Den familjevårdande socialpolitiken en redogörelse

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR

1946:17

SOCIALDEPARTEMENTET

DEN FAMILJEVÅRDANDE SOCIALPOLITIKEN EN REDOGÖRELSE UTARBETAD

AV

1941 ÅRS BEFOLKNINGSUTREDNING

S T O C K H O L M 19 4 6

Statens offentliga utredningar 1946 Kronologisk Betänkande angående rundradion i Sverige. Dess aKUi ella behov och riktlinjer för dess framtida verksamhet Norstedt. 1CS s. K. Dödföddheten och tidigdödligheten i Sverige. Dess samband med nativitetsminskningen och dess förhallande vid olika former av förlossningsvård samt des; socialmedicinska och befolkningspolitiska betydelse Av C. Gyllenswärd. Beckman. 115 s. S. Betiinkande med förslag till Undrade grunder för flott uingslagstiftninaen m. m. Hieggströni, 99 s. Ju. Betänkande med förslag angående unifoi-msplikteu: omfattning för viss personal vid försvarsväsendet. V Petterson. 59 s. Fö. Betänkande om barukostnadernas fördelning med för slag angående allmänna barnbidrag m. m. V. Petterson 351 s. S. Betänkande om barnkostnadernas fördelning med fur slag angående allmänna barnbidrag m. m. Bilagor Beckman. 153 s. S. Betänkande och förslag rörande åtgärder för att be gränsa antalet kontraktsanstUllt manskap inom krigsmakten. Becknlan. 136 s. 1'8. . 1941 års lärarlönesakkuuniga. Betänkande med förslag till boställsordning för folkskolans lärare m.m. Marcus 140 s. Fi.

förteckning 9. 1948 års universitetsheredning. 1. Docentinstitutionen Haeggström. 62 s. K. 10. Betänkande med förslag till omorganisation av vägocb vatteubyggnadsstyrelsen m. m. Katalog- oeli Tidskri Etstryck.' 217 s. K. 11. 1910 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. A. Allmän del. ldun. 311 s. K. 12. Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande ni. ni. Del 1. Beckman. 216 s. K. 13 Investeringsntredningeus betänkande med utredning rörande personal- och materielresurser ni. ni. nomförande av ett arbetsprogram enligt av utrednlngefl tidigare framlagt, förslag. Marcus. 72 s. Fi. 11. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar, 4. Skolpliktstidens skolformer. 4. Realskolan. Praktiska linjer. Idun. 193. s. K. 15. 1910 ars skolutrednings betänkanden och utredningar t. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. B. Förslag till nndervisningsplauer. ldun. 253 s. B. 10. Betänkande angående forsknings- och försöksverksamheten pä jordbrukets område i Norrland. V. Petterson. 138 s. Jo. 17. Den familjevårdande socialpolitiken. Beckman. 132 s. s,

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1946:17

SOCIALDEPARTEMENTET

DEN FAMILJEVÅRDANDE SOCIALPOLITIKEN EN REDOGÖRELSE UTARBETAD

1941 ÅRS

AV

BEFOLKNINGSUTREDNING

STOCKHOLM 1946 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [2653:1 43]

mm

ä

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Socialdepartementet

5 Kap. A. B. C. D.

7 7 12 15

1. Socialförsäkringen och liknande hjälpformer Folkpensioneringen Barnbidrag Blindhetsersättning Dyrtidstillägg å folkpensioner, invaliduiiderstöd, barnbidrag och blindhetsersättningar E. Olycksfallsförsäkringen F. Sjukförsäkringen G. Arbetslöshetsförsäkringen

15 16 19 24

Kap. 2. Samhällets fattigvård A. Fattigvårdslagen B. Kommunala pensionstillskott m. m

28 28 30

Kap. 3. Den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten vid arbetslöshet A. Understödslinjen B. Arbetslinjen

32 33 38

Kap. A. B. C. D. E. F.

42 42 44 46 49 50 52

4. Samhällets barnavård Grunddragen av barnavårdslagstiftningen Barnhem Åtgärder för främjande av barns sommarvistelse på landet Statsbidrag till den halvöppna barnavården Psykisk barna- och ungdomsvård Lagstiftningen om bidragsförskott

Kap. 5. Ekonomiska förmåner vid havandeskap och barnsbörd A. Moderskapshjälp, moderskapsunderstöd och moderskapspenning B. Mödrahjälpen Kap. A. B. C. D. E. F.

6. Hälsovårds- och sjukvårdsanordningar av särskild betydelse för och barn Den förebyggande mödra- och barnavården Skyddsläkemedel Förlossningsvården Dispensärverksamheten Barnavdelningar vid lasarett m. m Folktandvården

Kap. 7. Socialpedagogiska åtgärder A. Skolhälsovården B. Statsbidrag till skolbarnsbespisning

55 55 56 mödrar 58 58 60 61 64 65 66 68 68 71

4 Kap. A. B. C. D. E.

8. Bostadspolitiska åtgärder Bostad8förbättring8verksaniheten på landsbygden Lantarbetarbostadslån och -bidrag Tertiärlåu och tilläggslån för främjande av bostadsproduktion Bostadsförsörjningen för barnrika familjer Pensionärshem

74 74 75 76 78 83

Kap.

9. Bosättningslånen

84 Kap. 10. Den sociala hemhjälpsverksamheten

86 Kap. 11.

Prisrabattering på viktiga livsmedel

87 Kap. 12. Samhällets hjälpåtgärder vid militärtjänstgöring A. Krigsfamiljebidragsförordningarna B. Fredsfamiljebidragsförordningarna C. Ersättning vid sjukdom eller olycksfall D. Värnpliktslån E. Övergångsförmåner till viss militär personal

93 95 99 100 101 102

Kap. 13. Jämförelser mellan understöden från olika hjälpverksamhetsgrenar Fattigvården Folkpensionerna och barnbidragen Olycksfalls- och 3-rkessjukdomsförsäkringarna Sjukförsäkringen Arbetslöshetsförsäkringen Kontantunderstödsverksamheten för arbetslösa Krigsfamiljebidragsverksamheten

105 106 110 114 118 119 121 123

Kap. 14. Översikt och sammanfattning Åtgärder för familjerna i allmänhet Vården och kostnaderna i samband med barnsbörd Vården och tillsynen av barnen Familjerna vid inkomstbortfall

125 125 126 127 129

Till Herr Statsrådet och Chefen för Socialdepartementet.

Befolkningsutredningen har under sitt arbete uppmärksammat nödvändigheten av att de förslag till utbyggnad av socialpolitiken, som utredningen anser sig böra förorda i syfte att höja barnfamiljernas standard, deras trivsel och trygghet i samhället, infogas i sitt allmänna socialpolitiska sammanhang. För att åstadkomma en överblick över hela det socialpolitiska fältet har utredningen låtit företaga vissa specialundersökningar. Sålunda har utredningen tidigare överlämnat en statistisk redogörelse för socialvårdens omfattning och kostnader efter 1930 (SOU 1944: 33) ävensom en övervägande teoretisk analys av socialpolitikens ekonomiska verkningar på samhällslivet, utarbetad av docenten Carsten Welinder (SOU 1945: 14). Utredningen vill i detta sammanhang även erinra om att Kungl. Maj:t genom beslut den 19 maj 1944 på framställning av utredningen uppdragit åt socialstyrelsen att verkställa en undersökning rörande de i fattigvårdsklientelet förekommande barnfamiljernas förhållanden i enlighet med planer, som utarbetats i socialstyrelsen i samråd med befolkningsutredningen . Till denna serie av särskilda undersökningar sluter sig den översikt över den familjevårdande socialpolitiken, vilken utredningen härmed vördsamt anhåller att få överlämna. I dess tolv första kapitel lämnas en redogörelse för utvecklingen av olika socialpolitiska hjälpformer. Framställningen är huvudsakligen baserad på de författningar, som normerat eller normera ifrågavarande åtgärder. Tonvikten har därvid lagts på hjälpens betydelse för de understödda befolkningskategorierna. Däremot har redogörelsen för de olika verksamhetsformernas organisation och

6 administration inskränkts till ett minimum. Hur åtgärderna i praktiken verkat som stöd åt familjerna och huruvida detta stöd varit tillfyllest i de situationer, som avsetts, har icke i detta sammanhang varit föremål för prövning. Icke heller har den kvantitativa omfattningen av de olika stödformerna belysts i föreliggande undersökning; på denna punkt hänvisas till den ovan nämnda särskilda utredningen om socialvårdens omfattning och kostnader efter 1930. Av särskilt intresse har befolkningsutredningen ansett det vara att erhålla en belysning av storleken av den hjälp, som familjer med barn kunna erhålla genom de olika stödformerna. Detta belyses av de i kapitel 13 återgivna beräkningarna. Jämförelsen avser här främst understödsbeloppen inom fattigvården, inom kontantunderstödsverksamheten för arbets lösa och inom vissa av socialförsäkringarna. I det avslutande, fjortonde kapitlet ges en på visst sätt systematiserad sammanfattning av samhällets hjälpåtgärder för familjer, mödrar och barn. Framställningen i kapitel 1 — 1 2 är utarbetad av t. f. aktuarien, filosofie licentiaten Leif Björk, medan kapitlen 13 och 14 författats av sekreteraren, politices magistern Arne Andersson. Beträffande befolkningsutredningens slutsatser och omdömen om de olika hjälpformerna hänvisas till de betänkanden med förslag till åtgärder på olika områden, som utredningen avgivit särskilt till utredningens betänkande om barnkostnadernas fördelning med förslag angående allmänna barnbidrag m. m. (SOU 1946: 5). Stockholm den 25 februari 1946. För 1941 års befolkningsutredning TAGE E R L A N D E R

7 KAP. 1. Socialförsäkringen och l i k n a n d e kjälpformer. A. Folkpensioneringen. Huvuddragen i författningsutvecklingen. Genom 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring (SFS 120/1913) infördes fr. o. m. år 1914 en obligatorisk pensionsförsäkring, som kom att omfatta praktiskt taget hela folket. Med undantag av vissa befattningshavare och i vissa fall även deras hustrur var varje i riket mantalsskriven arbetsför man eller kvinna i åldern 16—66 år skyldig att erlägga en årlig avgift, beräknad efter vederbörandes inkomst. För de erlagda avgifterna erhöll den försäkrade en livränta (avgifts-pension), som började utgå vid fyllda 67 år eller vid dessförinnan inträffande varaktig oförmåga till arbete (invaliditet). Vid inträffad invaliditet kunde pensionstagare förutom avgiftspensionen erhålla ett pensionstillägg, som utgick av allmänna medel och fastställdes efter normerad behovsprövning. Invalider, som ej erlagt några pensionsavgifter, ägde erhålla understöd av allmänna medel, vilka fastställdes efter enahanda grunder som pensionstilläggen. De här nämnda speciella förmånerna för invalider kompletterades fr. o. m. år 1919 genom bestämmelser om barntillägg (SFS 449/1918). Pensionsförsäkringslagens bestämmelser om pensionsavgifternas samt pensionernas, understödens och barntilläggens storlek reviderades fr. o. m. år 1922 (SFS 639/1921). År 1935 ersattes 1913 års lag med lagen om folkpensionering och förordningen om invalidunderstöd (SFS 434 och 435/1935); dessa författningar trädde i kraft den 1 januari 1937. Genom lagändring år 1937 (SFS 163/1937) infördes fr. o. m. 1938 dyrortsgradering av tilläggspensioner och invalidunderstöd. De gamla bestämmelserna om barntillägg tillämpades provisoriskt under år 1937; fr. o. m. 1938 ha de ersatts genom lagen om barnbidrag (jfr sid. 12 o. f.). Sedan 1941 utgå av allmänna medel dyrtidstillägg å folkpensioner och invalidunderstöd (jfr sid. 15 o. f.). Fr. o. m. budgetåret 1944/45 utgå av allmänna medel provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd. Enligt lag år 1945 (SFS 233/1945) kunna fr. o. m. budgetåret 1945/46 provisoriska utjämningspensioner eller utjämningsunderstöd utbetalas till personer, som fyllt 67 år eller äro varaktigt arbetsoförmögna och ha en inkomst, vilken utesluter från rätt till tilläggspension eller invalidunderstöd men ändå ej alltför mycket överskrider inkomstgränsen för erhållande av sådan pension, resp. understöd (jfr sid. 11 o. f.).

