Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 13,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 201

S T A T K N S O F F E N T L I G A U T K IS DN ING A It 1 0 4 5 : 5 4 FINANSDEPARTEMENTET

UTREDNINGAR ANGÅENDE

EKONOMISK EFT ER K RIGS PLANE RING XIII. SYSSELSÄTTNINGEN UNDER OCH NÄRMAST EFTER KRIGET. Sammanställning,

komplettering,

bearbetning och analys av de pä olika

områden som led i efterkrigsplaneringsarbetet arbetsmarknadsundersökningarna, Kommissionen

för ekonomisk

utförd

verkställda inom

efterkrigsplanering

av

ERIK

WESTERLIND pol. mag.

S T O C K H O L M 1 9

Statens - offentliga utredningar 1945 K r

o n o l o . 2

s k

1. Betänkande med förslag till utlänningslag och lag angående omhändertagande av utlänning i anstalt oller förläggning. Norstedt. 169 s. Ju. 2. Betänkande med förslag till organisation av en luftfartsstyrelse m. re. Norstedt. 68 s. K. 3. Betänkande rörande särskilda åtgärder vid återförandet till civil verksamhet av till beredskapstjänstgöring inkallad personal. Hreggström. 74 s. Fö. i. Betänkande angående den' husliga utbildningen. Beckman. 167 s. S. 5. Betänkande med utredning och förslag angående yrkesutbildning av sjöfolk av manskapsgrad samt åtgärder till höjande av sjöfolkets allmänna och medborgerliga bildning. Idun. 370 s. E. G. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 7. Förslag till åtgärder för livsmedelsforskningens ordnande. Hreggström. 150 s. H. 7. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 1. Allmänna synpunkter. Idun. 109 s. K. 8. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 2. Blekingenätets järnvägar. Idun. 124 s. 1 pl. K. 9. Promemoria med förslag till arrendebestämmelser för kommunal jord. Marcus. 56 s. Jo. 10. Betänkande och förslag rörande effektivisering av skyddshemseleveruas eftervårdm.m. Marcus. 158 s.S. 11. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 8. Framställningar och utlåtanden från kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. 2. Betänkande med förslag till vissa åtgärder i syfte att under depression stimulera avsättningen av varaktiga konsumtionsvaror m. m. Marcus. 153 s. Fl. 12. Investeringsutredningens betänkande med förslag till investeringsreserv för budgetåret 1945/46 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. Marcus, viij, 350 s. Fl. 13. Bilagor till investeringsutredningens betänkande med förslag till investeringsreserv för budgetåret 1945/46 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. Marcus. 83 s. Fi. 14. Socialpolitikens ekonomiska verkningar. Frågeställningar och riktlinjer. Av C. Welinder. Beckman. 113 s. S. 15. Stadsplaneutredningen 1942. 3. Förslag till byggnadslag m. ni. V. Petterson. 660 s. Ju. 16. Betänkande ni'ed förslag till nyorganisation av kyrkomusikerbefattningarna m. m. Del 1. Hreggström. 210 s. E. 17. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 5. Tiden juli 1943—juni 1944. Idun. 484 s. Fo. 18. Normalbrandordning för städer, köpingar och niunicipalsamhällen. Norstedt. 21 s. K. 19. Normalbrandordning för landskommuner. Alternativ 1. För kommuner med bygdebrandförsvaret och skogsbrandförsvaret samordnade. Norstedt. 21 s. K. 20. Normalbrandordning för landskommuner. Alternativ 2. För kommuner, i vilka skogsbrandförsvaret ordnats för sig. Norstedt. 22 s. K. 21. Betänkande och förslag rörande upplysningsverksamhet om och inom försvaret. Katalog- o. Tidskriftstryck. 142 s. Kö. 22. Ungdomen och nöjeslivet. Ungdomsvårdskommitténs betänkande del 3. Hreggström. 372 s. Ju. 23. Socialvårdskommitténs betänkande. 10. Statistisk undersökning angående folkpensionärernas bostadsförhållanden m. m. Beckman. 108 s. S. 24. Betänkande angående grundpenningväsendet. Marcus. 64 s. II. 25. Betänkande och förslag angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet. Hreggström. 83 s. K. 26. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkanden. Bilaga nr 1. Riktlinjer för skapande av socialväsendets forskningsorganisation. Av Hj. Cederström. Idun. xx, 296 s. 4 pl. S. 27. 1944 års uppbördsbereduings betänkande med förslag till omläggning av uppbördsförfarandet. Marcus. 589 s. Fi. 28. Straffrättskommitténs betänkande med förslag till ändringar av strafflagen för krigsmakten i vad den berör brott mot staten och allmänheten. Norstedt. 85 s. Ju.

f ii r t o c k n i II g 29. Straffrättskommitténs betänkande med furslag till ändrad lagstiftning om ämbetsbrott av präst. Norstedt. 26 s. Ju. 30. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 9. Framställningar och utlåtanden fram kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. 3. Betänkande angående den svenska handelspolitiken efter kriget m. m. Marcus. 124 s. F i . 31. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 10. Sysselsättningsundersökningar. Marcus. 224 s. Fi. 32. Betänkande angående dyrortsgrupperingem. Hreggström. 400 s. FI. 33. Betänkande angående yrkesutbildningen i Norrland. Sv. Tryckeri AB. 301 s. Jo. 34. Betänkande med förslag angående kommissionärsväsendet vid statens förvaltningsmyndigheterna, m. V. Petterson. 160 s. S. 35. 1944 årsskattesakkunniga. 1. Betänkande med förslag angående vissa spörsmål på den allmämna kommunalbeskattningens område. V. Petterson. 231 s. Fi. 36. Utredningar angående ekonomisk efterkirigsplanering. 11. Framställningar och utlåtanden från kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. 4. Betänkande angående vissa arbetsmarknadsfrågor m. m. Marcus. 91 s. Fi. 37. Betänkande angående revision av kommumala fondbildningslagen m. m. Hreggström. 80 s. Fi38. Kommunindelningskommittén. 2. Betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av irikets indelning i borgerliga primärkommuner. Hseggström. 342 s. S. 39. Kommunindelningskommittén. 3. Bilagor till kommunindelningskommitténs betänkande meid förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelmingi borgerliga primärkommuner. Hreggström. 124 s. S. 40. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapljga forskningens ordnande. 8. Slutbetänkande med mtredning om silikatkemisk forskning och läderforskn.ing m. m. Hreggström. 94 s. H. 41. 1941 års reumatikervårdssakkunnigas betänkande. Del 3. Utredning om reumatikervårdens utlbyggandc och vidtagande i övrigt av åtgärder för de reumatiska sjukdomarnas bekämpande. Idun. 19-4 s. S. 42. Utredningar angående ekonomisk efterkirigsplanering. 12. Framställningar och utlåtanden firån kommissionenför ekonomisk efterkrigsplanerimg. 5. Betänkande angående övervakning av konkurrensbegränsande företeelser inom näringslivet. Marcus. 175 s. Fi. 43. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. Bilaga 5. Skolungdomens vägledning till utbildning och yrke. Av E. Neymark. Idun. 277 s. El. 44. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. Bilaga 4. Lärjungurvalet till studielinjer meid den nuvarande realskolans mål. Av E. Dahr. Idun.. 123 s. E. 45. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 5. Skolans betygssättning. Idun. 89 s. E. 46. Socialvårdskommitténs betänkande. 11. Utredning och förslag angående revision av lagen ouu folkpensionering. V. Petterson. 304 s. s; 47. Betänkande om skolmåltiderna. Beckman. 322 s , 1 bil. S. 48. Naturvetenskapligaforskningskommittén. Ii. Dennaturvetenskapliga forskningens behov av personal, anslag och lokaler. Förslag om inrättande av e t t naturvetenskapligt forskningsråd. Beckman. 2435 s. E. 49. Betänkande med förslag till förordning <om vissa investeringsfonder m. m. Marcus. 129 s. Fi,. 50. Betänkande om förlossningsvården. Beckmian 186 s. S. 51. Betänkande om akademikernas amorteringsproblem. Beckman. 67 s. S. 52. Betänkande med förslag angående reglerirug av den territoriella församlingsindelningen i Götebo»rg. Eländer, Göteborg. 107 s., 2 kartor. E. 53. Statistiska undersökningar kring befolkningsfrågan. Beckman. 419 s. S. 54. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 13. Sysselsättningen under och närnnast efter kriget. Av E. Westerlind. Marcus. 247 s. F'i.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartemeuftet. Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre ainordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1945:54

F l X A N S D E P A R T E M E N T !•: T

ANGÅENDE

EKONOMIS K EFTERKRIGSPLANERING XIII. SYSSELSÄTTNINGEN UNDER OCH NÄRMAST EFTER KRIGET Sammanställning,

komplettering,

bearbetning och analys av de på olika

områden som led i efterkrigsplancringsarbetet

verkställda

arbetsmarknadsundersökningarna utförd inom Kommissionen

för ekonomisk

efterkrigsplanering

av E R IK

WESTERLIN pol.

D

mag.

STOCKHOLM IMS ISAAC MARCUS

BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 458529

:l

'%

Innehållsförteckning. Sid. 9

Skrivelse till Konungen F Ö R S T A A V D E L N I N G E N. Inledning och översikt. Kap. 1.

Inledande anmärkningar

13 Kap. 2.

Analysens syfte 13 Analysens uppläggning 14 Analys av sysselsättningsutvecklingen under kriget som grundval för en prognos s. 14 — Den bakåtriktade analysens otillräcklighet s. 15 — Vissa för analysen av framtidsutsikterna grundläggande förutsättningar s. Ib' — Företagarens bedömning av sysselsättningsutsikterna s. 17 — Analysens tidslokalisering s. 17 — Begreppet sysselsatt s. 17. Arbetsmarknadsundersökningarnas omfattning och utförande. . IV) Jordbruk med binäringar Industri och hantverk Samfärdsel Handel Allmän förvaltningstjänst och fria yrken Husligt arbete (inkl. anstaltsarbete)

Kap. 3. Kap. 4.

.

Krigets återverkningar i sysselsättningsperspektiv (översikt). . Den produktiva befolkningens tillväxt ANDRA

19 20 22 22 23 24 25 32

AVDELNINGEN.

Sysselsättningssituationen i jordbruk med binäringar under och n ä r m a s t efter k r i g e t . Kap. 5.

Sysselsättningen i jordbruk och boskapsskötsel Materialet Sysselsättningsutvecklingen under kriget Den anställda arbetskraften s. 40 — Företagarna s. 42 — Jordbrukets arbetsmarknad som enhet s. 42. Sysselsättningsutsikterna under den närmaste efterkrigstiden Den anställda arbetskraften s. 45 — Företagarna s. 45 — Jordbrukets arbetsmarknad som enhet s. 46. Jordbrukets bisysslor

39 40 40

Sid.

Kap. 6.

Sysselsättningen i skogsbruket

50 Materialet Sysselsättningsutvecklingen under kriget De vana skogsarbetarnas bortströmning s. 52 — Den ovana arbetskraften s. 53 — Tillverkningen av träkol och tjära s. 53.

50 51

Sysselsättningsutsikterna under den närmaste efterkrigstiden

54 T Ii E D J E A V D E L N I N G E N. Syssclsättningssituationen i industri och hantverk under och närmast efter kriget. Kap. 7.

Sysselsättningen inom den egentliga industrien m e d särskild hänsyn till arbetarpersonalen a) Sgsselsältningsföråndringarna under krigsåren Fluktuationerna från år till år under kriget enligt den ordinarie statistiken De totala sysselsättningsförändringarna 1939 — 1943 enligt kommissionens specialbearbetning av kommerskollegii industristatistik. . Den totala sysselsättningsökningen mellan aren 1939 1943 s. 64 — Arbetskraftens omflyttning s. 66. Sysselsättningsökningens fördelning på olika storleksklasser Småindustri och storindustri s. 69 — Arbetsmarknadskommissionens utredning av den stora och medelstora industriens arbetskraftsförhållanden \» 1939—79 1943 s. 72.

60 60 60 64

68 Sysselsättningsutvecklingen till följd av att företag startats och nedlagts 73 Sysselsättningsutvecklingens ojämnhet 75 Utvecklingen inom de särskilda industrihuvudgrupperna s. 75 — Sysseiäättningsförändringarna hos de skilda grupperna s. 77. Arbetskraftsförhållandena inom verkstadsindustrien under kriget i belysning av vissa specialundersökningar 81 Industrikommissionens undersökningar s. 81 — Arbetsmarknadskommissionens individual undersökning s. 84. Den kvinnliga arbetskraftens användning under kriget 86 Omfattningen av industriarbetarnas inkallelser till militärtjänstgöring 90 Sysselsättningsutvecklingen i lokalt hänseende 95 b) Sgsselsäilningsutsiklérna för de närmaste eflerkrigsdren 98 Utgångsläget 98 Allmänna synpunkter 100 De inkallades absorbering s. 101 — Arbetskraftens överflyttnings. 101 — Övriga utbudsförändringar vid övergången Ull fredshushållning s. 102 — Nominell arbetslöshet eller arbetstidsförkortning s. 103 — Särskilt utsatta kategorier s. 104.

Sid.

Bedömning av sysselsättningsnivån under den närmaste efterkrigstiden 105 Industriens utredningsinstituts utredning; premisserna s. JJ06 — Den framtida syssclsättningsnivån i av industriens utredningsinstitut undersökta branscher s. 107 — Sysselsättningsnivån i icke undersökta branscher s. 107 — Huvudgruppernas framlida sysselsättningsnivå (sammanfattning) s. 108. Kvantitativ uppskattning av arbetskraftsöverskottet Speciella aspekter på småindustriens sysselsättningsutsikter De lokala sysselsättningsutsikterna för övergångstiden Kap. 8.

Sysselsättningen inom det egentliga hantverket Sysselsättningsutvecklingen under kriget Sysselsåttningsutsikterna för dtnx närmaste efterkrigstiden

109 111 114 11 (i 116 117

Kap. 9.

Sysselsättningen inom yrkesgruppen byggnadsverksamhet . . . . 119 Byggnadsarbetsmarknaden 119 Sysselsättningsutvecklingen under kriget s. 11'.) -- Sysselsättningsutsikterna för den närmaste efterkrigstiden s. 120. Vägarbetsmarknaden 121 Sysselsättningsutvecklingen under kriget s. 121 — Sysselsättningsutsikterna för den närmaste efterkrigstiden s. V£2. Kap. 10. Sysselsättningen för den egentliga industriens förvaltningspersonal 123 Materialet

123 Förvaltningspersonalens sysselsättning under kriget 123 Den ordinarie statistiken s. \2'.) — Arbetsmarknadskommissionens utrednings. 126 — Industriens utredningsinstituts undersöknings. 127 — Utvecklingen i vissa speciella avseenden s. 128. Förvaltningspersonalens sysselsättningsutsikter under de närmaste efterkrigsåren 129 Omställningsprocessens utgångsläge s. 129 — Industriens utredningsinstituts undersökning s. 130 — Förvaltningspersonalens överflj ttning i fabriksarbete s. 132. F J Ä K 1) E A V I ) E L N I N G E S. Sysselsättningssituationen inom samfärdseln under och närmast efter kriget. Kap. 11. Sysselsättningen vid järnvägarna

137 Kap. 12. Sysselsättningen på den yrkesmässiga biltrafikens o m r å d e . . . .

139 Materialet 139 Sysselsättningsutvecklingen under kriget 139 Bilismen såsom sysselsältningsföreteelse s. 139 — Sysselsättningsutvecklingen inom bilismen i begränsad mening s. 140 — Förskjutningarna på den vrkesmässi^a biltrafikens område s. 141.

(i Sid.

Sysselsättningsutsikterna under övergångstiden

142 Kap. 13. Sysselsättningen inom sjöfarten

143 Sysselsättningen för stuveriarbetarna 143 Stuveriarbetarkårens storlek, sammansättning m. m. s. 143 — Möjligheterna till statistisk belysning av den faktiska sysselsättningsutvecklingen s. 144 — Stuveriarbetarnas sysselsättning under kriget i belysning av hamntrafikens skiftningar s 145 — Stuveriarbetarkårens decimering under kriget s. 146 •— Förändringarna under kriget med avseende på antalet disponibla stuveriarbetare s. 146 — Sysselsättningsutvecklingen under kriget belyst av arbetstidens variationer s. 147 — Sysselsättningsutsikterna för de närmaste efterkrigsåren s. 147. Sysselsättningen för de ombordanställda 148 Materialet s. 148 — Kårens storlek s. 149 — Sysselsättningsutvecklingen under kriget s. 150 — Sysselsättningssituationen under den närmaste efterkrigstiden s. 152.

F E M T E A V D E L N I N G E N. Sysselsättningssituationen inom handeln under och närmast efter k r i g e t . Kap. 14. Sysselsättningen inom detaljhandeln a) Den privata detaljhandeln Allmän överblick över sysselsättningsutvecklingen (resultat av konferenser och samtal)

158 159 under

kriget 159

Sysselsättningsutvecklingen i ljuset av A. E. F.:s utredning m. m. 163 Materialet s. 163 — Undersökningens huvudresultat s. 164 — Omflyttningen mellan detaljhandelssektorn och andra arbetsmarknadssektorer s. 165 — Disproportionaliteten mellan utvecklingen i de olika branscherna s. 168 — Sysselsättningsförändringarna med avseende på den kvinnliga personalen s. 168 — Skiftande sysselsättningsutveckling hos olika storleksgrupper s. 169 — förskjutningarna under kriget med avseende på åldersfördelningen s. 169. Sysselsättningsutsikterna under de närmaste efterkrigsåren 170 Utsikterna för den privata detaljhandeln som enhet betraktad s. 170 — Utsikterna för de enskilda branscherna s. 171. b) Den konsumentkooperativa detaljhandeln 172 Materialet 172 Sysselsättningsutvecklingen under kriget 173 Syssclsättningsutsikterna under de närmaste efterkrigsåren 174 c) Vissa för privat och konsumentkooperaliv detaljhandel gemensamma sysselsättningsfrågor 175 Sysselsättningens lokala gestaltning 176 Sysselsättningsutvecklingen och nyetablerings verksamhetens fluktuationer 178

7 Sid.

Den totala ökningen av antalet sysselsatta under kriget; sammanfattning Is0 Inkallelsernas omfattning 181 Kap. 15. Sysselsättningen inom grosshandeln

183 Materialet 184 Sysselsättningsutvecklingen under kriget 184 Inkallelsernas omfattning 187 Sysselsättningsutsikterna efter kriget 188 Alternativ I s. 188 — Alternativ II s. 189 — Alternativ III s. 191 — För arbetslöshetsrisk speciellt utsatt arbetskraft s. 191. Kap. 16. Sysselsättningen i bil-, bensin- och smörjmedelshandeln m. m. 192 192 Materialet Sysselsättningsutvecklingen under kriget 193 Automobilhandeln (exkl. verkstads- och bensinpersonal) s. 193 — Bensinhandeln m. m. s. 193 — Smörjmedelshandeln s. 193 — Diverse sysselsättningsgrenar s. 194 — Den totala sysselsättningsnedgången s. 194.

Sysselsättningsutsikterna för den närmaste efterkrigstiden

194 Kap. 17. Sysselsättningen inom hotell-, restaurang- och kafénäringen . . 196 Materialet 196 Sysselsättningsutvecklingen under kriget 197 Hotellfacket s. 197 — Restaurang- och kaféfacket s. 197 — Knappheten på arbetskraft s. 198. Sysselsättningsutsikterna för den närmaste efterkrigstiden 198 SJ ÄT TE

A V D E L N I N G E N.

S y s s e l s ä t t n i n g s s i t u a t i o n e n i a l l m ä n f ö r v a l t n i n g s t j ä n s t o c h fria y r k e n under och närmast efter kriget. Kap. 18. Sysselsättningen inom krisorganen

201 Materialet 201 Antalet sysselsatta i krisorganen 201 Personalens sammansättning m. m 202 Behovet av yrkesutbildning i samband med övergången till annan verksamhet 202 Sysselsättningsutsikterna för personalen i krisorganen 203 Kap. 19. Sysselsättningen bland försvarsväsendets civila personal

204 Arbetarpersonalen 205 Sysselsättningsutvecklingen under kriget s. 205 — Sysselsättningsutsikterna för den närmaste tiden s. 205. Förvaltningspersonalen 206 Materialet s. 206 — Storleksordningen s. 207 — Sysselsättningsutvecklingen under kriget s. 208 — Sysselsättningsutsikterna inför återgången till fredsförhållanden s. 209.

s Kap. 20.

Sysselsättningsproblemen för vissa kategorier till militärtjänstgöring inkallade 210 De manliga långtidsinkallade 211 Arbetsmarknadskommissionens utredning s. 211 — Försvarsberedskapsavvecklingsutredningen s. 212 — De långtidsinkallades personella status s. 213 — Sysselsättningsmöjligheterna under övergångstiden s. 214. De kvinnliga långtidsinkallade 214

SJUNDE

A D E L N I N G E N.

Sysselsättningssituationen i husligt arbete under och närmast efter k r i g e t . Kap. 21. Sysselsättningen för hembiträden o. d 220 Materialet 221 Sysselsättningsutvecklingen under kriget 221 Omflyttningen mellan husligt arbete och övriga näringsgrenar s. 222 — Befolkningsutvecklingen och tillgången på hembiträden s. 223. Sysselsättningsutsikterna under den närmaste efterkrigstiden 225 Förefintligheten av en arbetsreserv s. 225 — Behovet av en arbetsreserv s. 226 — Möjligheten att utnyttja en till hembiträdesmarknaden lokaliserad arbetsreserv s. 228. Kap. 22. Sysselsättningen för den husliga arbetskraften vid vårdanstalter 230 Materialet 230 Sysselsättningssituationen på vårdanstalternas arbetsmarknad inför övergången till fredsförhållanden 230

Sammanfattning. Sysselsättningsutvecklingen under kriget Sysselsättningsutsikterna för den närmaste efterkrigstiden

Bil. 1.

236 241

Förteckning över organisationer s o m vid konferenser o. d. hörts av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering rörande sysselsättningsläget inom respektive branscher under och närmast efter kriget 246

T i 11 K O N T N G E X.

Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering får härmed i underdånighet överlämna en av dess biträdande sekreterare, pol. mag. Erik Westerlind utarbetad framställning av sysselsättningen under och närmast efter kriget,

utgörande en sammanställning, komplettering, bearbetning och analys av de på olika områden som led i efterkrigsplaneringsarbetet verkställda arbetsmarknadsundersökningarna. Stockholm den 30 november 1945. Underdånigst Kommissionen för ekonomisk

efterkrigsplanering

GUNNAR MYRDAL Karin

Kock

F Ö K S T A A V D E LNIN G E N

I N L E D N I N G OCH

ÖVERSIKT

F Ö R S T A A V D E L N I N G E N.

Inledning och översikt. Kap. 1.

Inledande anmärkningar. Analysens syfte.

Efterföljande framställning, vilken utgör en sammanställning, komplettering, bearbetning och analys av de på olika områden som led i efterkrigsplaneringsarbetet verkställda arbetsmarknadsundersökningarna, syftar ytterst till att inventera riskerna för omställningsarbetslöshet i efterkrigsskedet och att i förekommande fall utforska den framtida arbetslöshetens lokalisering och omfattning. Farhågorna för stockning på arbetsmarknaden vid omställningen från krigs- till fredshushållning, ledande till långvarig massarbetslöshet och det ekonomiska livels paralysering, voro bland de djupaste motiven för de privata och offentliga initiativ som med början år 1942 togos i frågan om igångsättandet av en statlig efterkrigsplanering. Förhållandena efter förra världskrigets slut utgjorde varnande exempel på vilka svåra rubbningar övergången från krigsekonomi till fredsekonomi kunde medföra. Speciellt avskräckande voro erfarenheterna från verkstadsindustrien, varest åren 1921—22 en enorm arbetslöshet rådde. Allmänt tedde sig därför denna gång arbetslöshetsproblemet såsom det mest iögonenfallande av de problem som freden kunde föra med sig. Tanken på arbetslöshetsriskerna vid en fredskris var genomgående för de motioner i ämnet som väcktes vid 1943 års riksdag. Riskerna för arbetslöshel under övergångstiden efter kriget framhöllos även av andra kammarens andra tillfälliga utskott, vilket i sitt utlåtande 1 över motionerna bland annat uttalade: » pxisk för desorganisation inom betydande delar av näringslivet och för stor arbetslöshet kommer att förefinnas, även om själva omställningen från krigstill fredsproduktion kan tänkas komma att kräva en avsevärd kvantitet arbete. I varje fall temporärt måste man dock räkna med svårigheter för arbetskraften att firma effektiv sysselsättning.» Samma spörsmål upptogs äveii av chefen för finansdepartementet, vilken, vid föranstaltandet den 19 mars 1943 av de så att säga tekniska efterkrigsutredningarna, i statsrådsprotokollet 2 lät intaga bland annat följande: 1 i

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9. Se Post och Inrikes Tidningar den 30 mars 1943.

. •,...,

14 »Under krigsåren ha omfattande förskjutningar inträtt i produktionens inriktning och i fördelningen av arbetskraften mellan olika områden. När den förstärkta försvarsberedskapen en gång kan upphöra eller väsentligt inskränkas samt mera normala förhållanden åter komma att råda inom utrikeshandeln, har man därför att motse en betydande omställning på arbetsmarknaden och inom näringslivet överhuvud. Även om den arbetslöshet som är att motse vid en demobilisering och en inskränkning av den krisbetonade produktionen i stor utsträckning kan väntas kompenserad genom ökade sysselsättningsmöjligheter inom expanderande produktionsområden, måste man räkna med risker för en omfattande krisarbetslöshet.» Det är här antydda aspekter på efterkrigsproblemen som utgöra utgångspunktenia för den förestående kartläggningen och analysen av arbetsmarknaden. Huvudobjektet för framställningen är i enlighet härmed sysselsättningsutsikterna för den närmaste efterkrigstiden. Med den närmaste efterkrigstiden förstås då de två, tre första åren efter stridshandlingarnas upphörande. Framställningen avser dock under inga förhållanden att omspänna den depressions period efter återuppbyggnadsskedets utgång varom förmäles i kommissionens betänkande angående investeringsavvägningen. 1 Även om så tillvida syftet med analysen varit fullt bestämt, har under utredningsarbetets gång en viss förskjutning i perspektivet inträtt. Det snabba skeendet och materialels knapphändighet ha icke tillåtit en fördjupad och samtidigt aktuell analys av framtidsutsikterna. Den faktiska utvecklingen efter Tysklands kapitulation har — åtminstone hittills — uppvisat ett till sina proportioner mycket reducerat omställningsproblem. Det mest betydande efterkrigsproblemet med avseende på sysselsättningen torde för ögonblicket vara förknippat med den akuta bränslebristen. Framställningens tyngdpunkt har därför med nödvändighet kommit att ligga på skildringen av förloppet och tillståndet under de förflutna krigsåren samt på analysen av det nuvarande lägets innebörd. Klarläggandet av den gångna utvecklingen får dock icke betraktas såsom en överloppsgärning. Kännedomen om den bakomliggande situationen spelar en central roll för framtidsbedömningen. På detta ställe torde böra anmärkas, att eftersom analysen till sin praktiska syftning avser att klarlägga sannolikheten för uppkomsten av sådana ogynnsamma arbetsmarknadslägen som påfordra statsmakternas ingripande, del givetvis måste bortses från effekten av de olika sysselsättningspolitiska åtgärder som äro planerade att tillgripas i en arbetslöshetssituation (exempelvis beredskapsarbeten). Ett hänsynstagande till dylika sysselsättningshöjande ålgärder skulle i förevarande sammanhang innebära ett cirkelresonemang. Analysens uppläggning. Analys au sysselsättningsutvecklingen prognos.

under

kriget

som grundval

för

en

Vill man bilda sig en uppfattning om arten och storleken av de sysselsättningsproblem som kunna väntas möta vid näringslivets omställning från krigs-* 1 Betänkande den 4 oktober 1944 angående investeringsavvägningen; intaget i Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del VII. SOU 1944: 57.

tö till iredshushållning bör en analys av sysselsättningsutvecklingen under kriget samt av det i analysögonblicket rådande läget skänka vissa utgångspunkter. Vid en sådan analys, vilken måste företagas mot bakgrunden av förhållandena före kriget, gäller det att påvisa vilka krafter som framdrivit förändringarna å arbetsmarknaden under tidsavsnittet i fråga. För ändamålet måste de inträffade arbetsmarknadsförändringarnas natur studeras. Det kan vara fråga om trendmässiga rörelser — d. v. s. förändringar i linje med långsiktsutvecklingen —, konjunktursvängningar och andra fluktuationer, förskjutningar betingade av kriget, engångsföreteelser ulan samband med de speciella tidsomständigheterna o. s. v. Vad särskilt angår de av kriget föranledda förskjutningarna å arbetsmarknaden, kräves en undersökning, huruvida de äro definitiva eller om i sinom tid en återgång till förkrigspositionerna kan förväntas. Genom att på detta sätt blotta och analysera de krafter, som styrt sysselsättningsutvecklingen under kriget, kan man erhålla en viss föreställning om i vad mån och med vilken styrka dessa jämväl komma alt verka under omställningsperioden efter krigets slut. Den bakdtriktade

analysens

otillräcklighet.

På basis av vad som vid en undersökning efter ovan antydda linjer framkommer beträffande de gångna årens utveckling och beträffande det vid undersökningstillfället existerande läget, torde vissa slutsatser kunna dragas med avseende på sysselsättningssituationens gestaltning under de närmast kommande åren. Den framlida sysselsättningssituationen kan dock icke helt (iverblickas enbart genom att på detta sätt isolerat betrakta krigsårens arbetsmarknadsförskjutningar. Bilden av efterkrigstidens arbetsmarknad måste i olika hänseenden modifieras och nyanseras. Sålunda kräves en diskussion av hur sysselsättningsläget kan komma att påverkas av den rad nya faktorer som kunna väntas uppträda under omställningsperioden och om vilkas uppträdande studiet av utvecklingen under kriget icke giver något begrepp. Vissa av dessa faktorer kunna ha varit till finnandes även under kriget utan att för den skull ha kommit till synes vid en statistisk registrering av de skedda sysselsättningsförändringarna. Bland annat har man härvidlag att tänka på de under kriget ofta skymda långsiktstendenserna. Förutom dessa senare kunna även andra, under kriget latenta tendenser tänkas bliva märkbara i efterkrigsläget. Av det faktum, att sysselsättningsvolymen i en viss näringsgren icke undergått någon som helst förändring under kriget, är det icke tillåtet att draga den slutsatsen, att det i näringsgrenen i fråga över huvud taget icke existerar några dynamiska utvecklingstendenser. Det rätta förhållandet kan vara det, att de potentiella krafter, som förefunnits, bringats till temporär overksamhet av de speciella tidsomständigheterna. Det må här blott erinras om den möjligheten, att en arbetsmarknadssektor stod inför eller befann sig i expansion eller kontraktion, då krigets mellankomst uppsköt eller avbröt utvecklingen. När sedan krigsårens speciella, hinder för expansionen eller kontraktionen i fråga försvinna, är det i dylika fall många gånger sannolikt, att de tillfälligt bromsade tendenserna ånyo

16 göra sig gällande. Detta framkommer icke vid ett studium begränsat till de under kriget inträffade sysselsättningsförändringarna. När det är fråga om att bedöma arbetskraftsförhållandena under den närmaste efterkrigstiden, måste vidare hänsyn tagas till vissa faktorer, vilkas betydelse för den framlida sysselsättningssituationen icke alls kan begrundas med utgångspunkt från en kartläggning av de förflutna årens arbetsmarknad. Härmed avses icke så mycket befolkningsutvecklingen, vilken ju tämligen väl kan överblickas på den korta sikt varom här är fråga, ulan närmast sådana faktorer som penningpolitiken, exportutvecklingen, bränsieoch råvaruförsörjningen, den internationella priskonstellationen o. s. v., vilka samtliga pläga sammanfattas under benämningen det allmänna konjunkturläget. De olika alternativ, man härvidlag har alt räkna med, har av kommissionen diskuterats i annat sammanhang 1 och skola nu icke ytterligare beröras. Vissa förutsättningar beträffande det allmänna konjunkturläget måste dock här uppställas, för att bedömningen av omställningspcriodens sysselsättningsproblem skall kunna utmynna i någorlunda preciserade resultat. Vissa för analysen

av framtidsutsikterna

grundläggande

förutsättningar.

De tänkbara kombinationerna av alla de olika konjunkturelement, som äro avgörande för sysselsättningsmöjligheterna under övergångstiden efter kriget, äro legio. För att förenkla analysen har bland myllret av utvecklingsalternativ ett enda utvalts såsom grundval för bedömningen av sysselsättningsutsikterna i de respektive näringsgrenarna. Av praktiska skäl har därvid valls den förutsättningen, att ett högkonjunkturläge av i stort selt samma karaktär som det närmast före krigsutbrottet rådande läget komme att föreligga under de närmaste efterkrigsåren. Innebörden härav är, att de primärt konjunkturbes tämmande faktorerna — exporten och investeringsverksamheten — antagits närma sig förkrigsnivån. I förutsättningen ingår sålunda, att exporten snarast efter krigets slut komme att återupptagas i full utsträckning. Tonnagetillgången har föraisatts icke lägga hinder i vägen för utrikeshandelns expansion. Det har vidare förutsatts en import i erforderlig utsträckning av råvaror, drivmedel och fossilt bränsle. Penningpolitiken har antagits bliva inriktad på ett undvikande av en långtgående deflationsprocess. De anförda premisserna äro på intet sätt att fatta såsom en prognos. De äro endast avsedda att bilda en arbetshypotes, ägnad att underlätta redovisningen av de slutsatser vilka kunna dragas genom en analys av sådana för den framtida sysselsättningen avgörande faktorer som för närvarande kunna åtkommas. Tack vare detta tillvägagångssätt kan det egentliga omställningsarbetslöshetsproblemet renodlas och själva övergångsprocessen betraktas såsom en från konjunkturella inslag isolerad företeelse. Samtidigt begränsas givetvis giltigheten av analysresultatet. Av detta framgå icke de totala riskerna för Belänkande den 4 oktober 1944 angående invesleringsavvägningen; intaget i Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del VII. SOU 1944:57.

17 arbetslöshet, utan blott riskerna för omställningsarbetslöshet. Den bild av den närmaste efterkrigsperiodens sysselsättningssituation som framställes i denna sammanställning av de vunna utredningsresultaten är således endast ett samlat uttryck för de tendenser som kunna överblickas vid en ren arbetsmarknadsanalys. Först sedan nu obekanta relevanta fakta allt efter tidens lopp framstå klarare, kunna slutsatserna slutgiltigt fixeras och samtidigt tillfyllestgörande konkretiseras. Detta kan i förekommande fall medföra betydande modifikationer och kompletteringar av slutsatserna. Dylika modifikationer av de nedan redovisade slutsatserna ha, som ovan anförts, redan påkallats av utvecklingen efter stridshandlingarnas upphörande. På nuvarande stadium anbefalles därför en försiktig tolkning av de föreliggande utredningsresultaten. Företagarens

bedömning

av

sysselsättningsutsikterna.

Parallellt med de slutsatser beträffande sysselsättningsläget under omställningsperioden, vilka kunna dragas på grundval av inhämtade objektiva fakta och data rörande den ekonomiska utvecklingen, kan värdefull belysning av sysselsättningsutsikterna vinnas genom att sammanställa företagares och andras individuella bedömningar härav. Erfarenhetsmässigt äro företagarnas subjektiva bedömningar — vad gäller sysselsättningen — gärna optimistiskt betonade, varför de måste begagnas med en viss urskiljning. Som kontroll och komplettering av på andra vägar vunna utredningsresultat kunna de i varje fall vara av stor betydelse. Metoden att inhämta representativa uppskattningar hos berörda parter i fråga om det framtida läget å arbetsmarknaden har också använts i stor utsträckning vid de arbetsmarknadsundersökningar varpå förhandenvarande analys vilar. Analysens

tidslokalisering.

Det har redan i förbigående nämnts, att den prognosartade delen av framställningen — analysen av framtidsutsikterna — begränsats till längst de två, tre närmaste åren efter stridshandlingarnas upphörande. Vad angår den retrospektiva delen av framställningen — analysen av den gångna utvecklingen — h a r denna på grund av statistikens eftersläpning icke kunnat föras längre fram än till och med år 1944. Därefter inträdda förskjutningar ha icke annat än reservationsvis beaktats. Begreppet

sysselsatt.

Vid förevarande arbetsmarknadsanalys är det främst den faktiska sysselsättningen som är av intresse. Det gäller att mäta förändringarna mellan skilda tidpunkter av antalet sysselsatta i ett visst yrke, d. v. s. växlingarna med avseende på antalet personer som vid undersökningstillfällena varit aktivt verksamma i yrket i fråga. Framställningen av sysselsättningsförskjutningarna under kriget kommer så vitt möjligt att konsekvent anknyta till skiftningarna beträffande antalet sysselsatta. 2—458529.

18 I företagens m. fl. uppgifter om arbetsstyrkan förblandas ofta nu nämnda begrepp med antalet anställda, d. v. s. antalet av dem som vid en viss tidpunkt anses tillhöra ett företags, en industrigrens, etc. arbetarstam. Under kriget har emellertid en stor del av arbetarstammen varit inkallad till militärtjänstgöring och alltså icke vid alla tillfällen varit sysselsatt på den civila arbetsplatsen. E n anställd k a n även av andra orsaker ha varit frånvarande från arbetet, exempelvis på grund av sjukdom. Frånvaron till följd av inkallelse har dock under kriget som regel varit av ojämförligt större storleksordning än frånvaron av andra skäl. I det följande tages också på det hela taget endast hänsyn till frånvaro av den förra anledningen. Det kommer sålunda att räknas som om antalet sysselsatta vore liktydigt med antalet anställda 1 minus antalet inkallade. 1

I förekommande fall inklusive ersättare för de inkallade.

19 Kap. 2.

A r b e t s m a r k n a d s u n d e r s ö k n i n g a r n a s omfattning o c h utförande.

Som underlag för planeringen av åtgärder till mötande av sysselsättningssvårigheter under övergången till fredshushållning h a r till kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering överlämnats de på finansdepartementets föranstaltande utförda tekniska efterkrigsutredningarna, vilka redan publicerats i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering (ingående i SOU). Dessa utredningar täcka emellertid icke hela arbetsmarknaden. Kommissionen h a r därför genom egna undersökningar inom ramen för kansliets resurser samt genom initiativ till dylika undersökningar på annat håll sökt få det föreliggande materialet kompletterat. I detta syfte ha samtal och konferenser ägt rum med parterna på olika områden av arbetsmarknaden. 1 Uppgifter ha införskaffats genom muntliga och skriftliga enquéter samt genom hänvändelser till myndigheter och till enskilda sammanslutningar inom olika yrkesområden. Åt statens arbetsmarknadskommission har, som ett led i detta arbete, uppdragits att utreda sysselsättningsförhållandena inom vissa, vid planeringskommissionens tillsättande icke undersökta yrkesgrupper. Vidare h a r industristatistiken genom kommissionens försorg speeialarbetats ur sysselsättningssynpunkt. Närmast skall nu redogöras för undersökningarna inom respektive huvudnäringar. Jordbruk med binäringar. Beträffande d e n e g e n t l i g a j o r d b r u k s d r i f t e n har en speciell undersökning av sysselsättningsutvecklingen under kriget och utsikterna för den därpå följande övergångstiden icke ansetts nödig i detta sammanhang, enär på detta område fluktuationerna i fråga om antalet sysselsatta icke torde ha varit av större praktisk betydelse under kriget annat än på grund av militärinkallelser, och ej heller torde få större omfattning vid näringslivets omställning till fredshushållning, Något material rörande jordbrukets arbetsmarknad har dock stått till buds. Hållpunkter för bedömningen av frågan huruvida brist eller överskott på arbetskraft kommer att råda inom jordbruket under den närmaste efterkrigstiden innehållas sålunda i viss utsträckning i den av 1942 års jordbrukskommitté verkställda utredningen Sysselsättningsmöjligheter inom jordbrukets område vid omfattande arbetslöshet efter krigets slut2, vilken utredning emellertid huvudsakligen avhandlar andra frågor än som äro av intresse för den arbetsmarknadsanalys varom här är fråga. Utanför ramen 1 2

Beträffande hörda organisationer se bilaga 1. Intagen i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del IV. SOU 1944:14.

för denna måste nämligen anses falla jordbrukskommitténs inventering av den sysselsättningsreserv som finnes inom jordbruket i form av anläggningsarbeten och liknande arbeten vid sidan av den egentliga jordbruksdriften. Dessa arbeten äro ju enbart avsedda att utföras i samband med statliga åtgärder i en viss sysselsättningssituation, vars möjliga inträffande just är föremålet för denna analys. Vid sidan av jordbrukskommitténs nyssnämnda utredning ha ytterligare ett par aktuella arbeten förelegat rörande jordbrukets arbetskraftsförhållanden, nämligen en uppsats av A. H. Stensgård om Arbetskraftstillgång och arbetskraftsanvändning vid jordbruket1 samt en utredning av Hannes Hyrenius angående Jordbrukets framtida tillgång på arbetskraft.2 Dessa arbeten innehålla dock huvudsakligen uppgifter berörande utvecklingen på lång sikt. Något primärmaterial har icke kunnat erhållas till ledning för studiet av växlingarna under kriget i den dolda partiella arbetslösheten inom jordbruket. Detsamma gäller beträffande den kommande omställningsperioden. Dock bör i detta sammanhang redovisas den av statens arbetsmarknadskommission företagna utredningen Arbetskraftsförhållandena inom bränntorvindustrin,3 emedan t o r v h a n t e r i n g e n mångenstädes torde vara att betrakta som en bisyssla till jordbruket, vilken bisyssla bidrager till att minska den partiella arbetslösheten. Arbetsmarknadsförhållandena inom s k o g s b r u k e t under och närmast efter kriget behandlas i en av statens arbetsmarknadskommission utförd undersökning, Skogsbrukets arbetskraftsförliållanden.* Industri och hantverk. För industriens del ha uppgifter kunnat erhållas rörande sysselsättningsförskjutningarna under kriget — avseende förändringarna dels i den totala industrien, dels i de särskilda branscherna, dels ock i de olika storleksklasserna av företag — tack vare en i kommissionens regi företagen specialbearbetning av kommerskollegii industristatistik för åren 1939 och 1943, vilken bearbetning under titeln Sysselsättningsförändringarna i industrien mellan åren 1939 och 1943 publicerats i del X av serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering (SOU 1945: 31). 5 Förutom detta anlitande av det reguljära statistiska materialet ha även, som ett led i sysselsättningsundersökningarna, utredningar skett på basis av för ändamålet särskilt insamlat primärmaterial. Detta gäller närmast d e n s t ö r r e i n d u s t r i e n , d. v. s. arbetsställen med minst 50 anställda. På detta område föreligga tvenne utredningar, båda ingående i del I av serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering (SOU 1944:7). Den 1

I Social Årsbok 1943—44. Utredning verkställd på uppdrag av 1942 års jordbrukskommitté. SOU 1944: 65. 8 Intagen i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering del VI. SOU 1944: 36. 4 Ingår i den i not 3 nämnda volymen 8 Fullständiga omgångar av det tabellmaterial, vari ifrågavarande bearbetning redovisas, ha överlämnats till kommerskollegium och industriens utredningsinstitut. 2

21 ena, Industriens arbetskraftsförhållanden Vg 1939—V9 1943, avser att giva en så fullständig bild som möjligt av de kvantitativa och lokala sysselsättningsförändringar som kriget medfört. Ifrågavarande utredning h a r verkställts av arbetsmarknadskommissionen. Den andra utredningen, Industriens sysselsättning under åren närmast efter kriget, vilken utförts av industriens utredningsinstitut, söker giva hållpunkter för bedömningen av den industriella sysselsättningen under omställningen efter vapenstilleståndet. Den lokala sysselsättningsutvecklingen under kriget har varit föremål för uppmärksamhet inom statens arbetsmarknadskommission. En sammanställning av därvid gjorda iakttagelser återfinnes i en inom arbetsmarknadskommissionen uppgjord, opublicerad promemoria betitlad P. M. angående industriens lokala sysselsättningsproblem under efterkrigsåren. Börande s m å i n d u s t r i e n o c h h a n t v e r k e t ha några undersökningar av motsvarande omfattning icke gjorts med undantag av att arbetsmarknadskommissionen i sin nyssnämnda utredning utsträckt undersökningen beträffande mekaniska verkstäder till att omfatta företag med 10—49 anställda. Planeringskommissionens kansli har därför tagit som en av sina uppgifter att införskaffa material till belysning av förhållandena hos de verksamhetsgrenar som här komma i fråga. Som ett led härutinnan ha konferenser avhållits med representanter för sådana branschorganisationer och fackförbund vilkas verksamhetsfält helt eller delvis omfattar småindustrien och hantverket. Likaledes har kontakt tagits med småindustriens länsvis arbetande företagareföreningar. Det torde dessutom böra angivas, att en av huvudanledningarna till att ovan berörda specialbearbetning av industristatistiken företogs, just var den belysning som specialbearbetningen kunde giva av förskjutningarna på den mindre industriens område. Vad gäller s p e c i e l l a i n d u s t r i g r e n a r föreligga särskilda undersökningar beträffande verkstadsindustrien, byggnadsindustrien samt träkolsoch tjärproduktionen. Kommissionen har vidare tagit del av viss intern sysselsättningsstatistik beträffande textilindustrien. Vad rör verkstadsindustrien har statens arbetsmarknadskommission utfört en individualundersökning av den arbetskraft som kunde befaras få minskad sysselsättning efter kriget. 1 Statens industrikommission h a r delgivit kommissionen uppgifter ur sin statistik rörande sysselsättnings- och produktionsvolym i verkstadsindustrien med särskild hänsyn till inslaget av rustningsproduktion. Trädestillatörernas riksförening svarar för en undersökning angående träkols- och tjärproduktionen. — Byggnadsarbetsmarknaden behandlas i ett av ordföranden och chefen för statens byggnadslånebyrå, Alf Johansson avgivet Betänkande angående bostadsproduktionens förutsättningar efter ett vapenstillestånd.2 1 Statistisk undersökning rörande arbetskraften inom större järn- och verkstadsindustriföretag som kunna befaras få minskad sysselsättning efter kriget. Ingår i del X av serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. SOU 1945: 31 (Sysselsättningsundersökningaf). 2 Intaget i Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del I. SOU 1944:7.

22 Sysselsättningen av industriens f ö r v a l t n i n g s p e r s o n a l har beträffande krigstiden utretts av arbetsmarknadskommissionen i samband med den ovan anförda allmänna undersökningen av industriens arbetskraftsförhållanden (se SOU 1944: 7). För tiden efter kriget förefinnes en av industriens utredningsinstitut utförd undersökning. 1 Därjämte ha vissa till TCO anslutna tjänstemannaorganisationer hörts vad angår sysselsättningsutvecklingen under kriget och utsikterna för övergångstiden. Samfärdsel. På samfärdselns område föreligger en av arbetsmarknadskommissionen utförd undersökning rörande j ä r n v ä g s p e r s o n a l e n , betitlad Friställande av arbetskraft vid Statens Järnvägar efter krigets slut.2 Då statsjärnvägarna äro den ojämförligt största arbetsgivaren på området, har någon ytterligare undersökning på denna punkt ej ansetts vara nödvändig. — B i l i s m e n s sysselsättningsutveckling under kriget h a r varit föremål för behandling av Sveriges automobilindustriförening. 3 S j ö f a r t s n ä r i n g e n s utveckling under kriget och den sannolika sysselsättningssituationen inom näringen under den närmaste efterkrigstiden har icke underkastats någon alltomfattande granskning av utanför planeringskommissionen stående organ. Vissa detaljfrågor ha likväl utretts av statens arbetsmarknadskommission. Sålunda har denna kommission insamlat, bearbetat och offentliggjort material angående stuveri- och hamnarbetarna 4 ävensom sammanställt tillgänglig statistik rörande sysselsättningsutvecklingen inom sjöyrkena. 5 I övrigt har planeringskommissionen erhållit material genom direkta hänvändelser till organisationerna på sjöfartens område. Handel. De utredningar som föranstaltats av finansdepartementet ha icke berört handelns sysselsättningsläge under och efter kriget. Då de i handeln anställda utgöra en mycket stor kår, existerade h ä r vid kommissionens tillkomst en betydelsefull lucka i det material som frambragts av de tekniska utredningsorganen. Kartläggningen av denna sektor inom arbetsmarknaden h a r därför helt måst ombesörjas av kommissionen själv. Härvid har samarbete inletts med affärsekonomiska forskningsinstitutet vid handelshögskolan i Stockholm, kooperativa förbundet, detaljhandelns utredningsinstitut 1

Sysselsättningen av industriens förvaltningspersonal efter kriget; intagen i Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del X. SOU 1945: 31. (Sysselsältningsundersökningar). 2 Ingår i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del VI. SOU 1944: 36. 8 Sysselsättningen inom bilismen; tryckt i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del X. SOU 1945: 31 (Sysselsättningsundersökningar). ^* Se Stuveriarbetarnas sysselsättningsförhållanden under krigsåren; utredning publicerad i Utredningar angående "ekonomisk efterkrigsplanering, del X (Sysselsättningsundersökningar). SOU 1945: 31. § § 8 Sysselsättningsförhållandena inom sjöfartsnäringen under och närmast efter kriget. Tryckt i den i not 4 nämnda volymen.

23 och grosshandelns utredningsinstitut. Sysselsättningssituationen har vidare utförligt belysts genom en serie konferenser med representanter för handelns ledande organisationer. I syfte att införskaffa ett bredare underlag för bedömningen av d e t a l j h a n d e l n s sysselsättningsläge gjordes därjämte sommaren 1944 i samarbete med affärsekonomiska forskningsinstitutet muntliga enquéter hos vissa detaljhandlare landet runt. Enquétesvaren ha bearbetats av forskningsinstitutet, och resultatet har under titeln Undersökning av personalförändringar inom svensk detaljhandel under krigsåren och tiden närmast därefter publicerats som nr 19 i Meddelanden från Affärsekono1 miska Forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm. Från g r o ss i s t f ö r b u n d e t s medlemmar ha genom dess utredningsinstituts försorg infordrats skriftliga uppgifter liknande dem som i fråga om detaljhandeln anskaffades intervjuvägen. En redogörelse för undersökningsresultatet återfinnes i volymen Sysselsättningsundersökningar2 under rubriken Sysselsättningen i grosshandeln under och närmast efter kriget. Den stora yrkesgruppen h o t e l l - , r e s t a u r a n g - o c h k a f é p e r s o n a l har endast ansetts behöva behandlas översiktligt, enär det utan djupgående undersökningar stått klart, att omställningsperioden icke torde bjuda på några mera avsevärda sysselsättningssvårigheter för denna yrkeskategori. En allmän belysning av läget har erhållits genom konferenser och samtal med arbetare- och arbetsgivarerepresentanter. Allmän förvaltningstjänst och fria yrken. Arbetsmarknadssituationen för den i allmän förvaltningstjänst eller fria yrken verksamma befolkningen torde icke behöva undersökas i dess helhet. Endast på de områden, där krigets verkningar särskilt framträtt, finnes anledning ingå på en diskussion av sysselsättningsläget hos förevarande befolkningskategorier. I främsta rummet komma härvidlag i fråga krisorganens och försvarsväsendets personal. Beträffande k r i s o r g a n e n s p e r s o n a l förefinnes en av arbetsmarknadskommissionen verkställd utredning, betitlad Krisorganens personal3 Läget med avseende på f ö r s v a r s v ä s e n d e t s p e r s o n a l tecknas i en annan av arbetsmarknadskommissionens utredningar, Sysselsättningsproblem för i försvarets tjänst anställda.4' Därutöver har försvarsberedskapsavvecklingsutredningen nr 1 utrett de långtidsinkallades läge. 5 Vidare har arbetsmarknadskommissionen i en separat utredning behandlat sysselsättningsproblemen för de kvinnliga krigsfrivilliga (jämte de perma1

Stockholm 1944. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del X. SOU 1945: 31. 3 Tryckt i Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del VI. SOU 1944: 36. 4 = not 3. 6 Belänkande rörande särskilda åtgärder vid återförandet till civil verksamhet av till beredskapstjänstgöring inkallad personal. SOU 1945: 3. 2

nent tjänstgörande lottorna). 1 Försvarsväsendets civila tjänstemannakår, vilkens arbetsmarknadsläge icke berörts vid den förstnämnda utredningen, behandlas i en särskild undersökning av statens arbetsmarknadskommission: Extra och arvodesavlönad civil tjänstemannapersonal vid försvarsväsendet (stencilerad redogörelse ingiven till finansdepartementet med skrivelse den 5 november 1945). Med representanter för denna personalkategori har planeringskommissionen desslikes upptagit viss direkt kontakt. Husligt arbete (inkl. anstaltsarbete). Det husliga arbetet tillhör de sektorer av arbetsmarknaden, som icke behandlats i samband med de förberedande tekniska utredningarna. Det material som nu finnes har insamlats genom planeringskommissionens försorg och består av svaren på av kommissionen utsända skrivelser med förfrågningar rörande läget på arbetsmarknaden för husligt arbete och denna marknads förmåga att under en arbetslöshetsperiod absorbera arbetskraft. Dylika förfrågningar ha riktats till statens arbetsmarknadskommission, husmödrarnas samarbetskommitté, hembiträdesföreningarnas centralkommitté, svenska kommunalarbetareförbundet och statens sjukhuspersonals förbund med skrivelser den 17 april 1944 samt till svenska landstingsförbundet med skrivelse den 24 april 1944. 1 Yrkes- och utbildningsförhållanden m. m. beträffande lottor och övriga kvinnliga krigsfrivilliga. I serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del X (Sysselsättningsundersökningar). SOU 1945:31.

25 Kap. 3.

Krigets å t e r v e r k n i n g a r i s y s s e l s ä t t n i n g s p e r s p e k t i v . (Översikt.)

Såsom en introduktion till den följande detaljerade analysen av förskjutningarna p å arbetsmarknaden må här i all översiktlighet krigets återverkningar betraktas i sysselsättningsperspektiv. Härvid falla framför allt förändringarna på utrikeshandelns och försvarets områden i ögonen. U t r i k e s h a n d e l n s nedgång under kriget har haft oenhetliga verkningar i sysselsättningshänseende. Å ena sidan har importbegränsningen medfört nya arbetstillfällen tack vare ersättningsproduktion (inklusive de omfattande vedavverkningarna) och vidgade avsättningsmöjligheter å den inhemska marknaden som följd av bortfallen konkurrens med importerade varor. Ä andra sidan ha i hämmande riktning verkat sådana följ delemen t som exportens hopkrympning, svårigheterna på grund av beskuren råvaru- och bränsleimport samt transportapparatens inknappning, vållad av gummi-, smörjmedels- och drivmedelsbristen. F ö r s v a r e t s behov har dels föranlett en minskning av tillgången på arbetskraft genom militärinkallelserna, vilka dock endast vid undantagstillfällen överstigit 200 000—250 000 man, dels givit upphov till en betydande efterfrågan på arbetskraft inom de krigsmaterielproducerande industrierna. Nämnda verkningar ha inneburit en förbättrad marknadssituation för arbetstagarna. Det har emellertid även funnits verkningar i motsatt riktning. Den av inkallelserna föranledda skärpta knappheten på specialister och kvalificerad arbetskraft över huvud har ibland medfört »flaskhalsar» — trånga sektioner — i produktionen och därigenom utövat en depressiv verkan på sysselsättningen å vissa sektorer. I den mån krigsmaterielproduktionen tagit i anspråk knappa råvarulager som därigenom undanryckts produktionen av civila nyttigheter, ha ävenledes vissa kontraktiva tendenser uppstått å berörda områden. Det samlade resultatet av dessa och andra återverkningar på arbetsmarknaden av krigsförhållandena avspeglas bl. a. i den tillgängliga sysselsättnings- och arbetslöshetsstatistiken, ur vilken här må framdragas några siffror: 1 Fackföreningarnas arbetslöshetsprocent, vilken år 1938 uppgick till 10,9 (årsmedeltalet), var år 1944 nere i 4,9. Arbetsförmedlingens relationstal (antal ansökningar på 100 lediga platser) sjönk mellan åren 1938 och 1944 1 De här använda serierna äro hämtade ur Sociala Meddelanden. Det har ej ansetts behövligt att här redogöra för dessa seriers konstruktion och tillförlitlighet eller dylikt.

2G

från 196 till 136 (ävenledes årsmedeltal). Årsmedeltalet för antalet hjälpsökande arbetslösa sjönk från ca 16 000 år 1938 till ca 11 000 år 1944. Under år 1943 var medeltalet rentav nere i ca 7 000. »Konjunktursiffran» (utvisande arbetstillgångens storlek uttryckt i poängsiffror enligt uppgifter från industriidkare m. fl.) höjdes från 3,5 år 1938 till 3,7 år 1944, vilken senare siffra angiver i det närmaste god arbetstillgång. Socialstyrelsens sysselsättningsindex i Sociala Meddelanden med september 1939 som bas utvisar en någorlunda hävdad sysselsättning å den civila arbetsmarknaden; index för september 1944 stod i 94. — Vid jämförelserna får beaktas, att åren 1938 och 1939 utmärktes av förhållandevis hög sysselsättningsnivå. Rörelserna i detalj hos nu nämnda serier framställas i tabellerna 1—5 och illustreras grafiskt i diagram 1. En återblick har härvid i förekommande fall gjorts ända till år 1936 för att erhålla jämförelsematerial från de normala förkrigsåren. Det bör observeras, att de återgivna serierna i övervägande grad representera utvecklingen inom industrien, och enkannerligen den stora och medelstora industrien. T a b e l l 1.

Socialstyrelsens indextal över antalet sysselsatta arbetare. Ur Sociala

Meddelanden.

(September 1939 = 100)

År

Jan. Febr. Mars April

Maj Juni

Juli

Aug. Sept. Okt.

Nov.

Dec.

1939 1940 1941 1942 1943 1944

90 83 85 90 90

87 88 90 93 91

82 92 95 90 92

87 92 96 90 93

100 90 92 94 91 94

97 90 91 94 93 97

90 83 85 89 90 95

T a b e l l 2.

89 85 85 90 91

91 84 84 90 91

88 85 87 91 90

80 91 94 94 92

98 91 91 95 94 96

A r b e t s t i l l g å n g e n s s t o r l e k enligt u p p g i f t e r J r å n i n d u s t r i i d k a r e m . fl., å r e n 1936—1944. Ur Sociala

Meddelanden.

(Konjunktursiffror: 1 = dålig, 2 = mindre god, 3 = medelgod, 4 = god, 5 = mycket god.)

År

I. kvart. (febr.)

II. kvart, (maj)

1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944

3-7 4-0 3-5 3-7 3-7 3-2 3-4 3-6 35

3-8 4-1 3-5 3-9 3-4 3-4 3-7 3-8 3-7

III. kvart, IV. kvart, (aug.) (nov.)

3-9 4-1 3-5 4-0 3-4 3-4 3-8 3-8 3-8

4-0 3-8 86 3-8 3-4 35 3-7 3-7 3-7

Med.

3-9 4-0 3-5 3-8 3-5 3-4 3-6 3-7 37

27 T a b e l l 3. A n t a l e t a r b e t s l ö s a i n o m f a c k f ö r e n i n g a r n a i p r o c e n t a v h e l a d e t r e d o v i s a d e m e d l e m s a n t a l e t , å r e n 1936—1944.

Ur Sociala Me Idelanden. M/4

»/.

/s

%

Bl/,

18-1 14-8 14-5 13-0 14-5 16-4 12-5

16-5 14-5 13-0 11-7

13-8 11-2 10-7

10-2

11-1 13-1

10-6

7-5 8-0

6-4 7-2

8-1 6-1 5-5

59 4-4 37

9-3 7-7 8-5 5-6 8-7 9-3 4-9 4-4 3-2

8-1 6-4 7-2 4-8 9-0 7-8 4-2 3-9 2-9

År

31/l

1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944

19-0 16-3 15-6 14-9 14-1 17-1 13-6

8-6 8-5

T a b e l l 4.

/a

15-1 11-0

8-3 8-4 63 9-5

9-0

/8

8-1 6-2 7-2 5-0 9-1 7-5 4-0 3-6 2-8

S0

/9

/10

8-7 10-3 6-8 8-3 7-5 9-0 6-3 8-0 9-8 ll-l 73 8-2 4-3 4-8 3'5 4-5 2-9 3-3

30/u

/l2

Med.

12-3 11-1 11-2 10-4 12-6

17-5 17-8 17-8 15-2 16-1

12-7 10-8 10-9

9-2 11-8

100 130 118 59 10-3 7-5 5-8 9-6 5-7 42 7-2 4-9

A n t a l e t a n s ö k n i n g a r o m a r b e t e p å 100 l e d i g a p l a t s e r v i d de offentliga a r b e t s f ö r m e d l i n g s a n s t a l t e r n a , å r e n 1936—1914. Ur Sociala

Meddelanden. Aug. Sept. Okt. Nov. Dec. Med.

År

Jan. Febr. Mars April Maj

1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944

370 265 218 219 165 249 227 137 164

T a b e l l 5.

A n t a l e t till s t a t e n s a r b e t s m a r k n a d s k o m m i s s i o n r a p p o r t e r a d e h j ä l p s ö k a n d e a r b e t s l ö s a , å r e n 1936—1944.

319 208 230 230 162 241 202 133 157

261 171 182 179 144 205 168 114 139

249 161 157 155 132 184 131 109 121

214 137 146 126 114 160 110 99 103

Ur Sociala

Juni Juli

194 133 153 119 115 154 103 93 96

194 142 152 119 137 139 99 89 90

175 129 128 106 154 131 97 90 92

169 130 132 124 166 130 97 93 95

204 162 167 154 187 141 102 109 106

289 208 236 193 227 176 114 129 118

327 194 231 186 243 195 125 150 129

262 187 196 173 182 198 147 131 136

Meddelanden.

(Tusental hjälpsökande.)

År

Jan. Febr. Mars April Maj

Juni

Juli

1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944

61 34 22 29 16 31 25 10 16

35 16 14 18 8 25 10 6 12

26 11 12 13 7 21 8 5 9

22 10 10 9 8 16 7 5 7

58 31 22 29 15 35 25 10 18

53 28 20 27 14 34 22 9 17

47 22 17 25 10 31 16 7 16

Aug. Sept. Okt. Nov.

21 10 10 9 10 15 7 4 7

21 10 11 9 12 13 6 5 7

25 12 14 12 16 13 6 5 7

29 16 19 16 21 15 7 7 9

Dec. Med.

31 19 24 15 23 20 9 12 11

36 18 16 18 13 22 12 7 11

28 D i a g r a m 1.

Vissa s y s s e l s ä t t n i n g s s t a t i s t i s k a s e r i e r å r e n 1936—1944. Ur Sociala

40 Meddelanden. 41

ni

,^v IV

v/

<rr

II

IV 4,2

/

4,0 3.8

100 98

96 94

IV

V

10 000

- 4

- 140

-

- 160

- 6

- 180

- 7

- 200

- 8

- 220

- 9

- 240

- 10

- 260

- 11

- 280

- 12

- 300

20 000 30000

40 000

- 13

-"II

'

3,4

II

i

3,2

92 A

90 1936

44 I = Socialstyrelsens indextal över antalet sysselsatta arbetare (september 1939 = 100. Se > Sociala Meddelanden». I d i a g r a m m e t å t e r g i v a s i n d e x t a l e n för s e p t e m b e r m å n a d r e s p . år.) II = Arbetstillgångens storlek enligt uppgifter från industriidkare m. fl. (Konjunktursiffror; 1 = dålig, 2 = mindre god, 3 = medelgod, 4 = god, 5 = mycket god. I diagrammet återgivas årsmedeltalen.) III = Antalet arbetslösa inom fackföreningarna talet (Årsmedeltal).

i procent av hela det redovisade medlemsan-

IV = Antalet ansökningar om arbete på 100 lediga platser vid de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna (Årsmedeltal). V = Antalet till statens arbetsmarknadskommission rapporterade hjälpsökande arbetslösa (Årsmedeltal). Obs.: Kurvorna III, IV och V äro inverterade!

Som av tabellerna och det tillhörande diagrammet delvis framgår, har krigsårens sysselsättningsutveckling utmärkts av motstridiga tendenser. Utvecklingen kan härutinnan uppdelas i olika skeden. Det första skedet, omfattande hösten 1939 fram till årsskiftet, kan karakteriseras som en direkt fortsättning av den vid krigsutbrottet härskande högkonjunkturen. Under år 1940, och särskilt efter den i april inträdda avspärrningen, försämrades sysselsättningssituationen. Ovissheten inför framtiden, den knappa bränsleoch råvarutillgången — som framtvingade beskärning av bostadsbyggandet och investeringsverksamheten i övrigt —, inkallelserna av yrkesskickliga arbetare, varigenom trånga sektioner uppkommo i produktionen, exportvolymens reduktion samt den med omställningen till krigshushållning samman-

29 T a b e l l 6.

F o l k m ä n g d e n efter n ä r i n g s g r e n a r ( h u v u d g r u p p e r ) enligt f o l k r ä k n i n g e n d e n 31 d e c e m b e r 1940. (I tusental, resp. %.)

Befolkningskategori

Jordbruk Samtmed liga nä- binärings- ringar grenar

Industrioch hantverk

Samfärdsel

Allmän OspeciförvaltHan- nings- Husligt ficerad tjänst arbete verkdel och fria samhet yrken

II

III

IV

V

VI 1

VII

Absoluta tal. Hela folkmängden därav män » kvinnor Yrkesverksam befolkning.... därav män s kvinnor Egentliga yrkesutövare därav män » kvinnor » förvaltningspersonal » arbetarpersonal

6 371 3160 3 211 3 000 2190 810 2 756 2 012 744 603 1503

2 033 1106 927 864 762 102 659 610 49 21 246

2 277 1205 1072 1070 873 197 1050 857 193 110 813

469 254 215 201 175 26 199 173 26 56 123

689 298 391 409 220 189 393 213 180 215 88

484 198 286 263 132 131 262 131 131 188 54

197 8 189 158

158 5 153

222 91 131 35 28 7 35 28 7 8 26

Relativa tal. Hela folkmängden Yrkesverksam befolkning. Egentliga yrkesutövare...

100 100 100

31-9 28-8 23-9

35-7 38-0

7-4 6-7 7-2

10-8 13-6 14-3

7-6 8-8 9-5

3-1 5-3 5-7

3-5 1-1 1-4

158 158

1 Observera: Här redovisas endast en del av de personer som sysselsättas i husligt arbete, nämligen sådana som äro anställda i enskilda hushåll. Härutöver tillkomma bl. a. sådana som äro sysselsatta vid sjukvårdsanstalter; dessa redovisas under V (Allmän förvaltningstjänst och fria yrken).

hängande snedbelastningen av näringslivet voro hämmande faktorer, vars depressiva sysselsättningsverkningar övervägde de stimulerande impulserna från rustnings- och ersättningsproduktionen (inklusive vedavverkningarna). Arbetslösheten ökades. I synnerhet drabbades byggnadsarbetarna härav. Den minskade efterfrågan på arbetskraft kompenserades dock delvis genom inkallelserna till militär beredskapstjänstgöring, varför arbetslösheten höll sig inom måttliga gränser. En omsvängning skedde under år 1941. Då började förtroendet till framtiden återvända, vilket bidrog till att en återhämtning inträdde i fråga om investeringsverksamheten. Därefter förbättrades sysselsättningskonjunkturen stadigt. Den omställda produktionsapparaten fungerade allt bättre. Efter år 1942 rådde en fullt utbildad högkonjunktur. Bostadsbyggandet stegrades kraftigt under de senare krigsåren med åtföljande gynnsamma återverkningar i sysselsättningshänseende. Under åren 1943 och 1944 kännetecknades läget av full sysselsättning inom gränserna för det praktiskt uppnåeliga. Sistnämnda år var enligt inom statens arbetsmarknadskommission under

30 D i a g r a m 2.

Den yrkesverksamma befolkningen, fördelad å näringsgrenar. Enligt 1940 års folkräkning. Streckade stapeldelar = arbetarpersonal. Prickade > = förvaltningspersonal.

1 000 personer 1100

I = Jordbruk med binäringar II = Industri och hantverk III = Samfärdsel IV = Handel

V = Allmän förvaltningstjänst och fria yrken VI = Husligt arbete VII = Ospecificerad verksamhet

31 hand verkställda uppskattningar årsmedeltalet arbetslösa i hela näringslivet sammanlagt omkring 40 000 m a n lägre än år 1939. Det som här anförts har avsett att giva en introducerande helhetsbild av sysselsättningens variationer under kriget. Som kommer att framgå av den följande detaljanalysen, har sysselsättningsutvecklingen icke varit enhetlig. Stora divergenser ha förefunnits mellan förändringarna i respektive näringsgrenar. Vissa yrkesområden ha huvudsakligen kännetecknats av expansion och andra av kontraktion eller status quo, allt beroende på om de stimulerande eller de hämmande återverkningarna dominerat vederbörande yrkesområde. Härigenom ha vissa förskjutningar uppkommit i fråga om arbetskraftens fördelning mellan olika arbetsmarknadssektorer. För att vid den fortsatta arbetsmarknadsanalysen underlätta bedömningen av sådana förskjutningars innebörd må här i tabell- och diagramform (tab. 6 och diagram 2) återgivas ett koncentrat av senast tillgängligt material berörande befolkningens uppdelning å huvudnäringar, nämligen 1940 års folkräkning.

32 Kap. 4.

D e n p r o d u k t i v a b e f o l k n i n g e n s tillväxt.

Innan olika sektorer av arbetsmarknaden analyseras, synes det böra angivas vad befolkningsutvecklingen betyder för tillgången på arbetskraft. Enligt en inom statistiska centralbyrån på kommissionens begäran utförd beräkning skulle under kriget (d. v. s. femårsperioden 31 december 1939— 31 december 1944) befolkningen i de arbetsföra åldrarna (15—65 år) genom de årliga tillskotten av 15-årskullar ha erhållit ett b r u t t o tillskott av 457 000 personer, varav 233 000 män och 224 000 kvinnor. Beträffande den närmast följande tiden, varmed här avses treårsperioden 1945—47, förutses ett motsvarande bruttotillskott av 15-åringar på 255 000 personer, varav 129 000 män och 126 000 kvinnor. För treårsperioden 1948—50, slutligen, beräknas bruttotillskottet till 238 000, varav 121 000 män och 117 000 kvinnor. Det kan vara av intresse att följa den årliga utvecklingen enligt centralbyråns uppskattning och att jämföra denna utveckling med 30-talets. 1 För de skilda åren från och med år 1930 till och med år 1950 uppgick, respektive uppskattas antalet av dem som under året fyllt eller komma att fylla 15 år till: Män

Under år 1930 » » 1931 » » 1932 » 1933 » » 1934 » » 1935 » » 1936 » » 1937 » » 1938 » » 1939 » * 1940 * » 1941 » » 1942 » » 1943 . • » » 1944 » » 1945 * » 1946 » » 1947 » » 1948 » » 1949 » » 1950 Anm.

54 500 • 54 500 54 500 53 000 52 500 63 000 58 500 54 000 53 000 51 000 50 000 47 000 46 000 46 000 44 000 44 000 43 000 42 000 40 000 40 000 41 000

Kvinnor

Totalt

52 500 52 500 52 500 51 000 50 500 61 000 56 500 52 000 50 000 49 000 48 000 46 000 44 000 44 000 42 000 43 000 42 000 41 000 39 000 39 000 39 000

107 000 107 000 107 000 104 000 103 000 124 000 115 000 106 000 103 000 100 000 98 000 93 000 90 000 90 000 86 000 87 000 85 000 83 000 79 000 79 000 80 000

Siffrorna avrundade.

De här meddelade talen åskådliggöras grafiskt i diagram 3. 1

Enligt Sveriges officiella statistik:

Befolkningsrörelsen.

33 D i a g r a m 3. A n t a l e t u n g d o m a r s o m u n d e r v a r t d e r a av å r e n 1930—1950 fyllt r e s p . fylla 15 å r . Enligt Befolkningsrörelsen,

respektive statistiska centralbyrån.

Antal 15-åringar vid slutet av resp. år 140000

100 000

20000 På grund av samtidigt inträffade avgångar (dödsfall och uppnådda 65 år) torde enligt samma källa n e 11 o tillväxten av befolkningen i åldrarna 15— 65 år under kriget (31 december 1939—31 december 1944) endast ha belöpt sig till 85 000 personer, varav 49 000 män och 36 000 kvinnor. För åren 1945 t. o. m. 1947 förutses en nettotillväxt i nämnda åldrar med 15 000 personer, varav 11 000 män och 4 000 kvinnor. Under treårsperioden 1948—50 beräknas en nettominskning om inemot 15 000 personer inträda, varav 3 500 män och 11 500 kvinnor. För jämförelsens skull må h ä r även anföras siffrorna för befolkningens nettotillväxt under 30-talet. 1 De särskilda åren under tiden 1930—1950 uppgick, respektive uppskattas nettotillväxten till: Kvinnor Totalt Män Under år 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1

Enligt Sveriges officiella statistik:

3—458529.

22 000 23 500 27 000 26 500 23 500 32 000 24 500 19 500 19 000 18 000 16 000 14 500 6 500 Befolkningsrörelsen.

13 000 17 500 21 500 19 500 19 500 28 000 21 000 17 500 16 000 16 000 13 000 11 000 4 500

35 000 41 000 48 500 46 000 43 000 60 000 45 500 37 000 35 000 34 000 29 000 25 500 11000

34 Män Under år 1943 7 500 » » 1944 4 000 » » 1945 • 4 500 » » 1946 3 500 » » 1947 . 2 500 » > 1948 . . . . . . . (200) » » 1949 — 2 000 » » 1950 — 1 500 Anm. Siffrorna avrundade.

kvinnor

Totalt

5 500 2 000 3 000 1000 (200) 3 000 4 000 4 500

13 000 6 000 7 500 4 500 2 500 — 3 000 — 6 000 — 6 000

Utvecklingen framställes grafiskt i diagram 4. Nettotillskottet till befolkningen i åldrarna 15—65 år är givetvis icke — även om hänsyn tages till in- och utvandringen — exakt densamma som nettotillströmningen till arbetsmarknaden, enär inträdet i, respektive avgången från denna — såväl normalt som tillfälligtvis ett visst år — kan tämkas äga rum tidigare eller senare än vid de angivna åldrarna. Skulle exempelvis det faktiska inträdet å arbetsmarknaden normalt äga rum först vid 16 år, innebär detta, att de nyss anförda talen för den produktiva befolkningens tillväxt i genomsnitt äro ca 2 000 för låga per år, åtminstone vad gäller den hittillsvarande utvecklingen under perioden. Sker å andra sidan den faktiska avgången från arbetsmarknaden normalt, låt säga, ett år före eller efter den antagna 65-årsgränsen, skulle konsekvensen härav bli en avvikelse från den ovan beräknade nettotillväxten av ungefär samma storDiagram 4. Nettotillväxten av folkmängdsgruppen 15—65 år under vartdera av åren 1930—1950. Enligt Befolkningsrörelsen, respektive statistiska centralbyrån. Nettotillväxten under resp. år

50 000

40 000

30 000

20COO

10 000

År

1930 1950

35 Diagram 5. Det beräknade nettotillskottet tiil arbetsmarknaden under vartdera av åren 1930—1947. Nettotillskotten till arbetsmarknaden under resp. år

^r

leksordning. Betydligt större avvikelser mellan den beräknade och den faktiska nettotillväxten skulle naturligtvis kunna tänkas beträffande det hypotetiska fall att undantagsvis, e t t v i s s t å r , en hel årsklass på i runt tal 100 000 inträdde i arbetsmarknaden något år tidigare eller senare än den ordinarie tidpunkten. Motsvarande gäller, om en årgång på 40—50 000 av en eller annan orsak avginge från arbetsmarknaden något år tidigare eller senare än normalt. Risken för dylika avvikelser mellan det beräknade och det faktiska nettotillskottet minskas tydligen, om man arbetar med flerårsperioder. Av detta skäl är det viktigare att i förevarande sammanhang betrakta krigsperioden (31 december 1939—31 december 1944) och efterkrigsperioden (31 december 1944—31 december 1947) såsom enheter, än att studera de enskilda åren. — I verkligheten sker självfallet inträdet i arbetsmarknaden, och särskilt avgången därifrån, för de olika individerna med samma födelseår successivt under en lång räcka av år, varför fixeringen av bestämda åldersgränser blir synnerligen approximativ. Variationerna i folkmängden inom åldersgränserna 15—65 år synas dock giva en godtagbar bild av utvecklingen i fråga om t i l l g å n g e n på arbetskraft. När det sedan gäller det faktiska u t b u d e t av arbetskraft får hänsyn tagas till det förhållandet, att ett stort antal kvinnor genom giftermål dragas från arbetsmarknaden. Med ledning av vad som konstaterades vid 1930 och 1940 års folkräkningar torde av denna anledning det kvinnliga nettotillskottet till arbetsmarknaden kunna tillnärmelsevis antagas utgöra ungefär hälften av det befolkningsmässiga tillskottet av kvinnor till ifrågavarande åldersmassa. Det måste understrykas, att kvinnornas tillströmning till arbetsmark-

36 nåden kan förväntas förete relativt kraftiga strukturella och konjunkturella variationer, varför antagandet är synnerligen ungefärligt. Efter nu nämnda korrektion för de gifta kvinnornas förhållandevis ringa arbetsutbud skulle följaktligen nettotillskottet till arbetsmarknaden under kriget (31 december 1939—31 december 1944) uppgå till 67 000 personer, varav 49 000 män och 18 000 kvinnor, samt under åren 1945 t. o. m. 1947 till sammanlagt 13 000 personer, varav 11 000 män och 2 000 kvinnor. Vad rör nettoavgången under treårsperioden 1948—50 synes det väl vanskligt att uppställa några antaganden beträffande förändringarna i utbudet av kvinnlig arbetskraft. I fråga om denna period presenteras därför här ingen beräkning. För de särskilda åren under perioden 31/i2 1939—31/i2 1947 samt under 30-talet skulle nettotillskottet till arbetsmarknaden belöpa sig till: Under år 1930 » » 1931 » » 1932 » » 1933 » » 1934 » » 1935 » » 1936 » » 1937 » » 1938 » » 1939 » » 1940 » » 1941 » » 1942 » » 1943 » » 1944 » » 1945 » » 1946 » » 1947 Anm. Avrundade tal.

