Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 7,

= tdC7s; National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

o

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1944:57 FINANSDEPARTEMENTET

UTREDNINGAR ; ANGÅENDE

EKONOMISK EFTER KRIGSPLANERING VII. FRAMSTÄLLNINGAR OCH UTLÅTANDEN FRÅN KOMMISSIONEN FÖR EKONOMISK EFTERKRIGSPLANERING 1.

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1944 K r o n o l o g i s k

f ö r t e c k n i n g

Jordbruksbefolkningens levnadskostnader. Av E . j 29. Socialutbildningssakkunniga. 1. U t r e d n i n g och förslag rörande den högre socialpolitiska och k o m m u Lindahl och L . Lemne. Marcus. 71 s. J o . nala utbildningen. Hroggström. 192 s. E. „ 2. B e t ä n k a n d e med förslag angående långtjänstunderU n g d o m s v å r d s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e 1 med u t befäl m . m . B e c k m a n . 91 s. Fö. redning och förslag a n g å e n d e psykisk b a r n a - och ungdomsvård. Norstedt. 277 s. J u . 3. B e t ä n k a n d e angående nykterhetstillståndet under krigsåren. Marcus. 336 s. FL Ungdomsvårdskommitténs b e t ä n k a n d e 2 med utredning och förslag angående stöd å t ungdomens 4. Promemoria m e d förslag till lag med bestämmelser föreningsliv. Norstedt. 195 s. J u . om a l l m ä n n a behörighetsvillkor för vissa kommunaS l u t u t l å t a n d e avgivet a v besparingsberedningens la u p p d r a g m . m . Hajggström. 66 s. S. järnvägssakkunniga. Marcus. 169 s. Fi. B e t ä n k a n d e m e d förslag till civilförsvarslag m . ir 5. Socialvårdens omfattning och k o s t n a d e r efter 1930. Beckman. 202 s. S. Beckman. 69 s. S. 6. B e t ä n k a n d e m e d förslag till byordningar och in Socialvårdskommitténs b e t ä n k a n d e . 9. Utredning struktioner för ordningsmännen i lappbyarna. Maroch förslag angående revision a v lagstiftningen om cus. 85 s. Jo. b a r n a v å r d s a n s t a l t e r och fosterbarnsvård. Beckman. 7. U t r e d n i n g a r angående ekonomisk efterkrigsplane 296 s. S. ring. 1. Marcus. 215 s. Pi. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag om skyldighet för 8. B e t ä n k a n d e med förslag angående revision av riks- 3 5 . innehavare av j ä r n v ä g eller spårväg a t t hålla stängdagens arbetsformer. Norstedt. 114 s. Ju. sel. N o r s t e d t . 76 s. Ju. 9. Processlagbercdningens förslag till lag om införande Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplancav n y a rättegångsbalken m. m . 1. L a g t e x t . Norstedt, ring. 6. Marcus. 130 s. Fi. viij, 192 s. J u . K o m m u n i n d e l n i n g s k o m m i t t é n . 1. D e n lantkorn10. Processlagberedningens förslag till lag om införande m u n a l a författningsregleringens historia. Av E . av nya rättegångsbalken m. m. 2. Motiv m. m. NorSchalling. Marcus. 108 s. S. 500 s. J u . B e t ä n k a n d e angående o r d n a n d e t a v civilanställning 11. stedt. S t a t s m a k t e r n a och folkhushållningen under den till 38. för avgående fast anställt m a n s k a p vid försvaret. följd a v stormaktskriget 1939 i n t r ä d d a krisen. Del Beckman. 160 s. Fö. 4. Tiden juli 1942—juni 1943. I d u n . 559 s. Fo, B e t ä n k a n d e med förslag i anledning a v utredning 12. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanerörande tillstånd för juridiska personer a t t u t ö v a ring. 2. Investeringsutredningens betänkande med yrkesmässig automobiltrafik. I d u n . 122 s. K. förslag till investeringsreserv a v statliga, kommuPromemoria angående socialvården under krig. nala o c h s t a t s u n d e r s t ö d d a anläggningsarbeten för 40. I d u n . 115 s. S. b u d g e t å r e t 1944/45 Marcus. 272 s. Fi. Förslag till handledning i sexualundervisning för 13. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanen . lärare i folkskolor. Haeggström. 70 s. 4 pl. E. ring. 3. Bilagor till investeringsutredningens betän1943 års riksteaterutrednings betänkande och förslag kande med förslag till investeringsreserv av statliga, 42. angående riksteaterns omorganisation m . in. Blom. kommunala och statsunderstödda anläggningsar117 s. E. beten för b u d g e t å r e t 1944/45. Marcus. 77 s. Fi. B e t ä n k a n d e med förslag till i n r ä t t a n d e a v e t t forsk1-1. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplane43. ningsråd p å jordbrukets område. Hajggström. 108 s. ring. 4. Marcus. 153 s. Fi. Jo. 15. Socialvårdskommitténs betänkande. 7. Utredning Betänkande m e d förslag rörande u t n y t t j a n d e t a v och förslag angående lag om allmän sjukförsäkring ingenjörtekniskt utbildad personal inom försvarsBeckman. 360 s. S. väsendet och därmed s a m m a n h ä n g a n d e frågor. I d u n . 16. Social vårdskommitténs betänkande. 8. Kostnads169 s. Fö. beräkningar angående lag om allmän sjukförsäkring. B e t ä n k a n d e m d förslag till åtgärder för den jordBeckman. 91 s. S. 45. brukstekniska e forskningens och upplysningsverk17. B e t ä n k a n d e m e d förslag till åtgärder för främjandesamhetens ordnande. I d u n . 75 s. J o . * av litteratur tjänsten inom de tekniska fackområdet B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag o m ändring i vissa na. ILeggström. 165 s. K. 46. delar a v lagen den 18 juni 1926 om delning a v jord 18. Betänkande med förslag till vägtrafikstadga m . m . å landet saint lag om sammanläggning a v fastigheter Beckman. 84 s. K. å landet, m . m . Norstedt. 294 s. J u . 19. Om i n r ä t t a n d e a v e t t samhällsvetenskapligt forskS t a t e n s sjukhusutredning a v år 1943. B e t ä n k a n d e 1. ningsråd. Hreggström. 23 s. E. 47. Utredning och förslag r ö r a n d e den förvaltningseko20. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningnomiska statistiken vid kroppssjukhusen. Beckman. ar. 1. Skolan i samhällets tjänst. Frågeställningar j 95 s. S. och problemläge. Idun. 138 s. E. B e t ä n k a n d e med förslag till allmän ordningsstadga 21. 1910 års skolutrednings betänkanden och utredning43. m . in. B e c k m a n . 184 s. S. ar. 2. S a m b a n d e t mellan folkskola och högre skola Idun. 354 s. E. 49. B e t ä n k a n d e angåeude organisationen a v garnisons sjukvården i Stockholm. B e c k m a n . 92 s. Fö. 194 0 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 3. Utredning och förslag angående vidgade möj50. Strafflagberedningens b e t ä n k a n d e angående verkställigheten a v frihetsstraff m . m . Marcus. 388 s. Ju. lighetor till högre undervisning för landsbygdens ungdom. I d u n . 104 s. E. 5 1 . B e t ä n k a n d e i abortfrågau. Beckman. 351 s. S. Folkbokföringskommitténs b e t ä n k a n d e m e d förslag 10 10 års skolutrednings betänkanden och utredning52. till omorganisation a v folkbokföringen. Marcus, i v , ar. Bilaga 3. Fölhandlingarna vid s a m m a n t r ä d e den 413 s. Fi. 15—den 17 juni 1943 med 1940 å r s skolutrednings rådgivande n ä m n d . Idun. (2), 148 s. E. | 5 3 . B e t ä n k a n d e med förslag till förstatligande av polisväsendet i riket och åklagarväsendet i rikets städer. B e t ä n k a n d e ined förslag rörande revision av lagstiftDel 1. Allmänna grunder. Norstedt. 408 s. 2 bil. S. ningen o m kvinnas behörighet a t t innehava statstjänst och a n n a t allmänt uppdrag. Norstedt. 05 s . j 54. B e t ä n k a n d e m e d förslag till förstatligande a v polisväsendet i riket och åklagarväsendet i rikets städer. Ju. Del 2. Orgauisatiouens utformniug, avlöningsfrågor U t r e d n i n g a r a n g å e n d e ekonomisk efterkngsplanem . m . N o r s t e d t . 248 s. S. ring. 5. Promemoria angående yrkesutbildning för arbetslösa n i . m . Hroggström. 92 s. E. 55. B e t ä n k a n d e rörande organisatoriska åtgärder för den medicinska forskningens främjande. HajggBefolkningspolitik i utlandet. Beckman. 239 s. S. ström. 214 s. E. B e t ä n k a n d e med utredning och förslag angående r ä t t e n till vissa uppfinningar m. m . Marcus. 83 s. 11. 5 5 # B e t ä n k a n d e m e d förslag angående den s t a t s u n d e r stödda torrläggningsverksamheten. Hajggström. 1911 års r e u m a t i k e r v å r d s s a k k u n n i g a s b e t ä n k a n d e . 307 s. 3 bil. Jo. Del 2. U t r e d n i n g och förslag rörande behovet a v Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplaneoch formen för statligt understöd till utbyggande 57 ring. 7. F r a m s t ä l l n i n g a r och u t l å t a n d e n från k o m inom landets sjukvårdsväsen a v efterbehandling missionen för ekonomisk efterkrigsplanering. 1. och konvalescentvård. Sv. Tryckeri A B . 101 s. Marcus. 159 s. Fi. 6 r i t n . S. i.

A n m . Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till d e t departement, under vilket utredningen avgivits, t . ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars y t t r e anordning nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje d e p a r t e m e n t .

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1944: 57 FINANSDEPARTEMENTET

UTREDNINGAR ANGÅENDE

EKONOMISK EFTERKRIGSPLANERING VII. FRAMSTÄLLNINGAR OCH UTLÅTANDEN FRÅN KOMMISSIONEN FÖR EKONOMISK EFTERKRIGSPLANERING 1

STOCKHOLM 1944 ISAAC MARCUS B O K T R Y C K E R I - A K T I E B O L A G 448593

%§B&

Genom beslut den 11 februari 1944 tillsatte Kungl. Maj:t en kommission för ekonomisk efterkrigsplanering med ledamoten av riksdagens första kammare professorn G. Myrdal som ordförande och följande ledamöter: ledamoten av riksdagens andra kammare, småbrukaren J. A. Andersson i Tungelsta, ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen S. O. M. Andersson i Göteborg, organisationschefen i Kooperativa förbundet, fil. lic. Mauritz Bonow, ledamoten av riksdagens andra kammare, textilarbetaren J. A. Ericsson i Kinna, redaktören K. Fredriksson, ordföranden i Svenska byggnadstraarbetare-' förbundet J. Grewin, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren E. A. Gustafson i Vimmerby, ledamoten av riksdagens första kammare, godsägaren K. E. H. von Heland, direktören i Svenska cellulosa A/B T. R. Hérnod, docenten Karin Kock, ledamoten av riksdagens andra kammare, godsägaren C. G. Liedberg, Landsorganisationens förste ordförande K. A.' Lindberg, ledamoten av riksdagens första kammare fil. d:r H. Nordenson, ledamoten av riksdagens första kammare, professorn B. G. Ohlin, ledamoten av riksdagens första kammare, landshövdingen R. J. Sandler, ledamoten av riksdagens andra kammare, agronomen W. Svensson i Ljungskile, ordföranden i Svenska arbetsgivareföreningen, direktören E. G. Söderlund, ordförarfden i Sveriges industriförbund, direktören E. J. Wehtje, ordföranden i Svenska metallindustriarbetareförbundet O. Westerlund och direktören f Fagersta bruks A/B K. H. Aselius. Genom beslut den 13 oktober 1944 entledigades herrar Ohlin och Svensson frän uppdraget att vara ledamöter av kommissionen; samtidigt förordnades till ledamöter fru Eleonor Lilliehöök och ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren O. A. Sandberg i Böle. Kommissionen har intill utgången av oktober månad 1944 avgivit ett antal utlåtanden, betänkanden och skrivelser, av vilka de viktigare härmed publiceras under den tidigare begagnade samlingsrubriken »Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering». Avsikten är att på liknande sätt ytterligare framställningar och utlåtanden skola publiceras.

Innehållsförteckning. Sid.

1. Utlåtande den 26 april 1944 över fullmäktiges i riksbanken skrivelse den 30 m a r s 1944 angående riktlinjer för den statliga penningpolitiken

2. Utlåtande den 10 maj 1944 över investeringsutredningens betänkande den 3 april 1944 m e d förslag till investeringsreserv m. m

21 Reservation av herrar Hérnod, Liedberg, Nordenson, Söderlund, Wehtje, och Åselius

3. Skrivelse den 10 juni 1944 till chefen för folkhushållnings departementet m e d V. P. M. angående råvaruförsörjningen

4. Betänkande den 27 september 1944 angående produktion på lager . .

41 Den allmänna konjunkturpolitiska problemställningen Det aktuella läget och kommissionens praktiska förslag Bilaga: P. M. rörande produktion på lager som konjunkturpolitiskt medel. Av docent Karin Kock Förändringar i lagerhållningen som konjunkturteoretiskt problem Investering i lager som konjunkturpolitisk åtgärd Investeringar i lager under en normal depressionsperiod Lagring under övergångsperioden vid krigets avslutande i Europa

42 44

5. Betänkande den 4 oktober 1944 angående investeringsavvägningen.. Viktigare konjunktursammanhang i det svenska näringslivet Allmänna synpunkter på sysselsättningspolitiken efter kriget Sysselsättningspolitiken i olika konjunkturlägen efter kriget Investeringsverksamhetens samordning med den allmänna konjunkturpolitiken Möjligheterna att utjämna det enskilda näringslivets investeringar i produktionsmedel Förslag till ett investeringsråd Särskilt yttrande

73 74 75 79

Bilaga: Avvägningsproblem inom sysselsättningspolitiken efter kriget. Av docent Ingvar Svennilson Problemställningen Sysselsättningsåtgärdernas inriktning Struktur- och konjunkturförändringar som orsaker till arbetslöshet Avvägningsfrågor a) Åtgärder på primära depressionsområden b) Åtgärder vid strukturella förändringar i produktionen c) Åtgärder på sekundära depressionsområden d) Tillfällig överdimensionering av vissa produktionsområden

51 51 56 60 68

83 84 88 91 93 93 93 95 97 97 98 99 99

c Sid.

Allmänna synpunkter på risken för inflationstendenser Sannolika konjunkturlägen efter kriget a) Konjunkturfaktorerna b) Råvaruförsörjningen c) Utvecklingens tidsföljd Sysselsättningsproblemen i olika konjunkturlägen 6. Betänkande den 4 oktober 1944 angående kontantunderstöd och dagunderstöd till arbetslösa m. m Reservation av herrar Hérnod, Liedberg, Nordenson, Söderlund, Wehtje och Åselius Reservation av herr von Heland Reservation av herr Svensson Reservation av herr Söderlund Reservaton av herr Nordenson Bilaga 1: P. M. ang. förekomsten av taxor eller normer inom den öppna fattigvården. Av amanuens Sven Åmark Bilaga 2: P. M. angående lönerna under år 1943. Av fil. lic. Lars Lemne Bilaga 3. Förhållandet mellan försäkringsavgifter och daghjälp inom arbetslöshetsförsäkringen

101 103 103 103 104 104 109 135 137 143 144 145 147 151 159

Till

KONUNGEN.

Genom remiss den 31 mars 1944 har kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering anmodats inkomma med utlåtande över fullmäktiges i riksbanken skrivelse den 30 mars 1944 angående riktlinjer för den statliga penningpolitiken.

8 I anledning härav får kommissionen, med remisshandlingarnas återställande, i underdånighet anföra följande. Vid kommissionens förberedande överläggningar rörande den ekonomiska politiken under den övergångstid, som kommer att följa avslutandet av kriget på den europeiska kontinenten, har i olika samband framträtt den grundläggande betydelsen av penningpolitiken och handläggningen av vissa därmed nära förbundna frågor för möjligheten att stabilisera produktionen och sysselsättningen i Sverige på en hög nivå. Allmänt kan kommissionen ansluta sig till de riktlinjer fullmäktige uppdragit i nära anslutning till det betänkande om utgångspunkter för penningpolitiken efter kriget, som tidigare avgivits av inom riksbanken tillkallade sakkunniga. Jämlikt sitt särskilda utredningsuppdrag kommer emellertid kommissionen dels att något mera ingående behandla pris- och inkomstbildningen samt räntepolitiken och vissa andra medel att reglera prisbildningen, dels att skärskåda valutapolitiken, särskilt ur utrikeshandelns och närmast exportens synpunkt. Kommissionen vill inledningsvis understryka den uppfattning, som flerstädes framskymtar i fullmäktiges skrivelse, att det icke låter sig göra att nu fastlägga en alldeles bestämd penningpolitik, som skall tillämpas oberoende av den faktiska utvecklingen, då denna under de närmaste åren kan komma att bjuda många överraskningar av skilda slag. Målsättningen bör dock såtillvida vara klar, att penningväsendet skall skänka stabilitet och trygghet åt de ekonomiska uppgörelserna och dispositionerna. Det finnes i själva verket en desto större anledning att redan vid denna tidpunkt bestämma riktlinjerna för penningpolitiken och att öppet deklarera dessa, som en sådan deklaration utan tvivel i skilda hänseenden kan komma att utöva inflytande på den faktiska utvecklingen genom att påverka olika samhällsgruppers förväntningar inför och inställning till framtiden. Men i fråga om sina medel och sina åtgöranden i detalj måste penningpolitiken kunna i viss mån anpassas till situationens krav, sådana dessa te sig vid olika framtida tidpunkter, med det syftet för ögonen att underlätta näringslivets omställning från nuvarande krigsekonomi till ett mera normalt tillstånd. Den härmed uttryckta reservationen bör hållas i minnet vid läsningen av den fortsatta framställningen. I likhet med fullmäktige vill kommissionen icke i detta sammanhang taga ställning till frågan, vilken inkomstpolitik som vid en senare tidpunkt och på längre sikt kan vara motiverad ur penningpolitiska synpunkter eller med hänsyn till det svenska näringslivets internationella konkurrenskraft. Kommissionen inskränker för sin del sin diskussion om den närmare innebörden av det penningpolitiska programmet, särskilt med avseende på inkomstutvecklingen, till att gälla tiden för krigets fortsättning och den övergångstid omedelbart efter dess slut, varunder de olika processer försiggå, som gradvis leda till den extraordinära varuknapphetens avveckling och jämviktens successiva återställande inom pris- och kostnadssystemet. Inom kommissionen har från skilda håll särskilt framhållits, att, även om

9 under den nyss angivna tidsperioden penningpolitikens lyckliga genomförrände förutsätter stor återhållsamhet i alla slags löne- och inkomströrelser, det likväl ä r ett allmänt önskemål, att såväl å den genom kollektivavtal reglerade arbetsmarknaden som inom andra delar av inkomstbildningen snarast möjligt därefter en återgång sker till förkrigstidens friare former för prisbildningen. I fråga om de direkta regleringar av varumarknaden, som på grund av den extraordinära varuknappheten under kriget tillgripits, är det kommissionens mening, att sådana regleringar böra redan under övergångstiden successivt avvecklas, i den mån de ej äro nödvändiga för att stödja prispolitiken, och att de böra helt avskaffas, så snart varuförsörjningen kan anses i huvudsak normal. Kommissionen har för avsikt att senare under sitt arbete upplaga till omprövning eventuella åtgärder för motverkande på längre sikt av skadlig monopolprisbildning. Fullmäktiges primära målsättning för penningpolitiken under nyss angivna period anknyter till prisnivån och anges böra inriktas på en stabilisering av denna inom de gränser, som betingas av de förändringar i varuförsörjningen, vilka sammanhänga med växlingar i den inhemska produktionen eller i bytesrelationerna med utlandet. Denna målsättning, vilken närmast innefattar önskemålet om en stabilisering av penninginkomsterna och som i sin allmänna form har viss hävd i tidigare programuttalanden från fullmäktiges och statsmakternas sida, erkännes av fullmäktige blott hava delvis uppfyllts under kriget, i det att den prisstegring, som ägt rum, endast till knappt halva sin omfattning kan anses motsvaras av en nedgång av försörjningen, medan den i övrigt berott på inkomststegring. Efter kriget bör man förr eller senare kunna påräkna ett förbättrat försörjningsläge i samband med att importkostnaderna nedgå och den extraordinära varuknappheten upphör. Hur snabbt denna utveckling kommer att förlöpa, därom kan man tills vidare ingenting veta med större säkerhet. Den nu rådande knapphets- och kostnadssituationen kan komma att i sina huvuddrag fortbestå under en viss tid efter kriget. Det förbättrade försörjningsläget kan även till en början taga sig uttryck huvudsakligen i sänkta importkostnader, medan importkvantiteterna tills vidare icke ökas. I den mån kostnadssänkningar uppkomma, vare sig med eller utan åtföljande stegring av importkvantiteterna, uppkommer frågan om vilken utveckling av prisnivån, som penningpolitiken bör söka främja. Det skulle uppenbarligen strida mot den ovan angivna penningpolitiska målsättningen, tili vilken kommissionen ansluter sig, att då tillåta prisnivån att kvarstanna i det läge, den nått på grund av bland annat varuknapphet och kostnadsökning. En sådan utveckling skulle icke förrän efter genomförandet av omfattande stegringar av penninginkomsterna giva inkomsttagarna den realinkomstökning, som bör följa det förbättrade försörjningsläget, och kunde tänkas även på andra vägar verka inflationsdrivande. I den mån en automatisk anpassning av priserna efter den sänkta kostnadsnivån icke sker, böra därför positiva åtgärder för anpass-

10 ningens genomförande vidtagas, en fråga, till vilken kommissionen återkommer i det följande. Frågan blir emellertid då, hur långt prissänkningen bör gå. Ett strikt fasthållande av det uppställda allmänna penningpolitiska programmet kunde tänkas leda till kravet att prisnivån före kriget borde vara återställd, så snart varuförsörjningen åter nått förkrigsläget. Detta måste i sin tur antagas förutsätta en nedpressning även av penninginkomsterna. En sådan tolkning kunde närmast motiveras av önskvärdheten att återställa realvärdet av fordringar och tillgodohavanden, uppkomna före kriget eller eventuellt under de första krigsåren, då prisnivån ännu icke hade stigit till sin nuvarande höjd. Fullmäktige liksom före dem nyssnämnda sakkunniga, avvisa emellertid denna tolkning, emedan den med en inkomstsänkning förbundna deflationsprocess, som vore erforderlig för att återställa förkrigstidens prisnivå, skulle innebära risker för sysselsättningen inom näringslivet. Fullmäktige anföra bl. a., att den möjligheten icke kunde uteslutas, att redan ett prisfall, som endast motsvarades av en förbättring av varuförsörjningen, kunde medföra depressionsartade störningar inom vissa delar av näringslivet. Det kunde nämligen förutses att prisfallet, i likhet med varje allmän prisrörelse vore i viss utsträckning självförstärkande och därför i och för sig kunde visa tendens att gå längre än till den nivå, som motsvarade det förändrade försörjningsläget. De depressionsrisker, som kunde komma att föreligga, kunde förstärkas, om man samtidigt skulle försöka genomföra en sänkning av inkomstnivån. Med åberopande av sysselsättningssynpunktens betydelse vid tillämpningen av det penningpolitiska programmet funno fullmäktige därför, att man icke med stöd av detta program kunde på förhand uttala sig för, att inkomstnivån borde sänkas, om priserna föllo. överhuvud taget torde det enligt fullmäktiges mening icke vara lämpligt att nu såsom mål för penningpolitiken uppställa en återgång till någon viss prisnivå. Kommissionen — som är medveten om att en prisfallsrörelse kan tänkas gå längre än som motsvarar förändringarna i försörjningsläget och produktiviteten, och därigenom kan leda till situationer, vilka kräva en omprövning av ståndpunktstagandet till inkomstpolitikens utformning — vill instämma i fullmäktiges allmänna slutsats, att vid en prisrörelse nedåt en inkomstsänkning icke bör användas i syfte att åstadkomma en ytterligare förbättring av penningvärdet. För egen del vill kommissionen tillfoga följande reflexioner. Om staten av hänsyn till rättvisa i egendomsfördelningen genom penningpolitiska åtgärder pressat prisnivån på ett sådant sätt, att en depression därigenom föranleddes eller förstärktes, men staten samtidigt, i syfte bl. a. att stödja köpkraften, skapade arbetstillfällen och understödde de arbetslösa m. m., skulle ett sådant handlingsprogram betänkligt åsidosätta kraven på rationalitet och samordning inom den ekonomiska politiken. Det skulle även innebära en tendens till utvidgning av volymen av samhällsingripande utöver vad statsmakterna av andra skäl kunde finna påkallat. Kommissionen instämmer emellertid i den uppfattning, som kan utläsas ur fullmäktiges skrivelse, att det med hänsyn till egendomsfördelningen i landet dock i och för sig är önskvärt,

11 att en så fullständig återgång sker av den under kriget inträdda prisstegringen, som är förenlig med kravet på att en depressionsskapande deflation icke föranledes. Kommissionen delar således den uppfattning, som sammanfattningsvis k a h l slutas från fullmäktiges analys av olika tänkbara alternativ beträffande utvecklingen av försörjningsläget, nämligen att å ena sidan penninginkomsterna i regel varken böra sänkas eller höjas under krigets fortsättning eller den därefter följande övergångstiden, men att å andra sidan priserna, i den mån så kan ske utan skadliga depressionsverkningar, böra sänkas i takt med varuförsörjningens förbättring. Lika vikt bör enligt kommissionens meningj Jäggas vid båda dessa rekommendationer, vilka icke äro av varandra oberoende. Skulle nämligen penninginkomsterna börja röra sig uppåt, bleve det icke möjligt att nedbringa priserna i proportion till varuförsörjningens förbättring. Om åter prisnedsättningen icke skulle förverkligas, torde det bli omöjligt förhindra de olika inkomsttagargrupperna att framdriva höjningar av penninginkomsterna, i syfte att nå den realinkomststegring, som en bättre försörjning bör medföra. Detta skulle emellertid betyda en utveckling till inflation. Fullmäktige ha framhållit, att deras ståndpunkt till inkomstpolitiken icke innefattar ett ställningstagande till lämpligheten av nuvarande inkomstavvägning olika grupper emellan. Kommissionen vill härtill knyta den anmärkningen att, därest denna inkomstavvägning mera allmänt skulle under här ifrågavarande period komma att bli föremål för försök till ändring, detta lätt kunde leda till en pris- och lönekonkurrens olika yrkesgrupper emellan, som skulle kunna vara inflationsdrivande och förhindra det penningpolitiska programmets lyckliga genomförande. En väsentlig del av de inkomststegringar, som vissa grupper därvid förskaffade sig, skulle då gå förlorad i en förminskad prissänkning eller rentav i en ytterligare prisstegring. Kommissionen anser sig därför böra understryka vikten av att under denna period försiktighet iakttages vid rörelser uppåt av penninginkomsterna. Samtidigt vill kommissionen dock ånyo framhålla, att detta krav, vilket måste framstå som hårt för stora samhällsgrupper med låga inkomster, icke rimligtvis kan hävdas, såvida icke en konsekvent politik med kraft genomföres i syfte att, i den takt den förbättrade försörjningen medgiver, bringa ned kostnader och priser, närmast de priser, som äro avgörande för realinkomsterna. Redan under här ifrågavarande period kunna ökningar i räntabilitet och produktivitet på vissa områden uppstå, som lämna utrymme för höjning av penninglönerna, liksom å andra sidan förskjutningar i motsatt riktning kunna föranleda lönesänkningar. För vissa företagargrupper kan marginalen under kriget ha pressats ned under den nivå, som är nödvändig för att på längre sikt säkerställa produktionen, och då kan en marginalförbättring, vunnen genom produktivitetsökning eller kostnadssänkning, godtagas. Det bör dock understrykas, att kostnadssänkningar av nyss angiven art i regel böra komma samtliga inkomsttagare till del genom en sänkning av priserna. I likhet med vad som skett under kriget, måste man vidare räkna

12 med inkomststegringar för vissa särskilt svårt ställda samhällsgrupper. Det bör emellertid till slut framhållas, att, om inkomtsjusteringar under här ifrågavarande period skulle tendera att bli allmänna och väsentligt förlöpa i en och samma riktning, hela det penningpolitiska programmets fullföljande kunde komma att vedervågas. Fullmäktiges behandling av frågan om de medel, varigenom det uppställda målet för penningpolitiken och närmast den förutsatta prisutvecklingen skall kunna uppnås, är mera knapphändig. Kommissionen vill för sin del framhålla vikten av att statsmakterna effektivt utnyttja de medel, som stå dem till buds för att genomföra det uppställda programmet i fråga om prisutvecklingen, enär i annat fall förtroendeunderlaget för de rekommendationer i fråga om inkomstbildningen, som fullmäktige framlagt och kommissionen i det föregående biträtt, i hög grad försvagas. Fullmäktige framhålla inledningsvis, att den penningpolitik, som förts under kriget, för sin framgång väsentligen varit beroende av varu- och prisregleringarna och tydligen i mindre grad av riksbankens åtgärder på penningoch kapitalmarknaden. Såsom redan nämnts, har penningpolitikens framgång icke varit fullständig, och fullmäktige hänföra det partiella misslyckandet till de inkomstökningar, som ägt rum. Sedan hösten 1942, då en skärpning av prisregleringen företogs, har prisnivån kunnat hållas i huvudsak konstant. Till den ökning av prispolitikens effektivitet, som efter prisregleringens skärpning inträtt, ha dock i väsentlig mån bidragit vissa gynnsamma omständigheter, i första hand det samtidigt genomförda inkomststoppet, men jämväl bindningen av industriens och handelns marginaler samt den relativa förbättringen i varuförsörjningen i förening med stabiliseringen av importpriser och statlig varuefterfrågan. Beträffande den framtida utvecklingen under här ifrågavarande period rekommendera fullmäktige, såsom redan sagts, en restriktiv inkomstpolitik. I fråga om prispolitiken framhålla fullmäktige, att de penningpolitiska åtgärderna, så länge en varuknapphet av nu rådande typ fortsätter, ha en begränsad räckvidd, och förutsätta därför under sådana förhållanden fortsatt stöd av priskontroll och varuransoneringar för att hålla nere prisnivån. Därom torde heller ingen meningsskiljaktighet göra sig gällande. Det finnes anledning att i likhet med fullmäktige framhålla, att ur den penningpolitiska synpunkt, som kommissionen i detta sammanhang anlägger, kraven på återhållsamhet i fråga om det allmännas utgifter måste hävdas, så länge en spänning mellan varutillgång och köpkraft kvarstår, som på antytt sätt motiverar bibehållandet av direkta varumarknadsregleringar. Problemet gäller, genom vilka medel en prissänkning skall kunna åvägabringas, då förutsättningar härför uppstå. Även i detta fall torde de penningpolitiska medlen numera ha en begränsad räckvidd (kommissionen bortser därvid tills vidare från möjligheten av en höjning av den svenska valutans internationella värde; valutapolitiken skall upptagas i ett senare avsnitt av kommissionens utlåtande). Under sådana förhållanden torde, i den mån

13 konkurrensen på marknaden icke automatiskt medför en tillräckligt snabb och fullständig nedsättning av priserna, fortsatta direkta ingrepp å varumarknaden bli nödvändiga under här ifrågavarande övergångsperiod. Behovet av sådana ingrepp blir givetvis särskilt framträdande om ett läge uppkommer, i vilket importkostnaderna nedgå men fortsatt varuknapphet råder. Det finnes anledning antaga, att, även då varuknappheten i viss mån viker, färdigprodukternas priser följa kostnadsförändringarna med större eftersläpning vid ett prisfall för råvarorna än vid en prisstegring för dessa. Det ligger nämligen i såväl företagarnas som arbetarnas intresse att bevara den marginal, som kan uppstå, för egen räkning i form av ökade vinster eller höjda löner. I all synnerhet kan benägenheten för en dylik inställning väntas vara stor efter en period av restriktiv pris- och lönepolitik. I ett knapphetsläge ökas givetvis möjligheterna alt driva intressepolitik av detta slag. Fullmäktige, vilka peka på de inflationsrisker inom vissa sektioner av näringslivet, som i ett sådant läge kunna uppkomma, anföra också, att varuknappheten kan påkalla särskilda åtgärder från statens sida, för att de önskvärda prissänkningarna skola komma till stånd. Därmed avses tydligen fortsatt priskontroll och varuransonering. Inom kommissionen har vid diskussionen av denna fråga framhållits, att statsmakterna vid genomförandet av den uppställda prispolitiken kunna lita på lojal medverkan från såväl de enskilda som de kooperativa företagen inom produktion och handel, samt på dessas konkurrens på åtskilliga områden. Kommissionen vill i anslutning härtill understryka, att de olika företagargruppernas beredvillighet att vid sjunkande kostnader sänka sina priser, kommer att ha en avgörande betydelse för möjligheten att stabilisera inkomstnivån under här ifrågavarande övergångstid och att fullfölja det penningpolitiska programmet. Emellertid torde man icke helt kunna bygga på det enskilda initiativet i detta avseende, i synnerhet i det fall, då varuknappheten kvarstår, medan kostnaderna nedgå. Den fortsatta centralisering av näringslivet, som ägt rum under krigsåren, har å ena sidan varit av stor betydelse genom den medverkan organisationerna lämnat vid regleringarnas och den statliga kontrollens genomförande. Men den kan å andra sidan bereda möjligheter till en monopolprissättning, som icke i erforderlig grad följer kostnaderna nedåt. Särskilt om varuknapphet fortsätter att råda, fastän kostnaderna nedgå, men även då varuknappheten börjat vika, måste det därför befaras, att på vissa områden prisnivån icke kommer att anpassas tillräckligt hastigt nedåt. Kommissionen, som inledningsvis uttalat sig för en successiv avveckling redan under ifrågavarande övergångsperiod av de direkta regleringarna på varumarknaderna, vill därför med anledning av vad ovan anförts understryka vikten av att varuransoneringarna icke avskaffas på de olika områdena, förrän den extraordinära knappheten försvunnit eller upphört att utgöra en fara för den allmänna prisnivån, och att priskontrollen bibehålies, så länge som en anpassning av priserna till de fallande kostnaderna icke på annat sätt åstadkommes eller kan påräknas.

14 Vad gäller priskontrollen vill kommissionen ytterligare framhålla, att dess uppgift under övergångstiden efter krigets slut blir en i viss mån annan och sannolikt svårare än under krigsåren. Hittills har priskontrollen väsentligen haft till uppgift att bromsa och så småningom stoppa en allmän prisstegring. När importkostnaderna nedgå, blir uppgiften i stället att bringa ned priserna. Rent praktiskt möter denna uppgift den svårigheten, att företagen, som vid en kostnadsstegring äro angelägna att erhålla tillstånd att vidtaga en prishöjning och därför hänvända sig till priskontrollnämnden, icke ha anledning att taga kontakt med nämnden vid en kostnadssänkning. Risker kunde med andra ord tänkas uppstå för att de av nämnden fastställda priserna, särskilt om kostnadssänkningen ginge snabbt, komme att verka som minimipriser, vilket vore direkt stridande mot priskontrollens uppgift och som därför under alla förhållanden måste förhindras. Under de första krigsåren har nämnden till stor del inskränkt sig till en granskning av kostnadsstegringarna i jämförelse med kostnads- och prissituationen för tiden före krigets utbrott, men senare och särskilt efter prisstoppets genomförande har i regel en granskning skett av de totala kostnaderna. Under kriget ha möjligheterna att förhindra prishöjningar varit begränsade på grund av önskemålet att undvika en prissättning, som vore ägnad att framdriva strukturförändringar inom näringslivet. Under omställningsperioden efter kriget måste priskontrollen, i den mån så erfordras för att bedöma förutsättningarna för prissänkningar, liksom tidigare under kriget, ha möjlighet att verkställa en realprövning av kostnadernas absoluta storlek. Därvid bör i större utsträckning än som skett under kriget ledning hämtas av kostnaderna vid de effektivast arbetande företagen. Allteftersom knappheten försvinner, så att konkurrensen kan göra sig gällande och prisnivån sålunda anpassas till kostnadsnivån, bör dock denna priskontroll avvecklas. Priskontrollnämnden har i ett yttrande till riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott över motionen II: 421 också framhållit, att den nuvarande prisregieringslagen ej torde vara tillfyllest i en sådan period av vikande priser, och har meddelat, att den räknar med att bli i tillfälle att framdeles inför Kungl. Maj:t få framlägga förslag till sådana prisreglerande åtgärder, som kunna påfordras i detta läge. Kommissionen hemställer, att den beredes tillfälle att deltaga i denna planläggning av priskontrollen under övergångsperioden efter krigets slut. Den diskussion, som fullmäktige i avslutningen av sin skrivelse fört rörande kredit- och räntepolitiken, bygger uppenbarligen på den tidigare berörda uppfattningen, som kommissionen delar, att de penningpolitiska medlen numera icke äga en högre grad av effektivitet för den kortsiktiga penningpolitikens genomförande och särskilt för prisutvecklingens bestämning. Denna uppfattning innebär emellertid icke, att räntefot och övriga kreditvillkor skulle vara av ringa betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Det är tvärtom kommissionens mening, att en skicklig och aktiv politik från riksbankens sida är ett oundgängligt led i statsmakternas strävan att efter kriget stabilisera produktionen och sysselsättningen inom näringslivet på en hög nivå. Om

15 inflationstendenser skulle uppkomma inom landet, är det av vikt, att riksbanken genom lämpliga monetära åtgärder eftersträvar kontroll över kreditmarknaden. Kommissionen beaktar den deklaration fullmäktige avgiva, att, om en tendens till åtstramning av penningmarknaden skulle uppkomma omedelbart efter ett vapenstillestånd, exempelvis på grund av ökade valutaanspråk från näringslivets sida, denna tendens bör motverkas genom ingripanden från riksbanken på penning- och kreditmarknaden av sådan natur, att en höjningav den långa räntan undvikes, även om en viss höjning av de korta räntesatserna kan tänkas böra godtagas. Kommissionen anser sig böra understryka fullmäktiges yttrande, att, om under omställningen efter stridshandlingarnas upphörande depressionstendenser skulle framträda, räntepolitikens utformning kan bli av väsentlig betydelse för övervinnandet av dessa. Kommissionen vill framhålla, att, om produktionen och sysselsättningen skulle visa tendenser att nedgå, en räntesänkning är det första medel, som på penningpolitikens område bör övervägas. Fastän en räntesänknings omedelbara verkningar på prisutvecklingen icke äro betydelsefulla, kunna nämligen dess verkningar på produktionens och investeringarnas räntabilitet vara avsevärd, särskilt inom vissa områden. Det är antagligt, att under övergångsperioden extraordinära anspråk på krediter komma att ställas från andra länder, vilket nödvändiggör noggranna överväganden både med hänsyn till kreditvillkoren och sättet för finansieringen i syfte att kontrollera inflationstendenser. Till dessa frågor återkommer kommissionen under sitt senare arbete. Dessa uttalanden innebära icke något ståndpunktstagande till räntepolitiken på längre sikt, vartill kommissionen kan få anledning att återkomma i annat sammanhang. I fråga om valutakursernas höjd vill kommissionen till en början anföra, att en stegring av den svenska kronans internationella värde i och för sig under många förhållanden sannolikt skulle vara ett relativt effektivt penningpolitiskt medel för att bringa ned prisnivån vid förbättrat försörjningsläge. Därest valutakurserna före denna åtgärd skulle ha legat på en nivå, som vid beaktande av prisförhållandena inom och utom landet samt beskaffenheten av vår internationella handel på lång sikt icke innebure risk vare sig för under- eller övervärdering av den svenska kronan, skulle stegringen av kronans värde blott kunna avse att vara av tillfällig karaktär och närmast innebära en på kort sikt tillskapad förstärkning av den tendens till prissänkning inom landet, som sjunkande importpriser i och för sig framkalla. Ett sådant användande av valutapolitiken i den inre penningpolitikens tjänst måste kommissionen emellertid bestämt avstyrka, enär det skulle kunna ofördelaktigt påverka exporten, vilkens utveckling är av primär betydelse för Sveriges möjligheter att efter kriget uppehålla en hög produktion och sysselsättning. Även ur allmänna internationella synpunkter anser kommissionen, att den

16 ordning för valutaförhållandena i världen, till vars befordrande även Sverige i mån av sina krafter bör bidraga, i främsta rummet bör innefatta, att de enskilda staterna avstå från att främja inre penningpolitiska syften genom valutapolitiska åtgärder av antytt slag. Kommissionen vill härtill anmärka, att om riksbanken av dessa skäl avstår från detta i och för sig effektiva medel att påverka prisutvecklingen inom landet, och då riksbankens kredit- och räntepolitik, som nyss nämnts, blott i begränsad mån kan väntas påverka prisutvecklingen på kort sikt, kravet på direkt priskontroll i syfte att under övergångstiden nå den åsyftade sänkningen av prisnivån skarpes. Kommissionen vill härefter taga upp valutafrågan ur utrikeshandelns synpunkt. Med den dominerande betydelse utrikeshandeln har för vår folkförsörjning, är det en väsentlig förutsättning för uppehållandet av en tillfredsställande produktion och sysselsättning inom vårt lands näringsliv, att m a n tämligen omedelbart efter det europeiska krigets upphörande kan räkna med en ökning av exporten och att denna därefter så snabbt som möjligt kan uppbringas till vad som med hänsyn till produktionskapaciteten kan anses utgöra en normal exportvolym. Även om man för kanske flertalet av de mera betydande exportvarorna bör kunna under övergångsperioden förvänta en avsevärd efterfrågan från utlandet, komma emellertid stora svårigheter att möta för exportkapacitetens fulla utnyttjande. I första hand måste de hinder, som kunna möta för införskaffande på vissa områden av råvaror, bränsle, halvfabrikat och maskiner övervinnas. I andra hand kunna transportproblemen och i utlandet rådande knapphet på betalningsmedel bereda avsevärda svårigheter. Kommissionen har tillsatt särskilda delegationer med uppdrag att utreda, vilka åtgärder som kunna vidtagas för att i möjligaste mån övervinna dessa exportsvårigheter, och bortser i fortsättningen av här föreliggande utlåtande från dessa problem. Ur begränsad valutasynpunkt kunde exportens huvudintresse synas vara en låg internationell värdering av den svenska kronan, vilken skulle stegra exportörernas ersättning i svensk valuta. Men i beaktande både av sådana skyddsåtgärder i andra länder, som kunna väntas möta en undervärdering av den svenska kronan, och av den relativt snabba anpassning av kostnadsnivån inom exportindustrien, vilken vore att vänta och som komme att göra förmånerna av relativt kortsiktig natur, torde det kunna fastställas, att exporten icke har ett bestående intresse av ett lägre internationellt värde på den svenska kronan, än som motsvarar ett långsiktigt jämviktsläge i handelsoch betalningsbalansen. Exporten har framförallt intresse av att det blir ordnade och möjligast stabila valutaförhållanden i världen. Detta intresse, som även delas av importen, är enligt kommissionens mening så stort, att kommissionen oreserverat kan instämma i fullmäktiges yttrande, att Sverige bör lämna stabiliseringssträvandena sitt stöd, även om detta skulle medföra att det uppställda önskemålet beträffande pris-, inkomst- och konjunkturutvecklingen inom landet i någon mån finge eftersättas. Därmed åsyftas de gradvis skeende kon-

17 junkturella och strukturella förändringar i de internationella bytesrelationerna mellan olika länder, som vid fasta valutakurser tid efter annan förutsätta vissa mindre justeringar uppåt eller nedåt av de olika ländernas pris- och inkomstsystem. Grundvalen för en sådan ordning är givetvis att energiska förenade internationella ansträngningar göras för att förhindra uppkomsten av sådana kraftiga allmänna konjunkturrörelser uppåt eller nedåt, som skulle för vissa länder medföra en så stor intressekonflikt med hänsyn till önskemålen om stabilt yttre, respektive inre värde på valutan, att det internationella valutasystemet hotade att brytas sönder. Valutastabiliteten underlättas vidare genom internationella överenskommelser i syfte att frigöra världshandeln och lämna de internationella kapitalrörelserna friare spelrum. En sådan genomgripande reformering av de internationella förhållandena efter kriget ligger i hög grad i Sveriges intresse. I likhet med fullmäktige vill kommissionen därtill särskilt understryka angelägenheten av att, även om många praktiska svårigheter föreligga, valutorna från början ges sådana relationer, som avspegla det relativa pris- och kostnadsläget i olika länder. Iakttages icke denna regel, lärer ett försök till internationell valutastabilisering redan av denna grund komma att misslyckas och möjligheterna att inom rimlig tid tillgodose önskemålet om valutakontrollens upphävande förminskas. Förhållandena omedelbart efter kriget torde icke bliva gynnsamma för en sådan internationell ordnings grundande och således ej heller för valutakursernas fastlåsande. Det är emellertid kommissionens uppfattning, att, vare sig internationell valutastabilisering kommer till stånd eller icke under denna tid, det ligger i Sveriges intresse att snarast nå sådana valutakurser, som för en så stor del av våra import- och exportmarknader som möjligt beteckna ett läge, vilket varken innebär övervärdering eller undervärdering av den svenska konan. Genom en sådan inriktning av vår valutapolitik tjäna vi även i vår mån det allmännare intresset att nå fram till en stabil internationell valutaordning. Även om den svenska valutapolitiken inriktas på stabilitet i valutakurserna på sätt som ovan angivits, kan det inträffa situationer, då denna politik kan behöva tagas under omprövning. Fullmäktige beröra särskilt det fall, då, närmast på grund av prisstegringar utomlands, den svenska valutan skulle bli undervärderad. Det kan icke anses uteslutet, att en inflation uppstår i de större länderna mera omedelbart efter stridshandlingarnas upphörande, till följd bl. a. av att den betydande köpkraftsreserven i skilda länder mobiliseras, innan varutillgången förbättrats. Följden bleve för Sveriges del att den prissänkande inverkan, som den rikligare varutillgången normalt borde utöva, förhindrades att göra sig gällande. Hade prisstegringen utomlands gått långt, kunde i vårt land rentav en tendens till prisstegring i stället för prissänkning uppstå. I ett sådant fall stå principiellt tvenne vägar för svensk penningpolitik öppna. Vi kunde tänkas godtaga en anpassning av det inre ekonomiska systemet till prisstegringen utomlands, vilket skulle innefatta en allmän stegring av penninginkomsterna i landet, framdriven av de olika 2 — 418583.

18 inkomsttagargruppernas strävan att nå den levnadsstandard, som då icke framkallas genom prissänkning. En sådan handlingslinje strider emot det ovan uppställda och motiverade penningpolitiska programmet. Enligt detta program skulle vi i stället nödgas stegra den svenska kronans internationella värde till dess jämviktsnivå och därigenom borttaga det speciella hinder för prissänkningens genomförande, som ligger i de för höga växelkurserna på utlandet. Emellertid kunna måhända under krigets fortsättning och efter dess avslutande motsatta tendenser göra sig gällande, vilka i så fall skulle innebära, att den svenska kronan komme att stå övervärderad. Detta skulle kunna bli fallet, om de ekonomiskt mera betydande länderna misslyckades i sina strävanden att stabilisera konjunkturerna, så att en allmän depression i förbindelse med ett starkt prisfall uppstode. Om i en sådan situation valutastabiliseringen vidmakthölles, bleve den blott ett medium för depressionens spridning från de länder, där den uppstått. För att undvika en depressionsskapande deflation i vårt land, skulle vi då nödgas sänka värdet av den svenska kronan. Kommissionen har icke funnit anledning upptaga till behandling det fall, då en övervärdering kunde uppstå genom en valutadepreciering i andra länder. Primärt ligger det emellertid i Sveriges intresse att, som tidigare framhållits, i mån av sina krafter stödja de internationella strävanden som inriktas på önskemålet att förhindra uppkomsten efter kriget av en förödande konkurrens i valutadepreciering. Ehuru kommissionen av skäl som tidigare framhållits, såsom det primära Önskemålet för svensk valutapolitik uppställer en stabilisering snarast möjligt av valutakurserna, måste kommissionen dock på nyss anförda grunder instämma i fullmäktiges uttalande, att ett behov av valutarörlighet för Sveriges del kan tänkas komma att föreligga framförallt under två olika förutsättningar. Den ena kan bestå i en inflationsvåg i de större länderna mera omedelbart efter stridshandlingarnas upphörande, varvid vårt behov bleve en viss höjning av den svenska valutans yttre värde. Den andra förutsättningen kan tänkas vara en allmän depression i förbindelse med ett starkt prisfall. Det kan därvid bli ett tvingande behov att sänka den svenska valutans värde. Av fullmäktiges skrivelse synes framgå, att fullmäktige tänkt sig att såsom resultat av krigstidens pris- och valutarörelser omedelbart efter kriget i första hand en undervärdering av den svenska kronan vore den sannolikare jämviktsrubbningen. Kommissionen håller ävenledes före, att de nu rådande tendenserna närmast peka i denna riktning. En riktig anpassning av den svenska valutapolitiken efter krigets slut blir en av riksbankens mest maktpåliggande uppgifter. Kommissionen vill därför till slut för sin del rekommendera, att förberedande undersökningar igångsättas inom riksbanken, vilka kunna ge så intensiv belysning som möjligt åt pris- och valutarörelserna inom olika länder, valutakursernas framtida jämviktslägen, våra import- och exportvarors priselasticitet, våra valutabe-

19 hov under olika betingelser samt andra spörsmål av vikt för valutapolitikens riktiga uppläggning. I behandlingen av detta ärende ha deltagit samtliga kommissionens ledamöter med undantag av herr Ohlin, som på offentligt uppdrag vistas utomlands. Enligt särskilt förordnande av chefen för finansdepartementet den 13 april 1944 ha bankdirektörerna E. Browaldh, E. C:son Herslow och J. Wallenberg såsom experter deltagit i ärendets behandling. Stockholm den 26 april 1944. Underdånigst Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering GUNNAR MYRDAL Karin

Kock

KOMMISSIONEN FÖB EKONOMISK

EFTERKRIGSPLANEBING

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Finansdepartementet.

Genom remiss den 15 april 1944 har Herr Statsrådet anmodat kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering att avgiva utlåtande angående investeringsutredningens betänkande den 3 april 1944 med förslag till investeringsreserv av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten för budgetåret 1944/45 (SOU 1944: 12, 13). Vidare har Herr Statsrådet genom remiss den 17 april 1944 anmodat kommissionen att avgiva utlåtande angående dels 1942 års jordbrukskommittés utredning den 22 september 1943 angående beredande av sysselsättning inom jordbrukets område vid omfattande arbetslöshet efter krigets slut (SOU 1944:14), dels skogsstyrelsens utredning den 17 januari 1944 angående beredande av sysselsättning inom skogsbruket vid omfattande arbetslöshet efter krigets slut (SOU 1944: 14). Med anledning härav får kommissionen anföra följande. Kommissionen betraktar såsom en av sina huvuduppgifter att undersöka investeringsverksamheten i allmänhet och att göra frågan om dess utveckling till föremål för närmare behandling. Investeringsverksamheten intager en central plats inom konjunktur- och sysselsättningspolitiken. För att en sysselsättningsgrad liknande den som rådde under det gynnsammaste skedet närmast före kriget skall kunna uppnås under åren närmast efter kriget, d. v. s. under den tid som de nu framlagda investeringsutredningarna avse, skulle det fordras, att investeringarna i detta ords mest vidsträckta bemärkelse jämte exporten nådde upp till eller — med hänsyn till den under kriget inträdda utökningen av samhällets produktivkrafter — något överstege fÖrkrigsnivån. Därvid förutsattes att man även i övrigt bedriver en positiv konjunkturpolitik. Utredningar, som utförts som en förberedelse för kommissionens arbete, ha visserligen givit en relativt gynnsam bild för den allra närmaste efterkrigstiden av exportens möjligheter och näringslivets investeringar; de bygga dock på förhållandevis optimistiska förutsättningar. Planerna för bostadspolitiken peka i samma riktning. På alla dessa områden föreligga emellertid allvarliga risker för en begränsning av verksamheten, vilka främst sammanhänga med avsättningssvårigheter på våra exportmarknader och knapphet på råvaror. Det är i detta större sam-

22 manhang, som de nu framlagda reserverna av investeringar inom offentlig verksamhet, jordbruk och skogsbruk böra ställas in. Därvid uppkomma en rad avvägningsfrågor. Volymen av investeringsreserven bör medgiva en anpassning efter utvecklingen inom export och investeringar i övrigt, så att i olika möjliga konjunktursituationer ett erforderligt inkomsttillskott kan skapas för åstadkommande av högsta möjliga produktions- och sysselsättningsnivå. Sammansättningen av investeringsreserven måste vidare kunna anpassas efter det speciella konjunkturläget, särskilt i fråga om export och råvarutillgång. En avvägning måste vidare företagas mellan alla de åtgärder, som kunna ifrågakomma för att öka inkomstvolymen, så att arbetslöshet så långt möjligt undvikes. Utvecklingen närmast efter kriget kan förlöpa enligt så många alternativ, att en noggrann planering för alla dessa nu icke kan komma i fråga. Utvecklingen bjuder också alltid på överraskningar, som ej kunnat förutses. Redan nu bör det dock vara möjligt att i grova drag planera för vissa huvudalternativ. Främst får man emellertid inrikta sig på att klargöra de riktlinjer, efter vilka den slutliga investeringspolitiken bör tillämpas i olika möjliga konjunkturlägen; avvägningen av investeringsprogrammet får sedan ske successivt under anpassning till den faktiska utvecklingen. En ur konjunkturpolitisk synpunkt väsentlig fråga blir att avgöra, när, i vilken omfattning och i vilken inbördes ordning olika offentliga investeringsföretag skola igångsättas och hur de böra avvecklas. De riktlinjer för investeringspolitiken som komma att fastställas kunna emellertid endast genomföras, om investeringsreserven ger utrymme för ett rikligt urval av investeringar avpassade för olika situationer. Redan valet av riktlinjer för investeringspolitiken måste sålunda, vilket i det följande skall närmare utvecklas, föranleda vissa slutsatser angående investeringsreservens omfattning i olika avseenden. Alla dessa avvägningsfrågor skall kommissionen i sitt fortsatta arbete ägna särskild uppmärksamhet. I avvaktan på de resultat som därvid kunna framkomma får det härmed överlämnade utlåtandet betraktas såsom preliminärt. Kommissionen har med stort intresse tagit del av de utomordentligt omfattande och värdefulla resultat, vilka redovisats i här föreliggande utredningar. Den har dock icke ansett som sin uppgift att ingå på en detaljgranskning av de framlagda investeringsprojekten. Den begränsar sig till att i det följande i korthet anföra vissa principiella synpunkter. Investeringsutredningens undersökning har med vissa undantag omfattat hela den statliga, kommunala och statsunderstödda verksamheten. Uppgifter ha infordrats från samtliga städer, köpingar och municipalsamhällen samt från cirka 800 av rikets omkring 2 400 landskommuner. Hänvändelser ha således gjorts till myndigheterna i sammanlagt 1 205 kommuner, varav 881 inkommit med uppgifter rörande investeringsobjekt. Av övriga tillfrågade ha 258 meddelat, att inga arbetsobjekt funnes inom kommunen; de återstående 66 kommunerna ha icke låtit sig avhöra. Vid urvalet av arbetsobjekt skulle enligt utredningens direktiv särskild hänsyn tagas till arbetenas förmåga att snabbt bidraga till höjning av natio-

nalinkomsten. Vad beträffar investeringsplanen skulle den enligt direktiven motsvara ungefär två års normala investeringsbehov men vara så noggrant förberedd att den, om så ansåges önskvärt, kunde fullt utnyttjas under det första året. Utredningen har från de tillfrågade myndigheterna mottagit uppgifter rörande cirka 7 100 investeringsobjekt till en uppgiven sammanlagd kostnad av 3,7 miljarder kr. Med tillämpning av de för utredningen gällande direktiven ha investeringsplaner upprättats för budgetåret 1944/45. Den investeringsreserv utöver de normala statliga och kommunala investeringarna, som beräknats på detta sätt kunna bli detaljplanerad och färdig att utnyttjas i arbetsmarknadsreglerande syfte under budgetåret 1944/45, innefattar, enligt utredningens egen sammanfattning, anläggningsarbeten och anskaffninga r för en total kostnad av cirka 580 milj. kr. för den allmänna reserven och cirka 215 milj. kr. för grovarbetsreserven. Genom den s. k. allmänna reserven skulle under ett budgetår i medeltal cirka 60 000 man kunna beredas arbete, genom den särskilda grovarbetsreserven 28 000 man. Härvid är att märka, att grovarbetsreserven är avsedd att tillgripas endast som ett alternativ under speciella förhållanden, i första hand då brist uppstår på material för i den allmänna reserven medtagna företag. Även inom den allmänna reserven finnas arbeten av grovarbetskaraktär, vilka för utredningen framstått såsom särskilt angelägna. Enligt 1942 års jordbrukskommittés utredning beräknas de arbetsobjekt, som anses kunna relativt snabbt sättas i gång, ehuru de icke alla äro fullständigt planerade, giva sysselsättning åt omkring 20 000 man under ett år. Att märka är att jordbrukets investeringsbehov äro utomordentligt stora, vilket även understrukits av jordbrukskoinmittén. Skogsstyrelsens utredning ger till resultat att omkring 25 000 man under ett år skulle kunna sysselsättas med där upptagna arbetsobjekt, som äro så planlagda, att de kunna tillgripas för att möta en tidigt uppträdande arbetslöshet. Det bör observeras, att antalet dagsverken per år i de båda senare fallen beräknats till 200, medan investeringsutredningen räknat med 300 för i dess betänkande upptagna arbetsobjekt. De för arbetsreserven inom jordbruket och skogsbruket angivna talen äro även av andra skäl icke direkt jämförbara med de av investeringsutredningen angivna. Den reserv av redan planlagda arbeten, som på kort varsel står till förfogande inom jordbrukets område, är enligt jordbrukskommitténs uppfattning icke större än att den vid inträffande arbetslöshet i främsta rummet borde avses för den del av landsbygdsbefolkningen, som normalt brukar söka inkomst vid sidan av jordbruket. Man förutsätter härvid att den del av denna befolkning, som varit inkallad i militärtjänst, vid hemsändandet i stort sett skall kunna sugas upp av den ordinarie jordbruksdriften. Vad den arbetsreserv beträffar, som står till förfogande inom skogsbrukets område, förutsätter skogsstyrelsen att därigenom sysselsättning skulle beredas sådan arbetskraft, som under normala förhållanden arbetar i skogarna. Om dessa förutsättningar godtagas, blir slutsatsen sålunda, att det för inom övriga om-

