Fångvårdsstyrelsens utredning angående fångvårdspersonalens utbildning och rekrytering m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

X. M

^,U<

STATENS OFFENTLIGA UTKEDNINGAIl 1 9 4 4 : 6 0 JUSTITIEDEPARTEMENTET

FÅNGVÅRDSSTYRELSENS UTREDNING ANGÅENDE

[FÅNGVÅRDSPERSONALENS UTBILDNING OCH REKRYTERING M. M. AVGIVEN

den 30 november 1944

S

T

O

C 1 9

K

H

O

4 L

M

LL

Statens offentliga utredningar 1944 K r o n o l o g i s k

f ö r t e c k n i n g

1.

Jordbruksbefolkningens levnadskostnader. Av E . j 3 1 , Ungdomsvårdskommitténs b e t ä n k a n d e 2 m e d Lindahl ocb L. L e m n e . Marcus. 71 s. J o . redning och förslag angående stöd å t ungdomc B e t ä n k a n d e med förslag angående långtjänstunderföreningsliv. Norstedt. 195 s. Ju. befäl m . m . B e c k m a n . 91 s. Fö. 32 S l u t u t l å t a n d e avgivet a v besparingsberedning 3. B e t ä n k a n d e angående nykterhetstillståndet under järnvägssakkunniga. Marcus. 169 s. Fi. krigsåren. Marcus. 336 s. Fi. Socialvårdens omfattning och k o s t n a d e r efter 19 4. Promemoria med förslag till lag med bestämmelser Beckman. 69 s. S. om a l l m ä n n a behörighetsvillkor för vissa k o m m u n a la u p p d r a g m . m . Heeggström. 66 s. S. 3 4 . Socialvårdskommitténs b e t ä n k a n d e . 9. U t r e d n 5. B e t ä n k a n d e med förslag till civilförsvarslag m. m och förslag angående revision av lagstiftningen Beckman. 262 s. S. barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård. Beckm; 6. B e t ä n k a n d e m e d förslag till byordningar och. in 296 s. S. struktioner för ordningsmännen i l a p p b y a r n a . Mar. B e t ä n k a n d e med förslag till lag o m skyldighet I cus. 85 s. Jo. innehavare av järnväg eller spårväg a t t hålla stä: 7. Utredningar a n g å e n d e ekonomisk efterkrigsplanesel. N o r s t e d t . 76 s. Ju. ring. 1. Marcus. 215 s. Fi. 8. B e t ä n k a n d e med förslag angående revision a v riks36 . Utredningar angående ekonomisk efterkrigspla dagens arbetsformer. Norstedt. 114 s. Ju. ring. 6. Marcus. 130 s. Fi. 9. Processlagberedningens förslag till lag om införande 37 , Kommunindelningskommittén. 1. D e n l a n t k J av n y a rättegångsbalken m . m . 1. L a g t e x t . Norstedt, m u n a l a författningsregleringens historia. Av viij, 192 s. J u . Schalling. Marcus. 108 s. S. 10. Processlagberedningens förslag till lag om införande 38 Betänkande angående ordnandet a v civilanställn av n y a rättegångsbalken m. m. 2. Motiv m . m. Norför avgående fast anställt m a n s k a p v i d försvai stedt. 500 s. J u . Beckman. 160 s. Fö. 11. S t a t s m a k t e r n a och folkhushållningen under den till 39 Betänkande med förslag i anledning a v utredri följd a v stormaktskriget 1939 i n t r ä d d a krisen. Del rörande tillstånd för juridiska personer a t t u t 4. Tiden juli 1942—juni 1943. I d u n . 559 s. Fö. yrkesmässig automobiltrafik. I d u n . 122 s. K. 12. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplane40 Promemoria angående socialvården under ki ring. 2. Investeringsutredningens b e t ä n k a n d e med I d u n . 115 s. S. förslag till investeringsreserv a v statliga, k o m m u 41 Förslag till handledning i sexualundervisning 1 nala och s t a t s u n d e r s t ö d d a anläggningsarbeten för lärare i folkskolor. Heeggström. 70 s. 4 p l . E. ] budgetåret 1944/45 Marcus. 272 s. Fi. I 42 1943 års riksteaterutrednings b e t ä n k a n d e och försl 13. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplane- \ angående riksteaterns omorganisation m . m . Blal ring. 3. Bilagor till investeringsutredningens betän117 s. E. kande med förslag till investeringsreserv av statliga, | 43, B e t ä n k a n d e med förslag till i n r ä t t a n d e a v e t t fori kommunala och s t a t s u n d e r s t ö d d a anläggningsar- j ningsråd på jordbrukets område. Heeggström. l o j beten för b u d g e t å r e t 1944/45. Marcus. 77 s. Fi. Jo. 14. Utredningar a n g å e n d e ekonomisk efterkrigsplane44, Betänkande m e d förslag rörande u t n y t t j a n d e t 1 ring. 4. Marcus. 153 s. Fi. ingenjörtekniskt utbildad personal inom försvå 15. Socialvårdskommitténs betänkande. 7. Utredning i väsendet och därmed sammanhängande fråe-or. I d i . och förslag angående lag om allmän sjukförsäkrini 169 s. Fö. Beckman. 360 s. S. 45, Betänkande med förslag till å t g ä r d e r för den j o j 16. Socialvårdskommitténs betänkande. 8. Kostnadsbrukstekniska forskningens och upplysningsvel beräkningar angående lag om allmän sjukförsäkring, samhetens ordnande. I d u n . 75 s. JoBeckman. 91 s. S. 46, Betänkande med förslag till lag om ändring i v ii 17. B e t ä n k a n d e m e d förslag till å t g ä r d e r för främjandedelar a v lagen den 18 juni 1926 om delning a v jq av l i t t e r a t u r t j ä n s t e n inom de tekniska fackområdet å landet s a m t lag om sammanläggning a v fastighel na. Heeggström. 165 s. E. å landet, m . m . Norstedt. 294 s. J u . 18. Betänkande med förslag till vägtrafikstadga m . m . 47 S t a t e n s sjukhusutredniDg a v år 1943. Betänkande! Beckman. 84 s. K. Utredning och förslag rörande den förvaltningseä 19. Om i n r ä t t a n d e a v e t t samhällsvetenskapligt forsk' nomiska statistiken vid kroppssjukhusen. Beckma ningsråd. Heeggström. 23 s. E. 95 s. S. 20. 1940 års skolutrednings betänkan den och utredning- I 48, B e t ä n k a n d e med förslag till allmän ordningsstadj ar. 1. Skolan i samhällets tjänst. Frågeställningar | m. m . B e c k m a n . 184 s. S. och problemläge. I d u n . 138 s. E. 49, B e t ä n k a n d e angående organisationen a v garnison 21. 1940 års skolutrednings betänkan den och utredningsjukvården i Stockholm. B e c k m a n . 92 s. Fö. ar. 2. Sambandet mellan folkskola och högre skola. 50, Strafflagberedningens b e t ä n k a n d e a n g å e n d e ven I d u n . 354 s. E. ställigheten a v frihetsstraff m . m . Marcus. 388 s. 3 22. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredning- 51. B e t ä n k a n d e i abortfrågan. B e c k m a n . 351 s. S. \ ar. 3. Utredning och förslag angående vidgade möj- 52, Folkbokföringskommitténs b e t ä n k a n d e m e d försl] ligheter till högre undervisning för landsbygdens till omorganisation a v folkbokföringen. Marcus, i ungdom. I d u n . 104 s. E. 413 s. Fi. 23. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredning53. B e t ä n k a u d e med förslag till förstatligande a v pol] ar. Bilaga 3. Förhandlingarna vid s a m m a n t r ä d e den väsendet i riket och å k l a g a r v ä s e n d e t i rikets stadd 15—den 17 juni 1943 m e d 1940 års skolutrednings i Del 1. Allmänna grunder. N o r s t e d t . 408 s. 2 bil.,] rådgivande n ä m n d . I d u n . (2), 148 s. E. . ! 54. B e t ä n k a n d e m e d förslag till förstatligande a v p o t i 24. Betänkande m e d förslag rörande revision av lagstift- I väsendet i riket och å k l a g a r v ä s e n d e t i rikets städe ningen om kvinnas behörighet a t t innehava statsDel 2. Organisationens utformning, avlöningsfråg] tjänst och a n n a t allmänt uppdrag. Norstedt. 65 s. I in. m . Norstedt. 248 s. S. Ju. 55. B e t ä n k a n d e rörande organisatoriska å t g ä r d e r fl 25. U t r e d n i n g a r a n g å e n d e ekonomisk efterkrigsplaneden medicinska forskningens främjande. Hoeg] ring. 5. Promemoria a n g å e n d e yrkesutbildning för ström. 214 s. E. arbetslösa m . m . Heeggström. 92 s. E. 56, B e t ä n k a n d e med förslag a n g å e n d e den statsundfl 26. Befolkningspolitik i u t l a n d e t . B e c k m a n . 239 s. S. i stödda torrläggningsverksamheten. Heeggströi 27. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag angående | 307 s. 3 bil. Jo. r ä t t e n till vissa uppfinningar m. m . Marcus. 83 s.-H. j 57. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplan 28. 1941 å r s r e u m a t i k e r v å r d s s a k k u n n i g a s b e t ä n k a n d e . ring. .7. Framställningar och u t l å t a n d e n från koi Del 2. Utredning och förslag rörande behovet av missionen för ekonomisk efterkrigsplanering. och formen för s t a t l i g t understöd till utbyggande ! Marcus. 159 s. Fi. inom landets sjukvårdsväsen a v efterbehandling 58. Utredning och förslag angående förhållandet mellai och konvalescentvård. S v . Tryckeri A B . 101 s. arbetsuppgifter och löneställning för personal vid st 6 r i t n . S. tens j ä r n v ä g a r s smalspåriga b a n d e l a r . Beckman. K 29. Socialutbildningssakkunniga. 1. U t r e d n i n g och förs. K. slag rörande den högre socialpolitiska och kommu59. B e t ä n k a n d e m e d förslag till ä n d r a d semesterlagstif nala utbildningen. Heeggström. 192 s. E. ning. Beckman. 354 s. Fi. 30. U n g d o m s v å r d s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e 1 med ut60. Fångvårdsstyrelsens utredning angåonde fångvård redning och förslag a n g å e n d e psykisk b a r n a - och personalens utbildning och r e k r y t e r i n g m . m . Ma ungdomsvård. N o r s t e d t . 277 s. Ju, cus. 46 s. Ju. A n m . Om särskild t r y c k o r t ej angives, ä r tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil u t g ö r a begynnels bokstäverna till d e t d e p a r t e m e n t , under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars y t t r e anordnir 2.

nr

<IK1 l i t i r i v - l a

ntn.ilniiin~.ii.nn

i

^..nolon.

mt.,1

r.n>,ntHr»

*:; •—

* K -

1~ , ! „ _ . . - . .

j.

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1944:60 JUSTITIEDEPARTEMENTET

FÅNGVÅRDSSTYRELSENS UTREDNING ANGÅENDE

FÅNGVÅRDSPERSONALENS UTBILDNING OCH REKRYTERING M. M. AVGIVEN

den 30 november

1944 S T O C K H O L M 1944 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 448870

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Justitiedepartementet,

Genom beslut den 6 november 1942 har Kungl. Maj:t uppdragit åt fångvårdsstyrelsen att verkställa utredning rörande frågan om fångvårdspersonalens utbildning och rekrytering samt därjämte bemyndigat chefen för justitiedepartementet att tillkalla särskilda, med pedagogisk och social verksamhet förtrogna sakkunniga ävensom övrig expertis som kan finnas behöv-

I 4 lig för utredningens verkställande. Att biträda fångvårdsstyrelsen såsom särskilda sakkunniga har departementschefen den 19 november 1942 med stöd av förenämnda bemyndigande tillkallat folkskolinspektören Y. H. T. Norinder och föreståndaren för socialinstitutets sociala praktiska kurs med. kand. Märta André. Kungl. Maj:t har vidare genom skrivelse den 8 oktober 1943, för att tagas i övervägande vid uppdragets fullgörande, till fångvårdsstyrelsen överlämnat en av Sveriges fångvårdsmannaförbund den 18 maj 1937 gjord framställning att de utbildningskurser, som dittills anordnats för personalen i de lägre lönegraderna vid fångvården, måtte göras tillgängliga jämväl för personalen i motsvarande lönegrader vid statens uppfostrings-, tvångsarbets- och alkoholistanstalter och för detta ändamål ombildas, ävensom över framställningen avgivna yttranden. Efter fullgjort uppdrag får fångvårdsstyrelsen, som under arbetets gång samrått med representanter för olika tjänstemannagrupper och tillika beaktat den samtidigt av strafflagberedningen verkställda utredningen om verkställigheten av frihetsstraff m. m., vördsamt avlämna den begärda utredningen. I ärendets handläggning hava, förutom ovannämnda särskilda sakkunniga, från styrelsen deltagit överdirektören Göransson, föredragande, byråchefen Wijkmark och t. f. byråchefen Lehman, byrådirektören Henry Lindberg samt i vissa delar styrelsens sakkunniga biträde i hälsovårdsärenden medicinalrådet Björck. Vid utredningen har biträtt e. o. aktuarien Torgny Lindberg. Stockholm den 30 november 1944. HARDY GÖRANSSON.

/ Torgny

Lindberg.

Gällande b e s t ä m m e l s e r o m f å n g v å r d s p e r s o n a l e n s k o m p e t e n s och rekrytering. Bestämmelser om kompetensfordringar för anställning i fångvårdsstaten och om ordningen för tjänstetillsättningar äro givna i instruktionen den 31 december 1921 för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten samt i den av fångvårdsstyrelsen den 9 april 1923 fastställda arbetsordningen för fångvårdsstaten. För anställning som direktör, kamrerare och assistent — med undantag av jordbruksassistent och kvinnlig assistent av fjärde klass — fordras att hava avlagt studentexamen eller avgångsexamen från tekniskt läroverk eller annan jämförlig examen, för anställning som jordbruksassistent att vara teoretiskt och praktiskt utbildad jordbrukare, för anställning som förste pastor och överlärare samt pastor och förste lärare att vara prästvigd inom svenska kyrkan samt för anställning som kvinnlig assistent av fjärde klass att hava normalskoleutbildning. Assistent med huvudsaklig uppgift att bestrida undervisning skall dessutom äga väl vitsordad pedagogisk utbildning, ådagalagd genom folkskollärarexamen eller motsvarande examen eller föregående lärarverksamhet. Beträffande befattningshavare i lägre tjänsteställning gälla inga särskilda kompetensfordringar. För samtliga befattningshavare har dock stadgats, att innan någon utnämnes till ordinarie befattningshavare, bör han under någon tids förordnande hava ådagalagt sin lämplighet för fångvårdstjänst samt hava genomgått sådan utbildningskurs, som för olika tjänstegrader finnes anordnad inom fångvården. Från dessa fordringar må dock fångvårdsstyrelsen på grund av förekommande omständigheter kunna i undantagsfall medgiva befrielse. De högre tjänstemän för vilka särskilda kompetenskrav gälla tillsättas, allt efter lönegrad, av Kungl. Maj:t eller fångvårdsstyrelsen. Beträffande de lägre befattningshavarna gäller följande. Styresman äger antaga reservtjänsteman. Sökande skall personligen inställa sig inför styresmannen samt till honom ingiva egenhändigt skriven ansökan jämte prästbevis, utvisande ålder som ej må understiga 21 år och i regel ej må vara högre än 30 år, samt betyg av läkare att sökanden har god hälsa och stark kroppskonstitution och ej lider av kroppslyte som kan anses menligt inverka på hans tjänsteutövning, ävensom förklaring att h a n är villig genomgå provkurs. Vid antagning bör särskilt avseende fästas vid hedrande vandel, personlig hyfsning och urskillningsförmåga samt vid kunnighet i någon av de vid fångvården förekommande arbetsgrenarna. Fångvårdsstyrelsen har härjämte i ett särskilt cirkulär (1928: 9) framhållit angelägenheten av att, innan någon

anställes i fångvården för bestridande av bevakningstjänst, styresmannen genom förberedande förhör förvissar sig därom, att vederbörande äger den omdömes- och uppfattningsförmåga samt det kumkap smått som måste anses erforderliga för att tjänsten skall kunna handhavas på tillfredsställande sätt. Antagning till reservtjänsteman berättigar ej till fortlöpande tjänstgöring utan reservtjänstemännen inkallas tills vidare för tillfälliga vikariat under semestrar m. m. Enligt bestämmelse i arbetsordningen fungera centralfängelserna som moderanstalter för övriga anstalter i fråga om tillhandahållande av reservtjänstemän; styresman vid centralfängelse bör på begäran söka anvisa lämplig personal, godkänd vid provtjänstgöring å centralfängelset, och har att införskaffa och bevara tjänstgöringsbetyg rörande envar av honom sålunda anvisad tjänsteman att tjäna till ledning då fråga uppkommer om förnyat förordnande samt ordinarie anställning. Det förekommer emellertid i viss utsträckning att styresmännen vid specialanstalterna själva antaga reservtjänstemän vid uppkommande vikariat. Sedan reservtjänsteman under sammanlagt sex månader i perioder om minst en månad tjänstgjort med goda vitsord, skall vederbörande styresman anmäla honom till fångvårdsstyrelsen för prövning av frågan om hans antagande, i mån av behov, till extra tjänsteman. Sedan extra tjänsteman vid bevakning eller yrkesdrift innehaft förordnande å tjänstgöring i sammanlagt ett år, därav minst sex månader i följd, samt med godkända vitsord genomgått utbildningskurs eller därifrån vunnit dispens, skall styresmannen ingå till fångvårdsstyrelsen med anmälan åtföljd av tjänstgöringsbetyg rörande tjänstemannens lämplighet och övriga handlingar till bedömande av frågan om hans förordnande såsom extra ordinarie tjänsteman, varefter styrelsen i mån av tillgängliga platser och ådagalagd lämplighet meddelar sådant förordnande. Ordinarie tjänster tillsättas av styrelsen efter ansökan.

