, huru revisionen av den kamerala förvaltningen under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bör ske, har endast i korthet berörts av kommittén, som därvid framhållit, att den inre revision, som skedde före en utbetalning, vore den ur ekonomisk synpunkt viktigaste och att alla utbetalningar därför borde föregås av en kontroll. De verifikationer, som avsåge distriktsförvaltningarnas verksamhet, skulle göras till föremål för granskning inom dem. Med hänsyn härtill borde dessa verifikationer kunna slutgranskas inom kanslibyråns revisionsavdelning och i regel icke behöva gå vidare till riksräkenskapsverket, som dock skulle äga rätt att rekvirera dem, om anledning till ytterligare revision förelåge. Däremot borde övriga verifikationer inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen slutgranskas inom riksräkenskapsverket. Då byråindelningen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i viss mån blir beroende av huru revisionen skall ordnas, vilja de sakkunniga i detta sammanhang behandla frågan om revisionen. Riksräkenskapsverket har i sitt utlåtande i denna fråga gått in på förhållandet mellan riksräkenskapsverket och specialrevisionerna. Utvecklingen hade i vissa fall gått mot en centralisering (t. ex. fångvårdsstyrelsens och lotsstyrelsens revisioner), medan i ett annat fall förhållandet varit det motsatta (flygvapnets revision). I ett förslag till omorganisation av skolöverstyrelsen hade föreslagits, att revisionen av skolräkenskaperna skulle utbrytas från riksräkenskapsverket och förläggas till skolöverstyrelsen. Frågan hängde nära samman med den blivande utformningen av det statliga revisionsväsendet överhuvud taget och vore nu under utredning. Riksräkenskapsverket anförde vidare: Utmärkande för de befintliga specialrevisionerna är, att räkenskapsmaterialet har en till stor del teknisk karaktär och att revisionen bedrives i visst samarbete med en rent teknisk revision. De verk och myndigheter, som det är fråga om, utgöra organisatoriska enheter av betydande storlek. Härtill kommer i fråga om de affärsdrivande verken den särställning i statsfinansiellt hänseende, som dessa intaga. Då under angivna förhållanden systemet med specialrevision kan anses vara ändamålsenligt, förutsätter detta emellertid, att riksräkenskapsverket likväl handhar revisionen av centralkassorna, och bygger även på den principen, att riksräkenskapsverket i anslutning härtill bör hava möjlighet att utöva tillsyn över medelsförvaltningen i dess helhet. Vad så beträffar den rent praktiska frågan, huruvida riksräkenskapsverket har

möjligheter att påtaga sig ytterligare revisionsbörda, är detta till stor del en fråga om den organisatoriska utformningen av anmärkningsförfarandet. Varje utökning av revisionsverksamheten, som i första hand givetvis kan låta sig göra genom en ökning av revisionspersonalen, innebär en ökning av de anmärkningsmål, vilkas avdömande ankommer på ämbetsverkets ledning. Kiksräkenskapsverket framhöll vidare angelägenheten av att den nuvarande anmärkningsprocessen förenklades och att ämbetsverkets arbetsbörda lättades. Innan frågan om sådan lättnad klarlagts, måste verket avvisa tanken på varje mera väsentlig utbyggnad av revisionsverksamhetens omfattning. Verket uttalade i fortsättningen: Efter ett förstatligande av vägväsendet kommer väg- och vattenbyggnadsverket att bliva en organisatorisk enhet av betydande storleksordning. Verksamheten kommer att vara av övervägande teknisk art, och detta förhållande torde komma att i hög grad sätta sin prägel på revisionsmaterialet. En rent teknisk revision torde under alla förhållanden komma att äga rum inom det egna verket. Vid sådant förhållande finner riksräkenskapsverket det redan ur principiella synpunkter vara motiverat, att revisionen av den lokala organisationen förlägges till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Även om den principiella inställningen kan diskuteras, är det såsom ovan anförts av praktiska skäl åtminstone tills vidare ej tänkbart att förlägga ifrågavarande revisionsverksamhet till riksräkenskapsverket. Riksräkenskapsverket vill emellertid särskilt betona, att tillskapandet, såsom här förordats, av en ny specialrevision med nödvändighet förutsätter vissa garantier för att riksräkenskapsverket i egenskap av den centrala statliga revisionsmyndigheten beredes möjlighet att på ett effektivt sätt övervaka revisionsverksamhetens bedrivande. En av riksräkenskapsverkets byråchefer förordade emellertid, att den för granskningen av ifrågavarande räkenskaper erforderliga revisionspersonalen — i avvaktan på nu pågående utredningar angående det statliga revisionsväsendets ordnande — tills vidare placerades på riksräkenskapsverkets stat samt att framställda anmärkningar handlades inom riksräkenskapsverket. Departementschefen uttalade härom: Innan resultatet av nu pågående utredning om den statliga revisionsverksamheten föreligger, anser jag mig icke böra taga definitiv ställning till frågan om var den slutliga granskningen av distriktsförvaltningarnas kamerala verksamhet bör äga rum. Då emellertid riksräkenskapsverket förklarat, att det av praktiska skäl icke är möjligt att för närvarande förlägga revisionsverksamheten till detta verk, torde granskningen av ifrågavarande räkenskaper åtminstone tills vidare böra förläggas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Lika med de sakkunniga anser jag dock den omständigheten, att slutgranskningen sker i styrelsen, icke böra utgöra hinder för riksräkenskapsverket att verkställa den ytterligare revision som detta verk kan anse påkallad. Riksdagsutskottet, vars utlåtande godkändes av riksdagen, yttrade i revisionsfrågan att det ur principiell synpunkt måste anses mindre lämpligt att revisionen verkställdes inom det egna verket. Utskottet ville därför förorda att vid det slutliga utformandet av vägorganisationen undersöktes en lämplig form för revisionens förläggande utom verket.

191 De sakkunniga utgå till en början från att revisionen av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens egen kassarörelse och medelsförvaltning liksom nu skall ske av riksräkenskapsverSet, som för detta ändamål ordnat revision genom riksräkenskapsverkets personal inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänstelokaler. Därmed synes det vara sörjt för icke blott att alla de uppgifter som erfordras lätt bliva tillgängliga vid revisionen utan även att vederbörande revisor får tillfälle att närmare tränga in i styrelsens arbete och arbetsmetoder. Beträffande revisionen av vägförvaltningarnas kassarörelse och medelsförvaltning vilja de sakkunniga framhålla, att oavsett frågan om revision genom utomstående myndighets försorg erfordras med nödvändighet en ekonomisk kontroll inom verket. Utan en sådan inre kontroll, verkställd av eller i samråd med vederbörande tekniska byråer, blir det icke möjligt för styrelsen att påtala och komma tillrätta med olämpliga dispositioner av olika slag. En sådan inre kontroll utesluter emellertid icke en revision även av utomstående myndighet. Eiksdagen har ansett att en lämplig form för revisionens förläggande utanför verket skulle undersökas. Såvitt de sakkunniga förstå, lärer man icke med den organisation, den statliga revisionsverksamheten för närvarande har, kunna förelägga revisionen på annat ställe utanför väg- och vattenbyggnadsstyrelsen än i riksräkenskapsverket. Eepresentanter för detta verk har emellertid vid samråd med de sakkunniga bestämt uttalat, att det åtminstone tills vidare ej vore tänkbart att dit förlägga revisionsverksamheten. De sakkunniga förutsätta, att riksdagen främst avsett, att revisionen bör ordnas så, att den blir självständig och fri från inflytanden från de befattningshavare inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vilka kunna utöva inverkan på de lokala vägförvaltningarnas utförande av dem åvilande uppgifter. De sakkunniga vilja erinra, att allmänna lönenämnden i fråga om revisionen uttalade följande: Arbetsuppgifterna för revisionsavdelningen samt ekonomi- och kammarkontoret synas knappast sinsemellan i allo klart avgränsade och det synes kunna ifrågasättas att inordna revisionsavdelningen under ekonomi- och kämmarkontoret. Genom den avlastning av arbetsuppgifterna, som vid en dylik lösning skulle uppkomma för byråchefen å kanslibyrån, torde denne bliva i stånd att personligen taga ökad del i arbetet vid såväl personalavdelningen som ombudsmannaexpeditionen. Erinras må ock, att riksräkenskapsverket fann det vara ofrånkomligt nödvändigt, att för skötseln av den ekonomiska förvaltningen inrättades en särskild byrå. De sakkunniga anse sig böra upptaga allmänna lönenämndens och riksräkenskapsverkets förslag och vilja i sådant avseende förorda, att revisionsavdelningen utbrytes ur kanslibyrån och sammanslås med ekonomi- och kammarkontoret till en kameralbyrå. Revisionen av vägförvaltningarnas kassarörelse och medelsförvaltning

192 kommer därigenom att frikopplas från sambandet inom kanslibyrån med personalbyrån och handläggningen inom nämnda byrå av ärenden, som kunna beröra dispositioner av olika slag inom vägförvaltningarna. Sammanslagningen med ekonomi- och kammarkontoret till en kameralbyrå gör revisionsavdelningen självständig och ställer den under chefskap av kameralbyråchefen, vilken skall äga kunskap på det ekonomiska förvaltningsområdet. Revisionens självständiga ställning bör komma till uttryck i att anmärkningsmål avgöras icke på vanligt sätt i styrelsen utan gemensamt av kameral- och kanslibyråcheferna samt chefen för revisionsavdelningen, vilken bör vara föredragande. Riksräkenskapsverket bör emellertid — även om revisionen inom verket genom den sålunda föreslagna organisationen erhåller större möjlighet att bedrivas objektivt och effektivt — alltjämt bibehållas vid sin allmänna skyldighet att öva tillsyn över hela vägorganisationens medelsförvaltning. De sakkunniga förorda, att detta i första hand sker genom att verket lämnar allmänna anvisningar i fråga om den av revisionsavdelningen bedrivna revisionen. Riksräkenskaps verkets möjlighet att i ledande och kontrollerande syfte ingripa härutinnan torde befrämjas, om väg- och vattenbyggnadsstyrelsen varje år till riksräkenskapsverket lämnar en årsberättelse över revisionsarbetet och de vid detsamma vunna erfarenheterna. Riksräkenskapsverkets bedömande av erforderliga åtgärder i fråga om ytterligare revisionsåtgärder kommer att grunda sig dels på nämnda årsberättelse, dels ock på de erfarenheter, som verkets personal vunnit angående förhållandena inom vägväsendet vid ovannämnda platsrevision i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Då här är fråga om inordnande under riksräkenskapsverket av en medelsförvaltning av betydande mått, vilken hittills icke stått under verkets kontroll, lärer det icke vara möjligt för verket, som enligt vad ovan anförts ar hårt belastat, att utan personalförstärkning ombesörja denna ledande verksamhet. Genom en sådan organisation skulle den föreslagna kanslibyrån minska i omfattning. Detta är i och för sig i hög grad önskvärt. Kanslibyrån skulle enligt vägförstatligandekommitténs förslag blivit mycket stor och sammansatt av till arbetets art vitt skilda avdelningar. Det skulle därför knappast blivit möjligt för byråchefen att hinna leda hela byråns arbete och att behärska arbetet inom samtliga avdelningar. Med det anspråk på biträde i juridiska frågor, som andra byråer inom styrelsen och därjämte vägförvaltningarna torde komma att ställa på kanslibyrån, är det i första hand nödvändigt, att byråchefen är en god jurist. Man kan emellertid icke begära, att denna kompetens skall förenas med erforderlig kompetens även i fråga om revisionsarbete. Ett inordnande av revisionsavdelningen under kameralbyrån kommer för den skull att resultera i förbättrade arbetsförhållanden jämväl på kanslibyrån.

193 Allmänna synpunkter på anställningsform och löneställning för vissa av cheferna för styrelsens byråer och avdelningar. Vägförstatligandekommittén föreslog under åberopande av 1936 års lönekommitté och tjänsteförteckningssakkunniga för affärsverken, att vissa av cheferna för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens byråer och avdelningar skulle tillsättas på förordnande och givas en i förhållande till byråchefer i allmänhet något högre löneställning. Lönekommittén har ansett en högre löneställning vara behövlig för en del byråchefstjänster liksom också för vissa andra befattningar med ledaransvar eller eljest förutsättande. särskilt stora kvalifikationer. Tjänsteförteckningssakkunniga ha uttalat, att såsom förutsättning för de större löneförmånerna måste uppställas krav på att tjänsten ostridigt omfattade uppgifter, som låge väsentligt över vad som regelmässigt brukade vara förenat med byråchefs befattning, samt att detta förhållande genom organisationsform och tjänstens benämning komme till uttryck. Vägförstatligandekommittén ansåg vad sålunda uttalats vara tillämpligt med avseende å de befattningar såsom chefer för styrelsens byråer och avdelningar, vilka vore förenade med särskilt stort ledaransvar eller eljest av största betydelse för vägväsendets ekonomi. Under åberopande härav föreslog kommittén, att befattningarna såsom överdirektör, förrådsdirektör samt chefer för vägbyråns byggnads- och underhållsavdelningar skulle tillsättas på förordnande samt givas en något högre löneställning än byråchefer i all-* mänhet. I fråga om hänförande av dessa tjänster till löneplan C vilja de sakkunniga ansluta sig till vägförstatligandekommitténs uppfattning. Anledningen till tjänsternas hänförande till löneplan C har icke varit endast önskvärdheten av att befattningshavarna omedelbart komma i åtnjutande av större löneförmåner än dem, som äro förenade med lönegrad A 30. I första hand har avsikten varit att beträffande dessa tjänster, till vilka befattningshavarna förordnas blott på vissa år, hålla möjligheten öppen till eventuellt erforderligt byte av befattningshavare. Vägbyrån. Vägförstatligandekommittén angav i sin utredning vilka arbetsuppgifter, som skulle ankomma på vägbyrån, samt huru dessa uppgifter borde fördelas på avdelningar. Mot ett sammanförande till en byrå under en överdirektör av så många arbetsuppgifter hava vissa myndigheter uttalat sig och förordat, att överdirektören borde vara en över byråindelningen stående souschef och att den föreslagna vägbyråns avdelningar borde uppdelas på två eller flera självständiga byråer. Till denna fråga hava statsmakterna redan tagit ställning och därvid anslutit sig till kommitténs förslag. Kommittén föreslog att den inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fr. o. m. budgetåret 1939/40 befintliga särskilda avdelningen för handläggning av ärenden angående statsbidrag till enskild väghållning skulle inordnas i 13—2731 42

194 vägbyrån och att de uppgifter, som skulle ankomma på de under avdelningen sorterande, för avdelningens verksamhet ute i länen anställda länsschaktmästarna, skulle övertagas av personal under distriktsförvaltningarna. I propositionen uttalade emellertid departementschefen, att beslutanderätten i bidragsfrågorna borde anförtros länsstyrelserna med vägdirektörerna såsom föredragande och att det utredningsarbete och de uppskattningar, som nu ankomme på länsschaktmästarna, lämpligen borde överflyttas på distriktsförvaltningarna. I anledning härav ansåg departementschefen, att avdelningen för enskilda vägar borde indragas efter ett förstatligande av vägväsendet. Härtill anslöt sig riksdagen. I motsats till vad vägförstatligandekommittén föreslog skall således avdelningen för enskilda vägar indragas. I anslutning till vad de sakkunniga ovan anfört i fråga om vägtrafikbyrån bör en ny avdelning under vägbyrån inrättas med uppgift att övertaga huvudparten av vägtrafikbyråns uppgifter. Vägbyrån kommer då att uppdelas på följande avdelningar, nämligen: a) utredningsavdelningen, b) byggnadsavdelningen, c) underhållsavdelningen, d) vägtrafikavdelningen samt e) avdelningen för rikets städer. Som nyss nämnts skall såsom chef för vägbyrån ställas en överdirektör, vilken tillika skall vara generaldirektörens ställföreträdare. Kommittén föreslog, att tjänsten skulle tillsättas på förordnande för en tid av sex år. I lönehänseende borde tjänsten, med hänsyn till det stora ansvar och den krävande ställning, som tillkomme den närmaste ledaren av ett förstatligat vägväsende, placeras i lönegrad C 10. Statskontoret, som ansåg att överdirektören borde vara en ovan byråindelningen stående souschef för verket, kunde icke tillstyrka högre placering än i lönegrad C 8. I denna fråga anförde allmänna lönenämnden: Beträffande löneställningen för överdirektören och chefen för vägbyrån hava de sakkunniga föreslagit, att denne befattningshavare skall såsom förordnandetjänsteman inplaceras i lönegrad C 10. Även med beaktande av såväl omfattningen som vikten av de särskilda befogenheter, som skulle tillkomma ifrågavarande befattningshavare, finner sig lönenämnden icke böra tillstyrka, att befattningshavaren tillägges den av de sakkunniga föreslagna löneställningen. I detta sammanhang må erinras, att befattningen såsom byggnadschef i byggnadsstyrelsen, med vilken den nu ifrågavarande tjänsten torde kunna anses i viss mån jämförlig, hänförts till lönegrad C 8. Även vid jämförelse med vissa andra chefstjänster, exempelvis överdirektörsbefattningarna inom allmänna civilförvaltningen, verkstads- och förrådsdirektörsbefattningarna vid telegrafverket och statens järnvägar samt kraftverksdirektörsbefattningarna vid statens vattenfallsverk, torde den av de sakkunniga föreslagna lönegradsplaceringen för chefen för vägbyrån framstå såsom allt för hög. Enligt lönenämndens mening bör denne befattningshavare placeras högst i lönegraden C 9.

195 I anslutning till allmänna lönenämndens yttrande hava de sakkunniga funnit sig böra förorda, att överdirektörstjänsten placeras i lönegrad C 9. Beträffande avdelningschefernas kommittén följande:

löneställningar föreslog vägförstatligande-

Chefen för utredningsavdelningen » » byggnadsavdelningen » » underhållsavdelningen » » avdelningen för rikets städer

lönegrad A 30 » C7 » C6 » A 29

Statskontoret ansåg, att för avdelningscheferna borde en placering i lönegrad A 26 vara tillräcklig och bäst överensstämmande med förhållandena inom andra förvaltande verk. Statskontoret utgick emellertid därvid från att vägbyrån skulle uppdelas på två byråer med var sin byråchef och att överdirektören skulle bliva en ovan foyråindelningen verkande souschef. I fråga om avdelningschefernas löneställning yttrade allmänna lönenämnden: De sakkunniga hava föreslagit, att cheferna för byggnads- och underhållsavdelningarna inom vägbyrån skola såsom förordnandetjänstemän inplaceras i lönegraderna C 7, respektive C 6. Enligt lönenämndens uppfattning är en gradering med avseende å dessa befattningshavares löneställning inbördes knappast motiverad. En inplacering av förstnämnde befattningshavare i lönegrad C 6 torde åtminstone till en början få anses tillfyllest. Lönenämnden förordar således, att såväl chefen för byggnadsavdelningen, av de sakkunniga benämnd byggnadschef, som jämväl chefen för underhållsavdelningen — i förslaget benämnd väginspektör för underhållet — inplaceras i lönegrad C 6. Enligt de sakkunnigas förslag skall, såsom nämnts, vägbyråns utredningsavdelning stå under ledning av en förste byrådirektör i lönegraden A 30. Mot detta förslag finner sig lönenämnden ej böra framställa någon erinran. I åtskilliga yttranden uttalades, att chefen för avdelningen för rikets städer (gatuinspektören) av vägförstatligandekommittén upptagits i för låg lönegrad och att han borde placeras lika med vägdirektörerna. Chefen för utredningsavdelningen bör med hänsyn till de synnerligen viktiga och svåra frågor, som beredas inom hans avdelning, icke placeras lägre än kommittén föreslagit. De sakkunniga föreslå alltså för honom lönegrad A 30 och titeln förste byrådirektör. Beträffande chefen för byggnadsavdelningen (byggnadschefen) anse visserligen de sakkunniga, att vissa skäl kunna anföras för att denne placeras i högre lönegrad än chefen för underhållsavdelningen, men de sakkunniga kunna å andra sidan ej bortse från det förhållandet, att den byggande verksamheten på vägväsendets område för närvarande är mindre än den tidigare varit. Av denna anledning föreslå de sakkunniga, att båda dessa avdelningschefer placeras i lönegrad C 6, vilken lönegrad enligt numera meddelade direktiv får anses motsvara den normala byråchefslönegraden. Avdelningen för rikets städer kommer icke, såvitt nu kan bedömas, att bliva så arbetstyngd som ovannämnda avdelningar. De städer, med vilka avdelningen

196 får att göra, sköta själva sin väg- och gatuhållning med hjälp av tekniskt utbildad personal. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens arbete beträffande städerna ökades väsentligt 1940 i samband med den då genomförda omläggningen av bidragstilldelningen till städerna. Om byggnadsanslagen icke ökas, torde ytterligare ökning av arbetet, såvitt nu kan bedömas, icke vara att förvänta annat än beträffande väg- och gatuunderhållet, för vilket styrelsen har att beräkna kostnaderna. Arbetet med städernas väg- och gatuärenden ledes för närvarande i styrelsen av en av väginspektörerna (lönegrad A 29). Med anledning härav synes den av vägförstatligandekommittén föreslagna lönegradsplaceringen vara väl avvägd. Avdelningschefen bör benämnas gatuinspektör. Såsom ovan redan anförts föreslå de sakkunniga att i stället för vägtrafikbyrån, som skall indragas, inrättas en ny avdelning inom vägbyrån, avdelningen för vägtrafik. — Före år 1934 fanns icke särskild byrå eller tjänsteman för vägtrafikärenden. Genom beslut vid 1934 års riksdag inrättades en vägtrafikinspektörstjänst å extra stat i lönegrad B 29. Vägtrafikinspektören var föredragande för sina ärenden direkt inför verkets chef, varvid han ingick som ledamot i styrelsen. År 1935 erhöll vägtrafikinspektören en assistent med maskinteknisk utbildning. Redan 1936 hade enligt statsverkspropositionen de på vägtrafikinspektionen ankommande arbetsuppgifterna vuxit till sådan storleksordning, att enbart av denna anledning inrättandet av en särskild vägtrafikbyrå syntes motiverad. Därtill kom att styrelsen avsågs att år 1937 bliva chefsmyndighet för automobilbesiktningsväsendet, vilket beräknades medföra åtskilligt förberedande arbete redan år 1936. Nämnda år inrättades vägtrafikbyrån. När nu denna byrå skall indragas och arbetsuppgifterna fördelas på andra byråer, kommer huvudparten på vägbyrån. De arbetsuppgifter, som därvid böra handläggas av vägtrafikavdelningen, utgöra kärnan av den nuvarande vägtrafikbyråns uppgifter och innefatta bl. a. de uppgifter, för vilka vägtrafikinspektionen år 1934 inrättades. Avdelningen kommer dock att få flera och större arbetsuppgifter än som nämnda år förutsattes för vägtrafikinspektionen. Av denna anledning lärer det icke vara skäligt att placera avdelningschefen, som bör kallas vägtrafikinspektör, i lägre lönegrad än A 29. Å andra sidan torde denna lönegrad vara tillfyllest. De sakkunniga föreslå således, att vägtrafikinspektörstjänsten placeras i lönegrad A 29. Vägförstatligandekommittén ansåg, att den för normala förhållanden föreslagna personalstaten för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke kunde inskränkas mycket vid ett förstatligande under nu pågående kris. I fråga om vägbyrån konstaterade kommittén, att — oavsett arbetsuppgifterna i övrigt — själva förstatligandet såsom sådant skulle särskilt belasta vägbyråns chef och avdelningschefer, vilka alltså måste tillsättas från början. E t t indragande av en avdelningschefstjänst skulle innebära indragande av en avdelning och alltså i realiteten en annan organisation av vägbyrån. De sakkunniga anse den föreslagna organisationen väl svara mot vägbyråns upp-

197 gifter även vid en minskad omfattning av väghållningen och föreslå därför, att såväl vägbyråns chef som avdelningscheferna tillsättas från början. Innan de sakkunniga närmare yttra sig angående övrig personal på vägbyråns avdelningar, torde det vara lämpligt att beröra frågan om löneställningen för vissa grupper av befattningshavare vid nu ifrågavarande byrå inom styrelsen. Om vissa tekniska tjänsters placering anförde vägförstatligandekommittén följande: I väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äro för närvarande förste byråingenjörerna placerade i lönegrad A 26 och byråingenjörerna i lönegrad A 21. Inom kommunikationsverken äro motsvarande befattningshavare placerade i respektive A 27 och A 26. Då de arbetsuppgifter, som vid ett förstatligande skola anförtros byråingenjörerna vid vägbyrån, komma att bliva av samma natur som de, vilka tillkomma motsvarande tjänstemän vid kommunikationsverken, finnas enligt de sakkunnigas mening starka skäl för att lönegradsplaceringarna bliva desamma. Emellertid synes det icke vara erforderligt att placera alla byråingenjörer i lönegrad A 26. Byråingenjör i mindre ansvarsfull ställning torde kunna placeras i lönegra,d A 24. Den nuvarande byråingenjörsgraden A 21 bör ersättas med tjänst såsom ingenjör i lönegrad A 21. Statskontoret, som enligt vad ovan anförts utgick från en uppdelning av vägbyrån på två byråer och en sänkning av avdelningschefstjänsterna till lönegrad A 26, föreslog placering av förste byråingenjörer i lönegraderna A 24 eller Eo 24 och byråingenjörer i lönegraderna A 21, Eo 21 eller Ex 21. Allmänna lönenämnden ville icke motsätta sig de sakkunnigas förslag i denna del, ehuru befattningar i lönegrad A 27 endast undantagsvis förekomme inom allmänna civilförvaltningen, i varje fall såvitt anginge teknisk personal. De sakkunniga biträda vägförstatligandekommitténs av lönenämnden tillstyrkta förslag i detta avseende och vilja liksom kommittén motivera detta med att de arbetsuppgifter, som vid ett förstatligande skola anförtros de mest kvalificerade ingenjörerna vid vägbyrån, komma att bliva av samma natur som de, vilka tillkomma förste byråingenjörerna i lönegrad A 27 och byråingenjörerna i lönegrad A 26 vid kommunikations verken. I väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finnas för närvarande icke några lägre tjänster än kontorsbiträdestjänster i lönegrad A 4. Vägförstatligandekommitténs förslag upptog endast såtillvida lägre tjänster, att vissa kontorsbiträdestjänster placerades i lönegrad Eo 4. I denna fråga uttalade statskontoret, att jämväl 2:a lönegraden borde komma till användning. Som biträdena i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i regel syssla med, förutom rent skrivarbete, även mera kvalificerat arbete, synes någon erinran mot den i verket nu gällande lönegradsplaceringen knappast kunna göras. Förhållandet blir emellertid ett annat efter förstatligandet. Då utvidgas verkets arbetsomfattning och nya tjänster måste tillsättas även inom biträdes-

198 graderna. De sakkunniga anse det möjligt att genomföra sådan arbetsfördelning biträdena emellan, att vissa sysselsättas nästan uteslutande med skrivarbete. Vissa av de föreslagna biträdestjänsterna böra därför kunna placeras i 2:a lönegraden. Vid en närmare granskning av vägförstatligandekommitténs förslag tycka sig de sakkunniga emellertid hava förmärkt en viss knapphet på biträdestjänster. E n utökning av antalet sådana tjänster torde därför vara nödvändig. Innan erfarenhet vunnits om det erforderliga antalet, synes det vara lämpligt, att en särskild anslagspost ställes till styrelsens förfogande för anställning av viss extra personal. De sakkunniga återkomma härtill i det följande. Utredningsavdelningen. Förutom avdelningschefen, en förste byrådirektör i lönegrad A 30, föreslog vägförstatligandekommittén följande personal, nämligen: 1. En förste byråingenjör i lönegrad A 27 huvudsakligen för handläggning av anslagsärenden, remisser, frågor om byggande av väg och om intagande av enskild väg till allmänt underhåll. — De sakkunniga anse en väl kvalificerad ingenjör erforderlig för dessa uppgifter och tillstyrka kommitténs förslag i fråga om nu förevarande förste byråingenjör. 2. En byråingenjör i lönegrad A 26 för deltagande i utredningsarbetet samt handläggning av ärenden rörande utfärdande av normalbestämmelser och tekniska anvisningar. Med tillsättandet av denna tjänst skulle enligt kommittén tills vidare kunna anstå. — Vid tidpunkten för detta uttalande hade användandet av ersättningsmaterial och av kristiden nödvändiggjorda nya arbetsmetoder icke fått större omfattning. Efter vad de sakkunniga erfarit är förhållandet nu ett annat. I samarbete med statens väginstitut pågår inom vägoch vattenbyggnadsstyrelsen ett kontinuerligt arbete för utarbetande av normer och anvisningar. En del av detta arbete har föranletts av nu rådande krisförhållanden. Då det icke kan tänkas, att annan befattningshavare jämte övriga åligganden skall kunna omhänderhava även denna uppgift, vilja de sakkunniga föreslå att denna byråingenjörstjänst omedelbart inrättas. 3. En byråingenjör i lönegrad A 24 för handläggning av frågor rörande komplettering och revidering av generalplanen, granskning av flerårsplaner samt ärenden rörande vägprojektering. — De sakkunniga tillstyrka inrättandet av ifrågavarande byråingenjörstjänst. 4. Två ingenjörer i lönegrad A 21 att biträda vid granskning av arbetsplaner till vägföretag och av förslag till beläggningar. 5. Två ingenjörer i lönegrad Eo 21 och en i lönegrad Eo 18. Vägförstatligandekommittén ansåg icke erforderligt att närmare angiva dessa ingenjörers uppgifter. De under 4 och 5 angivna ingenjörerna komma att biträda förste byråingenjören och den under 3 angivna byråingenjören med de arbetsuppgifter, som angivits för dem. Särskilt arbetskrävande äro anslagsärenden samt frågor om byggande av väg och intagande av enskild väg till allmänt underhåll. Med

199 den ordning för vägärendenas handläggning, som riksdagen beslutat, kommer nu ifrågavarande grupp av ärenden att bliva mera omfattande än tidigare avsetts. De sakkunniga vilja härutinnan blott erinra om dels att en mångfald ärenden komma att få underställas Kungl. Maj:ts prövning, dels ock att utredningsavdelningen får omhänderhava även de anslagsärenden rörande enskilda vägar, som skola handläggas centralt. Beträffande granskning av arbetsplaner kan det måhända vid ett första bedömande synas möjligt att vid nuvarande begränsade vägbyggande starkt inskränka den personal, som avsetts därför. Detta skulle nog också varit möjligt, om befintliga arbetsplaner vore i det skick, att de omedelbart kunde användas. Emellertid har man att räkna med en omfattande revidering av äldre arbetsplaner. Sådan revision är nödvändig med hänsyn till icke blott inträffade förändringar i penningvärdet, användning av ersättningsmaterial och nya arbetsmetoder m. m. utan även bristfälligheter i äldre arbetsplaner såsom bristande undersökningar rörande förekomsten av berg, svag mark m. m. Såsom i det följande kommer att närmare utvecklas kräver detta — icke minst ur beredskapssynpunkt — att projektering verkställes i större omfattning än som motsvarar den nuvarande byggnadsverksamheten. I följd därav kommer trots krisen granskning av arbetsplaner att behöva utföras inom styrelsen i en omfattning, som åtminstone till en början kan bliva t. o. m. större än normalt. Med anledning av vad sålunda anförts anse de sakkunniga, att de under 4 och 5 angivna ingenjörerna erfordras för arbetet på avdelningen. De sakkunniga förmena således att de skäl icke längre föreligga, som föranledde vägförstatligandekommittén till antagandet att en av ingenjörerna i Eo 21 kunde undvaras under kristiden. De sakkunniga tillstyrka alltså att alla fem tjänsterna inrättas. I fråga om lönegradsplaceringen anse dock de sakkunniga, att man tills vidare bör kunna låta sig nöja med en ingenjörstjänst i lönegrad A 21, tre ingenjörstjänster i lönegrad Eo 21 och en ingenjörstjänst i lönegrad Eo 17. 6. E n ritare i lönegrad Eo 15. — De sakkunniga anse en ritare vara nödvändig i samband med ingenjörsarbetet på byrån. Därjämte behöves ytterligare en ritare för vägarkivet, som skall flyttas från vägtrafikbyrån till vägbyråns utredningsavdelning. Redan nu är en ritare i styrelsen sysselsatt uteslutande med vägarkivet. De sakkunniga ha från styrelsen erfarit, att det numera centralt upplagda vägarkivet visat sig vara till stor nytta icke blott för vägväsendet utan även för rikets allmänna kartverk och de militära myndigheterna. För att vägarkivet alltjämt skall kunna fylla denna uppgift erfordras även i fortsättningen en ritare för detsamma. På utredningsavdelningen erfordras således två ritare. Det kan ifrågasättas, huruvida icke den ena tjänsten borde göras ordinarie. De sakkunniga föreslå dock att båda tjänsterna tills vidare upptagas som extra ordinarie. 7. E t t kanslibiträde i lönegrad A 7 och två kontorsbiträden, det ena i lönegrad A 4 och det andra i lönegrad Eo 4. Vägförstatligandekommittén angav helt kort att dessa biträden erfordrades för skrivhjälp o. d. — De sakkunniga

200 hava den uppfattningen, att biträdena i stor omfattning erfordras för kvalificerat arbete. Dock lärer skrivarbete förekomma i den omfattning, att ett biträde bör kunna placeras i 2:a lönegraden. De sakkunniga biträda således kommitténs förslag med den ändringen, att kontorsbiträdet i lönegrad Eo 4 utbytes mot ett skrivbiträde i lönegrad Eo 2. De ytterligare skrivbiträden, som kunna erfordras, få avlönas med medel från ovannämnda anslagspost för anställning av viss extra personal. Kommittén antydde möjligheten, att å utredningsavdelningen framdeles komme att behövas en sekreterare såsom biträde vid ärenden, vilka avsåge beslut om vägföretags utförande, besvärsmål m. m. Kommittén framlade dock intet förslag om inrättande av en dylik tjänst, då det förutsattes, att nödigt sekreterarebiträde tills vidare kunde erhållas från kanslibyrån. De sakkunniga anse liksom kommittén, att utredningsavdelningen åtminstone till en början bör kunna för nu nämnda arbetsuppgifter anlita lämplig arbetskraft på kanslibyrån. Byggnadsavdelningen. Förutom avdelningschefen, kallad byggnadschef och enligt vad ovan sagts numera föreslagen i lönegrad C 6, upptog vägförstatligandekommitténs förslag följande personal, nämligen: 1. En väginspektör i lönegrad A 29 för beläggningsarbeten. 2. En förste byråingenjör i lönegrad A 27, tillika byggnadschefens ställföreträdare. 3. En ingenjör i lönegrad A 21. 4. Ett kanslibiträde i lönegrad A 7 och ett kontorsbiträde i lönegrad A 4. I frågan om förstatligandets genomförande under nuvarande kris uttalade kommittén, att endast byggnadschefen borde uppföras å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens personalstat; övrig personal borde tillsättas efter Kungl. Maj:ts bestämmande och avlönas med byggnadsmedel. Med den begränsning av vägbyggnadsverksamheten i allmänhet, som nu inträtt, är det naturligt, att den för vägbyggnadsändamål avsedda personalen inom vägorganisationen skall kunna inskränkas. De sakkunniga föreslå emellertid, att •denna inskränkning sker på ett något modifierat sätt. Yid förstatligandet skola vägförvaltningarna övertaga ledningen av de arbeten, som i egen regi eller på entreprenad ombesörjas av vägdistrikten, under det att väg- och vattenbyggnads,styrelsen alltjämt under sin direkta ledning bör bibehålla de arbeten, som för närvarande äro direkt underställda styrelsen. Utom andra fördelar vinner man härigenom bl. a. större smidighet vid själva övergången. Då de arbeten, som för närvarande ombesörjas av vägdistrikten, i hög grad begränsats under det att arbetena direkt under styrelsen äro av ganska stor omfattning, föreslå de sakkunniga, såsom av det följande framgår, att de av kommittén föreslagna arbetscheferna vid vägförvaltningarna tills vidare icke skola tillsättas. Däremot anse de sakkunniga, att tjänsterna på byggnadsavdelningen i styrelsen omedelbart böra inrättas. Detta gäller med nedan angivna undantag i första

201 hand byggnadschefstjänsten och de ovan under 2—4 angivna tjänsterna. Det är nämligen att märka, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för den direkt under styrelsen stående byggnadsverksamheten redan organiserat en motsvarighet till den blivande byggnadsavdelningen, tidigare under ledning av en av väginspektörerna. På byggnadsavdelningen kommer därtill omedelbart ledningen i stort av de ofullbordade arbetena i vägdistrikten, vilka skola fullföljas. I fråga om denna personals lönegradsplacering anse de sakkunniga, att man tills vidare bör låta sig nöja med att göra förste byråingenjören och ingenjören till extra ordinarie och att kontorsbiträdet tills vidare kan utbytas mot ett skrivbiträde i lönegrad Eo 2. Frågan huruvida väginspektörstjänsten omedelbart skall inrättas kan vara mera tveksamt. Beläggningsarbetena äro i särskilt hög grad inskränkta på grund av icke bjott knapphet å medel och arbetskraft utan även svårighet att anskaffa viss beläggningsmaterial. För inrättandet omedelbart av denna väginspektörstjänst talar dock dels att stensättningsarbeten alltjämt torde komma att utföras, dels att beläggningar av andra slag med all sannolikhet komma till utförande i betydande omfattning, så snart kriget är slut och bituminösa bindemedel åter bliva tillgängliga. För inrättandet av tjänsten omedelbart talar även, att innehavaren bör följa de undersökningar rörande ett mera effektivt utnyttjande av hittills använda beläggningsmaterial och rörande användningen av ersättningsmaterial, som nu pågå bl. a. genom statens väginstituts försorg. Det kan även nämnas, att det på allvar diskuterats att, om bristen på bituminösa bindemedel skulle bliva långvarig, riva upp vissa beläggningar för att ur dem utvinna bindemedel till reparation av andra beläggningar. En sådan åtgärd kan icke effektivt planeras och genomföras annat än under ledning av en beläggningsexpert. De sakkunniga föreslå därför, att även denna väginspektörstjänst omedelbart inrättas. Tillsättandet av tjänsten bör emellertid bliva beroende av Kungl. Maj:ts prövning. I anslutning till vad kommittén föreslagit därom utgå de sakkunniga från att vid ökad byggnadsverksamhet erforderlig utökning av personalen skall kunna medgivas av Kungl. Maj:t och att medel till deras avlöning och resor samt till erforderliga expenser m. m. skola utgå av byggnadsanslagen. Personalökningen bör därvid kunna omfatta icke blott ingenjörer utan även biträden. Underhållsavdelningen. Förutom avdelningschefen, kallad väginspektör för underhållet, i lönegrad C 6 upptog vägförstatligandekommitténs förslag följande personal, nämligen: 1. E n byråingenjör i lönegrad A 24. 2. E n ingenjör i lönegrad Eo 21. 3. E t t kontorsbiträde i lönegrad A 4. Departementschefen uttalade i fråga om denna avdelning:

202 Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och teknologföreningen ha i sina yttranden givit uttryck åt den uppfattningen, att de arbetsuppgifter, som nu ankomma på vägunderhållsinspektionen och som skulle överflyttas på underhållsavdelningen, efter ett förstatligande komme att minskas i sådan mån, att avdelningen bleve helt obehövlig eller åtminstone kunde göras mindre än de sakkunniga föreslagit. Det är emellertid med hänsyn till underhållsarbetenas stora omfattning av allra största vikt, att ledningen av dessa arbeten blir effektiv, särskilt under den första tiden, innan underhållsorganisationen hunnit i detalj utformas. Att minska underhållsavdelningen eller att överflytta dess uppgifter till annan avdelning synes mig därför icke tillrådligt, i varje fall icke från början. Möjlighet bör dock hållas öppen att längre fram vidtaga den omorganisation, som då kan anses påkallad av förhållandena. Underhållsavdelningen skall omhänderha ledningen och kontrollen av underhållets utförande och rationalisering. Det är av allra största vikt, att denna ledning blir effektiv. Underhållsavdelningen blir icke ny. Den kommer att, såsom i propositionen angivits, grundas på den hösten 1938 inrättade vägunderhållsinspektionen. När kommittén avgav sitt betänkande våren 1941, hade inspektionen varit i arbete 272 år. Den därefter förflutna tiden har medfört ytterligare belägg för behovet av en särskild avdelning för vägunderhållet. Inspektionen har numera förstärkts med personal för arbetsstudier på vägunderhållets område. Frågan huruvida behovet av arbetsstudier blir varaktigt kan icke besvaras, förrän erfarenhet vunnits om dessa studier. Visa de sig vara av större värde, kan det ifrågasättas, om de icke böra utsträckas att omfatta jämväl byggande av väg. Då det sålunda icke nu kan bedömas, om väg- och vattenbyggnadsstyrelsen behöver en varaktig arbetsstudieorganisation, och då det i allt fall icke är säkert, att denna bör vara knuten till vägunderhållsavdelningen, föreslå de sakkunniga, att arbetsstudiema tills vidare bedrivas med stöd av särskilt anslagna medel, och att frågan om en varaktig arbetsstudieorganisation framdeles upptages till slutlig prövning. — Vägunderhållsinspektionen har emellertid även i övrigt ökat i betydelse i och med att statsbidragen till vägunderhållet numera utgå på en beräknad underhållsstat. Detta har givetvis ställt stora krav på att inspektionen skall behärska sitt arbetsområde. Personalen på väginspektionen har från februari 1941 ökats med en revisor, som sysselsatts dels med stickprovsgranskningar av vägdistriktens räkenskaper, dels med vissa beräkningar i samband med fastställande av underhållsstaterna. Någon sådan stickprovsgranskning skall efter ett förstatligande icke längre ske. Mot detta arbete kommer att svara styrelsens revision av vägförvaltningarnas verksamhet. Väginspektionen sysselsätter för närvarande två kvinnliga biträden, ett för räknearbete såsom bearbetning av rapporter m. m. och ett för skrivarbete. Om det blir möjligt att minska det förra biträdets arbete på grund av att det siffermaterial, som kommer att inflyta från vägförvaltningarna, blir mera enhetligt och lätt bedömligt, är svårt att nu avgöra. Efter förstatligandet av vägväsendet skola vägförvaltningarna liksom på senare tid vägdistrikten sköta underhållet enligt upprättade stater. Kravet på underhållsavdelningen blir alltså minst lika stort som på den nuvarande in-

203 spektionen. På grund av att styrelsens ledande verksamhet på vägunderhållets område redan ökats avsevärt och att den åtminstone icke kommer att minskas kan det starkt ifrågasättas, om icke den av vägförstatligandekommittén föreslagna personalen på avdelningen är för knapp. De sakkunniga vilja emellertid icke föreslå en utvidgning för närvarande. Redan nu bör dock vid beräkning av den förut omnämnda anslagsposten för viss extra personal hänsyn tagas till ett eventuellt behov av skrivbiträde för denna avdelning. Med anledning av vad departementschefen anfört om möjligheten att längre fram vidtaga omorganisation av denna avdelning, anse de sakkunniga, att jämväl byråingenjörs- och kontorsbiträdestjänsterna tills vidare böra vara extra ordinarie. Vägtrafikavdelningen. Som redan nämnts hava statsmakterna förutsatt, att den nuvarande vägtrafikbyrån skall indragas. De sakkunniga hava ovan skisserat, huru byråns uppgifter skola överföras till andra byråer inom styrelsen och till vägförvaltningarna, samt angivit vilka ärenden, som alltjämt böra sammanföras för beredning inom en vägtrafikavdelning under vägbyrån. De sakkunniga anse erforderligt att på vägtrafikavdelningen inrättas tjänster för, förutom tidigare omnämnde vägtrafikinspektören i lönegrad A 29, jämväl 1. En byråingenjör i lönegrad A 26. 2. En ingenjör i lönegrad Eo 21. 3. E t t kontorsbiträde i lönegrad A 4. Vägtrafikinspektören med biträde av ingenjören skall i första hand bereda ärenden rörande själva vägtrafiken och trafiksäkerheten. Byråingenjören är därjämte avsedd att bl. a. bereda tekniska ärenden rörande bilbesiktningsväsendet samt frågor angående motorfordon. Avdelningen

för

rikets

städer.

Förutom avdelningschefen, gatuinspektören, i lönegrad A 29 upptog vägförstatligandekommittén följande personal, nämligen: 1. E n byråingenjör i lönegrad A 24. 2. En ritare i lönegrad Eo 15. 3. E t t Jcontorsbiträde i lönegrad A 4. Svenska kommunaltekniska föreningen har ifrågasatt, om denna personal vore tillräcklig. De sakkunniga anse det vanskligt att bedöma personalbehovet vid avdelningen, särskilt på grund av ovissheten angående omfattningen av arbetet med beräkning och kontroll av kostnaderna för underhåll av vägar och gator. Avdelningens arbete beträffande byggande av vägar och gator blir emellertid tills vidare begränsat på grund av väg- och gatuarbetenas ringa omfattning för närvarande. De sakkunniga hava därför anslutit sig till vägförstatligandekommitténs förslag.

204 Stenavdelningen. Inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens kameralbyrå är för närvarande organiserad en särskild avdelning för den centrala ledningen av leveranskontroll m. m. för statens gatstensbeställningar, lagerkontroll, försäljning av gatsten, stensättningsarbeten m. m. Denna avdelning bekostas av till arbetslöshetens bekämpande avsedda medel samt av medel till stensättningsarbeten. De sakkunniga förutsätta, att förstatligandet icke skall medföra någon ändring härutinnan, men föreslå, liksom vägförstatligandekommittén, att avdelningen flyttas till förrådsbyrån. Den verksamhet, som omfattar stensättningsarbeten, bör dock överflyttas till vägbyråns byggnadsavdelning. Personalstaten vid vägbyrån skulle, i enlighet med det anförda, få den sammansättning, som framgår av vidstående sammanställning, som till jämförelse även upptager nuvarande personal för motsvarande arbetsuppgifter. I sammanställningen ha icke upptagits de för vägbyrån ytterligare erforderliga skrivbiträden, vilka avses skola avlönas med medel från anslagsposten för viss extra personal. Den geotekniska avdelningen. Vägförstatligandekommittén anförde om den geotekniska avdelningen bl. a.: Enligt statsmakternas beslut har sedan år 1936 inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen funnits anställd en förste byråingenjör med geoteknisk sakkunskap (geotekniker). Denne har till uppgift dels att avgiva yttranden och verkställa geotekniska undersökningar för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens räkning, dels ock att utföra undersökningar åt vägdistrikt, städer, enskilda järnvägar m. fl. Arvodet för förrättningar åt enskilda utgår enligt en av Kungl. Maj:t fastställd taxa. Ersättningen, i vad den avser geoteknikerns arbete, inlevereras till statsverket. Såsom biträden har geoteknikern anställt ingenjörer, vilkas ersättning betalas av uppdragsgivarna, i allmänhet vägstyrelserna. Dessa påföra respektive,byggnadsföretag de till geoteknikern utbetalade ersättningsbeloppen. Geoteknikern är direkt underställd styrelsens chef. Kommittén redogjorde därefter för behovet vid olika statliga organ av geoteknisk sakkunskap samt uttalade, att frågan om sammanförandet av all geoteknisk verksamhet inom olika statliga områden till ett gemensamt institut sannolikt komme att bliva föremål för särskild utredning i samband med en större utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. Innan resultatet av sådan utredning förelåge, vore det vanskligt att sätta någon fast form på denna avdelning. Då därjämte förstatligandet i och för sig icke medförde behov av någon ändring i nu rådande förhållanden, hade kommittén icke ansett sig böra uppgöra något förslag. En av kommitténs ledamöter hade i denna fråga avgivit särskilt yttrande och därvid anfört, att — ehuru frågan om avdelningens överförande på vägoch vattenbyggnadsstyrelsens ordinarie stat icke nu borde upptagas till avgörande — det dock syntes skäligt, att personalen bereddes en förbättrad och fastare ställning, icke minst ur rekryteringssynpunkt och med hänsyn till nödvändigheten att kunna behålla på området väl intränad personal. En dylik

205 Den nuvarande

organisationen:

Vägbyrån.

1 byråchef 3 väginspektörer 1 förste byråingenjör 3 byråingenjörer 1 kanslibiträde 1 kontorsbiträde 2 biträdande ingenjörer 1 ritare 1 kontorsbiträde

Lönegrad.