24 råden av näringslivet uppträdande arbetslöshet i huvudsak skulle återstå en allmän reserv för cirka 60 000 man och en grovarbetsreserv för cirka 28 000 man. På grund av de svårigheter, som göra sig gällande vid beräkningarna, få dessa tal, såsom också investeringsutredningen framhållit, icke betraktas såsom alldeles tillförlitliga. Bland annat kan dagsverksantalet för ett arbete icke beräknas med någon större noggrannhet utan kännedom om ett flertal faktorer såsom terrängförhållanden, användningen av arbetsmaskiner av olika slag, arbetarnas yrkesvana etc. De anförda talen, som äro resultatet av en summering av sysselsättningsmöjligheterna inom olika alternativa arbetsobjekt, måste dessutom betraktas såsom i viss mån fiktiva som mått på en i praktiken realiserbar total arbetsreserv. Även om hela anläggningsreserven skulle kunna tagas i anspråk, kunde man icke räkna med att omedelbart sysselsätta så många som 60 000 man. Ofta kan det nämligen dröja, innan den fulla arbetsstyrkan kan sättas in. På ett senare stadium skulle däremot för en kortare tid eventuellt mer än 60 000 man kunna sysselsättas vid de arbeten, som ingå i den allmänna investeringsreserven, fortfarande under förutsättning att denna kunde helt tagas i anspråk. I verkligheten låter det sig icke göra och vore i alla händelser icke klok ekonomisk politik — att på en gång utnyttja hela den upptagna reserven. En av de faktorer, som omöjliggöra ett fullt utnyttjande av sysselsätlningsreserven, kan exempelvis vara den geografiska fördelningen av arbetslösheten och därmed bristande överensstämmelse mellan arbetslöshetens och arbetsobjektens lokala fördelning. På samma sätt kan arbetslöshetens yrkesfördelning så avvika från anspråken på arbetskraft vid de planerade arbetena, att en del av dessa icke kan igångsättas; denna synpunkt är viktig icke minst med hänsyn till det minimibehov av yrkesutbildad arbetskraft, som måste utmärka alla offentliga arbeten. Till att reducera eller omöjliggöra ett fullständigt utnyttjande av arbetsreserven kan också bidraga den omständigheten, att vissa projekterade arbeten äro av säsongmässig karaktär. Naturligen torde man också böra räkna med svårigheter att vid en och samma tidpunkt sätta i gång samtliga planerade företag; bland annat är det osäkert, huruvida detaljplaneringen över lag kan väntas fortskrida i erforderlig takt. I sämsta fall kan den ordinarie arbetsreservens fulla utnyttjande omöjliggöras på grund av materialbrist. Även om man därvid har grovarbetsreserven att tillgripa, kan den tillgängliga totala arbetsreserven komma att framstå såsom otillräcklig — detta så mycket mera som materialbristen säkerligen också verkar begränsande på bostadsproduktionen och på hela den ordinarie offentliga och privata investeringsverksamheten och sålunda skapar en svårbemästrad arbetslöshet. Igångsättandet av sådana arbeten som här avses kommer att indirekt skapa arbete i betydande omfattning genom sina återverkningar såväl inom de materiallevererande industrierna som inom konsumtionsvaruindustrien. I sina beräkningar har investeringsutredningen upptagit industridagsverken för 9 000 man under ett år såsom dylika konsekvenser. Likväl anser sig kommissionen böra understryka betydelsen av att en stor arbetsreserv finnes till

25 hands, även om den under den avsedda tiden icke kan realiseras annat ä n i viss mindre utsträckning. En sådan reserv skulle skänka större frihet vid valet av arbetsobjekt och göra det lättare att undgå kostsamma och mindre räntabla improvisationer. F r å g a n om arbetsreservens tillräcklighet måste ägnas särskild uppmärksamhet ur den synpunkten, att brist på råvaror kan begränsa omfattningen av investeringsverksamheten på vissa områden. Bränsle, byggnadsjärn, koppar och bilgummi kunna under efterkrigsåren komma att bilda trånga sektioner, som förhindra ett fritt val bland olika investeringar. I den mån ett sådant knapphetsläge inträder, måste i regel den normala investeringsverksamhetens angelägna materialbehov givas företräde framför de materialkrävande projekt som ingå i investeringsreserven. Urvalet bland dessa projekt k a n därigenom komina att begränsas i första hand till de grovarbeten,, som ingå i den allmänna investeringsreserven, och i andra hand till den extra grovarbetsreserven. Huruvida dessa grovarbeten, sammanlagt uppgående till ett värde av omkring 500 milj. kr., bli tillräckliga beror givetvis på hur råvaruförsörjningen i det speciella fallet utvecklar sig och hur denna utveckling kombineras med exportutvecklingen. Skulle tillgången på importerat bränsle bli starkt begränsad, medan exporten av skogsprodukter västerut samtidigt öppnas, är det sannolikt att överskottet av arbetskraft måste disponeras för skogsarbete. Vid sidan av detta ur sysselsättningssynpunkt relativt gynnsamma alternativ måste man emellertid räkna med en rad andra möjligheter. Planeringen av investeringsreserven måste syfta till att möta den arbetslöshet som hotar i de mest ogynnsamma alternativen, även om av praktiska skäl katastrofalternativen böra uteslutas. Som ett sådant ogynnsamt men icke helt otänkbart fall måste man räkna med att importen av handels järn, koppar m. m. sjunker till en mycket låg nivå och att samtidigt exportkonjunkturen icke utvecklas gynnsamt. Om i en sådan situation importen av bränsle skulle fortgå någorlunda tillfredsställande och en ökad vedavverkning icke skulle erfordras, kan behov komma att uppstå av en mycket stor grovarbetsreserv. Den lämpliga storleksordningen är för närvarande svår att fastslå. Ur här angivna synpunkt synes det emellertid angeläget att planläggningen av lämpliga grovarbeten energiskt fortsattes. Beträffande den största av de föreliggande utredningarna, investeringsutredningens betänkade, är kommissionen fullt medveten om att urvalet av arbetsobjekt ur den stora mängden anmälda sådana begränsats huvudsakligen av hänsyn till vad som ansetts möjligt att planera för ifrågavarande tidsperiod. En avsevärd brist på tekniskt utbildad personal för planeringsarbeten föreligger för närvarande. Hänsyn till befarad materialknapphet har även medverkat till en viss begränsning av den allmänna reserven. I fråga om principerna för en fortsatt utvidgning av investeringsreserven vill kommissionen anföra några synpunkter. Med hänsyn till vad ovan anförts bör grovarbetsreserven ytterligare utvidgas, men man bör även sträva efter att uppnå en stor investeringsreserv av andra arbeten. De direktiv, som gällt för exempelvis de kommunala myndigheternas urval av arbetsobjekt, h a

26 avsett att åstadkomma en planering på något längre sikt än vad kommunerna eljest varit vana vid. Direktiven ha icke inneburit en begränsning kvantitativt. Det har också visat sig att en hård gallring bland de anmälda arbetsobjekten varit nödvändig. Direktiven ha emellertid medfört en begränsning i kvalitativt hänseende, därigenom att de avsett sådana investeringsobjekt, som ha samband med vad som hittills ansetts tillhöra den normala verksamheten i fredstid. Beträffande den offentliga investeringsverksamheten vill kommissionen mera allmänt framhålla följande. Ett sammanhang bör eftersträvas mellan de av myndigheterna fastställda riktlinjerna för samhällets allmänna utveckling och investeringsverksamheten. Önskvärt vore att man bättre än hittills kunde samordna dessa utvecklingslinjer genom program och prognoser och samtidigt tillse att investeringsplanerna koordinerades med dessa så, att även de investeringsobjekt, som planerades för att möta en eventuell arbetslöshetskris, bleve inpassade i ett större utvecklingssammanhang, varvid även en mera rationell ekonomisk och social avvägning mellan olika behov kunde ske. Särskild hänsyn bör tagas till investeringsbehoven just i en arbetslöshetssituation. En sådan samordning, som här förordas, synes böra eftersträvas t. ex. vid en fortsatt utbyggnad av socialpolitiken, skolpolitiken o. s. v. För att illustrera vad som här avses må, utan att kommissionen därför har velat taga ståndpunkt till de olika projekten, såsom exempel pekas på de investeringsmöjligheter, som skulle kunna uppkomma genom inrättande av skollunchlokaler, uppförande av skolhem i läroverksstäderna, anordnande avbad — icke minst i landskommunerna — inrättande av lekstugor och daghem för barn, gemensamma tvättstugor, samlingslokaler, vissa slag av semesterhem o. s. v. Därest statsmakterna funne att det av arbetsmarknadspolitiska skäl vore motiverat att exempelvis utvidga yrkesskole- eller arbetsförmedlingsverksamheten, borde en sådan utvidgning äga rum just under en arbetslöshetskris. Skulle vidare en utvidgning av undervisningsmöjligheterna t. ex. för landsbygdens del eller en höjning av skolåldern ur andra synpunkter anses önskvärd, tala många skäl för att sådana åtgärder i så fall lämpligen planerades så, att deras genomförande kunde påbörjas under en eventuell arbetslöshetskris efter kriget, enär därigenom riskerna för ungdomsarbetslöshet skulle minskas samtidigt som i vissa fall en utbyggnad av skollokalerna kunde bli ett arbetsobjekt. Likaså synes det motiverat, därest beslut skulle fattas om införande av högertrafik, att förverkligandet av en sådan omläggning sker i en krissituation. Investeringsutredningen har uppmärksammat ett område, där en bättre sådan samordning som här avses borde kunna uppnås. En snäv tillämpning av räntabilitets- och produktivitetssynpunkterna på investeringen inom vattenfallsstyrelsens ämbetsområde har sålunda föranlett särskilda kommentarer från utredningens sida. Därvid påpekas att den investeringsreserv, som framlägges för budgetåret 1944/45, måste anses vara relativt obetydlig, särskilt om man beaktar arbetenas produktivitelsvärde i jämförelse med vissa andra företag. Från vattenfallsstyrelsens sida torde i princip ha eftersträ-

27 vats en någorlunda konstant utbyggnadsintensitet, oberoende av konjunkturväxlingarna. I och för sig skulle ej blott sysselsättningspolitiska skäl tala för en strävan att förlägga en så stor del som möjligt av utbyggnadsverksamheten till lågkonjunkturerna, utan även kostnadshänsyn, eftersom då tillgången på arbetskraft och material är god, materialkostnaderna låga och maskinleverantörernas kapacitet mindre hårt utnyttjad. I verkligheten följer emellertid utbyggnadskurvan i stort sett konjunkturkurvan, och högkonjunkturens ökade kraftbehov har fått medföra utbyggnader just under högkonjunkturen. Även om av organisatoriska och andra skäl utbyggnadsverksamheten icke kan koncentreras till lågkonjunkturerna, borde åtminstone efter^ strävas en sådan planläggning av denna verksamhet, att i praktiken en någorlunda konstant utbyggnadsintensitet kommer att uppnås. En viktig allmänekonomisk synpunkt är vidare att vattenfallens utbyggnad bör ske i sådan takt, att icke bristande krafttillgång under högkonjunkturer begränsar industrins expansion. I ljuset av vunna erfarenheter framstår det därför såsom önskvärt att under lågkonjunktur upprätthålla ett tillräckligt kraftöverskott, med vars hjälp det sedan under högkonjunktur stegrade kraftbehovet kan tillgodoses utan konjunkturskärpande rubbningar i utbyggnadsplanerna. Kommissionen vill för sin del även förorda den av utredningen föreslagna anordningen, varigenom en lättnad i förräntningsskyldigheten genom avskrivningsåtgärder eller eljest skulle beredas kraftverksrörelsen i fråga om anläggningar, vilka i arbetsmarknadsreglerande syfte utförts tidigare än normalt. Härigenom skulle, såsom utredningen framhåller, en anpassning i ökad omfattning underlättas av vattenkraftsutbyggnaderna efter arbetsmarknadsförhållanden m. m. utan att ogynnsamt beröra vattenfallsverkets intressen såsom affärsdrivande verk utan monopolställning. I den av investeringsutredningen framlagda investeringsplanen ha icke upptagits arbeten för anläggning av större flygfält för interkontinental flygtrafik. Orsaken härtill synes i främsta rummet vara, att utredningen angående för detta ändamål lämpligt markområde ännu icke slutförts. Kommissionen, som hänvisar till en vid utlåtandet fogad promemoria av ledamoten Hérnod, vill icke underlåta att framhålla, av vilken betydelse det skulle vara för Sveriges ekonomiska utveckling efter kriget, om vårt land ägde tillgång till sådana möjligheter till fullgoda internationella förbindelser, som ett eller eventuellt två dylika flygfält skulle innebära. Dylika flygfält skulle komma att utgöra en önskvärd del i hela den organisation av flygfält och markanordningar, som skapas överallt i världen för att möjliggöra er världsomfattande lufttrafik efter krigets slut i helt annan skala än hittills. Med hänsyn till här anförda synpunkter men även med tanke på den arbetsskapande betydelse ett sådant företag skulle få, finner kommissionen det angeläget att understryka vikten av att lösningen av denna fråga påskyndas. En viktig beståndsdel av investeringsreserven utgöres av statens järnvägars arbeten. 1939 års riksdag beslöt i princip att de enskilda järnvägarna skulle förstatligas, vilket förutsattes vara i huvudsak genomfört inom fem år. På grund av de förhållanden som uppstått under kriget h a r förstatligandet av de enskilda järnvägarna blivit fördröjt. Även vid dessa järnvägar torde finnas

28 utrymme för en investerings- och sysselsättningsreserv, liknande den som blivit planerad för statens järnvägar. Kommissionen finner det angeläget att de enskilda järnvägarna så vitt möjligt infogas i en allmän investeringsplan, antingen det sker genom inlösning eller förhandling med enskilda förvaltningar. Det kan även ifrågasättas, huruvida icke en viss investeringsreserv finnes tillgänglig på andra områden, som icke inventerats av de här berörda utredningarna. Det torde finnas vissa företag av allmännyttig karaktär, vilka icke ägas av stat eller kommun men som skulle kunna infogas i den allmänna investeringsplanen. Hit höra folkhögskolor, lantmannaskolor, enskilda högre läroanstalter m. m. Vidare torde den frivilliga skytterörelsen vara i behov av medel för anläggning av nya skjutbanor och iståndsättande av gamla. Sådana arbeten skulle i hög grad lämpa sig för en utvidgning av grovarbetsreserven. Kommissionen önskar vidare framhålla, att de i utredningen upptagna investeringsprojekten i huvudsak utgöras av anläggningsarbeten, vilka endast ställa anspråk på begränsade sektioner av industrin. Med tanke på den avgörande roll för sysselsättningen under en arbetslöshetskris, som tilldelats bostadsbyggandet och som riktar sig till i stort sett samma områden av industrin, föreligger risk för att arbetstillfällen, trots de indirekta sysselsättningsskapande verkningar, som ovan berörts, spridas alltför ojämnt inom näringslivet. Särskilt torde förefinnas en viss risk för att de arbetslöshetsbekämpande åtgärderna alltför starkt komma att koncentreras till byggnadsoch anläggningsarbeten. Kunde man i viss mån motverka nedgången av produktionen inom den normala industrien, vunne man därigenom att man icke behövde sätta i gång vissa offentliga arbeten, vilkas värde ur allmänna synpunkter kunde diskuteras, samtidigt som onödigt stora rubbningar på arbetsmarknaden undvekes, Ur dessa synpunkter synes den frågan böra upptagas till övervägande, huruvida statsmyndigheterna skulle kunna bereda sysselsättning inom vissa grenar av industrin genom att i någon form stimulera avsättningen av industriprodukter, varav särskilt stort behov föreligger, exempelvis jordbruksmaskiner och vissa varaktiga konsumtionsvaror. Det har även ifrågasatts, att staten skulle medgiva garanti för produktion på lager. För kommande behov för sin egen verksamhet borde staten på längre sikt göra industribeställningar. Det är vidare känt, att skolor, sjukhus och andra allmänna inrättningar, i synnerhet på landsbygden, icke sällan äro illa utrustade med inventarier och material. I ett arbetslöshetsläge bör en upprustning av dessa inrättningar framstå som mera angelägen än inånga anläggningsarbeten som upptagits i investeringsreserverna. Kommissionen är väl medveten om att h ä r senast berörda frågor ställa stora problem. Den kan nu icke taga ställning till dessa men skall göra dem till föremål för ett närmare studium. Jordbrukskommitténs utredning rörande sysselsättningsmöjligheterna inom jordbrukets områden har, som ovan anförts, resulterat i att nu förhållandevis

29 små investeringsmöjligheter framkommit. Det bör emellertid hållas i minnet att investeringsutredningens förslag till arbetsobjekt till avsevärda delar omfattar även landsbygdens och jordbrukets områden, till exempel i fråga om torrläggningsföretag, vatten- och avloppsanläggningar etc. Den viktigaste orsaken till att, trots det svenska jordbrukets väldiga investeringsbehov, arbetsobjekt nu icke föreslagits i större omfattning är att söka i planeringssvårigheter. Sedan jordbrukskommitténs utredning avgavs i september månad 1943, torde arbetet inom kommittén med planläggning av ytterligare arbetsobjekt h a fortskridit. Det synes kommissionen angeläget att ytterligare anslag beviljas i syfte att underlätta och påskynda det inom hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna påbörjade detaljplaneringsarbetet. Särskild uppmärksamhet synes nu böra ägnas hushållningssällskapens och egnahemsnämndernas ökade personalbehov. En förstärkning torde icke minst böra avse den byggnadstekniska personalen. Den allmänna inventering av investeringsobjekten inom jordbrukets område, som enligt vad kommissionen erfarit förberedes inom jordbrukskommittén, synes även snarast möjligt böra förverkligas. I den mån planeringen av jordbruksinvesteringarna nå större omfattning, kan en annan begränsande faktor bli av betydelse. Så länge riktlinjerna för jordbrukspolitiken på lång sikt icke dragits upp, bör återhållsamhet iakttagas, när det gäller projekt att understödja driftsekonomiska förbättringsåtgärder vid sådana jordbruk, som kunna komma att anses såsom icke önskvärda brukningsdelar. Vad nu sagts framhäver betydelsen av att en allmän inventering av i första hand de s. k. ofullständiga jordbruken snarast möjligt kommer till stånd. Kommissionen har erfarit att 1942 års jordbrukskommitté är sysselsatt med att vidtaga erforderliga förberedelser härför. I avvaktan på en sådan kartläggning av de ofullständiga jordbruken är återhållsamhet i varje fall befogad, då det gäller fasta anläggningar för jordbrukets drift och nybyggnader för bostadsändamål vid dessa jordbruk. Däremot böra förbättringsarbeten berörande åkerjord och betesmark kunna understödjas i de fall, då marken i framtiden förutsattes utnyttjad för samma ändamål, oavsett vilken brukningsdel den kommer att tillhöra. Likaså måste respektive familjers behov av förbättrade bostäder i rimlig utsträckning tillgodoses, även i de fall tvekan kan råda beträffande vederbörande jordbruks framtid som självständig brukningsdel. Den av skogsstyrelsen företagna inventeringen av sysselsättningsreserver inom skogsbruket synes peka på möjligheten att även inom detta avsnitt av näringslivet genom investeringar av föreslagen art utjämna konjunkturerna. Sådana konjunkturutjämnande investeringar äro naturligen även av stor nationalekonomisk betydelse. Genom dylika åtgärder k a n även —- i mera begränsad omfattning — en utjämning ske av säsongvariationerna, när det gäller arbetstillgången i skogarna. Kommissionen vill emellertid understryka att det är investeringarnas konjunkturutjämnande betydelse, som i detta sammanhang måste komma i betraktande. Det bör måhända här också påpekas att en sådan efterkrigssituation kan tänkas uppkomma, då man till följd av

bränslebrist skulle kunna sysselsätta även andra än yrkesvana skogsarbetare i skogarna. Beträffande detaljplaneringen av här avsedda arbeten är kommissionen angelägen att betona att denna bör ske i sådan takt att arbetena kunna sättas i gång, därest redan under början av nästa budgetår arbetslöshet skulle uppstå. Kommissionen önskar därjämte understryka vikten av att man erhåller en kartläggning efter geografiska grunder av de ifrågasatta arbetena. Denna redovisning bör sammanställas med olika alternativa prognoser rörande den sannolika geografiska fördelningen av en kommande arbetslöshet. En fortlöpande redovisning bör ske av planeringsarbetet så att därav framgår, vilka arbeten som äro detaljplanerade och färdiga att sättas i gång. Det fortsatta planeringsarbetet bör enligt kommissionens mening i första hand taga sikte på särskilt konjunkturkänsliga områden. Kommissionen, som här icke vill gå in på en detaljdiskussion av förslagen till statsbidrag till planeringskostnaderna, önskar framhålla att systemet med sådana bidrag bör utformas så, att det befordrar en önskvärd skyndsamhet, när det gäller planeringsarbetets lokala fullföljande. Beträffande den administrativa organisationen av investeringsplanernas genomförande har investeringsutredningen framkommit med förslag till ärendenas beredning inom Kungl. Maj:ts kansli genom en investeringsberedning liknande den för närvarande fungerande byggnadsberedningen inom socialdepartementet. Kommissionen, som instämmer i utredningens uppfattning i fråga om behovet av en omorganisation i detta avseende, har genom en särskild inom kommissionen utsedd delegation tagit upp vissa av de med en sådan omorganisation förbundna problemen till behandling. Detta arbete h a r emellertid icke fortskridit så långt, att det nu kan motivera ett slutligt ställningstagande. Frågor rörande allmänna arbeten handläggas nu inom olika departement, social-, kommunikations-, ecklesiastik- och jordbruksdepartementen, varvid huvudparten dock kommer på kommunikationsdepartementet. Härav följer att för närvarande svårigheter uppstå att åstadkomma en effektiv samordning av sådana frågors behandling. Den centrala ledningen av dessa frågor synes även i fortsättningen böra förläggas till Kungl. Maj:ts kansli. Det kunde tänkas att det skulle visa sig lämpligt att för detta ändamål inrätta ett särskilt departement. Med hänsyn till att ett stort antal problem rörande den departementala organisationen därvid skulle väckas, vill kommissionen dock icke nu förorda en sådan lösning. Eftersom en åtminstone temporär lösning nu kräves, synes det kommissionen lämpligt att följa den av utredningen föreslagna linjen, som skulle göra det möjligt att genom ett organ centralt samordna ämbetsverkens investeringsplaner. Ett dylikt centralorgan, en investeringsberedning, borde handlägga också frågor rörande statsanslag till investeringar inom jordbruket och skogsbruket, varför även jordbruksdepartementets statssekreterare där borde beredas plats. Därest en sådan investe-

31 ringsberedning komme till stånd, borde lämpligen investeringsutredningens kansli ställas till investeringsberedningens förfogande såsom dess utredningsorgan. Kommissionen anser sig i detta sammanhang böra framhålla vikten av att det inbördes förhållandet mellan byggnadsberedningen och den föreslagna investeringsberedningen klarlägges. Byggnadsberedningen tillsattes för att bereda de ärenden, som på grund av den för byggnadsindustrin gällande licenslagstiftningen bli föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Vid byggnadsberedningens tillkomst förelåg en utpräglad brist såväl på arbetskraft, särskilt inom skogs- och jordbruksområdena, som på för byggnadsverksamhet nödvändigt material. Beredningens huvuduppgift blev därför att åstadkomma en angelägenhetsgradering av de företag, för vilkas utförande byggnadstillstånd söktes. Under de senaste månaderna har en förskjutning inträtt i så avseende, att bristen på arbetskraft åtminstone lokalt förbytts i överskott, medan alltjämt knapphet råder på visst byggnadsmaterial. Denna förskjutning har påverkat byggnadsberedningens arbete därhän, att byggnadstillstånd numera beviljas för icke materialkrävande arbeten, vilkas angelägenhetsgrad varit sådan att byggnadstillstånd efter tidigare strängare bedömningsgrunder icke skulle ha beviljats. För att på orter, där behov av att skapa sysselsättningsmöjligheter för byggnadsarbetare föreligga men där beredningen icke ansett sig kunna i önskvärd omfattning tillstyrka materialkrävande byggnads- och anläggningsföretag, har beredningen ansett sig böra stimulera igångsättandet av icke materialkrävande grovarbeten. Självfallet har beredningen härvid uppmuntrat igångsättandet allenast av arbeten, som i och för sig varit nyttiga, ofta synnerligen önskvärda. Den här antydda utvecklingen kommer uppenbarligen att bli än mer markerad, för den händelse en verklig arbetslöshetskris uppstår, medan materialbristen alltjämt kvarstår. Byggnadsberedningen glider under sådana förhållanden automatisk in på arbetsuppgifter, som te sig i hög grad närbesläktade med dem som skulle komma att handläggas av den föreslagna investeringsberedningen. Det förefaller icke ändamålsenligt att låta två statliga organ, vilkas arbetsområden gå in i varandra på sätt som här antytts, fungera vid sidan av varandra. Kommissionen har velat fästa uppmärksamheten på dessa omständigheter, vilka enligt kommissionens mening äro av den art, att frågan om byggnadsberedningens och den föreslagna investeringsberedningens förhållande till varandra i god tid bör bli föremål för närmare överväganden. Kommissionen har även inom den nyss nämnda delegationen tagit upp frågan om den av investeringsutredningen icke berörda lokala organisationen. Uppenbart är att även på detta område behov föreligger av en effektivare administration än den nuvarande. Länsarbetsnämnderna böra tilldelas större befogenheter. Vidare är det önskvärt att åstadkomma en samordning av arbetet inom de olika organ som inom länen äro verksamma på detta område, icke minst länsarbetsnämnderna och de kommunala arbetslöshetsorganen. Kommissionen hemställer att få taga ställning till det av arbets-

marknadskommissionen till chefen för socialdepartementet den 27 april 1944 ingivna förslaget rörande den lokala organisationen. Kommissionen vill i detta sammanhang även understryka betydelsen av arbetskraftens rörlighet, arbetsförmedlingens organisation etc. och önskar framhålla att dessa frågor äro föremål för kommissionens uppmärksamhet. Redan nu vill kommissionen betona önskvärdheten av att i en krissituation i första hand arbetskraftsbehovet för de normala produktiva arbetena tillgodoses och att först i andra hand allmänna arbeten igångsättas för att absorbera ledigbliven arbetskraft. Omställningen efter krigets slut torde resultera i vissa strukturella förändringar i fråga om arbetskraftens lokala fördelning och yrkesfördelning. Arbetsmarknadspolitiken bör därför utformas så att detta icke hindras utan så vitt möjligt främjas. Beträffande frågan om sättet för uttagning av arbetskraft, som icke behandlats i vederbörande utredningar, förutsätter kommissionen att från arbetsmarknadskommissionens sida förslag kommer att utformas. Kommissionen har i fråga om bidragsgrunderna icke kunnat ingå på en prövning av dessa vidlyftiga problem. Den vill begränsa sig till att uttala att man — med bevarande av en möjlighet till differentiering av bidragen — i ett gynnsamt sysselsättningsläge systematiskt bör eftersträva en sänkning av bidragsnivån. Det bör observeras att de högre bidragen äro av extraordin ä r natur och avpassade för en krissituation. Under hänvisning till vad ovan anförts får kommissionen tillstyrka att Kungl. Maj:t i enlighet med de förslag, som framlagts genom vederbörande utredningar, av riksdagen för budgetåret 1944/45 på beredskapsstat äskar medel, avsedda att vid behov användas för igångsättande och utförande av i utredningarna föreslagna arbeten. Kommissionen vill understryka vikten av att möjligheter hållas öppna för en senare avvägning mellan de olika investeringsobjekten. Kommissionen får vidare tillstyrka att frågan om organisation för investeringsplanernas genomförande temporärt löses i enlighet med de riktlinjer, som i investeringsutredningens betänkande och ovan skisserats. Vid behandlingen av delta ärende inom kommissionen har ifrågasatts, huruvida de av investeringsulrediiingen föreslagna och av kommissionen tillstyrkta anslagen på beredskapsstat — även med tillvaratagande av möjligheterna till en senare smidig avvägning mellan de olika investeringsobjekten och med utnyttjande av det för arbetsmarknadsreglering utgående beredskapsanslaget — skulle kunna bereda utrymme för nödiga åtgärder av olika slag till produktionens och sysselsättningens uppehållande. Sådana åtgärder kunde behöva tillgripas i beredskapssyfte redan innan en kris inträtt. Bl. a. har man åsyftat investeringar utanför de nu föreslagna arbetena för att inom landet möjliggöra framställning av produkter, på vilka knapphet beräknas komina att råda och vilka äro väsentliga för produktionens uppehållande. Investeringar av detta slag ha under krisåren skett efter överenskommelse mellan skilda industri förelag och staten. Denna metod bör även i fortsätt-

ningen komma till användning, där så låter sig göra, men motsvarande möjligheter äro icke att påräkna efter kriget med hänsyn bl. a. till att de finansiella fullmakter, på vilka avtalen för statens del kunnat grundas i det väsentliga torde vara bundna vid förutsättningar, som då icke längre äro uppfyllda. Vidare har det antytts som en utväg i särskilda situationer att för undvikande av oekonomiska avbrott i en produktion, som väl icke omedelbart men uppenbarligen framdeles kan avsätta sina produkter, låta staten åtaga sig att täcka vissa risker i samband med en tillverkning på lager under någon övergångstid. Man har också förmenat att motsvarande krissvårigheter i andra fall skulle kunna bemästras genom statliga beställningar till uppehållande av efterfrågan på vissa industriprodukter. Det har ansetts önskvärt att finansiella möjligheter hållas öppna för genomförande av här exemplifierade åtgärder, syftande till att göra näringslivet bättre rustat inför en eventuell efterkrigskris, därest kommissionen framdeles skulle finna detta angeläget och därom inkomma till Kungl. Maj:t med förslag. Då kommissionen hittills icke varit i tillfälle att taga någon ståndpunkt till de olika projekten, kan den ej heller göra någon närmare beräkning av det medelsbehov, varom här är fråga. Vid sidan av de betydande anslag, som kommissionen förutsätter skola ställas till förfogande för olika arbetsreserver torde för den nyss angivna tiden i varje fall ett belopp av 100 milj. kronor vara tillräckligt. Kommissionen utgår från att, innan någon del av ett sådant anslag tages i anspråk, angelägenheten noga prövas. Kommissionen får sålunda hemställa, att Kungl. Maj:t av riksdagen på beredskapsstat för budgetåret 1944/45 äskar ett anslag av 100 milj. kronor att i form av allmän finansfullmakt användas för sådana angelägna, med behovet av ekonomisk efterkrigsberedskap sammanhängande ändamål, för vilka medel icke beräknats på andra beredskapsanslag. I behandlingen av detta ärende ha, förutom undertecknad ordförande, samtliga kommissionens ledamöter med undantag av herr Ohlin deltagit. Beträffande storleken av det sist föreslagna anslagsbeloppet har en till detta utlåtande fogad reservation avgivits av herrar Hérnod, Liedberg, Nordenson, Söderlund, Wehtje och Åselius. Stockholm den 10 maj 1944. Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering GUNNAR MYRDAL Arne

3—448593.

Björnberg

34 Reservation av herrar Hérnod, Liedberg, Nordenson,

Söderlund,

Wehtje

och

Åselius.

Förslaget om ett beredskapsanslag om 100 milj. kronor utöver de högst betydande belopp, som eljest komma att stå till förfogande för produktionens och sysselsättningens uppehållande, kunna vi icke helt biträda. Ett lämpligt belopp för särskilt angelägna ändamål utanför de beredskapsarbeten och andra åtgärder, som mera konkret kunnat angivas, synes visserligen vara motiverat. Med hänsyn till att de ändamål, för vilka anslaget är avsett, icke kunna nu närmare preciseras och sålunda komma att undandragas riksdagens prövning, ha vi ansett det föreslagna anslaget böra begränsas. Om större behov skulle uppkomma, böra de i varje särskilt fall prövas av riksdagen. För en så kort tidsperiod, som här kan vara i fråga, bör enligt vår åsikt ett belopp om 25 milj. kronor vara tillräckligt.

KOMMISSIONEN FÖR EKONOMISK

EFTERKRIGSPLANERING

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl.

Folkhushållningsdepartementet.

Härmed får jag till Herr Statsrådet vördsamt överlämna en inom kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering utarbetad sammanfattning av vissa principiella synpunkter på frågan om försörjningen med råvaror under en övergångstid i samband med krigets upphörande, vilka framkommit inom kommissionens delegation för råvarufrågor. Stockholm den 10 juni 1944. GUNNAR MYRDAL. Ordförande i Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering

KOMMISSIONEN FÖR EKONOMISK

EFTERKRIGSPLANERING

VPM. a n g å e n d e försörjningen m e d r å v a r o r u n d e r e n ö v e r g å n g s t i d i samband med krigets upphörande. Under en övergångstid i samband med krigets upphörande komma möjligheterna att undgå en svårartad sysselsättningskris i väsentlig mån att bero av att råvaror i tillräcklig mängd stå till förfogande. Planläggningen av den ekonomiska politiken för denna period och särskilt uppgörandet av det allmännas arbetsanskaffningsprogram måste ske så, att vi äro beredda att möta olika möjligheter i fråga om utvecklingen av råvaruförsörjningen. Genom ett klarläggande av de olika alternativ den ekonomiska politiken kan komma att stå inför under övergångstiden kan man draga upp den ram, inom vilken de statliga åtgärderna på råvaruområdet böra planeras. Det är möjligt att kort efter krigets upphörande sådana lättnader i råvaruimporten inträda, att råvaruknappheten icke längre blir en begränsande faktor i vår ekonomiska politik. Under sådana gynnsamma förhållanden på råvarumarknaden kommer genomförandet av en effektiv sysselsättningspolitik att i hög grad underlättas genom en successiv avveckling av råvaruregleringarna. Vid överläggningar, som inom kommissionen anordnats med bl. a. representanter för myndigheter, näringsorganisationer och enskilda företag, har dock framgått att det föreligger risk för att de nuvarande svårigheterna på råvaruförsörjningens område kunna komma att kvarstå och t. o. m. att vissa av dem skola allvarligt skärpas; en sådan skärpning torde man kunna riskera redan under krigets slutskede. Ett konstaterande av denna risk innebär icke en prognos, men en realistisk beredskapspolitik måste kalkylera med även ett pessimistiskt alternativ av antytt slag och i möjlig mån anpassa sig därefter. Med tanke härpå synes det angeläget att söka närmare klarlägga, under vilka förhållanden en skärpning av råvarubristen kan komma att inträda, samt att uppdraga riktlinjer för de beredskapsåtgärder, som med hänsyn till en sådan risk kunna vara nödvändiga att vidtaga. Begränsningen av råvarutillförseln till vårt land under kriget har främst varit en följd av spärren för sjöfarten västerut. Krigets upphörande i Europa bör i och för sig öka möjligheterna för råvarutillförsel västerifrån. Men samtidigt finnes anledning räkna med att kriget i andra delar av världen snarast kommer att intensifieras. Detta innebär i första hand en fortsatt knapp-

37 het på världsmarknaden på vissa råvaror såsom rågummi och tenn. En dylik utveckling måste antagas reducera västmakternas möjlighet att i önskvärd omfattning tillgodose Europas råvarubehov. Härvid bör observeras att råvarubehoven i de av kriget härjade länderna i Europa under övergångstiden komma att vara enorma, samtidigt som transportsvårigheterna torde komma att vara betydande, oberoende av om tonnagebrist uppstår eller icke. På grund av dessa förhållanden synes man icke kunna räkna med att knappheten på flertalet råvaror, som vårt land normalt importerar västerifrån, kommer att upphöra med det europeiska krigets avslutande. Under den tid handelsspärren västerut varat, ha olika europeiska länder varit huvudleverantörer av flera för vår folkförsörjning och sysselsättning särskilt viktiga råvaror, såsom kol och koks, järn, koksalt och ett flertal andra kemikalier. Det kan med viss säkerhet förutsägas, att de europeiska ländemas leveransförmåga kommer att minskas under krigets slutskede. Om nedgången i leveransförmåga skulle bli bestående för en något längre period och om samtidigt tillförseln västerifrån förblir otillräcklig, kan vår råvarusituation i samband med krigets avslutande bli mycket försvårad. För vissa viktiga råvaror kan nuvarande tilldelning icke upprätthållas utan viss fortgående minskning av lagren. Om det slutskede av kriget i Europa, varunder ökade svårigheter för vår import kunna förväntas, blir utdraget i tiden, komma lagren att kraftigt nedskäras. Det föreligger därför risk för att vi komma att möta en eventuell efterkrigskris med en väsentligt försämrad lagersituation. Härtill komma de risker, som äro förbundna med den handelspolitiska utvecklingen. Så länge kriget i Asien icke är avslutat, komma västmakterna naturligen alltfort att betrakta sig såsom krigförande. Alla de segrande staterna komma att vara inbegripna i försöken att organisera en ny internationell ordning. Visserligen kan nu intet med bestämdhet sägas rörande efterkrigstidens handelspolitiska läge, men det torde vara motiverat att allmänt räkna med att handelns frihet åtminstone under övergångstiden kommer att begränsas genom maktingrepp. Vi måste därvid förutse att de svenska behoven kunna komma att sättas tillbaka för behov i andra länder, som m a n av humanitära, ekonomiska och politiska skäl kan komma att anse lämpligt att giva företräde. I fråga om råvaruförsörjningen synas vi sålunda få räkna med att den situation, inför vilken vårt land står, när kriget går mot sitt slut, i flera avseenden kan komma att likna den som rådde, när krigsfaran närmade sig Så till vida torde läget nu kunna bli allvarligare, som vi under kriget utnyttjat många av näringslivets reserver, samtidigt som vi under krigets slutskede stå inför risken av reducerade importmöjligheter. För näringslivet är det ett självklart intresse att efter krigets slut så snabbt och fullständigt som möjligt kunna genomföra en omställning till normal fredsproduktion. Efter kriget är det vidare utomordentligt angeläget att bostadsproduktionen i vårt land väsentligt ökas samt att — särskilt med tanke på risken för en sysselsättningskris på arbetsmarknaden — ett betydande

38 privat och offentligt investeringsprogram kan realiseras. Det är därjämte av vikt för vårt land att snabbt kunna återvända till våra gamla exportmarknader med varor av fredskvalitet. Vid sidan av vårt handelspolitiska intresse av export ha vi också att motse vissa humanitära krav på export av hjälpkaraktär. Slutligen komma även efter kriget stora internationella konfliktrisker att kvarstå, vilka kräva en betydande försvarsberedskap. Allt detta gör det ytterst angeläget att frågan om råvaruförsörjningen kan lösas på ett tillfredsställande sätt. Det måste fördenskull alltjämt vara av vikt att komplettera beredskapslagren för både civila och militära behov. Icke minst viktigt i detta sammanhang är, att en säkerställd minimiförsörjning av råvaror kommer att väsentligen förbättra Sveriges handelspolitiska förhandlingsläge och skänka oss större handlingsfrihet i förhållande till de efter kriget internationellt dominerande intressena. Det bör ånyo betonas att den sammanställning av ogynnsamma faktorer som ovan gjorts icke representerar en prognos utan blott en redovisning av det mera pessimistiska utvecklingsalternativ, varmed beredskapspolitiken även bör räkna. På grund av dessa risker synes det motiverat att så stora råvarureserver som möjligt vidmakthållas för att möta tänkbara svårigheter under efterkrigstiden. I den mån man nödgas räkna med skärpt knapphet på vissa råvaror, böra i första hand följande åtgärder beaktas. 1. Möjligheten av en omedelbar inskränkning av tilldelningen, där så kan ske utan allvarligare störningar av näringslivet, bör övervägas. 2. I den mån de allmänna handelspolitiska förutsättningarna så medge böra aktuella möjligheter till import av viktiga råvaror fullt utnyttjas. 3. Vid utformningen av den svenska handelspolitiken bör även beaktas angelägenheten av att vår råvaruimport efter kriget i möjlig mån säkerställes. 4. Alla rimliga möjligheter att inom ramen för existerande kapacitet och arbetskraftstillgång utvidga den inhemska produktionen exempelvis av tackjärn och bränsle böra utnyttjas; en upplagring av sådana varor bör eftersträvas. 5. I de fall, då det är tekniskt möjligt att genom en till rimlig kostnad företagen utvidgning av produktionskapaciteten under avspärrningstiden säkerställa försörjningen med vissa viktiga importråvaror, bör en sådan utvidgning företagas. I den löpande krisförvaltningen ha mycket långtgående åtgärder av detta slag vidtagits. Då emellertid som ovan framhållits avsevärda risker föreligga för ett skärpt knapphetsläge under övergångstiden, synes det motiverat, att vid förnyad översyn av dessa planer alla rimliga möjligheter att upprätthålla eller helst öka reserverna av vissa mera betydelsefulla råvaror inför fredskrisen underkastas en omprövning. I varje särskilt fall blir det därvid en fråga om att väga vinsten av en förbättrad situation för en viss råvara mot olägenheter av skilda slag, som dessa åtgärder kunna medföra, t. ex. extraordinära kostnader, ett försämrat sysselsättningsläge inom viss näring eller ökade svårigheter för konsumenterna. Vad speciellt gäller de ekonomiska kostnader och risker, som äro förbundna

39 med upplagring av råvaror och inhemsk råvaruproduktion, kan ett risktagande även med relativt stora belopp te sig väl försvarat. Som ovan framhållits stå vi i en situation, som i mycket påminner om läget omedelbart efter krigsutbrottet. Det synes därför väl motiverat att de statliga organen i fråga om risktagandet och dettas fördelning mellan stat och enskilda taga samma inställning nu som vid denna tidigare tidpunkt. Det kan förutsättas att det svenska näringslivet nu liksom under krigets första skede har ett väsentligt intresse av att landet bringas i sådan beredskap som h ä r avses och därför också är berett att för detta syfte bära avsevärda risker. I vissa fall kan det även vara rimligt att lösa frågan om finansieringen av ett risktagande av här angiven art genom direkt anlitande av statens medel. I enlighet med de synpunkter som anförts i kommissionens utlåtande över bankofullmäktiges skrivelse angående penningpolitiken må även framhållas, att man vid planläggningen av olika åtgärder i syfte att trygga försörjningen under åren närmast efter kriget bör inrikta sig på en snabb avveckling av dessa åtgärder, sedan svårigheterna upphört. Därigenom skulle återgången till normala förhållanden påskyndas och näringslivets konkurrensläge i förhållande till utlandet förbättras. En sådan politik torde i regel innebära, att staten icke, i syfte att reducera sina eventuella förluster, förlänger råvaruregleringen utöver den period, under vilken en reglering av försörjningsskäl är oundgänglig. Stockholm den 10 juni 1944.

Till

KONUNGEN.

För planering av åtgärder inför de svårigheter, som måste motses inom näringslivet i vårt land i samband med krigshandlingarnas upphörande och under tiden närmast därefter, är det angeläget att söka bilda sig en före-

ställning om konjunkturutvecklingen i efterkrigsläget. Denna senare fråga är inom planeringskommissionen föremål för undersökningar, som redovisas i annat sammanhang. Här må endast i största korthet och i starkt schematiserad form anföras något angående de konjunkturtendenser, som kunna tänkas uppkomma. Till följd av de omställningsbehov inom olika länders näringsliv, som komma att framkallas av demobiliseringen samt av omflyttningen av människor mellan olika länder, orter och sysselsättningsområden, ävensom på grund av de omvälvningar, som de politiska komplikationerna torde komina att medföra, synes ett vapenstillestånd i Europa komma att följas av en stagnationsperiod. Stagnationen under detta första stadium skulle i främsta rummet drabba vår exportindustri. Hur lång en sådan period skulle behöva bli, är främst beroende av utvecklingen utomlands och i vilken grad allvarliga politiska störningar komma att sträcka sig över någon längre tidrymd. Under ett andra, troligen ganska snart inträdande stadium torde emellertid under kriget eftersatta behov jämte behov för återuppbyggnadsarbetet göra sig gällande. Därmed skulle man kunna räkna med en livlig efterfrågan även på svenska exportvaror, sannolikt också på sådana varor som normalt icke ingå i vår export. Under ett tredje stadium, som dock i detta sammanhang icke skall göras till föremål för särskild uppmärksamhet, föreligger risk för att återuppbyggnadskonjunkturen följes av en konjunkturförsämring, utgående från en befarad depression i Förenta staterna och med återverkningar främst på vår export. Den allmänna konjunkturpolitiska problemställningen. Inom kommissionen ha övervägts olika konjunkturpolitiska medel, som skulle vara lämpliga att tillgripa under en lågkonjunktur med arbetslöshet. Ett av de medel som dryftats har varit produktion för lagring. I en till detta betänkande såsom bilaga fogad promemoria av docenten Karin Kock ha diskuterats de teoretiska förutsättningarna för ett infogande i den statliga konjunktur- och arbetslöshetspolitiken även av investeringar i lager på liknande sätt som i offentliga arbeten. Såsom där närmare utvecklas intager produktionen för lagring, som antages icke gå utöver förefintlig produktionskapacitet, en ställning inom konjunkturförloppet likartad med investering i fast kapital. I jämförelse med offentliga arbeten har investering i lager den fördelen, att arbetarna slippa flytta till annat sysselsättningsområde och eventuellt annan ort. Samma syfte kan uppenbarligen nås även genom subvention av förbrukningen av vissa varor, exportkrediter o. s. v., och vilken av de olika metoderna, som lämpligen bör användas, kan avgö ras från fall till fall. En investering i lager medför i motsats till investering i allmänna arbeten framtida verkningar på varumarknaden, vilka kunna få betydelse för prisbildningen och i vissa fall även för konjunkturutvecklingen. Vid utformning-

4:3

en av konjunkturpolitiken fordras därför, såsom framhålles i nämnda promemoria, att avsättningsmöjligheterna för produkter, vilka lagras såsom följd av statliga åtgärder, noga analyseras genom ingående marknadsundersökningar. Det bör här erinras om att det vid produktion på lager, liksom vid all annan sysselsättningspolitik, föreligger fara för en fastlåsning, som kan förhindra en önskvärd anpassning av näringslivet. Kommissionen kommer närmare in på denna fråga i sitt betänkande angående investeringsavvägningen. I den mån de ifrågasatta åtgärderna inrikta sig på den begränsade tid, som ovan kallats stagnationsperioden, spelar denna synpunkt emellertid mindre roll. Såsom utvecklas i docenten Kocks promemoria kunna ytterligare två motiv föreligga för en produktion för lagring utöver vad som kan anses normalt. Ett sådant motiv är försörjningsmotivet, enligt vilket en produktion för lagring avser att möta en väntad knapphet i landets försörjning. Ett ytterligare motiv kan rubriceras som exportmotivet. Man skulle enligt detta under en period, medan exporten helt eller delvis ligger nere, lägga upp lager av exportvaror för att snabbt kunna möta en väntad efterfrågan från utlandet, så snart denna sätter in. Naturligen kunna motiven vara blandade. I många fall torde man kunna räkna med, att en sådan produktion för lagring, som är önskvärd ur konjunkturpolitisk synpunkt, kommer till stånd på företagarnas eget initiativ och egen risk; i vissa fall synas dock statliga åtgärder i en eller annan form vara nödvändiga. Beträffande principerna för den statliga verksamhet som här avses, vill kommissionen, under hänvisning till nämnda promemoria av docenten Kock samt till bifogade hemliga promemoria angående förutsättningar för viss produktion för lagerhållning, i korthet anföra följande. I den mån det kan förutsättas, att exportleveranserna skola ske i gåvoform, torde den lämpligaste metoden vara att staten övertar ifrågavarande lager. Staten skulle alltså i sådant fall uppträda såsom köpare av produktionsresultatet. För sådana leveranser, för vilka betalning kan väntas eller krediter komma att lämnas, kan statens medverkan äga rum antingen genom inköp redan nu av ifrågakommande varor, varvid staten kommer att uppträda såsom säljare, eller genom stöd åt företag, som äro villiga att producera på lager i större utsträckning än normalt. En övernormal lagerhållning kan medföra vissa finansieringssvårigheter för företagen, och särskilt torde detta gälla mindre företag. Om från statens sida anspråk reses på extraordinär lagring, torde därför böra ifrågasättas någon anordning, varigenom från statens sida krediter kunde ställas till förfogande. Dessa borde vara förräntade med utgångspunkt från den för statskrediter av kommersiell natur normala räntesatsen och med beaktande av de speciella riksmomenten. Vidare måste vid amorteringsplanernas utformning hänsyn tagas till osäkerheten beträffande de tidpunkter, när lagerhållningen kan nedbringas och krediterna återbetalas. Enligt kommissionens uppfattning bör en kreditgivning av ifrågasatt utformning hållas ren från inslag av subvention. Behov av subventionering

44 kan emellertid i viss utsträckning väntas framträda. I den mån statligt stöd lämnas, bör det emellertid icke få karaktären av en subventionering i fråga om utgifter, som normalt böra belasta företagens rörelse. Den möjligheten och stundom sannolikheten att produktion för lagerhållning kommer att visa sig vara en fördelaktig spekulation ur vederbörande företags synpunkt bör beaktas i så måtto, att någon omedelbar förlustavskrivning icke skall komma i fråga. I vad mån subventionering blir nödvändig, kommer i första hand att bli beroende av huruvida möjligheter komma att erbjuda sig att framdeles avyttra lagren till priser, som äro höga nog att täcka de med den extraordinära lagerproduktionen förenade kostnaderna. E n eventuell statssubventionering har sin principiella begränsning däri, att staten endast kan tänkas deltaga i ansvaret för risken att så ej skulle kunna ske; med hänsyn till vinstchanserna, som staten icke delar, bör staten lämpligen endast svara för en del av ifrågavarande risk, vars storlek får avgöras från fall till fall. Vid prövningen av riskfördelningen mellan staten och vederbörande företag vid ett garantiåtagande från statens sida blir sålunda utgångspunkten, vilka kostnader som normalt kunna anses falla inom vederbörande rörelse och vilka som kunna anses bero på den extraordinära lagringen. Vidare bör beaktas vilka risker, som vederbörande företag icke skulle ha engagerat sig för utan att från det allmännas sida krav därpå framställts. Som exempel på sådana kostnader och risker kan, utöver tillverkningskostnaderna, nämnas förräntning av överskottslager och övriga rena lagringskostnader för dessa lager, risken för att varan blir förstörd eller föråldrad samt den med lageravvecklingen förenade prisfallsrisken. Statliga företag böra icke tillerkännas någon särställning i fråga om h ä r avsett stöd från det allmänna. Inom kommissionen har framförts den tanken, att det måhända borde undersökas, huruvida en statlig lagerriskförsäkring skulle kunna anordnas.

D e t a k t u e l l a l ä g e t o c h k o m m i s s i o n e n s p r a k t i s k a förslag. Det stora problemet om produktion för lagring såsom konjunkturpolitiskt medel under lågkonjunktur, vilket här mera kortfattat behandlats, anser sig kommissionen nu icke behöva taga slutlig ställning till. En depression av så att säga mera normal karaktär skulle enligt de inledningsvis anförda synpunkterna inte vara att vänta förrän under det ovan såsom tredje betecknade stadiet. Det är också angeläget att man inför de problem, som en sådan depression kommer att medföra, kan bygga på erfarenheter gjorda under den närmare liggande omställningsperioden i samband med krigsslutet, det skede som ovan kallats stagnationsperioden. Kommissionen övergår därför till den nu aktuella frågan om produktion för lagring under den sistnämnda perioden. Därvid torde exportmotivet, så långt situationen nu kan överblickas, dominera över övriga motiv. Till en

45 början må här emellertid sysselsättningsmotivet ägnas någon uppmärksamhet. Kommissionen konstaterar då, att det nuvarande läget på arbetsmarknaden karakteriseras av knapphet på arbetskraft inom det flesta sysselsättningsområden, medan arbetslöshet råder inom en del fack, särskilt inom vissa exportindustrier. Den sista tidens starka nedgång av sjöfarten på och exporten till Tyskland och andra centraleuropeiska länder tenderar att öka arbetslösheten på vissa områden. Knapphet på vissa råvaror och fossila bränslen begränsar produktions- och sysselsättningsmöjligheterna. Under den övergångsperiod i samband med krigets avslutande, som vi redan äro på väg in i, torde de angivna konjunkturbromsande faktorerna komma att ytterligare förstärkas. Man synes alltså av dessa skäl under den stundande vintern och våren ha att motse sysselsättningssvårigheter på särskilda områden utöver säsongarbetslösheten, samtidigt som en friställning av arbetskraft även av andra skäl eventuellt kan komma i fråga inom en icke avlägsen framtid, t. ex. genom minskad produktion för krigsändamål eller genom minskning av den militära beredskapen. I detta läge är det angeläget att man från statsmakternas sida gör sig beredd att ingripa med sådana sysselsättningsstimulerande åtgärder som kunna befinnas lämpliga. Sålunda bör eftersträvas att på olika sätt underlätta omställningen på arbetsmarknaden, att suga upp ledig arbetskraft i mera tillfälliga offentliga arbeten eller att eventuellt kombinera en förkortning av arbetstiden med kontantbidrag. Till dessa frågor tager kommissionen ställning i särskilda betänkanden. Den metod, som kommissionen här ville speciellt undersöka, vore produktion på lager för avsättning under en kommande exportkonjunktur. En sådan produktion skulle i så fall ifrågakomma inom sådana produktionsområden, där en outnyttjad produktionskapacitet linnes eller eventuellt där den maskinella utrustningen är av sådan beskaffenhet att kapaciteten lätt kan utökas och där brist på råvaror eller specialutbildad arbetskraft icke lägger hinder i vägen för ett fullständigare utnyttjande av kapaciteten, samtidigt som rimliga förutsättningar för framtida avsättning äro för handen. Starkare än sysselsättningsmotivet talar i detta fall som nämnt exportmotivet for en produktion för lagring. En produktion för lagerhållning skulle nämligen tjäna två huvudsyften. Ä ena sidan skulle man därigenom inom områden, dar den fulla produktionskapaciteten under det stundande vinterhalvaret till följd av avsättningssvårigheter icke kunde beräknas komma att fullt utnyttjas, kunna skapa sysselsättningsmöjligheter. Å andra sidan skulle det därmed bli möjligt att inom landet lägga upp förråd av sådana varor pa vilka en stark efterfrågan från andra länder kunde motses under den närmaste efterkrigstiden och beträffande vilka det - icke minst ur humanitära a t t S v e d g e Så s n a b b t s o m ZTf»e\7,Te,angelä8et * * * * * kunde medveil a till att tillgodose efterfrågan. Kommissionen förutsätter därvid att åtn i n l e r VJi*6 * ? . S t i f u l e r a e n Produktion på lager, liksom andra sysselsättningspolitiska åtgärder, rationellt inordnas såsom led i den offentliga konjunkturpohtiken.

