Betänkande med förslag angående utbildningen av värnpliktiga och fast anställt manskap vid marinen

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

x.A

- — ^

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1943: 44 FÖRSVARSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG ANGÅENDE

UTBILDNINGEN AV VÄRNPLIKTIGA OCH FAST ANSTÄLLT MANSKAP VID MARINEN AVGIVET AV

SJÖFÖRSVARETS UTBILDNINGSKOMMISSION

S T O C K H O L M 19 4 3

Statens offentliga utredningar 1943 Kronologisk 1. Betänkande med författnings- och organisationsförslag för genomförande av ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet m. m. Beckman. 321 s. K. 2. Flyttningsersättningssakkunniga. Betänkande med förslag till författningar angående ersättning för flyttningskostnad. Marcus. 156 s. Fi. 3. 1941 års familjebeskattningssakkunniga. Betänkande med förslag till ändrade grunder för familjebeskattningen. Marcus. 170 s. Fi. 4. Utredning rörande skogsnäringens ekonomiska läge med förslag till åtgärder för höjande av näringens bärkraft. 3. Skogsbrukets transportfrågor: Vägar och järnvägar. Idun. 260 s. Jo. 5. Utredning rörande polismäns anslutning till politiska ytterlighetsriktningar m. m. Norstedt. 40 s. S. 6. Utredning och förslag angående pappersformaten inom statsförvaltningen. Beckman. 116 s. H. 7. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. Bilaga 1. Hygieniska förutsättningar för skolarbetet. Av U. Hjärne. Idun. 66 s. E. 8. Betänkande angående levnadskostnadsindex. Norstedt. 147 s. Fi. 9. Utredning och förslag angående statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. Beckman. 99 s. S. 10. 1940 års civila byggnadsutredning. Betänkande 1. Förslag till ändringar i Kungl. Maj:ts byggnadsstadga samt till föreskrifter rörande planläggning och utförande av byggnad för vissa vårdanstalter och folktandpolikliniker. Beckman. 80 s. K. 11. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 4. Förslag till åtgärder för textilforskningens ordnande. Hseggström. 82 s. H. 12. Betänkande med förslag till statliga åtgärder för stödjande av den privata motorlösa flygningens och modellflygningens utveckling. Beckman. 77 s. Fö. 13. Besparingsberedningens slututlåtande. Marcus. 158 s. Fi. 14. Betänkande angående åtgärder mot spekulation i vattenkraft. Norstedt. 79 s. Ju. 15. Utredning och förslag angående statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet. Beckman. 87 s. S. 16. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 5. Förslag till åtgärder för järnoch metallforskningens ordnande. Hseggström. 79 s. H. 17. Tillströmningen till de fria fakulteterna och arbetsförhållandena närmast efter avlagd examen samt militärtjänstgöringens inverkan på universitets- och högskoleungdomens studier och ekonomiska förhållanden. Norstedt. 145 s. S. 18. Utredning och förslag angående planmässigt sparande för familjebildning och statens bosättningslån. Beckman. 68 s. S. 19. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. Bilaga 2. Den psykologiska forskningens nuvarande ståndpunkt i fråga om den psykiska utvecklingen hos barn och ungdom m. m. Idun. 81 s. E. 20. Betänkande med förslag angående omorganisation av rättsmedicinalväsendet i riket. Beckman. 182 s. S. 21. Betänkande med förslag till regleringav det militära arvodesväsendet. Beckman. 165 s. Fi. 22. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 6. Förslag till åtgärder för den geotekniska forskningens ordnande. Hajggström. 86 s. H.

förteckning Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å landsbygden vid 1938 års allmänna fastighetstaxering. Norstedt. 170 s. Fi. Betänkande med förslag till lag om redovisningsmede m. m. Norstedt. 77 s. Ju. Statsmakterna och folkhushållningen under den til följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 3 Tiden juli 1941—juni 1942. Idun. 528 s. Fo. Ladugårdsbyggnadssakkunniga. Meddelande nr 1. Djur stallars planering, värmehushållning och ventilation Kydahl. 153 s. Jo. Betänkande med förslag till lag om folkskyddsväsende (folkskyddslag) m. m. Beckman. 406 s. S. Betänkande med förslag angående den statliga statisti kens organisation m. m. Marcus. 146 s. Fi. Betänkande rörande sinnesslövårdens organisation med hänsyn till erforderliga åtgärder för beredande av skol undervisning åt bildbara sinnesslöa barn. Norstedt 161 s. S. Stadsplaneutredningen 1942. 2. Förslag till vissa änd ringar i byggnadsstadgan. Norstedt. 77 s. Ju. Utredning med förslag angående reglering av den terri toriella församlingsindelningen i Göteborg. Av E. Schal ling. Hseggström. 118 s., 2 kartor. E. Betänkande med förslag till hamnförordning. Norstedt 101 s. H. Betänkande rörande reglering av löner och tjänsteför hållanden m. m. för lärarpersonal vid statsunderstöd da sinnesslöskolor. Norstedt. 72 s. S. Betänkande med utredning och förslag angående den högre tekniska undervisningen. Hseggström. 447 s. E Tabellbilaga till betänkande med utredning och för slag angående den högre tekniska undervisningen Hseggström. 155 s. E. Bihang 1 till betänkande med utredning och förslag angående den högre tekniska undervisningen, innehål lande förslag angående läroämnen, lärarbefattningar samt läro- och timplaner vid tekniska högskolan :" Stockholm och Chalmers tekniska högskola. Av H Kreiiger och S. Hultin. Hseggström. 215 8. E. Bihang 2 till betänkande med utredning och förslag angående den högre tekniska undervisningen, inne hållande förslag angående byggnader samt utrustning och möblering för tekniska högskolan i Stockholm samt Chalmers tekniska högskola. Av H. KreUger och S. Hultin. Hfeggström. 131 s. E. Handledning rörande tillämpningen av administrativa fullmaktslagen. Beckman. 36 s. S. Utredning angående Norrlands näringsliv. Idun. (2), 196 s., 1 karta. Jo. Statliga cementbestämmelser av år 1943. Norstedt. 8 s. K. Betänkande med utredning och förslag angående läkarutbildningen. 2. Fortsättnings- och repetitionskurser för läkare. Thule. 55 s. E. Betänkande med förslag till militär moratorielag m. m. Beckman. 115 s. Fi. Kommunalskatteberedningen. Betänkande med förslag till omläggning avdenkommunalabeskattningenm.nl. Del 3. Den kommunala skatteutjämningen. Marcus. 526 s. Fi. Betänkande med förslag angående utbildningen av värnpliktiga och fast anställt manskap vid marinen. Beckman. 436 s. Fö.

Aum. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS

OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1943: 44

FÖRSVARSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG ANGÅENDE

UTRILDNINGEN AV VÄRNPLIKTIGA OCH FAST ANSTÄLLT MANSKAP VID MARINEN AVGIVET AV

SJÖFÖRSVARETS UTBILDNINGSKOMMISSION

STOCKHOLM 1943 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [2029 43] 4

'%

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl Försvarsdepartementet. Genom beslut den 24 april 1942 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för försvarsdepartementet att dels tillsätta en kommission — sjöförsvarets utbildningskommission — bestående av högst sex ledamöter, med uppgift att företaga undersökning rörande utbildningsarbetet vid marinen i vad avsåge värnpliktiga och fast anställt manskap samt att till Kungl. Maj:t avge det utlåtande och de förslag, som av undersökningen föranleddes, dels ock utse en av kommissionens ledamöter att vara dess ordförande. Med stöd av bemyndigandet anmodade Herr Statsrådet den 6 maj 1942 folkskolinspektören i Södermanlands västra inspektionsområde Y. H. T. Norinder, verkställande direktören E. Th. Christiansson, chefen för Sveriges industriförbunds arbetsledareinstitut, filosofie doktorn G. J. Ekelöf, kommendören i marinen C. E. Måhlén, underofficeren av 2:a graden vid flottan A. E. W. Nyman och överstelöjtnanten i kustartilleriet A. J. V. Nyman att utföra ifrågavarande uppdrag, därvid Norinder tillika anmodades att i egenskap av ordförande leda kommissionens arbete. Efter därom gjord framställning entledigades den 19 maj 1942 överstelöjtnanten Nyman från sitt uppdrag att vara ledamot av kommissionen, och anmodades numera majoren vid kustartilleriet S. P. E. Lagerberg att i hans ställe såsom ledamot deltaga i kommissionen. Kommissionen höll sitt första sammanträde den 18 maj 1942. Såsom experter ha följande personer biträtt kommissionen, nämligen: kaptenen vid flottan C. E. Blidberg vid utredningen av vissa frågor berörande de värnpliktigas och det fast anställda manskapets utbildning ombord, kaptenen i flottans reserv N. D. Forssblad vid utredning av vissa frågor, som beröra utbildningen av sjökaptener och likställda, souschefen vid sjökrigsskolan, majoren i kustartilleriet A. H. A. Hilder vid utredning av vissa frågor rörande manskapets utbildning vid kustartilleriet och

4 e. o. förste byråingenjören i skolöverstyrelsen, civilingenjören F. A. Wallmark vid uppgörandet av förslag jämte kostnadsberäkningar till verkstadsskolor vid marinen. Såsom expert vid språklig granskning av vissa läro- och instruktionsböcker har kommissionen anlitat docenten vid Stockholms högskola C. Larsson. Sekreterare åt kommissionen har enligt den 19 juni 1942 meddelat förordnande varit kaptenen vid flottan E. S. Bohm, varjämte genom beslut den 6 augusti 1943 t. f. kanslirådet i ecklesiastikdepartementet C. G. Wejle anmodats att biträda kommissionen med utförande av sekreterargöromål. Kommissionen har inhämtat upplysningar från militära myndigheter och till utbildningsverksamheten knuten personal, representanter för personaloch sjöfartsorganisationer samt ett stort antal fast anställda och värnpliktiga. I avsikt att tillgodogöra sig erfarenheter ifråga om utbildningen — dess förutsättningar och bedrivande — har kommissionen besökt olika marindistrikt och vid flera tillfällen följt övningar ombord på rustade fartyg i kustflott;an m. m. Ytterligare har kommissionen med skrivelse den 31 december 1942 till Herr Statsrådet överlämnat »Preliminärt förslag till ordnande av rekrytmtbildningen av fast anställt manskap vid flottan». Sedan ifrågavarande utredningsuppdrag nu slutförts, får kommissionien vördsamt överlämna sitt betänkande. Stockholm den 27 november 1943. YNGVE E. TH. CHRISTIANSSON

GÖSTA EKELÖF

C. E. MÅHLÉN Erik

Bohm

NORINDER SWEN LAGERBEEIG

A. E. NYMAN Gunnar

Wejle

5 I BETÄNKANDET ANVÄNDA FÖRKORTNINGAR. AFER

=

Exercisreglemente för

AIK

=

Artilleriinstruktion för kustartilleriet.

flottan.

I. Allmänna

ao

=

Arméorder.

AU Inf

=

Allmänna utbildningsbestämmelser för infanteriet.

CKA 1

=

Chefen för Kungl. Vaxholms kustartilleriregemente.

CKA 2

=

»

»

»

Karlskrona

»

CKA 3

=

»

»

»

Gotlands

»

-kår.

CKA 4

=

»

»

>

Älvsborgs

»

-regemente.

CM

=3= Chefen för marinen.

Fl

=

Flottan.

Fst

=

Försvarsstaben.

go

=

Generalorder.

HItjF

=

Handledning i instruktionstjänst vid

HRF

=

Handvapensreglemente för

HRK

=

Högkv

=

Högkvarteret.

IKA

=

Inspektören för kustartilleriet.

io

=

Inskrivningsområde.

KA

=

Kustartilleriet.

kao

=

Kustartilleriorder.

»

»

föreskrifter.

»

flottan.

flottan. kustartilleriet.

Kflo M:noll =

Kustflottans militära order n r noll.

KSHS

=

Sjökrigshögskolan.

KSS

=

Sjökrigsskolan.

mo

=

Marinorder.

MUS

=

Marinens underofficersskola.

RM IA

=

Reglemente för marinen (Organisation m. m.;

RM IIIA

=

»

»

»

(

»

»

flottan).

; kustartilleriet).

RekrI KA

=

Rekrytinstruktion för kustartilleriet.

RU

=

Rekrytundervisning för

S-plats

=

Sammanställningsplats.

SBU

=

Särskilda bestämmelser rörande utbildningens organisation m. m.

»

vid kustartilleriet. S.F.S.

=

Svensk författningssamling.

SIK

=

Skjutinstruktion för kustartilleriet.

6 Soldi Sjv

=

Soldatinstruktion.

Sjukvård för alla truppslag.

SRF

=

Skolreglemente för

flottans

manskap.

SRK

= Reglemente för kustartilleriets skolor och övningar.

UB

=

Utbildningsbestämmelser gällande kustartilleriet.

UMF I:A

=

Undervisning för m a n s k a p vid

UMF I:B

==

ÄIO

=

ÖSK

— Karlskrona örlogsstation.

ÖSS

=

»

»

»

Äldste instruktionsofficer. Stockholms

»

»

flottan. »

.

Rekrytutbildning. Underbefälsutbildning.

Inledande översikt. I ett år 1859 avgivet betänkande angående beväringsskyldighetens fullgörande framhölls, att »icke endast penningar erfordras till underhåll av en sjökrigsmakt, utan ock, såsom nästan det huvudsakligaste villkoret, tillgång på sjöfolk och befäl, av vars skicklighet vapnets verkan och nytta nästan uteslutande beror». Detta uttalande om den mänskliga faktorns avgörande betydelse inom sjöförsvaret gjordes vid en tidpunkt, då utvecklingen inom denna försvarsgren befann sig på gränsen till ett nytt skede, under vilket den tekniska faktorn, d. v. s. materielfrågorna och de därmed sammanhängande ekonomiska och organisatoriska spörsmålen, åtminstone tidvis skulle komma att bli den mest framträdande. Vid mitten av förra århundradet stod svenska flottan nämligen inför nödvändigheten att börja ersätta sina segelfartyg av trä med maskindrivna fartyg av järn. Även stridsmedlen behövde moderniseras med hänsyn till redan praktiserade uppfinningar. Tillkomsten av dels det refflade artilleriet med dess större skottvidder, precision och stridseffekt, dels sådana nya vapen som minan och torpeden nödvändiggjorde ändrade konstruktioner för bättre skydd av fartygen. Det var under århundradets senare hälft, som flottans seglande linjeskepp, fregatter, korvetter och briggar började ersättas med ångdrivna fartyg, differentierade för olika ändamål — artilleri-, torped- och minfartyg. Utvecklingen av såväl stridsmedel som skyddsmedel påskyndades under det nya seklet, vid vars början även ubåtsvapnet tillkom. Strax efter sekelskiftet organiserades sjöfästningsartilleriet och det fasta minförsvaret såsom ett fristående vapenslag inom marinen. Även på det fasta kustförsvaret ställde den tekniska utvecklingen anspråk på en genomgripande modernisering. Med avseende på bestyckning hade visserligen en betydande modernisering skett redan under årtiondet närmast före kustartilleriets uppsättande, men det dröjde dock ett stycke in på det nya århundradet, innan grunden lades till våra första berg- och betongbefästningar, bestyckade med snabbskjutande artilleri. Det ligger i sakens natur, att den omvälvande tekniska utveckling, som marinen genomgick under slutet av 1800- och början av 1900-talet, också i hög grad påverkade utbildningsförhållandena, Den fortskridande mekaniseringen ledde i första hand till en alltmera framträdande specialisering av utbildningen.

8 Före teknikens genombrott var behovet av specialisering av utbildningen föga framträdande. E t t visst behov därav gjorde sig dock tidigt gällande, i det att flottan för sin bemanning behövde såväl »sjöfolk» som »bösseskyttar» d. v. s. knektar ur hären. Även om dessa speciellt hade hand om skyttet, gällde dock länge den bestämmelsen, a t t alla ombord voro skyldiga a t t hjälpa till därmed. Den stampersonal, som flottan erhöll genom indelningsverket, visade sig emellertid ej motsvara de krav på sjövana och sjömanskap, som främst måste ställas på besättningarna. De mera sjövana danskarna lära också betecknande nog ha kallat båtsmännen för »bondedrange, dyppede i vand». 1 ) För a t t förse flottan med mera dugliga besättningar bestämdes redan i slutet av IGOO-talet a t t i dessa skulle ingå, förutom indelta båtsmän, dels värvat sjöfolk, dels »volontärer» avsedda i första hand för bemanning av artilleriet. Dessutom tillkom vid samma tid skeppsgossekåren, som länge kom a t t utgöra en väsentlig rekryteringskälla för flottans fast anställda manskap, vilket i sin t u r skulle bilda en stam för de indelta båtsmännen och bibringa dessa viss utbildning. Utbildningen omfattade, förutom sjömanskap samt vapen- och segelexercis, viss övning i a t t utföra enklare underhållsarbeten ombord. För sådana mera omfattande hantverkssysslor, vilka avsågo underhåll av såväl träskroven som deras riggar och segel, kommenderades vanligtvis varvspersonal. För denna personal fanns från början av 1700-talet vid varven en särskild timmermans- och hantverksstat. År 1824 bestämdes, att »volontärerna» skulle bilda en särskild sjöartillerikår. Denna förändrades år 1832 till ett sjöartilleriregemente, förlagt till Karlskrona, och samtidigt tillkom vid Stockholms örlogsstation en kanoniärkår. Förutom till viss stationstjänst och artilleritjänst vid kustfästningar skulle dessa förband förse utgående örlogsfartyg med personal för bemanning av artilleriet ombord, vilket vid denna tid blivit så utvecklat, att det krävde specialpersorual. Även bland båtsmännen uttogos från år 1845 vissa till en särskild artilleribåtsmanskår med i stort sett samma uppgifter. När ångdriften fram mot mitten av 1800-talet började införas på flottans fartyg, uppstod ett nytt behov av specialutbildad personal. För denna organiserades år 1848 en särskild maskiniststat vid vardera örlogsstationen. Lärlingarna vid maskiniststaten överflyttades sedermera till de eldare- och hantverkskompanier, som likaledes organiserades vid örlogsstationerna, där samtidigt också en särskild hantverksstat upprättades. Från örlogsstationerna kommenderades cllen maskinpersonal, som behövdes ombord. 1861 års sjöfartskommitté, som hade att utreda frågan om sjökrigsmaterielens anpassning efter teknikens framsteg, framhöll behovet av väl övad personal och ansåg, att detta »måste ökas i samma mån materielen bliver till antalet inskrämktare och till beskaffenheten dyrbarare». Men även om sjökrigsmaterielen för framtiden skulle komma att bli väsentligt olika den, som då ännu användes, a n s å g kommittén likväl, »det vara otvivelaktigt, a t t sjömanskap, åtminstone i d e t t a ords allmännare betydelse, skall för fartygens vederbörliga skötande framdeles såsom hittills bliva oumbärligt» (s. 42). Att vidmakthålla sjömanskap i tratditionell mening vore enligt kommitténs mening nödvändigt även av det skallet, a t t segelfartyg ej med ens kunde ersättas med ångfartyg. Det sista rent seglamde stridsfartyget i vårt land lämnade sin tjänst först år 1884. År 1875 bestämdes, att flottans manskap med avseende på tjänstbarhet skuille indelas dels i en rekrytklass, dels i första, andra och tredje klassens sjömiän. Därjämte bestämdes, att yrkesavdelningarna skulle vara minor-, artilleri-, matnos-, ekonomist- och eldaravdelningarna. Båtsmansrekryter, som under övningarna befunnits olämpliga till sjötjänst, skulle överföras till varven såsom varvsbåtsmiän, 1

) Bäckström, P. O., Svenska flottans historia, Sthlm 1884, s. 146.

9 medan de godkända däremot skulle uppflyttas till tredje klassens sjömän. Enligt 1884 års Reglemente för flottan (§ 13) skulle sjömanskåren bestå av matros-, eldare- och hantverks- samt båtsmanskompanier. Med avseende på tjänstbarhet indelades kåren, förutom i rekrytklassen och varvsklassen, i första, a n d r a och tredje klassens sjömän. Första och andra klassens sjömän indelades i följande yrkesavdelningar: minor-, artilleri-, matros-, ekonomist-, eldare- och hantverkareavdelningarna, vartill för första klassens sjömän (underofficerskorpraler) kom en styrmansavdelning. I fråga om uttagning till olika avdelningar föreskrevs i reglementet (§ 13) följande: »Såvida med tjänstens fordringar är förenligt, må envar själv välja den eller de särskilda yrkesavdelningar, inom vilken eller vilka han önskar företrädesvis erhålla utbildning.» 1899 års Reglemente för flottan (§ 6) föreskrev, a t t sjömanskåren skulle bestå av matros-, ekonomi-, eldare-, hantverks- och minöravdelningarna. Dessutom uppdelades dessa avdelningar med hänsyn till utbildningen i följande särskilda yrkesgrenar: Matrosavdelningen: yrkesgren.

artillerimatroser,

signalmatroser

och matroser ej tillhörande

Ekonomiavdelningen: sjukvårdare, hovmästare, kajutkockar, rådsmän och hornblåsare. Eldareavdelningen: Hantverksavdelningen: Minor avdelningen:

skeppskockar,

för-

torpedeldare och skeppseldare. vapensmeder, torpedhantverkare och timmermän. minörer.

Vid flottan har denna indelningsgrund sedermera bibehållits, bortsett från dels att vissa yrkesavdelningar under tidernas lopp växlat namn, dels a t t e t t flertal speciella yrkesgrenar tillkommit. Sålunda ha matros- och eldareavdelningarna senare kommit att benämnas däcks- resp. maskinavdelningarna. Med ubåtsvapnet och övergången till motordrift ha inom däcks- och maskinavdelningarna tillkommit yrkesgrenarna ubåtsmatros resp. ubåtseldare och motoreldare. Sedan det fasta minväsendet övertagits av kustartilleriet, har den särskilda minöravdelningen inom sjömanskåren försvunnit och det för flottan behövliga minmanskapet hänförts till däcksavdelningen, vilken utökats med yrkesgrenen minmatros. Denna har på sistone ytterligare uppdelats i två grenar: minmatroser och svepmatroser. Genom införande av trådlös telegrafi, sedermera radio telegrafi, samt utvecklingen av eldledningsanordningarna ha inom däcksavdelningen tillkommit de särskilda yrkesgrenarna eldlednings- resp. radiomatros. Även vid kustartilleriet skedde en uppdelning i yrkesavdelningar och yrkesgrenar enligt i stort sett samma grunder som vid flottan. I det år 1900 avgivna betänkandet, vari riktlinjerna för kustartilleriets organisation uppdrogos, framhölls, att för detta vapenslag borde finnas ej blott artilleri- och minpersonal i tillräckligt antal utan även personal för ekonomi-, maskin- och hantverkstjänst. Efter mönster från flottan indelades kustartilleriets manskap i artilleri-, minor-, ekonomi-, eldare- och hantverksavdelningarna. Endast ett par av dessa avdelningar indelades ytterligare i yrkesgrenar, nämligen hantverkarna i yrkesgrenarna vapensmeder och timmermän samt ekonomisterna i yrkesgrenarna sjukvårdare, hovmästare, kockar, förrådsmän och hornblåsare. Visserligen överfördes de sistnämnda sedermera till en särskild musikavdelning, och benämningen eldareavdelning ändrades såsom vid flottan till maskinavdelning, men i stort sett bibehölls denna indelning av manskapet i yrkesavdelningar och yrkesgrenar.

10 I likhet med vid flottan tilldelades kustartilleriets värnpliktiga redan vid inskrivningsförrättningen särskilda yrkesavdelningar, vilka till antal och benämning voro desamma som motsvarande avdelningar för stammanskapet. Vid inskrivningsförrättningen skulle tillses, att vissa av dessa avdelningar tillfördes beväringsmän, som med hänsyn till sitt civila yrke ägde särskilda förutsättningar. Enär det fast anställda manskapet vid kustartilleriet ej på långt när förslog till att fylla behovet av underbefäl, yrkesmän och specialpersonal i övrigt, måste värnpliktiga i stor utsträckning utbildas härför. Uttagning till särskilda utbildningskategorier skedde dock ej förrän under utbildningens gång. Sålunda uttogos redan enligt 1903 års utbildningsbestämmelser (go nr 404) värnpliktiga, tillhörande artilleriavdelningen, för utbildning till underbefäl, riktare, telefonister och sjukbärare samt värnpliktiga, tillhörande minöravdelningen, för utbildning till elektriker, telefon- och telegrafarbetare samt signalmän — de senare dock först fr. o. m. år 1906 (go nr 219). Från sistnämnda år uttogos värnpliktiga för särskild utbildning: från ekonomiavdelningen till apotekare, sjukbärare, hovmästare, kockar, förrådsmän, skrivbiträden, bagare och slaktare samt från hantverksavdelningen till vapensmeder, timmermän, skräddare, skomakare, sadelmakare, ingenjörbiträden och militärarbetare. I eldareavdelningen, sedermera benämnd maskinavdelningen, uttogos fr. o. m. år 1909 för särskild utbildning även maskinister. Behovet av en dylik specialisering ökade särskilt efter tillkomsten av alltmera tekniskt betonade stridsmedel och skyddsmedel. Den inverkan, som den fortgående mekaniseringen och specialiseringen i första hand haft på utbildningen inom sjöförsvaret, har försvarsrevisionens militära sekretariat, med stöd av erfarenheter från det förra världskriget, sammanfattat på följande sätt: »Den kraftiga utveckling, som tekniken under krigsåren undergått, har givetvis ökat fordringarna på personalens yrkesskicklighet. J u mera invecklad materielen är, desto större yrkesskicklighet kräves av den enskilde mannen och desto omsorgsfullare måste fredsutbildningen organiseras och bedrivas. Tillkomsten av invecklade tekniska hjälpmedel har även framtvingat en allt längre gående specialisering av personalen, särskilt av underofficerare och manskap, varigenom utbildningsarbetet försvåras och tager längre tid i anspråk samt blir dyrare per individ räknat» (S. O.U. 1923: 17, Del 3, Bil. 3 s. 22). Vid flottan har tillkomsten av alltmera invecklad teknisk materiel ställt ökade krav i första hand på det fast anställda manskapets utbildning och yrkesskicklighet, enär den mera krävande tjänsten att sköta denna materiel ombord i regel överlåtits åt stampersonalen. Motsvarande utveckling vid kustartilleriet har visserligen likaledes i fråga om yrkesskicklighet och utbildning ställt ökade krav på det fast anställda manskapet men också i betydande mån på de värnpliktiga, enär sådana vid kustartilleriet i större utsträckning än vid flottan kommit att användas även i mera krävande befattningar. Frågan om de värnpliktigas utnyttjande, vilken ju nära sammanhänger med frågan om stampersonalens numerär och utbildning, har emellertid sin särskilda förhistoria, som förtjänar att här i korthet relateras.

11 De värnpliktigas utnyttjande och behovet av stammanskap. Efter värnpliktsinstitutionens tillkomst år 1812 dröjde det länge innan denna organisation växte ut och fick verklig betydelse för sjöförsvaret. År 1860 bestämdes, att handelsflottans sjökaptener, styrmän och maskinister, vilka tidigare varit helt befriade från värnplikt, skulle i likhet med allt sjöfolk i övrigt vara skyldiga att i krigstid tjänstgöra vid flottan från 20 till 35 års ålder. Enligt värnpliktslagen skulle sjökaptener och styrmän användas såsom befäl eller underbefäl samt maskinister i maskinistbefattning eller, om de vore därtill lämpliga, såsom maskinistofficerare. Som beväringsåldern var betydligt mera utsträckt för sjöfolk än för andra, hade denna kategori i gengäld förmånen att vara helt befriad från all vapenövnings- eller tjänstgöringsskyldighet i fredstid. En kommitté, som år 1874 avgav »Betänkande angående ordnandet av ett på allmän värnplikt grundat sjöförsvar», ansåg, att den huvudsakligen genom skeppsgossekåren rekryterade stampersonalen borde »uppblandas med sådana ur de värnpliktigas led, som efter undergånget provar såsom eliter därtill finnas lämpliga och vilka på frivillighetens väg kunna finna ett längre kvarstannande vid flottan fördelaktigt». För den skull borde underofficers-, maskinist- och hantverksskolorna så ordnas »att, jämte undervisningen i de militära ämnena, undervisningen i dessa skolor bleve så fullständig, att därstädes kunde avläggas de för maskinister, styrmän och sjökaptener vid handelsflottan föreskrivna examina». Kommittén ansåg, att därigenom »icke allenast skulle vinnas fördelen av att äga tillgång till ett gott och någorlunda talrikt krigsreservbefäl och underbefäl, utan även att därigenom skulle befrämjas en, till gagn för såväl örlogssom handelsflottan, eftersträvansvärd ömsesidig samverkan». Frågan om stampersonalens rekrytering kom i ett nytt läge på 1880- talet, då båtsmanshållet sattes på vakans. År 1887 infördes vid sidan av den »fasta» stam, som rekryterades genom skeppsgossekåren, en »värvad» stam, vilka båda personalkategorier fr. o. m. år 1894 kommo att benämnas »ständigt» resp. »viss tid» tjänstgörande manskap. Det visade sig emellertid, att det tillskott, som flottan fick genom denna sistnämnda kategori, till stor del bestod av sämre element, vilka efter avgång ur tjänst ej heller voro att påräkna såsom någon säker tillgång vid mobilisering. Till följd av såväl det dåliga utfallet av detta nya rekryteringssystem som den samtidigt genomförda minskningen av manskapsnumerären blev det för flottan fram emot sekelskiftet alltmera angeläget att i större utsträckning än tidigare börja utnyttja den värnpliktiga personalen. Genom 1885 års värnpliktslag voro även de vid sjömanshus inskrivna — utom sådana som vid fyllda 21 år varit inskrivna minst 4 år och därav under minst 12 månader haft anställning i utrikes sjöfart — skyldiga att fullgöra vapenövning under 42 dagar och fr. o. m. 1892 under 90 dagar. Det visade sig emellertid omöjligt att på denna korta tid kunna för flottans behov utbilda ens de sjömanshusinskrivna, som genom sina i handelssjöfart för-

12 värvade insikter i sjömansyrket dock borde äga större förutsättningar än övriga. Av de vid sjömanshus icke inskrivna tilldelades flottan denna tid endast ett mindre antal eldare, vapensmeder och timmermän. Först genom tillkomsten av 1901 års värnpliktslag, varigenom övningstiden ökades till 300 dagar, förbättrades avsevärt möjligheterna till utbildning och därmed till utnyttjande av de värnpliktiga. I propositionen (nr 3) med förslag till värnpliktslag framhöll departementschefen, att erfarenheterna visat, att flertalet sjömanshusinskrivna användes i utrikes sjöfart och därför under större delen av året ej kunde påräknas i händelse av mobilisering. Men därjämte hade av särskilda undersökningar framgått, »att en väsentlig del å sjömanshus inskrivna värnpliktiga, som tilldelas flottan i allmän tjänst, antingen alls icke eller blott en kortare tid varit inmönstrade till sjöfart». Anledningen därtill vore, »att en del personer, som icke ägna sig åt sjömansyrket, inskriva sig å sjömanshus endast i avsikt, att såsom värnpliktiga bliva tilldelade flottan och få fullgöra sin vapenövning i en följd under första året». För att vid flottan i första hand få tillgång till verkliga sjömän bestämdes i 1901 års värnpliktslag, att endast sådana sjömanshusinskrivna, som under minst 12 månader varit inmönstrade till sjöfart, skulle uttagas till flottans bemanning. Samtidigt föreskrevs dock, att av de å sjömanshus icke inskrivna ett större antal än tidigare skulle utbildas för tjänstgöring vid flottan. Dessa skulle uttagas dels från inskrivningsområden i närheten av örlogsstationerna, dels från ett begränsat antal vid kusten belägna inskrivningsområden, där det företrädesvis bland fiskarbefolkningen funnes tillgång på beväringsmän, som lämpligen borde inskrivas till sjötjänst vid flottan. Tillkomsten av 1901 års värnpliktslag aktualiserade också frågan i vad mån de värnpliktiga genom den längre övningstiden skulle kunna utbildas till att i vissa befattningar ersätta stampersonal, så att denna till numerären kunde minskas. Detta hade nämligen vid 1900 års riksdag uttryckligen ansetts erforderligt. I ett samma år avgivet utlåtande förklarade emellertid chefen för flottans stab, att villkoret för att kunna ersätta stampersonal med beväringsmän vore dels att dessa uttoges bland de sjömanshusinskrivna, som redan i handelssjöfart förvärvat viss sjövana, dels att övningstiden för dessa utsträcktes till 2 år. En sådan ökning av övningstiden för de sjömanshuisinskrivna borde vålla mindre olägenheter än för landets övriga ungdom, enär dessa »under sin utbildningstid vid flottan inhämta färdigheter, av vilka de kunna draga fördel vid utövandet av sitt borgerliga yrke». I vad mån den beslutade utsträckningen av övningstiden till att omfatta endast ett år skulle medge en minskning av stammanskapets numerär vore ej möjligt att bedöma, förrän erfarenheter vunnits. I sitt år 1900 avgivna betänkande framhöll kustartillerikommittén, att utsträckningen av beväringens vapenövningstid från 90 till 365 dagar i hög grad ökade beväringens värde för försvaret, men kommittén tillade: »Man får dock icke föreställa sig, att beväringsmän, vilka vapenövats under 365

13 dagar, kunna i allmänhet ersätta stammanskap vid ett vapenslag som kustartilleriet, utan kräves för att sådant utbyte skall ske, enligt kommitténs åsikt, ännu längre vapenövningstid.» 1905 års riksdag anställde en jämförelse mellan flottans personalbehov enligt de beräkningar, som framlagts år 1900, och det personalbehov, som sedermera i själva verket uppstått. I skrivelse (nr 142) påpekade riksdagen, att av denna jämförelse framgått, att stampersonalens numerär vid flottan, vad underofficerare och manskap beträffade, år 1905 icke obetydligt överstege vad som i 1900 års plan för flottans bemanning ansetts tillräckligt. Riksdagen fann detta anmärkningsvärt, ty, även om åtskilliga nya fartyg tillkommit, så hade dock en del försvarsanordningar, för vilka förut beräknats personal från flottan, år 1901 övertagits av kustartilleriet. I skrivelsen ifrågasattes därför utarbetande av en ny plan för flottans bemanning, varvid borde tagas »i noggrant övervägande, i vilken utsträckning flottans behov av personal, särskilt å de äldre fartygen lämpligen kunde fyllas av reservofficerare och värnpliktiga, som fortfarande ägnade sig åt sjömansyrket och därmed sammanhängande yrkesgrenar». Marinens myndigheter ansågo emellertid, att en 2-årig övningstid för sjömanshusinskrivna vore villkoret för att dessa skulle kunna i större utsträckning ersätta stammanskap. I en år 1908 avgiven utredning rörande en dylik utsträckning av övningstiden för de sjömanshusinskrivna framhöll chefen för marinstaben, att dessa värnpliktiga ej ens under denna förutsättning kunde ersätta l:a klass sjömän, såvida de ej redan vid inträdet i tjänst hade utbildning för den befattning, de komme att tilldelas. »Då detta senare i stort sett endast kan vara fallet med eldare, torde blott vid eldaravdelningen värnpliktiga kunna avses för skötande av befattningar såsom l:a klass sjöman.» Däremot kunde »inom alla yrkesavdelningar i regel andra årets värnpliktiga avses att ersätta 2:a klass sjömän». Denna uppfattning delades av de särskilda sakkunniga, som år 1908 tillkallats för utredning av denna fråga. I samma riktning uttalade sig också 1907 års försvarskommitté i sitt år 1910 avgivna betänkande. Även kommerskollegium bereddes tillfälle uttala sig om det inflytande, som en till 2 år för de sjömanshusinskrivna värnpliktiga utsträckt övningstid kunde beräknas utöva på handelsflottans bemanning. Kollegiet hyste vissa farhågor för att en dylik åtgärd, särskilt under övergångstiden, skulle komma att vålla olägenheter för handelsflottan, men ansåg dock, att dessa olägenheter borde kunna genom lämpliga åtgärder åtminstone delvis förebyggas eller minskas. I övrigt framhölls vikten av att både praktiska och teoretiska övningar under den utsträckta värnpliktstiden från början planlades och sedermera alltjämt ordnades så, att de värnpliktiga kunde ha verklig nytta därav även med hänsyn till en blivande anställning i handelsflottan. Bleve detta förhållandet, »skulle handelsflottan efter övningstidens utsträckning årligen kunna erhålla ett avsevärt antal väl disciplinerade och kunniga sjömän». Beträffande möjligheterna åter att med en till 1 år utsträckt övningstid för de värnpliktiga minska stammens storlek ifråga om 2:a stridslinjens fartyg ställde sig marinmyndigheterna alltmera tveksamma. År 1910 påpekade sålunda chefen för marinstaben, att tillgången på stamanställt befäl och underbefäl vore otillräcklig med hänsyn till antalet nytillkomna fartyg,

14 varför denna kader borde ökas, medan de värnpliktiga framför allt vid en till 365 dagar förlängd utbildningstid borde kunna i någon mån ersätta 2:a och 3:e klass sjömän. Denna minskning borde enligt marinstabschefens mening ske endast i samband med en ökning av antalet l:a klass sjömän och underofficerskorpraler. I en motsvarande utredning år 1913 framhöll marinstabschefen, att det vore endast med stor tvekan, som ett utbyte av stampersonal mot reservpersonal och värnpliktiga i en del fall skulle kunna förordas och endast under förutsättning, att utbytet gällde sjömanshusinskrivna och att dessa finge kvarstå på ett och samma fartyg under hela sin övningstid och utbildas endast för den befattning, de vid strid vore avsedda att inneha. Någon minskning av stampersonalens numerär skedde ej heller, vilket marinmyndigheterna förklarade bero därpå, att antalet redan från början varit alltför snävt beräknat med hänsyn till ökningen av antalet fartyg. Inför de försvarsberedningar, som tillsattes år 1911, vidhöllo marinmyndigheterna kravet på en 2-årig övningstid för de sjömanshusinskrivna såsom villkor för att kunna genomföra någon betydande minskning av stampersonalens numerär. Ehuru 4:e försvarsberedningen i sitt år 1914 avgivna betänkande stannade vid att föreslå, att övningstiden för flottans värnpliktiga ökades med endast 60 dagar d. v. s. till sammanlagt 360 dagar, räknade beredningen dock med möjligheten att i större utsträckning än tidigare ersätta stammanskap med värnpliktiga. Den 2:a försvarsberedningen, som för kustartilleriets värnpliktiga förordade en ökning av övningstiden från 300 till 365 dagar, framhöll, att därigenom trots tillkomsten av den nya krigsmateriel, som beredningens förslag till kustfästningarnas förstärkande skulle medföra, en minskning av stammanskap kunnat föreslås. De myndigheter, som yttrade sig över beredningens förslag, framställde ej heller några erinringar mot grunderna för beräkning av personalbehovet. Beträffande det fast anställda manskapets rekrytering, vilken tidvis vållat stora svårigheter, ställde man för flottans del länge förhoppningar på skeppsgossekåren. De särskilda sakkunniga, som år 1904 framlade förslag till utvidgning av kåren, framhöllo, att »från denna kår utgå de som äro avsedda att utgöra själva kärnan i manskapsgraden och av vilka man kan vänta att erhålla det bästa underbefälet». I samband med att skeppsgossekåren år 1907 utökades, uppdelades den på två kårer, av vilka den i Karlskrona skulle omfatta 400 och den i Marstrand 200 skeppsgossar. Den främsta anledningen till upprättande av en särskild kår i Marstrand var hänsynen till rekryteringen. Man tänkte sig nämligen att på så sätt kunna få ett värdefullt rekrytmaterial från den bohusländska fiskarbefolkningen. Denna beräkning slog emellertid fel, och myndigheterna ifrågasatte gång efter annan såväl behovet av en särskild kår i Marstrand som av en skeppsgossekår överhuvud. Med anledning därav tillkallades år 1912 särskilda sakkunniga för att utreda bl. a. frågan, huruvida ett bibehållande av denna rekryterings- och utbildningsform kunde anses vara ett oavvisligt behov. Denna fråga besvarade de sakkunniga jakande, men ansågo, att i stället för Marstrandskåren borde upprättas

15 en ny kår antingen i Stockholm, där rekryteringsmöjligheterna vore de bästa, eller i Göteborg. De sakkunniga hade den uppfattningen, att rekryteringen av sjömanskåren via skeppsgossekåren ekonomiskt sett ställde sig avsevärt fördelaktigare än manskapsrekryteringen i övrigt. P å grundval av de sakkunnigas utredning beslutade 1918 års riksdag, att skeppsgossekåren skulle bibehållas, dock med samma förläggning som förut. De sakkunniga, som år 1920 tillkallades för a t t omarbeta flottans skolreglemente, funno sig föranlåtna a t t också utreda frågan om skeppsgosseutbildningen, enär allvarlig kritik riktats även mot de utbildningsföreskrifter för kåren, vilka utfärdats så sent som år 1918. De sakkunniga kommo till den slutsatsen, att dessa utbildningsföreskrifter ej kunde leda till det betydelsefulla mål, som man avsåg med skeppsgosseutbildningen, varför förslag till nya föreskrifter utarbetades. I enlighet med detta förslag skulle skeppsgossarnas utbildning vara 3-årig och omfatta dels undervisning i allmänna skolämnen dels fackutbildning. Den senare skulle utgöras av militär utbildning i land och sjömansutbildning ombord på segelfartyg. I anslutning härtill utfärdades år 1923 nya utbildningsbestämmelser. I sitt år 1923 avgivna betänkande framhöll även försvarsrevisionen, att skeppsgossekåren vore av sådant värde för sjömans- och underofficerskårernas rekrytering, a t t kåren fortfarande borde bibehållas. Revisionen ansåg dock dels att antalet skeppsgossar lämpligen kunde minskas från 600 till 500, dels a t t de båda kårerna borde sammanslås till en, för vilken i så fall ändamålsenliga förläggningslokaler kunde erhållas i de genom indragning av Karlskrona grenadjärregemente lediga kasernerna vid Gräsvik. Genom 1925 års försvarsbeslut nedbringades det totala antalet skeppsgossar till 450, men någon sammanslagning av de båda kårerna kom ej till stånd. Även 1930 års försvarskommission ansåg, a t t skeppsgossekåren ur såväl tjänste- som ekonomiska synpunkter borde bibehållas. Såsom ytterligare skäl härför anfördes, »att segelutbildningen fortfarande, såväl i Sverige som flerstädes utomlands anses såsom den ojämförligt förnämligaste, när det gäller danandet av goda sjömän». Med hänsyn till enhetlighet i utbildning och ledning borde dock de båda skeppsgossekårerna sammanslås till en enda med förläggning i Karlskrona på sätt redan försvarsrevisionen förordat. Av de personalorganisationer, som y t t r a d e sig i frågan, förklarade sig emellertid underbefälsförbundet hysa starka tvivel på n y t t a n och ändamålsenligheten av kårens bibehållande. De flesta av de skäl, som åberopats för kårens bestånd, vore nämligen av sådan art, att de väl k u n n a t med visst berättigande åberopas i gången tid, men åtskilliga företeelser i modernare tid hade helt förändrat utgångsläget vid bedömande av institutionens värde för sjöförsvaret. Förbundet hänvisade till a t t kommerskollegium i sitt förslag till ny befälsförordning anvisat en väg vid sidan av segelfartygstjänsten för utbildning av däcksbefäl vid handelsflottan — det s. k. befälselevsystemet — och förbundet drog därav följande slutsats: »Om det alltså anses möjligt a t t erhålla fullgott däcksbefäl vid handelsflottan utan föregående segelfartygsutbildning, så torde denna utbildning beträffande örlogsflottan vara än mindre nödvändig. Icke minst inom örlogsflottan har nämligen den tekniska utvecklingen gått mycket långt, och kravet på specialisering blir för varje år allt starkare.» Vidare ansåg förbundet, att man genom att delvis tillgodose personalbehovet genom »karlskrivning» från skeppsgossekåren »säkerställt rekryteringen på en icke uteslutande sympatisk omväg». I 1936 års försvarsproposition (nr 225), enligt vilken skeppsgossekåren föreslogs till indragning, påvisades, att rekryteringen via skeppsgossekåren, genom vilken sjömanskåren tillfördes endast en femtedel av sitt årsbehov av rekryter, ekonomiskt sett ej alls ställde sig så fördelaktig, som man tidigare gjort gällande. Genom att nedlägga skeppsgosseutbildningen och i stället helt övergå till rekrytering genom kontraktsanställning av manskap skulle tvärtom uppstå en

besparing av över en halv miljon kronor årligen. I detta sammanhang erinrade departementschefen även därom, att utgifterna för skeppsgossekåren ej endast begränsade sig till årskostnaderna utan att därtill komme vissa utgifter av engångsnatur. Bl. a. behövde de gamla övningsskeppen förr eller senare ersättas. Även om värdet av segelfartygsutbildningen kunde uppskattas på olika sätt, finge den dock icke frånkännas betydelse, framhöll departementschefen, som dock höll före, »att betydelsen av denna utbildning på många håll blivit överskattad». För handelssjöfartens del ansåg han det vara endast en tidsfråga, när kravet på viss tids segelfartygstjänst icke längre skulle utgöra villkor för erhållande av vissa befälsbehörigheter. Frågan om skeppsgossekårens indragning borde dock, framhöll departementschefen till sist, i främsta rummet bedömas med hänsyn till de fördelar, som skulle vinnas för flottans organisation i dess helhet, om den personal och de betydande kostnadsbelopp skeppsgosseinstitutionen krävde, användes på annat och mera effektivt sätt. 1936 års riksdag beslutade i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag, att skeppsgosseinstitutionen skulle successivt avvecklas med början fr. o. m. år 1937. De vid sistnämnda års riksdag i båda kamrarna väckta motionerna angående anstånd med indragning av skeppsgossekåren föranledde ingen ändring i det av riksdagen redan fattade beslutet, utan detta verkställdes.

Frågan om övningstidens utnyttjande och värnpliktsutbildningens effektivitet. Att spörsmålet om övningstidens utnyttjande varit särskilt aktuellt vid de tillfällen, då det ifrågasatts att öka övningstiden för de värnpliktiga, är helt naturligt. Viktig i och för sig betyder vapenövningsskyldigheten för menige man ett kännbart ingrepp i hans egna utbildnings- och utkomstförhållanden. Även för samhället i dess helhet har varje ökning av övningstiden djupgående återverkningar. Särskilt under tider, då en sådan åtgärd ej omedelbart framstår såsom en tvingande nödvändighet, ligger det därför nära till hands att ifrågasätta behovet därav eller förutsätta, att en ökning av övningstiden bör kunna avsevärt begränsas genom en rationalisering av själva värnpliktsutbildningen och framför allt genom ett mera effektivt tillvaratagande av den för utbildningen redan anslagna tiden. Vissa erinringar rörande övningstidens användning ha gång efter annan framställts från statsmakternas sida. Även om dessa erinringar merendels gällt lantförsvaret, ha de dock i en del fall haft en mera generell giltighet. Då 1901 års proposition (nr 2) angående förlängd övningstid framlades, anförde departementschefen bl. a. följande: »Då det är en väsentligt ökad utbildning, varav svenska hären och särskilt dess värnpliktiga äro i behov, är det naturligen av synnerlig betydelse, att den för detta viktiga ändamål föreslagna tiden kommer att användas på ett i möjligaste måtto fruktbringande sätt.» Några reservanter i det särskilda utskott, till vilket propositionen remitterades, ansågo, att utbildningstiden helt visst kunde »genom reformer på det militära området tillgodogöras vida bättre än vad nu är fallet». Vid 1911 års riksdag avstyrkte statsutskottet (uti. nr 24) vissa motioner om minskning i utgifterna för länt- och sjöförsvaret. I motiveringen till en

17 reservation till utskottsutlåtandet, vilken motivering andra kammaren godkände, anförde reservanterna bl. a. följande: »Vid den utredning om försvarets rätta anordning, som sålunda bör äga rum, är efter vår mening en av de väsentligaste punkterna den, på vad sätt utbildningen bör ordnas. Och måste den frågan — — — i sin ordning lösas med stadigt fasthållande av synpunkten att största möjliga effektivitet varder ernådd utan folkets oskäliga betungande. Därvid må särskilt oeftergivligen fordras, att allt sådant, som icke har till syfte att främja stridsdugligheten, måste vika platsen och allenast det för krigets allvar verkligen nyttiga och nödvändiga vinna avseende.» Den utredning, som sålunda förordats, kom emellertid endast delvis till utförande. 1911 års försvarsberedningar, av vilka den ena skulle utreda frågan om övningstiden, hunno ej att avsluta sitt arbete, förrän detta år 1914 avbröts. Ehuru oavslutad lades dock försvarsberedningarnas utredning till stor del till grund för 1914 års försvarsordning, vilken utformades under trycket av den stormaktskonflikt, som då utbröt. Den år 1919 tillsatta försvarsrevisionen, som hade att utreda frågan om en provisorisk avkortning av övningstiden för de värnpliktiga, framhöll i sitt år 1923 avgivna betänkande (S. O. U. 1923: 15 s. 170 ff.), att antalet övningsdagar ej i och för sig vore avgörande för utbildningens resultat utan att detta också i väsentlig mån vore beroende av hur effektivt den fastställda övningstiden utnyttjades. Försvarsrevisionen anförde vidare: »Utbildningens effektivitet åter är en produkt av ett flertal olika faktorer, såsom utbildningens organisation och den årstid, till vilken den förlägges, omfattningen av förekommande handräckningsgöromål, tillgången på befäl och dess pedagogiska förmåga, tillgången på för övningarnas bedrivande erforderlig ammunition och annan materiel, lokala förhållanden m. m.» Förutom nödvändigheten av att förlägga den enskilda utbildningen till lämplig årstid — d. v. s. sommarhalvåret — framhöll försvarsrevisionen bl. a. följande: »Utbildningsprogrammen böra sålunda icke upptaga annat än sådant, som är av betydelse • —. Av särskild vikt synes vara, att utbildningen äger rum efter pedagogiskt riktiga grunder, samt att befäl och underbefäl i erforderlig mån dels erhålla undervisning och handledning angående de ur pedagogisk synpunkt lämpligaste metoderna för utbildningens bedrivande, dels sättas i tillfälle att förbereda sig för övningarna, I sådant syfte böra klara och bestämda anvisningar givas angående utbildningsmål och utbildningstidens användning under olika perioder o. s. v. ävensom angående de utbildningsmetoder, som lämpligen böra komma till användning. Givet är dock, att dessa anvisningar icke böra vara så detaljerade, att vederbörande truppbefälhavares handlingsfrihet därigenom på obehörigt sätt inskränkes. Slutligen torde en lämpligt avvägd specialisering och centralisering av utbildningen i flera fall vara ägnad att medföra snabba och goda utbildningsresultat.» I fråga om handräckningstjänsten, som i avsevärd grad inkräktade på de värnpliktigas utbildning, ansåg revisionen nödvändigt, att behovet av hand-

s'- 2029 43

18 räckning i möjligaste mån inskränktes och att handräckningstjänsten organiserades med förutseende och omtanke, så att de värnpliktiga helst kunde befrias från andra sådana göromål än dem som borde ingå i deras militära utbildning, såsom t. ex. vakttjänst. Det föreföll nämligen försvarsrevisionen, »som om alla i samband med matlagning och tvätt samt kasernetablissemangens uppvärmning och renhållning stående göromål skulle, i den mån de icke medhunnes av de icke vapenföra, kunna utan olägenhet ombesörjas av civil arbetskraft». Försvarsrevisionen framhöll vidare, att den militära förvaltningen, som genom sin invecklade och tungrodda organisation krävde en mycket stor personal av såväl fast anställda som värnpliktiga, i görligaste mån borde förenklas. 1924 års försvarsproposition, som väsentligen grundade sig på försvarsrevisionens förslag, blev icke av riksdagen antagen. Enligt den nya försvarsproposition, som år 1925 framlades och antogs av riksdagen, minskades övningstiden för flottans och kustartilleriets värnpliktiga från 360 resp. 365 dagar till 200 dagar, och övningstiden för den s. k. ersättningsreserven vid sistnämnda vapenslag bestämdes till 140 dagar. I denna proposition, som upptog en avsevärt kortare övningstid än den försvarsrevisionen föreslagit, framhölls dock, att de av revisionen förordade åtgärderna för höjande av utbildningens effektivtet skulle genomföras i största möjliga utsträckning. Även 1930 års försvarskommission berörde åtminstone för arméns del frågan om värnpliktsutbildningens effektivitet. Då det understundom ifrågasatts, huruvida utbildningstiden användes på ett ändamålsenligt sätt, uppdrog kommissionen åt sina sakkunniga på det lantmilitära området att utarbeta en särskild promemoria i ämnet, vilken utmynnade i följande uttalande: »Sammanfattningsvis kan anföras, att utbildningsarbetets organisation och det pedagogiska förfaringssättet tillgodose mycket högt ställda anspråk, vare sig man jämför dem med motsvarande förhållanden i utlandet eller med de tidigare hos oss rådande. Därmed är dock icke sagt, att man icke kan nå ännu längre. I fråga om de centralt givna, grundläggande utbildningsbestämmelserna har man emellertid i vart fall nått så långt, som det är möjligt . Tiden är väl tillvaratagen, men den räcker icke till för ett grundligt utbildningsarbete. Någon utbildning, som icke är strängt nödvändig, förekommer icke» (S. O.U. 1935:39 s. 193). 1936 års försvarsordning medförde, att tjänstgöringstiden för huvuddelen av arméns värnpliktiga ökade från 140 till 175 dagar. För huvuddelen av marinens värnpliktiga däremot förblev tjänstgöringstiden såsom förut 200 dagar utom för till ersättningsreserven eller till handräckningstjänst uttagna, för vilka tiden ökades från 140 till 180 dagar. Världshändelserna i slutet av 1930-talet aktualiserade ånyo ej endast frågan om övningstidens längd och utnyttjande utan också problemen i övrigt rörande värnpliktsutbildningens effektivitet. Genom lagen den 2 juni 1939 (nr 223) utsträcktes tjänstgöringstiden för sjömanshusinskrivna värnpliktiga vid flottan från 200 till 340 dagar. Särskilt från lantförsvarets representanter

19 framställdes gång efter annan önskemål om en förlängning av de värnpliktigas utbildningstid. För att kunna på ett rationellt sätt bedöma dessa önskemål begärde chefen för försvarsdepartementet i slutet av år 1939 bemyndigande att tillsätta en särskild kommission — lantförsvarets utbildningskommission — för att verkställa »en allsidig och saklig utredning rörande bästa möjliga utnyttjande av utbildningstiden för de värnpliktiga vid armén.» Vid anmälan av detta ärende erinrade departementschefen om att det tid efter annan försports erinringar emot det sätt, varpå utbildningstiden utnyttjats. Från militärt håll hade dock i allmänhet hävdats, att utbildningstiden under förhanden varande omständigheter i fråga om befälstillgång, handräckningstjänst m. m. i stort sett utnyttjats på bästa sätt. Lantförsvarets utbildningskommission, som bestod av såväl militära som civila ledamöter, hade att i enlighet med givna direktiv i första hand undersöka dels den första tjänstgöringen för de värnpliktiga i allmänhet, i främsta rummet den s. k. enskilda utbildningen, dels i viss omfattning de värnpliktiga studenternas utbildning. Med hänsyn till instruktionspersonalens betydelse borde utredningen avse även rekryt- och underbefälsutbildningen för det fast anställda manskapet. Kommissionen, som hade att undersöka möjligheterna till effektivisering av utbildningen vid arméns alla truppslag, skulle dessutom undersöka, huruvida den ökade mekaniseringen kunde anses .påkalla en. differentiering av övningstidens längd för de grupper av värnpliktiga, vilka utbildas med specialvapen. Vidare förmodades kommissionen få anledning att uttala sig om behovet i allmänhet av en ökning av de värnpliktigas utbildningstid. Efter det kommissionens betänkande framlagts, borde — framhöll departementschefen till sist — tagas under övervägande, huruvida anledning förelåge att även för marinens och flygvapnets del företa motsvarande undersökningar. Lantförsvarets utbildningskommission avgav i slutet av år 1941 »Betänkande med förslag angående utbildningen av värnpliktiga och fast anställt manskap vid armén» (S. O. U. 1941:35). Kommissionen tog i sitt betänkande (s. 162 ff.) sammanfattningsvis ställning till de erinringar, som framställts mot det sätt, varpå utbildningstiden utnyttjats. Dessa erinringar kunde enligt kommissionens mening grupperas kring följande frågor: 1) Tillvaratages övningstiden väl? 2) Upptaga utbildningsprogrammen endast sådant som är av betydelse för arméns krigsduglighet? 3) Planlägges och bedrives utbildningen i olika avseenden på ett ändamålsenligt sätt? Endast på de båda förstnämnda frågorna ansåg sig kommissionen kunna lämna ett jämförelsevis kortfattat svar, men betonade, att den därvid i enlighet med givna direktiv ej undersökt förhållandena under beredskapstjänsten. Det studium, som kommissionen däremot ägnat den första tjänstgöringen för de värnpliktiga, hade givit »ett bestämt intryck av att det genomgående förefinnes en tydlig strävan hos befälet att väl tillvarataga den övningstid, som står till förfogande». Att s. k. dödtid i viss utsträckning förekomme — särskilt under förbandsutbildningen — ansåg kommissionen emellertid uppenbart. Detta berodde dock främst på själva sättet för övningarnas bedrivande. Att bristerna i detta avseende varit särskilt framträdande under beredskapstiden, då tillgången på befäl, särskilt på kvalificerat sådant, varit otillräcklig visade enligt kommissionens mening tydligt

20 nog, »att övningstidens ändamålsenliga och effektiva användning i första hand beror på befälets förmåga såsom trupputbildare och arbetsledare». Vad åter beträffade frågan, om den till utbildningen av värnpliktiga anslagna tiden användes till sådana övningsgrenar och ämnen, som saknade betydelse för krigsdugligheten, hade kommissionen vid sin granskning av gällande utbildningsbestämmelser kommit till den uppfattningen, att så icke vore förhållandet. I detta sammanhang framhöll kommissionen dock, att det hade varit lämpligare, om en del av den ytterligare tid, som på sistone anslagits till exercis i sluten ordning, i stället kommit mera eftersatta övningsgrenar tillgodo, särskilt materielvård och utbildning i hälso- och sjukvård. I fråga om planläggningsarbetet i samband med utbildningen hade kommissionen funnit, att detta skedde »på ett omsorgsfullt om än understundom alltför teoretiskt sätt». Företedda detaljplaner hade i en del fall vittnat om så omfattande förberedelser vid skrivbordet, »att man lätt kunnat få den föreställningen, att detta teoretiska förberedelsearbete ansetts rentav viktigare än själva utförandet och det praktiska och faktiska resultatet av övningarna». 1941 års försvarsutredning, som i början av år 1942 avgav »Betänkande med förslag till plan för organisationsarbetet inom försvarsväsendet» (S. O. U. 1942: 1) hade ej anledning att närmare ingå på utbildningsspörsmålen såsom sådana annat än i fråga om vissa för hela försvarsväsendet gemensamma utbildningsangelägenheter. Detta gällde särskilt det fast anställda manskapets utbildning, för vilken utredningen utarbetat en för försvarsväsendet gemensam plan, som för arméns del i huvudsak överensstämde med den av nämnda kommission framlagda. Enligt denna skulle den militära utbildningen till tiden åtskiljas från undervisningen i allmänbildande ämnen. Enär studierna! et för undervisningen i dessa ämnen enligt försvarsutredningen borde vara i huvudsak lika för de tre försvarsgrenarna, föreslog den ett gemensamt försvarsväsendets läroverk. Redan hösten år 1941 hade försvarsutredningen i särskild promemoria avgivit förslag till lagstiftning rörande de värnpliktigas tjänstgöringstid. Därom hade genom förordningen den 7 mars s. å. (nr 111) utfärdats vissa provisoriska bestämmelser, enligt vilka föreskrivits skyldighet för värnpliktiga tillhörande årsklass 1940 eller årsgrupp 1941 att under fredstid för sin utbildning tjänstgöra sammanlagt 360 dagar, repetitionsövningar häri ej inräknade. Försvarsutredningens nämnda promemoria lades till grund för Kungl. Maj:ts proposition (nr 318) med förslag till ny värnpliktslag, som antogs av 1941 års riksdag. 1941 års värnpliktslag (nr 967) föreskriver för huvuddelen av de värnpliktiga en övningstid av 450 dagar. Flottan tilldelad värnpliktig fullgör denna tjänstgöring antingen i en följd eller med en första tjänstgöring om 420 dagar och en efterutbildningsövning om 30 dagar. Flertalet värnpliktiga vid armén, kustartilleriet och flygvapnet fullgör dels en första tjänstgöring om 360 dagar, dels vid armén och kustartilleriet två repetitionsövningar om vardera 30 dagar — vid flygvapnet en sådan övning om 60 dagar — dels ock vid dessa sistnämnda försvarsgrenar och vapenslag en efterutbildningsövning om 30 dagar.

21 Sjöförsvarets utbildningskommission. Dess tillkomst och uppdrag. Vid anmälan av 1942 års försvarsproposition (nr 210), vilken i huvudsak grundade sig på försvarsutredningens betänkande, anförde departementschefen bl. a. följande: »Frågan om utbildningens ordnande yid marinen för värnpliktiga och fast anställt manskap torde böra i sin helhet göras till föremål för utredning i särskild ordning, motsvarande den utredning i samma ämne för arméns del, som under år 1941 slutförts av lantförsvarets utbildningskommission.» Departementschefen förklarade sig därför ej ha anledning att i samband med försvarspropositionen närmare ingå på själva utbildningsfrågorna. Den 24 april 1942 bemyndigades chefen för försvarsdepartementet att tillsätta en särskild sjöförsvarets utbildningskommission. Vid anmälan av detta ärende anförde departementschefen bl. a. följande: »För marinen bör sålunda nu fullföljas det utredningsprogram, som inletts genom den av lantförsvarets utbildningskommission utförda undersökningen. Intet motsäger antagandet att det jämväl inom denna försvarsgren bör vara möjligt att utveckla och förbättra utbildningsmetoderna och mer rationellt än nu är fallet utnyttja den tid, som är anslagen till utbildning av de värnpliktiga och det fast anställda manskapet. Såtillvida är en undersökning härom enklare att utföra än den av lantförsvarets utbildningskommission verkställda som den nya värnpliktslagen trätt i kraft den 1 januari 1942. Genom denna lag har utbildningstiden för de värnpliktiga närmare reglerats och därigenom ett fast underlag skapats för en undersökning rörande utbildningens anordnande inom den tidsram, som i värnpliktslagen angives. För ifrågavarande utredning, som bör avse både flottan och kustartilleriet (samt sjövärnskåren), synes böra väljas samma arbetsform, som med gott resultat prövats för arméns del — — —. Kommissionen bör i likhet med lantförsvarets utbildningskommission följa arbetet vid olika utbildningsenheter och därvid ägna uppmärksamhet åt såväl den teoretiska som den praktiska utbildningen. På grundval av de gjorda iakttagelserna bör kommissionen sammanfatta sina synpunkter i avseende å övningstidens utnyttjande och i anslutning därtill avgiva de förslag till effektivisering av utbildningen, som kommissionen finner påkallade. Utredningen bör avse utbildningen av dels de värnpliktiga i allmänhet (vid kustartilleriet den första tjänstgöringen), i främsta rummet den s. k. enskilda utbildningen, och dels de värnpliktiga, som avses i 27 § 1 mom. B och C i värnpliktslagen. Utredningsarbetet bör icke omfatta utbildningen av de för specialtjänst uttagna värnpliktiga men däremot i lämplig utsträckning rekryt- och underbefälsutbildningen för det fast anställda manskapet.» I sin skrivelse (nr 374) i anledning av försvarspropositionen uttalade 1942 års riksdag bl. a. följande angående utbildningen vid marinen: »Riksdagen, som erfarit att den i propositionen i utsikt ställda utredningen rörande utbildningen vid marinen numera av Kungl. Maj:t anbefallts, anser det vara av särskilt värde, att därigenom en undersökning kommer till stånd även rörande möjligheterna att på effektivaste sätt utnyttja de värnpliktigas tjänstgöringstid.»

22 Sättet för utredningens bedrivande. Den kommissionen ålagda utredningsuppgiften har, såsom departementschefen i sitt redan återgivna anförande till statsrådsprotokollet i samband med kommissionens tillsättande framhållit, såtillvida varit enklare att utföra än motsvarande undersökning vid armén som utbildningstiden för de värnpliktiga numera reglerats genom 1941 års värnpliktslag. Det fasta underlag, som härigenom skapats för en undersökning rörande utbildningens anordnande inom den i värnpliktslagen angivna tidsramen, har helt visst i väsentlig mån underlättat utredningsarbetet. Å andra sidan har emellertid detta arbete i icke ringa mån komplicerats på grund av förhållanden, som sammanhänga med den rådande förstärkta försvarsberedskapen. Utbildningsarbetet vid marinen har under övningsåret 1942—1943, varunder kommissionen utfört sitt arbete, i hög grad präglats av beredskapsförhållandena. Ehuru ett studium av utbildningen under dessa speciella förhållanden ej skulle ingå i undersökningen, har denna dock kommit .att påverkas därav åtminstone såtillvida som det särskilt med hänsyn till den främst av beredskapen förorsakade bristen på befäl, lokaler m. m. varit svårt för kommissionen att kunna få en tillräckligt klar bild av hur utbildningens bedrivande kunnat te sig under normala fredsförhållanden. Vad värnpliktsutbildningen beträffar, har kommissionen ej kunnat ägna någon mera ingående uppmärksamhet åt de förhållanden, som rådde före den nya värnpliktslagens ikraftträdande, eftersom genom denna själva grundförutsättningarna för utbildningen blivit helt andra. De utbildningsbestämmelser åter, som avsett att inom ramen av värnpliktslagens bestämmelser reglera utbildningsförhållandena för framtiden, ha under den period, som undersökningen gällt, närmast haft övergångs- eller försökskaraktär. Att kommissionen haft att utföra sitt utredningsarbete under ett typiskt övergångsskede måste dock i viss mån betraktas som en fördel. Det säger sig nämligen självt, att förutsättningarna för att tillvarataga resultatet av en principutredning av den art, som kommissionen haft sig ålagd, äro större om den kommer till stånd innan utbildningen länkats in i vissa utstakade banor och kanske stelnat i bestämda former, vilket den synes ha benägenhet att snart nog göra. På vissa områden förefaller det emellertid, som om kommissionens principutredning kommit alltför mycket i efterhand. Så exempelvis ifråga om man skapsutbildningen, för vilken, såsom nämnts, redan 1941 års försvarsutredning uppdragit de principiella riktlinjer, som statsmaktema vid sina beslut år 1942 följt. Därigenom att kommissionens arbete sålunda kommit att utföras efter det att utbildningens riktlinjer i princip redan måst fixeras, har detta arbete ej kunnat ske lika förutsättningslöst som det, vilket lantförsvarets utbildningskommission på sin tid utförde. Vid denna tid befann sig nämligen hela den nya utbildningsorganisationen ännu på utredningsstadiet. K o m m i s s i o n e n s a r b e t s s ä t t har i stort sett varit detsamma som det lantförsvarets utbildningskommission tillämpade, d. v. s. i korthet följande.

23 Utbildningsbestämmelser, reglementen och instruktioner m. m. ha granskats, varvid särskild uppmärksamhet ägnats åt de provisoriska utbildningsbestämmelser, som tillkommit under den tid, kommissionen varit i verksamhet. Vissa läro- och instruktionsböcker ha likaledes varit föremål för granskning med hänsyn till såväl innehåll som form. Studiebesök vid olika utbildningsenheter ha utgjort kommissionens huvudsakliga form för undersökning av utbildningens organisation och bedrivande. Kommissionen har sålunda besökt utbildningsenheter vid flottan och kustartilleriet inom samtliga marindistrikt utom Öresunds, inom vilket det ej pågått någon utbildning av det slag, som kommissionen haft att undersöka, Utbildningsanstalter tillhörande Stockholms örlogsstation och Vaxholms kustartilleriregemente ha av praktiska skäl besökts betydligt flera gånger än övriga. Under sina studiebesök har kommissionen tagit del av utfärdade bestämmelser rörande utbildningen, studerat organisationen samt följt utbildningsarbetet för att på så sätt få en uppfattning om övningstidens utnyttjande och om utbildningsmetoderna, I samband med studiebesöken har kommissionen även sökt bilda sig en uppfattning om utbildningsförhållandena i övrigt — tillgången på befäl, de värnpliktigas och det fast anställda manskapets utbildningsförutsättningar, förläggningsutrymmen, övningsplatser, undervisningslokaler och materiel m. m. För att få en uppfattning om befälsutbildningen har kommissionen besökt manskapsskolor av olika slag samt sjökrigsskolan. Kommissionen har vidare ombord på kustflottans fartyg följt stridsmässiga övningar och större artilleriskjutningar samt medföljt vid eskorttjänst. Utbildningsförhållandena ombord ha också studerats på fartyg tillhörande Karlskrona-avdelningen och Göteborgs eskadern. Kustartilleriets övningar ha följts, varvid kommissionen även närvarit vid artilleriskjutningar. Verkstadsutbildning har studerats vid örlogsvarven och för jämförelses skull även vid civila yrkesskolor. Militära myndigheter ha på begäran ställt visst undersökningsmaterial till kommissionens förfogande och skriftligen även uttalat sig i en del utbildningsspörsmål. Kommissionen har även tagit del av de militära myndigheternas rapporter m. m. angående utbildningen. TJtbildningsbefälets erfarenheter har kommissionen sökt tillgodogöra sig i samband med studiebesök men i en del fall även genom skriftliga förfrågningar. Det fast anställda manskapets och de värnpliktigas åsikter om utbildningen och dess bedrivande har kommissionen inhämtat genom samtal under studiebesöken men framförallt genom omfattande skriftliga utfrågningar. Representanter för vissa personal- och sjöfartsorganisationer ha under hand tillfrågats rörande utbildningen och därmed sammanhängande förhållanden. Kontakt med övriga pågående utredningar, som beröra de värnpliktigas eller det fast anställda manskapets utbildning, har kommissionen sökt upprätthålla.

24 Sålunda har kommissionen haft kontakt med bl. a. Försvarsväsendets ingenjörutredning, som tillsattes i juni 1942 och vilken enligt givna direktiv skulle utreda — förutom ingenjörutbildningen — även motsvarande utbildning för personal i lägre befattningar. Under hösten 1942 ha tillkallats särskilda sakkunniga för »utredning rörande ordnandet av civilanställning för avgående fast anställt manskap vid försvarsväsendet». Med anledning härav och efter överläggning med de sakkunniga har kommissionen väsentligt begränsat sin befattning med dylika problem. Betänkandet. Enär utbildningsförhållandena vid flottan och kustartilleriet med hänsyn till dessa båda vapenslags olika uppgifter och organisation gestalta sig på väsentligt olika sätt, hade det legat närmast till hands att redovisa resultatet av kommissionens undersökningsarbete i tvenne skilda betänkanden. Då emellertid en sådan uppdelning skulle ha ställt sig såväl opraktisk som alltför kostsam och då vidare vissa av flottans och kustartilleriets utbildningsproblem onekligen både kunna och böra behandlas på ett enhetligt sätt, har kommissionen föredragit att framlägga ett för de båda vapenslagen gemensamt betänkande, vilket dock uppdelats, där så visat sig nödvändigt. I enlighet med de anförda direktiven skulle kommissionen sammanfatta sina synpunkter ifråga om övnings tidens utnyttjande och i anslutning därtill lämna förslag till effektivisering av utbildningen. Då emellertid frågan om övningstidens utnyttjande i vidare mening nära sammanhänger med spörsmålet om personalens effektiva utnyttjande, har kommissionen utvidgat frågan till att gälla även detta. Till detta spörsmål återkommer kommissionen gång efter annan i betänkandet. Kap. I avhandlar den för personalens effektiva utnyttjande grundläggande frågan om »Tilldelning och uttagning av värnpliktiga vid marinen». Kap. II—IV innehålla kommissionens synpunkter och förslag beträffande de värnpliktigas utbildning dels vid flottan (Kap. II och I I I ) , dels vid kustartilleriet (Kap. IV). I vart och ett av dessa kapitel sammanfattar kommissionen sina synpunkter och förslag med särskild hänsyn till frågan om övningstidens utnyttjande. Kap. V behandlar »Det fast anställda manskapets antagning och utbildning vid marinen». Endast beträffande rekryterings- och civilanställningsproblemen — de sistnämnda dock av anförda skäl mindre utförligt behandlade — har framställningen kunnat sammanföras till för flottan och kustartilleriet gemensamma avsnitt. Kap. VI avhandlar »Utbildningen vid sjövärnskåren». Kap. VII utgör en sammanfattning av »Allmänna synpunkter på utbildningsarbetet och instruktionspersonalen». Dessa synpunkter ha sammanförts till ett särskilt kapitel för att undvika eljest nödvändig upprepning. Kap. VIII slutligen innehåller kommissionens synpunkter och förslag i fråga om »Organ för utbildningsarbetets ledning och övervakning vid marinen».

KAP. I.

Tilldelning; och uttagning av värnpliktiga vid marinen. o

Åtgärder i samband med de värmpliktigas inskrivning och inryckning till första tjänstgöring. Allmänna grunder. Inskrivningsverksamhetens ändamål är främst att i den omfattning, som årligen föreskrives i särskild generalorder (nr 1), förse de olika försvarsgrenarnas och vapenslagens utbildningsenheter med värnpliktiga, lämpliga för den utbildning, som skall förekomma vid dessa enheter. Även om den tilldelning och uttagning, som sker i samband med inskrivningen, endast är att betrakta såsom ett första led i den anpassningsprocess, varigenom den värnpliktige infogas i den militära organisationen, så är detta led dock betydelsefullt nog. Den grundprincip, som skall följas vid all tilldelning och uttagning av värnpliktiga, framgår av gällande värnpliktslag (S. F. S. 1941:967), §6, vari det heter: »Vid tilldelning och uttagning skall tillses, att envar värnpliktig såvitt möjligt får fullgöra den tjänstgöring och undergå den utbildning, för vilken han befinnes lämpligast. Där så ske kan, skall hänsyn tagas till den värnpliktiges önskemål.» Flottan tilldelas i första hand sjömanshusinskrivna värnpliktiga. Enär emellertid årskontingenten av de sjömanshusinskrivna, vilka ju äro de för flottan lämpligaste, ej förslår för att täcka årsbehovet av värnpliktiga, tilldelas flottan årligen även ett stort antal icke sjömanshusinskrivna. Beträffande sjömanshusinskrivna värnpliktiga förtjänar erinras om att det för dessa enligt 1901 års värnpliktslag föreskrevs minst 12 månaders sjötid för inskrivning vid flottan. Då det år 1914 bestämdes, att värnpliktsåldern skulle komma att inträda ett år tidigare än enligt dittills gällande bestämmelser, förutsåg man, att den flottan årligen tilldelade kategorien sjömanshusinskrivna skulle komma att minska dels därigenom att flottan ginge miste om alla dem som inskreves å sjömanshus först under det år, då de uppnå 20 års ålder, dels därigenom att ett mindre antal än förut vid tiden för inskrivningen kunde beräknas ha varit inmönstrat till sjöfart under de 12 månader, som uppställts såsom villkor för inskrivning vid flottan. För att ej gå miste om för sjövapnet eljest önskvärda sjömanshusinskrivna värnpliktiga ansåg man sig därför böra sänka den för ovillkorlig inskrivning vid flottan bestämda sjötiden till 6 månader. Detta villkor har sedan kommit att gälla ända intill ikraftträdandet av 1941 års värnpliktslag, vilken däremot helt saknar bestämmelser om viss sjötid såsom villkor för inskrivning vid flottan.

26 Enligt nu gällande inskrivningsinstruktion (fastställd år 1943) föreskrives att alla sjömanshusinskrivna värnpliktiga, med undantag för studenter och likställda, skola tilldelas flottan eller, om de tillhöra grupp K, örlogsstation. Kedan vid inskrivningen sker uttagning till yrkesavdelning och yrkesgren med hänsyn till deras tidigare befattning inom sjömansyrket. Vid brist i det beräknade antalet sjömanshusinskrivna värnpliktiga sker motsvarande ökning av tilldelning av icke sjömanshusinskrivna och vid överskott minskas uttagningen bland icke sjömanslmsinskrivna med motsvarande antal. Ökningen resp. minskningen fördelas med -lz på däcksavdelningen och Vs på maskinavdelningen. Kustartilleriet tilldelas författningsenligt årligen fastställt antal till grupp K hänförda värnpliktiga samt värnpliktiga i allmänhet, vilka vid inskrivningen fördelas till yrkesavdelningar. Enligt inskrivningsinstruktionen uttages av de till grupp K hänförda värnpliktiga med hänsyn till studier samt övriga kvalifikationer visst antal för utbildning i trupptjänst, specialtjänst eller stabstjänst. Vissa värnpliktiga, vilka hänförts till grupp K på grund av yrkes- eller annan särskild utbildning, uttagas vid inskrivningen till särskilda yrkesbefattningar. På motsvarande sätt uttagas också vissa värnpliktiga i allmänhet med hänsyn till i det civila förvärvad yrkesskicklighet samt övriga kvalifikationer till särskilda fackbefattningar. Inskrivnings- och redovisningssystemets omläggning fr. o. m. år 1942 har medfört betydande fördelar främst i organisatoriskt och ekonomiskt avseende men i viss mån även ur urvalssynpunkt, Ur denna synpunkt är det nämligen av betydelse, att själva urvalsområdet för uttagning av specialmanskap blivit avsevärt utvidgat genom centraliseringen av inskrivningsverksamheten till en för alla försvarsgrenar gemensam organisation med inskrivningsområdet såsom territoriell enhet. Betydelsefullt är, att antalet inskrivningsnämnder begränsats till i regel en enda för varje inskrivningsområde, ställd under ledning av en särskild inskrivningschef. Ej mindre betydelsefullt är, att det för den centrala ledningen och övervakningen av inskrivningsväsendet och värnpliktsredovisningen tillskapats ett särskilt organ, centrala värnpliktsbyrån, vars uppgift enligt gällande instruktion (S. F. S. 1942:863), § 26, är att biträda överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna vid handläggning av dylika ärenden. Enligt denna instruktion, § 31, åligger chefen för centrala värnpliktsbyrån bl. a,: a) att utarbeta förslag till bestämmelser angående den årliga tilldelningen av värnpliktiga till försvarsgrenar och truppslag m. m. samt uttagningen av värnpliktiga för särskild tjänstgöring eller utbildning, ävensom angående fördelningen av sådana värnpliktiga, vilkas fördelning i detalj skall centralt regleras; b) att följa inskrivningsnämnders och inskrivningschefers verksamhet samt hos arméchefen föreslå de åtgärder, som i anslutning därtill finnas erforderliga; c) att statistiskt bearbeta den årliga inskrivningens resultat.

27 Tillskapandet av ett särskilt centralorgan för inskrivningsverksamheten och organisationen av denna med hela inskrivningsområden såsom enheter synes emellertid ej ha ökat möjligheterna för de inom dessa områden verksamma inskrivningsnämnderna att annat än i stora drag bedöma de värnpliktigas personliga lämplighet för utbildning av olika slag. I vissa avseenden torde inskrivningsnämndernas möjligheter till individuell prövning av de värnpliktiga ha blivit mindre genom centraliseringen. Före centraliseringen hade de lokala nämnderna vid sina inskrivningsförrättningar ej att undersöka mer än i genomsnitt 40 värnpliktiga per dag, under det att enligt nu gällande inskrivningsförordning (S. F. S. 1941: 969), § 36, en inskrivningsområdesvis arbetande nämnd beräknas kunna undersöka 80— 100 värnpliktiga per dag. Även om det förutsattes, att en sådan nämnd biträdes av 2 i stället för tidigare endast 1 läkare, synes det vid inskrivning av ett så stort antal värnpliktiga per förrättningsdag bli alltför knappt med tiden för den personliga prövning, varom i gällande inskrivningsinstruktion, punkt 18 d, bl. a. föreskrives följande: »Den personliga prövningen skall, utan onödig omständlighet vara av den art, att nämnden därav kan bilda sig en uppfattning om den värnpliktiges militära användbarhet och övriga på hans tilldelning inverkande förhållanden. Det är av vikt, att alla de omständigheter, som kunna bliva bestämmande för den inskrivningsskyldiges värnpliktsförhållanden, genom frågor noga klarläggas, så att ändring i värnpliktsförhållandena icke behöver förekomma på grund av omständigheter, som förelegat vid prövningen men där icke beaktats.» Vidare är att märka, att sjömanshusinskriven värnpliktig, som vid tiden för inskrivningsförrättningen var inmönstrad till sjöfart, enligt tidigare bestämmelser ej behövde personligen inställa sig. Enligt nu gällande värnpliktslag, § 14, äro emellertid samtliga sjömanshusinskrivna värnpliktiga befriade från skyldighet att personligen inställa sig vid inskrivningsförrättning. Försvarsväsendets rullföringsnämnd, som föreslagit denna generella befrielse för sjömanshusinskrivna från skyldighet att personligen inställa sig vid inskrivningsförrättning, har därvid gjort följande uttalande, som återgivits i proposition 1941:318. »För närvarande kan omkring 40 procent av samtliga sjömanshusinskrivna värnpliktiga beräknas bliva inskrivna utan personlig inställelse. Vid sådant förhållande har ansetts böra undersökas, huruvida icke bestämmelser om inskrivning utan personlig inställelse för ifrågavarande värnpliktsgrupp skulle kunna givas en allmän tillämpning. Inskrivningsförrättningen omfattar i stort sett läkarundersökning, prövning och därpå grundat beslut om tilldelning. Vad först angår läkarundersökningen, har på grund av sjömanshusförordningens bestämmelser om läkarintyg för inskrivning på sjömanshus redan en sortering skett i avseende på kroppsbeskaffenhet. Det framgår även av statistik från läkarundersökningen vid inskrivningsförrättningen på sjömanshus, att kassationsprocenten är synnerligen låg. Under 1939 frikallades sålunda såsom odugliga till krigstjänst endast 2'6 procent. Till handräckningstjänst uttogos under samma år endast 1*1 procent. Vid sådant förhållande synes utan olägenhet med den militära läkarundersökningen kunna anstå tills efter inryckning till tjänstgöring, särskilt som ett betydande antal i varje fall inskrivas utan personlig inställelse. Vad åter beträffar prövningen och nämndens därpå grundade beslut om uttagning, är att märka, att samt-

28 liga ifrågavarande värnpliktiga skola tilldelas marinen i allmän tjänst och härvid fördelas på de yrken, som framgå av sjömanshusets register. Även med hänsyn härtill synes sålunda inskrivningen kunna utan olägenhet genomföras utan personlig inställelse.»

Huvudsakliga utgångspunkter för inskrivningsnämnds bedömning av värnpliktigas lämplighet. Uppgifter om civilt yrke, genomgången utbildning o. d. Vissa om än knapphändiga upplysningar om yrke eller sysselsättning, avlagda examina och tilldelade certifikat införas på de inskrivningskort, som pastorsämbetena (på vissa orter mantalsskrivningsmyndigheterna) och sjömanshusombudsmännen enligt §§ 17—22 inskrivningsförordningen äro skyldiga upprätta för varje inskrivningsskyldig. Med ledning av dessa kort, som insändas till vederbörande inskrivningschef, låter denne upprätta inskrivningslängd, i vilken enligt § 41 nämnda förordning »skola införas de upplysningar, som kunna vara av betydelse för inskrivningen». I mom. 5 inskrivningsinstruktionen föreskrives följande: »Till beredande av ytterligare upplysningar rörande inskrivningsskyldiga kunna genom inskrivningschefens försorg föreståndare för läroanstalter, hemvärnsområdesbefälhavare och ordförande i landstorms-, skytte- och idrottsföreningar samt andra dylika sammanslutningar inom inskrivningsområdet anmodas inkomma med uppgifter, avsedda att underlätta tilldelningen och uttagningen av de inskrivningsskyldiga. Efter hand som uppgifter inkomma, fullständigas vederbörliga inskrivningslängder.» Därest den inskrivningsskyldige personligen inställer sig vid inskrivningsförrättningen, kompletteras vid behov dessa upplysningar om yrke och utbildning, varvid i vissa fall även skol- och arbetsintyg företes. Beträffande komplettering "av dylika uppgifter föreskrives i § 48 inskrivningsförordningen följande: »Innan beslut fattas, skall inskrivningsnämnden söka inhämta sådana upplysningar, i synnerhet beträffande yrke eller sysselsättning och studier, som kunna tjäna till ledning för bedömande av de värnpliktigas lämplighet för olika slags utbildning och tjänstgöring, samt förhöra sig om de värnpliktigas önskemål med avseende å tilldelning och uttagning.» Till ledning för nämnden vid dess tilldelning och uttagning av värnpliktiga ingå såsom bilagor till inskrivningsinstruktionen s. k. lämplighets- och yrkestabeller, vilka upptaga å ena sidan vissa civila yrken eller utbildningskurser och å andra sidan närmast motsvarande militära yrkesavdelningar, yrkesgrenar eller befattningar. Det finns dock åtskilliga civila yrken och utbildningslinjer, som sakna motsvarighet inom den militära organisationen. Så torde vara förhållandet med flertalet yrken, tillhörande grupperna jordbruk, industri, handel och allmän tjänst. Bedan detta gör, att en stor del värnpliktiga ej i den utsträckning, som de vanligen hoppas, kan erhålla militär utbildning och tjänstgöring i linje med sin civila verksamhet, Be värnpliktigas önskemål framställas, såsom nämnts, i regel muntligen in-

29 för nämnden. Därom föreskrives i gällande inskrivningsinstruktion, punkt 18 d, endast följande: »Ordföranden inhämtar av den värnpliktige erforderliga uppgifter och mottager hans framställningar och önskemål.» Om personliga önskemål ej kunna framställas på annat sätt än muntligen inför nämnden, torde de i åtskilliga fall utebli, ej minst på grund av den blyghet och försagdhet, som mången av naturliga skäl känner i en sådan situation. Både av sådana skäl och för att vid inskrivningsförrättningen spara tid vore det lämpligare, att den värnpliktige i väntan på företräde för nämnden finge anteckna sina eventuella önskemål på ett lätt överskådligt formulär, som överlämnades till ordföranden samtidigt med läkarkortet. Ett försök med en på detta sätt ordnad skriftlig deklaration av önskemål i fråga om tilldelning och uttagning omnämnes i annat sammanhang (s. 57). De värnpliktigas kroppsbeskaffenhet. I gällande besiktningskungörelse (S. F. S. 1942: 23) heter det i § 1: Vid sådan läkarbesiktning, som skall äga rum vid inskrivning av värnpliktiga, under de värnpliktigas tjänstgöring eller eljest enligt inskrivningsförordningen, hänföras de värnpliktiga enligt 6 § nämnda förordning efter kroppsbeskaffenhet och hälsotillstånd till någon av följande besiktningsgrupper: a) besiktningsgrupp 1 ]

»

2I

»

3 ) dugliga till krigstjänst;

»

4 j

b) » T — tillfälligt odugliga till krigstjänst; samt c) » O — odugliga till krigstjänst. Närmare föreskrifter angående den läkarundersökning, som avses i besiktningskungörelsen, har arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse meddelat i särskilt besiktningsreglemente (S. F. S. 1942: 24). I detta reglemente heter det i punkt 18: »Läkarundersökningen får icke mekaniseras. De värnpliktiga behandlas bestämt men humant. Av dem avlämnade intyg skola prövas sakligt och utan förutfattad mening. Läkare bör i erforderlig utsträckning hos inskrivningsnämnden personligen framföra sina synpunkter angående de värnpliktigas tjänstbarhet.» Därom framhålles i punkt 19 vidare: »Vid bedömande av tjänstbarheten bör beaktas, att anatomiska fel kunna helt eller delvis uppvägas av god funktion ävensom att en anatomiskt felfri individ i större eller mindre utsträckning kan sakna de egenskaper, som fordras av en god soldat: andlig spänstighet, uthållighet, rörlighet o. s. v.» De värnpliktigas psykiska beskaffenhet undersökes knappast alls vid inskrivningen. Vid denna införas på läkarkortet endast vissa anteckningar angående resultaten av prövning av vissa sinnesfunktioner — hörsel, synskärpa och färgsinne. Av den till besiktningsreglementet fogade s. k. feltabellen (tab. III a) framgår visserligen, att värnpliktiga med »i sådan grad nedsatt fattningsförmåga, att den militära utbildningen väsentligen försvåras» hänföras till besiktningsgrupp O och sådana med »lindrigare grad av nedsatt fattningsförmåga» till be-

30 siktningsgrupp 4. Men av besiktningsreglementet att döma förekommer vid inskrivningen ej någon särskild undersökning av den allmänna bildbarheten. Beträffande de obildbara föreskrives i besiktningsreglementets allmänna bestämmelser (punkt 4) endast följande angående vissa själsliga fel, lyten eller sjukdomar: »överstånden eller ännu bestående sinnessjukdom, sinnesslöhet, inskränkt förstånd, annat själslyte ävensom dövstumhet, må, därest vederbörande inskrivningsmyndighet finner anledning sådant medgiva, anses tillräckligt styrkt medelst intyg utfärdat av vederbörande präst eller under edlig förpliktelse av skolföreståndare eller tvenne andra trovärdiga personer.» Ofullständigheten i inskrivningsnämnds personliga prövning av de värnpliktiga framträder mest ifråga om den psykiska, beskaffenheten. Så länge allmänt mentala standardprov av något slag ej anordnas genom inskrivningsväsendets försorg, kan detta ej på önskvärt sätt tillse, att värnpliktsmaterialet i psykiskt avseende blir ändamålsenligt fördelat och utnyttjat. Ännu mindre kan den individuella tilldelningen och uttagningen bli tillfredsställande, om denna sker utan närmare kännedom om de värnpliktigas olika bildbarhet. Ett visst psykiskt urval sker visserligen indirekt därigenom, att man vid tilldelning och uttagning tager, hänsyn till vederbörandes civila sysselsättning och utbildning, men detta är av lätt insedda skäl ej tillräckligt, Detta förutsätter nämligen, att de värnpliktigas fördelning på civila yrken är rationell, vilket den emellertid långt ifrån alltid torde vara, Under sådana förhållanden är det helt naturligt att inskrivningsmyndigheternas tilldelning och uttagning i många fall, såsom i det följande kommer att påvisas, befinnes vara i behov av justering redan vid de värnpliktigas inryckning till första tjänstgöring eller sedermera under utbildningens gång.

Mottagningsförrättningen vid de värnpliktigas inryckning till första tjänstgöring. Ändamålet med den mottagningsförrättning, som anordnas vid de värnpliktigas inryckning till första tjänstgöring, synes främst vara att snarast möjligt få de inryckande installerade, beklädda och utrustade. I samband med denna förrättning, som i regel anordnas kompanivis, kontrolleras och kompletteras de personliga uppgifter om civilt yrke m. m., vilka delvis legat till grund för den av inskrivningsmyndigheterna verkställda •tilldelningen och uttagningen. Under mottagningsförrättningen inhämtas vidare av den värnpliktige och antecknas uppgifter om eventuella språkkunskaper, genomgångna skolor och kurser, innehav av körkort o. d. Läkarundersökning anordnas jämlikt inskrivningsförordningen likaledes i samband med mottagningsförrättningen. På läkarkortet införas den värnpliktiges egna uppgifter angående ärftliga anlag, genomgångna sjukdomar m. m. Dessa uppgifter bestyrker den värnpliktige med sin underskrift. Läkarkortets undersökningsformulär omfattar så gott som uteslutande uppgifter om kroppsbeskaffenheten. Såsom en av de sista punkterna på formuläret före-

31 kommer dock rubriken »nervsystem: själsegenskaper (intelligensålder) m. m.». Beträffande intelligensålder skall enligt anvisningarna anteckning göras endast »då så anses erforderligt». Uppenbart sinnessjuka och en del av de lägst stående efterblivna torde dock kunna upptäckas och bortgallras i samband med de kroppsliga undersökningarna. Ifråga om denna läkarbesiktning vid inryckningen har en militärläkare, docent G. Rylander i en uppsats (Ny Militär Tidskrift, 1942, nr 13—14) gjort följande uttalande: Det välkända röda läkarkortet innehåller detaljerade uppgifter icke blott om hjärta, lungor, syn och hörsel utan även om hud, lymfkörtlar och testiklar. Men den psykiska beskaffenheten, intellektet, det som dirigerar soldaten, det som är förutsättningen för rätt handlande i kritiska situationer, detta oerhört viktiga område avfärdas på en halv rad, som ofta ej ens ifylles. Så särskilt besynnerligt är nog detta ej. De ordinarie militärläkarna sakna i regel psykiatrisk utbildning och ha övernog med arbete att kontrollera de nyinrycktas kroppsliga tillstånd medelst hela raden undersökningar och behandlingar, som småningom tillkommit: blodgruppering, vaccinering, ympning mot tyfus och paratyfus, tuberkulinprov, lungröntgen. Behovet av ändrad tilldelning och uttagning. Den om än summariska utfrågning och undersökning, som förekommer i samband med mottagningsförrättningen, ger ofta vid handen, att den av inskrivningsmyndighet gjorda uttagningen till yrkesavdelning och yrkesgren ej är lämplig. Så är särdeles ofta fallet med de sjömanshusinskrivna, främst beroende på det redan påpekade förhållandet, att dessa enligt gällande bestämmelser ej behöva personligen inställa sig vid inskrivningsförrättning. De ha därför av inskrivningsnämnd uttagits till yrkesavdelning och yrkesgren med ledning av senaste mönstring vid sjömanshus, vilken i många fall kan ha skett vid så tidig ålder, att deras anställning inom sjömansyrket sedan dess avsevärt ändrats eller kanske rentav upphört. I en del andra fall åter kan den värnpliktiges uttagning vid inskrivningsförrättningen ha berott på misstag, som omedelbart vid inryckningen till första tjänstgöring skulle behöva rättas till. Visserligen har truppförbands-(stations-) chef under rådande förstärkta försvarsberedskap bemyndigats att själv åtminstone i viss utsträckning besluta om överföring från en yrkesavdelning (yrkesgren) till en annan. Men genom den år 1942 utfärdade personalinstruktionen synes denna överföringsprocedur i viss mån ha blivit försvårad. Enligt mom. 5 och 6 i nämnda instruktion skall nämligen fråga om ändring med avseende på tilldelning och uttagning avgöras av vederbörande försvarsgrenschef, försåvitt ändringen ej avser tilldelning till annan försvarsgren, i vilket fall ärendet underställes Konungens prövning. Att även formerna för ändrad uttagning sålunda komplicerats, torde vara en av anledningarna till att överföring från en yrkesavdelning (yrkesgren) till en annan i själva verket ej på långt när kommit att genomföras i den utsträckning, som efter de värnpliktigas inryckning till första tjänstgöring visat sig behövligt såväl i deras eget som i utbildningens intresse. Det är därför med tillfredsställelse, som det kan konstateras, att själva formerna för denna procedur

32 g e n o m g e n e r a l o r d e r nr 51/1943 förenklats därhän, a t t förbandschef vid flottan och kustartilleriet medgivits r ä t t att, »därest av u t b i l d n i n g s s k ä l eller med häns y n till ö n s k v ä r d k r i g s p l a c e r i n g så skulle befinnas lämpligt, överföra vid förb a n d e t t r u p p r e g i s t r e r a d v ä r n p l i k t i g från en y r k e s a v d e l n i n g (yrkesgren) till en annan».

De s. k. granskningsnämnderna och deras verksamhet. F ö r att möjliggöra ett effektivt u t n y t t j a n d e i den m i l i t ä r a o r g a n i s a t i o n e n ä v e n av sådana värnpliktiga, som på g r u n d av svag k r o p p s b e s k a f f e n h e t v ä n t a s m i n d r e väl l ä m p a sig för s t r i d s b e f a t t n i n g a r , ha p å s i s t o n e de s. k. granskningsn ä m n d e r n a tillkommit. Vissa föreskrifter

angående

granskningsnämnd

finnas i § 127 i n s k r i v n i n g s

f ö r o r d n i n g e n , vari det h e t e r : 1. Värnpliktig, som vid inskrivning hänförts till någondera av besiktningsgrupperna 3 eller 4, skall så snart lämpligen kan ske efter påbörjandet av första tjänstgöring eller motsvarande tjänstgöring prövas för bestämmande, av den användning, vartill han bör avses i förbandets krigsorganisation, och den utbildning och tjänstgöring, som han med hänsyn härtill bör undergå. 2. För verkställande av prövning, som i 1 mom. sägs, skall vid varje förband finnas en granskningsnämnd, bestående av chefen för förbandets mobiliseringsavdelning såsom ordförande samt en militärläkare och en med utbildningsarbetet väl förtrogen officer, de båda sistnämnda utsedda av förbandschefen. 3. Det åligger granskningsnämnd a t t med hänsyn till den värnpliktiges kroppsbeskaffenhet, yrke eller sysselsättning och förutsättningar i övrigt bestämma den utbildning och tjänstgöring, för vilken den värnpliktige är användbar. N ä r m a r e föreskrifter för den p r ö v n i n g , som skall utföras av g r a n s k n i n g s n ä m n d e r n a vid marinen, h a u t f ä r d a t s genom m a r i n o r d e r nr 143/1942, vari det h e t e r i mom. 2 och 3: Prövningen skall i främsta rummet avse den yrkesavdelning och yrkesgren, för vilken den värnpliktige med hänsyn till sina fysiska och psykiska kvalifikationer samt sin civila och eventuellt även hittillsvarande militära utbildning bor avses Därvid böra ifrågavarande värnpliktiga, i den mån behovet för övriga yrkesavdelningar så tillåter, i största möjliga utsträckning avses för däcks-, artilleri-, maskin- eller minavdelningarna . I förekommande fall införes å stamkort och läkarkort samt i tjänstgörings- och beklädnadskort eller å tjänstgöringskort anteckning om vad med hänsyn till den värnpliktiges kroppsbeskaffenhet är a t t iakttaga vid utbildningen; t. ex.: Icke lämplig för fysiskt krävande befattning. Icke lämplig såsom koleldare. Icke lämplig vid rörligt artilleri. Granskningsnämndernas verksamhet vid marinen. D e n n a v e r k s a m h e t är så n y l i g e n påbörjad, a t t det ä n n u ej föreligger tillräckligt omfattande m a t e r i a l för en jämförelse m e d m o t s v a r a n d e v e r k s a m h e t vid a n d r a försvarsgrenar. Endast såsom ett exempel förtjäna nämnas de åtgärder, som under vintern 1942—1943 vidtagits av granskningsnämnden vid Stockholms örlogsstation. Denna n ä m n d hade fram till den 16 april prövat sammanlagt 76 värnpliktiga. Av dessa hade 2 tidigare ej hänförts till besiktningsgrupp, varför nämnden hade a t t besluta därom. Beträffande övriga blev resultatet av nämndens prövning, a t t 36

33 ansågos fortfarande böra tillhöra den besiktningsgrupp, till vilken de tidigare hänförts, 17 uppflyttades till högre och 21 nedflyttades till lägre besiktningsgrupp. För ej mindre än 45 beslutade nämnden om ändrad uttagning till yrkesavdelning eller yrkesgren. För 37 antecknades i nämndens protokoll, att de ej kunde utföra ansträngande kroppsrörelser, och för 33, att de ej kunde sjökommenderas. Anledningen till granskningsnämndens beslut om ändring i ena eller andra avseendet var i flesta fall vederbörandes kroppsbeskaffenhet. Endast i 5 fall var anledningen psykiska defekter. I 4 av de sistnämnda fallen hade de värnpliktiga tidigare hänförts till besiktningsgrupp 1, men nämnden fann anledning a t t nedflytta dessa i lägre besiktningsgrupp — en på grund av organisk sjukdom i nervsystemet och 3 på grund av »i sådan grad nedsatt fattningsförmåga, a t t den militära utbildningen väsentligen försvåras». I det femte fallet, som var föranlett av nervsjukdom, var den värnpliktige redan förut hänförd till lägsta besiktningsgruppen. Särskilda psykiatriska undersökningar. E f t e r m ö n s t e r från a r m é n h a r m a n fr. o. m. h ö s t e n 1942 även vid m a r i n e n börjat a t t för s ä r s k i l d p s y k i a t r i s k u n d e r s ö k n i n g av v ä r n p l i k t i g a u t n y t t j a s å d a n a i b e r e d s k a p s t j ä n s t i n k a l l a d e läkare, som äga för d e n n a speciella uppgift erforderliga kvalifikationer. En redogörelse för dessa undersökningar vid armén har lämnats av docent G. Rylander (Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, 1942, Bih. 4). Dessa ha utförts i nära samband med intellektuella urvalsprov av det slag, som i det följande (s. 36) närmare beskrivas. Man har nämligen u t g å t t ifrån att man med hjälp av sådana prov kan uppspåra åtminstone de intelligensdefekta. Enligt vad som framhålles i redogörelsen, måste detta anses viktigt nog, eftersom »efterblivenheten är det utan jämförelse vanligaste abnormpsykiska fenomenet bland värnpliktiga». De abnorma personligheterna, psykopaterna, kommer man däremot ej åt med psykologiska prov, enär det ännu ej existerar några brukbara prov, som avslöja abnormiteter i känslo- och viljeliv, framhåller docent Rylander, som anser det vara mest rationellt att låta de med tjänsten förenade påfrestningarna utgöra det prov, som riktar uppmärksamheten på denna grupp. Enligt arméorder (nr 82: 34/42) skulle vid armén till särskild psykiatrisk undersökning hänvisas ej endast sådana värnpliktiga, som vid urvalsprov ej u p p n å t t e t t visst minimiresultat utan också sådana, vilka eljest visat påfallande dåligt •omdöme, bristande balans eller andra tecken på psykiska defekter. Av de sammanlagt 1 133 man, som våren 1942 psykiatriskt undersöktes vid armén och vilka utgjorde 3*5 % av samtliga urvalsprövade, visade sig enligt redogörelsen ej mer än 251 d. v. s. knappt en fjärdedel (21*5 96) odugliga för krigstjänst, varför de hemförlovades. J ä m n t hälften placerades i handräckningstjänst, e n fjärdedel (26 %) kunde fortsätta sin vapenutbildning, under det att endast 2 % visade sig användbara i enklare yrkestjänst. V i d flottan h ä n v i s a d e s u n d e r v i n t e r n 1942—1943 enligt i s t o r t sett s a m m a g r u n d e r som vid a r m é n till särskild p s y k i a t r i s k u n d e r s ö k n i n g s a m m a n l a g t 188 m a n d. v. s. i g e n o m s n i t t 7 % av hela v ä r n p l i k t s k o n t i n g e n t e n . H u r stor del av d e n n a grupp, s o m efter u n d e r s ö k n i n g vid resp. ö r l o g s s t a t i o n e r a n s e t t s krigso d u g l i g och därför hemförlovats, framgår av efterföljande ö v e r s i k t (tab. 1). A t t den speciella p s y k i a t r i s k a u n d e r s ö k n i n g e n kan leda till så d i v e r g e r a n d e r e s u l t a t som där anföras, n ä m l i g e n a t t vid den ena ö r l o g s s t a t i o n e n över hälften av d e u n d e r s ö k t a m e n vid den a n d r a e n d a s t 10 % hemförlovas p å g r u n d av o d u g l i g h e t , t y d e r p å att m a n vid d e n n a verksamhet, som till s t ö r r e d e l e n bed r i v e s vid sidan om den för g r a n s k n i n g s n ä m n d e n s författningsenligt b e s t ä m d a , ej tillämpar s a m m a p r i n c i p e r vid de b å d a örlogsstationerna. 3—2029 48

34 Tab. 1. Vid flottan under vintern 1942—1943 psykiatriskt specialundersökta värnpliktiga och därav hemförlovade. År

Örlogsstation

1942 1943 1942 1943

Karlskrona

»

Stockholm

»

Summa

Hela värnplikts- Antal special- Antal därav hemförlovade kontingentens undersökta storlek 750 720 446 721 2 637

>

63 si» 11 % 188

66 Beträffande motsvarande verksamhet vid kustartilleriet förtjänar nämnas, att av de värnpliktiga, som våren 1943 inryckt till tjänstgöring, genomsnittligt 8 % blivit psykiatriskt undersökta. Därvid ha t. ex. vid KA 1 av 44 sålunda undersökta 27 föreslagits till hemförlovning, 10 till handräckningstjänst och 7 till fortsatt utbildning. I själva verket synes dock ingen ha blivit hemförlovad.

Utväljandet av flottans värnpliktiga under utbildningens gång. Allmänna grunder. Även om flottans värnpliktiga redan vid inskrivningen uttagas till olika yrkesavdelningar och vad beträffar de sjömanshusinskrivna också till olika yrkesgrenar, återstår efter inryckningen — förutom behövlig justering av dessa redan vidtagna åtgärder — att verkställa uttagning till de speciella yrkesgrenar och utbildningslinjer, som finnas representerade vid flottan. För denna mera detaljerade uttagning efter inryckningen har införts benämningen utväljande. De värnpliktigas yrkesdifferentiering skall enligt de år 1942 utfärdade provisoriska utbildningsföreskrifterna (marinorder nr 461) ske redan vid inryckningen, varvid huvudsakligen följande olika yrkesavdelningar och yrkesgrenar komma ifråga: däcksavdelningen: däcksmatroser, artillerimatroser, signalmatroser (hyclrofonister; endast landtjänst), eldledningsmatroser, svepmatroser, radiomatroser; ekonomiavdelningen: sjukvårdare, hovmästare, kockar, förrådsmän, hornblåsare, skrivbiträden; maskinavdelningen: eldare (smörjare) utan specialutb., koleldare, oljeeldare, motorskötare avsedda för tjänst på överfattensfartyg i allmänhet, motorskötare avsedda för tjänst på minsvepare, elektriker, smeder, plåtslagare; hantverksavdelningen: vapensmeder, timmermän, målare, murare, skomakare, skräddare, segelsömmare, frisörer, fotografer.

35 U t v ä l j a n d e t sker till det antal för varje yrkesgren, som av stationscheferna bestämmes. F ö r en del värnpliktiga m e d följande civila yrken är d e t möjligt a t t vid flottan finna a n v ä n d n i n g i n ä r a nog exakt m o t s v a r a n d e y r k e s g r e n a r : radiotelegrafister, sjukvårdare, h o v m ä s t a r e , stewards, m ä s s u p p a s s a r e , kockar, konditorer, b a g a r e , musiker, kontorister, eldare (med m i n s t 1 års sjötjänst), motormän, elektriker, smeder, plåtslagare, snickare, t i m m e r m ä n , målare, m u r a r e , skomakare, s k r ä d d a r e , segelsömmare, frisörer och fotografer. V i s s a a n d r a y r k e s m ä n b ö r a enligt u t b i l d n i n g s b e s t ä m m e l s e r n a om möjligt utväljas till y r k e s g r e n a r i enlighet med följande l ä m p l i g h e t s t a b e l l : Tilldelas följande yrkesgrenar Civil sysselsättning eller utbildning

i den mån platser Unnas

i andra hand

svepmatros

artillerimatros

F. d. sjöscouter och aspiranter i sjövärnskåren . . Yrkesfiskare (utsjöfiskare) Sjömän med minst 1 års sjötjänst Yachtmän

artillerimatros svepmatros

Studerande, handelsbiträden

radiomatros

Chaufförer

motorskötare

j eldledningsmatros { .signalmatros l (hydrofonist;

F ö r många a n d r a v ä r n p l i k t i g a å t e r finns det vid flottan ej n å g r a yrkesgrenar, som direkt m o t s v a r a deras civila sysselsättning. D e t t a gäller exempelvis grov-, skogs- och j o r d b r u k s a r b e t a r e . Vissa allmänna förutsättningar, som enligt utbildningsbestämmelserna böra beaktas vid utväljandet, äro följande: a) värnpliktig, som förklarat sig tåla sjön, utväljes till tjänst på jagare, minsvepare eller vedettbåtar; b) värnpliktig med god allmän intelligens bör utväljas till radiomatros eller eldledningsmatros; c) värnpliktig med fallenhet för matematik bör placeras som eldledningsmatros; d) idrottsmän böra placeras på större fartyg, pansarskepp, jagare etc. där deras idrottsintresse kan verka stimulerande på många; e) kraftiga individer uttagas till artillerimatroser för utbildning till laddare; f) värnpliktiga med god synskärpa och vakenhet uttagas till artillerimatroser för tjänstgöring såsom riktare och luftutkik. För radiomatroser anges i utbildningsföreskrifterna följande allmänna fordringar: »God allmän begåvning, sinne för mekanik och elektroteknik, gott hörseloch taktsinne, snabb och säker uppfattning vid diktamen, god handstil.» Användning av prov vid utväljandet av värnpliktiga dels till olika yrkesgrenar och dels till vidareutbildning rekommenderas i utbildningsföreskrifterna. Sålunda böra intelligensprov utföras med hjälp av »Intelligenstestskala för gruppundersökning av anställningssökande vid svenska flottan» eller liknande. Dessutom böra vissa kunskaps-, prestations- och eventuellt psykotekniska prov utföras. Med prestationsprov avses i utbildningsföreskrifterna närmast idrotts- och gymnastikprov. Ifråga om provens roll föreskrives följande: »De anförda proven få icke tillmätas alltför stor betydelse utan äro att anse som ett hjälpmedel vid sidan av

36 det rent personliga omdöme, som bl. a. erhålles genom ett i lugn och fortroendefull ton hållet samtal med den värnpliktige.» Beträffande provens utförande framhålles i utbildningsföreskrifterna, att det »är av vikt att befälet leder proven med takt och omdöme och efter noggrann förberedelse».

Vissa allmänt intellektuella prov med värnpliktiga vid flottan. Enligt vad kommissionen har sig bekant, har för de värnpliktiga, som under vintern 1942—1943 inryckt till första tjänstgöring, den i de nämnda utbildningsföreskrifterna anbefallda prövningsproceduren väsentligen inskränkt sig till vissa allmänt intellektuella prov. Därvid har man dock ej begagnat sig av den för antagning av fast anställt manskap vid flottan standardiserade intelligenstestskalan utan i stället huvudsakligen använt sig av de värnpliktsprov, som år 1942 utarbetats och tillämpats vid armén. För dessa prov vid armén föreligger en utförlig redogörelse i Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, 1942, Bih. 4. Syftet med prövningen var — förutom att överhuvud taget få en uppfattning om arméprovens användbarhet vid flottan — att med hjälp av dessa söka åstadkomma en utsållning av sådana värnpliktiga, vilka kunde tänkas vara ur stånd att följa den militära utbildningen. Det ansågs vidare önskvärt att få ett begrepp om den allmänt intellektuella nivån hos flottans värnpliktiga i jämförelse med arméns. Då samma prov anordnades dels med en kontingent sjömanshusinskrivna, dels med en kontingent icke sjömanshusinskrivna, avsåg man även att ifråga om intellektuell status jämföra dessa båda kontingenter sinsemellan. De använda proven voro närmare bestämt arméns »allmänna provserie», vilken omfattar följande prov: A: 1. Rättstavningsprov. Detta som är ett diktamensprov med 50 provningsord, har tidigare använts av läroverksadjunkten Carl Cederblad vid dennes omfattande undersökningar rörande värnpliktigas stavningsfärdighet. A: 2. Prov på mekanisk räkneförmåga. Provet, som omfattar en sene additioner och subtraktioner, har utarbetats av lektor Frits Wigforss. A: 3. Ällmänt snabbhetsprov. Detta prov, som utarbetats av den tyske psykiatern Kraepelin, går ut på att lägga samman siffror två och två i lodräta kolumner. Denna sammanläggning skall ske dels så snabbt och dels så noggrant som möjligt. Om resultatet blir ett tvåsiffrigt tal, skall endast den sista siffran utskrivas. För varje minut skall försökspersonen dra ett vågrätt streck under den sist utförda additionen. A: 4. Uppmärksamhetsprov. Såsom sådant användes ett s. k. Bourdonprov, vilket går ut på att försökspersonen skall stryka två olika siffror, som förekomma i tre med lodräta sifferkolumner försedda sidor i provhäftet. Det hela skall utföras så snabbt och så noggrant som möjligt. ..,.-, A: 5. Minnesprov. Detta tillgår så, att försökspersonen tvenne gånger i följd får sig delgiven en viss notis, varvid han uppmanas att försöka lägga denna på minnet. Efter att under c:a 8—10 minuter ha sysslat med en annan uppgift uppmanas han att söka återge notisen så noggrant som möjligt. Sådana värnpliktiga, som enligt provresultaten eller enligt befälets utlåtande om deras utbildningsförutsättningar — sådant utlåtande begärdes nämligen for samtliga prövade — kunde förmodas sakna förutsättningar att följa utbildningen,

37 underkastades individualprövning enligt en av sinnesslöspecialisten, överläkare Axel Wåhlén, på medicinalstyrelsens uppdrag utarbetad intelligenstestskala. Denna individualprövning utfördes av för ändamålet särskilt kommenderade marinläkare med psykiatrisk utbildning och klinisk erfarenhet. Provens utförande i övrigt överläts åt truppbefälet, som dock i förväg genom marinstabens försorg instruerats angående tillvägagångssättet. Av de 1 196 sjömanshusinskrivna värnpliktiga, som inryckte till första tjänstgöring i november 1942, prövades sammanlagt 1 077 man med de nämnda arméproven. De prövade utgjorde sålunda 90 % av hela kontingenten. Prövningen skedde i tvenne omgångar, omfattande resp. 825 och 252 man. Den statistiska bearbetningen av materialet, vilken utförts av »KA 1 personalfördelningsavdelning» under ledning av löjtnant iV. A. Liljedahl, har emellertid måst begränsas till de 825 man, som prövats i första omgången. Materialet från andra omgången inkom nämligen för sent för att hinna utnyttjas vid den statistiska sammanställningen av resultaten. I rapporten angående prövingen framhålles dock, att det vid en granskning av denna senare inkomna mindre del av materialet visat sig, att denna del ej på någon väsentlig punkt skulle kunnat förändra de slutsatser, som grunda sig på den större del av materialet, som tidigare inkommit och bearbetats. Av de 1 441 icke sjömanshusinskrivna, som inryckte till första tjänstgöring i februari 1943, prövades med samma prov ej mindre än 1 391 d. v. s. 97 % av kontingenten. Detta material redovisas i det följande i sin helhet. Residtaten av de prov, som närmast äro av intresse, emedan de på ett markerat sätt synas mäta olika allmänt intellektuella funktioner, framgå av tab. 2. Dessa prov äro: A: 1 ifråga om antalet rätt stavade ord; A: 2 » » » rätt utförda additioner; A: 3 » » » minuter, som åtgått för uppgiftens lösning. Tab. 2. Resultaten av vissa allmänt intellektuella prov med värnpliktiga vid armén och flottan åren 1942—1943. P

r

o

v

Armén

Blottan 1942 Flottan 1943 1942 (sjömanshus- (icko sjömansinskrivna)

A: 1

Rättstavningsprov:

Antal prövade Medeltal rätt stavade ord Spridning A: 2

husin skrivna)

8 242 36-2 10-i

825 35-7 9i

1391 36-3 9-o

7 859 626 26-7

825 54-4 27-o

8 204 16-3

825 16-3 67

1391 15'4 64

Aååitionsprov:

Medeltal r ä t t utförda additioner Spridninsr A: 3 Allmänt

63-2 27-8

snabbhetsprov:

Antal prövade Medeltid i minuter Spridning

7-7

38 Såsom framgår av medeltalen i tab. 2, föreligger det ifråga om genomsnittsprestationen vid den allmänt intellektuella prövningen ingen markerad skillnad mellan arméns och flottans värnpliktiga annat än ifråga om additionsprovet, vid vilket de sjömanshusinskrivna äro tydligt underlägsna. I detta sammanhang förtjänar erinras om att de värnpliktiga såväl vid armén 1942 som vid flottan 1943 fullgjorde proven redan under första veckan, under det att de sjömanshusinskrivna 1942 prövades först 3 veckor efter inryckningen. Inom denna grupp hade under tiden hunnit göras ett något större urval av såväl fysiskt som psykiskt svaga, vilka hemförlovats redan före provet. Om dessa av sistnämnda skäl avgångna fått deltaga i provet, hade genomsnittsprestationerna för de sjömanshusinskrivna sannolikt blivit ännu lägre.

Omflyttningar mellan olika yrkesgrenar under värnpliktsskola period I. Enligt 1942 års provisoriska utbildningsbestämmelser (marinorder nr 360/42 och 461/42) påbörja »värnpliktiga i allmänhet» omedelbart efter sin inryckning värnpliktsskola period I, som har en längd av 3 månader för sjömanshusinskrivna och 2 månader för icke sjömanshusinskrivna värnpliktiga. Under period I, som enligt vad som närmare kommer att framgå av Kap. I I huvudsakligen skall ägnas åt allmänmilitär utbildning, förekommer dock närmast i orienterande syfte även viss yrkesundervisning — för sjömanshusinskrivna under 2 timmar per vecka och för icke sjömanshusinskrivna under 5 —9 timmar per vecka. Under denna yrkesundervisning skall den värnpliktiges lämplighet för tilldelad yrkesgren utrönas. Enligt utbildningsföreskrifterna må omflyttningar göras såväl efter hand som vid periodens slut. Kedan under period I skola vidare enligt utbildningsföreskrifterna 10 å 12 % av de bästa eleverna tillhörande däcks- och maskinavdelningarna uttagas och sammansättas till särskilda instruktionsavdelningar för vidareutbildning. De för vidareutbildning lämpliga av däcksavdelningen utväljas antingen till artillerimatroser, eldledningsmatroser, hydrofonister eller till svepmatroser. Vissa artillerimatroser avses för utbildning till riktare vid automatkanon, övriga till siktinställare, l:e laddare m. m. vid medelsvår och luftvärnskanon. Sådana däcksavdelningen tillhörande elever, som däremot ej anses lämpliga för vidareutbildning, hänföras till yrkesgrenen däcksmatros. De av maskinavdelningens elever, vilka utväljas för vidareutbildning, hänföras alltefter kvalifikationer till någon av yrkesgrenarna koleldare, oljeeldare, motorskötare eller elektriker. Övriga elever inom maskinavdelningen hänföras till yrkesgrenen eldare. De 3 å 4 % sämsta eleverna ur olika yrkesgrenar sammanföras till en särskild grupp, i vilken utbildningen lämpas efter omständigheterna och eventuellt avslutas tidigare. Beträffande omflyttning av elever mellan olika utbildningskategorier och yrkesgrenar föreskrives i gällande utbildningsbestämmelser endast att så

39 »skall ske m e d t a k t och omdöme, exempelvis u n d e r formen att eleven synes mera l ä m p a sig för e t c » . Omflyttning av värnpliktiga mellan olika yrkesgrenar synes emellertid i själva verket ej alls förekomma i den utsträckning, som m a n skulle ha anledn i n g förmoda m e d h ä n s y n dels till de möjligheter därtill, som n u m e r a öppn a t s , d e l s till de ej sällan anförda klagomålen över felaktig u t t a g n i n g genom i n s k r i v n i n g s m y n d i g h e t e r n a . Chefen för S t o c k h o l m s örlogsstation h a r sål u n d a uppgivit, att av de 469 värnpliktiga, som den 13 j a n u a r i 1941 inryckte till första tjänstgöring, ej m i n d r e än ett 100-tal d. v. s. inemot en fjärdedel visat sig vara felaktigt uttagna. Vid d e n n a örlogsstation h a r u n d e r utbildn i n g s å r e t 1942—1943 överföring av värnpliktiga från en y r k e s g r e n till en a n n a n dock skett endast i 51 d. v. s. 11*4 % fall inom en k o n t i n g e n t sjömansh u s i n s k r i v n a , omfattande 446 man, s a m t i ej mer än 72 d. v. s. 10-o % fall inom en k o n t i n g e n t icke sjömanshusinskrivna, omfattande 721 man. Att man ej heller vid armén i tillräcklig utsträckning tillvaratagit möjligheten att under den första utbildningsperioden göra omflyttningar av värnpliktiga, som blivit felplacerade, har lantförsvarets utbildningskommission konstaterat. Denna har nämligen i sitt betänkande (S. O. U. 1941: 35 s. 40 f.) påpekat, att vid armén sådana »omflyttningar företagits i förvånansvärt liten omfattning, vilket alltså tyder på att den redan inryckningsdagen på grundval av i flesta fall ofullständig uppgift och kännedom om de värnpliktigas lämplighet gjorda preliminära fördelningen kommit att bli bestående». Vid en undersökning vid trenne armétruppförband med sammanlagt 2 569 värnpliktiga visade det sig, att ej mindre än 879 eller 34 % vid den första utbildningsperiodens slut önskade att bli omplacerade. Även om de värnpliktigas egen önskan att bli omplacerade långt ifrån alltid är rationellt grundad, »synes den dock i ett stort antal fall vara ur utbildningssynpunkt välgrundad», framhöll kommissionen.

Vissa e r i n r i n g a r och förslag angående tilldelning, nttagning och utväljande av värnpliktiga vid flottan. Militära myndigheter. I av chefen för m a r i n e n infordrade y t t r a n d e n över 1942 års provisoriska u t b i l d n i n g s b e s t ä m m e l s e r anföras vissa erinringar r ö r a n d e de värnpliktigas utväljande. Särskilt beträffande tidpunkten för urvalet synas meningarna vara delade. Stationschefen i Karlskrona framhåller, att läkarundersökning samt psykotekniska och andra prov icke kunna utföras i samband med inryckningen utan i stället böra företagas, sedan skolutbildningen påbörjats. För att kunna genomföra alla de undersökningar och prov som anbefallts fordras c:a 3 veckor. Först efter denna tid skulle alltså en uppdelning på olika yrkesgrenar kunna ske. Chefen för sjömanskårens skolor i Stockholm anser däremot »i hög grad önskvärt, att dessa prov utföras redan i samband med inskrivningen, varigenom skulle undvikas, att undermåliga individer inrycka till tjänstgöring». Chefen för kustflottan konstaterar, att urvalet av värnpliktiga för vidareutbildning ej alltid varit det bästa, och anför därom bl. a. följande: »Det har sålunda under tjänstgöringen ombord visat sig, att många av de icke uttagna hade haft bättre karaktärsegenskaper och varit i övrigt mera lämpade än de uttagna.»

40 För att ge vissa möjligheter till gallring även under utbildningen ombord borde mer än 10—12 % värnpliktiga under den grundläggande utbildningen iland utväljas för vidareutbildning. »Möjligheterna att rätt bedöma en person äro betydligt större ombord än i land, enär de värnpliktiga där få visa sin duglighet under den tillämpade tjänstgöringen.» Chefen för sjömanskårens skolor i Stockholm framhåller, att det vid urvalet av radiomatroser ej är tillfyllest att taga hänsyn endast till de värnpliktigas civila yrke och personliga egenskaper. Detta urval bör i stället tillgå på så sätt, att värnpliktiga ur alla yrkeskategorier vid inryckningen frivilligt få anmäla sig att ifrågakomma för utbildning till radiomatroser, varefter man anordnar särskilda prov för att utröna vederbörandes lämplighet. För att emellertid utbildning till annan yrkesgren ej skall äventyras för sådana, som icke visa sig lämpliga som radiomatroser, bör denna utbildning bedrivas jämsides med radioproven.

Värnpliktigas synpunkter. I samband med skriftliga utfrågningar, för vilka närmare redogöres i Kap. I I samt i Bil. 1 och 2, har kommissionen inhämtat de värnpliktigas åsikter om tilldelning och uttagning. Den första av dessa utfrågningar, som anordnades i juni 1942, gällde 529 på kustflottan tjänstgörande värnpliktiga, vilka inskrivits år 1941 och inryckt till första tjänstgöring i januari 1942. Dessa, som alltså erhållit sin utbildning före ikraftträdandet av 1942 års provisoriska utbildningsbestämmelser, benämnas i det följande för korthetens skull »41-or». Den andra skriftliga utfrågningen gällde däremot sådana sjömanshusinskrivna värnpliktiga av 1942 års klass, vilka inryckt till första tjänstgöring i november samma år och i slutet av januari 1943 fullgjort värnpliktsskola period I i enlighet med de provisoriska utbildningsbestämmelserna. Det var vid slutet av denna period, som kommissionen anordnade sin utfrågning. I denna deltogo 837 av dessa värnpliktiga. Dessa benämnas i det följande »42-or». De tillfrågade hade bl. a. att besvara frågan, huruvida cle ansåge sig ha blivit uttagna till lämplig yrkesgren med hänsyn till civila kvalifikationer. Hur resp. kontingent besvarat denna fråga framgår av nedanstående översikt. Tab. 3. Frågan huruvida de värnpliktiga anse sig ha uttagits till lämplig yrkesgren med hänsyn till civila kvalifikationer. Tillfrågade värnpliktskontingentcr

42-or

»Ja»

Intet svar

»Nej»

Sumn.a

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

100 I den mån det överhuvud taget är tillåtet att draga någon slutsats av dessa subjektiva uttalanden angående uttagningen, synas de bestyrka det redan

41 konstaterade förhållandet, att man vid örlogsstationerna ännu ej i tillräcklig grad utnyttjar numera givna möjligheter att genom omplaceringar under den första utbildningsperioden justera den vid inryckningen eller tidigare gjorda uttagningen. Att en så stor del av de värnpliktiga som inemot hälften ännu efter den första utbildningsperiodens slut ej är tillfredsställd med uttagningen till yrkesgren, är med hänsyn till utbildningens effektivitet onekligen ett missförhållande. Även om detta aldrig helt torde kunna rättas till — bl. a. på grund av att tillgång och efterfrågan på för olika yrkesgrenar lämpliga värnpliktiga ej täcka varandra — borde dock såväl i utbildningens som de värnpliktigas eget intresse den grupp, som av fullt giltiga skäl anser sig felplacerad, avsevärt kunna minskas genom tillämpning av mera rationella uttagningsmetoder. »Varför skall man begära sig till en yrkesgren, som man inte känner till?» skriver en grovarbetare-dm1), som anmärker, att han på förhand fått för »dålig upplysning om hur den och den yrkesgrenen är.» — »Man borde fått tillfälle att tillkännage sina intressen,» framhåller en diversearbetare-dm. En ingenjör (eld) skriver: »Inryckning och fördelning och kommendering går för hastigt. Det är ytterst sällan mottot rätt man på rätt plats blir tillämpat. Folket skall i den utsträckning det går flyttas inom sin yrkesavdelning, tills överordnad ser, att den värnpliktige verkligen gör nytta för sig.» Värnpliktigas motiveringar för sin åsikt om felaktig uttagning, vilka i regel verka mycket övertygande, förtjäna att i det följande exemplifieras. Visserligen kan man ej utan särskild undersökning i varje anfört fall bedöma, vad det i verkligheten funnits för möjligheter att tillgodose de värnpliktigas önskan om uttagning till militär yrkesgren i linje med deras civila kvalifikationer. Men man torde kunna utgå ifrån att det borde finnas särskilt stora möjligheter härtill, åtminstone när det gäller att till lämpliga yrkesgrenar vid örlogsflottan uttaga sådana värnpliktiga, som tidigare tjänstgjort vid handelsflottan. Det kan därför synas märkligt, att det just inom denna kategori är en förhållandevis stor clel värnpliktiga, som anser sig uttagen till olämplig yrkesgren vid örlogsflottan — av 41-orna var det 35 % och av 42-orna ej mindre än 46 %. En av anledningarna härtill torde vara det redan påpekade förhållandet, att de sjömanshusinskrivna uttagas till yrkesgren redan vid inskrivningsförrättning, vid vilken de ej behöva infinna sig, varför deras uttagning måste grundas på sjömanshusregistrets uppgifter om deras första mönstring, som i många fall kan ha skett vid så tidig ålder, att deras befattning inom sjömansyrket sedan dess hunnit avsevärt ändras eller rentav upphöra. Att så kan vara fallet, framgår exempelvis av följande uttalanden: »Anser det vara felaktigt, att man skall automatiskt tillhöra flottan för att man i sin gröna ungdom seglade 6 veckor till sjöss,» skriver en trädgårdselev-dm. En lokeldare-dm skriver: »Då jag har blivit placerad på däck trots två års praktik som lokeldare, anser jag mig felplacerad. Jag har visserligen farit till *) Vid citat antecknas i det följande i en del fall den värnpliktiges civila yrke före och hans militära yrkesgren eller befattning efter bindestreck. Följande förkortningar användas: dm = däckmatros, eld = eldare, ekon = ekonomist.

42 sjöss på däck i tre månader, men hänsyn borde tagits till min lokeldarepraktik.» En diversearbetare-dm anför: »Då jag, utom att jag varit till sjöss, även är utbildad i infanteriexercis på frivillig väg, anser jag, att jag borde tilldelats armén.» V i d a r e är att märka, att m å n g a värnpliktiga vid flottan u t t a g a s till maskinavdelningen, t r o t s att de o m b o r d på h a n d e l s f a r t y g e n d a s t gjort däckstjänst. Många a n d r a åter, som vid handelsflottan t i l l h ö r t däcksavdelningen, u t t a g a s vid örlogsflottan till maskin- eller e k o n o m i a v d e l n i n g a r n a . Följande uttalanden behöva knappast kommenteras: »Jag har gått i maskin som lämpare i det civila, men här har jag blivit uttagen till däcksmatros.» — »Enär jag i det civila fått övergå från däck till maskin på grund av dålig syn, anser jag mig vara mer lämplig i maskin i det militära. Alltså oduglig till utkikstjänst.» — »Då jag är eldare vid handelsflottan, har jag ingen som helst nytta av att vara däcksmatros.» — »Jag är nu ekonomist men däcksmatros i det civila.» — »Jag far på däck i handelsflottan men har nu kommit till ekonomiavdelningen.» I utfrågningsmaterialet förekomma dylika uttalanden i sådan mängd, att man knappast kan värja sig för tanken, att uttagningen stundom går alltför slumpmässigt till. Med hänsyn till önskvärdheten av att uttaga lämpliga värnpliktiga till kockar och hovmästare förtjäna följande uttalanden anföras: »När man legat som kock på en landstormsförläggning i ett år och varit kock-jungman på sjön i ett år, tror jag, att jag passar mindre bra som däcksmatros.» — »Jag är kock, men blev uttagen till att gå i högvakten.» — »Jag seglar i det civila som kock men blev uttagen till militärarbetare.» — »Jag borde varit hovmästare, eftersom jag seglat salongsuppassare i det civila.» I detta sammanhang förtjänar nämnas, att det inom samma'värnpliktskontingent finnes värnpliktiga, som däremot uttala sig på exempelvis följande sätt: »Enär jag ingen yrkesutbildning erhållit i ekonomilära och inte innehaft någon anställning såsom kock, anser jag mig mindre lämplig såsom kock,» skriver en fabriksarbetare. — »Jag är snickare, så jag tycker ej jag är lämplig som kock.» — »Mitt civila arbete är maskiner, och så har jag blivit uttagen till hovmästare,» konstaterar en svarvare. — »Som hovmästare tror jag inte jag är lämplig,» skriver en skomakare, som önskar att även i det militära utnyttjas såsom sådan och alltså helst vill bli vid sin läst.

Kommissionen. Principer för tilldelning och uttagning. E h u r u n u m e r a alla s j ö m a n s h u s i n s k r i v n a värnpliktiga — o b e r o e n d e av sjötid — bli »ständigt» tilldelade flottan, är å r s k o n t i n g e n t e n av d e n n a kategori, vilken b e r ä k n a s u p p g å till 1 100 man, ej på långt n ä r tillräcklig för att fylla flottans å r s b e h o v av värnpliktiga i allmänhet. D e t t a h a r nämligen av 1941 års f ö r s v a r s u t r e d n i n g (S. O. U . 1 9 4 2 : 1 s. 418) b e r ä k n a t s till 2 900 man. M e r än hälften av årsb e h o v e t m å s t e alltså täckas genom tilldelning av »övriga» värnpliktiga, av vilka dock likaledes enligt f ö r s v a r s u t r e d n i n g e n s b e r ä k n i n g a r e n d a s t o m k r i n g 10 årsklasser — de 10 y n g s t a — b e h ö v a avses för k r i g s t j ä n s t vid flottan, u n d e r det att äldre årsklasser efter omskolning b ö r a överföras till a r m é n . K o m m i s s i o n e n ifrågasätter emellertid, om det u r k v a l i t e t s s y n p u n k t är lämpligt, att samtliga s j ö m a n s h u s i n s k r i v n a , o b e r o e n d e av sjötid, bli »ständigt» tilldelade flottan, u n d e r d e t att alla »övriga» efter förslagsvis 10 å r överföras till armén. E n l i g t vad k o m m i s s i o n e n vid sina u n d e r s ö k n i n g a r

43 utrönt, finns det nämligen bland dessa på så sätt flottan »ständigt» tilldelade många, som efter en mycket kort sjötjänst inskrivits vid sjömanshus men vilka därefter valt en levnadsbana, som ej vidare har några beröringspunkter med utbildningen vid flottan. Detta sammanhänger visserligen delvis med landets nuvarande avspärrning till sjöss men synes, såsom redan inledningsvis påpekats, i betydande mån vara fallet även under normala tider. Bland »övriga» värnpliktiga däremot finns det en ej obetydlig grupp, som med hänsyn till sin dagliga gärning och därunder förvärvade sjövana med större fog borde vara »ständigt» tilldelad flottan. Till denna grupp kunna hänföras främst sådana, som yrkesmässigt bedriva utsjöfiske. Även om en del av dessa tjänstgjort vid handelsflottan och därför redan äro sjömanshusinskrivna, så gäller detta dock ej på långt när alla. Såsom lämpliga att »ständigt» tilldelas flottan skulle också kunna räknas fiskare i allmänhet, vidare en hel del besättningsmän på fartyg i sådan fart, att vederbörande ej behövt inskrivas vid sjömanshus, samt möjligen även en del värnpliktiga, som under längre tid aktivt ägnat sig åt segelsport. Beträffande de sjömanshusinskrivna förordar kommissionen införande av bestämmelse att dessa bli »ständigt» tilldelade flottan endast under förutsättning att de antingen seglat viss tid till sjöss — förslagsvis 6 månader i enlighet med vad som tidigare föreskrivits — eller att de, därest antalet sjömånader ej uppgår till detta minimum, kunna göra troligt, att de efter fullgjord värnplikt ämna fortsätta sin verksamhet vid handelsflottan. Sjömanshusinskrivna, som ej uppfylla dessa villkor, böra hänföras till den kategori »övriga» värnpliktiga, vilka äro tilldelade flottan endast under »viss tid». För att emellertid efter ett sådant urval kunna uppbringa kategorien »ständigt» tilldelade till erforderlig storlek, böra till denna kategori värnpliktiga föras över så många som möjligt från den nyssnämnda, för tjänst vid flottan mycket väl användbara gruppen utsjöfiskare m. fl. Helst borde man på så sätt söka öka kategorien »ständigt» tilldelade till att täcka årsbehovet vid kustflottan, vilken ur mobiliseringssynpunkt behöver det i sjömilitärt hänseende mest kvalificerade värnpliktsmaterialet. Till minsvepningstjänst böra enligt kommissionens mening i första hand uttagas fiskare eller andra, som kunna förutsättas vara väl lämpade för tjänst på småfartyg. Att vidare till minsvepningstjänst uttaga flertalet av dem, som avlagt skepparexamen av l:a klass eller maskinistexamen av 3:e klass, vilket i marinorder nr 461/42 förutsattes, finner kommissionen ändamålsenligt. Denna sistnämnda grupp borde dock av skäl, som i annat sammanhang (Kap. III) komma att närmare utredas, hänföras till gruppen »sjökaptener och likställda». Vad de värnpliktigas uttagning beträffar bör inskrivningsväsendet ej definitivt fastställa densamma. Ifråga om den vid flottan mest användbara kategorien värnpliktiga — de sjömanshusinskrivna — visar det sig nämligen, att uttagningen genom inskrivningsväsendet tyvärr i mycket stor utsträckning blir felaktig. Detta synes ännu mera bli fallet, sedan de sjömans-

44 husinskrivna numera generellt befriats från skyldighet att personligen inställa sig vid inskrivningsförättning, där man därför ej torde få tillräckligt aktuella uppgifter om deras tidigare befattningar ombord. Därest inskrivningsväsendet överhuvud taget skall uttaga de sjömanshusinskrivna till yrkesgren, anser kommissionen, att dessa böra i lag förpliktas att vid ingången av det år, de inskrivas, enligt fastställt formulär till ombudsmannen vid det sjömanshus, de tillhöra, insända fullständiga uppgifter om tjänstgöring m. m., vilka uppgifter denne före inskrivningsförrättningarnas början vidarebefordrar till vederbörande inskrivnings chef. Principer och metoder för de värnpliktigas utväljande. Denna procedur, som omfattar all den vidare uttagning till olika yrkesgrenar, utbildningskategorier m. m., vilken sker efter inryckning till första tjänstgöring, bör först och främst avse en kontroll av inskrivningsmyndigheternas åtgärder därvidlag. Kommissionen har intet att erinra mot den princip, som ligger till grund för hittills utfärdade provisoriska utbildningsbestämmelser, enligt vilken värnpliktsskola period I skall utgöra en allmän »prövotid» för det definitiva utväljandet av de värnpliktiga till olika yrkesgrenar och utbildningskategorier samt att den yrkesundervisning, som delvis påbörjas redan under denna period, huvudsakligen skall avse att underlätta utväljandet. Däremot efterlyser kommissionen mera detaljerade föreskrifter angående själva genomförandet av denna differentiering. Om denna sker på ett alltför snabbt och oförmedlat sätt, kvarstår vid periodens slut tydligen ett alltför stort antal med sin placering missnöjda, vilket ur utbildningssynpunkt är ytterst olägligt. Men olägligt synes också vara att uppskjuta det definitiva utväljandet till ett så sent stadium, att behövliga överföringar ej utan svårighet kunna ske. Förutom kontroll av uttagningen till olika yrkesavdelningar synes man under de första veckorna böra ägna den huvudsakliga uppmärksamheten åt att söka komma underfund med vilka värnpliktiga, som överhuvud taget ha svårt att följa utbildningen med mindre denna särskilt lämpas efter deras förutsättningar. Vissa fysiska och psykiska prov torde vid detta urval kunna vara till hjälp, innan befälets personliga kännedom om de värnpliktigas allmänna utbildningsförutsättningar hunnit bli tillräckligt ingående och säker. Den yrkesundervisning, som på ett tidigt stadium enligt utbildningsbestämmelserna skall förekomma främst i urvalssyfte, bör enligt kommissionens mening, som i detta avseende närmare kommer att framgå av Kap. I I , ej i så hög grad som hittills vara av teoretisk och instruktionsmässig natur utan åtminstone till en början närmast anordnas i form av förberedande orientering och praktisk utprövning, helst med hjälp av sådan materiel, som användes inom resp. yrkesgrenar. P å detta tidiga stadium av yrkesundervisning böra överföringar mellan olika yrkesgrenar utan olägenhet kunna förekomma i betydligt större utsträckning än som hittills skett. Självfallet bör specialut-

45 rustningen ifråga om klädespersedlar o. d. ej ske så tidigt, att dylika detaljer hindra sådana överföringar, som äro nödvändiga för att på bästa sätt utnyttja de värnpliktigas under den föreberedande utprövningen ådagalagda utbildningsförutsättningar. För att möjliggöra ett mera snabbt och säkert utväljande kunna ifråga om en del yrkesgrenar, t. ex. radiomatroser och hydrofonister, vissa s. k. psykotekniska prov med fördel användas. Förutom de speciella prov, som i gällande besiktningsreglemente föreskrivas för utväljandet till vissa yrkesgrenar, ha vid flottan särskilda psykotekniska prov i egentlig mening ännu ej förekommit annat än för radiomatroser. I övrigt ha endast förekommit vissa allmänt intellektuella prov, vilka dock varit mycket summariska. Sådana prov borde med större fördel kunna anordnas redan i samband med inskrivningen på sätt, som i ett följande avsnitt närmare kommer att påvisas (s. 57 f.). Enär för övrigt hittills utförda allmänt intellektuella prov knappast varit psykotekniska prov av det slag, som i marinorder nr 461/42 och 473/42 ställts i utsikt, förutsätter kommissionen, att arbetet med iordningställande av prov av sistnämnda slag fortsattes och fullföljes. Även till denna fråga återkommer kommissionen i annat sammanhang. Granskningsnämndens befattning med prövningsverksamheten. Detta organ har så nyligen påbörjat sin verksamhet, att denna ännu ej hunnit antaga fasta former. Enligt § 127 inskrivningsförordningen skall visserligen endast prövning av värnpliktiga, hänförda till någon av besiktningsgrupperna 3 och 4, uppdragas åt denna nämnd, som består av mobiliseringsofficeren (ordf.), en militärläkare samt en med utbildningen väl förtrogen officer, de båda sistnämnda utsedda av vederbörande stationschef. Men genom denna sin sammansättning synes granskningsnämnden synnerligen väl lämpad att vid örlogsstationerna övertaga den lokala ledningen och organisationen även av den prövningsverksamhet, som gäller huvuddelen av de värnpliktiga. Frågor rörande prövning och antagning av stamrekryter torde likaledes lämpligen kunna handläggas av en granskningsnämnd med sålunda vidgat verksamhetsområde, i vilken i så fall rekryteringsofficeren borde ingå. F. n. är hela denna prövningsverksamhet splittrad på ett flertal olika befattningshavare, som synas handla tämligen oberoende av varandra, vilket har till följd, att den blir alltför svåröverskådlig och oenhetlig. Eftersom behovet av en enhetlig lokal organisation av motsvarande prövningsverksamhet även framträder vid kustartilleriet, skall kommissionen först efter redogörelsen för förhållandena vid detta vapenslag sammanfatta sitt förslag rörande organisationen av denna verksamhet.

40 De värnpliktigas utväljande till utbildningskategorier vid kustartilleriet. Allmänna grunder. Den tilldelade värnpliktskontingentens fördelning på olika yrkesgrenar och utbildningskategorier, som vid kustartilleriet överlåtes åt truppförbanden själva att ombesörja och vilken alltså ej sker förrän efter de värnpliktigas inryckning till första tjänstgöring, torde även vid detta vapenslag i likhet med vid armén och på sistone också vid flottan böra benämnas utväljande. Detta utväljande* som är en både mera omfattande och mera ingående procedur, synes i varje fall även terminologiskt böra hållas isär från den mera summariska uttagning till yrkesavdelningar, vilken sker redan vid inskrivningsförrättningen. De värnpliktigas utväljande till olika utbildningskategorier har, såsom redan inledningsvis omnämnts, alltsedan vapnets uppsättande skett under utbildningens gång. Den tidpunkt, vid vilken detta utväljande ansetts böra ske, har emellertid varit olika för skilda utbildningskategorier och har inom samma kategori växlat allteftersom under årens lopp erfarenheter vunnits beträffande den lämpligaste tidpunkten. Antalet utbildningskategorier har under senare år avsevärt ökat dels på grund av den snabba tekniska utvecklingen av den materiel, kustartilleriet bemannar, dels till följd av den i förhållande till materielens komplicerade natur ringa tillgången på stampersonal. Detta förhållande har gjort, att de värnpliktiga till så stor del som 70—80 % måst avses för mera kvalificerade befattningar vid kustartilleriförbanden. Frågan om ett effektivt utnyttjande av de värnpliktiga genom att på ett omsorgsfullt sätt utvälja dessa till olika utbildningskategorier har därför vid kustartilleriet kommit att ägnas stor uppmärksamhet. I av inspektören för kustartilleriet för år 1942 utfärdade utbildningsbestämmelser anbefalles, att utväljandet till olika utbildningskategorier skall ske i vad avser till grupp K hänförda värnpliktiga samt värnpliktiga i allmänhet tillhörande artilleri-, min- och maskinavdelningarna, före slutet av l:a utbildningsperioden, d. v. s. inom omkring 6 veckor. Beträffande värnpliktiga tillhörande ekonomi- och hantverksavdelningarna föreskrives, att utväljandet till utbildningskategorierna radiomekaniker, instrumentmakare, vapensmeder och bilförare skall ske snarast möjligt efter de värnpliktigas inryckning samt till övriga utbildningskategorier före slutet av 2:a utbildningsperioden, d. v. s.. inom omkring 15 veckor. I utbildningsbestämmelserna föreskrives i övrigt att vid utväljandet till olika utbildningskategorier hänsyn skall tagas till de värnpliktigas lämplighet för viss utbildning på grund av civila kunskaper och färdigheter samt fysiska förutsättningar och om möjligt till eventuella önskemål beträffande utbildning, ävensom för dem, som utväljas efter viss tids utbildning, till under

47 utbildningen vunnen kännedom om de värnpliktigas förutsättningar samt resultaten av utförda prov. Enligt 1943 års utbildningsbestämmelser skall utväljandet till utbildningskategorier vara verkställt före l:a utbildningsperiodens slut, d. v. s. inom omkring 6 veckor. De olika utbildningskategorierna äro i enlighet med de sistnämnda utbildningsbestämmelserna följande: artillerikomp.: mätmanskap, eldledningsmanskap, pjäsmanskap, kulsprutemanskap, strålkastarmanskap, lyssnarmanskap, motorförare, trådsignalister, radiosignalister, fältmätarbiträden; signalkomp.: trådsignalister, radiosignalister, morsesignalister; minkomp.: minmekaniker, minmanskap, hydrofonister, eldare, motorskötare; yrkeskomp.: bilförare, bilmekaniker, fotografer, hornblåsare, hovmästare, instrumentmekaniker, kockar, kommissarier, magasinsmanskap, radiomekaniker, sadelmakare, sjukvårdsmanskap, skomakare, skrivbiträden, skräddare, snickare, strålkastarmekaniker, telefon- eller telegraf arbetare, vapensmeder, verkstadsarbetare. Praxis ifråga om utväljandet. Användningen av prov och den betydelse man tillmätt sådana ha särskilt ifråga om de värnpliktigas allmänt intellektuella utbildningsförutsättningar ej varit helt densamma vid olika truppförband. Någorlunda likartade prov däremot synas förekomma vid utväljandet av radiosignalister, stereomätare och lyssnarmanskap. De förstnämnda utväljas efter summerprov, de båda sistnämnda kategorierna efter särskild läkarundersökning beträffande ögon resp. öron, vartill komma för stereomätare prov vid särskilda stereoskopiska instrument och för lyssnarmanskap prov vid binaural hörapparat. Där så låter sig göra, som t. ex. för stereomätare och lyssnarmanskap, söker man före det slutliga utväljandet anordna vissa övningar och prov med den instrumentella utrustning, som den värnpliktige i resp. befattningar kommer att få hantera. Vid sjöfrontsartilleriskola praktiseras på sina håll en liknande metod vid utväljande av mätmanskap. Vanligen få därvid samtliga värnpliktiga efter en förberedande orientering rörande principerna för de olika mätinstrumentens handhavande med dessa mäta några serier mot fast mål. De bästa av de sålunda prövade utväljas till mätmanskap. Eldledningsmanskap och trådsignalister utväljas på sina håll med hänsyn till allmän uppfattningsförmåga och riktare bl. a. med ledning av resultaten vid korthållsskjutning med handvapen.

48 Försök till effektivisering av personalfördelningsverksamheten vid kustartilleriet. Vissa förberedande försök vid KA 1. Därstädes ha under senare år ärenden rörande personalfördelning och därmed sammanhängande frågor handlagts av en särskild »personalfördelningsavdelning». Denna har även utgjort arbetsenhet för den prövningsverksamhet, som år 1941 på regementschefens initiativ påbörjats i syfte att utnyttja de värnpliktiga på ett mera ändamålsenligt sätt än tidigare. För att planlägga och leda denna försöksverksamhet har regementschefen haft till sitt förfogande marinläkaren av l:a gr. G. Nycander och löjtnanten i marinintendenturkårens reserv N. A. Liljedahl. I enlighet med utbildningsföreskrifterna synes man vid utväljandet av de värnpliktiga sökt beakta — förutom i möjligaste mån deras egen önskan — dels deras civila yrke och utbildning, dels ock deras personliga lämplighet, fastställd genom såväl särskilda prov som befälsutlåtanden, avgivna under utbildningens gång. Ehuru man av hittills för denna försöksverksamhet avgivna rapporter ej torde haft möjlighet att utröna de använda prövningsmetodernas tillförlitlighet i det angivna syftet, har denna verksamhet våren 1943 genom kustartilleriorder nr 38/43 utvidgats till att omfatta såväl värnpliktiga som fast anställt manskap vid samtliga kustartilleriförband. Vid vart och ett av dessa skall nämligen i enlighet med denna order finnas en särskild »personaluttagningsavdelning.» Avdelningen vid KA 1 skall t. v. även tjänstgöra som »central» för detta arbete inom kustartilleriet i dess helhet och i denna egenskap vara direkt underställd inspektören för kustartilleriet. Här nedan följer närmast en redogörelse för denna utvidgade verksamhet i enlighet med nämnda order. Verksamhetens omfattning. Vid varje truppförband anställas såväl med sökande till fast anställning som med nyinryckta värnpliktiga s. k. lämplighetsprövningar, vilka omfatta: dels vissa skriftliga uppgifter (bl. a. en kortfattad levnadsbeskrivning och redogörelse för tidigare verksamhet); dels särskilda prov (såväl grupp- som individualprov); dels i vissa fall psykiatrisk individualundersökning; dels ock s. k. personlig prövning. Proven äro av följande olika slag: 1. »Allmänt mentalt funktionsprov.» Detta är ett grupp-prov, som sammanställts vid KA 1, och vilket enligt anvisningarna avser »bestämda avsnitt av den psykiska funktion, som i dagligt tal kallas för intelligens.» 2. »Prov på teknisk förståelse.» Även detta är ett grupp-prov, utexperimenterat av den engelske psykologen W. Cox. 3. »Fysiska prov.» Dessa, som utexperimenterats vid KA 1, bestå av: a) löpning genom standardiserad hinderbana, b) uthållighetsprov, c) gymnastikprov. 4. »Speciella funktionsprov». Av dessa ha visserligen ännu endast prov för radiosignalister hunnit utexperimenteras vid KA 1, men vissa prov för stereomätare, riktare och hydrofonister äro under utarbetande. Psykiatriska individualprövningar anställas med de 5 % värnpliktiga, som uppnått de sämsta resultaten vid det »allmänt mentala» provet. Till dylik prövning

49 k u n n a av kompanichef remitteras även sådana värnpliktiga, som av befälet anses visa psykiska egenheter av den art, att utbildningen därigenom avsevärt försvåras eller omöjliggöres. Prövningen utföres av regementsläkaren, vilken, om specialutbildad marinläkare ej finns vid förbandet, må anlita särskild psykiatrisk expert. Av denna prövning skall framgå, huruvida den värnpliktige bör a) hemförlovas, b) användas i handräckningstjänst, c) fortsätta utbildningen i vanlig ordning. S. k. personlig prövning med var och en, som skall genomgå utbildning vid förbandet, sker under ledning av en därtill särskilt utsedd officer (»prövningsledaren») med biträde av erforderligt antal underbefäl. För varje värnpliktig eller anställningssökande antecknar biträdande underbefäl bl. a. civil utbildning och sysselsättning, eventuella utbildningsplaner för framtiden samt övriga personliga data av betydelse för bedömning av vederbörandes militära användbarhet. Av prövningsledaren (eventuellt med biträde av läkare och en erfaren underofficer) granskas för var och en a) militära registreringshandlingar (varvid även observeras resultaten av prov, som eventuellt företagits redan vid inskrivningsförrättningen), b) egna uppgifter, som lämnats i form av s. k. levnadsbeskrivning m. m., c) uppnådda resultat vid i samband med inryckningen företagna prov, d) personliga uppgifter, vilka antecknats av det vid prövningen biträdande underbefälet. Preliminär fördelning Ull utbildningskategorier sker med stöd av lämplighetsprövningarna snarast möjligt efter inryckningen. Under den fortsatta utbildningen intill den tidpunkt, då slutgiltigt utväljande sker, ägnas noggrann uppmärksamhet åt den värnpliktiges lämplighet för den utbildningskategori, till vilken han preliminärt utvalts. Sålunda genomgå värnpliktiga, avsedda till radiosignalister, fortsatta prov vid summerbord, till lyssnare avsedda värnpliktiga övningar i lyssnartjänst o. s. v. Befälets iakttagelser rörande vederbörandes under denna fortsatta utprövning visade lämplighet antecknas likaledes. Slutgiltig fördelning till utbildningskategorier göres på grundval av samtliga på ovan angivet sätt inhämtade uppgifter. Vid »prövotidens» slut uppgöres för var och en ett s. k. prövningsutlåtande rörande förmodad lämplighet för viss utbildningskategori. Alla sådana insamlade uppgifter införas för varje man på ett särskilt s. k. kvalifikationskort. Befälsutlåtanden angående vederbörandes i fortsättningen visade tjänsteduglighet avges dels vid slutet av skola (kurs), dels varje gång ett förmansförhållande av i regel minst 3 månaders varaktighet upplöses. Tillsammans med förut n ä m n d a uppgifter läggas dessa befälsutlåtanden till grund för vederbörandes krigsplacering. Arbetsanalyser och arbetsstudier planeras ingå såsom ett led i personalfördelningsverksamheten. Med de förstnämnda avser man a t t erhålla dels en grundlig insikt i den arbetstekniska och psykologiska naturen av de befattningar för manskap, vilka förekomma vid kustartilleriet, dels en entydig grundval för att kunna fastställa, vilka civila yrken som närmast motsvara förekommande militära befattningar. Arbetsanalysen skall även ligga till grund vid utarbetande av prov och andra lämpliga metoder för utväljande till sådana utbildningskategorier, som ej direkt motsvaras av civila yrken. De tilltänkta arbetsstudierna avse att förenkla och effektivisera hittills tillämpade arbetsmetoder. Arbetsorgan. För att leda och inför vederbörande truppförbandschef ansvara för genomförandet av den sålunda anbefallda personalfördelningsverksamheten skall vid varje förband utses en särskild »personaluttagningsofficer». Denne jämte honom tilldelad personal skall utgöra regementets »personaluttagningsavdelning». 4—2029 43

50 Personaluttagningsofficeren åligger bl. a. att för varje år uppgöra förslag till allmän plan för prövningsverksamheten; att i samråd med vederbörande kompanichefer resp. rekryteringsofficer uppgöra förslag till utväljande av personal; att samarbeta med mobiliseringschefen, rekryteringsofficeren, granskningsnämnden m. fl.; att övervaka att vederbörliga befälsutlåtanden avges och ansvara för anbefalld registrering; att tillhandahålla »centralorganet», vilket såsom nämnts t, v. är avdelningen vid KA 1, erforderligt material för statistisk bearbetning; att varje år till regementschefen avge rapport rörande verksamheten. Personaluttagningsavdelningens sammansättning vid KA 1 är enligt regementsorder nr 32/43 följande: arbetsstudiedetaljen: arbetsstudieofficer (detaljchef), konstruktör; prövningsdetaljen: prövningsoffier (detaljchef), statistiker; expeditionsdetaljen: expeditionsunderofficer och uppbördsman (detaljchef), erforderliga biträden. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har personaluttagningsavdelningen vid KA 1 redan svällt ut till en omfattande organisation. Detta torde delvis sammanhänga, därmed, att den t, v. skall tjänstgöra såsom »centralorgan» ej endast för hela kustartilleriet utan enligt marinorder n r 192/43 för hela marinen. I denna order föreskrives nämligen följande: »Till dess en för marinen gemensam personaluttagningsdetalj organiserats i marinledningen, skall den av inspektören för kustartilleriet upprättade personaluttagningscentralen efter anvisningar av marinstabens utbildningsavdelning handlägga även ärenden rörande personaluttagningen vid flottan.» Innan kommissionen ingår på en bedömning av ändamålsenligheten av denna organisation, skall lämnas en redogörelse för vissa erinringar rörande hittillsvarande system för tilldelning och utväljande av kustartilleriets värnpliktiga. Av dessa erinringar torde nämligen framgå, i vad mån det överhuvud taget är behov av särskilda åtgärder på personalfördelningens område.

Vissa erinringar och förslag rörande tilldelning, uttagning och utväljande av värnpliktiga vid kustartilleriet. Militära myndigheter. Ifråga om kvaliteten och yrkessammansättningen i civilt hänseende av de kustartilleriet tilldelade värnpliktskontingenterna ha de militära myndigheterna under en lång följd av år ansett sig kunna konstatera vissa brister. Anmärkningarna ha gällt dels de värnpliktigas fysiska standard, dels deras kvalifikationer för den tjänst eller den yrkesavdelning, vartill de uttagits av inskrivningsmyndigheterna. Chefen för kustartilleriet har i sina inspektionsrapporter alltsedan 1928 årligen påtalat dessa förhållanden. Redan i rapporten år 1928 påpekades, att av de värnpliktiga, som uttagits till linjetjänst, en mycket stor del — vid Vaxholms kustartilleriregemente ett år ända till 19 % — måst hemförlovas på grund av

öl fullständig eller tillfällig oduglighet för krigstjänst. 1929 utgjorde antalet av samma skäl hemförlovade vid regementet drygt 21 % eller 7s av antalet till tjänstgöring inryckta. I årsrapporten år 1932 konstaterades, a t t avgången av här ifrågavarande anledning vid samma regemente fortfarande utgjorde ej mindre än 17 %, under det att vid armén motsvarande avgång samtidigt ej uppgick till mer än \\%. A t t särskilt uttagningen av personal till maskinavdelningen lämnat åtskilligt övrigt att önska påpekades i samma rapport. Av bifogad statistik framgick, att under perioden 1929—1931 av de värnpliktiga, som uttagits till maskinavdelningen, vid KA 1 över fjärdedelen och vid KA 2 inemot hälften i det civila hade yrken, som ej motsvarade yrkesgrenen ifråga, vilket — såsom i rapporten anfördes — »medför uppenbara vådor för den dyrbara maskinmateriel, dessa värnpliktiga äro avsedda att sköta». Att vapnet blivit missgynnat vid tilldelning av värnpliktiga berodde enligt chefen för kustartilleriet främst därpå, att man vid inskrivningsförrättningarna alltsedan tillkomsten av 1925 års värnpliktslag saknat representant för sjöförsvaret, vilken k u n n a t lämna nämnderna upplysningar om de vid marinens vapenslag rådande tjänstgörings- och utbildningsförhållandena och framställa i anslutning härtill erforderliga yrkanden. Chefen för kustartilleriet har också gång efter annan i sina rapporter föreslagit, a t t i värnpliktslagen ånyo måtte införas bestämmelse om rätt för officer ur marinen att närvara vid inskrivningsförrättning. Så har dock ej skett. V ä r n p l i k t i g a s synpunkter. L i k s o m vid flottan h a r k o m m i s s i o n e n i s a m b a n d med en skriftlig utfrågn i n g av v ä r n p l i k t i g a a n g å e n d e d e r a s i n s t ä l l n i n g till u t b i l d n i n g e n även e r h å l l i t k ä n n e d o m om deras s y n p u n k t e r i fråga om tilldelning och u t v ä l j a n d e . D e n n a utfrågning, som a n o r d n a d e s i s l u t e t av s e p t e m b e r år 1942, b e g r ä n s a d e s till v ä r n p l i k t i g a i allmänhet, t i l l h ö r a n d e artilleri-, min- och m a s k i n a v d e l n i n g a r n a . E e d o g ö r e l s e för u t f r å g n i n g e n s a n o r d n a n d e l ä m n a s i Bil. 3. D e tillfrågade h a d e bl. a. även att skriftligt b e s v a r a frågan, h u r u v i d a de a n s å g e sig h a blivit u t t a g n a till lämplig y r k e s g r e n eller u t b i l d n i n g s k a t e g o r i m e d h ä n s y n till civila kvalifikationer. A v de 1 150 värnpliktiga, som deltogo, b e s v a r a d e 497 (43 %) d e n n a fråga m e d »Ja» och 478 (42 %) med »Nej»! u n d e r det a t t 175 (15 %) l ä m n a d e frågan u t a n svar. E h u r u av utfrågningsm a t e r i a l e t ej framgår, i vilken o m f a t t n i n g de negativa svaren varit f ö r a n l e d d a av å t g ä r d e r , som v i d t a g i t s vid i n s k r i v n i n g e n eller efter i n r y c k n i n g e n till första tjänstgöring, kan det ä n d å vara av i n t r e s s e att se, h u r m a t e r i a l e t förd e l a r sig t r u p p f ö r b a n d s v i s . Tab. 4. Frågan huruvida de värnpliktiga anse sig ha uttagits till lämplig yrkesgren eller utbildningskategori med hänsyn till civila kvalifikationer. Truppförband

KA 1 . . . KA 2 KA 3 KA 4

»Ja»

»Nej»

Intet svar

Summa

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

138 118 122 119

36 47 46 45

177 87 105 109

48 34 40 42

59 47 36 33

16 19 14 13

374 252 263 261

100 » »

52 Även om de v ä r n p l i k t i g a s önskan om u t b i l d n i n g i linje m e d deras civila kvalifikationer ej alltid g å r att tillfredsställa m e d h ä n s y n till tillgång och efterfrågan, så b o r d e d e t t a dock vara möjligt a t t förverkliga i b e t y d l i g t s t ö r r e omfattning, än som sker. Av tab. 4 framgår nämligen, att ä n n u vid skolutb i l d n i n g s p e r i o d e n s slut, d å utfrågningen ägde rum, ej m i n d r e än genomsnittligt i n e m o t hälften (42 %) av de v ä r n p l i k t i g a a n s e r sig olämpligt placerad m e d h ä n s y n till civila kvalifikationer. K e d a n d e t t a t o r d e tillräckligt t y d l i g t visa b e h o v e t av effektivare å t g ä r d e r i personalfördelningssyfte. E f t e r s o m var och en av de tillfrågade h a d e a t t p å frågeformuläret l ä m n a uppgifter även om sin civila sysselsättning, h a r m a n möjlighet a t t kontrollera, h u r u v i d a de n e g a t i v a svaren verkligen föranledas av b r i s t a n d e överensstämmelse mellan civilt yrke och militär placering. D e t t a visar sig vid n ä r m a r e p å s e e n d e också vara fallet med det stora flertalet av d e m som a n s e t t sig felplacerade. Att en stor del värnpliktiga, som tillhöra den civila yrkesgruppen »jordbruk och skogshushållning» ej anser sig placerad i linje med sitt civila yrke, förvånar emellertid knappast ens dem själva. Många av dessa ha nämligen uttalat sig på exempelvis följande sätt: »Det är ju svårt att få en lämplig yrkesgren i det militära, när man arbetar med jorden och skogen i det civila.» — »Då jag är lantbruksarbetare, kvittar det vilken yrkesgren man kommer till.» — »Mitt civila yrke ger ej några speciella förutsättningar för a t t tilldelas någon särskild yrkesgren.» Att värnpliktiga tillhörande denna grupp dock ej böra utväljas till vad som helst, framgår av följande uttalande av en jordbruksarbetare, som blivit trådsignalist: »Denna yrkesgren passar inte mig, ty jag är dåligt skrivkunnig samt har ganska svårt för att lära.» Bland värnpliktiga, vilka i det civila tillhöra gruppen »industri och hantverk», finns det däremot många, som uttrycka förvåning över att man vid utväljandet ej tillvaratagit deras civila yrkeskunnighet på bättre sätt än som skett. Exempelvis en smed, som utvalts för strålkastartjänst, skriver: »Jag anser, att utbildning som motorskötare eller vapenhantverkare varit mera lämplig.» En svetsare, som likaledes utvalts för strålkastartjänst, förklarar sig visserligen nöjd därmed men anser, att uttagningen gjorts utan hänsyn till visad lämplighet. »Hade helst velat komma till någon avdelning, där jag fått syssla med motorer,» skriver en mekanisk verkstadsarbetare, som blivit riktare. Etc. Vad det ur intresse- och effektivitetssynpunkt betyder att vid den militära utbildningen i möjligaste mån söka placera vederbörande i linje med hans civila yrke, tycker man sig kunna utläsa av många uttalanden av värnpliktiga, som i detta avseende anse sig ha blivit lyckligt lottade vid utväljandet. »Jag är motoringenjör och i högsta grad intresserad av motorer,» skriver en, som är särdeles belåten med att ha blivit utvald till maskinskötare. »Jag anser, att jag så att säga kommit på rätt plats, enär jag är maskinskötare,» skriver en sådan, som haft turen att även i de,t militära bli maskinskötare. En verkstadsarbetare, som blivit eldledningsman skriver: »Anser jag blivit uttagen till den avdelning, som jag bäst passar vid. I det civila får man vara lika försiktig med maskinerna som här med instrumenten.» Beträffande värnpliktiga, som i det civila äro elektriker, lägger man i utfrågningsmaterialet märke till att många anse sig felplacerade men att uttalandena därom i vissa fall äro motsägande. Detta framgår exempelvis av följande: »Då jag varit elektriker i 5 år, hade jag gärna velat komma till strålkastarna, eftersom det talas så mycket om rätt man på r ä t t plats i det militära.» — »Jag är elektriker, men sådant arbete får man inte.» — »Kunde fått komma till ett yrkes-

53 kompani, där mitt yrke lämpar sig bättre.» — »Man propagerar för att placera rätt man på rätt plats, då borde ej elektriker placeras som signalister, för till det kan vem som helst utbildas på ett år, men knappast till elektriker.» Men att även elektriker livligt uppskatta militära yrkesgrenar, som motsvara deras civila, framgår exempelvis av följande uttalanden. »Den bästa tänkbara,» skriver elektriker om sin placering i strålkastartjänst. En annan anför också med tydligt gillande: »Min utbildning som trådsignalist vid artilleriavdelningen berör mitt civila yrke som elektriker.» Denna om än begränsade utfrågning motsäger på det hela taget ej antagandet, att det även vid kustartilleriet alltjämt finns outnyttjade möjligheter att öka såväl utbildningens effektivitet som de värnpliktigas eget intresse genom att mera ingående än hittills undersöka och utnyttja deras i det civila livet förvärvade yrkeskunnighet. Men även efter en rationalisering av utväljandet i detta avseende måste man alltid räkna med ett visst överskott resp. underskott på värnpliktiga, vilka äga för särskilda militära befattningar lämpad yrkesskicklighet. Likaså kommer det självfallet alltid att kvarstå ett mycket stort antal befattningar, som sakna direkt motsvarighet till civila sysselsättningar. Ehuru en del av dessa befattningar — såsom t. ex. de för pjäsmanskap avsedda — ej kräver några speciella förutsättningar, så är detta dock ej fallet med det stora flertalet, som tvärtom måste betraktas såsom förhållandevis krävande. Det är ur utbildningssynpunkt därför av mycket stor betydelse, att dessa befattningar bli föremål för noggrann undersökning med avseende på fordringar, och att det på grundval därav utarbetas lämpliga prov, med vilkas hjälp man på kortare tid och på säkrare sätt än hittills kan utvälja de värnpliktiga, som skola utbildas för sådana befattningar.

Kommissionen. Tilldelning och uttagning. Det av kustartilleriets myndigheter gång efter annan framförda önskemålet om återinförande av den tidigare medgivna rätten för officer ur marinen att närvara vid inskrivningsförrättningarna för att tillse, att denna försvarsgrens båda vapenslag ej missgynnas vid tilldelningen av värnpliktiga, synes numera sakna aktualitet. Enligt vad kommissionen inhämtat, har detta förslag, som f. ö. med samma motivering framförts från andra vapenslag, noga övervägts under förarbetena till 1941 års reform av inskrivningsväsendet men därvid befunnits opraktiskt och ineffektivt. Genomförandet av ett för hela försvarsväsendet enhetligt prövnings- och personalfördelningssystem, som föreslås i närmast följande avsnitt, torde utgöra en säkrare garanti för att skilda vapenslag ej missgynnas vid tilldelningen av värnpliktiga. En del av svårigheterna för kustartilleriet att för vissa utbildningskategorier erhålla värnpliktiga med erforderliga yrkeskvalifikationer synes ha berott på att vid uppgörande av inskrivningsinstruktionens yrkes- och facktabeller eller motsvarande tidigare tabeller erforderlig hänsyn icke tagits till olika vid kustartilleriet förekommande utbildningskategorier.

54 Kommissionen har också uppmärksammat bristande formell överensstämmelse i flera fall mellan å ena sidan dessa kategorier och å andra sidan i 1942 års inskrivningsinstruktion intagen yrkes- och facktabell (bil. 6) samt i arméns generalorder nr 1 upptagna militära yrkes- och fackbefattningar. Sålunda användes t. ex. i de senare benämningen »instrumentmekaniker», under det att vid kustartilleriet motsvarande kategori benämndes »instrumentmakare». I inskrivningsinstruktionen fanns vidare dels »sjukvårdare» (vid flottan och flygvapnet), dels »sjukvårdsmanskap». I kustartilleriets utbildningsbestämmelser 1942 benämndes ifrågavarande utbildningskategori »sjukvårdare». Till kategorien »maskinskötare» skulle enligt inskrivningsinstruktionen fördelas »värnpliktiga, som deltagit i tillverkning av ångmaskiner (ångpannor)». Denna kategori synes emellertid knappast ha haft något gemensamt med den för handhavandet av kustartilleriets strålkastaraggregat avsedda utbildningskategorien »maskinskötare». I samband med tillkomsten av 1943 års inskrivningsinstruktion ha emellertid vidtagna justeringar i kustartilleriets utbildningsbestämmelser medfört bättre överensstämmelse mellan de ifrågavarande föreskrifterna. Ytterligare jämkningar synas dock erforderliga, Den vid de rörliga kustartilleriförbanden förekommande utbildningskategorien »motorförare» finnes sålunda ej alls upptagen i yrkes- och facktabellen till 1943 års inskrivningsinstruktion. I denna finnes — dock endast för armén kategorien »motorredskapsförare», omfattande sådana värnpliktiga, som ha kunnighet »i handhavandet av motordrivna arbetsmaskiner (dieselaggregat, betongblandare, vägmaskiner)». Med hänsyn till att väl kvalificerad personal erfordras för att handha de tunga kustbatteriernas traktorer, bör i yrkes- och facktabellen upptagas även kategorien »motorförare» för marinen. De som for närvarande uttagas till denna utbildningskategori vid kustartilleriet inneha ofta ej ens körkort. Vidare bör bl. a. i den nämnda tabellen en sådan grupp som »elektriker» eller »elektrotekniker» ytterligare specificeras, så att exempelvis elektromekaniker vid inskrivningen ej uttagas till tjänster, där deras yrkeskvahfikationer äro mindre behövliga än vid kustartilleriet såsom »strålkastarmekaniker». Överhuvud taget synas yrkes- och facktabellerna i såväl inskrivningsinstruktionen som arméns generalorder nr 1, vilka ligga till grund för inskrivningsmyndigheternas uttagning av värnpliktiga, vara i behov av ytterligare specificermg for att så nära som & möjligt motsvara specialvapnens behov av yrkeskunniga. Principer och metoder för de värnpliktigas utväljande. E m o t d e n vid k u s t a r t i l l e r i e t länge t i l l ä m p a d e p r i n c i p e n a t t för flertalet v ä r n p l i k t i g a låta det definitva utväljandet till u t b i l d n i n g s k a t e g o r i e r a n s t å å t m i n s t o n e till s l u t e t av den allmänmilitära p e r i o d e n d. v. s. o m k r i n g 6 veckor efter inryckningen synes i stort sett i n t e t vara att erinra. K o m m i s s i o n e n föreslår emellertid i K a p . I V , a t t d e n n a period skall omfatta o m k r i n g 2 m å n a d e r , vilken t i d synes vara lämplig som p r ö v o t i d m e d h ä n s y n till bl. a. det stora a n t a l e t u t b i l d n i n g s k a t e g o r i e r vid k u s t a r t i l l e r i e t och den speciella k a r a k t ä r e n av dessa. F r å g a n om »prövotidens» längd är emellertid i b e t y d a n d e m å n b e r o e n d e av tillförlitligheten av de u r v a l s p r o v och a n d r a u r v a l s m e t o d e r , som i stor utsträckning börjat tillämpas. D e t är nödvändigt, att tillförlitligheten av d e s s a metoder med det s n a r a s t e göres till föremål för en i n g å e n d e och s y s t e m a t i s k undersökning, i n n a n man går vidare på d e n n a väg. E n l i g t k o m m i s s i o n e n s m e n i n g b o r d e m a n vid u t a r b e t a n d e av p r o v v i d kustartilleriet mera än h i t t i l l s k o n c e n t r e r a sig p å p r o v av p r a k t i s k a r t för utväljande av värnpliktiga till sådana u t b i l d n i n g s k a t e g o r i e r , i n o m vilka d e t av de värnpliktiga fordras vissa speciella förutsättningar, som icke d i r e k t m o t s v a r a s

55 av i det civila livet förvärvade arbetserfarenheter — t, ex. prov för signalister, riktare, stereomätare och hydrofonister. De allmänt intellektuella prov med papper och penna, åt vilka man hittills synes ha ägnat huvudintresset, äro till större delen av den art, att de hellre borde förläggas till inskrivningsförrättningen. Om så sker, behöva sådana prov ej anordnas vid truppförbanden annat än möjligen i form av ett kontrollprov. Efter inryckningen böra praktiska prov och befälets personomdöme tillmätas större betydelse. E t t intressant uppslag är, att man vid kustartilleriet sökt skärpa och systematisera detta personomdöme genom att vid vissa tidpunkter av befälet infordra ingående utlåtanden rörande personalens under utbildningens gång visade fallenhet och tjänsteduglighet. Personalfördelningsverksamhetens organisation har vid kustartilleriet på sistone utvecklats så snabbt, att den redan tenderar till överorganisation. Att för utväljande av värnpliktiga och antagningen av fast anställt manskap vid varje förband tillskapa en särskild s. k. personaluttagningsavdelning vid sidan av för detta ändamål delvis redan existerande organ anser kommissionen både onödigt och olämpligt. Det är nämligen att märka, att det för rekrytering och antagning av fast anställt manskap vid varje förband redan finns en särskild rekryteringsofficer. För prövning av sådana värnpliktiga, som hänförts till någon av besiktningsgrupperna 3 och 4, skall vidare, såsom redan nämnts, enligt inskrivningsförordningen (§ 127) vid varje förband finnas en särskild granskningsnämnd, bestående av förbandets mobiiiseringschef, regementsläkaren och en med trupputbildning väl förtrogen officer. I stället för att tillskapa ett helt och hållet nytt organ för personalfördelningsverksamheten vid förbanden bör enligt kommissionens mening gransknihgsnämnden, vilken delvis redan har en dylik uppgift, på lämpligt sätt förstärkas och få denna sin uppgift utvidgad till att gälla prövning av såväl alla värnpliktiga som sökande till fast anställning. För att nämnden skall kunna fullgöra sistnämnda uppgift bör rekryteringsofficeren ingå däri. Denne bör fungera som nämndens »prövningsofficer», när det gäller sökande till fast anställning, under det att den med utbildningsarbetet väl förtrogne officer, som truppförbandschefen äger utse såsom ledamot av nämnden, bör tjänstgöra såsom »prövningsofficer» i vad gäller värnpliktiga. Det expeditionella arbetet i samband med prov, registrering o. d. bör lämpligen förläggas till mobiliseringsdetaljen, vars personal för ändamålet förstärkes. Att detta arbete utföres av mobiliseringsdetaljen är så mycket mera naturligt, som det samlade registreringsmaterialet sedermera skall ligga till grund för den krigsplacering, vilken sker vid mobiliseringsdetaljen. Eftersom prövningsverksamheten ytterst syftar till att göra krigsplaceringen så effektiv som möjligt, synes det också naturligt, att mobiliseringsofficeren fungerar såsom chef för hela denna verksamhet. Vid en dylik utvidgning av granskningsnämndens uppgift till att utgöra ett centralt organ för hela personalfördelningsverksamheten vid varje förband,

56 synes detta organ i stället för granskningsnämnd böra benämnas rekryteringsnämnd. Dess ställning till överordnade organ kommer att framgå av kommissionens förslag i närmast följande avsnitt.

