Betänkande med förslag till militär moratorielag m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

ix. n

V

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1943:42

FINANSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

MILITÄR MORATORIELAG M. M. A V G I V E T AV

MILITÄRA M O R A T O R I E U T R E DN I N G E N

S T O C K H O L M 19 4 3

Statens offentliga utredningar 1943 Kronologisk 1. B e t ä n k a n d e m e d f ö r f a t t n i n g s - och o r g a n i s a t i o n s f ö r s l a g för g e n o m f ö r a n d e av ett f ö r s t a t l i g a n d e av den a l l m ä n n a v ä g h å l l n i n g e n p å l a n d e t m . m . B e c k m a n . 321 s. K. 2. F l y t t n i n g s e r s ä t t n i n g s s a k k u i m i g a . B e t ä n k a n d e m e d förs l a g till f ö r f a t t n i n g a r a n g å e n d e e r s ä t t n i n g för flyttn i n g s k o s t n a d . M a r c u s . 156 s. F l . 3. 1941 å r s f a m i l j e b e s k a t t n i n g s s a k k u n n i g a . Betänkande m e d förslag till ä n d r a d e g r u n d e r för familjebeskattn i n g e n . M a r c u s . 170 s. F i . 4. U t r e d n i n g r ö r a n d e s k o g s n ä r i n g e n s e k o n o m i s k a läge m e d f ö r s l a g t i l l å t g ä r d e r för h ö j a n d e av n ä r i n g e n s h ä r k r a f t . 3. S k o g s b r u k e t s t r a n s p o i - t f r å g o r : Vägar och j ä r n v ä g a r . I d u n . 260 s. J o . 5. U t r e d n i n g r ö r a n d e p o l i s m ä n s a n s l u t n i n g till p o l i t i s k a y t t e r l i g h e t s r i k t n i n g a r m . m . N o r s t e d t . 40 s. S. 6. U t r e d n i n g och förslag a n g å e n d e p a p p e r s f o r m a t e n i n o m s t a t s f ö r v a l t n i n g e n . B e c k m a n . 116 s. H. 7. 1940 å r s s k o l u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e n och u t r e d n i n g a r . Bilaga 1. H y g i e n i s k a f ö r u t s ä t t n i n g a r för s k o l a r b e t e t . Av U. H j ä r n e . I d u n . 66 s. E . 8. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e l e v n a d s k o s t n a d s i n d e x . N o r s t e d t , 147 s. F i . 9. U t r e d n i n g och förslag a n g å e n d e s t a t s b i d r a g till d a g h e m och l e k s k o l o r ni. m . B e c k m a n . 99 s. S. 10. 1940 å r s civila b y g g n a d s u t r e d n i n g . B e t ä n k a n d e 1. F ö r slag till ä n d r i n g a r i K u n g l . M a j : t s b y g g n a d s s t a d g a s a m t t i l l föreskrifter r ö r a n d e p l a n l ä g g n i n g och u t f ö r a n d e av b y g g n a d för vissa v å r d a n s t a l t e r och folktandpoliklin i k e r . B e c k m a n . 80 s. K. 11. U t r e d n i n g r ö r a n d e d e n t e k n i s k t - v e t e n s k a p l i g a forskn i n g e n s o r d n a n d e . 4. F ö r s l a g till å t g ä r d e r för textilf o r s k n i n g e n s o r d n a n d e . Hfeggström. 82 s. H. 12. B e t ä n k a n d e m e d förslag t i l l s t a t l i g a å t g ä r d e r för s t ö d j a n d e av den p r i v a t a m o t o r l ö s a flygningens och modellflygningens u t v e c k l i n g . B e c k m a n . 77 s. F ö . 13. B e s p a r i n g s b e r e d n i n g e n s s l u t u t l å t a n d e . M a r c u s . 158 s. Fi. 14. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e å t g ä r d e r m o t s p e k u l a t i o n i vatt e n k r a f t . N o r s t e d t . 79 s. J u . 15. U t r e d n i n g och förslag a n g å e n d e s t a t s b i d r a g till social h e m h j ä l p s v e r k s a m h e t . B e c k m a n . 87 s. S. 16. U t r e d n i n g r ö r a n d e d e n t e k n i s k t - v e t e n s k a p l i g a forskn i n g e n s o r d n a n d e . 5. F ö r s l a g till å t g ä r d e r för j ä r n och m e t a l l f o r s k n i n g e n s o r d n a n d e . Hseggström. 79 s. H. 17. T i l l s t r ö m n i n g e n till de fria f a k u l t e t e r n a och a r b e t s f ö r h å l l a n d e n a n ä r m a s t efter avlagd e x a m e n s a m t milit ä r t j ä n s t g ö r i n g e n s i n v e r k a n på u n i v e r s i t e t s - och högs k o l e u n g d o m e n s s t u d i e r och e k o n o m i s k a f ö r h å l l a n d e n . N o r s t e d t . 145 s. S. 18. U t r e d n i n g och förslag a n g å e n d e p l a n m ä s s i g t s p a r a n d e för f a m i l j e b i l d n i n g och s t a t e n s b o s ä t t n i n g s l å n . Beckm a n . 68 s. S. • 19. 1940 å r s s k o l u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e n och u t r e d n i n g a r . Bilaga 2. Den p s y k o l o g i s k a f o r s k n i n g e n s n u v a r a n d e s t å n d p u n k t i fråga om d e n p s y k i s k a u t v e c k l i n g e n h o s b a r n o c h u n g d o m m . m . I d u n . 81 s. E . 20 B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e o m o r g a n i s a t i o n av r ä t t s m e d i c i n a l v ä s e n d e t i r i k e t . B e c k m a n . 182 s. S. 21. B e t ä n k a n d e m e d förslag t i l l r e g l e r i n g av det m i l i t ä r a a r v o d e s v ä s e n d e t . B e c k m a n . 165 s. F i .

förteckning 22. U t r e d n i n g r ö r a n d e den t e k n i s k t - v e t e n s k a p l i g a forskn i n g e n s o r d n a n d e . 6. F ö r s l a g till å t g ä r d e r för den g e o t e k n i s k a f o r s k n i n g e n s o r d n a n d e . Haeggström. 65 s. H. 23. U n d e r s ö k n i n g av t a x e r i n g s u t f a l l e t beträffande j o r d b r u k s f a s t i g h e t å l a n d s b y g d e n vid 1938 å r s a l l m ä n n a f a s t i g h e t s t a x e r i n g . N o r s t e d t . 170 s. F i . 24. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag om r e d o v i s n i n g s m e d e l m . m . N o r s t e d t . 77 s. J u . 25. S t a t s m a k t e r n a och f o l k h u s h å l l n i n g e n u n d e r den till följd av s t o r m a k t s k r i g e t 1939 i n t r ä d d a k r i s e n . Del 3. Tiden j u l i 1941—juni 1942. I d u n . 528 s. F o . 26. L a d u g å r d s b y g g n a d s s a k k u n n i g a . M e d d e l a n d e n r 1. Djurs t a l l a r s p l a n e r i n g , v ä r m e h u s h å l l n i n g och v e n t i l a t i o n . K y d a h l . 153 s. J o . 27. B e t ä n k a n d e m e d förslag t i l l lag om f o l k s k y d d s v ä s e n d e t (folkskyddslag) m . m . B e c k m a n . 406 s. S. 28. B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e den statliga statistik e n s o r g a n i s a t i o n m . m . M a r c u s . 146 s. F i . 29. B e t ä n k a n d e r ö r a n d e s i n n e s s l ö v å r d e n s o r g a n i s a t i o n m e d h ä n s y n till erforderliga å t g ä r d e r för b e r e d a n d e av skolundervisning åt bildbara sinnesslöa b a r n . Norstedt. 161 s. S. 30. S t a d s p l a n e u t r e d n i n g e n 1942. 2. F ö r s l a g till v i s s a ändr i n g a r i b y g g n a d s s t a d g a n . N o r s t e d t . 77 s. J u . 31. U t r e d n i n g m e d förslag a n g å e n d e reglering av den territoriella f ö r s a m l i n g s i n d e l n i n g e n i Göteborg. Av E . Schalling. Hseggström. 118 s., 2 k a r t o r . E. 32. B e t ä n k a n d e m e d förslag t i l l h a m n f ö r o r d n i n g . N o r s t e d t . 103 s. H. 33. B e t ä n k a n d e r ö r a n d e r e g l e r i n g av l ö n e r och tjänsteförh å l l a n d e n m . m . för l ä r a r p e r s o n a l vid s t a t s u n d e r s t ö d da s i n n e s s l ö s k o l o r . N o r s t e d t . 72 s. S. 34. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag a n g å e n d e den högre t e k n i s k a u n d e r v i s n i n g e n . Hseggström. 447 s. E . 35. T a b e l l b i l a g a till b e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag a n g å e n d e d e n h ö g r e t e k n i s k a u n d e r v i s n i n g e n . Hseggström. 155 s. E . 36. B i h a n g 1 t i l l b e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag angående den högre tekniska undervisningen, innehåll a n d e förslag a n g å e n d e l ä r o ä m n e n , l ä r a r b e f a t t n i n g a r s a m t läro- och t i m p l a n e r v i d tekniska h ö g s k o l a n i S t o c k h o l m och C h a l m e r s t e k n i s k a högskola. Av H . Kretiger och S. H u l t i n . Hseggström. 215 s. E . 37. B i h a n g 2 till b e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag a n g å e n d e den h ö g r e t e k n i s k a u n d e r v i s n i n g e n , i n n e h å l l a n d e förslag a n g å e n d e b y g g n a d e r s a m t u t r u s t n i n g och m ö b l e r i n g för t e k n i s k a högskolan i S t o c k h o l m s a m t C h a l m e r s t e k n i s k a h ö g s k o l a . Av H. Kreilger och S. H u l t i n . Hseggström. 131 s. E . 38. H a n d l e d n i n g r ö r a n d e t i l l ä m p n i n g e n av a d m i n i s t r a t i v a f u l l m a k t s l a g e n . B e c k m a n . 30 s. S. 39. U t r e d n i n g a n g å e n d e N o r r l a n d s n ä r i n g s l i v . I d u n . (2), 196 s., 1 k a r t a . J o . 40. Statliga e e m e n t b e s t ä m m e l s e r av å r 1943. N o r s t e d t . 8 s. K. 41. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag a n g å e n d e l ä k a r u t b i l d n i n g e n . 2. F o r t s ä t t n i n g s - och r e p e t i t i o n s k u r s e r för l ä k a r e . T h u l e . 55 s. E . 42. B e t ä n k a n d e m e d förslag till m i l i t ä r m o r a t o r i e l a g m . m . B e c k m a n . 115 s. F i .

A n m . Om särskild t r y c k o r t ej angives, är t r y c k o r t e n S t o c k h o l m . B o k s t ä v e r n a m e d fetstil utgöra b e g y n n e l s e b o k s t ä v e r n a till d e t d e p a r t e m e n t , u n d e r vilket u t r e d n i n g e n avgivits, t. ex. E . = e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t , J o . = j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t . E n l i g t Kungörelsen d e n 3 febr. 1922 a n g . s t a t e n s offentliga u t r e d n i n g a r s y t t r e a n o r d n i n g (nr 98) u t g i v a s u t r e d n i n g a r n a i o m s l a g m e d e n h e t l i g färg för varje d e p a r t e m e n t .

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1943:42

FINANSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

MILITÄR MORATORIELAG M. M. A V G I V E T AV

MILITÄRA MORATORIEUTREDNINGEN

STOCKHOLM 1943 K. L. BECKMANS B O K T R Y C K E R I [2057 43]

Till Herr Statsrådet och Chefen for Kungl. Finansdepartementet. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 april 1943 har Herr Statsrådet samma dag tillkallat t. f. revisionssekreteraren O. A. Bergholtz, byråchefen C. W. Curtman och ledamoten av riksdagens första kammare, lektorn H. L. E. Sjödahl att inom finansdepartementet såsom sakkunniga biträda med en allsidig översyn av gällande bestämmelser angående anstånd med indrivning av utskylcler hos värnpliktiga m. ni., därvid tillika uppdragits åt Sjödahl att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete samt åt Bergholtz att vara sekreterare åt de sakkunniga. De sakkunniga hava antagit benämningen Militära moratorieutredningen. För att tagas under övervägande vid uppdragets fullgörande har den 1 juli 1943 till de sakkunniga från finansdepartementet överlämnats en av Bertil Sundsjöö i Stockholm till statsrådet och chefen för finansdepartementet ställd skrivelse rörande anstånd för vissa värnpliktiga med erläggande av skatt m. m. Efter fullgjort uppdrag få de sakkunniga härmed vördsamt överlämna förslag, jämte motiv, till 1) lag med särskilda för värnpliktiga med flera gällande bestämmelser rörande utmätning, avbetalningsköp, hyra m. m. (militära moratorielagen); 2) förordning med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga; 3) lag angående undantag i vissa fall från stadganden om uttagande av avgift vid indrivning av kommunalutskylder samt 4) lag om upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga utskjdder till kommun eller annan menighet med avseende å rösträtt och behörighet. Stockholm den 30 oktober 1943. EDGAR S J Ö D A H L OLOF BERGHOLTZ

C. W. CURTMAN

5 Förslag till

lag med särskilda för värnpliktiga med flera gällande bestämmelser rörande utmätning, avbetalningsköp, hyra m. m. (militära inoratorielagen). Härigenom förordnas som följer. Allmänna bestämmelser.

1§Värnpliktig är med anledning av militärtjänstgöring enligt vad i denna lag stadgas berättigad till undantag av viss egendom från utmätning och vid konkurs, uppskov med försäljning av utmätt egendom, anstånd med betalning för gods, som förvärvats genom avbetalningsköp, samt med betalning av hyra och avgift till bostadsrättsförening ävensom till uppsägning av hyresavtal till upphörande i förtid. Med värnpliktig avses i denna lag den som är truppregistrerad som värnpliktig och under tjänstgöringen avlönas enligt för värnpliktig gällande grunder. Från lagens tillämpning undantagas dels värnpliktig, vilken jämlikt 27 § 1 mom. värnpliktslagen fullgör tjänstgöring med en varaktighet av högst trettio dagar, dels ock värnpliktig, vilken undergår utbildning för vinnande av fast anställning vid krigsmakten. Vad i 6—11 och 14 §§ stadgas skall icke äga tillämpning å värnpliktig, vilken jämlikt 27 § 1 mom. värnpliktslagen fullgör första tjänstgöring (tjänstgöring i en följd). Konungen må föreskriva, att bestämmelserna i lagen skola äga tillämpning jämväl å annan personal än värnpliktig, vilken på grund av anställning vid försvarsväsendet eller medlemskap i frivilliga automobilkåren, sjövärnskåren eller svenska röda korsets frivilliga sjukvårdstrupper har att inställa sig till tjänstgöring, då värnpliktiga inkallas jämlikt 27 § 2 mom. eller 28 § 1 mom. värnpliktslagen. Om utmätning och konkurs. Företages utmätning hos värnpliktig eller dennes hustru under tid, då den värnpliktige fullgör militärtjänstgöring, eller ock därefter, intill dess han efter beviljad ledighet för återgång till civil verksamhet (hempermittering) eller hemförlovning lika lång'tid som tjänstgöringen varat, dock högst tre månader, oavbrutet varit fri från tjänstgöring, skola från utmätningen undantagas, utom nödiga gång- och sängkläder samt förråd och penningar i den utsträckning som 65 § utsökningslagen stadgar, dels lösören för gäidenärens, hans makes och oförsörjda barns eller adoptivbarns personliga bruk,

6 för så vitt värdet därav icke överstiger vad som med hänsyn till deras behov och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt, dels ock arbetsredskap till ett värde av högst ettusen kronor. Lös pant må ej på grund av vad nu sagts undantagas från utmätning för den gäld, varför pantsättning skett. 3§Har egendom tagits i mät hos värnpliktig, som fullgör eller fullgjort militärtjänstgöring, eller hos dennes hustru, må med försäljning av den utmätta egendomen anstå under tiden för tjänstgöringen och högst intill dess den värnpliktige tre månader i följd efter hempermittering eller hemförlovning varit fri från tjänstgöring, där det ej finnes uppenbart, att betalningssvårigheterna icke äro föranledda av tjänstgöringen, samt det prövas kunna ske utan att borgenärens rätt till betalning äventyras. Erfordras egendomen i gäldenärens näring för att bereda nödig bärgning åt gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn eller är den erforderlig för att bereda dem nödig bostad, må ytterligare uppskov med försäljningen äga rum högst intill dess den värnpliktige nio månader i följd varit fri från tjänstgöring, om borgenärens rätt till betalning ej därigenom äventyras. 4§Vad i 2 § stadgas med avseende å undantag från utmätning skall under tid som där sägs äga motsvarande tillämpning, om gäldenären försättes i konkurs.

5§Klagan över utmätning, som avses i denna lag, eller över beslut i anledning av sådan utmätning må förutom av den, som eljest är befogad därtill, föras av den värnpliktiges hustru eller av annan som har egendomen i sin vård. Om avbetalningsköp. 6§Värnpliktig, som fullgör eller fullgjort militärtjänstgöring och som före tjänstgöringens början genom avtal, vara lagen om avbetalningsköp är tilllämplig, förvärvat arbetsredskap eller lösöre, avsett till personligt bruk för honom, hans hustru eller oförsörjda barn eller adoptivbarn, äger åtnjuta anstånd under en tid av tre månader med betalning av post, som förfaller under tjänstgöringen, där det ej finnes uppenbart, att den värnpliktiges betalningssvårigheter icke äro föranledda av tjänstgöringen, samt säljarens säkerhet genom anståndet icke äventyras. Finnes godset oundgängligen erforderligt för köparen eller sådan anhörig till honom som nyss sagts eller återstår av köpeskillingen icke mer än en tredjedel ogulden, är den värnpliktige, under villkor som angivas i första stycket, under tiden för tjänstgöringen och intill dess han tre må-

7 nåder i följd efter beviljad hempermittering eller hemförlovning varit fri från tjänstgöring berättigad till anstånd med betalning av post, som förfaller under nämnda tid. 7 §

' Har värnpliktig, som genom avtal, vara lagen om avbetalningsköp är tilllämplig, förvärvat i 6 § avsett gods, försummat betala förfallen post och har säljaren, oaktat han varit därtill berättigad, underlåtit att innan den värnpliktige påbörjat militärtjänstgöring återtaga godset eller göra annan i avtalet stadgad särskild påföljd av betalningsförsummelsen gällande, skola bestämmelserna i 6 § tillämpa* jämväl å sådan post, varvid så skall anses, som hade posten förfallit å dagen för tjänstgöringens början. Omfattar betalningsförsummelsen mer än en post, skall den äldsta posten anses hava förfallit å dag som nyss sagts. 8§Är den värnpliktige jämlikt 6 § berättigad till anstånd med betalning av förfallen post, skola förfallodagarna för icke förfallna poster anses förskjutna lika lång tid som anståndet omfattar. Skall enligt vad i 7 § sägs dagen för tjänstgöringens början anses som förfallodag för viss post, skola förfallodagarna för övriga oguldna poster anses i motsvarande mån förskjutna. Ifråga om post, för vilken förfallodagen enligt vad i denna paragraf stadgas förskjutits, må anstånd jämlikt 6 § icke åtnjutas. 9§Oavsett vad i 6—8 §§ stadgas är den värnpliktige skyldig att erlägga ränta, som blivit utfäst eller enligt lag skall utgå vid dröjsmål med betalning av förfallen gäld. 10 §• Vad i 6—8 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning, om den värnpliktiges hustru före eller efter äktenskapets ingående inköpt godset för makarnas gemensamma bruk och makarna leva samman. 11 §• Klagan över handräckning för återtagande av egendom, som avses i 6 §, må förutom av den som eljest är befogad därtill föras av den värnpliktiges hustru eller av annan som har egendomen i sin vård. Om hyra m. m. 12 §. Värnpliktig, som inryckt till militärtjänstgöring, må ej i något fall uppsägas till avflyttning från lägenhet, som han förhyr, på grund av underlåtenhet att erlägga hyra, som förfaller under tiden för tjänstgöringen eller till dess han efter hempermittering eller hemförlovning ett år utan avbrott varit fri från tjänstgöring, så länge han sist å andra söckendagen av varje kalendermånad erlägger den på samma månad belöpande hyran.

13 §. Ändå att den värnpliktige icke erlägger hyran så som i 12 § sägs, må han ej på grund av dröjsmålet skiljas från lägenheten, såframt det föranletts av att familjebidrag eller hemortslön, som han med anledning av tjänstgöringen kunde påräkna, ej hunnit utbetalas. 14 §. Medför tjänstgöringen en så väsentlig förändring i den värnpliktiges ekonomiska förhållanden, att det ej skäligen kan fordras, att han skall fullgöra hyresavtalet under hela den avtalade hyrestiden, må han uppsäga avtalet att upphöra å den fardag, som inträffar näst efter tre månader från uppsägningen. 15 §. _ Innehar värnpliktig, som avses i 12 §, lägenhet med bostadsrätt, må han ej uppsägas till avflyttning på grund av dröjsmål med betalning till bostadsrättsföreningen såframt dröjsmålet föranletts av förhållande som i 13 § sägs. 16 §• Innehaves lägenhet med hyres- eller bostadsrätt av makar, skall vad i 12—15 §§ stadgas gälla, om mannen inryckt till tjänstgöring, dock att vid tillämpning av 14 § hänsyn skall tagas till båda makarnas ekonomiska förhållanden. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där eljest lägenhet med hyres- eller bostadsrätt innehaves av två eller flera personer och någon av dem inryckt till tjänstgöring. 17 §. Har värnpliktig under tjänstgöringen eller därefter, intill dess* han efter beviljad hempermittering eller hemförlovning trettio dagar i följd varit fri från tjänstgöring, på grund av dröjsmål med hyresbetalning förverkat hyresrätten till av honom förhyrd lägenhet, må den värnpliktige likväl ej på grund av dröjsmålet skiljas från lägenheten, därest senast å tjugufjärde söckendagen från verkställd uppsägning rättelse sker enligt vad i 3 kap. 34 § första stycket lagen om nyttjanderätt till fast egendom sägs. I avvaktan att den värnpliktige visar sig hava fullgjort vad som erfordras för hyresrättens återvinnande må beslut om vräkning av den värnpliktige icke meddelas förr än tjugusex söckendagar förflutit efter uppsägningen. Vad i denna paragraf är stadgat skall ej gälla där av hyrestiden återstod mindre än en månad, när hyresrätten förverkades.

Denna lag träder i kraft den från och med vilken dag lagarna den 14 oktober 1939 (nr 728) med särskilda bestämmelser rörande utmätning hos vissa värnpliktiga m. m., den 31 oktober 1939 (nr 782) om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods från vissa värnpliktiga

9 m. m. samt den 19 april 1940 (nr 233) om anstånd för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m. m. upphöra att gälla. Vad i 3 och 5 §§ är stadgat skall gälla, även om utmätningen ägt rum före lagens ikraftträdande. Stadgandena i 6—8 §§ samt 11 § skola äga tillämpning, även om betalningsförsummelsen inträtt före lagens ikraftträdande, dock ej såframt beslut meddelats före ikraftträdandet och laga kraft åkommit detsamma. Stadgandet i 17 § skall tillämpas, även om hyresrätten förverkats före lagens ikraftträdande, såframt ej beslut meddelats före ikraftträdandet och laga kraft åkommit detsamma.

Förslag till

förordning med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga. Härigenom förordnas som följer. !§• Värnpliktig, som inryckt till militärtjänstgöring, äger enligt vad i denna förordning stadgas åtnjuta anstånd i avseende å indrivningen av honom påförda utskylder. Med utskylder förstås i denna förordning utskylder och andra medel, som avses i 1 § restindrivningsförordningen under a) och b), med undantag dock för sådana avgifter till brand-, hagelskade- eller kreatursförsäkringsanstalter, som jämlikt kungörelsen den 22 oktober 1886 angående uppbörd av avgifter till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter debiteras, indrivas och redovisas i sammanhang med kronouppbörden. Med värnpliktig avses i denna förordning den som är truppregistrerad som värnpliktig och under tjänstgöringen avlönas enligt för värnpliktig gällande grunder. Från förordningens tillämpning undantagas dels värnpliktig, vilken jämlikt 27 § 1 mom. värnpliktslagen fullgör tjänstgöring med en varaktighet av högst trettio dagar, dels ock värnpliktig, vilken undergår utbildning för vinnande av fast anställning vid krigsmakten. Konungen må föreskriva, att bestämmelserna i förordningen skola äga tillämpning jämväl å annan personal än värnpliktig, vilken på grund av anställning vid försvarsväsendet eller medlemskap i frivilliga automobilkåren, sjövärnskåren eller svenska röda korsets frivilliga sjukvårdstrupper har att inställa sig till tjänstgöring, då värnpliktiga inkallas jämlikt 27 § 2 mom. eller 28 § 1 mom. värnpliktslagen. 2§1 mom. Underlåter den värnpliktige att i behörig ordning erlägga honom påförda utskylder, vilka förfalla till betalning vid uppbördsstämma eller uppbörds-

10 termin, som helt eller delvis infaller under tiden för militärtjänstgöringen eller inom tre månader efter tjänstgöringens slut, må anstånd med indrivning av belopp, som på grund därav uppföres i restlängd, meddelas för tiden intill dess den värnpliktige efter beviljad ledighet för återgång till civil verksamhet (hempermittering) eller hemförlovning tre månader i följd varit fri från tjänstgöring, såvida icke med hänsyn till den värnpliktiges inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt samt utskyldsbeloppets storlek finnes uppenbart, att han icke är i behov av anstånd med medlens gäldande. Har underlåtenhet som i första stycket sägs föranlett, att jämväl belopp, som eljest skolat erläggas vid senare uppbördstillfälle, uppförts i restlängd, äger den värnpliktige, oavsett om anstånd med indrivning meddelats enligt första stycket, åtnjuta anstånd med betalning av sålunda restfört belopp till den uppbördsstämma eller uppbördstermin, varunder beloppet enligt utfärdad debetsedel skolat erläggas. Infaller sådan uppbördsstämma eller uppbördstermin helt eller delvis under tiden för den värnpliktiges militärtjänstgöring eller inom tre månader efter tjänstgöringens slut, skall vad i första stycket sägs äga motsvarande tillämpning i avseende å sådant belopp. 2 mom. Med indrivning av utskylder, som utgå för fast egendom, må icke på grund av vad i 1 mom. stadgats anstå längre än att den i 17 kap. 6 § handelsbalken stadgade förmånsrätten för dylika utskylder kan göras gällande. 3§. Vid utmätning enligt restindrivningsförordningen gälla, utöver vad i 4 § 2 mom. sagda förordning är stadgat, föreskrifterna i militära moratorielagen.

. 4 g. Vad i uppbördsförfattningarna är stadgat rörande skyldighet att erlägga indrivningsavgift skall icke äga tillämpning å restfört utskyldsbelopp, med vars erläggande anstånd enligt 2 § 1 mom. åtnjutits, i den mån betalning inflyter, innan den värnpliktige efter hempermittering eller hemförlovning ett år oavbrutet varit fri från tjänstgöring.

5§. Värnpliktig, som vill komma i åtnjutande av anstånd med indrivning av utskylder enligt denna förordning, bör inom en månad efter slutet av först infallande uppbördsstämma eller uppbördstermin, som anståndet skall avse, skriftligen göra ansökan därom enligt särskilt formulär, som fastställes av den jämlikt 4 § krigsfamiljebidragsförordningen den 30 juni 1942 förordnade tillsynsmyndigheten efter samråd med riksräkenskapsverket. Ansökan, som inkommit först efter utgången av den stadgade anstånclstiden, må ej upptagas till prövning. Ansökan skall ställas till den utmätningsman, som har att verkställa indrivning av utskylderna, och insändas till familjebidragsnämnden i den kommun, som har att utgiva familjebidrag enligt krigsfamilj e-

11 bidragsförordningen den 30 juni 1942. För värnpliktig, som är ansluten till erkänd skatteförmedlingskassa, må ansökan göras jämväl av kassan. Familjebidragsnämnd, som har mottagit ansökan om skatteanstånd, har att till utmätningsmannen lämna uppgift om dagen för tjänstgöringens början och dennas art, samt, i den mån sådana uppgifter äro tillgängliga för familjebidragsnämnden, om den värnpliktiges ekonomiska förhållanden ävensom att med eget yttrande översända ansökan till utmätningsmannen. Uppgifterna skola lämnas å formulär, som fastställes av den jämlikt 4 § krigsfamiljebidragsförordningen den 30 juni 1942 förordnade tillsynsmyndigheten. Underrättelse om meddelat beslut skall lämnas sökanden, så snart ske kan.

6§Har, sedan anstånd beviljats, den värnpliktiges ekonomiska förhållanden undergått en väsentlig förbättring, äger utmätningsmannen till förnyad prövning upptaga frågan om anstånd.

?§. Det åligger familjebidragsnämnd, att då värnpliktigs tjänstgöring upphört av annan anledning än på grund av tidsbegränsad ledighet, ofördröjligen underrätta utmätningsmannen härom.

8§. Vid upprättande av restlängd beträffande kommunalutskylder skall, då enligt kommunens beslut den som försummat att i behörig ordning erlägga utskyldsbelopp, vilket förfallit till betalning vid ett tidigare uppbördstillfälle, är skyldig att omedelbart gälda även vad eljest skolat förfalla till betalning först vid ett senare uppbördstillfälle, beträffande manlig skattskyldig, som ägt erlägga honom påförda utskylder viå mer än en uppbördsstämma eller uppbördstermin, i restlängden särskilt angivas, när utskylderna skolat erläggas och huru stort belopp, som förfallit till betalning vid varje särskilt uppbördstillfälle. 9§Angående ersättning för indrivning i vissa fall, då indrivningsavgift icke skall utgå, är särskilt stadgat. 10 §. De närmare föreskrifter, som må erfordras för tillämpningen av denna förordning, utfärdas av den jämlikt 4 § krigsfamiljebidragsförordningen den 30 juni 1942 förordnade tillsynsmyndigheten i samråd med riksräkenskapsverket. Denna förordning träder i kraft den Genom denna förordning upphäves förordningen den 17 november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos

12 vissa skattskyldiga. Sistnämnda förordning skall dock äga tillämpning i fråga om utskylder, som förfallit till betalning före ikraftträdandet men ej dessförinnan indrivits, ävensom för värnpliktig, som vid ikraftträdandet fullgör militärtjänstgöring, i fråga om utskylder, vilka förfalla till betalning vid uppbördsstämma eller uppbördstermin, som helt eller delvis infaller under tjänstgöringen eller inom två månader efter tjänstgöringens slut.

Förslag till

lag angående undantag i vissa fall från stadganden om uttagande av avgift vid indrivning av kommunalutskylder. Härigenom förordnas som följer. Vad i lag är stadgat rörande uttagande av särskild avgift för indrivning av kommunalutskylder skall icke äga tillämpning i den mån den skattskyldige med anledning av militärtjänstgöring åtnjutit anstånd med indrivning av utskylder enligt särskilda, av Konungen utfärdade bestämmelser och betalning inflyter, innan den skattskyldige efter beviljad ledighet för återgång till civil verksamhet (hempermittering) eller hemförlovning oavbrutet ett år varit fri från tjänstgöring. Denna lag träder i kraft den Genom denna lag upphäves lagen den 30 december 1941 (nr 989) angående undantag i vissa fall från stadganden om uttagande av avgift vid indrivning av kommunalutskylder.

Förslag till

lag om upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga utskylder till kommun eller annan menighet med avseende å rösträtt och behörighet. Härigenom förordnas som följer. Vid tillämpning av i lag givna stadganden angående villkor för utövande av rösträtt och behörighet att innehava uppdrag skall värnpliktig icke anses häfta för oguldna utskylder, vilka förfallit till betalning under tiden för militärtjänstgöring eller inom tre månader efter tjänstgöringens slut. Med värnpliktig avses i lagen den som är truppregistrerad som värn-

13 pliktig och under tjänstgöringen avlönas enligt för värnpliktig gällande grunder. Från lagens tillämpning undantagas dels värnpliktig, vilken jämlikt 27 § 1 mom. värnpliktslagen fullgör tjänstgöring med en varaktighet av högst trettio dagar, dels ock värnpliktig, vilken undergår utbildning för vinnande av fast anställning vid krigsmakten. Konungen må föreskriva, att bestämmelserna i lagen skola äga tillämpning jämväl å annan personal än värnpliktig, vilken på grund av anställning vid försvarsväsendet eller medlemskap i frivilliga automobilkåren, sjövärnskåren eller svenska röda korsets frivilliga sjukvårdstrupper har att inställa sig till tjänstgöring, då värnpliktiga inkallas jämlikt 27 § 2 mom. eller 28 § 1 mom. värnpliktslagen. Denna lag träder i kraft den Genom denna lag upphäves lagen den 17 november 1939 (nr 812) om upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga utskylder till kommun eller annan menighet med avseende å rösträtt och behörighet.

14 Direktiven för utredningsarbetet. I yttrande till statsrådsprotokollet den 30 april 1943 har chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet och t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist — sedan i yttrandet berörts vissa stadganden i förordningen den 17 november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga, en av 1941 års krigsfamiljebidragskommitté avgiven promemoria angående revision av gällande bestämmelser rörande betalningsanstånd m. m. samt en av svenska exekutionsmännens riksförbund avlåten skrivelse jämte avgivna remissyttranden — anfört bland annat följande: Med hänsyn till vad som anförts i riksförbundets skrivelse samt i remissyttrandena synes det lämpligt, att en allsidig översyn nu verkställes av gällande bestämmelser rörande avstånd med indrivning av utskylder hos värnpliktiga. Vid denna översyn torde böra särskilt beaktas i vad mån tillkomsten av ny värnpliktslag ävensom nya bestämmelser rörande värnpliktigas ekonomiska förmåner — vilka förmåner numera torde vara väsentligt större än dem med vilka man räknade hösten 1939 — bör föranleda jämkning av anståndsreglerna. Självfallet böra även de erfarenheter beaktas, som under den förflutna tiden vunnits rörande bestämmelsernas praktiska tillämpning. Bland de frågor, som under beaktande av nyss anförda synpunkter böra undersökas, må först nämnas frågan om å vilka grupper av värnpliktiga eller i försvarsberedskapen eljest tjänstgörande anståndsreglerna skola äga tilllämpning. Härvid uppställer sig bland annat frågan om anstånd bör få åtnjutas jämväl av dem, som inkallas till fullgörande av sin första värnpliktstjänstgöring. Vidare böra beaktas de särskilda frågor, som sammanhänga med tillkomsten av vissa nya grupper av värnpliktiga nämligen de s. k. överåriga samt de efterbesiktigade. Avenså torde böra klarläggas om och i vad mån reservpersonalen samt de krigsfrivilliga böra inbegripas under ifrågavarande lagstiftning. Vidare bör vid översynen av författningsbesi&mmelserna undersökas, i vad mån anståndsreglerna böra jämkas med hänsyn till sitt materiella innehåll. Riktpunkten bör härvid vara, å ena sidan, att samhället bör taga största möjliga hänsyn till de inkallades ekonomiska intressen, å andra sidan, att det ekonomiska rättsskyddet icke får gå längre än som är förenligt med de krav samhället i nuvarande läge måste ställa på den civila befolkningen. I den mån gällande bestämmelser leda till orättvisa mellan de inkallade inbördes, böra erforderliga jämkningar vidtagas. Härvid böra särskilt beaktas de olägenheter, som enligt riksförbundets skrivelse äro förknippade med gällande regler rörande hemortslönen. I den mån så kan ske, bör även den ekonomiska betydelsen för det allmänna av de påtalade olägenheterna undersökas. Vid översynen av gällande anståndsregler bör beaktas det av 1941 års krigsfamiljebidragskommitté framlagda förslaget om utsträckning av anståndstiden från två till tre månader.

15 Det torde vara lämpligt att, i samband med den förordade översynen av 1939 års förordning med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga, jämväl vissa närstående författningar göras till föremål för en översyn. Jag åsyftar därvid de av krigsfamiljebidragskommittén i dess förut omförmälda promemoria avhandlade författningarna nämligen lagen den 14 oktober 1939 (nr 728) med särskilda bestämmelser rörande utmätning hos vissa värnpliktiga m. m., lagen den 31 oktober 1939 (nr 782) om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods från vissa värnpliktiga m. m., lagen den 19 april 1940 (nr 233) om anstånd för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m. m. samt lagen den 17 november 1939 (nr 812) om upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga utskylder till kommun eller annan menighet med avseende å rösträtt och behörighet. Vid denna översyn böra beaktas dels de resultat, till vilka översynen av gällande regler rörande anstånd med indrivning av utskylder må leda, dels ock de synpunkter, som framkommit i krigsfamiljebidragskommitténs promemoria och cle däröver angivna remissyttrandena. Det torde jämväl böra övervägas, huruvida icke lagarna angående utmätning, angående återtagande av avbetalningsgods samt angående anstånd med hyra lämpligen kunde ersättas med en gemensam förordning utfärdad med stöd av moratorielagen den 3 maj 1940 (nr 300).

16 Gällande bestämmelser och deras tillkomst. Med skrivelse den 3 september 1939 överlämnade sociala försvarsberedskapskommittén betänkande med förslag till bland annat lag med vissa bestämmelser rörande utmätning, lag med vissa bestämmelser rörande hyra och bostadsrätt samt lag med vissa bestämmelser rörande avbetalningsköp.

Lagen den 14 oktober 1939 (nr 728) med särskilda bestämmelser rörande utmätning hos vissa värnpliktiga m. m. Enligt 65 § utsökningslagen skola från utmätning undantagas dels nödiga gång- och sängkläder för gäldenären, hans maka och oförsörjda barn eller adoptivbarn, dels ock nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören till ett värde av högst femhundra kronor, eller, där gäldenären icke är familjeförsörjare och ej heller har eget hushåll, högst tvåhundra kronor. Saknas utväg till nödtorftigt uppehälle, skall från utmätning undantagas av det förråd, som i huset finnes, vad till underhåll för en månad tarvas, eller, där tillräckliga förråd ej finnas av penningar, som gäldenären innehar eller äger innestående i bank eller annan penninginrättning, så mycket som erfordras för anskaffande av det felande. Lös pant må ej undantagas från utmätning för den gäld, varför pantsättning skett. Enligt sociala försvarsberedskapskommitténs förslag till lag med vissa bestämmelser rörande utmätning skulle vid utmätning hos värnpliktig, som vore inkallad till tjänstgöring jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 1936 års värnpliktslag eller hos frivillig vid krigsmakten från utmätningen undantagas: 1) gång- och sängkläder för gäldenären, hans maka och oförsörjda barn eller adoptivbarn ävensom övrig personlig lösegendom samt möbler och annat bohag, allt i den mån värdet därav icke överstege vad som med avseende å gäldenärens ställning och övriga omständigheter kunde anses skäligt; samt 2) nödiga arbetsredskap till ett värde av högst 500 kronor. Beträffande undantag från utmätning för det fall, att utväg till nödtorftigt uppehälle saknades, ävensom i fråga om lös pant skulle gälla vad som stadgades i 65 § utsökningslagen. Sedan proposition (nr 17) i ämnet avlåtits till 1939 års urtima riksdag samt riksdagen i skrivelse den 12 oktober 1939 (nr 19) anmält att riksdagen antagit det i propositionen framlaga förslaget, utfärdades lagen den 14 oktober 1939 (nr 728) med särskilda bestämmelser rörande utmätning hos vissa värnpliktiga m. m. Lagen trädde i kraft den 17 oktober 1939. I 1 § ifrågavarande lag stadgas, att om utmätning företages hos den, som inkallats till beredskapstjänstgöring, under tiden för tjänstgöringen eller därefter inom lika lång tid som tjänstgöringen omfattat, dock högst tre

17 månader från dess slut, från utmätningen skola undantagas, förutom egendom, som avses i 65 § utsökningslagen, dels lösören för gäldenärens, hans makes och oförsörjda barns eller adoptivbarns personliga bruk, för så vitt värdet därav icke överstiger vad som med hänsyn till deras behov och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt, dels ock arbetsredskap till ett värde av högst femhundra kronor. Lös pant må ej på grund av vad nu sagts undantagas från utmätning för den gäld, varför pantsättningen skett. Enligt 2 § må, om egendom tagits i mät hos den som fullgör eller fullgjort tjänstgöring, varom i 1 § sägs, och det finnes, att gäldenärens betalningssvårigheter uppenbarligen äro föranledda av tjänstgöringen, med försäljning av den utmätta egendom anstå under högst tre månader utöver den tid, som för varje särskilt fall stadgas i 162, 163 och 165 §§ utsökningslagen, såframt det prövas kunna ske utan att borgenärens rätt till betalning äventyras. Erfordras egendomen i gäldenärens näring för att bereda nödig bärgning åt gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn eller är den erforderlig för att bereda dem nödig bostad, må ytterligare uppskov med försäljningen äga rum under högst sex månader, om borgenärens rätt till betalning ej därigenom äventyras.