A 30 A 29 A 26 A 21 A7 A4 Eo 21 Eo 15 Eo 4

B y g g n a d s a v d . (tidigare under ledning av en av väginspektörerna). 1 avdelningsingenjör arvode enl. löneklass 26 1 ingenjör d:o 20 1 vägmästare d:o 12 1 kontorsbiträde d:o 1 P e r s o n a l för b e r e d s k a p s p l a n . 1 ingenjör arvode enl. lönekl. 19 Vägunderhållsinspektionen. 1 vägunderhållsinspektör arvode enligt löneklass 31 1 ingenjör d:o 22 1 vägmästare arvode kr/år 6 672: — 1 kontorsbiträde Ex 4 1 » arvode enl. lönekl. 2 Vägtrafikbyrån. 1 byråchef A 30 1 förste byråingenjör A 26 1 byråingenjör A 21 2 kontorsbiträden A4 1 biträdande ingenjör Eo 21 1 ritare Eo 15 1 ingenjör arvode enligt lönekl. 18 32 befattningshavare.

Den föreslagna Vägbyrån. 1 överdirektör

organisationen: Lönegrad. C9

Utredningsavdelningen. 1 förste byrådirektör A 30 1 förste byråingenjör A 27 1 byråingenjör A 26 1 » A 24 1 ingenjör A 21 1 kanslibiträde A7 1 kontorsbiträde A4 3 ingenjörer Eo 21 1 ingenjör Eo 17 2 ritare Eo 15 1 skrivbiträde Eo 2 Byggnadsavdelningen. 1 byggnadschef 1 väginspektör 1 kanslibiträde 1 förste byråingenjör 1 ingenjör 1 skrivbiträde

C6 A 29 A7 Eo 27 Eo 21 Eo 2

Underhållsavdelningen. 1 väginspektör för underhållet C 6 1 byråingenjör Eo 24 1 ingenjör Eo 21 1 kontorsbiträde Eo 4 Vägtrafikavdelningen. 1 vägtrafikinspektör 1 byråingenjör 1 kontorsbiträde 1 ingenjör A v d e l n i n g e n för städer. 1 gatuinspektör 1 byråingenjör 1 kontorsbiträde 1 ritare 33 befattningshavare.

A 29 A 26 A4 Eo 21

rikets A 29 A 24 A4 Eo 15

Anmärkningar : 1. Den nuvarande personalen för a r b e t s s t a d i e r sorterar under vägunderhållsinspektionen och avlönas från särskilt anslagna medel. De sakkunniga förutsätta att någon

206 reglering syntes i varje fall böra omfatta de befattningshavare, som innehade ledande ställning. De högre befattningshavarna inom styrelsens geotekniska avdelning komme med all sannolikhet att ingå i organisationen för ovannämnda forskningsinstitut. Häröver uttalade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att den geotekniska avdelningen måste omorganiseras, om det skulle bli styrelsen möjligt att erhålla och behålla dugliga arbetskrafter. Styrelsen skulle emellertid upptaga detta spörsmål i annat sammanhang. De sakkunniga hava inhämtat att ovannämnda utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande upptagit frågan om ett geotekniskt forskningsinstitut till behandling och att förslag i frågan kommer att framläggas. Med hänsyn härtill ha icke heller de sakkunniga ansett sig böra uppgöra något förslag till organisation för denna avdelning. I avvaktan på det definitiva ordnandet av den geotekniska forskningen synes det vara lämpligt att låta allt förbliva vid vad som nu tillämpas. Sålunda bör tills vidare projekteringsanslaget och vederbörande vägbyggnadsföretag belastas med kostnaderna för de geotekniska undersökningarna. Förrådsfoyrån. Vägförstatligandekommitténs förslag beträffande förrådsorganisationen var icke utformat i detalj. Kommittén förutsatte att vid detaljutformningen den stora erfarenhet på detta område, som funnes samlad hos de affärsdrivande verken, tillgodogjordes. Den av kommittén endast skisserade förrådsorganisationen omfattade dels ett centralt organ för gemensamma inköp och tillsyn beträffande inventariernas utnyttjande, dels ock lokala organ för smärre inköp och förvaltning av de lokala förråden. Det centrala organet borde bestå av en särskild förrådsbyrå i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. De lokala organen föreslogos skola inordnas i distriktsförvaltningarna. Friställd

eller distriktsvis organiserad förrådsrörelse. Kommittén föreslog att större inventarier, vägmaskiner och arbetsmaskiner bokföringsmässigt skulle sammanhållas i ett centralförråd för större invenAnmärkningar (forts.) ändring beträffande denna personal icke skall ske vid förstatligandet, varför den icke intagits i ovanstående jämförelse. 2. Den nuvarande s t e n a v d e l n i n g e n s arbete skall överflyttas dels till förrådsbyrån, dels till vägbyråns byggnadsavdelning. Personalen på etenavdelningen avlönas nu med medel från steninköps- och stensättningsanslagen. Om steninköp alltjämt skola ske och stensättningsarbeten verkställas, förutsattes att personalen på steninköpsavdelningen bibebålles på nuvarande anställningsvillkor och uppdelas på förrådsbyrån och vägbyråns byggnadsavdelning. Av denna anledning har" denna personal icke upptagits i ovanstående sammanställning. 3. A v d e l n i n g e n för e n s k i l d a v ä g a r skall indragas och huvudparten av dess arbete överflyttas till vägförvaltningarna. Viss del av arbetet överflyttas dock till vägbyråns utredningsavdelning. Någon personalförstärkning härför har icke föreslagits på denna avdelning, icke heller har under »den nuvarande organisationen» för jämförelse upptagits mot det å styrelsen kvarblivande arbetet svarände personal.

207 tarier, som skulle skötas som en självständig affär. I fråga om förrådsrörelsen i övrigt anfördes, att densamma kunde antingen på samma sätt som vid statens järnvägar behandlas såsom en självständig affär eller ock uppdelas, så att mindre inventarier och materialier levererades direkt till distriktsförvaltningarnas förråd och bokfördes endast där. Departementschefen anslöt sig till förslaget om inrättandet av ett centralförråd för de större inventarierna och hade ej heller i fråga om förrådsrörelsen i övrigt något att erinra mot vad kommittén anfört. För frågans bedömande torde vara av intresse, huru förrådsrörelsen är organiserad inom de tre affärsdrivande verk, som närmast äro jämförbara i förevarande avseende, nämligen statens järnvägar, vattenfallsverket och telegrafverket. Före den 1 juli 1932 var förrådsväsendet vid statens järnvägar splittrat mellan styrelsen och distrikten på så sätt, att förrådsavdelningarna voro direkt underställda respektive distriktschefer, vilka alltså vid sidan av sina huvudsakliga arbetsuppgifter även hade att övervaka förrådsrörelsen. En dylik uppdelning inverkade enligt uppgift menligt på förrådsarbetet och försvårade dess skötsel på ett rationellt och ekonomiskt sätt, vartill kom, att det icke fanns möjlighet att reglera personaluppsättningen i väl avvägd relation till arbetsvolymen och den årliga varuomsättningen. För att ernå en bättre ordning genomfördes den 1 juli 1932 en organisationsändring, varigenom förrådsavdelningarna frigjordes från distriktsledningarna och i stället direkt anslötos till styrelsens förrådsbyrå. Ändringen medförde, att det i förrådsrörelsen investerade kapitalet minskades från mellan 9 och 15 miljoner kronor under åren 1925—1931 till mellan 4 och 6 miljoner kronor under åren 1933—1939. Förrådsrörelsen är en fristående rörelsegren. Vid omorganisationen av förrådsväsendet vid statens vattenfallsverk år 1938 lades den vid statens järnvägar genomförda förrådsorganisationen till grund för omorganisationen. Yid den översyn av telegrafverkets organisation, som verkställdes av särskilt tillkallade sakkunniga år 1940, ägnades frågan om förrådsrörelsen synnerlig uppmärksamhet. En särskild utredning gjordes i denna fråga och de sakkunniga föreslogo, att förrådsrörelsen skulle avskiljas som en verksamhetsgren för sig. De sakkunniga uttalade, att förrådsrörelsen vore att betrakta såsom en hjälpverksamhet vid sidan av verkets egentliga uppgifter. Den rätta förvaltningen av det för verkets ekonomi så viktiga förråds- och upphandlingsväsendet samt den rätta vården av dess mycket stora materiella värden syntes bjuda, att förråds väsendet för bättre överblickbarhet av dess ekonomi samt effektivisering av förrådshushållningen avdelades såsom en affärsgren för sig. Även den omständigheten, att löpande förrådskostnader borde komma till applikation på berörda, av förrådsväsendet som hjälporgan betjänade arbeten och ej redovisas bland verkets allmänna förvaltningskostnader, talade i sin mån för ett friställande av förrådsväsendet. Fördelarna med den av de

208 sakkunniga föreslagna förändrade förrådsorganisationen kunde, enligt vad de sakkunniga själva uttalade, summeras på följande sätt: Chefen för förrådsbyrån kommer genom den ändrade organisationen att bli i tillfälle att i jämbredd med sitt föreståndarskap för förrådsbyrån och ledambtskap av styrelsen utöva löpande direkt befäl över de viktigaste förrådens tjänsteställen och personal samt kan utan onödig och tyngande omgång leda och kontrollera de lokala förrådschefernas arbete och därigenom hela förrådsväsendets förvaltning och skötsel. Möjlighet öppnas härigenom att på ett gott sätt sammanhålla och leda förrådsverksamheten samt ansvara för dess hushållning. Av stor betydelse för förrådshushållningen är därvid, att man kan lättare genomföra ett gemensamt utnyttjande av förrådslagren samt erhålla en från såväl kapitalinvesterings- som driftssynpunkt betydelsefull begränsning av lagerhållningen, samtidigt som kontroll kan utövas över att- lagerhållningen icke belastas med icke kuranta effekter. Med distriktsförrådens inlemmande i huvudförrådsorganisationen tillgodoses ock önskemålet att befria distriktsledningarna och deras chefer från en dem nu åvilande, drifts- och anläggningstjänsten mera främmande och för dem icke nödvändig arbetsuppgift avseende handhavandet av en förrådsrörelse av icke obetydlig omfattning. Distrikten och till dem hörande tjänsteställen ställas principiellt blott såsom beställare och köpare hos den fristående centralt ledda förrådsaffären. Något lokalt samband mellan distriktsledningarna och de till huvudförråd förvandlade distriktsförråden blir icke heller längre av nöden utan möjlighet öppnas att bestämma antalet huvudförråd och deras förläggning uteslutande med utgångspunkt från vad som med hänsyn till distributionskostnader o. d. visar sig vara mest ändamålsenligt. Den erfarenhet, som vunnits vid de affärsdrivande verken, torde giva vid handen att, då förrådsrörelsen nått en viss storleksordning, det ur rationaliserings- och andra synpunkter är att föredraga att förrådsrörelsen friställes under enhetlig ledning. Fördelar

av en f r i s t ä l l d f ö r r å d s r ö r e l s e statliga vägorganisationen.

v id

den

Vad de sakkunniga för översyn av telegrafverkets organisation uttalat om förrådsrörelsen vid telegrafverket synes i väsentliga delar vara tillämpligt på förrådsrörelsen vid ett förstatligat vägväsende. Genom en friställd förrådsrörelse befrias vägförvaltningarna från en för dem mången gång främmande och ej nödvändig arbetsuppgift. Då en begränsning av lagerhållningen medför mindre omkostnader, bl. a. på grund av mindre behov av förrådsutrymmen och minskade kassationer, kan en friställd förrådsrörelse förväntas medföra minskad lagerhållning och minskat behov av förlagskapital. Minskad lagerhållning medför även minskning av inkuranta effekter och därmed minskade kassationer, vilket bidrager till förrådsrörelsens förbilligande. Vid en friställd förrådsrörelse, som bär sina egna omkostnader, komma förrådseffekterna att debiteras vägförvaltningarna till kostnader, innefattande även omkostnader för lagerhållning. Härigenom komma vederbörande arbeten

209 att bära även lagerhållningskostnaderna för rekvirerade effekter. Kostnaderna för de skilda slagen av arbeten bliva då rättvisande. Detta förhållande är av särskild betydelse, då styrelsens förrådsrörelse är avsedd att betjäna ej blott vägväsendet utan även övriga delar av styrelsens verksamhetsområde såsom hamn- och flygplatsverksamheten. Det har även betydelse vid bedömande av huruvida arbeten böra utföras på entreprenad eller i egen regi. Något lokalt samband mellan vägförvaltningarna och den för en friställd förrådsrörelse behövliga organisationen erfordras icke, varför förutsättningar skapas för rationalisering av förrådsbokföringen. Värdeprissättningen blir vid en friställd förrådsrörelse enhetlig över hela landet. Någon garanti för sådan enhetlighet erhålles icke, om förrådsrörelsen lägges under förvaltningarna, även om allmänna föreskrifter härutinnan utfärdas genom styrelsens försorg. En friställd förrådsrörelse är väsentligt lättare att överblicka än en till förvaltningarna förlagd förrådsrörelse. I förra fallet kan rörelsen följas i stort och erforderliga åtgärder omedelbart vidtagas i reglerande syfte. Vid en under förvaltningarna anordnad förrådsrörelse saknas nästan helt möjligheten att reglera personaluppsättningen efter ändringar i arbetsvolymen och den årliga omsättningen, vilket däremot kan ske vid en friställd förrådsrörelse, vars personaluppsättning kan göras väsentligt rörligare. För en under förvaltningarna lagd förrådsrörelse talar möjligen den omständigheten, att förändringen från den nuvarande organisationen blir mindre. Med hänsyn härtill har övervägts, om en till förvaltningarna förlagd förrådsrörelse övergångsvis borde tillämpas, innan steget tages fullt ut till friställd förrådsrörelse. Detta skulle emellertid medföra flera olägenheter. De anordningar beträffande förrådslokaler, verkstäder m. m., som vidtoges under övergångstiden, skulle göra övergången framdeles till en friställd förrådsrörelse svårare. Det kan även ifrågasättas, om icke under övergångstiden investerat kapital framdeles skulle visa sig vara mindre väl använt och behöva till avsevärd del avskrivas. Under åberopande av vad sålunda anförts vilja de sakkunniga tillstyrka, att förrådsrörelsen under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen friställes och drives såsom en självständig affär. Riktlinjer

o r g a n i s a t i o n e n av en f r i s t ä l l d förrådsrörelse. Centralförråd för större inventarier. I ett centralförråd böra bokföringsmässigt sammanhållas sådana fordon och maskiner, för vilkas inköp vägdistrikten nu skola inhämta väg- och vattenbyggnadsstyrelsens medgivande, d. v. s. bilar, vägmaskiner o. d. Även större verkstadsmaskiner böra höra dit. Avsikten är emellertid icke, att alla maskiner skola sammanföras till centrala förrådslokaler och därifrån tillhandahållas vägförvaltningarna. H u r u maskiner i reserv m. m. skola uppställas och skötas framgår av det följande. 14—2731 42

för

210 Centralförrådet bör vara organiserat i huvudsak som styrelsens nuvarande byggnadscentralförråd med erforderlig förvaltning förlagd till förrådsbyrån. Varje vägförvaltning innehar för sitt regelmässiga arbete viss maskinpark. Beträffande användningen av denna lämnas rapporter till centralförrådet, som debiterar vägförvaltningarna hyra för maskinerna. I mån av behov rekvirera vägförvaltningarna till sina arbeten — vare sig det gäller byggnads- eller underhållsarbeten — ytterligare maskiner hos centralförrådet. Finnes rekvirerad maskin disponibel, överflyttas densamma från den plats, där den finnes uppställd, till den rekvirerande förvaltningen. Därest rekvirerad maskin icke finnes disponibel, prövar förrådsbyrån i samråd med vägbyrån, om den rekvirerade maskinen bör anskaffas eller om berörda arbete lämpligen kan omläggas, så att rekvirerad maskin antingen icke alls blir erforderlig eller erfordras först vid annan tidpunkt, då centralförrådet tillhörig maskin blir ledig. Om maskin bör anskaffas, kan den antingen inköpas eller förhyras från utomstående. Då maskin icke längre erfordras å vägförvaltning, göres anmälan härom till förrådsbyrån. Om behov av maskinen föreligger å annan plats, försändes maskinen dit, i annat fall får maskinen i regel i mån av utrymme kvarstå å senaste användningsplats och där förvaras och skötas av vägförvaltningen, som icke längre erlägger någon hyra för maskinen. Tid under vilken maskin icke är i användning bör i förekommande fall begagnas till översyn och eventuell reparation av densamma. Maskinhyror utgå enligt särskild av styrelsen fastställd taxa. Hyrorna kunna antingen bestämmas så, att däri inkluderas samtliga reparationer, eller ock under förutsättning, att kostnaden för normala reparationer bestridas av vägförvaltningarna. Det senare alternativet torde i regel vara att föredraga. Vägförvaltningarna likvidera maskinhyrorna genom omföring, varvid hyresbeloppet uppdebiteras å centralförrådets konto och avföres respektive byggnads- eller underhållsanslag allt eftersom maskinen använts för ena eller andra ändamålet. Smärre reparationer å maskinerna verkställas å arbetsområdena vid där befintliga verkstäder eller reparationssmedjor. För större reparationer utnyttjas i möjlig utsträckning vid vägväsendets förstatligande redan utbyggda reparationsverkstäder. I den mån reparationer icke kunna verkställas på nämnda sätt, anlitas — åtminstone till en början — såsom för närvarande utomstående reparationsverkstäder. Med inflytande hyror göras behövliga avskrivningar å maskinparken samt finansieras centralförrådets övriga omkostnader. Hyrorna liksom avskrivningarna och övriga utgifter för maskinparken redovisas i förrådsbyråns specialbokföring. Det förlagskapital å 1 miljon kronor, som av styrelsen för närvarande disponeras för byggnadscentralförrådet, synes böra överflyttas till förlagskapitalet för centralförrådet för större inventarier. I övrigt tillföres centralförrådet av vägdistrikten övertagna maskiner och fordon, vilka bokföras till sina vid tidpunkten för vägväsendets förstatligande

211 reella värden. Detta kan nödvändiggöra en ändring i de nu bokförda värdena för maskinerna. Ytterligare förlagskapital bör tillföras centralförrådet motsvarande kostnaden för den förnyelse av maskinparken, som måste verkställas, innan inflytande maskinhyror medgiva sådan förnyelse. Kostnaden för sådan personal, som erfordras för centralförrådets förvaltning, inräknas i centralförrådets omkostnader och bestrides av medel, som inflyta i form av hyror. Grustag och förråd av

väglagningsämnen.

De nuvarande vägdistrikten äro flerstädes i besittning av grustag, som ofta kunna förse vägväsendet med väglagningsämnen för avsevärd tid framåt. I många fall torde grustagen vara helt avskrivna. Det kan då synas enklast att ur förrådssynpunkt helt bortse från dessa innehav och låta underhåll och byggande verkställas utan någon bokföring av kostnader för det använda materialet. Men dels finnas distrikt, där grustag icke finnas eller där nyanskaffning snart blir aktuell, dels kommer förr eller senare även i välförsedda distrikt den dag, då förråden äro uttömda. Man ställes då inför frågan, huru förråden skola förnyas. En förnyelse direkt över underhållsmedlen är knappast tänkbar. Varje vägförvaltning skall erhålla underhållsmedel för underhållets utförande efter beräknad stat, vilken icke får göras så vid, att den möjliggör inköp av grustag m. m. Icke heller möjligheten att med vissa mellanrum i mån av behov på riksstaten upptaga särskilda anslag för inköp av grustag är tilltalande. Det nuvarande innehavet av grustag representerar otvivelaktigt en kapitaltillgång. Det framstår då såsom mindre lämpligt att nu närmast en följd av år låta byggande och underhåll tära på detta kapital, utan att det på något sätt sörjes för en förnyelse. De redovisade kostnaderna för byggande och underhåll bliva även därvid missvisande. Hela denna fråga synes enklast kunna lösas så, att grustagen sammanhållas bokföringsmässigt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förrådsbyrå. Liksom i fråga om centralförrådet för större inventarier göres vid förstatligandet en värdering av grustagen oberoende av deras då bokförda värde. Byggande och underhåll belastas med kostnader, motsvarande nyttjad grusmängd, och beloppen tillgodoföras ett härför upplagt förlagskapital, ur vilket väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall hava rätt att använda medel för erforderlig förnyelse. E n sådan uppläggning av denna fråga tillfredsställer kravet på dels att varje arbetsföretag, såväl i fråga om byggande som underhåll, belastas med sina verkliga kostnader, dels att erforderlig förnyelse kan ordnas på ett enkelt och smidigt sätt. Det är emellertid synnerligen viktigt, att systemet tillämpas så, att man ej erhåller en onödigt stor och komplicerad bokföringsapparat. Med en förståndig tillämpning behöver bokföringen icke bliva alltför omfattande. Det

212 kan ju aldrig bliva fråga om att bokföra varje grustag. Det torde räcka att varje större grustag bokföres särskilt och att de mindre i bokföringsavseende sammanföras till grupper. Det sålunda föreslagna systemet syftar bl. a. till att de verkliga kostnaderna för väglagningsämnen bliva på ett riktigt sätt förda på vederbörande byggnadsföretag och på visst års underhåll. Om denna princip anses riktig, bör ett liknande förfarande användas i fråga om större upplag av väglagningsämnen, vilka tillverkats utan att det i förväg bestämts till vilket vägbyggnadsföretag eller vilket års underhåll de skola användas. Det kan i vissa fall hända, att tekniska förhållanden och andra omständigheter göra det lämpligt att på vissa platser tillverka större kvantiteter väglagningsämnen än som är möjligt med hänsyn till för tillfället tillgängliga byggnads- eller underhållsmedel. Sådan tillverkning bör i sådana fall bekostas av förlagsmedel. I samband med användandet belastas vederbörande byggnads- eller underhållsanslag och medlen gottskrivas förlagskapitalet. Garage-, verkstads- och förrådsbyggnader. Vägdistriktens innehav av garage-, verkstads- och förrådsbyggnader är mycket olika. På vissa håll är behovet väl tillgodosett; på andra håll finnes knappast nödigt skydd för maskinerna. I vilken utsträckning vägväsendet bör förses med egna verkstäder torde icke vara möjligt att för närvarande bedöma. Hela verkstadsfrågan lärer väl framdeles, sedan erfarenhet om den nya organisationen vunnits, böra upptagas till prövning. Ehuru behovet av förråds- och garagebyggnader på vissa håll är stort, lärer man emellertid även beträffande dessa böra invänta de närmaste årens erfarenhet, innan åtgärder vidtagas för utökning av beståndet. Emellertid skola de befintliga byggnaderna underhållas och delvis förnyas. Kostnaderna härför bliva i förhållande till vägförvaltningarnas underhållsstater så stora, att de icke kunna bestridas av den post för oförutsett, som kan komma att ingå i sådan stat. Då underhållsarbeten för en och samma byggnad återkomma blott med många års mellanrum, kan det icke heller vara skäligt att öka staterna med hänsyn till dessa kostnader. Även fastigheter med för väghållningen erforderliga byggnader böra lämpligen i bokföringsavseende sammanhållas i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förrådsbyrå och bokföras under förlagskapitalet. Vägförvaltningarna få då till förlagsrörelsen lämna viss av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beräknad ersättning för nyttjande av byggnaderna, och inflytande medel användas till byggnadernas underhåll och förnyelse. Icke heller beträffande byggnaderna får bokföringen göras onödigt tung. Förrådsrörelsen i övrigt. Enligt riksdagens uppfattning böra uppköpen, i den mån de kunna ske lika billigt genom vägförvaltningarna, anförtros dem. Förvaltningarna böra

213 i anslutning härtill erhålla tillstånd att upphandla förnödenheter. Vägförvaltnings rätt att utan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens medgivande verkställa uppköp bör dock regleras av vissa bestämmelser, t. ex. att de inte må överstiga visst maximibelopp. Sålunda upphandlade förnödenheter måste förutsättas avse underhållet visst år eller bestämt byggnadsarbete, varvid kostnaden direkt kan påföras vederbörande anslag. Sådana förnödenheter böra undantagas från den egentliga förrådsrörelsen, som ej blir belastad med någon bokföring härför. Övriga inköp verkställas genom förrådsbyrån eller, i fråga om smärre upphandlingar, genom de förrådsavdelningar, varom i det följande närmare förmäles. De förnödenheter, som inköpas genom förrådsbyrån, benämnas förlagseffekter, oavsett om de lagerhållas eller icke. Upphandling genom förrådsbyrån bör i första hand ske i form av inköp för leverans direkt till förbrukningsplatserna i mån av behov. Det är av vikt, att denna form av inköp väl utnyttjas, varigenom lagerhållningen begränsas. För vissa slag av förnödenheter kan emellertid denna form av inköp av ekonomiska hänsyn icke tillämpas, såsom då fråga är om mindre partier av vissa förnödenheter, för vilka fraktkostnaden är av väsentlig betydelse. Förnödenheter av detta slag äro armeringsjärn och en del andra järnvaror, vissa slag av bränslen, cement, vissa slag av metaller och metallfabrikat, stållinor m. m. Därjämte kan det i vissa fall vara fördelaktigt att inköpa förnödenheter av annat slag för lagerhållning, exempelvis då ett parti av en förnödenhet på grund av särskilda omständigheter vid viss tidpunkt kan erhållas till lågt pris, eller då för viss vara så lång leveranstid erfordras, att väsentliga olägenheter därigenom uppstå. Vägorganisationens förråd komma att utgöras av arbetsförråd och depåförråd. Arbetsförråd äro sådana, där effekterna förvaras utrekvirerade för samt påförda bestämt arbete och därför icke ingå i den egentliga förrådsrörelsen. Depåförråden utgöras av förrådsrörelsens förråd av förlagseffekter. Till depåförråd utväljas lämpligt belägna vägdistriktsförråd. Depåförråd bör i allmänhet kunna tjäna även som arbetsförråd samt behöver icke med nödvändighet vara förlagt på samma plats, där vägförvaltning är stationerad, även om detta innebär vissa fördelar. Av större betydelse är, att depåförråd är beläget på en ur distributionssynpunkt lämplig plats. Till förtydligande av förhållandet mellan arbetsförråd och depåförråd må Följande anföras. Arbetsförråd skola vara försedda med förnödenheter i den omfattning, att det normala arbetet skall kunna fortgå utan hinder av materialbrist m. m. Arbetsförråden komma därför att i viss mindre omfattning hava kvar oförbrukade förnödenheter från det ena budgetåret till det andra, ehuru förnödenheterna förts såsom utgift för det tidigare budgetåret. Detta lärer hava liten

214 betydelse, enär dels värdet av sådant innehav kommer att vara litet i förhållande till arbetets årskostnad, dels omfattningen av sådant innehav kommer, att vara ungefär lika stort från år till år. Förnödenheter, som under arbetsårets lopp tillföras arbetsförråd, skola i största möjliga utsträckning — huru än inköpet verkställts och oavsett således om förnödenheten rekvirerats från förrådsrörelsen — levereras direkt från leverantören till arbetsförrådet eller till själva arbetsplatsen. Detta gäller givetvis i första hand tunga och skrymmande varor i stora partier såsom bensin, olja, bränslen, dammbindningsmedel, virke, cement, järnvaror m. m. Men det skall överhuvudtaget gälla alla varor, varav arbetsområdet kan förväntas få behov. Innan förnödenheter uppläggas i depåförråd, måste givetvis lämpligheten av en sådan åtgärd övervägas. Som ovan nämnts kan det vara fråga om en förnödenhet, vilken på grund av särskilda förhållanden vid viss tidpunkt kunnat erhållas för lågt pris. Det kan ock vara fråga om en utgående artikel eller en artikel med lång leveranstid, av vilken vägväsendet kan få plötsligt behov utan att användningsplatsen i förväg kan bedömas. Av vikt är att lagerhållningen vid depåförråden skötes på sådant sätt, att onödiga transporter undvikas. Depåförråden sammanföras organisatoriskt till förrådsavdelningar, som ansvara för förlagseffekterna var och en inom sitt område. Förrådsavdelning bör vara stationerad å en av de platser inom avdelningens område, där depåförråd finnes. Då det depåförråd, vid vilket förrådsavdelning finnes, bäst bör lämpa sig för förvaring av sådana förlagseffekter, som uppläggas centralt för avdelningens hela område, får sådant depåförråd även karaktär av centralt förråd för detta område. Antalet förrådsavdelningar måste i anslutning härtill bestämmas utgående bl. a. från vad som med hänsyn till distributionskostnader o. d. visar sig vara mest ändamålsenligt. På grundval av erfarenheten från de affärsdrivande verken bör man tillsvidare räkna med fyra förrådsavdelningar. I depåförråd lagrade effekter ligga i förlag och äro anskaffade med anlitande av medel från förlagskapitalet för förrådsrörelsen. Dessa effekter lagerbokföras och värdebokföras gruppvis av förrådsavdelningarna. Den specificerade värdebokföringen föres i styrelsen. Av vägförvaltningens personal föras för depåförråd endast rekvisitionsanteckningar men ingen bokföring. Förrådsbokföringen vid förvaltningarna begränsas därigenom till lagerbokföringen för arbetsförråden. Värdebokföring för arbetsförråden synes icke erforderlig. Anskaffning av förlagseffekter för lagerhållning skall ske på följande sätt. Upphandling verkställes genom förrådsbyrån antingen genom allmän upphandling av effekt för viss tid eller genom särskild upphandling av effekt till visst antal enligt rekvisition av förrådsavdelning. Smärre upphandlingar böra dock få företagas av förrådsavdelningarna själva, om effekterna på detta sätt kunna erhållas lika billigt.

215 Förrådsavdelningarna erhålla lagerfyllnad i depåförråd genom s. k. avrop å av förrådsbyrån ingångna avtal eller genom av förrådsbyrån verkställda särskilda upphandlingar samt egna upphandlingar. I samtliga fall infordras faktura till förrådsavdelningarna. All fakturagranskning för förlagseffekter bör förläggas till förrådsavdelningarna. Utbetalningarna för förråds väsendet synas lämpligen böra verkställas av styrelsen. Några medel för förrådsrörelsen behöva icke omhänderhavas vare sig vid förrådsavdelningarna eller vid depåförråd. För anskaffning av förnödenheter till byggnads- eller underhållsarbete skall vederbörande arbetsledare insända rekvisition till vägförvaltningen. Är fråga om förnödenhet, som må upphandlas av förvaltningen, verkställes upphandling genom förvaltningens försorg med försändelse direkt till arbetsplatsen. Är däremot fråga om förlagseffekt, överlämnas den granskade och godkända rekvisitionen till depåförråd för expediering. Sedan expedition skett, insändes rekvisitionen till den förrådsavdelning, varunder depåförrådet sorterar, där rekvisitionen värdesättes och bokföres. De värdesatta rekvisitionerna översändas till vägförvaltningen som fakturor. Likvidering sker genom omföring mellan vederbörande underhålls- eller byggnadsanslag och förrådets förlagsanslag. Mindre varukvantitet bör arbetsledare få rekvirera direkt hos depåförrådet. Arbetsledare bör vidare äga att tillgodose plötsligt uppkommande behov av förnödenheter genom rekvisition hos handlande å platsen. I detta fall bör likvidering verkställas av vägförvaltningen. Vid prissättningen å förrådsavdelningarna påföres förnödenheten skälig andel av de totala förrådsomkostnaderna i form av procentuella tillägg. Enklast vore, om detta tillägg kunde göras lika för alla effekter. Men en sådan anordning är icke lämplig, då en del effekter icke böra belastas med omkostnader i samma mån som andra. Därför måste det procentuella tillägget fastställas för varje grupp av effekter. Detta sker genom förrådsbyråns försorg. För förrådsrörelsen göres månatligen bokslut samt en tablå utvisande värdeställningen. Härigenom erhålles möjlighet att i stort följa lagermängdens variation samt att vid behov ingripa för reglerande åtgärder. Förrådsbyråns personal. Departementschefen tillstyrkte vägförstatligandekommitténs förslag till byråindelning avseende bl. a. inrättandet av en särskild förrådsbyrå. Även riksdagen ansåg, att en särskild förrådsbyrå borde inrättas för hanclhavandet av ledningen av den till sin omfattning mycket betydande förrådsrörelsen vid vägväsendet och styrelsens övriga verksamhetsgrenar. Till förrådsbyrån skola sålunda överföras även de särskilda förrådsrörelser, som för närvarande finnas vid hamnbyrån samt järnvägs- och luftfartsbyrån. Härför erforderliga åtgärder synas emellertid icke böra vidtagas i detta sammanhang. E n överflyttning av skötseln av dessa förråd bör ske vid ett budget-

216 årsskifte, lämpligen den 1 juli 1944. Av denna anledning bör frågan därom tills vidare anstå. Övergången till en friställd förrådsrörelse och rörelsens nu föreslagna ökade omfattning avspeglas givetvis i förrådsbyråns organisation genom krav på ökad personal. Samtidigt minskas emellertid behovet av förrådspersonal vid vägförvaltningarna i sådan omfattning, att den sammanlagda kostnaden för förrådsrörelsens personal såväl inom styrelsen som vid de lokala organen kommer att minskas genom övergången till en friställd förrådsrörelse. Förrådsbyråns personal bör uppdelas på två grupper, den ena upptagen på vägoch vattenbyggnadsstyrelsens personalstat, den andra upptagen på förrådsrörelsens stat. Det är svårt att på förhand bedöma personalbehovet. I anledning härav torde försiktigheten bjuda att på stat upptaga endast den personal, som med säkerhet kan förutsättas erforderlig redan från början. På väg- och vattenbyggnadsstyrelsens personalstat bör upptagas blott den personal, som kan anses gemensam för styrelsen i dess helhet och som måste anses erforderlig å förrådsbyrån, oavsett förrådsrörelsens organisation. P å förrådsrörelsens stat upptages sådan personal, som direkt är att hänföra till förrådsrörelsen som sådan. Den möjligheten att vägförvaltningarna skola berättigas att själva inköpa vissa effekter, i den mån de kunna upphandlas billigare av förvaltningarna, blir åtminstone i någon mån en regulator på, att personalen icke blir för stor. Personal på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens stat. Yägförstatligandekommittén föreslog såsom chef för förrådsbyrån och såsom ledare för den omfattande förrådsrörelsen en väl kvalificerad person med affärsvana, särskilt med erfarenhet från inköpsverksamhet. Innehavaren av befattningen borde benämnas förråds direktör och placeras i lönegrad C 5, mot vilken löneställning allmänna lönenämnden icke hade någon erinran. Såsom chef för den friställda förrådsrörelsen och den omfattande förlagsrörelsen blir förrådsdirektören mera arbetstyngd än tidigare förutsatts. Vid lönegradsplacering av förrådsdirektören i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kan viss ledning erhållas genom jämförelse med placeringen av förrådsdirektörerna vid vissa andra verk. Förrådsdirektören vid statens järnvägar är placerad i lönegrad C 8, vid telegrafverket i lönegrad C 7 och vid statens vattenfallsverk i lönegrad C 5. Förrådsdirektören vid statens järnvägar handhar en förrådsrörelse, som utan tvekan är större än väg- och vattenbyggnadsstyrelsens blivande förrådsrörelse. Förrådsdirektören vid vattenfallsverket däremot lärer handhava en mindre förrådsrörelse. Visserligen är omfattningen av vattenfallsverkets inköp ansenliga, men de större maskininköpen verkställas enligt uppgift genom vederbörande överingenjör. Den lönegradsplacering för förrådsdirektören som vägförstatligandekommittén föreslagit är lägre än den lönegrad i C-planen, som numera anses motsvara byråchefsgraden. På grund av den ökning av förrådsdirektörens arbete

217 och ansvar, som orsakas av förrådsrörelsens friställande och den omfattande förlagsrörelsen, synes tjänsten böra placeras i lönegrad C 6, vilken motsvarar byråchefsgraden. Vägförstatligandekommittén upptog för förrådsbyrån, förutom byråns chef, följande befattningar. 1. En sekreterare i lönegrad A 24 till hjälp huvudsakligen för inköp och för försäljningar med därmed förenad anbudsinfordran, förberedande anbudsprövning samt för uppgörande av förslag till leveransavtal, ävensom för upprättande av protokoll och förslag till stat för förrådsbyrån. Denne befattningshavare måste äga vana från inköpsverksamhet. Visserligen kräves för tjänsten även viss juridisk kunnighet, men i detta avseende bör erforderligt biträde kunna erhållas från kanslibyrån. Befattningshavaren skall svara för bl. a. överinseendet över vägförvaltningarnas och förrådsavdelningarnas inköp och försäljningar, vilket i första hand avser en viss saklig granskning. Det är viktigt att denna granskning blir effektiv och att enhetlighet vinnes i upphandlingsväsendet. Detta blir särskilt arbetskrävande vid en organisation med så stort antal vägförvaltningar som 24. Beträffande denna tjänst har statskontoret ifrågasatt, om den icke kunde utbytas mot en notarietjänst i lönegrad A 21. De sakkunniga anse emellertid tjänsten vara så betydelsefull, att placering i lönegrad A 24 erfordras för erhållande av en tillräckligt kompetent befattningshavare. 2. En ingenjör i lönegrad A 24 i och för materialkontroll. Med hänsyn till minskningen under nuvarande förhållanden av väghållningen har övervägts, huruvida denna befattning för närvarande bör tillsättas. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har emellertid erhållit andra arbetsuppgifter till följd av extraordinära arbeten såväl inom vägväsendet som inom andra områden. Av denna anledning behövs denna befattningshavare redan från början. Därtill kommer att materialkontrollen nu måste göras mera omfattande än vid en normal situation, då i nuvarande läge dels kvaliteten på material kan befaras vara mera varierande, dels knappheten på material framtvingar köp av lagerpartier, vilkas kvalitet noggrant måste undersökas. Även av detta skäl är denna befattning erforderlig från början. Befattningshavaren måste vara en högskolebildad bergsingenjör. Närmast motsvarande befattningshavare vid järnvägsstyrelsen är en förste byråingenjör i lönegrad A 27. Statskontoret har for denna tjänst och för den nedan angivna maskiningenjörstjänsten föreslagit lönegrad A 24 och A 21 utan att dock närmare gå in på vilkendera tjänsten som skulle vara A 24 och vilken A 21. De sakkunniga vilja framhålla, att de två tjänsterna äro från varandra fullt fristående specialisttjänster, vilkas lönegradsplacering måste bedömas var för sig. Beträffande nu ifrågavarande tjänst torde lönegrad A 24 vara allt för låg för att man skall kunna erhålla en fullt kvalificerad befattningshavare. Jämförelsen med nyssnämnda befattningshavare i järnvägsstyrelsen skulle möjligen kunna motivera lönegrad A 27. De sakkunniga anse sig dock böra stanna vid att föreslå, att tjänsten inplaceras i lönegrad A 26.

218 3. En ingenjör i lönegrad A 24, maskintekniker, till hjälp för överinseendet över vägorganisationens maskiner och verkstäder m. m. Denne befattningshavare skall bl. a. hava att genomgå från vägförvaltningar inkommande rapporter angående maskinparken och angående verkstäder, sammanställa dessa, uppgöra erforderlig statistik i anslutning härtill, verkställa besiktningav maskinparkens inventarier och därvid tillse, att inventarierna komma till ändamålsenlig användning och väl vårdas, noggrant följa underhåll och reparation av maskinparken samt drivmedelsförbrukningen vid de särskilda maskinerna, upprätta förslag till anvisningar för verkstadsarbetets rationella bedrivande och för vinnande av enhetlighet i denna rörelse. De sakkunniga anse en placering i lönegrad A 21 icke giva möjlighet att erhålla en tillräckligt kvalificerad befattningshavare på denna självständiga tjänst utan föreslå liksom vägförstatligandekommittén lönegrad A 24. 4. En kontrollör i lönegrad A 20 som hjälp att övervaka av styrelsens organ handhavd förrådsrörelse. Denne befattningshavare skulle bl. a. åligga att verkställa kontrollinventering av förråden, övervaka att förrådslagren frigöras från inkuranta effekter samt upprätta förslag till anvisningar för förrådsrörelsens rationella bedrivande och för vinnande av enhetlighet i denna rörelse. Då förrådsrörelsens resultat torde påverkas av att denna befattning innehaves av en väl kvalificerad arbetskraft, bör befattningen placeras i 20:e lönegraden såsom vägförstatligandekommittén föreslagit. De sakkunniga anse dock att tjänsten tills vidare, till dess större erfarenhet vunnits, bör vara extra ordinarie. 5. Av kommittén å förrådsbyråns stat upptagen bokhållarebefattning i lönegrad Eo 17, huvudsakligen för bokföringen å byrån, bör enligt de sakkunnigas mening icke upptagas å byråns stat, då hithörande arbetsuppgifter äro att hänföra till förlagsrörelsen. 6. Kommittén har vidare upptagit å förrådsbyråns stat en kontorsskrivare i lönegrad Eo 15, ett kanslibiträde i lönegrad A 7 och två kontorsbiträden i lönegrad Eo 4. Kontorsskrivaren avses i första hand till hjälp åt sekreteraren för inköp och försäljningar, vilka arbetsuppgifter den senare icke kan medhinna utan biträde. Kanslibiträdet skall handha prisstatistiken samt ansvara för blankett- och kontorsmaterielförrådet m. m. Samtliga dessa befattningshavare erfordras enligt de sakkunnigas mening redan från början. Beträffande lönegradsplaceringarna anse de sakkunniga dock, att det ena kontorsbiträdet i lönegrad Eo 4 bör utbytas mot ett skrivbiträde i lönegrad Eo 2. Personal på förlagsrörelsens stat. Förlagsrörelsen är avsedd att omfatta maskincentralförrådet, förlagseffekter, grustag samt garage-, förråds- och verkstadsbyggnader. Ehuru som ovan nämnts åtgärder böra vidtagas för att bokföringen av förlagsrörelsen icke skall bliva onödigt tung, kommer den dock att bliva jämförelsevis omfattande. För att leda och närmast svara för denna bokföring erfordras en bokhållare för handhavande av den sammanställande bokföringen

219 för förlagskapitalet. De sakkunniga föreslå för denna tjänst lönegrad Eol7. För skötseln huvudsakligen av det nuvarande byggnadscentralförrådet hos styrelsen voro, då byggnadsarbetena bedrevos i full omfattning, anställda en ingenjör och en kontorist samt för skrivgöromål ett kontorsbiträde. Ingenjörens huvudsakliga uppgifter voro att upprätta och vidmakthålla register över maskinparken, att uppgöra förslag till maskinernas disposition samt till nyanskaffning, uthyrning och försäljning, att upprätta utnyttjningsstatistik för maskinerna, att uppgöra förslag till avskrivning av maskinparken samt att verkställa i anslutning härtill erforderliga utredningar ävensom att biträda vid .uppgörande av programhandlingar för nyinköp. Kontoristen tjänstgjorde såsom biträde för bokföringen. Efter ett förstatligande komma inköpen av maskiner visserligen att bliva väsentligt utökade, men det synes dock som om en ingenjör tills vidare skulle kunna medhinna hithörande arbetsuppgifter. Ingenjören bör placeras i lönegrad Eo 21. Centralförrådets maskinpark torde till följd av förstatligandet komma att undergå en högst väsentlig utökning. Detta kommer i första hand att inverka på bokföringen, som blir väsentligt mera omfattande än för närvarande. Dock förutsattes att genom en förenkling av hyresberäkningen för de mera stationära maskinerna bokföringens omfattning skall kunna begränsas. För specialbokföringen för maskinerna bör beräknas en kontorsskrivare i lönegrad Eo 15 samt till hjälp för denne, som icke ensam kan medhinna hithörande göromål, ett kontorsbiträde i lönegrad Eo 4. De från vägdistrikten övertagna maskinerna torde säkerligen bliva stationerade för längre tid å samma plats. Vid sådant förhållande kommer arbetet med dispositionen av maskinerna icke att utökas i samma omfattning som bokföringen. För förrådsrörelsen med förlagseffekter bliva arbetsuppgifterna å förrådsbyrån huvudsakligen av tre slag, nämligen dels anordningsbeslut, dels värdeprissättning, dels ock bokföring. För att närmast svara för utanordningarna, som böra beslutas av förrådsdirektören, erfordras en kvalificerad arbetskraft. Denne befattningshavare bör då lämpligen handlägga samtliga utanordningsärenden å byrån. Det skall vidare åligga denne befattningshavare att uppgöra förslag till förbrukningspriser för upphandlade effekter med därmed förenad bedömning av förrådsomkostnadernas storlek — däri innefattande avsättning till underhåll och förnyelse — samt avvägning av förrådsomkostnadernas belastning av olika förnödenheter. I samband härmed skall förslag upprättas till reglering av överskott eller brister i förrådens lager. Befattningshavaren skall även svara för granskningen av de månatliga boksluten för förrådsrörelsen samt sammanställa förslag till stat för förrådsrörelsen. För erhållande av en för dessa arbetsuppgifter kvalificerad arbetskraft synes böra beräknas en notariebefattning i lönegrad Eo 21. Bokföringen utgöres, förutom av den sammanställande bokföringen, som enligt vad ovan nämnts skulle handhavas av en bokhållare, av specificerad

220 värdebokföring för förlagseffekter. Härför beräknas en kontorist i lönegrad E o 9 . Specialbokföringen för grustag samt för garage-, förråds- och verkstadsbyggnader förutsattes upplagd på enklaste sätt. I fråga om grustag böra endast de största specificeras, medan övriga inom samma förvaltning böra kunna sammanföras i bokföringshänseende. Byggnaderna kunna på samma sätt för varje förvaltning sammanföras i grupper. Under denna förutsättning synes specialbokföringen för dessa båda delar av förlagsrörelsen under bokhållarens överinseende kunna skötas av en tjänsteman, som synes kunna placeras som kontorsbiträde i lönegrad Eo 4. För å förlagsrörelsen ankommande skrivgöromål bör beräknas minst ett skrivbiträde i lönegrad Eo 2. Av det anförda framgår, att de sakkunniga utgå från att dessa tjänster tills vidare icke skola vara ordinarie. Först när erfarenhet av arbetets omfattning vunnits, kan frågan om ordinarie tjänster närmare prövas. P e r s o n a l s t a t e n v i d f ö r r å d s b y r å n skulle, i enlighet med det anförda, få den sammansättning, som framgår av följande sammanställning, som till jämförelse även upptager nuvarande personal för arbetsuppgifter av motsvarande art. Den nuvarande organisationen. Förrådsavdelningen. Lönegrad. 1 chef f. avdeln. arvode enl. löneklass 29 1 amanuens arvode enl. lönekl. 19 1 bokhållare d:o 17 1 kontorsbiträde Eo 4 1 kontorsbiträde arvode enl.löneklass 1 5 befattningshavare.

Den föreslagna organisationen. P e r s o n a l på s t y r e l s e n s lönestat. Lönegrad. 1 förrådsdirektör C6 1 byråingenjör A 26 1 maskiningenjör A 24 1 sekreterare A 24 1 kanslibiträde A7 1 kontrollör Eo 20 1 kontorsskrivare Eo 15 1 kontorsbiträde Eo 4 1 skrivbiträde Eo 2 9 befattningshavare. P e r s o n a l på förlagsrörelsens stat. 1 ingenjör Eo 21 1 notarie Eo 21 1 bokhållare Eol7 1 kontorsskrivare Eo 15 1 kontorist Eo 9 2 kontorsbiträden Eo 4 1 skrivbiträde Eo 2 8 befattningshavare. Totalt 17 befattningshavare.

221 Förrådsavdelningarnas

p e r s o n a 1.