P r ö v n i n g s v e r k s a m h e t e n s centrala o r g a n i s a t i o n . Tidigare lörslag till centralisering av verksamheten. Vid armén ha åtgärderna för lämplighetsprövning länge varit begränsade till det fast anställda manskapet, som före antagningen prövats med intelligensoch kunskapsprov av olika slag. Dessutom har man länge använt sig av vissa lämplighetsprov för uttagning av värnpliktiga till signaltjänst. Först år 1941 i samband med övergången till den förlängda första tjänstgöringen började man på försök tillämpa en del inom arméstaben utarbetade prov för utväljandet av värnpliktiga även till vissa andra utbildningslinjer. Lantförsvarets utbildningskommission, som ingående granskat det vid armén tillämpade prövningsförfarandet, ansåg sig kunna konstatera, att särskilt sättet för urval av fast anställt manskap såväl ifråga om enhetlighet som effektivitet lämnade åtskilligt övrigt att önska (S. O. IL 1941: 35 s. 244). Kommissionen förordade därför en fackmässig utredning av frågan, omfattande ej endast antagningsprov för fast anställda utan även prov för värnpliktiga. Ehuru kommissionen även ifråga om dessa sistnämnda prov anförde vissa erinringar (s. 33 ff.), uttalade den sig dock för att noggrant utexperimenterade och standardiserade prov i lämplig omfattning borde komma till användning vid utväljandet av de värnpliktiga för olika utbildningslinjer. Kommissionen underströk också betydelsen av att fortsätta och fullfölja det utredningsarbete, som i detta syfte påbörjats inom arméstaben, vilken dock enligt kommissionens mening för ändamålet behövde anställa ett antal militärpsykologiskt skolade sakkunniga. Åt dessa borde uppdragas att utpröva experimentella och andra metoder till hjälp vid utväljandet av värnpliktiga för olika utbildningslinjer samt att utarbeta tillräckligt utförliga anvisningar för det befäl, som hade att i praktiken ombesörja prövningen. Till ytterligare vägledning för detta befäl borde genom arméledningens försorg och närmast med hjälp av nämnda sakkunniga bedrivas konsulentverksamhet på området. Arméstabens militär psykologiska försöksverksamhet intensifierades i början av år 1942, sedan Kungl. Maj:t efter framställning från chefen för armén beviljat ett särskilt anslag för ändamålet. Att utarbeta en serie prov, avsedda att användas vid prövning av den kontingent värnpliktiga, som nämnda år inryckte till första tjänstgöring, uppdrogs åt den psykologiska institutionen vid Lunds universitet, där detta arbete utfördes under ledning av en militärpsykologisk sakkunnig, amanuens T. Husen. Denne ställdes sedermera även direkt till arméledningens förfogande för att medverka vid de vidare förberedelserna till provens genomförande. De officerare, som vid de olika förbanden voro avsedda att leda prövningen, beordrades i god tid i förväg till en 2 dagars instruktionskurs vid arméstaben, varvid i detalj redogjordes för de olika proven och ds grunder, enligt vilka resultaten skulle bedömas. Till yttermera visso fick var och en av deltagarna själv utföra proven. Dessa voro av två slag, dels »allmänna» (serie A) dels »särskilda» prov (serie S).

57 Förutom ett fysiskt och ett tekniskt prov ingingo i A-serien vissa allmänt intellektuella prov, av vilka de flesta redan i det föregående (s. 36) beskrivits b-senen omfattade huvudsakligen en del speciella prov för pionjärer riktare signalister och sjukvårdare. För samtliga dessa prov och de därmed under år 1943 vunna resultaten lämnas en utförlig redogörelse i Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, 1942, Bih 4 o * e i L u P P s a t s (* Tidskrift för reservofficerare, 1943, nr i) har överstelöjtnant b Hallenborg, som från arméstabens sida lett denna militärpsykologiska försöksverksamhet, bl. a. anfört följande: »Med dessa prov hoppades man kunna sålla ut dem, som i olika avseenden saknade forutsättningar för att följa med utbildningen. Proven hade vidare till uppgift att underlätta de värnpliktigas uppdelning på de olika utbildningslinjerna vid resp. forband. Det gällde härvid att tillse, icke endast att varje sådan linje , ? ; • ^ T l a m P a d e »ig för dess speciella tjänst, utan även att de värnpliktigas elit fördelades på de olika linjerna i ungefär samma proportioner som dessa vid rekrytskolans slut skulle lämna elever för befälsutbildning. De allmänna proven kunde for varje man genomföras på ett par timmar. Truppförbandens rapporter från proven uppvisa, i allmänhet en bestämt positiv inställning ifråga om deras värde och berättigande. I flera fall har man dock uttryckt det önskemålet, att huvuddelen av de allmänna proven borde utföras redan vid inskrivningen. Därigenom skulle hela värnpliktsmaterialet bli undersökt, hansyn till provresultaten kunna tagas redan vid uppdelningen på försvarsgrenar (truppslag) och i besiktningsgrupper samt truppförbanden befrias från en eljest visserligen nödvändig men betungande verksamhet.» Vissa försök med särskilda inskrivningsprov ha på arméledningens initiativ anordnats mom två inskrivningsområden — Stockholms (nr 1/S) och Östergotlands (nr 4) — i samband med inskrivning av värnpliktiga tillhörande 1943 ars klass. Proven voro arméns i det föregående (s. 36) refererade grupp-prov A- 1—A- 3 vilka äro av allmänt intellektuell natur. För prövningens utförande förfogade var och en av de båda inskrivningscheferna över en officer såsom provledare samt 4 assistenter. Prövningen ordnades i omgångar med 15 man i varje. Sedan varje man fått det hatte, som innehöll proven, hade han till en början att på första sidan i häftet ifylla ett formulär med frågor angående dels skolutbildning och yrke (förutvarande, nuvarande eller tilltänkt), dels idrotts- och föreningsintressen, dels ock önskemål beträffande placering eller utbildning under den stundande värnpliktstjänstgöringen. Därefter fullgjordes proven, som togo högst 50 min. i anspråk Eftersom rättningen med hjälp av assistenterna skedde efter hand som proven bleyo färdiga, var det i regel redan efter en timme möjligt att tillhandahålla inskrivningsnämndens ordförande så många provhäften med i vart och ett sammanräknade resultat, att själva inskrivningsförrättningen därefter kunde börja Det visade sig därvid, att dessa provhäften utgjorde ett värdefullt komplement till de skolbetyg, som de inställelseskyldiga medförde. Att var och en i sitt häfte i forvag fått anteckna vissa personliga förhållanden och önskemål hade vidare den fordelen, att ordföranden kunde få besked därom utan att behöva fråga annat an i de fall, där uppgifterna visade sig oklara eller ofullständiga. I sina till arméchefen meddelade erfarenheter angående detta försök med särskilda inskrivningsprov framhåller inskrivnings chef en i io nr 1/S bl a följande: »Tillgång till provresultat och skolbetyg har dels förkortat tiden för nämndens arbete, dels givit ledning vid och stadga åt bedömningsförfarandet Otvivelaktigt ar att nämnden i ett stort antal fall icke genom enbart muntlig utfrågning skulle kommit underfund med den lägre bildbarheten, varfö?

58 proven i detta avseende ofta haft avgörande betydelse.» Även beträffande den mera bildbara delen av de värnpliktiga hade provresultaten och skolbetygen visat sig vara en utmärkt vägledning för den muntliga provningen, nar det galide den icke läroverksutbildade ungdomen d. v. s. det stora flertalet men däremot av ringa betydelse för bedömningen av »studenter och likställda» (grupp K). Sina erfarenheter av försöket sammanfattar inskrivningschefen på följande sätt: att proven i väsentlig grad underlättat det ändamålsenliga, utnyttjandet av värnpliktstillgången; att de möjliggjort en rättvisare fördelning såväl av mera bildbara som av mindre bildbara värnpliktiga; att de i viss mindre utsträckning sparat tid vid den muntliga prövningen infor nämnden; att fördelarna varit så betydande, att psykologiska prov hädanefter böra anordnas vid alla inskrivningsförrättningar; samt att de ökade kostnader, som proven givetvis medföra, torde komma att uppvägas av de besparingar, som bli möjliga tack vare proven. I sin till arméchefen avgivna rapport angående försöken med inskrivningsprov påpekar inskrivningschefen i io nr 4, att antalet assistenter bor vara 5 för att rättningsarbetet skall kunna utföras tillräckligt snabbt. Såsom slutomdöme framhåller han följande: att inga som helst svårigheter förelegat att anordna proven; att proven icke verkat störande på förrättningens allmänna gång; att samtliga prövade visat stort intresse; något missnöje eller avsiktligt forsok att genom dåligt prov komma ifrån värnplikten eller komma ifrån en mera kvalificerad befattning har icke kunnat förmärkas; att betyget i proven icke får vara utslagsgivande utan endast, tillsammans med skolbetyget, vägledande för såväl läkaren vid placering i besiktningsgrupp som för nämnden vid bestämmande av uttagning och tilldelning; att det måste anses synnerligen lämpligt och önskvärt att för framtiden anbefalla sådana prov inom samtliga inskrivningsområden. Vid marinen har, såsom framgått av den föregående redogörelsen, den prövningsverksamhet som bedrivits ej alls på samma sätt som vid armén varit samordnad för de olika vapenslagen. De enda systematiskt genomförda försök, som hittills gjorts vid flottan for att med hjälp av standardiserade prov rationalisera personurvalet, ha gällt stammanskapet. Det är ett årtionde sedan professor R. Anderberg på detta område påbörjade sin verksamhet, för vilken i annat sammanhang (Kap. V) närmare kommer att redogöras. Att däremot intresset för att tillämpa systematiskt utarbetade urvalsprov vid utväljandet av värnpliktiga framträtt betydligt senare vid flottan torde delvis sammanhänga därmed, att man vid detta vapen ej i samma utsträckning som vid kustartilleriet utnyttjat även de värnpliktiga i kvalificerade befattningar. Vidare har man vid flottan haft att tillgå sjömanshusinskrivna värnpliktiga, som i viss mån varit redan på förhand utvalda och delvis även utbildade för befattningar ombord, vilket också torde ha bidragit till att man vid flottan ej ansett särskilda urvalsåtgärder lika behövliga som vid kustartilleriet, där utbildningen för det stora flertalet värnpliktiga ej på långt när i samma utsträckning direkt kan ansluta sig till deras redan i det civila livet förvärvade yrkeskunnighet.

59 Ifråga om prövningsverksamheten vid flottan och kustartilleriet har utvecklingen emellertid kommit att så gå isär, att behovet av ett på detta område för olika vapenslag samordnande organ blivit alltmera uppenbart. Från de marina myndigheternas sida ha på sistone gång efter annan framförts önskemål om ett sådant organ. Chefen för Stockholms örlogsstation har sålunda år 1941 i skrivelse till chefen för marinen framhållit behovet av central institution för prövningsverksamheten och därom bl. a. anfört följande: »De frågor, som det här gäller, äro av sådan vikt, att — i likhet med vad fallet är i ett flertal utländska militärorganisationer — för deras omhändertagande erfordras en särskild institution, förlagd antingen i marinledningen eller i försvarsstaben. Det senare alternativet synes vara det mest rationella, bl. a. med hänsyn till att vissa prov, t. ex. allmänna rekryteringsprov och radioprov, åtminstone i viss utsträckning torde böra vara gemensamma för hela försvaret.» Chefen för Karlskrona örlogsstation har år 1942 i skrivelse till chefen för mannen däremot förklarat sig ej vara av den uppfattningen, att frågan är av sådan vikt, att en dylik institution bör komma till stånd. Enligt stationschefens mening vore det lämpligare, att hithörande frågor omhänderhades direkt av chefen för den planerade sjömansskolan. Inspektören för kustartilleriet, som i skrivelse likaledes år 1942 till chefen for marinen anslutit sig till det av chefen för Stockholms örlogsstation framställda förslaget, har därom anfört bl. a. följande: »Inrättandet av en särskild institution för omhänderhavande av hithörande frågor synes i anslutning härtill vara ägnat att skapa förutsättningar för problemets effektiva lösande. Så vitt på frågans nuvarande ståndpunkt kan bedömas, synes denna institution lämpligen böra förläggas till försvarsstaben. En närmare utredning härom torde dock vara erforderlig i samband med ifrågavarande problems preliminära utredning i övrigt för marinens del.» En provisorisk centralisering av prövningsverksamheten vid marinen har, såsom redan antytts, under år 1943 skett på så sätt, att den vid Vaxholms kustartilleriregemente tillskapade »personaluttagningsavdelningen» t. v. tjänstgör såsom »centralorgan» för motsvarande verksamhet ej endast vid övriga kustartilleriförband utan även vid flottan. I egenskap av dylikt centralorgan för prövningsverksamheten vid kustartilleriet har avdelningen enligt kustartilleriorder nr 38/43 huvudsakligen följande uppgifter: att verkställa för personaluttagningsarbetet erforderliga arbetsanalyser och arbetsstudier; att utarbeta och standardisera erforderliga lämplighetsprov; att samarbeta med representanter för vetenskapliga forskningsgrenar, vilka kunna vara av betydelse för personaluttagningsarbetet, samt med statens arbetsmarknadskommission och de organ inom flottan, armén och flygvapnet, vilka tilldelats arbetsuppgifter, som sammanhänga med arbetsstudier och personaluttagning; att understödja och underlätta personaluttagningsarbetet vid de olika kustartilleriförbanden (t. ex. genom att tillhandahålla förbanden för prövningsverksamheten erforderliga blanketter och prov, meddela anvisningar för prövningarnas praktiska genomförande samt efter framställning från vederbörande truppförbandschef utföra rättning och bedömning av proven); att verkställa statistisk bearbetning av resultaten från personaluttagningsarbetet.

60 Enligt marinorder nr 192/43 har personaluttagningsavdelningen vid K A 1 erhållit i uppdrag att t. v. centralt handlägga även ärenden rörande personaluttagningen vid flottan, varvid av inspektören för kustartilleriet i nämnda order fastställda »Bestämmelser och anvisningar för personaluttagningsarbetet inom kustartilleriet» i tillämpliga delar gälla jämväl för marinen i övrigt. Att personaluttagningsavdelningen vid ett truppförband på detta sätt t. v. får tjänstgöra såsom centralt organ för prövnings verksamheten vid hela kustartilleriet under en tid, då denna verksamhet ännu befinner sig på experimentets stadium, synes möjligen försvarligt men torde komma att medföra vissa risker för att denna avdelning såsom truppförbandsorgan betraktad snart nog blir överdimensionerad. Det synes också troligt, att ett sådant lokalt organ — särskilt på ett så nytt område som detta — måste få vissa svårigheter att med tillräcklig auktoritet och effekt leda och övervaka prövningsverksamheten även vid andra kustartilleriförband. Med ännu större fog kan ifrågasättas, om ett dylikt organ vid ett enskilt truppförband har möjlighet att ens tillfälligtvis tjäna såsom prövningsorgan för hela marinen på sätt, som i den nämnda marinordern avsetts. Kommissionen anser, att hela frågan om prövningsverksamhetens organisation och bedrivande genom de senaste årens ohämmade utveckling på området kommit i sådant läge, att en central reglering av dessa förhållanden framstår såsom en nödvändighet. E n sådan reglering bör dock ske ej endast med hänsyn till de olika försvarsgrenarnas eller vapenslagens speciella intressen utan även med hänsyn till hela försvarsväsendets bästa. Det har nämligen redan visat sig, att denna verksamhet, om den får utveckla sig utan enhetlig ledning och organisation, kommer att ur effektivitetssynpunkt lämna mycket övrigt att önska och tillika blir alltför kostsam.

Kommissionens förslag. Behovet av vissa för hela försvarsväsendet gemensamma prov. Redan lantförsvarets utbildningskommission påvisade i sitt betänkande (S.O.TL 1941:35 s. 245) behovet av vissa för hela försvarsväsendet gemensamma prov för antagning av fast anställt manskap. Därigenom skulle nämligen ett vid rekryteringen behövligt utjämningsförfarande de olika försvarsgrenarna och vapenslagen emellan lättare kunna ske, vilket även sjöförsvarets utbildningskommission i annat sammanhang (Kap.V) ytterligare understryker. Att vidare även för en effektiv tilldelning och uttagning genom inskrivningsväsendets försorg vissa för hela försvarsväsendet gemensamma värnpliktsprov äro önskvärda har med tillräcklig tydlighet framgått av arménssenaste försöksverksamhet, som också visat, att åtminstone en del allmänt intellektuella prov med fördel kunna utföras redan i samband med inskrivningen. Även om mera speciella och ingående prov böra anstå till efter inryckningen, böra dock vissa av dessa vara uppgjorda enligt i stort sett samma

61 principer för olika försvarsgrenar. Detta torde vara möjligt ifråga om exempelvis signalistprov. Ett för hela försvarsväsendet centralt prövningsorgan fordras dock för utarbetande av dylika gemensamma prov och för organisation av den del av prövningsverksamheten, som bör ske i inskrivningsväsendets regi. Enligt kommissionens mening bör lämpligen centrala värnpliktsbyrån (C. V. B.), som enligt sin instruktion redan har att biträda överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna vid handläggningen av ärenden rörande inskrivningsväsendet, personalredovisningen och värnpliktsrekryteringen, få denna sin uppgift utvidgad till att gälla även den föreslagna för hela försvarsväsendet gemensamma delen av prövningsverksamheten ifråga om såväl värnpliktiga som fast anställt manskap. För att möjliggöra för centrala värnpliktsbyrån att leda och organisera denna prövningsverksamhet bör vid byrån inrättas en särskild prövningsdetalj. Detaljchefen, som bör vara regementsofficer, bör till sitt förfogande ha en heltidsanställd militär psykolog. Denne torde med hänsyn till vetenskapliga och övriga kvalifikationer böra placeras i lägst lönegrad Eo 30. För statistiskt arbete samt för biträde vid utarbetande och standardisering av prov erfordras ett par kvalificerade assistenter. Dessa kunna lämpligen utväljas bland akademiker, vilka uttagits till stabstjänst såsom expeditionsbiträden. Erforderlig skrivhjälp m. m. bör bestridas av byrån. I egenskap av centralt prövningsorgan bör C. V. B. åligga bl. a. att i samarbete närmast med resp. försvarsgrenars prövningsorgan (se härom nedan) utarbeta och revidera s. k. yrkes- och facktabeller samt andra sådana hjälpmedel, som vid inskrivningsförrättningarna kunna underlätta en rationell tilldelning och uttagning; att i samarbete med försvarsgrenarnas prövningsorgan utarbeta vissa för hela försvarsväsendet gemensamma prov för såväl värnpliktiga som fast anställt manskap; att organisera och leda den del av prövningsverksamheten, som bör bedrivas i samband med inskrivningsförrättningarna, samt att i förväg genom instruktionskurser utbilda den för denna prövningsverksamhet erforderliga personalen; att i prövningsmetodiskt avseende under viss tid utbilda personalen vid resp. försvarsgrenars prövningsorgan samt att i övrigt tillhandagå denna personal med råd och anvisningar rörande sådana prov, som det ankommer på dessa organ att utarbeta och utföra; att bearbeta försvarsgrensvis uppgjorda årsrapporter angående prövningsverksamheten och i samband därmed ägna särskild uppmärksamhet åt de använda prövningsmetodernas tillförlitlighet; att mom inskrivningsväsendet vidtaga åtgärder i anledning av i nämnda rapporter eller på annat sätt eventuellt framställda erinringar ifråga om inskrivningsmyndigheternas tilldelning och uttagning m. m. Försvarsgrensvis organiserade pr övning sorg an. Såsom redan framhållits kunna och böra i första hand endast vissa allmänna prov för värnpliktiga och fast anställt manskap bedrivas i centrala värnpliktsbyråns regi. Däremot torde de specialprov och andra dylika urvalsåtgärder, som förekomma i samband

62 med antagning av officersaspiranter och fast anställt manskap samt utväljande av värnpliktiga för olika utbildningslinjer, behöva anpassas efter de olika försvarsgrenarnas behov, varför det för denna verksamhet fordras ett centralt organ inom varje försvarsgren. Kommissionen begränsar sig dock till den för detta ändamål behövliga organisationen inom marinledningen. Enär frågor om rekrytering och prövning höra nära samman med varandra och med utbildningen, böra de lämpligen handläggas inom den i kap. V I I I föreslagna marininspektionen. Dess »avdelning för gemensam beredning», (centralavdelning), som föreslås uppdelad på en flott- och en kustartilleridetalj, bör förutom sina övriga uppgifter kunna tjäna såsom marinens centrala rekryterings- och prövningsavdelning. I sistnämnda egenskap bör denna centralavdelning enligt i stort sett de riktlinjer, som i det föregående (s. 59 f.) angivits, leda och övervaka prövningsverksamheten vid truppförbanden och örlogsstationerna, där granskningsnämnderna, på redan antytt sätt utvidgade till rekryteringsnämnder, böra tjäna såsom lokala organ för personalfördelningsarbetet, i vad detta avser såväl värnpliktiga som fast anställt manskap. Från dessa lokalt arbetande nämnder bör årligen till marininspektionens centralavdelning lämnas redogörelse för prövningsverksamheten. I anledning av dessa redogörelser och däri eventuellt framställda erinringar ifråga om inskrivningsmyndigheternas tilldelning och uttagning rapporterar avdelningen i sin tur till centrala värnpliktsbyrån. I samråd med denna och med hjälp av genom dess försorg anskaffad vetenskaplig eller annan behövlig expertis utarbetar avdelningen speciella prov och andra metoder för personalurval. Den personal, som inom resp. försvarsgrenars inspektionsorgan handlägger rekryterings- och prövningsärenden, bör för sin egen utbildning ifråga om prövningsmetodik o. d. kunna beordras att tidvis tjänstgöra vid centrala värnpliktsbyråns prövningsdetalj. Denna centralt utbildade personal bör sedan i sin tur ombesörja erforderlig utbildning av den personal, som i de lokala rekryteringsnämnderna närmast ansvarar för rekryterings- och prövningsverksamheten vid olika utbildningsenheter. Genom en sådan organisation av prövningsverksamheten vid försvarsväsendet synes enhetligheten ifråga om såväl urvalsprinciper som urvalsmetoder kunna främjas så långt detta överhuvud taget är önskvärt och möjligt.

KAP. II.

Utbildning av värnpliktiga i allmänhet vid flottan. Det moderna krigets överraskande karaktär ställer särdeles stora krav på örlogsflottans krigsberedskap. En tillfredsställande beredskap förutsätter bl. a., att en så stor del av fartygsmaterielen ständigt hålles rustad, att erforderliga sjöstridskrafter i händelse av konflikt omedelbart kunna insättas. Huvuddelen av de värnpliktiga avses för tjänst ombord. Ombord på örlogsflottans rustade fartyg ingå de vid sidan av stampersonalen på bestämda platser i besättningarna. Enär de värnpliktiga sålunda vid sin utbildning huvudsakligen måste fullgöra tjänst i viss befattning ombord på rustade fartyg, är frågan om värnpliktsutbildningen vid flottan särskilt komplicerad. För att överhuvud taget bli användbara ombord måste de värnpliktiga först erhålla viss allmänt grundläggande utbildning. Denna bibringas dem under en förberedande utbildningsperiod iland. Ombord kräver nämligen såväl drabbningstjänsten och utbildningen för denna som själva fartygstjänsten så stor del av övningstiden, att en ordnad och effektiv grundläggande utbildning ej kan medhinnas vid sidan härav. Om även den grundläggande utbildningen skedde ombord, skulle den bl. a. på grund av det stora elevantalet kräva betydligt längre tid, än när den bedrives i särskilda skolor iland. Under denna tid skulle fartygen ej kunna upprätthålla erforderlig beredskap. Så länge tjänstgöringstiden för flottans värnpliktiga var begränsad till omkring 7 månader, avsågs endast en månad för grundläggande utbildning iland. Under övriga 6 månader behövdes den värnpliktiga personalen ombord för att de rustade enheterna skulle kunna upprätthålla krigsberedskapen åtminstone under den för fientliga sjökrigsoperationer mest sannolika tiden av året. Ehuru de militära myndigheterna länge ur ren utbildningssynpunkt ansett önskvärt och nödvändigt, att den grundläggande utbildningsperioden iland förlängdes, har detta av beredskapsskäl ej låtit sig göra, så länge hela tjänstgöringstiden för de värnpliktiga uppgick till endast 200 dagar. Med så kort tid till förfogande skulle en förlängning av den grundläggande utbildningsperioden iland ha betytt ytterligare besättningsbyten och därmed sänkt krigsberedskap vid olägliga tider på året. Värnpliktiga, som sjökommenderats efter endast en månads grundläggande utbildning, ha i regel ej kunnat användas annat än i mindre kvalificerade

64 befattningar ombord (s. k. akterhandsbefattningar). En så begränsad förberedande utbildning har ej heller visat sig vara tillräcklig för fortsatt utbildning. Så snart tjänstgöringstiden för vissa värnpliktiga provisoriskt förlängdes — 1939 till 340 dagar och 1941 till 360 dagar — sökte man i första hand ombord anordna vissa kurser för att därigenom utbilda åtminstone en del värnpliktiga för mera krävande befattningar. Sålunda anordnades under åren 1940—1941 exempelvis vid ubåtsvapnet viss frivillig utbildning och inom minsvepningsväsendet utbildning till svepförmän. Det var emellertid först genom den år 1941 beslutade ökningen av tjänstgöringstiden för de värnpliktiga, som det blev möjligt såväl att i erforderlig grad förlänga den grundläggande utbildningen iland som att i större utsträckning anordna utbildning ombord. Tjänstgöringstidens längd och uppdelning enligt 1941 års värnpliktslag. Enligt 1941 års värnpliktslag tjänstgöra värnpliktiga i allmänhet tilldelade flottan sammanlagt 450 dagar. De av dessa, som inskrivits på sjömanshus, skola fullgöra tjänstgöringen i en följd. Övriga skola i en följd tjänstgöra 420 dagar samt sedermera före utgången av adertonde året efter inskrivningsåret fullgöra en tjänstgöring om 30 dagar (efterutbildningsövning vid armén). Utbildningstidens uppdelning enligt 1941 års försvarsutrednings av statsmakterna godkända förslag framgår av följande diagram. Sjömanshusinskrivna Vn

3 mån.

Va

utbildn. på örlogsstation

värnpliktiga.

12 mån. utbildning och tjänstgöring ombord

Avgång från fartyg, utryckning

Embarkcrinj på fartyg

Inryckning

^/l

Övriga värnpliktiga. Va

2 mån. utbildn. på örlogsstation

Inryckning

1/4

12 mån.

»Vs

utbildning och praktisk tjänstgöring ombord eller iland Embarkering på fartyg eller kommendering till annan tjänstgöring (fartygsdepå, örlogsstation o. s. v.)

Utryckning

1942 års utbildn in gsbestämmelser. Med anledning av de genom värnpliktslagen ändrade förutsättningarna för de värnpliktigas tjänstgöring och utnyttjande ha särskilda bestämmelser för utbildningen utfärdats av chefen för marinen. Dessa ha emellertid ej upphävt 1939 års skolreglemente, del VI, med avseende på utbildningens orga-

65 nisation, olika skolmyndigheters åligganden, betygssättning, betygslistor och utbildningskontroll m. m. Flertalet marinorder angående de värnpliktigas utbildning äro ännu endast provisoriska. Utbildningens mål framgår av den till de provisoriska bestämmelserna fogade utbildningsplanen, vilken återges på s. 66, samt av de närmare föreskrifterna rörande utbildningens gång m. m. För att bättre utnyttja de värnpliktiga avser utbildningen bl. a. att i viss omfattning (c:a 10—12 %) föra fram dessa till kompetens motsvarande fordringarna för 2:a klass sjömän. För den skull erhålla värnpliktiga inom däcks- och maskinavdelningarna, som under den första grundläggande utbildningen visat sig äga förutsättningar härför, vidgad yrkesundervisning. Beroende på visad duglighet kan värnpliktig 2:a klass sjöman inom dessa yrkesavdelningar i vissa fall efter särskild underbefälsutbildning befordras till antingen korpral eller furir. Värnpliktiga med skepparexamen av l:a klass eller maskinistexamen av 3:e klass utbildas vid minsvepningsskola till underbefäl. F ö r sådana värnpliktiga, som uttagits till yrkesgrenar inom ekonomi- och hantverksavdelningarna, anordnas däremot icke vidareutbildning. Kompetens för uppflyttning till 2:a klass sjöman och befordran till korpral eller furir kunna dessa dock sedermera erhålla under förutsättning, att deras praktiska tjänstgöring vid flottan varit väl vitsordad. Samma möjligheter till uppflyttning och befordran ha i undantagsfall även sådana värnpliktiga inom däcks- och maskinavdelningen, vilka ej erhållit vidareutbildning. Alla övriga värnpliktiga fullgöra sin tjänstgöring vid flottan, huvudsakligen i akterhandsbefattningar. Beträffande tidpunkten för uppflyttning och befordran gäller, att de värnpliktiga kunna bli värnpliktiga 2:a klass sjömän tidigast 5 månader efter den första grundläggande utbildningens slut samt att befordran till värnpliktig korpral eller furir kan ske i samband med den första tjänstgöringens slut, d. v. s. efter 15 månader vad de sjömanshusinskrivna beträffar och efter 14 månader för övriga värnpliktiga. Förordnande till värnpliktig furir för vissa sjömanshusinskrivna i minsvepningstjänst kan ske tidigast 11 månader efter utbildningens påbörjande. Utbildningens allmänna gång samt tidpunkten för uppflyttning och befordran m. m. framgå av efterföljande utbildningsplan, hämtad ur mo nr 461/42. Alla sjömanshusinskrivna erhålla omedelbart efter inryckningen under 3 månader grundläggande allmänmilitär utbildning i land i v ä r n p l i k t s s k o l a p e r i o d I och alla övriga värnpliktiga motsvarande utbildning under 2 månader. Värnpliktiga artilleri-, eldlednings- och svepmatroser samt sådana värnpliktiga inom maskinavdelningen, som uttagits för vidareutbildning, genomgå därefter yrkesbetonad v ä r n p l i k t s s k o l a p e r i o d I I ombord. Efter denna period bibringas artilleri- och eldledningsmatroser yrkesutbildning ombord vid a r t i l l e r i s k o l a samt svepmatroser motsvarande utbildning vid m i n s v e p n i n g s s k o l a . Signalmatroser (hydrofonister) och radiomatroser genomgå yrkesutbildning iland vid s i g n a l s k o l a resp. r a d i o s k o l a . Sådana värnpliktiga artilleri-, eldlednings- och svepmatroser, som uppflyttats till 2:a sjömansklassen, genomgå under de 2 sista månaderna av sin första tjänstgöring u n d e r b e f ä l s k u r s iland. Motorskötare, avsedda för minsvepare, genomgå omedelbart efter period I k u r s 1 vid i n g e n j ö r d e p a r t e m e n t och därefter värnpliktsskola period I I ombord. o— 2 0 2 9 43

66 Utbildningsplan för värnpliktiga i allmänhet.

Yrkesavd.

Yrkesgren

o

<

ö o

SS

o

'- "O2.> =2.

ef

O pr

CD

cfq

Däcksmatros

1 Artillerimatros

1 Signalmatros (hydrofonist)

Däcks avd.

>•

c

C 3

CO

Eldledningsmatros

......

-J— ,

o

u

Ct>

o

o*

ta* p

'»

)

•~~i.

O

j

. . - . J L~U.-«~L^J~^^

!

Radiomatros

......I

nj i JI 1

Svepmatros

i

,)

(.

1 1 i Eldare

Koleldare, oljeeldare, motorskötare, elektriker

Maskinavd.

! 1

1 1

-4_o

i !

|

|

— |

Motorskötare (minsvepningstjänst)

Ekonomioch Samtliga yrkeshantgrenar verksBeteckningar : •

»••••• K irs

»

1 Tid yrkesskola iland. » o » ombord.

v~^_

—_ __

, 1 )

_|

1 1

1 I i 1 1 1 1 1

)

•

--

j r

) 1 1 T| 1 . i , 1 1. 1 ±\ Praktisk tjänst (sjökommendering). — — — O ®

Befordran till korpral (furir). » » furir.

r

w

67 Värnpliktiga svepmatroser ävensom motorskötare avsedda för minsvepningstjänst, vilka avlagt skepparexamen av l:a klass resp. maskinistexamen av 3:e klass, erhålla ytterligare yrkesutbildning i en k u r s 2 vid minsvepningsskola.

Utbildningens omfattning. Att mera ingående referera alla de föreskrifter, som utfärdats rörande värnpliktigas utbildning, synes ej erforderligt, eftersom intill den tidpunkt, då kommissionen slutfört sina undersökningar, endast en del skolor och kurser hunnit avslutas. Utförligare ha därför endast utbildningsföreskrifterna för värnpliktsskola period I samt timplanerna för denna skola och vissa omedelbart därpå följande yrkesskolor behandlats. Timplaner finnas för samtliga skolor och kurser utom för underbefälskurs iland och kurs för motorskötare vid ingenjördepartement. Av timplanerna framgår att arbetsvecka skall omfatta iland och på minsvepningsförband 40 (45 för viss minsvepningspersonal) och ombord i övrigt 30 undervisningstimmar. Vid skola ombord tillkommer därutöver viss tid för övningar under mörker. I anslutning till timplanen för värnpliktsskola period I föreskrives dessutom, att den dagliga övningstiden i medeltal skall utgöra sammanlagt 48 timmar varje vecka (i medeltal 8 timmar varje vardag). Förutom 40 specificerade övningstimmar per vecka ingår i fastställd övningstid vidare tid för föredrag, deltagande i gudstjänst och i fosterländska högtidligheter, simundervisning, läkarbesiktning, vaccination, tandvård m. m. Kursplaner i anslutning till motsvarande timplaner ha i princip samma uppställningsform som i flottans skolreglementen. Undantag utgöra dock föreskrifterna om yrkesundervisningen, i vilka hänvisningar till läro- och instruktionsböcker samt i några fall detaljanvisningar rörande utbildningens omfattning ingå. Ifråga om en del övningsgrenar och ämnen förekomma även kortfattade, allmänna anvisningar om utbildningens bedrivande m. m. V ä r n p l i k t s s k o l a period I. Nedanstående provisoriska timplan tillämpades för de sjömanshusinskrivna värnpliktiga, som i slutet av januari 1943 avslutade sin 3 månaders värnpliktsskola period I (mo nr 360/42). Ämne n

Timmar per vecka

Rekrytundervisning Siömansutbildnine: Handvapenstjänst Medborgarkunskap Svenska språket Gymnastik och idrott Hälso- och förbandslära Beklädnadsvård Yrkesundervisning

7 6 11 1 o 7 2 2 2 Summa t i m m a r

40 Ifråga om ämnena är särskilt att märka., att viss yrkesundervisning infördes för att åtminstone i någon mån göra det möjligt att bedöma elevernas förutsättningar för vidareutbildning inom olika yrkesgrenar. Denna yrkesundervisning omfattade för däcksavdelningen ombordläggnings-

reglemente, beteckningar i sjökort, luftskyddstjänst, signalering och dessutom för varje yrkesgren viss speciell yrkesundervisning. Eldare undervisades i maskinlära samt kockar och hovmästare i varukännedom och hushållning. Övriga till särskild yrkesgren uttagna värnpliktiga erhöllo viss yrkesundervisning i resp. grenar. Ämnet rekrytundervisning omfattade förr även båttjänst, sjömaning o. d. Dessa sistnämnda övningsdetaljer blevo sammanförda till ett särskilt ämne, benämnt sjömansutbildning. Samtidigt med denna ändring överfördes vissa avsnitt av rekrytundervisningen till det nya ämnet medborgarkunskap. I ämnet handvapenstjänst, tidigare kallat »handvapensexercis», ökades kursomfånget till att omfatta även modernare handvapen. Följande kursplan tillämpades. »God kännedom om karbinens, kulsprutegevärets och handgranatens konstruktion och verkningssätt samt skötsel och vård. Utbildning i skjutning med karbin samt någon övning i skjutning med kulsprutegevär. Handgranatkastning. Gasmaskens konstruktion och verkningssätt. De vanligaste stridsgaserna och deras verkningar. Någon övning i gaskammare. Enskild utbildning samt utbildning såsom menig i trupp ej överstigande en plutons storlek. Utbildning för posttjänst i land. Tjänstgöring i vakt.» I anslutning till kursplanen i ämnet meddelades följande närmare anvisningar: »Betydelsen av aktsamhet med vapen och ammunition, särskilt handgranaten skall noga inskärpas. Exercispassen skola under utbildningens gång så småningom förkortas och skola innefatta viss instruktion inom hithörande områden eller på annat sätt göras omväxlande.» För undervisningen i medborgarkunskap gällde följande kursplan: »Uppgifter, anmälningar m. m. åliggande medborgare i värnpliktsåldern. Övning i dylika uppgifters m. m. uppsättande. Lämpliga utdrag ur krigslagarna. Kännedom om den militära personalvårdsorganisationen, dess upj)gift och arbetssätt. Sveriges militärgeografiska läge och detsammas inflytande på landets försvarsorganisation. Orientering i aktuella militära frågor.» Undervisningen i de tre sistnämnda grenarna av ämnet borde enligt föreskrifterna »i enlighet med stationschefs bestämmande ske i form av föredrag för större eller mindre delar av värnpliktskontingenten». Undervisningen i svenska språket, vilken återinförts, omfattade enligt bestämmelserna: »Läsning av valda delar av Sveriges sjökrigshistoria. Kännedom om de vanligaste rättstavningsreglerna. Någon övning i rättskrivning. Övning att i skrift relatera i samband med utbildningen upplevda händelser och gjorda iakttagelser. Övning i att avfatta vanligen förekommande rapporter och tjänsteskrivelser.» Sedan ovanstående tim- och kursplaner för värnpliktsskola period I blivit prövade med en första omgång sjömanshusinskrivna värnpliktiga och därvid ej i alla avseenden befunnits ändamålsenliga, utfärdade chefen för marinen i samband med att kategorien övriga värnpliktiga i början av februari 1943 inryckte till tjänstgöring modifierade bestämmelser, vari ingick bl. a. följande nya timplan för värnpliktsskola period I för icke sjömanshusinskrivna.

69 Däcksavd. m n on

Vidarcutb.

Vidareutb.

Rekrytundervisning Sjömansutbildning Handvapenstjänst Matematik Gymnastik och. idrott . . Hälso- och förbandslära Beklädnadsvård Yrkesundervisning Summa timmar 1 Vartill komma 4 timmar svenska.

Maskinavd.

5 6 9

8 6 10

7 2 2 9 40

Övriga

Ekonomi- Hantv. avd. avd.

7 4 8

7 2 2 6

7 4 8 4 7 2 2 6

36 »

40 O

7 2 2 5

4 8 4 7 2 2 8

40 I denna nya timplan har yrkesundervisningen erhållit ökat timtal, och timtalen för övriga ämnen ha justerats med hänsyn härtill. Vidare har man på grund av vissa erfarenheter, som i det följande relateras, låtit en del ämnen _ helt eller delvis utgå. Sålunda har ämnet medborgarkunskap helt uteslutits. Vissa avsnitt av ämnet ha återförts till ämnet rekrytundervisning. Ämnet svenska har bibehållits endast för ekonomiavdelningens värnpliktiga. Timplanen har vidare i viss mån differentierats yrkesavdelningsvis. Vad däcks- och maskinavdelningarna beträffar har man gjort skillnad mellan sådana värnpliktiga, som uttagits till vidareutbildning, och övriga. För de förstnämnda har antalet timmar för yrkesundervisning ökats men i stället minskats för bl. a. rekrytundervisning. _ Ämnet matematik har införts för eleverna i maskin- och hantverksavdelningarna, varvid följande kursplan tillämpats: »Hela tal (rep. av de fyra räknesätten), decimalbråk (enklare problem, huvudräkning), allmänna bråk (enklare problem), geometri (linjer, ytor, kuber, cylindern), procenträkning (enklare problem), regula de tri (enklare problem).» V ä r n p l i k t s s k o l a period II. Särskilda_ timplaner för värnpliktsskola period I I finnas dels för artillerioch eldledningsmatroser och vissa av maskinavdelningens yrkesgrenar, dels för svepmatroser och sådana motorskötare, som skola tjänstgöra på minsvepare. För förstnämnda elevgrupper gäller följande timplan: Timmar i veckan Maskinavd.

Däcksavd.

Ämnen

ke och oc Rekrytundervisning Handvapensexercis Artilleri Artilleriövningar Eldledning Maskinlära Motorlära Maskinskötsel Motorskötsel Elektrotjänst Skyddstjänst Gymnastik och idrott Samövning och fördelningsexercis Beklädnadsvård Summa timmar

mosk

4 12

12 12

-2-9-

— 2 — 30

70 Börande denna utbildning, som bedrives 2 månader ombord, framgår av timplanen att omkring hälften av tiden anslås till den särskilda yrkesundervisningen och återstoden till övningar m. m. av gemensam karaktär, dock att för maskinavdelningens värnpliktiga viss 'tid härav avses för ämnet skyddstjänst. För matroser och motorskötare på minsvepare tillämpas följande timplan : Timmar Ämnen

i veckan

maskinavd. mosk däcksavd. ävpm (8 veckor) msvp (12 veckor)

Rekrytundervisning' Handvapensexercis Artilleri Artilleriövningar Signalering Minlära Motorlära Motorskötsel Elektrotjänst Skyddstjänst Gymnastik och idrott Samövning och fördelningsexercis Beklädnadsvårcl

4 3 10 6 5 16 4 2 2 5 2 40

4 5 2 40

Summa timmar

Yrkesskolor. Såsom redan anförts, erhålla för vidareutbildning lämpade värnpliktiga inom däcksavdelningen samt vissa för minsvepare avsedda motorskötare särskild yrkesutbildning i kurser vid yrkesskola. För signalmatroser (hydrofonister) och radiomatroser sker sådan utbildning iland omedelbart efter värnpliktsskola period I och omfattar 3 resp. 5 månader. Däremot meddelas artilleri- och eldledningsmatroser samt matroser avsedda för minsvepningstjänst först efter värnplikts skola period I I yrkesutbildning under 2 resp. 3 månader. För vissa kvalificerade svepmatroser tillkommer ytterligare en kurs vid minsvepningsskola om 3 månader. Förekommande ämnen och deras avvägning i kurserna vad däcksavdelningen beträffar framgå av följande timplaner. För elever utom svepmatroser gäller följande timplan: ^^_ sm hft

Ä ni n Sjömanskap Handvapensexercis Artilleri Artilleriövningar Eldledning Elektricitetslära Hydrofonlära Lyssningsövningar Bottenhydrofonstationstjänst Radioteknik och materielkännedom Radiosignalering Signaltjänstbestämmelser Radiostations tjänst I d r o t t och gymnastik Samövning och fördelningsexercis Beklädnadsvård Summa timmar

—> 6 10 16 16 5 10 18 2 3

>l 30

71 F ö r svepmatroser gäller följande timplan: Timmar i veckan

Ämnen Sjömanskap Handvapensexercis Artilleri och artilleriövningar Min-, svep- och ubåtsjaktövningar Signal tjänst Gymnastik och idrott . Samövning och fördelningsexercis Beklädnadsvård Summa timmar

2 2 6 12 8 3 5 2 40

För speciell vidareutbildning av svepmatroser och motorskötare gälla särskilda timplaner.

Utbildningens organisation under värnpliktsskola period I. Under de värnpliktsskolor period I, vilka omfattade tiden november-januari utbildningsåret 1942—1943 resp. februari—mars 1943 och som alltså voro de första, som genomfördes enligt de nya bestämmelserna, voro organisationsformerna med avseende på skolornas ledning ej enhetliga vid de båda örlogsstationerna. Vid K a r l s k r o n a örlogsstation hade en kompaniofficer i egenskap av stationschefen direkt underställd avdelningschef ansvaret för utbildningsverksamheten. Vid S t o c k h o l m s örlogsstation däremot var motsvarande befattningshavare i egenskap av äldste instruktionsofficer underställd den vid denna orlogsstation tjänstgörande chefen för sjömanskårens skolor. Organisationen i övrigt av värnpliktsskolorna var i stort sett följande: Vid K a r l s k r o n a örlogsstation voro de värnpliktiga indelade i fyra kompanier, vartdera under en subalternofficer som chef. Varje kompani var uppdelat på två plutoner om två halvplutoner, av vilka var och en i sin tur var delad i två grupper. Plutoncheferna voro flaggunder officerare eller fänrikar, halvplutoncheferna underofficerare eller flaggkorpraler samt gruppcheferna underbefäl. ^Antalet elever i varje grupp var i medeltal 22. Eleverna voro uppdelade yrkesgrensvis på de olika grupperna (instruktionsavdelningarna). Vid S t o c k h o l m s örlogsstation voro eleverna indelade i sex plutoner, envar i sin tur uppdelad i två eller tre instruktionsavdelningar. Såsom plutonchefer tjänstgjorde officerare eller underofficerare. Instruktörerna för de olika avdelningarna voro antingen underofficerare eller underbefäl. Antalet elever var i medeltal 24 per avdelning. Elevernas fördelning på plutoner och avdelningar skedde yrkesgrensvis.

Militära myndigheters erinringar. V ä r n p l i k t s s k o l a period I. Sjömanshusinskrivna värnpliktiga. Erinringar ifråga om den i januari 1943 avslutade värnpliktsskolan period I for sjomanshusinskrivna värnpliktiga förekomma dels i jämlikt reglemente för marinen av vederbörande chefer lämnade redogörelser angående verksamheten vid skolan, dels i särskilda av chefen för marinen den 1 februari

72 1943 infordrade yttranden från stationscheferna beträffande ändamålsenligheten av de provisoriska utbildningsbestämmelserna. Rörande tiden för skolan har man understrukit, att månaderna november—januari av flera skäl ej äro de lämpligaste. Under stor del av denna period råda nämligen i regel mindre goda väderleksförhållanden, vilket inskränker möjligheterna att effektivt bedriva övningar i exempelvis båttjänst, handvapenstjänst, signalering och idrott. Jul- och nyårshelgerna förorsaka också tidsförlust, enär skolornas elever i samband med helgerna erhålla ledighet under c:a 2 veckor. En ej oväsentlig tid åtgår till läkarundersökningar och besiktningar, beklädnadsutlämning och prov av olika slag. Den effektiva utbildningstiden har därigenom i själva verket begränsats till 9 i stället för avsedda 12 arbetsveckor. Vederbörande skolchef i Karlskrona anför härom i sin utbildningsrapport bl. a. följande: »Ur utbildningssynpunkt torde det vara fördelaktigare, om de värnpliktiga inkallades redan i september, så att utbildningen kunde avslutas i god tid före jul. Därmed skulle också vinnas, att utbildningen förlades till en lämpligare tid på året, varigenom utbytet av undervisningen särskilt i ämnena sjömansutbildning, handvapenstjänst, signalering och idrott skulle bliva mycket bättre. I nu pågående skola har undervisningen i båttjänst kunnat bedrivas under endast c:a 3 veckor och handvapensskjutningarna ofta måst utföras under mycket dåliga väderleksförhållanden.» Chefen för sjömanskårens skolor i Stockholm uttalar följande: »Kursplanernas omfattning synes giva vid handen, att desamma avvägts för en övningstid av tre månader eller omkring 12 arbetsveckor. Den avsevärda tid, som utrustningen, läkarebesiktningen m. m. av de nyinryckande värnpliktiga tager i anspråk vid Stockholms örlogsstation till följd av de otidsenliga lokalförhållandena samt det under övningsperioden infallande uppehållet i övningarna under jul- och nyårshelgerna, medför emellertid, att den effektiva övningstiden vid värnpliktsskolan nedbringas till c:a 9 arbetsveckor. — Kursplanerna ha sålunda icke i sin helhet kunnat följas.» Äldste instruktionsofficeren vid Stockholms värnpliktsskola framhåller särskilt, att de klimatiska förhållandena lägga stora svårigheter i vägen för utbildning i exercis, båttjänst och skjutning, samt att bättre resultat skulle vinnas, om utbildningen kunde få påbörjas i så god tid, att perioden kunde avslutas före jul. Ifråga om utbildningens omfattning ha de militära myndigheterna bl. a. påpekat svårigheterna att under värnpliktsskola period I uttaga 48timmars övningsvecka. Som redan anförts skall enligt timplanen övningsvecka omfatta 40 specificerade timmar och därutöver 8 timmar för andra ändamål, varav de flesta ej äro att direkt hänföra till undervisning. En 48-timmarsvecka förutsätter emellertid dels att under vissa veckodagar kvällstimmar tagas i anspråk, dels att även lördagseftermiddagar måste användas för övningar. Skolchefen i Karlskrona, som anser att 44-timmarsvecka borde vara det normala för värnpliktsskola period I, framhåller beträffande arbetsordningen, att de värnpliktiga fäste mycket stort avseende vid sin lördags- och söndagsledighet, varför undervisningen bäst syntes främjas genom att tillgodose detta behov av ledighet. Erinringar ifråga om avvägningen av timtalet mellan de olika övningsgrenarna utmynna i förslag till delvis ändrad timplan. Skolchefen i Karlskrona framhåller bl. a., att 2 timmar per vecka i svenska språket ej varit tillräckliga för att genomgå kursplanen i ämnet. Undervisningen i detta syntes vara av betydelse endast för värnpliktiga tillhörande ekonomiav-

73 delningen, för vilka därför föreslås ökad undervisningstid häri. För däcksavdelnmgen på så sätt insparad tid borde komma yrkesundervisningen till godo För maskin- och hantverksavdelningarna borde svenska utbytas mot matematik vilket senare ämne syntes bättre motsvara behovet. Skolchefen föreslår, att värnpliktiga avsedda för vidareutbildning borde erhålla ytterligare yrkesundervisning på bekostnad av övriga ämnen. Vidare framhålles, att tiden för däcksavdelningens yrkesundervisning, i vilken borde ingå ombordläggningsreglemente, beteckningar i sjökort o. d., varit för kort, så mycket mera som undervisningen i dessa avsnitt ej senare kunde beräknas återkomma i utbildningen. Eftersom det dessutom visat sig, att de värnpliktiga i regel uppskattat yrkesundervisningen mera än flertalet övriga ämnen, anser skolchefen att en ökning av tiden för denna undervisning kunde antagas medföra ökat intresse för utbildningen i allmänhet. Chefen för sjömanskårens skolor i Stockholm anser — förutom att kursplanerna varit alltför omfattande, även om 12 övningsveckor och ej som i praktiken blott 9 kunnat helt utnyttjas — att grundligheten i utbildningen i de för den militära tjänsteutövningen viktigaste ämnena måst eftersättas därigenom, att avsevärd tid måst ägnas åt för örlogstjänsten mindre betydelsefulla utbildningsavsnitt. Riktigare syntes vara att kursplanerna nedskures och att dessa i större utsträckning än vad som vore fallet toge sikte på att förbereda de värnpliktiga i första hand för tjänsten ombord. Skolchefen anser, att ämnena medborgarkunskap och svenska språket borde utgå samt övningstiden i gymnastik minskas från 7 till 6 timmar i veckan. o Beträffande ämnet svenska understrykes, att de militära lärarna saknat förmåga att leda undervisningen, varjämte antalet undervisningstimmar varit alltför begränsat för att modersmålundervisningen skulle kunna få bestående värde Avsnittet »Övning i att avfatta förekommande rapporter och tjänsteskrivelser» borde återflyttas till ämnet rekrytundervisning. Ifråga om yrkesundervisningen förordar skolchefen en väsentlig ökning av antalet veckotimmar — från 2 till 5 per vecka. Såsom framgår av de redan återgivna förändrade timplanerna, har chefen tor marinen i viss mån beaktat skolchefernas i det föregående refererade torslag. Övriga värnpliktiga (icke sjömanshusinskrivna). Rörande tiden, som stått till buds för den grundläggande utbildningen ha vederbörande skolmyndigheter såväl vid Stockholms som Karlskrona orlogsstation anfört, att denna varit alltför knapp i förhållande till föreskrivna kurser. Eftersom den effektiva utbildningstiden under denna skola i praktiken blivit endast 5 till 6 veckor, bar man i vissa fall måst helt utesluta kursavsnitt och i andra göra undervisningen mindre ingående. Man _ har funnit särskilt anmärkningsvärt, att kursomfånget för denna kategori värnpliktiga, trots att tiden ej beräknats till mer än 2 månader, varit lika stort som för de sjömanshusinskrivna, vilka haft att inhämta samma kurser på 3 månader. På grund härav ha i verkligheten förutsättningarna for vidareutbildning av dessa båda kategorier ej varit desamma. Ifråga om utbildningens omfattning betecknas i myndigheternas uttalanden de genom mo nr 50/43 anbefallda ändringarna i stort sett som ändamålsenliga. Den bristande överensstämmelsen mellan utbildningstid och kursomfång anses emellertid vara en olägenhet. Den till 2 månader nedbringade utbildningstiden har bl. a. medfört, att ha ™ 7 apensskjutnmg, båttjänst och yrkesundervisning fått stå tillbaka. Beträffande båttjänsten framhåller äldste instruktionsofficeren vid värnplikts-

74 skolan i Stockholm, att det på grund av brist på båtmateriel varit ogörligt att under 6 veckors kurs meddela 700 elever effektiv övning i båtrodd. Yrkesundervisningen har enligt myndigheterna varit särskilt otillräcklig foldern, som skola vidareutbildas. Mest olägligt synes detta ha varit för artilleri- och radiomatroser, för vilka ganska omfattande kunskaper fordrats redan efter genomgången period I. Man anser, att radiomatroser saknat vissa förkunskaper, utan vilka de ej kunna tillgodogöra sig undervisningen i ämnet elektricitetslära. Skolchefen i Stockholm föreslår därför, att matematik införes i kursplanerna för yrkesgrenen radiomatros i den utsträckning, som i mo nr 50/43 föreskrivits för maskin- och hantverksavdelningarnas elever. Vidare framhålles ifråga om utbildningen av hydrofonister, att undervisningen i ämnet elektricitetslära borde kunna inskränkas till endast sådana teoretiska grunder, som fordras för att praktiskt kunna använda hydrofonmaterielen. Undervisningen borde enligt skolchefen läggas mera på praktiska kunskaper. Det syntes vara tillfyllest att efter en kortare genomgång av begreppen spänning, strömstyrka och motstånd m. fl. definitioner så gott som uteslutande praktiskt öva eleverna i batteriladdning, koppling av batterier, användande av mätinstrument m. m. Angående organisationen och instruktionspersonalen vid värnpliktsskolor iland. Vid Karlskrona värnpliktsskola hade tillgången på officerare ej medgivit, att särskild officer kunnat avses för äldste instruktionsofficersbefattningen, vilket visat sig olägligt, enär skolchefen varit hårt belastad med förläggnings-, bestraffnings- och organisationsärenden o. d. Skolchefen anför i slutrapport, att han av sådana anledningar fått alltför ringa tid över för kontroll av utbildningsarbetet. Bristen på äldste instruktionsofficer hade varit så mycket mera kännbar, som såväl instruktionsofficerare som instruktörer i flera fall varit väl unga med hänsyn till det stora antalet elever. Av rapporten framgår också, att av skolans 9 instruktionsofficerare 3 tillhört stammen och 6, varav 4 fänrikar, reserven. Värnpliktsgrupperna (instruktionsavdelningarna), vilka haft furirer som instruktörer, hade bestått av omkring 24 man, ett antal, som varit väl stort för att medge effektiv undervisning och kontroll av utbildningen. I en motsvarande redogörelse för värnpliktsskolan i Stockholm framhålles beträffande instruktionspersonalen bl. a. följande: »Det dåliga resultatet av kursen får ej enbart skyllas på eleverna. På några få undantag när ha instruktörerna varit dåliga. De flesta furirerna, oavsett om de tillhöra kategori KA eller A, sakna dels förmåga att instruera, dels kunskaper, och särskilt har det brustit i befälsutövningen.» V ä r n p l i k t s s k o l a period I I ock y r k e s s k o l o r . Uttalanden om de värnpliktigas vidareutbildning i värnpliktsskola period I I och yrkesskolor ha av skolmyndigheterna gjorts i särskilda av chefen för marinen infordrade yttranden. Rörande tiden för yrkesutbildningen anmärkes, att den för de februariinryckande värnpliktiga varit alltför knapp i förhållande till det föreskrivna kursomfånget. Chefen för Stockholmseskadern finner anmärkningsvärt, »att de i februari inryckta värnpliktiga artillerimatroserna anses på 5 månader kunna inhämta samma kunskaper och färdigheter som för de novemberinryckta kräva 8 månader».

75 På Stockholmseskadern hade man därför med vederbörligt tillstånd ökat utbildningstiden för den del av februarikontingentens värnpliktiga, som vidareutbildats, enär de i kursplanen angivna praktiska övningarna eljest ei skulle ha medhunnits. Chefen för Stockholms örlogsstation föreslår, att de artilleri- och eldlednin^smatroser, som inrycka i en senare omgång, tilldelas lokalstyrkor, där deras vidareutbildning utan olägenhet kan bedrivas ända till den 1 september i stället för blott till den 1 juli på kustflottan. Beträffande utbildningens omfattning i olika yrkesgrenar framhåller chefen for sjömanskårens skolor i Stockholm nödvändigheten av att värnpliktiga uttagna till yrkesgrenen radiomatros undervisas i matematik, lämpligen under period I. Vidare konstateras av chefen för Karlskrona örlogsstation, att den sammanlagda tiden för undervisningen i ämnena radiosignalering och elektncitetslära varit för knapp för att göra eleverna »användbara såsom radioman». Den ökning av tiden för vrkesundervisning, som anbefallts genom mo nr 50/43 varigenom 9 i stället för 2 timmar per vecka kunde disponeras for sådan undervisning, hade man därför ansett vara välbetänkt dels for att redan från början ge det erforderliga kunskapsunderlaget, dels tor att möjliggöra ett tillförlitligt urval bland eleverna. . O m yrkesgrenen n y d r o f o n i s t r åda i viss mån delade meningar, när det galler^ behovet av teoretiska grunder i ämnet elektricitetslära. Ifråga om svepmatroser och motorskötare avsedda för minsvepare framhåller chefen för Sydkustens marindistrikt, att värnpliktsskolor period I I ombord ävensom kurs 1 vid minsvepningsskola för svepmatroser »utan olägenhet kunna forläggas iland, enär kursplanerna huvudsakligen omfatta teoretisk kunskap». Även rörande andra än nu nämnda utbildningslinjer m. m. anföra de militära myndigheterna i sina rapporter och yttranden erinringar och förslag till andringar. Då dessa emellertid huvudsakligen beröra detaljavsnitt av utbildningen, kunna de här lämnas åsido. Det må dock framhållas, att man ganska allmänt synes vara av den uppfattningen, att beträffande sjömanshusmskrivna värnpliktiga, för vilka längre tid står till förfogande, kursplanerna for yrkesutbildningen äro bättre avpassade än för kategorien övriga värnpliktiga. Det må även anföras, att den gängse uppfattningen synes vara, att de värnpliktiga visat sig äga goda förutsättningar att tillgodogöra sig vidareutbildningen. Då elever på ett mera framskridet utbildningsstadium måst underkännas, har så i regel skett på grund av att utbildningstiden i verkligheten blivit mycket kortare än bestämmelserna åsyftat. I de fall, där den förlängts, har kunskapsmåttet blivit tillfredsställande. Som ett allmänt omdöme framhåller chef en för kustflottan, »att de värnpliktiga som uttagits för vidareutbildning; på grund av sin högre levnadsålder och större erfarenhet än genomsnittsrekryten haft relativt lätt att tillagna sig i kursplanerna angivna kunskaper och färdigheter». Rörande utbildningen av värnpliktiga till 2:a klass sjömän eller underbefäl förekomma åtskilliga uttalanden. Det framgår av dessa, att man i allmänhet ej har något att invända mot principen att utbilda värnpliktiga till 2:a klass sjömän. Däremot äro meningarna delade ifråga om utbildningen av värnpliktiga till underbefäl. Chefen för kustflottan, som efterlyser större klarhet i utbildningsbestämmelserna angående ändamålet med vidareutbildningen överhuvud taget, håller före, att om avsikten med denna verkligen vore att föra fram de värnpliktiga till underbefäl, så måste kursplanerna ökas, vilket emellertid, om kursomfånget ombord

16 bleve större än förut, vore olämpligt med hänsyn till krigsberedskapen. Särskilt påpekas, att kursplanerna ej finge bli så omfattande, att de duktigare värnpliktiga på grund av skolutbildningen erhölle sämre permissionsförhållanden och riskerade längre inkallelser än övriga värnpliktiga. »De värnpliktiga böra även meddelas de ekonomiska förmåner, som medfölja godkänd vidareutbildning.» Chefen för kustflottan understryker emellertid, att möjligheter till vidareutbildning till värnpliktigt underbefäl borde finnas endast för särskilt förtjänta 2:a klass sjömän. Chefen för Sydkustens marindistrikt ställer sig ytterligt tveksam till att värnpliktig skulle kunna befordras till furir och anser, att »det synes väl räcka med korpral i fred». Chefen för Stockholmseskadern anför flera skäl för att man ej borde utbilda värnpliktiga i allmänhet till underbefäl. Varken tillräcklig kunskap eller auktoritet skulle sådana underbefäl komma att besitta. Resultatet skulle bli en »kvasiutbildning, som blott kommer att ytterligare utöka det bestånd av svaga underbefäl, som flottans stamkorpraler och stamfurirer för närvarande utgör. — Ombord behöves ett relativt stort antal kunniga yrkesmän men ett relativt fåtal underbefäl». Vidare syntes det orättvist, »att den tvångsinkallade värnpliktige skall på 14—15 månader tvångsutbildas till furir, något som stammatrosen, som frivilligt givit sig åt yrket, skall behöva arbeta 30 månader för att bliva». Därför föreslås, »att man i fredstid nöjer sig med att utbilda de värnpliktiga till 2:a klass sjömän, alltså till yrkesmän. — Vid behov bör sedan under försvarsberedskap eller mobilisering sålunda utbildad 2:a klass värnpliktig bli konstituerad till korpral eller furir». Chefen för sjömanskårens skolor i Stockholm ifrågasätter lämpligheten av att låta elever i värnpliktsskola utgöra övningstrupp för oskolade värnpliktiga underbefälselever. Dessa senare borde i stället vid underbefälskurs iland sammanföras till särskilda instruktionsavdelningar, varvid eleverna själva kunde tjänstgöra såsom övningstrupp.

Värnpliktigas åsikter angående utbildningens omfattning och bedrivande. Avsikten med att skriftligt utfråga värnpliktiga om deras inställning till utbildningen har i första hand varit att få veta, vad den av utbildningen närmast berörda parten anser därom. Ehuru de värnpliktiga förklarligt nog ej äga tillräcklig sakkunskap och erfarenhet för att i alla avseenden kunna bedöma, vad utbildningen bör omfatta och hur den bör vara organiserad, är det dock ur utbildningssynpunkt av värde att lära känna, om och hur de uppfatta behovet och betydelsen av den militära utbildning, som ålägges dem. En skriftlig utfrågning av värnpliktiga tillhörande 1941 års klass, inmönstrade på kustflottan, anordnade kommissionen i slutet av juni 1942. Avsikten härmed var att från en grupp värnpliktiga vid flottan, vilka erhållit såväl allmänmilitär utbildning som stridsutbildning före ikraftträdandet av 1941 års värnpliktslag, få ett uttalande om hur denna utbildning enligt deras mening i stort sett gestaltat sig. Eftersom dessa värnpliktiga efter en månads allmänmilitär utbildning iland sedermera under c:a 4 månader deltagit i fartygens övningar, får man anse, att de tillfrågades möjligheter att be-

döma åtminstone den grundläggande stridsutbildningen ombord varit tillräckliga. Antalet utfrågade uppgick till 529, vilket utgjorde 77"5 % av samtliga på kustflottan kommenderade av 1941 års klass. Enär något mera betydande antal värnpliktiga av denna årsklass ej fanns att tillgå på övriga sjöstyrkor, fann kommissionen det lämpligt att begränsa utfrågningen till denna grupp! Eedogörelsen för utfrågningen, som alltså berörde förhållandena närmast före tillämpningen av nuvarande utbildningsorganisation, lämnas i särskild bilaga (Bil. 1). En skriftlig utfrågning av sjömanshusinskrivna värnpliktiga, vilka inryckt till första tjänstgöring den 3 november 1942, lät kommissionen anordna vid båda örlogsstationerna i slutet av januari 1943, d. v. s. vid den tidpunkt, då värnpliktsskola period I stod inför sin avslutning. De värnpliktigas möjligheter att avge ett personligt omdöme om utbildningen under denna period hade förmodligen i en del avseenden varit större, om utfrågningen kunnat uppskjutas till senare tidpunkt, då de under praktisk tjänst ombord fått vissa erfarenheter om den grundläggande utbildningens betydelse. Det hade emellertid medfört alltför stora praktiska svårigheter att anordna en enhetlig utfrågning med de värnpliktiga, sedan de kommenderats ombord på olika fartyg. Antalet utfrågade uppgick vid Karlskrona örlogsstation till 589 och vid Stockholms örlogsstation till 248 man. Närmare redogörelse dels för de vid utfrågningen använda frågeformulären och instruktionerna, dels för utfrågningsgruppernas sammansättning med hänsyn till civilt yrke, tilldelad yrkesavdelning m. m. lämnas i särskild bilaga (Bil. 2). Enär militära mynheter gjort gällande, att den allmänna psykiska standarden hos de ifrågavarande värnpliktskontingenterna varit onormalt låg, hänvisas till resultaten av den prövning i intellektuellt avseende, för vilken redogörelse lämnats i Kap. I (s. 36 ff.). Därav framgår, att dessa värnpliktiga åtminstone i intellektuellt avseende ej nämnvärt avvikit från arméns motsvarande kontingenter.

Resultaten av 1943 års utfrågning. I tabellarisk form lämnas i det följande en översikt dels över värnpliktigas summariska omdömen om utbildningen (tab. 1), dels över de motiveringar, som flertalet av de tillfrågade anfört för sina omdömen (tab. 2). Av i tab. 1 redovisade 10 826 summariska omdömen äro ej mindre än 6 920 (64%) gynnsamma. Ifråga om sin allmänna inställning till utbildningen skilja sig alltså värnpliktiga av 1942 års klass knappast alls från kustflottans värnpliktiga av 1941 års klass, vilka vid den i Bil. 1 refererade utfrågningen lämnat 65 % gynnsamma omdömen om utbildningen. I tab. 2, vari de särskilt motiverade omdömena redovisas, utgöra däremot de ogynnsamma något över hälften (57 %), medan vid utfrågningen av 1941 års klass sådana omdömen utgjorde nära tre fjärdedelar (70 %). Anledningen till att de ogynnsamma omdömena genomgående något överväga beträffande motiveringarna, är dels att de värnpliktiga enligt instruktionen uppmanats

78 att ange särskilda skäl för endast de mest positiva omdömena men däremot för alla negativa, dels att det överhuvud taget är lättare att motivera ogynnsamma än gynnsamma omdömen. Mest gijnnsamt bedömes enligt tab. 1 utbildningen i följande övningsgrenar och ämnen (procenttalen gynnsamma omdömen antecknade inom parentes): rekrytundervisning (95'7 %), handvapenstjänst (90'o %), yrkesundervisning (879 %), beklädnadsvård (86o %) samt gymnastik och idrott (85a %). Mest ogynnsamt bedömes utbildningen i följande övningsgrenar och ämnen (procenttalen ogynnsamma omdömen antecknade inom parentes): sjömansutbildning (30-3 %), svenska språket (29'5 %), medborgarkunskap (26"8 %) samt praktiska övningar i hälso- och förbandslära (24'9 %). I tab. 1 lägger man vidare märke till att omkring hälften av de tillfrågade redovisar omdömet »ingen utbildning» för följande övningsgrenar och ämnen: fältidrott (67-8 %), sång (64s %\ simning (62'0 %) samt praktiska övningar i Tab. 1. De värnpliktigas summariska omdömen om hur utbildningen varit ordnad. Gynnsamma omdömen Ogynnsamma omdömen Ingen utbild-

Övningsgrenar och ämnen

++ Rekrytundervisning

S:a

S:a

Antal

440 52 -8

798 95-7

omdömen

7 0-8

30 4-2

1 0-i

64 7-7

253 30-3

15 1-8

8 0-9

77 9-2

6 0-8

47 5-7

223 26-8

100 12-0

21-i

28 34 189

%

42-9

Sjömansutbildning

Antal

101 12-1

466 558

567 67-9

Handvapenstjänst

Antal

235 28-i

517 G1-9

752 90o

Medborgarkunskap

Antal

67 8-i

442 53-i

509 61-2

Antal

150 17-9

395 47-4

190 22-8

55 6-7

245 29-5

44 5-2

Antal

262 31-4

450 53-9

83 9-9

22 2-G

105 12-5

18 2-2

835 Gymnastik och idrott

545 65-3 712 85-3

834 Svenska språket

126 15"4

475 58-2

601 73-G

118 14-4

22 2-8

140 17-2

75 9'2

32 4-o

222 27-8

254 31-8

148 18-5

51 6M

199 24-9

347 43-3

294 35-6

417 50-4

711 86o

23 2-8

109 13-2

7 0-8

62 7-7

171 21-1

233 28-8

104 54

20 2-5

74 9-2

502 62-o

6-7

55 6-9

149 18-4

204 25-3

67 8'3

17 2-i

84 10-4

522 64-3

51 6-3

149 18-4

200 24-7

49 6-o

12 1-5

61 7-5

549 67-8

316 33-s

518 54-6

834 87-9

92 9-7

23 2-4

115 12-i

% % % % % Hälso- och förbandslära a) Föredrag

Beklädnadsvård

Antal % . . Antal % Antal

Simundervisning

Antal

Sång

Antal

Fältidrott

Antal

Yrkesundervisning

Antal

b) Praktiska övningar

% % % % % S u m m a omdömen

22-6 69

83 176

4 811 6 920 1349

949 2186

10 826

79 o

"5

»För »Onyttig» mycken »Ointresövning» sant» utb. »För lång tid»

S8 "5

o

o

ej

s

H

o

c

bo te

fl 'H O

o ffl

O

CO

CD

0)

-*

c

N

cb

ro

CM

tO

tO

CTi

to

in

cs

TJI

o

co

iO

r-1

T—1

CO

H

W

O CM

CC r-l

CO

CO

CM

o

lO

CO

T-l

T-l

T-W

r-1

Tji

O

^

I O

CO

5»

<*

M

CM

CO

co O)

1 ^1

1 CM

TU

-#

t -

O

35 Td

o

OS

O

t>

o

o

o

CM

(M

r-1

Ci

-H

CO

T-l

CO

co

1 CM

o

co

o

CM

er;

tb

cb

cb

ds

TJI

ib

CO

CM

05 C»

CO

T)1

CO

co

T-l

r-l

1-1

CO

CM

IN

o

c:

C5

f»

H

H

»

S

»O 00

CM

O

CO

CM

CM

t -

CM

OS

T»

CM

CM

r-l

CM

O

CM

CM

—1

co

Tji

lO •TM

t

1 !

1 1S

C5

<

.

|

a O T-l

IO

tb CM TH

—1

O CO

T*I

T—l TH

CO

Tfl

Tji

CC

CO

T-I

O 1-H

CM

B

CO

O

CM

C5

ii) iO

N T—I

Ö to

TJI

CM CO

TH

QO

CM

TJI

l—l

r-l

<M

T *

T-I

lO T—l

CM

»o

—i

&

q

•<* C»

1—1

—1

la

iO CC

t -

O

a

X CM

co

ib

T-H

8*

CO —1 CM

T>

<M

iO O r-l

TJI H

TJI

N

C5

er.

rH

T?

CTS

»o

IS CM

r-l CO

»O 1 »

T-(

GM

o

O iO

t^

CO

\Ci

CO

o

co

is

w

r-l

i—I

rH

TU CM

o>

CM

O CD

iQ CO

cO CM

N CO

»1 t -

4*i CM

r-l

N

—i

r--

.O

co

co

>o CO

o 1>

en CO

to

TJI

co

T—l

"M

CM

CO

1C

lO

CM

-N

•—i

cb

tb

CM

ib

TJI r-l

CM

1 ö cb

o

to r-l

• * CO

Tji

1 CM

N t-

en

H

TJI

t»

\Ci

TH

$

co

ö

ö

ib

cb

CO

T-(

CO

3 CO

CO <M

tO t»

T—i

rH

T—l r-l

C5 r-l

....

CM

rH

01 CM

o

TJI

iTi !>•

t~

IM

cb CM

t> \0

O Tji

l> TH

CO CO

Ö o

er»

05 CO TU

00 CO

l>

CO

CM

Gymnastik och idrott. .

:c3

oi O CO

Hälso- och förbandslära:

3 N

.

c o

—c O (M

TJI

.

Svenska språket

»Välordnad» »Grundlig» utb. »Tillräcklig övn.»

fl

.

fl

K O

co

.

Medborgarkunskap

»Dålig organisation» »Nyttig» »Otillräcklig »Lärorik» övning» »Intressant» »För liten utb. tid»

"3 q -5

-

ib

SS

$

.

t—

-<

<

t-t^W

.

•*

S

•-<

i-i TJI

B

<

Övriga ogynnsamma omdömen b£|S

•5 •**

•

....

a o

|

Sjömansutbildning

t»

«;5

Handvapenstjänst

§

I3

Eekrytundervisning . . . .

ca

CO

l -

CO

ON

Tji

CO Tji

O

CM CM

IO

co

O

CT5

iO

TJI

O (TM CM

CO

rH

s s

03 QJD

Ö

fl > bl

•O

a

> CO

rH C>

Ti o

&'5

a •rH

fi 3

a C

E

-

DO CB

ig

b 3

'C O

80 hälso- och förbandslära (43'3 %). Beträffande dessa ämnen är dock att märka, att de med undantag av övningar i hälso- och förbandslära ej upptagits såsom särskilda ämnen i anbefallda kurs- och timplaner. Fältidrott och simning ingå i ämnet gymnastik och idrott. Ifråga om fältidrott, simning och sång synes det mest vara vid Karlskrona station, som de värnpliktiga anse sig ha erhållit otillräcklig undervisning. På särskild fråga (i formulär B), om någon eller några övningsgrenar och ämnen borde ägnas mera tid än för närvarande, nämna de värnpliktiga främst: yrkesundervisning, svenska språket, sjömansutbildning, gymnastik och idrott, skjutning med handvapen, praktiska övningar i hälso- och förbandslära, medborgarkunskap samt simning. De enda övningsgrenar, som de värnpliktiga anse böra ägnas mindre tid än för närvarande, äro handvapenstjänst och rekrytundervisning. Beträffande uttalandena om handvapenstjänsten, vilka huvudsakligen avse den formella exercisen med och utan vapen, är det främst maskin- och hantverksavdelningarnas personal, som anser, att denna del av utbildningen bör kunna begränsas. V ä r n p l i k t i g a s m o t i v e r i n g a r för s i n a o n i d ö m e n o m u t b i l d n i n g e n i olika övningsgrenar och ämnen. Belysande exempel på motiveringar, som värnpliktiga anfört för sina i översiktstabellerna summariskt redovisade omdömen, citeras i det följande, varvid såväl uppskattande som kritiska uttalanden återges. Dessa uttalanden äro ordagrant återgivna, varvid dock stavning och interpunktion i några fall rättats. De olika övningsgrenarna redovisas i den ordning, i vilken de förekomma i översiktstabellerna. BEKRYTUNDERVISNING. Denna bedömes enligt tab. 1 mera gynnsamt än någon annan övningsgren. Över hälften av de värnpliktiga vitsordar, att rekrytundervisningen varit »grundlig» och att de haft »god instruktör». Sådana omdömen bestyrkas ytterligare av exempelvis följande uttalanden: »Fått grundlig kännedom om Sveriges krigsmakt och vapen» (bagare-hovm1). — »Fått lära sig den värnpliktiges skyldigheter ordentligt» (fiskare-dm). — »Haft en bra lärare, som genom bilder och tecken har kunnat förklara allt, så man har förstått» (sjöman-dm). — sMycket bra, enär vår instuktör förklarat saken på ett förståeligt vis» (elektriker-el). Följande uttalanden äro exempel på kritiska synpunkter, som en del värnpliktiga anfört: »Undervisningen har ibland blivit 'torrare' än som varit nödvändigt» (affärsbitr-skrivbitr). — »För mycket hoppande hit och dit» (sjöman-dm). — »Det går för fort» (sjöman-motorsk). Det främsta skalet till missnöje med undervisningen synes emellertid vara, att den ägnats »för lång tid». Många ha, såsom framgår av tab. 2, denna mening. Följande uttalanden äro härvidlag belysande: »Ämnet verkar enformigt och förslöande på många, beroende på att väl många timmar äro anslagna åt den tämligen korta kursplanen» (kontorist-skrivbitr). — »Detta 1) I det följande antecknas den värnpliktiges civila yrke före och den tilldelade yrkesgrenen eller befattningen ombord efter bindestrecket. Därvid användas f ö r k o r t n i n g a r t . ex. bovm = hovmästare, dm = däcksmatros, eld = eldare, motorsk = motorskötare, el = -elektriker.

81 tjat, som alltid skall följa rekrytundervisningen, gör att vem som helst om än från början aldrig så intresserad, totalt tappar intresset och lusten för saken» (ingenjor-skrivbitr). — »De enklaste och mest naturliga saker ha vi nu i tre månaders tid åter och åter upprepat, vilket jag anser felaktigt» (kontonst-skrivbitr). — »Utbildningen alldeles för långrandig, därigenom att en del som inte vill eller inte kan följa med ändock får gå kvar och hindra utbildningen. Bekrytundervisningen kunde lätt inläras på kortare tid, om man i tid avskilde sådana som ha svårt att följa med» (kock-kock). Även i följande uttalande förordas en viss differentiering av undervisningen: »Om det i praktiken är genomförbart, borde de, som lyckats inhämta nödiga kunskaper på t. ex. 4—6 veckor, slippa höra på eller deltaga i övningarna under ytterligare lika lång tid, tills övriga kamrater nått samma mått av kunskaper Man blir uttråkad och mister allt intresse» (kontorist-skrivbitr). SJÖMANSUTBILDNING. Såsom framgår av tab. 1 har utbildningen i denna ovnmgsgren bedömts mest ogynnsamt, och tab. 2 bekräftar, att de värnpliktiga anse denna utbildning »otillräcklig». Det fåtal positiva omdömen, som avgivits om denna utbildning, motiveras merendels helt kort, såsom t. ex.: >Intressant» — »Lärorikt» — »Båtrodd är nyttigt och stärkande» — »Boligt att kunna». När det däremot gäller kritiska omdömen om utbildningen äro motiveringarna i regel både mera utförliga och ingående. De mest kritiska omdömena om denna övningsgren fällas naturligt nog av sådana värnpliktiga, som i det civila äro sjömän och därför ställa vissa anspråk på sjömansutbildningen. Följande erinringar äro betecknande för denna kategori: »Slå knopar kunde vi förut. Det hade varit bättre få lära sig sjömansarbeten, splitsning t. ex.» (sjöman-dm). — »De flesta av oss allmäntjänstare, som kom m i november, kunde göra ett pålstek och en råbandsknop, innan vi kom i det militära. Lite splitsning, segelsöm t. ex. kunde väl undervisas i» (sjöman-eldlednmgsm). — »Dålig undervisning samt oduglig materiel att undervisa med. Man kan aldrig lära sig något, som man kan ha stor nytta av. Av tagvirke har jag bara sett små tampar att slå knopar med. Det är visst inte taget med i beräkningen att man använder wire i flottan. Om en sådan brister och måste hopsplitsas, så står man där handfallen» (sjöman-dm). De flesta önskemålen gå ut på att denna övningsgren bör ägnas mera tid och göras mera mångsidig. I flera uttalanden framhålles den nytta, som en sjöman vid återgång till civil verksamhet kan ha av en dylik förbättrad utbildning. »Sjömansutbildningen borde ha flera timmar, ty det är något som varje sjöman har intresse för och mycken nytta av» (sjöman-dm). — *!} ™\ *• e x - i n t e l ä r a o s s a t t splitsa, men det kanske inte instruktörerna själva kan. Vad den vanliga knopslagningen beträffar, så vet jag många här som mte kan slå varken skotstek eller pålstek» (sjöman-eld). — »Splitsning och annat sjömansarbete inte bara knopar. Det har man nytta av både i det militära och i det civila» (sjöman-dm). — »Jag anser att sjömansutbildnmgen bor agnas mera tid därigenom att en stor del av oss far till sjöss, och då har användning av att kunna åtminstone splitsa tågvirke och en del annat» (sjöman-dm). — »Genom att ge eleverna några timmar i veckan i sjomanskunskap samt navigation skulle kanske många få en bättre avlönad anställning, som så väl behövs efter avslutad militärtjänst» (sjöman-svepm). HANDVAPENSTJÄNST. AV tab. 1 framgår, att denna övningsgren tillhör de mest gynnsamt bedömda, men i tab. 2 förekommer den såväl under rubriken »for hten tid» som under rubriken »för lång tid», vilket kan synas innebära motsägelse. Så är emellertid icke fallet. Av motiveringarna framgår nämligen, att de värnpliktiga, som uttalat sig erkännsamt om denna övnings-

82 gren, därmed avse den formella handvapensexercisen, som de merendels anse »välordnad», »grundlig» och »tillräcklig» samt ledd av »goda instruktörer», ehuru den enligt fleras mening ägnas »för långtid». Omdömet »otillräcklig övning» eller »för liten tid» avser däremot uteslutande handvapensskjutningen. Följande uttalanden belysa ytterligare de tillfrågades inställning till denna övningsgren: »Jag har fått lära mig hur man verkligen skall hantera vapen» (sjöman-dm). — »Synnerligen skickliga instruktörer» (cementgjutare-dm). — »Tillräckligt med exercis men för litet skjutövningar» (sjöman-eldledningsm). — »I denna tjänst skulle det läggas mera vikt vid skjutningar än klackvändningar» (linjearbetare-eldledningsm). — »Skjutningen är för knappt tilltagen. Endast 25—30 skott på 3 månaders utbildning är ju för litet» (fiskare-svepm). — »Mer träning i att skjuta. Om det inte går att ordna (på) annat (sätt), så på fritid, t. ex, lördag em., söndag» (sjöman-dm). — »Skjutning kunde man få mera, enär det är många som ej ha skjutit förr och ej vet hur man laddar ett gevär, och att sen bara gå med det i handen är ju ingen mening med» (sjöman-dm). — »För mycken tid användes för att gå och vända, för ju mer det tjatas med en sak, desto mer ointressant blir den» (eldare-eld). — »För maskinfolket är det för mycket exercis» (eldare-eld). — »Kan väl ej vara nödvändigt för en beväring, som aldrig får deltaga i någon parad» (sjöman-eld). — »Vad har en kock för nytta av detta evinnerliga harvande?» (kock-kock). Flera ha efterlyst viss differentiering även ifråga om utbildningen i handvapensexercis. »För många och långa timmars exercis. Borde minskas, när man kan det» (sjöman-artillerim). — »Utbildningen borde vara varierande. E n del har snabb uppfattning och vill lära sig så fort som möjligt, och en del bara slarvar hela tiden» (motorskötare-motorsk). — »Exercisen kunde läras fortare, om man i tid avskilde dem som ha svårt att hänga med» (sjöman-artillerim). MEDBORGARKUNSKAP. De flesta av de tillfrågade anse, att undervisningen i detta nya, på försök införda ämne varit intressant och värdefull men otillräcklig och att den bedrivits med alltför stora grupper. »De föredrag som hållits ha varit utmärkta men tyvärr fåtaliga» (affärsbiträde-skrivbitr). — »Vi hade gärna kunnat få mera av medborgarkunskap, ty det är mycket av värde för mig, som skall sätta bo snart» (plåtslagare-hovm). — »Skulle haft kurser gruppvis, så man fick mera inblick, har endast haft två timmar i grupp» (sjöman-dm). — »Ett bra ämne som borde läggas ned mer intresse på» (sjöman-dm). Flera av de tillfrågade ha emellertid också mera bestämda erinringar och förslag, såsom t. ex. följande: »För lite timmar och inga läroböcker» (fiskaresvepm). — »Mycket liten tid tilltagen, endast strafflagarna genomgångna» (svarvare-eld). — »För lite samsällslära och statsskick, för mycket om straff» (sjöman-dm). — »Mer om det kommunala styrelsesättet för det är av intresse för var och en att få veta» (lokeldare-eld). SVENSKA SPRÅKET. Många av de tillfrågade framhålla betydelsen av detta likaledes försöksvis återinförda undervisningsämne men konstatera samtidigt, att däråt ägnats för liten tid. »Borde ha flera timmar, för det är ett av de ämnen man mest har nytta av i livet» (sjöman-dm). — »Mera tid för det är roligt att kunna skriva sitt eget språk ordentligt» (sjöman-dm). — »Man har lärt sig stava, som man inte kunde något vidare förut» (bageriarbetare-hovm). E n sjöman (förrådsm) erkänner, att intresset kanske inte var så stort, när man gick i folkskolan för en 7—8 år sedan, »men vid 20-års ålder så värdesätter man att kunna skriva t. ex. ett brev utan stavfel». En annan av de

83 tillfrågade (speditör-dm) säger sig uppskatta detta återinförda undervisningsämne, därför att »det har hjälpt till att undvika svordomar och slanguttryck». Flera av de värnpliktiga ha dock vissa erinringar ifråga om själva undervisningens uppläggning. »Vi har bara haft innanläsning, alltså inte fått pigga upp våra kunskaper i kommatering etc. eller hur man skriver eller besvarar ett affärsbrev eller en ansökan» (sjöman-dm). — »Endast rättskrivning men ingen särskild undervisning om hur svenska språket stavas» (svetsare-eld). — »Har varit för lite satslära och språklära» (fiskare-dm). — »I första hand tycker jag, att vi skulle fått undervisning i regler för olika slags korrespondens, ansökningar, blankettifyllning m. m.» (lokbiträde-eld). — »Har ej fått tillbaka våra skrivningar, så vi kunna konstatera våra fel» (sjöman-eldledningsm). — »Ett bra ämne men ingen utsikt att lära något, då inga läsrum finns» (trädgårdsarbetare-hovm). Det av de värnpliktiga mycket sparsamt använda omdömet »dålig instruktör» gäller enligt tab. 2 främst ämnet svenska. Följande uttalanden ge belägg härför. »Lärarna hade nog kunskaper men kunde ej meddela dem» (eldare-motorsk). — »Enligt min uppfattning kunde instruktören nog svenska men saknade förmåga att på ett enkelt sätt förklara grundreglerna» (kontorsman-förrådsm). — »Man bör ha en lärare, som är ett föredöme i språkets begagnande» (maskinbefälselev-eld). — »Lärarkrafter som i någon mån kan fånga elevens intresse borde i framtiden få övertaga undervisningen» (försäljningschef-skrivbitr). — »Svenska språket bör undervisas av civila lärare» (servitör-hornbl). GYMNASTIK OCH IDROTT. Flera av de värnpliktigas uttalanden vittna om förståelse för betydelsen av denna övningsgren. »Mycket bra för att man håller kroppen i sin rätta form, och man blir inte så slö och lat» (sjömandm). _— »Gymnastik och idrott skapar uthålliga män» (sjöman-dm). — »Man blir ingen riktig soldat, om man inte har gymnastik och idrott» (jordbruksarbetare-dm). Beträffande omdömena om utbildningens bedrivande finner man, att dessa i hög grad äro beroende av de lokala förhållandena. Där man har goda lokaler och goda instruktörer, vilket särskilt synes ha varit fallet i Karlskrona, äro omdömena i regel mycket positiva, "dock beklagar man allmänt, att för kort tid anslås till gymnastik och idrott. »Gymnastikdirektören var bra» (sjöman-förrådsm). — »Utomordentlig lokal, bra ledare men timantalet för litet» (sjöman-eldledningsm). — »När en utbildad gymnastikdirektör leder gymnastiken i en komplett utrustad gymnastiksal, måste undervisningen bli mycket bra» (sjöman-dm). — »Är något av det bästa vi haft för att mjuka upp våra stela kroppar. Hoppas att nästa årsklass kan få flera timmar i veckan, än vi haft» (speditör-dm). Erinringarna gälla emellertid ej endast antalet timmar utan också hur dessa inpassas i övningsprogrammet. »Borde vara på morgnarna och inte efter maten på kvällarna, då man behöver vila» (sjöman-artillerim). — »Olämplig tid på kvällarna efter övningarnas slut, då man behöver vara fri» (sjöman-artillerim). — »Inte på kvällarna utan på dagen, så man slipper mista permissionen» (sjöman-motorsk). HÄLSO- OCH FÖRBANDSLÄRA. Denna utbildning, som omfattar såväl föredrag som praktiska övningar och vid utfrågning av värnpliktiga tillhörande 1941 års klass ansågs både otillräcklig och illa ordnad (jfr Bil. 1), bedömes kritiskt även av värnpliktiga tillhörande 1942 års klass. Vid en jämförelse mellan resp. översiktstabeller finner man dock, att utbildningen i form av föredrag bedömes något gynnsammare vid den senare utfrågningen än vid den förra, men ifråga om praktiska övningar synes det vara tvärtom.

84 Föredrag i ämnet uppskattas tydligen av en del värnpliktiga. »Föredragens lättfattlighet och populära framställning absolut över all kritik» (ingenjör-skrivbitr). — »Bra att få veta hur man ska handla för att akta sig för smittosamma sjukdomar» (eldare-eld). — »Har lärt mig vara försiktig» (sjöman-dm). — »Föredragen mycket bra men dålig luft i lokalen» (radioarbetare-eldledningsm). Förutom utbildningens begränsade omfattning gäller kritiken närmast själva sättet för undervisningens bedrivande. Mest anmärker man på att undervisningsavdelningarna äro för stora. »För många på en gång. Det vore bättre med mindre grupper» (motorman-motorsk). Praktiska övningar i ämnet ha att döma av såväl översiktstabellerna som följande uttalanden förekommit i alltför ringa utsträckning. »Vi har haft det en gång under 3 månader, och då fick vi lägga ett förband om huvudet. Jag tycker för min del vi skall lära mer» (murarlärling-kock). — »Under de 3 månader som vi vistats här, har det mig veterligt inte varit mer än en timme praktiska övningar, vilket enligt min åsikt är för litet» (textilarbetare-förrådsm). — »Jag anser att sjukvårdsundervisningen varit svag. Även om det nu finns särskilda yrkesmän på det området, så anser jag att det många gånger skulle vara av stort värde för var och en att kunna lägga ett förband samt en hel del andra saker i den vägen» (sjöman-dm). — »Sjukvården borde vara bättre. Jag kan faktiskt inte lägga ett riktigt förband, men skulle gärna som många andra vilja lära det» (sjöman-dm). BEKLÄDNADSVÅRD. AV tab. 1 framgår, att denna övningsgren tillhör de mera gynnsamt bedömda. Detta synes bero på att de värnpliktiga uppskatta att under övningstid få se om sin beklädnad. »Mycket bra att vårda sina kläder» (chaufför-eld). — »Det är viktigt att få hålla kläderna i ordning» (eldare-eld). — »Är ett ämne som har stor betydelse. Bör kontrolleras noga» (sjöman-dm). Erinringarna gälla främst möjligheterna att vårda och förvara kläderna samt organisationen av beklädnadsbytena. »Dåligt när det inte finns några klädskåp» (servitör-hovm). — »Tillräckligt med tid men dåligt med torkrum» (reparatör-motorsk). — »Vi få vänta mycket för länge på att få en skjorta tvättad. Jag skulle vilja ha såpa, så kunde man tvätta själv» (verkstadsarbetare-motorsk). Med särskild skärpa påtala många värnpliktiga organisationen av klädbytena. »Urusel ordning på rustkammare och förråd» (sjöman-eldledningsm). — »Byråkratien på förrådet står på höjden av löjlighet. Latheten bland tjänstemännen är påfallande. Deras ohyfsade språk är i hög grad olämpligt» (bilreparatör-eldledningsm). — »Där man byter kläder, är det värsta ställe jag varit på» (verkstadsarbetare-eldledningsm). YRKESUNDERVISNING. Denna anse de värnpliktiga enligt tab. 2 mera »nyttig», »lärorik» och »intressant» än någon annan undervisning. Flera framhålla, att yrkesundervisningen även har betydelse för deras praktiska verksamhet. Så t. ex. en del sjömän ifråga om signalering: »Det är bra att kunna, när man går till sjöss helst i dessa tider. Om man skulle komma i nöd, är det bra att kunna signalera.» — »Man har alltid nytta av det till sjöss.» E n del anser dock, att de skulle ha ännu större praktisk nytta därav, om de också finge lära sig "morsering. Även undervisningen om svepmateriel anse sig somliga sjömän och fiskare ha nytta av för sin civila verksamhet. Att yrkesundervisningen allmänt uppskattats synes även bero på att den i regel letts av kunniga instruktörer, vilket många värnpliktiga framhålla. Ifråga om artilleriutbildningen skriver exempelvis en cementgjutare-dm: »Har varit under en skicklig och erfaren underofficers ledning, som med

85 sitt intresse och sin humor gjort undervisningstimmarna till ett nöje.» Att det emellertid ej överallt är lika väl beställt, synes framgå av vad en motormanmotoreld skriver om undervisningen i maskinlära: »Här har en man stått och läst ur en bok, medan resten suttit och halvsovit. Dålig lärare.» Av tab. 2 framgår, att åtminstone en fjärdedel av omdömena om yrkesundervisningen gäller »otillräcklig övning» eller »för liten tid». Därvid bör erinras om att den på detta stadium meddelade yrkesundervisningen för en del endast utgör grunden för vidare praktisk utbildning. Att denna grundläggande yrkesundervisning fått en elementär och i en del ämnen övervägande teoretisk karaktär anse många av de tillfrågade olämpligt, och de förorda i stället en mera åskådlig och praktisk undervisning redan från början. Om t. ex. undervisningen i eldledning anför en glasarbetare: »Har kunnat vara bättre, om modeller eller planscher funnits till hands. Att läsa ämnet är mycket torrt.» En trädgårdselev skriver om samma ämne: »Synd bara att vi inte ha haft några modeller att se på.» E t t flertal anser, att praktiska övningar med materielen borde förekomma redan på ett tidigt stadium. Särskilt beträffande yrkesundervisningen för maskin- och ekonomiavdelningen framhålles från flera håll behovet av en viss differentiering av undervisningen med hänsyn till vederbörandes civila förkunskaper. Om undervisningen i maskinlära skriver exempelvis en maskinist-maskinsk: »Enligt min åsikt borde de som förut ha utbildning på sitt yrkesområde få läsa en högre kurs i stället för att tjata om saker, som man kan utan och innan.» E n civil kock, som uttagits för militär kockutbildning, skriver därom bl. a.: »För en som arbetat flera år i yrket, var det naturligt nog ganska prövande att _ åter igen få lära sig de första grunderna ur en bok, som därtill var skriven 1917.» Enär den utbildning, som kockarna erhålla iland, ej fortsattes eller kompletteras ombord, förtjänar denna utbildning närmare belysas med ytterligare några uttalanden av civilt utbildade kockar. En av dem skriver: »Det bör vara mera praktisk undervisning. Lär kockarna laga en för kronan erforderlig god och närande kost. Detta kan ej läras genom att teoretiskt läsa sig till det.» En kock, som uttagits till hovmästare, skriver: »Mer praktisk utbildning, t ex. för hovmästare skulle det ej skada, om man fick servera ett bord allt emellanåt som övning. Utav 17 hovmästare var vi blott 4 serveringskunniga, så det skadar ej med övning.» En annan kock, som likaledes uttagits till hovmästare, anför: »En veckas tjänstgöring i matsalen kan ej räknas som yrkesutbildning, någon mera tid kan nog anslås. Svårigheter finnas, men det skulle gå att ordna.» — »Då matlagning är det väsentliga vi skall utföra under värnplikten, borde erforderlig undervisning ordnas för kockarna, så att maten blir någorlunda god och vällagad samt rätt tillvaratagen,» skriver en mejerist, som uttagits till kock. Även följande uttalanden förtjäna anföras: »Kockar, som ej ha föregående utbildning, kan aldrig lära sig matlagning på en veckas tjänstgöring i köket som handräckning» (kock-kock). — »Som hovmästare skulle vi även behövt undervisning i varukännedom, men det har vi inte haft någon alls» (smidesarbetare-hovm).

V ä r n p l i k t i g a s y t t e r l i g a r e s y n p u n k t e r ock förslag i f r å g a o m u t b i l d n i n g e n s förbättrande. Den i formulär B: 5 givna möjligheten att ange ytterligare synpunkter på frågan om utbildningens förbättrande har knappast mer än en tiondel av de tillfrågade begagnat sig av. Vad de därvid anfört, utgör till stor del endast

86 en u p p r e p n i n g av r e d a n i s a m b a n d m e d de olika ö v n i n g s g r e n a r n a och ämn e n a framställda förslag. Ifråga om h a n d v a p e n s t j ä n s t e n u t t a l a de v ä r n p l i k t i g a ö n s k e m å l o m m e r a tid för h a n d v a p e n s s k j u t n i n g m e n m i n d r e tid för formell h a n d v a p e n s e x e r c i s . S j ö m a n s u t b i l d n i n g e n önska, s å s o m n a t u r l i g t är, särskilt y r k e s s j ö m ä n utvidgad och förstärkt. M e r a p r a k t i s k u t b i l d n i n g överlag ä r t y d l i g e n e t t mycket f r a m t r ä d a n d e ö n s k e m å l . M e n v ä r n p l i k t i g a u t t a l a även ö n s k e m å l o m vidgad och f ö r s t ä r k t u n d e r v i s n i n g i en del civila l ä r o ä m n e n , varvid s v e n s k a s p r å k e t n a m n e s i första r u m m e t . D e y t t e r l i g a r e s y n p u n k t e r , s o m de v ä r n p l i k t i g a anfört, gälla h u v u d s a k ligen i n s t r u k t i o n s p e r s o n a l e n , förläggnings- och p e r m i s s i o n s f ö r h å l l a n d e n s a m t frågan om u t b i l d n i n g s t i d e n s l ä n g d . Om instruktionspersonalen har ett 30-tal värnpliktiga uttalat sig. De flesta framhålla såsom önskvärt, att uttagningen av instruktörer sker med urskillning. Ett affärsbiträde-hovm anser, »att många instruktörer är för unga och inte har någon människokännedom». En kock-hovm, som likaledes anser instruktörerna för unga, tillägger: »De tycker det är roligt a t t ryta och skrika, men många undantag finnes. Jag föreslår äldre och mera vana instruktörer. Det är många utav de här instruktörerna, som u t m a n a r den värnpliktige, och så blir det rapport.» En ingenjör-motorsk anser, att »instruktörerna böra prövas, innan de får leda en kurs». En del påtalar behovet av bättre lärare i vissa ämnen. »Beträffande maskinläran så behövs nog bättre lärare, för det jag har lärt mig om motorer, har jag faktiskt lärt mig själv. Med andra ord, läraren är oduglig som lärare» (motorman-motorsk). En a n n a n motorskötare beskriver närmare, hur läraren bedrev undervisningen i ä m n e t : »Då han hade läst igenom en 5 å 10 sidor, frågade han bara, om det var någon som inte kunde. Var så fallet, sa han bara: Då läser vi om en gång till.» Förläggiängsförhållandena äro föremål för allvarliga erinringar från de värnpliktigas sida. Följande uttalanden angående förläggningen vid Karlskrona örlogsstation (Gräsviks-kasernen) förtjäna återges. »Genom att förläggningen varit under all kritik så har de värnpliktiga funnit livet på kasern tråkigt och därigenom inte tillgodogjort sig undervisningen» (kontorist-dm). — »Det finns 5 stolar och 1 bord till 30 m a n på varje logement. Det borde finnas skåp för varje man» (sjöman-dm). — »Tjuvnadsbrott ha ofta förekommit, därför a t t vi inte haft någonstans att låsa in våra tillhörigheter» (sjöman-dm). Beträffande den provisoriska förläggning, som för värnpliktiga tillhörande Stockholms örlogsstation ordnats i Liljevalchs konsthall, äro de värnpliktigas erinringar ej mindre allvarliga, såsom framgår av följande exempel: »En konsthall är inte något vidare lyckad som kasern. Det är först och främst ventilationen, som kunde vara bättre, sen är det väl trångt där» (elektriker-hovm). — »Mycket dålig förläggning, vilket nog gör sitt till att intresset bleknar. Man får aldrig någon avkoppling i ett sådant logement, aldrig en lugn stund» (ingenjör-skrivbitr). Permissionsförhållandena anse många otillfredsställande och mena, att en förbättring därvidlag skulle g y n n s a m t påverka utbildningens effektivitet. »Permissionen är mycket dålig, man blir behandlad precis som en barnunge» (sjömandm). — »Om man fick mera permission, skulle det inte bli så hopplöst, som det är ibland» (verkstadsarbetare-motorsk). — »Man skulle ha bättre läslust och bättre lust att lära sig något, om det varit längre permission, än det n u är» (sjöman-dm). — »Vi har inte haft nattpermission, sedan vi kom in. Det tvingar

87 till och med de bästa pojkarna att bryta mot förbud» (sjöman-dm). En av de tillfrågade tillstår dock: »Vi har för mycket permission, så man blir så trött om morgnarna» (sjöman-dm). Utbildningstidens längd har endast ett fåtal påtalat. En sjöman-dm skriver: »Om utbildningen vore mera allsidigt effektiv, behövde den inte vara så lång.» De flesta som uttalat sig om utbildningstiden konstatera endast, att den är för lång. »Hopplöst lång utbildningstid. Jag tycker det kunde räcka med 200 dagar» (sjöman-dm). — »Utbildningen för lång, man blir missmodig och på dåligt humör.»

Kommissionens synpunkter och förslag*. I detta avsnitt avhandlas först vissa spörsmål rörande utbildningens organisation och detaljplanläggning. Därefter anföras kommissionens huvudsakliga synpunkter beträffande utbildningens omfattning och bedrivande. För att undvika upprepning lämnas denna redogörelse i vissa avseenden ämnes- och övningsgrensvis och ej särskilt för varje skola eller kurs. Beträffande yrkesutbildningen behandlas varje yrkesavdelning(-gren) för sig. Enär utbildningens mål i såväl olika skolor och kurser som olika ämnen och övningsgrenar i första hand bestämmes av hur de värnpliktiga utnyttjas, ägnas denna fråga särskild uppmärksamhet, varvid även möjligheterna att ersätta stammanskap med värnpliktiga i vissa befattningar ombord undersökas. Slutligen följer en sammanfattning av kommissionens synpunkter angående utbildningstidens tillvaratagande i allmänhet.

Organisation och detaljplanläggning. Vissa spörsmål rörande utbildningstidens uppdelning m. m. Den huvudsakliga fördelen med utbildningstidens förlängning till 15 månader för sjömanshusinskrivna, d. v. s. flottan »ständigt» tilldelade, och 14 månader för »övriga» värnpliktiga är att man därigenom kan tillgodose behovet av en sammanhängande tjänstgöringstid av 12 månader ombord på rustade fartyg. För grundläggande utbildning iland före sjökommendering återstå sålunda för dessa båda kategorier 3 resp. 2 månader. Eftersom kustflottans personalbehov, som med hänsyn till krigsberedskapen är viktigast att tillgodose, ej kan fyllas med enbart sjömanshusinskrivna, måste det, såsom redan i Kap. I (s. 42 f.) anförts, kompletteras med »övriga» värnpliktiga. För att emellertid undvika att kustflottan på så sätt tilldelas värnpliktiga med olika lång förutbildning iland, vilket särskilt med hänsyn till deras vidareutbildning ombord är olägligt, bör såväl inryckningstiden som längden av den grundläggande utbildningen vara lika för alla i denna kontingent. Med nuvarande uppdelning av tjänstgöringstiden låter sig detta ej göra, om ej ifrågavarande del av gruppen »övriga» värnpliktiga tillätes utrycka efter endast 11 månaders sjötjänstgöring, vilket dock i sin tur skulle medföra vissa olägenheter med hänsyn till kustflottans krigsberedskap. Dessa ölägenheter kunna ej undvikas med mindre än att man dels ökar den kate-

88 gori, som skall vara flottan »ständigt» tilldelad, till att täcka kustflottans hela behov av värnpliktiga, dels låter hela denna kategori fullgöra sin tjänstgöring i en följd under 15 månader. Att den grundläggande utbildningen iland förlägges till vinterhalvåret är ofrånkomligt, främst av det skälet att de värnpliktiga måste ha erhållit dels erforderlig allmänmilitär utbildning, dels yrkes- och stridsutbildning före den tidpunkt på året, då flottans övningar intensifieras. Helt naturligt erbjuder det, såsom myndigheterna också påpekat, vissa svårigheter att under vintertid effektivt bedriva utbildningen i vissa övningsgrenar, såsom t. ex. handvapenstjänst och båttjänst. Därtill kommer att den tidsperiod (november—januari), som nu avses för grundläggande utbildning iland av sjömanshusinskrivna värnpliktiga, sönderstyckas och förkortas av jul- och nyårshelgerna, vilket från flera håll framhållits såsom synnerligen olägligt för utbildningen. För att undvika dessa svårigheter synes den flottan »ständigt» tilldelade kategorien värnpliktiga böra inrycka till tjänstgöring redan i slutet av september, så att den grundläggande utbildningen iland kan vara avslutad före jul. Genom en sådan ändring av inryckningstiden torde det bli möjligt att under relativt goda väderleksförhållanden genomföra utbildningen även i sådana övningsgrenar som handvapenstjänst och båttjänst. En allmän tillbakaflyttning av tiden för den grundläggande utbildningen medför också, att den förberedande stridsutbildningen ombord på kustflottan kan påbörjas tidigare och därför också pågå längre tid. Kategorien »övriga» värnpliktiga synes kunna mest effektivt uttnyttjas, om den uppdelas i tvenne omgångar, av vilka den första — avsedd för fartygsdepåer, rustade fartyg ej ingående i kustflottan och i slutet av mars nyrustade fartyg — bör inrycka till första tjänstgöring vid lämplig tidpunkt i januari. Den andra omgången, som huvudsakligen avses för de fartyg, vilka rusta under maj, bör för att dessförinnan vara färdig med sin grundläggande utbildning inrycka i mars. En sådan uppdelning av den årliga värnpliktskontingenten medför bl. a. även den fördelen, att det då blir lättare att tillgodose behovet av instruktionspersonal, lokaler m. m. Utbildningsarbetets planläggning. För skolchefers och högre chefers planläggning av utbildningsarbetet redogöres i Kap. VIII. Här närmast redovisas endast en del allmänna iakttagelser rörande detaljplaneringen. I Skolregemente för flottan, del I, föreskrives, att »all utbildning skall vara noga planlagd såväl i dess helhet som ifråga om detaljer». Beträffande detaljplanläggningen har kommissionen emellertid funnit, att denna på många håll lämnar åtskilligt övrigt att önska. Man synes sålunda för det mesta, särskilt vid skolor iland, uppgöra arbetsordningar på alltför lång sikt — för månader eller rentav för ännu längre utbildningsperioder. Dessa arbetsordningar, som synas vara anpassade mera efter vissa i utbildningsföreskrifterna

89 angivna timplaner än efter det verkliga utbildningsläget och de rubbningar däri, som lätt uppstå genom väderleksförhållanden, inspektioner m. m., kunna därför ej alltid följas. Ehuru det visserligen är nödvändigt att först uppgöra en allmän plan för utbildningen, är det dock minst lika viktigt, att en detaljplanering med hänsyn till det verkliga utbildningsläget sker efter hand som utbildningen fortskrider — lämpligen för en vecka i sänder. Vid uppgörande av arbetsordningar för längre tid bör i varje fall avsättas viss reservtid. Så sker vid kustartilleriet, där omkring 10 % av övningstiden under varje skede avsattes såsom reservtid. Denna, som självfallet förlägges till slutet av utbildningsskedet, bör användas dels för att taga igen tid, som gått förlorad på grund av oförutsedda störningar, dels för att komplettera utbildningen i sådana övningsgrenar och ämnen, i vilka det avsedda utbildningsmålet ej uppnåtts på beräknad tid. Skulle reservtiden ej behöva tagas i anspråk för dessa ändamål, bör den i stället utnyttjas för att förbereda eller påbörja den fortsatta utbildningen. Beträffande planläggningen från dag till dag har kommissionen lagt märke till att chefer ej alltid i tillräckligt god tid i förväg orientera sina underlydande instruktörer om förestående övningar. Det händer rentav, att instruktörerna först omedelbart före övningens eller lektionens början få veta vad denna skall omfatta och avse, vilket lätt leder till förvirring och förtager intresset hos såväl instruktörer som elever. Förberedelse av lektioner och övningar sker oftast med ledning av läroeller instruktionsbokens anvisningar. Därigenom får instruktören emellertid ej något begrepp om hur lång tid, som bör ägnas åt visst övnings- eller ämnesavsnitt, eller vilken undervisningsmateriel, som lämpligen bör komma till användning. Ombord på fartygen föras, särskilt för stridsutbildningen och fartygstjänsten, s. k. erfarenhetsliggare. Iland däremot föras sådana endast vid vissa skolor. I regel finnas dessa liggare tillgängliga i endast ett exemplar och innehålla vanligen ej andra uppgifter än sådana, som angå planeringen i stort sett och därför knappast kunna vara till vägledning annat än för vederbörande skolchef. Det vore önskvärt, att i liggarna lämnades mera utförliga redogörelser för erfarenheter i metodiskt' avseende och att dessa komme även instruktionspersonalen tillgodo. Erfarenhetsliggarna borde vidare centralt bearbetas, varigenom uppslag och synpunkter kunde tillgodogöras vid utarbetande av vissa allmänna metodiska anvisningar, vilka likaledes böra centralt utfärdas. Motsvarighet till de allmänna metodiska anvisningar, som kontinuerligt utarbetas av andra försvarsgrenars och vapenslags centrala organ för utbildningen, saknas vid flottan.

Utbildningens omfattning och bedrivande. Militära övningsgren ar och ämnen. REKRYTUNDERVISNING. Sådan undervisning förekommer i värnpliktsskola period I och I I . Bedan vid inryckningen tilldelas den värnpliktige såsom handbok den

90 s. k. Bekrytundervisningen eller som den officiellt heter »Undervisning för manskapet vid flottan». Det är en genomgående iakttagelse, att den värnpliktige under den första tiden på egen hand och i regel med stort intresse studerar denna handbok, som innehåller många upplysningar om militära förhållanden, vilka till en början äro för honom tämligen främmande och kanske just därför väcka ett visst nyfikenhetens intresse. Påfallande är emellertid, hur snabbt detta spontana intresse avtager, när den regelrätta undervisningen i ämnet börjat. Att intresset så snart förflyktigas, torde till stor del bero på sättet för undervisningens bedrivande. Själva instruktionsboken utmärker sig i sin moderna form (1940 års upplaga) för en klar och redig framställning, även om denna rent språkligt sett ännu har kvar en del av kanslistilens oviga formuleringar, varigenom innehållet ej blir så lättillgängligt, som önskvärt vore. Innehållet är väl disponerat och även i viss mån differentierat på så sätt, att viktiga stycken äro satta med grövre stil än mindre viktiga. Kapitelrubrikerna äro följande: 1) Sverige och sjöförsvaret, 2) Sveriges försvarskrafter, 3) Tjänsten i allmänhet, 4) Tjänsten ombord, 5) Fartygsmaterielen, 6) Tackling, skeppsbåtar och livräddningsmateriel, 7) Kompass, styrning, lod och logg, 8) Signalering, flaggor och befälstecken, 9) Tågvirke, hisstyg, sjömaning rn^m., 10) Luftförsvar och gasskydd, 11) Stammanskapets anställning, utbildning, uppflyttning och ekonomiska förmåner m. m., 12) Krigslagsbestämmelser. I bilagor återfinnas bl. a. översikt över tjänstegraderna (tjänsteställningen) vid marinen, armén och flygvapnet, föreskrifter rörande hälso- och sjukvård m. m., anvisningar för livräddning samt vissa mera speciella upplysningar om uniformsdräkter, medaljer och utmärkelsetecken m. m. Dessutom meddelas exempel på formulär till vissa tjänsteskrivelser. Till sitt innehåll är rekrytundervisningen tydligen ett typiskt orienteringsämne. Det är som sådant mycket omfattande och kräver därför av undervisaren den begränsningens konst, som är mästarens. Den värnpliktige skall i första hand lära sig att använda instruktionsboken i ämnet såsom uppslagsbok. Meningen är däremot ej, att han själv skall vara såsom ett »levande lexikon». I instruktionsboken lämnas följande allmänna anvisningar angående undervisningens bedrivande. »Med vanlig stil satta stycken inläras utom kap. I, vilket kapitel däremot vid lämpliga tillfällen av i n s t r u k t i o n s o f f i c e r e n noggrant genomgås. Med fin stil satta stycken genomgås och det, som berör egen yrkesgren, inläres. Med 'inläres' avses icke ett ordagrant återgivande av texten eller ett uppräknande av vissa föreskrifter utan åsyftas härmed, att eleven bibringas kunskap om innehållet, så att han kan redogöra för detsamma och besvara de frågor, som med hänsyn till det ovanstående kunna ställas till honom.» Enär rekrytundervisningen av allt att döma är ett mycket krävande ämne, är det nödvändigt, att undervisningen häri till så stor del som möjligt omhänderhas av instruktionsofficer. Bestämd föreskrift härom bör ingå i anvisningarna. F. n. synes undervisningen även i sådana delar av ämnet, som fordra såväl omfattande kunskaper av läraren som god urskillnings- och framställningsförmåga, i alltför stor utsträckning överlåtas åt det lägre befälet och underbefälet. Även om däribland finnas många, som uppfylla de fordringar,

91 som böra ställas på instruktörer i ett sådant ämne, ligger denna undervisning på det hela taget dock ej på det plan, där den rätteligen borde befinna sig, utan bedrives enligt föråldrade, tråkiga och ineffektiva metoder. I. strid mot anvisningarna går rekrytundervisningen, särskilt vid värnpliktsskola period I, fortfarande mera ut på att exercismässigt och utantill inlära vissa fakta än att bibringa de värnpliktiga förståelse för militära förhållanden. Vidare inläras vissa detaljer, t. ex. gradbeteckningar, på ett alltför teoretiskt och tidsödande sätt. Genom att i större utsträckning än som sker använda sig av åskådningsmateriel i form av planscher, modeller o. d. skulle man helt visst kunna nå bättre resultat på betydligt kortare tid. Flera av de värnpliktiga själva ha föreslagit, att rekrytundervisningen borde differentieras med hänsyn till elevernas fattningsförmåga. Hur en sådan differentiering i viss utsträckning skulle kunna genomföras, anges i Kap. V I I (s. 371 f.). Såsom flera av de värnpliktiga också framhållit, behöva de få veta mera om »övriga försvarsgrenars organisation och användning i krig». De önska, att rekrytundervisningen blir, vad den är avsedd att vara, nämligen ett militärt orienteringsämne, som ej endast ger fakta utan också vidgade vyer och förståelse för det svenska försvaret i dess helhet. HANDVAPENSTJÄNST. Utbildning häri bedrives i värnpliktsskola period I och I I samt i yrkesskolor, i dessa sistnämnda dock endast i form av handvapensexercis. Enligt utbildningsbestämmelserna ingår »enskild utbildning samt utbildning såsom menig i trupp ej överstigande en plutons storlek» såsom en detalj i utbildningen. Denna del av övningsgrenen synes emellertid ha kommit att bli huvudsak. För att i någon mån motverka ett alltför ensidigt exercerande har i anvisningarna till kursplanen för ämnet i värnpliktsskola period I föreskrivits, att »exercispassen skola under utbildningens gång så småningom förkortas och skola innefatta viss instruktion inom hithörande områden eller på annat sätt göras omväxlande». Ännu vid slutet av en utbildningsperiod förekomma emellertid på sina håll fortfarande formella exercispass av ända till 50-minuters längd. Bedriven på sådant sätt får utbildningen mera karaktären av självändamål än ett led i en successivt stegrad förkovran. Så snart en trupp behärskar de exercismoment, som ingå i utbildningen, leda de långa exercispassen ej längre till den »uppryckning», som man bl. a. synes eftersträva. I handvapenstjänsten ingå även sådana viktiga övningsdetaljer som vapenkännedom, skjutning med handvapen, gasskyddstjänst samt utbildning för post- och vakttjänst. Enär det alltjämt förekommer, att handvapensexercisen bedrives på bekostnad av dessa, böra inspekterande myndigheter noga tillse, att de bestämmelser, som utfärdats för att förebygga detta, verkligen efterlevas. Sedan grunderna inövats, bör handvapensexercis ej bedrivas annat än i form av korta »uppryckningsövningar». Några allmänna synpunkter på den formella exercicens bedrivande anföras i Kap. V I I (s. 356 f.).

92 Ifråga om handvapensskjutning är den nu anslagna tiden alltför knapp. Bättre utnyttjande av skjutbanorna torde visserligen i någon mån kunna bidra till att skjutfärdigheten blir större än nu, men huvudsaken är att mera tid än för närvarande ägnas åt skjututbildning. Förutom av de militära myndigheterna har detta på ett särskilt övertygande sätt framhållits av de värnpliktiga själva, som därvid hänvisat till det uppenbara behovet av att en besättning verkligen kan bruka sina handvapen. I senast utfärdade utbildningsbestämmelser har utbildning i att handha kulsprutegeväret uteslutits utom för artillerimatroser, avsedda för vidareutbildning "till riktare. Kommissionen anser, att värnpliktiga inom samtliga yrkesgrenar böra få kännedom om alla vid flottan brukade handvapen. Skjututbildningen under värnpliktsskola period I är så mycket mer i behov av förstärkning, som det under senare skolor och kurser ej förekommer någon sådan utbildning. GYMNASTIK OCH IDROTT. Den i timplanen anslagna tiden för detta ämne har, som framgår av de militära myndigheternas erinringar, ej fullt uttagits. Detta torde i viss mån ha berott på att man vid tillämpningen av utbildningsbestämmelserna ansett huvudvikten böra läggas på gymnastiken som sådan, men för denna ha övningslokaler ej kunnat disponeras i tillräcklig utsträckning. För idrott synes tiden i påfallande liten grad ha utnyttjats. Ofta har den till gymnastik och idrott anslagna tiden i stället ägnats åt handvapenstjänst. Den omständigheten att gemensamt timtal angivits för gymnastik och idrott synes leda till att kursplanens innehåll bedömes olika. Planen anger f. ö. ej närmare, vad som skall inläras eller övas. Det har därför tillkommit vederbörande ledare att bedöma avvägningen mellan ämnets detaljavsnitt. En jämförelse mellan de skilda skolorna visar också väsentliga olikheter härvidlag. I kursplanen böra därför ämnets huvudavsnitt närmare preciseras och anvisningar i detalj lämnas om huru tiden skall utnyttjas. Exempel på olika slag av idrott under skilda lokala förutsättningar böra också intagas i kursplanen. Det bör vidare tillses, att den tid, som anslagits till fysisk fostran, verkligen blir använd härtill. För de ofta trångt förlagda, stora kontingenterna av manskap det här är fråga om äro kroppsövningar av särskilt stor betydelse. Önskemål om mera tid för gymnastik och idrott ha i flera olika sammanhang framförts även av de värnpliktiga själva. Ifråga om utbildningens bedrivande är det önskvärt, att gymnastiklektioner ej förläggas till tid närmast efter måltidsuppehåll eller såsom kvällslektioner efter en kanske ansträgande dag i övrigt. Att lokalsvårigheter härvidlag spela in, har sig kommissionen dock bekant. HÄLSO- OCH FÖRBANDSLÄRA. Enligt utbildningsbestämmelserna skall denna utbildning, som förekommer endast under värnpliktsskola period I, omfatta följande: Föredrag om »människokroppens byggnad och förrättningar; sjukdomar och sjukdomsorsaker, infektionssjukdomar; allmän hygien, gällande lag samt for

flottans personal gällande särskilda bestämmelser angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar; alkoholens skadeverkningar på människokroppen; köldskador; första hjälpen vid olycksfall samt konstgjord andning». Ifråga om de båda sistnämnda övningsdetaljerna skall praktisk övning förekomma »i den utsträckning som omständigheterna medgiva». Därigenom att det i utbildningsbestämmelserna ej anvisats någon bestämd tid åt de praktiska delarna av ämnet, vilka dock ej äro minst viktiga, ha dessa på sina håll kommit att helt försummas. Utbildningen har i huvudsak begränsats till föredrag i hälsolära av läkare. Enär dessa vanligen anordnats för mycket stora värnpliktskontingenter — ända upp till 400 man samtidigt — har behållningen, såsom de värnpliktiga ävenledes framhållit, ej blivit stor. Det är nödvändigt att begränsa antalet åhörare vid föredrag i hälsolära, så att föredragshållaren verkligen kan komma i närmare kontakt med eleverna. Enär dessa böra få tillfälle att framställa frågor, framstår angelägenheten av att undervisningen bedrives med mindre grupper så mycket tydligare. Att den praktiska utbildningen i förbandslära, för vilken måste anslås ett bestämt timtal, likaledes bör bedrivas med smärre grupper, säger sig självt. För att den överhuvud taget skall kunna bedrivas på ett tillräckligt sakkunnigt sätt erfordras, att till värnpliktsskolornas förfogande ställes behövlig lakar- och övrig sjukvårdspersonal. I anslutning härtill förtjänar nämnas, att lantförsvarets utbildningskommission funnit avsevärda brister beträffande utbildningen i hälso- och sjukvård vid armén och för den skull i sitt betänkande (S. O. U. 1941: 35 s. 151 f.) förordat, att denna utbildning anordnas dels i form av föredrag i hälsolära (4 timmar), dels i form av en praktisk samaritkurs (16 timmar). Utbildningen borde bedrivas i avdelningar om högst en plutons storlek. Skolöverstyrelsen uttalade i yttrande över betänkandet bl. a., att undervisningen i hälsolära lämpligen borde ingå i den allmänt medborgerliga fortbildningskurs, som kommissionen föreslagit till införande. Överstyrelsen föreslog, att inom ramen för de allmänbildande ämnena ansloges 10 timmar till undervisning i hälsolära, genom vilken de värnpliktiga skulle bibringas de teoretiska förutsättningarna för den praktiska samaritkursen. Såsom hjälpmedel vid denna förberedande undervisning i hälsolära tänkte sig'överstyrelsen en särskild broschyr, utarbetad exempelvis av Statens institut för folkhälsan, genom vars försorg också en rikhaltig bildbandsserie, innefattande såväl diagram som fotografiskt material, skulle sammanställas. Om undervisningens bedrivande anförde överstyrelsen vidare följande. »Undervisningen skulle sedan väsentligen bestå i orienterande föredrag med skioptikonbilder, avslutad med i lämplig form anordnat förhör av de viktigaste i den nämnda broschyren meddelade fakta. Målet skulle vara att meddela konkret undervisning angående de viktigaste livsfunktionerna och de viktigaste fienderna till folkhälsan. I den följande praktiska samaritkursen skulle i viss utsträckning de under allmänbildningskursen inhämtade kunskaperna i hälsolära kunna med fördel repeteras och fördjupas.» I likhet med vad som sålunda föreslagits för armén bör även för de värnpliktiga vid marinen anordnas en praktisk samaritkurs. Av de sammanlagt 24 timmar, som f. n. under värnpliktsskola period I för sjömanshusinskrivna ägnas åt ämnet hälso- och förbandslära, vilket i denna skola förekommer 2 timmar per vecka under 3 månader, böra minst 15 timmar anslås till

94 samaritkursen. För att återstående timmar skola räcka till för hälsoläran, bör vid denna undervisning såsom hjälpmedel användas en särskild broschyr av det slag, skolöverstyrelsen föreslagit. I syfte att kunna bereda »övriga» värnpliktiga en lika omfattande undervisning i hälso- och förbandslära, vilket synes önskvärt, böra för dem 3 timmar per vecka anslås till detta ämne, enär deras grundläggande utbildning iland ju pågår endast 2 månader. SJÖMANSUTBILDNING. Under denna benämning förekommer sådan utbildning i värnpliktsskola period I. Under värnpliktsskola period I I ingår viss sjömansutbildning i ämnet Bekrytundervisning. I vissa yrkesskolor förekommer denna utbildning i form av ett särskilt ämne — sjömanskap. Ämnets omfattning, sådan den angives i utbildningsbestämmelserna, synes i huvudsak vara ändamålsenlig. I praktiken har utbildningen dock ej givit åsyftat resultat. Den ringa tillgången på båtmateriel och övrig undervisningsmateriel har säkerligen inverkat menligt och lett till att undervisningen blivit verklighetsfrämmande I många fall har emellertid också en viss brist på initiativ, när det gällt att anordna utbildningen, varit en bidragande orsak till det mindre goda resultatet. Utbildningen har sålunda huvudsakligen inskränkts till inövning av knopar och stek på s. k. sjömaningslejdare. I mån av tillgång på undervisningsmateriel bör utbildningen givetvis också omfatta t. ex. arbeten med wire. Dessutom torde det vara nödvändigt att differentiera utbildningen med hänsyn till elevernas förkunskaper, enär åtminstone en del av de sjömanshusinskrivna värnpliktiga redan förvärvat viss färdighet i ämnet. Kommissionen förordar alltså en vidgad och mera praktiskt lagd sjömansutbildning för de värnpliktiga redan i samband med deras grundläggande utbildning. En nödvändig förutsättning för en sådan förbättring är att tillföra värnpliktsskolorna tillräcklig båt- och annan undervisningsmateriel. Av utbildningsbestämmelserna bör tydligare än nu framgå, att sjömansutbildningen redan på detta stadium skall vara praktisk och verklighetsbetonad. Även sjömansutbildningen ombord synes böra ägnas mera tid än f. n. Sådan utbildning bör ej såsom hittills meddelas endast de värnpliktiga, som vidareutbildas inom däcksavdelningen, utan bör komma alla tillgodo, åtminstone i form av livbåtsövningar. Allmänt medborgerliga ämnen. I Kap. VII (s. 349 ff.) anföras de huvudsakliga motiven för införande av viss allmänt medborgerlig undervisning i samband med värnpliktstjänstgöringen. Att dylik undervisning emellertid blir av värde endast om den bedrives planmässigt och under gynnsamma pedagogiska förhållanden, visa resultaten av de under hösten 1942 vid flottan gjorda försöken att i värnpliktsskola period I för sjömanshusinskrivna införa undervisning i medborgarkunskap och svenska. Denna undervisning, som enligt redan återgivna kursplaner omfattade 1 resp. 2 veckotimmar, blev enligt såväl myndigheternas som de värnpliktigas utsago i stort sett misslyckad.

95 Enligt vad de värnpliktiga själva uppgivit, ha de ej saknat intresse för vare sig medborgarkunskap eller svenska. Tvärtom har flertalet tydligen uppskattat ämnena såsom sådana men ansett, att undervisningen varit otillräcklig och bristfälligt ledd. Att detta alltför improviserade försök kommit att misslyckas torde främst ha berott på svårigheten att bland den militära instruktionspersonalen finna lämpliga lärare. Detta gäller särskilt undervisningen i svenska. Undervisningen i läsning, som enligt kursplanen skulle omfatta »valda delar ur Sveriges sjokngshistoria», synes i de flesta fall ha bedrivits på ett pedagogiskt sett alltför småskoleaktigt sätt i form av högläsning. Bristen på lämplig innanlasnmgslektyr har ytterligare förminskat effekten av denna undervisning Rattstavningsundervisningen, som enligt kursplanen främst skulle avJe att bibringa vederbörande »kännedom om de vanligaste rättstavningsreglerna», synes i själva verket mest ha bedrivits i form av diktamensövningar, vilka självfallet — om den nämnda undervisningen om rättstavningsreglerna ej lämnas tillräckligt utrymme — knappast leda till någon nämnvärd förkovran. Den i kursplanen vidare anbefallda övningen »att i skrift relatera i samband med utbildningen upplevda händelser och gjorda iakttagelser» synes på många håll ha ersatts med vanlig uppsatsskrivning av tämligen ineffektivt slag. Ämnet medborgarkunskap var i kursplanen alltför snävt begränsat till »militär medborgarkunskap», vilken enligt de värnpliktiga handlat för mycket om straff men för litet om samhälls- och statsskick. Dessutom bedrevs denna undervisning i enlighet med de utfärdade anvisningarna till stor del i föredragsform, vilket ej torde vara det mest effektiva sättet. Att man vid uppgörande av de nya kurs- och timplaner, som återgivits, bibehållit ämnet svenska vid ekonomiavdelningen, men vid maskin- och hantverksavdelningarna i stället infört undervisning i matematik, synes ha berott på att man ansett dessa avdelningar vara mest i behov av undervisning i de nämnda ämnena. Men även där kvarstå svårigheterna att med tillgänglig militär instruktionspersonal på ett tillräckligt effektivt sätt kunna anordna undervisning i dessa ämnen. Denna borde helst ledas av civila lärare och differentieras med hänsyn till elevernas utbildningsbehov, vilket synes vara individuellt mycket olika. Kommissionen anser i likhet med 1940 års socialvårdskommitté (S. O. U. 1941: 30 s. 99 ff.), att undervisning i modersmålet och räkning i stället bör t. v. anordnas såsom frivillig fritidsundervisning på sätt, som närmare anges i av chefen för försvarsstaben utfärdade »Anvisningar» för sådan undervisning (Högkv: Fst nr 55:35/1943). Viss undervisning i medborgarkunskap synes däremot böra förekomma for alla värnpliktiga. Den militära delen av detta ämne, som främst avser att ge en utblick över det svenska folkförsvaret, behöver helt visst icke såsom försöksvis skett, utbrytas till ett fristående ämne utan kan med fördel mgå i eller bedrivas i nära samband med rekrytundervisningen. Undervisningen i denna del av ämnet bör dock överlåtas åt särskilt kompetent befäl, som verkligen har förmåga att vidga de värnpliktigas militära vyer. Den kan också, såsom skett, meddelas i form av föredrag och förevisningar.

96 Vad som däremot bör tillkomma såsom ett särskilt ämne i värnpliktsskola period I är allmän medborgarkunskap, d. v. s. undervisning i statsoch samhällskunskap. Såsom även framgår av värnpliktigas uttalanden blir denna ej tillräckligt effektiv enbart genom föredrag, utan den synes i stället böra bedrivas i form av ordnad gruppundervisning med 2 veckotimmar under en 3-månadersperiod och 3 veckotimmar under en 2-månadersperiod. Kursen i allmän medborgarkunskap skulle sålunda för varje kontingent värnpliktiga komma att omfatta sammanlagt 24 undervisningstimmar, vilket torde få anses såsom ett minimum för att den skall kunna ge tillräcklig behållning. Det säger sig emellertid självt, att den militära instruktionspersonalen ej kan vara kompetent att utan vidare undervisa i detta ämne, för vilket den genom den ordinarie befälsutbildningen ännu ej erhållit tillräcklig skolning. Intill så skett, synes det därför nödvändigt att anlita civila lärare dels för uppläggning av själva lärokurserna, dels för behövlig saklig och pedagogisk orientering av det instruktionsbefäl, som anförtros att undervisa i medborgarkunskap. I Kap. V I I anföras några synpunkter ifråga om undervisningens bedrivande och instruktionspersonalens förberedelse för uppgiften. Yrkesutbildning. Däcks- och maskinavdelningarna. För värnpliktiga tillhörande dessa yrkesavdelningar meddelas yrkesutbildning vid värnpliktsskola period I och I I samt vid vissa yrkesskolor. Den yrkesundervisning, som påbörjas under period I, inskränker sig huvudsakligen till teoretisk genomgång med användning av föreskrivna instruktionsböcker. Så sker exempelvis i ämnena artilleri, eldledning, svepmateriel, elektricitetslära samt maskin- och motorlära. Ehuru för flera ämnen föreskrivas praktiska övningar, kunna sådana ej utföras i erforderlig utsträckning på grund av brist på lämplig övningsmateriel. Till följd av alltför teoretisk inriktning synes yrkesundervisningen under period I emellertid till stor del förfela sitt huvudsyfte, vilket enligt utbildningsbestämmelserna ju är att underlätta den yrkesdifferentiering, som man på ett tidigt stadium eftersträvar. Såsom redan anförts i Kap. I (s. 38) skall man nämligen redan i början av denna utbildningsperiod avskilja dels 10—12 % elever, lämpade för vidareutbildning, dels de elever, som icke anses kunna följa den ordinarie utbildningen och vilka enligt utbildningsbestämmelserna uppskattas till 3—4 %. Ehuru en differentiering i och för sig är eftersträvansvärd, synes denna dock enligt kommissionens mening böra ske stegvis. Under period I torde det vara tillräckligt att till särskilda instruktionsavdelningar avskilja endast sådana elever, som uppenbarligen sakna förutsättningar för fortsatt utbildning och vilka därför i fortsättningen ej kunna tjänstgöra annat än som matroser och eldare oberoende av yrkesgren. För alla övriga däremot bör anordnas yrkesundervisning, vilken dock under hela period I lämpligen kan vara av orienterande art. Enär yrkesundervisningen under denna period näppeligen torde kunna bedrivas annat än övervägande teoretiskt, bör —

97 som chefen för kustflottan framhållit (jfr s. 40) — det definitiva urvalet av elever, avsedda för vidareutbildning, uppskjutas och verkställas under första delen av den för den fortsatta, egentliga yrkesutbildningen anslagna tidsperioden, då yrkesundervisningen övergår till att bli huvudsakligen praktisk. Att gå än längre och låta alla värnpliktiga genomgå fullständig yrkesskola är givetvis ej genomförbart, även om det onekligen vore fördelaktigt. Kommissionen anser dock, att inemot en fjärdedel av de värnpliktiga borde bibringas fullständig yrkesutbildning. För att möjliggöra önskvärd gallringborde rentav inemot hälften av de värnpliktiga få påbörja yrkesutbildningen. Efter hand som eleverna under den fortsatta yrkesutbildningen visa sig olämpliga, böra de skiljas från denna. Även om ej alla yrkesutbildade värnpliktiga kunna direkt utnyttjas i kvalificerad befattning, ökas dock på så sätt deras användbarhet under fortsatt praktisk tjänstgöring. Beträffande artilleri- och eldledningsmatroser av kategorien icke sjömanshusinskrivna, vilka ju vid värnpliktsskola period I erhålla yrkesundervisning endast under 2 månader, finner kommissionen i likhet med chefen för Stockholmseskadern anmärkningsvärt, att dessa enligt utbildningsplanen ej förutsättas genomgå någon värnpliktsskola period I I före yrkesskola. Detta skulle innebära, att de efter 5 månader kunde uppnå samma yrkesfärdighet, som de sjömanshusinskrivna hinna förvärva efter 8 månader. Självfallet bör tiden för yrkesutbildning för dessa båda kategorier vara lika lång. Ifråga om utbildningen av värnpliktiga artillerimatroser till riktare ha erfarenheterna visserligen visat, att det ur kompetenssynpunkt ej finnes hinder härför. Men artilleriskolan för manskap, vilken är den enda som anordnas, torde ej^ kunna förläggas till sådan tidpunkt, att de värnpliktiga efter genomgång av denna, kunna under tillräckligt lång tid utnyttjas såsom riktare. Eftersom utbildningen vidare är dyrbar och det kräves att uppnådda färdigheter verkligen kunna vidmakthållas, synes sådan riktarutbildning ej i fortsättningen böra komma ifråga för värnpliktiga. I yrkesutbildningen för hydrofonister och radiomatroser ingår redan under värnpliktsskola period I elektricitetslära. För hydrofonister bör dock, såsom myndigheterna också framhållit, detta ämne begränsas, enär utbildningen för dessa i fortsättningen mest avser hydrofonmaterielens skötsel och vård. Ehuru det för radiomatroser fordras vissa kunskaper i elektricitetslära, synes dock yrkesundervisningen för dessa under period I böra begränsas till att omfatta endast radiosignalering, varigenom möjligheten att göra ett säkert urval redan under den första utbildningsperioden onekligen bäst skulle tillgodoses. Erfarenheterna ha dessutom visat, att utbildningstiden för radiomatroser i radioskola är för kort för att utbildningsmålet skall kunna uppnås, varför denna tid bör förlängas med en månad. Såsom kommissionen i Kap. I (s. 43) föreslagit och i Kap. I I I närmare anger, böra värnpliktiga med skepparexamen av l:a klass eller maskinistexamen av 3:e klass i värnpliktshänseende hänföras till gruppen »sjökaptener och likställda» och erhålla en med för styrmän resp. maskinister av 2:a klass jämförlig utbildning. 7 — 2029 43

98 Ekonomi- och hantverksavdelningarna. Av det stora flertalet värnpliktiga inom ekonomiavdelningen fordras ej särskilda yrkeskunskaper. För att kunna bestrida mera kvalificerade befattningar äro i regel inom båda avdelningarna jämförlig civil yrkeskompetens tillräcklig. Då emellertid ej hela personalbehovet, särskilt inom ekonomiavdelningen, kan fyllas med värnpliktiga, som på förhand äga sådan civil kompetens, måste en del meddelas erforderlig utbildning före sjökommendering. F. n. beredas alla dessa elever vid värnpliktsskola period I endast tillfälle till praktisk tjänstgöring vid sjukhus, mässar, matinrättningar o. d. På dessa arbetsplatser bli de värnpliktiga emellertid i regel mera utnyttjade än utbildade. Om de härunder överhuvud taget erhålla någon utbildning, är denna merendels mycket bristfällig, främst beroende på att man på dessa arbetsplatser varken har tid, utrymme eller tillräcklig personal för att kunna bedriva ordnad undervisning. I vissa fall har för värnpliktiga inom ekonomiavdelningen visserligen ordnats teoretisk yrkesundervisning, men denna har, såsom de värnpliktiga framhållit, visat sig vara av ringa värde. Vad de i stället önska och behöva är framför allt ordnad praktisk yrkesutbildning. Detta gäller särskilt de kockar, som ej äga någon som helst civil utbildning i yrket. För sådana kockar liksom även för vissa hovmästare och förrådsmän, som avses för mera kvalificerade befattningar ombord, bör enligt kommissionens mening före sjökommendering ordnas en kurs vid den förplägnadsskola i Karlskrona, vilken, såsom framgår av Kap. V, föreslås för det fast anställda manskapets motsvarande utbildning. För övriga tillhörande ekonomi- och hantverksavdelningarna bör erforderlig yrkesutbildning kunna meddelas ombord. Hornblåsare däremot meddelas yrkesutbildning iland. Värnpliktiga, som icke få fortsatt yrkesutbildning efter period I, böra icke såsom hittills under hela tjänstgöringstiden utnyttjas i en och samma befattning. Visserligen är ombyte av befattning icke önskvärt ur beredskapssynpunkt, men kommissionen anser likväl, att vissa tillfälliga omplaceringar äro både möjliga och behövliga, det senare dels för att inom ett visst verksamhetsområde öka varje mans användbarhet, dels också för att i viss mån förhindra att tjänsten under nuvarande betydligt förlängda utbildningstid blir enahanda och därför förslöande, vilket den lätt torde komma att bli för den som under en stor del av sin tjänstgöringstid är hänvisad till ett och samma okvalificerade arbete. Underbefälsutbildning ocb viss kompletterande utbildning. Enligt de provisoriska utbildningsbestämmelserna skola, som tidigare refererats, vissa värnpliktiga artilleri-, eldlednings- och svepmatroser, som erhållit vidareutbildning (2:a klass sjömän), genomgå underbefälsutbildning iland under de två sista* månaderna av värnpliktstjänstgöringen. I kursplanen för denna utbildning ingår emellertid endast ämnet befälsutövning, varom anföres följande: »Under underbefälskurs iland avses eleven tjänstgöra som biträdande instruktör vid värnpliktsskola period I.» Förutsättningen för att överhuvud taget kunna ge vissa värnpliktiga till-

99 fälle att genomgå underbefälsutbildning iland under de båda sista tjänstgöringsmånaderna är givetvis, att det uppstår ett överskott av värnpliktiga, vilka ombord kunna ersätta för denna utbildning landkommenderade. Detta överskott, som uppstår därigenom att sommarbehovet av värnpliktiga ombord är större än vinterbehovet, torde i runt tal kunna uppskattas till ett par hundra man. Kommissionen finner anmärkningsvärt, att endast värnpliktiga tillhörande de nämnda yrkesgrenarna inom däcksavdelningen avsetts för underbefälsutbildning. Även inom däcksavdelningens övriga yrkesgrenar liksom också inom maskinavdelningen torde det föreligga behov av att låta vissa vidareutbildade värnpliktiga genomgå underbefälsutbildning. Därför synes det nämnda överskottet av värnpliktiga böra användas för att försöksvis även inom maskinavdelningen ersätta sådana vidareutbildade ombord, vilka kunna anses lämpliga för dylik utbildning. Självfallet kommer emellertid större delen av överskottet av värnpliktiga iland att bestå av sådana, som icke äro lämpliga för underbefälsutbildning, utan vilka — såsom i det följande anges — böra meddelas annan utbildning iland under de båda sista tjänstgöringsmånaderna. Kommissionen förutsätter, att man tillser att överskottet i möjligaste mån kommer att bestå av sådana värnpliktiga, för vilka endast en kortare tids tjänstgöring återstår. Vad beträffar de för underbefälsutbildning uttagna ifrågasätter kommissionen lämpligheten av att meddela dem enbart sådan instruktörsutbildning, som planerats. Det är nämligen att märka, att alla dessa värnpliktiga redan specialiserats ej blott för viss yrkestjänst utan i de flesta fall även för viss befattning ombord. Ehuru utbildning i befälsutövning självfallet blir av värde för dessa värnpliktiga, om de sedermera vid inkallelse kunna komma att tjänstgöra såsom underbefäl ombord, synes dock en sådan utbildning, som endast omfattar instruktionstjänst, vara alltför ensidig, eftersom de med hänsyn till sin tidigare yrkesutbildning ombord lämpligen ej bör användas såsom instruktörer. Ej heller bör man överskatta de praktiska möjligheterna att kunna ge oerfarna underbefälselever tillfälle att i någon större utsträckning få praktisera befälsutövning med värnpliktiga såsom övningstrupp. Även om både teoretisk och praktisk befälsutövning i lämplig omfattning bör ingå i denna underbefälskurs, synes den dock huvudsakligen böra omfatta sådan kompletterande utbildning, som kan komma att bli till mera nytta både för försvaret och dem själva. För däcksavdelningen bör denna kompletterande utbildning avse att ge sådana kunskaper, som ingå i fordringarna för skepparexamen av 2:a klass (Befälsförordningen S. F. S. 1936: 315 § 14 mom. 5 b). E n dylik utbildning kan nämligen vara av värde för de värnpliktiga i deras fortsatta verksamhet såväl i det militära som i det civila livet. Dessutom torde de flesta även uppskatta, att utbildningen på detta sätt leder fram till en officiell kompetens, som författningsenligt styrkes genom utfärdat intyg. Vad maskinavdelningen beträffar bör den kompletterande utbildningen

100 på liknande sätt avpassas med hänsyn till de fordringar, som föreskrivas för erhållande av maskinskötar- eller motorskötarbevis (Befälsförordningen § 18). Även om sistnämnda behörighetsbevis ej kunna erhållas, med mindre vederbörande uppfyller fordringarna även i övrigt, t. ex. ifråga om tjänstetid, torde det dock vara en sporre för de värnpliktiga, om utbildningen vid flottan underlättar för dem att förvärva sådana behörighetsbevis. Det förtjänar för övrigt nämnas, att tjänstgöring såsom eldare, smörjare eller motorman ombord på flottans fartyg må tillgodoräknas såsom tjänstetid jämlikt befälsförordningen (§ 26). För den del av det nämnda överskottet, vilken ej består av vidareutbildade, bör iland anordnas kompletterande militär utbildning. Denna bör dock ej vara en repetition av det som inlärts under den tidigare utbildningen utan vara en påbyggnadsutbildning av militärt och medborgerligt värde. Den kompletterande utbildningen för denna grupp bör delvis kunna omfatta samma övningsgrenar och ämnen som i det följande (s. 110) föreslås för iland fast kommenderad personal. Kommissionen finner slutligen angeläget understryka vikten av att sådana värnpliktiga, som under de sista tjänstgöringsmånaderna landkommenderas, bibringas en kompletterande utbildning, som verkligen innebär en förkovran. Om så ej sker, förstärkes deras intryck av att tjänstgöringstiden är för lång och att de icke utbildas och utnyttjas på ett tillräckligt effektivt sätt.

Värnpliktiga i allmänhet som ersättare för stammanskap. Värnpliktskontingentens storlek. Vid beräkning av manskapsbehovet vid flottan efter genomförd omorganisation förutsatte 1941 års försvarsutredning en 5-årig första anställningstid för stammanskapet. Det antal värnpliktiga i allmänhet, som förutom stammanskapet behövdes för att fylla detta personalbehov, beräknades till 3 175 man. Själva grundförutsättningarna för beräkning av personalbehovet ha emellertid, såsom av Kap. V närmare framgår, i vissa avseenden kommit att förändras. I proposition 1942: 210 förutsattes sålunda främst av rekryteringsskäl en endast 4-årig kontraktstid för stammanskapet. Ehuru en del av de fast anställda kunna beräknas rekapitulera efter första anställningstidens slut, måste en avkortning av denna med ett år betyda en avsevärd minskning av antalet furirer, varigenom en ökning av antalet rekryter sålunda skulle bli erforderlig. Denna ökning kan dock i någon mån begränsas, om, såsom kommissionen förutsätter, den första anställningstiden även vid marinen utökas med ett halvt års »prövotid» och om man vidare i viss utsträckning ersätter furirer med 2:a klass sjömän. Såsom närmare framgår av Kap. V, föreslår kommissionen att underbefälsskola i fortsättningen anordnas helt och hållet iland och att värnpliktiga utbildas för att ombord ersätta underbefälselever under den tid dessa genomgå underbefälsskola. Dessa åtgärder komma sålunda att medföra ett ökat behov av värnpliktiga.

101 3Iöjligheterna att ersätta 2:a klass .sjömän med värnpliktiga. Vissa försök ha under beredskapstiden gjorts att utbilda och låta värnpliktiga bestrida vissa mera kvalificerade befattningar, såsom t. ex. l:e laddare, telefonposter och siktinställare. I motsats till tidigare praxis har man även sökt använda värnpliktiga för tjänst ombord på ubåtar. Avsikten härmed har emellertid närmast varit att söka täcka den brist på 2:a klass sjömän, som under beredskapstiden uppstått bl. a. på grund av att ny materiel tillförts. Först i och med genomförande av den år 1941 beslutade förlängningen av utbildningstiden har man i större utsträckning ansett sig kunna utbilda värnpliktiga till att ersätta 2:a klass sjömän. Av tab. 3 framgår omfattningen av den s. k. vidareutbildningen under utbildningsåret 1942—1943, då tidigare refererade provisoriska utbildningsbestämmelser tillämpats. Tab. 3. Antal (%) till vidareutbildning uttagna värnpliktiga under utbildningsåret 1942—1943. Till vidareutbildning uttagna värnpi iktiga Sj önianshusinskrivna

Yrkesgren

Stockholms örlogsstation An tul

%

Icke sjömanshusinskrivna

Karlskrona örlogsstation Antal

%

storlek....

341 Artillerimatroser Signal » (hydrofonister) . . Eldledningsmatroser Radio B Svep »

4 6 7

1-2 1-8

2-o

2-o

0-9 4-4

10 8 23

1-4 Ii 3'3

2-9

1-4

15 80

2-i

45 Värnpliktshmt'ingenlens

700 Stockholms örlogsstation Antal

%

644 Karlskrona örlogsstation Antal

%

704 Dä eks avdelningen.

10 7 9 20 13

1-6 1-1 1-4 3-i

2-o

14 9 10 10 25

1-9 1-8 1-4 1-4 3-5

1-4

13 91

1-8

M a s k i n av delningen. Kol- och oljeeldare, motorskötare s a m t elektriker M o t o r s k ö t a r e a v s e d d a för m i n s v e p ningstjänst Summa

Ila

16 75

2-5 117

129 Kommissionen har närmare undersökt i vad mån det är möjligt att i ännu större omfattning än som skett utbilda värnpliktiga såsom ersättare för 2:a klass sjömän. Därvid har räknats med en flottorganisation i fred av den storlek, som år 1942 beslutats. Utgångspunkt har vidare varit de fordringar, som böra ställas på en 2:a klass sjöman i vederbörlig drabbningsbefattning. I viss mån har även beaktats, att inom vissa yrkesgrenar föregående civil verksamhet med fördel kan utgöra grund för utbildning till mera kvalificerade befattningar. Vid inventering av drabbningsbefattningarna för 2:a klass sjömän i klart skepp och luftvärnsberedskap (maskinvakt och skyddsvakt) på flottans olika fartyg har ytterligare följande beaktats:

102 att tiden för effektiv tjänstgöring på avsedd drabbningsbefattning blir så lång som möjligt, varigenom bl. a. de befattningar bortfalla, vilka förutsätta utbildning vid vissa av de yrkesskolor ombord, som i fredstid anordnas endast en gång om året; att utbildningen bedrives ombord på den fartygstyp den värnpliktige avses vara kommenderad på under den fortsatta tjänstgöringen; att befattningar, som för stampersonalens utbildning ej innebära direkt n y t t a ur kunskaps- eller erfarenhetssynpunkt, i första hand avsetts för värnpliktiga; att beträffande depåförlagda fartyg sådana befattningar undantagits, som beroende av beredskapsgraden kunna omfatta flera olika befattningar, t. ex. avståndsobservatörtjänst vid luftvärnet och a n n a n drabbningstjänst; samt att befattningar, som fordra omfattande teoretiska specialkunskaper, likaledes undantagits. Befattningar för 2:a klass sjömän, som i första hand kunna upprätthållas av värnpliktiga, synas vara följande: Däcksavdelningen. Samtliga laddarbefattningar vid lätt och medelsvårt artilleri, Artillerimatroser: siktinställare vid lätt och medelsvårt artilleri och telefonposter. Halva antalet befattningar för hydrofonist, när mer än en Signal » : sådan finnes. Eldledningsmatroser: Samtliga befattningar i eldledningscentraler samt telefonoch talrörsposter inom eldledningen. Min-(svep-) » : En fjärdedel av antalet befattningar, när mer än tre sådana finnas. Radio » : En tredjedel av antalet befattningar, när mer än två finnas.

Skeppseldare:

Motor

»

:

Maskinavdelningen. Samtliga befattningar i eldrum, när vederbörande vid skyddsvakt icke bestrider tjänst i skyddscentral eller som telefonpost eller fullgör annan tjänst, som kräver särskild specialutbildning. Samtliga befattningar i dynamorum, när vederbörande vid skyddsvakt eller vid fartygstjänst icke upprätthåller befattning, exempelvis som strålkastarskötare, eller fullgör annan tjänst, som kräver särskild specialutbildning.

E k o n o m i - och h a n t v e r k s a v d e l n i n g a r n a . Samtliga yrkesgrenar: Alla befattningar, för vilka erforderlig yrkeskunnighet redan tidigare förvärvats eller i samband med värnpliktsskolor kan uppnås. Befattningar som icke kunna upprätthållas av värnpliktiga: Artillerimatroser: Sidriktare vid medelsvår kanon på jagare, 2:e laddare vid svår kanon. Eldledningsmatroser: Avståndsobservatör. Signal » : Signalman. Ubåtsmatroser och ubåtseldare: Alla befattningar. * 1 Inom ubåtsvapnet sökte man visserligen redan under åren 1939—1941 att utbilda en personalreserv av värnpliktiga. Ehuru resultatet av denna utbildning ej var ogynnsamt, ha försöken ej upprepats, främst på grund av att man ej åt de värnpliktiga kunnat utverka det förhöjda sjötillägg, som utgår till övrig ubåtspersonal och vilket närmast synes vara att betrakta såsom en riskpremie.

103 Tab. 4 anger antal {%) värnpliktiga, som i enlighet med ovannämnda principer i första hand kan ersätta 2:a klass sjömän. Procenttalen äro uträknade i förhållande till hela antalet 2:a klass sjömän inom resp. yrkesgrenar, vilket närmare framgår av tabellen. Det förtjänar understrykas att i denna upptagas endast de möjligheter till ersättning, som i första hand synas kunna komma ifråga. Det förefaller dock troligt att en sådan ersättning skulle kunna förekomma i ännu större utsträckning, om systemets fullständiga genomförande verkligen vore erforderligt och lämpligt. Tab. 4. Antal (%) värnpliktiga som under sommar- resp. vinterhalvåren anses kunna ersätta 2:a klass sjömän inom olika yrkesgrenar. Vinter

Sommar Yrkesgrenar

Hela antalet 2:a klass sjömän

Värnpliktiga ersättare Antal

%

Hela antalet 2:a klass sjömän

Värnpliktiga ersättare Antal

%

261 24 55

51 16 22

3 6 28

13 23 33

Däcksavdelningen. Artillerimatroser . Signal » Eldledningsmatroi Ubåts Min Svep "Radio

615 188 289 26 25 60 122

298 43 80

49 23 28

5 32 48

20 53 39

516 153 249 16 23 24 84

Ekonomiavdelningen

356 172 75

160 87

45 50

274 129 65

130 53

47 41

618 Maskinavdelningen. Skeppseldare Motor » Ubåts » Hantverksavdelningen Summa

Den ökning av flottans värnpliktskontingent, som blir nödvändig, om alla här uppräknade 2:a klass sjömän ersättas med värnpliktiga, utgör, såsom framgår av tab. 4, drygt 800 man utöver de 3 175, som beräknats enligt proposition 1942: 210. Kommissionen anser sig emellertid ej kunna förorda, att 2:a klass sjömän ersättas med värnpliktiga i alla fall, där detta är möjligt, enär det överskott av värnpliktiga, som på grund av minskade rustningar ändå uppstår under vinterperioden, därigenom skulle komma att bli avsevärt mycket större. Det ökade behovet av värnpliktiga bör helst begränsas till det antal, som behövs för att året runt ersätta 2:a klass sjömän under den tid dessa genomgå underbefälsskola iland, vilket antal torde kunna uppskattas till högst 500 man. I inledningskapitlet (s. 12 f.) har anförts, att man tidigare gång efter annan övervägt även möjligheterna att vid flottan utbilda värnpliktiga 2:a klass sjömän till att bestrida underbefälsbefattningar ombord för att på så sätt åstad-

104 komma en minskning av underbefälskadern. Därvid har man dock kommit till det resultatet, att någon sådan minskning ej i nämnvärd omfattning vore möjlig med mindre utbildningstiden för de värnpliktiga utsträcktes till 2 år. Kommissionen har sökt utröna möjligheterna att med nuvarande utbildningstid ersätta underbefäl med värnpliktiga. Särskilt inom maskin-, ekonomi- och hantverksavdelningarna synes det ej uteslutet, att värnpliktiga med motsvarande civil yrkesutbildning i enstaka fall utan vidare skulle kunna övertaga underbefälsbefattningar. Detta torde vara den enda möjlighet som står till buds att direkt kunna minska underbefälskadern, men denna möjlighet är givetvis i hög grad begränsad. Det synes vidare vara möjligt att utbilda ett visst antal sådana värnpliktiga till underbefäl, varigenom flottan tillförsäkras en viss reserv vid moblisering och krig. Genom en dylik underbefälsutbildning av värnpliktiga torde det dock ej bli möjligt att kunna minska antalet stamunderbefäl, enär dessa värnpliktiga efter sin underbefälsutbildning ej kunna disponeras under så lång tid, som erfordras för att de verkligen skulle kunna ersätta sådant befäl.

Utbildningstidens tillvaratagande. Såsom redan i inledningskapitlet (s. 16 ff.) anförts, h ä r i diskussionen om försvarsväsendet gång efter annan gjorts gällande, att utbildningstiden för de värnpliktiga ej effektivt tillvaratages. I enlighet med sina direktiv har kommissionen att sammanfatta sina synpunkter ifråga om övningstidens utnyttjande. Därvid har det visat sig nödvändigt att granska förhållandena iland och ombord var för sig. Eftersom erinringarna ifråga om utbildningstidens tillvaratagande ofta gällt värnpliktigas utnyttjande i s. k. handräckningstjänst, har kommissionen även ägnat detta spörsmål viss uppmärksamhet, ehuru det icke direkt har med den grundläggande utbildningen att göra. Skoltjänst iland. Enligt gällande utbildningsbestämmelser skall övningstiden per vecka vid skola iland uppgå till 48 timmar. För att kunna uttaga detta timtal fordras dock att övningarna pågå varje dag — även lördagar — till kl. 17.00. Naturligt nog önska de värnpliktiga, att övningarna kunna avslutas något tidigare på lördagar. Detta i och för sig rimliga önskemål är emellertid ej möjligt att tillmötesgå med mindre övningsveckan avkortas till förslagsvis 45 timmar. En sådan avkortning skulle mer än väl uppvägas av ökat intresse för utbildningen. Under de första veckorna, innan eleverna hunnit vänja sig vid de militära förhållandena, synes veckoarbetstiden rentav böra något understiga 45 timmar. Mera betydelsefullt än att uttaga ett mycket högt timtal per vecka är att inpassa övningsperioderna under året på sådant sätt, att dessa ej bli avbrutna och avkortade av helger. Enligt kommissionens förslag till utbildningsperiodernas fördelning under året begränsas i viss mån inverkan av dylika störningar.

105 Såsom framgår av de redan refererade rapporterna, går mycken övningstid förlorad i samband med de värnpliktigas inryckning. Sålunda åtgå f. n. till beklädnadsuttagning, läkarundersökningar, vaccinationer, urvalsprov o. d. ej mindre än 2 övningsveckor. En stor del av denna tid få de värnpliktiga tillbringa i köer i väntan på företräde. Särskilt förekommer detta vid utlämning och byte av beklädnadspersedlar. Om man vid förråd och dylika anstalter, åtminstone vid de tidpukter, då tillströmningen av värnpliktiga är som störst, kunde tillfälligt öka personalen, skulle härigenom mycken övningstid kunna inbesparas. Detsamma gäller läkarundersökningar och vaccinationer. Bristande planläggning är en av de mest framträdande orsakerna till att alla dessa förrättningar i samband med inryckningen bli så tidsödande. Önskvärt är, att dessa förberedelser i möjligaste mån koncentreras till den första tiden efter inryckningen, så att utbildningen därefter kan bedrivas ostört. E n noggrann detalj planläggning är för övrigt en grundförutsättning för att övningstiden överhuvud taget skall kunna effektivt utnyttjas. Såsom redan framhållits, sker planläggningen vanligen på alltför lång sikt, varigenom utbildningen ej tillräckligt smidigt kan anpassas med hänsyn till de störningar, som gång efter annan inträffa. Detta kan medföra tidsförlust på så sätt, att övningsprogrammet i vissa fall måste omläggas och improviserade övningar anordnas. Genom en noggrann detaljplanläggning och ordergivning i förväg skulle man vidare kunna undvika åtminstone en del av de tidsödande uppställningar av hela skolans personal, som flera gånger dagligen ske för meddelande av order o. d. Därigenom att tillgången på lokaler, övningsplatser, materiel o. d. är begränsad, är en omsorgsfull planläggning så mycket mera nödvändig. Genom bristande noggrannhet därvidlag händer det ej sällan, att en avdelning vid exempelvis skjutbana förlorar avsevärd tid i väntan på att pågående övning med annan avdelning avslutas. Förutsättningen för att man genom en nog grann planläggning skall kunna effektivt tillvarataga övningstiden är dock, att tillgången på materiel o. d. ej är alltför knapp, vilket den i vissa fall uppenbarligen är. Vid vissa övningar, t. ex. skjutövningar, då befälet måste ägna sig åt varje man enskilt, uppstår lätt tomgång för övriga elever, såvida icke för dessa anordnas särskilda och tillräckligt effektiva fyllnadsövningar, vilka självfallet böra vara planlagda i förväg för att kunna igångsättas utan dröjsmål. Några synpunkter och exempel på sådana fyllnadsövningar anges i Kap. VII (s. 372 f.). Ifråga om övningstidens fördelning på olika övningsgrenar och ämnen ha de värnpliktiga, såsom redan anförts, som sin bestämda mening uttalat, att man vid handvapensutbildningen ägnar alltför lång tid åt handvapensexercis i jämförelse med handvapensskjutning, vilken sistnämnda de med all rätt anse vara mera betydelsefull. Kommissionen har redan i det före-

106 gående (s. 91) framhållit vikten av att det skapas garantier för att handvapensexercis icke bedrives på bekostnad av andra och ej mindre viktiga delar av handvapenstjänsten. Vidare anser kommissionen i likhet med de värnpliktiga, att för mycken tid ägnas åt rekrytundervisning, främst därigenom att denna vanligen bedrives enligt opraktiska metoder och med instruktionsavdelningar, som icke blivit i möjligaste mån sammansatta med hänsyn till elevernas förmåga att tillgodogöra sig undervisningen. Av sistnämnda skäl blir undervisningen i ett flertal övningsgrenar och ämnen ej tillräckligt effektiv för mera försigkomna elever, eftersom arbetstakten i odifferentierade avdelningar måste avpassas med hänsyn till de mindre försigkomna eleverna. Kommissionen har därför i olika sammanhang föreslagit viss differentiering. Tjänst ombord. Att generellt ange antalet arbetstimmar per vecka ombord låter sig knappast göra, dels därför att tjänstgöringsförhållandena på olika fartyg äro så olika, dels därför att i arbetstiden måste inräknas även tid för vakttjänst. Dessutom är att märka, att tjänstgöringsförhållandena äro väsentligt olika på fartyg under gång och till ankars. Ombord på mobiliseringsbemannat fartyg i kustflottan omfattar övningsveckan, då skolor ej pågå, normalt c:a 25 övningstimmar förutom 12 timmar för rengöring och blankskurning samt ett visst antal timmar för övningar under mörker. Av övningsveckans 25 timmar ägnas 10 åt materielvård, gymnastik och idrott samt beklädnadsvård. Övriga 15 timmar ägnas åt stridsoch sjömansutbildning. Under de perioder, då tillämpningsövningar förekomma, anordnas sådana övningar vanligen flera dagar i följd. Därunder måste besättningen tidvis hela dygnet uppehålla sig på drabbningsplatserna. Eftersom dylika övningar äro mycket ansträngande, brukar dagen efter deras avslutande programmet avpassas med hänsyn till vila och rekreation. Särdeles krävande äro dessa övningar under förstärkt försvarsberedskap, då en del fartyg dessutom har att fullgöra särskilda uppgifter i samband med neutralitetsvakten. Därvid får övningsveckan självfallet en helt annan karaktär än under andra förhållanden. För elever i skolor och kurser ombord omfattar övningsveckan c:a 30 timmar förutom övningar under mörker, vilka förekomma under sammanlagt c:a 8 timmar per vecka. Skolelever äro dock i vissa fall befriade från rengöringssysslor. I övningsvecka ingår även tid för s. k. samövning och fördelningsexercis, som bedrives med hela besättningarna. På särskilda skolfartyg däremot disponeras hela övningsveckan för elevernas utbildning. Förutom här specificerad övningstid tillkommer vakttjänsten ombord, vilken vid flottan är betydligt mera omfattande än vid försvaret i övrigt. Vakttjänsten betyder särskilt ombord en avsevärd ökning av arbetstiden. I vissa fall förekommer dock att skolelever äro befriade från vakttjänst, dock i regel ej under sön- och helgdagar.

107 Vakttjänsten omfattar dels postgöring, till ankars eller under gång, dels sjömansarbeten, förrådskompletteringar, kommunikationstjänst m. m. Dessutom tillkomma för vakten vissa handräckningssysslor, för vilka den ordinarie kökspersonalen ej räcker till — potatisskalning, fiskrensning m. m. Av de lämnade exemplen på övningstidens utnyttjande ombord torde framgå, att det åtminstone på fullt mobiliseringsbemannade fartyg knappast är möjligt att öka arbetstiden per vecka. Däremot anser kommissionen, att arbetstiden ombord på skolfartyg i någon mån borde kunna ökas, förslagsvis från nuvarande 30 till 35 timmar per vecka, under förutsättning att eleverna i större utsträckning än hittills befrias från rengöringssysslor och vakttjänst. Överhuvud taget synes den tid, som användes för rengöring ombord, vara väl lång. Kommissionen ifrågasätter därför, om man icke genom en mera rationell organisation av detta arbete, åtminstone på vissa fartyg, borde kunna avsevärt nedbringa denna tid. Vad beträffar utbildningstidens utnyttjande i övrigt ombord är att märka, att det vid vissa tillfällen under operativa övningar, målgång, eskorttjänst o. d. förekommer dödtid, därigenom att materielen tidvis måste hållas klar utan att kunna utnyttjas för övningsändamål eller att fartygens uppgifter ej tillåta vare sig samövningar eller fördelningsexercis i nämnvärd utsträckning. I vissa fall torde dock även denna dödtid kunna användas för särskilt planlagda fyllnadsövningar av det slag, som närmare anges i Kap. V I I (s. 372 f.). Möjligheterna att under gång anordna sådana fyllnadsövningar äro emellertid av lätt insedda skäl mycket begränsade på mindre fartyg och under svåra väderleksförhållanden. Handräcknings tj änst. Handräckningstjänstens omfattning. Av tab. 5, som grundar sig på uppgifter, vilka kommissionen på nyåret under hand inhämtat, framgår visserligen ej direkt antalet meniga i sådan tjänst. I det i tabellen angivna antalet ingår nämligen en del värnpliktigt befäl och underbefäl. Om denna befälsgrupp uteslutes, kvarstå i handräckningstjänst vid Stockholms station 1 599 och vid Karlskrona station 1 820 meniga, vilket i förhållande till det totala antalet meniga utgör 33 resp. 40 %. Såsom framgår av tabellen, sysselsattes ifråga om handräckningstjänst vid varv i det närmaste lika stor del av antalet inkallade värnpliktiga vid båda stationerna, men föreligga beträffande övriga slag av handräckning avsevärda skillnader. Att andelen värnpliktiga i kaserntjänst vid Karlskrona station är dubbelt så stor som vid Stockholms station beror bl. a. på den mera spridda kasernförläggningen och lokalernas disponering vid förstnämnda station. Vad beträffar skillnaden mellan de båda stationerna ifråga om förplägnads-, beklädnads- och skoltjänst Är att märka, att man vid Karlskrona station använder kvinnlig personal vid matinrättningar. Den förhållandevis betydligt större användningen av värnpliktiga i expedifcionstjänst vid Stockholms station förklaras därav, att denna station förser även överstyrelsen och övriga marina anstalter med dylik

108 Tab. 5. Antal {%) värnpliktiga i olika slag av tjänstgöring vid Stockholms och Karlskrona örlogsstationer.

T j ii n a t g <) r i ii g e n s

art:

Karlskrona örlogsstation

Stoekholms örlogsstation Antal

%

Antal

%

3 493

53-4

2 899

49-3

Basförsvarstjänst

2'4

—

Skoltjänst

ll-o

12-2

203 325 531 362

3-i f)-0 8-i 5'5

365 116 228 246

6-3 2-o 39 4-2

Sjötjänst

och kusihcvakningstjänsl (elever)

Handräckningstjänst vid örlogsstation: Kaserntjänst F3rplägnads-, förrådstjäust m. m Expeditionstjänst Yarvstjänst Övrig tjänst (stationsdepå, vaktpersonal, sjöreserv m. m.) Summa

11-5

22'2

6 533

lOOo

5 876

100 o

personal. Beträffande »övrig tjänst» är att märka, att storleken av denna grupp dels varierar betydligt från tid till tid, dels också i viss mån är beroende på lokala förhållanden. Eftersom frågan om behovet av handräckningspersonal redan är föremål för ett flertal specialutredningar — dels av statens krisrevision, dels av en av chefen för marinen tillsatt kommitté, dels ock beträffande expeditionstjänsten av särskilda av Kungl. Maj:t tillkallade sakkunniga — anser sig kommissionen ej böra närmare ingå härpå utan begränsar sig till att ange några synpunkter och förslag ifråga om den värnpliktiga handräckningspersonalens utnyttjande och utbildning. Handräckningspersonalens utnyttjande och idbildning. Kommissionen finner anmärkningsvärt, att man av handräckningspersonalen ej uttager lika lång arbetstid per vecka som av annan värnpliktig personal. Att man för exempelvis värnpliktiga i expeditionstjänst tillämpar ungefärligen samma arbetstid som i motsvarande civil tjänst, är visserligen i och för sig rimligt, men därigenom att man under tjänstgöringstid ej utnyttjar denna personal på långt när lika effektivt som i civil expeditionstjänst kommer frågan i annat läge. Detsamma gäller värnpliktiga i varvstjänst. Beträffande vakttjänst iland tillämpas det systemet, att de värnpliktiga tjänstgöra vart fjärde dygn för postgöring o. d. Av de vaktfria dygnen disponeras ett för beredskapstjänst och de övriga två för vissa övningar och handräckningsgöromål. Särskilt under dessa båda sistnämnda dygn bli de värnpliktiga ej alltid effektivt utnyttjade. Under rådande beredskapsförhållanden kan det visserligen vara behövligt att hålla en viss beredskapsstyrka, men kommissionen anser, att man under normala förhållanden bör kunna avsevärt minska behovet av personal i vakttjänst. Ifråga om handräckningspersonal vid matinrättningar har man tillämpat ett s. k. varannandagssystem, vilket innebär att de värnpliktiga fullt ut-

109 nyttjas endast varannan dag. Därigenom har man kommit att använda nära nog dubbelt så stor personalstyrka som den vilken behövts, om full arbetstid per vecka uttagits. Chefen för marinen har dock efter påpekande av statens krisrevision helt nyligen beordrat, att full arbetsvecka skall uttagas även av denna personalgrupp. Enligt kommissionens mening blir emellertid handräckningstjänsten ej tillräckligt rationaliserad enbart därigenom, att man förlänger arbetsveckan till normalt 48 timmar, utan det är minst lika viktigt att tillse, att den värnpliktiga handräckningspersonalen effektivt utnyttjas under anbefalld tjänstgöringstid. Så är nämligen icke förhållandet, beroende på dels att man särskilt under beredskapstiden har för god tillgång på ilandkommenderad personal, dels därpå att det befäl, som har att ansvara för handräckningstjänsten, ej har tillräcklig förmåga att leda och övervaka denna. Att såsom på en del håll sker hålla värnpliktiga ständigt kommenderade för exempelvis städning av logement och andra kasernutrymmen, varmed denna personal i regel ej kan vara effektivt sysselsatt hela dagen, anser kommissionen oriktigt. Det synes lämpligare att ej avse särskild personal för städning av logement utan i stället i likhet med vad som sker ombord låta all personal få del i ansvaret för förläggningens skötsel och vård. Detta har nämligen betydelse även ur uppfostringssynpunkt. För mera omfattande inre rengöringsarbeten däremot bör lämpligen anlitas särskilt anställd kvinnlig personal och för yttre rengöringsarbeten m. m. manlig civil personal. Överhuvud taget synes man ifråga om handräckningstjänsten mera än hittills böra anlägga allmänna uppfostringssynpunkter. Det innebär ur dessa synpunkter enligt kommissionens mening en stor fara, om handräckningstjänsten är så bristfälligt organiserad och övervakad, att de värnpliktigas arbetsmoral därigenom tar skada eller deras förtroende för den militära organisationens effektivitet rentav förloras. Militärt sett utgör handräckningstjänsten f. n. ett mycket allvarligt problem med hänsyn till att den årliga värnpliktskontingenten nedgår, vilket gör att man för framtiden ej har råd att avstå så stor del därav som hittills för icke direkt militära ändamål. Därigenom skarpes ytterligare kravet på en rationell organisation av handräckningstjänsten. Vid flottan är det självfallet av vikt, att man för tjänstgöring iland ej tager i anspråk sjömanshusinskrivna eller för sjötjänst särskilt lämpade värnpliktiga, Genom att för handräckningstjänst taga i anspråk en alltför stor del värnpliktiga, som ej tillräckligt utbildas, får man med tiden en mycket stor grupp, som militärt sett är mer eller mindre oanvändbar. Förutom att genom bättre organisation i möjligaste mån söka begränsa denna grupp, gäller det att se till, att sådana värnpliktiga, som oundgängligen behövas för handräckningstjänst, ej endast utnyttjas utan även i tillräcklig grad utbildas. Tidigare ha landkommenderade värnpliktiga förutom allmänmilitär utbildning ej erhållit fortsatt utbildning annat än i form av vissa s. k. uppryckningsövningar. Under beredskapstiden däremot har det visat sig nödvändigt

110 att ge dessa värnpliktiga något mera vidgad militär utbildning för att göra dem användbara för stationernas närförsvar samt i luft-, brand- och gasskyddstjänst o. d. Denna utbildning bedrives dels under ordinarie arbetstid och dels utom denna. Från sådan utbildning har dock undantagits varvspersonal. Den hittills meddelade militära utbildningen har av den värnpliktiga handräckningspersonalen bedömts mycket olika. Det instruktionsbefäl, som fått sig denna utbildning ålagd, har med hänsyn till att det haft andra och mera väsentliga uppgifter att sköta ej varit tillräckligt intresserat och måhända ej heller fullt kvalificerat. Att utbildningens mål ej närmare preciserats torde också ha medverkat till att den ej omfattats med tillräckligt intresse. Genom de täta ombytena av elever har utbildningen ej kunnat bedrivas med jämn stegringsföljd, vilket likaledes bidragit till att göra utbildningen ointressant. Dock synes den under beredskapstiden meddelade undervisningen om moderna vapen, brand- och luftskydd, skjutningar o. d. ha uppskattats. Utbildningen för iland fast kommenderad personal bör enligt kommissionens mening utvidgas till att omfatta exercis I, I I och I I I , skjutning, fältidrott, båttjänst, brand-, luft- och gasskydd samt gymnastik och idrott. För vaktpersonal bör dessutom tillkomma utbildning i vakt-, post- och patrulltjänst. Differentiering och uteslutning av vissa utbildningsdetaljer torde dock bli növändigt för värnpliktiga hänförda till besiktningsgrupp 4. I utbildningen för tillfälligt landkommenderad personal bör i första hand ingå sjömaning, båttjänst samt vissa övningar för att vidmakthålla och komplettera redan förvärvad yrkesskicklighet. För utbildningen av landkommenderad personal böra centralt utfärdas utbildningsbestämmelser, i vilka utbildningsmålen bestämt anges. Ehuru utbildningen, såsom nämnts, kan behöva differentieras, böra dock inga värnpliktiga av denna kategori helt undantagas. Lämpligt synes vara att uppdela utbildningstiden i perioder, vid vilkas slut prov anställas.

Förslag till utbildningens ordnande. Ben allmänt grundläggande utbildningen, som för alla värnpliktiga kommer att vara anordnad iland, benämnes i det följande r e k r y t s k o l a för värnp l i k t i g a . Ben fortsatta utbildningen, vilken till sin natur är utpräglat yrkesbetonad, kallas y r k e s s k o l a för v ä r n p l i k t i g a . Yrkesskola kan beroende på utbildningskategori bestå av en eller flera y r k e s k u r s e r . För vissa värn pliktiga tillkommer härjämte u n d e r b e f ä l s k u r s . Värnpliktskontingenterna benämnas i förslaget på följande sätt: Septemberinryekande värnpliktiga: Omgång I Januariinryckande » : » II Marsinryckande » : » III Ur de tre omgångarna böra yrkesutbildning enligt följande:

de värpliktiga uttagas för att

genomgå

Ill Däcksavdelningens värnpliktiga. Artilleri-, eldlednings- och radiomatroser — samtliga omgångar. Signal- (hydrofonister), min- och svepmatroser — omgång I och I I I . E k o n o m i - , m a s k i n - och h a n t v e r k s a v d e l n i n g a r n a s v ä r n p l i k t i g a . Samtliga yrkesgrenar — samtliga omgångar. Utbildningens gång för olika yrkesgrenar i resp. omgångar framgår av utbildningsplanen (s. 113). För omgång I gäller generellt, att avbrott göres i ombord förekommande yrkesundervisning från slutet av mars till slutet av april. REKRYTSKOLA. SAMTLTQA

YRKESAVJJELNINGAR.