Lagen den 31 oktober 1939 (nr 782) om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods från vissa värnpliktiga m. m. Bestämmelser om avbetalningsköp är meddelade i lag den 11 juni 1915. Med avbetalningsköp förstås i denna lag avtal, varigenom lösöre säljes mot betalning i särskilda poster, av vilka en eller flera skola erläggas efter det godset utgivits till köparen, och under villkor tillika att säljaren skall äga rätt att återtaga godset, om köparen åsidosätter vad honom åligger, eller att äganderätten till godset skall förbliva hos säljaren intill dess betal-' ningen eller viss del därav blivit erlagd. Har avtalet betecknats såsom hyresavtal eller betalningen såsom vederlag för godsets bruk och nyttjande, skall utan hinder därav avtalet anses såsom avbetalningsköp, såframt det finnes vara åsyftat, att den som fått godset till sig utgivet skall bliva ägare därav. Lagen äger emellertid icke tillämpning, om sammanlagda beloppet av de poster, som köparen enligt avtalet har att erlägga (avbetalningspriset) överstiger 3,000 kronor. Lagen innehåller åtskilliga regler, vilka avse att bereda köparen skydd mot alltför stränga bestämmelser i avtalet om påföljd av kontraktsbrott. Sålunda stadgas, bland annat, att om köparen underlåter att fullgöra sin betalningsskyldighet, säljaren ej äger att på grund därav taga godset åter, utkräva post som eljest ej vore förfallen eller göra annan i avtalet stadgad särskild påföljd gällande, med mindre någon post utestår ogulden minst fjorton dagar utöver förfallodagen och denna post antingen uppgår till minst en tiondel av avbetalningspriset eller tillsammans med annan ogulden förut förfallen post utgör minst en tjugondel därav. Där köparen i annat avseende än nu sagts åsidosätter vad honom åligger, må särskild påföljd som för sådan händelse kan vara avtalad icke vinna tillämpning, för såvitt 2—2057 43

18 sådant med hänsyn till de föreliggande omständigheterna skulle vara uppenbart obilligt. Å andra sidan innehåller lagen vissa bestämmelser, som avse att underlätta återtagande av egendom, som sålts genom avbetalningsköp. I detta hänseende stadgas, att, därest skriftlig handling upprättats om avbetalningsköp, säljaren äger att hos utmätningsmannen i orten söka handräckning för godsets återtagande. Handräckning må dock ej beviljas, med mindre utmätningsmannen finner uppenbart, att med betalningen föreligger dröjsmål, som berättigar till godsets återtagande. I sociala försvarsberedskapskommitténs förslag till lag med vissa bestämmelser rörande avbetalningsköp hade intagits föreskrift, att om hos värnpliktig, som inkallats till tjänstgöring jämlikt § 28 mom. 1 eller 36 § mom. 2 1936 års värnpliktslag eller hos frivillig vid krigsmakten handräckning söktes för återtagande av gods, som försålts genom, avbetalningsköp, handräckning icke skulle beviljas, om godset, därest det tillhört den värnpliktige, skolat med tillämpning av bestämmelserna i 65 § utsökningslagen undantagas från utmätning. Motsvarande skulle gälla i fråga om förrättning för verkställighet av dom, varigenom den värnpliktige förpliktats utgiva godset. Genom proposition nr 52 förelades 1939 års urtima riksdag förslag till lag om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods från vissa värnpliktiga m. m. Sedan riksdagen i skrivelse den 28 oktober 1939 (nr 48) förklarat, att riksdagen antagit det i propositionen framlagda förslaget, utfärdades lagen den 31 oktober 1939 (nr 782) om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods från vissa värnpliktiga m. m., vilken trädde i kraft den 2 november 1939. I 1 § nämnda lag stadgas, att om värnpliktig, som genom avtal, vara lagen om avbetalningsköp är tillämplig, förvärvat arbetsredskap eller lösöre, avsett till personligt bruk för honom, hans hustru eller oförsörjda barn eller adoptivbarn, blivit inkallad till beredskapstjänstgöring, säljaren icke äger på grund av dröjsmål med betalning av förfallen post, vilket uppenbarligen föranletts av tjänstgöringen, taga godset åter eller göra annan i avtalet stadgad särskild påföljd gällande, med mindre dröjsmålet överstiger tre månader eller, om godset finnes oundgängligen erforderligt för köparen eller sådan anhörig till honom som nyss sagts, ett år. Vad sålunda stadgats skall icke äga tillämpning, om säljarens säkerhet äventyras.

Lagen den 19 april 1940 (nr 233) om anstånd för vissa värnpliktiga med betalning av hyra in. m. Sociala försvarsberedskapskommitténs förslag till lag med vissa bestämmelser rörande hyra och bostadsrätt upptog till en början en bestämmelse om ändring i de förfallodagar, vilka i hyresavtal bestämts för hyrans erläggande. Enligt gällande rätt är en hyresgäst, oavsett vad avtalet innehåller, berättigad att månadsvis erlägga hyra för lägenhet, som helt eller delvis är uthyrd till bostad, om lägenheten ej omfattar mer än fyra rum, kök däri

19 inbegripet. Denna bestämmelse skulle enligt kommitténs förslag utvidgas att gälla även större bostadslägenheter. Kommittén hade vidare föreslagit en bestämmelse, enligt vilken hyresavtal skulle få uppsägas till upphörande å den laga fardag, som inträffade näst efter tre månader från uppsägningen, även om längre hyrestid avtalats. Härigenom skulle en värnpliktig beredas möjlighet att i förtid frånträda ett avtal, som med de ändrade förhållandena vore alltför betungande för honom. Till förhindrande av att den värnpliktige avhystes från lägenheten på grund av dröjsmål med hyran, som icke kunde tillräknas honom såsom försummelse, hade kommittén slutligen upptagit ett stadgande, som sammanhängde med av kommittén framlagt förslag om hyresoch näringsbidrag till de värnpliktiga. Enligt stadgandet i fråga skulle dröjsmål med hyran ej föranleda hyresrättens förverkande, förrän så lång tid förflutit efter den värnpliktiges inställelse till tjänstgöring, att han kunnat erhålla hyres- eller näringsbidrag, om han varit berättigad därtill. En motsvarande bestämmelse hade föreslagits beträffande dröjsmål med erläggande av avgift för bostadsrätt. De föreslagna bestämmelserna angående hyra skulle enligt förslaget, om en lägenhet förhyrdes av flera hyresgäster, gälla så snart någon av dem inkallades till tjänstgöring vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap. Sedan proposition (nr 151) i ämnet avlåtits till 1940 års riksdag samt riksdagen i skrivelse den 17 april 1940 (nr 156) anmält att riksdagen antagit det i propositionen framlagda förslaget, utfärdades lagen den 19 april 1940 (nr 233) om anstånd för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m. m., vilken trädde i kraft den 20 april 1940. Enligt 1 § nämnda lag må ej värnpliktig, som inkallats till beredskapstjänstgöring, uppsägas till avflyttning från lägenhet, som han förhyr, på grund av underlåtenhet att erlägga hyra, som förfaller under tiden för tjänstgöringen eller inom ett år efter dess slut, så länge han sist å andra söckendagen av varje kalendermånad erlägger den på samma månad belöpande hyran. I 2 § stadgas att, oaktat värnpliktig icke erlägger hyran så som i 1 § sägs, han ej må på grund av dröjsmålet skiljas från lägenheten, såframt det föranletts av att bostads- eller näringsbidrag, som han med anledning av tjänstgöringen kunde påräkna, ej hunnit utbetalas. Vad sålunda stadgas skall jämlikt 4 § äga motsvarande tillämpning om värnpliktig innehar lägenhet med bostadsrätt. Enligt 3 § äger den värnpliktige rätt till en uppsägningstid av tre månader, därest tjänstgöringen medför så väsentlig förändring i den värnpliktiges ekonomiska förhållande, att det ej skäligen kan fordras, att han skall fullgöra hyresavtalet under hela den avtalade tiden. I 5 § .föreskrives, att om lägenhet innehaves med hyres- eller bostadsrätt av makar, vad i 1—4 §§ stadgas skall gälla, om mannen inkallats till tjänstgöring, dock att, vid tillämpning av 3 § hänsyn skall tagas till båda makarnas ekonomiska förhållanden. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där eljest lägenhet med hyres- eller bostadsrätt innehaves av två eller flera personer och någon av dem inkallats till tjänstgöring.

20 Förordningen den 17 november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga jämte därmed sammanhörande författningar. Till grund för ifrågavarande förordning har legat en inom finansdepartementet utarbetad promemoria. Enligt det i promemorian framlagda förslaget skulle anstånd med indrivning av utskylder m. m. få åtnjutas av värnpliktig, som jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 1936 års värnpliktslag inkallats till tjänstgöring vid krigsmakten. Med värnpliktig skulle likställas den som vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap såsom frivillig tjänstgjort vid krigsmakten. Om den värnpliktige underlät att vid uppbördsstämma eller uppbördstermin, som helt eller delvis infölle under tiden för tjänstgöringen vid krigsmakten eller inom en månad efter tjänstgöringens slut, erlägga då förfallet delbelopp av honom påförda utskylder m. m., fick enligt förslaget indrivning av annat delbelopp icke ske förrän beloppet eljest senast skolat erläggas. I fråga om oguldna utskylder m. m., som skulle erläggas vid uppbördsstämma eller uppbördstermin, vilken helt eller delvis infölle under tiden för tjänstgöringen vid krigsmakten eller inom en månad efter dess slut, fick enligt förslaget indrivning icke äga rum tidigare än andra kalendermånaden efter utgången av den månad, under vilken tjänstgöringen upphörde, såvida icke med avseende å den värnpliktiges inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt det funnes uppenbart, att han icke vore i behov av anstånd med medlens gäldande. Vidare föreslogs i promemorian, att indrivningsavgift ej finge uttagas å restfört delbelopp, som erlades innan indrivning därav finge ske, samt ej heller å belopp, med vars indrivning anstånd åtnjutits, i den mån betalning erlades senast inom tre månader från det indrivning tidigast kunnat äga rum. Genom proposition nr 63 förelades 1939 års urtima riksdag förslag till förordning med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga m. m. I anslutning till de över departementspromemorian avgivna yttrandena anförde departementschefen beträffande frågan, vilka personalkategorier bestämmelserna borde avse, att enligt hans förmenande anledning icke förelåge, att låta undantagsbestämmelserna avse alla, som fullgjorde värnpliktstjänstgöring och sålunda icke värnpliktiga, som fullgjorde beredskapsövning. Däremot kunde ifrågasättas, huruvida icke bestämmelserna borde göras tilllämpliga å krigsmaktens reservpersonal. Innan erfarenhet vunnits om i vilken omfattning och under huru lång tid reservpersonal komme att inkallas till tjänstgöring, syntes emellertid enligt departementschefens uppfattning de särskilda bestämmelserna icke böra avse sådan personal. Rörande indrivningsåtgärdernas omfattning uttalade departementschefen, att det i promemorian framlagda förslaget att, såvitt anginge nu ifrågavarande skattskyldiga, upphäva skyldigheten att vid försummelse att i behörig ordning erlägga delbelopp av utskylder genast gälda jämväl senare förfal-

21 lande delbelopp vore motiverat. Departementschefen anslöt sig jämväl till förslaget i promemorian, att med indrivningen av utskylder, som restförts i anledning av den skattskyldiges värnpliktstjänstgöring, under alla förhållanden borde få anstå under tiden för tjänstgöringen och en viss tid därefter. Vad anginge frågan, huruvida den skattskyldige även under viss tid efter anståndstidens slut borde vara befriad från skyldighet att gälda indrivningsavgift, uttalade departementschefen likaledes sin anslutning till den i promemorian uttalade åsikten, enligt vilken dylik befrielse borde medgivas. Departementschefen framhöll därvid bland annat, att om en skattskyldig, som åtnjöte anstånd med indrivningen av på grund av värnpliktstjänstgöringen restförda utskylder, för att kunna i rätt tid inbetala utskylderna skulle nödgas avstå från att i vederbörlig ordning erlägga utskylder, som förfölle till betalning efter tjänstgöringens slut och med vilkas erläggande något uppskov icke kunde erhållas, följden bleve att även dessa senare utskylder komme att restföras. Vidare erinrades om att man i remissyttrandena syntes hava räknat med en anståndstid av högst omkring tre månader efter tjänstgöringens slut. Även om den indrivningsfria tiden skulle utsträckas åtskilligt längre, skulle, fortsatte departementschefen, helt visst anståndstiden i många fall befinnas otillräcklig för att den skattskyldige, utan eftersättande av under anståndstiden förfallande skatter, skulle kunna under denna tid hopbringa erforderliga medel för gäldande av de utskyldsbelopp, med vilkas indrivande fått anstå. Särskilt efter en längre tjänstgöringstid, under vilken flera utskyldsbelopp förfallit till betalning, komme svårigheterna för den skattskyldige att inom anståndstiden fullgöra skattebetalningen att te sig oöverkomliga. Vad anginge den tid efter anståndstidens slut, under vilken den skattskyldige skulle vara befriad från att erlägga indrivningsavgift, ansåg departementschefen denna böra tilltagas väsentligt längre än vad i promemorian föreslagits. Att, såsom från något håll föreslagits, borttaga varje tidsbegränsning syntes å andra sidan vara att gå för långt. Genom en begränsning till en viss, ej alltför kort tid kunde, framhöll departementschefen, befrielsen från att gälda indrivningsavgift komma att utgöra en verksam drivfjäder för den skattskyldige att söka inom denna tid inbetala utskylderna. Under beaktande av de anförda synpunkterna förorde departementschefen, att den tid, då indrivning skulle få äga rum, men indrivningsavgift ej skulle få uttagas, sattes så lång, att den jämte anståndstiden utgjorde ett år. Beträffande frågan om behovsprövning yttrade departementschefen, att han för egen del visserligen funne det vara principiellt riktigast, att anstånd meddelades endast i de fall då den skattskyldige vore i behov därav. Det kunde emellertid icke bestridas, framhöll departementschefen, att en behovsprövning skulle för indrivningsförrättarna medföra ökat arbete och risk funnes för ojämnhet i tillämpningen. Då frågan dessutom ur statsfinansiell synpunkt syntes vara av mindre betydelse, förordade departementschefen, att därest övriga förutsättningar vore för handen anstånd med indrivningen finge äga rum oavsett behovet därav i det enskilda fallet.

22 Med avseende å frågan huruvida särskilt initiativ av den skattskyldige borde fordras för anstånds erhållande byggde departementspromemorian på den förutsättningen, att den värnpliktige icke själv skulle behöva taga något initiativ för att komma i åtnjutande av anstånd med utskyldernas erläggande utan att indrivningsmyndigheterna skulle prestera den för förordningens tillämpning erforderliga utredningen. Departementschefen påpekade, att i åtskilliga yttranden framhållits lämpligheten av att låta frågan om anstånd med indrivningen bliva beroende av initiativ från den skattskyldige samt förklarade sig för egen del biträda denna mening. Lämpligen borde därvid så förfaras, att den skattskyldige ifyllde en anmälan, att han önskade komma i åtnjutande av anstånd, vilken anmälan därefter tillställdes den utmätningsman, som hade att verkställa indrivningen. I departementspromemorian framlades jämväl förslag till lag angående upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga utskylder till kommun eller annan menighet med avseende å rösträtt och behörighet, enligt vilket i lag givna stadganden angående verkan i nämnda hänseenden av uraktlåtenhet att erlägga utskylder icke skulle äga tillämpning ifråga om utskylder, som påförts person, vilken varit inkallad till tjänstgöring jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen eller såsom frivillig tjänstgjort vid krigsmakten, därest utskylderna förfallit till betalning under tiden för sådan tjänstgöring eller inom en månad från tjänstgöringens slut. Rörande denna fråga anförde departementschefen, att det enligt hans mening torde vara ofrånkomligt att beträffande de värnpliktiga skattskyldiga varom här vore fråga i viss utsträckning upphäva den verkan, som uraktlåtenhet att erlägga utskylder till kommun eller annan menighet eljest medförde med avseende å rösträtt och behörighet till vissa uppdrag. Departementschefen framhöll bland annat, att det särskilt i de fall, där för behörighet erfordrades fullgjord skattebetalning för de tre sistförflutna åren — bland annat gällde detta uppdrag såsom kommunal- eller stadsfullmäktig eller landstingsman — skulle vara i hög grad stötande, därest en i övrigt skötsam person, vars ekonomi rubbats genom värnpliktstjänstgöringen, skulle nödgas frånträda sådant uppdrag. Efter att hava erinrat om att i departementspromemorian någon tidsbegränsning icke föreslagits, utan att de eljest inträffande verkningarna av uraktlåtenheten att betala utskylderna skulle upphävas för all framtid, alltså även i det fall att anståndstiden utgått och det till och med blivit uppenbart, att utskylderna aldrig komme att betalas, uttalade departementschefen, att även om de invändningar, som framställts häremot rent principiellt icke syntes sakna fog, det emellertid av praktiska skäl torde vara lämpligt att giva stadgandet en så vid omfattning som föreslagits. I propositionen framlades även förslag till lag angående undantag i vissa fall från stadganden om uttagande av avgift vid indrivning av kommunalutskylder.

23 Andra särskilda utskottet förklarade i sitt utlåtande (nr 27) i anledning av propositionen bland annat, att utskottet uppmärksammat, att enligt förslaget en värnpliktig, som under flera perioder inkallades till tjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering icke alltid komme att erhålla det skydd mot indrivningsåtgärder, som förslaget avsåge att giva. Inom utskottet hade därför bland annat den lösningen ifrågasatts, att därest ny inkallelse av värnpliktig skedde inom viss kortare tid efter den första tjänstgöringens slut, skulle så anses som om tjänstgöringen varit sammanhängande. Utskottet förutsatte, att Kungl. Maj:t hade sin uppmärksamhet riktad på frågan om beredande av skydd åt värnpliktiga av denna kategori. Beträffande fråga huruvida krigsmaktens reservpersonal borde omfattas av bestämmelserna angående anstånd med indrivning av utskylder uttalade utskottet i anslutning till vad departementschefen härom anfört, att därest reservpersonal komme att vara inkallad under någon längre tid, spörsmålet om beredande av skydd åt sådan personal i nu ifrågavarande hänseende torde komma att tagas under förnyat övervägande. Riksdagen, som godkände berörda utlåtande, anmälde i skrivelser den 15 november 1939 (nris 60 och 61) sitt beslut i anledning av propositionen. Förordningen den 17 november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga samt lagarna den 17 november 1939 (nr 811) om undantag i vissa Jall från stadganden om uttagande av avgift vid indrivning av kommunalutskylder och den 17 november 1939 (nr 812) om upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga utskylder till kommun eller annan menighet med avseende å rösträtt och behörighet trädde i kraft den 19 november 1939. Genom förordning den 30 december 1941 (nr 988) gjordes vissa ändringar i förordningen den 17 november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga i syfte bl. a. att förtydliga bestämmelserna för det fall, att skattskyldig efter att ha fullgjort militärtjänstgöring ånyo inkallades till sådan tjänstgöring, innan den i förordningen angivna tidsfristen om två månader gått till ända. Genom lagen den 30 december 1941 (nr 989) angående undantag i vissa fall från stadganden om uttagande av avgift vid indrivning av kommunalutskylder gjordes motsvarande förtydligande i de bestämmelser, som i detta avseende dittills gällt. Enligt 1 § förordningen den 17 november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga äger skattskyldig, som inkallats till beredskapstjänstgöring, åtnjuta anstånd i avseende å indrivningen av honom påförda utskylder. I 2 § första stycket nämnda förordning stadgas, att om den skattskyldige underlåter att i behörig ordning erlägga honom påförda utskylder, vilka förfalla till betalning vid uppbördsstämma eller uppbördstermin, som helt eller delvis infaller under tiden

24 för tjänstgöringen vid krigsmakten eller inom två månader efter tjänstgöringens slut, indrivning av belopp, som på grund därav uppföres i restlängd, icke må ske förrän den skattskyldige efter beviljad ledighet för återgång till civil verksamhet (hempermittering) eller hemförlovning två månader i följd varit fri från sådan tjänstgöring. Har underlåtenhet som nyss sagts föranlett, att jämväl belopp, som eljest skola erläggas vid senare uppbördstillfälle, uppförts i restlängd, må sålunda restfört belopp icke i något fall indrivas förrän efter utgången av den uppbördsstämma eller uppbördstermin, varunder beloppet enligt utfärdad debetsedel skolat erläggas. Infaller tidpunkt, då belopp som nu sagts först får indrivas, under det den skattskyldige tjänstgör vid krigsmakten eller inom två månader efter tjänstgöringens slut, skall vad sålunda stadgas äga motsvarande tillämpning i avseende å sådant belopp. Jämlikt 4 § skall vad i uppbördsförfattningarna är stadgat rörande skyldighet att erlägga indrivningsavgift icke äga tilllämpning å restfört utskyldsbelopp, som i 2 § avses, i den mån betalning inflyter innan den skattskyldige efter beviljad ledighet för återgång till civil verksamhet (hempermittering) eller hemförlovning ett år i följd varit fri från tjänstgöring, som i 1 § sägs. Enligt 5 § bör skattskyldig, som vill komma i åtnjutande av anstånd med indrivning av utskylder inom en månad efter slutet av först infallande uppbördsstämma eller uppbördstermin, som anståndet skall avse, skriftligen göra anmälan härom. Om anmälan ej sålunda gjorts, må likväl med indrivning av utskylder anstå, därest genom företeende av inskrivningsbok eller intyg av militärmyndighet eller på annat tillförlitligt sätt styrkes, att den skattskyldige tjänstgjort vid krigsmakten under sådan tid att anstånd med indrivningen må äga rum. I lagen den 30 december 1941 (nr 989) angående undantag i vissa fall från stadganden om uttagande av avgift vid indrivning av kommunalutskylder föreskrives, att vad i lag är stadgat rörande uttagande av särskild avgift för indrivning av kommunalutskylder icke skall äga tillämpning med avseende å utskylder, påförda skattskyldig, som inkallats till beredskapstjänstgöring, i den mån med indrivning av utskylderna fått anstå enligt särskilda, av Konungen utfärdade bestämmelser, och betalning inflyter innan den skattskyldige efter beviljad ledighet för återgång till civil verksamhet (hempermittering) eller hemförlovning ett år i följd varit fri från sådan tjänstgöring. Enligt lagen den 17 november 1939 (nr 812) om upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga utskylder till kommun m. m. skall vid tilllämpning av i lag givna stadganden angående villkor för utövande av rösträtt och behörighet att innehava uppdrag person, som inkallats till beredskapstjänstgöring, icke anses häfta för oguldna utskylder, vilka förfallit till betalning under tiden för sådan tjänstgöring eller inom två månader från tjänstgöringens slut och med vilkas indrivning anstånd åtnjutits enligt särskilda, av Konungen utfärdade bestämmelser.

25 Förordningen den 14 juni 1940 (nr 504) om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods m. m. I detta sammanhang kan jämväl omnämnas, att enligt 1 § lagen den 3 maj 1940 (nr 900) angående förordnande om anstånd med betalning av gcild m. m. (moratorielagen) äger Konungen, därest Sverige befinner sig i krig eller krigsfara eller här eljest råda utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, och riksdagen ej är samlad, efter hörande av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, meddela förordnande, för viss tid eller tills vidare, om anstånd med betalning av gäld, om särskilda inskränkningar i borgenärers rätt att utsöka sin fordran, att söka att gäldenärs egendom avträdes till konkurs och att i övrigt göra gällande rättsliga verkningar av dröjsmål i avseende å betalningen, om uppskov med försäljning av utmätt eller konkursbo tillhörig egendom, eller om förbud för borgenär att genom försäljning eller annorledes skaffa sig betalning ur lös pant. Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen, som nu sagts, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela sådant förordnande. Med stöd av moratorielagen har utfärdats förordningen den 14 juni 1940 (nr 504) om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods m. m. I 1 § nämnda förordning stadgas, att om dröjsmål med betalningen för egendom, som förvärvats genom avbetalningsköp, uppenbarligen föranletts av betalningssvårigheter, som åsamkats köparen genom rådande utomordentliga förhållanden, säljaren icke äger på grund av dröjsmålet taga godset åter, utan så är att köparen ådagalagt likgiltighet för sina skyldigheter eller säljarens säkerhet eljest äventyras eller ock säljaren medgiver sådana villkor för återtagandet att köparen får anses skäligen tillgodosedd. Med avbetalningsköp förstås i förordningen avtal, som avses i 1 § lagen om avbetalningsköp, oavsett om avbetalningspriset överstiger tretusen kronor. Enligt 2 § må, om egendom som avses i 1 § tagits i mät hos köparen och dennes betalningssvårigheter uppenbarligen äro föranledda av rådande utomordentliga förhållanden, med försäljning av egendomen anstå efter vad som finnes skäligt.

26 Tidigare förslag till ä n d r i n g av gällande b e s t ä m m e l s e r j ä m t e däröver avgivna y t t r a n d e n . 1941 års krigsfamiljebidragskommittés promemoria. 1941 års krigsfamiljebidragskommitté överlämnade med skrivelse den 7 september 1942 promemoria angående revision av gällande bestämmelser rörande betalningsanstånd m. m. för värnpliktiga inkallade till beredskapstjänstgöring. Vid promemorian voro fogade förslag till lag om ändring av 2 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 728) med särskilda bestämmelser rörande utmätning hos vissa värnpliktiga m. m., förslag till lag om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods från vissa värnpliktiga m. m., förslag till lag angående ändring av lagen den 19 april 1940 (nr 233) om anstånd för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m. m., förslag till förordning om ändring av 2 § 1 mom. förordningen den 17 november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga samt förslag till lag om upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga utskylder till kommun eller annan menighet med avseende å rösträtt och behörighet (se Bil. A). Beträffande förslaget till ändring av lagen med särskilda bestämmelser rörande utmätning hos vissa värnpliktiga m. m. anförde kommittén, efter en redogörelse för gällande bestämmelser, följande: Enligt dessa bestämmelser kan särskilt anstånd för högst tre respektive sex månader — utöver vad som eljest gäller — beviljas med försäljning av utmätt egendom. Ifrågavarande bestämmelser utgöra icke något hinder för att egendomen kan komma att försäljas under tiden för gäldenärens beredskapstjänstgöring. Kommittén har övervägt att föreslå generellt förbud för utmätt egendoms försäljning under den värnpliktiges beredskapstjanstgöring endast med den inskränkningen, att borgenärens rätt till betalning ej därigenom äventyrades. E t t dylikt försäljningsförbud kan anses motiverat av den värnpliktiges svårigheter att under beredskapstjänstgöringen bevaka sm rätt vid försäljningen och dennes minskade möjligheter att under denna tid anskaffa medel för skuldens gäldande. En rättvis avvägning mellan borgenärens och gäldenärens intressen synes emellertid enligt kommitténs åsikt kräva, att gäldenärens betalningssvårigheter uppenbarligen skola vara föranledda av tjänstgöringen. Försäljningsförbudet bör enligt kommitténs mening för att bereda gäldenären möjlighet att undgå exekution genom att betala skulden kunna utsträckas till viss tid efter tjänstgöringens upphörande, förslagsvis högst tre månader, eller om egendomen erfordras i gäldenärens näring för att bereda nödig bärgning åt gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn eller den är erforderlig för att bereda dem nödig bostad, högst sex månader. Efter en redogörelse för bland annat lagen om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods från vissa värnpliktiga m. m. samt förordningen

27 om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods m. m. anförde kommittén: Enligt ovan nämnda författningar inskränkas säljarens rättigheter i anledning av betalningsförsummelse från köparens sida, som föranletts av köparens beredskapstjänstgöring eller betalningssvårigheter, som åsamkats köparen genom eljest rådande utomordentliga förhållanden. Erfarenheten har emellertid visat, att ifrågavarande författningar i ringa utsträckning kommit att tillämpas beträffande värnpliktiga, framförallt emedan ett stort antal värnpliktiga redan före inkallelsen försummat att betala en eller flera förfallna poster av köpeskillingen. I dylika fall kan säljaren under åberopande av tidigare betalningsförsummelse återtaga godset under den värnpliktiges beredskapstjänstgöring. Det har emellertid synts kommittén rimligt, att om säljaren underlåtit att före den värnpliktiges inkallelse göra sin rätt gällande mot denne, han skall vara förhindrad att under tjänstgöringen och viss tid därefter ingripa mot den värnpliktige. — Om endast viss mindre del av köpeskillingen återstår ogulden, är det vidare enligt kommitténs mening motiverat, att köparen under hela beredskapstjänstgöringen och viss tid därefter beredes skydd mot åtgärder, som kunna vidtagas på grund av dröjsmål med betalning av förfallen post. Kommittén föreslår därför förbud mot att under tiden för beredskapstjänstgöringen och tre månader därefter egendomen återtages eller annan särskild påföljd göres gällande till följd av betalningsförsummelse, för så vitt denna uppenbarligen föranletts av tjänstgöringen och icke mer än en femtedel av köpeskillingen återstår ogulden. De nu berörda inskränkningarna i säljarens rätt skola icke tillämpas, om hans säkerhet därigenom äventyras. — Kommittén har övervägt, huruvida icke från tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna borde undantagas de fall, då godset inköpts efter det den värnpliktige inkallats till beredskapstjänstgöring. Starka sakliga skäl tala onekligen för en dylik begränsning av bestämmelserna. Med hänsyn till de praktiska olägenheter en dylik bestämmelse skulle medföra har emellertid kommittén icke velat föreslå ett stadgande av denna innebörd. — Gällande lagstiftning i förevarande hänseende avser det fall, då den värnpliktige inköpt godset. För att bestämmelserna emellertid skola fylla sitt syfte att utgöra ett effektivt skydd, böra de enligt kommitténs mening utvidgas till att omfatta jämväl de fall, då godset före eller ef ter-äktenskapets ingående inköpts för makarnas gemensamma bruk och makarna leva samman. — Kommittén har vid utformningen av sitt förslag i denna del beaktat, att förordningen om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods m. m. på grund av sin generella avfattning i viss mån tillgodoser de angivna kraven på ökat skydd för värnpliktiga, som köpt gods för avbetalning. Nämnda förordning är emellertid så allmänt avfattad att densamma torde bereda utmätningsmännen vissa svårigheter vid tillämpningen å värnpliktiga inkallade till beredskapstjänst. Det finnes därför anledning befara, att berörda författning icke kommer att inom förevarande område tillämpas i önskvärd omfattning. Hittills vunna erfarenheter torde bekräfta riktigheten av denna kommitténs uppfattning. Kommittén har därför funnit lämpligare föreslå viss komplettering av lagen om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods från vissa värnpliktiga m. m. Rörande förslaget till lag angående ändring av lagen om anstånd för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m. m. anförde kommittén, efter att redogjort för gällande bestämmelser i ämnet: Genom nämnda stadganden och bestämmelserna rörande bostadsbidrag till värnpliktiga, som fullgöra beredskapstjänstgöring, torde på ett i stort

28 sett tillfredsställande sätt ha sörjts för att den värnpliktige under tjänstgöringen kan behålla sin bostad. Om det likväl gått därhän, att förordnande om vräkning meddelats, må jämlikt 193 § utsökningslagen förordnandet ej verkställas, med mindre underrättelse om att verkställighet sökts, genom utmätningsmannen meddelats den som ansökningen avser sist fyra dagar före vräkningen. Utmätningsmannen äger, där förhållandena därtill föranleda, medgiva skäligt anstånd med vräkningen, dock högst sex dagar utöver nämnda frist på fyra dagar. För att i möjligaste mån förhindra, att vräkning sker av värnpliktig, som fullgör beredskapstjänstgöring, föreslår kommittén, att det anstånd om högst sex dagar, som kan meddelas av utmätningsmannen, utsträckes till högst en månad under förutsättning att den värnpliktiges betalningssvårigheter uppenbarligen äro föranledda av tjänstgöringen. Beträffande rätten till anstånd med utskyldsbetalning framhöll kommittén, att enligt gällande bestämmelser i ämnet den värnpliktige icke åtnjöte längre anstånd med betalning av honom påförda utskylder än två månader efter tjänstgöringens upphörande. Kommittén föreslog, att då erfarenheten givit vid handen, att detta anstånd i ett stort antal fall icke vore tillräckligt, anståndet måtte utsträckas till tre månader.

Yttranden över krigsfamiljebidragskommitténs promemoria. över promemorian jämte därvid fogade författningsförslag ha efter remiss avgivits yttranden av chefen för försvarsstaben, kommerskollegium, statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands samt Norrbottens län ävensom överexekutor i Göteborg, Malmö och Norrköping samt Sveriges fastighetsägareförbund, hyresgästernas riksförbund, svenska stadsförbundets styrelse, svenska landskommunernas förbund, Sveriges köpmannaförbund, landsorganisationen i Sverige och de anställdas centralorganisation. Vid chefens för försvarsstaben utlåtande ha fogats yttranden av försvarsväsendets personalvårdsnämnd och svenska arméns reservofficersförbund. Kommerskollegium har jämväl överlämnat yttranden över promemorian i vad den avser inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods m. m. från Stockholms och Skånes handelskammare samt handelskammaren i Göteborg ävensom Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, svenska radiointressentförbundet, svenska cykelfabrikant- och grossistföreningen, Stockholms automobilhandlareförening och velocipedhandlarnas riksförbund. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har inhämtat och bilagt yttranden från magistraten i Göteborg och Göteborgs familjebidragsnämnd. Magistraten och överexekutor i Göteborg ha såsom eget utlåtande åberopat yttranden av förste och andre stadsfogden i staden. I yttrandena ha olika meningar uttalats angående b e h o v e t av ändringar i moratorielagstiftningen för värnpliktiga samt den l ä m p l i g a o m f a t t n i n g e n av dylika ändringar. Chefen för försvarsstaben har i sitt yttrande framhållit följande allmänna synpunkter:

29 De till beredskapstjänst inkallade värnpliktiga hava visserligen numera avsevärt bättre löneförmåner, än vad de hade vid moratorieförfattningarnas tillkomst. De inkallade åsamkas emellertid alltjämt i många fall betydliga ekonomiska förluster, och på grund av militärtjänstgöringen hava de svårt att själva sköta sina angelägenheter. Därest de inkallade ej erhålla särskilt skydd mot exekutiva åtgärder, skulle säkerligen i många fall åtgärder vidtagas, vilka bleve ödesdigra för den inkallade och hans familj. Moratorielagstiftningen behöves därför fortfarande, och det är billigt, att enskilda fordringsägare, staten och kommunerna få vidkännas märkbara inskränkningar i sina vanliga rättigheter. Härvidlag måste dock iakttagas en viss försiktighet. Fordringsägaren, som själv kan vara inkallad, kan komma att lida större förluster, än vad som kan anses skäligt. Och en för långt gående lagstiftning kan i längden vara de inkallade till mera skada än nytta. En inkallad kan nämligen på grund av moratorielagen frestas att låta bli att betala skulder, vilka han mycket väl mäktat betala. Det kan ej förnekas, att det här och var visat sig en tendens hos värnpliktiga att under militärtjänstgöringen ej vilja betala sina skulder. Det är viktigt, att lagstiftningen ej ger stöd åt en sådan uppfattning. Under åberopande av dessa synpunkter har chefen för försvarsstaben avstyrkt förslaget till ändring i bestämmelserna angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga, till följd varav jämväl de föreslagna bestämmelserna med avseende å rösträtt och behörighet borde förfalla. Även förslaget till ändring i lagen om anstånd för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m. m. har avstyrkts av chefen för försvarsstaben på skäl som angivas i den nedan lämnade redogörelsen för de särskilda bestämmelserna i författningsförslaget. Beträffande kommitténs förslag i övrigt har chefen för försvarsstaben anfört, att moratorielagstiftningen, sedan förslaget genomförts med beaktande av de av honom även i övrigt gjorda erinringarna, torde utgöra en i huvudsak väl avvägd lösning av frågan. Väl hade det enligt chefens för försvarsstabens mening varit önskvärt, om möjlighet funnits till en något mera individuell behandling efter behovet i det särskilda fallet, men detta förbjödes av praktiska skäl. Chefen för försvarsstaben har därjämte angående moratorielagstiftningen vid ett krigsutbrott anfört följande: Lagstiftningen synes ej tillräcklig vid ett krigsutbrott med därav följande stora rubbningar i det ekonomiska livet. Kungl. Maj:t har i den allmänna fullmaktslagen om moratorium fullt tillräckliga befogenheter. Det är emellertid nödvändigt att denna fråga skyndsamt noga överväges, så att dröjsmål ej uppkommer med lagarnas utfärdande. När vid en allmän mobilisering krigsmannen beger sig till sitt förband, bör han veta, vad han har att rätta sig efter, vilka instruktioner han bör ge sin hustru och att han åtminstone en avsevärd tid framåt ej behöver hysa oro för exekutiva åtgärder. Länsstyrelsen i Kristianstads län har ansett de föreslagna ändringarna utgöra en praktiskt tillfredsställande utbyggnad av redan gällande regler. Även öv er ståthållar ämbetet, försvarsväsendets personalvårdsnämnd samt de anställdas centralorganisation ha funnit de föreslagna ändringarna väl motiverade. Förslaget har därjämte i ett antal yttranden lämnats helt utan erinran. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation har ur de små företagarnas, hantverkarnas och småindustriidkarnas synpunkt funnit de föreslagna ändrin-

30 g a r n a u t g ö r a ett s t e g i r ä t t r i k t n i n g s a m t förordat vissa i r e d o g ö r e l s e n för de särskilda b e s t ä m m e l s e r n a i författningsförslagen n ä r m a r e angiva y t t e r l i g a r e l ä t t n a d e r för de värnpliktiga. O r g a n i s a t i o n e n h a r därvid framhållit bl. a. följande: Det ligger i sakens natur, att de små företagarna, hantverkarna och småindustriidkarna, vilka i mycket stor utsträckning ej ha kvalificerade tjänstemän anställda, utan i regel själva helt och hållet ha hand om verkstadsdrift, inköp, försäljning, bokföring e t c , måste alldeles särskilt kännbart drabbas av beredskapsinkallelserna. Många äro också de mindre företagare, som genom inkallelse till militärtjänstgöring kommit på obestånd. Det är av största betydelse icke blott för de små företagarna personligen utan även för vårt näringsliv i stort att största möjliga hänsyn tages till ifrågavarande grupp av näringsutövare och att åtgärder vidtagas för att i möjligaste mån undanrödja de svårigheter, som åsamkas dem genom beredskapsinkallelserna. I intet y t t r a n d e h a r gjorts i n v ä n d n i n g m o t att ä n d r a d e b e s t ä m m e l s e r om u t m ä t n i n g h o s vissa värnpliktiga m. m. genomföras i h u v u d s a k l i g överensstämmelse m e d förslaget. Sveriges köpmannaförbund h a r dock b e t o n a t , a t t vid b e s t ä m m e l s e r n a s t i l l ä m p n i n g noga måste i a k t t a g a s a t t b o r g e n ä r e n s r ä t t till b e t a l n i n g icke ä v e n t y r a s . E m o t de föreslagna ä n d r a d e b e s t ä m m e l s e r n a om i n s k r ä n k n i n g i r ä t t e n att å t e r t a g a a v b e t a l n i n g s g o d s h a r i de y t t r a n d e n , som avgivits av kommerskollegium, Skå?ws handelskammare och handelskammaren i Göteborg förk l a r a t s i p r i n c i p i n t e t vara a t t erinra, men i y t t r a n d e n a h a r s a m t i d i g t anm ä r k t s , att de l ä t t n a d e r som s å l u n d a b e r e d a s de v ä r n p l i k t i g a medföra en m o t s v a r a n d e ekonomisk b ö r d a för säljare av a v b e t a l n i n g s g o d s . Skånes handelskammare har därvid utvecklat följande s y n p u n k t e r : Att märka är, att många mindre företagare, vilka driva avbetalningshandel, såsom möbelhandlare och handlare med cyklar och radioapparater, icke leva under stort bättre ekonomiska villkor an flertalet köpare av dylikt gods. I den mån dessa företagare själva äro inkallade till beredskapstjänst, åsamkas dessa — utöver de svårigheter, som inkallelsen medför för deras affärsverksamhet — ytterligare olägenheter genom det legala betalningsanstånd, som gäller för en stor del av deras kunder, utan att de själva ha motsvarande förmåner gentemot sina fordringsägare. Skäl föreligger enligt handelskammarens mening att undersöka, huruvida icke möjligheter finnas att minska de olägenheter, som lagstiftningen otvivelaktigt innebär för dessa företagare, utan att skyddet för de inkallade därigenom blir mindre effektivt. Det torde vara önskvärt, att åtgärder vidtagas till förekommande av missbruk av lagstiftningens skyddsbestämmelser. Dylika missbruk ha nämligen i icke ringa utsträckning förekommit. Det har bl. a. hänt, att personer, sedan de erhållit inkallelseorder eller när de väntat sådan, köpt varor på avbetalning mot kontant erläggande av endast handpenning och sedermera icke verkställt någon som helst ytterligare avbetalning å köpeskillingen. På grund av den legala inskränkningen i säljarens rätt att återtaga godset, ha köparnas familjer därefter kunnat nyttja godset avsevärd tid utan vederlag. När ifrågavarande inskränkning omsider bortfallit, har godset ofta undergått en värdeförsämring; säljaren har såväl härigenom som genom utebliven ersättning för godsets utnyttjande åsamkats en ekonomisk förlust.