Män

Kvinnor

Totalt

22 000 23 500 27 000 26 500 23 500 32 000 24 500 19 500 19 000 18 000 16 000 14 500 6 500 7 500 4 000 4 500 3 500 2 500

6 500 9 000 11 000 9 500 9 500 14 000 10 500 8 500 8 000 8 000 6 500 5 500 2 500 2 500 1 000 1500

28 500 32 500 38 000 36 000 33 000 46 000 35 000 28 000 27 000 26 000 22 500 20 000 9 000 10 000 5 000 6 000 4 000 2 500

500 (100)

I diagram 5 tecknas denna utveckling grafiskt. Som av det ovan anförda framgår, är den produktiva folkmängdsgruppens nettotillväxt under den närmaste efterkrigstiden av negligibel storleksordning. Alltför vittgående slutsatser med avseende på lättheten eller svårigheten att inplacera den nytillkommande disponibla arbetskraften i näringslivet få dock icke dragas av dylika nettosiffror. Vid kalkylerna av tillskottet till den produktiva befolkningen har, beträffande perioden 1940—4950, hänsyn icke kunnat tagas till in- och utvandring, enär för större delen av den redan tilländalupna tiden statistik härom ännu icke föreligger och, i fråga om de kommande åren, några hållbara antaganden rörande in- och utvandring icke synas kunna uppställas. Vad gäller tillströmningen av utländsk arbetskraft till arbetsmarknaden har emellertid statens arbetsmarknadskommission företagit vissa beräkningar. Dessa avse tillströmningen av f l y k t i n g a r . Enligt beräkningarna sysselsattes på den svenska arbetsmarknaden år 1944 i medeltal 25 000 flyktingar.

ANDRA A V D E L N I N G E N

SYSSELSÄTTNINGSSITUATIONEN I JORDBRUK MED BINÄRINGAR UNDER OCH NÄRMAST EFTER KRIGET

ANDRA

AVDELNINGEN.

Sysselsättningen i jordbruk med binäringar under och närmast efter kriget. Näringsgrenen jordbruk med binäringar innefattar de tre yrkesgrupperna jordbruk och boskapsskötsel, skogsbruk samt fiske. Av dessa grupper komma i det följande blott de två förstnämnda att behandlas, medan yrkesgruppen fiske med hänsyn till sin litenhet — den omfattade vid 1940 års folkräkning allenast 15 000 yrkesverksamma personer — icke ansetts påfordra en särskild analys i förevarande mera översiktliga sammanhang. Närmast kommer nu att behandlas sysselsättningen i jordbruk och boskapsskötsel.

Kap. 5.

Sysselsättningen i jordbruk och boskapsskötsel.

Sektorn jordbruk och boskapsskötsel utgör ungefär XU av hela arbetsmarknaden; den inrymmer ca 750 000 yrkesverksamma av hela arbetsmarknadens ca 3 000 000. 1 Det kunde därför tyckas, att läget med avseende på arbetstillfällen och förtjänstmöjligheter inom ifrågavarande sektor i hög grad borde påverka den allmänna arbetsmarknadssituationen. Så är emellertid icke fallet, i vad gäller utvecklingen på kort sikt. Sysselsättningsförskjutningar inom jordbruket fortplantas i regel endast i förhållandevis obetydlig utsträckning till den övriga arbetsmarknaden. Av institutionella och strukturella skäl resultera nämligen de mera kortfristiga växlingarna i jordbrukets arbetskraftsbehov numera icke i motsvarande fluktuationer beträffande antalet sysselsatta. I kraft av det sist anförda torde antalet sysselsatta i jordbruk och boskapsskötsel — åtminstone inom den egentliga jordbruksdriften — icke heller ha undergått några mera betydande, av krigsförhållandena betingade förändringar under perioden 1939—1944, trots att de utomordentliga avsättningsmöjligheterna för jordbruksprodukter under kriget böra ha föranlett en intensivare drift än eljest med åtföljande ökning av arbetskraftsbehovet. 2 Ej heller har den omedelbara omställningen till fredshushållning bedömts medföra några större sysselsättningsproblem. 1

Enligt 1940 års folkräkning. Skördeutfallets försämring och kreatursstammens reduktion böra dock samtidigt ha verkat i arbetsbesparande riktning. 2

40 Materialet. Det förda resonemanget har ansetts motivera en viss återhållsamhet vid dispositionen av analysen på förevarande punkt, på det att ofruktbart arbete måtte undvikas. Såsom inledningsvis redovisats, har en speciell undersökning av sysselsättningsutvecklingen under kriget och av utsikterna närmast därefter icke verkställts. Det material som står till buds består — förutom av arbeten av Hyrenius 1 och Stensgård 2 — av några avsnitt i 1942 års jordbrukskommittés utredning Sysselsättningsmöjligheter inom jordbrukets område vid omfattande arbetslöshet efter krigets slut,3 vilken utredning eljest syftar till en inventering av anläggningsarbeten inom jordbruket, lämpliga för beredande av sysselsättning vid omfattande arbetslöshet efter krigets slut. Sysselsättningsutvecklingen under kriget. Vid en analys av jordbrukets arbetsmarknad bör en distinktion göras mellan lantarbetare och annan anställd arbetskraft, å ena sidan, och övriga inom yrket verksamma (företagare och dithörande), å andra sidan. Jordbruket uppvisar nämligen en alldeles speciell struktur. I motsats till vad som är fallet i övriga näringsgrenar utgör den a n s t ä l l d a a r b e t s k r a f t e n en minoritet bland yrkesutövarna. Av den i jordbruk och boskapsskötsel år 1940 yrkesverksamma befolkningen på omkring 750 000 personer voro blott ca 165 000 att hänföra till anställd personal, varav ca 155 000 till lantarbetare (inklusive kvinnlig arbetarpersonal). Därtill kommer tillfällig arbetskraft under högsäsongen, vilken rekryteras bland skogsarbetare, innehavare av mindre jordbruk och hemmasöner å sådana jordbruk. Dessa hänföras vid folkräkningen till skogsbruket respektive till företagarklassen inom detaljgruppen jordbruk och boskapsskötsel, enär förevarande arbete endast är att betrakta som bisyssla. Anställd arbetskraft påträffas företrädesvis vid stora och medelstora brukningsdelar. Den övervägande delen — ungefär 585 000 enligt 1940 års folkräkning — av den yrkesverksamma befolkningen inom gruppen jordbruk och boskapsskötsel tillhör socialgruppen f ö r e t a g a r e och består av ägare, arrendatorer o. d. samt av deras i jordbruksgöromålen medhjälpande familjemedlemmar. Den anställda

arbetskraften.

Under kriget synes antalet i den egentliga jordbruksdriften sysselsatta lantarbetare och andra arbetstagare ha något nedgått. Signifikativt är, alt enligt Lönestatistisk årsbok* antalet dagsverken utförda av lejd arbetskraft år 1942 1

Jordbrukels framtida tillgång på arbetskraft; utredning verkställd på uppdrag av 1942 års jordbrukskommitté av Hannes Hyrenius. SOU 1944: 65. 2 Arbetskraftslillgång och arbetskraftsanvändning vid jordbruket; uppsats av A. H. Stensgård i Social Årsbok 1943—1944. 3 Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del IV. SOU 1944: 14. 4 Lönestatistisk årsbok för år 1942 s. 56.

41 utgjorde 94 °/o av motsvarande antal år 1939. Dagsverkssumman sjönk enligt samma källa 1 ytterligare under år 1943, i vad avser lejda manliga arbetare. Detta innebär icke, att sysselsättningsmöjligheterna för den anställda arbetskraften i jordbruket avtagit under kriget. Tvärtom. Det har rått en stark, säsongbetonad efterfrågan på lejd arbetskraft, men denna efterfrågan har ingalunda kunnat tillgodoses, åtminstone icke med reguljär arbetskraft. Antalet vid de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna anmälda lediga platser i jordbruket har vida överstigit antalet sökande till dylika platser. En kännbar brist på lantarbetare o. d. har därför varit förhärskande under kriget. Tidvis ha militärinkallelser ytterligare förvärrat bristen, alldenstund ersättare för de inkallade icke annat än i undantagsfall kunnat anskaffas. Knappheten på jordbruksarbetare under kriget kan tillskrivas flera samverkande orsaker. Delvis är den ett uttryck för en tendens på längre sikt, vilken ger sig tillkänna genom allt större svårigheter att nyrekrytera fasta lantarbetare. Delvis har knappheten tvivelsutan sin grund i det förhållandet att, tack vare de gynnsamma konjunkturerna på de flesta verksamhetsfält under kriget, mera lockande försörjningsmöjligheter stått dem till buds vilka tidigare såsom en bisyssla åtagit sig arbete i jordbruket under sommarhalvåret. Sålunda har torvindustrien sannolikt i stor omfattning sugit till sig här avsedd arbetskraft. Det ter sig rätt naturligt, att de arbetstagare, som här är fråga om, vid rådande lönedifferenser sökt sig över till en så likartad verksamhet som torvhanteringen, i synnerhet som denna har varit koncentrerad till mellersta och södra Sverige, där även huvudparten av lantbrukets lejda arbetskraft är tillfinnandes. Någon kvantitativ undersökning har emellertid icke gjorts för att utröna, hur många av arbetarna i torvindustrien som tidigare säsongmässigt plägat taga tjänst i jordbruket. Storleksordningen i fråga om samtliga arbetare som säsongen 1943 voro sysselsatta i torvhanteringen var enligt statens arbetsmarknadskommission 2 14 000—15 000 man, exklusive kvinnor och barn. Enligt den officiella industristatistiken har antalet sysselsatta inom torvindustrien ökats från i medeltal ca 2 000 år 1939 till i medeltal 16 000 år 1943, d. v. s. med omkring 14 000 sysselsatta. Många av dessa tillhöra förmodligen sådana kategorier som annars bruka söka sig jordbruksarbete under sommaren. Liknande exempel kunna framdragas från andra områden. Hela frågekomplexet om förändringarna beträffande jordbrukets bisysslor kommer att beröras senare. Man får emellertid icke överdriva proportionerna och den arbetsmarknadsmässiga betydelsen av nu senast antydda, av krigsförhållandena betingade sysselsättningsförskjutningar inom den anställda arbetskraftens led. Det rör sig här huvudsakligen om tillfälliga, säsongmässiga arbeten av bisysslekaraktär. Ofta är det den omständigheten, att småbrukare (och andra jordbrukare tillhörande socialklassen företagare) vänt sig till torvindustrien och andra bi1

Lönestatistisk årsbok för år 1943 s. 51. Arbetskrafisförhållandena inom brännlorvinduslrin. krigsplanering, del VI. SOU 1944:36. 2

Utredningar angående ekonomisk efter-

42 yrken, i stället för att som under tidigare somrar taga arbete i den egentliga jordbruksdriften, som vållat krigsårens åtstramning på marknaden för lejd arbetskraft. Beträffande den egentliga lantarbetarkåren — årsarbetare och andra mera fasta jordbruksarbetare — torde gälla, att de sysselsättningsförändringar som inträffat under kriget icke så mycket framkallats av de speciella tidsomständigheterna, utan väsentligen äro att betrakta som trendmässiga företeelser, d. v. s. som led i den mera långsiktiga utvecklingen, varom mera nedan. Företagarna. Övergår man härefter till frågan om sysselsättningsutvecklingen bland den del av jordbrukets yrkesverksamma befolkning som räknas till företagarklassen, kommer man resonemangsvis fram till att ej heller för ifrågavarande yrkesutövares vidkommande krigets återverkningar — frånsett förbättringen av jordbrukarnas möjligheter till kompletteringssysselsättningar, vartill framställningen återkommer — kunna ha varit av mera påtaglig natur, såvitt angår den faktiska sysselsättningen. De av krigsförhållandena föranledda förskjutningarna i antalet sysselsatta böra ha varit av mindre storleksordning, relativt sett, hos företagarkategorien än hos den anställda arbetskraften. Merendels yttra sig nämligen temporära fluktuationer i jordbrukets avsättnings- och lönsamhetssituation icke som variationer i den numeriska sysselsättningen för den vid jordbesittningen starkt bundna företagargruppen. Sålunda kan det exempelvis numera icke gärna tänkas, att jordbrukets företagarklass vid en gynnsam jordbrukskonjunktur skulle expandera som följd av forcerad nyodling, hemmansklyvning etc. Det ligger med andra ord i sakens natur, att krigsårens jämförelsevis goda konjunkturer på jordbrukets område icke kunnat medföra någon nämnvärd utökning av antalet självständiga jordbrukare. De sysselsättningsförändringar som inträffat under kriget bland jordbrukets företagarbefolkning torde snarare äga samband med det långsiktiga skeendet och med utvecklingen på andra arbetsmarknader. Härvid kommer man in på spörsmål som äro gemensamma för anställd arbetskraft och företagare inom jordbruket. Jordbrukets

arbetsmarknad

som

enhet.

Den hittills förda diskussionen av utvecklingen på jordbrukets arbetsmarknad under kriget har utmynnat i uppfattningen att antalet sysselsatta i den egentliga jordbruksdriften icke stigit trots näringens jämförelsevis förmånliga avsättningsläge. Det förtjänar nu att övervägas, huruvida de goda tiderna för jordbrukets folk under kriget orsakat en minskning av takten i den trendmässigt fortskridande överflyttningen till andra yrken. Det har exempelvis framkastats, att textilindustriens under kriget starkt markerade personalbrist till en del berodde på svårigheten att i vanlig ordning rekrytera arbetskraft, och speciellt kvinnlig sådan, bland jordbruksbefolkningens hemmadöttrar, enär dessa under rådande läge föredroge att kvarstanna å gårdarna. I så fall skulle kriget ha medfört en viss ackumulering av på lång

sikt övertalig arbetskraft vid de mindre brukningsdelarna och då närmast av arbetskraft hänförlig till kategorien medhjälpande familjemedlemmar, medan parallellt härmed de större brukningsdelarna lida av underskott på arbetare. Denna extra arbetskraftsförstärkning borde följdriktigt ha ett starkt kvinnligt inslag. Vid ett försämrat inkomstläge i jordbruket torde en sådan mobil arbetskraftsreserv — i den mån den verkligen existerar — i allmänhet icke söka anställning å de stora jordbruken utan snarare tendera att strömma över till andra näringsgrenar. Ifrågavarande arbetssökande skulle då med andra ord icke kunna rubriceras som arbetslösa jordbrukare; de skulle i stället belasta arbetsmarknadens övriga sektioner. Emellertid är det icke bevisat, att under innevarande krig en dylik stagnation i omflyttningen från stad till land faktiskt ägt rum. Motiven för en befolkningsrörelse som denna pläga i minst lika hög grad kunna härledas från irrationellt-psykologiska bevekelsegrunder som från rationellt-ekonomiska. Det finnes därför anledning förmoda, att vederbörandes strävan att vinna insteg i stadsbetonade yrken kvarstår i det närmaste oförändrad under jordbrukskonjunkturens olika faser och endast begränsas av de eftertraktade yrkenas växlande absorptionsförmåga allt efter loppet av de industriella konjunkturrörelserna. Att döma härav skulle det under kriget ha försiggått en utflyttning av minst normal omfattning. Av krigstiden betingade faktorer, såsom bostadsbristen och den tidvis knappa livsmedelsförsörjningen i städerna, kunna emellertid ha inverkat bromsande p å flyttningsfrekvensen. Någon statistik rörande omflyttningen under den korta tidrymd, det h ä r är fråga om, finnes icke. Emellertid synes det på detta ställe böra påpekas, att statens arbetsmarknadskommission vid sin utredning av sysselsättningsutvecklingen inom industrien 1 funnit, att den större industrien om minst 50 anställda (jämte mindre mekaniska verkstäder ned till driftsställen ined 10 arbetare) under tiden Va 1939—Vo 1943 tillförts ca 15 000 vid undersökningstillfället kvarstående arbetare från näringsgrenen jordbruk med binäringar. I de meddelade siffrorna ingå då också arbetare som komma från skogsbruket. Antager man, att tillströmningen till den mindre industrien varit proportionell mot tillströmningen till den större industrien, kommer m a n för den totala industrien fram till summan 20—25 000 i september 1943 kvarstående arbetare från jordbruk med binäringar. Denna summa giver likväl blott ett minimivärde på överflyttningen från jordbruk till industri. Därest en person, som under kriget övergått från jordbruksyrket till annat yrkesområde, icke kvarstannat i sin första anställning på det nya yrkesområdet till den V9 1943 utan dessförinnan bytt plats, redovisas vederbörande i förenämnda undersökning icke såsom kommande från jordbruket. Självfallet kan man icke utan tillgång till motsvarande siffror från föregående perioder avgöra, om det nu refererade utredningsresultatet tyder på en ökning av omflyttningsfrekvensen eller ej, vad angår hela huvudgruppen jordbruk med binäringar, och än mindre vad angår gruppen jordbruk och bo1

Industriens arbetskraftsförhållanden ^ 1939—V* 1943; intagen i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del I. SOU 1944: 7.

skapsskötsel. I och för sig synes den av arbetsmarknadskommissionen iakttagna överflyttningen likväl vara av en sådan storleksordning, att det med hänsyn till kända demografiska fakta icke förefaller orimligt antaga, att takten i omflyttningen från jordbruk och boskapsskötsel till övriga näringsgrenar icke mera väsentligt nedgått under kriget. Under senare år har utflyttningstakten i medeltal varit 1 °/o per år. 1 Antager man med stöd av det föregående resonemanget, att utflyttningen jämväl under krigsåren uppgått till omkring 1 % per år, och appliceras detta procenttal på antalet yrkesverksamma i jordbruk och boskapsskötsel vid 1940 års folkräkning — 750 000 — erhålles för de fem åren 1940—1944 en sammanlagd arbetskraftsavtappning om i runt tal 40 000 personer. Då man för ifrågavarande arbetsmarknadssektors vidkommande praktiskt taget icke behöver kalkylera med någon arbetslöshetsfaktor och förändringar däri, skulle det sålunda erhållna talet vara liktydigt med nettonedgången av antalet sysselsatta i yrkesgruppen jordbruk med boskapsskötsel. Konjunkturinstitutet 2 kommer upp till en något högre sysselsättningsminskning — 50 000 — genom att tillämpa den nyssnämnda procentsatsen på en befolkningsmassa uppgående till ca en miljon. Härvid har bland annat, med justering av folkräkningens gränsdragning mellan jordbruksarbetande och hushållsarbetande kvinnor, medräknats ett större antal kvinnor än ovan. Differensen bottnar således delvis i svårigheten att avgöra i vad mån den kvinnliga arbetskraften hos den jordbruksidkande befolkningen är att hänföra till kategorien yrkesverksamma, respektive till kategorien husmödrar. Enär vid den i kap. 4 ovan gjorda uppskattningen av det kvinnliga tillskottet titt arbetsmarknaden under kriget, hänsyn i princip även tagits till det från husmödrar och andra hemarbetande kvinnor emanerande tillskottet, synes i förevarande analys av förskjutningarna inom arbetsmarknaden begreppet yrkesverksamma kvinnor böra tolkas jämföreLsevis restriktivt, varför här folkräkningssiffrorna accepterats.

Sysselsättningsutsikterna under den närmaste efterkrigstiden. En siffermässig uppskattning av arbetskraftsbehov och arbetskrafts tillgång under den närmaste efterkrigstiden låter sig svårligen göras. Detta är eij heller nödvändigt. För analysens primära syfte — inventeringen av arbetslöshetsriskerna under övergångstiden efter kriget — är det till fyllest, om man diskussionsvägen kan nå fram till en uppfattning om sysselsättningsutsikterna i efterkrigsläget. Rörande den i föreliggande sammanhang icke aktuella frågan om arbetskraftssituationen på längre sikt må här hänvisas till 1 Jfr bl. a. Hyrenius: Jordbrukets framtida tillgång på arbetskraft. SOU 1944:65, s. 49 ff.; samt Konjunkturläget våren 1945. Meddelanden från Konjunkturinstitutet, Ser. A: 12, s. 43. Beträffande minskningen av den faktiska arbetsåtgången i jordbruket, se Stensgård: Vårt jordbruks arbetskraftsproblem på längre sikt. Kungl. lantbruksakademiens skrifter 1943, s. 153. 2 Loc. cit.

45 anförda arbeten av Hyrenius och Stensgård, ävensom till en uppsats av Ahlberg och Svennilson i Ekonomisk tidskrift.1 Till grund för resonemanget i det följande ligger förutsättningen, att syssclsättningsnivån icke hinner påverkas, under själva omställningsperioden, av eventuella jordbrukspolitiska åtgärder i syfte att genomföra en arbetskraftsbesparande långsiktig rationalisering av näringen. Den anställda arbetskraften. Den under de senaste årtiondena kroniska bristen på anställd personal i jordbruket torde vara en garanti för att lantarbetarna icke skola drabbas av arbetslöshet under de närmaste åren. Visserligen kan det emotses ett ökat utbud på marknaden för lejd arbetskraft, när — som det kan antagas — sysselsättningen vid torvmossar och andra mera tillfälliga arbetsplatser efter kriget avtager. Det är dock långt ifrån säkert, att en återströmning av samma storleksordning som den tidigare bortströmningen kommer till stånd, när torvhanteringen återgår till fredsmässig skala. Samma sak gäller i fråga om andra förvärvskällor med karaktären av bisyssla. Det torde rent allmänt kunna förutses en viss, ehuru måttlig minskning, jämfört med förhållandena under kriget, av arbetstillfällena utanför jordbruksdriften för småbrukare m. fl., vilket bland annat skulle kunna tänkas få till följd större lätthet för de större gårdarna att städsla folk för den bråda tiden. Personalbristen på de större gårdarna torde vidare under kriget ha framtvingat en viss rationalisering, vars verkningar kunna väntas bliva bestående i efterkrigsläget. Oaktat detta synes man — med hänsyn till intensiteten i den nuvarande bristen på lejd arbetskraft — icke ha anledning räkna med en generell arbetslöshetsrisk för den egentliga lantarbetarkåren under omställningsperioden efter krigsslutet. Företagarna. För företagarkategoriens vidkommande kan man, i vad rör sysselsättningen i den egentliga jordbruksdriften, uppenbarligen icke tala om arbetslöshet i vedertagen bemärkelse. En annan sak är, att det kan existera dold arbetslöshet. Någon nominell arbetslöshet kan över huvud icke tänkas i fråga om hemmansägarna, arrendatorerna etc. själva, och det lärer näppeligen ifrågakomma att inedhjälpande familjemedlemmar friställas 2 även om de skulle utgöra överflödig arbetskraft. Möjligen skulle ett minskat behov av familjemedlemmarnas arbetskraft giva sig tillkänna i ökad övergång till andra näringar. Även om onormalt dåliga marknadsförhållanden till äventyrs komme att råda för lantbruksprodukter till följd av den produktionsökning som kan förutses, när de avkastningshöjande fodermedlen och gödningsämnena åter fritt kunna införas, sedan den av kriget förorsakade importspärren hävts, har man därför ej anledning räkna med att det på jordbrukets arbetsmarknad skulle uppträda sådana arbetssökande som stötts bort från företagarklassen. Därtill kommer, att lika litet som krigsårens goda kon1 2

Några grunddrag i den svenska arbelskraftsbalansen. Ekonomisk tidskrift, dec. 1944, s. 288 ff. En annan sak är, att de kunna anmäla sig som arbetssökande å arbetsförmedlingen.

46 junkturer på jordbrukets område ha medfört någon utökning av antalet självständiga jordbrukare, lika litet är det troligt, att ett behov att plötsligt decimera företagarklassen skulle infinna sig vid en eventuell försämring av utkomstmöjligheterna i samband med återgången till normala marknadsoch produktionsbetingelser. Jordbrukets arbetsmarknad som enhet. Tydligt är, att jordbrukets arbetsmarknad kommer att utgöra en stabiliserande faktor under omställningsperiodens sysselsättningsförskjutningar. Några från jordbruket självt härrörande större förändringar i fråga om utbudet av arbetskraft på dess egen arbetsmarknad kunna i varje fall icke tänkas. Den möjligheten står däremot öppen, att läget på andra verksamhetsfält övar inflytande på jordbrukets arbetskraftssituation. Därest under omställningstiden efter kriget en industriell lågkonjunktur skulle sätta in, borde — med fullföljande av en tidigare tankegång — den normalt fortgående utflyttningen från jordbruket komina att bromsas. Härigenom skulle bland vederbörande inom jordbruket — d. v. s. i främsta rummet i de yngre åldrarna — uppstå en viss spänning mellan efterfrågan och tillgång på anställningsmöjligheter utanför jordbruket. Denna spänning torde i allmänhet icke giva upphov till åstundan efter avlönade platser i jordbruket och komme följaktligen icke att yttra sig i öppen arbetslöshet på denna arbetsmarknad, utan finge snarast betecknas såsom dold arbetslöshet bland jordbrukets folk. Sysselsättningsutsikterna inom näringsgrenen jordbruk och boskapsskötsel kunna på detta sätt föras tillbaka till läget på övriga fält, vilket via variationerna i folkomflyttningen fortplantas till jordbrukssektorn. Diskussionen angående folkomflyttningens konsekvenser för sysselsättningssituationen inom gruppen jordbruk och boskapsskötsel under omställningstiden har hittills i framställningen rört sig om utflyttningen, beträffande vilken påvisats, att fluktuationerna under och närmast efter kriget näppeligen kunna vara av större betydelse vad angår arbetsmarknadsläget foldern som hämta sin bärgning uteslutande från den egentliga jordbruksdriften. Vad rör strömmen i motsatt riktning behöver här icke mycket ordas, då det numera torde kunna anses fastslaget, att någon spontan återströmning aV arbetslösa från andra näringsgrenar till jordbruket i egentlig mening icke är att vänta vid försämrade industriella konjunkturer, såvida del icke gäller personer ej långt från hemorten med tillfälliga sysselsättningar, vilka haft karaktären av landsbygdsbetonade bisysslor, varom mera strax nedan. Det tillskott som stadsnäringarna tillförts från jordbruket under kriget skulle således vid en depression komma att belasta arbetsmarknaden i städer och industrisamhällen i stället för jordbrukets arbetsmarknad. Jordbrukets bisysslor. Efter vad som i det föregående i olika sammanhang anförts, torde alltså kunna konstateras, att man på grund av jordbrukets speciella struktur icke behöver kalkylera med några akuta arbetslöshetsrisker i den sektor av ar-

47 betsmarknaden som omfattar den egentliga jordbruksdriften. Detta är likväl enbart ett synnerligen formellt konstaterande. Åtskilliga jordbrukare äro endast partiellt sysselsatta i sitt yrke. De kunna icke finna en nöjaktig utkomst uteslutande genom arbete å egen eller andras jord, utan äro vid sidan härav beroende av bisysslor utanför det egentliga jordbruket. Tillgången på dylika bisysslor är erfarenhetsmässigt starkt känslig för rubbningar av allehanda slag. Även under normala förhållanden torde, på grund av säsongartade och lokala oregelbundenheter i förening med en strukturellt ofrånkomlig trögrörlighet hos jordbruksbefolkningen, denna icke hava full sysselsättning, utan måste onekligen i viss grad anses lida av partiell arbetslöshet. Denna framträder vanligen icke nominellt utan existerar endast i form av dold arbetslöshet, vilket gör den oåtkomlig för statistisk kartläggning i vanlig ordning. Vid lågkonjunkturer eller i övrigt vid tillfällen som utmärkas av allmän brist på arbetsobjekt försvåras givetvis den dolda arbetslösheten för ifrågavarande skikt av jordbruksbefolkningen. Under kriget, återigen, h a som strax skall visas möjligheterna att erhålla tillfälliga sysselsättningar på de flesta håll veterligen varit osedvanligt goda, varför den dolda arbetslösheten i motsvarande mån bör ha mildrats. Frågan är nu, om detta fördelaktiga läge blir bestående efter krigskonjunkturens slut, eller om det finnes anledning räkna med risker för skärpt partiell arbetslöshet inom jordbrukarnas led, när omställningen sätter in. För att svara härpå fordras kännedom om jordbrukarnas förvärvskällor utöver jordbruksdriften. Den dominerande inkomstkällan vid sidan av jordbruket utgöres i det övervägande antalet fall av förtjänstarbete i skogarna och därtill anslutande arbeten, nämligen körningar, huggningar, gallringar, röjningar, flottnings- och flottledsarbeten, kolning, skogsdikningar och underhåll av skogsvägar. Hela detta sysselsättningskomplex kommer att skärskådas i samband med behandlingen av sysselsättningsutveckling och -utsikter inom näringsgruppen skogsbruk. I övrigt märkas vägarbeten, byggnads- och anläggningsarbeten, vissa former av hantverk och hemslöjd samt hemindustri. På senare tid ha kraftverksanläggningarna spelat stor roll som kompletterande försörjningskälskogsbruk. I övrigt märkas vägarbeten, byggnads- och anläggningsarbeten, för försvarets räkning, ugnskolning (för framställning av tjära och träkol) och torvhantering ha skänkt ökade arbetstillfällen för jordbrukets folk. Det är redan vid ett ytligt betraktande tydligt, att nu senast nämnda sysselsättningar efter kriget icke kunna erbjuda lika rikliga sysselsättningsmöjligheter. — Vedavverkningarna ha givetvis även lagt beslag på partiellt sysselsatta jordbrukare, men i stället ha gagnvirkesavverkningarna nedgått. Detta spörsmål debatteras i samband med skogsbrukets sysselsättningsproblem. Ovan har redan angivits, att antalet sysselsatta vid torvindustrien enligt industristatistiken ökats med ca 14 000 mellan år 1939 och år 1943. Ökningen torde framträda ännu större, om man jämför högsäsongmånaderna under respektive år. Då ingår i dessa siffror ändock icke torvupptagningen till husbehov. — Hur många av torvarbetarna som härstamma från yrkesgruppen jordbruk och boskapsskötsel är icke känt. Än mindre är känt, huru många

48 som ha torvhanteringen som bisyssla i kombination med arbete å eget eller familjens jordbruk. Klart är i varje fall, att torvhanteringens successiva avveckling — statens bränslekommission beräknar att torvförbrukningen året närmast efter det att fred slutits skall nedgå till hälften för att därefter helt bortfalla ur försörjningsplanen 1 — innebär en avsevärd minskning av tillgången på fyllnadsarbeten för jordbruksbefolkningen i vissa distrikt, förnämligast i södra och mellersta Sverige. För Norrlands vidkommande kan väntas ett motsvarande bortfall av förtjänstmöjligheter i och med att de militära anläggningsarbetena upphöra. Emellertid motväges detta delvis av att byggnadsverksamheten på landsbygden kommer att utvidgas efter kriget. Enligt byråchefen Alf Johanssons utredning skulle bostadsbyggnadsprogrammet omfatta en nybyggnadsverksamhet på landsbygden av samma omfattning som år 1939.2 Byggnadsverksamheten på landet torde dock icke komma att utvisa samma expansion som i städerna. I händelse av materialbrist torde i första hand byggnadsverksamheten i städerna tillgodoses. Ugnskolningen i syfte att framställa tjära och träkol, vilken verksamhet under kriget haft ett kolossalt uppsving, torde i förstone i betydande mån ha bedrivits av bönder och småbrukare. Så småningom har emellertid detta näringsfång alltmera utvecklats till en självständig industriell verksamhet, omhändertagen av förhållandevis stora företag. Bland andra ha sågverken och massafabrikerna upptagit ifrågavarande tillverkning för att därigenom sysselsätta en del av den annars arbetslösa arbetarstammen. Säkerligen finnes fortfarande flerstädes bland personalen vid ugnarna folk från jordbruket, men ugnskolningens betydelse som partiell sysselsättning för jordbruksbefolkningen torde icke vara särdeles stor. Däremot har jordbruksbefolkningen i samband med ugnskolningen tillförts arbetsuppgifter i form av körslor, stubbrytning, vedavverkning m. m. Bestämda skäl tala för att större delen av denna verksamhet kommer att nedläggas, när tillförseln utifrån det tillåter. Klart är således, att möjligheterna för annars endast partiellt sysselsatta jordbrukare att erhålla kompletterande arbete ökats på många områden under kriget. Det torde likaledes framstå uppenbart, att en återgång till förkrigstidens i detta hänseende mindre gynnsamma förhållanden är sannolik, såvida inga särskilda åtgärder vidtagas. Utan mycket ingående undersökningar på detta område kan man emellertid icke komma fram till en kvantitativ uppfattning av det allvarliga sysselsättningsproblem som här föreligger. Den dolda arbetslösheten är dessutom i första hand icke ett omställningsproblem utan snarast ett svårlöst institutionellt problem av långsiktig och samhällsorganisatorisk art. Som hållpunkt för bedömningen av vilken storleksordning det kan vara fråga om, må här anföras att 1942 års jordbrukskommitté anser, att — förutom befolkningen å stödjordbruken (0,25—2 1 2

Se Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del VI, s. 129. SOU 1944: 36. Se Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del I, s. 171. SOU 1944:7.

hektar) — en betydande del, måhända hälften, av invånarna å jordbruk med en åkerareal av 2—10 hektar äro beroende av extraarbete utanför det egna jordbruket. 1 Enligt 1940 års folkräkning utgöres den yrkesverksamma befolkningen å jordbrukslägenheter (under 2 hektar åker) av ca 50 000 personer, samt å småbruk (2—10 hektar åker) av ca 340 000 personer. 1

Se utredningen Sysselsättningsmöjligheter inom jordbrukets område vid omfattande arbetslöshet efter krigets slut, s. 10 (i Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del IV. SOU 1944: 14).

4—468529.

50 Kap. 6. Sysselsättningen i skogsbruket. Det går icke att draga någon skarp gräns mellan näringsgrupperna skogsbruk och jordbruk med boskapsskötsel. De äro i stor utsträckning varandras komplement. Sysselsättningen inom skogsbruket företer — lika väl som sysselsättningen inom det egentliga jordbruket — en stark säsongvariation och blir därför i utpräglat hög grad en partiell sysselsättning, gärna utövad i kombination med egentlig jordbruksdrift. En undersökning av sysselsättningen i skogsbruket blir följaktligen på samma gång en k art läggning av jordbrukarnas viktigaste bisyssla. En betydande del av skogsbruket utföres av nu nämnda skäl av personer som icke tillhöra den egentliga skogsarbetarkåren. Enligt skogsbygdsundersökningens siffror, återgivna i arbetsmarknadskommissionens utredning av arbetskraftsförhållandena inom skogsbruket 1 utgjorde hemmansägare och hemmansägaresöner, arrendatorer och arrendatorsöner tillsammans 63 °/o av samtliga skogsarbetare i Nordsverige under avverkningsåret 1934—35. I övrigt bestar arbetskraften av fasta skogsarbetare, skogsarbetare med egnahem och lösarbetare. 1 folkräkningen redovisas under skogsbruk endast den befolkning vars huvudsakliga förvärvskälla är arbetet i skogen. 1940 års folkräkning upptager i överensstämmelse härmed som skogsbrukets yrkesverksamma arbetarpersonal endast något över 90 000 man. Ändå vet man, att toppbehovet av skogsarbetare, åtminstone under åren 1915—1928, stundtals uppgått till inemot 400 000 man. En kalkyl av 1936 års skogsutredning, avseende åren 1934—1937, gav till resultat ett årsbehov av genomsnittligt 170 000 arbetare. Materialet. Till grund för analysen av utvecklingen under kriget och utsikterna närmast därefter ligger huvudsakligen statens arbetsmarknadskommissions utredning angående Skogsbrukets arbetskraftsförhållanden.2 Kompletterande uppgifter rörande avverkningarna under krigsåren ha hämtats ur konjunkturinstitutets rapport över Konjunkturläget våren 1945.s Det material som sålunda stått till buds innehåller inga direkta uppgifter om de totala förändringarna i skogsbrukets arbetsstyrka under krigsåren jämfört med tiden före. Vissa slutsatser kunna dock på indirekt väg dragas rö1 Skogsbrukels arbetskraftsförhållandcn. s. 102 ^Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del VI. SOU 1944:36). 2 Se not 1. :) Meddelanden från Konjunkturinstitutet. Ser. A: 12.

51 rande sysselsätlningsrorskjutningarna på skogsbrukels arbetsmarknad som följd av kriget, d ä r i g e n o m att statistik över a v v e r k n i n g s k v a n t i t e t och dagsv e r k s å t g å n g förebragts. E n d i r e k t p å f ö r ä n d r i n g a r n a i antalet sysselsatta inr i k t a d statistik h a r visserligen funnits u n d e r kriget, i det att statens arbetsmarknadskommission verkställt l ö p a n d e i n v e n t e r i n g a r av antalet a n s t ä l l d a i skogsbruket, m e n dessa i n v e n t e r i n g a r h a u n d e r l å n g a tidsavsnitt b l o t t avsett a r b e t s k r a f t e n h o s de större a v v e r k a r n a och h a d e s s u t o m e n d a s t gällt den anställda a r b e t s k r a f t e n , vilket i n n e b ä r en viktig b e g r ä n s n i n g , d å e n avsevärd del av a r b e t s p r e s t a t i o n e r n a i s k o g a r n a utföres av b o n d e b e f o l k n i n g e n å egna skiften. Sysselsättningsutvecklingen under kriget. Efter v a d det synes h a r , trots de o m f a t t a n d e b r ä n n v e d s a v v e r k n i n g s p r o g r a m m e n , a r b e t s k r a f t s b e h o v e t i n g a l u n d a tilltagit u n d e r krigsåren, e n ä r s a m tidigt d e a v v e r k a d e g a g n v i r k e s k v a n t i t e t e r n a avtagit. S å l u n d a h a d e totala a v v e r k n i n g a r n a u n d e r samtliga k r i g s å r u t o m b r ä n s l e å r e t 1942/43 u n d e r s t i g i t siffrorna för h ö g k o n j u n k t u r å r e t 1937, vilket f r a m g å r av n e d a n s t å e n d e t a b l å : 1 Totala avverkningar. Milj. fm 3 Milj. dagsverken..

År 1931

37 45-6

40 i) 41-o

41/42 42 43 43/44 41-o 46.o 38'o

31-1

29-1

32-5

37-:;

37o

37'5

38's

•

•

32*0

27'0

Till j ä m f ö r e l s e m å å b e r o p a s en av k o n j u n k t u r i n s t i t u t e t gjord s a m m a n s t ä l l n i n g av vissa a v v e r k n i n g s u p p g i f t e r , 2 d ä r särskilt g a g n v i r k e s a v v e r k n i n g a r n a s m i n s k a d e betydelse k l a r t f r a m t r ä d e r . Det får likväl icke f ö r g l ö m m a s , a t t i sysselsättningshänsecnde en viss v e d a v v e r k n i n g s v o l y m väger t y n g r e ä n s a m m a a v v e r k n i n g s v o l y m a v s e e n d e gagn virke, ity att v e d a v v e r k n i n g a r n a ä r o mera arbetskrävande än gagnvirkesavverkningarna. Avverkningen av s k o g för avsalu under krigsåren. Milj. m3 fast mått. Avverkningsår 1936/37 Timmer Massaved Övrigt gagnvirke Ved och kolved Summa avverkning 1

1942/43

1943/44

$ ^ s )

13'8 15's 0-8 5*1

9*2 10'c 0'7 19'6

7o 8*8 0'7 15i

6'8 8*4 0*7 10'9

35 5

40i

26*8

Uppgifterna hämtade ur arbetsmarknadskommissionens utredning Skogsbrukets arbelskraflsförhållanden (i SOU 1944:36). I de återgivna dagsverkssummorna ingår icke arbetsåtgången vid föryngrings-, diknings- och liknande skogsvårdande arbeten. 2 Meddelanden från Konjunkturinstitutet Ser. A: 12 (Konjunkturläget våren 1945), s. 35.

52 Tvärtemot vad som esomoftast antagils i lekmannakretsar, tyder dagsverksåtgången enligt den första tablån på att behovet av arbetskraft i skogsbruket i stort sett hållit sig på lågkonjunkturnivå. Tyvärr saknas uppgifter rörande de närmaste förkrigsåren (1938 och 1939). De i ovanstående uppställning angivna dagsverkssummorna motsvara följande antal arbetare, om varje arbetare antages arbeta 240 dagar om året: År

1932 120 0 0 0

1937 160 000

1942/43 135 000

1043,44 110 000

Resultatet av en dylik schematisk räkneoperation får givetvis tagas med all reservation. De framkomna talen giva dock en viss uppfattning om storleksordningen i fråga om sysselsättningsförändringarna inom skogsbruket under den betraktade tidrymden. Man kan med vägledning härav våga uttala, att den ihållande knapphet i fråga om arbetare, som kännetecknat arbetsmarknadsläget i skogsbruket under större delen av kriget, icke vållats av att mer arbetskraft än tillförne efterfrågats under kriget. Knappheten måste i stället ha berott på minskad tillgång på arbetskraft. Den minskade tillgången på skogsarbetare kan delvis tillskrivas de militära beredskapsinkallelserna. Arbetsmarknadskommissionen anför sålunda i sin utredning, att inkallelserna från många håll angivits vara huvudanledningen till bristen på arbetskraft i skogen under krigsåren t. o. m. vintern 1942/43. Särskilt framhålles, hurusom de ur militär synpunkt ansträngda lägena ha hänfört sig till perioder som berört drivningissäsongen, varigenom skogsarbetet blivit desorganiserat under den brådaste tiden på vårkanten 1 . Synnerligen hårt har skogsbruket drabbats av inkallelserna — när dessa varit mera omfattande — i sådana delar av landet, där befolkningen till stor del utgöres av skogsarbetare. De vana skogsarbetarnas

bortströmning.

Bristen på vana arbetare i skogsbruket förklaras vidare av en relativt betydande avgång från skogsbruket till andra yrkesområden. Avgången har delvis varit förknippad med övergång till högt avlönade men förhållandevis t i l l f ä l l i g a sysselsättningar, i främsta rummet vid de försvarsarbeten och kraftverksanläggningar som i stor omfattning pågått i skilda landsändar under kriget. Överflyttningen från skogsbruket har dessutom i ett flertal fall avsett s t a d i g v a r a n d e anställningar vid industrier och anläggningsföretag. Fullständiga statistiska data härom finnas emellertid icke att tillgå. Dock har det, såsom redan tidigare påpekats, vid arbetsmarknadskommissionens undersökning av sysselsättningsutvecklingen inom den större industrien, 2 framkommit, att denna från jordbruket och skogsbruket inalles tillförts omkring 15 000 man. Det finnes anledning antaga, att en förhållandevis stor del därav härrör från skogsbruket. Härtill kommer sedan 1

Vissa mera generella hempermitteringar av den berörda arbetskraften ha dock företagits av arbetsmarknadskommissionen. 2 Industriens arbetskraflsförhållanden 7» 1939—•*/?' t9iS: intagen i Utredningar angående' ekonomisk efterkrigsplanering, del I. SOU 1944:7.

53 utströmningen till den mindre industrien. Det bör vidare tillfogas, att enligt en särskild undersökning av statens arbetsmarknadskommission år 19423 utflyttningen från skogsbruket under kriget och fram till undersökningstillfället kunde beräknas till minst 25 000. Huruvida den av krisen framkallade överflyttningen från skogsbruket varit större än förkrigsårens undandrager sig bedömande. — En viss återgång till skogsarbetet uppgives ha gjort sig gällande under vintern 1943/44. Det torde i så fall närmast ha varit fråga om vid tillfälliga arbeten sysselsatta f. d. skogsarbetare. Ytterligare återgång av arbetare med krisbetonade anställningar torde kunna väntas under omställningsperioden. Däremot framstår det som tvivelaktigt, att skogsarbetare, som under kriget vunnit insteg i den egentliga industrien, vid en industriell omställningsarbetslöshet som regel skulle återvända till skogen. Att de s. k. ovana arbetarna, vilka under kriget genom arbetsmarknadskommissionens försorg överflyttats från andra näringar till skogsbruket för att täcka bristen på arbetskraft, komma att i sinom tid strömma tillbaka till sina ursprungliga yrkesområden, förefaller desto säkrare. Den ovana

arbetskraften.

Den ovana arbetskraft, som alltsedan vintern 1941 dirigerats till skogsbruket för att i någon mån tillfredsställa den stora efterfrågan på skogsarbetare, och vilken arbetskraft i huvudsak kan katalogiseras i de fyra grupperna: arbetslösa, riksarbetare, tjänstepliktiga av 1943 års värnpliktsklass och utlänningar, kan icke anses ha haft sysselsättning i skogen annat än tillfälligt. Arbetsmarknadskommissionen uppger i sin utredning att många ha lämnat skogsarbetet, så snart annat — även tillfälligt — arbete erbjudits. Kåren av ovana arbetare har redan börjat krympa ihop. Medan antalet ovana arbetare i februari och mars månader 1943 översteg 40 000, uppgick antalet i februari 1944 till i runt tal 17 000 svenskar, varjämte det fanns ca 2 000 utlänningar. De 17 000 voro mestadels arbetslösa från andra näringar, såsom sågverks-, pappersmasse-, byggnads- och stuveriarbetare. Man har här att räkna med en arbetskraftsreserv för industriella och andra sysselsättningssfärer. Om ej förr, komma de ovana skogsarbetarna att strömma tillbaka från skogen, allt efter som arbetsmöjligheterna förbättras i deras ordinarie yrken. Intet hindrar likväl att de under en till äventyrs besvärlig övergångstid kunna belasta skogsarbetsmarknaden. Tillverkningen

av träkol och tjära.

Framställningen har hittills avsett avverkningen och därtill knutna arbetsfunktioner. Emellertid har det ansetts följdriktigast att i detta avsnitt jämväl betrakta den i nära samband med det egentliga skogsbruket bedrivna produktionen av träkol och tjära. Träkolsproduktionen, vilken sker dels i milor, dels — tillika med tjärutvinning — i ugnar (mil-, retort- och stubbugnar), har under kriget avsevärt 1

Soc. Medd. nr 11, årgång 1942.

54 expanderat. Enligt industristatistiken har sysselsättningen hos ugnskoluingsoch trädestillationsverk, vilken industrigrupp innefattar kolugnarna, mellan åren 1939 och 1943 ökats med ca 3 500, från ca 300 år 1939 till ca 3 800 år 1943. Av olika skäl redovisas emellertid icke samtliga ugnar i industristatistiken. Antalet sysselsatta vid de olika slagen av kolugnar måste vara betydligt större än vad som framgår av ifrågavarande statistik. Så uppskattar arbetsmarknadskommissionen i sin utredning 1 den sammanlagda arbetsstyrkan vid kolugnarna till lägst 10 000 man. Samtidigt beräknar arbetsmarknadskommissionen de vid milorna med själva kolningsarbetet (exklusive huggning och körning av kolved) sysselsatta till ca 7 000 man. Inalles skulle således då 17 000 man ha varit sysselsatta med träkolstillverkning (inklusive tjärframställning). Någon enhetlig sysselsättningsstatistik till belysning av utvecklingen under kriget finnes icke. Arbetsmarknadskommissionen omnämner visserligen, att landets träkolsproduklion före kriget uppgick till omkring 2 milj. m 3 och under år 1943 iill omkring 5 milj. m s , en ökning med 150 °/o, men då produktionsstrukturen helt förändrats sedan krigsutbrottet, vågar man ej av produktionsutvecklingen draga några slutsatser om sysselsättningsförändringarna. Man får ej förledas tro, all träkolsframställningen endast är en försörjningskälla för skogsarbetare. Redan på tal om den egentliga jordbruksbefolkningen framvisades träkolsproduktionens betydelse som bisyssla för jordbrukets folk. Personalen vid kolugnarna kommer dessutom i stor utsträckning från andra näringsgrenar, såsom sågverks- och cellulosaindustrien, byggnadsindustrien m. fl. Särskilt gäller detta personalen vid de större, industrimässigl skötta ugnarna. Syssclsättiiingsutsiktcrna under den närmaste etterkrigstiden. Läget på skogsarbetsmarknaden under omställningsperioden — vilken period för övrigt icke behöver sammanfalla med omställningen i det övriga näringslivet — blir i hög grad avhängigt av utrikeshandelns utveckling. Enkannerligen intresserar i detta sammanhang den framtida utvecklingen i fråga om bränsleimporten, skogsindustriernas export samt icke minst utvecklingen i fråga om den för transportapparatens upprätthållande livsviktiga importen av gummi m. m. Vissa kombinationer av antaganden härutinnan innebära en intensiv sysselsättning i skogarna. Det behöver här blott pekas på möjligheten av alt bränsleimporten är inställd under det att export av skogsprodukter äger rum i viss omfattning. En realistisk behandling av ämnet, vilken lager sikte på behovet av åtgärder i syfte att förhindra eljest uppkommande arbetslöshet måste dock givetvis i första hand beakta de ur sysselsättningssynpunkt sämsta alternativen. Arbetsmarknadskommissionen har efter en diskussion utifrån nu anlagda aspekter av olika tänkbara utvecklingslinjer stannat för två alternativ beträffande arbetskraftsbehovet i skogsbruket under 1

A. a. s. l i s .

55 omställningsperioden. Det första alternativet förutsätter importstopp under ett halvt år och därefter en bränsleimport som stegras till full storlek på ett och ett halvt år. Vidare förutsattes, att skogsindustriernas produktion inskränker sig till ersättningstillverkning för inom landet förbrukade produkter. Sysselsättningsvolymen motsvarar då 27,9 milj. dagsverken eller ca 115 000 man under 240 dagar, vilken volym i det närmaste sammanfaller med sysselsättningen under avverkningsåret 1943/44. Jämfört med avverkningarna åren 1929—37, varunder kvantiteten dagsverken i medeltal var 35,1 milj. per år, vilket motsvarar ca 145 000 man under 240 dagar, innebär den kalkylerade arbetskraftsåtgången en minskning med 7,2 milj. dagsverken eller 30 000 man under 240 dagar. Hänsyn synes härvid icke ha tagits till normalt förekommande skogsvårdsarbeten. Dessa uppgingo under åren 1929—37 till 3,0—4,0 milj. dagsverken per år. Finge man räkna med dylika arbeten till en volym av 3,5 milj. dagsverken, skulle sysselsättningsnedgången i förhållande till 1929/37 inskränkas till ca 15 000 man. Ifrågasättas kan dock, om sysselsättningen åren 1929—37 är en adekvat norm, när det gäller att fälla ett omdöme beträffande risken för arbetslöshet — dold eller öppen -— bland de i skogsbruket verksamma. Det andra sysselsättningsalternativet, som arbetsmarknadskommissionen närmare analyserar, skiljer sig från det första däruti, att exporten av skogsoch skogsindustriprodukter antages uppgå till samma storlek som år 1943. Då skulle erhållas ett dagsverksbehov av 32,4 milj., vilket gör 135 000 man under 240 dagar. En sådan sysselsättningsvolym motsvarar den år 1942/43 och överstiger sysselsättningen 1943/44 med drygt 5 milj. dagsverken eller ca 25 000 man under 240 dagar. Även i detta fall torde skogsvårdsarbetena vara utelämnade. Jämfört med genomsnittliga sysselsättningen 1929—37 innebär alternativet en minskning i arbetskraftsbehovet med 2,7 miljoner dagsverken eller 11 000 man i 240 arbetsdagar. Med tillägg för skogsvårdsarbelen motsvarande en volym av 3,5 milj. dagsverken eller 15 000 man under 240 dagar erhålles, i stället för en minskning av sysselsättningen i förhållande till 1929 —37, en mindre ökning. Hurusom man under efterkrigstiden har att räkna med en återströmning till skogsbruket av f. d. skogsarbetare som under kriget haft tillfälliga sysselsättningar på annat håll, samt hurusom utbudet av arbetskraft kommer att minskas genom de ovana arbetarnas försvinnande, har redan berörts i avsnittet om sysselsättningsutvecklingen under kriget. Det skall till sist anmärkas, att skogsarbetarna i inskränkt bemärkelse i stort sett ha samma partiella sysselsättningsproblem som jordbrukarna, beträffande vilken fråga hänvisas till vad som sagts rörande sistnämnda yrkesgrupp.

T II E I) .1 E A V D E L N 1 N G E N

SYSSELSÄTTNINGS SITUATION EN I INDUSTRI OCH HANTVERK UNDER OCH NÄRMAST EFTER KRIGET

T R E I) J E A V D E L N I N G E N.

Sysselsättningssituationen i industri och hantverk under och närmast efter kriget. Pa grund av sin storlek och sin centrala ställning i svenskt näringsliv måste den industriella arbetsmarknaden intaga en dominerande plats i alla diskussioner av sysselsättningsproblemet under övergångstiden efter kriget, i synnerhet som med den här aktuella korttidsaspekten det — såsom ovan påvisats — kan bortses från jordbrukets sysselsättningsfråga. Även i det allmänna medvetandet framstår industrien och enkannerligen rustningsindustrien såsom det område vilket, vid sidan av förs vars väsende t och krisförvaltningen, utsatts för den största omgestaltningen under kriget och därför är i behov av en grundlig kartläggning i sysselsättningshänseende. Ett flertal undersökningar i detta syfte ha också verkställts, vilka samtliga redovisats i första avdelningen. Vid de särskilda tekniska efterkrigsutredningar som företagits i syfte att utröna sysselsättningsutvecklingen inom industrien har icke i ett sammanhang behandlats hela den vid folkräkningarna under rubriken industri och hantverk redovisade befolkningen, vilken innefattar såväl dem som äro hänförliga till den egentliga industrien som den till yrkesgruppen byggnadsverksamhet (inklusive väg- och vattenbyggnad) hörande befolkningen samt dessutom dem som äro knutna till hantverket i specifik bemärkelse. 1 Ej heller finnes i övrigt någon enhetlig och samordnad sysselsättningsstatistik beträffande förevarande yrkesgrupper. Det synes därför bäst att till en början betrakta de olika grupperna var för sig. Vad gäller den egentliga industrien kommer därvid först arbetarpersonalens sysselsättning att skärskådas. Förvaltningspersonalens arbetsmarknadsläge avhandlas i ett senare avsnitt. 1

Det är a t t märka, att den officiella industristatistiken i princip icke täcker hantverket, försåvitt man med hantverk, till åtskillnad från småindustri, menar en huvudsakligen beställningsbetonad rörelse i mindre skala, med starkt manuellt inslag i driften. Framför allt genom stipulerandet av en värdegräns nedåt för redovisningen — i regel ett produktvärde av minst 15 000 kronor eller en intjänt förädlingslön av minst 4 000 kronor — men även genom a t t från redovisningen undandraga somliga, speciellt beställningsinriktade rörelser, såsom skrädderier och skomakerier, oavsett om de befinna sig ovanför värdegränsen eller ej, har kommcrskollegium nämligen avsiktligt uteslutit hantverket.

60 Kap. 7.

S y s s e l s ä t t n i n g e n i n o m den egentliga i n d u s t r i e n m e d s ä r s k i l d h ä n s y n till a r b e t a r p e r s o n a l e n .

a. S y s s e l s ä t t n i n g s f ö r ä n d r i n g a r n a

under krigsåren.

Fluktuationerna från år till år under kriget enligt den ordinarie statistiken. Den ordinarie statistiken innehåller vissa data angående sysselsättningen. Årsuppgifier om antalet sysselsatta1 arbetare inom den egentliga industrien ingå sålunda i den officiella industristatisliken (kommerskollegii industristatistik). Från denna kan vidare hämtas uppgifter om antalet utgjorda arbetstimmar per år i industrien. I kommerskollegii industriberättelser meddelas även inom verket beräknade volymindextal för den industriella årsproduktionen (publiceras även i Kommersiella Meddelanden). Sysselsättningsfluktuationerna kunna därjämte i viss mån avläsas å industriförbundets månatliga produktionsindex (offentliggöres i Kommersiella Meddelandens tabellbilaga, Ekonomisk översikt; i Affärsvärlden och i Industriförbundets Meddelanden). Värdet av produktionsindices som mätare av sysselsättningen är dock begränsat på grund av de växlingar i produktiviteten, man alltid har att räkna med. Mera användbara i detta sammanhang äro då de två indexserier i Lönestatistisk årsbok som avse att registrera sysselsättningsutvecklingen från år till år sådan den framträder i antalet sysselsatta arbetare, respektive antalet utgjorda arbetstimmar. Ytterligare finnas för här ifrågavarande ändamål att tillgå socialstyrelsens i Sociala Meddelanden publicerade månatliga indextal över antalet sysselsatta arbetare inom industrien2 (indextalet för »samtliga industrigrupper»). Statistiken rörande arbetslöshetskassornas verksamhet har däremot, för det tidsavsnitt varom här är fråga. icke ansetts på elt rättvisande sätt belysa sysselsättningsutvecklingen, enär denna statistik i betydande utsträckning påverkats av arbetslöshetsförsäkringens successiva utbyggnad. Flertalet av nu nämnda statistiska serier, vilka skulle kunna tjäna som mer eller mindre tillförlitliga indikatorer på sysselsättningsvariationerna under kriget, äro icke färdigställda för de senaste åren. Kommerskollegii industristatistik är exempelvis blott framförd till år 1942.3 För att belysa arbetsmarknadslägets gestaltning under de hittills i sysselsättningsstatistiskl hänseende kartlagda krigsåren ha likväl dessa serier i tabell nr 7 uppställts jämsides med varandra. Genom att de skilda serierna förmedelst omräkning — i förekommande fall — till ett och samma basår 4 satts i inbördes relation, 1

Observera, att den officiella industristatistiken i princip avser antalet verkligt sysselsatta, d. v. s. exklusive antalet inkallade. Jfr beträffande innebörden av termen sysselsatt kap. 1. 2 Tidigare i framställningen har begagnats det korresponderande indextalet för näringslivet i dess helhet. 8 I tryckningsögonblicket ha dock vissa preliminära uppgifter för år 1943 publicerats i Kommersiella Meddelanden (oktober 1945). * Med undantag av socialstyrelsens sysselsättningsindex, som av självklar anledning icke kunnat omräknas.

61 T a b e l l 7.

År

1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944

D e n e g e n t l i g a i n d u s t r i e n s s y s s e l s ä t t n i n g i b e l y s n i n g av vissa r e g u l j ä r a s t a t i s t i s k a s e r i e r , å r e n 1938—43 (44).

KomAntalet Antalet Lönesta- Socialstyi den Index för tistisk relsens (Soc. Index för Lönesta- merskoli den antalet tistisk legii in- IndustriMedd.) inofficiella officiella antalet industri- industri- arbetare årsboks dextal över utgjorda årsboks dextal förbunindextal arbetsindextal över dets prostatiantalet stati- enligt den över timmar over industri- duktionsstiken officiella sysselsatta stiken redoviindustri- antalet arbetare i enligt den antalet ens pro- indextal syssel- industrien officiella utgjorda duktionssade ar- redovistatistisade satta industri- arbets- volvm bets- arbetare ken sept. arbetare statistiken timmar Omräk- Omräkställen siffrorna nade till: nade till: ( 1938 = 1938 = Sej) t. 1939 Avrun- Tusen1 J38 = 1938 = 1938 = 1938 = 100 100 100 100 dade tal tal 100 100 = 100 18 600 19100 18 700 18 800 20 000 1 20 900

543 564 555 550 581 »600

100 104 102 101 107 1 110

100 102 99 98 100 102

—

—

—

—

— 100 90 92 94 92 94

100 104 99 98 105

— —

100 103 98 96 100 102

—

100 109 100 98 104

— —

100 106 97 89 92 93 93

1 Preliminär och approximativ siffra; se nedan. — Enligt först i tryckningsögonblicket offentliggjorda uppgifter (i Kommersiella Meddelanden för oktober 1945) ur den officiella industristatistiken var år 1943 antalet sysselsatta arbetare 598 000.

framträder den gemensamma rörelsetendensen klarare. Såsom basår har därvid valts år 1938' såsom varande det sista år som ej direkt berörts av med kriget sammanhängande förhållanden. Vid en blick på tabellen konstateras genast icke oväsentliga avvikelser mellan vederbörande serier, såväl vad beträffar graden av tillbakagång under åren 1940 och 1941, som vad gäller de år 1942 i respektive serier kvarstående förskjutningarna i förhållande till 1939 års nivå. Det torde väl icke möta alltför stora svårigheter att någorlunda tillfredsställande förklara differenserna i fråga. Till stor del äro de att söka i de skilda seriernas karaktär, konstruktion och syftemål. Exempelvis är det uppenbart, att produktionsindices och indextal över antalet sysselsatta arbetare långt ifrån alltid kunna väntas röra sig parallellt eller ens i samma riktning. Oavsett hur det vid uppbyggandet av en produktionsindex intrikata vägningsproblemet lösts, kan en jämförelse mellan produktionsstatistiken och sysselsättningsstatistiken förryckas på grund av flera omständigheter. Man behöver i detta fall blott peka på sådana komplikationer som produktivitetsförändringar, skiftningar i förekomsten av övertidsarbete respektive korttidsarbete under loppet av den betraktade tidrymden, varierande representativitet serierna sinsemellan (t. ex. övervikt för den större industrien i någondera av de jämförda indexberäkningarna), sysselsättningsfluktuationer till följd av nyetableringar och nedläggelser, vilka fluktuationer icke komma till uttryck vid användning av kedjeindextal, skiljaktigheter beträffande kalkyleringen av det genomsnittliga arbetarantalet, främst med avseende på sysselsättningen hos

62 Diagram 6. Indextal belysande den egentliga industriens sysselsättning åren 1938-43 (44). Indextal.

Ar

63 företag med säsongdrift eller med tillfälliga driftsstopp under en del av redogörelseperioden. Motsvarande faktorer spela givetvis också in på ett eller annat vis vid jämförelse mellan indextal över antalet sysselsatta arbetare, å ena sidan, och indextal över antalet utgjorda arbetstimmar, å den andra sidan, ävensom vid jämförelse av olika indexberäkningar rörande en och samma förändring, exempelvis olika indextal över förändringen av antalet sysselsatta. Emellertid får det anses falla utanför ramen för denna sammanställning att mera ingående analysera de iakttagbara differenserna, vilka under alla förhållanden äro av underordnad vikt för lösningen av det centrala problemet om sysselsättningssituationen vid övergången till fredshushållning, vilket problem närmast har samband med de absoluta förändringarna i fråga om antalet sysselsatta. 1 Ehuru alltså av nu antydda skäl vissa divergenser kunna observeras mellan de statistiska serier, som här valts för att belysa sysselsättningsutvecklingen under kriget, är dock den enhetliga tendensen omisskännlig i den rörelse som avspeglas i det statistiska materialet: De skilda serierna förlöpa väsentligen i samma huvudriktning, och omsvängningarna inträffa praktiskt taget under samma år. överensstämmelsen framstår måhända än påtagligare i det till tabell n r 7 hörande diagram nr 6. Sålunda kan det entydigt avläsas, att den år 1939 uppnådda höga sysselsättningsnivån icke kunde upprätthållas under åren 1940 och 1941, vilka år kännetecknades av vikande sysselsättning på det industriella området. Botten synes ha nåtts under år 1941, varefter återhämtningen satte in under år 1942. Sistnämnda år noteras för den officiella industristatistikens del t. o. m. en så kraftig uppgång i industriens arbetarantal (antalet sysselsatta), att delta kom att överstiga 1939 års siffror med 17 000 efter att år 1941 ha legat ca 14 000 därunder. För senare år än 1942 föreligga, som redan nämnts, ännu ej motsvarande uppgifter ur kommerskollegii industristatistik. Kommissionen har därför låtit företaga en specialbearbetning av det preliminära uppgiftsmaterialet till kommerskollegii industristatistik för år 1943 samt, i anslutning härtill, även av 1939 års material i vissa avseenden. 2 I det följande skall nu närmast redogöras för de vid ifrågavarande undersökning vunna resultaten, i den mån de äro av relevans för bedömandet av sysselsättningssituationen vid (ivergången till fredshushållning. Redan här må dock — med föregripande av redogörelsen — meddelas, att nämnda undersökning indicerar en fortsatt stark stegring av antalet sysselsatta arbetare i industrien under år 1943, nämligen med i runt tal 19 000. 1

En jämförelse mellan kommensurabla indices för antalet sysselsatta, respektive för antalet utgjorda arbetstimmar kan dock avslöja fluktuationer i fråga om arbetstidens längd (undernormal eller övernormal sysselsättning), en företeelse som måste beaktas vid en mera allsidig sysselsättningsanalys än den som här avses. - Sysselsältningsförändringarna i industrien mellan åren 1939 och 1943; specialbearbetning av kommerskollegii industristatistik, utförd inom kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering av förste aktuarien Arthur Eriksson. Intagen i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del X (Sysselsättningsundcrsökningar). SOU 1915: 31.

64 De totala sysselsättningsförändringarna 1939—1943 enligt kommissionens spccialbearbetning av kommerskollegii industristatistik. Specialbearbetningen av kommerskollegii industristatistiska material omfattar samtliga grupper som ingå i industristatistiken, utom gruppen mejeriindustri. 1 Denna grupp har icke kunnat medtagas på grund av vissa vid undersökningstillfället rådande förhållanden. Emellertid synes ifrågavarande lucka i undersökningen icke i märkbar mån inverka på huvudresultatet, dels emedan mejeriindustrien endast omfattar 5—6 000 arbetare, dels enär det finnes grundad anledning antaga, att sysselsättningen inom mejeriindustrien icke nämnvärt ändrats mellan åren 1939 och 1943. Arbetarantalet inom mejeriindustrien var i det närmaste lika stort år 1942 som år 1939, och det h a r icke framkommit något skäl för att man skulle förvänta någon större förskjutning mellan 1942 och 1943. Det bör vidare framhållas, att praktiskt taget all egentlig industriell verksamhet av betydelse ur sysselsättningssynpunkt — såväl hos den större och medelstora industrien som hos småindustrien — redovisas i industristatistiken. 2 Det statistiska materialet innesluter nämligen i regel alla arbetsställen med antingen minst 10 sysselsatta arbetare genomsnittligen under verksamhetstiden eller med ett produktvärde av minst 15 000 kronor per år, respektive en intjänt förädlingslön av minst 4 000 kronor per år. Tydligen blir i praktiken värdegränsen avgörande för om ett driftsställe medtages eller ej, och minimivärdet är synbarligen så lågt — även vid 1939 års prisnivå — att man svårligen kan länka sig i gång varande anläggningar av industrimässig karaktär med (inställd arbetskraft, 3 som icke skulle vara representerade i materialet. Efter vad som nu anförts synes det kunna fastslås, alt de vid undersökningen registrerade sysselsättningsförändringarna äro representativa för de totala förskjutningarna inom den sektor av arbetsmarknaden som innesluter yrkesgruppen egentlig industri. 1 Den totala sysselsättningsökningen

mellan åren

1939—43.

Enligt undersökningen har det totala, genomsnittliga antalet sysselsatta arbetare inom den egentliga industrien mellan år 1939 och år 1943 ökat med 36 000. Härav kan slutas, att den egentliga industriens genomsnittliga arbetarantal," vilket är 1939 uppgick till ca 564 000, år 1943 kommit upp till 1 Av olika tekniska skäl har, förutom mejerierna, också ett mindre antal andra arbetsställen måst uteslutas, varför de här redovisade siffrorna för år 1939 ej exakt överensstämma med motsvarande uppgifter i 1939 års industriberättelse, även om dessa senare reduceras med hänsyn till mejeriernas uteslutande. - Däremot i princip icke hantverket. Jfr sid. 59. 3 Däremot torde det existera ett icke obetydligt antal förelag, som endast sysselsätta förelagarna själva, och som ej uppnå värdegränsen. Dessa spela ju en mindre roll ur sysselsättningssynpunkt. 4 H i t räknas då ej hantverket. 6 D. v. s. antalet sysselsatta arbetare.

65 ca 600 000,x en ökning med ca 6,5 °/o. En dylik ökning är i och för sig ej särdeles betydande. Än mindre ter sig den industriella sysselsättningsutvidgningen i betraktande av det faktum, att den till nästan hälften — 17 500 — är att tillskriva den krispräglade expansionen inom torvhanteringen samt inom ugnskolnings- och tjärdestillationsbranschen, vilka industrigrenars arbetsmarknad väl får anses ligga i gränstrakterna mellan industrien och jordbruket med binäringar. Vare sig m a n undantager nämnda industrigrenar eller ej, får uppgången i industriens arbetarantal snarast anses måttlig. Under 30talet har för ett enda år — 1934 — noterats en ökning av antalet industriarbetare med 45 000, och andra liknande exempel kunna framdragas. Ökningen för den undersökta perioden innebär ett genomsnittligt tillskott pä 9 000 man per år. Detta tal kan lämpligen jämföras med stegringen under årtiondet 1931—1940, vilken belöpte sig till ca 10 000 i genomsnitt per år. Sysselsättningsstegringen under den här betraktade perioden av krigstiden har sålunda varit dämpad i jämförelse med förhållandena under den närmast föregående fredsperioden. Det kan frågas efter anledningen härtill. Svaret torde bland annat få sökas däri, att de kontraktiva verkningarna av exportnedgängen samt av bränsle- och rävaruknappheten i avsevärd mån måste ha neutraliserat de expansiva verkningarna av den utländska konkurrensens bortfall samt av tillkomsten av nya avsättningsmöjligheter i samband med rustnings- och ersättningsproduktion. Det har med andra ord rått en blandad konjunktur under kriget. Exportens andel i industriens sysselsättning har nedgått från omkring 1U till Vio-2 Rustningsproduktionens betydelse som motvikt häremot får icke överskattas. Mot slutet av år 1943 torde rustningsproduktionen ha sysselsatt omkring 60 000 arbetare, d. v. s. 7io av totala antalet sysselsatta i den egentliga industrien. 3 Än mindre vikt får tilläggas den industriella ersättningsproduktionen. För att giva en föreställning om den senares betydelse torde böra nämnas, att investeringarna för ersättningsproduktion inom industrien ha uppskattats till knappa 45 miljoner per år under perioden 1940—1944. 4 Överhuvud torde investeringarna i industrien under kriget endast helt obetydligt ha överstigit förkrigsnivån. 5 Index för samtliga investeringar i industrien utgjorde, om år 1939 tages till bas, år 1940: 108, år 1941: 115, år 1942: 148, år 1943: 154, år 1944: 136.G Dessa indextal avse investeringamas värde. Tages hänsyn till prisstegringen under kriget, visar det sig, att investeringsvolymen blott aren 1942 och 1943 legat över 1939 års nivå, och då icke på något sätt onormalt mycket däröver. En för sysselsättningsstegringens begränsning avgörande faktor torde vi1

Enligt senare uppgifter i Kommersiella Meddelanden (för oktober 1945) 598 000. Enligt industriens utredningsinstitut. Se Industriens sysselsättning under åren närmast efter kriget; ingående i Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del I. SOU 1944: 7. 3 Enligt industriens utredningsinstituts i föregående not omnämnda undersökning 1 Se Meddelanden från Konjunkturinstitutet, Ser. A: 12, s. 56. 6 Se i föreg. not anförda arbete s. 54 ff. och kommerskollegii löpande investeringsstatistik, senast i Kommersiella Meddelanden, mars 1945. 8 Enligt kommerskollegii investeringsstatistik. 2

5—458529.

dare ha varit den bristande tillgången på arbetskraft, främst dä beträffande egentliga yrkesarbetare. Redan i det högkonjunkturbetonade utgångsläget för krigsperioden härskade på vissa håll knapphet på industriarbetare. I följd av inkallelserna till beredskapstjänstgöring förstärktes nu ifrågavarande knapphet ytterligare. I vissa industrigrenar har bristen på kvalificerad arbetskraft vållat trånga sektioner i produktionsprocessen. Sysselsättningsstegringen med 36 000 avser nu blott tiden fram till och med år 1943. Ur många synpunkter vore det önskvärt att föra ifrågavarande serie längre fram i tiden. Detta kan i viss mån ske, nämligen på så vis att den officiella industristatistiken kombineras med socialstyrelsens månatliga sysselsättningsstatistik (indextal över antalet sysselsatta arbetare, med september 1939 som bas). 1 Att döma av socialstyrelsens indextal (indextalen för samtliga industrigrupper) har sysselsättningsvolymen endast obetydligt förändrats mellan 1943 och 1944. Det aritmetiska medeltalet av indextalen för år 1943 utgör 93 och motsvarande medeltal för år 1944 utgör 94. Index för september 1943 står vid 92 och ett år senare vid 94. Som konjunkturinstitutet2 framhåller, undervärderar socialstyrelsens statistik de skedda förändringarna av den orsaken, att ökningen vid nyanlagda företag och minskningen vid nedlagda företag icke komma till uttryck i statistiken. Efter en skönsmässig korrektion härför kommer man på grundval av socialstyrelsens och industristatistikens siffror fram till alt antalet sysselsatta arbetare i den egentliga industrien ökats med i runt tal 40 000 mellan 1939 och 1944. Att sträcka analysen ändå längre, d. v. s. ända in på år 1945 har i förevarande sammanhang icke ansetts lämpligt. Förändringarna under år 1945 ligga alltför nära, och läget är ännu alltför flytande för att kunna överblickas. År 1945 hör därjämte snarare till omställningsperioden än till krigstiden. Det lämpar sig vidare rent utredningstekniskt att stanna vid år 1944, enär för de flesta andra arbetsmarknadssektorer uppskattningar kunna göras beträffande sysselsättningsförändringarna till och med detta år men ej längre, varför analysen — i vad gäller den gångna utvecklingen — inriktats på uppställandet av en balans för de totala sysselsättningsförskjutningarna å den svenska arbetsmarknaden mellan 1939 och 1944. Arbetskraftens

omflyttning.

Det ovan angivna förhållandevis låga nettobeloppet för industriens arbetskraftstillskott döljer betydande omflyttningar på arbetsmarknaden. Från nedlagda eller krympande företag ha minst 79 000 arbetare frigjorts. Samtidigt ha minst 115 000 arbetare anställts vid nystartade eller expanderande företag. De i denna mening nyanställda utgöra inemot 20 °/o av industriens totala arbetarantal 1943. Förutom dessa, av storleksförändringar hos de individuella företagen nödvändiggjorda rörelser pä arbetsmarknaden, ha naturligtvis förekommit en hel mängd andra ofrånkomliga omflyttningar. Man må därvidlag tänka pä sådan tillströmning till arbetsmarknaden, respektive avgång därifrån som avhänger av demografiska faktorer o. d., såsom inträde i arbetsför ålder, sjukdom, dödsfall, pensionering (den övre åldersgränsens passerande) . Vidare märkas nyanställningar med anledning av de ordinarie arbetarnas militärtjänstgöring. När därför statens arbetsmarknadskommission vid 1 2

Jfr Meddelanden från Konjunkturinstitutet; Ser. A: 12, s. 42. Loc. cit.