F å n g v å r d e n s utbildningskurser. Utbildningskurs för högre tjänstemän har hållits endast en gång (år 1922). Däremot började redan tidigt särskilda kurser för lägre befattningshavare anordnas. I fångvårdsstyrelsens arbetsordning för befattningshavare vid fångvårdsstaten den 22 december 1911 föreskrevs skyldighet för den som ville vinna anställning såsom tjänsteman av lägre grad att genomgå provkurs vid fångvårdsanstalt som av styrelsen anvisades. Styrelsen fann anordningarna vid Svartsjö särskilt lämpade för vinnande av ett gott resultat vid utbildning av bevakningsmän samt anmodade tjänstemännen av högre grad vid nämnda anstalt att en var i de delar hans vanliga tjänstegöromål berörde meddela dem som skulle genomgå provkurs erforderlig handledning och undervisning. Den första provkursen tog sin början den 1 maj 1913 och omfattade en tid av fyra månader. Kursen anordnades för 8 män, vilka skulle anlitas för uppehållande av bevakningstjänst vid anstalten under semestrar med halv tjänstgöring och

7 med halv lön jämte fri bostad. Kursen omfattade undervisning dels i teoretiska ämnen, såsom straffrättens och verkställighetslagens grunder samt fångvårdssystemens innebörd, i religions-, nykterhets- och hälsolära samt i skrivning och räkning med särskild hänsyn till bokföringens principer, dels i instruktioner och arbetsordning samt deras praktiska tillämpning, dels slutligen i vanlig bevakningstjänst. Styrelsen föreskrev vidare, att för de extra anställda bevakningsmän, som ej kunde beredas tillfälle till ifrågavarande kurs, direktörerna vid vederbörande anstalter borde med anlitande av assistenterna på lämpligt sätt anordna någon undervisning av ovan berörda art, närmast genom föredrag och muntliga anvisningar samt genom tillhandahållande av passande läsning. Liknande kurser anordnades vid Svartsjö jämväl under åren 1914, 1915 och 1917. Då emellertid det under världskriget ökade antalet fångar tog alla tillgängliga arbetskrafter i anspråk för fängelsernas administration, kunde några kurser ej hållas under de närmast följande åren. Till främjande av bevakningspersonalens självstudier samt utrönande av dess kunskapsmått underkastade styrelsen i stället dem som därtill anmält sig skriftliga prov omfattande skrivning efter diktamen, kort redogörelse för något enklare fångvårdsspörsmål samt lösande av några räkneexempel inom folkskolekursens ram. Dessa prov visade dock ett ganska nedslående resultat, i det att övervägande antalet av de prövade måste underkännas. Sedan år 1921 möjlighet yppats att återupptaga berörda skolundervisning, föreskrev styrelsen den 26 september 1921 att en kurs (bevakningsskola) för 10 intill högst 15 manliga extra ordinarie och extra befattningshavare skulle hållas vid centralfängelset i Norrköping från den 10 oktober till julen samma år. Styrelsen framhöll, att den hade för avsikt att icke till ordinarie befattning befordra annan extra ordinarie eller extra tjänsteman än den som genomgått bevakningsskola och därvid godkänts, dock att yrkesledare, vilkens tekniska utbildning kunde anses uppväga förefintlig brist i teoretiska kunskaper, samt den som genom avlagda examina eller eljest visade sig särskilt meriterad för tjänstgöring inom fångvården kunde befrias från ifrågavarande prov. Under det följande året anordnades icke någon bevakningsskola. Som ovan nämnts stadgades i den av styrelsen den 9 april 1923 fastställda arbetsordningen för fångvårdsstaten att, därest styrelsen ej medgav undantag, anställning som ordinarie befattningshavare kunde vinnas endast efter genomgående av sådan utbildningskurs, som funnes anordnad för olika tjänstegrader inom fångvården. Under år 1923 anordnades vid straffängelset i Linköping två bevakningsskolor, vardera omfattande en tid av tre månader. Under åren 1924 och 1925 förekommo inga sådana kurser. Genom brev till fångvårdsstyrelsen den 12 februari 1926 medgav Kungl. Maj:t att befattningshavare vid fångvården, vilken enligt fångvårdsstyrelsens förordnande deltoge i utbildningskurs, som i anslutning till bestämmelserna i instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten anordnats för olika tjänstegrader, finge dels erhålla gottgörelse enligt gällande resereglemente för

resa till och från den ort där kursen ägde rum dels ock under tiden för deltagande i kursen uppbära honom eljest tillkommande avlöningsförmåner ävensom viss traktarnentsersättning År 1926 anordnades bevakningsskola vid dåvarande straffängelset i Kalmar. Kursen omfattade 3 månader. Till densamma uttogos 23 tjänstemän. Undervisning meddelades i ämnena fångvårdskunskap (6 timmar pr vecka), svenska språket (6), gymnastik (6), straffrätt (3), samhällslära (3), hälso- och sinnessjukvård (2), matematik (4), etik (2), uppsatsskrivning (2), historia (1) och geografi (1). Undervisningen i fångvårdskunskap, straffrätt och samhällslära meddelades av direktören, medan i övriga ämnen utomstående lärare anlitades. Vid straffängelset i Kalmar anordnades därefter under åren 1927—1935 bevakningsskola varje år efter i stort sett samma principer som under år 1926. Enligt kursplanen för år 1935 undervisades sålunda i ämnena kristlig etik (2 tim. pr vecka), modersmål (5), matematik (4), fångvårdskunskap (6), fångvårdshistoria (2), samhällslära (2), rättskunskap (4), psykologi (2), sjukvård (2) och gymnastik (6). År 1936 överflyttades bevakningsskolan till centralfängelset å Långholmen. Därvid vidtogs den ändringen beträffande kursplanen, att undervisningen i fångvård och gymnastik inskränktes till 3 timmar i veckan för varje ämnesgrupp mot förut 6 samt att lektionerna i rättskunskap ökades till 5 timmar i veckan. Såsom nya ämnen tillkommo signalementslära och bokföring. I samtliga ämnen med undantag av psykiatri, fingeravtrycks- och signalementslära samt gymnastik meddelades undervisningen av fängelsets egna tjänstemän. Genom Kungl. brev den 13 augusti 1937 medgavs att icke-ordinarie befattningshavare vid statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö, som anstaltsstyrelsen efter samråd med fångvårdsstyrelsen utsåge — dock högst tre åt gången — finge deltaga i fångvårdsstyrelsens utbildningskurser för blivande ordinarie vaktkonstaplar, varvid de skulle komma i åtnjutande av samma förmåner som utginge till kursdeltagare från fångvården. Under år 1937 anordnades tvä bevakningsskolor vid centralfängelset å Långholmen, den enä pä våréli öcli deii ändra pä hös len. Jämväl under åren 1938 och 1939 höllos, sådana kurser vid samma fängelse. Därefter ha till följd av anslagsinskränkningar inga Levakningsskolor kunnat anordnas. Flertalet av dem som under de senaste åren förordnats såsom extra ordinarie eller ordinarie tjänstemän h a r sålunda icke genomgått dylik kurs. Under åren 1931, 1933 och 1935 anordnades vid centralfängelset å Långholmen utbildningskurser för underbefäl (underbefälsskolor). Dessa voro avsedda att utgöra en påbyggnad på bevakningsskolan för att giva dem som aspirerade på befordran till tjänsteställning i befälsgrad tillfälle att erhålla därför erforderlig utbildning. Kursen omfattade två månader och undervisning meddelades (år 1935) i ämnena instruktion och arbetsordning (3 timmar per vecka), straffrätt (4), fångvårdens historia (1), bokföringm. m. (2), tjänsteskrivelser m. m. (4), arbetsdrift (2), ekonomi (3), stats- och kommunalkun-

9 skåp, (2), gymnastik (3), hälsolära (1), psykiatri och psykologi (1), fingerav! trycks- och signalementslära (1). Sedan år 1935 ha inga underbefälsskolor j anordnats. Förutom genom de av fångvården anordnade kurserna har särskild ut! bildning i viss utsträckning kunnat beredas åt vid fångvården anställda yr\ kesmästare m. fl. Ett antal sådana befattningshavare har nämligen beretts tillfälle att deltaga i kurser som anordnats vid Stockholms hantverksinstitut. | Ett anslag som stått till fångvårdsstyrelsens förfogande har även möjliggjort ' att ett antal tjänstemän fått företaga studieresor inom och utom Sverige. Detta anslag är emellertid indraget sedan år 1940. I underdånig skrivelse den 23 december 1943 hemställde fångvårdsstyrelsen att Kungl. Maj :t måtte medgiva, att en utbildningskurs, avsedd för befattningshavare i lägre lönegrad vid fångvården, under år 1944 finge anordnas vid vårdanstalten å Hall, samt att jämväl en kurs i sinnessjukvård under samma år finge anordnas vid envar av sinnessjukavdelningarna vid centralfängelserna å Långholmen, i Malmö, i Växjö och i Härnösand, vid vårdanstalten å Hall (Haga) samt vid kronohäktena i Jönköping och i Västervik. Styrelsen överlämnade förslag till kursplaner ävensom en promemoria rörande anordnandet av de ifrågasatta kurserna i sinnessjukvård. Genom beslut den 24 mars 1944 biföll Kungl. Maj:t framställningen endast såtillvida att under år 1944 finge för en sammanlagd kostnad av högst 7 000 kronor anordnas kurser i sinnessjukvård vid de nämnda sinnessjukavdelningarna eller dem av dessa som fångvårdsstyrelsen bestämde. Varje kurs skulle omfatta minst 30 undervisningstimmar. Fångvårdsstyrelsen skulle meddela närmare föreskrifter beträffande kursernas omfattning och organisation. Kurser i sinnessjukvård ha därefter under år 1944 anordnats vid ovannämnda sinnessjukavdelningar. Kurserna ha upptagit en teoretisk och en praktisk del. Den teoretiska delen, som omfattat 30 lektioner, har letts av vederbörande sinnessjukläkare. Beträffande den praktiska delen, som omfattat 10—15 lektioner, har lämplig kursledare utsetts i varje särskilt fall. Kurserna ha anordnats i nära anslutning till vad som gäller beträffande motsvaI rande kurser för personalen vid statens sinnessjukhus. De ha avslutats med förhör.

Personalutbildningen inom vissa angränsande vårdformer. Till elev vid statens sinnessjukhus antages ogift man eller kvinna, som fyllt 20 men ej 30 år, dock att då sökandens föregående utbildning kan anses lända sinnessjukvården till fromma eller då andra lämpliga sökande ej finnas, till elev även må antagas person i annan ålder. Eleverna kunna antagas direkt, men i regel rekryteras de bland tillfälligt anställda vikarier. På grund av det stora antalet befattningshavare kunna lämpliga personer räkna med att få vikariera under sammanhängande perioder. Antagning till elev sker vanligen efter sex månaders till ett års tjänstgöring. Flertalet elever tjänstgöra fl—448870.

10 i stället för ordinarie eller extra ordinarie skötare. Befordran till extra ordinarie befattningshavare sker i regel sedan vederbörande under sammanlagt två år tjänstgjort som elev eller vikarie. Elev har ett arvode som något understiger lönen åt extra tjänsteman men har i övrigt samma förmåner som sådan. Utbildningskurser av två slag anordnas, nämligen elevkursen och, på ett senare stadium, högre kursen. Elev är skyldig att deltaga i elevkursen. Denna uppdelas i en praktisk och en teoretisk del. Den praktiska elevkursen, som vanligen förlägges till första elevåret, förestås av någon sjukhusets vårdpersonal tillhörande befattningshavare som därtill av sjukhuschefen förordnas. Kursen meddelas genom föreläsningar i samband med praktiska övningar, omfattande minst 15 lektioner om en timme vardera. Härvid gives undervisning i sådan praktisk sjukvård som i allmänhet handhaves och utövas av sjukvårdspersonalen. Sedan praktiska kursen avslutats, anställes förhör inför sjukhuschefen, som äger avgöra huruvida deltagare skall godkännas. Den teoretiska elevkursen meddelas för dem som genomgått praktisk kurs av någon vid sjukhuset anställd läkare. Kursen omfattar minst 30 lektioner om en timme vardera. Undervisning meddelas i 1) grunddragen av människokroppens anatomi och fysiologi samt elementen av allmän och speciell sjukdomslära, 2) det viktigaste av sjukvård i allmänhet, sårbehandling, förbandslära, första hjälpen vid olycksfall, sjukhushygien och sjukvårdens etik, 3) sinnessjukdomar och sinnessjukvård samt 4) lämpliga delar av sinnessjuklagen och sinnessjukstadgan, allmänna ordningsbestämmelser för sinnessjukhusen, dagordning samt instruktioner för sjukvårdspersonalen. Sjukhuschefen avgör efter ett avslutande förhör huruvida deltagare i kursen skall godkännas. Sedan jämväl föreskriven provtjänstgöring fullgjorts och befunnits förtjäna gott vitsord, utfärdar sjukhuschefen intyg om avslutad utbildning för behörighet till anställning som skötare respektive sköterska. För högre utbildningskurs, föreskriven för behörighet till befattning som överskötare respektive översköterska, äro bl. a. följande bestämmelser meddelade. Varje sådan kurs anordnas efter särskilt förordnande av medicinalstyrelsen, som jämväl utser deltagare i kursen på grundval av inkomna ansökningar vilka sjukhuschefen insänder med eget yttrande. Kursen meddelas vid det sjukhus och av den läkare som medicinalstyrelsen bestämmer. Den omfattar minst 30 lektioner om en timme vardera. Undervisning meddelas i 1) allm ä n och speciell sjukdomslära och sjukdomars behandling, sjukvård i allmänhet, sjukhushygien, de viktigaste grunddragen av den allmänna hälso- och sjukvården samt sjukvårdens etik, 2) sinnessjukdomar och sinnessjukvård samt 3) lämpliga delar av lag- och övriga författningsbestämmelser rörande sinnessjuka och sinnessjukvårdens organisation, allmänna ordningsbestämmelser för sinnessjukhusen samt instruktioner för sjukvårdspersonalen.

11 Sedan kursen avslutats, anställes förhör inför sjukhuschefen. Godkänd deltagare i kursen erhåller betyg och bevis om godkännande. P ä framställning av medicinalstyrelsen har Kungl. Maj:t uppdragit åt styrelsen att verkställa utredning rörande möjligheterna att bereda den statliga sinnessjukvårdens personal förbättrad utbildning och att framlägga förslag i ämnet. Inom skyddshemsvården höllos, under ledning av statens inspektör för fattigvård och barnavård samt skyddshemsinspektören, fortbildningskurser för befattningshavare vid skyddshem å Jakobsbergs folkhögskola dels år 1936 under tiden 5—18 oktober dels ock år 1937 under tiden 4—23 oktober. Under sistnämnda kurs anordnades föredrag upptagande bl. a. ämnena allmän psykologi (20 timmar), barnpsykologi m. m. (12), ungdomsasocialitetens orsaker och behandling (6), ärftlighetslära och sexualhygien (6), gymnastik med lek och idrott (7), författningsfrågor (3), skilda yrkesundervisningsfrågor (6), fysisk fostran vid skyddshemmen (2), den nya skyddshemsorganisationen (2), den 7-åriga folkskolans organisation vid skyddshemmen (1) samt kort översikt över den svenska samhälleliga barnavårdens uppgifter och medel (2). Dessutom förekommo diskussioner i skilda ämnen samt auskultationer och gemensamma institutionsbesök. Genom brev den 26 maj 1939 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen att anordna teoretisk kurs för blivande befattningshavare vid skyddshem. I denna kurs deltogo 6 aspiranter till högre befattningar, vilka var och en åtnjöto ett stipendium å 1 000 kronor. För den teoretiska undervisningen utnyttjades dels föreläsningsserier vid socialinstitutet, dels särskilt anordnade seminarieövningar samt lektioner i förvaltningskunskap och bokföring. Kursen uppdelades i praktisk tjänstgöring vid olika skyddshem under ett år, auskultation å exempelvis rättspsykiatriska kliniken och barnavårdsnämndens rådgivningsbyrå samt teoretisk utbildning under ett halv år med tentamina. Föreläsningar och seminarieövningar höllos i barnpsykologi (26 timmar), allmän psykologi och psykiatri (24), ärftlighetslära med sexualhygien (30), barnavårdslagstiftning (30), fattigvårdslagstiftning (5), fångvård, lösdrivarvård och alkoholistvård (12) samt bokföring och ekonomisk förvaltningskunskap (36). I sin skrivelse med anslagsäskanden för budgetåret 1945/46 har socialstyrelsen hemställt om medel för anordnande av en utbildningskurs för ett 40-tal befattningshavare vid skyddshemmen. Kursen skulle förläggas i närheten av Stockholm, eventuellt å Lillsveds folkhögskola, och pågå under en tid av 20 dagar. Den skulle omfatta ämnena psykologi, pedagogik, sexualhygien, fritidssysselsättning, författningskunskap, förvaltningskunskap (bokföring) samt eftervården och dess problem. Inom alkoholistvården ha inga egentliga utbildningskurser anordnats för befattningshavarna vid anstalterna. Dessa ha dock i viss utsträckning beretts tillfälle att deltaga i kortare kurser som anordnats av centralförbundet för nykterhetsundervisning.

12 D e n l ä g r e f å n g v å r d s p e r s o n a l e n s rekrytering och utbildning i ö v r i g a nordiska länder. Danmark. Innan någon vinner anställning som ordinarie befattningshavare (Famgselsbetjent) skall han i minst två år ha tjänstgjort som aspirant (Reservefamgselsbetjent). Ansökan om anställning som aspirant göres vid vederbörande fängelse, men avgörandet träffas av Direktoratet for Faengselsvsesendet eller, vid de mindre anstalterna (Arresthus), efter dess bemyndigande. Hittills ha samtliga aspiranter vid de större anstalterna (Statsfaengsler) antagits med tanke på att de skola erhålla fast anställning. Kompetensvillkor äro god hälsia, ålder mellan 24 och 28 år, att vederbörande blivit godkänd vid ett av fångvården anordnat psykotekniskt prov samt i regel att han fullgjort sin värnplikt med goda vitsord. Avlöningen för en aspirant får icke överstiga 90 % av de löneförmåner som tillkomma ordinarie befattningshavare. Aspirantens utbildning försiggår i första hand vid vederbörande fängelse, där han erhåller praktisk handledning och en kortare tids undervisning i gällande författningar. Därefter skall h a n genomgå en kurs vid en central fångvårdsskola i Köpenhamn. Kursen pågår minst sex veckor med 36 undervisningstimmar i veckan. Bland ämnena märkas fång vårdskunskap, samhällslära, straffrätt och straffverkställighet, hälsolära, modersmålet och gymnastik. Sjukhus och domstolar besökas i studiesyfte. Eleverna erhålla terminsbetyg, varjämte de i vissa ämnen få undergå en muntlig examen inför läraren och två censorer. Endast i undantagsfall får en elev som blivit underkänd deltaga i en senare kurs. Godkända elever kunna i mån av lediga platser av Direktoratet förordnas till ordinarie tjänstemän. För de befattningshavare som skola tjänstgöra å psykopatanstalt fordras utöver den vanliga utbildningen en särskild kurs å sinnessjukhus; efter dess genomgående erhålla de ett lönetillägg å 25 kronor i månaden. Även aspiranterna vid Arresthusen skola genomgå en utbildningskurs på 4—g veckor. Sådana kurser anordnas vid ett fängelse i Köpenhamn. Då under rådande förhållanden ett oproportionerligt stort antal aspiranter måst antagas vid fängelserna, har man övervägt att införa ett system av innebörd att aspiranterna skulle indelas i månadsavlönade, som skulle antagas med tanke på fast anställning inom två år, och mera tillfälligt anställda dagavlönade. De sistnämnda skulle kompenseras genom högre löneförmåner. Finland. Sökande till ordinarie tjänst inom fångvårdsväsendet bör hava avlagt av justitieministern föreskriven examen. Enligt av justitieministern meddelade bestämmelser bör sökande till befattning som fångknekt (vaktkonstapel) genomgå en särskild lärokurs och sökande till befattning som vaktförman (överkonstapel) en högre kurs. Sådana kurser ha intill krigsutbrottet hållits en gång om året i Åbo och Konnunsuo centralfängelser. Inträdesfordringar till den lägre kursen äro 23—30 års ålder, folkskolebildning