Såsom ovan nämnts avser de sakkunnigas nu framlagda förslag en ändring såtillvida av vägförstatligandekommitténs utkast, att de lokala förrådsorganen, som enligt kommittén skulle inordnas i vägförvaltningarna, nu föreslås bestå av dels fristående förrådsavdelningar, dels till vägförvaltningarna anslutna depåförråd. De sakkunniga föreslå här en fullständig omgruppering av personalen i förhållande till kommitténs förslag. Enligt kommitténs förslag skulle personalen vid distriktsförråden (de lokala organen) utgöras av en förrådsbokhållare i lönegrad A17 jämte erforderlig skrivhjälp samt, med undantag för vissa län, en kontorist i lönegrad Eo 8. Enligt de sakkunnigas förslag skall personalen vid depåförråden biträda vägförvaltning vid de upphandlingar, som ske genom förvaltningens försorg. Bokföringen skall utgöras endast av den för vägförvaltningarnas kontroll erforderliga lagerbokföringen för arbetsförråden men icke någon bokföring för den egentliga förrådsrörelsen. För att biträda vägförvaltning vid inköp samt för lagerbokföringen för arbetsförråden synes en kontorist erforderlig. Denna befattning bör med hänsyn till därmed förenade göromål uppföras på vederbörande vägförvaltnings stat. De sakkunniga återkomma därtill i annat sammanhang. Därjämte erfordras förrådsarbetare. De fristående förrådsavdelningarna skola sortera direkt under förrådsbyrån. Enligt vad ovan sagts förutsattes, att de åtminstone till en början skola vara fyra. Förrådsavdelning bör förestås av en förråds förvaltare, för vilken föreslås en placering i lönegrad Eo 22. Att bedöma behovet av biträdande personal är svårt, då rörelsens omfattning icke med säkerhet kan uppskattas. För närvarande kan man emellertid förutse behov av följande personal. Som hjälp med den ganska omfattande bokföringen, innefattande såväl lager- som värdebokföring samt därmed sammanhängande bokslut och rapportering, erfordras en kontorsskrivare, vilken lämpligen bör placeras i lönegrad Eo 15. För inköp, iordningställande av fakturor för anordning samt fördelning och iordningställande för omföring av förrådsavdelnings omkostnader ävensom för prissättning av rekvisitioner bör beräknas ytterligare en kontorsskrivare, vilken tills vidare lämpligen bör placeras i lönegrad Ex 15. Med övriga göromål såsom fakturagranskning skulle den å vederbörande vägförvaltnings stat uppförda kontoristen (Eo 9) biträda. Därjämte torde behövas tre biträden, därav två som hjälp för bokföringen och skrivgöromål samt ett för diarieföring, statistik m. m. Av ifrågavarande biträden böra två placeras i lönegrad Eo 4 (kontorsbiträden) och ett i lönegrad Eo 2 (skrivbiträde). För lagrets skötsel erfordras en förrådsmästare samt vid förekommande

222 behov förrådsarbetare. Förråclsmästaren kan lämpligen placeras i lönegrad Eo 12. Avlöning och omkostnader för personalen vid förrådsavdelningarna böra, såsom ovan nämnts, ingå i de förrådsomkostnader, som påläggas förnödenhet vid försäljning. Såsom framgår av det föregående anse de sakkunniga, att personalen till en början bör vara extra ordinarie. Först sedan erfarenhet angående rörelsen vunnits, kan bedömas, om och i vilken omfattning personalen bör vara ordinarie. Personalstaten skulle, i enlighet med det anförda, vid var och en av de fyra förrådsavdelningarna få den sammansättning, som framgår av följande sammanställning: 1 förrådsförvaltare 1 kontorsskrivare 1 förrådsmästare 2 kontorsbiträden 1 skrivbiträde 1 kontorsskrivare

i lönegrad Eo 22 » » Eo 15 » » Eo 12 » » Eo 4 » » Eo 2 » » Ex 15. Brobyrå ii.

Vägförstatligandekommittén föreslog beträffande brobyrån, att den nuvarande förste byråingenjören i lönegrad A 26 och den nuvarande förste byråingenjören i lönegrad Eo 26 skulle uppflyttas i lönegrad A 27. Denna lönegrad lärer komma att föreslås av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för budgetåret 1943/44. Kommittén föreslog vidare, att en befattning såsom byråingenjör med arvode enligt 24 löneklassen skulle ändras till en byråingenjörstjänst i lönegrad A 24. Sistnämnda löneuppflyttning genomfördes redan vid 1942 års riksdag. Mot en uppflyttning av förste byråingenjören till lönegrad A 27 uttalade sig statskontoret. Vad de sakkunniga med avseende å vägbyrån anfört till stöd för uppflyttande av förste byråingenjörerna från nuvarande lönegrad A 26 till lönegrad A 27 torde kunna med samma fog åberopas för en motsvarande uppflyttning av förste byråingenjörerna på brobyrån, vilka skola vara väl kvalificerade, specialutbildade ingenjörer. De sakkunniga, som anse att någon åtskillnad icke bör göras i lönegradsplaceringen mellan likställda befattningshavare å styrelsens olika byråer, föreslå alltså, i anslutning till kommitténs förslag, att förste byråingenjörerna på brobyrån placeras i lönegrad A 27. Beträffande brobyrån i övrigt föreslog kommittén ingen ändring. Visserligen förutsatte kommittén, att upprättandet av förslag till brobyggnader för enhetlighets vinnande borde ske centralt inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens brobyrå på grundval av terräng- och grundundersökningar, vilka skulle verkställas av vägförvaltningarna i länen. Men å andra sidan förut-

223 sattes, att förslag till mindre broar skulle kunna upprättas av vägförvaltningarna, som även skulle få upphandla sådana broar. I yttrande över kommitténs förslag utgick väg- och vattenbyggnadsstyrelsen från att kostnaderna för nödig personalförstärkning för brobyrån framdeles skulle liksom hittills bestridas av anslaget till byggande av broar. För en personalökning uttalade sig brobyråns nuvarande chef, vägförrättningsmännens förening och svenska teknologföreningen. De sakkunniga förutsätta, att brobyrån framdeles liksom hittills kan erhålla nödig personalförstärkning genom anlitande av byggnadsanslag. Det är svårt, att bedöma, huruvida den ökning i bro byråns arbete, som förstatligandet medför, kan kompenseras genom den minskning, som vissa broärendens överflyttning till vägförvaltningarna medför. Det synes lämpligt att avvakta erfarenhet härutinnan, innan någon utökning av brobyråns personal, utöver vad som kan föranledas av en eventuell ökning av brobyggnadsverksamheten, genomföres. Kanslibyrån. "Vägförstatligandekommittén föreslog att kanslibyrån skulle omfatta bl. a. en revisionsavdelning för verkets inre revision. Såsom redan nämnts ha de sakkunniga ansett skäl föreligga att flytta denna avdelning till det till en kameralbyrå utökade ekonomi- och kammarkontoret. Kanslibyrån skulle alltså i jämförelse med kommitténs förslag inskränkas att omfatta personalavdelning, ombudsmannaexpedition och registratorsexpedition. Byråchefen föreslogs placerad i lönegrad A 30. Härom ha inga uttalanden gjorts. De sakkunniga utgå från denna lönegradsplacering. Personalavdelningen. Vid bedömandet av lönegradsplaceringen för befattningshavarna å personalavdelningen måste hänsyn tagas till att dessa komma att få ett i hög grad självständigt arbete. Den nuvarande kameralbyråchefen är i stor omfattning belastad med arbete rörande den juridiska eller formella behandlingen av å styrelsens övriga byråer förekommande ärenden. Dessa arbetsuppgifter, som skola övertagas av kanslibyråchefen, komma med säkerhet att öka efter förstatligandet. Därtill komma liknande arbetsuppgifter hänförliga till vägförvaltningarnas arbetsområden. Kanslibyråchefen kommer att i dessa ärenden få hjälp av ombudsmannen men måste säkerligen framdeles det oaktat personligen använda ansenlig tid därtill. Genom överflyttning av revisionsavdelningen till kameralbyrån kommer väl byråchefens arbetsbörda att lätta, men den tid, som han härigenom får ledig, torde han i första hand behöva ägna andra, byrån åvilande uppgifter än personalärenden. Tjänstemännens på personalavdelningen arbete måste med hänsyn härtill antagas bliva mycket självständigt. Detta bör komma till uttryck vid lönegradsplaceringen.

224 Till personalavdelningen kommer att koncentreras behandlingen av flertalet personalärenden såväl vid styrelsen som vid vägförvaltningarna, hamnbyråns arbetsdistrikt, de farleder, som förvaltas av styrelsen, de civila statliga luftfartslederna, styrelsens flygfältsbyggnader och automobilbesiktndngsväsendet. Detta föranleder i första hand handläggning av en mångfald tjänstemannaärenden med därtill hörande arbete med biträde vid utfärdande av instruktioner, reglementen, arbetsordningar och tillämpningsföreskrifter samt förhandlingar med personalsammanslutningar. På avdelningen kommer även handläggning av arbetarärenden; viktigaste arbetsuppgiften härutinnan blir otvivelaktigt att förbereda samt biträda vid förhandlingar med arbetarorganisationer. Men även andra med arbetarärenden sammanhängande arbetsuppgifter kunna bliva omfattande, såsom uppgifter rörande arbetare, som skola åtnjuta pension, m. m. Vägförstatligandekommittén föreslog för personalavdelningen följande personal, nämligen: 1. En förste sekreterare i lönegrad A 27. Denne är avsedd att handha ledningen av arbetet på avdelningen samt att själv handlägga viktigare och svårare tjänstemannaärenden. Häröver anförde såväl statskontoret som allmänna lönenämnden, att tjänsten borde kunna ersättas med en sékr eter ar tjänst i lönegrad A 26. De sakkunniga anse väl i likhet med kommittén, att denna befattningshavare måste vara skickad att utföra ett i stor omfattning självständigt arbete, men vilja ej motsätta sig vad statskontoret och allmänna lönenämnden härutinnan föreslagit. 2. En sekreterare i lönegrad A 24. Denne skall i första hand handlägga alla arbetarärenden samt biträda vid arbetaravtalsförhandlingar. Statskontoret föreslog att denna tjänst skulle utbytas mot en notarietjänst i lönegrad A 21. De sakkunniga kunna för sin del icke biträda vad statskontoret föreslagit utan ansluta sig till vägförstatligandekommitténs förslag. 3. En notarie i lönegrad A 21. Denne skall biträda vid beredningen av tjänstemannaärenden och därjämte vara vikarie för sekreterarna. De sakkunniga biträda kommitténs förslag i denna del. 4. Två kontorsskrivare i lönegrad Eo 15. Den ene av dem skall biträda sekreteraren med arbetarärenden och den andre torde erfordras för att biträda med uppsättande av skrivelser, protokoll och föredragningslistor samt med utredningar och undersökningar i större ärenden. Statskontoret ansåg att kontorsskrivarbefattningarna borde utbytas mot kansliskrivartjänster. Allmänna lönenämnden däremot ville icke motsätta sig inrättandet i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av det begränsade antal kontorsskrivarbefattningar, som föreslagits. De sakkunniga anse det i viss mån vara missvisande att benämna innehavarna av dessa tjänster kontorsskrivare. Befattningarna synas närmast

225 vara amanuenstjänster. De sakkunniga föreslå därför, att befattningarna utbytas mot två amanuenstjänster i lönegrad Eo 15. 5. Två kanslibiträden i lönegrad A 7 och två kontorsbiträden, det ena i lönegrad A 4 och det andra i lönegrad Eo 4. Kanslibiträdena äro avsedda, det ena som biträde åt sekreteraren med arbetarärenden och det andra för arbetet med tjänstemannamatrikeln, avdelningens registratur m. m. Kontorsbiträdena komma att sysselsättas med såväl skriv- som expeditionsgöromål. De sakkunniga anse de föreslagna tjänsterna erforderliga och tillstyrka desamma med den ändringen, att ett kontorsbiträde i lönegrad Eo 4 utbytes mot ett skrivbiträde i lönegrad Eo 2. För den ytterligare skrivhjälp, som med säkerhet kommer att erfordras, bör kunna anlitas den särskilda anslagsposten för viss extra personal. Ombudsmannaexpeditionen. Vägförstatligandekommittén framhöll, att personal med juridisk kompetens redan nu erfordrades i styrelsen och att behovet därav blivit alltmera framträdande. Detta uttalande vitsordas av utvecklingen, sedan kommittén avgav sitt betänkande. Sålunda har för handläggningen av juridiska ärenden anställts en sekreterare i lönegrad A 24 vid den nuvarande kameralbyrån. Vidare handläggas sådana frågor rörande markförvärv, som uppkomma i samband med byggandet av flygfält och oljelagringsanläggningar och som kräva besök på platsen och förhandlingar med vederbörande markägare och andra intressenter, relativt självständigt av å järnvägs- och luftfartsbyrån samt å hamnbyrån anställda juridiskt utbildade befattningshavare. Principiellt böra alla ärenden, för vilkas handläggning fordras juridisk sakkunskap, överflyttas till ombudsmannaexpeditionen. Då det emellertid icke är klart, om b*ehovet av särskild personal för ovannämnda uppgifter, för vilkas handläggning anställts juridiskt utbildade befattningshavare vid hamnbyrån samt järnvägs- och luftfartsbyrån, är stadigvarande, anse de sakkunniga lämpligast, att den nuvarande ordningen tills vidare bibehålles. Visar sig behovet vara av stadigvarande natur, bör handläggningen av ifrågavarande ärenden jämte den härför erforderliga personalen överflyttas till ombudsmannaexpeditionen. Även om hamnbyrån samt järnvägs- och luftfartsbyrån tills vidare få behålla ovannämnda juristbefattningar, böra dock alla svårare ärenden överlämnas till ombudsmannaexpeditionen för handläggning. E t t förstatligande av vägväsendet skulle enligt vägförstatligandekommittén öka behovet av juridisk sakkunskap på grund av att åtskilliga frågor, för vilka vägstyrelserna i viss utsträckning anlitat juridiskt biträde, komme att överflyttas på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Såsom exempel på sådana frågor nämnde kommittén vattenmål för broars byggande, förvärv av mark för vägar, lagfarter, rättegångar och andra tvister samt avtal i samband med den byggande verksamheten. Behov av juridiskt biträde komme även att 15'—2731 42

226 föreligga vid utfärdandet av instruktioner, reglementen och tillämpningsföreskrifter m. m. samt vid handläggningen av disciplinära ärenden. Kommittén föreslog inrättandet inom kanslibyrån av en ombudsmannaexpedition. Visserligen hade även den tanken framförts, att ombudsmannaexpeditionen under en särskild ombudsman skulle direkt underställas generaldirektören. Kommittén ansåg emellertid en sådan anordning icke för närvarande erforderlig. De sakkunniga anse det värdefullt, att kanslibyråchefen, styrelsens främste jurist, utövar ledningen av arbetet jämväl å ombudsmannaexpeditionen. Något skäl att frångå vägförstatligandekommitténs förslag om en i kanslibyrån inordnad ombudsmannaexpedition synes alltså icke föreligga. De sakkunniga vilja dock framhålla, att vägförvaltningarna med säkerhet komma att behöva juridisk hjälp i åtskilliga frågor, som icke äro av den betydenhet, att kanslibyrån med nödvändighet bör belastas därmed, eller som äro av den natur, att de icke kunna eller hinna överlämnas till kanslibyrån för handläggning. För tillgodoseende av detta behov av juridisk hjälp bör vägförvaltning med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens medgivande kunna få anlita juridisk sakkunskap i residensstaden. Kostnaderna härför böra tills vidare påföras vederbörande projekterings-, byggnads- och underhållsanslag. I allt fall lärer det emellertid vara av betydelse, att åtminstone viktigare juridiska ärenden i största möjliga utsträckning centraliseras till ombudsmannaexpeditionen. Endast härigenom kunna å olika områden gjorda erfarenheter bäst utnyttjas samt önskvärd enhetlighet vid ärendenas behandling uppnås. Vägförstatligandekommittén föreslog följande personal på ombudsmannaexpeditionen: 1. E n förste sekreterare i lönegrad A 27 med juridisk utbildning och tingsmeriter. Denne sekreterare avses skola närmast under byråchefen å kanslibyrån föra talan i mål som prövas av domstol. Såväl statskontoret som allmänna lönenämnden uttalade, att tjänsten borde kunna ersättas med en sekreterartjänst i lönegrad A 26. Statskontoret föreslog tillika, att befattningshavaren skulle benämnas ombudsman och sekreterare. Då kanslibyråchefen, ehuru han blir belastad med åtskilliga andra arbetsuppgifter, dock skall handhava ledningen jämväl av ombudsmannaexpeditionens arbete, anse sig de sakkunniga kunna biträda statskontorets och allmänna lönenämndens förslag. De sakkunniga ha icke heller något att erinra mot statskontorets förslag till befattningshavarens benämning. 2. En notarie i lönegrad A 21. Denne befattningshavare är avsedd som biträde vid handläggning av administrativa frågor. Mot befattningen och lönegradsplaceringen har ingen erinran gjorts. De sakkunniga inskränka sig till att tillstyrka vägförstatligandekommitténs förslag men förorda, att tjänsten tills vidare blir extra ordinarie. 3. Ett kontorsbiträde i lönegrad Eo 4. Denne befattningshavare kommer

227 visserligen att i viss omfattning sysselsättas med skrivarbete, men skall därjämte biträda med skötseln av arkivet m. m. De sakkunniga anse sig därför böra biträda kommitténs förslag. Ytterligare erforderlig skrivhjälp torde åtminstone tidvis komma att erfordras. Härför bör kunna anlitas anslagsposten för viss extra personal. Slutligen vilja de sakkunniga framhålla, att det är ytterst vanskligt att yttra sig angående omfattningen av arbetet på ombudsmannaexpeditionen och således även om den erforderliga personalen. Liksom beträffande vissa andra arbetsområden inom styrelsens verksamhetsfält gäller här att den blivande utformningen får göras beroende av den erfarenhet, som vinnes rörande arbetsuppgifterna och det lämpligaste sättet för lösandet av desamma. Registrator sexpeditionen. Vägförstatligandekommittén förutsatte att registreringen av inkommande handlingar i största möjliga omfattning borde ske å respektive byråer. Det oaktat komme registratorsexpeditionen att få en betydande belastning. Kommittén föreslog på registratorsexpeditionen en Icanslishrivare i lönegrad A 11 och ett kontorsbiträde i lönegrad A 4. Nu utgöres registratorsexpeditionen av en kansliskrivare (registrator) i lönegrad A 11 och ett kanslibiträde i lönegrad A 7. Registratorn bör ha till uppgift att öppna och fördela all inkommande post samt att stå allmänheten till tjänst med upplysningar. Registratorn bör därjämte liksom nu taga hand om kungl. brev och departementschefsskrivelser, ombestyra erforderliga avskrifter till vederbörande byråer och svara för att dessa handlingar förses med register. Vidare bör registratorn liksom nu omhändertaga protokoll och föredragningslistor med tillhörande bilagor och svara för upprättande av register. Registrering av inkommande handlingar bör liksom nu i största möjliga omfattning ske å respektive byråer. Av detta arbete bör således registratorn omhänderha endast det som avser kanslibyråns post. Om det skulle befinnas lämpligt att genom inrättande av en skrivcentral centralisera och rationalisera skrivarbetet, bör denna skrivcentral ställas under registratorns ledning. Den anslagspost för extra personal, vartill de sakkunniga återkomma i det följande, lärer medföra möjlighet för styrelsen att — om lokalfrågor m. m. icke lägga hinder i vägen — åtminstone i viss omfattning centralisera skrivarbetet. De uppgifter, som sålunda komma att åligga registratorsexpeditionen, bliva av stor omfattning och måste utan tvekan antagas komma att fullt sysselsätta två personer liksom nu. Beträffande de tjänster, som erfordras, ansluta sig de sakkunniga till vägförstatligandekommitténs förslag. En sammanställning av kanslibyråns personaluppsättning lämnas å sid. 230. Kameralbyrån. Som ovan anförts föreslå de sakkunniga, att revisionsavdelningen utbrytes ur kanslibyrån och sammanföres med ekonomi- och kammarkontoret till en

228 kameralbyrå. Byrån bör lämpligen organiseras på ett revisionskontor och ett bokföringskontor. , Vägförstatligandekommittén föreslog såsom chef för ekonomi- och kammarkontoret en byrådirektör i lönegrad A 28. När denne befattningshavares ansvar och arbetsuppgifter genom den nu föreslagna organisationen komma att avsevärt ökas, anse de sakkunniga att han bör erhålla byråchefs tjänsteställning och placeras i lönegrad A 30. Såsom nedan anföres komma de sakkunniga att i likhet med vägförstatligandekommittén föreslå, att vissa arbetsuppgifter skola överflyttas från järnvägs- och luftfartsbyrån samt hamnbyrån till kameralbyrån. Härigenom skulle kostnaderna för en revisor i löneklass 24, en amanuens i löneklass 15 och ett kontorsbiträde i löneklass 2 ävensom för visst övertidsarbete bortfalla. Förutom de arbetsuppgifter, som i övrigt ankomma på kameralbyrån, komma alltså vissa arbetsuppgifter att dit överflyttas från sistnämnda byråer. Utökandet av antalet vägförvaltningar kommer även att medföra en ökning av byråns arbetsbörda. Å andra sidan kommer sammanförandet av revision och bokföring å en och samma byrå att möjliggöra en rationalisering av arbetet å byrån. P å sätt nedan närmare angives anse de sakkunniga sig därför kunna föreslå en personaluppsättning, som i stort sett överensstämmer med vad vägförstatligandekommittén föreslog. Det bör dock erinras att, om väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och dess lokalorgans arbete med byggnadsföretag av skilda slag till följd av arbetslöshet e. d. skulle ökas utöver vad som kan anses normalt, detta medför ökad belastning även av såväl revisionskontoret som bokföringskontoret. I anledning av sådan ökad belastning erforderlig kameral personal bör — liksom hittills skett — kunna anställas med anlitande av byggnadsanslagen. Revisionskontoret. Vägförstatligandekommittén föreslog följande personal för den av kommittén på kanslibyrån upptagna revisioftsavdelningen, nämligen: 1. En förste revisor i lönegrad A 26. Denne befattningshavare var avsedd att förestå revisionsavdelningen. Med hänsyn till det i hög grad självständiga arbete, som skulle åvila denne, lärer lönegradsplaceringen knappast kunna anses ha varit för hög. Någon erinran mot densamma har icke gjorts. De sakkunniga anse emellertid, att denne befattningshavare, med den nu föreslagna organisationen av kameralbyrån, bör kunna placeras i lönegrad A 24. De sakkunniga föreslå således en förste revisorstjänst i lönegrad A 24. 2. Två revisorer i lönegrad A 21. Innehavarna av dessa tjänster skola biträda med revisionen. Mot lönegradsplaceringen har erinran icke gjorts. De sakkunniga ansluta sig till kommitténs förslag. 3. Två kontorsskrivare i lönegrad Eo 15. Som ovan nämnts i samband med redogörelsen för kanslibyråns personalavdelning ha vissa erinringar gjorts i fråga om dessa tjänster.

229 De sakkunniga anse — liksom beträffande motsvarande befattningar på kanslibyrån — att det i viss mån är missvisande att benämna innehavarna av dessa tjänster kontorsskrivare och föreslå därför, att tjänsterna utbytas mot två amanuenstjänster, den ena i lönegrad Eo 18 och den andra i lönegrad Eo 15. 4. Två kanslibiträden, ett i lönegrad A 7 och ett i Eo 7, samt ett kontorsbiträde i lönegrad A 4. Dessa befattningshavare komma att regelmässigt biträda med revisionsarbetet. Någon erinran mot tjänsterna har icke gjorts. De sakkunniga föreslå dock, att kontorsbiträdesbefattningen tills vidare upptages på extra ordinarie stat. Bokföringskontoret. Tägförstatligandekommittén föreslog, att närmast under chefen för ekonomioch kammarkontoret skulle inrättas två revisorstjänster i lönegrad A 21. I yttrande över kommitténs förslag uttalade riksräkenskapsverket bl. a., att för ledningen av redovisningsväsendet borde på en för den ekonomiska förvaltningen inrättad särskild byrå inrättas en kamrer arbe]attning i lönegrad A 26. Såsom ovan nämnts föreslå de sakkunniga liksom vägförstatligandekommittén, att generaldirektören skall befrias från utanordningsfrågor, vilka i stället skola ankomma på vederbörande byråchef. Verkställandet av utanordning med ansvar för att vederbörande anslag lämnar tillgång till det utanordnade beloppet bör ankomma på kameralbyråchefen. E n tjänsteman på bokföringskontoret skall kontrasignera utanordningarna. Samme tjänsteman skall jämte byråchefen underskriva ämbetsverkets checker samt svara för styrelsens huvudbokföring och kassaväsende. Detta föranleder de sakkunniga att i anslutning till riksräkenskapsverkets förslag förorda inrättande av en kamrerartjänst på bokföringskontoret i stället för en av revisorstjänsterna. De sakkunniga anse emellertid, att tjänsten bör placeras i lönegrad A 24. Vid denna lösning bör inrättas allenast en revisorstjänst i lönegrad A 21. Denne befattningshavare skall med kamreraren dela ledningen av gransknings- och bokföringsarbetet. Någon erinran mot lönegradsplaceringen har icke skett, och de sakkunniga ansluta sig till förslaget. I övrigt föreslog vägförstatligandekommitttén följande personal: 1. E n förste bokhållare i lönegrad A 18 och en kontorsskrivare i lönegrad Eo 15. Som ovan nämnts ha vissa erinringar gjorts mot inrättande av kontorsskrivartjänster i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Därjämte har statskontoret ansett förste bokhållaren böra kunna ersättas med en kansliskrivare. De sakunniga anse, att nu ifrågavarande två tjänster böra utbytas mot två amanuenstjänster, den ena (förste amanuens) i lönegrad Eo 18 och den andra i lönegrad Eo 15. 2. E n kassör i lönegrad A 14. Statskontoret fann det icke motiverat, att för de kassagöromål, om vilka det här kunde bliva fråga, inrätta kassörsbefattning i högre lönegrad än A l l .

230 Den nuvarande organisationen. Kameralbyrån. Lönegrad. På styrelsens personalstat. 1 byråchef A 30 1 förste revisor A 24 1 kamrerare A 24 1 sekreterare A 24 3 revisorer A 21 1 kansliskrivare (registrator) . A l l 1 » (kassör) A11 2 kanslibiträden A7 1 kontorsbiträde A4 1 revisor Eo 21 2 förste amanuenser Eo 18 1 kontorsbiträde Eo 4 P e r s o n a l a v l ö n a d av byggnadsmedel.1 1 amanuens arvode enl. lönekl. 20 1 kameralbiträde d:o 6 2 skrivbiträden d:o 1 20 befattningshavare.

Den föreslagna organisationen. Kanslibyrån. Lönegrad. 1 byråchef A 30 Personalavdelningen. 1 sekreterare A 26 1 sekreterare A 24 1 notarie A 21 2 kanslibiträden A7 , 1 kontorsbiträde A4 2 amanuenser Eo 15 1 skrivbiträde Eo 2 Ombudsmannaexpeditionen. 1 sekreterare och ombudsman A 26 1 notarie Eo 21 1 kontorsbiträde Eo 4 Kegis trätors expeditionen. 1 kansli skrivare (registrator) A l l 1 kontorsbiträde A4 15 befattningshavare. Kameralbyrån. 1 byråchef A 30 Revisionskontoret. 1 förste revisor A 24 2 revisorer A 21 1 kanslibiträde A 7 1 förste amanuens Eo 18 1 amanuens Eo 15 1 kanslibiträde Eo 7 1 kontorsbiträde Eo 4 Bokföringskontoret. 1 kamrerare A 24 1 revisor A 21 1 kansliskrivare (kassör) All 1 kanslibiträde A7 1 kon torsbiträde :. A 4 1 förste amanuens Eo 18 1 amanuens Eo 15 1 kanslibiträde Eo 7 1 skrivbiträde Eo 2 18 befattningshavare. Totalt 33 befattningshavare.

1 Ifrågavarande personal utgör tillfällig förstärkning av den fasta personalen på den nuvarande kameralbyrån och är avsedd för v äg- och brobyggnadsarbeten, som utföras genom styrelsens försorg.

231 Kassören i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen är nu placerad i lönegrad A 11. Yägförs"tatligandet kommer utan tvekan att öka kassagöromålen i styrelsen. De sakkunniga anse dock, att man tills vidare bör kunna låta sig nöja med lönegrad A 11. 3. Två kontorister i lönegrad Eo 8 och två kontorsbiträden, det ena i lönegrad A 4 och det andra i lönegrad Eo 4. Statskontoret har, som ovan nämnts, ansett att kontoristerna böra utbytas mot kanslibiträden och skrivbiträden. Även de sakkunniga anse, att kontoristerna böra kunna ersättas med kanslibiträden. De sakkunniga föreslå två kanslibiträden, det ena i lönegrad A 7 och det andra i lönegrad Eo 7 samt ett kontorsbiträde i lönegrad A 4 och ett skrivbiträde i lönegrad Eo 2. I tablån å sid. 230 ha till jämförelse upptagits dels personalen vid den nuvarande kameralbyrån, dels ock personalen vid de föreslagna kansli- och kameralbyråerna, Järnvägs- och luftfartsbyrån. Vägförstatligandekommittén föreslog, att vissa arbetsuppgifter skulle överflyttas från järnvägs- och luftfartsbyrån till kanslibyrån samt ekonomi- och kammarkontoret, varigenom byråns personalbestånd skulle kunna minskas med en amanuenstjänst i lönegrad Eo 18 och en kontorsskrivartjänst i lönegrad. Eo 15. De sakkunniga hänvisa till vad som ovan anförts i fråga om det alltjämt föreliggande behovet på bl. a. nu ifrågavarande byrå av viss personal för juridiska frågor. Med anledning härav kunna de sakkunniga icke biträda förslaget, att amanuenstjänsten indrages. Vidkommande kontorsskrivaren är att märka, att dennes ordinarie arbetsuppgifter icke beröras av reformens genomförande. Han ombesörjer emellertid på övertid tillsammans med ett extra kontorsbiträde vissa kamerala uppgifter, avseende den byggande verksamheten. Dessa uppgifter böra överflyttas å den nya kameralbyrån. Kostnaderna härför bestridas för närvarande av byggnadsmedel. Yid sådant förhållande larer kontorsskrivartjänsten icke kunna indragas, varemot en besparing kan göras å byggnadsmedel, motsvarande kostnaden för avlönandet av ett extra kontorsbiträde i löneklass 2 ävensom ersättningen för kontorsskrivarens övertidsarbete, överflyttandet av nyssnämnda kamerala uppgifter till kameralbyrån synes emellertid av lämplighetsskäl icke böra äga rum förrän den 1 juli 1944. Hamnbyrån. Vägförstatligandekommittén föreslog, att vissa kamerala uppgifter skulle överflyttas från hamnbyrån till ekonomi- och kammarkontoret. E n förutsättning härför är emellertid, att hamnbyggnadsförvaltningarna erhålla samma befogenhet i fråga om utanordningsärenden, som föreslagits beträffande vägförvaltningarna. Detta skulle kunna medföra en besparing av nu utgående arvoden av byggnadsmedel till en revisor i 24:e löneklassen och en extra amanuens i 15:e löneklassen. Då en dylik ändring i hamnbyggnadsförvaltningarnas be-

232 fogenhet icke kan tänkas genomförd förrän fr. o. m. den 1 juli 1944, synes en indragning av dessa arvodesbefattningar icke kunna ske förrän med ingången av budgetåret 1944/45. Militäravdelningen. Yägförstatligandekommittén föreslog ingen ändring beträffande denna avdelning. Icke heller de sakkunniga anse, att vägförstatligandet bör för denna avdelnings vidkommande föranleda någon organisationsändring. Viss extra personal. I redogörelsen för de olika byråerna ha de sakkunniga i flera fall angivit, att det utöver den upptagna personalen skulle erfordras extra skrivbiträden. De sakkunniga anse att det därjämte kan uppkomma behov av extra rithjälp. Behovet av arbetskraft av det slag, varom nu är fråga, är synnerligen svårt att bedöma. Av denna anledning ha de sakkunniga ansett försiktigheten bjuda att icke upptaga flera tjänster än som med säkerhet bliva oundgängligen nödvändiga. Å andra sidan får det emellertid icke förekomma, att arbetet inom styrelsen hindras av brist på arbetskraft. De sakkunniga föreslå därför, att till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förfogande ställes en anslagspost för avlönande av viss extra personal. Denna anslagspost kan beräknas med stöd av följande uppgifter. Till biträde åt generaldirektören bör finnas ett kontorsbiträde. Den första tidens erfarenhet bör visa, om detta biträde kan räcka till även för överdirektören. Därjämte bör finnas möjlighet att i reserv för byråerna kunna anställa minst fem kontors- eller skrivbiträden. Den rithjälp, varom nu är fråga, avser ritare med något mindre kompetens än den, som erfordras för ritare på de tekniska byråerna, men dock ej rena kopister. Det bör finnas möjlighet att i reserv kunna anställa fyra ritare med arvode motsvarande löneklass 12. Styrelsen har för närvarande två telefonister i lönegrad Eo 4. Därjämte finnes en extra telefonist, som avlönas med arvode motsvarande löneklass 1. Sistnämnda telefonist avlönas med byggnadsmedel från hamn-, bro- och vägbyggnader. Anställningen är tillfällig och orsakad av att styrelsens verksamhet utökats på grund av byggnadsarbeten. Vägförstatligandet medför med säkerhet ett permanent behov av den tredje telefonisten. Härför bör beräknas en tjänst i Ex 4. Om inrättande av överrevisorer. Vägförstatligandekommittén anförde, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och distriktsförvaltningarnas räkenskaper komme att bliva föremål för revision icke blott av organ inom verket utan även i viss utsträckning av riksräkenskapsverket. Saklig revision verkställdes för närvarande egentligen endast av

233 riksdagens revisorer, m e n då d e r a s g r a n s k n i n g omfattade hela statsförvaltningen, k u n d e d e n n a revision icke bliva så i n g å e n d e . Kommittén yttrade vidare: Med hänsyn till de stora förvaltningsuppgifter, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och dess distriktsförvaltningar efter ett förstatligande komma att handha, synes nödvändigt att verkets förvaltning blir föremål för fortlöpande kontroll jämväl ur saklig synpunkt. Sådan kontroll utövas inom vissa andra verk av överrevisorer, vilka visat sig vara till gagn för verksamheten. De sakkunniga vilja därför föreslå, att för granskningen av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och dess organs förvaltning anordnas en särskild överrevision av för ändamålet utsedda, utom verket stående, erfarna och praktiska män. Antalet överrevisorer torde lämpligen kunna bestämmas till två. Det bör åligga överrevisorerna att verkställa en såväl formell som verkligt saklig granskning av förvaltningen. I sistnämnda hänseende böra överrevisorerna bland annat göra sig underrättade om alla viktigare, av styrelsen vidtagna förvaltningsåtgärder samt pröva, huru styrelsen utövat förvaltningens ledning, efterse att kostnaderna för väghållningen hållas inom skäliga gränser, kontrollera det sätt, varpå upphandlingar verkställas, och lämpligheten av gjorda utbetalningar och erlagda pris ävensom undersöka anledningen till att anslag överskridits, överrevisorerna böra ock i allmänhet pröva, huru organisationen fungerat, samt tillse, att verkligt samråd ägt rum med vederbörande myndigheter, där så bort ske. De böra vidare kontrollera att projekteringsverksamheten bedrives i erforderlig men ej onödigt stor omfattning. I den mån de ha förutsättningar härför, böra de även äga kontrollera att vägbehoven i olika delar av riket bliva på ett likformigt och rättvist s ä t t tillgodosedda. F ö r s l a g e t t i l l s t y r k t e s av alla de m y n d i g h e t e r som y t t r a d e sig d ä r o m m e d u n d a n t a g av riksräkenskapsverket, som a n s å g a t t m e d i n r ä t t a n d e t av en särskild till väg- och v a t t e n b y g g n a d s s t y r e l s e n a n k n u t e n överrevision b o r d e tills v i d a r e a n s t å m e d h ä n s y n till den p å b ö r j a d e u t r e d n i n g e n a n g å e n d e a n o r d n a n d e t a v en sakrevision. Vägstyrelsernas förbund t i l l s t y r k t e förslaget m e n ifrågasatte, om överrevis o r e r n a s v e r k s a m h e t k u n d e omfatta a n n a t än d e n centrala förvaltningen. Departementschefen uttalade härom: Lika med de sakkunniga finner jag en fortlöpande kontroll ur saklig synpunkt över vägförvaltningen vara av behovet påkallad. Den ytterligare övervakning av medelsförbrukningen som härigenom vinnes kommer säkerligen att medföra icke oväsentliga fördelar. Att låta anstå med inrättandet av en överrevision, till dess frågan om anordn a n d e t av en statlig sakrevision vinner sin lösning, kan jag icke finna välbetänkt. J a g anser det nämligen vara av största vikt, att den statliga vägorganisationens verksamhet blir föremål för fortlöpande kontroll ur saklig synpunkt under den första tiden efter ett förstatligande, då hela vägorganisationen skall i detalj utformas. Då jag sålunda tillstyrker, att en överrevision kommer till stånd redan från början, har jag därmed icke velat taga slutlig ställning till huru denna revision bör närmare utformas. I anledning av vad vägstyrelsernas förbund i sitt y t t r a n d e anfört vill jag framhålla, att överrevisionen givetvis skall omfatta även distriktsförvaltningarna och vägmästarorganisationen. Någon anledning antaga att överrevisorerna icke skulle medhinna att i erforderlig utsträckning granska även denna del av vägförvaltningen torde icke föreligga.

234 Kiksdagen fann i likhet med departementschefen en fortlöpande kontroll ur saklig synpunkt över vägförvaltningen vara av behovet påkallad. Eiksdagen ville med hänsyn härtill tillstyrka, att för granskning av det tekniska verkets förvaltning anordnades en särskild överrevision av för ändamålet utsedda, utom verket stående erfarna och praktiska män. De sakkunniga förutsätta att överrevisionen skall omfatta väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hela verksamhetsområde. På grund av den mångfald frågor, som skola lösas i samband med vägförstatligandet, lärer dock överrevisorernas verksamhet till en början huvudsakligen bliva förlagd till vägväsendet. Överrevisorernas uppgifter förutsättas skola närmare angivas i instruktionen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Liksom vägförstatligandekommittén föreslå de sakkunniga, att antalet överrevisorer blir två och att de förordnas av Kungl. Maj:t. De böra åtnjuta arvode, som för var och en av dem bör bestämmas till 3,000 kronor om året. Till överrevisorernas förfogande för revision bör finnas en särskild av Kungl. Maj:t förordnad sekreterare. Dennes arvode bör bestämmas av Kungl. Maj: t. Vägförstatligandekommittén beräknade de årliga kostnaderna för överrevisionen till 10,000 kronor, däri inberäknat arvoden och resekostnader m. m. De sakkunniga anse det av kommittén föreslagna beloppet för närvarande vara för lågt. Numera torde erfordras 12,000 kronor om året. Skulle anordnandet av den statliga sakrevision, varom förslag nyligen framlagts, komma till stånd före förstatligandets genomförande, kan ifrågasättas, om någon överrevision vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bör inrättas. B< Tägförvaltningarna. Vägförstatligandekommittén framlade två förslag beträffande landets indelning i vägdistrikt, nämligen alt. I med 12 distrikt och alt. I I med 22 distrikt. Enligt alt. I I skulle länen bilda distrikt, dock att Gotlands län sammanslogs med Stockholms län och Blekinge med Kronobergs. De sakkunnigas majoritet tillstyrkte alt. I. I anslutning till Kungl. Maj:ts proposition i ämnet har riksdagen uttalat sig för, att landet indelas i 24 distrikt, sammanfallande med länen. Med länen såsom enheter för väghållningen blir omfattningen av de olika vägförvaltningarnas arbetsuppgifter mycket olika och mera varierande än enligt alt. I I . Personalstyrkan vid de olika förvaltningarna måste avvägas efter arbetets omfattning. Vägförstatligandekommittén kunde föreslå samma ordinarie personalstyrka för varje vägförvaltning enligt alt. I, som avsåg 12 till arbetets omfattning ungefär likvärdiga distrikt. Enligt alt. I I däremot blev personalstyrkan olika för 'skilda förvaltningar. Med den nu förutsatta indelningen med länen såsom enheter blir det nödvändigt att än mer variera personalstyrkan. Vägförstatligandekommittén hade enligt alt. I I , vilket närmast överensstämmer med den organisation, som nu skall genomföras, uppdelat förvalt-

235 ningarna i fem grupper. Inom varje grupp organiserades förvaltningarna lika. Förekommande olikheter i avseende å arbetets omfattning vid förvaltningar inom samma grupp skulle utjämnas genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg vid tilldelande av medel för anställande av extra projekteringspersonal och extra skrivbiträden. Det är överhuvudtaget vanskligt att föreslå en organisation, som på lämpligt sätt ansluter sig till arbetsuppgifterna i de skilda länen. Än vanskligare blir detta på grund av följande förhållanden. Man kan icke nu med bestämdhet förutse väghållningens omfattning, när förstatligandet genomföres. Kommitténs förslag var anpassat efter en väghållning av 1938 års omfattning. Kedan under kommitténs arbete inträdde krisen med minskad trafik, varför kommittén förutsatte en nedskärning av den föreslagna personalen, om förstatligandet skulle genomföras under krisen. Som de sakkunniga i annat sammanhang framhållit, har emellertid väghållningen därefter på grund av ökad trafik m. m. åter ökat i omfattning, varför en nedskärning av personalen i den utsträckning, kommittén tänkte sig, icke längre synes möjlig. Under normala förhållanden bruka underhållsarbetena icke förete några större olikheter år från år. Trots de variationer beträffande underhållsarbetenas omfattning, som man under krisen måste räkna med, bliva dock växlingarna relativt små i jämförelse med vad som kan vara fallet i fråga om vägbyggnadsverksamheten. Behovet av personal för vägunderhållet kan sålunda förutses någorlunda bestämt. Beträffande byggande av väg är förhållandet ett annat. Om man bortser från den byggnadsverksamhet, som förorsakats av krisen, såsom byggande av för riksförsvaret betydelsefulla vägar m. m., är vägbyggandet för närvarande nedbringat till ett minimum. Särskilt på detta område är det av vikt, att organisationen ordnas så, att den tillgodoser de nuvarande behoven, men samtidigt göres så elastisk, att den kan utvidgas att möta kraven vid en återgång till normala förhållanden och de ytterligare stegrade kraven vid en arbetslöshetskris m. m. Slutligen må även nämnas, att den ökning i vägbyggnadsverksamheten, som kan antagas följa med fredens återinträde eller som en arbetslöshetskris för med sig, med all sannolikhet icke fördelar sig på länen i samma proportion som nu pågående väghållningsarbeten. E n indelning av länen i ordning efter väghållningsarbetenas nuvarande omfattning och den härför erforderliga arbetskraften för vägförvaltningarna skulle alltså icke med säkerhet gälla vid den ökning av väghållningen, som kan vara att vänta efter fredens återställande. Av denna anledning ha de sakkunniga icke sökt göra någon klassificering av länen ur synpunkten av väghållningens normala omfattning. U r den sammanställning längre fram, vari länen sammanförts gruppvis med hänsyn till .den för olika län föreslagna personalen, bör alltså icke utläsas något ställningstagande till ordningen mellan länen vid en väghållning av normal omfattning. Vägförstatligandekommittén anförde beträffande vägförvaltningarna, att dessa för ombesörjande av de på dem ankommande arbetsuppgifterna lämp-

236 ligen borde organiseras på avdelningar. Förutom vägdirektörsexpeditionen skulle antalet avdelningar bliva fyra, nämligen: 1. Underhållsavdelningen. 2. Projekteringsavdelningen. 3. Byggnadsavdelningen. 4. Kameralavdelningen. Denna indelning hänförde sig närmast till alt. I. Den skulle emellertid även gälla alt. I I , dock att de skilda projekterings- och byggnadsavdelningarna skulle, utom för vart och ett av Norrbottens och Västerbottens län, sammanslås till en gemensam projekterings- och byggnadsavdelning. I fråga om denna uppdelning på avdelningar anförde kommitténs majoritet, att den var gjord för att skapa reda och översikt. Det förutsattes, att det mellan avdelningarna ej uppdroges sådana gränser, att de hindrade vägdirektörens disposition av de olika arbetskrafterna, utan att dessa under alla förhållanden bleve effektivt utnyttjade. Särskilt vore detta av vikt i begynnelsen, om arbetsuppgiften till följd av kristiden hade minskad omfattning. I propositionen anförde departementschefen, att lämpligheten av en fast organisation på avdelningar kunde ifrågasättas, om distrikten sammanfölle med länen. I varje fall torde det icke vara klokt att redan från början binda sig för en så strängt avgränsad uppdelning på olika avdelningar, som föreslagits av kommitténs flertal. De sakkunniga utgå således från att en vägdirektör skall äga fritt utnyttja sina ingenjörs- och övriga biträden allt efter föreliggande arbetsuppgifter och oberoende av om vederbörande tjänsteman vid placeringen vid vägförvaltningen avsetts för särskilt slag av arbete. Det ligger då i sakens natur, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall äga befogenhet att vid behov förflytta tjänstemännen mellan länen liksom mellan styrelsen och vägförvaltningarna. När de sakkunniga nu gå att föreslå personal vid vägförvaltningarna, blir det emellertid nödvändigt att söka hålla de skilda arbetsuppgifterna isär. Särskilt beträffande de minsta länen gäller dock, att tillgången på arbetskraft inom ett område inverkar på möjligheten att tillgodose behovet av arbetskraft inom ett annat område, varför man samtidigt med bedömandet av behovet för skilda arbetsuppgifter måste hava det totala behovet i sikte. Vägdirektören. Enligt vägförstatligandekommitténs förslag skulle vägförvaltningarna ställas under ledning av en vägdirektör. Denne skulle enligt alt. I placeras i lönegrad C 8 samt enligt alt. I I i lönegrad C 8 i de två största distrikten (Västerbottens och Norrbottens län) samt i lönegrad C 7 i övriga 20 distrikt. Som motiv för att vägdirektörstjänsterna gjordes till förordnandetjänster hänvisade kommittén till de skäl, som anförts i fråga om vissa befattningar vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och uttalade vidare i fråga om alt. I: Vid lönegradsplacering av vägdirektörstjänsterna måste synnerlig hänsyn tagas till vikten av att dessa maktpåliggande befattningar besättas med tillräckligt

237 kvalificerade ingenjörer. Skall man i konkurrens med entreprenadfirmor och städer kunna förvärva verkligt dugliga personer för dessa befattningar, torde desamma icke kunna placeras lägre än i lönegrad C 8. Detta löneläge synes lämpligt jämväl vid en jämförelse med vad liknande befattningshavare vid statens övriga byggande och administrerande verk erhålla i lön. Sänkningen till lönegrad C 7 för flertalet distrikt enligt alt. I I motiverades med det mindre ansvaret och den mindre arbetsbördan i detta fall. Kommitténs uttalande härutinnan var dock icke enhälligt. E n ledamot ansåg lönegrad C 6 skälig enligt alt. I och i de två största distrikten enligt alt. I I samt lönegrad C 5 i övriga distrikt enligt alt. I I . Statskontoret kunde icke biträda kommitténs förslag att placera vägdirektören i lönegrad C 8 utan ansåg en placering i lönegrad C 5 vara tillräcklig. Allmänna lönenämnden framhöll, att det vore förenat med stora svårigheter att på förhand överblicka omfattningen av vägdirektörernas arbetsuppgifter och ansvar i en blivande distriktsorganisation. Enligt lönenämndens mening torde emellertid en inplacering av samtliga vägdirektörer i lönegrad C 7 vara tillfyllest. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utgick i likhet med vägförstatligandekommittén från att de blivande distriktscheferna — vägdirektörerna — skulle givas en hög grad av självständighet. Med hänsyn härtill och till de mycket stora fordringar, som komme att ställas på dem, bleve det nödvändigt att hava befattningarna besatta med väl kvalificerade krafter. Den föreslagna anställningsformen och löneställningen syntes därför vara väl motiverad. Det reservationsvis framförda förslaget om jämkning härutinnan borde icke vinna beaktande. Kommittén hade, som ovan nämnts, såtillvida föreslagit en differentiering av vägdirektörernas lönegradsplacering, att vägdirektörerna i Norrbottens och Västerbottens län skulle placeras i en högre lönegrad än vägdirektörerna i övriga distrikt. När nu Gotlands och Blekinge län skola bilda egna distrikt, anse de sakkunniga att vägdirektörerna i dessa län, vilka i väghållningsavseende äro ungefär lika men komma efter samtliga andra län, böra placeras i en lägre lönegrad. Vid närmare granskning av arbetets omfattning i de olika länen hava de sakkunniga funnit, att Västernorrlands län i väghållningsavseende står närmare Norrbottens och Västerbottens län än övriga län. Visserligen är våglängden betydligt mindre, men dels är vägunderhållet på grund av terrängens och markens beskaffenhet särskilt svårt, vilket avspeglar sig bl. a. i underhållskostnaderna, dels har vägbyggandet i detta län hittills haft och lär väl även för framtiden få stor omfattning. De sakkunniga anse på grund härav, att starka skäl tala för att vägdirektören i Västernorrlands län placeras i samma lönegrad som vägdirektörerna i de två nordligaste länen. Med hänsyn till allmänna lönenämndens ställningstagande i frågan om vägdirektörernas lönegradsplacering anse sig de sakkunniga icke kunna föreslå högre lönegrad för vägdirektörerna i Norrbottens, Västerbottens och Väster-