H Pensionsförsäkringen 1913—1936. Enligt 1913 års lag skulle varje avgiftspliktig person årligen erlägga en grundavgift av 3 kronor. Vid en årsinkomst av minst 500 kronor tillkom en tilläggsavgift av 2—10 kronor. Fr. o. m. 1921 utgick grundavgiften vid en inkomst under 600 kronor, och fr. o. m. 1922 utgjorde tilläggsavgiften, allt efter årsinkomstens storlek, 2—30 kronor. Avgiftspensionen utgjorde under åren 1914—1921 för man 30 och för kvinna 24 % av de erlagda pensionsavgifternas sammanlagda belopp. Fr. o. m. 1922 beräknades pensionerna med hänsyn till den levnadsålder, vid vilken avgifterna påförts. Den årliga pensionen utgick med nedanstående procenttal av erlagda avgifter: Avg. påförda vid en äldcr av. . b 16—19

förmän > kvinnor

% 70 % 56

20-24

25—29

30—31

35—44

15—64

55—6I>

60 48

50 40

40 32

30 24

20 16

15 12

Enligt huvudbestämmelserna i 1913 års lag utgick av allmänna medel ett tillägg till pensionen för pensionstagare, som var till arbete varaktigt oförmögen och vilkens årsinkomst ej uppgick till 300 kronor för man och 280 kronor för kvinna. Pensionstillägget utgjorde 150 kronor för man och 140 kronor för kvinna, om årsinkomsten ej översteg 50 kronor. Vid en årsinkomst av 50—-100 kronor skulle från dessa belopp avdragas det belopp, varmed årsinkomsten översteg 50 kronor; vid en årsinkomst över 100 kronor skulle halva årsinkomsten avdragas. Dessutom höjdes pensionstillägget med 0,0 8 % för varje krona av tillfullo erlagda pensionsavgifter. Till icke pensionsberättigade invalider utgick understöd enligt samma grunder som pensionstillläggen. Fr. o. m. 1922 höjdes inkomstgränsen för pensionstilläggen, resp. invalidunderstöden, till 425 kronor för man och 400 kronor för kvinna. Pensionstilliägget, resp. understödet fastställdes till 225 kronor för man och 210 kronor för kvinna med avdrag av sex tiondelar av det belopp, varmed årsinkomsten översteg 50 kronor. Beträffande barntillägg gällde fr. o. m. 1919 t. o. m. 1921 följande bestäm melser: För änkling, änka eller ogift kvinna, som var till arbete varaktigt oförmögen och hade att försörja barn eller adoptivbarn under 15 år, skulle, därest årsinkomsten ej uppgick för man till 300 och för kvinna till 283 kronor jämte 125 kronor för varje sådant barn, pensionen, resp. invalidunderstödet ökas med särskilt tillägg för barnen. Enahanda rätt tillkom även äkta makar, som båda voro till arbete varaktigt oförmögna och vilkas sammanlagda årsinkomst ej uppgick till 583 kronor jämte 125 kronor för varje barn. Barntillägget skulle utgöra 75 kronor för varje barn med avdrag av sex tiondelar av det belopp, varmed årsinkomsten översteg 300 kronor för änkling, 283 kronor för änka eller ogift kvinna och 583 kronor för äkta makar. Fr. o. m. år 1922 utsträcktes rätten till barntillägg även till frånskild make,

9 ogift man med adoptivbarn under 15 år samt äkta makar, av vilka mannen var till arbete varaktigt oförmögen. Inkomstgränserna höjdes till 425 kronor för man, 400 kronor för kvinna, 825 kronor för äkta makar och 170 kronor för varje barn. Barntillägg skulle utgå med 102 kronor för varje barn med avdrag av sex tiondelar av det belopp, varmed årsinkomsten översteg 425 kronor för man, 400 kronor för kvinna samt 825 kronor för äkta makar. Kostnaderna för pensionstillägg, invalidunderstöd och barntillägg bestredos före 1935 års reform till 3A av staten, till Vs av vederbörande landsting och till Vs av vederbörande kommun. Städer utanför landsting erlade V* av kostnaderna. Folkpensioneringen efter 1936. Enligt 1935 års lag om folkpensionering (SFS 434/1935, ändrad genom S F S 27, 163 och 385/1937, 156/1940, 482/1942) skall envar inom riket mantalsskriven svensk medborgare i åldern 18—65 år erlägga en årlig pensionsavgift, motsvarande 1 % av det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet, dock lägst 6 kronor och högst 20 kronor. Om avgiftspliktig är gift med annan avgiftspliktig och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make, skola de för makarna beräknade avgiftsbeloppen sammanläggas, och vardera makens pensionsavgift skall utgöra hälften av det sammanlagda beloppet. Högsta pensionsavgift för makar är således 40 kronor. Folkpensioneringen omfattar numera även de kategorier, som tidigare på grund av sin anställning voro befriade från att erlägga pensionsavgifter. Undantagen från avgiftsplikt är den, som åtnjuter folkpension, invalidunderstöd eller blindhetsersättning eller som är omhändertagen av fattigvården för varaktig försörjning eller som ej tidigare fått avgift sig påförd och befinnes varaktigt arbetsoförmögen. Varje kommun utgör i regel ett pensionsdistrikt, för vilket skall finnas en pensionsnämnd, som handlägger pensionsärenden beträffande dem, som äro mantalsskrivna inom kommunen. Ansökning om folkpension skall göras hos pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där sökanden senast blivit mantalsskriven. Ledningen av folkpensioneringsverksamheten utövas av pensionsstyrelsen. Rätt till folkpension inträder vid varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda 67 år, även om varaktig arbetsoförmåga då ännu icke är för handen. På grund av erlagda avgifter utgår grundpension, beräknad på samma sätt för man och kvinna. Till varje person, som i minst sju år påförts avgifter och betalat dem, skall i årlig grundpension utgå dels ett fast belopp om 70 kronor, dels ett efter de erlagda pensionsavgifterna växlande belopp, utgörande en tiondel av avgifterna. Om den pensionsberättigade ej påförts sju avgifter, minskas det fasta beloppet med 10 kronor för varje avgift, som fattas i nämnda antal. Har han ej erlagt alla honom påförda avgifter, minskas det fasta beloppet till den bråkdel, som summan av de erlagda avgifterna utgör av det sammanlagda påförda avgiftsbeloppet.

10 Förutom grundpensionen utgår tilläggspension till pensionstagare, vilka icke på grund av årsinkomstens storlek äro uteslutna därifrån enligt i det följande närmare angivna regler. Enligt den ursprungliga lydelsen av 1935 års lag skulle tilläggspension till pensionsberättigad utgå med ett belopp av 250 kronor, minskat med sju tiondelar av den del av årsinkomsten, som översteg 100 kronor. Fr. o. m. 1938 äro tilläggspensionerna graderade efter dyrort. Under åren 1938—1942 utgjorde tilläggspensionen i ortsgrupperna 1—3 respektive 250, 350 och 450 kronor med avdrag av sju tiondelar av den del av årsinkomsten, som översteg 100 kronor. Fr. o. m. 1943 har motsvarande avdrag nedsatts till fem tiondelar av den del av årsinkomsten, som överstiger 200 kronor. Pensionsberättigad anses tillhöra den ortsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven. Efter flyttning till ort i högre ortsgrupp skall dock i regel pensionstagaren ha tillhört sådan ortsgrupp i tre år, innan hans pension må utgå enligt de för denna gällande reglerna. I fråga om ort, som gränsar till ort i högre ortsgrupp, äger Konungen förordna om förhöjning av tilläggspension för pensionstagare inom visst intill gränsen liggande område; kostnaderna för denna förhöjning delas lika mellan staten och kommunen. Den årsinkomst, som är avgörande för tilläggspensionens storlek, fastställes av pensionsmyndigheterna. Såsom inkomst räknas all den inkomst, som sökanden skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen åtnjuta, med vissa undantag. Sålunda räknas icke som inkomst folkpension och ej heller understöd, som lämnas på grund av skyldskap eller svågerlag, i den mån det icke överstiger en med hänsyn till understödstagarens behov skälig försörjning. Vissa andra inkomster äro »privilegierade», d. v. s. medtagas blott till en del vid inkomstberäkningen. Till denna kategori höra pensioner och understöd, som utgå på grund av gåva, testamente eller försäkring, vilken icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband med olycksfall i arbete, på grund av egen eller anhörigs förutvarande arbetsanställning. Enligt 1935 års lag skulle privilegierad inkomst ej medtagas vid inkomstberäkning för tilläggspension, i den mån den ej översteg 300 kronor. Fr. o. m. 1938 skall dylik inkomst ej medtagas, i den mån den ej överstiger respektive 300, 350 och 400 kronor i ortsgrupperna 1, 2 och 3. Naturaförmåner värderas efter en av Konungen fastställd taxa. Vid uppskattningen av avkastningen av fastighet eller kapital skulle den faktiska avkastningen enligt den ursprungliga lydelsen av 1935 års lag höjas med 2 % av den del av förmögenheten, som låg mellan 5 000 och 10 000 kronor, och med 5 % av den del, som låg över 10 000 kronor. Sedan 1943 äro motsvarande procentsatser 4 och 10. För gift person skall i regel årsinkomsten beräknas till hälften av makarnas sammanlagda inkomst och värdet av fastighet eller kapital likaså till hälften av sammanlagda behållna värdet av deras fastighetsinnehav eller kapital. Den som blivit invalid men icke fått någon pensionsavgift sig påförd är berättigad till invalidunderstöd, vilket utgår efter samma grunder och med

11 samma belopp som tilläggspension (SFS 435/1935). Rätt till invalidunderstöd må, om särskilda skäl därtill äro, tillerkännas även den som fått någon eller några pensionsavgifter sig påförda men underlåtit att erlägga dessa avgifter. Varje kommun skall bidraga med viss andel av tilläggspension och invalidunderstöd, respektive ökning därav, för närvarande (fr. o. m. 1938) för orter tillhörande ortsgrupp 1 en åttondel, för ortsgrupp 2 en femtedel, för ortsgrupp 3 en fjärdedel (för Stockholm och Göteborg dock tre tiondelar). Landstingen skola under en övergångsperiod bidraga med en sextondel av kostnaderna för tilläggspensioner och invalidunderstöd till personer, som beviljats pension (respektive understöd) före den 1 januari 1937. Staten bidrager med vad av kostnaden för folkpensioner återstår efter avdrag av kommunernas och landstingens bidrag samt tillskott från den av pensionsavgifterna bildade folkpensioneringsfonden. Enligt lag om provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd (SFS 751/1944, ändrad genom S F S 231/1945), vilken trädde i kraft den 1 januari 1945, skola för varje budgetår fr. o. m. 1944/45 till den, som åtnjuter folkpension, vari ingår tilläggspension, eller invalidunderstöd, såsom provisoriska förstärkningar av tilläggspensionen eller understödet utgå: a) ett belopp, utgörande för ogift person ävensom för den, vars make fyllt 60 år och ej för egen del åtnjuter tilläggspension, invalidunderstöd, utjämningspension eller utjämningsunderstöd (jfr nedan), 100 kronor samt för annan pensions- eller understödstagare 50 kronor; b) ett belopp motsvarande folkpensionens eller invalidunderstödets belopp för månad. Ursprungligen stadgades, att provisoriska förstärkningar skulle utgå endast under förutsättning att folkpensionen eller invalidunderstödet uppginge till minst 12 kronor om året. Fr. o. m. den 1 juli 1945 skola emellertid förstärkningar utgå oberoende av pensionens eller understödets belopp. Till kostnaderna för dessa förstärkningar bidraga för varje budgetår kommuner med belopp motsvarande för ort tillhörande ortsgrupp 1 38,9 %, för ort tillhörande ortsgrupp 2 32, i % och för ort tillhörande ortsgrupp 3 28 % av deras andelar i kostnaderna för tilläggspensioner och invalidunderstöd, vilka utanordnats under det kalenderår, under vilket budgetåret börjar löpa, samt landsting med belopp motsvarande 34,3 % av deras andelar i kostnaderna för tilläggspensioner och invalidunderstöd, vilka utanordnats under nyssnämnda kalenderår. Återstående kostnad bestrides av staten. Enligt 1945 års lag om provisoriska utjämningspensioner och utjämningsunderstöd äger under vissa förutsättningar den, som är utesluten från rätt till i folkpension ingående tilläggspension eller till invalidunderstöd allenast på grund av storleken av sin årsinkomst, fr. o. m. budgetåret 1945/46 uppbära särskilt pensionsbelopp (utjämningspension), utöver honom tillkommande folkpension, eller särskilt invalidunderstödsbelopp (utjämningsunderstöd). Utjämningspension och utjämningsunderstöd utgå för år räknat med följande belopp:

12 a) för ogift person ävensom för den, vars make fyllt 60 år och ej för egen del åtnjuter tilläggspension, invalidunderstöd, utjämningspension eller utjämningsunderstöd, 170 kronor samt för annan 120 kronor, i båda fallen med avdrag av det belopp, varmed vederbörandes årsinkomst må överstiga den lägsta årsinkomst, som skulle hava uteslutit honom från rätt till tilläggspension eller invalidunderstöd; b) för den, som enligt a) är berättigad till utjämningspension, ytterligare ett belopp, motsvarande en tredjedel av honom tillkommande folkpension. Kommunerna bidraga till kostnaderna för den del av utjämningspension, som avses enligt a) ovan, samt för utjämningsunderstöd enligt de grunder, som i lagen om folkpensionering stadgas om kommuns bidrag till tilläggspension. Återstående kostnad för utjämningspension och utjämningsunderstöd bestrides av staten. Utjämningspension och utjämningsunderstöd utgå efter särskild ansökning till pensionsnämndens ordförande. Ansökning om tilläggspension eller invalidunderstöd skall, därest ansökningen på grund av storleken av sökandens årsinkomst ej kan beviljas, i stället anses avse utjämningspension eller utjämningsunderstöd. Den som under ett budgetår uppburit förstärkning jämlikt lagen om provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd äger ej se nare under samma budgetår komma i åtnjutande av utjämningspension eller utjämningsunderstöd. B.