13 eller motsvarande kunskaper, fullgjord värnplikt och minst sex månaders praktik. För inträde i den högre kursen fordras att sökanden genomgått fångknektskursen, besitter nödiga kunskaper i svenska språket och visat duglighet i fångvårdsarbete. För att underlätta utseendet av deltagare i kurserna få aspiranterna en månad tidigare å anstalten utföra vissa provskrivningar som utsändas från fångvårdsverket och rättas av anstaltens lärare, varefter fångvårdsverket utser deltagare i kurserna. Efter dessas avslutande anställas förhör inför fångvårdsverkets inspektörer. Examensämnen äro samhällslära, pedagogik, hälsolära, fångvårdslära, finska språket, räkning och praktiska göromål samt i den högre kursen psykiatri, svenska språket, gymnastik och bokföring. För att vinna anställning som arbetsledare fordras icke genomgående av lärokurs men godkända kunskaper i fångvårdslära vid förhör inför vederbörande inspektör. Den som två gånger underkänts får icke avlägga examen. Dispens från ovannämnda kompetensfordringar kan beviljas av fångvårdschefen. Norge. Genomgående av särskild utbildningskurs erfordras ej för att vinna fast anställning vid fångvården. Rekryteringen sker icke som regel bland tillfälligt anställda aspiranter. Det finnes icke några särskilda bestäm melser om kompetensvillkor, men enligt uppgift ställas höga krav på de sökandes personliga kvalifikationer. Sedan 1937 intill krigsutbrottet har man årligen anordnat särskilda utbildningskurser för dem som redan vunnit anställning i fångvården. Kurserna ha anordnats vid Botsfengslet i Oslo och h a omfattat sammanlagt 172 timmars undervisning i följande ämnen: brottets orsaker och dess bekämpande (inbegripet undervisning i socialvård), straffrätt och straffprocessrätt, fångvårdens historia, fångbehandling, bevakningstjänst, arbetsdrift, norska med rapportskrivning, bokföring, kriminalpsykologi, hälsolära och hygien, gymnastik, försvarsteknik och bruket av vapen. Kurserna h a avslutats med examen i närvaro av en av fångvårdsstyrelsen utsedd censor i de fyra ämnena fångbehandling, bevakningstjänst, norska och bokföring. V i s s a tidigare reformförslag. Tillkallade sakkunniga för organisation av det frivilliga skydds- och hjälparbetet beträffande frigivna fångar anförde i sitt år 1933 avgivna betänkande (SOU 1933: 11) bl. a. följande. »Utan överdrift torde kunna sägas, att den viktiga frågan om fångvårdstjänstemännens utbildning hittills i viss mån undanskymts av andra omsorger. Vid tillämpning av strafflagen göres en noggrann undersökning angående den i det föreliggande fallet tillämpliga paragrafen och det straffmått, som bör utmätas, möjligen också en undersökning rörande den brottsliges person. Straffet bestämmes av domare, på vilkas vetenskapliga och praktiska utbildning staten med allt fog ställer de största fordringar. Men så snart man kommit till verkställigheten av det så omsorgsfullt förberedda straffet, vill det ofta synas, som vore statens intresse icke längre lika vaket. Ty verkställigheten lägges mången gång i händerna på personer,

14 för vilkas lämplighet till ett så grannlaga värv staten icke funnit angeläget att skapa fullgoda garantier. Även om detta ännu var begripligt, så länge straffets ändamål främst uppfattades som avskräckning, kan det i alla fall icke längre försvaras, sedan en modernare åskådning ställt i förgrunden den brottsliges återinpassning i samhället och sålunda gjort en mera individuell penitentiär behandling till en nödvändighet. För att rätt kunna bedöma en fånges fysiska och psykiska tillstånd, avgöra om orsakerna till hans brott äro att söka i sjukdom eller vila på sociala missförhållanden eller förvända etiska begrepp (i den mån en tillfredsställande undersökning i sådana avseenden ej tidigare ägt rum) och för att kunna välja den för fångens förbättring lämpligaste metoden — för allt detta kräves uppenbarligen icke blott vissa speciella egenskaper, såsom psykologisk blick, lugn, rättrådighet och välvilja, utan även särskilda insikter. I fråga om de högre tjänstemännens utbildning bör framhållas, att juridiska kunskaper icke räcka till för att nå det åsyftade målet. Även om de erbjuda en värdefull grund, förmå de dock ej bibringa det omfattande speciella vetande i kriminologi, pedagogik, psykologi e t c , som är för dessa tjänstemän behövligt. Aspiranterna på högre befattningar inom fångvården intagas f. n. till tjänstgöring direkt å straffanstalterna eller å fångvårdsstyrelsens revisionsavdelning, där de under granskning av straffanstalternas räkenskaper erhålla den kunskap om förandet av dessa räkenskaper, vilken är behövlig närmast för uppehållande av ett assistent-(redogörar-) förordnande. Någon särskild teoretisk utbildning finnes därutöver ej anordnad. De sakkunniga vilja emellertid förorda att om möjligt för dylika aspiranter och yngre tjänstemän anordnas en utbildningskurs med några års mellanrum. En dylik kurs har en gång — år 1922 — förekommit i Stockholm. På grund av den nära förbindelsen mellan fångvården och den eftervårdande verksamheten vilja de sakkunniga likaså på det livligaste förorda, att aspiranterna å de högre tjänsterna inom fångvården, såsom redan i vissa fall skett, erhålla eller själva söka sig tillfälle till tjänstgöring å någon av de större skyddsföreningarnas byråer. Härigenom kunna de inhämta en för sin blivande verksamhet inom fångvården betydelsefull erfarenhet om vissa människotyper, ej minst de talrika psykopater, som förekomma inom skyddsföreningarnas klientel, och så bilda sig en uppfattning om dessa människors livsmöjligheter, när de i friheten ha tillfälle att själva söka gestalta sin tillvaro och ej äro bundna av fängelsets tvångsmakt. En sådan under praxis förvärvad kunskap om skyddsverksamhetens arbetsmetoder och problem skulle komma dem såsom fångvårdstjänstemän väl till pass vid uppfyllande av dem i sådan egenskap åliggande skyldighet att planera för fångarna vid deras frigivning. Att vid tjänsteårsberäkning inom fångvården en dylik tjänstgöring i skyddsverksamheten bör räknas aspiranterna till godo, ligger i öppen dag.» I s k r i v e l s e till K o n u n g e n d e n 18 m a j 1937 h e m s t ä l l d e Sveriges fångvårdsmannaförbund, s o m r e d a n å r 1927 gjort en l i k n a n d e f r a m s t ä l l n i n g , att u t b i l d n i n g s k u r s e r n a för p e r s o n a l e n i d e lägre l ö n e g r a d e r n a vid f å n g v å r d e n m å t t e g ö r a s tillgängliga j ä m v ä l för p e r s o n a l e n i m o t s v a r a n d e l ö n e g r a d e r vid s t a t e n s uppfostrings-, t v å n g s a r b e t s - och a l k o h o l i s t a n s t a l t e r s a m t att u t b i l d n i n g s k u r s e r n a skulle o m l ä g g a s i s å d a n u t s t r ä c k n i n g som k u n d e a n s e s v a r a b e t i n g a d a v d e n n a u t v i d g n i n g . F ö r b u n d e t a n f ö r d e bl. a. f ö l j a n d e . »Det torde vara en förlegad uppfattning, som från vissa håll framförts, att det icke skulle vara lämpligt att utbilda här ifrågavarande anstaltspersonal tillsammans med fångvårdens befattningshavare. Fångvårdens uppgift är numera en helt annan än tidigare. Den har genom tillkomsten av olika lagbestämmelser om fångklientelets uppdelning i ett flertal kategorier tvingats till en mångsidig specialisering i arbetet. Den allmänna uppfattningen om fångvård har ock på senare tid undergått en avsevärd förändring. Huvudvikten lägges icke nu på att avkräva straff och hämnd av förbrytaren utan att återupprätta och återföra honom till samhället.

15 För uppnående av detta mål måste kännedom om de förhållanden, vilka föranlett brottsligheten, liksom ock de åtgärder, som böra vidtagas till förebyggande av densamma, vara nödvändiga förutsättningar. Förmåga att kunna behandla de internerade efter en vars individuella psyke liksom pedagogisk insikt uti att undervisa och handleda de i fängelserna intagna, såväl yrkesmässigt inom vederbörliga hantverks- och arbetsområden som beträffande deras allmänna uppträdande i anstalten och i samhället, äro egenskaper, man i senare tid kräver av fångvårdens befattningshavare. Tjänsteuppgiften för personalen vid uppfostrings-, tvångsarbets- och alkoholistanstalterna är påfallande lika med vad som ovan relaterats beträffande fångvården. Interneringsklientelet är i många avseenden detsamma, anledningen till omhändertagandet är mestadels enahanda och åtgärderna för tillrättaförande måste därför i många avseenden bliva ensartade. Tvångsarbetsanstalterna ha på senaste tiden allt mer och mer fått ägna sig åt att omhänderhava vården av alkoholister. Alkoholmissbruk hos de internerade själva eller inom den miljö de tidigare vistats är oftast anledningen till omhändertagandet av allt här omnämnt klientel och många av de till tvångsarbete dömda äro å de tider, de ej bevista tvångsarbetsanstalterna, intagna å fängelserna. En stor del av fångvårdens interner äro mycket närbesläktade med de som förvaras å uppfostringsanstalterna. Inom fångvården finnes redan nu avdelade särskilda ungdomsfängelser för förvaring av yngre förbrytare. Åldersförhållandena mellan dessa och uppfostringsanstalternas klientel äro ofta sammanfallande. Vid innevarande års riksdag har ock antagits en ny lag om tvångsuppfostran, vilken utformats i nära anslutning till den tidigare antagna men ännu ej ikraftträdda lagen om ungdomsfängelse. Av det sagda torde ovedersägligen framgå att uppgiften för tjänstepersonalen vid samtliga ovannämnda institutioner är likartad och att ungefärligen samma kompetensfordringar böra ställas på samtlig här ifrågavarande personal. Otvivelaktigt skulle det vara till stort samhällsgagn om denna personal bleve enhetligt utbildad för sin uppgift. Därigenom skulle de orsaker, som föranleda brottslighet och annan asocial inställning i samhället, och samhällets skyddsåtgärder däremot i ett sammanhang kunna för eleverna av på området sakkunniga lärarekrafter belysas, vilket i det gemensamma uppfostringsarbetet skulle vara till stor nytta. Enligt vår mening böra därför gemensamma utbildningskurser anordnas för av oss här omnämnd personal, och böra därvid de vid fångvården redan organiserade kurserna tjäna såsom underlag. De torde efter någon omläggning kunna bliva verkliga utbildningsinstitut för de befattningshavare, som äro anställda i här omnämnda socialarbete.» ö v e r fångvårdsmannaförbundets framställning infordrades yttranden från ett a n t a l m y n d i g h e t e r . Styrelsen för s t a t e n s t v å n g s a r b e t s a n s t a l t å S v a r t s j ö e r i n r a d e o m K u n g l . Maj:ts o v a n n ä m n d a b e s l u t d e n 13 a u g u s t i 1937 a n g å e n d e m e d g i v a n d e för a n s t a l t e n s i c k e - o r d i n a r i e b e f a t t n i n g s h a v a r e a t t d e l t a g a i f å n g v å r d e n s u t b i l d n i n g s k u r s e r och f r a m h ö l l i övrigt att det för a n s t a l t e n s p e r s o n a l skulle v a r a av v ä r d e att få deltaga i s ä r s k i l d a u t b i l d n i n g s k u r s e r för p e r s o n a l vid a l k o h o l i s t a n s t a l t e r , d ä r e s t d y l i k a k u r s e r k o m m e till s t å n d . — Styrelsen för s t a t e n s u p p f o s t r i n g s a n s t a l t för sinnesslöa gossar a v s t y r k t e f å n g v å r d s m a n n a f ö r b u n d e t s f r a m s t ä l l n i n g u n d e r f r a m h å l l a n d e , att a n s t a l t e n s p e r s o n a l b e r e t t s o c h f r a m d e l e s b o r d e b e r e d a s tillfälle a t t deltaga i d e u t b i l d n i n g s k u r s e r , s o m a n o r d n a t s för p e r s o n a l vid s t a t e n s s k y d d s h e m . — Styrelsen för s t a t e n s t v å n g s a r b e t s a n s t a l t och a l k o h o l i s t a n s t a l t i L a n d s k r o n a f a n n d e i f r a m s t ä l l n i n g e n f r a m f ö r d a s y n p u n k t e r n a b e a k t a n s v ä r d a o c h t i l l s t y r k t e för-

16 slaget. — Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona vitsordade behovet av utbildningskurser för Bonapersonalens del samt framhöll att de under åren 1936 och 1937 anordnade utbildningskurserna för personal vid skyddshemmen, vari några befattningshavare vid anstalten beretts tillfälle att deltaga, snarast varit att anse som fortbildningskurser och att något vitsord rörande de under kurserna inhämtade kunskaperna icke lämnats från kursernas ledning. Därest för skyddshemspersonalen skulle komma att anordnas kurser, avsedda att meddela en grundläggande utbildning, fann styrelsen lämpligast att Bonapersonalen bereddes tillträde till dessa kurser; skulle åter sådana kurser icke komma till stånd, tillstyrktes fångvårdsmannaförbundets förslag. — Styrelsen för statens alkoholistanstalt å Venngarn uttalade, att fångvårdens utbildningskurser icke syntes lämpliga för obligatorisk utbildning av personalen vid Venngarnsanstalten, samt framhöll att personalens behov av ökade utbildningsmöjligheter bättre kunde tillgodoses genom anordnande av särskilda utbildningskurser för de statliga och statsunderstödda alkoholistanstalternas personal, i vilket avseende förslag redan framlagts av alkoholistanstalternas föreståndareförening. — Fångvårdsstyrelsen anförde i sitt yttrande, vilket avgavs sedan fångvårdens utbildningskurser tillsvidare måst inställas, att frågan om anpassning av dessa utbildningskurser för alkoholistanstalternas och uppfostringsanstaltens å Bona personal tillsvidare borde vila med hänsyn till ovissheten rörande tiden, när kursverksamheten inom fångvården kunde återupptagas. I två likalydande motioner vid 19&2 års lagtima riksdag (nr 18 i första kammaren av herr Engberg m. fl. och nr 22 i andra kammaren av herr Nilsson i Stockholm m. fl.), vilka utmynnade i en hemställan om en översyn av straffverkställigheten vid frihetsstraff, anförde motionärerna i förevarande fråga följande. »Beträffande personalens rekrytering är den väsentliga invändningen mot nuvarande system den, att behovet av utbildning, cirkulation och omsättning icke rönt tillräckligt beaktande. Man får icke glömma, att den kår, varom här är fråga, har en sällsynt ömtålig uppgift sig anförtrodd. Det kan utan överdrift sägas, att det personliga förhållandet mellan fången ocli hans väktare är av grundläggande betydelse för den fostran fängelsevistelsen avser att bibringa. Det gäller här både praktiskt handlag och psykologisk inlevelse. Det gäller att vinna oeh behålla fångens förtroende, hjälpa honom till rätta i hans strävan att resa sig, anknyta till och stimulera hans goda anlag, väcka och stärka hans självförtroende och ge honom ett ökat livsmod. Här är endast det bästa gott nog. Omsorgsfull sovring vid rekryteringen är därför påkallad. Det torde kunna sägas, att den nuvarande ordningen vittnar om en alltför stor underskattning av de behov som här förefinnas. Det ligger för övrigt i sakens natur att de människor, som ha att förmedla fångens förbindelser med yttervärlden, själva icke få vara alltför isolerade från andra sociala yrkesgrupper och dessas synpunkter och livserfarenhet. Det vill synas som om åtskilligt bruste i dessa stycken.» I yttrande över motionerna anförde fångvårdsstyrelsen i denna del bl. a. följande. »Ordningen och tonen inom fängelserna, behandlingen av fångarna, arbetsdriftens intensitet och omfattningen av hjälpverksamheten för dem som frigivas beror i hög

17 grad på fångvårdsmännens förmåga att fylla sina tjänsteuppgifter. Styrelsen vill gärna begagna det tillfälle, som här erbjudes, för att betyga, att ett synnerligen intresserat och plikttroget arbete nedlägges inom fängelserna. Styrelsen har goda tillfällen att konstatera detta vid inspektioner och genom de spontana erkännanden härom, som göras av fångarna, icke minst efter deras fnigivning. Det ligger i sakens natur, att den omfattande och i ordets bästa mening humana verksamhet, som bedrives av tjänstemän i alla tjänsteställningar för att trösta och uppmuntra fångarna, vägleda dem och ställa till rätta för dem och deras anhöriga både under anstaltsvistelsen och därefter, endast undantagsvis blir bekant utanför fängelsernas värld. Vad rekryteringen angår, äro aspiranterna till tjänster i högre lönegrader icke flera än att fångvårdsstyrelsen kan förskaffa sig personlig kännedom om envar av dem. De som önska inträda i fångvården såsom vaktkonstaplar eller vaktfruar äro åtskilligt flera. De genomgå först provtjänstgöring vid något fängelse, varvid de som icke befinnas lämpliga gallras ut. Sovringen fortsätter vid antagandet av extra, extra ordinarie och ordinarie tjänstemän. Av synnerlig betydelse äro härvid de årliga kurser, omfattande tre månaders teoretisk och praktisk utbildning, som sedan många år brukat anordnas. Är 1940 måste dessa kurser inställas till följd av det statsfinansiella läget. Det är styrelsens livliga förhoppning att de snart måtte kunna återupptagas, eftersom de icke blott möjliggöra ett bättre urval utan därtill ge deltagarna både allmänbildning och speciell orientering beträffande de till fångvårdsmannens gärning hörande arbetsgrenarna. Sveriges fångvårdsmannaförbund, som omfattar de flesta befattningshavare i lönegraderna till och med den tionde, har på olika områden gjort verksamma insatser för att skapa en ansvarsmedveten och för sina uppgifter väl kvalificerad kår och särskilt när det gäller utbildningen hävdat betydelsen av att denna icke ens under en kristid eftersattes. En förbättrad löneställning för vissa grupper av fångvårdstjänstemän skulle göra tjänsten mer lockande och därjämte utjämna den skillnad som faktiskt förefinnes i jämförelse med åtskilliga andra tjänstemannakårer med likartade uppgifter. Att vaktfruarna först i år blivit i lönehänseende jämställda med sköterskorna vid sinnessjukhusen kan anföras som ett exempel på den påtagliga undervärderingen av arbetet inom fångvården.» Medicinalstyrelsen

anförde:

»Vad slutligen angår motionens önskemål med avseende å fångvårdspersonalens utbildning m. m. vill styrelsen till vad motionärerna härom anfört foga, att det synes medicinalstyrelsen önskvärt om nämnda personal i större utsträckning än vad nu torde vara fallet kunde göras förtrogen med den form av psykisk hälsovård, som meddelas på sinnessjukhus, en utbildning, som enligt styrelsens förmenande skulle bidraga till tidigt igenkännande och avskiljande av sådana psykiskt abnorma fångar, för vilkas omhändertagande på lämpligaste sätt särskilda åtgärder äro av nöden, ävensom befordra förståelsen för de psykiska reaktioner hos fångar, som ofta ställa denna personals omdöme och tålamod på svåra prov.» Första lagutskottet följande.

y t t r a d e i sitt av r i k s d a g e n g o d k ä n d a u t l å t a n d e bl. a.

»Vad slutligen angår fångvårdspersonalens utbildnings- och rekryteringsfråga, är det utskottet angeläget att, ehuru utskottet saknar anledning att rikta någon anmärkning mot den nuvarande personalen, betona att detta spörsmål är av största betydelse icke blott för straffverkställigheten i inskränkt bemärkelse utan även för det straffrättsliga reaktionssystemets funktioner, överhuvud taget. Alla kriminalpolitiska reformer förlora sitt värde, därest icke de personer som göras till föremål f2—448870.