238 norrlands län än C 7. Å andra sidan lärer med hänsyn till det med tjänsterna förenade ansvaret samt kravet på befattningshavarnas kompetens och i samband därmed möjligheten att besätta tjänsterna med fullt kvalificerade personer en lägre lönegradsplacering icke böra komma ifråga för vägdirektörsbefattningarna i dessa län. Vägdirektörerna i övriga län — med undantag för Gotlands och Blekinge — böra då placeras i lönegrad C 6 och vägdirektörerna i nämnda två län i lönegrad C 5. De sakkunniga föreslå således lönegraderna C 7, C 6 och C 5 för vägdirektörerna. Enligt vägförstatligandekommittén skulle på den s. k. vägdirektörsexpeditionen sammanföras viss personal, som oberoende av den övriga indelningen av personalen på avdelningar skulle biträda vägdirektören med handläggning av remisser, som ej hörde till annan avdelning, marklösenfrågor, förrådsförvaltning, sammanställning av statistik samt allmän korrespondens och expedition. Den av kommittén för vägdirektörsexpeditionen föreslagna personalen är icke för närvarande i sin helhet erforderlig. Den ingenjörstjänst i lönegrad A 21, som enligt alt. I I föreslagits för Norrbottens och Västerbottens län, synes icke för närvarande behöva inrättas. D e med tjänsten avsedda uppgifterna böra av vägdirektören kunna fördelas på övriga till förfogande stående ingenjörer. Den tjänst som värderingsman i lönegrad A 17, som föreslagits för samtliga 22 distrikt enligt alt. I I , skulle huvudsakligen ha till uppgift att utreda frågor och träffa uppgörelse med markägare om förvärv av mark för byggande av väg. I samband med projektering skulle befattningshavaren verkställa erforderliga undersökningar rörande äganderättsförhållanden m. m. Helst borde befattningshavaren hava viss kunskap i lantmäterifrågor, ehuru direkt utbildning i lantmäteriteknik icke ansågs erforderlig. Dock borde befattningshavaren i mån av tid kunna biträda vid projektering av väg med upprättande av planskisser m. m. Benämningen värderingsman täcker således icke vad som avsågs med tjänsten. Det kan även ifrågasättas, om det kan bliva möjligt att med den föreslagna lönegradsplaceringen få tjänstemän med de kvalifikationer, som avsetts. Med den ringa byggnadsverksamheten för närvarande är emellertid behovet av denne befattningshavare litet. Skulle med krigets upphörande inträffa en fredskris med arbetslöshet, kan behovet av arbetskraft för detta ändamål emellertid ökas. Om en dylik tjänst därför tills vidare icke upptages i organisationen, bör dock väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äga möjlighet att i mån av behov med anlitande av projekterings- eller byggnadsmedel bestrida kostnaden för erforderlig arbetskraft. Erfarenheten av på detta sätt för ändamålet anställd särskild arbetskraft bör framdeles kunna tjäna till ledning för bedömande av huru frågan slutgiltigt skall lösas. Den enligt såväl alt. I som alt. I I för varje distrikt föreslagna förrådsbokhållaren i lönegrad A 17 var avsedd att biträda vägdirektören med inköp och

239 med förrådsrörelsen i övrigt. Med det av de sakkunniga föreslagna friställandet av förrådsrörelsen såsom en självständig rörelse, kommer den ojämförligt större delen av förrådsbokhållarens arbetsuppgifter att överflyttas till den särskilda förrådsorganisationen. De sakkunniga anse med hänsyn härtill, att några förrådsbokhållartjänster vid vägförvaltningarna icke behöva inrättas. Vägförstatligandekommittén hade vidare för samtliga distrikt enligt alt. I och för 17 distrikt enligt alt. I I föreslagit en kontorist i lönegrad Eo 8 för att hjälpa förrådsbokhållaren med bokföring. Därest, på sätt de sakkunniga föreslagit, förrådsrörelsen friställes, kommer dock alltjämt arbetsförråden att vara underställda vägdirektören. Denne skall därjämte äga befogenhet att göra vissa upphandlingar. Som i annat sammanhang närmare behandlats bör lagerbokföringen för arbetsförråden ske vid vägförvaltningarna. För denna bokföring ävensom för upphandlingarna behöver vägdirektören biträde. De sakkunniga föreslå härför en kontorist. Med hänsyn till att denne kontorist får större ansvar än den av vägförstatligandekommittén föreslagna, föreslås att tjänsten placeras i lönegrad Eo 9. En sådan kontoristbefattning kommer att erfordras i varje län. Då emellertid de nu för tjänsten angivna arbetsuppgifterna variera från län till län, förutsätta de sakkunniga att kontoristen i de större länen i mån av behov får hjälp av kontorsbiträden och i de mindre länen biträder med kamerala göromål. Behovet av kanslibiträden, kontorsbiträden och expeditionsvakter handlas i samband med frågan om personal för kamerala ärenden.

be-

Personal för underhållet. Vägförstatligandekommittén föreslog, att ledningen av underhållsarbetena skulle under vägdirektören utövas av en avdelningsingenjör med biträde av en ingenjör och ett visst antal övervägmästare. Sålunda föreslog kommittén en avdelningsingenjör i lönegrad A 27 i vart och ett av de 22 distrikten enligt alt. I I samt vidare en ingenjör i lönegrad A 21 i varje distrikt med undantag för det för Stockholms och Gotlands län gemensamma distriktet, för vilket det förutsattes 2 ingenjörer. Totalt upptog planen således 22 avdelningsingenjörer i lönegrad A 27 och 23 ingenjörer i lönegrad A 21. Om övervägmästarna anförde kommittén, att de skulle ha den närmaste uppsikten över huru vägmästarna ledde och ombesörjde underhållsarbetena i sina distrikt. Normalt beräknades varje övervägmästare kunna utöva tillsyn över 5 vägmästarområden. Som vägmästarna i största möjliga utsträckning borde befrias från skriv- och expeditionsgöromål, borde detta koncentreras hos övervägmästarna. Totalt upptog planen 47 övervägmästare enligt alt. I I . Departementschefen anförde i propositionen, att arbetena i de flesta distrikt, åtminstone under normala förhållanden, krävde, förutom den väl kvalificerade underhållsingenjören under vägdirektören, ytterligare en ingenjörstjänst, vars innehavare dock icke behövde vara högskoleutbildad. Departementschefen ansåg vidare i likhet med kommittén lämpligt, att ingenjörerna

240 biträddes av särskilda övervägmästare, till vilka poster dugliga vägmästare skulle befordras. Riksdagen ifrågasatte nödvändigheten av att under vägdirektören anställa ingenjörer i den omfattning, som i propositionen förutsattes, samt ansåg tillrådligt, att övervägmästarebefattningar icke tillsattes, förrän erfarenheten visat, att behov därav förelåg. Möjligen kunde vara lämpligt, att den ingenjör, som ej skulle behöva vara högskoleutbildad, utbyttes mot en övervägmästare. Med hänsyn till den betydelse frågan, huruvida övervägmästartjänster skola inrättas, har för organisationen av underhållsarbetenas ledning vilja de sakkunniga först något ingå på denna fråga. övervägmästarna skulle enligt vägförstatligandekommittén ha till huvudsaklig uppgift att utöva den närmaste uppsikten över vägmästarna inom visst område, ombesörja en del expeditionsarbete, medverka vid planläggningen av större arbeten, verkställa avsyningar samt kontrollera rapporter o. d. Eiksdagen torde väl med sitt ställningstagande hava avsett, att den kontroll av vägmästarnas arbete med det praktiska utförandet av vägunderhållet, som skulle ankomma på övervägmästarna och vilken i huvudsak saknar motsvarighet i den nuvarande organisationen, icke skall genomföras, förrän erfarenheten visat, att behov därav föreligger. Riksdagen torde däremot icke ha avsett att göra något uttalande i frågan om huru de arbetsuppgifter i övrigt, som enligt kommittén skulle ombesörjas av övervägmästarna, skola skötas. Dessa skulle nämligen vara sysselsatta icke enbart med denna kontroll av det praktiska utförandet av vägunderhållet. På dem skulle därjämte ankomma bl. a. att verkställa en första sakgranskning av uppmätningar av ackordsarbeten m. m., avlöningslistor, körningslistor, reparationsarbeten på maskiner, automobiler och materiel m. m., att kontrollera litterering av utgifter ävensom att ur primärmaterialet uttaga de uppgifter för prisoch avlöningsstatistik m. m., som erfordras, innan uppgifterna detaljbearbetas vid kalkylationsbokföringen. Dessa arbetsuppgifter kunna givetvis icke eftersättas. Blott få av dem kunna övertagas av vägmästarna. Sakgranskningen av vägmästarnas uppmätningar m. m. kan givetvis icke utföras av vägmästarna själva utan måste utföras av personal vid vägförvaltningen. Om övervägmästare icke finnas för dessa arbetsuppgifter, måste de övertagas av ingenjörerna, vilket medför krav på flera ingenjörstjänster. Vissa av arbetsuppgifterna kunna väl övertagas av vägmästarna. Men det torde vara mindre rationellt att belasta vägmästarna med mera expeditionsarbete än som är oundgängligen nödvändigt. Därtill kommer att ett expeditionsarbete utföres snabbare och säkrare av därtill tränad personal än av sådan personal, som skall dela sin arbetstid mellan praktisk arbetsledning ute på linjen och expeditionstjänst. Man torde alltså ur hela organisationen få ut mera effektivt arbete, om vägmästarna i största möjliga utsträckning befrias från expeditionsgöromål och dessa läggas på de särskilda befattningshavare, som vägförstatligandekommittén benämnt övervägmästare. Skulle man helt slopa övervägmästartjänsterna, lärer ett ökat antal ingenjörs- och vägmästartjänster be-

241 höva inrättas. Om å andra sidan övervägmästartjänster inrättas för nu nämnda oundgängliga arbeten, bör det dock vara möjligt att minska det av kommittén föreslagna antalet. Förutsättningen härför är, att övervägmästarna tills vidare icke belastas med kontroll över vägunderhållet i den omfattning, som kommittén avsåg. Detta får enligt de sakkunnigas förmenande dock icke tolkas så, att övervägmästarna bliva uteslutande expeditionsmän. Givetvis måste de liksqm övrig underhållspersonal på vägförvaltningen följa underhållsarbetet ute i arbetsområdena. De sakkunniga föreslå sålunda, att ett mindre antal övervägmästartjänster inrättas. Med de arbetsuppgifter, som de sakkunniga föreslå för dessa befattningshavare, kan det ifrågasättas, om benämningen övervägmästare blir lämplig. De sakkunniga anse emellertid, att denna titel har god klang och klarlägger, huru rekryteringen är avsedd att ske. Det är nämligen meningen att till denna tjänst skola befordras förtjänta vågmästare. Särskilt bör framhållas, att det för vägdirektören och underhållsingenjören- kommer att vara av stort värde att på vägförvaltningen hava tillgång till arbetskraft, som skolats i det praktiska underhållsarbetet. Underhållsingenjörer. Som ovan nämnts föreslog vägförstatligandekommittén sammanlagt 45 ingenjörer för underhållet, varav 22 avdelningsingenjörer i lönegrad A 27 och 23 ingenjörer i lönegrad A 21. Eiksdagen har emellertid förutsatt, att antalet ingenjörer skall i möjligaste mån minskas. Vid bedömandet av det erforderliga antalet ingenjörer för underhållet utgå de sakkunniga från att övervägmästartjänster komma att inrättas till det antal, som nedan närmare angives. Vad först beträffar de s. k. avdelningsingenjörerna i lönegrad A 27 anse de sakkunniga, att departementschefens uttalande mot personalens uppdelning på avdelningar bör föranleda annan benämning. De sakkunniga föreslå titeln vägingenjör. Vägingenjör skall närmast under vägdirektören hava ansvaret för underhållet i länet. P å grund av att vägdirektören själv bör kunna personligen taga verksam del i ledningen av underhållet i de mindre länen, föreslå de sakkunniga att vägingenjörstjänster för underhållet tills vidare inrättas blott i nitton län. Vägingenjör skulle således icke tillsättas i följande fem län, nämligen Uppsala, Gotlands, Blekinge, Hallands och Västmanlands län. Beträffande lönegradsplaceringen har statskontoret uttalat, att icke någon av vägdirektörernas biträden borde placeras i högre lönegrad än A 26. De sakkunniga anse, att å denna tjänst kräves en väl kvalificerad ingenjör, som skall behärska icke blott modernt grusvägsunderhåll utan även underhåll av beläggningar, broar och andra konstarbeten. Vid jämförelse med förste baningenjörerna vid statens järnvägar, som äro placerade i lönegrad A 27, synes dock den av vägförstatligandekommittén föreslagna lönegradsplace16—27;;i 42

242 ringen väl hög, varför de sakkunniga föreslå, att tjänsten placeras i lönegrad A 26. Även de övriga, av kommittén föreslagna ingenjörstjänsterna för underhållet, 23 st. i lönegrad A 21, böra enligt de sakkunniga kunna tills vidare något minskas i antal. I första hand kräves en sådan ingenjör i vart och ett av ovannämnda fem län, där vägingenjörstjänst icke inrättas. Därjämte kräves sådan ingenjör i de 14 större länen. Beträffande de återstående fem länen erfordras visserligen icke ytterligare en hel ingenjörskraft för underhållet, men helt utan ytterligare ingenjörsbiträde torde arbetsbördan för vägingenjören bliva alltför stor. De sakkunniga föreslå därför, att jämväl i dessa län inrättas en ingenjörstjänst i lönegrad A 21, men utgå därvid från att tjänsten uppdelas på underhåll samt projektering och byggande. Av dessa 5 tjänster skola då blott 2V2 anses belasta underhållet. Totalt skulle antalet ingenjörstjänster i lönegrad A 21 för underhållet bliva 2172. Dessa ingenjörer behöva icke vara högskoleutbildade. Däremot bör som kompetenskrav uppställas examen från statligt tekniskt läroverk, där ej särskilda skäl till annat föranleda. Vad de sakkunniga sålunda föreslå innebär en minskning i jämförelse med vägförstatligandekommitténs förslag med sammanlagt 4V2 ingenjörstjänster. Övervägmästare. Som ovan nämnts föreslog vägförstatligandekommittén enligt alt. I I 47 övervägmästare. Med den begränsning av övervägmästärnas arbetsuppgifter, som ovan angivits, anse de sakkunniga, att man tills vidare bör kunna nedsätta antalet till 28 st. De sakkunniga avse då, att blott en övervägmäst&re tilldelas flertalet vägförvaltningar, Gotlands och Blekinge län skulle bliva helt utan övervägmästare, Norrbottens och Västerbottens län få vartdera tre samt Västemorrlands och Älvsborgs län vartdera två övervägmästare. Kommittén föreslog lönegrad A 16 för övervägmästartjänsterna. Allmänna lönenämnden ifrågasatte, om de icke till en början borde placeras i lönegrad A 15. Statskontoret gjorde ingen erinran mot lönegrad A 16. Sveriges arbetsledareförbund har föreslagit en placering i lönegrad A 20. Såsom de sakkunniga ovan framhållit få de nu föreslagna övervägmästartjänsterna annan karaktär än de av kommittén föreslagna. Från deras arbetsuppgifter har sålunda uteslutits den kontinuerliga kontrollen av underhållets praktiska utförande. De nu föreslagna tjänsterna bliva emellertid icke av denna anledning mindre kvalificerade. Befattningarna beräknas komma att besättas med väl meriterade vågmästare. Detta är överhuvudtaget ett villkor för att innehavarna skola kunna lämna vägdirektörerna erforderligt biträde för underhållets rationella bedrivande. De sakkunniga anse sålunda att de skäl, som föranlett kommittén att föreslå lönegrad A 16, alltjämt föreligga. I fråga om anställningsvillkoren för övervägmästare bör gälla, att övervägmästare skall inneha tillstånd att föra bil. De sakkunniga utgå från att övertidsersättning icke skall utgå till övervägmästare.

243 Länsschaktmästare. Vid bedömandet av frågan om vägförvaltningarnas personal ha de sakkunniga även övervägt frågan om kontrollen m. m. av de enskilda statsunderstödda vägarna. För närvarande beviljas statsbidrag till byggande och underhåll av enskilda vägar av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Styrelsen har för denna sin uppgift en länsschaktmästarorganisation. Sålunda finnas under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens avdelning för enskilda vägar anställda tolv länsschaktmästare. Landet är indelat i 12 distrikt, vilka omfatta ungefär samma områden som av vägförstatligandekommittén såsom alt. I föreslogos för landets indelning i distrikt vid vägförstatligandet. Distrikten omfatta från ett till fyra län. I vissa fall äro länen uppdelade på olika distrikt. Kommittén föreslog, att den centrala handläggningen av dessa ärenden skulle bibehållas men att länsschaktmästarnas uppgifter borde övertagas av personal under vägförvaltningarna. I frågan om vilka befattningshavare, som närmast skulle övertaga länsschaktmästarnas uppgifter, uttalade sig icke kommittén. I propositionen föreslogs emellertid, att frågor om statsbidrag till byggande och underhåll av enskilda vägar skulle överflyttas från den nuvarande centrala handläggningen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till länsstyrelserna. Häremot hade riksdagen icke något att erinra. När sålunda statsbidragsfrågorna rörande enskilda vägar skola handläggas av länsstyrelserna, böra vägdirektörerna bliva föredragande liksom i övriga vägärenden. För vägdirektören vore det givetvis en fördel, om länsschaktmästarnas uppgifter övertoges av uteslutande honom underställd personal. Som nedan närmare angives kunna vägande skäl anföras mot uppgifternas överlämnande till vägmästarna. Det har även ifrågasatts, att uppgifterna skulle överlämnas till övervägmästarna. Med den av riksdagen önskade nedskärningen av antalet ingenjörer, vilken lägger ökat arbete på övervägmästarna, och den samtidigt önskade nedskärningen av antalet övervägmästare erhåller man för det statliga vägunderhållet så knapp personal, att den icke kan belastas med jämväl frågorna om enskild väghållning. Särskilt må anföras, att övervägmästarna, när dessa bliva så få som nu förutsatts, bliva bundna till förvaltningarna vid tiden kring avlöningarna, varför de få svårt att planera sina förrättningar för den enskilda väghållningen. Detta skulle till äventyrs kunna medföra att ärenden angående de enskilda vägarna finge stå tillbaka för den allmänna väghållningen. Det synes lämpligare att ett fåtal befattningshavare sysselsättas uteslutande med den enskilda väghållningen, än att ett flertal befattningshavare sysselsättas därmed under blott viss del av tjänstgöringstiden. Det är nämligen svårt att instruera ett flertal befattningshavare och för framtiden hålla dem underrättade om de grundläggande bestämmelserna för statsbidragen för enskild väghållning och på området uppkommande praxis. Av denna anledning bör det vara uteslutet att överlåta länsschaktmästarnas arbete på vägmästarna. Men nu berörda skäl tala även mot uppgifternas överlämnande till övervägmästarna. Härtill kommer,

244 att den statliga befattningen med den enskilda väghållningen för närvarande är i utveckling. Det är därför svårt att nu uttala sig om i vilka län ärendena rörande den enskilda väghållningen når sådan omfattning, att för densamma kräves en eller flera befattningshavare. Med anledning härav torde det vara lämpligt, att på detta område tills vidare se tiden an och icke nu binda sig för viss organisation. Detta är ett skäl att tills vidare bibehålla länsschaktmästarorganisationen om ock i något modifierad form med hänsyn till att länen bliva enheter för anslagsbeviljandet. Eedan nu krävas särskilda länsschaktmästare i Västerbottens och Norrbottens län. De övriga länen böra på lämpligt sätt liksom nu sammanslås till länsschaktmästardistrikt av lämplig storlek, därvid dock uppdelning av län på olika distrikt i möjligaste mån bör undvikas. Härigenom kunna distrikten visserligen få en ur arbetssynpunkt och med hänsyn till arbetets omfattning mindre gynnsam form och storlek, vilket kan medföra ökade förrättningskostnader. Viss kostnadsökning kan dock vara motiverad för att undvika, att länen splittras på flera distrikt. — Distriktsindelningen bör fastställas av Kungl. Maj:t. De sakkunniga inse de svårigheter, som ett bibehållande av en sådan organisation kan medföra. Givetvis kan samarbetet mellan länsschaktmästaren och vägdirektören icke bli så intimt som om en länsschaktmästare finnes i varje län. Vägdirektören kan måhända icke heller följa den enskilda väghållningen så ingående, då länsschaktmästaren endast vid vissa, tillfällen besöker vägförvaltningen för att överlägga med vägdirektören. De sakkunniga anse emellertid, att fördelarna av att tills vidare bibehålla den nuvarande organisationen äro övervägande. Om emellertid i något mindre län, där statens befattning med den enskilda väghållningen är ringa, någon av vägförvaltningens personal kan taga hand om även nu ifrågavarande ärenden, bör detta givetvis ske. De sakkunniga föreslå alltså, att den nuvarande länsschaktmästarorganisationen tills vidare bibehålles med de förändringar beträffande distriktsindelningen, som kunna befinnas erforderliga och lämpliga, samt att liksom hittills anslagen till enskilda vägar anlitas för länsschaktmästarnas avlöning, allt till dess större erfarenhet vunnits rörande organisationens definitiva utformande. Personal för projektering och byggande av väg. Vägförstatligandekommittén föreslog för vart och ett av Norrbottens och Västerbottens län en projekteringsavdelning och en byggnadsavdelning samt för övriga 20 distrikt enligt alt. I I en gemensam projekterings- och byggnadsavdelning. Kommittén förutsatte, att den för projekterings- och byggnadsarbeten beräknade ordinarie personalen skulle hållas i underkant samt att i övrigt efter behov skulle anlitas tillfällig personal, vars avlönande skulle bestridas av projekterings- och byggnadsanslagen. I propositionen instämde departementschefen häri och uttalade vidare, att projekteringsarbeten, som icke medhunnes av den ordinarie personalen, skulle

245 i den utsträckning, som väg- och. vattenbyggnadsstyrelsen funne skälig, överlämnas till konsulterande ingenjörer att utföras på ackord. Departementschefen och riksdagen förutsatte, att vägdirektörerna i flertalet distrikt skulle bli i stånd att själva handha ledningen av byggnadsarbetena eller åtminstone endast under kortare perioder behöva biträdas av arbetschefer. Vägbyggnadsverksamheten har, som ovan nämnts, under kristiden successivt minskat så, att den för närvarande har en mycket ringa omfattning. Med hänsyn härtill böra de av kommittén föreslagna arbetschefsbefattningarna icke inrättas. Om emellertid efter krigets upphörande en arbetslöshetskris inträder och ökade vägbyggnadsarbeten anses böra igångsättas, bör vägoch vattenbyggnadsstyrelsen hava möjlighet att med anlitande av byggnadsmedel tillsätta erforderligt antal arbetschefer. Därvid bör det få ankomma på styrelsen att allt efter behov detachera arbetschefer till vägförvaltningarna eller direkt under självständig arbetschef lägga arbeten eller grupper av arbeten i ett eller flera län. Då de sakkunniga sålunda föreslå, att arbetschefer icke för närvarande skola tillsättas, finnes intet skäl att tillsätta de ingenjörer i lönegrad A 21, som för Norrbottens och Västerbottens län av vägförstatligandekommittén avsågos såsom biträden åt arbetscheferna. Trots att vägbyggandet för närvarande är nedbringat till ett minimum, erfordras viss personal för det gemensamma ändamålet projektering och byggande. Den härför erforderliga personalen lärer åtminstone till en början komma att huvudsakligen sysselsättas med projektering. Visserligen finnas väl vägprojekt utförda i så stor omfattning, att desamma skulle räcka för vägbyggnadsarbeten åtskilliga år framåt. Men de nu tillgängliga vägprojekten måste omarbetas av olika orsaker, såsom prisförändringar i avseende å arbetslöner och material, brist å vissa material, successivt erhållna erfarenheter och rön bl. a. från statens väginstitut. Arbetsplanernas omarbetning i anledning härav blir dock icke så omfattande. I många fall kräves emellertid mera ingående omarbetning. Sådan påkallas, när arbetsplanerna äro så gamla, att varken vägens sträckning eller balansering tillfredsställer nutida krav, när den på sin tid gjorda undersökningen icke varit tillräckligt noggrann för att utröna förefintligheten av berg i skärningar, svag mark, befintligheten av tjälskjutande jord m. m., när undersökningen icke varit tillräckligt detaljerad för undvikande av onödig skada å berörda fastigheter m. m. Hittills har i många fall bidrag beviljats till företag enligt äldre plan. Vid renstakningen kunna då en eller flera av nyssnämnda omständigheter nödvändiggöra icke blott avsevärd ändring av vägens sträckning och utförande i övrigt, ofta krävande ny handläggning enligt väglagen, utan även så avsevärt ökad kostnad, att det praktiskt taget blivit ett helt annat företag, som utförts, än det, som ursprungligen avsetts. En sådan ordning bör givetvis icke längre förekomma. Men för att förhindra detta kräves möjlighet även under nuvarande kris att genomföra projektering. Till detta projekteringsarbete kommer arbete med att tid efter annan

246 komplettera de renstakningar, som verkställts för att möjliggöra ett snabbt igångsättande av vägarbeten vid en arbetslöshetskris. Vägförstatligandekommittén föreslog, att för projektering och byggande skulle anställas dels viss i personalstaten särskilt angiven personal, dels extra personal i mån av behov. För sistnämnda personal skulle anlitas ett särskilt projekteringsanslag. Om man bortser från ovannämnda arbetschefer och ingenjörer, vilka de sakkunniga föreslå tills vidare icke skola tillsättas, upptog kommitténs förslag följande tjänster för vart och ett av de 22 distrikten enligt alt. I I , nämligen: 1 avdelningsingenjör 1 ingenjör 1 ritare

i lönegrad A 27. » » A 21. » » A12.

Med hänsyn till departementschefens uttalande mot en avgränsad uppdelning av personalen på avdelningar lärer det icke vara lämpligt att å förstnämnda befattningshavare använda benämningen avdelningsingenjör. De sakkunniga förorda, att han, i likhet med vad som föreslagits i fråga om underhållet, kallas vägingenjör. De sakkunniga anse liksom vägförstatligandekommittén, att tjänsten bör besättas med en högt kvalificerad ingenjör. När nu samtliga län skola utgöra egna distrikt torde behov av en vägingenjör för nu ifrågavarande ändamål icke föreligga i de två minsta länen, där vägdirektören själv bör medhinna att direkt leda jämväl projektering och byggande av väg. De sakkunniga föreslå sålunda, att vägingenjörstjänst icke inrättas i Gotlands och Blekinge län. Det kan även ifrågasättas, om dylika vägingenjörstjänster böra inrättas i Uppsala, Hallands och Västmanlands län. Med hänsyn dock till att någon högre ingenjörstjänst för underhållet icke föreslås skola inrättas i dessa län, upptages i detta sammanhang en vägingenjörstjänst. De sakkunniga utgå då från att innehavaren kommer att biträda även vid ledningen av underhållet. De sakkunniga föreslå således, trots ökningen av antalet vägförvaltningar, ingen ökning av dessa tjänster. Mot den av kommittén föreslagna placeringen i lönegrad A 27 har erinran gjorts av statskontoret, som ansett att icke något av vägdirektörernas biträden borde placeras i högre lönegrad än A 26. Denne befattningshavare skall emellertid närmast under vägdirektören svara för projektering och byggande i länet och kommer att få ett i hög grad självständigt arbete. Sålunda skall han direkt leda stakningsförrättningar och utarbetandet av arbetsplaner, förbereda upprättandet av flerårsplaner, leda arbeten i egen regi och kontrollera entreprenadarbeten, biträda vid besvarandet av remisser och vara vägdirektörens ställföreträdare. Om dessa arbetsuppgifter jämföras med vad som åligger innehavare av ingenjörstjänster i lönegrad A 27 vid andra statliga verk, t. ex. förste baningenjörerna vid statens

247 järnvägar, synes lönegradsplaceringen vara motiverad. De sakkunniga föreslå därför, att denna vägingenjörstjänst placeras i lönegrad A 27. Ingenjörerna i lönegrad A 21 skola verkställa projektering och renstakning av vägföretag samt biträda vid ledning av arbeten i egen regi och kontroll av entreprenadarbeten. Mot lönegradsplaceringen har ingen erinran gjorts. Vägförstatligandekommittén föreslog 24 tjänster av nu ifrågavarande slag. De sakkunniga anse att man tills vidare och till dess erfarenhet vunnits på området bör låta sig nöja med ett mindre antal sådana ingenjörstjänster. De sakkunniga föreslå en tjänst för vart och ett av de 14 största länen samt en i vartdera av Gotlands och Blekinge län, där vägingenjör icke skulle finnas. I vart och ett av Södermanlands, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Örebro samt Gävleborgs län skulle, på sätt framgår av det redan anförda, finnas en sådan tjänst, vars innehavares arbetstid beräknas skola lika fördelas mellan underhåll, å ena, samt projektering och byggande, å andra sidan. I Uppsala, Hallands och Västmanlands län skulle för sistnämnda arbetsuppgifter icke finnas någon ingenjör i lönegrad A 21. Med det sålunda föreslagna antalet ingenjörer i lönegrad A 21 för projektering och byggande av väg torde en del län få för liten fast anställd personal för detta ändamål. De sakkunniga förutsätta emellertid, att det särskilda projekteringsanslag, varom nedan vidare förmäles, tages i anspråk för anlitande av extra arbetskraft just i dessa län. På samma sätt bör även byggnadsanslagen kunna tagas i anspråk för avlöning av tillfälligt anställda ingenjörer i anledning av vägbyggnadsföretag. Vidare förutsattes, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utnyttjar ingenjörerna i lönegrad A 21 för projekteringsuppdrag även i annat län än det, där vederbörande är stationerad. P å detta sätt bör behovet av ingenjörskrafter för förevarande ändamål kunna bliva tillgodosett i alla län. Ritaren i lönegrad A12 skall hava sådana kvalifikationer, att han på ett verksamt sätt skall kunna biträda vid projektering samt renstakning av vägföretag. Han skall kunna utföra massberäkningar för vägprojekt och renstakningar men bör helst därjämte hava sådan erfarenhet och praktik från dylika arbeten, att han vid behov kan biträda vid staknings- och uppmätningsarbetet i terrängen. De sakkunniga anse en ritartjänst erforderlig vid varje vägförvaltning och föreslå således 24 ritaretjänster i lönegrad A12. Vägförstatligandekommittén hade föreslagit 22 sådana tjänster, d. v. s. en i varje distrikt enligt alt. I I . Totalt föreslå de sakkunniga sålunda för projektering och byggande 64V2 tjänster. Vägförstatligandekommittén föreslog 81 tjänster inberäknat de arbetschefs- och ingenjörstjänster, som enligt de sakkunnigas förslag icke för närvarande böra inrättas. Vägförstatligandekommittén ansåg det erforderligt, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bereddes möjlighet att i mån av behov anställa extra personal för projektering. Kommittén föreslog med anledning härav, att ett särskilt anslag skulle ställas till styrelsens förfogande, det s. k. projekterings-

248 anslaget. I detta skulle ingå även erforderliga poster för resor samt för hantlangning. Extra personal för renstakning skulle i mån av behov få anställas med anlitande av vederbörande byggnadsanslag. Projekteringsanslaget upptogs av kommittén enligt alt. I I till 405 500 kronor. Med hänsyn till prishöjningar m. m. skulle nu krävas c:a 465 000 kronor, om ändamålet skulle kunna tillgodoses i samma omfattning som tidigare avsetts. Projekteringsanslaget kommer att behöva tagas i anspråk även för andra ändamål än dem, som kommittén förutsåg. Med anledning av vad i propositionen anförts om möjligheten att för projektering anlita konsulterande ingenjörer, lärer detta anslag få anlitas för utbetalande av ersättningar för sådan projektering. Detta borde egentligen ej föranleda ökning av anslaget, enär sådan projektering borde motsvaras av minskat krav på extra projekteringspersonal. Men kostnaden för projektering genom konsulterande ingenjörer lärer bliva högre än kostnaden för den biträdande personal, som skulle erfordras, om förrättningarna utfördes av personal hos den statliga organisationen. Den hjälp, som vägorganisationen bör lämna de konsulterande ingenjörerna under en övergångstid närmast efter förstatligandet, kommer alltså att ställa ökat krav på projekteringsanslaget. Med huru stort belopp, anslaget på grund härav bör ökas, är svårt att nu uttala sig om. Under tiden omedelbart efter ett förstatligande måste medel ur anslaget anlitas jämväl för att likvidera av konsulterande ingenjörer påbörjade men vid tiden för förstatligandet ännu icke avslutade förrättningar. Visserligen får man förutsätta, att antalet pågående förrättningar vid den tidpunkten är ringa. Men det oaktat kommer visst belopp att krävas för det nu nämnda ändamålet. Huru stort belopp, som erfordras, och på huru lång tid, det kan fördelas, är knappast .möjligt att nu bedöma. Vidare lärer anslaget böra av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen få tagas i anspråk för den särskilda expertis på olika områden, som icke finnes representerad i styrelsen eller som i vissa fall av särskilda skäl bör anlitas utom styrelsen. De sakkunniga syfta då i första hand på anlitande i vissa fall av juridisk hjälp åt vägdirektörerna. Men de sakkunniga avse även särskilda geotekniska undersökningar, m. m. Slutligen skall anslaget givetvis anlitas för löner åt extra personal, resekostnader samt hantlangningskostnader. Beträffande delposten för extra personal vilja de sakkunniga framhålla nödvändigheten av att vägoch vattenbyggnadsstyrelsen får använda densamma för anställande av icke blott ingenjörer, schaktmästare och ritbiträden utan även biträden för räkneoch skrivarbete. Av det anförda framgår, att det är synnerligen svårt att, innan erfarenhet vunnits på området, bedöma det erforderliga anslagets storlek. De sakkunniga uppskatta behovet på följande sätt. Åren närmast efter förstatligandet krävas c:a 200 000 kronor per år för konsulterande ingenjörers pågående och nya arbeten. För särskilda utredningar bör väg- och vattenbyggnadstyrelsen kunna disponera 50 000 kronor per år. För tillfällig projekteringspersonal bör vägoch vattenbyggnadsstyrelsen hava till sitt förfogande 50 000 kronor. För

249 resekostnader och för hantlangning, däri inbegripet kostnader jämväl för arbeten utförda av konsulterande ingenjörer, bör beräknas belopp icke understigande 100 000 kronor respektive 200 000 kronor. Totalt skulle alltså erfordras 600 000 kronor per år under tiden närmast efter förstatligandet. De sakkunniga förutsätta, att anslaget ställes till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förfogande att efter behov disponeras av styrelsen eller fördelas mellan vägförvaltningarna. Styrelsen bör därvid icke vara bunden av huru anslaget beräknats. De beräknade behoven framgå av följande sammanställning: Vägföi-statligandckommitténs förslag

Ingenjörer, ritare och schaktmästare Konsulterande

ingenjörers pågående och

De sakkunniga

Dåyärde

Nuvärde

Kr.

Kr.

Kr.

65 500 90 000 250 000

75 000 105 000 285 000

50 000 100 000 200 000

nya 200 000 50 000

Särskilda utredningar Summa

600000 Kameral personal. Enligt vägförstatligandekommitténs förslag skulle den s. k. kameralavdelningen ombesörja kassarörelse, bokföring inklusive kalkylationsbokföring, granskning av verifikationer och kontroll av anslagsbelastning ävensom handlägga vägförvaltningens personalärenden. I fråga om bokföringen har man att skilja mellan redovisningsbokföring och kalkylationsbokföring. För redovisningsbokföringen fastställer väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid varje budgetårs ingång en litteraförteckning, som ansluter sig till de för vägväsendet anvisade riksstatsanslagen. Kedovisningsbokföringen blir mycket enkel. Den omfattar i huvudsak endast förande av utgifterna på vederbörande littera (riksstatsanslag). Det är denna bokföring, som blir föremål för revision av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, eventuellt även av riksräkenskapsverket. I samband med bokföringen göras erforderliga beräkningar rörande anslagsbelastningar. Kalkylationsbokföringen däremot är mera omfattande. Dess syfte är sådan fördelning av kostnaderna för byggande och underhåll av väg, att statistik erhålles för bedömande, dels huruvida visst arbete utförts på ekonomiskt sätt, dels för beräknande av kostnader för kommande arbeten. Kalkylationsbokföringens omfattning blir helt beroende av huru detaljerad man gör den. De sakkunniga ha i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen planerat, huru kalkylationsbokföringen lämpligen bör verkställas. Därvid ha de sakkunniga utgått från att denna bokföring icke göres mera omfattande än att de er-

250 hållna uppgifterna med säkerhet kunna nyttiggöras. Vid upprättande av nedanstående förslag till kameral personal ha de sakkunniga sålunda utgått från en relativt begränsad kalkylationsbokföring i huvudsaklig överensstämmelse med vad som angives i bilaga 1. Skulle det framdeles visa sig att en mera detaljerad bokföring är nödvändig, är det enkelt att utvidga bokföringen. Detta kräver emellertid mera personal. För kalkylationsbokföringen fastställer styrelsen en för flera år gällande litteraförteckning, vars omfattning således blir beroende av huru detaljerat resultat som skall erhållas. Enligt vägförstatligandekommitténs alt. I I skulle kameralavdelningen i de större förvaltningarna förestås av en distriktsk&mrer i lönegrad A 22 och i de mindre av en kontrollör i lönegrad A 20. Vid samtliga förvaltningar skulle vara anställd en förste bokhållare i lönegrad A 18 eller en bokhållare i lönegrad A17, vilken i de mindre förvaltningarna jämväl skulle omhänderhava kassarörelsen. Vid de större förvaltningarna skulle denna omhänderhavas av en särskild kassör i lönegrad A 14. Vid samtliga förvaltningar skulle dessutom vara anställd en kansliskrivare i lönegrad Eo 11 och vid en del förvaltningar dessutom en kontorist i lönegrad Eo 8. I detta sammanhang må även nämnas, att kommittén under vägdirektörsexpeditionen upptagit dels ett kanslibiträde i lönegrad A 7 och en expeditionsvakt i lönegrad A 5 vid varje vägförvaltning, dels sammanlagt 15 kontorsbiträden i lönegrad A 4, fördelade på de 13 största distrikten, dels ett anslagtill skrivbiträden motsvarande 31 biträdestjänster för fördelning efter behov mellan förvaltningarna, dels ock ett anslag till springpojkar motsvarande 3 tjänster. I fråga om lönegradsplaceringarna ha följande erinringar gjorts. Riksräkenskapsverkei ansåg, att den föreslagna löneställningen för befattningen som distriktskamrerare möjligen medförde vissa garantier för en tillfredsställande rekrytering. Detta kunde däremot icke sägas vara fallet med de föreslagna kontrollörsbefattningarna i 20:e lönegraden. Verket ansåg det önskvärt, att förvaltningarna tillfördes tjänstemän med viss administrativ skolning och ifrågasatte därför, om icke kamrerarbefattningen borde utbytas mot en sekreterartjänst. Statskontoret ansåg, att till vägdirektörens förfogande borde ställas en revisor och bokhållare i lönegrad A 21 och en kassör i lönegrad A l l jämte erforderlig amanuens- och biträdespersonal. Ordinarie bokhållarbefattningar borde åtminstone tills vidare icke komma ifråga. Allmänna lönenämnden fann det ej motiverat, att kamreraren placerades i högre lönegrad än A 21. Vidare borde förste bokhållaren i lönegrad A 1 8 kunna utbytas mot bokhållare i lönegrad A 17, kansliskrivaren i lönegrad A l l vid förvaltningar med särskild kassör mot kontorist i lönegrad Eo 9 samt kontoristerna i lönegrad Eo 8 mot kanslibiträden i lönegrad Eo 7. De sakkunniga ha erfarit, att det under arbetet i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med utformandet av mera detaljerade bestämmelser för kassarörelse

251 ocli bokföring vid vägförvaltningarna visat sig önskvärt, att en bestämd, för samtliga vägförvaltningar enhetlig avgränsning göres mellan de olika uppgifter, som skola tillkomma de tjänstemän, vilka handhava medelsförvaltningen. Ur kontrollsynpunkt har det vidare ansetts önskvärt, att de tjänstemän, som i penningärenden komma att representera vägförvaltningarna gentemot postverket, banker och den stora allmänheten, erhålla en för samtliga vägförvaltningar gemensam, vedertagen benämning. Ur dessa synpunkter böra vid samtliga vägförvaltningar föreståndaren för kameralavdelningen lämpligen benämnas vägkamrer och den befattningshavare, som handhar kassagöromålen, kallas vägkassör. Med hänsyn till att arbetsuppgifterna icke bliva lika betungande vid samtliga vägförvaltningar, bör emellertid, som kommittén föreslagit, en gradering av befattningarna göras. De sakkunniga föreslå, att en vägkamrerartjänst inrättas i varje län, placerad i lönegrad A 21 respektive A 20, ävensom att en vägkassör stjänst, placerad i lönegrad Eo 14 respektive Eo 11, inrättas i samtliga län utom de två minsta, Kamrerare i lönegrad A 21 bör finnas i de nitton största länen och kamrerare i lönegrad A 20 i Uppsala, Gotlands, Blekinge, Hallands och Västmanlands län. I de fjorton största länen skulle därjämte anställas en bokhållare i lönegrad Eo 17. Kassören bör i flertalet län placeras i lönegrad Eo 11. I de två minsta länen, Gotlands och Blekinge, skulle dock en kontorist i lönegrad A 9 vara jämväl vägkassör. I följande relativt stora län, nämligen Södermanlands, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Örebro och Gävleborgs län, där bokhållare icke skulle finnas och kassören därför utom egna åligganden måste fullgöra de för bokhållaren avsedda göromålen, bör kassören placeras i lönegrad Eo 14. I nämnda län skulle personalen förstärkas med en kontorist i lönegrad Eo 9. I Uppsala, Hallands och Västmanlands län, som icke heller skulle få bokhållare, skulle personalen förstärkas med ett kanslibiträde i lönegrad A 7 och i de tre största, mest arbetstyngda länen med ett kanslibiträde i lönegrad Eo 7. I anslutning till allmänna lönenämndens yttrande föreslås däremot icke några kansliskri vartjänster. Då huvudbokföringen förlägges till det centrala ämbetsverket, och ytterst detaljerade föreskrifter komma att föreligga i fråga om den bokföring, som åvilar vägförvaltningen, torde arbetet härmed, som ovan nämnts, bliva av relativt enkel beskaffenhet, Då därtill utanordningarna böra förläggas till endast två dagar i veckan, torde kassören hava tillräcklig tid att under vägkamrerarens ledning sköta bokföringen. Arbetsfördelningen emellan befattningshavarna skulle då bliva följande: Kamreraren föredrager ärenden rörande utanordningar, leder och svarar för bokföringen, utövar kontrollen över kassarörelsen, leder och deltager i den inre revisionen, är föredragande i personalärenden, handlägger ärenden av social natur och biträder vägdirektören vid ingående av avtal och uppgörande av kontrakt. Bokhållaren ombesörjer den inre revision, som föregår medelsutbetalningen, svarar för den i och för anslagskontrollen erforderliga specialbok-

252 föringen, upprättar anordningslistor samt svarar för avlöningarnas uträknande och undertecknar avlöningslistorna. Kassören handhar kassarörelsen sarnt ombesörjer kassa- och titelbokföringen. Behovet i övrigt av kanslibiträden, kontorsbiträden och skrivbiträden för diarieföring, arkiv, kalkylationsbokföring, skrivarbeten m. m. är olika i de skilda vägförvaltningarna och det är mycket vanskligt att bedöma detsamma. De sakkunnigas förslag härutinnan framgår av nedanstående sammanställning. I förslaget ha upptagits expeditionsvakter för de 14 större vägförvaltningarna. De sakkunniga ha med avsikt föreslagit en knapp personalstat. För att möjliggöra för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att förse vägförvaltningarna med de ytterligare biträden, som med säkerhet komma att erfordras, föreslå de sakkunniga att till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förfogande ställes en anslagspost för extra personal. Denna anslagspost bör beräknas så, att den möjliggör anställande av ytterligare 25 biträden och 10 kontorsvakter och bör alltså för närvarande uppgå till c:a 75 000 kronor per år. Sammanställning av yägförvaltningarnas personal.

Lönegrad

Vägdirektör

Vart och etl av VästerVästernorrbottens lands och län Norrbottens två län

Vart och ett av Stockholms, Vart Östergötlands, Vart och ett och ett Vart Jönköpings, av Söder- av Uppoch ett Kalmar, manlands, sala, av GotÄlvsMalmöhus, Kronobergs, Hallands borgs Kristianstads, Göteborgs lands och län Skaraborgs, och Bohus, och BleVärmlands, Örebro och Västkinge Kopparbergs Gävleborgs mantvå län och fem län lands Jämtlands tre län tio län

C 7 C 6 C 5 Vägingenjör A 27 A 26 Ingenjör A 21 Vägkamrer A 21 » A 20 Ö v e r v ä g m ä s t a r e A 16 Ritare A 12 Kontorist A 9 Kanslibiträde A 7 Bokhållare E o 17 Vägkassör E o 14 E o 11 Kontorist Eo 9 Kanslibiträde Eo 7 Expeditionsvakt Eo 5 Kontorsbiträde Eo 4 Skrivbiträde Eo 2 S u m m a per län

8 Totalt

1 Tillika vägkassör.

1 1

1 1

Summa

3 19 1

1 1 2 1

1 1 2 1

1 1 2 1

1 1 2 1

1 1 1 1

3 1

2 1

2 1

1 1

1 1

1 1

1 1

1 1

1 1 1 1 1 1

1 1 1 1 1 1

1 1

1 1

1 1

1 1 1

1 1 1

1 1

1 1

1 1 1

1 1 1

1 1 1

1 1

22 19 40 19 5 28 24 2 22 14 5 17 29 3 14 24 22

253 C. Vägmästarorganisationen. Den nuvarande organisationen. Enligt uppgifter, som infordrades av vägförstatligandekommittén, voro åren 1937 och 1938 i vägdistrikten stadigvarande anställda 353 respektive 359 arbetsledare för underhållet. Därtill kommo 37 respektive 41 tillfälligt anställda arbetsledare, vilka nämnda år voro sysselsatta med underhåll sammanlagt 5 252 respektive 5 794 dagar. De tillfälligt anställda arbetsledarna kunna anses motsvara 17 respektive 19 heltidsanställda befattningshavare. Man kan emellertid icke erhålla det totala antalet för underhåll disponerade arbetsledare genom sammanslagning av de sålunda för nämnda år angivna talen. I antalet stadigvarande anställda ingå nämligen 30 schaktmästare och verkmästare, beträffande vilka man med säkerhet kan utgå från att verkmästarna sysselsatts på verkstäderna och alltså icke böra medräknas vid bedömande av vägmästarorganisationen och att schaktmästarna åtminstone delvis sysselsatts med vägbyggnadsarbeten, som enligt då gällande regler bekostades av underhållsmedel. Av de nu nämnda uppgifterna kan man sluta, att antalet för underhåll disponerade arbetsledare, reducerat till heltidstjänster, år 1937 legat mellan gränserna 340 och 370 samt år 1938 mellan gränserna 348 och 378. I samband med infordrande av uppgifter rörande vägmästarnas löner under år 1939 införskaffade kommittén uppgifter även om vägmästarantalet nämnda år. Uppgifterna, som återfinnas i tab. 15 till kommitténs betänkande, utvisa att 336 vågmästare voro anställda under år 1939 och 340 vid årsskiftet 1939/40. Enligt uppgifter, som infordrats av de sakkunniga, funnos under år 1942 i vägdistrikten anställda 424 arbetsledare, vilka stadigvarande eller tillfälligt sysselsattes med underhåll. Om antalet för de tillfälligt sysselsatta reduceras till heltidssysselsatta, erhålles ett totalantal av 396 befattningshavare. Landet är uppdelat i 313 arbetsområden av mycket skiftande storlek. I detta antal ingå emellertid icke Visingsö vägdistrikt (16 km väg), Vens vägdistrikt (4 km väg), Öckerö och Styrsö vägdistrikt (25 km väg) och Holmöns vägdistrikt (9 km väg), i vilka vågmästare icke äro anställda. E n sammanställning av samtliga dessa uppgifter ävensom en fördelning av desamma på länen återfinnes i bilaga 2. Den nuvarande vägorganisationen är oenhetlig. Detta är helt naturligt. Organisationen inom de olika vägdistrikten har ordnats allt efter det behov av tekniska biträden, som vederbörande vägstyrelse ansett föreligga. Vägmästarnas befogenhet och arbetsuppgifter variera från distrikt till distrikt. Man kan icke finna något samband mellan å ena sidan vägmästarnas antal och å andra sidan underhållsarbetets omfattning eller vägdistriktets våglängd. Av de uppgifter, som nu infordrats rörande anställda vågmästare, framgår även, att ett stort antal vågmästare och schaktmästare, som tidigare sysselsatts med byggande av väg, för närvarande, när vägbyggnadsverksamheten i hög grad inskränkts, placerats för tjänstgöring helt eller delvis på vägunderhållet.