Barnbidrag.

Sedan år 1938 kan enligt 1937 års lag om barnbidrag (SFS 382/1937, ändrad genom S F S 106/1941, 483/1942) av allmänna medel i vissa fall utgå bidrag (barnbidrag) till uppehälle och uppfostran åt barn under 16 år, då gentemot barnet försörjningspliktig person avlidit eller är invalid (d. v. s. varaktigt arbetsoförmögen i folkpensioneringslagens mening). Avgörande för adoptivbarns rätt till barnbidrag äro adoptivföräldrarnas förhållanden (död respektive arbetsoförmåga), ej de naturliga föräldrarnas. Barnbidragsverksamheten omfattar tre grupper av barn, nämligen föräldralösa barn, faderlösa barn samt barn till invalider. Såsom föräldralösa barn räknas: 1) barn, vilkas båda föräldrar avlidit; 2) av äkta makar adopterade barn, vilkas båda adoptivföräldrar avlidit; 3) av ensam person adopterade barn, vilkas adoptant avlidit; om någon adopterat sin makes barn, anses dock barnet som föräldralöst först när båda makarna avlidit. Såsom faderlösa barn räknas: 1) barn, vilkas fader avlidit, så länge modern (ogift kvinna, änka eller frånskild hustru) lever ogift; 2) av äkta makar adopterade barn, vilkas adoptivfader avlidit, så länge adoptivmodern (den avlidnes änka) lever ogift;

13 3) av änka ensam före eller under äktenskapet med den avlidne äkta mannen adopterade barn, så länge änkan lever ogift. P å grund av försörjarens arbetsoförmåga utgår barnbidrag i följande fall: A. På grund av äkta mans arbetsoförmåga: 1) för makarnas gemensamma och gemensamt adopterade barn; 2) för mannens barn och adoptivbarn i tidigare, genom förra hustruns död upplösta äktenskap samt för hans barn och adoptivbarn i tidigare, genom skilsmässa upplöst äktenskap, om vilka han har vårdnaden; 3) för av mannen ensam adopterade barn; 4) för hustruns barn och adoptivbarn, om vilka hon har vårdnaden. B. På grund av icke gift mans arbetsoförmåga: 1) för änklings barn och adoptivbarn i äktenskapet med den avlidna hustrun; 2) för frånskild mans barn och adoptivbarn i det upplösta äktenskapet, om vilka han har vårdnaden; 3) för av ogift man, änkling eller frånskild man ensam adopterade barn. C. På grund av icke gift kvinnas arbetsoförmåga: 1) för ogift kvinnas, änkas eller frånskild hustrus barn utom äktenskapet, om vilka hon har vårdnaden och vilkas fader lever; 2) för frånskild hustrus barn och adoptivbarn i det upplösta äktenskapet, om vilka hon har vårdnaden och vilkas fader lever; 3) för av ogift kvinna eller frånskild hustru ensam adopterade barn; 4) för av änka efter mannens död adopterade barn. Barnbidrag för adoptivbarn till arbetsoförmögen utgår i regel icke, där adoptionen skett senare än två år före den dag, då den arbetsoförmögne i anledning av arbetsoförmågan gjort ansökning, som medfört folkpension. I det fall, då kvinna, vars barn eller adoptivbarn erhåller barnbidrag, ingår äktenskap med man, som icke är arbetsoförmögen, skall bidraget indragas. Barnbidragets belopp bestämmes genom normerad behovsprövning på liknande sätt som vid beräkningen av tilläggspension enligt lagen om folkpensionering. Barnbidragen äro graderade efter den för folkpensioneringen gällande ortsgrupperingen och variera med hänsyn till försörjarens och barnets inkomster. För varje föräldralöst barn utgår bidrag med 300 kronor per år i ortsgrupp 1, 360 kronor i ortsgrupp 2 och 420 kronor i ortsgrupp 3. För barn med egen inkomst, som ej härrör från dess eget arbete och som helt eller i mera väsentlig mån kan anses täcka kostnaden för dess uppehälle och uppfostran, skall dock bidrag antingen ej utgå eller ock nedsättas efter vad som finnes skäligt. För tiden t. o. m. den månad, under vilken barn fyller två år, ökas barnbidraget med 60 kronor för år räknat. Barnbidraget utgår efter den ortsgrupp, i vilken barnet stadigvarande vistas. Efter flyttning till högre ortsgrupp skall barnet i regel ha tillhört denna grupp tre år, innan det högre bidraget kan utgå; undantag från denna bestämmelse kunna dock medgivas.

14 För faderlösa barn och barn till invalider utgår barnbidrag med följande maximibelopp (kronor per år): För ett barn » två » i tre • » varje barn därutöver ytterligare

Ortsgrupp 1

Ortsgrupp 2

Ortsgrupp 3

240 420 600 120

300 525 750 150

360 630 900 180

Liksom beträffande föräldralösa barn ökas barnbidraget med 60 kronor per år t. o. m. den månad, under vilken barnet fyller två år. Nedsättning av de ovan angivna maximibeloppen kan ske och eventuell förlust av rätten till barnbidrag inträda med hänsyn till barnets egna eller dess föräldrars inkomstförhållanden. Enligt den ursprungliga lydelsen av 1937 års lag skulle barnbidraget minskas med sju tiondelar av moderns, respektive den arbetsoförmögnes årsinkomst i vad denna översteg 600 kronor i ortsgrupp 1, 800 kronor i ortsgrupp 2 och 1 000 kronor i ortsgrupp 3 eller, om den arbetsoförmögne var gift, sju tiondelar av makarnas gemensamma årsinkomst i vad den översteg respektive 900, 1 125 och 1 350 kronor. Fr. o. m. 1943 gälla ändrade avdragsbestämmelser. Barnbidraget skall nu minskas med sex tiondelar av moderns, respektive den arbetsoförmögnes årsinkomst i vad den överstiger respektive 750, 1 000 och 1 250 kronor, eller med sex tiondelar av makarnas gemensamma årsinkomst, i vad den överstiger respektive 900, 1 200 och 1 500 kronor. Försörjarens årsinkomst beräknas efter samma grunder som vid beräkningen av tilläggspension enligt folkpensioneringslagen. Om faderlöst barn eller barn till invalid har inkomst, som ej härrör från dess eget arbete, skall den på detta barn belöpande andelen av barnbidraget minskas med denna inkomst. Vid beräkningen av barnets årsinkomst skall avkastning av fastighet och kapital höjas med 3 % av det belopp, varmed sammanlagda behållna värdet av fastighet och kapital må överstiga 2 000 kronor. Som inkomst räknas även bidragsförskott, vartill barnet må vara berättigat enligt lagen om förskottering av underhållsbidrag till barn. Barnbidrag för faderlösa barn och barn till invalider utgår i regel efter den ortsgrupp, inom vilken modern, respektive fadern eller styvfadern senast blivit mantalsskriven. I det fall, då barn stadigvarande vistas inom billigare ortsgrupp, skall bidraget eller den på barnet belöpande andelen därav nedsättas med hänsyn härtill. När kommun erhållit tillstånd att ge viss förhöjning av tilläggspensionerna i gränsområde till annan kommun i högre ortsgrupp, kan den även få medgivande till en likartad förhöjning av barnbidragen inom gränsområdet. Ärenden rörande barnbidrag handläggas av pensionsnämnderna och pensionsstyrelsen. Bidragen finansieras av stat och kommun efter samma fördelning som beträffande tilläggspensionerna. Sedan 1941 har dyrtidstillägg utgått å barnbidragen (jfr sid. 15).

15 C. Blindhetsersättning. Sedan 1935 utgår av statsmedel blindhetsersättning med 500 kronor årligen till den som saknar synförmåga eller vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel rättats, är så nedsatt, att han saknar ledsyn, d. v. s. icke kan finna sig till rätta utan hjälp på gata eller främmande plats. Vissa grupper äro dock undantagna från rätt till blindhetsersättning med hänsyn till ålder, levnadssätt, formen för deras försörjning m. m. (SFS 105/1934). Blindhetsersättning utbetalas från pensionsstyrelsen, sedan ansökning ingivits till pensionsnämndens ordförande. Sedan 1941 utgår dyrtidstillägg å blindhetsersättning (jfr nedan). Fr. o. m. budgetåret 1945/46 skall den, som åtnjuter blindhetsersättning, av statsmedel erhålla provisorisk förstärkning av densamma med 108 kronor för varje budgetår. (SFS 239/1945.)

D. Dyrtidstillägg å folkpensioner, inralidumlerstöd, barnbidrag och blindlietsersättningar. Enligt lag om dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag (SFS 57/1941) skulle personer med folkpension, vari ingick tillläggspension, eller invalidunderstöd eller barnbidrag under år 1941 erhålla dyrtidstillägg av allmänna medel med belopp motsvarande en sjättedel av folkpensionens, invalidunderstödets eller barnbidragets belopp för året, förutsatt att pensionen, understödet eller bidraget uppgick till minst 12 kronor om året. Genom en lag om förhöjt dyrtidstillägg (SFS 839/1941) ökades dyrtidskompensationen för andra halvåret 1941 med en sjättedel av pensionens, understödets eller bidragets belopp för halvåret. Den sammanlagda dyrtidskompensationen för år 1941 kom sålunda att uppgå till 25 %. För första halvåret 1942 utgick dyrtidstillägg med en tredjedel, d. v. s. två extra månadsbelopp (SFS 80/1942): För budgetåret 1942/43 fastställdes en ny ordning för dyrtidstilläggen, varigenom man erhöll en viss utjämning mellan olika dyrorter (SFS 484/1942). Under 3:e och 4:e kvartalet 1942 utgick dyrtidstillägg med en tredjedel av folkpensionens, invalidunderstödets eller barnbidragets belopp för respektive kvartal. För vart och ett av l:a och 2:a kvartalen 1943 skulle dyrtidstillägg utgå med fasta belopp, nämligen i fråga om folkpension eller invalidunderstöd 35 kronor och beträffande barnbidrag för ett barn 25 kronor, för två barn 44 kronor, för tre barn kr. 62: 50 och för varje barn därutöver ytterligare kr. 12: 50. Om de sålunda bestämda beloppen understego en tredjedel av pensionens, understödets eller bidragets belopp för kvartalet, skulle dock dyrtidstillägg utgå med en tredjedel av kvartalsbeloppet. I fråga om barnbidrag skulle dyrtidstillägget beräknas på bidraget utan avdrag för barnets egen inkomst.

16 Under budgetåret 1943/44 utgingo dyrtidstillägg med hälften av pensionens, understödets eller barnbidragets b e l o p p ' för var och en av perioderna oktober—november 1943, december 1943—januari 1944 och februari—mars 1944. För 3:e kvartalet 1943 och 2:a kvartalet 1944 utgingo tilläggen efter samma regler som under l:a och 2:a kvartalen 1943 med fasta belopp, respektive med en tredjedel av kvartalsbeloppet (SFS 445/1943). För budgetåren 1944/45 och 1945/46 ha samma grunder fastställts beträffande dyrtidstilläggen som för budgetåret 1943/44, dock att dyrtidstillägg för budgetåret 1945/46 skola utgå även om folkpensionen, invalidunderstödet eller barnbidraget understiger 12 kronor om året (SFS 232/1944, 235/1945). Till kostnaderna för här nämnda dyrtidstillägg ha landstingen och kommunerna bidragit med viss del av deras andelar i kostnaderna för tilläggspensioner, invalidunderstöd och barnbidrag; återstående kostnader ha bestritts av staten. Dyrtidstillägg å blindhetsersättning utgick under år 1941 med sammanlagt 25 %, under 1942 och första halvåret 1943 med 33Vs %. För budgetåren 1943/44, 1944/45 och 1945/46 har tillägget fastställts till 208 kronor för år räknat. (SFS 104 och 841/1941, 82 och 486/1942, 447/1943, 234/1944, 241/1945).