46 I den såsom bilaga till detta betänkande fogade hemliga promemorian angående förutsättningar för viss produktion för lagerhållning har en preliminär inventering gjorts av den produktionskapacitet, som i första hand under den stundande hösten och vintern kan beräknas stå till förfogande för dylik produktion. Vidare har där ett försök gjorts till uppskattning av efterfrågan från andra länder under den närmaste efterkrigstiden på sådana varor, som för närvarande icke tillverkas i den omfattning våra produktionsmöjligheter medgiva eller som under det stundande vinterhalvåret icke komma att framställas i sådan utsträckning. Det förtjänar understrykas att de undersökningsresultat, som sammanställts i nämnda promemoria, endast kunna betraktas som en första överblick av förhållandena. Någon detaljundersökning inom de olika områdena har icke kunnat göras. På grund av de politiska förhållandena i världen har det varit omöjligt att skaffa fullständiga uppgifter om avsättningsmöjligheterna. Särskilt bör observeras att undersökningen gällde det vid undersökningstillfället aktuella läget, vilket snabbt kan väntas bli förändrat. Detta gäller särskilt råvarutillgången och tillgången på arbetskraft. Vidare är att märka att i den grovt gjorda inventeringen en icke obetydig del av produktionen, t. ex. inom småindustrien, icke blivit föremål för någon undersökning alls. Med tanke på lagring för export under efterkrigstiden eller så snart möjligheter till export öppna sig skulle man enligt företagna undersökningar, vilka alltså närmare redovisas i bilageform, inom livsmedelsområdet genom särskilda åtgärder från myndigheternas sida kunna åstadkomma en produktionsökning i fråga om vissa varor. I fråga om produktionskapaciteten för industrivaror har undersökningen visat, att produktion på lager ur tekniska synpunkter och med hänsyn till förefintlig kapacitet samt råvaru- och arbetskraftstillgång synes vara möjligt för i första hand vissa verkstadsprodukter, förädlade träprodukter, kemisk massa, eventuellt tändstickor och järnmalm. Det må upprepas, att förutsättningarna här relativt snabbt kunna ändras. Sålunda är det tänkbart, t. ex. att tillgången på arbetskraft inom textilindustrien kan ökas så att ett fullständigare utnyttjande av produktionskapaciteten där kan komma till stånd. I fråga om möjligheterna till produktion för lagring inom småindustrien ha som nämnt inga särskilda undersökningar kunnat göras. Man torde emellertid kunna utgå ifrån att betydande resurser i det avseendet föreligga, t. ex. när det gäller tillverkningen av möbler, vissa husgeråd etc. Såsom framhålles i sistnämnda promemoria måste ett bedömande av utsikterna att inom rimlig tid genom export bereda avsättning för stora lager i betydande utsträckning stanna vid antaganden och gissningar. Åtskilliga framställningar av mer eller mindre konkret innehåll ha visserligen gjorts från utländskt håll, men de kunna icke giva en klar helhetsbild av läget. I vissa fall synes det berättigat att utgå från att praktiskt taget varje möjlig produktion utöver aktuell efterfrågan skulle under den första övergångstiden i samband med krigets avslutande finna avsättning, om man med avsättning menar icke blott ordinär export utan även gåvor och däremellan lig-

47 gande olika överlåtelseformer. Detta torde i varje fall gälla livsmedel och vissa andra förnödenheter såsom läkemedel, skor och kläder. För att i korthet endast nämna några exempel torde detsamma gälla träbaracker, möbler, husgeråd och ett antal normalt mindre framträdande produkter t. ex. från småindustrien. Svårigheten att bedöma betalningsmöjligheterna hör till de faktorer som gör det vanskligt att komma till en konkret uppfattning angående utsikterna till avsättning; prisfrågan kan även i nuvarande läge spela en viss roll. I andra fall åter kan avsättningen för lagrade produkter kompliceras t. ex. på grund av bristande standardisering av mått, modeller etc. I den m å n leveranser ske i gåvoform, bortfalla emellertid dessa betänkligheter mot produktion för lagring; standardisering o. dyl. spelar därvid i de flesta fall en underordnad roll. Därjämte må observeras att efterfrågan på vissa produkter till följd av erfarenheter gjorda under kriget måhända kan komma att bli mindre än man skulle vara benägen att antaga med ledning av uppgifter om förkrigsförbrukningen. Slutligen får man räkna med att vissa behov komma att inställa sig, först sedan återuppbyggnadsarbetet kommit igång på allvar. Det bör understrykas, att en stor del av den avsättning, varom här talas, gäller andra än våra hittills vanliga exportvaror och sålunda i många fall en export utöver våra normala förväntningar på det området. Ett visst stöd för beräkningar rörande de teoretiska avsättningsmöjligheterna kan hämtas från de uppgifter, som inom statens återuppbyggnadsnämnd föreligga beträffande avtalade leveranser eller preliminära diskussioner med andra länder om efterkrigsleveranser. Härutöver må emellertid en viss uppskattning av efterfrågan göras. Detta kan ske med stöd av uppgifter rörande Sveriges normala export före kriget och vissa företags egen uppskattning av exportmöjligheterna men framför allt med hänsyn till det övernormala varubehovet i de presumtiva mottagarländerna, sammanställt med den sannolika betalningsmöjligheten och vår villighet att lämna hjälp. Man utgår i allmänhet inom den internationella planeringen för hjälpverksamheten och återuppbyggnadsarbetet från att varubehovet under efterkrigstiden i första hand i Europa kommer att vara enormt. Särskilt gäller detta de länder, som varit ockuperade av Tyskland och vilka därigenom blivit föremål för utplundring, varigenom det allmänna försörjningsläget katastrofalt försämrats. Men även flera av de krigförande, som icke varit ockuperade, ha naturligtvis utnyttjat sina resurser till det yttersta och torde komma att möta efterkrigstiden med väldiga underskott i försörjningen på olika områden. Livsmedelsläget är på många håll så dåligt, att endast snabba och rikliga leveranser utifrån kunna förhindra verklig nöd. Krigets rent materiella förstörelse, som varit av hittills okänd omfattning, har medfört att samhällsverksamheten mångenstädes lamslagits. Ett gigantiskt återuppbyggnadsbehov har blivit följden. Miljoner människor komma att stå utan tak över huvudet produktionsapparaten är sönderslagen, och mycket av det som icke helt förstörts kommer att vara förslitet. Brist på råvaror, materiel och maskiner kommer sannolikt på många håll att länge komplicera sysselsättningsfrågan

48 samtidigt som miljoner människor från krigsmakten och krigsproduktionen måste omplaceras till ett fredsmässigt näringsliv. Temporära bostäder och försörjningsmöjligheter måste beredas de många miljoner krigsfångar, flyktingar och tvångsförflyttade, som skola återföras. I första hand är det livsmedel man behöver. Därvid är m a n säkert på många håll åtminstone under den första tiden även tacksam för varor, som under normala fredsförhållanden kanske icke skulle vara så begärliga. I andra hand önskar man medicinalier, kläder, hus, bränsle. I tredje hand ser man sig om efter reparationsmateriel och dylikt för att kunna sätta i stånd livsviktiga anläggningar, såsom gas-, vatten- och elektricitetsverk samt kommunikationer. P å landsbygden behöver man utsäde, boskap, jordbruksmaskiner. Sedan kommer hela skalan av olika industriprodukter, från maskinutrustning för stora industrier till olika slags verktyg. Och vid sidan av allt detta har man de tusen och en saker, som mer eller mindre höra till livets nödtorft, exempelvis möbler, armatur, husgeråd, olika kemikalier, böcker, pappersvaror. I somliga länder har det rått brist på de mest elementära förnödenheter. Många av dessa behov komma vederbörande länder att själva tillgodose efter kort tid. Där kan det endast bli fråga om att tillhandahålla en första uppsättning av produkterna. Uteslutet är emellertid icke att en sådan leverans kan giva upphov till en fortlöpande exportproduktion. Icke minst vår småindustri och vårt hantverk äro synnerligen intresserade av en export, som går utöver förkrigstidens. På många håll torde en strävan göra sig gällande att komma upp till en högre standard än man hade före kriget. Sociala reformer komma att följa i krigets spår. Man vill utnyttja situationen till att från början bygga upp något som är bättre än det som blivit förstört under kriget. Ett exempel härp å är de engelska planerna för bostadsproduktionen. Anspråk kunna väntas på ett deltagande från svensk sida i det internationella hjälp- och återuppbyggnadsarbetet. Oavsett detta finns det anledning att planera för en sådan svensk medverkan, vilket för övrigt också göres av särskilt tillsatta organ. Kommissionen förutsätter att en dylik medverkan kan givas en sådan form, att hänsyn tages till berättigade reguljära svenska exportintressen. På initiativ av planeringskommissionen ha under augusti och september månader överläggningar angående frågan om produktion för lagring ägt rum, varvid förutom representanter för kommissionen även deltagit bland andra företrädare för utrikesdepartementets handelsavdelning, statens återuppbyggnadsnämnd, svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet, statens arbetsmarknadskommission, statens livsmedelskommission och statens industrikommission. Sedan vid dessa överläggningar här bifogade promemoria angående förutsättningar för viss produktion för lagerhållning under en övergångstid i samband med krigets avslutning framlagts och diskuterats med särskilt be-

49 aktande av Sveriges deltagande i det internationella hjälp- och återuppbyggadsarbetet, uppstod enighet om att behov måste anses föreligga för att frågor rörande statliga åtgärder för produktion för lagerhållning hänskjutas till behandling genom organiserat samråd — inom ramen för ett särskilt organ — mellan berörda institutioner, såsom återuppbyggnadsnämnden, livsmedelskommissionen, industrikommissionen och arbetsmarknadskommissionen. På detta organ skulle ankomma att gentemot Kungl. Maj:t taga intiativ, varefter Kungl. Maj:t skulle meddela de uppdrag, som därav kunde föranledas. Ett sådant organ skulle icke behöva vara försett med någon mera omfattande kansliapparat, i det att såväl utredningar rörande inköp, export, lagerhållning m. m. som exekutiva åtgärder på dessa områden sålunda kunde ombesörjas av redan befintliga organ. Kommissionen vill sammanfattningsvis understryka det enligt dess mening angelägna, att vi efter krigets slut icke få arbetslöshet och stå med outnyttjad kapacitet inom sådana produktionsområden, på vilkas avsättningsprodukter det kommer att råda brist i andra delar av Europa. Den omständigheten att vi nu icke kunna fullständigt bedöma vare sig villkoren för överlåtelse av våra exportprodukter eller vilka mottagarländerna bli, bör icke hindra oss från att söka skaffa oss en uppfattning om vissa minimibehov. Den preliminära undersökning, som gjorts och till vilken upprepade gånger här hänvisats, har ådagalagt att vissa möjligheter finnas att göra uppskattningar både av vår outnyttjade kapacitet och av den beräknade efterfrågan. Därvid har emellertid läget i huvudsak kunnat bedömas endast mot bakgrund av den aktuella situationen; man måste hålla i minnet att denna situation som nämnt i väsentliga avseenden snabbt kan ändras, t. ex. i fråga om tillgång på råvaror och arbetskraft. För att dessa frågor skola kunna bli mera ingående behandlade behövs enligt kommissionens mening ett organiserat samråd — inom ramen för ett särskilt organ — mellan de institutioner, som nu äro berörda av hithörande frågor. Som framhölls vid^ de nyss refererade särskilda överläggningar, kommissionen haft i denna fråga, skulle ett sådant särskilt samordnande och initiativtagande organ göra sig berett att vid behov vidtaga åtgärder av den art som här avses. Ett sådant organ skulle vidare arbeta i nära kontakt med främst återuppbyggnadsnämnden, livsmedelskommissionen, industrikommissionen och arbetsmarknadskommissionen och därför icke ha behov av någon mera omfattande kansliapparat. Organet bör som helhet icke göras alltför stort. Kommissionen är icke redo att lägga fram förslag till bekämpande av I arbetslöshet under en normal depression genom investering i lager. Men den anser det angeläget, att de statliga åtgärder, som enligt dess mening nu äro önskvärda, så utformas, att de kunna skänka erfarenheter, vilka kunna bli till vägledning, när ett sådant förslag utarbetas. Kommissionen får således med stöd av vad ovan anförts hemställa att Eders Kungl. Maj:t ville överlämna handläggningen av frågor rörande stat4—448593.

50 liga åtgärder för investering i lager till ett tillfälligt organ med uppdrag åt detta att självt närmare utforma principerna för sin blivande verksamhet, under hänsynstagande till de synpunkter som anförts i detta betänkande. I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknad ordförande, deltagit samtliga kommissionens ledamöter med undantag av herrar Gustafson och Sandler. Därjämte ha deltagit kommissionens experter herrar Böök, Sohlman och Jacob Wallenberg. Stockholm den 27 september 1944. Underdånigst Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering

GUNNAR MYRDAL Arne

Björnberg

KOMMISSIONEN

Bilaga till belänkande ang. produktion för lagring

FÖR EKONOMISK

EFTERKRIGSPLANEEING

P M rörande produktion på lager som konjunkturpolitiskt medel. Förändringar i lagerhållningen s o m konjunkturteoretiskt problem. Vid analysen av de strategiska faktorerna i konjunkturförloppet lägger den moderna konjunkturforskningen huvudvikten vid förändringar i investeringarna. Man räknar därvid huvudsakligen med de långfristiga investeringarna, medan lagerförändringarna tillmätas mindre betydelse som drivande krafter vid konjunkturomslaget, även om de kunna öka instabiliteten och skärpa konjunkturomslaget. I vissa fall anses de dock ha varit en väsentlig orsak till konjunkturomslag av kortare varaktighet och av mindre djupgående art. Den bristfälliga analysen inom denna del av konjunkturteorien torde till stor del bero på avsaknaden av förstklassigt statistiskt material rörande lagerhållningen. Först på den senaste tiden har denna brist börjat avhjälpas. Intresset för nationalinkomstberäkningar har drivit fram försök att uppskatta även lagerförändringarna, och särskilt i Förenta staterna har detta lett till omfattande statistiska kalkyler. I vårt eget land saknas helt en fortlöpande lagerstatistik. För att en dylik statistik skall kunna lämna ett tillfredsställande material för konjunkturforskningen kräves, att den göres tillräckligt differentierad. Man behöver ej endast specificerade uppgifter rörande lagren av olika varor utan även rörande lagren i de olika stadierna av produktion och distribution. Ur konjunktursynpunkt är det nämligen av vikt att kunna studera förändringarna i lagren av råvaror och halvfabrikat å ena sidan och av färdiga varor å den andra. Färdiga varor definieras i detta sammanhang som varor, vilka utgöra slutstadiet i den enskilde företagarens tillverkningsprocess. En och samma produkt kan därför vara färdig vara på ett håll men halvfabrikat eller råvara på ett annat: pappersmassa är sålunda färdig vara i pappersmassefabriken, men råvara i pappersfabriken. Dessutom är det av intresse att kunna särskilja lagren hos producenter från lagren hos distributörer. Man skulle sålunda ha att räkna med följande huvudgrupper: lager av råvaror, halvfabrikat och drivmedel hos producenter, lager av färdiga produkter hos producenter samt lager hos gross- och detaljhandlare. Som en fjärde grupp kan man räkna lager hos hel- eller halvstatliga organ, vilka tillkommit av konjunkturpolitiska skäl eller i syfte att stödja viss marknad. Om man vill studera lagerförändringarna som en med övrig investeringsverksamhet analog företeelse, fordras uppgifter rörande de kvantitativa förändringarna uttryckta i fysiska enheter eller i form av värdeuppgifter i konstant penningvärde. I fortsättningen avses med lagerförändringar endast kvantitativa variationer. En annan svårighet, som möter konjunkturteoretikern, är den bristande kännedomen om företagens lagerpolitik, d. v. s. om motiven för lagring och om graden av planmässighet i lagerförändringarna. Detta förhållande liksom bristen på statistik göra, att föreliggande promemoria endast får betraktas som ett försök att

52 framlägga de konjunkturteoretiska problemen och att infoga dem i ett konjunkturpolitiskt sammanhang. Lagerförändringar kunna vara resultat av en viss lagerpolitik från företagarens sida. Han kan exempelvis sträva efter att låta lagren fluktuera i samma riktning som produktion eller avsättning. Men han kan också ha anledning till en politik i motsatt riktning, d. v. s. att låta lagren sjunka, när produktion och avsättning stiger, och stiga, när produktion och avsättning avtar. Förväntade prisförändringar kunna också påverka besluten rörande lagervolymen. I vissa situationer äro lagerförändringarna dock icke avsedda eller planerade av företagaren utan äro resultat av en oförutsedd förskjutning i relationen mellan utbud och efterfrågan. På utbudssidan har man, särskilt då det gäller jordbruksråvaror, att räkna med att en plötslig ökning eller minskning kan äga rum som en följd av yttre omständigheter såsom skördeförhållanden. Om detta inträffar för varor, vilkas priser äro bundna av kartellavtal, kommer avsättningen antagligen ej att förändras i proportion till utbudsökningen, respektive -minskningen, med resultat att en icke avsedd lagerförändring äger rum. Uppkomsten av lagren, respektive lageravvecklingen har i detta fall icke något samband med konjunkturväxlingarna. Om produktionsapparaten på grund av en felbedömning av efterfrågan från producenternas sida blivit överdimensionerad, kan av samma orsaker som ovan, låg priselasticitet och kartellavtal, produktionen komma att överstiga avsättningen och därigenom stora lager uppstå. Samma följdverkningar kunna uppkomma genom en överdimensionering, som tillkommit på grund av en tillfällig ökning av efterfrågan, exempelvis under en högkonjunktur, vilken ökning av producenterna bedömts som permanent. Vid ett relativt oelastiskt utbud kan en oförutsedd förändring av efterfrågan, vilken kan vara konjunkturellt betingad, åstadkomma en lagerökning eller lagerminskning hos producenterna. Ett exempel härpå är mycket långa produktionsprocesser, då råvaran måste anskaffas lång tid, innan avsättningsmöjligheterna kunna med visshet överblickas, såsom inom sågverks- och pappersmasseindustrierna. Det kan i detta fall vara svårt att anpassa råvaruproduktionen efter den förväntade avsättningen av den förädlade produkten. Om avsättningen plötsligt ökas eller minskas, komma lagren av råvaror att sjunka eller stiga, för så vitt man icke väljer att stabilisera produktionen och att förlägga lagerfluktuationerna till den färdiga varan. Vidare innehåller prissättningen i verkligheten så många tröghetsmoment, att risk föreligger för en eftersläpning av priset. Prisbildningsmekanismen kommer därför icke att fungera, utan anpassningen mellan utbud och efterfrågan erhålles med hjälp av lagervariationer. Lagerfluktuationerna inom handeln kunna ha liknande orsaker. Handlaren kan sålunda ha gjort upp kontrakt om inköp av varor, vilka kontrakt han icke kan annullera, om avsättningen skulle hastigt sjunka. Särskilt inom detaljhandeln torde vidare prissättningen förete en betydande eftersläpning. I flertalet av ovan antydda fall är förskjutningen mellan utbud och efterfrågan konjunkturellt betingad. Ur konjunkturpolitisk synpunkt viktigast är den tendens till en av producenterna och handlarna icke planerad lagerökning under den första fasen av konjunkturnedgången, då avsättningen minskar men en anpassning av produktion och priser ej ännu hunnit äga rum. Då marknaden en tid varit vikande, uppstår emellertid ofta en stark benägenhet hos lagerhallarna att realisera lagren, beroende bl. a. på finansiella svårigheter, som kunna göra deras ställning ohållbar, överenskommelser genom kartellavtal visa sig ofta också omöjliga att upprätthålla i en dylik situation. Det är förekomsten av dylika lager av råvaror hos producenter och mellanhänder, som väckt största uppmärksamheten som depressionsalstrande faktor. Genom de frusna krediter och den likviditetsförsämring, som lagerhållningen ger upphov till, och genom följdverkningarna av en hastig lageravveckling i form av prisfall, förluster, konkurser m. m. kan denna form av lagerhållning få konsekvenser för

53 det allmänna konjunkturläget. Ur syselsättningspolitisk synpunkt erbjuder den däremot mindre av intresse än den lagerhållning, som är resultatet av vissa mer eller mindre planmässiga åtgöranden från företagarnas sida. Det är denna typ av lager, som i det följande huvudsakligen kommer att diskuteras. Producenterna hålla normalt en viss mängd r å v a r o r o c h h a l v f a b r i k a t i lager för att säkerställa kontinuiteten i driften. Särskilt gäller detta sådana råvaror, för vilka produktionen icke är kontinuerlig och som därtill är underkastad variationer på grund av väderleksförhållanden och dylikt. Över huvud taget utgöra lagringskostnaderna i dessa fall ett slags premie för en försäkring av risken för diskontinuitet eller tröghet i råvaruleveranserna. I företag med icke standardiserade produkter, som arbeta på individuella order, fordras även en lagerhållning av olika råvaror, så att man kan tillgodose de varierande anspråken från kunderna. Av undersökningar som verkställts i Förenta staterna (Ralph Blodgett: Cyclical fluctuations in commodity stocks. Philadelphia 1935) framgår, att råvarulagren hos förädlingsindustrierna visa betydande konjunkturella variationer och att dessa variationer aro olika för olika grupper av råvaror. I vissa industrier uppges önskan att säkerställa produktionen vid en större avsättningsökning vara så stark, att man under lågkonjunkturen och eventuellt även under den första uppsvingsperioden bygger upp råvarulager, vilka utnyttjas när produktionen under högkonjunkturen når sm största omfattning. Härigenom undvikas eventuella »flaskhalsar» orsakade av att råvaror icke kunna framskaffas tillräckligt snabbt. Lagren visa sålunda i stort sett en negativ korrelation med konjunkturerna. Denna variation i lagren kan förstarkas av forcerade lagerköp under den första uppsvingsperioden, då en begynnande prisstegring skapar farhågor för ytterligare prishöjningar, och av återhållsamhet i råvaruinköpen, då priserna bringats upp på en hög nivå. Men å andra sidan kan hänsyn till ett förväntat fortsatt prisfall verka återhållande på de lagerkop, som av ovan angivna motiv skulle kommit till stånd under nedgångsperioden. De refererade undersökningarna visa att för de konjunkturperioder som undersökts önskan att säkerställa produktionen torde ha varit det starkaste motivet för lagervariationerna. Detta utesluter icke att i vissa situationer en förväntad fortsatt prisstegring kan vara ett mycket kraftigt incitament till en starkt ökad investering i lager såväl hos producenter som hos mellanhänder. Sä torde ha varit fallet år Det framgår vidare av materialet, att det finnes vissa industrier, som i hög grad anpassa sina inköp av råvaror efter sin löpande förbrukning, antingen detta beror på att råvarorna ej lämpa sig för lagring, att risk för diskontinuiteter i utbudet icke föreligger och större lager av denna orsak därför äro onödiga eller att ansvaret och kostnaderna för lagerhållningen skjutas över på råvaruproducenterna. Det senaste uppges ofta vara fallet med importerade råvaror, särskilt dä vederbörande importörlands efterfrågan endast utgör en mindre del av det totala utbudet på världsmarknaden. o Även om det föreliggande materialet är begränsat och därför icke tillåter alltför långt dragna slutsatser, torde man kunna sluta sig till, att ett stort antal industrier under högkonjunkturens expansion tära pä sina lager för att åter fylla på dem, nar produktionen går tillbaka. Detta betyder negativ investering i lager under högkonjunkturen och positiv investering under lågkonjunkturen. En avveckling av lager av detta slag har ur konjunktursynpunkt andra verkningar under en högkonjunktur an under en depression, då den har depressiva verkningar. Lagren ha tillkommit, därför att risk förelegat för uppkomsten av »flaskhalsar» i strömmen av råvaror till förädlingsindustrierna. De kunna därför vara en nödvändig förutsättning f o r a t t en produktionsökning skall komma till stånd. Om lagren ej funnits, skulle i sådant fall knappheten på råvaror ha skärpts och priserna på dessa ha stigit snabbare. Man kan även uttrycka det så, att en dylik lagerpolitik har positiva verkningar på mängdkonjunkturen. Den kan sålunda bidraga till ökad produktion och

54 sysselsättning. I fråga om priskonjunkturen äro verkningarna mera komplicerade och skulle fordra en mera ingående analys än som kan utföras i detta sammanhang. __ inköp av råvaror för lagring under en lågkonjunktur kunna ha gynnsamma återverkningar på svsselsättningen i de råvaruproducerande industrierna. De verka även stödjande pä råvarupriserna. Härigenom uppstå depressionsmotverkande tendenser. Blir depressionen för långvarig, kunna företagen av finansiella skal ej fortsatta med att bygga på sina råvarulager. En ökning av lagren betyder nämligen en försämring av företagets likviditet, antingen finansieringen sker med egna medel eller lån, och kan därför te sig mindre önskvärd för detsamma. Kreditfrågan kan vara ett oöverstigligt hinder. Bankerna äro i regel icke villiga att finansiera starkt växande lager och dessutom måste man räkna med relativt höga räntekostnader för krediter av denna art. Även övriga lagringskostnader kunna, då lagren stiga över normal nivå, te sig avskräckande. Flärigenom minskas inköpen av råvaror, vilket får en förstärkt effekt på produktion och sysselsättning i råvaruproduktionen. Även i fråga om l a g r e n a v f ä r d i g a v a r o r kan man konstatera stora olikheter mellan olika industrier. Frän här diskuterade utgångspunkter kunna de, liksom i förra fallet, uppdelas på två grupper: de industrier, som tära på sina lager av färdiga produkter under högkonjunkturen och fortsätta att producera trots avsättningsminskningen under lågkonjunkturen, och de som variera sina lager med konjunkturerna. Med reservation för det amerikanska materialets brister kunna vissa allmänna slutsatser dragas ur detsamma rörande karaktären av de i de två grupperna ingående industrierna. Till den första gruppen höra bl. a. industrier, som ha stort fast kapital och icke fullt utnyttja sin produktionskapacitet. Genom en lagringspolitik av anfört slag minskas variationerna i kapacitetsutnyttjandet och åstadkommes en viss utjämning av det finansiella resultatet mellan hög- och lågkonjunktur. I dessa industrier äro vidare de med lagerproduktionen förenade rörliga kostnaderna relativt begränsade. Härav fär man dock icke sluta, att industrier av denna typ alltid tillämpa en dylik lagerpolitik, dä detta motiv endast är ett bland många andra motiv för lagerpolitikens utformning. Man kan vidare konstatera att till denna grupp höra industrier, som producera produktionsvaror, för vilka förstörelse- och föråldringsriskerna äro små och för vilka avsättningen på längre sikt, frånsett de cykliska fluktuationerna, är relativt stabil. Hansyn till arbetskraften torde, åtminstone i Sverige, även spela en viss roll för besluten om produktion för lagring under en depression. Särskilt gäller detta foretag, vilka sysselsätta yrkesutbildad arbetskraft och vilka ha ett eget intresse av att behålla denna arbetskraft. Ett ytterligare motiv är det försprång vid konjunkturuppsvinget den producent kan förskaffa sig, som har ett lager av färdiga produkter att omedelbart kasta ut på marknaden. Företag tillhörande den andra gruppen, d. v. s. sådana som i stort sett, även om en viss eftersläpning äger rum, anpassa sina lager av färdigvaror efter avsättningens storlek, ha i allmänhet ej samma stora kapitalutrustning som de torra eller också lämpa produkterna sig av olika orsaker ej för lagring. Ofta producera dessa senare industrier varor färdiga för försäljning till den slutlige konsumenten. Produktion på lager har samma direkta och sekundära verkningar som en investering i maskiner, anläggningar m. m. I de fall då lagerfluktuationerna mom industrien, som ovan beskrivits, äro negativt korrelerade med konjunkturerna, ta de sålunda en tendens att alstra en viss motkonjunktur under depressionen, d. v. s. deras verkningar äro motsatta mot vad man i mera generella resonemang rörande lagervariationerna brukar antaga. Under högkonjunkturen kan man icke pa samma schematiska sätt räkna med att lagerfluktuationerna inom industrien verka konjunkturstabiliserande. Liksom i fråga om lagren av råvaror kunna de vid konjunkturuppsvinget existerande lagren av färdiga produktionsvaror möjliggöra en produktions- och investeringsökning på områden, där »flaskhalsar» annars skulle kunnat

55 förhindra en dylik utveckling. Det kan ur denna synpunkt vara likgiltigt om lagren av en viss produktionsvara, exempelvis tegel, ligga hos tegelbruken eller hos byggnadsföretagen, förutsatt att det icke är transportkapaciteten som är otillräcklig. Om dylika risker ej föreligga, kommer en lagerpolitik som skapar stora lager, vilka under högkonjunkturen försäljas i stället för nyproducerade varor, att leda till en mindre produktionsvolym och därigenom mindre sysselsättning än annars skulle kommit till stånd. Den verkar därför dämpande på högkonjunkturen. Om lagerpolitiken däremot leder till ökning av lagren under högkonjunkturen och minskning under lågkonjunkturen, medför den under bägge konjunkturfaserna direkt konjunkturförstärkande verkningar. Dä lagren hos de företag, som variera sina lager av råvaror eller färdiga produkter med konjunkturerna, enligt de amerikanska undersökningarna i allmänhet genomsnittligt ligga pä en lägre nivå än lagren hos sådana företag, som handla på motsatt sätt, skulle resultatet för industrien i dess helhet, bli att lagren tendera att minska under högkonjunkturen och öka under lågkonjunkturen; vid långvarig depression inträder en minskning jämväl under den senare fasen av lågkonjunkturen. Detta bekräftas av de amerikanska nationalinkomstberäkningarna, vilka visa en mycket obetydlig lagerökning för industrien eller t. o. m. minskning under aren 1927—28, varefter en relativt stor ökning inträdde åren 1929—30. Omslaget i konjunkturerna kom redan på sommaren 1929. Lageravvecklingen dröjde emellertid icke till konjunkturuppsvinget utan satte in redan under år 1931 beroende på depressionens svåra och långvariga karaktär. Det är möjligt att denna lageravveckling delvis hade karaktären av en avveckling ur lager, som oavsiktligt tillkommit under depressionens första skede. De sporadiska uppgifter som finnas för vårt eget land gälla endast exportföretagens lager av färdiga varor. De visa en lagerminskning under högkonjunkturåret 1929 samt en lagerökning under de två depressionsåren 1930 och 1931. Denna ökning ägde rum speciellt vid järngruvor och järnverk samt vid sågverk och cellulosafabriker. I vilken utsträckning denna lagerökning varit orsakad av en bristande anpassning och sålunda varit icke planerad eller framkommit som resultat av en medveten lagerpolitik kan icke avgöras utan närmare undersökning. Exportexpansionen 1933 medförde en kraftig nedgång i lagren — den starka exportökningen detta år beräknas till en tredjedel ha täckts ur lager — vilken fortsatte ehuru i reducerad omfattning under de efterföljande åren. Härigenom avvecklades de tyngande lagren från de första depressionsåren. Konjunkturuppsvinget år 1936 medförde en ytterligare avveckling av lagren av sådan omfattning, att de torde ha pressats ned under normal nivå. Materialet tillåter dock icke att några definitiva slutsatser dragas ur detsamma på denna punkt. De lagerfluktuationer, som vid sidan av de icke planerade realisationerna av råvarulager tidigare tilldragit sig största intresset i konjunkturteorien, äro de som äga rum inom distributionsledet. Genom sin accelererande effekt på produktionen, kunna de få betydande återverkningar på sysselsättningen. Erfarenhetsmässigt kan man räkna med att inom handeln, såväl gross- som detaljhandeln, lagren ha en tendens att öka i starkare takt än avsättningen under högkonjunkturen, därför att handlarna under högkonjunkturen räkna med en stigande avsättning. Denna ökning fortsätter under första tiden efter konjunkturomslaget på grund av den hastiga avsättningsminskningen, som icke lika snabbt mötes med prissänkning och reducerade inköp av varor. Depressionen framkallar dock så småningom i regel en tendens till minskning av lagren absolut taget och ofta även i relation till avsättningen, då handlarna inför den ovissa utvecklingen icke vilja ligga inne med större lager än som är oundgängligen nödvändigt. Under högkonjunkturen verka lagervariationerna därför konjunkturstimulerande genom att förstärka efterfrågan från konsumenterna, medan lageravvecklingen under lågkonjunkturen genom sin inverkan på sysselsättningen i produktionen och på priserna har depressiva verkningar. De

56 amerikanska undersökningarna bekräfta detta. Det har ansetts att lagerförändringarna hade en avsevärd betydelse för de två kortvariga och föga omfattande konjunkturbakslagen 1924 och 1927. Sålunda förekom en lagerökning under 1923 efterföljd av en lagerminskning 1924 och samma fenomen, ehuru i blygsammare skala, återkom åren 1926 och 1927. Inom handeln började lageravvecklingen efter 1929 års högkonjunktur redan 1930, medan den inom industrien dröjde till 1931. Lagervaniationerna inom industrien och handeln synas sålunda gå i olika riktningar: i första fallet äro de i stor utsträckning negativt korrelerade med konjunkturförändringarna, medan de inom handeln äro positivt korrelerade. Det kan därför vara av intresse att jämföra storleksordningen för industriens lager med lagren i handeln. Under åren 1924—33 utgjorde värdet (i 1929 års priser) av lagren i den amerikanska industrien (exkl. gruvor och anläggningsindustri) ca 13 000 milj. dollars och värdet av lagren i gross- och detaljhandel c:a 12 000 milj. 1 Storleksordningen för de båda grupperna är sålunda densamma, i all synnerhet om man tar hänsyn till att en del av konsumtionsvaruindustrierna i sin lagerhållning torde följa samma principer som gross- och detaljhandeln och därför i detta sammanhang snarast borde sammanföras med denna. Statistiskt material föreligger emellertid ej för en dylik uppdelning av industrien. Ej heller är statistiken tillräckligt detaljerad för att ge upplysning om storleksordningen för industriföretagens lager av råmaterial och halvfabrikat, enär dessa redovisas tillsammans med producenternas lager av färdiga varor. Men av denna överensstämmelse i fråga om storleksordningen kan man ej sluta, att verkningarna av lagerförändringarna inom de två näringsgrenarna ha en tendens att upphäva varandra. Av det ovanstående framgår att de tvärtom kunna verka i samma riktning på mängdkonjunkturen under en expansionsperiod. Man har däremot anledning antaga att under lågkonjunkturen industriens lagerproduktion i viss utsträckning kan motverka handelns lageravveckling. Men då produktion för lager i regel icke i någon större utsträckning torde förekomma inom konsumtionsvaruindustrierna, gäller detta, i fråga om de direkta verkningarna, huvudsakligen handeln med råvaror och mellanprodukter. Indirekt kan lagerproduktionen emellertid, i den mån som den är tillräckligt stor för att skapa en motkonjunktur, genom sina allmänna verkningar på konjunkturläget, helt eller delvis upphäva de depressiva verkningarna av handelns lageravveckling. Här har endast behandlats lagerfluktuationerna i den egentliga industrien och handeln, men det amerikanska materialet visar även absolut taget mycket stora lagerförändringar inom jordbruket och anläggningsverksamheten. Inom jordbruket följa de såväl i fråga om livsmedlen som industrivarorna dess speciella konjunkturer och komma därför ofta att gå i motsatt riktning mot lagerförändringarna i andra näringsgrenar. Investering i lager s o m konjunkturpolitisk åtgärd. Ur allmänekonomiska synpunkter föreligga väsentligen tre motiv för en produktion för lagring utöver vad som med hänsyn till det aktuella läget kan anses normalt inom respektive industrier. Lagringen kan sålunda avse att skaffa en reserv av förnödenheter i syfte att möta en förväntad knapphet i den framtida försörjningen —• försörjningsmotivet. Det rena försörjningsmotivet återfinnes i de uppköp av olika slag av livsmedel, som verkställts av reservförrådsnämnden såväl före som efter krigsutbrottet. Ett annat motiv skulle kunna rubriceras som exportmotivet. Det kan vara av betydelse för landet såväl som för den enskilde företagaren, att under en depression och särskilt i en situation som den nuvarande med i stort sett avspärrad export lager av exportvaror uppläggas för att en förväntad 1 Dessa siffror rörande amerikanska förhållanden äro hämtade ur Kuznets: Commodity Flow and Capital Formation. Volume one. New York 1938.

57 ökning i efterfrågan från utlandets sida omedelbart skall kunna mötas. Härtill kommer i nuvarande läge den speciella efterfrågan, som på grund av Sveriges förpliktelser i det internationella återuppbyggnadsarbetet kan uppstå under krigets slutskede eller omedelbart efter dess upphörande, en fråga, vilken återupptages i ett senare sammanhang. Det tredje motivet är konjunkturpolitiskt och skulle kunna kallas sysselsättningsmotivet. I likhet med investeringar i fast kapital skulle nämligen produktion för lager kunna infogas i statens konjunktur- och arbetslöshetspolitik. Det är givet att det i många fall föreligger en blandning av olika motiv. Sålunda kunna t vissa situationer åtgärder, vidtagna med hänsyn till den framtida försörjningen, vid en närmare analys visa sig indirekt vara betingade av en önskan att säkerställa sysselsättningen vid en senare tidpunkt. Ett exempel på en åtgärd av detta slag är den av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering föreslagna och numera av regeringen beslutade lagringen av tackjärn, vilken avser att trygga den för upprätthållandet av sysselsättningen nödvändiga tillgången på byggnadsjärn m. m. för privata och offentliga investeringar. Vidare kan lagring för att möta en exportefterfrågan utnyttjas i sysselsättningspolitiskt syfte. I det följande skall närmast upptagas frågan om sådan investering i lager, vilken som led i en offentlig konjunkturpolitik igångsattes för att möta en redan inträdd eller förväntad arbetslöshet, d. v. s. sysselsättningsmotivet är h ä r det primära. Av i föregående avdelning förda konjunkturteoretiska resonemang framgår, att en i den allmänna konjunkturpolitiken infogad lagringspolitik bör inriktas på att öka investeringar i lager under den del av konjunkturcykeln, då det privata näringslivets investeringar i lager eller fast kapital hotar att nedgå eller att bli negativa. Statlig medverkan till ökad lagerhållning — genom statligt stöd åt enskilda producenter eller genom inköp för statens räkning — skulle då komma att stå som ett alternativ till andra åtgärder från det allmännas sida under en arbetslöshetskris, såsom offentliga arbeten, kontantunderstöd och understöd till förbrukare i syfte att öka avsättningen av produktions- eller konsumtionskapitalvaror. Som ovan framhållits, intar produktion för lagring en likartad ställning i konjunkturförloppet som investering i fast kapital. Den har sekundära verkningar på andra industrier genom företagens inköp av råmaterial, drivmedel m. m. — i den mån som företagarna icke endast tömma sina egna lager av dylika produkter. Vidare representera de utbetalade lönerna ett tillskott av köpkraft, som genom sin inriktning på konsumtionsvaror får en multiplikativ effekt. Det föreligger emellertid en väsentlig skillnad i konjunkturpolitiskt hänseende mellan investeringar i fast kapital och i lager. Då man i sysselsättningsskapande syfte sätter i gång med offentliga arbeten, vilka normalt icke skulle ha kommit till förrän senare, skapar man ett utbud av tjänster vid en tidigare tidpunkt än annars skulle varit fallet. Detta utbud kommer emellertid icke att ha nämnvärda verkningar i pristryckande riktning. Delvis beror detta på att en betydande del av de offentliga arbetena avse att täcka en kollektiv behovstillfredsställelse (sjukhus, skolor, vägar, idrottsplatser m. m.) och att de tjänster de avlämna därför icke äro foremål för någon prissättning. Andra åter falla inom områden, där prisbildningen ar starkt reglerad genom offentlig taxesättning (järnvägar, telegraf m. m.). Vidare äger tjänsternas utmognande rum under en i regel mvcket lång tid, och i förhållande till det investerade kapitalet blir deras årliga värde, i den mån det är möjligt att fastställa ett dylikt, därför obetydligt. Man kan också uttrycka det på det sättet att desinvesteringen sker under en lång följd av år. En investering i lager kommer däremot att inom en relativt kort tidrymd följas av ett varuutbud av samma omfattning som den ursprungliga investeringen. Avvecklingen av lagren kan visserligen fördröjas något och även fördelas på flera år, men i jämförelse med de tjänster, som det fasta kapitalet lämnar, kommer utmognandet av lagerkapitalets tjänster att ske inom en mycket kort period. Detta innebär,

58 att man vid en investering i lager måste räkna med framtida verkningar på varumarknaden, vilka allt efter elasticiteten i efterfrågan och utbudets storlek i förhållande till marknaden kunna få betydelse för prisbildningen på varan i fråga och, om lagringen varit av större omfattning, även för konjunkturutvecklingen. Vid utformandet av konjunkturpolitiken fordras därför att avsättningsmöjligheterna för produkter som lagras under statens medverkan noga analyseras. I jämförelse med offentliga arbeten har investering i lager den fördelen, att arbetarna fä sysselsättning i sitt eget normala arbete. Om de offentliga arbetena dcke endast ersätta utebliven investering i det privata näringslivet utan även skola uppväga en exportminskning — en eventualitet som för vårt land har stor betydelse —, kan ett stort investeringsprogram åstadkomma en snedbelastning av industrien till förmån för de industrier, som producera material för byggnads- och anläggningsverksamhet. Detta betyder en överföring av arbetskraft frän dess normala sysselsättning ej endast till själva anläggningsarbetena utan även till närliggande industrier. Det kan därför vara bättre att söka finna syselsättning för arbetskraften inom dess normala arbetsområde. Samma mål kan emellertid uppnås genom att stimulera avsättningen med hjälp av subventioner till förbrukarna av vissa varor, exportkrediter m. m. Generellt torde kunna sägas att en ökad omedelbar avsättning, om en sådan kan åstadkommas, torde vara att föredraga framför en lagring på grund av de tekniska komplikationer, kostnader och prisrisker som lagringen kan medföra, men huruvida den ena eller andra av dessa två metoder skall tillgripas måste avgöras från fall till fall. Vid avvägningen mellan de olika åtgärderna — offentliga arbeten, investering i lager samt ökning av avsättningen — måste hänsyn även tagas till angelägenheten av de behov de äro avsedda att fylla. Här har endast antytts vissa av de avvägningsproblem, som resa sig inom konjunkturpolitiken med särskild hänsyn till investering i lager. Kommissionen återkommer till denna fråga i det betänkande rörande inrättandet av ett investeringsråd, som kommissionen inom kort torde komma att avlämna. Ovan har förutsatts att motivet för lagerproduktionen är att ge sysselsättning åt arbetskraft, som normalt arbetar i den industri det gäller och som annars skulle h a blivit arbetslös. Men som många företag permanent arbeta med outnyttjad maskinell kapacitet, kan man även tänka sig en utsträckning av lagringsprogrammet genom att utnyttja överskottskapaciteten hos en viss industri i syfte att eventuellt genom ett hänvisningsförfarande dit överföra arbetslösa från andra industrier. En förutsättning härför är att tillverkningen i fråga icke kräver någon längre utbildningstid. Om en på detta sätt utvidgad produktion för lagring äger rum inom industrier, vilka icke ställa särskilt stora anspråk på kroppskrafter hos sina arbetare, blir denna politik av särskild betydelse för de arbetarkategorier, för vilka offentliga arbeten äro svåra att organisera, kanske i främsta rummet för den kvinnliga arbetskraften. Även om man i vissa situationer skulle kunna anse det lämpligt att vidtaga åtgärder för en utökning av kapaciteten i syfte att möjliggöra produktion för lagring, torde man som regel kunna antaga, att den industrigren det gäller befinner sig i en situation, då antingen avsättningen ligger under den normala och företagen sålunda kunna fortsätta sin produktion i normal omfattning endast under förutsättning att lagring av produkterna är möjlig, eller det förefinnes en överkapacitet, som blott kan utnyttjas under samma förutsättning. Detta antagande om undernormal avsättning eller förefintlig överkapacitet är av vikt. Det innebär nämligen att den ifrågasatta produktionen för lagring ligger inom företagens maskinella kapacitet. De åtgärder, som måste vidtagas i syfte att möjliggöra investering i lager, skulle sålunda i regel icke kräva några anordningar för utvidgning av produktionskapaciteten, i vilket avseende de kunna skilja sig från åtgärder vidtagna av hänsyn till den framtida försörjningen. Däremot komma de att medföra ett bättre kapacitetsutnyttjande för företagen.

59 Vid uppgörande av planer för statlig medverkan vid lagerinvestering måste ställning tagas till frågan på vilka områden dylika investeringar böra företagas. Stöd åt lagerhållning inom distributionsstadiet torde från början kunna uteslutas. För det första skulle åtgärder i detta syfte möta den praktiska svårigheten, att antalet företagare inom handeln är synnerligen stort och att en statlig stödaktion därför skulle draga med sig en svärmanövrerad administrativ apparat. Vidare är större delen av de för direkt avsättning till konsumenterna avsedda varorna i högre grad än produktionsvarorna utsatta för förstörelse- eller föräldringsrisker vilket försvårar en lagring. Därtill kommer att en ökad efterfrågan från handlarnas sida icke alltid ger upphov till ökad produktion: producenten kan fullgöra leveransen ur sina lager, vilket omintetgör syftet med aktionen, sysselsättningsökningen. Man kan därför utgå från att konjunkturpolitiska åtgärder av detta slag böra inriktas på investeringar hos producenterna. På grund av den svenska produktionsstrukturen komina därvid exportindustrierna att ställas i förgrunden. En annan fråga är om åtgärder av ena eller andra slaget kunna vidtagas för att förhindra en alltför hastig lageravveckling hos handlarna. I stor utsträckning är detta en kreditfråga, som sammanhänger med bankernas likviditet under den första perioden efter konjunkturomslaget och deras villighet att lämna krediter och som därför kan påverkas genom penningpolitiska åtgärder såsom räntesänkningar och open-market operations. I den mån som den allmänna ekonomiska politiken lyckas eliminera större konjunkturella prisrörelser minskas också ett av de starkaste incitamenten för lagerförändringar hos handlarna. I ett något annat läge befinner sig frågan om sådana lager av råvaror, vilka icke på grund av en planmässig lagerpolitik utan genom oriktig prispolitik eller av andra orsaker blivit liggande hos mellanhänder eller producenter och vilka ofta släppas ut, då marknaden är vikande. Här kan staten ingripa genom direkta uppköp eller genom medverkan vid bildandet av särskilda organisationer för detta ändamål. Då härigenom endast åstadkommes en överflyttning av lagren, icke någon nyinvestering, ha dylika åtgärder emellertid icke någon direkt betydelse ur sysselsättningssynpunkt, annat än i den mån som man genom att avlyfta lagren från marknaden förekommer produktionsbegränsningar och ger utrymme för en större löpande produktion. Genom ett statligt stöd kan man även undvika ett krisskapande prisfall eller betalningssvårigheter hos handlare och producenter, vilka skulle kunna få sekundära verkningar. Åtgärder av detta slag kunna emellertid knappast räknas till den egentliga sysselsättningspolitiken. Huruvida de lager som uppläggas under statens medverkan skola förläggas hos tillverkaren av produkten i fråga eller hos förbrukaren, som använder denna produkt i sin produktionsprocess, är en sekundär fråga, som får avgöras från fall till fall. Generellt kan sägas att en lagring av råvaror och halvfabrikat i de företaga som skola bedriva den ytterligare förädlingen, kan möta samma kritik som en lagring hos handlarna, nämligen att man ej kan vara säker pä att inköpen av råvaror ej endast resultera i en tömning av lagren hos råvaruproducenterna. Men då det i regel i detta fall rör sig om ett mindre antal företagare och sålunda även om större varupartier, blir kontrollen att sä ej sker lättare att genomföra. Man torde emellertid kunna räkna med att statlig medverkan i flertalet fall skulle komma att lämnas för lagring av färdiga varor i den betydelse som här inlagts i denna term, d. v. s. sådana varor, som ligga färdiga för försäljning hos producenten. Det förtjänar framhållas att, vad våra exportindustrier beträffar, lagring under statlig medverkan av exempelvis järnmalm, trävaror eller pappersmassa måste ske hos tillverkaren av dessa varor, enär största delen förbrukas av producenter i utlandet. 1 1 Det kan i detta sammanhang framhållas att utredningar rörande lagring inom pappersmasseindustrien, som tillkommit under kommissionens arbete, visa att en lagring av råvaran, pappersveden, vid pappersmassefabrikerna i vissa situationer kan vara en lämpligare åtgärd än en lagring av den färdiga produkten. Sysselsättningen i fabriken förvandlas därigenom till

GO I det föregående har förutsatts att statens medverkan skall bestå av stöd i den ena eller andra formen till enskilda företag i syfte att öka deras investeringar i lager. Denna medverkan kan emellertid även äga rum genom statliga uppköp för lagring. Huruvida den ena eller andra metoden skall användas, får avgöras från fall till fall. Vid planeringen av konjunkturpolitiken för efterkrigstiden måste man räkna med två arbetslöshetsperioder av helt olika karaktär. Den i tiden första kan väntas som ett resultat av omställningen från krigs- till fredshushållning. Den torde komma att skilja sig från en depressionsperiod av mera normal karaktär i det avseendet, att råvarutillgången på viktiga punkter kan förväntas bli otillräcklig samt att knapphet pä arbetskraft på vissa områden kan förekomma samtidigt med arbetslöshet på andra. Man har också att räkna med onormala avsättningsförhållanden, som ha sin orsak i den materiella förstörelsen under kriget eller i hindren för en fri samfärdsel länderna emellan. I verkligheten har vårt land redan börjat inträda i denna period, ehuru krigshandlingarna ännu icke avslutats i Europa. Den andra arbetslöshetsperioden kan förväntas inträffa något senare, om Förenta staterna misslyckas i sin konjunkturpolitik och en där uppkommen depression sprider sig till Sverige. Denna senare arbetslöshetsperiod torde i stort sett bli av samma art som de depressionsperioder vi genomgått under mellankrigsperioden. Frågan om statligt stöd för lagring kan bli aktuell under båda perioderna, men då de för den ekonomiska politiken väsentliga förhållandena äro så olikartade, synes det lämpligast att behandla vardera fallet för sig. I det följande skola därför de grundläggande förutsättningarna för investeringar i lager samt de åtgärder, som kunna vidtagas i syfte att stimulera till ökade investeringar, behandlas dels under antagande av att vi befinna oss i en depression av normal karaktär, och dels med hänsyn till de speciella förhållanden, som kunna emotses under den omedelbara övergångsperioden i samband med krigshandlingarnas upphörande i Europa. Det bör framhållas, att den diskussion, som föres i det första avsnittet, till största delen även är tillämplig på förhållandena under omställningsperioden. Investeringar i lager under en normal depressionsperiod. De faktorer, som äro av avgörande betydelse för beslut om investering i lager, kunna sammanföras i fyra grupper: tekniska möjligheter för lagring, med lagerhållningen förenade kostnader, finansiering av lagren samt prisrisker och avsättningsmöjligheter. Dessa olika faktorer skola diskuteras i det följande, varvid särskilt deras verkningar på den statliga politiken komma att beaktas. Tekniska

möjligheter

för

lagring.

Med tekniska möjligheter för lagring avses här de omständigheter av avgörande betydelse för beslut rörande produktion på lager, vilka icke ha direkt samband med kostnader, priser, lagrens finansiering och dylikt. De sammanhänga med produktens egenskaper, varvid man främst har att räkna med dess fysiska hållbarhet, risken för att den lätt blir föråldrad ur teknisk synpunkt eller omodern samt graden av standardisering i tillverkningen. Därtill komma kraven på lagerutrymmen, vilka delvis bero på varans hållbarhet, samt tillgången på lagerutrymmen av tillfredsställande beskaffenhet. Även om risk ej föreligger att varan i fråga skall undergå en total förstörelse genom lagringen kan en kvalitetsförsämring inträffa, som märkbart sänker varans sysselsättning i skogen. Vid järnbruken är förhållandet det motsatta: lagring av träkol i större skala är av tekniska skäl icke möjlig, vare sig vid järnbruken eller på produktionsorten, men däremot går det lätt att lagra tackjärn. En produktion på lager av tackjärn, som ger sysselsättning åt järnbruksarbetare, förutsätter en produktion av träkol och har sålunda direkta återverkningar på sysselsättningen i skogen.

61 värde. Denna risk är olika stor för olika varor. Goda lagringslokaler kunna reducera risken men icke helt eliminera densamma. Ett exempel på varor, som kunna lagras praktiskt taget hur länge som helst, är tackjärn, och på sådana varor, som undergå en snabb kvalitetsförsämring, våt pappersmassa. En risk av liknande art som kvalitetsförsämringen är den risk för självantändning, som man måste räkna med vid lagring av träkol, samt de stora brandrisker, som över huvud taget äro förenade med lagring av trävaror. En värdeminskning kan uppstå även av andra orsaker än kvalitetsförsämringar. Vissa varor äro underkastade kontinuerliga tekniska förbättringar och löpa därför risken att bli föråldrade. Det gäller maskiner av olika slag, automobiler, radioapparater, grammofoner m. m. Särskilt i fråga om s. k. märkesvaror driver konkurrensen företagarna att ständigt vidtaga smärre tekniska förbättringar, förändringar av utstyrsel, förpackning m. m. Andra konsumtionsvaror som kläder, skodon och i viss mån även möbler äro underkastade smak- och modeförändringar, vilka kunna göra de lagrade varorna svårsålda. Under sina säsongmässiga mellanperioder tillverka konfektionsfabrikerna till exempel icke vanliga kläder utan arbetsuniformer av olika slag, exempelvis klänningar för sjuksköterskor och hembiträden eller andra standardiserade klädesplagg. Ju kortare den förväntade lagringsperioden är, desto mindre betydelse får denna föråldringsrisk. På några månader hinna ej några större förändringar inträffa; utsträckes lagringen till ett år eller mera blir risken väsentligt större. Möjligheterna för en produktion på lager äro större, om varan framställes för en marknad, som fallet är exempelvis med sågade och hyvlade trävaror eller tändstickor, än om den produceras efter individuella order. Exempelvis tillverkas tidningspapper, som ur andra synpunkter kanske kunde framstå som lämpligt för lagring, på beställning, enär varje enskild tidning har sitt speciella format. All produktion efter order är dock icke av detta slag. I många fall är produkten mer eller mindre standardiserad, vilket i hög grad underlättar en lagring. Såsom lämpliga lagringsobjekt inom verkstadsindustrien kunna nämnas sådana varor med standardutförande som separatorer, kylskåp, dammsugare och liknande varaktiga konsumtionsvaror, kullager, skriv- och räknemaskiner, telefonapparater, lantbruksmaskiner, verktygsmaskiner, förbränningsmotorer, ångturbiner och ångmaskiner. För övrigt anser man i verkstadsindustrien det ofta vara lämpligare att lagra halv- än helfabrikat, enär halvfabrikaten merendels ha alternativa användningsmöjligheter. Vid tillverkning av kvalitetsjärn måste kolhalten variera allt efter den åsyftade användningen, varför en lagring av träkolstackjärn är att föredraga framför en lagring av göt. Ovan har framhållits att vissa varor kräva fullgoda lagerutrymmen. Tillgången på lagerlokaler kan därför vara en begränsande faktor, när det gäller att upprätthålla produktionen under en avsättningskris. I vissa fall, då risken för en kvalitetsförsämring ej är så stor och i synnerhet då denna ej är beroende av lagerlokalernas kvalitet, kunna provisoriska utrymmen snabbt åstadkommas till relativt låga kostnader; i andra fall kommer det att taga lång tid och draga med sig stora kostnader att bygga lagringslokaler. Ovan diskuterade risker och kostnader kunna i många fall vara så stora, att de enskilda företagarna icke äro villiga att ikläda sig dem. I detta fall uppstår frågan om staten skall ingripa på dessa punkter för att i konjunkturpolitiskt syfte stimulera investeringar i lager. Det kan naturligtvis icke vara tal om att staten skall inträda och övertaga risken, helt eller delvis, i sädana fall, då risken för förstörelse är sä stor, att enskilda företagare normalt icke anse sig kunna producera på lager. Då denna risk emellertid oftast är beroende på den förväntade lagringsperiodens längd, kan det finnas gränsfall, då staten bör vara beredd att taga en större risk än den enskilde

62 företagaren, men som regel torde man kunna fastslå, att staten bör taga samma hänsyn till denna risk som det privata näringslivet. I fråga om föråldringsrisken ligger saken annorlunda till. Medan förstörelserisken kan bli föremål för en på tekniska erfarenheter och undersökningar grundad uppskattning, är bedömandet av föråldringsrisken i mycket högre grad beroende av spekulativa gissningar och förväntningar rörande den framtida utvecklingen. En mer eller mindre progressiv inställning från företagarnas sida till den framtida tekniska utvecklingen kan därför påverka deras benägenhet att producera på lager. Då man i detta fall knappast behöver räkna med att varan ifråga eventuellt skall bli helt osäljbar, gäller risken endast att priset skall sjunka under vad som anses lönande. I en sådan situation kan statens medverkan genom övertagande av en del av risken vara tillräcklig som stimulerande faktor. Det förtjänar framhållas att statligt stöd till industriens standardiseringssträvanden, även om dessa ha sin största betydelse för den långsiktiga utvecklingen, genom att vidga utrymmet för produktion på lager kan, om det i en viss situation insattes på vissa bestämda punkter, betyda ökad möjlighet till investering i lager. Det torde härvid få förutsättas att statens stöd ges i formen av antingen en garanti för avsättningen eller direkta statsbeställningar. Som exempel kan följande anföras. Det finnes ett stort behov av kylskåp på den svenska landsbygden, men vid nuvarande priser motsvaras detta behov icke av en effektiv efterfrågan. Under statens medverkan pä sätt som ovan antytts skulle under en avsättningskris sysselsättningsmöjligheter kunna beredas företagen genom en produktion av kylskåp i stora serier och med en viss standardisering och förenkling i utförandet (bl. a. genom borttagandet av vissa lyxbetonade detaljer), som icke sänka skåpens kvalitet i övrigt. Detta skulle kunna medföra en prissänkning, som skulle kunna framkalla nya köparegrupper. Om denna produktion blir av större omfattning, är det ej säkert att kylskåpen vinna omedelbar avsättning utan att en del måste läggas upp i lager. De skulle sedan så småningom kunna försäljas eventuellt i samband med statsbidrag till vissa köpargrupper. I fråga om byggandet av lagerutrymmen kan som generell regel uppställas, att staten icke bör bidraga till täckande av sådana kostnader, som normalt böra belasta företagets rörelse. Direkta statsbidrag böra sålunda icke förekomma för exempelvis byggandet av lagerlokaler, vilka äro av betydelse för företagets framtida drift. Tiill frågan om på vilket sätt kostnaderna för uppförandet av nya lagerlokaler komma att påverka bedömningen av lagringen ur finansiell synpunkt, återkommer framställningen i ett senare avsnitt. Här skall endast framhållas, att det även ur allmänna synpunkter kan vara olämpligt att för en mera kortvarig lagring bygga lokaler, som normalt ej kunna användas för detta eller andra ändamål. Byggnadskostnaderna måste i detta fall vägas mot kostnaderna för eventuella arbetsslöshetsunderstöd ät arbetare, vilka ej kunna få annan sysselsättning, under den tid, som åtgår för tillverkning av den mot lagerkapaciteten svarande produktmängden. Det skulle kunna framföras som skäl för en mera aktiv medverkan frän statens sida vid byggandet av lagerlokaler, att dessa skulle kunna betraktas som offentliga arbeten och att de sålunda skulle kunna innefattas i ett statligt investeringsprogram. Om detta ur vissa synpunkter skulle anses önskvärt, måste dylika byggnadsprojekt dock, med hänsyn tagen till angelägenhetsgraden, vägas mot andra i investeringsprogrammet ingående arbeten. Med lagerhållningen

förenade

kostnader.

Om en produktion på lager ur företagets synpunkt skall vara ekonomiskt motiverad, måste det pris som företagaren räknar med att erhålla vid försäljningen av de lagrade produkterna, minst täcka icke endast de egentliga produktionskostnaderna utan även de med lagringen förenade extra kostnaderna. Man måste sålunda göra upp en balans mellan av lagringen orsakade tillskott till kostnader

63 och intäkter. Kostnadssidan kan uppgöras med en ganska hög grad av tillförlitlighet, men vad intäktssidan beträffar, är ovissheten om det slutliga resultatet mycket stor. Här skola endast kostnaderna beröras. Som i inledningen framhållits, innebär lagringen att företagets kapacitet kan utnyttjas bättre än om produktionen skulle anpassats efter avsättningsmöjligheterna. Om de fasta kostnaderna slås ut på denna större produktion, komma enhetskostnaderna att sjunka. Men det kan ifrågasättas, huruvida den produktion som gar till lagring, skall bära någon del av de fasta kostnaderna. Antingen företaget producerar upp till full kapacitet eller med delvis outnyttjad kapacitet — eventuellt även helt inställer driften — måste de fasta kostnaderna nämligen bestridas. Vid utvidgning av produktionen utöver vad som omedelbart kan avsättas, komma totalkostnaderna att ökas endast med de rörliga kostnaderna för den del som lagras. De rörliga kostnaderna för framställning av produkter som lagras bli sålunda den faktor som p å k o s t n a d s s i d a n bestämmer den förlustrisk företaget löper, resp. den vinstchans det har pä lagringen. Till de rörliga kostnaderna måste utöver de egentliga produktionskostnaderna hänföras lagringskostnaderna. Dessa bestå av ränta på det i lagren nedlagda kapitalet, försäkringspremier, extra kostnader för lagrens övervakning m. m., men icke kostnader för redan befintliga tidigare icke fullt utnyttjade lokaler och ej heller andra fasta lagringskostnader. Om lagringslokalerna äro otillräckliga och nya lokaler måste inrättas, tillkomma kostnaderna härför. Dessa få karaktären av rörliga kostnader. Har man anledning räkna med att de nya lagerlokalerna skola kunna användas i framliden, utgöras kostnaderna endast av ränta och sedvanlig avskrivning. Skulle däremot lokalerna icke kunna användas som lagringslokaler eller för annat ändamål, måste avskrivningen ske snabbare än normalt, eventuellt måste en omedelbar avskrivning äga rum. Detta betyder en väsentlig ökning av kostnaderna och därmed av förlustrisken. En statlig medverkan vid lagringen, som skulle innebära att staten subventionerade en del av kostnaderna för driften, kan icke anses vara lämplig. Direkta statsbidrag till enskilda företag bli lätt subventioner till en verksamhet, som icke är ekonomiskt bärkraftig, och gynna mindre effektiva företag på de effektiva företagens bekostnad. Saken ligger annorlunda till, om statens medverkan tar form av hjälp med lagerhållningens finansiering. Denna fråga återupptages i efterföljande avsnitt. Finansieringen

av

lagren.

^ Finansieringen av lagren kan ske antingen genom egna medel eller med hjälp av län, i regel banklån. I bägge fallen blir företagets finansiella ställning mindre likvid. Denna likviditetsförsämring gör företagen försiktiga i sin lagerinvesteringspolitik och kan i fall, dä en lagring av andra skäl kunde anses motiverad, medföra att en dylik ej kommer till stånd. En kreditgivning från statens sida skulle få samma ogynnsamma verkan på likviditeten. En garantiförbindelse från statens sida, att staten övertar en del av den förlustrisk företaget löper genom lagringen, kan möjligen göra företaget mer villigt att investera medel i lager eller dess bankförbindelse mer benägen att lämna krediter, men olägenheten av likviditetsförsämringen kvarstår alltjämt. Den kan endast elimineras genom att staten köper upp en^ del av lagren. För vissa företag, speciellt medelstora och mindre, kunna dock svårigheter uppstå att erhålla krediter, enär bankerna fordra ytterligare säkerhet utöver lagren, vilket vederbörande icke alltid kan prestera. Om staten i konjunkturpolitiskt syfte reser anspråk på övernormal lagerhållning, böra former därför skapas för en statlig kreditgivning. Det har ovan framhållits att stora lager genom sin blotta existens verka tryckande på marknaden. Detta beror bl. a. på risken att finansiellt svagare företag icke anse sig kunna ligga med lagren utan kasta ut dem i en vikande marknad med

64 ofta svåra följder för prisläget. Vidare kunna bankerna genom sin ränte- och kreditpolitik framdriva en avveckling av lagerkrediter i syfte att förbättra sin egen likviditetsställning, vilket får till följd försäljningar av lagrade varor. Genom statliga uppköp, krediter och garantier kan denna risk elimineras eller åtminstone reduceras: lagren avföras härigenom från marknaden, som befrias från trycket av de stora lagren. Detta har betydelse för företagens produktions- och försäljningspolitik. De statliga krediterna böra förräntas efter den vid tillfället för statskrediter av kommersiell natur gällande räntesatsen. Det torde nämligen icke finnas anledning lämna företaget ett räntefritt lån eller ett lån till nedsatt ränta, enär detta skulle betyda en subvention i form av omedelbar förlustavskrivning motsvarande den icke debiterade räntekostnaden. Då krediter i regel torde komma att lämnas i samband med en statsgaranti, skulle, om förlust uppstår, statens andel i densamma enklast kunna fullgöras genom avskrivning av viss del av statslånet. Fastställandet av löptiden för lånet kan medföra vissa svårigheter. Vid amorteringsplanens uppgörande måste hänsyn sålunda tagas till osäkerheten beträffande den tidpunkt, vid vilken den övernormala lagerhållningen kan avvecklas och krediten återbetalas. Det ligger först och främst icke i statens intresse att en avveckling framtvingas vid en ur prissynpunkt ogynnsam tidpunkt. Avsikten med statens medverkan är vidare icke att ge företagarna tillfälle till spekulativa affärer, varför en avveckling borde ske vid första tillfälle, som detta kan ske utan förlust. Däremot skulle det ur konjunkturpolitisk synpunkt vara ändamålsenligast, att lageravvecklingen uppskötes till den tidpunkt, då den icke längre kan verka återhållande på sysselsättningen för löpande produktion. Det är givet att en gemensam löptid icke kan på förhand fastslås för samtliga lån, utan denna måste anpassas efter omständigheterna i de särskilda fallen. Prisrisker

och

avsättningsmöjligheter.