254 Detta torde vara huvudskälet till att antalet vid underhållet anställda arbetsledare stigit så mycket från åren 1937—39 till år 1942. Om man bortser från förekommande mellanformer, kan man i stort sett hänföra förekommande organisationsformer till följande fyra typer. 1. En förste vågmästare, utan direkt arbetsledning inom eget arbetsområde, för befälet över två eller flera andre vågmästare, som direkt leda arbetet inom var sitt arbetsområde. Andre vägmästarna hava i vissa fall till sin hjälp biträdande vågmästare. 2. En förste vågmästare leder arbetet inom eget arbetsområde och för därjämte befälet över en eller flera andre vågmästare, som direkt leda arbetet inom var sitt område. Såväl förste som andre vägmästarna hava i vissa fall till sin hjälp biträdande vågmästare. 3. En vågmästare leder arbetet inom ett, i regel större arbetsområde och har till sin hjälp en eller flera biträdande vågmästare, vilka icke hava särskilda avgränsade arbetsområden utan vilka allt efter behov användas till olika arbetsuppgifter. 4. En vågmästare leder ensam arbetet inom eget arbetsområde (enmansområden). Under de sista åren hava en del av dessa vågmästare fått tillfällig hjälp av schaktmästare, vilka på grund av krisen överflyttats från byggnadsarbeten. Som nyss nämnts finnas mellanformer mellan dessa typer, varför gränserna mellan dem icke klart kunna urskiljas. Sålunda är gränsen mellan typ 2 och typ 3 icke fullt klar. I vissa fall förekommer nämligen, att andre vågmästaren, utan att ha erhållit bestämt arbetsområde, dock huvudsakligen arbetar inom viss del av det totala arbetsområdet. Vid avgränsningen mellan typ 3 och typ 4 har till typ 3 förts även vissa mindre arbetsområden, som hava två vågmästare men som på grund av storlek och arbetsomfattning utan tvekan borde föras till typ 4. Man kan alltså icke utgå från att samtliga de vågmästare, som föra högsta befälet i arbetsområden av typerna 1—3, hava erfarenhet i skötseln av större distrikt med underställda andre vågmästare eller biträdande vågmästare. Huru dessa organisationsformer fördela sig på nuvarande vägdistrikt och arbetsområden framgår av följande sammanställning: Antal nuvarande vägdistrikt arbetsområden

Typ 1 2 3 4

15 48V2 27 75V2 Summa 166

40 109 27 137 313

Som nyss nämnts hava de nuvarande organisationsformerna kommit fram på grund av olika förhållanden och uppfattningar inom de skilda vägdistrikten. Den förmansställning, som vissa vågmästare erhållit i förhållande till andra vågmästare, torde föranletts av vederbörande vägstyrelses önskan

255 att hava en arbetschef för hela vägdistriktet. Denne man har i regel lett även arbetet på vägdistriktets kontor. I många fall har han varit skyldig att närvara vid vägstyrelsens sammanträden. Stundom har han varit vägstyrelsens sekreterare. Dessa vågmästare hava således till stor del varit belastade med arbetsuppgifter, som komma att avlastas från dem vid ett förstatligande av vägväsendet. Detta framgår tydligt av en från Södermanlands län hämtad vägmästarinstruktion, som förutom vågmästares allmänna uppgifter stadgar följande särskilda uppgifter för förste vågmästare, nämligen att granska och attestera alla avlöningslistor för hela vägdistriktet; att närvara vid vägstyrelsens sammanträden och vägstämmor, om icke annorlunda beslutas; att efter beslut av vägstyrelsen utöva kontroll eller arbetsledning vid väg- och brobyggnadsföretag och att därvid följa de anvisningar beträffande arbetets tekniska utförande, som lämnas honom av den för arbetet särskilt förordnade kontrollanten, eller, då kontrollant ej är förordnad, av statens vägingenjör; att verkställa av vägstyrelsen fattade beslut, som angå väghållningen, samt i övrigt utföra de uppdrag, som lämnas av vägstyrelsens ordförande samt att i erforderlig utsträckning utföra inspektionsresor över hela vägdistriktet för tillsyn av vägunderhållet m. m. "Vagmästarnas tjänsteställning sinsemellan klarlägges i nämnda instruktion på följande sätt: Förste vågmästaren lyder direkt under vägstyrelsen och har till närmaste förman dess ordförande. övriga vågmästare, som äro underställda förste vågmästaren, äro skyldiga att inhämta och efterkomma av denne i tjänsten givna anvisningar angående väghållningen, såsom maskinernas fördelning och användning, inköp av materiel, anställning av arbetare, ackordsättning, rapportföring o. d. Förste vågmästaren är tillika chef för vägdistriktets kontor. De sakkunnigas förslag till vägmästarorganisation. Även om sålunda indelningen i vägmästartjänster av olika grad och med delvis olika uppgifter närmast är att hänföra till förhållanden, som sammanhänga med den nuvarande vägdistriktsindelningen, har det dock framförts vissa skäl, som förmenas kräva ett bibehållande av en indelning, närmast motsvarande de organisationsformer, som ovan betecknats med 2 och 3. I propositionen angående förstatligandet av vägväsendet har departementschefen härom anfört: Det är naturligtvis tänkbart att områdena, på sätt i ett av yttrandena föreslagits, gåves en dubbelt så stor omfattning som de sakkunniga tänkt sig. Ledningen av arbetena skulle då förestås av en förste och en andre vågmästare. En sådan indelning skulle helt visst medföra vissa fördelar. Lönekostnaderna skulle i så fall kunna nedbringas något, varjämte det alltid skulle finnas en kvalificerad ersättare åt förste vågmästaren. Det skulle emellertid bli svårt för denne — om området bleve så stort — att effektivt leda och övervaka alla arbeten inom detsamma. Jag anser därför lika med de sakkunniga, att området bör givas sådan omfattning, att arbetena kunna ledas av en person och arbetsbördan för varje vågmästare blir ungefär lika stor.

256 Andra särskilda utskottet yttrade härom: För underhållsarbetenas utförande måste distrikten, liksom hittills, indelas i arbetsområden under närmaste ledning av en vågmästare. Departementschefen har förordat att indelningen sker så, att arbetsuppgiften för varje vågmästare blir ungefär lika stor. Dennes åliggande skulle i huvudsak omfatta ledning av förekommande underhållsarbeten och smärre byggnadsarbeten. Utskottet har icke något att erinra mot vad sålunda föreslagits. Ehuru departementschefen och riksdagen sålunda redan tagit ställning till frågan, anse de sakkunniga frågan böra ytterligare något belysas. Som skäl för bibehållande helt eller delvis av ovannämnda organisationsformer 2 och 3 har anförts följande: 1) Förefintligheten av tjänster av olika grad underlättar rekryteringen på det sätt, att yngre oerfarna krafter först placeras på lägre tjänst under erfaren vågmästares ledning för att sedan allt efter förtjänst kunna befordras. Häremot kan anföras, att det hittills icke varit svårt att rekrytera vågmästare till enmansdistrikten, där nyss nämnd befordringsordning icke kunnat genomföras. Vågmästare rekryteras i allmänhet av sådana schaktmästare från vägbyggena, som kompletterat sina kunskaper beträffande underhåll vid vägmästarkurs och därefter i praktiken genom vikariat under semestrar och sjukledigheter visat sin kompetens. Att detta icke skulle hava slagit väl ut, lärer icke kunna påstås. Därjämte lärer en anordning med ett visst antal vågmästare av högre ställning icke kunna genomföras utan avsevärd kostnadsökning, om icke de andra vägmästarna samtidigt erhålla lägre lön. E n sådan anordning är emellertid icke att rekommendera, enär ett betydande antal vågmästare under alla förhållanden komma att stanna i den lägre graden, vilken sålunda icke får avlönas lägre än att den ger innehavaren en i förhållande till kompetensen skälig bärgning. Den möjlighet till befordran från en enhetlig vägmästargrad, som är nödvändig för att till tjänsterna skola lockas väl kvalificerade personer, finnes enligt vägförstatligandekommittén däri, att vågmästare skall kunna befordras till tjänst vid vägförvaltning. Därjämte får ej förbises, att ett förordnande som vågmästare i regel innebär befordran från annan tjänst. 2) Vidare har anförts, att sammanhållandet av ett visst större arbetsområde under en förste vågmästare underlättar ordnandet av vikariat under semestrar och tjänstledighet. Att vikariatsfrågan ordnas särskilt enkelt och lätt vid en organisation enligt typ 3 lärer icke kunna bestridas. Men i övriga fall praktiseras redan nu, att sådant vikariat uppehälles av därtill lämpade schaktmästare eller att — särskilt vid kortare vikariat — vågmästare i grannområde uppehåller förutom sin egen tjänst jämväl vikariat. Att ett sådant förfarande ordnas lättare, om de båda tjänsterna stå under en förste vågmästare än om de båda utan sådan mellaninstans stå direkt under vägförvaltningen lärer icke kunna göras gällande. 3) Beträffande utnyttjandet av till arbetsområdena detacherade maskiner göres gällande, att detta bättre kan ske, om ett visst antal arbetsområden sammanhålles under en förste vågmästare.

257 Det är givet, att ett rationellt utnyttjande av maskinerna inom ett län kräver, att desamma i mån av behov förflyttas mellan arbetsområdena. Erfarenheten hittills från vägdistrikt med självständiga vågmästare visar emellertid, att sådant samarbete vägmästarna emellan mycket väl kan ordnas utan en förste vågmästares förmedling. 4) Slutligen har anförts, att om arbetsområdena göras större, i varje område kunna anordnas så stora reparationsverkstäder, att de kunna förses med fullständig uppsättning av arbetsmaskiner, och att av denna anledning en indelning borde ske i tvåmansområden, närmast motsvarande typ 3 i ovanstående sammanställning. Som skäl härför har ytterligare anförts, att det på vissa håll i landet redan finnas så stora verkstäder, att de icke kunna fullt sysselsättas med reparation av vägmaskiner m. m. i ett enmansområde. Vägförstatligandekommittén utgick från att i ett enmansområde skulle finnas en s. k. garagegård med en därtill ansluten reparationssmedja. De större verkstäder, varom nu är fråga, torde i regel hava tillkommit, sedan kommittén gjorde sin undersökning. Vid dessa verkstäder kunna verkställas praktiskt taget alla erforderliga reparationer å de i ett vägmästarområde förekommande maskinerna med undantag för sådana specialarbeten som exempelvis omborrning av motorer. Motivet att anordna så fullständiga verkstäder har varit att reparationer vid egna verkstäder utföras billigare och på kortare tid än vid enskilda verkstäder. Behovet av snabba reparationer, vilka ofta måste utföras nattetid, är stort särskilt i. samband med vinterväghållningen. Emellertid kunna starka skäl anföras mot att till grund för en indelning i arbetsområden lägga utnyttjandet av verkstäder av nu ifrågavarande slag. Det kan nämligen ifrågasättas, om verkstäder av denna storleksordning bliva de lämpligaste och mest ekonomiska. Om landet indelas i tvåmansområden och en verkstad placeras i varje område, erhåller man inemot 150 sådana verkstäder i hela landet. Enbart verkstadsmaskiner och verkstadsbyggnader för en sådan rörelse komma att i anskaffning draga så stora kostnader, att desamma säkerligen förslå till ett färre antal större verkstäder, vid vilka kunna anställas, förutom förmän och reparatörer, jämväl inom det mekaniska facket utbildade arbetsledare. Frågan om verkstäder för reparation av den statliga vägorganisationens maskiner bör framdeles bliva föremål för särskild utredning. Intill dess sådan utredning skett, bör man undvika vidtagande av åtgärder, som föregripa genomförandet av en sådan utrednings resultat. Såvitt de sakkunniga kunnat finna hava alltså tillräckligt vägande skäl icke anförts mot att som regel använda enmansdistrikt. Tvärtom torde skälen för enmansdistrikten vara så starka, att de uteslutande borde komma till användning, om det gällt att för den statliga vägorganisationen skapa en helt ny vägmästarorganisation. Så är emellertid icke fallet. Vägmästarorganisationen skall uppbyggas på grund av den nuvarande organisationen och måste därför — åtminstone till en början — anpassas efter bl. a. befintligheten av garage 17—2731 42

258 och verkstäder. Där så av särskilda skäl kan vara lämpligt, bör organisationen därför utformas på annat sätt. Det kan sålunda bliva nödvändigt att till en början och såsom en övergångsform i vissa fall lägga större arbetsområden under ledning av en mera erfaren vågmästare och att som biträde åt honom på distriktet placera en eller flera yngre vågmästare. Landets indelning i arbetsområden bör ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, varför något förslag härom knappast bör uppgöras av de sakkunniga. De sakkunniga lära endast hava att bedöma erforderliga antalet vågmästare och deras löneställning samt att med stöd därav föreslå antalet vägmästartjänster. Av skäl, som de sakkunniga närmare komma att beröra under övergångsfrågor, lärer det icke komma att möta svårigheter att — även om samtliga vägmästartjänster placeras i samma lönegrad — kunna rekrytera de mera krävande tjänsterna som föreståndare för de större arbetsområden, som ovan nämnts. De sakkunniga förutsätta nämligen att vågmästare, som för närvarande bekläda mera ansvars fy lida tjänster, skola genom löneklassuppflyttning efter förstatligandet, i den mån så är möjligt, bibehållas vid sina nuvarande löneförmåner. Som villkor härför bör givetvis stipuleras, att vederbörande, om så kräves, ställer sig till förfogande för uppehållande av en mera krävande tjänst som föreståndare för ett större arbetsområde. Det erforderliga antalet vägmästartjänster. Vägförstatligandekommittén utgick från att vägmästärna i största möjliga utsträckning skulle frigöras från expeditionsarbete för att kunna disponeras så mycket som möjligt för arbetsledning. Yisst kontorsarbete måste dock alltid åvila dem. Sålunda skulle de med stöd av dagsverksböcker, maskindagböcker m. m. samt egna uppmätningar uppgöra avlöningslistor med arbetsrapporter och förse dem med förslag till litterering. Vidare skulle de föra övertidsjournal för arbetare samt slutligen granska och litterera till vägförvaltningen ingående uppgifter rörande arbetsförrådet och verkstaden (reparationssmedjan). Allt övrigt kontorsarbete avsågs ankomma på vägförvaltningen. Som i det föregående framhållits ansluta sig de sakkunniga till kommitténs uppfattning härutinnan. Detta är ock en förutsättning för att vägmästarna skola kunna behärska relativt stora arbetsområden. Om vägmästarna skulle belastas med kontorsarbete i större omfattning än som nu föreslagits måste deras arbetsområden begränsas och antalet vågmästare sålunda ökas. Vägförstatligandekommittén utgick från att vägmästarområdena (arbetsområdena vid enmansdistrikt) skulle omfatta 20—25 mil i södra och mellersta Sverige samt 30—35 mil i Norrland. Riksdagen förutsatte, att indelningen i arbetsområden skulle ske under hänsynstagande till dels vunna erfarenheter om arbetsuppgifternas omfattning på olika håll, dels ock förefintligheten av garagegårdar o. d., även om den av kommittén föreslagna omfattningen av arbetsområdena därmed skulle överskridas.

259 Kommittén uppskattade det erforderliga antalet vägmästarområden till 323 st. vid en omfattning av underhållsarbetet, motsvarande 1938 års trafik. Om förstatligandet genomfördes under nuvarande kristid, borde enligt kommitténs mening arbetsområdenas antal kunna minskas med en fjärdedel eller till 240. Yägförstatligandekommittén angav blott i grova drag grunden för indelningen i arbetsområden. Det torde icke vara undantagslöst riktigt, att områdena kunna göras större i Norrland än i det övriga Sverige. Genom den erfarenhet beträffande underhållet, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vunnit genom sin vägunderhållsinspektion, lärer det emellertid numera vara lättare att göra en riktig indelning än tidigare. Kommittén utgick vid sin beräkning av antalet arbetsområden från att det statliga vägväsendet skulle övertaga alla allmänna vägar på landet. Väghållningens omfattning kan emellertid röna inverkan av dels att vissa städers väghållning kan komma att övertagas av staten, dels att vissa samhällen kunna komma att vara väghållare inom sina områden. De sakkunniga ha genom inhämtande av upplysningar från länsstyrelserna sökt bilda sig en uppfattning om i vilken mån detta kan medföra en ändring i arbetets totala omfattning. Därvid har befunnits, att det kan bliva fråga om blott små justeringar. I regel komma nämligen städerna att vilja vara väghållare inom sina områden och blott få samhällen är o i stånd att själva sköta sin väghållning. Kommitténs uttalande om en stark begränsning av antalet arbetsområden vid ett förstatligande under nuvarande kris måste ses mot bakgrunden av trafikförhållandena vid den tid, när kommittén gjorde sin utredning. Trafiken var då nedbringad till ett minimum. Sedermera har trafiken och vägunderhållsarbetena åter ökat. Emellertid har arbetet med arbetsledningen ökats mera än trafiken och underhållsarbetet på grund av de svårigheter, som äro förenade med gengasdrift för vägmaskiner och färjor m. m., bristen på dammbindningsmedel och underhållsmaterial för beläggningar, nödvändigheten att uppskjuta eljest erforderliga väg- och broomläggningar m. m. Till svårigheterna bidraga även på vissa håll tunga vedtransporter och militära transporter. Ökat arbete för arbetsledningen har framkallats även genom allt mera ökade krav på en rationell och ekonomisk väghållning. Från vissa håll har uttalats, att allt detta medför, att arbetsledningen för närvarande kräver lika mycket av befattningshavarna som under 1938 års högtrafik. I allt fall lärer man kunna utgå från att förhållandena för närvarande icke äro sådana som förutsattes, när vägförstatligandekommittén gjorde uttalandet om en begränsning till 240 arbetsområden. Till ledning vid bedömandet av det erforderliga antalet arbetsområden hava de sakkunniga från vägingenjörerna i samtliga län infordrat förslag till länens indelning i arbetsområden. Dessa förslag hava sedermera bearbetats av de sakkunniga och resultatet framställes i bilaga 3. Denna är uppställd under förutsättning av arbetsområden med en vågmästare men torde hava giltighet för bedömande av antalet tjänster även om arbetsområdena göras större med flera arbetsledare i varje.

260 Antalet områden sammanhänger nära med huru indelningen kan göras i detalj. Indelningen i sin tur sammanhänger med länets geografiska utformning, befintligheten och belägenheten av garage, verkstäder och grustag m. m., vägnätets utformning, befintligheten och belägenheten av beläggningar på vägarna m. m. De av vägingenjörerna utarbetade förslagen med av de sakkunniga föreslagna jämkningar äro icke att anse såsom slutgiltiga lösningar. Som tidigare redan nämnts kräves ytterligare och mera detaljerad utredning. Det antal områden, vartill de sakkunniga kommit, 280 st., är alltså approximativt. Om vid den definitiva indelningen behov visar sig av ytterligare någon tjänst i visst län, kan man icke med visshet utgå från att den motsvaras av inbesparad tjänst i annat län. Det är alltså nödvändigt att ovannämnda antal utökas med förslagsvis 10 tjänster i reserv. Det erforderliga totala antalet vägmästartjänster skulle alltså bliva 290. Under utredningsarbetets gång har förslag framkommit om inrättande av särskilda tjänster för på beläggningsområdet speciellt utbildade vågmästare. Dessa skulle handhava sådan anläggning och sådant underhåll av beläggningar, som nu verkställas i vägdistriktens egen regi. Visserligen äro på sina håll vägmästarna utbildade på detta område. Men det kan dock ifrågasättas, om det icke skulle befordra beläggningarnas ekonomi, om man för arbetet med desamma kunde använda specialutbildade arbetsledare. Beläggningsarbetena äro emellertid för närvarande ytterligt få. På grund av bristen på bindemedel äro t. o. m. underhållsarbetena mindre än som kan anses normalt med hänsyn till beläggningarnas bestånd. De sakkunniga anse därför, att frågan om dessa tjänster bör upptagas framdeles, när beläggningsarbetena åter bliva aktuella. Under utredningens gång har förslag även framkommit om inrättande av särskilda verkmästartjänster för översynen av arbetet i verkstäderna och reparationssmedjorna. Verkstäderna och reparationssmedjorna stå nu under befäl av vägdistriktens vågmästare, vilka hava utbildning inom väg- och vattenbyggnadsfacket. Även om vägmästarna så småningom skaffa sig en icke föraktlig kunskap om maskiner och motorer, ligger deras huvudsakliga kunnande dock på ett annat område. I verkstäderna äro för närvarande i regel anställda 2—4 man. Arbetets omfattning är alltså för liten för att man där skall kunna anställa en verkmästare. Vid bedömande av svårare frågor, såsom vid val mellan reparation och utrangering av en maskin m. m., torde det vara av ekonomisk betydelse att äga tillgång till specialutbildad fackman med högre kompetens än förmännen och reparatörerna vid verkstäderna, För tillsynen av vägorganisationens maskiner ha de sakkunniga föreslagit inrättandet av en maskiningenjörstjänst vid styrelsens förrådsbyrå. De nu ifrågasatta verkmästarna skulle biträda maskiningenjören i dennes arbete. De sakkunniga föreslå, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bemyndigas att försöksvis anställa ett par verkmästare, vilkas avlöning bör kunna föras på förlagsrörelsens omkostnadsstat. De böra tills vidare avlönas med arvode.

261 V ä g m ä s t a r n a s tjänste- och löneställning. V ä g f ö r s t a t l i g a n d e k o m m i t t é n a n f ö r d e beträffande v ä g m ä s t a r n a s tjänste- och l ö n e s t ä l l n i n g bl. a. följande: Med den föreslagna indelningen i arbetsområden bör antalet vägmästarbefattningar bestämmas till 323. Med hänsyn till arten av de arbetsuppgifter, som skola åvila vägmästarna, böra dessa erhålla tjänstemannaställning och inplaceras i det statliga lönesystemet. Även om behovet av 323 vågmästare kan förutses bliva tämligen stadigvarande torde ordinarie tjänsteställning likväl icke böra givas åt samtliga dessa befattningshavare. Som det framdeles kan visa sig erforderligt a t t något minska antalet arbetsområden, torde — för att underlätta en sådan nyindelning — en mindre 'del av vägmästarna böra få endast extra ordinarie tjänsteställning. Det synes ock vara lämpligt att yngre vågmästare få tjänstgöra några år såsom extra ordinarie, innan de få konstitutorial på tjänsten. Antalet extra ordinarie vågmästare bör lämpligen utgöra ungefär 30 procent av hela antalet vågmästare. Med hänsyn till nu anförda synpunkter ha de sakkunniga vid kostnadskalkylerna utgått från a t t av de 323 vägmästarbefattningarna 225 skola vara ordinarie och 98 extra ordinarie. Med avseende å vägmästarnas ställning i lönehänseende ha Sveriges arbetsledareförbund, till vilket föreningen Sveriges vågmästare är ansluten, samt Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, som bl. a. omfattar vägdistriktens tjänstemannaförening, hos de sakkunniga framkommit med vissa önskemål. Arbetsledareförbundet har härutinnan föreslagit, att förste-vägmästare skola placeras i lönegraderna 16 och 18 samt övriga vågmästare i lönegrad 14. En lägre lönesättning än den föreslagna skulle, enligt förbundet, medföra en nedskärning av de nuvarande faktiska lönerna. Till stöd för den föreslagna lönegradsplaceringen har förbundet i sin skrivelse anfört bl. a.: Vid lönegradsplacering för arbetsledare inom statsförvaltningen hade man tidigare i olika sammanhang fäst väsentlig vikt vid antalet underlydande arbetare. Även ur denna synpunkt vore den föreslagna placeringen för vägmästarkåren synnerligen välmotiverad. Arbetsledare inom vägväsendet hade ett väsentligt större antal underlydande med därav följande större ansvar och ökade krav på arbetsledaregenskaper, än vad som vore fallet inom de flesta övriga verksamhetsområden, inom vilka arbetsledarbefattningarna vore uppförda i de föreslagna lönegraderna. Enligt förbundets statistik hade en förste-vägmästare, om man medräknade samtliga inom vederbörande vägdistrikt anställda arbetare, i genomsnitt 178 underlydande och övriga vågmästare 88. Till utredning om vägmästarnas löneförhållanden under 1939 ha de sakkunniga infordrat uppgifter härom från vägstyrelserna. De inkomna uppgifterna omfatta 81 förste-vägmästare och 255 andra vägmästare. De sammanlagda lönekostnaderna för dessa befattningshavare ha under 1939 uppgått till 433 731 kronor för förste-vägmästare och 1 098 917 kronor för övriga vägmästare. I dessa belopp ingå icke vägdistriktens utgifter för pensionering, för traktamenten, för fri telefon o. d. Däremot ha sådana löneförmåner som hyresbidrag och värdet av fri bostad medräknats. Lönebeloppen växla i synnerligen hög grad. Variationerna framgå bäst av följande sammanställning av antalet befattningshavare inom olika lönegrupper: Årslön Antal

2 400— 2 999 4

3 000— 3 499 23

3 500— 3 999 66

4 000— 4 499 58

4 500— 4 999 87

5 000— 5 499 60

5 500— 5 999 12

6 000— 6 500 6 499 och däröver 21 7

262 I sammanställningen som omfattar 338 vågmästare ha medtagits även befattningshavare som endast tjänstgjort en del av året. Genomförandet av den vägmästarorganisation, som här föreslagits, ger en arbetsuppgift av ungefär enhetlig storleksordning för alla vågmästare. Alla dessa befattningshavare kunna därför inplaceras på samma plats i löneskalan. Något behov av särskild förste-vägmästare kommer alltså icke a t t finnas. I detta sammanhang är emellertid anledning att erinra om den förenämnda möjligheten a t t placera de bäst kvalificerade av de nuvarande vägmästarna såsom övervägmästare vid distriktsförvaltningarna. Vid bestämmandet av den lönegrad i den allmänna löneplanen, i vilken de ordinarie vägmästarna böra placeras, kan man icke utan vidare utgå från de löneförmåner vägmästarna nu åtnjuta. Även om arbetsuppgifterna i stort sett* bliva desamma som nu, kommer vägmästarnas ställning likväl icke att bliva densamma. Inom de nuvarande vägdistrikten finnas i allmänhet icke några högre tekniska arbetsledare än vägmästarna, och dessa få på grund härav en mera sjävständig ställning, än vad fallet blir inom den statliga vägorganisationen, där de komma a t t arbeta under befäl av ingenjörer och övervägmästare vid distriktsförvaltningarna. För lönegradsplaceringen bör i stället vägmästarbefattningen jämföras med motsvarande tjänster inom statens andra tekniska verk. Därvid komma särskilt banmästartjänsterna vid statens järnvägar i betraktande. Dessa tjänster äro av tre slag, nämligen banmästare i 10:e, förste banmästare i 12:e och överbanmästare i 16:e lönegraden. Ur organisationssynpunkt är arbetets art för dessa tre befattningar densamma, endast arbetsuppgifternas omfattning skiljer dem. Dessa befattningshavares åligganden äro i huvudsak inspektion och tillsyn av banan jämte föranstaltande av erforderliga underhållsarbeten, tillsyn och ledningav förekommande om- och nybyggnadsarbeten å banan samt expeditions- och förrådstjänst. Närmaste förman är baningenjören (sektionsföreståndare). En banmästare har i allmänhet 15—20 banvakter under sig samt sommartid ytterligare ett varierande antal ban- och byggnadsarbetare. E n förste banmästare har väl icke flera underlydande banvakter, än vad en banmästare har, men han är arbetsledare för ett mycket större antal tillfälliga ban- och byggnadsarbetare. Såsom biträde i sitt arbete "och såsom närmaste man har förste banmästaren en särskild banförman. överbanmästarnas avdelningar — sådana finnas endast till ett antal av 25 — äro än större och mera arbetstyngda. De omfatta sträckor, där nybyggnadsarbeten och linjeomläggningar pågå eller där underhållsarbetet är högkvalificerat eller särskilt omfattande. Såsom biträden ha överbanmästarna ofta en banmästare och en eller flera banförman. En jämförelse mellan de uppgifter, som ankomma på nu n ä m n d a befattningshavare vid järnvägarna, och dem, som komma a t t åvila vägmästarna, leder närmast till att dessa böra erhålla samma löneställning som förste banmästare och sålunda placeras i tolfte lönegraden. Att placera vägmästarna i högre lönegrad skulle innebära en orättvisa mot andra befattningshavare i statens tjänst. En lägre lönegrad än den tolfte lärer å andra sidan icke kunna ifrågakomma, om det skall bliva möjligt a t t rekrytera vägmästarkåren med fullgoda krafter. V ä g f ö r s t a t l i g a n d e k o m m i t t é n f ö r o r d a d e således a t t de o r d i n a r i e v ä g m ä s t a r n a placerades i l ö n e g r a d A 1 2 och de extra o r d i n a r i e v ä g m ä s t a r n a i lönegrad E o 12. I avgivna y t t r a n d e n h a r följande anförts beträffande v ä g m ä s t a r n a s tjänsteoch löneställning.

263 Sveriges arbetsledareförbund anförde, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i år 1936 utfärdade anvisningar till vägstyrelserna med riktlinjer för rekryteringen av arbetsledare förordat lönesatser, som motsvarade en lönegradsplacering av schaktmästare i lönegrad B 12, vägmästare i lönegrad B 14 och förste vägmästare i lönegrad B 16. Efter en redogörelse för vägmästarlönernas höjd i förhållande till riksmedellönen för samtliga arbetsledare i privat tjänst, uttalade förbundet som allmänt omdöme rörande resultatet av den fria lönesättningen inom vägstyrelserna, att de i vägunderhållet sysselsatta arbetsledarna åtnjutit löner, som nära sammanfölle med lönerna till arbetsledare inom Övriga verksamhetsområden. Om överhuvudtaget den hittillsvarande lönesättningen för vägmästare borde influera vid bestämmandet av lönerna för de vägmästartjänster av delvis ny typ, som förslaget innebure, borde i rättvisans intresse 14:e lönegraden tagas till utgångspunkt. Förbundet anförde vidare: När det i utredningen heter, att en placering av vägmästarna i högre lönegrad än den 12:e »skulle innebära en orättvisa mot andra befattningshavare i statens tjänst», bör det framhållas, att förbundet icke anser att vägmästarna böra jämställas med i denna lönegrad tidigare upptagna befattningshavare. De statliga lönereglementena böra icke heller respekteras i sådan utsträckning, att en riktig lönesättning i detta fall förhindras. Avvikelser ha redan måst vidtagas. I 10:e och 12:e lönegraderna äro upptagna arbetsledarebefattningar, vilka på vissa områden icke kunnat komma till avsedd användning. Skälet har varit, att de arbetare, över vilka arbetsledarna skola föra befäl, ha sammanlagt högre arbetsersättning än lönerna i nämnda lönegrader. Enligt förbundets mening bör frågan om vägmästarnas löner uteslutande bedömas med utgångspunkt från de åligganden, det arbete och det ansvar som enligt planen kommer att åvila dessa arbetsledare samt möjligheten att få befattningarna besatta med kvalificerade personer. En lönesättning efter dessa principer lär icke med ens skenet av berättigande kunna klandras av andra befattningshavare. Enligt de sakkunnigas förslag erhålla vägmästarna så krävande uppgifter och komma°att utföra ett så ansvarsfullt arbete, att deras placering i 16:e lönegraden är erforderlig, om lönesättningen skall kunna betraktas såsom tillfredsställande. Till denna lönegrad äro för närvarande verkmästare av andra klass hänförda. Man lär icke kunna göra gällande, att de verkmästare i statens tjänst som äro avlönade enligt 16:e lönegraden utföra ett mer kvalificerat eller ansvarsfullt arbete än det som kommer att åvila vägmästarna. De ha därtill i regel det stöd i arbetsledningen som följer av att dem överordnade ingenjörer m. fl. dagligen äro tillgängliga på arbetsplatsen. Man kan däremot utan att detta innebär något underskattande av de förmän som äro placerade i 14:e lönegraden göra gällande, att vägmästarna genomgående måste anses utöva en mer krävande funktion än i nämnda lönegrad placerade arbetsledare. Vid lönefrågans övervägande måste hänsyn också tagas till att vägmästarna på grund av arbetets natur sannolikt tvingas att i stor utsträckning tjänstgöra utöver normal arbetstid. Särskilt blir detta regel vid forcerat arbete efter snöfall, vid isbeläggning, vid stark nederbörd o. d. Det förefaller osannolikt, att denna övertidstjänstgöring blir honorerad genom särskild ersättning, eftersom en kontroll av vägmästarnas arbetstid icke lämpligen kan komma ifråga. Den fasta lönen bör följaktligen fastställas så- att den inkluderar skälig ersättning för detta extra arbete. Förbundet fann yrkandet om vägmästarnas placering i 16:e lönegraden vara väl motiverat.

264 Sveriges kommunaltjänstemannaförbund och vägdistriktens förening yttrade i ett gemensamt utlåtande:

tjänstemanna-

Det bör icke enbart vara arbetsstyrkans storlek, som får vara avgörande vid bedömande av den ansvarige arbetsledarens ställning. Med den variation, som förekommer inom vägväsendet beträffande trafikintensitet, väderleks- och temperaturförhållanden m. m., är det nödvändigt att mycket stor påpasslighet måste ägnas åt de olika arbetenas r ä t t a utförande vid r ä t t tidpunkt. Inom vägväsendet måste underhållsarbetena, beträffande såväl grusvägar som permanentbelagda sådana, numera anses som högkvalificerat. Grusblandningarna under senare år äro belysande exempel härpå. Det har talats och skrivits mycket om »grusvägsunderhållet som blev vetenskap», och det torde inte kunna bestridas att dettas rationella utförande ställer speciella krav på sin ledning. Förbundet anser därför, a t t arbetsuppgifterna inom vägväsendet äro av så omfattande art, att vägmästarna, vid jämförelse med motsvarande andra statliga befattningshavare, i tjänstehänseende lämpligen torde böra placeras i 16:e lönegraden, övervägmästarna torde i analogi härmed och med hänsyn till vikten och ansvaret av deras befattningar lämpligen böra placeras i 18:e lönegraden. Den enda yrkesgrupp, som kan ifrågakomma vid en rättvis jämförelse med vägmästarna, är enligt förbundets åsikt de hos entreprenadfirmorna inom vägväsendet anställda arbetsledarna. De löner som dessa arbetsledare åtnjuta, överstiga högst väsentligt de till vägväsendets arbetsledare för närvarande utgående. Beträffande de sakkunnigas förslag a t t vägmästarna skola placeras i 12:e lönegraden vill förbundet framhålla, att detsamma med besvikelse konstaterar den värdesättning, de sakkunniga härigenom givit de nuvarande vägmästarna för det mångåriga, påfrestande och ansvarsfulla arbete, som dessa ofta under svåra förhållanden utför åt det allmänna. För den, som något närmare känner till huru arbetsledningen inom ett vägdistrikt i praktiken måste arbeta, är det uppenbart, att någon ändring i vägmästarnas hittillsvarande arbete icke kan ske utan till förfång för väghållningen. Förbundet finner det därför anmärkningsvärt, a t t de sakkunniga anse a t t detta arbete vid ett förstatligande skulle vara mindre värt än vad det för närvarande är. Förbundet anser, a t t de sakkunnigas förslag innebär en uppenbar orättvisa mot ett flertal av de nuvarande befattningshavarna vid vägdistrikten, vilka ensamma föreslås till försämrade anställningsvillkor. De sakkunnigas förslag, a t t inom den nya organisationen endast 225 befattningar av totalt 323 skola göras ordinarie, kan förbundet icke finna berättigat. De sakkunniga anföra ju själva att behovet av samtliga 323 vågmästare förutses bliva tämligen stadigvarande. Att lämplighetsskäl tala för a t t en mindre del av befattningarna göras till extra ordinarie, torde kanske ej kunna bestridas, men att denna mindre del skall behöva omfatta över 30 procent av hela kåren finner förbundet anmärkningsvärt. K ö r a n d e v ä g m ä s t a r n a s l ö n e f ö r m å n e r å b e r o p a d e f ö r e n ä m n d a sammanslutn i n g a r vissa uppgifter till s t ö d för den av d e m p å y r k a d e h ö g r e lönegradsplaceringen. D e a n g i v n a l ö n e f ö r m å n e r n a s t ö d d e sig e m e l l e r t i d icke på uppgifter för hela v ä g m ä s t a r k å r e n . Svenska vägstyrelsernas förbund anförde, att d e för v ä g m ä s t a r n a angivna l ö n e r n a s y n t e s v a r a låga och a t t l ö n e r n a icke finge ligga i u n d e r k a n t , om en h ö g nivå å i n n e h a v a r n a skulle k u n n a u p p e h å l l a s och alltför t ä t a o m b y t e n undvikas. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrade:

265 Enligt styrelsens mening böra vägmästarna beredas en något bättre lönegradsplacering än som föreslagits. Styrelsen vill nämna, att styrelsen i cirkulärskrivelse den 22 maj 1936 till vägstyrelserna lämnade anvisningar bl. a. beträffande vägmästarnas löneställning. Styrelsen angav därvid belopp, motsvarande 14 :e lönegraden för ordinarie statstjänstemän, såsom skäliga. Styrelsen utgick därvid från att dyrtidstillägg icke skulle komma ifråga. Sedermera har styrelsen emellertid ansett sig böra medgiva ändring härutinnan och har i cirkulärskrivelse den 24 april 1940 och den 31 januari 1941 förklarat sig ur statsbidragssynpunkt ej hava något att erinra mot att vägmästarna tillerkännas rörligt tillägg och kristillägg enligt de grunder, som gälla för statstjänstemän. Svenska teknologföreningen ville efter en jämförelse med de löneförmåner, som i allmänhet utginge till motsvarande personal i enskild tjänst, förorda, att vägmästarna placerades i lönegrad A 13. Statskontoret och allmänna lönenämnden hade intet att erinra mot den föreslagna löneställningen. De sakkunniga anse att löneställning vid verksamhet av icke-statlig natur icke bör tillmätas avgörande betydelse vid bestämmande av löner för tjänster i statliga verk. En jämförelse med andra tjänster kan dock vara vägledande. Den enskilda verksamhet, varmed jämförelse i detta fall skulle kunna göras, är entreprenadverksamheten på väg- och vattenbyggnadsområdet. De vid denna verksamhet anställda schaktmästarna och verkmästarna äro emellertid i regel anställda vid byggnadsarbeten och icke vid underhållsarbeten och kunna alltså varken få vara så bofasta eller åtnjuta den trygghet beträffande arbetets varaktighet som vägmästarna. Av denna anledning hava de sakkunniga icke ansett skäl att närmare ingå på denna jämförelse. Däremot finnes viss anledning att jämföra den blivande löneställningen med vägmästarnas nuvarande löneförmåner. Vägförstatligandekommitténs ovannämnda utredning grundade sig på uppgifter från vägstyrelserna rörande 338 vägmästare och lärer vara mera uttömmande än de löneuppgifter, som ovanberörda organisationer lämnat. De sakkunniga ha dock ansett lämpligt att införskaffa uppgifter rörande vägmästarnas löneförmåner för närvarande. Undersökningen omfattar sammanlagt 406 vägmästare och återfinnes i sammandrag i bilaga 4. Vägmästarna ha indelats i grupper efter de av de sakkunniga ovan beskrivna, nu befintliga organisationsformerna. Slutligen hava vägmästarna indelats i blott tre grupper, nämligen dels 18 vägmästare och arbetschefer utan eget arbetsområde (dessa lära i detta sammanhang icke vara av något intresse), dels 312 vägmästare, som med eller utan biträden självständigt föra befälet inom eget arbetsområde (grupp A i nämnda tabell), dels ock 76 biträdande vägmästare (grupp B i nämnda tabell). I detta sammanhang intressera endast uppgifterna rörande de under grupp A upptagna vägmästarna. Medeltalet inom denna grupp av de nuvarande årliga löneförmånerna är 6 223 kronor (högst 9 432 och lägst 4 025 kronor). Löneförmånerna hava, i den mån det varit möjligt, reducerats till vad som avser själva

266 vägmästartjänsten. Sålunda har i förekommande fall avdragits ersättning för sekreteraregöromål, för hållande av kontor och för eldning av garage. De avdragna beloppen inverka dock med blott 46 kronor per år på nyssnämnda medeltal. Detta skall jämföras med nu till statstjänstemän utgående löner jämte 31 procent tillägg. Utgående härifrån finner man, att den del av de nu ifrågavarande vägmästarnas medellön, som motsvarar statstjänstemännens grundlön, är 4 750 kronor. Om vägmästarna såsom genomsnitt kunna anses vara placerade på C-ort, ligger denna grundlön (4 750 kronor) något över 16:e löneklassen enligt ordinarie avlöningsreglementet. Emellertid måste erforderlig hänsyn tagas till att de nu utgående lönerna inkludera även ålderstillägg. Den lönegrad, vari vägmästarna kunna komma att placeras, omfattar 5 löneklasser. Om nu ifrågavarande vågmästare löneklassplaceras efter de för statligt anställda gällande bestämmelserna och med hänsyn till antalet år i befattningen, finner man, att icke mindre än 196 av de 312 vägmästarna skulle hava uppnått högsta löneklassen inom lönegraden. Medeltalet skulle vara något över 4:e löneklassen inom lönegraden (4'24). Medeltalet av dessa vågmästares nuvarande löner motsvarar alltså — om man räknar med C-ort, 31 procent tillägg och ovannämnda löneklassuppflyttningar — närmast 13:e lönegraden. För staten är det av största betydelse att lönegradsplaceringen för likartade tjänster inom skilda verk blir lika. De enda statliga befattningshavare, vilka i högre grad kunna jämföras med vägmästarna, äro banmästarna vid statens järnvägar. Vägförstatligandekommittén har även jämfört vägmästarbefattningarna med banmästartjänsterna. Kommittén anförde, att dessa tjänster vore av tre slag, nämligen banmästare i 10:e, förste banmästare i 12:e och överbanmästare i 16:e lönegraden. Numera hava tillkommit ett fåtal överbanmästartjänster i 18:e lönegraden. Banmästarnas utbildning är likartad med vägmästarnas. Liksom vägmästartjänst oftast uppnås av schaktmästare eller förman efter genomgång av vägmästarkurs, kräves för uppnående av banmästartjänsten, att banförman genomgår — förutom viss korrespondenskurs — även en banmästarkurs. I båda fallen erfordras därjämte väl vitsordad praktisk tjänstgöring. Banmästare i lönegrad 10 äro i regel biträden på större överbanmästarområden, ehuru det även finnes självständiga banmästare i denna lönegrad. Förste banmästare sköta i regel med biträde av en banförman eget banmästarområde. överbanmästare äro placerade på mera krävande avdelningar, ofta med omfattande anläggningsarbeten, och hava i regel banmästare som biträden. Förste banmästarna hava ett i hög grad självständigt arbete. De skola kontrollera underhållet och ansvara för trafiksäkerheten samt för att erforderliga arbeten utföras på sådant sätt, att tågen skola kunna framföras utan risk. De skola föranstalta om utförandet av erforderliga reparationer. De äro arbetsledare för banavdelningens arbeten inom området och i förekommande fall kontrollanter för entreprenadarbeten. Arbetet och ansvaret avser icke

267 blott själva banan utan även broar, trummor, vägportar, husbyggnader och bangårdsmaskinerier (med undantag dock för växel- och signalsäkerhetsanläggningar). Förste banmästarna skola själva taga initiativ till erforderliga arbeten och vid behov igångsätta dem på eget initiativ. De skola ombesörja arbetsledningen vid arbeten i anledning av olyckshändelser, översvämningar, skogsbrand m. m. De hava vidare ansvaret för banmästaravdelningens filialförråd. Av det anförda framgår, att förste banmästarna hava arbetsuppgifter, som äro i stort sett jämförbara med en vågmästares. Med hänsyn till att den vägsträcka, som vägmästarna komma att svara för, är avsevärt — stundom 4 ä 5 gånger — längre än den bansträcka, som en förste banmästare har sig underställd, torde vägmästarbefattningen i allmänhet vara mera krävande än förste banmästartjänsterna. Detta gäller särskilt vid jämförelse med de mindre arbetstyngda av de banmästaravdelningar, som förestås av förste banmästare. Vägmästarna ha därjämte svårare att nå förbindelse med sina överordnade och måste därför i större utsträckning än förste banmästarna på eget ansvar taga initiativ till erforderliga åtgärder och handla självständigt. Med anledning av vad sålunda anförts anse de sakkunniga, att övervägande skäl tala för att vägmästartjänsterna placeras i lönegrad A 13. I fråga om anställningsvillkor vilja de sakkunniga blott anföra, att vågmästare bör inneha tillstånd att föra bil. De sakkunniga utgå vidare från att övertidsersättning icke skall utgå till vågmästare. Yägförstatligandekommittén föreslog för normala förhållanden 323 vågmästare, därav 225 ordinarie och 98 extra ordinarie. När antalet nu på grund av de med krisen sammanhängande förhållandena anses kunna nedbringas till 290, finnes dock icke någon anledning att ytterligare minska antalet ordinarie tjänster. De sakkunniga föreslå således, att det inrättas 225 ordinarie vägmästartjänster i lönegrad A 1 3 och 65 extra orHinarie vägmästartjänster i lönegrad Eo 13.

D. Om pensionsålder för vissa tjänstemän. Enligt 9 § allmänna tjänstepensionsreglementet gäller såsom allmän regel, att pensionsåldern för befattningar i nedan angivna lönegrader inträder vid följande levnadsålder: Löneplan

Lönegrad

Levnadsår

A

1—12 13_34 1—12 13_30

60 65 60 65

Eo

Många undantag från denna allmänna regel finnas emellertid, bl. a. i de fall. då utövandet av tjänsten kräver större fysisk rörlighet än normalt.

268 Beträffande åtskilliga av de befattningar, som komma att inrättas vid förstatligande av vägväsendet, torde dylika undantagsbestämmelser i fråga om pensionsåldern böra övervägas. De tjänster vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen enligt löneplan A, för vilka särskilda bestämmelser rörande pensionsålder kunna vara erforderliga, äro inspektörstjänsterna i lönegrad A 29, nämligen: väginspektören för beläggningar på byggnadsavdelningen, vägtrafikinspektören och gatuinspektören. Beträffande dessa tjänster kräves en god fysisk kondition, som befattningshavarna måhända icke kunna uppvisa vid högre ålder. Det synes därför vara motiverat, att pensionsåldern för dessa tjänster sänkes till 63 år. Inom vägförvaltningarna kräves god fysisk kondition av vägingenjörerna i lönegraderna A 26 och A 27 liksom ock av övriga ingenjörer, ritare och övervägmästare. Detsamma gäller vägmästarna. De sakkunniga föreslå att även för dessa tjänstemän pensionsåldern fastställes till 63 år.

övergångsfrågor. Övertagandet av vägdistriktens tillgångar och skulder. I samband med statens övertagande av den allmänna väghållningen på landet måste vägdistriktens tillgångar och skulder avvecklas. På sätt förut i detta betänkande i annat sammanhang erinrats skall avvecklingen, enligt vägförstatligandekommitténs, av departementschefen och riksdagen tillstyrkta förslag, ske på det sättet, att staten utan ersättningsskyldighet övertager vägdistriktens alla tillgångar ävensom ansvaret för distriktens samtliga skulder. Vägdistriktens ekonomiska ställning den 1 november 1942 och den beräknade ställningen den 1 januari 1943 och den 31 december 1943 framgår av följande sammanställning (sid. 270), vilken uppgjorts med ledning av uppgifter, avgivna av vägstyrelserna i november 1942. De i sammanställningen angivna tillgångarna ha i enlighet med de anvisningar, som meddelats av de sakkunniga, av vägstyrelserna upptagits till verkliga (alltså ej bokförda) värden (saluvärden), uppskattade med ledning av de priser, som gällde i november 1942. Uppskattningens tillförlitlighet har ej kunnat kontrolleras av de sakkunniga. Bland tillgångarna ha icke upptagits vare sig värdet av rätt till vägmark eller förväntade statsbidrag för utförda vägarbeten. Enligt vägstyrelsernas uppgifter skulle distriktens »fordringar» på statsbidrag uppgå till följande belopp, nämligen den 1 november 1942 30*6 miljoner kronor, den 1 januari 1943 32*7 miljoner kronor samt den 31 december 1943 21*5 miljoner kronor. Ej heller har såsom tillgång upptagits värdet av de beläggningar, som utförts medelst av vägdistrikten upptagna, av Kungl. Maj:t för ändamålet medgivna lån, vilka avse de fall, då kostnaden för underhåll av väg medelst grusning uppgår till större belopp än den sammanlagda kostnaden för underhåll av beläggningen samt förräntning och amortering av för beläggning upptagna lån. Enligt nu gällande bestämmelser utgår statsbidrag med 85 procent av hela sistnämnda kostnad av medel, anvisade för vägunderhållet. Bland tillgångarna torde däremot hava upptagits vägdistriktens fordringar å de städer, vilka i samband med stadsbildning eller inkorporering ålagts att under viss övergångstid utgiva ersättning till det vägdistrikt, som staden respektive det inkorporerade området tidigare tillhört. Dessa fordringar intaga såtillvida en särställning, att de kunna komma att nedsättas vid den översyn av de i samband med stadsbildningen eller inkorporeringen meddelade bestämmelserna rörande vägdistriktets och stadens mellanvaranden, som enligt de föreslagna författningsbestämmelserna skall äga rum. Det sammanlagda beloppet av dessa fordringar kan emellertid uppenbarligen icke vara så stort, att det nämnvärt påverkar vägdistriktens ekonomiska ställning, sådan den framträder i efterföljande sammanställning.