67 1

sin utredning av den större industriens arbetskraftsförhällanden under kriget 2 funnit, att av hela antalet anställda arbetare den 7o 1943 ca 40 % utgjordes av sådan arbetskraft som nyanställts vid respektive arbetsställen mellan den 7o 1939 och den Vo 1943 (»kvarstående nyanställda»), synes detta icke utan vidare kunna anses vara tecken pä stor obeständighet hos arbetskraften. Det saknas helt enkelt material för att bedöma, huruvida omsättningsfrekvensen pä den industriella arbetsmarknaden under kriget varit högre eller lägre än eljest. Än mindre kan det med ledning av det statistiska materialet bedömas, huruvida de ur allmän arbetsmarknadssynvinkel icke nödvändiga platsbytena under kriget tilltagit i omfattning. Frän företagarhåll har omvittnats, att den individuella cirkulationen under kriget varit mycket stor. Tack vare den rådande personalbristen ha de anställda som sä önskat med lätthet kunnat byta anställning. Möjligheter härtill ha ej förelegat i samma utsträckning under tidigare är. Dessutom har under kriget det subjektiva behovet av platsbyte ökat. Produktionsomläggningarna i samband med övergång till krigshushållning ha nämligen understundom hos arbetstagare, som ställts inför nya arbetsfunktioner på sin gamla arbetsplats, framkallat vantrivsel och benägenhet att söka sig ny arbetsplats. Med tillhjälp av resultaten från arbetsmarknadskommissionens nyssnämnda undersökning, i vad denna avser kategorien »kvarstående nyanställda» och dessas fördelning på förutvarande sysselsättningar, kan — under förutsättning att de vid arbetsmarknadskommissionens undersökning funna resultaten jämväl kunna anses vara representativa för den mindre industrien ett visst begrepp erhållas om storleksordningen av arbetskraftscirkulationen mellan den industriella arbetsmarknadssektorn i dess helhet, å ena sidan, och övriga sektorer, å andra sidan. Man finner, 3 att av det totala antalet anställda arbetare i industrien är 1943 skulle ungefär 260 000 ha nyanställts ä sina dåvarande platser efter krigets utbrott. Av dessa skulle omkring 110 000 ha utgjort sådan arbetskraft som under tiden närmast före den dåvarande anställningen tillhört icke-industriella arbetsmarknadssektorer. Frän jordbruk och skogsbruk skulle i enlighet med här gjorda kalkyl ha kommit 20—25 000 arbetare, frän handel, samfärdsel och allmän tjänst likaledes 20—25 000, från husligt arbete ca 20 000. Inemot 50 000 av de är 1943 hos respektive arbetsgi1

Med den större industrien förstås här arbetsställen med minst 50 anställda. Industriens arbetskraftsförhållanden 7 , 1989-^f% 1943; intagen i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del I. SOU 1944: 7. 3 Beräkningsgrunder: Arbetsmarknadskommissionens här ifrågakommande relationstal äro baserade på antalet anställda. Det gäller därför, a t t få ett värde på antalet anställda i hela industrien år 1943. Enligt ovan var detta år totalantalet sysselsatta i industrien 600 000; enligt nedan redovisade kalkyler var samtidigt antalet inkallade i runt tal 60 000; summa antal anställda alltså ca 660 000. Härpå ha nu arbetsmarknadskommissionens relationstal applicerats nämligen kvarstående nyanställda 40,1 % av samtliga anställda; av de kvarstående nyanställda 8,6 % från jordbruk och skogsbruk, 8,9 % från handel, samfärdsel och allmän tjänst, 7,2 % från husligt arbete samt 18,4 % utan tidigare förvärvsarbete, inalles således 43,1 % från icke-industriella verksamhetsfält. 2

vare vid undersökningstillfället kvarstående nyanställda arbetarna kunna beräknas ha bestått av ungdomar m. 11. som tidigare icke haft förvärvsarbete. 1 Ihågkommas bör, att nu relaterade siffror endast avspegla m i n i m i rekryteringen till industrien från andra näringsgrenar, i det att industrien därutöver tillförts arbetare vilka, sedan de under kriget inlemmats i industrien, bytt plats före den 7o 1943 och därigenom vid undersökningstillfället registrerats såsom sysselsatta i industrien även närmast före nuvarande anställning. Detta förklarar bland annat, att utav de »kvarstående nyanställda» endast 50 000 kunna redovisas under beteckningen ungdomar m. fl. utan tidigare förvärvsarbete. Denna summa är nämligen påfallande liten i förhållande till det totala nytillskottet av ungdomar till arbetsmarknaden under samma tidrymd. Det bör noteras, att antalet av dem som under fyraårsperioden 3 7i 2 1939— 3 7i 2 1943 fyllt 15 år sammanlagt utgjort ca 370 000. *

Parentetiskt må på detta ställe infogas en passus med arbetslöshetspolitiska aspekter på åldersfördelningen hos de kvarstående nyanställda: Dä det sedvanligen är de senast anställda som i första hand entledigas vid sämre arbetstillgång är det ur arbetslöshetspolitisk synvinkel betryggande att veta, att enligt arbetsmarknadskommissionens undersökning 85 % av de kvarstående nyanställda voro under 40 är. Tack vare detta förhållande te sig utsikterna att återinföra de under kriget nyanställda i arbetslivet i händelse av att de avskedas från nu innehavd plats ljusare än om förevarande kategori haft en annan åldersfördelning. De särskilt plats- och yrkesrörliga åldrarna under 20 år, för vilka en omskolning lättast kan tillgripas, äro i arbetsmarknadskommissionens material företrädda med 24 %, vilket för den totala industrien skulle motsvara omkring 60 000 av hela antalet kvarstående nyanställda arbetare. Sysselsättningsökningens fördelning på olika storleksklasser. Sysselsättningsökningen fram till år 1944, vilken såsom tidigare nämnts i genomsnitt för hela industrien utgjorde 6,5 °/o, har icke varit likformigt fördelad på de olika storleksklasserna. I somliga storleksklasser var arbetarantalet 12—14 %> högre år 1943 än år 1939, medan det i en klass hade sjunkit med ca 8 °/o och i en annan förblivit praktiskt taget konstant. Grupperas storleksklasserna i tre huvudgrupper om respektive 0—5, 6—500 och över 500 arbetare, representerande de allra minsta och de allra största arbetsställena samt övriga arbetsställen tillsammantagna, visar det sig, att arbetsställena med 0 5 arbetare och sådana med över 500 arbetare ökat en aning kraftigare än 1

Enligt arbetsmarknadskommissionens uppgiftsmaterial från den större industrien utgjorde antalet kvarstående nyanställda som vid tiden närmast före dåvarande anställning icke voro sysselsatta inom industri och hantverk sammanlagt 77 000, varav från jord- och skogsbruk 15 000, från handel, samfärdsel och allmän tjänst 16 000, från husligt arbete 13 000 samt huvudsakligen ungdomar utan tidigare förvärvsarbete 33 000.

69 Tabell 8. Den totala industriella sysselsättningsökningens fördelning på storleksklasser. Samtliga företag. Enligt kommissionens specialbearbetning av den officiella industristatistiken. Storleksklass (Antal arbetare per arbetsställe)

Arbetarantalet Arbetarantalet i klassen 1939 i klassen 1943

0— 5 arbetare 6— 10 » U— 25 > 26— 50 > 5 1 _ 100 > 1 0 1 - 200 » 201— 500 » 501—1000 » 1001— > Hela industrien

Ökning

Ökning i % av klassens arbetarantal år 1939

20181 30 083 59 844 56 514 61407 71238 112 494 64 782 80 230

22 589 30 245 62 408 63 408 67 526 80 784 103 639 74105 88 070

2 408 162 2 564 6 894 6119 9 546 - 8 855 9 323 7 840

11-9 0-5 4-3 12-2 10-0 13-4 — 7-9 14-4 9-7

556 773

592 774

3G001

arbetsställena med 6—500 arbetare, varför arbetarstammen vid de allra minsta och de allra största arbetsställena är 1943 utgjorde en något större andel av industriens hela arbetarstam än vad som var fallet år 1939. Förskjutningen är emellertid som sagts obetydlig. Förändringarna av arbetarantalet i de olika storleksklasserna framgå av tabell nr 8. En likartad bild av splittrade utvecklingstendenser erhålles, om m a n enbart ser på de genomgående företagen, d. v. s. de företag som voro i verksamhet såväl är 1939 som år 1943. Utvecklingen har pendlat mellan 12 °/o ökning och 11 °/o minskning. Här framträder dock klarare än när samtliga industriföretag medtagas, att de storleksklasser som innefatta arbetsställen med över 500 arbetare fatt erfara den starkaste relativa ansvällningen i arbetarantalet under kriget. Förändringarna äro likväl även här att anse som obetydliga. I motsats till vad som konstaterades när samtliga företag (alltså, förutom genomgående företag, även nystartade och nedlagda företag) betraktades, har däremot den lägsta storleksklassen bland de genomgående företagen stagnerat, vad angår arbetarantalet. Skiftningarna i detalj beträffande de genomgående företagen ha framräknats i tabell nr 9. De iakttagna förändringarna hos samtliga företag, respektive hos de genomgående företagen ha icke varit av den styrka att de åstadkommit några mera väsentliga rubbningar av arbetarstammens procentuella fördelning på storleksgrupper. Industriens struktur i arbetskraftshänseende har följaktligen i stort sett icke utsatts för mera beaktansvärda förändringar under kriget fram till år 1944. Småindustri

och

storindustri.

Det senast sagda gäller även arbetskraftens uppdelning mellan småindustri och storindustri, såvida man i benämningen småindustri inbegriper alla ar-

70 T a b e l l 9.

Den totala industriella sysselsättningsökningens fördelning på storleksk l a s s e r . G e n o m g å e n d e företag.

Enligt kommissionens specialbearbetning av den officiella industristatistiken. Storleksklass (antal arbetare per arbetsställe)

Arbetarantalet Arbetarantalet i klassen 1939 i klassen 1943

Ökning

Ökning i % av klassens arbetarantal år 1939

0— 5 arbetare 6— 10 > 11— 25 > 26— 50 » 51— 100 > 101— 200 » 201— 500 » 501—1000 > 1001— >

16 345 26 286 54 981 53.189 59 518 68 848 109 958 64 782 80 230

16 433 24 224 53 043 54 521 60 011 75 932 97 823 73 539 86 465

88 - 2 062 - 1938 1332 493 7 084 - 12 135 8 757 6 235

0-5 -7-8 -3-5 2-5 0-3 10-3 -ll-o

Alla genomgående företag tillhopa

7 854

1-5

11-9 7-8

betsställen med upp till 50 arbetare och till storindustri, eller rättare den stora och medelstora industrien, hänför alla arbetsställen med över 50 arbetare. Vanskligheten i en dylik, rent konventionell gränsdragning torde icke behöva särskilt framhållas. Den kan ur olika synvinklar te sig skäligen godtycklig och svarar säkerligen i många fall icke mot gängse begrepp. Med statistikens nuvarande uppläggning är emellertid en schematisk uppdelning av arbetsställena efter arbetarantalet den enda utvägen, om man vill särskilja småindustrien från industrien i övrigt, varvid det begagnade förfaringssättet framstått såsom lämpligast. Småindustrien i nu nämnd mening omfattade år 1939 ca 167 000 arbetare eller 30 °/o av det i den specialbearbetade industristatistiken redovisade totala arbetarantalet. År 1943 rapporterade småindustrien (i betydelsen arbetsställen med 0—50 arbetare) en arbetsstyrka på ca 179 000. Detta innebär en ökning under perioden 1940—43 med 12 000 eller 7 % av arbetarantalet i småindustrien 1939. Enligt motsvarande beräkningsgrunder steg arbetarantalet i den stora och medelstora industrien under samma tidsavsnitt från 390 000 till 414 000, en ökning med 24 000 eller 6 °/o. Som synes var den relativa ökningen för småindustrien något större och för storindustrien något mindre än för hela industrien i genomsnitt, men differensen var så pass obetydlig att småindustriens andel av den totala industriarbetarstammen icke nämnvärt förstorades utan fram till är 1944 fortfarande utgjorde ca 30 °/o. Av sysselsättningsökningen i småindustrien svara nyanlagda 1 arbetsställen för en bruttoökning på 30 000. Detta innebär, att småindustrien skulle ha uppvisat nedgång i antalet sysselsatta under berörda tidsavsnitt, därest icke nya arbetsställen tillkommit. Även sysselsättningsökningen i storindustrien uppbäres till stor del av den arbetskraft som tillförts densamma i samband 1 Till kategorien nystartade företag räknas även förut bestående företag som först under den betraktade tidrymden klättrat över minimigränsen.

71 med att nya anläggningar startats. Antalet sysselsatta vid under kriget nytillkomna arbetsställen om minst 50 arbetare utgjorde år 1943 tillhopa ca 20 000. De nyanlagda företagen spelade tydligen större roll för den mindre industriens sysselsättningsutveckling än för utvecklingen i den större, vilket kunde förväntas, eftersom nystartade företag normalt först så småningom komma upp i större skala. Markanta undantag ha dock givits under kriget. I likhet med de nystartade företagen ha också de under perioden nedlagda 1 företagen haft större andel i småindustriens än i storindustriens sysselsättningsförändringar, vilket likaledes får anses som en normal företeelse. Under perioden i fråga nedlades arbetsställen med sammanlagt 16 000 arbetare i tjänst är 1939, vilka företag nämnda är enligt definitionen voro att räkna till småindustrien. Företag, år 1939 hänförliga till den större industrien, som nedlagts under perioden, sysselsatte är 1939 blott 7 000 man. Vänder man sig uteslutande till de genomgående företagen, vilket innebär att man bortser från de arbetsmarknadsförskjutningar som vållas av att företag startas eller nedläggas, finner man för såväl småindustrien som storindustrien synnerligen dämpade utvecklingstendenser under kriget. Småindustriens arbetarantal nedgick under den betraktade tidrymden med ca 2 500 man, d. v. s. ca 2 °/o, under det att den stora och medelstora industriens arbetarantal steg med 10 500 man, d. v. s. ca 3 °/o. Härigenom försköts småindustriens andel av de genomgående företagens arbetskraft från 28 °/o till 27 °/o. En dylik förskjutning bör vara en naturlig företeelse under uppgångstider, då de småindustriföretag, som expandera, lätt klättra över gränsen (50 sysselsatta per arbetsställe), varigenom deras sysselsättningstal icke längre tillgodoräknas småindustrien i h ä r använd mening. Effekten härav bör under ifrågavarande läge endast delvis neutraliseras av rörelserna i motsatt riktning. Vad rör den här betraktade perioden överskredo företag, som år 1939 tillsammans räknade 9 000 sysselsatta och som sagda år tillhörde småindustrien, den ovan fixerade gTänsen mellan större och mindre industri; dessa företag sysselsatte år 1943 ca 19 000 arbetare. På väg nedåt passerades gränsen av företag som är 1939 ingingo bland den större industrien och detta år sysselsatte ca 18 000 arbetare; samma företags arbetarstam bestod år 1943 av inalles 10 000 man. När som nu skett antalet sysselsatta år 1939 å arbetsställen som dä tillhörde småindustrien (resp. storindustrien) jämföres med antalet sysselsatta år 1943 å arbetsställen som detta senare är voro att räkna till småindustrien (resp. storindustrien) enligt den här använda definitionen, vinnes närmast en uppfattning om sysselsättningsstrukturen under den berörda delen av krigstiden. Det visar sig, att industriens sysselsättningsstruktur i stora drag förblivit oförändrad. Detta kan vara värt att fastställa, bland annat om man tillskriver sysselsättningssituationen i den större och i den mindre industrien olika grad av stabilitet, i vilket fall man här kan konstatera, att det allmänna 1 Till kategorien nedlagda företag hänföras även sådana företag, som utan att helt ha upphört ändock ha sjunkit nedanför minimigränsen, samt dessutom sådana företag som voro i gång år 1939 men som under hela år 1943 haft driften tillfälligtvis inställd.

72 stabilitetsläget på arbetsmarknaden under kriget icke påverkats genom förskjutningar i ovanberörda avseende. Det kan emellertid vara lika värdefullt att följa sysselsättningsutvecklingen hos företag som i utgångsläget tillhörde en viss storleksklass, oavsett om en del av dessa företag under utvecklingens lopp klättrat upp eller sjunkit ned till andra storleksklasser. Härigenom kan man se, om exempelvis arbetsställen, som vid krigsutbrottet, enligt i förevarande sammanhang tillämpat betraktelsesätt, voro hänförliga till småindustrien, ökat sitt sysselsältningsantal relativt sett kraftigare än vad som skett inom storindustrien. Kunskapen härom är av betydelse för bedömandet av anpassningsprocessen i samband med återgången till fredsförhållanden. En undersökning i nu antydd riktning utvisar, att antalet sysselsatta å de arbetsställen som är 1939 tillhörde småindustrien mellan detta ar och 1943 minskades med ca 9 000, vilket utgör 5 °/o. Minskningen faller väsentligen på de nedlagda företagen. För den större industrien — enligt motsvarande klassificering — minskades antalet sysselsatta med ca 6 000 eller 1,5 °/o. Den svagare minskningen i den större industrien sammanhänger med att nedläggelserna där varit av mindre omfattning än i småindustrien. Arbetsmarknadskommissionens utredning av den stora och medelstora dustriens arbetskraftsförhållanden V* 1939—7» 1943.

in-

Det kan ha sitt intresse att jämföra de resultat som framkommit vid planeringskommissionens specialbearbetning av kommerskollegii industristatistiska material med statens arbetsmarknadskommissions förut nämnda utredning Industriens arbetskraftsförhållanden 7* 1939—7* 1943.1 Denna utredning tager, evad avser huvudundersökningen, sikte på den stora och medelstora industrien och omfattar i princip samtliga de arbetsställen som både den Ve 1939 och den 7o 1943 eller vid ettdera av tillfällena hade minst 2 50 anställda. Av arbetstekniska skäl ha vissa företag, som den Ve 1939 hade en personal på 50 man eller mera, men som därefter nedgått under den uppställda gränsen eller nedlagts, icke medtagits. Enligt utredningen sysselsatte de berörda företagen den 7o 1939 ca 394 500 arbetare och samma tid år 1943 ca 380 000 arbetare. Arbetsmarknadskommissionens utredning utvisar således en sysselsättnings m i n s k n i n g med ca 14 500. Dessa siffror äro icke direkt jämförbara med de tidigare refererade resultaten frän specialbearbetningen av kommerskollegii industristatistiska material. Vill man anställa en jämförelse därmed, får man i det senare materialet mot varandra ställa i ena ledet arbetarantalet år 1939 vid arbetsställen som nämnda år sysselsatte mer än 50 arbetare ävensom arbetsställen som år 1943, men icke år 1939, sysselsatte över 50 man, samt i andra ledet arbetarantalet år 1943 vid arbetsställen som detta år sysselsatte över 50 man 1

Intagen i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del I. SOU 1944: 7. Observera a t t AK hänför arbetsställen med exakt 50 anställda till den större industrien. Kommerskollegii klassindelning nödvändiggör i praktiken a t t dylika arbetsställen hänföras till småindustrien. 2

73 ävensom arbetsställen som år 1939, men icke år 1943, sysselsatte över 50 man. Med en avgränsning efter h ä r antydda linjer erhålles ur kommerskollegii material en sysselsättning för år 1939 med 399 000 man och för år 1943 med 424 000 man, alltså en ö k n i n g med 25 000 man. 1 Differensen gentemot arbetsmarknadskommissionens undersökningsresultat belöper sig således till 39 500 man. Den skulle h a varit än större om samtliga driftsenheter med minst 50 anställda år 1939 medtagits (se ovan!). Orsakerna till denna, vid första anblicken förbluffande differens, äro mångahanda. För det första avser arbetsmarknadskommissionens undersökning lägena vid två tidpunkter, under det att den officiella industristatis tiken söker fastställa år smedeltalen. För det andra — och detta torde nog vara den främsta anledningen till differensen — voro militärinkallelserna speciellt omfattande den 7 9 1943 och månaderna närmast före (i samband med den s. k. permittenttrafikens avveckling) varför arbetsmarknadskommissionens siffror avspegla en extraordinärt låg sysselsättningsnivå av kort varaktighet. Industristatistikens siffror, som alltså angiva årsgenomsnittet av sysselsättningsvolymen, ha däremot föga påverkats av vågdalen omkring den 1 / 9 1943. För det tredje har arbetsmarknadskommissionen vid sin undersökning utelämnat vissa kategorier arbetsställen som ingå i kommerskollegii material, nämligen försvarsväsendets egna fabriker och verkstäder, torvindustriföretag, kraft-, belysnings- och vattenverk. Samtliga dessa kategorier, och i synnerhet de två förstnämnda, ha expanderat under kriget. Antalet sysselsatta i torvindustrien å arbetsställen med över 50 sysselsatta arbetare har sålunda under h ä r berörda tidsavsnitt stigit med ca 7 000. Sysselsättningsökningen vid de försvarsväsendets fabriker och verkstäder som h ä r komma ifråga torde ha varit av storleksordningen 10 000. — Den omständigheten, att arbetsmarknadskommissionen vid sin beräkning av sysselsättningsförändringarna icke tagit hänsyn till förekomsten av militärinkallelser jämväl den 1 / 9 1939, kan vidare ha bidragit till den påtalade differensen. Betydelsen härav fär dock icke överskattas. Ytterligare kan det förhållandet, att företagsurvalet för arbetsmarknadskommissionens del skett med ledning av uppgifterna rörande antalet anställda, medan kommerskollegii uppgiftsmaterial är grundat pä den faktiska sysselsättningen, h a förorsakat avvikelser i den ena eller andra riktningen. Samma effekt kan ha vållats därav, att arbetsmarknadskommissionen vid särskiljandet av arbetsställen med över resp. under 50 anställda utgått från samtliga anställda, d. v. s. summan av förvaltnings- och arbetarpersonal. Sysselsättningsutvecklingen till följd av att företag startats och nedlagts. Av den för industrien i dess helhet konstaterade sysselsättningsökningen på 36 000 under perioden 1939—1943 är huvuddelen — ca 28 000 — nettoresultatet av sysselsättningsförändringar till följd av att nya arbetsställen tillkom1 Den h ä r beräknade ökningens nära överensstämmelse med det resultat som ovan framkommit vid jämförelse mellan arbetarantalet år 1939 vid arbetsställen som detta år sysselsatte över 50 arbetare och arbetarantalet år 1943 vid arbetsställen som sistnämnda år sysselsatte över 50 arbetare, är endast en tillfällighet.

74 mit och gamla nedlagts. 1 Ökningen av arbetarantalet med anledning härav utgör 5 % av det totala arbetarantalet år 1939. Resten av totalökningen, d. v. s. ca 8 000, hänför sig till förskjutningar i arbetarantalet hos s. k. genomgående företag, d. v. s. företag som under hela den undersökta perioden redovisats i uppgiftsmaterialet. — Nettoökningen av antalet sysselsatta arbetare i samband med att företag nystartats respektive nedlagts fördelar sig i det närmaste jämnt mellan småindustri och storindustri (14 600, respektive 13 500). I förhållande till arbetarantalet år 1939 inom småindustrien resp storindustrien har småindustrien dock erhållit det största tillskottet. Under perioden ha enligt specialbearbetningen omkring 4 100 vid undersökningsperiodens slut alltfort bestående driftsenheter startats samt 2 300 dylika nedlagts och därefter icke återuppstått intill årsskiftet 1943/44. Antalet av specialbearbetningen berörda driftsenheter, eller arbetsställen som den tekniska termen lyder, har således vuxit med ca 1 800 från år 1939 till år 1943, en nettotillväxt med 450 arbetsställen per år. En sådan tillväxt ter sig icke på något sätt exceptionell. Så var t. ex. den genomsnittliga nettotillväxten under åren 1914—1920 ca 400 per år, under åren 1921—1930 ca 250 per år och under åren 1931—1940 återigen ca 400 per år. Enstaka år ha betydligt större nettoökningar noterats. Under år 1934 ökades sålunda antalet arbetsställen med ca 1 800 och år 1937 med ca 1 000. 2 En betydande övervikt i fråga om antalet år 1943 kvarstående nystartade arbetsställen över nedlagda uppmärksammas framför allt inom industrigrupperna torvindustri, ugnskolnings- och trädestillationsverk, mekaniska verkstäder och gjuterier, kvarnar, bageriindustri, snickeri- och möbelfabriker, slakterier och charkuterier, järn- och stålmanufaktur, elektroteknisk industri samt päls- och skinnvarufabriker. Man frapperas särskilt av det stora antalet torvindustrianläggningar och ugnskolnings- och trädestillationsverk som uppkommit. På grund av att industrigrupperna kvarnar, bageriindustri, snickeri- och möbelfabriker, slakterier och charkuterier samt järn- och stålmanufaktur i regel bestå av tämligen små driftsenheter, mo Is varas emellertid det ökade antalet arbetsställen inom dessa senare grupper icke av några större rörelser på arbetsmarknaden. Denna har i förevarande avseende främst påverkats av nyanläggningarna i torvindustrien samt ugnskolnings- och trädestillationsbranschen, vilka tillhopa absorberat inemot 17 000 man, samt dessutom av nettotillskottet i fråga om antalet arbetsställen i den mekaniska verkstadsindustrien, varigenom ca 6 000 man tagits i anspråk. — Totalnedläggelser i avsevärd omfattning noteras särskilt för grupperna pappersmassefabriker, stenindustri samt sprit- och jästfabriker; nedläggelserna inom den 1 Till kategorien nystartade företag räknas som tidigare nämnts även förut bestående företag som först under den betraktade tidrymden klättrat över minimigränsen. »Nedläggelser» avse på samma sätt även företag som sjunkit under minimigränsen samt därförutom även sådana temporära driftnedläggelser som ägt bestånd under hela år 1943 (beträffande företag i drift år 1939). 2 Anmärkas bör dock att ökningen av antalet redovisade företag med en gång kraftigt steg som resultat av en revision av uppgiftsmaterialet med stöd av uppgifter som framkommit vid 1931 års företagsräkning.

75 T a b e l l 10. Antal n y s t a r t a d e 1 o c h n e d l a g d a 1 a r b e t s s t ä l l e n i n o m v i s s a i n d u s t r i g r u p p e r samt d ä r a v f ö r a n l e d d a f ö r ä n d r i n g a r a v a r b e t a r a n t a l e t , p e r i o d e n 1939—43 2 . (Vid periodens slut alltfort bestående förändringar.)

Industrigrupp

Ugnskolnings- och trädestillationsverk . .

Snickeri- och möbelfabriker Slakterier och charkuterier Elektroteknisk industri Päls- och skinnvarufabriker Pappersmassefabriker

Antal nystartade arbetsställen

Antal nedlagda arbetsställen

395 339 571 279 181 344 143 111 47 42

8 2 292 100 31 246 48 35 7 12 23 102 173

14 61

Stenindustri

Korresponderande förändring av arbetarantalet + = ökning + = ökning — = minsk- — = minskning ning Förändring av antalet arbetsställen

+387 +337 +279 + 179 + 150 +98 + 95 + 76 + 40 + 30 - 23 - 88 - 112

+ 13 658 + 3 001 + 5 913 + 131 + 619 + 356 + 498 + 444 + 991 + 1000 - 2108 360 873

1 Inklusive arbetsställen som passerat minimigräns^ ;n. Bland nedlagda företag ingå även sådana som under år 1943 tillfälligt instä lit driften. 2 Enligt kommissionens specialbearbetning av kommerskollegii industristatistik

sistnämnda branschen ha dock endast haft mindre verkan ur sysselsättningssynpunkt. I tabell nr 10 förtecknas vissa industrigrupper som under perioden uppvisa ett större antal nystartade eller nedlagda arbetsställen. Sysselsättningsutvecklingens ojämnhet. Utvecklingen

inom de särskilda

industrihuvudgrupperna.

Av vad som nu anförts rörande de nystartade företagens andel av sysselsättningsökningen under åren 1940—1943 framgår, att utvecklingen icke varit likformig. Den oenhetliga tendensen på arbetsmarknaden under den betraktade perioden framhäves ytterligare vid en blick på de totala arbetskraftsförändringarna hos de skilda industrihuvudgrupperna (tabell nr 11 och diagram nr 7). Man finner, att den för industrien i dess helhet registrerade ökningen av arbetarantalet i dominerande grad uppbäres av stegringen inom huvudgruppen malmbrytning och metallindustri. Denna huvudgrupp har uppsugit ca 33 000 arbetare. Jord- och stenindustrien har ökat sitt arbetarantal med ca 11 000, men denna ökning är helt betingad av torvindustriens expansion. Ex-

76 T a b e l l 11. F ö r ä n d r i n g a r i a n t a l e t s y s s e l s a t t a a r b e t a r e i n o m i n d u s t r i h u v u d g r u p p e r n a m e l l a n å r 1939 o c h å r 19431. Huvudgrupp

Absoluta tal

Malmbrytning och metallindustri Jord- och stenindustri Kemisk-teknisk industri Livsmedelsindustri Kraft-, belysnings- och vattenverk Summa ökning Pappers- och grafisk industri Textil- och beklädnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri Träindustri Summa minskning Nettoökning

+ 33 000 + 11 000 + 5 000 + 1000 + 1000 + 51000

+ 16-1 + 26-2 + 29-3 + 1-9 + 8-9 + 15-9

-

- 10-0 - 3-8 - 10-4 - 4-0

6 000 3 000 3 000 3 000

- 15 000

-

+ 36000

+

6-5

1 Enligt kommissionens specialbearbetning av kommerskollegii dustristatistik. D i a g r a m 7.

in-

Grafisk f r a m s t ä l l n i n g av f ö r ä n d r i n g a r n a i a n t a l e t s y s s e l s a t t a l r b e t a r e i n o m i n d u s t r i h u v u d g r u p p e r n a från å r 1939 till å r 1943 1 .

Minskning

Ökning Malmbrytning o. Metallind.

Pappers- o. grafisk ind. • -£ Jord- o. stenind.

Textil- o. beklädnadsind. Kemisk-teknisk ind. Läder-, hår- o. gummivaruind.» Livsmedeisind. Träindustri *

—30000 1

-20000

•10000

Kraft-, belysn. o. vattenverk

+ 10000

+20000

+ 3000)

Enligt kommissionens specialbearbetning av kommerskollegii industristatistik.

77 kluderas torvindustrien, utvisa siffrorna för jord- och stenindustri en minskning. Arbetskraft har vidare strömmat till den kemisk-tekniska industrien (huvudsakligen ugnskolnings- och trädestillationsverk), till livsmedelsindustrien samt till kraft-, belysnings- och vattenverken. Däremot har arbetskraft friställts från huvudgrupperna pappers- och grafisk industri, träindustri, textilindustri samt läder-, hår- och gummivaruindustri. Nedgången inom pappers- och grafisk industri är huvudsakligen att tillskriva den kraftiga minskningen i pappersmassefabrikernas och pappersbrukens sysselsättning till följd av rådande avsättningssvårigheter, medan anledningen till arbetarantalets decimering i textilindustrien närmast är den motsatta. Där har nämligen en siffermässigt dokumenterad brist på arbetskraft hämmat en annars med hänsyn till avsättnings- och råvarusituationen möjlig produktionsutvidgning utöver förkrigstidens nivå. Sålunda skulle textilindustrien under år 1943 allt efter årstiden ha kunnat ge arbete åt mellan 5 och 10 000 personer utöver de då sysselsatta. Sysselsättningsförändringarna hos de skilda grupperna. Tränger man djupare ned i materialet och betraktar de särskilda industrigrupperna, framträder ojämnheten i krigsårens sysselsättningsutveckling än starkare både vad gäller de relativa och de absoluta förändringarna. Vad först de relativa förändringarna angår, observeras en påfallande stor spridning. Sålunda ha ugnskolnings- och trädestillationsverken nästan tolvdubblat sin arbetsstyrka, och torvindustrien har mer än åttadubblat sin arbetarpersonal. För övriga förstorade industrigrupper är ökningen något måttligare och ligger i varje fall under 100 %-gränsen, men härunder varierar den mellan 83 °/o och 0 % . Nedgången i arbetarantalet för vederbörande industrigrupper pendlar i sin tur mellan 69 °/o och 0 °/o. De största relativa förändringarna i arbetarantalet observeras hos följande industrigrupper: Ökning. Ugnskolnings- och trädestillationsverk Torvindustri Andra malmgruvor och anrikningsverk 1 Konstfiber och sidenfabriker 2 Kolgruvor Päls- och skinnvarufabriker Annan textil- och beklädnadsindustri 3 Tunnbinderier och drittelfabriker Annan läder-, hår- och gummiindustri 1 Annan jord- och stenindustri 5 1

»Andra» än järnmalmsgruvor. Bl. a. cellullfabrikerna. 3 Bl. a. de under kriget nytillkomna lin- och hampberedningsverken. 4 Bl. a. gummireparationsverkstäder. 5 Bl. a. skifferoljeverk. 2

+ 1 091 % + 748 °/o + 83 % -f 78 °/o + 76 °/o + 65 °/o r 64 °/o + 62 % h 59 °/o + 55 °/o

78 Elektrokemisk industri Annan träindustri 1 Läst-, träsko- och trätoffelfabriker Repslagerier och bindgarnsfabriker Sprängämnes- o. d. fabriker Andra metallverk 2 Annan kemisk-teknisk industri Fabriker för förtätade gaser Färgerier, blekerier o. impregneringsfabriker Annan livsmedelsindustri Instrument- och urfabriker Olje- och fettindustri Elektroteknisk industri Skeppsvarv och båtbyggerier Läkemedelsfabriker Mekaniska verkstäder och gjuterier

~ + + H + -f + + + + + + + -f+ +

47 °/o 41 % 41 % 38 % 34 % 33 °/o 33 °/o 33 % 32 % 31 °/o 26 °/o 23 °/o 22 °/o 22 °/o 21 °/o 21 °/o

— —

24 °/o 24 % 26 °/o 28 °/o 34 % 34 % 36 % 43 % 69 %

Minskning. Sprit- och jästfabriker Tobaksfabriker Pappersmassefabriker Skoindustri Lådämnes- och lådfabriker Stenindustri Margarinindustri Korkindustri Tändsticksfabriker

.

Den kännedom om de sedan krigets början inträdda gruppvisa förskjutningarna i avseende pä användningen av arbetskraft, som förmedlas av de härmedelst återgivna procenttalen, är ytterst värdefull, när det gäller att bedöma riskerna för sysselsättningsrubbningar hos de e n s k i l d a industrigrupperna under den allmänna omställningsprocessen efter kriget. I de fall dä antalet sysselsatta stigit extremt mycket, finnes anledning till skärpt uppmärksamhet. Sysselsättningsökningen kan i sådana fall helt eller delvis ha framdrivits och uppburits av med kriget och det nuvarande speciella läget sammanhängande krafter, vilka icke kunna väntas vara tillfinnandes, eller åtminstone icke vara lika starka, efter dess slut. Odiskutabelt är detta fallet med uppsvinget i torvindustrien, ugnskolnings- och trädestillationsverken, konstfiber- och sidenfabrikerna, kolgruvorna och andra liknande ersättningsindustrier. Man kan här befara anpassningssvårigheter vid återgång till fredsnivån. 1 Omfattar bl. a. ramlistfabriker, träimpregneringsverk, träullfabriker, fabriker. 2 Bl. a. Boliden, metallverken i Västerås och Finspång.

reveteringsmatt-

79 Orsakerna till ökningen av antalet sysselsatta under kriget kan givetvis vara andra än sådana som ha betingats av krigsförhållandena. Ökningen i en viss industrigren kan vara föranledd av en bestående strukturell engångsförändring eller uttryck för långsiktigt verkande tendenser, såsom produktionsapparatens successiva utbyggnad åt olika håll. Förhastade slutsatser angående sysselsättningslägets labilitet få därför icke dragas av att man hos en viss industrigrupp iakttager en oproportionellt hög tillväxtprocent. En undersökning av sysselsättningsökningens orsaker måste göras i varje enstaka fall, när man påträffar en hög ökningsprocent. Man får å andra sidan icke vara blind för det faktum att krigstidens sysselsättningsverkningar ej alltid kommit till synes i ökningsprocenten. En undernormal ökning under kriget eller t. o. m. en minskning beträffande en viss industris arbetsstyrka kan dölja förhandenvaron av krisbetonade produktionsstimulanser, varförutan sysselsättningsökningen under kriget skulle ha varit än mindre eller minskningen än större. Man har med andra ord ingen garanti för att en lugn sysselsättningsutveckling under de gångna åren är liktydig med ett stabilt arbetsmarknadsläge under de närmaste åren efter krigets slut. Liksom iakttagelser angående sysselsättningsökningen under kriget kunna bilda underlag för en, låt vara osäker, bedömning av arbetslöshetsriskerna för respektive industrier, kunna med här ovan nyss gjorda förbehåll, observationer rörande sysselsättningsminskningen tagas till intäkt för antaganden om förekomsten av arbetsreserver hos vederbörande industrier. Så är det exempelvis alldeles uppenbart, att man har skäl att räkna med produktionsutvidgningar — jämfört med läget år 1943 — vid pappersmassefabrikerna, pappersbruken och sågverken. Ehuru alltså iakttagelser rörande de relativa sysselsättningsförändringarna under kriget ge viss vägledning när det gäller att bedöma de enskilda industrigruppernas sysselsättningssituation i och för sig, äro vid en totalanalys av här ifrågakommande art, där avsikten är att urskilja de för sysselsättningspolitiken strategiska områdena, först och främst de förändringar av intresse, som kunna antagas få mera väsentliga återverkningar på a r b e t s m a r k n a d e n i d e s s h e l h e t . Det blir då närmast fråga om de absoluta förskjutningarna, om också de relativa såtillvida måste beaktas, som en stor absolut förändring hos en industrigrupp av betydande storleksordning är att betrakta som mindre stabilitetsrubbande än en förändring av samma absoluta storleksordning hos en mindre industrigrupp. Större absoluta förändringar i arbetarantalet mellan år 1939 och år 1943 påträffas hos följande industrigrupper: Ökning. Mekaniska verkstäder och gjuterier Torvindustri Elektroteknisk industri Skeppsvarv och båtbyggerier Ugnskolnings- och trädestillationsverk

4- 18 900 -r 14 100 +• 4 300 + 3 600 + 3 500

80 Järn- och stålmanufaktur Järn- och stålverk Andra malmgruvor och anrikningsverk 1 Bageriindustri Päls- och skinnvarufabriker Annan kemisk-teknisk industri 2 Andra metallverk 3 Sprängämnes- o. d. fabriker

,

~r -f!~ " " ~h •+-f~

2 400 2 000 1 500 1400 1400 1200 1 200 1 000

Minskning. Järnmalmsgruvor samt anriknings-, briketterings- och sintringsverk — 1 000 Tegelbruk —- 1 000 Bryggerier och maltfabriker — 1000 Trikåfabriker — 1300 Ylleindustri — 1 400 Sömnadsindustri — 1 700 Tändsticksfabriker — 1 700 Pappersbruk och pappfabriker — 2 400 Sågverk och hyvlerier — 2 400 Skoindustri —- 3 300 Stenindustri — 3 400 Pappersmassefabriker — 4 800 Som synes tillhöra de industrigrupper som under kriget kraftigast utökat sin arbetarpersonal huvudgruppen malmbrytning och metallindustri eller också framställa de speciella ersättningsprodukter såsom träkol och torv. Den absolut sett starkaste reduceringen av arbetarpersonalen har förekommit vid en del exportindustrier (pappersmassefabriker, stenindustri, sågverk och hyvlerier, pappersbruk och pappfabriker, tändsticksfabriker, järnmalmsgruvor) och vid industrier som äro beroende av utländsk råvara (skoindustri, i vissa avseenden även sömnadsindustri, ylleindustri, trikåfabriker) eller som fått vidkännas personalbrist (textilindustrien i allmänhet enligt vad som ovan berörts). Förändringarna måste dock ur allmän arbetsmarknadspolitisk synvinkel anses som små med undantag för ökningarna hos de mekaniska verkstäderna, torvindustrien och ugnskolnings- och trädestillationsverken. Personalen hos de två senare grupperna torde, som ovan framhållits, vara relativt isolerad från den industriella arbetsmarknaden i övrigt. Sysselsättningsproblemen i samband med dessa grupper ha också i det föregående delvis berörts på tal om näringsgrenen jordbruk med binäringar. Intresset koncentreras därför här i första hand på sysselsättningsökningen i gruppen mekaniska 1

»Andra» än järnmalmsgruvor. H ä r i ingå fabriker med stora olikheter ur såväl råvaru- som produktionssynpunkt, exempelvis bakelit- o. d. konstmassefabriker, benmjöls- och limfabriker, sodafabriker, takpappimpregneringsfabriker, garvämnes-, svavelsyre- och vattenglasfabriker. 3 Bl. a. Boliden, metallverken i Västerås och Finspång. 2

81 J verkstäder och gjuterier. Ökningen uppgår visserligen, relativt sett, blott till ca 21 °/o, medan, såsom ovan angivits, flera industrigrupper utvisa långt högre procenttal, men på grund av gruppens storleksordning ger varje fluktuation kraftiga utslag på den allmänna arbetsmarknaden. Av olika skäl kan det i detta sammanhang vara lämpligt att icke begränsa intresset till enbart den mekaniska verkstadsindustrien utan alt i stället överskäda hela verkstadsindustrien, varmed förstås, förutom mekaniska verkstäder och gjuterier, jämväl industrigrupperna bleckvarufabriker m. m., järnoch stålmanufaktur, annan metallmanufaktur, guld-, silver- och nysilverfabriker, galvaniserings- o. d. fabriker, skeppsvarv och båtbyggerier, elektroteknisk industri, instrument- och urfabriker. För hela verkstadsindustrien i nu nämnd mening belöpte sig arbetsstyrkans stegring mellan åren 1939 och 1943 till i runt tal 30 000. Här föreligger otvivelaktigt en för sysselsättningspolitiken i omställningsskedet strategiskt viktig punkt. Verkstadsindustrien har också kartlagts noggrannare än den övriga industrien. Sålunda har statens industrikommission alltsedan januari 1941 följt sysselsättningsutvecklingen inom verkstadsindustrien. Vidare har statens arbetsmarknadskommission utfört en individualundersökning av arbetarstammen inom ifrågavarande industrier. Framställningen övergår nu närmast till dessa specialundersökningar. Arbetskraftsförhållandena inom verkstadsindustrien under kriget i belysning av vissa specialundersökningar. Industrikommissionens

undersökningar.

Industrikommissionens löpande sysselsättningsundersökningar, vilkas resultat i koncentrerat skick åskådliggöras i diagram n r 8, visa att allt efter undersökningstillfället mellan V3 och 1U av den sysselsatta arbetskraften vid större verkstäder (> 100 arbetare) 1 disponerats för militära order under tiden januari 1941—september 1944. År 1943 voro — i medeltal av årets två undersökningsresultat — ca 32 % av de sysselsatta arbetarna vid större verkstäder avdelade för tillverkning av militära förnödenheter. Då industrikommissionens material icke omfattar försvarsmaktens egna fabriker och verkstäder, och då underleverantörer i vissa fall torde ha varit ovetande om slutproduktens militära destination (gäller främst underleverantörer av standardartiklar, exempelvis skruvar och muttrar), måste ifrågavarande procenttal anses representera ett minimivärde. Accepteras emellertid nämnda procenttal som representativt minimivärde även för de större företag som icke inbegripas i industrikommissionens uppgiftsmaterial, och appliceras detsamma på totala arbetarantalet vid verkstäder med mer än 100 arbetare enligt den specialbearbetade industristatistiken för år 1943, erhålles som resultat, att minst 42 000 arbetare vid de större verkstäderna år 1943 erhöllo sin utkomst från krigsmaterielproduktion. Härtill komma sedan arbetarna vid de mindre verk1

Märk, a t t industrikommissionens undersökningar avse företag, medan industristatistiken bygger på arbetsstället (driftsstället) som enhet. 6—458529.

82 Diagram 8. Sysselsättningen vid större och mindre verkstäder ! .

•o

°

Diagram uppgjort inom statens industrikommission.

städerna. Enligt industrikommissionens undersökningar skulle militärleveranserna h a avsevärt mindre betydelse för sysselsättningen vid de mindre verkstäderna, varmed i detta fall förstås verkstäder med 20—100 arbetare. Ur industrikommissionens statistik kan man nämligen för de mindre verkstädernas del avläsa, att ruslningsproduktionens andel av den totala produktionen under loppet av den undersökta perioden varierade mellan 14 och 19 °/o, att jämföras med 26—34 °/o för de större verkstädernas vidkommande. De militära tillverkningsengagemangens andel av de mindre verkstädernas samlade produktion utgjorde år 1943 i genomsnitt 18 °/o, medan motsvarande relationstal för den större verkstadsindustrien uppgick till 32 °/o. Mot vad som nu framdragits i avseende på den mindre industriens relativa oberoende av försvarsbeställningar strida dock uttalanden vid av kommissionen 1 anordnade konferenser med representanter för bl. a. småindustrier inom verkstadsfacket. Enligt därvid gjorda uttalanden skulle produktionen till stor del ha inriktats på militärleveranser, enär dessa av taktiska hänsyn med avsikt spritts på ett stort antal småföretag över hela landet. Vid upprustningen hade behövts en mängd konstruktionsdetaljer, vilkas tillverkning lämpat sig utomordentligt väl för småverkstäderna. Förklaringen till denna ögonskenliga divergens mellan personlig erfarenhet och statistik är delvis den, att statistiken beträffande de mindre verkstädernas militära produktion i långt högre grad än för den större verkstadsindustriens vidkommande förryckes av underleverantörernas bristande kännedom om den färdiga huvudproduktens slutliga bestämmelseort, varför det framkomna relationstalet torde vara för lågt. Däremot torde m a n få räkna med att samma relationstal är för högt för de allra minsta, i industrikommissionens undersökning ej ingående företagen med några få arbetare. Man har svårt att tänka sig, att dessa minsta verkstäder tagits i anspråk för militärleveranser, vare sig direkt eller i form av underleveranser. Å andra sidan märkas i de lägsta storleksklasserna bilreparationsverkstäderna, vilka under kriget i stor omfattning baserat sin tillvaro på reparation av militära fordon. Hur det än förhåller sig med ovan berörda detaljspörsmål, må dock här, i syfte att erhålla en viss kvantitativ uppfattning om förhandenvarande problem, det ovan funna relationstalet (18 %>) läggas till grund för en grov uppskattning av de militära ordernas betydelse för sysselsättningen inom hela den i kommerskollegii industristatistiska material redovisade mindre verkstadsindustrien, varmed i detta fall avses arbetställen med 0—100 arbetare. Med alla reservationer för beräkningarnas synnerligen approximativa karaktär kommer man fram till att ca 11 000 arbetare i mindre verkstäder år 1943 voro sysselsatta med militära beställningar. Totaliter skulle enligt dessa beräkningsgrunder år 1943 minst 53 000 av verkstadsindustriens arbetarpersonal ha varit knutna till produktionen för försvarsmaktens behov, vilket tal med hänsyn till de grova uppskattningarna lämpligen bör avrundas till 50 000. Mot bakgrunden härav måste vid denna tidpunkt sysselsättningssituationen för verkstadsindustrien inför en omläggning till fredsproduktion 1

d. v. s. planeringskommissionen.

84 onekligen anses som något allvarligare än vad den kunde te sig vid 3tt isolerat studium av arbetarantalets ökning sedan krigsutbrottet. Sedan år 1943 har emellertid såväl den totala sysselsättningen inon verkstadsindustrien som militärleveranserna nedgått. Nedgången synes huvudsakligen bero på den minskade krigsmaterielproduktionen. I september 19-4 hade militärleveransernas andel av den totala sysselsättningen i de större verkstäderna nedgått till 26 °/o och i de mindre till 14 °/o. Arbetsmarknadskommissionens

individualundersökning.

Arbetsmarknadskommissionens individualundersökning 1 kan sägas vara en förstoring av den viktigaste detaljen i den sysselsättningsbild son framkommit genom samma kommissions allmänna industriundersökniny, len re1 dan behandlade utredningen Industriens arbetskraftsförhållanden j0 1939— x 2 /9 1943. Undersökningen har koncentrerats till sådana företag som til följd av stora leveranser till krigsmakten eller ersättningsproduktion i sto* skala expanderat mycket sedan krigsutbrottet, varjämte enbart sådana fördag utvalts, där sysselsättningsminskning kunde befaras vid omställningen til. fredshushållning. Gentemot huvudundersökningen har förevarande undersökning jämväl begränsats såtillvida, att endast företag med minst 100 arbetar? medtagits. För att fortsätta jämförelsen med huvudundersökningen, må ytterligare påpekas, att individualundersökningen hänför sig till juli månad 1944, medan den förra endast är framförd till september 1943. Individualundersökningen grundar sig på personliga enquéter hos arbetare vilka nyanställts efter den 1 januari 1938. Skälet till att undersökningen begränsats till de nyanställda arbetarna är, att en eventuell sysselsättningsninskning kunde väntas i första hand gå ut över arbetare med relativt k)rt anställningstid. I princip skulle hälften av hela antalet sedan 1938 nyai ställda arbetare hos de utvalda företagen utfrågas. Emedan endast något n e r än 60 °/o av de tillfrågade besvarat det utsända frågeformuläret, ingå emellertid blott 30 % av samtliga hos de berörda företagen nyanställda i undersökningen. På grund av nu nämnda •— avsedda och oavsedda — avgränsningar av utredningsmaterialet omsluter undersökningen blott 13 000 uppgiftsläinnare, medan verkstadsindustrien i förut angiven bemärkelse vid undersökningstillfället sysselsatte i runt tal 200 000 arbetare. Proportionen mellan antalet uppgiftslämnare och det totala antalet sysselsatta i verkstadsindustriei utsäger emellertid i och för sig intet om representativiteten. Syftet är ju att utforska deras status som med avseende på sysselsättningsmöjligheterna befinna sig i riskzonen. Därvidlag spela övriga verksladsarbetares personliga förhållanden ingen roll. En betydande nackdel är det däremot, såsom också 1 Statistisk undersökning rörande arbetskraften inom större järn- och verkstadsindustri företag, som kunna befaras få minskad sysselsättning efter kriget; intagen i serien Utredningar aigående ekonomisk efterkrigsplanering, del X (Sysselsättningsundersökningar). SOU 1945: 31. 2 Tryckt i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del I. SOU 1944: 7.

85 arbetsmarknadskommissionen framhåller, att de som voro frånvarande på grund av militärtjänst ej blivit representerade i undersökningen. Undersökningen i fråga avser egentligen både järnindustriföretag och verkstadsindustriföretag, men då antalet uppgiftslämnare hörande till den förra gruppen av företag blott utgör knappt 900, får undersökningen i praktiken anses hänföra sig till förhållandena inom verkstadsindustrien. Utifrån de synpunkter som äro de väsentliga för förhandenvarande analys ligger värdet av berörda undersökning främst däri, att den förmedlar fakta rörande de individuella möjligheterna till övergång till annat yrke för de verkstadsarbetare som i första rummet hotas av arbetslöshet under omställningsperioden. Därvid äro i synnerhet sådana förhållanden av betydelse som ålder, försörjningsplikt, den andre makens arbete, bostadens art, yrke och yrkesvana samt förutvarande sysselsättning. Vad först angår å l d e r s f ö r h å l l a n d e n a bland de nyanställda, kan man av individualundersökningen draga den slutsatsen, att de berörda arbetarnas ålder i allmänhet icke torde utgöra något hinder för övergång till annat arbete. Det råder en markerad övervikt för de yngre åldrarna, och ändå äro dessa underrepresenterade därigenom, att de inkallade ej äro medtagna. Av hela antalet uppgiftslämnare voro 60 % under 30 år. Medelåldern bland de manliga nyanställda var 28 år och bland de kvinnliga 24 år. Hela 14 °/o av samtliga voro dock över 40 år. Det ligger i öppen dag att plats- och yrkesrörligheten hos dessa sistnämnda icke kan vara särdeles stor. Generellt sett vittna dock ålderssiffrorna om en hög omflyttningskapacitet. F ö r s ö r j n i n g s p l i k t av mer eller mindre tvingande art kan ibland binda en arbetstagare vid en viss ort. Det kan förhålla sig så, att arbetaren närstående personer av olika anledningar äro beroende av hans fortsatta vistelse på orten i fråga. Det kan vara att barn eller andra hushållsmedlemmar ha anställning men icke kunna försörja sig själva utom hemmet, om detta måste förflyttas i samband med huvudmannens platsombyte. Lika ofta kan det vara så, att förvärvsarbetande, i hemmen boende barn i form av inackorderingsersättning tillföra föräldrarna nödvändiga inkomster. Ofta kunna vidare föräldrar vara beroende av de vuxna barnens fysiska omvårdnad. Det nu anförda endast såsom exempel. — I förevarande hänseende h a r undersökningen visat, att mer än var tionde nyanställd måste anses bunden till sin nuvarande uppehållsort. I nära samband med de omflyttningshinder som sammanhöra med försörjningsplikt av olika slag stå sådana hinder som konstitueras av d e n a n d r a m a k e n s a n s t ä l l n i n g . I sistberörda avseende har 25 °/o av de kvinnliga uppgiftslämnarna anmält hinder, medan av männen endast 3 % . Totalt sett var det endast 5 % av de undersökta arbetstagarna för vilka dylikt flyttningshinder förefanns. Innehav av e g e t h e m eller bostadsrättslägenhet eller dylikt brukar av naturliga skäl ge upphov till trögrörlighet hos vederbörande arbetskraft. Det är därför av värde att konstatera, att endast 12 % av samtliga uppgiftslämnare innehade eget hem, jordbruksfastighet eller bostadsrättslägenhet.

86 För bedömningen av möjligheterna till övergång till annat yrke vid en sysselsättningsminskning i verkstadsindustrien är det av största vikt att känna till de närmast utsatta arbetarnas y r k e n o c h y r k e s v a n a . Föreliggande undersökning visar därvidlag, att nära 90 °/o av samtliga i materialet ingående arbetare tillhörde kategorien verkstadsarbetare i egentlig mening. Något mer än hälften av dessa klassificeras av arbetsmarknadskommissionen som yrkesarbetare, medan resten utgjordes av hjälparbetare och lärlingar, vilka alltså besutto mindre yrkesskicklighet och yrkesvana. Talrikast förekomma maskinarbetare, filare, avsynare och svetsare. Bland dem som icke tillhöra kategorien verkstadsarbetare märkas främst byggnadsarbetare, transportarbetare, maskinister samt förråds- och lagerarbetare. övergången 1 till andra verksamhetsområden från verkstadsindustrien bör underlättas, om den frigjorda arbetskraften på grund av sin f ö r u t v a r a n d e s y s s e l s ä t t n i n g har viss kontakt med något yrke utanför verkstadsindustrien. Belysande uppgifter härom innehållas i arbetsmarknadskommissionens individualundersökning. Det framgår av denna, att 18 °/o av samtliga tidigare ej haft förvärvsarbete. Hela 55 % hade tidigare huvudsakligen arbetat inom näringsgrenen industri och hantverk, varav 28 °/o redan tidigare tillhört metallindustrien. Från byggnadsarbete kommo 8 °/o, från handel 6 °/o, från näringsgrenen jordbruk med binäringar 5 % . I runt tal hade tydligen 50 °/o tidigare haft arbete inom andra näringsgrenar än metallindustri och skulle sålunda äga åtminstone vissa naturliga förutsättningar att antaga arbete utanför denna industri. Ytterligare 8 °/o ansågo sig ha förutsättningar att trots bristande yrkesvana taga anställning inom annat yrkesområde än metallindustrien. Sistnämnda grupp är i främsta rummet inriktad på byggnadsarbete varjämte även chaufförsyrket synes föresväva många. Resultatet av här behandlade undersökning framstår som förhållandevis gynnsamt ur sysselsättningspolitisk synvinkel. Den för arbetslöshetsrisk under omställningsskedet närmast utsatta arbetskraften synes besitta en tämligen tillfredsställande rörlighet. Den kvinnliga arbetskraftens användning under kriget. Det ligger nära till hands att antaga, att den på många områden inom industrien kännbara bristen på arbetskraft under kriget skulle ha föranlett ett avsevärt ökat ianspråktagande av kvinnliga arbetare, och då särskilt som ersättning för till militärtjänstgöring inkallade manliga arbetare. Tillgängliga data skänka emellertid intet stöd ät ett dylikt antagande. Enligt statens arbetsmarknadskommissions allmänna industriutredning 2 undergick det to1 Det kan antagas, a t t sådana arbetstagare som k ä n t sig stå närmast i tur a t t avskedas vid en sysselsättningskris på verkstadsindustriens område, begagnat sig av den nödtvungna ledigheten i samband med arbetskonflikten år 1945 för a t t söka sig över till andra verksamhetsområden. 2 Industriens arbetskraftsförhållanden 1f9 1939—7, 1943, intagen i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del I. SOU 1944: 7.

87 tala antalet kvinnliga arbetare inom den stora och medelstora industrien icke någon förändring mellan den 7,, 1939 och den */o 1943. Av den nyanställda arbetskraften vid vissa större järn- och verkstadsindustriföretag utgjorde kvinnorna, enligt arbetsmarknadskommissionens speciella undersökning av verkstadsindustrien 1 , blott 12 %>. Beträffande den kvinnliga arbetskraften inom industrien i dess helhet äro fullständiga siffror endast tillgängliga t. o. m. år 1942. De siffror som därvid avses äro uppgifter ur den officiella industristatistiken för år 1942. I fråga om år 1943 ha preliminära uppgifter angående det totala antalet kvinnor i den egentliga industrien publicerats i oktobernumret av Kommersiella Meddelanden för år 1945. Dessa senare uppgifter visa, att antalet kvinnliga industriarbetare mellan år 1939 och år 1943 ökades med 6 600 eller från 113 300 till 119 900. Den procentuella ökningen av antalet kvinnliga arbetare mellan år 1939 och år 1943 har visserligen varit något mindre än männens — 5,8 procent för kvinnorna och 6,2 procent för männen — men ifrågavarande ojämnhet i utvecklingen har varit för ringa för att få till påföljd en i praktiken märkbar förskjutning av proportionen män—kvinnor i industrien. Sålunda utgjorde år 1939 de kvinnliga arbetarna 20,1 procent av den egentliga industriens totala arbetarantal, medan motsvarande relationstal år 1943 var en tiondedels enhet lägre, d. v. s. 20,0 procent. Varken absolut eller relativt kan alltså den kvinnliga industriarbetarkåren sägas ha undergått några påtagliga förändringar under kriget, sä vitt gäller industrien som enhet betraktad. Beaktansvärda växlingar ha emellertid ägt rum inom de olika huvudgrupperna och de särskilda industrigrupperna. Statistiska belägg härför föreligga hittills blott för tiden fram t. o. m. är 1942. Det visar sig, att huvudparten av ökningen mellan 1939 och 1942 faller på torvindustrien. Av en total ökning mellan 1939 och 1942 på ca 4 500 svarar torvindustrien för inemot 3 000. Undantages nämnda industri, utgör ökningen blott något över 1500. De olika industriernas skiftande utveckling i förevarande hänseende framträder i nedanstående tablå: Industrihuvudgrupperna. Malmbrytning och metallindustri Jord- och stenindustri Jord och stenindustri exkl. torvindustri Träindustri Pappers- och grafisk industri Livsmedelsindustri Textil- och beklädnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri Kemisk-teknisk industri Kraft-, belysnings- och vattenverk

,

+ 5 200 + 2 600 — 100 + 300 + 800 + 200 — 4 700 . . . . — 500 + 500 ± 0

1 Statistisk undersökning rörande arbetskraften inom större järn- och verkstadsindustriföretag, som kunna befaras få minskad sysselsättning efter kriget; intagen i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del X (Sysselsåltningsundersökningar). SOU 1945: 31.

Vissa enskilda

industrigrupper.

Mekaniska verkstäder Annan metallmanufaktur Elektroteknisk industri Torvindustri Pappersbruk och pappfabriker Ylleindustri Bomullsindustri Trikåfabriker Sömnadsindustri Skoindustri Sprängämnes- o. d. fabriker Tändsticksfabriker Päls- och skinnvarufabriker Bageriindustri

-4-2 100 -f- 700 -4- 900 -j- 2 700 400 . gQO , 400 j 3QQ 2 300 . 399 -4- \ QQQ 800 - - 700 -f- 400

Summerar man de olika förskjutningarna, finner man att textil- och beklädnadsindustrien jämte skoindustrien lösgjort kvinnlig arbetskraft i betydande utsträckning, vilket helt neutraliserat det stegrade utnyttjande av denna som förekommit inom huvudgruppen malmbrytning och metallindustri, vilken fördubblat sin kvinnliga personal. Ökningen av antalet kvinnor i sistnämnda huvudgrupp sammanhänger bland annat med sysselsättningsstegringen i vissa branscher vilka sedan gammalt hava ett starkt inslag av kvinnlig arbetskraft (exempelvis den elektrotekniska industrien). Med undantag för jord- och stenindustrien (torvindustrien) samt industrigruppen sprängämnes- o. d. fabriker ha förskjutningarna i övrigt icke varit av större storleksordning. Att döma av arbetsmarknadskommissionens förutnämnda utredning skulle förskjutningarna i båda riktningarna ha ytterligare accentuerats under år 1943. Hur skall nu kvinnornas förvånansvärt ringa tillströmning till den industriella arbetsmarknaden under kriget tolkas? Förhåller det sig så, att utbudet av arbetskraft från kvinnornas sida varit lågt, eller har arbetsgivarnas efterfrågan varit svag? Åtminstone för textilindustriens vidkommande är svaret på den sistnämnda frågan klart. Där har, såsom ovan anmärkts, under större delen av kriget rått en markant brist på kvinnlig arbetskraft.' Anledningen till sysselsättningsnedgången måste därför, vad angår denna industri, vara ett för lågt utbud av kvinnlig arbetskraft. Det bör i detta sammanhang observeras, att den totala utströmningen av kvinnlig arbetskraft från textilindustrien varit mycket större än nettoavgången. En stor del av den nuvarande kvinnliga personalen inom textilindustrien har anställts under kriget som ersättning för avgången personal, och därjämte har industrien i fråga under kriget passerats av arbetskraft som först tagit plats därstädes och sedan lämnat sin anställning före tidpunkten för undersökningen. Så

89 kan det exempelvis med ledning av arbetsmarknadskommissionens utredning av den större industriens arbetskraftsförhållanden 1]Q 1939—1jQ 1943 härledas, att den större textilindustrien under angivna tidrymd givit ifrån sig ca 63 000 arbeterskor, fastän själva nettominskningen stannat vid ca 4 000. Utan tillgång till jämförlig omflyttningsstatistik från tidigare perioder kan man likväl icke uttala sig om huruvida den här påtalade höga utflyttningsfrekvensen från textilindustrien under den statistiskt kända delen av krigstiden varit onormalt hög. Man får åtnöja sig med att söka förklara, varför textilindustrien, trots stort behov, icke kunnat utöka sin arbetskraft, utan tvärtom fatt vidkännas en mindre beskärning av denna. Förklaringen härtill behöver icke vara ensartad. Man kan peka på förekomsten av arbetstillfällen inom höglöneindustrier eller av lediga platser utom industrien. Vidare kan hänvisas till den allmänna högkonjunkturen, som bland annat haft till följd vidgade ekonomiska möjligheter för den gifta kvinnan att uteslutande ägna sig åt hemmets skötsel. Hemmens förbättrade ekonomi har desslikes i många fall minskat angelägenheten för de vuxna döttrarna att söka sig ut i arbetsmarknaden; detta gäller i främsta rummet i fråga om lantbruksbefolkningen. Det har t. o. m. framkastats, att en viss återströmning skulle ha ägt rum från industrien till hemmet. 1 En säkerligen viktig anledning till att kvinnliga arbetare återgått till hemmet torde ha varit krigsfamiljebidragens konstruktion. Den tilltagande kvinnliga tillströmningen till utbildningsanstalter och -kurser — en långsiktsföreteelse — torde även ha ökat knappheten på kvinnliga industriarbetare. Härtill torde även ha bidragit krigsårens höga giftermålsfrekvens och fruktsamhet. Det får till sist icke förglömmas, att den — som följd av den nuvarande åldersstrukturen — pågående successiva hopkrympningen av de yngre årskullar, som inträda på arbetsmarknaden, automatiskt medfört en minskning i utbudet av arbetskraft, vilken minskning starkast bör ha gett sig tillkänna inom en låglöneindustri, som textilindustrien länge varit. Ovanstående faktorer böra även i viss mån ha gjort sig gällande inom andra industrigrenar. Rörande dessa är det likväl ej fullt klart i vad utsträckning institutionella eller konventionella hämningar för efterfrågans inriktning mot kvinnlig arbetskraft spelat in. I de fall då antingen kvinnor återgått till hemmen från förvärvslivet eller då kvinnor på grund av omständigheter som betingats av krigsförhällandena avhållits från att söka sin utkomst utom hemmet, har man att räkna med förhandenvaron av en latent arbetskraftsreserv. Anlitandet av hemmet som försörjningskälla torde i dylika fall blott få betraktas såsom temporärt. Vid ett sämre inkomstläge än det rådande kan det befaras, att ifrågavarande reserv uppträder på arbetsmarknaden. Utbudet av kvinnlig arbetskraft karakteriseras med andra ord av en relativt stor elasticitet. Vid en överblick av sysselsättningssituationen inför övergången till fredshushållning måste därför för kvinnornas del vederbörlig hänsyn tagas till förefintligheten av denna 1 Jfr ovan under kapitel 5 (avsnittet Sysselsättningsutvecklingen under kriget; underrubriken Jordbrukets arbetsmarknad som enhet).

90 dolda reserv. Tyvärr är det ogörligt att ernå en föreställning om denna reservs storlek. Utan överdrift torde det emellertid kunna sägas, att den vid ogynnsammare konjunkturer kommer att spela minst lika stor roll för de kvinnliga industriarbetarnas sysselsättningssituation som den kvinnliga arbetskraft vilken eventuellt frigöres från under kriget överdimensionerade industrigrenar. Strängt taget kan man för den kvinnliga arbetskraftens del icke tala om några överdimensionerade industrigrenar. Den enda större ökningen av kvinnlig arbetskraft har som ovan framgått ägt rum inom huvudgruppen malmbrytning och metallindustri och även denna är ytterst oväsentlig ur total synp u n k t Huvudparten av ökningen faller på verkstadsindustrien. Fram till och med år 1942 steg där antalet kvinnliga arbetare med ca 4 400. I de större verkstäderna hade den kvinnliga arbetsstyrkan enligt arbetsmarknadskommissionens allmänna industriundersökning ökats med ca 5 000 mellan år 1939 och år 1943. Omsättningen av den kvinnliga arbetskraften i denna industri har emellertid varit kraftigare än i fråga om männen, ett drag som är utmarkande för den kvinnliga arbetskraften på nästan samtliga industriella arbetsområden. Antalet den 7 9 1943 kvarstående, sedan krigets början nyanställda kvinnor inom den större verkstadsindustrien utgjorde ca 10 700. Detta tal är egentligen viktigare än den nyss lämnade uppgiften att ökningen under kriget uppgått till ca 5 000. Det angiver nämligen storleksordningen pä den kvinnliga arbetskraft som kan anses befinna sig i den främsta riskzonen vid en sysselsättningskris. Vid driftens inskränkning bruka ju merendels de senast anställda i första hand avkopplas. Omfattningen av industriarbetarnas inkallelser till militärtjänstgöring. Vid en kartläggning av sysselsättningen i industrien under kriget måste stort avseende fästas vid militärinkallelsernas omfattning. Av självklara skäl föreligger ingen offentlig, reguljär statistik över antalet inkallade värnpliktiga. Beträffande industrien finnas dock vissa möjligheter att ernå hållpunkter för en bedömning av inkallelsernas storleksordning. Uppgifter från arbetsgivarna angående antalet inkallade den V, 1943 vid arbetsställen med minst 50 arbetare ha nämligen infordrats av statens arbetsmarknadskommission i samband med dess utredning av industriens arbetskraftsförhållanden Vo 1939—7 9 1943. 1 Antalet inkallade vid d e n s t ö r r e i n d u s t r i e n den V, 1943 var enligt ovannämnda uppgifter ca 51 000. Emellertid måste dessa siffror, som på dylikt vis bygga på arbetsgivarnas rapporter, ovedersägligen vara minimisiffror. De avse blott de arbetare som voro anställda vid tidpunkten för inställelsen till militärtjänst. Hänsyn har alltså icke tagits till dem som voro arbetslösa den 7, 1943. Desslikes torde rapporterna i många fall vara ofullständiga beträffande tillfälligt permitterade arbetare. Närmast kan detta an» Industriens arbetskraftsförhållanden »/, 1939-^ft 1943; intagen i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del I. SOU 1944: 7.

91 tagas gälla industrier som redovisa en reduktion av personalen. Antagandet i fråga bestyrkes av att inkallelseprocenten för pappersmassefabrikernas manliga arbetarpersonal ligger avsevärt under motsvarande procenttal för den redovisade arbetarpersonalen hos industrien i dess helhet. Eftersom sysselsättningsgraden var hög den 1/0 1943, äro likväl ifrågavarande felkällor icke så stora, att de äventyra uppgiftsmaterialets användbarhet i förevarande syfte. Härtill kommer emellertid ytterligare, att det knappast synes troligt att arbetare som varit mera löst knutna till ett arbetsställe — ersättare, säsongarbetare, extraarbetare o. d. — genomgående medtagits i statistiken över inkallade. Överhuvud taget torde arbetsgivare icke i samtliga fall äga exakt kännedom om anledningarna till sina arbetares avgång. — Till sist har hänsyn uppenbarligen ej heller kunnat tagas till sådan inkallad arbetskraft i de yngre åldrarna som ännu icke vunnit insteg i industrien den 1/9 1943, men som på grund av sin allmänna yrkesinriktning icke desto mindre måste anses tillhöra den industriella arbetsmarknaden; det torde åtminstone under normala förhållanden vara tämligen vanligt att ordentlig anknytning till industriarbetet icke vinnes förrän värnplikten fullgjorts. Änskönt av nu anförda och andra skäl de framkomna siffrorna icke kunna antagas täcka hela antalet inkallade arbetare i den större industrien, erbjuda de likväl tillräckligt utgångsmaterial för en överslagsberäkning, syftande till en kvantitativ uppskattning av förhandenvarande sysselsättningsproblem. Det som eftersträvas är ett någorlunda godtagbart mått på inkallelsernas omfattning för i n d u s t r i e n i d e s s h e l h e t . Med förbehåll för resultatets överslagsmässiga karaktär kunna inkallelserna inom hela industrien under förenklande förutsättningar framräknas ur kommerskollegii, av planeringskommissionen specialbearbetade industristatistiska källmaterial för år 1943, 1 med hjälp av det genom arbetsmarknadskommissionens försorg insamlade uppgiftsmaterialet rörande den större industrien. Därvidlag måste bland annat förutsättas, att inkallelserna i den mindre industrien varit proportionella mot inkallelserna i den större. Detta är icke i och för sig givet. Det har sålunda påståtts, att många större företag, tack vare sin ställning som särskilt viktiga leverantörer av förnödenheter och materiel åt försvaret, i högre grad än som varit fallet med mindre företagsenheter lyckats åvägabringa uppskov eller anstånd för sin personal. Ett visst stöd åt detta påstående ger en granskning av arbetsmarknadskommissionens förenämnda utredning, i vad rör relationen mellan inkallade och sysselsatta vid mekaniska verkstäder. Vid sidan av den generella huvudundersökningen, vilken som redan sagts berör arbetsställen med minst 50 arbetare, har nämligen en speciell undersökning utförts beträffande personalläget vid mekaniska verkstäder med 10—49 anställda. Sistnämnda industrigrupp medgiver därför en direkt jämförelse i förevarande avseende. Man finner vid en sådan, att 1 Se Sysselsättningsförändringarna i industrien mellan åren 1989 och 1943; intagen i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del X (Sysselsättningsundersökningar). SOU 1945: 3 1 .

92 relationen mellan inkallade och sysselsatta (män plus kvinnor) vid mekaniska verkstäder med minst 50 arbetare utgör 17,8 °/o medan den vid dylika verkstäder i storleksklassen 11—49 arbetare uppgår till 20,0 %. Huruvida den här, beträffande en enstaka industrigrupp konstaterade olikheten i inkallelsehänseende mellan större och mindre företag är ett uttryck för en medveten inkallelsepolitik i enlighet med ovan anförda påstående och därför typisk för samtliga industrigrupper eller i varje fall för de speciellt rustningsbetonade branscherna, undandrager sig dock bedömande. Egendomligt nog uppvisar i storleksklasserna över 49 arbetare den mekaniska verkstadsgruppen, och jämväl hela huvudgruppen malmbrytning och metallindustri — vilken väl är att anse som den mest utpräglade rustningsindustrien — en mycket hög inkallelseprocent 1 i jämförelse med övriga industrigrenar, vilket sålunda icke tyder på att personalen vid större rustningsindustrier skulle ha skonats från militärtjänst i större utsträckning än andra arbetare. Den olika åldersfördelningen bland de skilda industrigrenarnas arbetarstam kan emellertid påverka jämförelsen. För huvudgruppen malmbrytning och metallindustri synes man ha att räkna med förhållandevis många arbetare i värnpliktsåldern. Detta torde bland annat höra samman med den starka expansionen av denna huvudgrupp. Alltnog. På basis av de iakttagna skiljaktigheterna mellan stora och små mekaniska verkstäder beträffande inkallelser kunna några bestämda slutsatser icke dragas i frågan, huruvida dessa skiljaktigheter äro genomgående för alla industrigrupper. Man får därför, i brist på tillförlitliga korrektiv och under framhållande av den ovisshet som vidlåder beräkningarna, vid kalkylering av det totala antalet inkallade industriarbetare åtnöja sig med att oförmedlat använda den ur arbetsmarknadskommissionens material framräknade inkallelseprocenten för storindustrien. För att erhålla största möjliga noggrannhet borde inkallelseprocenten egentligen angiva styrkeförhållandet mellan de inkallade och de manliga arbetarna. Med hänsyn till att uppgifter ännu saknas rörande könsfördelningen 2 hos den för år 1943 i kommerskollegii industristatistiska material redovisade arbetarpersonalen — å vilket material uppskattningen av de totala inkallelserna i detta sammanhang måste grundas — är man dock i detta fall nödsakad att beräkna inkallelseprocemten på basis av det blandade materialet. Beräkningarnas resultat kan emellertid endast obetydligt influeras av att de arbetstekniska förhållandena framtvinga ett sådant förfaringssätt. Ett brydsammare problem erbjuder den omständigheten att rapporterna rörande inkallelsernas omfattning i den större industrien hänföra sig till en bestämd tidpunkt, nämligen den 7 9 1943, medan däremot den officiella industristatistiken registrerar medelantalet sysselsatta under hela året (respektive verksamhetstiden). Alldenstund hållpunkter alltså saknas för att fastställa den totala sysselsättningen vid nyssnämnda tidpunkt och då det dessutom 1

Även om denna beräknas uteslutande på de manliga arbetarna. Preliminära uppgifter om totala antalet kvinnor i den egentliga industrien ha dock framlagts; jfr ovan. 2

93 för en fruktbärande totalanalys kräves en synkronisering av samtliga statistiska data, måste beräkningarna gälla inkallelsernas genomsnittliga höjd under år 1943. Eftersom beredskapsgraden av olika skäl kan förmodas ha varit jämförelsevis hög den 7o 1943, giver arbetsmarknadskommissionens undersökning med all sannolikhet ett något för högt utslag härutinnan, dels emedan antalet inkallade i så fall översteg medeltalet för året, och dels emedan vid stora inkallelser sysselsättningen säkerligen nedgår en aning under den vanliga nivån, till följd av att ersättare icke i samtliga fall anskaffas för inkallade arbetare. Berörda omständighet verkar följaktligen höjande på inkallelseprocenten, under det att vissa andra, i det föregående diskuterade faktorer ansetts verka i sänkande riktning. Felen komma därför att i viss mån — ehuru icke helt — neutralisera varandra. De inkallelsesiffror som framräknas ligga därför i överkant. Med utgångspunkt från vissa militära styrkebesked har man anledning antaga, att de ligga ca 25 °/o för högt. * För samtliga industrigrupper sedda som en enhet var enligt arbetsmarknadskommissionens huvudundersökning inkallelseprocenten, beräknad på antalet sysselsatta, 13,5. Kring detta genomsnittsvärde var spridningen stor. Bland huvudgrupperna uppvisade, märkligt nog, malmbrytning och metallindustri den högsta inkallelseprocenten, nämligen 17,0 °/o, vilket som ovan anförts delvis torde förklaras av åldersfördelningen. Inom huvudgruppen hade verkstadsindustrien drabbats svårast. Inkallelseprocenten var där 17,4 o/o.1 Även om hänsyn tages till det ringa inslaget av kvinnor i de dithörande industrierna, är den registrerade procenten, i betraktande av dessa industriers karaktär av viktiga krigsmaterielleverantörer, anmärkningsvärt hög. Om sagda förhållande icke är en ren tillfällighet, som utmärker år 1943, utan är uttryck för en bestående tendens, måste det obestridligen betecknas som ett olyckligt slumpens val, att just dessa industrier, vilkas arbetsmarknadsläge ur andra synpunkter finge anses vara labilt, också utsattes för risken att vid krigsberedskapens upphörande omhändertaga en oproportionerligt stor ström av återvändande värnpliktiga. — Lägsta inkallelseprocenten, 6,2 °/o, noteras för textil- och beklädnadsindustrien. Såväl beträffande denna som livsmedelsindustrien samt läder-, hår- och gummivaruindustrien beror det påfallande låga procenttalet på att personalen till stor del består av kvinnor. I förhållande till antalet manliga arbetare träffades rent av textil- och beklädnadsindustrien samt läder-, hår- och gummivaruindustrien av de flesta inkallelserna. De för varje huvudgrupp och dessutom för verkstadsindustrien uträknade procenttalen redovisas i tabell nr 12. 1 Enligt Statistisk undersökning rörande arbetskraften inom större järn- och verkstadsindustriföretag, som kunna befaras få minskad sysselsättning efter kriget; publicerad i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del X; SOU 1945: 31 (Sysselsättningsundersökningar) voro i mitten av juli 1944 omkring 15 % av metallindustriarbetarförbundets samtliga (män plus kvinnor) medlemmar inkallade till militärtjänst. Detta gör 17,6 % av antalet sysselsatta.

94 T a b e l l 12.

Genomsnittliga a n t a l e t till militärtjänst i n k a l l a d e i n d u s t r i a r b e t a r e , å r 1943. Approximativ beräkning.

Industrigren

Inkallelseprocent ( = antal inkallade i procent av antal sysselsatta män + kvinnor)

Inkallelseprocenten x antalet sysselsatta

Beräknat antal inkallade (föreg. kol. reducerad med omkring 25 %)

Hela industrien Malmbrytning och metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Pappers- och grafisk industri Livsmedelsindustri Textil- och beklädnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri, Kemisk-teknisk industri Kraft-, belysnings- och vattenverk...

13-5 17-0 14-6 14-8 12-9 9-5 6-2 10-8 11-5 13-5

80 900 41100 7 600 9 400 7 000 4 300 5 000 2 600 2 500 1400

60000 30 000 6()d0 7 000 5 000 3 000 4 000 2 000 2 000 1000

Verkstadsindustri Mekaniska verkstäder.

17-4 17-8

33 700 19 600

26 000 15 000

1 Huvudgruppen i fråga saknas i arbetsmarknadskommissionens undersökning. tionstal har här begagnats det för industrien i dess helhet gällande.