Den förlustrisk företagaren löper genom lagringen beror som ovan påpekats dels på de med lagringen förenade kostnaderna och dels på de intäkter producenterna kunna erhålla vid lagrens försäljning. Han måste sålunda taga hänsyn till det förväntade marknadsläget. Då beslutet om produktion för lagring fattas, räknar han med att lagren skola kunna säljas vid en tidpunkt, då på grund av en konjunkturuppgång prisläget för produkten ifråga stabiliserats eller visar en stigande tendens. Under i övrigt oförändrade förhållanden skulle den faktiska prisutvecklingen sålunda bli beroende endast av de verkningar på priserna, som en avveckling av hans egna lager kan komma att medföra. Han måste emellertid räkna med att samma omständigheter, som föranlett honom att av eget initiativ producera på lager, även kunna ha påverkat andra företagare, vilka arbeta under samma konjunkturförhållanden, att vidtaga liknande åtgärder. Erfarenhetsmässigt tar också den enskilde företagaren vid bedömningen av framtidsutsikterna hänsyn till den risk för prisfall, som uppstår genom förekomsten av lager ej endast hos honom själv utan även hos andra producenter, vilkas utbud är relevant för prisutvecklingen på ifrågavarande marknad, vare sig denna är en hemmamarknad eller en internationell marknad. Frågan om lageravvecklingens genomförande skall därför något närmare analyseras. Under en depression av normal karaktär tvingas många företag med mindre god likviditetsställning att uppskjuta ersättningsköp av maskiner och verktyg, transportmedel och andra varaktiga kapitalvaror. Likaså inskränka de konsumenter, som drabbas av inkomstminskningar, sina inköp av mera varaktiga konsumtionsvaror. Om icke åtgärder vidtagits från det allmännas sida för att öka avsättningen redan under depressionen, exempelvis genom subventionering av efterfrågan, kan man sålunda förvänta, att det vid depressionens upphörande kommer att föreligga eftersatta behov, vilka kunna ge upphov till en efterfrågeökning. De varor det gäller

05 äro varaktiga kapital- och konsumtionsvaror. En del av dessa äro sådana som ur teknisk synpunkt väl lämpa sig för lagring — sålunda brukar verkstadsindustrien under lågkonjunktur producera på lager sådana varor med standardutförande, på vilka exempel givits ovan — medan andra icke kunna lagras, åtminstone för någon längre tid. Vidare ha vissa företag, som tillhöra den kategori av företag, vilka variera lagren med produktionens storlek, nedskurit sina lager av råvaror och halvfabrikat till en nivå, som är för låg i förhållande till den med konjunkturuppsvinget växande produktionen. Utöver det behov av råvaror som den ökade produktionen i sig själv medför, tillkommer därför en efterfrågan för lagerpåfyllning. Denna engångsefterfrågan kan ge råvaru- och halvfabrikatproducenterna tillfälle att helt eller delvis avsätta de lagrade varorna ulan risk för att priserna skola falla. Om dylika eftersatta behov icke föreligga, måste försäljningen av lagren ske på en marknad, där endast den löpande efterfrågan gör sig gällande. Man kan för många varor visserligen räkna med en stigande trend för avsättningen, vilken om inga lager funnes skulle möjliggöra en stigande produktion. Försäljningar från lager kunna under sådana förhållanden täcka stegringen i efterfrågan, vilket innebär att den långsiktiga ökningen av avsättningen icke omedelbart tar sig uttryck i en stigande sysselsättning. Om lagren äro relativt små, torde de utan större svårighet kunna absorberas på detta sätt, men äro de betydande, skulle tömningen av lagren komma att taga en avsevärd tid. Då förekomsten av lager alltid utgör en störande faktor på marknaden, skulle detta betyda, att företagarna under lång tid finge arbeta under mycket osäkra marknadsförhållanden. Det torde därför vara antagligt, att de hellre försöka avveckla lagren i snabbare takt med risk för en nedpressning av priserna. Om konjunkturomslaget relativt snabbt leder till en högkonjunktur, som bringar efterfrågan upp på en högre nivå än före depressionen, kommer utförsäljningen av lagren att gå fortare och risken för ett prisfall att vara mindre. På sätt som skildrats i första avdelningen kan förekomsten av lager vara en gynnsam faktor för mängdkonjunkturens utveckling, medan den verkar dämpande på prisstegringen. Vid oförändrad efterfrågan eller vid en stegring av efterfrågan, som icke är tillräckligt stor för att helt absorbera lagren, måste konsekvensen av lagerhållningen bli antingen att den löpande produktionen hålles på en lägre nivå än normalt för att bereda utrymme på marknaden för en försäljning från lagren eller att dessa avvecklas jämsides med försäljningen av den normala produktionen. I förra fallet kunna lagren visserligen avvecklas utan inverkan på priserna, men en dylik politik innebär, om lageravvecklingen sker på ett tidigt stadium, endast utt arbetslösheten förskjutes framåt i tiden. I det senare fallet kan en press nedåt p å priserna icke undvikas. Hur stort prisfallet blir, beror på efterfrågans elasticitet. Risken för ett prisfall genom lageravvecklingen beror dels på formen för lageravvecklingen och dels på marknadssituationen för de olika varorna. Om lagren planlöst kastas ut på marknaden, kan prisfallet bli avsevärt. Är det däremot genom överenskommelser mellan producenterna möjligt att åstadkomma en reglerad avveckling, torde man även om ett prisfall ej kan undvikas, ej behöva befara svårare återverkningar på prisläget. Däremot kunna i en dylik situation produktionsbegränsningar vidtagas, som påverka sysselsättningen i ofördelaktig riktning. Marknadssituationen är av utomordentligt stor betydelse för prisutvecklingen. F ö r en svensk exportvara, som försäljes på en internationell fri-konkurrensmarknad, på vilken det svenska utbudet är så litet, att det ej kan påverka prisläget, kan lageravvecklingen under i övrigt oförändrade förhållanden äga rum utan att medföra någon pristryckande tendens. Men om depressionen icke är lokaliserad till vårt land utan drabbar även andra större länder, måste man som ovan nämnts räkna med att producenter i dessa länder handla på likartat sätt som de svenska exportörerna. Det totala utbudet på den internationella marknaden ökas då så kraftigt, att priserna pressas nedåt. Det motsatta fallet inträffar, då den svenska expor5—448593.

66 tören har monopolställning. I detta fall kan han icke undgå en prissänkning, om han genom lageravvecklingen ökar sitt utbud. Men å andra sidan har han den fördelen, att han själv kan bestämma detta utbud och därigenom även den takt, i vilken lageravvecklingen skall äga rum. Det torde därför ligga nära till hands, att företagaren i denna situation för att icke förstöra marknaden för sin produkt inskränker den löpande produktionen, till dess lagren hunnit avvecklas, med de konsekvenser för sysselsättningen som ovan angivits. I verkligheten torde marknadssituationen för våra stora exportföretag (exempelvis sågverk och pappersmassefabriker) ligga mellan dessa två ytterlighetsfall. De svenska exportörerna kunna icke avsätta lagren utan att sänka priserna, och denna prissänkning kan framkalla motåtgärder av liknande art från konkurrenternas sida, även om dessa endast försälja sin löpande produktion. Härigenom kan en starkt pristryckande konkurrens uppstå. Under sådana förhållanden kan resultatet bli, att förhandlingar upptagas rörande visst gemensamt uppträdande på marknaden i den ena eller andra formen eller rörande produktionsbegränsningar. Företag, som ligga inne med stora lager, kunna då av denna orsak komma i en sämre förhandlingsposition, vilket för dem kan medföra relativt ogynnsammare avsättningsförhållanden. Ännu mer påtaglig är den för säljarna ogynnsamma verkan, som lagren utöva på köparnas villighet att acceptera säljarnas priser. Lageravvecklingen kan sålunda komma att medföra ett prisfall på varan i fråga, vilket till sin omfattning beror på efterfrågeelasticiteten. Huruvida detta prisfall kommer att medföra förlust för företaget, beror i första hand på balansen mellan de med lagringen förenade rörliga kostnaderna och det tillskott till intäkterna, som företaget erhåller genom lagrens försäljning. Men hänsyn måste även tagas till lageravvecklingens verkan på intäkterna av den löpande produktionen. Då priset på den del av utbudet, som kommer från lager, och den del, som kommer från löpande produktion, måste vara lika, kommer prisfallet nämligen att betyda en lägre bruttointäkt på den löpande produktionen än företaget skulle erhållit, om lagren ej funnits. Alternativt kan man räkna med att lageravvecklingen tvingar fram en inskränkning av den löpande produktionen, varigenom priset visserligen kan hållas uppe men företagets fasta kostnader per enhet stiga på grund av sämre kapacitetsutnyttjande. Nu är det i praktiken omöjligt att fastställa, vad pris eller produktion skulle hava varit, om lageravveckling ej ägt rum. Man torde dock generellt kunna säga, att om priset minst täcker de totala styckkostnaderna (däri inräknat normal avkastning på kapitalet) för den löpande produktionen vid förhandenvarande kapacitetsutnyttjande, kommer varje överskott av bruttointäkten vid försäljning av lagren utöver de rörliga kostnader, som företaget fått ikläda sig vid produktionen av de lagrade varorna och för lagringen av dessa, att innebära en vinst för företaget. I analogi härmed innebär ett underskott en förlust. Skulle priset sjunka så lågt, att täckning icke erhålles för de totala styckkostnaderna för den löpande produktionen och detta rimligen kan anses bero på lageravvecklingen, bör förlusten dragas från det eventuella överskottet resp. läggas till förlusten på lagerförsäljningen. Skulle prisfallet kunna anses bero på andra orsaker, bör en dylik avräkning icke göras, utan bedömningen av vinsten, resp. förlusten bör ske endast med hänsynstagande till de rörliga kostnaderna för lagerproduktionen och intäkten av lagerförsäljningen. Vid uppskattningen av de förlustrisker, resp. vinstchanser, som företaget ikläder sig genom en investering i lager, intar sålunda bedömningen av det framtida priset en dominerande plats. Vid denna bedömning måste hänsyn emellertid även tagas till de förstörelse- och föråldringsrisker, som diskuterats i ett tidigare avsnitt. Dessa komma att ingå som en integrerande del i uppskattningen av den totala förlustrisken och vinstchansen, och de kunna svårligen särskiljas från denna. Det har ovan framhållits, att, om staten tar upp investeringar i lager som en del av sin konjunktur- och sysselsättningspolitik, staten måste likaväl som den enskilde företagaren taga hänsyn till nödvändigheten att avsätta lagren. Utifrån statens spe-

67 ciella intresse för upprätthållande av sysselsättningen bör denna avsättning också ske på sådant sätt, att återverkningar på sysselsättningen i möjligaste mån undvikas. Man får dock icke driva detta krav så långt att man förutsätter, att högkonjunkturens toppsysselsättning och maximala kapacitetsutnyttjande skall kunna bibehållas samtidigt som man vill höja nivån för sysselsättningen under lågkonjunkturen. En fullständigt genomförd konjunkturutjämning i de industrier, där detta vore möjligt, skulle medföra att en lika stor efterfrågan som tidigare skulle kunna täckas genom reducerad kapacitet och med en i jämförelse med förhållandena under högkonjunkturen minskad arbetarstam. Om växlingarna mellan goda och dåliga tider kommer med samma regelbundenhet som säsongfluktuationerna, skulle problemet vara enklare att lösa. Även om ovissheten rörande den framtida utvecklingen och konjunkturväxlingarnas oregelbundenhet gör att man icke kan — icke ens i de fall där det är tekniskt möjligt — åstadkomma en fullständig konjunkturutjämning i lagerinvesteringarna, kan en viss utjämning åstadkommas. Då enskilda företagare endast i viss utsträckning äro villiga att påtaga sig de med en dylik utjämning förenade förlustriskerna, är statens medverkan nödvändig. Denna kan då ske genom att staten antingen övertager en del av förlustrisken eller genom beställningar själv ombesörjer lagerinvesteringarna. En garanti från statens sida innebär att, i den händelse förlust uppstår, denna till en del täckes genom en statlig subvention. Den lämpligaste formen för garantin torde vara den, att staten ikläder sig ansvar för en viss del av den förlust, som kan uppkomma genom den av konjunktur- och arbetsmarknadspolitiska skäl motiverade övernormala lagringen. Om vid lagrens avveckling förlust uppstår, inträder statens bidragsskyldighet. Garantien kan lämnas i samband med en statlig kredit eller helt fristående. I det senare fallet, då företaget sålunda själv svarar för lagrens finansiering, får garantien i viss mån samma karaktär som de statliga exportkreditgarantierna. Det skulle därför kunna ifrågasättas huruvida icke garantien skulle kunna lämnas i form av en försäkring mot förlustriskerna, vilken företagen åtminstone delvis skulle bestrida genom betalning av vissa premier. Då företaget ej endast löper risk för förlust utan även har en vinstchans — i den händelse det pris som uppnås vid lagrens avveckling överstiger kostnaderna på sätt som ovan analyserats — och staten icke övertar denna vinstchans, bör staten lämpligen endast svara för en del av ifrågavarande risk. Företaget bör sålunda stå en viss självrisk. Härigenom begränsas statens ansvar. Kravet att företagen skola stå en viss ej alltför liten självrisk är av vikt även ur den synpunkten, att man härigenom undgår, att företagen frestas att avveckla lagren vid en ur prissynpunkt ogynnsam tidpunkt, en frestelse, som kan ligga nära till hands, om staten bure hela eller nästan hela förlustrisken. Genom den definition som ovan givits på de med lagerproduktionen förenade rörliga kostnader vilka skola täckas av priset och den eventuella subventionen, elimineras risken av att den statliga subventionen kommer att användas för sådana kostnader, som normalt böra belasta företagets rörelse. Direkta statsbidrag böra sålunda icke förekomma för exempelvis byggandet av lagerlokaler, vilka äro av betydelse för företagets framtida drift. Om staten åtager sig garantier av detta slag för enskilda företags lagerhållning, kan frestelsen vara stor att på staten överskjuta större eller hela den med lagerhållningen förenade risken. Men som ovan framhållits böra företagen av flera skäl stå en viss, ej alltför liten självrisk, och det måste ankomma på det exekutiva statsorganet att tillse, att statens riskövertagande ej blir större än vad som i varje enskilt fall med hänsyn till den totala förlustrisken är oundgängligen nödvändigt, för att en lagerhållning skall komma till stånd. Det är icke möjligt att på förhand nedlägga några regler för riskfördelningen. En maximering av statens andel i förlusten bör införas, men inom ramen för den så fastställda gränsen bör det statliga organet äga rätt att från fall till fall genom förhandlingar avgöra den statliga garantins omfattning.

68 Liksom i fråga om krediterna är det icke endast fördelningen av förlustriskerna som kan bereda svårigheter. Samma synpunkter som ovan lagts på löptiden för de statliga krediterna kunna läggas även på garantierna. I den händelse lagringen anses böra ske helt i statlig regi genom statsbeställningar, undgår man de komplikationer som garantiavtal medföra. Men å andra sidan åsamkas staten extraordinära administrativa uppgifter genom lagerhållningen och produkternas försäljning eller distribution. Det är angeläget att staten vid försäljningen av lagren samarbetar med de privata företagen i syfte att skydda marknaden för en ruinerande konkurrens. Möjligheten att erhålla statsbeställningar eller statlig subvention för produktion på lager bör i princip stå öppen för samtliga företag inom viss industri, för vars produkter tekniska möjligheter för lagring föreligga och utsikterna för framtida avsättning äro sådana att lagring kan tillrådas. Av staten ägda företag böra sålunda icke intaga någon särställning. Huruvida stöd skall lämnas eller icke, måste avgöras från fall till fall beroende på den lokala arbetsmarknadssituationen. Hänsyn bör även tagas till företagets finansiella ställning, så att icke bankruttmässiga företag genom statens stöd upprätthållas, till redan förefintliga lager, tillgången på lagerlokaler m. m. Dylika överväganden kunna leda till att vissa företag icke anses böra stimuleras till produktion på lager genom statligt stöd. Lagring under övergångsperioden vid krigets avslutande i Europa. Den arbetslöshetssituation, som man kan räkna med under krigets avslutningsskede och den första tiden efter dess upphörande, skiljer sig i väsentliga avseenden från den sedvanliga depressionsarbetslösheten. Medan den normala depressionen kännetecknas av ett överflöd på råvaror, har man för denna övergångsperiod att räkna med en fortsatt knapphet pä viktiga råvaror och bränsle, vilken kan sätta en i vissa fall ganska snäv gräns för produktionen. I en del industrier, där tillgång på råvaror finnes, kunna exportmöjligheterna till följd av politiska förhållanden, knapphet på transportmedel m. m. förhindra en avsättning av produkterna. Det nuvarande läget på arbetsmarknaden kännetecknas vidare av arbetslöshet inom vissa fack, särskilt inom vissa exportindustrier och på vissa orter, medan knapphet på arbetskraft råder inom större delen av näringslivet. Denna olikhet i fråga om sysselsättningsgrad kan väntas bli bestående och t. o. m. skärpas under krigets avslutningsskede och under den första övergångsperioden. Mest utpräglad kommer denna skiljaktighet de olika områdena emellan att framstå i en situation, då exporthindren och därmed arbetslösheten i exportindustrierna kvarstå, samtidigt som en utebliven import av fossilt bränsle medför dels arbetslöshet i vissa av denna import beroende industrier och dels stora anspråk på arbetskraft för avverkning i skogarna. Man torde fa räkna med en dylik situation som en sannolik eventualitet. Vid uppgörandet av planer för produktion på lager under övergångsperioden måste utöver de omständigheter, som diskuterats ovan, hänsyn tagas även till råvarutillgången. Om såsom med sannolikhet kan förväntas den nu på vissa områden rådande råvarubristen kvarstår under denna period, kunna industrier, för vilka förutsättningar för en expansion föreligga, icke utvidgas. De kunna sålunda icke suga upp arbetare, som avskedas eller permitteras inom andra industrier, vilka kunna förväntas krympa samman på grund av omställningen av produktionen till fredsändamål. Vid fördelningen av råvarorna under kriget har hänsyn huvudsakligen tagits till produktionens betydelse för försörjning och krigsberedskap. Under övergångsperioden måste konjunktur- och arbetsmarknadspolitiska hänsyn komma att spela en allt betydelsefullare roll. Det kan sålunda vid oförändrad tillgång på en viss vara visa sig nödvändigt att revidera de gällande planerna i syfte att åstadkomma den u r sysselsättningssynpunkt gynnsammaste fördelningen.

69 Om vid försämrad råvarutillgång 1 en inskränkning av tilldelningen måste ske eller en förut fri vara måste ransoneras, uppstår frågan om tilldelning skall lämnas även för produktion pä lager. Denna svårighet blir särskilt markerad, när en och samma råvara användes dels i industrier, vilka ha full avsättning för sina produkter, och dels i industrier, som arbeta på lager. Generellt torde kunna sägas att i så> dant fall tilldelning för produktion på lager icke bör ske. Det kan emellertid tänkas, att den sysselsättningsökning, som skulle kunna åstadkommas genom lagerproduktionen, blir så avsevärt mycket större än den minskning, som skulle bli följden av en minskad tilldelning till vissa andra industrier, att man anser en revision av fördelningsplanen till förmån för lagerproduktionen berättigad. De behov lagringen kan avse att täcka, exempelvis för det europeiska återuppbyggnadsarbetet, kunna också vara så angelägna, att en dylik revision blir nödvändig av denna anledning. Man kan även ifrågasätta, huruvida inom en industri, ii vilken produktion för lagring allmänt förekommer, en knapp råvara skall fördelas lika i syfte att möjliggöra samma sysselsättningsgrad vid samtliga företag. I detta fall torde hänsyn få tagas till möjligheten att ge sysselsättning åt de arbetslösa på de olika orterna eller att förflytta dem till annan plats, där arbetstillfällen kunna erbjudas. Det kan nämligen tänkas, att vissa företag äro belägna pä platser, där ytterst få möjligheter till offentliga arbeten finnas och att vissa arbetare med hänsyn till familjeförhållanden m. m. äro svåra att förflytta. Under sådana omständigheter kan det vara motiverat att ge en större tilldelning till dessa företag än till industrien i allmänhet, under förutsättning att ett upprätthållande av produktionen anses mera önskvärt än understöd till de arbetslösa. Det förtjänar understrykas att i detta liksom i andra fall alternativet icke är produktion på lager, som ger sysselsättning åt samtliga tidigare i företaget sysselsatta arbetare, eller ingen produktion alls. Lagerproduktionen kan vara särskilt lämpad för omhändertagandet av en restarbetslöshet, vilken är svår att få bort med andra åtgärder. Man kan även tänka sig den situationen, att det ur allmänna synpunkter kan vara lämpligt att en industri, som på grund av avsättningssvårigheter inskränkt driften under en period av knapphet på arbetskraft, såsom fallet varit t. ex. inom pappersmasseindustrin, vid lättnad på arbetsmarknaden åter utvidgar densamma genom produktion på lager i syfte att absorbera ledig arbetskraft och därigenom minska arbetslösheten inom facket. I ett sådant fall kan liksom i de föregående knapphet på en eller flera för driften nödvändiga råvaror sätta en övre gräns för produktionen och sålunda omöjliggöra en produktion för lagring i den omfattning, som av arbetsmarknadsskäl skulle kunna ansetts önskvärd. Vad här sagts om råvaror, gäller i lika grad bränsle och transporter, för vilka avvägningsproblemen dock bli mer svårlösta, därför att de beröra i stort sett hela näringslivet. Det förhållandet att knapphet på arbetskraft kan råda på vissa områden, samtidigt som arbetslöshet föreligger på andra, kan även göra en produktion pä lager mindre önskvärd ur allmänna synpunkter. Helt generellt kan sägas att i ett arbetsmarknadsläge av denna typ en överflyttning av arbetskraft från överskotts- till knapphetsområden bör företagas, så långt detta är möjligt, och att produktion på lager ej bör ske. Även här måste dock en prövning av angelägenhetsgraden företagas. Vidare kan av samma skäl som antytts ovan viss arbetskraft vara svår att förflytta. Som nämnts tidigare finnes det sannolikhet för att skogsavverkningar kunna komma att utgöra den alternativa sysselsättningsmöjligheten, men icke all arbetskraft lämpar sig för skogsarbete. Det kan därför trots knappheten på arbetskraft inom andra områden kvarstå en viss arbetslöshet, som måste omhändertagas genom de olika metoder, med vilka den offentliga arbetslöshetspolitiken arbetar och av vilka produktion på lager är en. Det offentliga stödet kan i detta fall läm1

Råvaror tagas här i mycket vidsträckt betydelse och innefatta även vissa halvfabrikat.

70 nas för en viss begränsad produktion på lager i syfte att sysselsätta svårförflyttbar arbetskraft. I det läge vi ha att räkna med under övergångsperioden föreligger i jämförelse med en normal depression vissa speciella omständigheter av betydelse för avsättningen av de lagrade produkterna till priser, som täcka kostnaderna. Under en depression kan man med ganska stor visshet se fram emot en period av stabiliserade eller t. o. m. stigande priser. Efter kriget räkna företagarna däremot i regel med en allmän nedgång i priserna. I denna generella form kunna dessa förväntningar sägas ha ett stöd i offentliga uttalanden. Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering har sålunda i sitt yttrande över bankofullmäktiges utlåtande i valutafrågan uttalat sig för att en sådan prispolitik föres, att även i en fortsatt knapphetssituation priserna snabbt anpassas efter de fallande kostnaderna. Det finnes anledning antaga att England och Förenta staterna även skola inrikta sina ansträngningar på en politik, som så vitt möjligt förhindrar eventuella prisstegringstendenser och möjliggör en prissänkning. För varor, som producerats till höga kostnader, skulle ett allmänt prisfall vid sidan av risken för en prissänkning för den speciella varan som direkt följer av lagrens avveckling kunna medföra betydande förluster. Man kan dock icke bedöma de verkliga förlustriskerna utifrån ett dylikt schematiskt konstaterande. Det kan sålunda framhållas, att prisfallsrisken icke är lika stor för exportvaror som för hemmamarknadsvaror. De kostnader, som i första hand kunna väntas falla, äro nämligen sjöfrakter och försäkringsavgifter för sjötransporter. För exportvarornas vidkommande betyder detta, att fob-priserna icke komma att påverkas av den omedelbara kostnadssänkningen. I fråga om avsättningsmöjligheterna överhuvud taget torde man på grund av den materiella förstörelsen under kriget samt den helt uteblivna eller ofullständigt genomförda ersättningsanskaffningen ha att vänta stora behov i de krigförande länderna av ett flertal svenska exportvaror. Svårigheter föreligga emellertid att bedöma dessa behov. Än större svårigheter möter det att göra uppskattningar av den effektiva efterfrågan, som behoven kunna ge upphov till, då ovisshet råder om de olika ländernas betalningsförmåga. Inga uppgifter föreligga ännu om UNRRA:s planer rörande inköp av varor eller dess tillgång på valutor för detta ändamål. Det är även ovisst i hur stor utsträckning vårt eget land kan lämna krediter. För vissa varor, exempelvis trävaror, baracker och snickerier, transportmedel av olika slag m. m. synas behoven dock vara så överväldigande, att man med visshet torde kunna räkna med goda avsättningsförhållanden. Då det ingår i exilregeringarnas planer att snarast möjligt bereda sysselsättning ät sina egna arbetare, torde efterfrågan från deras sida i första hand komma att inriktas på råvaror och halvfabrikat, särskilt för byggnads- och anläggningsverksamhet, samt i viss män även pä maskiner, verktyg och dylikt. I samband med de risker, som under denna period kunna vara förenade med lagerhållningen, bör erinras om den fördel de exportörer ha, som stå färdiga att så snart skeppningsmöjligheter yppa sig exportera varor till de gamla marknader, som det gäller att återvinna. Lagringen kan sålunda te sig som en beredskapsåtgärd av stort värde för det enskilda företaget. Vid en diskussion av avsättningsmöjligheterna under denna första övergängsperiod måste hänsyn även tagas till våra förpliktelser till deltagande i det internationella återuppbyggnadsarbetet. Det kommer att ställas anspråk på oss, att vi skola bidraga med varor av olika slag utan någon motprestation av mottagarna. Det är ett önskemål från stora delar av vårt folk, att inom ramen för det möjligas gränser en generös politik bedrives på det humanitära området. De produkter det gäller äro först och främst varor för civilbefolkningens behov, såsom kläder och skodon, husgeråd, möbler och sängkläder, färdiga trähus och baracker, men det torde även komma att gälla produktionsvaror som maskiner, verktyg m. m. Det

71 är av vikt att vi stå beredda att så snart som möjligt bidraga med vad vi kunna i detta avseende. Det är omedelbart efter fientligheternas upphörande och under den stora folkomflyttningsperioden, som dessa behov av färdiga varor äro störst, ty som ovan påpekats komma länderna i fråga att snarast möjligt sätta i gång med egen produktion i syfte att sysselsätta arbetskraften. — Om sysslolös arbetskraft användes för dessa ändamål, blir den samhälleliga kostnaden väsentligt mindre än om produktionen skulle äga rum i en period av full sysselsättning. Mycket talar för att i detta fall lagringen bör ske i statens regi genom statsbeställningar. På den inhemska marknaden för konsumtionskapitalvaror synes man knappast kunna i större grad räkna med eftersatta behov som ett resultat av krishushållningen. Med eftersatta behov avses sålunda icke här den otillfredsställda efterfrågan, som finnes hos befolkningslager med bristande köpkraft, utan endast sådana köpkraftiga behov, som icke kunnat täckas på grund av knappheten på varor. Av utförda undersökningar framgår, att det trots klädransoneringen icke torde föreligga några av den otillräckliga tillgången under kriget orsakade, större brister, annat än för vissa tyngre varor som lakan och dylikt. Vad möbler och övriga inventarier för hemmen beträffar, sammanhänger anskaffningen mycket nära med bostadsproduktionen. I den mån som det finnes en otillfredsställd efterfrågan på bostäder, vilken kominer att täckas genom en ökning i bostadsproduktionen, uppstår också en stegrad efterfrågan på möbler och inventarier. Några större eftersatta behov av maskiner, verktyg m. m. för ersättningsändamål torde ej heller föreligga. I stort sett, om man undantar vissa maskiner som importeras, torde den svenska industrien haft möjlighet att upprätthålla reinvesteringen. I fråga om automobiler torde däremot föreligga ett mycket markerat ersättningsbehov. På det hela taget torde man emellertid icke på den svenska marknaden kunna räkna med någon engångsefterfrågan av den omfattning, som kan förväntas på de utländska marknaderna. Stockholm den 27 september 1944. Karin

Kock.

Till

KONUNGEN.

Inom kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering har till diskussion upptagits frågan om den allmänna inriktningen av sysselsättningspolitiken i olika konjunkturlägen efter kriget. Under dessa överläggningar har kom-

missionen enats om följande synpunkter, riktlinjer och förslag, vilka den härmed önskar bringa till Eders Kungl. Maj:ts kännedom. V i k t i g a r e k o n j u n k t u r s a m m a n h a n g i det s v e n s k a näringslivet. En viss vägledning vid ett bedömande av konjunkturförändringarna efter kriget kan erhållas genom ett studium av utvecklingen före kriget. Ett ingående sådant studium har utförts vid konjunkturinstitutet. Kommissionen har haft tillfälle taga del av en översikt över det svenska näringslivets konjunkturkänslighet, som utarbetats av ledaren för institutets undersökningar, professor Erik Lundberg, och som beräknas bli publicerad inom en nära framtid. I översikten visas att det svenska näringslivets konjunkturväxlingar före kriget sammanföllo med internationella förändringar, som genom efterfrågan på våra exportvaror och den internationella prisutvecklingen spriddes även till vårt land. Förändringar i exporten framträdde sålunda för vårt lands del som den viktigaste orsaken till konjunkturförändringar. I intimt sammanhang därmed drogs investeringsverksamheten in i kraftiga svängningar. Förändringarna inom dessa båda områden påverkade i sin tur den inhemska konsumtionen, men denna uppvisade i förhållande till nationalinkomstens förändringar en hög grad av stabilitet. Bland de synpunkter, som i den nämnda översikten anföras på efterkrigstidens konjunkturförutsättningar, må här särskilt framhållas den betydelse för sysselsättningen i näringslivet, som tillmätes export- och investeringsverksamhetens omfång. En gynnsam konjunktur blir visserligen beroende av utvecklingen inom alla delar av produktionen, men export och investeringar intaga så till vida en särställning inom de konjunkturella sammanhangen, som ett uppsving inom dessa delar av produktionen leder till en för hela näringslivet stimulerande spåinning mellan köpkraft och varutillgång. Även för näringslivets utveckling på längre sikt måste utvecklingen av export och investeringar tillmätas den största betydelse. Under 1940-talet upphör visserligen tillväxten av den produktiva befolkningen. Men på grund av den sannolika förbättringen av näringslivets produktivitet innebär ett fullt ianspråktagande av arbetskraften, att produktionen mot slutet av årtiondet icke oväsentligt stegras över förkrigsnivån. En sådan produktionsstegring förutsätter, om de allmänna konjunkturbetingelserna icke ändras, att summan av export och investeringar stiger i ungefär samma takt. Exportens utvecklingsmöjligheter äro svåra att förutsäga. Dess tidigare snabba utveckling fortsatte ej under årtiondet närmast före kriget, under det att investeringarna i bostäder, produktiva anläggningar m. m. fortsatte att stiga i snabb takt. Skulle även efter kriget hinder föreligga att få till stånd en stegring av exporthandeln, måste desto större vikt tillmätas en utvidgning av investeringsverksamheten.

75 A l l m ä n n a s y n p u n k t e r på s y s s e l s ä t t n i n g s p o l i t i k e n efter k r i g e t . Mot bakgrunden av dessa synpunkter på det svenska näringslivets konjunkturbetingelser har kommissionen till behandling upptagit frågan rörande sysselsättningspolitiken efter kriget i olika konjunkturlägen, särskilt i fråga om investeringspolitikens utformning och inriktning. Till grund för kommissionens överväganden har legat en till detta betänkande såsom bilaga fogad promemoria om avvägningsproblemen inom sysselsättningspolitiken efter kriget, utarbetad av docent Ingvar Svennilson. Inledningsvis må framhållas att utvecklingen av sysselsättningen på längre sikt förutom av näringslivets egna utvecklingstendenser påverkas av sådana sidor av den ekonomiska politiken som jordbruks-, skatte- och handelspolitik. Det har i detta sammanhang icke varit möjligt att till behandling upptaga alla i och för sig viktiga frågor angående denna politiks lämpliga utformning med hänsyn till sysselsättningen inom näringslivet. Framställningen har i stället begränsats till frågan, hur de mera kortsiktiga konjunkturväxlingarna kunna motverkas genom sysselsättningsskapande åtgärder inom ramen för en given långsiktig näringspolitik. Det mål man eftersträvar är en hög och jämn sysselsättning av arbetskraften. Vid diskussionen av dessa problem inom kommissionen har m a n haft klart för sig, att även om dessa strävanden fullföljas, en viss arbetslöshet är ofrånkomlig redan med hänsyn till den omflyttning, som ständigt äger rum på arbetsmarknaden. Kommissionen har också i annat sammanhang riktat uppmärksamheten på frågorna rörande arbetskraftens rörlighet och åtgärder för att bereda inkomster åt dem, som trots allt bli arbetslösa. FöruL 1 sättningarna för sysselsättningspolitiken komma emellertid även att växla med de speciella konjunkturlägen, som kunna uppstå för det svenska näringslivet, särskilt vad gäller de internationella betingelserna. I olika sådana lägen ställes sysselsättningspolitiken inför växlande avvägningsproblem, som kunna gälla dels avvägningen mellan olika samtidiga åtgärder, dels avvägningen av åtgärdernas sammanlagda omfattning, främst med hänsyn till deras följder för penningvärde och utrikeshandel. Dessa båda sidor av avvägningsproble^ men inom sysselsättningspolitiken kommer kommissionen i det följande att upptaga till behandling i nämnd ordning. Vill man efter kriget eftersträva att upprätthålla sysselsättningen på en hög och jämn nivå, måste på den offentliga sysselsättningspolitiken även ställas ett skarpare krav, att en noggrann avvägning företages av olika åtgärders inriktning och omfattning. Även om en hög grad av sysselsättning i och för sig innebär en fördel, kunna nämligen vid en mindre lämplig inriktning av åtgärderna uppstå betydande ekonomiska skadeverkningar, som skulle ha kunnat undgås eller i varje fall begränsas vid en mera ändamålsenlig inriktning av sysselsättningspolitiken. Vid en olämplig utformning av sysselsättningspolitiken kan uppstå risk dels för en sänkt effektivitet hos näringslivet, antingen därför att produktionen konserveras på ett produktionsområde, där en ned-

gång på längre sikt borde komma till stånd, eller därför att en sådan tillfällig omställning av produktionen inträder, som medför en sänkning av produktionsresultatet och som kan försvåra en snabb återhämtning, när en konjunkturförbättring åter inträder. Dels kan risk uppstå för en inflationsartad stegring av löner och priser, dock naturligtvis i mindre grad när det framträder tendenser till lågkonjunktur än eljest. Därför måste, ju högre kravet ställs på sysselsättningens upprätthållande, desto större uppmärksamhet ägnas åt sysselsättningsåtgärdernas inverkan på olika delar av produktionen, varvid såväl de primära som de sekundära verkningarna måste beaktas. Vidare måste sysselsättningspolitiken vägledas av en ingående analys av de inträdande konjunkturförändringarnas natur och inbördes sammanhang. Särskilt måste därvid uppmärksammas, i vad mån förändringarna ha karaktären av bestående strukturförändringar eller tillfälliga konjunkturvariationer, respektive primära orsaker i konjunktursammanhanget eller sekundära verkningar. Studiet av förändringarna inom olika delar av näringslivet bör därför intensifieras i samarbete mellan staten och näringslivet med anlitande av befintliga forskningsorgan. Ett sådant studium förutsätter en förbättring av den ekonomiska statistiken. Kommissionen har uppdragit åt professor Lundberg och docent Svennilson att rörande denna fråga utarbeta en promemoria, vilken kommissionen hemställer att senare få överlämna. Riskerna för ogynnsamma verkningar av sysselsättningspolitiken minskas vanligen, i samma mån som det blir möjligt att inrikta den på ett sådant sätt, att den normala produktionen icke rubbas. Denna målsättning förverkligas bäst, i den mån det är möjligt att upprätthålla sysselsättningen och därmed också inkomsterna på de områden, där primära tendenser till en konjunkturförsämring framträda. Därvid begränsas behovet av ingrepp på sekundära depressionsområden. Av vikt är emellertid att åtgärderna för att hålla sysselsättningen uppe sättas in på ett så tidigt stadium som möjligt. I annat fall löper man risk, att depressionstendenserna sprida sig så långt och ackumuleras i en sådan grad, att mera omfattande åtgärder än eljest bli nödvändiga. I de fall, då det är sannolikt att en nedgång av produktionen på ett område är resultatet av en ofrånkomlig strukturell förändring, måste dock återhållsamhet iakttagas i fråga om åtgärder för att upprätthålla sysselsättningen på detta område. Vid en strukturell förändring av denna art bör man nämligen icke annat än övergångsvis fördröja en anpassning av företagsamhetens inriktning genom stöd åt den vikande produktionen. Arbetskraftens möjligheter att mera permanent flytta till annan expanderande verksamhet böra även övervägas. Angeläget är att de hinder i form av skatteregler och dylikt, som föreligga för en uppbyggnad av ny produktion redan under en depressionsperiod, undanröjas. Med hänsyn bland annat till den internationella konjunkturutvecklingen kan det dock komma att förflyta en viss väntetid, innan arbetskraften kan finna stadigvarande sysselsättning på ett nytt område. Åtgärder för att under väntetiden skapa provisorisk sysselsättning åt den friställda arbetskraften böra utformas så, att arbetskraften icke bindes på längre sikt. Redan med hänsyn till den tvekan, som kan råda, huruvida en

förändring är av strukturell art eller icke, kan det ofta vara motiverat att tillgripa åtgärder av provisorisk karaktär. Möjligheterna att i erforderlig grad påverka sysselsättningen på ett primärt depressionsområde kunna emellertid vara begränsade. Åtgärder för att stimulera exporten ha sålunda i ett internationellt depressionsläge en begränsad räckvidd. Det torde icke heller annat än undantagsvis vara möjligt att tillfälligt utnyttja exportindustriens kapacitet för hemmamarknadens behov. Under tiden närmast efter kriget kan även brist på råvaror lägga hinder i vägen för produktionen. Även i detta fall får arbetskraften så långt möjligt beredas tillfällig sysselsättning på andra produktionsområden, exempelvis i offentliga arbeten; i övrigt få de arbetslösas inkomster upprätthållas genom kontantbidrag. Sannolikt kommer likväl en minskning att inträda av inkomsterna för arbetare och företag, och en sekundär nedgång av konsumtion och investeringar kan troligen icke förhindras. Åtgärder bli därför aktuella, som syfta till att upprätthålla sysselsättningen på dessa sekundära depressionsområden. Fall h a ovan berörts, då arbetskraften icke kan sysselsättas på sitt ordinarie arbetsområde utan måste överflyttas till ett annat, som tillfälligt överdimensioneras. Därigenom skulle en motkonjunktur skapas till depressionstendenserna i övrigt. En sådan politik kan emellertid lätt medföra, att effektiviteten sänkes och att inflationstendenser framträda. Uppmärksammas bör även de risker, som följa därmed, att betydande löneskillnader kunna föreligga mellan de produktionsområden, mellan vilka arbetskraften flyttas. Med hänsyn därtill bör försiktighet iakttagas vid en tillfällig överdimensionering av ett produktionsområde. Hänsyn till dessa risker bör även tagas vid valet mellan kontantunderstöd och en tillfällig förflyttning av arbetskraften. Dessa risker böra även beaktas vid en utökning genom offentliga arbeten av den sammanlagda byggnads- och anläggningsverksamheten, även om detta område ur flera synpunkter framstår som det mest lämpliga för att åstadkomma en tillfälligt ökad sysselsättning. Ur här anförda synpunkter är det ofta önskvärt, att för en tillfällig ansvällning av byggnads- och anläggningsverksamheten utöver dess normala volym i första hand ifrågakomma mindre materialkrävande arbeten, vilka som regel även kräva mindre av specialutbildad personal och speciell teknisk organisation. Vad gäller de allmänna principerna för sysselsättningspolitikens utformning, vill kommissionen understryka vikten av att åtgärderna på detta område utformas på ett sådant sätt, att de icke leda till en fortskridande försämring av penningvärdet. Vill man undvika en sådan utveckling, är det icke tillräckligt att inbördes noggrant avväga olika åtgärder med hänsyn till det föreliggande konjunkturläget. Därjämte uppstår det mera allmänna avvägningsproblemet beträffande åtgärdernas sammanlagda omfattning och den däremot svarande balansen mellan köpkraft och produktiva resurser. Erfarenheterna under kriget ha visat vilka risker för penningvärdets stabilitet, som följa med en snedbelastning av näringslivet och en överdriven ök-

78 ning av köpkraften. Icke blott varutillgången utan i stor utsträckning även tillgången på arbetskraft har varit otillräcklig för att vid gällande priser hela efterfrågan på varor skulle kunna tillfredsställas. Sådana förutsättningar bilda en jordmån för inflationstendenser. Konkurrensen mellan företagen om marknaden avtrubbas, tyngdpunkten förskjutes mot en konkurrens mellan köparna om de otillräckliga varumängderna, och därigenom tendera varupriserna att stiga. En dragkamp uppstår mellan företagen om den otillräckliga arbetskraften med tendenser till överrörlighet hos denna och lönestegringar vid sidan av kollektivavtalen som följd. På grund av frånvaron av konkurrens mellan företagen och lättheten att genomföra prisstegringar försvagas företagarnas intresse att hålla sina kostnader nere. Risker av liknande slag komma att möta en ekonomisk politik, som inriktas på att upprätthålla en hög sysselsättningsgrad. Visserligen kommer under mera normala konjunkturer den utländska konkurrensen på export- och importområdet att hålla tillbaka tendenser till stegring av de svenska^varupriserna. Självskrivet är även att åtgärderna för att stimulera efterfrågan allmänt eller på ett enskilt varuområde icke få drivas så långt, att konkurrensen mellan företagen såsom skett under kriget upphäves eller i högre grad försvagas. Även om en sådan återhållsamhet lakttages, kan dock en strävan att upprätthålla en mycket hög sysselsättningsnivå under vissa förhållanden medföra risker för på längre sikt fortskridande pris- och kostnadsstegringar. För att den avsedda sysselsättningspolitiken skall kunna genomföras utan risker för penningvärdet fordras, dels att hänsyn inom lönepolitiken tages till de allmänna penningpolitiska målsättningarna, dels att tendenser till prisstegring kunna hållas tillbaka på de områden, där konkurrensen på grund av monopolistiska marknadsförhållanden är svag. Vid utformningen av sysselsättningspolitiken måste vidare beaktas, att vårt näringsliv är infogat i ett internationellt sammanhang. Våra möjligheter alt upprätthålla en hög grad av sysselsättning ökas, om ett internationellt samarbete kommer till stånd i syfte att uppnå ekonomisk stabilitet; därmed skulle ju även en av de viktigaste orsakerna till depressioner inom vårt näringsliv försvagas. Om däremot internationella depressionstendenser framträda, begränsas våra möjligheter att hålla sysselsättningen uppe icke endast på grund av de svårigheter att tillfälligt ställa om vårt näringsliv mot hemmamarknaden, som behandlas mera ingående i det följande, utan även på grund av rubbningarna i vår handelsbalans. I detta sammanhang har kommissionen endast velat fästa uppmärksamheten på de berörda penning- och handelspolitiska frågorna. Kommissionen h a r för avsikt att återkomma till dem i samband med en behandling av vissa pris- och finanspolitiska problem. Vid diskussionen av sysselsättningspolitikens utformning har kommissionen även haft sin uppmärksamhet inriktad på frågan om konjunkturväxlingarnas inflytande på produktionens effektivitet. Därvid ha bland annat berörts följande delvis motstridiga uppfattningar, som framträtt i den allmänna ekonomiska diskussionen: a) Depressionerna påskynda en utrensning av

79 mindre effektiva företag och mindre lönsamma produktionsgrenar, b) En sådan »självsanering» blir ofta ofullständig, i det att inånga av de ineffektiva företagen och mindre lönsamma produktionsgrenarna icke försvinna utan blott nedpressas i än sämre räntabilitetsläge; vid en långvarig depression bringas å andra sidan icke blott svaga utan även effektiva och normalt lönande företag på obestånd, c) Även under goda konjunkturer försvinna mindre effektiva företag genom konkurrens från och större expansionskraft hos mera effektivt arbetande företag, d) Utvecklingen till större effektivitet beror icke blott av utrensning av svaga företag utan kanske i än högre grad av det inre rationaliseringsarbetet inom företagen; depressionerna och den under dessa skärpta konkurrensen sporrar ofta företagen till inre rationaliseringsåtgärder, medan en konjunkturuppehållande politik är ägnad att dölja brist i effektivitet och behovet av rationalisering, e) Goda ekonomiska konjunkturer öka företagens förmåga att företaga kapitalkrävande rationaliseringsåtgärder och villighet att ikläda sig motsvarande risker; u r denna syn* punkt skulle just en hög och jämn konjunktur vara ägnad att befrämja en hög effektivitet hos näringslivet. Kommissionen har icke funnit det möjligt att var för sig eller mot varandra väga dessa olika uppfattningar, vad gäller deras samhällsekonomiska betydelse. Denna öppna fråga har kommissionen emellertid icke velat underlåta att här infoga i ett större sammanhang och har kommissionen för avsikt att i fortsättningen ägna den förnyad uppmärksamhet.

S y s s e l s ä t t n i n g s p o l i t i k e n i o l i k a k o n j u n k t u r l ä g e n efter kriget. Kommissionen övergår så till en diskussion av de speciella problem, som kunna beräknas uppstå i olika konjunkturlägen efter kriget. I den bilagda promemorian ha konjunkturtendenserna under tiden närmast efter kriget karakteriserats på följande sätt, varvid utvecklingen indelas i tre successiva stadier: Första stadiet. I samband med ett vapenstillestånd i Europa kan tänkas följa en stagnationsperiod. Anledningen skulle vara de omvälvningar i olika länders näringsliv, som följa med demobiliseringen, omflyttningen av folk mellan olika länder, orter och sysselsättningar samt politiska komplikationer. Stagnationen kommer i första hand att drabba vår exportindustri men även på hemmamarknaden kunna liknande företeelser framträda. Inkallelserna kunna bli hastigt reducerade, och näringslivet kan tänkas tveka i vilken riktning produktionen skall utvecklas för att svara mot fredstidens behov. Detta stadium kan bli mycket kort men vid utdragna politiska komplikationer utomlands kan det även bli av längre varaktighet. Andra stadiet. Så småningom böra alla under kriget eftersatta behov och strävanden till återuppbyggnad göra sig gällande både utomlands och inom landet. Detta ger anledning att under detta andra stadium räkna med en liv-

80 lig efterfrågan på våra exportvaror, delvis dock beroende av vår villighet och vår förmåga att lämna krediter. Inom landet bör även framträda en tendens till livlig investeringsverksamhet svarande mot under kriget uppskjutna investeringar samt strävanden att utveckla en på civil förbrukning inriktad produktion. Tredje stadiet. Med hänsyn till utvecklingsmöjligheter, som påvisats föreligga bl. a. i Förenta staterna, föreligger risk för att uppbyggnadskonjunkturen så småningom efterträdes av en konjunkturförsämring, som i första hand drabbar vår export. Ett sådant inflytande på vår konjunktur k a n dock tänkas bli motvägt av en mera konjunkturstabil efterfrågan på våra exportvaror från Sovjetunionens sida eller för återuppbyggnad i andra europeiska länder, särskilt då inom Norden. Man synes dock böra bereda sig på att vårt näringsliv under detta stadium kan komma att utsättas för en depression av förkrigstyp med en primär nedgång av exporten och sekundära återverkningar på hemmakonjunkturen. Konjunkturutvecklingen kompliceras ytterligare därigenom, att man under det första stadiet och möjligen även under det andra måste räkna med en begränsad tillgång på vissa viktiga råvaror, främst gummi, kol och koks samt järn och stål. Beträffande avvägningen av sysselsättningsåtgärderna under dessa olika konjunkturlägen vill kommissionen i anslutning till den anförda promemorian särskilt framhålla följande synpunkter. Om stagnationen under det första stadiet förväntas bli relativt kortvarig, bör sysselsättningspolitiken inriktas på att underlätta den behövliga omställningen av produktionen, att i viss utsträckning producera på lager för avsättning under en kommande exportkonjunktur, att suga upp sysslolös arbetskraft i mera tillfälliga offentliga arbeten, varvid dock i så hög grad som möjligt bör förhindras, att sådana sysselsättningsåtgärder bromsa en definitiv omställning av näringslivet. I vissa fall torde en förkortning av arbetstiden, kombinerad med kontantbidrag, vara bäst ägnad att hålla arbetskraften i reserv för ett kommande uppsving. Vid en långvarig stagnation sammanfalla åtgärderna med dem, som bli erforderliga vid en mindre gynnsam utveckling av export- och investeringsverksamheten under det andra stadiet, en fråga, vartill kommissionen återkommer i det följande. Som den sannolika utvecklingen under det andra stadiet har dock ovan betecknats, att gynnsamma konjunkturtendenser framträda både vad gäller export och investeringar men att brist på råvaror alltjämt råder. I ett sådant läge kunna verkningarna på sysselsättningen bli helt olika, beroende på vilka trånga sektioner, som på grund av råvarubrist uppstå inom produktionen. Man har i detta avseende anledning skilja på två huvudfall: Det ena inträder i en situation, där importen av kol och koks är starkt begränsad men transportapparaten fungerar och försörjningen med byggnadsjärn är relativt tillfredsställande; arbetslösheten på vissa områden kommer då

81 att mer än uppvägas av ökad sysselsättning, framför allt i skogen, så att brist sannolikt uppstår på arbetskraft. Det andra inträder, om icke blott tillgången på fossilt bränsle utan även transportapparatens kapacitet och järntillgången äro starkt begränsade. Även vid ett i övrigt gynnsamt konjunkturläge måste i en sådan situation uppstå en betydande arbetslöshet, främst inom byggnadsverksamheten. Skogsindustrierna böra däremot även i detta fall kunna erhålla virke och brännved i erforderliga kvantiteter. Sysselsättningspolitiken torde i detta läge främst få inriktas på att igångsätta mindre materialkrävande arbeten. I den mån detta anses kunna och böra ske i sådan utsträckning, att all inom byggnadsindustrien kvarstående arbetskraft absorberas, och om exportindustrierna i huvudsak kunna utnyttja sin kapacitet för export eller avsättning på hemmamarknaden, behöver någon större försämring av inkomstläget icke inträda. Därmed begränsas också behoven av åtgärder för att upprätthålla sysselsättningen i den sekundärt drabbade konsumtionsvaruindusvrien. Ett svårare läge uppstår om den antagna råvarubristen kombineras med otillfredsställande avsättningsmöjligheter för vissa exportindustrier. Eftersom behoven av våra exportvaror ute i världen kunna beräknas vara stora under denna period, böra i ett sådant läge i första hand övervägas handelspolitiska åtgärder för att hålla exporten i gång. En andra försvarslinje i kampen mot arbetslösheten bildar en ytterligare utvidgning av de icke materialkrävande offentliga arbetena. I den mån sådana åtgärder icke kunna sträckas tillräckligt långt, återstår att komplettera sysselsättningsåtgärderna med kontantbidrag åt de arbetslösa. Men sannolikt blir det även aktuellt att stimulera efterfrågan inom sekundära depressionsområden, exempelvis konsumtionsvaruindustrier som icke påverkas av bristen på råvaror och transportmedel. Längre in i framtiden ligger det tredje stadium, som ovan berörts. Sannolikt blir det möjligt att dessförinnan samla erfarenheter rörande sådana sysselsättningspolitiska metoder, som då kunna finna tillämpning. Med hänsyn till behovet av att i god tid planlägga vissa åtgärder har kommissionen dock även velat beröra några av de huvudproblem, som kunna bli aktuella under detta tredje stadium. Svårigheterna att erhålla importerade råvaror beräknas vid denna tidpunkt ha bortfallit. Som ovan berörts måste man emellertid räkna med risk för en depression av normal förkrigstyp, d. v. s. med sin utgångspunkt i en nedgång av exporten. Sysselsättningspolitiken torde i en sådan situation främst få inriktas på att förhindra, att depressionen sprider sig till byggnads- och anläggningsverksamheten. Bostadsbyggandet bör stabiliseras, investeringsverksamheten inom industrien hållas uppe på så hög nivå som möjligt, samt de offentliga arbetena starkt utökas för att kompensera en nedgång av sysselsättningen inom andra delar av byggnadsindustrien. Arbetsreserverna inom jordoch skogsbruk böra utnyttjas i samma syfte. En stabilisering av den sammanlagda byggnads- och anläggningsverksamheten löser emellertid endast en del av sysselsättningsproblemet. Bland annat komma sysselsättningsproblem att 6—448593.

82 kvarstå inom de utpräglade exportindustrierna samt sannolikt även inom verkstadsindustrien. Beträffande verkstadsindustriens läge må i övrigt följande synpunkter anföras. Det är icke orimligt att antaga, att en nedgång av exporten under en framtida depression i hög grad kan komma att hänföra sig till denna industrigren, då den under kriget blivit överdimensionerad i alla länder. Återverkningarna på det inhemska näringslivet av en exportnedgång kunna även tendera att minska avsättningen av maskiner på hemmamarknaden; denna tendens kan sannolikt endast delvis neutraliseras genom konjunkturutjämnande åtgärder. Vissa delar av verkstadsindustrien äro vidare inriktade på produktion av konsumtionsvaror med relativt konjunkturkänslig efterfrågan. Verkstadsindustrien kan sålunda komma i ett relativt utsatt läge under en depression. De offentliga arbetena öka ju i regel främst sysselsättningen inom byggnadsverksamheten, medan det indirekta stödet åt verkstadsindustrien blir väsentligt svagare. I ett konjunkturläge av här angiven typ synes det emellertid angeläget att i förgrunden skjutas särskilt materialkrävande arbeten och direkta materialbeställningar, exempelvis för kommunikationsväsendet. Bland andra åtgärder, som under en efterkrigskris kunna bli aktuella för att stödja sysselsättningen inom verkstadsindustrien, kunna förutom handelspolitiska åtgärder nämnas en utvidgad anskaffning av jordbruksmaskiner samt en påskyndad förnyelse av fartygstonnaget. I den mån nedgången av verkstadsindustrien anses vara av bestående strukturell karaktär, böra dock åtgärder undvikas, som binda utvecklingen på längre sikt. Ett centralt problem för sysselsättningspolitiken i ett läge av angivet slag blir även, i vad mån byggnadsverksamheten icke blott bör stabiliseras utan även överdimensioneras för att tillfälligt sysselsätta folk från andra näringsgrenar, närmast export- och verkstadsindustrien. Ytterligare materiaileveranser skulle därigenom samtidigt bli erforderliga från maskin- och verkstadsindustrien samt olika byggnadsämnesindustrier, samtidigt som konsumtionsvaruproduktionen ytterligare stimuleras. Av skäl, som ovan framförts, måste dock vid en tillfällig ansvällning av byggnadsverksamheten ett ökat utrymme anslås åt tekniskt enklare och därmed vanligen också mindre materialkrävande arbeten. Överdimensioneringen av byggnadsverksamheten kan i varje fall sannolikt icke sträckas så långt, att det i ett mycket ogynnsamt exportläge icke kommer att kvarstå arbetslöshet inom exempelvis verkstads*- och skogsindustrierna. Även om kontantbidrag utgår till de arbetslösa, kommer arbetslösheten att medföra en minskning av inkomsterna, som bland annat kan komma att motsvaras av en viss arbetslöshet inom konsumtionsvaruindustrierna. Även åtgärder för direkt stimulans av konsumtionen bli därför aktuella. Det är emellertid uppenbart, att icke heller genom sådana åtgärder arbetskraften inom hårt specialiserad exportindustri kan sättas i arbete. Såväl investeringspolitiken som andra alternativa åtgärder måste sålunda i en konjunktursituation sådan som den här diskuterade sannolikt stanna vid en punkt, som ligger under full sysselsättning; en komplettering med kontantunderstöd blir därför nödvändig.