Omgång I slutet av september—slutet av december. » II början av januari—början av mars. » III » » mars — » » maj. Utbildningen, som bedrives iland vid vederbörlig örlogsstation, omfattar: Allmänmilitär utbildning, orienterande yrkesutbildning och undervisning i m edborgarkunsk ap. YRKESSKOLA. DÄ

GKSAVDELNINGEN.

A r t i l l e r i - och

eldledningsmatroser.

Omgång I början av januari—slutet av juni. » II » » mars — » » juli. » III * » maj — » » september. Utbildningen, som bedrives ombord, omfattar: Teoretisk och -praktisk yrkesutbildning, fortsatt allmänmilitär utbildning och sjömansutbildning. Signalmatroser A.

Hydrofonister

avsedda

(hydrofonister). att

tjänstgöra

iland.

Omgång I början av januari—slutet av april. » II » » maj — » » augusti. Utbildningen, som bedrives iland vid vederbörligt marindistrikt, omfattar: Teoretisk och praktisk yrkesutbildning samt fortsatt allmänmilitär utbildning. B.

Hydrofonister

avsedda

att tjänstgöra

ombord.

Omgång I början av januari—slutet av juni. K u r s 1: början av januari—slutet av mars. Utbildningen bedrives iland gemensamt med kategori A. K u r s 2: slutet av april—slutet av juni bedrives ombord. Utbildningen omfattar: Praktisk yrkesutbildning och sjömansutbildning. Omgång III början av maj—slutet av september. K u r s 1: början av maj—slutet av juli.

112 Utbildningen bedrives gemensamt med kategori A. K u r s 2: slutet av juli —slutet av september bedrives ombord. Utbildningen omfattar: Praktisk yrkesutbildning och sjömansutbildning. Min- och

svepmatroser.

Omgång I början av januari—början av juli. K u r s 1: början av januari—slutet av mars. Utbildningen bedrives iland och vid fartygsdepå samt omfattar: Teoretisk och praktisk yrkesutbildning samt fortsatt allmänmilitär utbildning. K u r s 2: början av maj—början av juli. Utbildningen bedrives ombord vid min-(minsvepnings-)skola och omfattar: Praktisk yrkesutbildning och sjömansutbildning. Omgång III början av maj—slutet av september. K u r s 1: början av maj—slutet av juli. Utbildningen, som bedrives iland och vid fartygsdepå, omfattar: Teoretisk och praktisk yrkesutbildning samt fortsatt allmänmilitär utbildning. K u r s 2: slutet av juli—slutet av september. Utbildningen bedrives ombord vid fartygsdepå och omfattar: Praktisk yrkesutbildning och sjömansutbildning. Kadiomatroser. Omgång I början av januari—slutet av juni. » II » » mars — » » augusti. » III » » maj — » » oktober. Utbildningen bedrives iland och omfattar: Teoretisk och praktisk yrkesutbildning samt fortsatt allmänmilitär utbildning. EKONOMI A

VDELNINGEN.

Omgång I början av januari—början av mars. » II » » mars — » » maj. » III » » maj — » » juli. Utbildningen bedrives för sjukvårdare ombord, för hovmästare, kockar och förrådsmän iland vid förplägnadsskola (Karlskrona) samt för hornblåsare iland (musikrum). Utbildningen omfattar: Teoretisk och praktisk yrkesutbildning. MASKINAVDELNINGEN.

K o 1 e 1 d a r e, o 1 j e e 1 d a r e, e l e k t r i k e r

o c h m o t o r s k ö t a r e.

Omgång I början av januari—början av mars. » II » » mars — » » maj. » III » » maj — » » juli. Utbildningen bedrives ombord och omfattar: Teoretisk och praktisk yrkesutbildning.

113 Förslag till utbildningsplan. Rekryt- och yrkesskolor för värnpliktiga

Yrkesavd.

Yrkesgren Vio

Vi

t/4

VT

VIO

U 1

MM

Däcksmatroser

| |

»/«

VI

II 1

l i l

ni i

Artilleri- och eldledningsmatroser

11 1

11 III! |

Signalmatroser (hydrofonist)

Däcksavd.

III

L 1

1 IA

| |

1 IB

W-ff ii II

-"' Min- och

|

III B

1 1 1 Iiadiomatroser

....

r

~T

1 11 1 I

svepmatroser

III A

1 iHI I 1

„.

111 II1 ,„!,,, l11,1jniiliiijMJJJ_J5L Hovmästare, kockar och. f ö r r å d s m ä n

Ekononri-

mm

!l

L I M M I I I

| 1

1 1

1 II

JLLJJJJH.

— ^ ^ •o-o-o-o -V^J-^L,

|

1 Eldare

I I I

| | hl |

...L M M !

1 lnl

fJ

Ml 1 1

Maskinavd.

Koleldare, oljeeldare, e l e k t r i k e r m . fl.

1 Motorskötare på minsvepningsfartyg

-

V a p e n s m e d e r och timmermän

-

Beteckningai •—«—— A lh a. grundläggande utb. (Rekry tskol t \. •~ P r a ktisk tjänst (sjökommendering

)•

8—2029 43

| 1

| ^p~pT

I 11 1

•

TI ...i. Hantverksavd.

1 III

1 in | 1

1 1 I 1 1 11 1 I

II 1

III1 III

1 1

•

-

I I I —L...1....L. J^U—LJ—!

II L~SL

i r l ..esi tb Idnmg om bord. » ila -<>-o-o-o- Uti )il(l B in g Tid förpJäg. ( (Yrkesskola). iad ssk ola.

114 Motorskötare

på

minsvepningsfartyg

Omgång I början av januari—början av juli. K u r s 1: början av januari—början av mars. Utbildningen bedrives iland vid ingenjördepartement och omfattar: Teoretisk och praktisk yrkesutbildning. K u r s 2: början av maj—början av juli. Utbildningen bedrives ombord vid minsvepningsskola och omfattar: Praktisk yrkesutbildning. Omgång II början av mars—början av juli. K u r s 1: början av mars—början av maj. Utbildningen bedrives iland vid ingenjörsdepartement och omfattar: Teoretisk och praktisk yrkesutbildning. K u r s 2: början av maj—början av juli. Utbildningen bedrives vid fartygsdepå och omfattar: Praktisk yrkesutbildning, Omgång III början av maj—början av september. K u r s 1: början av maj—början av juli. Utbildningen bedrives vid ingenjördepartement och omfattar: Teoretisk och praktisk yrkesutbildning. K u r s 2: början av juli—början av september. Utbildningen bedrives vid fartygsdepå och omfattar: Praktisk yrkesutbildning. HANTVERKSAVDELNINGEN.

V a p e n s m e d e r och t i m m e r m ä n . Omgång I början av januari—början av mars. » II » •» mars — » » maj. » III » » maj — » » juli. Utbildningen bedrives ombord och omfattar: Praktisk yrkesutbildning.

UNDERBEFÄLSKURS. DÄCKS- OCH

MASKINAVDELNINGARNA.

Omgång I slutet av oktober—slutet av december. » II början » januari—början » mars. » III » » februari— » » april. Utbildningen bedrives iland och omfattar: Befälsutövning och viss kompletterande yrkesutbildning.

K A P . III.

Sjökaptener och likställda. Utnyttjandet av denna värnpliktskategori. Såsom redan inledningsvis (s. 11) anförts, voro sjökaptener och likställda länge helt befriade från vapenövnings- och tjänstgöringsskyldighet i fredstid. Däremot hade dessa intill högre levnadsålder än övriga värnpliktiga skyldighet att under krig tjänstgöra vid flottan. Enligt 1860 års värnpliktslag (§ 25) skulle sjökaptener och styrmän i krigstid användas såsom befäl eller underbefäl samt maskinisterna i maskinistbefattning eller, om de därtill ansåges lämpliga och skickliga, såsom maskinistofficerare. För dessa sistnämnda, som bl. a. hade att övervaka ångmaskinerna, fanns vid denna tid en särskild stat, som emellertid fr. o. m. 1867 uppgick i den då inrättade mariningenjörstaten. Därmed upphörde också uttagningen av värnpliktiga maskinister för tjänstgöring såsom maskinistofficerare under krigstid. Det genom flottans utbyggnad starkt ökade behovet av reservbefäl för krigsorganisationen sökte man från slutet av 1880-talet tillgodose på frivillighetens väg genom att för sjökaptener anordna 1-åriga kurser för utbildning till reservofficerare. Först genom 1901 års värnpliktslag bestämdes, att sjökaptener och likställda i likhet med övriga värnpliktiga skulle vara skyldiga att i fredstid genomgå 300 dagars utbildning. Därunder utbildades sjökaptener, som ej valt reservofficersvägen, liksom styrmän och maskinister för underbefälsbefattningar. Alltsedan 1914 har denna värnpliktskategori varit skyldig att fullgöra längre fredstjänstgöring än övriga värnpliktiga. Enligt 1941 års värnpliktslag äro sjökaptener och likställda skyldiga att utöver den tjänstgöring om 450 dagar, som åligger värnpliktiga i allmänhet, fullgöra två repetitionsövningar om 60 dagar. Värnpliktskategorien sjökaptener och likställda är enligt 1941 års inskrivningsförordning hänförd till grupp K och omfattar sådana värnpliktiga, som vid navigationsskola avlagt sjökaptens-, styrmans-, övermaskinist- eller maskinistexamen av 2:a klass. Sådana värnpliktiga i allmänhet, som efter den första tjänstgöringens början avlagt någon av dessa examina vid navigationsskola, överföras likaledes till grupp K. Om dessa värnpliktiga påbörjat sin första tjänstgöring vid annan försvarsgren, kan ändring i avseende på tilldelning ske, men sådant ärende skall dock underställas Konungens prövning. P å förslag av 1941 års försvarsutredning har utbildningsmålet kommit att ändras därhän, att sjökaptener, som ej ha för avsikt att bli reservofficerare, utbildas till värnpliktiga officerare samt styrmän och maskinister till värnpliktiga underofficerare.

116 T i l l g å n g e n på s j ö k a p t e n e r och l i k s t ä l l d a för örlogsflottans behov. Antalet från navigationsskolorna utexaminerade sjökaptener, styrmän, övermaskinister och maskinister av 2:a klass, vilket för perioden 1933—1942 framgår av tab. 1, anger ej direkt antalet värnpliktiga, som kan påräknas för befälsutbildning vid flottan. Beträffande sjökaptenerna är nämligen att märka, att 10—20 % årligen genomgått reservofficersutbildning. Det förtjänar vidare erinras om att en mycket stor del styrmän genomgår även sjökaptensklassen samt att åtskilliga maskinister av 2:a klass sedermera avlägga även övermaskinistexamen. Tab. 1. Antalet från rikets navigationsskolor utexaminerade sjökaptener m. fl. under åren 1933—1942. Ar

Sjökaptener

Styrmän

Övermaskinister

Maskinister av 2:a klass

1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942

140 138 125 139 138 116 107 97 78 73

171 146 146 143 120 105 116 116 82 85

51 55 58 54 48 43 48 87 62 50

80 83 75 70 54 84 63 88 69 69

Före ikraftträdande av 1941 års värnpliktslag hänfördes visserligen alla sjömanshusinskrivna värnpliktiga, som avlagt examen vid navigationsskola, till gruppen sjökaptener och likställda. Men endast sådana, 'som avlagt examen före inryckning till värnpliktstjänstgöring, erhöllo befälsutbildning vid flottan. Dessutom är att märka, att många från navigationsskolorna utexaminerade överhuvud taget ej fullgjort sin fredstjänstgöring vid flottan. Av en av chefen för Stockholms örlogsstation, verkställd undersökning framgår, att exempelvis över hälften av de maskinister, som under åren 1931—1933 utexaminerats, ej blivit registrerad vid flottan. Examen vid navigationsskola före värnpliktstjänstgöringen är självfallet en förutsättning för att man vid flottan skall kunna meddela sjökaptener och likställda fullständig underbefäls- och befäls utbildning. Av en inom marinstaben år 1941 utarbetad översikt över marinens beväring, årsklasserna 1929—1938, framgår — förutom att 8 % märkligt nog helt frikallats — att endast drygt en tredjedel (34 96) av sjökaptenerna och styrmännen samt ej stort mer än en fjärdedel (27 %) av maskinisterna avlagt examen före värnpliktstjänstgöringen. E n av anledningarna till detta förhållande torde ha varit, att examen före värnpliktens fullgörande enligt då gällande bestämmelser för denna kategori medförde längre freds tjänstgöring än för övriga värnpliktiga. Vad maskinisterna beträffar bidrog därtill sannolikt även svårigheten att före värnpliktsskyldighetens inträdande erhålla den verkstadspraktik, som erfordras för inträde i navigationsskola.

117 Bestämmelsen i 1941 års värnpliktslag att alla vid sjömanshus inskrivna, oberoende av tidpunkt för examen vid navigationsskola, äro skyldiga att fullgöra lika lång fredstjänstgöring, torde få till följd, att ett större antal sjömän än hittills kommer att begära uppskov med sin värnpliktstjänstgöring för att dessförinnan avlägga examen vid navigationsskola. Man kan nämligen förmoda, att det kommer att verka lockande att få fullgöra större delen av denna tjänstgöringstid såsom underbefäl och befäl i stället för såsom menig. Det torde under sådana förhållanden kunna förutsättas, att tillgången på värnpliktiga, vilka avlagt nautisk examen före första tjänstgöring, kommer att bli i stort sett tillräcklig. Dock torde tillgången på styrmän avsedda för utbildning till värnpliktiga underofficerare även i fortsättningen komma att bli ringa, enär de flesta av dessa — såsom redan nämnts — före värnpliktstjänstgöringen avlägga även sjökaptensexamen. Huruvida tillgången på värnpliktiga, som avlagt maskinteknisk examen vid navigationsskola före första värnpliktstjänstgöring, kommer att öka, torde bl. a. bli beroende av de åtgärder, som vidtagas dels för att underlätta för denna yrkesgrupp att vid unga år förskaffa sig den för inträde vid navigationsskola erforderliga verkstadspraktiken, dels för att för denna grupp liksom för övriga göra värnpliktstjänstgöringen värdefull även för den fortsatta civila yrkesutövningen. S v å r i g h e t e r n a att tillgodose handelsflottans b e f ä l s b e h o v . Vid försvarsberedskap och mobilisering åderlåtes handelsflottan i hög grad på både befäl och manskap för att tillfredsställa örlogsflottans då starkt ökade personalbehov. Möjligheterna att disponera fartygs- och maskinbefälet för örlogsflottans räkning äro dock begränsade på grund av handelssjöfartens stora betydelse för landets försörjning. När det gäller att fastställa, hur stor del av handelsflottans befälspersonal, som för framtiden kan och bör avses för tjänstgöring vid örlogsflottan, synes böra beaktas, att denna har mest användning för den personal, vars militära utbildning icke ligger alltför långt tillbaka i tiden. Det är även angeläget, att de som inkallas blivit under sin första tjänstgöring befälsutbildade, varigenom de mera omedelbart kunna utnyttjas vid örlogsflottan. Handelsflottan är självfallet mest betjänt av att få behålla det äldre, mera erfarna fartygs- och maskinbefälet. För övrigt äro cle ekonomiska och sociala konsekvenserna av en inkallelse mera betungande för det äldre än för det yngre befälet. Vid fördelning av befälstillgången synes skälig hänsyn böra tagas till befälsbehovet på olika trader, fartygstyper etc. Det kan nämligen icke anses riktigt, att så viktiga transportmedel som exempelvis tankfartygen och linjefartygen sättas ur funktion genom att ej erhålla erforderlig specialutbildad befälspersonal. Även om den under senare år alltmera framträdande befälsbristen vid handelsflottan, vilken från sjöfartshåll gång efter annan påpekats, närmast sammanhänger med de omfattande inkallelserna under dessa år, är dock att

märka, att speciellt maskinbefälsbristen långt tidigare gjort sig märkbar. Då denna ansetts äga visst samband även med värnpliktsförhållandena, förtjänar den att här särskilt omnämnas. Att det föreligger brist på maskinbefäl, framgår ej av de i tab. 1 redovisade uppgifterna om antalet under perioden 1933—1942 från navigationsskolorna utexaminerade. Av dessa uppgifter synes nedgången i antalet för maskinister snarare vara proportionsvis mindre än för sjökaptener och styrmän. Ifråga om maskinister ger dock antalet utexaminerade ej någon tillförlitlig uppfattning om det antal, som verkligen kommer att tillföras handelsflottan, enär inom denna kategori avgången på grund av anställning iland är betydligt större än inom andra kategorier. Då ett flertal kommunala och andra inrättningar numera uppställa avlagd övermaskinistexamen såsom villkor för anställning, är särskilt inom denna grupp avgången från sjötjänsten mycket stor. Frågan om maskinbefälsbristen vid handelsflottan ägnades stor uppmärksamhet av 1930 års navigationsskolesakkunniga, vilka beräknade, att det år 1931 fanns ett underskott på 360 maskinbefäl. De sakkunniga förmodade dock, att detta underskott skulle komma att försvinna inom loppet av 10 år (S. O. U. 1930: 32 s. 11 ft). Såsom emellertid kommerskollegium i underdåning skrivelse år 1941 påvisat, hade maskinbefälsbristen, som enligt nämnda sakkunniga då borde ha varit hävd, i stället ökat till 550. Orsakerna till maskinbefälsbristen syntes enligt kommerskollegium vara dels ekonomiska och dels sociala. Såsom en olägenhet av förstnämnda slag framhölls, att maskinbefälsaspiranterna under den för inträde vid navigationsskolan föreskrivna verkstadspraktiken erhölle otillräcklig avlöning för att kunna försörja sig. Det framhölls i skrivelsen som sannolikt, att ett stort antal unga män undandroges maskinbefälsyrket på grund av att vid den tidpunkt, då de borde påbörja studierna vid navigationsskola, de ej såge sig i stånd att uppbringa härför erforderliga medel. Kommerskollegium föreslog därför åtgärder för att underlätta och öka möjligheterna till studielån. Ifråga om de sociala orsakerna till maskinbefälsbristen erinrade kollegium endast därom, att svenska maskinbefälsförbundet år 1941 gjort underdånig framställning om utredning rörande »maskinbefälets titelfråga». I skrivelse till chefen för försvarsdepartementet framhöll nämnda förbund år 1942, att sådana elever, som vid navigationsskola avlagt övermaskinistexamen, ej under sin värnpliktstjänstgöring borde erhålla sämre ställning än sådana, som avlagt sjökaptensexamen. Förbundet erinrade om att studietiden för sjökaptensresp. övermaskinistexamen är lika lång och att man inom sjöfartskretsar med hänsyn till utbildning jämställer dessa båda kategorier. Skulle det inom försvarsväsendet bli så — framhöll förbundet — att den som avlagt övermaskinistexamen vid navigationsskola helt skulle jämställas med den som avlagt styrmansexamen vid samma skola och båda utbildas till värnpliktiga underofficerare, under det att den som avlagt sjökaptensexamen skulle under en utbildningstid, som ej är längre, bli värnpliktig officer, komme detta givetvis att ha inflytande på rekryteringen till navigationsskolans maskintekniska linje. K o m m i s s i o n e n s p r i n c i p i e l l a s y n p u n k t e r och förslag. För att flottan i största möjliga utsträckning skall kunna utnyttja den befälstillgång, som värnpliktiga sjökaptener och likställda utgör, är det nöd-

119 vändigt, att såvitt möjligt alla värnpliktiga, vilka avlagt examen vid navigationsskola, tilldelas flottan och erhålla sin utbildning där. Det bör därför i värnpliktsförfattningarna införas bestämmelse om skyldighet för inskrivningschef att i förekommande fall direkt hos vederbörlig myndighet föreslå ändrad tilldelning till örlogsstation efter det att uppgift om avlagd examen vid navigationsskola inkommit. Enligt inskrivningsförordningen (§ 136) är nämligen rektor vid navigationsskola skyldig att meddela inskrivningschef, vilka som avlagt examen. En viss breddning av rekryteringsbasen för det värnpliktiga befälet skulle onekligen medföra den fördelen, att handelsflottans befälskader ej behövde anlitas fullt så hårt som skett och sker under rådande beredskapsförhållanden. Det har därunder nämligen visat sig, att i en del fall — exempelvis på hjälpfartyg — värnpliktiga styrmän, övermaskinister och maskinister av 2:a klass placerats i befattningar, som vid fartygens användning i handelsjöfart normalt bestridas av befäl med lägre nautisk eller maskinteknisk utbildning, i regel skeppare av l:a och maskinister av 3:e klass. Värnpliktiga tillhörande sistnämnda grupper ha tidigare endast undantagsvis utbildats till och utnyttjats såsom underbefäl. Vissa erfarenheter från beredskapstiden tyda emellertid på att sådana värnpliktiga, efter det de erhållit militär utbildning, äro lämpade för vissa befälsbefattningar på en del fartyg, t. ex. trängfartyg, hjälpvedettbåtar och mindre minsvepare. Såsom i Kap. I (s. 43) redan föreslagits, synas därför värnpliktiga skeppare av l:a klass och maskinister av 3:e klass böra hänföras till gruppen sjökaptener och likställda för att utbildas till värnpliktiga underbefäl och i särskilda fall till underofficerare. Sålunda utbildade skeppare av l:a klass skulle komma att utgöra ett värdefullt tillskott till den eljest fåtaliga gruppen styrmän. En sådan breddning av rekryteringsbasen skulle överhuvud taget underlätta en mera rationell hushållning med den för örlogs- och handelsflottan gemensamma befälstillgången. I samma syfte är det angeläget att undvika att för expeditionstjänst iland — såsom i viss mån skett under beredskapstiden — avse personal, som med hänsyn till sina kvalifikationer hellre borde utnyttjas ombord. Den utbildning av studenter och likställda till reservofficerare i stationstjänst, som fr. o. m. år 1943 anordnats vid sjökrigsskolan, torde erbjuda vissa möjligheter att tillgodose även expeditionstjänstens behov av härför lämpat reservbefäl vid mobilisering. Ehuru man ej på förhand torde kunna i detalj fastställa fördelningen mellan örlogs- resp. handelsflottan av den vid mobilisering tillgängliga befälspersonalen, synes dock vid denna fördelning böra tillämpas den redan nämnda principen, att örlogsflottan i första hand erhåller de yngre och de militärt sett bäst utbildade årsklasserna, medan företrädesvis de äldre klasserna avses för handelsflottan. För att den militära befälsutbildningen skall bli så gedigen som möjligt, bör den meddelas under första tjänstgöringen. Åtgärder böra därför vidtagas för att underlätta för studerande vid navigationsskola att avlägga

120 examen före inkallelse till första tjänstgöring. De som vid inryckningen tillkännage, att de ämna studera vid navigationsskola, böra hemförlovas för studier. Man bör vidare så långt möjligt samorda utbildningen vid navigationsskola med befälsutbildningen vid flottan för att bl. a. undvika onödig dubblering av vissa avsnitt av undervisningen. En del avsnitt av den vid navigationsskola nu förekommande undervisningen, vilka under alla förhållanden måste ingå i befälsutbildningen vid flottan, synas sålunda kunna utgå ur navigationsskolekurserna. Andra avsnitt åter böra lämpligen kunna utgå vid flottan, då de antingen med större fördel kunna inläras i navigationsskola eller redan äro inlärda under föregående praktisk verksamhet till sjöss. Eftersom man vid nu pågående utredning rörande navigationsskoleutbildningen har att beakta bl. a. frågan om lämplig avvägning mellan lärokurser vid navigationsskola och värnpliktsutbildningen, har kommissionen ej ansett sig böra närmare ingå på denna avvägningsfråga. 1941 års försvarsutrednings förslag om att utbilda endast sjökaptener till att vid mobilisering bestrida officersbefattningar överensstämmer visserligen med hittillsvarande personalfördelningssystem vid örlogsflottan, enligt vilket endast de högre nautiskt utbildade ansetts behöva utbildas till officerare. Kommissionen ifrågasätter emellertid, om ej även de högre maskintekniskt utbildade — övermaskinisterna — borde kunna under den nu förlängda tjänstgöringstiden utbildas till att under mobilisering bestrida högre befattningar än försvarsutredningen tänkt sig. Det kan härvid erinras om att vid flertalet andra trupp- och vapenslag en civil tekniker med realexamen eller motsvarande kunskapsmått samt därutöver godkänd examen från 2-årig teknisk skola eller motsvarande formellt är behörig för utbildning till reservofficer. Försvarsväsendets ingenjörutredning, som tillsattes år 1942, har i ett preliminärt förslag anfört följande beträffande breddning av rekryteringsbasen för det tilltänkta arméingenjör vapnet: »Erfarenheten inom såväl det civila näringslivet som inom den nuvarande arméingenjörorganisationen har givit vid handen, att även lägre utbildningsanstalter kunna skapa dugande ingenjörkrafter, om blott anlagen finnas och den lägre utbildningsgraden kompletteras med praktisk verksamhet. På grund därav anser utredningen, att möjligheter böra finnas även för sådana ynglingar, som avlagt examen vid tekniska gymnasier, att vinna inträde som officersaspiranter vid ingenjörvapnet.» Beträffande marinen och flygvapnet har ingenjörutredningen kommit till den uppfattningen, att utbildning och rekrytering av resp. ingenjörvapens personal i huvudsak kan äga rum efter i princip samma linjer som angivits för armén med de modifikationer, som kunna betingas av de speciella förhållandena inom dessa försvarsgrenar och de i vissa fall olika arbetsuppgifterna för dessa försvarsgrenars ingenjörvapen. Någon nämnvärd skillnad ifråga om inträdesfordringar för sökande till nautiska resp. maskintekniska linjen vid navigationsskolorna existerar icke. I båda fallen ha de sökande ofta realexamen, vilken räknas såsom merit men däremot ej utgör något villkor för inträde. Det kunskapsmått, som därefter

121 under den 2-åriga utbildningen inhämtas, är om än till arten olika dock lika omfattande på båda linjerna. Den nyutexaminerade övermaskinisten har emellertid i regel något längre praktisk erfarenhet, bl. a. från tjänst vid verkstäder. Ofta är han också något äldre än sjökaptenen. Ifråga om dessa båda personalkategoriers användbarhet vid flottan är att märka, att tjänstgöringsförhållandena inom maskinavdelningen på ett örlogsfartyg resp. handelsfartyg onekligen äro betydligt mera likartade än däckstjänsten i det ena och det andra fallet. En nyutexaminerad övermaskinist är därför i regel omedelbart mera användbar för uppgifterna inom ett örlogsfartygs maskinavdelning än en nyutexaminerad sjökapten är för uppgifterna inom samma fartygs däcksavdelning. Inom sistnämnda avdelning tillkomma nämligen bl. a. allehanda vapentekniska uppgifter, för vilka en sjökapten med enbart navigationsskoleutbildning och praktisk erfarenhet från handelsflottan står främmande. Såsom redan nämnts, blir man vid flottan efter 2-årig nautisk utbildning utbildad till värnpliktig officer eller på frivillig grund till reservofficer men efter 2- årig maskinteknisk utbildning utbildad till underofficer. Det synes ej helt uteslutet, att denna skillnad mellan sjökaptener och övermaskinister ifråga om utbildningsmålen kan komma att ogynnsamt påverka rekryteringen av maskinbefälskåren. I varje fall synes en sådan olikställighet ej komma att stimulera blivande övermaskinister till att avlägga sin examen före värnpliktstjänstgöringen. Kommissionen anser därför, att försvarsväsendets ingenjörutredning, som har att utreda — förutom ingenjörutbildningen — även motsvarande utbildning för teknisk personal i lägre befattningar, bör ägna frågan om utbildning och utnyttjande av den här berörda personalkategorien särskild uppmärksamhet. Teknikens utveckling under senare år har medfört ett starkt ökat behov av tekniskt skolad och erfaren personal inom försvarsväsendet. Ej minst inom flottan har tekniken oavbrutet utvecklats, alltsedan de med segel framdrivna fartygen ersattes med ång- och motordrivna, Inom ett så tekniskt betonat vapenslag gäller det att rationellt utnyttja den förhållandevis fåtaliga, tekniskt specialutbildade personalen. Eftersom frågan om den tekniska personalens utbildning närmast ingår i ingenjörutredningens uppdrag, har kommissionen ej ansett sig böra närmare undersöka, vilka mera kvalificerade befattningar, som skulle kunna ifrågakomma för övermaskinister, och i avvaktan på resultatet av denna utredning ej heller uppgjort förslag till speciell vidareutbildning för dylik tjänst. Emellertid anser sig kommissionen böra föreslå, att övermaskinisterna i vissa avseenden utbildas för sig, så att deras speciella kompetens bättre än hittills kan utnyttjas under praktisk tjänst. I varje fall bör en del av dessa kunna utbildas för att under mobilisering och därmed jämförbara förhållanden bestrida vissa mera kvalificerade befattningar, exempelvis såsom biträdande kontrollanter vid reparation av fartyg, maskinerier 4 utrustning, instrumentering o. d., såsom uppbördsmaskinister på vissa träng- och hjälpfartyg samt i vissa fall såsom biträden vid tekniska utredningar.

122 Nuvarande utbildning jämte förslag till ändringar. Sjökaptener. De värnpliktiga sjökaptenerna tilldelas vid inryckningen till första tjänstgöring sjökrigsskolans aspirantkompani och erhålla där tillsammans med reservofficersaspiranterna den för dessa föreskrivna utbildningen under tiden juni— september. Därefter genomgå de under oktober—april reservkadettutbildnmg vid siökrigsskolans landkurs och deltaga under sommarmånaderna i övningar till sjöss motsvarande reservkadetternas båda sjökurser. I slutet av augusti 2:a utbildningsåret efter 450 dagars tjänstgöring ha sjökaptenerna erhållit en utbildning, som praktiskt taget är likvärdig med reservkadetternas. Vid en granskning av utbildningsbestämmelserna har kommissionen funnit dessa vara i huvudsak ändamålsenliga. Det kan dock ifrågasättas, huruvida icke en del avsnitt av utbildningen i sjömaning kunde utgå, enär eleverna i detta avseende under sin tjänst på handelsfartyg torde ha förvärvat erforderlig färdighet. Den utbildning i förvaltningstjänst, som meddelas i sjokngsskolan, bör däremot utökas. Det synes nämligen vara av särskild vikt för den värnpliktige officeren att äga noggrann kännedom om såväl föreskrifter för förvaltningstjänsten som kassaredovisningen ombord. Sådan kunskap är av värde för honom, om han sedermera får tjänstgöra såsom fartygschef. Enligt värnpliktslagen skola repetitionsövningarna fullgöras före utgången av adertonde året efter inskrivningsåret. Utbildningsbestämmelser for dessa två tjänstgöringsperioder ha ännu ej utfärdats. Försvarsutredningen har föreslagit, att repetitionsövningarna förläggas till femte och tionde aren efter utbildningens avslutande samt att officersutbildad fullgör den första såsom värnpliktig fänrik och den andra såsom värnpliktig löjtnant. Försvarsutredningens förslag beträffande tidpunkterna för repetitionsövningarnas fullgörande anser kommissionen lämpligt. Härigenom uppnås nämligen samstämmighet med tjänstgöringsförhållandena för motsvarande årskurs officerare i flottans reserv. Vidare kunna de värnpliktiga officerarna vid de föreslagna tidpunkterna anses vara i lämplig levnadsålder, omkring 28 resp. 33 år, varjämte de sannolikt hunnit förvärva god praktik till sjöss. Mellantiderna bli vidare ej längre än att förut inhämtade kunskaper och tidigare erfarenheter från militärtjänsten utan svårighet kunna återupplivas. De värnpliktiga officerarna torde emellertid i regel icke kunna utnyttjas i motsvarande befattningar som reservofficerare. E n nyutnämnd reservofficer får efter kadettutbildningen tillfälle att praktiskt tillämpa sina kunskaper och färdigheter under 12 månader som fänrik. Han erhåller härunder dessutom fortsatt utbildning för sin tjänsteutövning under allmän fänrikskurs och kan sedermera genomgå specialutbildning för exempelvis torpedtjänst eller ubatstjänst. Då det framför allt är inom dylika verksamhetsområden, som materielen och den tekniska utrustningen ombord torde undergå de största forändringarna, äro dessa vapentjänster självfallet ej lämpliga för värnpliktiga officerare. Dessa synas i stället böra anlitas för tjänst huvudsakligen vid minväsendet. Då de lättare fartygen förläggas till fartygsdepåer, synes det lämpligt att vid dessa anordna de värnpliktiga officerarnas utbildning under repetitionsövningarna. Härunder bör förekomma bl. a. övning i skargårdsnavigering.

123 För gruppen sjökaptener och likställda bör generellt gälla, att anstånd med repetitionsövningar skall kunna beviljas liksom även att tidpunkten för sådan övnings påbörjande må kunna framflyttas. Härigenom blir det möjligt att i viss mån anpassa övningarna med hänsyn till den värnpliktiges seglationsoch anställningsförhållanden. Vad inkallelsedag beträffar torde en gemensam dylik för en hel årsklass också komma att medföra olägenheter — ej minst för sjöfarten. För den tjänstgöringsskyldige vore det i varje fall värdefullt, om möjlighet funnes att välja mellan olika inkallelsetidpunkter under året! vilka i god tid i förväg borde vara tillkännagivna. Under repetitionsövningarna bör utbildningen vara noggrant planerad samt anordnad med hänsyn till tidigare genomgången utbildning och de förhållanden, under vilka dessa övningar fullgöras. Styrmän. Under första tjänstgöringen utbildas enligt gällande provisoriska utbildningsbestämmelser styrmän till värnpliktiga underofficerare under en tid av omkrin^ 8 månader, fördelad på tre kurser. Återstående 7 månader avses för praktisk tjänstgöring vid minsvepareförband. Kurs 1, omkring 8 veckor, anordnas vid vederbörlig örlogsstation och har till ändamål att bibringa eleverna allmänmilitär utbildning. Kurs 2, omkring 12 veckor, anordnas vid minsvepareförband vid lokalstyrka (fartygsdepå). Under denna kurs meddelas fortsatt allmänmilitär utbildning och underbefälsutbildning samt yrkesutbildning för tjänst såsom däcksunderbefäl Lpå minsvepare. Kurs 3 > omkring 12 veckor, anordnas vid minsvepareförband. Vid kursen bibringas utbildning för tjänstgöring såsom svepstyrman samt — för därtill lämpliga elever — såsom fartygschef på minsvepare. Kommissionen anser, att de nu gällande provisoriska utbildningsbestämmelserna äro i behov av översyn, varvid följande synpunkter böra beaktas. I fyrs 1 bör större vikt läggas vid båttjänst, befälsutövning och handvapensskjutning. Särskilt utbildningen i praktisk befälsutbildning i samband med battjanst bor få ökad omfattning med hänsyn till att tjänsten vid såväl orlogstlottan som handelsflottan ställer stora krav på färdighet såsom styrare och batbeialhavare. Den för skjutövningar använda utbildningstiden har icke varit tillräcklig för att bibringa eleverna nödig säkerhet att hantera olika slag av handvapen. Utbildningen bör därför liksom för värnpliktiga i allmänhet utvidgas till att omfatta kännedom om samtliga vid flottan förekommande handvapens konstruktion och användning, varjämte skjutövningar bora anordnas i ökad omfattning. Ifråga om ämnet hälso- och förbandslära gälla i stort sett samma svnpunkter, som redan anförts rörande utbildningen för värnpliktiga i allmänhet bälunda bor kursplanen i detta ämne göras mera omfattande framför allt vad den praktiska delen beträffar och särskild tid för ämnet upptagas i timplanen Vissa avsnitt av ämnet kunna dock uteslutas, enär de ingå i undervisningen vid navigationsskolorna. I ämnet signaltjänst ingår bl. a. utbildning i signalering med semafor och morse. En värnpliktig styrman har i sin civila verksamhet stor nytta av att aga god färdighet särskilt i morsesignalering men även i signalering med signalflaggor enligt internationella signalboken. Även för tjänsten på örlogsfartyg torde okad utbildning i ämnet signaltjänst vara önskvärd

124 Ämnet rekryt- och underbefälsutbildning innefattar bl. a. »knopar och stek» samt »sjömaningsarbeten». De värnpliktiga styrmännen kunna emellertid förutsättas äga tillräcklig kunskap och färdighet häri på grund av sm tidigare utbildning och verksamhet, varför dessa avsnitt böra utgå ur kursplanen. Utbildningstiden för kurs 1 bör med hänsyn till behovet av ytterligare utbildning ökas till 12 veckor. Beträffande kurs 2 bör beaktas — förutom att utbildningen måste regleras med hänsyn till de erfarenheter, som vunnits under krigsminsvepnmgsskolorna — att kursplanen måste anpassas efter utbildningen i kurs 1. Även i planen för denna kurs böra sådana avsnitt utgå, vilka mlärts antingen vid navigationsskola eller under tidigare praktik till sjöss, t. ex. »kännedom om foreskrifterna angående åtgärder för undvikande av ombordlaggnmg» och »övning i siömaningsarbeten med tågvirke och ståltross». I stället bör mera tid agnas åt »skärgårdsnavigering». Under navigeringsövnmgarna bora ombordlaggningsreglementets föreskrifter praktiskt tillämpas. Undervisningen om hydrofonmateriel, som mgår i ämnet materiel tor ubåtsjakt bör kompletteras med apparatlära i vidare bemärkelse och omfatta kännedom om trycklogg, gyrokompass, ekolod och dylika instrument samt dessas användning och skötsel ombord. Även om ej alla dessa instrument in«å i en minsvepares utrustning, utgör dock praktisk undervisning härom ett värdefullt komplement till den teoretiska undervisningen i navigationsskolorna. . , Timplanen bör om möjligt upptaga fasta veckotimmar for olika ämnen ocn övningsgrenar. För den tillämpade utbildningen i fartygstjänst, skärgårdsnavigering, svepövningar och ubåtsjakt bör visst antal dagar resp. ovnmgstider 5 disponeras. Utbildningstiden i kurs 2 bör vara densamma som förut d. v. s. 12 veckor. ,-.,.. • -, TI Kursplanen för kurs 3 bör ändras så, att utbildningen i de olika ämnena får en naturlig stegringsföljd i förhållande till föregående kurser. I ämnet signaltjänst bör tillkomma allmän orientering om radiomaterielen ombord på fartyg, främst den för nautiskt bruk avsedda samt dennas installation och skötsel Utbildningen bör liksom förut omfatta 12 veckor. Återstående tid av första tjänstgöringen fullgöres i praktisk tjänst ombord. Ifråga om repetitionsövningarnas' anordnande gälla samma synpunkter, som anförts beträffande de värnpliktiga sjökaptenerna. Maskinister. Under första tjänstgöringen utbildas maskinister under en tid av 5 månader till värnpliktiga underofficerare. De återstående 10 månaderna av första tjänstgöringen fullgöras under praktisk tjänstgöring ombord i maskinistbefattnmg i maskin- och eldrum. .. Kurs 1 (»militärutbildning»), omkring 8 veckor, anordnas vid vederbörlig orlogsstation. Under kursen meddelas allmänmilitär utbildning och i begränsad omfattning även yrkesutbildning. Kurs 2 (»underbefälskurs»), omkring 12 veckor, anordnas pa kustllottan eller lokalstyrka. Denna kurs är en motsvarighet till kurs 3 för styrmännen samt omfattar underbefälsutbildning och fackutbildning. Såsom tidigare anförts, är övermaskinisternas tekniska utbildning vid navigationsskola mera omfattande än maskinisternas av 2:a klass. Det synes därför vara möjligt att under värnpliktstiden meddela övermaskinisterna en mera kvalificerad undervisning än maskinister av 2:a klass. Detta gäller dock icke den allmänmilitära utbildningen, vilken bör bedrivas gemensamt med övriga maskinisters och i tillämpliga delar även gemensamt med styrmännens.

125 För att kunna genomföra en dylik differentiering av yrkesutbildningen med hänsyn till maskinisternas olika förkunskaper bör man — såsom redan nämnts — närmare undersöka, vilka befattningar som lämpligen böra bestridas av de högre utbildade samt vilka som lämpa sig för maskinister med lägre kompetens. Såväl vid utbildningen som vid personalens praktiska utnyttjande bör hänsyn sålunda tagas dels till tidigare praktik i handelsflottan, dels till avlagd examen vid navigationsskola, ävensom till eventuellt tidigare eller därefter genomgången specialutbildning. Av stor vikt är, att de värnpliktiga maskinisternas tekniska och praktiska kunskaper på bästa sätt utnyttjas liksom också att utbildningen under tjänstgöringstiden ger dem själva största möjliga behållning. Det sistnämnda, kan nämligen bidra till att de värnpliktiga maskinisterna anse det vara fördelaktigt att genomgå navigationsskolan före första'tjänstgöringen, vilket av redan anförda skäl ur flottans synpunkt är önskvärt. Kurs 1 bör liksom för styrmän omfatta 12 veckor och vara förlagd iland till örlogsstation. I kursen böra ingå samma ämnen som för styrmän med undantag av signaltjänst, som bör utbytas mot yrkesämnen. Kedan i denna kurs bör utbildningen i dessa ämnen differentieras med hänsyn till elevernas förkunskaper. Beträffande undervisning rörande maskinmaterielen bör beaktas, att de allmänna grunderna redan i stor utsträckning behärskas av eleverna. Vad dessa främst böra göras förtrogna med är för flottan speciella anordningar (hjälpmaskiner etc.) samt flottans reglementen och förordningar rörande maskintjänsten. Befälsutövning och båttjänst bör liksom för styrmän ägnas betydligt mera tid än förut. Att även maskinisterna böra erhålla god utbildning i båttjänst har ej minst under senare tid visat sig vara nödvändigt. Sålunda har det vid krigsförlisningar ofta inträffat, att maskinbefäl måst ingripa och taga befäl i livbåtar etc. Rörande skjutövningar m. m. samt hälsooch förbandslära gälla samma synpunkter som redan anförts för styrmän. Kurs 2 bör omfatta 12 veckor och anordnas vid örlogsvarv. Denna kurs bör vara uteslutande praktisk. Eleverna böra såvitt möjligt sysselsättas med arbete, som dels är av värde för deras fortsatta utbildning och användning i flottan, dels kan tillgodoräknas såsom verkstadspraktik jämlikt befälsförordningen §§ 19 och 20 jämförda med kommerskollegii föreskrifter i ämnet § 2 mom. 2 och § 3 mom. 2. Även denna kurs bör differentieras, särskilt med hänsyn till önskvärdheten av att tillvarataga maskinisternas olika förkunskaper. För övermaskinister bör varvskursen också avse orientering rörande flottans varvsorganisation samt tillämpade arbets- och driftsmetoder. Kurs 3 bör omfatta 12 veckor och eleverna böra fördelas på sådana befattningar ombord eller iland, för vilka de bäst lämpa sig. Utbildningen bör differentieras med hänsyn till kompetens och yrkesgrupper (motorutbildade, ångmaskinutbildade etc.) samt även avse en direkt vidareutbildning för sådana befattningar, som i det föregående (s. 122) angivits. Återstående tid av första tjänstgöringen bör fullgöras såsom praktisk tjänst ombord eller iland. Repetitionsövningarna böra i allt väsentligt anordnas på samma sätt som angivits för värnpliktiga sjökaptener. Viss differentiering bör dock ske ifråga om såväl utbildning som utnyttjande av övermaskinister och övriga maskinister. Övermaskinisterna böra utbildas och utnyttjas icke endast för tjänst ombord utan även för viss tjänst vid örlogsvarven.

126 Utbildning av sjökaptener och likställda med examen vid navigationsskola efter första värnpliktstjänstgöringen. Även sådana värnpliktiga, som efter första värnpliktstjänstgöringen avlagt examen vid navigationsskola, inkallas till repetitionsövningar vid flottan. Vissa svårigheter torde emellertid uppstå, då det gäller att härunder anordna utbildning. Någon fullständigare befälsutbildning torde icke medhinnas. Det synes sålunda icke vara möjligt att på den korta tiden av 2 månader utbilda sådan värnpliktig, som avlagt sjökaptensexamen, till värnpliktig officer, även om han blivit värnpliktig underofficer i samband med första tjänstgöringen. Det torde därför vara lämpligast, att dessa värnpliktiga underofficerare erhålla kompletterande utbildning och fullgöra repetitionsövningar i befattningar, som motsvara .tidigare upprätthållna. De, som avlagt styrmans examen efter första värnpliktstjänstgöringen, böra kunna utbildas för underofficerseller underbefälstjänst vid minväsendet. Den första repetitionsövningen för här nämnd personal bör fullgöras i omedelbar anslutning till examen vid navigationsskola. Även maskinister, vilka avlagt examen vid navigationsskola efter första värnpliktstjänstgöringen, böra i likhet med sjökaptener och styrmän omedelbart efter examen inkallas till första repetitionsövning. Utbildningen bör ordnas så, att de värnpliktiga på bästa sätt göras lämpade för tjänst vid flottan. Ordnandet av utbildningen för denna personal faller sig lättare än för motsvarande däckspersonal, eftersom maskinpersonalen på grund av sitt yrke mera direkt kan användas i vissa befattningar ombord, särskilt på hjälpfartyg.

Utbildning av skeppare av l:a klass och maskinister av 3:e klass. Utbildningen bör liksom för styrmän och maskinister omfatta 3 kurser, var och en om 12 utbildningsveckor. I viss utsträckning och efter individuell prövning torde det vara möjligt att utbilda dessa värnpliktiga tillsammans med styrmän resp. maskinister av 2:a klass. Med hänsyn till deras mindre omfattande kunskaper i nautiskt resp. maskintekniskt avseende bör utbildningen dock på lämpligt sätt differentieras och det kan därför visa sig erforderligt att redan under kurs 1 låta ifrågavarande grupper bilda särskilda instruktionsavdelningar. Utbildningsmålet bör i allmänhet vara underbefälskompetens men kan med hänsyn till individuella förutsättningar sättas högre. Skeppare av l:a klass böra utbildas för att bestrida tjänst huvudsakligen vid minväsendet såsom svepförmän eller i särskilda fall såsom svepstyrmän. Maskinister av 3:e klass böra, om de äro motorutbildade, hänföras till minväsendet och i sådant fall under såväl kurs 2 som 3 erhålla en för ändamålet tillrättalagd motormaskinistutbildning. Mindre kvalificerade böra uttagas för tjänst på hjälpvedettbåtar. Ej speciellt motorutbildade maskinister av 3:e klass böra i första hand avses för eldrumstjänst och i andra hand för maskinrumstjänst, det senare dock huvudsakligen på hjälpfartyg o. d. Utbildningen under de båda praktiska kurserna bör anordnas med hänsyn härtill.

127 Förslag till utbildningsplan m. m. Gången av utbildningen för sjökaptener och likställda framgår av följande utbildningsplan. De olika kurserna vid sjökrigsskolan för värnpliktiga sjökaptener äro dock ej i detalj angivna. Den av kommissionen föreslagna differentieringen mellan de olika personalgrupperna framgår visserligen ej direkt av planen men väl indirekt genom de i denna markerade tidpunkterna för uppnående av kompetens för olika grader. I utbildningsplanen har ej angivits tidpunkt för utbildningens påbörjande, enär sådan t. v. fastställes för varje år. Ur bl. a, organisationssynpunkt vore det visserligen fördelaktigt, om tidpunkten för första tjänstgöringens påbörjande kunde fixeras för en följd av år framåt, men detta torde ej vara möjligt, förrän 1943 års sjöbefälssakkunniga tagit ställning till frågan om såväl längden som inpassningen av de olika kurserna vid navigationsskola. Utbildningstid Yrkes avd.

Däcks avd.

Yrkesgren

månader Anm.

Sjökapten

^Utbildning vid sjökrigs skolan tillsammans med reserv officerselever.

Styrman Skeppare

Maskinavd.

i

Övermaskinist M a s k i n i s t 2:a k l a s s M a s k i n i s t 3:e

»

Beteckningar: - — — Allm. grundläggande utb. "" " Yrkesutbildning iland. » ombord. Verkstadsutbildning (varvskurs). Stridsfartygsutbildning. Praktisk tjänst (sjökommendering\

Tidpunkt för kompetens Värnpliktig 2:a klass sjöman K korpral F furir UO underofficer 0 officer (fänrik).

K A P . IV.

Utbildningen av värnpliktiga vid kustartilleriet. Upprätthållandet i fredstid av en viss krigsberedskap har vid kustartilleriet alltid varit ett framträdande krav. Redan kustartillerikommittén ansåg sålunda, att truppförbandens fredsorganisation helst borde motsvara krigsorganisationen. Rekryterings-, förläggnings- och utbildningsförhållandena beredde emellertid sådana svårigheter, att denna tanke aldrig helt kunde genomföras. Vad särskilt utbildningsförhållandena angick måste man i stort sett på grund av det stora antalet yrkesgrenar verkställa fredsindelningen efter ett skolsystem i någon form och tvangs därigenom avstå från att organisera fredskadrer motsvarande taktiska enheter. Kustartilleriets truppförband ha sålunda redan från början uppsatt artilleri- och minkompanier främst såsom utbildningsenheter, medan övriga yrkesgrenar sammanförts till yrkeskompanier, vilkas betydelse huvudsakligen legat på administrativa områden (rullföring, beklädnad, avlöning e t c ) . I den första organisationen sökte man dock vinna en viss motsvarighet till krigsorganisationen genom att strängt tillämpa den »geografiska principen». E n bataljon, sammansatt av såväl artilleri- som min- och yrkeskompanier, bemannade sålunda en viss sektions stridsmedel, och varje artillerikompani bemannade samtliga batterier, oberoende av kaliber och art inom en eller flera försvarsanstalter. Detta medförde emellertid, att fredsutbildningen blev eftersatt, i det att kompanierna splittrade utbildningen på alltför många eller över för stora utbildningsområden. Det blev också nödvändigt, att i viss mån frångå detta system trots dess fördelar med hänsyn till övergång från freds- till krigsfot. Principen att fördela artillerimaterielen på kompanierna efter dess art oberoende av dess gruppering, som i nämnvärd grad tillämpades först i 1926 års organisation, betecknar ett bestämt framsteg ur utbildningssynpunkt. Ännu efter 1926 karakteriserades dock fredsorganisationen vid kustartilleriet av strävan att i viss utsträckning avspegla den ständiga indelningen på krigsfot, och detta ändrades icke nämnvärt genom 1936 års försvarsbeslut. För inloppsförsvar avsedda artillerikompanier voro sålunda i regel sammanförda med t. ex. min- och yrkeskompanier till en eller flera bataljoner, motsvarande den eller de viktigaste spärrar, som de vid krig skulle bemanna. Utom relativt hög beredskap och möjlighet till smidig övergång från fredstill krigsfot medförde denna organisation även ur utbildningssynpunkt vissa fördelar. Sålunda skapade den goda betingelser för samövning i fred av den personal ur olika yrkesavdelningar, som i krig skulle samverka, och beredde

129 möjlighet att utan sönderbrytande av fredsförbanden under längre tid förlägga stridsmässigt sammansatt trupp till de viktigaste försvarsanstalterna. På grund av den allt högre grad av specialisering, som den rena vapenutbildningen efter hand fordrade, blev det emellertid snart ofrånkomligt att anordna skolutbildning i relativt stor utsträckning även utanför bataljonerna, Under senare år har också utbildningen i sin helhet ordnats efter ett tämligen renodlat skolsystem. Sålunda ha organiserats sjöfrontsartilleri-, luftvärnsartilleri-, signal- och min- samt radioskolor, i regel truppförbandsvis men i vissa fall gemensamt för kustartilleriet, där utbildningen bedrivits i stort sett oberoende av fredsorganisationen. 1942 års riksdagsbeslut innebar ett bestämt avsteg från principen att lägga den ständiga indelningen på krigsfot till grund för fredsorganisationen. Av beredskapsskäl samt för att skapa en motvikt mot skolsystemets mera ensidiga vapenutbildning ha emellertid i försvarsbeslutet förutsatts övningar i taktiska förband i relativt stor utsträckning. Truppförbanden ha i anslutning till riksdagsbeslutet organiserats på bataljoner och kompanier på ett sätt, som huvudsakligen bestämts av hänsyn till utbildningen och till en såväl i fred som krig lämplig rullföring och fördelning av personalen. Till bataljonerna ha sålunda sammanförts dels kompanier, som bemanna svårt och medelsvårt sjöfrontsartilleri (fast resp. rörligt eller flyttbart), dels kompanier, som bemanna luftvärnskanoner, automatkanoner och lätt sjöfrontsartilleri, dels ock signal- och minkompanier. Till bataljon av sistnämnda karaktär har också hänförts truppförbands yrkeskompani.

Avd. I. R E K R Y T U T B I U D N I t f G E t f F Ö R V Ä R N P L I K T I G A UTOM S T U D E N T E R OCH U I K S T Ä U X D A . U t b i l d n i n g e n före å r 1 9 4 2 . Åren närmast efter försvarets omorganisation enligt 1925 års plan medförde vid kustartilleriet en mycket snabb utveckling inom olika områden. Vapnet tillfördes efter hand ny materiel i stor utsträckning och nya organisationsformer tillkommo. Särskilt må erinras om mät- och eldledningstjänstens utveckling vid såväl sjöfronts- som luftvärnsartilleriet, det rörliga sjöfrontsartilleriets anordnande för motortransport samt förbindelseväsendets snabbt utökade omfattning såväl i avseende på det permanenta trådnätet som på radiomaterielen. Behovet av en efter .de nya förhållandena bättre anpassad och mera rationellt lagd utbildning blev också alltmer kännbart. Redan år 1932 genomfördes därför försöksvis bl. a. en viss specialisering av utbildningen vid artilleriavdelningen, vilken visade sig leda till ökad effektivitet. År 1934 blevo de prövade utvecklingslinjerna normgivande för utbildningsorganisationen i dess helhet. Chefen för kustartilleriet erhöll bemyndigande att utan hinder av bestämmelserna i reglemente för kustartilleriets skolor och övningar och i vederbörliga, utbildningsinstruktioner på försök låta tillämpa 9—2029 43

130 vissa ändringar i utbildningsorganisationen vid kustartilleriet. Den försöksorganisation, som genomfördes med stöd härav, gällde främst artilleriavdelningen och innebar i huvudsak ökad specialisering vid manskapsutbildningen, koncentration av utbildningen för olika utbildningskategorier av manskapet på de för dem viktigaste utbildningsgrenarna samt viss förändring i skolorganisationen under sommarperioden. Erfarenheterna av försöken voro goda. Försöken fortsattes därför under de följande åren och utvidgades till att omfatta även utbildningen vid minavdelningen. Även här visade sig de vidtagna åtgärderna ändamålsenliga och ägnade att höja utbildningsnivån. I rapport för övningsåret 1937—1938 anmälde chefen för kustartilleriet, att de försök ifråga om utbildningsorganisatiton inom kustartilleriet, vilka pågått under de senaste åren, i stora drag slutförts med gott resultat. Den då gällande organisationen har med vissa smärre ändringar, vilka främst betingats av de senaste årens fortsatta utveckling, utbyggnaden efter 1936 års plan samt de särskilda förhållandena under den förstärkta försvarsberedskapen, i huvudsak tillämpats intill år 1942. Utbildningen reglerades genom av chefen för kustartilleriet utfärdade »Särskilda bestämmelser rörande utbildningens organisation m. m. vid kustartilleriet (SBU)», vilka omfattade följande delar, nämligen: I. Sjöfrontsartilleri m. m., II. Luftvärnsartilleri, I I I . Minavdelningen och IV. Radioutbildning. Enligt dessa bestämmelser anordnades för varje truppförband eller i vissa fall för flera truppförband gemensamt följande av fredsindelningen oberoende skolor, nämligen sjöfrontsartilleriskola, luftvärnsartilleriskola, signaloch minskola samt radioskola, Skolorna voro organiserade från tidpunkten för de värnpliktigas inryckning till tillämpningsövningarna i mitten av augusti och utbildningen indelades i tre perioder om 1—2 månaders längd. Under första perioden bedrevs de värnpliktigas utbildning inom skolorna gemensamt för samtliga utbildningskategorier och omfattade allmänmilitär utbildning. Under de följande perioderna bibringades de värnpliktiga i huvudsak fortsatt allmänmilitär utbildning samt grundläggande och fortsatt utbildning inom resp. kategoriers särskilda utbildningsområden. Radioskolorna voro organiserade året runt. De värnpliktiga radiosignalisterna påbörjade emellertid ej sin utbildning vid radioskola förrän de efter l:a perioden genomgått allmänmilitär utbildning. Tillämpnings- och regementsövningarna avsågos huvudsakligen för utbildning förbandsvis. Första tjänstgöringen for de värnpliktiga i allmänhet avslutades därefter omkring den 1 oktober. U t b i l d n i n g e n e n l i g t 1 9 4 2 års r i k s d a g s b e s l n t . Försvarsutredningen, vars förslag i ämnet låg till grund för statsmakternas beslut, utgick ifrån att utbildningsåret vid ett truppförband i stort sett kunde anses omfatta ett sommarhalvår och ett vinterhalvår. Sommarperioden, som började vid de värnpliktigas inryckning till första tjänstgöring (omkring den 1 april) varade till slutet av augusti. Härefter följde en regementsövningsperiod om en månad. Vinterperioden omfattade tiden omkring den 1 oktober—den 31 mars. Utbildningen under sommarperioden, som i första hand skulle vara av förberedande och formell natur, borde bedrivas inom ramen av vederbörliga bataljonsförband. Den borde därvid ske antingen kompanivis eller också i för

131 bataljonen i dess helhet anordnade kurser, organiserade med anlitande av bataljonens personal. Under vinterperioden borde utbildningen främst inriktas på tillämpningsövningar och bedrivas inom ramen av härför organiserade taktiska förband. Viss utbildning skulle dock kunna meddelas i form av särskilda kurser inom eller vid sidan av de taktiska förbanden. Den allmänna gången av de värnpliktigas utbildning under första tjänstgöringen enligt försvarsutredningens förslag framgår av nedanstående diagram (tidpunkterna äro ungefärliga): l

|

li

llekrytutbildning

_

RegementsVs övning

llekrytutbildning

*/<

Ao

Underbefalsutbildning

Vissa värnpliktiga borde enligt förslaget senast omkring den 1 oktober uttagas och utbildas till värnpliktigt underbefäl. Utbildningen av sådana värnpliktiga, som avlägga studentexamen (motsvarande examen), borde kunna börja något senare än för övriga i de fall, då tidpunkten för examen icke medgåve, att första tjänstgöringen påbörjades den 1 april. Utöver första tjänstgöringen skulle de värnpliktiga fullgöra två repetitionsövningar och en efterutbildningsövning, envar om en månad. I 1942 års riksdagsbeslut förutsattes, att' vid kustartilleriet liksom vid armén värnpliktiga skola kunna tvångsvis uttagas för utbildning till värnpliktiga officerare och underofficerare. Dessa kunna åläggas en ytterligare fredstjänstgöring under sammanlagt högst 12 månader. Utbildningen övningsåret 1942—1943. Den genom 1941 års värnpliktslag fastställda längre utbildningstiden för de värnpliktiga har med år 1942, såsom försvarsutredningen påvisat, öppnat möjligheter for en förbättring av de värnpliktigas utbildning. Dessa möjligheter ha dock ännu icke kunnat helt tillvaratagas på grund av de rådande förhållandena. Det har bl. a. varit nödvändigt, att vid utbildningens planläggning taga hansyn till att de värnpliktiga snarast möjligt skulle kunna avses för avlösning av vid beredskapsförbanden tjänstgörande äldre värnpliktiga med lång inkallelsetid. Skolutbildningen under sommarperioden av huvuddelen av de år 1942 inryckande värnpliktiga har därför med vissa undantag måst uppbyggas efter i princip samma linjer som tidigare. Tillämpningsövningarna ha dock kunnat framflyttas till den fortsatta utbildningen, som i huvudsak bedrivits vid beredskapsförband. För vissa utbildningskategorier, främst vid ekonomi-, maskin- och hantverksavdelningarna, har det dock varit möjligt att redan nu på ett mera genomgripande sätt rationalisera utbildningen. Sommarperioden 1942. För utbildningen under denna period gällde av inspektören för kustartilleriet utfärdade »Bestämmelser för utbildning av stammanskap av artilleri- och minavdelningarna samt den 8 april 1942 inryckande värnpliktiga tillhörande återstoden av 1941 års klass och KA vinterkontingent 1942, gällande tiden 7 april—31 augusti 1942 (för värnpliktiga ur ekonomi- och hantverksavdel-

132 ningarna utom radiomekaniker, instrumentmakare, vapensmeder och bilförare tiden 7 april—9 augusti 1942)». Enligt dessa bestämmelser, som i det följande benämnas »Utbildningsbestämmelser 1942» och vilka framförallt i form väsentligt skilja sig från SBU, har huvuddelen av utbildningen för såväl stammanskap som värnpliktiga vid de olika truppförbanden koncentrerats till följande av fredsindelningen oberoende skolor, nämligen: sjöfrontsartilleriskola (vid KA 2 sjöfrontsartilleriskola för fasta sjöfrontsartillerikompanier samt sjöfrontsartilleriskola för rörliga sjöfrontsartillerikompanier), luftvärnsartilleriskola, signal- och minskola samt radioskola. Vid KA 4, som ännu är under uppsättning, har dock utbildningen bedrivits vid skolkompanier, med vissa undantag sammanförda, till en skolbataljon. Truppförbandscheferna ha utfärdat erforderliga bestämmelser och anvisningar för organisationen och utbildningen vid skolorna, Som chef för varje skola har tjänstgjort en regementsofficer eller kapten, som i egenskap av skolchef varit truppförbandschefen direkt underställd. De olika skolorna ha varit organiserade på stab och skolkompanier, direkt underställda skolchefen i allt som rör utbildningen, och skolkompanierna på stab och utbildningsavdelningar. Vid sjöfronts- och luftvärnsartilleriskola ha utom stammanskap och värnpliktiga vid artilleriavdelningen utbildats även värnpliktiga vid hantverksavdelningen, uttagna för utbildning till instrumentmakare, vapensmeder och bilförare. Vid signal- och minskola ha på motsvarande sätt utom stammanskap utbildats värnpliktiga tillhörande icke blott signal- och minavdelningen utan även maskinavdelningen samt under viss tid för utbildning till radiomekaniker uttagna värnpliktiga ur hantverksavdelningen. Värnpliktiga, som uttagits för utbildning till radiosignalister och radiomekaniker, ha under viss tid utbildats vid radioskola. För utbildning av ovan icke nämnda värnpliktiga vid ekonomi- och hantverksavdelningarna har truppförbandsvis organiserats ett särskilt skolkompani eller en särskild utbildningsavdelning, som enligt truppförbandschefens bestämmande ingått i sjöfrontsartilleri-, luftvärnsartilleri eller signal- och minskola. För utbildningens planläggning och vidare organisation föreskrevs i utbildningsbestämmelserna bl. a., att det ålåge truppförbandschef att utfärda bestämmelser och anvisningar för organisationen och utbildningen i de vid förbandet anordnade skolorna, fastställa plan för skarpskjutningar med pjäser i förband, fastställa antalet värnpliktiga, som skulle uttagas till olika utbildningskategorier eller för utbildning till värnpliktigt underbefäl samt mellan skolorna fördela materiel, båtar, skjutbanor m. m. Den fortsatta planläggningen ålåg närmast skolchef. Denne skulle sålunda reglera och ansvara för utbildningen vid skolan samt planlägga och personligen leda viktigare eller mera omfattande övningar. Han skulle vidare uppgöra utbildningsplan och i samband därmed indela utbildningsperioderna i skeden samt fastställa utbildningens omfattning under dessa. Chef för skolkompani ålåg bl. a. att leda utbildningen inom kompaniet enligt gällande instruktioner, planer och direktiv samt att uppgöra övningsprogram och fastställa övningsplaner. Detaljplanläggningen slutligen samt den närmaste ledningen av utbildningen inom utbildningsavdelningen åvilade chef för sådan avdelning. Denne skulle också uppgöra på utbildningsplaner och övningsprogram grundade detaljprogram. Utbildningsplaner ha i överensstämmelse med utbildningsbestämmelserna upprättats av skolcheferna i regel för varje utbildningsperiod, som i samband härmed indelats i olika skeden, på vilka de olika övningsavsnitten under perio-

133 den fördelats. Då så varit möjligt har utbildningens omfattning angivits genom hänvisning till övningstabeller. Vid utbildningens planläggning har för varje skede beräknats en reservtid av omkring 10 %, vilken använts dels för att taga igen tid, som gått förlorad på grund av dålig väderlek eller andra orsaker, dels för att meddela ytterligare utbildning i övningsgren, i vilken uppställt mål icke uppnåtts under skedet. Utbildningstiden har vid de olika skolorna indelats i tre perioder: l:a perioden 8 april—20 maj, 2:a perioden 21 maj—19 juli och 3:e perioden 20 juli—31 augusti. För värnpliktiga vid ekonomi- och hantverksavdelningarna utom radiomekaniker, instrumentmakare, vapensmeder och. bilförare har utbildningstiden dock fördelats på endast två perioder: l:a perioden 8 april—20 maj och 2:a perioden 21 maj—9 augusti. För tiden närmast efter 2:a perioden intill den 24 augusti, då vinterperioden för dessa kategorier börjat, ha gällt av inspektören för kustartilleriet utfärdade »Bestämmelser för utbildningen av den 8 april 1942 inryckta värnpliktiga ur 1941 års klass och KA vinterkontingent 1942 tillhörande ekonomioch hantverksavdelningen (således även militärarbetare) förutom radiomekaniker, instrumentmakare, vapensmeder och bilförare under tiden 10—23 augusti 1942». Till radioskolorna, vilka i motsats till övriga nämnda skolor varit organiserade året runt, ha till radiosignalister och radiomekaniker uttagna värnpliktiga kommenderats först fr. o. m. 2:a periodens början. De utbildningskategorier, på vilka de värnpliktiga fördelades för särskild utbildning på sätt och vid tidpunkt, som närmare angivits i Kap. I, voro följande: vid s j ö f r o n t s a r t i l l e r i s k o l a trådsignalister, radiosignalister, mätmanskap, eldledningsmanskap, riktare, pjäsmanskap, kulsprutemanskap, motorförare (endast vid kompani, som bemannar rörliga sjöfrontsbatterier), instrumentmakare, vapensmeder samt bilförare (de tre sistnämnda kategorierna ur hantverksavdelningen); vid l u f t v ä r n s a r t i l l e r i s k o l a trådsignalister, stereomätare, eldledningsmanskap, riktare, pjäsmanskap, kulSfiprutemanskap, lyssnarmanskap, strålkastarmanskap, motorförare (endast vid kompani, som bemannar rörliga batterier), instrumentmakare och vapensmeder (de två sistnämnda kategorierna ur hantverksavdelningen); vid s i g n a l - och m i n s k o l a trådsignalister, morsesignalister, radiosignalister, minmanskap, hydrofonister, strålkastarmanskap, eldare, motorskötare, maskinskötare och radiomekaniker (de fyra sistnämnda kategorierna ur maskinavdelningen). För ovan icke nämnda värnpliktiga ur ekonomi- och hantverksavdelningarna har utbildningen anordnats för samtliga kategorier. Utbildningen i de olika skolorna har för vissa kategorier delvis bedrivits vid särskilda kurser, som anordnats vid skolkompani, i vissa fall även vid annan skola. Sålunda ha bl. a, anordnats sammandragna eldlednings-, signal-, resp. riktarkurser för eldledningsmanskap, trådsignalister och riktare. På motsvarande sätt ha mätmanskap och instrumentmakare samt motorförare och bilförare under viss tid utbildats vid till skolkompani sammandragen mätresp. motorförarkurs. Den gemensamma utbildningen av vissa värnpliktiga vid ekonomi- och hantverksavdelningarna har endast omfattat militära övningsgrenar.

134 Under l:a och 2:a perioderna har utbildningen vid sjöfronts- och luftvärnsartilleriskolorna omfattat huvudsakligen grundläggande utbildning samt eldexercis. Under 3:e perioden har huvudvikten lagts vid utbildning i batteriförband, varjämte skarpskjutning ägt rum. Vid signal- och minskolorna har utbildningen på motsvarande sätt under l:a och 2:a perioderna omfattat huvudsakligen grundläggande utbildning och under 3:e perioden utbildning i förband såsom minutläggningsavdelning, sjöbevakningsavdelning o. s. v. Tävlingsriktning, betygsmätning, tävlingar i mintjänst samt prov i signaltjänst och körkortsprov m. m. ha ägt rum under 2:a eller 3:e perioden. Utbildningstidens fördelning för olika utbildningskategorier under de skilda perioderna angavs i utbildningsbestämmelserna genom särskilda tablåer, upptagande den ungefärliga procent av utbildningstiden, som borde ägnas åt olika övningsgrenar. I utbildningsbestämmelserna funnos vidare periodvis ordnade uppgifter angående utbildningens omfattning och mål i olika övningsgrenar samt allmänna bestämmelser för utbildningen. Vinterperioden 1942—1943. För utbildningen under denna period utfärdade inspektören för kustartilleriet följande utbildningsbestämmelser, nämligen: »Bestämmelser för utbildning av den 8 april 1942 inryckta värnpliktiga ur 1941 års klass, tillhörande artilleri-, min- och maskinavdelningarna, gällande fr. o. m. den 1 september 1942 och tills vidare»; »Bestämmelser för utbildningen av den 8 april 1942 inryckta värnpliktiga ur 1941 års klass och KA vinterkontingent 1942, tillhörande ekonomi- och hantverksavdelningarna, förutom radiomekaniker, instrumentmakare, vapensmeder och bilförare, gällande tiden 24 augusti 1942—4 april 1943 för värnpliktiga ur 1941 års klass samt tiden 24 augusti—6 oktober 1942 för värnpliktiga ur KA vinterkontingent 1942» samt »Bestämmelser för utbildningen av den 8 april 1942 inryckta värnpliktiga ur 1941 års klass och KA vinterkontingent 1942, uttagna till radiomekaniker, instrumentmakare, vapensmeder och bilförare, gällande tiden 1 september 1942—4 april 1943 för värnpliktiga ur 1941 års klass samt tiden 24 augusti—6 oktober 1942 för värnpliktiga ur KA vinterkontingent 1942.» Utbildningen av värnpliktiga vid artilleri-, min- och maskinavdelningarna enligt de förstnämnda bestämmelserna har i huvudsak avsett att befästa och påbygga under den tidigare utbildningen bibringade kunskaper och färdig heter i olika övningsgrenar samt att bibringa de värnpliktiga förmåga att ingå i flera befattningar än dem, till vilka de tidigare utbildats. För samtliga kategorier har eftersträvats en fältmässig utbildning. Särskild vikt har lagts vid utbildning i signaltjänst, handvapenstjänst, fälttjänst samt gas- och luftskyddstjänst. Huvuddelen av de värnpliktiga har emellertid tagits i anspråk för beredskapstjänstgöring. Till radiosignalister uttagna ha emellertid under tiden t, o. m. den 11 december 1942 utbildats vid radioskola. De värnpliktiga ha också deltagit i tillämpningsövningar samt strids- och krigsövningar. För underbefälsutbildningen av därtill uttagna värnpliktiga redogöres i avd. II. Utbildningen av värnpliktiga vid ekonomi- och hantverksavdelningarna har varit anordnad dels i form av yrkestjänstgöring, dels i form av yrkesutbildning vid särskilda kurser i huvudsak enligt följande:

135 Ungefärlig tid

Utbildning

IV2 mån.

Kurs i koktjänst g e m e n s a m t med kommissarier, centraliserad till ett truppförband. Kurs i koktjänst gemensamt med kockar, centraliserad till ett truppförband. Kommissarieskola vid armén. Sjukvårdskurs, centraliserad till ett truppförband. Vintersjukvårdskurs, centraliserad till särskilt förband. Kurser i expeditionstjänst vid vederbörliga truppförband. Bilmekanikerkurs, centraliserad till ett truppförband. Badiomekanikerkurser, centraliserade till två truppförband.

Utbildningsk at e g o ri

1 "* "

Kommissarier

| 3 IV2 » Sjukvårdare

1 "" •

Skrivbiträden

IV* »

Bilmekaniker

4 Radiomekaniker

»

6 Instrumental åkare frontsartilleri

vid

Instrumentmakare värnsartilleri . . .

vid

sjö6

Mekanikerkurs, centraliserad till ett truppförband.

5 Mekanikerkurs Stockholm.

6 Yrkeskurs, centraliserad till ett truppförband. Yrkeskurs tillsammans med vapensmeder vid fast sjöfrontsartilleri. Yrkeskurs vid KA 2. [Yrkeskurser, centraliserade till ett truppj förband. i Utbildning under första m å n a d e n gemensam l för båda kategorierna.

luft-

Vapensmeder vid fast sjöfrontsartilleri Vapensmeder vid rörligt sjöfrontsartilleri . . .

|5 Vapensmeder

vid

luftvärns-

Vapensmeder vid automatkanoner och kulsprutor . . . .

..

[e »

vid

luftvärnsartilleriet

i

Efter genomgång av ovan angivna kurser ha de värnpliktiga kommenderats till yrkestjänstgöring vid beredskapsförband och depå enligt vederbörande truppförbandschefs bestämmande. För militärarbetare har anordnats yrkestjänstgöring och för övriga ovan icke nämnda yrkestjänstgöring och yrkesutbildning vid beredskapsförband och depåer enligt vederbörande truppförbandschefs närmare bestämmande.

Militära myndigheters erinringar. De militära myndigheterna ha i sina årsrapporter samt i yttranden över utbildningsbestämmelserna för det övningsår, under vilket kommissionen verkställt sina undersökningar, utgått från de då rådande beredskapsförhållandena och sålunda icke framfört synpunkter eller förslag, som åsyfta en framtida organisation efter återgång till normala förhållanden med första tjänstgöring om 360 dagar för de värnpliktiga. I yttrandena ha behandlats såväl vissa utbildningsfrågor av allmänt organisatorisk art som frågor rörande utbildningens omfattning för olika kategorier och i olika övningsgrenar. Därutöver ha-emellertid i årsrapporterna utbildningsfrågorna behandlats i ett vidare sammanhang, som låtit även andra faktorer framträda, vilka inverkat på utbildningsförhållandena i allmänhet.

136 Vissa frågor av allmänt organisatorisk art. För sommarperioden 1942 gällande »utbildningsbestämmelser 1942» reglerade den skolutbildning, som bibringades de värnpliktiga, innan de för fortsatt utbildning och tjänstgöring kunde kommenderas till beredskapsförband. Denna skolutbildning, som för huvuddelen av de värnpliktiga omfattade tiden från inryckningen i början på april t, o. m. augusti, anses av samtliga truppförbandschefer ha varit alltför kort med hänsyn till utbildningens omfattning. Sålunda framhålles, att utbildningen icke kunde anses vara avslutad med utgången av 3:e perioden, som till stor del omfattat ren skolutbildning. En period med effektiv förbandsvis utbildning av stridsmässig karaktär borde, därför tillkomma efter denna period. Under rådande beredskapsförhållanden hade denna synnerligen betydelsefulla utbildning ur avlösningssynpunkt måst äga rum efter det fördelning skett till beredskapsförbanden, vilket vore en avgjord nackdel. Skolutbildningen borde därför förlängas antingen genom tidigare värnpliktsinryckning eller genom att utbildningstiden utsträcktes t. o. m. september. En centraliserad utbildning för olika utbildningskategorier har, säges det vidare, i många fall visat sig ändamålsenlig. Utbildningen bleve därigenom mera enhetlig och instruktionspersonal sparades. CKA 1 förordar av dessa skäl en viss centralisering av trådsignalisternas utbildning. Eftersom numera inginge särskilt signalkompani i kustartilleriets truppförband, borde utbildningen av de värnpliktiga trådsignalisterna anordnas gemensamt, t. ex. under de första två perioderna vid signal- och minskolan samt under 3:e perioden vid sjöfronts- eller luftvärnsartilleriskolan. CKA 2, som enligt utbildningsbestämmelserna bemyndigats att under de båda första utbildningsperioderna sammandraga utbildningen av mätmanskap och instrumentmakare ur samtliga artillerikompanier till viss sjöfrontsartilleriskola, anser, att motsvarande centralisering borde genomföras även ifråga om eldledningsmanskapets utbildning. Därest eldledningsutbildningen förlades till ett för regementet i dess helhet gemensamt utbildningsförband, skulle den fåtaliga instruktionspersonalen bättre kunna utnyttjas och garantier skapas för att personalen utbildades och bedömdes efter enhetliga normer. Vissa övningstabeller, som utfärdats av inspektören för kustartilleriet för att tjäna till ledning vid utbildningens planläggning och bedrivande i olika övningsgrenar, synas ha varit ändamålsenliga, CKA 1 anför sålunda, att de i viss mån ersatt bristen på instruktioner och reglementen samt i övrigt varit av värde såsom ledning vid utbildningsarbetet. CKA 3 anser dock, att samtliga i tabellerna upptagna övningar borde förses med beteckningar, som hänvisade till resp. utbildningskategorier, varigenom utbildningens omfattning för olika kategorier skulle regleras. CKA 2 slutligen framhåller, att övningstabellerna borde kompletteras med övningsbeskrivningar av den typ, som finnes vid armén i EAU Inf och EAU Art. övningstabellerna skulle fixera utbildningens omfattning och övningsbeskrivningarna bestämma detaljerna, En sådan handledning för instruktionspersonalen skulle speciellt i handvapenstjänst och fälttjänst fylla ett stort behov. Utbildningens omfattning. Specialiseringsfrågan. Utbildningens omfattning såväl i allmänhet som i särskilda övningsgrenar sammanhänger direkt med de värnpliktigas specialisering och indelning i utbildningskategorier. Truppförbandscheferna ifrågasätta endast i ett par fall ändring av den i utbildningsbestämmelserna anbefallda kategoriindelningen. CKA 3 anser sålunda, att såväl strålkastarmanskap som maskinskötare, med hänsyn till att den moderna strålkastarmaterielen vore relativt lättskött, borde bibringas samma utbildning

137 vid strålkastare med därtill hörande maskinaggregat. Så hade försöksvis skett med gott resultat. De båda kategorierna borde därför sammanslås till en, »strålkastarmanskap ». CKA 2 anför bl. a., att erfarenheterna från skarpskjutningarna visat, att repeterartjänsten ofta ej fungerade tillfredsställande. En av de viktigaste orsakerna härtill vore bristen på bestämmelser för uttagning och utbildning av för sådan tjänst erforderlig personal. Bästa sättet att förbättra repeterartjänsten vore att införa en särskild utbildningskategori benämnd »repeterare». Även CKA 1 har uppmärksammat behovet av ytterligare utbildning för de värnpliktiga, vilka skola tjänstgöra som repeterare, men föreslår härför en annan åtgärd, nämligen att viss särskild utbildning i signaltjänst borde tillkomma för kategorien »pjäsmanskap ». Ifråga om vissa utbildningskategoriers plats i organisationen framhåller slutligen CKA 1, a t t radiosignalister borde finnas endast vid signal- och minavdelningen, att kulsprutemanskap eventuellt endast borde finnas vid luftvärnsartilleriet, särskilt om det, vilket syntes vara avsikten, skulle utbildas vid 20 mm luftvärnsautomatkanon, samt att strålkastarmanskap borde finnas även vid sjöf rontsai tilleriet. Utbildningens omfattning i vissa övnings gr enar. Som redan tidigare antytts äro truppförbandscheferna ense om att utbildningen under sommarperioden 1942 varit alltför omfattande i förhållande till den till förfogande stående tiden. CKA 2 anför sålunda, a t t antalet övningsgrenar under l:a perioden vore för stort för att de nyinryckta värnpliktiga skulle hinna tillgodogöra sig utbildningen, särskilt som för några kategorier vissa avsnitt skulle avslutas under löpande period, övningsgrenarna signaltjänst, gas- och luftskyddstjänst ävensom fälttjänst borde därför icke upptagas till den omfattning som nu skett. l:a perioden borde avses för att grundlägga nödvändiga soldategenskaper hos de nyinryckta värnpliktiga. Utbildningen borde därför huvudsakligen omfatta handvapenstjänst, gymnastik och idrott samt rekrytundervisning. Handvapenstjänsten borde enligt CKA 2 ges ökat utrymme i kursplanerna. De ökade fordringarna på skjutskicklighet med olika handvapen och den stora betydelse, som god utbildning i närstrid hade för kustartilleriförbanden, krävde, att utbildningen både effektiviserades och utvidgades. I den mån ytterligare tid kunde avses för skolutbildningen borde i första hand l : a perioden förlängas för att medge en mera omfattande utbildning i handvapenstjänst, främst närstridsutbildning, och annan grundläggande militär skolning. Den grundläggande utbildningen i handvapenstjänst borde i varje fall vara helt avslutad, innan de värnpliktiga för fortsatt utbildning förlades till beredskapsförband, där utbildningsarbetet ofta försvårades av lokala förhållanden såsom brist på lämplig övningsterräng och skjutbanor samt otillräcklig tillgång på kvalificerad instruktionspersonal. CKA 3 anför som en erfarenhet av utbildningen i handvapenstjänst, att de värnpliktiga endast kunnat bibringas kunskap i eget handvapens användning på skjutbana och a t t önskvärt antal tillämpningsövningar genom fältskjutningar ej k u n n a t medhinnas. De värnpliktiga fyllde därför icke fullt de fordringar enligt utbildningsbestämmelserna, som kunde ställas på menig vid strid med handvapen, exempelvis vid batteris närförsvar. Även CKA 4 anmäler i sin årsrapport, att särskilda svårigheter förelegat, då det gällt att medhinna föreskrivna övningar och skjutningar i handvapenstjänst. Artilleritjänsten synes ej ha föranlett några väsentliga erinringar från de militära myndigheternas sida, CKA 2 förordar emellertid en framflyttning av artilleriskjutningarna till en betydligt senare tidpunkt än f. n.: »För a t t skarpskjutningar med pjäser skola kunna vara avslutade den 31 augusti, har det varit nödvändigt a t t påbörja desamma redan under förra hälften av juli. Utbildningen i batteriförband har vid denna tidpunkt nyligen tagit sin början, och mätmanskapet är

normalt icke så utbildat i mättjänst, att ett gott mätresultat kan väntas. En forcerad utbildning i mättjänst har måst tillgripas för att övningsskjutningar överhuvud taget skulle kunna börja vid fastställd tidpunkt, vilket icke varit till båtnad för mätutbildningen. Ett avsevärt bättre utbildningsresultat i artilleritjänst torde erhållas, därest skarpskjutningarna med pjäsernas egen ammunition (12 cm tubhaubits) framflyttades till den 1 september, och tubskjutningarna börjades tidigast under andra veckan i augusti. Härigenom skulle effektiva samövningar i batteriförband kunna äga rum före skarpskjutningarna med egen ammunition med fullt utbildat mätmanskap.» Strålkastartjänsten för utbildningskategorierna strålkastarmanskap och maskinskötare vid signal- och minavdelningen har berörts i flera yttranden. CKA 1 anser sålunda, att den för denna övningsgren anslagna tiden för strålkastarmanskapet borde beskäras till förmån för viss utbildning i signaltjänst, under det att CKA 2 förordar ökad utbildning i strålkastartjänst för maskinskötare. Vid KA 3 har, såsom anförts, kategorierna strålkastarmanskap och maskinskötare t. v. på försök bibringats samma utbildning. Särskilda faktorer, som inverkat på utbildningen. Av de militära myndigheternas årsrapporter framgår, att under det senaste året liksom under de närmast föregående vissa med den förstärkta försvarsberedskapen sammanhängande omständigheter övat ett i hög grad menligt inflytande på utbildningen. Kent allmänt erinras sålunda om svårigheten att ' samtidigt med utbildningen upprätthålla en avsevärd beredskap samt framhålles, att tiden för den egentliga utbildningen av de värnpliktiga icke varit tillräcklig, då dessa snarast måst insättas i beredskapsförband. Utbildningens förläggning till beredskapsförband synes ha inverkat i hög grad ogynnsamt på utbildningsarbetet. IKA anför härom bl. a.: »Tidigare anmälda erfarenheter beträffande svårigheterna att vid beredskapsförbanden höja personalens utbildningsståndpunkt ifråga om vapenutbildningen (iver den tidigare uppnådda hava bekräftats. — Personalens tid och uppmärksamhet har på grund av rådande omständigheter i stor omfattning måst ägnas jämväl åt alltjämt pågående rustnings- m. fl. arbeten, vilket givetvis menligt måste återverka på det fortgående utbildningsarbetet. — Det har eftersträvats att i möjligaste mån anordna skolutbildning skild från beredskapsförbanden, men tillgången på befäl och materiel har icke alltid möjliggjort detta. I de fall då utbildning i vissa skolor och kurser lokalt förlagts till beredskapsförband, har dock särskild instruktionspersonal avsetts för skolutbildningen; ifråga om underbefälsutbildning för värnpliktiga av 1941 års klass (kao 158/42), vilka samtidigt fullgöra beredskapstjänst, har detta hittills dock icke kunnat ske. Såsom chef för utbildningsenhet har ibland blivit nödvändigt att taga i anspråk officer i beredskapsbefattning. » Bristen på instruktionspersonal har enligt samtliga myndigheters utlåtanden försvårat utbildningsarbetet. Det framhålles sålunda, att stamofficerare i stor utsträckning tjänstgjort vid beredskapsförband eller varit kommenderade utom truppförbanden, varför det icke varit möjligt att ens tillnärmelsevis tillgodose behovet av officerare för utbildning vid skolförbanden. Utbildningen hade också i alltför stor omfattning måst anförtros åt unga officerare, vilka ännu ej hunnit skaffa sig tillräcklig erfarenhet av trupputbildnmg. Det hade ej heller varit möjligt att avse äldre officerare för att lämna dem ledning och fostran. Såsom exempel framhålles i årsrapport från KA 1, att såsom chef för signal- och minskolan tjänstgjort en ung löjtnant, som samtidigt varit chef för den mot kompani svarande avdelning, som skolan bildade. Instruktionsofficerarna vid skolan hade i övrigt utgjorts av endast en nyutnämnd lojt-

139 nanfc i r e s e r v e n s a m t en n y u t n ä m n d fänrik. T r o t s den a r b e t s i n t e n s i t e t och hängivenhet för u p p g i f t e r n a , som de y n g s t a för u t b i l d n i n g e n i a n s p r å k t a g n a offic e r a r n a ådagalagt, framhålles det v i d a r e i r a p p o r t e n , h a d e de helt n a t u r l i g t icke k u n n a t b e m ä s t r a de alltför s t o r a uppgifter, som ålagts dem, med den kraft och r u t i n , som varit behövlig. D e fåtaliga s t a m u n d e r o f f i c e r a r n a h a e n d a s t u n d a n t a g s v i s k u n n a t avses för u t b i l d n i n g s a r b e t e t p å g r u n d av a n d r a o m f a t t a n d e u p p g i f t e r i befattningar, som enligt g ä l l a n d e föreskrifter skola u p p r ä t t h å l l a s av underofficerare. I o v a n n ä m n d a r a p p o r t anföres h ä r o m : »Ifråga om underofficerare av stammen har befälstillgången fortfarande under året icke medgivit, att denna befälskategori i nämnvärd omfattning kunnat utnyttjas för trupputbildningsuppgifter. Pensionsavgångna underofficerare och i reserven u t n ä m n d a underofficerare och flaggkorpraler ha därför praktiskt taget samtliga genomgående måst hållas inkallade för att i möjligaste mån fylla bristerna.» Som exempel på bristen på instruktionspersonal anför CKA 4, att det varit nödvändigt att för tre kompaniförband med sammanlagt 475 man avse en gemensam kompaniadjutant och dagkorpral. Som en bidragande orsak till svårigheterna att få instruktionspersonalen att räcka till framhåller CKA 1, att det varit nödvändigt att i stor utsträckning specialisera värnpliktsutbildningen för att möjliggöra avlösning av värnpliktiga ur olika utbildningskategorier: »Denna specialisering jämte den omfattande särskilda utbildning, som måst bibringas övriga personalkategorier — officerare, underofficerare och stammanskap — har ytterligare försvårat utbildningsarbetet genom att öka den redan förut i och för sig synnerligen kännbara bristen å befäl och underbefäl.» CKA 2 framhåller, att svårigheter ofta hade uppstått på grund av bortkommeudering av kvalificerad instruktionspersonal, vilket ej sällan skett utan föregående orientering eller med endast kort varsel. Detta hade bl. a. skapat en viss brist på kontinuitet i befälsförhållandena vid utbildningsförbanden. Bristen på övmngsmateriel, som i h u v u d s a k synes h a förorsakats av att b e r e d s k a p s f ö r b a n d e n i första h a n d m å s t tillgodoses m e d materiel, h a r av samtliga m y n d i g h e t e r p å t a l a t s . Beträffande bristen på övningsmateriel anför CKA 1 i årsrapport bl. a. följande: »Utbildningen under det gångna övningsåret har visserligen kunnat fortgå utan starkare störningar genom så stora växlingar i beredskapens omfattning som närmast föregående år, men rådande omfattande försvarsberedskap har dock alltjämt menligt inverkat på utbildningsresultaten genom att binda en stor del av regementets personal samt genom de svårigheter i avseende på tillgång på övningsmateriel av olika slag, som den förorsakar.» Enär huvuddelen av för övningarna erforderlig materiel av olika slag disponerats av beredskapsförbanden, har även den primära vapenutbildningen i skolor och kurser för de värnpliktiga ofta måst förläggas till dessa förband. En uppdelning av tiden för materielens utnyttjande vid å ena sidan beredskapsförbanden och å andra sidan skolorna har härvid måst vidtagas. Detta synes ha försvårat utbildningens planenliga bedrivande. I en rapport heter det sålunda: »Mätkursen har varit förlagd till beredskapsbatteri med relativt stor tillgång på mätinstrument. Någon materiel utöver den, som är avsedd för beredskapsförbanden, finnes icke.» I de fall, då utbildning kunnat bedrivas vid t. ex. batteri som icke ingått i beredskapsorganisationen, har i regel ett så stort antal kurser v a r i t hänvisat till den befintliga materielen, att hälftenbruk även då varit ofrånkomligt. I andra fall har det förekommit, att tillgängliga förläggningsutrymmen icke tillåtit en koncentration av skolorna till en eller ett fåtal i närheten av varandra belägna platser, vilket försvårat en- enhetlig ledning av utbildningsverksamheten.

140 Bristen på båtmateriel synes ha varit särskilt framträdande, vilket framgår av ett flertal rapporter och yttranden. 1KA anför bl. a., att »alltjämt stora brister beträffande kustartilleriets båtmateriel föreligga, bl. a. beroende därpå, a t t nybyggnadsersättningsplanen genomförts synnerligen långsamt». I vissa fall ha minutläggare ej kunnat disponeras för övningarna i mintjänst, vilket framhålles av bl. a. CKA 4: »Enär minutläggare icke disponerats för utbildningen i mintjänst, har denna ägt rum vid minutläggningsavdelningen. Utbildningen har på grund av beredskapsarbeten därvid icke k u n n a t ske i den omfattning, som varit önskvärt.» CKA 4 påpekar också, a t t genom bristen på roddslupar eleverna i de flesta fall endast bibringats utbildning i sjömaning. I övrigt framföras allmänt önskemål om mera åskådningsmateriel för undervisningen samt behovet av lådd- och riktövningsapparater av förbättrade typer för såväl sjöfronts- som luftvärnsartilleriet. Bristen på lokaler, skjutbanor och övningsfält understrykes av flera truppförbandschefer. Om behovet av exercishall anför CKA 3: »Den stränga vintern med onormal snömängd och ett onormalt länge isbelagt hav har även menligt inverkat på utbildningen. Härvid har bl. a, frågan om exercishall och m ä t h u s ånyo framträtt. Frånvaron av exercishall är synnerligen kännbar. D. v. s. exercishall uppförd enligt hävdvunna principer med bl. a. värme och golvbeläggning, vilken möjliggör utbildning vid materielen även vintertid.» CKA1 framhåller angående önskemål om simhall följande: »Avsaknaden av en simhall gör sig alltjämt starkt gällande. Närmaste ort, där simhall finnes, är Stockholm, och på grund av kommunikationerna är denna icke inom räckhåll. Regementets personalstyrka har ökats och dess fredsförläggning koncentrerats till Oscar-Fredriksborg. Behovet av en simhall för regementet får således anses hava ökats.» Rörande skollokaler må följande uttalanden återges. CKA 1 anför: »För undervisning inomhus av värnpliktiga m. fl. saknas helt lämpliga lokaler.» CKA 2 framhåller: »Skollokalerna på Kungsholms fort äro icke tillfredsställande, vilket försvårar utbildningsarbetet särskilt under vinterhalvåret. — Utbildningen vid de rörliga sjöfrontsartilleriförbanden har i hög grad försvårats av bristen på förläggnings- och skollokaler samt utrymme och lämplig terräng för utbildningen. Dessa förhållanden ha särskilt gjort sig gällande vid utbildningen av värnpliktiga tillhörande årsklass 1941 och vinterkontingenten 1942, och ha till en del kunnat förbättras därigenom att delar av personalen förlagts i f. d. infanterikasernen, Gräsvik.» CKA 3 framhåller angående behovet av skjutbanor bl. a.: »Den fråga som mest inverkat på utbildningsresultatet vid kåren, är skjutbanefrågan. Sedan år 1939 har anslag funnits för anläggning av skjutbana, men ä n n u i oktober 1942 har marinförvaltningen icke beslutat i ärendet och ännu har icke ett spadtag kunnat tagas på denna skjutbana, Med nuvarande omfattande handvapensskjutningar är avsaknaden av skjutbana vid kåren synnerligen kännbar, och man torde utan överdrift kunna säga att ansvar för denna skjututbildning knappast längre kan tagas. P å grund av bristen på övningsmateriel och framför allt på grund av avsaknaden av handvapensskjutbana vid kåren, ha personaltransporter till och från övningsplatser varit av betydande omfattning. Viss övningstid har härigenom gått förlorad.» Rörande skjutfält för artilleriskjutningar anför CKA 2: »I och för skjututbildningen med rörliga och eventuellt även med fasta sjöfrontsbatterier mot mål på land erfordras i närheten av regementets fredsförläggning ett lämpligt skjutfält. — För vissa artilleriskjutningar bör på ett blivande skjutfält inrättas vissa målanordningar, såsom t. ex. skyddsrum, bunkers, • kulsprutenästen m. m. — Vidare erfordras en nära liggande skjutplats för skarpskjutningar mot sjömål.»

141 Kustartilleriets skjutskola, som under övningsåret genomfört ett omfattande skjutprogram vid de olika truppförbanden, synes i vissa fall ha inverkat störande på utbildningsarbetet vid förbanden. CKA 3 framhåller sålunda, att värnpliktsutbildningen i viss mån förryckts på grund av att skjutskolan redan i slutet av 2:a perioden tagit sjöfrontsartilleriskolans personal i anspråk för sina skjutningar. Härigenom hade redan vid denna tidpunkt måst krävas de prestanda, som enligt utbildningsplanen eljest skulle ha uppnåtts först vid 3:e periodens slut. Detta förhållande hade nödvändiggjort en mycket snäv specialisering för befattningar vid skarpskjutning med pjäser. Vidare hade mätkursen vid l:a skolkompaniet fått bestrida kontrolltjänsten ej blott vid kårens egna utan även vid skjutskolans skjutningar, vilket inverkat menligt på utbildningen. CKA 4 anför slutligen i sin årsrapport bl. a., att skjutskolans krav på mätpersonalen under den tid, då betygsmätningarna pågingo, försvårade mätningarnas genomförande.

Värnpliktigas åsikter om utbildningens omfattning och bedrivande. Skriftlig utfrågning av värnpliktiga i allmänhet rörande deras åsikter om utbildningens bedrivande har kommissionen i september 1942 anordnat vid samtliga kustartilleriförband. Utfrågningen begränsades dock till värnpliktiga inom artilleri-, min- och maskinavdelningarna. Antalet utfrågade uppgick till 1 150 d. v. s. drygt hälften (53-5 %) av de vid denna tidpunkt inryckta värnpliktiga tillhörande dessa avdelningar. Att låta utfrågningen omfatta även ekonomi- och hantverksavdelningarna ansågs icke erforderligt, enär antalet värnpliktiga inom dessa avdelningar är förhållandevis litet. De vid utfrågningen använda formulären och särskilda anvisningarna återges i Bil. 3. I denna redogöres även för de utfrågades fördelning på olika förband och civila yrken. Kedovisning av utfrågningens resultat sker i det följande dels i form av en översikt över de värnpliktigas summariska omdömen om hur utbildningen i olika övningsgrenar enligt deras mening varit ordnad (tab. 1), dels i form av en översikt över de särskilda motiveringar, som över hälften (62 %) av de tillfrågade anfört för sina omdömen (tab. 2). På det hela taget äro de summariska omdömena övervägande gynnsamma. Av sammanlagt 17 164 avgivna omdömen om utbildningen äro nämligen ej mindre än 13 198 (77 96) av dylikt innehåll. Av de i tab. 2 redovisade 3 049 särskilt motiverade omdömena äro däremot endast 1 553 (51 96) gynnsamma. Skillnaden beror närmast därpå, att de tillfrågade i instruktionen vid utfrågningen uppmanats att särskilt motivera endast starkt positiva omdömen ( + + ) men däremot samtliga negativa omdömen (— eller ). Det torde f. ö. i regel vara betydligt lättare att motivera negativa än positiva omdömen. Mest gynnsamt bedömes enligt tab. 1 utbildningen i följande övningsgrenar el.-detaljer (%-talen gynnsamma omdömen antecknade inom parentes): karbinens konstruktion och vård (98'2 96), rekrytundervisning (98*i 96), exercis i sluten ordning (97"8 %), utbildning i särskild övningsgren (91*2 96) samt utrustningens och förläggningens vård (87*4 %).

142 Tab. 1. De värnpliktigas summariska omdömen om h u r u tbildningen varit ordnad. Gynnsamma omdömen Ogynnsamma omdömen Övningsgrenar

Rekrytundervisning

-(- +

+

565 49-3

559 1 1 2 4 48-s 98-i

19 1-c

608 53-o

519 1 1 2 7 98-2 45'2

%

651 56-6

473 1 1 2 4 97-8 41-2

23 2-o

%

238 20-8

668 58-2

906 79-o

Antal /o

341 29-7

527 45 - 9

Antal

328 28-8

17 1-5

3 0-3

1 147

1 0-3 0-i

24 2-i

1149 OM

195 17-o

22 1-9

217 18-9

868 75-6

207 18-o

06 5-8

273 23-8

7 Ofi

420 36-8

748 65- c

110 97

31 2-7

141 12-4

251 22-o

214 18-7

666 58-2

880 76-9

202 17-6

30 2-fi

232 20-2

33 2-9

385 33-6

593 51-7

978 85-3

130 11-s

22 1-9

152 13-2

17 IT,

1 147

266 232

658 57-4

924 80-0

159 13-9

31 2-7

190 16c

32 2-8

1 146

83 7-3

371 32-7

454 40o

260 22-9

63 5 5

359 31- 6

1 136

28M

398 34-8

544 47-5

942 82-3

142 12-4

51 4-4

193 16-8

10 0-9

% Antal 96

138 12-1

493 43-s

631 55-4

270 23'7

66 5-8

336 29-5

1138 Antal

88 7-7

357 31.4

445 39-i

319 28-i

130 114

449 39-5

243 2lM

427 37-4

571 50-o

101 8-8

30 2-6

131 llM

14 1-2

87M

744 64-7

305 1 0 4 9 91-2 26-5

81 7-i

20 1-7

101 8-8

—

2 800

ocli Antal

% i

sluten

Utbildning

i

ordning

strid

Antal

Sigualtjänstx

% Gas- och luftskyddsfcjänst. . A n t a l

% Båttjänst

Antal

% Fälttjänst. U t b i l d n i n g till p o s t , p a t r u l l k a r l o c h flygvarnare, orientering samt fartygs och flygplans identifiering Antal

96 Fältarbeten, förläggningsarbeten och fältkokning Antal

% G y m n a s t i k och idrott

Hälso- och förbandslära Föredrag

Praktiska övningar

Antal

% och

0-2

med

Skjutning med handvapen

Utrustningens

S:a

1 0 1

%

Exercis

—

21 Is

Antal

Handvapenstjänst. Karbinens konstruktion vård

S-.a

% Summa

o m d ö m e n 5 474

Viss del av här redovisade omdömen' är at

7 724

1 3 1 9 8 2 232

2M

15M

förläggningens

Utbildning i särskild övnings-

1 Ingen Summa utbildomning dömen

hänföra till » Utbildni ng i särskild öi ningsgr 3 n » .

143 Sfc

i a 3^

^

.2? g 8 B

*»

i-l

oo

to

(N

-j,

<-j

<^J

CC

5<J

CQ

O

Ö

Ai

-H

o

eo

i-<

(M

r-

3 JO iO

Tli £ - i - l r-i

CO <M

O

OJ

<H

eo i >

io

o

oo

-i

o

Ö

T-i

fe

^

i—I

C<J CO

i-i

i-l

^

i

o to

r-l

I-l

O-

oo-*

<M ( M

B&E

O O "e

<N

M

t-

Ö

fe

rH

<>}

CO

O

O

lb

o

cq o

cs

os — r i»

w

O

a ? •-

S o Jg . 5

s

OJ

CO

co m

t-~ cb

cb

cb cb

TJ OS

x O

>>r

:cS

-H

(M

C5

•* i

ib i>

N

o

00 GO

o

CO O

OS

T—I

ö

_«

N

•* <X> OJ

$

T3

-a

O 3

_• "

oo io as t>-

to

-

j>

to

>0

rH

W

•^ cb ö

coo

-J

t - CO

i-l

3 -fl UCS O r-i

S • 3 CS

O

Si

H*

a CB o

flr* l-J

ct

•

«3 a ""

a o o O

fl

ixa a

"2 « W

•fl

»3

-ca

rt

fl 33 00

.3 A

fl -3 *>•§ ^ -flt <Dft 3

5 •3 g fl •£ .fl

fe

£

ö

tr-

6* :

.2 1p Jd .fl b o j

a2 ö

fl ee CO

io

bC g * 3 P r H O pq fe

rt fl

' OrM «J O n

o ***

° f>

CO

fl <D

<D

<D rH

bi) bO

r-T CO

'fl 'fl .9 be

is il

&. fe C £r ^TA fe

o w

fl

.iH

fl

bJD bfi C fl

3 J

«* © CS

144 Mest ogynnsamt bedömes enligt tab. 1 utbildningen i följande övningsgrenar (-detaljer): h ä l s o - o c h f ö r b a n d s l ä r a : praktiska övningar (39-5 96), föredrag (29'6 96); f ä l t t j ä n s t : fältarbeten, förläggningsarbeten och fältkokning (28'4%); h a n d v a p e n s t j ä n s t : utbildning i strid med handvapen (18'9%), skjutning med handvapen (23'8%); gas- o c h l u f t s k y d d s t j ä n s t (20-2 96). Omdömet »ingen idbildning» redovisar märkligt nog en förhållandevis stor del av de värnpliktiga ifråga om följande övningsgrenar (detaljer): fälttjänst: fältarbeten, förläggningsarbeten och fältkokning (31-6%); h ä l s o - o c h f ö r b a n d s l ä r a : praktiska övningar (21*4 96), föredrag (15"i 96). Att ej mindre än 22% av de värnpliktiga säga sig ej ha fått någon utbildning i signaltjänst kan bero på att de ej rätt uppfattat begreppet signaltjänst. För flera kategorier har nämligen i kursplanen endast ingått viss begränsad utbildning vid trådstation. Enligt tab. 2 är det främst i följande övningsdetaljer, som de värnpliktiga anse, att utbildningen varit »otillräcklig»: praktiska övningar i hälso- och förbandslära, skjutning med handvapen, fältarbeten etc, gymnastik och idrott. Särskilt tillfrågade (i formulär B) om någon eller några övningsgrenar borde ägnas mera tid än för närvarande, ha de värnpliktiga uttalat, att så vore fallet främst ifråga om följande övningsdetaljer: skjutning med handvapen, praktiska övningar i hälso- och förbandslära samt gymnastik och idrott. På fråga om någon eller några övningsgrenar borde ägnas mindre tid än för närvarande, ha de värnpliktiga egentligen endast nämnt exercis i sluten ordning. V ä r n p l i k t i g a s m o t i v e r i n g a r för s i n a o m d ö m e n o m n t b i l d n i n g e n i olika övningsgrenar. Några belysande exempel på anförda motiveringar för de i tab. 1 och 2 summariskt redovisade omdömena om utbildningen återges i det följande ordagrant, varvid dock stavning och interpunktion normaliserats. De särskilda övningsgrenarna (-detaljerna) nämnas i den ordning, i vilken de förekommo på frågeformulären. Såväl erkännsamma som kritiska omdömen citeras. 1 REKRYTTJNDERVISNING.

Av dem som vitsordat denna undervisning som god, har anförts exempelvis följande: »Grundligt genomgången med läxor och förhör av kunnigt befäl» (kontorist-signalist). — »Givande lektioner med en del praktiska exempel» (kontorist-eldledningsman). — »Det blev noga inpräntat» (garvar e-nktare) — >-Rekrytundervisningen ar tydligt skriven» (snickare-eldlednmgsman). ±lera anse ämnet »bra ur allmänbildningssynpunkt». En del anser det rentav intressant- »Det var intressant att få veta något om fosterlandets forsvarsmojligheter» (jordbrukare-signalist). — »Man fick ju en överblick» (svetsare-riktare). Många önska emellertid få veta »mera om Sveriges forsvarskrafter». »Bor varje svensk soldat kunna grundligt» (snickare-signalist). Åtskilliga önska »mera teori om de övriga vapenslagen.» »Soldaten borde bättre insattas i 1

Vid citat anges i regel den värnpliktiges yrke och den utbildningskategori, han tillhör.

145 andra vapenslags uppgifter och stridssätt» (bagare-motorförare). — »Arméns organisation mycket dåligt genomgången» (ingenjör-signalist). E n del erinringar anföras också ifråga om instruktörerna och undervisningsmetoderna. »Instruktörerna okunniga om sättet att undervisa» (målarepjäsmanskap). — »Undervisningen lades upp på fel grunder, mera kartor och skisser» (typograf-eldledningsman). — »Den går för fort. Man skulle haft repetition minst en gång i månaden» (stationskarl-minmanskap). Repetitioner och även skriftliga prov förordas av flera. Likaså efterlyses en mera åskådlig undervisning — t. ex. »mera avbildade gradbeteckningar» (handelsbiträde-eldledningsman). HANDVAPENSTJÄNST.

Karbinens konstruktion och vård. Såsom framgår av tabellerna är denna övningsdetalj den av de värnpliktiga avgjort mest gynnsamt bedömda. Många konstatera med gillande, att utbildningen är »mycket noggrann». Några anse dock, att »konstruktionen är för litet genomgången» och att det är »för litet repetition». Likaledes anse några, att själva vapen vården ägnas för liten tid. »Delarna kan man, men man får få minuter till vård» (sågareeldledningsman). — »Dåligt ordnat med rengöringstillbehör för geväret» (ammunitionsarbetare-riktare). E n och annan konstaterar, att utbildningen i denna övningsdetalj även har sitt intresse och sitt värde. »Första tiden tyckte jag inte det var roligt med vapenvård, men nu tycker jag, att det är mycket roligt att ha ett väl vårdat gevär» (jordbruksarbetare-observatör). — »Har varit bra lärdom för det civila—skytteföreningen», konstaterar en annan jordbruksarbetare (pjäsmanskap) . Exercis i sluten ordning. Av tab. 2 framgår att vitsorden »välordnad», »grundlig» och »tillräcklig» utbildning samt »god instruktör» utgöra drygt hälften av samtliga om denna övningsdetalj avgivna omdömen. Men man lägger också märke till att denna detalj mer än någon annan räknas till den »onyttiga» eller »ointressanta» delen av utbildningen, åt vilken det enligt drygt en fjärdedel av omdömena ägnas »för mycken övning» eller »för lång tid». Det är emellertid endast enstaka uttalanden, som vittna om fullständig oförståelse för övningsdetaljen ifråga. — »Handvapenstjänsten med sina många olika vändningar och fattningar om geväret anser jag absolut onödig» (elektriker-stereomätare). — »I nuvarande krig kommer man ingenstans med helomvändningar» (verktygsarbetare-pjäsmanskap). — »Kan kanske se elegant ut men har väl knappast praktisk betydelse» (ingenjör-signalist). De värnpliktigas kritik synes mest gälla exercispassens längd och själva sättet för övningarnas bedrivande, särskilt när detta urartar till »harvning», såsom en del uttrycker sig. — »Handvapenstjänsten är inte uppbyggande, när det går till överdrift» (snickare-pjäsmanskap). — »Hade för mycket, så att man blev trött på det» (jordbrukare-pjäsmanskap). — »Det blir inte bättre, när man kör för mycket med en sådan sak» (målare-riktare). — »Nästan för' petigt» (målare-maskinskötare). Exercisen i sluten ordning betecknas visserligen av många som ett »nödvändigt ont», men att även sådana övningar, om de bedrivas på rätt sätt, kunna röna uppskattning från de värnpliktigas sida, framgår av exempelvis följande uttalanden: »Mycket hård men lärorik på grund av bra befäl» (fiskare-minmanskap). — »Jag har haft turen få befäl, som förstått att utöva denna gren på bästa sätt» (bildhuggare-eldledningsman). — »Vi hade en lugn och sansad instruktör» (jordbruksarbetare-signalist). Följande uttalanden vittna rentav om förståelse för själva ändamålet med denna övningsdetalj: »Bra, den ger god hållning» (snickare-stereomätare). — »Den ger spänst och 1 0 - 8 0 2 9 43

146 skärpt reaktionsförmåga» (målare-steromätare). — »Bra uppmjukning för hela kroppen» (typograf-riktare). — »Den ger disciplin, som varje soldat måste ha» (ingenjör-lyssnare). — »Bidragit till god spänst och anda» (elektrikersignalist). — »Utbildningen var långtråkig, men den har man nytta av nu» (elektriker-signalist). Utbildning i strid med handvapen. Enligt tab. 2 är omdömet »otillräcklig övning» mycket vanligt ifråga om denna övningsdetalj. Att en del av de värnpliktiga tydligen förstår betydelsen av sådan utbildning, framgår av exempelvis följande uttalanden: »En av de viktigaste i ett modernt krig» (träarbetareminmanskap). — »Det är en sak, som man bör kunna vid en landstigning eller dylikt» (snickare-pjäsmanskap). — »Har så stor betydelse, att den inte nog kan övas» (läderfabriksarbetare-eldledningsman). — »Måste drillas ändå mer» (fabriksarbetare-signalist). Flera efterlysa mera »realistiska» eller »krigsmässiga» övningar. »Borde övas i all slags terräng», anser en jordbruksarbetare-eldledningsman. — »Stridsövningarna genomföras för snabbt för att ge något av praktiskt värde» (tjänsteman-riktare). — »Man bör få lära sig att handla mer efter egen syn på saken» (jordbrukare-signalist). Att vissa lokala förhållanden försvårat denna utbildning framgår av exempelvis följande uttalanden: »För dålig terräng, varför utbildningen ej har blivit bra» (valsverksarbetare-observatör). En grovarbetare-signalist, som anser »felaktigt», att utbildningen mest varit förlagd till exercisfältet, tillägger: »Kunde bedrivas mera fältmässigt.» Skjutning med handvapen. Såsom framgår av tab. 2 är omdömet »otillräcklig övning» det vanligaste även ifråga om denna övningsdetalj. Detta missförhållande bestyrkes ytterligare av exempelvis följande uttalanden: »Det är den sämsta utbildning vi fått» (verkstadsarbetare-stereomätare). — »Jag har endast skjutit ett 30-tal skott under hela min utbildning» (byggnadssnickare-pjäsmanskap). — »Mera utbildning i skjutning med handvapen. En stor procent kunde inte försvara sig i händelse av krig» (lantbrukare-signalist). — »Varje svensk krigsman bör kunna handha sitt gevär» (typograf-riktare). — »Exercerar man med gevär, skall man kunna använda det också. Därför mycket skjutning» (svetsare-signalist). Många anse den grundläggande skjututbildningen bristfällig. »Mera grundläggande undervisning vid skjutningens början» (affärsbiträde-minmanskap). — »För liten grundbegreppsutbildning» (elektriker-eldledningsman). — »För liten utbildning i precisionsskjutning» (glasarbetare-pjäsmanskap) . »Mera fältskjutning» efterlyses dock av ännu flera. »En fältskjutning i månaden vore inte för mycket» (kolare-eldledningsman). — »Det borde ingå i programmet att få skjuta på rörliga figurer, för fienden står väl inte stilla jämt» (verkstadsarbetare-signalist). Även följande uttalanden förtjäna anföras: »Alltid för bråttom när vi hade skjutning någon gång» (tegelbruksarbetare-eldledningsman). — »Vid skjutning med handvapen bör grundlig undervisning meddelas eleverna och ej forceras» (affärsbiträde-minmanskap). SIGNALTJÄNST.

övningsgrenens omfattning är — såsom redan nämnts — mycket olika för olika utbildningskategorier. Här återges endast några uttalanden av värnpliktiga, för vilka signaltjänsten ej ingått som huvudämne, övriga omdömen redovisas under rubriken »Utbildning i särskild övningsgren». Att åtskilliga önska en utvidgad utbildning i denna övningsgren framgår

147 av ett flertal uttalanden. »Bara trådsignalering» (jordbrukare-lyssnare). — »Varför har vi inte fått lära oss semaforering?» (handelsbiträde-pjäsmanskap). — »Fått träna att tala i telefon kort och militäriskt men anser att det också borde varit övning i morsering» (snickare-pjäsmanskap). »Mera praktiska övningar» är ett önskemål, som framställes av flera. Vad de kunna mena därmed, framgår av exempelvis följande uttalanden: »Ifall den (telefonen) skulle gå sönder, kan man ju inte upptäcka felet, om det är aldrig så litet» (handelsbiträde-pjäsmanskap). GAS- OCH LUFTSKYDDSTJÄNST.

Även ifråga om denna övningsgren är omdömet »otillräcklig övning» det mest framträdande. »Har vi haft alldeles för litet för att kunna behärska» (ingenjör-strålkastarmanskap). — »Vi har hört några korta föredrag, det är allt» (byggnadssnickare-signalist). — »Har haft överläsning några gånger, så jag känner inte till det så mycket» (maskinarbetare-strålkastarmanskap). — »Endast en verklig övning har vi varit med om» (rörläggare-mätare). Erinringarna gälla i de flesta fall, att utbildningen varit »uteslutande teoretisk» eller »föga verklighetsbetonad», vilket framgår av exempelvis följande uttalanden: »Gasmasken är inte provad» (elektriker-signalist). — »Ingen praktisk kännedom om gasskyddsdräkter o. d.» (kontorist-pjäsmanskap). På de håll, där denna utbildning däremot ordnats praktiskt, har detta tydligen uppskattats. »Bra undervisning genom filmföredrag och praktiska övningar. Därigenom har man fattat det bra» (jordbrukare-stereomätare). — »Realistiska övningar i gas- och luftskyddstjänst» (elektriker-signalist). — »Det var det svettigaste av alltihop, men det vi har lärt oss, har vi användning för ifall det smäller» (svetsare-eldare). BÅTTJÄNST.

Det är endast en och annan av de värnpliktiga som ifrågasatt betydelsen av denna övningsgren för kustartilleriets del. »Det är inte mycket för oss som är på land», skriver en plåtslagare-pjäsmanskap. De flesta önska tvärtom mera båttjänst, visserligen främst för motionens skull men även med hänsyn till den militära tjänstens krav. »Särskilt båttjänst bör en kustartillerist veta mer om än vi fått lära oss» (lagerarbetare-riktare). — »Behövs oftare, för man kan komma i en sådan situation, att det verkligen gäller, att man kan ro» (trädgårdselev-signalist). Flera anse, att även utbildning i segling borde förekomma. FÄLTTJÄNST.

Utbildning till post m. m. Av följande uttalanden framgår, att en del av de värnpliktiga ansett denna utbildning »nyttig» och »lärorik»: »Stärker vaksamheten, minnet och iakttagelseförmågan» (lagerbiträde-eldledningsman). — »Har satt hjärnan i arbete» (typograf-riktare). Erinringarna gälla främst, att »orientering efter fältkartan ägnas för liten tid». Flera anse, att även »rapportföring» bör övas bättre. Beträffande fartygs och flygplans identifiering, som enligt fleras mening också bör övas mera, efterlyses »bättre åskådningsmateriel.» Fältarbeten m. m. »Otillräcklig övning» är det vanligaste omdömet även ifråga om denna övningsdetalj, varom exempelvis en läderfäbriksarbetareeldledningsman skriver: »En viktig gren, som kan ha stor betydelse i krig, och därför kunde den kanske övas mer.» Många av de värnpliktiga konstatera med ogillande, att de ej fått någon utbildning i fältkokning. »Vi ha inte fått lära oss att lcoka potatis en gång» (jordbruksarbetare-strålkastarmanskap). — »Ingen som helst utbildning häri»

148 (tekniker-riktare). — »En del teori, men praktiken minimal» (servitör-signalist). — »Även viss tid i kök borde ingå i utbildningen», framhåller en fabriksarbetare-pjäsmanskap. GYMNASTIK OCH IDROTT.

De särskilda motiveringarna rörande denna övningsgren visa, att vid vissa förband gymnastiken bedrivits mest intensivt, vid andra åter idrotten. Det synes från de värnpliktigas sida dock vara en utpräglad önskan, att båda ägnas »mera tid». De flesta som uttala sig därom anse, att gymnastik behöver förekomma minst 1 timme per dag. Några föreslå 3 å 4 timmar per vecka. Ifråga om mera speciella önskemål förtjäna följande nämnas: »Litet mera uppmjukningsrörelser» (smed-riktare). — »Det borde användas mera tid till det som hör samman med militär uthållighet» (elektriker-signalist). Ifråga om idrotten framhålles från en del,håll, att det saknas såväl kunniga instruktörer, materiel som lämplig idrottsplats. Det sistnämnda framhålles särskilt från KA 4 (förläggning Känsö). En del anser vidare, att det är »för liten variation i idrotten». Flera förorda »mera tävling för kompanimästerskap och idrottsmärken». HÄLSO- OCH FÖRBANDSLÄRA.

Denna övningsgren är den avgjort mest ogynnsamt bedömda. De värnpliktigas erinringar gälla enligt tab. 2 dels »otillräcklig övning» och »för liten tid», dels »dålig organisation» och »dålig undervisning». I sistnämnda avseende har ingen övningsgren av de värnpliktiga blivit så ogynnsamt bedömd som denna. Föredrag. I hälso- och förbandslära borde enligt en del värnpliktigas mening föredrag förekomma oftare — »minst 1 gång i veckan», föreslå flera. Men de flesta anse dock av flera anledningar denna form för undervisning ej tillräckligt effektiv, i varje fall ej om åhörarna äro alltför många. »Var for många på en gång, det gick ej att få ordning på det hela» (jordbruksarbetare-eldledningsman). Följande uttalanden äro belysande: »önskvärt med bättre föredragshållare» (maskinarbetare-lyssnare). —»Äro alldeles för stela» (busskonduktör-eldledningsman). — »Långtråkigt» (verkmästare-riktare). — »Vill se åskådliggörande filmer» (montör-signalist). — »Skulle ha haft böcker, så kunde man lärt sig det bättre, än när man hör på föredrag» (svetsareeldledningsman). — »Varför inte få ett litet häfte om det» (typograf-pjäsmanskap) . Beträffande undervisningens innehåll ha flera påtalat behovet av sexuell upplysning. Praktiska övningar. Ifråga om denna del av ämnet, vilken flera dock anse skulle kunna komma dem tillgodo »både i det militära och det civila», synas de att döma av såväl tab. 1 som tab. 2 ha fått den minst effektiva utbildningen. Därom vittna ett flertal uttalanden: »En mer flyktig undervisning än i dessa ämnen kan man ej tänka sig» (metallarbetare-lyssnare). — »Jag anser denna utbildning vara i sämsta laget» (tillskärare-mätare). — »På tok för litet, endast en timme då och då» (lagerarbetare-pjäsmanskap). — »En demonstration har förekommit. Bättre om varje man finge öva» (elektriker-strålkastarmanskap). — »Total avsaknad av praktiska övningar. E t t stort förbiseende» fbusskonduktör-riktare). Att behållningen av denna utbildning varit ringa framgår av exempelvis följande uttalanden: »Vet ännu inte hur ett ordentligt förband ser ut (ammunitionsarbetare-riktare. — »Man kan ej hjälpa på rätta sättet, om det behövs» (körsnär-stereomätare). — »Det stora flertalet kan nog inte ens lägga ett pulsåderförband eller stoppa ett större blodflöde» (träarbetare-signalist).

149 Även följande uttalanden förtjäna anföras: »Det var så många elever, att alla inte kunde få praktisk övning» (textilarbetare-signalist). — »Det lär man sig endast genom att öva» (snickare-pjäsmanskap). — »Borde ordnas riktiga sjukvårdskurser» (stationskarl-minmanskap). — »Jag anhåller om att få någon utbildning i sjukvård, för det bör varje soldat ha» (nitare-maskinskötare). UTRUSTNINGENS OCH FÖRLÄGGNINGENS VÅRD.

Såsom framgår av tab. 2 har utbildningen i denna övningsgren på det hela taget blivit övervägande gynnsamt bedömd av de värnpliktiga. Några omtala med tydligt gillande, att de varit strängt efterhållna. »Befälet är noga med ordningen, vilket är bra» (målare-riktare). — »Instruktörerna var mycket stränga, men det var bra, det blev inget slarv varken med utrustningens eller förläggningens vård» (järnsvarvare-pjäsmanskap). — »Mycket bra genom strängt överinseende» (sågverksarbetare-riktare). Andra konstatera med ogillande, att det varit dålig kontroll och för liten tid anslagen. »Ingen eftersyn» (textilarbetare-pjäsmanskap). — »Dålig kontroll, varför arbetet många gånger blivit slarvigt utfört» (skogsarbetareriktare). — »En sak som ofta förbigåtts, när det varit mycket att göra» (verkstygsarbetare-motorskötare). — »En fattig timma i veckan» (sågareeldledningsman). — »Borde anslås minst 2 timmar per vecka» (järnarbetareeldledningsman). — »För mycket lagd på fritid» (elektriker-eldledningsman). I samband med sina uttalanden om utbildningen i denna övningsgren ha de värnpliktiga begagnat tillfället att framställa en del erinringar mot förläggningsförhållandena såsom sådana. Dessa erinringar gälla så gott som uteslutande en förläggning, som onekligen lämnar åtskilligt övrigt att önska, nämligen den provisoriska förläggningen på Känsö i den f. d. karantänanstalten. Beträffande själva utrustningen framhålla flera, att det är dåligt organiserat med inlämning av tvätt, lagning av skodon o. d. UTBILDNING I SÄRSKILD ÖVNINGSGREN.

Ifråga om denna utbildning, som för olika kategorier omfattar sådana ämnen som artilleritjänst, signaltjänst, mintjänst, motortjänst, strålkastartjänst, hydrofontjänst och maskintjänst, äro enligt båda översiktstabellerna de värnpliktigas uttalanden till allra största delen positiva. De negativa eller kritiska utgöra ej mer än en tiondel. Till de i tab. 2 redovisade motiveringarna kommer i vissa fall såsom en särskild anledning till tillfredsställelse med motortjänst och maskintjänst, att utbildningen häri för många har anknytning till eller är av betydelse för deras civila verksamhet. Artilleritjänst. Artilleritjänsten anse många värnpliktiga visserligen »enformig» och »tröttande» men i stort sett mycket effektiv. Några antyda dock vissa möjligheter att göra artilleritjänsten ännu mera effektiv. »Ännu bättre och snabbare resultat skulle uppnås, om vid undervisning endast en betjäning åt gången deltog vid varje pjäs» (maskinist-riktare). — »Det skulle nog vara bättre, om det skiftades litet mera mellan befattningarna. Då skulle nog inte utbildningen inom artilleritjänsten bli så tröttsam i längden» (fångvårdsman-eldledningsman). — »Det är bättre, om man får lära sig alla befattningar inom eldledningsavdelningen. Då kunde man bättre sätta sig in i det hela, och intresset blir större» (metallarbetare-eldledningsman). Även följande synpunkter förtjäna anföras: »I början av utbildningen fick vi lära oss pjäserna grundligt, men nu har man nästan glömt bort dem» (typograf-pjäsmanskap). — »Vi kan ej pjäsens verkningssätt. Det skulle finnas någon särskild genomskuren pjäs, så att man riktigt kunde se, hur varje del verkade»

150 (sniekare-pjäsmanskap). — »Mer övningar i pjäsernas isärtagning och ihopsättning samt mer övningar i haveritjänst» (gjutare-riktare). Signaltjänsten bör vara mera omfattande, anse flera värnpliktiga. »Litet mera optisk signalering för oss trådsignalister» (kontorist-signalist). — »I signalering vore det roligt att få lära sig alla de olika möjligheterna» (lagerarbetare-riktare). — Några värnpliktiga önska »mera praktiska» övningar: »Har aldrig tagit sönder en telefon» (elektriker-signalist). — »Mera praktisk stationstjänst på större avstånd» (elektriker-signalist). Mintjänst. Inga uttalanden ha gjorts av de värnpliktiga rörande utbildningen i denna övningsgren. Motortjänst. Denna ha flera av de tillfrågade önskat sig »mera praktisk». Vad utbildningens kvalitet beträffar har en del värnpliktiga, som med hänsyn till sitt civila yrke borde anses äga viss sakkunskap, uttalat sig mycket olika, vilket framgår av följande exempel: »Ingående, nyttig och lärorik såväl praktisk som teoretisk utbildning» (brödutkörare). — »Såsom fackman tycker jag, att den är bra» (bilmekaniker). — »Mera yrkeskunnigt befäl i praktisk utbildning» (yrkeschaufför). — »Befälet bör ha bättre utbildning» (yrkeschaufför). Strålkastartjänst. Flera värnpliktiga, som äro elektriker i det civila, anse sig även där ha nytta av den utbildning de erhållit i strålkastartjänst, särskilt i ämnet elektricitetslära. E t t par värnpliktiga, som likaledes äro elektriker i det civila, göra följande uttalanden om utbildningen i strålkastartjänst: »Utbildningen bra men långtråkig.» — »Utbildningen torr men intensiv.» Ytterligare följande uttalanden av värnpliktiga, som i det civila äro elektriker, förtjäna anföras: »För mycket strålkastarexercis. För litet om själva lampans detaljer.» — »Det vore önskvärt med mer ingående övningar, t. ex. att plocka sönder strålkastare och ordentligt studera dem invändigt. Om det skulle bli något fel, är man så gott som bet.» — »En del av strålkastarmanskapet skulle få genomgå de elektriska detaljerna noggrannare och tillåtas reparera även svårare fel, som kunna uppstå på en strålkastare.» Maskintjänst. Utbildningen häri, som i första hand meddelas eldare, maskinskötare och motorskötare, bedömes likaledes av det stora flertalet värnpliktiga övervägande positivt. Åtskilliga säga sig ha nytta av den även för sin civila verksamhet. Särskilt från kategorien eldare framställes dock en del erinringar, av vilka följande äro belysande: »Putsa mässing lär man sig inget av och det har vi gjort nästan hela tiden. Genomgång av maskinen en gång» (sötare eldare). — »Föreläsningar och böcker i ämnet är en nödvändighet. Den praktiska utbildningen kunde även vara bättre, om man betänker, att vår utbildning i detta avseende främst har bestått i att putsa mässing. Såväl böcker som fullgod instruktionspersonal saknas» (kommunalarbetare-eldare). Enstaka erinringar framställas också från utbildningskategorien maskinskötare och motorskötare: »Den tid som varit avsedd för maskintjänst har varit tillräcklig, men det har varit brist på sakkunnig ledning» (spårvagnskonduktör-motorskötare). — »Läroböcker saknas» (järnvägstjänsteman-maskinskötare). — »Man bör få lära sig maskinen mera ingående» (metallarbetare-motorskötare). — »Maskinavdelningen skulle behöva mera materiel att öva på, och även reparationer skulle få förekomma» (svetsare-maskinskötare). T ä r n p l i k t i g a s y t t e r l i g a r e s y n p n n k t e r och förslag i f r å g a o m u t b i l d n i n g e n s förbättrande. I formulär B : 5 tillfrågades de värnpliktiga, om de eventuellt hade några ytterligare synpunkter ifråga om utbildningens förbättrande. Endast 238

151 eller 21 % av d e l t a g a r n a h a emellertid b e s v a r a t d e n n a fråga. I m å n g a fall u t g ö r a s v a r e n e n d a s t en u p p r e p n i n g av s y n p u n k t e r och förslag, som r e d a n anförts på t a l o m de s ä r s k i l d a ö v n i n g s g r e n a r n a . D e y t t e r l i g a r e s y n p u n k t e r , som de v ä r n p l i k t i g a anfört ifråga om u t b i l d n i n g e n , gälla h u v u d s a k l i g e n instruktionspersonalen, permissionsförhållandena samt handräckningstjänsten. Om instruktionspersonalen handla 55 eller 23 % av svaren och ej mindre an 36 närmare bestämt om instruktörernas ålder och kompetens. De värnpliktiga önska ej alltför unga instruktörer. Belysande härför äro följande uttalanden: »Anser att våra 2:a klassare i många fall varit alltför gröna som instruktörer» (skyltmålare-eldledningsman). — »De äro för unga och besitta ej nödiga kunskaper eller respekt att hålla ordning och reda. Det bör vara furirer» (mejeriarbetare-mätmanskap). Att det ej imponerar, om instruktörerna äro så osäkra på sin sak, att de vid sin undervisning behöva ha boken till hands framgår av flera uttalanden: »I viss mån bör bättre instruktörer anskaffas, som kan lite' själva utan att behöva stå och läsa innantill» (montör-riktare). — »Som det nu är läser de direkt ur böcker och begär sedan a t t m a n skall kunna allt utantill» (instrumentmakare-riktare). — »Somliga fordrar en massa u t a n a t t själva kunna det och hotar med diverse otrevligheter» (posttjänsteman-riktare). — »Det bör tillses a t t instruktörer äro lämpliga som lärare och inte som i många fall får eleven att tappa intresset för ämnet på grund av sin oförmåga att lära bort, vad dom kanske vet» (målare-pjäsmanskap). Olägenheterna med alltför mycket ombyte av instruktörer framhållas också: »Om man hade samma instruktör jämt, så skulle lärdomen bli större» (montöreldledningsman). — »För om flera användas, börja alla om från början, och utbildningen blir på så sätt mera ytlig» (instrumentmakare-eldledningsman). — »Om det är många instruktörer, så kan man inte lära sig så mycket för det är inga som har lika benämningar på instrumenten» (transportarbetare-eldledningsman). — »Varför kan inte alla instruktörer ha samma benämning på delarna?» (handelsbiträde-riktare). En kontorist-riktare anser, »att instruktörerna i någon mån förvirrar en del begrepp genom att använda olika uttryck och benämningar på samma saker». Vidare anse flera av de värnpliktiga, att instruktörerna borde tilldelas avsevärt mindre utbildningsgrupper än nu är fallet. Somliga av de tillfrågade beröra i sina uttalanden den ömtåliga frågan om förhållandet mellan underbefälet och de värnpliktiga. Därvid saknas ej mycket uppskattande omdömen som exempelvis följande; »Vår instruktör har varit den bästa, man kan tänka sig». Men i andra fall åter äro omdömena mycket kritiska. En reparatör-riktare anser, att instruktörerna borde göras uppmärksamma på »att förtroendet samt lusten att lära sig något försvinner, när dessa, som det synes, särskilt lägga an på att vara ogina, orättvisa samt vränga på alla sätt och vis». Följande uttalanden förtjäna anföras såsom exempel: »Om ett underbefäl har lidit ont såsom rekryt, är det inte meningen, a t t det skall gå ut över inkallade värnpliktiga» (elektriker-signalist). — »Bättre resultat skulle kunna uppnås, om speciellt det stamanställda underbefälet vinnlade sig om a t t få till stånd ett bättre förhållande till de värnpliktiga» (tjänsteman-riktare). — »Svordomar borde absolut uteslutas, när det gäller militär utbildning, allrahelst när det gäller utbildning av äldre årsklasser med betydligt yngre utbildningsbefäl» (stenarbetareriktare, årsklass 1926). — »Ifråga om det militära så talas det mycket om kamratandan, som skall finnas mellan befäl och menige man,» skriver en sjöman-pjäsmanskap, som anser, a t t utbildningen skulle bli mycket bättre, om ett sådant förhållande funnes — »men det blir nog ett talesätt och inget annat här i det militära», tillägger han. •

152 Permissionsoch tjänstledighetsförhållandena beröras i 32 (13 %) av svaren. I de flesta fall uttalas endast helt kort önskemål om »mera tjänstledighet», m e n i en del fall motiveras dessa uttalanden med hänvisning till den större effekt i utbildningsarbetet och den ökade trivsel, som på så sätt skulle uppstå. »I m i t t fall har jag inte haft tjänstledighet på 4 månader, vilket gör att m a n vid olika tillfällen har lätt för att bli slö och ointresserad» (jordbruksarbetare-signalist). —- »På utbildningen har jag inget att anmärka, men lite' tjänstledighet emellanåt skulle säkert icke skada, för det skulle verka uppiggande och upplyftande för såväl kropp som själ» (stenhuggare-mätmanskap). :— »Manskapet skulle med större intresse gå in för arbetet, om ledighet kunde ordnas även de första månaderna» (elektriker-signalist). —• »Kunde det ordnas med tätare hempermitteringar på regelbundna tider, som vi långt i förväg finge upplysning om, skulle säkert den olust och slöhetskänsla, som vi nu erfara, försvinna. Till stor n y t t a för utbildningens kvalitet» (bildhuggare-eldledningsman). En av de tillfrågade, som t ä n k t sig, att permission mera än hittills borde beviljas såsom belöning för särskilt goda prestationer, skriver därom: »Jag anser, att utbildningen skulle läggas lite' mera tävlingsmässigt, så a t t de som verkligen ligger i och gör sitt bästa skulle uppmuntras i form av permission eller dylikt. Jag anser, a t t bättre resultat därvid skulle uppnås» (grovarbetare-mätare). Ifråga om utbildningstidens längd och utnyttjande förekomma uttalanden endast i 16 (7 96) av svaren. Merendels anföres blott och bart åsikten, att utbildningstiden är »för lång». Följande uttalanden förtjäna emellertid att citeras: »För mycket dödtid» (arbetare-riktare). —• »Har många gånger varit dåligt organiserat vid skjutningar. Man har gått u t a n a t t ha något att göra på dagarna men haft uppställningar kväll efter kväll» (svarvare-mätare). — »Om tiden tillvaratoges och utbildningen gick rakaste vägen, skulle tjänstgöringstiden k u n n a avkortas» (lantbrukare-pjäsmanskap). Frågan om handräckningstjänsten beröres endast i 13 (5 96) av svaren. Av uttalandena att döma kritiseras handräckningstjänsten ej så mycket därför a t t den är besvärlig, utan mera för att den ogynnsamt inverkar på utbildningen och intresset för denna: »Ifråga om kommenderingar till kök, mässar och dylikt har det varit för mycket» (elekriker-strålkastarmanskap). — »Det vore bättre, om m a n kunde slippa dessa många kommenderingar och i stället finge ägna sig mer åt utbildningen» (svarare-eldledningsman). — »Under utbildningen borde man inte bli splittrad på olika håll med handräckning och dylikt» (dekoratör-minmanskap). — »Vill härmed framföra en förhoppning om att kommande rekryter ej skall få gå mesta tiden som handräckning u t a n a t t de mera få gå in för vad de skall lära sig och så väl behöver i dessa tider» (trädgårdsarbetare-mätare). — »Anser att det alltför myckna handräckningsarbetet på vår s. k. fritid är absolut förkastligt och bör vid kommande utbildning slopas. Elevernas intresse för den egentliga utbildningen blir avsevärt nedsatt, när man en 3 kvällar i veckan kan ha fått sådana uppdrag som kolning av båtar, städning m. m. Arbeten som tillhör handräckningskompani» (målare-eldledningsman).

Kommissionens synpunkter och förslag. D e n genom 1942 å r s r i k s d a g s b e s l u t f a s t s t ä l l d a s t ä n d i g a i n d e l n i n g e n p å fredsfot av k u s t a r t i l l e r i t r u p p f ö r b a n d e n t o r d e k o m m a att i h ö g grad g y n n a u t b i l d n i n g s a r b e t e t i framtiden. D e v ä r n p l i k t i g a s u t b i l d n i n g ö v n i n g s å r e t 1942—1943 h a r e m e l l e r t i d i s t o r t s e t t b e d r i v i t s i n o m en o r g a n i s a t o r i s k ram, som u p p b y g g t s p å g r u n d v a l av t r u p p f ö r b a n d e n s f r e d s i n d e l n i n g enligt 1936 å r s försvarsbeslut. F ö r v ä r n p l i k t s u t b i l d n i n g e n s t o d dock för första g å n g e n

153 till förfogande den genom 1941 års värnpliktslag fastställda förlängda utbildningstiden. Den möjlighet till förbättring av utbildningen, som öppnats härigenom, kunde emellertid i praktiken endast i ringa mån tillvaratagas. Den förstärkta försvarsberedskapens upprätthållande och främst avlösningsfrågan vid beredskapsförbanden ställde nämligen krav på en forcerad utbildning, vilka i huvudsak icke läto sig förena med en ur andra synpunkter önskvärd lösning av utbildningens organisation och: planläggning. Erfarenheterna från värnpliktsutbildningen övningsåret 1942—1943, ej minst sådana dessa kommit till uttryck i de ovan återgivna uttalandena av myndigheter och värnpliktiga, kunna därför ej utan vidare läggas till grund för ett bedömande av utbildningsfrågan för framtiden. De gjorda iakttagelserna ge dock en vägledning beträffande utvecklingstendenser eller riktlinjer för utbildningsarbetet av mera allmängiltig natur.

Utbildningens organisation m. m. Den skolorganisation vid sidan av truppförbandens ständiga indelning på fredsfot, som uppbyggdes och utvecklades genom fortlöpande försök under 1930-talet och först fastställdes genom SBU I—IV (jfr s. 130), har erbjudit stora fördelar ur utbildningssynpunkt. Den har sålunda befordrat enhetlighet i utbildningen samt berett möjlighet att rationellt utnyttja den fåtaliga kvalificerade instruktionspersonalen ävensom övningsmateriel m. m. Ändamålsenligheten i denna organisation har vunnit bekräftelse även därigenom, att den av 1942 års riksdag fastställda fredsorganisationen av kustartilleriets truppförband uppbyggts på samma principiella grund som denna. Bataljonerna ha nämligen sammansatts på ungefär motsvarande sätt som de tidigare enbart för utbildningen organiserade skolorna. Skolorganisationens fördelar, vilka hänföra sig till den förberedande samt den mera formella och fackmässiga utbildningen, komma sålunda i framtiden att kunna automatiskt tillgodogöras inom bataljonsförbanden. Det är givetvis ur organisatorisk synpunkt fördelaktigt, att detta kan ske utan att fredsindelningen därför behöver sönderbrytas. Den tidigare korta utbildningstiden medgav utöver den grundläggande skolutbildningen endast en obetydlig utbildning i förband under tillämpningsoch regementsövningarna. Med den nuvarande längre utbildningstiden kan denna senare utbildning väsentligt bättre tillgodoses. Den organisatoriska ram härför, som föreslagits av försvarsutredningen, synes lämplig. Även under den tid, då utbildningen enligt nämnda förslag borde bedrivas vid organiserade taktiska förband, synes den dock böra i viss utsträckning anordnas vid sidan av dessa. Försvarsutredningen har också förutsatt, att så skulle kunna ske. Det av särskilda förhållanden under de senare åren föranledda provisoriet med en mångfald successivt utfärdade utbildningsbestämmelser för olika utbildningskategorier har utan tvivel försvårat utbildningsverksamheten. De senaste bestämmelserna ha i väsentliga avseenden skilt sig från de närmast

154 föregående. Utbildningsmålen i olika övningsgrenar för skilda utbildningskategorier ha ändrats och olika sätt att ange desamma prövats. Vidare har systemet för uppställning växlat, utbildningskategorier och övningsgrenar ha tillkommit eller bytt namn o. s. v. Detta har givetvis skapat ett visst osäkerhetstillstånd och medfört svårigheter att överblicka utbildningssystemet i dess helhet. Osäkerheten har ytterligare ökats därigenom, att bestämmelserna och av lägre myndigheter därpå grundade organisatoriska föreskrifter m. m. stundom kommit vederbörande chefer tillhanda i sista minuten. Föreskrifternas försökskaraktär synes vidare ha medfört, att de ej alltid kommit att följas med det allvar, som krävts, eller ens alltid kunnat strikt följas. Utbildningen komme därför att i hög grad vinna stadga och kontinuitet då permanenta utbildningsföreskrifter kunna utfärdas. Förutsättningarna härför synas nu vara gynnsamma. Bestämmelserna för de värnpliktigas utbildning böra därvid liksom tidigare varit fallet utfärdas skilda från motsvarande föreskrifter för stammanskapet.

Utbildningsarbetets planläggning. Den grundläggande planläggningen av utbildningsarbetet i stort verkställes av inspektören för kustartilleriet och kommer till uttryck i utbildningsbestämmelserna, som bl. a. ange utbildningens organisation, utbildningsmålen samt riktlinjerna för utbildningens bedrivande. Lägre chefer verkställa med ledning härav planläggningen i detalj. Ur de av IKA i april 1942 utfärdade »Allmänna anvisningar för utbildningens bedrivande vid kustartilleriet» (kao 45/42, bil. 1), vilka bl. a. innehålla vissa allmänna föreskrifter rörande utbildningens planläggning, må återges nedanstående utdrag, som ordagrant överensstämmer med motsvarande föreskrift i AU Inf: »Allt utbildningsarbete skall i förväg planläggas. Utbildningsplaner skola emellertid icke anses slutgiltigt bindande. De skola under utbildningen smidigt utvecklas och anpassas efter förhållandena. Det väsentliga är icke att planer blint eller stelt följas, utan att ett gott utbildningsresultat ernås. Har tillfredsställande resultat i en övningsgren eller övningsdetalj icke uppnåtts, skall där så är möjligt, ytterligare tid anslås härför.» Givetvis böra, på sätt som här antytts, truppförbandscheferna lämnas relativt stor handlingsfrihet. Detta är nämligen till fördel med hänsyn till såväl utvecklingen som till skiljaktigheter truppförbanden emellan ifråga om lokala och andra förutsättningar. För utbildningens planläggning i detalj har under de senaste åren tilllämpats olika metoder. Enligt SBU skulle av chef för utbildningsenhet utarbetad utbildningsplan bl. a. komplettera utbildningsföreskrifterna så att detaljplaner skulle kunna upprättas. Dessa skulle i schematisk form ange ej blott övningarnas art och ändamål utan även innehålla kortfattad uppgift om hur de borde utföras. Detaljplanerna skulle enligt bestämmelserna uppgöras för en tidsperiod av ett par dagar till ett par veckor. Det visade sig emellertid ofta, att den längre perioden valdes antingen på grund av strävan att till det yttersta utnyttja tiden eller, stundom, av bekvämlighetsskäl. Då

155 planerna sedan av en eller annan orsak, t. ex. otjänlig väderlek och kommenderingar till handräckningstjänst, kanske icke kunde följas, blev följden många gånger, att utbildningsarbetet förrycktes. I utbildningsbestämmelserna 1942 och 1943 föreskrives, att utbildningsplan skall upprättas i regel för varje utbildningsperiod och att utbildningens omfattning, där så är möjligt, skall anges genom hänvisning till vederbörlig övningstabell, övningsprogram upprättas i regel för varje övningsvecka och skall ange övningsgrenarnas fördelning under de olika veckodagarna. Vidare skola, i regel för tre övningsdagar i sänder, upprättas detalj pr o gr am, vilka närmare ange utbildningens omfattning under olika övningspass. Där så är möjligt skall även i detaljprogram hänvisas till vederbörlig övningstabell. Föreskriften att detalj program skall omfatta endast så kort tid som tre dagar synes ha varit ändamålsenlig. Oförutsedda störningar i utbildningsarbetet ha nämligen härigenom kunnat neutraliseras och ej medfört mera långvariga återverkningar på detaljplanläggningen. Även den i utbildningsbestämmelsema införda föreskriften, att vid utbildningens planläggning skall beräknas en reservtid av omkring 10 %, har varit till fördel. De nämnda övningstabellerna ha utfärdats för att tjäna till ledning vid den grundläggande utbildningen i olika övningsgrenar. Varje tabell innehåller i löpande följd uppgifter rörande ett antal olika övningar inom viss övningsgren, övningarna erhålla i tabellerna särskilda nummer, vilket underlättar hänvisningar t. ex. vid uppgörande av övningsprogram. Nedanstående utdrag ur en övningstabell i artilleritjänst vid automatkanoner och luftvärnskulsprutor (fastställd genom kao 48/42) utgör ett exempel på tabellernas uppställning och innehåll. Nr

Övningens omfattning d.

Hänvisning till

Riktövningar. A I K 30, Del I I I B 62

1. Förberedande riktövningar. Lvriktmedlets k l a r g ö r i n g I n t a g a n d e av ställning för r i k t n i n g

828 Riktinrättningarnas handhavande

A I K 34—35

829 Lvriktmedlets inställande

A I K 37—38, Del III B 69

830 Siktlinjens uppfattande

A I K 40

831 Riktningens teori

AIK 41—42, SIK 18—20, 24—39

2. Skolriktnins Riktövningar u t a n eldsteg (med avfyrningsöv-

826 A I K 4 3 - 4 7 , Del I I I B 69 A I K 48 (52—53): Övn 1 Övn 2 Övn 3 Övn 4 Övn 5

a b c d e 833 a b c

A I K 31—32, Del I I I B 69

Riktövningar med eldsteg

3. Riktövningar m o t målflygplan.

4. Kontroll (justering) av lvriktmedel

A I K 49: Övn 6 Övn 7 Övn 8 Del I I I B 74

övningstabellema äro ett medel för instruktionsbefälet att på ett enhetligt och kortfattat sätt i detaljprogrammen ange vad utbildningen under olika

156 övningspass skall omfatta. De lämna därjämte stöd för minnet ej endast på så sätt, att intet blir bortglömt, utan även därigenom, att de direkt hänvisa till de föreskrifter i reglementen och instruktioner m. m., som gälla olika övningsdetaljer. De ge härigenom vägledning vid det förberedelsearbete, som bör utgöra planläggningens sista etapp. Med anledning av det framförda önskemålet om komplettering av tabellerna med vissa övningsbeskrivningar (s. 136) vill kommissionen vitsorda, att sådana centralt utfärdade exempel på övningars anordnande i många fall kunde vara till god hjälp i utbildningsarbetet, särskilt för den mindre rutinerade instruktionspersonalen. Det kan emellertid ifrågasättas, om icke utbildningen med sådana hjälpmedel lätt skulle bli slentrianmässig och fastlåsas i för stela former. Även om exemplen utfärdas endast till ledning, ligger det nära till hands, att de av bekvämlighetsskäl bokstavligt följas till förfång för en allsidig och omväxlande utbildning. Under nu rådande förhållanden skulle emellertid övningsbeskrivningar kunna fylla en uppgift inom sådana övningsområden, där instruktionspersonalen ej kan beräknas vara kompetent att på egen hand planlägga erforderliga övningar. E t t sådant område är t. ex. den del av handvapenstjänsten, som omfattar kustartilleriförsvarsanstalternas närförsvar. De reglementariska föreskrifterna härför äro under utarbetande, och den kursverksamhet, som bedrivits för att göra instruktionspersonalen skickad att leda utbildningen häri, har ej ännu hunnit bära frukt. Det kan i detta fall anses, att det är bättre att kunna driva några få typexempel på ett riktigt sätt än att icke öva alls eller att anordna övningar, som kunna ge felaktiga lärdomar. Under normala förhållanden synas övningstabellerna utgöra den bästa grunden för övningarnas anordnande. Det är emellertid då nödvändigt, att instruktionspersonalen beredes erforderlig övning i att med ledning av tabellernas anvisningar på egen hand organisera olika övningsmoment. Kompanichef eller annan rutinerad instruktionsofficer bör dagen före viss övning personligen genomgå de olika utbildningsmomenten med underlydande befäl och underbefäl och härvid ge anvisningar och impulser för deras utformning i detalj. Erforderlig tid härför bör upptagas på övningsprogrammen. överhuvud taget bör, som ovan nämnts, planläggningsarbetet utmynna i en nogrann detalj förberedelse. Varje instruktör måste före övnings början göras fullt insatt ej blott i dess mål och syfte utan även hur den i detalj bör anordnas och genomföras. Att det härför erforderliga kunskapsunderlaget dessförinnan måste vid behov uppfriskas säger sig självt. Allt detta måste emellertid ske i god tid i förväg. Det får icke hända, att truppen, såsom stundom skett, under lång tid får stå overksam väntande på uppställningsplatsen, medan övningsledaren meddelar underlydande instruktörer detaljerade order och anvisningar för det närmaste övningspasset. I de av inspektören för kustartilleriet utfärdade allmänna anvisningarna för utbildningens bedrivande föreskrives, att övning vid behov skall förberedas genom en enkel plan, som bestämmer sättet för övningens utförande och lämnar anvisningar angående tidsindelning, disponerande av övningsmateriel m. m., samt att före varje övning förloppet av densamma skall vara fullt klarlagt för biträdande instruktörer samt att erforderlig övningsmateriel, där så är möjligt, skall före övnings början vara klargjord på avsedd övningsplats.

157 Kommissionen har uppmärksammat, att dessa föreskrifter ofta icke efterföljas. Särskilt under övning av mera exercismässig natur synes alltför ofta övningens förlopp överlämnas åt slumpen. Härtill bör påpekas, att bristande tidsplanering för övningsmaterielens utnyttjande av olika utbildningsgrupper medför ojämn utbildning och att den ofta av bekvämlighetsskäl eller på grund av bristande förmåga och fantasi tillämpade metoden att låta allt gå »i gamla spår» gör utbildningsarbetet ointressant och enformigt samt därmed ineffektivt. Alltför mycken övningstid åtgår ofta för framförande och klargöring av övningsmateriel.

Utbildningens omfattning. Specialiseringsfrågan. Eftersom kustartilleriets krigsorganisation till väsentlig del bygger på värnpliktig personal, har utbildningsarbetet måst inriktas på att göra de värnpliktiga skickade att i de organiserade förbanden i relativt stor utsträckning bestrida även mera kvalificerade befattningar. Detta har, såsom redan framhållits, med hänsyn bl. a. till den korta utbildningstid, som tidigare stått till förfogande, icke kunnat ske utan en långt driven specialisering. Behovet härav har ytterligare skärpts på grund av utvecklingen, tekniskt och organisatoriskt, och kustartilleriförbandens i anslutning härtill alltmera komplicerade sammansättning och utrustning. För att på bästa sätt kunna utnyttja värnpliktskontingenten har man icke blott nödgats indela den i ett mycket stort antal utbildningskategorier utan också måst inom de olika kategorierna specialutbilda de värnpliktiga för tjänst inom ett fåtal befattningar. Detta har å ena sidan möjliggjort, att en hög individuell utbildningsståndpunkt kunnat uppnås inom vederbörliga utbildningsområden, men har å andra sidan medfört en mycket snäv begränsning av de värnpliktigas användbarhet, vilket icke minst ur personalersättningssynpunkt är betänkligt. Det skulle med anledning härav kunna ifrågasättas, om icke specialiseringen numera, sedan en längre utbildningstid ställts till förfogande, kunde i någon mån minskas. Kommissionen återkommer till denna fråga i det följande. Ändringar i den kategoriindelning, som varit gällande under tiden för kommissionens undersökningar, ha i vissa fall vidtagits i de av inspektören för kustartilleriet våren 1943 utfärdade utbildningsbestämmelserna (UB 1943). Såsom framgår av truppförbandschefers yttranden (s. 138) hade i utbildningsbestämmelserna 1942 anslagits så rundlig tid till utbildningen i strålkastartjänst för strålkastarmanskap vid signal- och minavdelningen, att den väl kunde beskäras till förmån för annan utbildning utan att ett gott resultat därför äventyrades. För utbildningskategorien maskinskötare har å andra sidan föreslagits ökad utbildning i strålkastartjänst. E n av truppförbandscheferna har framhållit, att strålkastarmanskapet och maskinskötarna borde sammanslås till en utbildningskategori, strålkastarmanskap. Givetvis är det icke minst ur personalersättningssynpunkt rationellt, att en enda utbildningskategori utbildas att sköta såväl strålkastare som maskinaggregat. Med hänsyn till att materielen numera är såväl utomordentligt lättskött som funktionssäker synes utbildningen av till denna kategori uttagna värnpliktiga icke erbjuda några svårigheter även inom samma tidsram, som hittills avsetts

158 för utbildningen i strålkastartjänst. Fordringarna böra emellertid icke sättas högre än att de värnpliktiga utöver utbildning i materielens handhavande samt skötsel och vård bibringas förmåga att avhjälpa mindre fel och utföra smärre reparationer. För att avhjälpa även svårare fel ute vid förbanden, utan att materielen skall behöva insändas till central verkstad, bör vid varje förband, som disponerar flera strålkastare, finnas tillgång till mekaniker med mera kvalificerad utbildning. Ett mindre antal värnpliktiga bör därför uttagas för utbildning till »strålkastarmekaniker». I UB 1943 har utbildningskategorien riktare utgått. Det har nämligen ansetts möjligt, att med hänsyn till den utbildningstid, som nu står till förfogande, meddela allt pjäsmanskap viss riktarutbildning. Enligt bestämmelserna indelas i anslutning härtill pjäsmanskapet för utbildning till befattningshavare i någon av grupperna A eller B. Utbildningen av de båda grupperna bedrives till en början gemensamt. För värnpliktiga, som tillgodogöra sig riktarutbildningen, anordnas tävlingsriktning m. m. De som godkännas i denna hänföras till kategori A och genomföra under den fortsatta utbildningen skolskjutning. Övriga elever hänföras till kategori B och genomföra icke skolskjutning. Denna anordning, som bl. a. vidgar rekryteringsbasen för de värnpliktiga, vilka i krigsorganisationen skola bestrida riktarbefattningar, torde ej heller ur personalersättningssynpunkt vara utan betydelse. Den synes även vara ägnad att stimulera intresset för artilleritjänsten genom det tävlingsmoment, som härigenom införes i utbildningen. Ur psykologisk synpunkt synes det slutligen vara fördelaktigt, att den minst kvalificerade utbildningskategorien icke utmärkes genom en särskild beteckning. Den tidigare med pjäsmanskap betecknade gruppen synes nämligen ofta ha hämmats i utbildningsarbetet av en viss känsla av mindervärde i förhållande till de mera kvalificerade kategorierna. Att, såsom föreslagits, införa en ny kategori, repeterare, synes med den numera förlängda utbildningstiden icke erforderligt. Den ytterligare utbildning, som är behövlig för att förbättra repeterartjänsten, bör komma allt pjäsmanskap till del, varefter de mest lämpade böra uttagas på i princip motsvarande sätt, som ovan angivits för uttagning av för riktarbefattningar avsedda värnpliktiga. Särskilt ur personalersättningssynpunkt torde en sådan lösning vara att föredra framför att införa en ny utbildningskategori. Även om den f. n. tillämpade indelningen i utbildningskategorier i stort sett bör bibehållas, synes det likväl, såsom redan framhållits, möjligt och ändamålsenligt, att de värnpliktiga bibringas viss utbildning också i andra befattningar än dem, för vilka de i första hand avsetts. Även om denna utbildning i många fall endast ges en mera orienterande karaktär kan den otvivelaktigt vara av stort värde. Genom att t. ex. inom ett artillerikompani trådsignalister erhålla viss utbildning också till eldledningsmanskap och eldledningsmanskap till pjäsmanskap o. s. v. få de värnpliktiga en mera levande bild av verksamheten i dess helhet vid ett artilleriförband, en insikt, som helt visst bör göra dem bättre skickade även för tjänsten inom förstahandsbefattningar. De för övningsåret 1942—1943 utfärdade utbildningsbestämmelserna föreskrevo en relativt omfattande utbildning i andrahandsbefattningar. Denna utbildning var emellertid förlagd till en tidpunkt efter avslutad skolutbildning, då de värnpliktiga kommenderats till tjänstgöring vid beredskapsförband, varigenom den delvis synes ha förlorat i värde. Lämpligt är, att i varje fall en orienterande utbildning inom närliggande utbildningsområden

159 meddelas redan under den grundläggande skolutbildningen och bedrives parallellt med utbildningen inom specialbefattningarna. Intresset för utbildningsarbetet i t. ex. artilleritjänst måste öka, om de värnpliktiga redan från början beredas tillfälle att mera omedelbart lära känna sambandet mellan batteriets olika element i stället för att i sin verksamhet isoleras till ett enda. Personlig erfarenhet av arbetet vid t. ex. plutonen ger en eldledningsman intryck, som direkt kunna nyttiggöras vid utbildningsarbetet inom eldledningsavdelningen, samtidigt som han får en klarare uppfattning om vart det hela syftar. Utbildningskategoriernas fördelning på yrkesavdelningar eller kompanier kan i vissa avseenden diskuteras. Efter tillkomsten av särskilt signalkompani vid kustartilleritruppförbanden synes det sålunda naturligt, att samtliga till radiosignalister uttagna värnpliktiga med hänsyn till radioutbildningens speciella karaktär tillhöra sådant kompani. Utbildningskategorien radiosignalist bör alltså icke vidare förekomma vid artilleriavdelningen. För artilleriförband avsedda radiosignalister måste dock under vissa perioder kommenderas till särskild utbildning vid vederbörliga förband för att ett effektivt samarbete med dessa skall kunna säkerställas. För trådsignalisterna åter måste utbildningens omfattning och särskilda mål i högre grad differentieras med hänsyn till tjänstgöringen vid resp. fasta och rörliga artilleriförband samt signal- och minförband. Trådsignalister böra därför förekomma vid såväl artilleri- som signalkompani. För att befrämja en enhetlig utbildning av samtliga trådsignalister bör emellertid den grundläggande utbildningen bedrivas gemensamt vid signalkompani. Härigenom vinnes att instruktionspersonalen kan utnyttjas effektivare och erhålles garanti för att alla signalister »tala samma språk». Särskilda synpunkter på utbildningen inom artilleri- samt signaloch minavdelningarna. Utbildningen enligt SBU, som anpassats efter den före år 1942 gällande kortare utbildningstiden, karakteriserades främst av en kort enskild utbildning, vilken ledde till att de värnpliktiga under tillämpnings- och regementsövningar nödtorftigt kunde bestrida vederbörliga befattningar inom artilleri- resp. signal- och minförband. Den långt drivna specialiseringen omöjliggjorde dock i stort sett de värnpliktigas användning i andra befattningar än sådana, för vilka de specialutbildats. Sålunda kunde ingen inom t. ex. en pjäsbetjäning utom pjäsbefälhavare och riktare utföra riktning. Inom eldledningsavdelning förhöll det sig på motsvarande sätt. Den korta utbildningstiden omöjliggjorde effektiv utbildning i bl. a. handvapenstjänst, fälttjänst och båttjänst. Utbildning i förband och övningar av tilllämpad natur kunde på grund av kort tid och begränsad personaltillgång icke bedrivas i sådan omfattning, att en för stridsverksamheten erforderlig sammansvetsning av olika enheter kunde komma till stånd.

160 Utbildningen enligt 1942 års utbildningsbestämmelser kunde på grund av den längre utbildningstiden få en omfattning, som bättre än utbildningen enligt SBU motsvarade den praktiska tjänstens krav. Därest den ej behövt anknytas till beredskapsförband finnes anledning antaga, att den i stort sett skulle ha lett fram till avsedda mål. Utbildningsbestämmelserna åsyftade bi. a. att motverka de med specialiseringen förenade nackdelarna genom att föreskriva en relativt omfattande utbildning i andra befattningar under den fortsatta utbildningen vid beredskapsförbanden. Under denna skulle också utbildningen i bl. a. handvapenstjänst, fälttjänst samt gas- och luftskyddstjänst påbyggas och förbättras. I det följande anföras närmast några synpunkter på utbildningens omfattning och bedrivande i olika övningsgrenar och ämnen. Undervisningen i denna övningsgren avser huvudsakligen inlärande eller ifråga om vissa delar studium av den handbok, som tidigare gått under namnet »Rekrytundervisning för kustartilleriet» men som i den senaste, hösten 1943 fastställda upplagan kallas »Rekrytinstruktion för kustartilleriet». Vanligen skötes undervisningen under instruktionsofficerens överinseende närmast av underbefälet. Denna anordning är enligt kommissionens mening på det hela taget olämplig. Rekrytundervisningen är grundläggande för de värnpliktigas militära uppfattning och fostran överhuvud taget och är dessutom bl. a. på grund av de stora områden, som undervisningen omspänner, ingalunda något lätt ämne. Undervisningen häri kräver såväl omdöme som kunskaper och därutöver förmåga att på ett enkelt och klarläggande sätt meddela dessa till de värnpliktiga. Den mest kvalificerade instruktionspersonalen, instruktionsofficerarna, bör därför personligen meddela undervisningen häri. Vissa allmänna synpunkter på utbildningen i rekrytundervisning anföras i Kap. VII. REKRYTUNDERVISNING.

HANDVAPENSTJÄNST. I det »handvapensexercisreglemente för kustartilleriet» som tillämpats intill sommaren 1943, föreskrives, att grundläggande exercis och exercis i sluten ordning skola försiggå i den utsträckning, som erfordras för att befästa disciplinen samt för att såväl den enskilde karlen som truppen skall behärska formerna, Någon mera bestämd anvisning om huru stor del av för handvapenstjänst anslagen tid, som bör användas för formell exercis, återfinnes ej i reglementet. I praktiken synes också föreskriften ha tillämpats mycket olika. Även om det för befälet i regel stått klart, att den formella exercisen, sedan viss färdighet bibringats eleverna, bör begränsas till mycket korta övningspass, synes den dock ännu på många håll bedrivas slentrianmässigt och till övermått. Sannolikt är en av anledningarna härtill, att instruktörerna av skäl, som närmare framgå av det följande, äro osäkra på övriga delar av handvapenstjänsten och därför helst hålla sig till det om-

161 rade, som de bättre behärska. Av de värnpliktiga, söm uttalat sig om utbildningen i exercis i sluten ordning, ha som förut nämnts över 30 % ansett, att för mycken tid ägnats denna övningsdetalj. Ingen enda anser, att för liten tid ägnats häråt. I den på våren 1943 fastställda del I av det nya »handvapensreglementet» för kustartilleriet ingå särskilda anvisningar för den formella exercisen. I dessa framhålles, att exercisen ej får bli ett självändamål och än mindre ett medel för att förbruka tid. Längden av ett övningspass bör bli beroende dels av avsikten med övningen, dels av truppens reaktion under passet. Det första inlärandet kräver relativt långa övningspass, omkring 60—45 minuter. Repetition liksom ett pass för fysisk träning kräver omkring 30—15 minuter, under det att uppryckning kan ske på omkring 10—5 minuter. J u mer utbildningen skrider framåt, desto kortare kunna passen göras. Truppen skall känna, att den själv utövar ett starkt inflytande på övningspassets längd. Dessa anvisningar, mot vilka inga erinringar synas kunna göras, ha emellertid ännu ej hunnit tränga igenom i praktiken. Det är av vikt, att genom noggrann kontroll se till, att de i praktiken efterlevas. Några allmänna synpunkter på den formella exercisens bedrivande anföras i Kap. VII. Att utbildningen i gruppering och strid icke varit tillfredsställande framgår av såväl myndigheternas som de värnpliktigas uttalanden. Detta sammanhänger emellertid delvis med att yrkesutbildningen hittills tagit en så förhållandevis stor del av utbildningstiden i anspråk. Utbildningen i strid med handvapen har också tidigare vid kustartilleriet betraktats som något mindre viktigt. Det har t. o. m. hävdats, att kustartilleristen på grund av sin specialutbildning vore för dyrbar att sätta in som infanterist i strid med handvapen. Erfarenheterna från det pågående kriget visa emellertid, att kustartilleriförbanden numera själva eller i samverkan med infanteri måste kunna möta överraskande anfall av från sjön eller luften landsatta styrkor. Man måste vara beredd att möta motståndare utrustade med automatvapen av alla slag, eldsprutor, spräng- och pansarförstöringsmateriel och i vissa fall t. o. m. stridsvagnar. Striden kan ej heller längre med utsikt till framgång genomföras i samlade större förband. Den enskilde kustartilleristen måste kunna uppträda självständigt utan stöd av befälets omedelbara ledning. Utbildningen i strid med handvapen har de senaste åren fått ökat utrymme i kursplanerna. Instruktörerna ha emellertid ännu ej kunnat få den rutin, som erfordras för att kunna väl utbilda de värnpliktiga. Särskilda utbildningskurser för instruktörer i handvapenstjänst, under ledning av vid infanteriskjutskolan utbildade kustartilleriofficerare, ha emellertid anordnats under det senaste året. Vid en för kustartilleriet gemensam sådan kurs ha utbildats såväl officerare som underofficerare och underbefäl, vilka därefter var på sitt håll utbildat instruktionspersonal för denna uppgift. Från manskapets sida har föreslagits, att befäl ur infanteriet borde ställas till förfogande för att leda utbildningen i handvapensstrid vid kustartilleriet. Kom11—2029 43

162 missionen anser emellertid, att den form av konsulentverksamhet, som nu prövats, är att föredra. Utbildningen kan nämligen på detta sätt i regel lättare och mera ändamålsenligt anpassas efter förhållandena vid kustartilleriet. Utbildningen i skjutning med handvapen har föranlett mycket allvarliga erinringar från såväl myndigheternas som de värnpliktigas sida. Trots att enligt de senaste bestämmelserna skjututbildningens omfattning, mätt i antal skott per man, i genomsnitt ökats med omkring 200 % i förhållande till vad som tidigare gällt, anser sig flertalet värnpliktiga ha fått otillräcklig övning i handvapensskjutning. Detta synes huvudsakligen bero på att den anslagna tiden varit otillräcklig, varför skjutningarna fått alltför mycket forceras. I vissa fall torde orsaken till den otillfredsställande skjututbildningen ha varit bristen på lämpligt belägna, ändamålsenliga skjutbanor, som medfört tidsförlust dels genom transporter, dels genom att endast ett fåtal skyttar kunnat skjuta samtidigt. I kommissionens förslag förordas koncentration av utbildningen i handvapenstjänst till en särskild period, vilket torde ge möjligheter till bl. a. förbättrad utbildning i handvapensskjutning. Särskild vikt bör läggas vid fältskjutningar även mot mål på korta avstånd och under mörker vid stridsbelysning. . BÅTTJÄNST. För utbildningen i denna övningsgren hade enligt 1942 års utbildningsbestämmelser anslagits endast omkring 20 timmar. De värnpliktiga utbildades därunder till roddare i roddslup samt fingo undervisning i »knopar och stek». Värnpliktiga vid minavdelningen utbildades därutöver till »gast på maskindriven båt». Utbildningen för dessa omfattade omkring 40 timmar. 1943 års utbildningsbestämmelser föreskriva ungefär motsvarande utbildning. För värnpliktiga vid signal- och minavdelningen har dock tillkommit »övning såsom gast i segelslup». Tillgången på båtmateriel har emellertid i regel ej medgivit, att den anslagna tiden kunnat effektivt utnyttjas för ifrågavarande övningar. Utbildningen har ej heller alltid bedrivits på ett ändamålsenligt satt. Kommissionen har sålunda iakttagit, att undervisning rörande båtmaterielen och förekommande benämningar ävensom besättningens åligganden m. m. bedrivits på lektionsrummet i form av innanläsning i instruktionsboken. E n sådan metod är förkastlig och kan icke ensmotiveras med att båtmateriel för praktisk utbildning saknats. Instruktionsboken borde i varje fall icke ha kommit till användning. Genom en fri framställning, i brist på åskådningsmateriel belyst med skisser på svarta tavlan, hade instruktören kunnat reda ut begreppen på en bråkdel av den tid, som nu förbrukades med tvivelaktigt resultat. I Kap. V anföras vissa synpunkter på båttjänstens betydelse för stammanskapet vid kustartilleriet, vilka i viss utsträckning äga giltighet även förde värnpliktiga. Kommissionen anser, att betydligt större krav än tidigare måste ställas på de värnpliktigas förmåga att uppträda i båt och förordar för den skull förbättrad utbildning i båttjänst för dessa.

163 GYMNASTIK OCH IDROTT. Utbildningen häri har gestaltat sig väsentligt olika på skilda håll beroende framförallt på de lokala förhållandena. Vid de förband, som disponerat gymnastiksal och idrottsplats, har utbildningen i stort sett icke givit anledning till erinringar. Befälet synes dock i större utsträckning än som hittills skett böra utbildas till instruktörer i allmän idrott. Instruktionspersonalen saknar ofta, såsom också de värnpliktiga antytt i sina uttalanden, såväl kunskap som erfarenheter beträffande denna utbildningsdetalj. Den iakttagelsen har också gjorts, att det i regel är svårt att samtidigt hålla ett större antal värnpliktiga fullt sysselsatt på en idrottsplats. Stora utbildningsavdelningar böra därför delas i flera, vilka alternerande utbildas i allmän idrott, terränglöpning, rodd, simning etc. Där gymnastiksal och idrottsplats saknats, synas till buds stående möjligheter till idrott icke alltid ha utnyttjats. Det är emellertid av vikt, att man vid kustartilleriet, där utbildningen ofta under långa perioder måste bedrivas vid isolerat belägna försvarsanstalter i havsbandet med ogynnsamma betingelser för utövande av idrott, väl tillvaratager de möjligheter härtill, som erbjudas. Simning kan alltid bedrivas sommartid och även båtrodd, då båtmateriel står till förfogande, och under vinterhalvåret böra boxning, brottning och bajonettfäktning kunna anordnas. Särskild vikt bör läggas på samordnandet av gymnastik och idrott med den rent militära utbildningen. Utbildning i bl. a. hinderlöpning, boxning, brottning och bajonettfäktning bör sålunda bedrivas som en direkt förberedelse för utbildningen i närstrid och på ett mera framskridet stadium nära sammankopplas med denna. Överhuvud taget är det angeläget, att de värnpliktiga själva ha klart för sig, att den militära tjänsten fordrar en genom gymnastik och idrott upptränad fysik. HÄLSO- OCH FÖRBANDSLÄRA. Utbildningen häri, som endast bedrives under omkring 12 timmar under l:a utbildningsperioden, omfattar enligt 1942 års utbildningsbestämmelser följande: »Under två lektioner om vardera en timme hålles föredrag av läkare om personalhygien och kasernhygien. Praktiska övningar i hälsovård. Samaritkurs omfattande sår och sårbehandling, blödning och blodstillning, ben- och ledskador samt plötsliga sjukdomsfall. Anläggande av första förband.» Ehuru sålunda tiden för föredrag begränsats till två timmar, har utbildningen i ämnet i allmänhet bedrivits alltför teoretiskt och med för stora övningsavdelningar för att kunna ge gott resultat. Att utbildningen liksom vid flottan varit utomordentligt bristfällig framgår också med all tydlighet av de värnpliktigas erinringar. En förbättrad utbildning i hälso- och förbandslära är oundgängligen nödvändig. Beträffande de åtgärder, som böra vidtagas härför, hänvisas till vad som anförts i Kap. I I rörande motsvarande utbildning vid flottan. UTBILDNING I SÄRSKILD ÖVNINGSGREN. Härmed avses utbildning i övningsgrenar, som endast förekomma för viss eller vissa utbildningskategorier eller

164 där utbildningen i högre grad differentierats med hänsyn till kategoriernas behov av specilialisering. Sådana övningsgrenar äro främst artilleri-, signaloch mintjänst, men till sådana räknas även strålkastartjänst, hydrofontjänst, motortjänst och maskintjänst. Det vid kustartilleriet framträdande kravet på yrkesskicklighet inom olika specialområden har gjort, att utbildningen i första hand inriktats på dessa »särskilda övningsgrenar». Den skolutbildning, som de värnpliktiga ha fått häri, har i stort sett uppfyllt fordringarna. Såsom i det föregående anförts, skulle emellertid ett utvidgat utbildningsomfång för vissa kategorier vara ändamålsenligt för att uppväga den långt gående specialiseringens nackdelar. De relativt fåtaliga erinringar mot utbildningen i dessa övningsgrenar, som framförts av de värnpliktiga, antyda också önskemål om en sådan anordning för att förhindra att tjänsten blir »tröttsam och långtråkig». Om än inga väsentliga erinringar kunna anföras mot skolutbildningen, har däremot den tillämpade utbildningen under stridsmässiga förhållanden, vilket de militära myndigheterna även framhållit, icke blivit tillgodosedd i godtagbar utsträckning. Det är av vikt att denna del av utbildningen i den framtida utbildningsorganisationen ägnas särskild uppmärksamhet. Beträffande utbildningen i artilleritjänst föreskrives i SRK, att exercis med icke fulltaliga bemanningar ofta bör förekomma samt att manskapet härvid skall läras att, oberoende av vilken eller vilka av pjäsbetjäningen, som saknas, självmant och snabbt ordna sig för pjäsens fortsatta betjänande. Vidare föreskrives i UB 1943, att under senare delen av utbildningen i artilleritjänst stor vikt skall laggas vid stridsstörningar — »haverier i vad avser personal och materiel». I praktiken synes emellertid stridsutbildning under sådana försvårande förhållanden på åtskilliga håll icke ha bedrivits i tillräcklig utsträckning. En utbildningsdetalj, som ofta ej synes ha beaktats, är artilleripjäsernas användning vid batteriernas närförsvar. Särskilt luftvärnsartilleriets och vissa sjöfrontsartilleriefs lätta pjäser äro väl lämpade för sådana uppgifter. Skjutning mot levande mål på korta håll kräver dock särskild utbildning. Allt manskap bör vidare utbildas att kunna hjälpligt betjäna en kulspruta vid skjutning mot mål på sjön eller land. Det torde slutligen kunna ifrågasättas, om ej allt manskap borde bibringas någon utbildning i demolering av befästningsverk samt i att oskadliggöra artilleripjäser och materiel ävensom i projektilröjning. 1 övningsgrenen signaltjänst synes främst en bättre avvägning mellan den grundläggande utbildningen och den tillämpade utbildningen under fält- och stridsmässiga förhållanden vara erforderlig. Trots att ny materiel i stor utsträckning tillkommit under de senaste åren samt att nya bestämmelser och föreskrifter angående signaleringsförfarande m. m. tid efter annan utfärdats, synes signaltjänstutbildningen i stort sett ur formell och teknisk synpunkt fylla de krav, som kunna ställas på denna. Utbildningen har dock alltför ensidigt inriktats på det formella och tekniska. Den praktiska tillämpningen under fältmässiga förhållanden har härigenom, särskilt i vad avser radio-

165 signalisternas utbildning, ofta blivit eftersatt. Utbildningsföreskrifter och reglementen ha tidigare ej heller lämnat särskilda anvisningar om betydelsen av denna sida av signaltjänsten. Belysande är bl. a., att bestämmelserna rörande prov- och tävlingssignalering hittills endast omfattat de formella grenarna av signaltjänsten. Det synes emellertid erforderligt, att föreskrifterna i vederbörliga reglementen ändras därhän, att vid prov- och tävlingssignalering de formella proven kompletteras med prov i fältmässig signalering. Vad utbildningen i mintjänst beträffar, har uppmärksammats, hurusom huvudvikten i regel lägges vid själva minutläggningsarbetet, och att minstationstjänsten därför ofta blir eftersatt. Utbildningen i sistnämnda tjänst synes dock med hänsyn till bl. a. den moderna minstationsmaterielens relativt komplicerade natur böra ägnas särskild uppmärksamhet. Vidare bör utbildningen i minutläggning och minstationstjänst i regel direkt samordnas. Arbetet inom en minutläggningsavdelning under ett övningspass går i regel ut på att efter mineringsplan på avsedda platser fälla ett visst antal minor. Kablarna dras från minorna till en skarvbåt, där de stundom skarvas till en mångledare. Någon anslutning till minstation sker däremot i regel icke. Kontrollen inskränker sig vanligen till vissa från skarvbåten utförda mätningar. De värnpliktiga bli på detta sätt ensidigt utbildade och få ingen klar bild av mineringsverksamheten i dess helhet. Den grundläggande utbildningen bör mera jämnt fördelas över mintjänstens olika grenar och verksamheten bör efter hand inriktas på dessas samordnande till ett avslutat helt. ALLMÄN MEDBORGARKUNSKAP. I Kap. V I I har kommissionen anfört vissa synpunkter på behovet av viss allmänt medborgerlig utbildning. Vidare har i Kap. I I redogjorts för de försök, som hösten 1942 gjorts vid flottan, att införa viss allmänt medborgerlig undervisning i samband med värnpliktstjänstgöringen. I anslutning härtill har föreslagits, att allmän medborgarkunskap, d. v. s. undervisning i stats- och samhällskunskap, bör tillkomma såsom ett särskilt ämne i värnpliktsskola period I. P å motsvarande sätt bör även vid kustartilleriet under den första utbildningsperioden anslås 24 timmar för undervisning i detta ämne. Beträffande sättet för undervisningens bedrivande m. m. hänvisas till vad som anförts härom i Kap. I I och VII.