270 Tillgångar.

K o n t a n t a medel Bank, postgiro Andra fordringar Egna fastigheter Byggnader å ofri grund E ä t t till grustäkt Färjor, b å t a r Maskiner, inventarier Upplag av väglagningsämnen Bensin, bränslen Andra tillgångar Summa tillgångar

Den verkliga ställningen

Den beräknade ställningen

den V n 1942

den Vi 1943

den yi /i2 1943

929 551 44 027 229 1 427 645 12 179 498 1 032 421 935 989 2 375 496 29 760 717 3 945 621 5 439 910 908 136

531 216 29 428 734 2 099 302 12 533 713 1 025 031 923 212 2 359 266 29 941 342 4 047 234 5 588 925 952 038

608 980 12 997 544 913 381 14 035 458 981122 825 017

102 962 213

89430 013

Den verkliga ställningen den Vn 1942

Den beräknade ställningen den Vi 1943

den31/i2 1943

11769 905 20 272 736 2 861 362 3 605 429 1 870 983 40380 415

11622 745 19112 369 3 866 068 3 601 426 1 728 858 39 931466

10 530 361 14 745 036 4 217 432 3 289 797 458 761 33 241387

2 655 840 27 975 992 3 394 883 3 577 694 890 895 68 856 806

Skulder.

Lån för beläggningsarbeten Övriga av Kungl. Maj:t medgivna lån Av länsstyrelserna medgivna lån Tillfälliga skulder Övriga skulder Summa skulder

Beräknandet av vägdistriktens ekonomiska ställning den 31 december 1943 har skett under den antagna förutsättningen, att vägarbetena komma att ha den omfattning, som angivits i den i augusti månad 1942 för varje distrikt antagna inkomst- och utgiftsstaten för år 1943, och att denna stat jämväl i övrigt genomföres. Bliva vägbyggnadsarbetena på grund av nu rådande brist på arbetskraft av mindre omfattning än som antagits vid statens uppgörande, torde distriktens ekonomiska ställning vid utgången av år 1943 bliva i motsvarande mån bättre. Å andra sidan torde vägdistrikten vid statens uppgörande hava räknat med att under år 1943 i statsbidrag uppbära 85 (för ödebygdsvägar 95) procent av distriktens verkliga kostnader för vinterväghållningen under år 1942. Dessa kostnader ha på grund av den osedvanligt stränga vintern och de svåra snöförhållandena, särskilt i de södra delarna av landet uppgått till avsevärt högre belopp än normalt. I årets statsverksproposition föreslås sådan ändring av bidragsgrunderna, att vägdistriktens bidragsprocent beräknas på den verkliga kostnad, vartill väghållningen kommer att uppgå under år 1943. Vinner nämnda förslag riksdagens bifall och bliva kostnaderna för vinterväghållningen under år 1943 av normal

271 omfattning, komma distrikten att i statsbidrag uppbära ungefär 6"5 miljoner kronor mindre än om tidigare gällande bidragsgrunder tillämpats. Då vägdistrikten vid uppgörande av inkomst- och utgiftsstat för år 1943 uppenbarligen utgått från förut gällande bidragsgrunder, kommer distriktens ekonomiska ställning den 31 december 1943 att försämras med sistnämnda belopp i förhållande till vad sammanställningen utvisar. Vid beräknandet av de tillgångar och skulder, staten skall övertaga från vägdistrikten, måste beaktas, att vid uppgörandet av förestående sammanställning hänsyn icke tagits till kostnaderna för avvecklingen. Hänsyn har ej heller tagits till de belopp, som staten genom uttagande av särskild vägskatt kan komma att uppbära i ersättning för åtgärder, som vägdistrikt vidtagit i syfte att å staten övervältra väghållningskostnader. Bortsett från kontanta medel, banktillgodohavanden och fordringar behövas vägdistriktens tillgångar även efter ett förstatligande för väghållningens ombesörjande och kunna därför icke disponeras för betalandet av vägdistriktens skulder. På sätt de sakkunniga vid behandlingen av frågan om organisation av förrådsrörelsen närmare utvecklat bör förrådsrörelsen vid vägväsendet samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens övriga verksamhetsområden friställas och drivas såsom en självständig affär, därvid förrådsrörelsen förutsatts skola omfatta 1) större vägmaskiner; 2) grustag och förråd av väglagningsämnen; 3) garage-, verkstads- och förrådsbyggnader; samt 4) förlagseffekter. För en friställd förrådsrörelse av denna omfattning erfordras uppenbarligen ett mycket betydande förlagskapital. Detta kan lämpligen i huvudsak bildas genom att de olika vägdistriktens tillgångar sammanföras till en förlagsfond för vägväsendet att förvaltas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Denna fond förutsattes därutöver genom anvisande av anslag å kapitalbudgeten skola tillföras förlagsmedel till lämpligt avvägt belopp för komplettering av de i fonden ingående tillgångarna. Fondens kapitaltillgångar skulle alltså utgöras av de från vägdistrikten övertagna tillgångarna samt särskilda därutöver gjorda kapitalinvensteringar. Förlagsfonden bör sålunda tillföras vägdistriktens fastigheter, byggnader å ofri grund, rätt till grustäkt, förråd av väglagningsämnen, maskiner, inventarier och materialier. I förlagsfonden bör icke ingå vägdistriktens rätt till mark för allmän väg. Sådan rätt bör liksom själva väganläggningen omedelbart avskrivas. Vägdistriktens färjor och båtar intaga en särställning. Enligt de sakkunnigas förslag till väglag skall färja liksom hittills anses såsom väg. Förnyelse av för väghållningen erforderliga färjor och båtar skall på grund härav ske genom byggnadsanslag och underhållet av detsamma bestridas av det

272 årliga vägunderhållsanslaget. Med hänsyn härtill böra vägdistriktens färjor och båtar icke ingå i förlagsfonden. Det kan möjligen synas lämpligast att vägdistriktens kontanta medel, banktillgodohavanden och fordringar tagas i anspråk för gäldandet av distriktens skulder. Då emellertid nyanskaffning av maskiner, inventarier och materialier samt tillverkning av väglagningsämnen under år 1943 icke torde komma att ske i erforderlig utsträckning och då förlagskapitalet även av andra skäl lärer behöva göras större än det, som bildas genom att till förlagsfonden överföra ovan närmare angivna tillgångar, torde i denna böra ingå även vägdistriktens kontanta medel, banktillgodohavanden och fordringar, i den mån de icke disponeras för bestridande av kostnaderna för avvecklingen av distriktens verksamhet och för betalandet av oguldna räkningar. Av enahanda skäl bör förlagsfonden tillföras även de medel, som kunna inflyta genom restindrivning eller genom efterbeskattning av vägdistrikt, som på ett eller annat sätt sökt övervältra väghållningskostnader å statsverket. Det har ifrågasatts, om icke bland förlagsfondens tillgångar borde upptagas en post, avseende de medel, som nedläggas på sådana beläggningar, vilka utföras i syfte att minska kostnaderna för vägunderhållet. Enligt nu gällande ordning få vägdistrikten statsbidrag till förräntning och amortering av lån, som upptagits för utförande av sådana beläggningar. Anses ett liknande system böra tillämpas även efter ett förstatligande, skulle förlagsfonden årligen tillföras ett belopp, motsvarande ränta å och avskrivning av medel, som nedlagts på dylika beläggningar. Detta belopp skulle i så fall på samma sätt som för närvarande avföras å det på driftsbudgeten anvisade anslaget till vägunderhållet. Därigenom skulle vägunderhållskostnaden före statens övertagande av väghållningen och samma kostnad efter reformens genomförande bliva mera jämförbara än om underhållsanslaget icke bleve belastat med ränta å och amortering av beläggningslånen. Till förlagsfonden inflytande medel skulle få användas för nya beläggningar av samma slag. För ett dylikt system kan anföras, att nu ifrågakomna beläggningar äro de enda vägbyggnadsarbeten, som komma till utförande endast under förutsättning, att de medföra en direkt minskning av väghållningskostnaderna. Utan ett sådant system komma icke några förlagsmedel att stå till vägväsendets förfogande för utförande av beläggningar, något som kan betraktas såsom en olägenhet med hänsyn till att driftbudgeten många år framåt kommer att bliva hårt ansträngd. Enligt de sakkunnigas mening kan det emellertid icke vara lämpligt, att ifrågavarande beläggningar — i motsats till övriga byggnadsarbeten — upptagas såsom en tillgång. På sätt redan vägförstatligandekommittén framhöll är det ekonomiskt sundare och för konsolidering av statens finanser klokare, om sådana år efter år återkommande utgifter bestridas av skattemedel, så att man vid varje tidpunkt har det allmänna vägnätet nedskrivet till ett värde lika med noll. Den föreslagna förlagsfonden bör enligt de sakkunnigas mening uppdelas

273 på så sätt, att fondens tillgångar redovisas under följande skilda huvudgrupper av förrådsrörelsen, nämligen 1) maskiner; 2) grustag och upplag av väglagningsämnen, 3) byggnader; samt 4) förlagseffekter. De sakkunniga förutsätta att Kungl. Maj:t bestämmer, hur det kapital, som tillföres fonden, skall fördelas på de olika grupperna. Då det emellertid tid efter annan kan befinnas önskvärt, att inom fonden överflytta kapital från en huvudgrupp till en annan, bör möjlighet härtill finnas. E n sådan överflyttning bör dock endast få ske efter Kungl. Maj:ts medgivande i varje särskilt fall. De årliga inkomsterna och utgifterna för angivna huvudgrupper böra redovisas i en inkomst- och utgiftsstat. På inkomstsidan redovisas inflytande hyror och liknande, överskott vid försäljningar m. m. samt på utgiftssidan underhåll och reparationer, omkostnader, underskott vid försäljningar samt övriga avskrivningar. Det kan icke förväntas, att de årliga verkliga inkomsterna och utgifterna skola exakt balansera, utan över- respektive underskott kunna uppkomma. Dessa böra balanseras till följande budgetår. I enlighet härmed skulle i bokslutet för fonden redovisas förutom kapitaltillgångarna även balanserade medel. Det måste dock förutsättas, att hyror o. d. avpassas på sådant sätt, att över- eller underskott i rörelsen utjämnas, så att fondens verkliga kapitaltillgång icke ändras genom en sådan balansering från ett år till ett annat. Förlagsfonden bör, såsom i korthet redan nämnts, förvaltas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Huvudbokföringen för fonden bör omhänderhavas av kameralbyrån, övrig bokföring — omfattande bl. a. redovisning av fondens huvuddelar samt förvaltning av den med förlagsfondens medel bedrivna förrådsrörelsen — skulle däremot ankomma på styrelsens förrådsbyrå, som därmed också bör i första hand bära ansvaret för de medel, som investeras i förrådsrörelsen. De fastigheter, byggnader å ofri grund, grustag, maskiner, inventarier och materialier, som i enlighet med det anförda böra tillföras förlagsfonden från vägdistrikten, böra, vid fondens uppläggande, i räkenskaperna upptagas till det värde, de då kunna anses äga för vägväsendet och alltså oavsett det värde, varmed de upptagits i vägdistriktens räkenskaper. I samband med statens övertagande av väghållningen måste en värdering av tillgångarna följaktligen verkställas. E n sådan värdering synes icke kunna göras av annan än väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Utanför verket stående lära nämligen sakna möjlighet att bedöma tillgångarnas användbarhet och därmed även deras värde för ett förstatligat vägväsende. Det kan måhända invändas att styrelsen, som skall 18 — 2731 42

274 förvalta fonden, kan vara benägen att undervärdera tillgångarna, varigenom avsättningen till underhåll och förnyelse blir i motsvarande mån mindre. En undervärdering av tillgångarna medför emellertid, att det bokförda förlagskapitalet blir för litet, och detta i sin tur leder till, att avsättningarna bli för små för att kunna räcka till erforderlig förnyelse. Värderingen av vägdistriktens tillgångar föreslås skola ske med anlitande av de nya vägförvaltningarna. Vissa förberedande åtgärder torde dock böra vidtagas, redan innan vägförvaltningarna träda i verksamhet, såsom en fullständig inventering av alla tillgångar. Denna synes böra påbörjas, så snart definitivt beslut fattats i vägförstatligandefrågan. Sedan resultatet av inventeringen föreligger, upprättas förslag till värdering av tillgångarna i enlighet med direktiv från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Värderingsinstrumenten insändas till styrelsen, där desamma granskas och sammanställas. I tveksamma fall företages särskild undersökning genom styrelsens försorg. Vägförvaltningarna underrätta styrelsen om de förändringar, som inträffa efter det värderingsinstrumentet insänts. På grundval av inkomna värderingsinstrument, rapporter och särskilda undersökningar verkställer styrelsen en fullständig värdering av vägdistriktens samtliga tillgångar. De sålunda fastställda värdena läggas till grund för .bokföringen av förlagsfonden. Verkställes inventeringen redan under år 1943, böra de för väghållningen nödvändiga byggnaderna, maskinerna, inventarierna och materialierna kunna av vägdistrikten överlämnas och redovisas till vederbörande vägförvaltning omedelbart efter ingången av år 1944. Vägdistriktens kontanta medel samt bank- och postgirotillgodohavanden vid årsskiftet 1943/44 böra omedelbart därefter och senast den 10 januari 1944 insättas å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens postgirokonto för inbetalningar. Preliminär uppgift om vägdistriktens fordringar av vad slag de vara må bör lämnas redan den 3 januari 1944. Så snart distriktens bokslut äro färdiga samt revision verkställts, lämnas definitiv uppgift om distriktens fordringar. För säkerställande av den rätt till vägmark, kronan skall övertaga från vägdistrikten, måste vägstyrelserna i god tid upprätta förteckningar över den rätt, varmed vägmärken innehaves. Ofta torde, särskilt beträffande gamla vägar[ icke vara möjligt att utreda denna rätt, men i den mån så är möjligt, måste det ske. I samband härmed måste till den statliga vägförvaltningen överlämnas alla de handlingar, som kunna styrka distriktens rätt till marken. Vägdistriktens skulder bestå till huvudsaklig del av lån, som upptagits i banker och andra penninginrättningar. Dessa lån böra vid förstatligandet övertagas av riksgäldskontoret. För avvecklingen böra vägdistrikten senast den 10 oktober 1943 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämna uppgifter om samtliga sina den 30 september 1943 utestående lån med angivande av lån-

275 givaren, lånebelopp, förfallodag samt ränte- och amorteringsterminer. Därest lån upptagas efter den 30 september 1943, skall styrelsen omedelbart underrättas härom. Styrelsen överlämnar därefter i god tid före övergången till riksgäldskontoret en sammanställning av alla lån, som skola övertagas av staten. Vägdistrikten böra av Kungl. Maj:t förständigas att i görligaste mån före utgången av år 1943 betala alla inköp o. d. Vid årsskiftet icke likviderade räkningar skola, på sätt redan nämnts, betalas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med de kontanta medel och banktillgodohavanden, som från distrikten inlevereras till styrelsen. Vid ett förstatligat vägväsende böra i överensstämmelse med den praxis, som tillämpas inom andra grenar av statsförvaltningen, försäkringar mot förlust i anledning av trafikskador, olycksfall, brand, inbrott o. d. icke tagas. De flesta vägdistrikt ha emellertid försäkrat sig mot dylika skador. För att bespara statsverket utgifter härför, böra nu gällande försäkringsavtal uppsägas till den 1 januari 1944 eller så snart därefter som möjligt. I cirkulärskrivelse den 12 oktober 1942 till samtliga vägstyrelser har också väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppmanat vägstyrelserna att uppsäga nu ifrågakomna avtal. Vägstyrelserna böra vidare uppsäga hyresavtal beträffande de förhyrda lokaler, som icke erfordras efter ett förstatligande. Uppsägning av hyresavtal bör ske efter samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vägstyrelserna böra vidare åläggas förteckna alla avtal och utfästelser, som beröra distrikten och som avse jämväl tiden efter utgången av år 1943, så att distriktens alla rättigheter och skyldigheter bliva noggrant angivna. Uppgifter härom synas lämpligen böra lämnas senast den 10 oktober 1943 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Denna bör omedelbart underrättas om alla därefter ingångna förbindelser, vilka komma att gälla även efter utgången av nämnda år. Vidare böra vägstyrelserna åläggas att i god tid underrätta styrelsen om alla pågående rättegångar, så att talan i varje särskilt fall kan bevakas. H a r vägdistrikt icke alls eller blott delvis utfört vägbyggnadsarbete, till vilket statsbidrag lämnats, bör bidraget respektive icke anlitad del av detsamma redan före reformens genomförande återbetalas till statsverket. Dessa medel böra nämligen icke ingå i förlagsfonden utan återföras till vederbörande byggnadsanslag och reserveras för vägbyggnadsföretag, som utföras efter förstatligandet. Enligt de sakkunnigas förslag till lag om vad iakttagas skall i anledning av kronans övertagande av den allmänna väghållningen på landet skall Kungl. Maj:t äga meddela närmar»bestämmelser rörande kronans övertagande av väghållningen. De sakkunniga ha för avsikt att framdeles framlägga förslag till kungörelse med föreskrifter om vad vägdistrikten ha att iakttaga i samband med statens övertagande av vägdistriktens tillgångar och skulder. Budgettekniskt synes övertagandet av vägdistriktens tillgångar och skulder böra gestaltas på följande sätt: Å kapitalbudgeten anvisas ett anslag, som

276 svarar mot det vid tidpunkten för övertagandet beräknade värdet av de av distriktens tillgångar, som skola tillföras förlagsfonden. Av de på kapitalbudgeten anvisade medlen disponerar riksgäldskontoret erforderligt belopp för övertagandet av vägdistriktens skulder. Då värdet av de tillgångar, som skola tillföras förlagsfonden — på sätt framgår av den ovan återgivna sammanställningen av vägstyrelsernas uppgifter rörande distriktens tillgångar och skulder — torde komma att överstiga skulderna samt hela anslaget följaktligen icke erfordras för täckandet av dessa, bör driftsbudgeten gottskrivas det belopp, varmed tillgångarna överstiga skulderna. Storleken av vägdistriktens tillgångar och skulder vid statens övertagande av väghållningen kan av naturliga skäl icke med större säkerhet beräknas, förrän övertagandet skett. E t t slutgiltigt förslag till budgetmässig reglering av de föreliggande spörsmålen bör därför icke föreläggas 1943 års riksdag, utan bör med framläggandet av dylikt förslag anstå till 1944 års riksdag. Personalfrågor i samband med förstatligandet. Tidpunkten för de nya befattningarnas tillsättande. Ehuru den statliga vägorganisationen icke skall övertaga den allmänna väghållningen på landet förrän fr. o. m. ingången av år 1944, måste åtskilliga förberedande åtgärder vidtagas redan dessförinnan. Sålunda måste riktlinjerna för hela verksamheten utformas, den nya personalen utses, flerårsplanerna och fördelningsplanen för städerna utarbetas, kostnaderna för väg- och gatuhållningen i städerna fastställas, indelningen i arbetsområden verkställas, grunder för kalkylationsbokföringen utarbetas samt avvecklingen av vägdistriktens verksamhet förberedas. Då det uppenbarligen icke kan vara möjligt för den nuvarande personalen vid den statliga vägorganisationen att medhinna alla dessa omfattande arbetsuppgifter vid sidan av sina vanliga sysslor, måste åtskilliga av de nya befattningarna tillsättas i så god tid under år 1943, att erforderliga förberedelser för väghållningens övertagande hinna vidtagas. Sålunda synes självfallet, att befattningen såsom Överdirektör och chef för vägbyrån tillsättes så tidigt, att han kan medverka vid utformandet av den organisation, som han sedan närmast under generaldirektören skall leda. Enligt de sakkunnigas mening bör den blivande överdirektören tillträda sin befattning så snart som möjligt efter det statsmakterna tagit definitiv ställning till vägförstatligandet och senast den 1 augusti 1943. Av vad de sakkunniga i annat sammanhang anfört framgår att arbetet med uppgörandet av de nya flerårsplanerna måste påbörjas redan under hösten 1943 för att planerna skola hinna fastställas i tid. Med hänsyn härtill och då denna uppgift är i viss mån ny för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bör chefen för utredningsavdelningen, på vilken dessa ärenden framdeles skola handläggas, tillsättas senast den 1 november 1943. Även fördelningsplanen för de städer och de stadsliknande samhällen, som skola själva vara väghållare inom sina områden, måste påbörjas under år 1943.

277 Beträffande dessa städer och samhällen måste vidare redan under samma år fastställas kostnaderna för väg- och gatuunderhållet under den närmaste fyraårsperioden. Med hänsyn till omfattningen av dessa uppgifter bör den blivande gatuinspektören tillträda sin befattning redan den 1 augusti 1943. I övrigt torde de nuvarande befattningshavarna på vägbyrån kunna ombesörja de till byrån hörande åtgärder med avseende å förstatligandet, som behöva vidtagas redan under år 1943. De sakkunniga förutsätta därvid att, om någon av dessa tjänstemän före reformens genomförande tillträder annan befattning inom vägväsendet, till vikarie å den ledigblivna tjänsten såvitt möjligt förordnas den, som framdeles avses skola innehava motsvarande tjänst i den nya organisationen. Vägförstatligandet kommer att medföra en stor mängd ekonomiska och bokföringstekniska frågor, som måste ordnas redan före den 1 januari 1944. Vid nämnda tidpunkt måste t. ex. hela bokföringssystemet och alla redovisningsblanketter föreligga färdiga för den nya organisationen. Vidare är det nödvändigt att den kamerala personalen vid vägförvaltningarna och i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen erhålla ingående instruktioner rörande sina arbetsuppgifter. Arbetet med riksdagspetita måste påbörjas i tid. Slutligen måste arbetet med revisionen av vägdistriktens räkenskaper planeras. På grund härav och då personalen å såväl den nuvarande som den blivande kameralbyrån torde få anses tilltagen i underkant, synes erforderligt, att byråchefen får träda i funktion senast den 1 oktober 1943. Under tiden närmast före och efter tidpunkten för genomförandet av vägvasendets förstatligande torde de personalärenden, som skola handläggas inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, komma att bliva av synnerligen stor omfattning. I detta sammanhang må särskilt nämnas följande arbetsuppgifter: 1. Tillsättandet av alla de nya befattningarna, vilkas antal synes kunna uppskattas till närmare 800. 2. Handläggandet av de besvärsmål, som uppkomma vid tjänstetillsättningarna. 3. Ordnandet av löneklassplaceringen för innehavarna av de nya tjänsterna. (Denna uppgift lärer bliva särskilt besvärlig i fråga om vägmästarna, därest, såsom nedan föreslås, för dem medgivas undantag från gällande avlöningsbestämmelser i syfte att förhindra alltför stor löneminskning vid övergången till statstjänst.) 4. Beviljandet av flyttningsersättning i samband med tjänstetillsättningarna. 5. Utarbetandet av instruktioner, reglementen, arbetsordningar och tilllämpningsföreskrifter för den nya organisationen. 6. Uppläggandet av matriklar för de nya tjänstemännen. 7. Vidtagandet av förberedelser för avtalsförhandlingar. För att alla nu nämnda arbetsuppgifter, vilka icke kunna uppskjutas, skola kunna medhinnas, torde det bliva nödvändigt, att de båda föreslagna sekre3&

278 terartjänsterna i lönegraderna A 26 och A 24 vid kanslibyråns personalavdelning tillsättas redan fr. o. m. den 1 augusti 1943. För handläggningen av nu nämnda ärenden torde styrelsen därjämte berättigas att under år 1943 anlita erforderlig tillfällig arbetskraft. Till denna fråga återkomma de sakkunniga i annat sammanhang. Något ytterligare förtida utbyggande av kanslibyrån lärer knappast vara erforderligt. De sakkunniga förutsätta dock att, om förslaget med avseende å tidpunkten för tillsättandet av befattningen såsom byråchef för den nya kameralbyrån vinner bifall, den för chefen för den nuvarande kameralbyrån utfärdade fullmakten förklaras skola fr. o. m. den 1 oktober 1943 avse kanslibyråchefstjänsten. Detta innebär dock icke, att kanslibyrån härigenom i förväg tillföres något ytterligare tillskott av arbetskraft, enär den nuvarande kameralbyråchefen redan nu är så gott som helt sysselsatt med sådana arbetsuppgifter, som även efter förstatligandet komma att åvila honom. Även beträffande förrådsrörelsen för den statliga vägorganisationen komma omfattande arbetsuppgifter att kräva handläggning redan före den 1 januari 1944. Den för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i huvudsak nya verksamheten måste i detalj planeras och organiseras. Vägdistriktens maskiner, redskap, byggnader samt förråd av grus, dammbindningsmedel och drivmedel m. m. skola inventeras, värderas och bokföras. Då det kan antagas, att vägdistrikten under år 1943 komma att förbruka sina lager utan att verkställa någon motsvarande förnyelse därav, måste upphandling av åtskilliga förnödenheter ske i förväg. Slutligen måste förrådspersonalen instrueras. På grund av alla dessa nya arbetsuppgifter, för vilka personal nu helt saknas, är det nödvändigt, att den blivande förrådsbyrån får träda i funktion redan på ett ganska tidigt stadium. Utbyggandet av byrån synes lämpligen böra ske etappvis på följande sätt: förrådsdirektören tillsättes den 1 augusti 1943 sekreteraren (A 24) » » 1 » » kontorsbiträdet (Eo 4) .. » » 1 » » maskiningenjören (A 24) » » 1 september » skrivbiträdet (Eo 2) » » 1 » » kontrollören (Eo 20) » » 1 oktober » kontorsskrivaren (Eo 15) » » 1 » » kanslibiträdet (A 7) » » 1 » » byråingenjören (A 26) .. » » 1 januari 1944. De blivande vägdirektörerna, på vilka ett stort ansvar kommer att vila för att övergången till ett statligt väg väsende sker så friktionsfritt som möjligt, torde böra tillträda sina poster så tidigt, att de hinna planera och vidtaga erforderliga åtgärder för väghållningens övertagande och bedrivande i statlig regi. Förordnandena för de blivande vägdirektörerna synas med hänsyn härtill böra gälla fr. o. m. den 1 oktober 1943. De sakkunniga förutsätta emeller-

279 tid, att vägdirektörerna under sista kvartalet fullgöra jämväl de arbetsuppgifter, som under denna tid skolat ankomma på de nuvarande vägingenjörema. Dessa senare tjänster böra alltså, på sätt i ett följande sammanhang närmare utvecklas, överföras till övergångsstat fr. o. m. sistnämnda dag, i den mån innehavarna ej erhålla förordnande såsom vägdirektör. De arbetsuppgifter, som på grund av förstatligandet komma att åligga vägingenjörskontoren under slutet av år 1943, torde bliva av den omfattning, att den nu befintliga personalen på dessa kontor icke kommer att vara tillfyllest. Ifrågavarande personal kommer att tagas i anspråk bl. a. för indelningen i arbetsområden, för tillsättandet av vägmästarbefattningarna vid den nya organisationen, för löneklassplaceringen av den nya personalen, för utarbetandet av fyraårsplanerna samt för inventeringen och värderingen av vägdistriktens tillgångar. Vidare lärer man få räkna med en hel del arbete med att kontrollera, att vägarna vid tidpunkten för vägväsendets förstatligande icke befinna sig i sådant skick, att särskild ersättning bör uttagas av vederbörande vägdistrikt för försummelse med avseende på underhållsarbetet. Slutligen bör granskningen av å vägingenjörskontoren kvarliggande byggnadsräkenskaper från vägdistrikten forceras så, att densamma är slutförd vid utgången av år 1943. Med hänsyn till de uppgifter med avseende å underhållet, som föranledas av förstatligandet, böra vägingenjörema i lönegrad A 26 tillträda sina befattningar redan den 1 oktober 1943. Härmed vinnes även den fördelen, att det blir lättare att ordna med placeringen av de vägingenjörer vid den nuvarande organisationen, vilka möjligen icke i samband med förstatligandet vinna befordran. Deras befattningar skola ju fr. o. m. samma dag placeras på övergångsstat. Med hänsyn till underhållsuppgifterna böra även de uteslutande för underhållet avsedda ingenjörerna i lönegrad A 21 och övervägmästarna tillsättas före reformens genomförande. Nu ifrågakomna befattningshavare behöva emellertid icke tillträda sina tjänster förrän den 1 december 1943. I vartdera av de fem minsta länen, där någon vägingenjör i lönegrad A 26 icke skall finnas, bör dock den närmast för underhållet avsedda ingenjören i lönegrad A 21 tillträda sin befattning redan den 1 oktober 1943. De sakkunniga förutsätta, att de befattningar såsom biträdande vägingenjör och vägingenjörsassistent, vilkas innehavare den 1 oktober eller den 1 december eller eljest före den 1 januari 1944 erhålla andra tjänster, omedelbart indragas. Slutligen torde det vara nödvändigt, att vägkamrerarna och vägkassörerna få tillträda sina befattningar redan den 1 december 1943 för att få tillfälle att förbereda sin blivande verksamhet. Vägkamrerarna böra sammankallas till Stockholm i början av nyssnämnda månad för att erhålla nödiga instruktioner. För att organisationsarbetet skall gå väl i lås är det av stor vikt, att arbetet med tjänstetillsättningarna i möjligaste mån forceras. Icke minst gäller detta de befattningar, som skola tillsättas av Kungl. Maj:t. Utnämningarna och förordnandena av de olika chefstjänsterna böra sålunda ske så

280 snart som möjligt efter det statsmakterna fattat sitt beslut och helst före den 1 augusti 1943, även om tillträdandet av befattningarna skall äga rum senare. Behovet av tillfällig

personal.

På sätt de sakkunniga framhållit i samband med behandlingen av frågan om vilka befattningshavare vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens personalavdelning, som böra tillträda sina tjänster redan före den 1 januari 1944, måste styrelsen berättigas att anlita tillfällig arbetskraft för att under senare hälften av år 1943 hinna handlägga alla de personalärenden, som skola ankomma på styrelsens prövning. Behov av tillfällig förstärkning av avdelningens arbetskraft torde föreligga även under tiden närmast efter övergången. Huru stor denna personalförstärkning bör vara, är för närvarande svårt att avgöra. Man torde emellertid kunna räkna med att hela avdelningen enligt förslaget erfordras fr. o. m. den 1 augusti 1943. Under större delen av budgetåret torde därjämte föreligga behov av en amanuens i lönegrad Ex 18 och ett kontorsbiträde i lönegrad Ex 4. Anledningen till att de sakkunniga icke föreslagit att mera än två av avdelningens tjänstemän skola tillsättas fr. o. m. den 1 augusti 1943 är, att det torde vara svårt att redan då kunna bestämma vilka som skola få de lägre tjänsterna och att det därför är bättre att under första tiden anlita tillfällig arbetskraft. I och för kontroll av att vägdistriktens tillgångar och skulder bliva till statsverket vederbörligen redovisade, böra vägdistriktens räkenskaper underkastas granskning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens revisionsavdelning. Denna granskning synes böra omfatta jämväl frågan om vägdistriktet gjort sig skyldigt till förfarande, som bör föranleda uttagande av ersättning av distriktet genom särskild efterbeskattning. För detta granskningsarbete, vilket säkerligen kommer att bliva både svårt och tidskrävande, lärer den personal, som avsetts för de ordinarie revisionsuppgifterna i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, icke kunna förslå. En tillfällig förstärkning av avdelningens arbetskrafter torde därför bliva nödvändig. Detta personalbehov är emellertid svårt att för närvarande bedöma. Behovet torde emellertid icke uppkomma förrän i slutet av budgetåret 1943/44 och huvudsakligen avse första hälften av påföljande budgetår. På sätt framgår av vad ovan anförts torde arbetsbördan för de nuvarande vägingenjörskontoren komma att väsentligt ökas under det sista kvartalet 1943. Med hänsyn härtill torde ytterligare skrivhjälp böra ställas till kontorens förfogande under sista kvartalet 1943. I genomsnitt torde man få räkna med behov av ett extra skrivbiträde för varje kontor. På grund av vad sålunda anförts om behovet av extra, tillfällig arbetskraft inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt inom vägingenjörskontoren synes ett belopp, som förslagsvis bör bestämmas till 50 000 kronor, böra ställas till styrelsens förfogande för anställande av tillfällig arbetskraft under budgetåret 1943/44.

281 Ordningen för tillsättande

av den nya

personalen.

De sakkunniga ha icke tidigare berört frågan om vilka befattningar, som skola tillsättas av Kungl. Maj:t, och vilka som skola tillsättas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vägförvaltningarna. Icke heller ha de sakkunniga berört frågan i vad mån befattningarna skola tillsättas efter ansökningsförfarande. Nu nämnda frågor komma de sakkunniga att framdeles upptaga till behandling i samband med avgivande av förslag till instruktion för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vägförvaltningarna. Med avseende å det första tillsättandet av de nya tjänsterna förutsätta de sakkunniga emellertid, att Kungl. Maj:t utnämner alla befattningshavare i lönegrad A 24 och i högre lönegrad. Oavsett frågan om vägmästare och övriga lägre tjänstemän i länen såsom regel böra utnämnas respektive antagas av vägförvaltningarna eller av styrelsen, torde dessa tjänstemän i samband med organisationen av den statliga vägförvaltningen böra på en gång tillsättas av styrelsen. Härigenom vinnas större förutsättningar för tillämpning av likformiga grunder vid övertagandet av vägdistriktens personal. Styrelsen bör sålunda tillsätta alla de tjänstemän, vilka icke utnämnas av Kungl. Maj:t. De sakkunniga förutsätta vidare att alla befattningar med undantag för förordnandetjänsterna och tjänster i lönegrad A 30 tillsättas efter ansökningsförfarande. Om överförande av personal till

övergångsstat.

I samband med omorganisationen uppkommer fråga, huru skall förfaras beträffande de ordinarie tjänstemän vid den nuvarande vägorganisationen, vilkas befattningar sakna direkt motsvarighet i den nya organisationen. Sålunda komma inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen två byråchefstjänster (vägbyrån och vägtrafikbyrån) samt tre väginspektörstjänster i lönegrad A 29 att sakna motsvarighet i den nya organisationen. Inom den nya vägbyråns byggnadsavdelning skall visserligen finnas en väginspektör för beläggningsarbeten i lönegrad A 29, men enligt de sakkunnigas förslag skall det med hänsyn till nu rådande krisförhållanden bero på Kungl. Maj:ts prövning, när denna befattning skall tillsättas. Vidare komma de å de föreslagna kansli- och kameralbyråernas stater upptagna tre tjänsterna såsom förste revisor, kamrerare och sekreterare, alla i lönegrad A 24, att få annan karaktär än motsvarande tjänster vid den nuvarande kameralbyrån. I de sakkunnigas förslag upptages icke heller någon befattning såsom vägingenjör i lönegrad A 28. Av de nuvarande 24 vägingenjörsbefattningarna äro för närvarande fem vakanta och uppehållas på förordnande. Ytterligare två dylika befattningar torde bliva vakanta under första halvåret 1943. De nuvarande byråingenjörerna i styrelsen sakna väl direkt motsvarighet i den nya organisationen, men då samtliga dessa ingenjörer torde kunna påräkna att erhålla befattningar i samma eller högre lönegrad i den nya organisationen, torde man kunna i förevarande sammanhang bortse från dem.

282 Vad däremot beträffar ovannämnda tjänstemän i högre lönegrader synes det bliva erforderligt att vissa övergångsåtgärder vidtagas, då en del av dessa tjänstemän på grund av ålder eller annan orsak måhända finnes icke lämpligen böra utnämnas till innehavare av någon av de nya befattningarna i högre eller samma lönegrad. Sålunda är det möjligt, att icke alla de 17 vägingenjörerna bliva utnämnda till vägdirektörer eller till någon av de föreslagna högre tjänsterna i styrelsen. Det är även tänkbart, att någon av de nuvarande högre befattningshavarna i styrelsen finnes icke lämpligen böra ifrågakomma vid tillsättandet av de nya tjänsterna. I den mån någon av de nuvarande vägingenjörerna eller högre befattningshavare i styrelsen icke utnämnes till någon av de nya tjänsterna i samma eller högre lönegrad, bör han överföras å övergångsstat med bibehållna avlöningsförmåner och med skyldighet att enligt Kungl. Maj:ts förordnande tjänstgöra å lämplig befattning inom det statliga vägväsendet. Exempelvis bör vägingenjör, som icke vinner befordran, kunna placeras till tjänstgöring i någon av de nya befattningarna såsom vägingenjör vid vägförvaltning, antingen såsom underhållsingenjör eller projekteringsingenjör. Då man icke nu med bestämdhet vet, vilka av ovanberörda befattningshavare, som vid förstatligandet övergår till ny tjänst, synes det icke möjligt att på förhand upprätta en personalförteckning beträffande tjänstemän å övergångsstat. Det torde lämpligen få ankomma på Kungl. Maj:t att i samband med tillsättandet av ifrågavarande nya tjänster meddela beslut om överförande å övergångsstat av de ordinarie tjänstemän, vilka icke komma i fråga för de nya befattningarna. Samtidigt torde i enlighet med vad nyss anförts böra föreskrivas, att därest dylik tjänsteman å övergångsstat av Kungl. Maj:t förordnas att uppehålla befattning å vägorganisationens ordinarie stat, sådan befattning skall hållas vakant, så länge vederbörande tjänsteman å övergångsstat uppehåller befattningen. För 1944 års riksdag torde sedermera för fastställelse få framläggas en slutgiltig personalförteckning beträffande övergångsstaten. Avlöningsstaterna för den nya organisationen torde böra beräknas sålunda, att i anslagen till avlöningar åt ordinarie tjänstemän beräknas medel icke blott för de befattningar, som upptagas i personalförteckning under rubrik »Tjänstemän å ordinarie stat», utan även för befattningar å övergångsstat. Därvid böra avlöningarna till sistnämnda tjänstemän upptagas till det belopp, varmed de till dem utgående lönerna överstiga de beräknade avlöningskostnaderna för de ordinarie, vakanta befattningar, som av tjänstemännen på övergångsstat uppehållas på förordnande. Preliminärt torde nu ifrågakomna belopp överslagsvis kunna beräknas till 20 000 kronor. Om löneklass placering av viss personal. Enligt de sakkunnigas organisationsförslag skola de ordinarie vägmästarbefattningarna vid den statliga vägorganisationen placeras i lönegrad A 13 och de extra ordinarie i lönegrad Eo 13. Dessa lönegrader omfatta löneklasserna 13—17 respektive 12—16.

283 Den av de sakkunniga verkställda utredningen rörande de nuvarande vågmästares löneförmåner visar, att icke mindre än 120 av dessa tjänstemän åtnjuta löner som ligga över den 13:e lönegradens högsta löneklass. Av dessa 120 vågmästare torde emellertid åtskilliga komma att utnämnas till befattningar, som i lönehänseende äro placerade i högre lönegrad än den 13 :e. Genom övergången till statstjänst komma vägmästama visserligen i åtnjutande av åtskilliga förmåner, som åtminstone delvis kompensera en löneminskning. Sålunda få vägmästama, särskilt de ordinarie, en säkrare ställning än den de haft hos vägdistrikten. Vidare bliva pensionsförhållandena för vägmästarkåren i dess helhet icke oväsentligt förbättrade. Det må erinras att många vågmästare alltjämt sakna familjepension. Åtskilliga vågmästare äro icke ens tillförsäkrade tjänstepension. Efter övergången i statstjänst bliva alla vågmästare berättigade till såväl tjänste- som familjepension. Inräknas nu utgående tillägg, bliva pensionsförmånerna efter förstatligandet icke oväsentligt högre, varjämte pensionsavdragen i allmänhet bliva mindre än de bidrag, som vägmästama nu själva ha att lämna till premierna. Trots nu berörda förmåner torde en löneminskning för vägmästama böra undvikas. Liksom man tidigare vid förstatligande av enskild eller kommunal verksamhet sökt — exempelvis genom beviljande av personliga lönetillägg — undvika, att de tjänstemän, som övergå i statlig tjänst, drabbas av löneminskning, böra även i förevarande fall särskilda åtgärder vidtagas till undvikande av en löneminskning för vägmästama eller åtminstone till en begränsning av en sådan. Detta synes smidigast kunna ske genom att vid löneklassplaceringen bevilja undantag från eljest vedertagna grunder. De sakkunniga förutsätta, att vägmästama, därest de tidigare haft lägre lön än den avlöning, som utgår enligt lägsta Ioneklass i lönegrad A 13 eller Eo 13, placeras i denna löneklass. Tillräckliga skäl att i sådant fall vid löneklassplacering taga hänsyn till tidigare tjänstgöring, som måhända icke varit förenad med samma ansvar, torde icke föreligga. Vid jämförelse mellan löneställningen före och efter övergången i statstjänst bör hänsyn tagas till samtliga avlöningsförmåner, jämväl rörliga tilläggsförmåner, dels vid oförändrad anställning omedelbart efter övergångstillfället, dels enligt de statliga avlöningsbestämmelserna å samma ort, ävensom till pensionsavdrag och däremot svarande avgift. Om vederbörandes förutvarande lön ligger inom den 13:e lönegraden, bör han i allmänhet, därest icke särskilda skäl föranleda till annat, placeras i den löneklass, som ligger närmast under den förutvarande lönen. Ligger exempelvis den gamla lönen mellan den 14:e och den 15:e löneklassen, bör han alltså placeras i den 14:e löneklassen. Att i sådant fall från början placera honom i den 15:e löneklassen skulle medföra en löneökning, som med hänsyn till de övriga förmåner, statstjänsten innebär, måste anses omotiverad. Löneklassuppflyttning bör därefter ske i vanlig ordning vart tredje år, intill dess högsta löneklass inom lönegraden nåtts. Yid den första löneklassplaceringen bör emellertid i undantagsfall hänsyn

284 kunna tagas även till andra faktorer än den förutvarande lönen. Är denna ovanligt hög i förhållande till tjänsteår och vederbörandes utbildning och tidigare arbetsuppgifter eller har lönen höjts kort tid före förstatligandet, bör vederbörande kunna placeras i lägre löneklass än som motiveras av hans förutvarande lön. Överstiger denna den högsta löneklassen inom de 13 :e lönegraderna (A 13, Eo 13), bör möjlighet finnas att placera vederbörande i ännu högre löneklass. 1 intet fall böra dock vägmästarna placeras högre än två löneklasser utöver lönegradens högsta. Vid beviljande av sådan förmån bör hänsyn tagas, förutom till förutvarande lön, till tjänstetid och övriga meriter samt huru länge vederbörande åtnjutit den lön, som motiverar den särskilda förmånen. För vågmästare, som sålunda placeras i högre löneklass än lönegradens högsta, kan någon löneklassuppflyttning sedermera givetvis icke komma i fråga. Placering i högre löneklass än lönegradens högsta bör endast kunna ske efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall. t övrigt bör den första löneklassplaceringen verkställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Nu angivna principer böra komma till tillämpning även vid placering av dem bland de nuvarande vägmästarna, vilka erhålla andra befattningar inom den statliga vägorganisationen än vägmästartjänst. Kostnaderna för placering av vägmästarna i högre löneklass än lönegradens högsta äro svåra att nu beräkna, då man icke vet, huru många av de nuvarande vägmästarna, som komma att befordras till högre befattningar än vägmästartjänst, men kostnaderna torde icke komma att överstiga 60 000 kronor om året. Även en del av vägdistriktens kamerala tjänstemän torde komma att övergå till statlig tjänst. För de befattningar, som kunna komma i fråga för dem, torde lönerna ligga lägre än de avlöningsförmåner, som tjänstemännen nu åtnjuta. Det är emellertid att märka att vägdistriktens kamerala personal är tämligen nyanställd. Anledning att vid löneklassplacering av denna personal taga samma hänsyn till förutvarande lön som enligt de sakkunnigas förslag skall ske vid löneklassplacering av vägmästarna synes därför icke föreligga. De sakkunniga förutsätta emellertid, att Kungl. Maj:t, där kameral tjänsteman, som övergår från vägkommunal till statlig tjänst, under avsevärd tid innehaft anställning hos vägdistrikt, begagnar sin befogenhet att medgiva, att tjänstemannen placeras i högre löneklass än den, till vilken han eljest skolat hänföras. Om övertalig

personal.

På sätt framgår av vad de sakkunniga förut anfört rörande den nuvarande vägmästarorganisationen finnas för närvarande i vägdistrikten anställda 424 vågmästare eller med dem jämställda arbetsledare, vilka stadigvarande eller tillfälligt sysselsättas med underhållet. Huru många av dem som äro stadigvarande anställda är icke känt, men antalet torde kunna beräknas till omkring 380. Enligt de sakkunnigas förslag till personalstat för den statliga

285 vägorganisationen skall för underhållet finnas 28 övervägmästare och 280— 290 vågmästare. Praktiskt taget alla dessa 308—318 tjänstemän torde komma att rekryteras bland de nuvarande arbetsledarna. Vidare torde några av dessa kunna förväntas erhålla andra befattningar inom vägväsendet. Med hänsyn till den inskränkta byggnadsverksamheten torde man emellertid få räkna med att omkring 50 av de nuvarande arbetsledarna hos vägdistrikten icke kunna vinna anställning vid den statliga vägorganisationen. I den mån vägbyggnadsverksamheten får ökad omfattning, torde sysselsättning åter kunna beredas dem vid vägväsendet. Deras föregående tjänst hos vägdistrikten bör medföra viss företrädesrätt till de schaktmästarbefattningar, som då kunna inrättas. Den kontorsanställda personalen hos vägdistrikten uppgick, enligt av socialstyrelsen publicerad sammanställning, under första halvåret 1942 till 126 befattningshavare. Motsvarande antal var år 1938 92. över huvud torde de flesta av de 126 tjänstemännen ha anställts efter omorganisationen den 1 januari 1937. Även vägdistriktens kamerala biträdespersonal torde i allmänhet kunna påräkna liknande befattningar vid den statliga vägorganisationen. De högre kamerala tjänsterna vid vägförvaltningarna lära bliva mera krävande än motsvarande befattningar vid vägdistrikten, och endast vissa bland de nuvarande tjänstemännen torde finnas skickade att placeras på dessa poster. En del lägre kontorstjänster står ju till buds för den del av den nuvarande personalen, som är mindre kvalificerad. Man torde emellertid få räkna med att även ett mindre antal av de kamerala tjänstemännen vid vägdistrikten icke kunna vinna anställning hos den nya vägorganisationen. Man torde dock kunna antaga, att placering vid den statliga vägorganisationen kan beredas alla de kamerala tjänstemän, som under längre tid varit i tjänst vid vägväsendet. Förstatligandet kommer sålunda att medföra, att åtskilliga arbetsledare och kamerala tjänstemän vid vägdistrikten bliva övertaliga. De sakkunniga förutsätta, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen söker skaffa dessa övertaliga tjänstemän sysselsättning på annat håll inom statsförvaltningen. I den mån den övertaliga personalen icke kan få arbete inom andra områden av statsförvaltningen, uppkommer fråga, huruvida särskilda åtgärder från statsmakternas sida må anses påkallade i syfte att kompensera personalen för de olägenheter, som bliva en följd av dess entledigande. Vid bedömandet av denna fråga torde hänsyn böra tagas till i vad mån den övertaliga personal, som icke kan sysselsättas i statstjänst, kan förväntas bliva anställd i kommunal eller enskild tjänst. De sakkunniga anse sig kunna utgå från att det under nuvarande förhållanden icke föreligger några särskilda svårigheter för personalen att erhålla dylik anställning, i all synnerhet som den övertaliga personalen till huvudsaklig del torde komma att bestå av yngre tjänstemän. Med hänsyn härtill och då den personal, varom nu är fråga, torde vara tämligen nyanställd, anse sig de sakkunniga icke böra generellt föreslå, att de,

286 som entledigas, skola tillerkännas särskild avskedsgratifikation. Därest i något enstaka fall skäl befinnas föreligga för understöd eller ersättning i annan form åt övertalig personal, torde frågan härom böra från fall till fall underställas riksdagens avgörande. De som entledigas skola självfallet komma i åtnjutande av avtalad uppsägningstid. Uppsägning torde icke böra ske, förrän efter det väghållningen övertagits av staten. Det torde nämligen icke förrän i slutet av år 1943 efter de nya tjänsternas tillsättande bliva klart, vilka som bliva utan anställning. Vägdistrikten torde för övrigt icke kunna åläggas att uppsäga personal, som kommer att bliva övertalig. Kostnaderna för lön åt den övertaliga personalen under uppsägningstiden äro svåra att nu med säkerhet beräkna men torde kunna skattas till omkring 70 000 kronor. En del av den övertaliga personalen torde vara tillförsäkrad tjänstepension. Genom entledigandet går övertalig tjänsteman dock icke förlustig redan inbetalade premier utan dessa komma honom enligt vedertagna grunder till godo i form av fribrev. De sakkunniga ha anledning förmoda, att beträffande vissa vägstyrelseordförande, som mycket länge innehaft sina uppdrag och som gå desamma förlustiga genom vägväsendets förstatligande, kommer att göras framställning om ersättning i någon form. I den mån sådan framställning finnes hava skäl för sig, bör frågan föreläggas riksdagen. Vissa pensionsfrågor. På grund av gällande pensionsbestämmelser komma efter ett förstatligande av vägväsendet icke blott alla ordinarie och extra ordinarie tjänstemän utan i stor utsträckning även mera stadigvarande arbetare vid den statliga vägorganisationen automatiskt i åtnjutande av såväl tjänste- som familjepensionsrätt. I samband härmed uppkomma vissa pensionsfrågor, som påkalla överväganden. Då emellertid Kungl. Maj:t uppdragit åt statskontoret att avgiva förslag i dessa frågor, upptagas desamma icke här till behandling.