31 Även Sveriges industriförbund och Stockholms automobilhandlareförening ha i huvudsak tillstyrkt sagda bestämmelser under förutsättning att föreskriften, att säljarens säkerhet icke får äventyras, komme att iakttagas i tilllämpningen. Svenska radiointressentförbundet har icke velat motsätta sig en ny lagstiftning på detta område men erinrat att varje förmån, som beredes en viss kategori köpare, åtminstone på längre sikt måste ofördelaktigt inverka på de pris och villkor, som beviljas andra köpare. Svenska cykelfabrikant- och grossistföreningen har — i likhet med velocipedhandlarnas riksförbund — avstyrkt ändrade bestämmelser om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods, enär enligt föreningens mening redan gällande lagstiftning utgjorde ett tillräckligt skydd för de värnpliktiga, samt vidare anfört, att de föreslagna inskränkningarna uti säljarens rätt vore av sådan beskaffenhet, att de åtminstone inom cykelbranschen syntes komma att i stor omfattning betaga säljarna benägenheten att sälja på avbetalning. Denna konsekvens kunde knappast uppväga de förmåner man genom den föreslagna lagstiftningen önskat bereda de värnpliktiga. Däremot har chefen för försvarsstaben framhållit följande: Erfarenheten har tyvärr visat, att en del avbetalningsfirmor gått hårt åt de inkallade. Sålunda kan nämnas, att en firma, som säljer utomlands tillverkade symaskiner, konsekvent låtit återtaga till värnpliktiga och dessas hustrur sålda symaskiner, så snart möjlighet därtill funnits. Orsaken härtill lärer hava varit, att importen varit) stängd och att prisen stigit, varför firman haft lätt att sälja återtagna symaskiner och därvid kunnat tillgodogöra sig prisstegringen. Förslaget till ändring i lagen om anstånd för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m. m. har avstyrkts av chefen för försvarsstaben, såsom redan nämnts, samt av Sveriges fastighetsägareförbund, varjämte förste stadsfogden i Göteborg ifrågasatt, huruvida skäl förefunnes att ytterligare utsträcka tiden för anstånd med vräkning enligt nämnda lag. De skäl, som därvid anförts, skola angivas i den nedan lämnade redogörelsen för de särskilda bestämmelserna i författningsförslaget. Förslaget till ändring i bestämmelserna angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga har avstyrkts av chefen för försvarsstaben, såsom redan nämnts, samt svenska stadsförbundets styrelse, som därvid anfört följande: Styrelsen har på sin tid i yttrandet över förslag till nu gällande bestämmelser framhållit, att ett uppskov i realiteten innebär, att under en följande period, obekant hur lång, skattebetalaren har att likvidera dels de ordinärt förfallande skatterna dels under perioder av militärtjänstgöring uppkommande restantier. Komma därtill över lag stegrade levnadskostnader och kanske perioder av arbetslöshet, blir systemets effekt än svårare att bedöma. För ett utsträckande av tiden med en månad har kommittén icke nu anfört annat skäl än att nuvarande anstånd i ett stort antal fall icke visat sig tillräckligt. Någon närmare underrättelse om antalet fall och de bedömningsgrunder, som kommittén lagt på de olika fallens behov av utsträckt tid, finner man däremot icke. Även länsstyrelsen i Göteborgs denna del samt yttrat följande:

och Bohus län har avstyrkt förslaget i

32 Vad angår frågan om indrivning av utskylder anser länsstyrelsen, att de nu gällande föreskrifterna i viss mån skjuta över målet. Enligt vad länsstyrelsen erfarit finnas många värnpliktiga, som under militärtjänstgöringen hava goda inkomster — militära eller civila — ehuru införsel i dessa icke kan verkställas för andra utskylder än sådana, som förfallit till betalning före inkallelsen. Dessa värnpliktiga kunna på grund av långvarig militärtjänstgöring ådraga sig en dryg skattebörda, som är förfallen till betalning, när de sluta sin militära tjänstgöring. Det är icke säkert att de vid denna tidpunkt få det bättre ställt och att de utan avsevärda svårigheter kunna betala den stora skatteskuld, som de dragit på sig. I och för sig kan det ju synas rättvist att den, som försummat sin skattebetalning uteslutande på grund av andra orsaker än inkallelse till värnpliktstjänstgöring, kan komma i sämre ställning än den, vars restföring uteslutande beror just på sådan tjänstgöring. Det får dock icke förbises att ett icke ringa antal värnpliktiga för närvarande kunna obehörigen gynnas av skattemoratoriet. För att undvika denna olägenhet föreslår länsstyrelsen — i huvudsaklig överensstämmelse med vad som ursprungligen varit ifrågasatt — att förordningen icke må utgöra hinder för indrivning av utskylder hos skattskyldig, vilken med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden icke är i behov av anstånd med utskyldernas gäldande. Däremot har länsstyrelsen i Kristianstads län funnit att, ehuru vissa invändningar från statens och kommunernas sida syntes kunna riktas mot de föreslagna bestämmelserna om skatteindrivning, det likväl vore med billigheten överensstämmande, att den värnpliktiges intresse i detta fall finge komma i första hand. Enligt länsstyrelsens erfarenhet vore det hittills i sådant hänseende gällande anståndet av två månader otillräckligt, medan däremot den föreslagna förlängningen av anståndet till tre månader syntes komma att giva den värnpliktige ett välbehövligt rådrum för vidtagande av åtgärder för ordnandet av ekonomin och därigenom utgöra en drivfjäder för den skattskyldige att söka inom denna tid kunna inbetala de restförda utskylderna. Beträffande frågan v i l k a p e r s o n a l g r u p p e r , s o m b ö r a o m f a t t a s av m o r a t o r i e l a g s t i f t n i n g e n , ha vissa uttalanden gjorts. Chefen för förvarsstaben har ifrågasatt, huruvida moratorielagstiftningen borde äga tillämpning på värnpliktiga, som fullgöra tjänstgöring motsvarande första tjänstgöringen, samt därvid anfört följande: Sedan april 1940 inkallas även de värnpliktiga, vilka skola fullgöra tjänstgöring, som motsvarar första tjänstgöring, med stöd av 28 § värnpliktslagen, varför moratorielagstiftningen numera omfattar även dem. Det berättigade häri kan emellertid ifrågasättas. Dessa värnpliktiga veta på förhand om sin första tjänstgöring, och denna tjänstgöring skulle hava ålegat dem även under normala fredsförhållanden. En inskränkning av tillämpningsområdet kan därför övervägas, eventuellt i enlighet med grunderna för inskränkningen beträffande bostadsbidrag och näringsbidrag. Chefen för försvarsstaben har vidare hemställt, att moratorielagstiftningen måtte utvidgas att omfatta även den reservanställda och i fredstid konstituerade personalen vid krigsmakten. Denna personal hade under den gångna beredskapstiden på grund av befälsbristen tyngts av inkallelser genomsnittligt mycket mera än värnpliktiga meniga. Särskilt för de äldre hade militärtjänstgöringen många gånger medfört en mycket stor inkomstminskning. Lag-

33 stiftningen borde dock måhända icke omfatta de yngsta, vars inkomster ofta ökades under militärtjänstgöringen, eller statstjänstemännen, vilka i stort sett behölle sina vanliga inkomster. Skälet till att moratorielagstiftningen nu ej omfattade i reserven anställd personal samt i fredstid konstituerad (förordnad) befälspersonal syntes vara, att det antagits, att dessa personalgrupper hade avgjort större löneförmåner än de värnpliktiga. Detta kunde ha varit sant tidigare men vore nu generellt taget ingalunda förhållandet. Det kunde förekomma, att vid ett förband den fast anställde reservofficeren eller landstormsofficeren — chefen — hade mindre betalt än den värnpliktige furiren. Till utredning om sistnämnda förhållande åberopade chefen för försvarsstaben en sammanställning av uppgifter rörande de ekonomiska förmåner, beräknade för en familj med tre barn i åldern 10, 8 och 4 år, som tillkomme dels en värnpliktig och dels viss reservpersonal under militärtjänstgöring. Sammanställningen innehöll bl. a. de uppgifter om sammanlagda beloppet av sådana förmåner för månad, som här sammanförts i följande tabell: Värnpliktig

lleservpersonal

Tjänstegrad Ortsgrupp I

Ortsgrupp III

Ortsgrupp A

Vid tjänstgöring utom mantalsskriyningsOrtsgrupp I orten tillkommer terniinslön: Ortsgrupp A och I

Sergeant

339: —

458: —

305: —

408: -

Fänrik

384: —

503: —

308: —

411: 50

60: —

Löjtnant

439: —

548:-

405: —

539: —

75: —

45: —

I sammanställningen angavs, att i de för den värnpliktige beräknade förmånerna inginge familjepenning och bostadsbidrag, inberäknat bränsletillägg och matlagningsbränsle, enligt krigsfamiljebidragsförordningen samt krigslön. Där framhölls vidare att om flera barn funnes i familjen, familjepenningen för den värnpliktige bleve högre än som beräknats i sammanställningen. Dessutom anmärktes, att den värnpliktige hade förmåner av fri kost och logi, uniformspersedlar och fri sjukvård samt sjukbidrag för familjen. För den värnpliktige vore naturaförmånerna icke beskattningsbar inkomst. Av en värnpliktig löjtnants inkomst vore alltså drygt 200 kronor ej beskattningsbar, varigenom skillnaden mellan den värnpliktige löjtnantens och reservlöjtnantens förmåner ökades med c:a 50 kronor. Vidare har svenska arméns reservofficersförbund i denna fråga anfört följande: Såsom framgår av propositionen nr 63 till urtima riksdagen år 1939 med förslag till förordning med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga m. m., har en dylik utvidgning av bestämmelserna redan tidigare varit föremål för omprövning, i det att riksräkenskapsverket vid ärendets förberedande behandling ifrågasatte, huruvida icke de lättnader vid skattebetalningen 3—2057 43

34 som åsyftades med den föreslagna lagstiftningen borde tillförsäkras jämväl vissa andra till krigsmakten hänförliga personalkategorier än dem som nu föreslagits. Vid ärendets behandling i statsrådet den 14 oktober 1939 framhöll emellertid föredragande departementschefen, att det visserligen kunde ifrågasättas, huruvida icke bestämmelserna borde göras tillämpliga å krigsmaktens reservpersonal, men innan erforderlig erfarenhet hade vunnits om i vilken omfattning och under hur lång tid reservpersonal komme att inkallas till tjänstgöring, syntes de ifrågavarande särskilda bestämmelser tills vidare icke böra avse sådan personal. Det synes förbundet att de skäl som motiverat här ifrågavarande speciallagstiftning för värnpliktiga inkallade till beredskapstjänstgöring numera i stor utsträckning äro tillämpliga beträffande arméns reservpersonal. Sedan krigsutbrottet 1939 har en stor del av denna personal varit inkallad till långa tjänstgöringsomgångar, i regel under betydligt längre tid än de värnpliktiga. Denna tjänstgöring har särskilt för dem bland reservofficerarna, som i det civila utöva ett fritt yrke, advokater, tandläkare, revisorer m. fl., medfört avsevärda olägenheter. Ofta torde det ha förekommit, att vederbörandes inkomster från det civila yrket helt bortfallit, under det att de fasta omkostnaderna i rörelsen kvarstått. Som reservofficeren endast i undantagsfall åtnjuter högre lön än efter lägsta löneklassen inom lönegraden, åsamkas vederbörande en sänkning av lönestandarden med därav följande svårigheter bl. a. i skattehänseende, då skatterna på de tidigare högre inkomsterna skolat betalas med den lägre inkomst som åtföljt reservofficerstjänsten i dylika fall. Svårigheter av samma slag hava jämväl kunnat yppa sig, då det varit fråga om erläggande av betalning för på avbetalning inköpta föremål eller av hyra för förhyrd lägenhet, varjämte situationer kunnat uppstå, då det varit önskvärt a t t egendom fått undantagas från utmätning, respektive uppskov med försäljning ägt rum. Vidare synes en reservofficer som på grund av beredskapstjänstgöring icke k u n n a t fullgöra erläggande av utskylder icke heller böra komma i sämre ställning än den värnpliktige i vad avser stadgandena angående villkor för utövande av rösträtt och behörighet att innehava uppdrag. A n g å e n d e moratorielagstiftningens t i l l ä m p n i n g på krigsfrivilliga s a m t frivilligt t j ä n s t g ö r a n d e v ä r n p l i k t i g a h a r chefen för försvarsstaben anfört följande: Lagstiftningen omfattar ej de krigsfrivilliga (d. v. s. de frivilliga, vilka ej äro tjänstgöringsskyldige enligt värnpliktslagen). Detta kan synas riktigt under beredskapsförhållanden. I krig ligger saken annorlunda till. En medborgare bör då ej behöva avhålla sig från att ställa sig till försvarets förfogande, därför a t t han i så fall omedelbart skulle kunna bliva utsatt för allvarliga exekutiva åtgärder. Denna sak bör ordnas i detta sammanhang genom ett tillägg till författningarna och icke först vid ett krigsutbrott. Huruvida moratorielagstiftningen nu är tillämplig beträffande de frivilligt tjänstgörande värnpliktiga har varit föremål för delade meningar. I den mån de frivilliga värnpliktiga inkallas med stöd av 28 § värnpliktslagen, lärer lagstiftningen dock omfatta dem. Saken bör emellertid förtydligas. Någon åtskillnad mellan olika slags värnpliktiga bör ej göras. Landsorganisationen h a r erinrat, a t t krigsfamilj e b i d r a g s f ö r o r d n i n g e n vore tillämplig även å krigsfrivilliga, som avlönades enligt s a m m a b e s t ä m m e l s e r som de för v ä r n p l i k t i g a gällande, s a m t efter föreskrift av K o n u n g e n finge t i l l ä m p a s även å a n d r a krigsfrivilliga. E n l i g t l a n d s o r g a n i s a t i o n e n s m e n i n g s a k n a d e s a n l e d n i n g a t t beträffande moratorielagstiftningen föreskriva a n n a n b e g r ä n s n i n g i t i l l ä m p n i n g s o m r å d e t än som s å l u n d a genomförts beträffande krigsfamiljebidragsförordningen. D ä r e m o t h a r länsstyrelsen i Kristianstads län a n s l u t i t sig till k o m m i t t é n s u p p f a t t n i n g a t t m o r a t o r i e f ö r f a t t n i n g a r n a icke böra

35 tillämpas på krigsfrivilliga. Handelskammaren i Göteborg har i fråga om skyddet för avbetalningsköpare enligt moratorielagstiftningen uttalat att denna förmån icke borde komma sådana personer till godo, vilka utförde frivillig militärtjänstgörings samt att nämnda begränsning av författningarnas tillämpningsområde borde komma till klart uttryck i lagtexten. Skånes handelskammare har framhållit, att det förekommit, att krigsfrivilliga kunnat under åberopande av lagens bestämmelser uppnå anstånd med återtagande av på avbetalning inköpt gods, då det merendels mött svårigheter för säljaren att kontrollera karaktären av den militärtjänstgöring, som vederbörande fullgör. Även a n d r a f ö r de o l i k a f ö r f a t t n i n g s f ö r s l a g e n g e m e n s a m m a f r å g o r ha särskilt berörts i vissa yttranden. Chefen för försvarsstaben har uttalat, att det skydd, som enligt moratorielagstiftningen tillkomme en inkallad, borde därest denne avlede om möjligt gälla för hans efterlevande, samt begärt närmare utredning i denna fråga. Chefen för försvarsstaben har vidare framhållit, att för tillämpning av moratorielagstiftningen beträffande utmätning och verkställighetsåtgärder mot avbetalningsköpare förutsattes bl. a., att betalningssvårigheterna uppenbarligen vore föranledda av militärtjänstgöring samt att bevisskyldigheten i nämnda hänseende enligt författningarna låge på den inkallade. Den, som vore borta i militärtjänstgöring, kunde emellertid ha svårt att fullgöra denna bevisskyldighet. Chefen för försvarsstaben ifrågasatte därför, huruvida ej vid betalningssvårigheter under militärtjänstgöring det borde presumeras, att svårigheterna föranletts av denna tjänstgöring. Därav skulle följa, att om borgenären ville vidtaga exekutiv åtgärd, han hade att visa, att andra orsaker föranlett svårigheterna. Svenska cykelfabrikant- och grossistföreningen samt velocipedhandlarnas riksförbund ha anfört att där svårighet uppkomme att avgöra, huruvida betalningsförsummelse, som avbetalningsköpare låtit komma sig till last, föranletts av militärtjänstgöring, prövningen därav redan enligt gällande lagstiftning i regel skedde till köparens förmån. Förste stadsfogden i Göteborg har föreslagit att såsom förutsättning för tillämpning av moratorielagstiftningen beträffande utmätning samt verkställighetsåtgärder mot avbetalningsköpare och hyresgäst måtte stadgas, att gäldenären skulle hos utmätningsmannen göra skriftlig anmälan om sin inkallelse enligt särskilt formulär i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gällde i fråga om anstånd med indrivning av utskylder enligt förordningen den 17 november 1939 (nr 810) samt till stöd därför anfört följande: Det har vid tillämpningen av nuvarande lagstiftning i ärendet visat sig, att gäldenärer ofta i de avseenden, varom nu är fråga, lämna oriktiga och vilseledande uppgifter, varigenom stora praktiska svårigheter möta att genomföra exekutionen. Svårigheten härutinnan har ökats därigenom, att den militära inskrivningsmyndigheten förlagts till annan ort. För den skull synes ett stadgande av angivna innebörd vara av omständigheterna betingat, och då i regel gäldenären har ganska lätt att skaffa ett sådant intyg, torde föreskrift om skyldighet härutinnan icke innebära obillighet emot gäldenären.

36 I samma syfte har i några yttranden förordats att göra avbetalningsköparens rätt till anstånd beroende av att säljaren erhåller tillförlitlig underrättelse om militärtjänstgöringen. Kommerskollegium har — i likhet med Stockholms handelskammare — ansett denna underrättelse böra ske* så, att köparen insänder bevis till säljaren om sin militärtjänstgöring inom 14 dagar efter det att avbetalningspost förfallit till betalning, vid äventyr att köparen eljest blir skyldig att ersätta säljarens kostnader för godsets ifrågasatta återtagande, varom bestämmelse borde intagas i lagen. Skånes handelskammare har anfört följande: Vad som vållat avbetalningsfirmorna de största olägenheterna har varit vanskligheten för dessa att förvissa sig om, huruvida gäldenären är inkallad till beredskapstjänst och därmed berättigad till de förmåner, som lagstiftningen medför, eller icke. Firmornas inkassering har blivit lidande härpå. Att så blivit fallet, sammanhänger bl. a. därmed, att firmornas kravbrev eller brevförfrågningar ofta lämnas obesvarade av gäldenärerna; de förra erhålla många gånger kännedom om en gäldenärs beredskapstjähstgöring först när de på grund av dennes dröjsmål med inbetalning av förfallen post av köpeskillingen hänvänt sig till vederbörande utmätningsman för erhållande av handräckning för godsets återtagande. I och med att gäldenären inför denne styrkt, att han är inkallad, måste handräckningsansökningen avslås, varvid säljaren själv får svara för kostnaderna för förfarandet inför utmätningsmannen. Säljaren har härigenom åsamkats utgifter för en åtgärd, som han skulle ha underlåtit, om han haft vetskap om rätta förhållandet. Säljarens intresse är emellertid icke knutet enbart till gäldenärens inryckning till tjänstgöring. Minst lika angeläget är det för honom att hålla sig underrättad om utryckningen, då han eljest icke har någon möjlighet att avgöra från vilken tidpunkt han kan göra anspråk på att gäldenären återupptager fullgörandet av sina betalningsförpliktelser. Att genom lagbestämmelser förhindra olika tänkbara fall av missbruk är helt visst icke möjligt. För att i någon mån minska de olägenheter, som lagstiftningen medför för avbetalningsfirmorna, torde det dock enligt handelskammarens åsikt böra övervägas att i densamma stadga underrättelseplikt för köpare av avbetalningsgods av den innebörd, att som villkor för att sådan köpare skall åtnjuta den i lagstiftningen föreskrivna anståndsrätten skall gälla att säljaren i en eller annan form underrättats om köparens beredskapstjänstgöring. Ett dylikt underrättelseförfarande skulle bl. a. vara ägnat undanröja de friktioner mellan firmorna och deras kunder, som visat sig lätt uppstå till följd av firmornas bristande kännedom om kundernas militärtjänstgöringsförhållanden. Den bästa lösningen vore, att den inkallade i samband med inryckningen lämnade vederbörande förbandsassistent uppgift å de firmor, till vilka han häftade i skuld till följd av avbetalningskontrakt, varefter denne hade att tillställa nämnda firmor meddelande om den inkallade åvilande tjänstgöringen för att sedermera efter utryckningen underrätta firmorna om att tjänstgöringen ifråga upphört. Huruvida av militära skäl hinder kunna möta för införande av en dylik ordning beträffande skulder på grund av avbetalningsköp saknar handelskammaren för sin del möjlighet att bedöma. Handelskammaren vill emellertid hemställa, att frågan därom ägnas uppmärksamhet vid ärendets fortsatta behandling. Även handelskammaren i Göteborg har ansett skyldighet böra åläggas avbetalningsköpare, som vill komma i åtnjutande av de föreslagna förmånerna, att lämna säljaren underrättelse om såväl inkallelsen som tiden för beredskapstjänstgöringens upphörande. Värdet för de inkallade av lagstiftningen

37 bleve visserligen därigenom avsevärt mindre, enär många inkallade torde komma att försumma underrättelseskyldigheten på grund av okunnighet om lagstiftningen eller av andra skäl. Den svårighet, som uppkomme därigenom att bevisbördan för att underrättelseskyldigheten fullgjorts, måste läggas på köparen, kunde dock elimineras, om det föreskreves att underrättelse skulle ombesörjas av den värnpliktiges bataljonsombud eller kompaniofficer. I såndant fall skulle nämligen en tjänsteanteckning att underrättelse avsänts kunna utgöra tillräcklig bevisning. Vad angår de s ä r s k i l d a b e s t ä m m e l s e r n a i Cörfattningsförslagen har i fråga om förslaget till ändrade bestämmelser rörande u t m ä t n i n g hos vissa värnpliktiga m. m. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation anfört följande: Beträffande kommitténs förslag att från utmätning bl. a. får undantagas arbetsredskap till ett värde av högst 500 kronor vill organisationen framhålla som sin åsikt, att denna summa i de flesta fall måste anses alltför låg för att verkligen småföretagarna härigenom skola bliva hjälpta. Ett maximibelopp av 1 000 kronor skulle bättre motsvara ändamålet, och en mångfaldigt större grupp av småföretagare skulle genom detta högre maximibelopp erhålla verklig hjälp. Länsstyrelsen i Kronobergs län har ifrågasatt, huruvida icke ytterligare övergångsbestämmelser till förslaget i denna del erfordrades, samt därvid anfört följande: Enligt förslaget skall den ändrade lydelsen av 2 § i lagen den 14 oktober 1939 gälla, även om utmätningen ägt rum före lagens ikraftträdande, övergångsbestämmelse av samma lydelse gällde vid tillkomsten av 1939 års lag. För tolkningen av denna bestämmelse kan av förarbetena till gällande lag ej annat inhämtas än vederbörande departementschefs yttrande: »tydligt är dock, att om utmätningen lett till försäljning redan före ikraftträdandet, 2 § icke kan tilllämpas». Härav framgår, att om försäljning icke hunnit verkställas före lagens ikraftträdande, anstånd enligt nya lagen skall, åtnjutas även om alla förberedande åtgärder för en försäljning hunnit vidtagas. Särskilt i fråga om fast egendom kunna dessa åtgärder vara förbundna med betydande kostnader. Väl stadgas såsom en förutsättning för anstånd att borgenärens rätt till betalning icke äventyras, men denna hans rätt behöver icke nödvändigt äventyras genom sagda kostnader, och i sådant fall måste försäljningen inhiberas och samma dyrbara förfarande måhända framdeles upprepas. Länsstyrelsen vill ifrågasätta lämpligheten härav, särskilt om för annan borgenär än den som erhållit utmätningen betalningsmöjligheten kan komma att avsevärt minskas. Beträffande bestämmelserna om i n s k r ä n k n i n g i r ä t t e n a t t å t e r t a g a a v b e t a l n i n g s g o d s m. m. har i några yttranden begärts att jämväl förordningen den 14 juni 1940 om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods m. m. måtte underkastas en översyn samt att närmare överensstämmelse måtte åvägabringas mellan lagförslaget och nämnda förordning. Chefen för försvarsstaben och kommerskollegium ha sålunda yrkat, att ifrågavarande bestämmelser måtte sammanföras i en författning, vilken enligt kommerskollegiums mening borde utfärdas av Konungen på grund av bemyndigandet i 1 § gällande moratorielag. Vidare har Stockholms handelskammare anfört följande:

38 Såsom kommittén framhåller, tillgodoser i viss mån redan förordningen den 14 juni 1940 på grund av sin generella avfattning de av kommittén angivna kraven på ökat skydd för värnpliktiga, som köpt gods på avbetalning. Kommittén anser emellertid förordningen så svårtillämplig, att den »funnit lämpligare föreslå viss komplettering» av lagen i ämnet. För sin del finner handelskammaren det synnerligen otillfredsställande och ägnat att i praktiken vålla ovisshet och osäkerhet vid tillämpningen, att bestämmelserna i lagen och förordningen ha olika innebörd. Handelskammaren anser därför nödvändigt att vid den fortsatta behandlingen av förevarande lagstiftningsfråga jämväl förordningen om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods underkastas en översyn. Därvid bör tillses, att förordningen så utformas, att på grund av densamma varken betalningsförsummelse, som inträffat före avbetalningsköpares inkallelse till beredskapstjänstgöring, eller sådan försummelse, som avser under tjänstgöringen inköpt gods, hindrar säljaren att taga godset åter eller göra annan i avtalet stadgad särskild påföljd gällande mot den försumliga avbetalningsköparen. Stockholms handelskammare har tillika förordat att bestämmelserna även i övrigt underkastades en grundlig överarbetning i formellt hänseende i syfte att skapa större klarhet och överskådlighet. Redan erfarenheterna av gällande föreskrifter på området visade, att risk funnes att lagstiftningen i praktiken finge en annan innebörd än som åsyftades. Beträffande hittillsvarande erfarenheter av möjligheterna för avbetalningsköpare att erhålla betalningsanstånd på grund av militärtjänstgöring har Skånes handelskammare anfört: Inom avbetalningshandeln torde man tämligen allmänt gå något längre i fråga om anstånden åt de värnpliktiga med avseende å inbetalningen av under den militära tjänstgöringen till betalning förfallna poster än vad lagen i sådant hänseende föreskriver. Den praxis, som i denna del tillämpas, inskränker sig icke till att den legala anståndsfristen för nu angivna poster iakttages utan innebär att den för varje kontrakt uppgjorda avbetalningsplanen suspenderas under den tid tjänstgöringen varar, eventuellt även under någon tid därefter, för att åter träda i funktion, när tjänstgöringen upphört, då den värnpliktige har att återupptaga inbetalningarna i vanlig ordning med samma belopp och samma betalningsterminer som före inkallelsen. I några yttranden har dock gjorts gällande att betalningsanståndet för avbetalningsköpare icke såsom i förslaget angivits borde bestå i att förfallotiden för ett flertal avbetalningsposter framflyttades till en och samma tidpunkt utan borde avse uppskov med amorteringsplanen i dess helhet. Chefen för försvarsstaben har sålunda uttalat följande: Såväl nuvarande som föreslagna bestämmelser innebära, att, när anståndstiden utgått, kan säljaren på en gång utkräva samtliga de poster, som förfallit under anståndstiden. För den värnpliktige kan det ofta bli mycket svårt att komma ut med hela det sålunda förfallna beloppet, och lagskyddet kan därför lätt endast bli skenbart. Det förefaller rimligt, att en förskjutning får äga rum, så att avbetalningarna framflyttas lika lång tid som tjänstgöringstiden varat. Vidare har Göteborgs familjebidragsnämnd anfört följande: Familjebidragsnämnden ifrågasätter, om de av kommittén föreslagna anståndsbestämmelserna för avbetalningsköpare i praktiken komma att bli till fördel för

39 de inkallade. Anståndet avser a t t hjälpa dem som ha en dålig ekonomisk ställning. Människor i sådan ställning brukar emellertid ofta dröja så länge som möjligt med att fullgöra sin betalningsskyldighet. Detta anstånd kommer därför i praktiken att medföra att den inkallade, även om han kunnat fullgöra sina avbetalningar omedelbart efter inkallelsen — eller kanske till och med under densamma — likväl underlåter detta. Han försätter sig därigenom i en sämre ekonomisk ställning än om anstånd icke k u n n a t ifrågakomma. För mången beredskapsman blir det därför icke så lätt att fullgöra sin inbetalning, när han tre månader efter hemförlovning från en längre beredskapstjänst plötsligt avfordras ett större antal avbetalningsposter på en gång. Nämnden frågar sig därför, om man ej skulle kunna finna ett bättre sätt a t t hjälpa de inkallade ur deras avbetalningssvårigheter. Man skulle t. ex. kunna ersätta bestämmelsen om t r e månaders anstånd efter hemförlovningen med en föreskrift, att den värnpliktige efter hemförlovningen icke skall vara skyldig att inbetala de förfallna posterna på en gång utan så småningom, förslagsvis genom att varje avbetalningsperiod inbetala minst dubbelt så stora belopp som eljest till dess de förfallna avbetalningarna äro inbetalda. Man skulle också kunna tänka sig en framflyttning ^ av samtliga oguldna poster under lika lång tid, som beredskapstjänstgöringen pågått. I så fall borde även bestämmas, att godset ej får återtagas under beredskapstjänstgöringen eller viss tid därefter. Därest dessa anstånd skulle anses bli allt för ofördelaktiga för säljaren, bör denne kunna hållas skadeslös för ränteförlust genom en särskild ränteinbetalning inom viss tid efter den sista avbetalningens fullgörande. Y t t e r l i g a r e ett förslag i s a m m a r i k t n i n g h a r framlagts av länsstyrelsen Göteborg och Bohus län, som därvid anfört följande:

i

Länsstyrelsen föreslår, att återtagning av avbetalningsgods för en inkallad eller hans familj icke må ske, om köparen — ehuru han brister i sin betalningsskyldighet — likväl amorterar sin skuld i poster, avvägda i förhållande till hans egen betalningsförmåga på sådant sätt att säljaren skäligen måste vara nöjd med denna amorteringsplan. Amorteringsplanens utformande finge av naturliga skäl göras beroende av den återstående skuldens storlek, godsets nuvarande värde och den värnpliktiges inkomster av olika slag. Härvid skulle särskilt hemortslönen komma i beaktande. För de värnpliktiga, som uppbära en hemortslön av en krona om dagen men sakna andra inkomster av beskaffenhet att kunna bliva föremål införsel, kunde exempelvis halva beloppet, motsvarande omkring 15 kronor per månad, avsättas för reglering av avbetalningsaffärer, dock så a t t avsättningen i särskilda fall finge sättas lägre eller högre. Handräckning skulle kunna erhållas först om köparen icke följde den nya planen. Köpare, som ingått ett med hänsyn till hans inkomstförhållanden oförsvarligt avbetalningskontrakt, borde icke få tillgodonjuta det ifrågasatta rättsskyddet. Fastställandet av sådan amorteringsplan finge tillkomma utmätningsmannen, men då familjebidragsnämnden i regel känner den värnpliktiges inkomstförhållanden bäst, borde — åtminstone på endera partens yrkande — yttrande i frågan inhämtas från denna nämnd. Redan den omständighet a t t infordrande av sådant yttrande kunde påyrkas av den värnpliktige skulle innebära ett skydd för denne i handräckningsärendena. Den amorteringsplan, som sålunda blivit antagen, borde enligt länsstyrelsens mening äga giltighet även efter värnpliktstjänstgöringens upphörande, om icke den värnpliktiges inkomstförhållanden sedermera så väsentligen förbättrats att han finge möjlighet att avbetala i hastigare takt. A n g å e n d e a v b e t a l n i n g s k ö p a r e n s s k y l d i g h e t att u t a n h i n d e r av a n s t å n d erlägga r ä n t a h a r Stockholms handelskammare y t t r a t följande:

40 Av vikt är, att köparna bibringas insikt om sin skyldighet att, även om anstånd åtnjutes då det gäller godsets återtagning m. m., erlägga ränta å till betalning förfallna poster. Vetskapen om att moraränta skall utgöras bör verka som ett incitament för köparna att icke utnyttja anståndsmöjligheterna annat än då detta verkligen är av behovet påkallat. Enligt vad för handelskammaren uppgivits skulle bland avbetalningsköpare en allmän uppfattning finnas, att de under inkallelse vore befriade från varje ekonomisk förpliktelse på grund av ingångna avbetalningsavtal. Även om det bör ligga i säljarnas intresse att underrätta köparna om deras förpliktelser med avseende å erläggande av ränta, får handelskammaren ifrågasätta, huruvida det icke vore lämpligt att i lagtexten intoges en erinran att, även om anstånd åtnjutes med återtagande av gods, ränta ändock skall utgöras å förfallna poster, då sådan är utfäst eller eljest enligt lag skall utgå. Beträffande 1 § första stycket i lagförslaget med bestämmelser rörande återtagande av avbetalningsgods m. m. har förste stadsfogden i Göteborg anfört följande: ökat skydd för värnpliktiga mot återtagning av avbetalningsgods synes böra på enklaste sätt genomföras därigenom att det stadgas förbud för säljaren att under värnpliktstiden och viss tid därefter återtaga godset, oavsett när skulden förfallit. Ett sådant förbud har stöd i den allmänna rättsuppfattningen, och dagligen möter man den uppfattningen bland de värnpliktiga, att ett förbud av dylikt innehåll redan förefinnes. Genom ett sådant förbud skulle man framvinna enkelhet i tillämpningen och friktioner, som i stor utsträckning skada högre intressen, skulle kunna undvikas. Uppenbart är, att ärenden av ifrågavarande slag under rådande tidsläge äro synnerligen känsliga och ömtåliga, och de värnpliktiga kunna över huvud taget icke inse, att det finns laga möjlighet att under värnpliktstiden vinna handräckning för återtagande av avbetalningsgods. Det syfte, den tilltänkta lagen avser att gagna, synes därför effektiviseras bäst därigenom att det i 2 § omförmälda förbundet utsträckes att i sig jämväl innesluta 1 § första stycket. Däremot har länsstyrelsen i Kristianstads län uttalat, att den ettåriga frist, som i sistnämnda stadgande av kommittén föreslagits skola bibehållas, icke längre vore nödvändig. Länsstyrelsen hade genom den verksamhet som bedreves med medel, som i särskild ordning ställts till landshövdingens förfogande, fått ett starkt intryck av att avbetalningsköpen erhållit en oroande omfattning. Länsstyrelsen hyste allvarliga farhågor för att alltför stor uppmjukning av bestämmelserna rörande påföljden för köparen av betalningsförsummelse skulle kunna uppmuntra de värnpliktiga till ytterligare inköp på avbetalning av lösöre, som visserligen vore avsett till personligt bruk för den värnpliktige eller hans familj men som väl kunnat anstå till militärtjänstgöringens slut. Med anledning av kommitténs uttalande att kommittén övervägt men icke funnit skäl föreslå en bestämmelse att från lagens tillämpning skulle undantagas de fall, då avbetalningsgods inköpts efter det den värnpliktige inkallats till beredskapstjänstgöring, har kommerskollegium påpekat, att 1 § första punkten i lagförslaget, som avsåges skola träda i stället för lagen den 31 oktober 1939 (nr 782), vore lika lydande med motsvarande stadgande i sistnämnda lag samt att av förarbetena till denna syntes framgå, att lagen ägde tillämpning endast på sådana fall, där avbetalningsköpet ingåtts före in-

41 kallelsen. Då det icke kunde anses rimligt, att den som medan han vore inkallad inköpte föremål på avbetalning skulle på säljarens bekostnad komma i åtnjutande av ett moratorium, som införts i syfte att skydda dem som mera opåräknat drabbades av beredskapsinkallelsens ekonomiska börda, förordade kollegium, att gällande bestämmelser härutinnan bibehölles. Uttalande med samma innebörd har gjorts av Stockholms handelskammare, som dessutom framhållit att, om kommitténs ståndpunkt i detta avseende godtoges, avbetalningskredit över huvud icke skulle kunna beviljas inkallade. Någon anledning att framtvinga ett dylikt resultat funnes icke, så mycket mindre som de inkallade i vissa fall numera kunde ha relativt goda inkomster. Även handelskammaren i Göteborg, svenska radiointressentförbundet, svenska cykelfabrikant- och grossistföreningen samt velocipedhandlarnas riksförbund ha uttalat att lagen icke borde givas tillämpning på avbetalningsköp som skett efter köparens inkallelse till militärtjänstgöring. Sveriges hantverksoch småindustriorganisation har ansett bestämmelserna om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods icke böra äga tillämpning i de fall, då värnpliktig köpt gods på avbetalning utan att giva säljaren klart besked om att han vid tidpunkten för köpet vore inkallad till beredskapstjänstgöring eller erhållit inkallelseorder. Däremot har Stockholms automobilhandlareförening avrått från den i nyssnämnda yttranden förordade begränsningen av lagens tillämpning, enär en sådan begränsning lätt kunde föranleda bedrägeriförsök. Angående uttrycket »blivit inkallad» i 1 § första stycket har svenska radiointressentförbundet uttalat att uttrycket borde så förstås att köparen ryckt in till tjänstgöring. Det vore således icke tillräckligt att han endast mottagit inkallelseorder. Beträffande 1 § andra stycket i lagförslaget med bestämmelser rörande återtagande av avbetalningsgods m. m. har Sveriges köpmannaförbund uttalat att den där särskilt medgivna längre anståndstiden syntes förbundet rimlig under förutsättning att bestämmelsen i 4 §, att säljarens säkerhet icke finge äventyras, tillämpandes strikt. Däremot ha svenska cykelfabrikant- och grossistföreningen samt velocipedhandlarnas riksförbund motsatt sig införandet av förstnämnda stadgande samt framhållit att i synnerhet ifråga om cyklar, vilka kunde komma till användning även under köparens beredskapstjänstgöring, gällde att förslitningen och därmed värdeminskningen på avbetalningsgodset bleve så stor att möjligheten att återtaga godset efter tjänstgöringen vore av ringa värde för säljaren. Kommerskollegium har emellertid funnit, att det icke vore möjligt göra undantag från stadgandets tillämpning i fråga om sådana varor som i särskilt hög grad vore utsatta för förslitning, samt ansett, att då säljaren i föreliggande fäll redan uppburit fyra femtedelar av köpeskillingen, suspenderandet av rättigheten att återtaga godset ej innebure för stort ingrepp i hans rätt. Ur formell synpunkt har kommerskollegium påpekat, att termen »hempermittering» i 2 § använts såsom förkortning för att gäldenären efter beviljad

42 ledighet för återgång till civil verksamhet varit fri från tjänstgöring. Sistnämnda uttryck förekomme emellertid redan i 1 § andra stycket, och termen »hempermittering» syntes därför böra införas redan i detta sammanhang, varefter i 2 § denna förkortning borde användas i stället för den mera vidlyftiga beskrivningen. Stadgandet i 2 § av lagförslaget med bestämmelser rörande återtagande av avbetalningsgods m. m. har avstyrkts i ett stort antal yttranden, däribland kommerskollegiums utlåtande, vari anförts följande: Det måste förefalla egendomligt, att säljaren skulle få en sämre ställning, därför att han har visat köparen tillmötesgående genom att icke omedelbart efter betalningstidens utgång göra sin rätt mot köparen gällande. Detta kan få till följd, att säljarna av avbetalningsgods i större omfattning än eljest skulle vara fallet omedelbart efter förfallotiden indriva sina fordringar. Bestämmelsen skulle sålunda tvärt emot förslagets syfte komma att verka till nackdel för köparna. Liknande synpunkter ha anförts av Sveriges industriförbund. Länsstyrelsen i Kristianstads län har framställt i huvudsak samma erinringar mot ifrågavarande stadgande men framhållit att stadgandet även syntes komma att verka såsom en önskvärd hämsko på vissa agenters verksamhet. Skånes handelskammare har i denna fråga utvecklat ytterligare följande synpunkter: För närvarande torde övervägande flertalet firmor icke begagna sig av rätten att på grund av gäldenärens bristande betalning göra i avtalet stadgad påföld gällande omedelbart efter utgången av den i 2 § avbetalningslagen föreskrivna fristen av 14 dagar. Endast vid dröjsmål, som sträcker sig över tre månader eller vid uppenbar tredska plägar man anlita handräckningsförfarande för godsets återtagande. En skärpning av firmornas nuvarande praxis i angivna hänseende skulle såvitt handelskammaren kan bedöma knappast vara annat än till nackdel för de värnpliktiga. En sådan skärpning skulle dessutom medföra olägenheter även för andra kategorier avbetalningsköpare. Det bör fördenskull övervägas, huruvida icke förevarande lagrum lämpligen bör utgå ur lagstiftningen. För den händelse trots de av handelskammaren påpekade sannolika konsekvenserna en dylik bestämmelse anses böra införas, bör skyddet för den värnpliktige vid betalningsdröjsmål, till vilket denne gjort sig skyldig före inkallelsen, icke sträcka sig ututöver det skydd, han enligt 1 § åtnjuter för betalningsdröjsmål, vilket direkt varit föranlett av hans beredskapstjänstgöring. Sistnämnda yrkande har biträtts av svenska radiointressentförbundet, som dessutom ansett det vara obilligt mot säljaren att enligt 2 § dennes rätt att återtaga godset suspenderades alldeles oavsett anledningen till köparens betalningsförsummelse. I varje fall borde stadgas, att säljaren bibehölles vid denna rätt, därest köparen icke kunde visa någon giltig anledning till att betalning uteblivit. Även Stockholms automobilhandlareförening har uttalat sig mot genomförandet av den föreslagna 2 §. Skulle så likväl ske, borde såsom förutsättning för bestämmelsens tillämpning stadgas, att godset icke brukades. Det hade i flera fall förekommit att på avbetalning inköpt bil under

43 köparens militärtjänstgöring brukats av annan person i den sistnämndes eller den inkallades intresse. 1 vissa yttranden har särskilt framställts erinran mot den bristande överensstämmelsen mellan 1 och 2 §§ i fråga om förutsättningen för anstånd. Chefen för försvarsstaben har sålunda anfört följande: Genom bestämmelsen i 2 § kommer den värnpliktige att i vissa fall erhålla ett bättre skydd för de före inkallelsen förfallna posterna än för de poster, som förfalla under inkallelsetiden. Om t. ex. avbetalning sker varje månad och fyra månadsbetalningar äro förfallna vid inkallelsen, kan säljaren under ovan angivna förutsättning icke göra sin rätt gällande beträffande dessa poster, så länge inkallelsen varar, och tre månader därefter. Däremot kan säljaren göra sin rätt gällande, om den värnpliktige underlåter att betala en under tjänstgöringstiden förfallen post och dröjsmålet varar mer än tre månader (såvida det återstår mer än Vs av köpeskillingen). Det torde saknas skäl för att skyddet skall vara mindre beträffande de under tjänstgöringen förfallna posterna än beträffande de före tjänstgöringen förfallna. Vidare har Stockholms handelskammare yttrat följande: Det skulle dessutom möjligen kunna inläggas i stadgandet, att betalningsförsummelse, som inträffat före beredskapstjänstgöringen utan att föranleda åtgärd från säljarens sida, även skulle hindra denne att vidtaga åtgärd på grund av efter tjänstgöringens början inträffande betalningsförsummelse, oavsett om denna försummelse i och för sig skulle kvalificera till anstånd. Enligt 2 §, sådan den av kommittén formulerats, skulle vidare säljaren bliva förhindrad att vidtaga varje form av åtgärd mot köparen, medan enligt 1 § första stycket inskränkningen i säljarens rättigheter avser allenast hans möjlighet att taga godset åter eller att göra gällande annan i avtalet stadgad särskild påföljd. Sådana uppenbart orimliga konsekvenser, som här påvisats, lära näppeligen kunna vara av förslagsställarna avsedda. Även kommerskollegium har framhållit i huvudsak enahanda synpunkter som de av chefen för försvarsstaben och Stockholms handelskammare sålunda anförda. Förtydligande bestämmelse angående innebörden av uttrycket »vidtaga åtgärd» i 2 § har begärts av förste stadsfogden i Göteborg. Det borde enligt förste stadsfogdens mening angivas huruvida säljaren för att vara bibehållen vid sin rätt att jämväl efter inkallelsen vidtaga åtgärd endast behövde före inkallelsen ha ingivit ansökan om handräckning eller om det krävdes att underrättelse om den sökta verkställigheten delgivits gäldenären. Ur formell synpunkt har vidare chefen för försvarsstaben anmärkt, att uttrycket »den värnpliktiges inkallelse till tjänstgöring» i 2 § vore otydligt. Man visste icke, om därmed avsåges den tidpunkt, då den värnpliktige erhållit inkallelseorder, eller den tidpunkt, då militärtjänstgöringen tagit sin början. Det sista syntes vara det riktiga. Svenska radiointressentförbundet har givit uttryck åt samma uppfattning. Stadgandet i 3 § av lagförslaget med bestämmelser rörande återtagande av betalningsgods m. m. har avstyrkts av Sveriges köpmannaförbund, svenska cykelfabrikant- och grossistföreningen samt velocipedhandlarnas riksförbund, därvid Sveriges köpmannaförbund anfört följande:

44 Denna bestämmelse synes förbundet lätt kunna inbjuda till missbruk. Genom densamma öppnas möjlighet för hustrun att under tid, då mannen är inkallad, utan mannens hörande verkställa inköp på avbetalning av föremål, som måhända icke äro i högre grad nödvändiga för makarna. Exempelvis kan hustrun på avbetal-' ning inköpa en dyrbar radiogrammofon mot en ringa handpenning och äger därefter möjlighet att behålla densamma dels till nästa avbetalning förfaller och dels under en tid av tre månader därutöver, varvid säljaren löper risk för skadegörelse å en dylik dyrbar apparat. Inköp av ifrågavarande slag synas icke böra ske utan att mannen, som i regel dock måste svara för betalningen, blir i tillfälle att lämna sitt samtycke. Även med ett dylikt samtycke öppnas dock möjligheter för missbruk. Skall en dylik bestämmelse över huvud ifrågakomma, bör den under alla förhållanden inskränkas till att avse gods, vars förvärv är att betrakta såsom oundgängligen nödvändigt för köparen. Svenska cykelfabrikant- och grossistföreningen har ansett det i hög grad stridande mot rätt och billighet om t. ex. det fall att en värnpliktigs hustru inköpt en cykel skulle falla under ifrågavarande stadgande. Beträffande 4 § i lagförslaget med bestämmelser rörande återtagande av avbetalningsgods m. m. har förste stadsfogden i Göteborg anmärkt, att skyddet för avbetalningsköpare väsentligen neutraliserades genom detta stadgande, samt vidare anfört följande: I praktiken lärer det ställa sig så, att säljarens rätt får i ett mycket stort antal fall anses äventyrad. Man torde väl i regel kunna säga, att därest icke allenast en jämförelsevis ringa del av köpeskillingen återstår, säljarens rätt är äventyrad. Så är ju framförallt allt fallet med gods, som är underkastat snar förbrukning, samt med t. ex. möbler i trångbodd lägenhet och där det finns många barn. Det synes därför vara av omständigheterna betingat att 4 § vinner uppmjukning, därest icke lagen skall komma att bli illusorisk. Länsstyrelsen i Kristianstads län har ansett stadgandet i 4 § vagt samt för den händelse detta komme att bibehållas föreslagit att dess tillämpning gjordes beroende av huruvida säljarens säkerhet u p p e n b a r l i g e n äventyrades. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ifrågasatt om icke lagrummet borde omformuleras så att säljarens säkerhet icke finge väsentligen försämras i jämförelse med förhållandena vid den värnpliktiges inkallelse. Förslaget till ändrade bestämmelser om a n s t å n d m e d b e t a l n i n g av h y r a m. m. har avstyrkts av chefen för försvarsstaben, som därvid anfört följande: Redan med nuvarande bestämmelser tager det lång tid innan en vräkningsansökan leder till vräkning. Tillräckliga skäl för den av kommittén föreslagna regeln torde därför ej föreligga. Däremot torde i ett annat hänseende skyddet för de inkallade böra ökas. Det viktigaste för de inkallade är nämligen icke, att vräkningen uppskjutes en viss tid utan att de få behålla bostaden, även om de tillfälligt råkat dröja med hyresbetalningen. Betydelsen härav är särskilt stor under nuvarande läge på hyresmarknaden. Jag hemställer därför om förlängning till en månad av den tid, under vilken i enlighet med 3 kap. 34 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom rättelse genom hyrans betalning må ske med sådan verkan, att den inkallade återfår sin hyresrätt.