Särskilda synpunkter på utbildningen inom ekonomi-, maskin- och hantverksavdelningarna. Utbildningen före år 1942 utgjordes i huvudsak endast av en kort allmänmilitär utbildningsperiod samt för yrkespersonalen därefter viss fortsatt utbildning under tjänstgöring vid sjukhus, matinrättningar, tygverkstäder, tyguppbörder m. m. för resp. kategorier. Denna yrkesbetonade tjänstgöring synes i regel som utbildning betraktad ha varit av ringa värde. Någon effektiv utbildning i att handha vapen och skyddsmedel förekom icke heller. De värnpliktiga av dessa kategorier betraktades mera som halvcivila arbetare än som

166 militär trupp. Den disciplinära fostran blev härigenom i hög grad eftersatt, och någon egentlig samutbildning med övrig personal kom knappast ifråga. Utbildningen enligt 1942 års bestämmelser bedrives på annat sätt. För samtliga värnpliktiga, således även för handräckningsmanskap, har en grundligare militär utbildning anordnats under sommarhalvåret. För flertalet har huvudvikten lagts på handvapenstjänst och fälttjänst. Instrumentmekaniker och radiomekaniker m. fl. ha utbildats tillsammans med de värnpliktiga vid artilleri- samt signal- och minavdelningarna och i motsvarande omfattning som dessa. Under vinterhalvåret har för flertalet kategorier anordnats särskild utbildning vid yrkeskurser inom kustartilleriet eller vid armén samt därutöver yrkestjänstgöring och yrkesutbildning vid beredskapsförband och depåer. Resultatet av denna utbildning låter sig ännu knappast överblicka. Det torde emellertid ej vara möjligt att vid återgång till normala förhållanden meddela alla ifrågavarande kategorier utbildning i lika stor omfattning som nu sker. F. n. fylles truppförbandens behov av yrkes- och handräckningspersonal i huvudsak av till beredskapstjänst inkallade värnpliktiga. I framtiden måste de för utbildning inkallade värnpliktiga användas härför, vilket får till följd, att för planmässig utbildning disponibel tid i motsvarande grad måste minskas. I vilken utsträckning detta kan bli erforderligt sammanhänger med det sätt, på vilket handräckningstjänsten i framtiden kan bli ordnad. Kommissionen, som i ett följande avsnitt närmare berör denna fråga, har måst utgå från att det för tjänstens behöriga upprätthållande året runt kräves tillgång på utbildade värnpliktiga eldare, motorskötare, kockar, sjukvårdare, skrivbiträden m. fl. ävensom på för handräckningstjänst avsedda värnpliktiga. Även om civilanställd arbetskraft i viss utsträckning kan komma att ersätta värnpliktiga vid truppförbandens huvudförläggningar, erfordras under alla omständigheter värnpliktig yrkes- och handräckningspersonal för praktisk tjänstgöring vid försvarsanstalterna, dit utbildningen numera förlägges under större delen av året. Eftersom den tid, som kan anslås för ordnad utbildning, härigenom blir avsevärt kortare än för övriga värnpliktiga, är det så mycket angelägnare, att den effektivt utnyttjas. För att så skall ske bör utbildningen centraliseras och förläggas till de mera permanenta yrkesskolor och kurser, för vilka närmare redogöres i Kap. V rörande utbildningen av det fast anställda manskapet vid kustartilleriet. För vapensmeder och mekaniker av olika slag erfordras emellertid på grund av den mera kvalificerade tjänstgöring, för vilken dessa äro avsedda, en grundligare yrkesutbildning än som kan anses behövlig för övrig värnpliktig yrkespersonal. Behovet av värnpliktiga vapensmeder och mekaniker är under fredstid ej heller i lika hög grad framträdande som ifråga om flertalet övriga yrkesmän. Utbildningstiden synes därför böra och kunna mera fullständigt utnyttjas för utbildning inom resp. fack för att göra de värnpliktiga bättre skickade att bestrida vederbörliga befattningar i krigsorganisationen. Handräckningsmanskapet bör, innan det tages i anspråk för handräcknings-

167 tjänst, meddelas en så grundlig militär utbildning, att det kan användas i försvarsanstalternas närförsvar och skyddstjänst. Även sedan de värnpliktiga fördelats till befattningar för praktisk tjänstgöring böra de emellertid regelbundet under kortare övningspass bibringas militär utbildning dels i disciplinerande syfte, dels för att bibehålla och förkovra förvärvade kunskaper och färdigheter. Beträffande utbildningens omfattning och bedrivande i olika övningsgrenar gäller i anslutning till vad ovan anförts för vederbörliga kategorier i princip vad därom i det föregående angivits för de värnpliktiga vid artilleri- samt signal- och minavdelningarna. Särskild uppmärksamhet måste emellertid ägnas åt övningsgrenar, vilka syfta till att göra de värnpliktiga skickade att deltaga i försvarsanstalternas närförsvar samt i skydds- och stridssjukvårdstjänsten vid försvarsanstalter och depåer. För närförsvaret bör nämligen all disponibel personal kunna tagas i anspråk, och för de övriga nyssnämnda uppgifterna kan annan personal än den nu ifrågavarande i regel icke avses. Undervisning i medborgarkunskap bör meddelas på motsvarande sätt som angivits för de värnpliktiga vid artilleri- samt signal- och minavdelningarna.

Utbildningstidens tillvaratagande. Av den i 1941 års värnpliktslag bestämda tjänstgöringstiden har, såsom redan nämnts, hittills endast en del utnyttjats för egentlig utbildning, under det att återstoden använts för beredskapstjänst. Även under denna tjänst bibringas de värnpliktiga viss utbildning, ehuru beredskapstjänstens krav under sådana förhållanden i första hand bli bestämmande för tjänstgöringstidens utnyttjande. Uppgiften att närmare undersöka övningstidens tillvaratagande vid beredskapsförbanden ingår ej i kommissionens uppdrag, som närmast gäller den ordinarie utbildningen och det sätt, varpå övningstiden därunder utnyttjas. Kommissionen, som i det följande i enlighet med sina direktiv sammanfattar sina synpunkter på frågan om övningstidens utnyttjande, ägnar i detta sammanhang dock även viss uppmärksamhet åt frågan om handräckningstjänsten. Övningstidens utnyttjande. Den grundläggande planläggning, som reglerar utbildningens omfattning och ändamål samt anger riktlinjerna för utbildningsarbetet i stort, anges i utbildningsbestämmelserna. I fråga om övningsveckans omfattning har man haft att utgå från bestämmelserna härom i SRK, § 4, vilka enligt go nr 410/31 även gälla de värnpliktiga. Enligt dessa skall antalet övningstimmar per vecka under den praktiska utbildningen vara 42, vari dock ej inräknas den tid, som erfordras för uttagning och klargöring av materiel och utrustning m. m. Det fastställda veckotimtalet må emellertid enligt bestämmelserna ökas eller undantagsvis minskas, »därest övningarnas natur eller truppens tillstånd det kräver».

168 Det på övningsprogrammet upptagna timtalet synes ha varierat något vid de olika truppförbanden och likaså under olika perioder. I medeltal synes det ha uppgått till 45 a 48 timmar per vecka. I vissa fall har emellertid ett betydligt större timtal uttagits. Detta gäller främst de kategorier, som i större utsträckning deltagit i kvälls- eller nattövningar, vilka i regel endast delvis kunnat kompenseras genom ledighet efterföljande dag. För en del kategorier har regelbundet ett par kvällar i veckan förekommit 1—2 timmars kvällsövning t. ex. i signaltjänst eller strålkastartjänst, men även mera omfattande nattövningar om 5—6 timmar ha mer eller mindre regelbundet bedrivits. Vid signal- och minskola ha t. ex. i sjöbevakning under vissa perioder anordnats sådana nattövningar två gånger i veckan, övningstiden per vecka har härigenom för en del kategorier trots viss kompensation tidvis uppgått till 50—55 timmar. Kommissionen anser, att övningsveckan under den grundläggande utbildningen normalt ej bör omfatta mer än 45 timmar. Om denna gräns överskrides, torde åtminstone på ett mera förberedande stadium arbetsintensiteten nedgå till den grad, att den längre tid, som anslås för utbildningen, i verkligheten ej medför någon vinst. Under perioder då nattövningar bedrivas i större omfattning är det emellertid ofrånkomligt, att övningstiden per vecka icke oväsentligt ökas. Eftersom en stor del av den tid, som anslås för sådana övningar, åtgår för organisation och transporter, blir den effektiva övningstiden i annat fall för kort för att kurserna skola medhinnas. De värnpliktiga erhålla visserligen i regel efter nattövning kompensation genom viss ledighet påföljande dag. Full kompensation för den långa övningstiden kan dock aldrig komma ifråga. Kommissionen anser det angeläget, att den ledighet, som beviljas, planeras på ett för de värnpliktiga förmånligt sätt. Det bör sålunda eftersträvas att göra lördagarna helt fria, dock givetvis med beaktande av att viss ledighet även måste beredas morgonen efter nattövning. När systemet med fria lördagar prövats, har det visat sig, att intresse och arbetsintensitet stegrats inför utsikten att efter en väl fullgjord arbetsvecka erhålla en sammanhängande ledighet vid veckoslutet. Under tillämpnings- och stridsövningar måste övningstidens längd helt naturligt bestämmas av övningarnas natur. Mot de föreskrifter och anvisningar, som utfärdats för övningarnas planläggning och bedrivande, har kommissionen icke funnit anledning till erinran. Däremot ha vissa brister konstaterats ifråga om deras tillämpning. Kommissionen, som särskilt sökt utröna, huruvida utbildningen i olika övningsgrenar omfattar sådant, som kan anses vara oväsentligt för vapnets krigsduglighet, har beträffande handvapenstjänsten funnit att så på sina håll är fallet. Den formella exercisen synes sålunda i regel bedrivas i alltför stor omfattning och på bekostnad av andra viktiga delar av handvapenstjänsten. Det synes särskilt vara av vikt, att handvapensreglementets bestämmelser om övningspassens längd inskärpes hos instruktionspersonalen och att efterlevnaden härav noggrant kontrolleras av inspekterande myndigheter.

169 Beträffande utbildningens bedrivande har kommissionen konstaterat vissa brister i metodiken, främst ifråga om den teoretiska undervisningen, vilka medföra, att övningstiden ej utnyttjas så effektivt, som eljest skulle kunna ske. Även i fall, då en praktisk utbildning borde varit naturlig, ha teoretiska utläggningar eller t. o. m. innanläsning ur instruktionsbok förekommit. Vad som på detta sätt med tvivelaktigt resultat tagit timmar i anspråk, hade kunnat inläras på bråkdelen av denna tid, om en mera praktiskt inriktad undervisning kommit till användning. I några fall har emellertid bristen på övningsmateriel bidragit till att övningstiden ej kunnat utnyttjas så effektivt som önskvärt vore. Olämpliga skollokaler ha verkat på motsvarande sätt. I korridorer eller logement meddelad undervisning kan givetvis icke väntas ge lika gott resultat som i en välinredd skolsal. Beträffande utbildningsmetodiken får kommissionen i övrigt hänvisa till de synpunkter, som anföras i Kap. VII. Beträffande frågan, i vilken utsträckning övningstid av olika anledningar gått förlorad, må följande anföras. Vissa övningar äro av den art, att »dödtid» ej kan undvikas. Under den grundläggande utbildningen förekommer detta egentligen endast under skjutövningar med handvapen, då ej mer än ett fåtal man av utrymmesskäl kan skjuta på en gång. Väntetiden för de' övriga bör emellertid utnyttjas för särskild utbildning. I Kap. V I I anföras vissa synpunkter på huru »utfyllnadsövningar» i sådana fall böra anordnas. Under övningar i förband och tillämpningsövningar förekommer »dödtid» emellertid i betydligt större utsträckning. Vid artilleriskjutningar inträffar t. ex. ofta, att fartyg eller båtar, som uppträda inom skjutfältet, för längre eller kortare tid förhindra skjutning. Haverier på målanordningar eller förbindelser eller vid luftvärnet molnighet kunna på motsvarande sätt föranleda dröjsmål eller avbrott i skjutningen. Enär personalen är fördelad och grupperad för särskilda uppgifter vid pjäser, eldledningsavdelning, mätstationer och observationsplatser eller för kontrolltjänst, och då var och en måste stå beredd att ögonblickligen träda i funktion, då tillfälle erbjudes att påbörja eller fortsätta skjutningen, är det ofta icke möjligt att anordna utfyllnadsövningar. De lokala förhållandena och utbildningens art medföra också ofta, att relativt lång tid åtgår för transporter till och från övningsplatser m. m. Vid ett stickprov vid ett av truppförbanden har. konstaterats, att under den grundläggande utbildningen förlorats ända till 16 96 av övningstiden på »transporter och organisation». I samband med de värnpliktigas inryckning till tjänstgöring åtgår viss tid för uttagning och byte av beklädnad, för inställelse inför granskningsnämnden ävensom för vaccinering och skärmbildsfotografering m. m. Undersökning vid en utbildningsenhet har givit vid handen, att i medeltal tre dagar per man åtgått härför. Denna tid synes icke onormalt hög. Handräcknings tjänsten. Under den tid, kommissionens undersökningar pågått, ha de värnpliktiga, som fullgöra första tjänstgöring, endast i mycket begränsad omfattning tagits

170 i anspråk för handräckningstjänst. Kommissionen har sålunda vid undersökning vid ett truppförband konstaterat, att i medeltal endast 0*2 2 övningsdag per man och vecka åtgått för sådan tjänst. Detta gynnsamma förhållande sammanhänger emellertid med att för beredskapstjänst inkallad personal använts för handräckningstjänsten. Tidigare ha dagliga och tillfälliga handräckningar i avsevärd utsträckning belastat trupp under utbildning. Då man så långt möjligt sökt skona de mera kvalificerade utbildningskategorierna, har handräckningstjänsten så mycket hårdare drabbat de övriga, vilka härigenom förlorat upp till omkring 25 % av för utbildning avsedd tid. Med hänsyn till de proportioner, handräckningstjänsten tagit, är detta ägnat att väcka allvarliga farhågor för utbildningen i framtiden. Att handräckningstjänsten f. n. har en betydande omfattning framgår av tab. 3, som bl. a. upptager handräcknings tjänsten vid truppförbandens depåer. Tabellen är uppgjord med ledning av uppgifter, som sammanställts i marinledningen. Antalet meniga, som utnyttjades för handräckningstjänst, framgår dock ej direkt av tabellen. I antalet ingår nämligen även en del värnpliktigt befäl och underbefäl. Om denna befälsgrupp uteslutes, återstå i handräckningstjänst vid Vaxholms kustartilleriregemente 797 meniga och vid Karlskrona kustartilleriregemente 696 meniga, vilket i förhållande till det totala antalet meniga (3 435 resp. 2 931) utgör 23*2 resp. 23*7 96. Tab. 3. Antal {%) värnpliktiga i olika slag av tjänstgöring vid Vaxholms och Karlskrona kustartilleriregementen.

Tjänstgöringens

Vaxholms kustartilleriregemente

art:

Beredskapstjänst Skoltjänst

(elever)

Handräckningstjänst: Kaserntjänst m. m Förplägnads-, förrådstjänst m. m Expeditionstjänst Summa

Karlskrona kustartilleriregemente

Antal

%

Antal

2 257

59-6

53-5

17o

23-9

342 250 295

9-o 6-6 7-8

298 326 135

8-9 9-7 4-o

3 786

lOOo

1000 Olikheterna truppförbanden emellan förklaras i huvudsak av lokala förhållanden. Den stora skillnaden ifråga om värnpliktiga i expeditionstjänst synes dock svårförklarlig. Det må vidare anmärkas, att i tabellens siffror även ingår yrkespersonal av olika kategorier, överhuvud taget synes det svårt att draga någon bestämd gräns mellan viss yrkestjänst och handräckningstjänst i egentlig mening. Även om den betydande omfattning, handräckningstjänsten f. n. har, till viss del får tillskrivas den ansvällning av organisationen, som förorsakats av

171 den förstärkta försvarsberedskapen, synes den ändå vara oproportionerligt stor. Anledningen härtill synes främst^vara brister i såväl organisation som arbetsledning. Man saknar m. a. o. ofta blick för rationell planläggning och arbetsstyrkans effektiva utnyttjande. Att myndigheterna ägnat dessa problem särskild uppmärksamhet framgår emellertid av verkställda försök att rationalisera handräckningstjänsten. Några nämnvärda resultat synas emellertid hittills ej ha uppnåtts. Enär, såsom redan i Kap. I I anförts, handräckningsproblemet f. n. är föremål för ett flertal specialutredningar, anser sig kommissionen ej närmare böra ingå härpå. Det må emellertid framhållas, att det antal för handräckningstjänst uttagna värnpliktiga, som kommer att stå till förfogande i framtiden, utgör endast en bråkdel av den manskapsstyrka, som tidigare disponerats härför. Mycket kraftiga åtgärder måste därför vidtagas, om icke handräckningstjänst skall i betydande grad hämma utbildningsarbetet i fortsättningen. Beträffande vissa allmänna synpunkter på handräckningspersonalens utnyttjande m. m. hänvisas till vad därom anförts i Kap. I I (s. 108 ff.) rörande motsvarande personal vid flottan. Ifråga om handräckningsmanskapets utbildning har kommissionen redan i det föregående anfört vissa synpunkter.

Vissa principer för utbildningens anordnande. Kommissionen, som funnit den i försvarsutredningens betänkande skisserade utbildningsgången för de värnpliktiga i princip ändamålsenlig, anför i det följande några synpunkter och förslag rörande utbildningens ordnande i stort i anslutning härtill. Enär förhållandena gestalta sig väsentligt olika för å ena sidan värnpliktiga vid artilleri- samt signal- och minavdelningarna och å den andra övriga värnpliktiga, behandlas dessa båda grupper härvid var för sig. Artilleri- samt signal- och minavdelningarna. Den tid från inryckningen i början av april till mitten eller slutet av augusti, som under de senaste åren anslagits för grundläggande skolutbildning, har icke räckt till härför. Truppförbandscheferna påyrka också allmänt i sina i det föregående återgivna yttranden en förlängning av skolutbildningen med i regel en månad. Samtliga ha emellertid, som nämnts, härvid utgått ifrån att den nuvarande försvarsberedskapen, under vilken regements- och repetitionsövningar icke äga rum, även i fortsättningen skall tillsvidare råda. Under normala förhållanden torde emellertid en förlängning av skolutbildningsperioden under sommarhalvåret varken genom tidigare inryckning på våren eller genom framflyttning av regements- och repetitionsövningarna kunna vidtagas utan allvarliga olägenheter. Tidigare än den 1 april synes det nämligen, såsom försvarsutredningen också framhållit, med hänsyn till väderleksförhållandena ej lämpligt att påbörja den enskilda utbildningen.

172 Även med hänsyn till att stamskolornas teoretiska kurser, såsom framgår av Kap. V, icke lämpligen kunna förläggas till annan tid än oktober—mars, kan en sådan anordning ej förordas. Att framflytta regements- och repetitionsövningarna till oktober månad synes av motsvarande skäl ej heller lämpligt. Ifråga om sistnämnda övningar har försvarsutredningen anfört, att de borde äga rum under sådan tid, att övningar i större förband kunde anordnas, utan att valet av övningsterräng alltför mycket inskränktes av hänsyn till besådda åkrar, växande säd o. s. v. Vidare finge väderleksförhållandena icke försvåra eller omöjliggöra, att det för övningen uppställda målet uppnåddes. P å grund härav kunde endast månaderna september—oktober och januari—mars lämpligen komma ifråga för repetitionsövningar. För att fältstarka förband skulle kunna organiseras under övningarna, måste den yngsta årsklassen deltaga i förbandsutbildningen tillsammans med de äldre årsklasserna. Detta talade för att repetitionsövningen förlades till oktober, enär den yngsta årsklassen då hunnit längre i sin utbildning och den enskilda utbildningen kunde fullföljas utan störningar. Därest övningen ändock förlades till september, syntes olägenheten av sådana störningar kunna genom lämplig organisation av utbildningsförbanden väsentligt reduceras. Väderleksförhållandena under september vore i regel gynnsamma för utbildning. Utredningen föreslog med anledning härav, att repetitionsövningen i regel förlades till september månad. Förlängning av skolutbildningsperioden under sommarhalvåret är emellertid ej behövlig eller ens önskvärd, därest utbildningen anordnas enligt kommissionens förslag. Detta innebär för flertalet av de värnpliktiga i huvudsak en koncentration av utbildningen i vissa grupper av övningsgrenar till särskilda perioder under de tre första fjärdedelarna av övningsåret. Av skäl, som i det föregående anförts, förordar nämligen kommissionen, att för framtiden skolutbildningen under tiden intill regementsövningarna, efter en viss grundläggande allmän militär utbildning, i huvudsak begränsas till den del av utbildningen, som är mest beroende av de klimatiska förhållandena, nämligen artilleri-, samt signal- och mintjänsten jämte därtill direkt anslutna övningsgrenar. Med en sådan begränsning synes det möjligt att driva utbildningen under sommarperioden så långt, att övningar i förband vid artilleriskjutningar och minutläggning etc. kunna äga rum före regementsövningarnas början. Utbildningen i övriga övningsgrenar, främst handvapenstjänst, fälttjänst och skyddstjänst, bör till sin väsentliga del förläggas till perioden oktober— december. Denna period kommer härigenom att i huvudsak inriktas på den »allmänna krigsmansutbildning», som hittills varit eftersatt vid kustartilleriet men som icke minst med hänsyn till de senaste krigserfarenheterna bör ägnas särskild uppmärksamhet. Väderleksförhållandena under denna årstid äro visserligen icke särskilt gynnsamma men synas ej lägga hinder i vägen för den föreslagna utbildningen.

173 Några avsevärda olägenheter synas icke uppstå genom en dylik koncentration av utbildningen. I detta sammanhang må dock erinras om att värdet av koncentrationsutbildning för arméns vidkommande diskuterats av lantförsvarets utbildningskommission, som i sitt betänkande (S. O. U. 1941: 35 s. 102) härom anfört bl. a. följande: Koncentrationsutbildningsmetoden hade redan för omkring 50 år sedan försöksvis kommit till användning vid vissa truppförband. Den syntes emellertid då ha tillämpats i en mycket extrem form, varför resultatet blivit mindre gynnsamt och metoden utdömts. Dess förespråkare hade synbarligen förbisett, att soldatutbildningens övningsgrenar och ämnen ej vore från varandra fristående på samma sätt som ämnena i vanlig skolundervisning. Medan t. ex. ämnena historia, räkning och språk vore i förhållande till varandra mer eller mindre oberoende och sålunda kunde skiljas åt i undervisningen, vore detta ingalunda fallet med t. ex. övningsgrenarna exercis II (strid) och fälttjänst. Varje övning i strid omspände nämligen övningsdetaljer, vilka vore att hänföra till övningsgrenen fälttjänst, såsom spaning, skydd, fältarbete. På samma sätt inginge i så gott som varje övning i fälttjänst vissa stridsmoment. Förhållandet vore detsamma beträffande flertalet av soldatutbildningens övningsgrenar och ämnen. Den modifierade form av koncentrationsutbildning, som tillämpats 1940 och 1941, syntes emellertid för sitt dåvarande syfte — snabbutbildning — ha varit till fördel. Planläggning och ledning hade underlättats därigenom, att en följd av övningar kunnat anordnas inom ramen för ett och samma läge. Detta hade varit fördelaktigt framför allt därför, att utbildningsbefälet i stor omfattning utgjorts av reserv- och värnpliktigt befäl med föga rutin i trupputbildning. På grund av att flertalet övningar under en viss period i huvudsak åsyftat en och samma verksamhetsgren i fält, hade det blivit lättare för den värnpliktige att smälta, vad han fått lära sig. Hans tankeverksamhet hade ej splittrats på samma sätt som under en extrem parallellutbildning, ty så gott som varje övning hade utgjort en direkt påbyggnad på närmast föregående eller i varje fall berört närliggande område. Vid en lång utbildning komme frågan om fördelarna med koncentrationsutbildning i ett annat läge än vid snabbutbildningen. Perioderna skulle nämligen bli så långa, att utbildningen lätt bleve enformig. Bl. a. skulle så lång tid förflyta mellan de första perioderna och den repetition, som erfordrades vid slutet av utbildningen, att risk förelåge, att soldaten hunne glömma vad han lärt sig. De påtalade omständigheterna borde dock ej hindra, att man även under en lång utbildning sökte tillgodogöra sig de fördelar, som koncentrationsutbildningsmetoden otvivelaktigt innebure. Så hade i viss mån skett redan i de centralt utarbetade utbildningsbestämmelserna t. ex. ifråga om utbildningen i pansarförstöring och handhavande av vapen, tillhörande annan utbildningslinje. I anslutning härtill må beträffande den form av koncentrationsutbildning, som förordats för kustartilleriet, anföras följande. Även om ett visst inbördes samband finnes mellan alla förekommande övningsgrenar, låta sig emellertid dessa naturligt uppdela i åtminstone de två relativt artskilda huvudgrupper, som ovan betecknats såsom den speciellt kustartilleristiska fackutbildningen resp. den allmänna krigsmansutbildningen. Avsevärd risk för enformighet i utbildningen torde vid kustartilleriet ej föreligga på grund av den skiftande materiel, som där förekommer, och med hänsyn till det intresse för det mekaniska och tekniska, som anses utmärkande för våra värnpliktiga. Faran

174 härför minskas för övrigt genom viss i det föregående angiven utvidgning av utbildningens omfattning i olika övningsgrenar. Kommissionen förutsätter emellertid, att vid sidan av den mera fackmässiga utbildningen under sommarperioden även bedrives utbildning i handvapenstjänst i den omfattning, som erfordras ur disciplinerande synpunkt samt för bibehållande av hållning och fysisk spänst. Under höstperioden, oktober—december, böra på motsvarande sätt ingå skjutningar i artilleriförband m. m., avsedda att vidmakthålla och befästa under sommarperioden bibringade färdigheter ävensom för vissa utbildningskategorier sådan personlig övning, som är erforderlig för att underhålla och utveckla uppnådd färdighet i t. ex. mättjänst eller signaltjänst. Perioden januari—mars bör helt avses för tillämpningsövningar omfattande samtliga utbildningsområden. Ekonomi-, maskin- och hantverks avdelningarna. För vissa värnpliktiga tillhörande dessa kategorier erfordras utbildning vid speciella yrkeskurser inom eller utom kustartilleriet, vilka till tiden måste anpassas efter olika förhållanden. På utbildningens fördelning under övningsåret inverkar emellertid främst behovet av utbildade värnpliktiga av dessa kategorier för tjänstens behöriga gång vid truppförbanden. Särskilt under den tid, då utbildningen av huvuddelen av de värnpliktiga är förlagd till försvarsanstalterna, erfordras yrkespersonal av olika kategorier för den löpande tjänsten därstädes vid matinrättningar, sjukvårdsanstalter, maskinanläggningar ombord och iland, verkstäder o. s. v. Skolutbildningen måste emellertid vara avslutad, innan de värnpliktiga tagas i anspråk för sådan praktisk tjänstgöring. Enär det föreligger behov av utbildade värnpliktiga tillhörande vissa här avsedda kategorier i stort sett året runt, blir det därför nödvändigt att inkalla dem i omgångar. Under förutsättning, att utbildningen kan inskränkas till högst 6 månader, kan antalet omgångar begränsas till två. Kommissionen har kommit till den uppfattningen, att det för alla de sistnämnda kategorierna låter sig göra att under en tid av 5 å 6 månader bibringa ett sådant mått av utbildning, att de värnpliktiga efter vissa tillämpningsövningar under den följande praktiska tjänstgöringen kunna bestrida avsedda befattningar i krigsorganisationen. Inryckning till tjänstgöring för värnpliktiga vid ekonomi-, maskin- och hantverksavdelningarna bör av praktiska skäl i huvudsak ske i början av april samtidigt med inryckningen för övriga värnpliktiga. Den grundläggande allmänmilitära utbildningen kan då äga rum parallellt med motsvarande utbildning för dessa. I de fall, då inryckning sker i omgångar, kommer följaktligen 2:a omgången att inrycka i början av oktober. Under tillämpningsövningar inom ramen av taktiska förband böra här ifrågavarande värnpliktiga, som tillhöra omgång vilken under denna tid icke genomgår särskild utbildningskurs, ingå i förbanden och deltaga i deras övningar. Med hänsyn till att antalet värnpliktiga för handräckningstjänst för framtiden, såsom redan nämnts, kommer att bli ytterligt begränsat, är det nöd-

175 vändigt, att de under så lång tid som möjligt utnyttjas för praktisk tjänstgöring i handräckningsbefattningar. Endast kort tid kan sålunda anslås för utbildning. Därest hela den 15 månader omfattande tjänstgöringstiden uttages i en följd kunna högst 3 månader anslås för utbildning av en årskontingent, utan att lucka uppstår, när närmast föregående utrycker efter avslutad tjänstgöring. Det torde måhända bli erforderligt att efter 9 månaders tjänstgöring hempermittera dessa värnpliktiga för att påföljande år inkalla dem till 6 månaders handräckningstjänst.

Förslag till utbildningens ordnande. Schematisk plan över utbildningens gång för olika utbildningskategorier återfinnes på s. 184.1 I de fall, där antalet värnpliktiga av viss utbildningskategori eller omständigheterna i övrigt därtill ge anledning, förutsattes, att utbildningen centraliseras på ändamålsenligt sätt. ARTILLERIAVDELNINGEN.

U t b i l d n i n g s k a t e g o r i e r : trådsignalister, mät-, eldlednings-, pjäs-, kulsprute-, lyssnar- och strålkastarmanskap samt motorförare. l:a kursen: 1 april—31 augusti. Utbildningen bedrives, där annat icke särskilt anges, vid eget kompani. l : a p e r i o d e n : 1 april—31 maj. Grundläggande allmänmilitär utbildning. Undervisning i medborgarkunskap. Skolskjutningar med handvapen (personlig beväpning). 2:a p e r i o d e n : 1 juni—31 augusti indelas i två skeden. Utbildningen under l:a skedet, som pågår till senare delen av juli, omfattar huvudsakligen grundläggande utbildning. Under 2:a skedet bedrives huvudsakligen utbildning i batteriförband. T r å d s i g n a l i s t e r : Utbildningen koncentreras på signaltjänst (omkring 70 %) och bedrives under l:a skedet vid signalkompani. Mät-, e l d l e d n i n g s - p j ä s - o c h k u l s p r u t e m a n s k a p : Utbildningen koncentreras på artilleritjänst samt därtill ansluten signaltjänst (omkring 70 %, varav 5—10 % signaltjänst). Utbildningen bedrives för olika kategorier viss tid vid särskilda, sammandragna kurser såsom mät-, signal- och eldledningskurser. L y s s n a r m a n s k a p o c h s t r å l k a s t a r m a n s k a p : Utbildningen koncentreras på strålkastartjänst med maskintjänst samt därtill ansluten signaltjänst (omkring 70%, varav 10% signaltjänst). M o t o r f ö r a r e : Utbildningen koncentreras på motortjänst (omkring 70%). S a m t l i g a k a t e g o r i e r : Viss utbildning i handvapenstjänst och båttjänst, gymnastik och idrott samt persedelvård m. m. 1

Ang. underbefäls utbildning för därtill uttagna värnpliktiga se s. 194.

176 Regementsövningarna: 1—30 september. fattningar, för vilka de utbildats.

De värnpliktiga tjänstgöra i be-

2:a kursen: 1 oktober—31 mars. l : a p e r i o d e n : 1 oktober—31 december. Utbildningen bedrives inom bataljon eller inom ramen av taktiska förband och koncentreras på övningsgrenarna handvapenstjänst och fälttjänst (sammanlagt omkring 60%). Härutöver bl. a. viss utbildning i artilleritjänst, främst under skarpskjutningar med batteriförband, samt båttjänst. 2 : a p e r i o d e n : 1 januari—31 mars. Utbildningen bedrives inom ramen av taktiska förband och omfattar huvudsakligen övningar av tillämpad natur. Motivering och anm.: På grund av den koncentration av utbildningen till artilleritjänst etc, som erfordras under l:a kursens 2:a period, kan någon mera omfattande utbildning i handvapenstjänst härunder icke komma ifråga. Utbildningen i denna övningsgren bör därför redan under l:a perioden drivas så långt, att de värnpliktiga lära sig använda sin personliga beväpning. Skolskjutningarna böra sålunda slutföras under l:a perioden. Med den fortsatta utbildningen i handvapenstjänst bör i huvudsak anstå till 2:a kursen. Även under 2:a perioden bör dock utbildning i handvapenstjänst bedrivas i sådan utsträckning, som erfordras ur disciplinerande synpunkt samt för bibehållande av hållning och fysisk spänst. Av delvis samma skäl samt med hänsyn till att de värnpliktiga snarast möjligt böra bibringas någon färdighet i båttjänst, bör även denna övningsgren, som dessutom är väl ägnad att tillgodose behovet av omväxling, i begränsad omfattning ingå i utbildningsprogrammet. Beträffande utbildningen av vissa utbildningskategorier under 2:a perioden må följande särskilt anföras. T r å d s i g n a l i s t e r n a s utbildning bör under det grundläggande stadiet, d. v. s. l:a skedet, centraliseras till signalkompani. Härigenom främjas enhetligheten i kompaniernas signalistutbildning och tillvaratagas mest rationellt tillgången på instruktionspersonal och övningsmateriel. Under 2:a skedet kräver dock det erforderliga samarbetet med övriga utbildningskategorier vid resp. kompanier, att utbildningen förlägges till dessa. E l d l e d n i n g s - och m ä t m a n s k a p e t s utbildning bör under l:a skedet i viss utsträckning äga rum vid särskilt, i regel bataljonsvis, anordnade kurser. Viss orienterande utbildning i andrahandsbefattningar bör äga rum under denna kurs. Slutligen bör utbildning i radiotelefoni bibringas i den omfattning, som erfordras för att för eldledningstjänsten inom .batteri förekommande radiotelefonmateriel hjälpligt skall kunna handhas. P j ä s m a n s k a p bör under l:a kursens 2:a period, utom utbildning till tjänst i de befattningar, för vilka ifrågavarande kategori i första hand avsetts, erhålla viss orienterande utbildning rörande tjänsten inom eldledningsavdelning. Riktarutbildningen med skolskjutning för dem som kvalificerat sig därför, bör vara avslutad vid början av 2:a skedet. L y s s n a r - och s t r å l k a s t a r m a n s k a p bör utom utbildning till tjänst i de befattningar, för vilka det i första hand avsetts, meddelas viss orienterande utbildning rörande tjänsten vid strålkastare resp. lyssnarapparat. Utbildningen under 2:a kursens l:a period bedrives vid truppförbands huvudförläggningsplats eller vid försvarsanstalter, beroende på lokala och andra förhållanden såsom tillgången på övningsterräng, skjutbanor, transportmateriel etc. Utbildningen inriktas i första hand på att bibringa de värnpliktiga de kunskaper

177 och färdigheter i bl. a. handvapenstjänst och fälttjänst, som erfordras främst med hänsyn till försvarsanstalternas närförsvar. Bl. a. böra sålunda samtliga värnpliktiga utbildas i skjutning med kulsprutepistol och vissa kategorier även i skjutning med kulsprutegevär. Fältskjutningar och stridsmässiga skjutningar böra ofta förekomma. Utöver den ovan avsedda utbildningen böra de värnpliktiga bibringas viss, till tiden relativt begränsad utbildning i artilleritjänst. Det är nämligen nödvändigt, att under l:a kursen bibringade kunskaper och färdigheter i denna övningsgren i fortsättningen vidmakthållas. Främst komma härvid övningar (skarpskjutningar) i förband ifråga. För vissa kategorier såsom mätmanskap och lyssnarmanskap erfordras för vidmakthållande av förvärvad färdighet även under denna kurs kontinuerlig utbildning (träning) inom resp. specialområden. För mätmanskap och eldledningsmanskap bör under l:a perioden inläggas en lämpligen till radioskola centraliserad kortare kurs (högst 14 dagar) i radiotelefoni, varunder de värnpliktiga grundligare få sätta sig in i den för eldledningen erforderliga radiotelefonmaterielens användning och funktionerande. Den grundläggande utbildningen bör för samtliga kategorier under l:a perioden fullständigas och avslutas. Tillämpningsövningarna under 2:a perioden böra bl. a. utom momentövningar, avseende vissa särskilda utbildningsdetaljer, omfatta strids- och krigsövningar. Dessa böra anordnas så, att personal av alla kategorier får tillfälle att under förhållanden, så långt möjligt liknande dem, som förekomma under strid, tillämpa förvärvade kunskaper och färdigheter icke blott i primära befattningar inom batterier o. s. v. utan även inom andrahandsbefattningar samt vid försvarsanstalternas närförsvar, vid transporter etc. SIGNAL-

Utbildningskategorier: skap och hydrofonister.

OCH

MINAVDELNINGEN.

tråd-, morse- och radiosignalister, minman-

Samtliga utom radiosignalister. l:a kursen: 1 april—31 augusti. Utbildningen bedrives, där annat icke särskilt angives, vid eget kompani. l : a p e r i o d e n : 1 april—31 maj. Grundläggande allmänmilitär utbildning. Undervisning i medborgarkunskap. Skolskjutningar med handvapen (personlig beväpning). 2 : a p e r i o d e n : 1 juni—31 augusti, indelas i två skeden. Utbildningen under l:a skedet, som pågår till senare delen av juli, omfattar huvudsakligen grundläggande utbildning. Under 2:a skedet bedrives utbildning i förband. T r å d s i g n a l i s t e r o c h m o r s e s i g n a l i s t e r : Utbildningen koncentreras på signaltjänst (omkring 70%). M i n m a n s k a p : Utbildningen koncentreras på mintjänst (omkring 70%). H y d r o f o n i s t e r : Utbildningen koncentreras på hydrofontjänst samt •därtill ansluten signaltjänst (omkring 70%, varav omkring 6% signaltjänst). S a m t l i g a k a t e g o r i e r : Viss utbildning i handvapenstjänst och båttjänst, gymnastik och idrott samt persedelvård m. m. Regementsövningarna: 1—30 september. De värnpliktiga tjänstgöra i befattningar, för vilka de utbildats. 12—2029 43

2:a kursen: 1 oktober—31 mars. l : a p e r i o d e n : 1 oktober—31 december. Utbildningen bedrives inom bataljon eller inom ramen av taktiska förband och koncentreras på övningsgrenarna handvapenstjänst och fälttjänst (sammanlagt omkring 60 %). Härutöver bedrives bl. a. viss utbildning i signal- resp. mintjänst m. m. 2:a p e r i o d e n : 1 januari—31 mars. Utbildningen bedrives inom ramen av taktiska förband och omfattar huvudsakligen övningar av tillämpad natur. Motivering och anm.: För utbildningen gäller i princip vad ovan anförts beträffande motsvarande utbildning vid artilleriavdelningen. Radiosignalister. l:a kursen: 1 april—31 maj. Utbildningen bedrives vid eget kompani. Grundläggande allmänmilitär utbildning samt viss förberedande utbildning i radiosignalering (3—4 timmar i veckan). Undervisning i medborgarkunskap. Skorskjutningar med handvapen (personlig beväpning) genomföres under denna kurs. 2:a kursen: 1 juni—31 december. Utbildningen bedrives vid radioskola och omfattar huvudsakligen radiosignaltjänst samt utbildning i handvapenstjänst och fälttjänst, båttjänst m. m. 3:e kursen: 1 januari—31 mars. Utbildningen bedrives inom ramen av taktiska förband och omfattar huvudsakligen övningar av tillämpad natur. Orienterande utbildning om tjänsten vid förband, där utbildningen äger rum. Motivering och anm.: Under l:a kursen sker slutlig uttagning av sådana, som vid förberedande uttagningsprov befunnits kunna komma ifråga för utbildning till radiosignalister. Eleverna böra under 2:a kursen utbildas till stations- och patrullmanskap vid radiosignalering samt till stationsmanskap vid trådsignalering. De böra därjämte bibringas färdighet i eldsignalering. Det är emellertid icke möjligt medhinna att till tiden för regementsövningarna bibringa eleverna sådan färdighet i signaltjänst, att de under dessa övningar kunna användas i för radiosignalister avsedda befattningar. Enär annan tjänstgöring vid under regementsövningarna organiserade taktiska förband icke kan beräknas ge rimligt utbyte, böra de värnpliktiga härunder icke fördelas till sådana förband. Radioutbildningen fordrar i högre grad än annan utbildning kontinuitet i arbetet och måste för att ge avsett resultat utsträckas över längre sammanhängande tidsperioder. Koncentrationsutbildning lämpar sig alltså icke för radiosignalisternas del. Utbildning i handvapenstjänst och fälttjänst, som även för denna utbildningskategori, icke minst för de för rörliga förband avsedda radiosignalisterna, är av utomordentligt stor betydelse, måste därför liksom utbildningen i övriga erforderliga övningsgrenar meddelas parallellt med utbildningen i signaltjänst Med hänsyn till radiosignaltjänstens speciella karaktär bedrives emellertid den grundläggande utbildningen i sin helhet mest rationellt vid radioskola. Detta utesluter givetvis icke, att viss utbildning tillfälligt kan äga rum även vid annat förband. Under 3:e kursen fördelas radiosignalisterna på olika taktiska förband för fortsatt, huvudsakligen tillämpad utbildning i radiosignaltjänst i anslutning till vid förbanden pågående övningar. För att eleverna skola få en riktig uppfattning om sin egen uppgift i det stora sammanhanget samt erhålla en för samarbetet med övriga kategorier erforderlig kännedom om vederbörliga förbands struktur och

179 arbetssätt, böra de erhålla viss orienterande utbildning rörande tjänsten vid ifrågavarande förband. Denna utbildning synes med fördel kunna förläggas till 3:e kursen. EKONOMI-, MUSIK- OCH HANTVERKS AVDELNING ARN A. U t b i l d n i n g s k a t e g o r i e r : radio-, bil-, instrument- och strålkastarmekaniker, vapensmeder, kommissarier, hovmästare, kockar, sjukvårdsmanskap, skrivbiträden, handräckningsmanskap samt »övriga». Radio mekaniker. Utbildningen anordnas på i huvudsak samma sätt som angivits för radiosignalister. Under 2:a kursens senare del inlägges emellertid en verkstadskurs vid radioverkstad (omkring 2 månader). Bil-, i n s t r u m e n t - o c h s t r å l k a s t a r m e k a n i k e r samt vapensmeder. Instrumentmekaniker och vapensmeder fördelas för specialutbildning enligt nedan. I n s t r u m e n t m e k a n i k e r vid sjöfrontsartilleri och vid luftvärnsartilleri. V a p e n s m e d e r vid fast, svårt och medelsvårt sjöfrontsartilleri; vid rörligt sjöfrontsartilleri; vid luftvärnskanoner; vid lätt sjöfrontsartilleri, automatkanoner och luftvämskulsprutor. l:a kursen: 1 april—31 augusti. Utbildningen bedrives vid vederbörligt artillerikompani, (för bilmekaniker centraliserad utbildning vid rörligt sjöfrontsartilleri). Därvid utbildas i n s t r u m e n t m e k a n i k e r tillsammans med och i huvudsak i samma omfattning som mätmanskap eller eldledningsmanskap; v a p e n s m e d e r tillsammans med och i huvudsak i samma omfattning som pjäsmanskap; s t r å l k a s t a r m e k a n i k e r tillsammans med och i huvudsak i samma omfattning som strålkastarmanskap samt bilm e k a n i k e r tillsammans med och i huvudsak i samma omfattning som rnotorförare. 2:a kurseyi: 1 september—31 mars. l : a p e r i o d e n : 1 september—31 december. Utbildningen bedrives vid tygverkstad m. m. och omfattar dels en månads ren verkstadskurs (finmekanikerutbildning resp. förberedande verkstadsutbildning), dels 3 mån. yrkeskurs, varunder förutom fackutbildningen även bedrives utbildning i handvapenstjänst och fälttjänst m. m. parallellt med motsvarande utbildning för övriga värnpliktiga. För instrumentmekaniker vid luftvärnsartilleri anordnas i stället utbildning vid mekanikerkurs vid arméns luftvärnsartilleri. 2 : a p e r i o d e n : 1 januari—31 mars. Yrkestjänstgöring vid organiserade taktiska förband eller vid i anslutning till försvarsanstalterna anordnad verkstad. Motivering och anm.: Utbildningen under l:a kursen bör bedrivas i nära anslutning till utbildningen av värnpliktiga vid artilleri- samt signal- och minavdelningarna. Genom personligt deltagande under längre tid i utbildningsarbetet

180 vid vederbörlig materiel kunna eleverna erhålla den praktiska erfarenhet av tjänsten vid olika förband, som är förutsättningen för att de i fortsättningen skola kunna rätt fylla sina uppgifter i resp. specialbefattningar. I anslutning härtill och med hänsyn till materielens omfattning och de stora skiljaktigheter, som förefinnas mellan vid olika kompanier förekommande artillerimateriel, är det erforderligt, att instrumentmekaniker och vapensmeder fördelas för specialutbildning på sätt som ovan angivits. För att på effektivaste sätt utnyttja utbildningstiden böra här ifrågavarande utbildningskategorier icke deltaga i under regementsövningarna för övrig personal anordnade övningar, eftersom utbildningen då ännu ej hunnit drivas så långt, att eleverna kunna tjänstgöra i yrkesbefattningar. 2:a kursen bör påbörjas redan omkring den 1 september. För instrumentmekaniker vid luftvärnsartilleri bör utbildningen under 2:a kursen, såsom hittills skett, förläggas till mekanikerkurs vid arméns luftvärnsartilleri. Arméns större resurser samt den likartade materielen tala för en sådan anordning, vilken också på grund av elevernas ringa antal synes väl kunna genomföras. Det kan emellertid bli erforderligt att med hänsyn härtill jämka på kurseller periodindelningen för denna utbildningskategori. Kommissarier. De värnpliktiga tjänstgöra i två omgångar med inryckning för l:a omgången omkring den 1 april och för 2:a omgången omkring den 1 oktober. Utbildningen anordnas enligt nedan, dock att kommissarier vid det rörliga sjöfrontsartilleriet genomgå kommissarieutbildning vid armén. l:a

omgången.

l:a kursen: 1 april—31 augusti. l : a p e r i o d e n : 1 april—31 maj. Utbildningen bedrives vid yrkeskompani. Grundläggande allmänmilitär utbildning. Undervisning i medborgarkunskap. Skolskjutningar med handvapen (personlig beväpning). 2:a p e r i o d e n : 1 juni—31 augusti. Utbildningen bedrives vid kustartilleriets förplägnadsskola (Kap. V s. 305). Kurs i koktjänst (2 mån.) och i fältkoktjänst (1 mån.). Regementsövningarna: 1—30 september. Tjänstgöring i befattningar såsom kock. 2:a kursen: 1 oktober—31 mars. l : a p e r i o d e n : 1 oktober—31 december. Utbildningen bedrives vid kustartilleriets förplägnadsskola. Kommissarieutbildning. 2:a p e r i o d e n : 1 januari—31 mars. Yrkestjänstgöring vid organiserat taktiskt förband eller motsvarande enligt truppförbandschefs bestämmande. 2:a omgången. Utbildningen anordnas på motsvarande sätt som för l:a omgången. Tiderna för de olika kurserna och perioderna m. m. framgå av utbildningsplanen. Motivering och anm.: Underhållstjänsten vid kustartilleriets rörliga sjöfrontsbatterier torde i regel komma att anknytas till förband ur armén. Kommissarierna vid dessa batterier böra därför vara väl förtrogna med arméns bestämmelser. Efter grundläggande utbildning vid kustartilleriet, under vilken de värnpliktiga bl. a.

181 orienteras om de rörliga kustartilleribatteriernas organisation och uppträdande, böra de därför på sätt som hittills skett genomgå kommissarieutbildning vid armén för att därefter återgå till tjänstgöring vid kustartilleriet. För att tillgodose truppförbandens fredsbehov av utbildade kommissarier under de tider, då personalen i huvudsak är förlagd till försvarsanstalter, samt för att undvika överbeläggning av förplägnadsskolan under vissa perioder, böra för utbildning till kommissarier uttagna värnpliktiga inkallas i två omgångar. Den grundläggande allmänmilitära utbildningen under l:a perioden bör i regel äga rum truppförbands vis, varvid eleverna utbildas tillsammans med övrig värnpliktig yrkespersonal. Beträffande utbildningens omfattning under l:a perioden gäller i princip vad som anförts rörande motsvarande utbildning vid artilleriavdelningen. Såsom närmare framgår av Kap. V (s. 305) bör en för kustartilleriet gemensam central förplägnadsskola av permanent natur organiseras. Vid denna bör den väsentliga delen av yrkesutbildningen för såväl kommissarier (utom för rörliga batterier avsedda) som kockar och hovmästare — både stammanskap och värnpliktiga — äga rum. Utbildningen av till kommissarier uttagna värnpliktiga bör bedrivas vid särskilda kurser vid nämnda skola såväl under l:a kursens 2:a period som under 2:a kursens l:a period. Utöver yrkesutbildningen bör härvid bedrivas utbildning även i militära övningsgrenar. Under 2:a kursens 2:a period böra eleverna vara disponibla för praktisk tjänstgöring i kommissariebefattningar. De värnpliktiga, som inkallats i l:a omgången, ha vid tiden för regementsövningarna ännu ej hunnit få sådan utbildning, att de under dessa kunna användas såsom kommissarier. Då de däremot erhållit fullständig kockutbildning, böra de i stället tjänstgöra såsom kockar, vilket synes ändamålsenligt, dels med hänsyn till den begränsade tillgången på kockar, dels med hänsyn till de praktiska erfarenheter rörande förplägnadstjänsten under fältmässiga förhållanden, som eleverna härunder kunna förvärva. De elever, som inkallats i 2:a omgången, ha vid tiden för regementsövningarna helt avslutat sin utbildning, varför de under dessa böra användas såsom kommissarier. H o v m ä s t a r e , kockar, s j u k v å r d s m a n s k a p och s k r i v b i t r ä d e n . De värnpliktiga tjänstgöra i två omgångar med inryckning för l:a omgången omkring den 1 april och för 2:a omgången omkring den 1 oktober. 1:a omgången. l:a kursen: 1 april—31 augusti. l : a p e r i o d e n : 1 april—31 maj. Utbildningen bedrives vid yrkeskompani. Grundläggande allmänmilitär utbildning. Undervisning i medborgarkunskap. Skolskjutningar med handvapen (personlig beväpning). 2:a p e r i o d e n : 1 juni—31 augusti. För h o v m ä s t a r e o c h k o c k a r yrkesutbildning vid kustartilleriets förplägnadsskola, Kurs i koktjänst (2 mån.) och i fältkoktjänst (1 mån.). F ö r s j u k v å r d s m a n s k a p sjukvårdskurs vid kustartilleriets sjukvårdsskola (Kap. V s. 305). För s k r i v b i t r ä d e n kurs i expeditionstjänst. Regementsövningarna: 1—30 september. De värnpliktiga tjänstgöra i befattningar, för vilka de utbildats. 2:a kursen: 1 oktober—31 mars. Yrkestjänstgöring enligt truppförbandschefs bestämmande.

2:a omgången. Utbildningen anordnas på motsvarande sätt som för l:a omgången. Tiderna för de olika kurserna och perioderna m. m. framgå av utbildningsplanen. Motivering och anm.: Beträffande den grundläggande allmänmilitära utbildningen gäller i princip vad som anförts härom rörande motsvarande utbildning vid artilleriavdelningen. Den egentliga yrkesutbildningen bör äga rum under 2:a perioden vid fast organiserade skolor och kurser. De värnpliktiga hovmästarna och kockarna böra utbildas vid kustartilleriets förplägnadsskola och sjukvårdsmanskapet vid kustartilleriets sjukvårdsskola. För värnpliktiga skrivbiträden bör anordnas en särskild kurs i expeditionstjänst, dit utbildningen centraliseras för samtliga skrivbiträden vid kustartilleriet. Vid sidan av yrkesutbildningen i resp. skolor och kurser böra eleverna erhålla viss utbildning i militära övningsgrenar, bl. a. i handvapenstjänst i sådan begränsad utsträckning, som erfordras ur disciplinerande synpunkt samt för bibehållande av hållning och fysisk spänst. Under regementsövningarna erfordras de värnpliktiga för praktisk tjänstgöring vid organiserade förband. Under 2:a kursen böra de värnpliktiga vara disponibla för praktisk tjänstgöring i yrkesbefattningar. Härunder böra de dock minst 2 tim. per vecka deltaga i militära övningar för att bibehålla och förkovra under utbildningen förvärvade kunskaper och färdigheter i militära övningsgrenar. Handräcknings manskap. Militärutbildning: 1 april—30 juni. Utbildningen bedrives vid yrkeskompani. Allmänmilitär utbildning. Undervisning i medborgarkunskap. Skolskjutningar med handvapen (personlig beväpning). Tjänstgöring i handräckningsbefattningar: 1 juli—30 juni påföljande år. Tjänstgöring i handräckningsbefattningar enligt truppförbandschefs bestämmande. Motivering och anm.: Av skäl, som anförts i det föregående, bör hela den till 15 mån. uppgående tjänstgöringstiden, varav endast en period om 3 mån. kan anslås till sammanhängande militär utbildning, uttagas i en följd. Under tjänstgöringen i handräckningsbefattningar böra emellertid de värnpliktiga under minst 2 timmar per vecka deltaga i militära övningar dels i disciplinerande syfte, dels för att bibehålla och förkovra under utbildningen förvärvade kunskaper och färdigheter i militära övningsgrenar. övriga. De värnpliktiga tjänstgöra i två omgångar med inryckning för l:a omgången omkring den 1 april och för 2:a omgången omkring den 1 oktober. 1:a omgången. l:a kursen: 1 april—31 augusti. Utbildningen bedrives vid yrkeskompani. l : a p e r i o d e n : 1 april—30 juni. Grundläggande allmänmilitär utbildning. Undervisning i medborgarkunskap. Skolskjutningar med handvapen (personlig beväpning).

183 2:a p e r i o d e n : 1 juli—31 augusti. Kurs i luftskydds-, brandskydds- och sjukvårdstjänst. 2:a kursen: 1 september—31 mars. Tjänstgöring i yrkesbefattningar enligt truppförbandschefs bestämmande. . 2:a omgången. Utbildningen anordnas på motsvarande sätt som för l:a omgången. Tiderna för de olika kurserna och perioderna m. m. framgå av utbildningsplanen. Motivering och anm.: På grund av att den fortsatta tjänstgöringen för ifrågavarande värnpliktiga endast i obetydlig grad kommer att inrymma moment av rent militär art eller överhuvud taget övningar av disciplinerande natur, är det nödvändigt, att för den grundläggande militära utbildningen anslå en period om minst 3 mån., varunder utbildning bedrives tillsammans med för handräckningstjänst uttagna. Det torde kunna förutsättas, att redan under tidigare civil verksamhet i huvudsak förvärvats de yrkeskunskaper och färdigheter, som erfordras för tjänstgöring i avsedda befattningar. Särskild yrkesutbildning synes därför i regel icke behöva anordnas. Enär särskild personal i allmänhet icke torde kunna avses för luftskydds-, brandskydds- och sjukvårdstjänst bör största möjliga antal värnpliktiga, vilka icke i krigsorganisationen bekläda särskilda stridsbefattningar, utbildas härför. Ifrågavarande värnpliktiga böra, innan de insättas i tjänstgöring i resp. yrkesbefattningar, utbildas i sådan tjänst. M A SKINA VD EL

NINGEN.

U t b i l d n i n g s k a t e g o r i e r : eldare och motorskötare. De värnpliktiga tjänstgöra i två omgångar med inryckning för l:a omgången omkring den 1 april och för 2:a omgången omkring den 1 oktober. l:a omgången. l:a kursen: 1 april—31 augusti. Utbildningen bedrives vid minkompani. l : a p e r i o d e n : 1 april—31 maj. Grundläggande allmänmilitär utbildning. Undervisning i medborgarkunskap. Skolskjutningar med handvapen (personlig beväpning). 2 :a p e r i o d e n : 1 juni—31 augusti. Utbildningen koncentreras på maskintjänst (omkring 70 %). Regementsövningarna: 1—30 september. De värnpliktiga tjänstgöra i befattningar, för vilka de utbildats. 2:a kursen: 1 oktober—31 mars. Yrkestjänstgöring enligt truppförbandschefs bestämmande. 2:a omgången. Utbildningen anordnas på motsvarande sätt som för l:a omgången. Tiderna för de olika kurserna och perioderna m. m. framgå av utbildningsplanen. Motivering och anm.: Beträffande den grundläggande allmänmilitära utbildningen gäller i princip vad som anförts härom angående motsvarande utbildning vid artilleriavdelningen. Även dessa kategorier böra under 2:a perioden vid sidan av yrkesutbildningen bl. a. erhålla utbildning i handvapenstjänst i sådan

184 begränsad utsträckning, som erfordras ur disciplinerande synpunkt samt för bibehållande av hållning och fysisk spänst. Viss utbildning i båttjänst bör meddelas under denna period. Under regementsövningarna erfordras de värnpliktiga för praktisk tjänstgöring ombord, vid organiserade förband "etc. Under 2:a kursen böra de värnpliktiga vara disponibla för praktisk tjänstgöring i yrkesbefattningar. Härunder böra de dock minst 2 tim. per vecka deltaga i militära övningar för a t t bibehålla och förkovra under utbildningen förvärvade kunskaper och färdigheter i militära övningsgrenar. Förslag till utbildningsplan.

185 A v d . II. UTBILDNINGEN AV I TBUPPTJÄNST U T T A G M STUDENTER OCH L I K S T Ä L L D A S A M T U N D E B B E F Ä L S U T B I L D N I N G E N A V D Ä R T I L L UTTAGNA. U t b i l d n i n g e n före å r 1 9 4 2 a v s t u d e n t e r och l i k s t ä l l d a u t t a g n a i befälstjänst. Enligt 1936 års inskrivningsförordning utgjorde »studenter och likställda» en särskild varnphktsgrupp, klass B, vilken omfattade — utom dem som avlagt studentexamen — dels sådana värnpliktiga, som genomgått vissa skolor (tekniska läroverk, handelsgymnasier, folkskoleseminarier m. fl.), dels sådana som utan att ha avlagt studentexamen vunnit inträde vid vissa högre läroanstalter eller som blivit flyttade till högsta ringen vid allmänt läroverk eller enskilt läroverk med dimissionsrätt. Av kustartilleriet tilldelade värnpliktiga studenter och likställda uttogs flertalet för utbildning i befälstjänst. Utbildningen omfattade en första tjänstgöring om 230 dagar, fördelade på de två första varnphktsåren, och en repetitionsövning om 30 dagar. För utbildningen av i specialtjänst uttagna värnpliktiga gällde särskilda bestämmelser. Enligt go nr 717/31, § 1 : 3 var ändamålet med utbildningen »dels att bibringa de kunskaper och färdigheter, som erfordras för att vid mobilisering kunna tjänstgöra såsom konstituerad underofficer i viss, med hänsyn till den värnpliktiges utbildning lämplig befattning, dels, ifråga om reservbefälselev att utgöra en förberedelse för utbildning till officer i kustartilleriets reserv». For utbildningens anordnande gällde av chefen för kustartilleriet med stod av mo nr 58/37 utfärdade »Särskilda bestämmelser rörande utbildningens organisation m. m. vid kustartilleriet (SBU)». Enligt dessa bedrevs utbildningen under första tjänstgöringen vid rekrytskola första värnpliktsåret samt vid underbefälsskola andra värnpliktsåret. Rekrytskolan omfattade rekrytutbildning och förberedande underbefälsutbildning i stor sett i samma utsträckning för samtliga elever samt särskild utbildning, som för reservbefälselever avsåg fortsatt utbildning i artilleritjänst resp. mintjänst. Rekrytskolan anordnades i huvudsak gemensamt med officersaspiranternas rekrytutbildning, aspirantskolan, vid ett för kustartilleriet i dess helhet gemensamt studentkompani. Till minavdelningen fördelade elever utbildades dock viss tid vid mineringsskola. Underbefälsskolan omfattade underbefälsutbildning och särskild utbildning, vilken senare avsåg att göra reservbefälseleverna skickade att vid mobilisering tjänstgöra som konstituerade underofficerare i vissa med hänsyn till utbildningskategorin lämpliga befattningar samt att vara grundläggande för fortsatt utbildning till reservofficer. R e k r y t n t b i l d n i n g e n fr. o. m. å r 1 9 4 2 a v i t r n p p t j ä n s t n t t a g n a s t u d e n t e r och l i k s t ä l l d a . Enligt 1941 års inskrivningsförordning ingå studenter och likställda, till rilka räknas i stort sett samma kategorier som tidigare, i en särskild värnpliktsgrupp, grupp K. De värnpliktiga, vilka med hänsyn till studier samt övriga kvalifikationer hänförts till grupp K, uttagas enligt 1943 års inskriv-

ningsinstruktion, Bil. 4, för utbildning i trupptjänst, specialtjänst eller stabstjänst eller hänföras till sjökaptener och likställda, vilken sistnämnda grupp dock ej finnes representerad vid kustartilleriet. De för utbildning i trupptjänst uttagna utgöra vid kustartilleriet den huvuddel, ur vilken det för trupptjänstgöring avsedda värnpliktiga underbefälet och befälet i första hand beräknas bli rekryterat. Utbildningen omfattar en första tjänstgöring om 360 dagar, vilken flertalet fullgör i en följd under de två första värnpliktsåren, samt två repetitionsövningar och en efterutbildningsövning, envar om 30 dagar. Rekrytutbildningen anordnades sommaren 1942 enligt av inspektören för kustartilleriet utfärdade bestämmelser (kao nr 71/42) under tiden 15 juni—7 oktober vid ett för kustartilleriet gemensamt studentkompani, dit även officersaspiranternas utbildning var förlagd. Efter omkring en månads allmänmilitär utbildning fördelades de för utbildning i trupptjänst uttagna värnpliktiga på utbildningskategorierna mätmanskap vid sjöfrontsartilleri, eldledningsmanskap vid sjöfrontsartilleri, mätmanskap vid luftvärnsartilleri, eldledningsmanskap vid luftvärnsartilleri, fältmätare, meteorologer, morsesignalister och minmanskap. Genom år 1943 utfärdade motsvarande utbildningsbestämmelser, som i huvudsak överensstämma med de nyssnämnda, har tillkommit ytterligare en kategori vid såväl sjöfronts- som luftvärnsartilleri, nämligen pjäsmanskap, vilken i artillentjänst specialutbildas för befattningar vid pjäs. U n d e r b e f ä l s u t b i l d n i n g e n å r 1 9 4 2 - 1 9 4 3 av d ä r t i l l u t t a g n a värnpliktiga. För utbildning till underbefäl uttogos i överensstämmelse med 1942 års riksdagsbeslut hösten 1942 värnpliktiga ur såväl grupp K som ur kategorien värnpliktiga i allmänhet. För utbildningen gällde av inspektören för kustartilleriet utfärdade »Bestämmelser för underbefälsutbildning av därtill uttagna värnpliktiga ur 1942 års klass, grupp K, samt ur den 8 april 1942 inryckt kontingent av 1941 års klass». Vid tiden för underbefälsutbildningens början i slutet av oktober beräknades de båda värnpliktsgrupperna, trots att studenterna inryckt till tjänstgöring omkring två månader senare än de värnpliktiga i allmänhet, ha uppnått samma utbildningsståndpunkt. Av värnpliktiga i allmänhet uttogos till underbefälsutbildning även sådana, som tillhörde ett flertal olika utbildningskategorier, för vilka studenter och likställda icke avsetts. Underbefälsutbildningen, som sålunda bedrevs på ett stort antal utbildningslinjer, centraliserades för olika kategorier till skilda truppförband. L a n t f ö r s v a r e t s u t b i l d n i n g s k o m m i s s i o n erinrade i sitt betänkande (S. O. U. 1941: 35 s. 223—229) därom, att chefen för armén i skrivelse till Konungen den 8 april 1941 framhållit vissa olägenheter, som voro förenade med helt skilda utbildningslinjer för värnpliktiga i allmänhet, befälselever samt officers- och reservofficersaspiranter. Det blivande befälet kunde sålunda icke beräknas erhålla tillräcklig kännedom om mannen i ledet, varjämte svårighet förelåge att säkra »ett gott och rättvist urval» till befälsutbildningen, om icke rekrytskolan anordnades gemensamt för alla kategorier värnpliktiga.

187 Brist på »manskapserfarenhet», om man därmed menade den allmänna människokännedom och vilja till förståelse, som utgjorde en av de främsta förutsättningarna för en framgångsrik befälsutövning, hade kommissionen ej k u n n a t förmärka, a t t studenterna visat under sin befälsutövning. Olikheterna i livserfarenhet m. m. mellan å ena sidan studenter och likställda och å andra sidan värnpliktiga i allmänhet skapade dock ett problem, som man borde söka lösa. Erfarenheterna från beredskapstiden, då studenter i stor utsträckning måst användas i befälstjänst, hade tydligt visat, a t t detta problem till stor del löste sig självt, om god vilja funnes på ömse håll. Särskilda åtgärder för frågans lösning borde i varje fall ej vidtagas på sådant sätt, att det skedde på bekostnad av studenternas grundläggande soldatutbildning. En sådan risk syntes föreligga, om rekrytskolan gjordes gemensam för studenter och värnpliktiga i allmänhet. Man hade hittills tack vare studenternas bildningsförutsättningar kunnat bedriva utbildningen utan den tidsförlust, som skulle ha uppstått, om de under sin rekrytutbildning varit fördelade på sådana för värnpliktiga i allmänhet avsedda utbildningsenheter, där såväl utbildningstempo som utbildningsmetoder måst anpassas efter det stora flertalets bildningsförutsättningar och kunskapsnivå. Det förhållandevis ringa antalet studenter, fördelat på de för värnpliktiga i allmänhet avsedda utbildningsenheterna kunde icke väntas komma a t t stimulera övriga värnpliktiga till snabbare framsteg. I stället förelåge fara för att studenterna genom en sådan anordning själva i väsentliga avseenden skulle komma a t t bli hindrade i sin förkovran och därigenom förlora intresset för militär utbildning överhuvud. Lantförsvarets utbildningskommission anförde slutligen i denna fråga, a t t förutsättningen för att en ettårig första tjänstgöring skulle kunna anses tillräcklig även för gruppen studenter och likställda bl. a. vore, a t t denna grupp såsom förut finge sin rekrytutbildning i särskilda studentavdelningar. För att i möjligaste mån tillgodose även kravet på vidgad »manskapserfarenhet» borde dock gemensam utbildning äga rum för alla värnpliktiga under regementsövningen första utbildningsåret. Angående urvalet av värnpliktiga för utbildning till befäl ansåge kommissionen det vanskligt, att redan vid rekrytskolans slut kunna bilda sig en säker uppfattning om vederbörandes lämplighet såsom befäl. Den slutliga uttagningen borde därför ske under befälsutbildningens gång. Eftersom erfarenheterna särskilt från beredskapstiden tydligt visat, att studenterna i stort sett befunnits lämpliga som befäl, borde dessa i första hand tagas i anspråk för befälsutbildning. Det syntes också naturligt, att studenterna underkastade sig den längre tjänstgöringstid, som befälsutbildningen på vissa linjer komme att medföra, eftersom de genom sin tidigare utbildning vid allmänna läroanstalter fått åtnjuta större bildningsförmåner än övriga värnpliktskategorier. Under sådana förhållanden ansåge kommissionen självfallet, a t t samtliga studenter utom de som under rekrytskolan befunnits uppenbart olämpliga, borde beordras till plutonchefsutbildning för att därunder jämföras och prövas tillsammans.med övriga värnpliktiga, som ansåges kunna komma ifråga till sådan utbildning. Ifråga om tidpunkten för studenternas inryckning till första tjänstgöring syntes det kommissionen ej erforderligt att, såsom chefen för armén föreslagit, förlägga studentexamen till tiden före den 1 april. Likställighet i utbildningshänseende med övriga värnpliktiga vid regementsövningens början skulle studenterna kunna uppnå, därest inryckning ägde rum den 15 maj under förutsättning, att de intill den 1 september — såsom tidigare — utbildades i särskilda enheter.' Praktisk trupptjänstgöring borde såsom avslutning på studenternas befälsutbildning försiggå under perioden den 1 april—den 15 maj. Härigenom skulle de få tillfälle att förvärva ytterligare »manskapserfarenhet».

188 Militära m y n d i g h e t e r s samt v ä r n p l i k t i g a s s y n p u n k t e r p å u t b i l d n i n g e n år 1 9 4 2 . Be militära myndigheterna ha icke anfört några väsentliga erinringar ifråga om rekrytutbildningen år 1942 för studenter och likställda. Underbefälsuibildningen för därtill uttagna värnpliktiga har däremot föranlett vissa erinringar från truppförbandschefernas sida. CKA 1 anför sålunda i sitt yttrande över denna utbildning bl. a, följande: »Enligt förut gällande utbildningsbestämmelser för värnpliktiga klass B, avsågs samtliga för fortsatt utbildning i underbefälskurs. Med ett uttagande av endast vissa värnpliktiga av numera grupp K för fortsatt utbildning till underbefäl efter rekrytutbildningens avslutande synes det mig, som om gallringen kommer att verkställas på ett väl tidigt stadium. Möjligheten att från underbefälsutbildningen skilja elev, som icke synes kunna tillgodogöra sig utbildningen eller icke lämpar sig för fortsatt utbildning, eller att vid dess slut underkänna sådan elev står alltid öppen, varför samtliga värnpliktiga grupp K, vilka godkänts i rekrytskola och icke uppenbarligen ådagalägga olämplighet för vidareutbildning, böra avses för underbefälsutbildning. Även om samtliga på grund av personliga anlag o. d. icke lämpa sig för tillägnande av underbefäls grad, vinnes härigenom, att ett större antal värnpliktiga komma i tillfälle att undergå en mera kvalificerad utbildning.» Att underbefälsutbildningen icke lämpligen kan bedrivas på ett tillfredsställande sätt, därest den såsom i viss utsträckning skett anordnas vid beredskapsförband, framgår av flera yttranden: CKA 2 anför: »I min sista årsrapport har jag anmält, att kombinationen skolutbildning och samtidig beredskapstjänstgöring för till underbefälsutbildning uttagna värnpliktiga av 1941 års klass visat sig svårbemästrad samt anfört, att då det rör sig om ett jämförelsevis ringa antal elever de till utbildningens fromma böra få dragas ur beredskapstjänsten under en skolutbildningsperiod. Erfarenheterna från den avslutade utbildningen bekräfta det gjorda uttalandet. Det är önskvärt, att en kommande underbefälsutbildnmg må komma till stånd under mera gynnsamma betingelser.» CKA 3 framhåller: »Inom vederbörande truppförband bör utbildningen organiseras såsom en sammandragen 'underbefälskurs' med lämplig officer (statofficer) som chef. Tillfredsställande utbildningsresultat torde med säkerhet icke ernås, om eleverna enskilt eller kategorivis utplaceras å beredskapsförband för att där undergå utbildning i samband med beredskapstjänstgöring.» CKA 4 slutligen anför följande: »Under nuvarande förhållanden bör eftersträvas, att utbildningen åtminstone till en början, förslagsvis under 2 månader, bedrives vid en sammandragen från beredskapsförbanden fristående skola, där eleverna bibringas erforderlig allmänmilitär utbildning och utbildning i befälsf öring.» , .. '. .-, Viss del av utbildningstiden borde dock avses för tillämpade övningar vid organiserade förband enligt yttrande av CKA 2, vari anföres att en vecka per två månaders period torde böra anslås till detta. »Att så sker är av vikt — särskilt beträffande rörliga förband — enär personal som uttagits till specialutbildning annars icke erhåller erforderlig erfarenhet i tillämpad tjänst. Härvid förutsattes, att värnpliktiga, som uttagas till underbefälsutbildning, icke skola bestrida beredskapstjänst under utbildningstiden. Sådan beredskaps-

189 tjänst är otänkbar, därest underbefälsutbildningen skall kunna bibehållas med nuvarande omfattning.» De värnpliktiga ha vid av kommissionen anordnad utfrågning framfört vissa erinringar mot utbildningens anordnande och bedrivande. Enär utbildningen varit av försökskaraktär och bedrivits under mycket skiftande förhållanden, har kommissionen ej funnit ändamålsenligt att återge andra erinringar eller synpunkter än sådana av mera allmän natur eller vilka beröra förhållandena i stort. De värnpliktigas uttalanden av detta slag äro i regel icke svar på särskilda frågor utan ha gjorts spontant. Totala antalet för underbefälsutbildning uttagna studenter och likställda utgjorde 136, varav 126 deltagit i utfrågningen. För de värnpliktiga i allmänhet utgjorde motsvarande siffror 216 resp. 166. Rekrytutbildningen. Beträffande denna hänvisas ifråga om de »värnpliktiga^ allmänhet» till redogörelsen i avd. I (s. 141 ff.). Studenter och likställda ha i stort sett bedömt rekrytutbildningen gynnsamt. Av sammanlagt 103 avgivna omdömen om utbildningens effektivitet äro sålunda 87 gynnsamma, under det att endast 16 äro mer eller mindre ogynnsamma. Som skal för omdömet, att utbildningen varit effektiv, anföres bl a att organisationen och tillgången på kvalificerat befäl varit god. Endast ett fåtal anför erinringar ifråga om instruktionspersonalen. Anmärkningarna aro i dessa fall riktade mot underbefälet, som anses mindre väl lämpat for utbildning av elever med de förutsättningar, som studenter och likställda aga, En elev sammanfattar sin uppfattning sålunda: »Det nuvarande underbefälet på studentkompaniet står helt främmande för studenternas psyke. E n del t. o. m. demonstrera sin avoga stämning mot studenterna.» Flera värnpliktiga uttala önskemål om att instruktionsavdelningarna måtte omfatta mindre antal elever. Underbefälsutbildningen. Denna bedömes i regel mera ogynnsamt än rekrytutbildnmgen. Särskilt framhållas av såväl studenter och likställda som värnpliktiga i allmänhet de olägenheter av skilda slag, som varit förbundna med att utbildningen i huvudsak varit anordnad vid beredskapsförband. Följande uttalanden vittna härom: »För att en underbefälsskola skall iämna önskat resultat, skall den icke vara bunden av andra uppgifter. Man blir så lätt avogt inställd mot det militära, om man samtidigt skall ingå i ett beredskapsforband vid luftvärnet, som upprätthåller högsta beredskap.» — »För utbildningens effektivisering bör densamma ej sammankopplas med beredskapstjanst, vilket menligt återverkar på förmågan att tillgodogöra sig undervisningen (vakttjänst synnerligen betungande).» — »Det är inte bra att förlägga en utbildningsavdelning till ett beredskapsförband, avstånden äro i allmänhet så stora, att 20 % av dagen användes för att springa fram och tillbaka.» — »Den dagliga beröringen med beredskapsfolk befrämjar icke intresset för utoildningen utan tvärtom.» — »Enligt min åsikt bör en sådan kurs läggas på en skola, så att inte eleverna kan taga intryck av den moral och anda, som råder på ett beredskapsförband. I och med att man umgås med en del till beredskap inkallade värnpliktiga kan man inte undgå att taga vissa intryck vilka inte alltid äro av godo.» Vakttjänst m. m. har också hämmat utbildningen, varom följande uttalanden vittna: »Vid underbefälsutbildningens början blevo vi kommenderade som telefonposter, vakter o. d. Detta inverkade menligt på kursprogrammet. Kommenderingar för värnpliktiga i underbefälsskola borde ej få tillåtas.» — »I

190 början av utbildningsperioden styckades utbildningen på grund av vaktkommenderingar. Ena halvan av kursen ett dygn och andra halvan ett annat dygn. Mycken tid gick där till spillo.» — »En underbefälsskola bör helt befrias från vakttjänst och allehanda handräckningsarbeten.» Åtskilliga elever anföra erinringar mot instruktionspersonalens kvalifikationer. Följande uttalanden belysa studenternas uppfattning om instruktionspersonalen: . . »Som undervisningsledare ha vi en furir, som ar i var alder, men jag anser, att det minst borde vara en sergeant eller en fänrik. Felet är att en furir i stil med denna ej är kapabel att undervisa på ett tillfredsställande satt, han behandlas gärna såsom en av oss.» — »Försök få fram dugliga underbefälsinstruktörer, som kan S-platsmaterielens betjänande på sina fem fingrar.» En elev preciserar sina synpunkter sålunda: »Giv oss stamofficerare som instruktörer, som ingenting annat ha att göra än att utbilda oss. Centralisera utbildningen. Tag vara på tiden.» ,.'.,. • • i. De värnpliktiga i allmänhet anföra i än större utsträckning erinringar mot instruktionspersonalen: »Instruktörerna dels vid rekryt- och dels vid underbefälsutbildningen ha ofta visat sig inte själva behärska de områden mom vilka de undervisat, detta gäller främst stamanställt underbefäl, vilka jag kommit i beröring med. Detta ökar inte truppens respekt eller intresse for undervisningen. Bättre kunde det vara.» — »De instruktörer, som fanns for oss var ur stånd att lära bort något som nyttade försvaret. Endast hardkornmg, som släppar allt intresse.» — »Som ledare för underbefälskurser borde man tillsätta stamofficerare och icke reservofficerare, ty de äro icke sa dugliga. Vidare borde åtgärder vidtagas mot de symptom, som framkomma att stamunderbefäl alltid motarbetar de värnpliktiga underbefälen Ty vi avancerar väl för fort i förhållande till dessa.» — »Valet av lärare vid kurser och skolor bör göras med den största omsorg. Detta har i några fall ej varit tillfredsställande, och det gör att eleverna få en dålig uppfattning om hela karen.^Att detta har en dålig inverkan på anda och disciplin behöver val har ej nämnas.» \ t t eleverna uppskatta goda instruktörer framgår av följande uttalande: »Den fortsatta utbildningen på automatkanon var mycket god och det visade sig där att specialutbildade instruktörer på bråkdelen av den tid, som står tillförfogande, lärde oss materielen grundligt och effektivt.» De värnpliktiga i allmänhet synas i motsats till studenter och likställda i stor utsträckning sakna intresse för utbildningen. Härom vittna bl. a. följande uttalanden av värnpliktiga tillhörande den förra gruppen: »Pa den underbefälskurs iag låg, var den allmänna uppfattningen den att göra så litet som möjligt och på få undantag när fanns det ingen som visade något intresse Följaktligen tröttnade befälet, och därför har utbildningen i sm helhet varit resultatlös.» - »Jag har ej det minsta intresse för det militära. Utbildningen kan ej bli effektiv under sådana förhållanden.» - »Utbildningen har nog varit tillräcklig för dem som voro verkligt intresserade av att bli underbefäl. Jag tillhör icke denna kategori.» Många av de värnpliktiga i allmänhet framhålla också, att uttagning tor underbefälsutbildning bör ske frivilligt bland dem som ha intresse for sådan utbildning. Följande uttalanden äro belysande för denna uppfattning: »Jag anser, att denperson, som uttages till underbefälsutbildning ej skall tvingas därtill utan bör av eget intresse anmäla sig för denna utbildning.» — »Vet S vara sådana som vill bli underbefäl frivilligt då blir det kanske bättre befäl av dom och inte dom som inte vill bli befäl, for dom gor ju allt for att slippa. » — »Tag ut endast sådana, som gillar kommissen, annars bin det dåligt resultat.» - »Jag anser, att det är alldeles fel att kommendera oss pa, skolan ty har man inget intresse av det militära, så är det ganska svårt att bli ett

191 lämpligt underbefäl.» — »Det är inte rätt att utbilda folk till underbefäl mot deras egen vilja, när som i mitt fall jag visste med mig, att jag inte var kompetent.» Tydligt är, att åtskilliga synas hållas tillbaka av fruktan att få längre tjänstgöringstid än övriga värnpliktiga. Som exempel härpå återges följande uttalanden: »Tvångsuttagning tror jag kan innebära, att efterföljande årsklasser inte göra sitt bästa, då de riskera att bli underbefäl och i och med det riskera att få ligga inne längre.» — »Det som oroar en värnpliktig mest, det är, om han skall få ligga inkallad längre än andra i hans årsklass, ty även ett underbefäl i 20-års åldern har en framtid, som skall byggas upp. Skall man få ligga inne längre för att man skött sig, då blir man trött på det militära i förtid.» Även studenterna uttala sig om uttagningen av värnpliktiga i allmänhet till underbefälsutbildning, varpå följande utgör exempel: »Jag anser att de vanliga värnpliktiga, som även skola gå i underbefälsskola, ej böra tvångsuttagas. De böra först informeras om vad kursen avser, deras tjänstgöringstid och förhållanden. Därigenom kanske undvikes, att vissa, långtifrån alla, 'maska' och göra allt för att bli skilda från kursen.» Frågan om lämpligheten av gemensam utbildning för studenter och likställda och värnpliktiga i allmänhet beröres av flera elever tillhörande båda grupperna. Som exempel på studenternas uppfattning härom återges följande uttalanden: »Den teoretiska utbildningen borde kunnat meddelas på betydligt kortare tid, om ej studenter och andra värnpliktiga sammanblandats.» — »De teoretiska kunskaper vi ha, borde kunnat bibringas på betydligt kortare tid, särskilt om studenter och andra värnpliktiga icke sammanblandats.» En annan skriver: »Jag anser sammanblandningen av studenter och icke sådana förkastlig. Studenterna ha lättare för att tillgodogöra sig utbildningen och tröttas av dess långsamhet, som är beroende av de övrigas ovana vid rationella studier.» Även ett par av de värnpliktiga i allmänhet framhålla, att det är olägligt med gemensam utbildning för studenter och övriga. E n elev motiverar denna sin uppfattning sålunda: »Vi övriga fick inte den behållning, som vi kunnat få och befälet kunde ha hjälpt fram oss lite också och inte bara studentvärnpliktiga.»

Kommissionens synpunkter och förslag. Försvarsutredningen synes ha förutsatt, att man för kustartilleriets del tillsvidare icke skulle behöva tillgripa utvägen med tvångsvis uttagning av värnpliktiga för utbildning till värnpliktiga officerare och underofficerare (S. O. U. 1942: 1 s. 459). Utbildningen övningsåret 1942—1943 har heller icke tillrättalagts för att utgöra en grund för sådan utbildning utan synes i huvudsak ha inriktats på att tillgodose behovet av värnpliktigt underbefäl. Under förutsättning att det är tillfyllest, att detta sistnämnda mål uppnås, torde den försöksvis tillämpade formen för utbildningens organisation och anordnande kunna i princip ligga till grund för utbildningen även i framtiden. Rekrytutbildning. Rekrytutbildningen bör enligt kommissionens mening av samma skäl, som lantförsvarets utbildningskommission anfört ifråga om motsvarande utbildning vid armén, bedrivas helt skild från utbildningen av de värnpliktiga i allmänhet. Frågan om såväl urval som bibringandet av »manskapserfaren-

192 het» bör även vid kustartilleriet kunna lösas på sätt som nämnda kommission angivit. Av bl. a. organisatoriska skäl bör emellertid studenternas utbildningsåsom hittills bedrivas i anslutning till och i vissa delar gemensamt med officers- och reservofficersaspirantutbildningen. Denna kan dock på grund av den tid, som åtgår för antagningsproceduren, icke beräknas börja förrän omkring den 1 juni. Rekrytutbildningen blir härigenom — under förutsättning att den avslutas vid tiden för regementsövningarnas början — inemot två månader kortare än för övriga värnpliktiga. Lantförsvarets utbildningskommission ansåg (s. 228) ifråga om armén, att likställighet i utbildningsavseende vid regementsövningarnas början kunde anses vara säkerställd, om studenterna ryckte in den 15 maj, dock endast under förutsättning, att de utbildades i särskilda enheter. Beträffande kustartilleriet är att märka, att studenterna främst utbildas för uppgifter inom sådana områden såsom t. ex. eldledningstjänsten — där deras förkunskaper och förutsättningar i övrigt särskilt väl komma till sin rätt. Under förutsättning av en relativt långt driven specialisering torde därför åsyftad likställighet kunna uppnås även med inryckning omkring den 1 juni. Erfarenheterna från den på sådant sätt anordnade utbildningen sommaren 1942 motsäga icke detta antagande. Underbefälsutbildning. Av resultaten från underbefälsutbildningen övningsåret 1942—1943 synes framgå, att studenter och likställda tillgodogjort sig utbildningen på ett väsentligt bättre sätt än härtill uttagna värnpliktiga i allmänhet. Tab. 4 utgör en sammanställning av från kustartilleriinspektionen inhämtade uppgifter om ifrågavarande resultat. Tab. 4. Sammanställning av resultaten från underbefälsutbildningen för därtill uttagna värnpliktiga vid artilleri- samt signal- och minavdelningarna övningsåret 1942-1943. Antal studenter och likställda, som genomgått underbefälsutbildning Godkända KA i KA 2 KA 3 KA 4

Icke godkända

61 ( 94 96) 4 ( 6 % ) 31 (100 96) 14 ( 93 %) 1 ( 7 % ) 17 ( 85 96) 3 (15 %) 123 ( 94 96) 8 ( 6 % )

Antal värnpli ktiga i allmänhet, som genomgått underbefälsutbildning Icke godkända

S:a

Godkända

65 31 15 20 131

45 (75 %) 15 (25 %) 49 (83 96) 10 (17 %) 20 (77 96) 6 (23 96) 7 (15 %) 39 (85 %) 153 (80 96) 38 (20 96)

S:a

60 59 26 46 191

Anm. Till underbefälsutbildning ha av till tjänstgöring inryckta uttagits 80 % av studenter och likställda och 12 % av värnpliktiga i allmänhet.

IKA har i samband med uppgifternas överlämnande framhållit, att underbefälsutbildningen, som varit av försökskaraktär, bedrivits under synnerligen

193 ogynnsamma och växlande förhållanden. På grund av den stora bristen på underbefäl kunde antagas, att ett större antal värnpliktiga blivit godkända än vad som skulle varit fallet under normala förhållanden. Uppgifterna syntes därför icke böra tillmätas större värde. Sammanställda med de intryck kommissionen erhållit bl. a. vid granskning av materialet från utfrågningen av de värnpliktiga synas uppgifterna emellertid ge belägg för att studenterna i stort sett äro bättre skickade för befälsutbildning än övriga värnpliktiga, vilket för övrigt synes naturligt med hänsyn till de förras bättre förutsättningar och kunskapsnivå. E n stor del av de värnpliktiga i allmänhet ha också, såsom av det föregående framgår, spontant framhållit, att de sakna antingen förutsättningar eller intresse för sådan utbildning. Med hänsyn till vad ovan anförts bör särskild uppmärksamhet ägnas åt att så långt möjligt och på bästa sätt utnyttja studenter och likställda som rekryteringskälla för det värnpliktiga befälet. I första hand böra sålunda samtliga studenter och likställda utom de, som visat sig uppenbart olämpliga, uttagas till underbefälsutbildning. En sådan åtgärd synes för övrigt naturlig redan av det skälet, att denna grupp i sig själv representerar ett urval. Det kan emellertid ifrågasättas, om icke studenterna dessutom böra bibringas en mera kvalificerad utbildning än övriga värnpliktiga. Detta låter sig givetvis bäst göra, om studenterna även under underbefälsutbildningen följa en särskild utbildningslinje. Eftersom det förutsatts, att fortsatt utbildning till värnpliktiga officerare och underofficerare t. v. icke skall ske, utgör frågan om jämförelse med övriga värnpliktiga i och för uttagning till sådan utbildning ej hinder härför. Skilda utbildningslinjer för de båda grupperna synas f. ö. i och för sig motiverade med hänsyn till förhållandena vid kustartilleriet. Även ett omsorgsfullt urval vid uttagningen till underbefälsutbildning torde nämligen icke kunna förhindra, att utbildningstempot i särskilt den tekniskt betonade militära fackutbildningen hålles nere av den del av eleverna, som icke äger studenternas bildningsförutsättningar och kunskapsnivå. Studenternas uttalanden antyda också, att de ofta ansett sig hindrade i sin förkovran av mindre kvalificerade elever. Det är likväl anledning förmoda, att studenterna vid gemensam utbildning med övriga till underbefälsutbildning uttagna värnpliktiga kunna stimulera dessa till snabbare framsteg liksom att de själva skola sporras av önskan att i varje fall ej vara sämre än dessa. Förutsättningarna för sådan påverkan synas gynnsamma, enär antalet studenter i regel endast obetydligt torde komma att understiga antalet för underbefälsutbildning uttagna värnpliktiga i övrigt. Emot anordnande av en särskild linje för studenter och likställda tala emellertid främst de stora svårigheter, som detta skulle medföra ur organisatorisk synpunkt. Kommissionen har på grund härav kommit till den uppfattningen, att underbefälsutbildningen alltjämt bör bedrivas gemensamt för samtliga för sådan utbildning uttagna värnpliktiga. Det är emellertid angeläget, att detta icke får utgöra hinder för att de mera kvalificerades — de må gälla studenters eller andras — gynnsammare förutsättningar 13 — 2029 43

194 i möjligaste mån tillvaratagas för en mera effektiv och längre syftande utbildning. En viss differentiering av underbefälsutbildningen synes därför böra ske. Enär en relativt långt driven specialisering är erforderlig, kan dock en utvidgning av utbildningens omfattning och mål i huvudsak endast ske inom de gränser, som äro givna med hänsyn till resp. utbildningskategoriers uppgifter i freds- eller krigsorganisationen. Härvid bör man bl. a. söka utnyttja den vana vid självständigt studiearbete, som studenter och likställda i regel äga, samt taga deras självverksamhet i anspråk för att lösa särskilda uppgifter i anslutning till deras militära specialutbildning. I första hand böra emellertid de mera kvalificerade erhålla en grundligare utbildning i instruktionstjänst, för vilken dessa elever torde äga särskilda förutsättningar. Det ar nämligen angeläget, att åtminstone de befattningar i krigsorganisationen, där särskilt avseende måste fästas vid förmåga i trupputbildning, kunna besättas med härför väl utbildat underbefäl. Den nu nämnda utbildningen i instruktionstjänst måste emellertid kompletteras med praktisk tillämpning vid trupp. Tillfälle härtill erbjudes för studenter och likställda den 1 april, då den nya årskontingenten värnpliktiga rycker in till första tjänstgöring. Vid denna tid föreligger också synnerligen stort behov av instruktörer vid truppförbanden. Under perioden den 1 april—den 1 juni böra därför de värnpliktiga studenter och likställda, som kvalificerat sig härför, kommenderas till praktisk tjänstgöring vid trupp. Övriga böra med hänsyn till genomgången utbildningslinje under denna tid användas i mindre kvalificerade befattningar såsom biträden i expeditioner och förråd m. m.

Förslag till utbildningens ordnande. Rekrytutbildning för studenter och likställda. Rekrytkurs: 1 juni—31 augusti. Utbildningen bedrives vid studentkompani, gemensamt för kustartilleriet, i anslutning till rekrytutbildningen för officers- och reservofficersaspiranter. Efter en månads allmänmilitär utbildning fördelas de värnpliktiga på följande utbildningskategorier, nämligen mät-, eldlednings- och pjäsmanskap vid sjöfrontsartilleri, mät-, eldledningsoch pjäsmanskap vid luftvärnsartilleri, fältmätare, meteorologer, morsesignalister och minmanskap. Utbildningen anordnas på i princip samma sätt, som i avd. I angivits för de värnpliktiga i allmänhet av motsvarande utbildningskategorier. Regements övning ar: 1—30 september. De värnpliktiga tjänstgöra i befattningar, för vilka de utbildats. Underbefälsutbildning för därtill uttagna. l:a kursen: 1 oktober—31 december. Underbefälsutbildningen anordnas på i princip samma sätt, som angives för motsvarande kurs i stammanskapets korpralskola. Utbildningen centraliseras för olika kategorier till skilda truppförband och differentieras med hänsyn till elevernas olika förutsättningar.

195 De mera kvalificerade bibringas främst en grundligare utbildning i instruktionstjänst. 2:a kursen: 1 januari—31 mars. Underbefälsutbildningen anordnas på i princip samma sätt, som angives för motsvarande kurs i stammanskapets korpralskola och bedrives vid taktiska förband organiserade av de truppförband, som de värnpliktiga tillhöra. 3:e kursen:1 1 april—26 maj. Praktisk trupptjänstgöring såsom instruktörer för nyinryckta värnpliktiga. Utbildning under särskild förutsättning. Försvarsutredningen anför i sitt betänkande (s. 459) att »i den mån man även för kustartilleriets del måste tillgripa utvägen med tvångsvis uttagning av värnpliktiga för utbildning till värnpliktiga officerare och underofficerare, bör en sådan utbildning anslutas till utbildningen av reservofficersaspiranterna (reservkadetterna)». Enär det icke synes osannolikt, att en sådan tvångsvis uttagning kan bli erforderlig, har kommissionen icke ansett sig böra underlåta att anföra vissa synpunkter på utbildningen även under denna förutsättning. Även om en långt driven specialisering är godtagbar och i vissa fall ofrånkomlig, då det gäller utbildning till värnpliktigt underbefäl, är detta icke fallet ifråga om utbildning till värnpliktiga officerare och underofficerare. Denna måste nämligen enligt kommissionens mening omspänna betydligt vidare områden än dem, som begränsas av den f. n. tillämpade indelningen i utbildningskategorier. Utbildningen av reservofficersaspiranter, till vilken de värnpliktigas utbildning borde anslutas, borde sålunda enligt försvarsutredningens förslag fr. o. m. underbefälskursens början uppdelas endast i följande utbildningsgrenar, nämligen sjöfrontsartilleritjänst, luftvärnsartilleritjänst samt signal- och mintjänst. Oaktat denna uppdelning — framhöll försvarsutredningen — borde under den fortsatta utbildningen elever, tillhörande endera utbildningsgrenen, bibringas vissa både teoretiska och praktiska insikter beträffande övriga utbildningsgrenar, vartill möjligheter torde erbjuda sig redan på underbefälsstadiet. Samma synpunkter borde enligt kommissionens mening gälla även de värnpliktiga, som avsåges för utbildning till värnpliktiga officerare och underofficerare. För befälsutbildning efter sådana linjer fordras emellertid, att en härför anpassad grund lägges redan på rekrytstadiet. E n fördelning på utbildningskategorier redan på detta stadium på sätt, som f. n. sker ifråga om de värnpliktiga, ger icke möjligheter härtill. Kekrytutbildningen för sådana, som kunna komma ifråga för utbildning till värnpliktiga officerare och underofficerare, bör därför bedrivas på en bredare bas och i huvudsak på samma sätt som reservofficersaspiranternas. Så har också före år 1942 skett ifråga om i befälstjänst uttagna studenter och likställda. 1

Häri deltaga endast studenter och likställda.

196 Enär uttagning av värnpliktiga i allmänhet till underbefälsutbildning icke kan ske förrän under rekrytskolans senare del, komma emellertid härigenom dessa värnpliktiga att undandragas möjligheten att erhålla sådan bredare lagd rekrytutbildning och därmed i regel även fortsatt utbildning till värnpliktiga officerare och underofficerare. Endast i undantagsfall torde särskilt kvalificerade, som trots sitt sämre utgångsläge bedömas ha förutsättningar att tillgodogöra sig sistnämnda utbildning, kunna uttagas härtill. Övriga skulle endast kunna erhålla underbefälsutbildning. De värnpliktiga officerarna och underofficerarna skulle sålunda komma att så gott som uteslutande rekryteras av studenter och likställda. Enär denna grupp, såsom i det föregående anförts, i sin helhet bör uttagas för underbefälsutbildning, möter nämligen icke hinder att för denna anorda rekrytutbildningen på sätt, som ovan antytts. Det synes också av skäl, som anförts av lantförsvarets utbildningskommission, naturligt, att studenter och likställda underkasta sig den längre tjänstgöringstid, som befälsutbildningen på vissa linjer medför. Att de värnpliktiga i allmänhet vid kustartilleriet icke beredas möjlighet att annat än i undantagsfall erhålla sådan utbildning kan synas olägligt, men motiveras enligt kommissions mening av förhållandena vid detta vapen. Det må erinras om att sådan utbildning vid flottan överhuvud taget icke ifrågasatts. Sammanfattning. Denna utbildning av s t u d e n t e r o c h l i k s t ä l l d a bör alltså redan från början anslutas till reservofiicersaspiranternas. Elever, som befinnas icke kunna tillgodogöra sig utbildningen, böra under utbildningens gång överflyttas till mindre kvalificerad utbildning tillsammans med värnpliktiga i allmänhet (underbefälsutbildning resp. övrig utbildning). För v ä r n p l i k t i g a i a l l m ä n h e t bör underbefälsutbildningen anordnas på sätt, som angives på s. 194 f. Elever, som under utbildningens gång; bedömas äga förutsättningar för utbildning till värnpliktiga officerare eller underofficerare, böra överflyttas till utbildningslinjen studenter och likställda.

K A P . V.

I>et fast anställda manskapets antagning och utbildning; vid marinen. Avd. I. R E K R Y T E B I X G OCH ANTAC^NIKCÄ.

Rekryteringsarbetets organisation. Ifråga om tidigare förhållanden och förslag m. m. på området får kommissionen hänvisa till vad därom anförts i lantförsvarets utbildningskommissions betänkande (S. O. U. 1941: 35 s. 230 fl.). Det nuvarande rekryteringssystemet. Rekryteringen är fortfarande i hög grad decentraliserad och sker huvudsakligen genom nedannämnda organ. Särskilda s. k. rekryteringsdetaljer finnas vid flottans örlogsstationer och vid kustartilleriets truppförband för handläggningen av alla frågor, som sammanhänga med rekrytering av fast anställt manskap. Den närmast ansvarige för rekryteringsärendenas handläggning är en officer, för flottans del vederbörande stationschefs 2:e adjutant och vid kustartilleriet en särskild, av vederbörande truppförbandschef vid behov utsedd officer. Rekryteringsärendena utgöra sålunda vid flottan blott en del av »rekryteringsofficerens» åligganden. Befattningen såsom 2:e adjutant är dock flerårig. Yid kustartilleriet kan rekryteringsofficeren visserligen helt ägna sig åt rekryteringsfrågorna vid tiden för rekryteringen, men erhålles ej samma kontinuitet i ärendenas handläggning från år till år. Vid flottan äro rekryteringsofficerens uppgifter fastställda genom reglemente för marinen, del I A, § 109. Däri föreskrives för honom skyldighet bl. a.' att föreslå lämpliga rekryteringsombud på varje ort, där sådana erfordras, samt att inspektera och kontrollera ombuds verksamheten. Han skall delge ombuden dels viktigare förändringar i flottans organisation eller i villkoren och föreskrifterna för anställning vid sjömanskåren, dels närmare upplysningar rörande tjänstgöringen inom sjömanskårens särskilda yrkesgrenar, dels uppgifter angående antalet vakanser, som bör fyllas inom olika kompanier och yrkesgrenar. Han har vidare att föreslå kungörelser och ombesörja annonsering om anställning av manskap, samråda med försvarsväsendets civilanställningsbyrå och genom denna på vissa tider till de offentliga arbetsförmedlingarna översända uppgifter rörande rekryteringsläget, samarbeta med motsvarande befattningshavare vid den andra stationen samt föreslå åtgärder i övrigt, som kunna vara ägnade att främja en god och ändamålsenlig rekrytering av sjömanskåren. Med stöd av reglementets föreskrifter ha stationscheferna var och en för sin

198 rekryteringsdetalj utfärdat mera ingående instruktioner. Dessa beröra huvudsakligen ansöknings- och antagningsprocedurerna och vidare rapportskyldighet till olika marina och vissa andra myndigheter rörande rekryteringsresultat m. m. Vid Stockholms och Karlskrona örlogsstationer äro instruktionerna för rekryteringsofficeren nära nog överensstämmande. För kustartilleriets rekryteringsofficerare finnas ej närmare bestämmelser i reglemente för marinen, del III A. I detta föreskrives endast för regements (kår-), bataljons- och kompanichefer, att dessa ha att »i vad på dem ankommer, tillse, att personalen är fulltalig och att en god rekrytering vidmakthålles» samt att truppförbandschef om erforderligt kommenderar en rekryteringsofficer, vilken dock »i regel med bibehållande av innehavande befattning» leder verksamheten ifråga. Rekryteringsombuden — de s. k. värvarna — förordnas med stöd av härom utfärdade bestämmelser av stations- resp. truppförbandschefer och för de orter eller distrikt från vilka rekrytering anses särskilt önskvärd. De söka genom annonsering eller direkt kontakt med intresserade ynglingar. Den upplysningsverksamhet rörande marinens organisation m. m., som de måste bedriva, underlättas genom samarbete med vederbörande rekryteringsofficer. För att ombud skall kunna få ut av Kungl. Maj:t medgivet arvode skall han styrka, att han nedlagt arbete i samband med en sökandes anställning. Detta arvode uppgår f. n. vid Stockholms örlogsstation till 20 kronor samt vid Karlskrona örlogsstation och kustartilleriets truppförband till 30 kronor per förmedlad anställning. Ben offentliga arbetsförmedlingen medverkar också vid rekryteringsarbetet huvudsakligen på så sätt, att uppgifter rörande manskapsvakanser med ledning av rekryteringsofficerarnas rapporter till försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå i sammanställd form delges allmänheten, bl. a. i radio. Arbetsförmedlingskontoren och deras fasta o^mbud tillhandagå vidare med upplysningar om anställning och med formulär jämte blanketter för ansökan. Om så skulle behövas, får den sökande även hjälp med att uppsätta och insända ansökningshandlingarna. Arbetsförmedlingens medverkan sker utan särskild kostnad för försvarsväsendet. Försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå underrättar arbetsförmedlingsanstalterna om rådande rekryteringsläge och förmedlar på uppdrag av olika rekryteringsorgan annonser om manskapsanställningar. Härigenom nedbringas kostnaderna för försvarets annonsering. Från byråns sida bedrives också i såväl press som radio propaganda för manskapsanställning. De olika rekryteringsorganens andel i förmedlingsarbetet. Tab. 1 och 2, som uppgjorts" med ledning av civilan ställningsbyråns rapporter för åren 1938—1942, utvisa de olika rekryteringsorganens andel i förmedlingsarbetet. Av tabellerna framgår, att av de anlitade organen rekryteringsombuden är det enda, som på det hela taget visar stadig tendens till nedgång. Att dessa dock fortfarande redovisa en omfattande verksamhet torde främst bero därpå, att denna för dem är en förvärvskälla. Trots meddelade föreskrifter, att rekryteringsombuden ej må påbörja sin rekryteringsverksamhet, innan övriga organ igångsatt sin motsvarande verksamhet, börja ombuden vanligen tidigt på året sin propaganda och draga på så sätt till sig åtskilliga ynglingar, som eljest säkerligen utan mellanhand skulle komma att söka fast anställning. Ehuru den offentliga arbetsförmedlingens andel i förmedlingsarbetetvisar tendens till ökning, framgår dock detta organs betydelse för rekryteringen

199 Tab. 1. Inom hela försvarsväsendet genom olika organ förmedlade anställningar. Truppförbandens egna rekryterings-

Arbetsförmedlingsanstalter

Samtliga organ

organ

År

Sökande Antal

1938 1939 1940 1941 194*

Ilckryteringsombud (värvare)

Anställda

Sökande

% Antal % Antal

3 375 66 1416 63 3 770 7U 1624 66 8 116 68 2 452 63 8 107 68 2 652 64 8 983 74 2 905 71

Anställda

% Antal

1282 85 1109 21 2 390 20 2 001 17 1427 12

Sökande

% Antal

Anställda

% Antal

661 30 449 9 641 •26 495 9 1052 27 1405 12 931 •23 1850 15 694 17 1690 14

Sökande

% Antal

%

165 7 5106 100 203 8 5 374 » 380 10 11911 » 535 13 11958 » 494 12 12100 »

Anställda Antal

%

2 242 100 2 468 » 3 884 „ 4118 » 4 093 »

Tab. 2. Inom marinen genom olika organ förmedlade anställningar.

År

Marinens egna rekryteringsorgan

Kekryteringsombud (värvare)

Arbetsförmedlingsanstalter

Sökande

Sökando

Sökande

Antal

1938 1939 1940 1941 1942

Anställda

96 Antal % Antal

677 50 757 53 1369 4!) 1445 52 1536 55

280 325 424 476 455

49 54 47 50 50

471 391 806 645 624

Anställda

Anställda

Samtliga organ Sökande

Anställda

% Antal % Antal 96 Antal % Antal % Antal % 34 •28 29 23 22

221 189 339 287 294

38 31 37 30 33

221 272 598 689 629

16 19 22 •25 23

76 93 148 193 156

13 1369 100 15 1420 D 1.6 2 773 » 20 2 779 » 17 2 789 »

577 100 607 » 911 B 956 » 905 »

ej till fullo av dessa statistiska uppgifter. Arbetsmarknadskommissionen har nämligen konstaterat, att åtskilliga anställningssökande, som av arbetsförmedlingen orienterats rörande anställningsmöjligheterna vid försvarsväsendet och genom denna erhållit upplysningar och ansökningshandlingar, sedermera ändå sökt anställning antingen genom att vända sig till rekryteringsombud eller direkt till resp. rekryteringsdetaljer. Aktuella förslag till centralisering av rekryteringsverksainheten. Lantförsvarets idbildningskommission har i sitt betänkande (S. O. U. 1941: 35 s. 235) ifrågasatt, huruvida ej tiden kunde anses vara inne för ett bestämt ställningstagande till frågan om behovet av ett särskilt system med »värvare», trots att en avsevärd del sökande till manskapsbeställningar fortfarande anskaffas på detta sätt. Ehuru kommissionen själv ej framlade något utformat förslag, ansåg den sig ha funnit, att den statliga arbetsförmedlingens organ numera nått sådan omfattning med 25 huvudkontor, 148 avdelningskontor och ej mindre än 800 fasta ombud, att dessa i större utsträckning än hittills borde kunna utnyttjas för arméns manskapsrekrytering. Det funnes enligt kommissionen skäl antaga, att åtskilliga av de sökande, som nu anmäla sig genom förmedling av särskilda rekryteringsombud, även utan deras medverkan och kanske rentav utan någon mellanhand alls ändå skulle komma att söka fast anställning. Det skulle vidare ur civilanställningssynpunkt vara fördelaktigt, om »värvarnas» verksamhet övertoges av den statliga arbetsförmedlingen. Avgånget militärmanskap kan självfallet ej vända sig till »värvaren» för att erhålla civilanställning, framhöll kommissionen. För avgående manskap, som däremot

200 erhållit sin militäranställning genom arbetsförmedlingens försorg, borde det vara naturligt att även för sin civilanställning anlita samma organ, enär den personliga kontakten i så fall redan funnes, och då det för arbetsförmedlingsanstalten enligt kommissionens åsikt borde »framstå såsom en plikt att skaffa vederbörande arbete». Gentemot de tidigare uttalade farhågorna för att svårigheter kunde t ä n k a s uppstå under tider av högkonjunktur på arbetsmarknaden, ville kommissionen ifrågasätta, huruvida ej under sådana tider arbetsförmedlingsanstalternas personal borde kunna tillfälPigt förstärkas med härför lämpade militära »rekryteringsombud». Av de myndigheter och personalorganisationer, som avgivit yttranden över betänkandet, ha flera tagit ställning till frågan om rekryteringsverksamhetens centralisering. Arméförvaltningens civila departement, som redan år 1936 i anledning av ett uttalande av riksdagens revisorer förklarat sig ej kunna förorda, att till den offentliga arbetsförmedlingen helt överlätes anskaffningen av rekryter, ansåg sig ej heller nu kunna utan vidare tillstyrka förslag om värvarsystemets avskaffande. Ämbetsverket anförde sålunda bl. a.: »Det är nämligen att märka, att, medan värvarna så att säga aktivt medverka för anskaffande av rekryter, arbetsförmedlingarna, såsom ock ligger i namnet, blott mottaga och till truppförbanden förmedla anmälningar från anställningssökande och alltså icke själva taga något initiativ till rekrytering. Måhända kunna dock de befarade olägenheteterna av ett slopande av systemet med särskilda värvare för manskapsrekryteringen elimineras, därest — på sätt kommissionen ifrågasatt — under tider av högkonjunktur på arbetsmarknaden arbetsförmedlingsanstalternas personal tillfälligtvis förstärkes med lämpliga militära rekryteringsombud.» Socialstgrelsen, som i anledning av riksdagsrevisorernas förslag år 1936 förklarat sig ej kunna förorda värvarsystemets avskaffande med ens, ansåg däremot tiden nu vara inne för ett sådant steg. I utlåtandet anfördes bl. a. fö.jande: »Intet synes emellertid vara att erinra mot att det föga tilltalande värvningssystemet för anskaffning av manskap till försvaret nu alldeles avvecklas och värvarnas verksamhet helt och hållet övertages av den offentliga arbetsförmedlingen. Denna torde numera få anses ha n å t t en tillräcklig omfattning och funktionsduglighet för att kunna påtaga sig en sådan uppgift. Den offentliga arbetsförmedlingens insats för manskapsrekryteringen har i själva verket ökats mycket väsentligt under de senaste två åren. Det kan jämväl erinras om att arbetsförmedlingen under krisåren i stor utsträckning anskaffat personal till frivillig luftbevakning o. d. Dessa erfarenheter synas giva belägg för att arbetsförmedlingen numera blivit kapabel att helt omhänderhava rekryteringsarbetet.» Arbetsmarknadskommissionen erinrade i sitt utlåtande inledningsvis om den i tab. 1 och 2 redan påvisade tendensen till fortgående ökning av den ofientliga arbetsförmedlingens andel i manskapsrekryteringen. Till uppfattningen, itt särskilda »värvare» ej längre borde anlitas såsom rekryteringsorgan, anslöt sig arbetsmarknadskommissionen helt och anförde vidare: »Utbildningskommissionens uttalande gäller allenast manskapsrekryteringen vid arméns truppförband. Arbetsmarknadskommissionen vill emellertid framhålla, att jämväl marinens och flygvapnets anlitande av rekryteringsomtud bör upphöra. Samma synpunkter kunna nämligen göras gällande för dessa försvarsgrenars rekrytering. — — Vad särskilt angår utbildningskommissionens uttalande därom, a t t arjetsförmedlingsanstalternas personal tillfälligt skulle kunna förstärkas med därför lämpade militära »rekryteringsombud», därest under tider av högkonjunktur på arbetsmarknaden svårigheter skulle uppstå att fylla manskapskadrerna, så finner

201 arbetsmarknadskommissionen detta knappast kunna vara erforderligt. Arbetsförmedlingens medverkan för manskapsrekryteringen har undan för undan ökats, och detta förklaras bl. a. därav, att personalen inom denna förvärvat sig allt större kännedom om de militära krav, som uppställas på de anställningssökande. Genom intimare samarbete med vederbörande förbands rekryteringsofficerare (-kommissioner) kommer givetvis arbetsförmedlingens personal att få ökad kännedom om militära anställningsförhållanden. Arbetsmarknadskommissionen skall givetvis för sin del medverka till att personalen bibringas ökat intresse jämväl för denna arbetsuppgift. För manskapsrekryteringens säkerställande betyder frågan, till vilket organ rekryteringen förlägges, dock mindre än vissa andra omständigheter, nämligen dels den manliga ungdomens inställning till landets försvarsväsende dels ock det utbyte, som den militära anställningen giver den anställde.» Försvarsväsendets underbefälsförbund ansåg likaledes, att erfarenheten visat, att systemet med värvare vore »otidsenligt, staten ovärdigt samt ineffektivt» samt tillade: »Den sistnämnda slutsatsen kan förefalla stridande mot erfarenheten under senare år, men det synes förbundet uppenbart, att de ynglingar, som redovisas anställda vid försvarsväsendet genom förmedling av värvare, ändock i övervägande antalet fall skulle ha sökt sådan anställning.»

Ur valsmöj ligheterna. Tillgången på anställningssökande är vid skilda försvarsgrenar m y c k e t olika, vilket givetvis i n v e r k a r p å m ö j l i g h e t e r n a till urval. T a b . 3 u t v i s a r a n t a l e t a n s t ä l l n i n g s s ö k a n d e p e r 100 p l a t s e r vid varje försvarsgren u n d e r p e r i o d e n 1938—1942. Tab. 3. Antalet sökande till fast anställning per 100 platser vid olika försvarsgrenar. F ö r s v a r s g r e n Armén Marinen Flygvapnet

178 215 459

161 173 314

233 276 570

204 255 603

184 216 586

A n t a l e t s ö k a n d e g e r vid flygvapnet b e t y d l i g t s t ö r r e m ö j l i g h e t e r till urval än vid någon a n n a n försvarsgren. V i d m a r i n e n äro m ö j l i g h e t e r n a obetydligt b ä t t r e än vid a r m é n . Tab. 4. Antalet sökande till fast anställning per 100 platser inom marinen. (Inom parentes antalet av läkare underkända i % av antalet sökande). Lokala rekryteringsenheter Stockholms örlogsstation . . . Karlskrona

»

Vaxholms kustartilleriregemente . Karlskrona

»

Gotlands kustartillerikår

347 (17) 180 . (10) 225 (6) 132

240 (20) 132 (9) 249 (5) 105 (17) 128 (28)

453 (15) 208 (7) 305 (5) 316 (12) 167 (22)

317 (27) 212

425 (7) 135 (18) 118 (6) 136 (13) 105 (16) .

O)

.

O)

326 (7) 260 (9) 141 (25)

202 Av tab. 4 framgår, att antalet sökande och därmed möjligheten till urval under den ifrågavarande perioden var betydligt större vid Stockholms än vid Karlskrona örlogsstation. Beträffande kustartilleriet däremot synes rekryteringsöverskottet vid förband i närheten av huvudstaden ej vara lika framträdande som vid flottan. Åren 1940 och 1942 var sålunda antalet sökande per 100 platser rentav större vid Karlskrona än vid Vaxholms kustartilleriregemente. Att emellertid ett förband med så isolerat läge som Gotlands kustartillerikår har mycket stora rekryteringssvårigheter framgår tydligt nog. De begränsade urvalsmöjligheterna därstädes framträda ännu tydligare, om man även tager hänsyn till de inom parentes angivna siffrorna. Enligt dessa blir av sökande genomgående en mycket stor del förklarad oduglig redan vid läkarundersökningarna och efter kassationen finnes vissa år ej någon möjlighet till urval. Den ytterst ojämna tillgången på anställningssökande pekar tydligt på önskvärdheten av ett utjämningsförfarande, varigenom övertaliga sökande vid en försvarsgren, ett' truppslag eller en lokal rekryteringsenhet skulle kunna tillgodogöras på andra håll, där vakanser finnas. Förslag till utjämnings för far ande ha tid efter annan framlagts. Börande innehållet i ett av försvarsväsendets civilanställningsbyrå år 1935 framfört förslag och angående lantförsvarets utbildningskommissions uppfattning i frågan må hänvisas till nämnda kommissions betänkande (S.O.U. 1941: 35 s. 236 ff.). Lantförsvarets utbildningskommission, som ansåg civilanställningsbyråns förslag principiellt synnerligen beaktansvärt, förordade en förnyad prövning av frågan. Svårigheterna syntes närmast bestå i att på lämpligt sätt fixera tidpunkten för ingivande av ansökningar, granskning av dessa samt prövning av de sökande. Vissa allmänt grundläggande kvalifikationer hos de sökande borde bedömas enhetligt med hjälp av ett gemensamt prov, varom kommissionen anförde bl. a, följande (s. 244 f.): »Vid det tilltänkta utjämningsförfarandet skulle ett sådant allmänt prov huvudsakligen ha till uppgift att lämna de truppförband, som ha svårigheter att på egen hand fylla vakanserna, ett allmänt besked om standarden hos de överskottssökande, som eventuellt vore att påräkna från andra förband, truppslag och försvarsgrenar. För truppförbandschef torde nämligen ett förhandsbesked därom vara mycket önskvärt, innan sådana övertaliga sökande inkallas till specialprov. Därigenom skulle helt visst i många fall onödiga besvär och kostnader kunna undvikas för alla parter.» Kommissionens förslag ifråga om rekrytering. Viss centralisering av manskapsrekryteringen anser kommissionen nödvändig, enär det nuvarande splittrade systemet ej är tillräckligt effektivt och dessutom synes medföra onödigt stora kostnader. Centraliseringen bör dock begränsas till att avse själva anskaffningen av sökande ävensom viss allmän personlig prövning. Speciell prövning och antagning böra däremot såsom hittills förbehållas resp. förband. Ifråga om anskaffning av sökande till fäst anställning anser kommissionen sålunda, att förbanden själva ej böra betungas därmed, enär de ej kunna fullgöra denna uppgift annat än genom att i mycket stor utsträckning använda sig av särskilda rekryteringsombud, vilka i förvärvssyfte bedriva dylik anskaffningsverksamhet. Kommissionen är av den bestämda uppfattningen, att detta otidsenliga värvningssystem med det snaraste bör avskaffas.

203 Mera effektivt och ekonomiskt synes vara att för ändamålet bättre utnyttja den offentliga arbetsförmedlingen, vars möjligheter i detta avseende särskilt kraftigt understrukits av dess chefsmyndighet statens arbetsmarknadskommission, till vilken numera även försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå är knuten. Om den offentliga arbetsförmedlingen helt övertoge anskaffningen av sökande till fast anställning, skulle även vinnas den fördelen, att frågor om såväl militäranställning som civilanställning för manskapet komme att handläggas av ett och samma centrala arbetsmarknadsorgan. Eekryteringsombudens verksamhet bör alltså avvecklas och statens arbetsmarknadskommission få i uppdrag att utarbeta riktlinjer för den offentliga arbetsförmedlingens fullständiga övertagande av anskaffningen av anställningssökande till alla avdelningar inom försvarsväsendet. Beträffande antagningsåldern förutsattes, att denna i enlighet med vad arbetsmarknadskommissionen förordat blir densamma inom samtliga försvarsgrenar, vilket i viss mån skulle underlätta rekryteringsarbetet. De direktiv, som erfordras för att arbetsmarknadskommissionen skall kunna bedriva anskaffningsverksamheten i enlighet med den militära organisationens krav, böra — på sätt som i Kap. I närmare angivits — centralt meddelas av varje försvarsgren. Sålunda bör exempelvis den i Kap. V I I I föreslagna marininspektionen genom sin centralavdelning upprätthålla förbindelse mellan de olika truppförbandens (motsv.) rekryteringsnämnder och anskaffningsorganen samt vidare bl. a. ha till uppgift att i god tid före rekryteringsarbetets påbörjande till arbetsmarknadskommissionen översända uppgifter rörande rekryteringsbehovet vid de olika förbanden och att tillhandahålla denna övriga erforderliga uppgifter från militärt håll. Överhuvud taget bör varje försvarsgrens rekryteringsorgan söka att i möjligaste mån underlätta och effektivisera den offentliga arbetsförmedlingens anskaffningsverksamhet. Beträffande utjämning av tillströmningen av sökande till olika avdelningar inom försvarsväsendet synes en sådan vara lättare att genomföra, om anskaffningen av sökande på sätt som föreslagits helt övertages av statens arbetsmarknadskommission. Ehuru ansökningshandlingarna såsom hittills böra vara ställda till chefen för det förband, som anställningen avser, torde det vara lämpligast, att de insändas genom den offentliga arbetsförmedlingens kontor. Handlingarna ägnas här en förberedande granskning, som uteslutande bör avse att utröna, huruvida de sökande uppfylla för vederbörlig anställning fastställda fordringar. Helt visst kommer det vid en sådan förhandsgranskning att framgå, att åtskilliga sökande exempelvis till flygvapnet ej äga erforderliga kvalifikationer för fast anställning vid detta vapen. Sådana sökande böra därför direkt genom arbetsförmedlingens organ tillrådas att söka till annan försvarsgren, för vilken de eventuellt kunna befinnas lämpliga. Handlingarna från övriga sökande översändas omedelbart till vederbörande försvarsgrens rekryterings- och prövningsavdelning för en mera ingående granskning. Vid denna, som endast bör avse att bestämma, vilka av

204 de sökande, som skola kallas till personlig prövning, deltaga vid behov även representanter för de olika förbandens rekryteringsnämnder. Ansökningshandlingarna från dem, som icke anses böra kallas till personlig prövning, översändas till arbetsmarknadskommissionen, som har att hos vederbörande efterhöra, huruvida dessa sökande vilja eller kunna ifrågakomma till anställning på annat håll. Utjämning inom resp. vapenslag och försvarsgrenar av tillgången på sökande till fast anställning bör man främst söka ordna i samband med den ovan nämnda personliga prövningen, som i anslutning härtill så långt möjligt bör anordnas försvarsgrensvis. De som ansetts kunna komma ifråga för antagning böra sålunda, där så lämpligen kan ske, för prövning samlas centralt på ett antal sådana orter, som äro lämpligt belägna mecl hänsyn till flertalet sökandes hemorter. Eu dylik centralt ordnad prövning för t. ex. marinen bör efter av rekryteringsavdelningen uppgjord plan lämpligen verkställas av representanter för rekryteringsnämnderna för de förband ur flottan och kustartilleriet, som i första hand rekryteras från det område, där prövningen äger rum. Vid sidan av systemet med central prövning böra dock vid behov sökande bosatta i närheten av vederbörande förband eller sådana sökande, som vid tiden för den centrala prövningen icke ingivit ansökan, alltjämt kunna inkallas direkt till förbandet för personlig prövning därstädes. Vissa av de prov, som förekomma vid den personliga prövningen, kunna och böra vara gemensamma ej endast för olika vapenslag utan för samtliga försvarsgrenar, ty därigenom underlättas det tilltänkta utjämningsförfarandet. Såsom redan förordats (s. 61) skulle sådana gemensamma prov lämpligen kunna utarbetas av den föreslagna »prövningsdetaljen» inom centrala värnpliktsbyrån i samarbete med de olika försvarsgrenarnas rekryteringsavdelningar. Genom att den personliga prövningen centraliseras på sätt som ovan föreslagits vinnes förutom besparing av resekostnader m. m. den fördelen, att prövningen kan genomföras enhetligt för ett stort antal sökande, varigenom möjligheterna till urval bli större. Likaså medför den personliga kontakten mellan de berörda parterna de bästa förutsättningarna för utjämning med hänsyn till tillgång och efterfrågan mellan de olika vapenslagen och förbanden. Utjämning de olika försvarsgrenarna emellan synes, såsom ovan nämnts, kunna komma till stånd bl. a. genom att ansökningshandlingarna för dem, som icke anses böra kallas till prövning, överlämnas till arbetsmarknadskommissionen, vilken har att undersöka dels huruvida de sökande kunna komma ifråga för antagning vid annan försvarsgren, dels huruvida de äro villiga till sådan anställning. På motsvarande sätt böra ansökningshandlingarna för sådana sökande, som genomgått prövning men som icke kunna placeras inom en försvarsgren men eventuellt önska anställning vid annan sådan, översändas till arbetsmarknadskommissionen tillsammans med provresultaten. I egenskap av centralt organ torde arbetsmarknadskommissionen

205 äga de största möjligheterna att kunna föreslå lämplig omställning av dylika ansökningar. Varje försvarsgrens rekryteringsavdelning bör nämligen kontinuerligt hålla nämnda kommission underrättad om rekryteringsläget, så att denna får möjlighet dels att effektivt medverka till en rationell fördelning av överskottssökande, dels att i god tid anskaffa ytterligare sökande, om så skulle behövas. Möjligheterna till en utjämning av tillgång och efterfrågan på stamrekryter begränsas självfallet i hög grad av de sökandes egna önskningar. Kommissionen räknar likväl med att möjligheterna till en utjämning såväl inom som mellan olika försvarsgrenar genom en på antytt sätt centraliserad rekryteringsverksamhet skulle komma att bli avsevärt större än f. n.

Urvalsmetoder vid antagning av fast anställt manskap. Fysiska kvalifikationer. Om läkarbesiktning av sådana, som söka fast anställning vid krigsmakten, stadgas i gällande besiktningskungörelse (S. F. S. 1942: 23). I § 7 föreskrives^ att sökanden skall vara hänförlig till besiktningsgrupp 1 eller 2 samt i övrigt uppfylla fordringarna i besiktningsreglementet (S.F. S. 1942:24). För fast anställning vid musiken eller i civilmilitär beställning fordras dock ej, att sökanden uppfyller de i reglementet för besiktningsgrupperna 1 eller 2 föreskrivna villkoren ifråga om kroppslängd och kroppsvikt. Fast anställning vid marinens ekonomi-, maskin- och hantverksavdelningar kan även påräknas av den, som är hänförlig till besiktningsgrupp 3. Sökanden skall enligt § 8 besiktningskungörelsen på anmodan av den myndighet, som halat fc pröva ansökningen, förete läkarintyg, utfärdat av militärläkare. I de fall, där militärläkare ej finns att tillgå, gäller intyg av annan läkare. Intyget skall vara avfattat i enlighet med fastställt formulär, vari vid undersökningen iakttagna kroppsfel m. m. noggrant anges, även om dessa ej kunna anses medföra oduglighet till den sökta anställningen. Jämlikt § 9 besiktningskungörelsen skall sökande, även om han företer läkarintyg, besiktigas av_ läkare vid den del av krigsmakten, som anställningen gäller. Denna besiktning utföres såvitt möjligt av den främste där tjänstgörande läkaren. Därvid skall sökanden även förete åldersbetyg m. m. Vissa fysiska prov (gymnastikprov) förekomma i samband med antagningen av manskap såväl vid flottan som vid kustartilleriet. Genom sådana prov söker man utröna ej endast den allmänna fysiska spänsten hos de sökande utan även vissa andra egenskaper, såsom t. ex. koordinations- och reaktionsförmåga, mod, viljestyrka och uthållighet. Vid de gymnastikprov, som användas vid exempelvis Karlskrona örlogsstation, undersöker man dessa egenskaper på följande sätt: 1) muskelstyrka i armar och ben: hävhängande på bom och krokhängaude; 2) koordinationsförmåga: balansgång; 3) reaktions för mag a: hopp över svängande lina; 4) mod: gång på bänk över bom i axelhöjd; 5) uthållighet: språngmarsch (varvid hjärtverksamheten kontrolleras). Prövningsförrättaren, som i regel är gymnastikofficeren, tillser, att prestationerna såvitt möjligt bedömas på ett enhetligt sätt. Vid vissa prov använder man en månggradig poängskala, vid andra åter nöjer man sig med endast en alternativ bedömning: godkänd — underkänd. Vid KA 1 förekommer såsom fysiskt prov bl. a. löpning genom »standardi-

206 serad hinderbana». Hindren utgöras förutom av ett 3 m. högt klätterplank av ett flertal balans-, kliv- och kryphinder. I beskrivningen av provet framhålles, att den tid, som var och en använder för att forcera banan i dess helhet, ej utgör ett mått på en enhetlig egenskap utan på ett flertal olika egenskaper, såsom t. ex. »smidighet och spänst», »vilja att sätta in krafterna* samt »oräddhet». Såsom särskilt »uthållighetsprov» förekommer vid samma regemente framryckning i ansatser över ett jämnt fält, varvid förflyttningssättet gång efter annan skall förändras. Då provet avblåses, uppmätes den vägsträcka, var och en tillryggalagt. Enligt kommissionens mening bör man på grundval av enstaka fysiska prov av detta slag ej fälla alltför ingående och kategoriska omdömen om de sökandes fysiska förutsättningar och ännu mindre om sådana karaktärsoch viljebetonade egenskaper, såsom t. ex. mod, viljestyrka och uthållighet. Särskilt den gymnastiska färdigheten beror ju i hög grad på föregående träning. Sökande, som under uppväxtåren haft tillfälle att öva sig i gymnastik, kunna vanligen med lätthet utföra dylika prestationer utan att för den skull behöva visa prov på »mod», »viljestyrka» o. d. Vidare är att märka, att resultatet av fysiska prov i ej ringa mån beror på den tillfälliga dispositionen. Därför synes det ej rätt eller ens möjligt att efter ett enda sådant prov avge ett bestämt omdöme om de sökandes fysiska och ännu mindre om deras psykiska kvalifikationer. För att få bestämt besked härom fordras observation under längre tid och i flera olika för den sökande tillräckligt svårbemästrade situationer. Psykiska kvalifikationer. För bedömning av de sökandes psykiska kvalifikationer saknas ännu för hela försvarsväsendet enhetligt reglerande bestämmelser. Ej heller inom marinen har denna del av antagningsproceduren ännu blivit centralt reglerad på sätt, som vore önskvärt särskilt med hänsyn till det i det föregående förordade utjämningsförfarandet. I det följande lämnas en redogörelse för de inom marinen vanligast förekommande proven för bedömning av de anställningssökandes förutsättningar dels i vissa allmänt grundläggande skolämnen, dels i både allmänt och speciellt psykiskt avseende. Kommissionen ingår dock ej närmare på de särskilda undersökningar, som i sistnämnda avseende enligt besiktningsreglementet ankomma på läkare. Beträffande prov i allmänt grundläggande skolämnen anordnas sådana i modersmål och räkning vid såväl flottan som kustartilleriet. I modersmålet begränsas proven i regel till enbart rättskrivning och i samband därmed bedömning av handstilen. Även om rättstavningsfärdigheten i och för sig är betydelsefull, synes detta prov lämpligen böra kompletteras med ett uppsatsprov. Genom att ge den sökande tillfälle att producera sig i en sammanhängande skriftlig framställning »kan man få kännedom om hans förmåga att ordna upp sitt kunskapsförråd och om hans förmåga att skilja mellan huvudsak och bisak» — framhåller lektor F. Wigforss i ett arbete om »Kunskapsprövningar» (Pedagogiska skrifter nr 165 s. 69), vari han även gör gällande, att det måste anses oriktigt att avstå från denna värdefulla kännedom »på grund av att proven ej kunna bedömas fullt objektivt». Vid de nuvarande antagningsprövningarna avstår man vidare ifrån att

207 prova de sökandes läsfärdighet, ehuru även denna måste räknas till de allmänt grundläggande. Att pröva sökandes färdighet att kunna tillgodogöra sig innehållet i läst text är ingalunda oviktigt, enär de ju ha att inhämta en stor del av sina kunskaper genom läsning av reglementen och instruktionsböcker. Denna form av läsfärdighet är också förhållandevis enkel att pröva på ett enhetligt sätt. E h u r u den färdighet i muntlig framställning, som särskilt instruktionstjänsten ställer på det fast anställda manskapet, i hög grad torde kunna uppövas, synes det önskvärt, att de sökandes förutsättningar i detta avseende i någon form prövas redan i samband med antagningen. Åtminstone borde ett innanläsningsprov ingå i modersmålsproven. En svårighet med alla prov ifråga om muntlig framställningsförmåga är dock, att de lämpligen ej kunna anordnas såsom grupp-prov. Varje sökande bör i detta avseende helst undersökas för sig. Om tillförlitligheten av de antagningsprov i rättskrivning och räkning, vilka nu användas vid flottan, kan man få ett begrepp, om man undersöker, hur de anställdas betyg i dessa ämnen exempelvis vid slutet av rekrytskolan stämma överens med de motsvarande betyg, som samma personer uppnått vid antagningsprovet. Hur därmed i verkligheten förhåller sig för ett tusental rekryter, framgår av tab. 5, som grundar sig på prövnings- och betygsstatistiken från de båda örlogsstationerna för perioden 1938—1941. Tab. 5. Överensstämmelsen mellan de antagnas betyg i rättskrivning och räkning vid antagningsprovet och deras betyg i samma ämnen i rekrytskolan. Betyg i rättskrivning och räkning vid antagningsprovet

1- 2 3-4 5-6 7-8 9-10 Summa

Betyg i rättskrivning o 2h räkning i rekrytskolan 1—2

3—4

5—6

7—8

2 1 1

5 7 10 6

9 51 151 147 20

9 — 10

Summa

1 13 87 147 263

3 31 46

17 72 251 332 329

1001 Som man finner av tabellen, är överensstämmelsen mellan de antagnas betyg i rättskrivning och räkning vid antagningsprovet och deras betyg i samma ämnen vid rekrytskolans slut åtminstone någorlunda god. Flertalet av de rekryter, som i denna skola fått låga betyg i rättskrivning och räkning, hade även vid antagningsprovet låga betyg i dessa ämnen, under det att flertalet med medelmåttiga och högre betyg redan vid antagningsprovet uppnått motsvarande betygsgrader. Ifråga om de använda antagningsproven i rättskrivning och räkning är att märka, att dessa bestå av uppgifter, som vederbörande prövningsförrättare själv valt. Därför äro provens omfattning och svårighetsgrad mycket varierande både vid olika tidpunkter och vid olika rekryteringsenheter. För att emellertid vid en centralisering av rekryteringsverksamheten på ett rationellt satt kunna åstadkomma det utjämningsförfarande, som i annat sammanhang förordats, anser kommissionen det önskvärt, att man vid prövningen i sådana ämnen som modersmål och räkning i möjligaste mån använder sig av standardiserade prov.

208 S å s o m ett h j ä l p m e d e l vid u r v a l e t av fast a n s t ä l l t m a n s k a p a n v ä n d e r m a n sig vid såväl flottan som k u s t a r t i l l e r i e t av särskilda s. k. intelligensprov. E n ä r de vid flottan a n v ä n d a p r o v e n s y n a s vara d e m e s t s y s t e m a t i s k t u t a r b e t a d e , b e g r ä n s a s d e n följande r e d o g ö r e l s e n till d e s s a . Marinstaben, som tidigt insett behovet av en för ändamålet standardiserad intelligenstestskala, uppdrog år 1932 åt en fackman på området, professor R. Anderberg, att utarbeta en sådan skala. Det experimentella förarbetet därmed påbörjades samma år vid Stockholms örlogsstation. För de principer, som legat till grund för den år 1934 utgivna intelligenstestskalan för gruppundersökning av anställningssökande vid svenska flottan, lämnade Anderberg en särskild redogörelse i Uppsala universitets årsskrift 1935 (Recruitment at the Royal Swedish Navy with the Aid of Intelligence Tests). I sin redogörelse (s. 4 f.) framhöll Anderberg, a t t den amerikanska intelligenstestskala, vilken i svensk översättning användes vid armén, ej vore lämplig. Denna innehölle alltför få rena förståndsfrågor för att k u n n a ge ett besked om de sökandes allmänt intellektuella förutsättningar, emedan den till en del bestode av rena kunskapsfrågor, vilket ej vore meningen med en intelligenstestskala. En testskala för anställningssökande vid flottan borde enligt Anderberg pröva uppfattningsförmågan närmast i följande avseenden: förmågan »att förstå och följa en instruktion, att någorlunda snabbt sätta sig in i nya uppgifter, att tänka och handla korrekt och göra detta utan onödigt dröjsmål» (s. 5). I den i enlighet härmed uppgjorda testskalan består varje huvuduppgift av ett antal deluppgifter av graderad svårighet, alltifrån så lätta att de kunna lösas av så gott som alla, till så svåra att de knappast k u n n a lösas av någon av de auställningssökande. Hela antalet uppgifter är 35, vilka dock för att göra prövningen mindre tröttsam utföras i två omgångar med resp. 18 och 17 uppgifter i vardera. Till skillnad från de amerikanska arméproven förutsätter denna testskala ej någon tidsbegränsning för varje uppgift, utan för varje prövande antecknas endast den sammanlagda tid, han a n v ä n t för att lösa uppgifterna. Denna uppgår i genomsnitt till 2 timmar. Vidare äro uppgifterna i möjligaste mån så valda, att lösningen är oberoende av föregående skol- och minneskunskaper. För att få ett begrepp om testskalans a n v ä n d b a r h e t i urvalssyfte undersökte Anderberg i vad mån överensstämmelse rådde mellan de anställningssökandes poängresultat vid intelligensprövningen och de antagnas sedermera uppnådda betygsresultat i rekrytskolans olika kurser. Det visade sig därvid, såsom man kunde vänta, att de anställdas poängresultat vid intelligensprovet stämde bättre överens med deras sedermera i rekrytskolan u p p n å d d a betyg vid teoretisk utbildning än vid praktisk. Som förklaring till att överensstämmelsen mellan rekryternas intelhgenspoang vid antagningsprovet och deras sedermera förvärvade betyg i praktiska ämnen visat sig förhållandevis liten, anfördes i redogörelsen (s. 57), att den praktiska utbildningen dels varit till innehållet mycket olika och dels pågått i olika yrkesskolor ombord, såsom t. ex. artilleri-, signal-, torped- och radioskolor. Det förmodades därför, att överensstämmelsen mellan intelligensprov och betyg i praktiska ämnen skulle ha visat sig större, om den beräknats för varje skola för sig, men det prövnings- och betygsmaterial, som år 1935 hunnit insamlas, var alltför begränsat för att då göra en så specificerad jämförelse möjlig. Men även utan en sådan mer ingående jämförelse ansåg Anderberg (s. 58) den funna överensstämmelsen »så hög, att man därav kunde h a r ä t t att draga den slutsatsen, att de egenskaper, som testskalan mäter, även äro betydelsefulla egenskaper för den militära tjänsten».

209 I redogörelsen poängterades dock, att det i den militära tjänsten ej enbart kommer an på god och snabb uppfattningsförmåga. Även andra egenskaper t. ex. på karaktärens och viljans område spela självfallet en betydelsefull roll, och det framhölls såsom högeligen önskvärt, att även dessa kunde fastställas medelst prov. Därför kunde man vid användning av skalan ej vänta sig, att varje sökande, som vid intelligensproven lyckats särdeles väl, därmed även militärt skulle visa sig dugligare än varje annan, vars allmänt intellektuella nivå enligt samma prov visat sig vara lägre. Om man däremot ställde den mera rimliga frågan, huruvida ej en grupp rekryter, utvald med hjälp av intelligensprov, på det hela taget ur utbildningssynpunkt ägde större förutsättningar än en grupp, vald utan hjälp av sådana prov, så kunde den frågan ej besvaras annat än jakande, ansåg Anderberg, som i sin redogörelse (s. 61) slutligen framhöll följande: »Provens värde består däri, att de ge möjlighet att avskilja sådana sökande, som ej under några omständigheter kunna väntas bli goda rekryter.» Marinmyndigheternas uppfattning om provens värde har framskymtat i olika sammanhang, bl. a. i yttranden över civilanställningsbyråns nämnda förslag till likartat prövningsförfarande vid alla försvarsgrenar. Byrån tänkte sig därvid möjligheten av att kunna använda den av Anderberg uppgjorda intelligenstestskalan, »vilken enligt byråns uppfattning med samma fördel kan användas vid samtliga avdelningar av försvarsväsendet». I yttrande över civilanställningsbyråns förslag, vilket armémyndigheterna merendels avstyrkte, framhöll chefen för marinstaben, att de av Anderberg utarbetade proven »på grund av deras noggrannhet och enkelhet vid utförandet visat sig synnerligen fördelaktiga», varför denna intelligenstestskala »sannolikt skulle kunna visa sig lämplig även inom övriga försvarsgrenar». Sina erfarenheter beträffande Anderbergs intelligenstestskala sammanfattade chefen för Stockholms örlogsstation år 1941 i skrivelse till chefen för marinen på följande sätt: »Proven, av vilka förlidet år en reviderad upplaga utgavs, ha visat sig mycket användbara och ha otvivelaktigt givit ett värdefullt resultat. Dessa prov ha sedermera spritt sig till ett flertal andra militära förband inom och utom marinen. I vissa fall ha de förvanskats, vilket visar behovet av en kontinuerlig översyn.» I skrivelse till chefen för marinen meddelade år 1942 chefen för Karlskrona örlogsstation följande erfarenheter. »En man med dåligt testprov (värdesättningssiffra 0 och 1) men med bra både rättstavnings- och räkneprov har dock i allmänhet visat sig jämförelsevis väl kunna tillgodogöra sig undervisningen i såväl rekryt- som underbefälsskolan. — Någon vägledning vid bedömandet av de sökandes lämplighet för de olika yrkesgrenarna erhålles ej alls genom testproven.» Ifråga om denna sistnämnda erinran är dock att märka, att proven ju ej avse att differentiera manskapet med avseende på lämplighet för olika yrkesgrenar. Kommissionen har på grundval av ett mångdubbelt större statistiskt material än det, varpå Anderberg grundat sina slutsatser angående den av honom sammanställda intelligenstestskalans värde, men på ett i möjligaste mån jämförbart sätt närmare undersökt dennas tillförlitlighet vid urvalet av fast anställt manskap. Det material, som därvid stått till förfogande, är den samlade prövnings- och betygsstatistiken för såväl vid Karlskrona som vid Stockholms örlogsstation under åren 1938—1941 antagna rekryter. För över 2 000 av dessa har kommissionen förutom prövningsresultaten även granskat deras betyg i rekrytskolan samt för över 500 dessutom deras betyg i underbefälsskolan. Bearbetningen av detta material har bestyrkt den i det föregående om14— 2029 43

210 nämnda iakttagelsen, att överensstämmelsen mellan rekryternas intelligenspoäng vid antagningsprovet och deras sedermera i olika militära skolor förvärvade betyg, såsom man kunde vänta, är större i teoretiska än praktiska ämnen. Däremot har materialet ej bestyrkt den av Anderberg i hans redogörelse gjorda förmodan, att man får en större överensstämmelse mellan intelligensprov och betyg i praktiska ämnen, om denna överensstämmelse beräknas för varje skola för sig. Ehuru den av Anderberg utarbetade intelligenstestskalan ej är avsedd att användas för bedömning av de sökandes speciellt militära utbildningsförutsättningar, har kommissionen dock funnit av intresse att undersöka, hur de fast anställdas sedermera i underbefälsskolan förvärvade betyg i befälsutövning stämma överens med deras vid antagningsprovet konstaterade intelligensnivå. H u r därmed förhåller sig för de ovan nämnda över 500 fast anställda, vilka genomgått underbefälsskola, framgår av tab. 6. Tab. 6. Överensstämmelsen mellan de anställdas betyg i befälsutövning och deras vid antagningsprovet konstaterade intelligensnivå. Intelligensnivå enligt antagningsprovet 1 2 3 4 5 Summa

Betyg i befälsutövning i underbefälsskolan Summa

4 Ö

2 1 1 1

4 6 7 4 9

11 43 50 35 69

8 24 51 36 102

2 8 20 16 69

1 2 2 3

27 83 130 94 253

} 110 } 347

Vid studium av tab. 6 finner man visserligen, att av de 110 fast anställda, vilka enligt antagningsprovet befunno sig på den lägsta intelligensnivån (värdesiffrorna 1 och 2), ej mindre än 99 eller 90 % sedermera i underbefälsskolan uppnådde endast låga eller medelmåttiga betyg i befälsutövning (betygsgraderna 4—7). Men man lägger också märke till att av de 347, som vid antagningsprovet uppnådde de högsta intelligensnivåerna (värdesiffrorna 4 och 5), ej mindre än 257 eller 74 % ej lyckades förvärva annat än låga eller medelmåttiga betyg i befälsutövning. Därav synes framgå, att befälsutövningen — förutom ett visst mått av allmän intelligens — också kräver helt andra egenskaper, varom intelligensprovet rimligtvis ej kan ge besked, enär dessa egenskaper merendels tillhöra viljan och karaktären. Helt visst vore det, såsom Anderberg framhåller, högeligen önskvärt att kunna fastställa även sådana egenskaper medelst prov. Så länge det emellertid ej existerar prov, som ge ett tillräckligt säkert utslag^ ifråga om personliga befälsegenskaper, återstår enligt kommissionens mening ingen annan utväg än att i likhet med civil yrkespraxis låta anställningssökande, vilka uppfylla vissa allmänt intellektuella fordringar, »gå på prov» en tid, varunder man genom systematisk observation och personligt bedömande söker komma underfund med deras utbildningsförutsättningar även i detta avseende. Såsom exempel på psykologiska specialprov förtjäna särskilt nämnas de prov, som användas som hjälpmedel vid antagning av rekryter vid radioskolorna. Enär även på detta område prövningsmetoderna vid flottan synas vara mera systematiskt utexperimenterade än vid kustartilleriet, begränsas den följande redogörelsen till de vid flottan använda metoderna.

211 Ett förenklat prövningsförfarande, som tidigare a n v ä n t s vid flottan, och vilket fortfarande förekommer vid kustartilleriet, refereras i Tidskrift i Sjöväsendet, 1930, häfte 4 s. 214 i en uppsats av kommendören vid flottan E. M. Anderberg. Försöken gå i korthet u t på a t t bibringa eleverna kunskap om ett fåtal (5 st.) relativt enkla men rytmkarakteristiska radiotecken, vilkas r y t m intränas. Därefter anordnas sammanlagt 8 serier mottagningsprov med stegrade takter (dock högst 30 bokstäver per minut). På grundval av resultaten av dessa mottagningsprov upprättas eu rangordning, i vilken resp. »platssiffror» ange vederbörandes sålunda prövade relativa lämplighet för radiomottagning. Trots att man vid antagningen av rekryter vid flottans radioskolor a n v ä n t sig av, förutom detta radioprov, de i det föregående refererade allmänna intelligensproven, har det visat sig, att under radiokursernas fortgång ett stort antal elever måst skiljas från utbildningen på grund av oförmåga. Så har exempelvis av de under åren 1938 och 1939 vid de båda örlogsstationerna a n t a g n a ej mindre än omkring 40 % visat sig ej kunna tillgodogöra sig undervisningen i radioskolorna. Under senare år, då även värnpliktiga uttagits till radiomatroser, varvid de n ä m n d a intelligensproven ej använts för ett förberedande urval, har kassationsprocenten varit ännu högre. På grund av dylika erfarenheter har chefen för Stockholms örlogsstation tagit initiativet till utarbetande av mera tillförlitliga antagningsprov för radiomatroser. Ett mera ingående prövningsförfarande har med hjälp av medel, som Kungl. Maj:t år 1940 för ändamålet beviljat, utexperimenterats av professor R. Anderberg, vilken tillsammans med a m a n u e n s R. Hörnfeldt i en uppsats i Tidskrift i Sjöväsendet, 1942, häfte 2 l ä m n a t en utförlig redogörelse för proven och dessas standardisering. Avsikten med proven är enligt redogörelsen (s. 101), »att redan från början avskilja sådana individer, som sakna vissa för yrket fundamentala egenskaper, och att genom ett sådant negativt, genom uteslutning skeende urval förhindra, att de med hänsyn till dessa egenskaper mindre väl kvalificerade uttagas till utbildning på väl kvalificerades bekostnad». Man har vid utexperimenterandet av proven u t g å t t ifrån att »telegrafisten skall kunna lära sig tecknen och skilja dem från varandra, han skall minnas dem och snabbt aktualisera dem, han skall dessutom under längre tidsperiod kunna koncentrera sig på detta arbete, och hans skrivhastighet får ej vara för låg». Med de i prövningsserien ingående srjecialproven undersökas därför närmare bestämt vederbörandes »uppfattning och inlärning av rytmenheter, hans minne för och reaktion på dessa, hans uthållighet, skrivhastighet och uppmärksamhet» (s. 102). I redogörelsen framhålles vidare, a t t de skilda proven ej få betraktas som isolerade enheter vid bedömningen av en persons kapacitet, utan att det är helhetsbilden, som bör fälla utslaget. Därför får prov ej godtyckligt uteslutas ur prövningsserien. De telegraferingstecken eller rytmenheter, som a n v ä n d a s vid proven, ingå ej i det internationella Morse-alfabetet, enär i så fall prövande med förhandskännedom om detta alfabet orättvist skulle komma a t t gynnas vid prövningen. Det visar sig emellertid vid närmare påseende, att de för provet särskilt valda rytmenheterna och dessas skriftliga beteckningar äro sådana, a t t de alltför lätt k u n n a identifieras med hjälp av en enkel minnesregel, vilket likaledes lätt torde k u n n a leda till missvisande resultat. Mottagningsproven, av vilka ett är ett för-övningsprov, h a inspelats på grammofonskivor. Proven åtföljas av en instruktion, som ger noggranna anvisningar om såväl sättet för deras utförande som principerna för rättning och bedömning. Prövningen, som kan genomföras med 20 a 30 personer samtidigt, kräver en tid av 5 å 5V2 timmar, tiden för försöken inräknad. De förberedande undersökningar, som legat till g r u n d för provens utexperi-

212 menterande och standardisering, ha omfattat 349 personer, av vilka 272 voro rekryter och värnpliktiga vid örlogsstationerna i Stockholm och Karlskrona. För att utröna provens tillförlitlighet som gallringsinstrument har man efter en radiokurs jämfört elevernas resultat enligt antagningsproven med de antagnas vid kursens slut i form av betyg fastställda signaleringsresultat. Det antal elever, som man på detta sätt kunnat »följa», utgjorde vid redogörelsens publicering dock endast 29, varför slutsatser på grundval av detta material borde dragas med mycket stor försiktighet. Enär proven äro avsedda som antagningsprov, med vilkas hjälp man skall kunna avskilja sökande, som ej äga vissa för yrket oundgängliga psykiska egenskaper, gäller det att undersöka, huruvida de vid antagningsprovet sämsta eleverna också vid kursens slut erhållit de sämsta betygen. Huru därmed förhåller sig framgår av tab. 7. Tab. 7. Överensstämmelsen mellan antagningsprov och de antagnas senare förvärvade betyg i radiosignalering. Betygsfördelning för:

a) d e 12 v i d a n t a g n i n g s p r o v e n s ä m s t a b) s a m t l i g a 29 e l e v e r i r a d i o k u r s e n

Betyg i radiosignalering

Underkända och avgångna

6 7

2 2

2 2

1 9

1 7

....

I redogörelsen för provens standardisering (s. 124 f.) har man redan på grundval av detta ytterligt begränsade försöksmaterial ansett sig kunna konstatera följande: »Överensstämmelsen mellan betyg och prövningsresultat är tydligen god. Avskiljas de vid prövningen sämsta, så är också det stora flertalet av dessa sådana som erhålla de sämsta slutbetygen.» Det heter vidare i redogörelsen: »Betänker man, att prövningen försiggick då kursen pågått ungefär 1 månad, men slutbetygen sattes 11 månader senare, kan man icke undgå slutsatsen, att proven ha ett betydande prognostiskt värde . . . » Kommissionen har med särskild hänsyn till urvalet av radiorekryter ansett sig böra närmare undersöka det prognostiska värdet av de använda proven, både det allmänna intelligensprovet och det psykologiska specialprovet för antagning av dylika rekryter. Det material, som därvid stått till kommissionens förfogande, äro prövningsresultaten och slutbetygen för 63 radiorekryter, vilka antagits den 1 juli 1941 samt prövningsresultaten och den 15 februari infordrade betygsuppgifter för 42 radiorekryter, antagna den 1 mars 1942. I tab. 8 äro samtliga dessa rekryter grupperade med liansyn till dels deras allmänt intellektuella nivå enligt intelligensprovet vid antagningen, dels deras uppnådda betygsresultat i radiosignalering. Tab. 8. Överensstämmelsen mellan allmänt intellektuellt antagningsprov och betygsresultat i radiosignalering. Intellektuell nivå enligt antagningsprov

B ä s t a V* d e l e n

Avgångna

13 18 1

Underkända

2 6 1

Betyg i radiosignalering 6

10 Summa

6 5 4

2 4

3 12 3

2 9 6

1 2 5

27 54 24

213 Flertalet av de rekryter, som under pågående utbildning avgått, främst på grund av bristande förmåga att tillgodogöra sig undervisningen, tillhör enligt tab. 8 de vid intelligensprovet sämsta eller medelmåttiga grupperna. Därav framgår sålunda, att ett sådant prov verkligen kan vara av värde vid urvalet av rekryter till radioutbildning. Denna kräver tydligen ett visst mått av den allmänna uppfattningsförmåga, som dylika intelligensprov avse att utröna. Möjligheten åter att med hjälp av det nykonstruerade speciellt psykologiska antagningsprovet för radiorekryter kunna avskilja sådana, som ej lämpa sig för utbildning i denna yrkesgren, framgår av tab. 9. I denna äro desamma 105 rekryterna grupperade i A- och B-män med hänsyn till om deras resultat vid detta speciella antagningsprov över- resp. underskridit fastställda godkänd-gränser. För samtliga i tab. 9 redovisade rekryter ha dessa gränser för jämförelses skull beräknats i enlighet med nu gällande bestämmelser. Att antalet A-män är mer än dubbelt så stort som antalet B-män, beror därpå, att man under senare år till sådan utbildning antagit endast s. k. A-män. Tab. 9. Överensstämmelsen mellan speciellt antagningsprov för radiorekryter och deras betygsresultat i radiosignalering. L ä m p l i g h e t för r a d i o u t b i l d n i n g Av- •Underenligt det psykologiska specialprovet gångna kända vid antagningen B-män A-män

17 15

2 7

Betyg i radiosignalering 6

10 Summa

1 14

1 5

6 12

2 15

1 7

30 75

Vid en granskning av tab. 9 lägger man märke till att 22 d. v. s. 29 % av A-männen avgått eller underkänts, vilket är ägnat att förvåna, eftersom i den för provens standardisering lämnade redogörelsen (s. 131) framhållits, att kassationen ej borde bli högre än 15 ä 16 % vid användning av nu gällande godkänd-gränser. Att den i verkligheten blivit nära dubbelt så stor beror sannolikt bl. a. på inverkan av sådana karakterologiska egenskaper som t. ex. lättja och dåligt intresse, vilka tydligen ej helt böra lämnas ur räkningen, när det gäller att bedöma personlig lämplighet. Ur praktisk synpunkt synes det även vara värt att lägga märke till att ej mindre än 11 d. v. s. 37 % av de enligt detta speciella antagningsprov såsom B-män betecknade rekryterna vid kursens slut ändock uppnått godkända resultat i radiosignalering. Detta tyder alltså på att provet, om det tillmätes utslagsgivande betydelse, kommer att avskilja även sådana sökande, som visa sig äga förmåga att tillgodogöra sig utbildningen på ett tillfredsställande sätt. Likaväl som ett psykologiskt specialprov bör avskilja de för ett visst yrke eller för viss utbildning olämpliga, bör det ju helst icke gallra bort personer, som kunna vara lämpliga. Det sistnämnda är vid manskapsrekryteringen så mycket mera olägligt, som man vid denna ej under alla förhållanden har tillgång till ett tillräckligt stort antal anställningssökande, som i övrigt fylla fordringarna. Kommissionens förslag ifråga om antagning. Lantförsvarets utbildningskommission framhöll i sitt betänkande (S. O. IL 1941:35 s. 244 f.), att det kunde uppställas vissa allmänt grundläggande

214 krav, som gällde fast anställning vid försvarsväsendet överhuvud och vilka därför lämpligen borde undersökas medelst ett för olika försvarsgrenar gemensamt antagningsprov. Behovet av vissa för hela försvarsväsendet gemensamma antagningsprov liar även sjöförsvarets utbildningskommission ansett sig kunna konstatera. Genom att tillgodose detta behov skulle den i det föregående förordade utjämningen av tillgång och efterfrågan på sökande till fast anställning inom försvarsväsendet avsevärt underlättas. Sådana gemensamma antagningsprov böra, såsom redan i Kap I antytts, utarbetas och standardiseras av den föreslagna »prövningsdetaljen» inom centrala värnpliktsbyrån i samarbete med resp. försvarsgrenars rekryterings- och prövningsorgan. De prov för fast anställt manskap, vilka i första hand synas böra på detta sätt utarbetas centralt, äro dels ett allmänt intellektuellt antagningsprov och dels vissa färdighetsprov i skrivning, läsning och räkning. En del av dessa färdighetsprov torde visserligen behöva differentieras med hänsyn till fordringarna vid olika försvarsgrenar och vapenslag, men detta hindrar ej, att de utarbetas centralt. Kommissionen anser vidare, att även vissa mera speciella antagningsprov, såsom t. ex. radioprov, med fördel kunna utarbetas centralt, även om dessa likaledes i viss mån torde behöva differentieras med hänsyn till särskilda krav. För att på behövligt sätt öka de använda antagningsprovens tillförlitlighet fordras ett fortsatt standardiserings- och justeringsarbete av betydligt större omfattning än det, man hittills med hjälp av enbart för tillfället anlitade experter kunnat åstadkomma. Den fortgående översyn och förbättring av prövningsmetoderna, som är nödvändig, bör uppdragas åt den tilltänkta »prövningsdetaljen» i centrala värnpliktsbyrån. Med provens praktiska utförande bör byrån dock ej befatta sig i annan mån än att lämna de olika försvarsgrenarnas rekryteringsorgan tillräckliga anvisningar samt från dessa organ, på vilka det bör ankomma att organisera själva utprövningen, mottaga och granska rapporter angående utfallet av denna verksamhet. Behovet av ett s. k. provhalvår, som för arméns del redan blivit tillgodosett, är enligt kommissionens mening ej mindre framträdande för marinens del. Enbart eller huvudsakligen med hjälp av kortvariga prov kan man nämligen på prövningsmetodikens nuvarande ståndpunkt ej erhålla besked om de karaktärs- och viljeegenskaper, som till väsentlig del konstituera den militära dugligheten i allmänhet och befälsdugligheten i synnerhet. Ifråga om sådana allmänt grundläggande egenskaper torde inga psykologiska antagningsprov kunna ersätta det personliga omdöme, som varje skolchef med människokännedom kan bilda sig om vederbörande under en tillräckligt lång prövotid. I reglemente för marinen del I A, § 39: 4, och del I I I A, § 35: 4, stadgas, att menig, som visat sig sakna förmåga att tillgodogöra sig utbildningen eller som ådagalägger oförmåga i tjänsten eller eljest befinnes olämplig för fortsatt anställning, kan avskedas. Ehuru vissa möjligheter till gallring sålunda redan finnas, kunna de dock icke utnyttjas i önskvärd utsträckning på grund av de olägenheter, som äro förenade med härigenom uppstående vakanser i manskapskadrerna.

215 1941 års försvarsutredning ansåg sig ej kunna föreslå införande av ett s. k. provhalvår vid marinen i likhet med vid armén. Dock förutsatte utredningen, att denna fråga för kustartilleriets del borde upptagas till förnyad prövning, sedan lämpligheten av arméns anställningssystem prövats och erforderlig erfarenhet vunnits. Försvarsväsendets underbefälsförbund framhöll i yttrande över försvarsutredningens förslag, att behovet av särskild »prövotid» ej vore mindre vid marinen än vid armén. För flottans del ansåg förbundet rentav, att hela första anställningsåret borde få karaktären av prövotid. Därest försöken med ett särskilt provhalvår vid armén utfölle väl, ansåg 1942 års försvarsberedning, att ett liknande system borde införas åtminstone vid kustartilleriet. I 1942 års försvarsproposition (nr 210) anförde departementschefen, att de av underbefälsförbundet och försvarsberedningen framförda synpunkterna sedermera borde tagas under övervägande. Kommissionen, som erfarit, att försöken med ett s. k. provhalvår vid armén slagit väl ut, föreslår ett enhetligt genomförande av samma system även vid marinen. Kommissionen anser emellertid, att möjlighet bör beredas dem, vilka icke erhålla fast anställning, att, därest de så önska, i omedelbar följd med provhalvåret fullgöra dem åliggande värnpliktstjänstgöring. Den, som under provhalvårets huvudsakligen teoretiska utbildning icke kunnat göra sig gällande men som under den praktiska värnpliktstjänstgöringen eventuellt visar framstående duglighet, skulle därigenom kunna få ytterligare en möjlighet att erhålla fast anställning. Till vissa speciella skäl, som tala för införande av ett provhalvår vid flottan, återkommer kommissionen i annat sammanhang.

Avd. I I . R E K R Y T - OCH

UNDERBEFAtSUTBIIiDNItfiiEX TII> F L O T T A N .

Utbildningens organisation före år 1943. Syftet med stammanskapets utbildning är i första hand att tillgodose behovet av väl utbildat och rutinerat underbefäl. Därjämte har denna utbildning till uppgift att grundlägga de militära och allmänna kunskaper, vilka erfordras för vidare utbildning till underofficer på aktiv stat eller i reserven samt i viss mån även för fortsatt utbildning till officer på aktiv stat. I vissa fall torde manskapsutbildningen också vara av betydelse för underbefälets utkomstmöjligheter vid återgång till civil verksamhet. Gången av utbildningen enligt nuvarande allmänna utbildningsplan är i stort sett följande. Första anställningsåret avses för rekrytutbildning. Efter att ha genomgått rekrytskola och vissa yrkesskolor (kurser) uppflyttas rekryten från 3:e till 2:a klass sjöman. Andra anställningsåret avses för praktisk tjänstgöring

ombord. Det tredje året ägnas åt underbefälsutbildning, som sker i underbefälsskola och vissa yrkesskolor (kurser). Återstående del av första anställningstiden fullgöres under praktisk tjänstgöring i regel ombord. Efter två års praktisk tjänst påbörjas utbildning till underofficer för därtill uttagna. Såväl rekryt- som underbefälsutbildningen är uppdelad på dels teoretiska skolor, dels praktiska yrkesskolor och yrkeskurser. Den teoretiska delen av utbildningen bedrives merendels iland, vilket är fallet även med yrkeskurserna. Yrkesskolorna utom vissa radioskolor anordnas däremot ombord. Undervisningen i de teoretiska skolorna omfattar på båd# stadierna såväl militära som allmänbildande ämnen. I' det följande lämnas en kortfattad redogörelse för rekryt- och underbefälsutbildningens organisation. Rekrytntbildniiig.* Rekrytutbildningens ändamål är enligt skolreglementet »att grundlägga och utveckla en god disciplin, att bibringa eleverna den första militära utbildningen samt sådan förberedande undervisning i till yrkesgrenen hörande färdigheter och kunskaper, som erfordras för den fortsatta utbildningen till 2:a klass sjömän». Utbildningstidens längd är vid rekrytskola för däcksavdelningen omkring 22, för maskinavdelningen omkring 28 samt för ekonomi- och hantverksavdelningarna omkring 11 arbetsveckor. Elever tillhörande sistnämnda yrkesavdelningar genomgå rekrytskola i en följd iland, under det att denna skola för däcks- och maskinavdelningarna är uppdelad i tvenne perioder, av vilka den ena, period I, är förlagd iland vid örlogsstation och period II — utom för radiomatroser — ombord. Period I beräknas omfatta för däcks- och maskinavdelningarna 11 resp. 12 arbetsveckor. Period II har för dessa avdelningar en längd av 11 resp. 16 arbetsveckor. Däcksavdelningens rekryter — utom radiorekryter — som antagits den 1 augusti, kommenderas enligt utbildningsplanen under tiden 1 november—1 februari ombord för att genomgå rekrytskola period II. De som antagits den 1 november genomgå samma utbildningsperiod ombord under tiden 1 februari —omkring 20 april. Fördelningen till fartyg sker på så sätt, att artillerimatroser, signalmatroser och eldningsmatroser i regel utbildas på pansarskepp och jagare, minmatroser på minfartyg samt ubåtsmatroser antingen på ubåtar i sjöstyrka (fartygsdepå) eller på ubåtsmoderfartyg. De av maskinavdelningens elever, som antagits den 1 februari, kommenderas ombord under tiden omkring 20 augusti—31 december och sådana, som antagits den 1 augusti, under tiden 1 mars—omkring 20 juni. För denna yrkesavdelning följer period II ej omedelbart efter period I utan föregås av yrkeskurs vid örlogsvarv. Skeppseldare utbildas på större fartyg liksom också flertalet motoreldare. Ubåtseldare genomgå sin utbildning på ubåtar i sjöstyrka (fartygsdepå) eller på ubåtsmoderfartyg. Instruktionspersonal och ledning. Indelning i instruktionsavdelningar sker i regel kompani- och yrkesgrenvis, varvid för varje 40-tal elever kommenderas en subalternofficer såsom instruktionsofficer och för varje 14-tal elever en instruktionsunderofficer. Därutöver tjänstgöra vid rekrytskola iland gymnastik- och idrottsofficer, marinläkare och idrottsinstruktörer. Överinseende över rekrytskola iland utövas av stationschef och ombord av chef för sjöstyrka. Såsom chef för skola iland tjänstgör särskilt kommenderad officer. Ombord har förbands- (fartygs-) chef den närmaste ledningen av rekrytskola. 1

Hösten 1943 bar rekrytutbildning påbörjats i enlighet med försvarsutredningers av 1942 års riksdag godkända principförslag.

217 Period I. Utbildningens art och omfattning är i stort sett densamma för olika yrkesgrenar och yrkesavdelningar. Antalet timmar per vecka är 40. Därav ägnas 10—13 timmar åt allmänbildande ämnen (svenska och matematik), 13—18 timmar åt militär utbildning (rekrytundervisning och handvapensexercis), 6 timmar åt gymnastik och idrott samt 2—3 timmar åt beklädnadsvård. Dessutom påbörja däcksavdelningens rekryter r e d a n under period I yrkesutbildning, som per vecka omfattar för radiomatroser 9 timmar (radiosignalering och elektricitetslära), för artillerimatroser 3 timmar (artilleri) samt för övriga likaledes 3 timmar (signalering). Utöver i n ä m n d a övningsgrenar och ämnen skall utbildning bedrivas i handvapensskjutning samt i hälso- och förbandslära, varjämte ubåtsmatros och ubåtseldare skall övas i h a n d h a v a n d e t av materiel för räddning ur sjunken ubåt. Härför erforderlig tid tages från övriga ämnen. En för- eller eftermiddag må vidare användas för utmarsch, deltagande i fosterländsk fest eller föredrag i allmänbildande ämne. Dessutom kan erforderlig tid, dock högst 6 timmar, utöver det angivna timtalet per vecka disponeras för idrottsövningar. Skolreglementets bestämmelser för tillämpningen av timplanen medge vidare, a t t timtalet för de olika ämnena ökas eller minskas ävensom att undervisningen i visst ämne koncentreras till viss period av skolan, allt under föru t s ä t t n i n g att det för skolan beräknade totala timtalet för varje ämne icke väsentligt nedbringas. Period II. Utbildningens art och omfattning är under period II ombord betydligt mera differentierad. Antalet t i m m a r per vecka är 30. För radiomatroser, vilkas utbildning bedrives iland, är timtalet per vecka 40. Därav omfattar den militära utbildningen för radiomatroser 4 timmar och för däcksavdelningens övriga yrkesgrenar 10 timmar samt för maskinavdelningen 5 timmar. Yrkesutbildningen omfattar per vecka för radiomatroser 28 timmar och för övriga matroser 14 timmar samt för maskinavdelningens rekryter 21 timmar. Antalet timmar per vecka, som ägnas åt gymnastik, är för radiomatros 6, för övriga matroser 4 samt för maskinavdelningens rekryter 2. Dessutom ägnas 2 timmar per vecka åt beklädnadsvård. Kursplanerna för de för olika yrkesgrenar gemensamma övningsgrenarna och ämnena äro avvägda med hänsyn till dels resp. yrkesgrenars behov och dels den fartygstyp, på vilken eleven erhåller sin utbildning. I FnderbeiälsutMldniiig. Underbefälsutbildningens ändamål är enligt skolreglementet dels »att bibringa eleverna sådana kunskaper och färdigheter, som erfordras för tjänstgöring såsom l:a klass sjöman eller korpral vid flottan» — numera korpral eller furir — »dels a t t utveckla de karaktärsegenskaper, det allvar och omdöme samt den stadga och värdighet i uppträdandet, vilka krävas av envar, som skall utöva befäl». Utbildningstidens längd vid underbefälsskola är omkring 20 arbetsveckor, fördelade på tvenne perioder om vardera 10 veckor. Utbildningen anordnas iland vid resp. örlogsstation antingen under vinterhalvåret eller också under både vinter- och sommarhalvåren. Instruktionspersonal och ledning. Eleverna indelas kompani- eller yrkesgrensvis i lämpligt antal- instruktionsavdelningar. För varje 30-tal elever kommenderas en kapten eller subalternofflcer såsom instruktionsofficer och för varje 15-tal elever inom däcksavdelningen och för varje 20-tal elever inom övriga yrkesav-

218 delningar en instruktionsunderofficer tillhörande däcksavdelningen. Förutom den n ä m n d a för instruktionsavdelning avsedda instruktionspersonalen tjänstgöra vid skolan även mariningenjör, intendenturofficer, gymnastik- och idrottsofficer, idrottsinstruktörer, marinläkare samt särskilda instruktionsunderofficerare för undervisning i vissa yrkesbetonade ämnen. Stationschef utövar överinseende över utbildningen vid underbefälsskola och skolchef den närmaste ledningen av undervisningen. Utbildningens art och omfattning. Antalet t i m m a r per vecka uppgår under vardera perioden till lägst 40. Därav omfattar den militära utbildningen (underbefälsundervisning, befälsutövning och handvapensexercis) för däcksavdelningens elever under period I 12—16 timmar och under period II 4—6 timmar samt för elever inom övriga yrkesavdelningar u n d e r period I 8—9 timmar och under period II 4 timmar. Undervisningen i allmänbildande ämnen (svenska, matematik, geografi, fysik och kemi) omfattar per vecka för däcksavdelningens elever under period I 4—6 t i m m a r och under period II 21—22 t i m m a r samt för elever inom övriga yrkesavdelningar under period I 4—7 timmar och under period II 22—24 timmar. För olika yrkesavdelningar och perioder omfattar yrkesutbildningen per vecka för däcksavdelningens elever under period I 12—14 timmar och under period II 4—7 timmar samt för elever inom övriga yrkesavdelningar under period I 16—24 timmar och under period II 4—6 timmar. Ifråga om den allmänbildande undervisningen erhålla maskin- och hantverksavdelningarnas elever mera ingående undervisning i matematik och fysik. I militära ämnen anvisa kursplanerna för däcksavdelningen ett större omfång än för övriga yrkesavdelningar. För undervisning i »hälso- och förbandslära» samt »handvapensskjutning» för däcksavdelningen tages tid från övriga ämnen. För utmarsch, föredrag och deltagande i fosterländsk fest användas högst två för- eller eftermiddagar i månaden. Eleverna kommenderas dessutom för utbildning till vakttjänst i lämplig utsträckning. Utöver fastställt timtal skola i period I 2 och i period II 3 timmar användas varannan vecka för skrivning på lärorummet och vara n n a n vecka för beklädnadsvård. På samma sätt må för idrott anslås högst 6 timmar i veckan. I de till timplanerna fogade allmänna tillämpningsbestämmelserna medges dessutom, att smärre ändringar må vidtagas om så visar sig erforderligt.

Y r k e s s k o l o r och y r k e s k n r s e r . Utbildningens ändamål i yrkesskolor och yrkeskurser är »att bibringa manskapet erforderlig yrkesutbildning samt utbildning till inom vissa yrkesgrenar förekommande särskild tjänst». Vid yrkesskolor och yrkeskurser benämnes kurs för rekryter kurs 1 och för underbefälselever kurs 2. Utbildningstidens längd i yrkesskolor för däcksavdelningen är omkring två månader. Kurs 1 och 2 vid artilleri-, signal- och radiosignalskolor anordnas i regel vid kustflottan inom särskilt organiserade skolförband under augusti—oktober s a m t vid min- och ubåtsskolor under tiden april—juni. Utbildningen omfattar för de förra omkring 8 veckor och för de senare omkring 7 veckor. Kurs 1 vid radioskola anordnas vid båda örlogsstationerna under tiden från februari eller april till mitten av augusti beroende på rekryteringstidpunkten. Utbildningen omfattar omkring 25 arbetsveckor. Kurs 1 vid torpedskola för torpedhantverkare anordnas ombord under tiden april—juni. Denna kurs omfattar omkring 7 arbetsveckor. Vapensmeder kommenderas till kurs 2 vid artilleriskola under augusti—oktober. För övriga yrkesgrenar sker yrkesutbildningen vid yrkeskurser iland med u n d a n t a g av kurs vid förråd, som kan anordnas antingen iland eller ombord.

219 Yrkeskurser anordnas enligt följande: Yrkeskurser anordnas vid

Yrkesgrenar

Under tiden

Antal arbetsveckor

februari—april

)) » » »

februari—april

10 10 10 8 34 15 15 26 26 10

april—augusti eller november—april november—april eller april—augusti april—oktober april—augusti april—oktober

18 18 18 18 24 18 24

Kurs 1. Sjukvårdare Hovmästare kockar

Sjukbus och

befäls

Hornblåsare Eldare

Restaurang, mäss eller hållsskola Manskapskök Förråd iland » ombord Musikrum Ingenjördepartement

Timmermän Vapensmeder Torpedhantverkare

Artilleridepartement Torpeddepartement

Sjukvårdare

Sjukbus

Eldare

Ingenjördepartement

Timmermän Vapensmeder Torpedhantverkare

» Artilleridepartement Torpeddepartement

Skeppskockar Förrådsmän

Kurs

,

hus

februari—oktober , november—februari eller maj—augusti februari—augusti

»

2.

Instruktionspersonal och ledning. Indelning i instruktionsavdelningar sker i regel yrkesgrensvis men kan beroende på elevantalet även göras stationsvis. Överinseende över skolor och kurser vid örlogsvarv utövas av varvschef, vid fartygsdepå av chef för fartygsdepå, vid intendenturförvaltning av intendenturchef och vid sjukhus av förste läkare samt i övrigt av stationschef. Såsom chef för skola eller kurs iland tjänstgöra: för yrkesskola skolchef vid örlogsstation, för kurs vid sjukhus läkare, som därtill kommenderas, för kurs vid restaurang, mäss eller hushållsskola vederbörande kompanichef, för kurs vid manskapskök stationsintendent, för kurs vid förråd vederbörande intendent, för kurs vid musikrum musikdirektör s a m t för kurs vid varvsdepartement vederbörande departementschef. För yrkesskolor ombord utövas överinseendet över utbildningen av vederbörande sjöstyrkechef, och såsom skolchef tjänstgör förbands- eller fartygschef eller särskilt kommenderad officer. Utbildningens omfattning. Timplaner för yrkesskolor och yrkeskurser finnas icke, u t a n arbetsordning eller bestämmelser om övningstidens användning fastställas av vederbörande chef för skola eller kurs. I skolreglementet föreskrives endast att undervisningstiden vid yrkesskola iland i allmänhet skall vara 40 timmar, och vid yrkeskurser skall övningstiden om möjligt överensstämma med arbetstiden på den tjänstgöringsplats, till vilken kurs är förlagd. Ombord utgör undervisnings- eller övningstiden 30 timmar i veckan, vartill kommer tid för övning under mörker. Övningstid anslagen för yrkesskolor iland skall inrymma även »gymnastik och idrott» samt »beklädnadsvård» samt vad yrkesskolor ombord beträffar »samövning», »fördelningsexercis» och »beklädnadsvård». Under yrkeskurser iland må kortare tid användas för militära övningar eller bekläd nåds vård. Härom bestämmer stationschef.