E.

Olycksfallsförsäkringen.

År 1901 antog riksdagen en lag om ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete. Lagen, som trädde i kraft den 1 januari 1903, föreskrev skyldighet att utgiva ersättning till olycksfallsskadade löntagare för arbetsgivare inom praktiskt taget hela industrien, inklusive skogsavverkning och gruvdrift, ävensom lastning och lossning, järnvägs- och spårvägsdrift m. m.; däremot gällde lagen icke för jordbruk, hantverk, handel, sjöfart m. m. Ersättningarna utgingo med vissa oberoende av arbetsförtjänsten bestämda belopp samt först fr. o. m. 61 :a dagen efter olycksfallet. Lagen föreskrev inrättande av en riksförsäkringsanstalt, hos vilken arbetsgivare kunde försäkra sig och därigenom befria sig från ersättningsskyldighet. Genom 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete, vilken trädde i kraft den 1 januari 1918, infördes obligatorisk olycksfallsförsäkring för lön tagare inom alla yrkesområden (SFS 235/1916, ändrad genom S F S 389/1917, 256/1918, 323 och 324/1919, 326/1920, 320/1922, 155/1924, 215/1926, 135/1928, 349/1933, 383/1936, 349/1937, 69 och 818/1939, 514 och 940/1941, 227/1944, 191/1945). Försäkringen omfattar obligatoriskt envar arbetare; härmed avses envar, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom självständig företagare, ävensom envar, som för vinnande av yrkesutbildning utan avlöning utför dylikt arbete. Sedan 1934 betraktas som arbetare enligt lagen även elever vid vissa av Kungl. Maj:t särskilt angivna anstalter för yrkesutbildning och avdelningar av dylika anstalter, ehuru de ej användas till arbete för annans räkning. Undantagna från försäkringen äro: den som utför arbetet i sitt hem eller å

17 arbetsställe, som av honom själv bestämmes; den som av tillfällig anledning användes till arbete av någon, som eljest ej använder arbetare; samt, där arbetet utföres för allenast en arbetsgivares räkning, dennes make, hemmavarande barn och föräldrar i förhållande till honom. Lagstiftningen avser olycksfall i arbete, varmed jämställes olycksfall, som inträffar under färd till eller från arbetsstället, där färden föranledes av och står i omedelbart samband med arbetsanställningen. Såsom föranledd av olycksfall skall därjämte (sedan 1937) anses skada, som förorsakats genom inverkan under högst några få dagar på mekanisk väg av arbetet, genom temperaturförhållandena under arbetet, om skadan utgöres av värmeslag, solsting eller förfrysning, eller genom inverkan av frätande eller etsande ämne, såvida skadan ej räknas såsom yrkessjukdom. Försäkringen, som, frånsett vissa administrationskostnader, i sin helhet finansieras av arbetsgivarna, äger rum i riksförsäkringsanstalten eller för ändamålet av arbetsgivare bildat ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag. Arbetare, som sysselsättas för statens räkning, äro berättigade till de i lagen angivna förmånerna utan att försäkringsavgifter erläggas för dem. Om arbetsgivaren är skyldig eller har åtagit sig att vid skada efter olycksfall utgiva avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller delvis utgör understöd på grund av olycksfallet, eller om dylikt understöd på grund av olycksfallet skall utgå från kassa eller pensionsinrättning eller på grund av särskild försäkring, kunna förmånerna enligt olycksfallsförsäkringslagen under vissa förutsättningar i motsvarande mån reduceras. Ersättning på grund av olycksfallsförsäkringen utgår efter olycksfall, som förorsakat sjukdom, invaliditet eller dödsfall. Ersättning på grund av sjukdom utgick under åren 1918—1928 endast om sjukdomen förorsakat förlust eller nedsättning av arbetsförmågan under mera än 35 dagar efter dagen för olycksfallet. I så fall utgick fr. o. m. den 36:e dagen och så länge sjukdomen varade dels erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans höjande nödiga hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar, glasögon o. d., dels sjukpenning för varje dag. Under de 35 första dagarna efter dagen för olycksfallet — den s. k. karenstiden — ägde den skadade, så länge sjukdomen varade, av arbetsgivaren erhålla dels läkarvård m. m., dels även sjukpenning, vilken senare dock ej utgick, såvida icke sjukdomen varat under mer än 3 dagar efter dagen för olycksfallet. Under karenstiden utgick den dagliga sjukpenningen med belopp, som berodde av den avgift enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, som påförts den skadade. Fr. o. m. år 1929 utgives av försäkringsinrättningen dels sjukpenning fr. o. m. dagen efter olycksfallsdagen, därest sjukdomen varat mer än tre dagar efter sistnämnda dag, dels ock läkarvård från olycksfallsdagen. Under åren 1918—1926 uppgick sjukpenningen vid förlust av arbetsförmågan till två tredjedelar av den skadades dagliga arbetsförtjänst. 1927—1941 var sjukpenningen 1 krona vid en årlig arbetsförtjänst av intill 675 kronor, kr. 2—S663I 1 43

18 1: 50 vid en årlig arbetsförtjänst av 675—944 kronor o. s. v. upp till kr. 5: 50 vid en årlig arbetsförtjänst av 2 835 kronor eller mera. Sedan 1942 är sjukpenningen i den lägsta klassen (intill 675 kronor) kr. 1:50 och stiger upp till 7 kronor vid en årlig arbetsförtjänst av 3 645 kronor eller mera, —• Vid nedsättning av arbetsförmågan med minst en fjärdedel utgår sjukpenning med ett lägre belopp, svarande mot nedsättningen. I de fall, då skadan föranleder vård å sjukvårdsanstalt, äger försäkringsinrättningen att till täckande av kostnaden för vården å sjukpenning avdraga högst hälften; härvid skall skälig hänsyn tagas till den skadades försörjningsplikt. Om, sedan sjukdomstillståndet upphört, invaliditet kvarstår som följd av skadan och arbetsförmågan härigenom blivit nedsatt med minst 10 %, utgår livränta med ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av arbetsförmågan två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst och vjd nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen. Om vid förlust av arbetsförmågan den skadades tillstånd kräver särskild vård, kan livräntan bestämmas till högre belopp än två tredjedelar av arbetsförtjänsten, dock högst till ett belopp som svarar mot denna. Ersättning utgives för sådan behandling, som kan erfordras för höjande av arbetsförmågan. Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall utgivas dels begravningshjälp, motsvarande en tiondel av den årliga arbetsförtjänsten, dock minst 250 kronor (1918—1922: minst 60 kronor, 1923—1941: minst 100 kronor), dels livräntor till efterlevande. Vid beräkningen av livräntor till invalider och efterlevande samt begravningshjälp skall den årliga arbetsförtjänsten, om den understiger 450 kronor (1918—1919: 300 kronor), beräknas till detta belopp. Om arbetsförtjänsten överstiger 3 900 kronor (1918—1919: 1 800 kronor, 1920—1926: 2 400 kronor, 1927—1941: 3 000 kronor), tages det överskjutande beloppet icke i beräkning. Beträffande livräntor till efterlevande gälla följande bestämmelser: Till änka eller änkling utgår, när äktenskapet slutits före olycksfallet, en livränta från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, med ett årligt belopp motsvarande en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Till barn eller adoptivbarn (som adopterats före olycksfallet) utgår livränta från dödsfallet till dess barnet uppnått 16 års ålder med ett årligt belopp motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten. Livränta till efterlevande föräldrar eller adoptivföräldrar utgår blott om de för sitt uppehälle varit väsentligen beroende av den avlidnes arbete. Före 1927 förutsattes även, att annan till livränta berättigad person ej fanns. Enligt de ursprungliga bestämmelserna skulle livränta till endera eller båda föräldrarna uppgå till en fjärdedel av den avlidnes arbetsförtjänst. Sedan 1927 utgår livränta till föräldrar med ett årligt belopp, motsvarande värdet av det underhåll de åtnjutit av den avlidne, dock högst en fjärdedel av den avlidnes arbetsförtjänst. Där livräntor till efterlevande skulle, för år räknat, tillsammans överstiga

19 två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, skola de nedsättas till sammanlagt detta belopp; livräntor till make och barn eller adoptivbarn skola utgå före livräntor till föräldrar. • Livränta till änkling utgår ej, om han väsentligen åsidosatt försörjningsplikt gentemot hustrun eller åsidosätter försörjningsplikt mot makarnas barn eller adoptivbarn. I så fall kan livräntan i stället tillfalla den avlidnas barn. Sedan 1927 utgår vidare livränta till änkling endast om han för sitt uppehälle varit beroende av den avlidnas arbete. Till änka eller änkling, som uppbär livränta och före fyllda 60 år ingår nytt äktenskap, utgives ett kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Vid olycksfallsskada eller sjukdom, som ådragits under militärtjänstgöring, utgår ersättning efter liknande grunder som vid olycksfall i arbete enligt militärersättningsförordningen (SFS 234/1927, ändrad genom S F S 239/1936, 113/1938, 941/1941, 316/1944). (Jfr s. 100.) Enligt 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar (SFS 131/1929, ändrad genom S F S 335/1930, 384/1936, 211/1938, 226/1944) skall envar, som jämlikt olycksfallsförsäkringslagen är försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbete, anses vara försäkrad jämväl för vissa yrkessjukdomar. Beträffande försäkringen, i vad den avser dylika yrkessjukdomar, skola bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande av de i yrkessjukdomsförsäkringslagen meddelade särskilda stadgandena. Sedan år 1909 har riksförsäkringsanstalten administrerat en särskild, för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall (SFS 375/1918, ändrad genom S F S 131/1922, 216/1926, 143/1939, 120/1942). Förvaltningskostnaderna och en del av försäkringskostnaderna bestridas av statsmedel; återstoden av försäkringskostnaderna bestridas genom de försäkrades avgifter. Genom särskilda författningar regleras ersättning vid olycksfall och yrkessjukdom åt tvångsarbetare och fångar m. fl. (SFS 102 och 103/1938, ändrade genom S F S 655 och 656/1942). Fr. o. m. år 1942 ha av statsmedel utgått vissa dyrtidstillägg å sjukhjälp, sjukpenning och livränta, som utgått enligt ovan nämnda författningar och vissa andra specialförfattningar (SFS 942 och 943/1941, 449/1943, 237/1944, 268 och 269/1945). F.

Sjukförsäkringen.

Den frivilliga sjukkasse verksamheten i Sverige blev först år 1891 föremål för speciell lagstiftning. Den då tillkomna lagen efterträddes av lagen om sjukkassor den 4 juli 1910. Enligt 1910 års lag avsågs med sjukkassa »förening för inbördes understöd, som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse bereda antingen enbart sjukhjälp eller ock såväl sjukhjälp som begravningshjälp». Sjukkassorna hade även rätt att utöva annan verksamhet, som icke var främmande för deras egentliga ändamål.