45 Sveriges

fastighetsägareförbund

h a r i d e n n a fråga y t t r a t följande:

Kommitténs förslag innebär, a t t där den värnpliktige genom underlåten hyresbetalning förverkat hyresrätten och därför står inför avhysning, utmätningsmannen skall äga medgiva anstånd med vräkningen för en tid av högst en månad. Då i de fall, som här åsyftas, hyresvärden praktiskt taget alltid står inför risken att icke utfå den förfallna oguldna hyran — respektive det skadestånd i stället för hyra, som hyresgästen är skyldig erlägga, sedan avtalet på grund av hyresrättens förverkande blivit av hyresvärden uppsagt •— innebär varje utsträckning av den tid, under vilken hyresgästen, trots att hyresrätten är förverkad, beredes möjlighet att kvarstanna i lägenheten, en motsvarande förlust för hyresvärden. Därtill kommer, att enligt kommitténs förslag anståndet skall kunna beviljas redan på grund av a t t betalningssvårigheter föreligga och sålunda utan hänsyn till om omständigheterna ge vid handen att hyresgästen kommer att fullgöra sin skyldighet om anståndet beredes honom. Hyresvärdens säkerhet ligger ju väsentligen i möjligheten a t t snabbt k u n n a förfoga över lägenheten, när hyresgästen icke längre fullgör sin hyresbetalningsskyldighet, och det är uppenbart, a t t denna säkerhet äventyras i den mån hyresgästen berättigas kvarsitta i lägenheten utan a t t därför nödgas fullgöra vad han åtagit sig. Det kan erinras, a t t de hyresgäster varom här är fråga i de säkerligen allra flesta fallen sakna utmätningsbara tillgångar och i bästa fall redan uttömt sina möjligheter att inom rimlig tid betala hyran. Förbises får icke heller, att här är fråga om hyresgäster som i stor utsträckning sakna intresse för att fullgöra sina skyldigheter. Kommittén har i motiveringen till sitt förslag helt förbigått det förhållandet, a t t hyresgästen redan nu åtnjuter ett anstånd med avhysningen som faktiskt utgör mer än en månad. H u r denna för de flesta säkerligen överraskande långa tidrymd är sammansatt, framgår av följande uppställning: Antal dagar Respitdagar enligt 32 § punkten 1 hyreslagen minst (om den 1 i månaden är söndag, ökas antalet till 3) 2 Uttagning av resolution och verkställande av delgivning, i bästa fall allenast 1 Ätervinningsfrist enligt 34 § första stycket hyreslagen, söckendagar 12 Utslagsfrist enligt 34 § andra stycket hyreslagen, söckendagar 2 Under den i 34 § angivna tiden infallande söndagar, minst (om delgivning ning sker exempelvis en lördag, ökas antalet till 3) 2 Meddelande av utslag, begäran om verkställighet, underrättelse till hyresgästen, i bästa fall allenast 1 Varseltid enligt nuvarande lydelsen av 103 § utsökningslagen (enligt nuvarande andra stycket i 193 § äger utmätningsmannen, där förhållandena därtill föranleda, medgiva anstånd med ytterligare sex dagar) 4 Summa antal dagar 24 En hyresgäst, som icke betalar hyran och som saknar utmätningsbara tillgångar, är sålunda trots att han förverkat hyresrätten lagligen tillförsäkrad besittning av lägenheten under 24 dagar, och kan denna tid, även mot hyresvärdens bestridande, utsträckas till 30 dagar. Den angivna tiden är emellertid endast teoretisk. På grund av de faktiska svårigheterna att forcera ärendena, utsträckes den i praktiken till åtminstone fem å sex veckor. Denna i och för sig avsevärda tid skulle enligt kommitténs förslag praktiskt taget komma att utsträckas kanske till det dubbla. Om en varseltid på en månad infördes och bleve i det särskilda fallet tillämpad, skulle hyresgästen lagligen äga kvarsitta i lägenheten under en tid av 1 månad och 20 eventuellt 22 dagar efter det hyran förfallit till betalning. På

46 grund av vad nyss anförts skulle denna tid de facto komma att bli utsträckt till omkring 2V2 månader. Det synes förbundet, a t t en på dylikt sätt förlängd besittningstid, som i de allra flesta fall icke skulle leda till a t t hyran bleve betald, icke innebär ett rimligt tillgodoseende av hyresvärdens lojala intresse av att fastighetens ekonomi icke bringas i oordning. Även förste stadsfogden i Göteborg h a r framhållit att b e h o v av a t t ytterligare u t s t r ä c k a r e s p i t t i d e n för v r ä k n i n g av i n k a l l a d e v ä r n p l i k t i g a icke gjort sig gällande i p r a k t i k e n s a m t a t t d ä r e s t u t s t r ä c k n i n g av t i d e n ä n d o c k funnes b ö r a ske d e n n a ej b o r d e omfatta en hel m å n a d . Hyresgästernas riksförbund h a r a n s e t t förslaget icke b e r e d a h y r e s g ä s t tillräckliga l ä t t n a d e r u n d e r m i l i t ä r t j ä n s t g ö r i n g s a m t därvid anfört följande: Riksförbundet kan tyvärr icke vitsorda, att det föreslagna stadgandet i erforderlig grad tillgodoser det avsedda syftet. För att så skall bliva fallet fordras uppenbarligen, a t t hyresvärden godtager hyreslikvid, som den värnpliktige förmår erlägga före utgången av anståndsmånaden, och medgiver hyresavtalets återupplivande. Utan överdrift torde kunna påstås, a t t så icke alltid kommer att bliva fallet. Den främsta effekten av anståndsmånaden blir säkerligen i åtskilliga fall, att den värnpliktige beredes bättre möjligheter a t t skaffa ny bostad, vilket naturligen i och för sig är en fördel men som enligt förbundets mening icke är till fyllest, åtminstone icke under nuvarande förhållanden på bostadsmarknaden. Enligt förbundets mening bör en moratorielagstiftning på hyresområdet i första hand vara inriktad på att uppskjuta den tidpunkt, då förverkande av hyresavtalet inträder. Rättsverkningarna av förverkande äro av allvarlig natur, icke minst under nuvarande tider. Som bekant kan hyresnämnd icke förklara uppsägning ogiltig, då hyresavtalet förverkats. Även om detta förhållande icke torde spela så stor roll för att förhindra en aktuell vräkning, så kan man icke förbise att såväl hyresnämnder som hyresråd vid prövningen av ansökningar om ogiltigförklaring av uppsägning, som skett till ordinarie fardag, måste fästa avseende vid om hyresrätten under den förflutna hyrestiden förverkats, ehuru den senare återvunnits. Ehuru man kan våga hysa förhoppningen att ifrågavarande myndigheter skola taga hänsyn till att i ett visst fall förverkandet sammanhängde med betalningssvårigheter i anledning av beredskapstjänstgöring, synes det förbundet riktigast, att i sådana fall förverkande ej skulle ha inträtt. Över huvud taget synes det föga tilltalande att i så hög grad som nu är fallet förlägga prövningen av kvarboenderätten till vräkningsstadiet. Detta måste vara ägnat att framkalla en psykisk press å den värnpliktige och ännu mera hans anhöriga. Till detta kommer, att den rättsliga karaktären av den besittning av lägenheten, som sker sedan förverkande ägt rum men vräkning jämlikt 2 § i 1940 års lag förhindrats, icke torde vara fullt klar. Förbundet vill alltså i första hand hemställa att 1 § i 1940 års lag erhåller det innehåll, a t t hyresavtal med värnpliktig, som inkallats till beredskapstjänstgöring, ej förverkas på grund av underlåtenhet att erlägga hyra, som förfaller under tiden för tjänstgöringen eller inom ett år efter dess slut, så framt hyresbetalning sker senast å fjortonde söckendagen från förfallodagen. Bestämmelsen i 2 § föreslås oförändrad, varjämte den föreslagna 2 a § tillstyrkes under nu angivna förutsättning. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation h a r funnit b e s t ä m m e l s e r n a om a n s t å n d m e d h y r e s b e t a l n i n g b ö r a gälla icke e n d a s t b o s t a d s l ä g e n h e t u t a n även verkstads- eller arbetslokal.

47 Svenska exekutionsmännens riksförbunds skrivelse. I skrivelse d e n 18 d e c e m b e r 1942 till s t a t s r å d e t och chefen för finansdep a r t e m e n t e t anförde s v e n s k a e x e k u t i o n s m ä n n e n s r i k s f ö r b u n d b l a n d a n n a t : Vid utfärdandet av förordningen rörande särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga var avsikten påtagligen, att anstånd med erläggandet av utskylder samt befrielse från erläggande av indrivningsavgift endast skulle gälla sådana värnpliktiga, som fullgjorde beredskapstjänst, mobilisering eller därmed jämförbar tjänstgöring enligt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen. Förordningen skulle alltså ej omfatta värnpliktiga, som fullgjorde sin första ordinarie militärutbildning. Efter förordningens utfärdande ha vissa kategorier värnpliktige inkallats, som tidigare varit befriade från militärtjänst (s. k. överåriga). Vidare ha de efterbesiktigade tillkommit, Båda dessa kategorier böra enligt vårt förmenande komma i åtnjutande av anstånd, då deras militärtjänstgöring icke k u n n a t av dem förutses. Genom förändringarna i värnpliktslagen inrymmes emellertid numera all beredskapstjänst formellt under § 28. Enligt generalorder 471/41 (T. L. B. 189) äro nämligen även sådana värnpliktiga, som fullgöra sin första ordinarie militärtjänstgöring enligt 27 § — militärt sett för närvarande att hänföra till § 28 värnpliktslagen. Då det icke finnes något undantag i förordningen för dessa värnpliktiga, skulle alltså även de komma i åtnjutande av ett anstånd, som aldrig varit avsett. Även för dem utfärda nämligen de militära myndigheterna utan någon kompletterande anmärkning intyg, att de fullgöra tjänstgöring jämlikt § 28 värnpliktslagen. Detta medför, att indrivningsmyndigheterna oftast icke kunna avgöra, om anstånd skall lämnas eller ej. För övrigt kan ju ifrågasättas, om indrivningsmyndighet har laga rätt att vägra anstånd, när i vederbörlig ordning utfärdat intyg angående tjänstgöring formellt fyller kraven på anstånd. Enligt förordningen om familjebidrag utgår numera hemortslön, som i motsats till det egentliga familjebidraget kan bliva föremål för såväl utmätning som införsel. Huvudparten av hemortslönen kan ju också sägas motsvara det tidigare medgivna skatteavdraget. I ett flertal fall verkar dock förordningen synnerligen irrationellt, I fråga om person, som resterar för utskylder redan före inkallelsen och som varit hemma från en inkallelseperiod mer än två månader och på nytt blivit inkallad, och för den, som eventuellt icke inkommit med anståndsanmälan, möter givetvis icke hinder för införsel i hemortslönen. En stor kategori inkallade går dock helt fri. Det är sådana, som från krigets början fullgöra militärtjänst och inlämnat anståndsanmälan. Med nuvarande förordning finnes då ingen möjlighet a t t uttaga några utskylder hos dessa. Betydande belopp måste därför avkortas. Att märka är, att många av dessa restskyldiga nu ha högre inkomst än under sin tidigare civila verksamhet och överhuvud taget ekonomiskt bättre än vissa andra medborgare, som måste betala sina utskylder. Anstånd med erläggande av utskylder borde, synes det oss, överhuvud ej gälla hemortslön, i varje fall ej efter sex månaders oavbruten militärtjänstgöring. Då dylik skattskyldig emellertid i övrigt är berättigad till anstånd, bör indrivningsavgift av honom ej uttagas för belopp, som tages ur hemortslönen. — Hemortslönen utbetalas för närvarande månadsvis till familjeförsörjare och i allmänhet i sin helhet först efter hempermitteringen till ogifta. För a t t gifta och ogifta skola bliva likställda, erfordras, att familjebidragsnämnden blir skyldig a t t även under pågående tjänstgöring utbetala de belopp, som i förekommande fall eventuellt skulle belöpa sig å införselmedel. En dylik bestämmelse är för övrigt av behovet särskilt påkallad i fråga om äldre utskylder, som nu uttagas hos den gifte men som preskriberas hos den ogifte. — Nu påtalade förhållanden äro givetvis av betydande ekonomiskt intresse för det allmänna. Den olika tillämpningen för olika kategorier av inkallade medför även viss irritation, som torde vara angeläget att undanröja, I detta sammanhang kan hänvisas till den förändring, som vidtagits i fråga om

48 familjebidragsförordningen, sedan all värnpliktig personal kommit att hänföras till § 28 värnpliktslagen. I sagda förordning äro numera vissa av de yngre årsklasserna undantagna, beroende på att de eljest formellt skulle kommit i åtnjutande av sådana förmåner, som från början icke varit avsedda för dem. Undertecknat förbund får under hänvisning till ovanstående vördsamt föreslå, att nya bestämmelser måtte utfärdas beträffande tillämpningen av förordningen den 17 november 1939 angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga, med hänsynstagande till här ovan framförda synpunkter; att formuläret till ansökan om anstånd med indrivning av utskylder måtte givas sådan formulering, att därav tydligt framgår, att anstånd icke gäller sådana värnpliktiga, som fullgöra sin första ordinarie militärutbildning (formuläret bör för övrigt angiva såväl föregående års mantalsskrivningsadress som nuvarande bostadsadress, vilket är av betydelse, om den skattskyldige flyttat, sedan skatten påförts honom); samt att såväl denna förordning som förordningen om familjebidrag måtte beträffande icke försörjningspliktige lämna möjlighet till införsel i hemortslön, även om anstånd föreligger, eller i vart fall att förordningen angående familjebidrag måtte så utformas, att den lämnar samma möjlighet till uttagande av utskylder hos ogifta som gifta.

Yttranden över skrivelsen ni. m. Yttranden över skrivelsen hava avgivits av chefen för försvarsstaben, statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Norrbottens län, överexekutorerna i Göteborg, Malmö och Norrköping, styrelsen för svenska stadsförbundet, styrelsen för svenska landskommunernas förbund, landsorganisationen i Sverige, De anställdas centralorganisation, föreningen Sveriges stadsfogdar samt föreningen Sveriges landsfiskaler. Chefen för försvarsstaben har överlämnat yttrande av försvarsväsendets personalvårdsnämnd. Vid överståthållarämbetets utlåtande har fogats yttrande av uppbördsintendenten i Stockholm. Länsstyrelsen i Östergötlands län har inhämtat och bilagt yttranden av andre stadsfogden i Norrköping och stadsfogden i Linköping. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har bifogat infordrade yttranden från andre stadsfogden i Göteborg samt landsfiskalerna i Fässbergs och Kungälvs distrikt. Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som hört föreningen Västernorrlands läns landsfiskaler, har bifogat föreningens yttrande, överexekutor i Göteborg har bilagt yttrande av andre stadsfogden därstädes och överexekutor i Malmö yttrande av förste stadsfogden i sistnämnda stad. Framställningen har tillstyrkts av överexekutor och andre stadsfogden i Göteborg, föreningen Sveriges landsfiskaler samt föreningen Västernorrlands läns landsfiskaler. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har tillstyrkt sådana ändringar, att de i skrivelsen påtalade missförhållandena undanröjdes. Utredning av de i skrivelsen berörda frågorna har påkallats av chefen för försvarsstaben, försvarsväsendets personalvårdsnämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, styrelsen för svenska stadsförbundet, som framhållit, att utredningen borde klart belysa den ekonomiska betydelsen

49 av de påtalade ölägenheterna, samt styrelsen för svenska landskommunernas förbund. Framställningen har avstyrkts av överexekutor i Norrköping. Beträffande f r å g a n , v i l k a p e r s o n a l g r u p p e r bestämmelserna b o r d e a v s e har försvarsväsendets personalvårdsnämnd gjort gällande, att det borde formellt klarläggas, vilka grupper av värnpliktiga eller i försvarsberedskapen tjänstgörande, å vilka ifrågavarande skyddslagstiftning skulle vara tillämplig. Nämnden har vidare anfört: Såsom det framhålles av förbundet, torde statsmakterna aldrig ha tagit ståndpunkt till om inkallandet av värnpliktiga för rekrytutbildning enligt 28 § VL skall ha till konsekvens att 1939 års förordning om anstånd med indrivning av utskylder skall ha avseende även på dem som i ordinarie tid rycka in till sin första tjänstgöring och som inte kunna räkna denna som en oförutsebar rubbning i levnadsförhållandena. Frågan har betydelse främst i de fall, då vederbörande under sin militärtjänstgöring åtnjuter civil inkomst. Det synes nämnden svårligen kunna hävdas, att denna kategori av skattskyldiga under tjänstgöringstiden skäligen bör undslippa att erlägga förfallande skatter även om deras civila inkomster skulle bereda dem en bättre ekonomisk ställning än andra medborgare. Med hänsyn till tjänstgöringens numera stora längd och värnpliktstjänstgöringens särart kunna skäl dock tala för att även åt dessa värnpliktiga förlänas det ökade skydd som 1939 års lag med särskilda bestämmelser rörande utmätning hos vissa värnpliktiga m. m. och — för denna åldersgrupp blott i sällsynta fall — 1940 års lag om anstånd för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m. m. kunna skänka. Vidare synes oklarhet råda åtminstone i tillämpningen om huruvida ifrågavarande skyddsbestämmelser ha avseende på frivilliga. Ett klarläggande härav är önskvärt. Olika synpunkter kunna anläggas, men på detta liksom på andra områden torde en differentiering efter frivillig tjänstgörings art sannolikt vara den riktiga vägen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett ifrågavarande bestämmelser vara i behov av komplettering och förtydligande, såvitt angår värnpliktiga som fullgöra sin första ordinarie militärtjänstgöring. I åtskilliga yttranden har förordats en inskränkning ifråga om de anståndsberättigade personalgrupperna. Länsstyrelsen i Kristianstads län har funnit det uppenbart, att ordinarie värnpliktstjänstgöring, vilken kan förutses av vederbörande, icke bör ifråga om anstånd med utskylder likställas med den tjänstgöring, som påkallas utöver den ordinarie, och som för vederbörande ekonomiskt sett oftast måste medföra konsekvenser av vida större svårighetsgrad och icke kunna av vederbörande till sina verkningar mildras genom åtgärder, vidtagna på grund av vetskap på förhand om den kommande inkallelsen. Länsstyrelsen har därför föreslagit, att skattskyldig, vilken jämlikt 28 § värnpliktslagen inkallats för fullgörande av honom enligt 27 § 1 mom. samma lag åliggande tjänstgöring, icke må åtnjuta anstånd i avseende å indrivning av honom påförda utskylder, förrän han fullgjort värnpliktstjänstgöring under sammanlagt trehundrasextio dagar. Samma förslag har framförst av uppbördsintendenten i Stockholm. Förste stadsfogden i Malmö har ansett, att ifrågavarande bestämmelser icke borde omfatta inkallade, som i ordinarie tid fullgjorde första tjänst4—2057 48

göring, då denna tjänstgöring icke innebure det plötsliga ingrepp i vederbörandes civila förhållanden som måste bliva en följd av beredskapstjänstgöringen. Om denna kategori, heter det vidare i yttrandet, nu vandes vid den ifrågavarande förmånen, torde det bliva svårt att vid återgång till normala tider fråntaga den densamma. Länsstyrelsen i Kronobergs län har funnit det vara principiellt riktigast, att värnpliktiga, som fullgjorde tjänstgöring jämlikt 27 § värnpliktslagen, undantoges från tillämpningen av ifrågavarande förordning, dock att de s. k. överåriga eller efterbesiktigade jämväl under rekrytutbildningen borde komma i åtnjutande av samma förmåner som de till egentlig beredskapstjänst inkallade. Föreningen Sveriges stadsfogdar har påpekat att de ändrade militära inkallelsebestämmelserna givit ifrågavarande författning en annan innebörd än ursprungligen avsetts utan att någon ändring i de faktiska förhållandena skett eller eljest någon omständighet tillkommit, som motiverat en ändring Statskontoret har å andra sidan framhållit, att ifrågavarande spörsmål icke upptogs i samband med det förslag till ändringar i förevarande förordning, som föranleddes av nya värnpliktslagen och varom beslut fattades under höstsessionen vid 1941 års riksdag. Under sådana omständigheter och då en ändring i föreslaget hänseende torde medföra ökat arbete för militärmyndigheterna utan att vara av någon större betydelse ur skattesynpunkt, syntes tillräckliga skäl för bifall till framställningen i denna del knappast föreligga. Biksräkenskapsverket har påpekat, att vid bedömande av frågan huruvida en sådan ändring av författningen borde ske, att värnpliktiga, som genomginge sin första utbildning, undantoges från förordningens tillämpning, det icke torde kunna förbises, att de förutsättningar, som förelågo vid förordningens tillkomst 1939, väsentligen förändrats bl. a. genom att utbildningstiden för de värnpliktiga avsevärt utökats. Socialstyrelsen har anfört: Det kan icke förnekas, att den remitterade framställningen logiskt och formellt sett kan ha visst fog för sig, så till vida som förordningen om anstånd beträffande indrivning av utskylder fått en vidsträcktare tillämpning än den från början avsedda. Den gäller ovedersägligen numera för alla kategorier' av till tjänstgöring inkallade värnpliktiga, ty alla inkallas nu efter värnpliktslagens 28 § 1 mom. Det må emellertid erinras om att den ursprungligen avsedda gruppen, rekryterna, utöver sin första ordinarie tjänstgöring i allmänhet åläggas en betydande extra tjänstgöring med hänsyn till det nu rådande läget. Deras sannolikt icke stora ekonomiska tillgångar kunna sålunda komma att påfrestas under en sammanlagt avsevärd längre tjänstgöringstid än den som är bestämd för rekrytutbildningen. Till denna omständighet synes hänsyn böras tagas jämväl vid bedömandet av vad som skäligen bör kunna utkrävas av dem under deras första tjänstgöring; under den följande tjänstgöringstiden skulle de, även om den nämnda generalordern icke utfärdats, ha åtnjutit rätten till anstånd i avseende på indrivningen av skatter. Alla värnpliktigas tjänstgöring har genomgående också fått en särskild prägel av vakthållning och säkerhetstjänst i ett farofyllt läge. Under förhållanden sådana som de nuvarande är det givetvis alldeles sär-

skilt önskvärt, att icke fiskaliska krav beträffande de värnpliktiga drivas oskäligt hårt och därigenom framkalla missnöje; den levande värnkraften blir i viss mån beroende härav. Vinsten för det allmänna av att rekryterna undantagas från rätten till anstånd i fråga om indrivningen av utskylder torde icke uppväga sådana hänsyn. Länsstyrelsen i Östergötlands län har ifrågasatt om icke det för närvarande tillämpade systemet med anstånd för samtliga jämlikt 28 § värnpliktslagen inkallade fortfarande borde tillämpas. Härför talade bl. a. den omständigheten, att ett kvarhållande i beredskapstjänst omedelbart efter den första tjänstgöringens fullgörande regelmässigt ägde rum. Tydligare bestämmelser beträffande sådana personer, som fullgjorde frivillig tjänstgöring, syntes emellertid länsstyrelsen vara av behovet påkallade. I fråga om krigskonstituerade landstormsofficerare har länsstyrelsen påpekat att dessa ofta kvarstode frivilligt i tjänstgöring uppenbarligen av den anledningen, att de i denna sin egenskap uppnådde högre inkomst än de tidigare erhållit i sin civila verksamhet. Tillämpandet av den anståndsrätt, som för närvarande gällde, vore därför föga tilltalande. Stadsfogden i Linköping har jämväl fäst uppmärksamheten på att krigskonstituerade landstormsofficerare och underofficerare, som frivilligt kvarstannade i tjänstgöring, icke borde åtnjuta anstånd med betalning av utskylder. L/änsstyrelsen i Norrbottens lä?i har framhållit, att en första militärtjänstgöring vore en förutsättning för att de värnpliktiga skulle kunna bli skickade att såsom beredskapsinkallade fullgöra tjänstgöring och att sålunda principiellt intet vore att erinra mot de värnpliktigas likställighet med de senare i fråga om anstånd med erläggandet av utskylder. Länsstyrelsen har vidare anfört: I motsats till de beredskapsinkallade hava de värnpliktiga visserligen möjlighet att förutse dagen för inställelsen till militärtjänstgöring, men då de före värnpliktsåldern på grund av utbildning eller andra förhållanden ofta icke hava uppburit större lön än att av densamma levnadskostnaderna nödtorftigt kunnat bestridas, hava möjligheterna att av inkomsten göra avsättningar till skatter, som förfalla till betalning under militärtjänstgöringen, varit små. Länsstyrelsen anser sålunda skäligheten tala för att även dessa värnpliktiga få anstånd med erläggandet av utskylder och förordar, att uttryckliga bestämmelser härom utfärdas. Vad nu sagts om värnpliktiga bör även gälla för efterbesiktigade. Andre stadsfogden i Norrköping har funnit nya bestämmelser icke vara nödvändiga och förklarat, att han icke hade något att erinra mot att anstånd med betalning av utskylder utsträcktes även till överåriga, underåriga och frikallade, vilka fullgjorde frivillig tjänstgöring och, emedan cle icke inkallades jämlikt 28 § värnpliktslagen, icke åtnjöte dylikt anstånd. Landsfiskalen i Kungälvs distrikt har ansett att samtliga kategorier värnpliktiga borde komma i åtnjutande av samma anstånd med utskyldernas erläggande. Landsorganisationen har ifrågasatt uttryckligt utsträckande av anstånds-

52 rätten till att omfatta även värnpliktiga, som fullgöra sin första tjänstgöring samt framhållit, att den väsentligt utökade tjänstgöringstiden i och för sig torde motivera en sådan utsträckning samt att en olika behandling av de båda grupperna heller knappast syntes vara försvarlig enbart av den anledningen att den första tjänstgöringen i motsats till den egentliga beredskapstjänsten kunnat förutses och varit till tiden i lag bestämd. Rörande frågan h u r u v i d a a n s t å n d m e d e r l ä g g a n d e av u t s k y l d e r b o r d e g ä l l a m e d a v s e e n d e å h e m o r t s l ö n ha andre stadsfogden i Norrköping och landsfiskalen i Kungälvs distrikt tillstyrkt förbundets framställning. Landsfiskalen i Fässbergs distrikt, som tillstyrkt framställningen, har ifrågasatt viss gradering av meddelade anstånd med hänsyn till tjänstgöringstidens längd. Länsstyrelsen i Norrbottens län har funnit den omständigheten, att gällande bestämmelser om anstånd med erläggande av utskylder möjliggjorde för privata fordringsägare att göra sin rätt gällande framför statens och kommunernas anspråk på betalning för utskylder motivera upphävande av nämnda bestämmelser i sådant fall, då den skattskyldige endast hade hemortslön. Uppbördsintendenten i Stockholm har påpekat, att det ej sällan inträffade, att den skattskyldige genom inkallelsen och de därmed följande rikligt tillmätta bidragen finge betydligt bättre ekonomiska förhållanden, än han hade eller ens någonsin kunnat få i sitt civila arbete. Uppenbart vore, att mycket litet fog för anstånd med utskyldsbetalningen i ett dylikt fall förefunnes. En ändring av nu gällande anståndsbestämmelser i ungefärlig överensstämmelse med de riktlinjer, som angivits i skrivelsen, syntes väl motiverad. Förste stadsfogden i Malmö har ansett, att det varit lyckligt, därest beträffande hemortslönen en behovsprövning kunde inrymmas utmätningsmännen så att även i de fall, anstånd med skattebetalning vore inkallad förbehållen, denne dock, därest förhållandena så medgåve, skulle kunna få vidkännas skäligt avdrag i hemortslön till skattebetalning. Föreningen Sveriges landsfiskaler har anfört, att det knappast framstode såsom något samhällets intresse, att skattskyldig bereddes anstånd med utskylders erläggande, då skatteförmågan under militärtjänstgöringen vore oförminskad eller högre än eljest. Föreningen Sveriges stadfogdar har funnit en ändring av gällande anståndsbestämmelser starkt av behovet påkallad samt anfört: Givetvis vore ur många synpunkter fördelaktigt att frågan om anstånd finge bliva beroende på utmätningsmannens prövning; anstånd skulle sålunda icke medgivas i andra fall än då företagen undersökning gåve vid handen, att skäl därtill verkligen förefanns. Å andra sidan skulle, på grund av svårigheterna att få till stånd likformiga och enhetliga bedömningsgrunder över hela riket, genom en dylik anordning lätt kunna uppstå orättvisor och ojämnheter i rättstillämpningen, vilket helt visst skulle framkalla missnöje och irritation. Vidare skulle en sådan individuell prövning av varje särskilt ärende medföra en alltför stark belastning av utmätningsmännens genom kristiden redan nu alltför stora arbetsbörda, En viss schematisering av anståndsbestämmelserna torde för den skull vara ofrånkomlig.

53 Försvarsväsendets personalvårdsnämnd, som ansett gällande bestämmelser angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga böra underkastas översyn, har anfört: översynen synes böra ta sikte på i vad mån den nuvarande skyddslagstiftningen på skatteväsendets område särskilt efter förbättringen av familjebidragen behöver jämkas i ett eller annat avseende. Nämnden, som tidigare tillstyrkt de av 1941 års krigsfamiljebidragskommitté föreslagna ändringarna i den för inkallade avsedda moratorielagstiftningen, vidhåller alltjämt den uppfattningen, att samhället har en plikt att på allt sätt värna om de inkallades ekonomiska intressen inte minst när det gäller deras hem och egendom. Men uppenbarligen kan det tänkas fall, då detta de inkallades ekonomiska rättsskydd går längre än som lagstiftningen avsett eller som kan vara förenligt med de krav, som samhället ställer på civilbefolkningen. Och även i den mån gällande bestämmelser vid tillämpningen kunna visa sig leda till viss orättvisa mellan de inkallade inbördes, bör lagstiftningen anpassas. — I anslutning till förbundets skrivelse synes det nämnden sålunda värt att överväga, om skäl föreligga att låta förordningen om anstånd med indrivning av utskylder tidsbegränsas; åtminstone i enstaka fall synes den ha missbrukats, och så länge lagen rörande utmätning hos vissa värnpliktiga bibehåller sin giltighet, skulle de inkallade ändock alltid beredas ett särskilt skydd utöver andra medborgare. Nämnden har vidare anfört: Vad hemortslönen beträffar ha statsmakterna endast fastslagit, att denna är exigibel. Några närmare bestämmelser för tillämpningen ha ej utfärdats. Nämnden vill blott i förbigående konstatera, att hemortslönen — sedan de retroaktiva hemortslönerna snart torde ha slutreglerats — i den mån den blir föremål för införsel blott kan avse före inkallelsen förfallna resterande skatter, medan det gamla skattebidraget, vilket hemortslönen till en del avlöst, tog sikte på under inkallelseåret förfallande. Med hänsyn till att hemortslönen tillkommit som ersättning inte blott för skattebidraget utan även bl. a. för semesterersättningen och såsom en erkänsla för långvarig inkallelse, finner nämnden det väl motiverat, att bestämmelser utfärdas om att inte hela utan förslagsvis blott hälften av hemortslönen finge tagas ut av skattemyndigheterna, Statskontoret har uttalat, att förslaget att generellt medgiva införsel i hemortslön, även om anstånd åtnjötes, strede mot själva grundtanken i förordningen angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga. Riksräkenskapsverket har icke kunnat utan vidare förorda en sådan ändring, varigenom den med förordningen avsedda lättnaden för de inkallade skulle komma att väsentligt minskas. Å andra sidan syntes det uppenbart, att de förmåner, som numera tillkomme de till beredskapstjänst inkallade värnpliktiga, vore väsentligt större än vad som vid förordningens tillkomst kunde förutsättas- Det syntes fördenskull motiverat, att en allsidig översyn av förordningens bestämmelser verkställdes. Socialstyrelsen har anfört: Att medgiva en värnpliktig anstånd beträffande införsel i lön och därjämte bestämma, att anståndet icke eller endast i begränsad mån skall gälla i fråga om hemortslönen, synes vara liktydligt med att det som gives med den ena handen återtages med den andra. Till stöd för framställningen anföres, att huvudparten av hemortslönen kan sägas motsvara tidigare medgivet skatteavdrag. Så förhåller det sig knappast. Även om man ser på förhållandet rent siffermässigt

— vilket egentligen knappast är fullt på sin plats — gäller icke påståendet för alla förekommande fall utan endast för de fall, där hemortslön utgår med blott en krona om dagen. Hemortslönens huvudsyfte har icke riktigt angivits med att det säges, att den ersätter det tidigare skatteavdraget. Hemortslönen är avsedd att för värnpliktiga med en viss tjänstgöringstid bakom sig möjliggöra anskaffandet av kläder och bestridande av åtskilliga fasta utgifter, bland dem försäkringspremier, sjukkasseavgifter och avgifter för lyse. Förutom skatteavdraget ha de tidigare förmånerna av semesterrätt samt långtidstillägg ersatts genom hemortslön. Införsel i hemortslön kunde utan tvivel i somliga fall komma att taga i anspråk alltför mycket av denna sålunda för olika ändamål avsedda förmån. Det kan, såsom det i den remitterade framställningen anföres, väl förhålla sig så, att en del av de ifrågavarande restskyldiga ha högre inkomst under sin militära tjänstgöring än de tidigare haft under sin civila verksamhet, och för dylika fall kan det synas vara mera rimligt än eljest, att det nu författningsenligt medgivna anståndet i fråga om betalning av utskylder upphäves. Men i övriga fall skulle ett dylikt förfarande icke kunna rättfärdigas på en sådan grund. Något särskiljande av de olika fallen torde icke vara tänkbart, och det anmärkta förhållandet synes därför ej skäligen kunna föranleda någon ändring i gällande ordning. Länsstyrelsen i Kronobergs län har icke funnit tillräckliga skäl föreligga att i detta sammanhang behandla hemortslönen annorlunda än värnpliktigs annan inkomst, särskilt med hänsyn till att hemortslönen närmast torde vara avsedd att utgöra en förstärkning av familjebidraget samt täcka sådana regelmässiga och nödvändiga utgifter, vartill detta i allmänhet icke kunde beräknas förslå, såsom inköp av kläder, försäkringsavgifter, räntor m. m. Länsstyrelsen i Kristianstads län har anmärkt, att det knappast vore tilltalande och ej heller i lagtekniskt hänseende lämpligt, att från ifrågavarande moratoriebestämmelser undantaga en hjälpform av sådan art som hemortslönen. Landsorganisationen har anfört: Rimligheten av hemortslönens undantagande från den utmätningsfrihet, som enligt 36 § krigsfamiljebidragsförordningen gäller beträffande rätt till familjebidrag, kan i och för sig ifrågasättas. Att undantaga hemortslönen även från anståndsrätten vore än mer obefogat. Detta skulle icke minst vara fallet, om dylikt undantagande skulle ske endast efter längre tjänstgöring. Det kan i detta sammanhang erinras om att 1941 års krigsfamiljebidragskommitté i sitt betänkande uttalade att framför allt i fråga om sådana värnpliktiga, vilkas tjänstgöringstid överskrede 360 dagar, hemortslönen i vissa fall icke komme att utgöra full ersättning för de olika förmåner, som tidigare utgått till under längre tid beredskapsinkallade. För övrigt torde bestämmelserna om hemortslön ännu icke ha varit i tillämpning tillräckligt länge för att man mera allmänt skulle kunna bedöma, i vad mån anledning föreligger att i fråga om anståndsrätten föreskriva någon särskild behandling av hemortslönen. Beträffande s ä t t e t f ö r u t b e t a l n i n g av h e m o r t s l ö n e n har länsstyrelsen i Kronobergs län, med hänsyn till att ifråga om äldre utskylder gällande ordning för utbetalning av hemortslön kunde medföra, att utskylderna kunde uttagas hos gifta värnpliktiga men bliva preskriberade hos ogifta värnpliktiga, tillstyrkt att indrivningsmyndighet erhölle möjlighet att i förekommande fall uttaga ogift värnpliktig tillkommande hemortslön under tid, då den värnpliktige vore inkallad till militärtjänstgöring. Länsstyrelsen

55 i Norrbottens län har jämväl ansett, att familjebidragsnämnderna borde bliva skyldiga att även under pågående tjänstgöring för icke familjeförsörjare utbetala de belopp, som avsågos såsom betalning för utskylder. Länsstyrelsen har vidare anfört: Medan för kommunalutskylder gäller vanlig tioårs preskription, har beträffande kronoutskylder stadgats, att desamma icke kunna avfordras de skattskyldiga efter tre års förlopp, räknade från utgången av det år, under vilket utskylderna skolat erläggas. Det är påtagligt, att dessa föreskrifter med hänsyn till bestämmelserna om anstånd med erläggandet av utskylder tarva komplettering. Fall hava nämligen inträffat, då utskylder avkortats på den grund, att desamma till följd av anståndsbestämmelserna blivit för gamla för att bliva föremål för indrivningsåtgärd. Det torde väl icke vara lämligt att i detta sammanhang taga upp frågan om preskriptionsbestämmelserna för utskylder i hela dess vidd. Det synes vara tillräckligt med ett tillägg av innebörd, att preskriptionstiden för kronoutskylder för beredskapsinkallad och värnpliktig utökas med lika många dagar, tjänstgöringen varat. Därigenom skulle avkortning av icke obetydliga belopp kunna undvikas. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har funnit särskilda föreskrifter med avseende å hemortslönen erforderliga i syfte att få till stånd en enhetlig tillämpning. Landsfiskalen i Kungälvs distrikt har ansett behov föreligga av sådan ändring, att hemortslönen utbetalades månadsvis för samtliga värnpliktiga. Andre stadsfogden i Norrköping har påpekat möjligheten för familjebidragsnämnderna att efter särskild ansökan utanordna hemortslönen månadsvis till den som icke är familjeförsörjare. Statskontoret har framhållit att ensamstående värnpliktig knappast torde intaga en i jämförelse med familjeförsörjare förmånligare ställning, då fråga uppkomme om uttagande av utskylder genom ianspråktagande av hemortslön. Vare sig sagda löneförmån utbetalades månadsvis eller först vid hempermittering torde samma möjligheter föreligga till utmätning och införsel. Eventuella svårigheter att i varje enskilt fall övervaka, när hempermittering skedde, torde kunna avhjälpas genom bättre kontakt med militärmyndigheterna. Beträffande frågan om preskription föreställde sig statskontoret, att den tid, under vilken åtgärder för indrivning på grund av ifrågavarande förordning icke kunde vidtagas, icke borde räknas såsom preskriptionstid. Skulle i detta avseende tveksamhet föreligga, torde bestämmelse härom böra meddelas. Riksräkenskapsverket har fäst uppmärksamheten på föreskriften i 32 § andra stycket krigsfamiljebidragskungörelsen därom, att ansökning om hemortslön skall göras inom två månader efter tjänstgöringens upphörande, vid påföljd att, där ej särskilda skäl till annat föranleda, rätten till hemortslön för ifrågavarande tjänstgöringstid är förfallen, samt vidare anfört: Genom denna föreskrift förhindras i viss mån, att den skattskyldige uppskjuter sin ansökan om hemortslön så länge att uttagande av restförd skatt ur densamma på grund av preskription av skatten omöjliggöres. Då de oenhetliga formerna för utbetalning av hemortslön till gifta och till ogifta värnpliktiga med hänsyn till preskriptionen av skatter onekligen kan medföra orättvisa, synes det emeller-

56 tid önskvärt att denna fråga utredes. Riksräkenskapsverket vill i detta sammanhang icke underlåta att fästa uppmärksamheten vid vissa tidigare framlagda förslag om förlängning av preskriptionstiden för kronoutskylder. Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett det vara av största vikt, att bestämmelser infördes till förhindrande av att förfallna skattebelopp på grund av anståndsbestämmelserna preskriberades. Socialstyrelsen har anmärkt, att hemortslönens syftemål bland annat har varit att utgöra en ekonomisk hjälp för ensamstående värnpliktiga efter tjänstgöringstidens slut. Detta syfte syntes kunna i väsentlig mån förfelas, om det gällande förfaringsättet på denna punkt ändrades i den riktning, som antytts i den berörda framställningen. Landsorganisationen har anfört: Bestämmelsen att hemortslön till familjeförsörjare skall utbetalas månadsvis men i övrigt först efter tjänstgöringens slut kan tydligen ur skatteindrivningssynpunkt anses oegentlig. De skäl, som i krigsfamiljebidragskommitténs betänkande anförts för denna åtskillnad, syntes landsorganisationen emellertid beträffande de ogifta värnpliktiga vara av den tyngd att de måste tilläggas större betydelse än förstnämnda synpunkt. Genom hemortslönens utbetalning månadsvis även till de ogifta skulle huvudsyftet med denna förmån — att bestrida de kostnader, som efter längre tjänstgöring äro förenade med övergången till civila förhållanden — betänkligt äventyras. I sitt yttrande över ifrågavarande framställning har statskontoret påpekat behovet av föreskrifter till förhindrande av att värnpliktiga, vilkas militärtjänstgöring fullgjordes endast under ett mindre antal dagar varje månad, skulle kunna åtnjuta anstånd med indrivning av utskylder. Samma spörsmål har upptagits till behandling av föreningen Västernorrlands läns landsfiskaler samt landsfiskalerna i Fässbergs och Kungälvs distrikt, därvid den sistnämnde ansett rätten till anstånd böra begränsas till värnpliktiga med sammanhängande tjänstgöring under viss bestämd tid. Sistnämnda spörsmål har av länsstyrelsen i Västmanlands län i skrivelse den 25 januari 1943 i anknytning till ett aktuellt fall underställts statsrådets och chefens för finansdepartementet prövning.