287 Anslagsfrågor. Kostnaderna för den föreslagna organisationen. De nuvarande, årliga kostnaderna för den av omorganisationen berörda personalen vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framgå av följande sammanställning: 1 Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens avlöningsstat

Ordinarie tjänstemän

Generaldirektören Vägbyrån Vägtrafikbyrån Vägunderhållsinspektionen . . . . Förrådsavdelningen Kameralbyrån Vikariafcsersättningar samt arvoden till vikarier vid långvarigare tjänstledigheter m. m. . . Arvode till generaldirektörens ställföreträdare Arvode till en extra telefonist. .

18 803 82 350 36 402

Summa

224050 Arvode bestämt av Kungl. Maj:t

Ickeordinarie personal

Rörligt tillägg

Summa

31864 18 818

1620 15 390 7 550

20 423 129 604 62 770

84 495

23 088

16 682

124 265

2 000

10 900

Byggnadsmedel m. m.

40 400 39 200 37 600 23 500

3 356 1200

82 270

144 056

Efter omorganisationen skulle de årliga kostnaderna för den av densamma berörda personalen vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppgå till de belopp, efterföljande sammanställning 1 utvisar: Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens avlöningsstat TjänsteIckeOrdinarie män tjänste- på över- ordinarie män gångsstat personal Generaldirektören . . 22 761 Vägbyrån 161 988 Förrådsbyrån 42 794 Kanslibyrån 65 019 Kameralbyrån 67 875 Brobyrån (merkostnad för uppflyttning av 2 förste byråingenjörer) 1340 E x t r a personal Vikariatsersättningar samt arvoden till vikarier vid långvarigare tjänstledigheter m. m 3 000

364 777

14000 Icke- Rörligt Summa ordinarie tillägg personal

88 698 16 752 21552 34 431

1620 24 381 37 418 288 104 68106 35 643 8 560 13 008 99 579 16 068 118 374

35 613

200 5 374

1540 40 987

20 000

23 600

14 000

Tjänstemän på Över-

Rörligt tillägg

Förlagsrörelsens stat

217 046

Summa

5 666 41309

16 000 2 000 84 848 680 671 1 35 643 5 666 41300

Summa I sammanställningen ha icke medtagits kostnaderna för personalen för arbetsstudier. den geotekniska avdelningen och stenavdelningen. Kostnaderna härför avses framdeles skola liksom hittills bestridas av särskilda medel. 1

288 Om man bortser från den å förlagsrörelsens stat upptagna personalen skulle alltså ett genomförande av de sakkunnigas förslag medföra en årlig ökning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens avlöningskostnader från (349 162 + 144 056) 493 218 kronor till 680 671 kronor eller sålunda med 187 453 kronor. De årliga avlöningskostnaderna för de föreslagna vägförvaltningarna och vägmästarorganisationen hava av de sakkunniga beräknats till 3 974 004 kronor på sätt framgår av nedanstående sammanställning: Ordinarie tjänstemän Årskostnader. Vägförvaltningarna: Löner 1400 407 Vikariatsersättningar samt arvoden till vikarier vid långvarigare tjänstledigheter m. m. . . 6 000 Kallortstillägg 3 630 Vägmästarna: Löner enligt högsta för 13 lönegraden gällande löneklass . . . . 1 050 300 K o s t n a d e r för placering i högre löneklass än den ovan angivna 46 500 Arvoden till vikarier . . . . Summa årskostnader

2506837 Tjänstemän på övergångsstat

Ickeordinarie personal

Rörligt tillägg

Summa

6 000

473 130

284 751

2164 288

37 000 2 640

44 200 6 270

282 946

212 000

1 545 246

13 500 145 000

9 000

69 000 145 000

6000 De årliga lönekostnaderna för den på förlagsrörelsens stat upptagna personalen vid de fyra förrådsavdelningarna ha, inklusive rörligt tillägg, beräknats till 112 292 kronor. De sakkunniga ha med hänsyn till den tid, som stått dem till buds, icke verkställt någon fullständig utredning om kostnaderna för den nuvarande lokala organisationen (den statliga vägorganisationen i länen, vägdistriktens förvaltningskostnader, vägmästarorganisationen). Vägförstatligandekommitten verkställde emellertid en utredning om utgifterna härför under år 1938 (se sid. 134 i kommitténs betänkande). Sedan dess hava ifrågavarande kostnader för den lokala förvaltningen stigit icke obetydligt. En jämförelse mellan de av kommittén uppskattade utgifterna härför under år 1938 och kostnaderna för den nu föreslagna lokala organisationen giver vid handen, att de senare avsevärt understiga de förra. De sakkunniga ha emellertid för avsikt att verkställa utredning om kostnaderna för den nuvarande lokala organisationen. Beträffande de av de sakkunniga tillämpade grunderna vid beräkningen av avlöningskostnaderna för den föreslagna, statliga vägorganisationen må anföras följande. Lönesummorna avse nettolöner. Pensionsavdrag ha sålunda i förekommande fall frånräknats. Eörligt tillägg har beräknats med 15 procent. Kostnaderna för kristillägg ha utlämnats. Yid beräkningen av lönekostnaderna för den nya organisationen hava de olika befattningarna upptagits endast i så hög löneklass, som kan beräknas motsvara det verkliga behovet. För väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vägför-

289 valtningarna och förrådsavdelningarna har därvid i allmänhet schematiskt tilllämpats den lägsta för vederbörande lönegrad gällande löneklassen. Beträf fande vissa av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens befattningar samt några av de nya vägingenjörstjänsterna har dock räknats med högre löneklassplacering med hänsyn till de verkningar i berörda hänseende, som inordnandet av den nuvarande personalen i den nya organisationen beräknas få. För vägmästarna har genomgående den högsta löneklassen tillämpats. Enligt de sakkunnigas förslag skulle vissa vågmästare kunna erhålla lön enligt högre löneklass än den högsta i 13 :e lönegraden. Kostnaderna härför ha, såsom förut nämnts, beräknats till c:a 60 000 kronor per år, exklusive rörligt tillägg. Detta belopp har i förestående kostnadsberäkningar fördelats mellan ordinarie och extra ordinarie vågmästare i förhållande till antalet befattningshavare av vardera slaget. Då något definitivt förslag beträffande vägmästarnas stationeringsorter ännu icke utarbetats, ha löneberäkningarna gjorts under antagande, att samtliga vågmästare bliva placerade å C-ort. Av samma anledning har någon beräkning av kostnaderna för kallortstillägg åt vägmästarna icke kunnat ske. Dessa kostnader hava sålunda helt utelämnats. Beträffande förrådsavdelningarna ha lönebeloppen schematiskt räknats enligt ortsgrupp D. Beräkningen av medel till vikariatsersättningar samt arvoden till vikarier vid långvarigare tjänstledigheter m. m. för personalen vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vägförvaltningarna har skett med utgångspunkt från vad som för sådant ändamål nu är anvisat å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och vägorganisationens i länen avlöningsstater. E t t icke obetydligt belopp torde erfordras till arvoden åt vikarier under semester och annan ledighet för vägmästarna. Flertalet vågmästare torde väl komma att ha uppnått sådan ålder, att de bliva berättigade till 35 dagars semester per år. Dessutom får man räkna med någon tjänstledighetstid för sjukdom och i vissa fall militärtjänstgöring. I viss utsträckning böra dock vägmästarna vikariera för varandra, åtminstone vid kortvariga ledigheter. P å grund av vad sålunda anförts ha de sakkunniga ansett sig böra räkna med kostnader för vikarie under i genomsnitt 40 dagar per år för varje vågmästare. Ersättningen till en vägmästarvikarie synes kunna beräknas till omkring 375 kronor per månad. För år räknat skulle alltså erfordras sammanlagt (290 X lVa X 375) 145 000 kronor. Vägdirektörerna böra tillse, att vägmästarnas semesterledigheter om möjligt fördelas så, att i de fall, särskilda vikarier måste anlitas, fortlöpande sysselsättning i möjligaste mån beredes dessa såsom vikarie inom samma län. För dylik vikariatstjänstgöring, som kanske kan utfyllas med arbete för projekterings- och vägbyggnadsverksamheten, torde i stor utsträckning kunna anlitas övertalig vägmästarpersonal från vägdistrikten. En av de nuvarande biträdande vägingenjörerna är sedan 2V2 år tillbaka tjänstledig på grund av sjukdom. Då ifrågavarande befattningshavare troligen icke kommer att kunna återinträda i tjänstgöring och således så småningom 19 — 2731 42

290 lärer bliva sjukpensionerad, kan man icke räkna med att han vid förstatligandet kan placeras i ny befattning. Vid sådant förhållande synes han tills vidare böra bibehållas vid sin nuvarande anställning såsom extra ordinarie tjänsteman i lönegrad Eo 22. Erforderliga medel till hans sjukavlöning ha inräknats i anslagsposten till avlöningar åt icke-ordinarie personal. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens avlöningsanslag. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens avlöningsstat är för närvarande uppdelad på två olika avdelningar, nämligen »Yäg- och vattenbyggnadsstyrelsens verksamhet i allmänhet» och »Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens väg-, brooch vägtrafikinspektion». Uppdelningen är betingad av önskemålet, att kostnaderna för viss del av den personal, som sysslar med vägväsendet, skola avräknas mot automobilskattemedlen. Denna uppdelning av avlöningsstaten har i praktiken visat sig ganska obekväm vid petitaarbetet, avlöningsuträkningarna och bokföringen. Det vore därför önskvärt, att densamma fr. o. m budgetåret 1943/44 kunde slopas. Lämpligast synes då vara, att avlöningsanslaget i dess helhet avräknas mot automobilskattemedlen. De kostnader, som därvid i motsats till nu tillämpad praxis skulle komma att finansieras medelst bilskattemedel, skulle mer än uppvägas genom att vissa andra till vägväsendet hörande kostnader, t. ex. pensionerings- och vissa lokalkostnader, bestridas av vanliga skattemedel. I enlighet härmed ha de sakkunniga i efterföljande beräkningar av de olika posterna i avlöningsanslaget för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke skilt mellan förenämnda två avdelningar utan förutsatt, att hela anslaget skall avräknas mot bilskattemedlen. Anses, oaktat de skäl som av de sakkunniga anförts, en partiell avräkning mot bilskattemedlen böra ske, torde avräkningsbeloppet lämpligen kunna avvägas efter en summarisk uppskattning och icke erhålla inverkan på avlöningsstatens uppdelning. För budgetåret 1943/44 torde anslagsposten »Avlöningar till ordinarie tjänstemän» kunna beräknas på följande sätt: Denna anslagspost skulle med oförändrad organisation för hela budgetåret hava upptagits till 400 500 kronor. Därest någon förändring i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens av omorganisationen icke berörda personal icke vidtages, böra utgifterna för den nuvarande ordinarie personalen under första halva budgetåret följaktligen upptagas till hälften härav eller 200 250 kronor. Efter förstatligandets genomförande komma kostnaderna för den ordinarie personalen, enligt de sakkunnigas beräkningar, för helt budgetår att uppgå till 550 108 kronor, fortfarande under förutsättning, att någon förändring icke sker beträffande den av förstatligandet icke berörda personalen. För senare hälften av budgetåret 1943/44 skulle man sålunda ha att räkna med en kostnad härför av 275 054 kronor. För första halva budgetåret tillkommer härjämte det sammanlagda beloppet av lönerna för de nya ordinarie befattningar, som skola tillsättas redan före reformens genomförande. Detta belopp har av de sakkunniga beräknats till 36 063 kronor. Denna anslagspost bör följaktligen upptagas med (200 250 + 275 054 + 36 063) 511 367 kronor.

291 Såsom de sakkunniga i annat sammanhang närmare motiverat torde kostnaderna för de tjänstemän vid den nuvarande organisationen, som komma att överföras på övergångsstat, böra överslags vis beräknas till 20 000 kronor för år. Av detta belopp har 14 000 kronor antagits skola belöpa på tjänstemän i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. För budgetåret 1943/44 bör följaktligen upptagas ett belopp av 7 000 kronor. Anslagsposten »Arvoden bestämda av Kungl. Maj:t» skulle vid oförändrad organisation ha för helt budgetår upptagits till 28 600 kronor. Efter reformens genomförande torde denna post böra beräknas till 27 400 kronor. För budgetåret 1943/44 bör anslagsposten upptagas till hälften av den sammanlagda summan av båda dessa belopp eller sålunda 28 000 kronor. Anslagsposten för »övrig icke-ordinarie personal» skulle vid oförändrad organisation ha upptagits till 217 400 kronor. Kostnaden för halva budgetåret 1943/44 är alltså 108 700 kronor. Efter förstatligandet torde de årliga kostnaderna, för denna personal kunna beräknas till 343 296 kronor. För senare hälften av budgetåret 1943/44 böra utgifterna för denna personal alltså uppskattas till 171 648 kronor. För första hälften av budgetåret komma härtill lönekostnaderna för de nya extra-ordinarie befattningar, som skola tillsättas redan före reformens genomförande. Detta belopp har av de sakkunniga beräknats till 4 915 kronor. Denna anslagspost bör följaktligen upptagas till (108 700 + 171 648 + 4 915) 285 263 kronor. Vid beräknandet av detta belopp har hänsyn icke tagits till den tillfälliga personal, som övergångsvis erfordras i anledning av reformens genomförande. Vid en omorganisation av den omfattning, varom här är fråga, är det givetvis vanskligt att på förhand mera exakt beräkna icke blott den blivande löneklassplaceringen för de nytillträdande befattningshavarna utan jämväl behovet över huvud taget av icke-ordinarie personal under den första verksamhetstiden. P å grund härav torde möjlighet böra stå Kungl. Maj:t öppen att under budgetåret 1943/44 medgiva överskridande av anslagsposten till avlöning av icke-ordinarie personal, därest det skulle visa sig, att medelsbehovet för avlöningar till icke-ordinarie personal underskattats. Posten synes för detta ändamål böra under budgetåret 1943/44 betecknas såsom förslagsvis beräknad. Kostnaderna för rörligt tillägg till personalen vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ha av de sakkunniga för hela budgetåret beräknats till 110 923 kronor. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens avlöningsanslag skulle följaktligen — under förutsättning att någon förändring icke sker beträffande den av förstatligandet icke berörda personalen — för hela budgetåret 1943/44 upptagas till 942 553 kronor på sätt framgår av följande uppställning: 1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis 511367 2. Tjänstemän på övergångsstat, förslagsvis 7 000 3. Arvoden bestämda av Kungl. Maj:t 28 000 4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal, förslagsvis 285 263 5. Körligt tillägg, förslagsvis 110 923 Summa kronor 942 553

292 Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens omkostnadsanslag. Detta anslag torde framdeles liksom för närvarande böra omfatta anslagsposter för sjukvård m. m., reseersättningar, expenser och publikationstryck. Anslagsposten för sjukvård m. m., som för budgetåret 1942/43 är upptagen till 3 300 kronor, torde i samband med omorganisationen böra ökas med 1 200 kronor för år. För budgetåret 1943/44 beräknas ökningen till 700 kronor och denna post skulle sålunda upptagas till 4 000 kronor. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens anslagspost till reseersättningar uppgår för närvarande till 49 200 kronor. Härav avse 25 000 kronor styrelsens väg-, bro- och vägtrafikinspektion samt 6 500 kronor extra inspektioner av styrelsens tjänstemän. Återstoden, 17 700 kronor, disponeras för hamnbyråns, järnvägs- och luftfartsbyråns samt militäravdelningens behov. Några medel å omkostnadsstaten för vägunderhållsinspektionens och förrådsavdelningens resor äro icke anvisade. Resekostnaderna för dessa avdelningar bestridas av andra medel. Vägförstatligandekommittén beräknade behovet av medel till resekostnader för de delar av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens organisation, som sammanhänga med vägväsendet, på följande sätt: Vägbyrån. Överdirektören Utredningsavdelningen Byggnadsavdelningen Underhållsavdelningen Avdelningen för rikets städer Förrådsbyrån Brobyrån Vägtrafikbyrån Extra inspektioner

3 000 12 000 13 000 5 000 5 000 38 000 8 000 10 000 5 000 12 000 Summa resekostnader 73 000

Ehuru traktamentsersättningarna samt biljettpriserna å järnvägarna ökats, sedan kommitténs beräkning av resekostnaderna gjordes, torde ovannämnda kostnadssumma å 73 000 kronor även nu kunna tagas till utgångspunkt för beräkningen av medelsbehovet. Om man till ifrågavarande belopp lägger det belopp å 17 700 kronor, som erfordras för hamnbyråns, järnvägs- och luftfartbyråns samt militäravdelningens resor, erhålles en summa av 90 700 kronor, som alltså skulle utgöra det totala årsbeloppet för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens reseanslag efter förstatligandet. För budgetåret 1943/44 beräknas här ifrågavarande anslagspost till 75 000 kronor. Härvid har hänsyn tagits till att resekostnaderna för vägbyrån och förrådsbyrån under det första budgetåret för det förstatligade vägväsendet torde bliva ganska avsevärda, då under denna tid omfattande resor lära få göras bl. a.

293 i samband med indelningen i arbetsområden samt för inventeringen och värderingen av de nuvarande vägdistriktens maskiner och grustag m. m. Yäg- och vattenbyggnadsstyrelsens anslagspost till expenser uppgår för närvarande till 83 000 kronor. Anslagsposten är uppdelad på följande sätt: Bränsle, lyse och vatten, förslagsvis Övriga expenser: a. För eget behov, högst b. För annat än eget behov, förslagsvis

Vägförstatligandekornmittén fande de årliga expenserna:

beräknade

10 000 72 000 1 000 Summa kronor 83 000 följande

utgiftsökningar

beträf-

Bränsle, lyse och vatten 1 400 Övriga expenser: För eget behov 1. Renhållning och städning m. m 1800 2. Skrivmaterialier, papper, tryck o. d 13 000 3. Telegram, telefon och annonsering 4 800 4. Inköp och underhåll av möbler, skriv- och räknemaskiner m. fl. inventarier 2 000 5. Bokinköp, bindning av böcker och handlingar m. fl. ändamål 1000 22 600 Summa kronor 24 000 Med hänsyn till inträdda prisfördyringar synes nämnda summa, i vad avser medel till »Övriga expenser. För eget behov» böra ökas med 1 000 kronor. De årliga expenskostnaderna för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter förstatligandet uppskattas alltså till (83 000 + 25 000) 108 000 kronor. De speciella förhållandena under budgetåret 1943/44 torde nödvändiggöra en förhållandevis stor ökning av expensanslaget för detta budgetår. Särskilt torde kostnaderna för telefon, annonsering och blankettryck bliva avsevärda under denna tid. Sålunda synes expensanslaget för nämnda budgetår böra ökas med 18 000 kronor för löpande expenskostnader. Anslagsposten till expenser för budgetåret 1943/44 skulle alltså kunna beräknas till (83 000 + 18 000) 101 000 kronor. I väg- och vattenbygnadsstyrelsen omkostnadsstat är för närvarande uppförd en särskild post å 2 000 kronor till publikätionstryck. Denna post disponeras för tillfället endast för publicering av meddelanden och underrättelser från luftfartsmyndigheten. Efter förstatligandet torde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, i likhet med vad som sker vid vissa andra verk med större lokalförvaltning, böra fortlöpande i tryck utgiva en ordersamling innehållande föreskrifter och under-

294 rättelser för tjänstemännen i styrelsen och vid vägförvaltningarna. Det är givetvis svårt att redan nu angiva kostnaderna härför. I avvaktan på närmare erfarenhet torde emellertid det normala medelsbehovet för detta ändamål kunna beräknas till ett belopp av 1 000 kronor per år. Då utgivning av ifrågavarande ordersamling torde bliva särskilt omfattande under det första budgetåret för det förstatligade vägväsendet, synes för nämnda budgetår böra beräknas ett större belopp för tryckningskostnaderna än det normala årsbeloppet. För ändamålet beräknas förslagsvis 1 500 kronor. Anslagsposten till publikationstryck bör alltså för budgetåret 1943/44 upptagas till 3 500 kronor. Yäg- och vattenbyggnadsstyrelsens omkostnadsanslag skulle följaktligen för hela budgetåret 1943/44 upptagas till 183 500 kronor på sätt framgår av följande uppställning: 1. Sjukvård m. m., förslagsvis 2. Reseersättningar, förslagsvis 3. Expenser, förslagsvis 4. Publikationstryck, förslagsvis

4 000 75 000 101 0(K) 3 500 Summa kronor 183 500

Vid beräknandet av detta anslag ha de sakkunniga förutsatt, att omkostnaderna för förrådsrörelsen skola bestridas i enahanda ordning som avlöningskostnaderna för den personal, som upptages å förlagsrörelsens stat. Avlöningsanslag för den lokala vägorganisationen. Det nuvarande förslagsanslaget till vägorganisationen i länen omfattar dels avlöningar, dels ock omkostnader. Fr. o. m. budgetåret 1943/44 bör anslaget för vägorganisationen i länen av lämplighetsskäl uppdelas på två anslag, det ena för avlöningar och det andra för omkostnader. Vid oförändrad organisation skulle anslagsposten för ordinarie tjänstemän vid vägorganisationen i länen ha för hela budgetåret 1943/44 upptagits till 227 100 kronor. Då samtliga ordinarie befattningar enligt nu gällande personalförteckning skola, i den mån de icke överföras på övergångsstat, indragas fr. o. m. den 1 oktober 1943, böra kostnaderna för de nuvarande ordinarie befattningarna beräknas till XU av nyssnämnda belopp eller 56 775 kronor. Efter statens övertagande av väghållningen komma kostnaderna för de ordinarie tjänstemännen vid vägförvaltningarna och vägmästarorganisationen, på sätt redan angivits, att uppgå till 2 506 837 kronor för år. För senare hälften av budgetåret 1943/44 skulle kostnaderna för de ordinarie tjänstemännen alltså bliva 1253 418 kronor. Utgifterna för löner till de nya ordinarie befattningar vid vägförvaltningarna, som skola tillsättas redan före reformens genomförande, ha beräknats till 159 473 kronor under år 1943. Anslagsposten för ordinarie tjänstemän vid vägförvaltningarna och vägmästarorganisationen skulle följaktligen för budgetåret 1943/44 upptagas till (56 775 + 1 253 418 + 159 473) 1 469 666 kronor. Av den i det föregående beräknade årliga kostnaden 20 000 kronor för

295 tjänstemän, som överföras på övergångsstat, ha 6 000 kronor antagits belöpa på vägorganisationen i länen. För budgetåret 1943/44 torde för detta ändamål erfordras 3/4-delar av detta belopp eller sålunda 4 500 kronor. För icke-ordinarie tjänstemän skulle vid oförändrad organisation för budgetåret 1943/44 erfordras ett belopp av 455 300 kronor. Med hänsyn till att en del av dessa tjänstemän redan under senare delen av år 1943 torde komma att tillträda nya befattningar och deras förutvarande tjänster i samband därmed indragas, torde man för senare hälften av år 1943 böra räkna med en kostnad av 202 650 kronor i löner till icke-ordinarie tjänstemän vid den nuvarande vägorganisationen i länen. På sätt framgår av de förut angivna kostnadsberäkningarna skulle de årliga utgifterna för icke-ordinarie tjänstemän vid vägförvaltningarna och vägmästarorganisationen uppgå till 954 216 kronor. För första halvåret 1944 skulle man alltså för detta ändamål ha att räkna med en kostnad av 477 108 kronor. Lönerna till de icke-ordinarie tjänstemän, som anställas redan före reformens genomförande, ha beräknats till 6 687 kronor under senare hälften av år 1943. För hela budgetåret 1943/44 skulle anslagsposten för icke ordinarie tjänstemän sålunda upptagas till (202 650 + 477 108 + 6 687) 686 445 kronor. Av liknande skäl, som anförts beträffande anslagsposten för icke-ordinarie tjänstemän vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bör anslagsposten för avlöningar till icke-ordinarie tjänstemän vid den lokala vägorganisationen erhålla beteckningen förslagsvis. Behov av att använda dylik beteckning lärer i fråga om denna anslagspost föreligga icke blott för budgetåret 1943/44 utan jämväl framdeles. På Kungl. Maj:t bör givetvis ankomma att fastställa det högsta belopp, som må av anslagsposten användas. Kostnaderna för rörligt tillägg, vilka vid oförändrad organisation skulle ha uppgått till 91 000 kronor, ha av de sakkunniga för hela budgetåret 1943/44 beräknats till 310 599 kronor. Ehuru vägingenjörskontoren knappast torde komma att utföra några projekteringar eller kontrollantuppdrag av nämndvärd omfattning under budgetåret 1943/44, synes man dock böra räkna med vissa inkomster å anslaget, härrörande från tidigare utförda arbeten. Posten »Särskilda uppbördsmedel» skulle i enlighet härmed överslagsvis böra upptagas till ett belopp av 25 000 kronor. Avlöningsanslaget för den lokala vägorganisationen skulle alltså för budgetåret 1943/44 upptagas till 2 446 210 kronor på sätt framgår av följande uppställning: 1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis 1469 666 2. Avlöningar till tjänstemän på övergångsstat, förslagsvis 4 500 3. Avlöningar till icke-ordinarie tjänstemän, förslagsvis 686 445 4. Körligt tillägg, förslagsvis 310 599 Summa kronor 2 471 210 Särskilda uppbördsmedel: Arvoden och ersättningar för förrättningar, som verkställts av vägingenjörerna och deras biträden 25 000 Nettoutgift kronor 2 446 210

296 Omkostiiadsanslag för vägförvaltningarna i länen. För budgetåret 1942/43 anslogs för vägorganisationens i länen omkostnader tillhopa 285 400 kronor, därav 3 300 kronor för sjukvård, 175 000 kronor för reseersättningar och 107 100 kronor för expenser. För den nuvarande personalen torde sjukvårdskostnaderna under första hälften av budgetåret 1943/44 kunna beräknas till 1 500 kronor. Sjukvårdskostnaderna för de nya vägförvaltningarna och vägmästarorganisationen hava uppskattats till 14 000 kronor per år samt till 7 400 kronor för budgetåret 1943/44. Denna anslagspost skulle sålunda för sistnämnda budgetår upptagas till (1 500 + 7 400) 8 900 kronor. Utgifterna för den nuvarande personalens resor, för vilka tidigare såsom nämnts beviljats 175 000 kronor om året, torde för senare hälften av år 1943 böra beräknas 50 000 kronor. Vägförstatligandekommittén utgick från att distriktsförvaltningarnas alla resekostnader principiellt skulle påföras vederbörande projekterings-, byggnads- eller underhållsanslag. Kostnaderna för resor, som företoges av befattningshavare med allmänna administrativa uppgifter skulle fördelas på olika anslag med hänsyn till resornas ändamål. En sådan fördelning vore visserligen stundom svår att göra, men vore, enligt vad erfarenheten från andra verk visade, i allmänhet möjlig att genomföra. För sådana resor, vilka icke ansåges* kunna påföras något av nyssnämnda anslag, exempelvis vägdirektörernas resor för konferenser med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, borde finnas ett särskilt anslag. Härför beräknades vid en distriktsindelning enligt alt. I I (22 distrikt) ett sammanlagt belopp av 33000 kronor. De sakkunniga biträda kommitténs förslag beträffande ordningen för bestridande av vägförvaltningarnas resekostnader. Med hänsyn till ökningen av antalet förvaltningar och till de högre priser, som nu råda, torde de resekostnader, som böra påföras nämnda särskilda anslag, böra beräknas till 40 000 kronor för år. För tiden den 1 oktober 1943—den 30 juni 1944 uppskattas motsvarande medelsbehov till 30 000 kronor. Då de för de nya vägförvaltningarna avsedda projekterings-, byggnads- och underhållsmedlen icke torde bliva tillgängliga för förvaltningarna förrän under år 1944, torde kostnaderna för de resor, som de nya befattningshavarna företaga under sista kvartalet 1943 för annat ändamål än allmänt administrativa uppgifter, icke kunna bestridas med sistnämnda medel. Till dessa resekostnader, vilka kunna uppskattas till 50 000 kronor, torde hänsyn böra tagas vid beräknandet av denna anslagspost. De sammanlagda reseersättningarna skulle följaktligen för budgetåret 1943/44 upptagas till (50 000 + 30 000 + 50 000) 130 000 kronor. De för budgetåret 1942/43 beviljade medlen för expenser, 107 100 kronor, avse hyror, bränsle, lyse och vatten samt övriga expenser. Härför torde för senare halvåret 1943 böra beräknas ett belopp av 50 000 kronor.

297 Vägförstatligandekommitténs förslag beträffande medel till distriktsförvaltningamas expenskostnader är närmare utformat endast i fråga om alternativet med 12 distrikt och lämnar därför icke någon direkt ledning för detaljberäkningen av motsvarande kostnader för den nu föreslagna organisationen. Vägförvaltningarna torde åtminstone i början huvudsakligen komma att inrymmas i förhyrda lokaler. Hyreskostnaderna synas därvid kunna beräknas till i genomsnitt 7 000 kronor per kontor. Om alla kontoren bliva förlagda till förhyrda lokaler, skulle alltså den årliga totalkostnaden för hyror kunna uppskattas till cirka 168 000 kronor. Man torde emellertid kunna räkna med att åtminstone några vägförvaltningar ganska snart kunna inrymmas i staten tillhöriga fastigheter. Årskostnaden för hyror torde därför kunna angivas till 150 000 kronor. För budgetåret 1943/44 torde erfordras något mer än hälften av detta belopp, förslagsvis 85 000 kronor, som på omkostnadsstaten bör uppföras som en särskild förslagspost. Det kan dock ifrågasättas, om icke hyreskostnaderna för vägförvaltningarna, i likhet med kostnaderna för de förhyrda lokaler, som disponeras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och av statliga verk i allmänhet, vilka finansieras å driftbudgeten, borde påföras statens allmänna fastighetsfond. Kostnaderna för bränsle, lyse och vatten uppskattas till sammanlagt 30 000 kronor per år. För budgetåret 1943/44 beräknas ett belopp av 19 000 kronor bliva erforderligt. Anslagsposten »Övriga expenser» för de nuvarande vägingenjörskontoren uppgår till 73 650 kronor. För vägförvaltningarna, vilka skulle komma att omfatta närmare 3V2 gånger så stor personal som vägingenjörskontoren, synes medelsbehovet för nyssnämnda ändamål böra beräknas till 250 000 kronor per år. Tryckningen av blanketter för vägförvaltningarnas behov bör ske centralt genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg. Kostnaderna för dessa blanketter, vilka av vägförvaltningarna skulle rekvireras hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i mån av behov, böra påföras vägförvaltningarnas omkostnadsanslag. För ändamålet bör av ovannämnda årsbelopp å 250000 kronor, ett belopp, som överslagsvis uppskattas till 10,000 kronor, upptagas såsom en särskild för vägförvaltningarna gemensam post, vilken skulle disponeras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. För budgetåret 1943/44 ha för de nya vägförvaltningarnas »Övriga expenser» ett belopp av 130 000 kronor beräknats komma att erfordras, varav. 10 000 kronor till gemensamma blankettkostnader. Anslagsposten för expenser, som sålunda icke skulle omfatta de nya vägförvaltningarnas hyreskostnader, skulle i enlighet med det anförda för budgetåret 1943/44 upptagas till (50 000 + 19 000 + 130 000) 199 000 kronor. Vid beräknandet av sistnämnda belopp ha de sakkunniga, i likhet med vägförstatligandekommittén, förutsatt, att samtliga reseersättningar och expenser för vägmästarorganisationen skola påföras vägunderhållsanslaget. Omkostnadsanslaget för vägförvaltningarna skulle följaktligen — under

298 förutsättning, att hyreskostnaderna icke påföras statens allmänna fastighetsfond — för hela budgetåret 1943/44 upptagas till 422 900 kronor på sätt framgår av följande uppställning: 1. Sjukvård m. m., förslagsvis 2. Eeseersättningar, förslagsvis 3. Hyror, förslagsvis 4. övriga expenser, förslagsvis

8 900 130 000 85 000 199 000 Summa kronor 422 900

De sakkunniga förutsätta, att omkostnaderna för den nuvarande vägorganisationen i länen under senare hälften av år 1943 liksom för närvarande gäldas genom länsstyrelsernas försorg. Anslag för nämnder och överrevisorer. För bestridande av kostnaderna för riksvägnämnd, länsvägnämnder, vägnämnder och överrevisorer torde av lämplighets skäl böra anvisas ett särskilt, gemensamt förslagsanslag. Kostnaderna för riksvägnämnden äro svåra att beräkna, då man icke nu kan bedöma, huru ofta nämnden och dess utskott komma att sammanträda. Man torde emellertid kunna antaga, att nämnden i dess helhet sammanträder en gång om året. Vidare räkna de sakkunniga med 5—6 utskottssammanträden om året. Med utgångspunkt härifrån torde de årliga kostnaderna kunna uppskattas till 16 000 kronor. Då man torde kunna antaga, att under första halvåret 1944 komma att hållas ett sammanträde med nämnden i dess helhet samt två utskottssammanträden, torde för budgetåret 1943/44 böra beräknas ett belopp av 9 000 kronor. Enligt vägförstatligandekommitténs beräkningar skulle kostnaderna för de av kommittén föreslagna distriktsvägnämnderna enligt alt. I I (22 distrikt) uppgå till 22 000 kronor om året. Om man för länsvägnämnderna räknar med i genomsnitt två sammanträden om året, kunna de årliga kostnaderna för de 24 länsvägnämnderna uppskattas till omkring 25 000 kronor, däri inräknat ett belopp av 8 000 kronor för arvoden till ordförandena och ersättning för expenser. Under första halvåret 1944 torde dessa nämnder sannolikt komma att i genomsnitt sammanträda två gånger. Med hänsyn härtill torde denna anslagspost för budgetåret 1943/44 böra upptagas till 21 000 kronor. Vägförstatligandekommittén beräknade de årliga kostnaderna för vägnämnderna till 150 000 kronor. De sakkunniga ansluta sig till denna beräkning. För budgetåret 1943/44 torde böra anvisas hälften av detta belopp eller sålunda 75 000 kronor. Såsom de sakkunniga redan i annat sammanhang anfört torde utgifterna för överrevisionen böra uppskattas till 12 000 kronor om året. För budgetåret 1943/44 bör för detta ändamål beviljas 6 000 kronor. Förevarande anslag bör i enlighet med det anförda för budgetåret 1943/44 upptagas till 111 000 kronor på sätt framgår av följande uppställning:

299 1. Riksvägnämnden, förslagsvis 2. Länsvägnämnderna, förslagsvis 3. Vagnämnderna, förslagsvis 4. Överrevisorerna, förslagsvis

9 000 21 000 75 000 6 000 Summa kronor 111 000

Anslag för vissa utgifter i samband med förstatligandets genomförande. Statens övertagande av den allmänna väghållningen på landet föranleder vissa engångskostnader, för vilka särskilt anslag måste beviljas. På sätt de sakkunniga i annat sammanhang framhållit bör för budgetåret 1943/44 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förfogande ställas ett belopp av 50 000 kronor för avlöningar till tillfällig arbetskraft vid styrelsen och de nuvarande vägingenjörskontoren. Under budgetåret 1943/44 torde åtskilliga personalomflyttningar komma att äga rum. Då de flyttningsersättningar, som personalen som en följd härav blir berättigad till, torde komma att uppgå till betydande belopp, böra kostnaderna härför icke påföras väg- och vattenbyggnadsstyrelsens samt vägförvaltningamas omkostnadsanslag. I stället bör en särskild anslagspost upptagas härför. Det sammanlagda beloppet av flyttningsersättningarna låter sig för närvarande icke med någon säkerhet beräkna. De sakkunniga ha överslagsvis uppskattat kostnaderna härför till omkring 40 000 kronor. Yägförstatligandekommittén framhöll, att personalökningen vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen nödvändiggjorde anskaffande av möbler samt räkneoch skrivmaskiner, samt beräknade engångskostnaden härför till cirka 26 000 kronor. På grund av den avsevärda prisstegring, som på senare tid inträtt beträffande dylik utrustning, lärer man nu få räkna med en ökning av nämnda belopp till 30 000 kronor. Vägförstatligandekommittén beräknade, att för utrustning av vägförvaltningarna vid en distriktsindelning enligt alt. I I skulle erfordras ett belopp av sammanlagt 425 000 kronor. Det finnes dock skäl till antagande, att möbler, skrivmaskiner och andra inventarier komma att få övertagas från de nuvarande vägingenjörskontoren och vägdistrikten i sådan omfattning, att medelsbehovet för nyanskaffning kan beräknas till ett väsentligt lägre belopp än det ovan angivna. De sakkunniga föreslå att för ändamålet anvisas ett belopp av 270 000 kronor. Förevarande anslag bör följaktligen upptagas till 390 000 kronor på sätt framgår av följande uppställning: 1. Avlöningar till extra, tillfällig personal, högst 50 000 2. Flyttningsersättningar, förslagsvis 40 000 3. Möbler och inventarier för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, förslagsvis 30 000 4. Möbler och inventarier för vägförvaltningarna, förslagsvis 270 000 Summa kronor 390 000

300 För bestridande av kostnaderna för avvecklingen av vägdistriktens verksamhet föreslås icke något särskilt anslag. Såsom de sakkunniga förut framhållit böra kostnaderna härför bestridas av de kontanta medel och banktillgodohavanden, som komma att övertagas från vägdistrikten. Ifrågavarande kostnader, som äro svåra att uppskatta, avse bl. a. utgifter för sammanträden med vägstämma och vägstyrelse, arvoden till vägstyrelseordförandena, revision av 1943 års förvaltning m. m. Överslagsvis torde kostnaderna kunna beräknas till omkring 300 000 kronor. Härtill komma de till 70 000 kronor uppskattade utgifterna för löner till den övertaliga personalen under uppsägningstiden. Även sistnämnda utgifter böra gäldas med de medel, som övertagas från vägdistrikten. Anslag för bidrag till vissa städer och samhällen för tillhandahållande av mark till allmän väg. Till de små städer och stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare, skall, enligt de sakkunnigas förslag till författning i ämnet, utgå bidrag av statsmedel för mark, som staden eller samhället tillhandahållit för anläggning, omläggning eller förbättring av allmän väg inom stadsplanelagt område, samt för å marken belägen byggnad, så ock för vad staden eller samhället visar sig hava utgivit för intrång, som orsakas av vägens byggande eller begagnande, samt för domstols- och expropriationshandläggning. Enligt förslaget skulle stad eller samhälle, som erhållit sådant bidrag, ha att till statsverket redovisa så stor del av från tomtägarna uppburna gatumarksersättningar som statsbidraget utgör av stadens eller samhällets kostnader för markens tillhandahållande. Man torde emellertid böra räkna med, att det i allmänhet dröjer tämligen länge, innan tomtägarbidragen inflyta. För genomförande av de sakkunnigas förslag i denna del torde böra anvisas ett särskilt anslag, som bör äga karaktär av reservationsanslag. Då det synes lämpligt, att till statsverket redovisad andel av inflytande gatumarksersättningar från tomtägarna får disponeras för nya bidrag, torde ifrågavarande andel böra bokföras såsom särskilda uppbördsmedel å anslaget. Behovet av medel för detta ändamål är svårt att beräkna och är givetvis ytterst beroende av vägbyggnadsverksamhetens omfattning samt av den omfattning, vari gatumarksersättningarna inflyta i mån av samhällsbebyggelsens fortskridande. Till ledning för bedömandet av behovet må nämnas, att de stadsliknande samhällenas kostnader för detta ändamål under åren 1934—1938 uppgick till omkring 525 000 kronor, däri dock icke inräknat värdet av all den mark, som icke särskilt anskaffats för ändamålet. Byggnadsnämnderna i samhällena uppgåvo under år 1939, att de för mark, som tillhandahållits under nyssnämnda femårsperiod, uppburit eller förväntade att under de närmaste åren därefter i gatumarksersättningar uppbära sammanlagt 31500 kronor. Vid oförändrad byggnadsverksamhet och oförändrade priser skulle sålunda för statsbidrag till nu berörda ändamål, såvitt avser samhällena,

301 erfordras ungefär 100 000 kronor om året. Den omständigheten att statsbidrag skall utgå även till vissa små städer torde icke nämnvärt påverka behovet av medel för ändamålet, i all synnerhet som bidrag från detta anslag icke skall utgå till de stadsliknande samhällen, som själva äro väghållare inom sina områden. Ehuru byggnadsverksamheten för närvarande är avsevärt inskränkt i förhållande till femårsperioden 1934—1938, vilken ligger till grund för beräkningen av medelsbehovet, torde man, då behovet kan variera från år till år, för första halvåret 1944 böra räkna med ett medelsbehov för detta ändamål av 50 000 kronor. Några andelar i inflytande gatumarksersättningar torde icke kunna förväntas komma att redovisas under nämnda tid. Man kan därför icke heller förvänta någon uppbörd å anslaget under samma tid. I enlighet med det anförda föreslå de sakkunniga att för förevarande ändamål för budgetåret 1943/44 anvisas ett reservationsanslag å 50 000 kronor. Anslag på kapitalbudgeten till förlagskapital för förrådsrörelsen. Såsom de sakkunniga i annat sammanhang framhållit bör å kapitalbudgeten anvisas ett anslag, som svarar mot det beräknade värdet av de av vägdistriktens tillgångar, som skola tillföras förlagsfonden. Av förut angivna skäl bör emellertid den budgetmässiga regleringen av förevarande spörsmål anstå till 1944 års riksdag. Då de tillgångar, som vid förstatligandet avses skola tillföras förlagsfonden från vägdistrikten, icke torde vara tillräckliga för förrådsrörelsens behöriga bedrivande, böra redan å kapitalbudgeten för budgetåret 1943/44 anslås erforderliga medel för komplettering av de i fonden ingående tillgångarna. Enligt uppgifter från vägstyrelserna uppgick det uppskattade verkliga värdet av vägdistriktens maskiner och inventarier den 1 november 1942 till i runt tal 30 miljoner kronor och beräknades den 31 december 1943 uppgå till 28 miljoner kronor. Huru mycket härav, som belöper på de bilar och vägmaskiner m. m., vilka skola sammanhållas i maskincentralförrådet, är icke känt, men den övervägande delen av de angivna värdena torde avse bilar och maskiner. Enligt tillgängliga uppgifter hava vägdistrikten under 5-årsperioden 1937—1941 verkställt inköp av bilar och vägmaskiner för en kostnad av cirka 30 miljoner kronor eller sålunda i genomsnitt 6 miljoner kronor om året. Därest maskinparkens förnyelse skedde successivt och med lika stort belopp varje år, skulle något ytterligare förlagskapital härför icke erfordras. I sådant fall skulle nämligen de till förrådsrörelsen inflytande hyrorna för maskinernas nyttjande täcka kostnaden för anskaffning av de maskiner, som inköpas. Maskinparkens förnyelse sker emellertid med varierande belopp. Variationerna kunna uppgå till cirka 2 miljoner kronor per år. För utjämning härav erfordras förlagsmedel. Vidare torde kunna antagas, att förnyelse icke

302 kommer att ske under år 1943 i samma utsträckning som vanligt. För öviigt har industrikommissionen under hand meddelat, att för tillverkning av vägmaskiner under år 1943 kan påräknas endast halva den kvantitet stål, som årligen normalt förbrukas för detta ändamål. Med hänsyn härtill erfordras förlagsmedel för att ersätta den eftersatta förnyelsen. Härför erforderligt belopp kan icke nu angivas. Först en tid efter förstatligandets genomförande torde vara möjligt att med någon grad av säkerhet bedöma den lämpliga omfattningen av maskinparken och därmed även behovet av medel för densammas uppbringande till erforderlig storlek. Viss nyanskaffning måste emellertid ske redan under första halvåret 1944. Härför torde 3 miljoner kronor böra anslås för budgetåret 1943/44. De sakkunniga förutse emellertid, att ytterligare förlagsmedel framdeles kunna behövas för maskinparkens utökande. Yid beräknandet av sistnämnda belopp utgå de sakkunniga från att tjänstebilar för personalen vid den statliga vägorganisationen till en början anskaffas endast i begränsad omfattning. Framdeles torde tjänstebilar böra anskaffas för alla vågmästare. När frågan härom blir aktuell, måste ytterligare förlagsmedel ställas till förrådsrörelsens förfogande. De sakkunniga ha vid beräknandet av nyssnämnda belopp vidare förutsatt, att väghållningen under den närmaste framtiden skall ha den omfattning, som den för närvarande har. Skulle väghållningsverksamheten öka i omfattning, måste troligen viss ökning av maskinparken äga rum. Detta kan icke ske utan att ytterligare förlagsmedel ställas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förfogande. Det förlagskapital å en miljon kronor för anskaffning av vägmaskiner m. m., som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för närvarande förvaltar och som till större delen lär vara investerat i maskiner för byggande av väg, förutsattes skola överföras till förlagskapitalet för maskincentralförrådet. Förvärv av nya grustag torde under åren närmast före tidpunkten för vägväsendets förstatligande icke hava skett i samma utsträckning som tidigare. Det torde dock finnas anledning att antaga, att innehavet av grustag i flertalet vägdistrikt är tillräckligt vid statens övertagande av väghållningen. Såsom de sakkunniga i annat sammanhang framhållit finnas emellertid distrikt, som helt sakna egna grustag eller endast disponera otillräckliga sådana. Behov av att förvärva grustag i vissa trakter kan därför föreligga redan vid vägväsendets förstatligande. Det kan därjämte uppkomma tillfälle till förvärv av grustag på särskilt fördelaktiga villkor även i sådana trakter, där grustagen för tillfället äro tillräckliga men inom en jämförelsevis nära framtid måste kompletteras. Det synes med hänsyn till anförda omständigheter välbetänkt att bevilja visst förlagskapital för inköp av grustag. Härför erforderliga medel torde kunna beräknas till 0'5 miljoner kronor. Förutom detta belopp erfordras visst förlagskapital för att möjliggöra uppläggandet av förråd av väglagningsämnen. Såsom de sakkunniga i annat sam-

303 manhang framhållit nödvändiggöra tekniska förhållanden och andra omständigheter att på vissa platser tillverkas större kvantiteter väglagningsämnen än som kunna bekostas med för tillfället tillgängliga byggnads- och underhållsmedel. Exempelvis torde det ofta med hänsyn till arbetenas natur befinnas nödvändigt att vid budgetårsskiftet den 1 juli, mitt i arbetssäsongen, hava tillgång till förråd av väglagningsämnen. För att detta skall kunna ske, måste sådana förråd kunna finansieras av förlagsmedel. Med ledning av uppgifter från vägstyrelserna torde kostnaderna för erforderliga upplag av väglagningsämnen kunna uppskattas till minst 3 miljoner kronor. För inköp av grustag och för uppläggning av väglagningsämnen erfordras sålunda ett förlagskapital av sammanlagt 3'5 miljoner kronor. Med hänsyn till förefintliga leveransmöjligheter måste hela den kvantitet av dammbindningsmedel, som erfordras för väghållningen under senare halvåret 1944, ligga i förråd redan vid början av budgetåret 1944/45. Ett sådant förråd betingar vid nuvarande verksamhet inom vägväsendet en kostnad av 3 miljoner kronor. Man torde, enligt vad en inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verkställd utredning giver vid handen, icke kunna räkna med att få övertaga några mera betydande lager av dammbindningsmedel från vägdistrikten. Med hänsyn härtill måste hela förrådet praktiskt taget inköpas under budgetåret 1943/44. Härför erfordras förlagsmedel. Även i övrigt torde lagerhållningen av förlagseffekter vid tidpunkten för statens övertagande av väghållningen vara mindre än normalt. För uppbringande av lagerhållningen till tillräcklig storlek torde ytterligare förlagskapital komma att visa sig erforderligt. Det är givetvis vanskligt att bedöma det erforderliga beloppets storlek. De sakkunniga anse, att man för närvarande, innan tillräcklig erfarenhet vunnits om den erforderliga lagerhållningens storlek vid den statliga vägorganisationen, bör begränsa beloppet till 0*5 miljoner kronor. För nyanskaffning skulle sålunda redan för första halvåret 1944 erfordras 3 miljoner kronor för vägmaskiner och bilar, 3*5 miljoner kronor för grustag och väglagningsämnen samt 3*5 miljoner kronor för vissa förlagseffekter eller sålunda tillhopa 10 miljoner kronor. Av vägstyrelsernas uppgifter att döma skulle förlagsfonden från vägdistrikten tillföras över 13 miljoner kronor i kontanter och banktillgodohavanden. Skola emellertid de i statsverkspropositionen till 1943 års riksdag förordade nya grunderna för statsbidrag till vägdistriktens kostnader för vinterväghållningen under år 1943 tillämpas, torde vägdistrikten i större utsträckning än beräknat behöva anlita sina egna tillgångar till bestridande av nämnda kostnader, varför banktillgodohavandena vid avvecklingen torde komma att vara mindre än vägstyrelserna antagit. Sistnämnda medel skulle sålunda icke kunna med säkerhet tagas i anspråk för den nyanskaffning, som enligt vad nyss sagts skall ske med för-

304 lagsmedel. På grund härav torde å kapitalbudgeten för budgetåret 1943/44 böra anvisas ett belopp av 10 miljoner kronor för detta ändamål. Anslag för projektering. De sakkunniga ha i ett tidigare sammanhang föreslagit, att årligen skall anvisas ett särskilt anslag för anställande av extra personal för projektering, för projekteringspersonalens resekostnader, för hantlangning m. m. Medelsbehovet härför under de närmaste åren har av de sakkunniga uppskattats till cirka 600,000 kronor om året. För den förra hälften av år 1944 torde man böra räkna med ett medelsbehov av 300,000 kronor. De sakkunniga föreslå i enlighet härmed, att för nu berörda ändamål för budgetåret 1943/44 anvisas ett reservationsanslag av 300,000 kronor. Övriga anslag. Beträffande de för väghållningen i övrigt erforderliga anslagen sakna de sakkunniga anledning att yttra sig i annan mån än att påpeka, att vissa administrationskostnader, som nu belasta dessa anslag, vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag komma att bortfalla. Sålunda kommer lönekostnaden för vägunderhållsinspektionen efter den 1 januari 1944 icke längre att belasta reservationsanslaget till bidrag till vissa forsknings- och undersökningsarbeten. Detta anslag kan därför för budgetåret 1943/44 nedsättas med 19,600 kronor i förhållande till vad eljest skulle hava äskats. För närvarande bestridas avlöningskostnaderna för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förråds-, byggnads- och beredskapsavdelningar och för en extra telefonist med medel, som påföras olika byggnadsanslag. Ett genomförande av de sakkunnigas förslag medför för budgetåret 1943/44, att de avlöningskostnader, som sålunda belasta byggnadsanslagen, minska med ett belopp av omkring 66 700 kronor. I anslagen till bidrag till byggande och underhåll av enskilda vägar torde efter omorganisationen icke behöva inräknas medel till andra administrationskostnader än för länsschaktmästarna. Genom att avdelningen för handläggning av ärenden angående statsbidrag till enskild väghållning indrages fr. o. m. den 1 januari 1944, komma avlöningskostnaderna för förevarande ändamål under budgetåret 1943/44 att minska med 26 800 kronor. Även expenserna för vägunderhållsinspektionen och ovannämnda avdelningar bestridas av medel från nu berörda anslag. Jämväl härutinnan kommer omorganisationen att medföra en ändring. Till vägdistriktens kostnader för olycksfall i arbete och för olycksfallsförsäkring utgår för närvarande statsbidrag på samma sätt som till väghållningskostnaderna i övrigt. Kostnaderna för olycksfall i arbete inom vägväsendets område belasta sålunda åtminstone delvis anslagen under sjätte huvudtiteln.