Som rela-

Appliceras nu de erhållna procenttalen för inkallelserna å sysselsättningssiffrorna för den totala industrien, erhålles såsom ett ungefärligt värde på det genomsnittliga totalantalet inkallade inom den egentliga industrien under år 1943 summan 80 900, vilken summa med hänsyn till den breda felmarginalen bör avrundas till 80 000. Mer än hälften av de uppskattade inkallelserna falla på huvudgruppen malmbrytning och metallindustri, varav på verkstadsindustrien ca 34 000. Övriga industrihuvudgrupper synas ha haft avsevärt färre inkallade. Med hänsyn till att här anförda beräkningar på basis av arbetsmarknadskommissionens material för den 7 9 1943 giva ett för högt resultat, torde siffrorna med utgångspunkt från förut omnämnda militära styrkebesked böra reduceras med, säg, 25 % . Man erhåller då för den totala industrien ca 60 000 inkallade, för verkstadsindustrien ca 26 000 o. s. v. Läget i detalj återges i tabell nr 12. Den här förebragta utredningen har givetvis blott begränsad giltighet. Under framställningens gång ha ett flertal reservationer gjorts angående resonemangets tillförlitlighet, vilket tvingar till allmän försiktighet, ifall slutsatser skola dragas av de framkomna resultaten. Särskilt må här understrykas, att de iakttagna variationerna i inkallelsehänseende mellan olika industrigrenar kunna vara helt tidsbestämda, i den meningen att de växla från år till år. Inkallelserna torde fram till årsskiftet 1944/45 i stort sett ha varit av sam-

95 ma omfattning som år 1943. Utvecklingen därefter faller utanför ramen fölanalysen i detta sammanhang, i enlighet med den begränsning av ämnet som inledningsvis gjorts. Sysselsättningsutvecklingen i lokalt hänseende. Det statistiska material som förebragts rörande den egentliga industriens sysselsättningsutveckling i lokalt hänseende är skäligen magert. För den egentliga industrien i dess helhet är statistiken framförd till och med år 1943, men den avser då blott l ä n e n . F r a m till och med nämnda år hade sysselsättningen jämlikt den officiella industristatistiken absolut sett stigit mest i Östergötlands län. ökningen i detta län torde framför allt få tillskrivas flygindustriens överväldigande uppgång. Län med livaktig torvindustri — Jönköpings, Kronobergs och Kristianstads län — visa en markerad absolut ökning av antalet sysselsatta industriarbetare. En tämligen kraftig absolut förskjutning i positiv riktning hade ägt rum i Stockholms stad. Vidare företer Västerbottens län (Boliden-industrierna) en betydande relativ sysselsättningsstegring. Tre län redovisa tillbakagång i antalet sysselsatta industriarbetare, nämligen Göteborgs och Bohus län, Västernorrlands län (sågverken och pappersmassefabrikerna) och Gotlands län. Göteborgs och Bohus län (stenindustrien) kännetecknas av betydligt minskad arbetstillgång under ifrågavarande tidsavsnitt. Förändringarna i detalj redovisas i tabell nr 13. Diagram nr 9 illustrerar förändringarna mellan år 1939 och 1942. De preliminära siffrorna för är 1943 ha framkommit först i tryckningsögonblicket, d. v. s. för sent för att hinna läggas till grund för ett diagram. Statens arbetsmarknadskommission har i sin tidigare i framställningen flera gånger omnämnda utredning av den större industriens arbetskraftsförhållanden ävenledes kartlagt förskjutningarna av sysselsättningsgraden inom länen. 1 I full överensstämmelse med denna utrednings allmänna resultat kan i fråga om den totala utvecklingen utläsas, att sysselsättningsnivån i den större industrien inom respektive län mestadels rört sig i nedåtgående riktning mellan år 1939 och år 1943. Höjd sysselsättningsnivå sedan 1939 rapporteras endast från Västerbottens, Östergötlands, Stockholms, Kristianstads och Kalmar län. Beträffande Norrbottens och Västernorrlands, Blekinge och Gotlands län registreras avsevärt minskad sysselsättning i den större industrien. Det bör vidare erinras om att Lönestatistisk årsbok innehåller indextal rörande sysselsättningsutvecklingen i de skilda länen fram till och med år 1943. Inom länen har vidare det på lönestatistiken grundade materialet beträffande sysselsättningen grupperats efter de med hänsyn till arbetarantalet viktigaste näringsgrenarna. Att döma av detta material domineras utvecklingen i de flesta län av uppgången inom malmbrytning och metallindustri. För Västerbottens län redovisar Lönestatistisk årsbok en tredubbling av an1

A. a. sid. 32.

96 T a b e l l 13. F ö r ä n d r i n g a r av a n t a l e t s y s s e l s a t t a i n d u s t r i a r b e t a r e , l ä n s v i s , m e l l a n å r 1939 o c h 19431.

Län

Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

Absolut förändring + = ökning - = minskning

Relativ förändring + = ökning • = minskning

3 500 2 900 700 1300 3 800 3 500 3 700 1100 100 100 3 600 2 000 400 3 300 2 400 2100 1100 300 2 500 900 800 800 300 1800 50

+ 6-1 + 13-6 + 6-9 + 6-2 + 11-7 + 13-8 4 35-3 + 6-6 - 5-4 + 1-2 + 23-6 + 3-6 + 4-6 - 6-0 + 5-6 + 13-4 + 5-2 + 1-1 + 11-6 + 3-5 + 3-0 - 4-4 + 8-3 + 23-6 + 0-5

1 Enligt den officiella industristatistiken. Beträffande år 1943 preliminära siffror i Kommersiella Meddelanden för oktober 1945.

talet sysselsatta arbetare i malmbrytning och metallindustri mellan 1939 och 1943. Vad angår länens arbetsmarknader som enheter betraktade, framträder i nämnda årsbok beträffande Västerbottens län en betydligt mera markerad sysselsättningsförändring än vad som redovisas i den officiella industristatistiken. Det gives vidare flera exempel på divergenser mellan lönestatistikens och den officiella industristatistikens sysselsättningsserier med avseende på utvecklingens huvudriktning i de olika länen. Anledningen härtill torde bland annat få sökas i materialets olikartade beskaffenhet. Det bör ihågkommas, att lönestatistiken övervägande rör sig med stora och medelstora företag, samt vidare, att förevarande serier äro bildade enligt den s. k. kedjemetoden. Detta senare borde emllertid ha medfört, att sysselsättningsökningen under kriget undervärderats, enär den ökning som står i samband med nystartade företag icke kommer med i de kedjeuppbyggda indextalen.

97 Diagram 9. Grafisk framställning av förskjutningar i antalet sysselsatta industriarbetare, länsvis, mellan år 1939 och år 1942. (Enligt den officiella industristatistiken..)

Abs. tal 25

20 - r

i- 5000

-

-3 000

10 2000

<- -: 1000

o —

•1000

-2000

•10 3 000

-4000

-20

-5000

-468529.

£

£

98 Det kan ha sitt intresse att betrakta Lönestatistisk årsboks indextal för ökningen av antalet sysselsatta arbetare i de skilda länen mellan 1938 och 1943. Indextalen för år 1943 med år 1938 som bas äro som följer: Stockholms stad 109 Göteborgs och Bohus län 95 Stockholms län 106 Älvsborgs län 98 Uppsala län 97 Skaraborgs län 106 Södermanlands län 104 Värmlands län 111 Östergötlands län 99 Örebro län 94 Jönköpings län 103 Västmanlands län 105 Kronobergs län 102 Kopparbergs län 105 Kalmar län 112 Gävleborgs län 94 Gotlands län 83 Västernorrlands län 89 Blekinge län 105 Jämtlands län 95 Kristianstads län 115 Västerbottens län 171 Malmöhus län 105 Norrbottens län 90 Hallands län 92 Någon fullständig k a r t l ä g g n i n g av sysselsättningens gestaltning u n d e r k r i g s å r e n å d e o l i k a o r t e r n a föreligger icke. Rent e r f a r e n h e t s m ä s s i g t t o r d e m a n h a a n l e d n i n g v ä n t a , att de s t ö r s t a o m v ä l v n i n g a r n a h ä r u t i n n a n s k e t t i s å d a n a s a m h ä l l e n d ä r u p p r u s t n i n g e n satt sin p r ä g e l p å den i n d u s t r i ella v e r k s a m h e t e n , s å s o m f r a m f ö r allt i L i n k ö p i n g o c h Karlskoga, m e n också p å s å d a n a p l a t s e r som Södertälje och T r o l l h ä t t a n . F a s t ä n i m i n d r e skala, h a t o r v i n d u s t r i e n s c e n t r a fått u p p l e v a g e n o m g r i p a n d e o m d a n i n g a r av syssels ä t t n i n g s f ö r h å l l a n d e n a . De k ä n n b a r a s t e reduktionerna, av sysselsätt ningen, återigen, torde h a f ö r e k o m m i t i m a s s a f a b r i k s - och s å g v e r k s d i s t r i k t e n .

b) S y s s e l s ä t t n i n g s u t s i k t e r n a

för de n ä r m a s t e

efterkrigsåren.

S å s o m b a k g r u n d till diskussionen av de f r a m t i d a s y s s e l s ä t t n i n g s u t s i k t e r n a m å h ä r inledningsvis ges en översiktlig s a m m a n f a t t n i n g av v a d som ( n a n f r a m k o m m i t a n g å e n d e det läge s o m n ä t t s efter loppet av de g å n g n a krigsåren. Utgångsläget. D e n bild av läget å d e n industriella a r b e t s m a r k n a d e n som den föregående a n a l y s e n f r a m m a n a t , visar inga s p å r av d j u p a r e o m v ä l v n i n g a r . Någon k a t a s t r o f a l ö v e r d i m e n s i o n e r i n g av p r o d u k t i o n s a p p a r a t e n i n o m f ö r e v a r a n d e sektion a v n ä r i n g s l i v e t synes icke h a f ö r e k o m m i t . H ä r p å tyder b l a n d a n n a t det f a k t u m att a n t a l e t sysselsatta i n d u s t r i a r b e t a r e blott stigit m e d 40 000 f r a m till och m e d å r 1944. Att d ö m a av tillgänglig investeringsstatistik h a v i d a r e i n v e s t e r i n g a r n a i i n d u s t r i e n e n d a s t obetydligt ö v e r s k r i d i t det n o r m a l a . Nya n l ä g g n i n g a r n a för e r s ä t t n i n g s p r o d u k t i o n h a till synes hållits i n o m m å t t l i g a g r ä n s e r . T i l l i k a m å e r i n r a s o m att a n t a l e t n y s t a r t a d e i n d u s t r i f ö r e t a g icke v a r i t osedvanligt stort u n d e r v e d e r b ö r a n d e lidsavsnitt. N y e m i s s i o n e r n a h a ej h e l l e r visat någon u p p g å n g u n d e r kriget.

99 Omställningen till krigshushållning har följaktligen i största utsträckning smidigt anpassats till den vid krigsutbrottet bestående stommen av företag. Den erforderliga ersättningsproduktionen har i allmänhet inlänkats i tillverkningsprogrammen för redan existerande driftsenheter. Endast i undantagsfall ha nya företag uppkommit i och för framställning av ersättningsprodukter (torv, ugnskol, tjära, skifferolja, cellull, koppar, bly och aluminium). Industriens grundläggande struktur har alltså bevarats oförändrad. Inom ramen för den oförändrade strukturen ha dock vissa förskjutningar inträtt i fråga om produktionens inriktning, och därigenom även beträffande sysselsättningens fördelning på olika industrigrenar. Sålunda har det av den beskurna importen betingade knapphetsläget beträffande råvaror och drivmedel kännbart hämmat produktionen inom en del industrigrupper och dymedelst föranlett nedskärning av sysselsättningen. Samtidigt ha pä andra håll, tack vare importens begränsning, vidgade arbetsmöjligheter yppats i samband med ersättningsproduktion och bortfall av utländsk konkurrens. Verkningarna på produktion och sysselsättning av utrikeshandelns hopkrympning under kriget inskränka sig ej till importsidan. Exportens andel i industriens sysselsättning har nedgått från omkring 1U till Vio. Bortfallet av sysselsättningsobjekt till följd av exportvolymens beskärning har kompenserats genom nya produktionsuppgifter i form av ersättningsproduktion och därav nödvändiggjorda omställningsinstallationer, men framför allt genom upprustningen. Denna, som under de första krigsåren förnämligast gynnade huvudgrupperna malmbrytning och metallindustri, träindustri, textil och beklädnadsindustri, läder-, hår- och gummivaruindustri samt kemiskteknisk industri (sprängämnen), var åren 1943 och 1944 i huvudsak koncentrerad till verkstadsindustrien, där år 1943 uppskattningsvis 50 000 arbetare voro sysselsatta med tillverkning av materiel för krigsmaktens behov. Helhetsbilden av läget ä industriens arbetsmarknad kompletteras av den i det föregående gjorda beräkningen att under de senare krigsåren till och med år 1944 i genomsnitt omkring 60 000 arbetare voro inkallade till militärtjänst, varav ca 26 000 från verkstadsindustrien. Som resultat av nu anförda förändringar var år 1943 — det år för vilket mera utförliga beräkningar gjorts — antalet sysselsatta arbetare något mindre än år 1939 i pappers- och grafiska industrien, textil- och beklädnadsindustrien, läder-, hår- och gummivaruindustrien och i träindustrien, medan mindre ökningar av arbetarantalet inträtt i den kemisk-tekniska industrien, i livsmedelsindustrien och vid kraft-, belysnings- och vattenverken. Något större uppgång uppvisade arbetarantalet i jord- och stenindustrien, men denna ökning var helt att hänföra till torvindustriens ansvällning. Den största ökningen sedan år 1939 — 33 000 arbetare — hade skett inom huvudgruppen malmbrytning och metallindustri, varav verkstadsindustrien svarade för hela 30 000, en ökning som är nästan lika stor som nettoökningen för samtliga industrigrupper tillsammantagna. I sistberörda som i andra avseenden ger verkstadsindustrien de största utslagen vid en mätning av de storheter som karakterisera sysselsättningssitua-

100 tionen under de senare krigsåren. Med 30 000 liera sysselsatta än år 1939, med 50 000 rustningsarbetare och med 26 000 inkallade måste den redan under normala förhållanden högeligen konjunkturkänsliga verkstadsindustrien ovedersägligen framstå såsom den industrisektor, vars sysselsättningssituation — frånsett torvindustriens — i utgångsläget lör omställningsprocessen syntes förete den största instabiliteten inför de påfrestningar som kunde förutses under omställningen till fredshushållning. Den härmed framhävda labila prägeln hos verkstadsindustriens uppnådda sysselsättningssituation är i viss mån oberoende av om nya sysselsättningsobjekt stå till buds i stället för dem som befarats tryta vid fredstidens ingång, ty själva omställningsprocessen med åtföljande rörelser på arbetsmarknaden måste under alla förhållanden antaga betydände proportioner inom ifrågavarande sektor. Då verkstadsindustrien med sina ca 200 000 arbetare representerar V:; av hela den egentliga industrien, finnas därför alla skäl att i förhanden va rande läge ägna dess fortsatta utveckling den största uppmärksamhet, ävensom att sörja lör en med hänsyn till sysselsättningens storleksordning och labilitetsgrad erforderlig arbetslöshetspolitisk beredskap. . i

Resonemanget i tidigare avsnitt har i huvudsak anknutit till det läge som uppnåtts år 1943. Den bild som därvid tecknats i syfte att tjäna till utgångspunkt vid bedömningen av sysselsättningsutsikterna för omställningsperioden, torde emellertid i stort sett giva en riktig belysning av situationen jämväl under år 1944. Hittills tillgängliga dala medgiva visserligen icke en preciserad jämförelse mellan år 1943 och är 1944, men många tecken tyda på alt förändringarna gentemot läget år 1943 icke varit långtgående. Tendensen i sysselsättningsutvecklingen synes ha varit svagt stigande. Socialstyrelsens sysselsättningsindex för den egentliga industrien (sept. 1 9 3 9 = 100), som i september 1943 stod i 92, hade i september 1944 höjts Lill 94. Oaktat rustningsproduktionen under år 1944 ytterligare minskals, synes verksamheten vid verkstäderna ha varit väl hävdad, delvis lack vare produktion pä lager. Den personella försvarsberedskapen, slutligen, torde under år 1944 ha legat på i stort sett samma nivå som under närmast föregående år. Överhuvud torde skillnaden mellan år 1943 och år 1944 icke vara särdeles stor i här relevanta avseenden. När därför av utredningstekniska skäl den mera fullständiga skildringen av läget år 1943 tages till utgångspunkt för diskussionen av sysselsättningsutsikterna under de närmaste efterkrigsåren, torde detta icke allvarligt rubba slutsatsernas hållbarhet. Allmänna synpunkter. Den centrala frågeställningen vid en analys av sysselsättningsulsiklerna i industrien under omställningstiden är — såvitt analysen är inställd på att vara ett led i efterkrigsplaneringen — uppenbarligen denna: Föreligger risk för ar-

L01 betslöshet bland industriarbetarna vid omställningen till fredshushållning, och i så fall, var, när och hur stor? Frågan om i vilket stadium av omställningsprocessen arbetslöshet kan befaras, har utförligt behandlats i kommissionens betänkande den 4 oktober 1944 angående investeringsavvägningen1 och kommer icke ytterligare att dryftas i detta sammanhang. Målet för den förevarande analysen är däremot att söka besvara de återstående frågorna. Närmast skola i delta avsnitt möjligheterna att besvara dessa frågor principiellt skärskådas. Samtidigt skola här framställas vissa allmänna synpunkter rörande arbetsmarknadens omställning. Det bör påpekas, att analysen lika litet här som beträffande övriga näringsgrenar sträcker sig fram till den efterkrigsdepression, vars annalkande anses hota, sedan återuppbyggnadsbehoven tillgodosetts. De inkallades absorbering. Vid konkretisering och generalisering av övergångstidens sysselsättningsproblem utkristalliserades på ett tidigt stadium såsom dess kärnpunkt spörsmålet, huruvida de inkallade industriarbetarna efter utryckningen från militärtjänstgöringen omedelbart komme att fullständigt absorberas under samtidigt bibehållande av sysselsättningen för den i omställningsprocessens begynnelseögonblick arbetande personalen. EU jakande svar härpå skulle för industrien, sedd som en enhet, innebära en produktionsökning i jämförelse med läget närmast före försvarsberedskapens upphörande på minst 13.5 % ; detta med utgångspunkt från den år 1943 observerade inkallelsefrekvensen. Med tanke på att ersättarna till de inkallade merendels torde prestera en mindre effektiv arbetsinsats än den ordinarie arbetskraften, finge man rentav räkna med en större produktionsökning än den angivna. Sedermera har försvarsberedskapen emellertid avvecklats och de inkallade utan större friktioner inplacerats i industrien. Absorberingen av de inkallade torde ha underlättals av den genom metallkonflikten under första halvåret 1945 uppdämda efterfrågan på verkstadsindustriens produkter. Det är ännu för tidigt att döma, hur läget i fortsättningen gestaltar sig. Arbetskraftens

överflyttning.

Det torde icke kunna anses vara riktigt, att i förevarande sammanhang betrakta industrien som en enhet. Av många skäl existerar det icke en enda, allmän arbetsmarknad för industriarbetare. Arbetskraften är icke homogen, utan uppvisar stora skiljaktigheter i yrkesmässiga och andra hänseenden. En utpräglad yrkestillhörighet och platsbundenhet råder, varigenom rörligheten inskränkes. Det må härvid hänvisas till kommissionens betänkande den 29 juni 1945 angående vissa arbetsmarknadsfrågor2 där hithörande problem utförligt diskuteras. I detta sammanhang räcker det med att konstatera, att den industriella arbetsmarknaden på grund av arbetskraftens bristande rör1

Intaget i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del VII. SOU 1944: 57. Se speciellt sid. 80—82 och 103—107. 2 Intaget i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del XI. SOU 1945: 36.

102 lighet splittras i ett antal mer eller mindre skarpt avgränsade delmarknader, varemellan överflyttningar icke automatiskt komma till stånd, åtminstone icke i större omfattning. Om det därför vid en prövning av sysselsättningsutsikterna för omställningsperioden bedömes, att överskott på arbetskraft kommer att förefinnas på vissa håll inom industrien, medan brist förutses råda på andra håll, är det icke utan vidare berättigat att saidera överskott och brister och koncentrera huvudintresset till den kalkylerade nettoförändringen. Man får i detta fall i allt väsentligt stanna vid analyser av respektive delmarknader. Därvid få de sektioner där brist på arbetskraft förväntas uppkomma betraktas som arbetsreserver, dit arbetskraft från andra områden kan dirigeras genom lämpligt inriktade arbetslöshetspolitiska åtgärder, såsom omskolning, fiyttningshjälp o. dyl. Endast i undantagsfall, såsom i fråga om sysselsättningsmässigt sett angränsande delmarknader, torde spontana överflyttningar kunna påräknas. Självfallet får det nu förda resonemanget icke drivas för långt. Särskilt den yngre arbetskraften uppvisar en lägre grad av bundenhet än (ivriga arbetskraftskategorier. Vidare äro en hel del yrken genomgående yrken. d. v. s. förekomma inom flera industrigrenar. Kravet på speciell fackutbildning eller branschvana varierar dessutom från industrigren till industrigren. Uppenbart är likväl — för att taga ett ytterlighetsfall — att det vore fåfängt att vid en siffermässig skildring av den framtida sysselsättningssituationen saidera ett förväntat överskott på arbetare i verkstadsindustrien — som sysselsätter huvudsakligen manlig arbetskraft och en förväntad brist i textilindustrien med övervägande kvinnlig arbetskraft. Ett dylikt förfarande skulle undanskymma väsentliga realiteter. Rent allmänt gäller beträffande förhandenvarande undersökning med dess syftemål att klarlägga, huruvida arbetslöshet kan väntas uppkomma och kräva arbetslöshetspolitiska ingripanden i samband med omställningen till fredshushållning att lika litet som hänsyn läges till sysselsättningseffekten hos i övergångstiden eventuellt behövliga offentliga arbeten, lika litet bör hänsyn tagas till sådana potentiella sysselsättningsreserver i den egentliga industrien som först efter myndigheternas tillskyndelse — exempelvis genom statligt stöd åt avsättningen av varaktiga konsumtionsvaror 1 kunna väntas bliva tagna i anspråk. Övriga utbudsförändringar

vid övergången till

fredshushållning.

Hittills har förutsatts, att inga andra förändringar inträda på utbudssidan än vad som betingas av att utbudet ökas med de förut inkallades antal. I själva verket kunna dock vissa andra utbudsförändringar länkas äga rum. Dessa kunna förlöpa i inbördes motsatta riktningar, i utbudshöjande eller -sänkande riktning. Det får sålunda ihågkommas, att inom en given folkmängd i de produktiva åldrarna utbudet icke nödvändigtvis behöver vara 1

Jfr Belänkande den 2 mars 1945 angående vissa åtgärder för att under en depressionstid stimulera avsättningen av varaktiga konsumtionsvaror; intaget i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del VIII. SOU 1945: 11.

103 konstant. Ett visst mått av elasticilet i ett eller annat avseende förefinnes alltid hos utbudet, och detta torde vara av relevans även för övergångstidens arbetsmarknad. För det första torde f. d. yrkesutövare (pensionerade och andra) vilka under kriget fått rycka in för att fylla uppkomna luckor, snarast vid återgången till mera normala förhållanden frivilligt draga sig tillbaka. Enahanda torde vara förhållandet med sådan kvinnlig arbetskraft — företrädesvis gifta kvinnor — som under kriget tillfälligt tagit arbete i industrien. Det måste likväl härvidlag endast röra sig om ett mindre antal. För det andra kan förväntas en extra stor avgång av överåriga bland den ordinarie arbetarstammen, i det att under kriget äldre arbetare på grund av personalbrist fått kvarstanna på sina poster över den sedvanliga avgångsåldern. Dessa torde vid första tecken till överflöd på arbetskraft få lämna sina anställningar och komma väl sedan icke att belasta arbetsmarknaden. I någon mån synes, för det tredje, flyktingarnas försvinnande på sina håll, exempelvis inom textilindustrien, innebära en reducering av industriens arbetarstam. 1 För det fjärde kan det ske en äterströmning eller utströmning till andra näringsgrenar. Det torde emellertid vara mest sannolikt att en sådan bortströmning kommer att uppvägas av ett tillskott från övriga verksamhetsfält. Att med bestämdhet uttala sig om den tänkbara nettoeffekten på den korta sikt som här är aktuell torde dock vara ogörligt. Däremot får det beaktas, att den kvinnliga arbetskraft som under kriget lämnat industriarbetet och övergått till göromål i det egna hushållet, åter kan komma att ge sig tillkänna pä den industriella arbetsmarknaden. Överhuvud taget finnes i hemmen en betydande latent reserv av kvinnlig arbetskraft, vilken intermittent uppträder ä arbetsmarknaden och konkurrerar med övriga arbetstagare om arbetstillfällena. Huruvida ifrågavarande arbetskraft under omställningsperioden kommer att förbliva en dold reserv eller ge sig tillkänna i öppet utbud, blir främst beroende på det allmänna konjunktur- och inkomstläget. Därvid torde sambandet vara sådant, att utbudet från den här betraktade gruppen arbeterskor väsentligt ökas i händelse av en allmän omställningsarbetslöshet. Därigenom skulle arbetsmarknaden ytterligare belastas vid den olämpligaste tidpunkten. Till sist bör här erinras om att man vid denna överblick av arbetsmarknadsläget icke behöver räkna med någon tillväxt i de arbetsföra åldrarna. Såsom påvisats i första avdelningen av denna framställning, kan det nämligen beräknas, att den produktiva befolkningens numerär praktiskt taget förblir oförändrad under de närmaste åren. Nominell arbetslöshet

eller

arbetstidsförkortning.

I den mån konjunkturerna under omställningsperioden eller någon fas därav icke skulle tillåta en produktionsutvidgning av den storleksordning som kräves för full sysselsättning av industriens, genom de inkallades återkomst ansvällda arbetskraft, sedan denna delvis reducerats genom avgång av ovan 1 Härmed är icke sagt, att samtliga flyktingar komma att strömma bort från den svenska arbetsmarknaden.

104 berörda anledningar, måste tydligen permitteringar eller avskedanden tillgripas. En viss buffert finnes dock i så måtto, att temporär arbetstidsförkortning kan införas. Härutinnan finnes desslikes i innevarande utgångsläge en viss sysselsättningsmarginal, i det att på sina håll övertidsarbete förekommit under kriget till följd av personalbrist samt strävan att under rådande knapphetsläge till det yttersta utnyttja produktionsanläggningarnas kapacitet. Sysselsättningsnedgången behöver följaktligen icke alltid ge sig tillkänna såsom öppen arbetslöshet. Särskilt utsatta

kategorier.

Vanligen torde dock arbetsbrist utlösa arbetslöshet. Därvid komma enligt hävdvunnen praxis i första hand d e s e n a s t a n s t ä l l d a inom varje företag att drabbas. Det ligger därför vikt uppå att man vid en efterkrigsplanering på detta fält speciellt studerar ifrågavarande kategorier och inriktar åtgärderna efter vad som bäst kan motverka arbetslöshet hos denna typ av arbetstagare. Ehuru många av dem som anställts under kriget hunnit förvärva en viss yrkesskicklighet genom sitt arbete, och andra redan vid anställningen varil utlärda, får man räkna med att huvudparten av de på senare år anställda sakna grundlig yrkesutbildning, och alltså äro att hänföra till kategorien o k v a l i f i c e r a d arbetskraft. Särskilt måste detta gälla den arbetskraft som kommit från andra näringsgrenar. Har denna relativt oskolade arbetskraft väl blivit arbetslös, är dess ställning i konkurrensen om nya arbetsmöjligheter förhållandevis svag. Återgång till förutvarande näringsgrenar eller industriyrken torde i de flesta fall vara utesluten, 1 dels av psykologiska skäl, dels på grund av att den gamla yrkestillhörigheten ofta gått förlorad. Här erbjuder sig ett stort utbildnings- och omskolningsproblem. Det vore emellertid felaktigt utgå ifrån att omställningsarbetslöshef blott skulle kunna hemsöka den okvalificerade arbetskraften. Riskerna för även högt kvalificerade yrkesarbetare fä icke negligeras. Självfallet kunna både driftsinskränkningar och driftsomläggningar gå ut över den kvalificerade arbetskraften. Nedlägges exempelvis tillverkningen av en viss vara, i vars framställning ingår en speciell, uteslutande härvid använd procedur, måste s p e c i a l a r b e i a r e med arbetsfunktionerna snävt begränsade till ifrågavarande procedur, råka i en svårbemästrad arbetslöshetssituation. En långt driven specialisering kan ur denna synvinkel vara en nackdel för yrkesarbetaren, allra helst om denne genom att strängt hålla fast vid sin inriktning på vissa speciella funktioner begränsar urvalet av arbetstillfällen för sig. Närmast torde här antydda förhållanden vara tillfinnandes inom rustningsindustrien, försvarsväsendets egna fabriker icke att förglömma. Då arbetsmarknadskommissionens utredning ger vid handen, alt de k v i n n 1 i g a kvarstående nyanställda arbetarna procentuellt sett äro talrikare än de manliga, är del möjligt att de förra drabbas hårdare av en even1

Undantag härifrån utgöra de arbetare som under kriget sysselsatts i mera säsongbetonade verksamhetsgrenar, där hanteringens karaktär av tillfällig bisyssla klart framträtt. Del mest iögonenfallande exemplet härvidlag utgör torvindustrien.

105 luell o m s t ä l l n i n g s a r b e l s l ö s h e t . H ä r v i d l a g spela emellertid en r a d olika faktorer in, vilka v ä x l a från arbetsställe till arbetsställe, varför m a n icke k a n fälla ett generellt o m d ö m e . N å g o n s ä r s k i l t m a r k e r a d u n g d o m s a r b e t s 1 ö s b e t synes icke v a r a att emotse. E t t skäl som talar m o t stor u n g d o m s a r b e t s l ö s h e t är, att de n y a årskullar som inträda på arbetsmarknaden under den h ä r betraktade perioden k o m m a att bliva allt fåtaligare. R e d a n före kriget r å d d e p å m å n g a h å l l brist p å y n g r e a r b e t s k r a f t . Läget får dock å a n d r a s i d a n icke b e d ö m a s alltför ljust. D e y n g r e å r s k l a s s e r n a ä r o t a l r i k t f ö r e t r ä d d a b l a n d de senast a n s t ä l l d a å d e olika a r b e t s p l a t s e r n a och k o m m a väl d ä r f ö r att bliva b l a n d de första som entledigas. I den m å n u n g d o m a r n a ä r o okvalificerade och d e s s u t o m över lärl i n g s å l d e r n k u n n a de visa sig v a r a synnerligen s v å r p l a c e r a d e .

B e d ö m n i n g av sysselsättningsnivån under den närmaste efterkrigstiden. Svaret på frågan huruvida risk föreligger för uppkomsten av arbetslöshet i efterkrigsskedet, och, i så fall, var arbetslöshet kan väntas uppstå, och hur stor omfattning densamma kan tänkas få, ger sig delvis självt efter den föregående kartläggningen, men i övrigt måste svaret grundas på ett skådande framåt i tiden, på förutsägelser och antaganden rörande mer eller mindre okända data. En dylik prognos rörande den framtida sysselsättningen måste under alla förhållanden få ett tämligen villkorligt värde, den må vara grundad på en aldrig så noggrann kännedom om passerad utveckling och framåtpekande trendlinjer, om strukturförhållanden och utgångsläge. Detta främst, emedan prognosen måste bindas vid specifika förutsättningar för att överhuvud taget få ett preciserat innehåll. Eftersom otaliga kombinationer av plausibla förutsättningar existera, måste varje enstaka försök att uppställa en prognos snarast få karaktären av ett realistiskt räkneexempel. Såsom ett dylikt räkneexempel må efterföljande uppskattningar betraktas. De senaste månadernas snabba skeende har visserligen i olika avseenden inaktualiserat de gjorda uppskattningarna, men dessa torde icke desto mindre ha ett visst värde, om man vill begrunda omställningsprocessens proportioner. En någorlunda preciserad bedömning av den framtida sysselsättningsnivån är rent praktiskt förenad med stora vanskligheter. Det gäller i förevarande sammanhang att komma fram till entydiga och kvantitativt bestämbara uttryck för det framtida sysselsättningsläget i vederbörande industrigrenar, så att jämförelse kan ske med utgångsläget, varmed i detta fall förstås läget vid omställningsperiodens början. Trots att premisserna utformas så till den grad detaljerat, att de högeligen inskränka slutresultatets giltighet, är likväl det framtida läget många gånger svårt att urskilja bland det myller av skiftande och motstridiga tendenser som kan skönjas. Det visar sig oftast vara hart när ogörligt att med någon högre grad av tillförlitlighet åstadkomma en d i r e k t , numerisk beräkning av de framtida sysselsättningsutsikterna. Ett i n d i r e k t förfaringssätt måste i stället mestadels tillgripas. Framtidsbedömningen får inrikta sig på att ungefärligt angiva den kommande sysselsättningsnivåns motsvarighet bland de gångna årens genomsnittslägen, exempelvis angiva att sysselsättningen under de närmaste åren förmenas bliva densamma som det sista fredsårets. Eftersom de gångna årens sysselsättning är känd, kan härigenom ett numeriskt mått erhållas på sysselsättningsnivån under det relevanta efterkrigsavsnittet. Det måste dock bliva fråga om en synnerligen grov approximation. Ibland kan det emellertid stöta på svårigheter att ens göra bedömningen så nyanserad, alt efterkrigstidens sysselsättning på antytt vis kan sättas i relation

106 till något förkrigsår. Här skall dock i görligaste mån eftersträvas att uttrycka varje industrihuvudgrupps sysselsättningsnivå i efterkrigsläget medelst angivande av jämförligt förkrigsår. Till grund härför komma att läggas de undersökningar av sysselsättningsutsikterna för de närmaste efterkrigsåren som verkställts av industriens utredningsinstitut. 1 Industriens

utredningsinstituts

utredning;

premisserna.

Industriens utredningsinstitut utförde sin undersökning hösten 1943. Den avser utvecklingsmöjligheterna inom respektive branscher under en tidrymd av två år efter ett vapenstillestånd i Europa. Vapenstilleståndet antogs inträda omkring årsskiftet 1943/44, i enlighet varmed de båda efterkrigsåren antogos infalla under åren 1944 och 1945. Härutinnan har alltså inträtt en avsevärd tidsförskjutning. I och för sig torde emellertid icke tidsperspektivets förskjutning i avgörande mån ha inkräktat på resultatets giltighet. Dettas giltighet är så mycket mer beroende av att de övriga förutsättningar uppfyllas, varpå ulredningsrcsullatet vilar. Förutsättningarna ha, betonar industriens utredningsinstitut, i vissa avseenden medvetet utformats på ett sätt som avviker från den utveckling som ansetts mest sannolik. I vissa fall ha relativt optimistiska alternativ valts, och vissa problem ha medvetet ställts utanför diskussionen. Sålunda antages, att utrikeshandeln kommer igång relativt snart efter vapenstilleståndet, med undantag för varuutbytet med »fjärran östern*. Återuppbyggnadsarbetet på kontinenten antages likaledes komma att igångsättas i det närmaste omedelbart efter vapenstilleståndet och föranleda stark efterfrågan på varor för hithörande ändamål. Tonnagetillgången förutsattes icke lägga hinder i vägen för utrikeshandelns expansion. Ej heller räknas med någon försämring av exportindustriens kostnadsnivå i förhållande till utlandets. Det förutsattes vidare, att råvaror och drivmedel skola kunna importeras i erforderlig utsträckning samt att försörjningen med fossilt bränsle bibehålles vid 1943 års nivå. Inom landet beräknas upprustningen bliva genomförd i enlighet med 1942 års femårsplan. Byggnads- och anläggningsverksamhelens sammanlagda volym antages komma att stiga upp emot förkrigstidens nivå. Penningpolitiken antages bliva inriktad på ett undvikande av en långt gående deflationsprocess av samma typ som åren 1920—21. Därjämte utgår man i utredningen från att inkomstvolymen upprättbålles på 1943 års nivå. Det är som synes ett mycket gynnsamt konjunkturläge, vari omställningen anlages utspela sig. Innebörden av det ovan refererade komplexet av premisser är helt enkelt den, att de primärt konjunkturbestämmande faktorerna i svenskt näringsliv — exporten och investeringsaktiviteten — antagits närma sig förkrigsnivån. För exportindustriens del måste de uppställda förutsättningarna anses innebära, att det fulla utnyttjandet av produktionskapaciteten endast beror på konkurrensen å de utländska marknaderna samt på hastigheten i den erforderliga omställningsprocessen. Förutsättningen att inkomstvolymen i huvudsak förblir oförändrad, är liktydig med att hemmamarknadsindustriens avsättningsmöjligheter praktiskt taget upprätthållas vid nu uppnådd nivå. De slutsatser som med de anförda premisserna som utgångspunkt dragas angående den framtida sysselsättningen måste därför anses vara uttryck för hur det i lyckligaste fall kan gå, och kalkyler som på grundval av ifrågavarande utredningsresultat göras rörande arbetslöshetens omfattning få anses giva minimisiffror. En försämring, jämfört med premisserna, av det allmän-ekonomiska underlaget för omställningsprocessen kommer i samma mån att försämra sysselsättningsmöjligheterna. Måhända kan det tyckas, som ett tillvägagångssätt som detta vore att trolla bort problemet. Förfaringssättet i fråga förringar 1 Industriens sysselsättning under åren närmast efter kriget; tryckt i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del I. SOU 1944: 7.

107 ju sysselsättningsproblemets svårighetsgrad och ger fördenskull ett bedrägligt sken å detsamma. 1 själva verket innebär emellertid det tillämpade förfaringssättet, att den egentliga omställningsarbetslösheten vid analysen avskärmas från konjunkturoch strukturarbetslösheten. Ett dylikt sätt att angripa det föreliggande problemet torde vara berättigat, såvida man blott hela tiden håller fast vid att de arbetslösbetssiffror som framräknas ur materialet icke utgöra mått på arbetslöshetens totala omfattning under omställningsperioden. Den framtida sgsselsättningsnivån i av industriens utredningsinstitut undersökta branscher. På grundval av nu granskade premisser har industriens utredningsinstitut, under medverkan från vederbörande branscher och i vissa fall även med hjälp av insamlade enquétesvar från enskilda företagare, sökt komma fram till en uppfattning om läget under de närmaste två efterkrigsåren. Huvudresultaten redovisas icke i samtliga fall i form av exakta prognoser, men med ledning av i texten förebragta uppskattningar och sakuppgifter är det dock möjligt att ikläda utredningsresultatet en, låt vara mycket grovt tillyxad, tabellarisk skepnad. Denna skalle då te sig på följande sätt: Genomsnittlig sysselsättningsnivå u n d e r de två n ä r m a s t e efterkrigsåren, prognos. = 1943 års sysselsättning Gruvor 1943 Järnindustri Verkstadsindustri = 1943 Sågverk och hyvlerier = 1939 Pappersmassefabriker = 1939 Pappersbruk och pappfabriker = 1939 Textilindustri = l939 » » Läder och skoindustri = 1937—38 » Kemisk-teknisk industri = I943 Tablån visar, att sysselsättningen närmas till förkrigsnivån på de fält där den under kriget tvingats ned på grund av beskurna exportmöjligheter eller utebliven råvarutillförsel. Detta ligger ju redan implicit inneslutet i premisserna, och framstår väl som ganska antagligt även efter helt allmänna överväganden. Viktigare är då, att man ansett sig kunna räkna med att under angivna förutsättningar sysselsättningen i den tunga industrien bibehålles vid den under kriget uppnådda nivån. Sgsselsättningsnivån i icke undersökta branscher. Industriens utredningsinstitut har ej utrett samtliga branscher. För det första ho utelämnats hela huvudgrupperna jord- och stenindustri, livsmedelsindustri, kraft-, belysnings- och vattenverk. För det andra saknas vissa industrigrupper inom i övrig! undersökta huvudgrupper, varibland må nämnas snickeri- och möbelindustrien, den grafiska industrien o. d., gummivaruindustrien. 1 syfte att ernå en komplett kartläggning av den annalkande sysselsättningssituationen må bär utsikterna för de icke särskilt undersökta branscherna i korthet beröras. J o r d - o c h s t e n i n d u s t r i e n har, som ovan på flera ställen framgått, starkt expanderat under kriget till följd av torvindustriens frammarsch. Denna har varit helt betingad av krigsårens exceptionella bränslesituation, och det har redan tidigare i denna framställning påpekats, att sysselsättningsökningen måste anses vara helt temporär och att en återgång till förkrigsnivån framstår såsom den enda tänkbara utvecklingslinjen. 1 Eventuellt komma vissa övernormala sysselsättningsmöjligheter 1 Jfr. Skogsbrukets arbetskrafts förhållanden; undersökning utförd av statens arbetsmarknadskommission. Intagen i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del VI. SOU 1944: 36 (s. 129).

108 att bestå vid torvindustrien under del förslå omställningsåret. — Tillbakagång torde även i viss mån komma att känneteckna kolgruvorna och gruppen annan jordoch stenindustri (bl. a. skifferoljeverken). Fluktuationerna i andra riktningen torde icke i väsentlig grad motväga nedgången. Man synes förty skäligen kunna räkna med en sysselsättning på 1939 års nivå inom huvudgruppen jord- och stenindustri under de närmaste efterkrigsåren. L i v s m e d e l s i n d u s t r i e n , vilken som känt bör till de mindre konjunkturkänsliga industrierna, brukar blolt förete små fluktuationer i sysselsättningen. Så även under kriget. Från år 1939 till år 1943 ökades antalet sysselsatta arbetare endast med 855 man, d. v. s. med 1,9 %>. Detta procenttal utgör det lägsta av alla huvudgruppernas. Bagerier, slakterier och kvarnar ha visserligen under kriget fått uppleva en oproportionerligt stark uppgång, gentemot vilken en reaktion icke synes utesluten, men å andra sidan ha en hel del grupper inom livsmedelsindustrien fåll sin råvarutillförsel från utlandet avskuren eller av andra skäl tvungits att begränsa driften. Bland dessa märkas bryggerier och mallfabriker, tobaksfabriker, sprit- och och jästfabriker, margarinindustri, vatten- och läskedrycksfabriker. Såsom en fullt realistisk arbetshypotes vid de följande beräkningarna torde sysselsättningsvolymen inom livsmedelsindustrien under de närmaste efterkrigsåren kunna antagas förbliva densamma som år 1943. Sysselsättningsökningen vid k r a f t-, b e 1 y s n i n g s- o c h v a t t é n v e r k e n under kriget står till största delen i samband med vattenfallens utbyggnad. Det ligger i sakens natur att ifrågavarande ökning blir bestående. Vid förevarande beräkningar kan sysselsättningsnivån alltså tryggt sättas = 1943 års nivå. Vad beträffar den av industriens utredningsinstitut icke undersökta sektorn av huvudgruppen träindustri —vilken domineras av s n i c k e r i - o c h m ö b e 1 f a b r ik e r — synes man böra räkna med alt byggnadsverksamhetens utvidgning och utrikeshandelns återupptagande bringar upp sysselsättningen till 1939 års nivå, d. v. s. till samma höjd som vid sågverken och hyvlerierna. Vid den g r a f i s k a i n d u s t r i e n o. d. bar sysselsättningen under kriget fram t. o. m. 1943 stigit med 1 136 personer. Stegringen är i huvudsak hänförlig till grupperna papp- och pappersvaruindustri och bok-, accidens- och tidningstryckerier. Beträffande den förra gruppen synes anledningen till den ökade sysselsättningen vara ökad användning av papp- och pappersemballage som ersättning fölglas- och plåtemballage, varpå knapphet rått under kriget. Huruvida man här har att göra med en strukturell förändring låter sig icke med bestämdhet avgöra. Sak samma gäller tryckeriernas expansion. Vid nedanstående kalkyler bar räknats rrted 1939 års sysselsättningsnivå för den grafiska industriens vidkommande. Beträffande g u m m i v a r u i n d u s t r i e n synas samma skäl som i fråga om sko- och läderindustrien föreligga för en uppgång till 1937—38 års nivå. Härvid förutsattes att naturgummi i erforderlig mån kan ersättas av konstgummi, eftersom enligt de grundläggande premisserna handeln på »fjärran Östern» ligger nere. Härmedelst gjorda ansatser till att komplettera den av industriens utredningsinstitut verkställda utredningen äro av uppenbara skäl ytterst formella och schematiska. Även om felbedömningar skulle vidlåda de framkomna resultaten, äventyras emellertid icke härigenom analysen i dess helhet, enär ifrågavarande frihandskonstruktioner hänföra sig till sådana områden som äro av sekundär betydelse ur sysselsättningssynpunkt. Huvudgruppernas framtida sgsselsättningsnivå (sammanfattning). Genom sammanställning av industriens utredningsinstituts utredningsresultat med här senast gjorda bedömning erhålles en fullständig översikt över sysselsättningsutsikterna inom industrihuvudgrupperna:

109 Genomsnittliga sysselsättningsnivån i respektive industrihuvudgrupper de två första efterkrigsåren, prognos. Malmbrytning och metallindustri = 1943 års sysselsättning Jord- och stenindustri = 1939 » > Träindustri = 1939 Pappers- och grafisk industri = 1939 > > Livsmedelsindustri = 1943 » textil- och beklädnadsindustri = 1939 » Läder-, hår- och gummivaruindustri -— 1937—38 > Kemisk-teknisk industri — 1943 » Kraft-, belysnings- och vattenverk = 1943 » » 1 nästföljande avsnitt skola sysselsättningsmöjligheterna enligt ovanstående prognos konfronteras med det förväntade behovet av arbetstillfällen (svarande mot summan av antalet sysselsatta och antalet inkallade arbetare närmast före omställningen), med det syftet för ögonen att utröna omställningsarbetslöshetens omfattning och branschlokalisering. Kvantitativ uppskattning av

arbetskraftsöverskottet.

Analysen har nu nått därhän, att en uppskattning av arbetskraftsöverskottet inom den egentliga industrien kan försökas. Det gäller därvid att jämföra utbud och efterfrågan på arbetskraft under de givna betingelserna. Med ledning av ovan relaterade bedömning av den genomsnittliga sysselsättningsnivån under de två första efterkrigsåren kan den kommande efterfrågan på arbetskraft tillnärmelsevis beräknas. Det utbud, som kan emotses under samma tid, erhålles ur uppgifterna angående antalet sysselsatta samt inkallade arbetare i utgångsläget, d. v. s. vid tiden omedelbart före omställningen. Av utredningstekniska skäl är man i förevarande samband nödsakad att välja år 1943 som utgångsläge. Detta torde i vissa avseenden göra bilden något mörkare än vad som betingas av därefter inträdda förändringar i de faktorer som bestämma sysselsättningssituationen. Det sammanlagda överskottet på arbetskraft kan, som framgår av tabell 14, skattas till omkring 60 000 man. Såsom man på grund av olika indikationer kunnat förmoda, koncentreras överskottet till huvudgruppen malmbrytning och metallindustri, där 30 000 eller hälften av samtliga vid ifrågavarande tidpunkt överflödiga arbetare återfinnas. På tal härom bör nämnas, att antalet arbetare som beräknas behöva friställas i verkstadsindustrien kan uppskattas till drygt 25 000. Särskilt stort överskott skulle enligt här ifrågavarande uppskattningar framträda i den tyngre maskinindustrien, vilkens goda avsättningsmöjligheter med därav följande kraftiga sysselsättningsökning under de tillryggalagda krigsåren i hög grad betingats av stora militära beställningar. Stort överskott torde vidare efter allt att döma uppstå inom jord- och stenindustrien, beträffande vilken kalkylen uppvisar den högsta överskottsprocenten. Det är här främst torvindustriens emotsedda tillbakagång som framträder. Rent sysselsättningspolitiskt utgöra emellertid torvindustriens dystra framtidsutsikter icke ett lika allvarligt memento som det beräknade arbetskraftsöverskottet för verkstadsindustrien, emedan torvhanteringen till stor del haft karaktären av en till jordbruket och skogsbruket knuten bisyssla. Vad därefter angår textilindustrien kan det måhända te sig överraskande, att det för denna industrigren vid beräkningarna framkommer ett överskott på arbetskraft i efterkrigsskedet. Hithörande branscher ha ju under kriget lidit av en besvärande personalbrist. Sålunda skulle i slutet på år 1944 utöver den dåvarande personalen ytterligare 7 000 arbetare ha kunnat sysselsättas, och vid enstaka tillfällen har den rapporterade personalbristen belöpt sig till 10 000 arbetare. Det gynnsamma sysselsättningsläget

110 Tabell 14. Uppskattat genomsnittligt arbetskraftsöverskott de två första efterkrigsåren, industrihuvudgruppvis. (Sysselsättningssituationen i utgångsläget = 1943 års). Siffrorna avrundade till jämna tusental.

Industrihuvudgrupp

Malmbrytning ocb metallindustri... Jord- oeb stenindu-

Antalet Antalet inkallade sysselsatta arbetare; arbetare; genomgenomsnitt för snitt för år 1943 år 1943

Beräknat Beräknad Beräknat utbud av efterfrågan på överskott på Överarbetskraft arbetskraft arbetskraft under de två under de två under de två skottet i % första efterförsta efterförsta efter- av antalet svsselsatta krigsåren; krigsåren ; krigsåren; år 1913 genomsnittl. genomsnittl. genomsnittl. antal arbetare antal arbetare antal arbetare

30 000

242 000

272 000

242 000

30 000

12 %

6 000 7 000

52 000 63 000

ÖS 000 70 000

41000 66 000

17 000 4 000

38 % 6%

5 000 3 000

54 000 45 000

59 000 48 000

60 000 45 000

[l-1000] 3 000

[l-2%]

4 000

85 000

84 000

J 000

1 %

2 000

24 000

28 000

25 0C0

4%

2 000

23 000

2 000

10%

1000 60000

10 000 592 000

11000 652000

10 000 594 000

1000 5SOO0

10% 10%

Pappers ocb grafisk Livsmedelsindustri. Textil- och beklädnadsindustri . . . . Läder-, hår- och gummivaruinduKemisk-teknisk

in-

Kraft-, belysningsoch vattenverk.. Hela industrien 1

~%

D. v. s. underskc)tt å ca 1 0 00 man, re? p. 2%.

för textilindustriens arbetskraft har emellertid betingats av importspärren. 1 och med dennas hävande blir textilindustriens sysselsättningsläge ett annat. 1 fråga om den kemisk-lekniska industrien bör anmärkas, att full hänsyn icke synes ha tagits till den sannolika tillbakagången vid de till huvudgruppen hörande Ugnskolnings- och trädesUllationsverken. Den höga överskottsprocenten för kraft-, belysnings- och vattenverk är icke att fästa större avseende vid, enär den framkommit som resultat av schablonmässigt konstruerade anlaganden angående inkallelser och framtida arbetskraftsbehov. Till förebyggande av missförstånd må här erinras om de verkställda uppskattningarnas klart hypotetiska natur. Möjligheter till pålitligare beräkningar slå icke till buds. Den enda framkomliga vägen för att överhuvud taget nå fram till en föreställning om storleksordningen hos omställningsperiodens sysselsättningsproblem kantas av speciella antaganden och grova approximationer, av generaliseringar och genomsnittskalkyler. Under redogörelsens gång ha också ett flertal reservationer gjorts, vilka icke få förglömmas vid begagnandet av siffrorna. Det bör sålunda ihågkommas, att beräkningarna, såväl vad gäller efterfrågan på som utbudet av arbetskraft, hänföra sig till läget år 1943. Detta bör dock som i det föregående hävdats, icke tillmätas alltför stor betydelse. Möjligen övervärderas härigenom inkallelsernas betydelse för arbetsmarknadssituationen. Viktigare är, att uppskattningarna grundas på förutsättningar om ett mycket gynnsamt konjunkturläge. Innebörden härav är. att en eventuell konjunkturarbetslöshet efter kriget icke medtagits vid beräkningarna. Vid dessa har hänsyn dessutom icke tagits till det faktum att en viss arbets.-

Ill löshet existerade vid beräkningslillfället, speciellt på exportindustriernas område. Uppskattningarna avse således närmast själva omställningsarbetslösheten. Ytterligare bör påpekas, att det här deducerade arbetskraftsöverskottet är ett genomsnittsvärde. Under vissa perioder kan överskottet bliva större än som här framgår 1 nu senast nämnda avseenden avspegla siffrorna följaktligen minimiöverskottet på arbetskraft. Däremot ligga de i vissa hänseenden i överkant. Sålunda har möjligheten av en viss frivillig avgång från arbetsmarknaden icke beaktats. Därjämte bör framhävas, att ovan framräknade överskott icke utan vidare får fattas såsom liktydigt med kommande arbetslöshet, enär arbetstidsförkortning kan tillgripas alternativt med entledigande. Slutligen bör här poängteras uppskattningarnas begränsade räckvidd framåt i tiden. De avse den egentliga omställningstiden och inkludera icke den depressionstid som förutspås följa i omställningstidens spår. Ovan presenterade uppskattningar vila — såsom redan anmärkts — bland annat på förutsättningen att försörjningen med fossilt bränsle bibehålies vid 1943 års nivå. 1 innevarande läge är denna förutsättning icke längre realistisk. Knapphetssituationen på bränsleområdet hotar att medföra allvarliga komplikationer för sysselsättningen. Bränsleförsörjningen är för närvarande den avgörande strategiska faktorn lör arbetsmarknadsläget inom industrien. För att giva en föreställning om problemets storleksordning må här anföras, att enligt under försommaren 1945 gjorda beräkningar antalet sysselsatta i industrien komme att reduceras med i genomsnitt 20—25 °/o, därest bränslelilldelningen till industrien nedskures till den nivå som medgavs av den koloch koksimport som då kunde överblickas. Utvecklingen efter stridshandlingarnas upphörande och särskilt den obehindrade absorberingen av den demobiliserade arbetskraften har — åtminstone ännu så länge — i viss mån jävat ovanstående beräkningar. I den mån så skett, innebär detta, att efterkrigstidens arbetskraftsbehov underskallals vid de undersökningar som legat till grund för förevarande sammanställning, samt, eventuellt, nit arbetskraften delvis övergått till icke-industriella sektorer.

Speciella aspekter på småindustriens sysselsättningsutsikter. Den utredning av industriens utredningsinstitut angående sysselsättningstilsikterna under åren närmast efter kriget, som ligger till grund för kalkylerna rörande omställningsarbelslöshelen i föregående avsnitt, får närmast anses vara representativ för den stora och medelstora industrien. Av olika tecken att döma synes man emellertid generellt sett, kunna räkna med parallelism mellan den större och mindre industrien i förevarande avseende. Sålunda ha vid de konferenser som kommissionen anordnat med skilda representanter för småindustrien, intet försports som kan tagas till belägg för en allmän skiljaktighet i fråga om framtidsperspektivet för den större respektive den mindre industrien. Ej heller har vid penetreringen av det material, som i övrigt införskaffats under kommissionens egna undersökningar i äm-

112 net, något framkommit, som oförtydbart pekar hän mot en principiell åtskillnad i sagda hänseende. Låter det sig alltså förmodas, att generell överensstämmelse föreligger mellan sysselsättningsutsikterna för småindustrien och den större industrien, kunna likväl för den förras del vissa särdrag förtjäna att beaktas. Några av dessa må här i korthet beröras. Det må därvid förutskickas, att begreppet småindustri i iörhandenvarande avsnitt delvis blir ett annat än det förut använda. Benämningen anknyter här närmast till det gängse språkbruket med dess diffust avgränsade och inadekvata indelningsgrunder och sammanfaller därför icke nödvändigtvis med den ovan uppställda, på arbetarantalet baserade definitionen. Det förefaller som om man inom småindustrien överlag uppgör sina planer med tanke på ökad avsättning för e x p o r t i förhållande till tiden före kriget. 1 förenämnda syfte planeras nytillverkiiingar och projekteras nyanläggningar. Exportorgan med inriktning på småindustriens produkter börja uppbyggas eller förberedas. Även i branscher och landsändar som tidigare icke uppträtt på exportmarknaden kan iakttagas ett stigande intresse för att få småindustriella alster avsatta utomlands. Det råder, kort sagt, på småindustriens fält stor tilltro till vidgade sysselsättningsmöjligheter genom export. Härutinnan synas antecipationerna överträffa storindustriens, försåvitt man ser till den förväntade relativa uppgången från 1939 års nivå. Signifikativt är, att det vid den av industriens utredningsinstitut som led i dess förut behandlade efterkrigsutredning verkställda enqueten bland företag inom verkstadsindustrien framkommit, att man vid de mindre verkstäderna räknade med ökad export i förhållande till läget tiden före kriget, medan exporten för de större verkstädernas del allenast ansågs komma upp till 1939 års nivå. 1 Tvivelsutan föreligga på lång sikt vissa möjligheter för småindustrien att höja sin export, men det kan ifrågasättas, huruvida möjligheterna fullt ut hinna realiseras inom loppet av den förhållandevis korta omställningsperioden. Härför kräves, att exportorganisationen står fullt rustad och att inledande kontakter nåtts med de utländska avnämarna, så att leveranser kunnat igångsättas omedelbart vid avspärrningens upphävande. Även om nu nämnda villkor uppfyllts, får man merendels räkna med att viss tid förflyter, innan de ofika produkterna blivit inarbetade på de främmande marknaderna och försäljningsvolymen nått avsedd storlek. Försiktigheten bjuder därför, att småindustriens sysselsättningsutsikter i samband med exportproduktion under omställningsperioden icke överdrivas. Huruvida m i l i t ä r l e v e r a n s e r n a s upphörande kommer att öva mindre inflytande på småindustriens sysselsättningssituation än på storindustriens må vara osagt. Det förefaller icke uteslutet, att småindustriens sysselsättning under kriget i mindre grad än storindustriens uppburits av upprustningen. Några otvetydiga bevis härför ha emellertid icke kunnat förebringas 1 Industriens sysselsättning under åren närmast efter kriget. Serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del I. SOU 1944: 7 (s. 68—69).

113 inom den snäva ramen för kommissionens undersökningar. Spörsmålet har för verkstadsindustriens del dryftats tidigare i detta kapitel. 1 Småindustrien torde gå in i efterkrigstiden med starkt markerad b r i s t p å k v a l i f i c e r a d a r b e t s k r a f t . Ehuru visserligen de mindre företagen på sina håll av olika skäl haft lättare än de större att värva personal, har dock den allmänna tendensen varit den, att småindustriens kvalificerade arbetare strömmat över till den större industrien, medan den förra fått täcka sitt personalbehov med orutinerad eller mindre skicklig arbetskraft. Blott i ringa m å n har småindustrien kunnat tillgodose sitt behov av yrkeskunnig arbetskraft från anstalterna för yrkesutbildning. Allmänt omvittnas nämligen, hurusom de nyutexaminerade eleverna söka sig till storindustrien. För Norrlands del kommer härtill, att den yrkesutbildade arbetskraften visar en synnerligen stor benägenhet att draga söderut. Den till följd av här andragna och andra orsaker uppkomna bristen på kvalificerad arbetskraft torde vara så utpräglad, att den icke helt kunnat avhjälpas genom den inkallade personalens återkomst. Här skulle alltså finnas ett särskilt lämpligt fält för en aktiv arbetslöshetspolitik i form av fortbildnings- och omskolningskurser. Jämsides med den kännbara bristen på kvalificerad arbetskraft får man i småindustrien räkna med ö v e r s k o t t på m i n d r e k u n n i g a r b e t s k r a f t under den närmaste efterkrigstiden. Enligt ganska samstämmiga vittnesbörd vid planeringskommissionens sysselsättningskonferenser skulle i regel småindustriens ersättningspersonal i stor utsträckning få lämna sina anställningar, så fort kvalificerad arbetskraft kunde påräknas. Detta torde i så fall mer oförmedlat än i den större industrien ge upphov till arbetslöshet, enär man här icke kan falla tillbaka till f r i v i l l i g a v g å n g i samma omfattning som i den större industrien. Vid inkallelser eller under i övrigt akuta skeden av otillräcklig tillgång på arbetare har småindustrien nämligen icke i önskad utsträckning kunnat hänvända sig till en utanför arhetsmarknaden befintlig extraordinarie reserv av pensionerad eller annan överårig arbetskraft, ty inom den egentliga småindustrien är det brukligt, att den ordinarie anställningen varar så länge arbetsdugligheten beslår. Småindustrien är fördenskull vanlottad på reservpersonal. Man synes vidare icke vid behov i möjlig utsträckning ha insatt k v i n n l i g a ersättningsarbetare; denna utväg synes företrädesvis ha tillgripits av de större företagen, vilka tack vare större specialisering och differentiering av arbetsfunktionerna haft lättare att disponera de kvinnliga ersättningsarbetama på de därför bäst lämpade posterna. På grund av dessa och liknande orsaker vill det synas som om småindustriens arbetarstam vid krigsslutet i allmänhet icke kommit att innefatta någon under kriget tillfälligt rekryterad, eljest icke verksam kår av arbetare, som i och med övergången till fredsförhållanden kan väntas lämna arbetsmarknaden, dymedelst avlastande densamma. Det står vidare klart, att man numera icke i gemen kan påräkna, att arbe1

Avsnittet »Arbetskraftsförhållandena inom verkstadsindustrien i belysning av vissa special-

undersökningar»). S—458529.

114 tärna inom småindustrien ha jordbruksarbete eller andra bisysslor att falla tillbaka på vid en sysselsättningskris. Dock omförmäles det, att k o m b i n at i o n e n j o r d b r u k a r e - y r k e s a r b e t a r e i viss utsträckning existerar i Småland. Där är det en gammal och alltfort kvarlevancle företeelse, att folket i exempelvis de små snickerifabrikerna inneha egna jordbruk. Sak samma är ofta förhållandet med hemarbetarna i textilindustrien. I dylika undantagsfall bildar jordbruket tydligen en buffert mot den allra värsta arbetslösheten under omställningsperioden. P^nt allmänt kan man emellertid, som sagt, icke hoppas på att omställningsarbetslösheten i småindustrien skall lindras därigenom, att den övertaliga arbetskraften i småindustrien spontant tager sin tillflykt till jordbruksarbete, skogsarbete el. dyl. Det har, till att sluta med, ansetts, att småindustrien besitter mycket g o d o m s t ä l l n i n g s f ö r m å g a , i betydelsen förmåga att med lätthet omlägga produktionen och snabbt upptaga nytillverkning, vilket skulle vara en garanti för tämligen goda sysselsättningsutsikter i småindustrien. Omställningsförmågan har av ett flertal sagesman angivits vara större än storindustriens. Det är givetvis svårt att härom fälla ett generellt omdöme. Vid en förstahandsbedömning synes det likväl antagligt, att den rent tekniska omställningen är lättare att genomföra vid smärre enheter med häremot sva rande enklare och mindre maskiner och övriga anläggningar. Däremot synes det diskutabelt, huruvida de finansiella och försäljningsmässiga förutsättningarna för en smidig övergång till fredshushållning äro i högre grad tillfinnandes hos de små företagen än hos de större. De senares i innevarande stund utomordentliga likviditet samt deras väl utbyggda försäljningsorganisationer torde utgöra en lika god borgen för sysselsättningsmöjligheternas tillvaratagande som de förras tekniska omställningsförsprång. De lokala sysselsättningsutsikterna för övergångstiden. En ingående kännedom om de lokala sysselsättnmgsutsikterna är hart när ett absolut villkor för en effektiv arbetsmarknadspolitik. Emellertid stöter det på rätt stora svårigheter att erhålla en sådan kännedom. Det ter sig nämligen svårare att förutsäga den instundande efterkrigssituationen för enskilda företag och orter än för hela branscher. Man blir härvidlag i långt högre grad än annars uteslutande hänvisad till de individuella företagarnas subjektiva bedömningar. För en hel bransch kan det oftast utifrån objektiva utgångspunkter göras en bedömning av exempelvis avsättningsmöjligheterna, medan det sällan är görligt att förutse, huru ifrågavarande, avsättningsmöjligheter komma att fördela sig på de skilda företagen och orterna. 1 Beskaffenheten av det material som insamlas från de olika företagen får därför avgörande betydelse. Hittills har, enligt vad kommissionen erfarit, någon allmän undersökning icke företagits rörande de lokala sysselsättningsutsikterna. 2 Inom statens 1

Det är doek lättare när en industribransch har en koncentrerad lokalisering. Det må i detta sammanhang erinras om Linköpings-utredningen och liknande lokala utredningar. 2

115 arbetsmarknadskommission ha sammanställts vissa uppgifter av här avsedd art beträffande den större industrien, enkannerligen verkstadsindustrien, närmast på grundval av industriens utredningsinstituts ovan behandlade utredning av den större industriens sysselsättning under åren närmast efter kriget. 1 Nämnda uppgifter stödja sig på de allmänna förutsättningar som uppställts av industriens utredningsinstitut och giva således en gynnsam bild av läget. De enligt förenämnda undersökning mest hotade orterna i arbetslöshetshänseende synas vara Göteborg, Karlskoga, Linköping, Eskilstuna, Södertälje, Stockholm, Boliden, Trollhättan samt agglomerationen Jönköping— Huskvarna—Norrahammar. Sysselsättningsläget i Linköping blir till stor del beroende av efterkrigsproduktionen av flygplan, överhuvud taiiet är det — efter vad som i det föregående anförts rörande verkstadsindustriens dominerande inflytande på sysselsättningssituationens gestaltning under övergångstiden — tydligt, att en eventuell arbetslöshet kommer att koncentreras till verkstadsindustriens centra. Utöver detta må endast tilläggas, att mindre arbetslöshetsöar synas komma att bildas på de platser, där torvtäkt pågått i större skala, ävensom i vissa fall i de trakter där ugnskolning och tjärbränning bedrivits. 1

Resultatet redovisas i PM ang. industriens lokala sysselsättningsproblem (A. Granath). Opublicerad.

under efterkrigsåren

116 Kap. 8.

S y s s e l s ä t t n i n g e n i n o m det egentliga h a n t v e r k e t .

Vid den ovan presenterade analysen av den egentliga industriens sysselsättningssituation lämnades uttryckligen hantverket åsido. Någon exakt gränsdragning försöktes dock icke i annan mån än att de gjorda uppskattningarna beträffande den egentliga industrien av utredningstekniska skäl kommo att hänföra sig till sådana företag som representeras i den officiella industristatistiken. Det faller sig också svårt, att med tillbörlig stringens fånga det inexakta begreppet hantverk i en definition som helt täcker den traditionella innebörden i begreppet. Emellertid synes det icke i här förekommande sammanhang nödigt att prestera en adekvat definition av termen »hantverk». För vårt syfte räcker det med att rent associationsmässigt anknyta till den konventionella terminologiens indelningsgrunder. Sysselsättningsutvecklingen under kriget. Sysselsättningsförändringarna i hantverket ha icke varit föremål för några speciella undersökningar inom ramen för de s. k. tekniska efterkrigsutredningarna. Vid kommissionens konferenser rörande sysselsättningsproblemet ha vissa hantverksbranscher varit representerade, men vid dessa konferenser har i stort sett intet material åvägabragls som skulle tillåta en numerisk uppskattning av förskjutningarna med avseende på antalet sysselsatta. Resultatet av ifrågavarande konferenser ha dock haft sitt värde för härvarande frågeställning såtillvida, som det därutav indirekt kan slutas, att några större sysselsättningsförändringar icke ägt rum inom hantverket under kriget. Med tanke på hantverkets struktur hade det också varit överraskande om hantverkets sysselsältningsvolym mera avsevärt påverkats av krigsförhållandena. En hållpunkt för bedömandet av sysselsättningsutvecklingen under kriget ger en av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation företagen undersökning, baserad på material från 1 500 hantverksföretag. Enligt denna undersökning skulle under kriget hantverkarkåren i betydelsen företagare och anställda i hantverket ha tillväxt med 10 % . Häri ingå då icke eventuella ersättare för beredskapsinkallade hantverkare. Det torde emellertid ha hört till undantagen att dylika ersättare anställts. Det angivna procenttalet torde därför praktiskt taget uttrycka den totala ökningen av hantverkarkåren. Ökningen inkluderar då de till militärtjänst inkallade hantverkarna. För ati erhålla ett mått på förändringarna med avseende på antalet sysselsatta — vilket ju är det primära begreppet vid förhandenvarande analys — måste man göra avdrag för antalet inkallade. Med stöd av vad som framkommit

117 vid kartläggningen av övriga yrkesområden torde det kunna antagas, att den vid Sveriges hantverks- och småindustriorganisations undersökning framkomna ökningen på 10 % motsvarar antalet inkallade. I den mån nämnda undersökning är representativ för hantverket, skulle följaktligen den faktiska sysselsättningen inom detta ha förblivit oförändrad under krigsåren.

Sysselsättningsutsikterna för den närmaste efterkrigstiden. De slutsatser som kunna dragas angående hantverkets sysselsättningssituation vid övergången till fredshushållning måste utgå från vad som kan anses utgöra hantverksnäringens karakteristiska egenskaper. Såsom kriteria p å hantverket pläga anföras: genomgående, hos samtliga sysselsatta förefintlig yrkesskicklighet (med undantag av lärlingarna); verksamheten organiserad med företagaren själv som den centrala och i många fall enda arbetskraften (jfr jordbruk och boskapsskötsel); mycket fasta anställningsförhållanden, i de fall då anställd personal förekommer; utpräglat lokal förankring med marknaden begränsad till verksamhetsorten och, emellanåt, den närmast omgivande nejden (egenproduktiv verksamhet); sysselsättningsobjekten huvudsakligen bestående av beställnings- eller reparationsarbeten; arbetsfunktionerna övervägande manuellt betonade. Ehuru här nämnda kännetecken knappast äro några hantverkets exklusiva egenskaper, äro de likväl så intimt förknippade med detta näringsfång, att de helt sätta sin prägel på detsamma. De kunna förty ge viss ledning vid bedömningen av hantverkets sysselsättningsutsikter. En blick på hantverksnäringens nu relaterade karakteristika ge oförtydbart vid handen, att hantverkets sysselsättningsmöjligheter i genuint hög grad vila på det allmänna k ö p k r a f t s u n d e r l a g e t Om, jämlikt de förutsättningar som uppställts beträffande den egentliga industrien, inkomstnivån upprätthålles, synes fördenskull hantverket icke behöva vidkännas någon allmän sysselsättningsminskning under efterkrigsperioden. 1 den m å n en snedbelastning inträtt under kriget, kunna visserligen på enstaka punkter reaktioner häremot tänkas bliva erforderliga, men dessa torde närmast vara att betrakta såsom undantagsfall. Å krigsindustriorter och annorstädes där köpkraftsunderlaget företett en exceptionell och i huvudsak temporär ansvällning under krigsåren, kan en viss tillbakagång möjligen inträffa under övergångstiden, liksom på andra ställen en uppgång kan emotses. På det hela taget synes emellertid hantverket icke i sysselsättningshänseende ha rönt inflytande av någon speciell krigskonjunktur. M i l i t ä r b e s t ä l l n i n g a r ha sällan tillförts hantverket. Sadelmakarna erhöllo dock i försvarsberedskapens första skede betydande uppdrag från militärt håll, men dessa äro nu i stort sett avvecklade. I n k a l l e l s e r n a torde som ovan framhållits icke ha föranlett rekrytering av ersättningspersonal i större skala. Det vill sålunda synas, som om hantverket icke i nämnvärd mån kommer att ställas inför ett överskott på arbetskraft under tiden för

118 övergången till fredshushållning. Snarare hålles det före, att brist kommer att råda på prima hantverkare. Även om till äventyrs arbetstillgången under övergångstiden skulle bliva ringa i förhållande till den tillgängliga arbetskraften inom arbetsmarknadens hantverkssektor, torde detta öva föga inflytande på arbetsmarknadsläget utanför sektorn. Detta dels emedan -— i likhet med förhållandena i den egentliga jordbruksdriften — de sysselsatta till stor del utgöras av egna företagare, dels på grund av de mera patriarkaliska förhållandena inom hantverket, där man in i det sista strävar att behålla den anställda personalen. På landsbygden förekommer dessutom fortfarande i många fall en förankring i jordbruket, varigenom hantverksutövaren kan få sin bärgning, oaktat dåliga tider råda för hantverksyrket. * Vad här är sagt om hantverket, har i stort sett sin tillämpning även på den allra minsta kategorien småindustri, vilken icke redovisas i den officiella industristatistiken. Tillsammantagna bilda hantverket och här avsedda småindustriföretag en betydande grupp. För att ge ett begrepp om storleksordningen må anföras att antalet år 1931 sysselsatta arbetare i industri och hantverk enligt 1931 års företagsräkning uppgick till ca 520 000, om de i byggnads- och annan anläggningsverksamhet sysselsatta frånräknas. Samtidigt redovisades i 1931 års industriberältelse ca 430 000 arbetare. Skillnaden, d. v. s. ca 90 000 arbetare, må tagas såsom ett mått på antalet a r b e t a r e i det egentliga hantverket plus den minsta småindustrien. Härtill kommer sedan den stora gruppen manuellt arbetande f ö r e t a g a r e inom hantverket och den minsta småindustrien.

119 Kap. 9. S y s s e l s ä t t n i n g e n i n o m y r k e s g r u p p e n

byggnadsverksamhet.

Såsom inlednigsvis framhållits, är enligt folkräkningsterminologien jämväl yrkesgruppen byggnadsverksamhet att hänföra till huvudnäringen industri och hantverk. Det är en betydande kår, det här är fråga om. Antalet yrkesverksamma inom gruppen uppgick jämlikt 1940 års folkräkning till inalles 190 000 personer, varav c:a 150 000 tillhörde kategorien arbetarpersonal. Sysselsättningen inom denna grupp har emellertid, såsom också förut påpekats, icke utretts i samband med övriga här ovan behandlade undersökningar av industriens sysselsättning under och efter kriget. Läget i sysselsättningshänseende inom gruppen har i stället underkastats en separat granskning — som ett led i en allmän översyn av bostadsproduktionens förutsättningar efter vapenstilleståndet — av en särskilt förordnad sakkunnig, ordföranden och chefen för statens byggnadslånebyrå Alf Johansson. 1 Ifrågavarande undersökning omfattar enligt sakens natur allenast byggnadsarbetsmarknaden och inbegriper icke vägarbetsmarknaden, som ävenså sorterar under den folkräkningsmässiga benämningen byggnadsverksamhet. Beträffande sistnämnda arbetsmarknadssektor måste framställningen inskränka sig till några fragmentariska anteckningar på grundval av det knapphändiga material som står till buds. Framställningen på förevarande punkt sönderfaller följaktligen i två, helt fristående delar: byggnadsarbetsmarknaden, respektive vägarbetsmarknaden. Beträffande andra anläggningsarbeten har någon analys icke kunnat ske i brist på material. Byggnadsarbetsmarknaden. Sysselsättningsutvecklingen

under

kriget.

Av utredningsmannens betänkande framgår följande: Byggnadsarbetarkårens numerär (inklusive normal omsättningsarbetslöshet) var år 1939 150 000 a 155 000 man. Under krigets första år vederfors kåren en stark försämring beträffande arbetstillfällena. Byggnadsindustriens i normala tider dominerande gren, bostadsbyggandet, krympte till en bråkdel av förkrigs volymen, och den sammanlagda byggnadsproduktionen var hösten 1940 endast något mer än hälften av produktionen ett år tidigare. Till följd härav uppkom en avsevärd arbetslöshet bland byggnadsarbetarna. En återhämtning från bottenläget började så smått år 1941 och tog full fart åren 1942 och 1943. För sistnämnda år uppskattar utredningsmannen sysselsättningen under högsäsongen till 120 000 å 125 000 man. Häri inräknas 1

Betänkande angående bostadsproduktionens förutsättningar efter ett vapenstillestånd; serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del I. SOU 1944: 7.

intaget i

120 då den normala omsättningsarbetslösheten i byggnadsfacken. Antalet sysselsatta var således ca 30 000 lägre år 1943 än år 1939. Under år 1944 torde antalet sysselsatta ha stigit, så att sysselsättningsnedgången mellan år 1939 och år 1944 kan förmodas ligga närmare 20 000 än 30 000. Den genomsnittliga sysselsättningen har emellertid ej nedgått lika starkt. Under kriget har nämligen önskemålet om s ä s o n g u t j ä m n i n g i viss grad kunnat förverkligas, varför summan av under året presterade timverken hållit sig bättre uppe än antalet sysselsatta under högsäsongen. Den härmedelst åstadkomna lindringen av säsongarbetslösheten torde kunna förväntas bliva bestående och utgör i så fall en beaktansvärd, positiv sida avkrigsårens sysselsättningsutveckling. Antalet till militärtjänstgöring i n k a l l a d e byggnadsarbetare vid förenämnda undersökningstillfälle uppskattas till 15 000. Inkallelseprocenten (beräknad på antalet sysselsatta) var alltså 12,5 °/o, att jämföra med 13,5 °/o för den egentliga industrien. I betraktande av frånvaron — praktiskt taget — av kvinnliga arbetare i byggnadsindustrien måste nämnda procenttal anses såsom påfallande lågt. I förevarande avseende intogo byggnadsarbetarna en ur omställningssynpunkt tämligen fördelaktig position. På grund av arbetslösheten under kriget, och särskilt i dess första skede. h a r i stor omfattning ö v e r g å n g t i l l a n d r a y r k e n ägt rum. Det beräknas bland annat, att hösten 1941 ca 30 000 arbetare överflyttat till andra sysselsättningar. En återströmning har därefter skett. År 1943 kvarstodo omkring 15 000 av dessa arbetare i sina nya yrken. I övrigt anses byggnads arbetarstammen icke ha undergått några större förändringar. Avgången genom dödsfall och ålder synes till följd av den vid krigsutbrottet rådande ålderssammansättningen hos byggnadsarbetarkåren vara i det närmaste negligibel. Likaså synes nyrekryteringen under kriget ha haft förhållandevis ringa omfattning. Kadern av vana byggnadsarbetare skulle följaktligen vara i stort sett oförändrad sedan krigsutbrottet och år 1943 fördelad sålunda: 120 000 man sysselsatta i byggnadsindustrien, 15 000 man sysselsatta i andra yrken, 15 000 man i militärtjänst. Sysselsättningsutsikterna

för den närmaste

efterkrigstiden.