Motioner. I motion nr I I : 199 till 1943 års riksdag hemställdes om sådan ändring, att lagen om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods från vissa värnpliktiga m. m. kunde tillämpas även i fall, då den värnpliktiges hustru träffat avtal, som avsåges i lagen. Såsom skäl för hemställan anfördes i motionen: Syftemålet med denna lag har utan tvivel varit icke endast att skydda den enskilde värnpliktige från att behöva komma i sådant läge att genom avbetalningsköp förvärvade arbetsredskap eller lösöre av säljaren kunde återtagas, om det framgick, att värnpliktstjänstgöringen uppenbarligen förorsakat dröjsmål med betalning av förfallen post. Säkerligen har avsikten dessutom varit att skydda den värnpliktiges hem. Med den formulering lagen erhållit synes emellertid syftemålet icke till fullo uppnås. Det har nämligen inträffat att värnpliktigas hustrur undertecknat avtal om avbetalningsköp, och detta har medfört att lagen icke an-

57 setts tillämplig i dylika fall. Krav från säljarens sida ha rests om återfående av gods i fall, där avbetalningsköp undertecknats av värnpliktigs hustru. Sådana fall ha måst dragas inför familjebidragsnämnden utan att denna kunnat vidtaga åtgärder med stöd av åberopade lag. Vidare kan i detta sammanhang omnämnas, att i motion nr I I : 260 till 1943 års riksdag hemställdes om sådan ändring i 36 § krigsfamiljebidragsförordningen, att ej heller hemortslön finge tagas i mät för gäld.

5S

K o m m i t t é n s förslag. Inledning. I de för kommittén meddelade direktiven har föreskrivits, att vid den översyn av ifrågavarande författningsbestämmelser, som kommittén hade att verkställa, särskilt borde beaktas bland annat i vad mån tillkomsten av nya bestämmelser rörande värnpliktigas ekonomiska förmåner borde föranleda jämkning av anståndsreglerna. I anslutning härtill vill kommittén lämna en kortfattad översikt över de värnpliktigas ekonomiska förmåner under militärtjänstgöring. De värnpliktigas löneförmåner. Enligt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 527) med provisoriska bestämmelser angående avlöning åt värnpliktiga m. m., vilka bestämmelser äga giltighet under budgetåret 1943/44 men icke tillämpas så länge krigsavlöningsreglementet är i kraft, erhåller värnpliktig — förutom underhåll in natura enligt därom gällande bestämmelser — under tjänstgöring visst penningbidrag för dag. Detta penningbidrag utgör för menig, som icke fullgjort tjänstgöring under sammanlagt 390 dagar, en krona och för menig, som fullgjort tjänstgöring under sammanlagt minst 390 dagar, samt för vicekorpral (vid marinen 2. klass sjöman, 2. klass kustartillerist) en krona 50 öre. För korpral är penningbidraget två kronor, för furir två kronor 50 öre, för sergeant (vid marinen underofficer av 2. graden, flaggkorpral, flaggkadett) tre kronor, för fänrik fyra, för löjtnant fem och för kapten (ryttmästare) sex kronor. För vissa värnpliktsgrupper utgå dessutom tillägg till de ovan angivna penningbidragen, nämligen vid sjötjänstgöring sjötjänstbidrag med m i n s t e n krona för dag och vid flygtjänstgöring särskilt flygtillägg. Vidare gäller, att värnpliktiga, vilka uttagits till underofficers- och officersutbildning och åläggas förlängd tjänstgöring av 6 respektive 12 månaders varaktighet, efter genomgången dylik utbildning äga uppbära särskilda premier, nämligen för genomgången underofficersutbildning 500 kronor och för genomgången officersutbildning 1,500 kronor; sagda premiebelopp hava dock tills vidare nedsatts med 250 kronor till 250 respektive 1250 kronor, enär jämväl andra värnpliktiga än till nyssnämnd befälsutbildning uttagna f. n. på grund av rådande förhållanden åläggas förlängd tjänstgöring under 6 månader i anslutning till den första tjänstgöringen. Premierna ifråga utgå även nu, då krigsavlöningsreglementet tillämpas. Enligt krigsavlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 278), som nu tillämpas, utgår i stället för penningbidrag enligt ovan krigslön i form av månadslön och terminslön. Månadslönen tillkommer endast värnpliktiga, vilka befordrats eller konstituerats till eller tillagts korprals eller högre grad. Månadslönen är för korpral 15 kronor, för furir 30, för flaggkorpral 35, för sergeant

59 45 kronor och stiger för varje högre grad med 15 kronor, varigenom en värnpliktig kapten erhåller en månadslön av 90 kronor. Terminslönen utgår enligt en högre och en lägre tariff samt är beräknad för löneterminer om tio dagar. Enligt lägre tariffen utgör terminslönen för menig, som fullgör första tjänstgöring (motsvarande tjänstgöring), 10 kronor samt för annan menig likaledes 10 kronor, för korpral 12 kronor, för furir 13, för flaggkorpral 14, för sergeant 15 kronor och stiger därefter med 5 kronor för varje högre grad, till vilken värnpliktig kan befordras eller konstitueras; för kapten utgör den lägre terminslönen 30 kronor. Den högre tariffen för terminslönen tillämpas enligt för närvarande gällande bestämmelser å värnpliktiga från och med den lönetermin, som börjar näst efter 42: a tjänstgöringsdagen i beredskapstjänst, och för ovan angivna kategorier värnpliktiga utgör terminslönen enligt den högre tariffen respektive 10, 15, 20, 25, 28 och 30 kronor samt stiger därefter för varje grad med 10 kronor, och utgör alltså för kapten 60 kronor. Dessa krigsavlöningsbestämmelser innebära, att en menig, som fullgjort sin första tjänstgöring och därutöver minst 42 dagars beredskapstjänst, uppbär krigslön med 45 kronor för månad. E n värnpliktig, vilken konstituerats till furirs grad och som fullgjort beredskapstjänstgöring under minst 42 dagar, kommer i åtnjutande av en krigslön av sammanlagt 105 kronor för månad (månadslön 30 kronor och tre terminslönebelopp om vardera 25 kronor). En värnpliktig löjtnant åtnjuter under samma förutsättningar krigslön med (75 + 3 X 50 kronor = ) 225 kronor. Bestämmelser om familjebidrag m. m. Kommittén övergår härefter till att redogöra för de olika former av ekonomiskt bistånd, som de värnpliktiga kunna erhålla i anledning av militärtjänstgöring. Vid införandet av nuvarande beredskapstillstånd gällde förordningen den 13 augusti 1914 (nr 134) om understöd i vissa fall åt sådan värnpliktigs familj, som fullgör tjänstgöring till rikets försvar, vilken sedermera ersattes av krigsfamiljebidragsförordningen den 17 april 1940 (nr 223) om familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. Enligt § 1 krigsfamiljebidragsförordningen den 30 juni 1942 (nr 521), vilken i sin tur ersatt sistnämnda förordning, är gällande förordning tillämplig, då värnpliktiga inkallas jämlikt 28 § 1 mom. värnpliktslagen och krigsavlöningsreglementet helt eller delvis skall äga tillämpning å dessa värnpliktiga. I 2 § stadgas, att värnpliktig enligt förordningens bestämmelser är berättigad till familjebidrag och hemortslön. Familjebidraget utgår i form av familjepenning, bostadsbidrag, näringsbidrag, sjukbidrag och begravningsbidrag. För samtliga bidragsformer gäller, att bidrag endast utgår i mån som behov därav föreligger. Enligt 3 § krigsfamilj ebidragsförordningen utgöras de familjemedlemmar, för vilka bidrag i första hand utgår, av den värnpliktiges hustru, med vilken han sammanlever, samt hans barn och adoptivbarn under 16 år, som äro under hans vårdnad. Även hemskild och frånskild hustru, hemmavarande

60 barn över 16 år, samt utom äktenskap födda barn ävensom föräldrar och husföreståndarinna, som svarar för vården av den värnpliktiges minderåriga barn, kunna, under de närmare villkor som angivas i förordningen, räknas såsom familjemedlemmar och erhålla bidrag för sin försörjning. I särskilda fall kunna även andra den värnpliktige närstående komma i åtnjutande av bidrag. Familjepenningen, som närmast är avsedd för familjens dagliga utgifter, beräknas för dag och är dyrortsgraderad efter den för allmänna folkpensioneringen gällande dyrortsgrupperingen. Enligt 6 § krigsfamiljebidragsförordningen utgår familjepenningen från och med den 1 juli 1942 med högst följande belopp, nämligen för hustru i ortsgrupp I 2 kronor 75 öre, i ortsgrupp I I tre kronor samt i ortsgrupp I I I tre kronor 25 öre. För annan familjemedlem över 16 år utgår familjepenning med högst 1 krona 40 öre respektive en krona 65 öre och en krona 90 öre. För familjemedlem under 16 år utgör familjepenningen högst en krona 10 öre respektive 1 krona 20 öre och en krona 30 öre. I förhållande till före den 1 juli 1942 fastställda belopp har familjepenningens maximum väsentligt höjts, för hustru med 75 öre, för annan familjemedlem över 16 år med 15 öre samt för familjemedlem under 16 år med 25 öre. Familjepenningen utgår enligt 13 § från och med inryckningsdagen till och med dagen för tjänstgöringens upphörande. H a r tjänstgöringen varat minst 30 dagar, skall bidrag utgå för ytterligare fem dagar. Om särskilda skäl därtill äro, kan familjepenning beviljas för högst tjugu dagar utöver nämnda tid. Bostadsbidrag utgår enligt 9 § i regel till kostnaderna för bostad åt sådana familjemedlemmar, med vilka den värnpliktige sammanbodde vid tiden för inkallelsen. Ensamstående värnpliktig kan erhålla bostadsbidrag, om han är i behov av bidrag för att kunna behålla sin bostad under tjänstgöringen och bostadens avstående skulle medföra avsevärd olägenhet för honom. Enligt 10 § kan särskilt bostadsbidrag beviljas till nödiga kostnader för uppvärmning av den värnpliktiges bostad. Bostadsbidrag kan jämlikt 11 § erhållas jämväl för flyttningskostnader • och kostnader för magasinering av möbler. Enligt 13 § utgår bostadsbidrag för förhyrd lägenhet till gäldande av utgifter, vilka förfalla från och med inryckningsdagen och uppbäres, där ej Konungen annorlunda förordnar, till och med utgången av den månad, under vilken tjänstgöringen upphört. Om särskilda skäl därtill äro, kan förlängt bostadsbidrag utgå dock för högst trettio dagar utöver den verkliga tjänstgöringstiden. Värnpliktig, som är näringsidkare, erhåller i stället för familjepenning och bostadsbidrag, jämlikt 14 § näringsbidrag för avlönande helt eller delvis av ersättare i rörelsen. Detta bidrag kan uppgå till högst tio kronor för dag. Om hinder möter mot näringens eller rörelsens fortsatta bedrivande under den värnpliktiges tjänstgöring kan, då synnerliga skäl föreligga, jämlikt 15 § särskilt näringsbidrag beviljas jämte familjepenning och bostadsbidrag för bestridande under tjänstgöringen av utgifter, som prövas nödvändiga för att näringen eller rörelsen skall kunna av den värnpliktige

61 återupptagas efter tjänstgöringens slut. Dylikt näringsbidrag kan utgå med högst etthundra kronor för månad och får icke utan särskilt tillstånd beviljas med belopp, som tillsammans med utgående familjepenning och bostadsbidrag överstiger trehundra kronor för månad. Denna senare form av näringsbidrag förekom icke i den tidigare krigsfamilj ebidragsförordningen. Sjukbidrag utgår i anledning av familjemedlems sjukdom till bestridande av erforderliga vårdkostnader m. m. och begravningsbidrag vid vissa familjemedlemmars frånfälle. Hemortslönen, som införts genom den nya krigsfamiljebidragsförordningen, utgår enligt 20 § krigsfamilj ebidragsförordningen utan behovsprövning till värnpliktig, som fullgjort 90 dagars beredskapstjänstgöring, med ett belopp av en krona om dagen. Sedan tjänstgöringen varat trehundrasextio dagar, höjes beloppet till en krona 50 öre och efter femhundrafyrtio dagars tjänstgöring till två kronor. För att få tillgodoräkna sig tid, som berättigar till erhållande av hemortslön, skall den värnpliktige hava fullgjort all den tjänstgöring som ålegat honom enligt för fredstid gällande bestämmelser. Enligt 36 § krigsfamilj ebidragsförordningen kan rätt till familjebidrag icke överlåtas och förty ej för gäld tagas i mät. Ifråga om hemortslön finnes icke något stadgande av motsvarande innebörd. Familjebidragsverksamheten handhaves inom varje kommun av en familjebidragsnämnd. Tillsynsmyndighet för familjebidragsverksamheten är för närvarande statens arbetsmarknadskommission. Bestämmelserna i krigsfamiljebidragsförordningen, med undantag endast beträffande hemortslönen, äro jämlikt 1 § tillämpliga även å värnpliktiga, som det år de fylla 26 år eller senare fullgöra tjänstgöring jämlikt 27 § värnpliktslagen. Förordningen är tillämplig under anbefalld beredskapsövning jämlikt 27 § 2 mom. värnpliktslagen under förutsättning att krigsavlöningsreglementet är gällande. Enligt kungörelse den 31 december 1942 (nr 983) om undantag i vissa fall från rätt till bidrag enligt 9 § 2 mom. samt 10, 11, 14 och 15 §§ krigsfamiljebidrags för ordningen den 30 juni 1942 (nr 521) har förordnats, att värnpliktig, vilken jämlikt 28 § värnpliktslagen inkallats för fullgörande av honom enligt 27 § 1 mom. samma lag åliggande tjänstgöring, icke förrän han fullgjort värnpliktstjänstgöring under. sammanlagt trehundrasextio dagar må åtnjuta bostadsbidrag som ensamstående. Värnpliktig som nu sagts äger ej heller förrän han fullgjort förut omförmäld tjänstgöring erhålla bostadsbidrag jämlikt 10 eller 11 § krigsfamilj ebidragsförordningen eller näringsbidrag enligt 14 eller 15 § samma förordning, därest han ej har familjemedlem som i 3 § krigsfamilj ebidragsförordningen sägs. Genom krigsfamiljebidragskungörelsen den 31 december 1942 (nr 984) ha särskilda bestämmelser meddelats rörande bidragens beräknande och utbetalande m. m.

(52 Enligt 1 § förordningen den 31 augusti 1940 (nr 824) om värnpliktslån kan den som inkallats till beredskapstjänstgöring erhålla lån av statsmedel, värnpliktslån. För beviljande av värnpliktslån gälla enligt 4 § följande allmänna förutsättningar, nämligen att sökanden till följd av värnpliktstjänstgöringen råkat i svårigheter av ekonomisk art, vilka kunna befaras äventyra hans möjligheter att efter slutad tjänstgöring fullfölja påbörjad yrkesutbildning eller vinna utkomst i det yrke eller den näring, varav han före inkallelsen haft sin bärgning, eller vilka eljest innebära en avsevärd rubbning av hans ekonomi, samt att sökanden gjort vad på honom skäligen ankommit för att avvärja svårigheterna och måste antagas vara ur stånd att utan hjälp av värnpliktslån inom skälig tid övervinna svårigheterna. Värnpliktslån må jämlikt 6 § beviljas med lägst 200 och högst 5000 kronor. Enligt 7 § äro värnpliktslånen räntefria och få utlämnas utan säkerhet. I 8 § stadgas, att värnpliktslån i sin helhet skall vara återbetalat senast inom tio år efter det amorteringen skolat påbörjas. Vidare hava under våren 1940 särskilda medel ställts till landshövdingarnas förfogande för möjliggörande av hjälp åt till militärtjänstgöring inkallades familjer i de fäll då hjälpbehov uppkommer, som icke kan tillgodoses genom familjebidrag. Under fredsförhållanden gäller fredsfamilj ebidragsförordningen den 30 juni 1942 (nr 524). Enligt 1 och 4 §§ denna förordning utgår under tjänstgöring jämlikt 27 § värnpliktslagen familjepenning efter behovsprövning med ett belopp för dag av för hustru högst tre kronor 75 öre i ortsgrupp I, fyra kronor 40 öre i ortsgrupp I I och fem kronor i ortsgrupp I I I . Annan familjemedlem över sexton år är berättigad till högst en krona 40 öre respektive en krona 65 öre och en krona 90 öre. Familjemedlem under 16 år kan erhålla högst en krona 10 öre respektive en krona 20 öre och en krona 30 öre. Särskilt bostadsbidrag, näringsbidrag eller sjukbidrag utgår icke enligt fredsfamilj ebidragsförordningen. Utredning rörande behovet verkställes jämlikt 9 § av familjebidragsnämnden, som har att till länsstyrelsen avgiva yttrande över ansökan om bidrag. Därefter fastställer länsstyrelsen bidragets belopp, vilket utbetalas av vederbörande militära myndighet.

63 Allmän motivering. Allmänna synpunkter. För många värnpliktiga har rådande beredskapstillstånd föranlett återkommande och i åtskilliga fall även långvariga perioder av militärtjänstgöring. Denna har därför i många fall kommit att innebära en hård ekonomisk belastning av de värnpliktiga och deras familjer. Det stora flertalet värnpliktiga har icke haft andra tillgångar än sin arbetsinkomst, och denna har under militärtjänstgöringen som regel helt förlorats. Undantagsvis, då vederbörande haft mera fast anställning, har han från sin arbetsgivare under tjänstgöringen fått bibehålla en mindre del av den civila lönen. Statens tjänstemän, som i detta hänseende varit bättre lottade än andra anställda, hava även måst vidkännas en avsevärd löneminskning. Samtidigt som den värnpliktiges civila inkomster minskats eller helt upphört, har emellertid familjens behov av mat, kläder och bostad kvarstått oförändrat, bortsett från den besparing, som kunnat göras i fråga om utgifter till mat och kläder åt mannen, liksom skatter, försäkringspremier, fackföreningsavgifter och dylikt fortfarande i allmänhet måst betalas. Värnpliktiga, som därjämte haft att betala ränta och amortering å skuld eller förfallna avbetalningsposter samt häftat för oguldna skatter, hava genom militärtjänstgöringen råkat i en ännu svårare situation. Omfattande åtgärder hava emellertid från statsmakternas sida vidtagits för att lätta de inkallades ekonomiska svårigheter. Vid beredskapstillståndets införande gällde särskilda bestämmelser om s. k. familjeunderstöd, vilka ersattes av krigsfamiljebidragsförordningen den 17 april 1940. Denna avlöstes i sin tur av krigsfamiljebidragsförordningen den 30 juni 1942, vilken innebar avsevärda förbättringar av hjälpformerna och tillika inrymde nya bidragsformer. Enligt gällande bestämmelser utgår bidrag till familjens dagliga uppehälle i form av familjepenning. Denna, som är graderad efter dyrort enligt den för allmänna folkpensioneringen gällande dyrortsindelningen och utgår med visst belopp per dag, utgör för hustru högst 2 kronor 75 öre i ortsgrupp I, 3 kronor i ortsgrupp I I och 3 kronor 25 öre i ortsgrupp I I I . .För annan familjemedlem över 16 år utgår familjepenningen med högst 1 krona 40 öre resp. 1 krona 65 öre och 1 krona 90 öre. För familjemedlem under 16 år uppgår familjepenningen till högst 1 krona 10 öre resp. 1 krona 20 öre och 1 krona 30 öre. Vidare utgår bostadsbidrag för bestridande av kostnaderna för förhyrd lägenhet eller motsvarande utgifter för bostad i egen fastighet, däri inberäknat kostnaderna för uppvärmning. Värnpliktig näringsidkare kan — i stället för familjepenning och bostadsbidrag — erhålla näringsbidrag för att helt eller delvis bestrida avlöningskostnaderna för person, som under den värnpliktiges tjänstgöring svarar för rörelsen i dennes ställe;

64 familjemedlemmarnas behov tillgodoses, då näringsbidrag beviljas, genom säkerställande av viss avkastning av näringen även under näringsidkarens tjänstgöring. Dylikt näringsbidrag kan uppgå till högst 10 kronor om dagen. Även om rörelsen icke kan bedrivas under den värnpliktiges tjänstgöring, kan särskilt näringsbidrag beviljas för bestridande av utgifter, som prövas nödvändiga för att näringen eller rörelsen skall kunna återupptagas efter tjänstgöringens slut. Sistnämnda form av näringsbidrag kan beviljas med högst 100 kronor för månad och utgå vid sidan av familjepenning och bostadsbidrag. Därjämte kan särskilt bidrag beviljas till bestridande av kostnader för familjemedlems sjukdom, sjukbidrag, och för begravning, begravningsbidrag. Tidigare har redogjorts för den förmån, som utgår efter längre tids tjänstgöring, hemortslönen. Vid sidan av dessa i krigsfamilj ebidragsförordningen angivna bidrag kunna bidrag beviljas av särskilda till landshövdingarnas förfogande ställda medel. Efter den nya krigsfamiljebidragsförordningens ikraftträdande hava emellertid dessa medel kunnat minskas. Slutligen kan även värnpliktig, som till följd av beredskapstjänstgöringen råkat i ekonomiska svårigheter, under vissa villkor av statsmedel erhålla värnpliktslån om ett belopp av lägst 200 och högst 5 000 kronor. Vid tillkomsten av ifrågavarande för värnpliktiga gällande särskilda bestämmelser rörande betalningsanstånd av olika slag m. m. voro bestämmelserna rörande ekonomisk hjälp till värnpliktiga, som inkallats till beredskapstjänst, ännu behäftade med åtskilliga brister. Sedermera hava, som nämnts, hjälpformerna alltmera utvecklats och bidragsbeloppen höjts. Den ifrågavarande anståndslagstiftningen har emellertid det oaktat icke blivit obehövlig. Såväl statsfinansiella som andra hänsyn utgöra hinder för att varje värnpliktig under militärtjänstgöringen erhåller full kompensation för sina mistade civila inkomster. Ungkarlen erhåller sålunda i regel endast hemortslön, vilken utgår först efter viss tids beredskapstjänstgöring. Mindre näringsidkare kunna visserligen erhålla näringsbidrag till avlönande av ersättare, men lämplig sådan kan ofta icke anskaffas, och även om särskilt näringsbidrag kan beviljas för underlättande av rörelsens återupptagande efter tjänstgöringens slut och värnpliktslån erhållas, kunna i vart fall tillfälliga svårigheter uppstå för den värnpliktige att fullgöra sina i rörelsen åtagna förpliktelser. Skuldbelastade värnpliktiga komma ofta att genom inkallelsen råka i ekonomiska svårigheter, vare sig fråga är om skatteskulder, skulder på grund av avbetalningsköp eller skulder ådragna för den dagliga hushållningen. Värnpliktig med goda civila inkomster har stora svårigheter att under militärtjänstgöringen snabbt nedbringa familjens med hänsyn till hans tidigare civila inkomster avpassade levnadsstandard. Överhuvud äro särskilda anståndsbestämmelser motiverade med hänsyn till att den många gånger plötsliga och oväntade inkallelsen till militärtjänst omöjliggör erforderliga ekonomiska dispositioner från den värnpliktiges sida. Därjämte måste beaktas, att den värnpliktige under beredskapstjänstgöringen kan vara förlagd till en avlägset liggande ort med bristfälliga för-

65 bindelser, varigenom hans möjligheter att bevaka sin rätt vid exempelvis exekutiv försäljning av hans egendom eller återtagande av avbetalningsgods kan vara försvårad. Visserligen finnas vid regementen, bataljoner och kompanier samt motsvarande förband och formationer särskilda ombud med personalvårdande uppgifter. Dessa ombud, av vilka många hava juridisk utbildning, kunna lämna de värnpliktiga en värdefull hjälp i angelägenheter av förevarande slag. Att helt lita till denna organisation i angivna fall är emellertid knappast möjligt. Slutligen böra hänsyn av psykologisk art tillmätas betydelse på förevarande lagstiftningsområde. Även om militärtjänstgöringen i och för sig icke medfört någon egentlig försämring av den värnpliktiges ekonomiska förhållanden, kan det vara lämpligt med särskilda regler, genom vilka exekutiva åtgärder under tjänstgöringen och kortare tid därefter begränsas till sin omfattning eller helt inställas. E t t åsidosättande av dylika psykologiska hänsyn skulle kunna framkalla ett missnöje, som kunde inverka ogynnsamt på försvarsviljan bland de inkallade och även ofördelaktigt påverka stämningen hos de hemmavarande familjemedlemmarna. Det så småningom genomförda utbyggandet av värnpliktshjälpens olika former kan sålunda icke anses hava gjort den ifrågavarande lagstiftningen om betalningsanstånd obehövlig. Visserligen utvisar en av kommittén verkställd undersökning, för vilken närmare redogöres i bil. B till betänkandet, att ifrågavarande lagar rörande utmätning, avbetalningsköp och hyra tilllämpats i tämligen ringa omfattning. Detta förhållande kan dock icke åberopas som stöd för den åsikten, att lagstiftningen ifråga skulle hava förlorat sin betydelse. Som från flera håll vitsordats har borgenär, som hemställt om vidtagande av exekutiva åtgärder mot värnpliktig, inkallad till beredskapstjänst, frivilligt avstått från vidare åtgärd efter framställning från utmätningsmannen, sedan han upplysts om att den värnpliktige varit inkallad till beredskapstjänst. I dylika fall hava sålunda de ifrågavarande bestämmelserna icke kommit till tillämpning. Uppenbart är emellertid att blotta tillvaron av en lagstiftning av ifrågavarande slag i dessa fall utgjort ett värdefullt skydd för de värnpliktiga och deras familjer. Med avseende å lagarna rörande utmätning, avbetalningsköp och hyra innebär kommitténs förslag huvudsakligen en översyn av bestämmelserna, föranledd av de erfarenheter och önskemål, som framkommit under tillämpningen av lagarna. Beträffande förordningen med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga utgör förslaget om införandet av behovsprövning av rätten till skatteanstånd den viktigaste ändringen. Som av det följande kommer att framgå avse kommitténs förslag huvudsakligen det nu rådande beredskapstillståndet. Förslagen äro emellertid tilllämpliga jämväl under fredsförhållanden, varvid dock vissa inskränkningar förutsättas skola gälla. Däremot har kommittén icke funnit det höra till dess uppdrag att till prövning upptaga frågan, i vad mån förslagets bestämmelser 5 — 8057 43

66 böra gälla i händelse av krig eller huruvida andra bestämmelser i förevarande avseende äro erforderliga under krigstillstånd. Innan kommittén övergår till de särskilda spörsmålen inom ifrågavarande lagstiftningsområde skola först vissa gemensamma frågor upptagas till behandling.

De av förslaget omfattade personalgrupperna. Samtliga nu gällande författningar på förevarande område avse endast värnpliktiga, som inkallas till tjänstgöring jämlikt 28 § 1 mom. värnpliktslagen (»då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver»). Uteslutna äro sålunda kategorien krigsfrivilliga, d. v. s. överåriga, underåriga och frikallade ävensom kvinnor. Jämväl krigsfamiljebidragskommitténs förslag uteslöt de krigsfrivilliga från tillämpning av de ifrågasatta bestämmelserna. I flera av yttrandena över krigsfamilj ebidragskommitténs promemoria uttalades emellertid det önskemålet, att lagstiftningen borde omfatta även de krigsfrivilliga. Enligt kommitténs mening äro emellertid grunderna för en lagstiftning av ifrågavarande slag endast i mycket begränsad omfattning tillämpliga i fråga om de krigsfrivilliga. I regel torde nämligen militärtjänstgöringen för dem medföra ökade inkomster, enär de tidigare vanligen antingen varit arbetslösa eller haft mycket små inkomster. Det kan visserligen göras gällande, att psykologiska skäl tala för att i förevarande hänseende jämställa de krigsfrivilliga med värnpliktiga. Det måste emellertid beaktas, att en lagstiftning av förevarande slag principiellt icke bör omfatta personalgrupper, som själva kunna i huvudsak bestämma tidpunkten för tjänstgöringens början och för dess slut. Fall kunna nämligen tänkas förekomma, då personer genom att anmäla sig som krigsfrivilliga söka undgå hotande exekutiva åtgärder, exempelvis i form av utmätning eller återtagande av avbetalningsgods. Annorlunda är situationen i händelse av krig. Krigsmaktens behov av frivilliga krafter ökas då väsentligt och de ovan anförda betänkligheterna förlora i betydelse. Det kan därför anses motiverat, att vid krigsfall en lagstiftning av ifrågavarande slag göres tillämplig även å krigsfrivilliga. Jämväl beträffande frivilligt tjänstgörande värnpliktiga äro i viss mån tilllämpliga de skäl som härovan anförts mot de krigsfrivilligas inbegripande under lagstiftningen. I den mån de värnpliktiga, som tjänstgöra efter eget åtagande, anses inkallade till tjänstgöring jämlikt 28 § 1 mom. värnpliktslagen äro emellertid bestämmelserna redan gällande å dem. Det är att märka, att till denna kategori även måste hänföras exempelvis värnpliktiga, vilka då det förband, vid vilket de tjänstgjort, upplöses, anmäla sig att frivilligt kvarstanna under tiden för förbandets avrustning. Om i ett dylikt fall icke några värnpliktiga frivilligt anmält sig, hade motsvarande antal måst tvångsvis uttagas. Dessa frivilligt tjänstgörande värnpliktiga kunna i stället undgå en senare inkallelse till tjänstgöring. Man kan sålunda här icke tala om fri-

67 villig tjänstgöring i egentlig mening. Med avseende å rätten till hemortslön har i 20 § krigsfamilj ebidragsförordningen gjorts skillnad mellan olika slag av frivillig tjänstgöring, som fullgöres av värnpliktig, i det att tjänstgöring efter eget åtagande får tillgodoräknas för erhållande av hemortslön, endast om tjänstgöringen fullgjorts vid förband, organiserat av den myndighet, vid vilken den värnpliktige är truppregistrerad. En dylik gränsdragning kan vara motiverad, då det gäller ett särskilt bidrag av den karaktär hemortslönen har. Det torde dock icke finnas tillräckliga skäl att inom ifrågavarande lagstiftningsområde göra en liknande distinktion mellan olika slag av frivillig tjänstgöring. I enlighet med sin sålunda anförda uppfattning har kommittén givit författningsförslagen sådan formulering, att därunder inbegripas, liksom för närvarande i viss utsträckning är fallet, jämväl värnpliktiga, som tjänstgöra efter eget åtagande. Som förut framhållits avse gällande bestämmelser värnpliktiga, som inkallats till beredskapstjänstgöring. På grund av i april 1940 utfärdade bestämmelser inkallas emellertid av militärorganisatoriska skäl samtliga värnpliktiga med stöd av 28 § 1 mom. värnpliktslagen. Den ifrågavarande lagstiftningen har sålunda kommit att bliva tillämplig jämväl å värnpliktiga, som fullgöra den tjänstgöring, som även i fredstid skulle hava ålegat dem. Uppenbarligen har icke åsyftats att lagstiftningen skulle avse jämväl dylik tjänstgöring. I sin tidigare omnämnda skrivelse påpekade svenska exekutionsmännens riksförbund nu angivna förhållande med avseende å tillämpningen av förordningen med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga samt hemställde om ändrade bestämmelser härutinnan. I yttranden över skrivelsen voro meningarna på denna punkt, som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen härför, mycket delade. För bedömandet av ifrågavarande spörsmål må till en början lämnas en redogörelse för bestämmelserna om de värnpliktigas utbildningstid. Enligt 27 § värnpliktslagen är utbildningstiden för flertalet värnpliktiga bestämd till 450 dagar. Denna skall fullgöras i följande ordning: a) av armén eller kustartilleriet tilldelad värnpliktig: med en första tjänstgöring om trehundrasextio dagar före utgången av andra året efter inskrivningsåret, vilken tjänstgöring fullgöres i en följd eller i två omgångar, med två repetitionsövningar om vardera trettio dagar, den första före utgången av tredje året och den andra före utgången av åttonde året efter inskrivningsåret, samt med en efterutbildningsövning om trettio dagar före utgången av adertonde året efter inskrivningsåret; b) av flottan tilldelad värnpliktig: antingen i en följd med början under inskrivningsåret eller nästföljande år eller ock

68 med en första tjänstgöring om fyrahundratjugu dagar, som tager sin början under inskrivningsåret eller nästfoljande år, samt med en efterutbildningsövning om trettio dagar före utgången av adertonde året efter inskrivningsåret; ävensom c) av flygvapnet tilldelad värnpliktig: med en första tjänstgöring om trehundrasextio dagar, som tager sin början under inskrivningsåret eller nästföljande år, med en repetitionsövning om sextio dagar eller två repetitionsövningar om vardera trettio dagar före utgången av åttonde året efter inskrivningsåret samt med en efterutbildningsövning om trettio dagar före utgången av adertonde året efter inskrivningsåret. Vidare stadgas i nämnda paragraf, att värnpliktig, som uttagits för utbildning till officer eller underofficer, är skyldig att efter första tjänstgöringens avslutande fullgöra fortsatt tjänstgöring, för utbildning till officer under högst 360 dagar och för utbildning till underofficer under högst 180 dagar. Värnpliktig tilldelad marinen, vilken avlagt vissa angivna examina vid navigationsskola, kan uttagas till fortsatt utbildning under en tid av 120 dagar, fördelad på två repetitionsövningar om vardera 60 dagar, vilka skola fullgöras före utgången av adertonde året efter inskrivningsåret. Vissa fackutbildade värnpliktiga — ingenjörer, läkare med flera — slutligen kunna åläggas fullgöra fortsatt tjänstgöring under högst 180 dagar, vilken tjänstgöring skall kunna fördelas i omgångar på hela värnpliktstiden. Därest Konungen med hänsyn till krigsberedskapen så prövar nödigt, må annan värnpliktig än den som tillhör sist angivna kategori kunna åläggas att fullgöra en eller flera beredskapsövningar om sammanlagt högst 180 dagar. Skyldigheten att fullgöra beredskapsövning upphör dock, sedan ett och ett halvt år förflutit efter avslutandet av första tjänstgöring (tjänstgöring i en följd) eller fortsatt tjänstgöring. Vidare kan i detta sammanhang erinras om att enligt fredsfamiljebidragsförordningen den 30 juni 1942 (nr 524) under tjänstgöring jämlikt 27 § familjepenning efter behovsprövning utgår med ett belopp för dag av för hustru högst 3 kronor 75 öre i ortsgrupp I, 4 kronor 40 öre i ortsgrupp I I och 5 kronor i ortsgrupp I I I . Annan familjemedlem över 16 år kan erhålla högst 1 krona 40 öre resp. 1 krona 65 öre och 1 krona 90 öre för dag. För familjemedlem under 16 år utgår familjepenningen med högst 1 krona 10 öre resp. 1 krona 20 öre och 1 krona 30 öre för dag. Särskilt bostadsbidrag, näringsbidrag eller sjukbidrag utgår icke enligt fredsfamilj ebidragsförordningen. Emellertid äga bestämmelserna i krigsfamiljebidragsförordningen, med undantag endast beträffande hemortslönen, tillämpning å värnpliktiga, som det år de fylla 26 år eller senare fullgöra tjänstgöring jämlikt 27 § värnpliktslagen. Förordningen är sålunda tillämplig jämväl under anbefalld

69 beredskapsövning jämlikt 27 § 2 mom. värnpliktslagen under förutsättning att krigsavlöningsreglementet är gällande. Kommittén är medveten om att de ifrågavarande bestämmelsernas utsträckande till att gälla även under normala fredsförhållanden är ägnat att väcka betänkligheter ur principiella synpunkter. Dessa bestämmelser hava framvuxit ur och motiverats av de exceptionella förhållanden, som ett långvarigt och för flertalet värnpliktiga betungande beredskapstillstånd medfört. E t t bibehållande efter beredskapstillståndets upphörande av de ifrågavarande bestämmelserna kan ur affärslivets synpunkt komma att framstå som en besvärande belastning. Å andra sidan kan man icke bortse från den avsevärda förlängning utbildningstiden för de värnpliktiga undergått. Skälig hänsyn måste tagas till den väsentligt förlängda utbildningstidens inverkan på de värnpliktigas ekonomiska förhållanden. Härvid måste emellertid beaktas dels att tidpunkten för fredstjänstgöringens början och slut i regel är på förhand bestämd och dels att tjänstgöringen, i den mån densamma infaller i nära anslutning till inskrivningen, vanligen icke medför så stora ekonomiska svårigheter som beredskapstjänstgöringen, emedan den värnpliktige vid nämnda tid endast undantagsvis bildat familj och i många fall ej erhållit anställning av mera stadigvarande natur. Vid övervägandet av ovan anförda synpunkter har kommittén funnit skäl att under lagstiftningen inbegripa repetitionsövningar, efterutbildningsövningar och, i fråga om vissa fackutbildade värnpliktiga, fortsatt tjänstgöring med hänsyn till att nämnda slag av tjänstgöring fullgöres vid högre levnadsålder. Enär den tjänstgöring, varom nu är fråga, alltid är bestämd till tidslängden och i viss utsträckning även till tidpunkten för dess påbörjande, har kommittén emellertid funnit skäligt att för tjänstgöring med en varaktighet av högst 30 dagar göra undantag från tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna men i övrigt låta dessa omfatta tjänstgöring av ovan angiven art. Härigenom komma emellertid efterutbildningsövningarna icke att omfattas av ifrågavarande lagstiftning samt av repetitionsövningarna endast flygvapnets repetitionsövning om sextio dagar och de för vissa fackutbildade värnpliktiga, tilldelade marinen, avsedda två repetitionsövningarna om vardera sextio dagar. Beträffande värnpliktiga, som tvångsvis uttagits till officers- eller underofficersutbildning eller för utbildning till särskilda tjänstebefattningar vid flottan eller flygvapnet, kunna skäl vara för handen att låta lagstiftningen bliva tillämplig under tiden för den förlängda tjänstgöringen, enär dessa värnpliktiga mer eller mindre opåräknat pålagts längre tjänstgöring än de värnpliktiga i allmänhet. Vad härefter angår de jämlikt 27 § 2 mom. värnpliktslagen anbefallda beredskapsövningarna synas dessa, med hänsyn till den likhet de erbjuda med beredskapstjänstgöringen jämlikt 28 § 1 mom. värnpliktslagen, böra omfattas av ifrågavarande lagstiftning även om de skulle hava kortare varaktighet än 30 dagar.

70 Värnpliktiga, vilka enligt äldre värnpliktsbestämmelser varit befriade från värnpliktens fullgörande i fredstid eller tilldelade den s. k. ersättningsreserven, ävensom s. k. efterbesiktigade värnpliktiga hava numera att fullgöra en tjänstgöring, som i regel omfattar en tid av minst 180 dagar. I fråga om dessa värnpliktiga tala enligt kommitténs uppfattning övervägande skäl för att de inbegripas under ifrågavarande bestämmelser, enär — även om inkallelserna sedermera skulle komma att ske enligt 27 § värnpliktslagen — i dessa fall tjänstgöringen med hänsyn till de värnpliktigas ålder i regel torde innebära ett allvarligt avbräck i vederbörandes förvärvsmöjligheter. Slutligen återstår frågan, huruvida de föreslagna bestämmelserna om anstånd m. m. böra äga tillämpning under den värnpliktiges första tjänstgöring (tjänstgöring i en följd). Häremot talar såsom förut påpekats framför allt den omständigheten, att denna tjänstgöring fullgöres vid så unga år, att tjänstgöringen i regel ej medför några större ekonomiska svårigheter för den värnpliktige, ävensom att tidpunkten för tjänstgöringens början liksom för dess slut är på förhand bestämd. Av hänsyn till tjänstgöringens avsevärda längd och med beaktande av den omständigheten, att den värnpliktige, som under rådande beredskapstillstånd fullgjort sin första tjänstgöring (tjänstgöring i en följd), åtnjutit de förmåner ifrågavarande lagstiftning erbjuder, har emellertid kommittén ansett, att det icke vore lämpligt att helt utesluta denna kategori värnpliktiga. Enligt kommitténs mening kan det sålunda anses skäligt, att om undantagsvis utmätning skulle företagas hos någon av dessa värpliktiga, bestämmelserna om utmätningsskydd träda i tillämpning. Vad angår bestämmelserna om skydd för hyresrätt torde med hänsyn till att tidpunkten för tjänstgöringens början och slut är på förhand bestämd icke vara motiverat, att denna grupp av värnpliktiga tillerkännas rätt att i förtid uppsäga hyresavtal. Övriga bestämmelser om hyresskydd torde däremot av billighetsskäl böra äga tillämpning å dessa värnpliktiga. Bestämmelserna om avbetalningsköp har däremot kommittén ansett icke bora tillämpas å denna grupp värnpliktiga. Det skulle nämligen kunna förekomma fall, då en värnpliktig med vetskap om tiden för tjänstgöringens början frestades att köpa gods på avbetalning för att komma i åtnjutande av betalningsanståndet. Då dessa värnpliktiga endast undantagsvis bildat familj, torde ej heller behovet av anstånd i detta hänseende vara särskilt framträdande. Beträffande anståndet med skattebetalning torde det ej behöva väcka betänkligheter att utsträcka detta till att omfatta ifrågavarande värnpliktiga med hänsyn till att rätten till skatteanstånd enligt kommitténs förslag göres beroende av särskild behovsprövning. Från lagstiftningens tillämplighetsområde böra givetvis undantagas värnpliktiga, vilka undergå utbildning för vinnande av fast anställning. Kommitténs ställningstagande till frågan om lagstiftningens tillämpning å de värnpliktiga innebär i stort sett, att lagstiftningen i s i n h e l h e t skall gälla — förutom under tid, då värnpliktiga inkallas till beredskapsövning enligt 27 §

.