220 Förutom yrkesutbildning och »sjömanskap» tillkommer i kurs 2 »befälsutövning». Särskilda föreskrifter gälla för utbildning i bl. a. »artilleri» och »signalering» i likhet med vad som redan angivits för rekryt- och underbefälsskolorna. Kursplanerna för yrkeskurserna innehålla anvisning om de olika slags arbeten, i vilka eleven skall deltaga och vilka färdigheter han därunder skall förvärva.

Utbildningens omfattning och bedrivande i militära ämnen. Utbildningens omfattning framgår ej exakt av gällande kurs- och timplaner. Det förekommer nämligen en del övningsgrenar och ämnen, för vilka timplanerna ej ange något bestämt timtal, utan varom det endast heter, att visst antal timmar skall »tagas från den åt övriga ämnen anslagna tiden». Under rådande beredskapsförhållanden har man i stor utsträckning medgivit avsteg från skolreglementets kurs- och timplaner. Sålunda har man på vissa håll för att tillgodose nytillkomna övningsgrenar och ämnen ökat undervisningstiden från normalt 40 till 43 ä 45 timmar per vecka och av delvis samma skäl minskat tiden för en del ämnen, som finnas upptagna i timplanerna, utan att föreskrifter härom centralt utfärdats. Bristen på enhetlighet ifråga om utbildningens omfattning är därför f. n. mycket framträdande. Militära m y n d i g h e t e r s e r i n r i n g a r . Utbildningens omfattning. Det har av militära myndigheter framhållits, att utbildningen på rekrytstadiet ej är av tillräcklig omfattning för att ge de för utbildningen på underbefälsstadiet erforderliga förkunskaperna. Vidare har det enligt myndigheterna visat sig ogörligt att inom den knappa tidsramen överhuvud taget lägga en tillräckligt säker grund för den fortsatta utbildningen såväl militärt sett som ur allmänbildande synpunkt. Särskilt då det gäller att fostra rekryterna till sjömän, har den korta utbildningstiden lett till en alltför bristfällig utbildning. Detsamma har även varit förhållandet ifråga om den rent militära vapenutbildningen, i synnerhet skjutningen med handvapen, vilken måst eftersättas på grund av bristande utbildningstid. Chefen för kustflottan framhöll i årsrapport för år 1938 behovet av förbättrad sjömansutbildning och anförde därom bl. a. följande: »Med skeppsgossekårens upphörande försvinner den fond av sjömanskap, som de f. d. skeppsgossarna alltid representerat inom kustflottans besättningar. Utan denna tillgång blir det svårt att bibringa såväl värnpliktiga som stampersonal det mått av sjömanskap, som även nu för tiden måste finnas på en örlogsflotta. En lösning av detta problem måste åstadkommas, och det ligger nära till hands att föreslå en första utbildning för däcksavdelningens rekryter å de f. d. skeppsgossefartygen. » Inspektören för ubåtsvapnet underströk i årsrapport för år 1940 kravet på förbättrad utbildning, särskilt i sjömanskap. »Det synes mig nödvändigt att rekrytutbildningsfrågan efter skeppsgossekårens upphörande snarast bringas till en bättre lösning. Rekryterna böra efter inträdet i flottan sammandragas under längre tid (c:a 1 år) i ett rekrytförband, där de gemensamt utbildas, för att först därefter fördelas till att fullgöra särskilda åligganden. Enligt min åsikt är detta en fråga av största vikt, som snabbt måste tillrättaläggas, därest man

221 ej vill riskera en ytterligare nedgång i däckspersonalens kvalitativa egenskaper. Önskemålet gäller icke endast ubåtsvapnets rekryter utan torde i lika hög grad gälla övrig däckspersonal.» Chefen för Sydkustens marindistrikt anmälde i rapport för år 1940, att enligt chefen för Karlskrona örlogsstation utbildningstiden i rekrytskola period I för fjärde året i följd visat sig otillräcklig för att meddela föreskriven utbildning i handvapensskjutning. Chefen för kustflottan anförde i rapport för år 1940 ifråga om underbefälsutbildning ombord bl. a. följande: »Även om elevernas yrkesutbildning vid skolan ombord blir bättre än vid skolan iland, är det ofrånkomligt att de förhållanden, under vilka skolan ombord arbetar, medföra, att elevernas allmänmilitära utbildning och framför allt allmänbildning blir otillfredsställande, om icke åtgärder vidtagas för att skaffa nya kursplaner och utbildningsplaner, tidsenliga läroböcker och åskådningsmateriel för undervisning i sådana ämnen, där den är av behovet påkallad. — Ovan påtalade brister i allmänbildning, vilka uppkomma genom att vissa ämnen starkt nedskurits eller uteslutits, ha försämrat elevernas möjlighet till civilanställning. Även detta förhållande understryker nödvändigheten av att sjömansskolan kommer i gång, varvid särskilt åsyftas där planerad utbildning i svenska, matematik, historia och geografi.» Fartygschefen på pansarskeppet Sverige framhöll i redogörelse för under vintern 1941 —1942 anordnad underbefälsskola ombord, att man vid den nödvändiga reduceringen av antalet undervisningstimmar per ämne eftersträvat att i första h a n d tillgodose undervisningen i militära ämnen. Detta hade dock ej varit möjligt, trots att man avsevärt nedskurit tiden för allmänbildande ämnen och rentav låtit ett par av dessa ämnen utgå. Av statistik över övningstidens användning framgår att på det hela taget endast c:a 60 % av den i skolreglementet föreskrivna undervisningstiden kunnat uttagas vid ifrågavarande underbefälsskola ombord. Chefen för Karlskrona örlogsstation anförde i rapport för år 1941, att utbildning för kockar anordnats vid Karlskrona stads yrkes- och lärlingsskolor. Enär kurstiden där sammanfallit med rekrytskolans, hade emellertid kockarnas yrkesutbildning måst bedrivas jämsides med rekrytutbildningen i övrigt, vilket medfört vissa olägenheter. Stationschefen föreslog därför, att denna yrkesutbildning i stället borde förläggas till tiden efter rekrytskolan. Chefen för Stockholms örlogsstation yttrade i rapport för år 1941 ifråga om möjligheterna att anordna yrkesutbildning vid örlogsvarv: »Med de utvidgade personalkadrerna har det redan visat sig uppstå stora svårigheter att bereda plats för eldareleverna i yrkeskurs I å örlogsvarvet i Stockholm, vilka svårigheter framdeles beräknas uppstå även vid kommendering av elever till yrkeskurs 2 och 3. Åtgärder synas snarast erforderliga för a t t bemästra dessa svårigheter.» Särskilda sakkunniga utredde åren 1940—1941 frågan om sjukvårdspersonalens utbildningsförhållanden och framlade förslag till ny utbildningsplan för denna yrkesgren. Förslaget, som avsåg en väsentlig utökning av utbildningen, förutsatte emellertid en genomgripande omorganisation •— bl. a. organisation av en särskild sjukvårdskår, förändringar ifråga om antagnings- och lönevillkor, befordran m. m. Ifråga om utbildningen innebar förslaget dels införande av provtjänstgöring, dels mera gedigen utbildning genom såväl tjänstgöring vid medicinsk och kirurgisk avdelning vid sjukhus som tjänstgöring vid epidemisjukhus, sinnessjukhus och vid statens institut för folkhälsan. Enligt den föreslagna utbildningsplanen skulle sjukvårdspersonalen ej komma i praktisk tjänstgöring ombord förrän efter en 3-årig utbildning. Chefen för Karlskrona örlogsstation föreslog vidare år 1943 i skrivelse till marinchefen omläggning av musikpersonalens utbildning. Med h ä n s y n till att den rent

222 militära tjänstgöringen för denna personal huvudsakligen komme att bestå av expeditionstjänst, borde personalen utbildas förutom i musikaliskt avseende även för dylik tjänst. Chefen för Stockholms örlogsstation åberopade i y t t r a n d e häröver sitt över 1941 års försvarsutrednings betänkande avgivna y t t r a n d e , enligt vilket den sålunda förordade utbildningen borde ordnas på följande s ä t t : »Avkortad sjömans- och underbefälsutbildning med avsevärd tid för utbildning i musik. Grundlig utbildning i expeditionstjänst (väsentlig utökning i förhållande till nuvarande), även innefattande tillfredsställande utbildning i stenograf!.» Ifråga om rekrytoch underbefälsutbildningen för musikpersonalen (underofficersutbildningen borde nämligen slopas) sammanfattade stationschefen sina synpunkter sålunda: »Rekrytutbildningen reduceras till 6 månader (mot sjömansskolans 12) med 12 timmar musik per vecka. Underbefälsutbildningen bedrives under 12 månader med 12 timmar humaniora per vecka och resten av tiden uppdelas mellan musiktjänst och expeditionstjänst (även stenograf!).» Tillgång på instruktionspersonal i militära ö v n i n g s g r e n a r och ä m n e n . Vid skolor och k u r s e r iland h a r det även u n d e r n o r m a l a f ö r h å l l a n d e n varit svårt a t t tillgodose b e h o v e t av i n s t r u k t i o n s p e r s o n a l , e n ä r s t a m p e r s o n a l e n i första h a n d t a g i t s i a n s p r å k för t j ä n s t o m b o r d . Chefen för Karlskrona örlogsstation påpekade exempelvis i rapporter såväl år 1938 som år 1939, att det varit nödvändigt att i stor utsträckning anlita underofficerare på övergångsstat, vilkas instruktionsfärdighet och befälsförmåga på grund av långvarig bortovaro från tjänsten i många fall lämnat åtskilligt övrigt att önska. Vid rekryt- och korpralsskolorna hade alltför unga och oerfarna officerare måst uttagas till plutonchefer. På grund av bristen på officerare hade ingen sådan heller kunnat avses för att sköta utbildningen i handvapensskjutning och till skolorna kommenderade officerare hade samtidigt upprätthållit andra befattningar. Såsom exempel på en olämplig förening av befattningar nämndes chefen för marindistriktets förbindelse väsen, vilken tillika vore befälhavare för radiostationen och tjänstgjorde såsom ende instruktionsofficer vid radioskolan. Även vid skolor ombord h a r b r i s t e n p å l ä m p l i g i n s t r u k t i o n s p e r s o n a l varit m y c k e t k ä n n b a r . D e n i n s t r u k t i o n s p e r s o n a l , s o m i n g å r i^besättningarna, h a r nämligen i regel a t t f ö r u t o m u t b i l d n i n g s a r b e t e t s k ö t a sin o r d i n a r i e befattning, vilken o m b o r d p å s t r i d s f a r t y g självfallet icke får eftersättas. Fartygschefen på pansarskeppet Sverige anförde härom i rapport år 1941 bl. a. följ a n d e : »De officerare och underofficerare, som nu leda undervisningen, ha i allmänhet sådana befattningar ombord, som tidigare ansetts kräva innehavarens fulla arbetskraft. På örlogsstationerna finnes en äldste instruktionsofficer, som enbart har till uppgift att planera och kontrollera skolarbetet i stort, medan varje yrkesgren har sin särskilda instruktionsofficer. Det måste anses fullt naturligt, att en befattningsinnehavare ombord icke kan ägna den tid åt skolarbetet, som vore önskvärt; fartygets stridsutbildning får icke eftersättas i alltför hög grad. Det inträffar ofta, att en fänrik enligt fördelningsbok och schema samtidigt har att ansvara för sin vakt, för beklädnadsvården på sin division, eller för sin instruktionsavdelning i underbefälsskolan, eller att n ä r v a r a som elev på fänrikskurs. Han har dessutom stridsutbildningen att tänka på.» Chefen för kustflottan framhöll i sin rapport för år 1942, att underbefälsskolans resultat skulle förbättras, om speciellt utbildade instruktörer finge hand om undervisningen i befälsutövning, handvapensskjutning och militär idrott samt om värnpliktiga inkallade lärare kunde ställas till förfogande för undervisning i civila ämnen.

223 Manskapets uppfattning om utbildningens omfattning o c h bedrivande. En skriftlig utfrågning av manskapet rörande dess uppfattning om rekrytoch underbefälsutbildningens omfattning och bedrivande har kommissionen anordnat i oktober 1942. I utfrågningen deltogo sammanlagt 1 648 man, av vilka 1 157 dock endast fullgjort rekrytutbildning. Eedogörelse dels för de vid utfrågningen använda frågeformulären och instruktionerna, dels för den utfrågade gruppens sammansättning i olika avseenden lämnas i särskild bilaga (Bil. 4). En del synpunkter, som manskapet anfört ifråga om undervisningen i allmänbildande ämnen, relateras huvudsakligen i ett följande avsnitt. Här närmast följer en redogörelse för manskapets uppfattning om den militära utbildningen i rekryt- och underbefälsskolor samt utbildningen vid yrkesskolor och i yrkeskurser. De tillfrågade hade bl. a. att tillkännage i vad mån enligt deras åsikt för liten resp. för mycken tid ägnades åt utbildningen i olika övningsgrenar. Rekrytutbildning. I tab. 10 redovisas i sammanställd form svaren på de nämnda frågorna rörande rekrytutbildningen. Tab. 10. Manskapets åsikter om rekrytutbildningens omfattning i olika övningsgrenar och ämnen.

Manskapets åsikt

» F ö r l i t e n tid» ägnas åt .... » F ö r m y c k e n tid» ägnas åt ....

Sjömanskap och sjömaning

Handvapensexercis

Handvapensskjutning

Gymnastik och idrott

Allmänbildando ämnen

YrkesunderSumma visning uttalanden

Antal

% Antal % Antal % Antal % Antal % Antal

% Antal

13-0

1-2

73-8

5-3

%

49-5

19-8 1 5 0 2 lOO-o

2-i

18-7

336 100-0

, Over fyra gånger så många uttalanden ha således gjorts om att rekrytutbildnmgen ägnas »för liten tid» som att den ägnas »for mycken tid». I stort sett överensstämmer alltså manskapets uppfattning med de militära myndigheternas om rekrytutbildningens otillräcklighet. Beträffande vilka övningsgrenar och ämnen, som böra ägnas mera tid, är överensstämmelsen däremot sämre. Nära hälften av manskapets uttalanden innehåller, att de allmänbildande ämnena ägnas »för liten tid». Att denna på manskapshåll otvivelaktigt mycket utbredda uppfattning blivit så starkt företrädd vid utfrågningen, kan delvis bero därpå, att det i formuläret begärts mera ingående upplysningar om dessa ämnen än om andra. För övrigt är det främst yrkesundervisning, sjömanskap och sjömaning samt gymnastik och idrott, som de tillfrågade anse ägnas »för liten tid». Man lägger märke till att inemot en femtedel av dessa uttalanden gälla yrkesundervisning, men att också nära lika stor del av uttalandena om »för mycken tid» avser denna undervisning. Sistnämnda uttalanden avse dock formen av yrkesundervisningen, på sätt framgår av nedan återgivna motiveringar. Att ej mindre än inemot tre fjärdedelar av uttalandena om >för

224 m y c k e n tid» avse h a n d v a p e n s e x e r c i s e n , ö v e r e n s s t ä m m e r j u i s t o r t s e t t m e d v a d som f r a m g å t t vid m o t s v a r a n d e u t f r å g n i n g av v ä r n p l i k t i g a ( K a p . I I ) . SJÖMANSKAP OCH SJÖMANING. »För att underlätta första tjänstgöringen ombord anser jag a t t mera tid bör ägnas åt utbildning i sjömanskap» (minmatros). — »Med den lilla utbildning, som rekryten får, kan h a n ej klara de uppgifter, han kan få vid sjökommendering» (radiomatros). — »I sjömanskap fick vi lära oss de allra enklaste knoparna, men det räcker inte» (artillerimatros). — »Sjömansutbildningen bör ägnas mera tid, för värnpliktiga bruka fråga om m a n kan göra det eller det. Vad är det för en 2:a klass sjöman, som inte kan det?» (artillerimatros). i_jm u Det är emellertid ej endast däcksavdelningens manskap, som framhåller behovet av vidgad och förstärkt sjömansutbildning. »När m a n mönstrar på en båt, bör man vara förtrogen med allt vad till livbåt hör och åtminstone k u n n a lägga ett halvslag under alla förhållanden,» skriver exempelvis en motoreldare. En och a n n a n av de tillfrågade förordar även segelfartygsutbildning. Exempelvis en radiomatros framhåller såsom önskvärt, »att sjömansutbildningen förlägges till segelfartyg eller att större möjligheter funnes a t t få lära sig segla ordentligt med flottans slupar och andra småbåtar». En artillerimatros anser a t t ynglingar, som uppfyllt inträdesfordringarna »böra kommenderas på flottans segelfartyg under en tid av omkring 3 månader». En annan artillerimatros skriver: »Rekryten skulle obligatoriskt först en sommar gå på prov på segelfartyg.» HANDVAPENSEXERCIS. Denna övningsgren bedömes mycket olika av personal tillhörande skilda yrkesavdelningar. Det förtjänar n ä m n a s , att de i tab. 10 redovisade 248 uttalandena om att »för mycken tid» ägnas åt denna övningsgren, ej mer än 88 eller 10 % avgivits av däcksavdelningens 833 rekryter men ej mindre än 160 eller 20 % av de 815 rekryter, som tillhöra maskin-, hantverksoch ekonomiavdelningarna. Rekryterna inom de tre sistnämnda yrkesavdelningarna synas till stor del anse, att de ej ha någon n y t t a av a t t kunna exercera, eftersom deras tjänst mest har karaktär av yrkesarbete. Följande uttalanden äro några belysande exempel på denna inställning. »För oss hantverkare borde yrkesskickligheten sättas framför det militänska» (vapensmed). — »Handvapensexercis är nog fint a t t se på, men är det rätta sättet att använda ett gevär?» frågar en eldare. — »Verkar moraliskt nedslående på dem som nyss tagit anställning,» anser en ubåtseldare. Flera eldare framhålla, att de ej anse sig ha n y t t a av handvapensexercisen, enär »eldare sällan eller aldrig använda sig av vapen ombord». Men även en del av däcksavdelningens rekryter uttalar sig på liknande satt. »Man har mer nytta av att kunna skjuta än att paradera,» skriver en artillerimatros. »Handvapensexercis i djup snö» anser en a n n a n artillerimatros ej värt att ägna tid åt. En och a n n a n önskar förbättrad utbildning i handvapensexercis. Det ar »for dålig enhet i rörelserna», framhåller exempelvis en kock, och en artilleri matros anser, att mera tid borde ägnas åt »handvapensexercis och olika marscher». HANDVAPENSSKJUTNING. »Anser det vara bättre a t t k u n n a h a n d h a ett gevär än att bara exercera med det» (skeppseldare). — »För ekonomipersonalen vore det önskvärt med grundligare skjututbildning» (förrådsman). — »Har under m m anställningstid avlossat endast c:a 15 skott med karbin, vilket jag anser är for litet» (ubåtseldare). - - »Under min 3-åriga tjänstetid har jag ej hållit i en karbin a n n a t än vid exercis» (artillerimatros). — »Även en flottist bör ju k u n n a hantera sin karbin, och det lär han sig inte på de 2 å 3 skjutningar, h a n får vara med om» (radiomatros). — »T. ex. en gevärspost bör vara något så när träffsäker med karbin» (eldledningsmatros).

225 GYMNASTIK OCH IDROTT. De flesta, som uttalat sig om mera tid för dessa övningsgrenar, anse sig knappast behöva särskilt motivera detta. En eldledningsmatros skriver helt allmänt: »Pojkarna måste tränas mera. Tänk på att en stor del av dem håller på att växa och då är rätta tiden för fysisk fostran.» Flera efterlysa mera gymnastik och idrott ombord. »Gymnastik saknas fullständigt ombord. Det skulle behövas mycket sådant för att man skall hålla sig i form» (artillerimatros). — »Man kan aldrig få tid att motionera riktigt ombord på grund av utrymmet» (eldledningsmatros). — »Man blir för slö av att behöva sitta för mycket ombord» (artillerimatros). — »Angående idrottens bedrivande anser jag, att intresset för denna skulle bli större, om eleverna i någon mån finge välja idrottsgren vid träning. Vid kommendering, som nu är fallet, till olika grenar, bli många avogt inställda till idrotten, intresset minskas och inga resultat presteras» (radiomatros). — »Idrott framför allt, men fri idrott i träningsläger, inget tvång som simningen. Idrott föder rena tankar, motverkar spriten, flottistens förbannelse» (artillerimatros). »Simundervisningen bör ägnas mera tid. Då många ej kan simma, när de ta anställning, är tiden för kort för att de skall kunna lära sig den saken grundligt» (ubåtseldare).

Underbefälsutbildning. Underbefälsskola ombord. Att förläggandet av denna skola ombord, vilket under senare år varit nödvändigt av beredskapsskäl, ur utbildningssynpunkt ej är lämpligt, synes manskapet vara på det klara med, åtminstone beträffande den teoretiska delen av denna utbildning. Direkt tillfrågade därom ha av 570 man ej mindre än 545 d. v. s. 96 % förklarat, att de anse, att den teoretiska delen av denna utbildning bör förläggas iland. Endast 11 anse att den bör förläggas ombord och 14 ha lämnat frågan utan svar. Vakt- och drabbningstjänst ävensom begränsad tid för läxläsning anser man lägga hinder i vägen för ordnad undervisning ombord. Likaså framhåller man bristen på skollokaler och trångboddheten. »Jag anser underbefälsskolan skall genomgås iland, därför att stridsutbildningen, postgöringen och sorlet på trossbottnarna stör skolan.» — »Trossbotten är ingen bra studiekammare.» — »Ombord finns ingen plats för enskilda studier.» — »Skola och vakttjänst ombord är svårt att kombinera.» Etc. Det fåtal, som anser att underbefälsskolan verkligen med fördel kan förläggas ombord, framhåller att det i så fall blir tillgång till bättre åskådningsmateriel samt att teori och praktik på så sätt kan gå hand i hand. Underbefälsutbildningens omfattning. De tillfrågades uppfattning därom framgår av tab. 11. Tab. 11. Manskapets åsikter om underbefälsutbildningens omfattning i olika övningsgrenar och ämnen. fanskapets åsikt

F ö r l i t e n tid» ägnas åt: . . . . P ö r m y c k e n tid» ägnas åt: . . . . 15—2029 43

Sjömanskap och navigation Antal

%

11-9

Handvapensexercis Antal

%

50-o

Handviipensskjutning

Befälsutövning

Gymnastik och idrott

Allmänbildande ämnen

Yrkesutbildning

Summa uttalanden

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

2-9

5-o

6-8

49-8

23-6

100-0

44-4

3-7

1-9

100-0

226 S o m m a n ser, äro de som a n s e , a t t u n d e r b e f ä l s u t b i l d n i n g e n ä g n a s »för liten tid», m e r än 6 g å n g e r så m å n g a , som d e vilka h y s a m o t s a t t å s i k t . D e t är främst d e n a l l m ä n b i l d a n d e u n d e r v i s n i n g e n och y r k e s u n d e r v i s n i n g e n s a m t s j ö m a n s k a p och navigation, s o m m a n a n s e r ä g n a s »för liten t i d » . M a n a n s e r d ä r e m o t , a t t h a n d v a p e n s e x e r c i s och m ä r k v ä r d i g t n o g b e f ä l s u t ö v n i n g ä g n a s »för m y c k e n tid». S å s o m k o m m e r att framgå av d e t följande, ä r d e t i första h a n d maskin-, h a n t v e r k s - och e k o n o m i p e r s o n a l e n , s o m anser, a t t befälsutövningen ä g n a s »för m y c k e n tid». H ä r n ä r m a s t l ä m n a s n å g r a e x e m p e l p å u t t a l a n d e n a n g å e n d e u t b i l d n i n g e n i s j ö m a n s k a p och n a v i g a t i o n s a m t befälsutövning. SJÖMANSKAP OCH NAVIGATION. »Det är för litet sjömansutbildning. Det skulle vara mera livbåtsexercis och sjömaning» (artillerimatros). — En signalmatros, som önskar mera utbildning i sjömanskap, skriver: »För dem som icke varit skeppsgossar, är det mycket förnedrande att finna sig vara slagna på fingrarna av värnpliktiga.» — »En radiomatros, som likaledes önskar mer sjömaning, tillstår: »Nu står man många gånger alldeles främmande, n ä r man kommer ombord på fartygen och skall deltaga i sjömansarbeten.» »Det finns inget ämne, som blir ställt så mycket i s k y m u n d a n , som navigation. Det utexamineras furirer, som inte ens kan lägga u t eller r ä t t a en kurs» (signalmatros). — »Jag anser, att skärgårdsnavigering samt tilläggsövningar med ångslupar och motorbåtar borde ägnas mera uppmärksamhet» (artillerimatros). — »Navigation borde man få i praktiken och ej endast teoretiskt» (minmatros). Flera framhålla, att ämnet navigation har särskilt stor betydelse för dem som efter avgång ur tjänst ämna utbilda sig vidare för anställning vid handelsflottan. BEFÄLSUTÖVNING. Om undervisningens bedrivande och omfattning i ämnet befälsutövning föreligga 567 uttalanden av underbefälsutbildade. Enligt ej mindre än 335 eller över hälften av dessa u t t a l a n d e n betecknas denna undervisning såsom mindre god, vilket omdöme dock i 120 fall ej åtföljes av någon motivering. I 114 fall åter anföres, att utbildningen ägnats »för kort tid» eller »bedrivits ombord» under ogynnsamma förhållanden. Av 71 uttalanden från eldare, hantverkare och ekonomister framgår, a t t dessa yrkeskategorier synas benägna att anse denna utbildning »onödig» eller »alltför omfattande». Vidare framställas i 18 uttalanden önskemål om »särskild övningstrupp» och i 12 uttalanden önskemål om »bättre instruktörer». Vad manskapet har att erinra ifråga om utbildningen i befälsutövning, framgår n ä r m a r e av följande citat. »Hur undervisningen i befälsutövning bedrives, beror till stor del på läraren och inte så mycket på vad man kan läsa sig till. I detta ämne bör u t m ä r k t befäl sättas som lärare» (artillerimatros). — »Jag fick den uppfattningen att reservfänrikar faktiskt kunde mindre ifråga om befälsutövning än vi själva. Underofficerare bäst som lärare» (radiomatros). Gentemot en alltför snäv uppläggning av undervisningen i befälsutövning reagera många. »En del av densamma borde slopas, såsom t. ex. framryckningar och skyttekolonner, vilket snarare tillhör armén än flottan» (radiomatros). — »Jag anser, a t t för mycket tid ägnas åt handvapens- och arméexercis, vilket vi inte har så stor nytta av» (skeppseldare). — »Ämnet befälsutövning bör bedrivas i större omfattning ej endast i exercis I utan även i exercis II och III» (eldledningsmatros). — »Större vikt borde läggas vid inlärande av kommandoord o. d. i exercis II» (ubåtsmatros). — »Jag tycker det lägges för liten vikt vid båttjänsten vid undervisningen i befälsutövning.» — »Befälsutövningen bör icke, såsom i många fall sker, bedömas efter lärjungens röstresurser» (ubåtseldare).

227 En del av manskapet, särskilt inom maskin-, hantverks- och ekonomiavdelningarna, ifrågasätter rentav behovet och betydelsen av utbildningen i befälsutövning. »En eldare har knappast någon n y t t a av att krypa i terrängen» (skeppseldare). — »Maskinfolket får aldrig tillfälle att föra befäl i praktiken» (skeppseldare). — »Utbildningen i befälsutövning är ju alldeles onödig för våran del» (hovmästare). — »En hantverkare har ju sällan eller aldrig tillfälle till praktisk befälsutövning varken ombord eller iland» (torpedhantverkare). Andra önska en viss differentiering av utbildningen. »Utbildningen i befälsutövning borde anpassas efter yrkesgrenen. Varför skall en radiomatros ha lika mycket som en artillerimatros» (radiomatros). — »När det gäller yrkeskompanierna bör utbildningen i befälsutövning inte vara lika som för matroserna» (skeppseldare). »Förutom den rena kommandoutbildningen borde en viss utbildning i psykologi komma till» (radiomatros). — »Psykologi borde ingå i utbildningen» (torpedhantverkare). — »Någon upplysning om ledarskapets psykologi, människokännedom o. d. bör lämnas» (skeppseldare). Ett ännu mera bestämt önskemål från manskapets sida är a t t utbildningen i befälsutövning i viss utsträckning bedrives med s. k. övningstrupp. »Man får ej någon som helst utbildning i att själv ta h a n d om en trupp och utföra något u t a n blott kommendera gevärsföringar o. d.» (radiomatros). — »Eleven skall ha mera tillfälle a t t självständigt bedöma situationer och kommendera sin trupp därefter» (ubåtsmatros). — »Man bör ej bara ha kamrater att öva sig på utan även en trupp, som är mindre tränad, så a t t man får sköta träningen själv» (minmatros). — »Befälsutövningen skulle bedrivits med yngre kamrater och inte med samma årsklass — det blev bara lek» (eldare). — »Många elever känna sig försagda inför sina kamrater, vilket ger intryck av oförmåga och okunnighet. Framför en avdelning av yngre årsklass skulle sådana elever komma mera till sin rätt och k ä n n a sig mera självsäkra» (ubåtsmatros). Flera uttalanden vittna om att en del av manskapet både förstår och uppskattar, att utbildningen i befälsutövning även avser att stärka deras självförtroende inför trupp. »Man lär sig tala kortfattat men ändå uttömmande och m a n blir säker på sig själv» (motoreldare). — »Bör ägnas mera tid, så att eleven får bort sin osäkerhetskänsla» (signalmatros). — »Utbildning i befälsutövning är nödvändigt för att få självsäkerhet» (radiomatros). — »För att få större vana och större säkerhet vid utövande av befäl borde man få börja undervisningen redan i rekrytskolan» (artillerimatros). Yrkesutbildning. E h u r u d e t vid d e n skriftliga u t f r å g n i n g e n a n v ä n d a f o r m u l ä r e t ej speciellt inriktat manskapets uppmärksamhet på yrkesutbildningen, har denna dock — såsom r e d a n framgått av t a b . 10 och 11 — n ä s t u n d e r v i s n i n g e n i allmänb i l d a n d e ä m n e n v a r i t föremål för d e flesta u t t a l a n d e n a från m a n s k a p e t s sida. E j m i n s t n ä r d e t gällt a t t framställa ö n s k e m å l om u t b i l d n i n g e n s förbättr a n d e i visst ä m n e eller i a l l m ä n h e t , h a r y r k e s u t b i l d n i n g e n förts p å tal av m a n s k a p av alla y r k e s k a t e g o r i e r , d o c k i främsta r u m m e t av m a s k i n p e r s o nalen. I d e t följande refereras m a n s k a p e t s s y n p u n k t e r och förslag yrkesavdeln i n g s vis. Däcksavdelningen. Inom denna yrkesavdelning är det egentligen endast radiomatroserna, som anföra någorlunda konkreta önskemål. Dessa gälla framför allt yrkesutbildningens omläggning i mera praktisk riktning på sätt som antydes i följande u t t a l a n d e n : »För oss radiomatroser borde utbildningen läggas mera åt det praktiska

228 hållet. Så som nu är förhållandet, blir man ombordkommenderad med mycket liten praktisk erfarenhet, vilket gör att man i början k ä n n e r sig mycket osäker ifråga om tjänsten ombord.» — »Större vikt borde läggas vid det rent praktiska. En yrkeskurs i radioverkstad vore synnerligen behövlig.» — »Någon service-kurs borde kunna ordnas i samarbete med något av de större radiobolagen, så att man ej behövde stå främmande för ett dylikt enklare arbete ombord.» — »För vår yrkesgren skulle jag önska att få genomgå en radioverkstadskurs i stället för en massa onödigt teknik-plugg, som vi faktiskt har obetydlig n y t t a av.» En radiomatros anför följande ifråga om yrkesskola ombord, sådan denna under beredskapstiden måst anordnas: »Jag anser det absolut felaktigt att förlägga signalskolan till mindre fartyg, t. ex. motortorpedbåtar och minsvepare, enär särskilt möjligheterna för radiomatroser att träna radio äro små, då radio knappast förekommer på dessa fartyg.» Även m a n s k a p tillhörande övriga yrkesgrenar inom däcksavdelningen framhåller betydelsen av ökad praktisk yrkesutbildning. Beträffande specialisering synas meningarna däremot vara något delade, såsom framgår av följande citat: »Utbildningen är för mycket specialiserad. T. ex. en signalmatros får ej lära sig artilleri. Detta är inte bra. Det kan uppstå situationer, då ett fartygs väl kan bero på om varje man innehar större allmänkunskap» (signalmatros). — »Varför skall eldledningsmatroser lära signalföreskrifter, när de ej få någon praktisk utbildning. På detta sätt få eldledningsmatroserna läsa dubbelt så mycket som andra. Och det är nog rörigt ändå» (eldledningsmatros). — »Medelsvåra riktarskolan och eldledningsskolan skulle kombineras till en gemensam utbildning. Var för sig motsvara dessa skolor inte de krav, som ställas på artillerister ombord» (artillerimatros). Maskinavdelningen. Ifråga om utbildningen på underbefälsstadiet framhålla många, att denna bör leda fram även till civil maskinbefälskompetens. »Utbildningen för oss eldare skulle läggas så, att vi vore berättigade att utfå 3:e maskinistbrevet efter genomgången underbefälsskola. Vid navigationsskolan är utbildningen ej grundligare. Varför få vi ej brevet?» (skeppseldare). — »Skolan bör läggas så, att man åtminstone kan få 3:e maskinistbrevet. Har nu varit inne i 5 år och kan fortfarande intet yrke, får ej varvstid så det räcker till 3:e maskinistbrevet. Kurserna på varvet är dödtid. Man har ej lärt det man en gång hoppats» (skeppseldare). Särskilt yrkeskurserna på varv utsättas för en omild kritik av manskapet, som anser dessa ineffektiva och i behov av bättre ledning och kontroll. Ett på manskapshåll vanligt önskemål är, att det i stället för dessa kurser ordnas utbildning i verkstadsskola. »Varvskurserna böra bli grundligare och inte bara omfatta att skrapa rost och springa varvsarbetarna tillhanda» (motoreldare). — »Kursen borde helt omorganiseras. Som det nu är, får man inte göra a n n a t än rengöringsarbete, som en varvsarbetare tycker, att han är för god att göra» (motoreldare). — »Samtidigt skulle bättre kontroll utövas på dessa varvskurser. De arbetare, som man skall hjälpa, skola inte be en sticka och sova någonstans u t a n lära sina adepter något» (motoreldare). — »Som det nu är, få eleverna inget intresse för arbetet och lära sig ingenting. Varvskursen är ju känd för sin slöhet» (skeppseldare). »I de tekniska ämnena skulle vissa prov göras. Det skulle bli mera intresse i allmänhet än a t t följa med en varvsarbetare, som själv icke vet vad han skall göra för a t t få tiden att gå» (ubåtseldare). — »I stället för att låta de nyinryckta, som gå varvskurs, hjälpa civilarbetarna, skulle varvskursen ha egen verkstad, där eleverna finge arbeta självständigt eller i lag. Låt eleverna arbeta självständigt. Det medför ansvar och säkerhet i arbetena» (skeppseldare). »Under varvskurserna behövdes även teoretisk undervisning om maskiner o. d.» (ubåtseldare). — »Gör en skola med olika ämnen. Som det nu är, lär

229 man sig ingenting» (skeppseldare). — »Yrkeskurserna böra omorganiseras till yrkesskolor. Varvsarbetarna ha i allmänhet varken intresse eller tid att undervisa» (skeppseldare). Hantverksavdelningen. Även manskap tillhörande hantverksavdelningens olika yrkesgrenar har en del erinringar ifråga om varvskurserna. Timmermän. »Jag tycker, a t t varvskurserna kunde uteslutas, därför att utbildningen inte är tillfredsställande.» — »Bättre kontroll när hantverkare går sin varvskurs, så a t t dom verkligen får lära sig någonting.» — »Utbildningen på varvet kan bli bättre än den är både inom snickeri och måleri.» — »Jag tycker a t t vi under varvskursen kunde få lite mera utbildning i målnings- och poleringsarbeten, eftersom m a n bör kunna sådant, när man kommer ombord som ensam timmerman.» — »Både rekryter och underbefäl borde få genomgå en ordentlig kurs i såväl färgberedning som i yrket i övrigt. Det finns många finesser, som man aldrig får en inblick i på detta varv. Låt åtminstone underbefälet få komma till Götaverken eller Kockums och gå där en eller två månader, så får personalen inblick i hur ett rationellt varv drives.» Torpedhantverkare. »Kursen på örlogs varvet kan gärna inkortas, om den praktiska utbildningen blir grundligare.» — »På den tid kursen varar, skulle det kunna hinnas med något a n n a t än vanligt grovarbete.» — »Under varvskursen skulle hantverkare ej endast på papperet få genomgå svetsningskurs». — »Man borde få lära sig svarvning under varvskursen.» — »Den varvskurs vi ha efter rekrytskolan, borde vara 1 eventuellt 2 månader längre, ty på endast 2 månader hinner man inte lära sig allt som är nödvändigt att kunna ombord.» Vapensmeder. »Jag som är vapensmed skulle vilja framhålla att en kurs i Bofors eller något gevärsfaktori skulle vara till nytta.» — »Det skulle underlätta vårt arbete betydligt, om vi finge gå vår kurs vid en fabrik, där vapnen tillverkades. Det skulle ge en mycket större kännedom om de fel som uppkomma.» Ekonomiavdelningen. Såväl hovmästare och kockar som sjukvårdare anföra ifråga om sin yrkesutbildning åtskilliga synpunkter, av vilka en del förtjänar citeras. Hovmästare och kockar. »Yrkeskursen ej tillfredsställande — varukännedom förekom ej.» — »För en hovmästare behövs nog mera utbildning i yrket. Går inte att få anställning i det civila utan a t t få börja precis från början igen.» — »Ifråga om hovmästares 3 månaders praktiska utbildning på officersmäss, så är detta för mycket, Vad jag för min del lärde mig på officersmässen ifråga om servering, det kunde jag efter 1 månad, och mera än servering var det ju inte man fick lära sig där. Om det istället ordnades med IV2 m å n a d i köket eller kallskänken och IV2 månad i serveringen, tror jag mycket vore vunnet.» »Jag tänker n ä r m a s t på min egen utbildning som kock vid matinrättningen härstädes. Där fick m a n mestadels praktisera på egen h a n d så gott man kunde.» — »Yrkeskurserna borde vara längre. Då man kommer ombord, fordras det att man verkligen kan något.» — >Verkliga matlagningsprov skulle ordnas, innan man får övertaga eget hushåll ombord på flottans fartyg.» — »Kockarna borde beredas yrkesutbildning även i underbefälsskolan. Denna utbildning skulle i så fall förläggas till restaurangkök.» Sjukvårdare. »Mera teoretisk och praktisk undervisning under yrkeskurserna iland.» — »Överhuvud taget anser jag att det skulle anslås mycket mera tid till utbildningen inom den egentliga sjukvården och inte så mycket tid till att vaska golv och tömma urinflaskor och bäcken.» — »I stället för att diska och vaska golv dagen i ä n d a tycker jag fingerade olycksfall o. d. skulle ge mycket mera.» — »Angående utbildningen vid marinens sjukhus vore det önskvärt, att denna ginge efter ett mera bestämt schema. Som det nu är, så måste man ut fråga läkare och sköterskor i all oändlighet, vilket många gånger verkar fram fusigt. Samtidigt kan man ej tillgodogöra sig utbildningen på detta sätt.»

230 »När man kommer ut på fartyg, kommer man inte långt med att k u n n a tvätta golv. Även förbandsläggningen är det dåligt beställt med. De kunskaper jag erhållit, har jag själv skaffat mig.» — »Mera övning i stridssjukvård ombord.» — »Det är ju i flera fall som sjukvårdare inte kan mera än någon a n n a n ombord.»

Manskapets s y n p u n k t e r i ö v r i g t i f r å g a o m n t M l d n i n g e n s förbättrande. D e n i frågeformuläret givna m ö j l i g h e t e n att, u t ö v e r s v a r e n p å däri u p p t a g n a u t b i l d n i n g s s p ö r s m å l , ange y t t e r l i g a r e s y n p u n k t e r p å frågan om utbildn i n g e n s f ö r b ä t t r a n d e h a r visserligen flertalet tillfrågade b e g a g n a t sig av. M e n b o r t s e t t från u n d e r v i s n i n g e n i a l l m ä n b i l d a n d e ä m n e n , för vilken k o m m e r a t t r e d o g ö r a s i ett följande avsnitt, äro m a n s k a p e t s s y n p u n k t e r m e s t a d e l s e n d a s t en u p p r e p n i n g av vad som r e d a n anförts beträffande u t b i l d n i n g e n s o m f a t t n i n g och b e d r i v a n d e . S å l u n d a u n d e r s t r y k a s y t t e r l i g a r e ö n s k e m å l e n om en f ö r b ä t t r i n g av såväl yrkes- s o m s j ö m a n s u t b i l d n i n g e n . Ifråga om i n s t r u k t i o n s p e r s o n a l e n o c h tillgången p å u n d e r v i s n i n g s l o k a l e r , m a t e r i e l o. d. h a r m a n s k a p e t anfört en del s y n p u n k t e r , s o m förtjäna citeras. Instruktionspersonalen. Beträffande tillgången på kompetent instruktionspersonal uttalar manskapet åsikter, som till mycket stor del synas överensstämma med de militära myndigheternas. »Instruktörer böra väljas med stor omsorg» (eldledningsmatros). — »En instruktör bör vara särskilt utbildad för att kunna ha en skola» (eldledningsmatros). — »Låt lärarna gå igenom en särskild skola och pröva, om de verkligen duga till något. Låt endast underofficerare bedriva utbildningen under officers överinseende. Bort med korpraler och furirer som lärare!» (artillerimatros). — »Bättre instruktionsofficerare och ej så mycket reservfänrikar» (minmatros). — »Försök alltid få verkligt intresserade och vidsynta lärare till skolorna» (motoreldare). — »När jag gick skolan ombord, hade vi många lärare som dels saknade förmåga att på ett lättfattligt sätt delge sina kunskaper åt eleverna, dels vid många tillfällen voro upptagna av annan tjänstgöring. Eleverna fingo ofta vara ensamma» (minmatros). — »Instruktörer bytas för ofta» (ubåtsmatros). — »Skifta inte lärare så många gånger, som i allmänhet sker, ty nästan inga undervisar likadant» (eldledningsmatros). Såsom en allmän fordran på instruktionspersonalen framhåller manskapet å ena sidan mycket bestämt kravet på rättvisa och opartiskhet vid behandlingen av eleverna men å andra sidan även viss hänsyn till vars och ens läggning och förmåga. I en del fall efterlyser manskapet mera individuell hjälp från instruktörernas sida, i andra fall åter större möjligheter till självverksamhet. »Jag anser att utbildningen inom flottan skulle förbättras avsevärt, om lärarna vore mindre partiska» (skeppseldare). — »Instruktörerna böra bedöma eleverna efter kunskaper och uppförande, inte efter sitt personliga agg till vissa elever» (artillerimatros). — »Om någon råkar i onåd, så har h a n knappt någon chans att hävda sig sedan» (minmatros). — »Instruktörerna favorisera en del elever och ställa en del åt sidan. Detta är en mörk punkt. Försök få bort den s. k. ostyvisen. Jag har lidit av den» (artillerimatros). — »Uttrycket 'ostyvis' är en skamfläck på flottans skolväsen. Vi har sett för många exempel på hur duktiga elever misslyckats på detta sätt» (artillerimatros). »Om instruktören visade större intresse för varje elev, så skulle dessa få mera behållning av undervisningen än vad n u är fallet, då undervisningen är lika för alla, både begåvade och obegåvade» (eldledningsmatros). — »I de flesta ämnen är det ju så, att instruktören står och talar om allt som tänkas kan,

231 och sedan fordras i regel att eleverna skall kunna detta. Det vore bättre, om undervisningen bedreves så, a t t varje elev finge tillfälle att under instruktörens överinseende själv instruera sina kamrater i förekommande militära ämnen. Därmed vinnes både bättre kunskaper och större självförtroende» (artillerimatros). Flera anmärka på att »instruktörerna använda för mycket svordomar». En och a n n a n framhåller också, a t t man håller alldeles för strängt på de militära formerna vid undervisningen: »Det hade gått mycket bättre att lära in de olika ämnena, om man hade släppt efter litet på den militära disciplinen ibland och suttit och diskuterat en del saker helt civilt. Ty att alltid höra det militära skriket och kommenderandet gör en nyinryckt rekryt ganska snart trött på livet» (eldledningsmatros). Lokaler och materiel. »Det finns inga bestämda undervisningslokaler, utan man får springa från den ena lokalen till den andra» (minmatros). — »För utbildningens förbättrande vore det önskvärt, att tidsenliga skolsalar anskaffades» (signalmatros). — »Alla skolor skulle ligga iland och eleverna borde få bo i kvarter för att kunna läsa sina läxor i lugn och ro i stället för att sitta på en båt bland stojande kamrater» (skeppseldare). — »Man kan ej läsa läxor på logement på grund av att man inte får vara ifred» (eldare). — »Läxläsning kan aldrig bli vad den skall ombord på en båt eller i kasern. Det behövs mer enskildhet än som bjuds» (eldare). »Det skulle finnas en verkstad för motorer, så att man kunde få gå igenom varje del praktiskt. Så skulle det finnas ett elektriskt laboratorium, där man kunde få göra vissa experiment» (skeppseldare). — »Jag anser, att undervisningen skulle bli mera effektiv, om instruktörerna finge materiel att demonstrera och experimentera med» (radiomatros). — »Mera experiment ifråga om elektricitet» (eldare). — »Till undervisningen i motor-, maskin- och elektricitetslära borde en uppsättning övningsmateriel anskaffas» (eldare). — »Det skulle finnas mera materiel som motorer o. d. för demonstrationer och experiment under lektionerna» (motoreldare). »Det går väl a t t åtminstone skaffa modernare och tidsenligare läroböcker och undervisningsmateriel, vilket är det minsta man kan begära för att skolundervisningen skall k u n n a bedrivas rationellt» (eldledningsmatros). — »De läroböcker vi har är 15—20 år gamla» (motoreldare). — »En del böcker är från 1907 och 1918, gäller ju ej alls numera» (sjukvårdare). — »I samtliga militära böcker användes en s. k. kanslisvenska, som man ej blir mycket undervisad av» (artillerimatros).

Undervisningen i allmänbildande ämnen. Rekryternas allmänna

stndieförntsättningar.

S å s o m r e d a n framgått av d e i d e t föregående r e f e r e r a d e a l l m ä n t intellekt u e l l a p r o v e n i s a m b a n d m e d a n t a g n i n g e n , äro r e k r y t e r n a s s t u d i e f ö r u t s ä t t n i n g a r i n d i v i d u e l l t m y c k e t olika. A t t r e k r y t e r n a även ifråga om f ö r k u n s k a p e r äro m y c k e t olika, f r a m g å r av i t a b . 12 r e d o v i s a d e u p p g i f t e r om skolunderb y g g n a d . D e s s a u p p g i f t e r gälla m a n s k a p , som u n d e r å r e n 1939—1941 v u n n i t fast a n s t ä l l n i n g vid flottan.

232 Tab. 12. De åren 1939—1941 vid flottan fast anställdas skolunderbyggiadi. 1940

1941 Antal

%

Antal

%

Anto

%

Endast folkskola och fortsättningsskola Högre folkskola eller ofullständigt genomgången realskola Folkhögskola Realexamen eller ofullständigt genomgånget gymnasium Yrkes- och lärlingsskolor

85-5

87-i

83*

85-o

29 4

5-7 0-8

58 7

6-6 0-8

i

7-8 0-5

25 16

28 20

4-4 2-3

3-2 2-3 1000

45 23

Summa

49 3i lOOo

98<

lOOo

873 Av de vid flottan anställda rekryterna synes visserligen genomsnittligt; endast en sjundedel före antagningen ha förvärvat ett kunskapsmått utöver folkskolans. Men enligt vad som framgått av antagningsproven, torde man kunna räkna med att även en del av de övriga har förmåga att tillgodogöra sig en mera kvalificerad undervisning i allmänbildande ämnen än den nuvarande, som vanligen inskränker sig till en föga intressebetonad repetition av folkskolans kurser. Vid flottan synes emellertid hittills ej i allmänhet ha vidtagits några åtgärder för att differentiera undervisningen med hänsyn till elevernas förkunskaper. I gällande skolreglemente för flottans manskap (SBF: I s. 29) föreskrives endast, »att, därest radiomatrosernas förkunskaper i svenska och matematik medgiva, att kursplanen medhinnes på kortare tid än den enligt timplanen anslagna, den överskjutande tiden må användas till radiosignalering och elektricitetslära». M a n s k a p e t s å s i k t e r o m den a l l m ä n b i l d a n d e u n d e r v i s n i n g e n s o m f a t t n i n g o c h differentiering. Den skriftliga utfrågningen av de fast anställda gällde även deras uppfattning om undervisningens bedrivande på rekrytstadiet i ämnena svenska och matematik. Därom ha vid Karlskrona örlogsstation 710 man uttalat sig, av vilka 288 eller endast inemot en tredjedel (31 %) beteckna undervisningen i dessa båda ämnen såsom »god» eller »utan anmärkning». Av de 798 vid Stockholms örlogsstation fast anställda, vilka uttalat sig i frågan, lämna endast 175 eller knappast ens en fjärdedel (22 96) motsvarande gynnsamma omdöme om undervisningen i dessa ämnen. Ej mindre än 850 d. v. s. över hälften av de sammanlagt 1,508 fast anställda, som uttalat sig om undervisningen i svenska och matematik anse, att denna är »otillräcklig». Det är förklarligt att den del av manskapet, som före anställningens början har ett kunskapsmått vida utöver folkskolans, ej kan känna sig tillfreds med en undervisning, som för flertalets skull måste hållas nere på folkskolans nivå. Så gott som alla realskoleutbildade anse undervisningen otillfredsställande. Flera av dem anse den rentav »värdelös» för deras del. Följande uttalanden äro typiska för de realskoleutbildades omdöme om undervisningen i svenska och matematik i manskapsskolorna: »Den står på för låg

233 ståndpunkt.» — »Undervisningen är något för småskoleaktig.» — »Något för enkel, speciellt i svenska, där kursen motsvarade ungefär 2:a—3:e klassen i folkskolan.» En sådan uppfattning synes dock vara ännu vanligare beträffande räkneundervisningen. Typiska äro exempelvis följande uttalanden: »Matematiken är alldeles för enkel. Det är ju saker, som man lärt sig i folkskolan.» — »Matematiken sträcker sig ej långt. Endast de enklaste tal förekommer.» — »Jag var van vid värre saker i matematik.» — »Snabbare repetition av mellan- och folkskolekurserna, så att utbildningen kan nå utöver vad man redan kan.» Av de enbart folkskoleutbildade betraktar visserligen en och annan undervisningen i svenska och matematik som en »välbehövlig repetition av folkskolans kurser». Men även av denna kategori är en stor del av den meningen, att undervisningen bör syfta högre, såsom framgår av exempelvis följande uttalanden: »Matematik och svenska bör syfta litet högre. Man känner sig rätt så löjlig i rekrytskolan, när det blir att börja från början igen.» — »Eftersom jag har ganska lätt för just dessa ämnen, tycker jag, att uppgifterna särskilt i matematik äro i enklaste laget.» — »Vad jag lärde i rekrytskolan, hade jag redan förut lärt mig i folkskolan.» Etc. En del konkreta förslag till ordnande av behövlig differentiering av undervisningen antydas i följande uttalanden av realskoleutbildade: »Jag anser, att sådana som ha förkunskaper motsvarande realexamen borde få bilda egna grupper inom varje yrkesgren samt forcera utbildningen i stället för att följa med dem som bara ha folkskola. I annat fall ha de knappast någon nytta av sina föregående studier.» — »Matematiken borde bedrivas i två avdelningar, dels en för dem som kan litet förut och dels en för dem som bara ha folkskola.» — »Låt dem som redan sitter inne med kunskaper i dessa ämnen genomgå slutprov omedelbart. Såväl instruktörer som elever skulle vara tacksamma härför.» Men även en och annan av de fast anställda med enbart folkskola som grund har liknande förslag. En av dessa skriver exempelvis: »Vid utbildningen i allmänbildande ämnen borde hänsyn tagas till elevens förkunskaper i de olika ämnena. Således skulle eleverna om möjligt indelas i olika grupper alltefter kunskapsgraden. På så sätt skulle de som läst mera än de andra kunna få förkovra sina kunskaper ytterligare.» Följande allmänbildande ämnen anser manskapet böra utvidgas eller tillkomma — för vart och ett anges inom parentes antalet uttalanden: matematik (150), svenska (103), fysik och kemi (46), främmande språk (15), geografi (10), historia (4). En och annan föreslår även införande av undervisning i medborgarkunskap. Därom gör en artillerimatros följande tänkvärda uttalande: »I utbildningen bör ingå medborgarkunskap för att uppfostra de vid krigsmakten anställda till goda medborgare och inte skapa dem till militärmekaniska verktyg utanför samhället. En militär på stam bör inte känna sig som om han tillhörde en särskild kategori av medborgare utan måste ha mer kontakt och samhörighetskänsla med samhällsmedborgarna i övrigt.» Behovet av civila lärare i allmänbildande ämnen. 1939 års rekryteringssakkunniga erinrade i sitt betänkande (S. O. U. 1939: 43 s. 146) om att den militära personal, som användes för undervisningen i de allmänbildande ämnena vid de lägre manskapsskolorna, för denna sin lärareverksamhet ej erhållit annan utbildning än den, som för alla ingår i befäls-

234 utbildningen. Det är naturligt, framhöllo de sakkunniga, »att undervisningen vinner på att civila lärare anlitas, och det torde också inom samtliga försvarsgrenar vara en önskan, att dylika lärare få anställas för undervisningen». Då det emellertid förutom ökade kostnader ansågs medföra vissa tekniska svårigheter att helt övergå till civil undervisning, stannade de sakkunniga vid att föreslå anlitande av civila lärare i utsträckt omfattning endast vid flottan och kustartilleriet. Efter framställning från chefen för marinen erhöll genom kungl. brev den 2 maj 1941 chef för örlogsstation samt regementschef (kårchef) vid kustartilleriet rätt att, i den mån så befanns erforderligt, tillsvidare för budgetåret 1941/42 träffa avtal med civila lärare (folkskollärare) rörande meddelande av undervisning i modersmålet och matematik vid stamrekrytskola. Den sålunda medgivna rätten att anlita civila lärare i vissa allmänbildande ämnen synes emellertid vid flottan ännu ej i nämnvärd utsträckning ha utnyttjats annat än vid Karlskrona örlogsstation. Där har man fr. o. m. våren 1941 för undervisning i rekryt- och underbefälsskola i ämnena matematik, svenska och engelska anställt 5 civila timlärare (3 med akademisk och 2 med folkskollärarexamen). Att Stockholms örlogsstation ännu ej utnyttjat möjligheterna att anställa civila lärare i allmänbildande ämnen, kan tänkas vara en av orsakerna till att det fast anställda manskapet vid denna station vid den redan refererade utfrågningen gjort betydligt mera kritiska uttalanden om undervisningen i dessa ämnen än manskapet i Karlskrona. Eftersom statsmakterna emellertid, såsom kommer att framgå av ett följande avsnitt, redan accepterat principen att i största möjliga utsträckning använda civila lärare i allmänbildande ämnen i manskapsskolorna, torde det vara överflödigt att närmare ingå på denna fråga. Läroböckerna i a l l m ä n b i l d a n d e ä m n e n . 1939 års rekryteringssakkunniga framhöllo i sitt betänkande (S. O. U. 1939: 43 s. 147) bl. a. följande: »Effektiviteten av undervisningen i de allmänbildande ämnena vid de lägre manskapsskolorna är även beroende av vilka läroböcker som komma till användning vid undervisningen. Olägenheten av bristfälliga läroböcker gör sig särskilt kännbar, där undervisningen iiandhaves av militära lärare. Utredningsmännen ha uppmärksammat, a;t åtskilliga läroböcker icke äro avpassade för de kurser, i vilka de komma till användning. Några läroböcker lämpa sig sålunda allenast för folkskolestadiet, under det att andra äro anpassade för realskolans vidlyftigare kurser. — En revidering av läroboksbeståndet är därför nödvändig.» Det inom marinstaben påbörjade arbetet med en revidering av galande »Förteckning över läro- och instruktionsböcker för flottans manskap> har veterligen ännu ej avslutats. Det har i varje fall ännu ej lett till utfärdande av en ny förteckning. Den förteckning, som nu gäller, tillkom redan å 1927. I denna finnes upptaget ett flertal läroböcker, vilka redan då voro att anse som föråldrade. Såsom exempel kan nämnas, att man i ett så viktigt imne som matematik vid flottans manskapsskolor ännu använder sig av ett så otidsenligt hjälpmedel som »Lärobok i matematik för marinen», vars iel I (Aritmetik) är tryckt år 1912.

235 Tilldelningen av läro- och instruktionsböcker såsom personlig egendom är för närvarande begränsad till följande böcker: »Rekryt- och underbefälsutbildning» (däcksmanskapet), »Pannor och maskiner» (eldarna) samt »Lärobok i hälso- och sjukvård för marinen» (sjukvårdspersonalen). Vid utfrågningen av de fast anställda tillfrågades dessa bl. a., huruvida de ansåge sig ha nytta av att för egen del få behålla någon eller några av de böcker eller kompendier, som använts under utbildningen. Denna fråga besvarades jakande av över hälften (60 %) beträffande böckerna på rekrytstadiet och av inemot tre fjärdedelar (72 %) ifråga om böckerna på underbefälsstadiet. Det är på båda stadierna främst de yrkesbetonade läro- och instruktionsböckerna, som man önskar behålla för »att använda såsom uppslagsböcker» eller för »att hålla de inhämtade kunskaperna vid liv». De som däremot ej önska behålla läro- och instruktionsböckerna motivera detta merendels tydligt nog, t. ex. på följande sätt: »I rättvisans namn måste erkännas, att undervisningsmaterielen vid flottan, åtminstone vad beträffar de allmänbildande ämnena, icke är av färskaste datum, varför den icke skulle kunna vara till någon nytta eller glädje.» Korrespondensundervisning i allmänbildande ä m n e n vid u n d e r b e f a l s s k o l a ombord. Be militära myndigheterna. Metoden att vid underbefälsskola ombord bedriva den allmänbildande undervisningen per korrespondens, vilket i stor utsträckning måst ske under beredskapstiden, ha de militära myndigheterna med bestämdhet förklarat olämplig. Erinringarna gälla emellertid ej Brevskolans sätt att anordna dessa kurser, vilket tvärtom erhållit mycket goda vitsord, utan snarare själva metoden. Det har nämligen visat sig, att denna ej leder till nog goda resultat, när den tillämpas vid undervisning ombord. Chefen för sjömanskårens skolor i Stockholm har i skrivelse år 1942 framhållit följande olägenheter med korrespondensundervisning ombord: 1. Ombord blir det av lätt insedda skäl svårt att åstadkomma ordnade skolförhållanden. Genom ofta förekommande ändringar i schemat bibringas eleverna lätt uppfattningen, att studierna ej äro så viktiga. Manskapet gör naturligt nog följande reflexion: »Varför läsa på, i morgon blir schemat antagligen i alla fall ändrat eller lektionerna inställda.» 2. För såväl lektioner som överläsning är det svårt att finna tid och rum ombord. På småfartyg, som ju genomgående erbjuda de sämsta studieförhållandena, är det ej alltid möjligt att befria eleverna från vakttjänst i den utsträckning, som skulle behövas för deras studier. Detta är överhuvud taget mycket svårt, när det gäller exempelvis radiomän, kockar och hovmästare. Dessa elever komma därför i en orättvis undantagsställning i jämförelse med andra, som fått genomgå motsvarande kurser iland under där mera gynnsamma förhållanden. 3. Särskilt på småfartyg få eleverna mestadels på egen hand sköta sina studier, eftersom det på sådana fartyg i regel ej finns någon personal, som vare sig kan eller har tid att ägna sig åt deras skolgång. Befälet begränsar sig till att tillse, att breven till Brevskolan komma iväg i tid. 4. Avskrivning av svarsuppgifterna förekommer i stor utsträckning. Brevskolan har för låga fordringar vid betygssättningen. Denna blir dessutom slumpartad, då den grundar sig på en slutskrivning samt på svarsuppgifter, som eleven själv kanske aldrig löst. Brevskolan äger vidare ej någon kännedom om elevernas muntliga språkkunskaper. Manskapets uppfattning. Av de 576 man, som besvarat den särskilda frågan angående korrespondensundervisningen i allmänbildande ämnen, anse

236 endast 56 eller mindre än en tiondel, att denna metod är »bra». Ej mindre än 220 eller drygt en tredjedel nöjer sig med att konstatera, att denna undervisningsmetod är »dålig», »oduglig» eller »värdelös». Så många som 188 d. v. s. drygt en fjärdedel anse, att metoden är »svår att förstå» eller ej tillräckligt »grundlig», varför de förorda »lärare i stället» eller »instruktörer som hjälp». Det är märkligt, att 51 tillstå, att »fusk förekommer» och därför efterlysa »bättre kontroll». Manskapets uppfattning bestyrker sålunda i allt väsentligt de militära myndigheternas åsikter om metodens begränsade användbarhet vid skolor och kurser ombord.

Utbildningens centralisering och differentiering. 1 9 4 2 å r s försvarsbeslut. 1941 års försvarsutredning (S. O. U. 1942:1) har ifråga om det fast anställda manskapet i likhet med lantförsvarets utbildningskommission (S. O. U. 1941: 35) framhållit, att erfarenheten visat, att undervisning i allmänbildande ämnen ej på något utbildningsstadium med fördel kan bedrivas jämsides med militär utbildning. Eftersom undervisningen i dessa ämnen vid alla tre försvarsgrenarna syftar till samma mål och sålunda med fördel kan anordnas gemensamt för dem alla, har utredningen vidare funnit mest rationellt, att det tillskapades ett gemensamt försvarets läroverk för manskapets fortsatta utbildning. Försvarets läroverk tänkte sig försvarsutredningen uppdelat på 4 olika linjer. Följande av de vid den nuvarande arméns underofficersskola befintliga linjerna skulle ingå i läroverket: A-linjen (»vanlig underofficerslinje»), C-linjen (»studentlinje») samt B-linjen (»realexamenslinje», dock utan ämnet franska). Även om denna sistnämnda linje militärt sett ej vore oundgängligen erforderlig, ansåg utredningen dess bibehållande motiverat ur civilanställningssynpunkt. Däremot fann utredningen ett starkt militärt behov föreligga av inrättande av en särskild teknisk linje — T-linjen — dels för elever från en del av arméns specialtruppslag och dels för vissa elever från marinen och flygvapnet. Denna linje, som huvudsakligen skulle omfatta tekniskt betonade ämnen, borde föra fram till teknisk realexamen. Den allmänbildande undervisningen under rekryt- och underbefälsutbildningen, (klass 1 i läroverket), borde fortfarande bedrivas vid de olika försvarsgrenarnas och vapenslagens utbildningsenheter. Under förutsättning att eleverna under denna del av utbildningen i ämnena modersmålet, historia med samhällslära, geografi och matematik bibringades ett kunskapsmått, motsvarande minst genomgången klass 3 i 5-årig realskola, samt dessutom vissa förkunskaper i främmande språk, ansåg utredningen möjligt, att i läroverket uppnå de angivna studiemålen ifråga om A-, T- och B-linjerna på två år (klasserna 2—3) och ifråga om C-linjen på tre år (klasserna 2—4). Försvarsutredningen, som undersökt denna grundförutsättning mest ingående för arméns del, fastslog, att undervisningen i allmänbildande ämnen, vilken vid arméns manskapsskolor omfattat sammanlagt i genomsnitt endast 600 timmar, ej motsvarade mer än genomgången klass 2 i 5-årig realskola. För att uppnå en kunskapsnivå,, motsvarande klass 3 i 5-årig realskola, skulle antalet timmar i dessa ämnen behöva ökas till omkring 950. Vinterhalvåret före rekrytskolans början, till vilken tid utredningen för arméns del tänkte sig att undervisningen i allmänbildande ämnen (klass 1 i försvarets läroverk) skulle koncentreras, beräknades emellertid ej kunna räcka för mer än 672 av de för det angivna studiemålets uppnående erforderliga 950 timmarna. Utredningen föreslog därför, att undervisningen i allmänbildande ämnen under återstående omkring 300

237 timmar förlades till underbefälsstadiet. Även om man därmed i viss mån toge avsteg från den deklarerade grundprincipen att till tiden skilja undervisningen i dessa ämnen från den militära utbildningen, ansåg utredningen dock ett sådant avsteg berättigat, så mycket hellre som man därigenom underlättade för manskapet att bibehålla och utöka de i klass 1 förvärvade kunskaperna i allmänbildande ämnen. Rekrytutbildningen vid flottan föreslog försvarsutredningen centraliserad till en gemensam rekrytskola (sjömansskolan), lämpligen förlagd till Karlskrona. Utredningen framhöll, att de alltmer växande kraven på flottans manskap, såväl beträffande allmänmilitär utbildning som ifråga om de rent yrkesmässiga kunskaperna och färdigheterna, gjorde det erforderligt, att största möjliga omsorg nedlades på den första utbildningen av den nyantagne stamrekryten. Gången och organisationen av rekrytutbildningen tänkte sig utredningen på följande sätt. Rekrytutbildningen skulle uppdelas i perioder, olika långa för olika yrkesgrenar. Den första perioden borde emellertid för alla omfatta minst 6 månader och bestå i en noggrant genomförd grundläggande allmänutbildning samt fysisk och disciplinerande fostran. Den allmänbildande undervisningen, som beräknades omfatta 800 timmar och ske i huvudsak med hjälp av civil lärarpersonal, borde i ämnena modersmålet, matematik, historia med samhällslära och geografi avse ett kunskapsmått, motsvarande klass 3 i 5-årig realskola. Efter denna allmänt förberedande 6-månadersperiod borde inläggas ett antal perioder av olika längd. Perioderna skulle för alla yrkesgrenar omfatta grundläggande utbildning ombord, yrkeskurser eller yrkesskolor. För däcksavdelningen tillkomme dessutom allmän sjömansutbildning på segelfartyg. Den grundläggande utbildningen ombord beräknades kunna ske på fartyg av olika typer — pansarskepp, jagare, minsvepare och ubåtar, tillhörande Karlskronaavdelningen. Däcksavdelningens segelfartygsutbildning borde ske på övningsskeppen Najaden och Jarramas. Sådan utbildning kunde dock ej ordnas för radiomatroserna på grund av deras speciella utbildningsförhållanden. Med hänsyn till att utrymmet på de tillgängliga övningsskeppen vore så begränsat, att rekryterna måste uppdelas på flera perioder, vore det önskvärt att nyanskaffa ett fartyg, som rymde cirka 150 rekryter jämte erforderligt befäl. Den beräknade kostnaden för ett sådant fartyg — cirka 1,3 milj. kronor — upptog utredningen därför bland utgifterna för flottans nybyggnader. Utbildningen vid artilleriskola och minskola borde i regel ske på de särskilt rustade skolförbanden men syntes under vissa förhållanden även kunna ske på andra rustade fartyg, eventuellt vid fartygsdepå. Utbildningen vid signalskola, ubåtsskola och radiosignalskola borde ske i anslutning till sjömansskolan. För ändamålet lämpliga fartyg skulle ställas till skolans förfogande frän Karlskronaavdelningen, och eleverna embarkera tillika med sitt instruktionsbefäl på dessa. Övningarna borde bedrivas i huvudsak på eller i närheten av förläggningsorten. Övrig utbildning borde ske vid i Karlskrona befintliga marina anstalter av olika slag, varunder eleverna i regel beräknades fortfarande vara förlagda till sjömansskolans kaserner och stå under sitt förutvarande befäl. Enligt försvarsutredningens förslag borde alltså rekrytutbildningen helt centraliseras till Karlskrona, där även de flesta yrkesskolorna skulle genomgås ombord på Karlskrona-avdelningen tillhörande fartyg, för kortare eller längre tid underställda chefen för sjömansskolan. Till andra än dessa fartyg och övningsskeppen skulle sålunda en fast anställd komma först sedan han avslutat sin rekrytutbildning och blivit 2:a klass sjöman.

238 Underbefälsutbildningen skulle därigenom att undervisningen i allmanbildande ämnen koncentrerats till rekrytstadiet, »så gott som uteslutande avse militära ämnen», framhöll utredningen, och tillade: »Härigenom ökas förutsättningarna för den militära utbildningens lämpliga bedrivande, samtidigt som det även blir möjligt att i viss omfattning förlägga densamma ombord. Detta skulle medföra vissa fördelar, bl. a. ökad kontinuitet i manskapskommenderingarna.» Utredningen erinrade vidare om att systemet med underbefälsutbildning ombord redan prövats under senare år, då en sådan anordning varit nödvändig av beredskapsskäl. Ifråga om erfarenheterna av denna utbildning gjorde utredningen emellertid följande något överraskande uttalande: »Resultatet har i huvudsak varit tillfredsställande. Förutsättningarna för underbefälsutbildningens fortsatta förläggande ombord, framför allt å större fartyg och under vinterhalvårets i huvudsak stationära period, torde sålunda få anses vara goda.» Detta uttalande är så mycket mera förvånande, som utredningen på tal om den allmänbildande undervisningen på rekrytstadiet påpekat, att denna delvis syntes få fortsättas även på underbefälsstadiet, enär den på rekrytstadiet enligt förslaget ej skulle komma att omfatta mer än 800 av de 950 timmar, som beräknats behövliga för uppnående av det för klass 1 i försvarets läroverk angivna studiemålet. Att i varje fall undervisning i allmänbildande ämnen i underbefälsskola ombord ej vore av godo, n a r — såsom redan anförts — så gott som enhälligt vitsordats av de militära myndigheter, som uttalat sig om de erfarenheter, vilka i detta avseende gjorts under den förstärkta försvarsberedskapen. Vissa frivilliga kurser tänkte sig försvarsutredningen som komplement till den obligatoriska undervisningen i allmänbildande ämnen. Härom anfördes bl. a. följande: »Dessa kurser böra närmast avse att vidmakthålla och förkovra de i rekrytutbildningen förvärvade kunskaperna för att underlätta de blivande studierna i underofficersutbildningen. Bl. a. bör utbildningen omfatta ett språk, tyska eller engelska, då viss dylik kunskap erfordras före påbörjandet av studierna i försvarets läroverk. Målet härvid bör vara att bibringa eleverna motsvarande kunskaper som inhämtas under det första utbildningsåret i tyska i 5-klassig realskola resp. i engelska i 4-klassig realskola.» Denna frivilliga utbildning, som enligt utredningen borde vara avsedd för manskap, som erhållit underbefälsutbildning, skulle helst ledas av civila lärare eller eljest av härför kompetenta officerare och underofficerare. För att samtidigt sätta sjökommenderad personal av motsvarande kategori i stånd att erhålla liknande utbildning föreslog utredningen, att det ombord på fartygen anordnades särskilda studiecirklar, i vilka arbetet huvudsakligen skedde per korrespondens. Utredningen tänkte sig, att eventuellt även motsvarande frivilliga kurser iland skulle kunna ordnas i form av korrespondenskurser, organiserade av en för hela försvarsväsendet avsedd brevskola. Chefen för Karlskrona örlogsstation ställde sig starkt tvivlande till värdet av de föreslagna frivilliga kurserna och ansåg, att obligatorisk undervisning i allmänbildande ämnen måste äga rum även någon gång under den 4Va år långa tiden mellan sjömansskolan och underofficersutbildningen. Värdet av undervisning i allmänbildande ämnen ombord hade av utredningen överskattats. Enligt stationschefens mening borde underbefälsutbildningen omläggas och under sin första hälft förläggas iland, varunder ett relativt omfattande pensum i allmänbildande ämnen borde göras till föremål för studier. Chefen för Stockholms örlogsstation anförde likaledes, att underbefälsutbildningen i viss utsträckning — förslagsvis under omkring två månader — borde ske iland.

239 Chefen för kustflottan ställde sig mycket tvivlande till möjligheterna att bedriva en effektiv segelfartygsutbildning med stamrekryterna, även om en sådan vore aldrig så eftersträvansvärd. Dels vore det tvivelaktigt, om tillräcklig tillgång n u m e r a funnes på förstklassigt segelutbildat befäl, dels syntes det som om tiden för segelutbildningen för varje rekryt skulle bli så kort, a t t värdet av utbildningen icke stode i proportion till de på densamma nedlagda kostnaderna och övningstiden. Chefen för marinen anförde, att tillkomsten av en sjömansskola för utbildning av flottans rekryter vore ett steg i rätt och gynnsam riktning. Denna skola borde därför så snart som möjligt organiseras. En betydande avlastning i utbildningsarbetet på örlogsstationerna skulle härigenom uppstå, varjämte en viss lättnad komme a t t inträda jämväl ifråga om förläggningsutrymmet vid örlogsstationerna. Därest samtliga rekryter skulle utbildas i Karlskrona, vore det erforderligt att sörja för att anordningar vidtoges för bedrivande av rekryternas yrkesutbildning. Det kunde komma att visa sig erforderligt att anordna viss yrkesutbildning även på a n n a t sätt än som utredningen avsett. Av de befintliga övningsskeppen syntes endast J a r r a m a s användbart. Fartyget vore emellertid föråldrat och icke längre lämpat för utbildning av rekryter. För att tillgodose behovet av segelfartyg borde därför nybyggnad ske antingen av ett fartyg, som rymde ett större antal elever, eller två mindre fartyg rymmande, såsom det av utredningen föreslagna, omkring 150 elever vardera. För att segelfartygsutbildningen skulle k u n n a bedrivas, måste det jämväl sörjas för att personal i erforderligt antal bibringades segelutbildning. Marinförvaltningen ansåg likaledes, att övningsfartyget Najaden vore i dåligt skick och krävde en genomgripande reparation. Försvarsväsendets underbefälsförbund framhöll önskvärdheten av att det första anställningsåret i praktiken komme a t t utgöra en provtjänstgöring, under vilken gallring företoges. Önskvärt vore, a t t dylik gallring skedde redan vid avslut a n d e t av första halvårets teoretiska utbildning och i en andra etapp efter rekrytutbildningens praktiska del. I så fall kunde det emellertid ifrågasättas, om ej i kontraktsformuläret borde intagas ett direkt förbehåll, att första anställningsåret vore a t t betrakta som provtjänstgöring för utrönande av den anställdes lämplighet i olika avseenden för fortsatt utbildning till underbefäl. Förbundet ansåg vidare, att målet för den allmänbildande undervisningen på underbefälsstadiet genomgående borde sättas högre än försvarsutredningen förutsatt. Enligt förbundets mening borde denna undervisning vid alla försvarsgrenar kunna leda till ett kunskapsmått, motsvarande 4:e klassens kurs i 5-årig realskola. Förslaget om att underbefälsutbildningen i viss omfattning skulle förläggas ombord kunde förbundet ej biträda. Svenska underofficersförbundet gjorde likaledes invändningar mot förslaget om underbefälsutbildningens förläggande ombord och ansåg, a t t försvarsutredningen tillmätt en så anordnad utbildning alltför stor betydelse. Skolöverstyrelsen uttalade, att ämnet biologi med hälsolära borde ingå i undervisningen i allmänbildande ämnen i manskapsskolorna och betvivlade möjligheten av a t t per korrespondens på ett tillfredsställande sätt bibringa grundläggande kunskaper i moderna språk åt det underbefäl, som avsåges att fortsätta sin utbildning i försvarets läroverk. 1942 års försvarsberedning framhöll, a t t även o m vissa skäl talade för a t t en för flottan g e m e n s a m r e k r y t s k o l a b o r d e o r g a n i s e r a s och förläggas till K a r l s k r o n a , b e r e d n i n g e n dock vore t v e k s a m om l ä m p l i g h e t e n av a t t p å d e t t a _ sätt c e n t r a l i s e r a u t b i l d n i n g e n för m a n s k a p , s o m s ö k t och v u n n i t ans t ä l l n i n g vid a n n a n s j ö m a n s k å r än d e n i K a r l s k r o n a . F r å g a vore om icke d e t t a k o m m e a t t försvåra r e k r y t e r i n g e n av s j ö m a n s k å r e n i S t o c k h o l m och,

240 om örlogsdepån i Göteborg skulle ha egen manskapsrekrytering, jämväl denna depås rekrytering. Av skäl, som anförts av chefen för kustflottan, hyste beredningen också stor tvekan om nödvändigheten av segelfartygsutbildning för flottans däcksmanskap. Därest denna segelfartygsutbildning slopades, kunde rekrytutbildningen lättare förläggas till vederbörliga stationer i stället för till en gemensamt organiserad sjömansskola. Underbefälsutbildningen borde även enligt beredningens mening av i remissutlåtandena anförda skäl förläggas iland i stället för ombord. Ifråga om kursplanerna för rekryt- och underbefälsutbildningen borde beaktas önskvärdheten av att manskapet bibringades kunskaper i allmänbildande ämnen i samma omfattning som vid armén. Departementschefen har — såsom redan inledningsvis anförts — i 1942 års försvarsproposition (nr 210) uttalat, att frågan om utbildningens ordnande vid marinen för värnpliktiga och fast anställt manskap borde i sin helhet göras till föremål för utredning i särskild ordning, motsvarande den utredning i samma ämne för arméns del, som under år 1941 slutförts av lantförsvarets utbildningskommission. »På grund härav finner jag nu icke anledning att i förevarande sammanhang ingå på de olika detaljspörsmålen med avseende på manskapsutbildningen vid flottan. Jag förutsätter, att därvid de i remissyttrandena och av försvarsberedningen anförda synpunkterna, speciellt rörande undervisningen i allmänbildande ämnen, tagas under övervägande. Därjämte torde, i den mån så är möjligt, eftersträvas likformighet med utbildningen vid de andra försvarsgrenarna. Den närmare utformningen av utbildningsbestämmelserna lärer ankomma på Knngl. Maj:t och vederbörande marinmyndigheter. J a g anser emellertid utredningens förslag i avseende å principerna för rekrytutbildningen vara tillräckligt klarläggande för att kunna läggas till grund för organiserandet av den härför erforderliga utbildningsanstalten, flottans sjömansskola. Den föreslagna centraliseringen av rekrytutbildningen synes mig äga så stora fördelar ur ekonomiska synpunkter och med avseende å utbildningens effektivitet, att de av försvarsberedningen anförda skälen mot densamma, främst farhågor för försvårad rekrytering, torde få vika. Jag biträder alltså i huvudsak försvarsutredningens förslag om centralisering av rekrytutbildningen till en för flottan gemensam sjömansskola. E h u r u vissa invändningar ha framställts mot försvarsutredningens förslag angående rekrytutbildningens förläggande ombord å övningsfartyg med segel, torde dock sådan utbildning böra ordnas, därvid behov föreligger av ett nytt för utbildning av däcksavdelningens manskap avsett seglande fartyg. J a g har därför i annat sammanhang föreslagit, att ett sådant fartyg skall byggas under den närmaste femårsperioden. Förutom det sålunda föreslagna fartyget torde de båda äldre, nu befintliga övningsfartygen fortfarande kunna begagnas för utbildningsändamål. Därest reparation av övningsfartyget Najaden skulle befinnas oundgängligen nödvändig, torde denna kunna verkställas före sommaren 1944, då utbildningen för de på hösten 1943 antagna rekryterna bör äga rum enligt de nya linjerna.» 1942 års riksdag har i skrivelse (nr 374) i anledning av propositionen nr 210 principiellt uttalat sig för dels, »att med avseende å utbildningen till underofficer och officer på aktiv stat den militära utbildningen till tiden åtskiljes från undervisningen i allmänbildande ämnen», dels »att studiemålen beträffande sistnämnda undervisning böra vara i huvudsak lika vid de tre försvarsgrenarna». Den föreslagna centraliseringen av rekrytutbildningen har riksdagen vidare funnit lämplig. Riksdagen har även uttalat, att enligt dess mening >:viss rekrytutbildning bör äga rum å segelfartyg».

241 Kommissionens synpunkter och förslag ifråga om rekrytoch underbefäl ^utbildningen vid flottan. Särskilt ifråga om rekrytutbildningens ordnande har kommissionen med hänsyn till de utbildningssynpunkter, som den ansett sig böra hävda, ej i alla avseenden kunnat komma till samma uppfattning som 1941 års försvarsutredning, vars förslag legat till grund för statsmakternas beslut om inrättande av en för hela flottan gemensam rekrytskola (sjömansskola) i Karlskrona. Sin uppfattning i dessa frågor har kommissionen sammanfattat och framlagt i en till chefen för försvarsdepartementet den 31 december 1942 ingiven skrivelse med preliminärt förslag till rekrytutbildningens ordnande huvudsakligen i vad angår dess centralisering och differentiering samt utbildningen på segelfartyg. Över detta kommissionens preliminära förslag har chefen för marinen avgivit yttranden, vilka i det följande refereras i samband med den slutliga redogörelsen för kommissionens synpunkter och förslag. Eftersom principerna för organisationen av denna utbildning till mycket stor del sålunda varit att betrakta såsom redan på förhand fastslagna genom 1942 års försvarsbeslut, har kommissionen begränsat sig till att föreslå endast sådana jämkningar i den beslutade organisationen, vilka kunnat antagas ligga inom anpassningsmöjligheternas gräns. Kommissionen har dock redan i sitt preliminära förslag låtit förstå, att den ansett möjligt att komma fram till ett ur utbildningssynpunkt ännu mera ändamålsenligt förslag, om den varit i tillfälle att gå mera förutsättningslöst tillväga. I likhet med de militära myndigheterna har kommissionen kommit till den uppfattningen, att rekrytutbildningen hittills ej varit av den art och omfattning, att den kunnat ge rekryterna den grundläggande utbildning och färdighet, som fordras såväl för deras effektiva användning i manskapsgrad som för deras fortsatta utbildning. Kommissionen har vid sina undersökningar fått starka belägg för nödvändigheten av den redan beslutade utökningen av rekrytutbildningen till att omfatta hela första anställningsåret. Radiomatrosernas rekrytutbildning är dock av den art och omfattning, att denna torde kräva 18 månader. Elevantalet på rekrytstadiet har kommissionen på grundval av från chefen för marinen införskaffade uppgifter beräknat till sammanlagt högst 1 200 man. Därvid har kommissionen dock förutsatt, att värnpliktiga — såsom redan i Kap. I I anförts — tack vare nuvarande väsentligt förlängda övningstid kunna bibringas en sådan utbildning, att de i erforderlig utsträckning kunna ersätta underbefälselever under den tid dessa genomgå underbefälsskola iland. Ifråga om underbefälsutbildningen har kommissionen nämligen i likhet med såväl de militära myndigheterna som manskapet kommit till den upp16 — 2029 43

242 fattningen, att varken den allmänbildande undervisningen eller yrkesutbildningen på underbefälsstadiet med tillräcklig effektivitet kan bedrivas ombord på sätt, som under beredskapstiden i stor utsträckning måst ske. Ehuru det även ur utbildningssynpunkt kan vara vissa fördelar med att anordna underbefälsskola ombord, bl. a. med hänsyn till tillgången på undervisningsmateriel för yrkesundervisningen, äro olägenheterna med en sådan anordning på det hela taget och särskilt med tanke på utbildningens effektivitet alltför stora. Kommissionen har därför ej ansett sig kunna i likhet med 1941 års försvarsutredning föreslå, att underbefälsskolan för framtiden anordnas ombord, så mycket mindre som detta på grund av vad som redan nämnts icke heller är nödvändigt, om man nämligen med hänsyn till de värnpliktigas numera avsevärt förlängda övningstid i erforderlig utsträckning utbildar sådana såsom ersättare för stammanskap. Såsom inledning och kommentar till det slutliga förslaget, vilket i stort sett överensstämmer med det preliminära, lämnas här närmast en sammanfattande redogörelse för kommissionens iakttagelser och synpunkter. Därvid ägnas uppmärksamheten huvudsakligen åt sådana utbildningsproblem, ifråga om vilka kommissionen på grundval av sina undersökningar kommit till annan uppfattning än myndigheterna. För vart och ett av dessa problem återges först de synpunkter, som kommissionen redan i sitt preliminära förslag anfört. Därefter refereras de erinringar, som chefen för marinen anfört i sina yttranden över förslaget. Dessa erinringar ge på vissa punkter kommissionen anledning att slutligen mera utförligt än som kunnat ske i det preliminära förslaget precisera sina synpunkter.

Utbildningens centralisering. Kommissionen. I sitt preliminära förslag har kommissionen inledningsvis erinrat om att rekrytutbildningens centralisering redan under nuvarande förhållanden vid flottan är genomförd i betydligt större omfattning än inom försvaret i övrigt. Vid flottan är nämligen den grundläggande allmänmilitära rekrytutbildningen sedan lång tid tillbaka sammandragen till de båda örlogsstationerna. Den yrkesbetonade rekrytutbildningen är dock och måste delvis vara fördelad på ett flertal smärre utbildningsenheter iland eller ombord. Ej minst på utbildningens område torde emellertid gälla, att varje centralisering, som drives utöver en viss gräns, förr eller senare medför olägenheter, vilka kunna vara större än de ekonomiska och andra fördelar, man avser att vinna med centralisering. Kommissionen har i likhet med 1942 års försvarsberedning funnit anledning ifrågasätta, huruvida ej denna gräns kommer att överskridas, om den grundläggande rekrytutbildningen för allt flottans manskap i enlighet med 1941 års försvarsutrednings förslag sammanföres till en enda s. k. sjömansskola i Karlskrona. De av försvarsberedningen uttalade farhågorna för att rekryteringen därigenom skulle komma att försvåras har kommissionen i varje fall ej kunnat tillbakavisa. Enär rekrytutbildningen vidare måste förutsättas pågå vid mobilisering

243 och krig, förefaller det vara förenat med vissa risker att sammandraga rekrytutbildningen för allt flottans manskap till en enda skola förlagd till Karlskrona. Det är emellertid främst de svårigheter, vilka en så långt driven centralisering under fredsförhållanden kan tänkas medföra för själva utbildningens effektiva bedrivande, som kommissionen med hänsyn till sitt uppdrag ansett sig böra ägna särskild uppmärksamhet. Vissa svårigheter uppstå redan, när det gäller att ordna undervisningen i allmänbildande ämnen. Sådan utbildning hade försvarsutredningen tänkt sig koncentrerad till den första 6-månadersperioden vid sjömansskolan, varjämte utredningen ansett, att civila lärare borde anställas för undervisningen i dylika ämnen. Detta förefaller visserligen i och för sig mycket rationellt, men även om man låter olika yrkesavdelningar påbörja utbildningen i allmänbildande ämnen vid olika tidpunkter, kan antalet elever, som avses för undervisning häri under utbildningsåret, beräknas komma att variera mellan omkring 500 och 1 000 man. Till följd härav kommer även lärarbehovet dels att bli mycket stort, dels att avsevärt variera, vilket i sin tur medför, att en mycket stor del av undervisningen i allmänbildande ämnen måste överlåtas åt tillfälliga lärarkrafter. Med hänsyn till utbildningens effektivitet är ett sådant system ej önskvärt. Under alla förhållanden torde det dessutom komma att erbjuda vissa svårigheter att i Karlskrona anskaffa så många civila timlärare, som tidvis skulle erfordras vid sjömansskolan. Än större svårigheter torde möta att på rekrytstadiet centralisera yrkesutbildningen för maskin- och hantverksavdelningarna. Denna utbildning skulle enligt försvarsutredningens förslag förläggas till Karlskrona örlogsvarv. Enligt vad kommissionen inhämtat, kan emellertid detta varvs ingenjördepartement under vinterhalvåret mottaga högst 180 och under sommarhalvåret högst 120 man tillhörande maskinavdelningen, under det att hela antalet rekryter och underbefälselever, som skulle behöva beredas plats, beräknas uppgå till omkring 600 man. Hur dessa än uppdelas, är det tydligen ej möjligt att utbilda dem alla vid Karlskrona örlogsvarv, med mindre utbildningstiden högst avsevärt och på ett med hänsyn till verkningarna ytterst ogynnsamt sätt nedskäres. Såsom i det följande ytterligare kommer att understrykas har kommissionen funnit, att den yrkesutbildning, som f. n. bedrives i form av varvskurser, är i hög grad bristfällig och föga motsvarar de krav på yrkesskicklighet, som tjänsten vid flottan ställer. För att möjliggöra för såväl rekryter som underbefälselever att erhålla en tillräckligt grundlig yrkesutbildning anser kommissionen, att den del av denna utbildning, som ej nödvändigtvis behöver förläggas till örlogsvarv, i stället bör bedrivas i form av ordnad verkstadsskolutbildning. Enär sådan utbildning avses för såväl rekryter som underbefälselever, synes den ej böra centraliseras till en enda verkstadsskola utan i stället fördelas på två, en vid vardera örlogsstationen. Därigenom skulle nämligen även alla underbefälselever-utan att behöva förflyttas mellan örlogsstationerna kunna erhålla sådan yrkesutbildning. Verkstadsskolorna kunna vidare på så sätt bli fullständigt utnyttjade av ett

244 under hela året jämnt fördelat och med hänsyn till utbildningens art lämpligt antal elever. För rekryterna möjliggöres därigenom en kortare varvspraktik under skolans ledning och utan de störningar i varvsdriften, som skulle uppstå, om hela elevantalet för sin praktiska utbildning vore hänvisat enbart till Karlskrona varv. Då sålunda maskin- och hantverksavdelningarnas rekryter tillhörande Stockholms örlogsstation på ett rationellt sätt kunna få den grundläggande yrkesutbildningen ordnad i en till denna örlogsstation förlagd verkstadsskola, förefaller det naturligast, att de även erhålla sin rekrytutbildning i övrigt vid samma station. Detta så mycket hellre som i utbildningen för dessa yrkesavdelningar på ett så tidigt stadium som möjligt böra ingå även vissa yrkesbetonade ämnen, vilka lämpligen kunna inhämtas vid verkstadsskolan med hjälp av dess lärarpersonal. För den teoretiska allmänbildning åter, som rekryterna i dessa yrkesavdelningar därjämte böra bibringas, torde lämpliga timlärare lätt nog kunna anskaffas i Stockholm. Ej heller kan kommissionen finna det lämpligt att till sjömansskolan i Karlskrona centralisera även den mera kvalificerade yrkesutbildningen för radiomatroser, eftersom det för denna utbildning vid båda örlogsstationerna redan finnes särskilda radioskolor. Kommissionen anser därför, att rekryter tillhörande maskin- och hantverksavdelningarna vid Stockholms örlogsstation ävensom under viss behövlig tid radiorekryter därstädes böra erhålla sin utbildning vid en särskild, till denna station förlagd avdelning av sjömansskolan. Ifråga om principerna för rekrytutbildningens organisation har kommissionen sålunda ansett sig böra stanna vid att föreslå en viss, enligt dess mening nödvändig begränsning av centraliseringen. Den enhetlighet i rekrytutbildningen och de eventuella ekonomiska fördelar, som man åsyftade därmed, torde nämligen enligt kommissionens åsikt i alltför hög grad komma att vinnas på bekostnad av utbildningssystemets effektivitet och anpassningsmöjligheter för framtiden. Chefen för marinen. I ett den 11 januari 1943 avgivet yttrande över kommissionens preliminära förslag förklarade sig chefen för marinen icke kunna dela kommissionens uppfattning om lämpligheten av att uppdela sjömansskolan på så sätt, att maskin- och hantverksavdelningarnas rekryter samt radiorekryter tillhörande Stockholms örlogsstation finge sin rekrytutbildning vid en särskild till denna station förlagd avdelning av sjömansskolan. Marinchefen erinrade om att en dylik begränsning av centraliseringsplanen skulle medföra en avlastning av endast 170 man från sjömansskolan, vilket enligt hans mening ej i någon större utsträckning kunde stimulera rekryteringen. . . Ej heller ansåg sig marinchefen kunna dela kommissionens åsikt, att det kunde uppstå vissa svårigheter att i Karlskrona anskaffa civila timlärare i allmänbildande ämnen, därest rekrytutbildningen för allt flottans manskap sammanfördes till en central sjömansskola därstädes. Däremot fann märinchefen kommissionens förslag att effektivisera yrkesutbildningen genom att komplettera nuvarande varvskurser med kurser vid verkstadsskola beaktansvärt. Därvid är dock att märka, att enligt kommis-

245 sionen denna yrkesutbildning bör bedrivas i anslutning till varvsdriften, varför det erfordras två verkstadsskolor, en vid vardera örlogsstationen, medan marinchefen däremot tänkte sig en från varvsdriften helt fristående verkstadsskola förlagd till sjömansskolan. Om det skulle visa sig omöjligt att anordna en sådan central verkstadsskola, där samtliga elever kunde bibringas effektiv yrkesutbildning, borde detta enligt marinchefen dock icke föranleda en uppdelning av sjömansskolan på det sätt, som kommissionen föreslagit. De elever, som ej kunde bibringas verkstadsutbildning vid sjömansskolan, borde enligt marinchefens åsikt endast tillfälligt kommenderas till annan verkstadsskola och erhålla sin övriga utbildning vid den gemensamma sjömansskolan. I detta sammanhang erinrade marinchefen om att det för en förläggning av en del av sjömansskolan till Stockholm på sätt kommissionen förordat skulle erfordras ökad tillgång ej endast på befäl och underbefäl utan även på förläggnings- och skollokaler, först provisoriskt på Skeppsholmen och sedan vid den utflyttade örlogsstationen. Marinchefen uttalade vidare förhoppning om att kunna utveckla sjömansskolan till en elitskola för manskapet så långt möjligt jämförbar med sjökrigsskolan. For att denna strävan skulle kunna förverkligas vore dock ofrånkomligt, att sjömansskolan icke förlades mitt inne i en stad utan på en plats som gåve möjlighet till och utrymme för den bästa tänkbara fostran och utbildning av eleverna. Marinchefen underströk i detta sammanhang än en gång sm redan vid tidigare tillfällen uttalade uppfattning, att den enda lokal i Karlskrona, som fyllde dessa fordringar, vore f. d. grenadjärre^ementets kasern vid Gräsvik. Departementschefen. I propositionen 1943: 207 med förslag bl. a. om sjömansskolans förläggning till kustartilleriregementets stadskasern i stället for till den av marinmyndigheterna förordade Gräsviks-kasernen förklarade sig departementschefen, med hänsyn till vad marinchefen anfört beträffande kommissionens förslag rörande viss uppdelning av sjömansskolan, icke finna anledning att frångå sin i propositionen 1942: 210 uttalade principiella uppfattning om fördelarna av en centraliserad rekrytutbildning. I samband med bedömandet av de i propositionen avhandlade förläggningsfrågorna kunde bortses från de jämkningar av sjömansskolans organisation, som kunde följa av ett godtagande av kommissionens synpunkter, vilka enligt departementschefen alltså ej i nämnvärd grad påverkade bedömandet av de nämnda förläggningsfrågorna. Kommissionen. E n centralisering av hela flottans rekrytutbildning till Karlskrona, där rekryteringen länge varit otillfredsställande, kommer utan tvivel att ogynnsamt påverka rekryteringen av hela sjömanskåren. De senaste årens rekryteringsstatistik synes ge ytterligare belägg härför. I detta sammanhang förtjänar den nu nedlagda skeppsgossekåren anföras som exempel, så mycket hellre som denna länge varit förlagd enbart till Karlskrona. När den år 1907 utökades från 500 till 600 skeppsgossar, såg man sig nödsakad uppdela kåren så, att en del förlades till Marstrand. Såsom inledningsvis redan omnämnts (s. 14), tillkom denna nya kår även för att stimulera rekryteringen från västkusten. Men då denna rekrytering slog fel, övervägdes gång efter annan att i stället förlägga denna kår till Stockholm, där möjligheterna till god rekrytering syntes vara bättre. Att rekryteringsmöjligheterna fortfarande äro vida bättre i Stockholm än i Karlskrona framgår av den statistik som anförts (s. 201 f.).

246 När det nu gäller att i en central sjömansskola i Karlskrona utbilda alla flottans rekryter, kommer en sådan skola att få ett avsevärt större elevantal än som erfarenhetsmässigt visat sig vara lämpligt för praktiska ungdomsskolor. Med ett elevantal av 1 200 man, vilket enligt nu tillgängliga uppgifter torde vara det minsta, som sjömansskolan vid utbyggd organisation har att räkna med, blir denna skola rentav betydligt större än exempelvis försvarets läroverk och säkerligen också mera svårledd på grund av såväl elevmaterialets beskaffenhet som utbildningens mångskiftande art. Att såsom marinchefen tänkt sig inrätta en central verkstadsskola i Karlskrona för maskin- och hantverksavdelningarnas samtliga elever synes ej kunna möjliggöra den effektivisering av den grundläggande verkstadsutbildningen, som kommissionen anser vara nödvändig. Verkstadsskolutbildning är ett typiskt exempel på sådan utbildning, som ej kan centraliseras utöver en viss gräns utan att förfela sitt mål. Inom civil yrkesskolpraxis kan tvärtom förmärkas en tendens att decentralisera dylik utbildning, så att den kan bedrivas i så nära samband som möjligt med produktiv verksamhet. Ehuru de nuvarande varvskurserna lämna alltför mycket övrigt att önska ifråga om effektivitet, kunna dessa enligt kommissionens mening ej helt ersättas av utbildning i verkstadsskola, allra minst om denna är helt fristående från varvsdriften. Kommissionen anser, att eleverna på såväl rekryt- som underbefälsstadiet förutom verkstadsskolutbildning böra erhålla praktisk yrkesutbildning genom reparations- och uppläggningsarbeten m. m. på fartyg förlagda till varven. Att vid ett enda varv ordna en dylik önskvärd kombination av praktisk skolutbildning och varvspraktik för samtliga elever låter sig självfallet icke göra. För den skull erfordras flera verkstadsskolor. Även om kommissionens förslag om att inrätta två sådana skolor — en vid Karlskrona och en vid Stockholms varv — medför större anläggnings- och driftskostnader är att märka, att två sådana skolor på det hela taget kunna utnyttjas mera kontinuerligt och med större effekt än en central skola. Genom två skolor kan man nämligen bättre tillgodose även behovet av verkstadsskolutbildning för underbefälselever liksom också behovet av praktiska civilanställningskurser för avgående manskap. Ur utbildningssynpunkt vore det helt visst fördelaktigt, om det även vid Göteborgs blivande örlogsstation kunde inrättas en verkstadsskola. Kommissionen förutsätter emellertid, att denna fråga tages under övervägande, när det blir bestämt, i vilken omfattning utbildningen av manskap skall bedrivas vid denna station. Särskilt med hänsyn till önskvärdheten av en enhetlig organisation av sjömansskolan har marinchefen ansett sig böra ta avstånd från det av kommissionen framlagda förslaget att låta maskin- och hantverksavdelningarnas rekryter tillhörande Stockholms örlogsstation få hela sin rekrytutbildning ordnad vid en till denna station förlagd avdelning av sjömansskolan. Visst fog finnes för invändningen, att en dylik avlastning, som ej skulle uppgå till mer än en sjundedel av sjömansskolans hela manskapsstyrka, vore för ringa för att ge denna skola ett med hänsyn till utbildningens art lämpligt elevantal. Att märka

247 är dock, att sjömansskolan enligt kommissionens förslag skulle komma att avlastas just den del av rekrytkontingenten, vars yrkesutbildning endast med mycket stora svårigheter och knappast på ett tillfredsställande sätt skulle kunna ordnas vid en central skola i Karlskrona. Att märka är vidare att kommissionen, om den vid sin utredning haft möjlighet att i denna organisationsfråga i alla hänseenden gå förutsättningslöst tillväga, överhuvud taget ej skulle ha förordat en sådan form av centralisering som den nu beslutade, vilken omfattar endast rekrytstadiet. Kommissionen skulle i stället i enlighet med de synpunkter, som anförts redan i det preliminära förslaget, ha förordat en centralisering omfattande såväl rekryt- som underbefälsstadiet. Genom att till en enhetlig organisation sammanföra utbildningen på dessa båda stadier, vilka naturligt höra samman, skulle en önskvärd kontinuitet i utbildningen kunna främjas. Ifråga om en sådan enhetlig organisation av rekryt- och underbefälsutbildningen, som förutsätter två eller efter upprättande av den beslutade sjömanskåren i Göteborg tre stamskolor, vore marinchefens jämförelse med sjökrigsskolan mera berättigad. Elevantalet i dylika stamskolor skulle komma att uppgå till för Stockholm 500—600 man och för Karlskrona 800—900 man. 1 Genom att anordna en sjömans- eller stamskola vid vardera örlogsstationen torde man vidare kunna undgå de rekryteringssvårigheter, som den nuvarande alltför ensidigt centraliserade sjömansskolorganisationen av allt att döma kommer att medföra. Gentemot förslaget om två event, tre sjömans- eller stamskolor kan visserligen främst invändas, att beträffande Stockholms örlogsstation förläggningssvårigheterna f. n. lägga hinder i vägen. Frågan om förläggning av enhetlig stamskola för manskap tillhörande denna station borde emellertid enligt kommissionens mening kunna lösas på så sätt, att skolan förlades till en för utbildningen lämplig plats i Stockholms närhet.

Utbildningens omfattning och bedrivande i olika övningsgrenar och ämnen. Vissa a l l m ä n n a s y n p u n k t e r på frågan om u t b i l d n i n g e n s differentiering. Kommissionen har i sitt preliminära förslag anfört, att man under förarbetena till 1942 års försvarsbeslut beträffande rekryt- och underbefälsutbildningen synes ha ägnat den allmänbildande undervisningen oproportionerligt stor uppmärksamhet. Tillkomsten av det för hela försvarsväsendet gemensamma läroverket torde vara ett av skälen till att 1942 års riksdag principiellt uttalat sig för att studiemålen för denna undervisning borde vara i huvudsak lika vid de tre försvarsgrenarna. Äv de utredningar, som förordat en dylik enhetlighet liksom också anordningen att i manskapsskolorna till tiden åtskilja militär utbildning och undervisning i allmänbildande ämnen, har visser1 H ä r i ingå de för Göteborgs örlogsstation avsedda rekryt- och underbefälseleverna. Vid u p p r ä t t a n d e av särskild stamskola i Göteborg för omkring 150 elever, kommer elevantalet vid skolan i Karlskrona att minska med motsvarande antal.

248 ligen framgått, att man därvid tänkt sig, att arten, omfattningen oci bedrivandet av denna undervisning vid armén i stort sett skulle vara normerande för övriga försvarsgrenar. Men av utredningarna har däremot icke mod önskvärd tydlighet framgått, huruvida det vid särskilt tekniskt betonade iörsvarsgrenar verkligen vore möjligt att fullt ut genomföra dessa principer utan förfång för den yrkesutbildning, som vid dessa försvarsgrenar till skillnad från motsvarande vid armén är och måste vara mycket omfattande och ingående. Såsom huvudsakligt skäl för sin åsikt att flottans manskap borde bibringas kunskaper i samma omfattning som arméns har 1942 års försvarsberedning anfört, att olikheter i allmänbildningsavseende »medfört svårigheter för flottans underbefäl att erhålla civilanställning på samma områden som arméns underbefäl, t. ex. vid polisväsendet». Att manskapet vid den av kommissionen anordnade utfrågningen ägnat den allmänbildande undervisningen större uppmärksamhet än rekryt- och underbefälsutbildningen i övrigt torde likaledes till stor del bero på att civilanställningssynpunkten väl ensidigt trätt i förgrunden. H u r viktig civilanställningssynpunkten i och för sig än är, anser kommissionen dock, att det allmänt grundläggande kunskapsunderlaget för underbefälet åtminstone i första hand måste avpassas med hänsyn till den militära tjänstens fordringar. När det gällt att ordna det fast anställda manskapets utbildning vid flygvapnet, har från de flesta håll framhållits nödvändigheten av att avpassa denna utbildning främst med hänsyn till vapnets tekniska natur. Liknande synpunkter ifråga om det allmänbildande kunskapsunderlaget kunna anföras även beträffande det fast anställda manskapet vid flottan Förutom sjömansutbildning och allmänmilitär utbildning, som är erforderlig inom alla yrkesavdelningar vid flottan, behöver däcksavdelningens personal ett allmänt teoretiskt kunskapsunderlag, vilket helt visst utan olägenhet skulle kunna vara av liknande art som det vid arméns manskapsskoloi meddelade. E t t till arten i stort sett liknande allmänt-teoretiskt kunskapsunlerlag synes även passa för ekonomiavdelningens personal, ehuru detta ej recan på rekrytstadiet kan bli lika omfattande. Denna personal behöver nämligen på ett så tidigt stadium som möjligt också meddelas såväl teoretisk som piaktisk yrkesutbildning för att inom rimlig tid kunna göra tjänst som 2:a klass sjömän ombord. Att förskjuta tidpunkten för denna kompetens, tills allmänbildande kurser hunnit meddelas i samma omfattning som för däcksavdelningen, skulle nämligen ur bl. a. kader- och bemanningssynpunkter medföra alltför stora olägenheter för att enbart i likformighetens intresse kunna föiordas. För att ekonomiavdelningens personal ändå på det hela taget skall kunna erhålla motsvarande kunskaper i allmänbildande ämnen, vilket självfalet är önskvärt, måste åtminstone hälften av kurserna i dessa ämnen uppskjuias till underbefälsstadiet. Vid flottan behöver däremot maskin- och hantverkspersonalen likavil som motsvarande kategorier vid flygvapnet redan på ett tidigt stadium ett almänt-

249 tekniskt kunskapsunderlag såsom grund för yrkesutbildningen, som för denna personal är av största betydelse med hänsyn såväl till den militära tjänsten som till civilanställningsmöjligheterna för framtiden. För flottans avgående manskap av denna kategori torde det nämligen ligga närmast till hands att underlätta en övergång dels till motsvarande befattningar inom handelsflottan, dels till teknisk tjänst inom såväl enskilda som allmänna företag. Kommissionen har i sitt förslag sökt tillgodose maskin- och hantverkspersonalens behov av allmänt-teknisk kunskapsgrund, dock utan att förbise att dessa personalgrupper för att kunna tillgodogöra sig vidare yrkesutbildning även behöva en viss allmänt-teoretisk underbyggnad. E n dylik differentiering med hänsyn till själva arten och inriktningen av den grundläggande utbildningen behöver dock ej leda till avsteg från olika manskapskategoriers berättigade krav på likställighet ifråga om utbildningsgraden. Även om allmänt-teknisk utbildning enligt gängse uppfattning fortfarande synes underskattas något i jämförelse med allmänt-teoretisk, har i varje fall kommissionen ansett sig kunna helt bortse från dylika subjektiva värderingsskillnader mellan de olika slag av grundläggande utbildning, som föreslås. När det gäller såväl utbildningens art som omfattning, har kommissionen i första hand tagit hänsyn till manskapets huvudgrupper och deras av den militära tjänstens krav betingade bildningsbehov. Att för manskapet i dess helhet redan från början söka tillrättalägga utbildningen med hänsyn till de fordringar, som komma att ställas på den mindre grupp, som avses för vidareutbildning till underofficer och officer, har kommissionen nämligen ej ansett rimligt. För att före inträdet vid försvarets läroverk göra denna grupp likställd i allmänbildningsavseende med motsvarande grupper från övriga försvarsgrenar och vapenslag synes det vara mest rationellt att anordna särskilda kompletteringskurser, om så skulle visa sig erforderligt. Något nämnvärt behov därav skulle enligt kommissionen mening emellertid ej komma att uppstå, därest försvarets läroverk, såsom naturligt är, differentieras och ifråga om kurser i första hand avpassas efter de militära grundskolornas möjligheter och ej tvärtom. Kommissionens preliminära förslag åsyftade alltså en differentiering av den allmänbildande undervisningen på rekrytstadiet på så sätt, att däcks- och ekonomiavdelningens personal erhåller motsvarande utbildning som vid armén, medan för maskin- och hantverksavdelningarnas elever redan på rekrytstadiet huvudvikten vid den allmänbildande undervisningen lägges vid sådana ämnen, som äro av grundläggande betydelse för den fortsatta yrkesutbildningen. Chefen för marinen har i yttrande över detta kommissionens förslag ansett detta fullt riktigt under förutsättning att den synpunkt, som kommissionen framhållit, vunne gehör, nämligen att försvarets läroverk differentierades och ifråga om kurser i första hand avpassades efter de militära grundskolornas möjligheter och ej tvärtom. Vid läroverket borde därför även enligt marinchefens mening inrättas en teknisk linje, avpassad efter den differentierade utbildning, som elever från flottans yrkesavdelningar redan på rekryt-

250 stadiet erhölle. Under det samarbete, som ägt rum med chef och rektor vid arméns underofficersskola angående teknisk linje i försvarets läroverk, hade det visat sig, att det lämpligen ej ginge att anordna någon for samtliga försvarsgrenar gemensam T-linje på grund av olikheterna i de lägre manskapsskolorna. Elevantalet från flottan bleve emellertid så stort, att det val motiverade en särskild linje för dess elever. Om sålunda en lämplig T-lmje med den föreslagna differentieringen utan kompletteringskurs gmge att genomföra för maskin- och hantverksavdelningarnas elever, bleve detta enligt marinchefens mening däremot icke förhållandet med ekonomiavdelningens elever, vilka ej kunde tänkas genomgå T-linjen. Handelslinjen (H-lmjen vid AUS), som varit avsedd för dessa, vore borttagen vid läroverket och därest A-linje icke komme att bibehållas, bleve det nödvändigt att ge ekonomiavdelningens manskap samma utbildning i allmänbildande ämnen som dacksavdelningens personal. Undervisningen i allmänbildande ämnen. Behovet av lärokursernas differentiering med hänsyn till elevemas förkunskaper är framträdande även vid flottans manskapsskolor. Därigenom att sådan differentiering hittills ej skett, har den åt undervisningen i dessa ämnen anslagna tiden ej blivit effektivt utnyttjad i varje fall ej för elever med bättre förkunskaper och studieförutsättningar. Att behöva följa en undervisning, som varken ger tillfälle till ansträngning eller vidare förkovran, skapar hos elever med högre skolutbildning och studieambition — såsom redan lantförsvarets utbildningskommission framhållit — »lätt nog en viss likgiltighet och vantrevnad, som i sin tur i många fall kan komma att medverka till att dessa elever utnyttja första bästa tillfälle att lämna den militära banan» (S. O. U. 1941:35 s. 257). Vid flottan har manskapsutbildningen länge varit så centraliserad, att en viss differentiering därav med hänsyn till elevernas olika förkunskaper och studieförutsättningar mycket väl kunnat ordnas. Att så verkligen sker vid rekryt- och underbefälsutbildningens organisation för framtiden anser kommissionen vara nödvändigt och har f. ö. starkt understrukits i de refererade uttalandena från manskapshåll. Enligt vad kommissionen funnit, torde man kunna utgå ifrån att det för åtminstone en fjärdedel av eleverna i flottans manskapsskolor erfordras en »högre linje», motsvarande den som år 1942 inrättades vid arméns manskapsskolor. P å denna högre linje bör — förutom mera kvalificerad undervisning i samtliga läroämnen — även förekomma undervisning i ett främmande språk. Till högre linje böra beordras dels elever med realexamen eller motsvarande kunskapsmått, dels även sådana övriga elever, som vid särskild inträdesprövning visat sig äga erforderliga kvalifikationer. Att såsom sker vid armén elever med realexamen helt befrias från klass 1 torde ej utan mycket stora olägenheter låta sig göra vid flottan, enär eleverna där under motsvarande stadium måste påbörja — förutom viss militär utbildning — även sjömans- och yrkesutbildning. P å den högre linjen bör dock undervisningen inom klassens ram ytterligare individualiseras, så att real-

251 skolutbildade tilldelas mera kvalificerade studieuppgifter att lösa på egen hand men under läraren överinseende. Beträffande läroämnena är att märka, att vid armén av naturvetenskapliga ämnen endast förekommer »människokroppens fysiologi». Vid flottan bör — förutom biologi med hälsolära — åtminstone för maskin- och hantverkspersonalen undervisning meddelas även i fysik och kemi, vilket också särskilt denna personal vid utfrågningen ansett nödvändigt. Ämnet medborgarkunskap, som ej förekommer vid armén annat än som en del av kursen i historia, bör med hänsyn till sitt allmänna bildningsvärde — såsom från manskapshåll också framhållits — utbrytas till ett fristående ämne. Undervisningen i detta synes dock ej böra påbörjas förrän på underbefälsstadiet, då eleverna nått tillräcklig mognad för att rätt uppfatta och uppskatta ämnet. I kurs- och timplanerna för klass 1 vid armén ingår under namn av »människokunskap» en orientering om det mänskliga själslivets vanligaste yttringar. Detta ämne, som enligt kommissionens mening särskilt i form av praktisk psykologi kan vara av stort värde vid utbildning i befälsutövning, bör lämpligen sammanknytas med denha utbildning, vilken dock påbörjas först på underbefälsstadiet. Att, såsom 1941 års försvarsutredning tänkt sig, undervisning i främmande språk skulle bedrivas endast i form av frivilliga kurser anser kommissionen ej tillfyllest för att säkerställa de för inträde vid försvarets läroverk erforderliga språkkunskaperna. Närmast omöjligt torde det vara — vilket försvarsutredningen föreslagit — att även ombord bedriva korrespondensundervisning i främmande språk. Det är fastmera nödvändigt att införa obligatorisk undervisning i ett främmande språk redan på rekrytstadiet för att i tid kunna grundlägga erforderliga språkkunskaper hos huvuddelen av den grupp, som kan beräknas fortsätta i försvarets läroverk. Dessa grundläggande språkkunskaper befästas och utvidgas sedermera på underbefälsstadiet genom frivilliga kurser, som dock böra anordnas iland och vara tillgängliga även för andra än sådana som gått på högre linje på rekrytstadiet. För sådana elever, som först på underbefälsstadiet visat utpräglad håg och fallenhet för vidare utbildning, bör det även i övriga allmänbildande ämnen anordnas kompletteringskurser iland, varigenom dessa elever få tillfälle att fortsätta vid försvarets läroverk, om de befinnas lämpliga därtill. För att genomgå sådana kurser böra dessa elever därför tidvis landkommenderas, vilket ur bemanningssynpunkt blir möjligt, om värnpliktiga, såsom kommissionen förutsatt, utbildas till att i viss utsträckning ersätta underbefälselever ombord. Yrkesutbildningen. Nödvändigheten att upprätthålla stridsberedskap ombord har medfört, att yrkesskolor och yrkeskurser, som under normala förhållanden ordnats antingen ombord vid särskilda skolförband eller vid örlogsstation resp. örlogsvarv, under senare år i största utsträckning i stället anordnats på fartyg, där elev samtidigt ingått i ordinarie besättning. Självfallet har yrkesutbildningen

252 under sådana förhållanden ej kunnat bli tillräckligt effektiv, särskilt när den skett på enheter, där elevantalet varit antingen stort eller mycket litet eller där särskilt hög beredskap måst hållas. Det är mot bakgrunden av dessa nödtvungna ogynnsamma omständigheter, som man har att uppfatta manskapets i det föregående refererade uttalanden om yrkesutbildningen. I många fall är det nämligen alldeles tydligt, att dessa uttalanden i hög grad avse förhållanden under beredskapstiden. För att i någon mån förbättra yrkesutbildningen ha under 1943 vissa för däcksavdelningen avsedda yrkesskolor sammandragits till skolförband. En del elever har därvid bibehållit sina kommenderingar men tillfälligtsvis förlagts till särskilt avdelade skolfartyg. Vid de tillfällen då det fartyg, vars besättning eleverna tillhört, gått ut för övning, ha de måst avbryta sin undervisning och återgå till detta fartyg. För att undvika omfattande besättningsbyten, för vilka det saknas tillräcklig ersättningspersonal, torde ett sådant system även under normala förhållanden behöva tillämpas, men det bör i så fall modifieras. Kommissionen anser sålunda, att elever, kommenderade på större enheter, under fredsförhållanden utan ersättare böra kunna få sin yrkesutbildning på särskilda skolfartyg och vid förekommande anstalter iland. Däremot torde det bli nödvändigt att på mindre fartyg (inom jagar-, ubåtsförband etc.) ersätta visst manskap, som kommenderats att genomgå yrkesutbildning. I viss utsträckning torde elever härvid kunna kommenderas utöver ordinarie besättningslista, För elever, som på grund av eget fartygs övningar ej lämpligen kunna vara förlagda ombord på detta, anses fast förläggning (depåförläggning) böra finnas att tillgå, varigenom för utbildningsarbetet olägliga omflyttningar av personalen och tidsödande transporter i ej ringa mån torde kunna undvikas. Däcksavdelningen. Bortsett från vissa främst av beredskapsförhållandena betingade brister har kommissionen funnit yrkesutbildningen inom däcksavdelningen i stort sett tillfredsställande. Ej heller synas de militära myndigheterna eller manskapet ha några väsentliga anmärkningar mot denna utbildning. Enda undantaget utgör radiomatrosernas yrkesutbildning. R a d i o m a t r o s e r . Yrkesutbildningen för dessa såväl vid underbefälsskola som i kurs II vid radiosignalskola har under beredskapstiden måst bedrivas ombord på de fartyg, på vilka eleverna kommenderats. På de flesta fartyg har det emellertid varit svårt att rationellt ordna utbildningen — i synnerhet på mindre fartyg, såsom minsvepare och torpedbåtar. Därigenom har radiomatrosernas tidigare mycket högt uppdrivna yrkesskicklighet kommit att avsevärt försämras. Den ökning av radiomatrosernas utbildning på rekrytstadiet till 18 månader, vilken kommissionen efter ingående undersökning av deras utbildningsförhållanden förordat, är nödvändig dels för att ifråga om militära och allmänbildande ämnen samt sjömanskap tillförsäkra radiomatroserna en utbildning, som är någorlunda likvärdig med det övriga däcksmanskapets, dels för att uppdriva yrkesskickligheten till tidigare nivå. Det synes erforderligt att redan under första halvåret påbörja utbildningen i radiosignalering för att så tidigt som möjligt kunna avskilja för utbildningen olämpliga elever, vilket ej med tillräcklig säkerhet låter sig göra enbart med hjälp av antagningsprov. Att tidigt påbörja utbildningen i radiosignalering är vidare

en förutsättning för att erforderlig färdighet skall kunna uppnås. Det har nämligen visat sig, att utbildningen i radiosignalering ej med fördel kan koncentreras till ett senare stadium utan i stället så långt möjligt bör fördelas på de olika stadierna. Även om till radiomatroser skulle antagas enbart sökande med realexamen, bör utbildningstiden ej lämpligen göras kortare än den nu förordade. I stället bör såsom redan föreslagits ifråga om undervisningen i allmänbildande ämnen utbildningen för elever med högre skolunderbyggnad göras mera omfattande. Den fortsatta yrkesutbildningen på rekrytstadiet bör dels bedrivas vid redan befintliga radioskolor och dels — vad den praktiska tillämpningsundervisningen beträffar — förläggas till radiosignalskola vid Hårsfjärden. Härigenom skapas vissa garantier för effektivitet och kontinuitet i utbildningen. På så sätt blir det också möjligt för befäl och manskap att lära känna varandra, vilket synes vara av betydelse inom förbindelsetjänsten, då denna är i särskilt hög grad beroende av den individuella skickligheten. Beträffande utbildningens bedrivande har kommissionen funnit, att undervisningen i ämnet radioteknik är alltför teoretiskt betonad, vilket främst torde bero på bristen på lämplig undervisningsmateriel för demonstrationer och laborationer. Vidare saknas moderna läroböcker, varför tidsödande anteckningar och av instruktionspersonalen utarbetade kompendier måst läggas till grund för undervisningen. Det är nödvändigt, att denna utbildning blir mera praktiskt betonad, men härför fordras i första hand dels lämplig undervisningsmateriel, dels moderna läroböcker, helst utarbetade med ledning av vid radioskolorna gjorda erfarenheter. Manskapets önskemål om utbildning i reparationstjänst, s. k. service-utbildning, anser kommissionen i viss mån beaktansvärda. Radioskolorna behöva utrustas för undervisning i reparationsteknik. Genom att i viss utsträckning bedriva undervisning häri såväl på rekryt- och underbefälsstadiet som under s. k. certifikatkurs blir det möjligt att åstadkomma lämplig stegring av denna utbildning. Yrkesutbildningen i underbefälsskola bör enligt kommissionen mening även för framtiden förläggas till de vid örlogsstationerna redan befintliga radioskolorna. Där bör också undervisningen i engelska språket meddelas, dock ej såsom hittills av militära utan av civila lärare, vilka i så fall kunna avses även för undervisningen i samma ämne vid certifikatkurs. Utbildningen vid certifikatkurs bör nämligen bibehållas och lämpligen förläggas till 4:e eller 5:e anställningsårets vinterhalvår samt vara obligatorisk för den som godkänts vid underbefälsutbildningen. Genom samarbete mellan vederbörliga organ inom marinstaben och telegrafverket torde det vara möjligt att mera bestämt än hittills ange riktlinjerna för såväl omfattningen som bedrivandet av denna utbildning. Yrkesutbildningen inom ekonomi-, maskin- och hantverksavdelningarna synes även under normala förhållanden ha lämnat alltför mycket övrigt att önska ifråga om effektivitet. De allvarligaste anmärkningarna, som ifrågavarande manskap framställt, ha gällt yrkesundervisningen. Kommissionen har vid närmare undersökning funnit, att dessa anmärkningar till övervägande del äro berättigade. De militära myndigheter, som närmast ha att utöva tillsyn över denna utbildning, ha dock ej avgivit förslag till de genomgripande förbättringar, som skulle ha erfordrats. Ekonomiavdelningen. Yrkesutbildningen för denna avdelning är så ordnad, att de för varje yrkesgren erforderliga praktiska kunskaperna meddelas på rekrytstadiet, under det att yrkesutbildningen på underbefälsstadiet för flertalet yrkesgrenar avser dels ökad yrkeskunskap, huvudsakligen teoretisk, dels grundläggande kunskaper för den fortsatta utbildningen till underofficer.

254 D e n n a s i s t n ä m n d a u t b i l d n i n g är i regel även till a r t e n olika, eftersom d e n i flesta fall syftar t i l l tjänst av a n n a t slag än den g r u n d l ä g g a n d e y r k e s u t b i l d ningen. D e t är den g r u n d l ä g g a n d e y r k e s u t b i l d n i n g e n , som k o m m i s s i o n e n a n s e r i första h a n d b ö r a v i d g a s och förstärkas. I n o m d e n n a y r k e s a v d e l n i n g b ö r a elev e r n a nämligen r e d a n efter sin u t b i l d n i n g p å r e k r y t s t a d i e t k u n n a u t n y t t j a s i kvalificerade y r k e s b e f a t t n i n g a r . H o v m ä s t a r e , k o c k a r o c h f ö r r å d s m ä n . Yrkesutbildningen ordnas f. n . för kockar vid matinrättning och restaurang, för hovmästare vanligen vid mäss samt för förrådsmän vid förråd iland och vid matinrättning. Den praktiska utbildningen på dylika arbetsplatser är i stort sett av samma karaktär som vid de nuvarande varvskurserna. Eleverna äro hänvisade till att under en mer eller mindre ordnad praktik på dessa arbetsplatser, mestadels på egen hand, söka lära sig yrket. Erfarenheten visar emellertid, a t t denna primitiva utbildningsform ej är tillräckligt effektiv vid grundläggande yrkesutbildning. Förhållandena vid en matinrättning iland eller i ett restaurangkök äro ej heller desamma som de, vilka särskilt kockar och förrådsmän sedermera möta ombord. För kockar som omedelbart efter sådan utbildning ensamma få sköta och ansvara för matlagningen ombord — vilket många av dem få göra — är en sådan utbildning ej tillräcklig. Även förrådsmän kommenderas ombord med otillräckliga kunskaper ifråga om skötseln och vården av förråd. Vad beträffar hovmästare få dessa vid mäss visserligen tillräcklig övning i servering men däremot icke tillräcklig undervisning ifråga om matlagning, uppläggning, inköp av råvaror m. m. Vid Karlskrona örlogsstation har kockarnas yrkesutbildning tidvis anordnats såsom särskilda kurser vid stadens yrkes- och lärlingsskolor. Anordningen har dock ej varit lämplig, enär denna utbildning på grund av det civila läsårets uppläggning måst bedrivas jämsides med rekrytutbildningen i övrigt. Kommissionen anser visserligen, att den grundläggande yrkesutbildningen för såväl hovmästare som kockar även för framtiden bör ordnas yrkesskolmässigt, men att det för ändamålet bör inrättas en särskild flottans förplägnadsskola. Vid denna bör alla kockar få en enhetlig såväl teoretisk som praktisk utbildning, som gör dem skickade att på eget ansvar sköta matlagningen ombord. Tidigare differentiering av befäls- och skeppskockars utbildning anser kommissionen mindre lämplig Den teoretiska yrkesutbildningen för hovmästare och förrådsmän bör kunna förläggas till förplägnadsskolan och där samordnas med motsvarande utbildning för kockarna. Även hovmästare böra erhålla viss köksutbildning, enär det är av vikt att också de behärska grunderna ifråga om matlagning. Däremot synes den praktiska utbildningen för förrådsmän såsom hittills böra förläggas till olika förråd iland men utbildningen kompletteras med en praktisk kurs i förråd ombord. Även för hovmästare och kockar är det nödvändigt att anordna en motsvarande tilllämpningskurs ombord. På underbefälsstadiet erfordras för samtliga här n ä m n d a yrkesgrenar särskild yrkeskurs. Huvudsyftet med denna bör vara a t t meddela sådana vidare teoretiska och praktiska kunskaper, som äro nödvändiga i förhandsbefattningar vid större kök, förråd eller mäss. Under denna kurs böra eleverna även inhämta grunderna ifråga om rationell arbetsledning och även få tillfälle till övning såsom arbetsledare i yrkestjänst. Vid underbefälsskola slutligen bör förekomma utbildning i bokföring och även övrig sådan fackutbildning. Denna synes merendels kunna vara gemensam for här ifrågavarande yrkesgrenar. S j u k v å r d a r e . Den egentliga yrkesutbildningen för dessa har hittills ordnats i form av kurser vid sjukhus. Dessutom har vid underbefälsskola och sedermera

255 vid särskild kurs meddelats viss yrkes- och fackutbildning för att kunna använda denna personal i förrådstjänst. Enligt vad kommissionen erfarit, har sjukvårdsutbildningen hittills ej varit tillfredsställande. Myndigheterna ha också insett behovet av en förbättring härvidlag. Sålunda har inom marinstaben en särskild kommission utarbetat förslag till omorganisation av sjukvårdsutbildningen inom marinen. Detta innebär, såsom redan i det föregående (s. 221) n ä m n t s , att ifrågavarande personal utbildas enbart för sjukvårdstjänst. Förslaget torde dock ej vara möjligt a t t genomföra, enär det innebär att personalen skulle kunna disponeras för praktisk tjänst ombord först efter 3 års utbildning. Manskapet har i sina uttalanden kraftigt understrukit behovet av förbättring av utbildning vid kurser på sjukhus. Även kommissionen anser, att sjukvårdspersonalens utbildning behöver vidgas och förstärkas samt i viss mån omläggas. Sålunda bör den grundläggande teoretiska utbildningen meddelas vid särskild kurs på rekrytstadiet och den praktiska utbildningen förläggas till kurser vid sjukavdelning, sjukhus samt ombord på tillgängliga större fartyg. På underbefälsstadiet bör den teoretiska utbildning, som meddelats på rekrytstadiet, vidgas och fördjupas samt den praktiska utbildningen förläggas till olika avdelningar vid sjukhus. För att leda och meddela denna yrkesutbildning erfordras särskild såsom lärare kommenderad läkare, eventuellt med biträde av sjukvårdsunderofficer. I yttrande över utbildningskommissionens preliminära förslag har marinöverintendenten framhållit, a t t sjukvårdspersonal ej för framtiden bör avses för förrådstjänst, Även kommissionen finner det naturligt, att denna för speciell tjänst utbildade personal utnyttjas enbart i sjukvårdstjänst. H o r n b l å s a r e . Yrkesutbildningen för dessa har redan på musikelevstadiet, som föregår rekrytutbildningen, ett dubbelt syfte, nämligen dels, huvudsakligen, musiktjänst och dels expeditionstjänst. Kommissionen anser, att yrkesutbildningen även för denna personal bör förbättras och utbildningstiden något förlängas. De synpunkter, som beträffande denna utbildning anförts av i det föregående citerade myndigheter, kan kommissionen dock ej helt dela. Den anser nämligen, a t t behovet av yrkesutbildning för denna yrkesgren åtminstone till och med underbefälsstadiet kan och bör tillgodoses utan att den allmänbildande och militära utbildningen minskas. Ifråga om förutsättningarna för musiktjänstens utövande har kommissionen erfarit, a t t dessa i viss mån försämrats genom en alltför hårt driven utbildning i båttjänst. Denna utbildning synes därför för denna personal böra anpassas med hänsyn härtill. Enligt de citerade myndigheterna borde hornblåsare erhålla vidgad utbildning i expeditionstjänst, bl. a. har man föreslagit a t t införa utbildning i stenografi. Kommissionen anser emellertid, a t t sistnämnda slag av utbildning för hornblåsare knappast är av behovet påkallad. Färdighet i stenografi nedgår f. ö. mycket snabbt och försvinner, om tillfälle till underhållande praktik skulle utebli, vilket för dessa torde komma att bli fallet. Denna personal måste i första hand ägna sig åt musiktjänst, I expeditionstjänst ombord komma hornblåsare huvudsakligen att tjänstgöra som skrivbiträden. Beträffande musikpersonalen innebär myndigheternas förslag vidare förkortad utbildning i såväl allmänbildande som militära ämnen s a m t slopande av underofficersutbildningen. Kommissionen anser emellertid varken nödvändigt eller lämpligt att försämra vare sig den allmänbildande eller den militära undervisningen för denna personalgrupp. Om hornblåsare på grund av tjänsteskäl ej k u n n a fullfölja sin utbildning vid försvarets läroverk och marinens underofficersskola, böra de vid örlogsstation bibringas samma allmänbildande och militära undervisning som övrig personal inom ekonomiavdelningen.

256 Maskinavdelningen. Bedriven ombord kan den teoretiska yrkesundervisningen för rekryterna icke bli tillräckligt effektiv och bör därför fill huvudsaklig del förläggas till skolperiod iland. I sitt yttrande den 25 februari 1943 över kommissionens preliminära förslag säger sig marinchefen vara underkunnig om att utbildningen bl. a, i verkstadstjänst icke varit tillräckligt effektiv, »men detta är icke beroende på att utbildningstiden varit för knappt tilltagen utan fastmer på bristande ledning och kontroll». Även kommissionen är av den uppfattningen, att bristande ledning och kontroll är en av orsakerna till att yrkeskurserna vid varv, såsom särskilt maskinavdelningens rekryter framhållit, icke givit tillräcklig behållning. Beträffande kontrollen är dock att märka, att kursledare vid sidan av annan ordinarie befattning haft att tillse utbildningen vid ett flertal kurser med eleverna spridda över en stor del av varvsområdet. Tillgången på lokaler, verktyg och annan undervisningsmateriel är ej heller till räcklig för en ordnad verkstadsutbildning. Den grundläggande delen av verkstadsutbildningen består huvudsakligen av s. k. filarutbildning, som på rekrytstadiet under c:a 11 veckor bedrives utan närmare kontakt med varvsarbetet i övrigt. Denna utbildning synes vara alltför ensidig såsom förberedelse för den praktikperiod om c:a 4 veckor, som enligt gällande kursplan skall förekomma redan på rekrytstadiet och varunder eleverna kommenderas till olika verkstäder för att där deltaga i reparationsarbeten. Värdet av den varvspraktik, som sedermera erhålles på underbefälsstadiet, förefaller likaledes vara alltför ringa, Dels sakna nämligen varvsarbetarna i regel såväl intresse för instruktionstjänst som tillräcklig vana att effektivt kunna bedriva sådan, dels tilldelas eleverna merendels endast sådant arbete, som närmast kan betecknas såsom rengörings- och handräckningsarbete. E n intresserad elev kan visserligen även därvid göra en del värdefulla iakttagelser och erfarenheter, men dessa motvägas dock i alltför många fall av ogynnsamma erfarenheter, särskilt ur arbetsdisciplinär synpunkt. På det hela taget synes denna traditionella praktikmetod alltför tidsödande och osäker för att på den förhållandevis korta tid, som står till förfogande, kunna leda till de utbildningsresultat, som numera fordras. Det är närmast därför som kommissionen föreslår, att den grundläggande verkstadsutbildningen och arbetsdisciplinen i stället bibringas eleverna i särskilt anordnade verkstadsskolor. Att denna praktiska skolutbildning enligt kommissionens mening dock bör bedrivas i så nära samarbete som möjligt med varven beror främst därpå, att dessa skolor ej kunna tänkas helt ersätta regelmässig varvspraktik. Sådan bör nämligen i viss utsträckning förekomma redan på rekrytstadiet i form av kortare praktikperioder, under vilka verkstadsskolans yrkeslärare lämpligen kunna tjänstgöra såsom instruktörer. För att en sådan praktik på ett så tidigt stadium skall kunna bli tillräckligt effektiv fordras nämligen en mera systematisk instruktion än den som för närvarande erbjudes. Ett ytterligare skäl för att verkstadsskolan bör bedrivas i nära sam-

257 arbete med varv är att skolan under sådana förhållanden lättare kan få verkliga arbetsobjekt för den praktiska utbildningen liksom också verkliga studieobjekt för den yrkesteoretiska undervisning, som därjämte måste meddelas. E n verkstadsskola som är helt skild från det praktiska arbete, vartill den syftar, blir självfallet alltför verklighetsfrämmande och ineffektiv. Om eleverna sålunda på rekrytstadiet övervägande i verkstadsskola erhålla en dylik grundläggande yrkesutbildning, bör deras fortsatta mera speciella yrkesutbildning kunna med större fördel såsom hittills bedrivas huvudsakligen i varvens olika verkstäder, som äga för sådan utbildning behövlig specialutrustning. På underbefälsstadiet böra eleverna i så fall kunna anses mera mogna att tillgodogöra sig en väl planlagd och systematiskt genomförd verkstadspraktik, så mycket mer som de på detta stadium tack vare den grundligare förutbildningen böra kunna tilldelas än mera kvalificerat arbete. I motsats till marinchefen anser kommissionen dock, att på underbefälsstadiet — förutom den yrkesteoretiska undervisningen — även bör bedrivas viss praktisk utbildning i verkstadsskola. Detta sistnämnda dels för att vidmakthålla och befästa den grundläggande praktiska yrkesutbildning och arbetsdisciplin, som eleverna förvärvat på rekrytstadiet, dels och framför allt för att på det hela taget göra denna yrkesutbildning så effektiv, att den så nära som möjligt motsvarar kompetenskraven i detta avseende för erhållande av 3:e maskinistbrevet, ett önskemål, som manskapet starkt understryker och kommissionen anser i hög grad beaktansvärt. Att ordna särskild verkstadsskola för den del av utbildningen, som ej behöver förläggas till varv, anser marinöverdirektören i skrivelse till marinchefen i anledning av kommissionens förslag vara värdefullt och framhåller, att man därvid bör utnyttja den erfarenhet, som föreligger beträffande civila dylika skolor. Vidare framhåller marinöverdirektören, att det måste tillses, att maskinavdelningens personal under rekryt- och underbefälsutbildningen sammanlagt erhåller minst samma praktiska yrkesutbildning genom reparations- och uppläggningsarbeten m. m. på till varven förlagda fartyg som vad nu är fallet. Hantverksavdelningen. Beträffande den del av yrkesutbildningen för hantverkspersonalen, som är förlagd till varv, gälla i stort sett samma synpunkter som ifråga om maskinavdelningens yrkesutbildning. Även för hantverkspersonalen finner kommissionen erforderligt, att viss del av yrkesutbildningen förlägges till verkstadsskola. De önskemål från manskapets sida om att särskilt för vapensmeder på underbefälsstadiet måtte tillkomma en kortare kurs vid gevärsfaktori eller vapenfabrik, anser kommissionen att man bör söka tillmötesgå. S j ömansutbildningen. Sjömansutbildningen på rekrytstadiet omfattar huvudsakligen båttjänst och sjömaning, vilka båda övningsdetaljer ingå i ämnet rekrytundervisning. Däcksavdelningens rekryter meddelas dessutom vid yrkesskolor ombord utbildning i »sjömanskap», som omfattar båttjänst, enklare sjömansarbeten, känne17—2029 43

258 dom om de viktigaste föreskrifterna i ombordläggningsreglementet, kompassavläsning, rorgång och lodhyvning m. m. Enligt såväl myndigheterna som manskapets åsikter har sjömansutbildningen ej varit tillfyllest. Detta beror dels på den tidigare alltför korta utbildningstiden, dels därpå att utbildningen bedrivits under ogynnsamma förhållanden och på ett alltför ensidigt sätt. Sålunda är att märka, att för de rekryter, som tidigare år antagits den 1 november och därefter under 3 månader genomgått rekrytskola period I, väderleksförhållandena i mycket hög grad försvårat övningarna i båttjänst. Därför har sjömansutbildningen för dem väsentligen kommit att inskränka sig till övningar i sjömaning och teoretisk genomgång av vissa grunder i sjömanskap. Vid den praktiska tillämpning som följt, sedan de kommenderats till tjänstgöring ombord, ha bristerna i deras grundläggande sjömansutbildning trätt i dagen, särskilt hos maskinavdelningens rekryter, som ej fått vara med om någon tillämpning förrän efter det de genomgått sin yrkeskurs vid varv (c:a 3V2 mån.). För ekonomioch hantverksavdelningarnas rekryter har sjömansutbildningen för övrigt varit begränsad till vad de fått lära sig under rekrytskola iland. Utbildningen i sjömaning har i regel inskränkt sig till knopar och stek samt enklare sjömansarbeten, kort- och långsplits o. d. med tågvirke. Knopar och stek ha inövats vid s. k. sjömaningslejdare. övningarna ha ofta bedrivits exercismässigt och långt ifrån alltid tagit sikte på den praktiska tillämpningen av kunskaperna, beroende dels på slentrian och dels på viss oföretagsamhet att anskaffa lämplig undervisningsmateriel. Utbildningen under den praktiska tillämpningskursen — rekrytskola period II för däcks- och maskinavdelningarna — har i regel skett ombord på stridsfartyg. För att emellertid kunna göra eleverna skickade att bestrida sina befattningar har stridsutbildningen tidvis måst träda så i förgrunden, att sjömansutbildningen försummats. Vid förläggning av denna skolperiod till vintermånaderna ha dessutom väderleksförhållandena ofta lagt hinder i vägen för sjömansutbildningen. För den fortsatta utbildning i sjömanskap, som däcksavdelningens rekryter erhållit vid artilleri- och signalskolorna, ha förutsättningarna ej heller alltid varit de bästa. Otillräcklig båtmateriel för de stora elevantalen har försvårat utbildningens bedrivande särskilt i segling. I vissa fall torde även elevernas förläggning till depåfartyg ha gjort det svårt att anordna livbåtsövningar och varit till nackdel också för sjömansutbildningen i övrigt. Därtill kommer att huvudsyftet med utbildningen vid dessa yrkesskolor varit och alltjämt är att meddela eleverna yrkeskunskaper. Kommissionen är av den bestämda uppfattningen, att sjömansutbildningen på rekrytstadiet kan och bör förbättras. För den skull måste den emellertid dels ägnas längre tid, dels förläggas till gynnsam tid under året, dels ock bedrivas med hjälp av kunnig instruktionspersonal och lämplig materiel. Då hela första anställningsåret hädanefter kan avses för rekrytutbildningen, föreligga betydligt större förutsättningar än tidigare att ge rekryterna en god grundläggande sjömansutbildning, innan de såsom 2:a klass sjömän kommenderas att bestrida ordinarie befattningar ombord. Någon differentiering av denna grundläggande sjömansutbildning är visserligen ej önskvärd men i viss mån nödvändig med hänsyn till möjligheterna att tillgodose andra utbildningsbehov, främst de speciella yrkesfärdigheterna.

259 En blivande 2:a klass sjöman bör besitta god färdighet i rodd och segling med de båttyper, som finnas ombord på stridsfartygen. Han bör vidare vara väl övad i livbåts bemannande samt ut- och insättande m. m. Livbåtsexercis bör bedrivas under den period, då rekryterna äro kommenderade ombord på stridsfartyg. Rekryt inom däcksavdelningen måste vidare för att kunna godkännas såsom 2:a klass sjöman behärska sådana viktiga grenar av tjänsten som att vara rorgängare och utkik. I lödning, kastning av kasttåg, skötande av förtöjningsgods samt hanterande av fendertar måste färdigheter också finnas. Dessutom fordras en grundlig utbildning i sjömansarbeten, särskilt för däcksavdelningens rekryter. Denna utbildning måste dock bli mera verklighetsbetonad och anpassad efter förhållandena på stridsfartyg. Utbildningen i slagning av knopar och stek bör bedrivas också i form av tillämpningsövningar. E n icke oviktig övningsdetalj, som hittills blivit förbisedd, är vidare undervisning om fartygsmaterielens underhåll och vård — segelsömnad, målningsoch rengöringsarbeten m. m. Sjömansutbildningen på underbefälsstadiet omfattar navigation, vissa teoretiska grunder ifråga om sjömanskap samt — utom för radiomatroser — sjömansarbeten av mera kvalificerat slag än på rekrytstadiet. Praktisk tilllämpning få däcksavdelningens underbefälselever vid kurs i yrkesskola ombord. I övriga yrkesavdelningar erhålla eleverna på underbefälsstadiet ej någon som helst sjömansutbildning, bortsett från viss teoretisk undervisning om krigsfartygs byggnad m. m. för maskin- och hantverksavdelningarnas elever. Båttjänst övas icke vid underbefälsskolorna. Beträffande sjömansutbildningen på underbefälsstadiet uttalas av däcksavdelningens manskap bl. a. önskemål om mera undervisning och övning i navigation, särskilt praktisk sådan. Kommissionen har också kunnat konstatera, att övningar i skärgårdsnavigering, bl. a. på grund av brist på härför lämplig båtmateriel, ej kunnat bedrivas i önskvärd omfattning. Otvivelaktigt är ökad kunskap även i praktisk navigation för däcksavdelningens underbefäl i allmänhet av stor betydelse för bestridande av vissa befattningar ombord på flottans fartyg. Men därjämte — och detta vill kommissionen understryka — bör sjömansutbildningen syfta till att ge däcksavdelningens underbefäl sådana kunskaper, att viss jämförlig civil kompetens kan uppnås. I ifrågakommande ämnen bör utbildningen så avpassas, att examen vid underbefälsskola för däcksavdelningen kommer att motsvara skepparexamen av 2:a klass. Det är vidare önskvärt, att underbefälselever inom övriga yrkesavdelningar bibringas ytterligare utbildning, särskilt i båttjänst, till vilken övningar i befälsföring med fördel kunna anknytas. Förutsättningarna för att effektivt kunna bedriva båttjänst synas också bli gynnsamma, då underbefälsskola för dessa yrkesavdelningar enligt kommissionens förslag förlägges till sommarhalvåret.

260 Frågan om segelfartygsutbildning. Såsom redan nämnts, innebar 1942 års försvarsbeslut beträffande manskapsutbildningen, att viss del av rekrytutbildningen skulle ske ombord på segelfartyg. Med hänsyn till att utrymmet på flottans övningsskepp Najaden och Jarramas ej vore tillräckligt för att öva det antal elever, som enligt försvarsbeslutet skulle ifrågakomma, och eftersom dessa fartyg äro föråldrade, skulle ett nytt segelfartyg anskaffas, inrättat för omkring 150 elever. Anskaffningskostnaderna för fartyget beräknades år 1941 till c:a 1'3 milj. kronor. I denna fråga är kommissionen på väsentliga punkter av annan mening än myndigheterna och har närmare motiverat sin uppfattning i det preliminära förslaget. Vissa av marinchefens häremot gjorda erinringar ge kommissionen anledning att i denna fråga ytterligare förtydliga sina synpunkter. Kommissionen anförde i sitt nämnda förslag bl. a., att man ifråga om värdet av en verklig sjömansutbildning på större segelfartyg alltjämt i stort sett syntes vara ense inom såväl örlogsflottan som handelsflottan. Men lika ense syntes man vara därom, att nutida krav på en snabb och effektiv sjömansutbildning kunde medge segelfartygstjänst endast under helt kort tid och att värdet av en kortvarig sådan utbildning ej motiverade alltför stora kostnader. Den nutida sjömansutbildningen fordrade nämligen också, i långt högre grad än förr varit fallet, att avsevärd tid ägnades även åt andra ej mindre viktiga uppgifter. Segelfartygsutbildningen i vad den avsåge att bibringa förmåga att kunna utföra viss segelexercis vore f. ö. i och för sig ej något slutmål. Denna utbildning syntes vara av värde främst av det skälet, att den vore ett beprövat medel att skapa och utveckla vissa egenskaper, som krävas av goda sjömän. Däremot kunde de speciella färdigheter, som förvärvades ombord på ett stort segelfartyg, ej i nämnvärd grad vara till direkt nytta för tjänsten ombord på de nutida helt maskindrivna fartygen. J u större det seglande utbildningsfartyget vore och ju större antal elever, som samtidigt — och helst individuellt — skulle omhändertagas för utbildning ombord, desto svårare vore denna uppgift och desto längre tid erfordrades. Det vore den åt segelfartygsutbildningen rundligt tillmätta tiden, som gjort, att denna utbildningsform kunnat komma till sin rätt i samband med den tidigare bedrivna skeppsgosseutbildningen. Organisationen av den nu planerade sjömansskolan förutsatte emellertid, att varje elev kunde tillbringa högst 2 månader ombord på det föreslagna segelfartyget. Innan man kunde gå till sjöss med ett övningsskepp, förande omkring 150 elever, av vilka förmodligen endast ett fåtal tidigare varit ombord på sjögående fartyg, krävdes en förberedande utbildning under minst 3 veckor. Vidare vore att märka, att besättningen på grund av vakttjänst och exercis måste beredas viss vila under uppehåll i hamn, varför den effektiva tiden till sjöss kunde beräknas ytterligare nedgå till omkring 1 månad. Även om eleverna under 2 månaders tjänst kunde bibringas förmåga att utföra viss segelexercis, kunde de vid utbildningsperiodens slut ändock ej sägas ha erhållit tillräckligt allsidig sjömansutbildning. E n forcerad segelutbildning skulle nämligen leda till att andra övningar bl. a. dels i rodd och segling, dels i sjömaning och sjömansarbeten ej kunde bedrivas i den omfattning, som erfordrades för att göra eleverna kapabla att sedermera såsom 2:a klass sjömän fullgöra tjänst i båt och praktisk däckstjänst på örlogsfartyg. Efter överväganden i anslutning till här angivna synpunkter hade kommissionen kommit till den bestämda uppfattningen, att sjömansutbildningen under den begränsade tid, som enligt sjömansskolans blivande organisation stode till

261 buds, kunde göras mera effektiv och att syftet med denna utbildning bättre kunde uppnås, om den organiserades på annat sätt än det tilltänkta. Såväl ifråga om anskaffningen av ett stort segelfartyg som ifråga om den årliga driften av detta syntes f. ö. kostnaderna ej komma att stå i rimlig proportion till de resultat, som enligt vad redan antytts vore möjliga att uppnå. Kommissionen förordade därför, att sjömansutbildningen i stället för på ett stort fartyg bedreves med huvudsaklig basering på sjömansskolan och med anlitande av erforderligt antal mindre farkoster avsedda för rodd och segling samt att övningarna i sjömaning och sjömansarbeten förlades till ändamålsenligt inredda lokaler iland. De medel, som beräknats för ett nytt segelfartyg, skulle säkerligen väl förslå till anskaffande av för denna utbildning lämplig materiel i form av båtar o. d. På spörsmålet om båttyper, som därvid lämpligen borde komma till användning, ansåg sig kommissionen ej behöva närmare ingå. Genom att anlita smärre sjögående båtar borde man dock kunna bereda eleverna tillfälle att under kortare perioder ligga till sjöss för att förvärva någon sjövana och för att grundlägga vissa färdigheter ombord. Skäl talade f. ö. för att en på detta sätt mera individuellt lagd utbildning i högre grad än utbildningen på ett stort fartyg komme att väcka och stegra elevernas intresse för yrkesutövningen till sjöss. E n så organiserad utbildning skulle dessutom kunna bedrivas vid sidan av annan under sommarperioden förekommande utbildning och därigenom kunna göras mera mångsidig och omväxlande än om den koncentrerades till en kort expedition på ett stort fartyg. Kommissionen hade sålunda ifråga om segelfartygsutbildningen i likhet med 1942 års försvarsberedning i stort sett kommit till samma uppfattning som dåvarande chefen för kustflottan. Denne hade nämligen ställt sig mycket tvivlande till möjligheterna att kunna bedriva en effektiv segelfartygsutbildning med stamrekryterna, även om en sådan vore aldrig så eftersträvansvärd. Att på det tilltänkta skolfartyget bereda plats för hela det antal elever, som under varje period borde utbildas, syntes f. ö. ej vara möjligt. Chefen för marinen hade i sitt yttrande över försvarsutredningens betänkande erinrat därom och därför ifrågasatt byggandet antingen av ett större fartyg än det planerade eller ock av två fartyg. Chefen för marinen. I sitt yttrande den 25 februari 1943 behandlade chefen för marinen mest utförligt kommissionens synpunkter ifråga om segelfartygsutbildningen. Marinchefen ansåg det anmärkningsvärt, att kommissionen icke ingått på frågan om lämplig båttyp men meddelade samtidigt, att man som sjögående båtar kunde tänka sig exempelvis motortrålare förande snedsegel och med plats ombord för omkring 15 elever. Med anledning av detta uttalande förtjänar emellertid ytterligare understrykas, att kommissionen, som för sin del begränsat sig till själva principfrågan, icke ansett sig behöva närmare ingå på spörsmålet om lämpligaste slag av båtar (eller smärre fartyg). De jämförande kostnadskalkyler, som förekomma i marinchefens yttrande, kunna här helt lämnas därhän, dels emedan kommissionen i sitt preliminära förslag hållit sig till själva utbildningsprinciperna, dels emedan den angivna kostnaden för det beslutade segelfartyget ej längre torde vara hållbar. Marinchefen förklarade sig vara den förste att beklaga, att ej längre tid än 2 månader kunde avses för varje elev på segelfartyget. Då tjänsten ombord på detta ej hade till huvudsakligt mål att utbilda eleven för fortsatt tjänstgöring på segelfartyg utan i stället vore ett medel att dana goda sjömän och ett billigt sätt att ge eleven sjörutin och sjövana på ett fartyg till sjöss, ansåg marinchefen, att även denna korta tid, rätt utnyttjad, skulle komma att ge ett gott resultat.

262 Såsom icke riktigt betecknade marinchefen kommissionens uttalande ätt det krävdes »en förberedande utbildning under minst 3 veckor», innan ett skolskepp av ifrågavarande storlek och med ej tillräckligt övad besättning kunde gå till sjöss. Detta uttalande återgav marinchefen i sådan form, som om kommissionen därmed skulle ha menat, att det »erfordras minst 3 veckors segelexercis» (kurs. här), innan fartyget kunde gå till sjöss. För att motbevisa denna redan i och för sig oriktiga uttydning anförde marinchefen såsom exempel skolskeppet Jarramas, som sommaren 1942 »med skolpojkar l:a expeditionen och officersaspiranter 2:a expeditionen, lättade ankar och seglade 8 resp. 6V2 timmar efter elevernas ombordkomst, varvid är att märka, att Jarramas icke har motor att taga till, om hon kommer i nödläge». I detta sammanhang anförde marinchefen vidare, att antalet besättningsmän utöver elever beräknades bli så pass stort på det nya segelfartyget, att det ej kunde anses vara någon risk för fartyget att gå till sjöss inom ett par dagar efter elevernas ombordkomst. Mot det sätt för sjömansutbildningens bedrivande, som kommissionen tänkt sig, invände marinchefen att någon sjörutin i detta ords verkliga bemärkelse icke erhölles på en sjögående mindre båt. »Den disciplinerande fostran måste givetvis bliva lidande av att någon exercis icke kan utföras, att utbildningen blir olika på olika båtar och att ledningen på dessa kommer att handhavas av relativt ung och oerfaren befälspersonal.» Beträffande sjömansutbildningen underströk marinchefen vidare, att det utslagsgivande icke vore hur lång tid, som kunde disponeras för övningarna, utan framför allt att det under denna tid bleve möjligt att systematiskt försätta eleven i de situationer som vore lämpliga för att pröva och utveckla sådana egenskaper som mod, raskhet, vakenhet, beslutsamhet och handlingskraft. »Detta blir möjligt i den dagliga exercisen på ett fullriggat skepp och en enda bärgning och revning av råsegel under en stormby kan, när det gäller utvecklingen av mod och handlingskraft, vara mera värd än månaders segelexercis under goda väderleksförhållanden.» Mot kommissionens åsikt att en i enlighet med dess förslag mera individuellt lagd sjömansutbildning i högre grad än utbildningen på ett stort fartyg komme att väcka och stegra elevernas intresse anförde marinchefen följancle: »Att få komma ut på ett seglande skepp till sjöss är säkert en lockelse även för nutida ungdom och att under expeditionen få komma till främmande hamn som besättningsman på ett fartyg, som väcker beundran, gjorde åtminstone förr att skeppsgossen var lycklig och stolt över sin tjänstgöring och sin nation. De hurtiga och käcka skeppsgossarna voro också allmänt omtyckta uti såväl svenska som utländska hamnar och en god reklam för svensk ungdom. Önskvärt är att denna tradition från skeppsgossetiden upptages av den nya sjömansskolan.» I motsats till sin i sitt yttrande över försvarsutredningens betänkande uttalade åsikt ansåg sig marinchefen nu ej längre ha behov av ett större segelfartyg än det tilltänkta, enär enligt hans förslag radio- och ubåtsmatroser ej skuile erhålla någon segelfartygsutbildning. Kommissionen. Ehuru marinchefens åsikter tydligen i många avseenden skilja sig från kommissionens, begränsar den sig dock till att i det följande fästa uppmärksamheten endast på vissa punkter, som behöva förtydligas. Uppgiften, att skolskeppet Jarramas sommaren 1942 med skolpojkar första expeditionen och officersaspiranter andra expeditionen lättade ankar och seglade 8 resp. 6V2 timmar efter elevernas ombordkomst, finner kommissionen märklig, så mycket mera som marinchefen i omedelbar anslutning därtill förklarar, att det ej skulle vara någon risk att gå till sjöss med det planerade segelfartyget inom ett par dagar efter elevernas ombordkomst. En

263 granskning av den på Jarramas vid tiden för de åsyftade expeditionerna förda loggboken ger emellertid vid handen, att fartyget vid den förstnämnda expeditionen gick till segels första gången på Karlskrona redd 11 dagar efter elevernas ombordkomst och att fartyget först 3 dagar därefter bogserades till sjöss. Den förberedande utbildningen m. m. på detta lilla fartyg synes sålunda ha krävt ej mindre än 14 dagar. Att den förberedande utbildningen då det gällde officersaspiranterna däremot endast krävt 7 dagar kan åtminstone delvis förklaras av att ett flertal av aspiranterna tidigare måhända erhållit viss segelutbildning ävensom utbildning i rodd m. m. Loggbokens uppgifter, isynnerhet angående den förstnämnda expeditionen, synas alltså bestyrka kommissionens uppfattning om att den effektiva tiden till sjöss måste bli starkt beskuren. Vidare är att märka, att ett segelfartyg av den storlek, som planerats för sjömansskolan, till följd av sina dimensioner — bl. a. synes det bli tämligen djupgående — knappast torde kunna med fördel operera i kustfarvatten utan att i mycket stor utsträckning bli hänvisat till motordrift. Med hänsyn till ett sådant fartygs vanligen dåliga kryssningsegenskaper torde i viss mån så bli förhållandet även utanför kustfarvattnen särskilt under de sommartid ofta förekommande stiltjeperioderna, Därigenom minskas möjligheterna att under den enda månad, som kan beräknas för sjöliggande, effektivt bedriva den utbildning, för vilken ett skolskepp av dessa dimensioner närmast är avsett. Ett sådant fartyg synes vara mest lämpat för färder på vidare vatten, men härför är den för varje övningsperiod tillmätta tiden synbarligen alltför kort. På ett så stort fartyg som det tilltänkta, som måste få ett betydande antal befäl och manskap förutom de c:a 150 eleverna, blir den personliga insatsen från elevernas sida mindre framträdande. I en stor besättning får den enskilde ofta dela klander och beröm med andra, särskilt i samband med fördelningsexercis och samövningar. Under sådana förhållanden torde eleven ej få den känsla av personligt ansvar, vilken det är av stor betydelse att så tidigt som möjligt uppväcka. På smärre enheter däremot finnas rikliga tillfällen till uppväckande och stärkande av ansvarskänslan, då eleven där ofta nog —• exempelvis i egenskap av rorsman — själv får bära ansvar. Vid en jämförelse slutligen mellan möjligheterna att pröva och utveckla varje elevs förmåga att handla självständigt, visa mod, raskhet m. m. äro dessa naturligen bättre vid utbildning bedriven ombord på smärre fartyg där instruktionspersonalen, som givetvis själv måste vara rutinerad, kommer eleverna tillräckligt inpå livet för att verkligen kunna lära känna deras sätt att reda sig i olika situationer. Ombord på ett större fartyg är det svårare för en lärare att själv arrangera sådana lägen, som äro instruktiva och till svårighetsgraden innebära lämplig stegringsföljd vid sjömansutbildningen. Enligt kommissionens mening är en sådan mera individuellt lagd sjömansutbildning grunden för all annan sjömansutbildning och därför särdeles väl lämpad för rekryter. E t t stort fartyg ger visserligen i högre grad än ett litet möjligheter att bedriva exercis. Denna exercis synes marinchefen tillmäta stor betydelse, trots den begränsade tid till sjömansutbildning, som en 2-månadersperiod på segelfartyg erbjuder. Men en allmänt disciplinerande fostran i denna form kan med större fördel än på segelfartyg bedrivas exempelvis under första halvåret iland och under stridsfartygsperioden. Vad ombordrutinen beträffar, torde även denna i! vissa fall bättre kunna förvärvas under stridsfartygsperioden. Möjligheterna att upprätthålla rutin bli nämligen på ett segelfartyg i ej ringa mån beroende av vind- och väderleksförhållanden särskilt om den tid, som står till förfogande för expeditionen, är kort. Om verkligt sjömanskap ej skulle kunna förvärvas annat än ombord på

264 ett stort segelfartyg, anser kommissionen det vara märkligt, att marinchefen avser att ej låta ubåtsmatroserna komma i åtnjutande av denna utbildning. För dessa liksom för småfartygens besättningar överhuvud borde väl i första hand en utbildning i verkligt sjömanskap vara eftersträvandsvärd. Eftersom det vidare under nuvarande förhållanden av lätt insedda skäl kan komma att dröja länge, innan ett stort segelfartyg blir färdigställt och innan det sedermera på grund av minfara m. m. verkligen effektivt kunde utnyttjas för övningar till sjöss, anser kommissionen oklokt att från början binda den praktiska sjömansutbildningen vid ett enda stort segelfartyg. För igångsättande och bedrivande av den av kommissionen förordade formen för sjömansutbildning med flera båtar av lämpliga typer och storlekar torde det däremot även under nuvarande förhållanden föreligga betydligt större möjligheter. Med anledning av marinchefens uttalande, att det utslagsgivande vid utbildning ombord på ett stort segelfartyg icke vore, hur lång tid som kunde disponeras för övningarna, vill kommissionen slutligen framhålla, att den för sin del tvärtom anser denna faktor vara av avgörande betydelse. Huvudsakligen av denna anledning anser kommissionen, att marinchefens jämförelse med skeppsgosseinstitutionen icke är tillämplig, när det gäller en så ytterligt kort utbildning på segelfartyg, som här kan ifrågakomma. Det är sålunda främst därför, att den för segelfartygsutbildningen avsedda tiden är alltför knapp, som kommissionen ansett det nödvändigt att finna en annan form för sjömansutbildning, genom vilken rekryten på den tid, som verkligen står till buds, ändå skulle kunna förvärva de kunskaper och färdigheter, som böra fordras av en 2:a klass sjöman. Handvapensutbildningen. Handvapensutbildningen bedrives vid flottans manskapsskolor alltför ensidigt i det att huvudvikten är lagd på formell handvapensexercis. Av redan citerade uttalanden framgår att såväl det fast anställda manskapet som de värnpliktiga reagera mot en till övermått bedriven handvapensexercis. Särskilt om den urartar till att bli självändamål, förlorar den sin betydelse såsom allmänt disciplinerande uppfostringsmedel. Behovet av förbättrad utbildning i handvapensskjutning anser sig kommissionen böra understryka, eftersom denna utbildning f. n. är otillfredsställande, och ej leder fram till erforderlig färdighet att på ett effektivt sätt bruka handvapnen. Att handvapensskjutningen blivit eftersatt har visserligen till en del berott på bristen på skjutbanor. Men därjämte kan enligt kommissionens mening förmärkas en viss tendens att i manskapsskolorna betrakta handvapensexercisen som en huvudsak i jämförelse med vapenkännedom och handvapensskjutning. Kommissionen anser nödvändigt, att handvapensutbildningen för allt manskap blir mera allsidig än hittills. Därvid bör utbildningen i första hand anpassas efter flottans behov. Såsom föreslagits beträffande de värnpliktiga bör även manskapets handvapensutbildning göras mer omväxlande på så sätt, att man i varje övningspass om möjligt låter ingå ej endast formell exercis utan även undervisning i vapenvård eller vissa tillämpningsövningar. Åt den formella exercisen bör

265 efter hand ägnas allt mindre del av varje övningstid och den återstående tiden användas för andra viktiga delar av handvapen st jänsf en. Även om utbildningen häri med hänsyn till andra utbildningsbehov ej kan bli helt densamma för alla yrkesavdelningar, böra dock vapenkännedom och skjutning så långt detta är möjligt bedri-vas i samma utsträckning för alla elever och för övrigt omfatta undervisning om alla av manskap vid flottan brukade handvapenstyper. Utbildningen i befälsutövning. Den utbildning i ämnet befälsutövning, som vid flottan meddelas på underbefälsstadiet, bedrives enligt kommissionens mening ej på sådant sätt, att eleverna bli tillräckligt skickade att sedermera sköta sina åligganden såsom förmän och instruktörer för de meniga. F. n. är undervisningen mest inriktad på befälsföring och i alltför ringa grad på instruktionstjänst. I vad angår utbildning i befälsföring föreligga också brister, i det att övningarna vanligen inskränka sig till handvapensexercis. Även i de fall, där övningarna i befälsutövning sträcka sig utöver handvapensexercisens ram, få de vanligen en alltför armémässig inriktning. Framför allt förringas värdet av dessa övningar därigenom, att de för det mesta bedrivas utan annan övningstrupp än jämnåriga kamrater, vilka redan behärska de färdigheter, som göras till föremål för instruktion och övning. För att verkligen kunna lära instruktörseleverna inövandets svåra och betydelsefulla teknik borde dessa i stället då och då få öva sig med trupp, som ej står på samma utbildningsnivå som de själva. De allvarliga erinringar, som anförts ifråga om utbildningens bedrivande i ämnet befälsutövning, synas böra beaktas. Verkningarna av den särskilt bristfälliga utbildningen i instruktionstjänst har kommissionen ofta bevittnat. Att en förhållandevis stor del av flottans instruktörer av manskapsgrad av åtskilligt att döma saknar tillräcklig kännedom om själva gunderna för instruktionsverksamhet återfaller helt visst till mycket stor del på den ensidiga inriktningen av utbildningen i ämnet befälsutövning. Manskapet har med rätta efterlyst mera psykologisk och pedagogisk handledning i samband med övningarna i befälsutövning. Någon individuell handledning i detta avseende förekommer knappast. Likaså har manskapet med rätta påpekat, att vid bedömning och betygssättning av elevs färdighet i ämnet befälsutövning alltför stor vikt lägges vid vederbörandes kommandoteknik för att ej säga röstresurser i samband med övningarna i handvapensexercis. Enligt kommissionens mening bör utbildningen i befälsutövning utvidgas till att omfatta — förutom befälsföring — handledning och övning i arbetsledning i vidare bemärkelse samt grundlig övning i instruktionstjänst. Det är av vikt, att dessa övningar bedrivas i anslutning till flera olika övningsgrenar och ämnen, enär instruktionstekniken ej är helt densamma inom alla.

266 Kommissionen anser vidare, att ämnet »människokunskap», som vid airmén förekommer redan på rekrytstadiet, vid flottan däremot lämpligen på umderbefälsstadiet i form av en praktiskt upplagd kurs i psykologisk-pedig<ogisk människobehandling bör ingå i ämnet befälsutövning. Åt detta ä n n e bör därför anslås ett större antal timmar än hittills. Genom att på detta sät-, direkt sammanknytas med de praktiska övningarna i ämnet kommer en sådan p»sykologisk-pedagogisk kurs att erbjuda större möjligheter till den individuella handledning, som torde vara mest behövlig. Den grundläggande utbildning i befälsutövning, som sålunda meddelas i underbefälsskola, bör under efterföljande utbildningsperioder ombord kompletteras med tillämpningskurser. Härvid böra eleverna tilldelas bestämda befäls-, instruktions- och arbetsledareuppgifter, avpassade med hänsyn till förekommande tjänsteuppgifter ombord. Behovet av lämplig övningstrupp torde ej kunna tillgodoses, om rekrytoch underbefälsutbildningen bedrives på olika håll. I en gemensam »stamskola» däremot torde det ej möta svårigheter att låta underbefälselevernas praktiska övningar i befälsutövning delvis bedrivas med rekryter såsom övningstrupp. Att låta värnpliktiga, vilka genomsnittligt äro betydligt äldre än underbefälseleverna, tjänstgöra såsom övningstrupp, synes däremot vara mindre lämpligt.

Instruktionspersonalen. Såsom framgått av de militära myndigheternas erinringar, har det vid rekryt- och underbefälsskolorna vid flottan varit och är det alltjämt svårt att tillgodose behovet av tillräckligt kvalificerad instruktionspersonal. Kadrerna av befäl och underbefäl ha varit så begränsade, att ett med hänsyn till utbildningens bästa nödvändigt urval icke kunnat ske i önskvärd utsträckning. Den mest kvalificerade stampersonalen har i första hand avsetts för tjänst ombord. Genom flera samverkande omständigheter synes det vidare vid flottan ha blivit en utbredd uppfattning, att skoltjänst överhuvud taget är en andraplansuppgift. Kommissionen har ej utan förvåning förmärkt, att en stor del av såväl befälet som underbefälet har en bestämd känsla av att skoltjänst iland i meritavseende och eljest icke värderas lika högt som exempelvis sjökommenderingar och, vad officerarna beträffar, stabstjänst och kommendering till tekniska specialbefattningar. Direkt oförmånligt på manskapets utbildning inverkar också det av myndigheterna ofta påpekade förhållandet, att den instruktionspersonal, som användes vid denna utbildning, i regel måst förena skoltjänst med annan tjänst, som i så hög grad tar krafterna anspråk, att utbildningsarbetet blir eftersatt. Vid den ökning av personalkadrerna, som nu successivt sker, gäller det att se till, att instruktionspersonalen i större utsträckning än hittills får skoltjänst såsom huvudsyssla. E n annan och inom flottan hittills ej i tillräcklig grad utnyttjad möjlighet är att anställa civila lärare för undervisning i allmänbildande ämnen, för vilken det militära befälet helt naturligt

267 merendels saknar såväl erforderliga kvalifikationer som tillräcklig tid. Detsamma gäller den del av yrkesutbildningen, som är av mera civil karaktär. Även för denna utbildning bör i största möjliga utsträckning anställas civila yrkeslärare. Att det vidare ur utbildningssynpunkt är av stor vikt att upprätthålla en viss kontinuitet vid kommendering av instruktionspersonal har framgått av såväl myndigheternas som manskapets uttalanden. Genom de av komissionen föreslagna åtgärderna torde möjligheterna härtill i viss mån komma att förbättras. Vissa allmänna synpunkter på frågan om instruktionspersonalens uppgifter, undervisningsmetoder och utbildning anföras i Kap. VII.

Sjöinanskårens storlek och vissa därpå inverkande faktorer. 1941 år försvarsutredning (S. O. U. 1942: 1 s. 503) beräknade antalet vid fullt, genomförd omorganisation behövliga furirer, korpraler och högbåtsmän till 2 595 ((2 130, 250 resp. 215), antalet 2:a klass sjömän till 2 175 och antalet rekryter till 1 050 d. v. s. sammanlagt 5 820 man. Vid dessa beräkningar utgick man bl. a. från att den första kontraktstiden vore 5 år, att underbefälsutbildningen huvudsakligen bedreves ombord samt att underofficersutbildningen skulle påbörjas under 6:e tjänsteåret. Försvarsväsendets underbefälsförbund anförde i yttrande över försvarsutredningens förslag, att den förlängda utbildningstiden för de värnpliktiga borde göra det möjligt att i ökad omfattning utnyttja värnpliktiga för mera kvalificerade tjänster, vilket otvivelaktigt skulle medföra ökat intresse för tjänsten och större tillfredsställelse med utbytet av värnpliktstjänstgöringen. Därigenom skulle även vinnas möjlighet att beskära den stora kadern av stammanskap, varigenom förbättring av befordringsutsikter och utbildningsmöjligheter skulle uppstå för stammanskapet, förutom en kvalitativt förbättrad rekrytering. Ifråga om den första anställningstidens längd ansåg förbundet önskvärt, att samma anspråk i detta avseende uppställdes på de anställningssökande inom hela försvarsväsendet. Även vid flottan borde nämnda tid därför sättas till 4 år. Även andra skäl talade för denna kortare anställningstid. Förbundet framhöll vidare, att den av utredningen framlagda utbildningsplanen för fast anställt manskap borde ändras därhän, att utbildningen till underofficer även vid flottan normalt komme att taga 7 i stället för 8 år i anspråk. Kommendering till försvarsväsendets läroverk borde därför ske vid början av 5:e anställningsåret. Härav komme att följa en något minskad tillgång på underbefäl för praktisk tjänst, vilken nackdel enligt förbundets åsikt uppvägdes av att bl. a. förbättrad rekrytering kunde väntas vid införande av en snabbare utbildning. Försvarsutredningens förslag om att underbefälsutbildningen i viss omfattning skulle förläggas ombord kunde förbundet icke biträda. Om en förbättring av underbefälsutbildningen skulle kunna åstadkommas, något som utbildningsplanen i sin helhet gåve goda möjligheter till, kunde den militära delen av underbefälsutbildningen icke förenas med tjänstgöring ombord. Chefen för marinen ifrågasatte, om det med hänsyn till att anställningstiden vid övriga försvarsgrenar beräknats till 4 år ur rekryteringssynpunkt vore fördelaktigt att för flottans vidkommande fastställa en längre tid. Frågan om anställningstidens längd stode därjämte i visst samband med den sänkta antagningsåldern, och det kunde även ur den synpunkten ifrågasättas, om icke anställnings-

268 tiden, trots de fördelar för flottans vidkommande, som den längre tiden skulle erbjuda, borde fastställas till att som regel vara 4 år. Vidare framhöll chefen för marinen såsom önskvärt, att underbefälsskolan under sin första hälft förlades iland. 1942 års försvarsberedning ansåg i likhet med chefen för marinen, att den första kontraktstiden i regel ej borde bestämmas längre än till 4 år. En längre första anställningstid kunde försvåra manskapsrekryteringen. Vidare ansåg beredningen, att underbefälsutbildningen borde förläggas iland i stället för ombord. Underofficersutbildningen borde enligt beredningen även vid flottan påbörjas i och med 7:e anställningsåret. I proposition 1942:210 (s. 487) framhöll departementschefen bl. a., att någon större minskning i det av försvarsutredningen föreslagna antalet underbefäl och yrkesutbildat manskap ej syntes böra vidtagas, enär mobiliseringsbehovet av dylik personal i så fall icke skulle kunna täckas samt krigsberedskapen skulle bli mindre tillfredsställande, emedan yrkesutbildade värnpliktiga endast en kortare del av året skulle kunna beräknas inneha tillräcklig yrkesutbildning. Antalet högbåtsmän syntes dock böra minskas från av utredningen föreslagna 215 till 190, medan antalet furirer i stället borde ökas med 25. Antalet meniga i lägsta manskapsgraden slutligen borde minskas från 1050 till 1 000. På grundval härav föreslogs i propositionen en sjömanskår med 5 770 manskapsbeställningar. Dock förutsatte departementschefen, att jämkningar kunde visa sig erforderliga i de verkställda beräkningarna. Med hänsyn till de erinringar, som av chefen för marinen och underbefälsförbundet samt försvarsberedningen framförts mot utredningens förslag om en anställningstid av 5 år, syntes den nuvarande anställningstiden om 4 år böra bibehållas. 1942 års riksdag (skr. nr 374) fann ej anledning till erinran mot vare sig förslaget om 4-årig kontraktstid eller de i propositionen gjorda beräkningarna angående manskapskaderns storlek. Kommissionen har låtit verkställa vissa beräkningar för att utröna, hur olika faktorer inverka på manskapskaderns storlek och det årliga rekryteringsbehovet. Detta synes i första hand bestämmas av kontraktstidens längd och tidpunkten för underofficersutbildningens påbörjande. Första kontraktstidens längd. Om manskapskadern, såsom beslutats, skulle omsättas på 4 i stället för 5 år, erfordras självfallet ett större antal rekryter. För att med 5-årig kontraktstid kunna fylla en underbefälskader av den storlek, varmed försvarsutredningen räknat, erfordras enligt vad som framgått av de beräkningar, som kommissionen låtit verkställa, en årlig rekrytkontingent av 1,245 man. Enär emellertid genom 1942 års försvarsbeslut kontraktstiden fastställdes till 4 i stället för 5 år och årsbehovet av rekryter till 1,000 man, kommer det att uppstå en brist på i runt tal 800 underbefäl och 400 2:a klass sjömän. För att kunna uppbringa underbefälskadern till genom samma beslut fastställd storlek synes en ökning av rekrytkontingenten ofrånkomlig. Denna ökning bör dock med hänsyn till svårigheten att erhålla tillräckligt antal lämpliga sökande och framför allt för att möjliggöra drägliga utbildningsförhållanden i möjligaste mån begränsas och samtidigt avpassas så, att över resp. underskott av personal av olika grader reduceras till ett minimum. Tidpunkten för underofficersutbildningens påbörjande. Ur såväl rekryteringssom utbildningssynpunkt vore det visserligen fördelaktigt, om tidpunkten härför såsom vid försvarsväsendet i övrigt bestämdes till början av 5:e anställningsåret.