20 Lagen föreskrev ej registreringstvång för sjukkassor. Endast de registrerade kassorna — vilka skulle uppfylla vissa minimifordringar beträffande prestationerna — kunde erhålla statsbidrag. Det enda obligatoriska understöd, som föreskrevs i sjukkasselagen, var sjukhjälp, d. v. s. understöd vid sjukdom. Sjukkassorna voro pliktiga att lämna sjukhjälp endast vid sjukdom, som medfört väsentlig nedsättning av arbetsförmågan. Hjälpen skulle minst omfatta vård å sjukhus eller läkarvård och läkemedel eller ett belopp i penningar för varje dag, för självförsörjande medlem icke understigande 90 öre. Lagen föreskrev ingen maximigräns för sjukhjälpens storlek. Sjukhjälpstiden skulle vidare utgöra minst 90 dagar för en tidsperiod av 12 månader. För en sjukdom ensam eller i förening med annan, som inträffat medan i följd av den förra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan ännu förefanns, ägde sjukkassorna dock sätta en absolut gräns för sjukhjälpstiden vid minst 90 dagar. Begravningshjälp fick endast tillförsäkras sjukhjälpsförsäkrade kassamedlemmar, dock med undantag för medlems make. Före 1931 års sjukkassereform (vilken i huvudsak trädde i kraft den 1 januari 1932) meddelade vissa av de registrerade sjukkassorna förutom sjukhjälp och begravningshjälp även moderskapshjälp. Efter beslut vid 1912 års riksdag utgick fr. o. m. 1913 ett särskilt statsbidrag till sjukkassor, som meddelade moderskapshjälp. Sedan 1931 års riksdag beslutat om reformering av sjukkasselagstiftningen, utfärdades den 26 juni 1931 förordning av erkända sjukkassor (SFS 280/1931), förordning om moderskapsunderstöcl (SFS 281/1931) och kungörelse angående statsbidrag åt sjukkassor (SFS 282/1931). Genom en samtidigt genomförd ändring i 1912 års lag om understödsföreningar (SFS 279/1931) ut vidgades lagens giltighetsområde till att omfatta sjukkassorna; som följd härav blevo sjukkassor med minst 50 medlemmar registreringspliktiga. Ny lag om understödsföreningar har trätt i kraft den 1 juli 1938. Enligt denna lag äro samtliga sjukkassor registreringspliktiga. Därest sjukkassa antagits såsom erkänd sjukkassa enligt förordningen om erkända sjukkassor (ändrad genom S F S 270/1934, 337 och 340/1937, 98/1938, 788/1940, 597/1941, 326/1942, 184/1943, 231, 548 och 764/1944), är den berättigad till statsbidrag enligt ovan berörda kungörelse (ändrad genom S F S 333/1935, 341/1937, 598/1941, 660 och 766/1944, 392/1945). I vissa fall utgår särskilt statsbidrag (SFS 132/1938). De erkända sjukkassorna äro av två slag, nämligen lokalsjukkassor, vilkas verksamhetsområden omfatta en eller flera kommuner eller delar av kommuner, och centralsjukkassor, vilkas verksamhetsområden utgöras av landstingsområden samt städer, som ej deltaga i landsting. Den försäkrade skall i regel tillhöra såväl lokal- som centralsjukkassa. Sjukförsäkrad, som är bosatt på ort där lokalkassa icke finnes, äger dock vara medlem enbart i centralkassan. Sjukkassorna stå under tillsyn av pensionsstyrelsen (före 1938 socialstyrelsen).

21 Lokalsjukkassa har att lämna sjukhjälp i form av sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård under den första sjukdomstiden, nämligen 18 dagar eller i fråga om större kassor 90 dagar. Centralsjukkassa skall lämna medlemmarna inom verksamhetsområdets lokalkassor fortsatt sådan sjukhjälp och verka som lokalkassa för sjukförsäkrade, bosatta å ort där lokalkassa icke finnes. Lokalsjukkassa är dessutom gentemot medlemmarna ansvarig för tillförsäkrad ersättning för öppen läkarvård. Centralkassa skall utgiva moderskapshjälp till sina kvinnliga medlemmar samt utbetala moderskapspenning till icke-medlemmar. Inträde i erkänd sjukkassa må endast beviljas den som fyllt 15 men icke 50 år, har god hälsa och icke är behäftad med lyte, vilket medför eller skäligen kan förväntas medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan eller påkalla läkarvård i större utsträckning. Alla inom en sjukkassas verksamhetsområde bosatta personer i åldern 15—40 år, som hava god hälsa, äro fria från sådant lyte, som nyss angivits, och icke blivit uteslutna ur erkänd sjukkassa för obehörigt medlemskap, svikligt förfarande e. d., äro tillförsäkrade en ovillkorlig rätt att bli medlemmar i kassan. Enligt 1931 års sjukkasseföroirdning skola de erkända sjukkassorna obligatoriskt meddela sjukhjälp, dels i form av sjukvårdsersättning, innefattande ersättning för den sjukes utgifter för läkarvård samt intagande och vård å sjukhus, dels i form av kontant understöd för dag, benämnt sjukpenning. I regel skall medlem vara försäkirad för erhållande av såväl sjukvårdsersättning som sjukpenning. Personen, som icke ha eget förvärvsarbete, ävensom gifta kvinnor äga vara medlemnaar enbart för erhållande av sjukvårdsersättning. Personer som på grund av lag eller utfästelse äro tillförsäkrade läkarvård i annan ordning få vara försäkrade för enbart sjukpenning. Uteslutna från rätt till sjukvårdsersättning voro t. o. m. utgången av år 1944 de, för vilka vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt det beskattningsbara beloppet översteg 8 000 kronor. Sjukvårdsersättning skall utgivas vid varje sjukdom, som kräver vård av läkare. Ersättningen skall vid öppen läkarvård i regel motsvara 2/3 av den sjukes utgifter för läkarvården, inberäknat kostnaden för läkares resa; den får dock ej överstiga 2/a av vårdkostnaderna, beräknade efter en av Kungl. Maj:t fastställd taxa. Ett mindre antal kassor har erhållit tillsynsmyndighetens tillstånd att ersätta hela beloppet av den sjukes taxeenliga utgifter. Om läkare finner den sjukes tillstånd kräva sjukhusvård, skall sjukkassan i stället lämna ersättning för den sjukes intagande och vård å sjukvårdsanstalt, som drives av staten, landsting eller kommun eller till vars drift statsbidrag utgår, eller å godkänt enskilt sjukhem; ersättning skall även lämnas för vård, som beredes genom pensionsstyrelsens försorg. Kassan är dock ej pliktig ersätta vården med högre belopp än som skulle ha utgått för den sjukes intagande och vård å allmän sal å lasarett, drivet av det landsting respektive den stad, där den sjuke är bosatt. Efter tillsynsmyndighetens medgivande kan sjukkassa få utgiva ytterligare

22 bidrag till sina medlemmars sjukvård, t. ex. ersättning för medicin och konvalescentvård, ävensom röntgenbehandling, bad, massage, ljus- och värmebehandling. Kassorna kunna även tillförsäkra sina medlemmar sjukvårdsersättning vid sjukdom, som drabbar medlems barn under 15 år. Denna s. k. barnförsäkring har genomförts av flertalet sjukkassor; avgiften för denna försäkringsform har sammanslagits med avgiften för sjukvårdsförsäkringen och erlägges sålunda oberoende av medlemmarnas försörjningsplikt gentemot minderåriga barn. Sjukpenning skall med vissa undantag utgå vid sjukdom, som medför förlust av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete. Kassa är även berättigad utgiva »nedsatt sjukpenning» vid nedsättning av arbetsförmågan med minst en fjärdedel. Sjukpenningens belopp skall i stadgarna vara bestämt i hela krontal, eventuellt ökade med 50 öre. I varje kassa skall kunna erhållas försäkring till sjukpenning å 1, 2, 3 eller 4 kronor. Högre sjukpenning än 6 kronor får icke utgivas, där ej tillsynsmyndigheten lämnar medgivande. För uppnående av ett skäligt förhållande mellan sjukpenning samt medlems arbetsinkomst och ekonomiska ställning äger kassa att uppställa särskilda villkor för försäkring till högre sjukpenning än 1 krona. Sjukpenning får ej utgivas för de 3 första dagarna av varje sjukdomsfall (karenstid) och ej heller för tid innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts, där det ej är uppenbart, att hinder mött för anmälans verkställande. Fr. o. m. 1938 behöver karenstid ej beräknas för sjukdomsfall, som inträffar inom 90 dagar efter en tidigare sjukhjälpsperiod. Genom bestämmelse i stadgarna kan längre karenstid än 3 dagar införas, dock högst 7 dagar. Ersättning för läkarvård skall lämnas utan någon tidsbegränsning. Däremot äger kassa begränsa understödstiden i fråga om sjukpenning och sjukhusvård. Understödstiden skall dock utgöra minst 2 år för ett sammanhängande sjuklighetstillstånd. Genom bestämmelser i stadgarna kan längre understödstid fastställas. Åtskilliga centralsjukkassor ha utsträckt tiden till 3 år; två kassor ha ingen som helst tidsbegränsning. Om erkänd sjukkassa lämnar ersättning för sjukhusvård, är kassan berättigad att minska sjukpenningen under vårdtiden med belopp, motsvarande kostnaderna för vården. Har den sjuke familj eller annan, som för sitt uppehälle är av honom beroende, får dock endast halva sjukpenningen avdragas. — I åtskilliga kassor har man infört avdragsregler, som möjliggöra varierande avdrag på sjukpenningen alltefter storleken av den sjukes försörjningsplikt. I några kassor — bl. a. i Stockholm —- har man helt slopat avdragsbestämmelserna, så att sjukpenningen vid sjukhusvård utgår med oavkortat belopp. Genom 1931 års sjukkassereform blev moderskapshjälpen, som tidigare varit en frivillig prestation, obligatorisk för de erkända sjukkassorna, En redogörelse för bestämmelserna om moderskapshjälp lämnas i kap. 5.

23 Sjukkasseförordningen innehåller vissa bestämmelser, som avse att förhindra överförsäkring. Sålunda äger kassa i sina stadgar föreskriva begränsning eller fullständig indragning av sjukhjälpen i fall, då medlem är jämlikt lag eller författning eller på grund av utfästelse berättigad att vid sjukdom erhålla ersättning eller vård, som ej utgör fattigvård. Dock får begränsning i den beträffande sjukpenning och ersättning för sjukhusvård föreskrivna sjukhjälpstiden om 2 år icke göras av den anledning, att den sjuke är berättigad till pension enligt lagen om folkpensionering eller understöd enligt förordningen om invalidunderstöd; vid arbetsoförmåga skall följaktligen sjuk hjälp utgå i 2 år, oavsett om sjukdomen utlupit och övergått i ren invaliditet eller icke. Vid sjukdom, för vilken ersättning utgår enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar eller gällande föreskrifter om ersättning för kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (hemvärnstjänstgöring), tjänstgöring vid civilförsvaret eller fullgörande av tjänsteplikt, får sjukpenning utgivas med belopp, varmed sjukpenningen överstiger den ersättning för dag räknat, vartill den sjuke enligt sagda lagar eller föreskrifter är berättigad. Erkänd sjukkassa skall för sin verksamhet upptaga fasta avgifter, så avvägda att de i förening med andra inkomster — stats- och eventuellt kommunalbidrag, räntor m. m. — kunna antagas förslå till bestridande av kassans utgifter ävensom till nödig fondbildning. Genom 1931 års sjukkassereform bortföll rätten för sjukkassorna att meddela begravningshjälp. Reformen innebar även en förhöjning fr. o. m. 1933 av statsbidragen, vilka utgå dels i förhållande till antalet medlemmar i kassan (medlemsbidrag), dels i förhållande till bekostad sjuk- och moderskapshjälp (sjukdags-, sjukvårds- och moderskapsbidrag). (Jfr kap. 5.) Medlemsbidraget utgjorde t. o. m. den 30 juni 1945 i allmänhet för lokalsjukkassa liksom för centralsjukkassa kr. 1: 50 per medlem. För medlem, som endast var sjukvårdsförsäkrad, var medlemsbidraget 1 krona till vardera kassan. Fr. o. m. den 1 juli 1945 utgår medlemsbidrag till lokalsjukkassa inom Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands eller Jämtlands läns landstingsområde med kr. 1: 25 för medlem, som jämlikt medgivande i sjukkasseförordningen tillhör jämväl annan erkänd sjukkassa än centralsjukkassan för orten, med kr. 1: 65 för annan medlem, som ej är tillförsäkrad sjukpenning, samt med kr. 2:50 för medlem i övrigt. Till lokalsjukkassa inom riket i övrigt utgår medlemsbidrag med respektive 1 krona, kr. 1:35 och 2 kronor. Medlemsbidrag till centralsjukkassa utgår med 1 krona för medlem, som tillika är medlem av lokalsjukkassa inom verksamhetsområdet — indirekt ansluten medlem — och som ej är tillförsäkrad sjukpenning, med kr. 1: 50 för annan indirekt ansluten medlem, med 2 kronor för medlem, som icke är medlem av lokalsjukkassa inom verksamhetsområdet — direkt ansluten medlem — och som ej är tillförsäkrad sjukpenning, samt med 3 kronor för annan direkt ansluten medlem.