Beträffande sysselsättningen efter kriget framhåller utredningsmannen, att byggnadsarbetsmarknadens problem efter ett vapenstillestånd alls icke bör ställas som ett problem om sysselsättningskris inom byggnadsfacken. Frågeställningen är tvärtom, huruvida det finnes möjligheter att genom expansion inom byggnadsverksamheten kompensera sysselsättningsminskning på andra områden. Utredningsmannen varnar för de överdrivna föreställningar som ibland kommit till synes i fråga om möjligheterna att genom en expansiv byggnadspolitik under omställningsperioden skapa en strategisk sysselsättningsreserv. Starka skäl framläggas tvärtom i utredningen för en sådan politik, att en långvarig stabilisering av sysselsättningen vid 1939 års nivå uppnås. Detta kulle betyda, att byggnadsindustriens produktionsvolym, om den under kri-

121 get åvägabragta säsongutjämningen blir bestående, efter kriget komme att ligga något över 1939 års nivå. I arbeismarknadshänseende skulle den föreslagna stabiliseringen innebära, att samtliga vid en demobilisering frigjorda byggnadsarbetare kunde absorberas, samt att därutöver arbete skulle kunna beredas åt 15 000 man från andra verksamhetsfält. Utgångsläget för uppskattningen är det år 1943 rådande läget. Sedan dess inträdda förskjutningar med avseende på byggnadsarbetarnas inkallelser och sysselsättning utanför byggnadsarbetsmarknaden rubba icke uppskattningarna rörande de totala sysselsättningsmöjligheterna i byggnadsindustrien under övergångstiden efter kriget. Vare sig byggnadsverksamheten stabiliseras vid den av utredningsmannen åsyftade nivån eller regleras efter en på annat vis fixerad riktlinje, synes det fullt motiverat att i varje fall — dock med förbehåll för en katastrofal försämring av materialförsörjningsläget — räkna med att alla demobiliserade byggnadsarbetare kunna beredas arbetstillfällen i sitt gamla yrke under bibehållen sysselsättning för de redan sysselsatta. Härutinnan äro sysselsättningsutsikterna för byggnadsindustrien vida gynnsammare än för den egentliga industrien. I skenet härav framstår det såsom ett rationalitetskrav, att övergångstidens arbetslöshetspolitik icke så mycket inriktas på sådana offentliga arbeten som erfordra betydande insatser av anläggningsarbetare, grovarbetare, o. d y l , utan fastmera tager sikte på särskilt materialkrävande arbeten, ävensom på övriga åtgärder som tillföra den egentliga industrien beställningar, och då speciellt stimulera verkstadsindustrien. Vägarbetsmarknaden. Sysselsättningsutvecklingen under kriget. En speciell undersökning av sysselsättningsutvecklingen å vägarbetsmarknaden under kriget med sikte på efterkrigsproblemen har icke företagits. Det är emellertid uppenbart, att krisförhållandena, och speciellt biltrafikens nedgång, föranlett minskad väghållningsaktivitet och förty även sysselsättningsminskning. Utvecklingen härvidlag belyses i någon mån av de uppgifter om antalet anställda inom det allmänna vägväsendet som framkomma såsom biresultat av socialstyrelsens årliga inventering av vägpersonalens löneförhållanden. 1 Ifrågavarande uppgifter avse situationen i början av juli månad varje år, och beteckna följaktligen högsäsongläget. Under tjälperioden är givetvis den faktiskt sysselsatta arbetsstyrkan väsentligt mindre. En sammanställning av nämnda uppgifter visar, att den anställda a inb e t a r personalen (exklusive entreprenörernas personal) mellan 1939 och 1943 minskat med 50 % , eller i absoluta tal 11 700. Utsträckes jämförelsen till år 1944, framträder en minskning gentemot år 1939 med c:a 60 °/o eller 13 700 man. F ö r v a l t n i n g s personalen inom det allmänna vägväsendet nedgick mellan 1939 och 1943 blott med ca 10 °/o eller 80 personer. 2 De år1

Se Sociala Meddelanden 1944 s. 922 ff. En jämförelse mellan år 1939 och år 1944 skulle, vad gäller förvaltningspersonalen, bliva missvisande på grund av vägväsendets omorganisation, enkannerligen vägingenjörsorganisationens inkorporering i vägförvaltningarna. 2

122 T a b e l l 15. Antal a n s t ä l l d a i n o m d e t a l l m ä n n a v ä g v ä s e n d e t i b ö r j a n av juli, å r e n 1939—1944. Enligt Sociala Å r 1939 1940 1941 194-2 1943 1944

Meddelanden

år 1944 s. 922.

Förvaltningspersonal

Arbetarpersonal

Inalles

8P.0 7 HO 760 750 770 U150

23 400 10 600 11800 12 100 11700 9 6<)0

24 300 11300 12 600 12 900 12 500 10 800

liga växlingar i fråga om såväl förvaltnings- som arbetarpersonalen framgå av tabell 15. Ovanstående summor inkludera icke de vid beredskaps- och reservarbeten sysselsatta; dessa äro ej heller av intresse vid en överblick över det allmänna sysselsättningslägets gestaltning. I summorna ovan ha desslikes icke inräknats den vid städernas gatuväsende anställda personalen. Denna torde, på grund av de fasta anställningsförhållanden som i allmänhet förekomma därstädes, icke på långt när ha utsatts för lika kraftiga fluktuationer som det allmänna vägväsendets personal. Som redan nämnts ingå slutligen icke vägentreprenörernas anställda i nyssberörda siffror. Frånvaron av uppgifter härom kan dock icke anses beröva de meddelade siffrorna full representativitet, enär storleksordningen på den utelämnade personalgruppen är förhållandevis obetydlig. Enligt av socialstyrelsen gjord uppskattning för år 19392 voro ca 3 500 yrkes- eller specialarbetare och grovarbetare anställda vid entreprenörernas vägarbeten mot ca 22 000 i det allmänna vägväsendet. Härtill kommer sedan, att i vissa vägdistrikt »småentreprenader» utlämnats till jordbrukare o. dyl. såsom bisysslor. Sysselsättningsutsikterna

för den närmaste

efterkrigstiden.

Vad angår sysselsättningsutsikterna å vägarbetsmarknaden under den allmänna övergången till fredshushållning, står det utan vidare klart, att väghållningen — såväl vägunderhållet som vägbyggandet — kommer att intensifieras, i och med att automobiltrafik i fredsmässig skala kommer i gång. En utdragen importspärr — närmast med avseende på gummi — kan givetvis fördröja automobiltrafikens återupptagande i full utsträckning och dymedelst vålla en eftersläpning av omställningen å vägarbetsmarknaden i förhållande till fredsanpassningen på övriga fält av näringslivet, men förr eller senare måste här en sysselsättningsutvidgning komma till stånd. Vägarbetsmarknaden får därför betecknas såsom en — låt vara icke särdeles stor — sysselsättningsreserv, i främsta rummet för arbetarpersonalen. 1 2

Se not 2 föregående sida. Se Sociala Meddelanden 1939 s. 734 ff.

123 Kap. 10.

S y s s e l s ä t t n i n g e n för d e n egentliga i n d u s t r i e n s förvaltningspersonal.

Vid behandlingen ovan av sysselsättningen inom industrien har närmast anlagts sådana aspekter som anknyta till arfrefarpersonalens sysselsättningssituation. Detta förfaringssätt, som i fråga om hantverket och yrkesgruppen byggnadsverksamhet låter sig, med hänsyn till gruppernas struktur, väl förena med kravet på en för praktiska syften tillräcklig fullständighet, k a n icke anses till fyllest beträffande den egentliga industrien. Sistnämnda sektor av arbetsmarknaden inbegriper nämligen en stor kår av förvaltningspersonal, som icke utan vidare kan anses vara utanför riskzonen för arbetslöshet under omställningen till fredshushållning. Förevarande analys tarvar fördenskull en komplettering vad angår den egentliga industriens förvaltningspersonal. Materialet. En allmän orientering beträffande sysselsättningsproblemen på förevarande verksamhetsområde har kommissionen erhållit vid en konferens med deltagande från svenska industritjänstemannaförbundet. I övrigt föreligga på förevarande punkt undersökningar av statens arbetsmarknadskommission och industriens utredningsinstitut, varjämte uppgifter kunna hämtas u r den officiella industristatistiken. Förvaltningspersonalens sysselsättning under kriget. Den ordinarie

statistiken.

Att döma av hittills tillgängliga data ur den ordinarie statistiken har den egentliga industriens förvaltningspersonal kraftigt ökats under kriget. År 1939 omfattade förvaltningspersonalen 1 enligt den officiella industristatistiken ca 80 000 personer. Fram till och med år 1943 steg den med inalles ungefär 25 000 personer eller ca 30 °/o, så att dess antal år 1943 var omkring 105 000. Det är att märka, att stegring redovisas för samtliga fyra år under det betraktade tidsavsnittet. Ej ens under år 1940, som eljest präglades av vikande sysselsättningstendenser, avstannade uppgången. Uppgifterna för år 1943 äro endast preliminära och återfinnas i Kommersiella Meddelanden för oktober 1945. För år 1944 föreligga ännu inga 1

Den officiella industristatistiken inbegriper personalen vid försvarsväsendets fabriker och verkstäder.

124 Diagram 10. Förvaltningspersonalen i den egentliga industrien åren 1920—421. Anta! 100000 |

.

,

.

.

_^__^___^

90000 S

^ ^

-^/S.

-^^L

^^-"-*~"

40000 A ^ -

j ^ * ^

,

10000 I År

!

I

l

I

uppgifter. Med hänsyn till att sysselsättningsökningen för arbetarpersonalen under sistnämnda år synes ha varit jämförelsevis ringa (jfr ovan), torde man icke få räkna med något större tillskott till förvaltningspersonalen under ifrågavarande år. Sammanlagda ökningen under kriget fram till och med år 1944 torde därför kunna uppskattas till omkring 25 000, dock snarare över än under detta tal. Den för femårsperioden 1940—1944 beräknade uppgången motsvarar i genomsnitt 5 000 per år. Femårsperioden 1935—1939 var genomsnittsökningen per år 4 700. Procentuellt sett företer förvaltningspersonalens årliga expansion följande bild: 3 5 / 3 9 : 8 % , 40/44: 6 % . Takten i krigsårens utveckling har således med endast smärre jämkningar anslutit sig till trenden under de närmast föregående åren. Detta framträder om möjligt åskådligare vid en blick på diagram nr 10. Förenämnda expansion hos förvaltningspersonalen under kriget är att betrakta som ett led i en på lång sikt skeende strukturförändring, bestående i att förvaltningspersonalens andel av den totala personalstyrkan oavbrutet ökas. Medan år 1930 förvaltningspersonalen utgjorde 11,3 °/o av arbetarpersonalen, hade sålunda procenttalet år 1939 stigit till 14,3%. Stegringen har sedan 1 Enligt den officiella industristatistiken. Hänsyn har ej kunnat tagas till år 1943, emedan hithörande uppgifter blivit tillgängliga först i tryckningsögonblicket.

125 Diagram 11. Den egentliga industriens förvaltningspersonal i procent av arbetarpersonalen, åren 1936—1942x.

^t***0**^

År

fortsatt under kriget. År 1943 var motsvarande tal 17,5. Ökningen under kriget får tydligen ingalunda stämplas såsom enbart en av de speciella tidsomständigheterna betingad företeelse. Utvecklingen i detalj belyses av följande tablå: Förvaltningspersonalen i procent av arbetarpersonalen. År

1940 Procent Diff

14*4

15'0

0-3

0-7

0-5

0-6

16-0 16'5 17*5 1*0 0-5 11

Av t a b l å n o c h a v d i a g r a m n r 11 f r a m g å r , a t t ä v e n i n y s s n ä m n d a s t r u k t u r e l l a p e r s p e k t i v a v v i k e l s e r n a u n d e r d e t o b s e r v e r a d e k r i g s s k e d e t från d e n f ö r u t v a r a n d e r ö r e l s e r i k t n i n g e n i c k e te sig p å f a l l a n d e stora. E h u r u således f ö r v a l t n i n g s p e r s o n a l e n s a n s v ä l l n i n g u n d e r k r i g s å r e n i c k e k a n b e t e c k n a s s o m exceptionell, ä r d e t dock, inför det f a k t u m a t t d e n r e d o v i 1 Enligt den officiella industristatistiken. Hänsyn har ej kunnat tagas till år 1943, emedan hithörande uppgifter blivit tillgängliga först i tryckningsögonblicket.

126 visade ökningen lagrats ovanpå 30-talets mäktiga stegring, berättigat att anse densamma som märkbart kraftig. Nu är att märka, att ovan redovisade siffror icke få pressas för hårt. Siffrorna, vilka som nämnts hämtats ur den officiella industristatistiken, kunna under förhandenvarande omständigheter misstänkas giva ett något för högt värde på förvaltningspersonalens sysselsättning under kriget. Ehuru som förut angivits den officiella industristatistiken i princip avser den under året (verksamhetsperioden) i genomsnitt sysselsatta personalen, och således icke inbegriper till militärtjänst inkallad personal, kan det nämligen icke kontrolleras, att uppgiftsmaterialet beträffande förvaltningspersonalen verkligen i samtliga fall hänför sig till den faktiska sysselsättningen. Väl torde det i sådana fall då en ersättare anställes för en inkallad tjänsteman, kunna antagas, att endast endera av dessa rapporteras som sysselsatt, men i de fall då ersättare ej anskaffas i stället för en för några månader inkallad tjänsteman, synes det kunna ifrågasättas, huruvida rapporteringsreglerna^ alltid strikt tillämpas. Det synes ej otroligt, att i vissa fall dylik, tidvis inkallad förvaltningspersonal i rapporterna till kommerskollegium inräknats som sysselsatt under hela rapportåret. Härigenom skulle det genomsnittliga antalet sysselsatta under kriget i någon mån överskattas, vad angår förvaltningspersonalen. 1 Arbetsmarknadskommissionens

utredning.

Vid statens arbetsmarknadskommissions tidigare berörda utredning angående sysselsättningen i den större industrien under kriget 2 undersöktes även förvaltningspersonalen. Härigenom har utvecklingen kartlagts fram till den 7 9 1943 för den s t ö r r e industrien (minst 50 anställda), under det att — såsom framgår av det föregående — den fullständiga och definitiva statistiken för den t o t a l a industrien endast framförts till och med år 1942. Preliminära uppgifter föreligga dock, som ovan visats, för år 1943. Det hade varit önskvärt att ernå en fullständig översikt för hela industrien i anslutning till arbetsmarknadskommissionens utredning. Härför skulle erfordras en uppskrivning med 33 % 3 av alla kvantiteter som redovisas i utredningen. Det måste då förutsättas, att förvaltningspersonalen hos den mindre industrien utökats i samma grad som i den större. En dylik förutsättning synes emellertid diskutabel, och i varje fall icke tillåtlig utan en särskild, h ä r icke möjlig jämförande undersökning av den allmänna trenden beträffande användning av förvaltningspersonal hos företag av skilda storleksordningar. Ensamt detta talar mot att arbetsmarknadskommissionens 1 Vad angår arbetarpersonalen föreligga kontrollmöjligheter för vederbörande myndighet genom jämförelser med arbetsgivarnas uppgifter om antalet utgjorda arbetstimmar. 2 Industriens arbetskraftsförhållanden */, 1939—V, 1943; i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del I. SOU 1944: 7. 3 Antalet sysselsatta år 1939 enligt industristatistiken utgjorde ca 80 000. Enligt arbetsmarknadskommissionens utredning var antalet sysselsatta i den större industrien ca 60 000. Förhållandet mellan dessa tvenne tal utgör 133.

127 undersökningsresultat tages till utgångspunkt för en beräkning av industriens totala förvaltningspersonal. Teoretiskt strandar vidare en uppskrivning av antydd art på det förhållandet, att den ordinarie industristatistiken avspeglar ett årsgenomsnitt, medan arbetsmarknadskommissionens material hänför sig till en begränsad tidpunkt. En sammankoppling av de två olika slagen av uppgifter skulle även i övrigt lida av den bristande kommensurabilitet som redan påtalats i samband med behandlingen av arbetarpersonalens sysselsättningsutveckling. Praktiskt stöter den ifrågasatta uppskrivningen på svårigheter i så måtto, alt den bland annat skulle leda till det egendomliga resultatet, att förvaltningspersonalen den 7o 1943 inalles skulle räkna ca 93 000 sysselsatta personer mot ca 105 000 i genomsnitt för år 1943 enligt industristatistiken. Man får på grund av här åberopade skäl åtnöja sig med att i förevarande sammanhang inskränka sig till den större industrien. — Enligt arbetsmarknadskommissionens utredning växte förvaltningspcrsonalen inom den större industrien från ca 60 000 sysselsatta den 7o 1939 till ca 70 000 sysselsatta den 7 9 1943. Tillväxten uppgår sålede^ i absoluta tal till ca 10 000 och i relativa tal till 16 % . Större delen av ökningen — ca 8 000 — hänför sig till huvudgruppen malmbrytning och metallindustri. Därnäst följer den kemisk-tekniska industrien, vilken huvudgrupp uppvisar den största relativa ansvällningen av förvaltningspersonal. Ökningen är genomgående för samtliga huvudgrupper. Vad angår de enskilda industrigrupperna, har någon nedgång att tala om endast registrerats för skofabriker samt för bryggerier och läskedrycksfabriker. Förändringarna sammanfattas huvudgruppvis i tabell nr 16. Industriens

utredningsinstituts

undersökning.

I anslutning till här meddelade siffror ur arbetsmarknadskommissionens utredning, och närmast såsom komplettering av uppgiften ovan, att antalet till förvaltningspersonalen hörande sysselsatta i den större industrien den 7 8 1943 uppgick till omkring 70 000, må på detta ställe tillfogas, att en uppskattning på basis av det material som industriens utredningsinstitut insamlat i och för sin med arbetsmarknadskommissionens nyssnämnda utredning samordnade representativundersökning rörande sysselsättningsutsiktema för förvaltningspersonalen efter kriget — varom mera nedan —, leder fram till att den 7* 1944 inemot 75 000 av ifrågavarande personal voro sysselsatta i den större industrien. 1 Ehuru uppskattningen — grundad som den är på en begränsad representativundersökning — måste bedömas med en viss försiktighet, visar den fullt tydligt, att förvaltningspersonalens expansion fortsatt under vinterhalvåret 1943/44. 1 Sysselsättningen av industriens förvaltningspersonal efter kriget; i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del X (Sysselsättningsundersökningar). SOU 1945: 31. Den i texten åberopade uppskattningen utgår från de vid institutets undersökning inkomna primäruppgifterna angående sysselsättningen (anställda minus inkallade), varefter totala sysselsättningen inom den större industrien framräknats med tillhjälp av i institutets undersökningsredogörelse angivna koefficienter. Approximativ korrektion har gjorts för sysselsättningen vid mindre mekaniska verkstäder.

128 T a b e l l 16.

Förvaltningspersonalens ökning i den större industrien mellan V» 1939—V9 1943, h u v u d g r u p p v i s .

Enligt arbetsmarknadskommissionens undersökning (SOU 1944:7). Avrundade tal. Total ökning

Därav ökning av kvinnlig personal

Huvudgrupp

Malmbrytning och metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Pappers- och grafisk industri Livsmedelsindustri Textil- och beklädnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri.... Kemisk-teknisk industri Samtliga huvudgrupper

Utvecklingen

i vissa speciella

Absolut

Procentuell

Absolut

Procentuell

7 600 300 100 300 500 400 100 700 10000

26 15 3 3 10 4 4 28

3 400 200 100 500 600 500 100 400 5 800

62 60 45 26 38 15 13 56 40

avseenden.

Efter denna utvikelse återknyter framställningen till arbetsmarknadskommissionens undersökning. Det gäller därvid först att skärskåda d e n k v i n n liga f ö r v a l t n i n g s p e r s o n a l e n . Av förvaltningspersonalens nettoökning i den större industrien faller under den här betraktade delen av krigstiden ungefär Va eller tillnärmelsevis 6 000 på den kvinnliga personalen. Dennas ökning är utomordentligt stark: hela 40 % . På alla områden utanför malmbrytning och metallindustri domineras utvecklingen i förevarande hänseende av den kvinnliga personalen. 1 I själva verket uppbäres stegringen inom de flesta huvudgrupperna helt av kvinnorna. I fråga om huvudgrupperna pappers- och grafisk industri, textiloch beklädnadsindustri samt livsmedelsindustri svara kvinnorna till och med för en större ökning än som kommer till uttryck i nettosiffran för sysselsättningsutvidgningen, enär där antalet sysselsatta män bland förvaltningspersonalen nedgått i jämförelse med 1939. Till följd av nu berörda förhållanden har proportionen män—kvinnor bland den större industriens förvaltningspersonal förskjutits till kvinnornas förmån. De senare utgjorde vid krigets början 24 °/o av samtliga sysselsatta. Vid undersökningstillfället fyra år senare var deras anpart av personalkåren 29 % . I n k a l l e l s e p r o c e n t e n för den större industriens förvaltningspersonal var den 7 9 1943 påtagligt lägre än för arbetarpersonalen. Antalet inkallade utgjorde blott 5 500, d. v. s. 7,7 % av antalet sysselsatta. Med hjälp 1

Detta är icke att tyda som så, att uppgången inom huvudgruppen malmbrytning och metallindustri för kvinnornas vidkommande skulle ha varit obetydlig. Tvärtom. Sett ur den kvinnliga personalens synvinkel har utvecklingen där varit såväl absolut som relativt kraftigast, men huvudgruppen i fråga har tillförts ett större antal män än kvinnor.

129 av detta procenttal kan inkallelsernas omfattning för den egentliga industrien i dess helhet (alltså för den större och den mindre industrien tillsammantagna) med grov approximation uppskattas till omkring 7 500 år 1943. Ur industriens utredningsinstituts material kan utläsas, att den mot nyss angivna procenttal korresponderande inkallelseprocenten per den 1U 1944 sjunkit till 5,3 % . Antalet inkallade skulle i enlighet härmed uppgå till ca 4 000 för hela den s t (') r r e industrien. För industrien i dess helhet kommer man med samma beräkningsgrunder fram till inemot 5 500 inkallade år 1944 (den 7*). En diskussion av orsakerna till den ovan konstaterade differensen mellan arbetar- och förvaltningspersonalen med avseende på inkallelseprocenten 1 lågc utanför ramen för denna analys. Det som i förevarande sammanhang intresserar är, att arbetslöshetsriskerna för industriens förvaltningspersonal i samband med demobiliseringen, i ljuset av den tämligen låga inkallelseprocenten, åtminstone vid första anblicken te sig betydligt mindre än för arbetarpersonalen. Även i de särskilda industrigrupperna framstår läget härutinnan jämförelsevis gynnsamt. Också uppgifterna om den kvarstående nyanställda förvaltningspersonalens fördelning efter å l d e r den 1 september 1943 ställa sig fördelaktigare än i fråga om arbetarpersonalen. Sålunda voro icke mindre än 90 % av de kvarstående nyanställda under 40 år. Blott 3 % voro över 50 år. Häremot korresponderande procenttal för arbetarnas del voro 85 %, respektive 5 %. Efter denna översikt av utvecklingen under kriget må till sist sysselsättningsutsikterna för de närmasle efterkrigsåren något beröras. Förvaltningspersonalens sysselsättningsutsikter under de närmaste efterkrigsåren. Omställningsprocessens

utgångsläge.

Betraktas förvaltningspersonalens sysselsättningssituation inför den stundande produktionsomläggningen enbart med utgångspunkt från sysselsättningens gestaltning under de gångna krigsåren, ter sig läget vid första anblicken icke särdeles oroväckande. Antalet sysselsatta tillhörande förvaltningspersonalen har visserligen under kriget kraftigt stegrats — det har sålunda beräknats, att antalet sysselsatta fram till och med år 1944 stigit med ca 25 000 — men stegringen har visats vara ett led i en strukturell utveckling på lång sikt, och alls icke exceptionell. Även om förvaltningspersonalens utökning kanske icke k a n antagas fortlöpa i samma takt efter kriget som hittills, 2 synes det icke finnas anledning förvänta, att expansionen skall helt avstanna. Minst oförändrad efterfrågan på förvaltningspersonal i förhållan1

Sammanhänger bl. a. med den olika fördelningen av män och kvinnor i de bägge personalkategorierna. 2 Det har sålunda framhållits att under kriget förvaltningspersonal anställts i sådan myckenhet — bl. a. .i samband med krigstidens olika regleringar — att trenden så att säga tagits ut i förskott; det skulle i följd härav råda ett undernormalt nyrekryteringsbehov beträffande förvaltningspersonal under den närmaste efterkrigstiden. 9—458521».

130 de till nuvarande nivå skulle därför kunna anses som ett ganska realistiskt alternativ, under den i förhandenvarande analys genomgående förutsättningen om ett allmänt konjunkturläge under övergångstiden av ungefär samma karaktär som det vilket rådde det sista fredsåret. Det nu förda resonemanget har emellertid bortsett från den omständigheten, att fredsanpassningen knappast kan väntas försiggå helt utan friktioner på de partiella arbetsmarknaderna. Såsom utförligare motiverades på tal om arbetarpersonalen, torde temporära omställningsbesvär icke kunna undgås, även om en totalkalkyl låter förmoda, att efterfrågan på arbetskraft de närmaste efterkrigsåren kommer att motsvara utbudet därav. Detta enär arbelsmarknaden icke är så homogen, all den kan behandlas i klump. Särskilt gäller detta den arbetsmarknadssektion som omfattar den heterogena förvaltningspersonalen hos industrien. Förutom de allt efter branscher, storleksgrupper, företagsenheter, orter, personalkategorier, kön, m. in. varierande sysselsättningsutsikterna har man här i långt högre grad än beträffande arbetarpersonalen att laga hänsyn (ill personella kvalifikationer, ävensom I ill individuella förhållanden. Bedömningen av sysselsättningsutsikterna på grundval av överblicken över krigsårens utveckling och del vid övergångstidens inträde uppnådda läget måste därför kompletteras medelst direkta undersökningar rörande uppsägnings- och nyrekryteringsbehoven vid de skilda företagen. En sådan undersökning — varur redan vissa uppgifter meddelats — har utförts av industriens uIredningsinsl i tul.' Industriens

utredningsinstituts

undersökning.

Utredningsinstitutets undersökning avser den si o r r e industrien (arbetsställen med minst 50 anställda arbetare) samt dessutom mekaniska verkstäder med minst 10 arbetare. Den är utförd i form av en med arbetsmarknadskommissionens utredning koordinerad repiesentativundersökniiig, med tyngdpunkten lagd på arbetsställen med minst 200 anställda arbetare. Primärmaterialet utgöres av enqueler hos arbetsgivarna. Dessas uppgifter synas i allmänhet bygga på samma antaganden rörande det kommande konjunkturläget som ovan refererats i samband med behandlingen av sysselsättningsutsikterna för arbetarpersonalen. l lidshänseende vila bedömningarna på det den 1 april 1944 rådande läget. Som resultat av undersökningen har framkommit, all brutto-u p p s ä g n i n g s b e h o v e t under den närmast liggande efterkrigstiden för hela den s t ö r r e 2 industrien kunde beräknas till 1800 eller 2 , 3 % . Detta innebar, att huvudparten av den större industriens inkallade förvaltningspersonal, vilken ovan approximativt beräknats till 4 000, kunde återinföras i vederbörliga sysselsättningar utan korresponderande arbetslöshet. Härtill kommer, att det enligt enquéteundersökningen vid sidan av bruttouppsägningsbehovet exi2

Sysselsältningen av industriens förvaltningspersonal efter kriget. Se SOI' 1915: 31. Inklusive mekaniska verkstäder med minst 10 anställda arbetare.

131 sterade ett brutlo-n y r e k r y t c r i n g s b e h o v , belöpande sig till 1 500 personer. ' Bruttonyrekryleringsbehovet hänförde sig emellertid till de tre första åren efter fredsslutet, och kunde därför icke i dess helhet betraktas såsom en kompensation för de uppsägningar man enligt enquéten hade att förutse under skedet närmast kring tidpunkten för en allmän demobilisering. Även om så vore, och nyrekrytering och uppsägning alltså finge förutskickas ske simultant, får bruttosumman av de anmälda nyrekryteringsbehoven ändå icke utan vidare på bokföringsvis mekaniskt balanseras med bruttosumman av uppsägningsbehoven, så att ett kalkylmässigt netto uppkommer (i detta fall ett nettouppsägningsbehov på 300 man), emedan av förut anförda inslitutionella skäl en på ett håll å förvaltningspersonalens arbetsmarknad uppsagd person icke kan förutsättas automatiskt besätta vilken som helst ledig post inom denna heterogena arbetsmarknad. Med andra ord: även om mot det rapporterade totala uppsägningsbehovet skulle stå exakt lika stort totalt nyrekryteringsbehov, måste utom i sällsynta undanlagsfall en viss omställningsarbetslöshet befaras. Differensen mellan totala uppsägningsbehovet och totala nyrekryteringsbehovet i utredningsinstitutets undersökning av industriens förvaltningspersonal — 300 man — är därför på sin höjd ett m i n i m i mått å arbetslöshetens storlek under omställningstiden. Lika litet ha motsvarande differenser inom större samlingsgrupper av arbetstagare, såsom teknisk personal, arbetsbefäl, kontorspersonal, något annat prognosvärde än som mini miangivelse. Det läcker icke att uppdela personalen i ett fåtal rymliga kategorier, om man vill erhålla en preciserad nettosumma, utvisande förutsebar arbetslöshet, respektive brist på arbetskraft. Härför måste tydligen tillgripas mycket detaljerade partialanalyser, sträckande sig ända ned till varje liten homogen delmarknad. Sådana analyser torde i praktiken visa sig synnerligen svårutförbara. 1 förevarande överblick av sysselsättningsutsikterna må därför uppsägningsbehov och nyrekryteringsbehov särhållas. De senare må anses utgöra en blandat aktuell och potentiell sysselsättningsreserv. I enlighet med del sagda skulle arbetslösheten bland förvaltningspersonalen i den s t o r r e industrien under de närmaste efterkrigsåren på grundval av uppställda förutsättningar kunna fixeras till högst 1 800 man. Det är tydligt, att man här icke har att göra med ett kvantitativt betydande problem, vilket icke hindrar, att det kan vara kvalitativt viktigt. Del får emellertid icke fördöljas, att del vid enquéten framkomna uppsägningsbehovet i framtiden kan komma att visa sig vara för lågt, även om de uppställda förutsättningarna rörande konjunkturläget infrias. Detta av tvenne länkbara anledningar. För det första den allmänna optimism angående framtiden vilken, såsom liggande i själva företagandets väsen, anses känneteckna företagarna och därför gärna omedvetet influera enquétesvar av här förekommande typ. För det andra företagarnas (personalchefernas) medvetna strävan att icke komma oro åstad hos sin förvaltningspersonal genom pessimistiska enquétesvar, vilka kunna förutsättas spridas bland personal1

Inklusive vid de mindre mekaniska verkstäderna.

132 kåren via kontorsorganisationen. Hur härmed förhåller sig, kan av naturliga skäl icke med full beviskraft avgöras. Möjligheten av en systematisk övervärdering av sysselsättningsutsikterna i undersökningsmaterialet få emellertid icke förbises. För att återgå till undersökningsresultaten, visar del sig, att uppsägningsbehovet nästan helt och hållet koncentreras till huvudgruppen malmbrytning och metallindustri. Det visar sig vidare, att driftsenheter med minst 200 anställda arbetare ha ett avsevärt större uppsägningsbehov och mindre nyrekryteringsbehov än driftsenheter med färre arbetare, som framgår av följande sammanställning: Större arbetsställen (minst 200 arbetare)

Uppsägningar i procent av antalet anställda: Män Kvinnor Nyrekryteringar i procent: Män Kvinnor

Mindre arbetsställen (50— 199 arbetare)

3-« 3-7

l-i 2-1

0-4 0* 1

2-3 2M;

Av de olika personalkategorierna synes rutinpersonalen bland kontorspersonalen komma att drabbas hårdast. Uppsägningarna bland denna kategori beräknas för hela landets större industri (inkl. mekaniska verkstäder med minst 10 anslällda arbelare) uppgå till drygt 1 000. Därnäst kommer den tekniska personalen. Arbetsbefälet kommer av allt alt döma att befinna sig i en rätt gynnsam situation. Uppsägningsbehovet är där ringa, och en omfattande nyrekrytering planeras. Beträffande enbart den k v i 11111 i g a p e r s o n . a l e 11 peka siffrorna i riktning mot ett något sämre läge än männens. Inom hela den större industrien (inkl. mindre mekaniska verkstäder med minst 10 anställda arbetare) beräknas 550 kvinnor komma alt friställas. Förvaltningspersonalens

överflyttning

i

fabriksarbete.

1 de fall då förvaltningspersonal blir överflödig, vore det tänkbart alt i viss mån överflytta densamma till fabriksdrift inom det egna företaget. Det skulle i så fall närmast gälla den mindre kvalificerade kontorspersonalen samt lägre teknisk personal. En dylik överflyttning torde måhända bliva en lämplig utväg i enstaka företag, men ur allmän arbetsmarknadssynpunkt synes förfaringssättet i fråga, under det läge som nu kan förutses, sakna praktisk betydelse. Överskott av förvaltningspersonal komme nämligen i huvudsak att finnas i huvudgruppen malmbrytning och metallindustri och enkannerligen i verkstadsindustrien, där enligt det föregående brist på arbetstillfällen för arbetarpersonalen kunde förutses. En överflyttning av förvaltningspersonal i fabriksdrift skulle då blott ytterligare minska arbelarpersonalens sysselsättningsmöjligheter.

FJÄRDE

AVDELNINGEN

SYSSELSÄTTNINGSSITUATIONEN SAMFÄRDSELN UNDER OCH NÄRMAST EFTER KRIGET

INOM

FJÄRDE

AVDELNINGEN.

Sysselsättningssituationen inom samfärdseln under och närmast efter kriget. Under näringsgrenen samfärdsel sortera i folkräkningshänseende den yrkesmässiga bil- och busstrafiken, post- och telegrafväsendet, sjöfarten och järnvägsväsendet samt dessutom några ur arbetsmarknadssynpunkt mindre viktiga verksamhetsgrenar. Enligt 1940 års folkräkning utgjorde i runda tal antalet yrkesverksamma av samtliga socialklasser inom järnvägsväsendet 50 000, inom sjöfarten 45 000 (häri inräknat detaljgruppen lastning och lossning, vilken utgöres av hamn- och stuveriarbetare), inom den yrkesmässiga bil- och busstrafiken 55 000 och inom post- och telegrafväsendet 45 000. Härav utgjorde arbetarpersonalen inom järnvägsväsendet 40 000, inom sjöfarten 30 000, inom den yrkesmässiga bil- och busstrafiken 30 000 samt inom postoch telegrafväsendet 20 000. Dessa siffror bygga på i november 1940 avlämnade mantalsuppgifter och ha således hunnit påverkas av de omflyttningar på arbetsmarknaden som ägt rum i första skedet av krigstiden. Av ovannämnda yrkesgrupper äro vid förevarande analys i praktiken endast bil- och busstrafiken, järnvägsväsendet och sjöfarten relevanta. Yrkesgruppen post- och telegrafväsende kan i detta sammanhang utgallras såsom varande en grupp med stadig, planmässigt reglerad sysselsättning", där följaktligen varken arbetslöshetshärdar eller sysselsättningsreserver av beaktansvärd omfattning kunna förväntas uppdyka under den närmaste efterkrigsperioden. Beträffande de tre övriga större grupperna ler sig läget inför övergången I ill fredshushållning a priori tämligen tillfredsställande. Gemensamt för alla tre sysselsättningsområdena är, alt de äro — mer eller mindre starkt — beroende av utrikeshandelns utveckling. Det är ju för det första uppenbart, att sysselsättningen inom bilismen och sjöfarten i hög grad sammanhänger med utrikeshandelns gestaltning. (Sjöfarten direkt, bilismen främst indirekt via tillförseln av gummi, bensin och smörjmedel samt fordon.) Utrikeshandelns tillstrypning 1 under kriget har sålunda inom förenämnda arbetsmarknadssektorer vållat sysselsättningsminskning", i vilket avseende en återgång kan väntas i och med att utrikeshandeln återupptages i full utsträckning. I 1

Det torde böra påpekas, att icke blott utrikessjöfarten utan även den inrikes sjöfarten gått tillbaka under kriget. Enligt svenska hamnförbundets statistik gick kvantiteten i inrikes fart ankommet och avgånget gods ned från 5,7 till 5,o milj. ton mellan 1939 och 1941 (Meddelanden från Konjunkturinstitutet Ser. A: 12, s. 40).

136 enlighet härmed synes man kunna laga för givet, alt förr eller senare under de närmaste efterkrigsåren en sysselsättningsutvidgning mås le komma till stånd på sjöfartens och den yrkesmässiga biltrafikens områden. — Även järnvägstrafiken influeras, för det andra, i viss mån av utrikeshandelslägets växlingar. Främst har härvid under kriget bränsle- och drivmedelsimportens utveckling spelat in. Utebliven eller minskad import av nämnda förnödenheter har under kriget dels tillfört järnvägarna omfattande vedtransporter, dels medfört minskad konkurrens från automobiltrafiken. En återgång till mera normala importförhållanden innebär fördenskull minskade Iransportuppgifter för järnvägarna och borde i konsekvens därmed föranleda sysselsättningsminskning. Man vågar likväl antaga att personal icke friställes, därest en utbredd sysselsättningskris härskar eller är i antågande, enär det skulle illa rimma med statsmakternas allmänna sysselsättningspolitik, om den berörda personalen, vilken till större delen tillhör statens järnvägar, försättes i arbetslöshet, samtidigt som staten på övriga verksamhetsfält söker mobilisera alla tänkbara arbetstillfällen. Utifrån detta betraktelsesätt torde det vara berättigat att även anse sysselsättningsläget inom järnvägssektorn såsom förhållandevis tillfredsställande. Med ledning av vissa specialutredningar kommer i det följande sysselsättningen inom respektive yrkesgrupper att genomgås mera i detalj.

13,7

Kap. 11.

S y s s e l s ä t t n i n g e n v i d järnvägarna.

Sysselsättningssituationen vid statens järnvägar har utretts av statens arbetsmarknadskommission i samråd med järnvägsstyrelsen. 1 Utredningen i fråga avser visserligen enbart sysselsättningen vid statsjärnvägarna, men då dessa äro den ojämförligt största arbetsgivaren på detta område, torde den kunna anses såsom representativ för järnvägsväsendel i dess helhet. Från utredningen må anföras följande: Trafikvolymen hos statens järnvägar har u n d e r k r i g s å r e n väsentligt förstorats i förhållande till förkrigsnivån, framför allt till följd av försvarsberedskapen, inskränkningarna i bil- och busstrafiken samt de för bränsleförsörjningens ordnande erforderliga Iransporterna. På grund av trafikvolymens ökning har personalstyrkan måst utökas utöver den för normala förhållanden erforderliga med 8 000—10 000 man. Då statens järnvägars personal i största utsträckning frikallats från militär beredskapstjänstgöring, får man räkna med alt nämnda utökning av personalstyrkan är liktydig med en motsvarande stegring av antalet sysselsatta. Vad angår situationen e f t e r k r i g e t förebäras sannolika skäl för att den nuvarande trafikvolymen i stort sett blir bestående under den närmaste efterkrigstiden. Det må här blott pekas på de omfattande vedtransporterna, vilka komma att fortfara så länge som nuvarande ansträngda bränsleläge består. Omställningen skulle följaktligen för järnvägarnas del visa eftersläpning gentemot den allmänna avvecklingsprocessen. Efter en viss övergångstid anses dock trafiken komma att nedgå. Den förmodas emellertid förbliva större än under åren närmast före krigsutbrottet, under förutsättning att utrikeshandeln kommer igång och uppehälles vid förkrigsnivån. Trots att förr eller senare en sysselsättningsminskning måste inträda, hoppas ledningen för statens järnvägar kunna undgå att företaga tvångsavskedanden. Erforderlig reducering av den för trafikens upprätthållande icke behövliga personalstyrkan beräknas i stället komma till sfånd dels genom att tidigare pensionsavgången personal, vilken under kriget tillfälligtvis återinträtt i tjänstgöring, på nytt lämnar arbetsmarknaden; dels genom att personal som under kriget uppnått pensionsåldern men på grund av rådande förhållanden ändock kvarstannat i tjänst, vid ett ändrat sysselsättningsläge beviljas pension (nu två nämnda kategorier uppskattas tillsammantagna innefatta ca 1 000 man); dels genom att all nyrekrytering inställes under en övergångsperiod, varigenom den normala årliga pensionsavgången (ca 1 500 1 Friställande av arbetskraft vid statens järnvägar efter krigels slut; tryckt i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del VI. SOU 1944: 3G,

man) icke kompenseras utan får resultera i en motsvarande nedgång i personalstyrkan; dels genom att från SJ:s busslinjer under kriget till järnvägstjänst överförd personal får återgå till tjänstgöring vid busslinjerna; dels slutligen genom att härefter överflödig personal överflyttas till underhållsoch anläggningsarbete vid statsbanorna. Det kan således konstateras, att den allmänna arbetsmarknaden icke kommer att belastas av arbetssökande med förutvarande sysselsättning vid statens järnvägar. Analoga skäl tala för att situationen vid de enskilda järnvägarna är enahanda.

139 Kap. 12. S y s s e l s ä t t n i n g e n på d e n y r k e s m ä s s i g a biltrafikens o m r å d e . Materialet. Källmaterialet till förestående analys av sysselsättningssituationen på den yrkesmässiga biltrafikens område vid övergången till fredshushållning utgöres av vissa data i en av Sveriges automobilindustriförening på kommissionens tillskyndan verkställd utredning rörande sysselsättningen inom bilismen. 1 Förenämnda utredning tager fasta på den sammanlagda sysselsättningen inom samtliga socialklasser. Sysselsättningssiffrorna innefatta med andra ord både ägare, företagsledare, övrig förvaltningspersonal och arbetarpersonal. Liksom annorstädes i de föreliggande sysselsättningsundersökningarna hänföra sig de i automobilindustriföreningens utredning meddelade sysselsättningssiffrorna till den verkliga sysselsättningen, d. v. s. till antalet i arbete varande personer. Siffrorna omsluta alltså i princip icke de militärinkallade, men fastän sålunda rena sysselsättningssiffror eftersträvats, har det vid utredningen icke kunnat undvikas, att på en del håll även inkallade kommit med i materialet. Detta innebär, att uppgifterna rörande antalet verksamma inom bilismen under kriget i vissa fall äro något för höga. Avvikelserna från de riktiga sysselsättningssiffrorna torde dock vara så måttliga, att de icke menligt inverka på resultatets giltighet. Sysselsättningsutvecklingen under kriget. Bilismen såsom

sysselsättningsföreteelse.

»Bilismen» fattas i automobilindustriföreningens utredning såsom »inbegreppet av alla de hanteringar som utgöra en funktion av biltrafiken». Med begreppet bilism förstås sålunda i detta sammanhang dels själva trafiken, dels alla de branscher vilkas verksamhet är direkt förknippad med biltrafiken, såsom bensinservicen, bilindustrien, bilreparationsverkstäderna, väghållningen. Specifik militär verksamhet, t. ex. militära bilreparationsverkstäder eller förandet av militära motorfordon medräknas dock icke. Antalet inom berörda verksamhetskomplex sysselsatta uppskattas för år 1939 till 170 000 man. Häri ingå då medelst koefficienter beräknade sysselsättningssiffror för de olika produktionsleden vid biltillverkningen; bilfabri1 Sysselsättningen inom bilismen; intagen i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del X (Sysselsättningsundersökningar). SOU 1945: 31.

kernas egen personalstyrka har dock direkt angivits. Beräkningssättet innebär enligt vad som inhämtats att i kalkylen jämväl medtagits den arbetskraft vid gruvor, hyttor, stålugnar och gjuterier, valsverk och pressverk, manufakturverk, mekaniska verkstäder, o. s. v., vars sysselsättning kan härledas från slutproduktens framställning. Ehuru en dylik metod för sysselsättningsberäkningar i vissa fall skulle kunna giva värdefulla resultat, om väl de därmed förenade praktiska svårigheterna i fråga om tillförlitliga koefficienter kunde övervinnas, måste dess tillämpning vid en kartläggning avlandets totala arbetsmarknad bliva synnerligen oformlig, då i så fall motsvarande kalkyler finge företagas för samtliga konsumtiva nyttigheter och tjänster. Bortsett härifrån ä r arbetsmarknadens uppdelning på sektioner allt efter slutprodukten eller sluttjänsten icke genomförd vid övriga sysselsättningsundersökningar, varför det vid förevarande analys icke synes lämpligt att betrakta bilismen i nyss angiven bemärkelse såsom ett enhetligt sysselsättningsområde. Sysselsättningsutvecklingen

inom bilismen

i begränsad

mening.

Emellertid avser automobilindustriföreningens huvudulredning icke hela det sysselsättningskomplex som ovan berörts. Av utredningsorganisatoriska skäl ha nämligen föreningens undersökningar begränsats till biltrafiken (inklusive icke yrkesmässig sådan), handeln med automobiler, drivmedel och smörjmedel, bilreparationsverkstäderna samt slutligen diverse smärre sysselsättningsgrenar. Beträffande det sålunda avgränsade området, varest år 1939 ca 130 000 personer voro sysselsatta, leda automobilindustriföreningens beräkningar fram till resultatet att antalet sysselsatta mellan krigsutbrottet 1939 och våren 1944 sjunkit med 30 000, d. v. s. med 24 °/o. Härvid är att märka, att i förekommande fall deltidsarbetare omräknats till heltidsarbetare, varför antalet friställda personer i själva verket varit något större än 30 000. Det får vidare icke förglömmas, att det framkomna talet för nedgången under kriget torde vara för lågt även av den anledningen, att i vissa fall korrektion ej kunnat göras för till militärtjänst inkallade. Arbetskraftens sysselsättningsvariationer i de skilda undergrupperna framgå av tabell 17. Som synes domineras utvecklingen under kriget av den enorma sysselsättningsminskningen i gruppen icke yrkesmässig lastbilstrafik. Den yrkesmässiga lastbilstrafiken uppvisar däremot en mindre ökning. Relativt sett h a r driv- och smörjmedelshandelns personal drabbats hårdast av krisen. Det ä r vidare värt att lägga märke till att ökning registreras för sysselsättningen vid reparationsverkstäderna Frågan uppkommer härnäst, vart den från bilismen frigjorda arbetskraften gått. Enligt statens arbetsmarknadskommissions utredning angående Sysselsättningsproblem för i försvarets tjänst anställda1 funnos i slutet av år 1943 ca 700 långtidsinkallade som kommit från verksamhetsområdet bil1

Intagen i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del VI. SOU 1944: 36.

141 T a b e l l 17.

Sysselsättningsförändringarna

i n o m b i l i s m e n , h ö s t e n 1939—våren 1944.

Enligt Sveriges automobilindustriförenings undersökning. Relativ ökning Absolut ökning ( + ), resp. minsk( + ), resp. minskning ( - ) ning ( - ) %

Verksamhetsgren

Icke yrkesmässig lastbilstrafik

Icke yrkesmässig personbilstrafik

Handel med smörjmedel

Summa

+ 600 - 16 000 - 1600 1500 - 2 000 600 - 6 500 900 + 1000 - 3 000 - 3 0 500

+ 2 -36 -16 -13 -50 -20 -79 -69 + 10 -50 -24

!

trafik. Vid kommissionens konferens ined vissa till tjänstemännens centralorganisation anslutna tjänstemannaförbund uppgavs, att bensin- och oljefirmornas personal förhållandevis hastigt absorberats av kriskommissionerna. I arbetsmarknadskommissionens undersökning av krisorganens personal 1 redovisas emellertid icke fullt 100 personer från bensin- och oljefirmor. Vad gäller bilhandelns personal synas många friställda ha vunnit anställning vid försvarsväsendet (civil anställning). Förskjutningarna

på den yrkesmässiga

biltrafikens

område.

Ej heller nu senast anförda utredningsresultat från den till bilismen hörande arbetsmarknaden kunna direkt sammanställas med resultaten från övriga undersökningsfält. Utredningen angående sysselsättningen inom bilismen kolliderar nämligen med några av utredningarna rörande övriga arbetsmarknadssektorer, beroende på att bilismens sysselsättningsområde delvis faller utanför näringsgrenen samfärdsel och därför utforskats i annan ordning. Så höra reparationsverkstäderna till industrien. Sysselsättningsutvecklingen för deras del har därför redan beaktats i denna analys. Medtoges deras arbetarantal vid kalkylen i denna avdelning, bleve detta en dubbelräkning. På samma sätt förhåller det sig med automobil-, drivmedels- och smörjmcdelshandeln samt i huvudsak även med »diverse sysselsättningsgrenar». Ifrågavarande verksamhetsgrenar äro att hänföra till näringsgrenen handel. De som ha sitt förvärvsarbete i den icke yrkesmässiga biltrafiken ingå under respektive näringsgrenar, främst jordbruket med binäringar, industrien och handeln. Kvar står såsom tillhörande näringsgrenen samfärdsel blott den yrkesmäs1

Krisorganens personal; utredning inlagen i den i not 1 sid. 140 nämnda volymen.

142 siga lastbilstrafiken, omnibustrafiken och droskbilstrafiken. Dessa grenar ha tillsammantagna blott minskat sin sysselsättning med 2 500 man. Denna minskning utgör blott 5 °/o av arbetarantalet vid krigsutbrottet. Sysselsättningsutsikterna under övergångstiden. En återgång till förkrigstidens sysselsättningsnivå skulle att döma av ovan anförda siffror icke innebära särdeles stora förändringar i fråga om arbetstillfällen. Antager man, att inkallelseprocenten (antalet inkallade i procent av antalet sysselsatta) för den yrkesmässiga biltrafikens personal varit 15 % ( = 7 500 man i militärtjänst), skulle under övergångstiden närmast efter kriget — oakta 1 att .sysselsättningsnivån återställdes till 1939 års läge — ca 5 000 personer ha råkat i arbetslöshet, när de inkallade hemsändes. Antages åter, att inkallelseprocenlen varit 10 % ( = 5 000 man i militärtjänst), skulle de inkallades återkomst under motsvarande förutsättningar i övrigt ha orsakat en arbetslöshet uppgående till ca 2 500 man. Biltrafiken kan tydligen icke betecknas såsom en sysselsättningsreservoar för den närmaste efterkrigstiden. Ä andra sidan kan det näppeligen befaras, att här skall uppkomma någon större arbetslöshet. Utvecklingen härutinnan avhänger hell av hur importen gestaltas. Avgörande torde i detta hänseende bliva importutvecklingen beträffande gummi. Det är emellertid i detta sammanhang icke nödvändigt att fördjupa sig i diskussioner angående den tänkbara importutvecklingen, ty som genomgående förutsättning i denna samordnande sysselsättningsanalys gäller, att importen kommer i gång i erforderlig utsträckning snarast efter försvarsberedskåpens upphörande. I enlighet med denna förutsättning skulle för den yrkesmässiga biltrafikens del i första hand få räknas med en återgång till 1939 års sysselsätlningsnivå, med därav följande, ovan skildrade konsekvenser i arbetslöshetshänseende.

143 Kap. 13. Sysselsättningen inom sjöfarten. Sjöfartsnäringen sysselsätter dels arbetskraft för fartygens bemanning — ombordanställda —, dels sådan arbetskraft som ombesörjer fartygens lossning och lastning — stuveriarbetare —, dels personal vid rederier o. d., dels slutligen anställda vid kanal- och hamnväsen, vid lots- och fyrväsen samt vid bärgningsföretag. Ifrågavarande kategorier böra på grund av sina olikartade arbetsvillkor särhållas vid en analys av sysselsättningen inom sjöfarten . Sysselsättningen vid kanal- och hamnväsendet, lots- och fyrväsendet samt bärgningsväsendet har med hänsyn till storleksförhållandena samt anställningarnas art icke ansetts behöva undersökas inom ramen för efterkrigsutredningarna. Det har ej heller synts påkallat att ägna speciell uppmärksamhet åt sysselsättningsläget för personalen vid rederier o. d. Läget för övriga kategorier, d. v. s. ombordanställda och stuveriarbetare, kommer i nu närmast följande avsnitt att upptagas till behandling. Sysselsättningen för stuveriarbetarna. Stuveriarbelarnas sysselsättningsförhållanden ha underkastats en ingående granskning av statens arbetsmarknadskommission. 1 Nedanstående analys grundar sig i allt väsentligt på vad som därvid framkommit. Det bör påpekas, att här, i motsats till avsnittet om bilismen, endast arbetarpersonalen behandlas. Stuveriarbetarkårens

storlek, sammansättning

m. m.

Hela antalet stuveriarbetare uppgick enligt 1940 års folkräkning till ca 9 500 man. Stuveriarbetarkåren är sammansatt av dels ordinarie och dels extra arbetare. Skillnaden mellan ordinarie och extra arbetare består främst däri, att de ordinarie medlemmarna av stuveriarbetarkåren hava förtursrätt till stuveriarbete på respektive arbetsplatser. I gengäld äro de jämlikt avtalen med stuveriföretagen förpliktade att dagligen passa vissa upprop. De ordinarie arbetarna måste därför även i lider av otillräcklig arbetstillgång kvarstanna å vederbörande arbetsplats för alt kunna infinna sig vid de dagliga uppropen, såframt de vilja behålla nyssnämnda förtursrätt. Under kriget har emellertid en viss uppmjukning av bestämmelserna härutinnan ägt rum, därigenom att i vissa fall temporär frånvaro från uppropen medgivits i syfte att möjlig1 Stuveriarbetarnas sysselsättnings förhållanden under krigsåren; tryckt i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del X (Sysselsutlningsundersökningar). SOU 1945: 31.

144 göra för de ordinarie stuveriarbetarna alt vid bristande arbetstillfällen i sluverifacket tillfälligt antaga annat arbete. Flertalet stuveriarbetare tillhöra den o r d i n a r i e kåren. Dennas storlek beräknas före kriget ha uppgått till ca 6 500 man. Under normala förhållanden är den ordinarie kårens storlek rätt konstant, i det att numerären för respektive tidsperioder fastställes i avtalen mellan arbetarnas och arbetsgivarnas fackorganisationer. Uppkomna vakanser — I. ex. på grund av frivillig avgång, dödsfall, varaktig arbetsoförmåga till följd av ålderdom eller andra skäl — bruka vanligtvis omedelbart fyllas. Emellertid ha de senaste åren på grund av med krigstiden förknippade omständigheter inträffade vakanser i ett flertal fall icke besatts med nya innehavare. Alldenstund de e x t r a stuveriarbetarna icke såsom de ordinarie på här antytt sätt bilda en fast kår och icke visa samma yrkestillhörighet som de ordinarie arbetarna utan obundna av hämmande avtalsföreskrifter fritt kunna övergå till andra yrkesområden, är det väsentligen svårare att vid sysselsättningsundersökningar få ett grepp om desamma. Man kan dock på omvägar komma fram till att de extra stuveriarbetarna vid krigsutbrottet räknade minst 3 000 man. Bland stuveriarbetarna råda, som redan framskymtat, även under normala lider speciella sysselsättningsförhållanden. Förutom det att arbetet är konjunktur- och säsoiigbetonat, skifta arbetstillfällena från dag till dag, allt efter som fartygen angöra hamnarna. Det ligger därför i sakens natur, alt stuveriarbetet är ett typiskl korttidsarbete. Sysselsättningsförhållandena på sluveriarbetsmarknaden äro speciella även såtillvida som att, vad avser den ordinarie kåren, i normala fall varken permanenta avskedanden eller temporära permitteringar i gängse mening pläga tillgripas när arbetstillgången krymper. Det formella sysselsättningsförhållandet består oförändrat trots variationer i arbetsvolymen. Någon nominell arbetslöshet i betydelsen av från anställningsförhållandet för tillfället eller för alltid frikopplad arbetskraft existerar icke inom den ordinarie stuveriarbetarkårens led. Möjligheterna lingen.

till statistisk

belysning

av den faktiska

sysselsättningsutveck-

På grund av de speciella sysselsättningsförhållandena på stuveriarbelsmarknaden är det icke görligt att såsom på de flesta övriga områden taga uppgifterna om antalet anställda med avdrag för de inkallade till utgångspunkt vid en bedömning av den faktiska sysselsättningen. En allmän överblick över sysselsättningsutvecklingen skulle däremot kunna erhållas med ledning av uppgifter om den totala summan inom landet presterade stuveriarbetstimmar under vart och ett av de berörda åren. Det föreliggande materialet medgiver emellertid ej detta. Sysselsättniiigssilualionens växlingar belysas dock i viss mån av i arbetsmarknadskommissionens utredning meddelade uppgifter om förändringarna under den betraktade perioden beträffande genomsnittliga

145 T a b e l l 18.

D e n s a m m a n l a g d a f a r t y g s t r a f i k e n å r e n 1938—1944 i s v e n s k a h a m n a r o c h l a s t a g e p l a t s e r m e d m i n s t 200 000 n e t t o t o n s totaltrafik å r 1939 l . Summa ankommande och avgående tonnage.

År 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944

Milj. nettoton

Index: 1938 = 100

90-9 95-5 480 4*-4 37-4 37-6 30-9

100 105 53 47 41 41 34

antalet arbetstimmar per år och arbetare. I övrigt kunna slutsatser dragas ur statistiken över hamntrafikens utveckling. Vad särskilt rör utvecklingen under kriget giver desslikes ett studium av stuveriarbetarkårens storleksförskjutningar viss vägledning. Likaså är det för sagda tidrymd av värde att känna fluktuationerna i antalet vid uppropen disponibla stuveriarbetare. Vid genomgången av utvecklingen under och närmast efter kriget kommer i enlighet med vad som här sagts i första hand uppmärksamhet att ägnas åt förändringarna i fråga om hamntrafiken, stuveriarbetarkårens storlek, antalet disponibla arbetare samt medelantalet arbetstimmar per år och arbetare. Siuveriarbetarnas skiftningar.

sysselsättning

under kriget i belysning

av

hamntrafikens

På grund av sjöfartens nödtvungna tillbakagång* under kriget, och då i detta sammanhang närmast till följd av den reducerade fartygstrafiken i hamnarna, ha stuveriarbetarna alltsedan år 1940 fått vidkännas en avsevärd sysselsättningsminskning. Ärsvariationerna i fråga om den sammanlagda hamntrafiken i hamnar och lastageplatser med minst 200 000 nettotons totaltrafik år 1939 framgå av tabell 18, vilken sammanställts på grundval av uppgifter hämtade ur Kommersiella Meddelanden. Nu anförda data rörande hamntrafikens variationer under kriget giva en viss antydan om att stuveriarbetarnas sysselsättning under krigsåren högst väsentligt avtagit. Det är emellertid att märka, att hamnstatistiken icke direkt avspeglar själva lastnings- och lossningsarbetets skiftande omfattning. Hela det statistikförda tonnaget är nämligen icke lastförande. Det förhåller sig ju icke så, att ett fartyg alltid lossar och lastar en varukvantitet lika med fartygets maximala lastkapacitet i varje hamn det angör. Detta sammanhänger bland annat med förekomsten av barlaster. Barlastprocenten växlar mellan åren, och speciellt under kriget ha kraftiga förskjutningar i förevarande avseende ägt rum, främst beroende på svårigheten att erhålla retur1

Enligt Kommersiella

10—458529.

Meddelanden.

146 frakter från tyska hamnar. Oaktat den sålunda i viss mån bristande parallelliteten mellan hamntrafiken och stuveriarbetet äro utslagen i hamnstatistiken likväl så påtagliga, att de utan vidare kunna tagas såsom bevis för att stuveriarbetarkårens sysselsättningsvolym högst betydligt sammanpressats under krigsåren. Stuveriarbetarkårens

decimering

under

kriget.

Försämringen i arbetstillgången för stuveriarbetarna har som ovan nämnts lett till att avsteg under kriget gjorts från strävandena att upprätthålla de ordinarie kårernas numerär. På många platser ha inträffade vakanser icke fyllts. För landet i dess helhet har sedan förkrigstiden och fram till år 1944 den ordinarie stuveriarbetarkåren minskats med drygt 14 °/o. Antalet ordinarie stuveriarbetare beräknas sålunda till ca 6 500 man före kriget, medan antalet i slutet av år 1943 utgjorde ca 5 500 man. Den ordinarie kåren har alltså under kriget decimerats med ca 1 000 man. De extra stuveriarbetarna torde före kriget ha uppgått till minst 3 000 man. Vid tiden för arbetsmarknadskommissionens undersökning i slutet av år 1943 funnos endast ea 1000 extra stuveriarbetare, en nedgång med 67 °/o. De 2 000 som försvunnit anses ha övergått till andra förvärvskällor. Förändringarna arbetare.

under kriget med avseende

på antalet disponibla

stuveri-

Nu senast lämnade siffror angående stuveriarbetarkårens decimering under kriget undervärdera emellertid de förskjutningar som ägt ura på förevarande arbetsmarknadssektor. Antalet vid de dagliga uppropen disponibla stuveriarbetare har nämligen under kriget nedgått än mer. Redan under fredstid torde det ha hört till sällsyntheterna att samtliga enrollerade stuveriarbetare på en gång äro tillgängliga. Sjukdomsfall och andra laga förfall bruka orsaka tillfällig frånvaro. Under kriget ha inkallelserna till beredskapstjänstgöring tillkommit och reducerat antalet disponibla stuveriarbetare. Några uppgifter rörande storleksordningen härvidlag förekomma emellertid icke i arbetsmarknadskommissionens undersökning. Förutom genom inkallelser ha de disponibla stuveriarbetarnas skara under kriget tillfälligt minskat till följd av att, såsom nämnts, permission medgivits för arbete inom annat arbetsområde på grund av det rådande sysselsättningsläget i stuverifacket. Uppgifter angående omfattningen av den temporära bortströmningen från stuveriarbetaryrket föreligga icke, men att denna måste ha varit betydande får man en föreställning om, när det meddelas, att antalet disponibla ordinarie stuveriarbetare den 14/8 1943 utgjorde ca 60 % av hela den ordinarie kåren vid samma tidpunkt. Inalles ca 40 °/o av de ordinarie arbetarna voro alltså frånvarande. En del arbetare, säg 15 °/o, voro inkallade. Andra voro uppenbarligen förhindrade att inställa sig på grund av sjukdomar och liknande skäl. Huvudparten av de frånvarande torde emellertid representera stuveriarbetare som med vederbörlig tillåtelse under kriget tillfälligtvis övergått till andra yrkesområden.

147 Ehuru en kontinuerlig följd av uppgifter om växlingarna i antalet disponibla stuveriarbetare icke införskaffats, och ovanstående procenttal fördenskull kan ha påverkats av tillfälligheter, torde nämnda procenttal likväl få anses utgöra ett nog så vägande indicium på att de för arbete inom yrket disponibla stuveriarbetarna under kriget varit betydligt färre än dessförinnan. Sysselsättningsutvecklingen

under kriget

belyst av arbetstidens

variationer.

Ovan h a r påvisats, dels att själva stuveriarbetarkåren reducerats under kriget, dels att antalet för tjänstgöring inom yrket disponibla bland de till denna reducerade kår hörande arbetarna kraftigt nedgått. Därmed är emellertid ej sysselsättningskontraktionen på stuveriarbetsmarknaden fullständigt redovisad. Denna har även tagit sig uttryck i en minskning i sysselsättningsmöjligheterna för dem som varit disponibla för tjänstgöring. Den genomsnittliga arbetstiden har sjunkit för de i tjänst kvarstående stuveriarbetarna. 1 medeltal för hela riket sjönk antalet arbetstimmar per arbetare och år med 34 °/o från år 1938 till år 1942. 1 Detaljvariationerna framgå av följande tablå: Arbetstidens variationer i stuveriarbetaryrket åren 1938—1942. Å r

1331 100

1415 106

926 70

844 63

879 66

Medelantal arbetstimmar per år och arbetare

Man finner att arbetstiden undergått en högst väsentlig reduktion. Alltsedan 1940 har den hållit sig kring Va av den för senaste förkrigsåret registrerade nivån. Rikssiffrorna dölja emellertid betydande lokala divergenser. Sysselsättningsutsikterna

för de närmaste

efterkrigsåren.

Stuveriarbetarnas sysselsättningsutsikter avhänga givetvis helt av sjöfartens framtida gestaltning. Utgår man emellertid från den i förevarande framställning tidigare uppställda förutsättningen att utrikeshandeln återupptages i full utsträckning redan under omställningsperioden, har man för stuveriarbetarnas vidkommande att räkna med en återgång till den senaste förkrigstidens sysselsättningsvolym. Den utökning av arbetstillfällena, detta skulle innebära, torde väl i första hand komma att disponeras för beredande av arbete åt de inkallade samt åt de ordinarie arbetare som under kriget haft permission för arbete på andra yrkesområden, ävensom för återställande av fredsmässig längd å genomsnittliga arbetstiden per arbetare. Huruvida och i vad mån det därutöver existerande arbetskraftbehovet kommer att tillgodoses genom utökning av den ordinarie kårens numerär till förkrigstidens eller genom an1

För senare år saknas uppgifter.

148 ställande av extra stuveriarbetare är en öppen fråga. Så mycket är klart, att under givna förutsättningar, och med hänsyn till att minst 300 man kunna väntas avgå av åldersskäl, ett rekryteringsbehov på minst 3 300 man förefinnes. Hänsyn har då icke tagits till möjligheten av att arbetskraftbesparande rationaliseringsåtgärder vidtagas beträffande fartygens lastning och lossning. 1 varje fall är det tydligt att man icke behöver emotse någon generell omställningsarbetslöshet på stuveriarbetsmarknaden. Att oavsett detta en avsevärd partiell arbetslöshet alltfort kan väntas bestå, såvida icke särskilda ingripanden häremot företagas, är en sak som icke betingas av krigsförhåliandena eller avvecklingsprocessen. En analys härav faller därför utanför ramen för denna framställning. Sysselsättningen för de ombordanställda. I likhet med utvecklingen på stuveriarbetsmarknaden ha av allmänt kända orsaker sysselsättningsmöjligheterna för de ombordanställda kategorierna bland sjöfartsnäringens folk starkt beskurits under kriget. Liksom beträffande den förra arbetsmarknadssektorn är det ställt utom all fråga, att bland de ombordanställda en avsevärd ökning av antalet sysselsatta är att vänta i samband med övergången till fredshushållning. Kardinalfrågan vid förhandenvarande moment i arbetsmarknadsanalysen blir därför icke, som på många andra områden, bedömningen av karaktären på övergångstidens sysselsättningssituation mot bakgrunden av iakttagbara kontraktions- och expansionstendenser, utan blott sysselsättningsförändringarnas storleksordning. Problemet är med andra ord icke så mycket kvalitativt utan huvudsakligen kvantitativt. Med nuvarande statistiska apparat är det emellertid nästan ogörligt att frambringa fullständiga kvantitativa uppgifter beträffande de ombordanställdas arbetsmarknad. En kvantitativ precisering av sysselsättningsläget försvåras dessutom därav, att de som tjänstgöra ombord på fartygen icke utgöra en strängt avgränsad grupp. Sjömansyrket har i Sverige som regel endast varit ett genomgångsyrke. Den egentliga sjöfolkskåren utgör sålunda endast en relativt liten del av det totala antalet sysselsatta inom yrket. Ganska vanligt är t. ex., att grovarbetare söka sig hyra såsom däcksfolk, när arbetstillfällena på land minska. Ett särskilt fall utgöra de västkustfiskare som tillfälligtvis taga hyra på fartyg för att fylla ut inkomsterna under dåliga fångstår. Under kriget har i betydande utsträckning ovan arbetskraft lockats att gå till sjöss på grund av de höga krigsriskersättningarna — s. k. krigsrisksjömän. Allt detta komplicerar uppskattningarna av förändringarna i fråga om antalet sysselsatta ombord på fartygen. Materialet. Oaktat här ovan antydda svårigheter har kommissionen gått i författning om införskaffande, så långt omständigheterna medgivit, av material ägnat att

149 belysa sysselsättningsförskjutningarnas storlek. Härvid har kommissionen ansett det angeläget att försäkra sig om de på området fungerande organisationernas medverkan. Samråd har sålunda ägt rum med Sveriges redareförening, föreningen Sveriges inrikessjöfart samt svenska sjöfolksförbundet, vilka samtliga biträtt med värdefulla uppgifter. I speciella frågor har kontakt därjämte tagits med svenska maskinbefälsförbundet, svenska stewartsföreningen, Sveriges radiotelegrafistförening och Sveriges segelfartygsförening. Vissa uppgifter om det inkallade fartygsbefälet har erhållits ur Nautisk Tidskrift.1 En sammanställning av den tillgängliga officiella statistiken på området har slutligen på kommissionens hemställan gjorts av statens arbetsmarknadskommission. 2 Kårens

storlek.

För att rätt kunna bedöma sysselsättningssituationen för de ombordanställda fordras kännedom om kårens storlek. Med »kåren» menas härvid sammanfattningen av alla dem som på olika grunder kunna anses hava aktuell anknytning till yrket. Uttrycket »kåren» skulle sålunda i detta sammanhang angiva det i ett visst ögonblick högsta möjliga utbudet av arbetskraft å den berörda arbetsmarknadssektorn, till åtskillnad från det faktiska antalet sysselsatta. Under detaljgruppen sjöfart redovisas i 1940 års folkräkning tillsammans ca 31 000 yrkesverksamma personer. Häri ingå emellertid även vissa andra kategorier än ombordanställda, såsom rederipersonal o. d. I folkräkningens redovisning av individualyrken upptagas ca 26 000 personer som verksamma i sjöfolksyrken. Emellertid täcker denna summa icke på långt när hela antalet av dem som kunna anses hänförliga till sjöfolket. Sålunda uppgick antalet vid sjömanshusen inskrivna 3 vid utgången av år 1940 till ca 40 000. Med hänsyn till bestämmelserna för sjömanshusens registerföring torde dock berörda summa ligga i överkant i förhållande till den verkliga tillgången på arbetskraft för fartygens bemanning. Arbetsmarknadskommissionen kommer i sin ovannämnda utredning på däri angivna grunder fram till att antalet yrkesutövare inom de ombordanställdas krets vid krigsutbrottet skulle ha uppgått till mellan 33 000 och 34 000. Antalet vid samma tid faktiskt sysselsatta i handelsflottan var betydligt lägre än antalet av dem som enligt vad som nu anförts kunde anses tillhöra själva kåren. Sysselsättningen i genomsnitt per år framgår av den officiella sjöfartsstatistikens 4 uppgifter rörande handelsflottans bemanning, d. v. s. 1

Aprilnumret 1944. Sysselsättningsförhållandena inom sjöfartsnäringen under och närmast efter kriget; t r y c k t i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del X (Sysselsätlningsundersökningar\ SOU 1945: 31. 3 Beträffande principerna för sjömanshusens registerföring se arbetsmarknadskommissionens nyss omförmälda utredning; intagen i SOU 1945: 31. 4 Sveriges officiella statistik: Sjöfart; utgiven av kommerskollegium. Det torde observeras, a t t bemanningssiffrorna blott avse fartyg på 20 nettoton och däröver. 2

150 summan av fartygsbesättningarna. År 1939 uppgick den genomsnittliga bemanningen till ca 22 500 personer. Sysselsättningsutvecklingen

under

kriget.

Sysselsättningen för de ombordanställda har givetvis påverkats av de viktiga förändringar som handelsflottans bestånd undergått på grund av krigsårens extraordinära förhållanden. Till följd av krigsförlisningar, beslag o. d. nedgick under kriget handelsflottans storlek från 1 616 740 bruttoton den 1 september 1939 till 1 396 999 bruttoton vid slutet av år 1942. Sedermera har tack vare nybyggnader och minskade krigsförluster fartygsbeståndet ökats; det torde under år 1945 överskrida förkrigsstorleken Emedan ett betydande antal fartyg varit upplagda under kriget på grund av bränslebrist och andra orsaker, har sysselsättningen gått tillbaka i större omfattning än vad som enbart fartygsbeståndets decimering borde ha föranlett. B e m a n n i n g e n nedgick mellan 1939 och 1943 med i runda tal 7 000 personer eller med 30 °/o av förkrigsstyrkan. För de skilda krigsåren fram till och med år 1943 framgå bemanningssiffrorna av nedanstående tablå, vilken belyser hur sysselsättningsreduktionen förnämligast var koncentrerad till de första krigsåren, medan tillbakagången under de senare åren var mera dämpad. Handelsflottans genomsnittliga bemanning å r e n 1939—1943. Å r Antal

22 500

16 900

16 500

15 600

Ehuru inga siffror ännu föreligga, är det ställt utom tvivel, att sysselsättningsläget undergick en ytterligare och rätt kännbar försämring år 1944 med anledning av det hösten 1944 inledda sjöfartsstoppet på Tyskland. Det torde icke vara överdrivet att uppskattningsvis angiva storleksordningen av sysselsättningsnedgången bland de ombordanställda under kriget fram till och med år 1944 till 10 000. Jämsides med sysselsättningsnedgången, sådan den framträder i bemanningssiffrornas fallande serie, har a n t a l e t v i d s j ö m a n s h u s e n i n s k r i v n a avsevärt sjunkit under kriget. Mellan utgången av åren 1939 och 1944 minskades nämligen antalet inskrivna vid sjömanshusen med sammanlagt nära 12 000, d. v. s. med nära 30 % av antalet inskrivna vid slutet av år 1939. Samma procentuella tillbakagång, jämfört med förkrigsläget, företedde bemanningssiffrorna, som nyss anförts, redan år 1943, varefter tillbakagången kan antagas ha fortsatt under år 1944. Den registrerade minskningen av antalet inskrivna vid sjömanshusen är ett mått på den totala sjömanskårens decimering under kriget. Då, med hänsyn till reglerna för registerföringen, ombordanställda som friställts på grund av sysselsättningssituationen under kriget i allmänhet alltfort kvarstå i sjömanshusens register, innebär i praktiken den iakttagna nedgången i antalet inskrivna, att den arbetskraftreserv som består av numera mindre aktiva sjö-

151 män reducerats under kriget till följd av att ifrågavarande arbetskraft, tack vare de goda sysselsättningsmöjligheterna på land, helt släppt kontakten med sjömansyrket. Detta är ju — som ovan framhållits — ett genomgångsyrke. Nedgången i antalet inskrivna har vidare vållats därav, att antalet nyinskrivna under kriget varit jämförelsevis lågt. Sålunda nyinskrevos år 1944 blott 1 900 sjömän mot 5 200 år 1939. Härigenom har, i förbigående anmärkt, sjömanskårens ålderssammansättning blivit ogynnsammare. — Nyrekryteringen till sjömansyrket torde framför allt ha hämmats av den i förhållande till läget å sjöfolkets arbetsmarknad gynnsammare sysselsättningssituationen på land. De rikliga arbetstillfällena på land under kriget ha ävenledes haft sin stora betydelse för den mera aktiva kadern av ombordanställda, varmed här avses dem som normalt helt ägna sig åt sjöyrket. Trots att ombordanställda friställts i betydande omfattning, har a r b e t s l ö s h e t e n bland dem hållits inom rimliga gränser. Det torde härvidlag böra påpekas, att antalet friställda sjömän varit större än som framgår av bemanningsstatistiken. Under krigsåren har nämligen bemanningen delvis utgjorts av utlänningar (huvudsakligen utanför spärren) och av s. k. krigsrisksjömän, varmed förstås sådan arbetskraft som av de höga krigsriskersättningarna lockats att tillfälligtvis taga anställning på sjön under kriget. Dylika krigsrisksjömän samt under kriget nyanställda utländska besättningsmän uppgingo år 1944 tillsammans säkerligen till 5 000. Då bemanningsminskningen ovan ansågs kunna approximativt uppskattas till 10 000 fram t. o. m. år 1944, skulle följaktligen den verkliga sysselsättningsnedgången för det egentliga sjöfolket kunna beräknas till inemot 15 000. Ändå har antalet hjälpsökande arbetslösa sjömän under hela perioden 1939—1944 varit lågt; årsgenomsnitten ha varierat mellan 90 och 400. Sjömansförmedlingarnas statistik över antalet arbetssökande uppvisar ej heller någon mera påtaglig ansvällning, undantagandes en måttlig ökning år 1944. Medelantalet arbetssökande per månad för respektive krigsår utgjorde: 1939 4 500

1940 4 300

1941 4 800

1942 4 800

1913 4 800

1944 5 500

Frågan inställer sig då, vart de friställda sjömännen tagit vägen. Som ovan nyss antyddes ha de i stor utsträckning övergått till olika landyrken utan att därför definitivt ha övergivit sjömansyrket. Vissa av sjöfolksyrkena tillhöra de genomgående yrkena, och för ifrågavarande ombordanställda har övergången till andra näringsgrenar icke varit förenad med större svårigheter. Detta gäller exempelvis maskinpersonalen samt köks- och stewartpersonalen. Även den rena däckspersonalen synes emellertid med lätthet ha absorberats i olika grenar av näringslivet. Många av de ombordanställda som frigjorts under kriget ha vidare brukat egna mindre jordlotter eller hjälpt till i föräldrars eller anhörigas jordbruk. Härvid har emellertid ofta dold arbetslöshet förelegat. Dold arbetslöshet har det även varit i de fall,

152 då friställda sjömän försörjt sig medelst hopsparade hyror. Tack vare den stora förtjänsten under anställningstiden kunna sjömännen i många fall ha varit utan arbete i flera månader utan att ha lidit nöd eller känt sig som arbetslösa i vanlig mening. Överhuvud taget gäller beträffande sjöfolket, att man endast i sista hand anmäler sig som arbetslös, varför arbetslösheten icke fullständigt kommer till synes i statistiken. Det torde på tal härom böra erinras om det faktum, att även i fredstid och under goda konjunkturer en tids uppehåll mellan anställningarna ombord å fartyg varit en tämligen normal företeelse. Vidare bör påpekas, att även under kriget intervallerna mellan sysselsättning ombord å fartygen icke varit överväldigande långa för den prima arbetskraften, enär vid sjömansförmedlingarna en viss turordning tillämpas. För en och samma individ har därför sällan arbetslöshetsperioden varat oavbrutet under hela eller större delen av kriget, utan sysselsättningsoch arbetslöshetsomgångar ha alternerat. En ytterligare faktor som måste beaktas vid bedömningen av sysselsättningssituationen i de ombordanställdas sektor under kriget är i n k a l l e l s e r n a till militär beredskapstjänstgöring, vilka i sin mån medfört en lättnad på arbetsmarknaden. Med stöd av inhämtade upplysningar från fackorganisationerna m. fl. torde inkallelserna bland den aktiva kadern av ombordanställda för juli 1944 kunna approximativt uppskattas till omkring 1 500. Vid denna tidpunkt var den militära beredskapsgraden något lägre än åren 1940—42. Det kan därför också antagas, att antalet inkallade från de ombordanställdas krets under dessa tidigare år i regel överstigit 1 500. Sysselsättningssituationen

under den närmaste

efterkrigstiden.