269 Men härigenom skulle uppstå ett ökat behov av rekryter. Chefen för marinen har emellertid i skrivelse till kommissionen angående kaderberäkningar för flottans sjömanskår framhållit, a t t underofficersutbildningens påbörjande vid 5:e året skulle medföra djupgående konsekvenser även för sjömanskårens inre sammansättning. Åtgärder i sådant syfte säger sig marinchefen därför ej ämna vidtaga förrän tendenser visat sig, att flottans rekrytering ofördelaktigt påverkas av att tidpunkten nu är bestämd till 6:e årets början. Underbefälsutbildningen skulle enligt försvarsutredningens förslag endast delvis bedrivas iland. För detta ändamål räknade utredningen med att 500 underbefälselever skulle ilandkommenderas under vinterhalvåret. Kommissionens förslag innebär däremot, a t t samtliga underbefälselever ilandkommenderas under vinterhalvåret och dessutom ungefär halva antalet under sommaren. Den brist på 2:a klass sjömän, som härigenom uppstår ombord, kommer året runt att uppgå till omkring 500 man. Denna brist förutsätter kommissionen kunna täckas genom att särskilt ubildade värnpliktiga ombord ersätta ilandkommenderade underbefälselever. För att möjliggöra att så sker erfordras dock en motsvarande ökning av den årliga värnpliktskontingenten. Värnpliktiga såsom ersättare för 2:a klass sjömän. Att i ännu större utsträckning än som nu nämnts ersätta 2:a klass sjömän med värnpliktiga är — såsom i Kap. I I påvisats — visserligen möjligt, men detta kan ej medföra någon minskning av det årliga rekryteringsbehovet, enär bl. a. storleken av detta bestämmer tillgången på underbefäl. Minskning av behovet av stamunderbefäl. Det synes ej uteslutet, att ett visst om än begränsat antal befattningar ombord, för vilka nu avses underbefäl, skulle k u n n a bestridas av 2:a klass sjömän av stammen. I varje fall torde det vara möjligt att för underbefälsbefattningar åtminstone i någon mån utnyttja sådana stamanställda 2:a klass sjömän inom däcksavdelningen, vilka avslutat sin underbefälsutbildning iland. Såsom i Kap. II framhållits, böra även värnpliktiga kunna utbildas för att bestrida vissa underbefälsbefattningar, men någon väsentlig minskning av antalet stamunderbefäl torde härigenom knappast kunna påräknas. Fast anställning av värnpliktiga. En till 2:a klass sjöman utbildad värnpliktig skulle utan vidare kunna fast anställas såsom sådan och, om han har tillräckliga kunskaper i allmänbildande ämnen, omedelbart påbörja underbefälsskola åtminstone inom vissa yrkesgrenar. Detta skulle medföra en direkt minskning av rekrytkontingenten. Då den av Kungl. Maj:t tillsatta s. k. långtjänstunderbefälsutredningen erhållit i uppdrag att utreda i vilken utsträckning fullgjord värnpliktstjänstgöring bör kunna tillgodoräknas för fast anställning, har kommissionen ej anledning att närmare ingå härpå. ökning av antalet högbåtsmän skulle visserligen medföra en minskning av den omsättningsbara delen av sjömanskåren och därmed av det årliga rekryteringsbehovet. Men då en dylik åtgärd måste ses även ur andra än rekryterings- och utbildningssynpunkter, synes frågan om en ökning av denna personalkategori knappast kunna bedömas förrän efter en allsidig utredning. En verklig begränsning av rekrytantalet torde enklast kunna åstadkommas genom en förlängning av första anställningstiden. Kommissionen har redan i det föregående (s. 215) föreslagit, a t t även vid marinen måtte införas ett s. k. provhalvår, varigenom anställningstiden i praktiken skulle komma a t t bli lika lång som vid övriga försvarsgrenar. Att ytterligare förlänga den första anställningstiden, vilket i och för sig vore önskvärt, synes emellertid av rekryteringsskäl ej vara lämpligt Sammanfattningsvis vill k o m m i s s i o n e n s å l u n d a i syfte att b e g r ä n s a r e k r y t e r i n g s b e h o v e t förorda dels a t t e t t s. k. p r o v h a l v å r införes, dels a t t

270 underofficersutbildningen påbörjas under 6:e anställningsåret, dels att 2:a klass sjömän inom däcksavdelningen under sommarhalvåret i viss utsträckning bestrida underbefälsbefattningar ombord, dels ock att behövligt antal värnpliktiga utbildas för att ersätta stammanskap. Med hänsyn till att en viss gallring behöver ske under utbildningens gång, synes den årliga rekrytkontingenten, enligt vad kommissionen funnit, böra beräknas till 1 200 man.

Vissa principer för utbildningens anordnande. På grund av anställnings- och utbildningsförhållanden äro vissa årligen återkommande personalbyten ombord ofrånkomliga. Som en följd härav kunna de rustade fartygens beredskap under ett utbildningsår ej kontinuerligt hållas lika hög, utan vid varje byte av besättning eller större del därav nedgår krigsberedskapen, och besättningarna måste samövas på nytt. Då byten självfallet ej helt kunna undvikas, är det följaktligen av vikt att se till, att under den del av året då stridsutbildningen — d. v. s. samträningen av hela besättningen — nödvändigtvis måste intensifieras, sådana byten i möjligaste mån begränsas. Starka skäl tala för att mera omfattande besättningsskiften av stampersonal på bemannade fartyg begränsas till att ske två gånger om året, omkring den 1 april och 1 oktober. Eftersom rekrytutbildningen för det stora flertalet enligt kommissionens förslag beräknas ta 12 månader i anspråk, kan anställningsdatum för manskap utsättas till endera av de nämnda tidpunkterna eller till båda. Det sistnämnda alternativet torde vara att föredra särskilt med hänsyn till svårigheten att vid ett enda tillfälle på året kunna påräkna tillräckligt antal anställningssökande. För att kunna rationellt bedriva utbildningen synes det nödvändigt, att däcksavdelningens rekryter — utom radiorekryter — anställas den 1 oktober. En fördel härmed är, att sjömansutbildningen kan bedrivas sommartid och den teoretiska undervisningen såväl på rekryt- som sedermera på underbefälsstadiet pågå under vinterhalvåret. Den sjötjänstgöring, som för 2:a klass sjömän följer närmast efter rekrytutbildningen, bör nämligen vara så lång som möjligt och helst obruten. Att ifrågavarande manskapsgrupper, som äro de mest svårrekryterade, anställas på hösten, då tillgången på sökande är störst, torde dessutom vara av stor betydelse. övriga rekryter, d. v. s. sådana som tillhöra ekonomi-, maskin- och hantverksavdelningarna samt yrkesgrenen radiomatros, böra antagas den 1 april. Härigenom blir det möjligt att bedriva dessa elevers allmänbildande undervisning på annan tid än för däcksavdelningen. Detta är av vikt dels med hänsyn till att de civila lärarnas tjänstgöring under verksamhetsåret skall kunna på lämpligt sätt fördelas och lärarbehovet därigenom nedbringas, dels med hänsyn till att sjömansutbildningen även för ifrågavarande rekryter skall kunna förläggas till sommarperioden. Underbefäls elev er böra, såsom redan anförts, erhålla hela sin teoretiska utbildning vid underbefälsskola iland. Underbefälsutbildningen i sin helhet

271 beräknas för däcksavdelningen omfatta 8 och för övriga yrkesavdelningar 12 månader. Kommendering av 2:a klass sjömän till underbefälsutbildning iland skulle följaktligen vad däcksavdelningen beträffar kunna ske omkring den 1 oktober. Den fortsatta underbefälsutbildningen ombord för däcksavdelningens manskap skulle därefter kunna påbörjas vid lämplig tidpunkt, efter det att eleverna omkring den 1 april embarkerat på fartyg. Ekonomi-, maskin- och hantverksavdelningarnas underbefälselever böra för sin 12-månadsutbildning kommenderas iland omkring den 1 april och skulle ånyo kunna sjökommenderas vid motsvarande tidpunkt året därpå. För vapensmeder fordras dock en särskild kurs ombord under tiden maj—juni. Avlösning av däcksavdelningens personal skulle sålunda kunna ske den 1 oktober och för övriga yrkesavdelningar den 1 april. Detalj förslag rörande rekryt- och underbefälsutbildningen. Efter den tidpunkt då kommissionen avgav sitt preliminära förslag, har chefen för marinen företagit vissa ändringar i proportionerna mellan sjömanskårens olika yrkesgrenar. Till dessa ändringar, som i stort sett innebära, att antalet manskapsbeställningar inom maskin- och hantverksavdelningarna ökats och inom däcksavdelningen minskats, har kommissionen i det följande tagit hänsyn. Skolformerna benämnas beträffande rekrytutbildningen r e k r y t s k o l a och r e k r y t k u r s samt beträffande underbefälsutbildningen u n d e r b e f ä l s s k o l a och u n d e r b e f ä l s k u r s . Rekryt- och underbefälskurserna uppdelas i perioder, vilka med hänsyn till att de för elever inom en och samma yrkesavdelning eller yrkesgren i vissa fall böra alternera, benämnas omgångar. Utbildningens indelning i omgångar m. m. för olika yrkesgrenar framgår av utbildningsplanen (s. 281). Kommissionen har beträffande skolor och kurser även utarbetat förslag O

till ämnes- och timfördelning, som här dock ej återges, enär den i stort sett överensstämmer med den redan i samband med det preliminära förslaget överlämnade. Därvid har räknats med 40—42 timmars övningsvecka iland och 35—40 timmars övningsvecka ombord. Vid utbildning såväl iland som ombord har räknats med fasta veckotimmar för att erhålla en bestämd beräkningsgrund. Rekrytutbildningen. DÄCKS

AVDELNINGEN.

Samtliga y r k e s g r e n a r utom radiomatroser. 1 oktober—31 mars. Utbildningen bedrives vid sjömansskola samt omfattar allmänbildande undervisning, allmänmilitär utbildning och grundläggande yrkesutbildning. Anm. Båttjänst bör bedrivas i sådan utsträckning, att eleverna vid skolans slut ha någon färdighet åtminstone i rodd. Övning i båttjänst bör i viss atREKRYTSKOLA:

272 sträckning kunna bedrivas i stället för gymnastik och idrott. Under rekrytskolan böra elevernas lämplighet för resp. yrkesgrenar i möjligaste mån utrönas och erforderliga överflyttningar ske. REKRYTKURS: 1 april—30 september, indelas i tre omgångar. Omgång 1: 1 a p r i l - 3 1 maj. Utbildningen bedrives med basering på sjömansskola, dock att eleverna i smärre grupper under omkring 2 veckor böra ligga till sjöss med sjögående båtar, samt omfattar sjömansutbildning och fortsatt allmänmilitär utbildning. Anm. Sjömansutbildningens mål bör vara att grundlägga gott sjömanskap samt att inlära de färdigheter och kunskaper, som i detta avseende fordras av 2:a klass sjömän (jfr s. 258 f.). Handvapensskjutningar — även fältmässiga -rböra utföras. För u b å t s m a t r o s e r tillkomma övningar med andningsapparater i övningstank. Omgång 2: 1 juni—31 juli. Utbildningen bedrives ombord (på skepp, jagare, ubåtar, resp. minsvepare) och omfattar stridsfartygsutbildning. Omgång 3: 1 augusti—30 september. Utbildningen bedrives dels ombord på strids- och skolfartyg, dels iland (eleverna förlagda till sjömansskola) och omfattar yrkesutbildning. Anm. Utbildningen bör ha samma syfte som nuvarande artilleri-, signal-, ubåts- och minskolor. Radiomatroser. REKRYTSKOLA: 1 april—30 september. Utbildningen bedrives vid sjömansskola och omfattar allmän bildande undervisning, allmänmilitär utbildning och grundläggande yrkesutbildning. Anm. Samma synpunkter gälla som ifråga om däcksavdelningens övriga rekryter. REKRYTKURS: 1 oktober—30 september, indelas i tre omgångar. Omgång 1: 1 oktober—31 december. Utbildningen bedrives med basering på sjömansskola, dock att eleverna under omkring 2 veckor böra övas till sjöss ombord på sjögående båtar, och omfattar sjömansutbildning och fortsatt allmänmilitär utbildning samt yrkesutbildning. Anm. Yrkesutbildning bedrives i elektricitetslära, radiosignalering och signalering med huvudvikten lagd på övningsgrenen radiosignalering. Handvapensskjutningar böra förekomma. Omgång 2: 1 januari—31 juli. Utbildningen bedrives vid örlogsstationernas radioskolor samt omfattar teoretisk och praktisk yrkesutbildning. ^ Omgång 3: 1 augusti—30 september. Utbildningen bedrives i radiosignalskola vid Hårsfjärdens örlogsdepå och omfattar yrkesutbildning. Anm. Sjömansutbildning bedrives ombord på olika fartyg och med anlitande av skolan tilldelad båtmateriel. Radiostationstjänst bör bedrivas på fartyg under gång. EKONOMIAVDELNINGEN. REKRYTSKOLA: 1 april—30 juni. Utbildningen bedrives vid sjömansskola och omfattar allmänbildande undervisning, allmänmilitär utbildning och sjömansutbildning.

273 Anm. Sjömansutbildningen meddelas med huvudvikten lagd på tjänsten i båt (rodd och segling). Eleverna (ej h o r n b l å s a r e ) böra under några dagar erhålla sjömansutbildning till sjöss på 'stridsfartyg. Handvapensutbildningen avslutas. REKRYTKURS: 1 juli—31 mars, indelas i tre omgångar. Omgång 1: . 1 juli—30 september. Utbildningen bedrives vid sjömansskola och omfattar fortsatt allmänbildande undervisning samt teoretisk yrkesutbildning. Anm. Den teoretiska yrkesutbildningen bör omfatta grunderna ifråga om yrkeshygien. Omgång 2: 1 oktober—31 januari för k o c k a r och f ö r r å d s m ä n , 1 oktober—31 december för ö v r i g a . Utbildningen bedrives för s j u k v å r d a r e vid sjukhus, h o v m ä s t a r e och k o c k a r vid förplägnadsskola, f ö r r å d s m ä n vid förplägnadsskola och förråd iland, h o r n b l å s a r e vid musikrum. Utbildningen omfattar teoretisk och praktisk yrkesutbildning samt för s j u k v å r d a r e provtjänstgöring. Anm. Teoretisk yrkesutbildning meddelas de olika eleverna i nedanstående ämnen. S j u k v å r d a r e : i anatomi, fysiologi, sjukvårdslära samt hygien. Härjämte erhålla eleverna någon undervisning i närings- och födoämneslära jämte varukännedom. H o v m ä s t a r e , kockar och f ö r r å d s m ä n i närings- och födoämneslära jämte varukännedom. H o r n b l å s a r e i musikteori och notskrivning. Omgång 3: 1 februari—31 mars för k o c k a r och f ö r r å d s m ä n , 1 januari—31 mars för ö v r i g a . Utbildningen bedrives för s j u k v å r d a r e vid sjukhus, h o v m ä s t a r e vid mäss ombord, k o c k a r i kök ombord, f ö r r å d s m ä n vid förråd ombord, h o r n b l å s a r e vid musikrum. Utbildningen omfattar för s j u k v å r d a r e praktisk yrkesutbildning samt för ö v r i g a teoretisk och praktisk yrkesutbildning. Anm. Utbildningen bör avse praktisk tjänst inom resp. yrkesgrenar och för ombordkommenderade elever även sjömansutbildning samt skydds- och stridssjukvårdstjänst. S j u k v å r d a r e böra beredas tillfälle att under kortare tid såsom biträden tjänstgöra på rustade fartyg. « MASKIN

AVDELNINGEN.

1 april—30 juni. Utbildningen bedrives vid sjömansskola samt omfattar allmänbildande undervisning, allmänmilitär utbildning och sjömansutbildning. Anm. Sjömansutbildning bör meddelas med huvudvikten lagd på tjänsten i båt (rodd och segling). Handvapensutbildningen avslutas. REKRYTSKOLA:

1 juli—31 mars, indelas i tre omgångar. Omgång 1: 1 juli—30 september. Utbildningen bedrives vid sjömansskola och omfattar fortsatt allmänbildande undervisning samt teoretisk yrkesutbildning. REKRYTKURS:

18 — 2029 43

274 Anm. Den teoretiska yrkesutbildningen bör omfatta främst maskinlära och därjämte bl. a. teknologi, fysik och kemi. För u b å t s e l d a r e tillkommer övning med andningsapparater i övningstank. Omgång 2:1 oktober—31 december. Utbildningen bedrives vid verkstadsskola och varv samt omfattar teoretisk och praktisk yrkesutbildning. Omgång 3: 1 januari—31 mars. Utbildningen bedrives ombord och omfattar stridsfartygsutbildning. Anm. Sjömansutbildning bör bedrivas bl. a. i form av livbåtsövningar. Utbildningen bör främst omfatta för s k e p p s e l d a r e : maskinskötsel samt skyddstjänst; för m o t o r e l d a r e : maskinskötsel, motorskötsel och skyddstjänst; för u b å t s e l d a r e : motorskötsel, ubåtstjänst och skyddstjänst samt dessutom i mindre omfattning maskinskötsel och torpedskötsel. HANTVERKS

AVDELNINGEN.

1 april—30 juni. Utbildningen bedrives vid sjömansskola samt omfattar allmänbildande undervisning, allmänmilitär utbildning och sjömansutbildning. Anm. Sjömansutbildning bör meddelas med huvudvikten lagd på tjänsten i båt (rodd och segling). Handvapensutbildningen avslutas. REKRYTSKOLA:

REKRYTKURS: 1 juli—31 mars, indelas för v a p e n s m e d e r och t i m m e r m ä n i tre omgångar och för t o r p e d h a n t v e r k a r e i fyra. Omgång 1: 1 juli—30 september. Utbildningen bedrives "vid sjömansskola och omfattar fortsatt allmänbildande undervisning samt teoretisk yrkesutbildning. Anm. Den teoretiska yrkesutbildningen bör omfatta främst materielkännedom och därjämte bl. a, teknologi, fysik och kemi.

Omgång 2:

1 oktober—omkring 5 december för v a p e n s m e d e r och timmermän, 1 oktober—omkring 15 november för t o r p e d h a n t v e r k a r e . Utbildningen bedrives vid verkstadsskola samt omfattar teoretisk och praktisk yrkesutbildning. Omgång 3: omkring 6 december—31 mars för v a p e n s m e d e r och timmermän, omkring 16 november—31 mars för t o r p e d h a n t v e r k a r e . Utbildningen bedrives: för v a p e n s m e d e r vid artilleri- och gevärsverkstad samt vid elektrisk verkstad och ombord på avrustade fartyg; för t o r p e d h a n t v e r k a r e vid torpeddepartement; för t i m m e r m ä n vid plåtslageri- och snickeriverkstad. Utbildningen omfattar praktisk yrkesutbildning. Omgång 4 ( t o r p e d h a n t v e r k a r e ) : omkring 1 maj—30 juni. 1 Utbildningen bedrives vid torped-(ubåts-)skola (omkring 4 veckor på övervattenstorpedfartyg och omkring 4 veckor på ubåtar) och omfattar yrkesutbildning. 1

Under april praktisk tjänstgöring ombord.

275 Undérbefalsutbildningen. DÄCKS

AVDELNINGEN.

1 oktober—31 mars. Utbildningen bedrives vid underbefäl sskola och omfattar allmänbildande undervisning samt militär utbildning och yrkesutbildning. Anm. Undervisning i allmänbildande ämnen bör omfatta dels omkring 300 timmar i sådana ämnen, i vilka eleverna efter rekrytskolan behöva komplettera för att vinna inträde vid försvarets läroverk, dels ytterligare omkring 35 timmar för komplettering till skepparexamen av 2:a klass. I förhållande till tidigare kursplaner bör tiden ökas för ämnena befälsutövning och handvapensskjutning. 1 UNDERBEFÄLSSKOLA:

omkring 1 maj—30 juni. 2 Utbildningen bedrives dels ombord på stridsfartyg eller skolfartyg, dels iland och omfattar yrkesutbildning. Anm. Inom jagar-, ubåts- och svepförband böra vissa enheter under erforderlig tid avdelas såsom särskilda skolfartyg för att tillgodose skolutbildning för officers- och underofficerselever, så att underbefälsutbildningen på dessa fartygstyper kan ske oberoende härav. Särskild uppmärksamhet bör inom samtliga yrkesgrenar ägnas åt befälsutövning, instruktionstjänst, tjänsten i båt samt sjömanskap. Praktisk navigation bör övas i samband med skärgårdsnavigering. UNDERBEFÄLSKURS:

EKONOMIAVDELNINGEN.

S a m t l i g a y r k e s g r e n a r u t o m s j u k v å r d a r e och h o r n b l å s a r e . UNDERBEFÄLSSKOLA: 1 april—30 september. Utbildningen bedrives vid underbefälsskola och omfattar allmänbildande undervisning samt militär utbildning och yrkesutbildning. Anm. Undervisningen i allmänbildande ämnen bör omfatta omkring 470 timmar i sådana ämnen, i vilka eleverna efter rekrytskola behöva komplettera för att vinna inträde vid försvarets läroverk. Utbildning bör meddelas i bokföring och ekonomitjänst samt i expeditionstjänst. Ämnet yrkeskunskap bör i förhållande till nuvarande kursplan vara mera omfattande i närings- och födoämneslära m. m. 1 oktober—31 mars, indelas i två omgångar. Omgång 1: 1 oktober—31 december. Utbildningen bedrives: för hovm ä s t a r e vid mäss (restaurang) samt vid förråd iland; för k o c k a r vid restaurang eller förplägnadsskola; för f ö r r å d s m ä n vid förråd iland. Utbildningen omfattar teoretisk och praktisk yrkesutbildning. Anm. För den teoretiska yrkesutbildningen böra avses omkring 100 timmar. Den bör omfatta komplettering av den i underbefälsskolan erhållna utbildningen i närings- och födoämneslära samt varukännedom. 3 UNDERBEFÄLSKURS:

Omgång 2: 1 januari—31 mars. Utbildningen bedrives i första hand ombord och omfattar praktisk yrkesutbildning. 1 Gäller samtliga yrkesavdelningar. *3 Under april praktisk tjänstgöring ombord. Viss tid bör avses för att underhålla militär färdighet.

276 Anm. Eleverna böra ombord i mässar, kök och förråd praktiskt utbildas för tjänst såsom l:e hovmästare, l:e kock resp. l:e förrådsman samt i lämplig utsträckning deltaga i strids- och fartygstjänst. Sjukvårdare. 1 april—30 september. Utbildningen bedrives vid underbefälsskola samt omfattar allmänbildande undervisning samt militär utbildning och yrkesutbildning. Anm. Undervisningen i allmänbildande ämnen bör bedrivas såsom för hovmästare angivits. Yrkesutbildningen bör utgöra fortsättning och utökning av på rekrytstadiet meddelad teoretisk undervisning. UNDERBEFÄLSSKOLA:

1 oktober—31 mars, indelas i två omgångar. Omgång 1: 1 oktober—31 december. Utbildningen bedrives vid sjukhus samt omfattar teoretisk och praktisk yrkesutbildning. . Anm. Den teoretiska utbildningen bör anordnas i anslutning till praktisk tjänstgöring vid kirurgisk avdelning.1 UNDERBEFÄLSKURS:

Omgång 2: 1 januari—31 mars. Utbildningen bedrives vid sjukhus och omfattar praktisk yrkesutbildning. Anm. Utbildningen bedrives vid kirurgisk klinik och på epidemisjukhus.1 Hornblåsare. 1 april—30 september. Utbildningen bedrives vid underbefälsskola och omfattar allmänbildande undervisning samt militär utbildning och yrkesutbildning. Anm. Undervisningen i allmänbildande ämnen bör bedrivas såsom för hovmästare angivits. Yrkesutbildningen bör omfatta teoretisk och praktisk musikutbildning samt expeditionstjänst. Färdighet i maskinskrivning bör underhållas. UNDERBEFÄLSSKOLA:

UNDERBEFÄLSKURS: 1 oktober—31 mars. Utbildningen bedrives vid musikrum (expedition) och omfattar praktisk yrkesutbildning. Anm. Utbildningen bör även omfatta expeditionstjänst samt fortsatt övning i maskinskrivning. Minst 1 timme per dag bör ägnas åt exercis, båttjänst, gymnastik eller annan form av militär övning eller motion.

MASKIN AVD EL

NINGEN.

1 juli—15 november för halva elevantalet och 16 november—31 mars för återstoden. Utbildningen bedrives vid underbefälsskola och omfattar allmänbildande undervisning samt militär utbildning och yrkesutbildning. Anm. Den teoretiska undervisningen bör omfatta dels omkring 300 timmar i allmänbildande ämnen, dels omkring 100 timmar i yrkesbetonade ämnen. Kurserna böra avpassas så, att de tillsammans med det kunskapsunderlag, som tidigare erhållits, ge kompetens för inträde vid försvarets läroverk. Genomgången underbefälsskola bör jämställas med maskinistexamen av 3:e klass vid navigationsskola. Från omgång 1, som föregår underbefälsskola, synas för sådant ändamål endast smärre kompletteringar vara erforderliga i yrkesbetonade ämnen. UNDERBEFÄLSSKOLA:

1 Viss tid bör avses för att underhålla militär färdighet.

277 1 april—30 juni samt 1 juli—15 november eller 16 november—31 mars. Omgång 1: 1 april—30 juni. Utbildningen bedrives vid verkstadsskola samt omfattar teoretisk och praktisk yrkesutbildning. Anm. Utbildningsskedet är inpassat före underbefälsskola med hänsyn till att verkstadsskolorna övriga tider av året disponeras av rekryter. Teoretisk yrkesutbildning bör under detta skede meddelas omkring 10 timmar per vecka,1 UNDERBEFÄLSKURS:

Omgång 2: 1 juli—15 november för halva elevantalet och 16 november— 31 mars för återstoden. Utbildningen bedrives vid örlogsvarv (ingenjördepartement) och omfattar praktisk utbildning. Anm. Utbildningen bör i princip motsvara nuvarande kurs 2 vid ingenjördepartement och omfatta i första hand deltagande i och utförande av reparationsarbeten, maskinuppsättningar, uppläggningsarbeten m. m. samt särskilt inriktas på arbeten vid maskinuppbörder tillhörande vid varvet förlagda fartyg och båtar. Tid bör även ägnas åt arbeten i sådana verkstäder, som ej ingå i verkstadsskola, exempelvis för s k e p p s e l d a r e pannverkstad. 1 HANTVERKS

AVDELNINGEN.

UNDERBEFÄLSSKOLA: 1 april—30 september. Utbildningen bedrives vid underbefälsskola och omfattar allmänbildande undervisning samt militär utbildning och yrkesutbildning. Anm. Allmänbildande undervisning jämte undervisning i yrkesbetonade ämnen, sammanlagt omkring 600 timmar, bör avpassas så, att kompetens erhålles för inträde vid försvarets läroverk. Utbildningen bör därutöver omfatta yrkesundervisning differentierad med hänsyn till de olika yrkesgrenarna. Särskilt böra metoder och anvisningar för underhåll och vård av olika slags materiel genomgås. UNDERBEFÄLSKURS: 1 oktober—31 mars samt för v a p e n s m e d e r dessutom 1 maj—30 juni. V a p e n s m e d e r : underbefälskurs indelas i två omgångar. Omgång 1: 1 oktober—31 mars. Utbildningen bedrives vid örlogsvarv, verkstadsskola och gevärsfaktori samt omfattar teoretisk och praktisk yrkesutbildning. Anm. Den teoretiska utbildningen, omkring 5 timmar per vecka, bör omfatta undervisning om flottans eldhandvapen, kanoner samt lavettage m. m. Den praktiska utbildningen vid örlogsvarv bör bedrivas vid artilleri- och gevärsverkstad 4 veckor, elektrisk verkstad 4 veckor samt på fartyg förlagda vid varvet 6 veckor. Utbildningen vid verkstadsskola bör omfatta 6 veckor. Vid gevärsfaktori bör en kurs på 4 veckor anordnas. 1

Omgång 2: 1 maj—30 juni. 2 Utbildningen bedrives ombord och omfattar yrkesutbildning. Anm. Utbildningen bör förläggas till fartyg inom sjöstyrka, där artilleriskola bedrives, samt omfatta artillerimaterielens skötsel och vård särskilt i samband med haveri- och drabbningstjänst. 1 2

Viss tid bör avses för att underhålla militär färdighet. Under april praktisk tjänstgöring ombord.

278 T o r p e d h a n t v e r k a r e : utbildning bedrives vid örlogsvarv (torpeddepartement) och omfattar praktisk yrkesutbildning. Anm. Utbildningen bör omfatta övnings- och reparationsarbeten på torpeder, torpedtuber, paravaner, sjunkbomber och sjunkbombkastare m. m. samt deltagande i arbeten vid skjutbro och dynamometer. Verkstadsutbildning bör anordnas omkring 60 timmar. 1 T i m m e r m ä n : utbildning bedrives vid örlogsvarv och omfattar praktisk yrkesutbildning. Anm. Utbildningen bör fördelas på såväl båtbyggeri- som målarverkstad. Verkstadsntbildning vid verkstadsskola bör anordnas omkring 60 timmar. 1 Utbildningsanstalter. Utbildningen av flottans manskap bör enligt kommissionens förslag bedrivas vid följande fasta läroanstalter. Karlskrona örlogsstation. Rekrytskola (sjömansskola), underbefälsskola, radioskola, verkstadsskola och förplägnadsskola. Till Karlskrona rekrytskola böra enligt förslaget hänföras av däcks- och ekonomiavdelningarna samtliga rekryter men av maskin- och hantverksavdelningarna endast sådana, som tillhöra Karlskrona örlogsstation. Om man utgår ifrån att eleverna i omgång 2 för däcksavdelningen utom radiorekryter utbildas på stridsfartyg, framgår det totala antalet elever vid Karlskrona rekrytskola av tab. 13. Av denna framgår vidare det elevantal, för vilket under skilda tider av året civil lärarpersonal är behövlig för undervisningen i allmänbildande ämnen. Stockholms örlogsstation. Rekrytskola (avdelning av sjömansskolan), underbefälsskola, radioskola och verkstadsskola. Eftersom Stockholms rekrytskola enligt kommissionens förslag endast kommer att räkna ett förhållandevis litet elevantal (c:a 200), anser sig kommissionen i detta sammanhang ej böra närmare specificera detta. Ej heller har kommissionen funnit det vara nödvändigt att ingående granska motsvarande förhållanden, när det gäller radioskolorna. Vad de av kommissionen föreslagna verkstadsskolorna beträffar, framgår elevantalet under olika skeden av utbildningsåret av tab. 14 och 15, uppgjorda för resp. örlogsstationer. Kommissionen utgår ifrån att verkstadsskolorna avses för rekrytkurs omgång 1 och 2 för maskin- och hantverksavdelningarnas elever samt undebefälskurs omgång 1 för maskinavdelningens elever. Kontingenten underbefälselever har därvid beräknats utgöra 80 % av den ursprungliga rekrytkontingenten. 1

Viss tid bör avses för att underhålla militär färdighet.

279 Tab. 13.

Elevantal m. in. rid Karlskrona rekrytskola under olika tider ar utbildningsåret.

Skolform och yrkesavdelning eller yrkesgren

E

1 e

v a

n

t

V<

Vi

Rekrytskola, däcksavdelningen utom radiomatroser Rekrytskola, ser

radiomatro 258

100 Rekrytskola, hantverksavdelningen (ej elever tillhörande Stockholms örlogsstation)

42 Summa elever i allmänbildande ämnen

<r475

däcksavdel

> <r 350

elever

<

><

<• 425 1 •••» <r

»

<

> < 8 0 > <r

>

600 •••> « 7 0 0

> <605> <r

>

Rekrytkurs omgång 2 (3) ekonomiavdelnin gen

1 V*

75 Rekrgtskola och rekrytkurs omgång 1, ekonomiavdelningen

Summa

Va

525 Rekrytskola, maskinavdelningen (ej elever tillhörande Stockholms örlogsstation)

Rekrytkurs, ningen

a

>!<r525> <

Härav 75 radiomatroser

Av tab. 14 framgår, att maximiantalet elever vid praktisk utbildning är 132. Verkstadsutrustning torde dock ej vara erforderlig för mer än c:a 85 man, enär under denna utbildning för tjänstgöring vid varv avses omkring 3 arbetsveckor. För verkstadsskolan i Stockholm torde av samma skäl, som anförts,ifråga om Karlskrona verkstadsskola, behovet av verkstadsutrustning kunna begränsas till att avse högst 55 man. Förplägnadsskola bör anordnas i anslutning till Karlskrona rekrytskola. Frågan om elevantal m. m. i denna skola anser sig kommissionen ej ha anledning närmare specificera, enär detta framgår av tab. 13.

280 Tab. 14. Elevantalim. m. vid Karlskrona verkstadsskola under olika tider av utbildningsåret. Yrkesavdelning och kursomgång

E l e v a n t a l V*

V?

Vi<o

Rekrytkurs omgång 1, maskinavdelningen

<

>f

Rekrytkurs omgång 1, hantverks avdelningen

«

>

Rekrytkurs omgång 2, maskinavdelningen

<

><

Vn

V12

l

Vi

U

84 -

><

>

»<

>

» <•

< 4 2 > <-27>

Rekrytkurs omgång 2, hantverksavdelningen Summa elever under teoretisk utbildning

<

><

»

Summa elever under verkstadsutbildnin g

<

> <132> <117> 4 9 0 > < - 8 4

>

><216>|<201> 4174> <

>

Underbefälskurs omgång 1, maskinavdelningen

<

>

Summa

<

><

elever

168 Tab. 15. Elevantal in. m. vid Stockholms verkstadsskola under olika tider av utbildningsåret. Yrkesavdelning och kursomgång

E l e v a n t a l V«

VIO

VT

Rekrytkurs omgång 1. maskinavdelningen

<

>

Rekrytkurs omgång 1, hantverksavdelningen

>

Rekrytkurs omgång 2, maskinavdelningen

«•

>

Vn

Via

< •

l

Vi

l*.

><

>

><

>

4 2 8 » 4 18>

Rekrytkurs omgång 2, hantverksavdelningen

i

>

<

>

<

> 4 88> 4 78> 4 6 0 > <

>

> 4144> 4134> 4116> <

>

Summa elever under teoretisk utbildning

k

Summa elever under verkstadsutbildning Underbefälskurs omgång 1, maskinavdelningen

<

>

Summa

<

><

elever

oo

••••

»

i

281 o

<>

l

t

I / be

I

<_

•

•

E

-

i

: :

E

: CO

: :

O

'

•

:c3

bi

y

fi

fl 3

o

fit)

; i

E

: :

j

S

E

:

:

:

\

: = :

z

\

E

E

E

E

E

E

E

\

: =

\

i

i

i

i

E E

E

I

)

\ ')

\

!

?

1 >

) j

be cs

1 1 1

E E E

o

rS

F* bl

«

rM

-d

3 S

bo

c .^ 03

£ s : o

j

bi

i $ 6 ^9

'

l

\ \

E

E

E

E

E E

E

E

E

i

E

S

-

sr"-

o

:

5 O

l

i i O

<*-<• ^ -

ii

m

O

c> c> 1 c

r-1

<N

«d^

5 R

¥ «t -ft. c "ä

*

^ 5 ^

O OiO o o »H as - *

o

co <JQ s o

T3

1 o o

c —i

O CO

o o o

iO (N

CO ->*i se

O

03 E

£ £

••Jd ii

£ 1

b, . b o 3 j a •« g:

1 c 3

o

o

bl 03.

bl 03 .

'"S

.2

ooj

:o3

0 :o3

£ 03

t ;

* fe 1j 1 >•

£

i

>

a? CO OJ

|

o

"3

fl

t*

SO

«5 bl 03 CO

«s ja a bi

o

o bl

• » . -

X

CO " t ?

—

°03

w

b,

£

1I i B

«£>

*

8• 1

fl

>•

EH

H

CO

r a

fl *

A .9 "^ S-S 5

bi

W

g 03

t

£

b,

"O

i 2 ca ^3

C^-

2B suB

c rH

c B bi be o

13 T3

co

ft

~

s £ £ "3 °

o

O

'bo

fes g

t 1

m

es t^ 3 B

•S .5 g bö éS '£ .S ^

<t *

B bo "S

X>

|[

bo

i

»

p C •*» « H b * t > E'•

\> >ii

> i

^ . 2 ± ® +j 2 ^ ^ ^

a

*

O

1 -52 " i"

h

•

O

1 \

\

** 1

hl

_

c

E

*

S ••*

B

--

:

.o

^

^co -fe* H

\ )

E E

- b«l >

«<

^_

—

'5 a

1-

a

O

bi a

|

3 •**

co

. S

l bo

-;

E E

! ]

"S 3

rS

»

bJO'O

*

o M M

J ^ w>

>

>

a

—I—i-

\

-

ti S o -«

i 1

z

a

a

C

J \ J

(

\

"ft as

1 l

s

bi)

"S

\

\

i

E

l

)

\

1 *>

:o3 J 3 : = B « -JT»

s°»

Ii bi

os bo

<aii D

P

282 Avd.

III.

R E K R Y T - OCH UKDERBEFÄESIJTBIL.DtfrNOEtf VID KIJSTARTIEIiERIET.

Utbildningens organisation. Det fast anställda manskapets utbildning är i stora drag anordnad på följande sätt. Rekrytutbildningen pågår hela första anställningsåret. Omedelbart härefter blir rekryten uppflyttad till 2:a klass kustartillerist. Underbefälsutbildningen följer därpå med genomgång av korpralskola under andra och furirskola under tredje utbildningsåret. Därefter följer praktisk tjänstgöring. Utbildningen i såväl rekryt- som korpral- och furirskolorna är i regel uppdelad på olika kurser av övervägande antingen teoretisk eller praktisk natur. Vinterhalvåret avses i huvudsak för teoretisk undervisning i såväl militära som allmänbildande ämnen. Vissa jämkningar i utbildningsgången ha under de senaste åren vidtagits bl. a. på grund av de särskilda förhållandena under den förstärkta försvarsberedskapen. R e k r y t n t b i l d n i n g e n s a l l m ä n m i l i t ä r a o c h t e o r e t i s k a del. Utbildningen före år 1942. Rekrytutbildningen har under senare år intill utbildningsåret 1942—1943 i stort sett anordnats enligt bestämmelserna i »Reglemente för kustartilleriets skolor och övningar (SEK)», fastställt genom go nr 989/30. Vissa avsteg härifrån ha dock anbefallts genom särskilda kustartilleriorder. Utbildningens mål och anordnande. Utbildningens ändamål anges i SRK vara »att bibringa eleverna de kunskaper och färdigheter, som erfordras för menig vid vederbörlig yrkesavdelning (yrkesgren), samt att förbereda eleverna för vidare utbildning inom yrkesavdelningen (yrkesgrenen)». Utbildningens längd har varit olika för olika yrkesavdelningar. För elever tillhörande artilleri- och minavdelningarna har utbildningen sålunda omfattat tiden omkring 1 november—15 april, för ekonomi- och hantverksavdelningarna 1 november—1 mars samt för maskinavdelningen 1 november—15 mars. Utbildningen har anordnats vid truppförbandsvis organiserade rekrytskolor och inom skolorna vanligen vid kompanivis sammansatta utbildningsavdelningar. Utbildningen år 1942—1943. I anslutning till de genom 1942 års riksdagsbeslut fastställda riktlinjerna för utbildningen av fast anställt manskap vid försvarsväsendet har inspektören för kustartilleriet för utbildningsåret 1942—1943 med vederbörligt bemyndigande utfärdat från bestämmelserna i SRK väsentligt avvikande utbildningsbestämmelser för rekrytutbildningen. Enligt dessa »Särskilda bestämmelser för utbildningen av stammanskap vid kustartilleriet vid rekrytskola tiden november 1942—april 1943» har utbildningen omlagts i syfte att möjliggöra för 1942 års stamrekryter att bli kvalificerade att i normal tid (hösten 1946) vinna inträde vid försvarets läroverk. Utbildningens mål och anordnande. Utbildningens mål anges i bestämmelserna vara J»att höja elevernas allmänbildning i avsikt att förbereda dem för den mili-

283 tära utbildningen ävensom för kommande tjänstgöring såsom befäl; a t t förbereda deras eventuella inträde i försvarets läroverk; att bibringa dem grundläggande militär fostran och allmänbildning samt att bibringa dem god hållning och lystring samt en god fysisk kondition». Utbildningstiden har för samtliga elever oberoende av yrkesavdelning (yrkesgren) uppgått till omkring 21V2 veckor. Utbildningen har anordnats vid truppförbandsvis organiserade rekrytskolor, vilka i regel indelats kompanivis i läsavdelningar. Vid rekrytskola har tillämpats följande timplan. Ungefärligt timtal

Ämne Modersmålet Historia med samhällslära Geografi Matematik Biologi med hälsolära Välskrivning Rekrytundervisning Signaltjänst Handvapenstjänst Gas- och luftskyddstjänst Hälso- och förbandslära Gymnastik och idrott

19Ö 130 50 90 40 40 60 30 80 20 10 120 Summa timmar

860 Utbildningsveckan har omfattat 40 timmar, vari icke ingått tid för överläsning. At utrustningens och förläggningens vård har ägnats omkring 1 timme per vecka, vilken tid tagits från ämnena rekrytundervisning och handvapenstjänst. Samtliga elever ha erhållit samma utbildning oberoende av vilken yrkesavdelning (yrkesgren) de tillhört.

Korpral- och f n r i r s k o l o r n a s t e o r e t i s k a kurser. Även korpral- och f u r i r s k o l a n s t e o r e t i s k a k u r s e r h a g e n o m u t f ä r d a d e bestämmelser de s e n a s t e åren fått en från föreskrifterna i S R K väsentligt avvikande utformning. F ö r u t b i l d n i n g s å r e t 1942—1943 h a gällt »Särskilda bestämm e l s e r r ö r a n d e u t b i l d n i n g e n av s t a m m a n s k a p vid k u s t a r t i l l e r i e t i korpral- och furirskolor u n d e r t i d e n o k t o b e r 1942—april (mars) 1943». D e s s a bestämm e l s e r h a t a g i t sikte p å a t t b e r e d a eleverna möjlighet a t t i s i n o m t i d a n s l u t a till u t b i l d n i n g e n vid f ö r s v a r e t s läroverk. S å l u n d a h a i t i m p l a n e r n a u p p t a g i t s bl. a. ä m n e n a h i s t o r i a m e d s a m h ä l l s l ä r a och geografi. Utbildningens mål och anordnande. Utbildningens ändamål anges i SRK för korpralskolan vara »att dana och utveckla de karaktärsegenskaper samt den stadga och värdighet i uppförandet, som äro nödvändiga för att utöva befäl, att bibringa eleverna de kunskaper och färdigheter, som erfordras för korpral vid vederbörlig yrkesavdelning (yrkesgren) s a m t att förbereda eleverna för vidare utbildning inom yrkesavdelningen (yrkesgrenen)». För lägre underofficersskolan (motsvarande nuvarande furirskolan) anges i SRK utbildningens ändamål vara »att hos underbefälet utveckla och befästa de karaktärsegenskaper, den stadga och värdighet i uppförandet, som äro nödvändiga för a t t utöva befäl, a t t bibringa eleverna vid artilleri-, min-, ekonomi- och hantverksavdelningarna den fackutbildning, som erfordras för underofficer vid vederbörlig yrkesavdelning r (yrkesgren), samt att förbereda eleverna vid maskinavdelningen för vidare utbildning till underofficerare vid samma yrkes avdelning».

284 Utbildningstiden har uppgått till i korpralskola för artilleri- samt signal- och minavdelningen omkring 22 veckor, för ekonomi- och hantverksavdelningarna omkring 19 veckor och för maskinavdelningen omkring 21 veckor samt i furirskola omkring 22 veckor utom för elever vid maskinavdelningen, för vilka den huvudsakligen teoretiska l:a kursen endast omfattat omkring 9 veckor. Utbildningen har anordnats på sådant sätt, att vissa utbildningslinjer inom resp. skolor e n d a s t o r g a n i s e r a t s vid en del t r u p p f ö r b a n d . E l e v e r ur truppförband, där viss utbildningslinje ej varit organiserad, ha kommenderats till tillfällig tjänstgöring vid annat förband för att där genomgå sådan linje. Indelningen i utbildningslinjer och läsavdelningar har skett kompani- och yrkesgrensvis. Förutom av instruktionsofficerare och underofficerare har viss undervisning vid skolorna letts av marinläkare och marinintendent samt i allmänbildande ämnen av civila lärare.

Stamskolornas praktiska utbildningskurser (yrkesutbildning). D e n p r a k t i s k a delen av s t a m m a n s k a p e t s utbildning, vilken för h u v u d d e l e n försiggår u n d e r s o m m a r h a l v å r e t och i n ä r a a n s l u t n i n g till de värnpliktigas u t b i l d n i n g , h a r u n d e r senare år i vad avser artilleri- och m i n a v d e l n i n g a r n a o r g a n i s e r a t s p å ett sätt, som i väsentliga, delar avvikit från b e s t ä m m e l s e r n a i S R K . F ö r d e n n a u t b i l d n i n g s o m m a r e n 1942 h a gällt av i n s p e k t ö r e n för kustartilleriet u t f ä r d a d e särskilda » U t b i l d n i n g s b e s t ä m m e l s e r 1942». F ö r m o t s v a r a n d e u t b i l d n i n g av ekonomi-, musik-, maskin- och hantverksavd e l n i n g a r n a t i l l h ö r a n d e r e k r y t e r h a d ä r e m o t vederbörliga äldre b e s t ä m m e l s e r i S R K i huvudsak tillämpats. Utbildningens mål och anordnande. Ändamålet med utbildningen i stamskolorna har redan angivits. Utbildningens mål i olika ämnen och övningsgrenar vid artilleri- och minavdelningarna anges i samband med utbildningens omfattning i nämnda »Utbildningsbestämmelser 1942». För elever vid artilleri- och minavdelningarna har utbildningen i samtliga skolor pågått omkring 21 veckor och indelats i tre perioder. Den har under de båda första perioderna huvudsakligen avsett grundläggande utbildning samt vid artilleriavdelningen eldexercis. Under 3:e perioden har huvudvikten lagts vid utbildning i förband (batteri, minutläggningsavdelning, sjöbevakningsavdelning o. s. v.). Utbildningen har anordnats vid resp. sjöfrontsartilleriskola, luftvärnsartilleriskola samt signal- och minskola vid truppförband. Stamskolorna ha härvid bildat särskilda utbildningsavdelningar vid resp. skolkompanier men för viss tid eller särskild utbildning även kunnat sammandragas till kurs vid skolkompani, t. ex. eldlednings-, signal- eller riktarkurs. För elever tillhörande ekonomi-, musik-, maskin- och hantverksavdelningarna har beträffande den praktiska utbildningen följande gällt. Utbildningstiden för elever vid ekonomi-, musik- och hantverksavdelningarna har uppgått till i rekrytskola omkring 24 veckor och i korpralskola omkring 22 veckor samt för elever vid maskinavdelningen i rekrytskola till omkring 22 veckor och i korpralskola till omkring 19 veckor fördelade på två kurser (2:a och 3:e kurserna) om 4 resp. 15 veckor. I furirskolan för elever vid ekonomi-, musik- och hantverksavdelningarna har utbildning (kurs) av här avsett slag ej anordnats. För elever i furirskola vid maskinavdelningen har utbildningen omedelbart efter den teoretiska d. v. s. l : a kursens avslutande följts av två praktiska kurser, 2:a kursen under omkring 13 veckor samt 3:e kursen under omkring 20 veckor. Utbildningen för elever vid ekonomi-, musik- och hantverksavdelningarna har i stort sett anordnats enligt följande: sjukvårdare vid vederbörligt truppförbands sjukvårdsanstalter eller delvis vid dessa och delvis vid flottans sjukhus i Karlskrona;

285 kockar vid matinrättning, mässkök e. d.; hornblåsare vid musikrum samt vapensmeder dels vid tygverkstad e. d., dels vid artilleriuppbörd. För elever vid maskinavdelningen har utbildningen i huvudsak bedrivits enligt följande: i rekrytskola vid värme- eller maskinanläggning vid befästning eller ombord på båt, företrädesvis vid mineringsskola; i korpralskola under 2:a kursen vid tygverkstad e. d. och under 3:e kursen vid värme- eller maskinanläggning på befästning samt ombord på båt, företrädesvis vid mineringsskola, samt i furirskola under 2:a kursen vid tygverkstad e. d. eller vid ingenjördepartement på flottans varv och under 3:e kursen vid örlogsvarvs ingenjördepartement enligt de bestämmelser, som gälla för yrkeskurs för flottans skeppseldare.

Utbildningens omfattning och bedrivande i militära övningsgrenar och ämnen. Militära m y n d i g h e t e r s e r i n r i n g a r . S t a m m a n s k a p e t s u t b i l d n i n g u n d e r de p r a k t i s k a k u r s e r n a s a m o r d n a s vid k u s t a r t i l l e r i e t i s t o r u t s t r ä c k n i n g m e d v ä r n p l i k t s u t b i l d n i n g e n och är i huv u d s a k b e r o e n d e av s a m m a materiella och a n d r a villkor som denna. D e u t d r a g u r m i l i t ä r a m y n d i g h e t e r s u t t a l a n d e n i å r s r a p p o r t e r och y t t r a n d e n , som å t e r g i y i t s i K a p . I V , avse därför i den m å n de b e r ö r a utbildningsförhålland e n a i a l l m ä n h e t såväl v ä r n p l i k t s u t b i l d n i n g e n som s t a m m a n s k a p e t s prakt i s k a u t b i l d n i n g . I d e t följande å t e r g e s p å g r u n d h ä r a v e n d a s t vissa utt a l a n d e n , som speciellt avse s t a m m a n s k a p e t s u t b i l d n i n g . Utbildningens omfattning. Utbildningen i stamrekrytskolorna vintern 1942—1943, vilken anordnats i överensstämmelse med i 1942 års riksdagsbeslut angivna riktlinjer härför, har enligt uttalanden av flertalet truppförbandschefer i alltför hög grad koncentrerats pa allmänbildande undervisning på bekostnad av den militära utbildningen. CKA 1 framhöll sålunda i till kommissionen ingivet yttrande, att 1942 års rekryter vid jämförelse med tidigare rekrytskolors elever vore sämre ifråga om hållning, uppträdande och uppförande. I stamrekrytskolan borde därför de militära ämnena, vari eleverna direkt handledas av officerare, ges större utrymme i utbildningsplanen. CKA 2 erinrade om att den redan förut omfattande undenåsningen i allmänbildande ämnen vid kustartilleriets rekrytskolor numera ytterligare utökats bl. a. för att bereda den stamanställda personalen möjlighet a t t genomgå försvarets läroverk. Följden härav hade blivit, att rekryternas första och för den fortsatta militära skolningen grundläggande tjänstgöringstid huvudsakligast gått i skollektionernas tecken på bekostnad av de militära övningsgrenarna. CKA 4 anförde liknande synpunkter och påpekade, att rekryternas utbildning numera under omkring fem tredjedelar av undervisningstiden handhades av civila lärare, vilka dock hade stor svårighet att hos eleverna bibehålla militärt uppträdande. Den strövis meddelade militära utbildningen glömdes bort, då den icke kunde innötas. Rekryten bleve härigenom icke så mycket militär utan mera att jämföra med en relativt väldisciplinerad skolyngling. Utbildningen i korpral- och furir- (lägre underofficers-) skolorna har under de senaste åren haft en i många avseenden provisorisk karaktär dels på grund av särskilda förhållanden i samband med den förstärkta försvarsberedskapen, dels på grund av nödvändigheten att åstadkomma en övergång till det genom 1942 års riksdagsbeslut fastställa utbildningssystemet för det fast anställda manskapet vid försvarsväsendet i dess helhet.

286 IKA framhöll i rapport för övningsåret 1939—1940 bl. a., att stammanskapets utbildning i stort sett kunnat omfatta föreskrivna skolor och kurser. Viss utbildning av kustartilleriets eldare vid flottan, vissa kurser vid arméns underofficersskola samt lägre underofficersskola vid truppförbanden hade dock icke k u n n a t anordnas. De skolor och kurser, som kunnat bedrivas, hade i vissa fall på grund av rådande förhållanden måst dels avbrytas under vissa perioder, dels förkortas. I den mån så varit möjligt hade emellertid kompletterande utbildning sedermera ägt rum. I CKA l:s rapport för samma år anfördes, att utbildningen i korpralskolan varit mindre god, beroende bl. a. på att l:a kursen för artilleri- och minavdelningarnas elever varit anordnad vid beredskapsförband utan att särskild instruktionspersonal kunnat avses härför. Sedermera hade eleverna tillhörande minavdelningen måst uppdelas på skilda förband vid KA 1 och KA 4, vilket helt omöjliggjort erforderlig likformighet i utbildningen. Sålunda hade omständigheterna nödvändiggjort, a t t samtliga elever vid KA 1 utbildats såsom minmanskap. Den befälsfostran,'som i korpralskolan vore av fundamental betydelse för elevernas vidareutveckling, hade i detta fall helt uteblivit. IKA anförde i rapport för övningsåret 1940—1941, att stammanskapets utbildning kunnat omfatta föreskrivna skolor och kurser. Då viss inskränkning i skolutbildningen måst vidtagas övningsåret 1939—1940, hade möjlighet nu beretts manskap, som tidigare förhindrats att i normal ordning genomgå vissa skolor, att återhämta den förlorade utbildningen. Detta hade bl. a. medfört, att antalet elever i furir- och korpralskolor blivit onormalt stort, vilket i sin tur framtvingat en dubblering av skolorna. För att inom ramen av den till förfogande stående utbildningstiden medhinna de bägge omgångarna hade en icke önskvärd avkortning av kursomfånget måst ske. Yrkespersonalens utbildning i yrkestjänst har i många avseenden varit bristfällig, vilket med tydlighet framgår av åtskilliga uttalanden i de militära myndigheternas yttranden. Utbildningen av sjukvårdare har, som redan i kapitlet rörande stammanskapets utbildning vid flottan (s. 221) angivits, varit föremål för särskild utredning av en av chefen för marinen i juni 1940 tillsatt kommission. I det av denna kommission avgivna betänkandet framhålles rörande utbildningen av sjukvårdarna vid kustartilleriet bl. a. följande: »Yrkesutbildningen har, för a t t citera regementsläkaren vid Kungl. Vaxholms kustartilleriregemente, skett mera slumpvis. Ofta har det på grund av den otillräckliga kadern varit nödvändigt a t t omedelbart efter avslutandet av de militära rekryt- och korpralskolorna kommendera rekryter resp. 2:a klass sjukvårdare till självständiga befattningar å ytterförläggningar. Ibland ha omständigheterna medgivit 4—6 veckors kurs efter rekryt- resp. korpralskola. Eleverna ha därvid haft c:a 3 timmars daglig teoretisk undervisning av läkare samt därutöver deltagit i sjukhusarbete (på regementets sjukhus) s a m t i instruktionsmässiga övningar i sjukvårdsteknik för sjuksköterska.» I anslutning härtill anfördes vidare, att vid samma regemente personaltillgången icke medgivit, att sjukvårdare placerats i befattningar efter kompetens eller att särskilda befattningar inrättats för sjukvårdare av olika grader och utbildning. Såväl outbildade rekryter som värnpliktiga hade måst placeras som ensamma sjukvårdare på ytterförläggningar. I ett yttrande över betänkandet framhöll CKA 1 bl. a., a t t kustartilleriets sjukvårdspersonal hittills varit alltför fåtalig. Personalbristen vore också en av de väsentliga orsakerna till bristerna i sjukvårdspersonalens utbildning. Det hade icke varit möjligt att hålla sjukvårdarna samlade till kursmässig utbildning utöver de rent militära skolorna. Bristen på sjukvårdsutrustning hade också dittills försvårat utbildning och övningar i krigssjukvård.

• 287 Mot utbildningen av kockar ha från de militära myndigheternas sida erinringar gjorts i olika sammanhang. I en av marinöverintendenten till chefen för marinen den 26 januari 1943 ingiven rapport över inspektion av ekonomipersonalens utbildning vid korpral-, furir- och underofficersskolorna vid ett av truppförbanden framhölls sålunda bl. a. att, »de nuvarande utbildningsbestämmelserna, som äro i starkt behov av omarbetning, böra bättre anpassas efter de arbetsuppgifter, som i våra dagar tillkomma ifrågavarande personal. Tyngdpunkten i förvaltningsutbildningen är för närvarande förlagd till korpral- och furirskolorna och utgöres för övrigt till en förhållandevis alltför stor del av bokföring». I övrigt ha myndigheterna a n m ä r k t på att kockarna varit så fåtaliga, a t t de i stor utsträckning måst tagas i anspråk för praktisk tjänstgöring, innan de hunnit få tillräcklig utbildning. Vissa uppgifter från de inspektioner av marinens matinrättningar, som fortlöpande verkställts av marinförvaltningens intendenturavdelning, belysa också på ett drastiskt sätt de rådande förhållandena. Vid en förläggning hade, framhålles det, t. ex. kocken mycket omsorgsfullt avkokat köttben. Då avkoket varit färdigt, hade benen upptagits, omsorgsfullt förpackats och enligt utfärdade föreskrifter insänts till proviantförrådet. Buljongen hade däremot hällts bort, enär kocken trott, att den ej ginge a t t använda. Vid en annan förläggning hade vid ett tillfälle makaroner vattenlagts över natten med den påföljd, a t t den färdigkokta rätten n ä r m a s t påmint om målarklister. Kockarnas kännedom om köksmaterielen och dess vård hade också visat sig mycket otillfredsställande. Rörande utbildningen av hornblåsare framhöll musikdirektören vid KA 2 i en i november 1942 till regementschefen ingiven skrivelse bl. a., a t t musikelev, som antagits till 3:e klass kustartillerist, under den tid rekrytskolan påginge ej hunne ens nödtorftigt underhålla de musikaliska färdigheter han som musikelev inhämtat, varför han därefter ej på mycket lång tid (2—3 mån.) kunde göra någon nämnvärd nytta i musikkåren. Samma olägenheter medförde deltagandet i korpral-, furir- och underofficersskola. Då härtill komme, a t t musikkårens konsertverksamhet under sommarmånaderna vore så omfattande, att någon nämnvärd musikundervisning ej medhunnes, kunde det således, om det ville sig illa, inträffa, att en stor del av musikkårens personal bleve praktiskt ta'get avstängd från musikundervisning under de första fem åren av sin anställningstid. Musikpersonalen vid kustartilleriet borde därför i likhet med motsvarande personal vid armén under samtliga militära skolor beredas möjlighet till musikalisk utbildning minst 12 timmar per vecka. Beträffande yrkesutbildningen vid hantverksavdelningen förtjänar återges innehållet i en av CKA 1 den 22 mars 1941 uppgjord P . M. med anledning av en skrivelse från furirs- och korpralsföreningen vid regementet. »Förbättring av utbildningen inom hantverksavdelningen är ett önskemål. CKA har haft uppmärksamhet på denna fråga. I samband med den ändring av utbildningssystemet, som bl. a. med inrättandet av en marinens underofficersskola skulle komma till stånd, bör detta ske. Det må tilläggas, att nämnda skola kan komma att på en linje leda fram till teknisk realexamen. Det må emellertid framhållas, att utbildningsmålet vid utbildningen inom hantverksavdelningen bör vara i första hand att göra vederbörande skickade att fullgöra tjänst som vapensmeder (rustmästare) vid förbanden samt såsom tyguppbördsmän, endast i andra hand till verkstadsarbetare och — sedermera — verkstadsföreståndare. Blivande verkstadsföreståndare kan tänkas böra genomgå särskild kurs för förberedande av sådan tjänst. Vapensmeds tjänstgöring i verkstaden etc. är således icke ett mål utan ett medel. Utvecklingen synes således böra vara den, att utbildningen t. o. m. lägre underofficersskola rationaliseras i huvudsak inom ramen för nuvarande utbildningsprogram med större vikt än hittills lagd på trupputbildningen, t. ex.

288 genom organiserande av en motsvarighet till pjäsmekanikerskola vid artilleriet, varjämte verkstadstjänsten såsom utbildning effektiviseras. Därvid bor bl. a. den framförda synpunkten, att underofficer (flaggkorpral) skulle vara instruktionsunderbefäl och ej i denna egenskap ersättas av civilarbetare, tillgododses.» Synpunkter på utbildningens centralisering. Ifråga om centralisering av stamrekryternas utbildning vid anförde CKA 2 i y t t r a n d e till k o m m i s s i o n e n bl. a, följande.

kustartilleriet

»Ifråga om stamrekrytskolan skulle en eventuell sammanslagning av samtliga stamrekrytskolor vid kustartilleriet kunna dryftas. Genom en dylik sammanslagning skulle vinnas en koncentration i utbildningen, framför allt av de allmanbildande ämnena, samt en viss likriktning i den kustartilleristiska uppfattningen av tjänsten. E t t noggrant övervägande har emellertid för min del givit vid handen, att förslag i ärendet icke bör avgivas. Skälen härför äro framför allt, att samhörigheten med det förband, rekryten skall tillhöra, blir sämre grundad, liksom att den lokalkännedom, som en militär helst bör äga på den plats, där han skall tjänstgöra icke skulle bliva så god som önskvärt vore. En viss olikhet i materiel pa truppförbandens olika förläggningsorter inverkar också återhållande, dock icke på ett avgörande sätt. Det främsta skälet emellertid är den återverkan pa rekryteringen vid förbanden, som en sådan skola kan bedömas få, i det att en person, som tagit anställning för att få sin verksamhet förlagd till viss ort, näppeligen kan tänkas bliva tillfreds med en längre tids förläggning på en annan, till äventyrs mindre tilldragande sådan. Slutligen spelar också lokalfrågan en viss roll. Tanken på en kustartilleriskola synes mig sålunda, som ovan sagts, ej böra framföras » Det borde vidare övervägas, om icke viss koncentration av rekrytutbildningen till ett eller två av kustartilleriförbanden borde ske under någon kortare kurs sommartiden. Ändamålet med en sådan kurs vore att utveckla och befästa färdigheterna i tillämpad handvapenstjänst, vilken som krigserfarenheterna visat fått allt större betydelse för kustartilleristen. Frågan om viss med yrkespersonalen vid flottan gemensam tdbildning ior tast anställt manskap vid kustartilleriets ekonomi-, maskin- och hantverksavdelningar har i olika sammanhang varit föremål för överväganden. I yttrande till kommissionen anförde sålunda CKA 2 bl. a., att f. n. viss utbildning i stamskolorna redan vore gemensam med flottans skolor. Detta gällde emellertid endast eldare. Eftersom eldartjänsten vid kustartilleriet till väsentlig del bedreves ombord på maskindrivna båtar, syntes ett sådant samgående, trots vissa därmed förenade ölägenheter, alltjämt vara berättigat. En eventuell gemensam utbildning av även ekonomister och sjukvårdare vid marinen kunde i samband härmed övervagas. För ett samgående i utbildningshänseende talade likheten i fordringarna på det tekniska kunnandet inom resp. yrkesgrenar. Detta förhållande gällde emellertid ei blott vid en jämförelse med flottan utan lika mycket vid en jämförelse med armén eller flygvapnet. Emellertid vore förhållandena i övrigt, varunder tjänsten vid kustartilleriet resp. flottan utövades, väsentligt olika. Detta medförde också, a t t reglementen och tjänsteföreskrifter vore och måste vara i väsentliga delar olika I själva verket företedde tjänsten vid kustartilleriförsvar mycket större likhet med tjänsten vid arméförband än med tjänsten ombord, vilken senare vore den för flottans skolor väsentliga. Liknande synpunkter anfördes i en till det förut (s. 286) nämnda betankandet om sjukvårdspersonalen vid marinen fogad P. M. »Militär organisation, rutin och ordningsföreskrifter samt framför allt arbetssätt och strid äro — åtminstone med nuvarande marinorganisation — så väsensskilda vid flottan och kustartilleriet, att det lilla m å t t av allmänmilitär utbildning en sjukvårdare kan bibringas tor

att få tillräcklig tid för yrkesutbildning och yrkesutövning icke räcker för tjänstgöring alternativt vid det ena eller andra vapnet. Även yrkesutbildningen torde ha i viss mån olika mål, när tjänsteutövningen i ena fallet huvudsakligen skall ske ombord och i det andra inom kustartilleriförsvaret.» CKA 1 anförde i yttrande över nämnda betänkande bl. a.: »Krigssjukvården består i tjänst ej endast vid sjukhus utan även, och detta i första hand, vid stridande förband. Härav följer, att utbildningen av sjukvårdarna icke till övervägande del kan skiljas från det egna förbandet, än mindre från det egna vapenslaget. Kommitterades förslag om i huvudsak gemensam utbildning för flottans och kustartilleriets sjukvårdare synes mig därför olämpligt.» Instruktionspersonal. Av de militära myndigheternas inspektions- och årsrapporter rörande verksamheten vid kustartilleriet under senare tid framgår, att utbildningsarbetet alltsedan genomförandet av 1925 års försvarsordning i hög grad hämmats av bristen på befäl. Den kaderökning, som 1936 års försvarsbeslut medförde, hade ej hunnit göra sig gällande på grund av den i ännu snabbare takt utökade organisationen. T. f. chefen för kustartilleriet framhöll i sin årsrapport 1940, att den bristande tillgången på rutinerad befälspersonal för utbildning medfört, att reservpersonal i viss utsträckning måst tagas i anspråk härför, trots att erfarenheterna tydligt givit vid handen, att denna personal endast i begränsad utsträckning kunde utnyttjas för den egentliga trupputbildningen, för vilken den icke själv erhållit någon utbildning. Å andra sidan fordrades det emellertid många gånger särskilt på isolerat belägna försvarsanstalter i havsbandet erfarna och rutinerade chefer för beredskapsförbanden för att de senare även under svåra förhållanden skulle kunna bibehållas vid god fysisk och psykisk kondition. Utan att vilja förringa den insats, som vapnets reservofficerare gjort och som i många hänseenden varit utomordentlig, framhölls slutligen i rapporten, så måste, även om vissa officerare i reserven vore skickade att utan ledning eller biträde av stamofficerare föra befälet över vissa försvarsanstalter, det dock ofta bli nödvändigt att avse stamofficerare härför. Truppförb ands chef erna anförde i sina årsrapporter liknande synpunkter. Ehuru utbildningen i stamrekrytskolorna ej i samma grad som i övriga stamskolor vore beroende av beredskapssituationen, hade dock på en del håll bristen på instruktionspersonal varit kännbar även i de förstnämnda skolorna. Såsom exempel kunde anföras, att under övningsåret 1939—1940 vid en rekrytskola på fyra plutoner och med sammanlagt omkring 100 elever hela instruktions- och lärarpersonalen tidvis utgjorts av chefen för skolan, visserligen en kapten på aktiv stat, samt en instruktör (underofficer, flaggkorpral eller furir) per pluton. Med övningsåret 1942—1943 har emellertid ett förbättrat läge inträtt därigenom, att civila lärare kunnat anställas i relativt stor utsträckning för undervisningen i allmänbildande ämnen, vilket utom förbättrad undervisning medfört, att militär personal kunnat ägna sig åt för dem mera närliggande uppgifter. övningsmateriel, lokaler ni. m. Läroböcker och övningsmateriel för utbildningen i militära ämnen ha i regel lämnat mycket övrigt att önska, vilket framgår av samtliga truppförbandschefers yttrande rörande utbildningen i stamskolorna övningsåret 1942—1943. Särskilt underströk man behovet av lämpliga läroböcker i militära ämnen så mycket mera som rådande knappa tillgång på instruktionspersonal ej medgåve 19—2029 43

290 utarbetandet av erforderliga kompendier o. d. Framför allt borde goda och aktuella läroböcker i ämnena vapenlära, artillerimateriel och kustartilleritaktik utarbetas. Av övningsmateriel behövdes främst förbättrade typer av riktövningsapparater för sjö- och luftfrontsskjutningar samt särskild materiel för artilleri-, min- och strålkastartjänsten ävensom signaltjänsten, varvid i första hand radiomateriel vore erforderlig. Man framhöll också, att rikligare och modernare åskådningsmateriel vore behövlig för att kunna effektivisera undervisningen. Sålunda borde bl. a. goda planscher över artilleripjäser och eldledningsmateriel, aktuella fartygs- och flygplansmodeller, ammunitionsmodeller med beskrivningar samt filmapparater och talplattor för grammofon ingå i förbandens utrustning. Skollokalerna vid t r u p p f ö r b a n d e n s y n a s i regel icke fylla rimliga krav p å ändamålsenlighet. I y t t r a n d e n , som v å r e n 1943 av v e d e r b ö r a n d e truppförbandschefer avgivits till k o m m i s s i o n e n , h a r framförts en del s y n p u n k t e r och önskemål. CKA 1 framhöll sålunda bl. a. följande: »För underbefälsskolorna avses en särskild byggnad, vilken under nuvarande förhållanden är otillräcklig. Byggnaden — en gammal barack, som i början av århundradet flyttades från Vaxholms läger — är omodern och saknar såväl vatten- som avloppsledningar . . . — För stamrekrytskolan saknas särskilda skollokaler, varför logement i kasernerna måst avses såsom sådana. — En föreläsningssal med möjlighet till filmundervisning saknas. — F. n. disponeras endast exercishuset för filmundervisning, men detta lämpar sig icke härför samt erfordras ständigt för andra utbildningsändamål, överläsningslokaler saknas, likaså rum för frivillig studieverksamhet — lektioner, studiecirklar, enskilda studier. Lokalerna för manskapsbiblioteket äro trånga, och referensbibliotek saknas för den skull.» CKA2:s erinringar ha berört förhållandena våren 1943, medan regementet ännu var förlagt i stadskasernen i Karlskrona. Regementet har dock sedermera flyttat in i den s. k. Gräsvikskasernen utanför staden. CKA 3 anförde bl. a., att »den vid kåren befintliga provisoriska skolbyggnaden borde utökas med ett par lektionsrum, av vilka ett borde i huvudsak avses för undervisning i elektricitetslära och med undervisningsmaterielen, där så erfordras, permanent uppmonterad». CKA 4 framhöll bl. a. följande: »Enär regementets kasernbyggnader ännu icke påbörjats, finnas inga militärt anordnade skollokaler till förfogande. Undervisningen äger nu rum i en förhyrd äldre skola, som numera icke användes, utan ersatts med en nybyggd, modern sådan. Stamrekrytskolan disponerar 3 och korpralskolan 2 skolsalar, ö n s k v ä r t vore a t t korpralskolan jämväl disponerade 3 salar, då undervisningen ibland äger rum i 3 avd. — Särskilt bör framhållas behovet av särskild (för samtliga skolor gemensam) lokal för laborationer (biologi, elektricitetslära e t c ) , vidare en lokal (helst inom en event, skolbyggnad), permanent anordnad för förevisning av undervisningsfilmer samt en lokal, försedd med telefonväxel, med utbyggt övningsnät för undervisningen i signaltjänst.»

Manskapets uppfattning om utbildningens omfattning och bedrivande. Skriftlig utfrågning av manskapet h a r k o m m i s s i o n e n u n d e r n o v e m b e r 1942 a n o r d n a t vid k u s t a r t i l l e r i e t p å m o t s v a r a n d e sätt som vid flottan. I utfrågningen deltogo s a m m a n l a g t 706 man, av vilka 379 g e n o m g å t t underbefälsutbildning. R e d o g ö r e l s e dels för de vid u t f r å g n i n g e n a n v ä n d a frågeformulären och in-

291 struktionerna, dels för den utfrågade gruppens sammansättning i olika avseenden lämnas i särskild bilaga (Bil. 5). I det följande redogöres närmast för resultatet av utfrågningen angående den militära utbildningen. Manskapets uttalanden rörande undervisningen i allmänbildande ämnen relateras däremot huvudsakligen i ett följande avsnitt. De tillfrågade hade bl. a. att besvara dels frågan, om de ansåge att någon eller några övningsgrenar f. n. borde ägnas mera tid, dels frågan, om någon eller några övningsgrenar ägnades för mycken tid. I tab. 16 ha dessa uppgifter sammanförts till en för rekryt- och underbefälsutbildningen gemensam översikt, vari dock endast medtagits sådana övningsgrenar m. m., ifråga om vilka något större antal elever uttalat sig. Som av tabellen framgår, redovisas nära 8 gånger så många uttalanden om att utbildningen bör ägnas »mera tid» som att »för mycken tid» ägnas däråt. Tab. 16. Manskapets åsikter om rekryt- och underbefälsntbildningens omfattning- i olika övningsgrenar och ämnen.

Manskapets åsikt

Hu vudämnen inom yrkesgrenen

Handvapenstjänst Hand- Övrig vapens- handskj ut- vapensning tjänst

Summa

Fälttjänst

Gymnastik och idrott

Allmänbildande ämnen

Befälsutövning

Summa uttalanden

Antal

%

Antal

Antal

Antal

Antal

%

Antal

%

Antal

Antal

%

Antal

» M e r a tid» bör ä g n a s å t . . . . 73

11-8

123 19-8 32

5-2

15-8

194 31-3 100

16-i

620 100-0

»För m y c k e n t i d » ä g n a s å t 12

15o

—

52 65-o

6-2

1-3

9 11-2

80 lOO-o

%

%

1-3

%

Av tab. 16 framgår, att manskapet anser att »mera tid» bör ägnas åt i första hand allmänbildande ämnen, handvapenstjänst, befälsutövning samt gymnastik och idrott. Beträffande handvapenstjänsten gäller detta omdöme främst handvapensskjutningen. Ingen enda anser att »för mycken tid» ägnas däråt. Däremot anser man, att för mycken tid ägnas åt »övrig handvapenstjänst». Såsom närmare kommer att framgå av i det följande anförda uttalanden, gäller detta omdöme främst handvapensexercisen i sluten ordning. Utbildning i huvudämnen inom yrkesgrenen. Till dessa räknas här utbildningen för de olika yrkesgrenarna i resp. artilleri-, signal-, min- och yrkestjänst. Såsom kommentar till de tabellariska uppgifterna anföras i det följande några belysande uttalanden. Eleverna vid artilleriavdelningen ha visserligen i allmänhet ej gjort några mera preciserade uttalanden om artilleritjänstens omfattning. I många fall låta eleverna dock förstå, att det stora antal övningsgrenar, vari utbildning bedrives, gör det svårt att smälta allt på en gång, varför de rekommendera större koncentration av utbildningen inom huvudämnet — i vissa fall genom ytterligare specialisering. Sålunda skriver en elev: »Mera specialisering i stället för som nu 'lukta' på allt möjligt, exempelvis artilleritjänst, signaltjänst, eldledningstjänst, handvapenstjänst, motortjänst m. m. På detta sätt hinner man ej tillgodogöra sig utbildningen ordentligt.» Många uttala önskemål om »mera praktik». En elev, som anser att artilleritjänsten skulle kunna bedrivas på bättre sätt, skriver: »Mer övning i att plocka isär och sätta ihop pjäserna, mycket gärna på tid, vilket sporrar eleverna att

292 göra sitt bästa.» En elev förordar dock mera teoretiska kunskaper i artilleritjänst: »Om man lär sig principen för hur en sak arbetar, så är det lättare a t t betjäna den.» E n annan skriver: »Jag kan inte finna något slugt i att vi skola kunna varje skruv på alla kanoner och pjäser. Vi få ju aldrig veta, om det är sant, då vi enligt reglementet inte få plocka sönder dem.» Eleverna vid signal- och minavdelningen ha gjort i viss mån motsägande uttalanden om utbildningen i resp. huvudämnen. En signalman anför exempelvis: »Vad det gäller signalisterna så är det på tok för litet signalering som bjuds. Både morse och semaforsignalering samt radio skulle ägnas mycket mera tid åt.» E t t fåtal av de tillfrågade anser dock, att »för mycken tid» ägnas åt signaltjänst. En minor anser, att mera tid bör ägnas åt »minstationstjänsten och därmed omfattande iordningställande av de instrument som där erfordras», och en annan skriver: »Mera tid borde ägnas praktiska saker som minfällning o. d.» — »Navigation skall ägnas mera tid åt både praktiskt och teoretiskt. Flera tillfällen a t t få öva blind navigering och navigering i allmänhet.» För mycken tid anser en minor anslås »under den praktiska delen av skolorna, då läggning av s. k. turkhuvuden bedrives i all oändlighet». Yrkespersonalens uttalanden visa, att eleverna själva äro väl medvetna om bristerna i den nuvarande utbildningen. En sjukvårdare anför t. ex.: »Bättre kurser i sjukvård. Vi har egentligen inte fått någon utbildning alls.» En annan, som uttalar önskemål om ytterligare utbildning vid sjukhus, tillägger: »Undervisning borde även meddelas i kemi samt våra vanligaste mediciners sammansättning, verkan och dosering.» — En annan åter skriver: »Det vore önskvärt a t t erhålla vidare utbildning till sjukvårdare t. ex. med praktisk kurs å något större sjukhus. Sjukvårdarens personliga ansvar är större än någon annans, därför att han ibland själv får avgöra livsviktiga situationer.» En sjukvårdare förordar mera praktisk utbildning vid sjukhus och föreslår exempelvis en tids praktisk tjänstgöring på Karolinska sjukhuset i Stockholm: »Jag anser att den utbildning vi nu erhållit ej är tillräcklig, om t. ex. vi skulle bliva ställda inför det verkliga kriget. Då vore det väl önskvärt att även en vanlig sjukvårdare kunde assistera en läkare vid en operation.» »Den praktiska kursen i korpralskola bör vara bättre ordnad. De som är korpralselever skulle slippa handräckningsarbeten» (eldare). — En vapensmed anser att man »skulle få gå i en ordentlig verkstad och få lära sig att sköta maskiner ordentligt och inte som nu få gå och sopa och tvätta åt en massa civila arbetare». — En annan anför: »Vapensmeder skulle kommenderas till civil teknisk skola, emedan den mekaniska utbildningen vid regementet ej är tillräcklig.» Åtskilliga anföra särskilda synpunkter på utbildningens bedrivande: »Maskinläran borde samtidigt inläras praktiskt. Eleverna borde få se t. ex. en ångmaskin igång, samtidigt som de läsa om den i böckerna. Likaså borde eleverna få företaga praktiska försök i elektricitetslära» (eldare). — »Följs kursplanen, så är nog önskemålen fyllda. Det skulle icke skada med större verkstadspraktik inom maskin avdelningen.» U t b i l d n i n g i särskilda övningsgrenar. HANDVAPENSTJÄNST. Som redan nämnts, är det främst handvapensskjutningen, som enligt elevernas mening bör ägnas mera tid. Men detta gäller i viss mån också gruppering och strid. Följande uttalanden äro belysande: »Det skulle anslås minst en dag i veckan till skjutning på skjutbana eller till fältskjutning. Här är ju många soldater, som inte har lossat ett skott med sitt vapen. Hur skulle det gå, om han verkligen skulle behöva använda det en gång, när han knappast har någon h u m om hur det skall användas.» — »Mera övningar

293 i handvapensskjutning, grundlig kännedom om automatvapen.»' — »Gruppering bör övas mera. Helst närstrid.» Såsom likaledes redan påpekats, anser en stor del av manskapet, att handvapensexercisen ägnas »för mycken tid», vilket dock ej betyder att de helt förbise betydelsen av denna övningsdetalj. »När m a n sitter i skolsalen hela dagen, anser jag att en uppryckning skulle göra gott», skriver exempelvis en elev. En annan skriver: »Handvapenstjänsten är ju visserligen nödvändig för den militära disciplinen, men det förekommer också mycket s. k. harvning.» En elev, som anser att det är för mycket »harvning på kaserngården», tillägger: »Hellre spridd ordning ute i skog och mark, så att soldaten får lära sig, hur han skall uppträda.» En elev framhåller, att man ägnar handvapensexercisen för mycken tid, även sedan man uppnått den skicklighet, som det är möjligt för en avdelning att nå, och han tillägger: »Man blir inte bättre av att tråkas ut av ett ämne.» — En annan anser, att »handvapenstjänsten avtrubbar tankeverksamheten». Flera anse, att handvapenstjänsten bör bedrivas av officerare och underofficerare från infanteriet. En av eleverna skriver därom: »Befäl från kustartilleriet kan inte få samma fart och fläkt över övningarna som infanteribefäl.» Liksom vid flottan är det vid kustartilleriet en stor del av yrkespersonalen, som anser, att handvapensexercisen för deras del ägnas för mycken tid. BÅTTJÄNST. Beträffande denna övningsgren har endast ett fåtal, och i stort sett endast manskap vid signal- och minavdelningen, uttalat sig. En minor skriver: »Jag anser att mera vikt borde läggas vid utbildning i segling (praktiskt). För egen del var jag ej med någon gång i somras, när avdelningen hade segling på programmet.» En signalist anser, att mera tid borde ägnas åt »segling och båttjänst, enär det kan fordras en viss sjövana hos min- och signalmanskap». Förbättrad utbildning i navigation föreslås av några. En minor säger härom: »Eleverna i furirskolan för minavdelningen böra mera läsa ämnet navigation. Inte i den teoretiska kursen utan i den praktiska. Navigationsövningar böra anordnas i mycket stor utsträckning.» Utbildning i befälsntövning. Ifråga om utbildningen i såväl instruktionstjänst som befälsföring ha åtskilliga erinringar anförts. Eleverna vid artilleri- samt signal- och minavdelningarna lägga helt naturligt stor vikt vid denna utbildning. Detta framgår bl. a. av följande uttalanden, »övning a t t föra befäl kan man inte få för mycket.» — »Borde ägnas mera tid.» — »Den är synnerligen åsidosatt och borde ägnas mycket mera intresse.» — »Befälsutbildning i korpralskolan bör ägnas mera tid, för det är ju då grunderna för all befälsutövning läggas.» — »Befälsutövningen är ett tråkigt ämne. Men det måste bedrivas mycket mera än vad som nu göres. Underbefälen måste kunna få grepp om sina mannar.» — »Undervisningen i ämnet befälsutövning har i vissa skolor inskränkt sig till instruktörstjänst under teoretiska kurser men i övrigt ingen under praktiska kurser. Mera instruktörstjänst under praktiska kurser önskvärd.» — »Åtminstone min kurs vid minavdelningen har haft sorgligt liten övning i befälsföring. I korpralskolans praktiska kurser praktiskt taget ingenting, vilket i hög grad återverkar på vår kunnighet nu, när vi skall utbilda värnpliktiga.» E t t flertal elever motiverar sin uppfattning om befälsutövningens betydelse och rekommenderar i vissa fall särskilda åtgärder för utbildningens förbättrande. En elev anser sålunda, a t t mera tid bör ägnas åt instruktörstjänst, ty »de yngre äro ofta rädda och tveksamma när de komma framför trupp». — »Bör grundligare genomgås särskilt beträffande korpralskolan. Detta för att klargöra för eleverna förfaringssätt i olika situationer.» — »Bör bedrivas mera rationellt så a t t eleverna verkligen få lära sig att utöva befäl i de olika situationer, som kan förekomma i

294 ett modernt krig.» — Flera efterlysa undervisning i psykologi. »Det skulle v a r a b r a a t t lära sig litet vanlig bondpsykologi», skriver en av eleverna. Yrkespersonalen har också i flera fall u t t a l a t sig angående utbildningen i befälsutövning. Åsikterna om såväl utbildningens betydelse som dess omfattning och bedrivande äro emellertid mycket divergerande. En vapensmed konstaterar sålunda ifråga om detta ämne, a t t det är »tillräckligt för yrkesavdelningarna». E n a n n a n skriver däremot: »Utbildningen i befälsutövning skulle bedrivas mera intensivt än vad fallet är, ty det brister i många avseenden.» — Eldarnas uppfattning om utbildningen framgår av exempelvis följande uttalanden: »Detta ämne bör ägnas mindre tid, det förekommer så sällan att man har något befäl.» — »Inom den gren jag valt förekommer ju inte så mycket befälsutövning, det kanske är en nackdel. Av den befälsutövning jag erhållit, har jag erfarit, a t t m a n blir säkrare och mera bestämd både i det militära och civila.» — Av sjukvårdarna har endast en enda uttalat sig: »Har själv fått mycket bristfällig utbildning i befälsföring. Har dock gått på trupp i 4V2 mån., varvid jag fick lära mig det mesta själv.» En hornblåsare slutligen anför: »Undervisningen i befälsutövning var mycket god, men i en sådan yrkesgren onödig. Den kommer aldrig till användning.» Behovet av särskild övningstrupp understrykes av ett flertal elever. De påpeka, att resultatet av utbildningen i befälsutövning blir lidande på att övningstruppen utgöres av kamrater, vilka redan k u n n a det, som truppen vid instruktionsövningarna skall inlära. Såsom exempel på dylika uttalanden förtjäna följande anföras: »Alla instruktionsövningar bör ske med trupp, som inget kan och inte med kamrater, men alltid under överinseende av en skicklig instruktör.» — »Låt korpralskoleeleverna gå som biträdande instruktörer. Gé dem mera ansvar än att kommendera sina kamrater, som kan utföra det som de beordras om. Låt dem lära att lära.» Manskapets synpunkter i övrigt ifråga om utbildningens lörbättrande. E h u r u m a n s k a p e t s »övriga s y n p u n k t e r » delvis äro en u p p r e p n i n g av vad som r e d a n redovisats, tillkomma dock u n d e r d e n n a r u b r i k — förutom vissa ö n s k e m å l ifråga om den a l l m ä n b i l d a n d e u n d e r v i s n i n g e n , för vilka n ä r m a r e r e d o g ö r e l s e l ä m n a s i ett följande a v s n i t t — en del mer eller m i n d r e a l l m ä n n a s y n p u n k t e r p å u t b i l d n i n g e n och d e s s a n o r d n a n d e , i n s t r u k t i o n s p e r s o n a l e n samt undervisningsmaterielen. Vissa allmänna synpunkter på utbildningen och dess anordnande. Flera elever anse, att det är olämpligt att förlägga rekryternas praktiska utbildning till beredskapsförband — enär man »har lätt a t t ta efter beredskaparnas slöa uppträdande», framhåller en elev, som tillägger: »Nej, fram för ett skolbatteri med bara stampersonal.» En annan anför följande: »Under den praktiska rekrytutbildningen på batteri, får stamrekryten vara för mycket ihop med de värnpliktiga, vilket har den nackdelen, att när han sedan blir korpral, de värnpliktiga inte respektera honom.» Utbildningens specialisering är ett spörsmål, som beröres av många, exempelvis i följande ordalag: »övergång till direkt specialutbildning vid de olika avdelningarna vore önskvärd.» — »Som det nu är, får man visserligen lära sig mycket men aldrig någonting helt, när man får vandra från avdelning till avdelning.» — »Blir inte s. k. expert på något område.» Differentieringen av utbildningen med hänsyn till elevernas olika förutsättningar förordas på manskapshåll ej endast ifråga om undervisningen i allmänbildande ämnen, såsom kommer a t t framgå av ett följande avsnitt, u t a n även generellt. Sålunda anför en elev: »Utbildningen förhindras för mycket av sämre elever. De som inte kunna följa med böra bort från anställningen.» — En annan elev skriver: »Större fordringar! Därigenom utgallras automatiskt ej önskvärda

295 element, och de som önska komma framåt få större möjligheter.» — »Elever med olika mottaglighet för kunskap skulle uppdelas i olika avdelningar.» — »Sammanför elever på samma utbildningsstadium vid anställningen i särskilda avdelningar, så att skärningarna inom avdelningarna ej bli så stora som nu är fallet.» Ifråga om förhållandet mellan teori och praktik i utbildningen anse många, a t t det är för mycket teori och för litet praktik. E t t flertal framhåller också, att »teori och praktik skulle gå hand i hand». »Mera realistiska övningar», önskar en del elever. Sålunda efterlyser en elev mera realistiska moment vid fältskjutning — »sprängskott och dylika störningar under eldgivningen». Ännu mera framträdande är dock önskemålet om övningar, som ge eleverna tillfälle till självständighet och initiativ. Därom anför exempelvis en elev följande: »Varje man skulle få vara gruppchef. Han skulle få lära sig att handla självständigt och själv få taga initiativ. Då lär man sig a t t få säkerhet, på samma gång lär m a n sig att få ansvarskänsla. Nu är ju annars underbefälet som en pappa för alla.» Behovet av självständighet framlyser också i följande raljanta uttalande: »Varje elev skulle på egen hand få utföra ett arbete u t a n a t t en massa guldgalonerade gubbar ska stå över en och skrika.» Beträffande utbildningsplanerna framhålles, att dessa borde följas mera noggrant — och »ej endast uppsättas som mascot», som en elev uttrycker sig. Att »övningsprogrammen borde vara mera omväxlande» är ett önskemål, som flera uttala. Vidare anför en elev: »I den praktiska delen av skolan borde alla övningar vara bättre planlagda och inte överlämnas åt slumpen, som ofta varit fallet.» E t t särskilt framträdande önskemål är, att man vid undervisningen tillräckligt noga förbereder elevernas läxuppgifter. Följande uttalanden därom förtjäna anföras. »Läxorna skulle genomgås grundligt, innan m a n får dem — då skulle man lättare förstå läxans innehåll.» — »Som det nu är, går den mesta tiden vid läxläsning åt för att sätta sig in i vad de olika uttryck avse, som omnämnas i läxan.» I detta sammanhang påtala många svårigheterna att kunna läsa läxor på logem e n t o. d., där det ej är tillräckligt lugnt. Flera anse, att det borde finnas särskilda överläsningsrum. Även behovet av åskådlighet i undervisningen framhålles. En elev anmärker på a t t »man får läsa sig till sådana saker, som man aldrig sett». Ifråga om undervisningen om minmateriel framhåller en elev: »Visa gärna de olika delarna söndertagna och inte som nu komma fram med bara ritningar, som en vanlig individ inte förstår sig på.» Några elever påpeka, a t t det förekommer slöseri med tid vid genomgång av kurserna. »Det som man n u lär sig i vapenlära och kustfästningslära bör med normal fattningsförmåga och de lärobööker som användas kunna inläras på 2 månader i stället för som nu 6.» Ifråga om fälttjänst anför en elev följande: »Den undervisning som bedrives i ämnet skulle eleverna kunna tillgodogöra sig på hälften så lång tid, om energi lades in i undervisningen.» Många andra däremot anmärka på att undervisningen »går för fort». Beträffande formaliteterna vid undervisningen anser en del, a t t det ej borde vara »så militäriskt». Sålunda framhåller en elev, a t t både intresset och kunskapsbehållningen skulle ökas, om enskild ställning ej behövde förekomma vid undervisningen i allmänbildande ämnen, och han tillägger: »Därigenom skulle undervisningen gå smidigare, ty det är inte nervlugnande a t t ha en rytande person över sig, så fort man råkar kröka armen.» Instruktionspersonalen är föremål för skiftande omdömen från manskapets sida. Även om man därvidlag mest påtalar brister, saknas dock icke klart erkännsamma uttalanden som exempelvis följande: »Instruktörerna som jag haft h a varit både skickliga och kunniga i konsten att lära bort sina saker.»

296 önskemålet om mera kvalificerad instruktionspersonal synes dock vara allm ä n t bland manskapet. Följande exempel på uttalanden därom må anföras: »Sätt stam till chefer och ledare för alla kategorier under första utbildningen, så uppnås goda resultat.» — »Ej reservofficerare i stamskola.» — »Det skulle vara minst underofficerare som undervisade i korpralskolan.» — »Stamunderbefälet är icke kompetent för en sådan syssla. Officerarna motsvarar dock de krav som kan ställas på dem.» Att rådande beredskapsförhållanden medfört svårigheter att ställa erforderlig instruktionspersonal till förfogande framgår av flera uttalanden. »Avdelningarna äro för stora» är ett allmänt konstaterande, liksom också att ombyte av instruktionspersonal förekommer för ofta. »Avdelningarna äro för stora för a t t varje elev i ämnen, som fordra rutinutbildning, skall kunna få sådan.» — »Organisationen brister vid många tillfällen på grund av instruktionsombyte mitt under pågående kurser.» Flera elever framhålla behovet av mer individuell undervisning: »Mer rationaliserad undervisning genom a t t läraren ägnar sig mera åt varje elev.» På manskapshåll anser man också, att det borde vara mer uppmuntran vid utbildningen, varom exempelvis följande uttalanden vittna: »Mer u p p m u n t r a n för eleverna, det skulle medföra bättre trivsel.» — »Man får inte intresse, om man bara får veta sina dåliga sidor.» — »Utbildningen i allmänhet skall läggas så, att m a n som elev går till lektionerna med glädje och utan fruktan och inte som nu oftast är fallet, som till sin egen begravning. Jag vill ha pedagoger med vilja att lära bort saker och ting, utförligt och lugnt. En officer, som kanske ej vill vara lärare, skall ej kommenderas till det.» En elev framhåller, att det »önskas sådana instruktörer som verkligen har något att lära bort och som verkligen kan tjäna som föredöme för sina elever». Att stammanskapet ej önskar instruktörer, som eftersätta disciplinen, framgår av ett flertal uttalanden: »Lärare och instruktörer hålla i de flesta fall för svagt på disciplinen hos sina underlydande.» — »Mera disciplinär ordning.» Av deras uttalanden synes framgå, att en lärare gärna må vara sträng, bara han är rättvis. Att sistnämda krav måste uppfyllas av varje lärare och instruktör understrykes i flera uttalanden: »Sådana lärare som håller med de bästa eleverna och n ä r a hatar dem som har mera svårt att lära, anser jag ej passande.» Övnings- och undervisningsmaterielen är enligt manskapets uppfattning på sina håll ej tillräcklig. Därom vittna bl. a. följande uttalanden: »Betydligt mera åskådningsmateriel.» — »Många gånger, ja kanske i de flesta fall, är det på materielen som det brister, det finns otillräckligt med övningsmateriel.» — »Utbildningen kunde bli lättare, om det i de teoretiska ämnena funnes åskådningsmateriel i synnerhet i elektricitetslära.» En stor del av manskapet framhåller, att ett flertal av de nu använda lärooch instruktionsböckernas framställningssätt är ålderdomligt och svårtillgängligt och önskar för den skull »nya läroböcker, som äro lättfattligare skrivna», som en elev uttrycker sig. I samma riktning gå följande uttalanden: »Underbefälsinstruktionen borde vara skriven så, att man förstod, vad man läser, och inte med våld måste hålla tankarna samlade för att få någon behållning av läsningen.» — »Vad har vi för användning av en vapenlära, om den bara handlar om gamla pjäser, som inte finns numera? Bort med 1800-talets pjäser och inrättningar!»

Undervisningen i allniänbildande ämnen. Rekryternas allmänna studietörutsättningar. R e d a n vid a n t a g n i n g s p r o v e n b r u k a r i regel m e d tillräcklig t y d l i g h e t framgå, a t t elevernas f ö r u t s ä t t n i n g a r äro mycket olika. A t t r e k r y t e r n a ej h e l l e r ifråga om förkunskaper u t g ö r a en e n s a r t a d g r u p p , framgår av de i t a b . 17 r e d o v i s a d e uppgifterna, som k o m m i s s i o n e n i n h ä m t a t om det u n d e r s e n a r e år vid k u s t a r t i l l e r i e t fast a n s t ä l l d a m a n s k a p e t s s k o l u n d e r b y g g n a d .

297 Tab. 17. De åren 1939-1941 vid kustartilleriet fast anställdas skolunderbyggnad. 1939

1941 Antal

%

Antal

%

Antal

%

84-7

83-7

79-7

11 1

5-4 0-5

22 4

7-4 1-3

21 2

7-o 0-7

12 7 203

5'9 35

16 7 300

2"3

28 10

93 33

lOOo

Endast folkskola och fortsättningsHögre folkskola eller ofullständigt genomgången realskola Folkhögskola Realexamen eller ofullständigt genomgånget gymnasium Yrkes- och lärlingsskolor Summa

lOOo

Ehuru genomsnittligt knappt en sjättedel av de vid kustartilleriet fast anställda före antagningen förvärvat ett kunskapsmått utöver det obligatoriska, visa dock såväl antagningsprov som studieresultat i kustartilleriets manskapsskolor, att en betydligt större del av eleverna torde kunna tillgodogöra sig en mera kvalificerad undervisning i allmänbildande ämnen än den nuvarande, vilken för det stora flertalets skull huvudsakligen inskränker sig till en folkskolans repetitionskurs. Vid kustartilleriets manskapsskolor har man emellertid i differentieringssyfte hittills ej vidtagit några särskilda åtgärder, annat än att man vid en del förband i möjligaste mån sökt undervisa de svagaste eleverna för sig, så att dessa ej kommit att hindra de övrigas framsteg. H a n s k a p e t s å s i k t e r o m d e n allniänbildande u n d e r v i s n i n g e n s o m f a t t n i n g och d i f f e r e n t i e r i n g . Eleverna ha själva i samband med den skriftliga utfrågningen anfört en del synpunkter, som ytterligare bestyrka kommissionens uppfattning om behovet av viss differentiering av undervisningen med hänsyn till elevernas olika förkunskaper och förutsättningar i övrigt. Manskapets uppfattning avser dock endast undervisningen i ämnena svenska och matematik, sådan denna bedrivits före hösten 1942. Av 660 därom avgivna omdömen tyda 268 eller 41 % på att undervisningen i dessa ämnen varit »god». Ej mindre än 226 eller 34 % av omdömena ange däremot, att undervisningen varit »dålig» eller »otillräcklig». De mest kritiska omdömena om denna undervisning, sådan den bedrivits, ha såsom naturligt är, fällts av elever, som redan före antagningen förvärvat ett högre kunskapsmått än folkskolans och vilka för den skull ej kunnat finna sig tillrätta med en undervisning, som med hänsyn till det stora flertalets förkunskaper måst hållas nere på ett mycket elementärt stadium. Hur dessa mera försigkomna elever reagerat inför en sådan undervisning i svenska och matematik, framgår närmare av följande uttalanden. »Det som undervisades i rekrytskolan var inget nytt för mig» (elev med 5 år i realskola). — »Till alltför stor del repetition av folkskolans kurs» (elev med realexamen). — »Om man avlagt realexamen eller motsvarande, skulle man ej som nu traggla igenom matematiken från början. Det endast dödar intresset.» Såsom alltför elementär betecknas undervisningen i svenska och matematik dock även av en del elever, vilka äga endast vanlig folkskola som grund. Detta framgår av exempelvis följande uttalanden, som avgivits av sådana elever. »Det är endast en repetition av vad som genomgåtts i folkskolan.» — »Matematiken

felaktigt upplagd. Skulle bedrivas på ett högre plan redan i rekrytskolan.» — »Matematiken för enkel. Utbildningen jämställd med 4 och 5 klasserna i folkskolan.» — »öda inte bort tiden med att hålla matematiken på samma plan som i folkskolan! Man har ju redan i folkskolan lärt sig mera än i korpralskolan.» Även om en del av eleverna med enbart folkskola som grund anser undervisningen alltför enkel, är dock en generell forcering på sätt, som måst ske under beredskapstiden, ej lämplig med hänsyn till kunskapsförutsättningarna hos det stora flertalet. Följande uttalanden äro tillräckligt belysande i detta avseende. »Undervisningen går för snabbt för att alla skall kunna följa med i synnerhet i matematik.» — »Det är svårt många gånger, när man bara har folkskoleutbildning förut.» — »Utbildningen i svenska och matematik bedrives så koncentrerat, att elever med lägre skolor ha svårt att följa med.» Å andra sidan klaga många av de mera försigkomna över att undervisningen, såsom en av dessa uttrycker sig, »förhindrades för mycket av sämre elever». Att detta problem ej torde kunna lösas annat än genom viss differentiering av undervisningen synes en del av eleverna själva vara på det klara med enligt vad som framgår av exempelvis följande uttalanden: »De som genomgått högre skola borde beredas möjlighet att fortsätta sina studier» (elev med realexamen). — »Kunde finnas två olika kurser. I den ena skulle undervisningen bedrivas på ett högre stadium» (elev med realexamen). — »Uppdelning på två linjer med en lägre för de sämre, som annars hindra undervisningen» (elev med enbart folkskola). — »I matematik och svenska anser jag, att det skulle vara så, att en elev, som har svårt för dessa ämnen, skulle ägnas särskild undervisning» (elev med endast folkskola). Frågan om lärokursernas innehåll har mera ingående berörts av endast ett fåtal av de tillfrågade. Vad som anföres därom gäller närmast modersmålsundervisningen, vilken enligt fleras mening bör utvidgas ifråga om såväl skriftlig som muntlig framställning. En elev anför sålunda: »Särskilt talspråket bör ägnas uppmärksamhet, enär det är till stor nytta, när man sedan dagligen skall tala till och undervisa värnpliktiga.» Likaledes framhålles behovet av »mer uppsatsskrivning». Följande uttalanden äro belysande: »Undervisningen i svenska borde omfatta även uppsatsskrivning och hållande av föredrag.» — »För liten tid ägnas åt uppsatsskrivning samt tal- och läsövningar. Ett underbefäl måste ha ett gott ordförråd.» — »Man borde bereda plats för litteraturen samt uppöva stilkänslan.» — »För liten vikt lägges vid skiljetecknens bruk.» Ifråga om undervisningen i matematik framhålla flera, att praktiska tillämpningsuppgifter böra förekomma i större utsträckning än som är fallet. Flera efterlysa undervisning i historia, geografi och medborgarkunskap. En av de tillfrågade anser rentav, »att medborgarkunskap bör vara ett av huvudämnena». D e p r o v i s o r i s k a u t b i l d n i n g s b e s t ä m m e l s e r n a för r e k r y t s k o l a n s första period 1942—1943. Dessa bestämmelser innebära avsevärda förändringar ifråga om undervisningen i allmänbildande ämnen. Hela det antal undervisningstimmar, som tidigare avsågs för denna undervisning i rekrytskolan, uppgick till 325, varav 195 ägnades åt svenska och 130 åt matematik. Enligt de nya utbildningsbestämmelserna upptager timplanen för den allmänbildande undervisningen under rekrytskolans första period ej endast ämnena modersmålet och matematik utan även historia, geografi, biologi med hälsolära samt välskrivning, åt vilka samtliga under denna period ägnas sammanlagt 540 timmar. Ehuru ökningen av det totala timtalet sålunda är avsevärd, medför emeller-

299 tid ökningen av antalet undervisningsämnen, att den åt allmänbildande huvudämnen anslagna tiden, som ju enligt en på manskapshåll utbredd mening borde ökas, i själva verket tvärtom blir minskad — i modersmålet visserligen endast med 5 timmar men i matematik med ej mindre än 40 timmar. Enär man vid utarbetandet av dessa nya utbildningsbestämmelser strävat efter att ordna den allmänbildande undervisningen i enlighet med arméns motsvarande bestämmelser (ao nr 323/42), är en jämförelse i fråga om timfördelningen av visst intresse. Timplan för allmänbildande undervisning vid kustartilleriet och motsvarande undervisning vid arméns manskapsskolor. Ungefärligt timtal A m

Modersmålet Historia Geografi Matematik Biologi med hälsolära Människokroppens fysiologi Människokunskap Välskrivning Summa timmar

Kustartilleriet Rekrytskolans l.a period

Armén (normallinje) kl. 1

190 130 50 90 40

216 144 48 96

48 72 48

672 Att det totala timtalet är olika beror därpå, att ifrågavarande kurs vid armén pågår under 24 veckor, därvid 28 timmar per vecka anslås till allmänbildande ämnen, medan vid kustartilleriet motsvarande kurs är begränsad till 22 veckor med endast 24 timmar per vecka för undervisning i dessa ämnen. Beträffande timfördelningen finner man, att modersmålet tilldelats ett avsevärt mindre antal timmar vid kustartilleriet, trots att man till grund för undervisningen lagt arméns omfattande kursplan, som förutsätter ett betydligt större antal timmar. I de anvisningar, som åtfölja kursplanen och vilka ordagrant överensstämma med arméns motsvarande, framhålles bl. a. att undervisningen i modersmålet, »som ställes i centrum av undervisningen i rekrytskolan har till mål att bibringa eleverna största möjliga färdighet i att praktiskt bruka sitt modersmål i tal och skrift». övningarna att motarbeta »talslarv» förutsättas enligt anvisningarna förekomma även i samband med rättskrivningsundervisningen samt vid högläsningen. Det framhålles, att »energiskt arbete måste nedläggas på att elevernas ordförråd utvidgas och att ordbetydelsen preciseras. Militära termer böra studeras i samband med läsning av militär text». Kursplanen upptager även s. k. tyst läsning, som har till ändamål, »att skapa förmåga att kunna tillgodogöra sig innehållet i en text samt skapa studievanor». I samband med denna form av läsning skall man t. ex. »lära sig stryka under det väsentligaste av innehållet i en text, lära sig att sammandraga och muntligt redogöra för innehållet samt att göra anteckningar». Den svenska grammatiken skall enligt anvisningarna »genomarbetas med ett minimum av termer och endast i summarisk form». En sådan restriktion är så

300 mycket mera berättigad som denna undervisning i manskapsskolorna haft en viss benägenhet att u r a r t a till en terminologisk drill utan nämnvärt praktiskt värde. Av anvisningarna till rättskrivningen framgår, a t t denna skall grunda sig på verklig rättstavningsundervisning och ej såsom vanligt är inskränka sig till huvudsakligen diktamensskrivning, som knappast är a n n a t än en kontroll av sådan undervisning. Ifråga om den skriftliga behandlingen av modersmålet heter det i anvisningarna, att denna »bör knytas samman med det talade ordet på så sätt, att eleven vänjes att först i noggrannaste form säga det han skall skriva». Eleven skall vidare »läsa upp det skrivna och då lyssna på detta för att övertyga sig om att formen är enkel och naturlig och att det, som skulle uttryckas, verkligen blivit sagt». Förutom dispositionsövningar och skrivandet av uppsatser skall denna del av modersmålsundervisningen även omfatta studium av olika stilarter, särskilt den s. k. kanslistilen. Under utbildningens senare del skall också förekomma övning i att tala offentligt och i samband därmed mötes- och sammanträdesteknik. Enligt kursplanen skall vid utbildningens slut av elev fordras, »att han efter någon eftertanke kan ge en instruktion, göra ett diskussionsinlägg och i övrigt hålla ett mindre anförande». Hur värdefull denna i korthet refererade kursplan för ämnet modersmålet än är, så är den tydligen alltför omfattande i förhållande till det antal timmar, som vid kustartilleriet under rekrytskolans första period anslås till denna undervisning. Förutom a t t undervisningstiden bör ökas, varom för övrigt önskemål redan framställts från truppförbandshåll, synes en del av de nämnda kursmomenten, t. ex. mötes- och sammanträdestekniken, med fördel kunna uppskjutas till ett senare stadium (furirskolan), då eleverna tillräckligt lärt sig behärska språkets grunder. Från truppförbandshåll har även framställts önskemål om ökning av undervisningstiden för ämnet matematik. I de metodiska anvisningarna till detta ämne varnas för att huvudsakligen bedriva undervisningen på det vanliga men alltför slentrianmässiga sättet, att låta eleverna en och en räkna framme vid svarta tavlan, medan övriga följa med i sina böcker. »Denna metod blir fullt effektiv endast under förutsättning, a t t läraren medan uträkningen pågår, riktar frågor till övriga elever, vilka då tvingas att ordentligt övertänka svaren. Sker ej detta, blir följden lätt, a t t flertalet elever icke arbetar självständigt utan endast skriver av den på svarta tavlan fortskridande lösningen. Sedan några exempel av liknande slag genomgåtts på detta sätt, böra eleverna var för sig lösa liknande uppgifter.» Beträffande undervisningen i historia framhålles i de metodiska anvisningarna, att denna i rekrytskolan avser ej blott a t t bibringa eleverna kunskaper utan också att utgöra ett led i deras uppfostran till goda svenska medborgare. »Undervisningen får icke begränsas till krigshistoria (något som för övrigt även gäller den allmänna historien) utan skall skänka kunskap om vad gångna släktled på alla områden offrat och u t r ä t t a t för Sverige. — Om historieundervisningen skall bli fruktbärande, måste läraren ge den en personlig prägel. Samtidigt måste dock opartiskhet i framställningen och försiktighet i omdömen noga iakttagas. Uttalanden, som kunna vara ägnade att utså misstro mot andra folk, böra sorgfälligt undvikas.» Vidare framhålles, a t t inlärandet av n a m n och årtal icke får bli självändamål — »endast sådana inpräglas, som erfordras för att fixera huvudhändelsernas inbördes sammanhang i tiden samt för a t t giva fasthet och reda åt elevernas historiska kunskap». Ämnet biologi med hälsolära tilldelas under den första perioden något färre timmar vid kustartilleriet än motsvarande ämne vid armén. Skillnaden ut järn-

nas dock därigenom, att vid kustartilleriet på timplanen för de militära ämnena under rekrytskolans första period upptagas jämväl 10 timmar för undervisning i hälso- och förbandslära, vilken enligt kursplanen huvudsakligen är av praktiskt slag (meddelande av första hjälpen o. d.) och därför ledes av läkare. Det särskilda läroämne, som under namn av människokunskap upptagits i timplanen för klass 1 vid armén, har vid kustartilleriet ej alls medtagits bland läroämnena under rekrytskolans första period. Enligt de vid armén meddelade anvisningarna rörande detta nya läroämne avser undervisningen däri att ge eleverna »en orientering om det mänskliga själslivets vanligaste yttringar och på grundval därav någon insikt om hur psykologiens rön kunna nyttiggöras på skilda livsområden, främst på det militära livets område». Iiärarfrågan. Såsom redan i annat sammanhang anförts, ha regementscheferna (motsv.) vid kustartilleriet genom kungl. brev den 2 maj 1941 medgivits rätt att tillsvidare under budgetåret 1941/42 anställa civila lärare för undervisning i ämnena modersmålet och matematik i stamskolorna. Då kommissionen hösten 1942 gjorde en rundfråga, huruvida denna rätt utnyttjats, visade det sig, att flera forband ännu ej begagnat sig därav utan för undervisningen i dessa ämnen antingen bibehållit militära lärare eller också i möjligaste mån sökt använda i beredskapstjänst inkallade folkskollärare eller akademiker. Ehuru eleverna vid den skriftliga utfrågningen ej uppmanats att speciellt uttala sig om lärarfrågan, ha många likväl gjort detta och delvis i mycket bestämda ordalag. Åtminstone en tiondel av de tillfrågade anser sig ha haft olämpliga lärare i ämnena svenska och matematik. Följande uttalanden äro belysande: »Till denna undervisning bör anskaffas kompetenta lärare och inte som förut varit fallet sådana som ha ungefär samma kunskaper som eleverna.» — »Vi hade en studentfurir, som var oduglig till lärare. När någon frågade om en sak, blev han arg.» Endast ett par av de tillfrågade ha betvivlat lämpligheten av att anställa civila lärare i civila ämnen. Den ene skriver härom: »Tror inte att civila lärare kan få samma stil på rekryterna som en militär lärare.» Den andre anför: »Civila lärare böra icke få undervisa i rekrytskola. Disciplinen blir lidande härpå.» önskemålet »civila lärare i civila ämnen» är eljest mycket framträdande i manskapets egna uttalanden, såsom framgår av exempelvis följande citat: »I dessa ämnen måste det vara civila lärare, som tager hänsyn till eleven och individen.» — »Bör vara civila lärare, därför att eleverna vågar fråga mera då.» »Det skall vara civila lärare, som går in för att lära. De militära lärarna ha ej den förmågan.» — »Officerare bör endast handha undervisningen i de rent militära ämnena.» Enligt truppförbandscheferna har systemet med civila lärare i allmänbildande ämnen, vilket vid kustartilleriet allmänt börjat praktiseras fr. o. m. år 1943, visat sig fördelaktigt. Dock framhålles från ett håll såsom önskvärt, att de civila lärarna före tillträdandet av sin befattning finge genomgå »en särskild studiekurs i militär organisation». Från ett annat håll framhålles, att en till resp. truppförband mera fast knuten civil lärarkår med viss foregående militär utbildning vore att föredraga framför timlärare, vilka i regel måste sökas bland de yngre, som vanligen ej i tillräcklig grad äga vare sig rutm eller personlig livserfarenhet. Iiäroböckerna i allmänbildande ä m n e n . Läroböckerna äro ej alltid tillräckligt noga utvalda vare sig med hänsyn till lärokurser eller elevernas fattningsförmåga. I samma avdelning äro en

302 del läroböcker avpassade efter folkskolans, andra efter mellanskolans kunskapsnivå. Vanligen tyder läroboksvalet på en underskattning av elevernas fattningsförmåga, vilket har sådana konsekvenser som en truppforbandschei antyder ifråga om en lärobok i räkning: »Språket är väl barnsligt, vilket gor, att'vuxna vid enskild räkning ha svårt att ta problemen allvarligt.» Från truppförbandshåll framhålles, att det i ett sådant ämne som räkning borde utarbetas en för försvarsväsendets manskapsskolor gemensam lärobok, helst kompletterad med ett för varje särskilt vapenslag avsett tilläggshäfte med speciell exempelsamling av praktisk militär art. En sådan lärobok borde utarbetas så, att den lämpade sig för det individualiserade arbetssätt, som med hansyn till det heterogena elevmaterialet måste tillämpas. För att underlätta ett sådant arbetssätt vore det önskvärt, att läroboken innehölle dels en för alla bestämd minimikurs, dels tilläggskurser för mera försigkomna elever. Tilldelning av läro- och instruktionsböcker såsom personlig egendom sker vid kustartilleriet endast i mycket begränsad omfattning. För att få en uppfattning om elevernas egna önskemål därvidlag har kommissionen tillfrågat dem huruvida de skulle anse sig ha nytta av att för egen del få behålla någon eller några av de läro- och instruktionsböcker, som användas vid utbildningen Av de 519 man, som besvarat denna fråga, har over hälften (bo /o) besvarat den jakande ifråga om böcker på rekrytstadiet. Ännu mera utpräglad synes denna önskan vara på underbefälsstadiet. Av de 268 underbefalselever, som besvarat frågan, ha över tre fjärdedelar (84 %) ansett sig ha behov av att för framtiden få behålla en eller flera läro- och instruktionsböcker. På såväl rekryt- som underbefälsstadiet är det dels i allniänbildande ämnen, dels i vissa yrkesämnen (särskilt i elektricitetslära och motorlära), som eleverna i första hand önska behålla läroböckerna för att ha dem som »uppslagsböcker», såsom den vanliga motiveringen lyder. ^ Rörande åskådningsmateriel framhålles helt allmänt i de ar 1942 uttardade bestämmelserna för utbildningen av stammanskap, att sådan i stor utsträckning bör användas. I anvisningarna till undervisningen i allmänbildande ämnen framhålles exempelvis om historieundervisningen: »Vid lektionerna i historia böra kartor finnas till hands.» Rörande undervisningen i geografi heter det bl. a.: »Vid framställning av den svenska topografien måste läraren ha tillgång till god undervisningsmateriel, så att han är i stånd att skildra och karakterisera svenska landskapsformer i stort, terrängtyper i smått, kusternas utformning, olika skogstyper, sjöarnas och sankmarkernas typserier, skilda slag av kulturlandskap och bebyggelseformer etc. samt hur dessa företeelser återspeglas av kartans tecken.» Beträffande undervisningen i biologi med hälsolära lämnas bl. a. följande anvisningar: »För att nå ett gott resultat av undervisningen är det av vikt, att läraren disponerar förstklassig undervisningsmateriel. — Någon del av undervisningen kan bedrivas som föreläsningar, där planscher, modeller, ljusbilder, balloptikonbilder, mikroprojektioner och filmer ge ett intressant åskådningsmateriel till framställningen.» I anvisningarna till ämnet rekommenderas vidare för eleverna vissa laborationsövningar, som förutsätta viss matenelutrustnmg. Eftersom undervisning i sådana allmänbildande ämnen, i vilka läraren har behov av riklig åskådningsmateriel, ej förekommit förrän fr. o. m. hösten 1942, har emellertid erforderlig materiel ännu ej hunnit anskaffas.

303 Kommissionens synpunkter och förslag ifråga om rekrytoch underbefälsutbildningen vid kustartilleriet. Den under de senaste övningsåren tillämpade organisationen av stammanskapets utbildning vid kustartilleriet har utgjort ett provisorium, anordnat i avsikt att åstadkomma en övergång från tidigare gällande ordning till det nya, genom 1942 års riksdagsbeslut i princip fastställda utbildningssystemet for det fast anställda manskapet vid försvarsväsendet i dess helhet. Behovet av en nära samordning med de värnpliktigas utbildning, ej minst med hänsyn till artilleriskjutningar och andra övningar i förband, har gjort, att stammanskapets praktiska kurser i viss mån varit bundna av gången för värnpliktsutbildningen. Såsom i Kap. IV framhållits, ha emellertid de med den förstärkta försvarsberedskapen sammanhängande speciella förhållandena medfört, att de värnpliktigas utbildning t. v. ej hunnit mera fullständigt anslutas till de genom 1942 års riksdagsbeslut uppdragna riktlinjerna härför. Tillgodoseendet av beredskapsförbandens behov av såväl befälspersonal som materiel m. m. har i hög grad verkat hämmande på utbildningsarbetet inom skolförbanden.

Den militära utbildningens omfattning och bedrivande. Den militära utbildningens omfattning i stort inom stammanskapets olika skolor och kurser bestämmes av målet att skapa en tillräcklig kader av rutinerat underbefäl, kvalificerat att ingå såsom befälhavare för eldlednings- och pjäsavdelningar samt enheter av liknande storleksordning inom krigsorganisationen eller att bestrida mera krävande befattningar i övrigt inom densamma. Eleverna måste därför bibringas personlig yrkesskicklighet samt förmåga att föra befäl över utbildad trupp. Dessutom bör emellertid utbildningen syfta till att göra det efter genomgången underbefälsutbildning för allmän tjänst frigjorda underbefälet skickat att såsom instruktörer deltaga i utbildningen av främst de värnpliktiga. Därjämte måste den mindre grupp, som skall vidareutbildas till underofficerare och officerare, meddelas det grundläggande kunskapsunderlag, som erfordras för tjänstgöring såsom sådana i fred och krig. U t b i l d n i n g e n i resp. artilleri-, signal- och m i n t j ä n s t för elever v i d artilleri- s a m t signal- och m i n a v d c l n i n g a r n a . För denna utbildning d. v. s. specialutbildningen inom vederbörlig yrkesgren ha under de praktiska kurserna anslagits i medeltal minst 50 % av övnings tiden. Detta har emellertid såsom framgår såväl av de militära myndigheternas yttranden som av stammanskapets uttalanden icke varit tillräckligt, för att ett i alla avseenden tillfredsställande utbildningsresultat skulle kunna uppnås. Elevernas möjligheter att tillgodogöra sig utbildningen ha emellertid särskilt ofördelaktigt påverkats därav, att denna måst anpassas efter de värnpliktigas utbildning och därför bedrivits jämsides med övningar mom ett flertal andra övningsgrenar, samtidigt som åtminstone i korpral- och furirskolorna utbildning i befälsföring och instruktionstjänst tagit avsevärd tid i anspråk. Resultatet har ofta blivit, att eleverna tillägnat sig en ytlig

304 kunskap om det mesta men aldrig blivit riktigt säkra på något. Många elever ha också framhållit detta som motiv för önskan om ytterligare specialisering. Denna utväg torde dock ej vara den lämpliga, enär tjänsten ovillkorligen kräver omfattande kunskaper av underbefälet vid kustartilleriet. Det gäller således fastmera att finna en rationell metod att meddela en så omfattande utbildning, som erfordras. Enligt kommissionens mening kan detta bäst ske genom att utbildningen i vissa övningsgrenar koncentreras till olika kurser. Eedan nu har visserligen en viss koncentration av olika övningsgrenar till skilda perioder av 6—9 veckors längd skett under den praktiska utbildningen. Kommissionen anser emellertid en mera vittgående, kraftigare markerad koncentration av utbildningens huvudelement till skilda delar av övningsåret erforderlig. Av vikt är härvid, att lämplig anslutning erhålles till de värnpliktigas utbildning. Kommissionen, som (s. 171) förordat en motsvarande anordning beträffande värnpliktsutbildningen, redogör i sitt förslag i det följande närmare för denna fråga i vad den avser stammanskapets utbildning. U t b i l d n i n g e n i y r k e s t j ä n s t för e l e v e r v i d ekonomi-, m a s k i n och hantverksavdelningarna. Denna utbildning har liksom utbildningen av motsvarande kategorier vid flottan hittills lämnat mycket övrigt att önska. Såväl myndigheternas som manskapets uttalanden ge ett mycket starkt intryck av avsevärda brister i den nuvarande yrkesutbildningen. Orsakerna till bristerna äro i stort sett desamma som angivits för flottan. Det har sålunda icke funnits tillgång till särskilda skolverkstäder eller utbildningsanstalter, och särskild instruktionspersonal har i regel ej kunnat avses för yrkesutbildningen. Denna har därför i huvudsak måst sammankopplas med verksamheten i övrigt inom olika anstalter och verkstäder vid truppförbanden och kustartilleriförsvaren m. m., där det rutinmässiga arbetet i sådan grad tagit tid, materiel och krafter i anspråk, att det icke varit möjligt att bibringa skoleleverna erforderlig utbildning. I vissa fall har också under de senaste åren personalbristen försvårat utbildningens anordnande. Nödvändigheten att hålla ett stort antal befattningar vid ytterförläggningarna besatt har nämligen ofta förhindrat, att skoleleverna hållits samlade till kursmässig utbildning. Utbildningen har härvid ersatts med tjänstgöring i vissa yrkesbetonade befattningar. Enligt kommissionens mening är det oundgängligen nödvändigt, att yrkespersonalens yrkesutbildning koncentreras till bestämda, rationellt anordnade kurser under ledning av kvalificerade lärarkrafter. Denna utbildning bör vidare bedrivas under mera gynnsamma materiella förutsättningar än hittills. Under tiden mellan kurserna böra dock eleverna användas i praktisk tjänst i befattningar motsvarande förvärvad kompetens. Yrkeskurserna böra b., a. med hänsyn till det ringa elevantalet och för att mest ekonomiskt utnyttja, instruktionspersonal och materiel i regel anordnas centralt för kustartilleriet i dess helhet. Stammanskapets yrkesutbildning i rekrytskola synes i vissa fall delvis kunna ansluta till motsvarande utbildning av de värnpliktiga.

305 E n ä r u t b i l d n i n g s m å l e t för den s t a m a n s t ä l l d a y r k e s p e r s o n a l e n b ö r v a r a förm å g a a t t u n d e r strid u p p r ä t t h å l l a b e f a t t n i n g a r i n o m vederbörliga y r k e s g r e n a r , e r f o r d r a s a t t u t b i l d n i n g e n r e d a n p å e t t tidigt s t a d i u m a n k n y t e s till utbildn i n g e n av s t a m m a n s k a p e t i övrigt. I det följande framföras vissa s y n p u n k t e r och förslag r ö r a n d e y r k e s u t b i l d n i n g e n för olika k a t e g o r i e r av yrkespersonalen. S j u k v å r d a r e . Såsom redan i avd. I I anförts har sjukvårdsutbildningen vid marinen hittills ej varit tillfredsställande. Att detta i hög grad gäller även kustartilleriet framgår tydligt av såväl myndigheternas som manskapets erinringar Det i det foregående nämnda, av särskilda sakkunniga avgivna förslaget till omorganisation av sjukvårdsutbildnnigen inom marinen har ej heller för kustartilleriets vidkommande lett till något resultat av motsvarande skäl, som anförts rörande siukvårdsutbildningen vid flottan. Gemensam utbildning av sjukvårdare vid flottan och kustartilleriet anser kommissionen i likhet med de militära myndigheterna icke böra komma till stånd te , f e , S k ä l e m 0 t e n S ä d a n a n o r d n i n g är, att utbildningskontingenterna i ÄU! så fall skulle bli alltför stora. Yrkesutbildningen bör i stället centraliseras till en tor kustartilleriet gemensam sjukvårdsskola, sammandragen till ett av truppförbanden, och i vad avser rekrytstadiet samordnas med utbildningen av det värnpliktiga sjukvårdsmanskapet. Utbildningen vid skolan bör ledas av marinläkare och omfatta särskilt tillrättalagda kurser på såväl rekryt- som underbefälsstadiet. Yrkesutbildning bör därutöver bibringas under viss kursmässig praktisk tjänstgöring vid sjukhus och förband. Det må dock i detta sammanhang uttryckligen framhållas, att utbildningens mål bör vara att bibringa eleverna förmåga att bestrida sjukvårdsbefattningar vid stridande förband och icke a t t tjänstgöra vid sjukhus. Sjukhustjänsten bör nämligen huvudsakligen bestridas av kvinnlig personal och för sjukvårdarnas del endast utgöra ett medel att erhålla de kunskaper och färdigheter, som erfordras för att kunna sköta stridssjukvårdstjänsten vid förbanden. Under den tid utbildningen för truppförbandens huvuddel är förlagd till organiserade taktiska förband, böra sjukvårdarna ingå i dessa och utbildningen koncentreras på tillämpad stridssjukvårdstjänst. Under de teoretiska kurserna i korpral- och furirskola bör kursomfånget i ekonomilära minskas för a t t bereda plats för viss teoretisk medicinsk undervisning. H o v m ä s t a r e o c h k o c k a r . Yrkesgrenen hovmästare, som åren 1925 1941 icke fanns vid kustartilleriet, återinfördes först år 1942, varför aktuella erfarenheter rörande utbildningen av denna personalkategori ej föreligga Den hittillsvarande yrkesutbildningen av kockar vid kustartilleriet har emellertid föranlett mycket allvarliga erinringar från såväl de militära myndigheternas som manskapets sida. Att förhållandena icke äro tillfredsställande har även kommissionen konstaterat. Beträffande utbildningens nuvarande anordnande och bristerna däri gäller i huvudsak vad som anförts rörande motsvarande personal vid flottan (s. 253 f.). En grundlig rationalisering av det nuvarande utbildningssystemet erfordras Kommissionen föreslår, att en central, kustartilleriets förplägnadsskola organiseras, dar utbildning i yrkestjänst anordnas för samtliga kockar och hovmästare. En med flottans motsvarande personal gemensam utbildning anser kommissionen ej kunna komma ifråga dels med hänsyn till de i vissa delar olika verksamhetsområdena, dels på grund av svårigheten att anordna effektiv utbildning med så stora elevkontingenter, som det här skulle röra sig om. Förplägnadsskolan skulle med fördel kunna anordnas i anslutning till matinrattnmgen på Vaxholms kastell med tillhörande kök, som icke för framtiden synes vara avsedd för a n n a t ändamål. Utrymmena därstädes äro tillräckliga för att bereda utbildning åt samtliga såväl fast anställda som värnpliktiga kockar, hov20—2029 43

306 mästare och kommissarier vid kustartilleriet. Kokvagnar och viss annan materiel böra emellertid ställas till skolans förfogande för särskild utbildning i fältkoktjänst. Skolan, som bör stå närmast under befäl av en officer ur marinintendenturkåren och tilldelas kvalificerad lärarpersonal, bör vara organiserad året om. Antalet utbildningskategorier och det i det föregående påvisade behovet av a t t utbilda värnpliktiga kockar m. fl. i två omgångar kommer nämligen a t t påkalla, att utbildning vid skolan bedrives året runt. I och för sig medför också en sådan anordning stadga i skolans organisation och kontinuitet i utbildningsarbetet. Plan över utbildningen vid kustartilleriets förplägnadsskola. Personalkategori

Utbildningskategori Yrkesgren

Omg.

l

i4

Hovmästare Kockar

»u

I

i

J -o-o-o-o-c • • • •

1 M

P C u

-o-o-o-o-c ....

1 Kommissarier

>

Vi

-o-o-o-o-c • • • •

e8

V o

VT

-O-O-O-O-O"" H S 5

1 1 P> cä M m d nä

aa i CO

^ o

Hovmästare Kockar

1 j

a, "5

Hovmästare Kockar

\ J

O w

—

M Bete cknin gar: -o-o-o-o- Kurs i koktjän st. tjänst. •~^"™" Kommissaricut rildnin r#

'

Hovmästarna böra sålunda erhålla i huvudsak samma grundläggande yrkesutbildning som kockarna och denna utbildning på rekrytstadiet, vilken bör omfatta såväl kurs i koktjänst som kurs i fältkoktjänst, bör samordnas med de värnpliktigas utbildning. Under tid, då utbildningen av truppförbandens huvuddel är förlagd till organiserade taktiska förband, böra kockar och hovmästare bestrida yrkesbefattningar vid dessa avpassade med hänsyn till deras utbildningsståndpunkt. E l d a r e o c h v a p e n s m e d e r . I stort sett samma svagheter, som påvisats ifråga om yrkesutbildningen för flottans personal av dessa kategorier, framträda vid motsvarande utbildning vid kustartilleriet. En förbättring av utbildningen bör också ske enligt i princip samma linjer, som föreslagits beträffande flottan. Den allmänbildande undervisningen bör sålunda bättre anslutas till yrkesutbildningen och därför redan från början få en mera tekniskt betonad inriktning för att sedermera föra fram till teknisk linje vid försvarets läroverk. Yrkesutbildningen bör också av skäl och på sätt, som angivits för motsvarande utbildning vid flottan, bedrivas vid verkstadsskola i form av särskilt tillrättalagda yrkeskurser under ledning av kvalificerad lärarpersonal. Särskilt mot den hittillsvarande verkstadsut-

307 bildningen ha berättigade erinringar framförts. En betydande förbättring kan uppnås, om även eleverna ur kustartilleriet få genomgå en särskild kurs vid den flottans verkstadsskola, som kommissionen föreslagit. Det må emellertid beaktas, att en stor del av yrkesutbildningen även måste bedrivas vid taktiska förband. Ifråga om eldarnas utbildning må särskilt framhållas, att den yrkesutbildning, som bedrivits vid mineringsskola i direkt anslutning till utbildningen av övrig personal därstädes, synes ha givit goda erfarenheter. Dessa kurser på såväl rekryt- som underbefälsstadiet böra i princip bibehållas. En för kustartilleriet och flottan gemensam utbildning av eldare synes därför på nämnda stadier — med undantag för viss utbildning i verkstadsskola — icke erbjuda några fördelar men väl vissa praktiska olägenheter. Kommissionen har, som i det följande anföres, funnit önskvärt, att underbefälsutbildningen i sin helhet för eldarpersonalen vid kustartilleriet anordnas på sådant sätt, att personalen erhåller utbildning i en omfattning, som motsvarar den för maskinistexamen av 3:e klass föreskrivna. Beträffande vapensmedernas yrkesutbildning må särskilt framhållas, att eleverna under olika kurser i största möjliga utsträckning böra få biträda vid förekommande arbeten med artillerimaterielen i samband med skjutningar. Under rekrytskolans praktiska kurs böra därför samtliga vapensmeder utbildas vid kompani, som bemannar luftvärnsautomatkanon- och lätt sjöfrontsartilleri. Under den fortsatta utbildningen synes däremot en specialisering för särskilda grupper av artilleri vara ofrånkomlig. U t b i l d n i n g i v i s s a s ä r s k i l d a ö v n i n g s g r e n a r m. in. Enär ifrågavarande utbildning redan avhandlats i Kap. IV rörande de värnpliktiga, begränsas den följande framställningen till sådana frågor, som särskilt avse stammanskapets utbildning. Stammanskapets erinringar ifråga om utbildningen i denna övningsgren gälla i huvudsak endast exercisen i sluten ordning (den formella exercisen). Denna är emellertid med hänsyn till de egenskaper, som den avser att utveckla, om den bedrives rätt, av särskild betydelse för stammanskapet. Faran för överdrifter är dock mera framträdande vid utbildningen av denna personalkategori, i det att utbildningen i befälsföring, f. ö. ofta väl ensidigt, bedrives i anslutning till den formella handvapensexercisen. Denna får härigenom lätt alltför stort utrymme i övningsprogrammen, vilket dels kan medföra, att utbildningen bedrives till leda och därigenom verkar i motsatt riktning mot den åsyftade, dels inkräktar på andra kanske viktigare områden av handvapenstjänsten. Vad som anförts rörande den formella exercisen i värnpliktskapitlet, gäller därför i ej mindre grad stammanskapet. Utbildningen i gruppering och strid har visserligen på senare tid ägnats allt större uppmärksamhet men har ännu ej fått den omfattning, som motsvarar dess betydelse. E n mycket stor del av stammanskapet har också framfört önskemål om bättre-utbildning häri. Endast bland yrkespersonalen ha meningarna varit delade om behovet av sådan utbildning. Vid kustartilleriförbanden är det emellertid, såsom också i värnpliktskapitlet framhållits, i det moderna kriget nödvändigt att utnyttja personaltillgången för uppgifter, som direkt sammanhänga med det omedelbara försvaret av befästningar och HANDVAPENSTJÄNST.

308 försvarsanstalter mot från sjön eller luften landsatta stridskrafter. Det är därför uppenbart, att ej heller yrkespersonalen får stå främmande härför. Var och en måste bibringas sådan utbildning, att han blir skickad att aktivt deltaga i sitt förbands närförsvar. Uppdrivande av den personliga färdigheten i handvapensstrid bör vid kustartilleriet överhuvud taget betraktas som ej mindre viktig än specialutbildningen inom vederbörlig yrkesgren. Värdet av sådan färdighet torde även ur psykologisk synpunkt vara betydande. För den enskilde och ej minst för underbefäl medför nämligen känslan av att besitta god förmåga att uppträda i strid med handvapen utan tvivel ökad säkerhet och självförtroende. Kustartilleristen kan emellertid ej erhålla fullständig utbildning i infanteritjänst. Det gäller därför att koncentrera sig på det, som är väsentligt för att manskapet på ett godtagbart sätt skall kunna lösa de uppgifter, som kunna möta i praktiken. Utbildningen måste tillrättaläggas och omfattningen begränsas med hänsyn till de fordringar, som böra ställas på underbefäl och meniga under den speciella form av strid, som betingas av kustartilleriförsvarets karaktär. Så synes ännu icke i tillräcklig grad ha skett En förbättring härvidlag torde dock vara att påräkna genom de utbildningskurser för instruktörer i kustartilleriförsvarsanstalternas närförsvar, till vilka första steget tagits på förvåren 1943 (jfr Kap. IV s. 161). Beträffande utbildningen i skjutning med handvapen gäller i huvudsak vad som anförts härom i Kap. IV. BÅTTJÄNST. Utbildningen i denna övningsgren har endast i ett fåtal fall föranlett uttalanden från de militära myndigheternas och manskapets sida. Det mindre framträdande intresset för övningsgrenen synes i viss mån bero på att utbildningen häri, särskilt för elever vid artilleriavdelningen, under senare tid avsevärt minskats. Att så skett torde i sin tur ha föranletts bl. a. därav, att utvecklingen medfört så stora krav på ökat omfång av kursplanerna för den direkt yrkesbetonade utbildningen, främst artilleritjänst, att det ej blivit tillräcklig tid över för båttjänst. En annan orsak, som särskilt framhållits i myndigheternas yttranden, är den ringa tillgången på båtmateriel. Bristen på för segling användbara båtar torde sålunda ha bidragit till att utbildning i segling ej ingick i 1942 års utbildningsbestämmelser beträffande eleverna vid artilleriavdelningen. Sedermera har man dock sökt få till stånd en förbättrad utbildning i denna övningsgren. I de våren 1943 utfärdade utbildningsbestämmelserna har sålunda bl. a. återinförts viss utbildning i segling även för eleverna vid artilleriavdelningen. Men bestämmelserna synas på grund av brist på båtmateriel ej ha kunnat annat än i undantagsfall följas. Av motsvarande skäl har ej heller utbildningen i rodd eller i furirskolans kursplan upptagen utbildning till befälhavare i mindre motorslup kunnat tillfredsställande genomföras. Kommissionen anser, att utbildningen i båttjänst är av stor betydelse för kustartilleriets stammanskap. Försvarsanstalternas ofta till havsbandet framskjutna läge och det förhållandet, att övningar bedrivas därstädes under alla

309 årstider, medföra, att sjötransporter ofta måste utföras under svåra förhållanden. I regel torde vid större förläggningar minpersonal kunna disponeras i tillräcklig utsträckning härför, men vid smärre försvarsanstalter är så icke fallet. Ofta måste också vid kommunikation med utposter eller mätstationer, då mindre båtar eller slupar användas, även annan personal än minpersonal tagas i anspråk. Situationer kunna inträffa, då endast god sjömanskap kan förhindra en olycka. Den personal, som under åratal har att fullgöra sin dagliga tjänst bland kobbar och skär, måste därför bibringas sjömanskap i den utsträckning, som betingas av dessa förhållanden. Segling är särskilt väl ägnad att bibringa eleverna sjömanskap, emedan den i hög grad ställer krav på uppmärksamhet och vakenhet och på ett omedelbart sätt låter eleverna komma i kontakt med elementens krafter. Den är också som idrott betraktad av stort värde och i hög grad lämpad som fritidssysselsättning i synnerhet för personalen vid isolerat belägna försvarsanstalter i havsbandet, där tillfällen till annan idrott på grund av terrängförhållandena ofta äro begränsade. Den möjlighet till förströelse och omväxling, som segling erbjuder, bör under dessa förhållanden väl tillvaratagas. Förbättrad utbildning i båttjänst är således erforderlig särskilt för artilleri- och maskinavdelningarnas stammanskap. Undantag synes dock kunna göras för elever tillhörande det rörliga sjöfrontsartilleriet, vilka under sin tjänstgöring endast undantagsvis bli beroende av sjötransporter. Även elever vid ekonomi- och hantverksavdelningarna böra erhålla någon utbildning i båttjänst. Härför kräves dock att för segling användbar båtmateriel står till förfogande. I första hand böra därför samtliga roddslupar, som anskaffas enligt ersättningsplanen för kustartilleriets båtmateriel, vara försedda med segelutrustning. Därutöver torde ytterligare ett antal mindre segelslupar erfordras. BEFÄLSFÖRING OCH INSTETJKTIONSTJÄNST. Vissa allmänna synpunkter på utbildningen häri anföras i Kap. VII. I det följande beröras därför endast några särskilda förhållanden, som avse stammanskapets utbildning vid kustartilleriet. Enligt reglemente för marinen, del I I I A, fordras för befordran till korpral bl. a., att för tjänstbarhet vid yrkestjänst inneha minst betyget 7 och att »vad artilleri- och minavdelningarna beträffar äga anlag att utöva befäl». I SKK föreskrives, att vid avgivande av tjänstbarhetsbetyget hänsyn skall tagas »såväl till vederbörandes yrkesskicklighet, ansvarskänsla, villighet, fattnings- och omdömesförmåga som, ifråga om befattning, som medför befälsställning, till hans förmåga att utöva befäl och att leda arbeten samt att såväl i som utom tjänsten förskaffa sig respekt hos underlydande». Omdömet om förmågan att utöva befäl, som alltså blott ingår som del i betyget, skall således endast beträffande manskap vid artilleri- och minavdelningarna kompletteras med ett omdöme om vederbörandes anlag att utöva befäl. Av dessa föreskrifter får man den föreställningen, att förmåga i befälsutövning icke skulle vara i högre grad erforderlig för personal i befälsställning vid övriga yrkesavdelningar. Denna uppfattning kommer också till synes i ett flertal av de uttalanden, som gjorts av stammanskapet vid kommissionens utfrågningar. Enligt kommis-

310 sionens mening bör emellertid för befordran till underbefäl eller befäl fordras förmåga i såväl befälsföring som instruktionstjänst för samtliga personalkategorier. Begreppet befälsföring bör nämligen innefatta även förmåga till rationell arbetsledning, vilken för yrkespersonalens del måste tillmätas särskilt stor betydelse. Ovannämnda reglementsföreskrifter böra för den skull ändras eller kompletteras. Utbildningen i befälsföring och instruktionstjänst har av manskapet tillmätts stor betydelse och i allmänhet har påyrkats förbättrad utbildning häri. Manskapets erinringar ha bestyrkts av kommissionens iakttagelser. I allmänhet bedrives utbildningen i direkt anslutning till övrig utbildning i olika övningsgrenar, varvid den emellertid i regel ej i erforderlig grad avgränsas från denna. Särskilda övningspass böra i större utsträckning avses för direkt på befälsföring och instruktionstjänst inriktad utbildning i anslutning till ett flertal olika övningsgrenar. F. n. synes den väl ensidigt kombineras med den formella handvapensexercisen. Särskilt för yrkespersonalen bör stor omsorg ägnas åt utbildning i arbetsledning. De allmänna grunderna för utbildningen i befälsföring och instruktionstjänst meddelas f. n. huvudsakligen i ämnet underbefälsinstruktion. Undervisningen inskränker sig emellertid i regel till ett inlärande av underbefälsinstruktionens framställning av dessa frågor. H u r denna grundläggande undervisning lämpligen bör ordnas anges närmare i Kap. VII.

Instruktionspersonalen. De militära myndigheternas yttranden och rapporter lämna mycket klara vittnesbörd om att allvarlig brist på instruktionspersonal och framför allt kvalificerad sådan alltjämt råder vid kustartilleriet. Manskapets erinringar gälla helt naturligt i första hand instruktionspersonalens kvalitet. Kommissionen, som i Kap. V I I närmare avhandlar de problem, som sammanhänga med sistnämnda fråga, anför här endast några allmänna synpunkter på disponerandet av den tillgängliga instruktionspersonalen. De första åren på 1930-talet medförde för kustartilleriet en snabb utveckling av såväl materiel som organisationsformer. De med materielutvecklingen alltmera framträdande kraven på specialisering medförde, såsom i Kap. IV rörande de värnpliktigas utbildning redan framhållits, en motsvarande utveckling av utbildningsorganisationen. Den organisation, som efter hand växte fram, var visserligen i och för sig ägnad att tillvarataga den tillgängliga befäls- och instruktionspersonalen. Nya behov av personal, särskilt i befälsställning anmälde sig dock på grund av specialiseringskraven. I samband med att de av 1936 års riksdag beslutade kaderökningarna började förverkligas, kunde de mest trängande behoven av befälspersonal för utbildningen beräknas bli tillgodosedda. Den fortsatta utbyggnaden av kustartilleriförsvaret, som ytterligare vidgades i anslutning till den hösten 1939 anbefallda förstärkta försvarsberedskapen, medförde emellertid helt naturligt att befälsbristen förblev framträdande, vilket ogynnsamt återverkade på

311 utbildningen. Samtidigt som de organiserade beredskapsförbanden krävde tillgång på kvalificerat befäl måste utbildningen av nya kontingenter stammanskap och värnpliktiga pågå. Den inkallade reservpersonalen kunde givetvis ej fylla bristen på stambefäl vare sig vid beredskapsförbanden eller skolförbanden. Beredskapstjänsten och den egentliga skolutbildningen kom att konkurrera om det mest rutinerade och kvalificerade befälet. Även om detta problem under normala förhållanden ej har samma betydelse för kustartilleriet som motsvarande problem för flottan, vill kommissionen dock i detta sammanhang framhålla vikten av att utbildningen och i första hand den enskilda utbildningen icke sättes i efterhand vid disponerandet av till förfogande stående befälspersonal. Kommissionen är f. ö. av den uppfattningen, att den allvarliga bristen på kvalificerad instruktionspersonal vid kustartilleriet vid återgång till normala förhållanden och sedan befälskadrerna hunnit fyllas i huvudsak kommer att utjämnas.

Lokaler och övningsmateriel m. m. Militära myndigheter ha, såsom framgår av vissa i det föregående återgivna yttranden m. m., framfört en hel del anmärkningar rörande de materiella förutsättningarna för utbildningen. Även en del av manskapet har i detta avseende framställt erinringar. Kommissionen har också fått det allmänna intrycket, att truppförbanden härvidlag icke blivit tillgodosedda så, som den omfattande utbildningsverksamheten påfordrat. Stora svårigheter föreligga emellertid f. n. att få en klar uppfattning om det verkliga läget. Utbyggnadsarbetet och anpassningen efter den nya utvidgade organisationen har blott påbörjats, och de för beredskapstjänsten krigsorganiserade förbanden tävla med de ordinarie utbildningsenheterna om materiel, lokaler och övningsfält. Vaxholms och Karlskrona kustartilleriregementen ha nyligen helt eller delvis flyttat in i från armén övertagna kasernetablissement, vilka ännu ej blivit iordningställda för sitt nya ändamål. Anläggnings- och byggnadsarbetena inom Gotlands kustartillerikårs kasernområde ha ej helt slutförts och de för Älvsborgs kustartilleriregemente samt Härnösands kustartilleridetachement avsedda kasernetablissementen äro ej färdigställda. Vissa exercishallar och mäthus m. fl. byggnader och anläggningar, för vilka medel anvisats, ha ännu ej påbörjats. Ehuru kommissionen ej haft möjlighet att ingående undersöka utbildningens materiella förutsättningar, vill den dock icke underlåta att framföra vissa allmänna synpunkter rörande övningsmateriel och läroböcker m. m. Undervisningen underlättas och elevernas intresse stimuleras i hög grad, om instruktören till sin hjälp har ändamålsenlig åskådningsmateriel, vilket f. n. icke alltid synes vara fallet vid kustartilleriet. Schematiska planscher över artilleri-, min- och signalmateriel m. m. liksom genomskurna modeller av olika vapen, minor och maskiner, vilka äro väl ägnade att åskådliggöra materielens konstruktion och arbetssätt, böra icke saknas. Kommissionen har också under sina studiebesök vid de olika förbanden

312 iakttagit, att exercismaterielen ofta icke fyller rimliga anspråk. Bikt- och laddovmngsapparater ha varit omoderna eller så förslitna, att de knappast kunnat användas for sitt ändamål. I några fall har utbildningen bedrivits med hjälp av mycket provisoriska apparater, tillverkade av truppen själv. Även om det initiativ från truppbefälets sida, som härigenom kommit till synes, i och för sig är lovvärt och många gånger t. o. m. kan leda till godtagbara resultat, torde del med hansyn till såväl kostnaderna som enhetligheten vara fördelaktigt att i större utsträckning än hittills centralt anskaffa och tillhandahålla tidsenlig och ändamålsenlig åskådnings- och övningsmateriel. I militära ämnen och yrkesämnen äro ett flertal läro- och instruktionsböcker så föråldrade, att de med det snaraste borde omarbetas eller helt ersättas. Som exempel på ämnen, som äro i särskilt stort behov av nya läroböcker, kunna nämnas vapenlära, kustartilleritaktik och elektricitetslära. Läroboken i vapenlära betraktas ej endast på instruktörshån som otidsenlig. Även eleverna själva ge kraftigt uttryck åt samma mening. o För att kunna bedriva undervisningen effektivt ha instruktionsofficerarna på sina håll utarbetat särskilda kompendier i ett flertal ämnen, där läroböcker saknas eller äro föråldrade. Även om det för framtiden torde vara lämpligt att utge en del läroböcker såsom kompendier eller i sådan form, att de lätt och utan större kostnad kunna kompletteras, synes detta arbete helst böra utföras genom de centrala utbildningsorganens försorg. Särskilt under senare tid, då anskaffningen av ny materiel forcerats, ha fullständiga beskrivningar över denna materiel ej tillhandahållits med önskvärd snabbhet. Härigenom har det uppstått en viss terminologisk förbistring, som är ogynnsam för utbildningen, därigenom att samma sak ofta benämnes olika. Utarbetandet av dylika beskrivningar borde därför ske centralt och påskyndas.

Undervisningen i allmänbildande ämnen. Differentiering av undervisningen med hänsyn till elevernas förkunskaper anser kommissionen behövlig även vid kustartilleriet av samma skäl, som anförts för motsvarande differentiering av den allmänbildande undervisningen vid flottans stamskolor. Det kan beräknas, att för åtminstone en fjärdedel av eleverna i kustartilleriets rekrytskolor erfordras en »högre linje», motsvarande den som år 1942 inrättats vid arméns manskapsskolor. Med hänsyn till kravet på sparsamhet med instruktionspersonal och övningsmateriel samt tillgången på skollokaler m. m. synes dock nödvändigt, att utbildningen vid denna högre linje centraliseras till ett eller två av kustartilleriets truppförband. Till högre linje böra beordras dels elever med realexamen eller motsvarande kunskapsmått, dels även övriga elever, som vid särskild inträdesprövning visat sig äga erforderliga kvalifikationer. De provisoriska kursplanerna i allmänbildande ämnen, som efter mönster från armén övningsåret 1942—1943 prövats vid kustartilleriets rekrytskolor, anser kommissionen i stort sett lämpliga. Vissa av dessa kurser synas dock vara alltför omfattande i förhållande till den tid, som hittills anslagits till undervisning i allmänbildande ämnen under rekrytskolans första period. Denna tid kan visserligen i någon mån utökas, varvid i första hand huvudämnena modersmål och matematik böra tillgodoses. Vid kustartilleriet kunna

313 dock på grund av speciella utbildningsförhållanden de allmänbildande ämnena ej redan under rekrytskolans första kurs ägnas exakt lika lång tid som vid arméns motsvarande kurs. Att undervisningen i en något större del av dessa ämnen än vid armén sålunda måste uppskjutas till ett senare stadium torde med hänsyn till effektiviteten närmast vara en fördel, enär eleverna ej varaktigt kunna tillgodogöra sig allt på en gång. Kommissionen har emellertid vid uppgörandet av sitt förslag sökt tillse, att kustartilleriets manskap på det hela taget ej får mindre omfattande grundlig allmänbildning än arméns. Samhällsläran eller den s. k. medborgarkunskapen utgör enligt utbildningsbestämmelserna en del av den redan i sig själv överbelastade historiekursen under rekrytskolans första period. Ämnet är emellertid av den vikt och omfattning, att det bör utbrytas till ett fristående läroämne, som lämpligen förlägges till korpralskolan. Förutom ämnet biologi med hälsolära, vilket redan upptagits i kursplanerna, synes åtminstone för maskin- och hantverkspersonalen redan på rekrytstadiet böra förekomma undervisning i fysik och kemi. Att det särskilda läroämne, som under namn av människokunskap upptagits i timplanen för klass 1 vid armén, däremot vid kustartilleriet ej medtagits bland läroämnena under rekrytskolans första period, anser kommissionen riktigt. Detta ämne synes nämligen med större behållning kunna inhämtas i korpralskolan, där det i form av praktisk psykologi mera naturligt kan sammanknytas med befälsutbildningen, varom ytterligare synpunkter anföras i Kap. VII. De metodiska anvisningar, som likaledes efter mönster från armén redan utfärdats i anslutning till utbildningsbestämmelserna, motsvara enligt kommissionens mening i stort sett de pedagogiska krav, som rimligtvis kunna ställas på denna undervisning. Huruvida dessa i verkligheten komma att uppfyllas, beror väsentligen på hur lärarfrågan och frågan om den pedagogiska tillsynen i manskapsskolorna lösas. Behovet av civila lärare i allmänbildande ämnen anser sig kommissionen ej behöva närmare motivera, enär detta numera blivit tillgodosett på ett i stort sett tillfredsställande sätt. Enligt uppgifter, som i början av år 1943 ingått till kommissionen, ha nämligen samtliga kustartilleriförband utnyttjat möjligheten att anställa civila lärare i dessa ämnen. Av de sammanlagt 41 civila lärare, som vid denna tid undervisade vid kustartilleriets manskapsskolor, voro 14 folkskollärare och 27 akademiker. Kommissionen anser emellertid nödvändigt, att för de civila lärare, som for framtiden anställas vid kustartilleriets manskapsskolor, i likhet med vad som skett för motsvarande lärarkategori vid armén centralt anordnas en förberedande orienteringskurs, varvid de på ett enhetligt och tillräckligt ingående sätt instrueras dels om undervisningsplaner och undervisningsmetoder, dels om den militära organisation, inom vilken de komma att verka. Vissa synpunkter ifråga om den civila lärarpersonalens ställning anföras i Kap. VII. Behovet av översyn av läroböckerna är mycket framträdande även ifråga om allmänbildande ämnen. I dessa användas nämligen fortfarande läroböcker, som i flera fall ej äro ändamålsenliga. Särskilt i modersmålet, som är huvudämnet, saknas bl. a. god innanläsningslektyr. Såsom sådan lämpar sig knap-

314 past den i brist på annat vanligen använda militära instruktionslitteraturen, emedan denna, såsom i Bil. 6 påvisas, ur språklig synpunkt lämnar alltför mvcket övrigt att önska. ,.,,-, . i •, » i. Q i-i T I ämnet biologi med hälsolära användes likaledes i brist pa annat Sold 1 Sjv, som i sin torra och schematiska framställning ej motsvarar rimliga krav på intresseväckande uppläggning av ämnet ^ , ^, Nu gällande »Förteckning över läro- och instruktionsböcker foi kustartilleriets manskap» är fastställd genom go nr 28/31. En del smärre ändringar däri synas visserligen ha företagits under hand, men någon genomgripande c e n t r a r ö v e r s y n av hela läroboksbeståndet har ej skett under de senaste tio åren. Kommissionen anser nödvändigt, att dylik översyn snarast möjligt

Förhållandet mellan militär och allmänbildande undervisning. Såsom redan nämnts, bör enligt 1942 års försvarsbeslut den allmänbildande undervisningen i huvudsak skiljas från den militära utbildningen. Den av forsvarutredningen uppgjorda och av statsmakterna godkända allmänna planen for stammanskapets utbildning vid kustartilleriet förutsätter, att första och sista halvåret av underbefälsutbildningen anslås till övervägande teoretisk undervisning, under det att utbildningen under mellanliggande tid får en mera praktisk inriktning. Även kommissionen har funnit denna anordning ändamålsenlig. Vid armén ha i klass 1 anslagits 288 timmar för viss grundläggande militär utbildning och fysisk fostran, omfattande soldatundervisning, exercis (utan och med gevär) samt gymnastik och idrott, varjämte ytterligare ett antal timmar anslagits för utbildning enligt truppförbandschefs bestämmande. Kommissionen har vid sina undersökningar rörande den erforderliga omfattningen av militär utbildning i motsvarande kurs vid kustartilleriet kommit till den slutsatsen, att utbildning i ovan nämnda övningsgrenar m. m. måste bedrivas i minst samma omfattning som vid armén. Med hänsyn till den i hög grad tekniskt betonade och i vissa delar specialiserade utbildning, som stammanskapet i fortsättningen erhåller vid kustartilleriet och som icke ger tillfälle till disciplinerande militär fostran i samma grad som i regel vid armén, måste särskild vikt läggas vid den grundläggande militära utbildningen på det förberedande stadiet. Utöver utbildningen i de ovan nämnda övningsgrenarna m. m. synes emellertid erforderligt, att kustartilleriets stamrekryter erhålla viss ytterligare praktisk militär utbildning. Sålunda anser kommissionen ofrånkomligt, att rekryterna, bibringas någon utbildning i skyddstjänst. Med hänsyn särskilt till att kustartilleriets förläggningsplatser vid krigstillfälle torde komma att tillhöra de primära målen för en fiendes inledande krigshandlingar, kan det icke vara försvarligt, att rekryterna under hela första halvåret ligga inkasernerade utan att ha kännedom om vad som är att iakttaga vid bombanfall. I anslutning härtill bör även förberedande utbildning i hälso- och förbandslära ingå i kursplanen. Dessutom torde redan på detta stadium åtminstone för

315 särskilda kategorier böra anslås tid till förberedande utbildning i urvalssyfte, t. ex. för stereomätare, radioman och signalmän. Det synes möjligt att under rekrytskolans första period tillgodose såväl behovet av denna ytterligare militära utbildning som behovet av ökat timtal för vissa allmänbildande ämnen, om man, såsom kommissionen föreslagit, till underbefälsutbildningen överflyttar dels medborgarkunskap (2 veckotimmar) och dels ämnet människokunskap (3 veckotimmar). Differentieringsfrågan. Kommissionen har redan i annat sammanhang uttalat den meningen, att de speciella fordringar, som betingas av det enskilda vapenslagets egenart, främst måste bestämma utbildningens inriktning. Anpassningen till ett för försvarsväsendet likartat system måste komma i andra hand. För vissa yrkesgrenar vid flottan har kommissionen i anslutning härtill föreslagit en i viss mån differentierad allmänbildande första kurs i rekrytskolan och en därpå följande utbildning avslutad med en särskild linje vid försvarets läroverk. Även för kustartilleriets motsvarande personal, vilken tidigare fått en mera begränsad undervisning i allniänbildande ämnen på rekrytstadiet än övriga elever, har kommissionen övervägt en motsvarande anordning. Vid kustartilleriet göra sig emellertid vissa särskilda synpunkter gällande. Såsom kommissionen i det följande närmare påvisar, måste nämligen vid kustartilleriet även yrkespersonalen göras skickad att deltaga i försvarsanstalternas närförsvar och därför fordras en grundlig allmän krigsmansutbildning. Förutsättningen för att så skall kunna ske är emellertid, att denna personal redan på rekrytstadiet erhåller en tillräcklig grundläggande militär skolning. Den fortsatta utbildningen inom resp. yrkesgrenar ger näppeligen möjlighet att kompensera brister i detta avseende. Därför måste den grundläggande militära utbildningen i rekrytskolans första kurs meddelas i samma omfattning som för övriga rekryter. Hinder föreligger emellertid ej att med fasthållande av detta krav ge undervisningen i allmänbildande ämnen för yrkespersonalen en i viss mån differentierad inriktning. En sådan åtgärd synes emellertid berättigad endast för elever tillhörande maskin- och hantverksavdelningarna. Undervisningen i allmänbildande ämnen bör således för dessa, inom ramen för det för sådan undervisning för övriga rekryter beräknade timtalet, omfatta förkortade kurser i exempelvis ämnena historia samt biologi med hälsolära men därutöver omfatta undervisning i fysik och teknologi. Dessa elever böra, då de i sinom tid inträda i försvarets läroverk, normalt fullfölja sin utbildning på den för flottans motsvarande elever föreslagna tekniska linjen.

Centraliseringsfrågan. Beträffande kustartilleriets stamskolor har kommissionen närmare undersökt frågan om lämpligheten av centraliserad utbildning motsvarande den

316 för flottan inrättade sjömansskolan. E n sammanslagning av samtliga stamrekrytskolor vid kustartilleriets truppförband till en enda gemensam kustartilleriets rekrytskola skulle visserligen, såsom en av truppförbandscheferna framhållit, »medföra en ensartad utbildning och en viss likriktning av den kustartilleristiska uppfattningen av tjänsten». Dessa fördelar synas emellertid knappast vara av väsentlig betydelse. Däremot äro ej oväsentliga olägenheter förbundna med en helt centraliserad rekrytutbildning. E n central rekrytskola fordrar nämligen tillgång på ett relativt omfattande byggnadskomplex med förläggningsutrymmen, skollokaler, gymnastiksal och exercishall m. m. Då någon härför lämpad byggnad m. m. veterligen ej finns disponibel, skulle en dylik behöva uppföras. Visserligen erfordras för stamskolorna vid kustartilleriets truppförband, såsom redan framhållits, vissa nybyggnader för att utbildningen överhuvud taget skall kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt, men dessa torde icke tillnärmelsevis komma att bli lika kostsamma som uppförandet av en ny central skola. Det är nämligen vid förbanden ej fråga om förläggningsutrymmen, kök och matsal, gymnastik och exercishall etc. utan endast om undervisningslokaler med viss utrustning, vilka dessutom komma att utgöra en värdefull tillgång, även under den tid, då stammanskapets teoretiska kurser icke pågå. För de värnpliktigas utbildning, för särskilda utbildningskurser av olika slag, för kustartilleriets skjutskola o. s. v. är det nämligen under denna tid behov av extra lokalutrymme, vilket f. n. i regel ej på långt när kan tillgodoses i den utsträckning, som erfordras. E n central skola måste vidare fylla vissa särskilda fordringar, om utbildning skall kunna ske därstädes även under rekrytskolans praktiska kurs. Sålunda måste den bl. a. ha tillgång till skjutfält användbart för allt slags artilleri samt i stor omfattning disponera övningsmateriel, främst artilleripjäser och båtmateriel. Kostnaderna härför torde bli avsevärda. Om skolan däremot avsåges endast för den teoretiska kursen, skulle den ju komma att stå outnyttjad under halva övningsåret. Det är i och för sig knappast någon fördel att utbildningen bedrives centralt under den praktiska kursen. Snarare tala starka skäl för att utbildningen under denna kurs decentraliseras till resp. truppförband. Truppförbanden vid kustartilleriet bilda nämligen i likhet med arméns truppförband den naturliga ramen för såväl rekryt- som underbefälsutbildningen vid vapnet. De äro sålunda i sin verksamhet huvudsakligen bundna till vissa var för sig geografiskt begränsade områden och bemanna därinom grupperade försvarsanstalter, utrustade med materiel i vissa fall av en typ, som ej förekommer på andra håll. Grundlig kännedom om de speciella förhållandena inom det egna truppförbandets verksamhetsområde, avseende såväl organisation som stridsmedel, terrängförhållanden och farvatten, ävensom praktisk erfarenhet av tjänsten vid försvarsanstalterna därstädes äro faktorer, som vid kustartilleriet spela större roll än fullständig enhetlighet i utbildningen. Det är därför önskvärt, att rekryterna redan från början få växa in i den lokala

317 miljö, där de komma att få sin framtida verksamhet såväl under fredstjänstgöring som under mobilisering och krig. Även med hänsyn till rekryteringen synes en till resp. truppförband decentraliserad utbildning vara att föredra. Kommissionen anser sig emellertid böra förorda en viss partiell centralisering av rekrytutbildningen. Såsom tidigare framhållits, erfordras nämligen med hänsyn till elevernas förkunskaper även vid kustartilleriet en särskild högre linje för den fjärdedel av rekrytkontingenten, som beräknas äga förutsättningar härför. Utbildningen av dessa rekryter bör därför, såsom nämnts, centraliseras till ett eller två av kustartilleriets truppförband. På motsvarande sätt synes med hänsyn till det relativt begränsade antalet, elever tillhörande maskin- och hantverksavdelningarna, för vilka kommissionen i det följande föreslår en särskild utbildningslinje, en centralisering av utbildningen till ett eller två truppförband vara erforderlig. Vid en dylik endast partiell centralisering synes man knappast behöva räkna med några avsevärda olägenheter beträffande rekryteringen. Vad korpral- och furirskolorna beträffar göra sig vissa specialiseringskrav gällande även under de teoretiska kurserna. Antalet utbildningslinjer i dessa skolor har också ökats under senare år. För att begränsa det härigenom stegrade behovet av lärare och instruktörer har redan tillämpats en viss form av centralisering av utbildningen. Vissa skolor eller utbildningslinjer ha sålunda endast organiserats vid vissa truppförband, varvid elever från andra förband kommenderats till tillfällig tjänstgöring vid dessa för att där genomgå vederbörlig skola etc. Där antalet elever i vissa skolor eller på vissa utbildningslinjer vid ett förband varit ringa, har en dylik partiell centralisering medfört avsevärda fördelar. Systemet är rationellt och synes därför böra i princip tillämpas även för framtiden.

Vissa principer för utbildningens anordnande. Tiden för stammanskapets utbildning har i försvarsutredningens förslag begränsats till 2Va år, d. v. s. utbildningstiden har blivit ett halvt år kortare än tidigare. Kommissionen, som icke funnit skäl till erinran häremot, har ansett det angeläget att söka finna en form för utbildningens planläggning och anordnande, som trots den förkortade tiden medför en förbättrad utbildning i de delar, som äro av väsentlig betydelse, utan att utbildningen i allmänhet därför så beskäres, att den nedgår i värde i förhållande till den tidigare meddelade. Stammanskapets utbildning är i hög grad avhängig av värnpliktsutbildningens organisation, ej minst med hänsyn till utbildningen i förband. Den före år 1942 gällande korta tjänstgöringstiden för de värnpliktiga vid kustartilleriet var förlagd till några korta sommarmånader, under vilka utbildning skulle meddelas i samtliga övningsgrenar, vari de värnpliktiga måste ha kunskap och färdighet för att kunna bestrida sina krigsbefattningar. Under denna tid måste därför all verksamhet vid kust-

318 artilleriet koncentreras på de värnpliktigas utbildning. Dessa utgjorde ju till numerären huvuddelen av de förband, batterier och mineringsavdelningar m. fl., vilka redan i mitten av augusti skulle vara samtrimmade och färdiga för tillämpningsövningar. Eftersom stamskolornas elever måste utgöra stommen i dessa förband, blev den forcerade värnpliktsutbildningen på sitt sätt bestämmande även för den allmänna gången av stammanskapets utbildning. Den numera till ett år förlängda första tjänstgöringen för de värnpliktiga, vilken skapat förutsättningar för en mera rationellt anordnad vämpliktsutbildning har därför också öppnat möjligheter för en bättre planering av stammanskapets utbildning. I Kap. IV har kommissionen för de värnpliktiga bl. a. förordat en viss koncentration av särskilda delar av utbildningen till tider, som av olika skäl erbjuda de bästa förutsättningarna härför. Helt naturligt bör i anslutning till vad ovan anförts motsvarande koncentration genomföras beträffande stammanskapets utbildning. Den speciella fackutbildningen — d. v. s. för elever vid artilleri- samt signaloch minavdelningarna i resp. artilleri-, signal- och mintjänst jämte därtill direkt anslutna övningsgrenar och för elever vid övriga avdelningar i yrkestjänst — bör sålunda för huvuddelen av stammanskapet på såväl rekryt- som underbefälsstadiet väsentligen koncentreras till sommarhalvåret. Perioden oktober—december, som i Kap. IV föreslagits använd för koncentrerad utbildning i främst handvapenstjänst, fälttjänst och skyddstjänst, bör för stammanskapets del under andra utbildningsåret utnyttjas på motsvarande sätt till »allmän krigsmansutbildning», vilken emellertid bör kombineras med befälsföring och instruktionstjänst. Denna period synes såväl med hänsyn till utbildningens art som till tiden särskilt lämpad härför. Den erforderliga sammansvetsningen av den militära utbildningens båda huvudelement — fackutbildningen och den allmänna krigsmansutbildningen — bör ske under tillämpningsövningar inom ramen av taktiska förband, främst under perioden januari—mars andra utbildningsåret. Den koncentration av den allmänbildande undervisningen till första och sista vinterhalvåret, som försvarsutredningen föreslagit, har kommissionen funnit ändamålsenlig. Rekrytutbildningen. Denna omfattar hela första anställningsåret, vilket bör taga sin början den 1 oktober. Rekrytskolan indelas i en första kurs, lika för alla, och en andra eller för vissa yrkesgrenar en andra och en tredje kurs. Första kursen, som förlägges till vinterhalvåret, bör i överensstämmelse med försvarsutredningens förslag huvudsakligen omfatta allmänbildande ämnen men samtidigt avse fysisk träning och viss militär utbildning. Utbildningen under de till sommarhalvåret förlagda kurserna bedrives i huvudsak jämsides med de värnpliktigas utbildning och inriktas på det speciellt kustartilleristiska området resp. yrkesutbildning. Någon mera omfattande militär utbildning av den art kommissionen i det föregående betecknat med allmän krigsmansutbildning låter sig icke inpassa

319 under denna tid. Kommissionen har dock ansett erforderligt, att det redan på rekrytstadiet anslås en kortare period — omkring en månad — till att göra eleverna väl förtrogna med handhavandet av sin personliga beväpning. Tiden omedelbart efter de värnpliktigas inryckning, d. v. s. april månad, synes lämplig härför och bör sålunda i första hand utnyttjas för skolskjutningar med handvapen (gevär och karbin). Med den fortsatta utbildningen av denna art, bl. a. omfattande skjutövningar med automatvapen, bör däremot anstå till en följande skola, Kommissionen har också ansett angeläget, att stamrekryterna på ett så tidigt stadium som möjligt få en mera levande bild av kustartilleriförsvarets organisation och sätt att funktionera än den, som kan erhållas vid ett teoretiskt studium av rekrytinstruktionen. Detta önskemål synes kunna tillgodoses, om under samma period (april månad) anordnas studiebesök vid vederbörligt kustartilleriförsvars försvarsanstalter. Under rekrytskolans första kurs förutsattes utbildningen anordnad vid truppförbandsvis organiserade skolor, under det att den i fortsättningen i huvudsak bör äga rum inom vederbörlig bataljon eller motsvarande. För att den ovan angivna militära utbildningen under april månad skall ge avsett utbyte erfordras emellertid, att den sker innan den sammandragna rekrytskolan upplöses och i dennas regi. Visserligen undandrages härigenom visst instruktionsbefäl under en kortare tid vederbörlig bataljon. Därest emellertid rekryterna i stället skulle återgå till resp. bataljoner, måste å andra sidan ändå särskilt sådant befäl avdelas. Första kursen bör med anledning av vad ovan anförts sålunda utsträckas till omkring den 30 april. Utan hinder härav bör emellertid examen i vederbörliga ämnen avläggas omkring den 1 april, då den teoretiska undervisningen upphör. Piekrytskolans första kurs, förlagd till tiden oktober—april, och i stort sett anordnad på det sätt, som ovan antytts, bör i vad avser den militära utbildningen i huvudsak vara lika för samtliga rekryter oberoende av yrkesavdelning eller yrkesgren. Undervisningen i allmänbildande ämnen bör däremot differentieras. Sålunda böra anordnas en normallinje och en högre linje för elever med större förkunskaper samt en mera tekniskt betonad linje för elever tillhörande maskin- och hantverksavdelningarna. För radiomän bör vidare det undantaget göras, att viss förberedande radioutbildning inlägges i programmet redan från början. Den fortsatta utbildningen i rekrytskolan bör under tiden intill regementsövningarna bedrivas vid en andra kurs för artilleri-, signal- och min- samt ekonomiavdelningarna tillhörande elever. För rekryter vid maskin- och hantverksavdelningarna bör denna period uppdelas på en andra och en tredje kurs. Den närmare utformningen av dessa kurser, som avse utbildning inom resp. yrkesgrenar, framgår av efterföljande detalj förslag. Underbefälsutbildningen. Denna borde enligt försvarsutredningens förslag omfatta en underbefälsskola av 1 Va års längd, uppdelad på tre kurser. Under första kursen, som i likhet med den andra förutsattes erhålla en mera praktisk inriktning, borde utbildningen bedrivas inom ramen av taktiska förband.

320 Andra kursen skulle omfatta fortsatt utbildning inom vederbörlig bataljon och den tredje slutligen huvudsakligen teoretisk undervisning. Kommissionen, som funnit denna planläggning i stort sett ändamålsenlig, anser emellertid, att en uppdelning av den föreslagna underbefälsskolan på en korpral- och en furirskola i likhet med vad som är fallet vid armén av praktiska och psykologiska skäl är att föredra. Vid den av försvarsutredningen föreslagna organisationen komma elever av två olika årsklasser att samtidigt gå i samma skola utan skillnad i vare sig grad eller utbildningstecken. Namnet underbefälsskola är långt och inte lika utsägande som korpral- resp. furirskola och torde icke heller utåt ha samma klang som dessa. Det torde slutligen ur psykologisk synpunkt icke vara utan betydelse om en korpralskolexamen och det därmed förbundna utbildningstecknet införes. Av ännu större betydelse skulle denna anordning komma att bli, om de elever, vilka erhållit vissa betyg, i samband därmed befordrades till korpral på eller över stat. Kommissionen har i sitt förslag utgått från att underbefälsutbildningen under andra anställningsåret bedrives i en korpralskola, motsvarande första och andra kurserna av försvarsutredningens underbefälsskola, samt att eleverna under tredje anställningsåret genomgå furirskola, motsvarande samma underbefälsskolas tredje kurs. Korpralskolan bör indelas i kurser och omfatta den utbildning, som närmare framgår av kommissionens detalj förslag. För furirskolan bör uppdelning i kurser icke ifrågakomma. Det bör beaktas, att det vid utbildningens ordnande inom de olika skolorna i vissa fall kan vara erforderligt eller med hänsyn till elevantalet ändamålsenligt att centralisera utbildningen i viss kurs eller skola och för vissa kategorier till ett eller ett par truppförband.

Dctaljförslag rörande rekryt- och underbefälsutbildningen. Schematisk plan över utbildningens gång för olika yrkesgrenar återfinnes på s. 325. ARTILLERIAVDELNINGEN.

1 oktober—31 augusti. l:a kursen: 1 oktober—30 april, indelas i två perioder. Utbildningen bedrives vid truppförbandsvis sammandragna rekrytskolor men centraliseras för elever med större förkunskaper (högre linjen)) till ett eller två truppförband. 1:a p e r i o d e n : 1 oktober—31 mars. Undervisning i allniänbildande ämnen samt grundläggande militär utbildning och fysisk fostran. 2:a p e r i o d e n : 1 april—30 april. Grundläggande militär utbildning. Skolskjutning med handvapen (gevär och karbin). Orientering om vederbörligt kustartilleriförsvar genom besök vid försvarsanstalterna. REKRYTSKOLA.

2:a kursen: 1 maj—31 augusti. Utbildningen bedrives vid vederbörlig bataljon jämsides med de värnpliktigas och koncentreras på artilleritjänst med därtill direkt anslutna övningsgrenar.

321 1 oktober—31 augusti. l:a kursen: 1 oktober—31 december. Utbildningen bedrives vid vederbörlig bataljon och koncentreras främst på handvapenstjänst, fälttjänst och skyddstjänst samt i anslutning därtill befälsföring och instruktionstjänst. 2:a kursen: 1 januari—31 mars. Utbildningen bedrives inom ramen av taktiska förband och omfattar huvudsakligen övningar i förband (tillämpningsövningar). Utbildning i befälsföring och instruktionstjänst bedrives i anslutning till artilleritjänst etc. 3:e kursen: 1 april—31 augusti. Utbildningen bedrives vid vederbörlig bataljon och koncentreras på artilleritjänst med därtill direkt anslutna övningsgrenar. Anm. Under korpralskolans första kurs utföra eleverna skolskjutningar och stridsmässiga skjutningar med bl. a. kulsprutepistol och kulsprutegevär. FURIRSKOLA. 1 oktober—31 mars. Undervisning i allmänbildande ämnen samt militär utbildning av övervägande teoretisk art. KORPRALSKOLA.

SIGNAL-

OCH

MINAVDELNINGEN.

M i n ö r e r. SAMTLIGA SKOLOR. Lika med vad som angivits för artilleriavdelningen, dock att artilleritjänst etc. ersattes med mintjänst m. m. Signalmän. Lika med vad som angivits för artilleriavdelningen, dock att artilleritjänst ersattes med signaltjänst m. m. REKRYTSKOLA.

KORPRALSKOLA.

l:a och 2:a kurserna: Lika med vad som angivits för artilleriavdelningen, dock att artilleritjänst etc. ersattes med signaltjänst m. m. 3:e kursen: l : a p e r i o d e n : 1 april—30 juni. Utbildningen bedrives vid vederbörlig bataljon (motsvarande) och koncentreras på signaltjänst. 2:a p e r i o d e n : 1 juli—31 augusti. Utbildning i signaltjänst vid annan bataljon (motsvarande) eller annat kompani, orientering om tjänsten därstädes samt viss utbildning i övrigt vid detta förband. Anm. Den formella och tekniska delen av utbildningen i signaltjänst bedrives mest rationellt, därest den centraliseras till signalkompani. Behovet av praktisk tillämpning m. m. samt övriga kompaniers behov av signalmän i början av juli nödvändiggöra dock en decentralisering vid denna tid. 3:e kursen uppdelas därför på två perioder. Under den l:a bedrives signaltjänstutbildning och därtill ansluten utbildning i befälsföring och instruktionstjänst centralt vid signalkompani. Under 2:a perioden fördelas eleverna på olika förband för fortsatt, huvudsakligen tillämpad utbildning i anslutning till övriga övningar i artilleritjänst etc. vid resp. bataljoner (kompanier). Under denna period orienteras eleverna om tjänsten vid det förband de tilldelats samt erhålla viss utbildning häri. FURIRSKOLA. Lika med vad som angivits för artilleriavdelningen. 21 — 2029 43

322 Ra di o män. REKRYTSKOLA.

l:a kursen: Lika med vad som angivits för artilleriavdelningen, dock att viss förberedande utbildning i radiosignalering tillkommer. 2:a kursen: 1 maj—31 augusti. Praktisk och teoretisk utbildning vid radioskola, Anm. För att på ett tillräckligt tidigt stadium ge möjlighet att utröna elevernas förutsättningar för vidareutbildning som radiomän samt för att snarast bibringa dem personlig färdighet i radiosignalering erfordras regelbundna övningar häri redan i rekrytskolans l:a kurs. KORPRALSKOLA.

l:a och 2:a kurserna: Lika med vad som angivits för artilleriavdelningen, dock att artilleritjänst etc. ersattes med radiosignaltjänst m. m. 3:e kursen: l : a p e r i o d e n : 1 april—30 juni. Utbildning vid radioskola. 2:a p e r i o d e n : 1 juli—31 augusti. Utbildning i radiotjänst vid annan bataljon (motsvarande) eller annat kompani, orientering om tjänsten därstädes samt viss utbildning i övrigt vid detta förband. Anm. Den formella och tekniska delen av utbildningen i radiosignaltjänst bedrives mest rationellt, därest den centraliseras till radioskola. Behovet av praktisk tillämpning m. m. samt övriga kompaniers behov av radiomän i början av juli nödvändiggöra dock att eleverna fördelas på andra förband vid denna tid. Utan hinder härav kunna de dock alltjämt tillhöra radioskolan. 3:e kursen uppdelas på två perioder. Under den l:a bedrives radioutbildning och därtill ansluten utbildning i befälsföring och instruktionstjänst vid radioskola. Under 2:a perioden fördelas eleverna på olika förband för fortsatt, huvudsakligen tillämpad utbildning i anslutning till övriga övningar i artilleritjänst etc. vid resp. bataljoner (kompanier). Under denna period orienteras eleverna om tjänsten vid det förband de tilldelats samt erhålla viss utbildning häri. FURIRSKOLA. Lika med vad som angivits för artilleriavdelningen. EKONOMIAVDELNINGEN. REKRYTSKOLA.

l:a kursen: Lika med vad som angivits för artilleriavdelningen. 2:a kursen: 1 maj—31 augusti. För s j u k v å r d a r e kurs vid sjukvårdsskola. För k o c k a r och h o v m ä s t a r e kurs vid kustartilleriets förplägnadsskola — kurs i koktjänst (3 mån.) samt kurs i fältkoktjänst (1 mån). Anm. Under 2:a kursen bör utbildningen i huvudsak bedrivas jämsides med utbildningen av de värnpliktiga av motsvarande kategorier. Vid sidan av yrkesutbildningen erhålla stamrekryterna sålunda viss utbildning i militära övningsgrenar. Utbildningen vid skolorna börjar en månad tidigare än de värnpliktigas utbildning, vilket synes ändamålsenligt med hänsyn till att stamrekryterna böra bibringas grundligare utbildning än de värnpliktiga och ej kunna beräknas besitta förkunskaper inom yrket. KORPRALSKOLA.

l:a kursen: Lika med vad som angivits för artilleriavdelningen, dock att tiden för den allmänna krigsmansutbildningen minskas till förmån för viss utbildning i yrkestjänst.