83 Investeringsverksamhetens samordning med den allmänna konjunkturpolitiken. Såsom framgår av de synpunkter, som här anförts i anslutning till de för kommissionens räkning utformade promemoriorna, måste investeringsverksamheten komma att intaga en central ställning inom sysselsättningspolitiken efter kriget. Investeringarna bli i hög grad utslagsgivande för det allmänna konjunkturläget; och deras omfattning kan — i motsats till den ur konjunktursynpunkt likställda exporten — ensidigt bestämmas från svensk sida. En fråga av grundläggande betydelse för en framgångsrik sysselsättningspolitik är därför, hur de olika delarna av investeringsverksamheten på ett så effektivt sätt som möjligt skola kunna samordnas med den allmänna konjunkturpolitiken. Beträffande denna fråga vill kommissionen framlägga följande synpunkter och förslag. Investeringsverksamheten kan uppdelas på fyra huvudområden, inom vilka olika möjligheter till konjunkturutjämnande åtgärder föreligga och där olika metoder för en sådan utjämning få tillämpas. a) Statliga och kommunala offentliga byggnader och anläggningar: gator, vägar, skolor, sjukhus etc. samt gas-, vatten- och elektricitetsverk, kommunikationsföretag m. m. (public utilities). b) Det enskilda näringslivets investeringar i produktionsmedelbyggnader, anläggningar och maskiner. De båda största områdena äro industri och jordbruk. Viktiga områden äro vidare transportväsendet (sjöfart, biltransporter m. m.) samt handeln. c) Investeringar i lager. d) Bostadsbyggande. Som ett femte huvudområde kan tillfogas investeringarna i konsumtionskapital, såsom inventarier m. m. De problem, som uppstå på detta område, äro emellertid av speciell art och skola icke här beröras. Möjligheterna att genomföra en konjunkturutjämnande politik i fråga om offentliga investeringar och bostadsbyggande samt lagring av varor ha av kommissionen behandlats eller komma att behandlas i olika sammanhang. Vad gäller de offentliga investeringarna har kommissionen i ett den 10 maj 1944 avgivet utlåtande över investeringsberedningens betänkande understrukit vikten av att en omfattande reserv av offentliga arbeten i god tid uppbygges. I detta yttrande har kommissionen även anslutit sig till förslaget, alt som sammanhållande organ för planläggningen på detta område skall skapas en investeringsberedning. Kommissionen vill i detta sammanhang endast uttala, att den anser sig kunna räkna med att de offentliga investeringarna styras på ett sådant sätt, att verksamheten kan väsentligt utökas under en lågkonjunktur i syfte att motväga nedgången av byggnads- och anläggningsverksamheten i övrigt. Frågan om de kommunala investeringarnas inordning i en sådan politik kan dock ännu icke anses tillfredsställande löst. Möjligheterna att på ett med statens allmänna konjunkturpolitik samordnat sätt utvidga de

84 kommunala investeringarna under en lågkonjunktur och hålla dem tillbaka under en högkonjunktur torde sålunda alltjämt få anses vara bristfälliga. Denna lucka medför bland annat risk, att kommunerna i alltför hög grad tömma sina reserver av lämpliga investeringsobjekt under en kortvarig högkonjunktur närmast efter kriget i stället för att spara dem till en senare inträdande depressionsperiod. Detta samordningsproblem borde upptagas till prövning av den föreslagna investeringsberedningen. Det synes därför angeläget att planerna på en sådan beredning snarast möjligt förverkligas. Bostadsbyggandet är inom kommissionen föremål för överläggningar i samråd med bostadssociala utredningen. Kommissionen vill i detta sammanhang endast förutskicka, att den anser det önskvärt att bostadsbyggandet i städer och tätorter så vitt möjligt stabiliseras. Med hänsyn till de konjunkturbetingelser för det svenska näringslivet efter kriget, som inledningsvis berörts, är det önskvärt, att man därvid tager sikte på en relativt hög nivå. Vad gäller landsbygden borde däremot en ansvällning av bostadsbyggandet under lågkonjunkturen vara möjlig att genomföra utan alltför stora rubbningar på byggnadsmarknaden. En lösning av dessa problem förutsätter, att en ändamålsenlig organisation kommer till stånd på detta område. Enligt vad kommissionen inhämtat, utarbetas inom bostadssociala utredningen förslag till riktlinjer för en sådan organisation. Även frågan om investeringar i lager har varit föremål för utredningar och överläggningar inom kommissionen, som i ett betänkande den 27 september 1944 föreslagit, att ett särskilt organ inrättas för handläggning av frågor rörande produktion för lagring. Nu vill kommissionen främst inrikta uppmärksamheten på det enskilda näringslivets investeringar i produktionsmedel: byggnader, anläggningar och maskiner. Därmed skulle hela fältet av olika investeringsområden vara täckt.

Möjligheterna att u t j ä m n a det e n s k i l d a n ä r i n g s l i v e t s i n v e s t e r i n g a r i produktionsmedel. Möjligheterna att för investeringarna i produktionsmedel genomföra en konjunkturutjämnande politik äro av tekniskt-ekonomiska skäl i viss mån begränsade. Särskilt gäller detta industriens investeringar. På detta område försiggår en ständig utveckling främst av maskinernas men även av anläggningarnas tekniska utformning. Produktionsapparaten måste vidare ständigt anpassas efter marknadsläget. Det är av sådana skäl svårt att under en lågkonjunktur föregripa de investeringar, som kunna väntas bli aktuella under en kommande högkonjunktur; särskilt gäller detta inom exportindustrien. Å andra sidan kan det i regel icke vara önskvärt att från en högkonjunktur till en följande depression uppskjuta sådana investeringar i produktionsmedel, som bilda ett nödvändigt led i en utvidgning av produktionen. Liknande svårigheter att uppnå en utjämning framträda även på andra områden. Svårigheterna äro dock utan tvivel betydligt större på det industriella området. Åt-

85 minstone gäller detta vid en jämförelse med flertalet slag av offentliga byggnåder, som dels icke i så hög grad äro beroende av den tekniska utvecklingen och som dels i övervägande grad motsvara behov, vilka kunna förutses på relativt lång sikt. Något tvång att förlägga sådana investeringar till högkonjunkturen föreligger i regel icke. Icke obetydliga möjligheter böra dock föreligga att i högre grad än tidigare skett utjämna investeringsverksamheten även på det industriella området. Å ena sidan äro icke alla investeringar på detta område så intimt förbundna med utvecklingen av produktionen, att de icke skulle kunna uppskjutas under en högkonjunktur. Å andra sidan bör en utjämning kunna åstadkommas därigenom, att man under en depression dels undviker att uppskjuta investeringar endast på grund av tillfälligt försämrad vinst eller likviditet, dels föregriper sådana investeringar, som icke äro i väsentlig mån beroende av framtida ovissa förändringar i teknik och marknadsförhållanden. Vad gäller underhåll och reparationer av sådant slag, som icke är av omedelbar betydelse för driften, borde man eftersträva en viss koncentration till lågkonjunkturen för att därigenom motväga den ofrånkomliga konjunkturvariationen i de investeringar, som äro mera intimt beroende av förändringarna i teknik och marknadsförhållanden. Även i fråga om sådana byggnader som kontors- och lagerlokaler samt planering av fabriksområden och förbättringar av yttre kommunikationer borde ett betydande utrymme föreligga för en konjunkturutjämnande politik. Inom vissa andra näringsgrenar äro måhända möjligheterna till en konjunkturutjämnande investeringspolitik större. Särskilt torde detta gälla jordbruket, där ett eftersatt rationaliseringsbehov av stor omfattning föreligger. Jordbruksproduktionens inriktning är i relativt hög grad möjlig att planera på längre sikt, och flertalet av de aktuella investeringsbehoven är relativt oberoende av tekniska förändringar. På detta område borde därför en kraftig motkonjunktur kunna sättas in. Svårigheten att få till stånd en enhetlig inriktning av investeringsverksamheten i samklang med den allmänna ekonomiska politiken ligger framför allt däri, att besluten om investering äro decentraliserade till olika offentliga institutioner och enskilda företag. De statliga organ, som närmast svara för konjunkturpolitikens utformning, ha endast i begränsad omfattning ett direkt inflytande över investeringsbesluten. Dessa svårigheter föreligga på samtliga de huvudområden för investeringsverksamheten, som ovan berörts. Vad gäller det enskilda näringslivets investeringar kan en samordning tänkas komma till stånd genom tre olika metoder, nämligen en frivillig samordning, statliga stimulanser till utjämning av enskilda investeringar eller en direkt kontroll. En direkt statlig kontroll utövas för närvarande av byggnadsberedningen och statens arbetsmarknadskommission med stöd av lagen om byggnadstillstånd. Motivet för denna kontroll är knappheten på råvaror och arbetskraft. Tagen för sig kan denna kontroll endast hålla investeringsverksamheten till-

86 baka men däremot ej uppmuntra densamma annat än negativt genom frånvaron av förbud. Ur konjunkturpolitisk synpunkt kunna sådana kontrollåtgärder icke i allmänhet vara ett lämpligt instrument, då man i fråga om näringslivets investeringar i främsta rummet bör eftersträva att stimulera till ökade investeringar under lågkonjunkturen. Kontrollåtgärder av nu tillämpat slag kunna dock i framtiden bli aktuella i vissa fall, exempelvis i en ny krigssituation. Vid de mera normala konjunkturförändringar, som här närmast avses, synes däremot kunna förutsättas, att systemet med byggnadstillstånd för näringslivets investeringar i dess nuvarande form är avvecklat. En annan sak är, att denna lagstiftning sannolikt måste kvarstå under en övergångstid efter kriget, till dess knappheten på byggnadsmaterial övervunnits. Därefter bör lagstiftningen avskaffas och med hjälp av erfarenheterna under kriget ersättas med åtgärder, som skapa möjligheter att främja en ändamålsenlig användning av arbetskraften, särskilt med hänsyn till säsongväxlingarna inom byggnads- och anläggningsverksamheten. Därvid bör man i främsta rummet söka utjämna byggnadskostnadernas säsongväxlingar. Åtgärder från företagens sida i syfte att utjämna investeringarna kunna innebära en ekonomisk uppoffring från företagens sida, och det är i sådana fall icke orimligt att räkna med, att sådana prestationer uppmuntras genom ekonomiska stimulanser av olika slag. Några olika former av sådana stimulanser skola här nämnas, utan att kommissionen därmed i detta sammanhang tagit ställning till deras lämplighet. a) Direkta bidrag med en del av investeringsbeloppet förekomma främst inom jord- och skogsbruket. Tanken att variera dessa bidrag med konjunkturerna har upptagits i jordbrukskommitténs förslag (SOU 1944:14). Stödåtgärder av detta slag torde icke vara aktuella på andra områden av näringslivet. b) Sedan en tid ha vissa beskattningsformer prövats, som avse att stimulera investeringarna under lågkonjunkturer. Företagen ha sålunda haft möjlighet att göra skattefria avsättningar till konjunkturinvesteringsfonder. Detta system har emellertid av olika skäl hittills icke vunnit någon större anslutning och problemet att utsträcka och variera dessa anordningar synes därför vara aktuellt. Bland annat vore det värt att överväga, huruvida en sådan fondering även skulle kunna avse underhåll och reparationer. Man kan emellertid tänka sig även andra skattetekniska reformer, som skulle verka i samma riktning. Vissa förslag till sådana reformer ha på kommissionens anmodan framlagts av näringslivets representanter inom denna och äro föremål för kommissionens överväganden i annat sammanhang. c) Räntepolitiken. Utformningen av den allmänna räntepolitiken är givetvis av stor betydelse, särskilt för mera långsiktiga investeringar inom näringslivet. Dess samordning med konjunkturpolitiken får betraktas som en självklar sak. I detta sammanhang bör också räntesättningen på lån från statens fonder beaktas. Därjämte borde emellertid prövas, om icke på frivillig väg en samordning

87 av näringslivets investeringar ined den allmänna konjunkturpolitiken i högre grad än hittills skulle kunna komma till stånd. Delvis kan en anpassning till denna politik antagas överensstämma med näringslivets intressen, då företagen måste vara intresserade av att arbetskraften på orten kan hållas i arbete. Men vidare blir sannolikt även i framtiden investeringskostnaden lägre under låg- än under högkonjunktur, även om man i betydande grad lyckas utjämna konjunkturväxlingarna. Man bör även kunna påräkna, att företagen i viss utsträckning äro beredda att göra avsteg från en snäv räntabilitetskalkyl, då ju en gynnsam allmän konjunkturutveckling ligger i allas intresse. Under en depression efter kriget komma bättre förutsättningar än tidigare för en sådan anpassning att föreligga, lack vare näringslivets relativt konsoliderade ställning. Det är naturligt att en sådan samordning av åtgärderna inom alla de företagsenheter, som i sista hand fatta beslut om investeringar, kommer till stånd genom medverkan av näringslivets organisationer. Organisationerna kunna väntas påverka sina medlemmars beslut dels genom upplysning om det konjunkturpolitiska programmet, dels genom den propaganda och den personliga påverkan, som äro möjliga inom dessa organisationer. Ett åtagande från organisationernas sida att medverka till en viss konjunkturpolitik bör genom överläggningar inom dessa kunna omsättas i en medverkan från det enskilda företaget. I samband med åtgärderna för att utjämna konjunkturväxlingarna i investeringsverksamheten torde även böra beaktas förskjutningarna i näringslivets fördelning på olika orter och landsdelar. De strukturella förändringar, som vanligen bilda ett väsentligt inslag i konjunkturutvecklingen, medföra ofta förändringar i denna lokala fördelning. En strukturell tillbakagång för en viss näringsgren uppväges sålunda icke alltid av en motsvarande uppgång inom andra näringsgrenar på samma ort eller inom samma landsdel. Följden kan då bli, att den totala sysselsättningen inom ett område går tillbaka, medan den ökas på andra håll. Särskilt kunna sådana förskjutningar framträda inom områden, där industrien är starkt specialiserad. Som exempel må nämnas nedgången av sysselsättningen i de norrländska sågverksdistrikten. I viss utsträckning är det med hänsyn till näringslivets effektivitet önskvärt att en motsvarande anpassning av befolkningens fördelning på olika orter kommer till stånd. Sysselsättningspolitikens målsättning kan icke vara att konservera sysselsättningen i samma omfattning som tidigare på alla enskilda orter och inom alla landsdelar, lika litet som inom de enskilda näringsgrenarna. En nedgång av näringslivet inom en ort eller inom en hel landsdel kan emellertid vålla en rad sociala olägenheter. Man måste även räkna med en ofrånkomlig trögrörlighet hos vissa delar av befolkningen. I viss utsträckning kan det därför vara motiverat att söka få till stånd en utveckling av ny produktion inom områden, som äro utsatta för en strukturell tillbakagång. Även andra skäl tala för att i samband med konjunkturpolitiken på investeringsområdet ägna uppmärksamhet åt den lokala utvecklingen av produktion och sysselsättning. Här må sålunda erinras om önskvärdhe-

88 ten att Norrland i större utsträckning tillföres hemmamarknadsindustrier, som kunna motväga de starka konjunkturväxlingarna inom den där lokaliserade exportindustrien. En ensidig utveckling inom ett område av industrier med enbart manlig eller kvinnlig arbetskraft har även visat sig vara olycklig, icke minst ur befolkningspolitisk synpunkt. Problem av här berört slag torde i betydande utsträckning kunna lösas genom en ändamålsenlig upplysning om de faktiska förhållandena. Företagen kunna i växande grad väntas bli lockade dit, där ett överskott på arbetskraft finns tillgängligt. Liknande metoder, som ovan föreslagits bli tillämpade för att påverka investeringarnas tidsfördelning, synas emellertid också i vissa fall kunna tillämpas för att — i den mån så är möjligt med hänsyn till de tekniskt-ekonomiska förutsättningarna och lämpligt med hänsyn till näringslivets effektivitet — påverka produktionens fördelning på olika orter. Man bör sålunda kunna räkna med en frivillig medverkan från näringslivets sida för att påverka utvecklingen i gynnsam riktning. De resultat, som kunna uppnås genom sådana frivilliga strävanden, belysas av de insatser som företag inom Norrlands skogsindustri gjort för att utveckla nya produktionsgrenar och omskola sitt folk för nya sysselsättningar. Även möjligheterna att påverka lokaliseringen genom olika former av stimulanser böra övervägas.

F ö r s l a g till ett i n v e s t e r i n g s r å d . Hur olika åtgärder i syfte att utjämna investeringarna skola utformas och vilka åtgärder, som i olika konjunkturlägen böra vidtagas, torde lämpligen göras till föremål för samråd mellan de representanter för Eders Kungl. Maj :t, som ha ansvar för konjunkturpolitiken, och representanter för de nyss nämnda organisationerna. Detta samråd synes böra ges en permanent form genom bildandet av ett investeringsråd. Rådets uppgift synes främst böra vara att utgöra ett forum för överläggningar, som syfta till att, på grundval av en översikt över konjunkturläget inom näringslivet, utforma riktlinjer för konjunkturpolitiken vad gäller investeringsverksamheten. Rådets verksamhet skulle främst vara inriktad på det privata näringslivets anläggningar i fast och rörligt kapital (byggnader, anläggningar och maskiner, respektive lager). I sådant sammanhang k a n rådet emellertid ha anledning u p p m ä r k s a m m a investeringsverksamheten på andra områden och särskilt då de offentliga investeringarnas anpassning efter konjunkturläget i näringslivet. Uppmärksamhet bör även ägnas åt den ovan berörda frågan om investeringarnas fördelning på olika orter. Det ligger i sakens natur, att de slutsatser som dragas inom ett sådant råd icke kunna få karaktären av beslut, som fattas av rådets majoritet, utan av vid bordet träffade frivilliga överenskommelser angående riktlinjer för investeringspolitiken, som det sedan ankommer på vederbörande att var på sitt håll verka för att de omsättas i praktiken. I vissa fall kan det dock bli aktuellt, att rådet avger offentliga utlåtanden och rekommendationer för att

89 informera olika parter respektive befrämja olika åtgärder, antingen dessa skola vidtagas av samhället eller enskilda. Näringslivets investeringsverksamhet står i intimt samband med konjunkturpolitiken i alla dess former, sådan den utformas av statsmakterna. Det skulle därför vara önskvärt, att Eders Kungl. Maj:t läte sig representeras inom investeringsrådet. Som medlemmar av investeringsrådet synes i övrigt böra ingå: representanter för den statliga investeringsberedningen, arbetsmarknadskommissionen och byggnadslånebyrån, representanter för såväl export- som hemmamarknadsindustri samt för lantbruket, utsedda av Sveriges Industriförbund, respektive Sveriges Lantbruksförbund, representanter för arbetsmarknadens parter, utsedda av Landsorganisationen i Sverige och Svenska Arbetsgivareföreningen, samt representanter för Kooperativa Förbundet och Sveriges Köpmannaförbund. Representanter för andra näringsgrenar samt lokala intressen inom förvaltning och näringsliv torde få adjungeras vid behov. Skulle det av kommissionen föreslagna organet för lagringsfrågor komma till stånd, torde det böra representeras i rådet. De frågor, som behandlas inom investeringsrådet, äro i regel av en sådan art, att de erfordra en konjunkturteoretisk belysning. Det föreslås därför, att ledaren för konjunkturinstitutets undersökningar förordnas att såsom sakkunnig deltaga i rådets överläggningar. Till grund för rådets överläggningar böra läggas ingående undersökningar rörande utvecklingstendenserna inom olika delar av näringslivet, särskilt i fråga om investeringsverksamheten. Det kan förutsättas, att vederbörande näringsorganisationer genom egna utredningsorgan, exempelvis Industriens utredningsinstitut, låta verkställa fortlöpande undersökningar rörande utvecklingstendenserna inom respektive områden av näringslivet, översikten över det allmänna konjunkturläget torde kunna för rådets räkning utföras av konjunkturinstitutet. Då redan existerande utredningsorgan sålunda kunna väntas stå till förfogande, bör investeringsrådets eget sekretariat kunna givas en begränsad omfattning. Med hänsyn till den stora vikten av att de förberedande diskussionerna inom det åsyftade investeringsrådet så snabbt som möjligt kunna taga sin början, vill kommissionen understryka angelägenheten av att ett dylikt snarast kommer till stånd. Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering får sålunda hemställa att Eders Kungl. Maj:t anmodar ovan föreslagna näringsorganisationer alt utse representanter i ett investeringsråd samt i övrigt vidtager de åtgärder som från statens sida erfordras för rådets bildande. I behandlingen av detta ärende ha förutom undertecknad, ordförande, deltagit samtliga kommissionens ledamöter med undantag av herrar Gustafsson

90 och Ohlin. Beträffande sammansättningen av det föreslagna investeringsrådet har en till detta utlåtande fogad reservation avgivits av herrar Hérnod, Liedberg, Nordenson, Söderlund, Wehtje och Åselius, vari förordas att plats i rådet borde beredas även representanter för andra ledande organisationer inom näringslivet än som ovan föreslagits. Reservation har vidare anförts av herr von Heland, som önskat bereda representation i investeringsrådet även för Riksförbundet landsbygdens folk. Stockholm den 4 oktober 1944. Underdånigst Kommissionen för ekonomisk

efterkrigsplanering

GUNNAR MYRDAL Ingvar

Svennilson

91 Särskilt

yttrande

av herrar Hérnod, Liedberg, Nordenson, Söderlund, Wehtje beträffande förslaget om investeringsråd.

och

Åselius

Med avseende å rådets sammansättning kan man tänkas följa endera av två huvudlinjer, nämligen antingen att begränsa omfattningen till några få alldeles påtagligt primärt intresserade grupper eller ock att söka få sammansättningen så allsidig som möjligt. Vi ha för vår del hävdat den förstnämnda linjen som den mest ändamålsenliga, därvid vi givetvis förutsatt, att rådet vid behov skulle komma att rådgöra med representanter för olika näringsorganisationer. Då emellertid rådet enligt majoritetsförslaget skulle komma att erhålla en omfattning, som går utanför berörda, starkt begränsade ram, följer därav enligt vår mening, att man konsekvent bör följa den andra huvudlinjen, nämligen att direkt i rådet få representerad all den sakkunskap, som kan vara av värde för dess verksamhet. Med hänsyn därtill bör plats i rådet enligt vår mening beredas även för andra ledande organisationer inom näringslivet.

KOMMISSIONEN F °R EKONOMISK

Bilaga till skrivelse ang. investeringspolitiken

EFTERKRIGSPLANERING

Avvägningsproblem inom sysselsättningspolitiken efter kriget. I.

Problemställningen.

Det säger sig självt, att ju högre man eftersträvar att hålla sysselsättningen under en depression, desto större krav ställes på avvägningen mellan de åtgärder, som ingå i sysselsättningspolitiken. Desto mera ingripande måste nämligen dessa åtgärder påverka hela samhällsekonomien både på kort och lång sikt. Att finna åtgärder, som tillsammans äro ägnade att resultera i en viss sysselsättningsgrad, är mot bakgrunden av krigstidens erfarenheter icke något svårlöst problem. Men samma resultat, mätt i antal sysselsatta personer, bör i princip kunna uppnås genom flera olika kombinationer av åtgärder, som i växlande grad innebära risker för en mindre gynnsam ekonomisk utveckling. De risker, som hota vid en långt driven sysselsättningspolitik, kunna indelas i följande grupper: a) Risk för en sänkt effektivitet hos näringslivet både på kort och lång sikt: Sysselsättningspolitiken återför arbetskraften till arbete antingen på det område, där den tidigare varit sysselsatt, eller på ett nytt. Däremot svara olika risker. Å ena sidan kan produktionen konserveras på områden, där en tillbakagång ligger i linje med den ekonomiska utvecklingen. Samtidigt förhindras utvecklingen mot en ny produktionsinriktning. Å andra sidan kan en viss inriktning av sysselsättningspolitiken innebära en tillfällig omställning av produktionen, som i jämförelse med en oförändrad produktionsinriktning sannolikt på kort sikt medför en sänkning av produktionens effektivitet, och som kan försvåra en snabb återhämtning, när en konjunkturförbättring åter inträder. b) Risk för en inflationsartad stegring av löner och priser: Sysselsättningspolitikens åtgärder äro i huvudsak expansionistiska till sin innebörd; de öka inkomster och köpkraft. Ju högre kravet på sysselsättning ställes, desto större blir i vissa lägen risken att löner och priser komma på glid uppåt. Men även härvidlag bör kombinationen av åtgärder påverka resultatet. II.

Sysselsättningsåtgärdernas inriktning.

Det står redan från början klart, att möjligheten att förverkliga en framgångsrik sysselsättningspolitik efter kriget med små ogynnsamma verkningar av ovan angivet slag i hög grad underlättas, om sysselsättningsåtgärderna kunna planmässigt inriktas på olika grenar av näringslivet, respektive lokala områden. I analogi med finansvetenskaplig terminologi skulle man kunna tala om olika åtgärders incidensområden, d. v. s. det område, där en ökning av inkomster respektive sysselsättning kommer till stånd. Åtgärderna träffa närmast ett primärt incidensom-

94 rade men därjämte uppstå genom konjunktureli spridning sekundära verkningar, vanligen på ett vidare incidensområde. Vissa åtgärder ha ett begränsat och skarpt avgränsat primärt incidensområde, medan andra redan primärt få en vidare sprid ning inom ett område, vars gränser på förhand i regel te sig relativt vaga. Man kan därför tala om åtgärder med mera speciell och andra med mera generell jncidens. I det följande lämnas en kort översikt över olika viktigare åtgärder, som kunna ingå i statens konjunkturstabiliserande politik. Förteckningen är icke avsedd att vara uttömmande och incidensområdet har endast angivits i grova drag. Verkningarna av åtgärder med i regel relativt generell incidens, som penning- och allmän prispolitik, ha lämnats åsido. Primärt incidensområde: Exportproduktion. Generellt. (Påverkar samtidigt i växlande grad hemmamarknadsindustriens konkurrensläge.)

Åtgärd:

Ändring av valutakurser.

Handelspolitiska åtgärder och handelsavtal m. m).

(betalnings-

Ofta av mera generell verkan. Kunna vid en mera ingående reglering av utrikeshandeln inriktas på speciella grenar av exportindustrien (respektive med importen konkurrerande industrier).

Exportkrediter. Lagring av exportvaror.

Särskilda exportindustrier. Särskilda exportindustrier.

Förändringar av räntenivån.

Kapitalvaruproduktion. Främst långsiktiga investeringar i byggnader och anläggningar.

Konjunkturutjämnande mer.

beskattningsfor-

Bidrag till investeringskostnaden, speciella lånevillkor.

Bostadspolitiska åtgärder.

Det enskilda näringslivets investeringar, Jord- och skogsbrukets investeringar. Kommunala investeringar. Möjligheter föreligga till anpassning efter lokala arbetslöshetsläget. Bostadsbyggande.

Statlig investeringsplanering.

Offentliga byggnader och anläggningar.

Lagring.

Råvaror och halvfabrikat m. m.).

Kontantbidrag till arbetslösa.

Sänkning av skatter: direkta.

(byggnadsjärn

Konsumtionsvaruproduktion. Beroende på kontantbidragens relativa höjd, upprätthålles en större eller mindre del av den vid full sysselsättning framträdande efterfrågan på konsumtionsvaror med även den lokala fördelningen i huvudsak bevarad. Fördelningen på inkomstgrupper beroende på progressiviteten hos beskattningen. Incidensen i fråga om produktionsområde svår att förutsäga; varierar med inkomstelasticiteten för efterfrågan på olika varor.

95 Åtgärd:

Primärt incidensområde:

Sänkning av skatter: indirekta

Dispositionen av inkomstanvändningen påverkas genom skattesänkningens fördelning på olika varor.

Prissänkningsaktioner, förändringar i av- Konsumtionsökningen kan genom valet betalningsvillkor, subventioner, beställ-( av åtgärder inriktas på speciella varuningar för socialvård m. m. områden. Beträffande olika åtgärders sekundära incidensområden är vår kunskap relativt begränsad. I främsta rummet kan man emellertid räkna med en mot varje primärt inkomsttillskott svarande ökning av efterfrågan på konsumtionsvaror. Beträffande verkningarna på konsumtionen bör i övrigt gälla, att om man lyckas återställa sysselsättningen och därmed också inkomsterna på ett område genom någon åtgärd, dess sekundära incidensområde tämligen nära bör svara mot det tidigare bortfallet av sysselsättning och att å andra sidan det sekundära incidensområdet för åtgärder med olika primär incidens i huvudsak bör vara relativt likartad i fråga om spridningen på olika delar av produktionen men växla lokalt med åtgärdernas primära incidens. Vad gäller den sekundära incidensen på investeringsområdet måste större ovisshet råda. Uppstår på det primära incidensområdet en ökning av produktionen, som kräver en utbyggnad av kapaciteten, måste återverkningar på investeringsverksamheten uppstå. Sekundärt kan även lagerhållningen i näringslivet komma att påverkas. I övrigt växla verkningarna på investeringsområdet med den inverkan de allmänna resultaten av sysselsättningspolitiken utöva på företagens likviditet, löpande vinstresultat samt framtidsförväntningar, kommunernas finanser o. s. v. Det ligger i sakens natur, att — i jämförelse med de primära verkningarna av en sysselsättningsskapande åtgärd — de sekundära verkningarna på sysselsättningen i regel sprida sig över ett större område; de kännetecknas enligt den här tillämpade terminologien av en mera generell incidens. Detta förhållande försvårar sysselsättningspolitiken, om dess uppgift är att genom olika åtgärder återställa sysselsättningen på ett begränsat produktionsområde. Sekundärt gå verkningarna lätt vidare med en spridning, som är svår att förutse. I vissa konjunkturlägen kan det därför bli aktuellt att motverka de sekundära mera generella verkningarna av de sysselsättningsskapande åtgärderna, exempelvis genom finanspolitiska åtgärder, som begränsa inkomster och köpkraft, och som redan primärt ha en relativt generell incidens. III.

Struktur- och konjunkturförändringar s o m orsaker till arbetslöshet.

En grundläggande förutsättning för avvägningen mellan olika sysselsättningsåtgärder blir frågan, i vad mån arbetslösheten framkallats av konjunkturella eller strukturella faktorer. Förändringar av konjunkturell art stå i ett sådant sammanhang med en allmän konjunkturrörelse, att nedgången i den ekonomiska verksamheten i en senare konjunkturfas följes av en motsvarande uppgång. De strukturellt betingade förändringarna i produktionen äro däremot engångsföreteelser •—• åtminstone om man begränsar betraktelsen till en vanlig konjunkturcykel. Bland faktorer av strukturell art som kunna påverka produktionsutvecklingen må följande nämnas: förändringar i den inhemska efterfrågan på grund av förändringar i befolkning, socialstruktur eller smak (exempel: en till följd av befolkningsutvecklingen på längre sikt vikande efterfrågan på bostäder); förändringar i utrikeshandelns förutsättningar i fråga om efterfrågan på exportvaror eller utbudet av importvaror (exempel: ökad självförsörjning i exportländer

96 som en följd av längre driven industrialisering, respektive skärpt konkurrens för den inhemska produktionen som en följd av en teknisk utveckling i utlandet); tekniska förändringar (exempel: nya kommunikationsmedel tränga tillbaka äldre); förändringar i tillgången på råvaror (exempel: nedgång i skogens avkastning sedan urskogsförråden uttömts). Varje konjunkturrörelse betingas i regel av en kombination av strukturella och konjunkturella faktorer. Varje konjunkturcykel får i väsentlig mån sin egenart genom de speciella strukturfaktorer, som genom olika konjunkturmekanismer påverka konjunkturförloppet. Strukturförändringarna utgöra samtidigt det inslag i konjunkturrörelsen, som på längre sikt sätter sin prägel på den ekonomiska utvecklingen. En förutsättning för att ett framåtskridande på längre sikt skall komm a till stånd är, att dessa strukturförändringar icke hämmas utan att en anpassning till dem sker under konjunkturförloppet. Det råder inget tvivel om, att konjunkturväxlingarna efter detta världskrig liksom efter det förra komma att i särskilt hög grad präglas av djupgående, strukturella förändringar. Att sådana måste framträda på det internationella området, av vilket vårt näringsliv är i så hög grad beroende, står utan vidare klart. Världsekonomien har under kriget genomgått och kommer som en följd av kriget ytterligare att genomgå synnerligen ingripande förändringar. Den politiska strukturen kommer att förändras på ett genomgripande sätt. Produktionsapparaten i olika länder har under kriget pä ett revolutionerande sätt byggts ut respektive rivits ned. Tekniska framsteg, som gjorts under krigsansträngningarna, ha ackumulerats och komma efter kriget att överföras till den normala produktionen. En anpassning till dessa strukturfaktorer måste bli ett av näringslivets huvudproblem efter kriget och måste också komma att sätta sin prägel på en ekonomisk politik, som strävar att upprätthålla sysselsättningen. Även inom det svenska näringslivet har under kriget en utbyggnad av produktionsapparaten ägt rum, som på vissa punkter måste följas av en avveckling efter krigets slut. Detta gäller främst vissa delar av ersättnings- och rustningsproduktionen. Att i efterhand fastställa de av strukturella faktorer framkallade förändringar, som på längre sikt ägt rum i näringslivet, möter i regel mindre svårigheter. Däremot är det givetvis svårt att under den löpande konjunkturutvecklingen bedöma, i vad mån förändringarna i produktion och sysselsättning äro av enbart konjunkt u r e n eller även av strukturell art. Svårigheterna sammanhänga främst därmed, att utvecklingstendenser av strukturell art ofta döljas av kortsiktiga konjunkturrörelser. En strukturförändring som medför, att produktionen på ett visst område på längre sikt går tillbaka, döljes sålunda ofta tillfälligt under en högkonjunktur men träder med desto större kraft fram under den påföljande depressionen. En strukturellt betingad utvidgning av produktionen slår å andra sidan vanligen igenom under högkonjunkturen. Strukturfaktorernas verkningar på produktion och sysselsättning framträda sålunda i väsentlig grad parallellt med förändringar av tillfällig konjunkturen art. Det fordras därför en särskild skärpa hos konjunkturanalysen för att kunna urskilja dem. Svårigheter att särskilja förändringar av konjunkturen och strukturell art skulle kvarstå, även om man lyckas att i viss grad utjämna konjunkturrörelserna. Till de faktorer, som måste hållas isär, fogas då de till sin inriktning växlande motåtgärder, som den ekonomiska politiken sätter in för att stabilisera konjunkturen. För en konjunkturanalys, som skall bilda underlag för sysselsättningspolitiken, måste det framstå som en av de viktigaste uppgifterna att söka särskilja bestående strukturförskjutningar och tillfälliga konjunkturväxlingar i produktion och sysselsättning. För att denna uppgift skall kunna lösas, fordras ett djupgående studium av förändringarna i olika strukturella faktorer, av de fria konjunktursammanhangen samt av den konjunkturpäverkande ekonomiska politiken. För att upp-

97 nå ett så tillfredsställande resultat som möjligt vore det önskvärt att kunna ställa prognoser relativt långt in i framtiden. Vissa möjligheter till prognos ha redan utnyttjats: För industriens investeringar göras prognoser ett år framåt. Byggnadslånebyrån upprättar prognoser för bostadsbyggandet. För de mekaniska verkstäderna insamlas av statens industrikommission uppgifter om orderstock och beräknad orderingång. Som ett exempel från exportområdet må nämnas, att skogsindustrien regelbundet för statens arbetsmarknadskommission framlägger en prognos för sysselsättningen under de närmaste månaderna. Genom sådana prognoser kan tid vinnas för en analys av utvecklingstendenserna, som kan tjäna som underlag för en lämplig avvägning av sysselsättningspolitiken. 1 IV.

Avvägningsfrågor.

a) Åtgärder på primåra depressionsområden. En analys av konjunktur- och strukturfaktorer av det slag, som ovan berörts, bör leda fram till en uppfattning om, på vilket område en konjunkturförsämring' — vare sig strukturellt eller konjunkturellt betingad — primärt har satt in. Därifrån bör kunna skiljas sekundära förändringar, som inträda under konjunkturförloppet. Vid de ingående undersökningar av konjunkturutvecklingen i Sverige under mellankrigsperioden, som företagits av konjunkturinstitutet, har man exempelvis ansett sig kunna fastslå, att de svenska konjunkturrörelserna främst framkallats gen . ? m . f ö r ä n d r i n g a r På utlandsmarknaderna. Förändringar i exporten ha därvid i förhållande till den allmänna svenska konjunkturutvecklingen framstått som en primär faktor i konjunktursammanhanget. En sådan analys av orsaker och verkningar i konjunkturförloppet måste bli av den största betydelse för sysselsättningspolitiken. Flera skäl tala nämligen för, att ; dess första försvarslinje bör vara att söka återställa sysselsättningen på depressionsområden som framstå som primära i konjunktursammanhanget. Ett återställande av sysselsättningen på de primära depressionsområdena kan beräknas återställa produktionens struktur på ett sätt, som svarar mot den tidigare uppbyggda produktionsapparaten och den på olika områden tillgängliga arbetskraften, detta även på de sekundära depressionsområdena. Åtgärdernas omfattning kan begränsas. Genom att »stämma i bäcken» slipper man »dämma i ån». Om denna försvarslinje^ kan hållas, skulle samtidiga direkta stödåtgärder på sekundära depressionsområden icke blott vara överflödiga utan skulle även kunna framkalla skadliga verkningar. De skulle nämligen sannolikt leda till en överdimensionering av dessa områden, och därför medföra samma risk för sänkt effektivitet och inflationstendenser som varje tillfällig överdimensionering av ett område som ett led i sysselsättningspolitiken (jfr nedan). Den ovan angivna huvudprincipen för sysselsättningspolitiken innebär icke med nödvändighet, att man främst inriktar åtgärderna på de områden, som uppvisa de mest utpräglade depressionssymtomen. Särskilt konjunkturkänsliga områden kunna nämligen mycket väl intaga en sekundär ställning i konjunktursammanhangen. Exempelvis kan en nedgång av exporten, med minskade inkomster som följd, i särskilt hög grad drabba produktionen av varaktiga konsumtionsvaror, möbler, inventarier, bilar m. m. Konjunkturkänsligheten bör emellertid i allmänhet vara stor även i motsatt riktning, och ett begränsat inkomsttillskott på det primära depressionsområdet bör medföra ett relativt starkt uppsving för de sekundärt drabbade näringsgrenarna. För en politik som inriktas på själva depressionshärdarna måste det vara angeläget att kunna ingripa på ett tidigt stadium. Om detta icke sker, kan depressionen ^Frågan om möjligheterna att särskilja konjunktur- och strukturförändringar ha mera ingående diskuterats i Strukturella inslag i de senare årens ekonomiska utvecklinq, Medd från Konj. inst. Ser. B: 1, Stockholm 1939. " 7—448593.

98 så småningom sprida sig kumulativt både till konsumtions- och investeringsområdet på ett så omfattande sätt, att skadorna bli svåra att reparera. En bestående depression på primära eller sekundära områden försämrar vidare i längden företagens finansiella ställning och likviditet. Det därigenom försvagade underlaget för företagens investeringsverksamhet kan först så småningom förstärkas. »Förtroendet» till framtiden kan så småningom allt allvarligare rubbas, och blir allt svårare att återställa. En tids nedgång i konsumentinkomsterna verkar i samma riktning. Blir depressionen långvarig, tar det sedan tid, innan skulder hinna avbetalas och likviditeten förbättras, så att större utgifter kunna göras. Åtgärder för att återställa sysselsättningen på en senare tidpunkt måste därför — ceteris paribus, d. v. s. om de yttre konjunkturförutsättningarna icke förbättrats — sannolikt göras mera omfattande. Det räcker då måhända ej att ingripa på de primära depressionsområdena. Man kan därigenom icke hålla uppe en sysselsättning i hela produktionsstrukturen. Omfattande åtgärder bli sannolikt nödvändiga även på sekundära depressionsområden, både i fråga om investeringar och konsumtion. Det är, som nedan skall visas, icke heller alltid lämpligt eller ens möjligt att hålla uppe sysselsättning och inkomster på de primära depressionsområdena. Man tvingas även då att — som en andra försvarslinje — falla tillbaka på åtgärder som direkt inriktas på de sekundära depressionsområdena. b) Åtgärder

vid strukturella

förändringar

i

produktionen.

Risken med en sysselsättningspolitik, som söker ingripa så snabbt som möjligt på primära depressionsområden, är, att en strukturellt betingad omställning av produktionen kan förhindras och att en på längre sikt oekonomisk inriktning av produktionen därigenom kan konserveras. Den svenska sågverksindustrien erbjuder ett exempel på ett område, där ett försök gjorts, att som ett led i sysselsättningspolitiken motarbeta i längden ofrånkomliga utvecklingstendenser. Råvarubasen är i detta fall begränsad och stödåtgärder på en ort, av det slag som tidigare företagits, leda förr eller senare till en nedgång av sysselsättningen på annat håll. Visar det sig att nedgången på ett produktionsområde är av strukturell art, träda givetvis åtgärder för att öka rörligheten hos arbetskraften över till ett, annat produktionsområde i förgrunden. En sådan rörlighet behöver ej med nödvändighet innebära en lokal förflyttning, eftersom produktionen inom någon annan näringsgren kan tänkas bli utvecklad på samma plats. I en sådan situation har även stimulans åt ny företagsamhet (icke med nödvändighet i nya företag) sin givna plats som ett led i sysselsättningspolitiken. Åtgärder för att undanröja beskattningsformer, som försvåra företagsamhetens utveckling, kunna ur sådana synpunkter framstå som motiverade. I den mån den strukturella nedgången drabbar ett område med starkt specialiserat näringsliv (en motsvarighet till de engelska »special areas») blir det aktuellt att vidtaga åtgärder för att dit locka produktion av annat slag. Utvecklingen av ny produktion går i vissa fall ej så snabbt, att genom strukturell förändring frigjord arbetskraft omedelbart kan överflyttas dit. Nya sysselsättningsområden kunna i regel ej skapas genom utnyttjande av gammal produktionskapacitet, utan det fordras en utbyggnad i viss riktning genom ny företagsamhet. En sådan utbyggnad kan bland annat vara beroende av den internationella konjunkturen. Om man icke avvaktar dess stabilisering utan forcerar utbyggnaden av nya produktionsenheter, kan man riskera, antingen att felinvesteringar göras på exportområdet eller att produktionen genom omställning mot hemmamarknaden vrides över i autarkisk riktning. Möjligheterna att snabbt finna vägar för en utveckling av ny hemmamarknadsindustri böra ju i stort sett vara större än på exportområdet. Men även här hotar risken för felinvestering respektive sänkt effektivitet, om man forcerar utvecklingen i viss riktning utan att avvakta utveckling av teknik och organisation respektive initiativ av verkligt nyskapande slag.

99 Vid en strukturell nedgång i produktionen synes det på grund av de anförda skalen motiverat att räkna med att det kan komma att erfordras en till sin längd växlande väntetid, innan arbetskraften kan finna stadigvarande sysselsättning på ett nytt produktionsområde. Sysselsättningsåtgärderna få i sådana fall delvis gestaltas provisoriskt, exempelvis i form av tillfälliga beställningar eller offentliga arbeten, som snabbt kunna avbrytas, såvida icke en förkortning av arbetstiden med kontant utfyllnad av lönen, finansierad med offentliga medel, framstår som den mest tillfredsställande lösningen. Redan med hänsyn till den tvekan, som ofta kan komma att råda, huruvida en förändring av strukturell art föreligger eller icke, bör det ofta vara motiverat att tillgripa åtgärder av provisorisk karaktär. c) Åtgärder pä sekundära depressionsområden. Ovan ha skäl anförts för den huvudregeln inom sysselsättningspolitiken, att man i framstå rummet bör söka återställa sysselsättningen på de primära depressionsområdena. Kunde en sådan politik konsekvent genomföras, skulle i bästa fall en tillfällig omställning av näringslivet under en depression helt kunna undvikas De avsteg frän en sådan politik, som måste göras med hänsyn till de strukturella förskjutningarna i näringslivet, ha ovan behandlats. Men vidare äro pä vissa områden möjligheterna begränsade att i erforderlig grad påverka sysselsättningen. Särskilt galler detta av självklara skäl exporten. Under tiden närmast efter kriget tillkommer som ett annat möjligt hinder brist på råvaror. I sådana fall måste — även om det galler en nedgång, som beräknas vara betingad av en kortsiktig konjunkturförsamrmg — åtgärderna begränsas till att ge tillfällig sysselsättning på något annat område eller i varje fall inkomst åt den friställda arbetskraften. Situationen kan då komina att te sig på följande sätt: Produktionen inom en exportindustri går ned och enskilda inkomster inom denna industri beräknas därigenom falla bort till ett belopp av 100 milj. kr., per år räknat. Därav återställas 25 milj. kr genom åt£ 5 „ f°!*. l a g r i n g a v e x P ° r t v a r a n i fråga, därför lämpad arbetskraft överflyttas till offentliga arbeten och uppnår där en inkomst av 25 milj kr Ytterligare 25 milj. kr. utdelas i kontanthjälp till inom exportindustrien kvarstående arbetslösa. Inkomsterna for enskilda ha sålunda gått ned till 75 milj. kr. I en däremot svarande grad uppstå sekundära depressionsverkningar bl. a. inom konsumtionsvaruprocluktionen. Reduktionen av företagsinkomsterna blir sannolikt proportionellt större med återverkningar främst pä investeringsverksamheten. De angivna åtgärderna äro sålunda icke tillräckliga för att uppväga hela den primära inkomstminskningen. Då — men först da — blir det motiverat att vidtaga åtgärder, som äro direkt inriktade pa att skapa sysselsättning pä de sekundära depressionsområdena. d) Tillfällig överdimensionering au vissa produktionsområden. Oyan ha angivits olika fall, då arbetskraften ej kan sysselsättas på sitt ordinarie produktionsområde och sysselsättning sålunda endast kan skapas genom att utvidga produktionen på något annat område. Har arbetslösheten uppstått genom en bestående strukturell tillbakagång, är det som ovan framhållits önskvärt att arbetskraften snarast möjligt kan flyttas över till någon mera permanent ny sysselsättning. Erbjuder sig icke någon sådan möjlighet omedelbart, eller har arbetslösheten uppstått genom en konjunkturnedgång, som betraktas som övergående återstår endast att tillfälligt bereda sysselsättning på ett nytt område, exempelvis 'bv^gnadsverksamheten, som tillfälligt överdimensioneras. Därigenom skapas en önskvärd motkonjunktur mot de depressionstendenser, som utgå från den primära arbetsloshetsharden. En sådan överdimensionering innebär emellertid också en snedbelastning av produktionssystemet, som ofta kan medföra även ogynnsamma ekonomiska verkningar. Vanligen måste man räkna med ett relativt lågt produktutbyte, nar ovan arbetskraft sättes in på ett nytt område; redan detta förhållande ar agnat att motväga fördelen av att arbetskraften blir sysselsatt. Men vidare upp-

100 står risk för en stegring av produktionskostnaderna, när produktionsapparaten överbelastas och mera oekonomiska enheter få tagas i bruk, för felinvesteringar på det utvidgade produktionsområdet, inklusive närmast berörd produktion av halvfabrikat och råvaror, samt för stegringar av priser, vinster och löner med detta område som utgångspunkt. Sannolikt komma dessa tendenser att växa i styrka ju mera ett produktionsområde överdimensioneras. Speciella svårigheter kunna uppstå i de fall, då betydande löneskillnader föreligga mellan olika produktionsområden. En tillfällig överdimensionering av området med den högre lönenivån kan då lätt verka desorganiserande på arbetsmarknaden. Svårigheter måste nämligen uppstå att, när konjunkturen åter förbättras, få till stånd en återflyttning av arbetskraften till området med lägre löner. Arbetskraftens fördelning på olika områden kan sålunda komma att mera permanent snedvridas. Risker av detta slag torde aktualiseras, om arbetskraften under en depression flyttar över från exportindustrien till någon hemmamarknadsindustri med högre löner, exempelvis byggnadsindustrien. Ur angivna synpunkter synes en större överdimensionering av den ordinarie byggnadsverksamheten, bostadsbyggande o. dyl., som ställer stora anspråk både på specialutbildad arbetskraft och byggnadsmaterial, erbjuda relativt stora risker. Riskerna reduceras väsentligt, om för det topptillskott av byggnadsverksamhet, som anses nödvändigt ur sysselsättningssynpunkt, väljes mindre materialkrävande arbeten, vilka som regel även kräva mindre av specialutbildad personal och speciell teknisk organisation. Som regel torde konsumtionsvaruproduktionen på grund av behovet av specialutbildad personal lämpa sig mindre väl för en tillfällig överdimensionering. Risken för stegringar av löner och materialpriser på det överdimensionerade produktionsområdet förefinnes även i detta fall, om icke motåtgärder vidtagas. Hänsyn måste dock även tagas till det förhållandet, att vid en överdimensionering av konsumtionsvaruproduktionen inkomsttillskotten motsvaras av ett okat utbud av varor, som sedvanemässigt helt eller till betydande del betalas ur löpande inkomster. (En liknande ställning intager sådant mera kortlivat produktionskapital som jordbruksmaskiner.) , En sänkning av en konsumtionsvaras pris genom subvention med ett visst belopp ökar visserligen i och för sig köpkraften i samma grad som om samma belopp lagts ned på kontantunderstöd eller investeringar. Men om efterfrågan pa varan i fråga är så elastisk, att konsumenternas utgifter för denna ökas, nar det pris de ta betala reduceras, kommer tydligen köpkraft att avledas från marknaden i övrigt och i motsvarande grad begränsas då risken för prisstegringstendenser pa andra varuområden. I fråga om varaktigare konsumtionsvaror bör man kunna räkna med sådana verkningar (efterfrågeelasticiteten större än 1). Sett ur en annan synpunkt innebär ju detta, att lånefinansierade statsutgifter tor att sänka priserna på varor med starkt elastisk efterfrågan icke ha samma allmänna koniunkturstimulerande verkan som motsvarande utgift nedlagd i kontantunderstöd eller långsiktiga investeringar. Fördelen av sådana på konsumtionen inriktade åtgärder blir sålunda mindre, ju större allmän expansionsverkan man vill åstadkomma, men å andra sidan större, ju mera risken för inflationsartade prisstegringar överväger. — Alternativt kan avsättningen av en konsumtionsvara tankas ökad genom a) en prissänkning, möjliggjord genom standardisering i förening med garantier för avsättning i långa serier eller b) för köparen gynnsammare avbetalningsvillkor - sålunda i båda fallen utan anlitande av subventionsmedel Vid en starkt elastisk efterfrågan begränsas verkningarna i detta fall till att kopkratt avledes från varumarknaden i övrigt. Kan en tillfällig omställning av produktionen mot nya områden uppnäs helt enkelt genom att utnyttja tidigare bestående produktionsenheter för nya ändamål, bortfalla de här anförda betänkligheterna. Man kan sålunda tänka sig att exportindustriens kapacitet delvis skulle kunna utnyttjas för att framställa varor for in-

101 hemska behov. Genom särskild stimulans skulle avsättningen på hemmamarknaden kunna ökas av jordbruksmaskiner, hushållsapparater e t c , som normalt skulle ha exporterats. På grund av exportindustriens starka specialisering äro emellertid möjligheterna till en sådan friktionsfri omställning starkt begränsade. Till slut må erinras därom, att de risker, som äro förenade med en tillfällig omställning av produktionen, givetvis undvikas på enklaste sätt genom att vidmakthålla arbetskraftens inkomster, i avvaktan på att arbete åter skall kunna beredas antingen på det ordinarie produktionsområdet eller mera permanent på ett nytt. V.

Allmänna synpunkter på risken för inflationstendenser.

Huvudprincipen för den sysselsättningspolitik, som här diskuterats, är ju, att under en depression genom olika åtgärder hålla köpkraften i samhället uppe och därigenom förhindra en sammankrympning av den ekonomiska verksamheten. Styrkan hos dessa expansionsverkningar ha i olika sammanhang diskuterats mycket ingående. Denna sida av problemet har därför i denna promemoria i huvudsak förbigåtts, och det har endast antagits, att olika åtgärder få »sekundära verkningar» på produktion och sysselsättning. Om den ekonomiska politiken inriktas 1 på att upprätthålla en »hög och jämn» sysselsättning, inställer sig emellertid även det motsatta problemet, nämligen hur man skall förhindra, att spänningen mellan köpkraft och produktiva resurser blir så stor, att resultatet endast delvis blir en ökad sysselsättning, emedan köpkraften delvis absorberas av höjda löner och priser. Statens utgifter för att öka sysselsättningen komma då delvis att åtgå för att finansiera en inflationsartad prisstegring. Erfarenheterna under kriget ha visat, vilka risker för penningvärdets stabilitet, som följa med en snedbelastning av näringslivet och en överdriven ökning av köpkraften. Icke blott varutillgången utan i stor utsträckning även tillgången på arbetskraft har varit otillräcklig för att vid gällande priser hela efterfrågan på varor skulle kunna tillfredsställas. Sådana förutsättningar bilda en jordmån för inflationstendenser. Konkurrensen mellan företagen om marknaden avtrubbas, tyngdpunkten förskjutes mot en konkurrens mellan köparna om de otillräckliga varumängderna, och därigenom tendera varupriserna att stiga. En dragkamp uppstår mellan företagen om den otillräckliga arbetskraften med tendenser till överrörlighet hos denna och lönestegringar vid sidan av kollektivavtalen som följd. På grund av frånvaron av konkurrens mellan företagen och lättheten att genomföra prisstegringar försvagas företagarnas intresse att hålla sina kostnader nere. Riskerna för sådana verkningar av en expansionistisk sysselsättningspolitik komma att växla icke blott med hur långt en sådan politik drives och hur olika åtgärder avvägas inbördes utan även med de yttre betingelserna för konjunkturutvecklingen. I motsats till under kriget bör man under normala konjunkturer kunna räkna med att den utländska konkurrensen håller tillbaka tendenser till prisstegring på stora delar av den svenska varumarknaden. Vid en tendens till allmänt prisfall, som härleder sig från utlandet, behöver en långt driven expansionistisk politik inom landet endast innebära en stabilisering av vissa delar av det svenska prisoch lönesystemet. Redan en sådan avvikelse reser emellertid, även om den icke innebär en försämring av penningvärdet, en rad problem för den ekonomiska politiken. Frågan om sysselsättningspolitikens inverkan på penningvärdet får sålunda, när den behandlas i det följande, ses i relation till den internationella prisutvecklingen, sådan den genom eventuellt växlande valutakurser förmedlas till den svenska marknaden. Det skulle givetvis föra för långt att i detta sammanhang ingå på hela frågan om hur sysselsättningsåtgärdernas sammanlagda omfattning bör avvägas med hänsyn till verkningarna på penningvärdet. Denna fråga för nämligen in på hela frågan om penning- och konjunkturpolitiken. Den tidigare diskussionen av olika orsaker

102 till arbetslöshet och möjligheterna att skapa sysselsättning ger emellertid anledning till ett ganska självklart påpekande. Tydligt är, att storleken av den kvarstående arbetslösheten icke kan användas som en enkel mätare av hur mycket längre de allmänna expansionsåtgärderna böra sträckas. Sysselsättningspolitiken kan, som ovan visats, icke utformas på ett rationellt sätt utan att hänsyn tages till de faktorer av konjunkturell och strukturell art, som framkallat arbetslösheten. Men även det andra ledet i jämförelsen, köpkraftsökningen, kan icke behandlas som en enhetlig storhet. Just när sysselsättningspolitiken drives så långt, att inflationsrisker uppstå, måste nämligen, som ovan framhållits, uppmärksamheten i särskild jjrad riktas på avvägningen mellan olika åtgärder med inriktning på olika produktionsområden. Icke heller risken för prisstegring kan betraktas som en enhetlig företeelse utan blir i hög grad beroende av hur expansionsåtgärderna träffa olika marknader och vilka förutsättningar, som där föreligga för utlösning av prisstegringstendenser. Risken för prisstegringar vid en spänning mellan köpkraft och varutillgång kommer tydligen att först aktualiseras på de områden, där utbudet ej är tillräckligt elastiskt för att kunna tillfredsställa en ökad efterfrågan utan större prisstegringar. Som regel kan man utgå ifrån att utbudselasticiteten är störst på de områden, där outnyttjade produktionsfaktorer finnas. Risken med en långt driven expansionspolitik är emellertid, att de anspråk på varor och tjänster, som därigenom komma att framträda, icke sammanfalla med den normala omsättningen på marknaden och därför ej heller svara mot det tidigare uppbyggda produktionssystemet i fråga om arbetskraft med olika specialisering, investeringar i produktionsmedel samt organisation. En sådan utveckling bör i viss mån kunna undvikas genom att på lämpligt sätt kombinera åtgärder med olika speciell incidens i fråga om sina verkningar på sysselsättningen. Ju högre kraven på sysselsättning ställas, i desto större utsträckning tvingas man emellertid att medvetet överdimensionera vissa områden av näringslivet. Snedbelastningen av systemet kommer därigenom att ökas, risk för prisstegringar uppstår på de områden, mot vilka efterfrågan främst riktar sig, medan samtidigt vissa depressionsöar kvarstå. Konkurrensen mellan företagen på de särskilt gynnade varumarknaderna försvagas, medan deras konkurrens om arbetskraften och olika produktionsmedel skarpes. Risk uppstår därmed för kumulativa pris- och lönestegringar liknande dem, som framträtt under kriget. Detta ålägger sysselsättningspolitiken en viss begränsning, om man vill undvika mera allmänna inflationstendenser. Från denna utgångspunkt synes en självskriven regel böra vara, att åtgärderna för att stimulera efterfrågan allmänt eller på enskilda varuområden icke få drivas så långt, att en spänning mellan köpkraft och varutillgång uppstår, som allvarligt försvagar konkurrensen mellan företagen på varumarknaderna. Det säger sig självt att denna gräns även kommer att växla med den på respektive områden förda löne- och prispolitiken i olika konjunkturlägen. Som tidigare berörts, påverkas elasticiteten hos utbudet av olika varor även av möjligheterna till import. Under övergångstiden närmast efter krigets slut komma sannolikt dessa möjligheter att vara begränsade och detta ökar i och för sig risken för prisstegringar vid en expansionistisk sysselsättningspolitik. Så länge olika regleringar av varumarknaderna kvarstå, kan dock köpkraftstrycket omfördelas och prisstegringstendenserna hållas tillbaka. —• I den mån hindren för importen bortfalla, och tillgången på viktiga råvaror ökas, kommer en anledning till inflationstendenser att försvinna. Möjligheterna att ersätta inhemska varor med importerade räxla emellertid starkt mellan olika varuområden (växlande substitutionselasticitet). För vissa byggnadsmaterial torde exempelvis substitionsmöjligheterna vara starkt begränsade. I fråga om tjänster av specialiserad arbetskraft är man även i huvudsak hänvisad till de inhemska tillgångarna; risken, att köpkraftstrycket utlöser tendenser till lönestegringar, kommer sålunda att kvarstå. — Möjligheterna att överflytta köpkraftstrycket till importmarknaden måste emellertid ses i ett större han-

•

103 delspolitiskt sammanhang. En ökning av importen försämrar i och för sig vär betalningsbalans gentemot utlandet, och därigenom uppdrages, såsom i den tidigare svenska diskussionen klarlagts, ett mer eller mindre begränsat »internationellt utrymme» för vår konjunktur- och sysselsättningspolitik. Detta utrymme kan visserligen ökas genom kvantitativa regleringar av importhandeln, men därigenom skjutes problemet åter över till prisutvecklingen på hemmamarknaden. VI.