Vid bedömningen av sysselsättningssituationen under den närmaste efterkrigstiden får hänsyn tagas till sådana faktorer som personalbehovet vid insättande i trafik av nu upplagda eller under byggnad varande fartyg, inkallelsernas omfattning, förekomsten av s. k. krigsrisksjömän, det temporära inslaget av utlänningar i de svenska fartygens besättningar, svenska sjömäns anställning å utländska båtar under efterkrigstiden, arbetskraftsreserverna i form av arbetslösa och i landyrken tillfälligt sysselsatta sjömän o. s. v. Flera av dessa faktorer ha berörts i nästföregående avsnitt, varvid vissa försök gjorts att uppskatta deras storleksordning. Med ledning av dessa uppskattningar jämte några ytterligare uppgifter torde det vara möjligt att nå fram till en föreställning om efterfråge—utbudsbalansen på de ombordanställdas arbetsmarknad. Analyserar man först den framtida e f t e r f r å g a n på arbetskraft i sjöfolksfacken, finner man följande: Under en tid framåt kan allt disponibelt tonnage förväntas bliva taget i anspråk. Detta innebär, att besättningar komma att krävas för bemanning av dels de nu igång varande fartygen, dels det nu upplagda tonnaget, dels ock de fartyg som färdigställas under den närmaste tidrymden. Det som i förevarande sammanhang intresserar är den efterfrågeökning som orsakas av upplagda och nybyggda fartygs insättande i tra-

153 fik. För det heterogena utredningsmaterialets skull måste här åtskillnad göras mellan inrikessjöfarten och utrikessjöfarten. För utrikessjöfartens vidkommande kunna vissa siffermässiga uppskattningar förebringas, försåvitt man begränsar sig till den huvuddel av den i utrikesfart gående handelsflottan som tillhör redare sammanslutna i Sveriges redareförening. Enligt statens arbetsmarknadskommissions ovannämnda utredning skulle antalet sysselsatta sjömän av olika fack tillsammantaget öka med ca 6 000, därest det vid månadsskiftet september/oktober 1944 upplagda (inklusive det nybyggda), utrikesgående tonnaget hos redareföreningens medlemmar insattes i trafik. Härtill får sedan läggas ett antal av i runt tal 2 000 man som — med utgångspunkt från redareföreningens direkt till kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering lämnade uppgifter — skulle behövas för bemanning av de utrikesgående fartyg som beräknas komma att färdigställas åt redareföreningens medlemmar under perioden 1 oktober 1944—30 juni 1946. Summan av efterfrågeökningen på utrikessjöfartens område skulle följaktligen belöpa sig till omkring 8 000 ombordanställda. Denna summa skulle dock kunna ruckas i endera riktningen genom försäljning av tonnage till utlandet, respektive inköp därifrån. Vad härefter angår inrikessjöfarten, hava några numeriska uppgifter av samma art som för det utrikesgående tonnagets del icke stått att erhålla. Det har emellertid från välunderrättat håll upplysts, att även här en betydande ökning av det sysselsatta tonnaget, och därigenom även av besättningsbehovet, är att förutse. Inrikessjöfartens behov av nybyggnader för trafikens utvidgning är nämligen mycket stort. Allt tonnage som blir färdigt inom berörda sektion av sjöfarten torde omedelbart finna användning. Gränsen för sysselsättningsökningen på inrikessjöfartens område sättes därför av möjligheterna att tillgodose förenämnda nybyggnadsbehov. Efterfrågan på arbetskraft kan vidare härröra från de utländska handelsflottorna. I vilken mån en sådan efterfrågan får någon betydelse för den svenska arbetsmarknaden beror på det svenska sjöfolkets villighet att acceptera arbete ombord å utländska fartyg. Svenska sjömän utanför spärren kunna under sin långa bortovaro från hemlandet av olika skäl ha fått större benägenhet än tidigare för tjänstgöring på fjärran breddgrader och under främmande flagg. Tänkbart vore därför, att svenska sjömän i hittills osedd omfattning under efterkrigsåren komme att taga hyra å utländska båtar. 1 Att mera bestämt uttala sig om sannolikheten härför är dock icke möjligt. Utvecklingen härutinnan beror på ett flertal faktorer som här icke kunna diskuteras. Vad gäller efterfrågeökningen från handelsflottan i dess helhet kan det tydligen förväntas, att bemanningsbehovet fram till mitten på år 1946 skall ha stigit med minst 8 000 man i förhållande till läget under senare delen av år 1944. 1

I samband med diskussionen rörande en reformering av skatteuppbörden ha farhågor uttalats, att den föreslagna formen för skatternas inkassering kunde framkalla benägenhet hos de svenska sjömännen att övergå i utländsk tjänst.

154 Betraktas därpå u t b u d s s i d a n av sjöfolkets arbetsmarknad under efterkrigsåren, har man först att räkna med ett tillskott till utbudet från de inkallade ombordanställda som återvända till civil verksamhet. Detta tillskott till utbudet bör dock mer än väl uppvägas av den utbudsminskning som kan väntas genom de utländska besättningsmännens och de s. k. krigsrisksjömännens försvinnande i och med återgången till fredsförhållanden. Enligt ovan skulle antalet inkallade i juli 1944 approximativt ha utgjort blott 1 500; utlänningar och krigsrisksjömän däremot hela 5 000. Att döma av dessa tal skulle snarast en nettoutbudsminskning på 3 500 uppkomma. Siffrorna äro emellertid alltför otillförlitliga för att tillåta en dylik exakt kalkyl. Det enda som kan sägas är, att nettoeffekten av nämnda tre faktorer (de inkallades återkomst, utlänningarnas försvinnande och krigsrisksjömännens avmönstring) bör bliva en viss minskning av utbudet beträffande ombordanställda. Därmed är emellertid icke spörsmålet om utbudsförhållandena i efterkrigsläget avfärdat. Hänsyn måste i minst lika hög grad tagas till det utbud som kan komma från det arbetslösa sjöfolket och det sjöfolk som i övrigt tillfälligtvis vistats på land under krigsskedet. Enligt arbetsmarknadskommissionens, på arbetssökandesiffrorna i sjöförmedlingsstatistiken grundade uppskattningar skulle man från här ifrågavarande arbetskraftsreserv kunna emotse ett tillskottsutbud på ca 5 000 man. Med hänsyn till den ovan framräknade efterfrågeökningen på minst 8 000, ävensom med hänsyn till nyssberörda utbudsminskande faktorer, skulle sistnämnda tillskott till utbudet tydligen icke förslå. En del av de sjömän som under krigstiden skaffat sig arbete i andra näringar och uraktlåtit att anmäla sig som arbetssökande på sjömansförmedlingarna torde dock efter kriget återgå till sjöyrket och därigenom höja utbudet. Möjligheterna till nyrekrytering få dessutom icke förglömmas. Som slutintryck kvarstår dock, att det icke skulle förvåna, därest under en viss övergångstid knapphet på arbetskraft tillhörande de ombordanställdas kategori, skulle giva sig tillkänna. Analysen har hittills skett i totala termer, varigenom de skilda besättningsgruppernas sysselsättningsutsikter lämnats åsido. Intet hindrar givetvis, att för enstaka grupper framtidsläget kan gestalta sig annorlunda än för kåren i dess helhet. Sålunda ha farhågor yppats för fartygsbefälets sysselsättningssituation. Vid kommissionens undersökningar har emellertid intet framkommit som bestyrker dylika farhågor. Vad angår radiotelegrafistkåren, har det framhållits, att under kriget ett stort antal personer förvärvat radiotelegrafistcertifikat, varför en viss konkurrens om platserna ombord kan befaras. Med hänsyn till handelsflottans fortgående utbyggnad torde dock ett eventuellt överskott i förevarande fack utan alltför långvarigt dröjsmål komma att absorberas. — Det finnes även fack, där tendensen är omvänd. Detta gäller främst maskinfacket, varest en markant brist på behörigt maskinbefäl förutses för rätt lång tid framåt.

FEM T E AVD E L N I N G E N

SYSSELSÄTTNINGSSITUATIONEN INOM HANDELN UNDER OCH NÄRMAST EFTER KRIGET

FEMTE

AVDELNINGEN.

Sysselsättningssituationen inom handeln under och närmast efter kriget. Med sin till något över 400 000 personer uppgående yrkesverksamma befolkning bör handeln väga tyngst näst efter industrien vid bedömningen ur samhällets generella synvinkel av riskerna för omställningssvårigheter på arbetsmarknaden vid övergången till fredshushållning. Jordbruket med binäringar omsluter visserligen även det en långt större folkmängd än handeln, men på grund av de särskilda strukturella förhållandena därstädes kunna, såsom i en föregående avdelning påvisats, sysselsättningsfluktationerna inom jordbruksnäringen i stort sett lämnas därhän, när det gäller en korttidsanalys av det allmänna sysselsättningsproblemet med tonvikten lagd på frågan om arbetskraftens omställning." Näringsgrenen handel domineras helt av varuhandeln — detalj- och grosshandeln. Denna räknade enligt 1940 års folkräkning ca 290 000 yrkesverksamma personer. Därnäst följer i sysselsättningshänseende hotell- och restaurangrörelse med ca 65 000 yrkesverksamma samt bank- och försäkringsverksamhet med ca 25 000 yrkesverksamma enligt senaste folkräkningen. Därutöver inrymmer näringsgrenen handel vissa yrkesgrupper som äro alltför fåtaliga för att behöva beaktas i förhandenvarande sammanhang. Vad gäller gruppen bank- och försäkringsverksamhet har kommissionen vid en konferens med representanter för försäkringstjänstemannaföreningen och svenska bankmannaförbundet erfarit, att sysselsättningsutvecklingen under kriget icke i nämnvärd grad rönt speciell inverkan av de extraordinära tidsförhållandena och att utsikterna inför övergången till fredshushållning icke synas ingiva oro, varför någon analys av läget på ifrågavarande verksamhetsfält icke synts påkallad i detta sammanhang. Beträffande de övriga två yrkesgrupperna har det prövats lämpligt att var för sig skärskåda detaljhandeln (exklusive bensin- och smörjmedelshandeln), grosshandeln (exklusive automobilhandeln), bil-, drivmedels- och smörjmedelshandeln samt slutligen hotell-, restaurang- och kafénäringen.

158 Kap. 14.

Sysselsättningen inom detaljhandeln.1

Några aktuella uppgifter finnas icke om hur många personer som inalles sysselsättas i detaljhandeln. I 1931 års företagsräkning redovisas under rubriken »Detaljhandel, även i kombination med partihandel» ca 140 000 sysselsatta, 2 innefattande samtliga personalkategorier alltifrån ägare till arbetare. Då ingå såsom framgår av rubriken jämväl vissa företag som bedriva grosshandel i kombination med detaljhandel. Sune Carlson 3 kommer på grundval av 1931 års företagsräkning upp till inemot 200 000 sysselsatta i detaljhandeln genom att dit hänföra även vissa industri- eller hantverksföretag, såsom bagerier, slakterier och skrädderier, vilka med hänsyn till den huvudsakliga verksamheten ofta kunna betraktas som detaljaffärer. Vad gäller antalet a r b e t s t a g a r e , d. v. s. antalet i detaljhandeln verksamma personer exklusive innehavare och familjemedlemmar, kunna dessa med ledning av vissa uppgifter, införskaffade av 1941 års arbetstids- och butikstängningssakkunniga, för årsskiftet 1941/42 uppskattas till omkring 130 000.4 I fråga om t o t a l a a n t a l e t s y s s e l s a t t a finnas däremot inga andra och senare uppgifter än här meddelade från 1931 års företagsräkning. I 1940 års folkräkning är icke uppdelningen i detaljhandel och grosshandel genomförd utom vad angår företagarna. Ej heller vid de s. k. tekniska efterkrigsutredningarna har något material frambragts med vars hjälp en uppskattningav den totala personalstockens storlek hos detaljhandeln vore möjlig. Analysen av detaljhandelns sysselsättningsutveckling under och närmast efter kriget kan därför icke utföras i absoluta termer utan endast medelst angivande av de relativa förändringarna. För den konsumentkooperativa detaljhandelns del finnas dock vissa absoluta siffror beträffande sysselsättningsutvecklingen under kriget. I detta sammanhang bör nämnas, att detaljhandeln uppvisar en sysselsätlningsstruktur som avsevärt skiljer sig från industriens, i så måtto att företagsenheterna äro små. Tyngdpunkten vilade enligt 1931 års företagsräkning icke blott i fråga om företagens antal utan även beträffande omsättning och antal sysselsatta på storleksgrupperna 0—3 personer (d. v. s. i praktiken företag med högst två anställda förutom ägaren). Sålunda föllo 84 % av hela antalet företag på storleksgrupperna 0—3. Motsvarande procenttal beträffande antalet sysselsatta var 55 % och beträffande omsättningen 44 % . Man 1

Exklusive bensin- och smörjmedelshandel. Posterna 234—287. 3 Carlson, Sune: Svensk detaljhandel i kristid. AEF:s Meddelande nr 10. Stockholm 1942. 4 Se prop, nr 1942: 349. Ifrågavarande uppgifter hava genom yrkesinspektionens medverkan insamlats från de kommunala tillsyningsorganen inom landet. 2

159 torde kunna utgå ifrån att dessa små företag äro synnerligen stabila i sysselsättningshänseende. Det torde krävas mycket stora förändringar, innan de mindre affärsidkarna med högst 2 biträden avskeda eller nyanställa personal. Av vissa skäl ha konsumentkooperationen och den privata detaljhandeln gjorts till föremål för skilda undersökningar. Kännedom om det allmänna sysselsättningsläget inom d e n p r i v a t a d e t a l j h a n d e l n har inhämtats genom konferenser med detaljhandlare, utvalda i samråd med de ledande organisationerna på området, vilka jämväl varit företrädda vid dessa konferenser. 1 Orientering om arbetsmarknadssituationen inom facket har även erhållits vid samtal med ombud för arbetarpartens sammanslutningar. 1 En mera kvantitativt preciserad kunskap om utvecklingstendenser och framtidsutsikter å förevarande sysselsättningsfält har vunnits genom en statistisk specialutredning som på kommissionens uppdrag och i nära samarbete med denna verkställts av affärsekonomiska forskningsinstitutet vid handelshögskolan i Stockholm. 2 Beträffande sysselsättningen i d e k o n s u m e n t k o o p e r a t i v a b u t i k e r n a har kommissionen beretts tillfälle taga del av viss inom kooperativa förbundet förd personalstatistik. Det är dessutom givet, att sysselsättningssituationens gestaltning i den kooperativa sektorn uppvisar flera gemensamma drag med utvecklingen inom privathandeln, varför undersökningsresultaten från denna senare i viss mån äga sin tillämpning beträffande den kooperativa handelns arbetsmarknad. Nedan behandlas först den privata detaljhandeln. a) D e n p r i v a t a

detaljhandeln.3

Allmän överblick över sysselsättningsutvecklingen under kriget. (Resultat av konferenser och samtal.) De vid kommissionens konferenser hörda branschorganisationerna och enskilda affärsidkarna ha representerat livsmedels- (speceri- och charkuteri-), lanthandels-, järn-, färg- & kemikalie-, glas- & porslins-, manufaktur- & beklädnads-, sko-, möbel- samt radiobranschema. Det säger sig självt, att det icke varit lätt att i de olika konferensdel lagarnas vittnesmål, baserade som de äro på individuella erfarenhetsrön, fånga de för samtliga branscher gemensamma dragen i krigsårens sysselsättningsbild. Att utsagorna variera branscherna sinsemellan ligger i sakens natur. Härigenom splittras helhetsbilden. Ävenså växla uppfattningarna om läget inom en och samma bransch. Att i sådana fall väga varandra motsägande kvalitativa omdömen i syfte att nå fram till enhetliga linjer är av självklara skäl hart när ogörligt. Viss överensstämmelse kan dock trots allt skönjas mellan de olika sagesmannens ut1

Rörande hörda organisationer se bil. 1. - Undersökning av personalförändringarna inom svensk detaljhandel under krigsåren och tiden närmast därefter. Meddelande nr 19 utgivet av AEF, Stockholm 1944. 3 Exklusive bensin- och smörjmedelshandeln.

160 talanden vid konferenserna. Med reservation för de felkällor som h ä r antytts torde därför det vid nämnda konferenser framkomna materialet rörande krigsårens utveckling kunna sammanfattas som följer: Rent allmänt gäller för det första, att k ö p k r a f t s u n d e r l a g e t s höjning under kriget verkat såsom en expansionsfaktor. D e n k v a n t i t a t i v a o m s ä t t n i n g e n i detaljhandeln har under krigsåren pendlat fram och tillbaka, i huvudsak allt efter den växlande omfattningen och skärpan i de av försörjningsläget betingade konsumtionsoch produktionsregleringarna. Svängningarna i de olika branscherna ha mestadels icke varit synkroniserade eller lika kraftiga utan ha företett karakteristiska skiljaktigheter i olika avseenden. Mest markerade synas fluktuationerna ha varit i charkuteribranschen, där omsättningen tydligt avspeglat skiftningarna i vederbörande ransoneringar. En bransch som förhållandevis kännbart rönt inflytande av variationerna i varutillgången är vidare beklädnads- och manufakturbranschen. För detaljhandeln sedd som en enhet synes volymen försålda varor under långa perioder av kriget ha något understigit det normala. Det kunde därför synas, som om under ifrågavarande perioder behovet av arbetskraft borde ha varit något lägre än vanligt. 1 allmänhet är det väl också riktigt, att en minskning av den i butiken försålda varumängden verkar i arbetsbesparande riktning. En reducerad försäljningsvolym är dock icke alltid liktydig med minskad arbetsvolym. 1 den mån omsättningsminskningen ej är förbunden med färre antal expeditioner utan förklaras av mindre inköpskvantiteter per kund vid oförändrat antal affärsbesök, torde denna icke giva upphov till motsvarande sysselsättningsminskning. Ibland kan rentav ökat arbete bliva följden, nämligen om inköpskvantiteterna understiga innehållet i standardförpackningar. Det senast sagda kan dock endast gälla rena undantagsfall. I själva verket har under kriget den sedan länge försiggående övergången till användning av standardförpackningar fortsatt, och ransonerna ha avpassats efter standardkvantiteterna. Härigenom har följaktligen expeditionsarbetet nedbringats i viss mån. I arbetsbesparande riktning har även verkat varusorteringarnas nödtvungna nedskärning. A r b e t s b ö r d a n s ö k n i n g har dock varit förhärskande. Härtill ha främst v a r u r a n s o n e r i n g a r n a (inklusive licenssystemet) och o m s ä t t n i n g s s k a t t e n bidragit. Sålunda har, vad livsmedelsaffärerna angår, kalkylerats med att ransoneringsbestyren ökat arbetet med 20 %>. Vidare ha förändrade varusorteringar (ersättningsvaror, nya märken och kvaliteter till följd av importens omdirigering, o. d.) i vissa branscher vållat större försäljningsarbete än tidigare. Särskilt gäller detta färghandeln, vars kundrådgivning under kriget blivit synnerligen betungande. Av nu nämnda och liknande orsaker har arbetsbördan i detaljaffärerna under kriget blivit så stor i förhållande till vad som ansetts normalt under förkrigstiden, att p e r sonalbehovet ökats. Det ökade personalbehovet har emellertid icke kunnat i erforderlig grad tillgodoses. Tillströmningen av ny arbetskraft till den heltidsarbetande, egent-

161 liga biträdeskåren har under kriget varit obetydlig. Industrien och kontorsarbetsmarknaden, bl. a. krisförvaltningen, har på grund av den högre lönestandarden dragit till sig folk — huvudsakligen kvinnor — från handelns vanliga nyrekryteringsfält. För att skaffa folk har detaljhandeln därför måst gå utanför sitt normala rekryteringsområde och nedsätta kvalitetsfordringarna på den nyrekryterade personalen. Särskilt stora svårigheter ha förelegat, när det gällt att rekrytera elever villiga att underkasta sig en tidskrävande och gedigen branschutbildning. Lika svårt har det varit att få tag på springpojkar och -flickor. Här är det dock ej uteslutande krigets verkningar på sysselsättningsläget som framträda, utan även befolkningsutvecklingen spelar en roll i detta sammanhang. Redan före kriget var det nämligen rätt svårt att få tag på springpojkar, även om det blivit ännu svårare nu. Den fasta heltidspersonal som kunnat anställas under de gångna krigsåren har mestadels utgjorts av k v i n n o r , och då vanligast unga flickor. En viss förskjutning mot större proportion kvinnlig arbetskraft har därigenom ägt rum inom den privata detaljhandeln. Denna förskjutning har — vad gäller den aktuella sysselsättningen — tillfälligt förstorats på grund av männens militärinkallelser. Emellertid får storleksgraden av det ökade kvinnliga inslaget icke överdrivas. Med all sannolikhet hade detta varit större, om icke tillströmningen av gift kvinnlig arbetskraft hämmats till följd av de militära familjebidragens speciella konstruktion. Då sålunda det ökade personalbehovet icke kunnat täckas, har p e r s o n a l b r i s t uppstått. Denna har ytterligare accentuerats genom i n k a l l e l s e r n a till beredskapstjänstgöring. Dessa ha dock drabbat många detaljhandelsgrenar jämförelsevis milt fack vare att personalen till stor del utgöres av kvinnor. De små affärerna synas genomgående ha lidit mest av inkallelserna, ty där finnas icke samma möjligheter till omplaceringar av den kvarvarande personalen som i större företag. Då personalbristen enligt vad som nu sagts i stort sett ej kunnat täckas, har den tillgängliga personalens arbete måst intensifieras. Arbetsdagen har utnyttjats bättre än före kriget. Personalen har pressats mycket hårt. R a t i o n a l i s e r i n g s å t g ä r d e r av olika slag ha vidtagits, om också mera djupgående omläggningar försvårats på grund av de pressade arbetsförhållandena. Som exempel må nämnas, att den effektiva expeditionstiden i speceriaffärerna enligt Sveriges Speceri- och Livsmedelshandlareförbunds beräkningar ökats med 35 °/o under kriget. Enligt en inom ett större charkuteriföretag i Stockholm uppgjord statistik upptog det egentliga expeditionsarbetet — d. v. s. kundbetjäningen vid disken — inom företaget före kriget 35 °/o av hela arbetstiden. Under kriget har motsvarande sysselsättningsgrad stigit till 45—50 °/o. Gränsen härvidlag torde ligga vid ca 60 % . Förutom genom förhöjd arbetseffektivitet och -intensitet har personalbristen även kompenserats genom ö v e r t i d s a r b e t e . I de mindre affärerna — och dit hör flertalet — har emellertid personalbristens problem lösts genom att ä g a r e n s e g e t a r b e t e ökats, inte minst i form av kvällsarbete med redovisningsbestyr. Från samtliga håll betonas enstämmigt, att 11 — 458529.

162 krigstidens brist på arbetskraft främst fått fyllas genom ökade arbetsprestationer från de mindre affärsidkarna. Vidare ha familjemedlemmar fått rycka in för att fylla de luckor som uppstått bland personalstyrkan. Personalbristen har dessutom lett till en inskränkning i de olika formerna för k u n d t j ä n s t . Expediternas fåtalighet i förhållande till kundkretsen har medfört en förlängd väntetid, en ökad köbildning. Skyltningen har eftersatts. Betjäningen av kunderna har blivit mindre personlig. Biträdenas råd i fråga om sorter och kvaliteter har på grund av brådskan blivit mera knapphändiga än tillförne. Mest frappanta ha likväl personalbristens yttringar varit beträffande hemsändningen av varor, varutinnan avsevärda inskränkningar måst företagas under krigstiden till följd av bristen på springpojkar och -flickor samt med anledning av restriktionerna på bilväsendets område. Emedan hemsändning i allmänhet icke förekommer på landsbygden, är den inskränkta budsändningen en företeelse som närmast har betydelse för bedömningen av sysselsättningsläget i stads- och stadsliknande samhällen. Lanthandlandenas periodiska utkörningar av varor till avlägset liggande byar o. d. ha visserligen också starkt begränsats till följd av krigsförhållandena, men detta torde icke i praktiken ha inneburit någon förändring med avseende på behovet av arbetskraft, emedan dylika utkörningar mestadels skett under tider som eljest varit att anse som spilltid. I större firmor, och i synnerhet i kombinerade parti- och minuthandelsföretag (exempelvis inom järnhandeln), har den möjligheten stått till buds att möta uppkommande personalbrist genom tillfälliga ö v e r f l y t t n i n g a r mellan kontor, lager, transportavdelning, yttre försäljningsarbete och butik. Någon större omfattning torde likväl dylika överflyttningar icke ha fått, enär de olika personalkategorierna äro att anse som var för sig skarpt avgränsade yrken. Särskilt torde det ha varit svårt att övervinna motståndet mot överflyttning mellan kontor och butik. Personalbristen har ytterligare i viss mån kunnat bemästras genom anställning av d e l t i d s p e r s o n a l för de brådaste dagarna, fredagar och lördagar. Tidigare fanns — åtminstone på vissa håll — en viss kapacitetsreserv för de övriga dagarna, i det att personalstyrkan var överdimensionerad i så måtto, att den var avpassad efter rusningstiderna, d. v. s. i de flesta fallen fredagar och lördagar. Deltidspersonalen har i övervägande grad bestått av gifta kvinnor (ofta f. d. anställda). Även tillgången på sådan arbetskraft har emellertid under krigets lopp blivit allt mer åtstramad. Familjebidragens konstruktion har — i likhet med vad ovan angivits beträffande heltidsarbetande kvinnlig arbetskraft — även påverkat utbudet av deltidsarbetande kvinnor. Till frågan om nyetableringsverksamhetens omfattning under kriget återkommer framställningen senare. Av det nu anförda från kommissionens konferenser med representanter för affärsidkare och anställda framgår, att sysselsättningsmöjligheterna i den pri-

163 vata detaljhandeln under kriget påtagligt ökats, men att den faktiska sysselsättningen, mätt i antal sysselsatta, icke stigit i motsvarande mån. 1 Det gäller nu närmast att konfrontera dessa informationsvis avgivna allmänna omdömen med mera preciserade statistiska data. Sysselsättningsutvecklingen i ljuset av AEF:s utredning m. m. Materialet. Som ett led i kommissionens arbete på att insamla material till belysning av sysselsättningen i handeln under och närmast efter kriget har kommissionen, sedan frågeställningarna klarlagts vid ovannämnda konferenser, låtit affärsekonomiska forskningsinstitutet vid handelshögskolan i Stockholm företaga en statistisk undersökning av personalförändringarna i detaljhandeln. Undersökningen har utförts såsom en marknadsundersökning enligt stickprovsmetoden, och grundas på ett tusental muntliga intervjuer hos affär.sidkare tillhörande livsmedels-, manufaktur- och beklädnads-, sko-, möbel-, färg- eller järnhandelsbranscherna. Dessa branscher sysselsätta tillsammans omkring hälften av detaljhandelns folk. En begränsning av undersökningen har genomförts så tillvida, att endast s. k. genomgående förelag, cl. v. s. under hela den betraktade perioden bestående företag, blivit föremål för intervjuer. Härigenom har hänsyn icke kommit att tagas till sysselsättningsförändringar i samband med nedläggelser eller nyetableringar. Från intervjuer ha vidare undantagits varuhus, enhetsprisaffärer o. d. Intervjuerna ha ytterligare begränsats till företag, 2 vari normalt minst fyra personer sysselsättas, d. v. s. i praktiken företag som förutom ägaren ha minst tre 3 personer anställda. En sådan begränsning har företagits emedan, som ovan framhållits, de allra minsta företagen ansetts besitta en synnerligen stor stabilitet i sysselsättningshänseende, varför en undersökning beträffande dessa icke skulle giva utslag i någondera riktningen. Vissa tecken i undersökningen tyda dock på att det ej är uteslutet, att förändringar trots allt ha ägt rum under kriget även i de allra minsta förelagen. Såsom intervjuare ha fungerat studerande vid handelshögskolan i Stockholm samt ett mindre antal studenter från Stockholms högskola. Dessa ha under ferierna i sina respektive hemorter fått uppsöka affärsinnehavare och utfråga dem efter ett särskilt, av kommissionen i samarbete med affärsekonomiska forskningsinstitutet och i samråd med kooperativa förbundet och de1 Häremot må ställas uttalanden från yrkesinspektörernas sida, enligt vilka butikspersonalen i flertalet branscher skulle ha ökats kraftigt. Detta skulle särskilt gälla kvinnorna. Det torde böra anmärkas, att företagsbegreppet här är ett annat än i företagsräkningen och industristatistiken. Medan företag i de senare fallen är detsamma som arbetsställe, menas i A. E F:s undersökning med företag en finansiell ägarenhet, d. v. s. all verksamhet under ett och samma firmanamn. 3 Lydelsen å s. 4 i AEF:s redogörelse (a. a.) torde få betraktas som en stilistisk inadvertens. Jfr samma arbete s. 9.

164 taljhandelns utredningsinstitut uppgjort frågeformulär. Trots intervjuernas på det hela taget slumpmässiga lokalisering till platserna för vederbörande studenters sommarvistelse betecknas urvalet intervjuobjekt av affärsekonomiska forskningsinstitutet såsom relativt tillfredsställande. De genom intervjuerna införskaffade sysselsättningsuppgifterna hänföra sig — vad avser förändringarna under kriget — till tidpunkterna maj 1939 och maj 1944. Undersökningen omspänner alltså härvidlag jämnt fem år. Undersökningens

huvudresultat.

Af farsekonomiska forskningsinstitutets bearbetning av de insamlade enTjuéte-svaren ger vid handen, alt det övervägande antalet affärsinnehavare — särskilt i livsmedelsbranschen — äro av den meningen, att personalbehovet stigit under kriget. Den faktiska sysselsättningen, mätt i antalet sysselsatta personer, har dock i de undersökta sektionerna av den privata detaljhandeln blott stigit helt obetydligt, nämligen med knappt 1 % °/o.1 Man jämföre härmed uppgången under kriget i den egentliga industrien, vilken belöpte sig till 6,5 °/o för tiden fram till och med år 1943, d. v. s. under en något kortare tidrymd än som detalj liandelsundersökningeii avser. Därest antalet sysselsatta i hela den privata detaljhandeln för år 1939 finge uppskattas till approximativt 150 000 — en mycket grov approximation som endast göres i syfte alt ge ett arbetsmarknadsmässigt perspektiv åt det framräknade procenttalet — och därest nämnda procenttal kan anses representativt även för av intervjuerna icke täckta branscher, skulle totala sysselsättningsökningen i den privata detaljhandeln vara av storleksordningen 2 000.2 Uppskattningen vilar då på den förutsättningen, att sysselsättningstillväxten varit lika obetydlig i varuhusen och enhetsprisaffärerna som i övriga affärer. Vissa uttalanden vid de konferenser med detaljhandelns folk som kommissionen anordnat göra troligt, att sysselsättningsutvecklingen för varuhusens och enhetsprisaffärernas del icke påtagligt avvikit från den allmänna tendensen. Detta bestyrkes ytterligare av under hand inhämtade personaluppgifter från ett av landets större varuhus. Det framräknade ökningstalet är däremot för lågt av den anledningen, att hänsyn icke kunnat tagas till sysselsättningseffekten av nyetableringarna under kriget, varom mera nedan. Vidare torde familjemedlemmar ha tjänstgjort i detaljhandeln i större utsträckning än som framkommit vid AEF:s undersökning, vilket skulle innebära, att den faktiska sysselsättningen varit större än den synliga. 1 Vid beräkningen av sysselsättningsökningen har antalet sysselsatta år 1939 jämförts med motsvarande antal år 1944. Härvid har beträffande år 1939 den totala personalsiffran ansetts liktydig med antalet sysselsatta. Hänsyn har alltså icke tagits till inkallelserna i maj 1939, men dessa torde endast ha varit av mycket ringa omfattning. 2 De anförda siffrorna rörande sysselsättningsutvecklingen gälla det vid varje särskilt tillfälle faktiska antalet sysselsatta, varvid alltså den inkallade personalen utelämnats. Ser man på de anställda, d. v. s. sysselsatta + inkallade, har deras antal under den här betraktade perioden stigit med 8,4 %.

165 T a b e l l 19.

Sysselsättningsförändringar i den privata detaljhandeln under krigsåren ( m a j 1939—maj 1944). Sammanställning av vissa sysselsättningsstalisliska data ur ÅEF.s intervjuundersökning. Inkallelseprocenten i Procent av Procentuella förändringar maj 1944 (an i antalet sysselsatta hela antalet tal inkallade mellan maj 1939 och intervjuade i maj 1944 I maj 1944 företagare, procent av som förklarat Ökning = + antalet vid att personalMinskning = — samma tidbehovet ökat punkt syssel under kriget satta män 1 Totalt Män Kvinnor och kvinnor)

B r a n s c h

Specerih andel Kött- och charkuterihandel Diversehandel Herrbeklädnadshandel Dambeklädnadshandel Manufakturhandel Skohandel Möbelhandel Färghandel Järnhandel Samtliga undersökta branscher

82 71

68 50 43 42 71 67 64

+ 3-8 + 5-2 + 68 - 3*6 + 9-1 - 1-8 + 1-8 - 4-7 + 7-5 - 2-1

6fi 6-9 8-3 8-3 0 18-3 6-6 9-2 1-5 5-0

+ 1-4

6-7

+ 27-8 + 18-8 + 33-9 + 10-9 + 10-2 + 3'2 + 62 + 11-7 + 26-1 + 15-5 + 13-7

7-6 5-9 60 9-8 0-7 2-4 2-9 10-6 65 10-8 6-9

1 Observera alltså, att inkallclseprocenten icke är beräknad på samma antal sy: selsatta som öknings-(minsknings-)procenten.

Omflyttningen torer.

mellan

detaljhandelssektorn

och andra

arbetsmarknadssek-

Fastän enligt vad som nu konstaterats sysselsättningen icke blott bibehållits vid förkrigsnivån utan även, om ock blott obetydligt, stigit, ha vissa tecken iakttagits som kunna tyda på att en utströmning ägt rum. Arbetsmarknadskommissionens siffror 1 över de kvarstående nyanställda i den större industrien skulle vid första påseendet kunna tolkas som om en reduktion skett inom handeln, ty 9,5 % av männen och 7,4 °/o av kvinnorna bland de kvarstående nyanställda i den större industrien uppgivas ha kommit från handel och samfärdsel. Då emellertid handel och samfärdsel här förts inom en och samma grupp och då det här vidare kan vara fråga om arbetskraft från annan handelsverksamhet än detaljhandel, sakna nämnda siffror något egentligt bevisvärde. Av delvis samma skäl är det i detta sammanhang icke av större intresse att konstatera, att enligt utredningarna angående de krigsfrivilligas och de frivilligt tjänstgörande värnpliktigas yrkestillhörighet 2 den näst bygg1 Industriens arbetskraftsförhållanden Vo 1939—*/, 1943; tryckt i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del I. SOU 1944: 7. 2 Se Sysselsättningsproblem för i försvarets tjänst anställda; undersökning utförd av statens arbetsmarknadskommission. Intagen i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del VI. SOU 1944: 36. Av samtliga personer ingående i de militära grupper, som varit föremål för undersökning, hade 10 % handelsutbildning.

166 T a b e l l 20.

Yrkestillhörigheten i handelsyrket.

Uppgifter ställda till förfogande av svenska handelstjänstemannaförbundet. Kategori

Mediananställningstid

Total anställningstid inom Högre kontorspersonal manlig . 18 år 24 > kvinnlig

Normalvariationer i anställningstiden

handelsyrket.

12—25 år 16-31 >

Lägre kontorspersonal manlig kvinnlig

4—15 år 3-15 >

Butikspersonal manlig kvinnlig . . .

12 år 13 »

7—19 är 5-21 >

Lagerpersonal manlig

12 år

6—19 år

Anställningstid Högre kontorspersonal manlig . kvinnlig

i samma

handelsförelag.

13 a 16

-19 år -24 >

Lägre kontorspersonal manlig . kvinnlig

D ar 4 »

-9 år -9 >

Butikspersonal manlig kvinnlig . . .

7 ar 7 »

4— 13 år 15 >

Lagerpersonal manlig . . . .

4-16 å

nadsarbetarna största gruppen utgjordes av personer som kommo från varuhandeln. Det kan i dessa senare fall vidare vara fråga om sådana arbetstagare som vid tiden för krigsutbrottet voro arbetslösa, i vilket fall den faktiska sysselsättningen i detaljhandeln icke påverkats av arbetskraftens bortströmning. Även om på sina håll arbetskraft övergått till andra verksamhetsfält, behöver detta icke vara annat än utslag av den ständigt försiggående omflyttningen på arbetsmarknaden. Utströmningen kan därför vara kompenserad av tillskott från andra områden. Några slutsatser kunna icke dragas av enstaka, osystematiska iakttagelser. Rent allmänt synes det emellertid icke vara att vänta, att stora omflyttningar skulle ha ägt rum mellan handeln och andra yrken. Handelns yrkesverksamma befolkning brukar nämligen i regel karakteriseras av stor yrkestillhörighet. Under kriget ha visserligen anställda från särskilt svårt drab-

167 D i a g r a m 12.

S y s s e l s ä t t n i n g s f ö r ä n d r i n g a r n a i s k i l d a b r a n s c h e r av d e n p r i v a t a d e t a l j h a n d e l n , p e r i o d e n maj 1939—maj 1944. Diagrammet baserat på AEF:s intervjuundersökning. M a j 1944

Da ni beklädnadshandel

Färghandel

Diversehandel

Kött- och charkuterihandel

Specerihandel

Skohandel Samtliga undersökta branscher

Maj 1939

Manufakturhandel Järnhandel

Herrbekläd nadshandel

Möbelhandel

M a j 1944

168 bade företag sökt sig till andra förvärvsområden, men detta torde endast gälla ett mindretal. Såsom mått på den fasta yrkestillhörigheten i handeln må anföras i tabell nr 20 meddelade siffror, vilka ställts till förfogande av svenska handelstjänstemannaförbundet. Ifrågavarande siffror avse såväl detalj- som grosshandel, ävensom vissa angränsande sysselsättningsområden. Disproportionaliteten

mellan utvecklingen

i de olika

branscherna.

Vid en blick på de skilda branschernas sysselsättningsutveckling enligt affärsekonomiska forskningsinstitutets utredning finner man, att det rått divergerande tendenser. Vissa detaljhandelsgrenar ha expanderat och andra ha gått tillbaka i sysselsättningsbetydelse under kriget. Spridningen kring genomsnittet för samtliga undersökta branscher får dock anses vara ganska ringa. Stegringen av sysselsättningen har varit störst i dambeklädnadsbranschen. Denna bransch har i mycket ringa mån fått sin personalstyrka åderlåten genom inkallelser, tack vare det förhållandet att endast omkring en tiondedel av de anställda äro män. Färghandeln och diversehandeln (lanthandeln) komma därnäst i fråga om sysselsättningsökning. Speceri- och charkuteribranscherna, vilka av allt att döma haft den största ökningen av arbetskraftsb e h o v e t , ha uppenbarligen icke lyckats rekrytera arbetskraft i proportion till behovet därav. Den stegring av antalet sysselsatta som inregistrerats för sistnämnda branscher är mycket måttlig. Manufaktur-, sko- och järnhandeln uppvisa de minsta förändringarna i sysselsättningshänseende. Tydlig minskning av antalet sysselsatta noteras beträffande herrbeklädnadshandeln och framför allt möbelhandeln. Disproportionaliteten i utvecklingen illustreras i diagram nr 12. Sysselsättningsförändringarna

med avseende på den kvinnliga

personalen.

Även med avseende på uppdelningen i manlig och kvinnlig personal har sysselsättningsutvecklingen under kriget varit divergerande enligt affärsekonomiska forskningsinstitutets undersökning. Hela sysselsättningsuppgången för de undersökta branscherna faller på kvinnorna. Dessas antal h a r ökat med 14 °/o, medan männens antal nedgått med 7 °/o, allt gällande sysselsatta personer. Till följd härav har en förskjutning inträtt i könsproportionen. År 1939 bestod de undersökta företagens personal, vilken då praktiskt taget var liktydig med det faktiska antalet sysselsatta, av 60 % män och 40 % kvinnor. I maj 1944 utgjorde männen 55 °/o och kvinnorna 45 °/o av hela antalet sysselsatta. Den procentuella andelen kvinnor har ökat inom samtliga branscher sedan 1939. Det får icke tolkas som om kriget förorsakat denna förskjutning till kvinnornas förmån. I själva verket är den här iakttagna förskjutningen uttryck för en sedan länge framträdande tendens inom detaljhandeln att i ökad utsträckning använda kvinnlig arbetskraft. Krigstidens förhållanden, och särskilt det faktum att manlig arbetskraft på grund av militärinkallelserna

169 icke alltid kunnat erhållas, har säkerligen påskyndat övergången till kvinnlig arbetskraft. I viss mån torde även kvinnlig personal rentav ha föredragits framför manlig vid nyanställningar, av det skälet att den förra icke var utsatt för inkallelser utan kunde garantera oavbruten närvaro i arbetet. Det är att märka, att procenttalen i hög grad påverkas av den omständigheten, att det här har räknats med den sysselsatta personalen. Utgår man i stället från hela personalen, d. v. s. sysselsatta plus inkallade, bliva kvottalen för maj 1944 58 °/o män och 42 % kvinnor. Det är givet, att när de inkallade återinträda i sin civila verksamhet den p r o c e n t u e l l a andelen kvinnor bland de sysselsatta kommer att gå något tillbaka, även om något avskedande av kvinnlig personal icke skulle förekomma. Skiftande

sysselsättningsutveckling

hos olika

storleksgrupper.

Det är icke blott med avseende på branscherna och könen som de relativa sysselsättningsförändringarna under kriget visat bristande proportionality. Även inom olika storleksgrupper av företag är skillnaden stor. Sysselsättningsökningen har varit störst hos företag i den minsta undersökta gruppen (företag med en personal på 4—5 personer). Hos företag med en personal på över 10 personer har antalet sysselsatta rentav sjunkit. Anledningen till olikheterna mellan de olika storleksgrupperna kan icke klarläggas med stöd av den undersökning varom här är fråga. En förklaringsgrund är — som affärsekonomiska forskningsinstitutet påpekar — att större företag med ökad arbetsbörda under kriget haft lättare än mindre företag att förstärka de mest arbetstyngda avdelningarna genom överflyttning av personal inom företaget. De mindre företagen, som på grand av personalens fåtalighet icke hava samma möjligheter i detta hänseende, skulle enligt denna tankegång i stället ha varit tvungna att nyanställa personal. I övrigt anser affärsekonomiska forskningsinstitutet, att skiftningarna mellan de skilda storleksgruppernas sysselsättningsutveckling bero på orsaker som variera från bransch till bransch. Förskjutningarna

under kriget med avseende på

åldersfördelningen.

Under kriget har medelåldern hos den privata detaljhandelns personal att döma av intervjuundersökningen förskjutits uppåt. Medan år 1939 endast 17 °/o av personalen hade uppnått 40 års ålder, bestod personalen år 1944 till 19 % av personer fyllda 40 år. I främsta rummet har åldersgruppen 41—60 år svällt ut. Tendensen är densamma för både män och kvinnor. Åldersgruppen kvinnor, högst 20 år, har dock undergått en mindre förstoring. Åldersförskjutningen i detaljhandeln under kriget torde delvis äga samband med befolkningsutvecklingen. Arbetsmarknaden har på de senaste åren börjat få känning av den avtagande numerären hos de årsklasser som inträda i förvärvslivet. Delvis torde den förändrade åldersstrukturen böra ses mot bakgrunden av bristen på arbetskraft, vilken föranlett arbetsgivarna att antaga personal ur sådana ålderskategorier, som i normala fall icke skulle ha kommit i fråga.

170 Sysselsättningsutsikterna under de närmaste efterkrigsåren. Utsikterna

för den privata detaljhandeln

som enhet

betraktad.

Vid kommissionens konferenser angående sysselsättningen i detaljhandeln, varvid man på tal om sysselsättningsutsikterna utgick från hypotesen om ett allmänt konjunkturläge under det första efterkrigsåret liknande det år 1939 rådande, gingo de flesta uttalandena ut på att en allmän arbetslöshet icke torde behöva befaras på detaljhandelns arbetsmarknad. P å u t b u d s s i d a n har man visserligen att räkna med en viss ökning i och med att den inkallade personalen strömmat tillbaka, men eftersom nästan hälften av personalen enligt det föregående består av kvinnor, får demobiliseringens verkan på detaljhandelns sysselsättningsläge icke överskattas. Det finnes samtidigt omständigheter som verka i utbudssänkande riktning. Sålunda kan det förutsättas, att när personalbristen lättar, familjemedlemmar och innehavare i viss utsträckning draga sig tillbaka från affärsarbetet. Vänder man sig sedan till e f t e r f r å g e s i d a n , finnes anledning antaga, att inom åtskilliga branscher en viss ökning av omsättningsvolymen skall komma till stånd, varigenom arbetet med vissa undantag ökas. Häremot får ställas arbetsbesparingen tack vare ransoneringarnas upphävande och — eventuellt — omsättningsskattens avlyftande. Konkurrensen väntas driva upp kundtjänsten till samma nivå som tidigare eller högre, och detta kommer då att stegra personalbehovet. Ytterligare kommer härtill, att den för närvarande på grund av personalknappheten högt uppdrivna arbetstakten i längden icke kan bibehållas. Intill en viss gräns ansågs därför vid förenämnda konferenser de från beredskapstjänst återvändande få inträda i arbetet utan att ett motsvarande antal av de vid tillfället i fråga sysselsatta entledigades. I den mån entlediganden måste företagas, komme enligt konferensdeltagarna i första hand sådana arbetstagare att friställas som under kriget anställts för att ersätta de inkallade. Avskedandena komme sannolikt att gå ut över den yngre, underåriga personalen samt till en del över kategorien tillfälligt anställda, gifta kvinnor. Vidare måste man räkna med att personal som använts till krisredovisningstjänst och icke till egentligt expeditionsarbete i stor utsträckning avpolletteras. Så långt konferensdeltagarnas från egna erfarenhetsrön emanerande uppfattning. Affärsekonomiska forskningsinstitutets intervjuundersökning redovisar uppskattningar på bredare bas. Enligt dessa senare uppskattningar, som jämväl de vila på förutsättningen om ett konjunkturläge under första efterkrigsåret liknande 1939 års, och därmed även förutsätta samma omfattning av detaljhandelns rörelse som år 1939, skulle nyssnämnda år i den privata detaljhandeln icke blott den vid undersökningstillfället inkallade personalen komma att absorberas, utan även ytterligare arbetskraft anställas. De intervjuade företagen beräknades sålunda det första efterkrigs-

171 året öka sin personal med i genomsnitt 1,4 °/o, under förutsättning att rörelsen icke utvidgades över 1939 års nivå. Tages hänsyn till inkallelserna vid övergångsårets ingång, erhålles en ökning av antalet sysselsatta med 8,3 °/o. Antages såsom ovan antalet sysselsatta i den privata detaljhandeln år 1939 ha uppgått till approximativt 150 000, och antagas därjämte att procenttalet 8,3 är representativt även för icke undersökta branscher, skulle antalet sysselsatta under första efterkrigsåret stiga med omkring 12 000. Dessutom skulle en rekrytering av ny arbetskraft bliva erforderlig för att fylla luckan efter dem som väntas draga sig tillbaka från arbetet inom detaljhandeln efter kriget. Det kalkyleras härvidlag med ca 1 °/o av personalen vid undersökningstillfället. Härtill kommer sedan personalbehovet, i de fall då rörelsen planeras att efter kriget utvidgas utöver 1939 års nivå. Rekryteringsbehovet härför uppskattas till 4 % av personalen vid undersökningstillfället. Hänsyn har ändå icke tagits till nya företagares etablering. Inalles kommer man av nu nämnda trenne skäl för hela den privata detaljhandeln fram till ett personalanskaffningsbehov på i runt tal 20 000 personer, varav ungefär 10 000 skulle täckas av anställda som i samband med demobiliseringen återvänt från beredskapstjänstgöringen. Resten eller 10 000 utgör följaktligen det egentliga nyrekryteringsbehovet. Det torde observeras, att de absoluta siffrorna grundas på den ovan gjorda approximationen beträffande antalet sysselsatta i den privata detaljhandeln år 1939. Hela uppskattningen vilar dessutom på den ovan redovisade gynnsamma konjunkturförutsättningen. Även om man tager hänsyn till sistnämnda faktum, är det emellertid märkligt, att nyrekryteringsbehovet förutses bliva så stort. Måhända ha, såsom affärsekonomiska forskningsinstitutet framhåller, de intervjuade affärsmännen icke fullt satt sig in i vad krigets slut och därmed beredskapens och ransoneringarnas upphörande verkligen innebär för företagen ur sysselsättningssynpunkt. Den högt uppdrivna arbetstakten torde, antager institutet, ha medfört att många företagare vid intervjutillfället stått fullkomligt främmande inför att de efter kriget skulle kunna reducera den nuvarande personalen. Utsikterna

för de enskilda

branscherna.

Tränger man förbi totalsiffrorna och ser på sysselsättningsutsikterna för de enskilda branscherna, finner man, att under det första efterkrigsåret sysselsättningsstegring väntades i samtliga undersökta branscher. De största ökningarna, vad angår antalet sysselsatta, förutsågos för möbel-, järn- och herrbeklädnadsbranscherna. Detta beror på att de nämnda branscherna ha fått vidkännas de största inkallelserna, relativt sett, och att de syntes vara beredda att insätta den demobiliserade personalen i sysselsättning igen utan kompenserande entlediganden av annan personal. Överhuvudet taget visar det sig, att med undantag för speceri- och diversehandeln samtliga undersökta detaljhandelsgrenar kunde väntas uppsuga sin inkallade personal utan motsvarande avskedanden av ersättningspersonal eller dylikt. Den friställning av arbetskraft som signalerades för speceri- och diversehandeln ter sig icke av-

172 T a b e l l 21. P e r s o n a l f ö r ä n d r i n g a r n a i d e n p r i v a t a d e t a l j h a n d e l n u n d e r det första e f t e r k r i g s å r e t ; e n l i g t AEF:s u n d e r s ö k n i n g . Hänsyn har icke tagits till nyetablering eller eventuell utvidgning av rörelsen utöver 1939 års nivå och ej heller till frivillig avgång.

Bransch

Kött- och charkuterihandel Diversehandel

Manufakturhandel Skohandel Möbelhandel

Samtliga undersökta branscher

Sysselsällningsiörändrmgarna under det första efterkrigsåret i procent av antalet sysselsatta i maj 1944 + = ökning — = minskning

Persona/förändringarna under det första efterkrigsåret i procent av personalen i maj 1944 (inklusive den inkallade personalen)

+ 6-0 + 9-4 + 5-4 + 10-9 + 1-1 + 6-4 + 6-4 + 12-3 + 9"2 + 11-3 + 8'3

-1-4 + 3-3 - 0-6 + 1-0 + 0-4 + 3-9 + 3-4 + 1-7 + 2-6 + 0-4 + 1-4

+ = ökning — = minskning

skräckande. Det rör sig om 1,4 °/o resp. 0,6 °/o av personalen i maj 1944 inom dessa branscher. Det får härvid och i övriga fall ihågkommas, att förutsägelserna vila på samma förutsättningar som nyss angivits vid behandlingen av utsikterna för detaljhandeln betraktad som en enhet. Särskilt torde böra påpekas, att i detta sammanhang hänsyn icke tagits till sådana personalförändringar som kunna väntas förekomma i samband med en affärsrörelses utvidgning utöver 1939 års nivå eller i samband med nyetablering. Tabell nr 21, som utgör en sammanställning av sysselsättningsutsikterna i de olika branscherna, avser alltså blott sådana personalförändringar som enligt undersökningen kunna väntas komma att ske inom ramen för respektive affärsföretags varuomsättning år 1939.

b) Den k o n s u m e n t k o o p e r a t i v a detaljhandeln. Mycket av det som framkommit beträffande sysselsättningen i den privata detaljhandeln under och närmast efter kriget är tillämpligt även på sysselsättningen i de konsumentkooperativa affärerna. Framställningen kan därför i förevarande avsnitt under hänvisning till det förut sagda sammanträngas till att allenast avse sådana förhållanden som icke äro gemensamma för detaljhandeln i dess helhet. Materialet. Materialet till redogörelsen på denna punkt har ställts till förfogande av kooperativa förbundet. I anställningssiffrorna nedan ingå jämväl de anställ-

173 da i konsumtionsföreningarnas restauranger. Varuhuset PUB:s hela personal saknas däremot. Vissa konsumtionsföreningar ha vidare icke lämnat uppgift om extrapersonalen, vilken i princip innefattas i nedan anförda siffror. Sysselsättningsutvecklingen under kriget. I motsats till den privata detaljhandeln har sysselsättningen inom den konsumentkooperativa detaljhandeln under kriget avsevärt expanderat. Uppgifter angående antalet sysselsatta finnas visserligen icke, men antalet anställda har mellan 1939 års början och ingången av år 1944 stigit med 35 °/o. Mellan maj 1939 och maj 1944 hade antalet anställda inom den privata sektorn endast ökat med ca 8 °/o. Den omständigheten att de inkallade inräknats, torde endast i ringa mån bidraga till differensens storlek. Antages inkallelseprocenten (antalet inkallade i procent av totala antalet sysselsatta) för den konsumentkooperativa sektorn vid årsskiftet 43/44 ha varit lika hög som för privathandeln i maj 19441 — d. v. s. ungefär 7 °/o — erhålles en ökning av antalet sysselsatta i den konsumentkooperaliva detaljhandeln med ca 26 °/o under perioden 1 januari 1939—1 januari 1944. Mot bakgrunden härav ter sig ökningen av antalet sysselsatta med ca 1 °/o i den privata detaljhandeln under tidsavsnittet maj 1939—maj 1944 förvånansvärt obetydlig. Man torde här ha att göra med en trendmässigt betingad olikhet i utvecklingen. Några förklaringar härtill i anslutning till de speciella tidsomständigheterna ha icke kunnat spåras. Skiljaktigheterna i respektive materials beskaffenhet förklarar dock en del. Nyssnämnda faktum att restaurangpersonalen ingår i de kooperativa personalsiffrorna förorsakar, att sysselsältningsstegringen i den kooperativa sektorn ter sig större än vad den verkligen är. Konsumtionsföreningarnas restaurangpersonal synes nämligen under kriget ha undergått en osedvanligt stark ökning. Detta faktum förklarar dock endast en ringa del av den iakttagna olikheten i utvecklingen. Troligen viktigare är då det förhållandet, att undersökningsmaterialet för den privata sektorns del endast omfattar s. k. genomgående företag. Den sysselsättningsökning som står i samband med nyetablering under kriget har således icke beaktats vid beräkningen av sysselsättningsökningen i den privata detaljhandeln. — Till frågan om nyetableringsverksamhetens omfattning under kriget återkommer framställningen senare. — Det får vidare icke förglömmas, att den konsumentkooperativa detaljhandeln huvudsakligen omfattar livsmedel. För den privata detaljhandelns livsmedelsbranscher redovisas en högre sysselsättningsökning än för den privata detaljhandeln i medeltal, nämligen 4—6 °/o. I den privata detaljhandeln torde vidare familjemedlemmar ha använts i större ut1

Som medeltal för inkallelsernas omfattning under kriget har från kooperativa förbundets sida angivits 13—15 % av antalet anställda män. Detta motsvarar, om vederbörlig hänsyn tages till könsfördelningen, en inkallelseprocent som obetydligt understiger 7 % av det totala antalet sysselsatta män plus kvinnor. Mellan maj och december 1944 torde icke inkallelsernas omfattning ha växlat särdeles mycket.

174 sträckning än som redovisats i AEF:s material, vilket i så fall skulle göra, att den faktiska sysselsättningsökningen i den privata sektorn undervärderats. Enär här ifrågavarande kooperativa personal endast utgör en mindre kvotdel av den totala detaljhandelns arbetskraft, ha de kraftiga relativa förändringarna i den kooperativa sektorn icke motsvarande relativa betydelse för detaljhandelns arbetsmarknad i dess helhet. Även absolut sett är dock ökningen beaktansvärd. Antalet anställda har under den betraktade perioden ökat med ca 5 500. Vad angår antalet sysselsatta, erhålles en ökning på i runt tal 4 000, om inkallelseprocenten antages vara 7 °/o. För den mångdubbelt större privata sektorn uppskattades stegringen av antalet sysselsatta ovan blott till 2 000. Personalförändringarna inom konsumentkooperationen — vad gäller dess detaljhandelsrörelse — ha sammanfattats i tabell nr 22. Liksom för den privata detaljhandeln härrör sysselsättningsslegringen huvudsakligen från ökningen av den k v i n n l i g a personalen. Denna har under perioden i fråga vuxit i antal med 63 °/o, medan männens antal endast stigit med 12 %, varigenom kvinnornas procentuella andel av personalen över 17 år stigit från 37 °/o till 45 % . Tager man hänsyn till inkallelserna, blir resultatet, att antalet sysselsatta män praktiskt taget icke ökat under kriget. Kvinnornas övervikt i fråga om sysselsätlningsuppgången på detta område under kriget, blir än större i betraktande av att huvudparten av kategorien minderåriga torde bestå av flickor. Å andra sidan torde den kvinnliga sysselsättningsökningen något överdrivas på grand av att i materialet den egentliga detaljhandelspersonalen är uppblandad med restaurangpersonalen, vilken så gott som uteslutande utgöres av kvinnor. Under kriget har nämligen konsumtionsföreningarnas restaurangrörelse svällt ut mycket kraftigare — relativt sett — än den egentliga affärsrörelsen. Belysande är, alt antalet anställda vid konsumtionsföreningens Stockholm med omnejd restauranger femdubblats under tiden 81/ia 1938—M/ii 1943. För landet i dess helhet har det icke varit praktiskt utförbart att frånskilja restaurangpersonalen från den övriga personalen. Emellertid rubbar detta föga statistikens allmänna giltighet, enär konsumtionsföreningarnas restaurangpersonal utgör en rätt fåtalig grupp. Det kan alltså fastslås, alt den kvinnliga personalen under kriget tillvuxit i långt högre grad än den manliga. Detta är emellertid intet krigsfenomen. Redan före kriget förefanns hos konsumtionsföreningarna en tendens att övergå till kvinnlig arbetskraft. Denna tendens synes dock ha blivit något mera accentuerad under kriget. Sysselsättningsutsikterna under de närmaste efterkrigsåren. Emedan expansionen medvetet hållits tillbaka under kriget, räknas det för närvarande med ett betydande uppdämt behov i fråga om utvidgning av konsumtionsföreningarnas affärsrörelse. Många konsumtionsföreningar uppgivas ligga inne med färdiga planer för utvidgningar, vilka komma att medföra

175 T a b e l l 22.

K o n s u m e n t k o o p e r a t i o n e n s d e t a l j h a n d e l s p e r s o n a l l vid å r s s k i f t e n a 1938/1939 r e s p e k t i v e 1943/44. Tabellen grundad på KF:s interna personalstatistik. Sysselsatta plus inkallade. Personalläget den 31 december 1938

Personalkategori

Män Kvinnor Minderåriga (under 18 år) Summa

Personalläget den 31 december 1943

Personalökningen mellan 31 /i-2 1938 och S1/i2 1943

Antal anställda Antal ansttUlda Ökningen i proinom respektive inom respektive cent av antalet Absoluta personalkatego- Absoluta personalkatego- Absoluta anställda i resrier i procent av tal rier i procent av tal tal pektive persodet totala antadet totala antanalkategorier 2 2 let anställda let anställda den 31/i2 1938 2 8 300 9 800

38-4 45-3

900 3 800

12-1 63-4

16-5

3 500 21600

16-3 1000

ö 600

33-5 34-7

7 400 6 000

46-2 37'3

2 600 16000

1 I person ilsiffrorna ingår personalcsn vid av konsumtionsföreningarnEL drivna restauranger. Dären lot innefattas icke varuhus it P U B i siffrorna. Extrapersonalen är i princip medräknad, men vissa konsumtionsförening ar ha dock utelämnat denna grupp i sina personalrapporter. 2 Procenttalen beräknade å exakta absoluta t a l ; de i tabellen återgivna absoluta talen ärc avrundade.

ett ökat arbetskraftsbehov. Personalen har visserligen som framgår av det ovanstående kraftigt utökats under kriget, men detta uppgives icke ha varit lill fyllest för att täcka det behov som uppkommit genom den under kriget trendmässigt fortgående omsättningsökningen. De inkallades återkomst har därför icke ansetts behöva orsaka avskedanden i nämnvärd omfattning. Där sådana bliva ofrånkomliga, torde de i första hand gå ut över tillfälligt anställda, gifta kvinnor.

c) Vissa för privat och k o n s u m e n t k o o p e r a t i v detaljhandel gemensamma sysselsättningsfrågor. Det har ansetts ändamålsenligt att, med frångående av den förut gjorda distinktionen mellan privat och kooperativ handel, till några för hela detaljhandeln gemensamma avsnitt var för sig sammanföra diskussionerna rörande vissa sysselsättningsfrågor, till vilkas belysning material kunnat hämtas från flera olika källor. De frågor, som här avses, gälla den lokala sysselsättningsutvecklingen samt nyetableringsverksamhetens betydelse för sysselsättningen under och närmast efter kriget. Dessutom synes här vara platsen för en sammanfattning av de i det föregående gjorda kalkylerna över stegringen av antalet sysselsatta under kriget. En sammanställning av olika data rörande inkallelsernas omfattning h a r ävenledes ansetts böra meddelas i detta sammanhang.

176 Sysselsättningens lokala gestaltning. Lika litet som för industriens vidkommande är det beträffande detaljhandeln möjligt att i det material som står till buds spåra några otvetydiga tendenser i fråga om den lokala sysselsättningsutvecklingen under kriget. Än mindre är det tänkbart att på basis av det föreliggande materialet prestera en grundad prognos för de närmaste årens sysselsättningsutveckling i lokalt hänseende. Vissa allmänna slutsatser synas dock kunna dragas. Mycket talar exempelvis för att sysselsättningen på g r ä n s o r t e r , där trupper varit förlagda, stigit över genomsnittet för landet i dess helhet. Sak samma torde gälla utvecklingen i större g a r n i s o n s s t ä d e r . Det är vidare tydligt, att handlandena å vissa viktigare k r i g s i n d u s t r i o r t e r under kriget gynnats av en avsevärt kraftigare efterfrågan än tidigare och därigenom föranletts att betydligt utöka personalen. Nu nämnda utvecklingstendenser belysas bäst av kooperativa förbundets statistik över konsumtionsföreningarnas personal. Ett utdrag u r denna statistik, avseende valda gräns-, garnisons- och krigsindustriorter presenteras i tabell 23. Man finner i tabell nr 23 att både de i denna upptagna gränsorterna (Arvika och Tomedalen) och krigsindustriorterna (Karlskoga och Linköping) samt garnisonsorten Boden uppvisa en stegringstakt i fråga om personalstorleken som ligger högre än medeltalet för hela landet. För den privata detaljhandeln h a r någon statistisk verifiering icke kunnat erhållas beträffande här antagna utveckling på gräns-, garnisons- och krigsindustriorter. Den gruppering efter geografiska områden, som affärsekonomiska forskningsinstitutet genomfört vid bearbetningen av intervjuundersökningen, är icke tillräckligt detaljerad för at i möjliggöra en analys efter här åsyftade linjer. Av intervjuundersökningen framgår, att den i och för sig mycket måttliga sysselsättningsuppgången i den privata handeln varit störst i Norrlands kustland (4,6 °/o), därnäst i Skåne (3,2 °/o), varefter följer mellersta Sverige (2,5 °/o). I västra Sverige har antalet sysselsatta endast ökat obetydligt (1,1 % ) , medan för mälarlandskapen en minskning (0,6 °/o) inregistreras. Differenserna äro som synes små och torde icke få pressas för hårt, när det gäller tolkningen. Det förefaller överhuvud taget svårt att i de här observerade lokala variationerna skönja någon systematik. Sålunda framstår det egendomligt, att den kraftigaste expansionen skulle ha ägt rum i Norrlands kustland, där ju dock de under kriget starkt hämmade sågverks- och massaindustrierna äro belägna och där följaktligen köpkraftsunderlaget borde vara svagare än annorstädes. I den mån nu senast anförda resonemang är riktigt, torde detta bestyrka, att de små differenser som framträda mellan de fem stora geografiska områdena enligt affärsekonomiska forskningsinstitutets indelning icke äro att betrakta som indicier på lokala olikheter i fråga om sysselsättningsutvecklingen inom detaljhandeln, utan endast utgöra slumpavvikelser. Lämnar man den statistiska dokumentationen därhän, kan det utifrån allmänna utgångspunkter göras troligt, att sysselsättningen i detaljhandeln un-

177 T a b e l l 23.

Personalstyrkan i valda konsumtionsföreningar den av a n t a l e t a n s t ä l l d a d e n 81 /u 1938.

/19 1943 i p r o c e n t

Ur KF:s interna personalstatistik. Ort

Män

Kvinnor

Medeltal för hela landet

100 150 133 118 121 112

317 210 282 160 170 163

Arvika Tornedalen Boden Karlskoga Linköping

Minderåriga (under 18 år)

Totala personalen

167 600 192 250 256

157 236 205 157 173

der kriget utvecklats något gynnsammare på den rena l a n d s b y g d e n än i städer och stadsliknande samhällen. 1 Det kan för det första göras gällande, att de inskränkta kommunikationerna mellan stad och land föranlett en inskränkning av landsbornas inköp i städerna. I samma riktning bör ha verkat det förhållandet, att av ransonerings tekniska skäl inköpen av vissa konsumtionsartiklar och andra förnödenheter, som varit underkastade ransonering eller licenslvång, under kriget måst förläggas till en och samma butik. Kunder, bosatta på landet, vilka ömsom brakat handla i ortens affär och ömsom — i samband med stadsresor — i stadsaffärei, ha nu inför tvånget av att förlägga inköpen av en viss vara till en och samma affär valt att handla i butiken på bostadsorten. Ytterligare en sak som gynnat landsbygdens detaljaffärer är, att den på landsbygden före kriget florerande ambulerande handeln (försäljning från skåpbilar o. d.) praktiskt taget försvunnit under den tid varom h ä r är fråga, till följd av restriktionerna på bilismens område. Även gårdfarihandeln synes under kriget ha avsevärt avtagit. Här uppräknade faktorer torde dock icke ha givit upphov till några större förskjutningar med avseende på omsättning och sysselsättning för detaljhandeln på landsbygden. Större roll härvidlag spelar då den förbättring som under kriget kommit till stånd i fråga om jordbruksbefolkningens inkomstläge och härav betingade köpkraft. En begränsad del av landsbygden har tillika tillförts ett betydelsefullt extra köpkraftstillskott genom den ovan berörda förläggningen av trupper till gränsorterna i samband med den förstärkta försvarsberedskapen. Härigenom ha affärerna å avsides liggande platser under kriget fått erfara en tillfällig expansion. I de flesta fall är det härvid företag av den allra minsta storleksklassen som utökats. Å andra sidan bör den trendmässiga utflyttningen från landsbygden ha verkat i köpkraftssänkande riktning och därigenom ha varit en dämpande faktor vis å vis detaljhandelns expansion i sysselsättningshänseende å landsbygden. En avvägning av styrkan i de dämpande och de expansionsdrivande krafterna kan rimligtvis icke företagas. Att trots allt antagandet om en 1

E n bearbetning av statistiken över omsättningsskatten torde kunna giva vissa hållpunkter härvidlag. 12—458529.

178 starkare relativ sysselsättningsutvidgning å landsbygden än i stadssamhällena kan vidhållas, beror på att expansionstendenserna på landet icke hållits tillbaka av lokalsvårigheter i samma grad som i städer och stadsliknande samhällen. Vad angår de lokala sysselsättningsutsikterna under de närmaste efterkrigsåren ha några speciella uttalanden icke ansetts kunna göras från sakkunnigt håll. Rent allmänt kan det emellertid förväntas, att den framtida sysselsättningen i detaljhandeln å respektive orter kommer att gestaltas i nära sammanhang med vederbörande orts näringsliv i övrigt, eftersom de lokala fluktuationerna i detaljhandelns sysselsättning helt betingas av köpkraftsunderlaget i de olika orterna. I distrikt, varest exempelvis en industriell expansion är att emotse under den närmaste efterkrigstiden, te sig uppenbarligen sysselsättningsutsikterna ljusa för detaljhandeln, och tvärtom. Eventuell arbetslöshet för detaljhandelns folk kommer med andra ord att i huvudsak vara lokaliserad till platser som utgöra allmänna arbetslöshetshärdar. Sysselsättningsutvecklingen och nyetableringsverksamhetens fluktuationer. Nyetableringsverksamheten har under kriget i viss grad hämmats av den rådande lokal-, personal- och varubristen. Effekten härav på nyetableringsverksamhetens omfång må dock icke överskattas, ty nya detaljhandelsföretag kunde icke heller tidigare ohämmat startas. Redan före kriget utövades nämligen en viss nyetableringskontroll, vilken verkade som ett mer eller mindre överstigligt hinder när det gällde att inrätta nya affärer. Det var då branschmässiga hänsyn som voro avgörande. Även om under kriget det motstånd nyetableringsverksamheten haft att övervinna delvis växlat karaktär, i det att de nyss nämnda reala faktorerna trätt i förgrunden såsom de faktiska hindren, saknar detta i och för sig betydelse ur sysselsättningssynpunkt. Det vill dock faktiskt synas som om nyetablering varit förknippad med större svårigheter under kriget än dessförinnan. De minsta svårigheterna för nyetableringar, torde ha förelegat på landsbygden i det att möjligheterna att erhålla butikslokaler varit större där än i stadssamhällena, men å andra sidan är nyetableringsverksamheten mycket ringa å den rena landsbygden. I gränsorterna torde en del nyetableringar ha förekommit. Dessa ha då vanligen gällt mycket små företag som endast sysselsatt innehavaren själv. För den privata detaljhandelns vidkommande ha uppgifter om nyetableringar inhämtats från detaljhandelns utredningsinstitut. Enligt genom nämnda instituts förmedling införskaffade uppskattningar från vederbörande branschorganisationer uppgingo nyetableringarna till följande antal:

179 Nyetableringar i den privata detaljhandeln. År

Textilhandel

1940—43 Genomsnitt per år

Genomsnittet för 1940—43 i % av antalet år 1939

275 185 75

130 90 35

47 49 47

Under år 1944 uppgivas nyetableringarna i flertalet branscher ha ökat i jämförelse med de närmaste föregående åren och till och med i flertalet branscher ha överskridit förkrigssiffrorna. Detta kan bl. a. utläsas ur en inom Sveriges grossistförbund upprättad sammanställning över de under 1939— 1944 behandlade nyetableringsärendena inom vissa branscher (se tabell nr 24). Det bör besinnas, att jämförelseåret 1939 icke kan betraktas som ett normalt genomsnittsår. Den nedgång i nyetableringarnas antal som kommer fram genom jämförelse med år 1939 torde därför överdriva de speciella krigsförhållandenas inverkan på nyetableringsverksamhetens omfång. Härtill kommer att nedläggelser, enligt vad som uppgives, praktiskt taget icke förekommit under kriget. Nettoeffekten i sysselsättningshänseende av nyetableringar och Tabell 24. Tablå över vissa nyetableringsärenden under åren 1939—1944. Ur Sveriges grossistförbunds årsberättelse för år 1944. Å r B r a n s c h 1939

211 308 519

68 153 221

75 118 193

105 119 224

167 167 334

247 284 531

113 182 295

46 52 98

48 42 90

32 24 56

141 121 262

219 167 386

38 64 102

17 16 33

18 17 35

37 30 67

24 16 40

50 37 87

59 68 127

53 55 108

54 77 131

42 54 96

58 53 111

80 52 132

Livsmedels- och diversehandel. Tillstyrkta nyetableringar Avstyrkta >

Textil- och

kortvaruhandel.

Tillstyrkta nyetableringar Avstyrkta »

Färg-, kemikalie- och

parfymhandel.

Tillstyrkta nyetableringar Avstyrkta »

Damhattbranschen. Tillstyrkta nyetableringar

180 nedläggelser bör därför visa svagare minskning gentemot förkrigsåren än vad ett studium av enbart nyetableringsstatistiken låter förmoda. Om än det kan visas, att antalet nyetableringar nedgått under kriget och särskilt under dess första år, hävdas det från den privata detaljhandelns sida, att något större uppdämt behov av nyetableringar icke existerar, varför sysselsättningseffekten av dylika under den närmaste efterkrigstiden icke får överskattas. Som nämnts vid behandlingen av sysselsättningsutsikterna i den kooperativa sektorn, finnes där ett stort utvidgningsbehov. Detta torde väl närmast avse utvidgning av redan existerande butiker samt filialbildning å föreningarnas verksamhetsorter. Intensiteten i nyetableringsverksamheten kommer under efterkrigstiden att bero av bostadspolitiken. Nya affärer komma att grundas i takt med utbyggandet av nya bostadsområden. Härvid är att märka, att utflyttning till nya bostadsområden på grund av befolkningsutvecklingen allt mer kommer att vara liktydig med motsvarande avfolkning av äldre områden och platser, och då mest på landsbygden. 1 Härigenom minskas kundkretsen hos gamla affärer i samma mån som nya startas. För landet i dess helhet tenderar sysselsättningseffekten av nyetableringarna i ett skede av stagnerande befolkningstillväxt följaktligen mot noll.

Den totala ökningen av antalet sysselsatta under kriget, sammanfattning. Analysen av sysselsättningssituationen i detaljhandeln under och närmast efter kriget får härmed anses ha nått slutstadiet. Enär huvudparten av densamma utförts i två avgränsade avsnitt — avseende den privata respektive den konsumentkooperativa detaljhandeln — torde huvudresultatet böra sammanställas för detaljhandeln i dess helhet. Enligt det föregående kan för tiden maj 1939—maj 1944 ökningen av antalet sysselsatta i den privata sektorn uppskattas ha varit av storleksordningen 2 000. Hänsyn har då icke kunnat tagas till den ökning av antalet sysselsatta som föranletts av nyetableringarna under kriget. Med tanke på den ovan återgivna nyetableringsstatistiken torde likväl här vissa grova överslagsberäkningar kunna göras. Enligt den ovan uppställda tablån har antalet nyetableringar under kriget för tre viktigare detaljhandelsgrenar i genomsnitt per år uppgått till sammanlagt 255, vilket för de fyra åren 1940—1943 utgör ca 1 000 nyetableringar. Sedan tillkomma nyetableringar i övriga branscher, säg för dessa sammanlagt 1 000. Då i de nyetablerade företagen minst en man måste sysselsättas och då såsom ovan anförts nedläggelser praktiskt taget icke förekommit under kriget, kommer man på denna väg fram till en nettosysselsättningsökning till följd av nyetableringar under kriget på minst 2 000, och då ha ändock nyetableringarna under senare hälften av år 1939 försummats. 1

Hushållsbcståndet i tätorterna beräknas visserligen växa under de närmaste åren, men i stället bör vid stagnerande folkmängdsutveckling antalet medlemmar per hushåll i motsvarande mån avtaga.

181 Fram till i början av år 19441 skulle inalles ökningen av antalet sysselsatta i den privata detaljhandelssektorn belöpa sig till minst 4 000. Sträcker man sig sedan fram till slutet av år 1944, torde — med kännedom om en viss minskning av inkallelsernas omfattning mellan årets början och slut samt under antagande av en fortsatt mindre expansion under loppet av år 1944 — ökningen av antalet sgsselsatta i den privata detaljhandeln under kriget kunna fixeras till minst 5 000. Därvid bortses såsom överallt i denna analys ifrån förändringarna under år 1945. Vidkommande sysselsättningen i den konsumentkooperativa detaljhandeln har ovan stegringen av antalet sysselsatta intill den 31 /i 2 1943 beräknats till ca 4 000.2 Antages stegringen ha fortgått i samma takt under år 1944, skulle vid detta års utgång den sammanlagda sysselsättningsökningen under kriget uppgå till ungefär 5 000. Till sist kommer man på detta vis fram till att antalet sysselsatta i detaljhandeln under kriget totaliter stigit med minst 10 000. Detta ökningstal är grundat på många och grova approximationer. Det bör endast fattas som en antydan om storleksordningen av sysselsättningsförskjutningen på förevarande område under kriget. Vad sedan gäller övergångstiden efter kriget torde en kvantitativ prognos icke lämpligen böra göras. Både beträffande den privata och den konsumentkooperativa detaljhandeln visar analysen emellertid, att under givna förutsättningar en sysselsättningsexpansion kan förväntas. Inkallelsernas omfattning. För bedömningen av detaljhandelns arbetskraftssituation under tiden närmast efter krigets slut är det av värde att få en uppfattning om inkallelsernas omfattning under kriget. Det är då till att börja med klart, att inkallelseprocenten i betydelsen antal inkallade i procent av totala antalet sysselsatta personer bör ha varit förhållandevis låg på grund av det starka kvinnliga inslaget i detaljhandelns arbetskraft. Detta bestyrkes också av de sporadiska data härom som finnas. Sålunda har det redan i samband med behandlingen ovan av affärsekonomiska forskningsinstitutets intervjuundersökning tabellariskt visats, att den genomsnittliga inkallelseprocenten för den privata detaljhandeln i maj 1944 var i det närmaste 7 °/o. Inkallelserna bland konsumtionsföreningarnas personal uppgivas ha rört sig om i medeltal 13—15 °/o av den manliga personalen. Omräknat enligt den här använda definitionen gör detta en inkallelseprocent på 6—7 °/o. Inkallelseprocenten synes således för detaljhandeln i dess helhet ha legat nära 7 °/o våren 1944, vilket innebär, att 10—15 000 man av detaljhandelns personal då voro i militärtjänst. Ända fram till slutet av år 1944 synes omfattningen av inkallelserna ha hållit sig på samma nivå. Nyssnämnda 1 Tidsindelningen förskjuter sig något. AEF:s undersökning sträcker sig till maj 1944. Nyetableringsuppskattningarna avse kalenderår. Dylika inadvertenser spela emellertid en underordnad roll vid förevarande ungefärliga uppskattningar. 2 Härvid ingår konsumtionsföreningarnas restaurangpersonal, medan varuhuset PUB:s personal saknas. Dessa felkällor torde delvis balansera varandra.