18 för de beslutade åtgärderna omhändertagas av välutbildade och för sin ömtåliga uppgift väl lämpade tjänstemän. Att förhållandena på detta område, trots det intresserade arbete som nedlägges från personalorganisationernas och fångvårdsstyrelsens sida, för närvarande ej äro fullt tillfredsställande framgår icke minst av det yttrande som avgivits av Sveriges fångvårdsmannaförbund. Av särskild betydelse är utbildningen av de tjänstemän som på vissa av fångvårdens anstalter ha att taga befattning med ett abnormklientel, vilket i mycket närmar sig det inom sinnessjukvården omhändertagna. Som medicinalstyrelsen framhållit är det ett önskemål att fångvårdspersonalen i större utsträckning än vad som är fallet göres förtrogen med den form av psykisk hälsovård som meddelas på sinnessjukhus.» I skrivelse till K o n u n g e n d e n 3 juli 1942 h e m s t ä l l d e Sveriges fångvårdsmannaförbund, s o m ä v e n avgivit y t t r a n d e över f ö r e n ä m n d a m o t i o n e r , att de u t b i l d n i n g s k u r s e r s o m t i d i g a r e varit a n o r d n a d e för t j ä n s t e p e r s o n a l i n o m f å n g v å r d e n , o m e d e l b a r t m å t t e å t e r u p p t a g a s s a m t att u t r e d n i n g m å t t e verkställas i syfte att f ö r b ä t t r a dessa k u r s e r och u t v e c k l a d e m till att bliva ett cent r a l t u t b i l d n i n g s o r g a n m e d m e r a kvalificerad u n d e r v i s n i n g för t j ä n s t e p e r s o n a len i l ä g r e löneställning vid f å n g v å r d e n och vissa a n d r a anstalter. I skrivelsen a n f ö r d e f ö r b u n d e t bl. a. följande. »Förbundet har städse livligt uppskattat de vid fångvården anordnade h ä r ovan omnämnda utbildningskurserna och erkänt deras stora betydelse. Deras inställande under de tre senaste åren har ock inom förbundet vållat allvarliga bekymmer. Den lucka, som under denna tid uppstått beträffande kontrollen över tjänstepersonalens kunskapsförråd och lämplighet i övrigt, kan nämligen förorsaka stor skada. Och, även om statsverket på grund av den rådande tidssituationen måste spara på utgifterna för socialvårdande ändamål, tro vi att det likväl skulle vara i enlighet med god hushållning om medel för dessa kursers omedelbara återupptagande kunde utanordnas. Vi tillåta oss hysa denna uppfattning så mycket mer som inom andra områden av vårt lands samhällsliv utbildningen av personal för dess resp. arbetsuppgifter i stor utsträckning oavbrutet pågått under de tilländalupna krigsåren. Så är exempelvis förhållandet beträffande personal vid landets poliskårer samt vid såväl statlig som enskild industri och samfärdsel. Undervisning för hantverksoch yrkesutbildning samt för meddelandet av kunskaper i allmänna och sociala ämnen pågår inom skilda områden tämligen obehindrat. Om fångvården skall kunna hålla jämna steg med utvecklingen i övrigt i landet, är det enligt vår mening nödvändigt, ej blott att utbildningskurserna för dess tjänstepersonal omedelbart återupptagas utan även snarast möjligt utvecklas och förbättras. Kursschemat bör enligt vår mening Hunna Större rum för rena socialvårdande ämnen än hitintills, större intresse bör ägnas åt själva handledningen och vården av det människomaterial, kurseleverna under sin tjänstgöring ha sig anförtrott. En första förutsättning för att så skall kunna ske är att kurstiden förlänges till minst 5 månader. De bästa lärarkrafter böra ställas till förfogande. För att av kurserna bästa möjliga resultat skall kunna utvinnas, torde dessa böra upptaga elever från fler verksamhetsområden än fångvården. Även personalen vid statens uppfostrings-, alkoholist- och tvångsarbetsanstalter samt skyddshemmen bör bliva delaktig av undervisningen, som bör organiseras så att den omsluter all nämnd verksamhet. För personalen vid sistnämnda anstalter har hitintills icke varit anordnade några obligatoriskt återkommande utbildningskurser. Ehuru vårdformer och behandlingsmetoder på grund av gällande lagbestämmelser äro olika för ett vart av ovannämnda verksamhetsområden, är dock klientelet å samtliga ifrågavarande anstalter i flera avseenden så likartat och på mångfaldigt sätt så intimt besläktat, att kännedom om det hela är nödvändig för såväl den ena

19 personalgruppen som den andra. Och i ett viktigt avseende är utbildningsintresset inom all denna verksamhet helt sammanfallande, nämligen då det gäller studiet av det människomaterial, som omhänderhaves, samt den individuella omvårdnaden av detta. Jämsides med anordnandet av dylika centrala utbildningskurser för ovannämnda personalgrupper, bör kvalifikationskraven för erhållande av anställning inom berörda områden höjas, så att eleverna allmänt kunna tillgodogöra sig den mera kvalificerade undervisningen, som å desamma bör meddelas. Förbundet h a r ansett att minimikraven för sådan anställning numera böra vara, förutom personliga förutsättningar, avlagd realexamen eller uppvisande av därmed jämförligt kunskapsprov. Uppställandet av dylika kvalifikationskrav torde emellertid kräva förbättrade anställningsvillkor. Man kan nämligen icke utgå ifrån att nu tillämpade anställningsförhållanden kunna locka kvalificerade personer att taga anställning i denna tjänst. A förbundets vägnar komma vi i enlighet med oss av förbundskongressen givet uppdrag att inom den närmaste tiden till Eders Kungl. Maj:t ingiva framställning och förslag i sådant avseende, samtidigt som vi ha för avsikt att med fångvårdsstyrelsen m. fl. myndigheter inleda förhandlingar rörande utfärdande av skärpta kvalifikationsfordringar å personer som skola anställas inom vederbörliga tjänsteområden.» Internationella straffrätts- o c h f å n g v å r d s k o m m i s s i o n e n s m e m o r a n d u m . L a G o m m i s s i o n I n t e r n a t i o n a l e P é n a l e et P é n i t e n t i a i r e a v l ä m n a d e å r 1938, s e d a n f r å g a n t i d i g a r e b e h a n d l a t s vid k o m m i s s i o n e n s k o n g r e s s i B e r l i n å r 1935, till d e o l i k a m e d l e m s s t a t e r n a s r e g e r i n g a r ett m e m o r a n d u m a n g å e n d e f å n g v å r d s p e r s o n a l e n s u t b i l d n i n g . 1 I d e t t a f r a m l a d e s vissa k r a v p å f å n g v å r d s t j ä n s t e m ä n n e n s u t b i l d n i n g och övriga s t a n d a r d , samtidigt s o m d e n k r i m i n a l p o l i t i s k a b e t y d e l s e n av p e r s o n a l e n s r e k r y t e r i n g f r a m h ä v d e s . B e t r ä f f a n d e d e a l l m ä n n a k r a v s o m b ö r a ställas p å en f å n g v å r d s m a n a n f ö r d e k o m m i s s i o n e n bl. a. följande. Fångvårdstjänstemännen ställas ofta inför de mest skilda situationer, inför spörsmål som äro lika mångfaldiga som livet självt. De böra därför icke endast ha en god allmänbildning, på de ledande posterna en mycket hög bildning, utan böra även äga en rad personliga egenskaper, som man icke ofta finner förenade. De böra ha intelligens, god karaktär, kallt huvud och varmt hjärta, de böra vara hövliga och välvilliga men samtidigt bestämda, rättvisa och fria från all sentimentalitet, de böra vara socialt medvetna, ha kritisk blick och utpräglat ordningssinne, vara dugliga i sitt arbete, kunna upprätthålla disciplin och själva vara disciplinerade. De böra underordna sig en gemensam ledning, följa de riktlinjer för fångbehandlingen som givas därifrån och se sig själva som kuggar i det maskineri där alla äro nödvändiga för att driva verket framåt. Befattningshavarna böra kunna uppträda så, att de i alla delar bli ett gott exempel för fångarna. K o m m i s s i o n e n r e k o m m e n d e r a d e u p p s t ä l l a n d e t av vissa m i n i m i k r a v s o m k o m p e t e n s v i l l k o r för a n s t ä l l n i n g i f å n g v å r d e n s tjänst. D i r e k t ö r e r och assist e n t e r b o r d e v a r a u n i v e r s i t e t s b i l d a d e och f r a m f ö r allt g e d i g n a p e r s o n l i g h e t e r . Önskvärt skulle även vara att de vore jurister m e d domarkompetens. I varje fall b o r d e d e h a g e n o m g å t t speciella k u r s e r i penologi och k r i m i n o l o g i . O m de k a m e r a l a t j ä n s t e m ä n n e n s k u l l e k u n n a a v a n c e r a till d i r e k t ö r e r , b o r d e m a n 1 L'enseignement professionnel des fonctionnaires pénitentiaires. Mémoire établi et présenté aux gouvernements par la Commission Internationale Pénale et Pénitentiaire. Recueil de documents en matiére pénale et pénitentiaire, vol. VII, p. 243 ss.

kräva en hög allmän bildningsnivå hos dem. Bevakningstjänstemännen och arbetsledarna borde åtminstone ha fullständig folkskolebildning och vid antagandet vara i åldern mellan 25 och 35 år, varjämte arbetsledarna borde vara diplomerade yrkesmän. De två sistnämnda grupperna borde antingen genomgå en särskild utbildningskurs före antagandet eller, om detta ej läte sig göra i små länder, underkastas en noggrann prövning och en relativt långvarig provtjänstgöring. Samtliga grupper tjänstemän borde efter antagandet få undergå utbildning å särskilda kurser, varvid kraven skulle ställas olika allt efter tjänsteställning; de lägre befattningshavarna skulle t. ex. undervisas i grunddragen av statskunskapen och straffrätten, i den mån deras verksamhet kunde beröras därav, det huvudsakliga i reglementen och föreskrifter, reglerna och principerna för behandling av de intagna ur såväl disciplinära som sociala synpunkter, det väsentliga i fångarbetets organisation, bevakningstjänstens praktiska utformning, bruket av vapen, gymnastik och idrott samt rapportskrivning; de högre tjänstemännen skulle bl. a. få en grundlig utbildning i fångvårdsvetenskap, antropologi, sociologi och socialvård. För alla befattningshavare borde vidare tid efter annan anordnas kompletterande kurser och sammankomster för dryftande av fångvårdsfrågor.

Reformbehovet. Oberoende av det straffrättsliga reaktionssystemets organisation och den rådande uppfattningen om straffets ändamål är det uppenbart att man av humanitära skäl alltid måste ställa höga krav på goda karaktärsegenskaper och duglighet hos de personer som skola handhava behandlingen av dem som berövats sin frihet. Under äldre tider, då man i straffet företrädesvis såg en samhällets vedergällning för brottet men icke tog större hänsyn till den brottslige och möjligheterna att tillrättaföra honom, blev emellertid fångvården av naturliga skäl tämligen schematisk. Den kom framför allt att avse bevakningstjänst; det gällde främst att hålla den brottslige kvar på anstalten under den utmätta strafftiden i de former som lagen föreskrev. Alla skulle behandlas lika, ocll det förelåg icke något behov av en individualiserad vård som tog hänsyn till personliga särdrag hos den intagne. Av fångvårdsmannen krävdes därför i huvudsak endast rättrådighet och fasthet men ej något större kunskapsmått. Allteftersom straffet kommit att tillmätas den praktiska uppgiften att förebygga förnyad brottslighet från den dömdes sida, har emellertid straffsystemet och straffverkställigheten fått en mera nyanserad prägel; det gäller att välja och genomföra den behandling som är bäst ägnad att göra den enskilde individen till en samhällsnyttig medborgare. Till den humanitära synpunkten har kommit samhällets intresse av att behandlingen blir ändamålsenlig ur brottsförebyggande synpunkt. Av största betydelse är därvid, att fångvården inriktas på att tillvarataga och utveckla de intagnas positiva egenskaper, att den får en mera social karaktär.

21 Reformeringen av det straffrättsliga reaktionssystemet har i Sverige fortskridit snabbt. Nya behandingsformer ha tillskapats, bl. a. förvaring och internering för farliga abnormbrottslingar och recidivister samt ungdomsfängelse för brottslingar i 18—20-årsåldern. Dessa reaktionsformer förutsätta en vårdbetonad eller uppfostrande anstaltsbehandling som är vitt skild från vad man förr avsåg med fångvård. De äro vidare förenade med obligatorisk eftervård, som måste planläggas under anstaltsvistelsen. Det torde vara att förvänta att straffsystemet framdeles blir än mera nyanserat. Även de tidsbestämda frihetsstraffen — straffarbete och fängelse — ha delvis ändrat karaktär. Villkorlig frigivning har införts, cellsystemet har uppmjukats, arbetsdriften har utvecklats. Enligt de grundsatser som kommit till uttryck i 1938 års stadga angående vård och behandling i statens fångvårdsanstalter skall särskild hänsyn tagas till de intagnas individuella egenskaper, bl. a. till kroppsliga eller själsliga sjukdomar och defekter. Senast under år 1943 ha vissa ändringar vidtagits i 1916 års verkställighetslag, vilka möjliggöra en mera individualiserad och friare behandling av de dömda, bl. a. genom en vidsträcktare tillämpning av arbetsgemensamhet och förflyttning till fångkoloni, långtidsfångars placering hos arbetsgivare utom anstalten m. m. Den 1 januari 1945 skall 1943 års nya lag om villkorlig frigivning jämte därtill hörande författningar träda i kraft; redan den 1 januari 1944 ha vissa i samband därmed vidtagna ändringar i 1938 års stadga börjat tilllämpas. Den viktiga eftervården skjutes härigenom i förgrunden och stora krav ställas på en rationell planläggning av den intagnes förhållanden efter frigivningen. Överhuvud taget h a r utvecklingen gått i den riktningen att gränserna mellan anstaltsvård och kriminalvård i frihet utjämnats. Om straff lagberedningens i betänkande den 31 december 1942 (SOU 1942: 59) avgivna förslag till ändrade tillräknelighetsbestämmelser genomföres, kommer fångvården att tillföras ytterligare ett antal psykiskt abnorma som skola behandlas i särskilda former. Beredningens den 14 november 1944 avgivna betänkande angående verkställigheten av frihetsstraff m. m. (SOU 1944: 50) utmynnar i förslag som ställa ökade krav på en rationell och individualiserad behandling av fångvårdsklientelet. Av särskild betydelse är att beredningens förslag syftar till att giva fångvården en mera positivt uppbyggande och social inriktning. Tyngdpunkten kommer att förskjutas från bevakningstjänsten till arbetsdriften och den sociala verksamheten. Fångvården skall också erhålla en väsentligt mera öppen karaktär än den för närvarande har. Flertalet intagna kommer att åtnjuta ett betydande mått av frihet. Detta förutsätter att klientelet blir föremål för en noggrann observation och differentiering samt att de intagnas medverkan till ett positivt resultat av behandlingen vinnes genom att de i ökad utsträckning erhålla lämplig undervisning och handledning. Anstalternas styresmän och andra befattningshavare erhålla större möjligheter att individualisera de intagnas behandling. Om förslaget genomföres, komma vissa förskjutningar i fråga om tjänsternas art att inträda. Ett större antal befattningshavare än för närvarande torde sålunda komma att tjänstgöra som arbetsledare. Antalet so-

22 ciala kuratorer skall enligt förslaget ökas. Vid ett flertal, mindre anstalter, särskilt de nya anstalter som föreslås bliva uppförda, kommer det att finnas en styresman med en social kurator vid sin sida men däremot icke någon assistent för kamerala göromål eller undervisning. Den utveckling som sålunda ägt rum och alltjämt fortgår i fråga om formerna för omhändertagande av de dömda ställer allt större krav på fångvårdsmannens insikter och förmåga att handleda de intagna. I sista hand är det alltid på den enskilde tjänstemannen som det beror om dessa skola få en lämplig behandling. Detta gäller såväl högre som lägre befattningshavare, såväl den egentliga vårdpersonalen som arbetsledarna. Möjligheterna till rekrytering och utbildning av fångvårdstjänstemännen ha emellertid icke förbättrats i samma mån som anspråken på dem kommit att stiga. Visserligen har systemet i stort sett fungerat tillfredsställande hittills, men detta får snarast tillskrivas personliga insatser av enskilda tjänstemän. Om en reformerad fångvård skall kunna fungera i praktiken, måste man göra klart för sig att personalen ålägges uppgifter som äro mera krävande än på flertalet andra samhällsområden. Hittills har fångvårdspersonalen, särskilt den lägre, intagit en missgynnad ställning i förhållande till inånga andra yrkesgrupper. Det torde vara oundgängligt att underlätta rekryteringen genom att göra fångvårdstjänsten ekonomiskt mera förmånlig. Samtidigt måste kraven på befattningshavarnas personliga kvalifikationer höjas och utbildningen göras mera effektiv. Vad de lägre befattningshavarna angår, har det varit till särskild nackdel att statsmakterna av statsfinansiella skäl icke ansett sig kunna bevilja anslag till de tidigare anordnade utbildningskurserna. Att utbildningen måste återupptagas, om än i ändrade former, torde vara uppenbart.