Sannolika konjunkturlägen efter kriget.

a) Konjunkturfaktorerna. Konjunkturutvecklingen i Sverige under åren närmast efter kriget torde schematiskt kunna indelas i tre successiva stadier. Dessa skola här till en början karakteriseras enbart med hänsyn till konjunkturtendenserna. Bristen på råvaror införes sedermera som en komplicerande faktor. Första stadiet. Ett vapenstillestånd i Europa kan tänkas följt av en stagnationsperiod. Anledningen skulle vara de omvälvningar i olika länders näringsliv, som följa med demobiliseringen, omflyttningen av folk mellan olika länder, orter och sysselsättningar samt politiska komplikationer. Stagnationen kommer i första hand att drabba vår exportindustri men även på hemmamarknaden kunna liknande företeelser framträda. Inkallelserna kunna bli hastigt reducerade, och näringslivet kan tänkas tveka i vilken riktning produktionen skall utvecklas för att svara mot fredstidens behov. Detta stadium kan bli mycket kort men vid utdragna politiska komplikationer utomlands kan det även bli av längre varaktighet. Andra stadiet. Så småningsom böra alla under kriget eftersatta behov och strävanden till återuppbyggnad göra sig gällande både utomlands och inom landet. Detta ger anledning att under detta andra stadium räkna med en livlig efterfrågan på våra exportvaror, delvis dock beroende av vår villighet att lämna krediter. Inom landet bör även framträda en tendens till livlig investeringsverksamhet svarande mot under kriget uppskjutna investeringar samt strävandena att utveckla en på civil förbrukning inriktad produktion. Tredje stadiet. Med hänsyn till de utvecklingsmöjligheter, som påvisats föreligga bl. a. i Förenta Staterna, föreligger risk för att uppbyggnadskonjunkturen så småningom efterträdes av en konjunkturförsämring, som i första hand drabbar vår export. Ett sådant inflytande på vår konjunktur kan dock tänkas bli motvägt av en mera konjunkturstabil efterfrågan på våra exportvaror från Rysslands sida eller för återuppbyggnad i andra europeiska länder särskilt då inom Norden. Man synes dock böra bereda sig på att vårt näringsliv under detta stadium kan komma att utsättas för en depression av förkrigstyp, med en primär nedgång av exporten och sekundära återverkningar på hemmakonjunkturen. b) Råvaruförsörjningen. Konjunkturläget under efterkrigsåren blir emellertid även beroende av hur den ovan skisserade export- och investeringskonjunkturen kombineras med möjligheterna till import. Risk anses föreligga, att råvarutillförseln under åren närmast efter det europeiska krigets slut icke blir tillräcklig för att möjliggöra en fri konjunkturutveckling. De råvaror som därvid synas kunna bli av strategisk betydelse äro främst gummi, kol och koks samt järn och stål. Såväl investeringsverksamheten som vissa delar av exporten äro beroende av tillförsel utifrån av dessa varor. Byggnadsverksamheten är beroende av bränsle för bj^ggnadsämnesindustrien samt även av import av byggnadsjärn. Skogsindustrien får vid knapphet på bränsle konkurrera med andra industrier om vedtillgångarna. Vidare är ju exporten av järn och stål samt verkstadsprodukter beroende av importen av järn och stål samt indirekt av tillgången på bränsle. Man kan sålunda konstatera, att just de områden,

104 som ur allmän konjunktur- och sysselsättningssynpunkt äro av strategisk betydelse, i särskilt hög grad äro beroende av de råvaror, som ligga inom riskzonen. c) Utvecklingens tidsföljd. Såväl konjunkturfaktorerna som råvaruförsörjningen kan komma att uppvisa en mycket växlande utveckling, såväl i förhållande till tidsskalan som i fråga om de kombinationer, i vilka de framträda. Konjunkturutvecklingen blir sålunda i hög grad beroende av prisutvecklingen under olika stadier; en inflationsperiod följd av deflation kommer i hög grad att skärpa konjunkturtendenserna. Av största betydelse blir, i vilken grad råvarusvårigheter komma att framträda under olika stadier. Som det mest ogynnsamma alternativet framstår, att importmöjligheterna bli starkt begränsade under hela det andra stadiet, då exportkonjunkturen antages vara relativt gynnsam, och att denna konjunktur därför endast delvis kan utnyttjas. Risk skulle vid en sådan kombination föreligga för att under alla tre stadierna mer eller mindre utpräglade depressionstendenser skulle komma att framträda inom det svenska näringslivet. VII.

Sysselsättningsproblemen i olika konjunkturlägen.

I det följande skall ett försök göras att med utgångspunkt från den föregående översikten över utvecklingsmöjligheterna efter kriget karakterisera vissa tänkbara konjunkturlägen, där en statlig sysselsättningspolitik med investeringspolitiken som främsta instrument behöver sätta in. Urvalet av dessa konjunkturlägen har sålunda skett med hänsyn till de risker för en ogynnsam utveckling, som kunna komma att föreligga. Gynnsamma alternativ ha uteslutits, och framställningen får sålunda icke uppfattas som en bedömning av den mest sannolika utvecklingen. När det gällt att karakterisera de olika konjunkturlägena, har det varit nödvändigt att förenkla och schematisera framställningen. Sålunda har råvaruproblemet endast berörts i fråga om de tre ovan nämnda råvarorna; modifikationer måste införas, i den mån brist på andra råvaror skulle framträda. Första stadiet. Utvecklingstendenserna under detta stadium måste tydligen väntas bli mycket obestämda. 1 a. Om detta stadium förväntas bli relativt kortvarigt, synes sysselsättningspolitiken främst få inriktas på att underlätta en omställning på arbetsmarknaden, att i viss utsträckning producera på lager för avsättning under en kommande exportkonjunktur, att suga upp sysslolös arbetskraft i mera tillfälliga offentliga arbeten, varvid dock i så hög grad som möjligt bör förhindras att sådana sysselsättningsåtgärder bromsa en definitiv omställning av näringslivet. I vissa fall torde en förkortning av arbetstiden, kombinerad med kontantbidrag, vara bäst ägnad att hålla arbetskraften i beredskap för ett kommande uppsving. 1 b. Skulle åter det första stadiet tendera att bli långvarigt riskerar man att komma in i konjunkturlägen liknande det mest ogynnsamma alternativ, som nedan uppställts för det andra stadiet (jämför 2 c). Andra stadiet. Som en sannolik utveckling under det andra stadiet har ovan betecknats, att gynnsamma konjunkturtendenser framträda både vad gäller export och investeringar, men att knapphet på vissa råvaror alltjämt råder. I ett sådant •läge kunna verkningarna på sysselsättningen bli helt olika beroende på vilka trånga sektioner, som på grund av råvarubrist uppstå inom produktionen. Man har i detta avseende anledning skilja på två huvudfall: 2 a. Det ena inträder i en situation, där importen av kol och koks är starkt begränsad men transportapparaten fungerar och försörjningen med byggnadsjärn är relativt tillfredsställande; arbetslösheten på vissa områden kommer då att mer än uppvägas av ökad sysselsättning, framför allt i skogen, så att brist sannolikt uppstår på arbetskraft.

105 2 b. Det andra inträder, om icke blott tillgången på fossilt bränsle utan även transportapparatens kapacitet och järntillgången äro starkt begränsade. Även vid ett i övrigt gynnsamt konjunkturläge måste i en sådan situation uppstå en betydande arbetslöshet, främst inom byggnadsverksamheten. Skogsindustrierna böra däremot även i detta läge kunna erhålla virke och brännved i erforderliga kvantiteter. Sysselsättningspolitiken torde i detta läge främst få inriktas på att igångsätta mindre materialkrävande arbeten. I den mån detta anses kunna och böra ske i sådan utsträckning, att all inom byggnadsindustrien kvarstående arbetskraft absorberas, och om exportindustrierna i huvudsak kunna utnyttja sin kapacitet för export eller avsättning på hemmamarknaden behöver någon större försämring av inkomstläget icke inträda. Därmed begränsas också behovet av åtgärder för att upprätthålla sysselsättningen i den sekundärt drabbade konsumtionsvaruindustrien. 2 c. Ett svårare läge uppstår, om den antagna råvarubristen kombineras med otillfredsställande avsättningsmöjligheter för vissa exportindustrier. Eftersom behoven av våra exportvaror ute i världen kunna beräknas vara stora under denna period, böra i ett sådant läge i första hand övervägas handelspolitiska åtgärder för att hålla exporten i gång. En andra försvarslinje i kampen mot arbetslösheten bildar en ytterligare utvidgning av de icke materialkrävande offentliga arbetena. I den mån sådana åtgärder icke kunna sträckas tillräckligt långt, återstår att komplettera sysselsättningsåtgärderna med kontantbidrag åt de arbetslösa. Men sannolikt blir det även aktuellt att stimulera efterfrågan inom sekundära depressionsområden, exempelvis konsumtionsvaruindustrier, som icke påverkas av bristen på råvaror och transportmedel. Tredje stadiet. Karakteristiskt för detta stadium till skillnad från det närmast föregående antages vara, att begränsningen i importmöjligheterna har bortfallit. Utrymme finnes sålunda för en fri konjunkturrörelse, som i sina grunddrag icke avviker från förhållandena före kriget. Liksom konjunkturerna före kriget voro vitt skilda till sin typ, såväl vad gäller de grundläggande orsakerna som utvecklingsgången, måste man räkna med att vi efter kriget kunna komma in i konjunkturlägen av mycket växlande karaktär. De avvägningsproblem, inför vilka sysselsättningspolitiken kan komma att ställas efter kriget, ha på ett allmänt plan belysts i det föregående. Som en komplettering skall här diskuteras ett par speciella konjunkturlägen. Bland mångfalden av tänkbara kombinationer ha uppställts följande båda fall: 3 a. Depressionen inom näringslivet är av internt ursprung. Exporten går för fullt, men investeringsverksamheten går ner. Detta fall, som knappast torde vara av annat än teoretiskt intresse, anföres här närmast för att belysa problemens art. Antar man, att nedgången av investeringsverksamheten helt hänför sig till byggnadsverksamheten, exempelvis bostadsbyggandet, blir konjunkturpolitikens uppgift relativt enkel. Även den sekundära arbetslösheten på andra områden bör då kunna elimineras genom stimulans åt byggnadsverksamheten, som åter för upp den till högkonjunkturnivå. Läget kompliceras, i den mån nedgången av maskininvesteringarna äro mycket framträdande. Investeringspolitikens möjligheter hänföra sig nämligen i främsta rummet till byggnads- och anläggningsverksamheten, medan svårigheterna att påverka maskinanskaffningen äro större. De avvägningsproblem, som därmed uppstå, äro identiska med dem, som behandlas i nästföljande fall (3 b.). 3 b. Exporten går ned på grund av försämrat marknadsläge utomlands. Den drar med sig investeringar, främst inom exportindustrien; även bostadsbygge och kommunala investeringar på exportindustriorterna följa med i nedgången. Inkomstbortfallet sprider depressionen till konsumtionsvaruindustrien. Denna utveckling begränsar ytterligare investeringsverksamheten. Detta fall ansluter sig nära till en typisk depression före kriget. Ett depressionsläge av detta slag har schematiskt angivits i tabellen på sid. 34, avd. I. Siffrorna

106 anknyta ungefär till storleksordningarna inom det svenska näringslivet. Något försök till en noggrannare kalkyl av olika återverkningar av den primära exportnedgången har dock icke gjorts. Siffrorna avse sålunda endast att utgöra ett stöd för en diskussion av problemställningen. 1 Inkomstbortfall ( —) respektive -tillskott ( + ), milj. kr., Utgångsinom olika näringsgrenar läge. Inkomst övriga Byggnadsvid »full kon- byggn. skogssysselmalm verk- indu- övrig sum- ämnes verksamhet sättning > totalt järn städer export tions- industri indumilj. kr. varor stri striell övrig 2

1 I. Område för primär förändring: exportindustri.... Område för sekundär förändring: investeringar . . . . konsumtionsvaruproduktion Summa

- 9 0 0 - 50 - 1 5 0 6 000 10 300 - 1 8 0 0 - 1 7 5 - 4 2 5

II. Förändring genom arbelsanskaffning primärt investeringar.... konsumtionsvaror Summa tillskott Återstår inkomstbortfall

-400 -

50 - 1 5 0

2 500

-500 -

75 —125

-150

-50

(>

-100

- 5 0 —150

-100

-50

+ 400 + 50 + 50

+ 100

+ 50 + 150

+ 25 + 25 + 425 + 25 + 75 + 850 + 75 + 150

+ 325 + 100

+ 50 + 150

- 9 5 0 -100

-275

-700 -150

-50

-700

-150

+ 325

-150

-50

-375

0 Enligt de gjorda antagandena har en primär nedgång av inkomsterna inom exportindustrien med 400 milj. kr. medfört ett sammanlagt inkomstbortfall av 1 800 milj. kr., varav 900 milj. inom konsumtionsvaruproduktionen, vari även inräknas motsvarande distribution. Om man antar, att åtgärder för att hålla uppe exportproduktionen icke kunna ifrågakomma, får sysselsättningspolitiken tydligen främst inriktas på att neutralisera den sekundära nedgången av investeringsverksamheten. Följande åtgärder bli därvid aktuella: Bostadsbyggandet stabiliseras genom olika bostadspolitiska åtgärder, och offentliga arbeten sättas in för att motverka nedgången i byggnadsverksamheten i övrigt. Inkomsterna ökas härigenom med 300 milj. Vidare stimuleras industrien att antecipera planerade byggnadsföretag; härigenom ökas inkomsterna med 100 milj. kr. Dessa åtgärder återverka på konsumtionsvaruproduktionen samt även på industriens maskinanskaffningar. Nettoresultatet har angivits i tabell s. 34 avdelning II. Genom de antagna åtgärderna har byggnadsverksamheten bragts upp till normal omfattning. Trots detta kvarstår ett inkomstbortfall av 950 milj. kr. 1 Följande speciella antaganden ha gjorts: Ett inkomstbortfall av 900 milj. kr. i exportindustri och investeringsverksamliet motsvaras av en lika stor minskning av konsumtionsvaruproduktionen. Industriens investeringar antagas ha gått ned med ungefär 1/3 både i fråija om byggnader och maskiner. Inkomsten inom byggnadsverksamheten i övrigt antages minskad med 300 milj. kr., varav hälften hänför sig till den egentliga byggnadsverksamheten, medan resten fördelar sig på järn-, verkstads- och övrig byggnadsämnesindustri. Nedgången i konsumtionsvaruproduktionen har relativt godtyckligt fördelats på olika näringsgrenar.

107 Arbetslösheten är nu eliminerad inom byggnadsindustrien men kvarstår inom exportindustrierna och verkstadsindustrien, som även fått sin inhemska avsättning minskad, samt vissa konsumtionsvaruindustrier. I anslutning till tabellen må i övrigt anföras följande synpunkter på verkstadsindustriens läge under en efterkrigskris: Det är icke orimligt att antaga, att en nedgång av exporten under en framtida depression i hög grad kan komma att hänföra sig till denna industrigren, då den under kriget blivit överdimensionerad i alla länder. Återverkningarna av en exportnedgång på det inhemska näringslivet böra även tendera att minska avsättningen av maskiner på hemmamarknaden. Vissa delar av verkstadsindustrien äro vidare inriktade på produktionen av konsumtionsvaror med relativt konjunkturkänslig efterfrågan. Verkstadsindustrien kan därför, såsom antagits i det anförda exemplet, komma i ett relativt utsatt läge under en depression. De offentliga arbetena öka ju i regel främst sysselsättningen inom byggnadsverksamheten, medan det indirekta stödet åt verkstadsindustrien blir väsentligt svagare. I ett konjunkturläge av här angiven typ synes det emellertid angeläget att i förgrunden skjutas särskilt materialkrävande arbeten och direkta materialbeställningar, exempelvis för kommunikationsväsendet. Bland andra åtgärder, som under en efterkrigskris kunna bli aktuella för att stödja sysselsättningen inom verkstadsindustrien, kunna förutom handelspolitiska åtgärder nämnas en utvidgad anskaffning av jordbruksmaskiner samt en påskyndad förnyelse av fartygstonnaget. I den mån nedgången av verkstadsindustrien anses vara av bestående strukturell karaktär, bör det dock ur de synpunkter, som behandlats i inledningen till denna promemoria, icke vara önskvärt att åtgärder vidtagas, som på längre sikt binda arbetskraften inom denna industrigren. Ett av de centrala problemen för sysselsättningspolitiken i ett läge av angivet slag blir även i vad mån byggnadsverksamheten genom en ytterligare ökning bör överdimensioneras för att tillfälligt sysselsätta folk från andra näringsgrenar, närmast export- och verkstadsindustrien. Ytterligare materialleveranser skulle därigenom samtidigt bli erforderliga från maskin- och verkstadsindustrien samt olika byggnadsämnesindustrier, samtidigt som konsumtionsvaruproduktionen ytterligare stimuleras. Av skäl, som ovan anförts, måste dock vid en tillfällig ansvällning av byggnadsverksamheten ett ökat utrymme anslås åt tekniskt enklare och därmed vanligen också mindre materialkrävande arbeten. överdimensionering av byggnadsverksamheten kan i varje fall sannolikt icke sträckas så långt, att det i ett mycket ogynnsamt exportläge icke kommer att kvarstå arbetslöshet inom exempelvis verkstads- och skogsindustrien. Även om kontantbidrag utgå till de arbetslösa, kommer arbetslösheten att medföra en minskning av inkomsterna, som bland annat kan komma att motsvaras av en viss arbetslöshet inom konsumtionsvaruindustrierna. Även åtgärder för direkt stimulans av konsumtionen bli därför aktuella. Det är emellertid uppenbart, att icke heller genom sådana åtgärder kan arbetskraften inom hårt specialiserad exportindustri sättas i arbete. Såväl investeringspolitiken som andra alternativa åtgärder måste sålunda i en konjunktursituation sådan som den här diskuterade sannolikt stanna vid en punkt, som ligger under full sysselsättning; en komplettering med kontantunderstöd blir därför nödvändig. Stockholm den 1 oktober 1944. INGVAR

SVENNILSON.

v

Till

KONUNGEN.

Inom kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering har till behandling upptagits olika frågor rörande arbetsmarknadsförhållandena särskilt under en eventuell krisperiod med tendenser till arbetslöshet. Till dessa frå-

110 gor hör problemet om hur det av arbetslöshet orsakade inkomstbortfallet skall kunna effektivt ersättas. I detta ämne har kommissionen beslutat att till Eders Kungl. Maj:ts kännedom överlämna följande betänkande med förslag om kontanthjälpsverksamhelen till förmån för arbetslösa. Även om man utgår från att det allmänna ekonomiska programmet för efterkrigstiden inriktas på att åstadkomma största möjliga sysselsättning, komma dock vissa grupper att utsättas för arbetslöshet. Vi komma alltid att vara beroende av konjunkturväxlingarna på världsmarknaden, även om vi lyckas begränsa deras inflytande. Vi kunna minska säsongvariationerna på arbetsmarknaden men icke upphäva dem. Även i bästa fall kommer det vanligen att kräva en viss tid, innan friställd arbetskraft kan återinpassas i produktionen. Arbetslöshetsrisken kommer alltid att vara större för vissa slag av partiellt arbetsföra än för fullgoda arbetare, även om vi göra allt för att öka de partiellt arbetsföras användbarhet. Till och med om man räknar med att största möjliga antal personer, som icke på annat sätt kunna beredas arbete, skola hänvisas till särskilda beredskapsarbeten och yrkesutbildningskurser, kommer i alla fall att kvarstå en större eller mindre rest av arbetslösa, som temporärt måste hjälpas i andra former. Det tar tid, innan en arbetslös person kan beredas sysselsättning med beredskapsarbete eller placeras på en yrkesutbildningskurs. Även med den bästa organisation är det omöjligt att ge dessa anordningar en sådan förläggning i tid och rum, som fullkomligt motsvarar arbetslöshetens variationer. Man bör inte ge anordningarna en sådan omfattning, att platstillgången relativt snart kan befaras överstiga behovet; redan därav följer, att platstillgången tenderar att bli mindre, än vad som svarar mot behovet vid de tillfällen, då arbetslösheten når sin högsta höjd. Härtill kommer att det på grund av knappheten på råvaror, på planerings-, administrations- och ledarepersonal, på yrkesarbetare och annat kan bli omöjligt att ens uppnå en så stor kapacitet, som — med nyss angivna begränsning — skulle vara önskvärd. Av dessa skäl måste övriga åtgärder kompletteras med ett system för kontanthjälp åt arbetslösa. Frågan om hur ett sådant system bör konstrueras är synnerligen komplicerad. Detta sammanhänger väsentligen med de olika och stundom svårförenliga krav, som bruka ställas på kontanthjälpsverksamheten. Vi ha därför skäl att diskutera dessa krav, vart och ett för sig. All kon tanthjälps verksamhet till förmån för arbetslösa har ju till uppgift att motverka eller begränsa det inkomstbortfall, som arbetslösheten hotar att medföra. Detta är angeläget av två skäl. Det viktigaste är att de arbetslösas levnadsstandard icke får pressas ned till en så låg nivå, att några fysiska och psykiska hälsorisker framträda. Dessutom är det särskilt i depressionstider viktigt, att köpkraften i samhället vidmakthålles, och kontanthjälpsverksamheten bör då bidraga till att tjäna detta syfte. Vad beträffar den första av dessa synpunkter skulle man vänta, att kontanthjälpsverksamheten hade baserats på verkligt systematiska undersök-

Ill ningar om vilken inkomst som erfordras för att vidmakthålla en minimistandard. Några tillräckligt ingående sådana undersökningar ha emellertid hittills icke gjorts i vårt land. Men en grundlig sådan utredning är erforderlig för att man så rationellt som möjligt skall kunna avväga minimistandardsynpunkten mot övriga önskemål i understödspolitiken, t. ex. hänsynen till den faktiska lönestrukturen. Anledningen till att en sådan undersökning ännu icke blivit verkställd är till väsentlig del, att det möter stora svårigheter att objektivt definiera en godtagbar minimistandard. Det kan därför vara anledning att något beröra dessa svårigheter. I viss mån blir alltid fastställandet av en minimistandard godtyckligt. Detta framträder bland annat däri, att uppfattningen i denna fråga påverkas av de aktuella inkomstförhållandena. Av denna anledning bruka minimikraven vanligen höjas, allteftersom de faktiska levnadsförhållandena i samhället förbättras. Men godtycket är icke fullständigt. Så är t. ex. den förändring, som standardbegreppet genomgått, inte bara betingad av att inkomstnivån förskjutits uppåt. Den beror också därpå, att den moderna forskningen i allt högre grad understrukit sambandet mellan levnadsstandarden å ena sidan och det fysiska och psykiska hälsotillståndet å den andra. Man har kommit underfund med att kravet på en standard, som är tillräcklig för livets uppehälle och för arbetsförmågans bevarande, kan betyda något annat och mera, än att folk i de flesta fall skall undgå att direkt svälta ihjäl eller att varaktigt få sina krafter nedsatta på grund av undernäring. Det kan också betyda, att döds- och sjukriskerna inte skola oförmånligt påverkas av levnadsvillkoren. För en tiopersonsfamilj, som bor i ett rum och kök utan vatten och avlopp, ökas risken för infektioner till följd av trångboddheten och bostadens otillräckliga sanitära utrustning. Det innebär särskilt, att spädbarnens liv kommer i större fara än eljest; trångboddhet har också en dålig inverkan på det psykiska hälsotillståndet. På liknande sätt kan en person under åtskillig tid vara någorlunda arbetsför, även om han lever på en ensidig och kvalitativt otillfredsställande kost, förutsatt att kalorivärdet är tillräckligt. Men han blir i alla fall lättare sjuk, än om kosten varit i alla avseenden fullvärdig, och hans genomsnittliga arbetsförmåga blir på så sätt nedsatt. Allt detta betyder, att en höjning av standarden i bestämda hänseenden till en viss nivå, som ligger över den som tillfredsställer de omedelbara fysiska minimibehoven, inte har innebörden av någon lyx utan i stället kan representera en av de ur samhällelig synpunkt mest givande investeringar som kunna göras. Bakom de nyss berörda förskjutningarna i föreställningen om en minimistandard ligga sålunda viktiga objektiva överväganden. När det gäller att fixera minimikostnaden för en hälsostandard (d. v. s. en standard så hög, att en ytterligare höjning icke skulle minska sjuk- och dödsriskerna i mera avsevärd mån) böra objektiva överväganden få största möjliga plats i analysen, samtidigt som det dock ofrånkomliga omdömeselementet i görlig mån begränsas. Svårigheterna äro härvidlag icke lika stora över hela linjen. För att börja m e d de mest svårbestämbara elemen-

112 ten, är det givetvis omöjligt att på ett entydigt sätt ange en godtagbar minimikostnad för olika kultur-, rekreations- och förströelsebehov. Men dessa behov äro dock av väsentlig betydelse för det psykiska och moraliska hälsotillståndet; sålunda torde det numera vara allmänt erkänt bland sakkunniga, att frånvaro av sunda rekreationsmöjligheter verkar stegrande på ungdomsbrottsligheten. Vill man uppnå en eftersträvad hälsostandard, kan man därför icke avfärda problemet genom att underlåta att ta hänsyn till dessa behov. Man blir i stället tvungen att medräkna ett visst utgiftsbelopp också för sådana ändamål, även om man — med hänsyn till obestämbarheten — gör detta belopp litet. När det gäller kläder och heminredningsartiklar är obestämbarhetsmarginalen likaledes avsevärd men dock väsentligt mindre än i förra fallet. I detta fall liksom i alla andra finns det otvivelaktigt också individuella variationer i behovet. Kroppsarbetare slita t. ex. kläder mera än andra, och de som äro sysselsatta med utomhusarbete behöva fler ombyten än vad som eljest är erforderligt; vid arbetslöshet bortfalla emellertid alla sådana merbehov. De familjer, som inte ha råd att hålla sig med lejd hemhjälp, ha större behov än andra av arbetsbesparande hemutrustning; detsamma gäller vid jämförelse mellan familjer med olika barnantal och mellan hushåll där hustrun är förvärvsarbetande och sådana där hustrun helt ägnar sig åt hemmet. Men med utgångspunkt från dessa och liknande överväganden finnas dock vissa möjligheter att fixera för olika familjetyper avpassade minimibehov, varvid man givetvis bortser från behov av mera tveksam angelägenhetsgrad. I den mån som den hygieniska forskningen ägnar större uppmärksamhet åt dessa frågor än vad som hittills varit fallet, kan för övrigt obestämbarhetsmarginalen begränsas. I fråga om bostadsposten är det väsentligt lättare att på objektiva grunder fixera en minimikostnad. Här kan man dessutom direkt anknyta till sådana standards som utvecklats av de statliga bostadsorganen. Ännu bättre ligger frågan till i fråga om livsmedelsbehovet. I detta fall kan man utgå från tämligen allmänt vedertagna normer angående det s. k. optimala behovet av kalorier, äggvita, mineralämnen och vitaminer. Naturligtvis representera dessa normer ingen fullkomlighet; tid efter annan ändras de eller bli skarpare fixerade, allteftersom den näringshygieniska forskningen gör ytterligare landvinningar. Dessutom varierar livsmedelsbehovet för olika individer bland annat efter arbetets karaktär — personer med tungt kroppsarbete ha vida större behov än andra — samt efter kroppsvikten och den individuella konstitutionen. Men på denna punkt har den hygieniska forskningen i alla fall lämnat förhållandevis klara besked, som utgöra den bästa utgångspunkt som man kan få för beräknande av en viktig del av minimibudgeten. Problemet om hur standardkraven i fråga om kalorier, vitaminer etc. skola kunna »översättas» till lämpliga kostnadsbelopp bör rimligtvis kunna lösas därigenom att man studerar den faktiska konsumtionen och därvid fastställer, vid vilka minsta utgiftsbelopp för livsmedel — olika för olika familjetyper och dyrorter -— det i praktiken varit möjligt att åstadkomma en kost, som uppfyller de godtagna näringshygieniska kraven.

113 Det behövs en systematisk sammanställning av alla sådana objektiva överväganden, som kunna rymmas i levnadsstandardsbegreppet. Även om det slutliga resultatet i viss mån måste bli en omdömesfråga, bör det ändock kunna bli av stort värde, om en sådan undersökning anförtros åt sakkunniga och opartiska utredningsorgan. Den omständigheten att en del av den arbetande befolkningen kan befinnas leva på en nivå, som ligger under den hälsostandard man fastställer, är knappast något skäl att avstå från att utföra undersökningen. För det första är det erkänt, att socialhjälpen bör avvägas även ur andra synpunkter än hänsynen till levnadsstandarden. För det andra kan utredningen bli av betydelse också för andra ändamål än de i inskränkt mening socialpolitiska. Resultaten kunna sålunda komma att utnyttjas såsom riktpunkter även i jordbrukspolitiken, lönepolitiken och i den allmänna ekonomiska politiken. Det sysselsättningsprogram, som kommissionen utarbetar, är icke uteslutande självändamål. Den höga sysselsättningsnivå, som man syftar till, skall i sista hand möjliggöra att levnadsstandarden höjes och särskilt att alla ur hälsosynpunkt skadliga brister i svenska folkets levnadsstandard hävas. Men då är det av väsentlig betydelse, att m a n på bästa sätt söker göra klart för sig vilken minimistandard som skall förverkligas för hela det svenska folket. Av dessa skäl vill kommissionen föreslå, att en ingående undersökning angående minimikostnaden för en ur hälsosynpunkt godtagbar levnadsstandard företages. Denna minimikostnad bör differentieras efter familjetyp samt efter förekomsten av sådana merbehov i fråga om kost och kläder e t c , som framkallas av tungt och slitsamt arbete eller av andra anledningar. Dessutom fordras en differentiering efter dyrort, varvid dock självklart måste iakttagas, att dyrortsgraderingen vilar på en jämförelse av kostnaderna för fullt likvärdiga standards. I samband härmed böra även utföras ingående undersökningar rörande de faktiska levnadsförhållandena inom olika socialgrupper, familjetyper och landsdelar. Detta vore så mycket mera motiverat som inga mera omfattande familjebudgetundersökningar utförts sedan början av 1930-talet. Bostadsstandarden på landsbygden har icke sedan 1936 fått någon mera fullständig belysning, och den senaste bostadsräkningen för tätorterna avser år 1939. Av skäl, som kommissionen kommer att närmare ange i annat sammanhang, föreligger det vidare stort behov av mera utförliga sakuppgifter angående hemmens bestånd av inventarier, hushållsredskap, textilier o. d. Visserligen kunna resultaten av här förordade undersökningar icke väntas föreligga i så god tid, att de kunna bli av betydelse för kommissionens eget arbete. Men kommissionen är överhuvud taget icke i stånd att framlägga något mera definitivt program för kontantunder stöds verksamheten. Den måste begränsa sig till att uttala önskemål om vissa huvudlinjer för verksamhetens organisation under de närmaste åren och om dess allmänna utvecklingsriktning. Men till dessa önskemål om hur understödsverksamheten skall utvecklas hör också kravet på att densamma i ökad grad bör baseras på verkligt systematiska undersökningar av minimikostnaden för en hygieniskt tillfredsställande levnadsstandard. 8—448593.

114 Såsom redan starkt understrukits är naturligtvis icke meningen att enbart hänsyn till vissa godtagna levnadsstandardsnormer skall vara avgörande för understödspolitikens utformning. Men eftersom sådan hänsyn i alla fall tages, bör detta ske på ett så systematiskt, verklighetstroget och enhetligt sätt som möjligt. När det sedan kominer till den praktiska tillämpningen i understödspolitiken, möter bland annat det problemet, att det bidragsbelopp, som erfordras för att den enskilde skall kunna finansiera en viss standard, av olika skäl varierar efter längden av den period, under vilken det föreligger ett inkomstbortfall, som måste kompenseras. Blir inkomstbortfallet av mycket lång varaktighet, sjunka efter hand skatteutgifterna. Har den arbetslöses bostadsstandard överstigit den godtagna miniminormen, kan h a n för en tid bli tvungen att betala en »för hög» hyra, innan han kan skaffa sig en billigare bostad. I allmänhet torde man dock i understödspolitiken få räkna med att det bidragsbelopp som erfordras för alt den arbetslöse skall kunna finansiera en godtagbar försörjning ökas, i den mån som inkomstbortfallet blir av längre varaktighet. Sålunda bli de hälsorisker, som äro förenade med en låg standard, med tiden alltmer utpräglade. Dessutom uttömmer den arbetslöse efter hand sina besparingar, sina släktingars och vänners hjälpvillighet. Slutligen gäller beträffande sådana utgifter, som för en tid kunna uppskjutas — för kläder, inventarier, skatter, amorteringar, tandvård, vissa slag av lakar- och sjukvård etc. — att de efterhand göra sig alltmer påminta, så att till och med ett övernormalt behov i dessa avseenden ackumuleras. Köpkraftsargumentet har icke samma praktiska betydelse under konjunkturcykelns olika faser. Behovet av att understöden avpassas så, att de bidra till att vidmakthålla köpkraften i samhället, ökas i den mån som det blir en depressionsarbetslöshet av större omfattning; det förutsattes, att höga understöd under lågkonjunkturen icke finansieras genom att skatterna ökas just under sådana depressionsperioder. Härigenom uppkommer i viss mån samstämmighet med kravet på att understöden borde vara högre, ju mera varaktig arbetslösheten i det individuella fallet blir. Ty vid mera omfattande arbetslöshetskriser ökas inte bara det absoluta utan också det relativa antalet fall av mera långvarig arbetslöshet. Dessutom är det vid mera omfattande arbetslöshet svårare än eljest för de arbetslösa att få hjälp från släkt och vänner, vilket ytterligare ökar deras behov av bistånd från det allmänna. Givetvis är det endast en relativt begränsad konjukturuppehållande verkan, som kan erhållas enbart genom att den rena kontanthjälpen vid svårartade depressioner hålles särskilt hög, eftersom alternativet icke är, att ingen kontanthjälp alls skall utgå och eftersom man dessutom förutsätter, att de arbetslösa i största möjliga utsträckning skola hänvisas till offentliga arbeten. Det kan också fastslås, att vissa inkomstbortfall äro ofrånkomliga vid en svårare depression. Men just av denna anledning är det desto mera angeläget, att alla framkomliga vägar anlitas för att begränsa detta inkomstbort-

115 fall. Vad som för det ändamålet göres inom ramen för kontanthjälpspolitiken är ägnat att komplettera andra konsumtionsstödjande åtgärder, och dessa åtgärder tillsammantagna komplettera i sin tur den export- och investeringsstimulerande politiken. För att det sammanlagda resultatet skall bli tillfredsställande, måste m a n på alla områden sträva efter att vidmakthålla och utnyttja köpkraften. Härtill kommer att kontanthjälpens omfattning sannolikt spelar en större roll ä n eljest, just n ä r arbetslöshetskurvan kulminerar, och detta icke blott absolut utan även relativt — beroende på de inledningsvis berörda svårigheterna att organisera och sätta igång offentliga arbeten i sådan omfattning, att de bli tillräckliga även vid de tider, då arbetslösheten n å r sin största omfattning. Emot dessa synpunkter bruka anföras vissa andra, som kunna tala för begränsning av understödsbeloppen. Hit höra de stats- och kommunal finansiella övervägandena, som emellertid h ä r lämnas åsido, eftersom de av kommissionen komma att behandlas i ett vidare sammanhang, varvid både de positiva och de negativa verkningarna p å statsfinanserna av en expansiv ekonomisk och social politik skola närmare analyseras. Hit hör vidare kravet p å att understödspolitiken skall förhålla sig neutral i förhållande till lönestrukturen på arbetsmarknaden. Hit hör kravet på att de arbetslösa skola ha ekonomiskt intresse av att åter söka arbete och att understöden icke få motverka en önskvärd rörlighet på arbetsmarknaden. Synpunkten om neutralitet i förhållande till lönestrukturen p å arbetsmarknaden k a n kritiseras. I verkligheten är det nämligen otänkbart att understöd åt arbetslösa icke skulle påverka lönestrukturen. Utgå inga understöd alls, uppstår en våldsam press på lönenivån, så snart en större arbetslöshet framträder. J u mera omfattande understödssystemet göres såväl i fråga om antalet arbetslösa som få understöd som i fråga om de individuella understödsbeloppen, i desto högre grad minskas denna press p å lönenivån Liberala understöd kunna förbättra fackföreningarnas strategiska läge och därigenom åtminstone indirekt bidraga till att lönenivån i depressionstider hindras från att falla. 1 Dessa verkningar begränsas dock därigenom att flertalet slag av understöd 2 äro maximerade i förhållande till vederbörandes förutvarande arbetsförtjänst samt därigenom att understödsrätten göres beroende av att den arbetslöse åtager sig erbjudet arbete, som ger s. k. skälig lon — ett begrepp som säkerligen i större eller mindre grad följer förändringarna i den faktiska lönenivån. Men i den m å n sådana verkningar framtrada, k a n detta knappast väcka grundade betänkligheter, eftersom det är und erstöds L-1 E\^Tl , P° l i t i k t i U förmån för icke arbetslösa med små löneinkomster kan däremot bidraga till a t t konservera låga löner. Om understödspolitiken ä r >liberal> i båda dessa avseenden, neutraliseras sålunda i viss utsträckning arbetslöshetsunderstödens eventuella lonestodjande verkan.

föreskriven" 1 ^^ 1 1 5 1 1 1 1 0 6 " 8 1 0 0 ^ ^ ^

maXimedng

* f å l l a n d e till förutvarande arbetsförtjänst

116 under arbetslöshetstider, som de skulle vara mera utpräglade, och det ar just då som det är särskilt angeläget, att löntagarens köpkraft bevaras. Det är självklart, att de arbetslösa i allmänhet måste ha ett ekonomiskt motiv att åter söka arbete. Visserligen kan man utgå från att de allra flesta arbetare föredra att åtnjuta inkomst av arbete framför att erhålla kontanthjälp såsom arbetslösa. Men kontanthjälpens storlek är dock härvidlag i många fall av stor betydelse, i första hand naturligtvis när det gäller den minoritet av arbetsskygga personer som finnes inom alla samhällsklasser, men också i viss utsträckning när det gäller arbetare med tungt, otrevligt eller tråkigt arbete. Höga understöd kunna också i många fall förstärka den naturliga motvilja som arbetslösa från höglöneyrken ofta känna mot att ta arbete inom låglöneyrken. Visserligen har man alltid den kontroll, som ligger i att understödet indrages, om den arbetslöse icke antager erbjudet arbete, men denna kontrollanordning bör icke överansträngas. Dessa synpunkter ha nära sammanhang med den att rörligheten på arbetsmarknaden icke får motverkas. Denna har emellertid olika betydelse under olika faser av konjunkturcykeln. Rörlighetssynpunkten har ju den innebörden, att friställd arbetskraft skall kunna strömma över till områden, där det finnes lediga platser. Men under depressionsperioder, när det finnes mycket få platser att besätta och dessa platser dessutom oftare än eljest kunna fyllas av arbetare som finnas tillgängliga på platsen och inom yrket, är det ingen mening med att hela den då mycket stora friställda arbetsstyrkan skall vara på ständig jakt efter de få arbetstillfällen som finnas. Rörligheten är intet självändamål. Under sådana förhållanden försvagas sålunda detta argument för begränsning av understöden. Samtidigt ha då som förut anförts de argument lör höga understöd som kunna baseras på köpkrafts- och levnadsstandardssynpunkterna sin allra största betydelse. Därför finnes det otvivelaktigt starka motiv att variera arbetslöshetsunderstöden efter konjunkturerna — en fråga som kommissionen senare återkommer till.

Svårigheterna att åstadkomma ett rationellt understödssystem ökas i praktiken på grund av splittringen i den nuvarande understödsverksamheten. En förändring på ett håll kan lätt leda till att balansen mellan de olika systemen rubbas. Det har hänt att en höjning av tilläggspensionerna dragit med sig en ökning av fattigvårdsunderstöden i Stockholm. Detta har i sin tuj medfört, att arbetsmarknadskommissionens kontantunderstöd kommit atj framståsåsom för låga, varför också de höjts — något som emellertid ansågs ur försörjningssynpunkt motiverat, även oavsett hur kontantunderstöden för, höllo sig till fattigvårdsunderstöden. Genom denna sista förändring ha ar. betsmarknadskommissionens understöd i ännu flera fall än tidigare kommi att bli högre än det understöd som utbetalas av arbetslöshetskassorna. För fullt arbetsföra arbetslösa under folkpensionsåldern komma naturligt vis inga folkpensioner i fråga. Men det finnes gränsfall, då vederbörand. kan skaffa sig ett intyg om partiell invaliditet och sålunda erhålla folkpen

117 sion, eventuellt i kombination med fattigvård. Dessa fall torde emellertid icke vara så talrika, att de i denna korta översikt behöva närmare uppmärksammas. Något allvarligare är det förhållandet, att fattigvården i en del fall konkurrerar med arbetslöshetshjälpen. Under senare år har dock frekvensen av sådana fall mycket starkt minskats genom åtgärder från arbetsmarknadskommissionens sida. Tidigare kunde nämligen kontantunderstöd från arbetslöshetskommittéerna endast utbetalas till en viss del av alla de arbetslösa, som skulle vara i behov av dylik hjälp, och detta endast i de kommuner som hade organiserat arbetslöshetskommittéer. Hädanefter komma sannolikt i flertalet kommuner att finnas arbetslöshetsnämnder — eller annat kommunalt organ som fungerar såsom arbetslöshetsnämnd — och kommunerna tillåtas utbetala så många understöd, som de enligt förhandsuppskattningar uppgivit skola behövas. Endast i den mån de underskattat behovet av arbetslöshetsunderstöd, skulle de sålunda nödgas utbetala fattigvårdsunderstöd till en viss rest av de arbetsförmögna personer, som sakna sysselsättning. Dock lär enligt preliminära resultat av inom socialstyrelsen företagna undersökningar fortfarande förekomma, att fattigvårdsunderstöd, huvudsakligen dock av tillfällig art, i vissa norrlandskommuner — t. ex. Sköns kommun — i icke obetydlig utsträckning utbetalas till arbetsföra personer eller i varje fall till personer i arbetsför ålder. Vidare är det för många personer relativt lätt att genom läkarintyg bestyrka sjukdom, varigenom kommunerna förhindras att till dem utbetala arbetslöshetsunderstöd och i stället nödgas bekosta fattigvård. Kommissionen finner det angeläget, att nu rådande splittring i fråga om kontanthjälpsverksamheten för de arbetslösa snarast undanröjes, så långt detta låter sig göra. Den bäst framkomliga vägen för undanröjande av sådan splittring är att genomföra en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Förslag om en sådan arbetslöshetsförsäkring är också under utarbetande inom socialvårdskommittén. Det kommer emellertid sannolikt att dröja fyra eller fem år, innan denna allmänna arbetslöshetsförsäkring blivit dels antagen av statsmakterna dels genomförd i praktiken på sådant sätt, att den kan ge ett effektivt skydd. Under sådana förhållanden ser kommissionen ingen annan utväg än att föreslå vissa anordningar, som kunna minska olägenheterna i nuvarande system. Sålunda synes det böra uppdragas åt socialstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen att vidtaga sådana anordningar, som kunna vara erforderliga för att helt förhindra, att arbetsförmögna personer utan sysselsättning erhålla fattigvård i stället för särskild arbetslöshetshjåilp. Ännu viktigare är emellertid, att det nuvarande försäkringssystemet förstärkes enligt förslag, som i det följande skall preciseras. Beträffande konkurrensen mellan arbetsmarknadskommissionens kontantunderstöd och arbetslöshetskassornas daghjälp är att märka, att kassorna i många fall, särskilt efter den senaste höjningen av kontantunderstöden — vilken i sin tur närmast föranleddes av höjningar i Stockholms stads fattigvårdsunderstöd, även om den var välmotiverad också ur försörjningssynpunkt — ge sämre hjälp än arbetslöshetsnämnderna. Detta förhållande framstår så-

118 som synnerligen olämpligt. Kassornas medlemmar ha gjort vissa prestationer för att få rätt till hjälp vid arbetslöshet. De kunna därför med skäl ställa krav på att få en hjälp, som är bättre än den som arbetslöshetsnämnderna ge. Visserligen äro de i så måtto privilegierade, att de — utom i fråga om hyresbidragen (jfr nedan) — slippa att underkasta sig någon egentlig behovsprövning. Men det hindrar icke, att de även böra vara bättre ställda i fråga om själva understödsbeloppen. Och i varje fall kan man icke gärna utgå från att försörjningsbehovet är lägre hos kassomas medlemmar än hos de arbetslösa, som söka bistånd hos arbetslöshetsnämnd. Det finns sålunda anledning att närmare studera storleken av de daghjälpsbelopp, som utbetalas enligt de tre viktigaste hjälpformerna, nämligen fattigvården, kontanthjälpsverksamheten och arbetslöshetsförsäkringen. I fråga om fattigvården föreligga dock endast sporadiska uppgifter. Fattigvårdsstatistiken ger icke någon ledning, eftersom den endast innehåller genomsnittstal, i vilka ingå dels sådana understödsfall, som endast fått hjälp under viss del av månaden eller för viss del av behovs täckningen, t. ex. för medicin. Tillförlitliga uppgifter avseende fall av fullt understöd under hela månaden finnas endast för en del större kommuner. Socialstyrelsen har emellertid på hemställan av kommissionen utsänt ett frågeformulär till en del fattigvårdskonsulenter för att inhämta kompletterande uppgifter för ett mindre urval av kommuner i lägre dyrortsgrupper. En del av dessa uppgifter har sedermera inkommit och sammanställts i en till detta betänkande såsom bilaga 1 fogad redogörelse. En viss uppfattning om standarden i fattigvården kan också erhållas genom studium av den taxa, som utarbetats av fattigvårdsstyrelsernas samarbetsdelegation och som avser »högsta månadsersättningsbelopp vid hemunderstöd att inbördes tillämpas mellan anslutna fattigvårdsstyrelser» i fråga om personer med hemortsrätt i annan kommun än vistelsekommunen. När länsstyrelserna på anförda besvär eller anmälningar utdöma fattigvårdsunderstöd, brukar det ske med ett visst belopp per månad, vilket även inkluderar hyran. Vid dessa sina ställningstaganden lära länsstyrelserna i stor utsträckning följa nyssnämnda taxa. De i densamma angivna beloppen giva sålunda en föreställning om fattigvårdsunderstödens storlek i vissa normalfall. I en del kommuner torde taxans understödsbelopp vara representativa för understödsstandarden, men att döma av bilaga 1, föreligger dock en ganska betydande brist på enhetlighet. En jämförelse mellan de olika understödsformerna försvåras vidare bland annat därav, att arbetsmarknadskommissionens kontantunderstöd äro dyrortsgrupperade, medan fattigvårdsunderstöden — i den mån de icke utgå efter länsstyrelsernas taxa — på ett mera oregelbundet sätt variera från den ena orten till den andra och daghjälpsklasserna i försäkringen oftast bestämmas efter vederbörande arbetares lön och yrkesställning; endast en arbetslöshetskassa, nämligen grov- och fabriksarbetarnas, har dyrortsgrupperade daghjälpsbelopp. Av dessa skäl blir naturligtvis förhållandet mellan de

119 tre hjälpformerna mycket olika på olika platser och i olika fall. Då det inte finns tillgång till uppgifter rörande den faktiska förekomsten av olika hjälpbelopp inom de tre skilda systemen på olika platser, är det omöjligt att på ett verklighetstroget sätt åskådliggöra detta förhållande. Enligt en inom socialstyrelsen gjord sammanställning fördelade sig kassamedlemmarna den 31 mars 1944 på olika daghjälpsklasser (avseende daghjälpen för ensamstående personer) på följande sätt. Daghjälp kronor u n d e r 2-oo 2-00—2-75 3-00—3-75 4-00—4-50 5*00—5*50 6-00

M e d l e m m a r antal procent 539 0"i 164 0 4 4 22"4 137 4 1 4 18*7 131 096 17*9 273 873 37'4 2 5 539 3*5

Summa 732 505

100'o

Utöver daghjälp utgår hustrutillägg med 1 krona och barntillägg med 60 öre per barn under 16 år samt dessutom i ömmande fall hyresbidrag från arbetslöshetsnämnd men först, då medlem under 60 kalenderdagar uppburit daghjälp för 40 dagar. Enligt av socialstyrelsen den 17 mars 1944 avgivet förslag skulle barntilllägget höjas till 1 krona. Den 23 mars 1944 framlades av en tillfälligt utsedd arbetslöshetskassornas samarbetskommitté ett förslag om ett särskilt tillägg till daghjälpsbeloppen med 75 öre, så länge från arbetslöshetsnämnd utgå nuvarande kontantunderstödsbelopp, samt vidare om en höjning av hustrutillägget till kronor 1:25 och av barntillägget till 1 krona. Slutligen skulle enligt samarbetskommitténs förslag hyresbidrag kunna utgå till medlem, som erhållit minst 18 dagars daghjälp inom ramen av 30 dagar. Detta förslag förordades i huvudsak av statens arbetsmarknadskommission i yttrande av den 12 april 1944, varvid emellertid vissa medlemmar av kommissionen reserverade sig. Beträffande storleken av det särskilda tillägget å daghjälpsbeloppet ville arbetsmarknadskommissionen icke uttala sig men ansåg dock, att visst sådant tillägg borde utgå. Slutligen har socialstyrelsen i nytt yttrande den 30 september 1944 med vissa modifikationer och tillägg accepterat försäkringskassornas förslag. Det särskilda tillägget till daghjälpsbeloppet borde enligt socialstyrelsens mening graderas efter avgiften per daghjälpskrona (jfr bilaga 3) och i olika fall utgå med 25, 50 och 75 öre per dag. I kassor med särskilt låg avgift per daghjälpskrona borde intet tillägg utgå. För familjer med tre eller flera minderåriga barn borde de s. k. överförsäkringsreglerna ändras så, att det sammanlagda understödet finge uppgå till 90 procent (f.n. 80 procent) av den normala dagsinkomsten. Slutligen skulle enligt socialstyrelsens senaste förslag daghjälpens övre gräns få höjas från 6 till 7 kronor med rätt för kassorna att åtnjuta daghjälpsbidrag efter vanliga grunder även för det belopp, som ligger mellan dessa gränsbelopp. Kostnaderna för alla dessa ändringar beräknades av socialstyrelsen komma att uppgå

120 till 3,13 miljoner kronor för budgetåret 1945/46, under förutsättning att arbetslösheten icke ökas. För ett år med genomsnittlig arbetslöshet, exempelvis 10 understödda dagar per arbetslöshetsförsäkrad och år och vid ett medlemsantal i kassorna av 850 000 (för närvarande 770 000) beräknas hela ökningen till 6,89 miljoner kronor. 1 Dagunderstöd från arbetslöshetsnämnd utgår till ensamstående med högst kronor 2: 50 i ortsgrupp I, 2: 75 i ortsgrupp II och 3: 00 i ortsgrupp III samt till man och hustru utan barn med respektive kronor 4: 00, 4: 25 och 4: 50. Därutöver utgå barntillägg, som för de första tre barnen variera mellan 85 öre per barn i ortsgrupp I och kronor 1: 25 i ortsgrupp III. För det fjärde till och med det sjätte barnet utgör detta tillägg 80 öre per barn i samtliga ortsgrupper. Inga ytterligare tillägg utbetalas, när barnantalet överstiger 6. Hyreshjälp till personer, som icke äro medlemmar av arbetslöshetskassa, utgår omedelbart efter karenstidens slut. Härvidlag äro sålunda sådana personer mera förmånligt ställda än kassamedlemmar. Å andra sidan tillämpas — såsom förut framhållits — ingen behovsprövning inom arbetslöshetsförsäkringen annat än i fråga om av arbetslöshetsnämnd utbetalade hyresbidrag, medan sådan prövning tillämpas för personer, som erhålla dagunderstöd från arbetslöshetsnämnd. Denna sistnämnda skillnad är mycket betydelsefull. Av vikt är också det förhållandet att arbetslöshetsnämndernas kontantunderstödsverksamhet blir mycket starkare begränsad än försäkringens prestationer under tider av god sysselsättning. I september 1944 utbetalades genom arbetslöshetsnämnderna endast 319 kontantunderstöd. Försäkringskassorna beräknades samtidigt lämna kontanthjälp för 40 000— 45 000 understödsdagar, varvid är att märka att antalet understödsdagar per fall och månad torde utgöra omkring 10. Försäkringskassornas hjälpverksamhet torde sålunda under sistlidna månad ha haft en mer än tio gånger större omfattning än arbetslöshetsnämndernas. De sammanlagda förmånerna 2 få inom arbetslöshetsförsäkringen icke uppgå till högre belopp än för ensamstående 60 procent och för familjeförsörjare 80 procent av den i orten vanliga arbetsförtjänsten per arbetsdag för arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse — vilket i regel blir ungefär lika med 60 respektive 80 procent av vederbörande arbetares förutvarande individuella arbetsförtjänst. Inom arbetslöshetsnämndernas hjälpverksamhet gäller, att det sammanlagda understödet 3 icke får uppgå till den i orten gängse lönen för icke kvalificerad arbetskraft och ej heller till belopp motsvarande de inkomster vederbörande bru1

Socialstyrelsens senaste förslag tillstyrktes den 19 oktober 1944 av statens arbetsmarknadskommission. Även socialvårdskommittén har i skrivelse av den 25 oktober 1944 godtagit socialstyrelsens senaste förslag, dock med vissa modifikationer. Sålunda avstyrktes det speciella kristillägget å dagshjälpsbeloppen, som enligt socialstyrelsens förslag skulle utgå med 25—75 öre; socialvårdskommittén ansåg nämligen, att de nuvarande statsbidragsbestämmelserna möjliggöra övergång till högre daghjälpsklasser utan nämnvärd ökning i avgifterna. I gengäld föreslogs hustrutillägget höjt till kronor 1: 50, medan socialstyrelsens förslag stannade vid kronor 1: 25. (Noten tillagd vid tryckningen av betänkandet.) 2 Eventuell hyreshjälp icke inräknad — 3 Hyreshjälp inråiknad.

121 kat åtnjuta i sin föregående arbetsanställning. Inom fattigvården tillämpas inga motsvarande maximeringsbestämmelser. I efterföljande tabell 1 och 2 återges de månatliga kontanthjälpsbeloppen enligt de tre olika hjälpformerna dels exklusive, dels inklusive hyresbidrag. Uppgifterna för försäkringskassorna avse dels nu utgående förmåner, dels de förmåner som skulle utgå enligt socialstyrelsens första förslag (av den 17 mars 1944) respektive enligt det av arbetslöshetsförsäkringskassornas samarbetsnämnd framlagda förslaget, vilket i huvudsak överensstämmer med socialstyrelsens senaste yttrande i ärendet (av den 30 september 1944). Tab. 1.

Maximibelopp för fattigvårdsunderstöd samt understöd till arbetslösa e x k l u s i v e hyresbidrag. Kronor per månad. (I förekommande fall avrundade tal.) Hjälpform Ortsgrupp 1 Ort

Ensamstående vuxen

Familj bestående av man, hustru och 0 barn

3 barn

6 barn

Fattigvård enl. fattigvårdsstyrelsernas samarbetsdelegations taxa B C

50 55 60

85 90 100

140 155 170

185 205 230

B

70 65 50

120 105 85

225 180-195 155

290 255—285 200

65 72 78

104 111 117

170 192 215

233 255 277

Daghjälp i Grov- och fabriks arbetslöshetskassa ortsgrupp I II III

52 78 104

78 104 130

125 151 177

172 198 224

D:o Socialstyrelsens förslag av den 17!s 1944 ortsgrupp I II III

52 78 104

78 104 130

156 182 208

234 260 286

D:o kassornas förslag ortsgrupp I II III

72 98 124

104 130 156

182 208 234

260 286 312

Arbetslöshetsförsäkring i daghjälpsklass 5 kronor Nu utgående Soc. styr:s förslag av den 17/s 1944 Kassornas förslag 2

130 130 150

156 156 182

203 234 260

250 312 338

Fattigvård: Malmö

KontantundersLöd från arbetslöshetsnämnd II III

1 Ortsgrupperna I—III avse pensionsgrupperin gen. Ortsg rupperna A —C utmär ca en särskild gruppering av fattigvårdsunderstöd, som ar ivändes i lä nsstyrelsern as taxa. De n ansluter sig rätt nära till pensionsgrupperingen. Ortsgr upperna I, 11 och II [ i Grov- o ch fabriks arbetslöshetskassa äro identiska med daghjälpskk tsserna 2, 3 och 4 kroilor. Det är emellertid att märka, alt mer än 40 procent av medleminarna i sai ntliga kasse r äro berät tigade till en daghjälp av 5 kronor eller däröver. Jämförel sen för de c lika dyrorts grupperna g rer sålunda en något för ogynnsam bild av förhållandet mella n arbetslösh etsförsäkrin yens och övi iga hjälpformers prestationer. 2 Daghjälpen för ensamstående skulle enligt detta förs ag bli kro nor 5:75 i stället för 5 kronor.

122 Av förut anförda skäl — jfr också noten till tab. 1 — få uppgifterna i tabellerna tolkas med försiktighet. Men det är i alla fall tydligt, att arbetslöshetsförsäkringen i ett stort antal fall ger sämre förmåner än arbetslöshetsnämndernas kontantunderstödsverksamhet och att även fattigvården i vissa fall ger bättre hjälp än arbetslöshetsförsäkringen. Båda dessa anomalier synas enligt tab. 2 särskilt framträda i den lägsta ortsgruppen — varvid dock bör ihågkommas, att det endast är inom grov- och fabriksarbetarnas kassa, som dyrortsgruppering förekommer inom arbetslöshetsförsäkringen. Även i andra fall äro kontantunderstöden ofta högre än försäkringens daghjälp, när det T a b . 2.

Maximibelopp för fattigvårdsunderstöd samt understöd till i n k l u s i v e hyresbidrag. Kronor per månad.

arbetslösa

(I förekommande fall avrundade tal.) Familj bestående av man, hustru och

Hjälpform Ortsgrupp 1 Ort

Ensamstående vuxen

0 barn

3 barn

6 barn

Fattigvård enl. fattigvårdsstyrelsernas samarbetsdelegations taxa ortsgrupp A B C

70 80 90

105 115 130

160 180 200

205 230 260

7o 92 108

124 151 177

190 232 275

253 295 337

62 98 134

9S 144 190

145 191 237

192 238 284

62 98 134

98 144 190

176 222 268

254 300 346

82 118 154

124 170 216

202 248 294

280 326 372

Fattigvård Stockholm C Kontantunderstöd från arbetslöshetsnämnd ortsgrupp I:b II:c III:c Daghjälp i Grov- och fabriks arbetslöshetskassa + hyresbidrag från arbetslöshetsnämnd ortsgrupp I:b II:c III:c D:o Socialstyrelsens förslag av den l7/s 1944 orlsgrupp I:b II:c III:c D:o kassornas förslag ortsgrupp I:b II:c III:c

1 Hyreshjälp från arbetslöshetsnämnderna utbetalas efter en skala, som varierar efter vissa >dyrortsgrupper» även inom de enskilda ortsgrupperna I—III. Inom ortsgrupp I varierar sålunda hvreshjälpen för familjeförsörjare från 0 till 40 kronor, inom grupp II från 20 till 60 kronor" och inom grupp III från 40 till 90 kronor. Ensamstående erhåller i varje särskilt fall hälften av vad familjeförsörjare erhålla i hyreshjälp. I tabellen har i varje fall endast den »mittersta> klassen medtagits. Medlemmar i arbetslöshetskassor kunna icke erhålla hyresbidrag från kassorna men kunna däremot få sådana från fattigvårdsstyrelse eller arbetslöshetsnämnd. Hyreshjälp från arbetslöshetsnämnd kan emellertid endast utbetalas till kassamedlem, som under de senaste förflutna 60 dagarna åtnjutit daghjälp för minst 40 dagar, och den är avsedd blott för särskilt ömmande fall. Enligt förslag från kassornas samarbetsnämnd skulle dessa bestämmelser mildras därhän, att hyreshjälp finge utgå till medlem, som erhållit minst 18 dagars understöd under sistförflutna 30 dagar — Jfr i övrigt i noten till tab. 1 anförda förklaringar och reservationer.