182 gränsvärden äro därför, efter vederbörlig justering med hänsyn till den ordinarie värnpliktstjänstgöringen, ett mått på storleksordningen av det arbetskraftstillskott till detaljhandelns arbetsmarknad som man hade att räkna med vid den förstärkta försvarsberedskapens avveckling. Det har redan i det föregående i vederbörliga sammanhang framhållits, att demobiliseringen icke kunde väntas vålla allvarligare sysselsättningssvårigheter inom detaljhandeln. Så långt det kan överblickas, har utvecklingen under den hittills tilländalupna delen av övergångstiden bekräftat detta.

183 Kap. 15.

Sysselsättningen inom grosshandeln.1

Vill man såsom bakgrund till en analys av arbetsmarknadssituationen inom grosshandeln taga reda på hur många som sysselsättas i verksamhetsgrenen i fråga, stöter detta på om möjligt större svårigheter än i motsvarande fall ovan beträffande detaljhandeln. Organisationsstatistiken är icke utvecklad vad rör personalstatistiken. Den officiella statistiken ger likaledes ringa ledning. Folkräkningsmaterialet är ej redovisat på sådant sätt, att det kan användas i förhandenvarande syfte, och uppgifterna i 1931 års företagsräkning äro föråldrade. Enligt de senare sysselsattes år 1931 i gruppen »Partihandel och verksamhet av partihandelskaraktär» (posterna 203—233) i allt (inklusive företagare) nära 50 000 personer. Aktuellare sysselsättningssiffror kunna emellertid — dock endast med breda felmarginaler — härledas ur den omsättningsstatistik som finnes på detta område. Villkoret för att som nu antytts en kalkyl över grosshandelns personalstorlek skall kunna göras på basis av omsättningssiffrorna är, att den genomsnittliga försäljningssumman per sysselsatt person är något så när lika stor för samtliga områden av grosshandeln. I det konkreta fallet kräves närmast, att omsättningen per sysselsatt person vid en viss tidpunkt kan förutsättas vara densamma för firmor tillhörande Sveriges grossistförbund som för utanför stående firmor. Är ett sådant antagande hållbart, kan det totala antalet verksamma personer i grosshandeln beräknas på följande sätt: Enligt underhandsupplysningar från grosshandelns utredningsinstitut torde antalet sysselsatta i de till Sveriges grossistförbund anslutna firmorna kunna anslås till 40 000. Då dessa firmors sammanlagda omsättning, värdemässigt sett, uppgives utgöra ungefär 60 °/o av den totala omsättningen i svensk grosshandel, skulle under nyss angivna förutsättning antalet sysselsatta i hela grosshandeln vara 67 000. Utgår man i stället från den specialutredning som grosshandelns utredningsinstitut verkställt för kommissionens räkning (se nedan), kan en alternativ beräkning göras. Man finner nämligen av nämnda utredning, att för de undersökta företagen försäljningssumman per avlönad person utgjorde 65 900 kronor, vilken summa uppgives väl överensstämma med resultat som utredningsinstitutet i annat sammanhang kommit fram till. Sammanställes ifrågavarande summa med det totala omsättningsvärdet i svensk grosshandel, vilket enligt uppgift belöper sig till omkring 4 000 miljoner kronor, erhålles under samma förutsättning som ovan, för hela grosshandeln en personalstyrka på 60 000 löntagare. Härtill kommer sedan antalet före1

Exklusive automobilhandeln.

184 tagare. Tages hänsyn till dessa och till den ovan framkomna uppskattningen å 67 000 sysselsatta, torde nu senast erhållna antal lämpligen böra höjas till 65 000, därmed inbegripande samtliga kategorier sysselsatta. Sistnämnda tal må fortsättningsvis i klart medvetande om dess villkorliga giltighet accepteras som uttryck för det totala antalet verksamma personer inom grosshandeln år 1944. Efter detta försök att klarlägga grosshandelsarbetsmarknadens storlek övergår framställningen till att behandla förändringarna på denna marknad under och närmast efter kriget.

Materialet. Det enda material som varit åtkomligt för här avsedda syfte är en av grosshandelns utredningsinstitut på kommissionens föranstaltan utförd skriftlig enquéteundersökning, betitlad Sysselsättningen i grosshandeln under och närmast efter kriget.1 Undersökningen omfattar företag tillsammans representerande ungefär 25 °/o av den totala grosshandelsomsättningen i landet, värdemässigt sett. Det är blott företag tillhörande Sveriges grossistförbund som äro inbegripna i undersökningen. Företag såsom KF, ICA osv, ha däremot icke gjorts till föremål för undersökning i detta sammanhang. För att möjliggöra undersökningsresultatets översättning till totala och absoluta kategorier komma dock i det följande de funna relationstalen att i brist på andra data antagas vara representativa jämväl för den del av grosshandeln som står utanför grossistförbundet. Materialet till här ifrågavarande utredning insamlades under sommaren och eftersommaren 1944. De införskaffade sysselsättningsuppgifterna avse dels personalläget i juni 1939, dels personalläget i juni 1944, ävensom alternativa tänkta sysselsättningssituationer under den närmaste efterkrigstiden. Möjlighet finnes således för en beräkning av sysselsättningsförändringarna mellan år 1939 och år 1944. Genom jämförelse mellan läget i juni 1944 och olika tänkta efterkrigslägen kan man vidare erhålla en föreställning om förskjutningarna under övergångstiden.

Sysselsättningsutvecklingen under kriget. Totalantalet sysselsatta i de av grosshandelns utredningsinstitut undersökta firmorna var praktiskt taget detsamma i juni år 1939 och i juni år 1944.2 Den genomsnittliga ökningen var blott 0,2 °/o. Kring detta genomsnitt voro dock de olika b r a n s c h e r n a grupperade med tämligen stor spridning, 1 Publicerad i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del X (Sysselsältningsundersökningar). SOU 1945: 3 1 . 2 Den anställda personalen, innefattande jämväl de inkallade, hade däremot för samtliga branscher tillsammantagna stigit med 8,8 % .

185 D i a g r a m 13. Grafisk f r a m s t ä l l n i n g av s p r i d n i n g e n h o s s y s s e l s ä t t n i n g s f ö r ä n d r i n g a r n a i n o m g r o s s h a n d e l n från juni 1939 till juni 1944; b r a n s c h v i s och branschgruppvis. Diagrammet grundat pä grosshandelns utredningsinstituts

enquéleundersökning.

Avser procentuell ökning eller minskning av antalet sysselsatta (exkl. inkallade). Juni 1944

. Glas- & porslinsbranschen Leksaksbranschen

Guldsmedsbranschen Trävarubranschen Elbranschen Färgbranschen

Kolonial va ru branschen

"Diverse branscher" Byggnadsmaterial Livsmedel Samtliga branscher

Juni 1939

Beklädnad & heminredning

Fotobranschen Frukt- &

grönsaksbranschen

Kafferosteri branschen Ur-&

optikbranschen

Fiskbranschen

Sko-& Läderbranschen

Juni 1944

186 vilket belyses av tabell nr 25 och diagram nr 13. De största sysselsättningsökningarna inregistreras för: glas- och porslinsbranschen 34 % leksaks» 30 % guldsmeds» 22 % trävaru» 19 % el» 18 % färg» 17 % kolonialvaru» 11 rf. ökningen i kolonialvarubranschen är värd speciell uppmärksamhet, emedan denna bransch är en av de allra största i grosshandeln. Ser man därefter på de branscher som avtagit under kriget, finner man de största sysselsättningsreduktionerna i: sko- och läderbranschen 27 % fisk " > '... 25 % ur- och optik» 21 % kafferosteri» 18 <>» frukt- och grönsaks- > 15 ^ foto " > 13 i Sammanfattas för överskådlighetens skull de många branscherna i fyra större branschgrupper, framgår det, att livsmedelsbranschernas sysselsättningsnivå är nästan oförändrad jämfört med läget i juni 1939. Byggnadsmaterielbranscherna visa en oförtydbar uppgång, medan beklädnads- och heminredningsbranscherna drabbats av en tydlig nedgång. Krigsårens sysselsättningsförändringar ha icke blott varit skiftande branscherna emellan. Även de skilda p e r s o n a l k a t e g o r i e r n a inom grosshandeln ha i olika grad påverkats av förskjutningarna under tidsavsnittet i fråga. Kristidens ransonerings- och licenssystem ha krävt ökad kontorspersonal för kupongredovisning o. d. Restriktionerna på bilväsendets område ha föranlett en minskning av resorna till kunderna i landsorten. I stället h a r man i allt högre grad övergått till telefonförsäljning, varigenom återigen behovet av kontorspersonal ökat. Av dessa och liknande skäl har inom grosshandelsfirmornas personalstock en förskjutning skett från resande-, expeditions-, lager- och transportpersonal m. m. till kontorspersonal o. d. Personalkategorien företagsledning och kontor har sålunda kommit att räkna 8 % flera sysselsatta än före kriget. Särskilt framträdande är ansvällningen av nämnda personalkategori i branschgruppen livsmedel. Då det kan antagas, att den kvinnliga arbetskraften är talrikast företrädd inom personalkategorien företagsledning och kontor, skulle den här iakttagna tendensen i krigsårens utveckling få tolkas så, att k v i n n o r n a s andel av grosshandelns sysselsatta personal ökats. En sådan förskjutning har väl även åstadkommits genom beredskapsinkallelserna. Eftersom n u totalantalet sysselsatta icke undergått någon förändring mellan de två undersökta tidpunkterna, skulle en ökning av kvinnornas andel innebära att antalet sysselsatta kvinnor inom grosshandeln tilltagit sedan krigsutbrottet.

187 T a b e l l 25.

Sysselsättningsförändringarna i grosshandeln under kriget (perioden Juni 1939—Juni 1944).

Procenttal framräknade

ur grosshandelns utredningsinstituts

Branschgrupp resp. personalkategori

Livsmedel därav: företagsledning och kontor resande och platsförsäljare exp.-, lager- och transportpersonal. övriga Beklädnad och heminredning därav: företagsledning och kontor resande och platsförsäljare exp.-, lager- och transportpersonal övriga Byggnadsmateriel därav: företagsledning och kontor resande och platsförsäljare exp.-, lager- och transportpersonal övriga Diverse branscher därav: företagsledning och kontor resande och platsförsäljare exp.-, lager- och transportpersonal. övriga Samtliga branscher d ä r a v : företagsledning och kontor resande och platsförsäljare exp.-, lager- och transportpersonal övriga

enquéteundersökning.

Inkallelseprocenten Procentuell föränd- juni 1914 (d. v. s. ring av antalet antalet inkallade sysselsatta (exkl. i juni 1944 i proinkallade) mellan cent av totala anjuni 1939 och talet vid samma juni 1944 tidpunkt sysselsatta män plus + ökning kvinnor) 1 — minskning

+ 13 + 13-2 — 6-1 — 1-5 —13-9 — 5-7 + 6-2 — 1-1 — 2-8 —13-7 + 4-0 + 54 + 5-6 — 35 + 17-2 + 4-3 + 5-9 — 7-3 + 4-0 + 72 + 0-2 + 7-9 — 3-5 — 1-2 _ 4-5

10-2 8-0 96 136 9-3 5-5 4-2 9-9 9-7 2-0 10-8 7-7 8-9 16-9 10-3 9-2 4-0 9-1 9-7 12-8 8-6 6-2 9-5 12-0 73

1 Observera alltså, a t t inkallelseprocenten icke är beräknad på samma antal sysselsatta som öknings- (minsknings-)procenten.

Förskjutningarna med avseende på personalkategoriernas numerär kunna närmare studeras i tabell nr 25 ovan samt å diagram nr 14. Inkallelsernas omfattning. Enligt grosshandelns utredningsinstituts enquéteundersökning utgjorde i juni 1944 de inkallade bland grosshandelns personal 8,6 %> av den kvarvarande sysselsatta personalen. Därest denna inkallelseprocent är representativ för hela grosshandeln, skulle jämlikt uppskattningarna ovan ca 5 500 man

188 D i a g r a m 14. S y s s e l s ä t t n i n g s f ö r ä n d r i n g a r n a i n o m g r o s s h a n d e l n m e l l a n juni 1939 o c h juni 1944 m e d a v s e e n d e p å f ö r s k j u t n i n g a r n a m e l l a n r e s p e k t i v e p e r s o n a l k a t e g o r i e r . Diagrammet grundat på grosshandelns utredningsinstituts

enquéteundersökning.

Procentuella förändringar i antalet sysselsatta. Juni 1944 Företagsledning och kontor

Samtliga personalkategorier

Juni 1939

Exp.-, lager- och transportpersonal

Resande och platsförsäljare "Övriga"

Juni 1944

tillhörande grosshandelns arbetsmarknadssektor ha varit i militärtjänst vid ovannämnda dato. Det kan antagas, att den observerade inkallelseprocenlen motsvarar genomsnittet för hela år 1944. Sysselsättningsutsikterna efter kriget. Sysselsättningsmöjligheterna i grosshandeln under den närmaste efterkrigstiden ha av grosshandelns utredningsinstitut utretts under tre alternativa förutsättningar. I samtliga tre fall har den under krigsåren uppnådda inkomstvolymen antagits komina att bibehållas ( = 1 9 4 4 ) . Alternativ

I.

Det första alternativet avser ett läge under övergångstiden, då beredskapstrupperna demobiliseras, medan import och inhemsk produktion ännu befinna sig vid krigsårens nivå (—juni 1944) och medan konsumtionsregleringarna fortfarande vidmakthållas. Enligt det resultat som grosshandelns utredningsinstitut kommit till, finge i en sådan situation antalet sysselsatta i de av undersökningen berörda firmorna med utgångspunkt från personalläget i juni 1944 väntas öka med 6,7 °/o. Vederbörande firmor kunde i enlighet härmed antagas vara beredda att utan permitteringar eller entlediganden uppsuga större delen av den personal från grosshandeln som var i militärtjänst i juni månad år 1944. Denna militärtjänstgörande personal uppgick som

189 ovan nämnts till 8,6 °/o av antalet sysselsatta vid samma tidpunkt. Endast 1,9 °/o av antalet vid nämnda tidpunkt sysselsatta, motsvarande för hela grosshandelssektorn ca 1 000 man, komme vid ifrågavarande utvecklingsalternativ att behöva avkopplas. Det kan med andra ord sägas, att grosshandelns personalstyrka — i bemärkelsen sysselsatta plus inkallade •-- enligt alternativet i fråga endast skulle undergå smärre ned justeringar vid en demobilisering under i övrigt oförändrade förhållanden. Man hade därför ingen anledning att beträffande grosshandeln hysa oro för störningar på arbetsmarknaden i samband med försvarsberedskapens avveckling. Alternativ II. Det andra alternativet överensstämmer med den genomgående och grundläggande premissen för sysselsättningsanalysen i hela denna volym. Import och produktion antagas återgå till förkrigsnivå, ransoneringssystemet upphäves och den förstärkta försvarsberedskapen upphör. Under ett sådant tillstånd skulle enligt grosshandelns utredningsinstituts undersökning ett underskott på arbetskraft uppstå på här ifrågavarande fält, i så måtto att de återvändande inkallade oavkortat skulle kunna insättas i arbete utan att personalbehovet därmed bleve fullt täckt. Totala sysselsättningsökningen kunde beräknas uppgå till 11,8 °/o av antalet sysselsatta i juni 1944, vilket är liktydigt med ett nyrekryteringsbehov — utöver vad som täckes i och med de inkallades återkomst — på 3,2 °/o, alltjämt beräknat å antalet sysselsatta i juni 1944. Översatt i absoluta termer, hänförande sig till grosshandeln i dess helhet, skulle förändringarna te sig sålunda: 7 Total sysselsättningsökning 500 därav genom de inkallades återgång till arbetet 5 500 » genom nyrekrytering 2 000

Totalsiffrorna giva emellertid som vanligt i slika fall en alltför onyanserad bild av de rörelser som måste förekomma på grosshandelns arbetsmarknad under övergången till fredshushållning. Såsom i andra sammanhang i denna framställning påpekats, kan det knappast anses tillräckligt att mekaniskt betjäna sig av aritmetik vid en arbetsmarknadsanalys med syfte att utröna omfattningen av de arbetskraftsomflyttningar som kunna förutses bliva nödvändiga i samband med näringslivets omställning till fredshushållning. Nettosummorna kunna undanskymma stora bruttoförskjutningar i båda riktningarna, vilka försvinna vid en aritmetisk sammanläggning. Skärskådar man nu utifrån senast anförda synpunkter det material som rör grosshandeln, framträda rena sysselsättningsminskningar endast för fyra av de 38 b r a n s c h e r som äro representerade i utredningsmaterialet — och främst då för kolimportbranschen och leksaksbranschen. Sammanlagt skulle 13 av de 38 undersökta branscherna få överskott på arbetskraft, när »normala» förhållanden inträda, varibland, förutom de nyssnämnda kolimport- och leksaksbranscherna, märkas kolonialvaru-, färg-, järnvaru- samt glas- & porslinsbranscherna. Kvantitativt sett mest betydelsefull bland dessa

190 T a b e l l 26.

S y s s e l s ä t t n i n g s f ö r s k j u t n i n g a r i n o m g r o s s h a n d e l n vid å t e r g å n g till fredshushållning.

Jämförelse mellan sysselsättningssituationen i juni 1944 och personalläget efter demobilisering och ransoneringsavveckling och under förutsättning av oförändrat köpkraftsunderlag ( = juni 1914) samt normal ( = juni 1939) produktion och utrikeshandel. Tabellen grundad på grosshandelns utredningsinstituts

Branschgrupp, resp. personalkategori

enquéteundersökning.

Tillskottet till grosshandelns Ökning av Överskott ( + ), arbetsmarkantalet sysselnad vid full de- resp. underskott satta gentmobilisering av ( —) på arbetsemot läget i kraft i efterden år 1944 injuni 1944 krigsläget kallade personalstyrkan I procent av antalet sysselsatta i juni 1914

Livsmedel Beklädnad och heminredning Byggnadsmateriel o. d Diverse branscher Samtliga branscher därav: företagsledning och kontor resande och platsförsäljare exp.-, lager- och transportpersonal övriga

9-9 8-6 7-3 21-0 118 3-3 17-7 7-4 23-4

10-2 5-5 10-8 9-2 8-6 6-2 9-5 12-0 7-3

+ 0-3

- 3-1 + oo - 11-8 32 + 2-9 - 8-2 + 4-6 -16-1

är kolonialvarubranschen. För ifrågavarande bransch ha krigsårens ransoneringar varit särskilt betungande. Extra personal har där i stor utsträckning måst tillsättas enkom för med ransoneringarna förknippade göromål. Man måste därför speciellt för kolonialvarubranschen räkna med att upphävandet av ransoneringsbestämmelserna kommer att föranleda att viss, med ransoneringen sysselsatt personal avkopplas. I flertalet övriga branscher synas företagen i mycket stor utsträckning komma att använda den nuvarande ransoneringspersonalen för andra uppgifter. Nyrekryteringsbehov, å andra sidan, kan främst förutses för kontorsmaskins- & kontorsmöbels-, hatt- & möss-, charkuteri- och kafferosteribranscherna. Sammanfattas, såsom skett i tabell nr 26, de skilda delbranscherna, allt efter deras huvudsakliga avsättningsområde, i något så när enhetliga b r a n s c h g r u p p e r , visar det sig, att ett mindre arbetskraftsöverskott är att emotse i byggnadsmaterielbranschen, under det att gruppen beklädnad och heminredning synes kunna mottaga arbetskraft från andra branscher. Granskar man med ledning av undersökningsmaterialet sysselsättningsutsikterna för de olika personalkategorierna (se tabell nr 26), visar det sig, att den under kriget jämförelsevis starkt ansvällda kategorien företagsledning och kontor endast kan väntas undergå en mindre utvidgning i förhållande till läget i juni 1944, vad beträffar antalet sysselsatta. Tages vidare hänsyn till det höjda utbud av kontorsutbildad arbetskraft som bör framträda i och med

191 att krisorganen avvecklas, te sig utsikterna för här ifrågavarande personalkategori mindre goda. Att döma av undersökningen skulle ett överskott även uppkomma på expeditions-, lager- och transportpersonal. Övriga personalkategorier och däribland resande och platsförsäljare gå enligt undersökningsresultatet en expansion till mötes, i det fall att den allmänna konjunktursituationen utgestaltas så som förutsattes i här diskuterade alternativ II. Alternativ

III.

Alternativ III avser alt belysa sysselsättningssituationen vid en, jämfört med juni 1944 väsentlig försämring av de allmänna betingelserna för grosshandelsnäringen. Importen antages avsevärt beskuren, vilket får konsekvenser för omsättningen i grosshandeln, dels direkt i form av försämrad tillförsel av importvaror till grosshandeln, dels indirekt via den nedgång i tillgången på inhemska varor för distribution genom grosshandeln som måste bliva följden, då landets egen produktionskapacitet sjunker vid brist på importerade råvaror och bränslen. Ransoneringsbestämmelserna antagas skärpta. I ett sådant läge skulle enligt enquete-undersökningen antalet sysselsatta komma att sjunka med 6,3 %>, om de sysselsatta i utgångsläget uppginge till samma antal som i juni 1944. För hela grosshandeln skulle detta, i enlighet med ovan gjorda uppskattningar av antalet sysselsatta i grosshandeln, innebära en nedgång i antalet sysselsatta med 4 000. Tillika med den personal som remplaceras av de återströmmande inkallade skulle antalet friställda från grosshandeln utgöra 9 500. Enligt alternativ II skulle ett nyrekryteringsbehov av 2 000 man uppkomma. Differensen — hela 11 500 man — illustrerar på ett slående sätt vilken stor roll antagandena rörande det allmänna, framtida konjunkturläget spela för sysselsättningsprognosernas riktighet. Inför nu observerade differens framträder innebörden av det gynnsamma konjunkturalternativ som genomgående tillämpas i förevarande framställning i full relief. För arbetslöshetsrisk

speciellt utsatt

arbetskraft.

I den mån en personalreduktion blir ofrånkomlig i grosshandeln, uppgives i första hand kvinnlig personal komma i fråga. Därnäst anmäla företagarna sig ärna entlediga nyanställd personal.

192 Kap. 16.

S y s s e l s ä t t n i n g e n i bil-, b e n s i n - och s m ö r j m e d e l s h a n d e l n m. m.

Då framställningen efter den i föregående avsnitt företagna analysen av sysselsättningen inom varuhandelns centrala sektioner nu övergår till en separat behandling av den ur varuhandeln i övrigt utbrutna bil-, bensin- och smörjmedelshandeln torde anledningen till en sådan särbehandling icke behöva utförligt motiveras. Anledningen härtill torde ligga i öppen dag. Det kan vara tillräckligt att erinra, att de varuhandelsgrenar som höra samman med bilismen i högre grad och på ett mera direkt sätt än andra grenar rönt inflytande av kriget och med detta förbundna omständigheter. Sysselsättningsförskjutningarna på detta område äro därför av en annan karaktär och storleksordning än annorstädes inom näringsgrenen handel. Grosshandel och detaljhandel äro därjämte på bilismens område så sammanflätade, att en boskillnad dem emellan, i syfte att inordna behandlingen av hithörande branscher under den vid analysen av varuhandeln i övrigt tillämpade dispositionen, svårligen skulle kunna göras. Kunskapskällan rörande förändringarna inom ifrågavarande arbetsmarknadssektor är till sist icke densamma som beträffande den övriga varuhandeln. Materialet. Kännedom om förskjutningarna under kriget inom förevarande verksamhetsfält kan vinnas genom att studera den av Sveriges automobilindustriförening verkställda utredningen rörande sysselsättningen inom bilismen, 1 där även automobil-, bensin- och smörjmedelshandeln m. m. medtagits. Nämnda utredning har mera ingående granskats i samband med behandlingen av den yrkesmässiga biltrafiken (Fjärde avdelningen), vartill hänvisas, i vad rör närmare detaljer. Här torde det räcka med att påminna om att utredningen endast avser bilismen, varför personalen på berörda områden vid utredningen fördelats mellan bilismen och övriga kunder i proportion till försålda kvantiteter, varefter enbart förstnämnda grupp medtagits vid uppskattningen av antalet sysselsatta. Detta gäller närmast bensin- respektive smörjmedelshandeln. Uppgifterna rörande antalet sysselsatta vid olika tidpunkter äro alltså reducerade. Detta faktum har likväl icke ansetts beröva de meddelade sysselsättningsuppgifterna deras användbarhet vid en grov upp1 Sysselsättningen inom bilismen. Undersökning utförd av Sveriges automobilindustriförening. Intagen i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del X (Sysselsättningsundersökningar). SOU 1945: 31.

193 skattning av sysselsättningsförskjutningarna under kriget. Inskränkningen beträffande ifrågavarande siffrors representativitet bör dock hållas i minnet i fortsättningen. I tidshänseende omspänner automobilindustriföreningens utredning perioden krigsutbrottet 1939—våren 1944. Någon motsvarande utredning avseende sysselsättningsutsikterna under den närmaste efterkrigstiden har icke företagits. Sysselsättningsutvecklingen under kriget. Automobilhandeln (exkl. verkstads- och bensinpersonal). Med automobilhandel avses i detta sammanhang icke blott handeln med automobiler utan även all övrig försäljning som sker genom bilhandlarna. En viktig handelsvara är sålunda reservdelar. Reservdelsförsäljningen har gått kraftigt uppåt under kriget, vilket väsentligt bidragit till att upprätthålla sysselsättningen i denna bransch. Antalet sysselsatta minskades sålunda blott med ca 600 man, d. v. s. med 20 °/o. Bensinhandeln m. m. Bensinhandeln omfattar två huvudgrupper av sysselsatta, nämligen dels dem som sysselsättas vid importanläggningar, depåer, huvud- och avdelningskontor samt fristående service- och bensinstationer m. m., vare sig ifrågavarande arbetstagare äro fast anställda eller arbeta på provisionsbasis, dels återförsäljare i speciell bemärkelse och deras anställda. Den förra kategorien består av personer som helt sysselsättas i bolagens rörelse. Den senare kategorien däremot utgöres av personer, för vilka bensindistributionen är en bisyssla. Det är här vanligen fråga om lanthandlare. Därest denna kategori medtages i förevarande sammanhang, skulle detta uppenbarligen innebära dubbelräkning, i det att ifrågavarande personer redovisats på annat ställe i framställningen. För här ifrågakommande syfte har därför återförsäljarpersonalen utrensats ur de siffror som automobilindustriföreningen kommit till, varefter följande tablå erhålles över sysselsättningsutvecklingen under kriget inom bensinhandeln: Antal sysselsatta 1939 4 100 » » 1944 1 700 Minskning under kriget; absolut 2 400 > » » ; relativ 59 %. Det torde böra påpekas, att i sysselsättningssiffrorna inbegripes den personal som inom ramen för bensinhandelns organisation ombesörjer distribution av gengasbränsle. Den huvudsakliga handeln med gengasbränsle bedrives genom andra kanaler, vilkas arbetskraft icke innefattas i här ovan meddelade sysselsättningsuppgifter. Smörjmedelshandeln. Smörjmedelshandeln bedrives liksom bensinhandeln delvis genom återförsäljare av typen lanthandlare. Det är emellertid beträffande smörjmedels13—458529.

194 handeln icke görligt att ur det föreliggande materialet utgallra återförsäljarepersonal av här avsedd typ. Även om denna därför måste medtagas, inverkar detta i mindre grad än beträffande bensinhandeln på sysselsättningsuppgifternas riktighet. Man får fram en minskning av antalet sysselsatta med ca 900 man eller 69 %. Diverse

sysselsättningsgrenar.

Under ovanstående rubrik sammanför Sveriges automobilindustriförening i sin utredning sådana branscher som handel med gummiringar, handel med biltillbehör, yrkesmässig biltvättning, garagerörelse, bilskoleverksamhet o. s. v. Automobilindustriföreningen anför, att det av flera skäl är svårt att fastställa, vilka sysselsättningstillskott utöver de redan redovisade som beredas genom här sammanförda branscher. Å ena sidan bedrives nämligen, anför föreningen, en stor del av den yrkesmässiga verksamheten på dessa områden inom ramen för ovan särskilt behandlade branschgrenar. Så sker t. ex. detaljförsäljning av gummiringar och biltillbehör huvudsakligen genom bilhandeln (och bilverkstäderna) samt biltvättning ofta vid bensinstationerna. Därjämte bedriva många bilhandlare garagerörelse, biltvättning och bilskoleverksamhet. Å andra sidan påpekar föreningen, att sistnämnda tre funktioner till stor del utföras i icke yrkesmässiga former. Beräkningarna av antalet sysselsatta i förenämnda verksamhetsgrenar äro av nu nämnda skäl med nödvändighet osäkra. Automobilindustriföreningen anser dock, att sannolikheten talar för att de fel i beräkningarna, som på olika avsnitt kunna föreligga, motväga varandra och att därför de erhållna slutsummorna någorlunda riktigt angiva ifrågavarande sysselsättningsgrenars sammanlagda omfattning. Enligt uppskattningarna skulle sammanlagda antalet sysselsatta i de berörda branscherna under kriget ha nedgått med 3 000 personer, vilket utgör 50 °/o av antalet sysselsatta år 1939. Den totala

sysselsättningsnedgången.

Enligt ovan refererade uppskattningar räknade de berörda branscherna år 1939 omkring 14 500 sysselsatta. Under kriget (tidsavsnittet krigsutbrottet 1939—våren 1944) nedgick antalet sysselsatta med ca 7 000, d. v. s. med 48 % . År 1944 skulle antalet sysselsatta i förevarande sektor således belöpa sig till 7 500 man. Sysselsättningsutsikterna för den närmaste efterkrigstiden. Såsom inledningsvis anmärkts, ha sysselsättningsutsikterna under övergångstiden för här berörda branscher icke gjorts till föremål för någon särskild utredning. Det framstår dock såsom sannolikt, att i och med utrikeshandelns återupptagande behovet av arbetskraft i bil-, bensin- och smörjmedelshandeln väsentligt tilltager och att detta behov vida överstiger det

195 arbetskraftstillskott som erhållits vid den inkallade personalens återkomst. Givetvis kan under en övergångstid, innan utrikeshandeln kommit i gång, sysselsättningsläget på förevarande område visa sig vara labilt. Så småningom bör dock sysselsättningen kraftigt stiga. Antages inkallelseprocenten våren 1944 ha varit 10 °/o, skulle en återgång till förkrigsläget giva upphov till en sysselsättningsreserv för drygt 6 000 man.

196 Kap. 17.

S y s s e l s ä t t n i n g e n i n o m hotell-, r e s t a u r a n g - och kafénäringen.

En undersökning av sysselsättningen inom hotell-, restaurang- och kafénäringen bör få sin främsta betydelse såsom ett bidrag till kartläggningen av den kvinnliga arbetsmarknaden. Hotell-, restaurang- och kafénäringen är nämligen ett typiskt kvinnoyrke. Enligt en av socialstyrelsen åren 1929— 30 företagen undersökning 1 sysselsattes nämnda år i yrket icke mindre än 40 000 kvinnor, medan männen endast räknade 15 000. Kvinnorna utgjorde således nära 3/4 av hela antalet sysselsatta. Att döma av 1940 års folkräkning har kvinnornas andel av personalen inom denna näring vuxit, sedan ifrågavarande undersökning gjordes. Utanför näringsgrenen husligt arbete torde hotell-, restaurang- och kafénäringen vara den yrkesgrupp som har det högsta procenttalet kvinnlig arbetskraft bland alla grupper av motsvarande storleksordning. Absolut sett finnes — alltjämt undantagandes näringsgrenen husligt arbete — ett större antal yrkesverksamma kvinnor blott inom yrkesgrupperna jordbruk och boskapsskötsel, textil- och beklädnadsindustri, varuhandel samt hälso- och sjukvård. Vad gäller storleksförhållandena på förevarande arbetsmarknadssektor har redan nu nämnts, att hotell-, restaurang- och kaférörelsen 1929/30 enligt då företagna uppskattningar ansågs sysselsätta 40 000 kvinnor och 15 000 män, d. v. s. inalles 55 000 personer. För senare år föreligga inga godtagbara officiella siffror, vad avser det faktiska antalet sysselsatta. Företagsräkningen 1931 är på här ifrågavarande punkt ofullständig. Såsom i inledningen till denna avdelning angavs, redovisades vid 1940 års folkräkning ca 65 000 yrkesverksamma personer i yrkesgruppen hotell- och restaurangrörelse (inkluderar även kaféer). Ehuru folkräkningssiffrorna av flera skäl icke kunna betraktas såsom ett exakt mått på den faktiska sysselsättningen, giva de dock en föreställning om själva storleksordningen. Enligt direkt på den faktiska sysselsättningen siktande uppskattningar från fackmannahåll skulle antalet sysselsatta strax före kriget ha legat vid 65—70 000. Materialet. Sedan kommissionen genom konferenser med representanter för såväl företagar- som arbetarparten erhållit en tillfredsställande orientering om sysselsättningstillståndet i branschen ansågs en ytterligare belysning genom en statistisk specialundersökning icke erforderlig. Nedanstående redogörelse grundas därför uteslutande på de sakupplysningar som lämnats vid förenämnda konferenser. 1

Undersökning rörande arbetsförhållandena inom hotell- och restaurangnäringen officiella statistik: socialstatistik; utgiven av socialstyrelsen.

1929(30. Sveriges

197 Sysselsättningsutvecklingen under kriget. Vid krigsutbrottet hösten 1939 inträdde en avmattningsperiod. Denna varade till sommaren 1940. Den tidigare sysselsättningsnedgången förbyttes då i en tydlig uppgång. År 1941 uppnåddes förkrigsnivån. Därefter fortsatte uppgången i besöksfrekvens och arbetstillfällen ytterligare. Kulmen nåddes för restaurangernas del under vintern 1942/43. Någon tendens till nedgång efter nämnda tidpunkt har dock icke kunnat märkas för en iakttagare utanför restauratörernas egna led. För närvarande råder på alla håll full högkonjunktur. Någon arbetslöshet finnes icke. På sin höjd uppträder en viss omställningsarbetslöshet på hösten i samband med sommarrestaurangernas stängning. Här skisserade utveckling har betingats av orsaker som icke äro desamma för hotellens del som för restaurangernas och kaféernas. Hotellfacket. För hotellfackets vidkommande var det biltrafikens tillstrypning vid krigsutbrottet som blev den förnämsta anledningen till den första tidens tillbakagång. Mångenstädes skedde en fullkomlig avfolkning av hotellen under de första krigsmånaderna. På sina håll medförde även de utländska turisternas försvinnande en nedgång i hotellens beläggning. Under detta begynnelseskede permitterades eller uppsades hotellpersonalen i stor utsträckning. När man bedömer verkningarna härav på det allmänna sysselsättningsläget, får emellertid ihågkommas, att den i hotellfacket sysselsatta personalen endast utgör ett mindretal i förhållande till de anställda i restauranger och kaféer. — Depressionstillståndet inom hotellfacket var emellertid endast övergående. Sedermera stegrades hotellbeläggningen kraftigt över hela landet. Besöksstrukluren har i samband därmed undergått kraftiga förskjutningar. Först och främst har den utländska turistströmmen sinat. För det andra har också antalet handelsresande minskat, huvudsakligen på grund av restriktionerna på bilväsendets område. Stegringen är i stället i dominerande grad att hänföra till det militära inslaget i resandelivet. Landsortsbornas personliga förhandlingar med kriskommissionerna ha vidare tillfört huvudstadens hotell en stor resandeström. Restaurang-

och

kaféfacket.

Vad gäller sysselsättningsfluktuationerna hos restauranger och kaféer är det närmast köpkraftsunderlagets variationer som varit den avgörande faktorn. Militärpersonalens besök ha naturligtvis också här spelat in. Försörjningslägets växlingar ha även inverkat, i så måtto som att besöksfrekvensen tilltagit, när försörjningsläget varit ansträngt. Då ha nämligen privathushållens ransoner befunnits otillräckliga och gärna utdrygats genom restaurangbesök. Högkonjunkturen har för restaurangernas del varit mest utpräglad i de större städerna. En viss omsättningsminskning, som dock icke medfört reducerad sysselsättning, har som ovan omnämnts förmärkts sedan

198 sommaren 1943. Härtill torde bland annat ha bidragit den omständigheten, att skattemyndigheterna under kriget skärpt bestämmelserna angående avdragsgilla utgifter för representationsmiddagar. Knappheten

på

arbetskraft.

Arbetsmarknaden inom hotell-, restaurang- och kafénäringen har under kriget karakteriserats av stor knapphet på arbetskraft. Denna har dels uppkommit till följd av att arbetsvolymen svällt ut på grund av stegrad besöksfrekvens, dels — och i högre grad — torde den ha vållats av att arbetskraften strömmat bort till andra verksamhetsfält. Sålunda har industrien, och då framför allt rustningsindustrien, sugit till sig de anställda i restaurangerna m. m. Än starkare har dock konkurrensen med andra yrkesområden varit, när det gällt att rekrytera nybörjare och yngre personal i övrigt. Det kan därför icke vara tal om någon större ökning av antalet sysselsatta i hotell-, restaurang- och kafénäringen under kriget. Störst har knappheten varit på ekonomipersonal, men snart sagt alla befattningar h a varit svåra att få besatta. Det har varit något lättare att anskaffa manlig personal än kvinnlig. Kompetent personal har mera sällan stått att få, utan man har fått tillgripa mindre kvalificerad. Oftast ha anställningarna, i brist på sökande till ordinarie platser med avtalsreglerade löner, haft karaktären av tillfälliga anställningar med extraordinärt höga löner. Hos denna tillfälliga personal har anställningsmoralen merendels varit mycket låg; anställningsperioderna ha varit synnerligen korta, och en vanlig företeelse har varit att platsen lämnats utan uppsägning eller annan varsel, en för övrigt rätt allmän företeelse hos krigsårens arbetsmarknad, vilken dock varit speciellt framträdande i förevarande sektor. Knappheten på arbetskraft h a r i viss mån lindrats genom tillskott av utländska flyktingar. Vidare har såsom ersättningsarbetskraft fått användas äldre f. d. anställda samt gifta kvinnor. För de större städernas del har knappheten på personal förvärrats, därigenom att sökande från landsorten icke kunnat beredas bostad till följd av bostadsbristen. Sysselsättningsutsikterna för den närmaste efterkrigstiden. Därest icke de allmänna konjunkturerna under de närmaste åren bliva onormalt dåliga, torde någon arbetslöshet icke behöva befaras inom hotell-, restaurang- och kafénäringen. I utgångsläget existerar i enlighet med vad som i det föregående anförts en svår knapphet på arbetskraft. Tillskottet i form av demobiliserad personal har varit ytterst ringa, enär ju antalet m ä n i facket är obetydligt. Härtill kominer att näringen anses stadd i uppgående på lång sikt, varför personalstyrkan långt ifrån att reduceras kan väntas bliva utökad. Sysselsättningsproblemet på härvarande front torde under de närmaste åren icke så mycket bliva att skaffa arbete utan snarare att genom anstalter för yrkesutbildning höja utbudet av kvalificerad arbetskraft.

SJÄTTE AVDELNINGEN

SYSSELSÄTTNINGSSITUATIONEN I ALLMÄN FÖRVALTNINGSTJÄNST OCH FRIA YRKEN UNDER OCH NÄRMAST EFTER KRIGET

SJÄTTE

AVDELNINGEN.

Sysselsättningssituationen i allmän förvaltningstjänst och fria yrken under och närmast efter kriget. Det h a r icke ansetts erforderligt eller ens möjligt att inom den åsyftade ramen för efterkrigsplaneringen åstadkomma en fullständig kartläggning av alla de lika mångskiftande som talrika sysselsättningsområdena inom näringsgrenen allmän förvaltningstjänst och fria yrken. Endast krisorganens personal samt försvarsväsendets civila arbetskraft ha i detta sammanhang 1 ansetts böra bliva föremål för genomgång. Därjämte synes denna avdelning vara platsen för en behandling av sysselsättningsproblemen för vissa kategorier som under kriget tillfälligt tillhört försvarsmakten; härmed avses den långtidsinkallade personalen.

Kap. 18.

Sysselsättningen inom krisorganen. Materialet.

Sysselsättningen inom de egentliga krisorganen har utretts av statens arbetsmarknadskommission 2 på basis av under oktober 1943 infordrade individualuppgifter. Så gott som samtliga av utredningen berörda personer ha lämnat begärda uppgifter. Särskilda undersökningar med liknande uppläggning som huvudundersökningen ha företagits beträffande arbetsmarknadskommissionens, respektive säkerhetstjänstens personal. Den förstnämnda av dessa redovisas i en till huvudundersökningen fogad bilaga. Den sistnämnda är hemlig. Antalet sysselsatta i krisorganen. Med ledning av huvudundersökningen kan antalet sysselsatta i de egentliga krisorganen för oktober 1943 uppskattas till i runt tal 5 000. Lägges härtill säkerhetstjänstens personal och den personal hos statens arbetsmarknadskommission som handhar mera krisbetonade ärenden (exempelvis uppskovs1

Sysselsättningsläget för sjukvårdspersonalen, vilken egentligen tillhör näringsgrenen allmän förvaltningstjänst och fria yrken, beröres i korthet i samband med behandlingen av näringsgrenen husligt arbete, dock att därvid blott viss del av sjukvårdspersonalen betraktas. 8 Krisorganens personal. Statistisk undersökning utförd av statens arbetsmarknadskommission och ingående i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del VI. SOU 1944: 36.

202 och anståndsärenden) närmar sig antalet sysselsatta 6 000. Härav torde drygt 5 000 vid krisorganens avveckling icke ha annan befattning eller annat arbete att falla tillbaka på. Här öppnar sig ett kvalitativt sett allvarligt omställningsperspektiv. Inför detta är det av vikt att man skaffar sig bästa möjliga föreställning om ifrågavarande arbetskrafts sysselsättningsegenskaper. Personalens sammansättning m. m. Av naturliga skäl utgöres krisorganens personal huvudsakligen av förvaltningspersonal. Huvudparten av den lägre personalen är sålunda att rubricera som kontorspersonal. Hänföras hit maskinskriverskor, stenografer, kamerala biträden, telefonister, statistikbiträden, biträden med registrerings- och sorteringsarbeten samt biträden med utredningsarbeten, visar det sig att ungefär hälften av det totala antalet anställda i de egentliga krisorganen (d. v. s. exklusive arbetsmarknadskommissionen och säkerhetstjänsten) är att räkna som kontorspersonal. De högre befattningarna äro besatta med administrativ och teknisk arbetskraft. Inslaget av akademiker är förhållandevis stort bland säkerhetstjänstens personalkår. Omställningsproblemet på förevarande område blir i övervägande grad e t t k v i n n l i g t a r b e t s m a r k n a d s p r o b l e m , ty närmare 2/3 av samtliga anställda äro kvinnor. Kvinnorna ha vidare, med vissa undantag, sämre fackutbildning och mindre värdefull praktik än männen. I lokalt hänseende koncentreras omställningsproblemet till S t o c k h o l m . Närmare hälften av de egentliga krisorganens och närmare 3/4 av säkerhetstjänstens personal är hemmahörande i huvudstaden, och arbetsmarknadskommissionens verksamhet är ju helt förlagd till Stockholm, överhuvud taget är det städernas arbetsmarknad som i första hand får känning av krisorganens avveckling. Möjligheterna att anvisa arbetssökande från krisorganen arbete på andra platser än å den nuvarande bostadsorten äro tämligen goda. Omkring 2/3 av samtliga ha förklarat sig icke vara bundna i lokalt hänseende. Ur omställningssynpunkt är det fördelaktigt, att krisorganens personal till övervägande del och då särskilt den kvinnliga utgöres av y n g r e p e r s o n e r . Medelåldern (medianen) för samtliga män i de egentliga krisorganen var vid undersökningstillfället 33 år mot 25 år för kvinnor. Av samtliga anställda voro dock ca 1 000 eller nära 1/5 över 40 år. Behovet av yrkesutbildning i samband med övergången till annan verksamhet. Det faktum att en stor del av personalen tillhör de yngre åldrarna förklarar delvis den förhållandevis låga genomsnittsstandarden bland de anställda i fråga om fackutbildning och framför allt i fråga om tidigare praktik. Även den allmänna skolunderbyggnaden är förhållandevis låg. Av samtliga anställ-

da i de egentliga krisorganen ha 36 °/o icke erhållit fackutbildning av något slag, och omkring 30 % ha endast genomgått folkskola. Närmare hälften av samtliga, och proportionsvis flera kvinnor, ha tidigare icke haft förvärvsarbete eller också endast haft tillfälligt sådant. Det bör därför föreligga ett stort behov av yrkesutbildning i form av nybörjarkurser för den yngre personal som friställes vid krisorganens avveckling. För den äldre personalen, som genom tjänstgöringen i krisorganen mist kontakten med det gamla yrket, 1 synes det i många fall erfordras fortbildnings- och omskolningskurser. Sysselsättningsutsikterna för personalen i krisorganen. Utsikterna för krisorganens personal att vid organens avveckling erhålla sysselsättning på andra fält äro icke lätta att överblicka. Särskilt gäller väl detta den administrativa personalen ovanför biträdesstadiet. Tack vare statsverksamhetens trendmässiga expansion torde ifrågavarande kategori dock så småningom uppsugas. Säkerhetstjänstens personal torde då bliva svårare att placera. Vad angår kontorspersonalen råder härpå för närvarande stor efterfrågan. I den mån den från krisorganen utströmmande kontorspersonalen innehar eller genom yrkesutbildning i samband med avvecklingen bibringas tillräckliga kvalifikationer, torde följaktligen åtskilliga utan omgång kunna beredas sysselsättning. Särskilt har nämnts rederi- och speditionsfirmornas rekryteringsbehov vid utrikessjöfartens återupptagande i full utsträckning. Varuhandeln torde däremot, enligt vad som i det föregående anförts, icke vara att betrakta såsom en sysselsättningsreserv för kontorspersonal. Till sist torde det böra framhållas, att krisorganens avveckling kommer att ske successivt. De drygt 5 000 anställda som icke ha annat arbete att falla tillbaka på komma därför icke att på en gång och plötsligt belasta arbetsmarknaden. Det kan till yttermera visso förutsättas, att statsmakterna vid avvecklingen även i möjligaste mån komma att beakta sysselsättningssynpunkten. 2 1 Det torde böra påpekas, att tjänstgöringen i krisorganen icke alltid inneburit, att kontakten brutits med det gamla yrket. I flera fall ha vederbörande just genom sin tjänstgöring kunnat bevara och utöka branschkännedom och personliga förbindelser, vilka annars hade gått förlorade på grund av den ordinarie verksamhetens inskränkning under de rådande krigsförhållandena. 2 Det må här erinras om Kungl. Maj:ts cirkulär till statsmyndigheterna den 29 juni 1945 (SFS 1945: 516) angående vissa avvecklingsåtgärder inom statsförvaltningen i samband med övergången till fredsförhållanden, samt om ämbetsskrivelse (finansdepartementet) till statens arbetsmarknadskommission den 12 oktober 1945 angående vissa åtgärder för att underlätta omplaceringen av övertalig personal inom krisförvaltningen och försvaret m. m.

204 K a p . 19.

S y s s e l s ä t t n i n g e n bland f ö r s v a r s v ä s e n d e t s civila personal.

Jämsides med den rent m i l i t ä r a expansionen har under kriget en betydande ansvällning ägt rum i fråga om försvarsväsendets c i v i l a arbetskraft. Den centrala militära förvaltningsapparaten har sålunda förstorats i utomordentlig omfattning. De militära fabrikerna och fristående verkstäderna ha likaledes synnerligen kraftigt utvidgats. Stark ökning företer även antalet sysselsatta vid fortifikationens arbetsplatser samt vid örlogsvarven. Även sysselsättningen av civil arbetskraft hos truppförbanden (i verkstäder, förråd, matinrättningar, marketenterier, expeditioner, telefonväxlar, truppregistreringsavdelningar samt i handräckningstjänst m. m.) har under kriget avsevärt stegrats, dels tills följd av att nya arbetsområden öppnats för civil arbetskraft, dels på grund av att arbetskraftsbehovet tilltagit på hävdvunna arbetsplatser. Eftersom försvarsväsendets civila personal i allmänhet icke torde ha inkallats till militär beredskapstjänstgöring, behöver åtskillnad här icke göras mellan antalet anställda och antalet sysselsatta. Det kan ännu icke klart överblickas i vad mån och i vilken omfattning den nuvarande civila personalen kommer att reduceras som följd av att försvarsmakten ställes på fredsfot. Visst är i varje fall, att personalreduktionen icke blir lika stor som expansionen under krigsåren, enär expansionen delvis varit betingad av försvarets utbyggnad på lång sikt. Denna utbyggnad är för övrigt ännu icke fullbordad, varför här existerar en viss sysselsättningsreserv. Den varslade försvarsrevisionens eventuellt oförmånliga konsekvenser för den framtida sysselsättningen i den civila sfären te sig för avlägsna för att behöva beaktas vid förevarande analys av situationen under de nu närmast kommande åren. Den strukturella förskjutning som skett under kriget på här betraktade område, bestående däri, att man beträffande ett flertal arbetsfunktioner övergått från att använda militär personal till att anställa civil arbetskraft, bidrager i sin mån till att vidmakthålla den under kriget uppnådda sysselsättningsnivån. Rent allmänt kan det förväntas, att vederbörande myndigheter iakttaga varsamhet vid entledigande av arbetar- och tjänstemannapersonal, då arbetstillgången nedgår. 1 1

Statsutskottet har gjort ett uttalande härom i sitt utlåtande 1945: 259 i anledning av väckt motion (nr II: 187 vid 1945 års riksdag) angående fredsplanering för försvarets arbetsplatser. Jfr vidare det under kap. 18 nämnda cirkuläret till statsmyndigheterna den 29 juni 1945 samt den på samma ställe berörda ämbetsskrivelsen till arbetsmarknadskommissionen den 12 oktober 1945.

205 Det sysselsättningsproblem, som inför övergången till fredsförhållanden uppställer sig för den civilanställda personalen hos försvarsväsendet, gäller i lika mån arbetarpersonalen och förvaltningspersonalen. Med hänsyn till materialets olikartade beskaffenhet böra de två nämnda kategorierna dock hållas isär vid den fortsatta behandlingen.

Arbetarpersonalen. Sysselsättningsutvecklingen

under

kriget.

Att döma av vissa uppgifter, som av försvarsverkens civila personals förbund lämnats till socialstyrelsen och vilka kommissionen haft tillfälle taga del av, skulle antalet sysselsatta i arbetarställning iniom försvarsväsendet ha mellan tre- och fyrdubblats under kriget. Vid 1939 års ingång sysselsattes nämligen enligt denna källa ca 6 000 arbetare i försvarsväsendets egen regi, och vid utgången av år 1943 var motsvarande antal ca 22 000. Sysselsättningsstegringen mellan dessa två tidpunkter var således ca 16 000 eller omkring 260 °/o. Kvinnornas andel häri kan icke exakt angivas. Stegrings takten för kvinnornas del synes emellertid på det hela taget ha överensstämt med männens. Man torde kunna räkna med att vid slutet av år 1943 antalet civilanställda kvinnor i arbetarställning inom försvaret utgjorde omkring 5 000. Sysselsättningsförändringarna under år 1944 å förevarande arbetsmarknadssektor torde blott ha varit av mindre omfattning. Till förekommande av missförstånd torde böra påpekas, att nu anförda sysselsättningsökning — såvitt den avser de vid fabriker, verkstäder o. d. anställda — inrymmes i den under tredje avdelningen redovisade totala stegringen av antalet industriarbetare enligt den officiella industristatistiken. Av nyss angivna ökning på 16 000 bland försvarsväsendets civila arbetarpersonal är ungefär 12 000 att hänföra till sysselsättningsuppgången i den industriella sektorn. Kvar står endast 4 000 att vid uppgörandet av en arbetsmarknadsbalans redovisa separat under rubriken försvarsväsendets civila arbetarpersonal. Sysselsättningsutsikterna

för den närmaste

tiden.

Försvarsverkens civila personals förbund har, samtidigt med att det lämnat ovannämnda sysselsättningsstatistiska uppgifter, ävenledes gjort vissa uppskattningar angående hur inånga arbetare som komma att friställas i samband med krigets upphörande, såvida icke särskilda åtgärder häremot vidtagas. Det framgår av dessa uppskattningar, att risk för kraftiga produktionsinskränkningar med åtföljande minskning av arbetstillgången i synnerhet föreligger beträffande ammunitionsfabrikerna, intendenturverkstäderna, krigsmaterielverkets och fortifikationens arbetsplatser samt beträffande förråds-, köks- och marketenteripersonalen. Gynnsammare synes läget vara beträffande örlogsvarven, flygverkstäderna och den centrala torpedverkstaden samt beträffande den civila handräckningspersonalen vid arméns förläggningsplatser. Någon ens tillnärmelsevis exakt uppskattning av

206 den samlade sysselsättningsnedgången i förevarande sektor låter sig knappast göras. En föreställning om storleksordningen får man dock, om man tager i betraktande att å de arbetsplatser, för vilka försvarsverkens civila personals förbund vågat komma med siffermässiga prognoser, sysselsättningsnedgången antages belöpa sig till sammanlagt 5—6 000 personer. Denna prognos omfattar alltså blott en del av förevarande sektor. Den civilanställda arbetarepersonalens sysselsättningsutsikter beröras även i korthet i statens arbetsmarknadskommissions undersökning av hithörande frågor. 1 Denna undersökning bestyrker personalförbundets uppskattning att åtskilliga arbetare måste entledigas vid övergången till fredsförhållanden. Några fakta utöver personalförbundets ovan refererade direkta uppgifter innehållas emellertid icke i arbetsmarknadskommissionens redogörelse. Inför hotet av omfattande reduceringar av arbetsstyrkorna i försvarsväsendets fabriker o. d. ha — bland annat på initiativ av försvarsverkens civila personals förbund 2 — undersökningar utförts och igångsatts 3 i syfte att i viss utsträckning bibehålla vederbörande arbetare vid nuvarande anställningar inom försvarsväsendet. Därvid komma dels i fråga civil produktion vid försvarets fabriker o. d., dels ersättning, komplettering och revision av krigsmateriel som anskaffats under krigsåren. En närmare diskussion av dylika föranstaltanden, vilka i huvudsak äro att anse som å t g ä r d e r m o t a r b e t s l ö s h e t , faller utanför ramen för denna analys. Förvaltningspersonalen. Materialet. Sysselsättningen under och närmast efter kriget för den civila förvaltningspersonalen inom försvarsväsendet utredes för närvarande på kommissionens initiativ av statens arbetsmarknadskommission. 4 I avvaktan på resultatet av denna utredning har kommissionen vid en konferens, där försvarets civila tjänstemannaförbund varit representerat, förhört sig om sys1 Sysselsättningsproblem för i försvarets tjänst anställda: Undersökning utförd av statens arbetsmarknadskommission; intagen i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del VI. SOU 1944: 36. 2 Se förbundets skrivelse till Konungen av den 18 oktober 1943 (intagen i SOU 1944: 36, s. 62—64). 3 Av försvarets fabriksstyrelse samt av krigsmaterielverket, vilket senare i k. br. av den 9 februari 1945 erhållit i uppdrag a t t i samråd med bl. a. kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering »verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma med utredning rörande sysselsättningen vid försvarets fabriker och större verkstäder efter återgång till fredsförhållanden under beaktande av kraven på erforderlig beredskap». I skrivelse den 13 juli 1945 till krigsmaterielverket har Kungl. Maj:t anbefallt krigsmaterielverket, försvarets fabriksstyrelse och de centrala förvaltningsmyndigheterna inom försvaret att vidtaga vissa fredsplaneringsåtgärder. * Ifrågavarande utredning är numera slutförd. Redogörelse för densamma har med skrivelse den 5 november 1945 avgivits till chefen för finansdepartementet (Extra och arvodesavlönad civil tjänslemannapersonal vid försvarsväsendet).

207 T a b e l l 27. H u v u d d e l e n a v d e n c i v i l a f ö r v a l t n i n g s p e r s o n a l e n i n o m f ö r s v a r s v ä s e n d e t f ö r d e l a d å p e r s o n a l g r u p p e r o c h k ö n , d e n 1 o k t o b e r 1944. Tabellen grundad på material som ställts till förfogande av statens

arbetsmarknadskommission.

Avrundade tal. Personalgr

upp

Biträdespersonal med skriv- och kontorsgöromål Amanuenser, notarier, revisorer m. fl Annan kontors- och förvaltningspersonal Personal med teknisk utbildning (ingenjörer, radiotelegrafister, m. fl.) Arbetsledare vid verkstäder, varv och anstalter Ekonomipersonal Sjukvårdspersonal Förrådspersonal, verkmästare och eldare Annan personal Summa

Män 500 200 600 1700 300

Kvinnor Summa 4 000

100 100 1600 400 5 300

200 4 400

4 500 200 600 1700 300 100 100 1600 600 9 700

selsättningsläget bland sagda förbunds medlemmar. Kommissionen har därvid blivit insatt i övergångsproblemen på ifrågavarande verksamhetsområde. Storleksordningen. Kompletta uppgifter om det totala antalet sysselsatta personer i civil tjänstemannaställning inom försvarsväsendet ha icke förebragts. Så mycket är dock klarlagt, att antalet sysselsatta uppgår till sammanlagt minst 10 000. Ur en inom statens arbetsmarknadskommission uppgjord sammanställning av från försvarsverken 1 inhämtade uppgifter kan nämligen utläsas, att antalet extraordinarie, extra och arvodesavlönade (även kontraktsanställda) heltidsanställda civila tjänstemän, som voro anställda hos respektive verk och hos dessa underställda förband, förvaltningsorgan eller institutioner, och för vilka de tillfrågade försvarsverken hade att avgiva riksdagspetita eller för vilka tjänstemäns avlönande försvarsverken ägde taga i anspråk å försvarets beredskapsstat uppförda anslag (förskottsanslag) eller ock disponera anskaffnings- eller underhållsanslag, den 1 oktober 1944 uppgick till ca 10 000, varav ca 5 500 män och 4 500 kvinnor, i vilka summor då icke ingick den civila tjänstemannapersonal som upptagits i det löpande budgetårets (1944/45) för fredstid fastställda personalstater för avlönings- och sakanslag. Den civila tjänstemannapersonal som med här anförda definition kommit att undandragas från redovisning torde vara av väsentligt lägre storleksordning, varför ovannämnda antal — 10 000 — får anses såsom ett ungefärligt mått på styrkeförhållandena i förevarande arbetsmarknadssektor. 1 Med försvarsverk förstås härvid arméförvaltningen, arméns fortifikationsförvaltning, försvarets sjukvårdsförvaltning, försvarets civilförvaltning, marinförvaltningen, flygförvaltningen, krigsmaterielverket, försvarets fabriksstyrelse, försvarsstaben och försvarets radioanstalt.

208 De civila försvarstjänstemännens fördelning å personalgrupper och kön sammanfattas i tabell 27. Huvudparten av den civila förvaltningspersonalen i försvaret utgöres av administrativ personal (inklusive kontorspersonal). Räknas grupperna biträdespersonal e t c , amanuenser etc. samt annan kontors- och förvaltningspersonal som administrativ personal, består denna — därest arbetsmarknadskommissionens siffror i stort sett få anses redovisa hela den civila militärförvaltningspersonalen — av ca 5 300 personer. Större delen härav kommer efter allt att döma på den centrala militärförvaltningen. Den tekniska personalen — gruppen arbetsledare samt gruppen personal med teknisk utbildning — omfattar i arbetsmarknadskommissionens sammanställning sammanlagt c:a 2 000 man, vilka till övervägande delen torde tjänstgöra i försvarets fabriker och verkstäder, men delvis även i den centrala militärförvaltningen. Den stora gruppen förrådspersonal o. d., slutligen, återfinnes huvudsakligen vid truppförbanden och motsvarande anstalter. För den följande uppskattningen av sysselsättningsökningen under kriget är det av vikt att få förvaltningspersonalen uppdelad på respektive central förvaltning, verkstäder och fabriker samt truppförband. Schematiskt kan en sådan uppdelning göras, såvitt avser de av arbetsmarknadskommissionen inhämtade personaluppgifterna för den 1 oktober 1944. Man får härvid i central förvaltning i runt tal 5 000 sysselsatta, i fabriker och verkstäder omkring 3 000 och vid truppförbanden omkring 2 000. Sysselsättningsutvecklingen

under

kriget.

Den civila förvaltningspersonalen inom försvarsväsendet har under kriget synnerligen kraftigt utökats, trots att samtidigt en avsevärd rationalisering ägt rum. Sålunda har — delvis till följd av den under kriget inledda omorganisationen av underhållstjänstens högre ledning — antalet civila tjänstemän i försvarets centrala förvaltning, enligt uppgift vid ovannämnda konferens, ungefär fördubblats. Om antalet sysselsatta där den 1 oktober 1944, såsom nyss härletts, var omkring 5 000, skulle följaktligen antalet under kriget ha stigit med 2 500. På samma sätt kan ökningen hos truppförbanden uppskattas. Enligt vid omförmälda konferens erhållen uppgift har expansionen vid truppförbanden belöpt sig till 15—25 °/o, vilket efter enahanda beräkningsgrunder innebär en ökning på ca 400 man. I försvarets fabriker och verkstäder bör ökningen, med tanke på arbetarpersonalens starka ansvällning, ha varit avsevärd. Någon hållpunkt för en uppskattning har emellertid icke erhållits. Då hänsyn till sistnämnda ökning redan tagits vid behandlingen av industrien i dess helhet, bör en lucka på denna punkt i framställningen vara utan betydelse. I en arbetsmarknadsbalans kommer nämligen under posten försvarsväsendets förvaltningspersonal endast att upptagas sysselsättningsuppgången vid de centrala verken och truppförbanden. Vid dessa har jämlikt vad som här anförts antalet sysselsatta under kriget stigit med nära 3 000, allt med reservation för de synnerligen grova approximationerna.

209 Sysselsättningsutsikterna

inför återgången

till

fredsförhållanden.

Förvaltningspersonalens sysselsättningsproblem under övergångstiden mellan krig och fred äro i stort sett desamma som arbetarpersonalens. Siffran 2 000 har från personalhåll nämnts som mått på det antal befattningar som kunna väntas bliva indragna förr eller senare. Hårdast drabbade vid personalreduktionen torde kontorspersonalen och den lägre tekniska personalen bliva. I båda fallen te sig utsikterna sämst för de minst kvalificerade befattningshavarna. Vidare kunna åtskilliga anställningsproblem uppstå för sådana specialutbildade som det icke finnes motsvarighet till på den allmänna arbetsmarknaden, exempelvis vissa vapenspecialister. Fullt säkra på att behålla sitt arbete torde däremot de civila arbetsledarna inom försvarsväsendet kunna vara. De torde under inga förhållanden avskedas. Även om den civila förvaltningspersonalens antal måste nedbringas, kan man utgå från att detta kommer att ske så småningom under en tämligen långt utdragen övergångsperiod, varunder de avskedade tjänstemännen efter hand uppsugas av den allmänna arbetsmarknaden, under förutsättning att sysselsättningen där gestaltas gynnsamt. Det torde vidare kunna påräknas, att varsel i god tid kommer att givas den personal som måste entledigas. Beträffande extra åtgärder till förhindrande av arbetslöshet bland försvarets förvaltningspersonal gäller i stort sett vad som ovan anförts i fråga om arbetarpersonalen. Det har härvidlag beträffande förvaltningspersonalen även framkastats, att ett speciellt clearingförfarande borde komma till stånd, varigenom friställda försvarstjänstemän kunde inlemmas i den civila statliga förvaltningen.

14—158529.

210 Kap. 20.

S y s s e l s ä t t n i n g s p r o b l e m e n för v i s s a k a t e g o r i e r till militärtjänstgöring i n k a l l a d e .

Huvudmassan av de till militär beredskapstjänstgöring inkallade ha haft sin tjänstgöring uppdelad i relativt korta omgångar, och ha dessemellan haft möjlighet till civil verksamhet. De flesta värnpliktiga och reservanställda ha härigenom kunnat bevara yrkestillhörigheten, och oftast även kontakten med arbetsgivaren. Sysselsättningsproblemen för huvuddelen inkallade inför omställningen till fredstillstånd äro därför intimt förbundna med den i respektive civila näringar och yrken under övergångstiden härskande allmänna sysselsättningssituationen. Denna har — så långt det tillgängliga materialet tillåtit — analyserats i den föregående framställningen. Annorlunda ställer det sig för sådana inkallade som ha en sammanhängande långvarig tjänstgöringstid bakom sig och som alltfort befunno sig i tjänst, när den förstärkta försvarsberedskapen avvecklades eller som strax dessförinnan hempermitterats. Dessa kunna med fog antagas ha i stor utsträckning mistat den forna yrkestillhörigheten, och i varje fall torde de, som äro arbetstagare, utom i rena undantagsfall, ha förlorat kontakten med arbetsgivarna. Ju längre tid inkallelsen varat, desto mer torde den inkallade ha fjärmats från den civila verksamheten. Ur arbetsmarknadssynpunkt är det härvidlag utan relevans, huruvida de långtidsinkallade äro tvångsinkallade eller frivilligt tjänstgörande. En klar skiljelinje mellan dessa två kategorier existerar ej heller. I visst avseende torde läget för de frivilligt tjänstgörande framstå allvarligare än för de tvångsinkallade. Frivilligheten torde nämligen i många fall vara symptom på att personen i fråga redan vid militärtjänstgöringens början haft svårt att behålla fotfästet på den civila arbetsmarknaden. Med den sysselsättningsaspekt som här lägges på ämnet är det ej heller motiverat att fästa sig vid det element av frivillighet som ligger i själva reservanställningen. Sysselsättningssvårigheter kunna under omställningsskedet i lika mån drabba reservanställda som vanliga värnpliktiga. En kategori som på tal härom borde beaktas är den aktiva underbefälskåren, från vilken årligen en kontingent på omkring 3 000 man avgår och inträder på den civila arbetsmarknaden. Under övergångsperioden efter kriget kunna dessa årliga kontingenter komma att möta betydande anställningssvårigheter. Sålunda torde det bebådade inställandet av nyrekryteringen vid statens järnvägar under de närmaste åren få kännbara följder för ifrå-

211 gavarande kategori. Förhållandet påpekas av arbetsmarknadskommissionen 1 men synes icke hava allmänt uppmärksammats såsom ett speciellt problem för efterkrigsplaneringen. De långtidsinkallades sysselsättningsproblem avse icke blott män utan även kvinnor, nämligen frivilligt krigstjänstgörande lottor och övriga kvinnliga krigsfrivilliga. Nedan komma därför dels att behandlas sysselsättningsproblemen för manliga långtidsinkallade och dels motsvarande frågor rörande de kvinnliga krigsfrivilliga. De manliga långtidsinkallade. De manliga långtidsinkallades sysselsättningsproblem ha d e l s utretts av statens arbetsmarknadskommission, 1 d e l s av särskilda, av chefen för försvarsdepartementet tillkallade sakkunniga, vilka antagit benämningen försvarsberedskapsavvecklingsutredning nr l. 2 Arbetsmarknadskommissionens utredning. Den förra utredningen avser — åtminstone vad gäller den grundläggande intensivundersökningen — förhållandena under oktober 1943. Utredningen lager fasta på dem som vid nämnda tidpunkt voro i tjänst och som då oavbrutet eller med högst en månads uppehåll varit i tjänst minst sex månader. Det kan tyckas, att sex månader är en väl kort kvalifikationstid för förvärvandet av benämningen långtidsinkallad. På grund av att inkallelseomgångarna under senare år vanligen omspänt en betydligt kortare tidrymd, representerar emellertid redan en sammanhängande beredskapstjänstgöringstid av sex månader en avvikelse från det normala, en längre frånvaro från den civila arbetsmarknaden ån som den stora massan beredskapsinkallade fått vidkännas. Givetvis ingår icke det aktiva befälet i undersökningen och ej heller de som fullgöra den ordinarie värnpliktsutbildningen. Närmare preciserat omfattar arbetsmarknadskommissionens intensivundersökning följande personalgrupper: A. officerare och underofficerare i reserven ined undantag av pensionsavgången f. d. aktiv personal. B. landstormsofficerare. C. f. d. fast anställt manskap, vars anställningskontrakt utlöpt 1939 eller senare. D. krigsfrivilliga. E. frivilligt tjänstgörande värnpliktiga. Som synes ingår icke f. d. fast anställt manskap, som avgått från aktiv stat redan före 1939. Antalet långtidsinkallade bland sistnämnda, icke medtagna kategori torde likväl ha varit rätt stort. Vidare ha icke medtagits sådana 1 I Sysselsättningsproblem för i försvarets tjänst anställda; tryckt i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del VI. SOU 1944: 36. 2 Betänkande rörande särskilda åtgärder vid återförandel till civil verksamhet av till beredskapstjänstgöring inkallad personal. SOU 1945: 3.

212 värnpliktiga som utan att vara frivilliga ha tjänstgjort minst sex månader. Det gäller här såväl värnpliktiga officerare, underofficerare och underbefäl som meniga värnpliktiga. I vissa vapenslag och försvarsgrenar torde dessa vara relativt talrikt företrädda bland de långtidsinkailade. Inom ramen för de sålunda uppdragna gränserna redovisas i arbetsmarknadskommissionens utredning ca 8 000 långtidsinkallade män. Härav bilda frivilligt tjänstgörande värnpliktiga den ojämförligt största gruppen. Drygt 4 500 man eller mer än hälften av samtliga långtidsinkallade i arbetsmarknadskommissionens redovisning utgöras sålunda av frivilligt tjänstgörande v ä r n p l i k t i g a . De k r i g s f r i v i l l i g a utgöra blott 600 man. Tillsammans utgöra dessa, i sin helhet frivilligt tjänstgörande grupper nära 2/3 av totala antalet långtidsinkallade. Härtill komma sedan frivilligt tjänstgörande reservofficerare, reservunderofficerare, landstormsofficerare och f. d. fast anställda i manskapsgraderna. Även om hänsyn tages till frivilligelementets svårbestämbarhet kan det dock klart konstateras, att de frivilliga dominera bland de långtidsinkallade, vilket får tagas som ett vittnesbörd om att de långtidsinkallades återförande till civil verksamhet kommer att vara förenat med speciella svårigheter. Det får nämligen som ovan framhållits antagas, att frivilligheten oftast är ett tecken på att sysselsättningssvårigheter redan förelegat, innan militärtjänstgöringen påbörjats. Detta senare behöver dock icke alltid vara förhållandet. I vissa fall torde de med militärtjänsten förenade löneförmånerna varit överlägsna inkomsterna i den civila verksamheten, varvid lönedifferensen och icke sysselsättningssvårigheter varit incitamentet till den frivilliga tjänstgöringen. För svar

sberedskapsavvecklingsutredningen.

Vad härefter angår den utredning i förevarande hänseende som företagils av försvarsberedskapsavvecklingsutredning nr 1, torde först och främst beaktas, att huvudsyftet är ett annat än arbetsmarknadskommissionens. Den statistiska kartläggningen av klientelet är där närmast tillkommen i avsikt att läggas till grund för bedömningen av de finansiella och organisatoriska konsekvenserna av vissa föreslagna bidrags förmåner m. m. till långtidsinkallade. Urvalsprinciperna beträffande vilka som skola göras till föremål fölen statistisk undersökning ha i anledning därav blivit annorlunda utformade än av arbetsmarknadskommissionen. Tidpunkten för undersökningen är vidare en annan än arbetsmarknadskommissionens. Undersökningen avser nämligen förhållandena i oktober 1944, d. v. s. jämnt ett år efter den tidigare inventeringen på detta område. Följande personalgrupper beröras av undersökningen: A. Beservofficerare utnämnda 1942 eller tidigare. B. Beservunderofficerare. C. Över stat anställt manskap. D. Värnpliktiga officerare, tillhörande 1941 års klass eller äldre. E. Värnpliktiga underofficerare, tillhörande 1941 års klass eller äldre F. Värnpliktiga, f. d. fast anställt manskap. G. Övriga värnpliktiga, tillhörande 1941 års klass eller äldre.

213 Försvarsberedskapsavvecklingsutredningens undersökning är såtillvida fullständigare än arbetsmarknadskommissionens som den omfattar även andra värnpliktiga än dem som tjänstgöra frivilligt. Den tager vidare hänsyn till samtliga bland kategorien f. d. fast anställt manskap och icke blott — såsom arbetsmarknadskommissionen gör — till dem vars anställningskontrakt utlöpt 1939 eller senare. Däremot ha de krigsfrivilliga utelämnats. Uppgifter ha endast infordrats rörande i militärtjänst varande personal av ovannämnda kategorier som vid undersökningstillfället under en tid av minst två år oavbrutet varit i tjänst. Därvidlag har bortsetts från uppehåll av högst tre månaders varaktighet. Begreppet långtidsinkallad fattas alltså här långt snävare än vid arbetsmarknadskommissionens utredning. Antalet långtidsinkallade i nu nämnda bemärkelse var i oktober 1944 enligt försvarsberedskapsavvecklingsutredningen något över 6 000.L Lägges härtill antalet krigsfrivilliga med lika lång tjänstgöring, vilket med ledning av arbetsmarknadskommissionens siffror kan uppskattas till ca 400, kommer man fram till sammanlagt omkring 6 500 långtidsinkallade i här förekommande bemärkelse. Framräknas ur arbetsmarknadskommissionens uppgiftsmaterial antalet inkallade med över 2 års oavbruten tjänstgöring, erhålles jämförelsetalet 5 500. En fullt adekvat jämförelse kan uppenbarligen icke göras, då, som av det redan anförda framgår, urvalsprinciperna icke äro fullt överensstämmande. Storleksordningen är dock klar. Eftersträvas en precisering av antalet långtidsinkallade, få försvarsberedskapsavvecklingsutredningens siffror, såsom avspeglande den i tidshänseende mest näraliggande situationen, tillerkännas främsta vitsord. De långtidsinkallades

personella

status.

Arbetsmarknadskommissionens utredning får numera anses ha sitt största värde i den belysning den ger av de långtidsinkallades personella status. Man finner av arbetsmarknadskommissionens utredning, att nära 65 % av samtliga långtidsinkallade, d. v. s. omkring 5 000, hörde till arbetarpersonalen. Än högre var procenttalet inom gruppen frivilligt tjänstgörande värnpliktiga. Vad beträffar yrkesförhållandena, komma förhållandevis få från den egentliga industrien. Likaså har jordbruket och skogsbruket blott släppt ifrån sig ett relativt fåtal. Talrikast företrädda äro yrkesgrupperna byggnadsverksamhet, varuhandel och biltrafik. Fråu dessa yrken har nästan hälften av de långtidsinkallade rekryterats. Påfallande är, att handelsutbildning är den vanligaste civila utbildningen hos de långtidsinkallade. Ur omställningssynpunkt allvarligt faktum är, att levnadsåldern bland de långtidsinkallade visade sig vara tämligen hög. Sålunda voro 40 % av samtliga eller ca 3 300 i levnadsåldern över 40 år. Medelåldern var särskilt hög för de frivilligt tjänstgörande värnpliktiga. Åldersuppgifter meddelas även i den andra utredningen. Även enligt denna voro ca 40 % av samtliga långtidsinkallade över 40 år gamla, vilket här motsvarar ett antal av 2 400 man. 1 Härav voro nästan 4 000 frivilligt tjänstgörande. Uppgifterna härom äro dock icke uttömmande.

214 Uppgiftslämnarna ha till sist av arbetsmarknadskommissionen tillfrågats om sina utsikter att erhålla civilt arbete efter beredskapens avveckling. Hälften har därvid givit positiva svar. De sämsta utsikterna att erhålla arbete synas — som varit att vänta — föreligga för krigsfrivilliga och frivilligt tjänstgörande värnpliktiga. Ur synpunkten av den civila yrkestillhörigheten vill det synas, som om utsikterna skulle vara sämst för personer som före kriget sysselsatts i handeln. Egendomligt nog rapporteras särskilt dåliga utsikter foldern som tidigare varit verksamma i hotell- och restaurangrörelse, vilket strider mot den i föregående avdelning förutsedda allmänna utvecklingstendensen för ifrågavarande näringsgren. Förklaringen kan vara att söka i åldersförhållandena hos berörda långtidsinkallade. Sysselsättningsmöjligheterna

under

övergångstiden.