De högre befattningshavarnas rekrytering och utbildning. På fångvårdens befattningshavare i högre tjänsteställning — direktörer, assistenter, sociala kuratorer och präster — måste man i första hand ställa det kravet att de äga sådana karaktärsegenskaper som göra dem lämpliga för sin uppgift. Man måste vidare fordra alt de stå på en hög bildningsnivå. Redan nu rekryteras dessa befattningshavare huvudsakligen från universitet och högskolor eller, särskilt i fråga om sociala kuratorer, från socialinstituten. Det är självfallet att rekryteringen även framdeles huvudsakligen bör ske efter samma grunder, varvid företräde i regel bör givas åt sökande med juridisk, socialpolitisk eller pedagogisk utbildning. Det kunde övervägas att som kompetensvillkor uppställa examen vid nämnda läroanstalter. Enligt styrelsens mening bör detta emellertid icke ske. I en del fall kan det nämligen vara lämpligt att anställa personer som i socialt arbete visat synnerlig fallenhet att handskas med människor, ehuru de icke haft tillfälle att skaffa sig högre utbildning. När öppna vårdformer få större utrymme, kan det möjligen också visa sig lämpligt att till chef för en fångkoloni, t. ex. en jordegendom eller ett större bygge, utse en utomstående yrkesman med höga personliga kvalifikatio-

ner. I England har man i detta hänseende inom Borstalorganisationen gjort till synes goda erfarenheter. Man har även att tänka på att det icke bör vara uteslutet för en fångvårdsman i underordnad ställning att vinna befordran till assistent eller direktör, därest han genom praktiska meriter i förening med självstudier eller på annat sätt kvalificerar sig därtill. Med hänsyn till vikten av att befattningshavarna äga en god allmänbildning torde emellertid det nu gällande kravet på studentexamen eller jämförlig eller högre examen — hit räknas naturligtvis examen vid socialinstituten — böra bibehållas. Om någon sökande utan att hava avlagt sådan examen förskaffat sig ett kunskapsmått, som ur bildningssynpunkt är likvärdigt, eller på annat sätt visat sig särskilt lämpad för högre befattning inom fångvården, bör han, liksom nu är fallet, kunna erhålla dispens. Av den som skall vinna fast anställning i fångvården måste man kräva att han under tillräckligt lång praktisk tjänstgöring vunnit erfarenheter av och visat sig lämpad för arbete av den speciella karaktär som en socialt inriktad fångvård har. Sådana erfarenheter kunna i viss mån förvärvas utanför kriminalvården. Det får i regel anses vara av värde att den sökande under någon tid prövat sina förutsättningar för socialt arbete, t. ex. i ungdomsvård, arbetsförmedlingsverksamhet eller folkbildningsarbete. Det är också värdefullt om han vunnit erfarenhet av skilda miljöer, t. ex. genom praktiskt yrkesarbete. Ofta kan det vara lämpligt att hänvisa sökande med tillräcklig teoretisk utbildning att till en början skaffa sig någon praktik av nämnda slag. Emellertid måste man även kräva provtjänstgöring inom kriminalvården. Denna tjänstgöring bör i regel vara förlagd till fångvårdsanstalt, helst sådan anstalt där aspiranten kan erhålla särskild handledning. Anstaltstjänstgöringen bör emellertid helt eller delvis kunna utbytas mot praktik inom kriminalvården i frihet, t. ex. hos skyddskonsulent. Överhuvud taget synes det önskvärt med en viss cirkulation mellan befattningshavarna i kriminalvården inom och utom anstalterna. Ofta kan det vara lämpligt att den sökande under någon tid får tjänstgöra som vaktkonstapel vid fångvårdsanstalt eller i liknande befattning. Någon viss tid för provtjänstgöringen torde icke lämpligen kunna fastställas, då frågan ställer sig olika i skilda fall med hänsyn till den sökandes tidigare praktik etc. Därest det råder tvekan om aspirantens lämplighet för fångvårdstjänst, bör tiden utsträckas. Med hänsyn till de nya viktiga uppgifter som styresmän och assistenter ställts och ställas inför vid straffsystemets och straffverkställighetens fortskridande reformering, är det ett önskemål att de erhålla goda insikter i till kriminologien hörande och närbesläktade ämnen, särskilt sociologi, psykologi — bl. a. ungdomspsykologi och medicinsk psykologi — samt psykiatri, inbegripet rättspsykiatri, ävensom att de äga teoretisk och praktisk kännedom om socialvården, socialhygienen och socialpolitiken, bl. a. fattigvård, barnavård, nykterhetsvård, lösdrivarvård, sinnessjukvård, arbetsförmedlingsverksamhet, arbetsmarknadsfrågor etc. Då tjänstemännen, i synnerhet efter ikraftträdandet av 1943 års lagstiftning om villkorlig frigivning, ha viktiga eftervårdande uppgifter, böra de vara väl insatta i skyddsverksamheten för

24 frigivna och utskrivna. Naturligtvis måste de även ha insikter i vissa delar av straffrätten, särskilt det straffrättsliga reaktionssystemet samt verkställigheten av straff och skyddsåtgärder. Det kunde övervägas att som villkor för första anställning uppställa genomgångna studier i nämnda ämnesgrupper ävensom praktisk tjänstgöring inom den egentliga socialvården och hos skyddskonsulent eller skyddsförening. Av olika skäl, bl. a. svårigheten för aspiranter att skaffa sig en så mångsidig utbildning, bör detta enellertid enligt styrelsens mening icke ske i annan mån än att man, på sätt ovan sagts, vid rekryteringen fäster avseende vid tidigare praktik och teoretiska studier. Med hänsyn till angelägenheten av att högre fångvårdstjänstemän äro verkligt kompetenta för sin uppgift, torde det i stället böra ankomma på statsmakterna att tillse att de aspiranter som vid provtjänstgöring funnits lämpliga för fångvårdstjänst erhålla kompletterande utbildning, varvid de i den mån de icke erhålla annan ersättning böra bibehålla sina löneförmåner. Enligt instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten gäller redan som villkor för ordinarie anställning att vederbörande genomgått av fångvården anordnad utbildningskurs. Utbildningen bör påbörjas så snart som möjligt efter fullgjord provtjänstgöring. Enär utbildningsbehovet är mycket varierande i skilda fall och aspiranterna äro få, torde gemensamma kurser icke lämpligen kunna anordnas. Utbildningsschemat bör icke låsas fast, utan det bör i varje särskilt fall bestämmas vilken ytterligare utbildning aspiranten skall genomgå. Prövningen av frågan, huruvida aspiranten kan anses lämplig för fortsatt utbildning och i vilken omfattning han skall erhålla sådan, bör tillkomma fångvårdsstyrelsen. Styrelsen bör i sådana frågor samråda med sitt sakkunniga biträde i hälsovårdsärenden eller, därest strafflagberedningens i 1944 års betänkande framlagda förslag om tillsättande av en överinspektör för hälso- och sjukvård inom fångvården genomföres, med denne. Dessutom är det emellertid i hög grad önskvärt att styrelsen får biträde av en utomstående pedagog, om möjligt någon som har sakkunskap även på socialvårdens område. Styrelsen torde därför böra bemyndigas att i rekryterings- och utbildningsfrågor anlita särskild sakkunnig. Dennes medverkan synes även kunna bliva av värde vid organiserandet av den lägre fångvårdspersonalens utbildning §amt i frågor om undervisning och annan bildningsverksamhet för de å fångvårdsanstalt intagna. Såsom ovan anförts erfordras i många fall kompletterande utbildning i straffrätt och fångvårdskunskap. Detta gäller även de sociala kuratorerna, särskilt i den m å n de skola övergå till annan tjänstgöring inom fångvården. Deras föregående utbildning torde i regel ha försiggått vid socialinstitut eller på annat motsvarande sätt. För att underlätta tjänstemännens självstudier bör hos fångvårdsstyrelsen upprättas ett särskilt lånebibliotek, företrädesvis innehållande litteratur i straffrättsliga, kriminologiska och penologiska ämnen. Upprättandet av ett sådant bibliotek blir även av betydelse för de lägre tjänstemännens självstudier. Erforderlig utbildning i psykiatri och sinnessjukvård synes böra förvärvas i två etapper. Aspiranterna böra följa den två månaders föreläsningskurs i

25 rättspsykiatri med demonstrationer som två gånger om året anordnas för medicine kandidater vid rättspsykiatriska kliniken i Stockholm samt — i likhet med vissa elever vid socialinstitutet i Stockholm — under nämnda tid och ytterligare två månader deltaga i det praktiska arbetet vid kliniken genom upprättande av anamneser m. m. Efter kursens slut böra de underkastas tentamen av läkare vid kliniken. De böra vidare under någon tid, förslagsvis två månader, praktisera på sinnessjukhus. Fångvårdsstyrelsen har hos medicinalstyrelsen inhämtat att hinder icke möter häremot, åtminstone såvitt angår statens sinnessjukhus. Tjänstgöringen kan antingen tillgå så, att aspiranten får arbeta som skötare, varvid han merendels kostnadsfritt erhåller kost och logi samt vissa andra förmåner, eller så, att han såsom prak tikant får åtfölja någon läkare under dennes tjänstgöring. Efter medgivande av medicinalstyrelsen kan aspirant vid vissa tider av året få deltaga i lägre eller högre utbildningskurs för vårdpersonalen. Praktiken på sinnessjukhus kan allt efter lämpligheten förläggas före eller efter tjänstgöringen vid rättspsykiatriska kliniken. Den teoretiska utbildning i psykologi, sociallagstiftning, socialpolitik och socialhygien som i övrigt erfordras torde i regel böra förvärvas genom studier vid något av socialinstituten i Stockholm eller Göteborg. I vissa fall torde dock de nödiga kunskaperna kunna inhämtas genom självstudier. Då tjänstgöringen vid rättspsykiatriska kliniken upptar föga mer än hälften av aspiranternas arbetstid, kunna studier vid socialinstitut i viss utsträckning bedrivas samtidigt. Sådana studier kunna även fortgå medan aspiranten tjänstgör vid fångvårdsanstalt i Stockholm eller Göteborg, under förutsättning att han beviljas vissa lättnader i tjänstgöringen för bevistande av föreläsningar och demonstrationer. Härvid avses normalt icke studier för fullständig social examen, som i regel fordrar två år och tämligen långvarig praktik. I stället skulle aspiranten begagna den möjlighet som redan nu i mån av utrymme står till buds att — utan att vederbörande är inskriven som elev — följa föreläsningar vid instituten, varvid någon prövning av kunskapsmåttet dock icke äger rum. Därest socialutbildningssakkunnigas i betänkande den 29 juni 1944 (SOU 1944: 29) framlagda förslag genomföres, blir det emellertid möjligt att vid socialinstituten erhålla partiell utbildning med examen i vissa ämneskombinationer. Sådan partiell utbildning synes särskilt lämpad för fångvårdstjänstemän. Enligt nämnda förslag skall utbildning i enstaka fall även kunna byggas huvudsakligen på självstudier under handledning av lärare vid socialinstitut. Enligt socialutbildningssakkunnigas förslag skall undervisningen vid socialinstituten bliva kostnadsfri. I de fall då examen vid socialinstitut icke avlägges torde aspirantens kunskapsmått kunna kontrolleras på sätt som i varje särskilt fall bestämmes av fångvårdsstyrelsen med anlitande av ovannämnda sakkunskap. Såsom ovan anförts bör aspirant redan före provtjänstgöringens början ha skaffat sig praktik inom socialvården eller hos skyddskonsulent. I viss utsträckning kan kännedom om den praktiska socialvården vinnas genom studiebesök vid anstalter och institutioner. I flertalet fall måste man emel-

lertid räkna med att ytterligare praktik är erforderlig. Av särskilt värde är att aspiranten blir insatt i arbetet inom skilda grenar av den öppna socialvården, bl. a. fattigvård, barnavård, nykterhetsvärd och arbetsförmedling. Det må framhållas att tjänstgöring vid någon mindre socialvårisbyrå, där arbetsuppgifterna äro mångskiftande, är ägnad att giva aspiranteii en god inblick i de sociala vårdformernas sammanhang. I vissa fall torde praktikanttjänstgöringen böra äga r u m före eller samtidigt med praktik vid rättspsykiatrisk klinik eller studier vid socialinstitut, men ej sällan torde den lämpligen kunna följa därefter. Huru länge tjänstgöringen skall fortgå bör vara beroende av längden och arten av aspirantens tidigare praktik. Styrelsen räknar med att den icke skall överstiga två månader. För den del av utbildningen vid rättspsykiatrisk klinik, socialinstitut, sinnessjukhus och sociala institutioner som erfordrar tjänstledighet har man alltså att räkna med en tid av högst åtta månader efter provtjänstgöringens avslutande. Huru stor del av denna tid som behöver utnyttjas är beroende av vilka anspråk på tidigare teoretisk och praktisk utbildning som fångvårdsstyrelsen uppställer vid rekryteringen av aspiranter. Styrelsen anser sig icke behöva genomsnittligt räkna med mer än sex månader. Jämte ovannämnda utbildning kan det ifrågakomma att bereda aspiranter — och även äldre tjänstemän — tillfälle att deltaga i speciella kurser. Som exempel härpå må nämnas de föreläsningsserier som bruka anordnas av centralförbundet för nykterhetsundervisning och andra kortare sommarkurser för socialvårdstjänstemän. Vid socialinstitutet i Stockholm hållas vissa påbyggnadskurser, t. ex. i psykisk hälsovård. Då de befattningshavare, som tjänstgöra vid fångvårdens ungdomsanstalter och andra för yngre intagna avsedda anstalter, böra äga goda insikter i handledning av ungdom, är det av betydelse att fångvårdsstyrelsen kan låta dem deltaga i kurser för ungdomsledare. Det är vidare önskvärt att fångvårdens tjänstemän — på sätt som tidigare kunnat ske — beredas tillfälle till studiebesök vid fångvårdsanstalter och andra anstalter inom och utom landet. Icke minst med tanke på den befintliga stammen av fångvårdstjänstemän, vilkas utbildning i vissa hänseenden är bristfällig, får det anses i höggrad angeläget att fångvårdsstyrelsen sörjer för alt befattningshavarna äga kännedom om den moderna utvecklingen inom fångvärden och den egentliga socialvården. Den befogenhet att kalla tjänsteman till överläggning, som fångvårdsstyrelsen jämlikt 11 § i sin instruktion äger, bör därför utnyttjas till att sammankalla tjänstemän i högre grader, särskilt styresmän, läkare och präster, till konferenser i Stockholm, vilka böra förenas med studiebesök å anstalter och institutioner. För samma ändamål bör styrelsen kunna sända föreläsare — fångvårdsmän och andra — till de särskilda fångvårdsanstalterna. En sådan upplysningsverksamhet får särskilt stor betydelse med hänsyn till de förändringar som synas förestå inom straffverkställigheten och anstaltsorganisationen under de närmaste åren.

27 Det ovannämnda individuellt fastställda utbildningsprogrammet bör vara obligatoriskt även för fängelsepastorer. I allmänhet torde de icke kunna genomgå utbildningen förrän de erhållit sin befattning. På grund av den stora vikt som bör läggas vid att fängelseprästerna äga kännedom om psykologiska sammanhang samt om socialvårdens organisation, vore det önskvärt, att även fängelsepredikant ålades att genomgå kursprogrammet. Med hänsyn till dessa befattningars karaktär av bisysslor böra de emellertid icke vara förenade med sådan skyldighet. Däremot bör fängelsepredikant frivilligt kunna anmäla sig till genomgående av kurs. I fråga om kompetensföreskrifterna för läkare vid fångvårdsanstalt har fångvårdsstyrelsen icke något att tillägga till vad straff lagberedningen föreslagit i sitt den 31 december 1942 avgivna betänkande om strafflagens tillräknelighetsbestämmelser, sinnesundersökning m. m. Enligt beredningens förslag skall för behörighet till befattning som förste och andre läkare vid rättspsykiatrisk anstalt gälla samma fordringar som för motsvarande befattningar vid statens sinnessjukhus. För behörighet till överläkarbefattning vid rättspsykiatrisk anstalt erfordras att vara behörig till försteläkarbefattning samt att genom tjänstgöring vid rättspsykiatrisk anstalt hava förvärvat skicklighet och omfattande erfarenhet i rättspsykiatrisk verksamhet. Beträffande behörighet till läkarbefattning vid annan fångvårdens sinnessjukavdelning skall gälla detsamma som för behörighet till överläkarbefattning vid statens sinnessjukhus. För behörighet till annan läkarbefattning vid fångvårdsanstalt erfordras slutligen, förutom att vara legitimerad läkare, att hava tjänstgjort under minst ett år såsom läkare vid sinnessjukhus eller psykiatrisk klinik. Det nu uppställda programmet för de högre befattningshavarnas utbildning avser att bibringa dem sådana insikter som äro erforderliga för samtliga dessa tjänstemän för att deras verksamhet skall bliva till gagn med hänsyn till de intagnas behandling. Av flertalet fångvårdstjänstemän måste man emellertid dessutom kräva att de äga sådan kännedom om fångvårdens bokföring och andra kamerala frågor som är erforderlig för skötseln av en anstalt. I dessa hänseenden är utbildningskravet tillgodosett genom gällande bestämmelser. Kunskaper och erfarenhet i nämnda hänseenden inhämtas dels genom praktik å fångvårdsanstalterna, dels genom tjänstgöring på fångvårdsstyrelsens kamerala avdelning. Styrelsen är behörig att med hänsyn till den kamerala utbildningens krav årligen låta två assistenter vid fångvårdsstaten tjänstgöra var och en sex månader inom styrelsen. Denna anordning, som icke inverkar på behovet av annan fångvårdsutbildning, är alltjämt behövlig och bör även framdeles bestå. Behov av särskild utbildning finnes för en särskild grupp befattningshavare vid fångvårdsanstalterna, nämligen de assistenter, s. k. assistent-lärare, som ha till huvudsaklig uppgift att bestrida undervisning. Såsom ovan anförts skall sådan befattningshavare enligt gällande bestämmelser äga väl vitsordad pedagogisk utbildning, ådagalagd genom folkskollärarexamen eller motsvarande examen eller föregående lärarverksamhet. Det har ej sällan vållat svå-

28 righeter att erhålla lämpliga lärarkrafter, då dessa befattningar ej äro så väl avlönade att de äro eftersträvansvärda såsom slutliga poster inom fångvården. Ett visst behov av förbättrad rekrytering av sådana befattningshavare kan således anses föreligga. Emellertid bör enligt styrelsens åsikt — strafflagberedningen uttalar samma mening i sitt betänkande — en förbättrad undervisning å fångvårdsanstalterna främst uppnås genom att de heltidsanställda lärarna efterhand i den mån det finnes lämpligt få lämna plats för lärarkrafter utifrån som meddela undervisning å fångvårdsanstalterna vid sidan av sin vanliga lärarsyssla. Vid de största anstalterna torde dock heltidsanställda lärare böra bibehållas. Styrelsen har ej funnit anledning att i detta sammanhang föreslå några ändrade bestämmelser beträffande lärarnas rekrytering och utbildning men kommer att upptaga frågan till behandling allteftersom den aktualiseras av inträffande vakanser.