323 2:a kursen: 1 januari—31 mars. Utbildning inom vederbörlig yrkesgren vid taktiska förband. 3:e kursen: 1 april—31 maj. För s j u k v å r d a r e kurs vid sjukhus. För k o c k a r och h o v m ä s t a r e kommissarieutbildning vid förplägnadsskola, 4:e kursen: 1 juni—31 augusti. För s j u k v å r d a r e underbefälskurs vid sjukvårdsskola. För k o c k a r och h o v m ä s t a r e underbefälskurs vid matinrättning resp. mäss. Anm. Den allmänna krigsmansutbildningen under 1 :a kursen synes icke behöva bedrivas i fullt samma omfattning som för elever vid artilleri- samt signal- och minavdelningarna. Därför kan viss tid under denna kurs anslås till utbildning i befälsföring (arbetsledning) och instruktionstjänst i anslutning till yrkesutbildning inom vederbörlig yrkesgren. För kockar och hovmästare torde denna undervisning kunna meddelas vid förplägnadsskolan eller i varje fall av lärarpersonal vid denna skola. FURIRSKOLA.

Lika med vad som angivits för artilleriavdelningen. MUSIKAVDELNINGEN.

Utbildningen för h o r n b l å s a r e anordnas enligt i princip samma plan som för elever vid ekonomiavdelningen. Yrkesutbildningen bedrives vid musikrum. MASKINAVDELNINGEN. REKRYTSKOLA.

l:a kursen: Lika med vad som angivits för artilleriavdelningen. Undervisningen i allmänbildande ämnen under l:a perioden göres dock mera tekniskt betonad (teknisk linje). 2:a kursen: 1 maj—30 juni. Yrkeskurs vid bataljon omfattande yrkesteori och praktisk yrkesutbildning företrädesvis avseende maskinanläggningar iland. 3:e kursen: 1 juli—31 augusti. Yrkeskurs vid bataljon omfattande praktisk yrkesutbildning vid maskinanläggningar ombord. Anm. Av i det föregående angivna skäl meddelas den militära utbildningen under l:a kursen i samma omfattning som för rekryter vid övriga yrkesavdelningar. Undervisningen i allmänbildande ämnen skiljer sig däremot från den som meddelas övriga rekryter såtillvida, som kursomfången i historia och biologi med hälsolära minskas, varemot ämnena fysik, kemi och teknologi tillkomma. Utbildningen under l:a och 2:a kurserna centraliseras till ett eller två truppförband. Utbildningen under 2:a och 3:e kurserna bedrives i form av särskilt tillrättalagda yrkeskurser. Under 3:e kursen bedrives den i anslutning till minörernas utbildning. KORPRALSKOLA.

l:a kursen: 1 oktober—30 november. Lika med vad som angivits för artilleriavdelningen, dock att utbildningen avkortas med en månad. 2:a kursen: 1 december—31 mars. Yrkeskurs vid flottans verkstadsskola. 3:e kursen: .1 april—30 juni. Yrkeskurs vid varv eller tygverkstad. 4:e kursen: 1 juli—31 augusti. Utbildningen bedrives vid bataljon och omfattar praktisk yrkesutbildning vid maskinanläggningar ombord.

324 Anm. För a t t yrkesutbildningen för eldarna skall kunna få erforderligt utrymme i kursplanen kan den allmänna krigsmansutbildningen ej erhålla s a m m a omfattning som för elever vid artilleri- samt signal- och minavdelningarna. l:a kursen begränsas därför till 2 månader. Utbildningen i befälsföring inriktas främst på arbetsledning. Utbildningen under 2:a kursen bedrives på i huvudsak samma sätt som utbildningen för motsvarande kategori vid flottans rekrytkurs, omgång 2. Under 3:e kursen ges utbildningen en mera praktisk inriktning främst i samband med utrustning och reparationsarbeten av båtmateriel. Utbildningen centraliseras i regel under l:a—3:e kurserna. Under 4:e kursen bedrives utbildningen vid eget truppförband i anslutning till minörernas utbildning. FURIRSKOLA. L i k a med vad s o m angivits för artilleriavdelningen. HANTVERKSAVDELNINGEN. REKRYTSKOLA.

l:a kursen: L i k a med vad som angivits för artilleriavdelningen. U n d e r visningen i allniänbildande ämnen u n d e r l : a p e r i o d e n göres dock m e r a tekn i s k t b e t o n a d (teknisk linje). 2:a kursen: 1 maj—31 augusti. Y r k e s s k u r s vid bataljon. Anm. Den militära utbildningen under l:a kursen meddelas i samma omfattning som för rekryter vid övriga yrkesavdelningar. Undervisningen i allmänbildande ämnen skiljer sig däremot från den som meddelas övriga rekryter såtillvida, som kursomfången i historia och biologi med hälsolära minskas, varemot fysik, kemi och teknologi tillkomma. Under 2:a kursen bedrives utbildningen inom kompani, som bemannar luftvärnsautomatkanon och lätt sjöfrontsartilleri, och i nära anslutning till utbildningen av ifrågavarande kompani tillhörande rekryter. Utbildningen under l:a kursen centraliseras till ett eller två truppförband och anordnas gemensamt för maskin- och hantverksavdelningarna. Då så med hänsyn till tillgång på instruktionspersonal eller av andra skäl befinnes erforderligt, centraliseras utbildningen även under 2:a kursen till ett eller två truppförband. KORPRALSKOLA.

l:a kursen: 1 oktober—30 november. L i k a m e d v a d som angivits för artilleriavdelningen, dock att utbildningen avkortas med en m å n a d . 2:a kursen: 1 december—31 mars. Y r k e s k u r s vid flottans verkstadsskolor. 3:e kursen:

1 april—30 juni. Y r k e s k u r s vid tygverkstad.

4:e kursen: 1 juli—31 augusti. U t b i l d n i n g e n b e d r i v e s vid b a t a l j o n och omfattar p r a k t i s k y r k e s u t b i l d n i n g vid e n d e r a kompani, s o m b e m a n n a r fast sjöfrontsartilleri, rörligt sjöfrontsartilleri eller luftvärnsartilleri. Anm. För utbildningen under l:a och 2:a kurserna gäller detsamma, som anförts rörande motsvarande utbildning av elever vid maskinavdelningen. Under 3:e och 4:e kurserna specialiseras eleverna på visst slag av artilleri med hänsyn till personalbehovet. Under 4:e kursen bedrives utbildningen i nära anslutning till utbildningen av artilleriavdelningens elever och koncentreras på yrkestjänst i samband med artilleriskjutningar. FURIRSKOLA. L i k a med vad som angivits för a r t i l l e r i a v d e l n i n g e n .

v

Sg

Yo

a •= o

£

å å*

t> o

-2

ö d

W

KS

3 Ig Ja rf c

°

•fl IS

<3 KS M

W

H

t>

P

•M-

|H

O

P

E-i

X

326 Avd.

IV.

S Y K P U Ä K T E R P Å U H T O E R B E F Ä I i S U T B I I i i m i K C t E t f MJEI> B Ä N S Y N T l l i l i CIVrLAtfSTÄIiLrtflWUSFRÅGAN. Såsom kommissionen tidigare anfört, kan det årligen erforderliga antalet rekryter vid flottan beräknas till omkring 1 200 man. Av dessa kunna 960 man d. v. s. 80 % beräknas kvarstå i tjänst så länge, att de erhålla underbefälsutbildning. Ungefär 160 man av varje årsklass kvarstå i tjänst för vidareutbildning till officer och underofficer på aktiv stat eller i reserven samt i avvaktan på förordnande till högbåtsman. Återstoden av årskontingenten, omkring 800 man, måste förr eller senare avgå ur tjänst utan att ha erhållit annat än underbefälsutbildning. Det årliga rekryteringsbehovet vid kustartilleriet kan beräknas till 400 man. Med motsvarande avgång under utbildningstiden som vid flottan kunna omkring 320 man beräknas erhålla fullständig underbefälsutbildning. Ungefär 60 man av varje årsklass kvarstå för vidareutbildning eller i långtjänstunderbefälsbeställning. Övriga omkring 260 man avgå ur tjänst med enbart underbefälsutbildning. Åtgärder av olika slag ha under årens lopp vidtagits för att underlätta det fast anställda manskapets återgång till civil verksamhet. Frågan har dock ännu ej lösts på ett tillfredsställande sätt och kan i framtiden väntas bli ytterligare komplicerad därigenom, att antalet avgående underbefäl per år på grund av ökning av manskapskadrerna kommer att bli avsevärt större. Vid upphörandet av den nu rådande förstärkta försvarsberedskapen torde civilanställningsfrågan också temporärt komma att bli mycket svårlöst till följd av den massavgång av nu kvarstående underbefäl, som man då har att räkna med. Utredningen av detta problem i hela dess vidd har anförtrotts 1942 års civilanställningssakkunniga. Kommissionen anser sig därför ej böra ingå på frågan annat i den mån den äger direkt samband med den utbildning, som kommissionen föreslår för det fast anställda manskapet vid marinen. Statistiska uppgifter samt resultat av utfrågning av stammanskapet. De uppgifter rörande det fast anställda manskapets civilanställningsförhållanden, som insamlats av försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå, ge viss upplysning om hittillsvarande civilanställningsmöjligheter. Tab. 18 är uppgjord på grundval av uppgifter för de fyra anställningsåren (1934—1&38) närmast före den förstärkta försvarsberedskapen. Av tab. 18 framgår, att marinens och särskilt flottans personal varit väsmtligt sämre lottad ifråga om civilanställningsmöjligheter än motsvarande personal vid övriga försvarsgrenar. I ej ringa mån torde detta bero på de svårigheter, som förelegat att under sjökommendering uppehålla kontakt med arbetsmarknaden. Möjligheterna att deltaga i frivilliga utbildningskurser äro också för manskapet vid flottan starkt begränsade under tjänstgöring ombord och ifråga om kustartilleriet under tjänstgöring vid isolerat belägna försvarsanstalter. Den främsta orsaken till det mindre gynnsamma läget i civilanställningshänseende för nan-

327 Tab. 18. Översikt över antalet fast anställda vid marinen, som under anställningsåren 1934—1938 i samband med avgången erhållit anställning i civil verksamhet, jämfört med motsvarande förhållanden vid övriga försvarsgrenar.

Anställ7iingsär

1934—1935 1935—1936 1936-1937 1937—1938 1

Summa från aktiv Vapen- stat avgångna slag underbefäl och meniga

Med ordnad försörjning avgångna 1 i % av Antall Antal hela antalet avgångna vid avgångna anställda med ordnad Kustöver stat FörsvarsMaArmén Flygförsörjning Flottan artillerinen vapnet väsendet riet

Fl KA

531 124

127 9

71 30

13-4

Fl KA

547 ILO

123 20

46 2^

8-4

Fl. KA

602 136

132 11

73 40

12-1

Fl. KA

588 134

88 15

81 22

13s

24a 23G

29-4 16-4

j>15-4

39-s

51-2

32-G

j. 10-9

42-9

76-3

33-8

\ 15-3

51-8

75-o

40-4

48-3

73-7

38-6

Häri in går ej intalet över stat anstä Ida undcrbefal.

skåpet vid marinen torde dock vara att söka i den sämre utbildning i vissa såväl militära som allmänbildande ämnen, som marinens personal erhållit i jämförelse med motsvarande personal vid övriga försvarsgrenar. Det må emellertid framhållas, a t t tabellen anger endast läget i omedelbar anslutning till avskedstagandet. Uppgifter om manskapets anställningsförhållanden vid senare tidpunkter efter avgången ur tjänst finnas emellertid ej. Vid bedömandet av frågan om vilka åtgärder, som ifråga om utbildningen böra vidtagas för att förbättra de avgåendes civilanställningsmöjligheter, är av intresse a t t äga kännedom om på vilka verksamhetsområden stammanskapet efter avskedet söker anställning. Kommissionen har därför tagit del av den av civilanställningsbyrån upprättade statistiken i detta avseende. Enligt byrån äro emellertid de uppgifter, som legat till grund för statistiken, ofullständiga dels enär samtliga förband ej inrapporterat de avgåendes civilanställningsförhållanden, dels på grund av a t t de avgående själva ej alltid meddelat till resp. civilanställningskommissioner, när de erhållit anställning. Bortsett härifrån är det emellertid på grund av det inflytande, som civilanställningsmöjligheterna röna av konjunkturernas växlingar på den civila arbetsmarknaden självfallet ej möjligt att draga några säkra slutsatser av dylik statistik, med mindre man har noggrann kännedom om dessa växlingar. Kommissionen har emellertid ej haft möjlighet att närmare undersöka dessa förhållanden. Stammanskapets egen inställning till civilanställnings]'rågan har kommissionen sökt utröna i samband med den skriftliga utfrågning, som i det föregående omnämnts. I de utsända frågeformulären förekom sålunda bl. a. följande fråga: »Om Ni ej ämnar kvarstanna vid flottan (kustartilleriet) efter första anställningstidens slut, vad har Ni i så fall för planer för framtiden?» Av de 1 648, som deltagit i utfrågningen vid flottan, ha 1 171 närmare angivit, vilken levnadsbana de t ä n k t ägna sig åt efter avslutad militärtjänst. Tab. 19 utgör en sammanställning av utfrågningens resultat i detta avseende. I tabellen skiljes mellan dels sådana, som anse sig direkt kunna erhålla civilanställning, dels sådana som först ämna genomgå viss utbildning härför. Tab. 19 visar, att det främst är inom de civila yrkesgrenarna »Stats- eller kommunaltjänst» samt »Sjöfart och fiske» som det tillfrågade manskapet vid flottan har för avsikt att söka vinna anställning. De som anse sig behöva särskild utbildning, i n n a n de kunna söka civil anställning, utgöra ej mindre än en

328 Tab. 19. Huvudgrupper av yrken inom vilka tillfrågat manskap vid flottan ämnar söka anställning efter slutad militärtjänst. Utan särskild utbildning

Efter Bärskild utbildning

Summa

Civila yrkesgrupper ni. m. Antal

I. Jordbruk

och skogshushållning

..

II. Industri och hantverk

118 Antal

%

Antal

0-3

0-6

0-8

7-2

3 o

:0 a

168 63

10-2 38

168 63 58 1*0 1

10i

III. Sjöfart och fiske. Maskinist Styrman Radiotelegrafist »Handelssjöfart» Fiskare

58 119 1

35 IV. Handel, samfärdsel och allmän tjänst. Stats- eller kommunaltjänst Annan tjänst

361 64

21-9 3-9

66 9

4-o 0-5

427 73

V. Verksamhet ej hänförlig till annan grupp

.Jo

2-2

79 VI. Kvarstå i militärtjänst

5" 5

23-4

75-2

VII.

Utan svar Summa

1 Navigationsskola. — 2 Stewardskola.

7-2

0-i

OM

3-8 3'5 73 0-i

4-4

24-s

58/4

llO-o

Statens polisskola.

fjärdedel. Det är sålunda en ej ringa del av stammanskapet vid flottan, som anser, att enbart militärtjänsten ej garanterar civilanställning. Detta x>rde möjligen också i någon mån kunna tolkas så, att den militära ubildningen givit impuls till fortsatta studier. I vilket fall som helst synes det mgeiäget, att den vilja att studera, som här kommit till synes, på allt sätt uiderstödjes. Vid en närmare granskning av gruppen »Sjöfart och fiske» framgår, att större delen av dem som ha för avsikt ätt ägna sig åt detta verksamhetsområde, först ämnar genomgå navigationsskola för att erhålla kompetens som befäl i hardelsflottan. Av materialet framgår vidare bl. a. att inom maskinavdelningen intresse; för handelssjöfart är mindre hos de underbefälsutbildade än hos de icke underbifälsutbildade. Förklaringen härtill synes enligt en hel del uttalanden ligga där, att de äldre helst önska »något fast jobb iland». Att ett förhållandevis stort intal eldare, radiomatroser och kockar tänka sig sin framtid vid handelsflottan orde bero på de möjligheter att erhålla förhandsplatser, som där erbjudas avgtnget manskap tillhörande dessa yrkesgrenar. Vid den skriftliga utfrågningen av kustartilleriets stammanskap deltogo 706. Av dessa ha 532 närmare uttalat sig om sina framtidsplaner. I tab. 20 är :esultatet av denna utfrågning sammanställt. En jämförelse mellan tabellerna 19 och 20 visar, att kustartilleriets maiskap i betydligt större utsträckning än flottans beräknar »kvarstå i militärtjäist». De som ämna avgå efter första anställningstidens slut synas i större utsträclning

329 Tab. 20. Huvudgrupper av yrken inom vilka tillfrågat manskap vid kustartilleriet ämnar söka anställning efter slutad militärtjänst.

Civila yrkesgrupper ni. in.

Utan särskild utbildning

Efter särskild utbildning

Antal

Ant.,1

i". Jordbruk och skogshushållning .

o-i

II. Industri och hantverk

4-o

III. Sjöfart och fiske. Maskinist Styrman Radiotelegrafist »Handelssjöfart» Fiskare

%

Antal

lo

l-i

2G

6-G

11 2 1

1-6 OS O-i

11 2 4 9 1

1-6 OS 0-5 1-3 0'1

l

04 1-3 O-i

Summa

IV. Handel samfärdsel och allmän tjänst. Stats- eller kommunaltjänst Annan tjänst

246 9

34-7 lo

65 4

9-3 0-6

311 13

44-o 1-9

V. Verksamhet ej hänförlig till annan grupp ".....'

2-1

39 O-5

VI. Kvarstå i militärtjänst

12-5

12-5

174 583

82-4

174 700

lOOo

VII.

Utan svar Summa

24G

17 6

24G

Navigationsskola. — - Därav statens polisskola 63.

än flottans manskap eftersträva anställning i statlig eller kommunal tjänst. Ej mindre än 44,0 % ha anmält önskan om dylik anställning, medan motsvarande siffra för flottan är endast 25,9 %. Intresset för sjöfart och fiske som civilanställningsmöjlighet synes däremot vara försvinnande litet bland stammanskapet vid kustartilleriet. Av utfrågningarna vid såväl flottan som kustartilleriet framgår, att den fortsatta utbildning utom försvarsväsendet, som manskapet mest eftersträvar, synes vara — förutom utbildning vid statens polisskola — dels utbildning vid navigationsskola samt sådan teknisk utbildning, som syftar till något slag av ingenjörsexamen, dels yrkesutbildning för olika elektriska och mekaniska verksamhetsområden. Utbildning vid skogsskola, socialinstitut och sinnessjukhus liksom olika slags korrespondensundervisning omnämnas också av de tillfrågade. Även då det gäller allmänbildning synes stammanskapet väl inse betydelsen av fortsatta studier. Åtskilliga meddela sålunda, a t t de påbörjat real- eller studentkurser vid korrespondensinstitut. Av den relativt stora grupp, som enligt tab. 19 och 20 lämnat frågan »Utan svar», framhåller flertalet av de äldre, att det rådande tidsläget varit orsak till att de ej k u n n a t uppgöra några bestämda framtidsplaner. »Planerna för framtiden äro på grund av rådande förhållanden ovissa.» — »Svårt att svara på, fortsätter kriget, så kan man bli så gammal, så a t t det inte är någon idé att ta avsked.» Etc. De yngre, som lämnat frågan »Utan svar», ha gjort exempelvis följande uttalanden. »Jag tycker det är för tidigt att planera för framtiden efter blott ett

330 års anställning.» — »Har inte bestämt mig ännu.» — »Har ej varit anställd så länge, så jag börjat tänka över saken.» Etc.

Särskilda synpunkter på frågan om civilanställning vid handelsflottan. Kommissionen har funnit angeläget att särskilt undersöka möjligheterna för avgående manskap vid marinen att vinna anställning vid handelsflottan. Handelsflottans behov av personal. Kraven på personalens yrkesskicklighet vid handelsflottan ha under de senare åren skärpts bl. a. på grund av fartygens alltmera tekniskt betonade utrustning. Den snabba omsättning av manskapspersonalen, som nu förekommer, har medfört stora svårigheter för handelsflottan. Vissa förberedande utredningar ha därför igångsatts för att söka åstadkomma bättre yrkesundervisning för däcks- och maskinmanskapet samt kökspersonalen i syfte att därigenom erhålla en kärna av väl utbildad personal, som kan kvarstå i tjänst ombord under ett flertal år. Redareföreningen och de ombordanställdas organisationer ha sålunda i skrivelse till Kungl. Maj:t i december 1942 gjort framställning om att yrkeskurser för sjöfolk av manskaps grad såväl på däck som i maskin och inom köksavdelningen måtte anordnas vid yrkesskolor, företrädesvis i de större hamnstäderna. För sistnämnda kategori hade kurser tidigare anordnats vid Göteborgs stads yrkesskolor och vid vid Karlskrona stads yrkes- och lärlingsskola. Det antal kockar, som utexaminerats därifrån, hade emellertid ej på långt när täckt det erforderliga nyrekryteringsbehovet för yrket. Den förkortade arbetstiden med därav följande rationalisering av arbetet försvårade det fordom praktiserade förfaringssättet att nybörjare i yrket sattes i s. k. akterhand vid ett arbetes utförande för att på så sätt inhämta erforderlig praktisk färdighet i detsamma. Sjömansyrket hade alltmera tenderat att bli ett genomgångsyrke, vilket uppenbarligen icke vore till gagn för vare sig utövarna eller sjöfartsnäringen i dess helhet. Handelsflottan vore ej betjänt av en dylik anordning. Yrkesutbildningen för däckspersonalen borde avse att bibringa eleverna kunnighet i vissa elementära sjömansarbeten, såsom splitsning, knopning och enklare segelsömnad, grunderna för målning, färdighet i kompassens avläsning, kännedom om vanligast förekommande lod och loggar samt någon övning i svenska och matematik. För maskinpersonalen syntes elementära kunskaper i maskinskötsel, svarvning, smide och filning samt någon kännedom om ångmaskiners och motorers konstruktion, drivmedlens sammansättning och beskaffenhet samt någon övning i svenska och matematik vara erforderlig, övning i livbåtars handhavande och sjösättning borde även för samtliga förekomma i den mån så kunde ske. Utbildningen vid marinens stamskolor synes mer än väl motsvara utbildningen vid de sålunda ifrågasatta kurserna. I flottans rekryt- och underbefälsskolor är utbildningen nämligen i allt väsentligt mera omfattande än vid dessa och i vissa fall jämförlig med utbildning till skeppare av 2:a klass resp. maskinist av 3:e klass. Den tidigare bestämmelsen om att examen vid underbefälsskola för däcksavdelningen skulle motsvara skepparexamen av 2:a klass vid navigationsskola ingår emellertid ej i nu gällande befälsfoordning. Underbefälsskola för maskinavdelningen är däremot enligt nämnda förordning jämställd med maskinistexamen av 3:e klass vid navigations sk ol.i. Även kustartilleriets stammanskap av motsvarande kategorier erhållei en

331 sådan utbildning, att den i stort sett motsvarar den tilltänkta utbildningen för sjömän vid yrkesskola. Underbefälet vid signal- och minavdelningen erhåller sålunda en relativt god utbildning i sjömanskap och sjömaning och minörerna få grundlig praktisk utbildning såsom befälhavare och styrare ombord på kustartilleriets fartyg och båtar. Kustartilleriets myndigheter ha också ifrågasatt en mindre omläggning av utbildningen för att göra det möjligt för visst underbefäl vid signal- och minavdelningen att erhålla skepparexamen av 2:a klass och behörighetsbevis enligt befälsförordningen. Beträffande manskapet vid maskinavdelningen finnas i befälsförordningen ej såsom för motsvarande personal vid flottan bestämmelser om att underbefälsutbildningen är jämställd med maskinistexamen vid navigationsskola. Det må emellertid framhållas, att kustartilleriets maskinpersonal genomgår flottans underofficersskola, och att godkänd utbildning vid denna efter viss komplettering motsvarar avlagd övermaskinistexamen vid navigationsskola, Enär utbildningens omfattning i huvudsak kan anses vara likvärdig vid flottan och kustartilleriet, torde även kustartilleriets maskinunderbefäl besitta kompetens motsvarande maskinistexamen av 3:e klass eller i varje fall ha möjlighet att efter viss komplettering vinna dylik kompetens. Beträffande kockar och timmermän vid flottan samt kockar vid kustartilleriet, torde underbefälsutbildningen kunna anses kvalificerande för anställning på handelsfartyg i motsvarande yrken. Löneförhållandena vid anställning i handelsflottan avgöra givetvis i mycket hög grad, huruvida avgående stammanskap kommer att söka sig över till detta verksamhetsområde. Löneplaceringen vid anställningen sammanhänger självfallet direkt med det värde, som tillmätes den utbildning manskapet erhållit vid marinen. Maskinavdelningens personal liksom radiomatroser och radiomän samt kockar och timmermän kunna antingen direkt eller i vissa fall efter kortare kompletterande praktik eller studier erhålla relativt välavlönade anställningar vid handelsflottan. Stammanskapet vid flottans däcksavdelning och vid signaloch minavdelningen vid kustartilleriet är däremot i regel hänvisat till sämre avlönade manskapsbeställningar inom handelsflottan, vilka med hänsyn till de löneförmåner vederbörande åtnjutit vid marinen icke torde te sig särskilt lockande. För att närmare belysa detta förhållande lämnas nedan vissa uppgifter angående däcksmanskapets löner ombord på handelsfartyg. Enligt fr. o. m. den 1 februari 1942 gällande avtal utgår kontant lön per månad för däckspersonal i manskapsbefattning på handelsfartyg med följande belopp (inklusive 20'7 % dyrtidstillägg men ej krigsriskpremier). Båtsman kronor 236 Matros1 » 224 Lättmatros 2 » 151 Jungman med minst 12 månaders praktik » 85 Jungman med mindre än 12 månaders praktik » 73 De sammanlagda kontanta fredslöneförmånerna för ogift underbefäl vid däcksavdelningen under sjötjänstgöring kunna beräknas till under fjärde anställningsåret 180 kronor och under femte anställningsåret 193 kronor per månad. För 1 2

F ö r att mönstra såsom matros fordras 36 månaders praktik på däck. » » » » lättmatros » 24 » » » »

332 gift personal tillkomma hyres- och ortstillägg, f. n., inklusive rörligt tillägg och kris tillägg, högst kronor 90: 40 per månad, beroende på förläggningsortens dyrortsgrupp. Gift beställningshavare åtnjuter vidare förhöjning av sjötillägget med kronor 22: 50 per månad. Sålunda kan den gifte under fjärde anställningsåret komma upp till en kontant lön per månad av kronor 292: 90 och under femte anställningsåret kronor 305: 90. Förutom dessa löneförmåner åtnjuter manskapet vid såväl handelsflottan som örlogsflottan kost och logi ombord samt viss sjukvård. Vid flottan har underbefälet därutöver fri beklädnad. Bestämmelser om tillgodoräknande av tjänstgöringstid på marinens fartyg vid anställning på handelsfartyg eller vid lönebestämning finnas icke i gällande avtal. Visserligen kan en f. d. fast anställd inplaceras i högre befattning än jungman och befordran till mera kvalificerad befattning med högre lön erhållas, innan i lönetariffen bestämd tjänstgöringstid till sjöss uppnåtts. Men anställning såsom däcksmanskap vid handelsflottan torde ändå knappast vara lockande för underbefäl vid flottan, såvida ej tjänst ombord i örlogsflottans fartyg får tillgodoräknas. Enahanda synes gälla för motsvarande personal vid kustartilleriet. Sammanfattning och förslag. Den allmänbildande undervisningen, som i första hand har till syfte att höja. stammanskapets allmänna bildningsstandard och skapa förutsättningar för fortsatt militär utbildning, är givetvis av stort värde även ur civilanställningssynpunkt. Så torde ej minst vara förhållandet med den tekniskt betonade allmänbildning, som kommissionen föreslagit för stammanskapet vid maskinoch hantverksavdelningarna, Utbildningen i yrkestjänst torde göra det möjligt för en stor del av stammanskapet att direkt eller i vissa fall efter endast viss komplettering av de i den militära tjänsten förvärvade kunskaperna och erfarenheterna uppnå kompetens för anställning inom motsvarande yrken på den civila arbetsmarknaden. Den frivilliga studieverksamheten, för vilken stammanskapet att döma av svaren vid kommissionens utfrågningar visar stort intresse, bör på allt sätt uppmuntras. Med den relativt goda allmänbildande undervisning, som den fast anställde i framtiden kan beräknas erhålla i rekryt- och underbefälsskolorna, torde en komplettering av studierna fram till realexamen och även till studentexamen icke möta alltför stora svårigheter. Vid det frivilliga studiearbete, som erfordras härför, böra de civila lärarna i rekryt- och underbefälsskolorna kunna medverka. Genom samarbete mellan lärare och elever bör ett studieprogram kunna uppläggas, som för flertalet torde kunna genomföras vid sidan av den militära tjänsten. Under sjökommenderingar eller tjänst vid kustartilleriets försvarsanstalter bör den vid förbanden tjänstgörande socialvårdsassistenten bistå studieintresserade med råd och dåd. Då flottans fartyg under fredsförhållanden komma att förläggas till örlogsstationerna under viss del av vinterhalvåret, synes det bli möjligt att utnyttja där befintliga skollokaler för kvällslektioner under frivilligt anordnade kurser. Även de verkstads- och övriga skolor, som kommissionen föreslagit, böra kunna utnyttjas för viss utbildning i civilanställningssyfte.

333 Åtgärder för att underlätta anställning inom civil sjöfart böra också vidtagas. Kommissionen har i sitt förslag till utbildningens ordnande för flottans och kustartilleriets stammanskap sökt tillgodose, att viss del av manskapet under sin första anställningstid erhåller sådan kompetens, som erfordras för anställning såsom befäl vid handelsflottan. Kommissionens förslag innebär sålunda, att maskinavdelningens manskap vid såväl flottan som kustartilleriet erhåller mer än tillräcklig teoretisk utbildning för att godkänd examen vid furirskola skall kunna motsvara maskinistexamen av 3:e klass. Stadgandet i befälsförordningen (S. F. S. 1936: 315 § 24 mom. 4) att såsom maskinistexamen av 3:e klass vid navigationsskola må tillgodoräknas avlagd godkänd examen i fullständig kurs för maskinavdelningen vid flottans korpralskola (motsvarande nuvarande furirskola) bör med hänsyn härtill utvidgas att gälla även examen avlagd vid kustartilleriets furirskola. För erhållande av maskinistbrev av 3:e klass fordras enligt befälsförordliingen § 25 mom. 3, jämfört med § 19 mom. a), utöver avlagd maskinistexamen av 3:e klass, att ha tjänstgjort minst 30 månader, varav minst 12 månader till sjöss såsom eldare (motorman) på maskindrivet fartyg och minst 12 månader i mekanisk verkstad samt den tid, som kan återstå, antingen till sjöss såsom eldare (motorman) på maskindrivet fartyg eller såsom verkstadsarbetare i mekanisk verkstad. Den som avlagt godkänd examen vid flottans korpralskola skall styrka, att han fullgjort dels mot ovan nämnd tjänst till sjöss svarande tjänst på flottans fartyg, dels ock 8 månaders tjänst i mekanisk verkstad. Ifråga om kustartilleriets personal torde den av kommissionen föreslagna praktiska utbildningen vid verkstäder, 7 månader, och vid maskinanläggningar ombord och iland, 6 månader, motivera, att den för erhållande av maskinistbrev av 3:e klass erforderliga verkstadstjänsten liksom för motsvarande personal vid flottan fastställes till 8 månader. Ifrågavarande stadgande rörande verkstadstjänst bör därför utsträckas till att gälla även kustartilleriets personal. Erforderlig tjänstetid ombord uppnår flottans manskap tillhörande maskinavdelningen i de flesta fall under sin första anställningstid, varför denna personal vid avgången ur tjänst helt uppfyllt fordringarna' för erhållande av maskinistbrev av 3:e klass. Ifråga om motsvarande personal vid kustartilleriet bör tjänst på maskindrivna fartyg, båtar och färjor åtminstone i någon mån få räknas likvärdig med tjänst på handelsfartyg, varför således endast viss tids kompletterande tjänst på handelsfartyg erfordras för att kustartilleriets personal skall kunna erhålla nämnda behörighetsbevis. Enligt kommissionens förslag till underbefälsutbildning för manskapet vid däcksavdelningen vid flottan samt signal- och minavdelningen vid kustartilleriet skall utbildningen i vissa ämnen utvidgas till att motsvara fordringarna för skepparexamen av 2:a klass. Med hänsyn härtill anser kommissionen befogat att i befälsförordningen stadgas, att avlagd godkänd exa-

334 men vid underbefälsskola för nämnda yrkesavdelningar jämställas med avlagd skepparexamen av 2:a klass. Kommissionen anser även, att, vid beräknande av tjänstetid till sjöss, tjänst ombord på flottans och kustartilleriets fartyg i viss utsträckning bör få tillgodoräknas. Denna fråga torde böra närmare prövas av 1943 års sjöbefälssakkunniga. Utbildning vid navigationsskola bör göras mera lättillgänglig för marinens avgående stammanskap än vad f. n. är fallet. Det kan bl. a. ifrågasättas, om icke det underbefäl, som önskar genomgå utbildning vid sådan skola för att där avlägga nautisk eller maskinteknisk examen, borde kunna erhålla studielån på lindriga villkor. Saklig orientering till ledning för studier och yrkesval bör lämnas det fast anställa manskapet vid lämpliga tidpunkter. Det är av vikt, att den fast anställde redan på ett tidigt stadium informeras om vilka framtidsutsikter han kan ha samt att han erhåller noggranna upplysningar om de möjligheter, som stå till buds för att genom egna studier skaffa sig fortsatt utbildning. Läget på den civila arbetsmarknaden undergår ständiga förändringar och under en fyra- eller femårsperiod hinner mycket inträffa. Det är därför av betydelse, att valet av yrkesutbildning icke sker av en slump. E t t intimt samarbete mellan de militära myndigheterna och statens arbetsmarknadskommission bör därför i detta syfte ske. Den inom arbetsmarknadskommissionen inrättade avdelningen för yrkesrådgivning borde enligt kommissionens meningkunna till de militära förbanden utsända konsulenter, vilka vid lämpliga tidpunkter under året orienterade manskapet om läge och tendens på arbetsmarknaden samt stode till tjänst med råd i val av yrke och förberedande civilanställningsutbildning.

K A P . VI.

Utbildningen vid sjö värnskåren. Den maritima ungdomsrörelsens samband med sjövärnskären. I oktober 1941 införlivades Sveriges frivilliga motorbåtskår mera fast med sjöförsvaret under namnet Sjövärnskåren. År 1942 förordade för ändamålet tillkallade sakkunniga anordnande av en frivillig sjömilitär undervisningsverksamhet med syfte att dels meddela allmän sjömansutbildning, dels förbereda ungdom för den sjömilitära banan. Utbildningen skulle bedrivas vid Sveriges scoutförbunds kårer och avdelningar för sjöscouter samt vid särskilda aspirantavdelningar inom sjövärnsflottiljerna. Denna utbildning borde vara tillgänglig för ynglingar från alla samhällsskikt. Med anledning av i proposition 1942: 293 framlagt förslag beviljade riksdagen för år 1942/43 ett anslag av 75,000 kronor för maritim ungdomsverksamhet. Ett maritimt ungdomsråd inrättades som centralorgan för verksamheten. Sjövärnskårens aspirantutbildning är avsedd att utgöra en fortsättning av den inom sjöscoutrörelsen bedrivna undervisnings- och övningsverksamheten. Man räknar med att ynglingar, som t. o. m. 15 års ålder tillhört sjöscoutrörelsen och ej fortsätta som sjöscoutledare, skola söka sig över till sjövärnskåren såsom aspiranter.

Sjövärnskårens organisation och uppgift. Utom aspiranterna ingå i kåren aktiva och passiva medlemmar. Enligt det for kåren gällande reglementet (kungl. brev den 17 oktober 1941) är medlemskapet dan frivilligt, medan däremot tjänstgöringen, särskilt under mobilisering och forsvarsberedskap, är obligatorisk för i stort sett samtliga aktiva medlemmar. Kåren är direkt underställd chefen för marinen och kårens chef utses av Kungl. Maj:t. Den är uppdelad på flottiljer, fördelade på marindistnkten. Varje flottilj står under befäl av en av chefen för marinen utsedd officer ur marinen eller kårmedlem av officers tjänstegrad såsom flottiljchef. Kårens uppgift är att vid förstärkt försvarsberedskap (mobilisering) ävensom eljest, då så finnes lämpligt, ställa särskilt utbildad personal till krigsmaktens förfogande. Från kåren tillhandahålles krigsmakten vidare för övningsändamål lämpliga motorbåtar. De huvudsakliga arbetsuppgifterna för kårens personal äro enligt utfärdade tjänstgöringsföreskrifter bevakningstjänst, sjötransport- och sjökommunikationstjänst, sjöfartskontroll, krigspoiistjänst, expeditionstjänst samt tjänst på hjälpfartyg, vilken sistnämnda avses omfatta även minsvepningstjänst inom skärgård. 1942 års riksdag upp-

336 tog på flottans nybyggnadsprogram i enlighet med försvarsutredningens förslag sex båtar, avsedda för kårens övningar och användbara for dylik minsvepningstjänst.

Rekrytering. Till aspiranter vid sjövärnskåren antagas ynglingar fyllda 16 år, vilka icke äro inskrivna såsom värnpliktiga. Aspirant, som genomgått fullständig aspirantutbildning, tilldelas vid inskrivningen såsom värnpliktig flottan. Etter fullgjord första värnpliktstjänstgöring kan aspirant vinna aktivt medlemskap i sjovärnsflottilj. Aktivt medlemskap kan också vinnas av: värnpliktig, som ar tilldelad marinen och vilkens krigsplacering vid kåren anses önskvärd; annan värnpliktig därest han fyllt 37 år, dock endast efter i kommando vag for varje särskilt fall lämnat medgivande; från värnplikt frikallad samt den som utträtt ur varnpliktsåldern utan att likväl ha uppnått 50 års ålder. ... Hittills har endast ett ringa, antal f. cl. sjöscouter sökt sig over till sjövärnskåren såsom aspiranter. Sålunda hade av de 741 aspiranterna vintern 1942—1943 endast 17 varit sjöscouter. Detta antal kan dock beräknas stiga allteftersom sjöscoutrörelsens verksamhet får fortgå, dess behov av ledare fylles och det för sjöscouter blir praxis att vid uppnådda 16 ar fortsatta sm utbildning vid sjövärnskåren. o Värnpliktig, som tilldelas flottan på grund av genomgången aspirantutbildning vid sjövärnskåren, åligger en första fredstjänstgormg i en följd om 450 da^ar. Söker han aktivt medlemskap i sjövärnskåren, skall han genom antagningskontrakt förbinda sig att under de tre första åren årligen tjänstgöra 4—6 dagar, förlagda antingen i en följd eller fördelade på två perioder, samt därefter 2 dagar vartannat år. Sökes ej aktivt medlemskap föreligger ingen tjänstgöringsskyldighet i fred. Icke minst för värnpliktiga, som avlägga studentexamen eller studera vid högskola eller annan högre läroanstalt måste det vara fördelaktigt att efter aspirantutbildning fullgöra sm värnplikt vid flottan i en följd under blott 450 dagar mot att tilldelas annan försvarsgren och uttagas till befälsutbildning, som medför längre och splittrad yarnpliktstid Av infordrade uppgifter vintern 1942—1943 framgår att ej mindre an o04 cl v s 68-i % av hela antalet aspiranter vid kåren då studerade vid eller genomgått realskola eller gymnasium. Antalet aspiranter med högre utbildning än folkskola och fortsättningsskola var sammanlagt 582 d. v. s. 78*6 ^. Sjövärnskårens aspiranter rekryteras således till största delen av ynglingar ned högre skolutbildning.

Utbildningsförhållanden m. m. Under den tid aspirantutbildning enligt de nya bestämmelserna pågåfc ha såsom aspiranter antagits även ynglingar i åldern 17—18 år Dessa ha altsa ei kunnat erhålla avsedd utbildning under en hel 3-års period fore värnpliktstjänstgöringens påbörjande. Med hänsyn till behovet av instruktörer ock da aspiranter kunna utbildas och användas såsom sådana först efter det de geiomgått 3:e aspirantkurs, är det önskvärt, att aspirantutbildningen avslutas under 18-e levnadsåret. Antagningsåldern bör därför fastställas till lo ar Värnpliktig, som fullgjort fullständig aspirantutbildning, skall da han anmäler sig till inskrivning, avlämna av chefen för sjövärnskåren utfärdat otyg härom. Enär aspirantutbildningen bedrives vid spridda utbildningsenheter (flottiljer), torde begreppet fullständig aspirantutbildning bora förtydligas och fordringarna ifråga om kunskaper och färdigheter närmare preciseras i tjmstgöringsföreskrifterna,

337 Utbildningens organisation. Utbildningen vid sjövärnskåren är uppdelad på aspirantkurser, underbefälskurser, fänrikskurs, kaptenskurs, repetitionskurser och särskilda kurser. Den är förlagd till marindistrikt, särskild utbildningsanstalt (sjökrigsskolan och sjökrigshögskolan) eller flottilj. Chefen för sjövärnskåren planlägger i samråd med vederbörande chef utbildning, som är förlagd till marindistrikt eller särskild utbildningsanstalt, samt utfärdar de närmare föreskrifterna för den utbildning, som anordnas vid sjövärnsflottilj. I regel är utbildningen frivillig, men under nu rådande beredskapsförhållanden förekomma obligatoriska utbildningskurser i viss utsträckning. Tjänstgöring såsom ledare eller instruktör är även frivillig, men personalen kan under nu anbefalld beredskap inkallas till tjänstgöring och avlönas då av statsmedel. Kurserna äro kostnadsfria för aktiva medlemmar, som inkallas till tjänstgöring vid vederbörligt marindistrikt. För aspiranter däremot utgår kursavgift, som beräknas täcka 50% av kostnaderna för kursen. Aspirantutbildningen omfattar 3 sommar- och 3 vinterkurser. Sommarkurserna anordnas vid vederbörlig flottilj eller för aspiranter från en eller flera flottiljer vid särskilda övningsläger och pågå omkring 4 veckor i en eller flera omgångar, beroende på antalet elever. Vinterutbildning bedrives vardagskvällar samt sön- och helgdagar och anordnas genom vederbörande flottiljs försorg. Härför utnyttjas när så ske kan skollokaler, övningsplatser och övningsmateriel vid hiarindistrikt. Underbefälsutbildningen sker vid marindistrikt under inkallelse till värnpliktstjänstgöring och kan fullgöras på olika sätt. För aspiranter, som genomgått fullständig aspirantutbildning, meddelas underbefälsutbildningen under första värnpliktstjänstgöringen och pågår omkring 3 månader. Aktiv medlem, som ej varit aspirant eller fullgjort första värnpliktstjänstgöringen, genomgår — utom 3 månaders allmänt grundläggande utbildning i samband härmed — under därpå följande inkallelse omkring 2 månaders praktisk utbildning. Aktiv medlem åter, som före antagningen fullgjort första värnpliktstjänstgöringen, har att genomgå underbefälsutbildningen under 3 månaders inkallelse vid marindistrikt. Fänriksutbildningen omfattar antingen en vinterkurs om 7 eller två sommarkurser om vardera 3 månader och anordnas vid marindistrikt eller sjökrigsskolan. Kaptensutbildningen omfattar en kurs om 2 månader och anordnas ombord på något till marindistrikts lokalstyrka eller fartygsdepå hörande fartyg eller iland vid marindistrikt; dock kan utbildningen även förläggas till annat förband eller utbildningsanstalt (sjökrigshögskolan). Repetitions- och särskilda kurser anordnas vid marindistrikt, sjövärnsflottilj eller utbildningsanstalt enligt för varje kurs utfärdade föreskrifter. Utbildningens ändamål och bedrivande. AspirantuÅbildningen skall enligt utbildningsföreskrifterna särskilt avse att ge eleverna en allmän karaktärsfostran samt de allmänmilitära grunderna ävensom övning till gott sjömanskap. Utbildningen skall därjämte vara en förberedelse för vidareutbildning till underbefäl och befäl inom kåren. För samtliga vinterkurser upptager timplanen 60 lektionstimmar om 40 minuter. Ämnena äro navigation, sjömanskap och reglementen, maskin- och fartygskännedom, samhällslära, handvapenstjänst, befälsutövning, signalering, sjömaning samt hälso- och förbandslära. 22—2029 43

338 Beträffande sommarkurserna återfinnes i utbildningsföreskrifterna ej timplan, utan undervisning och övningar vid dessa bedrivas enligt de anvisningar, som framgå av kursplanerna och i den omfattning, som vederbörande flottilj chef bestämmer. Kursplanerna upptaga, förutom repetition och praktisk tillämpning av det som genomgåtts i läro- och övningsämnen under vinterkurserna, följande: l:a och 2:a årets sommarkurser: Segling och rodd med kuttrar och skeppsbåtar, prov för riksidrottsmärket och simmagistermärket, gymnastik enligt tillämpliga delar av gymnastikinstruktionen, lekar, tävlingar och bollspel (företages i grupper eller avdelningar för att stärka lagandan). Under 2:a året tillkomma 2 a 3 dagars segelturer eller motorbåtsturer för övning i praktisk navigation. 3:e årets sommarkurs: Segling och rodd samt därunder i den mån omständigheterna medge omkring två veckors långsegling med större segelbåtar för övning i praktisk navigation. Gymnastik och idrott. Kommissionen anser, att kursplanerna äro alltför omfattande med hänsyn till den utbildningstid, som står till buds. Det torde icke vara möjligt att med angivet timtal bibringa aspiranterna den kunskap och färdighet, som kursplanerna föreskriva, även om intresset för utbildningen är stort. Vidare synes utbildningen i olika ämnen vara mindre väl avvägd mellan kurserna. Stegringen är ej tillräcklig för att utbildningen skall lämna avsett resultat. Med anledning av de under de gångna 2 åren vunna erfarenheterna har man emellertid inom sjövärnskåren påbörjat revidering av kursplanerna. Erfarenheterna visa också, att vissa omständigheter försvåra utbildningens planenliga bedrivande. Elevernas ordinarie skolarbete, läxläsning och annat hemarbete gör, att de ej kunna närvara vid alla lektioner. Detta gäller i första hand de äldre eleverna. Vidare kunna aspiranter bosatta utom kursorten ej kontinuerligt deltaga. Därigenom har aspiranternas behållning av vinterutbildningen i många fall ej blivit så god. Åtgärder ha därför vidtagits för att komplettera vinterutbildningen under sommarkurserna. Man har också övervägt att förlänga utbildningstiden för vinterkurserna och att i viss utsträckning ordna korrespondensundervisning. Ej heller i det praktiska utbildningsarbetet har stegringsföljden alltid varit den mest ändamålsenliga. Sålunda har tyngdpunkten i vissa ämnen och övningsgrenar förlagts till de första kurserna, sannolikt beroende på att en del mindre erfarna instruktörer ej förmått att planlägga undervisningen. Vissa grundläggande kunskaper och färdigheter .har man tydligen ansett vara så enkla, att man omedelbart övergått till delar av ämnet, som tillhöra senare utbildningsskeden. Vidare har, på grund av att de yttre förutsättningarna för sommarutbildningen varit olika, denna kommit att bedrivas på olika satt. Sommarkurser ha anordnats vid övningsläger i skärgården eller vid kusten. De enda fasta övningsläger, som därvid disponerats, äro Öresunds sjövärnsflottilj s övningsläger vid Limhamn och Västernorrlands sjövärnsflottiljs läger vid Lungö utanför Härnösand. Med hjälp av donationsmedel har man på dessa platser kunnat anordna permanenta förläggningar och även i övrigt tillgodose utbildningsverksamheten. Övriga flottiljer däremot ha endast 'ill-

339 fälligt disponerat fartyg, övningsplatser och i vissa fall byggnader. Vidare har handvapensexercis vid en del övningsläger, som saknat exercisplan, ej kunnat bedrivas i full utsträckning. Vid flottiljer, som haft god tillgång på segelbåtar, har utbildningen företrädesvis omfattat segling. Ifråga om resultatet av aspirantutbildningen har kommissionen funnit, att elevernas kunskaper och färdigheter särskilt i segling och rodd i allmänhet äro goda, vilket är förklarligt med hänsyn till att ynglingar i allmänhet ju äro mycket intresserade av båttjänst. Även för ämnena signalering och sjömaning visas stort intresse. Så synes däremot icke vara fallet med handvapensexercis. Det kan för övrigt i frågasättas, om ej den formella exercisen med vapen borde inskränkas, och ämnet handvapenstjänst begränsas till att huvudsakligen omfatta vapenkännedom och skjutning, särskilt som regelmässig formell exercis ej alltid kan bedrivas vid övningsläger i skärgårdsterräng. Enligt kommissionens mening bör aspirantutbildningen huvudsakligen koncentreras till ämnena segling, rodd, sjömaning och signalering. Värnpliktsutbildningen för elever, som genomgått fullständig aspirantutbildning, bedrives enligt föreskrifter i marinorder nr 43/43. Aspiranterna uttagas till svepmatroser och utbildas enligt nedanstående utbildningsplan. 3 mån. (febr.—april) värnpliktsskola period I iland, 2 » (maj—juni) » » H ombord, 3 » (juli—sept.) kurs 1 vid minsvepningsskola, 4 » (okt.—jan.) praktisk tjänst på minsvepnings- och sjöfartskontrollfartyg, 2 » (febr.—mars) underbefälsutbildning samt 1 » (april) instruktörstjänst vid värnpliktsskola period I. Såväl för utbildningen vid värnpliktsskola period I som för yrkesundervisningen gälla särskilda kursplaner så avpassade, att kompetens för befordran till underbefäl vid sjövärnskåren kan erhållas under värnpliktstjänstgöringen. Därför ingå i kurserna även ämnena navigation, sjömanskap och reglementen samt maskin- och fartygskännedom. För den fortsatta utbildningen gälla samma utbildningsföreskrifter som för övriga svepmatroser. I marinorder nr 461/42 föreskrives beträffande underbefälsutbildningen endast följande: »Under underbefälskurs iland avses eleven tjänstgöra som biträdande instruktör vid värnpliktsskola period I.» I marinorder nr 43/43 medges de aspiranter, som under minsvepningsskola kurs 1 visat synnerlig duglighet, rätt att genomgå kurs 2 vid samma skola. Dessa genomgå då ej underbefälsutbildning enligt ovanstående utbildningsplan utan anses ha uppnått underbefälskompetens i och med avslutad kurs 2 vid nämnda skola och kunna i likhet med övriga värnpliktiga, som genomgått dylik kurs, befordras till högbåtsmän. I anvisningar för utbiMningen föreskrives, att gallring bör företagas efter varje kurs. Till kurs, som år 1943 vid Stockholms örlogsstation anordnades för aspiranter, kommenderades sådana, vilka chefen för sjövärnskåren ansåg besitta kunskaper motsvarande fullständig aspirantutbildning. Underbefälsutbildningen för de medlemmar av sjövärnskåren, som icke varit aspiranter, sker, såsom nämnts, på två sätt beroende på om medlemmen

340 dessförinnan fullgjort första värnpliktstjänstgöring eller ej. Den har enligt utbildningsföreskrifterna till ändamål att bibringa eleverna sådana kunskaper, färdigheter och befälsegenskaper, som erfordras för att de skola kunna tjänstgöra såsom underbefäl vid kåren. Utbildningen skall dessutom avse att vara en förberedelse för befälsutbildningen vid kåren. Timplan för denna utbildning ingår ej i utbildningsföreskrifterna. Kursplanen upptager ämnena navigation, sjömanskap och reglementen, maskin- och fartygskännedom, handvapenstjänst, befälsutövning, signalering, båttjänst, sjömaning, gymnastik samt hälso- och förbandslära. Beträffande navigation anmärkes i planen, att utbildningens omfattning motsvarar fordringarna för skepparexamen av 2:a klass. Fänriksutbildningen har till ändamål att bibringa eleverna sådana kunskaper, färdigheter och befälsegenskaper, som erfordras för att de skola kunna tjänstgöra som officerare vid kåren. Det framhålles i utbildningsföreskrifterna, att »synnerlig uppmärksamhet skall fästas vid att eleverna bibringas den uppfattning och hållning samt den fasthet i uppträdandet, vartill officersgraden förpliktar». Kursplanen, som är mycket omfattande, upptager ämnena navigation, sjömanskap och reglementen, maskin- och fartygskännedom, minlära, handvapenstjänst, befälsutövning, signalering, båttjänst, gymnastik samt hälsooch förbandslära. För ämnet navigation anges att utbildningen motsvarar fordringarna i navigationsskolas skepparklass med undantag av läran om tidvatten samt astronomisk navigation. I ämnet sjömanskap och reglementen ingå avsnitt, som ej i större utsträckning kunna sägas vara nödvändiga med hänsyn till elevernas kommande uppgifter. Dessa avsnitt ha tydligen tillkommit för att göra utbildningen likvärdig med den i navigationsskolorna. Det kan ifrågasättas, om ej ämnet även i övrigt är väl omfattande. Däremot ingå ej i utbildningen ämnena förvaltningstjänst och expeditionstjänst. Med hänsyn till elevernas utnyttjande såsom befälhavare vid kontrollstationer och i övrig tjänst, där fordran på kännedom om förvaltning och expeditionsföring måste ställas, bör lämpligen utbildning för dylik tjänst tillkomma. Fänrikskurs period 1 anordnades år 1942 vid Ostkustens, Sydkustens och Västkustens marindistrikt samt år 1943 (l:a och 2:a perioden) vid sjökrigsskolan. Då fänriksutbildningen enligt utbildningsföreskrifterna ännu ej helt avslutats, finnas icke några slutliga erfarenheter om utbildningsföreskrifternas ändamålsenlighet. På grund av elevernas olika förkunskaper har utbildningen i vissa övningsgrenar och ämnen måst omfatta även sådana kunskaper och färdigheter, som skulle inlärts på lägre utbildningsstadier. För framtiden bör dock, om i enlighet med kommissionens i det följande angivna förslag rekryteringen helt kommer att ske aspirantvägen, likvärdiga förkunskaper vara att påräkna och eleverna komma att tillhöra samma åldersgrupp. Nu har elevernas olika ålder (från några och tjugu till fyrtiosju år) även nödvändiggjort differentiering av utbildningen i sådana övningsgrenar, som fordra fysisk spänst.

341 Kaptensutbildningen har enligt utbildningsföreskrifterna i marinorder nr 483/42 till ändamål att bibringa eleverna kunskaper och befälsegenskaper för tjänstgöring i högre befattningar vid kåren såsom flottiljchef, ställföreträdande flottiljchef, befattning i kårstaben och i andra befattningar vid sjövärnskåren ombord och iland. Kursplanen upptager: L ä r o ä m n e n (c:a 1 mån.). Navigation (c:a 20 tim.). Förvaltningstjänst (c:a 72 tim.). Reglements- och författningskunskap, (c:a 32 tim.). Sjömanskap (c:a 12 tim.). ö v n i n g s ä m n e n (c:a 1 mån.). Praktisk navigation. Handvapenstjänst. Båttjänst. Befälsutövning och befälstjänstgöring. Även kaptenskursen synes alltför omfattande med hänsyn till den anslagna utbildningstiden. Då den senare delen av utbildningen bedrives ombord, torde det dessutom vara svårt att ordna t. ex. övning i handvapenstjänst i de delar, som avse »Övning att föra trupp i sluten ordning av kompanis storlek». Instruktionspersonal. Tidigare anlitades för utbildning av sjövärnskårens personal så gott som uteslutande officerare, underofficerare och underbefäl av flottans stam. För de utbildningskurser, som anordnas vid marindistrikt och särskilda utbildningsanstalter, är detta fortfarande fallet. Vid aspirantutbildningen har det emellertid ansetts både nödvändigt och lämpligt att sjövärnskårens egen personal handhar utbildningen. Så har dock ej helt kunnat ske, enär lämpliga ungdomsledare ej funnits vid samtliga flottiljer. För utbildning av dylika ledare anordnades år 1942 en 3 veckors kurs, men denna samlade blott 10 deltagare. För att säkerställa tillgången på instruktörer inom flottiljerna bör även i fortsättningen särskild ledareutbildning anordnas. Den utbildning i instruktionstjänst, som kan erhållas vid befäls- och underbefälsutbildning vid flottan, bör vidare kompletteras, enär det vid aspirantutbildningen gäller att handha ungdom av yngre årgång och under delvis andra former än vid den militära utbildningen.

Personalens utnyttjande och krigsplacering m. m. Under fred utnyttjas sjövärnskårens personal endast för egen utbildning eller såsom instruktörer vid aspirantutbildningen. Vid förstärkt försvarsberedskap och mobilisering fullgör personalen krigstjänstgöring. Enligt anvisningar av chefen för försvarsstaben fastställer kårchefen det antal aktiva medlemmar av olika grader, som får finnas inom varje flottilj, och föreskriver huru dessa skola fördelas till försvarsgrenarna. Inkallelse till såväl krigs- som fredstjänstgöring verkställes av vederbörande flottilj chef i samråd med kårchef och

342 marindistriktschef. Under förstärkt försvarsberedskap och mobilisering utövar marindistriktschef befälet över den personal av sjövärnskåren, som för krigstjänstgöring underställes honom. Sjövärnskårens personalbehov uppgår enligt från kårchefen inhämtade uppgifter f. n. till 2 790 man. Av dessa avses 2 149 man för tjänst vid marinen och återstoden för tjänst vid armén. Tillgången på personal den 1 april 1943 var 1 306 man varför bristen då utgjorde 1 484. Det förhållandevis största antalet vakanser förekom i underbefälsgraden och bland de meniga. Sålunda voro vakanserna i procent av behovet ifråga om löjtnanter 36, fänrikar 38, flaggkorpraler 34, furirer 50 och meniga 60. Årsbehovet av nya medlemmar regleras indirekt genom beslut om högsta tillåtna antalet aspiranter per år, men medlemsskap kan, såsom redan nämnts, vinnas även av personer, som ej genomgått aspirantutbildning. Av chefen för sjövärnskårens verksamhetsberättelse för år 1942 framgår att personalen vid sjövärnskåren utnyttjas mycket olika. Ungefärliga inkallelsetiden till beredskapstjänst per aktiv medlem var sålunda år 1942 inom Ostkustens marindistrikt 6 månader men inom Sydkustens marindistrikt endast 3V2 månader. Sjövärnsflottilj erna inom Ostkustens och Öresunds marindistrikt ha tagits mest i anspråk for beredskapstjänstgöring. Även ifråga om fördelningen av inkallelserna till beredskapstjänst för personal av olika grader ha rätt stora skiljaktigheter förelegat. I regel har inkallelsetiden för officerare och underbefäl varit längst. Sålunda var den genomsnittliga inkallelsetiden år 1942 för officerare 145, för underbefäl 120 och för meniga 85 dagar. Den tjänst, för vilken sjövärnskårens personal hittills huvudsakligen utnyttjats, har varit sjöfartskontroll, bevaknings-, sjötransport och sjökommunikationstjänst samt expeditionstjänst. Dessutom har personal inkallats for tjänst som instruktörer vid aspirantkurser sommartid. Det har även förekommit, att personal tillhörande sjövärnskåren tjänstgjort som instruktörer vid stammanskapets utbildning. Även till tjänstgöring på stridsfartyg liar i en del fall sjövärnskårens personal kommenderats, främst på mmsvepn.ngsfartyg. På grund av att personalen tagits i anspråk för andra uppgifter an dess egentliga har flottiljchefs möjlighet att på lämpligaste sätt fordela och disponera denna i viss mån försvårats. Enligt vad kommissionen inhämtat från marindistriktscheferna, anse dessa, att den tjänst, sjövärnskårens personal nu i första hand bestrider, nämligen sjöfartskontroll, bevakningstjänst, sjötransport- och militärledstjanst, avea tor framtiden bör avses för denna personal. , m Sålunda har chefen för Sydkustens marindistrikt framhållit, att sjovirnspersonalen vore särskilt lämplig för militärledstjänsten, enär denna personal i regel dels kunde anses vara mera pålitlig än värnpliktiga i allmänhet, dels erhållit viss utbildning just för denna tjänst. Däremot vore det med haisyn till den knappa personaltillgången icke lämpligt, att sjövärnspersonalen utbildades och avsåges för minsvepningstjänst. Enligt chefen för Norrlandskuttens marindistrikt vore sjövärnskårens personal mindre väl lämpad for den hårda och påfrestande minsvepningstjänsten. Även sjövärnskårens personal har framhållit önskvärdheten av att ksrens arbetsuppgifter preciseras. Med hänsyn till reglementets bestämmelser angående medlemskap torde det vara angeläget att så sker.

Sammanfattning och lörslag. Utbildningen vid sjövärnskåren avser att göra aktiv medlem kompetent att sköta viss tjänst såsom underbefäl eller befäl.

343 Kårens personalbehov har hittills icke kunnat fyllas. Bristen på aktiva medlemmar av menigs grad har dock varit förhållandevis störst. Under beredskapen ha för befattningar, som rätteligen bort bestridas av meniga vid kåren, utnyttjats andra värnpliktiga tilldelade flottan. Å andra sidan ha meniga tillhörande kåren tagits i anspråk för tjänst vid flottan för uppgifter, som icke äro kårens men för vilka de utbildats under sin värnpliktstid eller eljest ansetts lämpliga. Då de tjänstgöringsuppgifter, för vilka meniga vid kåren hittills avsetts, utan olägenhet kunna skötas av värnpliktiga med vanlig utbildning, kan det ifrågasättas, om sjövärnskårens personalkader bör innefatta meniga i värnpliktsåldern, vilka icke erhålla annat utbyte av medlemskapet än att de få deltaga i kårens övningar. Kommissionen föreslår därför, att kåren såtillvida omorganiseras, att den får till huvudsaklig uppgift att i samarbete med flottan utbilda och öva för vissa speciella uppgifter avsedd underbefäls- och befälspersonal. 1 samband härmed anser sig kommissionen böra framhålla vikten av att det klart utsäges, för vilka uppgifter kårens personal skall avses. Dessa uppgifter synas böra begränsas till sådana, för vilka frivillig utbildning delvis är tillräcklig. Den för underbefäls- och befälskompetens erforderliga grundläggande utbildningen bör dock vara obligatorisk för dem, som uttagas för dylik utbildning. För utbildning till officerare vid sjövärnskåren uttagna värnpliktiga bör i värnpliktslagen införas bestämmelse om extra tjänstgöringsskyldighet i 180 dagar, fördelade på två perioder. Sjövärnskårens personal torde huvudsakligen komma att utgöras av personer, vilka i sin civila yrkesutövning ej erhålla praktisk övning i sjömanskap, och bör därför lämpligen icke avses för befälstjänst ombord på stridsfartygen. Antagning, utbildning och befordran av personal vid sjövärnskåren bör i princip ordnas enligt följande. Till aktiv medlem i sjövärnsflottilj antages endast den, som efter genomgången aspirantutbildning fullgjort första värnpliktstjänstgöring vid flottan och därunder meddelats underbefälsutbildning. Antagning till aspirant sker den 1 oktober det år, yngling fyller 16 år. Utbildning av aspiranter meddelas vid sjövärnskåren och utbildningen till underbefäl och befäl sker vid flottan. Aspirantutbildningen fördelas på tre vinter- och tre sommarkurser. Vinterkurs pågår under tiden okt.—febr. och sommarkurs omkring 4 veckor. Inryckning till första värnpliktstjänstgöring sker omkring den 1 oktober. Aspiranterna utttagas till lämpliga yrkesgrenar och utbildas enligt nedanstående utbildningsplan. 3 mån. (okt.—dec.) värnpliktsskola iland. 2 » (jan.—febr.) yrkesskola ombord. 7 » (mars—sept.) praktisk tjänst ombord eller fortsatt yrkesutbildning. Enär det kan antagas, att ej alla aspiranter äro lämpliga för underbefälsutbildning, böra de i första hand utbildas för tjänst ombord. Sådana som icke

344 äro lämpliga att vidareutbildas till underbefäl fullgöra under återstående del av värnpliktstjänstgöringen praktisk tjänst ombord. Den som uttages till underbefälsutbildning, genomgår underbefälskurs iland under 3 månader (okt.—dec). Underbefälsutbildningen bör med hänsyn till att sjövärnspersonalen är avsedd att användas för olikartade uppgifter bedrivas på olika utbildningslinjer. Enär sjöfartskontroll sannolikt även framdeles torde bli en av kårens huvuduppgifter bör i underbefälsutbildningen ingå speciell utbildning härför. Utbildningen bör förslagsvis bedrivas dels i form av föreläsningar om olika typer av handelsfartyg, däckens och rummens indelning m. m. och om visiteringsteknik, dels i form av praktiska övningar, då eleverna under ledning av tullbefäl få genomgå upplagda fartyg samt erhålla råd och anvisningar angående visiterings utförande. Under denna utbildningsperiod uttagas de elever, som anses lämpliga att utbildas till officerare vid sjövärnskåren. För officersutbildning uttagna inkallas året efter första tjänstgöringens slut för att under 3 månader (juni—aug.) genomgå l:a fänrikskurs förlagd till sjökrigsskolan och inkallas nästföljande år under 3 månader (juni—aug.) för utbildning i 2:a fänrikskurs likaledes förlagd till sjökrigsskolan. Även fänriksutbildningen bör bedrivas på olika utbildningslinjer. Ämnena förvaltnings- och expeditionstjänst böra vara huvudämnen på särskild linje men även till viss del ingå i utbildningen på övriga linjer. F. d. aspirant, som godkänts i underbefäls- eller officersutbildning tilldelas sjövärnskåren och krigsplaceras i befattning avsedd för medlem i denna kår. Förordnande till furir sker efter första värnpliktstjänstgöringens slut. Den som uttagits för officersutbildning, erhåller dylikt förordnande efter fullgjord underbefälsutbildning. Förordnande till flaggkorpral sker för enbart underbefälsutbildade tidigast den 1 november året efter det första värnpliktstjänstgöringen avslutats och för officersutbildade efter l:a fänrikskursen. Förordnande till fänrik sker tidigast den 1 november året efter avslutad officersutbildning. Villkor för förordnande till flaggkorpral och fänrik är — förutom godkänd utbildning — att ha deltagit i den obligatoriska fredstjänstgöringen och därunder och även i övrigt ha visat intresse och duglighet för kårens tjänsteuppgifter. Deltagande såsom instruktör vid aspirantutbildningen bör räknas såsom merit för förordnande till högre tjänstegrad. Fredstjänstgöring förutsattes åligga all kårens personal i ungefär den utsträckning, som nu är fastställd. För den som utbildats till officer bör enligt värnpliktslagen återstående tjänstgöringstid (en månad) disponeras för repetitionskurser eller tillämpningsövningar. Förordnande till löjtnant sker tidigast 4 år efter förordnande till fänrik. För att bibehålla tillagd tjänstegrad bör ställas fordran på frivilligt deltagande i vissa kompletterings- och repetitionskurser samt övningar, alltså i princip samma fordran, som gäller för värnpliktig befälspersonal vid armén.

345 Då vid flottilj antalet kaptensbeställningar äro få— vid de flesta finnes endast en sådan beställning avsedd för flottiljchef eller ställföreträdande flottiljchef — kan ifrågasättas, huruvida ej den utbildning, som kan erfordras för att erhålla kaptensförordnande, bör kunna meddelas under frivillig kurs, således utan att eleven helt tages i anspråk för utbildningen. I varje fall torde kursplanen kunna begränsas till att främst omfatta sådan utbildning, som erfordras för att sköta befattningen såsom flottiljchef. Förordnande till kapten sker enligt nu gällande bestämmelser. Enär tjänstgöringsskyldigheten för värnpliktigt befäl vid krigsmakten upphör vid fyllda 47 år, bör även för sjövärnskårens personal tjänstgöringsskyldigheten upphöra vid denna levnadsålder. Det bör dock vara vederbörande obetaget att frivilligt tjänstgöra även därefter. Frågor rörande avlöning, pension, eventuellt inträde i reserven för viss personal torde böra bli föremål för särskilt övervägande.

KAP. VII.

A l l m ä n n a synpunkter på utbildningsarbetet och instruktionspersonalen. I detta kapitel ha sammanförts några allmänna synpunkter på det militära utbildningsarbetet och instruktionspersonalen. Dessa synpunkter äro av den art, att det skulle medfört onödig upprepning, om de — i likhet med kommissionens speciella synpunkter beträffande olika övningsgrenar och ämnen — redovisats särskilt för vart och ett av de båda vapenslag, som utredningen gäller. För att få ett begrepp om den militära instruktionspersonalens pedagogiska uppgifter och problem är det nödvändigt att först åtminstone i korthet erinra om några skillnader mellan militär och civil utbildning. Att det måste existera vissa verkliga skillnader dem emellan är helt naturligt, eftersom ändamålet med militär och civil utbildning är så olika. Men inånga skillnader torde snarare bero på att militär och civil pedagogik traditionellt isolerat sig från varandra mer än som varit nödvändigt. Det är i viss mån historiskt betingat, att den militära uppfostran starkt hävdar sin ställning som en speciell form av yrkesuppfostran, som man länge ansett oförenlig med allmänt medborgerlig uppfostran i vidare mening. Efter tillkomsten av allmän värnplikt har man dock på ömse håll börjat komma till insikt om att den militära fostran förutom sin egentliga uppgift såsom förberedelse för krigets värv också har eller kan få en betydelsefull uppgift som ett led i den allmänna folkuppfostran.

Några skillnader mellan civil och militär uppfostran. Särskilt i tider, då man varit nödsakad att avsevärt förlänga de värnpliktigas övningstid, har uttalats önskemål om att denna övningstid delvis också skulle kunna användas till att förverkliga vissa allmänna folkbildningskrav. Sålunda har man i vårt land sedan sekelskiftet vid vissa tidpunkter livligt diskuterat frågan om möjligheterna att i samband med värnpliktens fullgörande kunna förverkliga en del av folkhögskolans idé. Om detta vore möjligt, skulle — menade man — det dyrbara försvarsverket kunna lämna ett direkt bidrag även till den allmänt medborgerliga folkbildningen. Man tänkte sig, att därigenom även förståelsen och mottagligheten för den militära fostran skulle bli större, och framförallt skulle en längre övningstid lättare kunna fördragas av alla parter, om denna direkt kunde medföra vinster även i allmänt medborgerligt bildningsavseende.

347 Lantförsvarets utbildningskommission, som i sitt betänkande (S. O. U. 1941:35 Kap. III) sökt i en efter tidsomständigheterna modifierad form tillgodose vissa allmänt medborgerliga bildningskrav, har lämnat en utförlig redogörelse även för tidigare förslag och försök i detta avseende. Av denna redogörelse framgår emellertid, att dessa tidigare försök misslyckats. Gentemot försöken att utöver den rent militära utbildningen tillgodose även allmänt medborgerliga bildningskrav har ofta framhållits, att den militära utbildningen, som är och måste vara en förberedelse för krigets värv, redan i sig själv innesluter så många varandra motsatta bildningskrav att den lämpligen ej kan utvidgas till att omfatta även allmänt medborgerlig utbildning, så mycket mindre som den militära instrukfionspersonalen själv ej utbildats för folkbildarens uppgifter. Det är emellertid ej endast det militära yrkesutbildningsväsendet, som ställes inför nödvändigheten att tillgodose många olika och varandra till synes motsatta bildningskrav, utan denna fordran gäller alla former av yrkesutbildning, som göra anspråk på att kallas yrkesuppfostran. Det säger sig visserligen självt, att ingen yrkesuppfostran får eftersätta nödvändiga rent yrkesmässiga färdigheter. Men den yrkesuppfostran blir ju ensidig, som tillgodoser endast rent yrkesmässiga färdigheter men ej ser till att yrkesmannen också utvecklas både såsom människa och medborgare. Detta gäller självfallet även militär uppfostran, om man vid denna alltför mycket glömmer bort eller underskattar människan och medborgaren i krigsmannen. Såsom särskilt utmärkande för värnplikten som utbildning betraktad brukar framhållas, att den är obligatorisk. Att den för menige man dock i regel känns betydligt mera olustbetonacl än den allmänna skolplikt, som likaledes åligger var och en, beror bl. a. därpå, att värnplikten fullgöres vid betydligt högre ålder. Skolplikten fullgöres på ett åldersstadium, då de flesta ha ett mer eller mindre medvetet behov av att lära och i varje fall ha lättare att underordna sig än vid den ålder, då värnplikten inträder. Vid 20-årsåldern ha de flesta hunnit utveckla sig till självständiga människor både i inre och yttre avseende. Särskilt för den som vid den åldern blivit självförsörjande och kanske rentav också fått ansvar för andra betyder värnplikten onekligen ett djupt ingrepp i hans personliga förhållanden. 20-årmgen är i det närmaste både en fullvuxen människa och en fullmyndig medborgare. Det är naturligt, att han vill bli betraktad och behandlad såsom sådan, men vid inryckningen till första tjänstgöring finner han med ens, att han räknas som varken det ena eller det andra. Han räknas i varje fall ej alls på samma sätt som i hem och skola såsom en individ med viss självbestämningsrätt, utan han har att i allt underordna sig. Vidare finner han, att ej ens det som i det militära kallas för »enskild utbildning», har till uppgift att utveckla honom i linje med hans egna anlag och intressen, som han kanske trott med tanke på sina erfarenheter av individuell utbildning i det civila. I det militära finner han, att även denna utbildningsform endast är ett medel att under effektivare kontroll bortarbeta hans individuella egenheter och med

348 honom enskilt inöva militära färdigheter så, att han in i minsta detalj blir anpassad efter de bestämda normer, som gälla för den »enskilde i trupp». Att övergången från det civila livet till det militära för den värnpliktige i många fall betyder en så genomgripande förändring i både yttre och inre avseende, att han rentav reagerar med psykisk sjukdom eller tecken på sådan, är sedan länge känt och omvittnat. Det plötsliga upphörandet av all självständighet, känslan av osäkerhet inför mängden av nya förhållningsregler, särskilt beträffande formerna för militärt uppträdande, nödvändigheten att obetingat lyda och underordna sig, vidare befälets skärpa i tonen, hemlängtan — allt detta som vanligen kommer som en obehaglig överraskning kan lätt nog få åtminstone psykiskt labila ur jämvikten, vilken en del kanske ej återvinner förrän efter lång tid.

Övergången från det civila livet till det militära. Det säger sig självt, att den första utbildningstiden ställer stora krav ej endast på de värnpliktiga utan också på instruktionspersonalen, dess förståelse och möjlighet att etablera personlig kontakt med var och en, vilket är av mycket stor betydelse, dels för att motverka den »av-individualisering», som för många värnpliktiga är den första och största stötestenen, dels för att på så sätt alltifrån början grundlägga den ömsesidiga förståelse och det personliga förtroende, som är en av de främsta förutsättningarna för både befälsauktoriteten och för utbildningsarbetets effektivitet. U t b i l d n i n g s a r b e t e t under d e n törsta t i d e n efter i n r y c k n i n g e n . Åt utbildningen under de första 14 dagarna har lantförsvarets utbildningskommission i sitt betänkande (S. O. U. 1941:35 s. 111 f.) ägnat viss uppmärksamhet och därvid varnat för ett alltför forcerat igångsättande av utbildningsarbetet på sätt, som plägade ske under den tid, då övningstiden var snävt begränsad. I betänkandet anfördes bl. a. följande: »De första veckorna efter inryckningen till den första tjänstgöringen äro för den värnpliktige i regel de mest påfrestande. Den militära tjänstens bundenhet, kraven på ordning och lydnad, logementsförläggningen, övningarna, mängden av nya intryck, allt är ägnat att hos soldaten framkalla både fysisk och psykisk trötthet. Ovanan vid kroppsarbete utomhus verkar fysiskt särskilt tröttande på dem, vilkas kondition ej är den bästa. Vaccination, tyfusympning m. m. nedsätta krafterna hos de flesta.» Kommissionen ansåg, att själva övergången från det civila livet till det militära i någon mån borde mildras och ifrågasatte för den skull, om ej den dagliga övningstiden under de två första veckorna borde förkortas och uttagas med t. ex. endast 36 timmar under första veckan och 42 timmar under andra veckan. Dessutom borde utbildningen under de första tre veckorna inskränkas till att huvudsakligen omfatta teoretisk undervisning (delar av soldatinstruktionen, ordningsföreskrifter, lokal- och personalkännedom, filmundervisning samt omkring 15 timmar medborgerlig undervisning), exercis I, skjutning, lättare konditionsträning, grundad på gymnastik, korta terrängförflyttningar huvudsakligen i vanlig marsch, bad och hygien samt undervisning i hälso- och sjukvård. Under de första 14

349 dagarna borde man även genomföra erforderliga prov för de värnpliktigas utväljande för olika utbildningslinjer. Det sålunda framförda önskemålet om viss avkortning av den dagliga övningstiden under de båda första veckorna synes vara värt beaktande med tanke på de fysiska och psykiska påfrestningar, som de värnpliktigas inpassning i den militära miljön medför. Med hänsyn till dessa påfrestningar torde det däremot vara mindre välbetänkt att till de första 14 dagarna förlägga alla de prov, som erfordras för de värnpliktigas utväljande till olika utbildningslinjer. Såsom redan framgått av Kap. I har denna fråga emellertid kommit i ett annat läge därigenom, att de allmänt intellektuella proven föreslagits överförda till inskrivningsväsendet. Ifråga om den allmänt medborgerliga undervisning, som lantförsvarets utbildningskommission föreslagit till införande och vilken undervisning skulle påbörjas redan under de första utbildningsveckorna, förtjäna några principiella synpunkter anföras. B e h o v e t av m i l i t ä r och a l l m ä n t medborgerlig o r i e n t e r i n g . Det var på mycket goda grunder som lantförsvarets utbildningskommission i sitt betänkande (S. O. U. 1941:35 s. 213 ff.) förordade, att en viss del av den utsträckta övningstiden — högst 80 timmar — borde få användas till undervisning i vissa allmänt medborgerliga ämnen: medborgarkunskap, modersmål och räkning. Det förstnämnda ämnet skulle omfatta dels militär medborgarkunskap i form av föredrag om folkförsvarets betydelse och funktion, vårt lands militärstrategiska läge m. m., hållna av för uppgiften väl lämpade officerare, dels allmän medborgarkunskap i form av undervisning bl. a, om det svenska folksamhället (med särskild hänsyn till befolkningsfrågan), det svenska folkhushållet, ekonomiska och andra sammanslutningar, våra folkrörelser, vårt lands statsskick och rättsväsen, statliga och kommunala institutioner m. m. Ehuru det vore önskvärt, att även undervisningen i allmän medborgarkunskap omhänderhades av det ordinarie befälet, ansåg kommissionen dock, att detta ej kunde ske, förrän officerarna själva under krigsskoletiden eller sedermera i samband med sin befälsutbildning fått tillfälle att förvärva tillräcklig sakkunskap och under-visningsförmåga i ämnet. Intill dess borde undervisningen i samtliga dessa allmänt medborgerliga ämnen överlåtas åt civila lärare. Uppdraget att författa en både intresseväckande och instruktiv medborgarbok för värnpliktiga ansåg kommissionen så viktigt, »att det lämpligen borde utlämnas till fri tävlan, varvid en genom det allmännas försorg tillsatt redaktionskommitté, bestående av både militära och civila ledamöter, granskade och bedömde inkomna tävlingsskrifter». I yttrande över betänkandet hänvisade chefen för armén på denna punkt till den av överbefälhavaren anbefallda utredningen om ordnande av fritidsundervisning för de värnpliktiga, vilken undervisning enligt 1940 års mili-

350 tära socialvårdskommittés förslag (S. O. U. 1941: 30) borde omfatta även vissa allmänt medborgerliga ämnen. Arméchefen ansåg lämpligt att i samband med den sålunda anbefallda utredningen om fritidsundervisning upptaga även kommissionens förslag till prövning. Enligt socialstyrelsen vore det mycket tillfredsställande, om den av kommissionen förordade planen för allmänt medborgerlig utbildning av värnpliktiga kunde komma att ersätta en sådan blott frivillig fritidsundervisning i vissa allmänbildande ämnen, som föreslagits av socialvårdskommittén. Förslaget att i värnpliktsutbildningen borde ingå viss undervisning i allmänt medborgerliga ämnen tillstyrktes även av skolöverstyrelsen, som dock — förutom önskemålet att i denna undervisning borde ingå jämväl ämnet hälsolära — särskilt framhöll vikten av att man anskaffade för denna undervisning tillräckligt kvalificerade lärare, vilket vore en nödvändig förutsättning för att förslaget skulle kunna realiseras på ett tillfredsställande sätt. Under en övergångsperiod vore det visserligen lämpligt att för ändamålet anställa särskilda civila lärare. Genom att i militära skolor på ett helt annat sätt än nu lägga vikt vid den militärpedagogiska skolningen ansåg överstyrelsen dock möjligt att för framtiden inom befälets egna led kunna skaffa även för denna uppgift tillräckligt kvalificerade lärare. Vad slutligen beträffar förslaget att till fri tävlan utlämna uppgiften att författa en lämplig medborgarbok för värnpliktiga, ansåg överstyrelsen detta väl värt att överväga. Ett under utbildningsåret 1942—1943 vid flottan anordnat försök att meddela värnpliktiga undervisning i medborgarkunskap, svenska och räkning har redan skildrats i Kap. I I . Trots att detta tyvärr alltför improviserade försök misslyckats, har kommissionen förordat, att undervisning i förstnämnda ämne fortfarande måtte bedrivas vid flottan och införas vid kustartilleriet. Undervisningen bör dock få en annan inriktning och bedrivas under mera gynnsamma pedagogiska förhållanden än hittills. Kommissionen anser liksom lantförsvarets utbildningskommission, att det överhuvud taget är av stor vikt »att man ej lägger upp ett mera omfattande program för de värnpliktigas allmänt medborgerliga fortbildning, än att detta effektivt kan genomföras» (S. O. U. 1941:35 s. 214). Skolöverstyrelsens förslag att bland de allmänt medborgerliga ämnena upptaga även ämnet hälsolära har kommissionen övervägt men därvid kommit till den slutsatsen, att hälsoläran ej bör utbrytas utan i stället ingå i den på utbildningsprogrammet redan upptagna övningsgrenen hälso- och förbandslära. H u r önskvärt det vidare än vore att på utbildningsprogrammet upptaga även sådana ämnen som modersmålet och räkning, har kommissionen ej ansett sig böra föreslå annat än frivillig fritidsundervisning häri. Eftersom de värnpliktigas behov av undervisning i dessa ämnen är mycket olika både individuellt sett och med hänsyn till militära yrkesgrenar, skulle den, om den vore obligatorisk, behöva differentieras, varigenom behovet av särskilda lärare

351 bleve alltför stort. Däremot synes undervisningen i medborgarkunskap böra vara obligatorisk, enär flertalet ej har nämnvärda förkunskaper i detta ämne Den undervisning häri, som meddelas i ungdomsskolor, sker vanligen på ett alltför tidigt åldersstadium, då intresset och förståelsen för de allmänt medborgerliga problemen ännu ej vaknat. I Schweiz har man alltsedan slutet av 1800-talet förlagt viss allmänt medborgerlig undervisning till värnpliktsåldern. Sedermera har man för övrigt i ett flertal lander infört undervisning i medborgarkunskap i direkt samband med värnpliktsutbildningen. Kommissionen anser det ej minst ur psykologisk synpunkt viktigt, att den värnpliktige, då han börjar fullgöra en av sina mest betungande medborgerliga plikter och då han genom rekrytundervisning o. d. mest får höra talas om sina skyldigheter, också erinras om de förmåner, som tillkomma honom i stat och samhälle och vilka försvarsmakten har till uppgift att värna Genom en undervisning, som öppnar blicken för medborgarens såväl skyldigheter som fri- och rättigheter, bör han få ökad förståelse för själva den värnplikts utbildning, som han har att fullgöra, liksom också för folkförsvarets betydelse och funktion. Det faktum att försvarsintresset i vårt land f. n. är mycket starkt, ger självfallet ej någon garanti för att så kommer att bli fallet även under tider dci kanske händelseutvecklingen ej på samma sätt som nu uppfordrar därtill' Da om icke förr måste försvarsmakten mera energiskt än hittills vara med om att själv skapa och vidmakthålla detta intresse och icke såsom nu betrakta detta såsom något redan på förhand givet. Ifråga om förutsättningarna för medborgarundervisningens anordnande förtjänar anföras några allmänna synpunkter, som lantförsvarets utbildningskom-

f "r v

framhämt verkLtg e t ä n , k a U^rn kt m 2 k! 4) - >>FÖr a t t k u n n a & behälfning i aper SOm k u n n a r e d o v i s a s

°a ! Tn>Tii \Z \ ; l ' och bli till varaktigt ™ S ' l d e t ? bfmngsarbete huvudsakligen ordnas i form av en undervisning, ä dersstadie ts framförX ^ fattningsmöjligheter och bildningsbehov och + 7 framförallt avpassad efter svensk mentalitet. Endast om det ordnas såsom en undervisning, som i tillräcklig grad ger rum åt självverksamhet, kan d e t e n u ur n n h - S r « a w ^ v a k e n h e t o c h d i s c i P l i n - «»n ett sådant bildningsarbete ur militär synpunkt närmast avser att främja » u n o S r v i ^ n ? ^ 1 6 " ^ 1 1 1 m i n V i ? f l ° t t a n g j ° r t V i d f Ö r S Ö k a t t m e d d e l a värnpliktiga ^VZTV^!dborg.arkunskaP. visa tydligt, att denna undervisning ej kfn skolaf f l ™ IfT n ^\instruktionspersonalen, med mindre denna särskilt t n +i "PPgrften. Varför bör detta ämne beredas större utrymme än hittills i befalsutbildnmgen. Intill så skett, måste för undervisningen i medborgarkunskap åtminstone Ui viss utsträckning anlitas civila lärare. Sådana behövaSg forsfoch la mn av s älva Zl l°l PP ^ g 3 kurserna. För att därvid så långt möjligt begränsa behovet av civila lärarkrafter borde denna ske centralt såsom vid korrfsponF o E w e d ^ g i B ; e V s k 0 l a n h a r i* r e d - På uppdrag av och i samarbete med Folkbeiedskapen lagt upp en serie studiebrev i ämnet, benämnd »Den svenska livstormen». En dylik centralt utgiven serie studiebrev i medborgarkunskap skulle helt visst kunna lämna behövligt stoff för de värnpliktigas undervisning i ämnet. ?.^ m ^ d n a n s y n t l H kostnaderna och av andra skäl civila lärare ei kunna anställas for att meddela denna undervisning, böra sådana dock anlitas för be-

352 hövlig saklig och pedagogisk orientering av det instruktionsbefäl, som får denna undervisning om hand. En dylik orienteringskurs för vederbörligt instruktionsbefäl borde kunna anordnas centralt på samma sätt, som under senare år skett för arméns och delvis även för kustartilleriets instruktionspersonal i manskapsskolorna.

Några motsatser och ensidigheter i den militära uppfostran. D i s c i p l i n e n s former och begrepp. Frågan om disciplinen har alltid varit och är alltjämt ett centralt problem inom krigsmakten men ej endast inom denna utan överallt inom arbets- och samhällslivet, där det gäller samverkan människor emellan. I ett redan före förra världskriget utgivet arbete — »Schule und Charakter» (s. 214 f l ) , översatt till svenska år 1912 — gjorde moralpedagogen, professor Fr. W. Foerster gällande, att underskattningen av disciplinens betydelse endast är ett övergående upplösningsfenomen och ett tecken på pedagogiskt otillräckliga metoder för viljeuppfostran. Man har brukat skilja mellan olika slags disciplin: yttre och inre, passiv och aktiv, som man menat skulle stå i viss motsats till varandra och rentav vara oförenliga, liksom man på sina håll ansett och anser, att disciplin och frihet, obetingad lydnad och självständighet ej gå att förena. I det nämnda arbetet framhöll Foerster bl. a.: »Det finns ingenting farligare än då den åsikten sprides bland människorna, att tukt och frihet, disciplin och mänsklig värdighet äro oförenliga motsatser — men till en sådan uppfattning fostrar all krigstjänst, i vilken det anses nödvändigt att för tuktens skull utesluta friheten och för subordinationens skull kränka den enskildes mänskliga värdighet (s. 219). Vad vi sannerligen väl behöva, det är icke ett uppgivande av den stränga disciplinens princip med dess pedagogiskt och arbetstekniskt oumbärliga krafter — men väl en disciplinens psykologi och pedagogik, som förstår att upphäva motsatsen mellan mänsklig värdighet och lydnad och vet att ta hela människan i sin tjänst i stället för att endast åstadkomma yttre ordning men inre uppror (s. 229).» Yttre och inre hållning beteckna två olika sidor av disciplin. Yttre hållning är en form av disciplin, som påtvingas och verkligen kan påtvingas utifrån. Den är bestämd av yttre påbud och normer. Grundvillkoret för disciplin i denna mening är lydnad, obetingad lydnad. Disciplin såsom inre hållning kan däremot icke påtvingas utifrån. Den bestämmes av den egna viljan och förmågan till självkontroll och kan ej påverkas annat än på övertygelsens väg. Eftersom betydelsen av en fast inre hållning visar sig först under krigets påfrestningar, är det fara för att man under fredsutbildningen förbiser denna viktiga sida av disciplinen och i stället nöjer sig med att uppfostra till endast yttre hållning, vilken man i stället med desto större frenesi söker inöva och upprätthålla, Passiv och aktiv hållning beteckna två andra sidor av disciplinen, vilka vid

353 d e n m i l i t ä r a uppfostran s y n a s stå i visst m o t s a t s f ö r h å l l a n d e . Om en e n b a r t l y d n a d s m ä s s i g disciplin m e d syfte att göra individen till ett viljelöst r e d s k a p i b e f ä l h a v a r e n s h a n d k u n d e vara tillräcklig i forna t i d e r s övervägande s l u t n a stridsformationer, så är den det däremot icke n u för tiden, då det i m å n g a s t r i d s s i t u a t i o n e r fordras, att den enskilde, u n d a n d r a g e n befälets direkta ledn i n g , h a n d l a r på eget initiativ och ansvar. D e t är d e n n a f ö r ä n d r i n g i själva s t r i d s s ä t t e t , som är a n l e d n i n g e n till att i gällande i n s t r u k t i o n e r disciplinens b e g r e p p blivit u t v i d g a t p å s å d a n t sätt, att l y d n a d å t m i n s t o n e formellt icke h e l t u t e s l u t e r s j ä l v s t ä n d i g h e t och initiativ. I :;Undervisning för manskap vid flottan* (s. 75 f.) återfinnes följande definition av disciplin: »Lydnad eller disciplin innebär, att envar såväl i fred som krig vid utövandet av sitt kall obetingat lyder sitt befäl och, även då han är lämnad åt sig själv, efter bästa förmåga söker handla enligt befälhavarens avsikter och givna föreskrifter. Lydnadskravet får dock icke förhindra den enskilde a t t taga initiativ, särskilt i sådana lägen, där befälet icke kan ingripa.» I »Rekrytundervisning för kustartilleriet» (s. 13) framhålles likaledes särskilt att lydnadskravet icke förminskar »betydelsen av att varje man är en fritt tänkande och handlande människa, som i skilda lägen, särskilt där befälet icke kan göra sig gällande, visar initiativkraft och förmåga till självverksamhet». I sitt a r b e t e »Befälsutbildning» (s. 193) anför k o n t e r a m i r a l G. Wahlström bl. a. följande: »Det är icke så enkelt a t t det bara är att lyda, att spela rollen av automat i befälhavarens hand. Det är mången, som lutar åt det hållet, antingen på grund av bristande energi eller bristande ansvarsglädje. Det kan tyckas att initiativet icke har mycken hemortsrätt inom en durk eller ett kanontorn under fredsexercis, men behovet av detsamma gör sig så mycket mer påmint i strid, när haverierna och de oförutsedda stridshändelserna sätta in; då kan den gemene mannens rådighet och initiativ, hans från fredstjänsten innötta vana att handla idan order, rädda fartyget från vattenfyllning eller durksexplosion.» Enligt kommissionens mening kan det emellertid ifrågasättas, om manskapet under nuvarande fredsutbildning verkligen får någon tillräcklig »vana» att handla självständigt. Vid kommissionens skriftliga utfrågning har manskapet i många fall efterlyst mera utrymme för eget initiativ OCh ansvar under fredsutbildningen. A t t den brist på initiativ, som manskapet ofta visar i allvarliga situationer, också beror på att det traditionella militära disciplinsystemet ej ger tillräckliga tillfällen därtill, är alldeles uppenbart. Beträffande armén anför kapten S. W. Erhardt i sitt arbete »Krigserfarenhet och trupputbildning» (s. 54) därom bl. a. följande: »Studerar man våra övningar, skall man finna, att självständiga soldater äro sällsynta företeelser. Detta gäller särskilt sådana, som genomgått en tids utbildning. Det är icke otroligt, att samma soldater strax efter inryckningen visade en helt annan aktivitet, Sedan dess har emellertid en allt starkare disciplin, en allt större vana att lyda börjat sätta sina märken i soldaternas karaktär och öva tryck på de psykiska element, som äro självständighetens underlag.» H u r u v i d a en u p p f o s t r a n till både lydnad och i n i t i a t i v i verkligheten är möjlig a t t effektivt genomföra under fredsutbildningen, b e r o r på om m a n vid d e n n a p å r ä t t sätt u t n y t t j a r de disciplinerande m o m e n t , som u t b i l d n i n g e n erbjuder. D e t t a är s å l u n d a främst ett praktiskt p e d a g o g i s k t problem. 2 3 — 2029 43

354 Pedagogiskt disciplinerande moment finnas självfallet i varje övningsgren eller ämne. Såsom i särskilt hög grad disciplinerande anses emellertid — om man bortser från straffen, som endast få betraktas såsom yttersta remedier — dels den s. k. praktiska rekrytundervisningen i vad denna avser inövandet av formerna för militärt uppträdande i allmänhet, dels den formella exercisen, dels ock den s. k. inre tjänsten. Med formell exercis såsom disciplinmedel avses huvudsakligen handvapensexercis. Till inre tjänst hänföres dels allmän kroppsvård, dels vård av vapen och tilldelad utrustning av olika slag, dels ock skötsel av förläggningslokaler. Dessa olika disciplinerande moment äro dock alla av den art, att de i första hand avse disciplin i yttre mening. I vad mån de kunna leda till disciplin även i inre mening, självkontroll och självdisciplin, beror på hur de utnyttjas. Några anspråk i sistnämnda avseende kan man självfallet dock ej ställa på handvapensexercisen, enär denna såsom disciplinmedel betraktad knappast avser eller har möjligheter att framkalla annat än en ögonblicklig och obetingad lydnad. Kravet på obetingad lydnad gäller visserligen också övriga disciplinerande moment, men i såväl den praktiska rekrytundervisningen som i den inre tjänsten finnas dock vissa möjligheter att utveckla en mera aktiv disciplin, om dessa möjligheter under utbildningen utnyttjas på rätt sätt. D i s c i p l i n - och initiativbefordrandc m e d e l i n t b i l d n i n g e n . S. k. praktisk rekrytundervisning. Inövandet av formerna för militärt uppträdande — klädsel, hälsning, anmälan m. m. — vartill en stor del av tiden omedelbart efter inryckningen till första tjänstgöring åtgår, är för mången i hög grad olustbetonat. Uniformen är för den värnpliktige ej endast det yttre kännetecknet på att han blivit inordnad i ett nytt livssammanhang, där han i allt har att underordna sig. Den förpliktar också till ett militärt uppträdande både i och utom tjänsten. För att lära sig detta och framför allt för att lära sig att lyda och underordna sig får han finna sig i att till en början bli nedpressad till nybörjarens nivå. Det är dock detta som är så svårt för en vuxen människa, som efter skolans slut redan hunnit vänja sig vid en viss självständighet. Även om den värnpliktige från början får veta, att det militära livet liar sina egna lagar och regler, som i mångt och mycket avvika från det, som han i det civila varit van vid, har han ändå ej så lätt att finna sig tillrätta. Att växa in i det militära är nämligen ingen vanlig och alldeles självklar anpassningsprocess utan en plötslig övergång till en annan livsform, i vilken det fordras att omställningen fullbordas på mycket kort tid, så att de värnpliktiga snarast möjligt bli ej blott militärt användbara utan även så itt säga »presentabla» utåt. Det är ju av sistnämnda anledning, vars betydelse den värnpliktige förklarligt nog ej lätt själv inser, som allmän permission ej brukar beviljas förrän den enskilde bibringats en sådan hållning, att han värdigt kan uppbära uniformen, ty detta är, menar man, något som allmin-

355 heten observerar och lägger till grund för sin uppfattning om den anda och disciplin, som utmärker ej endast mannen själv utan även det militära förband han tillhör. Hälsningsplikten, som blivit så omdebatterad — kanske mest därför att den leder till friktion, innan den ännu hunnit få den innötta vanans självklarhet — tillmätes även ur disciplinsynpunkt visst värde. Man menar nämligen, att en underordnad, som på detta sätt ofta får markera sin ställning i tjänsten gentemot överordnad, därigenom får lättare att vänja sig vid de subordinationsförhållanden, som äro nödvändiga inom krigsmakten. Ej heller har den värnpliktige i allmänhet så lätt att inse betydelsen av att man vid innötning av vanorna ifråga om t. ex. klädseln i det militära gör så mycket väsen av en sådan småsak som att en knapp råkar vara oknäppt. E n minutiös noggranhet även eller kanske just ifråga om detaljer är emellertid särskilt utmärkande för utbildningen på rekrytstadiet. Inom den militära pedagogiken överhuvud har man längre än inom den civila behållit tron på existensen av en betydande s. k. medövning d. v. s. att uppmärksamhetsoch viljeövning ifråga om ett slags detaljer gynnsamt påverkar utförandet av såväl dessa som andra slags detaljer. Eller omvänt — man menar alltså, att en man, som ena dagen glömmer att knäppa exempelvis en knapp, en annan dag glömmer att säkra sin karbin. Tillämpningen av formerna för militärt uppträdande. Dessa former, som med mycken möda innötas under skolperioderna, tillämpas emellertid sedermera under praktisk tjänst varken i en utsträckning eller på ett sätt, som kan sägas stå i rimlig proportion till den tid, som ägnas däråt under de förberedande utbildningsperioderna. Särskilt under tjänsten ombord har man av praktiska skäl måst avsevärt förenkla formväsendet. Kommissionen ifrågasätter emellertid lämpligheten av att föreskriva olika slags militära former för olika slags tjänst. Detta kan nämligen lätt leda till förvirring. Dessutom synes det överhuvud taget meningslöst att under den förberedande utbildningen behöva inlära former, som sedermera i praktiken icke tillämpas eller ens kunna tillämpas. E n översyn av alla bestämmelser angående formerna för den militära tjänsten är enligt kommissionens mening nödvändig. Vid en sådan översyn bör man sträva efter att komma fram till ett enhetligt formväsen, som utan att ge avkall på militär stil och hållning är så enkelt och praktiskt, att det verkligen kan genomföras under tjänsten i allmänhet. Kedan om man borttoge det nuvarande formväsendets i praktiken hindersamma utväxter, skulle det militära arbetet vinna avsevärt i effektivitet och bli mera friktionsfritt. Det är emellertid ej endast under praktisk tjänst, som en överdriven formkult visar sig hindersam, utan detta gäller också ifråga om uppträdandet under lektioner. Kommissionen har vid sina studiebesök lagt märke till att man vid lektioner flerstädes låter formalismen gå till sådan överdrift som i följande

356 exempel, vartill motsvarighet torde förekomma, särskilt vid prövning eller examen. Antag, att det är prövning i ämnet torpedlära vid en av flottans skolor och att instruktören är en flaggtorpedmästare. Under prövningen förekommer bl. a. uppgiften »att beskriva gyrofördröjningsinrättningens verkningssätt». Om exempelvis 58 Karlsson får uppgiften ifråga, reser sig denne och intar enskild ställning och utropar: »Flaggtorpedmästare! 58 Karlsson skall beskriva gyrofördröjningsinrättningens verkningssätt.» Karlsson intar därefter ledig ställning och redogör för uppgiften och säger »Slut» när han är färdig därmed. — Därefter gör instruktören måhända en del rättelser eller påpekanden, vilka Karlsson kanske gång efter annan måste bejaka: »Ja, flaggtorpedmästare!» — När instruktören slutligen säger: »Sitt ner!», intar Karlsson ånyo enskild ställning, upprepar eventuellt »Sitt ner!» och tillägger: »Ja, flaggtorpedmästare» eller »Skall ske, flaggtorpedmästare! » Upprepning av en så lättbegriplig tillsägelse som »Sitt ner!», vilket på en del håll sker, är i överensstämmelse med gällande UMF: IA, mom. 123, vari föreskrives följande: »Varje befallning skall opåmint upprepas (repeteras) till bevis på att densamma blivit riktigt uppfattad.»1 Det säger sig självt, att det onaturligt tillkrånglade formväsen, som alltjämt i mycket stor utsträckning förekommer vid den militära undervisningen, ej endast verkar hämmande på eleverna och därmed på kunskapsbehållningen utan också är alltför tidsödande. Att eleven, då han under lektioner tillfrågas, intar god hållning, vare sig han står upp eller förblir sittande, är självfallet fullt berättigat, men det ideliga titulerandet stör undervisningen. 2 Lantförsvarets utbildningskommission (S. O. U. 1941: 35 s. 120) har gjort samma iakttagelse och därom bl. a. anfört följande: »Ett så överdrivet bruk av militära titlar är verkligen ej endast onödigt utan verkar rentav löje väckande, särskilt som det, såsom kommissionen varit i tillfälle att märka, leder till att vederbörandes titel upprepas ända till hundra gånger under en och samma lektionstimme.» Formella övningar. I sin bok »Kriget och kulturutvecklingen» framhåller överstelöjtnant T. Holm bl. a. följande: »I mer än 2 000 år har den västerländska militären gått i rotar och led och utfört rörelser på kommando; inte underligt om arvet sitter i (s. 12). — Den moderna striden skyr den slutna ordningen, den fordrar raka motsatsen till de gamlas 'rotar och led'. Men likväl drillas trupperna överallt i världen ännu på 1700-talets maner. Endels är detta 1 I en hösten 1943 utgiven Handledning i instruktionstjänst vid flottan (HItjF) s. 24, föreskrives ifråga om denna detalj, a t t eleven sätter sig u t a n a t t dessförinnan ha upprepat ordern »sitt ner» eller u t t a l a t t. ex. »skall ske, löjtnant». 2 Enligt Rekrytinstruktion för kustartilleriet (RekrI KA), fastställd hösten 1943 stall under lektion (övning), då kustartillerist besvarar fråga, lärarens (instruktörens) titel idce anges (mom. 193). I den samtidigt utgivna handledningen i instruktionstjänst vid flottan (HItjF) anbefallés ifråga om denna detalj följande: »Vid ett förhör skall den svarande eleven vid uppropet uttala instruktörens militära titel (eller exempelvis titeln magistern, om lektionen ledes av civil lärare) och därefter hastigt resa sig, vända sig mot instruktören och intaga enskild ställning. Härefter intager eleven manöver och besvarar fråga.n. varvid svaret börjas med en upprepning av frågan i omskriven form. Erhåller eleven ny fråga, förfares enligt ovan, dock a t t varken instruktörens titel upprepas eller enskild ställning intages. Efter frågans besvarande kvarstår eleven i manöver intill dess a t t ny huvudfråga r i k t a t s till annan elev eller instruktören utsagt 'sitt ner'.»

357 en följd av det militära tänkandets tröghet och oerhörda traditionsbundenhet.» (s. 15 £.}. H a n d v a p e n s e x e r c i s e n s b e t y d e l s e och b e g r ä n s n i n g . Taktiskt — operativt har handvapensexercisen tidigare spelat en stor roll, särskilt vid infanteriet. Sedan man emellertid vid detta vapen mer och mer övergått till formeringar i »spridd ordning», har handvapensexercisen emellertid i det närmaste spelat ut sin roll såsom ett direkt led i stridsutbildningen. Även om den slutna ordningen i det moderna kriget ej så ofta förekommer såsom stridsformering, så har den dock alltjämt betydelse som formering vid uppmarsch och reträtt. Att handvapensexercisen fortfarande ägnas mycken tid under utbildningen beror fastmera därpå, att denna övningsgren anses betydelsefull i en del andra avseenden. Estetiskt — representativt tillmätes handvapensexercisen sålunda fortfarande viss betydelse, ej endast vid armén utan vid alla försvarsgrenar. Om den formella exercisens betydelse i detta avseende anför överste A. Gyllenkrok i sitt arbete »Synpunkter rörande utbildning» (s. 53) bl. a. följande: »Genom väl utförd formell exercis i förband -—• ej minst vid uppvisningar, inspektioner och parader — skapas hos den enskilde och hos förbandet en känsla av individuell och kollektiv säkerhet, styrka och funktionsduglighet, samt av stolthet och kåranda. Karlen känner sig säker och 'presentabel', ej endast på paradplatsen utan även på stridsfältet — med rätt eller orätt, men han gör det.» Pedagogiskt-disciplinärt är avsikten med den formella exercisen enligt gällande handvapensreglementen för marinen (HRF och H E K 1943) följande: att hos den enskilde framkalla och vidmakthålla vakenhet och lystring, snabb leaktion och ögonblicklig lydnad; att bibringa den enskilde en god personlig hållning och herravälde över sin kropp, ävensom fysisk styrka och uthållighet; att lära den enskilde att med skicklighet hantera (betjäna) vapnen; att skänka förbanden fasthet och sammanhållning, snabbhet och precision. Beträffande den formella exercisens bedrivande framhåller Gyllenkrok (a. a. s. 57 o. 63) bi. a. följande: »Inom den formella exercisen — liksom inom varje annan utbildningsgren — skall varje sak tjäna ett bestämt, klart insett ändamål. Exercispassen få sålunda icke förflyta i form av ett slappt eller halvslappt harvande eller tröskande, till dess truppen till sist -— på grund av vanans makt — lär sig vissa saker.» Såsom redan anförts, har kommissionen emellertid funnit, att den formella exercisen på många håll urartat till just ett ändamålslöst »harvande» och att den under sådana förhållanden ägnas alltför lång tid i förhållande till det, som skall inläras. Att handvapensexercisen numera ingår som en övningsdetalj inom ämnet handvapenstjänst är lämpligt, eftersom exercisen genom att utgöra en förberedelse för denna tjänst får ett för envar lättare

358 begripligt ändamål. Det gäller emellertid att se till att denna övningsdetalj ej, som skett och sker, bedrives på bekostnad av övriga ej mindre viktiga delar av ämnet handvapenstjänst. Det är vidare av vikt, att den formella exercisen — ehuru den är ett gammalt och beprövat disciplinmedel — ej betraktas såsom ett disciplinärt universalmedel, som undanskymmer betydelsen av de möjligheter till disciplinerande fostran, som den militära tjänsten i övrigt erbjuder. D r i l l och t r ä n i n g . Ordet »drill» har kommit att få en sämre klang än det förtjänar, kanske mest därför att det vanligen förknippas med gammalmodig stramexercis, vars värde med rätta ifrågasattes. Det är emellertid ej endast inom handvapensexercisen som handgrepp och rörelser måste utföras med nära nog mekanisk snabbhet och säkerhet. Drill måste av samma skäl förekomma även på många andra utbildningsområden, där betydelsen av dess tids- och kraftbesparande effekt dessbättre dock mera direkt framgår. I den angloamerikanska pedagogiken, både den civila och den militära, användes ordet »drill-work» ofta som beteckning just för vanebildning (»habit-formation»). Förutom i England och Amerika har ordet »drill» i denna mening länge varit ett militärt reglementerat uttryck i bl. a. Danmark, Holland och Schweiz. Inom exempelvis artilleritjänsten förekomma drillmässiga övningar i mycket stor utsträckning både i form av pjäsexercis och laddningsövningar. Förutom snabbhet och säkerhet eftersträvar man vid dessa drillövningar, att handgrepp och rörelser utföras så vanemässigt, att de till sist fordra endast ett minimum av tankeverksamhet. För den enskilde mannen är det självfallet en stor fördel, om han på så sätt så mycket som möjligt kan frigöra sin uppmärksamhet från detaljerna och i stället ägna denna åt stridsverksamheten i övrigt. Men den verkliga fördelen med att uppmärksamheten frigöres därigenom, att handlandet på detta sätt blir vanemässigt, framgår knappast under fredsutbildningen, då det ej förekommer sådana störnings- och överraskningsmoment som under den verkliga striden. När sådana sätta in, brukar det visa sig, att särskilt den otillräckligt drillade börjar tänka även på vanemässiga detaljer, vilket genast gör att dessa utföras mindre snabbt och säkert, Detta brukar för övrigt ofta visa sig redan vid de i regel okomplicerade »störningar», som en vanlig inspektion av fredsutbildning kan medföra. Den mest naturliga psykologiska orsaken till att den mänskliga automatismen klickar redan inför sådana påfrestningar torde helt enkelt vara »ovanan vid störningar». Det säger sig självt, att varje drillövning för att ej förfela sitt syfte måste gå ut på att göra handgrepp och rörelser mera reflex- än reflexionsmässiga. Men liksom vid all övning uppnår man även vid drill förr eller senare en gräns, där ytterligare övning ej betyder någon prestationsstegring eller någon längre driven vanemässighet i utförandet. Att — som så ofta sker — utan vidare fortsätta med drillövningar såsom sådana i vida större utsträckning,

359 än som behövs för att hålla prestationen uppe på den redan uppnådda maximala nivån, är emellertid icke att rekommendera, enär detta leder till »överträning». Om uppmärksamheten, som drillen avser att frikoppla från detaljerna, ej under övningarna på något sätt engageras eller »stores», så avtrubbas den självfallet, och det hela nedsjunker till sådan vanemässighet, som alltmera urartar till slöhet. Det är psykologiskt riktigt och ur stridsutbildningens synpunkt mycket viktigt, att man numera inom artilleritjänsten på tillräckligt framskridet stadium övergår till drillmässiga övningar, utförda under »stridsstörningar», även om dessa under fredsmässiga förhållanden ge endast en blek föreställning om de störningar, som verkligen kunna inträffa under strid. Beträffande eldexercis med stridsstörningar föreskrives i gällande artilleriinstruktion för kustartilleriet (AIK 1936 s. 175 f.) bl. a. följande: »Med stridsstörningar avses sådana störande moment, som vid stridsmässiga förhållanden kunna förväntas inträffa under det att ett förband är eldberett eller under eldgivning, t. ex. flyganfall, gasbeläggning, eldsvåda, materielhaverier och personalförluster. För varje övning i stridsstörningar uppgöres ett störningsprogram. Till en början bör detta omfatta stridsstörningar av visst slag och av begränsat antal. Så småningom utökas detsamma till att omfatta stridsstörningar av alla förekommande slag.» Hur viktigt det än är att genom dylika övningar få vänja sig att ej falla ur rollen, fastän »allt möjligt händer», är det också viktigt att genom systematiska övningar få vänja sig att hålla sig psykiskt på helspänn, fastän man under strid är placerad på en post där »ingenting händer». Det är detta som är så viktigt för alla dessa, som äro lämnade åt sig själva med en ansvarsfull men själsdödande monoton uppgift, vars utförande kanske inövats genom drill. Men denna drill måste i så fall vara av annat slag än den som avser att avkoppla det egna medvetandet. Det är detta som trots uppgiftens monotona karaktär tvärtom måste kopplas till: man måste rentav försöka tävla med sig själv, när man ej har någon annan att tävla med. Den träning till »självtävlan», som inom industrien är ett beprövat medel att ej endast stegra prestationen utan även i viss mån motverka den själsdödande effekten av monotont arbete, förekommer ännu i alltför liten utsträckning inom den militära utbildningen. Om man ej synes ha tillräckligt utnyttjat drillövningar såsom medel för psykisk träning i alla de väsentliga avseenden striden kräver, har man desto mera sökt utnyttja dessa övningar såsom medel för fysisk träning, närmast såsom ett led i uppfostran till fysisk uthållighet. Drillen har på den kroppsliga uppfostrans område ej endast till uppgift att stegra den enskildes prestation inom det normalas gränser. Att stundom stegra denna rentav vida utöver dessa gränser kan i vissa fall öka den enskilde mannens tilltro till sig själv och sin egen kraft. Att skona krafterna får nämligen ej bli självändamål, ty kriget fodrar av var och en både stora ansträngningar och förmåga att samtidigt utstå umbäranden. Denna träning

360 måste emellertid ske successivt och med verklig omtanke. Om stegringsföljden ej blir rätt avvägd, inträffar lätt nog — särskilt under det första utbildningsskedet — bakslag i form av både fysisk och psykisk överträning. Detta brukar ju ej sällan inträffa i samband med förberedelser till inspektioner. Inre tjänst. Den inre tjänsten, som omfattar kroppens, utrustningens, vapnens och förläggningens vård, beror i hög grad på sådana vanor som t. ex. ordning, snygghet, punktlighet och sparsamhet. Det är alltså vanor, som äro av betydelse ej endast för den militära tjänsten utan för den mänskliga sammanlevnaden överhuvud. I nu gällande utbildningsbestämmelser för kustartilleriet (UB 1943) räknas den inre tjänsten näst handvapensexercisen till de förnämsta disciplinmedlen. Även om den inre tjänsten i viss mån kan betraktas såsom ett sådant, ger dock sammanställningen exercis — inre tjänst lätt en skev inställning till hela detta viktiga område av karaktärsuppfostran. Det kan visserligen sägas, att likaväl som befallningar och exercis äro nödvändiga för att framtvinga obetingad lydnad, likaväl äro yttre påbud och kontroll nödvändiga för att grundlägga yttre ordning. Men man får icke stanna vid denna yttre ordning utan också försöka påverka ordningsvanorna inifrån, på övertygelsens väg, varvid — om detta lyckas — övervakning och kontroll småningom mer och mer måste få ge rum för eget ansvar och självkontroll. När det gäller en sådan karaktärsegenskap som sparsamhet, här nänntst sparsamhet med statens medel genom omtanke och omvårdnad om materiel o. d., räcker det ännu mindre med enbart förhållningsorder och kontrollåtgärder, utan därvidlag betyder även befälets föredöme mycket, liksom också den ansvarskänsla, som på övertygelsens väg kan uppväckas hos den enskilde. Åtskilliga uttalanden från manskapshåll vittna om att det finns vissa möjligheter att verkligen kunna uppväcka en sådan ansvarskänsla i vidare kretsar. Skyddstjänst och övning 1 att avhjälpa haverier. I de allmänna anvisningarna till gällande exercisreglemente för flottm (AFER 1939 s. 7) framhålles att personalen ej får stå handfallen inför oförutsedda händelser, varför förmågan att reda ut svåra situationer skall uppövas under övningarna i den mån den ej kan vinnas enbart genom den dagliga tjänsten och livet ombord. De övningar, som närmast erbjuda vissa möjligheter att uppfostra den enskilde mannen till rådighet och initiativ, förekomma mest inom den s. k. skydds- och haveritjänsten. Men i vad mån detta syfte verkligen upprås beror i hög grad på hur dessa övningar bedrivas. Skyddstjänst är vid flottan en sammanfattande benämning på de åtgärder, som vidtagas ombord för att begränsa eller avhjälpa haverier på fartyget såsom sådant, t. ex. läcka, brand, rök, gas eller belamring av splint. Sådana Uppgifter utföras vanligen av en särskild s. k. skyddsdivision.

361 Vid kustartilleriet utföras motsvarande uppgifter av härför särskilt organiserade »beredskaper» eller avdelningar, såsom brandberedskaper, gasskyddsavdelningar etc. Någon sammanfattande benämning på denna tjänst finnes dock ej. Skyddstjänst är vid kustartilleriet numera benämning på den särskilda övningsgren, som tidigare gått under namn av gas- och luftskyddstjänst och vari även ingå brandtjänst, reparationstjänst, röjningstjänst m. m. I skyddstjänsten, om därmed förstås åtgärder av ovan antytt slag, fordras ej endast förmåga att snabbt och säkert kunna vidtaga vissa på förhand inövade åtgärder •— t. ex. ombord stängning av vattentäta skott, avstängning av vissa ledningar, vattenfyllning av ammunitionsdurkar — utan också viss förmåga att handla i oförutsedda situationer. Det säger sig emellertid självt, att möjligheterna att ombord på stridsfartyg anordna övningar, som ge möjlighet att uppöva personalens rådighet och initiativ, äro mycket begränsade, enär på sådana fartyg verkliga och oförutsedda haverier ej kunna tillåtas uppkomma. Därför måste dessa haverier mestadels fingeras, varigenom övningarna ej i tillräcklig grad vare sig uppfordra eller uppfostra till eget initiativ hos personalen. Sådana övningar som t. ex. läcktätning och brandsläckning måste därför förläggas till särskilda övningsfartyg d. v. s. utrangerade fartyg, på vilka man har möjlighet att ordna mera verklighetstrogna haverier. Möjligheterna att i samband med skyddstjänst anordna verklighetstrogna övningar, som kräva rådighet och initiativ, äro naturligen betydligt större vid kustartilleriet än vid flottan. Såsom exempel må nämnas de situationer, som kunna uppstå under närstrid mot luftlandsatt trupp. Såsom nämnts, bedrives utbildning i skyddstjänst i regel endast med härför särskilt avsedd personal. Däremot erhåller vid såväl flottan som kustartilleriet all personal på ett framskridet stadium viss utbildning i att reda ut situationer, som kunna uppstå i samband med haverier på olika stridseller drabbningsposter. Enär s. k. personalhaverier kunna uppstå, vilket betyder att personal på strids- eller drabbningsposter försättes ur stridbart skick, måste ersättningstjänsten effektivt inövas. Genom dessa övningar uppövas anpassnings- eller rättare sagt omställningsförmågan, eftersom det i regel är fråga om att hastigt övertaga en bestämd befattning, för vilken vederbörande erhållit viss utbildning. Ehuru personalhaverier självfallet måste fingeras, varigenom det hela endast ger en svag föreställning om verkliga stridsförhållanden, kunna dock åtminstone beträffande själva tjänsten verkningarna av personalskador och förluster i regel markeras tydligt nog. Haverier på materielen kunna föranledas antingen direkt av fientlig eldverkan eller av avbrott i driften, beroende på kortslutning, varmgång, materielfel o. d. Härvid finns det vissa möjligheter att under utbildningens gång ställa eleverna inför oförutsedda händelser, som påkalla både snabbhet och säkerhet i beslut och handling. De flesta materielhaverierna måste av lätt insedda skäl likaledes fingeras. Dock är det i en del fall möjligt att anordna fullt realistiska haverier. Inom exempelvis signaltjänsten kan man ju låta

362 anställa verkliga skador på ett trådnät, varvid det för personalen gäller dels att snabbt utnyttja reservmöjligheter, dels att uppsöka och eventuellt avhjälpa felen. Även om det vore önskvärt att förbereda personalen på alla tänkbara slag av haverier och för vart och ett inöva bestämda tillvägagångssätt, låter det sig självfallet icke göra att förutse allt som kan inträffa under strid. För övrigt kan ju ett och samma slags haveri i olika situationer fordra väsentligt olika handlingssätt. Dessutom förekomma haverier i verkligheten ofta kombinerade, vilket gör dem ytterligt svårbemästrade. Allt detta tyder på behovet av att man — förutom att till vanemässighet inöva vissa standardiserade förfaringssätt — också behöver öva personalen i att reda sig i nya och oväntade situationer. Om behovet och betydelsen av initiativ framhåller amiral Wahlström (a. a. s. 197) bl. a, följande: »De skador, som i vår tjänst uppstå av brist på initiativ, äro säkerligen långt fler än de, som uppkomma av övermått av initiativ. Och det bör ihågkommas att en aldrig så misslyckad handling, företagen på eget beråd, dock har i sig något som är berömvärt, nämligen initiativet.» Det är detta sistnämnda som behöver särskilt understrykas. Ty förutom att tillämpningsövningar, ensidigt upplagda i form av »standardövningar», i sig själva ge föga utlopp för eget initiativ, genomföras de ej sällan på ett sätt, som rentav förkväver själva lusten till initiativ, särskilt om de ideligen avbrytas för rättelser. I de fall, där omedelbara rättelser ej äro nödvändiga på grund av säkerhetsskäl, bör man därför söka tillämpa följande anvisning i Handledning i instruktionstjänst vid flottan (HItjF 1943 s. 28): »Vid en mera omfattande övning kan det vara lämpligt att vänta med rättelser till övningens slut. Dels är denna väntan lycklig, därför att det begångna felet kanske berövat instruktören det värdiga lugn, han så väl behöver vid sitt ingripande, dels skapar tätt avbrytande osäkerhet hos eleverna och ger lätt mången känslan, att vad han än gör, är det galet.» F ö r h å l l a n d e t m e l l a n t e o r i och p r a k t i k i n t h i l d n i n g e n . Vid all utbildning, som skall utgöra en förberedelse för ett yrke, böra teori och praktik helst gå hand i hand. Den teoretiska kunskap, som meddelas i grundläggande syfte, får icke bli ett självändamål, utan den bör så snart som möjligt omsättas praktiskt. Om den grundläggande teorien inhämtas enbart såsom en förberedelse för det praktiska arbetet men utan direkt samband med detta, blir den dels svår att förstå bl. a. på grund av att man ej till fullo inser dess praktiska värde, dels ofta alltför omfattande och ingående i förhållande därtill. Möjligheterna att tillgodose kravet på en naturlig växelverkan mellan teori och praktik vid utbildningen äro emellertid mycket olika vid olika försvarsgrenar. Medan man vid exempelvis armén redan på ett tidigt stadium av utbildningen lätt kan sammanlänka teori och praktik och rentav låta teoretiska övningar omedelbart följas av tillämpningsövningar, är detta däremot icke lika lätt vid marinen.

363 Den teoretiska kunskap, som värnpliktiga vid flottan inhämta under sin förberedande utbildning iland, komma de ej att få tillämpa, förrän de sedermera kommenderas ombord. Fartygsmateriel kan nämligen ej i erforderlig utsträckning för övningsändamål disponeras av värnpliktsskolor, som bedrivas iland. Att redan från början bedriva utbildningen ombord och där sålunda i dess praktiska sammanhang meddela även erforderlig teoretisk utbildning låter sig med hänsyn till krigsberedskapen självfallet icke göra med mindre man har särskilda skolfartyg och skolförband. På stridsfartyg är det f. ö. ytterligt svårt att med stora kontingenter anordna teoretisk undervisningbi. a. därför, att det ej finns lämpliga lokaler. Då det sålunda vid flottan — liksom till dels även vid kustartilleriet — är ofrånkomligt att på ett tidigt stadium av utbildningen bedriva viss förberedande teoretisk undervisning, som icke omedelbart kan tillämpas, gäller det att i möjligaste mån söka minska de svårigheter, som detta medför. Det säger sig självt, att ett sådant avsnitt av rekrytundervisningen som t. ex. fartygskännedom måste bli ytterligt svårbegripligt för eleverna om det — såsom sker — till stor del meddelas rent teoretiskt, innan dessa ännu varit ombord på ett rustat fartyg. Ej ens för sjömanshusinskrivna värnpliktiga blir det så alldeles lätt att enbart på teoretisk väg få ett begrepp om tjänstens organisation ombord på stridsfartyg, enär dessa i många avseenden äro olika handelsfartyg. I samband med rekrytundervisning iland söker man visserligen anordna en del studiebesök på varv, men därmed avser man knappast annat än demonstration av viss fartygsmateriel. Däremot synes man icke utnyttja möjligheterna att redan på tidigt stadium låta eleverna göra motsvarande studiebesök på rustade stridsfartyg. Därigenom skulle likväl den teoretiska rekrytundervisningen om tjänsten ombord på sådana fartyg säkerligen i hög grad kunna underlättas och effektiviseras. Det är vidare anmärkningsvärt, att ett så utpräglat praktiskt ämne som båttjänst under de första utbildningsstadierna till stor del bedrives enbart teoretiskt. Att detta förekommer särskilt vid kustartilleriet, beror — såsom redan framhållits — närmast därpå, att man där ej har tillräcklig tillgång på båtmateriel. Den ej minst vid flottan framträdande tendensen att bedriva den grundläggande undervisningen alltför teoretiskt i förhållande till dess praktiska syfte beror visserligen till mycket stor del även den på brist på undervisningsmateriel. Men man får ej helt bortse ifrån att härvidlag även en viss pedagogisk bekvämlighet spelar in. Vid utbildning iland är det nämligen betydligt lättare att anordna teoretisk undervisning, och skenbart leder denna också tidigare än praktisk undervisning fram till vissa resultat, som — ehuru delvis värdelösa — dock på ett enkelt sätt kunna redovisas vid förhör och inspektioner. Att ett sådant ämne som t. ex. sjömaning under den grundläggande utbildningen endast skenbart bedrives praktiskt synes — såsom likaledes redan framhållits — främst bero på en viss oföretagsamhet hos instruktörerna. Att

364 knopar och stek formellt inövas på s. k. sjömaningslejdare är självfallet nödvändigt, men denna färdighet bör ju snarast möjligt tillämpas för att kunna bli av något praktiskt värde. Det är emellertid detta som sällan sker. Denna underlåtenhet synes vara åtminstone en av orsakerna till manskapets ofta påtalade och verkligen påfallande brist på praktiskt användbara färdigheter i sjömaning. Om den grundläggande utbildningen bedrives såsom övervägande teoretisk undervisning, medför detta vidare lätt, att man vid denna tar med även sådant, som saknar praktisk betydelse. Man skiljer i varje fall ej tillräckligt noga mellan huvudsak och bisak. Det kan sålunda förmärkas en viss tendens att överbelasta elevernas minne med detaljuppgifter, såsom t. ex. sifferuppgifter angående olika fartygs deplacement, längd och bestyckning. De instruktionsböcker, som användas i ämnet rekrytundervisning, ha till stor del karaktär av uppslagsböcker och böra såsom sådana icke inläras utantill. Särskilt vid den grundläggande rekrytundervisningen kräves att instruktören har ej endast förmåga till överblick utan framför allt urskillningsförmåga. Då den grundläggande teoretiska undervisningen överhuvud också i formelltpedagogiskt avseende ställer mycket stora krav, är det anmärkningsvärt, att man vid marinen så gott som helt överlåter denna undervisning åt underbefäl och underofficerare. Även om denna personal med sina praktiska erfarenheter är oumbärlig som instruktionspersonal, böra dock även instruktionsofficerarna med sin vidare överblick mera aktivt än hittills medverka vid undervisningen, i likhet med vad förhållandet är vid främmande mariner och vid armén.

Allmänna krav på instruktionspersonalen i pedagogiskt avseende. Om y t t r e och i n r e a n k t o r i t e t . Redan genom sin befälsställning är den militäre instruktören i regel utrustad med erforderlig lärarauktoritet i yttre mening. Om denna förutsättning ej vore på förhand given, skulle det i många fall ej vara möjligt för en ung instruktör att — såsom ofta måste ske vid militär utbildning — bedriva ordnad undervisning med jämnåriga eller kanske äldre elever. För att undervisningen verkligen skall kunna bli uppfostrande i djupare mening fordras emellertid, att instruktören också i tillräcklig grad har sådan inre auktoritet, som hos eleverna väcker aktning, tillgivenhet och i bästa fall beundran. Utan en sådan inställning från elevernas sida kan det i varje fall ej bli någon uppfostran genom exemplets makt, »Det personliga exemplet är det verksammaste medlet för att främja en god militär anda», heter det i gällande Underbefälsinstruktion för kustartilleriet s. 11. I den nämnda handledningen i instruktionstjänst vid flottan (HItjF s. 14) framhålles härom bl. a.: »Truppen skall i instruktören se en auktoritet, som verkar genom sin personlighet och sitt exempel.» Men den auktoritet, som fordras för att kunna tjäna som förebild, är självfallet icke att betrakta som en genom yttre befälsställning på förhand garan-

365 terad förutsättning utan beror helt och hållet pä instruktören själv, på hans inställning både till uppgiften och till eleverna. Ifråga om respekt och tillgivenhet behöver det visserligen ej råda något motsatsförhållande, framhåller amiral Wahlström (a. a. s. 46), som dock ger militära instruktörer följande råd: »I valet mellan respekten och tillgivenheten — tänk på respekten först.» Det är emellertid ej endast inom militär uppfostran som detta galler utan även inom civil skoluppfostran. I det redan nämnda arbetet »Schule und Charakter» förordade prof. Foerster visserligen en demokratisering av skoldisciplinen i enlighet med självstyrelseprinciper, men han varnade samtidigt för att sätta lärarauktoriteten ur funktion. Ett skolsystem, i vilket det emellan lärare och elever ej funnes någon tydligt markerad rangordning ifråga om funktioner, vore enligt hans mening oförenligt med verklig uppfostran. Om förhållandet mellan lärare och elever framhöll han bl. a. följande (s. 406): »Många unga lärare mena, att de böra strax i början vinna skolungdomen genom ett så kamratligt uppträdande som möjligt och, om det låter sig göra, även skaffa sig popularitet genom skämt. Detta är ett fullkomligt misstag. Grundtonen hos läraren skall från början vara auktoritativ och icke kamratlig. Själva karaktären av den ordning, som läraren genom sin ställning representerar, förpliktai honom till ett sådant auktoritativt uppträdande. Han har helt enkelt icke rätt att i första hand vara kamrat. Han representerar nämligen själva den högre levnadsordning, i vilken ungdomen genom skoluppfostran skall införas. Förstår han att med konsekvens och allvar genom sitt yttre uppträdande ge uttryck åt denna sin ställnings grundkaraktär — så kan han utan olägenhet någon gång också vara kamrat, vilket är dubbelt tacknämligt, och i så fall icke kan verka vilseledande. Men i tjänsten hör kamratligheten ej hemma.» Av de värnpliktiga och fast anställda, som vid kommissionens i det föregående refererade utfrågningar uttalat sig om förhållandet mellan instruktör och elev, har visserligen en del uttryckligen pläderat för mera kamratlighet dem emellan. En och annan av dem, som framfört dylika önskemål, synes dock själv ha insett, att clen militära tjänsten såsom sådan är oförenlig med kamratlighet i vanlig mening. I n s t r u k t ö r e r n a s i n s t ä l l n i n g t i l l s i n uppgift och t i l l e l e v e r n a . Förutsättningen för att vara en god instruktör är ej endast att vara kunnig i sak, utan minst lika viktigt är att verkligen äga förmåga att meddela sina kunskaper till andra och framför allt att vara intresserad av att meddela undervisning. Även om sakkunskap och undervisningsförmåga ofta förenas hos en och samma person, är detta dock långt ifrån alltid fallet. Ej heller går intresset för undervisning alltid samman med övriga gynnsamma förutsättningar för sådan verksamhet. Elever i allmänhet och vuxna elever i synnerhet ha större förmåga än man tror att redan från första stund nära nog instinktivt känna vilken inställning instruktören har både till sin uppgift och till dem själva. Ehuru bristande intresse för utbildningsarbetet ofta beror på bristande förmåga att instruera, beror det också till stor del på yttre omständigheter.

366 Intresset för ett sådant arbete är nämligen i mycket hög grad avhängigt av hur det värdesättes och under vilka förhållanden det bedrives. Såsom redan anförts synes det särskilt vid flottan ha blivit en utbredd uppfattning, att skoltjänst överhuvud taget är en andraplansuppgift, som varken i meritavseende eller i övrigt värderas lika högt som andra uppgifter, såsom t. ex. sjökommenderingar och stabs- eller teknisk tjänst. Såväl intresset för utbildningen som resultatet av denna blir vidare i hög grad lidande av det likaledes redan påpekade missförhållandet, att instruktionspersonalen ofta har skoltjänsten såsom bisyssla. Vad beträffar instruktörernas kompetens ha eleverna i allmänhet visserligen ej möjligheter att direkt bedöma denna i sakligt avseende. Men det är naturligt, att de indirekt komma att ifrågasätta kompetensen hos den instruktör, som visar sig så osäker på sin sak, att han vid undervisningen ständigt måste se i instruktionsboken. Förutom att detta mycket utbredda oskick gör undervisningen såväl ointressant som ineffektiv, måste det verka i hög grad nedsättande på instruktörens auktoritet. Instruktionspersonalens rent pedagogiska förmåga är betydligt mera än man tror föremål för elevernas uppmärksamhet. Det är påfallande vilket stort värde de sätta på instruktörer, som ha förmåga att »lära bra». Såsom framgår av refererade uttalanden är det mest vid allmänbildande undervisning, som manskapet frånkänner de militära instruktörerna denna förmåga. Det är naturligt att eleverna vid undervisning av detta slag jämföra de militära instruktörerna med de civila lärare, vilkas undervisningsförmåga de tidigare lärt känna. Under senare år, då man i manskapsskolorna börjat anställa civila lärare i allmänbildande ämnen, ha ju eleverna haft möjligheter till en direkt jämförelse, vilken ifråga om undervisningsförmåga i dylika ämnen avgjort utfallit till dessa lärares favör. Kommissionen har likaledes gjort den iakttagelsen, att instruktionspersonalens undervisningsförmåga är svagast vid allmänbildande och överhuvud taget teoretisk undervisning, vilket i och för sig icke är så underligt, eftersom denna personal — särskilt underbefälet — själv ej erhållit tillräcklig utbildning för undervisning av detta slag. Detta understryker vikten av dels att civila lärare även i fortsättningen anställas för undervisning i allniänbildande ämnen, dels att officerare och underofficerare mera än hittills utnyttjas för den mera kvalificerade delen av den teoretiska undervisningen i militära ämnen. Av redan återgivna uttalanden framgår vidare, att eleverna ej önska »för unga» instruktörer — vare sig furirer eller fänrikar. Orsaken är närmast den att dessa anses för oerfarna, vilket visar sig ej endast i deras bristande utbildningsrutin utan framför allt i deras inställning till eleverna. Nyblivna instruktörers inställning till eleverna är ofta sådan att den ger anledning till missförstånd och konflikter. Det är helt naturligt, att en ny och oerfaren instruktör känner en viss osäkerhet när han ställes inför uppgiften att instruera och i detta avseende ansvara för exempelvis värnpliktiga, vilka äro jämnåriga eller rentav äldre än han själv. Han söker i en sådan

367 situation vanligen maskera sin inre osäkerhet genom desto större säkerhet i yttre uppträdande, genom större skärpa såväl i ton som i fordringar. Att den stundom retsamt överdrivna självhävdelsen hos en nybliven instruktör till stor del är att betrakta såsom maskerad osäkerhet, kunna eleverna knappast förstå — och än mindre uppskatta — lika litet som de uppskatta det nit, som han i regel lägger i dagen. Om eleverna sålunda ha svårt att förstå sig på sin unge instruktör, så har denne i sin tur vanligen minst lika svårt att förstå sig på dem. För hans del beror detta i viss mån på brister i hans egen befälsutbildning. Under denna har han nämligen ej fått öva sig att föra befäl över och instruera annat än sina kamrater, vilka redan kunnat sina saker lika bra som han själv och därför ej berett honom några pedagogiska svårigheter. När han sedermera kommer ut på trupp och märker, att denna ej alls reagerar med samma snabba uppfattning, finner han detta märkvärdigt. Det kan hända, att han anser denna skillnad enbart eller huvudsakligen bero på truppens slöhet, varför han behandlar den därefter, varigenom resultatet vanligen blir det som redan i annat sammanhang beskrivits. Eftersom den felbedömning av trupp, vartill unga instruktörer ofta göra sig skyldiga, åtminstone delvis sammanhänger med den påtalade bristen i deras befälsutbildning, understryker detta behovet av att man redan under denna utbildning så långt möjligt ställer verklig övningstrupp till förfogande. Det är emellertid ej endast vid utbildning av värnpliktiga som förståelsen för eleverna är en av grundförutsättningarna för instruktörens verksamhet, utan detta är minst lika viktigt, när dessa utgöras av stamrekryter. I de vid kustartilleriet år 1942 utfärdade utbildningsbestämmelserna för rekrytskolan (kao nr 161/1942) anföres därom bl. a. följande: »Läraren möter en ungdom, som kanske är ömtåligare än vad som kommer till synes, men också en ungdom, som medvetet eller omedvetet är i färd med att bygga upp sin personlighet och sin livsplan. Rätt behandlad, d. v. s. med fasthet i förening med en förståelse, som icke är påträngande, kan ungdom i dessa år visa mycket stor läraktighet och benägenhet att mottaga för hela livet bestämmande intryck. Lärarens personliga exempel och hållning utöva under sådana förhållanden det allra största inflytande på eleverna.» Instruktion s verksamheten. Vid en sådan försvarsgren som marinen måste instruktionsverksamheten bedrivas på många olika sätt. Den varierar ej endast mellan de olika vapenslagen utan också inom vart och ett av dessa mellan olika yrkesgrenar. Dessutom uppvisar den liksom all undervisningsverksamhet mycket betydande individuella variationer. Kommissionen begränsar sig dock till att fästa uppmärksamheten endast på några sidor av denna verksamhet, vilka närmast synas vara av betydelse för instruktionsverksamhetens effektivitet.

368 Förberedelse av lektioner och övningar samt uppgörande av övningsprogram m. m. I gällande utbildningsbestämmelser för kustartilleriet inskärpes, såsom redan nämnts, vikten av att noga förbereda lektioner och övningar. For flottans del framhålles betydelsen härav särskilt i H I t j F 1943 s. 12: »Före varje övning skall instruktionspersonalen vara förberedd på det, som skall bliva föremål för genomgång. Härigenom kan instruktionspersonalen sträng hålla sig inom för övningen anvisad ram och väl fylla » » ^ » ^ J ^ ^ åskådningsmateriel skall vara klargjord före övningens början, sa att arbetet da med icke S inkräktar på övningstiden, vilken helt skall utnyttjas for utbddnmgem _ _ _ Förberedelsen har även den betydelsefulla uppgiften a t förhindra, att instruktören förbiser någon viktig detalj. Ofta har en avsevärd tid förflutit, sedan instruktören själv lärde sig det, som han nu skall lära ut » Det är emellertid ej tillräckligt med endast foreskrifter därom utan det behövs framför allt att vederbörande chefer tillse, att dessa föreskrifter verkligen efterlevas. Enligt vad kommissionen funnit, förekommer det ännu alltför mvcket av improviserade lektioner och övningar. _ • övningsplan, som först och främst skall ange övningens ändamål, bor hels vara enkel och i varje fall icke så detaljerad, att övningsledaren far svart att anpassa den efter förhållandena, t. ex. väderlek, kommenderingar etc. eller sa att ledaren bindes vid en viss lösning. . .. I gällande »Allmänna anvisningar för utbildningens bedrivande vid kustartilleriet» (kao 45/42 bil. 1) föreskrives angående förberedelse av övningar bl. a. följande: , »Ändamålet med varje övning skall vara fullt klart för instruktionspersonal ° C h ö S ; skall vid behov förberedas genom en enkel plan, som med hänsyn till ö v n h ^ n d a S å l e t bestämmer sättet för övningens utförande (teoretiskt praktisk t, formellt eller tillämpat) och som lämnar erforderliga anvisningar angående tids ndelning dLponerandet av övningsmateriel m m. Före varje övning skall ftg lnnnet av densamma vara fullt klarlagt för biträdande instruktörer, vilka vid behov erhålla s k " tng plan över övningsförloppet. Erforderlig övningsmateriel s k a l d a r så äi- möjligtVre övnings början vara klargjord pä avsedd ovnmgsplats.» Det är emellertid av vikt, att föreskriften om att övningsplan skall vara enkel inskärpes. Uppgörandet av övningsplaner får nämligen ej ga t ^ s & d a n överdrift som lantförsvarets utbildningskommission (S. O. U 1941. oö s. it*; konstaterat, nämligen att företedda övningsplaner »i en del fa11 vittnat om så omfattande förberedelser vid skrivbordet, att man lätt kunnat fa den foreställningen, att detta teoretiska förberedelsearbete ansetts rentav viktigaie an själva utförandet och det praktiska och faktiska resultatet av övningarna». övningsprogram, som endast böra ange övningarnas fördelning under de olika veckolgarna; synas på sätt som sker vid kustartilleriet bora komp letteras med detaljprogram, vilka ange detaljerna rörande^ ^bildningens omfattning under olika övningspass. Därjämte bör emellertid, såsom i SRK foieskrives men f. n. under beredskapstiden ej tillämpas, foras journal over använd tid, så att det blir möjligt att vid olika tidpunkter ^ t o ^ i verkligheten blivit genomgånget av det, som upptagits pa vederbörliga detalj

369 program. Detta är nödvändigt ej endast ur kon troll', synpunkt utan också för att vid ombyte av instruktör den nytillträdande skald kunna se, vilka partier av kursen som företrädaren hunnit genomgå. Såsom redan anförts ha flera elever framhållit, att det tyvärr alltför ofta förekommande ombytet av instruktionspersonal bl. a. har den olägenheten, att de i viissa stycken få börja om från början igen, vilket delvis torde bero på att anteckningar om genomgångna kurser ej blivit förda. I Om framställningssätt och metoder. Spi-åklig enkelhet och klarhet är ett mycket viktigt krav på instruktionspersonalen. Det är viktigt ej endast för själva undervisningens skull utan också och ej mindre för att vänja eleverna vid ett sådant språk, som underlättar den snabba och säkra uppfattning, som den militära tjänsten kräver. E n av orsakerna till att en stor del av instruktörerna ej uppfyller detta krav synes vara, att många av dem vid undervisningen äro alltför bundna av instruktionsboken. Såväl vid förklarande genomgång som vid frågor använda de ofta ett tillkrånglat bok- och reglementsspråk och fordra vid svar ett orda grant återgivande av bokens ord. På så sätt frestas eleverna i sin tur att använda samma slags språk, som är alltför ovigt för muntliga meddelanden i tjänsten. I H I t j F 1943 s. 16 f. framhålles härom bl. a. följande: »En kunnig instruktör undervisar utan hjälp av läroboken. Innanläsning av stora stycken under en instruktionstimme ger praktiskt taget ingenting Under utbildningen skall han undvika instruktionsböckernas ofta torra formulering och i stället med ledning av sin egen erfarenhet utlägga texten och bilda lämpliga exempel och liknelser, varigenom ämnet blir lättillgängligare för eleverna.» Att instruktionsböckernas s. k. kanslisvenska är både alltför ovig och svårbegriplig för menige man framgår av den speciella granskning av språkformer i vissa militära instruktionsböcker, som en språkman, docent C. Larsson, på kommissionens uppdrag utfört (Bil. 6). Det förtjänar även erinras om vad amiral Wahlström (a. a. s. 102) anför om reglementsspråket: »Reglementet är skrivet för befälet; i sin starkt koncentrerade form är det mer eller mindre obegripligt för större delen av manskapet.» Av detta skäl har också — såsom framgår av i det föregående anförda uttalanden från manskapshåll — framförts önskemål om en förenkling av det militära språket. Åskådlighet vid undervisningen är ett annat krav som ställes på instruktörerna, vilket de emellertid ej heller i tillräcklig grad synas uppfylla, allra minst vid den teoretiska undervisningen. Orsaken till att instruktörerna vanligen ej göra denna undervisning tillräckligt åskådlig är framför allt uppenbar brist på undervisningsmateriel men också en viss pedagogisk oföretagsamhet samt brist på förståelse för åskådlighetens betydelse. Kommissionen har lagt märke till att man flerstädes — särskilt ombord — bedriver den ordinarie teoretiska undervisningen utan att ens ha ett så oumbärligt hjälpmedel som en svart tavla till hands. Ett sådant hjälpmedel, som 24—2029 43

370 ju icke behöver höra till de fasta inventarierna, borde med företagsamhet kunna anskaffas överallt där man bedriver undervisning, som kräver åskådliga skisser eller anteckningar. Såsom redan i det föregående i olika sammanhang framhållits skulle vidare ökad tillgång på sådan undervisningsmateriel såsom planscher, kartor, modeller, genomskurna vapen, projektiler, maskindelar o. d. i avsevärd grad underlätta undervisningen. Även användningen av film kan i vissa fall underlätta undervisningen och rentav vara såväl tids- som kostnadsbesparande. Så exempelvis när det galler att åskådliggöra dels samverkan mellan olika försvarsgrenar och vapenslag, dels sådana stridsmoment, som det skulle vara alltför kostsamt och tidsödande att gång efter annan iscensätta i verkligheten. Filmens värde som militärt bildningsmedel synes dock på sina håll överskattas. Med rätta har lantförsvarets utbildningskommission (S. O. U. 1941: 35 s. 121) påpekat, att filmens värde helt och hållet beror på hur den användes. Därför böra noggranna metodiska anvisningar utarbetas för användningen av detta bildningsmedel, som icke utan vidare ger en kunskapsbehållning motsvarande kostnaderna. Såsom nämnda kommission vidare framhållit, ger i vissa fall, när det gäller att åskådliggöra exempelvis vapenkonstruktioner, den stillastående skioptikonbilden större behållning än filmen. Vad den praktiska undervisningen beträffar är den ju i regel redan i sig själv tillräckligt åskådlig, om den nämligen som sig bör bedrives i sitt praktiska sammanhang och med hjälp av den tekniska materielen. Det galler att låta eleverna komma i kontakt med materielen på ett så tidigt stadium som möjligt, enär denna på ett särskilt sätt ger utlösning åt den håg och fallenhet för mekaniska ting, som de flesta av naturen äga. E n form för praktisk åskådningsundervisning är s. k. förevisnings övning ar. När det gäller att påbörja utbildningen i någon ny övningsdetalj, t. ex. närstrid, kan man lämpligen börja med att för eleverna anordna en förevisningsövning i närstrid, utförd av trupp, som redan behärskar detta stridssätts detaljer. Genom att först på detta åskådliga sätt få se i vilket större sammanhang som närstridens alla detaljer ingå få eleverna självfallet större intresse och förståelse för dessa, vilket självfallet i hög grad underlättar deras egen utbildning. Hel- och delmetod representerar tvenne väsentligt olika tillvägagångssätt vid undervisningen. Om man såsom i det anförda exemplet påbörjar utbildningen i närstrid med en förevisningsövning och alltså först ger en föreställning om det hela, innan man övergår till inlärandet av detaljerna, så är detta ett slags helmetod. Vid delmetod börjar man däremot med inlärandet av detaljerna — handgrepp och rörelser — och ger ej förrän längre fram en föreställning om det hela genom att anordna en sammanhängande övning i närstrid. P å snart sagt alla utbildningsområden är delmetoden det traditionella tillvägagångssättet, men detta har under senare år börjat ge vika för helmetoden, som i flesta fall visat sig mest effektiv. Att delmetoden dock alltjämt i alltför

371 stor utsträckning förekommer har redan exemplifierats från rekrytundervisningens område, där man lär eleverna allehanda detaljer ifråga om fartygs indelning, benämningar ombord m. m., innan man genom »förevisning» ger dem en tillräckligt åskådlig föreställning om vad ett påmönstrat stridsfartyg är. Ifråga om artillerimaterielen lär man dem i regel att benämna och beskriva en mängd mekanismdelar, innan man ger en åskådlig föreställning om pjäsen som helhet. Tyvärr låter det sig ej göra att börja med en artilleriskjutning som »förevisningsövning», vilket vore lämpligt för att ge eleverna en föreställning om materielens användning och verkningssätt. Men genom film, bilder och förevisning bör man ge en så klar helhetsuppfattning som möjligt! innan man övergår till att låta eleverna närmare studera och hantera mekanismens olika delar. I »Undervisning för manskapet vid flottan» (U M F: 1 B s. 39) föreskrives bl. a. följande: »Vid beskrivning av mekanismdelar och dylikt bör eleven lära sig att framställa beskrivningen i viss ordning, t. ex sålunda a) föremålets namn, b) föremålets utseende och olika delar, c) föremålets ändamål och verkan. Lägges därvid huvudvikten på c) underlättas inlärandet av a) och b).» Ehuru detta tillägg innebär en tydlig rekommendation för helmetoden, synes dock i verkligheten delmetoden ännu vara den förhärskande. Kombination av olika undervisningsmetoder är ofta nödvändig vid militär utbildning men erbjuder icke desto mindre stora svårigheter. Särdeles svårt synes vara att på lämpligt sätt kombinera individuell undervisning och gruppundervisning. Det blir vanligen endast ett antingen — eller, så som det också måste vara ifråga om vissa delar av utbildningen. Självfallet kan man ej tänka sig att »individualisera» exempelvis handvapensexercisen. Den är ju, såsom nämnts, snarast till för att »av-individualisera». Likaså kan viss del av såväl strids- som yrkesutbildningen ej bedrivas på annat sätt än i form av enskild utbildning. Men ifråga om vissa andra delar av utbildningen åter måste det bli ett både — och d. v. s. individualiserad gruppundervisning. Såsom redan utförligt motiverats är ett med hänsyn till elevernas olika utbildningsförutsättningar differentierat arbetssätt nödvändigt vid manskapets undervisning i exempelvis allmänbildande ämnen. Men detsamma gäller i viss mån även om rekrytundervisningen. Därom föreskrives U M F: 1 B (s. 35) bl. a. följande: »Instruktören bör noga lära känna sina elever, deras förmåga och anlag samt uppmärksamma deras personliga läggning för att med hänsyn därtill kunna anpassa undervisnings- och behandlingssätt. Härvid bör instruktören — utan försummande av övriga elevers utbildning — särskilt ta sig an och hjälpa dem som ha svårt för att tillgodogöra sig utbildningen.» Enligt vad kommissionen funnit, blir emellertid ett dylikt personligt hänsynstagande i praktiken sällan genomfört. Det är nämligen ingalunda lätt att kunna på detta sätt individualisera inom resp. instruktionsavdelningar. E n lämplig men hittills alltför litet utnyttjad medelväg vore att vid indelning i instruktionsavdelningar se till att elever med någorlunda likartade arbetsför-

372 utsättningar sammanfördes och att såväl kursernas omfång som undervisningstempot avpassades efter resp. avdelningars genomsnittliga förutsättningar. Därigenom skulle det för mera försigkomna elever ej behöva bli så mycken »tomgång» vid undervisningen som i nuvarande odifferentierade avdelningar, i vilka tempot måste rättas efter de mindre försigkomnas förutsättningar. Genom en sådan ur undervisningssynpunkt naturlig indelning i avdelningar skulle man utan att öka antalet instruktörer kunna göra undervisningen både mera intresseväckande och effektiv. Det behöver knappast sägas, att det ur undervisningssynpunkt icke är naturligt och ännu mindre rationellt att — som ofta plägar ske — sammanföra eleverna till avdelningar yrkes- eller land skapsvis, t. ex. med skåningar i en, smålänningar i en annan o. s. v. Huvudövningar och fyllnadsövningar måste på lämpligt sätt kombineras med varandra för att övningstiden skall bli rationellt utnyttjad. Särskilt under praktisk utbildning och tjänstgöring är situationen ofta den, att en huvudövning på grund av tillgång på materiel eller andra förhållanden ej kan genomföras med hela avdelningen samtidigt utan i stället måste ordnas i omgångar. Då uppstår frågan att på effektivt sätt utnyttja övningstiden även för den del av truppen, som icke är sysselsatt med huvudövningen. Detta kan i flesta fall ske genom att för denna del anordna fyllnadsövningar av skilda slag. Vanligt är att man vid t. ex. skolskjutning med handvapen, vilken ju måste ske med ett begränsat antal elever åt gången, såväl vid flottan som vid kustartilleriet i detta syfte anordnar fyllnadsövningar stationsvis, exempelvis på följande sätt: Station 1: övning i intagande av skydds- och eldställning; » 2: övning i olika förflyttningssätt; » 3: Målspaning och avståndsbedömning. Om tillgången på instruktörer ej är tillräcklig för att effektivt ordna alla dessa Övningar, kan man dock ordna vissa av dem — t, ex. målspaning och avståndsbedömning — med hjälp av eleverna själva, En av dessa meddelar i så fall erforderliga anvisningar, och de övriga genomföra i tur och ordning självständigt övningen, varvid de föra protokoll över gjorda iakttagelser och bedöma avstånd. Vid övningens slut inlämnas dessa protokoll för granskning. För elever, som utbildas i morsering, kan såsom fyllnadsövning lämpligen även anordnas övning i signalering med signallanterna. Det är dock av vikt, att fyllnadsövningar anordnas i så nära anslutning som möjligt till huvudövningen och på sådant sätt, att de ej fördröja genomförandet av denna. Vid t. ex. riktövningar och artilleriexercis, då endast en del av eleverna åt gången kan få övning vid materielen, gäller det likaledes att tillse, att övningstiden även för de övriga utnyttjas på ett effektivt sätt, I exempelvis UMF: 1 B (s. 39) föreskrives därom endast följande: »Instruktören bör tillse, att under riktövningar och dylikt de elever, som icke äro direkt upptagna, sysselsättas på annat lämpligt sätt, exempelvis med läsning i någon instruktionsbok.» Även i anslutning till riktövningar och artilleriexercis böra emellertid ordnas så effektiva fyllnadsövningar som möjligt. De elever, som ej åtgå för

373 att bemanna pjäserna, användas för tidtagning, protokollföring och kontroll m. m. i anslutning till exercisen. De som ej åtgå härför fördelas för särskilda övningar i anslutning till vederbörlig utbildningslinje. Sålunda kan bedrivas utbildning självständigt eller under ledning av instruktör — förutom vid laddövningsapparat — t. ex. i mättjänst, observationstjänst eller eldledning vid övertaliga instrument, Andare i signaltjänst i kombination med ordergivning och repetering. Särskilt vid flottan är det tidvis svårt att anordna effektiva övningar eller att överhuvud taget bereda personalen nyttig sysselsättning. Så exempelvis under operativa övningar och målgång åt andra fartyg, då besättningen merendels är tvungen att kvarstanna på sina drabbningsposter, där materielen måste hållas klargjord och sålunda lämpligen ej kan utnyttjas för särskilda övningar. Emellertid kan personalen även under sådana förhållanden åtminstone i viss utsträckning sysselsättas med teoretisk genomgång och repetition av sådant, som gäller tjänsten. Vid denna »fyllnadsundervisning» kan man dock ej ha instruktör annat än på en del sådana platser i fartyget, där personal hålles samlad, t. ex. i durkar, omlastningsrum, eldledningscentraler och på skyddsplutons uppehållsplats. För den personal, som ej kan undervisas på detta sätt, bör utarbetas en serie »repetitions- eller förhörshäften», vilka kunna studeras individuellt på de olika drabbningsposterna. Dessa häften böra förslagsvis innehålla antingen särskilt viktiga partier av bestämmelser angående tjänsten ombord eller kortfattade materielbeskrivningar. E n del av häftena kunna lämpligen vara gemensamma för de olika drabbningsposterna. Därigenom att »dödtid» på detta sätt utnyttjas för nödvändiga repetitioner, sparas lektions- och överläsningstid till förmån för annan utbildning eller permission. Förhör, prövning och betygssättning. Förhör ha enligt UMF: 1 B (s. 40) till ändamål »att utröna elevernas kunskaper samt lära dem att uttrycka sig tydligt på ledig och riktig svenska ävensom att öva dem i uppmärksamhet och militär hållning». Vidare föreskrives: »Vid förhör skall som regel frågan först framställas och därefter angives den som skall besvara frågan.» Enligt vad kommissionen funnit, följa instruktörerna sällan denna anvisning utan rikta i stället frågan till den enskilde mannen med påföljd att endast denne tvingas att fundera, medan de övriga i bästa fall bara höra på men i regel utan att själva fundera. En sådan förhörsmetod är självfallet alltför ineffektiv. Vid slutförhör användes fortfarande, särskilt i manskapsskolorna, den metoden att instruktören en tid i förväg utdelar ett frågeformulär, som upptar alla de frågor, som vid förhöret komma att ställas och på vilka eleverna alltså få tillfälle att förbereda sig. Var och en av eleverna får sedermera vid förhöret lotterimässigt »dra» någon eller några av dessa frågor och efter en stunds betänketid muntligt avge sitt svar. Vissa obestridliga svagheter med denna förhörsmetod ha redan påpekats av lantförsvarets utbildningskommission (S. O. U. 1941: 35 s. 119), som därom anfört bl. a. följande:

374 »Förutom att detta sätt blir alltför slumpbetingat, beroende på att frågorna i regel ej äro av samma svårighetsgrad, ger metoden ej det tvärsnitt av vederbörandes kunskaper, vilket en mera omfattande och ingående muntlig utfrågning kan ge. Ehuru det är lämpligt att fortfarande lägga huvudvikten vid muntliga förhör, böra dessa dock i vissa fall kombineras med sådana skriftliga förhör, genom vilka man snabbt kan få en mera omfattande kännedom om elevernas kunskaper.» Särskilda prov förekomma på ett flertal olika utbildningsområden, särskilt där man kan uppställa vissa siffermässigt preciserade fordringar, såsom t. ex. ifråga om färdighet i signalering, langning, laddning, avståndsmätning och riktning. Prov som medge en siffermässig gradering förekomma också i teoretiska ämnen, t. ex. svenska och matematik. Såsom medel att kontrollera att föreskrivna fordringar vid utbildningen uppfyllas äro dylika prov av stor betydelse. Dock bör man ej alltför ensidigt inrikta sig på att använda sådana prov, som kunna ge siffermässiga resultat. Ett alltför tidigt och flitigt bruk av prov, vid vilka tidsmomentet är det enda som registreras, kan lätt leda till att eleverna söka uppnå goda tidsresultat på bekostnad av noggrannhet o. d. Överhuvud taget gäller det att tillse, att intresset för siffermässiga prov och den gynnsamma tävlingslust, som detta medför, ej avleda uppmärksamheten från övriga och ej mindre viktiga områden av tjänsten, där prestationerna ej kunna siffermässigt fastställas utan där såväl kontroll som betygssättning måste grunda sig på personligt bedömande. Betygssättning ifråga om prestationer och egenskaper, som ej kunna bli föremål för annat än ett personligt bedömande, måste bli subjektiv, särskilt om den sker enligt en så fingraderad skala som den, vilken användes inom det militära utbildningsväsendet, Denna är nämligen 10-gradig, medan däremot det civila skolväsendet nöjer sig med en 7-gradig ifråga om kunskaper och färdigheter och ett 3- a 4-gradig ifråga om sådana mera svårbedömda karaktärsegenskaper som ordning och uppförande. Inom det militära lämnas sistnämnda vitsord liksom det ännu mera komplicerade omdömet om »tjänstbarhet» numera visserligen endast enligt en 5-gradig skala, men i övrigt tillämpas den 10-gradiga skalan iiven ifråga om färdigheter och egenskaper, som knappast torde kunna bedömas på ett så differentierat sätt. Så torde exempelvis vara förhållandet med »beiälsutövning» liksom också med färdigheten i »handvapensexercis». Om det verkligen skulle behövas en 10-gradig skala för att individuellt gradera denna färdighet hos en trupp, vore detta onekligen ett bevis på att handvapensexercisen icke fyllt sin uppgift, vilken bl. a. är att utjämna de individuella differenserna, I själva verket visar det sig också, att man beträffande denna färdighet liksom ifråga om flera andra ej användet sig av alla tio betygsgraderna utan endast av ett fåtal. Att man, trots att man i regel ej utnyttjar hela den 10-gradiga skalan, bibehåller denna i hela dess vidd, beror delvis därpå att man tillämpar en s. k. glidande betygsskala d. v. s. att man reserverar de högre betygsenheterna för högre utbildningsstadier. Emot detta system har Wahlström (a. a. s. 116) invänt bl. a. följande:

375 »Det finns officerare, vilka tyckas anse att enligt någon mystisk lag betygen skola följa tjänsteåldern: en rekryt kan icke få högre betyg än 6, i sällsynta undantagsfall 7, en flaggunderofficer kan icke utom i undantagsfall få lägre betyg än 10. En betygssättning enligt sådana principer torde kunna betraktas som värdelös. Rekryten skall icke jämföras med underofficeren och vice versa, utan betygssättningen skall avse en jämförelse inom resp. kategorier. Det finns sålunda intet teoretiskt hinder för att den framstående rekryten erhåller 10 lika väl som den framstående underofficeren, ehuru sedan av praktiska skäl det förra bör vara mer sällsynt än det senare.» Även kommissionen håller före, att betygsskalan på varje stadium skall utnyttjas i hela sin vidd ifråga om sådana färdigheter och prestationer, som verkligen kunna fingraderas, men däremot begränsas till 4- a 5-gradig, när det gäller mera odifferentierade färdigheter och egenskaper. Att ifråga om dessa senare bibehålla en mera fingraderad skala än som rimligtvis kan användas synes meningslöst. Vid examen i exempelvis manskapsskolor är det i regel vederbörande stations-(regements-) chef, som fungerar som prövningsförrättare och fastställer de betyg, som instruktionspersonalen föreslagit. Detta sker huvudsakligen med ledning av vid examenstillfället gjorda iakttagelser. Därvid förekommer dock sällan, att betyg sänkas, men väl att de höjas. Sker detta på grund av ådagalagda kunskaper, synes en sådan åtgärd berättigad. Det kan nämligen inträffa, att en elev blivit felbedömd av vederbörande instruktör. Men i själva verket synes betygshöjning ske mera för att vakanser i kadern skola kunna fyllas eller för att elev, som eljest är lämplig för fortsatt anställning och utbildning, skall kunna »räddas». Att av sistnämnda anledningar frångå betyg, som instruktionspersonalen satt efter att i flesta fall ingående ha lärt känna eleverna, är emellertid oriktigt, så mycket mer om det sker ifråga om färdigheter, vilka instruktionspersonalen betygssatt på grundval av en hel serie objektiva prov, såsom t. ex. i signalering. När det gäller utbildningen i vissa yrkesskolor och -kurser, är prövningsförrättaren för övrigt måhända ej tillräckligt sakkunnig för att kunna bedöma elevernas fackliga insikter. Därför händer det i sådana fall ej så sällan, att han ensidigt bedömer hela utbildningsresultatet på grundval av ett tillfälligt intryck av instruktörernas och elevernas militära uppträdande o. d.

Instruktionspersonalens ställning och pedagogiska utbildning. U r v a l e t av i n s t r u k t i o n s p e r s o n a l . Vid flottan betraktas — såsom i det föregående redan framhållits — instruktionstjänst såsom en andraplansuppgift. Vid urval och kommendering av personal söker man i första hand tillgodose behovet av kvalificerad sådan för sjötjänst samt teknisk och administrativ tjänst iland. Däremot får man vid instruktionstjänst iland i regel nöja sig med den personal, som blir över. Förutom att sjökrigsmaterielens handhavande oundgängligen kräver ett

376 omsorgsfullt urval av personal och att denna huvudsakligen utbildas och utnyttjas för dessa uppgifter, medverka även andra omständigheter till att göra instruktionstjänsten iland ogynnsamt ställd vid urvalet av personal. Sjötjänsten anses nämligen redan i sig själv mera lockande än instruktionstjänsten iland, vartill även de vid sjökommenderingar utgående sjötilläggen i ej ringa mån medverka. Alla dessa omständigheter ha samverkat till att vid flottan den åsikten blivit allmän, att instruktionstjänst ej är likvärdig med annan tjänst vare sig såsom tjänstemerit eller eljest. Så synes emellertid icke vara förhållandet vid kustartilleriet, där den övervägande delen av befälspersonalen utbildas och utnyttjas även för instruktionstjänst i en eller annan form och där sådan tjänst redan av detta skäl intar en mera framskjuten ställning. Då det vid detta vapenslag, som likaledes är i hög grad materielbetonat, ej under normala förhållanden existerar någon konkurrens liknande den mellan landtjänst och sjötjänst, bli urvalsmöjligheterna beträffande instruktionspersonal vid kustartilleriet gynnsammare än vid flottan. Däremot har under den förstärkta försvarsberedskapen även vid kustartilleriet skolförbanden och beredskapsförbanden på ett för de förstnämnda ogynnsamt sätt kommit att konkurrera om det mest kvalificerade befälet. Den militära instruktionspersonalen. Eftersom kommissionen har att befatta sig med instruktionspersonalens pedagogiska utbildning endast på underbefälsstadiet, begränsas den följande framställningen till detta. I det föregående har redan framhållits, att den militärpedagogiska utbildning, som bibringas underbefälseleverna, är mycket bristfällig vid såväl flottan som kustartilleriet. Vid flottan meddelas både den teoretiska och praktiska delen därav huvudsakligen i ämnet »befälsutövning». Inom detta synes den praktiska utbildningen i instruktionstjänst allför mycket försummas i jämförelse med utbildningen i befälsföring. De praktiska tillämpningsövningarna begränsas vanligen till handvapenstjänsten eller närmare bestämt till den formella exercisen. Vid kustartilleriet meddelas de teoretiska grunderna för instruktionstjänsten i ämnet underbefälsinstruktion, vilket därvidlag dock begränsas till endast några allmänna synpunkter på denna tjänst. Den praktiska tillämpningen sker i direkt samband med den övriga utbildningen i olika övningsgrenar och ämnen, varvid risk dock föreligger för att utbildningen i instruktionstjänst blir både ojämn och otillräcklig, i synnerhet som denna ej tilldelas någon bestämd del av övningstiden. Även vid kustartilleriet synes denna utbildning i praktiken vara alltför ensidigt inriktad på formell handvapensexercis. Kommissionen anser, att i underbefälets militärpedagogiska utbildning ber ingå dels ämnet instruktionstjänst, dels ämnet befälsföring och arbetsledning. För vart och ett av dessa ämnen bör avdelas särskild övningstid. Vidare bör man för personal, som sedermera fullgör instruktionstjänst, vid betygssättning av tjänstbarhet även fästa avseende vid vederbörandes undervisningsskicklighet.

377 Vissa teoretiska grunder i de båda nämnda ämnena kunna helt visst liksom hittills meddelas i form av föreläsningar. Enligt flottans skolreglemente omfatta föreläsningarna i befälsutövning följande: »Något om befälhavareegenskaper. Befälsutövningens organisation. Ordergivning. Allmänna iakttagelser vid utbildning. Disciplin. Något om karaktärsuppfostran och befälsutövning under krig.» Kommissionen anser, att på underbefälsstadiet grunderna i militärpedagogiskt avseende dock mera effektivt bibringas eleverna genom en ordnad undervisning med hjälp av för ändamålet särskilt utarbetade läroböcker. Även vid marinen bör såsom hjälpmedel vid den militärpedagogiska utbildningen i befälsskolorna finnas en lärobok i utbildningsmetodik, liknande den »handledning i trupputbildning» som lantförsvarets utbildningskommission (S. O. U. 1941:35 s. 165) föreslagit och vilken lär vara under utarbetande för arméns del. Till en del skulle en sådan lärobok kunna vara gemensam för samtliga försvarsgrenar. Så exempelvis ifråga om den allmänna undervisningslära, som bör ingå i en sådan handledning. Att i pedagogiskt avseende söka förbättra instruktionsverksamheten enbart genom att till de allmänna utbildningsbestämmelserna foga vissa metodiska anvisningar anser kommissionen ej tillräckligt, särskilt om inspekterande myndigheter ej tillse, att dessa anvisningar verkligen efterlevas. De allmänt-metodiska grunderna för instruktionsverksamhet böra i stället systematiskt inläras i befälsskolorna. Men detta kan ej ske enbart eller ens huvudsakligen genom teoretisk undervisning. Praktisk-metodisk skolning bör vid instruktionspersonalens pedagogiska utbildning såsom vid civil lärarutbildning utgöra det huvudsakliga inslaget. Såsom förberedelse till egen instruktionsverksamhet synes det lämpligt att först låta eleverna åhöra vissa lektioner, hållna av erfarna instruktörer. Därvid böra eleverna före lektionen informeras om lektionens ämne, disposition o. d. Sedermera bör varje elev skriftligt få utarbeta planer för lektioner eller övningar i vissa ämnen och därefter få tillfälle att själv hålla en del provlektioner, till en början med kamrater som elever men senare med särskild övningsavdelning (-trupp), övningsavdelning, som ställes till underbefälselevernas förfogande, bör lämpligen ej utgöras av värnpliktiga, enär dessa i regel äro betydligt äldre, utan helst av stamrekryter, vilka som sig bör äro yngre än instruktörseleven. Att äga tillgång till lämplig övningsavdelning är — såsom även från manskapshåll kraftigt understrukits — nödvändigt för att en instruktionsövning skall bli verklighetstrogen, vilket den ej blir, om den sker med kamrater, som redan behärska det som skall inläras. Därom har lantförsvarets utbildningskommission (s. 23) med rätta framhållit följande: »Inövandets — inexercerandets — utomordentliga betydelse kan i avsaknad av övningstrupp i allmänhet endast teoretiskt belysas. Det är givetvis ogörligt att med redan färdigutbildad trupp vinna en riktig uppfattning om inövandets svåra konst.»

378 Om stamskolorna äro förlagda till samma plats, bör det ej vara svårt att vid vissa tillfällen låta underbefälseleverna hålla instruktionsövningar med rekryterna utan att dessas egen utbildning i nämnvärd grad rubbas. Underbefälselevernas lärare böra tjänstgöra såsom ledare för sådana instruktionsövningar, och självfallet är ett gott samarbete mellan instruktionsbefälet på ömse håll en nödvändig förutsättning. Ämnet instruktionstjänst bör icke i vare sig teoretiskt eller praktiskt avseende vara begränsat till enbart eller ens huvudsakligen handvapensexercis utan omspänna flera typiskt olika övningsgrenar och ämnen, enär metodiken måste avpassas med hänsyn till utbildningens art, För praktiska övningar i instruktionstjänst bör anslås särskild tid. Ej minst viktigt är att underbefälseleverna övas att instruera i övningsgrenar och ämnen, som höra till egen yrkesutbildning. Vid flottan bör ämnet instruktionstjänst ingå både i underbefälsskola iland och underbefälskurs ombord, enär det är av betydelse att vänja sig vid att instruera under olika förhållanden. l>en c i v i l a i n s t r u k t i o n s p e r s o n a l e n . Systemet med civila lärare i allmänbildande ämnen i manskapsskolorna, vilket vid armén och flygvapnet praktiserats alltsedan år 1940, har på det hela taget slagit väl ut. Det är ett naturligt sätt att från den militära instruktionspersonalen avlasta den del av undervisningen, för vilken denna personal i regel ej äger tillräckliga förutsättningar. Eftersom detta system först fr. o. m. år 1943 börjat mera allmänt praktiseras inom marinen, gäller det att där tillgodogöra sig de erfarenheter, som man särskilt vid armén gjort beträffande civila lärare. Lantförsvarets utbildningskommission (s. 263 fl), som för sin del livligt förordade detta system, hade dock en del erinringar. Sålunda påpekade kommissionen, att man icke alltid gjort ett lyckligt val av lärare, i det man i viss utsträckning engagerat pedagogiskt alltför oerfarna studenter, vilkas studieriktning i en del fall legat åt helt annat håll än det undervisningen vid manskapsskolorna gällt. Vidare anförde kommissionen bl. a. följande: »På en del håll synes man anammat det nya systemet mindre med hänsyn till den allniänbildande undervisningens bästa utan mera som en möjlighet att i önskvärd och behövlig utsträckning kunna frigöra skolbefälet för praktisk tjänst. Det är under sådana förhållanden ej att undra över att systemet med civila timlärare i en del fall hittills lämnat åtskilligt övrigt att önska. Den allmänbildande undervisningen har kommit att bli alltför isolerad från utbildningen i övrigt.» I vad mån man för ifrågavarande undervisning i manskapsskolorna skill kunna påräkna civila lärare, som äga ej endast erforderliga teoretiska kvalifikationer utan även tillräcklig lärarrutin, beror självfallet till stor del på de villkor, som erbjudas dessa timlärare. En åtgärd, som synes kunna stimulera lärare att åtaga sig dylik undervisning såsom heltidstjänst, är den medgivna rätten för dessa att tillgodoräkna sig dylik tjänst för uppflyttning i

379 löneklass vid läroanstalter, för vilka det civila avlöningsreglementet gäller. Önskvärt vore dock att lärare, som äro heltidsanställda vid manskapsskolor, bereddes åtminstone samma ställning som icke-ordinarie lärare vid folkhögskolor. Vid bestämmande av timarvodet för civila lärare i manskapsskolor synes man icke böra såsom hittills låta vara avgörande, om vederbörande har eller icke har akademisk examen. Denna princip leder nämligen till — såsom erfarenheterna redan visat — att man övervägande får akademiker utan egentlig lärarkompetens och erforderlig lärarrutin. Enligt kommissionens mening bör man i stället skilja mellan å ena sidan sådana som ha enbart akademisk utbildning eller lärarexamen och å andra sidan sådana som därutöver ha exempelvis minst 1 års väl vitsordad tjänstgöring såsom lärare. Lantförsvarets utbildningskommission (s. 265) ansåg, att man ifråga om de civila timlärarnas kvalifikationer borde ställa vissa krav även på militär utbildning och erfarenhet. Även om sådana fordringar knappast böra uppställas, så länge systemet med civila lärare ännu befinner sig på försöksstadiet, synes dock nödvändigt att dessa lärare före anställning inom försvarsväsendet genomgå en särskild orienteringskurs för att lära känna den militära organisationen och de utbildningsproblem, som de i praktiken komma att möta inom denna. För den skull har för civila lärare vid arméns manskapsskolor under såväl 1942 som 1943 centralt anordnats en 2-veckors orienteringskurs, förlagd till Gripsholms folkhögskola. Sådana kurser böra anordnas för civila lärare även vid marinen.

Särskilda åtgärder för att stimulera de värnpliktigas intresse för utbildningen. Den amerikanske filosofen John Dewey använder på tal om intressets betydelse för all uppfostran en slående liknelse — en häst kan man nog tvinga fram till vattenhon, men man kan inte tvinga honom att dricka. Något liknande gäller om värnpliktsutbildningen. Det är ju ingen konst att tvinga varje man att inställa sig till denna, men det är en konst att få var och en att tillgodogöra sig utbildningen på bästa sätt. Därom anför amiral Wahlström (a. a. s. 123 f.) bl. a. följande: »över huvud taget måste vi nog erkänna, att elevernas intresse vid den militära utbildningen icke alltid är som önskligt vore. övningstiden betraktas ofta som ett nödvändigt ont, som det gäller att tråka sig igenom. . . Otvivelaktigt skulle det utbildningsresultat, som nu uppnås, kunna vinnas med kortare övningstid per dag, än den nu i vår flotta vanliga •— om bara vi kunde finna några starkare drivkrafter i utbildningsarbetet.» Kommissionen har övervägt denna fråga särskilt med hänsyn till möjligheterna att dels genom själva utbildningen och dels genom vissa förmåner i samband med denna sporra de värnpliktiga till ökad arbetsintensitet. Beträffande förmåner har kommissionen emellertid i detta sammanhang ansett sig kunna bortse från sådana av ekonomisk art, befordringar, utmärkelser o. d.