123 finns flera barn i familjen. Till och med om m a n ser på de förmåner, som tillkomma kassamedlemmar i 5-kronorsklassen — vilken icke är företrädd inom grov- och fabriksarbetarförbundets kassa men i övrigt är den högsta daghjälpsklassen av större kvantitativ betydelse — visar det sig, att arbetslöshetsnämnderna ofta kunna ge bättre hjälp åt barnrika familjer. Skulle socialstyrelsens tidigare förslag om höjning av barnbidragen i försäkringen förverkligas, skulle frekvensen av sådana fall, då försäkringen ger sämre förmåner än de båda övriga hjälpformerna, nedgå, men det skulle dock kvarstå en del fall, då arbetslöshetsnämndernas dagunderstöd skulle vara högre än försäkringens daghjälp. Av de tolv fall, som finnas upptagna i tab. 2, skulle detta sålunda gälla om följande sex: Ensamstående i ortsgrupp I: b Familjer utan barn i ortsgrupp I: b och II: c Familjer med 3 barn i ortsgrupp I: b, II: c och III: c. Även fattigvården synes i några — dock icke alldeles jämförbara — fall komma att fortfarande ge bättre förmåner än grov- och fabriksarbetarnas arbetslöshetskassa. Däremot skulle det av kassorna framlagda förslaget — som sedermera i huvudsak biträtts av arbetsmarknadskommissionen och socialstyrelsen — nästan fullständigt undanröja dylika anomalier. Av denna anledning anser sig kommissionen böra förorda en höjning av kassornas kontanthjälp i huvudsaklig överensstämmelse med det av samarbetskommittén framlagda förslaget, eller alternativt i överensstämmelse med det av socialstyrelsen den 30 september 19U framlagda förslaget. Det bör understrykas, att kostnaderna för denna förhöjning till viss del skulle bäras av kassorna. Det kan vara av intresse att även studera förhållandet mellan den hjälp som utgår till arbetslösa och de förmåner som åtnjutas av till militär beredskapstjänst inkallade. Utom de i tab. 3 redovisade beloppen åtnjuta de inkallade ytterligare den förmånen, jämfört med arbetslösa som erhålla kontanthjälp, att hyresbidraget för deras del icke är maximerat. Slutligen tillkomma de naturaförmåner, föda, beklädnad, tvätt e t c , som de inkallade erhålla, och som, om icke helt, dock till väsentlig del kunna anses ersätta »civil» konsumtion. Värdet av dessa förmåner, som icke medräknats i tab. 3, beräknas till kr. 3: 15 per dag eller ca 95 kronor per månad. Men även oavsett dessa i tabellen ej redovisade belopp är det tydligt, att de inkallades förmåner i nästan samtliga fall komma att väsentligt överstiga även den hjälp, som enligt kassornas förslag skulle utgå till arbetslösa. Detta är emellertid fullt i sin ordning, eftersom de inkallade tvångsvis tagits i anspråk för samhällsviktiga uppgifter och dessutom oftast fått vidkännas stegring i sina levnadskostnader såsom följd av att de måste leva skilda från sina familjer. Hur förhålla sig de förmåner som redovisats i tab. 1 och 2 till de lägsta lönerna för manliga arbetare? Beträffande denna fråga må hänvisas till den promemoria, som utgör bilaga 2 till detta betänkande. Därav framgår bland

124 T a b . 3. J ä m f ö r e l s e m e l l a n f a m i l j e b i d r a g m . m . till i n k a l l a d e s a m t v i s s n u u t g å e n d e r e s p e k t i v e f ö r e s l a g e n k o n t a n t h j ä l p till a r b e t s l ö s a , e x k l u s i v e h y r e s b i d r a g , f ö r familjer med olika antal barn. Hjälpform Ortsgrupp Familjebidrag, terminslön och hemortslön till inkallade 1 , ortsgrupp I II III Kontantunderstöd från arbetslöshetsnämnd, ortsgrupp I II III Daghjälp i Grov- och fabriks arbetslöshetskassa, ortsgrupp I II III D:o enligt kassornas samarbetskommittés förslag. ortsgrupp I II III Daghjälp i daghjälpsklass 5"00 kronor. Nu utgående Enligt kassornas förslag

Familj

med

Ensamstående vuxen

0 barn

3 barn

6 barn

75 75 75

158 165 173

257 273 290

356 381 407

65 72 78

104 111 117

170 192 215

233 255 277

52 78 104

78 104 130

125 151 177

172 103 224

72 98 124

104 130 156

182 208 234

260 286 312

156 182

3S8

1 Uppgifterna avse de vanligaste fallen; efter en sammanlagd inkallelsetid av 42 dygn utgår terminslön med kr F50 per dag, och hemortslönen utgör 1 kr per dag om inkallelsetiden överstiger 90 dagar men understiger 360 dagar.

annat, att den genomsnittliga årslönen för manliga lantarbetare, om naturaförmånerna medräknas till sina fulla värden, uppgår till 2 470 kronor. Detta motsvarar en månadslön av drygt 205 kronor. Räknar man vidare med den höjning av lantarbetarlönerna med omkring 10 procent, som skall utgå enligt nyligen träffat avtal, skulle motsvarande tal bli ca 2 700 och 225 kronor. Den sammanlagda familjelönen kommer naturligtvis att ligga högre, eftersom hustru och barn i en del lantarbetarfamiljer bidra till familjernas gemensamma arbetsinkomst. De individuella variationerna omkring de angivna medeltalen äro emellertid mycket stora, såsom också framgår av nämnda promemoria. Trots att medelförtjänsterna för lantarbetarfamiljer sålunda i allmänhet ligga högre än de understöd, som kunna utgå i lägre dyrortsgrupper, kan det sålunda förekomma enskilda fall, då de maximala understödsbelopp, som utbetalas från fattigvård, arbetslöshetsnämnder eller arbetslöshetskassor, överstiga den arbetsinkomst, som åtnjutes av lantarbetare med full sysselsättning. På grund av det mycket splittrade löneläget och särskilt med hänsyn till de stora individuella lönevariationer, som förekomma även inom låglöneyrkena, är det dock olämpligt att söka konstruera ett understödssystem så avpassat, att alla fullt sysselsatta arbetare skulle ha högre realinkomster än alla arbetslösa personer med understöd. Det skulle innebära, att understöden skulle

125 maximeras på sådant sätt — och det även för större familjer —• att de bleve fullständigt otillräckliga för försörjningen. 1 Vid diskussion om förhållandet mellan löner och understöd har man hittills vanligen utgått ifrån, att de senare skulle anpassas efter det på orten normala löneläget inom låglönenäringen. Ställer man emellertid det kravet, att arbetslöshetshjälpen — när inga andra inkomster finnas — skall motsvara minimikostnaden för en ur hälsosynpunkt tillfredsställande levnadsstandard, kan det ställa sig svårt att enbart på denna väg få till stånd en lämplig balans mellan löner och understöd. Man bör därför även uppmärksamma den motsatta metoden, som går ut på att genom olika åtgärder — exempelvis jordbrukspolitiska — verka för att löneläget inom låglönenäringarna förbättras så långt som detta är möjligt, utan att det penningpolitiska stabiliseringsprogrammet äventyras. Och eftersom problemet alltid blir särskilt accentuerat lör barnrika familjer, bör man dessutom genom befolkningspolitiska åtgärder se till att flerbarnshushållen få en godtagbar standard, antingen familjeförsörjaren är arbetslös eller fullt sysselsatt. Kunde de barnrika familjernas merbehov helt tillgodoses genom befolkningspolitiska åtgärder, skulle hela frågan om de arbetslösas försörjning bli mycket enklare att komma till rätta med. Det torde emellertid dröja, innan vi komma därhän. Befolkningsutredningen förbereder visserligen ett förslag om allmänna barnbidrag. Enligt upplysning från utredningen har den ännu icke tagit slutlig ställning till frågan, i vad mån barnbidragen övervägande skola utgå i kontant form eller i form av rabatter, naturaförmåner e. d., men sannolikt komma de att åtminstone 1 ill väsentlig del konstrueras så, att de stimulera till vissa ur folkhälsans synpunkt betydelsefulla standardhöjningar, exempelvis på bostadsförsörjningens område. Men de skulle säkerligen icke — annat än möjligen i en mera avlägsen framtid — kunna bli så höga, att mer än en del av barnkostnaden bleve avlyftad från den enskilde. De barnrika familjerna skulle sålunda fortfarande i väsentliga avseenden leva på en lägre standard än andra hushåll med motsvarande ordinarie inkomst. I den mån barnbidragen bindas vid vissa utgifter, skulle detta förhindra försörjaren att vid inkomstbortfall utnyttja dem för sådana barnkostnader, som tidigare täckts med belopp från hans ordinarie inkomst. Om exempelvis barnfamiljer, som tidigare bott i ett rum och kök, få bidrag som mera allmänt möjliggöra överflyttning till lägenheter om två eller tre rum och kök, få de vid inkomstbortfall lika svårt att täcka de löpande utgifterna, som om dessa bidrag aldrig utgått och de bott kvar i lägenheter om ett rum och kök. Härtill kommer att en sådan bindning av barnbidragen vid 1

Enligt bilagda promemoria om lönerna under 1943 ha 8 procent av de vuxna manliga lantarbetarna en årsinkomst understigande 1 800 kronor, inklusive alla naturaförmåner. Dessa fall torde, i den mån de icke bero på felaktigheter i löneupptufterna, emellertid väsentligen avse partiellt arbetsföra personer. Under loppet av 1944 torde dessutom frekvensen av sådana fall ha minskats, och en ytterligare minskning kommer att inträda i samband med den nu beslutade löneförbättringen för lantarbetare. Skulle man emellertid utgå ifrån, att 1 800 kronor representera den absoluta bottennivån för lönerna, inses, att denna nivå icke lämpligen kan väljas till utgångspunkt för arbetslöshetshjälpen för större familjer.

126 bestämda standardhöjningar kan fördröja systemets allmänna tillämpning, eftersom — om det nu gäller bostäder — det är omöjligt att tänka sig att bostadsbeståndet omedelbart blir anpassat efter de behov, som systemet skulle kräva. Av dessa skäl synes m a n därför tills vidare böra ställa sig avvaktande till frågan om i vad mån befolkningspolitiska åtgärder kunna minska behovet av att arbetslöshetshjälpen differentieras efter familjetyp. Efter dessa allmänna överväganden vill kommissionen nu framlägga vissa ytterligare praktiska förslag. Dessa förslag utgå från principen, att kontanthjälpen för arbetslösa icke kan avpassas så, att den alltid understiger marknadens lägsta löner men att den däremot — liksom hittills — bör sättas i relation till de löner vederbörande haft, när han varit sysselsatt. Härvidlag böra dock i viss utsträckning olika regler tillämpas under olika faser av konjunkturcykeln; arbetslöshetshjälpen synes av förut anförda skäl böra vara mera riklig vid tider av svårare arbetslöshet än eljest. Om det inte går att inom den närmaste framtiden häva den nuvarande splittringen i arbetslöshetshjälpen, bör denna splittring åtminstone begränsas. I sistnämnda hänseende synes den lämpliga framgångslinjen vara att man — i avvaktan på en framtida obligatorisk arbetslöshetsförsäkring — söker effektivisera den nuvarande frivilliga försäkringen, så att denna kan ge fullgott skydd åt en så stor majoritet som möjligt av alla de löntagare, som kunna hotas av svårare arbetslöshet. Inom ramen för detta effektiviserade försäkringssystem kan man sedan låta arbetslöshetshjälpen variera på det sätt som anses önskvärt. I viss utsträckning böra liknande variationer även kunna förekomma i fråga om den hjälp som utbetalas av arbetslöshetsnämnd. Det skydd som den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen ger är begränsat framför allt i följande avseenden: 1. Arbetslöshetsförsäkringen omfattar ungefär 770 000 kassamedlemmar. Försäkringen för olycksfall i arbete skyddar däremot ungefär två miljoner arbetstagare. Även om denna senare siffra inbegriper åtskilliga, som icke äro utsatta för någon större risk för helarbetslöshet eller som det k a n vara svårt att få med i en på yrkeskassor uppbyggd arbetslöshetsförsäkring — t. ex. hembiträden, småbrukare med lönearbete som bisyssla, personer som äro anställda hos närstående släktingar, tillfällighetsarbetare — bör det ändå finnas möjligheter att utvidga det nuvarande systemets verkningsområde. Fortfarande stå bland annat skogs- och flottningsarbetare, sågverksarbetare, arbetare i pappersmassa- och grafiska industrier, byggnadsträarbetare, murare, tobaksindustriarbetare, flertalet statligt och kommunalt anställda samt flertalet järnvägsmän utanför den offentliga arbetslöshetsförsäkringen. Vissa av dessa grupper ha visserligen ringa arbetslöshetsrisk. Typograferna ha en egen icke statsunderstödd kassa. Men för andra av dessa grupper skulle en statlig arbetslöshetsförsäkring vara i hög grad gagnelig. 2. Försäkringsskyddet begränsas vid svårare arbetslöshet genom utförsäkringsreglerna, som innebära att hjälpen från kassan upphör att utgå efter

127 — i flertalet fall — 120 dagars arbetslöshet under 12 på varandra följande månader. 1 I detta sammanhang må nämnas, att intet daghjälpsbidrag av statsmedel utgår till kassorna för den arbetslöshet, som överstiger ett medeltal av 35 dagar per medlem; även om kassorna för närvarande äro finansiellt väl rustade, kan detta vid en svårare arbetslöshetskris leda till att medlemmarna icke få hela den hjälp de blivit utlovade från kassorna. 3. Ett stort antal medlemmar i nybildade kassor liksom yngre medlemmar äro oskyddade av den anledningen att de icke inbetalt de veckoavgifter, som krävas för rätt till understöd (i regel minst 52 veckoavgifter, varav minst 20 under de senaste 12 månaderna). 4. Inom säsongyrkena äro kassamedlemmarna i större eller mindre utsträckning avstängda från hjälp från kassan under lågsäsongen. Avgifterna skulle givetvis bli alltför dryga, om även säsongarbetslösheten täcktes av försäkringen. Dessutom ligga lönerna inom vissa säsongyrken över medelnivån, varför medlemmarna ha större möjlighet än andra arbetare att genom individuella besparingar skydda sig mot inkomstbortfall vid arbetslöshet. Men i åtskilliga individuella fall utnyttjas icke denna möjlighet. Dessutom äro flera säsongyrken samtidigt låglöneyrken. Slutligen bli lågsäsongerna mer utpräglade än eljest under depressionsår, varför denna begränsning i skyddet måste noga beaktas, när det gäller att konstruera en försäkring, som är särskilt avpassad för lågkonjunkturförhållandena. 5. Försäkringen ersätter endast i begränsad utsträckning det inkomstbortfall, som framträder vid korttidsarbete. Om korttidsarbetet är så organiserat, att vederbörande medlem har sysselsättning vissa dagar i veckan, kan kassan visserligen ge understöd men endast under förutsättning, att medlemmen är arbetslös under minst 6 dagar per 14-dagarsperiod; i vissa kassor är denna karenstid så lång som 12 dagar per 28-dagarsperiod. Härvid gäller ytterligare, att det antal dagar per vecka, under vilka han eljest äger åtnjuta understöd, skall minskas med en. På grund av karensbestämmelserna blir medlemmens understödsrätt sålunda beroende av arbetslöshetsdagarnas förläggning under en viss period, vilket betyder, att arbetsgivaren på så sätt kan öva inflytande över i vad mån daghjälp skall utgå. Är korttidsarbetet i stället organiserat så, att antalet arbetstimmar per dag begränsats, kan ingen daghjälp alls utgå. Ty om en medlem under en dag arbetat mer än en timme och femton minuter i sin ordinarie sysselsättning, är han förhindrad att för denna dag åtnjuta någon hjälp från kassan. Dessa begränsningar kunna givetvis bli till stor nackdel vid större arbetslöshet, då korttidsarbetet ofta kan få en betydande omfattning. Även i fråga om arbetslöshetsnämndernas hjälpverksamhet framträda liknande begränsningar. Som förut nämnts, förekommer sådan hjälpverksam1

Understödsrätten kan visserligen återförvärvas genom betalning av minst två veckoavgifter — under förutsättning, att medlemmen under de två veckorna haft lönearbete eller semester — men dessutom gäller givetvis det ytterligare villkoret, att minst 20 veckoavgifter eller 5 månadsavgifter skola ha erlagts under de senaste 12 månaderna. Det sista villkoret blir svårt att uppfylla för många som träffats av en längre tids arbetslöshet.

128 het endast i orter, där arbetslöshetsnämnd erhållit arbetsmarknadskommissionens tillstånd att utdela visst antal understöd. Denna begränsning torde dock icke vara av större betydelse under tider av omfattande arbetslöshet, eftersom det — särskilt efter de senast genomförda reformerna på området — torde kunna förutsättas, att tillstånd att utdela kontantunderstöd begäres och erhålles i alla kommuner, där någon mera påtaglig arbetslöshet framträder. Vidare skall från arbetslöshetsnämndernas understödsverksamhet helt avstängas sådana yrken, där arbetslösheten i allmänhet har säsongmässig karaktär och där sålunda arbetslöshetsperioderna uppträda med viss förutsebar regelbundenhet eller där efterfrågan på arbetskraft som regel är större än tillgången. Till avstängda yrken hänfördes i juni 1944 jordbruks-, skogsoch flottnings-, tegelbruks- samt husligt arbete. Dock kan arbetsmarknadskommissionen meddela dispens från sådan avstängning på därom av arbetslöshetsnämnd gjord framställning, och denna möjlighet utnyttjas i stor utsträckning, när det anses omöjligt att anskaffa arbete i vederbörandes yrke. Säsongavstängningsföreskrifterna äro sålunda i praktiken mindre restriktiva inom arbetslöshetsnämndernas verksamhetsområde än inom försäkringskassornas. Vid vissa slag av partiell arbetslöshet kan reducerat kontantunderstöd utbetalas av arbetslöshetsnämnd. Detta kan sålunda gälla, om den arbetslöse erhåller viss del av sin försörjning genom arbete på eget småbruk, eller om en arbetslöshetsperiod avbrytes av kortare tillfällighetsarbeten. Men skulle den partiella arbetslösheten vara av sådan karaktär, att arbetaren icke kan tillgodoräkna sig full karenstid, får understöd icke utgå. Sålunda utbetalas icke kontantunderstöd, när arbetstiden per dag eller per vecka är reducerad men arbetaren icke under någon hel vecka blivit ledig för erhållande av nytt arbete. För att så vitt möjligt alla områden, där mera betydande arbetslöshet kan framträda, skola kunna täckas av den statsunderstödda försäkringen, borde de återstående yrkesgrupper, som på grund av hög säsong- och konjunkturarbetslöshetsrisk haft speciella finansiella svårigheter, i allmänhet större än inom yrken som redan bildat kassa, att enligt nuvarande grunder organisera en frivillig arbetslöshetsförsäkring, erbjudas att bilda försäkringskassor på relativt gynnsamma villkor. Sålunda kunde staten erbjuda sig att åtminstone delvis betala vad som erfordras för att medlemmarna omedelbart skola bli skyddade av försäkringen — alltså en del av de första 52 veckoavgifterna. 1 Dock skulle endast medlemmar, som ansluta sig till kassan omedelbart vid starten eller efter en viss kort frist, bli delaktiga denna förmån. Det k a n även ifrågasättas, om icke därutöver genom särskilda statsbidrag kunde möjliggöras att avstängningsreglerna vid säsongarbetslöshet bleve mildare för sådana yrkesgrupper, som på grund av betydande säsongarbetslös1 Vederbörande fackförbund borde i regel kunna tillskjuta en återstående del på det sätt redan brukat ske vid bildandet av flertalet kassor.

129 het ansett sig förhindrade att hittills ansluta sig till den frivilliga försäkringen. Det torde ankomma på socialstyrelsen, som väl känner förhållandena inom här ifrågavarande områden, att närmare utforma förslag till villkor. Det vore önskvärt, att villkoren bleve sådana, att det funnes utsikt att senast inom ett dr få med inom försäkringen alla större löntagarkategorier, som kunna utsättas för mera omfattande arbetslöshetsrisk under en lågkonjunktur. Genom den nyss föreslagna reformen skulle de mest framträdande olägenheterna med det nuvarande oenhetliga systemet elimineras. För att ytterligare minska oenhetligheten skulle enligt här tidigare framlagt förslag åtgärder vidtagas för ytterligare begränsning av antalet fall, då fattigvård utgår i stället för arbetslöshetshjälp. 1 Det synes också böra undersökas, om icke den centrala administrationen av arbetslöshetsförsäkringen, kontantunderstödsverksamheten och arbetsförmedlingen kunde förenhetligas. Det nuvarande systemet synes nämligen medföra vissa uppenbara olägenheter därigenom att det i viss mån bidrar till splittringen i kontanthjälpsverksamheten. Båda hjälpformerna måste samarbeta med arbetsförmedlingen. Vidare anser kommissionen att genom socialstyrelsens försorg borde företas utredning och utarbetas förslag åsyftande sådan förändring av karensoch övriga bestämmelser, att arbetslöshetsförsäkringen kan i väsentligt större utsträckning än hittills ersätta det inkomstbortfall, som framträder vid korttidsarbete. Härvid bör dock iakttagas — eventuellt genom att tillämpningen av de åsyftade nya reglerna göres beroende av arbetsmarknadskommissionens och socialstyrelsens prövning — att sådan ersättning icke utgår i de fall, då korttidsarbetet från samhällsekonomiska synpunkter framstår såsom mindre rationellt. Även kontantunderstöd från arbetslöshetsnämnd bör enligt arbetsmarknadskommissionens prövning kunna utgå vid korttidsarbete under motsvarande förutsättning. Slutligen borde det önskemålet tillgodoses, att försäkringen bör kunna skänka bättre förmåner än eljest vid mera omfattande arbetslöshet. Härvid skulle enligt kommissionens uppfattning Kungl. Maj:t på förslag av arbetsmarknadskommissionen och efter socialstyrelsens hörande äga besluta, att på grund av rådande omfattande arbetslöshet den hjälp som erhålles genom arbetslöshetsförsäkringen skall utgå efter tillfälligt ändrade grunder, intill dess Kungl. Maj:t funnit, att arbetslösheten minskats till mera normal omfattning. Det förutsattes, att sådana tillfälligt ändrade grunder för försäkringskassornas hjälpverksamhet i allmänhet skola tillämpas över hela arbetsmarknaden. Naturligtvis medför detta en viss begränsning i möjligheterna att låta denna speciella krisanordning komma till användning. Det kan ju mycket lätt inträffa lokalt eller yrkesmässigt begränsade arbetslöshetskriser, som skapa behov av på motsvarande sätt begränsade förändringar i grun1 Däremot finnes lika liten anedning att förhindra att fattigvård utgår samtidigt med arbetslöshetshjälp — t. ex. till barnrika familjer eller för sjukvård — som att fattigvård utbetalas till personer som äro fullt sysselsatta.

9—448593.

130 derna för arbetslöshetshjälpen. Och det skulle därvid kunna hävdas, att de arbetare som tillhöra ifrågavarande områden just till följd av des^a speciella arbetslöshetsförhållanden blivit så mycket sämre ställda än andra arbetare, att särskilda förmåner för deras del kunna te sig motiverade. Det skulle dock säkerligen vålla stort missnöje och dessutom bidraga til uppkomsten av svåra gränsdragningsproblem, om arbetslöshetshjälpen samtidigt finge utgå efter olika regler till olika grupper av försäkringskassornas medlemmar. Av denna anledning synes huvudregeln böra vara den nyss angivna: att anordningen i förekommande fall skall tillämpas generellt. Dock bör undantag från denna regel kunna göras i fråga om sådana grupper av arbetare, som på grund av hög genomsnittlig arbetslösl.etsrisk få betala höga försäkringsavgifter i förhållande till den kontanthjälp de normalt kunna erhålla (jfr bil. 3). Särskilt böra sådana undantag kunna förekomma i fråga om arbetarna i låglöneindustrier. Sågverks- och stenindustriarbetare utgöra exempel på sådana grupper. Dessa arbetare skulle icke ur någon synpunkt kunna framstå såsom orättmätigt gynnade framför andra, om de finge särskilda förmåner, när de utsättas för omfattande arbetslöshet. De måste förutsättas vara starkt koncentrerade till de lägsta daghjälpsklasserna, trots att de betala jämförelsevis höga avgifter. Den tillfälliga och speciella förbättringen i grunderna för deras kontanthjälp skulle sålunda endast undanröja eller minska en orättvisa i arbetslöshetshjälpens utformning genom att, åtminstone tillfälligt, åstadkomma ett mera normalt förhållande mellan avgifter och förmåner. De tillfälliga förmånerna skulle vara av följande innebörd: 1. Förhöjd daghjälp och förhöjda hustru- och barntillägg. Utgår man från att de normala beloppen bli de av arbetslöshetskassorna föreslagna — en daghjälp varierande mellan kronor 2:75 och 6:75 samt hustrutillägg med kronor 1:25 och barntillägg med 1 krona — skulle den tillfälliga förhöjningen utgöra högst kronor 1: 25 av daghjälpsbeloppet, 75 öre av hustrutillägget och 50 öre av barntillägget. De sammanlagda beloppen skulle sålunda utgöra högst 4 till 8 kronor i daghjälp, 2 kronor i hustru tillägg och kronor 1: 50 i barntillägg. 2. Maximeringsreglerna ändras så, att de sammanlagda beloppen få uppgå till 80 procent av vederbörande arbetares normala dagsförtjänst utom för familjer med 3 eller flera bidragsberättigade barn, för vilka maximibeloppet höjes till 90 procent. — Att bibehålla vissa maximeringsregler torde vara nödvändigt. Bortsett från de skäl, som tidigare anförts, må erinras om att arbetare göra vissa besparingar genom att bli lediga från förvärvsarbete — t. ex. för spårvagnspengar, slitning av kläder och skodon, genom att kaloribehovet minskas, samtidigt som de något kunna öka sina reala biinkomster genom att förfärdiga någon hemutrustning eller genom att i större utsträckning ägna sig åt sådana smärre bisysslor, som icke hindra att de stå till arbetsmarknadens förfogande. Den här föreslagna ändringen kommer endast att gälla för ensamstående, för vilka maximum höjes från 60 till 80 procent samt för barnrika familjer (80 resp. 90 procent). För familjer med 0—2 barn blir maximum oförändrat.

131 3. Den tid under vilken mera omfattande arbetslöshet förklarats råda, inräknas icke vid bestämmandet om »utförsäkring». Dessutom skola under denna tid samtliga kassamedlemmar täckas av försäkringsskyddet, oavsett om de betalat för understödsrätt erforderligt antal avgifter eller icke — dock att medlem som utan godtagbara skäl underlåtit att betala sina avgifter på vanligt sätt undantages från försäkringens förmåner. Slutligen skola alla bestämmelser om säsongavstängning upphöra att gälla under den tid dessa särskilda föreskrifter äro i kraft. Dessa under punkt 3 nämnda förmåner äro särskilt betydelsefulla. Det synes därför önskvärt, att enbart dessa förmåner beviljas i sådana fall, då arbetslösheten nått en viss omfattning utan att dock vara av så allvarlig karaktär, att alla de under punkterna 1—3 angivna åtgärderna behöva vidtagas. Kostnaderna för flertalet av dessa merprestationer betalas helt av statsverket; en del av de under 3. angivna merprestationerna böra dock bäras av kassorna. Det må här anmärkas, att intill utgången av 1943 endast 27 procent av kassornas verksamhet betalats av statsverket. Visserligen beror detta på att arbetslösheten i stort sett varit av liten omfattning under försäkringens utbyggnadsperiod; vid mera omfattande arbetslöshet skulle statens bidrag även med nuvarande bestämmelser automatiskt stiga, och detta även proportionellt sett. Men en stegring av statens insatser även därutöver ter sig likväl icke omotiverad. Även de arbetslösa, som — trots den förutsatta utökningen av försäkringsverksamhetens omfattning — fortfarande skulle få vända sig till arbetslöshetsnämnderna, böra vid mera omfattande arbetslöshet i viss utsträckning få åtnjuta liknande tillfälliga förbättringar i kontanthjälpsverksamheten, dels genom att dagunderstöden höjas, dels genom att säsongavstängningsregler undanröjas eller modifieras. Detta bör dock ske endast, när sådana anordningar genomföras inom försäkringsverksamheten i dess helhet. Det bör vidare uppmärksammas, att försäkringskassornas medlemmar i stort sett böra åtnjuta bättre förmåner än övriga arbetslösa, och att denna skillnad i förmåner mellan de båda grupperna av arbetslösa med kontanthjälp icke minskas utan åtminstone bibehålles. Då den hjälpverksamhet, som bedrives genom arbetslöshetsnämnder, i huvudsak regleras på administrativ väg, behöver riksdagen knappast taga ställning till denna fråga annat än vid beviljande av erforderliga statsanslag. Det bör ånyo erinras om, att dessa särskilda förmåner skulle utgå endast vid mera omfattande arbetslöshet, då å ena sidan de fåtaliga arbetstillfällen som finnas tillgängliga kunna utnyttjas utan att hela den friställda arbetskraften befinner sig i ständig rörelse på arbetsmarknaden för att finna arbete, och då det å andra sidan är viktigt att köpkraften i samhället vidmakthålles, samtidigt som ett stort antal arbetslösa kunna antas ha blivit alldeles utblottade, därför att de under längre tid levat på de mera knappa norpiala understöden. I en sådan situation kan det knappast tänkas föreligga kågon inflationsfara. Snarare är en deflationsrisk tillfinnandes, och denna åtgärd skulle medverka till att neutralisera densamma.

132 Om den penningpolitiskt motiverade kritiken sålunda väger lätt, äro däremot de statsfinansiella betänkligheterna mera ofrånkomliga. Men denna extra arbetslöshetshjälp får betraktas såsom en del av det allmänna expansionistiska och finansiella ekonomiska program, som måste forverkligas, om det skall gå att bekämpa en svårartad depressionsarbetslöshet — vilket ar nödvändigt även ur rent statsfinansiell synpunkt, eftersom statsfinanserna ändå ytterst bero av sysselsättningen och nationalinkomsten. Naturligtvis bli verkningarna ur alla synpunkter mindre gynnsamma av höga kontantunderstöd än av omfattande offentliga arbeten, vid vilka betalas vanliga avtalsbestämda löner. Men åtgärden skall tillgripas endast när icke blott det enskilda näringslivet träffats av allvarlig depressionsarbetslöshet, utan dessutom offentliga organ misslyckats med att organisera en tillräcklig kompletterande sysselsättning Och naturligtvis skall också hänsyn tagas till de offentliga arbetsprogrammens omfattning, när beslut fattas om att de extra förmånerna icke längre skola utgå och att de normala reglerna för arbetslöshetsunderstöd

åter skola bli gällande. Det har inom kommissionen anförts, att det i praktiken blir omöjligt att åter sänka understöden, när så skulle erfordras med hänsyn till arbetsmarknadens utveckling. De högre understöden skulle sålunda icke bli tillfälliga utan i stället konserveras, och därigenom skulle rörligheten på arbetsmarknaden begränsas, samtidigt som lönenivån skulle drivas uppåt. Och i ett läge då det icke längre råder någon mera utpräglad depression skulle härigenom eventuellt vissa inflationsrisker framträda. Dessa synpunkter torde emellertid icke böra överdrivas. E n aktion for eliminering av de tillfälliga understödsförhöjningarna, när dessa visa sig motverka strävandena att få tillgängliga arbetstillfällen utnyttjade eller pa annat sätt medföra olägenheter, kommer säkerligen att stödjas även frän arbetarhåll När det finns arbete att få, torde det enligt kommissionens uppfattning knappast komma att finnas några allmänna sympatier i arbetarvärlden for att arbetsfört folk på statens bekostnad skall få åtnjuta relativt goda arbets-, fria inkomster. J E n mera formell kritik är den, att arbetslöshetsförsäkringen upphör att utgöra en verklig försäkringsverksamhet i den mån anordningar av har foreslagen beskaffenhet genomföras. Härtill kan blott svaras, att arbetslösheten är en risk som i så måtto icke är försäkringsbar, att dess storlek icke kan i förväg beräknas. Och detta förhållande beror främst på förekomsten avj massarbetslöshet. Att man trots den angivna svårigheten lyckats organisera en funktionsduglig arbetslöshetsförsäkring, beror helt enkelt därpå att m a n nöjt sig med att ta ut en viss någorlunda fixerad del av arbetslöshetsnsken och härvid särskilt uteslutit större delen av både depressions- och sasongarbetslösheten - och sedan överlämnat resten, särskilt det s. k. utförsäkringsproblemet, till andra organ. Men det är just detta som till väsentlig del orsakar den nuvarande splittringen. Kontanthjälpsverksamheten for arbetslösa kan aldrig förenhetligas, om m a n icke antingen avskaffar arbetslöshetsförsäkringen eller också, genom att särskilt under depressionsperioder eliminera

133 bland annat utförsäkringsregler och säsongavstängningsföreskrifter, gör densamma mera lämpad såsom ett skydd även vid mera svårartad arbetslöshet. Eftersom det förra alternativet knappast kommer att kunna vinna understöd, återstår endast det senare — om m a n nämligen vill åstadkomma ett ökat förenhetligande. Med stöd av vad ovan anförts får kommissionen hemställa: 1. att Eders Kungl. Maj:t ville föranstalta om en ingående utredning avseende minimikostnaderna för en ur hälsosynpunkt tillfredsställande levnadsstandard och att resultaten av en sådan utredning måtte beaktas vid den mera definitiva organisation av socialpolitiken, som nu håller på att förberedas; 2. att åt socialstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen måtte uppdragas att utarbeta förslag till sådana anordningar, att antalet fall då fattigvårdsunderstöd utbetalas i stället för kontanthjälp till arbetslösa kan ytterligare minskas; 3. att Eders Kungl. Maj:t ville föranstalta att förslag utarbetas om förenhetligande av den centrala administrationen för arbetslöshetsförsäkringen och kontantunderstödsverksamheten; 4. att Eders Kungl. Maj:t ville framlägga proposition i huvudsaklig överensstämmelse antingen med det av arbetslöshetskassornas samarbetskommitté utarbetade och av statens arbetsmarknadskommission och socialstyrelsen i stort sett godkända förslaget till höjningar i arbetslöshetsförsäkringens daghjälps-, hustru- och barntilläggsbelopp samt till begränsning av de restriktioner som gälla i fråga om möjligheten för medlem av arbetslöshetskassa att erhålla hyresbidrag från arbetslöshetsnämnd, eller alternativt i enlighet med socialstyrelsens liknande förslag av den 30 september 1944; 5. att åt socialstyrelsen måtte uppdragas att utarbeta förslag till sådan ändring i gällande karens- och övriga bestämmelser, att arbetslöshetsförsäkringen kan ge bättre skydd än hittills mot inkomstbortfall vid korttidsarbete, samt att åt statens arbetsmarknadskommission skulle uppdragas att vidtaga motsvarande åtgärder beträffande arbetslöshetsnämndernas understödsverksamhet; 6. att åt socialstyrelsen måtte uppdragas att utarbeta förslag till åtgärder för snabbt genomförande av frivillig arbetslöshetsförsäkring inom vissa yrken med stor arbetslöshetsrisk och därav betingade finansiella svårigheter att enligt nuvarande statsbidragsgrunder ansluta sig till försäkringen; samt 7. att vid mera omfattande arbetslöshet måtte medgivas vissa tillfälliga förbättringar i den individuella hjälp, som lämnas av arbetslöshetskassa och arbetslöshetsnämnd. Kommissionen önskar till slut understryka angelägenheten av att de frågor, som berörts i detta betänkande, bli föremål för så snar fortsatt prövning som möjligt.

134 I behandlingen av detta ärende ha, förutom undertecknad ordförande, deltagit samtliga kommissionens ledamöter med undantag av herrar Gustafson och Ohlin. Därjämte har deltagit kommissionens expert t. f. byråchefen T. Jerneman. Reservationer ha avgivits av herrar E. von Heland, W. Svensson samt av herrar Hérnod, Liedberg, Nordenson, Söderlund, Wehtje och Åselius. Stockholm den 4 oktober 1944. Underdånigst Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering GUNNAR MYRDAL Richard

Sterner

135 Reservation av herrar Hérnod, Liedberg,

Nordenson,

Söderlund,

Wehtje och

Åselius.

Förslaget att variera kontantunderslöden efter konjunkturerna bygger på en överbetoning av vissa synpunkter och en undervärdering av andra. I första hand och principiellt betraktar man det som önskvärt ur köpkraftsoch levnadsstandardsynpunkt att hålla understöden höga — förmodligen då helst lika höga som den vanliga arbetsförtjänsten. Att i praktiken en marginal är nödvändig medgives endast med hänsyn till behovet av rörlighet på arbetsmarknaden — höga kontantunderstöd skapa motiv hos den arbetslöse att icke antaga arbete. Rörlighetssynpunkten säges emellertid icke vara bärande under depressionsperioder, när det finns mycket få platser att besätta; däremot ha köpkraft- och levnadsstandardargumenten då sin allra största betydelse. Helst vill man likväl icke slopa marginalen till förutvarande arbetsförtjänst utan nöjer sig med att föreslå särskilda förmåner utöver dem, som eljest utgå, samt en ändring av maximeringsreglerna därhän, att sammanlagda beloppen få uppgå till 90 °/o av vederbörandes normala arbetsförtjänst, när det gäller familjer med tre eller flera bidragsberättigade barn — en tanke som av socialstyrelsen i dess senaste förslag upptagits redan bland de förhöjda ordinarie förmånerna — samt till 80 %> även när det gäller ensamstående, vilka nu få stanna vid 60 %>. Resultatet skulle över praktiskt taget hela linjen bli en minskning av marginalen. Därjämte skulle de vanliga utförsäkringsreglerna sättas u r funktion. Dessa ökade förmåner skulle börja utgå, när Kungl. Maj:t dekreterat, att massarbetslöshet — eller, som det på ett senare stadium i diskussionen föreslogs, »mera omfattande» arbetslöshet — råder, och utbetalas intill dess Kungl. Maj:t funnit, att arbetslösheten minskas till mera normala proportioner. Vad man i motiveringsväg hopbringat för att rättfärdiga kontantförmånernas variation uppåt vid mera omfattande arbetslöshet är icke hållbart. Köpkraftsargumentet har ingen egentlig betydelse i detta sammanhang. Den ökning i köpkraften inom samhället, som åstadkommes genom höjning av daghjälpen samt hustru- och barn tilläggen inom de efter den permanenta förmånsförbättringen kvarstående möjligheterna, är icke av den omfattning, att den spelar någon nämnvärd roll. Den kan på sin höjd sägas ligga i linje med andra köpkraftsuppehållande åtgärder, men den är på samma gång av annan och lägre valör, eftersom den inte motsvaras av någon som helst produktiv prestation. Talet om kampen för köpkraftens vidmakthållande och utnyttjande och att den måste föras på alla fronter är närmast ägnat att bringa tänkandet ur balans. Köpkraftens vidmakthållande främjas bäst genom nyttigt arbete, mindre väl genom utspädning.

136 Ur den arbetslöses egen synpunkt kan det väl framstå som angeläget, att kontanthjälpen höjes efter en längre tids arbetslöshet med därav följande inkomstbortfall. Men behovet härav skiftar i hög grad. Den ene kan länge lita till besparingar, god uppsättning av varaktiga konsumtionsvaror och kanske släktingars hjälp, medan den andre nära nog från arbetslöshetens början får anpassa sin livsföring till det nya läget. Deras behov av högre understöd inträder icke samtidigt; det kan rent av hända, att när den förre ställes inför ett sådant behov, har den senare redan genomfört sin anpassning och vuxit ifrån behovet. Den ene kan vara bunden till vissa utgifter för viss tid, medan den andre kan frigöra sig omedelbart. I förra fallet skulle ett högre understöd snarast vara behövligt under en första övergångstid. Den ene kan, ehuru alltjämt arbetslös i sitt egentliga yrke, med egen och tilläventyrs familjemedlemmars idoghet och företagsamhet, skaffa sig en tillfredsställande utkomst, medan den andre icke tänker på att själv hjälpa till härvidlag. Den senares större behov av hjälp är icke helt oförvållat. Betraktar man endast de fall,, där den arbetslöse trots verklig vilja och uppriktiga ansträngningar måste finna sig i ett betydande inkomstbortfall under lång tid, så vore det ur social synpunkt önskvärt att kunna förbättra hans läge. Detta skulle närmast leda till en understödshöjning efter viss längre tids arbetslöshet och efter prövning i de enskilda fallen. I praktiken bleve en sådan individuell behandling ogenomförbar, och man finge stanna vid att höja för alla, när de varit arbetslösa under den bestämda tiden. Men detta i sin tur skulle i farlig utsträckning konservera arbetslösheten. Det av kommissionens majoritet framlagda förslaget låter tilläggsförmånerna, när de väl dekreterats, tillkomma även dem, som haft mycket kort eller rent av ingen arbetslöshet. Å andra sidan förutsätter det, att tillläggsförmånerna skola falla borl, när arbetslösheten återgått till mera normala proportioner, oaktat i då förekommande individuella fall saklig förutsättning härför icke är för handen. Förslaget har med andra ord icke kunnat förverkliga den anpassning till enskildas behov, som i motiveringen åberopats. Kommissionen skjuter de finansiella synpunkterna åt sidan i avbidan på en utredning, som förmodligen väntas ge till resultat, att betänkligheter av det slaget äro oberättigade. Förhållandet till lönestrukturen diskuteras utifrån den ståndpunkten, att understödspolitikens lönehöjande verkningar icke böra väcka några grundade betänkligheter i arbetslöshetstider, då det är särskilt angeläget, att den allmänna löneköpkraften bevaras; näringslivets förmåga att i sådana tider betala höga löner har tydligen icke utgjort något problem. De höga kontantunderstödens demoraliserande inverkan på arbetskraften har man försökt bagatellisera. Stötande synes även vara, att man kommit med ett förslag, som genom maximigränsens höjning från 60 till 80 °/o ger den förhållandevis största ökningen i de ordinarie förmånerna åt ensamstående. I praktiken kommer det föreslagna systemet icke att kunna handhavas på det sätt, som enligt motiveringen avses. Har Kungl. Maj:t en gång dekreterat, att »mera omfattande» arbetslöshet råder, så lärer det bliva svårt

137 att vid »mera normala» arbetslöshetsförhållanden gå tillbaka till en lägre understödsstandard för dem, som trots allt icke kunna få arbete. Förhållandena komina i stället att leda till en allmän och bestående höjning av understödsnivån med därav följande skadeverkningar. Då man nu mer än någonsin är besluten att genom beredskapsarbeten eller på annat sätt bereda sysselsättning åt alla, som verkligen vilja arbeta, förefaller det opåkallat och tillika ologiskt att föreslå åtgärder av detta slag. På grund av vad sålunda anförts ha vi icke kunnat biträda kommissionens beslut i vad det avser en variation av kontantunderstöden efter konjunkturerna. Reservation av herr von

Heland.

Om finansiella skäl icke hindra genomförandet av ytterligare omfattande hjälpåtgärder vid arbetslöshet innebär realiserandet av vidgade åtgärder ett stort framsteg inom socialpolitikens område. Av synnerlig vikt är härvid den ökade planmässighet och likformighet inom hjälpverksamheten som föreslås. Man synes emellertid icke tillräckligt beakta de barnrika familjernas ekonomiska förhållanden. Vidare skulle enligt majoritetens förslag de arbetande och de arbetslösa inom låglöneyrkena erhålla en alltför dålig ställning vid jämförelse med arbetslösa inom höglöneyrkena. Jag finner sålunda särskilda åtgärder befogade för de barnrikas och de lågavlönades del. Samtidigt måste understrykas faran av att arbetskraftens rörlighet ytterligare begränsas genom att understöden under vissa perioder göras särskilt höga. Den inställning hos arbetarna, att de vid arbetslöshet i första hand skola skaffa sig försörjning genom att söka få nytt arbete, skulle genom en sådan metod lätt kunna avtrubbas, om icke det ekonomiska motivet att föredra arbete framför understöd ständigt vidmakthålles. Vid mitt bedömande av förslaget och därmed sammanhängande frågor ha köpkrafts- och skälighetssynpunkterna varit avgörande. Jag börjar med köpkraftssynpunkten eftersom den så att säga ger skälighetssynpunkten dess ekonomiska utrymme. Behovet av att köpkraftsbortfallet begränsas under depressionsperioder kan tillgodoses på andra vägar än genom att kontanthjälpen till de arbetslösa utdelas enligt mera liberala grunder än eljest. Genom att stärka de lägsta inkomsttagarnas och de barnrika familjernas köpkraft bör en större konjunkturstimulerande verkan kunna vinnas än genom att under depressionsperioden höja de arbetslösas inkomster upp till en nivå, som i flera fall skulle ligga högre än den, som många personer i fullt arbete — eller t. o. m. »översysselsatta» personer exempelvis inom jordbruket — få nöja' sig med. Kontantunderstödsverksamheten intager en framträdande plats bland åtgärderna för motverkande av inkomstbortfall vid en befarad depression. Eftersom de arbetslösa icke kunna föreslås erhålla hela den »normala» lönen i understöd, sker en konsumtionsminskning och denna drabbar antagligen och kanske främst en del varaktiga konsumtionsvaror såsom kläder,

138 skor o. d. samt dessutom icke-nödvändighetsvaror. Av inånga orsaker är ett bibehållande av löneinkomsten vid arbetslöshet ej genomförbart säiskilt om löneskillnaderna mellan olika arbetargrupper äro stora och m a n frågar sig därför om icke inkomstbortfallet kunde kompenseras genom inkomstökning p å annat håll. Därvid riktas uppmärksamheten mot låglöne- och barnrikefamiljerna. Såsom framgår av det följande anser jag ett allmänt barnbidragssystem skäligt, och det är önskvärt att ett sådant snarast genomföres. Åtgärden skulle medföra en konsumtionsstegring och kan därför lämpligen företagas i ett ekonomiskt läge då köpkraften måste uppehållas genom statliga ingripanden. Eftersom ett barnbidragssystem för icke-arbetslösas familjer innebure en högre inkomst än den normala skulle vissa förut eftersatta behov kunna fyllas. Antagligen skulle efterfrågan främst ökas för varaktiga konsumtionsvaror som kläder, möbler etc. Även för barnrika arbetslösa skulle ett barnbidragssystem medföra en högre levnadsstandard, och i detta fall skulle den genom barnbidraget tillkomna inkomsten användas för inköp av varor som av samma personer blivit mindre efterfrågade på grund av arbetslösheten. Ett allmänt barnbidragssystem synes därför vara lämpligt för mildrande av inkomstbortfallets verkningar. Det är dessutom en befolkningspolitisk angelägenhet av stora mått, att ett allmänt barnbidragssystem genomföres. E n förbättring av inkomsterna för låglöneyrkena skulle likaledes medföra en konsumtionsökning och även i detta fall på i stort sett lämpliga områden. Eftersom låglöneyrkenas egen ekonomiska bärkraft icke torde vara tillräcklig härför bör staten driva en sådan ekonomisk politik att låglönerna kunna höjas. I en del fall kan det dock vara lämpligare att omskola låglönearbetare för överflyttning till annat yrke. Kontantunderstöden för de försäkrade föreslås i stort sett bli fastställda med hänsyn till föregående inkomst (dels genom maximeringsregler, dels genom indelning i daghjälpsklasser), civilstånd och barnantal. Understödsbeloppet uträknas genom summering av daghjälp, hustrutillägg och barntillägg varpå man tillser att beloppet icke överskrider ett visst maximum av inkomsten. (I ömmande fall kan även hyresbidrag från arbetslöshetsnämnd utgå. Nedanstående belopp inkludera dock inga hyresbidrag.) Vilken daghjälpsklass en arbetare tillhör beror främst på hans inkomst, men även på speciella förhållanden inom olika yrken, varigenom möjligheterna minskas att erhålla en klar bild av förslagens verkan i synnerhet rörande maximimeringsregeln. I tabellen ha medtagits endast de kassor, där klasstillhörigheten huvudsakligen bestämmes av medlemmens inkomst. Klasstillhörigheten i de klasser, som lämnats öppna, bestämmes huvudsakligen av andra grunder, såsom ålder, speciell arbetslöshetsrisk etc. Vid beräkningen av dagsinkomst har månads- och veckoinkomst dividerats med resp. 25 och 6. De kassor, i vilka klassgränserna angivits i inkomst per månad, ha markerats med m. För övriga kassor avses veckoinkomsten.

139 T a b . 1. D a g h j ä l p s b e l o p p i % av h ö g s t a o c h lägsta d a g s i n k o m s t i d e e r k ä n d a a r b e t s löshetskassornas daghjälpsklasser.

Inkomst, kr. K a s s a

Klass lägst

Sadelmakarnas

Handelsanställdas m. fl.

Träindustriarbetarnas

Livsmedelsarbetarnas

Textilarbetarnas

Handelstjänstemännens m.

De kem. tekn. ind. arb.

Försvarsverkens civ. pers.

Transportarbetarnas

Hotell-, kafé- och rest. anst. m.

Handelsresandenas m. Industritjänstemän, m.

I II III

40-00 60-00

I II III IV

25-01 60-01 85-01

I II III IV

42-01 65-01

II III IV

45-00 70-00

II III IV

v I II III IV I II III 0 I II III I II III Illa I II III

40-01 50-01 150-01 250-01 350-01

högst

155-01 105-01

I II

300-01

I II III IV

150-01 250-01 350-01

lägst

2-50 4-00 5-50

60 0 55-0

25-00 60-00 85-00

1-50 2-50 3-50 5-00

60-0 350 35-3

42-00 65-00

200 3-50 4-50 5-50

64-31 50-8

44-99 69-99

2-50 4-00 5-00

53-3 42-9

40-00 5000

2-00 3-00 4-00 5-00

60-0 60-0

3-00 4-00 5-00 6-00

66-71 50-0 42-9

2-25 3-50 4-75

33-5

5-00 2-25 3-50 5-00

38-2 42-9

2-00 3-50 5-00 4-25

42-0 46-2 39-2

150-00 250-00 350-00

85-00

50-00 65-00 65-00

Daghjälpsbelopp i % av dagsinkomsten

39-99 59-99

85-01

55-00 70-01

Daghjälpsbelopp kr.

44-99 70-00 49-99 64-99

155-00 105-00 300-00 150-00 250-00 350-00

4-50 3-75 2-75

högst 37-6 40-0 36-0 25-0 24-7

50-0 41-5 33-3 34-3

45-0 48-0 50-0 40-0 35-7

24-7

72-62 89-3

2-00

30-0 30-0 24-0 32-3

60-5 65-5 16-7

5-oo

41-7

2-00 4-00 5-00 6-00

66-71 50-0 42-9

33-3 40-0 35-7

1 För icke familjeförsörjare uppgår daghjälpsbeloppet till hög st 6 0 * a v dagsinkomsten (§ 20, förordningen den 15/o 1934). 2 I kassans stadgar upptagna gränser avse endast penn inginkom st. Tages hänsyn även till naturaförmåner (mat å 1:50 kr. per da ?), erhållas följand e siffror f ör daghjä pens förhållande till dagsinkomsten: I 58-4 II 658 48-7 III 48-2

140 Inkomst, kr. K a s s a

Klass högst

lägst

40 Målarnas

II III IV V VI

48-00 57-60 64-80 (72 00)

Väg- o. vattenbyggn. arb.

I II III

75-00

Daghjälpsbelopp i % av dagsinkomsten lägst

högst 30-0

2-00 4-00 5-00

60-0

47-94 57-12 6432 71-52

2-00 3-00 4-00 5-00 6-00

376 41-7 46-3 50-0

74-99

2-00 3-50 3-60

28-0

39-99

I II III

Elektrikernas

Daghjälpsbelopp kr.

25-0 31-5 37-3 41-9 16-0

Daghjälpsbeloppet höjs enligt föreslagen ny normaltaxa med kr. 0: 75 samt enligt den föreslagna extraordinära taxan med ytterligare kr. 1:25. Socialstyrelsen föreslår i skrivelse till Konungen av den 30 september 1944 att denna höjning graderas efter avgiftstrycket. Bortsett från kassor med särskilt låga avgifter, i vilka statligt kristillägg icke skulle utgå, skulle höjningen utgöra 25, 50 eller 75 öre. Det senare beloppet skulle förekomma i ungefär en tredjedel av kassorna. När i det efterföljande talas om ny normaltaxa avses alltså denna grupp av kassor. Tab. 2. Hustru- och barntilläggen äro enligt de olika taxorna följande.

Gällande taxa Föreslagen ny normaltaxa Föreslagen extraordinär taxa

TT , i-ii- „ Hustrutillagg

Tillägg b för varje "

1'00 1'25 2-00

0 60 TOO 1'50

Understödet för en ensamstående träarbetare i nuvarande daghjälpsklass 5:50 och med 283:— kr. i månadslön blir sålunda enligt extraordinära taxan kr. 1 9 5 : — under det att en träarbetare med 6 barn på grund av maximeringsregeln endast erhåller kr. 2 5 5 : — (två barn 226:— kr.) i stället för kr. 4 8 1 : — (325:— kr.) i månaden. Däremot får en ensamstående handelsarbetare, vilken har högre normallön kr. 3 6 8 : — i månaden i nuvarande daghjälpsklass 5 : — kr. enligt extraordinära taxan ett månadsbelopp av 1 8 2 : — kr. och en handelsanställd med 6 barn erhåller på grund av maximeringsregeln 3 0 2 : — kr. Samtidigt har en lantarbetare i »överfullt» arbete endast 206:— kr. i månaden oavsett barnantalet, under det att en högavlönad arbetare med hustru i arbetslöshetsunderstöd kan erhålla 260: — kr. enligt den extraordinära taxan och med hustru och sex b a r n ca 400:—kr.

141 T a b . 3. Månatliga u n d e r s t ö d e n e n l i g t o l i k a t a x o r o m i c k e m a x i m e r i n g s r e g l e r n a (Jmfr t a b . 4 o c h 5) funnits '. Ensamstående

Daghjälp i kr.

Gällande taxa. 1-50 200 250 3-00 350

4-oo 450 5-00 550 600 Ny n o r m a l t a x a . 225 2-75 325 375 4-25 475 525 575 625 6-75 Extraordinär taxa. 3-50 4-00 4-50 500 550 6-00 650 7-00 7-50 8-00 1 Vid framställandet utgår.

Man, hustru och nedanstående barnantal 0

39 52 65 78 91 104 117 130 143 156

65 78 91 104 117 130 143 156 169 182

96 109 122 135 148 161 174 187 200 213

112 125 138 151 164 177 190 203 216 229

159 172 185 198 211 224 237 250 263 275

59 72 85 98 111 124 137 150 163 176

91 104 117 130 143 156 169 182 195 208

143 156 169 182 195 208 221 234 247 260

169 182 195 208 221 234 247 260 273 286

247 260 273 286 299 312 325 338 351 364

91 104 117 130 143 156 169

143 156 169 182 195 208 221 234 247 260

221 234 247 260 273 286 299 312 325 338

260 273 286 299 312 325 338 351 364 377

377 390 403 416 429 442 455 468 481 494

iså 195 208

av dessa tal har bortse tts från kar enstiden, fe r vilken ur iderstöd ej

T a b . 4.

Maximeringsregler. Understödsmaximum i % av inkomsten

Ensamstående

Gällande taxa 1 Ny normaltaxaj"

60 80

Man, hustru och nedanstående barnantal 0

142 T a b . 5.

Understödsbelopp per månad vid olika t a x o r och inkomster.

(Kursiverade tal ha reducerats genom maximeringsreglerna enl. tab. 4; vid beräkningen har hänsyn ej tagits till karenstiden.) M å n a t l i g t Inkomst och daghjälpsklasser

Ensamstående

u n d e r s t ö d

52 78 104 125

78 104 130 156

109 135 161 166

125 151 166 166

Inkomst 312 kr pr månad (12 kr pr dag) b) daghjälpsklass 2 kr d) > 3 > f) > 4 > h) » 5 >

52 78 104 130

78 104 130 156

109 135 161 187

125 151 177 203

52 78 104 130

78 104 130 156

109 135 161 187

125 151 177 203

72 98 124 125

104 130 156 166

156 166 166 166

166 166 166 166

Inkomst 312 kr pr månad (12 kr pr dag), b) daghjälpsklass 2-75 kr d) > 3'75 » f) > 4'75 > h) > 575 >

72 98 124 150

104 130 156 182

156 182 208 234

182 208 234 250

Inkomst 416 kr pr månad (16 kr pr dag), b) daghjälpsklass 2-75 kr d) » 3-75 » f) » 4'75 » h) » 5-76 »

72 98 124 150

104 130 156 182

156 182 208 234

182 208 234 260

Extraordinär taxa. Inkomst 208 kr pr månad (8 kr pr dag) b) daghjälpsklass 4 kr d) > 5 > f) » 6 > h) » 7 >

104 130 156 166

156 166 166 166

166 166 166 166

187 187 187 187

Inkomst 312 kr pr månad (12 kr pr dag). b) daghjälpsklass 4 kr d) > 5 > f) > 6 » h) » 7 »

104 130 156 182

1*6 182 208 234

234 250 250 250

273 281 281 281

104 130 156 182

156 182 208 234

234 260 286 312

273 299 325 351

Inkomst 416 kr pr månad (16 kr pr dag) b) daghjälpsklass 4 kr d) f)

i >

5 > 6 •

h)

»

7 >

kr

Man, hustru och nedanstående barnintal

Gällande t a x a . Inkomst 208 kr pr månad (8 kr pr dag). b) daghjälpsklass 2 kr d) > 3 > f) > 4 » h) » 5 >

Inkomst 416 kr pr månad (16 kr pr dag) b) daghjälpsklass 2 kr d) • 3 > f) > 4 » h) » 5 » Ny n o r m a l t a x a . Inkomst 208 kr pr månad (8 kr pr dag) b) daghjälpsklass 2'75 kr d) > 3-75 > f) » 4-76 > h) » 5-75 >

i

143 Det måste vara felaktigt att med en extraordinär taxa lämna ytterligare understöd åt ensamstående. Ej heller kan det vara riktigt, att en högavlönad med flera barn i låg daghjälpsklass och kanske också med låg premie per daghjälpskrona erhåller större understöd än en lågavlönad med flera barn i hög daghjälpsklass. Om familjerna varit barnlösa hade däremot den lågavlönade erhållit det högsta understödet. Förhållandena äro särskilt ogynnsamma för de barnrika och de lågavlönade familjerna. Eftersom ytterligare höjning av barntilläggen åt arbetslösa knappast kan ske utan hävande av maximeringsregeln rörande understödens storlek i förhållande till inkomsten synes ett allmänt barnbidragssystem böra införas, varigenom undvikes att barnrika arbetslösa får det bättre än barnrika arbetande. Barnbidrag böra utgå till alla utan behovsprövning. Såsom framhållits i utredningen bör en förbättring av arbetslöshetsunderstöden kombineras med åtgärder för höjande av levnadsstandarden inom låglöneyrkena. Flera skäl föreligga härför. Utom svårigheten att finna en sådan form för arbetslöshetsunderstöden att arbetande lågavlönade icke känna sig alltför illa behandlade kan här anföras, att det föreligger en fara för minskad rörlighet å arbetsmarknaden och därigenom minskade möjligheter för löneutjämning. Konkurrensen mellan näringsgrenarna om arbetskraft torde nämligen vara den viktigaste hävstången för lönerna inom de lågavlönade yrkena. Den ifrågasatta höjningen av levnadsstandarden inom låglöneyrkena bör i första hand ske genom att förutsättningar för lönehöjningar skapas, Jag kan sålunda icke följa majoritetens förslag beträffande tillfälligt ändrade grunder för försäkringskassornas hjälpverksamhet under massarbetslöshet utan föreslår i stället, att allmänna barnbidrag skola utbetalas av staten när större arbetslöshet råder, samt att de lägsta inkomsttagarna i samhället snarast tillförsäkras en bättre ekonomisk ställning. Reservation av herr

Svensson.