R e k r y t e r i n g , b e f o r d r a n o c h utbildning av b e f a t t n i n g s h a v a r e i l ä g r e lönegrader. Rekrytering och befordran. Såsom ovan anförts gälla i fråga om dessa befattningshavare — vaktkonstaplar, överkonstaplar, yrkesmästare, uppsyningsmän, yrkeslärare och kronohäktesföreståndare — inga andra kompetensföreskrifter än stadgandet i instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fång vårdsstaten att den som utnämnes till ordinarie befattningshavare dessförinnan bör, där fångvårdsstyrelsen icke medgiver undantag, under någon tids förordnande hava ådagalagt sin lämplighet för fångvårdstjänst samt hava genomgått sådan utbildningskurs som för olika tjänstegrader finnes anordnad inom fångvården, varjämte enligt arbetsordningen för fångvårdsstaten den som antages till reservtjänsteman — första anställningen sker i regel på denna väg i regel skall vara i 21—30-årsåldern och besitta erforderlig omdömes- och uppfattningsförmåga samt erforderligt kunskapsmått; vid antagning bör särskilt avseende fästas vid hedrande vandel, personlig hyfsning och urskillningsförmåga samt vid kunnighet i någon av de vid fångvården förekommande arbetsgrenarna. Ovan har även omtalats att anslag till utbildningskurser icke beviljats sedan 1939. Vid bedömandet av frågan, huruvida skärpta kompetensföreskrifter böra uppställas, torde man till en början böra beakta den nuvarande situationen. Fångvårdsstyrelsen infordrade genom rundskrivelse den 20 februari 1943 uppgifter angående de å fångvårdsanstalterna anställda extra-ordinarie vaktkonstaplarnas och vaktfruarnas utbildning. Uppgifter inkommo från 127 personer. Av dessa hade 105 genomgått endast folkskola och 11 folkhögskola; 7 hade avlagt realexamen och 4 hade normalskolekompetens; 11 hade jämte folkskolan genomgått 4—5 klasser i läroverk. Militära skolor hade ge-

29 nomgåtts av 44 personer, därav 14 korpralskola, 20 furirskola och 10 underofficersskola. Korrespondensstudier — i flertalet fall såsom komplettering av folkskoleundervisningen — hade bedrivits av 33 personer. Av dessa hade 27 studerat svenska eller matematik eller båda dessa ämnen. Fångvårdens bevakningsskola hade genomgåtts av 23 personer. Tidigare utbildning och anställningar varierade mycket. Endast i några fall hade yrkesskolor genomgåtts. Bland de tidigare yrkena märktes chaufför, bokbindare, skräddare, svetsare, kontorist m. fl. I en del fall hade vederbörande endast haft tillfälliga anställningar. Nyrekryteringen av reservtjänstemän har under de senaste åren vållat svårigheter, uppenbarligen beroende på den goda tillgången på välavlönade arbeten inom andra verksamhetsområden. Som en följd härav torde den allmänna bildningsstandarden för de nyantagna tjänstemännen i varje fall icke ha stigit. Fångvårdsstyrelsen har övervägt huruvida, på sätt Sveriges fångvårdsmannaförbund föreslagit, avlagd realexamen eller uppvisande av därmed jämförligt kunskapsprov lämpligen bör uppställas som kompetensvillkor för vinnande av anställning inom fångvården. Det får anses i hög grad önskvärt att varje fångvårdsman äger en god allmänbildning, och vid rekryteringen bör självfallet hänsyn tagas till den sökandes kunskapsmått och allmännna bildningsnivå. Att uppställa en sådan begränsning som den föreslagna skulle emellertid möjligen från tjänsten kunna utestänga personer som i och för sig ha förutsättningar att bliva dugande fångvårdsmän. Bortsett från att t. ex. folkhögskolebildning och utbildning vid vissa andra skolor ej sällan torde vara likvärdiga med realexamen som bildningsmätare, är det m å h ä n d a ofta beroende på ekonomiska förhållanden om realexamen eller motsvarande kunskapsmått kunnat förvärvas. I och för sig torde det vara ett bättre tecken på duglighet, om vederbörande efter väl vitsordad avgångsexamen från folkskola genom självstudier eller genom att följa någon yrkesskolas aftonkurser skaffat sig praktisk utbildning. Realskolan eller däremot svarande studier skänker icke en sådan bildningsnivå att vinsten därav skulle uppväga förlusten av driftiga och personligen aktningsvärda sökande som nödgats att i stället snabbt skaffa sig yrkesutbildning eller avlönat arbete. Särskilt vore det otillfredsställande att från anställning som arbetsledare inom fångvården utestänga välmeriterade yrkesmän endast emedan cle icke avlagt realexamen. Ej heller ett av representanter för Sveriges fångvårdsmannaförbund under hand framfört alternativt förslag att vissa minimikrav skola ställas på de sökandes avgångsbetyg från folkskolan har styrelsen — särskilt med hänsyn till den relativt ojämna betygssättningen vid skilda skolor — ansett sig böra förorda. Däremot bör det icke få förekomma att personer, vilka saknat initiativ eller förmåga att skaffa sig utbildning eller yrkesarbete, såsom en sista resurs vinna inträde i fångvården. Förutom genomgången folkskola bör därför i regel fordras att sökanden skaffat sig ytterligare utbildning genom självstudier eller annorledes. Även goda vitsord från arbetsanställning böra be-

30 a k t a s . D e n u u p p s t ä l l d a k r a v e n b ö r a gälla s o m villkor icke blott för o r d i n a r i e u t a n ä v e n för tillfällig anställning i f å n g v å r d e n s tjänst. S ö k a n d e n b ö r i regel v a r a m i n s t 21 och högst 30 å r g a m m a l . H a n bör besitta erforderlig o m d ö m e s - o c h u p p f a t t n i n g s f ö r m å g a samt h a visat h e d r a n d e vandel. Det ligger i s a k e n s n a t u r att m a n icke k a n erhålla kvalificerad p e r s o n a l till f å n g v å r d e n e n d a s t g e n o m att uppställa s t r ä n g a r e k r a v p å de s ö k a n d e s k o m p e t e n s . I f r ä m s t a r u m m e t ä r det av vikt att a v l ö n i n g s f ö r m å n e r n a och b e f o r d r i n g s u t s i k t e r n a ä r o s å d a n a , att f å n g v å r d s t j ä n s t e n d r a r till sig dugliga s ö k a n d e . S å s o m o v a n a n f ö r t s ä r detta enligt styrelsens m e n i n g i c k e fallet för n ä r v a r a n d e . Styrelsen — som tidigare, i avsikt att förbättra b e f o r d r i n g s u t s i k t e r n a , vid u p p r e p a d e tillfällen föreslagit en ökning av antalet o r d i n a r i e o c h extra o r d i n a r i e b e f a t t n i n g a r — h a r i sin skrivelse med a n s l a g s ä s k a n d e n för b u d g e t å r e t 1945/46 h e m s t ä l l t om en a l l m ä n löneuppflyttning av d e n lägre f å n g v å r d s p e r s o n a l e n . D ä r v i d a n f ö r d e styrelsen bl. a. följande. För närvarande äro dessa tjänster ur ekonomisk synpunkt icke särskilt lockande. Eftersom varje fångvårdsman har till uppgift att fostra och handleda de i anstalterna intagna, måste man redan av aspiranten kräva mognad och omdöme. Härav följer, att anställning kan erhållas först vid högre ålder, därvid nybörjaren under de första åren kan påräkna endast kortare tjänstgöringsperioder (vid semestrar, sjukledighet o. dyl.). Fast anställning beredes vederbörande i regel först efter 8 å IQ år, och icke förrän omkring 20 år efter den första anställningen uppnås den för tjänsten bestämda högsta lönen. Flertalet befattningshavare få stanna i rekryteringsgraden, d. v. s. i vaktkonstapels eller vaktfrus grad. Man må härvid jämföra anställningsförhållandena vid andra verk, bl. a. de affärsdrivande verken, där aspiranten ofta kan vinna inträde vid mycket unga år. Han löneklassplaceras så gott som omedelbart och kan räkna med löneklassuppflyttning efter tre år. I detta sammanhang må ock beröras frågan om fångvårdens arbetsledare. Av dessa äro lärare i yrkesämne placerade i lönegrad 12, yrkesmästare av l:a klass i 10 och yrkesmästare av 2:a klass i 8. Härtill kommer ett stort antal vaktkonstaplar, vilka jämväl äro arbetsledare. Mot bakgrunden av den synnerligen förmanliga lönesättning för yrkesmän som numera tillämpas inom de affärsdrivande verken och vid den civilmilitära yrkesdriften stå de vid fångvården utgående lönerna icke i överensstämmelse med rättvisa och billighet. Det synes också sannolikt, att det efter hand skall bli allt svårare att till fångvårdstjänsten erhålla befattningshavare med fullgod yrkesutbildning. Vid styrelsens inspektioner förekommer ofta, att tillfälliga eller extra befattningshavare anmäla, att de icke vidare kiinmi fortsätta sin anställning. Denna reaktion är naturlig. Icke blott under rådande goda konjunkturer på arbetsmarknaden utan jämväl under vanliga förhållanden kan befattningen som t. ex. extra vaktkonstapel knappast te sig eftersträvansvärd, eftersom innehavaren erhåller månadslön på Aort, inberäknat rörligt tillägg och kristillägg, av omkring 240 kronor och på E-ort omkring 280 kronor. Då anställningsformen därtill är synnerligen osäker, och befordringsutsikterna dåliga, nödgas många av hänsyn till sin egen och i förekommande fall familjens försörjning söka sig till andra, bättre betalda befattningar. Många för fångvårdsarbetet väl lämpade tjänstemän har fångvården på detta sätt gått miste om, ett faktum som ofta beklagas av styresmännen. Den allvarligaste konkurrenten till fångvården torde vara de större städernas poliskårer, där avlöningen är avsevärt högre, anställningsformen förmånligare och befordringsutsikterna bättre. Som exempel må nämnas att skillnaden mellan årslönen för en distriktskonstapel (den lägsta polistjänsten) vid polisverket i Göteborg och en vaktkonstapel i Göteborg utgör lägst 756 kronor och högst 1 215 kronor till

31 den sistnämndes nackdel. Det är i detta sammanhang av intresse att påpeka, hurusom vid inrättande av en statlig poliskår i Boden (prop, nr 342 år 1942) lönerna bestämdes för extra ordinarie konstapel till Eo 7, för konstapel till A 10, för kriminalkonstapel och inspektionskonstapel till A 12 samt för överkonstapel till A 15. Vid bedömandet av frågan om de lönegrader, i vilka den här avsedda personalen skulle placeras, har styrelsen i första hand haft att taga ställning till den största gruppen, vaktkonstaplarna. Att här påyrka en lönesättning i likhet med den som gäller för t. ex. konstaplar vid poliskåren i Boden (A 10) har styrelsen funnit utsiktslöst. Däremot synas inga rimliga skäl kunna anföras mot att vaktkonstaplarna — — —- placeras i lönegraden A 8. Om vaktkonstaplarna placeras i lönegrad A 8, bör enligt styrelsens mening naturligen följa en uppflyttming av övriga här avsedda befattningshavare likaledes två lönegrader, nämligen överkonstapel och yrkesmästare av 2:a klass från A 8 till A 10, uppsyniingsmän av 2:a klass och yrkesmästare av l:a klass från A 10 till A 12 samt uppsyningsmän av l:a klass och lärare i yrkesämne från A 12 till A 14. Såsom i det föregående påpekats, intaga de kvinnliga befattningshavarna i vaktfrus och första vaktfrus tjänstegrad en särställning, i det att de äro placerade i lönegrad A 3 respektive A 6. Då deras arbetsuppgifter äro likartade med motsvarande manliga befattningshavares, böra de enligt styrelsens mening placeras i samma lönegrad som sina manliga kolleger. Styrelsen föreslår därför, att befattningen som vaktfru uppflyttas från A 3 till A 6 och befattningen som första vaktfru från A 6 till A 8. Med nuvarande antal befattningshavare beräknas en lönereglering av föreslagen art draga följande kostnader Ordinarie befattningshavare Icke-ordinarie befattningshavare

188 000 65 000 Summa kronor 253 000.

I samband med nedgång av fångantalet kommer antalet icke-ordinarie befattningshavare att reduceras. Styrelsens s å l u n d a f r a m l a g d a förslag o m en a l l m ä n uppflyftning i löneh ä n s e e n d e av d e n l ä g r e f å n g v å r d s p e r s o n a l e n h a r f ö r o r d a t s av straff lagberedn i n g e n i dess o v a n n ä m n d a b e t ä n k a n d e a n g å e n d e verkställigheten av frihetsstraff m . m . B e r e d n i n g e n h a r d ä i v i d f r a m h å l l i t att dessa t j ä n s t e m ä n t r o t s s i n a a n s v a r s f u l l a a r b e t s u p p g i f t e r h ö r a till de lägst a v l ö n a d e av alla s t a t s a n ställda i landet, o c h att det ä r n ö d v ä n d i g t att de, n ä r a n s p r å k e n p å d e m stäl[ las allt h ö g r e , i e k o n o m i s k t h ä n s e e n d e e r h å l l a en s å d a n ställning att g o d a k r a f t e r s ö k a sig till f å n g v å r d s t j ä n s t e n . I f r å g a o m p e r s o n a l e n s a v l ö n i n g m å v i d a r e n ä m n a s att styrelsen n u m e r a t i l l e r k ä n t r e s e r v t j ä n s t e m a n s o m t j ä n s t g ö r vid f å n g v å r d s a n s t a l t s a m m a k o n tanta löneförmåner som tillkommer extra tjänsteman. U r s y n p u n k t e n att f å n g v å r d s t j ä n s t e n m å s t e g ö r a s l o c k a n d e för de duglig a s t e k u n n a a n m ä r k n i n g a r r i k t a s ä v e n m o t själva systemet för d e l ä g r e t j ä n s t e m ä n n e n s r e k r y t e r i n g . Det n u v a r a n d e r e k r y t e r i n g s s y s t e m e t — a n t a g a n d e av tillfälligt a n s t ä l l d a v i k a r i e r , r e s e r v t j ä n s t e m ä n , som r y c k a in vid v a k a n ser och efter h a n d a v a n c e r a till extra, e x t r a o r d i n a r i e och o r d i n a r i e tjänstem ä n — h a r i p r a k t i k e n visat sig i n n e b ä r a b e t y d a n d e o l ä g e n h e t e r . Reserv-

tjänstemännen ha i regel icke kunnat beredas sammanhängande tjänstgöring utan ha i betydande utsträckning måst ägna sig åt annat arbete — eller gå sysslolösa — mellan tjänstgöringsperioderna. Sådana tjänstgöringsavbrott ha i betydande utsträckning förekommit även för extra tjänstemän. Lång tid har förflutit innan tjänstemannen kunnat förordnas till extra ordinarie och ordinarie. En verkställd utredning, huru tjänstgöringsförhållandena gestaltat sig för de 59 män som under år 1943 förordnats till extra ordinarie eller ordinarie befattningshavare, har givit vid handen att i medeltal tjänstgöringstiden före förordnande till extra ordinarie utgjort 5 år 6 månader under en kalendertid av 7 år 1 månad, varunder i genomsnitt 23 tjänstgöringsavbrott förekommit, samt att den genomsnittliga effektiva tjänstgöringstiden före förordnande till ordinarie utgjort 9 år 6 månader. Flertalet personer som förordnats till extra ordinarie hade dessförinnan endast tjänstgjort å en fångvårdsanstalt. Vid sitt övervägande h u r man bör råda bot på dessa missförhållanden har styrelsen beaktat skilda alternativ. Den tanken har framförts att man — såsom det föreslagits i Danmark — borde skapa en fast kår av aspiranter som i mån av lämplighet garanterades sammanhängande tjänstgöring och blivande fast anställning. Då detta sannolikt skulle bliva kostsamt och praktiskt svårgenomförbart, har styrelsen emellertid stannat vid att det nuvarande systemet i princip bör bibehållas men ordnas så, att osäkerheten för befattningshavarna i möjligaste mån elimineras. Detta har ansetts böra ske dels genom att sådana praktiska anordningar vidtagas att tjänstgöringsavbrotten bliva så korta och fåtaliga som möjligt, dels genom att normaltiden för befordran till extra respektive extra ordinarie tjänsteman avsevärt förkortas. I förstnämnda hänseende skulle en viss förbättring av möjligheterna till sammanhängande vikariat kunna uppnås genom att tjänstemännens semestrar i större utsträckning än för närvarande är fallet uppdelades på hela året i stället för att företrädesvis förläggas till sommarhalvåret. En sådan förändring h a r styrelsen emellertid icke ansett sig böra föreslå, då det får anses angeläget att fångvårdens tjänstemän, vilka ha en påfrestande tjänstgöring, få möjlighet till god rekreation under semestertiden. I övrigt är det framför allt av vikt att vidtaga sådana anordningar, att man vid uppkommande vakanser till fullo utnyttjar de antagna reservtjänstemännen och extra tjänstemännen innan nya sådana anställas. Såsom ovan anförts utgöra centralfängelserna för närvarande i princip moderanstalter för övriga anstalter i fråga om tillhandahållande av reservtjänstemän för vikariat. I praktiken har detta system dock icke fungerat tillfredsställande. En effektivare ordning synes kunna uppnås på följande sätt. Inom varje distrikt böra samtliga reservtjänstemän och extra tjänstemän registreras vid vederbörande centralfängelse. När behov av vikarie uppstår, skall det åligga vederbörande styresman att göra anmälan till centralfängelset samt, om vikarie ej kan erhållas därifrån, till fångvårdsstyrelsen. Styresman vid centralfängelse, som ej disponerar personal till vikariat vid detta fängelse, skall likaledes göra anmälan till fångvårdsstyrelsen. Om extra

33 tjänsteman blir utan tjänstgöring, skall det åligga vederbörande styresman att omedelbart göra anmälan därom hos fångvårdsstyrelsen. Sådan anmälan skall ock göras när extra ordinarie befattningshavare kan befaras bliva utan tjänstgöring. På detta sätt kommer fångvårdsstyrelsen att bliva i stånd att tillse att redan antagna tjänstemän i första hand tagas i anspråk såsom vikarier. För att vinna ytterligare garantier för att den lägre personalens intressen bli tillgodosedda bör det åläggas styresman att i frågor om anställande eller anvisande av vikarie samråda med ordföranden i Sveriges fångvårdsmannaförbunds lokalavdelning. Frågan om en förkortning av tjänstgöringstiden före befordran till extra respektive extra ordinarie tjänsteman sammanhänger delvis med det viktiga spörsmålet huru man skall vinna garantier för att vederbörande aspirant är lämplig för fortsatt tjänstgöring inom fångvården. I fråga om befordran till extra tjänsteman är denna synpunkt mindre framträdande, dels emedan den som antagits till extra tjänsteman icke kan ha anspråk på att få stanna i fångvårdens tjänst, dels emedan det icke skulle vara skäligt att uppskjuta reservtjänstemannens befordran till extra under en prövotid som av naturliga skäl måste bliva tämligen långvarig. I den mån det är möjligt bör man emellertid undvika att olämpliga aspiranter befordras till extra tjänstemän. Det bedömande av lämpligheten till fångvårdstjänst som kan föregå antagningen till extra tjänsteman måste bliva tämligen schematiskt. Den första gallringen bör verkställas genom att styresmannen — i samråd med ordföranden i den lokala fackföreningen — prövar huruvida den sökande uppfyller de ovan angivna kompetensvillkoren med avseende å utbildning, omdömesförmåga, vandel m. m. Under den efterföljande provtjänstgöringen göres den sökande till föremål för ytterligare observation. Det är emellertid tydligt att sådana drag som göra den sökande mindre lämplig för fångvårdstjänst icke alltid kunna upptäckas av styresmannen före eller under provtjänstgöringen. Då det är angeläget att överhuvud taget icke anställa personer som äro intellektuellt underutvecklade, ha dåligt omdöme eller brutal läggning eller som ha lätt att förivra sig när de komma i beröring med det ej sällan psykiskt abnorma eller eljest obalanserade fångvårdsklientelet, har styrelsen övervägt att söka komplettera styresmannens iakttagelser med särskilda psykologiska prov. I Danmark har man, såsom ovan anförts, föreskrivit som villkor för antagning som reservtjänsteman, att sökanden blivit godkänd vid ett av fångvården anordnat psykotekniskt prov. I Sverige ha sådana prov bl. a. införts vid krigsmakten och vid vissa affärsdrivande verk, t. ex. posten och statens järnvägar. Tillräcklig erfarenhet för bedömande av värdet av de tillämpade proven synes ännu icke föreligga. Härtill kommer att dessa så gott som uteslutande ha karaktären av intelligensprov. För fångvårdstjänstemännens del skulle det vara av betydelse att kunna anordna något slags karakterologiska prov. Härutinnan föreligger mycket liten erfarenhet. Det är tvivelaktigt om man — även med betydande kostnader — skulle kunna utexperimentera en metod som vore av verkligt värde. Sty-