24 Sjukdagsbidraget utgår i regel med 50 öre för varje dag, då sjukpenning om minst 1 krona eller sjukhusvårdsersättning lämnats. Sjukvårdsbidraget utgår i regel med hälften av kassans kostnader för läkarvård, läkemedel, sjukvårdande åtgärder och intagande å sjukvårdsanstalt, Bidraget får dock ej för samtliga kassor inom ett centralsjukkasseområde överstiga 3 kronor eller i fråga om de fyra nordligaste länen 5 kronor per år för varje sjukvårdsförsäkrad medlem (bortsett från kostnader för intagande å sjukhus; detta förbehåll gäller sedan den 1 januari 1938). Vid sjukvårdsförsäkring åt medlems barn höjas dessa gränser till 4, respektive 6 kronor. Sedan den 1 oktober 1942 utgår av statsmedel i vissa fall kristillägg å sjukpenning från erkänd sjukkassa (SFS 761/1942, ändrad genom S F S 767/1944). Medlem av erkänd sjukkassa, som är försörjningsskyldig mot hemmavarande barn under 15 år, äger för tid, då till honom enligt sjukkasseförordningen utgår sjukpenning om minst 1 krona för dag, uppbära kristilllägg; dylikt tillägg utgår dock ej till medlem, för vilken statsbidrag ej må beräknas, och ej heller under tid, då sjukdagsbidrag ej utgår. Kristillägg utgår till medlem, som är försörjningsskyldig mot högst 2 hemmavarande barn under 15 år, med 50 öre för dag och eljest med 1 krona för dag. För dag, då sjukpenning, som berättigar till kristillägg, samtidigt utgår från flera erkända sjukkassor, utgör dock kristillägget å varje sjukpenning endast hälften av nyssnämnda belopp.

G. Arbetslöshetsförsäkringen. Efter beslut vid 1934 års riksdag utfärdades den 15 juni 1934 förordning om erkända arbetslöshetskassor (SFS 264/1934, ändrad genom S F S 151/1936, 227/1937, 99/1938, 494/1941, 185/1943, 405 och 777/1944) och förordning om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor (SFS 265/1934, ändrad genom S F S 228/1937, 495/1941, 186/1943). Fr. o. m. år 1935 lämnar staten bidrag till av arbetstagare bildade kassor, som av socialstyrelsen antagits till erkända arbetslöshetskassor. Samtliga nu arbetande erkända arbetslöshetskassor äro rikskassor för arbetstagare inom visst yrke eller inom viss verksamhetsgren. De erkända kassorna skola i princip stå öppna för samtliga lönarbetare inom kassans verksamhetsområde, med följande undantag: Den som under de senast förflutna 12 månaderna under längre tid än 5 månader haft ställning som självständig företagare eller varit anställd hos närstående släkting skall uteslutas från rätt att inträda eller kvarstå i kassan, såvida ej socialstyrelsen för viss kassa medger, att även dylika grupper av arbetstagare kunna bli medlemmar. Utesluten från rätt till medlemskap är vidare den som är medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa, den som icke uppnått viss i stadgarna angiven ålder samt utländsk medborgare (med undantag för medborgare i vissa länder). Dessutom ha kassorna under vissa förutsättningar rätt att efter prövning i varje särskilt fall förvägra rätt till medlemskap. Förordningen innehåller även bestämmelser om automatisk uteslutning

25 av medlem, som efter viss tids förlopp häftar för förfallen avgift eller uttaxerat belopp. F ö r att bli berättigad till understöd måste medlem ha fyllt 16 år, vara arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete, hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen ha anmält sig såsom arbetssökande samt uppfylla stadgade villkor med avseende å avgiftsbetalning. Om en medlem frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat erbjudet lämpligt arbete, får understöd icke utgivas till honom under fyra veckor efter det sådant förhållande inträffat. Understöd får icke utgivas till medlem, som är direkt indragen i arbetskonflikt, och ej heller till medlem, som eljest blivit arbetslös i anledning av sådan konflikt och vilkens löne- och anställningsvillkor kunna antagas röna inverkan av konfliktens utgång. Enligt den ursprungliga förordningen kunde understöd utgå dels såsom ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, dels såsom hjälp till täckande av rese- och flyttningskostnader för tillträdande av arbete å annan ort. Sedan den 1 juli 1941 utgår härutöver obligatoriskt barntillägg. Dessutom kan understöd utgå i form av hustrutillägg: detta sker för närvarande i alla kassor utom en. Barntillägg utgår till försäkiad, som har barn eller adoptivbarn under 16 år, vilket är kyrkoskrivet hos honom eller beträffande vilket eljest styrkes, att den försäkrade fullgör honom åliggande underhållsskyldighet. Barntilllägg skall efter samma grunder utgivas till gift försäkrad för andra makens barn i tidigare gifte eller utom äktenskap. I intet fall må dock barntillägg för ett och samma barn utgå till mera än en person. Hustrutillägg utgår till försäkrad för äkta maka eller för frånskild hustru, beträffande vilken styrkes, att den försäkrade fullgör honom åliggande underhållsskyldighet. Hustrutillägg skall dock icke utgå, där makan eller den frånskilda hustrun har förvärvsarbete motsvarande tre dagar eller därutöver i veckan eller själv uppbär daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa. Barntillägg utgick före den 1 mars 1945 med 60 öre om dagen för varje barn och hustrutillägg med 1 krona om dagen (SFS 496/1941). Fr. o. m. den 1 mars 1945 skall barntillägg utgå med 1 krona och hustrutillägg med kr. 1: 25 om dagen (SFS 778/1944). Daghjälpen är enligt förordningen maximerad, för familjeförsörjare till fyra femtedelar och för annan medlem till tre femtedelar av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse. Såsom familjeförsörjare räknas den som har försörjningsskyldighet mot make eller mot barn eller adoptivbarn under 16 år eller som lever i gemensamt bo med och huvudsakligen underhåller föräldrar eller adoptant. Daghjälpen skall i regel utgå med lägst 2 kronor och högst 7 kronor om dagen (före den 1 mars 1945 högst 6 kronor om dagen). I vissa fall kan dock daghjälp utgå med lägre belopp än 2 kronor. Kassorna ha rätt att tillämpa

26 klassindelning med olika storlek å daghjälpen, varigenom understödsförmånerna kunna diffentieras med hänsyn till medlemmarnas löneinkomst, ålder, arbetslöshetsrisk och försörjningsbörda, ävensom med hänsyn till ortsdyrheten. Daghjälp må icke utgivas för söndag, men väl för annan helgdag, om medlemmen varit arbetslös nästföregående eller efterföljande vardag. Summan av daghjälp, barntillägg och hustrutillägg får ej överstiga fyra femtedelar av den normala dagsförtjänsten (jfr ovan); fr. o. m. den 1 mars 1945 må dock det sammanlagda understödsbeloppet uppgå till högst nio tiondelar av den normala dagsförtjänsten i fall, då antalet barn, för vilka barntillägg skola utgå, överstiger två, Genom särskilda bestämmelser har understödsrätten begränsats vid arbets löshet i samband med korttidsarbete samt i det fall, då medlem i anledning av arbetslöshet är lagligen berättigad till regelbundet utgående understöd av annan beskaffenhet än fattigvård. Som villkor för utgivande av understöd gäller i allmänhet, att medlem till kassan erlagt minst 52 veckoavgifter eller 12 månadsavgifter (det s. k. icke tidsbestämda avgiftsvillkoret). Sedan 1 juli 1943 inträder rätt till understöd även för medlem, som erlagt minst 12 veckoavgifter eller 3 månadsavgifter och därefter fullgjort värnpliktstjänstgöring under så lång tid, att densamma jämte den tid, för vilken avgifter erlagts till kassan, motsvarar minst 52 veckor eller 12 månader. Som ytterligare villkor för utgivande av understöd gäller, att medlemmen erlagt visst antal avgifter under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna 12 månaderna, för närvarande minst 20 veckoavgifter, respektive 5 månadsavgifter, eller inom säsongfack minst 16 veckoavgifter, respektive 4 månadsavgifter. Detta villkor plägar benämnas det tidsbestämda avgiftsvillkoret. Ifrågavarande villkor behöver dock ej vara uppfyllt, då medlem, som är berättigad till daghjälp, erhåller arbete för högst 24 dagar (före 1 juli 1941: 18 dagar) samt omedelbart efter arbetets upphörande ånyo ansöker om daghjälp. I den period av 12 månader, inom vilken det föreskrivna antalet avgifter skall vara erlagt, skall icke inräknas tid, då medlem fullgjort värnpliktstjänstgöring eller på grund av sjukdom varit förhindrad åtaga sig arbete. Vidare borträknas (sedan 1 juli 1936) tid, då medlem avhållit sig från förvärvsarbete intill högst 6 veckor före och 6 veckor efter barnsbörd, ävensom (sedan 1 juli 1941) tid, då medlem bevistat vissa kurser. Daghjälp får icke utgå till någon medlem förrän efter viss karenstid, som kassorna själva äga bestämma. Karenstiden får ej bestämmas till kortare tid än 6 dagar, vilka dagar ej behöva ligga i följd utan kunna vara spridda under de närmaste föregående 14 dagarna. Karenstiden får ej heller överstiga 3 månader, vilken tid måste ligga inom de senaste 6 månaderna. Ny karenstid behöver ej beräknas för medlem, som är berättigad till daghjälp, om avbrott i understödstiden sker på grund av arbete i högst 24 dagar (1935—30 juni 1941: 18 dagar) eller på grund av sjukdom, värnpliktstjänst-

27 göring, barnsbörd (sedan 1 juli 1936) eller deltagande i kurser (sedan 1 juli 1941), därest medlemmen efter arbetets eller hindrets upphörande omedelbart ansöker om daghjälp. Daghjälpen får icke utgå under längre tid än 156 dagar (1935—30 juni 1937: 120 dagar) under en sammanhängande period av 12 månader, förlängd med tid för värnplikt, sjukdom, barnsbörd och kurser, i den mån sådan tid borträknats vid tillämpningen av det tidsbestämda avgiftsvillkoret. Kassorna äga bestämma kortare understödstid, dock ej under 90 dagar. I de nu arbe tände kassorna varierar understödstiden som regel mellan 90 och 126 dagar. För kassor med medlemmar inom säsongbetonade yrken eller eljest då särskilda omständigheter föreligga äger tillsynsmyndigheten beträffande vissa medlemmar föreskriva längre karenstid än eljest, dock ej över 3 månader, eller begränsa rätten till understöd under viss del av året. Erkänd arbetslöshetskassa skall av sina medlemmar uttaga fasta avgifter för tid, då medlem för annans räkning mot avlöning användes till arbete, som ej utföres i medlemmens hem, eller då han åtnjuter semester. Avgifterna skola i förening med andra inkomster förslå till föreskriven fondbildning, utgivande av tillförsäkrade understöd och kassans övriga utgifter. Avgifterna få icke sättas olika för olika medlemmar i vidare mån än som föranledes av olika understödsrätt eller arbetslöshetsrisk. Statsbidraget till de erkända arbetslöshetskassorna utgår såsom förvaltningsbidrag och daghjälpsbidrag samt (sedan 1941) såsom barntilläggsbidrag och, där kassa beslutat att hustrutillägg skall utgå, såsom hustrutilläggsbidrag. Förvaltningsbidraget är differentierat med hänsyn till kassornas storlek. Daghjälpsbidraget utgår med viss procentuell andel (högst 75 %) av den från kassan utgivna daghjälpen; procentsatsen stiger med antalet understödda dagar per medlem och år. Barntilläggsbidrag och hustrutilläggsbidrag utgå med 75 % av kassans sammanlagda utgifter för barntillägg och hustrutillägg under året. Fr. o. m. den 1 mars 1945 skall å daghjälp, som utgives från erkänd arbetslosshetskassa, av statsmedel utgå kristillägg med 75 öre för varje dag, för vnlken daghjälp erhålles. Summan av daghjälp och kristillägg må dock ej överstiga 7 kronor om dagen. Vidare är summan av daghjälp, kristillägg och i förekommande fall hustrutillägg och barntillägg maximerad i förhållande till den normala dagsförtjänsten enligt samma grunder, som tidigare gällt i fråga om daghjälp, hustrutillägg och barntillägg (SFS 779/1944).