2 mom. och till beredskapstjänstgöring enligt 28 § 1 mom. värnpliktslagen — även under fredstjänstgöring enligt 27 § 1 mom. värnpliktslagen, i den mån tjänstgöringens längd överstiger vad som åligger värnpliktiga i allmänhet vid armén. Värnpliktig, som undergår utbildning till officer eller underofficer och med dem likställda speciella grupper av värnpliktiga, vilka åläggas förlängd tjänstgöringstid, skola alltså under den förlängda tjänstgöringstiden hänföras under lagstiftningen. Även värnpliktsgrupper, som ha att fullgöra repetitionsövning av längre varaktighet än 30 dagar, skola under denna tjänstgöring hänföras under lagstiftningen. För värnpliktiga i allmänhet, d. v. s. de som fullgöra 360 dagars första tjänstgöring (motsvarande tjänstgöring) och sedermera en eller två repetitionsövningar samt (eller) en efterutbildningsövning om 30 dagars varaktighet, skall lagstiftningen också gälla dock m e d d e n i n s k r ä n k n i n g e n , att den icke skall avse avbetalningsköp och rätt till uppsägning av hyresavtal i förtid. I överensstämmelse med vad nu anförts innebär kommitténs förslag beträffande frågan om lagstiftningens tillämpning å värnpliktiga, som under nuvarande beredskapstillstånd jämlikt 28 § värnpliktslagen inkallas till fullgörande av dem enligt 27 § åliggande tjänstgöring, att jämväl dessa värnpliktiga inbegripas under ifrågavarande lagstiftning i dess helhet. Såväl formen för inkallelsen som de praktiska svårigheterna att under nuvarande förhållanden å vissa värnpliktiga endast delvis tillämpa ifrågavarande lagstiftning utgöra nämligen skäl för att under tiden för beredskapstillståndet låta lagstiftningen i sin helhet bliva tillämplig å alla värnpliktiga. Vad därefter angår frågan, huruvida lagstiftningen bör tillämpas å annan personal än värnpliktig, har kommittén i det föregående uttalat, att enligt kommitténs uppfattning tillräckliga skäl icke förefinnas att i fredstid eller under beredskapstillstånd lagstiftningen göres tillämplig å krigsfrivilliga, ehuru dessa avlönas enligt för värnpliktiga gällande grunder. Detta kommitténs ställningstagande gäller såväl krigsfrivilliga i allmänhet som också medlemmar av Sveriges lottakårer och av föreningen Svenska blå stjärnan. Möjligen kunna vissa skäl vara för handen att under tid för förstärkt försvarsberedskap under lagens tillämplighetsområde inbegripa medlemmar av nämnda frivilliga försvarsföreningar, men då de i princip äro krigsfrivilliga och de icke ansetts böra i fråga om rätt till familjebidrag enligt krigsfamiljebidragsförordningen likställas med de värnpliktiga, har det synts kommittén, att de i nu förevarande avseende böra likställas med de krigsfrivilliga och detta så mycket mera som det icke finnes några erfarenheter av att behov skulle förefinnas att de inbegrepes under lagbestämmelserna. Vidkommande personal vid försvarsväsendet, som är fast anställd eller avlönas i likhet med fast anställd personal, är det självfallet, att aktiv personal ävensom innehavare av arvodesbefattningar, avsedda för reserven tillhörande, pensionsavgången personal — under 5 § 1 mom. a) i krigsavlöningsreglementet nämnd personal — icke böra hänföras under lagen, enär ifrågavarande per-

72 • sonalgrupper såväl i fred som under beredskapstillstånd äro heltidsanställda vid försvaret. Även reserven tillhörande, från aktiv stat pensionsavgångna officerare, underofficerare och civilmilitära beställningshavare — omförmälda under 5 § 1 mom. d) i krigsavlöningsreglementet — böra enligt kommitténs uppfattning uteslutas från lagens tillämplighetsområde, enär ifrågavarande personal under tjänstgöring åtnjuter samma lön som under tidigare innehavd anställning på aktiv stat, d. v. s. under tjänstgöring är helt likställd med den aktiva personalen och under annan tid kan anses helt försörjd genom den ålderseller förtidspension, som vederbörande åtnjuter. Ej heller reservkadetter vid flottan, vilka omförmälas under 5 § 1 mom. d) krigsavlöningsreglementet, böra komma i åtnjutande av de i författningarna stadgade förmånerna av anstånd m. m. med hänsyn till att denna personalgrupp är att likställa med personal, som undergår utbildning för vinnande av fast anställning vid krigsmakten. I fråga om övrig i 5 § 1 mom. krigsavlöningsreglementet omförmäld personal göra sig andra synpunkter gällande. För erhållande av uppgift, huruvida behov visat sig förefinnas för tillämpning av ifrågavarande bestämmelser även å sådan personal, har kommittén tillskrivit följande sammanslutningar av reservpersonal, nämligen svenska arméns reservofficersförbund, svenska flottans reservofficersförbund, kustartilleriets reservofficersförbund, svenska flygvapnets reservofficersförbund, svenska reservunderofficersförbundet samt värnpliktiga officerares riksförbund. Arméns, flottans, kustartilleriets och flygvapnets reservofficersförbund hava i svar på kommitténs skrivelse uttryckt önskan om, att den personal, som förbunden representerade, måtte inbegripas under ifrågavarande lagstiftning, varvid hänvisats till den förut (sid. 33) omförmälda skrivelsen från arméns reservofficersförbund till chefen för försvarsstaben, i vilken hemställts, att chefen för försvarsstaben i remissyttrande över krigsfamilj ebidragskommitténs promemoria rörande ändrade bestämmelser om betalningsanstånd m. m. måtte framhålla önskvärdheten av, att bestämmelserna i förekommande fall gjordes tillämpliga jämväl å arméns reservpersonal. Nämnda förbund hava i sin svarsskrivelse tillika gentemot chefens för försvarsstaben förut återgivna yttrande över nämnda promemoria (sid. 33) påpekat, att man även bland den yngsta reservpersonalen måste räkna med sådana, som i det civila uppnått högre inkomster än i det militära och för vilka långvariga inkallelser sålunda medförde ekonomiska svårigheter samt att man vidare måste ifrågasätta efter vilka grunder en sådan åldersgräns skulle dragas. Vidare hava förbunden framhållit, att skäl i varje fall icke torde kunna åberopas till stöd för en olika behandling av värnpliktiga och reservanställda tjänstemän. Reservunderofficersförbundet har i sitt svar på kommitténs skrivelse yrkat, att förtidsavgången och i reserven utnämnd underofficer i försvarsväsendets reserver jämväl måtte omfattas av ifrågavarande författningsbestämmelser. Värnpliktiga officerares riksförbund har i sin svarsskrivelse framhållit, att förbundet för närvarande representerade två personalkategorier, värnpliktiga officerare och fredskonstituerade landstormsofficerare, av vilka endast den

73 senare kategorien ännu räknades till arméns reservpersonal i den meningen, att den icke fölle under gällande författningsbestämmelser i ämnet. Ehuru förevarande fråga med hänsyn till den korta återstående tid, som landstormsofficerare komme att existera i egenskap av särskild kategori reservpersonal, för deras del saknade praktisk betydelse, ville förbundet som sin åsikt framhålla, att förbundet i princip ansåge, att krigsmaktens reservpersonal borde inbegripas under ifrågavarande lagstiftning. I fråga om inkomstförhållandena för dessa personalgrupper gäller i huvudsak följande. I fredstid åtnjuta bataljonsläkare vid fältläkarkåren och bataljons veterinärer vid fältveterinärkåren årsarvoden av, beroende på tjänstetiden, 2 400 —3 000 kronor, marinläkare av 2. graden och flygläkare av 2. graden likaledes årsarvoden, som äro bestämda till 2 700 eller 3 000 kronor, beroende på tjänstetidens längd, samt marinläkarstipendiater 1410 kronor för år. Till samtliga utgår under tjänstgöring dessutom dagarvode med lägst 6 och högst 12 kronor för dag. Under tid, då krigsavlöningsreglementet tillämpas, äga samtliga nämnda beställningshavare i stället åtnjuta månadslön efter lägsta löneklassen av den för bataljonsläkare bestämda lönegraden, d. v. s. efter 22. löneklassen i löneplanen Ca i militära avlöningsreglementet. E n dylik löneställning torde icke kunna uppväga förlusten av den civila inkomst, som beställningshavaren måste avstå på grund av militärtjänstgöring under försvarsberedskap m. m. För officerare, underofficerare och civilmilitära beställningshavare på reservstat utgår lönen i fredstid enligt särskilda i reservstatsförordningarna intagna löneplaner, däri lönerna avvägts så, att de genomsnittligt motsvara ungefär 60 % av de i 1927 års officersavlöningsreglemente upptagna lönebeloppen å A-ort i motsvarande beställning å aktiv stat. Från reservstat pensionsavgången beställningshavare åtnjuter en pension, som i stort sett motsvarar 90 % av den tidigare åtnjutna reservstatslönen. Enligt krigsavlöningsreglementet åtnjuter reservstats- och pensionsavgången reservstatspersonal månadslön efter löneklass, motsvarande den, enligt vilken löntagaren uppbär eller omedelbart före inträdet i reserven uppbar avlöning på reservstat, vilket i allmänhet innebär, att vederbörande får lön enligt den löneklass, som han under tiden för sin anställning på aktiv stat tillhörde omedelbart före övergången till reservstat. En löjtnant, som övergått till reservstat, bibehåller sålunda praktiskt taget — även om han befordras till kapten — under hela sin återstående tjänstetid före pensionsåldern den löjtnantslöneklass, som han tillhörde vid övergången till reservstat. Även om beställningshavare på reservstat redan i fredstid åtnjuter en icke oväsentlig lön, innehar han dock i allmänhet någon civil anställning eller bedriver rörelse, och den löneinkomst, som tillkommer honom enligt krigsavlöningsreglementet, torde icke kunna uppväga de sammanlagda inkomster i fredstid, som han under tjänstgöring, då krigsavlöningsreglementet tillämpas, måste avstå. Reserven tillhörande förtidsavgångna eller i reserven utnämnda office-

74 rare, underofficerare och civilmilitära beställningshavare ävensom personal, som lönlös kvarstår i regemente (kår), i flottan, i kustartilleriet eller i flygvapnet, samt officerare i väg- och vattenbyggnadskåren åtnjuta i fredstid icke någon lön från försvarsväsendet under annan tid än då tjänstgöring fullgöres. Då utgår lönen, liksom under tid då krigsavlöningsreglementet tillämpas, efter lägsta löneklassen eller den högre löneklass, som löntagaren på grund av fullgjord tjänstgöring tillhör. Detta innebär i allmänhet för den i reserven utnämnda personalen, att denna hänföres till lägsta löneklassen i vederbörlig lönegrad, d. v. s. en i reserven utnämnd kapten hänföres i allmänhet till lägsta löneklassen för kapten, oavsett tjänsteåldern i graden och även oavsett levnadsåldern. Från den ifrågavarande reservpersonalens sida ha vid upprepade tillfällen framförts önskemål om särskilda i förhållanden till den aktiva personalen fördelaktigare regler för löneklassuppflyttning, men dessa framställningar hava icke föranlett några dylika bestämmelser. I propositionen nr 143 till 1943 års riksdag angående krigsmaktens reservpersonal har departementschefen (sid. 54) berört denna fråga, och därvid i viss, mån medgivit, att löneförmånerna vid beredskapstjänstgöring icke gåve tillräcklig kompensation. Då det utan tvivel i många fall torde förekomma, att reservpersonalen under beredskapstjänstgöring råkar i svårigheter på grund av att den militära lönen icke ersätter vad vederbörande måste avstå av civila inkomster, synes det förefinnas skäl för att nu förevarande författningar göras tillämpliga å personalen ifråga under tid, då densamma inkallas till tjänstgöring på grund av anbefalld förstärkt försvarsberedskap och vid liknande tillfällen. Vad därefter angår underbefäl i reserv, som avgått från beställning på aktiv stat, åtnjuta dessa såväl under tjänstgöring i fredstid som under tid, då krigsavlöningsreglementet tillämpas, lön efter den löneklass löntagaren omedelbart före inträdet i reserven tillhörde eller den högre löneklass, till vilken han på grund av fullgjord tjänstgöring i reserven kan hänföras. Beträffande denna personal gäller, att den förklarats behörig att söka och erhålla värnpliktslån enligt därom för värnpliktiga gällande bestämmelser. De skäl, som föranlett detta medgivande, synas kommittén även utgöra skäl för att underbefäl i reserven i förevarande avseende likställas med värnpliktiga. I fredstid konstituerade landstormskaptener, landstormslöjtnanter och landstormsfänrikar äro icke tjänstgöringsskyldiga i fredstid under sådana förhållanden, att de då äro tillförsäkrade löneförmåner efter något fredsavlöningsreglemente. Under tjänstgöring, som fullgöres då krigsavlöningsreglementet tillämpas, åtnjuta de månadslön efter respektive löneklasserna Oa 6, Oa 2 och Oc a i militära avlöningsreglementet. Detta innebär, att landstormskaptenen erhåller lön enligt löneklassen närmast under den lägsta löneklassen för innehavare av kaptensbeställning på aktiv stat, och att landstormslöjtnanten åtnjuter lön efter löneklassen närmast under lägsta löjtnantslöneklassen o. s. v. I regel torde landstormsofficerarna innehava sådan ställning i det civila samhället, att de därigenom komma i åtnjutande av väsenligt högre

75 löneförmåner än dem, som tillkomma landstormsofficerarna enligt krigsavlöningsreglementet. Vad ovan sagts beträffande landstormsofficerare, vilka konstituerats till innehavande grad i fredstid, gäller i princip även officerare och underofficerare vid frivilliga automobilkåren, sjövärnskåren och svenska röda korsets frivilliga sjukvårdstrupper, för vilka de genom tillämpningskungörelsen till krigsavlöningsreglementet meddelade avlöningsbestämmelserna överensstämma med de för landstormsofficerare gällande. På grund av vad som sålunda framkommit synes det kommittén förefinnas skäl för att göra lagstiftningen tillämplig å ovan nämnda personalgrupper. För dessa gäller nämligen att de hava sin huvudsakliga bärgning av civilt yrke eller näring, varför de vid inkallelse till militärtjänst utöver dem enligt fredsbestämmelserna åliggande tjänstgöring kunna råka i ekonomiska svårigheter jämförliga med de värnpliktigas. Till ytterligare stöd för sin uppfattning får kommittén åberopa, att vid behandlingen av propositionen nr 63 till 1939 års urtima riksdag med förslag till förordning med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga m. m. såväl föredragande departementschefen som även riksdagens vederbörande utskott uttalade, att frågan om förordningens tillämpning jämväl å reservpersonal borde bliva föremål för prövning sedermera, då erforderliga erfarenheter vunnits om i vilken omfattning och under hur lång tid reservpersonal komme att inkallas till tjänstgöring. Numera vunna erfarenheter torde enligt kommitténs mening tala för ett utsträckande av tillämplighetsområdet för samtliga de nu ifrågavarande författningarna. Ehuru kommittén sålunda angivit sin uppfattning om i vilken omfattning författningarna böra äga tillämpning, har kommittén dock icke funnit lämpligt att i författningstexten verkställa en uttömmande uppräkning av de ifrågavarande personalgrupperna med hänsyn till att såväl krigsavlöningsreglementet som förordningarna angående personal i försvarsväsendets reserver för närvarande äro föremål för omarbetning och till att personalkategorien i fredstid konstituerade landstormsofficerare med flera är avsedd att ersättas med dels reservofficerare dels ock värnpliktiga officerare. Kommittén har under för handen varande förhållanden ansett lämpligare, att Kungl. Maj:t erhåller fullmakt att förordna om författningarnas tillämpning jämväl å annan personal än värnpliktiga. Enligt 1 § tredje stycket i kommitténs förslag till moratorielag liksom 1 § fjärde stycket i förslaget till förordning med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga erhåller Kungl. Maj:t bemyndigande att utvidga författningarnas tillämpning att omfatta annan personal än värnpliktig, när värnpliktiga inkallas till tjänstgöring jämlikt 27 § 2 mom. och 28 § 1 mom. värnpliktslagen. Bemyndigandet avser sålunda endast fall, då beredskapsövning eller förstärkt försvarsberedskap anbefalles, och gäller endast personal, som vid dessa tillfällen har att inställa sig till tjänstgöring enligt för dem gällande tjänstgöringsbestämmelser, d. v. s. personal i för-

76 svarsväsendets reserver och vissa med sådan personal likställda personer, som genom medlemskap i frivillig försvarsförening förbundit sig att tjänstgöra vid krigsmakten under tid, då värnpliktiga inkallas till rikets försvar eller för utrönande av försvarets krigsberedskap m. m.

Andra spörsmål av allmännare natur. Chefen för försvarsstaben har i sitt yttrande över krigsfamiljebidragskommitténs promemoria uttalat, att det skydd, som enligt ifrågavarande lagstiftning tillkommer en inkallad, borde därest denne avlede, om möjligt gälla hans efterlevande samt begärt närmare utredning av frågan. Emellertid torde den värnpliktiges dödsbo såsom hans rättsinnehavare komma i åtnjutande av samma förmåner enligt ifrågavarande lagstiftning som den värnpliktige själv, därvid givetvis den tid efter tjänstgöringens slut, under vilken förmånerna kunna påräknas, får anses börja löpa efter dödsfallet. Med hänsyn härtill torde särskilda bestämmelser i det av chefen för försvarsstaben angivna avseendet icke vara erforderliga. I ett av yttrandena över krigsfamilj ebidragskommitténs promemoria har föreslagits, att såsom förutsättning för tillämpning av moratorielagstiftningen beträffande utmätning samt verkställighetsåtgärder mot avbetalningsköpare och hyresgäst måtte stadgas, att gäldenären skulle hos utmätningsmannen göra skriftlig anmälan om sin inkallelse. Otvivelaktigt är det av största vikt för utmätningsmannen att erhålla tillförlitliga uppgifter angående de värnpliktigas tjänstgöring. Enligt kommitténs mening kan emellertid utmätningsmannen enklast erhålla dylika uppgifter genom en hänvändelse till ortens familjebidragsnämnd, som enligt vad kommittén förutsätter i sin tur erhållit besked i detta avseende av vederbörande militära myndighet. Det kan även framhållas, att om anstånd med utskyldsbetalning sökes, utmätningsmannen enligt kommitténs förslag skall erhålla uppgift om påbörjandet och avslutandet av den värnpliktiges tjänstgöring. Det torde med hänsyn härtill vara obehövligt att ålägga den värnpliktige särskild anmälningsskyldighet gentemot utmätningsmannen.

De särskilda bestämmelserna om anstånd m. m. Utmätning. Enligt gällande bestämmelser innefattar utmätningsskyddet under tjänstgöring enligt 28 § 1 mom. värnpliktslagen dels utvidgad utmätningsfrihet och dels ökat anstånd med försäljning av utmätt egendom. I förstnämnda hänseende innebär kommittéförslaget, att arbetsredskap till ett värde av högst 1000 kronor i stället för 500 kronor skola kunna undantagas från utmätning. Med avseende å försäljningsanståndet innebär kommitténs förslag huvudsakligen att anståndstiden sättes i relation till tjänstgöringstiden i stället för de enligt utsökningslagen för olika fall bestämda anståndstiderna. Närmare redogörelse för de föreslagna ändringarna lämnas i specialmotiveringen.

77 Avbetalningsköp. Avbetalningsköpen hava i vårt land fått en mycket stor utbredning. På avbetalning köpas bl. a. kläder, möbler, radioapparater, grammofoner, böcker, ävensom automobiler, cyklar, dammsugare, symaskiner och lantbruksmaskiner. För utrönande av förekomsten av avbetalningsköp bland de inkallade värnpliktiga har genom kommitténs försorg verkställts en granskning av samtliga under september, oktober och november månader 1942 till statens arbetsmarknadskommission insända ansökningar om bidrag av de till landshövdingarnas förfogande ställda medlen. De granskade ansökningarna uppgå till ett antal av 5 420 stycken. I 258 av dessa ha avbetalningsskulder uppgivits som bidragande orsak till hjälpbehovet. Avbetalningsskulder ha i 99 ansökningar angivits som huvudsakliga anledningen till hjälpbehovet. I 36 stycken av sistnämnda ansökningar har uppgivits, att hot om inkassoåtgärder förekommit eller dylika åtgärder vidtagits. Behov av hjälp till amortering av statligt bosättningslån har åberopats i 75 ansökningar. Beträffande avbetalningsgodsets beskaffenhet framgår av ansökningarna, att avbetalningsköpen i det övervägande antalet fall, omkring 60 procent, avse möbler. I övrigt synes godset huvudsakligen utgöras av radioapparater, omkring 20 procent, symaskiner, omkring 10 procent, samt cyklar, dammsugare och kläder. I ganska stor utsträckning åberopades samtidigt skulder å möbler och annat avbetalningsgods såsom radioapparater och symaskiner. Tämligen allmänt syntes samtidigt förekomma amorteringar å möbelskuld och bosättningslån. De missförhållanden, vartill avbetalningshandeln givit upphov, nödvändiggjorde tidigt en särskild lagstiftning till skydd för köparna, vilken i huvudsak innebar dels att säljarens möjlighet att vid köparens betalningsförsummelse återtaga godset eller kräva betalning för icke förfallen post begränsades och dels att köparen genom ett särskilt avräkningsförfarande vid godsets återtagande erhöll garantier för att erlagda avbetalningsposter icke förverkades. Det skydd köparen beredes genom nämnda lagstiftning är emellertid icke tillräckligt i de fall, då köparen på grund av militärtjänst råkar i betalningssvårigheter. Med den omfattning avbetalningsköpen erhållit skulle ett strikt hävdande av säljarens rättigheter särskilt under beredskapstillstånd innebära allvarliga vådor ur såväl sociala som försvarssynpunkter. Enligt vad som vitsordats av chefen för försvarsstaben i dennes yttrande över krigsfamiljebidragskommitténs promemoria har ej heller exempel saknats på säljare som missbrukat sina rättigheter i angivna avseende. Även om det stora flertalet avbetalningsfirmor torde hava visat förståelse för de till beredskapstjänst inkallades ekonomiska svårigheter, är likväl behovet av särskilda skyddsbestämmelser ovedersägligt. Vid utformandet av dessa bestämmelser får emellertid, såsom även framhållits från företagarhåll, ej förbises, att åtskilliga mindre affärsidkare icke leva under stort bättre ekonomiska villkor än många köpare av avbetalningsgods samt att säljare, som inkallas till beredskaps-

78 tjänstgöring, icke kunna påräkna någon lättnad vid fullgörandet av sina förpliktelser mot leverantörerna. För vinnande av en rättvis avvägning mellan köpares och säljares intressen har kommittén bibehållit såväl de nuvarande bestämmelsernas anståndskaraktär som villkoret, att anståndet icke får äventyra säljarens säkerhet, ävensom föreslagit uttrycklig bestämmelse om att köparen trots anståndet skall vara skyldig att gälda ränta å förfallen post. Enligt gällande bestämmelser kan anstånd icke åtnjutas, om godset inköpts under tiden för tjänstgöringen. Denna inskränkning kan otvivelaktigt verka obillig i sådana fall, då den värnpliktiges familj har verkligt behov av godset ifråga. Med hänsyn till den uppenbara fara för missbruk ett borttagande av berörda inskränkning skulle medföra, har emellertid kommittén icke föreslagit någon ändring i detta avseende. Möjlighet torde emellertid finnas för den värnpliktige att i dylika fall erhålla hjälp av de till landshövdingarnas förfogande ställda medlen. Kommittén föreslår ändrade bestämmelser i fråga om anståndstidens längd. Kommittén har därvid även övervägt den ståndpunkten att låta anståndet generellt omfatta hela tjänstgöringstiden och viss tid därefter. För denna ståndpunkt tala svårigheterna i många fall för den värnpliktige att under tjänstgöringstiden anskaffa medel till betalning av förfallna poster. Med hänsyn till säljarens intresse föreslår emellertid kommittén, att detta längre anstånd icke skall åtnjutas i andra fall än när det inköpta godset är oundgängligen erforderligt för köparen eller dennes familj eller ock större delen — två tredjedelar — av köpeskillingen är gulden. Enligt kommitténs förslag skall vidare post, som förfallit före tjänstgöringens början, anses som förfallen under tjänstgöringstiden, om säljaren, oaktat han varit därtill berättigad, underlåtit att före dennas början återtaga godset eller göra annan i avtalet stadgad särskild påföljd gällande. Härigenom vinnes den betydelsefulla fördelen, att det blir möjligt att tillämpa de föreslagna anståndsbestämmelserna oaktat den värnpliktige häftar för en eller flera redan före tjänstgöringens början förfallna poster, vilkas indrivande under tjänstgöringen hade kunnat göra lagens bestämmelser i denna del illusoriska. Den erinran som gjorts mot gällande bestämmelser, att förfallotiden för ett flertal poster framflyttades till en och samma tidpunkt har kommittén funnit värd beaktande. Kommittén föreslår därför, att anståndet skall omfatta amorteringsplanen i dess helhet. I yttranden över krigsfamilj ebidragskommitténs promemoria framhölls från ett par håll betydelsen av att den som köpt gods på avbetalning ålades skyldighet att underrätta säljaren om att han inkallats till beredskapstjänst ävensom om tjänstgöringens upphörande. Otvivelaktigt är det berörda spörsmålet av stor praktisk betydelse. Att stadga en dylik underrättelseplikt som villkor för rätt att komma i åtnjutande av anstånd är dock knappast genomförbart. Det kan icke anses rimligt, att den värnpliktige, som på grund av okunnighet om en dylik föreskrift eller kanske på grund av en av omständig-

79 heterna förklarlig glömska underlåter sin underrättelseplikt, förlorar rätten till anstånd. Biträde vid underrättelseskyldighetens fullgörande kan visserligen lämnas av vederbörande förbandsassistent. Att ålägga denne eller kompanichef eller motsvarande militära myndighet självständigt ansvar för underrättelseskyldighetens fullgörande är uppenbarligen ej heller möjligt. Emellertid kan säljaren hos ortens familjebidragsnämnd inhämta upplysning, huruvida köparen är inkallad till militärtjänst. Säljaren behöver sålunda i vart fall icke löpa risken att, okunnig om att köparen fullgör militärtjänst, påkalla ett resultatlöst handräckningsförfarande med åtföljande kostnader. Tidigare har redogjorts för innehållet i förordningen om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods m. m. I några av yttrandena över krigsfamiljebidragskommitténs promemoria yrkades, att denna förordning skulle sammanföras med övriga bestämmelser om anstånd i en gemensam författning. Den ifrågavarande förordningen avser dröjsmål med betalning, föranlett av betalningssvårigheter, som åsamkats köparen genom rådande utomordentliga förhållanden. Visserligen kan förordningen tack vare sin allmänt hållna avfattning äga tillämpning jämväl å de värnpliktigas betalningssvårigheter till följd av beredskapstjänsten. Förordningens tillämpning är emellertid icke inskränkt till dessa fall och förordningen torde ej heller hava tagit sikte enbart på denna grupp av köpare. Då emellertid den av kommittén föreslagna moratorielagen jämlikt de för kommittén meddelade direktiven endast har avseende å de betalningssvårigheter, som vållats av köparens militärtjänstgöring, skulle det ifrågasatta sammanförandet av nämnda förordning med den av kommittén föreslagna lagen få till följd, att den möjlighet till anstånd, som förordningen bereder köpare, som råkat i betalningssvårigheter av andra orsaker än militärtjänstgöring, bortfölle. Då härtill kommer att lagen föreslagits skola gälla även under fredsförhållanden och så icke är fallet med nämnda förordning, har kommittén icke funnit lämpligt föreslå ett sammanförande av de ifrågavarande bestämmelserna. Av sistnämnda skäl kan ej heller förordningen, såsom från något håll ifrågasatts, ensam anses vara tillfyllest. Det torde emellertid icke vara förenat med några egentliga olägenheter, att förordningen under nuvarande förhållanden kommer att gälla jämsides med de av kommittén föreslagna bestämmelserna. Anstånd med hyrestoetalning m. m. De för inkallade värnpliktiga gällande bestämmelserna om anstånd med betalning av hyra m. m. innebära i huvudsak att, oavsett kontraktets bestämmelser härutinnan, hyran får erläggas månadsvis, och hyresavtal kan upphöra tre månader från uppsägning samt att dröjsmål med hyresbetalning, föranlett av uteblivet bostads- eller näringsbidrag, icke får föranleda den värnpliktiges skiljande från lägenheten. Dessa bestämmelser samt familjebidragsförordningens stadganden om bostadsbidrag utgöra i regel tillräcklig garanti för att den värnpliktige skall kunna behålla sin bostad under tjänstgöringen. Emellertid är det ur psykologiska synpunkter av största vikt att

80 förhindra, att den värnpliktiges familj under hans militärtjänstgöring utsattes för vräkningshot. För att bereda den värnpliktige ytterligare skydd i angivna hänseende utan att fastighetsägarens rätt trades för nära föreslår kommittén förlängning av den tid, inom vilken hyresrätten kan återvinnas vid förverkande på grund av underlåten hyresbetalning. Närmare redogörelse för kommitténs förslag i denna del återfinnes i specialmotiveringen. Skatteanstånd. För rätt till anstånd med betalning av skatt fordras enligt gällande bestämmelser endast anmälan, att den skattskyldige önskar komma i åtnjutande därav. I några av yttrandena, bl. a. av svenska stadsförbundet, över krigsfamiljebidragskommitténs promemoria ävensom i svenska exekutionsmännens riksförbunds skrivelse framfördes vissa betänkligheter mot skatteanståndet, varvid bl. a. påpekades, att uppskovet i realiteten innebure, att skattebetalaren efter tjänstgöringens slut hade att gälda dels de ordinärt förfallande skatterna och dels uppkomna restantier samt att många av ifrågavarande skattskyldiga under tjänstgöringen hade högre inkomst än under sin tidigare civila verksamhet och överhuvud ekonomiskt bättre än vissa andra medborgare, som måste betala sina utskylder. Ju kännbarare inkomstminskning militärtjänstgöringen medför, desto större är behovet av anstånd med utskyldsbetalningen. Inträder icke någon inkomstminskning under militärtjänstgöringen, kan som regel behov av särskilt anstånd icke anses föreligga. Om anstånd i dylika fall får åtnjutas med skattens betalning, kommer den värnpliktiges situation endast att förvärras, emedan skatterna hopas efter tjänstgöringens slut. En av krigsfamiljebidragskommittén verkställd statistisk undersökning av de värnpliktigas ekonomiska förhållanden utvisade bl. a. (jfr bil. G till prop, nr 339 till 1942 års riksdag, sid. 165—166), att medan för de högre inkomsttagarna militärtjänstgöringen genomgående medfört en betydande reduktion av familjeinkomsten, denna för värnpliktiga med en inkomst av 200 å 300 kronor per månad undergått endast en jämförelsevis obetydlig minskning. För inkallade • värnpliktiga i ortsgrupp III och för anställda i jordbruk och skogsbruk syntes, vad de lägsta inkomstklasserna beträffar, t. o. m. någon ökning av familjeinkomsten hava inträtt. Härvid bör beaktas, att sedan denna undersökning verkställdes, familjebidragen i olika avseenden väsentligt förbättrats och den förut omnämnda hemortslönen tillkommit. En avsevärd del av de värnpliktiga åsamkas sålunda icke någon minskning i sina inkomster genom militärtjänstgöringen, och några erhålla t. o. m. högre inkomster. De nuvarande bestämmelserna rörande anstånd med skattebetalning erbjuda emellertid även dessa värnpliktiga möjlighet till anstånd. Detta förhållande kan emellertid av ovan anförda skäl icke anses tillfredsställande. Kommittén har därför med hänsyn framför allt till de skattskyldigas eget intresse av att få skatteutgifterna jämnt fördelade under tid, då deras ekonomiska möjligheter tillåta skattebetalning,

81 funnit särskild behovsprövning erforderlig för rätt till anstånd. Tanken på behovsprövning framfördes redan under förarbetena till gällande författning men avvisades då huvudsakligen med hänsyn till det ökade arbete det skulle medföra för indrivningsförrättarna och risken för ojämnhet i tillämpningen ävensom därför att frågan ansågs vara av mindre betydelse ur statsfinansiell synpunkt. Otvivelaktigt är behovsprövningen förenad med olägenheter av nyss angiven art. På grund av den väsentliga förbättring i fråga om bidragsformerna och bidragens belopp, som den nya krigsfamilj ebidragsförordningen innebär, har emellertid frågan om skatteanståndet kommit i sådant läge, att de anförda betänkligheterna icke längre böra vara avgörande. Vad angår skatteanståndets statsfinansiella verkningar är det visserligen icke möjligt att beräkna vad införandet av behovsprövning skulle betyda. Uppenbart är emellertid, att i den mån onödigt anstånd med skattebetalningen meddelas under den värnpliktiges militärtjänstgöring skatteindrivningen kommer att avsevärt försvåras för tiden efter tjänstgöringens slut. Denna verkan av skatteståndet i dess nuvarande utformning torde hava betydelse ej endast för statens utan i sannolikt ännu högre grad för kommunernas finanser. För underlättande av prövningen har föreslagits, att anstånd skall meddelas, därest det ej finnes uppenbart, att den skattskyldige icke är i behov av anstånd. Enligt förslaget skall det sålunda presumeras, att behov föreligger. Den befarade ojämnheten i indrivningsförrättarnas prövning torde kunna motverkas genom direktiv utfärdade av tillsynsmyndigheten för familjebidragsverksamheten i samråd med länsstyrelserna. Vid prövningen av rätten till anstånd skall enligt kommitténs förslag hänsyn tagas till den värnpliktiges inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt samt utskyldsbeloppets storlek. Härvid bör givetvis utskyldsbeloppets storlek sättas i relation till den värnpliktiges ekonomiska förhållanden såväl före tjänstgöringstiden som under denna. I den mån tjänstgöringstidens längd är av betydelse för den värnpliktiges ekonomiska förhållanden, kommer densamma indirekt att beaktas vid behovsprövingen. Den föreslagna behovsprövningen gör det även möjligt att vägra anstånd i de fall, då den värnpliktige fullgör tjänstgöringen under sådana förhållanden, att han jämsides med denna kan utöva sitt civila yrke, exempelvis när tjänstgöringsskyldigheten endast omfattar två dagar i veckan eller några timmar varje dag. I förslaget till moratorielag har tiden för anståndet efter tjänstgöringens slut i regel bestämts till tre månader. Det torde icke finnas skäl att i förevarande avseende bestämma denna tid kortare än till tre månader. Enligt vad kommittén har sig bekant har behov av förlängning av anståndstiden även försports. En dylik förlängning torde icke behöva väcka betänkligheter, om behovsprövning av anståndet införes i enlighet med vad kommittén föreslagit. 6—2057 43

82 I detta sammanhang torde även böra beröras den möjlighet till anstånd med skattebetalning, som de nyligen införda skatteförmedlingskassorna erbjuda. Enligt 2 § förordningen den 30 april 1943 (nr 206) om utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor må den, som ansluter sig till erkänd skatteförmedlingskassa, av kassan beviljas anstånd med erläggande av utskylder, som förfalla till betalning vid de två uppbördsstämmor, vilka utlöpa närmast efter anslutningen. Anståndet skall bestämmas att gälla intill utgången av visst kalenderkvartal och må icke räcka längre än ett år efter utgången av det kvartal, varunder den skattskyldige anslutit sig till kassan. Häftar skattskyldig vid anslutning till erkänd skatteförmedlingskassa för restförda utskylder, må kassan jämlikt 3 § bevilja honom anstånd under tid som i 2 § sägs med betalningen av jämväl dessa utskylder jämte därå belöpande indrivningsavgift. I 4 § stadgas bl. a., att anstånd enligt 2 eller 3 § må beviljas endast därest den plan, som kassan har att upprätta för inbetalningar till gäldande av den skattskyldiges utskylder, så bestämmes, att före anståndstidens utgång samtliga därunder till betalning förfallna utskyldsbelopp jämte tidigare restförda utskyldsbelopp och därå belöpande indrivningsavgift skola vara guldna, Enligt 7 § äger utmätningsman på framställning av erkänd skatteförmedlingskassa bevilja till kassan ansluten skattskyldig anstånd för längre tid eller i annat fall än i 2 eller 3 § sägs, om så finnes erforderligt för att framdeles förfallande utskylder skola kunna gäldas vid de uppbördsstämmor, varunder utskylderna enligt vederbörliga debetsedlar skola erläggas. Kommittén har övervägt möjligheten att förbinda skatteanståndet i anledning av militärtjänstgöringen med det anstånd, som kan beredas medlem av skatteförmedlingskassa. Närmast till hands låg därvid, att som villkor för rätt till skatteanstånd i anledning av militärtjänstgöringen uppställa, att den värnpliktige låter skatteförmedlingskassa för längre eller kortare tid efter tjänstgöringens slut omhänderhava hans utskyldsbetalning. Härigenom skulle viss garanti skapas för att skatterna komme att erläggas, trots den anhopning av skattebeloppen under tiden närmast efter tjänstgöringstidens slut som anståndet medför. Då emellertid anslutningen till skatteförmedlingskassorna helt vilar på frivillighetens grund, har kommittén icke ansett sig kunna föreslå tvångsanslutning enbart för skattskyldiga, som fullgöra eller fullgjort militärtjänst och äro i behov av skatteanstånd. Oaktat sålunda de ifrågavarande båda anståndsformerna icke kunnat författningsmässigt samordnas, saknar emellertid det genom skatteförmedlingskassorna införda anståndsförfarandet icke betydelse i förevarande sammanhang. Genomförandet av behovsprövning för skatteanstånd i samband med militärtjänstgöring underlättas sålunda väsentligt genom att möjlighet finnes för värnpliktig, som icke beviljas dylikt anstånd, att ansluta sig till skatteförmedlingskassa och på denna väg uppnå det önskade anståndet. För värnpliktig åter, som kan beviljas skatteanstånd i anledning av militärtjänstgöring, står möjligheten öppen, att i stället för dylikt anstånd anlita den möjlighet som anslutningen

83 till skatteförmedlingskassan innebär. Gällande bestämmelser om skatteanstånd i anledning av militärtjänstgöring medgiva lika litet som kommitténs förslag anstånd med skatter, som förfallit till betalning före tjänstgöringens början. Anslutningen till skatteförmedlingskassa erbjuder emellertid även i dessa fall möjlighet att vinna anstånd med utskyldsbetalningen under erforderlig tid. Det anstånd med skattebetalning, som anslutningen till skatteförmedlingskassa möjliggör, innebär sålunda i flera avseenden en värdefull komplettering till skatteanståndet i anledning av militärtjänstgöring. Kommittén vill därför understryka vikten av att de möjligheter skatteförmedlingskassorna i ovan angivna hänseenden erbjuda på ett effektivt sätt bringas till de värnpliktigas kännedom antingen detta sker genom de vid försvarsväsendet anställda socialvårdsassistenterna eller på annat lämpligt sätt. För värnpliktig, som vid tjänstgöringens början redan är ansluten till skatteförmedlingskassa, kan behov tänkas uppkomma av anstånd jämlikt nu ifrågavarande bestämmelser. Ansökan om anstånd bör i dylika fall liksom vid nyanslutning till kassan kunna göras jämväl av kassan. I den mån anstånd med betalning av restförda utskylder åtnjutits enligt gällande bestämmelser har jämlikt lagen den 17 november 1939 (nr 712) om upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga utskylder till kommun eller annan menighet med avseende ä rösträtt och behörighet vid tillämpning av stadgandena om villkor för utövande av rösträtt och behörighet att innehava uppdrag värnpliktig icke ansetts häfta för oguldna utskylder, vilka förfallit till betalning under anståndstiden. Var och en som anmält, att han önskade komma i åtnjutande av anstånd, har sålunda tillika undgått att till följd av underlåten skattebetalning diskvalificeras i fråga om utövande av rösträtt och innehav av vissa uppdrag och detta har gällt även om han efter anståndtidens utgång uraktlåtit betala de utskylder, med vilka anstånd åtnjutits. Införandet av behovsprövning för rätt till skatteanstånd bör emellertid enligt kommitténs mening icke medföra, att därest anstånd förvägras, utebliven skattebetalning påverkar den värnpliktiges rösträtt och behörighet att innehava uppdrag. Det måste nämligen enligt kommitténs uppfattning väcka allvarliga betänkligheter, om den med nödvändighet schematiska prövning av rätten till skatteanstånd, som utmätningsmannen verkställer, skulle kunna få så allvarliga konsekvenser som förlust av rösträtt och valbarhet till vissa uppdrag. Enligt kommitténs mening bör därför någon ändring icke ske i detta hänseende. Kommittén har ej heller funnit påkallat att föreslå ett särskilt anmälningsförfarande som förutsättning för valrätt och behörighet i förevarande fall. Lagen den 30 december 1941 (nr 989) angående undantag i vissa fall från stadganden om uttagande av avgift vid indrivning av kommunalutskylder har omarbetats med hänsyn till den föreslagna nya förordningen med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga.

84 Hemortslön och utskyldsbetalning. Svenska exekutionsmännens riksförbud uttalade i sin ovan omförmälda skrivelse, att anstånd med erläggande av utskylder överhuvud ej borde gälla hemortslön, i varje fall ej efter sex månaders oavbruten tjänstgöring. Som kommittén redan framhållit får införandet av hemortslönen betydelse för frågan om skatteanståndets utformning på grund av den ökning av den skattskyldiges betalningsförmåga densamma medför. Att låta anståndet gälla för viss den värnpliktiges inkomst men däremot icke för hemortslönen synes emellertid kommittén vara en lösning som ur såväl principiella som praktiska synpunkter är ägnad att väcka betänkligheter. Kommitténs förslag om särskild behovsprövning i fråga om skatteanståndet torde emellertid i huvudsak tillgodose syftet med det i nämnda skrivelse uttalade önskemålet. I samband med nyss berörda spörsmål står frågan, i vad mån hemortslönen skall tagas i anspråk för utskyldsbetalning. Medan i krigsfamiljebidragsförordningen stadgas, att rätten till familjebidrag icke kan överlåtas och förty icke kan tagas i mät för gäld, saknas motsvarande bestämmelse i fråga om hemortslönen. Denna kan sålunda tagas i mät och göras till föremål för införsel för obetalda skatter. För att erhålla kännedom om de grunder, enligt vilka hemortslönen tages i anspråk vid indrivning av utskylder, lät kommittén i rundskrivelse framställa förfrågan härom till vissa utmätningsmän med flera. Skrivelsen utgick till Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping samt i övrigt till en stad och ett landsfiskalsdistrikt inom varje län. Kommitténs förfrågan har av utmätningsmännen i Eskilstuna, Falun och Kalmar samt Björna, Hällefors och Älvkarleby distrikt lämnat-s obesvarad, medan från skatteverket i Stockholm uppgivits att hemortslön i mycket ringa utsträckning kunnat tagas i anspråk vid indrivning av utskylder. Landsfiskalen i Grangärde distrikt har meddelat, att införsel i hemortslön icke förekommit i hans distrikt. Uppgift av liknande innebörd har lämnats av landsfiskalen i Malmbergets distrikt. Endast undantagsvis har införsel i hemortslön tillämpats i Motala, Nordmalings, Skånings och Tössbo landsfiskalsdistrikt samt i Södertälje stad. Inom Alseda distrikt har hemortslön, i regel med 50 procent, tagits i anspråk för oguldna utskylder, dock endast såvitt fråga varit om ogifta värnpliktiga. Från Bollnäs och Mörrums landsfiskalsdistrikt uppgivas särskilda normer icke ha tillämpats, utan har skälighetsprövning ägt rum från fall till fall. Inom Lysekils landsfiskalsdistrikt har för värnpliktiga från staden införsel vanligen skett med 25 procent, medan i övriga fall skillnad gjorts mellan familjeförsörjare och ensamstående värnpliktiga. Ifråga om den förra gruppen har i allmänhet uttagits något mera än hälften av hemortslönen, medan förde senare högst omkring två tredjedelar tagits i anspråk. Från Jönåkers, Ransäters och Roma landsfiskalsdistrikt samt Visby stad har uppgivits, att beträffande införsel i hemortslön samma grunder tillämpades som vid införsel i annan lön.