34 relsen har därför icke ansett sig för närvarande böra taga initiativ till att psykologiska prov av aspiranter till fångvårdstjänst anordnas. Då det vore av obestridligt värde om en dylik med hänsyn till fångvårdstjänsten lämplig prövning komme till stånd, bör frågan emellertid ånyo tagas upp, när ytterligare erfarenhet vunnits på ifrågavarande område. Tillsvidare bör alltså enligt styrelsens mening befordran till extra tjänsteman äga rum uteslutande på grundval av styresmannens prövning av den sökande före och under provtjänstgöringen. Sådan befordran synes normalt böra ske sedan reservtjänstemannen tjänstgjort vid fångvårdsanstalt under sammanlagt tre månader. Såsom redan anförts innebär befordran till extra tjänsteman icke att tjänstemannen tillförsäkras fortsatt anställning vid fångvården. Befordran till extra ordinarie tjänsteman bör däremot i regel icke äga rum förrän det anses fullt klart att vederbörande är lämplig för fångvårdstjänst. Till grund för den fortsatta prövningen bör — vid sidan av erfarenheterna under den fortsatta provtjänstgöringen — läggas tjänstemannens förmåga att tillgodogöra sig fortsatt utbildning. Detta är särskilt lämpligt, emedan den första delen av utbildningen, på sätt nedan anföres, huvudsakligen har allmänbildande karaktär och sålunda är av värde för tjänstemannen även om han ej skulle kvarstanna i fångvårdens tjänst. I det militära har motsvarande anordning visat sig ägnad att underlätta rekryteringen. Befordran till extra ordinarie synes dock i regel böra ske senast tre år efter antagningen till extra tjänsteman. Utbildning m. m. Den ståndpunkt styrelsen intagit beträffande kompetensfordringarna vid tjänstgöringens påbörjande kan medföra att brister i allmänbildningshänseende komma att föreligga för en del tjänstemän. Dessa brister böra avhjälpas under tjänstgöringstiden men icke, såsom enligt nuvarande ordning, genom särskilda centrala utbildningskurser. Sådana kurser skola visserligen fortfarande finnas, men de böra reserveras för utbildning i ämnen som äro av särskilt värde för tjänstgöringen som fångvårdsman. Kompletteringen av skolkunskaperna bör i stället ske genom korrespondensstudier. Dessa studier böra även få en social inriktning. Förutom svenska och matematik — ungefär motsvarande högre folkskolans kurs — torde sålunda samhällslära och sociallagstiftning böra studeras. Kursen i samhällslära torde kunna göras tämligen elementär. Förslagsvis kan den av Brevskolan utgivna kursen »Den svenska livsformen» användas. Kursen i sociallagstiftning torde i huvudsak böra beröra endast de områden som äro av mera direkt intresse för fångvårdsmannen: fattigvård, barnavård, alkoholistvård, lösdrivarvård, arbetslöshetslagstiftning, hälsovård och sjukvård, inbegripet sinnessjukvård. Av de nu nämnda kurserna kunna de förstnämnda — svenska, matematik och samhällslära — erhållas från korrespondensinstitut, och fångvården bör abonnera på dessa. I sociallagstiftning torde en lämplig kurs kunna åstadkommas

35 genom att en av korrespondensinstitutens nuvarande kurser begränsas respektive kompletteras i samråd med fångvårdsstyrelsen. Vid sidan av dessa studier i allmänna ämnen bör tjänstemannen redan nu erhålla en förberedande orientering i vissa delar av straffrätten — framför allt straffsystemet — och straffverkställigheten. Häri bör ingå en redogörelse för den social vårdande verksamhet som äger rum inom fångvårdens ram, inbegripet hjälpverksamheten för villkorligt dömda och frigivna. Dessa studier torde icke böra inhämtas i form av korrespondensundervisning. I stället bör genom fångvårdsstyrelsens försorg utarbetas en lämplig handledning i bokform. De nu angivna studierna torde böra taga sin början så snart befordran till extra tjänsteman skett, alltså normalt efter ca tre månader. Hinder bör dock ej möta att, efter tillstyrkan av vederbörande styresman, medgiva lämplig reservtjänsteman att något tidigare påbörja utbildningen. Denna bör snabbt fullföljas och i regel vara avslutad efter högst sex månader. Prövningen av kursdeltagarna bör ske dels genom korrespondensinstitutets granskning av insända svar, dels genom skriftliga prov som utsändas från fångvårdsstyrelsen. Det skriftliga provet bör under vederbörlig kontroll äga rum i vederbörande centralfängelse dit kursdeltagarna skola beordras. I straffrätt och straffverkställighet kan lämpligen jämte det skriftliga provet anordnas ett muntligt förhör. Den som avlagt realexamen, genomgått folkhögskola eller på annat sätt skaffat sig motsvarande kunskapsmått, bör kunna befrias från ämnena svenska och matematik eller något av dem men måste deltaga i det skriftliga provet. Vid misslyckande bör i regel ej mera än ett ytterligare försök få göras. Vid sidan av de ovan angivna obligatoriska studierna bör det vara styresman angeläget att medverka till att tjänstemännen erhålla den bästa handledning och uppmuntras till utvidgade självstudier. När tjänstemannen avlagt godkända prov efter de ovannämnda studierna, bör styresmannen efter samråd med ordföranden i den lokala fackföreningen och eventuellt även med anstaltens läkare, till fångvårdsstyrelsen insända ett motiverat utlåtande rörande de erfarenheter som vunnits under provtjänstgöringen. Till sådant utlåtande, som bl. a. bör innehålla uppgifter om vederbörandes intresse för arbetet, tillförlitlighet i uppgifter och omdömen, uppfattningsförmåga, förmåga till egna initiativ, förmåga till anpassning till nya arbetsuppgifter, förmåga till självständigt arbete, kontakt med klientelet, samarbete med övrig personal och lämplighet för utbildning till fångvårdsarbete, bör fångvårdsstyrelsen fastställa formulär. Med ledning av de avlagda proven och styresmannens utlåtande bör fångvårdsstyrelsen avgöra huruvida tjänstemannen kan anses lämplig för fortsatt anställning. Finnes så ej vara fallet, bör han entledigas. Den vidare utbildningen av tjänstemännen bör, förutom genom självstudier, äga rum genom särskilda utbildningskurser gemensamma för hela landet. Tjänsteman bör beordras till utbildningskurs snarast möjligt efter avslutade korrespondensstudier. Vid bedömande av frågan huru utbildningskurserna skola utformas har

36 styrelsen ansett sig till en början böra utreda huru de lämpligen skola vara beskaffade enbart med hänsyn till fångvårdstjänstemännens utbildning för att därefter till behandling upptaga frågan, huruvida kurserna, eventuellt med vissa ändringar, kunna vara gemensamma för fångvårdstjänstemän och befattningshavare från andra vårdområden. Ur fångvårdssynpunkt bör kursplanen i viss mån ansluta sig till den vid fångvårdens bevakningsskola tidigare tillämpade. Med hänsyn till de fullbordade korrespondensstudierna kunna emellertid vissa ämnen uteslutas, nämligen svenska, matematik och grunderna i samhällslära. Undervisningen i straffrätt får kompletterande karaktär. Den bör företrädesvis inriktas på det ur fångvårdssynpunkt viktiga, varvid kriminalvården i frihet icke får försummas. Straffverkställighet och fångvård blir av naturliga skäl huvudämnet. Däri bör ingå fångvårdens historia, som utgör den naturliga bakgrunden till den aktuella fångvårdsdebatten. Till detta ämne bör även höra en elementär kurs i fångvårdens bokföring, avfattande av tjänsteskrivelser m. m. En kortare kurs i kriminologi, företrädesvis kriminalsociologi, bör meddelas. Åt ämnet psykologi bör givas ett förhållandevis rikligt tillmätt utrymme. Psykiatri bör göras tämligen omfattande och förenas med praktisk handledning i sinnessjukvård å sinnessjukavdelning vid fångvården. Ämnet etik torde böra bibehållas ehuru med något mindre timantal. Kursen i sociallagstiftning bör fortsättas med en utvidgad kurs i socialpolitik och socialvård. Denna kurs torde böra innefatta dels några allmänna föreläsningar i socialpolitik, ägnade att belysa socialvårdens ställning i samhällslivet och sambandet mellan dess olika grenar, dels av en serie lektioner berörande skilda vårdområden; fattigvård, barna- och ungdomsvård, nykterhetsvård, arbetsförmedling och lösdrivarvård. Viss handledning i hälsovård och hygien bör lämnas; häri bör sexualhygien ingå. Undervisning för ledare i gymnastik och idrott bör ingå i kursen liksom övningar i fritidssysselsättning. Undervisning i fingeravtrycksoch signalementslära synes kunna undvaras, då ifrågavarande uppgifter torde böra reserveras för polisen. Då det är av vikt att kurserna bli representativa och att kursdeltagarna tillföras impulser från andra områden, bör stor omsorg nedläggas på valet av lärarkrafter. Dessa böra icke uteslutande eller en§ företrädesvis hämtas från fångvården. I ämnena psykologi, etik, socialvård samt gymnastik och idrott böra utomstående lärare anlitas. Däremot torde fångvårdstjänstemän böra undervisa i fångvård eventuellt i straffrätt. Straff lagberedningen h a r i sitt betänkande angående verkställigheten av frihetsstraff m. m. förutsatt, att undervisningen i psykiatri och sinnessjukvård skulle ledas av den överinspektör för hälso- och sjukvård inom fångvården som enligt beredningens förslag skall tillsättas. Denne torde eventuellt kunna meddela undervisning även i hälsovård och hygien. Därest det låter sig göra torde undervisningen i vissa ämnen kunna kompletteras genom åhörande av andra föreläsningar. Under tiden för utbildningskursen böra deltagarna i möjligaste utsträckning få göra studiebesök å närbelägna fångvårdsanstalter, skyddshem, alkoholistanstalter, sinnessjukhus, sjukhus och andra anstalter samt hos skydds-

37 föreningar, socialvårdsbyråer och andra sociala institutioner, överhuvud taget är det av vikt att utbildningskursen icke blir ett dött kompendieläsande utan ger deltagarna en konkret bild av socialvårdens funktioner. De förutvarande utbildningskursernas längd har varit tre månader, vilken tid torde ha betraktats som alltför knapp. Avsevärd tid vinnes nu genom att de egentliga skolämnena bortfalla. Å andra sidan kommer ökad tid att krävas för den utvidgade undervisningen i vissa ämnen och för studiebesöken. Det torde därför vara lämpligast att bibehålla tiden tre månader. Eleverna — till antalet omkring 25 — böra i regel undergå prov i varje ämne och kursen bör avslutas med särskild prövning i närvaro av censorer som förordnas av fångvårdsstyrelsen. Deltagarna skola erhålla betyg. De hittillsvarande utbildningskurserna ha senast varit förlagda till centralfängelset å Långholmen. Som ett alternativ härtill kunde föreslås vårdanstalten å Hall. Båda dessa anstalter äro försedda med sinnessjukavdelningar. I vissa ämnen kunna lärarkrafter tillhandahållas av båda anstalterna. I fråga om konstruktionen är Hall den modernaste anstalten. Å andra sidan h a r Långholmen ett mera allsidigt klientel. Utomstående lärarkrafter torde även bliva mindre kostsamma att anlita i Stockholm, som också erbjuder större möjligheter för besök å sociala institutioner. Inkvarteringsmöjligheterna äro även bättre i Stockholm. Styrelsen anser sig därför böra förorda, att utbildningskursen förlägges dit. Som nämnts skulle kursen omfatta tre månader eller omkring 13 veckor. Med 6 lektioner å envar av fem veckodagar och fyra lektioner å lördagar skulle timantalet under 13 veckor uppgå till 442 timmar. För studiebesök vid anstalter, nämnder och andra institutioner torde komma att avgå ungefär en dag varje vecka eller tillhopa 78 timmar, varefter för den egentliga undervisningen återstår 364 timmar. Med hänsyn till mellankommande helgdagar och av andra anledningar bör man emellertid icke räkna med mer än 350 effektiva lektionstimmar. Härvid bör beaktas att kursdeltagarna, för att få erfarenhet i sjukvård och om behandlingen i övrigt av intagna, böra under viss del av fritiden åläggas att följa vårdpersonalens arbete å sinnessjuk- och kroppssjukavdelningarna ävensom å andra avdelningar inom centralfängelset å Långholmen. I fråga om kursplanen är vidare att märka, att flertalet lärare bör anslå någon eller några lektioner till samtal och överläggningar om ämnet. I kursplanen ingå jämväl de prov varmed varje ämnesserie i regel skall avslutas. Det bör framhållas att i vissa fall flera lärare kunna behöva anlitas i samma ämne. I enlighet med vad nu anförts skulle kursplanen få följande utseende. straffrätt straffverkställighet och fångvård kriminologi psykologi psykiatri

Antal timmar 40 85 20 30 40

38 Antal timmar

etik < socialpolitik och socialvård (allmän socialpolitik, fattigvård, barna- och ungdomsvård, nykterhetsvård, lösdrivarvård, arbetsförmedling).... hälsovård och hygien gymnastik och idrott övningar i fritidssysselsättningar tillhopa

15 40 20 50 10 35~Ö~~

Ovanstående plan är avsedd att tjäna som mönster för utbildningskursen, dock med möjlighet för styrelsen att vidtaga de jämkningar som kunna befinnas erforderliga med hänsyn till uppkommande behov och utvecklingen på straffsystemets och fångvårdens område. Vid undervisningens utformande bör styrelsen samråda med sitt sakkunniga biträde i hälsovårdsfrågor — om strafflagberedningens förslag genomföres överinspektören — samt med den utomstående pedagog varom ovan sagts. Sveriges fångvårdsmannaförbund har föreslagit, att utbildningskurserna skola göras tillgängliga jämväl för personalen vid statens uppfostrings-, alkoholist- och tvångsarbetsanstalter samt skyddshemmen. Fångvårdsstyrelsen har ingenting att erinra mot att befattningshavare vid tvångsarbetsanstalterna liksom tidigare få tillträde till kurserna. Även tjänstemän från alkoholistvården torde, därest detta anses lämpligt av organen för alkoholistvården, i mån av plats kunna bevista kurserna, särskilt som alkoholistvården och nykterhetsspörsmålen överhuvud taget tillmätas jämförelsevis stort utrymme. Vad angår skyddshemmens tjänstemän torde frågan om deras deltagande i fångvårdens utbildningskurser icke längre vara aktuell, sedan socialstyrelsen, på sätt ovan anförts, tagit initiativ till återupptagande av särskilda kurser för dessa befattningshavare. Till dessa kurser torde jämväl befattningshavarna vid statens uppfostringsanstalter för verkställighet av tvångsuppfostran, vilka närmast äro att likställa med skyddshemmen, böra hänvisas. Därest så skulle anses önskvärt, möter det emellertid ej hinder mot att dessa befattningshavare deltaga i fångvårdens utbildningskurser. Personalen vid

uppfostringsanstalterna för sinnesslöa gossar och flickor torde böra erhålla sin utbildning i medicinalstyrelsens eller skolöverstyrelsens regi. Den undervisning i sinnessjukvård som kan meddelas under ovannämnda utbildningskurser — genom lektioner, demonstrationer å sinnessjukavdelning vid fångvården samt besök å sinnessjukhus — måste av naturliga skäl bliva tämligen summarisk. Framför allt kan den icke antagas giva kursdeltagarna tillräcklig praktisk ledning för behandlingen av psykiskt sjuka människor, som reagera på annat sätt än friska interner och som kräva ett särskilt handlag och ett utpräglat tålamod från personalens sida, om behandlingen skall krönas med någon framgång. Då en väsentlig del av fångvårdsklientelet utgöres av psykiskt abnorma, vore det därför ett önskemål att samtliga fångvårdstjänstemän finge någon tids tjänstgöring å sinnessjukhus för att där i möjlig mån bibringas en repressionsfri syn på yttringar av psykisk sjukdom.

39 Fångvårdsstyrelsen har därför undersökt möjligheterna att låta samtliga fångvårdstjänstemän efter genomgången utbildningskurs tjänstgöra någon tid — förslagsvis 2 å 3 månader — å sinnessjukhus. Detta skulle låta sig göra i den formen, att fångvårdsmännen under semestertiden vid sinnessjukhusen finge vikariera för befattningshavarna därstädes, varvid de skulle åtnjuta samma löneförmåner som sinnessjukvårdens aspiranter; fångvården skulle alltså ha att gälda mellanskillnaden i förhållande till deras vanliga lön. En sådan generell tjänstgöring under semestertiden skulle emellertid vålla fångvården allvarliga olägenheter med hänsyn till uppehållandet av fångvårdsbefattningarna under semestern; systemet skulle bl. a. leda till att ett ändå större antal reservtjänstemän finge antagas med åtföljande ökning av osäkerheten i dessa befattningshavares ställning. Fångvårdsstyrelsen finner sig därför icke kunna föreslå att tjänstgöring å sinnessjukhus blir ett led i utbildningen av samtliga fångvårdstjänstemän i lägre tjänsteställning. Däremot har styrelsen funnit möjligheter föreligga att årligen låta ett mindre antal befattningshavare — förslagsvis de som fått de bästa vitsorden vid utbildningskurserna — praktisera någon tid, lämpligen två månader, på sinnessjukhus. Styrelsen räknar med att härigenom kunna bereda ett så stort antal befattningshavare sådan utbildning, att samtliga befälsposter inom fångvården — möjligen med undantag för vissa yrkestjänster — och jämväl övriga tjänster vid sinnessjukavdelningar och andra anstalter som huvudsakligen äro avsedda för psykiskt abnorma kunna efter hand besättas med befattningshavare med praktik från sinnessjukhus. Fångvårdsstyrelsen bör dock kunna medgiva undantag, t. ex. i den formen att praktiken å sinnessjukhus utbytes mot tjänstgöring å sinnessjukavdelning inom fångvården eller genomgående av särskild kurs å sådan avdelning. Befattningshavare, som tidigare tjänstgjort vid sinnessjukhus behöver naturligtvis icke skaffa sig ytterligare sådan praktik. Intill dess ett tillräckligt antal befattningshavare genomgått de nya utbildningskurserna och fått praktisera på sinnessjukhus, synas de lokala kurser i sinnessjukvård som innevarande år börjat meddelas å fångvårdens sinnessjukavdelningar, böra bibehållas i begränsad omfattning, och om möjligt utsträckas även till abnormanstalter. Ett ytterligare skäl för bibehållande av dessa kurser, som äro förhållandevis billiga, är att man därigenom kan bereda någon utbildning åt sådana äldre befattningshavare som ej kunna beordras till de nya utbildningskurserna och på så sätt taga igen något av vad som försummats under de senaste åren. På samma sätt som ovan anförts i fråga om tjänstemän i högre tjänsteställning böra även övriga befattningshavare kunna beredas tillfälle till studier vid fångvårdsanstalter och andra anstalter inom och utom landet ävensom att deltaga i kortare utbildningskurser som anordnas utanför fångvården. I sistnämnda hänseende är det av särskild betydelse att tjänstemän vid anstalterna för ungdom kunna få följa kurser för ungdomsledare.

40 Ovan har anförts att fångvårdsstyrelsen bör utsända föreläsare till anstalterna i ändamål att hålla personalen informerad om utvecklingen på socialvårdens och kriminalvårdens område. Någon organiserad utbildning utöver vad ovan sagts torde icke böra äga rum. De förutvarande befälskurserna böra sålunda icke återupptagas. Aspiranter till befälsbefattningar böra meritera sig genom goda vitsord vid den vanliga utbildningen, genom tjänstgöring å sinnessjukhus och genom väl vitsordad praktisk tjänstgöring. Naturligtvis böra de uppmuntras att utvidga och fördjupa sina kunskaper, men detta bör ske dels genom att fångvårdsstyrelsen ställer litteratur till förfogande, dels genom att de på sätt ovan sagts erhålla tjänstledighet och anslag för studieresor eller genomgående av särskilda kurser. Författningsändringar. Fångvårdsstyrelsens förestående förslag till organisation av personalens rekrytering och utbildning föranleder att vissa ändringar och tillägg måste vidtagas i de administrativa bestämmelser som för närvarande äro meddelade i instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten samt i arbetsordningen för fångvårdsstaten. Då dessa författningar, därest strafflagberedningens i 1944 års ovannämnda betänkande framlagda förslag till lag om verkställighet av straffarbete, fängelse, förvaring och internering genomföres, måste underkastas en genomgripande omarbetning eller ersättas med ny lagstiftning, har fångvårdsstyrelsen ansett att de ändringar som föranledas av förevarande förslag böra göras i samband därmed. Styrelsen framlägger därför icke något förslag i detta hänseende.