305 Vid statens övertagande av väghållningen uppkommer fråga, huruvida vägväsendets kostnader för olycksfall i arbete skola belasta väganslagen eller om utgifterna härför böra påföras det under tolfte huvudtiteln anvisade förslagsanslaget för »Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.» Till jämförelse kan nämnas, att statens järnvägar betala kostnaderna härför av till förfogande stående medel. Samarbete sker emellertid i så måtto med riksförsäkringsanstalten, att olycksfallen anmälas till denna, som därefter meddelar vilka ersättningsbelopp, som böra utgå. Vissa skäl kunna väl anföras till stöd för att nu berörda kostnader påföras väganslagen. Utan att så sker, får man icke någon fullständig bild av kostnaderna för vägväsendet. Det blir även lättare att jämföra entreprenadanbud beträffande visst arbete och de beräknade kostnaderna för arbetets utförande i egen regi, om i dessa senare även inräknas utgifter för olycksfall i arbete. Då emellertid pensionskostnaderna för vägorganisationens personal förutsättas skola belasta anslag under tolfte huvudtiteln, synes lämpligast att även vägväsendets utgifter för olycksfall i arbete bestridas av anslag under sistnämnda huvudtitel.

•20—27 31 48

306 Särskilt yttrande av generaldirektören E. R. Stridsberg. På grund av den befattning jag i olika sammanhang haft eller har att taga med vissa spörsmål, som behandlas i vägsakkunnigas betänkande, har jag sett mig föranlåten att avgiva följande särskilda yttrande. Ehuru väl jag ansett mig kunna biträda de av vägsakkunniga framlagda förslagen beträffande löneställningen för de befattningshavare, vilka äro avsedda att omedelbart placeras i lönegrad, anser jag mig böra framhålla, att jag icke kunnat binda mig för sådana uttalanden av de sakkunniga, vilka antyda, att viss föreslagen lönegradsplacering framdeles under särskilda förutsättningar bör höjas. Vidare vill jag framhålla, att jag icke på grund av det mig meddelade uppdraget ansett mig ha att taga ställning till de av vägsakkunniga framförda förslagen om anställande av viss personal med anlitande av anläggnings- m. fl. anslag. Det synes mig emellertid angeläget, att Kungl. Maj:t fastställer, inom vilka gränser väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äger att fastställa avlöningsförmånerna för dylika befattningshavare. Vad angår personalen å styrelsens kameralbyrå, synes det mig kunna ifrågasättas, om ej personalen från början tilltagits väl knapp, särskilt med hänsyn till det tilltänkta överflyttandet till sagda byrå av vissa uppgifter från andra byråer inom styrelsen. Slutligen anser jag mig böra framhålla, att enligt min mening det för överrevisorerna av de sakkunniga beräknade anslagsbeloppet icke kan täcka kostnaderna för annat än en mycket sporadisk sakrevision av vägförvaltningen.

BILAGOR.

309 Bilaga

1.

Kalkylationsbokföring Tid vägför vattningarna i länen. För bedömande av kalkylationsbokföringens omfattning har upprättats följande förslag, som dock icke böra vara bindande för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Kalkylationsbokföringens syfte är sådan fördelning av kostnaderna för byggande och underhåll av väg, att en statistik erhålles dels för kontroll huruvida visst arbete utförts på ekonomiskt sätt, dels för beräkning av kostnader för kommande arbeten. Denna bokföring bör k u n n a uppläggas såsom rutinarbete och utföras av kvinnlig arbetskraft inom vägförvaltningarna. För närvarande utföres den till stor del av vägmästarna, som därav väsentligen hindras i sitt övriga arbete. En förutsättning för rationalisering på detta område är att bokföringen upplägges enkelt och överskådligt och att klara linjer utarbetas för genomförandet av de kostnadsfördelningar, som ingå i arbetet. För att icke kalkylationsbokföringen skall bliva alltför tung skall den icke göras mera omfattande än som är oundgängligen nödvändigt. De genom kalkylationsbokföringen erhållna detaljuppgifterna kunna aldrig bliva exakta utan måste betraktas såsom riktiga blott inom vissa gränser. En för långt i detalj driven kalkylationsbokföring måste anses giva osäkra resultat. Man bör således begränsa den till vad som erfordras för att få fram sådana uppgifter om väsentliga detaljkostnader, som normalt kunna nyttiggöras. För särskilda ändamål erforderliga, ytterligare detaljerade uppgifter kunna erhållas genom särskilda undersökningar. Kalkylationsbokföringen bör omfatta såväl byggande som underhåll av väg. Då vissa kostnader k u n n a komma att fördelas på såväl byggande som underhåll måste kalkylationsbokföringen vara gemensam för byggande och underhåll.

Vtitjuiiilerhåll. Kalkylationsbokföringens syfte är fördelning av underhållskostnaderna på olika vägar eller grupper av vägar (huvudlittera) och på olika detaljer av arbetet (arbetslittera), de sistnämnda i stort sett motsvarande kontona eller kolumnerna i de nuvarande vägdistriktens kassaböcker. Vissa kostnader kunna fördelas direkt på huvudlittera och arbetslittera, Det är önskvärt att bokföringen upplägges så, att så många kostnader som möjligt k u n n a fördelas direkt. Andra kostnader måste först sammanföras månads-, kvartals- eller årsvis för att därefter fördelas på huvudlittera och arbetslittera efter särskilda grunder. Sistn ä m n d a kostnader sammanföras på hjälpkonton. Fördelningen av dessa kostnader sker med stöd av särskilt upplagda fördelningskort m. m. Det system, som för närvarande på många håll tillämpas, a t t fördelningen verkställes med hjälp av mer eller mindre fullständigt förda minnesanteckningar, ytterligare detaljgenomgång av verifikationer m. m. måste alltså utdömas såsom varande osäkert och oekonomiskt. Fördelningsbokföringens rationella genomförande bygger på en riktig litterering av varje kostnadspost. För denna litterering måste enkla och enhetliga bestämmelser utfärdas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Littereringen skall kunna hänvisa viss kostnad eller del av kostnad antingen direkt till huvudlittera och arbetslittera eller till hjälpkonto och fördelningskort m. m. Arbetsområdena. Genom a t t vägmästarna i arbetsområdena befrias från kalkylationsbokföringen kommer deras kontorsarbete att i hög grad minska. De skola dock i samband med uppgörande av arbetsrapporter och avlöningslistor m. m. verkställa litterering av förekommande arbeten och kostnader.

310 Från arbetsområdena skola uppgifter insändas till vägförvaltningeu i följande avseenden: Grovarbetare. Dagsverksbok föres lagvis av lagförman. I boken angives dels arbetstid för varje arbetare, dels arbetstid för olika slag av arbeten med fördelning på olika vägar eller väggrupper. Vågmästaren uppgör med stöd av dagsverksboken förskottsavlöningslista, som insändes till vägförvaltningen. Vid skitet av månaden inför vägmästaren i dagsverksboken efter verkställda uppmätningar arbetskvantiteter, enhetspris och arbetsförtjänster samt medelförtjänst och varje arbetares arbetsförtjänst. Med stöd härav upprättas avlöningslista, som jämte dagsverksboken insändes till vägförvaltningen. Avlöningslistan skall vara försedd med littererad arbetsspecifikation (arbetsrapport). Lämpligen bör laget vara försett med två dagsverksböcker, en för udda och en för j ä m n a månader. Hyvelförare, chaufförer m. fl. Dessa föra var och en för sig dagsverksbok (eventuellt arbetsrapport) med i stort sett samma innehåll som i ovannämnda dagsverksböcker. Vägmästaren uppgör med stöd härav förskottsavlöningslista och avlöningslista för samtliga hyvelförare, chaufförer m. fl. Dagsverksböcker (avlöningsrapporter) och avlöningslistor insändas till vägförvaltningen. Om litterering gäller vad ovan sagts. Även dessa arbetare utrustas med dubbla böcker. Verkstadsarbetare. Dagsverksböcker och avlöningslistor upprättas på sätt ovan sagts. Övertidsjournal. Vägmästaren för med stöd av dagsverksböckerna övertidsjournal, vilken vid särskilt bestämda tidpunkter insändes till vägförvaltningen (lämpligen månadsvis). Maskiner. För varje maskin för dess förare maskindagbok med angivande av arbetstid, bränsleåtgång, arbetets art och arbetsplats. I förekommande fall angivas arbetskvantitet och körd väglängd. Maskindagboken granskas av vägmästaren, som littererar arbetet och särskilt granskar uppgifter om bränsleförbrukning mot förrådsuppgifterna. Den insändes till vägförvaltningen. Möjligen kan det vara lämpligt att göra maskindagboken personlig för föraren. Han skall då, om han sköter olika maskiner, göra anteckningar på särskilt blad beträffande varje maskin. Boken anordnas med kopiesystem med fastsittande kopia och perforerat original. Originalen insändas till vägförvaltningen, som ordnar dem maskinvis. Maskindagbokens stam med de fasta bladen ger en sammanställning för varje maskinskötare. Detalj formningen härav liksom av övriga detaljer i bokföringen ankommer på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Arbetsförrådet. För arbetsförrådet föres en lagerbokföring av förmannen på förrådet. Bokföringen upplägges med kortsystem. Förmannen rapporterar månadsvis avgång av materiel, med uppgift om användningen i den mån detta icke skett vid re-

311 kvisitionen. Sådana smärre förbrukningsartiklar, som utan att föras på viss maskin användas i verkstaden, fördelas på maskinerna efter särskilda grunder. Grustag och upplag av tillverkade väglagningsämnen. Erforderliga uppgifter om tillverkade väglagningsämnen samt om på olika vägar använda kvantiteter grus och tillverkade väglagningsämnen erhållas från maskindagböckerna. Reseersättningar. Vägmästarna insända i förekommande fall reseräkningar. Vägförvaltningarna. Från arbetsområdena inkomna uppgifter m. m. föranleda följande åtgärder. Avlöningslistor j ä m t e dagsverksböcker kontrolleras av vägingenjören för underhållet med biträden. Beslut meddelas om utanordning. Utbetalning äger rum och kassabokföring verkställes. Därefter sker kalkylationsbokföring. Övertidsjournalen överlämnas direkt till kalkylationsbokföringen. Maskindagböckerna överlämnas efter granskning av vägingenjören till kalkylationsbokföringen. Förrådsrapporter rörande avgång av materiel överlämnas direkt till kontoristen, som efter granskning och prissättning tillställer kalkylationsbokföringen rapporterna. Reseräkningar från vägmästarna granskas, utauordnas och bokföras samt överlämnas till kalkylationsbokföringen om kostnaderna prövas skola ingå i denna bokföring. Från det centrala verket inkomma till vägförvaltningarna följande uppgifter beträffande till den centrala förlagsrörelsen hörande tillgångar. Maskiner. Från centrala verket lämnas uppgifter å den hyra, som skall utgå för av vägförvaltningen disponerade maskiner. Detta gäller icke blott för det direkta vägarbetet använda maskiner utan även större verkstadsmaskiner. Dessa uppgifter överlämnas till kalkylationsbokföringen sedan vederbörliga anordningsbeslut fattats och kassabokföring verkställts. I fråga om fastställandet av denna hyra förutsattes visst samarbete mellan styrelsen och vägförvaltningarna. Förlagseffekter. Värdesatta rekvisitioner av förlagseffekter, som erhållits genom centralförrådet, återlämnas månadsvis som fakturor. Dessa överlämnas efter anordningsbeslnt och kassabokföring till kalkylationsbokföringen. Grustag och vid förstatligandet förefintliga upplag av tillverkade väglagningsämnen. F r å n centrala verket lämnas uppgift å de enhetspris, som skola utgå för av vägförvaltning uttagen gruskvantitet m. m. På grundval av dessa pris och av från nedan angivna fördelningskort erhållna uppgifter angående kvantiteten sker utanordning och kassabokföring. Utanordningsbeslutefc lägges till grund för kalkylationsbokföringen. I fråga om fastställandet av dessa enhetspris förutsattes visst samarbete mellan styrelsen och vägförvaltningarna. Upplag av tillverkade väglagningsämnen. Vägförvaltning äger befogenhet a t t utöver den kvantitet, som kan beräknas erforderlig för det löpande årsunderhållet, efter väg- och vattenbyggnadsstyrel-

312 sens medgivande intill ett visst maximibelopp tillverka väglagningsäinnen. Föländamålet ställes detta maximibelopp till vägförvaltningens förfogande av förlagsmedel. Kostnaderna för samtliga tillverkade väglagningsämnen föras å ett hjälpkonto under vägunderhållet. Detta hjälpkonto tillgodoföres vid budgetårets slut värdet av i upplag liggande väglagningsämnen till högst ovannämnda maximibelopp, vilket värde påföres en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen särskilt medgiven räkenskapstitel. Värdet av i anspråk tagna väglagningsämnen fördelas vid kalkylationsbokföringen från hjälpkontot på vederbörliga huvud- och arbetslittera. Garage- och verkstadsbyggnader. Från det centrala verket lämnas uppgift å den hyra, som skall utgå för av vägförvaltningen disponerade garage- och verkstadsbyggnader. Dessa uppgifter överlämnas efter utanordningsbeslnt och kassabokföring till kalkylationsbokföringen. ^ Härutöver tillkomma följande slag av kostnader, vilka vagförvaltningen direkt påför vederbörliga konton: Avlöningar till vågmästare m. fl. Avlöningslistor upprättas, anordningsbeslut fattas, kassabokföring verkställes, varefter listorna överlämnas till kalkylationsbokföringen för den händelse denna bokföring skall omfatta jämväl sådana löner. Kostnader avseende vägunderhåll, vilka skola likvideras direkt av vägförvaltningen. Räkningar m. m. granskas och littereras, beloppen utanordnas, varefter räkningarna överlämnas till kalkylationsbokföringen. Som ovan nämnts kunna vissa kostnader direkt påföras huvudlittera och arbetslittera, andra måste dessförinnan sammanföras och på visst sätt fördelas. Sammanförandet sker å hjälpkonton. För fördelningen införas kostnaderna i hjälpliggare. Två hjälpliggare erfordras, den ena utgörande en samling maskinkort och den andra en samling fördelningskort. Maskinkorten. Maskinkorten få olika utseende för olika slag av maskiner. Å korten införas hyra, skatt och försäkringar, reparation, reservdelar, driv-och smörjmedel, effektiv körtid, effektiv reparationstid på egen verkstad samt i förekommande fall körd våglängd, arbetskvantitet m. m. Årskostnaden fördelas på kilometer, arbetstimme eller kubikmeter väglagningsmateriel m. m. I de fall maskinkort användas i de nuvarande vägdistrikten som hjälp till fördelning av maskinkostnaderna lärer ett kort vara upplagt för varje maskin. På korten föras kontinuerligt direkt på maskinen belöpande kostnader och årsvis avskrivning å densamma, andel i garagekostnader m. m. Detta ger mycket detaljerade kostnader för maskinernas prestationer. Man kan emellertid ifrågasätta om en så detaljerad kostnad är erforderlig. Först må då framhållas att, även om kostnaderna för maskinen slås ut på ett helt år, man icke är säker för ojämnheter i resultatet. Om t. ex. en bil användes utan annat än smärre reparationer i tre år men det fjärde året genomgår en större reparation med omborrning av motorn m. m., kan det mycket väl h ä n d a att reparationskostnaderna det fjärde året stiga med 50 a 100 %. Bilens kostnad per körd kilometer ökar det året avsevärt. Om vidare bilen användes för ett speciellt ändamål, komma kostnaderna härför — utan att någon ändring i arbetets utförande i

313 övrigt i n t r ä t t — att visa en avsevärd kostnadsökning. Detta kan undvikas om man upplägger maskinkort blott för grupper av maskiner. Mot det nu förda resonemanget kan möjligen invändas, att man genom maskinkorten skall få ett belägg för om viss maskin, på grund av att den är försliten eller att den köres oekonomiskt, drar för mycket drivmedel m. m. Det är emellertid icke nödvändigt att hämta uppgifter härom från maskinkorten. Detta bör kunna observeras vid den granskning av maskindagböckerna, som det skall åligga vägingenjören att verkställa. När uppmärksamheten på ett eller a n n a t sätt blivit fäst på en sådan sak, är det mycket lätt att genom särskild undersökning konstatera vad som brister. Om maskinkorten uppläggas för grupper av maskiner kan den förenklingen genomföras, att garagekostnader m. ni. direkt fördelas på maskingrupperna efter i förväg fastställda grunder i stället för att å särskilt hjälpkonto samlas till årets slut och då dels fördelas på samtliga maskiner, dels i samband därmed överföras till a n n a t hjälpkonto. Starka skäl — icke minst en förenklad kalkylationsbokföring — tala således för att upplägga maskinkorten för grupper av maskiner. Fördelningskorten. Ett fördelningskort avser viss väg eller grupp av vägar. Kortet skall upptaga huvudkolumner för sådana arbetslittera, som kunna belastas med maskinarbete. Huvudkolumnerna indelas allt efter behov i kolumner för arbetstimmar, körda kilometer, grus- och makadamkvantiteter m. m. Därjämte antecknas varifrån materialet h ä m t a t s samt vilken maskin som använts. Med stöd av enhetskostnaden från maskinkorten och enhetspriset för uttagna kvantiter grus m. m. uträknas årskostnad för vägen eller väggruppen per arbetslittera. På särskild plats på kortet föras u t t a g n a kvantiteter från skilda grustag och upplag av tillverkade väglagningsämnen. Liksom beträffande maskinkorten gäller att välja ett antal fördelningskort å ena sidan så stort, att det medför möjlighet att följa kostnaderna för underhåll av vägar med likartad trafik, men å andra sidan så litet, att det icke medför onödigt kostnadsfördelningsarbete. Även på detta område gäller, att grupper av vägar böra sammanföras i räkenskapshänseende. För särskilda ändamål erforderliga specialuppgifter kunna erhållas genom att under vissa tidsperioder genomföra särskilda utredningar genom underlitterering e. d. Såvitt hittills k u n n a t utredas, lärer det bliva erforderligt att upplägga ett fördelningskort även för förrådet. På detta kort skall föras bl. a. kostnad för transport m. m. av sådana förrådsartiklar, som icke kunna föras direkt på arbetslittera och huvudlittera. I detta s a m m a n h a n g kan vara lämpligt att n ä m n a huru kontinuerlig kontroll erhålles å grustag m. m. För ändamålet föres liggare för grustag och för upplag av tillverkade väglagningsämnen. Tillverkade kvantiteter väglagningsämnen och enhetskostnaderna för desamma framgå av maskinkorten. Uttagna kvantiteter av såväl grus som tillverkade väglagningsämnen framgå av fördelningskorten. Med stöd härav skall avgång och i förekommande fall tillskott införas i liggaren. I liggaren böra större grustag tilldelas särskilda kort under det att mindre grustag gruppvis sammanföras på ett kort. Uppgifterna från liggaren läggas till grund för det utanordningsbeslut, som skall fattas för överföring av medel från underhållsanslag till förlaget för grustag. Kalkylationsbokföringens slutresultat i vad densamma avser underhållet föreligger i vägunderhållets arbetsliggare och vägunderhållets huvudliggare.

314 Arbetsliggaren. Arbetsliggaren uppdelas i arbetslittera motsvarande uppdelningen på underhållskonton av de nuvarande vägdistriktens kassaböcker. Antalet arbetslittera bör i största möjliga mån nedbringas för att bokföringen icke skall bliva för tung. Preliminärt föreslås nedan angivna 12 arbetslittera. Det bör dock undersökas om icke antalet littera kan nedbringas. På arbetslittera skola direkt eller indirekt alla underhållskostnader föras. Under löpande år skall avstämning kunna verkställas mellan direkt på arbetslittera och direkt på huvudlittera förda kostnader. A. Underhåll av grusfarbanan. 1. Grusning och makadamisering. 2. Hyvling, sladdning, vältning. 3. Dammbindning. B. Underhåll av beläggningar. C. Övrigt underhåll inom vägområdet. 1. Röjning och dikesrensning. 2. Reparation m. m. av trummor, vägräcken och vägmärken. 3. Övrig reparation m. m. av vägkropp och vägbana m. m. D. Underhåll av broar. E. Underhåll och drift av färjor. F. Vinterväghållning. 1. Förberedande åtgärder. 2. Snöröjning. 3. Övriga åtgärder. Arbetsliggaren förses även med hjälpkonton för samlande av sådana kostnader, vilka icke kunna direkt fördelas på arbetslittera och huvudlittera. Preliminärt föreslås nedan angivna 3 hjälpkonton. Det bör dock undersökas om icke antalet hjälpkonton kan nedbringas. På hjälpkonton skola föras kostnader som samtidigt föras på maskinkorten och fördelningskorten. Under löpande år skall avstämning kunna verkställas mellan å ena sidan hjälpkontona och å a n d r a sidan maskinkorten och fördelningskorten. a) Hyra för samt underhåll och drift av vägmaskiner. b) Grus- och makadamtillverkning. c) Förrådskonto. Hjälpkontona skola i samband med att de via maskinkort och fördelningskort fördelas på huvudlittera jämväl fördelas på arbetslittera och således avskrivas. Huvudliggaren. Huvudliggaren uppdelas i huvudlittera omfattande väg eller grupper av vägar. Varje huvudlittera representeras av ett kort i huvudliggaren. Särskilt bör undersökas huruvida vägar med beläggning av viss typ böra hänföras till särskilt huvudlittera. Likaså kan det vara lämpligt att låta färjled utgöra särskilt huvudlittera. Kortet skall upptaga kolumner för arbetslittera. Huvudliggarens kort skola motsvara fördelningskorten för vägar och grupper av vägar. Arbetarkorten. Arbetarkorten höra egentligen icke till kalkylationsbokföringen men böra av praktiska skäl föras å denna avdelning. Med den uppläggning av kalkylationsbokföringen, som ovan skisserats, skulle man i ett medelstort län erhålla följande omfattning av bokföringen. Därvid förutsattes att ett län omfattar i medeltal 12 arbetsområden och att varje arbets-

315 område omfattar 300 km. Vidare förutsattes, att länets vägar fördelas på 25 huvudlittera och fördelningskort, att ett fördelningskort upplägges för förrådet och att maskinerna sammanföras i 10 grupper. Man erhåller d å : Arbetsliggare med 12 arbetslittera och 3 hjälpkonton 1 st. Huvudliggare 25 kort Arbetarkort 400—900 st. Maskinkort 10 st. Fördelningskort 26 st. TAggare för grustag 50 kort Liggare för tillverkade väglagningsämnen 25 kort. Med ökat antal arbetslittera och hjälpkonton följer ökat antal kolumner på fördelningskorten och på huvudliggarens kort. Med ökat antal arbetslittera och hjälpkonton samt kort i huvudliggaren ökas svårigheterna vid förande av dagsverksböcker m. m., vid litterering av räkningar och avlöningslistor med arbetsrapporter samt vid kalkylationsbokföringen. Som ovan redan a n t y t t s böra således antalet arbetslittera och hjälpkonton samt kort i arbetsliggaren i möjligaste mån hållas nere. De rapporter, som rörande underhållet skola ingivas till det centrala verket, böra kunna upprättas av kalkylationsbokföringen. Deras form och innehåll bör närmare utredas.

Sy g g ande

av

väg.

Kalkylationsbokföring i egentlig mening kan komma ifråga endast beträffande sådant byggande av väg, som sker i egen regi. För entreprenadarbeten kan ifrågakomma blott en enklare bokföring av dellikvider å entreprenadsumman, kontrollkostnader och marklösen. För att hava erforderliga uppgifter rörande visst vägföretag samlade skall vägförvaltnings byggnadspersonal för varje entreprenadföretag föra en journal motsvarande den nu av vägdistrikten förda vägbyggnadsliggaren. Närmare bör undersökas om denna icke kan inskränkas a t t omfatta, förutom allmänna data för företaget, blott mellanhavanden med entreprenören under det att såväl dessa mellanhavanden som ock kostnader för kontroll, marklösen m. m. föras av kalkylationsbokföringen. För arbeten i egen regi syftar man till att konstatera arbetskvantiteternas och enhetsprisens förhållande till de beräknade. Detta bör till stor del kunna ske av kalkylationsbokföringen. Byggnadspersonalen bör för sådana arbeten föra nyssnämnda journal, som då emellertid inskränkes a t t omfatta blott allmänna data för företaget. Arbetsplatserna. P å sätt för vägunderhållet angivits beträffande arbetsområdena skola vid arbetsplatserna för arbeten i egen regi föras dagsverksböcker, maskindagböcker, övertidsjournal m. m. samt upprättas avlöningslistor med arbetsrapport m. m. Handlingarna skola littereras och insändas till vägförvaltningen. Om särskilt förråd anordnas vid större vägarbete, skola erforderliga uppgifter från detsamma lämnas på sätt angivits för vägunderhållet. Vägförvaltningarna. Fortlöpande kontroll rörande utförda arbetskvantiteter vid arbeten i egen regi skall verkställas av byggnadspersonalen genom besiktningar på platsen kombinerade med införande av arbetsprestationerna från avlöningslistor m. m. i sektionsbok. Månadsvis införas dessa uppgifter i en kvantitetsrapport.

316 Parallellt härmed skall kalkylationsbokföringen dels fördela kostnaderna på litterasammandrag för varje byggnadsarbete, dels i kvantitetsrapporten införa litterasammandragens siffror. För fördelning av maskinkostnaderna å olika arbetslittera erfordras förande av maskinkort även för maskiner, som användas enbart för byggande av vag, samt fördelningskort. Rapporter månadsvis till det centrala verket lämnas i form av förkortade litterasammandrag inklusive uppgifter rörande timförtjänster m. m.

Tablå över huru primäruppgifterna från avlöningslistor m. m. föras över till arbetsUggaren och huvudliggaren. Som i redogörelsen ovan angivits kunna primäruppgifterna icke alltid direkt fördelas på arbetsliggaren och huvudliggaren. I vissa fall fordras däremellan en fördelningsbokföring genom maskinkorten och fördelningskorten. Huru detta skall ske kan icke i detalj angivas, förrän maskinkortens och fördelningskortens lämpliga uppställning närmare utretts. Ovan har vidare förutsatts, att fördelningskort skola uppläggas dels för vägar eller grupper av vägar, dels för förrådet. Det är emellertid icke uteslutet att den vidare utredningen kan komina att visa, att fördelningskort kunna erfordras även för andra ändamål. Här har givetvis förutsatts, att fördelningskort för olika ändamål få olika utseende liksom maskinkort för olika slag av maskiner ävenledes få olika utseende. Med reservation för de förändringar, som den fortsatta utredningen sålunda kan nödvändiggöra, torde primäruppgifterna komma att fördelas på följande sätt. Uppgifter från: Avlöningslistor

Övertidsjournal Maskindagböcker Förrådsrapporter

Reseräkningar Maskinhyror

Fördelas i första hand på: Arbetsliggaren (delvis å hjälpkonto). Huvudliggaren. Maskinkorten (motsvarande hjälpkonton). Arbetarkorten. Arbetarkorten. Maskinkorten. Fördelningskorten. Arbetsliggaren (för överföring från hjälpkonto till arbetslittera eller mellan hjälpkonton). Huvudliggaren. Maskinkorten. Arbetsliggaren. Huvudliggaren. Arbetsliggaren (delvis å hjälpkonto). Huvudliggaren. Maskinkorten (motsvarande hjälpkonto). Fördelningskorten.

Grustag m. m Upplag av tillverkade väglagningsämnen m. m Fördelningskorten. Garage och verkstadsbyggnader Arbetsliggaren (helt å hjälpkonto). Maskinkorten. Avlöningar till vägmästare . . . . Arbetsliggaren. Huvudliggaren. Räkningar Arbetsliggaren (delvis å hjälpkonto). Huvudliggaren. Maskinkorten ) . . -,,...,, • \ Fördelningskortenf (motsvarande hjälpkonto).

317 Det slutliga resultatet i arbetsliggare och huvudliggare erhålles först geuom följande operationer. Årsvis (i vissa fall månads- eller kvartalsvis) erhållas av maskinkorten enhetspris för exempelvis hyvlingstimme, kubikmeter tillverkade väglagningsämnen m. m. Medelst dessa enhetspris omföras fördelningskortens kvantitetsuppgifter till kostnader. De erhållna kostnaderna påföras arbetsliggarens arbetslittera och huvudliggarens huvudlittera. Samtidigt avföras kostnaderna från arbetsliggarens lvjälpkonton, som härigenom skola helt avskrivas.

K. G. Hjort.

T. O. Wallgren.

318 ev*

"3 il)

Reducerat antal med hänsyn till HCOHCCtON1INiOC(3NiONOXt»<*Or40ÖO!br-( tjänstgöringstid CM rH rH rH rH rH rH NHrtHNHHrlH(MH«(M5i)(M Totalt antal c»cocMcococo^cx>in^a50cocMaiao-^rHrHOO»ocoa} anställda CM — I r H r H r H r - l r - l N H H H N H H H H N l H I N ( M l N N Reducerat antal med hänsyn till CC93H!£iOh.'*NiOHNiOCI3000Naj050GOO<bH tjänstgöringstid i—I r H r H r H r H 1—I r H ( M r H r H r H C M r H r H r H Sd r H <N ( M W ( N Summa arbetsledare N C O I M t C i O C O T K h . i O N O J i O r C H C A C O C O O O O O i Q ' X i O l ( N H r t r - I H H H N H H H ( N H H H H < M H C M ( M ( M ( M i arbetsområdena Vägförmän som ej deltaga i grovarbetet Tillfälliga biträden åt dessa Ci I CO CM I <M CD CO Vägmästare i X<OOt>r-N enmansdi strikt Biträdande vågmästare i dessa Vågmästare i större CO I r H arbetsområden Biträden åt i—l i—i r-l r-i ,-M CO T-H CO dess-a r - l Ttf | r H < M l O C M r ^ r ^ C O t - - C M I N O » Andre vågmästare co i co r-- co TH med eget arbetsområde Förste vågmästare H H N H N C f J C O M U M I <M CO i O med eget arbetsområde Antal cocnotoccir-iMcoioair-iooKascoco^oiasooi'LOcn arbetsområden 1—1 r-li—I r-l i—I rH — , r-l i—I r-1 r H i—1 r - l CM r - I <M i—I Reducerat antal med I O O O hänsyn till ' rH rH rH tjänstgöringstid Arbetschef, assistent och f. vägm. utan eget arbetsområde

i

t»

rH

Ci

t)

Övriga vågmästare COIHONIO

Förste vågmästare

CM CD CO CO i O CM

i r - i r i ^ f i ' *

CD l O CO

1—i

cor-iotocsa50co^coco(Minj)tocoicc5050ioiOioco r H r H r H r H i—I

rH

rHrHr-lrHrHi—IrHrH

rH

(Mr-1 N

H

övriga vågmästare c o - # co CM in>

Förste vågmästare Summa Schaktmästare och verkmästare Vågmästare Förste vågmästare Arbetschef och assistent

CO 1

CM CO CO CO i O CM

I

t ^ i O ' * ' *

Ii—l|rH|CO|rH|rH|<MrHrHCMCOr-l"tfl|

cooccocococMOico i o o i n ^ r H t ^ c c c r - c o i M a i o a o M c o o rH

rH rH rH rH

rH

i-ico-*C5coco i |*tfir^aocoiOcocof-co-^-»*i

<M

i

i—1

jeet^co

»I •«*l

rH

M i l !

Schaktmästare och verkmästare

i—II—IrHCMCMCOCMCO

Vågmästare Förste vågmästare Arbetschef och assistent

© 03

rH co •>* os co co

-* t» f-

i O i O CO

S "3

* fl «

'ö

os bio

gg

I t » UO • * CO

tCr

n3 fl B*

ra t)0 r-l

a rP

B

,„ g * -O « "C 3 3 S ^ .g ros £ :* O :S

J5 SO

9 -fl

>£^£

319 ,

I

o oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo o

CO i «73 Krf I-i "

.2 :oS sbB fl

^

•> 2

o oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo o o oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo o

^s^

K)

ca

Ä

m

hOOOO^rjtiON^OOiOiOOOOin^MMWiflOO

H

""

oS fc^

fl B 3 . -

bo ± ;

l O ^ N ^ I S I N O O O ^ ^ S O S O f f l H M W f f K S C O i C N H I S

Ä

a

„

en - ^ HO k£5 CM '-t «D t - • * -**l • * •<* f - CO CO GO CN» rH —! tD CO i-H O •<* GO (fi03a00Q^(X)HC?J0.Q0O(MN-H(M'HN'*(NOOT)it0-* j * © 5 GM GN» CO CO CO CO GM GM GM CO CO GM CO CO CO GM CO CO CO CO CO CO c o e o

••ca B p<

Sl3o«iS'

O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O l O O O O O i O O O i O O O v C O O i O O O i O O O i O O i T . \0 oS-Tj^coOTO^iococNjiniGxiG^^i-icoinGMincoiccoio ,H-*t~o<NeQr-t~coi-it~oOrHin<N<N<Nsi^e3^coas lOeococo^ccGMoocoi-iincooincoeoccGMr-^ajinoco

\A o °2 .2

• g M or: «M m M H O 4* £ nr<

^

a,

a or:

o oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo o OCOGMOJ^C^vncOCOCOCOCOCOO^iOGO^-rtltDCDCQ^CO NCCaONCOOCDOO'f'l'tC'^HCOCOCOtCiOCOHf'CON cocTiOiOiOGMCMiOiOt-coaicMai^cO'—i co r— co •<# <x> as - * .

.

i

J

i

i

i

i

i rxi

i rV* rV»

o s ^ o o o ^ o t o O H i c o o o c r . m o i n ^ N O i o s J o o coiOcoeoio^ocoi^^o^cTs^TOCDOcocrieccocornco iHOiOC^socoT^TfiTfcsGMT^oasTii^co-ejiocs^cTsco COG^GM-^-^COeOi-HiHCOCOGMCMiOCO-^CQaQ-^CO-^T^t^iXi

MS -1

a ©

w t ^ as eo co o SM IO IO GM co !>• a i cr> GM • * 0 5 1 - - ^ o CD co oj o rH

^

H r l H r i

i-H i-H

i n ^ H I-H r H r - i —t

r-t r H r H

r l H H H N i - l r t H

Q

H r H H H I N SQ Q O 91

r H r H r H r H GM r H

-cS

sa O S ^ O O J i O H ( S Ö i n H ' * Q O Q O t O H ( S N N ( O Q O t O > H ' < * : i - l r H i-H i-H i-H i-H i-H i-H i-H i-H i-H i-H i-H CM '

a

m -i

^ -3 bc

CO CO C5 CD CO "T< CJi CJ5 O O ""* l OCTiSO

eOCTiOCOCOt-GMSDUOOi'

i—(i-Hi-HrHi-H

rH i—I W i-( GM rH

°3 n3 . 5

q3 ?. bo to * E -5

GMCOCTSCOCOTjH-^OtC'^'-DCTSOOtCi'XiOCniOrHiCiiOiOGM

T-H

rH rH rH rH

rH rH

rH GM rH rH

jH

CO

CO

rH rH rH rH GJQ GM £ J CO

^JJJ

PQ

a T3 c3

d I» «

fl3 fl fe

1 | S § Ö 23 o fl Ö".2 <=>flo 2 "° S a * ms » ^ t i »-y fl SJS+i fl S ' _ O J2 « <S c S K D ^ S s ä t, K3 O ri :d 5 rf O O £ M M Ö « M E W Ö M GG } > 0 r» M O P> l~J J> fc

O 03 S Wl »

£7» »J

III

</> © f-i ' Ö bC

:

820 pq

,

p

& '2 'ö

^

o< t>

£«-*

cs

E

& : ; 3 : M „_ JE> h

^

2^ 5 o h s O 2 S * °

&

1-1

ÖS Si

tM

CO

J J I N >• » - • • H t—1 „i—1 CO M

be _ 2

tu

to

•

tj

IM

>

1—1

..

i-ln" 1—1

CN > - l

1—1 .J3" O

•

c o <M r>- c o i—i

co

" ^ " ^ «>co

CO

^ ^ - ^ ^

m

CO O G>3 GO CO - * l CM T t i CT3

ffq ^

(M

c^3

o»

co CM o

o

CM CM CO CM — i CM - c * o

t—

^ t O C S T K

-CM

>

c^

o

- 1

CO

-«

^

CO , s s OS» " *

O

S-1

i

CM

co r-l

C-1

-.*

o c o o W r H t O i n t>- c o

CM O

fc.

o o

rJH T H • *

CO

T-i

g

o *-!

05 5 ) 0 CO CC CO CM

SpJ

g

"* •* a iH

o as CM CO

tM ^j,

CO

T-I

c o •*# o OS r~- - # GC co r^ co i ^

e)

CO X O N - *

r>co CO CM -cS l O - Ö f -

co

co

CO

a m 3

i

h

b»

:|

N H C O O ( N C O - ^ O t ^ - OS i n

B

CO

>•

•>* o

co

co

CO CO T - 1 O CO CM i—( CO l O GO CO

CTi Tfl CM

a

lOtOTll

•*

"g i>.g

CO CO OS OS O - ^ OS - * O CO CO

CO

eo

pq > :g

a

>n

OS

<N

4}i

T-I

I H

i n CM co co

PI

I—1 Tl

cb

:c3

£

^

a :a

ta

CN

n

__:

t -

a

PN

cb

T *

|

co o

CO > n

c»

^

- t f CM CT5 • *

«

°

o I

t^ CO Ifi

OS

aa

-Ö bej* S : S :§

CJD

i—i MS ••* 00

a

O

a

SH

3 'a

p

.

" *

i-i

o,

r ^

-•

T-H

fe

TJI'

—i

GO

S =>

^Ji

TH

co OS CM in

23 .5

r£^

O

.^

m

_«

•-

o

!>•

CO TH

-ä

CO OS

o ^1

T-I

rt

co

as

a

H

m a>

t - O N O N

CO Ttl

CO CO C i CO ^ f l ,-M CO CO CO £>• 1-1 G O - * lO ^-1

,H

^ -=

co

l O CTi CO o i c co co Tti i—I O r t t co c i -ti

<M

I

j "-C^ r—1 CM

SJ :S

«T3

"*

-

cb

co

T-I

T-H

co

co J

fc; 2 B

•*

c2 13

in CO

1 CO T-l CO CO 1

CO

Ä

t-

cb

-2

»-I

CO

"g

^

co

•"•

.S 5

OB T5 V

1J 1

i

;<: 1

>

s

a

„ Z

: : : : :.§ : | |

^

a

CO

•§ so3- °

^ ai

-^

^

CO

CO

•«

-5 ^> CM <ä - *

i

_

a

o

13 <j.<j

: ^^

ts

c3 M ci

w ö

CD a

£

fl

fl -ö

" ^ 03 co C M CO « ) os t» ^ ^2

"7 ^ PI fl-e= =2 2

Ö

:

O

4«

CO CO

« «

—I

g - C

«

• ^ • O

ej

M

a

-a,

cs Q> s,

OS

CD 5 a —•

PI ©

e

_, .S

© ^ a ^ «_o3pi^ cs •n S bx) cti

pq

CD

' r t TH CM co - * m <g t c i 2 35

e 0 pi

&C _

"9.

M

M

<D

nö

bX)

«

a

O

o<)

r

r^

^ ®

©

« a

'-i a jo S

^ Pi

O o H3

• -a

a • : Ka ?

— «cS ^

HJ

is

7;

CD

fl S =o .^ 1is

.' '. '. '. '. S ! o i

> ••

J!

<» ®

; <u

: ^ g

CD to <u

a

« §1 •

*S Q

T-l

•

CO CT5

CO T j i

:

n

a

a

CO CO OS t > C73 CO CO <—I CO r - i

eo

B C3 *=" g

,•?! T-,

-3

:S

g

s - d e

g

lO " T—1 T}1 T* CO O-33 T - I -cS CO

CO

i—i c o i n c c c o 7-1

^

co

as

ss

co

-^1 exs

o

co id

to5

<N»-l " * O

o

- * CO O • * N H O i—i c o c o o

h

I 1

o

s

OS

CO

o

_fcc.g

S

^-|

T-I

I

CO

r H

a

:0

r-i

" ^ CO O S t f l

."PI : « to pq > :c3

4>

H

crs>

-*

lO

o

CO

^1

o co co

S C3

^

,

co

CO

CO

• *

CO 1—1,

O

.15 :c3 13 pq

t^

O

M

>

CO T j i O h - O O O CO CO i—I o

f

t

s §•

321 m 5

O O S O N ® »1 ' t i ^# <X> 3^» CO T H rH e0

-/2

O

O CS

o o

-* os

CS

I

i-l

I !

1 H H 1

»!

r H

ers

a te

O O

CS CS

co —i

( M

1 H

H

tj 03

H »

1 Eo

ni

<D

C-l

a

: 0

be o a O

CS

o -* C 00

fM ^H

| CQH

C-.

be

00 !

:5

cs

o :o

s-c

p

: 0

~i

p

h

CO O O

OS OS

CO C5

l

1 « o OQ !

••

O »i

g

:o3

be

O

^ 1

So :o3

• *

r^

:o3

t-

OS C2

O

•* os t~ -* 50

COCOTHXTH r H

i-l

i-H r H

bD

C5 » 9

' > •

1 O

1 T

C£> H

*"

OS

•» eo 00 os - f eo

CO-# ( C C O N r H

i-l

^~

CO

i

- * -ti

CO 00 - f

N

o

to

eo "*

« | CO i-H

CO -ti O

-t< to o I

>'

JL <N \0 CO CO i—1 HH r H

<M

• *

C©

00 -ti —i lO

— - * i O 1

i

CN»

B :d

__l r H

bJDTj OJ

CO

r H

CO

1 1

T f r H

r H * 1

i-i i «

-*

I 1

i n

i

C 3

i

1 C 5

1 S 8

»i

•S : o

• ^

i H

1 rH

1 O

M l

»1

v : : : : : | : : : : : s

:o3

r H

bJO

T 3

03 S 3

^ ">

O B

o c

'"

:o

•'

8 n

.§>IS

b£

r«

o O : o

22 S

.' '

o

•ef r H

m

»H

5>iS

*

r-

•

OS

T

~* SF

_

oo

B co

O B •-i

30 g oo oo

B"? -1 r l

S

S

1 "O a n u

:c3

f

* C O ^ N ^ N <N

CO

fi

GS

te CD B :0

:c3

:cs

«*

r^

(M

H

i-H

IM

H

i-H

HaK>

m

T-H

^

C3

E be o

:S o

A

t

i r#

b o B

o B :o

:o o B :o

co 1-4

03 13 B

S

3 PQ P i

CO

5J o 13 B 03 U

be :c3 1»-

"* CM

bo :o3

o

tD :o3

r-

g 03

u c3

P

o £ 1> o

r H

bo 6 B :o

cö

H

t

bo

o °

\

i OJ !-H

-^

9 rH

•<*

* !

p

3 :o3

s :o3

be I*

'

\

Statens offentliga utredningar 1948 Systematisk

förteckning

'Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i <len kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning.

Statsförfattning.

Rättsskipning.

Fångvård.

V ätten väsen.

Allmän statsförvaltning.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri.

Kommunalförvaltninsr.

Handel och sjöfart.

Statens ocli kommunernas finansväseii.

Komniunikatioiisväseii. Betänkande med författnings- och organisationsförslag fe genomförande av förstatligande av den allmänna väg hållningen på landet m. m. [1]

1'oliti.

Bank-, kredit- och pcnniiigväscn.

Nationalekonomi och socialpolitik.

Försäkringsväseu.

Hälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrig|

Allmänt näringsväsen.

Försvarsvisen.

Kast egendom. Jordbruk med binäringar.

Utrikes ärenden.

Internationell rutt.

Stockholm 1943. K. L. Beckmans Boktryckeri. 27 31 42

§