Även om en friktionsfri övergång till den civila arbetsmarknaden endast skulle vara tänkbar för omkring halva antalet långtidsinkallade — vilket arbetsmarknadskommissionens undersökning låter förmoda — är det därmed icke sagt, att resten kommer att drabbas av arbetslöshet. För en stor del av de långtidsinkallade torde nämligen vissa möjligheter till fortsatt militärtjänstgöring föreligga under en övergångstid efter den förstärkta försvarsberedskapens upphörande. Såsom närmare utvecklas i Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående särskilda övergångsförmåner åt långtidsinkallad beredskapspersonal, 1 kan under avvecklingsperioden dels komma i fråga fortsatt frivillig militär tjänstgöring och dels civil anställning i krigsmakten. För vissa befälskategorier torde vidare möjligheten stå öppen att uppehålla vakanta beställningar på aktiv stat. Tack vare nu nämnda möjligheter till fortsatt tjänstgöring vinnes ett visst rådrum för ordnandet av återgången till civil sysselsättning. Kvar står dock, att de till längre tids militärtjänstgöring inkallade komma att möta större sysselsättningsproblem än andra, varför de beslutade särskilda övergångsförmånerna i form av avvecklingsersättning, värnpliktslån, civilanställningsförmåner och understöd åt deltagare i fortbildnings- och omskolningskurser 2 äro av nöden påkallade. De kvinnliga långtidsinkallade. Sysselsättningsproblemen beträffande de kvinnliga långtidsinkallade äro icke av samma storleksordning som beträffande de manliga. Detta framgår av den undersökning som ombesörjts av statens arbetsmarknadskommission. 5 Undersökningen i fråga, vilken avser läget i oktober 1944, vilar på inford1

Prop. 1945: 225. Se härom försvarsberedskapsavvecklingsutredningens ovanberörda betänkande (SOU 1945: 3) och nyssnämnda proposition samt K. kung. den 25 maj 1945 (nr 194) ang. övergångsförmåner till viss långtidsinkallad militärpersonal. 3 Yrkes- och utbildningsförhållanden m. m. beträffande långtidstjänstgörande lottor och övriga kvinnliga krigsfrivilliga, intagen i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del X (Sysselsättningsundersökningar). SOU 1945: 31. 2

215 rade enquétesvar. Den omfattar krigstjänstgörande lottor och övriga kvinnliga krigsfrivilliga, vilka — med bortseende från avbrott understigande en månad — varit i tjänst minst sex månader och som alltfort voro i tjänst vid undersökningstillfället. De uppgiftslämnare som falla under den för undersökningen fastställda definitionen på långtidsinkallade utgöra 1 100. Då emellertid sådana kvinnliga långtidsinkallade som icke ämnade söka förvärvsarbete, i stor utsträckning synas ha underlåtit att besvara det frågeformulär som distribuerats, finnes anledning antaga, att antalet långtidsinkallade i verkligheten varit större. Ur arbetsmarknadspolitisk synvinkel är det emellertid till fyllest att ha vetskap om antalet av dem som efter militärtjänsten ha för avsikt att övergå till civilt förvärvsarbete. Detta antal utgör blott 900. Härav räknar endast ett fåtal med att kunna återgå till sin förra arbetsgivare. Ehuru det väl torde få antagas, att utplaceringen av ett så ringa antal kvinnor i civil verksamhet — allra helst om utplaceringen sker gradvis — icke i allmänhet kommer att möta större motstånd eller vålla återverkningar på arbetsmarknaden, kunna i det enskilda fallet vissa svårigheter uppstå. Detta gäller framför allt de äldre långtidsinkallade kvinnorna och dem som tidigare icke haft civilt arbete. Sålunda hade Va eller 300 före militärtjänsten icke haft försvärvsarbete, och 150 voro över 40 år gamla. Vad härefter till sist angår yrkesförhållandena bland de kvinnliga långtidsinkallade, visar det sig, att de vanligast förekommande yrkena äro kontorspersonal, affärsbiträden, hembiträden och telefonister. Dessa yrken innesluta ungefär 60 % av samtliga som förut haft civil anställning. Det är anmärkningsvärt, att, i likhet med motsvarande förhållande i fråga om de manliga långtidsinkallade, näringsgrenen handel givit ifrån sig relativt mycket folk till de långtidsinkallades led, samtidigt som där rått en utpräglad brist på arbetskraft, och alltså goda möjligheter till stadigvarande anställning funnits. Det ligger nära till hands att antaga, att uppgiftslämnarnas uppgifter härutinnan icke äro fullt tillförlitliga och i varje fall icke alltid avspegla en fast yrkestillhörighet.

SJUNDE

AVDELNINGEN

SYSSELSÄTTNINGSSITUATIONEN I HUSLIGT ARBETE UNDER OCH NÄRMAST EFTER

KRIGET

SJUNDE

AVDELNINGEN.

Sysselsättningssituationen i husligt arbete under och närmast efter kriget. l Det husliga arbetsområdet kan ur vid synvinkel sägas inbegripa husm ö d r a r och andra kvinnliga familjemedlemmar som uteslutande eller huvudsakligen ägna sig åt det egna hemmets skötsel, h e m b i t r ä d e n och andra anställda i privata hem samt a n s t a l t s p e r s o n a l o. d. med husliga sysslor. Som sådant är detta arbetsområde landets största. Det torde innesluta bort emot l1/-- miljoner kvinnor Härvid inräknas samtliga »hustrur utan annat yrke» (husmödrar jämlikt befolkningsstatistisk terminologi). Enbart dessa uppgingo vid 1940 års folkräkning till 1 200 000. Besläktat med det husliga arbetet är vidare hotell-, restaurang- och kaféyrket. Detta har redan behandlats i femte avdelningen. Med näringsgrenen husligt arbete förstås emellertid i folkräkningsstatistiskt hänseende endast den arbetsmarknadssektor som omfattar hembiträden och andra anställda i privata hem. Det är också närmast situationen i denna sektor som skall beröras i föreliggande avdelning. Ehuru den husligt sysselsatta anstaltspersonalen egentligen borde ha behandlats under andra avdelningar, och då närmast i samband med näringsgrenen allmän förvaltningstjänst och fria yrken, har även denna yrkesgrupp ansetts böra betraktas i förevarande sammanhang på grund av den nära förbindelsen mellan hembiträdesmarknaden och anstaltspersonalens arbetsmarknad. De hemarbetande kvinnornas sysselsättning lämnas däremot utanför. Det är förenat med stora svårigheter att bilda sig en föreställning om sysselsättningssituationen på denna elastiska front inför den allmänna omställningsprocessen på arbetsmarknaden. Frågan har delvis berörts i det föregående, i synnerhet vid analysen av läget i den industriella sektorn. Det har därvid framhållits, att förändringarna i fråga om de hemarbetande — och enkannerligen de gifta — kvinnornas utbud på den allmänna arbetsmarknaden äro både konjunkturelit och strukturellt betingade. Konjunkturelit är det närmast variationerna i mannens inkomst som bestämmer växlingarna med avseende på de gifta kvinnornas arbetsutbud. I den mån det allmänna sysselsättningsläget under övergångstiden utvecklas i ogynnsam riktning, har man sålunda ceteris paribus att räkna med ett förhöjt utbud från de gifta kvinnornas och andra kvinnliga familjemedlemmars sida. Ett dylikt extra utbud av annars hemarbetande kvinnor kan förvärra en eventuell allmän syssel1

Inklusive anstaltspersonal med husligt arbete.

sättningskris, såvida icke ifrågavarande utbud riktar sig mot området för husligt förvärvsarbete, varest en viss sysselsättningsreserv av allt att döma förefinnes. Emellertid får denna sysselsättningsreserv icke överskattas. Vid en allmän konjunkturförsämring torde även antalet lediga platser på området för avlönat husligt arbete komma att sjunka. Till frågan om läget på denna senare punkt — området för husligt förvärvsarbete — övergår framställningen härmed, varvid först följer ett avsnitt angående sysselsättningen för hembiträden o. d.

Kap. 21.

S y s s e l s ä t t n i n g e n för h e m b i t r ä d e n o. d.

Det står från början klart, att frågeställningen beträffande sysselsättningsläget på hembiträdesmarknaden och ensartade marknader icke gäller hembiträdenas arbetslöshetsrisker under omställningsperioden efter kriget. I de diskussioner som förts rörande den kvinnliga arbetsmarknaden i en krissituation har man tvärtom gärna räknat med att hembiträdesyrket skall kunna tjäna som en sysselsättningsreservoar för arbetskraft som i samband med näringslivets omställning till fredshushållning friställes från industrien och andra verksamhetsfält. Man har därvid utgått från att det på detta område redan före kriget förelegat en utpräglad brist på arbetskraft och att denna brist under kriget skärpts. Ytterligare har det ansetts ställt utom diskussion, att även i efterkrigsläget arbetskraftsbehovet komme att vara av sådan omfattning, att utöver den nuvarande hembiträdeskåren ett betydande antal kvinnor där skulle kunna beredas sysselsättning. Frågan har i enlighet härmed närmast kommit att gälla det icke täckta arbetskraftsbehovets storlek, ävensom i vad mån detta kan betraktas såsom en egentlig reservoar för friställda från andra näringar. Utifrån här antydda synpunkter är det naturligt, alt de som ett led i efterkrigsplaneringen verkställda sysselsättningsundersökningarna med avseende på hembiträdesyrket och angränsande yrken fått en något annan uppläggning än övriga undersökningar i förhandenvarande syfte. Det har icke så mycket gällt att kartlägga den faktiska utvecklingen under kriget, utan fastmera att analysera tillståndet på förevarande marknad under de närmaste efterkrigsåren. Hur angeläget det än vore att som eft led härutinnan söka nå fram till en kvantitativ precisering av den föregivna sysselsättningsreservoarens omfång, har en sådan likväl fått anstå i avvaktan på en utredning om hemmens arbetskraftsproblem, vilken enligt vad kommissionen inhämtat förberedes av 1941 års befolkningsutredning (kvinnodelegationen) i anslutning till en där pågående undersökning angående hemarbetets rationalisering. Då vidare arbetslöshetsriskema i hembiträdesyrket under den närmaste tiden som sagt te sig minimala och då huvudsyftet med förevarande analys är att lokalisera potentiella arbetslöshetshärdar, har en grundligare undersökning icke ansetts påfordrad beträffande sysselsättningen i här ifrågavarande arbetsmarknadssektor.

221 Materialet. I skrivelse den 17 april 1944 hänvände sig kommissionen till bl. a. statens arbetsmarknadskommission, hembiträdesföreningarnas centralkommitté och husmodersföreningarnas samarbetskommitté med anhållan, att dessa ville inkomma med yttrande i frågan om sysselsättningsproblemen på området för avlönat husligt arbete, varvid i delta sammanhang närmast hembiträdesyrket är av intresse. Det framhölls i kommissionens skrivelse bl. a., att det skulle kunna bereda stora svårigheter, om man vid planläggningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna räknade med existensen av en sysselsättningsreservoar på det husliga området och en sådan kalkyl sedan visade sig vara felaktig. Därför vore det av stort värde att få karaktären av efterfrågan och utbud på den husliga arbetsmarknaden belyst. Då man måste räkna med att en utströmning ägt rum under kriget av bl. a. hembiträden till industri och kontorsarbete, gällde frågan närmast — enligt kommissionens skrivelse — huruvida förutsättningar kunde anses föreligga efter kriget för en automatisk återströmning till det gamla yrket. Vid bedömningen av denna fråga måste man, vad beträffar e f t e r f r å g a n , skilja mellan den efterfrågan som kommer från hemmen, och den som kommer från anstalter av olika slag, beroende på olikheter dem emellan med avseende på efterfrågans känslighet för lönens höjd, anspråk på utbildning m. m. Vad beträffar u t b u d e t vore det av betydelse att känna arbetskraftens inställning till arbetsförhållanden och löner på det husliga området. Hänsyn måste även tagas till det utbud som under en arbetslöshetskris kan komma från gifta kvinnor, vilkas män blivit arbetslösa eller fått vidkännas inkomstminskningar. De otryckta svaren på kommissionens hänvändelse utgöra det huvudsakliga materialet till efterföljande analys. Sysselsättningsutvecklingen under kriget. Att döma av folkräkningssifforna för de senaste årtiondena torde näringsgrenen husligt arbete numera vara ett område med ett trendmässigt avtagande antal sysselsatta. Folkräkningsuppgifterna avse visserligen icke det faktiska antalet sysselsatta, men en jämförelse mellan folkräkningsresultaten för olika år giver likväl en föreställning i stort om i vilken riktning sysselsättningsutvecklingen tenderar att förlöpa. När därför 1940 års folkräkning blott redovisar 158 000 kvinnliga yrkesutövare inom näringsgrenen husligt arbete mot 206 000 år 1930, tyder detta på en ansenlig nedgång jämväl i fråga om antalet faktiskt sysselsatta. En del av nedgången kan dock tänkas bero på förändrade redovisningsprinciper. Den iakttagna sysselsättningsminskningen på förevarande område under 30-talet torde bero på orsaker som sammanhänga med demografiska, ekonomiska, sociala och psykologiska faktorer. Dessa torde ha varit förhanden även under kriget och därunder i vissa avseenden förstärkts. Det är därför

222 a priori sannolikt, att sysselsättningsnedgången i den berörda sektorn fortsatt efter 1940. Otänkbart synes det ej heller vid första anblicken, att nedgången rentav accelererats till följd av de särskilda tidsomständigheterna. Vad som skulle tala härför vore i synnerhet de stora möjligheter som under kriget funnits att övergå till andra yrken. Med de sporadiska data som äro tillgängliga rörande överflyttningarna mellan olika yrken kan det emellertid icke statistiskt konstateras, huruvida krigstidens extraordinärt goda möjligheter till yrkesväxling verkligen föranlett d e m s o m r e d a n k o m m i t i n p å h e m b i t r ä d e s b a n a n att i större utsträckning än eljest övergå till andra verksamhetsfält. Material saknas likaledes för en fullständig prövning av frågan hur n y r e k r y t e r i n g e n till hembiträdesyrket påverkats av kriget. Det är ju framför allt genom de uppväxande ungdomarnas yrkesval som förskjutningarna mellan de olika yrkesgruppernas numerär framkallas. Beträffande just hembiträdesyrket spelar dock de redan yrkesverksammas övergång en stor roll, ity att de yngsta arbetsföra åldrarna dominera inom kåren och därigenom giva denna en jämförelsevis hög yrkesrörlighet. Ytterligare en fråga som i detta sammanhang kräver uppmärksamhet är, i vad mån utbudet — bland annat av tillfällig städhjälp o. d. — rönt inverkan av krigsårens stegrade giftermålsfrekvens och fruktsamhet. Det erfordras tydligen en analys av hela det nu antydda frågekomplexet, innan det med full visshet kan utsägas, att — såsom nyss framkastades — sysselsättningsnedgången på förevarande område accelererats under kriget. Omflyttningen

mellan husligt arbete och övriga

näringsgrenar.

I fråga om hembiträdenas övergång till andra yrken är det i sista hand n e t t o utströmningen som intresserar. Detta innebär, att icke blott bruttoutströmningen från yrket utan även bruttotillflödet från andra sysselsättningar måste betraktas. Vad först b r u 11 o utströmningen angår, giver statistiken icke besked om den totala storleken. Vissa spridda uppgifter härom ha däremot förekommit i de föregående avdelningarna. Det har sålunda ovan meddelats, att enligt statens arbetsmarknadskommissions undersökning av sysselsättningsutvecklingen i den större industrien mellan 1/9 1939 och */o 1943 1 ca 13 000 av hela antalet vid undersökningsperiodens slut kvarstående nyanställda voro komna från näringsgrenen husligt arbete. Detta gällde alltså den större industrien. Tages jämväl hänsyn till den mindre industrien, måste nämnda tal höjas. Under förutsättning att arbetskraftens rörelser varit av samma relativa storleksordning på den industriella arbetsmarknaden i övrigt som i den undersökta sektorn, och tillika under förutsättning att de kvarstående nyanställda inom den mindre industrien fördela sig på samma sätt efter tidigare sysselsättning som i de undersökta företagen, kan antalet kvarstående nyanställda med närmast föregående anställning i husligt arbete beräknas ha uppgått till 1 Industriens arbetskraftsförhållanden 1/9 1939—Ve 1943; tryckt i serien Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering, del I. SOU 1944: 7.

223 nära 20 000 den Vs 1943. Sedan dess torde ytterligare överflyttningar ha ägt rum, men man kan i brist på statistisk belysning icke veta om dessa skett i samma skala som under de tidigare krigsåren. Det torde böra inflickas, att arbetsmarknadskommissionens redovisning ger ett minimivärde på överflyttningen från icke-industriella grupper. Därest nämligen ett hembiträde under tidsperioden i fråga övergått från husligt arbete till annat yrke och därefter före den 1/9 1943 bytt arbetsplats, framgår det icke av arbetsmarknadskommissionens redovisning, att hon ursprungligen kommit från näringen husligt arbete, ty hon hänföres då till den yrkesgrupp som hennes senast föregående arbetsplats tillhörde. Förutom vad som kunnat konstateras beträffande övergången från husligt arbete till industrien är det statistiskt verifierat, att utströmning ägt rum från husligt arbete till krisorganen och till frivillig tjänstgöring inom försvarsmakten. Men någon samlad uppgift rörande den totala utströmningen finnes som sagt icke. Det enda som kan sägas är, att bruttoutströmningen från husligt arbete under de fyra första krigsåren måste ha uppgått till minst 20 000. Vad sedan angår omflyttningen i motsatt riktning, d. v. s. bruttotillflödet till hembiträdesmarknaden från andra yrkesgrupper, kan man svårligen tänka sig annat än att detta varit relativt oansenligt under kriget. Återströmningen torde i varje fall ha varit svagare än under förkrigsåren och särskilt i jämförelse med förhållandet under arbetslöshetsperioderna. Detta skulle i så fall vara ett argument till förmån för antagandet att cirkulationen mellan näringsgrenarna under kriget har resulterat i en nettoutströmning från hembiträdesmarknaden som varit något större än det normala. Någon bindande statistisk bevisning härom föreligger dock som sagt ej; här lika litet som beträffande denna fråga i övrigt. Det återstår att se, om vissa rent demografiska uppgifter giva någon vägledning för en kvantitativ bedömning av sysselsättningsutvecklingen på ifrågavarande område under kriget. Befolkningsutvecklingen

och tillgången på

hembiträden.

Tillströmningen till hembiträdesyrket härrör huvudsakligen från de nya årskullar som successivt växa upp i arbetsför ålder. En storleksförändring med avseende på dessa kullar ökar eller minskar det antal unga kvinnor som överhuvud taget kunna tänkas taga anställning såsom hembiträden. Den från omkring 1910 och fram till 30-talets mitt så gott som oavlåtligt sjunkande födelsekurvan har därför inneburit en beskärning av rekryteringsbasen för hembiträdesmarknaden under senare år. Icke minst ha verkningarna av fö delsenedgången utmognat under kriget. Ur de i första avdelningen meddelade demografiska uppgifterna kan exempelvis utläsas, att de kvinnliga 15-årskullarnas storlek under kriget avtagit i betydligt snabbare takt än under 30-talet. Mellan 1939 och 1944 kan enligt nämnda källa det årliga antalet kvinnor som inträtt i den arbetsföra åldern beräknas ha sjunkit från 49 000 till 42 000 eller med 7 000, d. v. s. med i genomsnitt 2,7 °/o per år, medan mot-

224 svarande minskning under tioårsperioden 31/i2 1930—31/i2 1940 utgjorde 4 500, vilket motsvarar i genomsnitt ca 0,9 °/o per år. Eftersom yrket väsentligen rekryteras från landsbygden, är det framför allt utvecklingen därstädes som är av intresse. Någon speciell uppskattning av antalet kvinnor å landsbygden som under respektive krigsår uppnått arbetsför ålder har icke företagits, men med hänsyn till den tidigare födelseutvecklingen har man skäl räkna med att de uppväxande årskullarna reducerats något starkare på landsbygden än i städerna. För de härvidlag ur jämförelsesynpunkt relevanta åren fördelade sig antalet födda 1 på landsbygden och i städerna som följer: Årligen

Landsbygden

Städerna

1916/20 1921/25 1926/30 1931/35

91100 84 800 71 700 62 700

31800 29 900 25 300 24 700

Det nu anförda talar således för att hembiträdesyrkets demografiska rekryteringsbas under kriget beskurits något kraftigare än under den närmaste förkrigstiden. Härtill kommer sedan, att ungdomarna under kriget haft flera tillfällen än vanligt att erhålla platser i mera eftertraktade yrken än hembiträdesyrket, 2 ävensom att fullvuxna barn kvarstannat i hemmet i större utsträckning än annars på grund av föräldrarnas ofta relativt goda ekonomiska situation under krigskonjunkturen. Detta skulle särskilt gälla landsbygden. Allt som allt har man anledning antaga, att tillströmningen från det uppväxande släktet till hembiträdesmarknaden under kriget varit svagare — man må dock icke göra sig överdrivna föreställningar härom — än under tiden dessförinnan. Tillika har säkerligen övergången från huslig yrkesverksamhet till arbete i föräldrahem eller eget hem varit osedvanligt stor under kriget beroende på den höga giftermålsfrekvensen och fruktsamheten samt på det till följd av konjunkturutvecklingen i allmänhet förbättrade inkomstläget i dessa hem. Ehuru det icke kan på ett tillfredsställande sätt statistiskt redovisas, tyda alltså flera tecken på att utvecklingen under kriget inneburit en fortsättning av tendenser som redan gjort sig gällande före krigsutbrottet, i kraft varav u t b u d e t av hembiträden under kriget n e d g å t t i minst samma absoluta omfattning som under förkrigsperioden. Minskningen i tillgången på hembiträden avspeglas i sin mån i arbetsförmedlingsstatistiken. x\ntalet arbetssökande hembiträden (heltidsarbetande) minskades sålunda från 41 000 år 1941 till 29 000 år 1943, d. v. s. med ca 30 %>. Eftersträvas till varje pris — i och för uppgörandet av en arbetskraftsbalans — en siffermässig precisering av förändringarna under kriget i förevarande sektor med avseende på antalet sysselsatta, är den enda möjligheten att företaga en grov uppskattning på grundval av folkräkningsuppgifterna. Mellan 1930 och 1940 mins1

Av båda könen. Lönestegringen på hembiträdesmarknaden kan eventuellt delvis ha motvägt detta förhållande. 2

225 kades antalet yrkesverksamma i näringsgrenen husligt arbete med ca 50 000. Under förutsättning att ifrågavarande minskning får betraktas som mått på den faktiska sysselsättningsförändringen,1 skulle antalet sysselsatta på detta område under kriget fram till utgången av år 1944 ha nedgått med minst 25 000, därest som ovan beröres sysselsättningsnedgången kan beräknas ha försiggått i minst samma absoluta omfattning som under den närmaste iförkrigstiden. Det framkomna talet förefaller likväl något högt. Samtidigt som utbudet av huslig arbetskraft till hemmen minskats, har e f t e r f r å g a n ö k a t . Denna ökning äger samband med krigsårens starka hushållsbildning och jämförelsevis höga födelsetal och har uppburits av den allmänna förbättringen av hemmens ekonomi under tidsskedet i fråga, varigenom det rådande behovet av hemhjälp i större utsträckning än eljest kunnat slå igenom som effektiv, d. v. s. betalningskraftig efterfrågan. Man möter här återigen krigskonjunkturens återverkningar på sysselsättningssituationen på hembiträdesmarknaden. Efterfrågeökningen och utbudsminskningen på här berörda område ha i förening förorsakat en markerad brist på arbetskraft. Medvetandet härom har föranlett ibland rätt vittgående spekulationer rörande hembiträdesyrket såsom en sysselsättningsreserv, vilken skulle kunna tagas i anspråk under övergångstiden efter kriget för placering av sådan kvinnlig arbetskraft som friställts från andra verksamhetsfält. Det gäller att under den följande analysen av sysselsättningsutsikterna för den närmaste efterkrigstiden djupare granska förutsättningarna för en dylik överflyttning av arbetskraft till avlönat husligt arbete i hemmen. Sysselsättningsutsikterna under den närmaste efterkrigstiden. Förefintligheten

av en

arbetsreserv.

Även om av ovanberörda skäl utvecklingen under kriget lett fram till en skärpt knapphet på hembiträden och annan avlönad huslig arbetskraft i hemmen, kan det ifrågasättas, huruvida en brist av motsvarande omfattning kommer att äga bestånd under övergångsskedet efter kriget. Bristens intensitet avhänger i främsta rummet av den allmänna sysselsättningsutvecklingen efter kriget. Skulle omställningen till fredshushållning inom näringslivet föranleda en allmän konjunkturförsämring — och det vore just under en sådan situation som en överflyttning av friställd kvinnlig arbetskraft till husligt arbete bleve särskilt aktuell ur sysselsättningspolitisk synvinkel — torde efterfrågan på hembiträden o. d. arbetskraft märkbart reduceras. Det torde härvidlag vara anledning observera, att antalet lediga platser inom husligt hemarbete, barnavård o. s. v. under krisen i början av 1930-talet påtagligt nedgick till följd av den allmänna försämringen av de enskilda hushållens ekonomi. Därjämte torde man kunna antaga, att gifta kvinnor, utbildade till husligt arbete, komma att återgå till yrket och dymedelst höja utbudet, för 1

Som ovan berörts, torde den registrerade minskningen till en del ha uppkommit som följd av skilda redovisningsmetoder. 15—458529.

226 den händelse att deras män drabbas av arbetslöshet, i synnerhet som dellidsarbete i stor utsträckning numera förekommer. Efterfrågan på arbetskraft till hemmen under de närmaste efterkrigsåren kommer vidare att stå i nära samband med de barnägande gifta kvinnornas kvarstannande i produktionen. Såsom framhålles i svaren på kommissionens ovanberörda hänvändelser till statens arbetsmarknadskommission och vissa organisationer på vederbörande område rörande sysselsättningsläget för det husliga arbetet, kommer efterfrågan på hemhjälp att bli beroende av yrkeskvinnornas familjebildning. Ökar antalet yrkeskvinnor med barn, ökar även efterfrågan på hemhjälp. Vid bedömningen av sysselsättningsmöjligheterna för hembiträden och övrig hemhjälp under det närmaste efterkrigsskedet med utgångspunkt från den under kriget erfarna bristen på dylik arbetskraft får en viss försiktighet iakttagas, med hänsyn till att den brist som rått i stor utsträckning kan ha varit uttryck för ett marginellt behov som gjort sig starkt gällande utan att fördenskull vara särdeles omfattande. Husmödrarnas samarbetskommitté åberopar på tal härom en utredning som gjorts av den danska hembiträdeskommittén, vilken vid en noggrann undersökning av läget med avseende på den otillfredsställda efterfrågan på hembiträden icke kunde finna mer än en brist på 500 hembiträden, när man på grund av den offentliga diskussionen i frågan hade väntat sig det mångdubbla. Detta står i samband med skillnaden mellan behov och betalningskraftig efterfrågan. Distinktionen häremellan dryftas av husmödrarnas samarbetskommitté, som framhåller: »Arbetskraftsbehovet är otvivelaktigt stort inom vissa grupper av hem, särskilt jordbrukarhemmen och medelklasshemmen i städerna. Det kan emellertid ifrågasättas, om i nuvarande läge ett betydande antal arbetande från industrien skulle kunna snabbt absorberas av hemmen. Vad jordbrukarhemmen beträffar, torde en stor del av dem ej ha möjlighet att ge full avlöning åt vuxen huslig arbetskraft, hur väl de än behöva den. Om deras egna döttrar bliva arbetslösa och komma tillbaka till hemmen, kunna de givetvis giva dem sysselsättning och uppehälle, men icke under sådana villkor att flickorna kunna beräknas slå sig till ro där, utan de komma att vid första tillfälle söka sig ut på arbetsmarknaden igen. Det måste också påpekas, att jordbrukarhemmens efterfrågan på arbetskraft är i hög grad säsongbetonad och främst gäller sommarhalvåret. Vad städernas hembiträdessökande medelklasshem beträffar, kan det betvivlas att deras antal trots allt är så särskilt stort. Utvecklingen torde under de senaste åren raskt ha fört med sig en sådan arbetsorganisation, att ett stort antal hem vant sig att klara sig utan hemhjälp eller i varje fall endast efterfråga timhjälp. Kostnaderna för en heltidsanställd arbetskraft ställa sig för höga för dessa hem, även om de gärna skulle önska den höjning av standarden som en dylik innebär.» Behovet av en

arbetsreserv.

Med det nu anförda har åsyftats att varna för alltför långtgående slutsatser med avseende på hemmens m ö j l i g h e t e r att bereda avlönat arbete åt från andra yrken frigjord kvinnlig arbetskraft. Det förefaller emellertid i lika hög grad påkallat att varna för överdrifter i fråga om det antagna

227 b e h o v e t av en arbetsreserv på det husliga området för kvinnorna. Vid den föregående analysen av de olika näringsgrenarna har intet framkommit, som tyder på något massavskedande av kvinnlig arbetskraft. Såsom arbetsmarknadskommissionen påpekar i sitt ovanberörda svar på kommissionens hänvändelse i förevarande fråga, gåvo erfarenheterna från näringslivets omställning under och efter förra världskriget vid handen, att kvinnornas arbetsmarknad i vida högre grad än männens var elastisk i den meningen, att den visade en anmärkningsvärd förmåga att uppsuga friställd arbetskraft. Någon kvinnoarbetslöshet av sådan art och omfattning, att den krävde samhälleliga hjälpåtgärder, framträdde då praktiskt taget endast under själva kriget inom vissa industrier, som voro beroende av utländska råvaror, framförallt textilindustrien, anmärker arbetsmarknadskommissionen. Eftersom efterfrågan på kvinnlig arbetskraft överhuvud taget var stor, kunde samhällets åtgärder för bispringande av kvinnliga arbetslösa inskränkas till vissa yrkeskategorier, vilkas anpassningsförmåga var minskad genom långvarig anställning i yrket eller höggradig yrkesspecialisering. Någon anledning att speciellt rikta blickarna på det husliga arbetet såsom en arbetsreserv fanns därför icke. En påtagligt stark förmåga till anpassning från kvinnornas sida i ett förändrat arbetsmarknadsläge framträdde under konjunkturarbetslösheten 1921— 23 och 1931—34, påvisar arbetsmarknadskommissionen. Ett av de mera karakteristiska dragen på arbetsmarknaden var då, att kvinnorna i mycket ringa omfattning anmälde sig som hjälpsökande hos arbetslöshetskommittéerna. Arbetsmarknadskommissionen nämner, att av de ca 140 000 anmälda arbetslösa personerna vid årsskiftet 1921—22, utgjorde kvinnorna endast 1 116 st. eller ca 0,8 °/o, och under 1933 utgjorde årsmedeltalet för hjälpsökande kvinnliga arbetslösa 1442, motsvarande 0,9 % av totala antalet hjälpsökande. Det var huvudsakligen inom städerna, som kvinnliga hjälpsökande i större omfattning förekommo. Flertalet ägde yrkestillhörighet inom textil- och beklädnadsindustrien, restaurangfacket samt kontors- och affärsyrkena. Under sådana förhållanden fanns det ej heller något sysselsättningspolitiskt behov att tillgripa hänvisning till hembiträdesyrket och angränsande yrken. Åtskilliga kvinnliga arbetslösa synas dock självmant ha åtagit sig temporärt husligt arbete hos föräldrar, släkt, bekanta o. s. v. i avbidan på arbete inom egna yrkesområden. Likaledes anses en del gifta kvinnliga löntagare ha för kortare eller längre tid ägnat sig åt arbete i sina hem. Det vill följaktligen synas, som om en viss dold arbetslöshet förekom bland de kvinnliga arbetstagarna under här ifrågavarande arbetslöshetsperioder, och som om de arbetslösa därvid orienterade sig mot den husliga sektorn. Skulle samma sak upprepas under den nu närmast följande efterkrigstiden, finge tydligen avlönat husligt arbete i hemmen i viss utsträckning betydelse såsom en sysselsättningsreservoar. I nuvarande läge torde dock möjligheten att använda hembiträdesyrket och angränsande hemhjälpsyrken såsom en effektiv arbetsreserv av olika skäl vara tämligen begränsad, även om till följd av en total

228 arbetsmarknadskris behovet av sysselsättningsreservoarer skulle bliva stort. Detta skall närmare beröras i nu följande avsnitt. Möjligheten att utnyttja en till hembiträdesmarknaden

lokaliserad

arbetsreserv.

De av kommissionen hörda instanserna betona enstämmigt, att en automatisk återströmning till hembiträdesyrket från andra yrken i regel icke torde kunna påräknas under avvecklingsperioden efter kriget. Detta visar sig redan vid studiet av tillgängliga statistiska data från tidigare kristillfällen. Samtidigt med att arbetslöshetsprocenten inom fackförbund med ett större antal kvinnliga medlemmar var hög, kunde ansökningarna vid de offentliga arbetsförmedlingarna om arbete i hembiträdesfacket icke uppvisa någon mera anmärkningsvärd stegring. Statens arbetsmarknadskommission påpekar beträffande denna fråga, att det finnes flera orsaker till att en mera omfattande övergång från industrieller kontorsarbete till det husliga yrket icke kommer att äga rum under den närmaste efterkrigstiden, försåvitt ej särskilda åtgärder vidtagas. Av de kvinnor som från det husliga arbetsområdet övergått exempelvis till industrien torde en del ha ingått äktenskap. Vidare torde medlemskap i fackorganisationer och erkända arbetslöshetskassor verka i den riktningen, att kvinnorna i det längsta hålla sig kvar inom det yrke, i vilket de senast arbetat. Arbetsmarknadskommissionen framhåller, att det den 1 januari 1944 fanns icke mindre än 142 615 kvinnor som voro medlemmar i erkända arbetslöshetskassor. I relativt stor omfattning tillhöra kvinnorna kassor vilkas verksamhetsområden ligga inom vid fredsomställningen särskilt utsatta konjunkturområden. Erfarenheten från tidigare arbetslöshetskriser visar också, att yrkesutbildade kvinnor i relativt begränsad omfattning söka sig över till de husliga arbetsområdena. Vad de unga kvinnor beträffar, vilka gått direkt från skolan till industrien och sålunda icke tidigare tillhört det husliga arbetsområdet, har man skäl att antaga, att de i första hand söka sig arbete på områden som äro likartade dem, för vilka de fått utbildning och träning. Den automatiska återströmningen till det husliga arbetet kommer icke i nämnvärd utsträckning att gå till jordbrukarhushållen utan i första hand till städernas och tätorternas hem. Ett undantag torde utgöras av jordbrukardöttrar, vilka vid arbetslöshet söka sig tillbaka till hemmen, men dessa torde vid första tillfälle återvända till avlönat arbete utanför hemmen. Den arbetskraft, som varit sysselsatt med kontorsarbete utgör enligt arbetsmarknadskommissionens mening en kategori, som är minst benägen att övergå till husligt arbete. Detta sammanhänger bland annat därmed, att kontorsarbete åtnjuter relativt högt socialt anseende, under det att det husliga arbetet kan sägas sedan länge vara undervärderat i detta avseende. Hemarbetet har — som en av de hörda organisationerna anfört — alltid av den stora massan betraktats som ett genomgångsyrke, acceptabelt endast som en nödfallsutväg i väntan på annan sysselsättning. De bättre arbets- och anställningsförhållanden som hembiträdeslagen k a n skapa samt de ökade möjlig-

229 heterna till avancemang för hembiträden, som den statsunderstödda sociala hemhjälpen medför, kunna väntas bidraga till att höja det husliga arbetets anseende och därmed även göra det mera lockande för kvinnlig arbetskraft. överdrivna förhoppningar torde likväl icke få knytas vid tanken att den friställda kvinnliga arbetskraften som ett led i fredsanpassningen mera generellt övergår till hembiträdesyrket. Endast sådana kvinnor som tidigare verkat inom yrket kunna väntas återgå. Det vore ej heller önskvärt att i husligt arbete ovan och outbildad arbetskraft strömmade över till förevarande sysselsättningsfält. Detta skulle medföra allvarliga olägenheter både för hemmen och för arbetskraften och skulle även stöta på motstånd hos organisationerna på förevarande område. Hembiträdesföreningarnas centralkommitté anför så t. ex., att organisationen icke är benägen att acceptera en sådan efterkrigsplanering, där hemarbetet betraktas som en reservoar för den från andra områden frigjorda kvinnliga arbetskraften. »Principen: rätt person på rätt plats har även h ä r sitt berättigande, och endast yrkesutbildad, därför kvalificerad arbetskraft bör ställas till hemmens förfogande», framhåller nämnda centralkommitté i sitt svar på kommissionens ovanberörda skrivelse. Hembiträdesyrket torde alltså icke få betraktas såsom en reservoar, jämställd med grovarbetet för männen, dit arbetslös kvinnlig arbetskraft kan hänvisas. Däremot ter det sig fullt uppenbart, att yrket under den närmaste efterkrigstiden med lätthet kan absorbera ett spontant utbud av omskolad eller i övrigt för hemarbete lämpad arbetskraft, därest ett sådant utbud till äventyrs skulle framkomma.

230 Kap. 22.

S y s s e l s ä t t n i n g e n för d e n h u s l i g a a r b e t s k r a f t e n vid vårdanstalter.

Det torde finnas större utsikter för att en återströmning automatiskt skall äga rum till de husliga arbetsuppgifterna vid sjukhus och övriga vårdanstalter än till hembiträdesyrket. Liknande hinder som i fråga om hembiträdesmarknaden föreligga visserligen även när det gäller rekryteringen av anstaltspersonalen, men det återhållande momentet synes här främst vara den låga lönestandarden, ävensom i viss mån avsaknaden av regelbunden ledighet lördagseftermiddagar och söndagar. Sådana hinder för en spontan överflyttning torde dock vara lättare att komma till rätta med än de inrotade socialpsykologiska hämningar som göra sig gällande, när det rör hembiträdesyrket. Saken skulle med andra ord kunna uttryckas så, att de subjektiva förutsättningarna äro större för arbetskraftens överflyttning till husligt arbete i vårdanstalterna än till motsvarande arbetsuppgifter i hemmen. Det återstår att se, om de objektiva förutsättningarna för en överflyttning — ett i utgångsläget omättat arbetskraftsbehov — äro förhanden. Materialet. I samband med kommissionens ovanberörda skriftliga förfrågningar den 17 april 1944 angående sysselsättningsläget på hembiträdesmarknaden gjordes även hänvändelser till svenska landstingsförbundet, svenska kommunalarbetareförbundet och statens sjukhuspersonals förbund i avseende på arbetsmarknadssituationen inom respektive organisationers verksamhetsområden, varjämte arbetsmarknadskommissionen i sitt i föregående avsnitt flerstädes omförmälda yttrande såväl berörde anstalts- som hembiträdespersonalen. Härutöver har intet material förebragts. Utredningsmaterialets begränsning till här nämnda förfrågningar medgiver icke någon djupare analys. Redogörelsen har därför på denna punkt nedskurits till några kortfattade anteckningar. Sysselsättningssituationen på vårdanstalternas arbetsmarknad inför övergången till fredsförhållanden. Under kriget synes en kraftig utströmning av arbetskraft ha ägt rum från här betraktade arbetsmarknad. Utströmningen torde ha varit starkare från detta håll än från hembiträdesmarknaden — sett mot bakgrunden av förkrigsårens förhållanden — enär lönerna vid sjukvårdsinrättningarna etc.

231 icke på samma sätt som hembiträdeslönerna följt med vid den successiva förbättring av lönestandarden som kännetecknat stora delar av arbetsmarknaden under kriget. Vare därmed hur som helst. Tillgången på anstaltspersonal har under kriget kännbart avtagit. Till följd härav ha ett flertal befattningar blivit vakanta. Mångenstädes har bristen på biträden å såväl sjukvårds- som ekonomiavdelningarna vållat allvarliga bekymmer. Särskilt svår har bristen varit å sanatorier. Vårdanstalterna gå alltså in i efterkrigstiden med en icke fylld kader av biträden. Först och främst måste således ordinarie innehavare anskaffas till nu vakanta befattningar. Därutöver kan ett betydande antal nya befattningar väntas bliva inrättade under de närmaste åren, bl. a. med anledning av den arbetstidsreglering som håller på att genomföras för den lägre kvinnliga sjukvårdspersonalen. Svenska landstingsförbundet omnämner vidare, att ett betydande antal förslag till nybyggnader och utvidgningar av sjukhus föreligga färdiga att genomföras så snart förhållandena det medgiva. Ifrågavarande sjukhus torde behöva ett ej så ringa antal biträden. Sak samma torde vara förhållandet beträffande andra kategorier vårdanstalter. En icke oväsentlig efterfrågan på arbetskraft kan därför förutses för den närmaste efterkrigstiden. Enligt landstingsförbundets utlåtande skulle vid landstingens sjukvårdsinrättningar sysselsättas cirka 10 000 befattningshavare utan särskild utbildning. Cirka 1 000 av dessa befattningar voro vakanta år 1943, men förbundet räknar med en ökning till 3 000 av det antal kvinnor i biträdesställning, som skulle behövas efter kriget utöver de år 1944 sysselsatta. Kommunalarbetareförbundet uppskattar antalet vakanta biträdesplatser till 650.

SAMMANFATTNING

Sammanfattning. Analysen av sysselsättningssituationen inför övergången till fredshushållning är i och med den föregående avdelningen slutförd. Avsikten har varit att fastställa förskjutningarna på arbetsmarknaden under krigsåren för att med hjälp av den sysselsättningsbild som därvid erhållits söka draga slutsatser rörande sysselsättningsutsikterna för övergångsskedet efter kriget och den därefter närmast följande fredsperioden. När det gällt att förverkliga denna avsikt ha -— såsom varit att förutse — stora svårigheter mött. Källmaterialets skiftande beskaffenhet har med nödvändighet satt sin prägel på analysen och givit utredningsresultatet en oenhetlig karaktär. Beträffande många arbetsområden har det varit hart när ogörligt att förebringa tillfredsställande dokumentarisk belysning av de under kriget skedda sysselsättningsförändringarna. Att data och fakta rörande den framtida utvecklingen i de flesta fall saknas, ligger i öppen dag. Då enbart kvalitativa omdömen måste anses såsom mindre värdefulla, emedan de lämna rum för subjektiva och därför lätt felaktiga tolkningar, har såvitt möjligt en kvantitativ precisering av de olika analysresultaten eftersträvats. Det har emellertid varit förenat med stora vanskligheter att med anspråk på vederhäftighet meddela ens approximativa sifferuppgifter i fråga om storleksordningen på de olika förskjutningar som förekommit på arbetsmarknaden under kriget. Än svårare har det av naturliga skäl varit att prestera tillförlitliga uppskattningar av numerisk art beträffande den framtida utvecklingen. En reservation måste därför här göras för de meddelade sifferuppskattningarnas hypotetiska natur. E n kvantitativ redovisning av sysselsättningsförändringarna kompliceras icke blott av att godtagbara data — och särskilt då löpande statistik — saknas för många områden, utan även av den omständigheten, att i de fall, då statistik verkligen föres, denna sällan är upplagd så, att den är användbar för att erhålla en föreställning om fluktuationerna i fråga om den faktiska sysselsättningen. Härtill kommer, att den förefintliga statistiken icke genomgående är koordinerad, varför vid sammanställningar i förhandenvarande syfte ibland dubbelräkningar, ibland luckor uppkommit. Svårigheter ha vidare mött, när det gällt att komma med aktuella sysselsättningsuppgifter. Statistiken uppvisar en betydande eftersläpning. Såsom inledningsvis förutskickats, har den mera noggrant verifierade analysen på många punkter icke kunnat föras längre fram än till och med år 1943. Av olika skäl har det prövats lämpligt, att icke utsträcka analysen av den gångna utvecklingen utöver år 1944. Under år 1945 inträffade förändringar ha därför i detta sammanhang icke beaktats.

236 Vad gäller det framåt i tiden riktade perspektivet, har detta medvetet och i enlighet med analysens intentioner avkortats till högst ett par tre år. Det h a r alltså hela tiden varit fråga om en prognos på kort sikt. Prognosens räckvidd i tidshänseende har inom nu angivna tidsram växlat från arbetsmarknadssektor till arbetsmarknadssektor allt efter de till buds stående kunskapskällorna om framtidsutvecklingen. Sålunda ha i vissa fall utsagorna om framtiden endast sträckt sig ett år framåt i tiden. Även utgångsläget i tiden för bedömningen av framtidsutsikterna på arbetsmarknaden varierar från det ena yrkesområdet till det andra. Detta sammanhänger med att omställningsprocessen icke har k u n n a t beräknas taga sin början samtidigt över hela näringslivet. Det har ej heller härvid funnits möjlighet att förutsätta någon viss ordningsföljd mellan övergångsprocessens igångsättande i olika delar av näringslivet. Alternativen därvidlag för varje enskilt verksamhetsfält och de tänkbara kombinationerna därav för näringslivet i dess helhet äro talrika, för att icke säga otaliga. Någon sammanställning av prognoserna för de olika delmarknaderna i syfte att erhålla en samlad numerisk uppskattning av sysselsättningsförändringarna å den totala svenska arbetsmarknaden mellan krigets slut och en viss tidpunkt i framtiden är därför icke att tänka på. En sådan sammanställning skulle innebära en alltför kraftig förenkling av problemställningen. Det får anses lyckligt nog, om analysen leder fram till en kvantitativ bestämning av tendensernas styrka i efterkrigsläget på respektive sysselsättningsområden. Efter dessa anmärkningar rörande de begränsade utredningsmöjligheterna och med betonande av de förbehåll, som därför måste göras med avseende på de vunna resultatens giltighet, torde nedan följande översiktliga sammanfattning böra göras av vad som framkommit vid ovanstående sammanställning, komplettering, bearbetning och analys av de som led i efterkrigsplaneringsarbetet företagna arbetsmarknadsundersökningarna. Framställningen synes härvid enligt ämnets natur böra uppdelas i två särskilda moment, nämligen ett avseende den gångna och ett avseende den framtida sysselsättningsutvecklingen. Närmast följer nu återblicken. Sysselsättningsutvecklingen under kriget. överblickar man krigsårens svenska arbetsmarknad i syfte att utröna hur sysselsättningsläget utvecklats under dessa på omgestaltningar så rika år, kan man icke undgå att frapperas av hur små förändringarna på arbetsmarknaden i själva verket varit. Detta beror väl delvis därpå, att produktion och sysselsättning redan före krigsutbrottet befunno sig på en hög nivå, vilken icke mera avsevärt kunde pressas ytterligare uppåt. Det måste dessutom ihågkommas, att vårt land, oaktat alla extraordinära krispåfrestningar, trots allt icke befunnit sig i krig och därför icke blivit utsatt för samma överväldigande omläggningar av det ekonomiska livet som de stridande länderna. Arbetsmarknaden har visserligen under kriget åderlåtits på folk, men denna åderlåtning har varit av mycket begränsad omfattning. Jämföres

237 antalet verksamma på arbetsmarknaden år 1944 med motsvarande antal å r 1939, framträder en nettominskning av den ungefärliga storleksordningen 30 000. Räknar man med i runt tal 3 miljoner yrkesverksamma personer på den svenska arbetsmarknaden — enligt 1940 års folkräkning — gör en minskning häri med 30 000 en nedgång med blott 1 °/o. Huvudanledningen till ovannämnda avtappning av arbetskraft från den civila arbetsmarknaden äro naturligtvis militärinkallelserna i samband med försvars beredskap ens förstärkning under kriget. Militärinkallelserna torde dock endast vid undantagstillfällen h a berövat arbetsmarknaden mer än 200 250 000 personer. Att döma av de sporadiska uppgifter om inkallelsefrekvensen, som förekommit i utredningsmaterialet, torde under år 1943 och förra hälften av år 1944 frånvaron från arbetsmarknaden till följd av militärtjänstgöring, i genomsnitt för arbetsmarknaden som enhet betraktad, h a utgjort mellan 5 och 10 °/o av totala antalet sysselsatta, dock närmare tio än fem procent. Såsom mått på överflyttningen av arbetskraft från den civila arbetsmarknaden till försvarsmakten i en något så när stabiliserad krigssituation torde kunna gälla den uppgiften, att enligt en särskild källa krigsmaktens personal år 1944 i genomsnitt räknade 160 000 m a n fler än vid tiden närmast före krigsutbrottet. Den civila arbetskraftsförlusten till följd av militärinkallelserna har kompenserats genom tillskott till arbetsmarknaden från tre olika håll: genom den arbetsföra befolkningens tillväxt, genom vissa flyktingkategoriers inordning i produktivt arbete och genom de vid krigsutbrottet arbetslösas återanställning. Den arbetsföra befolkningen kan enligt förut återgivna beräkningar av statistiska centralbyrån uppskattas ha ökat med cirka 85 000 personer mellan den 31/i2 1939 och 31 /i 2 1944. Med hänsyn till att ett stort antal kvinnor genom giftermål dragits ifrån arbetsmarknaden och att av andra orsaker endast en del av de arbetsföra kvinnorna i de produktiva åldrarna uppträtt på den öppna arbetsmarknaden, kan nettotillskottet till arbetsmarknaden i samband med befolkningstillväxten dock icke sättas högre än 65 000. Antalet flyktingar, som år 1944 sysselsattes i Sverige, har, såsom tidigare anförts, av statens arbetsmarknadskommission under hand uppgivits till i medeltal 25 000. Summan arbetslösa, slutligen, var enligt inom statens arbetsmarknadskommission företagna beräkningar år 1944 cirka 40 000 lägre än år 1939, vilket innebär, att en motsvarande mängd — räknat netto — absorberats av arbetsmarknaden. Söker man därefter pejla förskjutningarna i n o m arbetsmarknaden genom att såsom i det föregående skett systematiskt genomgå sektor för sektor, skall man även i detta hänseende finna oväntat små utslag. Detta särskilt om m a n håller sig till nettotalen för de sex huvudnäringar, vari landets näringsliv och arbetsmarknad i anslutning till befolkningsstatistisk terminologi numera brukar indelas, nämligen jordbruk med binäringar, industri och hantverk, samfärdsel, handel, allmän förvaltningstjänst och fria yrken

238 samt husligt arbete. Av dessa huvudnäringar har det i de föregående avdelningarna ansetts kunna fastställas, att jordbruk med binäringar fram till och med år 1944 undergått den, absolut sett, största sysselsättningsförändringen — en nedgång med 40 000. Därnäst följa industri och hantverk 1 med en sysselsättningsuppgång på 35 000 och husligt arbete 2 med en till 25 000 uppskattad decimering av antalet sysselsatta. Sistnämnda uppskattning är likväl mycket osäker. För näringsgrenen allmän förvaltningstjänst och fria yrken redovisas en sysselsättningsökning med 15 000 personer, för samfärdsel en minskning med 10 000, medan slutligen sysselsättningsstegringen för näringsgrenen handel — 5 000 personer — närmast tyder på status quo. Inga av dessa förändringar kunna ens i absolut mening sägas vara påfallande stora; det bör betänkas, att de dock omspänna en tidrymd av fem år. Relativt sett framstå berörda förändringar som än mindre betydelsefulla. I intet fall överstiga de 5 °/o — i genomsnitt per år — av antalet sysselsatta vid krigsutbrottet. Totalsummornas måttliga förändringar äro emellertid i och för sig ingen garanti för att utvecklingen i de särskilda yrkesgrupperna förflutit lugnt och utan inverkan av de speciella tidsomständigheterna. Fastmera kunna totalsummorna undanskymma kvantitativt betydelsefulla sysselsättnings variationer. Analysen har därför icke stannat vid huvudnäringarna utan utsträckts till de särskilda yrkesgrupperna. Vid en blick på sysselsättningskurvorna för yrkesgrupperna ha i vissa fall kunnat konstateras något kraftigare amplituder än som framträtt, när varje huvudnäring skärskådats som en enhet. Några överväldigande förskjutningar har det dock ej heller härvidlag varit fråga om. Rörelser ha för yrkesgruppernas liksom för huvudnäringarnas vidkommande iakttagits i båda riktningarna. Expansion i fråga om antalet sysselsatta har ägt rum i yrkesgrupperna egentlig industri, järnvägsväsen, detaljhandel, krisförvaltning samt beträffande försvarsväsendets civila personal. Tillbakagång med avseende på sysselsättningen har inträtt i grupperna egentlig jordbruksdrift, byggnads- och anläggningsverksamhet, husligt arbete, sjöfart, handel med automobiler, drivmedel o. d. Oförändrad eller i det närmaste oförändrad sysselsättningsnivå har kännetecknat skogsbruket, hantverket, den yrkesmässiga biltrafiken, grosshandeln samt hotell-, restaurangoch kaférörelsen. Det är i förevarande sammanhang värt att lägga märke till att den gängse uppfattningen, att arbetskraften i skogsbruket skulle ha väsentligt ökats, icke motsvarats av verkligheten. En utpräglad brist på arbetskraft har rått, vilken berott på att de vana skogsarbetarna under kriget gått till andra sysselsättningar, exempelvis industrien, torvhanteringen, försvarets anläggningsarbeten, träkolning. I stället ha ovana arbetare måst tillföras skogsbruket. 1

Obs. inklusive byggnads- och anläggningsverksamhet. Med »husligt arbete» förstås därvid näringsgrenen husligt arbete enligt folkräkningsnomen. klaturen, d. v. s. avlönat husligt arbete i privathem. 2

239 De största förändringarna ha berört den egentliga industrien respektive den egentliga jordbruksdriften. Vad gäller den egentliga industrien har antalet sysselsatta ökat med 65 000. Härav h a r förvaltningspersonalen svarat för 25 000 och arbetarpersonalen för 40 000. Dessa siffror röja icke någon exceptionell krispåverkan. Något annorlunda blir bilden, om man tränger ned till de skilda industrigrupperna. För vissa av dessa ha förhållandevis betydande sysselsättningsstegringar inträffat. Detta gäller framför allt verkstadsindustrien och torvindustrien samt den kemisk-tekniska industrien (i synnerhet ugnskolnings- och trädestillationsverken). A andra sidan har sysselsättningen i industrier som pappersmasse-, sågverks-, pappers-, sko- samt delvis textilindustrien sjunkit till följd av med krigsförhållandena sammanhängande omständigheter. Ur allmänna arbetsmarknadssynpunkter är det av de nu nämnda industribranscherna blott verkstadsindustrien och torvindustrien som ha uppvisat sysselsättningsförändringar av större intresse. Vad angår den egentliga jordbruksdriften, återigen, har utflyttningen till andra verksamhetsområden på grundval av ovan redovisade överväganden ansetts kunna upptagas till samma relativa storlek som före kriget, d. v. s. årligen 1 °/o av den yrkesverksamma befolkningen. I förhållande till yrkesgruppernas storlek ha de största förskjutningarna inträffat i krisförvaltningen, försvarsväsendets civila sektor, automobil- och drivmedelshandeln samt sjöfarten. I många fall ha förskjutningarna på arbetsmarknaderna under kriget varit av den art och inriktning, att man har anledning antaga, att de varit trendmässigt betingade, d. v. s. uttryck för tendenser verkande på lång sikt. Så har åtminstone bedömts vara fallet i fråga om yrkesgruppen jordbruk och boskapsskötsel. Även sysselsättningsutvecklingen inom näringsgrenen husligt arbete torde i huvudsak vara ett uttryck för mera långsiktiga tendenser. Likaså får den tämligen kraftiga ansvällningen av förvaltningspersonalen inom industrien anses ligga i linje med den hittillsvarande utvecklingen på lång sikt. I de fall utvecklingen icke avvikit från trenden — långsiktstendensen — kan man om man så vill utläsa, att den varit opåverkad av krigsårens efemära inflytelser, och häri se ett belägg för det allmänna intrycket, att förskjutningarna å arbetsmarknaden till följd av kriget varit små. Sysselsättningsförändringar direkt hänförande sig till de speciella krigsförhållandena ha förutom i vissa industrigrenar i huvudsak blott påträffats inom begränsade arbetsområden, såsom krisförvaltningen, försvarsväsendet, 1 sjöfarten, bilismen och därmed sammanhörande handelsbranscher, järnvägsväsendet samt byggnads- och anläggningsverksamheten. Förändringarna i de olika sektorerna ha sammanställts och redovisats i detalj i tabell 28. Med utgångspunkt från de beräkningar, som företagits under analysens 1

I detta sammanhang avses den civila sfären inom försvaret.

240 T a b e l l 28.

Sysselsättningsbalans för krigsåren.

Förändringar i antalet sysselsatta mellan 1939 och 1944. Dkning ( + ) eller minskning ( —) av antalet sysselsatta

Näringsgren, respektive yrkesgrupp

40 000

I. Jordbruk med binäringar därav jordbruk och boskapsskötsel skogsbruk

- 40 000

±

II. Industri och hantverk d ä r a v egentlig industri förvaltningspersonal + 25 000 arbetarpersonal + 40 000 hantverk byggnads- och anläggningsverksamhet (exklusive vägarbetsmarknaden) vägarbetsmarknaden III. Samfärdsel därav järnvägsväsendet yrkesmässig biltrafik stuveriarbetarfacket ombordanställda

- 20 000 - 10 000 - 10 000 + 10 000 - 2 500 - 5 000 - 10 000 + 10 000 ± 0 7 500

±

o

+ +

6 000 7 000

+ 15 000

+ 4 000 + & 000

VI. Husligt arbete Nettoförändring å den svenska arbetsmarknaden 1

+ 35 000 + 65 000

5 000

IV. Handel därav detaljhandel grosshandel automobil- och drivmedelshandel hotell-, restaurang- och kaférörelse V. Allmän förvaltningstjänst och fria yrken därav krisförvaltning försvarsväsendets civila personal* arbetarpersonal förvaltningspersonal

- 25 000 -20000

Exklusive personal ingående under industri.

gång och som redovisats i tabell 28, skulle facit av krigsårens sysselsättningsförskjutningar ha blivit en reduktion med 20 000 av antalet sysselsatta på arbetsmarknaden. Resultatet skiljer sig något från den totalkalkyl, som ovan gjordes på basis av vissa demografiska och arbetslöshetsstatistiska uppgifter samt på vissa uppskattningar av militärinkallelsernas omfattning. Bäggedera beräkningarna äro emellertid alltför osäkra för att tillåta en diskussion angående anledningen till den bristande överensstämmelsen. Det torde måhända vara överflödigt att erinra om det faktum, att de redovisade förändringarna i fråga om antalet sysselsatta icke äro mått på omsättningsfrekvensen å arbetsmarknaden. Fastän de iakttagna sysselsättningsförändringarna i allmänhet varit skäligen moderata, är därmed icke sagt, att de

241 individuella arbetskraftsrörelserna varit obetydliga under kriget. I brist på fullständiga data kan något bestämt uttalande dock icke göras på denna punkt. Resonemangsvis kan man dock komma fram till att omflyttningarna på arbetsmarknaden måste ha varit förhållandevis stora. Militärinkallelserna ha exempelvis medfört nyanställning av ersättare i betydande omfattning. Den på många håll akuta personalbristen har vidare varit ett incitament till platsombyten, i så måtto att det hos många arbetstagare normalt existerande behovet att växla arbetsplats i det rådande läget utan svårighet kunnat tillfredsställas. Jämsides med de hittills berörda kvantitativa sysselsättningsförskjutningarna ha även vissa förändringar ägt rum med avseende på arbetskraftens sammansättning. Härmed åsyftas ökad användning av kvinnlig arbetskraft, höjning av genomsnittsåldern hos arbetstagarna i den civila sektorn (häri inbegripet ett bättre utnyttjande av den överåriga arbetskraften), ökat ianspråktagande av okvalificerad arbetskraft o. d. Förändringarna härutinnan ha dock icke varit av större storleksordning. Sysselsättningsutsikterna för den närmaste efterkrigstiden. Omställningsprocessens proportioner äro svårare att överblicka än krigsårens förskjutningar. Det är här fråga om en prognos, och det är naturligt, att denna i hög grad bär prägeln av den ovisshet, som alltjämt omger efterkrigstidens ekonomiska problemställningar. För att i någon mån råda bot härpå måste noggrant specificerade utvecklingsalternativ läggas till grund för sysselsättningsprognosen. Det i många avseenden flytande läget kan emellertid snabbt komma de antaganden, som ligga till grund för förutsägelserna, att framstå såsom overkliga. En god illustration till förenämnda tankegång erbjuder demobiliseringen av de beredskapsinkallade. I begynnelsen av efterkrigsplaneringen hyste man stora farhågor för att demobiliseringen skulle framkalla en sysselsättningskris. Ännu på förvåren år 1945 var den allmänna inställningen vis å vis verkningarna av en demobilisering i stort sett densamma. Denna inställning har också, som framgår av ovan refererade utredningar, präglat uppläggningen av de arbetsmarknadsundersökningar som legat till grund för förevarande analys. Farhågorna ha dess bättre icke besannats. Avvecklingen av beredskapsstyrkorna har försiggått utan väsentliga störningar. De hemförlovade ha på det hela taget med lätthet absorberats av arbetsmarknaden. I stället har nu bränsleförsörjningens fundamentala betydelse för sysselsättningens upprätthållande blivit fullt uppenbar. Bränsleförsörjningen är för närvarande den mest aktuella faktorn i sysselsättningsproblemet. För att i vimlet av utvecklingsalternativ ernå överskådlighet har analysen av den framtida sysselsättningssituationen så långt sig göra låtit anknutits till ett bestämt konjunkturläge, nämligen till ett läge liknande det högkonjunkturbetonade tillstånd, som rådde närmast före krigsutbrottet, innefattande 16—458629.

242 jämväl utrikeshandel i normal utsträckning. Härigenom har analysen befriats från komplikationerna av konjunkturväxlingar och andra allmänekonomiska rubbningar. Tack vare detta kunna de specifika förskjutningarna i samband med omställningen till fredshushållning isoleras. Man måste dock vara medveten om att analysen därvid löpt risk att avlägsna sig från verkligheten och blott och bart blivit ett räkneexempel. Ett sådant räkneexempel har dock sitt värde, i den mån det redovisar styrkan hos några av de faktorer, som komma att styra den framtida utvecklingen. Genom att nya faktorer införas efter hand som de bliva kända, kan räkneexemplet göras allt mera realistiskt. Sedan nu begränsningen i prognosens giltighet framhävts, kan framställningen övergå till utsikterna i det konkreta fallet. Rent allmänt gäller då, att eftersom omställningen från fredshushållning till krigshushållning icke varit av större storleksordning, ej heller återgången till fredshushållning bör vålla förskjutning i större skala. Beträffande sådana yrkesområden, som varken direkt eller indirekt haft känning av kriget, och vilkas sysselsättningsutveckling icke avvikit från långsiktstendenserna, kan man överhuvud tagel icke tala om någon återgång som ett led i fredsanpassningen. På övriga områden k a n omställningen till det nya läget vara liktydig med antingen expansions- eller kontraktionsprocesser. Uppgörandet av ett sysselsättningsschema för de närmaste åren förenklas därigenom, att hänsyn icke behöver tagas till den dynamiska faktor, som befolkningstillväxten annars utgör. Efterkrigsårens arbetsmarknad bör på grund av den praktiskt taget upphörda stegringen av antalet arbetsföra få ett stationärt drag. I detta sammanhang bör erinras om den avtappning av arbetskraft som är att förvänta i den mån de flyktingar, som inplacerats i näringslivet, återvända till respektive hemland. Går man över hela näringslivet, sektor för sektor, och analyserar sysselsättningssituationen i omställningsperiodens begynnelsestadium utifrån förutsättningen av normal utrikeshandel, erhåller man följande bild av utsikterna för den närmaste efterkrigstiden: För det egentliga jordbruket kunna några omedelbara sysselsättningsförändringar näppeligen tänkas. Statsmakternas jordbrukspolitik, vilken på lång sikt kan väntas få vissa sysselsättningskonsekvenser, torde åtminstone under de närmaste två, tre åren icke åstadkomma någon minskning av arbetstillfällena. Utvecklingen på andra områden kan eventuellt föranleda en ökning av den dolda arbetslösheten i jordbruket, men någon nominell arbetslöshet torde icke uppstå. Vad rör skogsbruket är en återströmning att emotse i fråga om vana skogsarbetare, medan i stället den till skogarna tillfälligt dirigerade ovana arbetskraften torde komma att försvinna. Någon allmän arbetslöshet synes icke vara att befara. Vedavverkningarnas nedgång torde komma att kompenseras genom ökade gagnvirkeshuggningar. Den successiva försvagningen

av skogsindustriernas råvarubas torde icke få betydelse för sysselsättningen i skogsbruket under de allra första efterkrigsåren. Vad gäller den egentliga industrien är det framför allt verkstadsindustrien som fångar intresset. Sistnämnda industris starka expansion under kriget har hos många betraktare framkallat fruktan för bakslag i ett senare läge. Med sin även i normala tider stora konjunkturkänslighet, med sitt inslag av rustnings- och ersättningsproduktion och med sin bakgrund av snabb sysselsättningsexpansion under krigsåren i förening med en rätt hög inkallelseprocent har verkstadsindustrien onekligen uppvisat många av en instabil sysselsättningskonjunkturs kännetecken. En på uppskattningar av tidigt datum grundad beräkning av personalbehovet i verkstadsindustrien under de första åren efter kriget har också givit till resultat ett avsevärt överskott på arbetskraft. Därmed är dock icke sagt, att faktiska symptom på en förestående sysselsättningskris kunnat spåras. Om än återgången till fredsförhållanden kommer att erbjuda beaktansvärda problem för verkstadsindustriens del, tyda tecknen snarast på att denna kommer att besitta stor hållfasthet gentemot omställningsperiodens påfrestningar. Härtill medverkar den omständigheten, att rustnings- och den industriella ersättningsproduktionen i allmänhet pågått inom ramen för existerande företag och med begagnande av dessa företags redan förefintliga produktionsanläggningar. De som arbetat i rustnings- och ersättningsproduktion kunna därför i allmänhet lätt inkopplas på fredsmässig produktion vid samma företag, såvida utrikeshandeln utvecklas i avsedd omfattning. Detta senare är ett fundamentalt villkor för giltigheten av resonemanget i hela detta avsnitt. Det senast anförda understryker vikten av att sysselsättningens gestaltning i verkstadsindustrien under den närmaste tiden ägnas särskild uppmärksamhet, icke minst som verkstadsindustrien i vidare bemärkelse omsluter ungefär 1U av hela den egentliga industriens arbetarstam, varför skiftningar i arbetstillgången inom denna i betydande mån kunna få återverkningar för näringslivet i dess helhet. För industrien i övrigt synes utvecklingen bliva något ojämn. Industrigrenar, som hämmats av exportmöjligheternas begränsning till följd av skagerackspärren, såsom sågverks-, pappersmasse- och pappersindustrierna, eller av bristande råvarutillförsel, såsom exempelvis sko- och läderindustrien och i viss mån textilindustrien, böra gå en sysselsättningsutvidgning till mötes. Vid bedömningen av det inflytande en sådan utvidgning kan komma att öva på arbetsmarknaden, måste likväl hänsyn tagas till det tillskott av arbetskraft, som denna erhållit i och med demobiliseringen. En hoppressning av sysselsättningsvolymen är främst att vänta i torvindustrien. Denna hantering har emellertid för huvuddelen av de anställda haft karaktären av bisyssla, och förändringarna därstädes få fördenskull icke samma betydelse för landets arbetsmarknad som förändringarna av motsvarande storleksordning på annat håll. Byggnadsindustrien kommer att utgöra en stabiliserande faktor på efterkrigsårens arbetsmarknad. Detta kan förbehållslöst deklareras. Verksam-

244 betens omfattning bestämmes nämligen till stor del av statsmakterna, och planerna äro härvidlag redan i sina huvuddrag klara. De innebära en stabilisering av sysselsättningen på en något högre nivå än de senare krigsåren. En mindre sysselsättningsökning är alltså här att förutse. På samfärdselns område synes man kunna vänta sysselsättningsökniigar inom sjöfarten och bilismen. Antalet sysselsatta i den yrkesmässiga biltrafiken torde dock — i motsats till vad som ofta gjorts gällande — icke kmima att undergå större stegring som en automatisk följd av fredens återkomst. Kriget synes nämligen icke ha medfört någon nämnvärd hopkrympning av verksamheten på detta fält i jämförelse med det tidigare läget. På järnvägarnas arbetsmarknad vill det synas, som om under några år en viss sysselsättningsstagnation skulle inträda. Det räknas sålunda med att nyrekryteringen, åtminstone för statens järnvägars vidkommande, måste inställas under en övergångstid. Vad rör näringsgrenen handel, synes i allmänhet en absorbering av ytterligare arbetskraft komma att äga rum. Särskilt i detaljhandeln och res aurangfacket har under kriget en på många håll svårartad brist på artetskraft gjort sig gällande. I konsekvens härmed borde — alltjämt under förutsättning att det allmänna konjunkturläget stabiliseras på 1939 års högkonjunkturnivå — på ifrågavarande områden goda sysselsättningsmöjligheter föreligga. Krisförvaltningens personal kommer självfallet att i sinom tid entledigas. Likaså får det tagas för givet, att försvarsväsendets civila personal — såväl förvaltningspersonalen som arbetarpersonalen — i viss utsträckning kommer att friställas. Personalförändringarna på båda dessa verksamhetsområden kunna emellertid antagas ske successivt och med vederbörlig hänsyn till de anställda. Speciella bestämmelser syftande härtill ha även utfärdats. En garanti för att några större arbetslöshetshärdar icke skola tillåtas uppkomma på de berörda områdena ligger däri, att staten är arbetsgivare. Det skulle ju illa rimma med det av statsmakterna antagna programmet om hög och jämn sysselsättning, därest statsmakterna på de håll, där de själva äro arbetsgivare, bedreve en politik, som ledde till en allvarlig arbetslöshetssituation. Klart är till sist, att på området för avlönat husligt arbete något arbetsanskaffningsproblem icke är att förutse. I stället torde här existera en viss sysselsättningsreservoar, vars värde dock får bedömas med en viss försiktighet. Summeras iakttagelserna från de olika arbetsmarknadssektorerna, erhålles såsom totalintryck, att någon allmän och mera omfattande omställningsarbetslöshet icke är att förutse. Hur sedan det faktiska läget utkristalliseras, avhänger i hög grad av den internationella konjunktursituationen. Härvidlag är särskilt tillståndet i U. S. A. avgörande. I de modellförlopp som uppgjorts med avseende på konjunkturutvecklingen under de närmaste efterkrigsåren har nämligen allmänt räknats med en internationell depression utgående från detta land och infallande strax efter Japan-fälttågets slut.

245 Det oväntat snabba slutförandet av ifrågavarande fälttag kan innebära, att den påräknade fristen mellan den på stridshandlingarnas upphörande i Europa följande återuppbyggnadskonjunkturen och den befarade efterkrigsdepressionen avsevärt förkortats. I så fall skulle ovan skildrade, förhållandevis gynnsamma sysselsättningsutsikter endast gälla en mycket begränsad framtid. Hela detta spörsmål om den internationella konjunktursituationen faller emellertid utom ramen för denna analys.

24G

Bilaga 1.

Förteckning över organisationer som vid konferenser o. d. hörts av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering rörande sysselsättningsläget inom respektive branscher under och närmast efter kriget. Datum Den 4 april 1944

Kooperativa

Hörda organisationer Förbundet

Den 20 april 1944

Handelstjänstemannaförbundet

Den 22 april 1944

Svenska Beklädnadsarbetareförbuudet Svenska Grov- och Fabriksarbetarförbundet Svenska Metallindustriarbetarförbundet Svenska Textilarbetarförbundet Svenska Träindustriarbetareförbundet

Den 26 april 1944

Sveriges Charkuteri- och Slakteriidkares Riksförbund Sveriges Köpmannaförbund Sveriges Speceri- och Livsmedelshandlareförbund

Den 4 maj 1944

Centralstyrelsen för Sveriges Järnhandlareförening Sveriges Färghandlares Riksförbund Sveriges Glas- och Porslinsbandlareförbuud Sveriges Redareförening

Den 9 maj 1944

Föreningen Sveriges Skönfärgerier och Kemiska Tvättanstalter Skräddarmästarnas samarbetskommitté Svenska Choklad- och Konfektyrfabrikantföreningen Svenska Frisörföreningen Sveriges Bageriidkareförening Sveriges Hantverks- och Småindustriorganisation Sveriges Konditorförening

Den 10 maj 1944

Stockholms Radiohandlarförening Sveriges Beklädnads- och Manufakturhandlarförening Sveriges Möbelhandlares Centralförbund Sveriges Skohandlarförbund

Den 10 maj 1944

Svenska Sjöfolksförbundet

Den 11 maj 1944

Bilverkstädernas Riksförbund Sveriges Automobilindustriförening Sveriges Möbelindustriförbund Sveriges Smides- och Mekaniska Verkstadsidkares Riksförbund Sveriges Tapetserares Centralförening

Den 16 maj 1944

Svenska Handelsarbetareförbundets

stockholmsavdelning

247 Datum Den 17 maj 1944

Hörda organisationer Bohusläns företagareförening Gävleborgs läns företagareförening Jämtlands läns företagareförening Värmlands läns företagareförening Västerbottens företagareförening Västernorrlands läns företagareförening

Den 24 maj 1944

Sveriges Grossistförbund

Den 2 juni 1944

Flaskfabrikanternas förening Svenska Hushållsglasfabrikanternas

förening

Den 13 juni 1944

Trädestillatörernas

Riksförening

Den 21 juni 1944

Försvarels Civila Tjänstemannaförbund. Försäkringstjänstemannaf öreningen Handelstjänstemannaförbundet Svenska Bankmannaförbundet Svenska Industritjänstemannaförbundet Sveriges Arbetsledareförbund Tjänstemännens Centralorganisation

Den 29 augusti 1944 Svenska Handelsarbetareförbundet Den 2 oktober 1944 Stockholmsdistriktets Allmänna Restaurantförening Sveriges Arbetsgivareförening för Hotell och Res tan ranter Sveriges Centrala Hotell- och Restaurantförening Den 6 oktober 1944

Föreningen Sveriges Inrikessjöfart

Den 6 oktober 1944

Sveriges Hotell- och Restaurangpersonals Förbund.

Statens offentliga utredningar 1945 S y s t e in a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning. Rättsskipning, f å n g v å r d * Betänkande med förslag till utlänningslag och lag ang. omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning. [11 Straffrättskommitténs betänkande med förslag till ändringar av strafflagen för krigsmakten i vad den berör brott mot staten och allmänheten. [28] Straffrättskommitténs betänkande med förslag till ändrad lagstiftning om ämbetsbrott av präst. [29]

Allmänt näringsväsen.

F a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar. Promemoria med förslag till arrendebestämmelser för • kommunal jord. [9] Vattenväsen. S k o g s b r u k .

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande ang. dyrortsgrupperingen. [32] Betänkande med förslag ang. kommissionärsväsendet vid statens förvaltningsmyndigheter m. m. [34] Komunaiförval tning. Stadsplaneutredningen 1942. 3. Förslag till byggnadslag m. in. [15] Kommunindelningskommittén. 2. Betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner. [38] 3. Bilagor till kommunindelningskommittén8 betänkande med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner. [39] Statens ocli k o m m u n e r n a s finansväseii. 1944 års uppbördsberednings betänkande med förslag till omläggning av uppbördsförfarandet. 127] t944 års skattesakkunniga. 1. Betänkande med förslag ang. vissa spörsmål på den allmänna kommunalbeskattningens område. [35] Betänkande ang. revision av kommunala fondbildningslagen m. m. [37] Betänkande med förslag till förordning om vissa investeringsfonder m. m. [49] Politi. Normalbrandordning för städer, köpingar och municipalsamhällen. [18] Normal brandordning för landskommuner. Alternativ 1. [19] Alternativ 2. [20] Nationalekonomi ocli socialpolitik. Betänkande ang. den husliga utbildningen. [4] Betänkande och förslag rörande effektivisering av skyddshemselevernas eftervård m. in. [10] Utredningar ang. ekonomisk efterkrissplanering. 8. [11] 9. [30] 10. [31] 11. [36] 12. [42] 13. [54] Iiivesteringsutreduingens betänkande med förslag till investeringsreserv för budgetåret 1945/46 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. [12] Bilagor. [13] Socialpolitikens ekonomiska verkningar. [14] Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 5. Tiden juli 1943—juni 1944. [17] Socialvårdskommitténs betänkande. 10. Statistisk undersökning ang. folkpensionärernas bostadsförhållanden m. m. [23] 11. Utredning och förslag ang. revision av lagen om folkpensionering. [46] Kommitténs för partielltarbetsförabetänkanden. Bilaga nr 1. Riktlinjer för skapande av socialväsendets forskningsorganisation. [26] Betänkande om skolmåltiderna. [47] Betänkande om förlossningsvården. [50] Betänkande om akademikernas amorteringsproblem. [51] Statistiska undersökningar kring befolkningsfrågan. [53] I l ä l s o - och sjukvård. 1941 års reumatikervårdssakkunnigas betänkande. Del 3. Utredning om reumatikervårdens utbyggande och vidtagande i övrigt av åtgärder för de reumatiska sjukdomarnas bekämpande. [41]

Bergsbruk.

Industri. Utredning rörande don tokniskt-vetonskapliga forskniugens ordnande. 7. Förslag till åtgärder för livsmedelsforskningens ordnande. [6] 8. Slutbetänkande med utredning om silikatkemisk forskning och läderforskning m. m. [40] Handel ocli sjöfart. Betänkande ang. grundpenningväsendet. [24] Kom m u ni kat io ii s\ iisen. Betänkande med förslag till organisation av en luftfartsstyrelse m. m. [2] Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnviigar. Del 1. Allmänna synpunkter. [7] Del 2. Blekiugonätets järnvägar. [8] Bank-, kredit- och penningväsen.

Försäkrings väsen. K y r k o v ä s e n . Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med utredning och förslag ang. yrkesutbildning av sjöfolk av manskapsgrad samt åtgärder till höjande av sjöfolkets allmänna och medborgerliga bildning. [5] Betänkande med förslag till nyorganisation av kyrkomusikerbefattningarna m. m. Del 1. [16] Ungdomen och nöjeslivet. Ungdomsvårdskommitténs betänkande del 3. [22] Bctänkando och förslag ang. statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet. [25] Betänkande ang. yrkesutbildningen i Norrland. [33] 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 5. Skolans betygssättning. [45] Bilaga 4. Lärjungurvalet till studielinjer med den nuvarande realskolans mål. [44] Bilaga 5. Skolungdomens vägledning till utbildning och yrke. [43] Naturvetenskapliga forskningskommittén. 1. Den naturvetenskapliga forskningens behov av personal, anslag och lokaler. Förslag om inrättande av ett naturvetenskapligt forskniogsråd. [48] Betänkande med förslag ang. reglering av den territoriella församlingsindelningen i Göteborg. [52] Försvarsväsen. Betänkande rörande särskilda Åtgärder vid återförandet till civil verksamhet av till beredskapstjänstgöring inkallad personal. [3] Betänkande och förslag rörande upplysningsverksamhet om och inom försvaret. [21] Utrikes ärenden.

Marcus Boktr.-A.-B., Sthlm 4:>83i>9

Internationell r ä t t .