28 KAP. 2. Samhällets fattigvård. A. Fattigvärdslagen. Den offentliga fattigvården regleras genom lagen om fattigvården den 14 juni 1918 (SFS 422/1918, ändrad genom S F S 298/1919, 97 och 390/1920, 250/1921, 246/1922, 356 och 362/1924, 82/1925, 84 och 202/1926, 208/1927, 33/1928, 326/1929, 178/1931, 205/1934, 265/1936, 386/1937, 65/1939, 482/1940, 61 och 421/1944, 504 och 761/1945). Efterföljande redogörelse avser nu gällande lagstiftning. I regel utgör varje socken på landet samt varje stad eller köping med egen kommunalförvaltning ett fattigvårdssamhälle, som har att för sig ordna sin fattigvård. I varje fattigvårdssamhälle skall finnas en fattigvårdsstyrelse, som har att ombesörja alla de angelägenheter inom fattigvården, som äro att hänföra till förvaltning och verkställighet. Lagens 1 § föreskriver, att fattigvård skall utgå till minderårig eller den, som i följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- «ller själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja sig, om han befinnes sakna medel till sitt livsuppehälle och hans behov icke annorledes avhjälpes. Fattigvården skall omfatta det underhåll och den vård, som äro erforderliga, samt för minderårig — d. v. s. person under 16 år — jämväl uppfostran. Jämte den obligatoriska fattigvården (enligt 1 §) kan fattigvårdsstyrelse bevilja s. k. frivillig fattigvård enligt fattigvårdslagens 2 §; fattigvårdssamhälle äger således bestämma de grunder, som böra iakttagas av fattigvårdsstyrelsen för beviljande av fattigvård i andra fall än dem som i 1 § omförmälas. Om sådant bestämmande ej har skett, skall styrelsen meddela fattigvård i den mån styrelsen prövar nödigt. Fattigvårdssamhälle och fattigvårdsstyrelse ha härvid att ombesörja, att den, som vistas inom kommunen och finnes vara i behov av fattigvård, erhåller sådan. Enligt fattigvårdslagen har varje medborgare försörjningsplikt mot vissa närstående anhöriga. Sålunda äro föräldrar pliktiga att utan fattigvårdssamhälles betungande försörja sina minderåriga barn. Enahanda försörjningsplikt åligger man gentemot hustrun. I dessa fall föreligger ovillkorlig försörjningsplikt, d. v. s. försörjningsplikten är ej begränsad genom några villkor i anslutning till vederbörandes arbetsförmåga e. d. I övrigt åligger det föräldrar och barn att i mån av behov, å ena, samt förmåga, å andra sidan, försörja varandra, så att de ej falla fattigvården till last. Dylik villkorlig försörjningsplikt åligger även hustru gentemot mannen. Adoptant och adoptivbarn åläggas genom lagen samma försörjningsplikt som föräldrar och barn inbördes. Därest make under sin vårdnad har barn i tidigare gifte eller utom äktenskap, är andra maken skyldig att, så länge

29 äktenskapet består, jämte honon efter sin förmåga försörja barnet, så att det ej faller fattigvården till last. Innan fattigvård beviljas, skall fattigvårdsstyrelsen verkställa en noggrann utredning om den nödställdes levnadsförhållanden och fattigvårdsbehov samt undersöka, på vad sätt behovet lämpligen bör avhjälpas. De viktigaste formerna av fattigvård äro understöd i hemmet och vård å anstalt; utackordering i enskilt hem förekommer numera endast i ringa utsträckning. Enligt lagen skall varje fattigvårdssamhälle ha anstalt (ålderdomshem, försörjningshem, vårdhem) för mottagande av understödstagare, vilka, äro i behov av vård samt ej lämpligen kunna understödjas i hemmet eller utackorderas. Flera smärre kommuner kunna sammansluta sig till kommunalförbund för gemensam anstalt. Vissa små kommuner ha träffat avtal med en större kommun om rätt att disponera visst antal platser på dess anstalt, Landstingen och de städer, som ej deltaga i landsting, skola ha tillgång till arbetshem för omhändertagande dels av i någon mån arbetsföra understödstagare, som ej lämpligen kunna emottagas eller behållas å ålderdomshem, försörjningshem eller vårdhem, dels av personer, som försummat sin försörjningsplikt mot maka elleir mot barn. Fattigvårdsstyrelsen skall, diär så är möjligt, ombesörja vård å särskild anstalt för understödstagare, soan på grund av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet är i behov av dylik vård. Fattigvårdslagen uppmanar kommunerna att söka förebygga framtida fattigvårdsbehov. Fattigvårdsstyrelserna böra sålunda göra sig underrättade om befintliga arbetstillfällen för att kunna anvisa arbete åt arbetsföra hjälpsökande eventuellt i samverkan med arbetsförmedlingsanstalterna. De böra även verka för att samhällets invånare genom försäkring, inträde i sjukkassor och understödsföreningar, insättning i sparkassor etc. bereda sig trygghet mot nöd samt uppehålla samarbete med myndigheter, institutioner och enskilda, vilka utöva understödsverksamhet eller annan social verksamhet inom samhället. Fattigvårdsstyrelse äger att av den, som åtnjutit fattigvård, uttaga ersättning för all utgiven fattigvård, i den mån styrelsen icke finner skäl till eftergift. Dock må ej ersättning för fattigvård, som utgivits till någon innan han fyllt 16 år, uttagas ur dennes arbetsförtjänst. Om någon mottagits till stadigvarande försörjning, d. v. s. för överskådlig framtid beretts anstaltsvård eller utackorderats, har fattigvårdsstyrelsen rätt att omhändertaga egendom, som vid mottagandet tillhör understödstagaren eller, medan han åtnjuter försörjning, tillfaller honom, och därav bereda sig ersättning för fattigvårdskostna derna. Om obligatorisk fattigvård (enligt 1 §) lämnats någon, för vilken en annan person är försörjningspliktig, äger fattigvårdsstyrelsen rätt att uttaga ersättning av den senare, i den mån styrelsen icke finner skäl till eftergift.

30 Om uppgörelse om återbetalning ej på frivillighetens väg kan träffas mellan fattigvårdsstyrelsen och understödstagaren eller försörjningspliktiga, äger fattigvårdsstyrelsen väcka talan mot vederbörande hos länsstyrelsen. Anspråk på ersättning får ej bifallas, där den ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina eller eljest synnerliga skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket. Om obligatorisk fattigvård (enligt 1 §) har lämnats någon, för vilken annan är försörjningspliktig, och behovet av fattigvård finnes vara stadigvarande, kan den försörjningspliktige åläggas att till fattigvårdssamhället å lämpliga tider, så länge behovet av fattigvård fortfar, utgiva skäligt bidrag till den försörjningsberättigades underhåll. Kommer den försörjningsberättigade eller den försörjningspliktige i förändrade förhållanden, kan det sålunda fastställda försörjningsbidraget jämkas uppåt eller nedåt. Vid försummelse av den ovillkorliga försörjningsplikten, d. v. s. om någon genom lättja eller liknöjdhet ådrager sin hustru eller minderårigt barn sådan nöd, att fattigvård enligt 1 § måste lämnas, kan fattigvårdsstyrelsen giva arbetsföreläggande, d. v. s. förelägga den försumlige att inställa sig för att utföra anvisat arbete (vanligen på arbetshem). Den försörjningspliktige kan, oavsett om fattigvården upphört, kvarhållas å anstalten eller i arbetet, intill dess grundad anledning finnes att antaga, att han skall söka efter förmåga försörja sig själv och de sina, dock högst under ett år i följd. Kostnaderna för fattigvården bäras till största delen av kommunerna, i den mån ersättning ej kan utbekommas av enskild person. Fattigvårdssamhälle, som enligt 1 § lämnat fattigvård åt någon, som har hemortsrätt inom annat samhälle, är berättigat att erhålla ersättning för fattigvården av det senare samhället. Ersättning utgår dock icke för sådan fattigvård, som bestått i bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen, lakar eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller begravningshjälp. Landstingen lämna i viss utsträckning gottgörelse åt kommunerna för kostnader, som dessa åsamkats för vård å vissa sjukvårdsanstalter av medellösa personer. Staten ersätter kommunernas kostnader för vård av understödstagare, vilken ej är svensk medborgare eller vars hemortsrätt ej kunnat utrönas eller vilken under vissa förhållanden oavbrutet minst tre år vistats utanför det fattigvårdssamhälle, där han har hemortsrätt. B.

Kommunala pensionstillskott m. ni.

Vid 1918 års riksdag antogs en lag om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag (SFS 423/1918), vilken trädde i kraft den 1 januari 1919. Enligt denna kunde fattigvårdssamhälle ställa medel till fattigvårdsstyrelsens

31 förfogande att användas till vissa slag av understöd med föreskrift, att vad som utgavs av dessa medel icke skulle anses såsom fattigvård. Nämnda understöd fingo ej tilldelas andra personer än dem, som voro mantalsskrivna inom fattigvårdssamhället och där ägde hemortsrätt i fråga om fattigvård. I övrigt ägde samhället bestämma de grunder, som för beviljande av sådana understöd borde av fattigvårdsstyrelsen iakttagas. Hade sådant bestämmande ej skett, ankom det på styrelsen att bevilja understöd, i den mån styrelsen prövade nödigt. Vad som beviljats, fick efter omständigheterna indragas och jämkas. Dessa bestämmelser ha kvarstått i senare tillkomna lagar. Enligt 1918 års lag kunde understöd utgå dels såsom kommunala pensionstillskott åt personer, vilka ägde uppbära pension eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring och icke blivit berövade pensionstillägg eller understöd enligt vissa diskvalifikationsbestämmelser i pensionsförsäkringslagen, men vilka ändock befunnos vara i behov av fattigvård, dels såsom kommunala sjukvårdsbidrag till bestridande, gemensamt med pensionsstyrelsen, av kostnader för åtgärder till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga. I 1934 års lag om kommunala pensionstillskott m. m. (SFS 106/1934) intogs förutom ovan omnämnda bestämmelser även en föreskrift, att understöd jämväl kunde utgå såsom kommunalt tillskott till blindhetsersättning åt personer,. vilka befunnos vara i behov av fattigvård, oaktat de uppburo ersättning enligt 1934 års förordning om blindhetsersättning. År 1936 antogs en ny lag (SFS 144/1936), vilken innebar att lagtexten anpassades efter bestämmelserna i 1935 års lag om folkpensionering; understöd kunde utgå såsom kommunala pensionstillskott, kommunala tillskott till invalidunderstöd eller blindhetsersättning samt såsom kommunala sjukvårdsbidrag. I samband med tillkomsten ay lagarna om barnbidrag och bidragsförskott antogs åter en ny lag (SFS 384/1937), vilken fortfarande är gällande. Förutom i de förut nämnda formerna kunna understöd nu även utgå såsom kommunala tillskott till barnbidrag eller till bidragsförskott till dem, som åtnjuta förmåner enligt barnbidragslagen, respektive bidragsförskottslagen, men ändock finnas vara i behov av fattigvård.

32 KAP. 3. Den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten vid arbetslöshet. Under tiden före det första världskriget fanns ingen särskild statlig organisation för samhällelig hjälpverksamhet till förmån för arbetslösa. Hjälp åt oförvållat arbetslösa lämnades av kommunerna i form av fattigvårdsunderstöd samt genom kommunala arbeten. De offentliga arbetsförmedlingsanstalterna kunde förskottera resekostnaderna för arbetssökande, och statsbidrag utgick till dessa kostnader. I övrigt lämnades intet understöd av statsmedel åt arbetslösa. Först fr. o. m. hösten 1914 började i samverkan mellan staten och kommunerna en del åtgärder vidtagas i syfte att begränsa arbetslösheten och lindra dess sociala skadeverkningar. Då man vid världskrigets utbrott förutsåg, att särskilda svårigheter skulle uppkomma på arbetsmarknaden, tillsattes statens arbetslöshetskommission, som fick i uppdrag att i samråd med socialstyrelsen framlägga förslag till åtgärder i syfte att motverka den väntade arbetslösheten och mildra dess verkningar. Efter förslag av arbetslöshetskommissionen inleddes en med statsmedel understödd hjälpverksamhet för arbetslösa, vilken administrerades av de kommunala arbetslöshetskommittéerna och de av länsstyrelserna tillsatta länshjälpskommittéerna. Arbetslöshetskommissionen, som från början var ett utredande och rådgivande organ, kom efter hand att bli den centrala myndighet, som reglerade såväl den kontanta understödsverksamheten som de för arbetslöshetens lindrande igångsatta nödhjälps-(reserv-) arbetena. Vidare bedrevos under kommissionens ledning och kontroll utbildningskurser för yngre arbetslösa samt frivillig arbetstjänst och ungdomsreservarbeten. År 1940 övertogos arbetslöshetskommissionens uppgifter av statens arbetsmarknadskommission. I samband härmed överfördes de statliga reservarbetena till beredskapsarbeten (jfr sid. 33). Fr. o. m. den 1 juli 1944 ha nya bestämmelser trätt i kraft beträffande de kommunala organen för statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid oförvållad arbetslöshet. Det kommunala hjälporganets benämning har ändrats från arbetslöshetskommitté till arbetslöshetsnämnd. Kungl. Maj:t äger förordna om tillsättande av arbetslöshetsnämnd i en kommun, när arbetslösheten motiverar detta men kommunen icke på eget initiativ inrättat sådan nämnd. Länsarbetsnämnderna skola utöva vissa åligganden i samband med arbetslöshetshjälpen, bl. a. inspektion av arbetslöshetsnämndernas verksamhet.