85 I övrigt har, enligt inkomna uppgifter, hemortslönen tagits i anspråk efter följande grunder. Hela hemortslönen har i Karlskrona samt Svegs och Svedala distrikt tagits i anspråk för utskylder, som uppgått till högre belopp, samt i Löderups distrikt för äldre utskylder. Viss jämkning har skett i Lenhovda distrikt med hänsyn till den skattskyldiges försörjningsskyldighet. I Sundsvall har ett belopp av 10 kronor — i ömmande fall dock högre belopp — och i Östersund endast ett obetydligt belopp förbehållits den skattskyldige. Av hemortslönen har 75 procent tagits i anspråk i Gävle och Kungsbacka samt 70 procent i Kristianstad. I sistnämnda stad ha emellertid utskyldsbelopp, understigande 25 kronor, uttagits på en gång. I Karlstad och Hjorteds distrikt ha 50—75 procent av hemortslönen tagits i anspråk. I sistnämnda distrikt har emellertid hela hemortslönen tagits i anspråk, då frågan varit om notoriska skattskolkare eller skattskyldiga, som icke haft försörjningsskyldighet. Av hemortslönen har som regel 50 procent tagits i anspråk i Göteborg, Malmö, Norrköping, Örebro, Halmstad, Växjö och Solna. I Växjö har dock hela hemortslönen tagits i anspråk för äldre utskylder. I Luleå, varest endast undantagsvis indrivning av utskylder ägt rum i hemortslön, har 50 procent tagits i anspråk ifråga om notoriska skatteskolkare. Högst 50 procent av hemortslönen har tagits i anspråk i Uppsala, Västerås, Skövde och Tumba distrikt. Enligt 67 § utsökningslagen må gäldenärs innestående avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning icke utmätas, förr än gäldenär är berättigad att lyfta avlöningen. Vid utmätning av avlöningen skall undantagas vad som erfordras till nödigt underhåll åt gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn till nästa förfallodag för avlöningen. Då införsel beviljats i skattskyldigs avlöning, skall jämlikt bestämmelserna i lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta utmätningsmannen meddela föreskrift, att vid varje avlöningstillfälle visst angivet belopp, motsvarande vad den skattskyldige kan anses behöva till underhåll för sig själv och för maka och oförsörjda barn eller adoptivbarn, skall förbehållas den skattskyldige samt att innehållande må ske endast i den mån avlöningen överskjuter sistnämnda belopp. På grundval av dessa bestämmelser har en praxis utvecklat sig, som fått uttryck bl. a. i överenskommelser mellan utmätningsmännen rörande storleken av införselfritt existensminimum å olika orter. Att i införsellagen eller annan författning meddela särskilda bestämmelser beträffande hemortslönen i nu ifrågavarande avseende låter sig knappast göra. Å andra sidan bör hemortslönens karaktär av en för de värnpliktiga avsedd särskild hjälpform i detta sammanhang beaktas. Hemortslönen har till huvudsyfte att för familjeförsörjare utgöra ett komplement till familjebidraget, avsett för täckande av vissa utgifter, för vilka detta bidrag visat sig otillräckligt, såsom kostnader för anskaffande av kläder ävensom vissa fasta utgifter såsom gas- och elektricitetsavgifter, skatter, försäkringspremier och dylikt. För ungkarlarna har hemortslönen till huvudsakligt syfte att vid utryckningen underlätta övergången till civila

86 förhållanden genom att möjliggöra anskaffande av kläder samt betalning av skatterestantier och andra skulder. Hemortslönen ersätter tre särskilda, tidigare utgående bidrag, nämligen långtidstillägget, semesterersättningen och skatteavdraget. Långtidstillägg utgick med 1 krona om dagen till värnpliktiga, som fullgjort 360 dagars beredskapstjänstgöring. Semesterersättning utgick till värnpliktig, som under år 1940 varit inkallad till beredskapstjänstgöring, med 10 kronor för varje tidrymd om 30 dagar tjänstgöringen under året sammanlagt varat. Som villkor för rätt till ersättning stadgades, att sammanlagda tjänstgöringstiden under året uppgått till minst 90 dagar. Värnpliktig, som under 1940 tjänstgjort vid krigsmakten och därvid tillhört årsklass 1938 eller äldre årsklass eller motsvarande årsgrupp, ägde åtnjuta avdrag å honom på grund av taxering år 1941 påförd statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt. Skatteavdraget utgjorde 5 kronor för varje hel vecka, varmed den sammanlagda tjänstgöringstiden under år 1940 överstigit sex veckor. Som jämförelse kan erinras om att hemortslönen efter en tjänstgöringstid av 90 dagar utgör en krona om dagen, efter 360 dagar stiger till en krona 50 öre om dagen och efter 540 dagar till två kronor om dagen. Ehuru en siffermässig jämförelse mellan hemortslönens belopp och skatteavdragets storlek i förhållande till de övriga särskilda förmåner, hemortslönen ersatte, icke bör tillmätas avgörande betydelse, torde dock såväl en dylik jämförelse som vederbörligt beaktande av de ovan angivna syftena med hemortslönens införande giva vid handen, att dessa syften i viss mån förfelas, om större del av hemortslönen än hälften tages i anspråk för betalning av utskylder. Å andra sidan kunna givetvis förhållandena i det enskilda fallet vara sådana, att tillämpningen av reglerna för införselfritt minimum kunna leda till att mindre än hälften eller t. o. m. intet alls av hemortslönen tages i anspråk för betalning av oguldna utskylder. De anförda'synpunkterna i denna fråga torde lämpligen bringas till vederbörandes kännedom genom anvisningar, utfärdade av tillsynsmyndigheten för familjebidragsverksamheten i samråd med länsstyrelserna. I svenska exekutionsmännens riksförbunds förut omnämnda skrivelse har även påtalats, att hemortslönen för gifta värnpliktiga utbetalades månadsvis men för ogifta värnpliktiga först efter tjänstgöringens slut. Till följd härav kunde det inträffa, att äldre utskylder preskriberades hos den ogifte, medan de uttogos hos den gifte värnpliktige. Den anmärkta olikheten ifråga om tidpunkten för utbetalningen av hemortslönen sammanhänger med hemortslönens syfte. Medan densamma för den gifte värnpliktige skall utgöra ett tillskott till familjepenningen, vilket bör med jämna mellanrum utbetalas under tjänstgöringstiden, skall hemortslönen för ungkarlar utgöra en sparad slant, som ock i allmänhet torde vara erforderlig för att dessa första tiden efter tjänstgöringens slut — innan civil avlöning intjänats — skola hava möjlighet bestrida kostnaderna för uppehälle och för erforderlig anskaffning av kläder m. m. Enligt 24 § krigsfamiljebidragskungörelsen kan emellertid familjebidragsnämnd efter särskild ansökning medgiva undantag från angivna

87 regler för utbetalningen av hemortslönen. Syftemålet med nämnda undantagsbestämmelse torde framför allt vara att möjliggöra för ungkarlen att före tjänstgöringens slut utfå intjänad del av hemortslönen, om han kan visa att han har behov därav för betalning av förfallna försäkringspremier, skatter eller dylikt. Enligt förordningen den 30 april 1943 (nr 207) om preskription av utskylder m. m. må till stad eller kommun utgående utskylder och andra medel, som avses i 1 § restindrivningsförordningen under a) och b), icke uttagas senare än fem år efter utgången av det år, under vilket någon del av utskylderna eller medlen enligt verkställd debitering senast skolat erläggas. Beträffande utskylder och andra medel, som förfallit till betalning före den 1 juli 1943, skola äldre bestämmelser fortfarande äga tillämpning. Enligt dessa utgjorde preskriptionstiderna för kronoutskylder tre år, räknade från slutet av det kalenderår, under vilket utskylderna skolat erläggas, samt för kommunalutskylder tio år från det utskylderna förfallit till betalning. Enligt 21 § 2) lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta må, sedan tre år" förflutit efter det utskylderna förfallit till betalning, införsel ej beviljas eller meddelat beslut om införsel äga tillämpning. Det kan icke bestridas, att bestämmelserna om utbetalandet av hemortslönen kunna, i fall då annan införselbar inkomst än hemortslönen icke finnes, medföra de i ovannämnda skrivelse påtalade olägenheterna. Storleken av de utskyldsbelopp, som statsverket och kommunerna härigenom gå miste om, har emellertid icke kunnat beräknas, enär formuleringen av avkortningsbesluten som regel icke ger tillräcklig ledning för en dylik beräkning. Uppenbart är emellertid, att förlusterna för det allmänna ökas, i den mån nuvarande beredskapstillstånd fortsätter. Dessa olägenheter torde icke kunna undanröjas på annat sätt än genom sådan ändring av berörda bestämmelser, att hemortslönen för ogifta värnpliktiga liksom för gifta regelmässigt utbetalas under tjänstgöringstiden. Härigenom skulle emellertid avsikten med bestämmelserna omintetgöras. Om det föreskreves, att hemortslönen skulle utbetalas månadsvis och exempelvis hälften av beloppet vid varje utbetalningstillfälle uttoges för oguldna utskylder, skulle nämligen det belopp den värnpliktige komme att spara till tjänstgöringens slut sannolikt vara alltför obetydligt för att bliva till verklig hjälp för den värnpliktige. Kommittén anser emellertid icke, att de ifrågavarande olägenheterna av nuvarande bestämmelser äro av sådan betydelse, att de motivera en ändring i angivna hänseende. Vid behovsprövningen ifråga om rätten till skatteanstånd måste den intjänade hemortslönen beaktas, även om den regelmässigt utbetalas först vid tjänstgöringens slut, enär den värnpliktige efter ansökan kan få den utbetald tidigare med hänsyn till förfallna skatter. Det kan i detta sammanhang vidare erinras om, att utmätningsmannen genom vederbörande familjebidragsnämnd kan erhålla upplysning om, när den värnpliktiges tjänstgöring upphört och sålunda få vetskap om när hemortslönen förfaller till betalning. Slutligen må även påpekas, att preskriptionstiden för kronoutskylder förlängts från tre till fem år.

88 Specialmotivering. Militära moratorielagen. Lagens rubrik. Kommitténs förslag innebär, att bestämmelserna skola äga tillämpning jämväl å vissa värnpliktiga, som fullgöra sin fredstjänstgöring. Med hänsyn härtill har kommittén icke, såsom i direktiven för kommittén ifrågasattes, kunnat giva förslaget formen av förordning, utfärdad med stöd av moratorielagen den 3 maj 1940 (nr 300).

1§. Denna paragraf angiver lagens tillämpningsområde. I den allmänna motiveringen har närmare redogjorts för kommitténs ståndpunkt i fråga om de personalgrupper, lagen bör omfatta. 2§Förevarande paragraf motsvarar 1 § gällande lag med särskilda bestämmelser rörande utmätning hos vissa värnpliktiga m. m. Kommittéförslaget avser, liksom nuvarande bestämmelser, fall av utmätning, som företagas under tiden för tjänstgöringen och lika lång tid därefter, som tjänstgöringen varat, dock högst tre månader. Härigenom kommer stadgandet beträffande tiden efter tjänstgöringens avslutande att avvika från vad kommittén föreslår beträffande 3 och 6 §§. I förevarande stadgande har ej heller upptagits det i sistnämnda paragrafer förekommande villkoret rörande sambandet mellan betalningssvårigheterna och militärtjänstgöringen. Kommittén har nämligen ansett, att nuvarande bestämmelser böra bibehållas, enligt vilka viss egendom, undantages från utmätning, som företages under tjänstgöringen, även om tjänstgöringen icke kan anses hava någon andel i betalningssvårigheterna. Härför tala, förutom hänsyn av psykologisk art, svårigheterna för den värnpliktige att under tjänstgöringen bevaka sin rätt. I fråga om tiden efter tjänstgöringens slut kommer sambandet mellan betalningssvårigheterna och tjänstgöringen till uttryck däri, att ifrågavarande bestämmelser skola gälla lika lång tid efter tjänstgöringens slut som denna varat. Till förtydligande av stadgandets avfattning för sådant fall, att den värnpliktige efter att hava fullgjort viss tids tjänstgöring ånyo inkallas, innan tidsfristen om tre månader gått till ända, har föreslagits en formulering, motsvarande den, som genom förordningen den 31 december 1941 (nr 988) infördes i förordningen den 17 november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga. I övrigt föreslås gränsen för utmätningsfriheten i fråga om arbetsredskap till högst ettusen kronor. Härmed har, i enlighet med de önskemål, som

89 framförts av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation i yttrande över krigsfamiljebidragskommitténs promemoria, ökad möjlighet beretts för småföretagare att behålla sin verktygs- och maskinuppsättning. Hänsyn har härvid även tagits till den efter tillkomsten av gällande författning i ämnet inträdda allmänna höjningen av prisnivån. Enligt kommitténs förslag skola bestämmelserna såväl i förevarande paragraf som enligt 3 § vara tillämpliga jämväl i det fall, att utmätning verkställts hos den värnpliktiges hustru. Den egendom det här är fråga om torde nämligen vara av sådant slag, att den bör åtnjuta skydd, vare sig densamma tillhör hustrun eller mannen. 3§Enligt 2 § i gällande författning, vilken motsvarar förevarande paragraf i kommitténs förslag, bestämmes tiden för avståndet med försäljning av utmätt egendom till tre ^respektive nio månader utöver eljest stadgat anstånd. Enligt 162, 163 och 165 §§ utsökningslagen utgör anståndstiden för försäljning av utmätt egendom: a) beträffande annan lös egendom än sådan som namnes nedan under b) och c) två månader, sedan landsfiskal mottagit de handlingar, som ligga till grund för utmätningen, men en månad om det är stadsfogde, som mottagit handlingarna; b) beträffande fartyg, i annat fall än under c) nedan sägs, eller gods i fartyg eller utmätt fordran eller rättighet, som skall säljas, å landet tre månader och i stad två månader efter det utmätningsmannen mottagit de handlingar, som ligga till grund för utmätningen; c) beträffande fast egendom å landet fyra månader och i stad tre månader samt å landet, beträffande fartyg, som enligt mätbrev eller å fartyget anbragt tontalsmärke har en dräktighet av tjugu registerton eller därutöver, eller annat i fartygsregistret infört fartyg, tre månader, allt från mottagandet av de handlingar, som ligga till grund för utmätningen. Den värnpliktige torde emellertid i ringa grad vara betjänt av ett försäljningsanstånd, som kan upphöra under tiden för tjänstgöringen eller omedelbart efter dess slut. Redan svårigheterna för den värnpliktige att under tjänstgöringen effektivt kunna bevaka sin rätt vid en exekutiv försäljning motiverar att anståndet utsträckes att omfatta tjänstgöringstiden. Givetvis är det i regel också väsentligt svårare för den värnpliktige att under tjänstgöringstiden anskaffa nödiga medel för skuldens gäldande än efter tjänstgöringens avslutande. Kommittén föreslår därför, i likhet med krigsfamiljebidragskommittén, att försäljningsanstånd för utmätt gods skall gälla under tiden för tjänstgöring ävensom tre månader därefter, för såvitt det icke är fråga om för den värnpliktige och dennes familj särskilt nödvändig egendom, då anståndet kan utsträckas att omfatta en tid av nio månader efter tjänstgöringstidens slut. Samma formulering har använts som i 2 § för att beteckna anståndstiden efter tjänstgöringens avslutande. Likaså har, såsom i 2 §, utmätning,

90 vilisen verkställt hos den värnpliktiges hustru, jämställts med utmätning hos den värnpliktige själv. För tillämpningen av stadgandet i 2 § gällande författning fordras, att gäldenärens betalningssvårigheter uppenbarligen skola vara föranledda av tjänstgöringen. Som chefen för försvarsstaben i sitt yttrande över krigsfamiljebidragskommitténs promemoria framhållit beträffande en likalydande formulering i 1 § lagen om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods från vissa värnpliktiga m. m. kunde emellertid den som fullgjorde militärtjänstgöring hava svårt att fullgöra bevisskyldigheten i detta hänseende. Kommittén har med hänsyn härtill givit paragrafen sådan avfattning, att det presumeras, att gäldenärens betalningssvårigheter orsakats av militärtjänstgöringen och att sålunda motsatsen måste bevisas för att stadgandet icke skall kunna åberopas av den värnpliktige. Som i vissa yttranden över nämnda promemoria påpekats, torde praxis redan hava intagit en dylik ståndpunkt. 4§Denna paragraf är likalydande med 3 § i gällande författning. Kommittén har tagit under övervägande frågan om införande av särskilt för värnpliktiga gällande stadgande rörande anstånd med försäljning av konkursbos egendom. Med hänsyn till att de i 64—68 §§ konkurslagen meddelade bestämmelserna i tillräcklig omfattning synas medgiva anstånd med försäljning av konkursbo tillhörig egendom har kommittén, som icke äger kännedom om att behov av särskilt uppskov av ifrågavarande slag gjort sig gällande, icke funnit anledning föreslå bestämmelser härom. 5§Denna paragraf innefattar icke någon saklig ändring av motsvarande stadgande i 4 § gällande författning. 6 §. Ifrågavarande paragraf motsvarar 1 § lagen om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods från vissa värnpliktiga m. m. Det på avbetalning inköpta gods, som omfattas av det stadgade skyddet, är bestämt på samma sätt som i gällande författning i ämnet. Emellertid har i stadgandets formulering givits tydligare uttryck åt villkoret, att godset skall hava inköpts före tjänstgöringens början. Kommittén har även övervägt att uppställa fordran på att godset skulle hava inköpts redan innan den värnpliktige mottagit inkallelseorder. Vissa skäl tala otvivelaktigt för en dylik ståndpunkt. Det kan nämligen finnas värnpliktiga, som frestas att så snart de erhållit inkallelseorder köpa gods på avbetalning för att komma i åtnjutande av anstånd med betalningen. I den praktiska tillämpningen skulle emellertid ett dylikt stadgande medföra olägenheter. För en säljare, som mot den värnpliktiges nekande gjorde gällande, att denne mottagit inkallelseorder, innan han avslutat köpet, kunde det sålunda bliva svårt att bevisa riktigheten av detta påstående. Vidare kunde

91 ett stadgande av ifrågasatt innebörd medföra, att en säljare för att överhuvud låta försäljning komma till stånd skulle avkräva köparen en försäkran, att denne icke mottagit order om inkallelse till militärtjänst, och köparen sålunda utsättas för frestelse att lämna en felaktig uppgift i detta avseende. Ett dylikt stadgande skulle sålunda lätt kunna föranleda bedrägeriförsök. Kommittén har av anförda skäl avstått från att föreslå ett stadgande av angivna innehåll. Som villkor för rätt till anstånd gäller för närvarande att säljarens säkerhet icke äventyras. Förste stadsfogden i Göteborg har i yttrande över krigsfamilj ebidragskommitténs promemoria anmärkt, att det i praktiken torde ställa sig så, att säljarens rätt i regel äventyrades, därest icke allenast en jämförelsevis ringa del av köpeskillingen återstode ogulden samt att ett strängt tillämpande av ifrågavarande bestämmelse sålunda skulle i ett stort antal fall göra skyddsföreskriften illusorisk. Så skulle framför allt bliva fallet, då godset vore av den art, att det vore utsatt för stark förslitning. Enligt kommitténs mening bör emellertid stadgandet så förstås, att den minskning av godsets värde, som i regel inträder under anståndstiden, icke utgör hinder för anstånd utan att så blir fallet endast om värdeminskningen är så avsevärd att säkerheten äventyras. Avgörandet i det enskilda fallet, huruvida säljarens säkerhet äventyras, tillkommer i första hand utmätningsmannen. I första stycket har den enligt gällande bestämmelser medgivna anståndstiden om tre månader bibehållits. Enligt krigsfamilj ebidragskommitténs förslag skulle anstånd få åtnjutas under tjänstgöringstiden och tre månader därefter, om icke mer än en femtedel av köpeskillingen återstode ogulden. Detta förslag har väckt gensagor från svenska cykelfabrikant- och grossistföreningen samt velocipedhancllarnas riksförbund, vilka särskilt framhöllo, att i fråga om cyklar, vilka kommo till användning under tjänstgöringstiden, gällde att förslitningen bleve så stor, att möjligheten att efter tjänstgöringen återtaga godset vore av ringa värde för säljaren. Som framhållits i den allmänna motiveringen har kommittén övervägt den möjligheten att, oavsett storleken av den oguldna köpeskillingen, anstånd finge åtnjutas under hela tjänstgöringstiden och viss tid därefter. Ur den värnpliktiges synpunkt skulle otvivelaktigt en dylik ståndpunkt synas motiverad. Men med hänsyn till att härigenom köparens intresse på bekostnad av säljarens skulle oskäligt tillgodoses, föreslår kommittén, att det längre anståndet bör få åtnjutas först då större del av köpeskillingen, enligt kommitténs förslag två tredjedelar, är gulden. Enligt gällande bestämmelser kan anståndet utsträckas till ett år, om godset finnes oundgängligen erforderligt för köparen eller vissa hans anhöriga, För att anståndstiden skall vara bättre avpassad efter behovet i det enskilda fallet, föreslår kommittén, att även i detta fall anståndet med erläggande av förfallen avbetalningspost skall sammanfalla med tiden för tjänstgöringen och tre månader därefter.

92 Förevarande paragraf har liksom 3 § erhållit sådan formulering, att det skall presumeras att betalningssvårigheterna äro föranledda av tjänstgöringen. Som framgår av 8 § föreslår kommittén, att vid anstånd enligt 6 § förskjutning av förfallodagarna för icke förfallna poster skall inträda. I anslutning härtill har det synts lämpligt giva 6 § sådan avfattning, att det föreskrives anstånd med betalning av förfallen post i stället för det i 3 § gällande författning stadgade förbudet att i anledning av dröjsmål med betalning tv förfallen post vidtaga åtgärd före utgången av viss tid. Prövningen av frågan, huruvida rätt till anstånd föreligger, ankommer närmast å utmätningsmannen i anledning av ansökan om handräckning för godsets återtagande. Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande författning. Enligt krigsfamiljebidragskommitténs förslag skulle säljaren icke under tiden för den värnpliktiges tjänstgöring och tre månader därefter äga vidtaga åtgärd, vartill han varit berättigad redan före den värnpliktiges inkallelse. Förslaget väckte emellertid starka gensagor. Sålunda invändes, att säljaren skulle komma i sämre ställning, därför att han visat köparen tillmötesgående och icke omedelbart efter betalningstidens utgång gjort sin rätt gällande, samt att detta kunde få till följd, att säljare av avbetalningsgods i större omfattning än eljest skulle vara fallet omedelbart komme att indriva sina fordringar, en skärpning som skulle medföra olägenheter även för andra kategorier avbetalningsköpare än de nu ifrågavarande. Kommittén, som icke vill förneka, att denna invändning har ett visst berättigande, ifrågasätter dock, om icke de uttalade farhågorna för ogynnsamma verkningar av ett stadgande av nämnda innebörd för avbetalningsköpare i allmänhet måste anses överdrivna Det förefaller sålunda icke sannolikt, att säljarna på grund av risken för att anståndet med betalning av förfallen post förlänges på grund av värnpliktig köpares militärtjänstgöring skulle komma att allmänt skärpa sin praxis mot köparna vid betalningsförsummelse. En dylik utveckling skulle emellertid innebära den fördelen, att köpare, med kännedom om att betalningsförsummelse medförde omedelbara åtgärder från säljarens sida, skulle ådagalägga en många gånger önskvärd återhållsamhet, då det gällde att ikläda sig nya förpliktelser. Kommittén vill emellertid understryka, att, bortsett från anförda synpunkter, en lagstiftning å ifrågavarande område, som icke inbegrepe de före den värnpliktiges tjänstgöring förfallna avbetalningsposterna, skulle giva ett i det närmaste illusoriskt skydd. Ett stort amal avbetalningsköpare torde nämligen, ofta med säljarens stillatigande medgivande, ligga efter med betalningen av en eller flera poster. Den genom kommitténs försorg verkställda granskningen av ansökningar om bidrag av de till landshövdingarnas förfogande ställda medlen utvisar, att de fall, då hjälpbehovet föranletts av vidtagna eller väntade indrivningsåtgärder, undantagslöst synas ha avsett avbetalningsskulder, där amorteringar förfallit till betalning redan före inkallelsen. I dylika fall skulle säljaren kunna, med

93 åberopande av den tidigare betalningsförsummelsen, taga godset åter, ehuru anstånd åtnjötes med betalningen av de poster, som förfölle efter tjänstgöringens början. Kommittén har med hänsyn härtill funnit nödvändigt att i förslaget inrymma en bestämmelse av samma principiella innebörd som den i krigsfamiljebidragskommitténs förslag upptagna, för vilken ovan redogjorts. Det kan ej heller förnekas, att det i vart fall ur den värnpliktiges synpunkt måste förefalla obefogat och olämpligt, att en säljare, som lämnat den värnpliktige anstånd, medan denne åtnjöt inkomst från sitt civila arbete, gör sitt krav gällande, då den värnpliktige inryckt till militärtjänstgöring och därigenom kommit i sämre ekonomiska förhållanden. Kommitténs förslag innebär, att före tjänstgöringens början förfallen post behandlas, som om den förfallit å dagen för tjänstgöringens början. Ett exempel torde förtydliga det anförda. Om den värnpliktiges tjänstgöring börjar den 27 juni samt han då häftar i skuld för post, som förfallit till betalning den 1 juni, skall posten anses som förfallen den 27 juni. Därefter kan anstånd åtnjutas enligt bestämmelserna i 6 § med betalningen av nämnda post sålunda, att vid tillämpning av 6 § första stycket posten behöver betalas först den 27 september och vid tillämpning av 6 § andra stycket först sedan tre månader förflutit efter tjänstgöringens slut. Den invändning, som gjordes mot krigsfamiljebidragskommitténs promemoria på denna punkt, nämligen att den värnpliktige i vissa fall skulle erhålla ett bättre skydd för de före inkallelsen förfallna posterna än för de poster, som förföllo under inkallelsetiden, torde icke kunna riktas mot föreliggande förslag med den utformning detta erhållit. 8§Mot krigsfamiljebidragskommitténs promemoria gjordes i flera yttranden den erinringen, att betalningsanståndet icke borde bestå i att förfallotiden för ett flertal avbetalningsposter framflyttades till en och samma tidpunkt utan avse uppskov med amorteringsplanen i dess helhet. Därvid framfördes även som förslag till lösning av frågan, att utmätningsmannen skulle för varje enskilt fall fastställa ny amorteringsplan med hänsyn tagen till den återstående skuldens storlek, godsets nuvarande värde och den värnpliktiges inkomster av olika slag. Kommittén ansluter sig till den uppfattning, som framkommit i yttrandena, att anståndet bör avse hela amorteringsplanen. Anståndet skulle ju nämligen i regel vara av föga värde för den värnpliktige, om samtliga de under anståndstiden förfallna posterna på en gång måste betalas vid utgången av denna tid. Otvivelaktigt skulle den föreslagna individuella prövningen innebära största möjliga rättvisa i fråga om avvägningen mellan säljarens och köparens intressen. Det måste emellertid anses uteslutet att pålägga utmätningsmannen en så arbetskrävande uppgift, som ett genomförande av detta förslag skulle innebära. Kommittén föreslår därför i stället bestämmelser av den innebörd, att rätt till anstånd med betalning av förfallen post automatiskt medför anstånd med betalningen av var och en av de icke för-

94 fallna posterna lika lång tid som det förstnämnda anståndet omfattar. Förskjutningen av förfallodagarna skall emellertid icke medföra den konsekvensen, att om köparen försummar den nya förfallodagen, anstånd jämlikt 6 § skall kunna åtnjutas med betalningen av den då förfallna posten. Det anförda äger motsvarande tillämpning för det fall som avses i 7 §. Om sålunda i det under 7 § anförda exemplet den värnpliktige häftar i skuld för poster, som förfallit till betalning den 1 april, den 1 maj och den 1 juni, skola förfallodagarna för dessa poster anses infalla den 27 juni respektive den 27 juli och den 27 augusti. Anstånd jämlikt 6 § får dock endast åtnjutas ifråga om den först förfallande posten, medan förfallodagarna för de övriga förskjutas lika lång tid, som anståndet med betalningen av den förstnämnda posten omfattar. Genom bestämmelserna i förevarande paragraf har det sålunda sörjts för att tidsintervallerna mellan förfallodagarna icke bliva kortare än enligt det mellan parterna träffade avtalet, oaktat anstånd åtnjutes med betalningen av en eller flera förfallna poster. Då enligt kommitténs förslag frågan, om rätt till anstånd föreligger, liksom om den därav följande förskjutningen beträffande ej förfallna poster skall inträda, först avgöres då utmätningsmannen har att fatta beslut i anledning av säljarens ansökan om handräckning för godsets återtagande, kan det vara till fördel för såväl köpare som säljare om frivillig överenskommelse på grundval av de föreslagna bestämmelserna kan träffas mellan parterna om förskjutning av amorteringsplanen. Vid avslutandet av dylika överenskommelser synes utmätningsmannen, liksom redan för närvarande torde vara fallet, kunna lämna sitt biträde. Anstånd jämlikt 6 § andra stycket eller 7 § liksom den därav följande förskjutningen av förfallodagarna medför i regel, att förfallodagarna komma att inträffa å annan dag i månaden eller veckan än mellan parterna ursprungligen överenskommits. I praktiken torde emellertid överenskommelse kunna träffas om sådan jämkning av anståndstiden, att föriällodagen infaller å det datum i månaden eller å den veckodag som för parterna är lämpligast.

9§Vid avbetalningsköp kan utgå dels undantagsvis avtalad ränta, som torde löpa från dagen för köpslutet, Och dels dröjsmålsränta efter sex procent å förfallna belopp från respektive förfallodagar. Gällande bestämmelser rörande inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods beröra icke köparens skyldighet att gälda ränta. Kommittén har funnit billigheten kräva, att köparen förpliktas erlägga dröjsmålsränta som kompensation för den förlust säljaren åsamkas genom anståndet. Härigenom torde även köparens benägenhet att utan verkligt behov utnyttja anståndsmöjligheterna motverkas. På grund av avfattningen av 6—8 §§, enligt vilka anstånd åtnjutes med betalning av förfallen post, torde det, särskilt med hänsyn till dröjsmålsräntan, vara erforderligt att uttryckligen angiva, att räntan skall betalas trots det medgivna anståndet.

95 Försummad räntebetalning torde icke berättiga säljaren att återtaga godset eller göra annan särskild påföljd gällande, även om detta vore avtalat. Enligt 2 § andra stycket lagen om avbetalningsköp må nämligen, om köparen i annat avseende än beträffande betalningen av förfallen post åsidosätter sina åligganden, särskild påföljd, som för sådan händelse kan vara avtalad, icke vara tillämplig, för såvitt sådant med hänsyn till de föreliggande omständigheterna skulle vara uppenbart obilligt. 10 §. Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande författning men ett likalydande stadgande återfanns i krigsfamiljebidragskommitténs förslag. Som tidigare påpekats har förevarande spörsmål även behandlats i en vid 1943 års riksdag väckt motion. Det finnes enligt kommitténs mening ingen anledning att beröva den värnpliktiges familj det skydd ifrågavarande bestämmelser erbjuda av den anledningen, att den värnpliktiges hustru står som köpare. I de fall, då den värnpliktiges hustru inköpt godset, torde det hava skett huvudsakligen i förlitande på mannens betalningsförmåga, vare sig inköpet skett före eller efter äktenskapets ingående. Till förhindrande av missbruk har föreskrivits, att godset skall hava inköpts för makarnas gemensamma bruk. Denna paragraf är lika litet som de föregående tillämplig, då avtal slutits först efter det mannen inryckt till tjänstgöring. 11 §• Stadgandet motsvarar 2 § i gällande författning och har samma innebörd som detta. 12 §. Denna paragraf motsvarar 1 § i lagen om anstånd för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m. m. Tiden efter tjänstgöringens slut har angivits på samma sätt som i bl. a. 2 § i kommitténs förslag. Ordet »inkallats» har utbytts mot »inryckt». Sveriges hantverks- och småindustriorganisation har i sitt yttrande över krigsfamiljebidragskommitténs promemoria uttalat, att bestämmelserna om anstånd med hyresbetalning borde gälla icke endast bostadslägenhet utan även verkstads- eller arbetslokal. Med anledning härav må framhållas, att såväl denna som 13 och 14 §§ i kommitténs förslag liksom motsvarande bestämmelser i gällande författning jämväl avse verkstads- eller arbetslokal. Det anförda gäller även 17 § i kommitténs förslag. 13 §. Ifrågavarande stadgande har sin motsvarighet i 2 § gällande författning. Enligt 14 § krigsfamiljebidragskungörelsen den 31 december 1942 skola familjepenning och bostadsbidrag till den värnpliktiges hustru, med vilken han sammanlever, samt barn under sexton år, som äro under hans vårdnad, fast-

96 ställas på så sätt, att summan av familjepenningens maximum och bostadskostnaden minskas med ett efter familjens inkomstförhållanden avpassat belopp. Avdraget må i första hand göras å bostadskostnaden och därefter å familjepenningen. Till följd av denna beräkningsmetod kommer i åtskilliga fall ett belopp att utbetalas såsom familjepenning, vilket emellertid kan komma att användas för hyresbetalning. Näringsbidrag för rörelsens fortsatta bedrivande utgår enligt nya krigsfamilj ebidragsförordningen liksom enligt den äldre författningen i stället för såväl familjepenning som bostadsbidrag. Det kan även i undantagsfall tänkas, att den värnpliktige avsett att disponera förväntat sjukbidrag eller begravningsbidrag för hyresbetalning. Motsvarande gäller beträffande hemortslönen. Med hänsyn till det anförda har bostadseller näringsbidrag i 2 § gällande författning ersatts med »familjebidrag eller hemortslön». 14 §. Denna paragraf är likalydande med 3 § i gällande författning. 15 och 16 §§. Dessa stadganden äro, frånsett paragrafhänvisningarna, likalydande med 4 respektive 5 § i gällande författning. I sistnämnda paragraf har dock »inkallats» utbytts mot »inryckt». 17 §. Krigsfamiljebidragskommitténs förslag om förlängning av tiden för anstånd vid vräkning väckte starka gensagor i yttrandena. I flera yttranden ifrågasattes sålunda behovet eller lämpligheten av att utsträcka anståndet utöver vad som redan gällde. Kommittén delar den uppfattning, som framkom i dessa yttranden. Särskilt med hänsyn till nu rådande bostadsbrist torde värdet av förlängt anstånd med vräkning vara ringa, då hyresrätten genom betalning av hyran under anståndstiden icke återvinnes. Kommittén har i stället tagit i övervägande två i yttrandena framförda förslag till lösning av frågan. Enligt det ena förslaget borde den tid, under vilken i enlighet med 3 kap. 34 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom hyresrätten kunde återvinnas genom hyrans betalande, förlängas till en månad. I nämnda lagrum stadgas, att om hyresrätten är förverkad på grund av dröjsmål med erläggande av hyra och hyresvärden med anledning därav uppsagt avtalet, hyresgästen likväl ej på grund av dröjsmålet må skiljas från lägenheten, där senast å tolvte söckendagen rättelse sker genom att hyran erlägges till hyresvärden eller nedsättes hos överexekutor samt vissa hyresvärdens kostnader ersättas. Beslut om vräkning får i dylikt fall icke meddelas förr än fjorton söckendagar förflutit efter uppsägningen. Stadgandet i berörda paragraf skall ej gälla, där av hyrestiden återstår mindre än en månad, när hyresrätten förverkades. Enligt det andra förslaget borde hyresrätten ej förverkas på grund av underlåtenhet att erlägga hyra, som förfölle under tiden för tjänstgöringen eller inom ett år från dess slut, så framt hyresbetalningen skedde senast å

97 fjortonde dagen från förfallodagen. Vid övervägande av nämnda båda alternativ bör erinras om att det stora flertalet värnpliktiga under beredskapstjänstgöringen erhålla ett efter deras behov avpassat bostadsbidrag, som i det övervägande antalet fall motsvarar hyresbeloppet och ofta utbetalas direkt till hyresvärden. Det antal fall, då en värnpliktig under tjänstgöringen icke kan erlägga hyran, måste därför bliva mycket begränsat. Då sålunda de ifrågasatta anståndsbestämmelserna icke torde komma att tillämpas annat än i undantagsfall, har det synts kommittén lämpligare att ifrågasätta förlängning av respittiden för återvinnande av hyresrätten än att föreslå en generell förlängning av den tid av två dagar efter förfallodagen, inom vilken hyra skall erläggas för att hyresrätten ej skall förverkas. De farhågor, som av hyresgästernas riksförbund i yttrande över krigsfamiljebidragskommitténs promemoria uttalats för att ett förverkande av hyresrätten skulle, efter det hyresrätten återvunnits, inverka ogynnsamt vid prövning jämlikt lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. m., huruvida uppsägning skall förklaras ogiltig, torde vara ogrundade. Jämlikt 13 § krigsfamilj ebidragsförordningen utgår bostadsbidraget för förhyrd lägenhet till gäldande av utgifter, vilka förfalla från och med inställelsedagen och uppbäres, där ej Konungen annorlunda förordnar, till och med utgången av den månad, under vilken tjänstgöringen upphört. Om särskilda skäl därtill äro, kan emellertid förlängt bostadsbidrag utgå, dock för högst trettio dagar utöver den verkliga tjänstgöringstiden. I flertalet fall torde sålunda den värnpliktige under tid, då krigsfamilj ebidragsförordningen gäller, erhålla bostadsbidrag till gäldande av hyran jämväl under den närmaste tiden efter tjänstgöringens slut. Enligt kommitténs förslag skall, då värnpliktig under tjänstgöringen eller trettio dagar därefter förverkat hyresrätten på grund av underlåten hyresbetalning, tiden för återvinnande av hyresrätten förlängas från tolv till tjugofyra söckendagar. Den tid, inom vilken vräkningsbeslut ej får meddelas, skall i motsvarande mån förlängas. Genom dessa bestämmelser skyddas den värnpliktige från vräkning bl. a. i det fall, att han saknar medel för betalande av hyran, innan bostadsbidrag i vanlig ordning kan utgå. Med den föreslagna förlängningen av den tid, inom vilken förverkad hyres^ rätt kan återvinnas, har kommittén funnit det av krigsfamiljebidragskommittén ifrågasatta vräkningsanståndet obehövligt. Övergångsbestämmelser. Dessa bestämmelser överensstämma till sin sakliga innebörd med motsvarande bestämmelser i gällande författningar. I yttrande över krigsfamiljebidragskommitténs promemoria har anmärkts, att enligt såväl gällande bestämmelser som förslaget anstånd med försäljning av utmätt egendom skulle åtnjutas, även om alla förberedande åtgärder för en försäljning hunnit vidtagas, innan bestämmelserna trätt i kraft. Då dessa åtgärder särskilt i fråga om fast egendom vore förbundna med be7—2057 43

98 tydande kostnader, ifrågasattes lämpligheten av att försäljningen i dylika fall inhiberades och samma dyrbara förfarande måhända framledes upprepades. De sålunda anförda synpunkterna äro otvivelaktigt i och för sig värda beaktande. Emellertid torde hänsyn icke behöva tagas till de sannolikt ytterst få genom den föreslagna lagstiftningen tillkomna nya fall, då anstånd med försäljning av utmätt fast egendom kommer att meddelas under tiden omedelbart efter lagens ikraftträdande och anstånd ej kunnat åtnjutas enligt gällande bestämmelser.

Förordningen med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga. 1 §• I denna paragraf angives förordningens tillämpningsområde. Härutinnan hänvisas till den allmänna motiveringen. Andra stycket är likalydande med 1 § andra stycket gällande förordning. 2§1 denna paragraf, vilken motsvarar paragrafen med samma nummer i gällande förordning, hava upptagits bestämmelser om den föreslagna behovsprövningen för skatteanståndet. Närmare redogörelse härför ävensom för motiven till den föreslagna förlängningen av anståndet från två till tre månader återfinnes i den allmänna motiveringen. Av formuleringen av 1 mom. andra stycket framgår, att även om anstånd med indrivning enligt första stycket icke meddelas, delbelopp, soin enligt debetsedel skall erläggas först senare, icke skall anses förfallet till omedelbar betalning. Kommittén har nämligen ansett det motiverat på grund av den rubbning av den värnpliktiges levnadsförhållanden tjänstgöringen medför att avstå från att göra gällande denna påföljd i fråga om samtliga värnpliktiga, som underlåtit att i vederbörlig ordning erlägga utskylder, som förfallit till betalning under tiden för militärtjänstgöringen och tre månader därefter. Om anstånd meddelas jämlikt första stycket bör detta avse jämväl delbelopp, som enligt debetsedel skolat erläggas vid senare uppbördsstämma eller uppbördstermin, försåvitt denna helt eller delvis infaller under anståndstiden. Vid väsentlig förbättring av den värnpliktiges ekonomiska förhållanden kan emellertid enligt 6 § i kommitténs förslag frågan om anstånd upptagas till förnyad prövning. 2 mom. är likalydande med samma moment i 2 § gällande förfatining. 3§Hänvisningen i 3 § gällande förordning till lagen med särskilda bestämmelser rörande utmätning hos vissa värnpliktiga m. m. har ersatts med en hänvisning till militära moratorielagen.