Kostnadsberäkningar. I fråga om kostnaderna har styrelsen räknat med att dessa — med vissa undantag som beröras under Övriga kostnader — skola bestridas från anslagen till fångvårdsanstalterna, varvid fördelningen å olika avlönings- och omkostnadsposter skulle ske efter de grunder, som tidigare tillämpats. Vid beräkningen av arvoden till vikarier har styrelsen utgått från den för fångvårdsstaten nu gällande personalförteckningen. Utbildning av assistenter m. fl. Ifrågavarande utbildning är avsedd att ordnas efter ett av fångvårdsstyrelsen för varje enskild tjänsteman fastställt utbildningsprogram. Avsikten är således, att icke-ordinarie assistent av 3:e klass, i något fall fängelsepastor eller social kurator, skall beordras av fångvårdsstyrelsen att under högst åtta månader följa verksamheten vid t. ex. rättspsykiatrisk klinik inom fångvården, vid sinnessjukhus, sociala institutioner m. m. Att utbildningen delvis kommer att vara förlagd till institutioner utanför fångvården är nödvändigt för att deltagaren skall erhålla nödig orientering rörande socialvård o. dyl. Det bör framhållas, att utbildnings-

41 kursen på sätt civila icke-ordinariereglementet förutsätter är en utbildningskurs inom verket. Liksom fallet är med personalen i lägre lönegrader bör assistent under utbildningstiden få behålla löneförmånerna oavkortade, beräknade efter den ort, där han under utbildningstiden är stationerad. Däremot skall han icke erhålla tjänstgöringstraktamente. Han bör vidare uppbära ersättning för de resekostnader, som föranledas av de resor han efter styrelsens bestämmande nödgas företaga. Om han, t. ex. vid tjänstgöring å sinnessjukhus, erhåller lägre ersättning för det arbete han där utför än vad som tillkommer honom i lön såsom fångvårdstjänsteman, bör han av fångvårdsmedel uppbära skillnaden. Det antal icke-ordinarie assistenter som komma att genomgå utbildning enligt av fångvårdsstyrelsen fastställd plan torde icke uppgå till mer än högst tre under varje budgetår med genomsnittligt sex månaders utbildning för envar. Kostnaderna för vikarier åt dessa beräknas till 8 000 kronor. Beloppet bör belasta anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal. Reseersättningarna, som icke lära draga större kostnader, torde böra utgå från anslagsposten till reseersättningar. Till bestridande av vissa kostnader för undervisningsmaterial i samband med utbildningen har beräknats ett belopp av 300 kronor. Korrespondensstudier m. m. Såsom förut anförts skulle vaktkonstapel eller vaktfru, som antagits till extra tjänsteman, genom en förberedande kurs erhålla tillfälle att komplettera skolkunskaperna och skaffa sig förberedande orientering i samhällskunskap och straffrätt. Studierna skulle i huvudsak ske genom korrespondensundervisning. Antalet deltagare torde till en början bliva omkring 50 för att efter hand sjunka något. Kostnaderna för korrespondensundervisning i svenska, matematik och sociallagstiftning torde för varje deltagare kunna beräknas till 30 å 40 kronor i varje ämne. I samhällslära avses kursen »den svenska livsformen» komma till användning. Kostnaden härför är obetydlig. För varje deltagare skulle korrespondensundervisningen draga en kostnad av något över 100 kronor. Då vissa deltagare på grund av sin förutbildning icke behöva genomgå samtliga kurser, torde för 50 deltagare icke erfordras mer än sammanlagt 5 000 kronor. Härtill kommer den kortfattade handledning i straffrätt och straffverkställighet, som skulle ombesörjas av fångvårdsstyrelsen och för vilken kostnaden uppskattas till omkring 2 000 kronor. Denna kostnad torde böra fördelas å två budgetår. Nu nämnda kostnader, 7 000 kronor, synas böra belasta omkostnadsposten till diverse utgifter. Till ersättning för resa och traktamente vid tjänstemans inställelse å centralfängelse för genomgående av prov beräknas ett belopp av 500 kronor.

42 Centrala utbildningskurser m. m. Utbildningskurs skulle som förut omnämnts omfatta 350 föreläsningstimmar. Då det är angeläget att förvärva väl kvalificerade lärarkrafter från olika ämnes- och vårdområden torde man icke kunna räkna med lägre genomsnittligt arvode per lektionstimme än 10 kronor. Styrelsen h a r härvid kalkylerat med att väsentligt högre arvoden erfordras åt vissa speciallärare. Kostnaden för en utbildningskurs har beräknats till följande belopp. Kronor

350 lektionstimmar å 10: — 3 500: — Ersättning till kursledare 150: — Kostnader för resor vid besök hos nämnder och anstalter samt arvoden för demonstrationer vid sådana studiebesök 500: — Hyra av gymnastiklokal 150: -— Kostnad för litteratur och undervisningsmaterial 200: —. Sammanlagda kostnader för en kurs med 25 deltagare skulle alltså, i vad gäller själva undervisningen, uppgå till 4 500 kronor, att bestridas från omkostnadsposten till diverse utgifter. Jämlikt gällande avlöningsreglemente äger tjänsteman åtnjuta oavkortad lön under tjänstledighet för deltagande såsom elev i utbildningskurs inom verket. Genom beslut den 12 februari 1926 har Kungl. Maj:t medgivit att befattningshavare vid fångvården som enligt fångvårdsstyrelsens förordnande deltager i utbildningskurs vid fångvården må dels erhålla gottgörelse enligt gällande resereglemente för resa till och från den ort där kursen äger rum, dels ock under tiden för deltagande i kursen viss traktamentsersättning. Denna traktamentsersättning utgår med enahanda belopp som enligt gällande tilläggsbestämmelser för civila avlöningsreglementet utgör tjänstgöringstraktamente från och med sextonde dygnet till och med sjätte månadens utgång, dock att befattningshavare som åtnjuter kostnadsfri inkvartering äger uppbära allenast det för dag bestämda tjänstgöringstraktamentet. Beräknade enligt dessa grunder skulle kostnaderna för resor och traktamenten åt 25 deltagare uppgå till i runt tal 14 200 kronor. Kostnaderna böra belasta anslagsposten till reseersättningar. I fråga om kostnaderna för avlöning åt vikarier för dem som deltaga i utbildningskurs beräknades dessa det år då utbildningskurs senast var anordnad, nämligen år 1939, till 10 000 kronor. I sina anslagsäskanden för budgetåret 1945/46 har fångvårdsstyrelsen, under anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal för fångvårdsanstalterna, räknat med ett belopp av 12 600 kronor, avseende utgifter för vikarier för befattningshavare som hänvisas till den här planerade kursen. Ifrågavarande belopp torde behöva höjas av flera anledningar. Sålunda har styrelsen numera beslutat, att tillfällig personal vid fångvårdsstaten skall erhålla jämväl ett arvodestillägg motsvarande rörligt tillägg. Vidare torde efter

43 vad nu kan bedömas flertalet deltagare i utbildningskursen komma från orter i högre dyrortsgrupp. Styrelsen beräknar det erforderliga beloppet till 18 000 kronor. I fråga om den särskilda praktiken å sinnessjukhus skulle denna if rågakomma beträffande sådana deltagare i utbildningskurser som erhållit de bästa vitsorden. Enär tjänstemannen enligt styrelsens mening icke skulle erhålla tjänstgöringstraktamente, skulle ersättningen för hans merkostnader utgå såsom stipendier. Kostnaden beräknas för fyra praktikanter till ett belopp av 1 200 kronor, att bestridas från omkostnadsposten till diverse utgifter. Härtill kommer ett belopp av 2 400 kronor såsom ersättning till vikarier. De lokala kurser i sinnessjukvård som äro avsedda att hållas främst vid anstalter med sinnessjukavdelningar ävensom vid andra anstalter för psykiskt abnorma torde böra uppdelas så, att förslagsvis två kurser hållas varje budgetår. Kostnaden härför h a r med ledning av utgifterna för samma ändamål under förra budgetåret beräknats till 2 000 kronor för år, att belasta omkostnadsposten till diverse utgifter. Till bevistande av utbildningskurser i yrkesämnen, företrädesvis vid statens hantverksinstitut, böra årligen beordras omkring femton i arbetsdriften sysselsatta befattningshavare (ordinarie och icke-ordinarie). Kurserna sträcka sig över en tidslängd av två å tre veckor. Befattningshavaren bör åtnjuta oavkortade löneförmåner jämte i förekommande fall rese- och traktamentsersättning samt tjänstgöringstraktamente. Kostnaderna för vikarier kunna beräknas till 3 600 kronor och för resor och traktamenten till 2 000 kronor. Kursavgifter o. dyl. synas böra bestridas av verkstadsdriften. Övriga kostnader. Till studieresor, kortare specialkurser och överläggningar hos fångvårdsstyrelsen beräknas ett belopp av 4 800 kronor, att utgå av omkostnadsposten till reseersättningar. Vikarier torde i dylika fall endast undantagsvis behöva förordnas. Till föreläsningar å fångvårdsanstalterna har upptagits ett belopp av 1 000 kronor, att utgå från omkostnadsposten till diverse utgifter. Vidare erfordras till upprättande av ett lånebibliotek i straffrättsliga, kriminologiska och penologiska ämnen ett årligt anslag av 400 kronor, som synes böra bestridas av omkoslnadsposten till övriga expenser under fångvårdsstyrelsens omkostnadsanslag. Den sakkunnige i utbildningsfrågor synes böra erhålla ersättning enligt kommittékungörelsen. Kostnaden härför torde böra upptagas å fångvårdsstyrelsens avlöningsstat (arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t) och beräknas till förslagsvis 400 kronor för år. Därtill skulle i förekommande fall komma ersättning för resor.

44 Sammanställning. I enlighet med det anförda skulle de sammanlagda kostnaderna för budgetår uppgå till följande belopp. Att belasta fångvårdsanstalternas anslag till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal

reseersättningar

diverse utgifter

Utbildning av assistenter m. fl. 8 000: -

Vikarier Undervisningsmaterial Utbildning av vaktkonstaplar

300: — m. fl.

Korrespondensundervisning Handledning i straffrätt m. m. (2 000: — fördelat på två budgetår) Utbildningskurs Rese- och traktamentsersättningar Avlöningar till vikarier

500: —

5 000: 1 000: 4 500: —

14 200: — 18 000: — 2 400: —

1 200: —

Lokala kurser i sinnessjukvård vid fångvårds2 000: — Utbildningskurser i yrkesämnen

2 000: —

Övrigt

3 600:-

Studieresor och överläggningar hos fångvårdsstyrelsen m. m Föreläsningar å fångvårdsanstalterna

4 800: —

Kronor

21500: —

1 000: — 15000: —

32 000: —

Härjämte bör såsom förut anförts å fångvårdsstyrelsens stater räknas med medel till ersättning åt en sakkunnig i utbildningsfrågor (400 kronor) och till anskaffande av litteratur (400 kronor). Den sammanlagda kostnaden för en central utbildningskurs och för övriga här föreslagna utbildnings- och fortbildningsåtgärder skulle alltså uppgå till (32 000 + 21 500 + 15 000 + 400 + 400) 69 300 kronor. I sina anslagsäskanden för budgetåret 1945/46 har styrelsen i avvaktan på utredningens slutförande hemställt om anvisande å anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal för fångvårdsanstalterna av 12 600 kronor till vikarier åt deltagare i utbildningskurser. Till reseersättningar har beräknats ett belopp av 14 400 kronor och till diverse utgifter 15 000 kronor. För anordnandet under budgetåret 1945J46 av en utbildningskurs för vaktkonstaplar m. fl. och genomförande av utbildningsprogrammet i övrigt erfordras utöver vad sålunda begärts till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal ytterligare till reseersättningar

19 400 kronor samt 7 100 kronor.

45 För att utbildningsverksamheten snarast möjligt må komma till stånd böra under budgetåret 1944J45 två assistenter erhålla tillfälle att påbörja sin utbildning. Denna torde under nämnda budgetår icke komma att omfatta mer än tre månader för vardera, varför kostnaderna för vikarier kan beräknas till 2 600 kronor och för undervisningsmaterial till 150 kronor. Likaledes böra under innevarande budgetår ett femtiotal befattningshavare påbörja utbildningen per korrespondens. Kostnaden härför torde enligt vad ovan anförts beräknas till högst 5 000 kronor. Då å innevarande budgetårs omkostnadsstat för fångvårdsanstalterna finnes under posten diverse utgifter beräknat ett belopp av 5 000 kronor för utbildning av befattningshavare, lära inom denna ram rymmas kostnader såväl för undervisningsmaterial m. m. vid assistenternas utbildning som för den av vaktkonstaplar m. fl. bedrivna korrespondensundervisningen. Ej heller kommer anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal att behöva överskridas för detta ändamål enär medel härför finnas beräknade under anslagsposten. Styrelsen torde därjämte böra erhålla bemyndigande att redan under våren 1945 anlita den förut omnämnde sakkunnige i utbildningsfrågor.

46 Innehåll. Sid.

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet Gällande bestämmelser om fångvårdspersonalens kompetens och rekrytering . . Fångvårdens utbildningskurser Personalutbildningen inom vissa angränsande vårdformer Den lägre fångvårdspersonalens rekrytering och utbildning i övriga nordiska länder ..... Vissa tidigare reformförslag Reformbehovet De högre befattningshavarnas rekrytering och utbildning Rekrytering, befordran och utbildning av befattningshavare i lägre lönegrader. Rekrytering och befordran Utbildning m. m Författningsändringar Kostnadsberäkningar

3 5 g 9 12 13 20 22 28 34 40 40

Statens offentliga utredningar 1944 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna iuom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen). Allmän lagstiftning. Rättsskipning. F å n g v å r d . Processlagberedningens förslag • till lag om införande av nya rättegångsbalken m. m. 1. Lagtext. [9] 2. Motiv in. m. [10] Betänkande med förslag rörande revision av lagstiftningen om kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag. [24] Betänkande med förslag till lag om skyldighet för innehavare av järnväg eller spårväg att hålla stängsel. [35] Strafflagberedningens betänkande ang. verkställigheten av frihetsstraff m. m. [50] Fångvårdsstyrelsens utredning ang. fångvårdspersonalens utbildning och rekrytering m. m. [60] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande med förslag ang. revision av riksdagens arbetsformer. [8] Folkbokföringskommitténs betänkande med förslag till omorganisation av folkbokföringen. [52] Kommunalförvaltning. Promemoria med förslag till lag med bestämmelser om allmänna behörighetsvillkor för vissa kommunala uppdrag m. m. [4] Kommunindelningskommittén. 1. Den lantkommunala författningsregleringens historia. [37] Statens och k o m m u n e r n a s finansväsen. Politi. Betänkande ang. nykterhetstillståndet under krigsåren. [31 Betänkande med förslag till allmän ordningsstadgam.m. [48] Betänkande med förslag till förstatligande av polisväsendet i riket och åklagarväsendet i rikets städer. Del 1. Allmänna grunder. [53] Del 2. Organisationens utformning, avlöning ni. m. [54] N a t i o n a l e k o n o m i ock socialpolitik. Utredningar ang. ekonomisk efterkrigsplanering. l.[7]2. [12] 3. [13] 4. [14] 5. [25] 6. [36] 7. [57] Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 4. Tiden juli 1942—juni 1943. [11] Socialvårdskommitténs betänkande. 7. Utredning och förslag ang. lag om allmän sjukförsäkring. [15] 8.Kostnadsberäkningar ang. lag om allmän sjukförsäkring. [16] 9. Utredning och förslag ang. revision av lagstiftningen om barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård. [34] Befolkningspolitik i utlandet. [26] Socialvårdens omfattning och kostnader efter 1930. [33] Promemoria ang. socialvården under krig. [40] Betänkande i abortfrågan. [51] Betänkande med förslag till ändrad semesterlagstiftning. [59] H ä l s o - ock sjukvård. 1941 års reumatikervårdssakkunnigas betänkande. Del 2. Utredning och förslag rörande behovet av och formen för statligt understöd till utbyggande inom landets sjukvård sv äsen av efterbehandling och konvalescentvård. [28] Ungdomsvårdskommitténs betänkande 1 med utredning och förslag ang. psykisk barna- och ungdomsvård. [30] Statens sjukhusutredning av år 1943. Betänkande 1. Utredning och förslag rörande den förvaltningsekonomiska statistiken vid kroppssjukhusen. [47] Betänkande ang. organisationen av garnisonssjukvården i Stockholm. [49] A l l m ä n t näringsväsen. Betänkande med utredning och förrlag ang. rätten till vissa uppfinningar m. m. [27] F a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar. Jordbruksbefolkningens levnadskostnader. [1] Betänkande med förslag till byordningar och Instruktioner för ordningsmannen i lappbyarna [6|

Betänkande med förslag till inrättande av ett forsk- : ningsråd på jordbrukets område. [43] Betänkande med förslag till åtgärder för den jordlmikstekniska forskningens och upplysningsverksamhetens-j ordnande. [45] Betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den IS juni 1926 om delning av jord å landet samt lag om sammanläggning av fastigheter å landet, • m. m. [46] Betänkande med förslag ang. den statsunderstödda torrläggningsverksamketen. [56] Vattenväsen. Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri. Handel och sjöfart.

K o m m u n i k a t i o n s väsen. Betänkande med förslag till vägtrafikstadga m. m. [18] : Slututlåtande avgivet av besparingsberedningens järnvägssakkunniga. [32] Betänkande med förslag i anledning av utredning rörande tillstånd för juridiska personer att utöva yrkesmässig biltrafik. [39] Utredning och förslag ang. förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning för personal vid statens järnvägars smalspåriga bandelar. [58]

Bank-, kredit- ock penningväsen. Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag till åtgärder för främjandet av litteraturtjänsten inom de tekniska fackområdena. [17] Om inrättande av ett samhällsvetenskapligt forskningsråd. [19] 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 1. Skolan i samhällets tjänst. [20] 2. Sambandet mel-, lan folkskola och högre skola. [21] 3. Utredning och förslag ang. vidgade möjligheter till högre undervisning för landsbygdens ungdom. [22] Bilaga 3. Förhandlingarna vid sammanträde den 15—den 17 juni 1943 med 1940 års skolutrednings rådgivande nämnd. [23] Social utbildningssakkunniga. 1. Utredning och förslag rörande den högre socialpolitiska och kommunala utbildningen. [29] Ungdomsvårdskommitténs betänkande 2 med utredning ',; och förslag ang. stöd åt ungdomens föreningsliv. [31] Förslag till handledning i sexualundervisning för lärare ; i folkskolor. [41] 1943 års riksteaterutrednings betänkande och förslag angående riksteaterns omorganisation m. m. [42]! Betänkande rörande organisatoriska åtgärder för den, medicinska forskningens främjande. [55] Försvarsväsen. Betänkande med förslag ang. långtjänstunderbefäl m. m. [2] Betänkande med förslag till civilförsvarslag m. m. [5] Betänkande ang. ordnandet av civilanställning för avgående fast anställt manskap vid försvaret. [38] Betänkande med förslag rörande utnyttjandet av ingenjörtekmskt utbildad personal inom försvars väsendet och därmed sammanhängande frågor. [44] Utrikes ärenden. I n t e r n a t i o n e l l r ä t t .

Isaac Marcus BoUtr.-A.-B., Sthlm 448870