380 Förhandsorientering angående utbildningen är en av förutsättningarna för att de värnpliktigas inställning till utbildningen skall bli gynnsam. Så snart som möjligt efter inryckningen böra de på ett intresseväckande sätt orienteras om utbildningsarbetets ändamål, omfattning och organisation samt hur planläggningen i stort sett sker. För en sådan orientering borde man i viss mån kunna använda en del av väntetiden under de tidsödande procedurerna i samband med de värnpliktigas installering. Under den fortsatta orienteringen böra om möjligt anordnas besök såväl ombord på stridsfartyg som vid försvarsanstalter iland. För att ge de inryckande en verkligt åskådlig bild av utbildningens syfte böra även på ett tidigt stadium anordnas vissa förevisningsövningar med utbildad trupp. Det är emellertid ej tillräckligt att endast i början av utbildningen lämna en sådan orientering, utan det är önskvärt, att de värnpliktiga efter hand som utbildningen fortskrider, delges de arbetsuppgifter, som föreligga för närmaste tidsperiod. Om möjligt böra de värnpliktiga i god tid i förväg få meddelande om sjökommenderingar och andra större förändringar i deras tjänstgöringsförhållanden. Även inför varje övning böra alla medverkande orienteras i den mån detta överhuvud taget är möjligt. Därom ha under senare år också utfärdats vissa föreskrifter. Sålunda föreskrives i Kflo M:noll/41 bl. a. följande: »Besättningarna delgivas utfärdade order angående eget fartygs uppehållsorter och övningar, det sistnämnda i sådan utsträckning, att övningarnas förlopp må kunna följas med intresse. Då omständigheterna så medgiva, skall sjökort över det vatten, som fartyget befar, finnas anslaget för besättningen.» I »Allmänna anvisningar för utbildningens bedrivande vid kustartilleriet (kao 45/42) heter det: »Ändamålet med varje övning skall vara fullt klart för instruktionspersonal och trupp.» För att vidmakthålla de värnpliktigas intresse är det av vikt, att dessa föreskrifter om förhandsorientering efterlevas. Under exempelvis övningar till sjöss är det ju hart när omöjligt för den enskilde besättningsmannen — särskilt om han har att fullgöra sin tjänst under däck — att på egen hand bilda sig en uppfattning om eget fartygs uppgift och uppträdande. Får han ej tillräcklig kännedom härom, är det föga underligt, om hans intresse slappnar. Krigserfarenheterna visa, att det under verkliga stridsförhållanden i regel är av mycket stor betydelse, att manskapet hålles underrättat om vad som händer och sker. Omväxling i utbildningsprogrammet är en annan förutsättning för att intresset skall kunna hållas uppe. Att det just vid marinen är många värnpliktiga, som önska mer omväxling i arbetet, är helt naturligt. Utbildningen vid såväl flottan som kustartilleriet kännetecknas numera av en långt driven specialisering, och specialisering är ju ofta raka motsatsen till omväxling. Den specialiserade och mekaniserade tjänsten är merendels till en början mycket intressant, eftersom den vädjar till det hos flertalet värnpliktiga utpräglade sinnet för teknik, men den kan i längden bli monoton och själsligt deprimerande.

381 Särskilt för de värnpliktiga vid flottan, vilka efter den första utbildningsperioden iland ej meddelas fortsatt yrkesutbildning, har kommissionen föreslagit, att nummerbyten d. v. s. byten av befattningar borde ske under utbildningens gång. Detta dels för att under den förlängda tjänstgöringstiden motverka den monotoni, som skulle uppstå, om de under hela tiden för praktisk tjänstgöring utnyttjades i en och samma befattning, dels också för att göra dem mera mångsidigt användbara, E n viss omväxling blir det givetvis också därigenom, att utbildningen för flertalet vänpliktiga vid flottan bedrives dels iland och dels ombord samt vid kustartilleriet är förlagd dels till skolförband och dels till taktiska förband. Användning av tävlingsmetoder är ett sedan länge beprövat medel att göra utbildningen intresseväckande och intensiv. Härom anför amiral Wahlström (a. a, s. 107) bl. a. följande: »Tävlingslusten är en av de starkast framträdande bland de mänskliga instinkterna; den måste utnyttjas till att skänka intresse åt utbildningen. Men den får icke användas för tidigt. Grunderna måste inläras och inövas i iugn och ro. För tidig tävlan verkar ofta till att bortslarva metoden. Tävlingsmomentet får icke heller utnyttjas för ofta — tävlingens karaktär av spänning ligger i dess sällsynthet. Tävlingsmomentet är ett trumfkort, som man måste vara rädd om. Vid anordnandet av tävlan måste det ihågkommas, att lika väl som framgången sporrar, verka motgångar — åtminstone upprepade motgångar — nedslående på intresset. En tävlan, som endast ger tillfälle till utmärkelse åt truppens spetsar men som lämnar dess djupa led oberörda, är i stort sett förfelad. Det ideala tävlingssystemet ger utsikt till framgång åt alla.» Den synpunkten att tävlingar böra så anordnas, att de ge alla möjligheter till medverkan, förtjänar särskilt understrykas. Även den militära idrotten har nämligen börjat urarta till »stjärnkult». För att få fram toppresultat bör individuell tävlan visserligen förekomma någon gång, men eftersom denna form av tävlan lämnar de flesta utanför, är den ej något effektivt medel att allmänt stegra intensiteten i utbildningen. Intresset för individuella prestationer brukar vanligen tillgodoses genom upprättande av resultatkurvor, betygstabeller och honnörslistor. Genom kollektiv tävlan t. ex. mellan grupper, plutoner, besättningar o. d. kan man åtminstone tidvis uppnå en allmän stegring av intresset. Denna form av tävlan har den fördelen, att varje man alltefter sin förmåga får tillfälle att bidra till det gemensamma resultatet. Den stärker kamratskapet och utvecklar förmågan till samverkan. Överhuvud taget böra tävlingsmetoder dock användas med stor urskillning. Det finns områden, där dylika metoder ej passa. Särskilt är detta fallet vid övningar, vid vilka hastigheten ej får uppdrivas på bekostnad av noggrannheten, t. ex. vid isärtagning och hopsättning av ömtåliga mekanismer. Förutom att tävlingsmetoder i sådant fall lätt medföra skada på dyrbar materiel, göra de ej full rättvisa åt den enskildes arbetssätt. Somliga människar äro ju av naturen långsamma men arbeta kanske i stället desto mera noggrant, vilket

382 ej

bör

underskattas

så

som

emellertid

ofta

sker

vid

dylika h a s t i g h e t s -

prov. Ackordsystem t i l l ä m p a s ju i effektiviserande syfte i mycket s t o r utsträckn i n g i n o m d e t civila arbetslivet. D e t t a s y s t e m vädjar i första h a n d till egoismen, som o n e k l i g e n också hör till de s t a r k a s t e m ä n s k l i g a drivkrafterna. F r å g a n är e m e l l e r t i d , om detta s y s t e m m e d fördel skulle k u n n a t i l l ä m p a s u n d e r de v ä r n p l i k t i g a s u t b i l d n i n g för att s p o r r a dem till ökad p e r s o n l i g insats. Wahlström (a. a. s. 125) påpekar, att d e t t a s y s t e m r e d a n p r ö v a t s i n o m den militära o r g a n i s a t i o n e n men a t t det därvid visat sig, att d e t e n d a s t m e r a u n d a n t a g s v i s k a n komma till a n v ä n d n i n g . H a n anför som exempel p å e t t lyckat försök följande: »Vid en av flottans stationer var vaktkvarterens utbildning förlagd till exercisskolan. Vaktkvarteren tillhörde icke skolan, men var tredje dag tjänstgjorde de där (ett kvarter i sänder) i och för 'uppryckningsövningar'. Till en början voro såväl f. m. som e. m. upptagna av övningar. Det var en skön 'uppryckning'. Något så slött och så motvilligt, som det sätt, på vilket dessa övningar försiggingo, fick man leta efter. Karlarna — tillfälligt hopskrapade från olika håll — funno det hela meningslöst och onödigt och betedde sig därefter. Så infördes ett modifierat ackordssystem, och då blev det en annan stil pa det hela. Det bestämdes, att endast förmiddagsövningen var obligatorisk. Under den senare delen av förmiddagsövningen var det uppvisning för äldste instruktionsofficeren. Beroende på uppvisningens resultat bestämde denne eftermiddagens program enligt ettdera av följande tre alternativ: 1) Övningar under större eller mindre del av e. m. 2) Obligatorisk beklädnadsvård under e. m. intill kl. 15.00, därefter permiS3) Frivillig beklädnadsvård under e. m. Rätt till permission omedelbart etter iörmiddagsövningarnas slut. # De övningarna var det en lust att åse! Ur varje öga, ur varje rörelse strålade intresse och god vilja. Men lägg märke till att inspektionen av utbildningsproduktens kvalitet förrättades av en central och opartisk myndighet, ÄIO. Fordringarna hade säkerligen icke blivit så högt satta, om inspektionen hade förrättats av befälhavaren för vaktkvarteret. Ty han var part i målet och givetvis ungefär lika intresserad som vaktkvarteret av att bli fri under e. m.» Onekligen är det förenat med vissa p r a k t i s k a svårigheter a t t i s t ö r r e skala tilll ä m p a ett s å d a n t s y s t e m u n d e r u t b i l d n i n g e n . D e t är s å l u n d a ej lätt att p å lämpligt s ä t t b e s t ä m m a »ackorden». I n o m de flesta ö v n i n g s g r e n a r är det v i d a r e mycket svårt för att ej säga omöjligt att objektivt och r ä t t v i s t b e d ö m a , h u r u v i d a p r e s t a t i o n e r n a uppfylla villkoren för utlovade förmåner. S å s o m W a h l s t r ö m p å p e k a r går d e t t a dock väl för sig i exempelvis en s å d a n gren som signalering, d ä r r e s u l t a t e t kan uttryckas i siffror och är o b e r o e n d e av s u b j e k t i v t bed ö m a n d e . A c k o r d b e s t ä m m e s i lämplig stegringsföljd från vecka till vecka. Ö v n i n g a r n a u n d e r den förra delen av övningsveckan äro obligatoriska. I m i t t e n av veckan a n o r d n a s signalprov, varvid de elever, som uppfylla fordringarna, u n d e r s e n a r e delen av veckan befrias från ö v n i n g a r n a i ämnet. U r ordningss y n p u n k t k a n det visserligen vara olägligt att u n d e r övningstid h a vissa elever

383 lediga, men, såsom Wahlström påpekar, denna olägenhet kan i vissa fall elimineras på så sätt, att man såsom ackordsbelöning erbjuder ej permission utan i stället förmånen av övningar av mer uppskattat slag (t. ex. båtsegling idrott o. d.) eller någon eftertraktad civil utbildning (t. ex. i form av korrespondensundervisning, yrkesutbildning o. d.). Permission eller avkortning av utbildningstiden har även från civilt håll förordats såsom ett lämpligt sätt att stegra de värnpliktigas intresse för utbildningen. Därom har professor Gunnar Dahlberg i en uppsats (Tiden 1940 häfte 9, s. 563 f.) anfört bl. a. följande: »En utväg vore att lämna personer, som skött sig särskilt bra, en viss tids extra permission eller avkortning av utbildningstiden (en eller annan vecka). Vederbörande skulle alltså få undergå prov, som ej skulle vara alltför enkla men de som med heder bestodo proven skulle erhålla ovannämnda avkortning6 i utbildningstiden.» Lantförsvarets utbildningskommission (S. O. U. 1941:35 s. 155 f) ansa* att ratten att bevilja permission och tjänstledighet såsom belöning för särskilt goda prestationer med fördel kunde utsträckas. En så radikal åtgärd som avkortning av tjänstgöringstidens längd för dem som väl tillgodo|jort sig utbildningen ansåg kommissionen däremot icke möjlig att genomföra med hansyn till utbildningens allmänna karaktär och u p p l a g r i n g Beträffande permission erinrade kommissionen om att sådan ej under alla förhållanden främjade utbildningen, i varje fall ej om den minskade tiden för de värnpliktigas nattsömn så mycket, att deras arbetsförmåga under påföljande dag nedsattes Mera fördelaktigt för utbildningen vorS, om kompan t t ™ 0 A t s v ;) t m e d .g a v es rätt att bevilja ledighet hel dag (s. k. tjänstledighet) at enstaka värnpliktiga, som i utbildningsarbetet visat prov på sä?e ^ ( n ± i e l f r f o r m . å g a , . Sådan tjänstledighet skulle bevilfas vi£ sidan norm ala f on V,JT , ? {°L\ tjänstledighet, som truppförbandschef beviljade + Därigenom att endast ett högst begränsat antal värnpliktiga skulle komma i åtnjutande av denna förmån, finge den helt karaktären av belöning. H ä r t m ö anförde kommissionen vidare: »Det kunde tänkas, att kompanichef gåves rätt att bevilja sådan ledighet under högst 2 dagar varannan månad. Kompanichefen borde inpassa sådan ledighet pa dagar da övningarna vid kompaniet ej vore av sådan natur, att de tjänstlediga bleve efter i utbildningen. Tjänstledighetsdagar borde givetvis i största möjliga utsträckning kombineras med sön- och helgdagar, varigenom just den grupp av värnpliktiga som ar bosatt utom förläggningsorten, gåves möjlighet att besöka TZL P H a r i . g f o m tOlgodosåges ä v e n d e s s a v ä * n p l i k t i Js berättigade in tressen. Reseersättning borde därjämte utgå. Med skärpa måste emellertid framhållas faran av slentrianmässigt beviljande av tjänstledighet av här ifrågavarande slag. De värnpliktiga skulle i så fall ei komma att betrakta den såsom en individuell uppmuntran utan som en allmän rättighet, och härigenom skulle förmånen ej få avsedd verkan. För att förebygga missbruk borde stadgas skyldighet för kompanichef att till bataljonschef ingiva uppgift på de värnpliktiga, som beviljas sådan tjänstledighet.» Även vid marinen borde chef, som är närmast ansvarig för utbildningen och som for den skull kräver, att uppställda fordringar uppfyllas, medges ratt att vid sidan av nu reglementerad tjänstledighet bevilja viss begränsad sådan åt värnpliktiga, som på grund av särskilt god vilja eller förmåga gjort

384 sig förtjänta härav. Ehuru tjänstgöringsförhållandena vid marinen äro väsentligt annorlunda än vid armén, torde dock de synpunkter, som lantförsvarets utbildningskommission anfört i ämnet, kunna tjäna till ledning vid bedömande av frågan inom marinen. Sjöförsvarets utbildningskommission har även övervägt möjligheterna till avkortning av tjänstgöringstiden för sådana värnpliktiga, som särskilt snabbt och väl tillgodogjort sig utbildningen. Ur synpunkten att på så sätt kunna premiera dessa kan det ifrågasättas, om icke det överskott av värnpliktiga, som, enligt vad i det föregående (s. 99) angivits, under vinterhalvåret uppstår vid flottan, lämpligen kunde utnyttjas till att under de två sista tjänstgöringsmånaderna hempermittera sådana, som mest gjort sig förtjänta härav. Med hänsyn till kraven på krigsberedskap anser sig kommissionen emellertid ej kunna förorda en så radikal åtgärd under nuvarande förhållanden som att två månader i förväg hempermittera de bästa av de värnpliktiga. Om det skedde endast villkorligt, vilket f. n. synes vara det enda tänkbara, skulle ju f. ö. förmånen för vissa yrkessjömän i verkligheten ej bli så stor. De skulle nämligen vara förhindrade att under dessa månader taga anställning åtminstone för vidsträcktare fart. I likhet med de militära myndigheterna anser kommissionen, såsom redan anförts, att de mest dugliga bland de värnpliktiga vid flottan under de två sista tjänstgöringsmånaderna i stället böra bibringas underbefälsutbildning, dock ej ensidigt inriktad på befälsutövning utan huvudsakligen omfattande sådan kompletterande yrkesutbildning, som på ett påtagligt sätt kommer både försvaret och de värnpliktiga själva tillgodo. Möjligheter till fortbildning i samband med värnpliktstjänstgöringen. Såsom framgår av de i Bil. 1 återgivna uttalandena från manskapshåll anse sjömanshusinskrivna värnpliktiga, att det under den militära tjänstgöringen borde finnas större möjligheter till fortbildning i direkt anslutning till deras civila sjömansyrke. Därför har man anledning förmoda, att den kompletterande yrkesutbildning, som enligt kommissionens förslag under de båda sista tjänstgöringsmånaderna skulle meddelas sådana värnpliktiga vid flottan, vilka uttagits till underbefälskurs iland, verkligen kommer att uppfattas och uppskattas såsom en förmån. Detta så mycket mer som denna utbildning — förutom att göra dem militärt mera dugliga — skulle leda fram till en officiellt sanktionerad yrkeskompetens, som författningsenligt kunde styrkas genom utfärdade intyg. Eftersom möjligheterna att anordna dylik kompletterande yrkesutbildning äro gynnsammast ifråga om de båda största yrkesavdelningarna vid flottan — däcks- och maskinavdelningarna — synes försöket i första hand böra begränsas till dessa. Om det slår väl ut, bör det emellertid sedermera utsträckas till att omfatta även övriga yrkesavdelningar. Den frivilliga fritidsundervisning, som 1940 års militära socialvårdskommitté (S. O. U. 1941: 30) föreslagit till införande och vilken i enlighet med 1942 års försvarsbeslut håller på att organiseras, synes även den — om den rätt bedrives — kunna bidra till att väcka och vidmakthålla de värnpliktigas

385 intresse. Socialvårdskommittén framhöll ifråga om inriktningen av denna undervisning, att den i första hand borde omfatta praktiska ämnen med anknytning till de värnpliktigas yrken och intressen, dock utan att härigenom utrymmet inskränktes för undervisning i samhällskunskap och andra mera teoretiskt betonade ämnen. För försök med frivillig fritidsundervisning för värnpliktiga samt fast anställd personal budgetåret 1943/44 har chefen för försvarsstaben utfärdat särskilda »Anvisningar» (Högkv:Fst nr 55:35), vari bl. a. anföres följande: »Fritidsundervisningen kan, om den väl organiseras och målmedvetet bedrives, bli till stort gagn även för det militära arbetet genom den bildning, som den meddelar, och den omväxling, som den erbjuder under en långvarig militärtjänstgöring. Det är en militär plikt att verksamt stödja det allmänna intresse, som fritidsunden-visningen avser att tjäna.» Enligt go nr 478/43 skall fritidsundervisningen vid marinen i tillämpliga delar bedrivas enligt ovannämnda anvisningar, vilka dock äro avpassade efter förhållandena vid armén. Ifråga om kurser i allmänt medborgerliga ämnen är det helt visst möjligt att tillämpa dessa anvisningar även vid marinen, men där böra dock de praktiska fritidskurserna få ett annat innehåll. Enligt mo nr 405/43 medges chef rätt att anordna sådana med »nautiskt eller sjötekniskt innehåll». Kommissionen anser, att även sådana värnpliktiga, som ej avses för befordran, böra genom dylika fritidskurser beredas möjlighet att förvärva kunskaper, som ingå i fordringarna för vissa lägre behörighetsbevis, t. ex. fiskeskepparbrev och förarbevis (befälsförordningen §§ 13 och 14). För att fritidsundervisningen för de värnpliktiga verkligen skall framstå såsom en förmån, som i tillräcklig grad stimulerar deras intresse, bör den överhuvud taget i möjligaste mån avse kunskaper av praktiskt och faktiskt värde. Det är nämligen en gammal erfarenhet, att för de flesta människor deras yrke är den väg, på vilken man lättast kan komma i intressekontakt med dem, och har man väl lyckats uppnå denna kontakt, så har man i regel också större möjligheter att kunna uppfostra dem även i moraliskt och allmänt medborgerligt avseende.

2 5 - 2029 43

KAP. VIII.

Organ för utbildningsarbetets ledning ocli övervakning v i d marinen. D e n centrala u t h i l d n i n g s o r g a n i s a t i o n e n v i d armén. V i d a r m é n h a r m a n tidigare än vid a n d r a försvarsgrenar i n s e t t b e h o v e t av en central l e d n i n g av u t b i l d n i n g s a r b e t e t och för d e t t a ä n d a m å l t i l l s k a p a t särskilda organ. S e d a n år 1930 h a r vid a r m é s t a b e n funnits en särskild u t b i l d n i n g s a v d e l n i n g för h a n d l ä g g n i n g av sådana u t b i l d n i n g s ä r e n d e n , som beröra, a r m é n i dess helhet. L e d n i n g e n av den m e r a t r u p p s l a g s b e t o n a d e u t b i l d n i n g e n h a r d ä r e m o t såsom tidigare till stor del åvilat t r u p p s l a g s i n s p e k t ö r e r n a . S e d a n den 1 juli 1937 efter tillkomsten av en särskild chef för a r m é n h a r den h ö g s t a l e d n i n g e n av u t b i l d n i n g e n utövats av denne, vilken i d e n n a egenskap bit r ä t t s av a r m é s t a b e n och t r u p p s l a g s i n s p e k t ö r e r n a . 1911 års försvarsutredning (S. O. U. 1942: 1 s. 79 ff.) framhöll emellertid att en organisation, enligt vilken arméchefen vid handläggning av utbildningsärenden biträddes av ett flertal sidoordnade stabsorgan — arméstaben och inspektionsmyndigheterna — vore mindre ändamålsenlig. Beträffande de ärenden, som det ankommer på arméchefen att handlägga, borde man skilja mellan å ena sidan utbildningsärendena, som utgöra en grupp för sig, och å andra sidan organisations- och utrustningsärendena, vilka med hänsyn till sin art och sitt inbördes sammanhang likaledes bilda en grupp för sig. Att till ett och samma stabsorgan koncentrera handläggningen av ärenden tillhörande båda dessa huvudgrupper vore enligt utredningens mening opraktiskt bl. a. av det skälet, att verksamheten i så fall komme att bli så omfattande, att den icke skulle kunna ledas och kontrolleras av en enda chef. I enlighet med den nämnda indelningen i huvudgrupper av ärenden förordade utredningen att den verksamhet, som tidigare bedrivits av arméstaben och inspektionsmyndigheterna, i stället uppdelades på två sidoordnade och arméchefen direkt underställda organ, nämligen arméstaben och arméinspektionen. Detta förslag innebar sålunda en differentiering såtillvida som organisations- och utrustningsärendena skulle koncentreras till arméstaben, under det att arméinspektionen skulle komma att odelat få ägna sig åt att centralt leda och övervaka utbildningsarbetet i egentlig mening. Såsom chef för arméinspektionen borde enligt utredningen finnas en särskild arméinspektör med uppgift främst att verka för erforderlig samordning av utbildningen vid olika truppslag. För handläggning av frågor rörande den speciella truppslagsutbildningen skulle arméinspektören dock biträdas av truppslagsinspektörer. Departementschefen förklarade sig i proposition 1942: 210 finna försvarsutredningens förslag om inrättande av en arméinspektion lämpligt och ägnat att skänka enhetlighet och effektivitet åt den högre ledningen av utbildningsarbetet mom armén. En av de frågor, varom remissmyndigheterna uttalat olika åsikter, var den, huruvida truppslagsinspektörerna — såsom försvarsutredningen föreslagit — borde bibehållas eller mera allmänt inriktade inspektörsbefattningar inrättas, vilkas,

387 innehavare skulle jämte arméinspektören handha inspektionsverksamheten. I denna fråga förklarade departementschefen, »att försvarsväsendet i det hela bäst gagnas av att de olika truppslagen företrädas av egna inspektörer med det egna vapnets förkovran som huvuduppgift». Departementschefen biträdde utredningens förslag om att det inom armeinspektionen skulle finnas truppslagsinspektörer för flertalet truppslag. Emot vad i propositionen sålunda föreslagits ifråga om arméinspektionen och truppslagsinspektörernas ställning hade 1942 års riksdag intet att erinra. Arméinspektionen. Enligt den för arméinspektionen sedermera utfärdade instruktionen (S. F. S. 1942: 863) åligger i stort sett inspektionen a t t biträda arméchefen vid handläggning av ärenden främst rörande arméns utbildning i den mån denna utbildning icke ankommer på annat organ. Arméinspektören åligger sålunda bl. a.: att utarbeta förslag till sådana arméinspektionens verksamhetsområde berörande reglementen, instruktioner och utbildningsbestämmelser m. m., som skola fastställas av Kungl. Maj:t, överbefälhavaren eller arméchefen; att söka åvägabringa erforderlig enhetlighet i de olika truppslagens utbildning och tillse, a t t personalen inom varje truppslag effektivt utbildas att samverka med övriga truppslag och försvarsgrenar; att planlägga de övningar, som skola ledas av arméchefen; att till arméchefen avgiva förslag till för lämpliga tidsperioder avsedda planer för arméinspektörens, truppslagsinspektörernas och tjänstegrensinspektörernas inspektionsverksamhet; att i enlighet med av arméchefen fastställd plan inspektera utbildningen och övrig verksamhet vid arméns förband, skolor och utbildningskurser; att vidtaga eller föreslå de åtgärder, som han finner erforderliga för att utbildningsarbetet inom armén skall ge avsett resultat; att hålla arméchefen underrättad om i samband med utbildningen vunna erfarenheter med avseende å organisation och utrustning samt göra de framställningar, som han i anledning av dessa erfarenheter finner påkallade samt att utarbeta förslag till in- och utryckningstider m. m. för arméns värnpliktiga. Förutom vissa befogenheter ifråga om befälspersonalen åligger arméinspektören vidare att främja samarbetet mellan arméinspektionen och arméledningens övriga delar, försvarsstaben, marinledningen och flygledningen. Arméinspektionens organisation. Verksamheten inom arméinspektionen bedrives på följande avdelningar: en centralavdelning, en infanteri- och kavalleriavdelning, en pansaravdelning, en artilleriavdelning, en luftvärnsavdelning samt en ingenjöravdelning. Chefer för dessa avdelningar äro: för centralavdelningen regementsofficer vid generalstabskåren och för övriga avdelningar resp. truppslagsinspektörer. Dessutom bedrives verksamheten på en underhållssektion, som består av följande avdelningar: en trängavdelning, en tygavdelning, en intendenturavdelning, en sjukvårdsavdelning och en veterinäravdelning. Chefer äro: för underhållssektionen inspektören för underhållstrupperna, för sjukvårdsavdelningen arméöverläkaren, för veterinäravdelningen överfältveterinären samt för träng-, tygoch intendenturavdelningarna regementsofficerare ur resp. kårer. Truppslagsinspektörerna lyda i vad angår utbildningen direkt under arméinspektören. Det åligger truppslagsinspektör: att bereda ärenden rörande utbildningen inom det egna truppslaget samt inom övriga truppslag ifråga om sådan specialtjänst, där h a n besitter särskild sakkunskap;

388 att i enlighet med av arméchefen fastställd plan inspektera utbildningen och övrig verksamhet främst inom det egna truppslaget; att föreslå de åtgärder, som han finner erforderliga för att utbildningsarbetet inom truppslaget skall ge avsett resultat samt att hålla arméinspektören underrättad om i samband med utbildningen vunna erfarenheter med avseende å organisation och utrustning samt göra de framställningar, som han i anledning av dessa erfarenheter finner påkallade. Förutom vissa ytterligare åligganden i samband med befordringsfrågor åligger truppslagsinspektör att samarbeta med övriga truppslagsinspektörer samt tjänstegrensinspektörer, arméstaben och försvarsstaben.

U t b i l d n i n g e n s l e d n i n g Tid m a r i n e n . Ledningen av utbildningsverksamheten vid flottan åvilade tidigare i huvudsak marinstaben, där utbildningsärendena handlades inom stabens organisationsavdelning, varjämte särskilda tjänstegrenschefer vid sidan av övriga uppgifter medverkade vid utbildningens ledning inom olika tjänstegrenar. Vid kustartilleriet utövades utbildningsarbetets ledning av chefen för kustartilleriet. Utbildningsfrågorna handlades i chefens för kustartilleriet stab i organisations-, personal- och utbildningsdetaljerna. För att åstadkomma enhetlighet och planmässighet vid den för flottan och kustartilleriet gemensamma utbildningen vid sjökrigsskolan och sjökrigshögskolan verkade marinundervisningskommissionen, vari såsom ledamöter ingingo bl. a. chefen för marinstaben och chefen för kustartilleriet. Med tillkomsten av en särskild chef för marinen den 1 juli 1937 underställdes utbildningsverksamheten vid marinen i sin helhet denne, som i denna egenskap bl. a. hade att fastställa riktlinjerna för utbildningen inom marinen, att låta utarbeta erforderliga reglementen och föreskrifter m. m. samt förrätta inspektioner ävensom meddela marinförvaltningen de militära föreskrifter, som kunde finnas erforderliga för att främja marinens utbildning. Några nya speciellt för dessa uppgifter avsedda organ tillkommo dock icke i detta sammanhang. Chefen för marinen biträddes i sin verksamhet beträffande utbildningen närmast av marinstaben och chefen för kustartilleriet samt i vissa avseenden av inspektörerna för ubåtsvapnet och minsvepningsväsendet. De sistnämnda inspektörerna skulle sålunda medverka vid beredningen av ärenden, som berörde resp. tjänstegrenar, samt förrätta vissa inspektioner. Marinöverdirektören och chefen för marinintendenturkåren skulle endast följa utbildningen av aspiranter och kadetter vid resp. linjer i sjökrigsskolan. Enligt den i anslutning till 1942 års försvarsbeslut fastställda instruktionen för marinledningen (S. F. S. 1942: 864) har chefen för marinen ifråga om utbildningen i stort sett fått samma åligganden som tidigare. Han skall sålunda utfärda sådana direktiv rörande utbildningsverksamheten, som äro avsedda att klarlägga bl. a. utbildningsmålen, sättet för utbildningens anordnande, kurs- och timplaner samt vissa allmänna föreskrifter rörande utbildningskontrollen och ansvarsfördelningen mellan olika chefen för marinen underställda myndigheter m. fl. Beträffande de organ, som härför stå till hans förfogande, ha dock vissa mera betydande förändringar ägt rum. För marinen gemensamma organ för utbildningens ledning m. m. En särskild utbildningsavdelning vid marinstaben har tillkommit i överensstämmelse med förslag av 1941 års försvarsutredning. I utredningens betänkande (s. 369) anföres härom bl. a. följande:

389 »I samband med överförandet av vissa kustartilleriärendens handläggning från chefen för kustartilleriet till marinstaben synes en rationalisering av ärendenas fördelning och handläggning böra göras. Ett steg i denna riktning synes vara tillskapandet av en särskild utbildningsavdelning. Denna skall handhava utbildningsfrågor för såväl flottan som kustartilleriet, givetvis utan att därigenom försvåra eller hindra initiativ eller verksamhet beträffande hithörande områden hos de olika inspektörerna. Till denna avdelning överflyttas sålunda ärenden främst från nuvarande organisations- och personalavdelningar.» För utbildningsavdelningen har enligt försvarsutredningens förslag beräknats en regementsofficer och två kompaniofficerare på aktiv stat, en pensionerad officer och en pensionerad underofficer. Av det sammanlagda antalet officerare på aktiv stat skulle en vara från kustartilleriet. Marinöverdirektören, marinöverintendenten och marinöverläkaren äro liksom tidigare varit förhållandet inspektörer envar inom sin tjänstegren. Genom instruktionen för marinledningen ha emellertid dessa myndigheter numera tilldelats nya uppgifter och befogenheter ifråga om utbildningen av vederbörlig yrkespersonal vid såväl flottan som kustartilleriet. Marinöverdirektören skall sålunda »följa» utbildningen av maskin- och timmermanspersonalen vid marinen »i egen yrkesgren» och alltefter ärendets beskaffenhet till marinchefen eller den som handhar utbildningen avge de meddelanden och förslag därutinnan, som av omständigheterna föranledas, samt vidare tid efter annan inspektera nämnda utbildning vid skolor och kurser ombord och iland. Marinöverintendenten skall på motsvarande sätt vid marinen »följa» och inspektera »yrkesutbildningen» av ekonomipersonalen, utom musik- och sjukvård spersonalen. För marinöverläkaren slutligen gälla motsvarande bestämmelser rörande utbildningen av marinens sjukvårdspersonal »i egen yrkesgren». Enär begreppet »i egen yrkesgren» torde få anses omfatta större del av utbildningen än begreppet »yrkesutbildning», kan ifrågasättas, om avsikten verkligen är, att marinöverintendenten skall ha mindre befogenheter än de båda andra myndigheterna. Det kan likaledes ifrågasättas, om icke begreppet »följa» utbildningen borde ersättas med »utöva överinseende över» denna. Enligt kommissionens mening innebär nämligen att vederbörande chef »följer» utbildningen, att han ofta är närvarande vid det dagliga utbildningsarbetet, vilket vare sig sker eller kan ske beträffande dessa inspektörer.

Organ för utbildningens ledning m. m. vid flottan. Behovet av ett särskilt inspektionsorgan för utbildningen vid flottan underströk chefen för Stockholms örlogsstation i yttrande över 1941 års försvarsutrednings betänkande. Efter att ha betecknat flottans utbildningsväsen såsom efterblivet, åtminstone vad manskapsskolorna iland beträffade, anförde stationschefen bl. a. följande: »Orsaken till här framhållna mindre tillfredsställande förhållanden på flottans undervisningsområde är säkerligen framför allt bristen på en enhetlig ledning för utbildningsfrågorna. I marinstaben har saknats utbildningsavdelning, under det att manstarka sådana organ sedan länge förefunnits i såväl armé- som flygstaberna. Nu föreslås tillkomsten av en utbildningsavdelning i marinstaben, men detta förslag är icke tillräckligt genomgripande och effektivt .» Stationschefen framhöll särskilt behovet av att chefen för marinstabens utbildningsavdelning i likhet med motsvarande befattningshavare inom arméinspektionen och flygstaben erhölle inspektionsmyndighet ifråga om flottans utbildningsväsen och anförde härom: »Ät honom bör anförtros att utarbeta alla utbildnings-

390 föreskrifter, som icke ligga inom annan inspektörs verksamhetsområde. Inspektören för utbildningsväsendet skall vara ett sammanhållande organ för alla flottans skolor och kurser, ombord och i land.» Den utbildningsavdelning, som tillkom genom 1942 års försvarsbeslut, erhöll emellertid icke ställning såsom centralt inspektionsorgan. Utbildningsavdelningen i marinstaben åligger enligt de bestämmelser, som utfärdats av chefen för marinstaben, följande: att handlägga ärenden, som beröra utbildningen av marinen tillhörande personal, varvid erforderligt samarbete med bl. a. de olika tjänstegrensinspektörerna skall ske; att handlägga ärenden, som beröra personalvården; att uppgöra förslag till för utbildningen erforderliga instruktionsböcker, reglementen eller föreskrifter m. m. som skola inom staben utarbetas och som icke utarbetas vid annan avdelning; att följa utvecklingen av utbildningsfrågor inom andra försvarsgrenar och främmande mariner; att handlägga frågor, som beröra idrotten, samt att föra statistik berörande avdelningens arbete. Frågor rörande utbildning av officerare och kadetter vid flottan liksom frågor rörande utbildningen av motsvarande personalkategorier inom de för marinen gemensamma kårerna, vilka frågor tidigare handlagts inom marinstabens personalavdelning, avses komma att undan för undan överflyttas till utbildningsavdelningen, vilken sålunda kommer att handlägga samtliga ärenden berörande utbildningen av flottans personal. Tjänstegrensinspektörerna äro enligt 1942 års försvarsbeslut — utom de tre i det föregående nämnda för marinen gemensamma — följande, nämligen inspektören för sjöartilleriet, inspektören för torped- och ubåtsvapnen, inspektören för minväsendet samt inspektören för marinens förbindelseväsende. Av dessa ha inspektören för sjöartilleriet och inspektören för marinens förbindelseväsende tillkommit i överensstämmelse med försvarsutredningens förslag, varjämte den förutvarande befattningen såsom inspektör för ubåtsvapnet omändrats till en för torped- och ubåtsvapnen gemensam inspektörsbefattning. Utredningen anförde ifråga om behovet av ovannämnda inspektörer bl. a., att det vore erforderligt med särskilda målsmän inom var och en av dessa tjänstegrenar med uppgift att samordna de tekniska och taktiska synpunkterna på utbildningsfrågor, exercisreglementen o. s. v. Enligt instruktionen för marinledningen åligger det flottans tjänstegrensinspektörer bl. a. »att utöva överinseendet över yrkesutbildningen samt utarbeta planer för dess enhetliga och rationella bedrivande» och att »tid efter annan inspektera omförmäld utbildning vid skolor och kurser ombord och iland». Inspektörerna skola vidare i enlighet med instruktionerna »enligt marinchefens närmare bestämmande utarbeta förslag till reglementen, instruktioner och tjänsteföreskrifter» som beröra envars verksamhetsområde. De skola därjämte enligt marinchefens bestämmande medverka vid beredningen inom marinstaben av vissa ärenden rörande utbildningen vid marinens fasta undervisningsverk. De förslag till utbildningens främjande, som tjänstegrensinspektörerna anse påkallade, ävensom de erinringar rörande utbildningens bedrivande, vartill deras inspektionsverksamhet givit anledning, anmälas till chefen för marinen antingen i årsrapport eller, ifråga om ärenden av brådskande natur, i särskilda skrivelser. Utbildningsärende, som på detta sätt framföres, hänskjutes i allmänhet för närmare prövning och beredning till utbildningsavdel-

391 ningen, varefter ärendet underställes chefen för marinen för eventuell åtgärd. Vissa utbildningsfrågor äro emellertid också av sådan natur, att de kunna regleras genom direkt samarbete mellan tjänstegrensinspektörerna och utbildnings- eller organisationsavdelningarna i marinstaben. Den lokala ledningen av utbildningen är anordnad på följande sätt: I l a n d skall enligt skolreglementet stationschef övervaka, att ändamålet med utbildningen på bästa sätt främjas, samt tid efter annan inspektera skolor och kurser. Överinseende över skolor och kurser, som bedrivas vid örlogsvarv, fartygsdepå eller intendenturförvaltning, utövas av vederbörande chef. För utbildning på sjukhus svarar förste läkare. O m b o r d skall sjöstyrkechef övervaka utbildningen och förbandschef följa utbildningsarbetet samt tid efter annan förrätta inspektioner. Stationschef har enligt skolreglementet ifråga om utbildningen följande åligganden: att närmare bestämma den tid, under vilken undervisning och utbildning skola pågå; att till honom underställda skolor och kurser kommendera erforderlig instruktionspersonal samt vid behov göra framställning om att erforderliga instruktionsofficerare kommenderas; alt fördela elever till olika skolor och kurser samt att besluta om elevs skiljande från utbildningen. Jämlikt reglemente för marinen är stationschef vidare skyldig »att genom inspektioner av underlydande skolor och tjänstegrenar övertyga sig om att utbildningen och tjänsten rätt bedrivas » samt vidare att »årligen före november månads utgång» till marindistriktschefen avge »de erinringar och förslag, vartill undervisningen och utbildningen under senaste utbildningsåret vid stationschefen underställda skolor och kurser givit anledning ». övriga ovan nämnda befattningshavare, som ha att utöva överinseende över utbildningsarbetet iland, skola härvid i stort sett fylla samma uppgifter som stationschef. Deras verksamhet berör dock ej sådana förhållanden, som sammanhänga med tid för utbildningen eller kommendering av eleverna till förekommande kurser, i vilka hänseenden de endast indirekt kunna medverka till ett beslut. Chef för sjöstyrka åligger jämlikt skolreglementet bl. a. »att utfärda för utbildningens bedrivande erforderliga direktiv och övningsorder». I likhet med stationschef åligger det vidare sjöstyrkechef att bestämma den tid, under vilken utbildningen skall pågå samt att kommendera och fördela instruktionspersonal och elever. Skolchef d. v. s. iland chef för sjömanskårens skolor eller avdelningschef samt ombord i regel fartygschef ansvarar för att utbildningen fortgår enligt gällande bestämmelser och skall övervaka, att instruktionspersonalen samvetsgrant fullgör sina åligganden samt att eleverna iakttaga flit, ordning och gott uppförande. Vidare åligger skolchef bl. a.: att utfärda bestämmelser (övningsorder) för utbildningens bedrivande, instruktionspersonals och elevers fördelning och tillfälliga överflyttningar mellan honom underställda eller till hans förfogande ställda fartyg samt för övningsmateriels, övningsplatsers och lokalers disponerande; att fastställa arbetsordning eller på annat sätt bestämma angående övningstidens användande samt att i vad på honom ankommer tillse, att vederbörliga skolor och kurser erhålla ändamålsenlig och tillräcklig undervisnings- och övningsmateriel. Beträffande utbildningens ledning speciellt vid örlogsstation må erinras om den redan enligt 1936 års försvarsordning beslutade omorganisationen.

392 Denna syftade till att tillgodose önskemål om mera enhetligt befäl för flottans manskap under förläggning iland. Kesp. sjömanskårer skulle uppdelas på tvenne avdelningar, matrosavdelning (däckspersonal) och yrkesavdelninig (ekonomi-, maskin- och hantverkspersonal). Avdelning skulle omfatta stannoch beväringskompanier samt stå under befäl av särskild avdelningschef. Denne skulle ifråga om utbildning, disciplinära förhållanden, förläggning etc. utöva befälet över avdelning, varigenom tidigare olägliga befälsförhållanden med dels en särskild chef för sjömanskårens skolor, dels en kasernbefälhavare, vid örlogsstationerna kunde slopas. Jämlikt RM del I A, skall avdelningschef tillse, »att underlydande manskap erhåller den utbildning, som i gällande utbildningsföreskrifter stadgas». Han är vidare chef för skolor och kurser inom avdelningen samt »är närmast under stationschef ansvarig för undervisningens och övningarnas rätta bedrivande». Kompanichef skall i viss utsträckning leda eller följa utbildningsarbetet m. m. med de elever vid skola iland, som tillhöra hans kompani, samt närvara vid prövning. Den år 1936 beslutade omorganisationen av örlogsstationerna i vad avser uppdelandet av resp. sjömanskårer på avdelningar har i det närmaste genomförts vid Karlskrona örlogsstation. Vid Stockholms örlogsstation däremot har så ej kunnat ske i samma utsträckning beroende på att lokaler för den nya organisationen ej stått till förfogande. Denna förutsätter nämligen, att sjömanskårens avdelningar disponera egna kaserner, lektionslokaler m. m. Ansvaret för utbildningsarbetet vid denna örlogsstation åvilar fortfarande i enlighet med den äldre organisationen chefen för sjömanskårens skolor.

Organ för utbildningens ledning m. m. vid kustartilleriet. Kustartilleriinspektionen utgöres enligt instruktionen för marinledningen av inspektören för kustartilleriet jämte stab ävensom chef och viss personal vid kustartilleriets skjutskola under tid, då övningar icke förekomma vid skolan. Försvarsutredningen erinrade i sitt betänkande (s. 371) därom, att befattningen såsom chef för kustartilleriet år 1941 omändrats till befattning såsom inspektör. Någon ändring i dennes ställning och tjänsteutövning syntes i stort sett icke erforderlig. Utredningen förutsatte sålunda, att en inspektör för kustartilleriet med i huvudsak dåvarande befogenheter och ansvar alltjämt skulle finnas inom marinledningen men föreslog, att inspektörens stab skulle i viss utsträckning förstärkas och ges fastare organisation. Arbetet i staben borde fördelas på tre avdelningar, en personal- och organisationsavdelning, en utbildningsavdelning och en materiel- och befästningsavdelning. I proposition 1942: 210 förklarade sig departementschefen i likhet med försvarsutredningen anse, att någon ändring beträffande inspektörens för kustartilleriet ställning och tjänsteutövning i stort sett ej borde förekomma. Det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser med avseende på kustartilleriinspektionens organisation inom ramen för den förordade personaluppsättningen. Riksdagen beslöt i överensstämmelse härmed. Enligt den i anslutning till riksdagsbeslutet fastställda instruktionen för marinledningen är inspektören för kustartilleriet »i vad mån på honom ankommer marinchefen ansvarig för att kustartilleriets personal bibringas den utbildning, som motsvarar dess arbetsuppgifter i krig och fred ». Ifråga om utbildningen åligger kustartilleriinspektören enligt samma instruktion bl. a. följande:

att handha frågor rörande kustartilleriets utbildning, övningar och verksamhet i övrigt samt dess materiel, organisation och utrustning m. m.; att vaka över tillståndet inom kustartilleriet och ägna oavlåtlig uppmärksamhet åt allt, som kan främja dess utveckling eller höja dess krigsduglighet och krigsberedskap i övrigt; att hålla marinchefen ständigt underrättad om läget i förenämnda hänseende ävensom om de av inspektören gjorda iakttagelser och erfarenheter, som kunna vara av betydelse, samt att utarbeta och till marinchefen inge förslag till sådana reglementen, instruktioner, föreskrifter och bestämmelser m. m., som uteslutande avse kustartilleriet, och att beträffande andra dylika, vilka äga betydelse för kustartilleriet, göra erforderliga framställningar. I instruktionen föreskrives vidare: »Inspektören för kustartilleriet skall inspektera utbildningen, övningar och verksamhet i övrigt inom kustartilleriet samt övervaka att för kustartilleriet gällande bestämmelser följas, att erforderlig enhetlighet i utbildningen förefinnes kustartilleriförbanden emellan samt att krigstukt och ordning upprätthållas bland kustartilleriets personal. Utöver vid inspektionerna omedelbart gjorda erinringar äger inspektören för kustartilleriet att, i vad på honom ankommer, meddela de föreskrifter och anvisningar m. m., vilka prövas erforderliga. Äro gjorda iakttagelser och erfarenheter av den art, att de påkalla å marindistriktschef eller högre myndighet ankommande reglerande föreskrift eller ändring av gällande föreskrifter, skall inspektören därom göra vederbörlig framställning.» I inspektörens för kustartilleriet stab skulle i överensstämmelse med försvarsutredningens förslag ingå bl. a. två regementsofficerare och en kapten såsom avdelningschefer samt sex kompaniofficerare såsom adjutanter. Av de senare avsågos två för varje avdelning. Den nytillkomna utbildningsavdelningen skulle sålunda omfatta sammanlagt tre officerare på aktiv stat eller lika många som utbildningsavdelningen i marinstaben. Kustartilleriinspektionen, som organiserats i överensstämmelse med 1942 års riksdagsbeslut, har emellertid på grund av personalbrist ännu ej kunnat få den personalstyrka, som avsetts härför enligt nämnda beslut. Lokala organ för utbildningsarbetets ledning äro i första hand t r u p p f ö r b a n d s c h e f e r n a vid kustartilleriet, vilka äro ansvariga för den utbildning, som icke är av stridsmässig natur. K u s t a r t i l l e r i f ö r s v a r s c h e f , vilken i militärt avseende lyder omedelbart under vederbörande marindistriktschef, är ansvarig för den utbildning, som bedrives vid de taktiska förband, som vid mobilisering (försvarsberedskap) äro eller avses vara honom underställda och övervakar utbildningen i övrigt vid vederbörligt truppförband. Truppförbandschef och dennes underlydande biträder kustartilleriförsvarschef vid planläggning och ledning av den utbildning, för vilken sistnämnde chef är ansvarig. Truppförbandschef är vidare ansvarig för utbildningen vid sådana taktiska förband, vilka avses att vid mobilisering i regel icke vara underställda vederbörande kustartilleriförsvarschef, samt vid depå ävensom vid skolor och kurser, anordnade vid förband i övrigt. Truppförbandschef åligger enligt RM III »att ordna tjänstgöringen samt den teoretiska och praktiska utbildningen enligt därför utfärdade reglementen, instruktioner och övriga bestämmelser och att därvid söka bibehålla underlydande befälhavare vid det ansvar och den självständighet, som böra tillkomma dem». Utbildningen vid truppförbanden bedrives f. n. i regel vid olika särskilt organiserade skolor. Enligt UB 1943 åligger truppförbandschef: att utfärda erforderliga bestämmelser och anvisningar för organisationen och utbildningen vid resp. skolor;

394 att i erforderlig utsträckning kommendera personal till resp. skolor samt att genom inspektioner kontrollera utbildningens bedrivande. Med hänsyn till att truppförbandschefernas stora arbetsbörda i hög grad begränsat deras möjligheter att ägna sig åt sin egentliga uppgift, utbildningsarbetet, föreslog försvarsutredningen, att en särskild regementsofficer skulle ställas till truppförbandschefs förfogande för att särskilt i vad avsage handläggning av mera oväsentliga förvaltningsärenden samt kasernarenden m. m., underlätta dennes arbete. . Departementschefen, som i proposition 1942: 210 (s. 530) i huvudsak anslöt sig till försvarsutredningens förslag, anförde härom bl. a. följande: »Erfarenheterna giva tydligt vid handen, att åtgärder måste vidtagas for att lätta arbetsbördan för truppförbandscheferna vid kustartilleriet for att därigenom såsom försvarsutredningen framhållit möjliggöra for dem att agna mera tid och kraft åt deras egentliga uppgift, utbildningsarbetet. Forsvarsutredningens förslag står ock i överensstämmelse med vad 1940 års militära förvaltningsutredning i förevarande fråga förordat. Det torde i detta sammanhang särskilt böra framhållas, att den spridda förläggningen av utbildningsenheterna inom kustartilleritruppförbanden ställer större krav på truppförbandens ledning än eljest. Exempelvis måste med hansyn till de spridda förläggningarna och de långa transporterna avsevärd tid åtgå for truppforbandschefernas inspektioner och övervakning av utbildningen i övrigt.» Riksdagen beslöt i överensstämmelse med departementschefens förslag. Särskilda biträden åt truppförbandscheferna ha dock ännu ej tillkommit. Skolchef åligger enligt UB 1943 bl. a.: att uppgöra utbildningsplaner; att planlägga och personligen leda viktigare eller mera omfattande övningar; att till truppförbandschefen insända förslag till underlydande skolas (del därav) förläggning till försvarsanstalt eller annan plats.

Kommissionens synpnnkter och förslag. Utbildningens planläggning och ledning Tid flottan. Den centrala planläggningen av utbildningen vid flottan sker f. n. i marmstaben, men därvid medverka även flottans tjänstegrensinspektörer. Även om den genom 1942 års riksdagsbeslut inom marinstaben tillkomna utbildningsavdelningen otvivelaktigt var ett steg i rätt riktning, har dock frågan om utbildningens ledning härigenom ingalunda blivit tillfredsställande löst. Marinstabens utbildningsavdelning har, såsom redan nämnts, ålagts uppgifter i en omfattning, som knappast står i rimlig proportion till dess personalstyrka. Avdelningen utgör i sin nuvarande form närmast ett stabsorgan, avsett för handläggning i samverkan med tjänstegrensinspektörer m. fl. av centrala utbildningsfrågor, men den är icke ett sådant för omedelbar kontakt med utbildningsenheterna utrustat organ, som kommissionen anser erforderligt för utbildningens effektiva ledning. På grund av den otillräckliga personaltillgången har det också hänt, att utarbetandet av förslag till utbildningsbestämmelser m. m. måst överlåtas åt lokala myndigheter för att sedermera endast formellt granskas och överarbetas inom utbildningsavdelningen.

395 Gången av utbildningsärendenas handläggning i allmänhet inom marinstaben, är f. n. i stort sett den, att organisationsavdelningen med hänsyn till bemanningsbehov m. m. beräknar storleken av utbildningskontingenterna, uppgör förslag till inryckningstider för värnpliktiga samt planerar kontingenternas fördelning till utbildningsenheter iland och ombord. Då så erfordras sker härvid samråd med operationsavdelningen. Det åligger därefter utbildningsavdelningen att tillse, att allmänna direktiv och föreskrifter rörande utbildningens omfattning och bedrivande utarbetas eller, i den mån bestämmelser redan finnas, att dessa på erforderligt sätt kompletteras. Ärendena föredragas efter beredning genom marinstabschefen för chefen för marinen. Marinstabens utbildningsavdelning erhåller f. n. i mycket stor utsträckning impulser för sin verksamhet genom förslag m. m. från sjöstyrkechef er, tjänstegrensinspektörer och vederbörande personalchefer (stationscheferna). Erinringar och förslag från de myndigheter, som ha att inom olika områden övervaka och följa utbildningen, främst cheferna för örlogsstationerna och för sjöstyrkor, ingå nämligen i regel till marinchefen skriftligen dels i form av förslag till reglementen, instruktioner och tjänstgöringsföreskrifter, dels i form av promemorior, förslag till marinorder m. m. samt periodiska rapporter. Det centrala utbildningsorganet har till följd härav mera fått en granskande och bearbetande än en initiativtagande uppgift. Att avdelningen under sådana omständigheter än mindre haft möjlighet att upprätthålla den levande kontakt med de lokala utbildningsenheterna, som erfordras för att utbildningsarbetet skall bli fruktbärande, är uppenbart. Personlig kontakt mellan den centrala ledningen och personalen — såväl den personal som direkt handhar utbildningen som den, vilken på olika utbildningsstadier utgör elevmaterialet — är emellertid enligt kommissionens mening av största betydelse för utbildningsarbetet och även ur psykologisk synpunkt. Båda dessa parter värdesätta sålunda, att deras arbete uppmärksammas. Därom har kommissionen under sina besök vid olika förläggningar och utbildningsanstalter fått tydliga vittnesbörd. Det är vidare av betydelse, att instruktionspersonalen och även eleverna då och då erhålla tillfälle att vid samtal med representanter för den centrala ledningen framlägga synpunkter och förslag. Studier vid utbildningsenheter ge ständigt nya erfarenheter och uppslag — både positiva och negativa — vilka kunna vara av värde för det fortsatta arbetet. För att underlätta planläggningsarbetet inom marinstaben har chefen för marinen under senare år vid olika tillfällen sammankallat representanter för direkt underställda utbildningsorgan till gemensamma överläggningar. Härunder har det varit möjligt såväl att lämna muntliga orienteringar om aktuella utbildningsfrågor som att få kännedom om erfarenheter och förslag från de olika utbildningsenheterna. Utbildningsavdelningens inplacering i marinstaben medför, att utbildningsärendena i princip skola föredragas för chefen för marinen genom marin-

396 stabschefen. För att den sistnämnde skall kunna ägna sig åt sina huvudsakliga arbetsuppgifter, som främst avse initiativ ifråga om flottans operativa utnyttjande, organisationsfrågor och en allmän översyn över marinens verksamhet, är det emellertid angeläget att ej flera ärenden än nödvändigt öka hans redan stora arbetsbörda. Enbart flottans utbildningsärenden äro så omfattande och tidskrävande, att han ej bör belastas därmed, än mindre med vare sig kustartilleriets eller marinens gemensamma utbildningsärenden. I regel torde för övrigt för befattningen såsom chef för marinstaben avses officer med främst operativ utbildning, och det kan därför knappast fordras, att han även skall behärska specialfrågor rörande personalens enskilda utbildning. För att förkorta utbildningsärendenas väg skulle det visserligen kunna tänkas, att chefen för utbildningsavdelningen direkt inför marinchefen föredroge dylika ärenden. Det kan emellertid av samma skäl, som anförts ifråga om marinstabschefen, icke vara lämpligt att marinchefen belastas med detaljärenden rörande utbildningen. Eftersom marinchefen i enlighet med nu beslutad organisationsändring dessutom kommer att få ökade befogenheter ifråga om förvaltningen, blir det än mera angeläget, att han i möjligaste mån befrias från befattningen med sådana ärenden, som på ett betryggande sätt kunna handläggas av annan myndighet. Om utbildningsavdelningen skall ha möjlighet att fungera som ett tillräckligt initiativkraftigt ledande och samordnande organ för flottans utbildningsfrågor måste den enligt kommissionens mening frikopplas från marinstaben. Behovet av en särskild målsman för utbildningens ledning framträder härmed klart. Marinens tjänstegrensinspektörer ha, såsom tidigare nämnts, genom den nya instruktionen för marinledningen tilldelats vissa uppgifter ifråga om utbildningen av vederbörande yrkespersonal vid såväl flottan som kustartilleriet. Denna anordning synes vara fördelaktig och bör därför i princip bibehållas. Några ytterligare befogenheter utöver dem, som redan genom 1942 års instruktion för marinledningen tilldelats dessa inspektörer, synas med hänsyn till arten av den utbildning, för vilken de äro målsmän, ej erforderliga. De i instruktionen anvisade möjligheterna för inspektörerna att lämna meddelanden och förslag ifråga om utbildningen, torde vara tillfyllest. För att därvidlag möjliggöra en mera effektiv medverkan från deras sida kan dock ifrågasättas, om ej ytterligare arbetskraft borde ställas till dessa med andra krävande uppgifter hårt belastade myndigheters förfogande. Det har nämligen visat sig, att dessa myndigheter vid utredningar angående utbildningsfrågor i regel måst anlita särskild personal, som haft att utföra arbetet ifråga utom ordinarie arbetstid. Dylika arbeten kunna sålunda också kräva extra kostnader. Flottans tjänstegrensinspektörer äro målsmän för utbildningen inom särskilda tjänstegrenar. Tekniska och taktiska synpunkter ifråga om utbildning synas därigenom på ett betryggande sätt tillgodoses. De befogenheter, som tillkomma dessa inspektörer, äro emellertid, såsom redan antytts, tämligen

397 begränsade. Uppgifterna gå huvudsakligen ut på att »utöva överinseende» over »yrkesutbildning» samt att utarbeta förslag till reglementen, instruktioner och tjänsteföreskrifter berörande resp. tjänstegrenar. Såsom likaledes redan framhållits åligger det emellertid också stationschef resp. chef för sjöstyrka att »utöva överinseende över yrkesutbildning». De nämnda inspektörerna sakna dock befogenhet att omedelbart ingripa i utbildningen och överhuvud taget meddela föreskrifter och anvisningar, vilket i och för sig är en svaghet. Att samtliga dessa tjänstegrensinspektörer var för sig skulle kunna utrustas med ökade befogenheter i dessa avseenden synes emellertid ej ändamålsenligt. Om inspektörerna inordnas under en för utbildningen i dess helhet direkt under chefen för marinen lydande målsman, utrustad med motsvarande befogenheter som arméinspektören, torde det vara möjligt att uppnå erforderlig enhetlighet, samtidigt som det bleve möjligt att därigenom mera effektivt utnyttja inspektörernas speciella sakkunskap. Skolchefssystemet iland synes icke vara tillfredsställande. Redan 1930 års försvarskommission framhöll olägenheterna av ett system, enligt vilket manskapet ifråga om förläggning lydde under en särskild befälhavare, ifråga om utbildning under en annan, ifråga om disciplinära förhållanden under en tredje etc. Genom den av nämnda kommission föreslagna och sedermera beslutade organisationen skulle befattningen såsom chef för sjömanskårens skolor utbytas mot tvenne befattningar såsom avdelningschefer, som vardera hade att i alla de nämnda avseendena ansvara för sin del av sjömanskåren. Såsom redan nämnts har emellertid denna omorganisation bl. a. på grund av brist på lokaler t. v. endast kunnat genomföras vid Karlskrona örlogsstation. Ej heller där har dock systemet med avdelningschefer ännu lett till den rationalisering, som var avsikten därmed. Otvivelaktigt är det en fördel, om det manskap, som är under utbildning, står under samma befäl även ifråga om disciplin-, förläggnings- och kommen' deringsförhållanden. Systemet med avdelningschefer ger möjlighet till en sådan enhetlighet. Nödvändigt är dock, att systemet så utformas, att avdelningschef verkligen i största möjliga utsträckning får tillfälle att leda och övervaka utbildningen. I detta avseende synes han böra biträdas av en äldste instruktionsofficer. För handläggning av ärenden rörande förläggning och kommendering bör inom varje avdelning (utbildningsenhet) avses särskild personal. Det är av vikt, att även dessa ärenden handläggas inom den enhet, som har utbildningen om hand. Enär särskilt kommenderingsärenden fönuC sätta ingående personlig kännedom om manskapet, är det ändamålsenligt, att dessa ärenden förberedas inom utbildningsenheten, där man har de största möjligheterna att förskaffa sig ingående personlig kännedom om underlydande personal. Med stammanskapets utbildning kommer avdelningschef f. n. att befatta sig endast under tiden för underbefälsutbildningen. Om även denna utbildning, såsom kommissionen ansett mest ändamålsenligt, komme att förläggas till särskilda stamskolor under särskild ledning, kvarstår för avdelningschef

398 dock värnpliktsutbildningen, i vad avser såväl all grundläggande utbildning som övrig utbildning iland.

Utbildningens planläggning och ledning Tid kustartilleriet. Utbildningsverksamhetens centrala planläggning vid kustartilleriet sker inom kustartilleriinspektionen, främst inom dess utbildningsavdelning. Till grund för planläggningsarbetet ligga utom protokoll och promemorior från företagna inspektioner bl. a. truppförbandschefernas m. fl. rapporter över utbildningsarbetet samt infordrade yttranden över gällande utbildningsbestämmelser. För att utreda utbildningsfrågor av särskild karaktär sammankallar emellertid inspektören för kustartilleriet vid behov representanter från de olika truppförbanden till gemensamma överläggningar. Den sakkunskap inom speciella utbildningsområden, som erfordras inom kustartilleriinspektionen för att de tekniska synpunkterna på utbildningsfrågorna skola tillbörligt beaktas, står till förfogande inom främst materiel- och befästningsavdelningen samt kustartilleriets skjutskola. Det har också förutsatts, att det bland de i kustartilleriinspektionens olika avdelningar tjänstgörande officerarna skall finnas representanter med erfarenhet om såväl sjöfronts- och luftvärnsartilleri som signal- och mintjänst. Samarbetet mellan utbildningsavdelningen och personal- och organisationsavdelningen är i övrigt av samma karaktär som motsvarande inom marinstaben. Kustartilleriinspektionens karaktär av utbildnings- och inspektionsorgan gör det möjligt att vid utbildningsfrågornas handläggning hålla personlig kontakt med de lokala utbildningsenheterna. Inspektören för kustartilleriet har av chefen för marinen t. v. bemyndigats att utfärda för utbildningsarbetet erforderliga bestämmelser och anvisningar. H a n fungerar också i själva verket liksom tidigare såsom chefens för marinen organ ifråga om utbildningsverksamheten vid kustartilleriet. Försvarsutredningens i det föregående återgivna uttalande, att den nytillkomna utbildningsavdelningen i marinstaben »skall handhava utbildningsfrågor för såväl flottan som kustartilleriet, givetvis utan att därigenom försvåra eller hindra initiativ eller verksamhet beträffande hithörande områden hos de olika inspektörerna», synes emellertid tyda på att en annan ordning avsetts för framtiden. Intrycket härav förstärkes av det sätt, på vilket det beräknade personalbehovet för utbildningsavdelningen angivits i utredningens betänkande (s. 370 not 7). Det framgår nämligen härav, att officer från kustartilleriet kan vara chef för avdelningen. Detta skulle näppeligen kunnat komma ifråga, om avsikten varit att inom avdelningen utom flottans utbildningsfrågor endast skulle handläggas sådana ärenden, som röra för flottan och kustartilleriet gemensam utbildning såsom t. ex. gemensamma övningar och utbildningen vid för marinen gemensamma skolor. Om det sålunda å ena sidan tämligen klart utsagts, att flottans och kustartilleriets utbildningsärenden borde sammanföras till marinstabens utbildningsavdelning och om även vissa skäl tala för ett intimare samarbete mellan

399 de båda vapenslagen även i utbildningsfrågor, så har det genom 1942 års försvarsbeslut å andra sidan också utsagts, att någon ändring beträffande inspektörens för kustartilleriet ställning och tjänsteutövning i förhållande till dåvarande i stort sett icke skall förekomma. Såsom redan nämnts har denna linje också sedermera i huvudsak följts vid utarbetandet av den för kustartilleriinspektionen gällande instruktionen. Enligt riksdagsbeslutet skall således i överensstämmelse med försvarsutredningens förslag i kustartilleriinspektionen ingå ej blott en utbildningsavdelning med samma personalstyrka som marinstabens utbildningsavdelning utan även vissa andra avdelningar och organ, som fylla viktiga uppgifter vid utbildningsfrågornas handläggning. Det är under sådana omständigheter svårt att inse den praktiska nyttan av en ytterligare handläggning av kustartilleriets utbildningsfrågor i marinstaben. Någon rationalisering kan en sådan anordning under inga omständigheter anses innebära. Då, såsom i det föregående påvisats, chefen för marinstaben med hänsyn till andra omfattande arbetsuppgifter ej ens anses böra belastas med flottans egna utbildningsfrågor, framträder än mer olägenheten av den tilltänkta anordningen. Ehuru det i de för tjänsten vid marinstaben utfärdade, nu gällande föreskrifterna anges, att stabens utbildningsavdelning har till uppgift »att handlägga ärenden, som beröra utbildningen av marinen tillhörande personal» har denna anordning emellertid ej blivit genomförd på grund av att personalbristen vid kustartilleriet t. v. förhindrat, att kvalificerad officer ställts till marinstabens förfogande. Inspektören för kustartilleriet fungerar såsom nämnts alltjämt som organ åt chefen för marinen ifråga om utbildningen vid kustartilleriet. På grund av att kustartilleriet utgör ett särskilt vapenslag vid marinen, intager denne inspektör en helt annan och mera självständig ställning än övriga inspektörer vid marinen. Han är, såsom redan angivits, också utrustad med betydligt mera vidsträckta befogenheter än dessa. Förutsättningarna för att kustartilleriinspektionen självständigt under chefen för marinen och utan omgång genom marinstaben skall kunna handha kustartilleriets utbildningsfrågor äro därför för handen. Med hänsyn härtill anser kommissionen lämpligt, att denna organisation blir bestående. Till frågan om huru det erforderliga samarbetet med vederbörliga utbildningsorgan vid flottan bör ordnas återkommer kommissionen i det följande. Ifråga om de uppgifter, som åligga marinens tjänstegrensinspektörer i avseende på utbildningen av vederbörlig yrkespersonal vid kustartilleriet, gäller vad som anförts rörande motsvarande utbildning vid flottan.

InspektionsYerksamheten vid marinen. Denna regleras genom instruktioner, reglementen och order. De olika myndigheternas åligganden i detta avseende ha i huvudsak angivits i det föregående. Beträffande flottan må erinras om att utbildningen inom särskilda tjänstegrenar inspekteras av de härför avsedda tjänstegrensinspektörerna. Utbild-

400 ningsståndpunkten hos den ombord kommenderade personalen i vad avser strids- och sjömansutbildningen samt fartygstjänsten kontrolleras av vederbörande sjöstyrke- och förbandschefer. Den inspektionsverksamhet, som dessa inspektörer och chefer bedriva, synes i allmänhet vara effektiv och ändamålsenlig. Något särskilt organ för inspektion av den icke yrkesbetonade utbildningen finnes däremot ej. Såväl rekryt- och underbefälsutbildningen som värnpliktsutbildningen och musikpersonalens utbildning lämnas härigenom utanför den nuvarande inspektionsorganisationens verksamhet i det att den endast inspekteras av de chefer, under vilka den direkt är ställd. Kommissionen finner detta förhållande anmärkningsvärt, eftersom denna utbildning, vilken på rekrytstadiet för såväl stammanskap som värnpliktiga är grundläggande och på underbefälsstadiet berör så fundamentala delar som bl. a. befälsutbildning, är av den allra största betydelse. Behovet av att denna utbildning effektivt övervakas och såvitt möjligt samordnas är enligt kommissionens mening framträdande, men detta torde ej kunna tillgodoses med mindre man vid flottan tillskapar ett enhetligt inspektionsorgan. Vid kustartilleriet utövar kustartilleriinspektionen inspektionsverksamheten ifråga om såväl den allmänmilitära utbildningen som den mera yrkesmässiga eller taktiskt betonade. Den sakkunskap, som erfordras för att sistnämnda utbildning skall kunna effektivt kontrolleras, finnes, såsom redan framhållits, bl. a. representerad inom kustartilleriinspektionens materiel- och befästningsavdelning samt kustartilleriets skjutskola. Det sätt, på vilket inspektionsverksamheten utövas av inspektören för kustartilleriet, synes kommissionen i vissa avseenden föredömligt. Inspektionerna omfatta sålunda i regel en väl tillmätt tid — upp till en vecka och mera per truppförband — varigenom det blir möjligt att grundligt kontrollera såväl utbildningsståndpunkten vid olika skolor och utbildningsenheter i övrigt som det sätt, på vilket utbildningen bedrives, ävensom befälets förmåga i trupputbildning och truppföring. Utbildningskontrollen verkställes ofta genom att truppen gruppvis eller individuellt ställes inför särskilda prov, som avse att klarlägga färdigheter och kunskaper. I vissa övningsgrenar anordnas proven på så sätt, att resultaten kunna siffermässigt avläsas. Stundom ålägges den inspekterade att själv genomföra viss inspektion av honom underställt förband. Härigenom erhålles kontroll på befälets förmåga att leda utbildningen. Inspektionerna utföras ej sällan, särskilt på ett mera framskridet utbildningsstadium, utan förvarning, varvid förbanden ställas inför i förväg icke kända uppgifter, t. ex. mineringsuppgifter eller artilleriskjutningar under olika förhållanden, vid de rörliga förbanden ofta i samband med marscher. Härunder erhålles samtidigt kontroll på befälets förmåga i befälsföring. Utom inspektören för kustartilleriet inspektera såväl marindistriktschef som kustartilleriförsvarschef utbildningen vid dem underställt kustartilleritruppförband. Marindistriktschefs inspektionsverksamhet skall regleras ge-

401 nom vederbörlig instruktion, vilken är under utarbetande, Kustartilleriförsvarschef utövar den inspektionsverksamhet, som påkallas av honom åliggande, i det föregående angivna uppgifter ifråga om utbildningen.

Kommissionens förslag till utbildningsverksamhetens centrala ledning vid marinen. De skäl, som 1941 års försvarsutredning åberopade för inrättandet av ett särskilt organ — arméinspektionen — vid sidan av arméstaben med uppgift att centralt leda och övervaka utbildningsarbetet i egentlig mening, äga enligt kommissionens mening giltighet även ifråga om marinen. Behovet av en motsvarande differentiering av utbildningsorganisationen vid marinen, vilket redan nu är mycket framträdande, torde bli så i ännu högre grad allteftersom marinorganisationen i enlighet med den beslutade planen växer ut. Kommissionen, som närmare undersökt möjligheterna för en sådan differentiering, har kommit till den slutsatsen, att de speciella förhållandena vid marinen dock icke göra det möjligt att på motsvarande sätt som vid armén sammanföra samtliga utbildningsärenden under en gemensam inspektör. Utbildningsverksamheten vid flottan å ena sidan och vid kustartilleriet å den andra är nämligen på grund av såväl sin allmänna karaktär som de olikartade organisationsformerna i väsentliga avseenden så olika, att någon likriktning varken är möjlig eller önskvärd. Detta förhållande torde också ha fullt klarlagts under de överväganden, som vid ett flertal utredningar rörande försvarsväsendet under de senare åren gjorts angående kustartilleriets ställning i försvarsorganisationen. Det må i detta sammanhang erinras om departementschefens i det föregående återgivna uttalande i samband med arméinspektionens tillkomst, »att försvarsväsendet i det hela bäst gagnas av att de olika truppslagen företrädas av egna inspektörer med det egna vapnets förkovran som huvuduppgift». Denna synpunkt torde äga giltighet även vid marinen. Enligt kommissionens mening bör ett särskilt, direkt under chefen för marinen lydande organ, flottinspektionen, tillskapas för att handlägga alla frågor, som beröra ledningen av utbildningen vid flottan. Motsvarande ställning och uppgifter beträffande kustartilleriet böra tillkomma kustartilleriinspektionen. Dessa båda organ — det senare dock endast i vad avser dess befattning med utbildningsverksamheten — böra jämte vissa andra, för vilka närmare redogöres i det följande, tillsammans utgöra marininspektionen. Någon gemensam chef, marininspektör, torde däremot icke fylla något behov. Flottinspektionen bör stå under chefsskap av en flaggman. En sådan tjänstegrad är motiverad dels av uppgiftens betydelse, dels därav att denne inspektör bör övervaka och leda tjänstegrensinspektörernas verksamhet och dessutom äga tämligen vidsträckt befogenhet ifråga om utbildningen. Hitintills har flaggmansgraden kunnat uppnås främst av officerare med operativ och i enstaka fall med teknisk specialisering. Detta förhållande kan ha bidragit iill att arbetet på utbildningens område ej tilldragit sig lika stort intresse och 26 — 2029 45

402 ej lockat till samma anspänning som inom övriga verksamhetsområden, där bättre framtidsutsikter hägrat. Genom att flottinspektören göres till flaggman vinnes likformighet inom marininspektionen, eftersom kustartilleriinspektören redan nu innehar generals grad. Kärnan i flottinspektionen bör utgöras av en utbildningsavdelning, vilken närmast skulle ersätta den nuvarande utbildningsavdelningen i marinstaben. Inom denna avdelning böra handläggas ärenden rörande utbildningsverksamheten inom flottan i dess helhet. Chefen för utbildningsavdelningen bör vara regementsofficer. I flottinspektionen böra vidare ingå flottans tjänstegrensinspektörer, vilka inom inspektionen företräda sakkunskapen inom resp. specialvapen och jämte flottinspektören handha inspektionsverksamheten inom vederbörliga tjänstegrenar. Tjänstegrensinspektörerna, som böra utses främst med hänsyn till praktiska insikter och erfarenheter, böra liksom f. n. utgöras av en inspektör för sjöartilleriet, en för torped- och ubåtsvapnen, en för minväsendet och en för marinens förbindelseväsende. De olika inspektionerna böra dock erhålla en i viss mån av den nya ordningen betingad ändrad organisation. Såsom inspektör för marinens förbindelseväsende tjänstgör enligt den nuvarande organisationen chefen för marinstabens förbindelseavdelning. En sådan ordning innebär den fördelen, att de vid inspektioner gjorda iakttagelserna kunna utan omgång föranleda åtgärd. Enär emellertid denne inspektör redan i sin egenskap av chef för marinstabens förbindelseavdelning har ett synnerligen stort verksamhetsområde och till följd därav ej kan i erforderlig utsträckning förrätta inspektioner, är den nuvarande anordningen icke lämplig. Det synes därför önskvärt, att en särskild inspektör för förbindelseväsendet tillkommer. Därest ett intimt samarbete upprätthålles mellan marinstabens förbindelseavdelning och denne inspektör, torde olägenheter i form av omgång i arbetet kunna nedbringas och sannolikt helt undvikas. Det måste ur förbindelsetjänstens synpunkt vara värdefullt, att vissa delar av arbetet med instruktioner, koder och andra föreskrifter, som det nu åligger inspektören för förbindelseväsendet (samtidigt chef för marinstabens förbindelseavdelning) att utarbeta, överflyttas från staben till inspektionen. Så bör i varje fall ske med de ärenden av denna art, som höra samman med utbildningen. Kustartilleriinspektionen bör enligt kommissionens mening bibehållas i sin nuvarande organisatoriska form. Utbildningsavdelningen motsvarar redan nu i stort sett den utbildningsavdelning, som kommissionen föreslagit för flottinspektionen. Med hänsyn till utbildningsfrågornas betydelse och omfattning bör emellertid chefen för denna avdelning vara regementsofficer. Angeläget är också, att denne icke samtidigt är stabschef. Verksamheten inom utbildningsavdelningen torde nämligen helt taga hans krafter i anspråk. Den sakkunskap ifråga om olika specialvapen, som i flottinspektionen representeras av de olika tjänstegrensinspektörerna, står inom kustartilleriinspektionen, såsom i det föregående framhållits, till förfogande dels inom materiel- och

403 ' befästningsavdelningen, dels inom kustartilleriets skjutskola samt bör därjämte säkerställas genom att bland de i kustartilleriinspektionen tjänstgörande officerarna ständigt finnas representanter med praktisk erfarenhet om resp. sjöfrontsartilleri-, luftvämsartilleri- samt signal- och mintjänst. Den mera begränsade organisationen vid kustartilleriet motiverar dock ej sektionsindelning av staben motsvarande de olika tjänstegrenarna, Den personal- och organisationsavdelning, som ingår i staben främst på grund av den särställning, som inspektören för kustartilleriet intager — bl. a. såsom chef för kustartilleriets personal — medför även för utbildningsverksamheten vissa fördelar. Utom flottinspektionen och kustartilleriinspektionen bör i marininspektionen ingå dels marinens tjänstegrensinspektörer, dels en avdelning för gemensam beredning (centralavdelning). Marinens tjänstegrensinspektörer, vilka ha att följa utbildningen av yrkespersonalen vid såväl flottan som kustartilleriet, böra enligt kommissionens mening i stort sett bibehållas vid sina nuvarande befogenheter och åligganden. Någon annan ändring ifråga om dessa inspektionsorgans sammansättning än att viss ökning av arbetskraften därinom bör ske, anser kommissionen icke erforderlig. Avdelningen för gemensam beredning — uppdelad på en flottdetalj och en kustartilleridetalj — vari även marinens studierektor bör ingå, bör bereda vissa för marinen gemensamma utbildningsfrågor m. m. Sålunda böra inom denna avdelning beredas ärenden rörande bl. a. utbildningen vid sjökrigshögskolan, sjökrigsskolan och marinens underofficersskola. Flott- och kustartilleridetaljerna inom avdelningen böra såsom redan i annat sammanhang (s. 62) närmare angivits också utgöra centrala rekryteringsorgan för resp. vapenslag. Tablå över centrala organ för utbildningens ledning inom marinen. CM

MARININSPEKTIONEN

I FLOTTINSPEKTIONEN

P ö p. T CO

KUSTARTILLERIINSPEKTIONEN

Marinens tjänstegrensinspektörer

Flottans tjänstegrensinspektörer 9

~

o: fcf P- » a g3 f

2, CD*

00 co •< P 9 i 3 O CO o

3 3-

d

"* c?

c H •<

9: 00 CD 3 p. CO

co ( 2

£ Sf 3 5'

fr » CO

af 2. B^

•si 3

orq

H_

P.

g B-g K 3 2. £ or 2 2. 3'

KSHS

KSS

MUS

o

i-t

IT 0: H

Avdelning för gemensam beredning (centralardelning)

0: <

ö y

P. B B -i B I1

P

B

2 0:

2B -« CD •1

Rekryteringsverksamhet m. m Fl-detaljen | KA-detaljen Marinens studierektor

BILAGOR

407 Bilaga 1. (Kap. I s. 40 f., Kap. II s. 76 f.)

Redogörelse för skriftlig utfrågning av värnpliktiga tillhörande 1941 års klass rörande deras åsikter om utbildningens omfattning och bedrivande. En skriftlig utfrågning av värnpliktiga tillhörande 1941 års klass, inmönstrade på kustflottan, anordnade kommissionen i slutet av juni 1942. Avsikten med denna utfrågning var att från värnpliktiga vid flottan, vilka erhållit såväl allmänmilitär utbildning som stridsutbildning före ikraftträdandet av 1941 års värnpliktslag, få ett uttalande om hur denna utbildning enligt deras mening i stort sett gestaltat sig. Eftersom dessa värnpliktiga efter 1 månads allmänmilitär utbildning iland sedermera under c:a 4 månader deltagit i fartygens övningar, får m a n anse, att de tillfrågades möjligheter a t t bedöma åtminstone den grundläggande stridsutbildningen ombord varit tillräckliga. Kustflottans cirkulär or der angående utfrågningen innehöll bl. a. följande: »A kustflottan tjänstgörande värnpliktiga, som inskrivits år 1941 och inryckt till tjänstgöring i januari 1942, skola inför sjöförsvarets utbildningskommission besvara en del frågor angående utbildningen; frågorna besvaras skriffligen genom ifyllning av formulär. Plats för undersökningen är Sporthallen . De värnpliktiga indelas i omgångar om c:a 50 man. Om möjligt böra samtliga ifrågakommande värnpliktiga deltaga; något särskilt urval får i varje fall ej ske. Samråd mellan olika omgångar bör ej ske, förrän undersökningen avslutats. För varje omgång beräknas 45 minuter erforderliga.» Antalet utfrågade uppgick till 529, vilket utgjorde 77*5 % av samtliga på kustflottan kommenderade av 1941 års klass. De utfrågades fördelning fartygsvis var följande: pansarskeppen Sverige (111), Gustav V (95), Drottning Victoria (112), flygplanskryssaren Gotland (112), jagarna Karlskrona (29), Norrköping (27), Malmö (9), Remus (6), Romulus (8), förbindelsefartyget Marieholm (3), depåfartyget Patricia (3), lasarettsfartyget Prins Carl (7), logementsfartyget Niord (4), hjälpkanonbåt (2), ej angivet fartyg (1). De utfrågades fördelning yrkesgrensvis var följande: maskinavd. 99 (18'7 %), däcksavd. 368 (69*6 %) och ekonomiavd. 62 (11*7 %). H u r de utfrågade fördela sig på civila yrken framgår av tab. 1. Tab. 1. De utfrågades fördelning på civila yrkesgrupper. Y r k e s g r u p p I. II. III. IV. V.

Antal

%

J o r d b r u k och skogshushållning Industri och hantverk Sjöfart och fiske Handel, samfärdsel och allmän tjänst Arbete, ej hänförligt till annan grupp Utan uppgift om yrke

24 128 300 56 15 6

4-6 24-2 56-7 10-6 25 1-4

Summa

1000 Den skriftliga utfrågningen, som leddes av en av kommissionens ledamöter (Nyman), tillgick i korthet på följande sätt. Sedan nedanstående frågeformulär ut-

408 delats, meddelade utfrågningsför rättar en, a t t dessa utsänts av sjöförsvarets utbildningskommission, vilken hade till uppgift a t t undersöka utbildningsarbetet vid marinen och inkomma med förslag till förbättringar. Utfrågningsförrättaren y t t r a d e vidare: »Kommissionen utgår ifrån a t t Ni under Er värnpliktstjänstgöring gjort vissa erfarenheter av värde, när det gäller a t t söka förbättra utbildningen. Vad Ni h a r a t t meddela därom, är uteslutande avsett för kommissionen. Ni behöver icke underteckna formulären med nummer och namn.» Efter denna instruktion fingo de värnpliktiga på formulärets framsida ifylla följande uppgifter: örlogsstation, årsklass, inryckningsdag, civilt yrke eller tillämnad levnadsbana, yrkesavdelning, fartyg, befattning ombord jämte drabbningsbefattning. Under utfrågningsförrättarens ledning genomlästes därefter formulär A, som utgör en specificerad förteckning över förekommande övningsgrenar vid utbildning såväl iland som ombord. De värnpliktiga uppmanades a t t söka erinra sig, hur utbildningen inom varje gren eller ämne varit ordnad samt a t t med särskilda tecken ange sin personliga åsikt därom. Dessa tecken, vilkas innebörd noga förklarades, skulle skrivas inom parentesen framför varje övningsgren och ämne. De voro följande: ( + + ) för »mycket bra», ( + ) för »bra» eller »någorlunda bra», (—) för »mindre bra» eller »dålig», ( ) för »mycket dålig» samt (0) därest ingen utbildning erhållits. FORMULÄR A. I.

Allmänmilitär

utbildning

iland.

REKRYTUNDERVISNING :

(

( ( ( ( (

Manskapets skyldigheter i tjänsten såväl iland som ombord samt utom tjänsten ) Krigslagarna ) Värnpliktsförhållanden ) Sveriges försvarskrafter och huvuddragen av marinens organisation m. m. (marindistrikt, personal, tjänstegrader, gradbeteckningar o. d.) ) Olika krigsfartygstyper, deras bestyckning och skyddsmedel ) Svenska flottans sammansättning och uppgift ) Karbinens konstruktion och vård ) Sjömaning (knopar och stek) ) Luftförsvar och gasskydd

(

)

HANDVAPENSEXERCIS

(

)

HANDVAPENSSKJUTNING

(

)

( ( (

)

GYMNASTIK OCH IDROTT H Ä L S O - OCH FÖRBANDSLÄRA i form

( (

) )

av:

a) Föredrag b) Praktiska övningar (t. ex. anläggande av första förband, transport av sårade) II.

Utbildning under praktisk

tjänstgöring

(

)

STRIDSUTBILDNING (med skyddstjänst)

(

)

FARTYGSTJÄNST (vakttjänst, fartygskännedom o. d.)

(

)

BÅTTJÄNST

(

)

BEKLÄDNADSVÅRD

(

)

U T B I L D N I N G I EGEN YRKESGREN

ombord.

< —

409 d a n

ni£ ™ ~ . ^ värnpliktiga på detta sätt summariskt deklarerat sin uppfattning om hur utbildningen enligt deras mening varit ordnad i olika övningsgrenar och ämnen, fick var och en av de tillfrågade på tomma rader på en mofstående ida av formuläret, vilken här ej återges, söka närmare motiveras^ i T m paren teserna angivna tecken, utom i de fall där endast ett plustecken ( + ) eller noll (?) skrivits. Det gal de närmare bestämt, såsom i instruktionen också framhölls a t t ange de huvudsakliga skälen^ till a t t utbildningen betecknats såsom »mycke bra» resp. »mindre bra» eller »dåligt» ordnad. Även nedanstående formulär B genomlästes i sin helhet under utfrågningsförr a t t a r e n s ledning, innan det besvarades. ^ ^ FORMULÄR B. Frågor: (för anteckning av svaren fanns på formulären tillräckligt utrymme). 1) Anser Ni, att någon eller några övningsgrenar under »Allmänmilitär utbildning» i formulär A böra ägnas mera tid än för närvarande? Angiv skälen. 2) Anser Ni, att någon eller några övningsgrenar under »Allmänmilitär utbildning» i iormular A för närvarande ägnas för mycken tid? Angiv i så fall skälen 3) Anser Ni, a t t Ni blivit tilldelad den yrkesgren, som bäst lämpar sig för Er med hansyn främst till Er civila yrkeskunnighet? 4) Anser Ni att den utbildning, som Ni erhållit under Er värnpliktstjänstgöring, kan bli till någon n y t t a för Er civila verksamhet? I så fall — i vilket avseende? 5)

A

b ä t t r a d n d e t t e r l i g a r e S y n p U n k t e r ' N i e v e n t u e l l t har ifråga om utbildningens för-

Beträffande fråga nr 5 erinrades de tillfrågade om den längre övningstid som 1941 års värnpliktslag föreskriver. "g*""» Redovisning av utfrågningens resultat sker i det följande dels i form av en översikt over de värnpliktigas summariska omdömen om hur utbildningen i olika ovmngsgrenar varit ordnad (tab. 2), dels i form av en översikt över de motiveringar ttao. d), vilka en del anfört för sina omdömen om utbildningen. Fastän ei stort mer an en fjärdedel av de tillfrågade anfört särskilda motiveringar för sina omdomen får man genom dessa närmare kännedom om de värnpliktigas tänkesätt och s a t t a t t vardera utbildningen i olika övningsgrenar och ämnen. En del värnpliktiga har uppfattat de i formulär A uppräknade kursavsnitten såsom frågetexter, avsedda att besvaras såsom vid förhör, och därför lämnat en redogörelse for sma kunskaper i ämnets olika delar i stället för a t t meddela sin uppfattning om bur själva undervisningen varit ordnad. En del åter har t. ex. ifråga om ."•fi f^rna>> o c V > V ä r n p l i k t s f ö r h å l l a n d e n » u t t a l a t s i S om dessa såsom sådana i stallet for om undervisningen därom. Detta är anledningen till att dessa missförstådda avsnitt av rekrytundervisningen ej medtagits vid sammanställningen av de summariska omdömena i tab. 2. Vid materialets bearbetning har vidare visat sig, att det i formulär A förekommande uttrycket »utbildning i egen yrkesgren» likaledes av ett stort antal värnpliktiga missuppfattats såsom gällande utbildning i anslutning till deras civila yrke. Denna missuppfattning torde vara främsta anledningen till att enligt tab 2 en fjärdedel av de tillfrågade uppge, att de ej fått någon som helst utbildning i & »egen yrkesgren». D e värnpliktigas s u m m a r i s k a o m d ö m e n o m u t b i l d n i n g e n . Såsom framgår av tab. 2 äro dessa omdömen övervägande gynnsamma Av sammanlagt 6 785 avgivna omdömen äro nämligen ej mindre än 4 406 (65 96) gynnsamma. Tab. 3 däremot, som redovisar de omdömen, vilka närmare motiverats, upptager övervägande (69'5 96) ogynnsamma sådana. Anledningen till denna

410 Tab. 2. De värnpliktigas summariska omdömen om hur utbildningen varit ordnad. Gynnsamma omdömen

Summa

Ingen utbildning

Ogynnsamma om iömen

Övningsgrenar och ämnen

+ +

+

Summa

—

Summa omdömen

Karbmens konstruk- Antal t i o n och. v å r d %

75 14-3

303 57-6

378 71-9

50 95

12 2-3

62 11-8

86 16-3

526 Antal

43 8-2

200 38-i

243 46-3

112 21-8

52 9-9

164 31-2

118 22-5

525 Luftförsvar och gas- A n t a l skydd %

83 15-8

278 53-1

361 68-s»

75 14-3

12 2'3

87 16-6

76 14-5

524 Antal

127 24-2

270 51-4

397 75-6

30 5-7

9 1-7

39 7-4

89 17-o

10 1-9

140 26-5

150 28-4

151 28-6

113 21-4

264 50-0

114 21-6

60 11-4

237 45-o

297 56-4

128 24-3

82 15-5

210 39-8

20 3-8

32 6-2

290 56-o

322 62-2

86 166

20 3-9

106 20-5

90 17-3

59 11-4

230 44-2

289 55-6

72 13-9

10 1-9

82 15-8

149 28-6

190 36-7

286 55-2

476 91-9

15 2-9

7 1-3

20 3-9

å-a

132 25-4

335 64-4

467 89-8

25 4-8

12 23

37 7-i

16 3i

56 10-9

293 57-0

349 67-9

72 14-0

16 3 i

88 17-i

77 15-o

273 52-6

359 69-2

81 15-6

35 67

116 22-3

44 8-5

%

86 16-6

Antal %

93 17s

225 43-2

318 61-o

45 8'6

28 5-4

73 14-o

130 25-o

408 Sjömaning

% Handvapensexercis

% Antal

Handvapensskjutning

%

Gymnastikochidrott

Antal

% Hälso- och förbands lära: Antal a) F ö r e d r a g

% b) P r a k t i s k a ö v ningar Stridsutbildning

.

Antal

% Antal

% Antal

Fartygstjänst

% Antal

Båttjänst

% Beklädnadsvård.. . Utbildning i egen yrkesgren Summa

Antal

omdömen

3 360

4 406

6 785

skillnad synes emellertid vara dels att man enligt instruktionen begärde särskilda motiveringar endast för de starkast positiva omdömena ( + + ) men däremot for samtliga negativa (både — och ), dels a t t det överhuvud taget är lättare att motivera ogynnsamma än gynnsamma omdömen. Mest gynnsamt bedömes enligt tab. 2 utbildningen i följande övningsgrenar och ämnen (%-talen gynnsamma omdömen antecknade inom parentes): stridsutbildning (91-9 96), fartygstjänst (89'8 96), handvapensexercis (75'6 96) samt karbinens konstruktion och vård (71"9 96). Mest ogynnsamt bedömes utbildningen i följande övningsgrenar och ämnen (%-talen ogynnsamma omdömen antecknade inom parentes): handvapensskjutning (50-0 96), gymnastik och idrott (39'8 96), sjömaning (31*2 96) samt beklädnadsvård (22-3 96).

.

.....

En förhållandevis stor del av de värnpliktiga redovisar omdömet »mgen utbildning» för följande övningsgrenar: praktiska övningar i hälso- och förbandslara (28-6 %), sjömaning (22"5 96) och handvapensskjutning (21-6 %). A t t en så stor del av de värnpliktiga som 25 % redovisar samma omdöme för »utbildningen i egen yrkesgren» beror, såsom redan nämnts, på missuppfattning av frågan. Enligt tab. 3 är det främst i följande övningsgrenar, som de värnpliktiga anse att utbildningen varit »otillräcklig» eller ägnats »för liten tid»: handvapensskjutning, sjömaning samt gymnastik och idrott.

411 03 g

«

GG a

a a

o © O

a

a

a

CD en en CO t ^ T H

T-I

1—1

O

. co 00

o

TAOS

CO

co ox»

-rji CO l O »-I CM CM

1—<

CO^#

T-I

en CO

"*

a

rH

< a a

.

»

a a ° .£? § !<S *-< 2 5

ej

a

o ig

"ÖS

o bD oo

bo ° o u

•5

to a

a

ii

a "c •3

oj

SS

ö

1 T?

f

c*

bo.-O

"8

o»

CM

Ö

I-l

r>-cM

»1

"•*

r-1

t-

H Ö

CO

T-l

1 1

l-

O

eb

cb 1 i b

.

1 1

i-l

i(l

I N 1 io

£1 13

yt

io

cb cb

»H

Hfj) 1

"• i

i co

eoio

CM

H I M

»>•

^1 Ol

.

ifl

1 <N

a

©

a bD

»

i -^

i 1

1 1

"fl -5

i ^

1 1

1 1

^

1 1

° ©

i ° 1 TH

1 ö

CM 1

r^

1 t

~

1 CM

1 1—'

CM

CM

a g a

"fi <

bD §

ÖR

1 1

1 °°

1 cb

i •:

o

en 1 CM

1 1 1 °°

i ^

i-l

CD

•« >,

a a b0°o3

:0 ft,

: o PH a

a •rH a

a "a bo a

"O

"£.£5

•»*

a S o a

C

:©

s © es

"a

-La * ~

o s S,

«

a

bo a

1X3 w - ^

ti

B 03 O b D +3 O

£-} a

•SP

a

"fl

a

i*

ja ca t-

12 fa

g,

a .** k

o> r»

o a

:cä .2 " " rS -r3 H fl t , fc : o -3 *» -Q : o pH O a

i a <§ bo So-ä a .2 •-S

g

a

t5 : ^ 5

3 M

-•a M

"ft a »53

If

o

to

o

CO IO

ib CO

CX» C M l > <M

cb »H

i—I C75 CO CM

C O T H

"ös a

CO

CO

in

co

»CS

CO

öR

cb

cb

a a | i!

a ~ f l

ta —i O

O a

co

öR

io J4

a R

a -5 ft, bc.Sf B

Cn rf .2 c i-

? s = i:°

|

|

|

1 CO

Hl

—1 fM T #

H

en CM cb co t~- en ÖS i o r>r »o ös

CM

T-l

t>» CD r-l

co

o

"*

Ir-CM cb

io

•*

CO

l O C M Ttl

OS

CM (M

<M

CM

CO

CM CO Tfl

TH Ttl

T« T H

cb

i b cb cb

TH

T-i

co CM

o i O i * i-H

u

CO

»b

cb

t^CM

CO CTi

CO

—< t -

-1

O

cb i b i—i T J I

CM <M

cb cb

öo

cb cb do

CD

i f l r t H

CM <M

co en

iO

O

CO

TH

^• I A:i

• tn . V1

£.§

a I»

s s

S

o *

c

O

?

H KA t- V^= g

ö

co PH"?

^^

p

.o

uq

co-*

iO

co en

*

CO ca

CO co

i^ co

c cS

d c3

• '

Z2

>

o b

CO

S

P

o

co .53

ös

.

| ^ 2 Ä fi

' • «

h O

^S 00 cä

UJ:

oW

ö; -t»

cS ^ 0

ö

H a,

O

•i

°

H o

IO

: a

•" » - P 5 - r C p co '_ 2 KÖ Ö o3 ^ • - = :cS t *-i c rO

t»

c o r a c s TN co TH CM ö

J i '••%%

s '1

•a w co

co

• o •t-' • Jrf ^ 3

CO CO c3 c3 > >

WW

C3

• o o

: c c

. "Ö -C

. 'Ö

••^ ^

i Kl rM •

h

. -IJ 1 . - u CO . O TS 1

CO T - J

>

i—1

I O

. o

5 3 ° ä^ °

- *

ÖS

t > CO

O

iO

CO

r i •P

cb ö

CO

jo

I I I

*R

1 ös

rn |

TH

t>

fl

>H

"a a

a

CO

COiTJ

T - l T-l 1—1

i 1 1

GO

JU •o

jifl

l°i T-l

t

m

co

Ö.2.2 § o

o o

CO f^> CM T - l

0X(

•o es

a § o bo g bo:a

co

cb r^ co co

OS CO

1 cb ö i b

<

a bo p 3 a — -9 M n a nd a o !M C rsJ :oS O =3 ; 3 i r^* *-" . o — •

°

rH CO

"£> 2 ? 2

CD

es to

i

5O

CO "4?

-

T> CO

r- er

-s T3 t ; -^ s

oä

a '-5, i fH CO h '-J? P 3 g^J

5>n co O :ci

(72

fe

pq P3

412 Särskilt tillfrågade (i formulär B) om någon eller några övningsgrenar borde ägnas mera tid än f. n., n ä m n a de värnpliktiga i första hand: handvapensskjutning, gymnastik och idrott, sjömaning samt hälso- och förbandslära. På särskild fråga om någon eller några övningsgrenar borde ägnas mindre tid än f. n., n ä m n a de värnpliktiga endast handvapensexercis. Värnpliktigas specialmotiveringar för sina o m d ö m e n o m u t b i l d n i n g e n i olika övningsgrenar och ämnen.

Allmänmilitär utbildning

iland.

Exempel på de värnpliktigas motivering för sina i tab. 2 och 3 mera summariskt redovisade omdömen om utbildningen anföras i det följande ordagrant, varvid endast stavning och interpunktion normaliserats. Dessa motiveringar jämte kortfattade kommentarer anföras i den ordning, som resp. övningsgrenar och ämnen förekomma i formulär A. REKRYTUNDERVISNING.

Av skäl som redan anförts, redovisas av denna undervisning i det följande endast de delar av kursen, som beröra karbinens konstruktion och vård, sjömaning samt luftförsvar och gasskydd. Beträffande här uteslutna mer teoretiska delar av rekrytundervisningen förtjänar dock nämnas, att ett flertal värnpliktiga synes vara av den meningen, att »för mycken tid» åtgår till teoretisk genomgång av »gradbeteckningar o. d.», vilket enligt fleras åsikt hellre borde inläras praktiskt. »Det pluggas nästan för mycket med gradbeteckningar o. d. Det lär man sig lättare praktiskt» (chaufför-dm). Karbinens konstruktion och vård. Ifråga om detta kursavsnitt lägger man märke till att ett förhållandevis stort antal av omdömena enligt tab. 3 gäller »otillräcklig övning» eller »för liten tid». I vilka avseenden, som de tillfrågade anse att undervisningen varit bristfällig, framgår närmare av följande uttalanden: »Har sett karbinens mekanism endast 2 gånger» (radioförsäljare-dm). — »Fick man knappast se skymten av» (målare-dm). — »Vet knappast vad de olika delarna heter» (sjöman-dm). — »Det hade vi inte mer än 1 timme, och det är något som man bör kunna riktigt» (jordbrukare-dm). — »Vi fingo aldrig själva plocka isar ett handvapen, utan det demonstrerades blott helt flyktigt av instruktören» (sjöman-dm). — »Enstaka förhör om konstruktionen. Ej någon praktisk utbildning ifråga om karbinens vård» (skeppsklarerare-dm). — »Eldare borde få veta mer om karbinens skötsel och konstruktion, och detta borde inordnas i handvapensexercisen» (maskinist-eld). I den mån kravet på praktisk instruktion blivit tillgodosett, erkännes detta med gillande. En byggnadsarbetare (dm) skriver exempelvis om denna instruktion: »Mycket bra därför att man fick praktisera, varför man lättare kommer ihåg.» Sjömaning. Av tab. 3 framgår a t t endast ett fåtal av omdömena om denna undervisning gäller, att den är »välordnad», »grundlig» eller »tillräcklig». Såsom ytterligare bestyrkes av ett flertal uttalanden anse de tillfrågade att den varken är tillräckligt praktiskt eller effektivt ordnad. »Teoretiska men alltför få praktiska övningar» (möbelsnickare-dm). — »Teoretisk undervisning i detta ämne har inget värde, om ej praktisk övning ges» (kontorist-dm). Såsom framgår av följande uttalanden betrakta särskilt sjömän av lätt insedda skäl den nuvarande utbildningen i sjömaning med kritiska ögon. »Det skulle gå mera sjömansmässigt till» (sjöman-dm). — »Dålig undervisning — vi kunde det nästan bättre själva» (sjöman-dm). — Men ej heller andra äro fullt tillfredsställda: »Endast enklare knopar och stek, som lärdes i barndomen», anser exempelvis en svetsare (eld).

413 Av de värnpliktiga, som på särskild fråga (i formulär B) svarat, att de för sin civila verksamhet ej anse sig ha någon nytta av sin utbildning vid flottan, lägger m a n märke till a t t ej mindre än 142 äro sjömän till professionen. Men av dem anser över hälften (73), att deras utbildning vid flottan saknar betydelse för deras civila sjömansyrke, främst av den anledningen a t t värnpliktsutbildningen enligt deras mening är bristfälligt ordnad. Av deras uttalanden att döma, synes detta särskilt gälla utbildningen i sjömaning, vilket framgår av exempelvis följande citat: »Anser att vi inkallade sjömän får alldeles för lite sjömaning.» — »Jag anser, att m a n behövde mer utbildning i sjömaning, det vore till n y t t a för min civilanställning.» — »Någon sjömaning har jag ej fått utöver den jag kunde, när jag ryckte in.» — »Endast de allra enklaste knopar ha förekommit», anmärker en. E n annan säger sig ha haft »en instruktör som själv ej kunde någon sjömaning». E t t par anser, a t t man borde fått lära sig »splitsa och sy segel». Luftförsvar och gasskydd. Nära tre fjärdedelar av omdömena därom gälla »otillräcklig övning» och »för liten tid». Framför allt efterlyses en mera praktisk utbildning. »Endast teoretiskt, borde övas praktiskt» (sjöman-eld). — »Jag har fått vara med i tal men ej i handling» (textilarbetare-dm). — »För liten tid, ingen praktisk övning. Blott litet tal om gaser. Jag anser det vara otillräckligt» (sjöman-dm). I de fall, där utbildningen ordnats praktiskt, har detta tydligen uppskattats. En kontorist (dm) skriver exempelvis: »För en tid sedan hade vi en stor luftvärnsövning, då vi bl. a. måste använda gasmask för gasfara, och vid den övningen tyckte jag, att allt gick utomordentligt bra till.» HANDVAPENSEXERCIS.

Såsom framgår av tab. 3 vitsordas utbildningen i denna övningsgren av en stor del av de värnpliktiga såsom »välordnad», »grundlig» och »tillräcklig». Ifråga om omdömet »god instruktör» bedömes handvapensexercisen rentav gynnsammare än någon annan övningsgren. Där utbildningen bedrivits på ett förnuftigt sätt, har således även denna övningsgren rönt viss uppskattning. »Genom lagom omväxling med teoretisk utbildning blir även handvapensexercis ett intressant ämne», skriver en ritare (dm). En och annan har också förstått meningen med denna övningsgren. »Genom handvapensexercisen blir det mera stil och allvar över de nyinryckta, och det behövs», anser en byggnadsarbetare (dm). Endast 2 säga rent ut, att handvapensexercisen är »onyttig». Den ene av dem motiverar detta därmed att det »är så många onödiga ställningar» (sjöman-dm). Där utbildningen i denna övningsgren bedrivits till övermått, har den däremot rönt mindre uppskattning. Av dem som anse sig ha fått »för mycket» av denna övningsgren skriva några: »För mycken harvning» (lagerarbetare-dm). — »Väl mycket, så att man tröttnade på det» (sjöman-dm). — »Fick nästan för mycket av detta på kasern — tog på nerverna» (sjöman-dm). Av de 29 värnpliktiga, som anse sig ha fått »otillräcklig» övning i handvapensexercis, tillhöra de flesta maskin- och ekonomiavdelningarna. HANDVAPENSSKJUTNING.

Mer än ifråga om någon annan övningsgren ha de tillfrågade betecknat utbildningen i handvapensskjutning såsom »otillräcklig». Förutom att en stor del värnpliktiga enligt tab. 2 påstår sig ej ha fått någon utbildning alls i handvapensskjutning, synes denna, där den förekommit, ej på långt när ha varit tillräcklig. Detta framhålla de värnpliktiga med skärpa. »Har inte varit med och skjutit någon gång», påstår en eldare (eld). En sjöman (dm) skriver: »Efter 6 månader i kornmissen endast 1 skjutning. Sorgligt!» Detsamma konstaterar en eldare (eld): »Helt enkelt urusel utbildning, endast 1 skjutning på hela tiden.»

414 Samma eller liknande förhållanden påtalas av ett flertal värnpliktiga: »Jag är intresserad av skjutning, men vi får aldrig skjuta» (eldare-eld). — »Endast ett fåtal skott på korthållsbana» (sjöman-dm). — »För liten övning, varför träffsäkerheten är lika med noll» (sjöman-dm). — »Mera skjutning, eljest ingen alls» (sjöman-dm). — »Med 30 skott lär sig ingen människa skjuta. Det råder ett stort intresse för karbinskjutning, och det bör tillvaratagas» (sjöman-dm). — »30 skott på ett och ett halvt år är detsamma som ingenting alls. F r a m för det femdubbla minst» (metallarbetare-eld). Dessutom anmärka flera, a t t de fåtaliga skjutövningarna m å s t förläggas till olämplig årstid. »Vår enda skjutning ägde rum i 20 graders kyla under en förmiddag med snöstorm. Dålig instruktion. Blott skotten avlossades, var allt bra. Sättet togs ej i betraktande» (sjöman-dm). En telegrafist (dm) skriver helt kort: »13 skott, därav 8 i 25 graders kyla.» De av de värnpliktiga anförda motiven för ökad utbildning i handvapensskjutning äro merendels mycket övertygande, såsom framgår av exempelvis följande uttalanden: »Karbinen är ju ett värdelöst .vapen, om vi inte kan skjuta med den» (sjöman-dm). — »Besättningen kan komma i en sådan situation, a t t handvapen måste brukas» (möbelsnickare-dm). — »Om landstigning skulle behövas, kan ingen skjuta» (sjöman-dm). — »En post bör vara säker skytt» ((sjöman-dm). — »Fast m a n är sjöman, skall man väl kunna en sådan sak» (sjöman-dm). GYMNASTIK OCH IDROTT.

Omdömet »otillräcklig övning» och »för liten tid» är enligt tab. 3 starkt framträdande även ifråga om denna övningsgren. Följande uttalanden bestyrka detta ytterligare: »Förekom inte annat än på fritid», skriva flera. »Fanns aldrig tid eller plats i gymnastiksalen» (sjöman-dm). — »För lite motion och den lingska gymnastiken helt glömd» (ingenjör-eld). — »Haft idrott 1 gång på 4 månader» (fiskare-dm). — »Har inte haft idrott mer än 3 gånger på 6 månader» (sjömandm). _ »Dålig ordning, ingen som ser till a t t det blir idrott» (lagerbitrade-ekon). Ifråga om den tid, som lämpligen bör ägnas åt gymnastik, växla önskemålen. De flesta, som uttalat sig därom, ha stannat för »minst 2 gånger i veckan», några ha dock förordat »minst 3 gånger i veckan». Man lägger märke till att särskilt maskinpersonalen önskar mer gymnastik och idrott. En eldare skriver: »Det behövs, när m a n går i eldrum, för luft behöva vi lika väl som däckarna.» — »Fram för mera idrott, så blir det mindre med knipargastar», försäkrar en annan eldare. Även från ekonomister framställas önskemål om mera gymnastik. En av dem skriver: »Vi ekonomister får gå för mycket på trossbotten och i pentener, så vi behöva all den gymnastik och idrott vi kan få.» HÄLSO- OCH FÖRBANDSLÄRA.

Enligt tab. 2 är det åtskilliga värnpliktiga, som uppge att de ej fått någon utbildning alls i denna övningsgren, vilken de enligt tab. 3 eljest anse vara en av de mest »nyttiga», »lärorika» och »intressanta». Föredrag i ämnet ha enligt mångas samstämmiga utsago förekommit sällan eller aldrig. »Jag har aldrig åhört något föredrag i hälsofrågan» (sjoman-dm)^ — »Vet inte varför dom inga föredrag hade» (nagelvärmare-eld). — »Jag har ej hört något föredrag i ämnet, sedan jag ryckte in» (handelsbiträde-dm). — »Endast 1 föredrag strax efter inryckningen är otillräckligt» (telegrafarbetare-dm). — »Mera upplysande föredrag i detta ämne. E t t enda är för lite» (sjöman-dm). — ».bor få föredrag. Åskådningsmateriel efterlyses» (kontorist-dm). P å de håll, där föredrag i ämnet verkligen förekommit, h a de merendels blivit mycket uppskattade. »Dom jag har avlyssnat, har varit starkt uppbyggande» (sjoman-dm). — »Föredragen som hölls, gav en upplysningar om en hel del sjukdomar och hur man skall förebygga dem» (sjöman-dm).

415 o E n och annan av de tillfrågade tycks dock ej hysa någon tilltro till föredrag såsom bildningsmedel. »Bättre med praktiska övningar på grund av a t t det inte blir någon behållning av en massa föredrag» (skomakare-ekon). — »För lite underhållande» (fiskare-ekon). E n av anledningarna till den ringa behållningen av sådana föredrag omnämner en diversearbetare-dm: »För många åhörare, så a t t m a n inte hörde.» Praktiska övningar efterlysas likaledes av många. »Föredragen bra m e n fram för m e r a praktiska övningar, det är bättre» (sjöman-eld). — »Jag h a r endast en gång fått åse anläggande av förband» (sjöman-dm). — »Har under den tid, j a g legat inne aldrig lagt e t t förband» (metallarbetare-eld). — »Enligt m i n mening bör det v a r a m e r övningar i sådana viktiga saker» (fabriksarbetare-dm). — »Bör vara dubbelt så mycket» (sjöman-dm). — »Fram för bättre sjukvårdsundervisning, vilket är en nödvändig sak» (sjöman-dm).

Utbildning under praktisk tjänstgöring STRIDSUTBILDNING (med

ombord.

skyddstjänst).

Såsom framgår av båda översiktstabellerna h a de värnpliktiga ifråga om stridsutbildningen avgjort mera uppskattande omdömen än om någon annan övningsgren. Enligt t a b . 3 är det endast 2, som anse sig h a fått »otillräcklig» stridsutbildning. E n av dessa förklarar detta tydligt nog: »Sitter som telefonvakt vid drabbning och får inte vara med om någonting» (sjöman-eld). Eljest äro lovorden många. »Verklighetstrogen och noggrann utbildning» (reklamtecknare-dm). — »Bra övningar med naturtrognaste fingeringar» (sjöman-dm). — »Intressant men ansträngande» (sjöman-dm). — »Den h a r varit närapå för bra, för den h a r tagit nästan all fritid» (järnvägstjänsteman-dm). — »Nästan för mycket av det goda m e n effektivt» (metallarbetare-eld). En skeppsklarerare (dm) skriver om stridsutbildningen: »Kanske enstaka gånger tröttande, m e n utbildningen ä r mångsidig.» Detta sistnämnda omdöme är dock ej så vanligt. Motsatsen är vanligare. »För mycket upprepande av samma övningar, särskilt med tanke på läcktätningsövningar.» — »Har haft detta till leda» (sjöman-dm). — »Trimningen misslyckad, den är tjatig, övningarna komma för tätt» (ingenjör-eld). — »Skyddstjänsten är något av det mest tröttande, j a g varit med om. Enligt m i n uppfattning är den en sak, som läres på en ganska kort tid. Sedan blir det sämre för varje gång på grund av bristande intresse» (sjöman-eld). FARTYGSTJÄNST.

Ifråga om denna övningsgren förekomma särskilda motiveringar mest sparsamt. Såsom framgår av tab. 3 äro dessa dock övervägande gynnsamma. I det fåtal fall, där erinringar förekomma, synas dessa främst gälla vakttjänsten. BÅTTJÄNST.

Aven ifråga om utbildrfingen i denna övningsgren förekomma särskilda motiveringar sparsamt. Av de anförda erinringarna gälla dock de flesta, a t t utbildningen varit »otillräcklig». Följande uttalanden äro belysande: »Båttjänst h a vi ej haft i ordets rätta bemärkelse» (sjöman-dm). — »Vi få endast roddövningar efter slutad tjänst för dagen» (sjöman-dm). — »För det mesta ä r övningarna under fritiden» (sjöman-dm). — »Rodden är nog tillräcklig, m e n seglingen ägnas för liten tid. Då vi värnpliktiga få hand om de riggade livbåtarna lite mera, blir nog trivseln med båttjänsten betydligt större» (sjöman-dm). BEKLÄDNADSVÅRD.

Man lägger särskilt märke till a t t de flesta anförda erinringarna gälla, a t t utbildningen i denna övningsgren varit »otillräcklig» eller ägnats »för liten tid». Följande motiveringar bestyrka detta: »Så gott som ingen utbildning i denna viktiga sak» (sjöman-dm). — »Ingen särskild utbildning, vilket absolut skulle ordnas» (textil-

416 arbetare-dm). — »Har aldrig fått lära mig a t t stuva en sjösäck» (skrivmaskinsreparatör-dm). — »Ingen utbildning, det har vi själva fått göra så gott det går» (mekaniker-eld). — »Har fått stuva sjösäcken efter eget huvud» (metallarbetare-eld). — »Ingen bryr sig om att visa någon som inte vet, hur han skall göra» (järnvägstjänsteman-eld). — »Beklädnadsvården får man göra på fritiden» (fiskare-dm). Ifråga om användningen av den tid som anslagits till beklädnadsvård anföras vissa erinringar, liksom också ifråga om bristen på materiel. »Tiden går åt till klädmönstring och tvättinlämning», framhålla flera. »När det är beklädnadsvård, blir det för det mesta kojskiftning, utdelning av kort, tvätt o. d., så att man inte får tid att stoppa strumpor eller vaska o. d.» (fiskare-dm). — »Mesta tiden har i regel upptagits av in- och utlämning av tvätt, så att egna persedlar måst överses på fritid, vilket ej alltid är så roligt» (sjöman-dm). — »Dåligt ordnat med materiel, varför beklädnadsvården ej kommer till sin rätt» (kock-ekon). En av de få, som anser utbildningen i beklädnadsvård tillfredsställande, tilllägger betecknande nog: »Är bra för då får man vila» (sjöman-dm). U T B I L D N I N G I EGEN YRKESGREN.

Som redan n ä m n t s har uttrycket »utbildning i egen yrkesgren» av många missuppfattats såsom gällande utbildning i anslutning till vederbörandes civila yrke. Följande uttalanden äro exempel på dylik missuppfattning: »Ingen utbildning i min civila yrkesgren» (järnvägsarbetare-eld). — »Som slipare vid sågverk, har man ombord ingen utbildning i egen yrkesgren» (sågverksarbetare-dm). Flera uttala önskemål om att under värnpliktstiden genom utbildningen få uppehålla kontakten med sin civila yrkesgren för att ej »komma av sig», som en båtbyggare (dm) skriver. En del synes visserligen ej ha missuppfattat, vad som avsågs med »utbildning i egen yrkesgren», men nöjer sig med att konstatera, att denna utbildning har ringa eller intet värde för deras civila verksamhet. Bland dessa är ett flertal sjömän, som konstatera, att den militära sjömansutbildningen skiljer sig alltför mycket från den civila. En av dessa, som anser att hans tidigare förvärvade sjömansutbildning ej fördjupats under värnpliktstjänstgöringen, tillägger: »Allt går för hetsigt till och något ansvar anförtros ej oss däcksmatroser.» En annan skriver: »Det är samma system ifråga om arbete, men fysiken slappnar många procent.» I stället för a t t uttala sig om »utbildningen i egen yrkesgren» ha andra åter passat på att framhålla, att de med hänsyn till civilt yrke blivit tilldelade fel yrkesgren ombord. Sådana däremot, som anse sig ha blivit uttagna i linje med sitt civila yrke, lovorda utbildningen. »Jag anser, att min tjänstgöring ombord som kock har hjälpt upp min förutvarande kunskap», skriver exempelvis en civil kock, som blivit uttagen till sk<>ppskock. »Jag får lära mig ea hel del nytt ifråga om eldning», skriver en civil eldare, som blivit uttagen till motsvarande befattning ombord. En annan eldare skriver: »Eftersom jag i det civila ämnar fortsätta såsom eldare, är det mig till god nytta a t t ha lärt mig oljeeldningens mysterier.» Värnpliktigas ytterligare synpunkter och förslag ifråga om utbildningens förbättrande. I formulär B: 5 uppmanades de värnpliktiga att ange de ytterligare synpunkter, som de eventuellt hade ifråga om utbildningens förbättrande. Ej stort mer än en tiondel av de tillfrågade ha emellertid begagnat sig av tillfället att göra några ytterligare uttalanden. Tjänstgöringstidens längd och fördelning samt permissionsförhållandena äro de spörsmål, som de värnpliktiga i detta sammanhang mest fört på tal. Även

417 om de flesta, som uttalat sig om tjänstgöringstidens längd, såsom sin mening framhållit, a t t »värnplikten är för lång», har dock en del förklarat sig inse, att den år 1941 beslutade ökningen av tjänstgöringstiden var nödvändig. »De 2 månader som lades till utbildningen (den allmänmilitära), behövdes väl», skriver exempelvis en sjöman (dm). En diversearbetare (dm) anför: »Jag anser, att nästan all utbildning behövde mer tid iland.» Beträffande tjänstledighetsförhållanden äro följande uttalanden belysande: »Tjänstledigheten måste fördelas lika för att undvika missnöje» (jordbruksarbetare-dm). — »Mera tjänstledighet så man inte ledsnar på alltihop» (sjöman-eld). — »Vi borde komma i åtnjutande av våra 3 dagars tjänstledighet, som det står att vi bör ha» (sjöman-dm). Behovet av vidgad yrkesutbildning framhålles i mer eller mindre bestämda ordalag av minst ett tjugutal. »Det borde ombord på fartygen vara mer skolor även för värnpliktiga och inte bara för stamanställda», skriver en sjöman (dm). En a n n a n sjöman (eld) anser, a t t »man borde få praktisera på olika ställen ombord». Ett av skälen för en mera mångsidig utbildning antyder en sjöman (eld), som skriver: »Nummerbyte skulle ske oftare än som är fallet. Då finge alla en inblick i de olika grenarna, Då kan inte det intresse, som man alltid får vid något nytt, förbytas i slöhet.» Även följande uttalanden förtjäna anföras: »Man borde få lära sig ännu mera om ångmaskiner och motorer» (valsverksarbetare-eld). — »Vi som tillhör den elektriska reparationsgruppen bör erhålla mera både teoretisk och praktisk utbildning. I så fall kan utbildningen bli till nytta i det civila» (elektriker-eld). — »Beträffande skrivbiträden böra dessa genomgå kurser i administration: uppställning av skrivelser e t c , så vinnes mycken tid och utför es bättre arbete» (kontoristskrivbitr). — »De som utbildas till sjukvårdare skulle ges tillfälle att ytterligare förkovra sig, exempelvis genom a t t deltaga vid operation, omläggning o. d. Eljest tappa de intresset för sjukvården, som är så nyttig för alla och envar» (diversearbetare-s jukv). Behovet av vidgad teoretisk utbildning antydes likaledes av ett flertal. »Det borde ordnas med frivilliga teoretiska kurser: bl. a. i räkning och maskinlära», framhåller en eldare (eld). En sjöman (dm) önskar »studera språk, matematik och skrivning.» Flera förorda vidgad teoretisk utbildning, särskilt med tanke på dem som ha för avsikt a t t fortsätta sin utbildning till sjöbefäl. »De elementära kunskaper i navigation, som meddelas vid fortsättningsskolor vore säkert till stor nytta även för värnpliktiga sjömän» (sjöman-dm). 1 — »Större vikt borde läggas vid teoretiska kunskaper, som beröra navigering, matematik, språk, läsande av sjökort o. s. v., särskilt för dem som ha för avsikt a t t fortsätta vid navigationsskola» (sjömanekon). — »Det vore lämpligt, att de som önskade genomgå matematik- eller språkkurser, finge tillfälle till det, särskilt de som önskade utbilda sig till sjöbefäl» (sjöman-skrivbitr). En bilmekaniker (eld) tänker sig att värnpliktstjänstgöringen på följande sätt skulle kunna bli av civilt värde även i vidare mening: »Värnpliktiga borde beredas tillfälle till teoretisk undervisning inom sitt fack t. ex. per korrespondens. Vidare borde värnpliktiga, som fullgjort en längre tids tjänstgöring ombord på samma fartyg, få ett betyg över vilka arbeten han deltagit i och hur hans uppförande och arbetsduglighet varit under tiden. Kort sagt en rekommendation som visar, a t t man under militärtiden arbetet så att säga inom sitt civila yrkesområde.» 1

S. k. sjöfartslinje finnes vid fortsiittningsskolorna i Göteborg.

27—2029 43

418 Bilaga 2. (Kap. I s. 40 f., Kap. I I s. 77 ff.)

Uppgifter rörande skriftlig utfrågning av sjömanshusinskrivna värnpliktiga, vilka inryckt till första tjänstgöring vid flottan den 3 november 1942. Vissa allmänna anvisningar angående utfrågningen, vilken anordnades i slutet av januari 1943, d. v. s. vid den tidpunkt, då period I stod inför sin avslutning, tillställdes i god tid i förväg stationsmyndigheterna. I skrivelse till stationscheferna den 15 januari 1943 anfördes bl. a. följande: »Beträffande utfrågningen önskar kommissionen framhålla, att formulären måtte bliva ifyllda såvitt möjligt samtidigt av ifrågavarande personal, så a t t diskussion de värnpliktiga emellan om formulärens frågor undvikes. Angeläget synes vidare vara, a t t ifyllningen av formulären sker under kontroll, som förhindrar överläggning mellan de värnpliktiga. Ifyllda formulär slutligen böra behandlas konfidentiellt.» På° frågeformulären lämnades de värnpliktiga i stort sett samma anvisningar som vid den i Bil. 1 refererade utfrågningen. FORMULAE A avsåg de värnpliktigas omdöme om utbildningens och bedrivande i följande övningsgrenar och ämnen:

omfattning

(

)

(

)

REKRYTUNDERVISNING SJÖMANSUTBILDNING

(

)

HANDVAPENSTJÄNST

(

)

MEDBORGARKUNSKAP

(

)

SVENSKA SPRÅKET

(

)

GYMNASTIK OCH IDROTT

( (

) )

a) Föredrag b) Praktiska övningar (t. ex. anläggande av första förband, transport av sårade)

(

)

BEKLÄDNADSVÅRD

( (

) )

( ( ( (

) ) ) )

HÄLSO- OCH FÖRBANDSLÄRA i form

av:

YRKESUNDERVISNING :

Simundervisning Sång Fältidrott

FORMULÄR B var lika det redan i Bil. 1 återgivna B-formuläret. Antalet utfrågade uppgick till 837 man, av vilka 589 tillhörde Karlskrona och 248 Stockholms örlogsstation. I förhållande till hela antalet vid kursens slut kvarvarande elever utgjorde de sålunda utfrågade vid Karlskrona station 80 rf och vid Stockholms station 73 %. De utfrågades fördelning yrkesgrensvis var följande: däcksavd. 468 (55'9 /o), ekonomiavd. 189 (22*6 %), maskinavd. 160 (19*1 96) och hantverksavd. 20 (2*4 %). Fördelningen av de utfrågade med hänsyn till deras civila yrken framgår av tab. 4.

419 Tab. 4. De utfrågades fördelning på civila yrkesgrupper. Y r k e s g r u p p

I. II. III. IV. V.

Antal

%

J o r d b r u k och skogshushållning I n d u s t r i och hantverk Sjöfart och fiske Handel, samfärdsel och allmän tjänst Arbete, ej hänförligt till annan grupp Utan uppgift om yrke

17 178 525 89 22 6

2-o 21-3 62-7 10-7 2-6 0-7

Samma

lOOo

Eftersom samtliga dessa värnpliktiga voro sjömanshusinskrivna, finner man det märkligt, att ej mer än 62'7 % tillhörde den civila yrkesgruppen Sjöfart och fiske. En stor del av denna värnpliktskategori hade alltså före inryckning till första tjänstgöring hunnit övergå till helt andra civila yrken än sådana, som ha med sjöfart att göra.

Bilaga 3. (Kap. I s. 51, Kap. IV s. 141 ff.)

Uppgifter rörande skriftlig utfrågning av värnpliktiga i allmänhet, vilka inryckt till första tjänstgöring vid kustartilleriet den 8 april 1942. Syftet med utfrågningen, vilken verkställdes under september månad 1942, var att från en tillräckligt representativ grupp värnpliktiga vid kustartilleriet, vilka med inryckning den 8 april 1942 utbildats under ordinarie utbildningsperioderna april—augusti 1942, söka få ett uttalande om huru denna utbildningstid enligt deras mening i stort sett gestaltat sig. De allmänna anvisningarna för utfrågningen voro i stort sett desamma som vid de i Bil. 1 och 2 refererade utfrågningarna vid flottan. FORMULÄR A avsåg de värnpliktigas omdöme om utbildningens omfattning och bedrivande i följande övningsgrenar och ämnen: REKRYTUNDERVISNING :

(

)

Den teoretiska undervisningen om Sveriges försvarskrafter, marinens organisation, personal, tjänstegrader, gradbeteckningar m. m

( ( ( (

) ) ) )

Gevärets (karbinens) konstruktion och vård Exercis i sluten ordning Utbildning i strid med handvapen Skjutning med handvapen

(

)

SIGNALTJÄNST

(

)

HANDVAPENSTJÄNST :

GAS OCH LUFTSKYDDSTJÄNST FÄLTTJÄNST:

(

)

(

)

Utbildning till post, patrullkarl och flygvarnare, order och rapport föring, orientering efter fältkartan samt fartygs och flygplans identifiering Fältarbeten, förläggningsarbeten och fältkokning

420 (

)

GYMNASTIK OCH IDROTT

,

HäLso- OCH FÖRBANDSLÄRA:

Föredrag Praktiska övningar i hälsovård (behandling av sår, skador och sjukdomsfall) UTRUSTNINGENS OCH FÖRLÄGGNINGENS VÅRD BÅTTJÄNST ARTILLERITJÄNST MOTORTJÄNST STRÅLKASTARTJÄNST :

Utbildning vid strålkastare Utbildning vid lyssnarapparat MINTJÄNST HYDROFONTJÄNST MASKINTJÄNST

FORMULÄR B hade samma lydelse som motsvarande formulär vid de redan i Bil. 1 och 2 refererade utfrågningarna vid flottan. Antalet utfrågade var 1 150, vilket utgjorde 54 % av hela antalet den 8 april 1942 inryckta värnpliktiga tillhörande artilleri-, min- och maskinavdelningarna, till vilka avdelningar utfrågningen begränsades. De utfrågades fördelning på olika förband var följande (procenttalen beräknade i förhållande till resp. förbands totala tillgång på värnpliktiga av 1941 års klass): Vaxholms kustartilleriregemente 374 (68 96), Karlskrona kustartilleriregemente 252 (28 %), Gotlands kustartillerikår 263 (65"7 96) och Älvsborgs kustartilleriregemente 261 (87 96). De utfrågades fördelning på yrkesavdelningar var följande (procenttalen beräknade i förhållande till hela antalet utfrågade): artilleriavdelningen 881 (76'6 96), minavdelningen 185 (16*1 96) och maskinavdelningen 84 (7'3 96). Av tab. 5 framgår de utfrågades fördelning på civila yrken. Tab. 5. De utfrågades fördelning på civila yrkesgrupper. Antal

%

J o r d b r u k och skogshushållning Industri- och hantverk Sjöfart och fiske Handel, samfärdsel och allmän tjänst Arbete, ej hänförligt till a n n a n grupp U t a n uppgift om yrke

221 653 62 181 21 12

19-2 56-8 54 15-7 1-8 11

Summa

lOOo

Y r k e s g r u p p

I. II. III. IV. V.

421 Bilaga 4. (Kap. V s. 223 ff.)

Uppgifter rörande skriftlig utfrågning av fast anställt manskap vid flottan. Utfrågningen anordnades under oktober år 1942. Samtidigt med a t t frågeformulär och kuvert översändes till stationsmyndigheterna hemställdes i skrivelse, a t t de översända frågeformulären måtte föreläggas det fast anställda manskap, som antagits under åren 1938—1941. Beträffande utfrågningens anordnande hänvisades till en skrivelsen bifogad P. M. I denna anfördes bl. a. följande: »A varje fartyg (förband) och å örlogsstationerna böra formulären ifyllas så vitt möjligt samtidigt av ifrågavarande personal, så att föregående diskussion om formulärens frågor undvikes. Likaså bör diskussion i samband med a t t formulären ifyllas vara förhindrad. Ifyllda formulär skola inläggas i kuvert, som bör förseglas personligen av varje man, och därefter snarast insändas till vederbörande stationschef.» På själva formulären lämnades följande allmänna anvisningar: »Sjöförsvarets utbildningskommission, som har till uppgift a t t bl. a. undersöka stammanskapets utbildningsförhållanden, förutsätter a t t Ni under Er tjänstgöring vid flottan gjort vissa erfarenheter, som kunna vara av värde för denna undersökning. Kommissionen önskar därför i de avseenden, som närmare framgå av formuläret, inhämta Er åsikt i vissa hithörande frågor. — Uppgifterna äro endast avsedda för kommissionen. Ni behöver ej anteckna Ert namn å formuläret. Kommissionen förutsätter att Ni med hänsyn till ändamålet lojalt skall lämna Er medverkan till utredningsarbetet. Vid uppgifternas besvarande är att märka, a t t underbefälsutbildade ifylla hela formuläret under det att manskap med enbart rekrytutbildning endast besvarar frågor, som gälla denna utbildning. Sedan samtliga frågor besvarats, inlägges formuläret i medföljande kuvert, som Ni själv förseglar. » De upplysningar, som kommissionen genom denna utfrågning önskade erhålla, avsågo dels anställningsförhållanden och dels utbildningsförhållanden samt dessutom vissa allmänna uppgifter rörande de utfrågades födelseort, datum för anställning i militärtjänst, örlogsstation och yrkesgren. Formuläret upptog följande frågor beträffande utbildning: Rekryt utbil dning. 1. Vilka skolor har Ni genomgått före anställningen? 2. Hade Ni någon yrkes- eller sjömansutbildning före anställningen — i så fall vilken? Var genomgicks den? 3. Vilken är er uppfattning om undervisningens bedrivande i ämnena svenska och matematik? 4. Anser Ni, att någon eller några övningsgrenar eller ämnen i skolan iland bör ägnas mera tid än för närvarande? Angiv skälen! 5. Anser Ni a t t någon eller några övningsgrenar eller ämnen i skolan iland för närvarande ägnas för mycken tid? Angiv skälen! 6. Anser Ni, a t t Ni skulle ha nytta av att för egen del få behålla någon eller några av de böcker eller kompendier, som Ni använt under utbildningen? Angiv vilka! 7. Angiv de synpunkter, Ni eventuellt kan ha ifråga om utbildningens förbättrande i visst ämne eller i allmänhet!

422 Underbefälsutbildning. 8. Erhöll Ni korrespondensundervisning i allmänbildande ämnen under underbefälsutbildningen? I vilka ämnen? Angiv Er uppfattning om denna undervisningsmetod! 9. Erhöll Ni undervisning av civil eller militär lärare i de allmänbildande ämnena? I vilka ämnen? Angiv Er uppfattning om undervisningens bedrivande! 10. Angiv Er uppfattning om undervisningens bedrivande och om omfattningen av ämnet befälsutövning! 11. Anser Ni, att någon eller några övningsgrenar eller ämnen böra ägnas mera tid än för närvarande? Angiv skälen! 12. Anser Ni, att någon eller några övningsgrenar eller ämnen för närvarande ägnas för mycken tid? Angiv skälen! 13 Anser Ni att underbefälsskolan (teoretiska delen) bör genomgås a) iland? b) ombord? Angiv skälen! 14. Anser Ni, a t t Ni skulle h a n y t t a av att för egen del få behålla någon eller några av de böcker eller kompendier, som Ni använt under utbildningen? Angiv vilka! 15. Angiv de synpunkter, Ni eventuellt kan ha ifråga om utbildningens förbättrande i visst ämne eller i allmänhet! De ifyllda formulären tillställdes kommissionen omedelbart efter det de insänts till resp. stationschefer. I en del fall voro kuverten dock öppnade av vederbörande stationsmyndighet, innan de översänts till kommissionen. Att så skett berodde på att kuverten från mindre fartyg postledes befordrats var för sig, varför det var nödvändigt att öppna kuverten för att konstatera innehållet, För utfrågningens planenliga genomförande torde denna omständighet emellertid ej haft någon som helst betydelse. Antalet deltagare i utfrågningen var 1 648 man. Av dessa tillhörde 760 Karlskrona och 888 Stockholms örlogsstation. Avsikten var a t t endast de, som anställts åren 1938—1941, skulle deltaga i utfrågningen. Vid bearbetningen av utfrågningsmaterialet visade det sig dock att även några tidigare eller senare anställda deltagit. Fördelningen av deltagarna med hänsyn till antagningsår framgår av tab. 6. Tab. 6. De utfrågades fördelning med hänsyn till antagningsår. Antagningsår

1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 Summa deltagare

Antal deltagar-e

%

2 29 4 224 232 679 421 57

O-i 1-8 0-2 13-6 14-1 41-2 25-5 b" 5 lOOo

1648 Som framgår av tabellen utgjorde antalet deltagare, som antagits tidigare eller senare än åren 1938—1941, blott 92 d. v. s. 5*6 % av totala antalet utfrågade. Dessas uttalanden ha medtagits vid bearbetningen, enär de ej ansetts i nämnvärd grad förrycka utfrågningens resultat.

423 De utfrågades fördelning på yrkesavdelningar och utbildningsståndpunkt frän går av tab. 7. Tab. 7.

De utfrågades fördelning med hänsyn till yrkesavdelning och utbildningsstadium.

Yrkesavdelningar

Däcksavdelningen I Ekonomiavdelningen . j Maskinavdelningen j Hantverks avdelningen . Summa deltagare

Underbefälsutbihlade Endast rekrytutbildade och övriga antagna och övriga antagna åren 1935 — 1939 åren 1940 —194 2

S u m ni a

Antal

%

Antal

%

Antal

%

268 40 159 24

546 8-i 32-4 49

565 117 413 62

48-8 10-1 35 7 5-4

833 157 572 86

50T,

9-6 34-7 5-2

lOOo

lOOo

1G4S

lOOo

Enär uppgift angående genomgångna militära skolor och kurser ej infordrades i samband med utfrågningen, äro ovanstående sifferuppgifter avseende fördelningen av underbefälsutbildade och icke underbefälsutbildade ej fullt exakta. I anvisningarna meddelades, såsom redan nämnts, att underbefälsutbildade skulle ifylla hela frågeformuläret under det att manskap med enbart rekrytutbildning endast behövde besvara frågor, som gällde denna utbildning. Trots detta visade det sig emellertid vid granskning av utfrågningsmaterialet, att 125 man antagna är 1940, vilka vid tiden för utfrågningen nyligen påbörjat sin underbefälsutbildning, ifyllt hela formuläret. Av dem som kunde beräknas ha erhållit fullständig underbefälsutbildning, 491 man (antagna 1935—1939), ifyllde 445 hela formuläret. Av vilken anledning återstående 46 man, tillhörande dessa årsklasser, enbart besvarat frågor rörande rekrytutbildningen, har tyvärr icke k u n n a t utrönas. Vid den statistiska bearbetningen av utfrågningsmaterialet har för den del av materialet, som berör underbefälsutbildningen, samtliga uttalanden dock ansetts böra med tagas, trots a t t de n ä m n d a 125 deltagarna, vilka ej genomgått fullständig underbefälsutbildning, icke kunna sägas ha lika stor erfarenhet av denna utbildning som övriga deltagare. Då det gäller underbefälsutbildningen, ha uttalanden av sammanlagt 570 deltagare medtagits vid bearbetningen. Samtliga tillfrågade ha mer eller mindre fullständigt besvarat frågorna rörande rekrytutbildningen.

Bilaga 5. (Kap. V s. 290 ff.)

Uppgifter rörande skriftlig utfrågning av fast anställt manskap vid kustartilleriet. Utfrågningen anordnades under november år 1942 och avsåg utbildningsförhållandena för det manskap, som under åren 1938—1941 fast anställts vid kustartilleriet. Beträffande formulär och instruktioner, som i stort sett voro desamma som vid motsvarande utfrågning vid flottan, hänvisas till Bil. 4.

424 Antalet utfrågade var 706 och av dessa tillhörde 257 KA 1, 273 KA 2, 110 KA 3 och 66 KA 4. Liksom vid flottan skulle endast de som anställts åren 1938—1941 deltaga i utfrågningen. Vid materialets bearbetning visade sig dock att även några, som anställts tidigare eller senare, ifyllt formulären. Fördelningen av deltagarna med hänsyn till antagningsår framgår av tab. 8. Tab. 8. De utfrågades fördelning med hänsyn till antagningsår. Antagningsår

Antal deltagare

%

5 2 37 79 256 282 45

O'. 0-3 5-2 Ila 36-3 39-9 6-4

1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 Summa deltagare

Av tab. 8 framgår att antalet deltagare, som antagits antingen före eller efter perioden 1938—1941, utgjorde blott 52 d. v. s. 7'4 % av totala antalet utfrågade, varför även dessas uttalanden medtagits vid bearbetningen. H u r de utfrågade fördelade sig yrkesavdelningsvis och med hänsyn till utbildningsstadium framgår av tab. 9. Tab. 9. De utfrågades fördelning med hänsyn till yrkesavdelning och utbildningsstadium.

Yrkesavdelningar

Artilleriavdelningen Signal- ocli minavdelningen. . Ekonomiavdelningen Maskinavdelningen Hantverksavdelningen Summa deltagare

Underbefälsutbildade Endast rekrytutbildadc antagna åren och övriga antagna 1941 — 1942 åren 1936—1940

Summa

Antal

%

Antal

%

Antal

%

230 83 16 8 19 23

60-7 21-9 4-2 2-i 5-o 6-i

233 56 18 4 7 9

71 2 17i 55 1-2 22 2-8

463 189 34 12 26 32

65-6 19-7 4-8 1-7 3-7 4-5

lOOo

lOOo

100-0

425 Bilaga 6. (Kap. VII s. 369)

Granskning av språkformer i viss militär instruktionslitteratur. På kommissionens uppdrag verkställd av docent Carl Larsson. Språket i militär instruktionslitteratur bör vara lättbegripligt, koncist och ledigt. Det bör vara fritt från konstruktioner, som göra det svåröverskådligt, omständligt och stelt. Ord och uttryck, som äro vanliga i typiskt skriftspråk, skola därför undvikas, såframt de icke uppfylla dessa krav. Naturligt vårdat talspråk är ofta att föredraga. Dock icke alltid. Talspråket är stundom ordrikt och löst uppbyggt, medan den militära stilen bör vara kärvt manlig. I de texter, som här granskats, är det emellertid ingen gång anledning att påtala olämpliga talspråksdrag. Så mycket talrikare äro i stället de fall, där skriftspråkliga oarter medfört avsteg från det stilideal, som ovan uppställts. Granskningen omfattar följande läroböcker: Lärobok i intendenturtjänst för marinen. Del I, Uppsala 1932 (LItjM). Undervisning för manskapet vid flottan. Rekrytutbildning 1940 (UMF: IA). Rekrytundervisning för kustartilleriet 1939 (RU). Undervisning för manskapet vid flottan. Underbefälsutbildning 1940 (UMF: IB). I det följande hänvisa siffrorna efter förkortningen till sida och moment. Exemplifieringen är utförd i två jämlöpande kolumner. Till vänster står det kritiserade uttrycket — i regel här kursiverat — till höger föreslagen omformulering. I första rummet synas följande uttryckstyper böra anmärkas: V e r b a l s u b s t a n t i v på ä n d e i s e n — ande. Ex. Kustartilleristen skall bispringa sina Kustartilleristen skall hjälpa sina kamkamrater i fidlgörandet av deras tjänste- rater att fullgöra deras tjänsteplikter, plikter. RU 35: 54. — de upplysningar polismannen be— de upplysningar polisen behöver höver för utförandet av sina åligganden, för att utföra sina åligganden. RU 38: 62. De avses huvudsakligen för upprättDe tjäna huvudsakligen till att upphållande av sjöförbindelserna och trans- rätthålla sjöförbindelserna och till att port av trupper och materiel. RU transportera trupper och materiel. 112:204. Strålkastaren, i vilken den elektriska Strålkastaren, där den elektriska strömmen användes för alstrande av strömmen alstrar ljus. (eller användes ljus. RU 113:208. för att alstra ljus). — anordningar för minors utläg— anordningar för att lägga ut gande. RU 130: 251. minor. — bidraga till fredens bevarande. — bidraga till att bevara freden. UMF: IA 23: 6. — bidraga till den svenska sjöfar— bidraga till att vidmakthålla den tens vidmakthållande och fiskets skyd- svenska sjöfarten och skydda fisket. dande. UMF: IA 32: 16. — för utförande av uppdrag. — för att utföra uppdrag. UMF: IA 33: 17.

426 Verbalsubstantn r på -ande böra, så ofta det är möjligt, ersättas med infinitiv av motsvarande verb. Härmed utdömas icke alla konstruktioner med substantiv av denna typ. De göra stundom ett uttryck koncisare och kunna ofta, då en lång mening inte kan undvikas, göra denna överskådligare. Ex. Därest vid beräknande av normalportionspriset det visar sig, a t t brödportionens värde överstiger 16 öre, skall detta reduceras till nämnda belopp. LItjM 52: 60. Vill man här få bort -ande, måste man skriva: »då normalportionspriset beräknas». Alltså en bisats, inskjuten i en annan bisats, och därmed vore ingen förbättring vunnen. Konstruktioner med substantiv på -ande äro emellertid nästan alltid stelt skriftspråksmässiga, och även om man måste ersätta dem med bisats, kan detta mången gång vara fördelaktigt. Uttrycket kan bli ledigare, fastän det inte blir kortare. Ex. — söka hindra brottets fullföljande. — söka hindra, att brottet fullföljes. RU 36: 57. — och anslagsöverskridande alltså — och det alltså kan befaras att ankan befaras, skall före fastställandet av slaget överskrides, skall ärendet underportionspriset, ärendet underställas ma- ställas marinförvaltningens prövning, rinförvaltningens prövning. LItjM innan portionspriset fastställes. 52: 60. H ä r slipper m a n också det o t y m p l i g a ordet »anslagsöverskridande». Andek o n s t r u k t i o n e r , d ä r infinitiven i n t e kan komma ifråga, få alltså p r ö v a s från fall till fall. M a n b ö r därvid k o m m a ihåg, att även a n d r a t y p e r av verbals u b s t a n t i v k u n n a s t å till b u d s . »Begagnande» U M F : I B 18: 9 b ö r t. ex. ers ä t t a s m e d »bruk». Framför ställda

adjektivattribut med bestämningar.

Attributet är vanligen ett particip. Ex. — att ansvara för till avdelningens gemensamma begagnande utlämnade effekter. UMF: IB 18: 9. — de i titelliggaren förekommande hjälptitlarna. LItjM 151:253. — två till den s. k. strålkasiarlampan hörande kolstavar. RU 114:208. — med cementgolv belagda rum. LItjM 67:96. Den dylik uppbördsman tidigare tillkommande rätten att njuta lösen för vissa överskott är dock numera borttagen i land. LItjM 69: 103.

långa

adverbiella

— att ansvara för effekter, som utlämnats till avdelningens gemensamma bruk. — de hjälptitlar, som förekomma i titelliggaren. — två kolstavar i den s. k. strålkastarlampan. — rum med cementgolv. Den rätt att njuta lösen för vissa överskott, som dylik uppbördsinan tidigare hade, är dock numera borttagen i land.

D e t naturliga och svåröverskådliga i d e n n a k o n s t r u k t i o n ligger däri, att a t t r i b u t e t med dess b e s t ä m n i n g a r m e d d e l a r vissa fakta, i n n a n m a n g e n o m d e t s u b s t a n t i v i s k a h u v u d o r d e t får veta, vad d e s s a fakta gälla. S u b s t a n t i v e t b ö r alltså komma först och b e s t ä m n i n g a r n a efter, vanligen i form av en relat i v s a t s . S å uttrycka vi oss Också alltid i n a t u r l i g t talat språk. Onaturlig Ex. — och skola de ljus, som ej få brinna under natten, vara släckta. RU 57: 106.

ordföljd. — och de ljus, som ej få brinna under natten, skola vara släckta.

427 Under hälsning iakttages god hållning, och riktas blicken mot den på vilken hälsning sker. RU 40: 65.

När man hälsar, skall man ha god hållning och se på den man hälsar på

D e n n a s. k. inversion efter »och» förekommer m e s t inom dålig affärsstil. Utom att den är onaturlig, verkar den därför direkt omilitärisk. — varest han är till tjänstgöring — där han är fördelad till tiänstfördelad. RU 35: 53. göring. — att det icke är medgivet att med ' — a t t det icke är medgivet att bvta annan byta tjänstgöring. RU 35: 54. tjänstgöring med annan. — det, som inom kustfästningarna — det, som anordnas inom kustanordnas. fästningarna. D e n n a a r k a i s e r a n d e ordföljd, m e d efterställd verbform, kan vara b e r ä t t i g a d d a r m a n vill ge intryck av å l d e r d o m l i g h e t eller h ö g s t ä m t patos. J f r de fyra e x e m p l e n i k r i g s m a n n a e r m r a n ! D e n bör alltså icke m i s s b r u k a s i enkla medd e l a n d e n av mera vardaglig karaktär. E m e l l a n å t b e h ö v e s den emellertid av s a t s r y t m i s k a skäl. Konstruktioner

med betydelsefattiga verb t i v (s. k. s u b s t a n t i v s j u k a ) .

Ex. — den på vilken hälsning sker. RU 40: 65. — igångsattes utbildning. UMF: IA 28:11. Dessutom användes vid mobilisering ringning i kyrkoklockorna, UMF: IA 28: 13. Potatis och rotfrukter böra förvaras i lukt- och frostfria källare och så, att erforderlig omplockmng lätt kan verkställas i och för avlägsnande av sådant, som angripits av röta. LItjM 67: 96. Förutom kontobokföringen sker vid departementet även bokföring av arbet a m a s avlöning i för ändamålet upplagd avlöningsbok. LItjM 121:200. Varje man är en fritt tänkande och handlande människa, som i skilda lägen, där befälet icke kan göra sig gällande, visar initiativkraft och förmåga till självverksamhet. RU 13:5 (26 ord). Han skall utan mannamån bereda dugligheten erkännande UMF: IB 1 2 : 1 . Är han i saknad av order UMF: IB 17: 7. Omständliga

och

tunga

plus

— den man hälsar Fpå

substan-

'

— utbildas Dessutom ringer man vid mobilisering i kyrkklockorna Potatis och rotfrukter böra förvaras i fukt- och frostfria källare och så a t t de vid behov lätt kunna plockas om och sådant avlägsnas, som angripits av röta Förutom kontobokföringen bokföres vid departementet även arbetarnas avlöning i särskild avlöningsbok Varje man tänker och handlar självständigt och visar initiativkraft i sådana lägen, där befälet icke kan göra sig gällande. (19 ord), Han skall utan mannamån erkänna dugligheten. Saknar han order

konstruktioner

av

diverse

slag

Ex. något, som kan tjäna till vinnande av kännedom om — RU 3 6 : 5 9 . — ansträngande förhållanden. RU 14: 7.

om

— något som kan lämna upplvsnina: _ — ansträngningar.

428 Det är förbjudet att bära uriform i Det är förbjudet att bära uniform vid deltagande i demonstrationståg. RU demonstrationståg. 36: 58. — civilmilitär person av officers — av officers tjänsteklass varande tjänsteklass. civilmilitär person RU 41: 67. — andra uniformspersedlar än så— andra uniformspersedlar än sådana, som äro överensstämmande med dana, som överensstämma med kustför kustartilleriet gällande modeller. artilleriets gällande modeller. RU 48:82. De rörliga strålkastarna äro monDe rörliga strålkastarna äro monterade å härför avsedda fordon. RU terade på fordon. 115:211. — viktiga järnvägar och andra för— i kustens närhet befintliga vikbindelser i kustens närhet. tiga järnvägs- och andra förbindelser. Norrlandskustens marindistrikt med Norrlandskustens marindistrikt, vars chefsexpedition är förlagd till Härnö- chefsexpedition i Härnösand. sand. UMF: IA 29: 15. Märker kustartillerist, att hälsningsFörmärker kustartillerist, att häls- skyldig krigsman i hans sällskap icke ningsberättigad person ej observerats av har observerat hälsningsberättigad peri kustartilleristens sällskap varande son, påpekar han omedelbart dennes hälsningspliktig krigsman, påkallar han närvaro. omedelbart dennes uppmärksamhet på den hälsningsberättigades närvaro. RU 42: 70. I det sistnämnda exemplet vinner man ökad enkelhet även genom att utbyta passivum mot aktivum, ett förfaringssätt, som även ofta eljest är att rekommendera. Passivum på — s är på det hela taget främmande for enkel och naturlig svenska. Bisatskonstruktioner. Ex. Gott kamratskap är viktigt. Dess Gott kamratskap är en viktig egenvärde framträder särskilt, då det gäller skap, vars värde särskilt framträder, då att motstå krigets påfrestningar. det gäller att motstå krigets påfrestningar. RU 14: 7. Skoskav behandlas med salicylsyreSkoskav behandlas med salicylsyre- talg, som strykes tjockt på såret. Därtalg, som strykes tjockt på såret, var- efter lägger man på en tyglapp eller efter tyglapp eller bomull pålägges. bomull. RU 61: 122. Helt fristående från utgiftstitlarna Helt fristående från utgiftstitlarna äro de hjälptitlar, som förekomma i äro de i titelliggaren förekommande titelliggaren. De användas för att i hjälptitlarna U—Z, vilka användas för räkenskapen ge uttryck åt överflyttatt i räkenskapen giva uttryck åt överningar av kontanta medel från en kassa flyttningar av kontanta medel från en till en annan. kassa till en annan. LItjM 151:253. Enkla bisatser äro visst icke sällsynta i talspråk och ledig prosa._ De kunna tvärtom såsom i det sista exemplet vara bättre än satsförkortningar och andra s. k. satsvärdiga konstruktioner. Många bisatser i samma mening och bisatser, som inskjutits i huvudsatsen eller i varandra, göra emellertid meningen svårförståelig och oöverskådlig. Man skulle vilja uppställa det kravet, att endast en bisats skulle få förekomma i varje mening. Så ar det i stort sett i talspråket, men ett sådant krav kan icke strängt upprätthållas. Dock torde det vara klokt att hålla det i minnet, då man skriver for sådana läsare som ha ringa vana vid kanslispråk och annan skriftspråklig prosa.

429 Ordens

Ex.

längd.

krigsförberedelsearbetet. RU 19: 16. fartygsinventarieuppbörderna. LItjM 121:201.

arbetet att förbereda sig för kriget, fartygens inventarieuppbörder.

L å n g a o r d k a s t a ofta ett s k i m m e r av löje över d e t skrivna. D e b ö r a därför u n d v i k a s , så l å n g t det går. L å n g o r d e n s a n t a l b l i r s t o r t n o g ändå, eftersom en del långa facktermer inte k u n n a u n d v i k a s . H a v a , bliva, giva, taga e r s ä t t a s m e d ha, bli, ge och ta. Verbsammansättning. Ex. ihågkomma RU 35: 54. komma ihåg. avtager huvudbonaden RU 39: 64. tar av sig mössan. uppstiga RU 45: 72 d. stiga upp. påkläda sig RU 56: 104. kläda på sig. påsätta gasmasken RU 146: 272. sätta på gasmasken. S. k. fast s a m m a n s ä t t n i n g förekommer e n d a s t i stelt skriftspråk, såvida m t e en särskild b e t y d e l s e d ä r m e d avses. O m b e t y d e l s e n i n t e lägger h i n d e r i vägen, föredrager ledig p r o s a lös s a m m a n s ä t t n i n g .

Främmande

ord och

skriftspråksord.

F r ä m m a n d e ord, som i n t e äro facktermer, b ö r a givetvis u n d v i k a s . S å h a r också s k e t t i de t e x t e r som h ä r g r a n s k a t s . E m e l l e r t i d b ö r m a n också u t m ö n s t r a t y p i s k a skriftspråkord, s o m e n d a s t g e s t i l e n s t e l h e t u t a n att höja u t t r y c k s v ä r d e t . Ex. erhåller RU 16: not 3 m. fl. får. bispringa RU 35: 54. hjälpa. förmärker RU 42: 70. märker. anspännas UMF: IA 23: 6. spännas. förlita sig på RU 13: 5. lita på å RU 115:211 m. fl. på. var est RU 35: 53 m. fl. där. samt RU 16: not 2 m. fl. och. »Samt» kan någon gång användas som omväxling med »och». därest LItjM 52: 60 m. fl. om. i den händelse RU 53: 97. om. densamma, detsamma, desamma den, det, de dem UMF: IA 17 rad 16 m. fl. vilken, vilket, vilka flerstädes. som, där »vilken» icke är tydligare. Perioder. o Ä v e n om m a n r e n s a r b o r t s å d a n a o r d och u t t r y c k som h ä r ovan a n m ä r k t s , så k v a r s t å dock en m ä n g d oklara och invecklade m e n i n g a r , som icke låta sig n ä r m a r e klassificeras. M a n k a n visserligen tillråda, a t t de delas u p p , m e n d e t t a ä r icke nog. D e b e h ö v a också m e r eller m i n d r e fullständigt omarbetas.

430 Ex. Skulle det inträffa, att en underlydande, sedan han exempelvis av kapten A mottagit en befallning, erhåller en ny befallning av annan förman, t. ex. löjtnant B, och skulle den nya befallningens verkställande hindra eller fördröja utförandet av den först erhållna befallningen (av kapten A), så skall han anmäla förhållandet till den senare förmannen (löjtnant B). Vidhåller denne då sin befallning, skall den underlydande åtlyda densamma men skall, så snart omständigheterna det medgiva, anmäla förhållandet till kapten A, och är den underlydande då utan ansvar för, att den först erhållna befallningen icke kunnat utföras eller att dess verkställande blivit fördröjt. RU 16: not 3. Kustartilleristen får, då tjänstgöring för honom icke ifrågakommer, d.v.s. under fritid mellan revelj och tapto eller annan i regements (kår) instruktion eller eljest bestämd tid, utan att därtill begära särskilt tillstånd vistas var som helst inom ett i nämnda instruktion bestämt område av förläggningsorten — fritidsområdet. RU 53: 96. Kustartillerist, som av sjukdom eller annan trängande orsak hindras att inställa sig till tjänstgöring på anbefalld tid, skall medelst intyg av läkare, präst i församling, ordförande i kommunalstämma, ordförande eller ledamot i kommunalnämnd styrka, att hinder för inställelsen uppstått; och skall kustartilleristen draga försorg därom, att anmälan om förfallet jämte intyg, som skola styrka detsamma, snarast möjligt och, i den händelse sådant låter sig göra, före den för inställelsen föreskrivna tiden, kommer kompanichefen tillhanda, RU 53: 97.

Hur skall man handla i följande mera invecklade fall? Kapten A ger en befallning. Innan denna är utförd, får den underlydande en ny befallning av annan förman, löjtnant B. Denna befallning hindrar eller fördröjer utförandet av kapten A:s befallning. Den underlydande skall då anmäla förhållandet till löjtnant B. Vidhåller denne då sin befallning, skall den underlydande åtlyda den. Så snart som möjligt skall han emellertid underrätta kapten A. Den underlydande är då utan ansvar för att den första befallningen icke har kunnat utföras eller att dess verkställande har blivit fördröjt.

I regements- eller kårinstruktion finnes angivet ett bestämt område inom förläggningsorten — fritidsområdet. Inom detta får kustartilleristen vistas var som helst, då han icke har tjänstgöring. Detta tillstånd gäller dock endast mellan revelj och tapto eller under annan tid, som kan vara bestämd. Kustartillerist kan av sjukdom eller annan trängande orsak hindras att inställa sig till tjänstgöring på anbefalld lid. Han skall då så fort som möjligt och helst före tiden för inställelsen sända in anmälan om detta till kompanichefen. Anmälan skall åtföljas av intyg, som styrker förfallet, Sådant intyg kan utfärdas av läkare, präst i församling, ordförande i kommunalstämma, ordförande eller ledamot i kommunalnämnd.

431 INNEHÅLLSFÖETECKNING. Sid.

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Försvarsdepartementet I betänkandet använda förkortningar

3 5

Inledande översikt

7 De värnpliktigas utnyttjande och behovet av stammanskap Frågan om övningstidens utnyttjande och värnpliktsutbildningens tivitet Sjöförsvarets

• effek-

utbildningskommission

11 ig 91

Dess tillkomst ock uppdrag s. 21. — Sättet för utredningens bedrivande s. 22. — Betänkandet s. 24.

Kap. I. Tilldelning och uttagning av värnpliktiga vid marinen Åtgärder i samband med de värnpliktigas inskrivning och inryckning till första tjänstgöring Allmänna grunder Huvudsakliga utgångspunkter för inskrivningsnämnds bedömning av värnpliktigas lämplighet Mottagningsförrättningen vid de värnpliktigas inryckning till första tjänstgöring De s. k. granskningsnämnderna och deras verksamhet Utväljandet av flottans värnpliktiga under utbildningens gång Allmänna grunder Vissa allmänt intellektuella prov med värnpliktiga vid flottan Omflyttningar mellan olika yrkesgrenar under värnpliktsskola period I ... Vissa erinringar och förslag angående tilldelning, uttagning och utväljande av värnpliktiga, vid flottan

25 99-

28 30

32 34 04 36 38 39

Militära myndigheter s. 39. — Värnpliktigas synpunkter s. 40. — Kommissionen s. 42.

De värnpliktigas utväljande till utbildningskategorier vid kustartilleriet ... Allmänna grunder Praxis ifråga om utväljandet Försök till effektivisering av personalfördelningsverksamheten vid kustartilleriet Vissa erinringar och förslag rörande tilldelning, uttagning och utväljande av värnpliktiga vid kustartilleriet Militära myndigheter s. 50. — Värnpliktigas synpunkter s. 51. — kommissionen s.

46 4g 47 AQ 50

06.

Prövningsverksamhetens centrala organisation Tidigare förslag till centralisering av verksamheten Kommissionens förslag Kap. II. Utbildning av värnpliktiga i allmänhet vid flottan 1942 års utbildningsbestämmelser Utbildningens omfattning '

55 56 ™ 63 64

gr-

Värnpliktsskola period I s. 67. — Värnpliktsskola period I I s 69 — Yrkes skolor s. 70.

Utbildningens organisation under värnpliktskola period I

432 Sid.

Militära myndigheters erinringar '1 Värnpliktsskola period I s. 71. — Värnpliktsskola period II och yrkesskolor s. 74. Värnpliktigas åsikter angående utbildningens omfattning och bedrivande ... 76 Resultaten av 1943 års utfrågning 77 Värnpliktigas motiveringar för sina omdömen om utbildningen i olika övningsgrenar och ämnen • • • • 80 Värnpliktigas ytterligare synpunkter och förslag ifråga om utbildningens förbättrande °° Kommissionens synpunkter och förslag 87 Organisation och detaljplanläggning 87 Vissa spörsmål rörande utbildningstidens uppdelning m. m. s. 87. — Utbildningsarbetets planläggning s. 88.

Utbildningens omfattning och bedrivande

89 Militära övningsgrenar och ämnen s. 89. — Allmänt medborgerliga ämnen 8# 94, — Yrkesutbildning s. 96. — Underbefälsutbildning och viss kompletterande utbildning s. 98.

Värnpliktiga i allmänhet som ersättare för stammanskap

, 100

Värnpliktskontingentens storlek s. 100. — Möjligheterna a t t e r s ä t t a klass sjömän med värnpliktiga s. 101.

2:a

1°4

Utbildningstidens tillvaratagande Skoltjänst iland s. 104. — Tjänst ombord s. 106. — Handräckningstjänst s. 107.

Förslag till utbildningens ordnande

HO

Kap. III. Sjökaptener och likställda

115 Utnyttjandet av denna värnpliktskategori

115 Tillgången på sjökaptener och likställda för örlogsflottans behov s. 116. — Svårigheterna a t t tillgodose handelsflottans befälsbehov s. 117. — Kommissionens principiella synpunkter och förslag s. 118.

Nuvarande utbildning jämte förslag till ändringar 122 Sjökaptener s. 122. — Styrmän s. 123. — Maskinister s. 124. Utbildning av sjökaptener och likställda med examen vid navigationsskola efter första värnpliktstjänstgöringen 126 Utbildning av skeppare av l:a klass och maskinister av 3:e klass 126 Kap. IV. Utbildningen av värnpliktiga vid kustartilleriet Avd. I. Rekrytutbildningen

för värnpliktiga

utom studenter

128 och likställda

... 129

Utbildningen före å r 1942 s. 129. — Utbildningen enligt 1942 å r s riksdagsbeslut s. 130. — Utbildningen övningsåret 1942—1943 s. 131.

Militära myndigheters erinringar

*35

Vissa frågor av allmänt organisatorisk a r t s. 136. — Utbildningens omfattning s. 136. — Särskilda faktorer, som inverkat på utbildningen s. 138.

Värnpliktigas åsikter om utbildningens omfattning och bedrivande • 141 Värnpliktigas motiveringar för sina omdömen om utbildningen i olika övningsgrenar • • • • 1^4 Värnpliktigas ytterligare synpunkter och förslag ifråga om utbildningens förbättrande 150

433 Sid.

Kommissionens synpunkter och förslag Utbildningens organisation m. m Utbildningsarbetets planläggning Utbildningens omfattning

]52 153 154 157

Specialiseringsfrågan s. 157. — Särskilda synpunkter på utbildningen inom artilleri- samt signal- och minavdelningarna s. 159; ekonomi-, maskin- och hantverksavdelningarna s. 165.

Utbildningstidens tillvaratagande

övningstidens utnyttjande s. 167. — Handräckningstjänsten"s.

169."

Vissa principer för utbildningens anordnande Förslag till utbildningens ordnande

171 175

Avd. II. Utbildningen av i trupptjänst uttagna studenter och likställda samt underbefälsutbildningen av därtill uttagna 185 Utbildningen före år 1942 s. 185. — Rekrytutbildningen fr. o. m. år 1942 s. 185. — Underbefälsutbildningen år 1942—1943 s. 186. Militära myndigheters samt värnpliktigas synpunkter Kommissionens synpunkter och förslag

189 191

Rekrytutbildning s. 191. — Underbefälsutbildning s. 192.

Förslag till utbildningens ordnande Utbildning under särskild förutsättning Kap. V. Det fast anställda marinen Avd.

I. Rekrytering

manskapets

194 195 antagning och utbildning vid 197

och antagning

I97

Rekryteringsarbetets organisation

I97

Det nuvarande rekryteringssystemet s. 197. — De olika rekryteringsorganens andel i förmedlingsarbetet s. 198. — Aktuella förslag till centralisering av rekryteringsverksamheten s. 199.

Urvalsmöjligheterna Kommissionens förslag ifråga om rekrytering Urvalsmetoder vid antagning av fast anställt manskap Fysiska kvalifikationer

s. 205. — Psykiska kvalifikationer s. 206.

Kommissionens förslag ifråga om antagning Avd. II. Rekryt-

201 202 205

och underbefälsutbildningen

vid flottan

Utbildningens organisation före år 1943

213 215 215

Rekrytutbildning s. 216. — Underbefälsutbildning s. 217. — Yrkesskolor och yrkeskurser s. 218.

Utbildningens omfattning och bedrivande i militära ämnen 220 Militära myndigheters erinringar 220 Manskapets uppfattning om utbildningens omfattning och bedrivande 223 Rekrytutbildning s. 223. — Underbefälsutbildning s. 225. — Yrkesutbildning s. 227.

Manskapets synpunkter i övrigt ifråga om utbildningens förbättrande Undervisningen i allmänbildande ämnen Rekryternas allmänna studieförutsättningar Manskapets åsikter om den allmänbildande undervisningens omfattning och differentiering

230 231 231 232

434 Sid.

Behovet av civila lärare i allmänbildande ämnen 233 Läroböckerna i allmänbildande ämnen 234 Korrespondensundervisning i allmänbildande ämnen vid underbefälsskola ombord ~'J?, Utbildningens centralisering och differentiering *°b 1942 års försvarsbeslut 23b Kommissionens synpunkter och förslag ifråga om rekryt- och underbefälsutbildningen vid flottan -^ Utbildningens centralisering • *** Utbildningens omfattning och bedrivande i olika övningsgrenar och ämnen 24 i Vissa allmänna synpunkter på frågan om utbildningens differentiering 247 Undervisningen i allmänbildande ämnen 2o() Yrkesutbildningen é~z dQi Sjömansutbildningen F r å g a n om segelfartygsutbildning s. 255.

Avd.

Handvapensutbildningen Utbildningen i befälsutövning Instruktionspersonalen Sjömanskårens storlek och vissa därpå inverkande faktorer Vissa principer för utbildningens anordnande Detaljförslag rörande rekryt- och underbefälsutbildningen Rekrytutbildningen : Underbefälsutbildningen Utbildningsanstalter

*^ Jjjjj I -b< -™ 271 ^ yj* -

III. Rekryt-

282 ^82

och underbefälsutbildningen . J.Utbildningens organisation

vid kustartilleriet

Rekrvtutbildningens allmänmilitära och teoretiska del s. 282. — Korpral- och furirskolornas teoretiska kurser s. 283. — Stamskolornas p r a k t i s k a utbildningskurser (yrkesutbildning) s. 284.

Utbildningens omfattning

och bedrivande i militära övningsgrenar och 2oo

ämnen 9Rr Militära myndigheters erinringar /",'"V". j " oon Manskapets uppfattning om utbildningens omfattning och bedrivande 29U Utbildning i huvudämnen inom yrkesgrenen s. 291. — Utbildning i särskilda övningsgrenar s. 292. — Utbildning i befälsutövmng s. 29o.

Manskapets synpunkter i övrigt ifråga om utbildningens förbättrande 294 Undervisningen i allmänbildande ämnen 296 Rekrvternas allmänna studieförutsättningar -Jb Manskapets åsikter om den allmänbildande undervisningens omfattning och differentiering De provisoriska utbildningsbestämmelserna för rekrytskolans första period 1942—1943 298 Lärarfrågan ' oU1 Läroböckerna i allmänbildande ämnen Kommissionens synpunkter och förslag ifråga om rekryt- och underbefälsutbildningen vid kustartilleriet j*03 Den militära utbildningens omfattning och bedrivande 30o Utbildningen i resp. artilleri-, signal- och mintjänst 303

435 Sid.

Utbildningen i yrkestjänst för elever vid ekonomi-, maskin- och hantverksavdelningarna 304 Utbildningen i vissa särskilda övningsgrenar m. m 307 Instruktionspersonalen 310 Lokaler och övningsmateriel m. m 311 Undervisningen i allmänbildande ämnen 312 Förhållandet mellan militär och allmänbildande undervisning 314 Differentieringsfrågan 315 Centraliseringsfrågan 315 Vissa principer för utbildningens anordnande 317 Detaljförslag rörande rekryt- och underbefälsutbildningen 320 Avd. IV. Synpunkter ställning sf rågan

på underbefälsutbildningen

med

hänsyn

till

civilan326

Särskilda synpunkter på frågan om civilanställning vid handelsflottan ... 330 Sammanfattning och förslag 332

Kap. VI. Utbildningen vid sjövärnskåren

335 Den maritima ungdomsrörelsens samband med sjövärnskåren 335 Sjövärnskårens organisation och uppgift 335 Rekrytering . . . ' . ' 336 Utbildningsförhållanden m. m 336 Utbildningens organisation s. 337. — Utbildningens ändamål och bedrivande s. 337. — Instruktionspersonal s. 341. Personalens utnyttjande och krigsplacering m. m Sammanfattning och förslag

341 342

Kap. VII. A l l m ä n n a synpunkter på utbildningsarbetet och instruktionspersonalen 34g Några skillnader mellan civil och militär uppfostran 346 övergången från det civila livet till det militära 348 Utbildningsarbetet under den första tiden efter inryckningen 348 Behovet av militär och allmänt medborgerlig orientering 349 Några motsatser och ensidigheter i den militära uppfostran 352 Disciplinens former och begrepp 352 Disciplin- och initiativbefordrande medel i utbildningen 354 S. k. praktisk rekrytundervisning s. 354. — Formella övningar s. 356. — Inre tjänst s. 360. — Skyddstjänst och övning i att avhjälpa haverier s. 360. Förhållandet mellan teori och praktik i utbildningen Allmänna krav på instruktionspersonalen i pedagogiskt avseende Om yttre och inre auktoritet Instruktörernas inställning till sin uppgift och till eleverna Instruktionsverksamheten Förberedelse av lektioner och övningar samt uppgörande av övningsprogram m. m. s. 368. — Om framställningssätt och metoder s. 369. — Förhör, prövning och betygssättning s. 373.

362 364 364 365 367

436 Sid,

Instruktionspersonalens ställning och pedagogiska utbildning 375 Urvalet av instruktionspersonal 375 Den militära instruktionspersonalen 376 » civila » 378 Särskilda åtgärder för att stimulera de värnpliktigas intresse för utbildningen 379 Kap. VIII. Organ för utbildningsarbetets ledning och övervakning vid marinen 386 Den centrala utbildningsorganisationen vid armén

386 Arméinspektionen s. 387.

Utbildningens ledning vid marinen För marinen gemensamma organ för utbildningens ledning m. m Organ för utbildningens ledning m. m. vid flottan » » » » » » » kustartilleriet

388 388 389 392

Kommissionens synpunkter och förslag Utbildningens planläggning och ledning vid flottan » » » » » kustartilleriet Inspektionsverksamheten vid marinen Kommissionens förslag till utbildningsverksamhetens centrala vid marinen

394 394 398 399 ledning 401

Bilagor: Bil. 1. Redogörelse för skriftlig utfrågning av värnpliktiga inmönstrade på kustflottan år 1942 •• 407 Bil. 2. Uppgifter rörande skriftlig utfrågning av värnpliktiga vid flottan år 1943 418 Bil. 3. Uppgifter rörande skriftlig utfrågning av värnpliktiga vid kustartilleriet år 1942 419 Bil. 4. Uppgifter rörande skriftlig utfrågning av fast anställt manskap vid flottan år 1942 421 Bil. 5. Uppgifter rörande skriftlig utfrågning av fast anställt manskap vid kustartilleriet år 1942 423 Bil. 6. Granskning av språkformer i viss militär instruktionslitteratur ... 425

Statens offentliga utredningar 1943 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning.

Rättsskipning.

Fångvård.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Flyttningsersättningssakkunniga. Betänkande med förslag till författningar ang. ersättning för flyttningskostnad. [2] Utredning och förslag ang. pappersformaten inom statsförvaltningen. [6] Betänkande med förslag till lag om redovisningsmedel m. m. [24] Betänkande med förslag ang. den statliga statistikens organisation m. m. [28] Handledning rörande tillämpningen av administrativa fullmaktslagen. [381 Kommunalförvaltning. 1940 års civila byggnadsutredning. Betänkande 1. Förslag till ändringar i Kungl. Maj:ts byggnadsstadga samt till föreskrifter rörande planläggning och utförande av byggnad för vissa vårdanstalter och folktandpolikliniker. [10] Stadsplaneutredningen 1942. 2. Förslag till vissa ändringar . i byggnadsstadgan. [30] Statens och kommunernas finansväsen. 1941 års familjebeskattningssakkunniga. Betänkande med förslag till ändrade grunder för familjebeskattningen. [3] Besparingsberedningens slututlåtande. [13] Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å landsbygden vid 1938 års allmänna fastighetstaxering. [23] Kommunalskaiteberedningen. Betänkande med förslag till omläggning av den kommunala beskattningen m. m. Del 3. Den kommunala skatteutjämningen. [43] Politi. Utredning rörande polismäns anslutning till politiska ytterlighetsriktniagar m. m. [51 Nationalekonomi och socialpolitik. Betänkande arg. levnadskostnadsindex. [8] Utredning oct förslag ang. statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. [9] Utredning ock förslag ang. statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet. [15] Utredning ock förslag ang. planmässigt sparande för familjebildning och statens bosättningslån. [181 Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 3. Tiden juli 1941—juni 1942. [25] Utredning ang. Norrlands näringsliv. [39] Hälso- och sjukvård. Betänkande med förslag ang. omorganisation av rättsmedicinalväsendet i riket. [20] Betänkande rörande sinnesslövårdens organisation med hänsyn till erforderliga åtgärder för beredande av skolundervisning åt bildbara sinnesslöa barn. [29] Allmänt näringsväsen. Ladugårdsbyggnadssakkunniga. Meddelande nr 1. Djurstallars planering, värmehushållning och ventilation. [26] Fast ejrendom.

Jordbruk med binäringar.

Yattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Utredning rörande skogsnäringens ekonomiska läge med förslag till åtgärder för höjande av näringens bärkraft. 3. Skogsbrukets transportfrågor: Vägar och järnvägar. [4] Betänkande ang. åtgärder mot spekulation i vattenkraft. [141 Industri. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 4. Förslag till åtgärder för textilforskningens ordnande. [11] 5. Förslag till åtgärder för järn- och metallforskningens ordnande. [16] 6. Förslag till åtgärder för den geotekniska forskningens ordnande. [22] Statliga cementbestämmelser av år 1943. [40] Handel och sjöfart. Betänkande med förslag till hamnförordning [32] Kommunikationsviisen. Betänkande med författnings- och organisationsförslag för genomförande av ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet m. m. [1] Bank-, kredit- och peniiingväseii. Betänkande med förslag till militär moratorielag m.m. [42] Försäkrings vilsen. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. Bilaga 1. Hygieniska förutsättningar för skolarbetet. [7] Bilaga 2. Den psykologiska forskningens nuvarande ståndpunkt i fråga om den psykiska utvecklingen hos barn och ungdom m. m. [19] Tillströmningen till de fria fakulteterna och arbetsförhållandena närmast efter avlagd examen samt militärtjänstgöringens inverkan på universitets- och högskoleungdomens studier och ekonomiska förhållanden. [17] Utredning med förslag ang. reglering av den territoriella församlingsindelningen i Göteborg. [31] Betänkande rörande reglering av löner och tjänsteförhållanden m. m. för lärarpersonal vid statsunderstödda sinnesslöskolor. [33] Betänkande med utredning och förslag ang. den högre tekniska undervisningen. [34] Tabellbilaga. [35] Bihang 1, innehållande förslag ang. läroämnen, lärarbefattningar samt läro- och timplaner vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola. [36] Bihang 2, innehållande förslag ang. byggnader samt utrustning och möblering för tekniska högskolan i Stockholm samt Chalmers tekniska högskola. [37] Betänkande med utredning och förslag ang. läkarutbildningen. 2. Fortsättnings- och repetitionskurser för läkare. [41] Försvarsväsen. Betänkande med förslag till statliga åtgärder för stödjande av den privata motorlösa flygningens och modellflygningens utveckling. [12] Betänkande med förslag till reglering av det militära arvodesväsendet. [21] Betänkande med förslag till lag om folkskyddsväsendet (folkskyddslag) m. m. [27] Betänkande med förslag ang. utbildningen av värnpliktiga och fast anställt manskap vid marinen. [44] Utrikes ärenden.

Stockholm 1943. K. L. Beckmans Boktryckeri. 2029 43

Internationell rätt.