4§Kommitténs förslag innebär liksom gällande bestämmelser, att indrivningsavgift icke skall erläggas å restfört utskyldsbelopp, med vars erläggande anstånd åtnjutits, i den mån betalning inflyter inom ett år från tjänstgöringens slut. Stadgandet om befrielse från indrivningsavgift skall emellertid äga tilllämpning så väl när anstånd åtnjutes enligt 2 § 1 mom. första stycket som enligt andra stycket. 5 §• Förevarande paragraf, som motsvarar 5 och 6 §§ i gällande författning, behandlar förfarandet vid ansökan om skatteanstånd. Det föreslagna förfarandet innebär, att ansökan insändes till familjebidragsnämnden, som vidarebefordrar densamma till utmätningsmannen och därvid tillika lämnar de för dess prövning erforderliga uppgifterna om den värnpliktiges tjänstgöringsförhållanden, d. v. s. uppgift om dagen för tjänstgöringens början, huruvida fråga är om första tjänstgöring, repetitionsövning m. m. och om dennes ekonomiska förhållanden, samt avgiver eget yttrande i ärendet. De militära myndigheterna befrias sålunda från all befattning med dessa ansökningar. Denna ändring är en följd av den omläggning, som skett beträffande ansöknings förf ärandet i fråga om krigsfamiljebidragen genom krigsfamiljebidragskungörelsen den 31 december 1942. Enligt 7 § i denna kungörelse skall det nämligen åligga truppregistreringsmyndigheten att tillställa vederbörande familjebidragsnämnd för prövning av rätten till familjebidrag och hemortslön erforderlig uppgift rörande den värnpliktiges militära förhållanden, s. k. familjebidragskort. Berörda stadgande har visserligen ännu ej trätt i kraft, men kommittén förutsätter att beslut om stadgandets ikraftträdande skall meddelas senast i samband med att den föreslagna förordningen sättes i kraft. Enligt 8 § nämnda kungörelse åligger det vidare truppregistreringsmyndigheten att, då värnpliktig inryckt till tjänstgöring, tillställa familjebidragsnämnden s. k. familjebidragsuppgift, i vilken dagen för tjänstgöringens början och tjänstgöringens art skola angivas. Truppregistreringsmyndigheten har därjämte att underrätta familjebidragsnämnden om tjänstgöringens upphörande samt vissa förändringar med avseende å tjänstgöringen. Hos familjebidragsnämnden finnas sålunda vid krigstillstånd och under försvarsberedskap alla erforderliga uppgifter rörande den värnpliktiges tjänstgöring tillgängliga. Därest förordningen göres tillämplig jämväl å andra personalgrupper förutsätter kommittén, att familjebidragsnämnden i mån av behov, enligt i kommandoväg meddelade bestämmelser, skall kunna införskaffa motsvarande uppgifter. Under fredsförhållanden torde genom bestämmelser meddelade i kommandoväg underrättelseskyldighet böra åläggas vederbörande militära myndigheter beträffande värnpliktiga, för vilka uppgifter därom begäras. I fråga om den värnpliktiges ekonomiska förhållanden före inkallelsen finnas upplysningar tillgängliga hos nämnden i de fall då den värnpliktige

100 inkommit med ansökan om familjebidrag, enär ansökningshandlingen skall innehålla dylika uppgifter. Då nämnden enligt krigsfamilj ebidragsförordningen själv har att fatta beslut rörande bidrag åt den värnpliktige, är nämnden jämväl underrättad om den värnpliktiges förhållanden under tiden för tjänstgöringen i de fall, då familjebidrag utgår. Enligt fredsfamilj ebidragsförordningen, skall ansökan om fredsfamiljebidrag ingivas till familjebidragsnämnden, som har att verkställa utredning och avgiva yttrande över ansökningen till länsstyrelsen, som fastställer bidraget. I nämnda förordning finnes emellertid icke någon föreskrift om att länsstyrelsen skall meddela nämnden sitt beslut. Med hänsyn till önskvärdheten av att nämnden i möjligaste mån skall kunna lämna utmätningsmannen erforderliga uppgifter om den värnpliktiges ekonomiska förhållanden, förutsätter kommittén, att föreskrift av angiven innebörd kommer att inflyta i de tillämpningsföreskrifter till fredsfamiljebidragsförordning, som skola utfärdas. Det yttrande i ärendet, som skall avgivas av familjebidragsnämnden, skall tjäna till ledning för utmätningsmannen vid prövningen av ansökningen. Då kommunen har såväl ekonomiska som sociala intressen att bevaka, har det synts lämpligt att kommunen genom familjebidragsnämnden tillförsäkras möjlighet att i detta sammanhang göra gällande sina synpunkter på frågan. Kommittén har övervägt, huruvida utmätningsmannen borde åläggas att underrätta jämväl familjebidragsnämnden om meddelat beslut, som innefattade avslag, och nämnden i dylika fall befrias från den i 7 § föreslagna skyldigheten att underrätta utmätningsmannen om upphörandet av den värnpliktiges tjänstgöring. Då kommittén emellertid ansett, att det för underlättande av utmätningsmannens indrivningsverksamhet vore av värde, att han även i fall, då skatteanstånd ej meddelats, finge vetskap om upphörandet av den värnpliktiges tjänstgöring, har kommittén icke föreslagit inskränkning av angiven innebörd i familjebidragsnämndens underrättelseskyldighet gentemot utmätningsmannen och sålunda ej heller skyldighet för utmätningsmannen att underrätta nämnden om avslagsbeslut. Enligt 27 § krigsfamilj ebidragsförordningen åligger skyldigheten att utgiva familjebidrag den kommun, varest den värnpliktige å inryckningsdagen var bosatt under sådana förhållanden, att han, om mantalsskrivning då skolat förrättas, ägt där mantalsskrivas. Var den värnpliktige nämnda dag bosatt utom riket, ankommer betalningsskyldigheten på Stockholms stad. Om den värnpliktige efter inryckningsdagen flyttar från en kommun inom riket till annan eller från utrikes ort till annan kommun inom riket än Stockholm, skall betalningsskyldigheten övergå å inflyttningskommunen fr. o. m. kalendermånaden näst efter den, under vilken flyttningen där anmäldes av utflyttningskommunen (Stockholms stad), eller om familjebidrag ej förut åtnjutits, fr. o. m. den dag, då ansökan om sådant bidrag gjordes i inflyttningskommunen. Ansökan bör liksom enligt gällande bestämmelser göras inom en månad efter uppbördsstämma eller uppbördstermin. Möjlighet bör emellertid finnas

101 att inkomma med ansökan senare än nu sagts, dock ej efter utgången av den stadgade anståndstiden. Den jämlikt 4 § krigsfamilj ebidragsförordningen förordnade tillsynsmyndigheten är för närvarande statens arbetsmarknadskommission, men har angivits på sätt som skett, enär frågan om tillsynsmyndigheten för närvarande är föremål för utredning. 6§Särskild bestämmelse om rätt för värnpliktig att, om dennes ekonomiska förhållanden undergått väsentlig försämring, få fråga om anstånd ånyo prövad, torde icke erfordras, enär värnpliktig, som erhållit avslag å sin ansökan, äger att inkomma med ny ansökan och därvid åberopa inträdda ändrade förhållanden. Enligt 6 § gällande författning skall vederbörande militära myndighet såvitt möjligt lämna utmätningsmannen uppgift om den tidpunkt, då den värnpliktiges tjänstgöring kan antagas upphöra. Genom att dessa uppgifter helt naturligt endast kunna bliva mycket ungefärliga, har indrivningsverksamheten under rådande beredskapstillstånd väsentligt försvårats. Enligt de föreskrifter i krigsfamiljebidragskungörelsen, för vilka redogjorts under 5 §, skall emellertid truppregistreringsmyndigheten meddela familjebidragsnämnden, när den värnpliktiges tjänstgöring upphört. Genom att familjebidragsnämnden i sin tur ålägges att underrätta utmätningsmannen om upphörandet av den värnpliktiges tjänstgöring, vinnes den fördelen, att utmätningsmannen icke behöver irritera värnpliktig, som beviljats anstånd, med skattekrav, innan anståndstiden utgått. Underrättelse om beviljad tidsbegränsad ledighet torde icke behöva meddelas utmätningsmannen. 8 och 9 §§. Dessa paragrafer äro likalydande med 7 respektive 8 § i gällande författning. 10 §. Kommittén har med hänsyn till önskvärdheten av att i möjligaste mån centralisera hjälpverksamhet för de värnpliktiga funnit lämpligt att tillsynsmyndigheten för krigsfamiljebidrags verksamheten i stället för riksräkenskapsverket utfärdar erforderliga tillämpningsföreskrifter. Samråd med riksräkenskapsverket bör dock äga rum. Övergångsbestämmelser. Införande av behovsprövning i fråga om anstånd med skattebetalning innebär en viss inskränkning i fråga om möjligheten att erhålla anstånd i förhållande till vad som nu gäller. Kommittén föreslår därför, att de nya bestämmelserna icke skola bliva omedelbart tillämpliga å andra värnpliktiga än dem, som rycka in till tjänstgöring efter det förordningen trätt i kraft.

102 För värnpliktig, som vid ikraftträdandet fullgör militärtjänstgöring, skola äldre bestämmelser gälla i fråga om utskylder, som förfalla till betalning under tiden för tjänstgöringen och två månader därefter. Beträffande utskylder, som förfallit till betalning före ikraftträdandet men ej dessförinnan indrivits, skola jämväl äldre bestämmelser gälla.

Lagen om upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga utskylder till kommun eller annan menighet med avseende å rösträtt och behörighet. Enligt särskilda stadganden i lagarna om kommunalstyrelse på landet och kommunalstyrelse i stad ävensom om kommunalstyrelse i Stockholm må rättighet att deltaga i kommunalstämmas eller allmän rådstugas överläggningar och beslut eller rösträtt vid val av kommunal- eller stadsfullmäktige icke utövas av den, som i avseende å honom påförda utskylder till kommunen eller staden, vilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren, häftar för utskylder för flera än två av dessa år. Motsvarande gäller enligt lagen om församlingsstyrelse och lagen om församlingsstyrelse i Stockholm i fråga om rättighet att deltaga i kyrkostämmas överläggningar och beslut samt rösträtt vid val av kyrkofullmäktige. Rösträtt vid val av landstingsmän jämte suppleanter tillkommer enligt 5 § lagen om landsting envar inom landstingsområdet i kommuns gemensamma angelägenheter röstberättigad. Enligt 9 § i lagen om vägdistrikt må rösträtt vid val av ombud vid vägstämma jämte suppleanter icke utövas av den, som häftar för vägskatt till distriktet, vilken förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren. Den, som häftar för honom påförda utskylder till kommun eller stad, vilka förfallit till betalning under något av de tre sistförflutna kalenderåren, kan enligt stadganden i kommunallagarna ej vara ordförande eller vice ordförande i kommunalstämma eller kyrkostämma, kommunal-, stads eller kyrkofullmäktig, eller ledamot eller suppleant i kommunalnämnd, drätselkammare, kyrkoråd, skolråd eller folkskolestyrelse, och enligt lagen om landstingkan den, som häftar för honom påförda utskylder till landstinget eller kommun inom landstingsområdet, vilka förfallit till betalning under något av de tre sistförflutna kalenderåren, ej vara landstingsman eller suppleant för landstingsman och ej heller ledamot eller suppleant i landstingets förvaltningsutskott. I 6 § kungörelsen den 13 februari 1942 (nr 60) om upprättande av röstlängd för val till riksdagens andra kammare samt av kommunal röstlängd åligger det den inom kommunen, som har att uppbära eller bokföra kommunalutskylderna, att årligen meddela uppgift å de personer inom kommunen, vilka uppnått eller under kalenderåret uppnå en ålder av 21 år och den 10 juni i avseende å dem påförda utskylder till kommunen, vilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren, häfta för utskylder för flera än två av dessa år. Motsvarande skyldighet i fråga om utskylder

103 till municipalsamhälle åligger den i municipalsamhället, som har att uppbära eller bokföra dylika utskylder. Enligt kommitténs förslag, för vilket närmare motivering tidigare lämnats, skall vid tillämpning av stadgandena angående villkor för utövande av rösträtt och behörighet att innehava uppdrag värnpliktig icke anses häfta för oguldna utskylder, vilka förfallit till betalning under tiden för tjänstgöringen eller under tre månader efter dess slut. De uppgifter, som vederbörande kommunala myndighet har att tillställa röstlängdsupprättaren angående underlåten utskjddsbetalning, skola sålunda enligt kommitténs förslag icke upptaga de skattskyldiga, vilka häfta för oguldna utskylder, vilka förfallit till betalning under tiden för tjänstgöringen eller inom tre månader efter dess slut. Uppgift huruvida viss skattskyldig under ifrågakommande tidsperiod varit i tjänstgöring kan erhållas med biträde av kommunens familjebidragsnämnd. Gällande lag äger tillämpning i fall, då anstånd med indrivning av oguldna utskylder åtnjutits enligt vad därom stadgas. Kommittén har övervägt att föreslå övergångsbestämmelse av innebörd, att i de fall nu gällande förordning med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga enligt kommitténs förslag övergångsvis skall äga fortsatt giltighet även ifrågavarande lag fortfarande skulle tillämpas. Då emellertid enligt gällande bestämmelser för erhållande av anstånd endast fordras anmälan, att vederbörande önskar komma i åtnjutande härav eller behörigt bevis om att den skattskyldige tjänstgjort vid krigsmakten under sådan tid att han är berättigad till anstånd, har kommittén ansett en dylik övergångsbestämmelse sakna praktisk betydelse. Enligt kommitténs förslag skola sålunda i fråga om skattskyldiga, för vilka nu gällande anståndsförordning fortfarande skall äga tillämpning efter ikraftträdandet av den av kommittén föreslagna lagen om upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga utskylder, tillämpas bestämmelserna i den av kommittén föreslagna lagen, oaktat de skattskjddiga icke åtnjutit anstånd enligt nu gällande bestämmelser.

104 1941 års Icrigsfamiljébidragskommittés förslag.

Bilaga

A.

Förslag till lag om ändring av 2 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 728) med särskilda bestämmelser rörande utmätning hos vissa värnpliktiga m. ni. Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 14 oktober 1939 med särskilda bestämmelser rörande utmätning hos vissa värnpliktiga m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 2§Har egendom tagits i mät hos den som fullgör eller fullgjort tjänstgöring, varom i 1 § sägs, och finnes, att gäldenärens betalningssvårigheter uppenbarligen äro föranledda av tjänstgöringen, må med försäljning av den utmätta egendomen anstå under tiden för tjänstgöringen och högst intill dess gäldenären tre månader i följd efter beviljad ledighet för återgång till civil verksamhet (hempermittering) eller hemförlovning varit fri från sådan tjänstgöring. Erfordras egendomen i gäldenärens näring för att bereda nödig bärgning åt gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn eller för att bereda dem nödig bostad, må anstånd beviljas högst intill dess gäldenären sex månader i följd efter nämnda tidpunkt varit fri från sådan tjänstgöring. Vad sålunda stadgats skall icke gälla om borgenärens rätt till betalning därigenom äventyras.

Denna lag träder i kraft den Vad i 2 § stadgats skall gälla, även om utmätningen ägt rum före lagens ikraftträdande.

Förslag till lag om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods från vissa värnpliktiga m. m. Härigenom förordnas som följer. 1§Har värnpliktig, som genom avtal, vara lagen om avbetalningsköp är tilllämplig, förvärvat arbetsredskap eller lösöre, avsett till personligt bruk för honom, hans hustru eller oförsörjda barn eller adoptivbarn, blivit inkallad

105 till tjänstgöring jämlikt 28 § 1 mom. värnpliktslagen, äge säljaren ej på grund av dröjsmål med betalning av förfallen post, vilket uppenbarligen föranletts av tjänstgöringen, taga godset åter eller göra annan i avtalet stadgad särskild påföljd gällande, med mindre dröjsmålet överstiger tre månader eller, om godset finnes oundgängligen erforderligt för köparen eller sådan anhörig till honom som nyss sagts, ett år. Ej heller må på grund av dröjsmål med betalning av förfallen post, vilket uppenbarligen föranletts av tjänstgöring, som i första stycket sägs, gods som där avses återtagas eller annan i avtalet stadgad särskild påföljd göras gällande under tiden för tjänstgöringen och förrän gäldenären efter beviljad ledighet för återgång till civil verksamhet eller hemförlovning tre månader i följd varit fri från sådan tjänstgöring, för så vitt av köpeskillingen icke mer än en femtedel återstår ogulden.

2§Den, som genom avtal, vara lagen om avbetalningsköp är tillämplig, till värnpliktig försålt egendom, varom i 1 § sägs, äger icke under den tid den värnpliktige fullgör tjänstgöring, som i 1 § sägs, och förrän gäldenären efter beviljad ledighet för återgång till civil verksamhet (hempermittering) eller hemförlovning tre månader i följd varit fri från dylik tjänstgöring på grund av dröjsmål med betalning av förfallen post vidtaga åtgärd, vartill säljaren varit berättigad redan före den värnpliktiges inkallelse till tjänstgöring. 3§Vad i 1 och 2 §§ stadgats skall äga motsvarande tillämpning, om den värnpliktiges hustru före eller efter äktenskapets ingående inköpt godset för makarnas gemensamma bruk och makarna leva samman. 4§Vad ovan stadgats skall icke äga tillämpning, om säljarens säkerhet äventyras. 5§Klagan över handräckning för återtagande av egendom som avses i denna lag må förutom av den som eljest är befogad därtill föras av den värnpliktiges hustru eller av annan som har egendomen i sin vård. Denna lag träder i kraft den , från och med vilken dag lagen den 31 oktober 1939 (nr 782) om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods från vissa värnpliktiga m. m. upphör att gälla. Vad i lagen är stadgat skall äga tillämpning, även om betalningsförsummelse inträtt före lagens ikraftträdande, dock ej såframt beslut meddelats före ikraftträdandet och laga kraft åkommit detsamma.

106 Förslag till

lag angående ändring av lagen den 19 april 1940 (nr 233) om anstånd för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m. m. Härigenom förordnas, att lagen den 19 april 1940 om anstånd för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m. m. skall sålunda ändras, att till lagen fogas en ny paragraf, betecknad 2 a § och av nedan angivet innehåll. 2 a §. H a r jämlikt 192 § utsökningslagen förordnande givits om vräkning av värnpliktig, som avses i 1 §, äger utmätningsmannen, om den värnpliktiges betalningssvårigheter uppenbarligen äro föranledda av tjänstgöringen, medgiva anstånd med vräkningen för en tid av högst en månad. Denna lag träder i kraft den Vad i 2 a § stadgas skall gälla även om förordnande om vräkning givits före lagens ikraftträdande.

Förslag till

förordning om ändring av 2 § 1 mom.1 förordningen den 17 november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga. Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. förordningen den 17 november 1939 med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa skyldiga skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 2§1 mom. Underlåter den skattskyldige att i behörig ordning erlägga honom påförda utskylder, vilka förfalla till betalning vid uppbördsstämma eller uppbördstermin, som helt eller delvis infaller under tiden för tjänstgöringen vid krigsmakten eller inom tre månader efter tjänstgöringens slut, må indrivning av belopp, som på grund därav uppföres i restlängd, icke ske förrän den skattskyldige efter beviljad ledighet för återgång till civil verksamhet (hempermittering) eller hemförlovning tre månader i följd varit fri från sådan tjänstgöring. H a r underlåtenheten som i första stycket sägs föranlett, att jämväl belopp, som eljest skolat erläggas vid senare uppbördstillfälle, uppförts i rest1

Senaste lydelse, se SFS 1941: 988.

107 längd, må sålunda restfört belopp icke i något fall indrivas förrän efter utgången av den uppbördsstämma eller uppbördstermin, varunder beloppet enligt utfärdad debetsedel skolat erläggas. Infaller tidpunkt, då belopp som nu sagts först får indrivas, under det den skattskyldige tjänstgör vid krigsmakten eller inom tre månader efter tjänstgöringens slut, skall vad i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning i avseende å sådant belopp. Denna förordning träder i kraft den

Förslag till

lag om upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga utskylder till kommun eller annan menighet med avseende å rösträtt och behörighet. Vid tillämpning av i lag givna stadganden angående villkor för utövande av rösträtt och behörighet att innehava uppdrag skall.person, som inkallats till tjänstgöring jämlikt 28 § 1 mom. värnpliktslagen icke anses häfta för oguldna utskylder, vilka förfallit till betalning under tiden för sådan tjänstgöring eller inom tre månader från tjänstgöringens slut och med vilkas indrivning anstånd åtnjutits enligt särskilda, av Konungen utfärdade bestämmelser. Denna lag träder i kraft den

Bilaga B. Uppgifter om tillämpningen av gällande bestämmelser rörande betalningsanstånd. I syfte att utröna, i vilken utsträckning nu gällande moratorielagstiftning vunnit tillämpning, har kommittén genom cirkulärskrivelse infordrat uppgifter härom från Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping samt i övrigt från en stad och ett landsfiskalsdistrikt inom varje län. Med undantag av förordningen den 17 november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa värnpliktiga synes av de till kommittén insända uppgifterna att döma ifrågavarande lagstiftning ha vunnit tillämpning i påfallande ringa utsträckning. Sålunda

108 ha utmätningsmännen i 25 distrikt 1 förklarat sig icke hava handlagt något ärende rörande tillämpningen av lagen den 14 oktober 1939 (nr 728) med särskilda bestämmelser rörande utmätning hos vissa värnpliktiga m. m., lagen den 31 oktober 1939 (nr 782) om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods från vissa värnpliktiga m. m. eller förordningen den 14 juni 1940 (nr 504) om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods m. m. Ej heller har i dessa distrikt förekommit något fall, då värnpliktig inkallad tiil beredskapstjänst, vräkts från sin bostad. Den ringa utsträckning, i vilken lagstiftningen tillämpats, torde till stor del förklaras därav, att de fall, då laga åtgärder visserligen påkallats men efter av utmätningsmannen under hand gjort påpekande eller av annan anledning återkallats, icke redovisats. Under betonande av att uppgifterna av denna orsak skulle giva en missvisande bild av ifrågavarande lagstiftnings tillämpning har förste stadsfogden i Norrköping funnit sig icke böra till kommittén avgiva några som helst statistiska uppgifter av förevarande art. Uppgifterna hava sammanställts i följande tabeller, varvid endast de städer (landsfiskalsdistrikt) medtagits, där förevarande moratorieförfattningar vunnit tillämpning. A. Lagen den 14 oktober 1939 (nr 728) med särskilda bestämmelser rörande utmätning hos vissa värnpliktiga m. m.

Distrikt

Antal fall, då undantag från utmätning jämlikt 1 § beviljats Vi 1941 — VT 1942

VT 1942 — VT 1943

2 34 1

25 Antal meddelade anstånd med försäljning av lös egendom (2 §) (Siffran inom parentes angiver fall av förlängt anstånd utöver 3 månader) Vi 1941 — VT 1942

VT 1942— VT 1943

1(1) 2(1)

3(2)

Städer. Gävle Göteborg Kalmar Karlskrona Luleå Malmö Stockholm Sundsvall

10 1 4

2 (2) 1 3 1

3 (1)

1 2(1) 1

2(1)

Landsfiskalsdistrikt Jönåker Kungsbacka Löderup Malmberget Nordmaling Skåning Tumba

3 (3) 1

1 Städerna Eskilstuna, Falun, Halmstad, Karlstad, Kristianstad, Södertälje, Visby och Växjö samt Alseda, Björna. Bollnäs, Grangärde, Hjorteds, Hällefors. Lenhovda, Lysekils. Mörrums, Ransäters, Eoma, Solna, Svedala, Svegs, Tössbo. Västanfors och Älvkarleby landsfiskalsdistrikt.

109 Härjämte har i ett fall i Luleå anstånd med försäljning av fast egendom meddelats enligt 2 §, därvid anståndet jämlikt 2:a stycket utsträckts utöver 3 månader. B. Lagen den 31 oktober 1939 (nr 782) om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods. De fall, då ansökan om handräckning avslagits med stöd av stadgandet i 1 § om en frist av tre månader, utgöra under tiden 1 januari 1941 — 1 juli 1942 respektive tiden 1 juli 1942—1 juli 1943 (siffrorna inom [ ]) för: a) Städer: Göteborg 2 [2] (mindre lösegendom såsom kläder, klockor, böcker etc); Malmö 1 [0] (dammsugare); Sundsvall 1 [0] (radioapparat); Södertälje 3 [2] (radioapparat, möbler, cykel, kostym); Uppsala 3 [2] (cyklar, dammsugare); Örebro 14 [18] (kläder, symaskin, möbler). b) Landsfiskalsdistrikt: Kungsbacka 2 [1] (radioapparat, motorcykel); Motala 2 [1] (radioapparater, dammsugare); Tumba 1 [0] (möbler). Motsvarande uppgifter för de fall, då ansökan om handräckning avslagits med stöd av stadgandet i 1 § om en frist av ett år: Göteborg 3 [2] (möbler, husgeråd); Örebro 2 [1] (möbler). C. Förordningen den 14 juni 1940 (nr 504) om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods m. m. Antalet fall, då förordningen under tiden 1 januari 1941—1 juli 1942, respektive tiden 1 juli 1942—1 juli 1943 tillämpats å värnpliktig, inkallad till beredskapstjänst: < a) Städer: Gävle 6 [3]; Göteborg 10 [8]; Kalmar 2 [0]; Karlskrona 1 [OJ; Luleå 2 [0]; Malmö 1 [0]; Skövde 1 [0]; Stockholm 5 [3]; Västerås 4 [6]; Örebro 5 [4]. b) Landsfiskalsdistrikt: Kungsbacka 2 [1]; Tumba 1 [0]. Under samma tidsperioder har förordningen tillämpats å annan än värnpliktig i städerna Malmö (i 1, respektive 0 fall) och Västerås (i 2, respektive 2 fall) samt i Kungsbacka landsfiskalsdistrikt (i 1, respektive 0 fall). D. Lagen den 19 april 1940 (nr 233) om anstånd för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m. m. Antal fall då till beredskapstjänst inkallad värnpliktig under tiden 1 januari 1941—1 juli 1942, respektive tiden 1 juli 1942—1 juli 1943 vräkts från sin bostad: Göteborg 6 [3]; Malmö 1 [0]; Stockholm 15 [10]; Östersund 1 [0].

110 E. Förordningen den 17 november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga. Antalet skattskyldiga, som åtnjutit anstånd enligt ifrågavarande förordning. Distrikt

Tiden 1941—VT 1942

VT

Tiden 1942 —VT 1943

Anmärkning

Städer. Eskilstuna . . . Falun Gävle , Göteborg . . . Halmstad . . , Karlstad . . , Kalmar Karlskrona Kristianstad Luleå Malmö . . . . Norrköping Skövde Stockholm. . Sundsvall . . Södertälje . . Uppsala . . . . Visby Västerås Växjö t Örebro . . . . Östersund . .

2 152 19 440

1071 6 452

347 C: a 350

C:a 200

433 592 389

219 331 164

4 980

2 675

89 C:a 25 000

C:a 18 000

514 173

285 141

C:a 350 1849

C:a 150 1434

Uppgift saknas. Uppgift kan ej lämnas. 1

Uppgift saknas.

Uppgift saknas.

18 C:a 1900

C:a 1 400 Uppgift kan ej lämnas.

Landsfiskalsdistrikt. Alseda Björn a Bollnäs Grangärde Hjorted Hällefors Jönåker Kungsbacka Lenhovda Lysekil Löderup Malmberget Motala Mörrum Nordmaling Ransäter Roma Skåning Solna Svedala Sveg Tumba Tössbo Västanfors Älvkarleby 1 2

246 158 C:a 75 46 98 125 176 246 C:a 250 93 8 3:a 2 400 72 90 1 C: a 200 47 207 2 140 324 25 166 0 96 576

207 160 C:a 40 13 81 120 141 233 C:a 200 37 7 C: a 1 600 42 25 4 C:a 150 23 75 1550 179 10 120 0 137 339

Det övervägande antalet värnpliktiga h a r styrkt militärtjänstgöringen enligt 5 § 2 st. I a n t a l e t ingå icke värnpliktiga, som styrkt tjänstgöringen enligt 5 § 2 st.

Ill

Bilaga C. Sammanställning av vissa törslag till ändringar i gällande författningar rörande betalningsanständ m. m. Samtidigt som kommittén genom cirkulärskrivelse till vissa utmätningsmän m. fl. införskaffade uppgifter rörande bl. a. den utsträckning, i vilken gällande författningar rörande betalningsanstånd m. m. tillämpats, hemställde kommittén om att erhålla del av de förslag till ändringar i gällande författningar, som kunde finnas påkallade med hänsyn till vunna erfarenheter. I det följande skall redogöras för de svar, som inkommit i anledning av kommitténs hemställan. A. Lagarna rörande utmätning, återtagande av avbetalningsgods och hyra. I några av svaren hava omständigheter uppgivits, som begränsat tillämpningen av lagen om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods från vissa värnpliktiga m. m. Sålunda hava stadsfogdarna i Kalmar och Karlstad framhållit, att lagens bestämmelser icke kunnat tillämpas, enär de värnpliktige i allmänhet resterat jämväl för avbetalningsposter, vilka förfallit före tjänstgöringens början. Stadsfogden i Kalmar har med anledning därav föreslagit, att då säljaren i dessa fall begagnat sin rätt att söka handräckning först då köparen blivit inkallad till tjänstgöring dröjsmålet med betalning av nu nämnda poster icke borde läggas köparen till last. Stadsfogden i Karlstad har även påpekat, att ansökan om återtagande av avbetalningsgods högst sällan förekomme på grund av kortare dröjsmål än tre månader. Stadsfogden i Kalmar har erinrat om att, ehuru de frivilligt tjänstgörande i ekonomiskt avseende vore jämställda med de till beredskapstjänst inkallade, de likväl icke kunde inrangeras under ifrågavarande för värnpliktiga gällande bestämmelser, vilket kunde för den enskilde synas obilligt och oriktigt. Stadsfogden i Karlskrona har understrukit, att den som under beredskapstjänstgöringen inginge avtal om avbetalningsköp icke borde åtnjuta skydd. Förste stadsfogden i Göteborg har särskilt betonat vikten av att beträffande utmätning och handräckning infördes skyldighet för den värnpliktige att hos den exekutiva myndigheten skriftligen anmäla att inkallelse skett och den beräknade tiden för militärtjänstgöringen. Förste stadsfogden i Stockholm har upplyst om att i en del fall de ifrågavarande lagarna icke kunnat komma till tillämpning, enär gäldenärerna först efter verkställighetsåtgärdernas avslutande givit sig tillkänna och meddelat, att de varit inkallade. I några av svaren hava berörts vissa frågor av huvudsakligen formell natur. Sålunda har förste stadsfogden i Norrköping uttalat som ett önskemål, att bestämmelserna erhölle sådan utformning, att av dem tydligt framginge,

112 när utmätningsmannen skulle ex officio beakta bestämmelserna och när bestämmelsernas tillämpning förutsatte framställning från vederbörande gäldenär. Vidare borde av stadgandet i 2 § lagen om anstånd för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m. m. framgå, vilken eller vilka myndigheter, som avsågos med bestämmelsen. Förste stadsfogden i Norrköping har därjämte hemställt, att lagen om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods från vissa värnpliktiga m. m. och förordningen om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods m. m. måtte sammanföras i en författning. Stadsfogden i Kalmar har framhållit, att då bestämmelserna i nämnda lag vore ogynnsammare än i förordningen, tvekan kunde uppstå, vilken av de båda författningarna som skulle tillämpas Det kunde därför ifrågasättas, huruvida icke förordningen vore tillfyllest för samtliga fall, eventuellt med någon komplettering. Härigenom skulle åtminstone tillämpningen av ifrågavarande stadgande underlättas. B. Förordningen med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga. Börande förordningens tillämpning har stadsfogden i Karlstad påpekat, att enär de värnpliktiga, som erhållit anstånd, i mycket stor utsträckning resterat jämväl för skatter, som förfallit till betalning före militärtjänstgöringen, förordningen fått ringa betydelse. I åtskilliga av svaren har föreslagits inskränkning i rätten till anstånd. Andre stadsfogden i Göteborg har sålunda anfört: Den vunna erfarenheten vid tillämpningen av förordningen ger vid handen, att bestämmelserna i densamma rörande ovillkorligt anstånd i talrika fall synas alltför generösa, så att skattskyldiga kunna under inkallelse åtnjuta högst betydligt större inkomster än under civila anställningen, exempelvis genom viss alltjämt utgående lön från arbetsgivaren och relativt hög avlöning från armén på grund av specialanställning under inkallelsen. Även vanliga arbetare utan särskilda förmåner få, såvida de hava hustru och barn, bättre ekonomiskt under inkallelser, i det att de åtnjuta ungefär samma inkomst som i det civila arbetet om icke större inkomst men undslippa skattedragning, vilken eljest belastat inkomsten. Den goda avlöningen under militärtjänsten, särskilt för specialutbildade arbetare såsom elektriker o. d., gör, att sådana efter avslutad beredskapstjänst icke återvända till civilt arbete utan kvarstanna såsom frivilliga, alltjämt oåtkomliga för skatteindrivning. Landsfiskalen i Skånings distrikt har framhållit, att i fall, då den värnpliktiges ekonomiska förhållanden äro ungefär lika goda under beredskapstjänstgöringen som då han fullgör sin civila syssla, han icke bör komma i åtnjutande av anstånd samt vidare anfört: Det må härvid påpekas, att en sådan skattskyldig, som ofta kan hava relativt höga utskylder, genom anståndet erhåller den förmånen, att^han kan — i motsats till andra skattskyldiga — under den kanske ganska långa anståndstiden åtnjuta ränteinkomst å det kapital, som åtgår till skattebetalningen, varjämte han förorsakar statsverket utgift _ i form av indrivningsavgift till exekutionsbiträdet, då skattebeloppet indrives.

113 Landsfiskalen i Malmbergets distrikt har särskilt fäst uppmärksamheten på att civilanställda och i statstjänst anställda värnpliktiga, vilka icke få vidkännas avbräck genom sin tjänstgöring, icke böra komma i åtnjutande av anstånd. Stadsfogden i Halmstad har anfört: Värnpliktigt underbefäl fullgör ofta beredskapstjänstgöring praktiskt taget oavbrutet och ofta nog överstiga de sammanlagda avlöningsförmånerna och bidragsbeloppen betydligt den inkomst vederbörande åtnjutit i sin civila verksamhet och även vad stamanställt underbefäl i samma grad äger uppbära. För sådan värnpliktig föreligger knappast behov av den lättnad, som förordningen avser att bereda. Skatteverket i Stockholm har hemställt, att enär vid hemortslönens tillkomst avsågs, att denna bl. a. skulle användas för betalning av utskylder, anståndsbestämmelserna borde ändras så, att hinder icke mötte för uttagande av resterande utskylder i hemortslön. Stadsfogden i Karlskrona har ansett, att anstånd icke borde lämnas värnpliktig, då hemortslön utginge till honom. Stadsfogden i Halmstad har ifrågasatt, huruvida icke åtminstone viss del av den utgående hemortslönen borde kunna tagas i anspråk även för gäldande av utskylder, för vilka anstånd numera åtnjutes. Vidare har landsfiskalen i Malmbergets distrikt påpekat att beträffande värnpliktiga, som inkallades ofta och på korta inkallelseperioder det missförhållandet kunde inträffa, att inga utskylder alls kunde uttagas hos den skattskyldige, enär han efter varje tjänstgöringsperiod, hur kort den än varit, ägde åtnjuta anstånd med utskyldsbetalningen under två månader, räknat från tjänstgöringens slut. Anståndstiden borde därför begränsas, så att^den i intet fall bleve längre än tiden för militärtjänstgöringen, A andra sidan har förste stadsfogden i Malmö hemställt om sådan ändring i gällande bestämmelser att tiden för anståndet utsträcktes samt att anstånd lämnades även för andra skatter än dem, som avsåges med nuvarande bestämmelser. Landsfiskalen i Solna distrikt har uttalat som ett önskemål, att det stadgades ovillkorlig skyldighet för värnpliktig, som ville komma i åtnjutande av skatteanstånd, att göra skriftlig anmälan härom enligt fastställt formulär, vilken anmälan borde avlämnas i två exemplar, så att utmätningsmannen kunde behålla det ena och vidaresända det andra till vederbörande exekutionsbiträde. Stadsfogden i Kalmar har hemställt att såsom ett oeftergivligt villkor för rätt till anstånd uppställdes fordran på att vederbörande gjorde skriftlig anmälan, helst vederbörligen styrkt, inom i 5 § i gällande förordning angivna tiden. Landsfiskalen i Älvkarleby distrikt har anfört: Det synes vara endast i undantagsfall som de skattskyldiga numera i vederbörlig ordning anmäla sig för erhållande av anstånd med indrivning av utskylder. Först sedan indrivningsåtgärder vidtagas bruka de i regel uppgiva att de fullgjort militärtjänst. Exekutionsbiträdena hava då nödgats

114 efterhöra hos familjebidragsnämnderna vilka tider den påstådda militärtjänstgöringen fullgjorts, enär den skattskyldige, därest han endast varit hempermitterad, icke kunnat styrka sina uppgifter medelst inskrivningsbok. Antingen bör således rätten att komma i åtnjutande av anstånd göras beroende av ovillkorligt anmälningsskyldighet — helst genom militärmyndighetens försorg — eller också skall anmälningsskyldigheten helt slopas. För närvarande fungerar den nämligen enligt mitt förmenande ytterst otillfredsställande. Stadsfogden i Västerås har ansett önskvärt att befrielse från indrivningsavgift gjordes beroende av sådan formlig framställning som i 5 § i förordningen förutsattes för åtnjutande av anstånd med indrivning. Enligt gällande bestämmelser kunde en restförd långt efter det anståndet med indrivningen upphört och utskylderna jämte indrivningsprovisionen uttagits göra anspråk på att befrias från skyldighet att erlägga indrivningsprovisionen. Följden bleve, att indrivningsprovisionen, som redan bokförts och fördelats mellan stad, exekutorer och stadsfogde, måste återbäras. Stadsfogden i Kalmar har yrkat, att skriftlig framställning inom 5 § i förordningen angiven tid uppställdes som villkor för rätt till befrielse från indrivningsprovision. Slutligen har skatteverket i Stockholm uttalat att i sådana fall, då anmälan om anstånd inlämnades till militärmyndighet det borde åligga denna, att sedermera meddela vederbörande utmätningsman om tiden för tjänstgöringens slut.

115 INNEHÅLLSFÖETECKNING. Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för Förslag: till författningstext Direktiven för utredningsarbetet

finansdepartementet

Gällande bestämmelser och deras tillkomst. Lagen den 14 oktober 1939 (nr 728) med särskilda bestämmelser rörande u t m ä t n i n g hos vissa värnpliktiga m. m Lagen den 31 oktober 1939 (nr 782) om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods från vissa värnpliktiga m. m Lagen den 19 april 1940 (nr 233) om anstånd för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m. m Förordningen den 17 november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga jämte därmed sammanhörande författningar Förordningen den 14 juni 1940 (nr 504) om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods m. m Tidigrare förslag till ändring av gällande bestämmelser jämte däröver avgivna yttranden. 1941 års krigsfamiljebidragskommittés promemoria Yttranden över krigsfamiljebidragskommitténs promemoria Svenska exekutionsmännens riksförbunds skrivelse Yttranden över skrivelsen m. m Motioner Kommitténs förslag. Inledning. De värnpliktigas löneförmåner Bestämmelser om familjebidrag m. m Allmän motivering. Allmänna synpunkter De av förslaget omfattade personalgrupperna Andra spörsmål av allmännare n a t u r De särskilda bestämmelserna om anstånd m. m Utmätning Avbetalningsköp Anstånd med hyresbetalning m. m Skatteanstånd Hemortslön och utskyldsbetalning

3 5 14

16 17 18 20 25

26 28 47 48 56

58 59 63 66 76 76 76 77 79 80 84

Specialmotivering. Militära moratorielagen 88 Förordningen med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos värnpliktiga 98 Lagen om upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga utskylder till kommun eller annan menighet med avseende å rösträtt och behörighet 102 Bilagor. Bilaga A. 1941 års krigsfamiljebidragskommittés förslag 104 Bilaga B. Uppgifter om tillämpningen av gällande bestämmelser rörande betalningsanstånd 107 Bilaga C. Sammanställning av vissa förslag till ändringar i gällande författningar rörande betalningsanstånd m. m 111

Statens offentliga utredningar 1943 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i (ien kronologiska förteckningen.)

All ni ii >i lagstiftning.

Rättsskipning.

Fångvård.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Flyttningsersättningssakkunniga. Betänkande med förslag till författningar ang. ersättning för flyttningskostnad. [2] Utredning och förslag ang. pappersformaten inom statsförvaltningen. [6] Betänkande med förslag till lag om redovisningsmedel m. m. [24] Betänkande med förslag ang. den statliga statistikens organisation m. m. [28] Handledning rörande tillämpningen av administrativa fullmaktslagen . [381 Kommunalförvaltning. 1040 års civila byggnadsutredning. Betänkande 1. Förslag till ändringar i Kungl. Maj:ts byggnadsstadga samt till föreskrifter rörande planläggning och utförande av byggnad för vissa vårdanstalter och folktandpolikliniker. [101 Stadsplaneutredningen 1942. 2. Förslag till vissa ändringar i byggnadsstadgan. [30] Statens och kommunernas tinansväseii. 1941 års familjebeskattningssakkunniga. Betänkande med förslag till ändrade grunder för familjebeskattningen. [3] Besparingsberedningens slututlåtande. [13] Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å landsbygden vid 1938 års allmänna fastighetstaxering. [23] »

Polltt. Utredning rörande polismäns anslutning till politiska ytterlighetsriktningar m. m. [5] Nationalekonomi och socialpolitik. Betänkande ang. levnadskostnadsindex. [8] Utredning och förslag ang. statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. [9] Utredning och förslag ang. statsbidrag till social hemhj alpsverksamhet. [15] Utredning och förslag ang. planmässigt sparande för familjebildning och statens bosättningslån [181 Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 3. Tiden juli 1941—juni 1942. [25] Utredning ang. Norrlands näringsliv. Ii!) lliiiso- och sjukvård. Betänkande med förslag ang. omorganisation av rättsmedicinalväsendet i riket. [201 Betänkande rörande sinnesslövårdens organisation med hänsyn till erforderliga åtgärder för beredande av skolundervisning åt bildbara sinnesslöa barn. [29] Allmänt näringsväsen.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Ladugårdsbyggnadssakkunniga. Meddelande nr 1. Djurstallars planering, värmehushållning och ventilation. [20]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Utredning rörande skogsnäringens ekonomiska läge med förslag till åtgärder för höjande av näringens bärkraft. 3. Skogsbrukets transportfrågor: Vägar och järnvägar. [4] Betänkande ang. åtgärder mot spekulation i vattenkraft. [141 Industri. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 4. Förslag till åtgärder för textilforskningens ordnande. [11] 5. Förslag till åtgärder för järn- och metallforskningens ordnande. [101 6. Förslag till åtgärder för den geotekniska forskningens ordnande. [22] Statliga cementbestämmelser av år 1943. [40] Handel ocli sjöfart. Betänkande med förslag till hamnförordning [32] Koin ni unika tionsväsen. Betänkande med författnings- och organisationsförslag för genomförande av ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet m. m. [1] ilank-, kredit- och penningväsen. Betänkande med förslag till mililär moratorielag m.m. [42] Försäkrings väsen. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. Bilaga 1. Hygieniska förutsättningar för skolarbetet. [7] Bilaga 2. Den psykologiska forskningens nuvarande ståndpunkt i fråga om den psykiska utvecklingen hos barn och ungdom m. m. [19] Tillströmningen till de fria fakulteterna och arbetsförhållandena närmast efter avlagd examen samt militärtjänstgöringens inverkan på universitets- och högskoleungdomens studier och ekonomiska förhållanden. [17] Utredning med förslag ang. reglering av den territoriella församlingsindelningen i Göteborg. [31] Betänkande rörande reglering av löner och tjänsteförhållanden m. m. för lärarpersonal vid statsunderstödda sinnesslöskolor. [33] Betänkande med utredning och förslag ang. den högre tekniska undervisningen. [34] Tabellbilaga. [35] Bihang 1, innehållande förslag ang. läroämnen, lärarbefattningar samt läro- och timplaner vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola. [36] Bihang 2, innehållande förslag ang. byggnader samt utrustning och möblering för tekniska högskolan i Stockholm samt Cbalmers tekniska högskola. [37] Betänkande med utredning och förslag ang. läkarutbildningen. 2. Fortsättnings- och repetitionskurser för läkare. [411 Försvarsväsen. Betänkande med förslag till statliga åtgärder för stödjande av den privata motorlösa flygningens och modellflygningens utveckling. [12] Betänkande med förslag till reglering av det militära arvodesväsendet. [21] Betänkande med förslag till lag om folkskyddsväsendet (folkskyddslag) m. m. [27] Utrikes ärenden.

Stockholm 1943. K. L. Beckmans Boktryckeri. 2057 43

Internationell rätt.