Det torde vara mycket svårt att göra en utredning »avseende minimikostnaderna för en ur hälsosynpunkt tillfredsställande levnadsstandard», som får någon större grad av tillförlitlighet. För den som vill vara med om att bygga ut de sociala hjälpformerna i hela den utsträckning som nationalekonomiska, statsfinansiella och samhällskonstruktiva krav medger, är det ej heller erforderligt med en dylik utredning. Det blir i alla fall andra faktorer, som i huvudsak bestämma omfattningen av de sociala hjälpåtgärderna. Förslaget om att de understöd, som lämnas av arbetslöshetskassa och arbetslöshetsnämnd, skola utgå med högre belopp under tider av mera omfattande arbetslöshet kan enligt min mening få en del icke önskvärda följder. Man måste befara att ett stort antal familjer, t. ex. småbrukare, hantverkare, småhandlare och andra fria företagare, under tider av omfattande

144 arbetslöshet få sina inkomster minskade. Om man i en dylik situation genomför en extraordinär höjning av bidragen till de arbetslösa, och detta skulle leda till högre underslödsbelopp än många andra kunna förtjäna genom sitt arbete, så uppstår en ohållbar situation både från rättvisesynpunkt och från allmän samhällskonstruktiv synpunkt. Då ingen nu med någon större grad av säkerhet kan förutse, huru en omfattande arbetslöshetskris kommer alt återverka på olika folkgruppers ställning och i vilken utsträckning staten kan bringa hjälp över hela linjen, är det i varje fall olämpligt att nu binda sig för ett förslag av den art, som kommissionens majoritet godtagit. Av ovan antydda skäl har undertecknad icke kunnat ansluta sig till kommissionens beslut i punkterna 1 och 7. Reservation av herr

Söderlund.

Det är i allmänhet svårt att sätta sig emot utredningar. Men jag kan inte lämna utan anmärkning den motivering, som lagts till grund för yrkandet om utredning avseende minimikoslnaderna för en ur hälsosynpunkt tillfredsställande levnadsstandard, ty den vittnar om en alltför okritisk tro på vad som k a n åstadkommas av objektiv forskning på detta område. Motiveringen synes medgiva, att det finns vissa svårigheter, när det gäller att definiera en ur hälsosynpunkt tillfredsställande minimistandard. Men såvitt det gäller livsmedelsbehovet åberopas tillgången till vedertagna och någorlunda fasta normer angående det s. k. optimala behovet av kalorier, äggvita, mineralämnen och vitaminer; och dem anser man sig kunna översätta till kvantiteter födoämnen av olika slag och så nå fram till de minimibelopp, som i praktiken erfordras för uppnående av den önskvärda standarden. I fråga om bostadsstandarden anser man sig kunna anknyta till sådana standards, som utvecklats av de statliga bostadsorganen. Vanskligare blir det att objektivt fixera de minsta erforderliga utgiftsbeloppen för kläder, skodon, hemutrustning o. d.; man tröstar sig med att obestämbarhetsmarginalen skall kunna begränsas i mån som den hygieniska forskningen ägnar större uppmärksamhet åt dessa frågor. De största svårigheterna hänför motiveringen till utgifter för kulturändamål, rekreation, nöjen, förströelser o. d. Men alla svårigheterna tillsammantagna räcka ej till för att avskräcka från kravet på ett vetenskapligt fastställande av minimikostnaden för en s. k. hälsostandard. Någon ingående kritik synes mig tankegången i denna motivering inte påkalla. Det räcker med att hänvisa till historien och geografien, som båda kunna spela upp hela serier av olika standards, vilka räckt till för att låta folk växa i storlek, kvalifikationer och välstånd. Vår tids svenska standard är utan tvivel högre än våra fäders och förfäders; inom arbetareklassen är standarden nu betydligt högre än den var för blott något tiotal år sedan. Söker man efter en minimistandard, som ändå ur fysiologisk eller näringshygienisk synpunkt är godtagbar, lärer man inte ha anledning att forska

145 inom vår tid; vi ha nått långt utöver de mått, som räckte till för våra förfäder. När vi iikvisst tala om en minimistandard i vår egen tid, så är det med helt andra anspråk vi söka dess mått. Minimum i fråga om livsmedel har för alla, som kunna och vilja arbeta, för länge sedan passerats. Med välståndets och kulturens framsteg rikta sig kraven mot bättre kvalitéer och andra agremanger, som i tidigare skeden hänfördes till lyx och överflöd. Vad olika grupper av arbetare nu för tiden rimligen skola kunna kräva i dessa avseenden är inte någon fråga för medicinska eller andra vetenskapsmän utan får bestämmas på mera praktiska vägar. Det är ingalunda någon dålig väg, när det gäller försörjningen av de arbetslösa, att taga till utgångspunkt den standard, som stora grupper av arbetare faktiskt få åtnöjas med vid full sysselsättning. Denna standard är nämligen ett mått på vad som i varje tid kan uppnås genom normala produktiva insatser och bör följaktligen vara mer än ett minimum för dem, som inte arbeta. Marginalen mellan arbetsinkomst och arbetslöshetsunderstöd kan alltid diskuteras, men den kan inte diskuteras bort. Dess närmare bestämning är en praktisk politisk fråga men kan omöjligen göra anspråk på vetenskaplig auktoritet. Reservation av herr

Nordenson.

Jag ansluter mig till det uttalande, som gjorts av herr Söderlund beträffande utredning om minimikostnad för en ur hälsosynpunkt tillfredsställande levnadsstandard. Utan att närmare ingå på de frågor, som innefattas i övriga punkter av kommissionens förslag till åtgärder, vill jag framhålla, att de föreslagna utredningarna delvis innebära ett föregripande av utredningar, som pågå inom socialvårdskommittén. Dagens läge synes mig icke innefatta omständigheter, som tillräckligt motsvara ett utbrytande ur socialvårdskommitténs uppdrag av en del av de frågor, som den fått sig anförtrodda.

10—448593.

KOMMISSIONEN

D;/„„„

i

4-11 u , •• i

Bilaga 1 till betänkande ang. kontanthjälpsverksamheten EKONOMISK EFTERKRIGSPLANERING

t-

. ,

,..

for arbetslösa.

PM ang. förekomsten av taxor eller normer inom den öppna fattigvården. Som i översikten över nuvarande former för kontanthjälpsverksamhet inom kommunerna anmärkts, saknas en allmän, tillförlitlig statistik över storleken av de in- 1 dividuella o hemunderstöd, som utbetalas av fattigvården i skilda kommuner. Den officiella årsstatistiken redovisar endast genomsnittstal, som icke ge någon vägledning oin man vill göra jämförelser med andra former för kontantunderstöd rattigvardslagen föreskriver i § 25 att fattigvårdsstyrelsen skall göra sig nogfZTn ™ d e r r a t t a d ° m den nödställdes levnadsförhållanden och fattigvårdsbehov, innan frågan om beviljande av fattigvård avgöres, ävensom undersöka hur detta behov ma pa lämpligaste sätt avhjälpas. Det starka betonandet av behovsprövningens betydelse och friheten att välja former för utgående understöd, ävensom fattigvårdsmyndigheternas obundenhet vid bedömandet av behoven och utmätandet av understöden aro de viktigaste orsakerna till de stora olikheter som man vet förekomma i fråga om fattigvardshjälpens omfattning i skilda kommuner. Närmare kunskap om dessa olikheter har emellertid varit mycket svår att vinna. Ju flera fattigvårdstall en kommun haft att taga hand om, desto större har behovet av fasta normer tor verksamheten varit. På många håll ha därför taxor eller föreskrifter, som skola tjäna till ledning för tjänstemännen tillkommit, särskilt i de större städerna Dessa stadstaxor ha hittills varit de egentligen enda som man haft att gå efter vid jämförelse med andra hjälpformer. De mindre fattigvårdssamhällenas, särskilt landsbygdens, fattigvardspolitik har varit tämligen okänd. Ett speciellt behov av enhetliga regler för storleken av understöd i olika fall har förorsakats av kommunernas krav mot varandra för fattigvård, som meddelats personer med hemortsrätt i annan kommun än vistelsekommunen. Inom olika län ha sammanslutningar av fattigvårdsstyrelser sökt genomföra enhetliga ersättningstaxor for dessa fattigvårdsutlägg. En rikssammanslutning, kallad fattigvårdsstyrelsernas samarbetsdelegation, till vilken äro anslutna ett stort antal kommuner över hela landet, har antagit en enhetstaxa, den s. k. stockholmstaxan, för hemunderstod, som tillämpas mellan medlemmarna och säges stadigt vinna terräng. (Se tab. 1 och 2.) Vid länsstyrelserna lägges den eller någon av de förutnämnda länstaxorna oftast till grund vid avgörandet av tvister om fattigvårdskrav mellan kommuner. Avsikten med dessa ersättningstaxor, som upptaga mycket försiktigt tillmätta belopp, har icke varit, att de skulle utgöra en norm för meddelande av understöd i kommunerna. Därvidlag skall alltid behovet vara avgörande. Tyvärr framkommer emellertid mycket ofta att dessa låga taxor ute i bygderna användas som maximb taxor, eller i varje fall som normer för verksamheten. Detta framgår tämligen klart av vissa uppgifter, som statens arbetsmarknadskommission låtit inhämta från ett antal fattigvårdsstyrelser angående högsta förekommande fattigvårdsunderstöd och som publicerats i Tidskrift för fattigvård och annan hjälpverksamhet 1944 nr 3. För att få omnämnda företeelse belyst, samt för att erhålla en uppfattning om förekomsten av lokala taxor för utmätande av hemunderstöd har socialstyrelsen, på framställning från planeringskommissionens kansli, anmodat de 9 fattigvårdskonsu-

148 T a b . 1.

Fattigvårdsunderstöd e x k l u s i v e h y r a enligt av k o m m u n e r o r t s g r u p p e r n a I o c h II t i l l ä m p a d e t a x o r för ö p p e n f a t t i g v å r d . Kronor per månad.

inom

U n d e r s t ö d s t a g a r e Kommun och län

Ensam stående

Makar i barn

2 barn

M a k a r

med

3 barn

4 barn

5 barn

6 barn

Ortsgrupp 1. 172 147 122 97 57 Burlöv 2 Malmöhus . . 250 195 185 170 155 130 100 65 Finspång östergötl... 205 190 175 155 135 115 90 55 Fellingsbro Örebro .. 150-165 175—190 200-215 225-240 125—135 100-115 80—90 50—60 Ström Jämtl 202 182 162 142 122 97 72 40 Grangärde 1 Kopparb. Ortsgrupp

II.

Sala 1 Undersåker 1 Jämtl. Västerås 0 Malmö Hälsingborg 4 Borås 2 Halmstad' Frösö 4 Jämtl Norrköping Linköping Växjö Borlänge* Gävle Fattigvårdsstyrelsernas samarbetsdeletions taxa Ortsgrupp A 5 » B » C Stockholm (gr. III resp. C) 1

30-45 45-70 60-85 102 72 48 105 84 54 115 85 50 126 95 65 117 97 65-77 122 88 49 120 90 53 133 66 106 148 120 70 154 124 62 145 80—90 115 137 48—53 96

70—100 85—115 90-125 105—140 110-150 172 160 148 136 122 198 180 162 144 125 200 185 170 155 140 215 205 197 185 148 177 157 137 214 198 182 166 146 249 225 201 176 149 243 221 199 177 155 243 227 212 197 172 247 231 215 196 176 240 225 210 195 175 240 263 217 194 177

50 55 60

85 90 100

105 115 125

125 135 150

140 155 170

155 175 190

250 8

170 190 210

185 205 230

3 Endast livsmedel. 12 m ved per år å 17: — kr/mån. 8 m ved pr ar a 11: kr/mån - * Ved ingår icke. - * Ortsgrupperna A - C avse en särskild, egentligen for anstaltsvård gällande dyrortsgruppering, som emellertid ungefär motsvarar pensionsgrupperingen (gr. I—III). — 6 10 m s ved per år å 14: — kr/mån. ^^ l e n t e r n a i l a n d e t a t t i n k o m m a m e d u p p g i f t e r o m f ö r e k o m s t e n av s å d a n a l o k a l a t a x o r eller o m t a x o r s a k n a s , n å g o r l u n d a fasta n o r m e r , s o m t j ä n a till v a g l e d n i n g i n o m r e s p e k t i v e k o m m u n e r s f a t t i g v å r d . U p p g i f t e n a v g r ä n s a d e s så, a t t f r å n v a r j e k o n s u l e n t d i s t r i k t , s o m j u o m f a t t a r flera l ä n , skulle i n s ä n d a s t a x o r eller m o t s v a r a n d e b e s t ä m m e l s e r f r å n 5 f a t t i g v å r d s s a m h ä l l e n i n o m o r t s g r u p p I enligt f o l k p e n s i o n e r i n g s l a g e n s d y r o r t s g r u p p e r i n g , s a m t f r å n 2 s a m h ä l l e n i n o m o r t s g r u p p I I . S ä r s k i l d a bestämmelser och anvisningar, som k u n d e h a utfärdats r ö r a n d e t a x o r n a s tillämpning, s k u l l e o c k s å i n f ö r s k a f f a s . D e t skulle a n g e s v a d t a x e b e l o p p e n a v s a g o att t a c k a , o m h v r a ingick, m . m . , „ , , • D e n 15 s e p t e m b e r 1944 h a d e s v a r i n k o m m i t f r å n 6 a v d e 9 k o n s u l e n t e r n a , i n n e h å l l a n d e u p p g i f t e r f r å n 36 f a t t i g v å r d s s a m h ä l l e n i n o m o r t s g r u p p I o c h 18 s a m h ä l l e n i n o m o r t s g r u p p I I . G e n o m t i l l m ö t e s g å e n d e f r å n s o c i a l s t y r e l s e n h a r d e t t a hittills i n k o m n a m a t e r i a l ställts till k o m m i s s i o n e n s f ö r f o g a n d e . i E n m e r a utförlig redogörelse för denna undersökning, baserad på hela materialet, kommer inom kort att publiceras i Sociala Meddelanden.

149 T a b . 2. F a t t i g u n d e r s t ö d i n k l u s i v e h y r a enligt av k o m m u n e r i n o m o r t s g r u p p e r n a I o c h II t i l l ä m p a d e t a x o r för ö p p e n fattigvård. K r o n o r p e r m å n a d . U n d e r s t ö d s t a g a r e Kommun och län

Ensamstående

M a k a r

Makar 1 barn

2 barn

3 barn

med 4 barn

5 barn

6 barn

Ortsgrupp I. Burlöv Malmöhus . Finspång östergötl. Fellingsbro Örebro Ström J ä m t l

77 117 142 167 192 85 120 150 175 190 205 215 270 80 115 140 160 180 200 215 230 65—80 100-120 120-145 145—165 170—195 195-220 220—245 245-270

Ortsgrupp II. Gudmundrå 1 Västernorrl 54 Nässjö 90 Västerås 84 Malmö 80 Hälsingborg 1 100 Borås 115-127 Halmstad 74 Linköping 95 Växjö 92 Gävle 73-78 Söderhamn 77—80

84 128 129 125 150 147 113 155 154 121 123

102 145 150 155 186 167 147 183 199 177 158

114 170 170 180 223 187 176 207 221 217 193

126 190 189 205 255 207 201 232 241 234 214

207 220 272 227 222 249 260 257 235

225 235 280

243 250 290

238 262 276 280 256

254 278 292 303 277

Fattigvårdsstyrelsernas samarbetsdelegations taxa Ortsgrupp A > B » C Stockholm

105 115 130 200

125 140 155 240

145 160 180 275

160 180 200 305

175 200 220 330

190 215 240 350

205 230 260 370

70 80 90 125

Ved ingår icke.

P å f ö r h a n d k u n d e m a n v ä n t a a t t s v a r e n skulle u p p v i s a en m y c k e t s p l i t t r a d bild. D e t t a ä r o c k s å fallet. M e d a n vissa k o m m u n e r k u n n a t f r a m v i s a d e t a l j e r a d e t a x o r , h a a n d r a blott l ä m n a t m e r a svävande upplysningar o m tillämpade normer. Ett mycket s t o r t a n t a l k o m m u n e r h a h e l t e n k e l t "förklarat, att d e icke fastställt n å g o n t a x a u t a n i e n l i g h e t m e d f a t t i g v å r d s l a g e n s b e s t ä m m e l s e r l ä m p a v å r d e n efter b e h o v e t i d e t s ä r s k i l d a fallet. D e t t a s i s t n ä m n d a gäller i s y n n e r h e t l a n d s b y g d s k o m m u n e r n a . K o n s u l e n t e r n a i 5:te o c h 7:de d i s t r i k t e n (Västsverige) n ä m n a , att d e t y c k t sig m ä r k a , a t t e r s ä t t n i n g s t a x a n k o m m u n e r n a e m e l l a n i m å n g a fall a n v ä n t s j ä m v ä l s o m understödstaxa. Det framhålles emellertid, att p å grund av r å d a n d e goda försörjn i n g s l ä g e , f a t t i g v å r d e n e n d a s t i m i n d r e u t s t r ä c k n i n g får h a n d o m a n d r a u n d e r s t ö d s fall ä n f o l k p e n s i o n ä r e r , p e r s o n e r m e d i n v a l i d u n d e r s t ö d o c h ä n k o r m e d b a r n , s o m å t n j u t a b a r n b i d r a g . D ä r i g e n o m h a r i de m i n d r e k o m m u n e r n a b e h o v e t av t a x o r i c k e v a r i t så stort. M å n g a l a n d s k o m m u n e r u p p g e s å l u n d a , att i d e r a s s m å f ö r h å l l a n d e n a n l e d n i n g att b e s l u t a g e n e r e l l a n o r m e r s a k n a t s . Av de 54 k o m m u n e r , s o m n u i n s ä n t s v a r h a r d ä r f ö r blott ett m i n d r e a n t a l k u n n a t l ä m n a u p p g i f t o m f ö r e k o m m a n d e n o r m e r a n d e b e l o p p för o l i k a fall av h e l u n d e r stöd. De flesta av d e s s a t i l l h ö r a o r t s g r u p p II, o c h e n d a s t n å g r a få t a x o r f ö r l a n d s k o m m u n e r i g r u p p I h a k o m m i t m e d i m a t e r i a l e t . D e ö v r i g a s o m s v a r a t h a i regel b l o t t l ä m n a t u p p g i f t p å s t o r l e k e n av e n s t a k a u t g å e n d e u n d e r s t ö d , oftast till folkpensionärer.

150 De användbara uppgifterna ha här sammanställts i två tabeller, utvisande fattigvårdsunderstöd med och utan hyresersättning. Kommunerna i de bägge tabellerna äro icke identiska, då i vissa fall uppgift lämnats endast om utgående fattigvård, | utan specifikation för hyra, medan i vissa andra fall taxan blott avser att täcka andra utgifter än bostadskostnaden. — Bränsle ingår i taxebeloppen, där icke i not annorlunda sägs. I ett par fall uppges uttryckligen, att beloppen blott avse kost, vilket får beaktas vid jämförelsen. Variationerna i normerna äro icke påfallande stora beträffande kommunerna i ortsgrupp I. Skillnaden mellan utgående understöd i alla övriga landskommuner där taxa saknas, synes däremot, att döma av de enstaka exemplen i materialet, vara högst avsevärd. Direkta jämförelser äro dock svåra att göra. Vad angår de talrikare kommunerna i ortsgrupp II, äro olikheterna ganska betydande och mer påfallande än i grupp I. Man kan även urskilja två huvudgrupper med olika understödsnivå, även om materialet är för tunt för att tillåta några generaliseringar. Av kommentarerna till de insända uppgifterna framgår dock, att i många fall extra bidrag av olika slag kunna tillkomma, ävensom att i vissa kommuner de ordinarie taxebeloppen ofta visat sig för små och måst ökas med kristillägg. Vid en jämförelse med fattigvårdsstyrelsernas samarbetsdelegations taxa visar det sig, att de tillämpade vårdtaxorna i allmänhet ligga högre, dock icke särdeles mycket. Jämför man med arbetslöshetsnämndernas dagunderstöd, ligga dessa i stort sett på samma nivå som fattigvårdstaxorna i motsvarande ortsgrupp. Huvudintrycket av undersökningen är att fattigvårdstaxor i stort sett blott tilllämpas i städerna, samt att betydande olikheter mellan olika lokaltaxor finnes, vilka knappast förefalla rationellt motiverade. Stockholm den 21 september 1944. Sven

Åmark.

KOMMISSIONEN

Bilaga 2 till betänkande ang. kontanthjälpsverksamheten

FÖR

EKONOMISK EFTERKRIGSPLANERING

ror

arbetslösa.

PM angående lönerna under år 1943. Avsikten med denna promemoria är att ge vissa uppgifter rörande löneförhållandena inom jordbruk och industri som kunna vara av intresse vid en diskussion av lämpliga sociala åtgärder vid en befarad arbetslöshet. Genom hustruns och barnens arbete samt mannens biinkomster tillföras vissa familjer extraförtjänster. Vanligen är detta arbete en tvingande nödvändighet för de fattigaste, ofta barnrika familjerna. Det är sålunda icke uttryck för en önskan att få en högre levnadsstandard än flertalet utan att få en mera likvärdig. Man måste komma ihåg detta n ä r man jämför lönesiffrorna inom olika yrken. Den kontinuerliga svenska lönestatistiken täcker icke alla områden. I synnerhet för de lägsta inkomsttagarna finnas stora brister i vår kännedom om löneförhållandena. Härmed avses icke åldringar o. d. utan de fullt arbetsföra. I vårt land finnes ett betydande antal personer (enbart inom jordbruket 150 000 män och 50 000 kvinnor) tillhörande kategorien »medhjälpande familjemedlemmar», och denna grupp h a r i allmänhet mycket ringa kontantlön, men då intet lämpligt material f. n. finnes tillgängligt kan dess levnadsvillkor icke behandlas i denna promemoria. Det synes lämpligast, att i den följande diskussionen icke inräkna de medhjälpande familjemedlemmarna till de lågavlönade. Det är dock klart, att gruppen icke kan lämnas obeaktad vid diskussionen om understödsverksamheten. Vid en 1938 av jordbruksutredningen företagen, opublicerad undersökning om löneläget för lantarbetare och inom samma orter boende grovarbetare erhölls för de sistnämnda en lön, som var 15 °/o lägre än genomsnittslönen för industriarbetarna i den lägsta dyrortsgruppen (A-gruppen). Endast delvis torde skillnaden förklaras av att industriarbetarna ej blott utgöras av grovarbetare utan även av fackutbildade. Vidare äro svårigheterna att erhålla löneuppgifter från mindre företag å landsbygden stora, varför dessa nästan helt saknas i den officiella lönestatistiken. Det är troligt att lönerna för dessa underrepresenterade äro lägre. Inom 1942 års jordbrukskommitté utredes storleken av grovarbetarnas löner å landsbygden, men undersökningen torde icke slutföras i så god tid att resultaten kunna framläggas för kommissionen. Bland de redovisade lönerna föreligga betydande lönevariationer. Lönespridningen inom lantarbetarekåren orsakas icke av ackordsarbetets omfattning eller sådan ortsgradering av löner som delvis kan uppehållas genom hänvisning till levnadskostnadernas variationer, utan antagligen främst av att arbetsmarknaden är relä tivt dåligt organiserad och av parternas svårigheter att verkställa lönejämförelser pl grund av de skiftande naturaförmånerna. För manliga arbetare över 18 år med minst 250 dagsverken erhölls för 1943 följande spridningstabell:

152 Totallön i k r :

Procent arbetare med vidstående totallön 0-3 0-5 I-o 2-2 3-9 6-7 11-2 189 22" 7 15-5 17'1

Under 1 000 1 000—1 199 1 200—1 399 1 400—1 599 1 600—1 799 1 800—1 999 2 000—2 199 2 200—2 399 2 4 0 0 — 2 599 2 600—2 799 över 2 800 T a b . A.

Genomsnittliga t i m l ö n e r i kr. för v i s s a y r k e s k a t e g o r i e r av l a n t a r b e t a r e (fyllda 18 år) i n o m o l i k a l ä n m. m . å r 1943. Manliga dagsverkare L ä n

Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs o. Bohus Älvborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

Kvinnl. dagsverkare

med naturaf.

utan naturaf.

utan naturaf.

0-93 0-97 0-95 0-86 0-97 0.88 0-92

1-02

0-80 0-64

1-07 1-06 098

0-98 0-97 106 1-04 0-93 1-10 1-06 1-04

roo 0-88 0-96 1-14

no 1-13 104

0-95 0-99 0-99 1-06 1*06

073 056 0-75 076 082 077 0-76 0-70 0-58 0-64

rot; 1-09 1-08

0-98

1-02

0 74

Egendomar belägna i jordbrukskommuner . blandade kommuner, industrikommuner...

096 0-96 1-05

1-02 1-03 1-03

0-72 0-78 0-74

Egendomar med en åkerareal av under 20 ha 20—49 » 50—99 » över 99 »

0-88 0-94 096 1-01

1-00 0-98 0-98 1-04

052 0-77 0-72 0-77

Egendomar med kollektivavtal utan »

1-00 0-92

1-04 0-92

0-77 0-64

Hela riket

153 I s j ä l v a v e r k e t t o r d e l ö n e s p r i d n i n g e n h a k u n n a t v a r a ä n n u s t ö r r e d å det ä r a n tagligt, a t t de lägst a v l ö n a d e ä r o u n d e r r e p r e s e n t e r a d e i s t a t i s t i k e n . Å a n d r a s i d a n b ö r f r a m h å l l a s att en s t o r del a v de lägst a v l ö n a d e u t g ö r a s av s e k u n d a a r b e t s k r a f t . Vidare torde lönespridningen h a minskat något under nu löpande löneår på grund a v a t t d e n f ö r u t v ä x a n d e k o l l e k t i v l ö n e n v a r i t o f ö r ä n d r a d så a t t e f t e r s l ä p a n d e l ö n e r hunnit minska avståndet. Av t a b . A f r a m g å l ö n e o l i k h e t e r n a m e l l a n l ä n , k o m m u n t y p e r , g å r d s s t o r l e k a r o c h e g e n d o m a r m e d eller u t a n k o l l e k t i v a v t a l . F ö r m a n l i g a d a g s v e r k a r e u t a n n a t u r a f ö r m å n e r v a r t i m l ö n e n h ö g s t i K r i s t i a n s t a d s l ä n (110 öre) o c h lägst i Blekinge (93 öre) o c h f ö r k v i n n l i g a d a g s v e r k a r e h ö g s t i M a l m ö h u s (82 öre) o c h lägst i J ö n k ö p i n g s l ä n (56 ö r e ) . E g e n d o m a r i j o r d b r u k s k o m m u n e r s y n e s h a n å g o t l ä g r e l ö n e r ä n övriga k o m m u n e r . L ö n e r n a p å s m å g å r d a r lågo u n d e r l ö n e r n a p å s t ö r r e . Delvis t o r d e dessa f ö r h å l l a n d e n k u n n a f ö r k l a r a s a v k o l l e k t i v a v t a l e n s u t b r e d n i n g o c h s k i l l n a d e r i dessas l ö n e n o r m e r a n d e v e r k a n p å icke-kollektivavtalsanslutna uppgörelser. Såsom framg å r av t a b e l l e n ä r o n ä m l i g e n k o l l e k t i v l ö n e r n a betydligt h ö g r e ä n övriga l ö n e r . F ö r e n m a n l i g a r b e t a r e u t a n n a t u r a f ö r m å n e r v a r e x e m p e l v i s s k i l l n a d e n 1943 11 °/o. T v e n n e p r i n c i p e r a n v ä n d a s v i d l ö n e k a t a l o g i s e r i n g a v l a n t a r b e t a r e , n ä m l i g e n lönef o r m e n (kontantlön samt n a t u r a f ö r m å n e r av olika omfattning) och yrkesspecialiteten ( k ö r d r ä n g a r , s t a l l d r ä n g a r , k r e a t u r s s k ö t a r e , egentliga j o r d b r u k s a r b e t a r e e t c ) . I t a b . B h a u p p g i f t e r s a m m a n s t ä l l t s för d e g e n o m s n i t t l i g a d a g l ö n e r n a i n o m de v i k t i g a s t e g r u p p e r n a . 1943 v a r e x e m p e l v i s d e m a n l i g a l a n t a r b e t a r n a s g e n o m s n i t t s l ö n 8,26 k r . o c h d e k v i n n l i g a s 4,17 k r . O b s e r v e r a s b ö r , att de m a n l i g a a r b e t a r n a i k o s t ( d r ä n g a r n a ) e n d a s t h a d e 4,15 k r . i k o n t a n t l ö n o c h de k v i n n l i g a 2,30 kr., o c h att dessa a r b e t a r e a n t a g l i g e n s j ä l v a vid a r b e t s e r b j u d a n d e v ä r d e r a n a t u r a f ö r m å n e r n a ä n n u lägre än socialstyrelsen. Tab. B.

De genomsnittliga d a g l ö n e r n a för manliga och kvinnliga i k r 1943.

lantarbetare,

Kontant Ålders-, löneforms- eller yrkesspecialitetsgrupp

Totalt

Män 1943

Kvinnor 1943

Män 1943

Kvinnor 1943

Vuxna arbetare Arbetare i kost Statavlönade arbetare Timavlönade arbetare utan naturaförmåner Timavlönade arbetare med naturaförmåner Eg. jordbruksarbetare Stall- och ladugårdspersonal (mjölkerskor) . Landsjungfrur

6-17 4-15 499 8-69 7-22 6-47 5-60

2-94 2-30

8-26 7-03 844 869 8-62 8-21 8-29

4-17 4-87

Minderåriga

4-31

T a b . C.

3-51 2-98 652 2-85 2-29 2-10

3-61

4-21 6-90 323 485

5-58

4-40

Den genomsnittliga g r o v a r b e t a r e l ö n e n i k r o n o r inom trädgårdss k ö t s e l n f ö r å r 1942. Timlön

Grovarbetare med kollektivavtal utan > .... Samtliga

Daglön

Årslön

män

kvinnor

män

kvinnor

män

1-06 093 1-02

0-72 062 0-70

8-66 737 827

5-76 4-87 5-54

2 264 2 294 2 273

kvinnor

154 De lönesiffror för grovarbetare inom trädgårdsskötsel som lämnas i tab. C avse år 1942. Timlönen 1942 för män var densamma som för lantarbetare följande år (jfr tab. F). Även trädgårdsarbetarnas löner torde dock ha stigit 1943. För grovarbetare sysselsatta med vägunderhåll voro de genomsnittliga timlönerna år 1943 följande: vid tidlönsarbete vid ackordsarbete vid allt arbete oavsett löneform

1' 2 2 kr 1*5 7 > 1'2 9 »

Lägst voro vägarbetarnas tidlöner i Kronobergs och Blekinge län (1,12 kr.) samt i Kristianstads (1,14 kr.). För industriarbetare ha ännu inga lönesiffror publicerats för år 1943. Det har dock varit möjligt att sammanställa uppgifter ur socialstyrelsens arbetstabeller. Därav framgår bl. a. att timlönen för industriarbetare exkl. säsongindustri under 1943 steg med 4,1 %>. Årslönen steg med 4,3 %>. De sämst avlönade huvudgrupperna äro träindustri samt textil- och beklädnadsindustri med timlöner för män å 1,47 resp. 1,52 kr. (tab. D). Även inom jord- och stenindustrien äro lönerna låga. Av tabellen framgår också att de lägsta årslönerna erhållas inom samma grupper (tab. D). Vad de genomsnittliga daglönerna beträffar äro dessa särskilt låga för män inom följande yrken:

Tegelbruk, exkl. säsongarbete » , inkl. » Sågverk och hyvlerier inkl. säsongarbete Snickeri- och möbelfabriker Spinnerier och väverier Linne-, hamp- och juteindustrier Ylleindustri Färgerier m. m Bomullsindustri Tändsticksfabriker

Daglön i kronor Män Kvinnor 12'0 7 — H-J3 9-10 11*54 — 11'8 4 7io Il-99 8 - io 11'49 801 11'75 8"io 11" 4 2 812 H'79 82c ll'-M 7'89

Jämförelsevis höga daglöner förekomma inom följande yrken: Gruvor och anrikningsverk Grafisk industri Tidningstryckerier Tobaksfabriker Husbyggnadsarbete

1765 18"99 20*52 18'9i 18' 7 5

8'4G 10'40 9*90 11**5 —

I stort sett äro kvinnolönerna låga vid låga löner för männen, men överensstämmelsen är icke fullt lika stor för de höga lönerna. Höga kvinnolöner förekomma inom verkstadsindustrien (för den mekaniska 10,36 och för den elektriska 10,66 kr.), inom grafisk industri, samt inom livsmedelsindustri (för bagerier 10,76, bryggerier o. d. 10,28 och tobaksfabriker 11,65 kr.). Det föreligger avsevärda lönedifferenser mellan olika dyrortsgrupper (tab. D). Om man utgår från dyrortsundersökningarnas resultat visa sig löneskillnaderna vara betydligt större än skillnaderna i levnadskostnader, även om man tillåter en marginal för förekomst av naturaförmåner i de lägsta dyrortsgrupperna. Om man bortser från de medhjälpande familjemedlemmarna kunna de lågavlönade arbetarkategorierna såväl bland män som kvinnor representeras av länt-

155 arbetarna och av grovarbetarna å den egentliga landsbygden. Jämföres dessas löner med de i den officiella lönestatistiken redovisade industriarbetarelönerna visar det sig, att grovarbetarelönen å landsbygden ligger mellan industriarbetarelönen i den lägsta dyrortsgruppen och lantarbetarelönen. Om man önskar veta den totala lönespridningen mellan olika yrken är det därför tillräckligt att jämföra lantarbetarelönerna och de redovisade industriarbetarlönerna (tab. E och F). Lantarbetarelönen har därvid erhållits genom sammanvägning av lönen för statavlönade kördrängar (0,47) och daglönare utan naturaförmåner (0,53). För statavlönade kördrängar ha naturaförmånernas värde omräknats såsom i utredningen om jordbruksbefolkningens levnadskostnader (SOU 1944: 1). Utom de vanliga »observerade» rikssiffrorna återges för industriarbetarna särskilda medeltal, avseende den del av dyrortsskalan, som omfattas av de 49 orter, varifrån uppgifter tidigare införskaffades för socialstyrelsens levnadskostnadsindex; dessa senare lönesiffror ha vägts efter indexorternas fördelning över dyrortsskalan. Syftet med denna speciella beräkning är följande. De vanliga observerade lönemedeltalen för industriarbetare inbegripa även orter, för vilka det är svårt att på grundval av socialstyrelsens material konstatera levnadskostnadernas höjd och förändringar. Däremot är det lättare att konstatera den genomsnittliga levnadskostnadsnivån för den del av dyrortsskalan som representeras av socialstyrelsens 49 »indexorter» och därmed underlättas också jämförelsen mellan industriarbetarnas och lantarbetarnas reallöner. De löneskillnader mellan industri- och jordbruksarbete, som visas i tab. E och F, bero nämligen delvis på levnadskostnadsolikheter. I »Jordbruksbefolkningens levnadskostnader» visades därför, hur en jämförelse mellan olika gruppers levnadskostnader kan företagas. De däri framlagda beräkningarna för 1941 ha kompletterats med approximativa kalkyler för 1942 och 1943. 1941 voro lantarbetarnas levnadskostnader ungefär 13 °/o lägre än i socialstyrelsens »indexorter» bosatta industriarbetares. Om hänsyn icke tages till skatterna, synes skillnaden ha varit 1 °/o mindre 1942 men lika stor 1943. Vid skatternas medräknande torde siffran 12 °/o kunna användas för de båda senare åren. För att hålla samma levnadsstandard måste sålunda industriarbetarna i socialstyrelsens »indexorter» ha haft 15 % högre nominallön 1941 samt 14 % högre 1942 och 1943. — Divergensen mellan lantarbetarnas och i motsvarande dyrorter boende industriarbetares levnadskostnader uppgick 1941 till omkring 5 °/o. För 1942 och 1943 synes samma tal kunna användas. Om man höjer lantarbetarelönen med 15 °/o för 1941 samt 14 % för 1942 och 1943 (d. v. s. med skillnaden i levnadskostnader) fås följande återstående löneklyftor mellan jordbruksarbete och industriarbete i städer och större industriorter (d. v. s. närmare bestämt i socialstyrelsens tidigare »indexorter»), mätta i de 49 »indexorternas» penningvärde: Återstående löneklyfta för: Årslöner i kronor. Industriarbetare (exkl. säsongind.) Mekaniska verkstäder Snickeri- och möbelfabriker . . . . Textil- och beklädnadsindustri . . Timlöner i ören. Industriarbetare (exkl. säsongind ) Mekaniska verkstäder Snickeri- och möbelfabriker . . . . Textil- och beklädnadsindustri . .

1 401 1 558 652 479

1 352 1 582 773 641

1 423 1 496 748 650

71 73 43 37

74 77 45 43

70 73 44 37

156 Tab. D.

G e n o m s n i t t l i g l ö n e i n k o m s t å r 1943 p e r a r b e t s t i m m e o c h f ö r (Preliminära

I. Malmbrytning

o.

metallindustri m kv J ä r n - , stål och k o p p a r v e r k . . . m J ä r n - och s t å l m a n u f a k t u r . . . . m Mekaniska verkstäder m Elektriska verkstäder m Metallmanufaktur m m //. Jord- och stenindustri kv Torvindustri m kv m S t e n b r y t n i n g och h u g g e r i e r m Byggnadsämnesindustri m Träindustri ///. kv m Sågverk och hyvlerier S n i c k e r i - och m ö b e l f a b r i k e r . . m IV. Pappers- och grafisk industri.. m kv ni Pappersmassefabriker P a p p e r s b r u k och p a p p f a b r i k e r m kv Grafisk i n d u s t r i m » > kv V. Livsmedelsindustri. Bagerier B å s o c k e r b r u k o. r a f f i n a d e r i e r Bryggerier Slakterier och konservfabriker VI. Textil- och beklädnadsindustri . Spinnerier och väverier S k r ä d d e r i e r o. s ö m n a d s f a b r i k e r i

VII. Låder-,

»

>

hår- o.

VIII. Kemisk-teknisk

gummivarufabr. industri

IX.

Byggnadsverksamhet

X

Statl. verk o. byggnadsarb.

XI.

Kommunala

XII.

Handel

XIII. XIV.

Samfärdsel Tvättinrättningar.

verk o.

och varulager

m. m.

p e r

Ö r

Näringsgren m = män kv = kvinnor

t i m m e

D 1-58 1-06 1-52 1-51 1-62 1-54 1-50 1-47 0-87 1-56 0-99 1-52 1-42 1-34 0'89 1-32 1-37 1.42 0-96 1-46 1-39 097 1-71 0-90 1-47 0-91 1-94 1-46 1-54 1-51 1-35 099 1-36 0-98 1-40 1-00 1-58 0-99 1-48 0-95 T78 1-52 0-92 1-77

1-74 1-06 173 1-72 1-74 1-92 1-67 1-61 0-97 1-45 1-12 P49 1-67 1-45 0-85 1-46 1-38 1-60 1-05 1-66 163 1-10 1-72 0-78 1-48 1-02 1-62 1-50 1-56 1-49 1.41 1-01 1-41 1-02 1-53 0-97 1-67 1-07 1-64 1-03 1-85 T 64 1-13 1-59

byggnadsarb. 1-30 1-31 0-69 0-91 3'41 2-65

m kv Samtliga industrigrupper ni 1-46 ( I — V I I I ) exkl. s ä s o n g i n d u s t r i . k v 0-97 Samtliga övriga grupper ni 1-58 ( I X — X I V ) e x k l . s ä s o n g i n d u s t r i k v 0-92 ni 1-47 Samtliga grupper exkl. s ä s o n g i n d u s t r i k v 0-97

1-63 103 1-69 Pil 1-63 1-03

1-81 1-07 1-85 1-63 172 1-67 1-76 1-61 0-99 1-83 0-86 1-46 1-56 1-49 0 90 1-49 1-48 1-66 1-04 1-64 1-62 1'04 1-93 0-97 1-70 1-09 1-99 1-51 1-69 1-60 1-45 0-97 1-44 1-00 1-47 0-93 1-73 1-06 1-64 1-08 1-98 2-01 1-11 1-71 1-00 1-48 1-01 1-94

1-69 1-03 1-94 1-10 1-73 1-03

1-85 1'15 1-81 1-80 1-88 163 1-67 1-62 1-07

1-43 1-64 1-55 1-05 1-51 1-57 1-79 1-12 1-73 1-79 1-20 P96 1-23 1-64 1-09 1-73 1-49 1-75 1*67 1-47 1-03 1-41 1-03 1-60 104 1-67 1-07 2-01 1-18 2-08 1-83 1-17 1-82 1-11 1-49 0-87 2-55 1-52 0-84 1-76 1-06 1-88 1-00 1-78 1-06

Inklusive säsongarbetare — 2 Exklusive säsongarbetare.

1-79 1-77 1-62 0-77 1-51 1-66 1-92 Pil 1-77 1-55 1-04 2-14

no 1-77 111 1-95 1-59 1-87 1-78 1-60 1-06 157 T06 1-70 1-06 1-90 1.19 1-77 1-06 207 2-03 1-41 1-90 0-93 1-68 0-89 2-58 1-71 093 1'85 1-10 1-98

ris 1-88 1-10

I

G

H

1-91 1-14 2-40 1-90 1-88 1-85 1-92 1-76 1-00

2-06 1-44 2-31 1-84 2-01 1-96 1-80 1-99 1-42

2-60 2-28 1-34 1-40 2-12 2-48 2-46 2-08 2-39 2-38 2-16 2-12 1-91 1-88 2-34 1-03

1-61

1-97 2-14 2-12 1-77 1-69 1 6 6 1-21 1.23 1-78 1-48 1-60 1-76 2-17 2-16 1-16 1-27 1-59 P67 1-12 2-29 2-33 1-22 1-68 1-99 2-11 T20 1-29 2-19 2-17

r

1-70 2-13 1-87 172 Ml 1-59 1-05 1-93 1-15 1-98 1-21 1-88 1-07 2-21 2-09 1-36 2-33 1-26 1-84 P07 2-25 1-65 1-02 2-03 1-20 2-17 112 2-07 1-19

2-35 1-87 1-47 0-76

1-47 0-76 1-82 1.01 2-41 1-40 2-19 2-19 1-52 2-02 1-82 1-19 2-88

247 1-30 2-24 1-44 2-39 1-31

2-90 2-29 2-18 1*44 2.23 2-11 2-50 1-36 177 1-50 2-56 1-48 2-25 1-45 2-16 1-87 2-48 2-28 1-98 1-26 1-73 1-15 2-11 1-29 2-05 1-34 1-99 1-18 2-77 2'31 1-45 265 1-52 2-00 1-08 2-48 1.75 1-16 2-29 1-34 2-51 1-28 2'37 1-33

157 hela året för industriarbetare (fyllda 18 år) inom olika dyrortsgrupper. siffror). K

r o

n o r

p e

E

F

r G

år H

I

S:a

5 251 3139 5140 5 434 5 457 5 064 4 444 5 275 2180 — —

4326 2812 4024 3993 4350 4 723 4066 2 3 520 2 2 031 — —

A

B

C

D

3 556 2 334 3 389 3 433 3 663 3 640 3 324 3134 1801 2 574 923

3 867 2 327 3 790 3 694 3 938 4 458 3 777 3 662 1746 2 457 1085

4159 2 386 4 278 3 818 3 967 3 835 4119 3 696 2 153 3 326 1258

4179 2 566 3 947 3 994 4 311 3 950 3 827 3 673 2 325 — —

4 371 2 545 4 155 4149 4 386 4129 4 378 3 993 2157 — —

4 343 2 528 5 361 4 385 4191 4 428 4 587 4 035 2 053 — —

4 719 3 288 4 678 4159 4 643 4 595 4 026 4 410 3 025 — —

6 038 3 063

3 089 2 959 1994 2 823 3045 3126 2 008 3 105 3119 1983 3 945 1983 3 515 2 024 4 397 3 549 3 537 3 448 2 954 2105 2 933 2 097 3 055 2125 3 209 1868 3 386 2 041

3 771 3149 1725 3 076 3 089 3 360 2 204 3 402 3 279 2 204 4 013 1764 3 440 2135 3615 3 706 3 477 3 391 3128 2 180 3114 2180 3 634 2 191 3 592 2 260 3 668 2 234

3 555 3 280 1966 3 224 3 334 3 489 2 047 3 379 3 433 1965 4 516 2 271 3 968 2 366 4 698 3 626 3 885 3 713 3 256 2 125 3 290 2181 3169 2 064 3 749 2195 3 888 2 325

3 621 3 471 2 164 3 362 3 458 3 916 2 556 3 645 4 059 2 509 4 477 2 795 3 822 2 322 3 904 3 526 3 941 3 950 3 373 2 229 3 264 2 263 3 615 2198 3 426 2 064 4 504 2 481

4114 3 561 1685 3 252 3 674 4 393 2 539 3 555 3 636 2162 5009 2 528 4116 2 461 4 449 3 787 4 275 4 239 3 611 2 303 3 550 2 296 3 799 2 305 4 263 2 604 4143 2 354

4 207 3 526 2 209 3 378 3 575 4 324 2 654 3 274 3 754 2 422 5 218 2 581 4 432 2 637 4 591 3 631 4 604 4198 3 530 2 405 3513 2 401 3 598 2 404 3 472 2 243 4 000 2 378

4 885 3 795 2 686 4 026 3 564 5 209 2 700

4 472 3 678 2 714 3 252 3 917 5 025 2 979 3 546

3 348 2153 3 933

3 582 2 397 3 713

3113 1447 3166

3 084 2152 2 778

4 513 2 354 3 742 2122 3 418 2 314 3 802

3 240 2 064 3 363 2 149 3248 2 065

3 590 2 201 3 530 2 382 3 587 2 204

3 832 2 221 4 304 2 348 3 934 2 229

4179 2 692 4115 2 499 3 421 2 010 5188 3 593 1983 3 976 2 267 4128 2 328 3 996 2 269

4 480 3161 4163 1997 3 676 2 069 5 039 3 932 2 079 4 235 2 428 4 338 2 655 4 259 2 443

4 717 3 247 4 483 2168 3 826 2 212 4 667 3 622 1939 4 085 2 437 4 531 2 818 41S5 2 455

4 703 2 997 5 210 3 076 4 211 2 463 4 698 3 679 2 227 4 648 2 632 4 841 2 532 4698 2 623

3 711 2 299 5 521 2 882 4 638 2 530 5 052 4 047 5 016 4 369 3 816 2 410 3 550 2 252 4195 2 519 4 295 2 607 4 362 2 332

5 593 4 765 5 675 4 828 4 472 — —

5 462 3 914 4 957 2 954 5 078 5 473 4 442 3 374 1832

3 374 1832 3 988 2 313 5 343 3193 4 764 3 281 4 478 4 073 2 610 4 426 . 5 732 2 988 4 558 3 125 5 318 2 997

5 231 4 895 3156 4 719 4 838 5 952 3 224 3 866 3 000 6 061 3 468 5 200 3 279 5 049 4 607 5 625 5191 4 520 2 804 4 019 2 518 4 782 2 889 4 414 2 720 4 587 2 637 5163 3 261 5 930 3 333 4 542 2 492 5 655 3 963 2 594 5 301 3 027 5 448 2 887 5 347 3000

2 2

3 599 3 247 3139 3 298 4011 2650 3399 3364 2122 5 508 3011 4249 2625 4669 3 703 4 582 4116 3425 2 352 3342 2295 3 796 2 419 3661 2 295 4091 2405 3 838 3023 4996 3091 4043 2 402 4 788

4023 2 465 4515 2 735 4115 2 485

158 Tab. E.

N o m i n e l l a å r s l ö n e r för vissa m a n l i g a l a n t a r b e t a r e o c h i n d u s t r i a r b e t a r e 1939—1943, i kr. L ö n

Skillnad mellan resp. lön och lantarbetarlönen

1939 1940 1941 1942 31943

1939 1940 1941 1942 21943

1590 1825 2 018 2 311 2 471 0 0 Lantarbetare 0 0 0 1683 2 007 2163 2 411 2 467 Statavlönade kördrängar 93 182 145 100 -4 Daglönare utan naturaförmåner . . . 1508 1663 1889 2 222 2 475 -82 -162 -129 -89 4 Industriarbetare (exkl. säsongind.) 1 3 056 3 279 3 507 3 856 4 023 1466 1454 1489 1545 1552 Därav >socialstyr. indexorter»... 3 244 3 487 3 722 3 987 4 240 1654 1662 1704 1676 1 769 3 016 3 232 3 563 3 820 4 024 1426 1407 1545 1509 1553 Järn-, stål- och kopparverk 1 3 272 3 632 3 871 4 219 4 350 1682 1807 1853 1908 1 879 Mekaniska verkstäder Därav > socialstyr. indexorter > . . . 3 216 3 629 3 879 4 217 4 313 1626 1804 1861 1906 1842 Snickeri- och möbelfabriker * 2 51* 2 561 2 773 3146 3 298 923 736 715 835 827 Därav »socialstyr. indexorter»... 2 686 2 827 2 973 3 408 3 565 1096 1002 955 1097 1094 Textil- och beklädnadsindustri . . . . 2 573 2 745 2 8i7 3 166 3 425 983 920 819 855 955 Därav »socialstyr. indexorter»... 2 631 2 798 2 800 3 276 3 483 1041 973 782 965 992 1 I dessa siffror ingå icke sådana naturaförmåner som billigare hyra i företagets bostäder eller hjälp vid egnahemsbyggande och billigare ved. Exempelvis betala vanligen de arbetare inom gruppen järn-, stål- och kopparverk, som hyra av bruksföretagen, relativt låga hyror, och vidare ha arbetare inom snickeri- och möbelindustrien vissa möjligheter att erhålla lägre bostads- och bränsleutgifter. — 2 Preliminära siffror.

T a b . F.

N o m i n e l l a t i m l ö n e r för vissa m a n l i g a l a n t a r b e t a r e o c h i n d u s t r i a r b e t a r e 1939—1943, i ö r e n . Skillnad mellan resp. lön och lantarbetarlönen 1939 1940 1941 1942 21943 1939 1940 1941 1942 21943

Lantarbetare Statavlönade kördrängar Daglönare utan naturaförmåner.. Industriarbetare (exkl. säsongind.) Därav >socialstyr. indexorter».. Järn-, stål- och kopparverk l Mekaniska verkstäder Därav »socialstyr. indexorter>.. Tegelbruk Snickeri- och möbelfabriker 1 Därav »socialstyr. indexorter>.. Textil- och beklädnadsindustri . . . Därav »socialstyr. indexorter».. 1

66 66 66 134 141 131 142 141 114 111 117 111 114

72 73 71 146 153 144 156 151 124 119 128 122 123

82 84 81 158 165 159 168 167 131 127 137 130 131

92 92 92 172 179 173 184 182 143 141 150 145 148

102 102 102 179 186 181 190 189

— 148 160 152 153

0 0 0 68 75 65 76 75 48 45 51 45 48

0 1 -1 74 81 72 84 82 52 47 56 50 51

0 2 -1 70 83 77 86 85 49 45 55 48 49

0 0 0 80 87 81 92 90 51 49 58 53 56

Se not 1, tab. E.

S t o c k h o l m d e n 21 s e p t e m b e r

1944. Lars

Lemne.

0 0 0 11 84 79 88 87

— 46 58 50 51

KOMMISSIONEN

Bilaga

FÖR EKONOMISK

3 till

angående

EFTEBKRIGSPLANERING

betänkande

kontanthjälpsverksamhet för

arbetslösa.

Förhållandet mellan försäkringsavgifter och daghjälp inom arbetslöshetsförsäkringen. (Början av andra halvåret 1944)

K a s s a

Arbetsledarnas Industritjänstemännens Handelstjänstemännens Handelsresandenas Försvarsverkens civila personals Handelsanställdas m. fl Bokbinderiarbetarnas Lantarbetarnas Musikernas Hotell-, kafé- och restauranganställdas.... Gruvindustriarbetarnas Textilarbetarnas Bryggeriarbetarnas Träindustriarbetarnas Elektrikernas Gjuteriarbetarnas Frisörernas Beklädnadsarbetarnas Livsmedelsarbetarnas De kemisk tekniska industriarbetarnas m. fl, Metallindustriarbetarnas Sko- och läderarbetarnas Transportarbetarnas Sjöfolkets Grov- och fabriksarbetarnas Sadelmakarnas, tapetserarnas etc Stenindustriarbetarnas Väg- och vattenbyggnadsarbetarnas Målarnas Bleck- och plåtslagarnas Järnvägsmännens 1 Sågverksindustriarbetarnas 1 1

Träda i verksamhet först 1945.

Genomsnittlig veckoavgift per daghjälpskrona, vägd Kronor

Genomsnittlig månadsavgift per daghjälpskrona Kronor

0-0196 0-0208 0-0510 0-0646 0-0675 0091 0-093 0-103 0-118 0-1214 0-138 0*142 0-142 0-143 0-150 0-152 0-153 0157 0164 0-164 0-166 0-180 0-181 0-183 0-194 0-198 0-222 0-225 0-250 0-272

(0-085) (0-090) (0221) (< 1-280) (0-2927)

c:a 0-1328 » 020

(0-5262)

Medeldaghjälp Kronor o-oo 506 4-67 5-00 4-0 L 3-45 3*80 2-09 2-85 3-69 3-96 4-34 328 497 4-13 5-39 3-25 4-00 4-41 3-89 4-66 3-70 4-66 3-00 3-00 439 310 2-37 5-67 4-04

c:a 4 40 » 3-50

Statens offentliga utredningar 1944 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom k l ä m m e r beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen).

Allmän lagstiftning. .Rättsskipning.

Fångvård.

Processlagbercdningens förslag till lag om införande a v nya rättegångsbalken m . m . 1. L a g t e x t . [9] 2. Motiv ni. m . [10] Betänkande med förslag rörande revision a v lagstiftningen om kvinnas behörighet a t t innehava statstjänst och a n n a t allmänt uppdrag. [241 B e t ä n k a n d e med förslag till lag om skyldighet för inneh a v a r e av järnväg eller spårväg a t t hålla stängsel. 135] Strafflagberedningens b e t ä n k a n d e ang. verkställigheten av frihetsstraff m . m. [50] Allmän statsförvaltning. Statsförfattning B e t ä n k a n d e med förslag anj revision av riksdagens arbetsformer. [8] Folkbokföringskommitténs b e t ä n k a n d e m e d förslag till omorganisation a v folkbokföringen. [52],

B e t ä n k a n d e m e d förslag till i n r ä t t a n d e a v e t t forskningsråd p å jordbrukets o m r å d e . [43] B e t ä n k a n d e m e d förslag till å t g ä r d e r för den jordbrukstekniska forskningens och upplysningsverksamhetens ordnande. [45] Betänkande m e d förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet samt lag om sammanläggning a v fastigheter å landet, m. m . [46] B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g . den s t a t s u n d e r s t ö d d a torrlägguiugsverksamheten. [50] Vattenväsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri.

Kommunalförvaltning. Promemoria med förslag till lag med bestämmelser om a l l m ä n n a behörighetsvillkor för vissa k o m m u n a l a uppdra» m . m . [4] K o m m u n i u d e l n i n g s k o m m i t t é n . 1. Den l a n t k o m m u n a l a författningsregleringens historia. [37] Statens och kommunernas

flnansväsen.

Politi. Betån kunde a n g . nykterbetstillståndet under krigsåren. [3] B e t ä n k a n d e m e d förslag till allmän o r d n i n g s s t a d g a m . m . 148] ,. .. B e t ä n k a n d e m e d förslag till förstatligande a v polisväsendet i riket och åklagarväsendet i rikets städer. Del 1. Allmänna grunder. 153] Del 2. Organisationens utformning, avlöning m. m . [54]

•

N a t i o n a l e k o n o m i ocli socialpolitik. Utredningar ang. ekonomisk efterkrigsplanering. l.[7]2. [12] 3. [13] 4. [14] 5. [25] 6. [36] 7. [57] S t a t s m a k t e r n a och folkhushållningen under den till följd a v stormaktskriget 1939 i n t r ä d d a krisen. Del 4. Tiden juli 1942—juni 1943. [11] Socialvårdskommitténs b e t ä n k a n d e . 7. U t r e d n i n g och förslag a n g . lag om allmän sjukförsäkring. [15] 8.Kostnadsberäkningar antr. lag om allmän sjukförsäkring. 110] 9. Utredning och förslag ang. revision a v lagstiftningen om b a r n a v å r d s a n s t a l t c r och fosterbarnsvård. [34] Befolkningspolitik i utlandet. [26] Socialvårdens omfattning och kostnader efter 1930. [33] Promemoria ang. socialvården under krig. [40] B e t ä n k a n d e i abortfrågan. L51] H ä l s o - och. s j u k v å r d . 1941 å r s reumatikervårdssakkunnigas b e t ä n k a n d e . Del 2. U t r e d n i n g och förslag rörande behovet a v och formen för statligt understöd till u t b y g g a n d e inom landets sjukvårdsväsen a v efterbehandling och konva lescentvård. [28] U n g d o m s v å r d s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e 1 m e d utredning och förslag ang. psykisk barna- och ungdomsv å r d . [30] Statens sjukhusutredning av å r 1943. B e t ä n k a n d e 1. U t redning och förslag rörande den förvaltningsekonomiska statistiken vid kroppssjukhusen. [47J B e t ä n k a n d e ang. organisationen av garnisonssjukvården i Stockholm. [49]. Allmänt näringsväsen. B e t ä n k a n d e med utredning och förrlag a n g . r ä t t e n till vissa uppfinningar m . m . [27] Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Jordbruksbefolkningens levnadskostnader. [1] Betänkande med förslag till byordningar och Instruktioner för ordningsmännen i l a p p b y a r n a [6] Isaac

Handel och

sjöfart.

K o m m u n i k a t i o n s väsen. Betänkande med förslag till vägtrafikstadga m . in. [18] S l u t u t l å t a n d e avgivet a v besparingsberedningens j ä r n vägssakkunniga. [32] B e t ä n k a n d e m e d förslag i anledning av utredning rörande tillstånd för juridiska personer a t t u t ö v a yrkesmässig biltrafik. [39] Bank-, kredit- och penningväsen.

Försäkringsväsen. Kyrkoväsen.

Undervisningsväsen. odling i övrigt.

Andlig

Betänkande med förslag till åtgärder för främjandet a v litteraturtjänsten inom de tekniska fackområdena. [17] Om inrättande a v e t t samhällsvetenskapligt forskningsråd. [19] 1940 å r s skolutrednings betänkanden och utredningar. 1. Skolan i samhällets tjänst. [20] 2. S a m b a n d e t mellan folkskola och högre skola. [21] 3. Utredning och förslag ang. vidgade möjligheter till högre undervisning för landsbygdens ungdom. [22] Bilaga 3. Förhandlingarna vid s a m m a n t r ä d e den 15—den 17 juni 1943 med 1940 års skolutrednings rådgivande n ä m n d . [23] Socialutbildningssakkunniga. 1. Utredning och förslag rörande den högre socialpolitiska och k o m m u n a l a utbildningen. 129] Ungdomsvårdskommitténs b e t ä n k a n d e 2 med utredning och förslag a n g . stöd å t ungdomens föreningsliv. [31] Förslag till handledning i sexualundervisning för lärare i folkskolor. [411 1943 å r s riksteaterutrednings b e t ä n k a n d e och förslag angående riksteaterns omorganisation m . m . [42] B e t ä n k a n d e r ö r a n d e organisatoriska å t g ä r d e r för den medicinska forskningens främjande. 155] Försvarsväsen. Betänkande m e d förslag ang. långtjänstunderbefäl m . m . [2] Betänkande med förslag till civilförsvarslag m . m . | 5 | Betänkande ang. ordnandet a v civilanställning för avgående fast anställt m a n s k a p vid försvaret. [38] B e t ä n k a n d e med förslag rörande u t n y t t j a n d e t a v ingenjörtekniskt utbildad personal inom försvarsväsendet och därmed s a m m a n h ä n g a n d e frågor. [44] Utrikes ärenden.

Marcus Boktr.-A.-B., Sthlm 448."»Si:-!

Internationell rätt.