33 Jämsides med de ovan nämnda formerna av statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet ha kommunerna av egna medel bedrivit arbetslöshetshjälp genom att anordna kommunala nödhjälpsarbeten (reservarbeten) samt genom att utdela direkta understöd enligt gällande fattigvårdslag (utan statsbidrag). Sedan 1933 ha vid sidan av de statliga, statskommunala och kommunala reservarbetena allmänna arbeten, vid vilka den öppna marknadens lönevillkor tillämpats, intagit en betydande och tidvis dominerande plats bland samhällets åtgärder mot arbetslösheten. Dessa arbeten ha bedrivits under ledning av statliga myndigheter, kommuner, vägstyrelser, enskilda företagare o. s. v. En särställning intaga de statliga och statskommunala beredskapsarbetena, vilka huvudsakligen kommit till stånd inom de mest arbetslöshetstyngda delarna av landet; till dessa arbeten ha i stor utsträckning hänvisats hos de kommunala hjälporganen anmälda hjälpsökande arbetslösa. Allmänna bestämmelser rörande den statliga och statsunderstödda arbetslöshetshjälpen ha utfärdats genom kungl. kungörelser [SFS 237/1914, 139/1916, 865/1917, 748/1918, 696/1920, 366/1921, 419/1922, 176/1924, 317/1924, 214/1928, 446/1933, 434/1934 (ändrad genom S F S 426/1935, 464/1936, 545/1937), 475 och 476/1944]. Tillämpningsföreskrifter ha sedan 1921 utfärdats av arbetslöshetskommissionen, respektive arbetsmarknadskommissionen, i form av »råd och anvisningar» samt supplerande cirkulär. Genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen ha vissa delar av 1934 års hjälpkungörelse (SFS 434/1934, ändrad genom S F S 426/1935, 464/1936, 545/ 1937) satts ur tillämpning och ersatts med föreskrifter i annan ordning, utan att Kungl. Maj:t förordnat om däremot svarande ändring av hjälpkungörelsen. (Se Råd och anvisningar rörande hjälpverksamheten för arbetslösa, Stockholm 1944, sid. 153 o. f.). I det följande lämnas en redogörelse för den hjälpverksamhet för arbetslösa, som bedrivits genom kontantunderstöd samt genom statliga och statskommunala reservarbeten.

A. Understödslinjen. De kommunala arbetslöshetsorganen ha alltsedan sin tillkomst hösten 1914 ålagts att i första hand söka bereda de hjälpsökande utkomst genom eget arbete. Dessutom har understöd utan fattigvårdskaraktär med bidrag av statsmedel tidvis lämnats efter individuell behovsprövning. I viss utsträckning ha även landstingen bidragit till understödsverksamheten. Enligt de bestämmelser, som gällde fram till hösten 1920, skulle ansökan om statsbidrag för understödsverksamheten ingivas till länshjälpskommittén för vidare befordran till vederbörande länsstyrelse, vilken hade att pröva, huruvida statsbidrag skulle utgå samt i sådant fall bestämma dess storlek och utanordna detsamma. Från hösten 1920 hade statens arbetslöshetskommission att bestämma, huruvida viss kommun skulle medgivas rätt att utdela understöd samt med vilka belopp statsbidrag finge utgå. Sedan 1940 har statens arbetsmarknadskommission motsvarande befogenhet, 3—SG53: 1 45

34 Fram till september 1923, då understödsverksamheten t. v. nedlades, reglerade arbetslöshetskommissionen icke direkt denna verksamhets omfattning i de enskilda kommunerna. Från 1926, då verksamheten ånyo upptogs, har arbetslöshetskommissionen (respektive arbetsmarknadskommissionen) bestämt det antal personer, som högst fått komma i åtnjutande av understöd. Understödsverksamheten har även periodvis genom särskilda bestämmelser begränsats till vissa kategorier av hjälpsökande, varvid hänsyn tagits till ålder och försörjningsbörda. Villkoren för erhållande av arbetslöshetshjälp ha upprepade gånger förändrats. Sedan 1914 har som ett primärt villkor gällt, att den hjälpsökande skall hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen ha sökt men icke erhållit arbete. Enligt de sedan 1914 gällande författningarna kunde statsbidrag endast utgå till understödsverksamhet, som omfattade den arbetslöse jämte hans familj. Men familjebegreppet var från början icke närmare preciserat, vadan de kommunala organen i praxis kunde tillämpa en tämligen vid tolkning av bestämmelserna. Sålunda tillämpades under den kontanta understödsverksamhetens tidigare år understundom den principen, att man, vilken sammanbodde med såsom hustru betraktad kvinna, kunde beviljas understöd såsom gift, d. v. s. för både man och hustru. Då det längre fram gällde att fastställa innebörden av begreppet familjeförsörjare, bl. a, i samband med fastställandet av regler för tillhandahållandet av familjeunderstöd vid nödhjälpsarbetena (jfr sid. 39), tillämpades en mycket vid tolkning av familjeförsörjarebegreppet. Sålunda kunde föräldrar, syskon — oavsett ålder — och hushållerska betraktas såsom tillhörande den arbetslöses familj och bli delaktiga av tillgängliga förmåner. En snävare tolkning av familjebegreppet började tillämpas år 1922. Arbetslöshetskommissionen uttalade i början av detta år, att understöd kunde med samma belopp som för hustru under vissa förutsättningar utgå även till hushållerska, men att i övrigt arbetslös person icke vore berättigad att uppbära understöd för andra än sig själv, hustru och minderåriga barn. Under sommaren 1922 företog kommissionen en enhetlig reglering av familjeförsörjarebegreppet, och bestämmelserna på detta område preciserades i ett cirkulär till arbetslöshetsorganen. Såsom familjeförsörjare skulle anses »envar arbetslös person, som på tillfyllestgörande sätt styrkt sig hava under normala förhållanden genom sitt arbete sörjt för någon av nedan angivna personers uppehälle, utan att denna understödsskyldighet senare upphört eller överflyttats till annan, nämligen: 1) äkta make gentemot maka; även där skilsmässa ägt rum, men det styrkes, att laglig understödsplikt föreligger, 2) ogift man gentemot kvinna, vilken såsom hustru med honom sammanbor, 3) envar person, man eller kvinna, gift eller ogift, änkling eller änka, gentemot egna, inom eller utom äktenskapet födda barn under 15 år; dock att,

35 där föräldrarna sammanbo eller där fråga är om barn utom äktenskapet, såsom familjeförsörjare anses endast mannen, utom i de fall, att mannen avlidit eller vistas å okänd ort, då kvinnan anses som familjeförsörjare.» I 1933 års hjälpkungörelse (SFS 446/1933) infördes en ändrad definition av familjeförsörjarbegreppet, vilken varit gällande sedan den 1 juli 1933. Såsom familjeförsörjare skall anses den, som har försörjningsskyldighet mot make eller mot barn eller adoptivbarn under 16 år eller som lever i gemensamt bo med och huvudsakligen underhåller föräldrar- eller adoptant. Understödsverksamheten för arbetslösa har i huvudsak bedrivits dels genom ett per dag utgående understöd, benämnt arbetslöshetsunderstöd (fr. o. m. 1 juli 1933 dagunderstöd), dels (sedan 1921) i form av hyreshjälp. Dessutom ha beviljats s. k. reseunderstöd åt sådana arbetslösa, som icke varit mantalsskrivna i vistelsekommunen. Under åren 1916—1922 beviljades även statsbidrag till understöd, som kompletterade lönen för vissa till arbete hänvisade arbetslösa, nämligen familjeförsörjare, som arbetade utanför hemorten eller som beretts ett för deras utbildning och förutsättningar främmande arbete. Arbetslöshetsunderstödens (respektive dagunderstödens) storlek har alltsedan 1914 varit differentierad med hänsyn till understödstagarnas ålder och familjeförhållanden. Före 1941 reglerades vidare understödssatserna för olika orter med hänsyn till de lokala löneförhållandena. Genom 1914 års hjälpkungörelse (SFS 237/1914) fastställdes vissa maxima för de statsbidrag, som kunde utgå till de av vederbörande kommun beviljade arbetslöshetsunderstöden. Med hänsyn till levnadskostnadernas stegring höjdes dessa maximibelopp 1916, 1917 och 1918. Under tiden 1 oktober 1918 —1940 var statsbidraget maximerat till kr. 1:50 per dag för man och hustru tillsammans, 1 krona för ensam person, som fyllt 18 år, 60 öre för ensam person, som fyllt 15 (efter 1 juli 1933: 16) men ej 18 år samt 30 öre för varje inom eller utom äktenskap fött barn. Statsbidrag utgick i allmänhet med högst hälften av kostnaderna för understödsverksamheten; för vissa kommuner medgavs dock höjning av statsbidraget, i vissa fall ända till 90 % av understödskostnaderna. Från 1916 till 30 juni 1933 fick enligt gällande författningar arbetslöshetsunderstöd jämte eventuellt bidrag från arbetsgivare eller arbetslöshetskassa uppgå till högst två tredjedelar av den i orten samtidigt gängse avlöningen för arbetare med samma arbetsförmåga och liknande arbete. Under tiden 1 juli 1933—30 juni 1934 fick dagunderstöd jämte bidrag från arbetslöshetskassa eller arbetsgivare samt understöd, vartill den arbetslöse var lagligen berättigad i anledning av arbetslösheten, icke överstiga två tredjedelar av »den lägsta grovarbetarlön, för vilken arbete i orten kan i avsevärd omfattning beredas, med beaktande jämväl av löneförhållandena inom jord- och skogsbruk». Sedan den 1 juli 1934 får dagunderstöd icke utgivas till arbetslös för tid, under vilken han åtnjuter daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa. Från samma tidpunkt maximerades dagunderstödet (eventuellt i för-

36 ening med bidrag från annan arbetslöshetskassa eller arbetsgivare eller regelbundet utgående understöd, vartill den arbetslöse var lagligen berättigad i anledning av arbetslösheten) till två tredjedelar av den för orten fastställda reservarbetslönen (jfr sid. 39). Under tiden maj 1922—1940 reglerades understödssatsernas maximibelopp för varje kommun på grundval av understödsskalor, vilka fastställdes av arbetslöshetskommissionen i anslutning till de lokala löneförhållandena. Enligt kommissionens beslut skulle det maximala understödsbelopp, som från den 1 maj 1922 sammanlagt kunde utgå till en och samma familjeförsörjare, utgöra högst två tredjedelar av den konstaterade dagsförtjänsten i öppna marknaden för grovarbetare. Det maximala understödsbeloppet nedsattes från den 1 december 1922 till hälften av den lokala grovarbetarlönen och höjdes från den 1 januari 1932 ånyo till två tredjedelar av densamma. Under tiden 1 juli 1933—1940 reglerades dagunderstödens maximibelopp i anslutning till de av kommissionen fastställda reservarbetslönerna. 1938 reviderades understödsskalorna i syfte att erhålla en rationellare avvägning mellan understödssatserna för olika kategorier av understödstagare. Bl. a. höjdes i vissa fall dagunderstödet till barn under 16 år, så att maximalt dagunderstöd — två tredjedelar av reservarbetslönen — inom samtliga löneklasser kunde utgå till familj, bestående av man, hustru och tre barn. Tidigare utgick maximiunderstödet i de högsta löneklasserna först vid fem barn. Under åren 1921—1923 supplerades i viss utsträckning såväl kontantunderstöden som nödhjälpslönerna med hyreshjälp. Dylik hjälp utdelades i ömmande fall till sådana arbetslösa familjeförsörjare, som enligt gällande författning om statsbidrag till arbetslöshetshjälp voro kvalificerade till erhållande av arbetslöshetsunderstöd. Som likställt med hyreshjälp fick även anses bidrag till betalning av ränta å skuld för eget hem ävensom till bestridande av därmed jämförliga oundgängliga utgifter för hemmets och familjens sammanhållande. Från början utgick hyreshjälp företrädesvis till arbetslösa, som samtidigt åtnjöto kontant understöd. I augusti 1922 inleddes en restriktivare politik, i det hyreshjälpen alltmera förbehölls de vid statliga och statskommunala nödhjälpsarbeten anställda. Sedan alla kontantunderstöd med bidrag av statsmedel upphört från september 1923, kunde hyreshjälp endast utgå till anställda vid nödhjälpsarbeten. Verksamheten upphörde år 1926, men återupptogs på nytt 1933. Enligt 1934 års hjälpkungörelse må hyreshjälp i särskilt ömmande fall tilldelas familjeförsörjare, som åtnjuter dagunderstöd. I viss utsträckning har hyreshjälp även tilldelats anställda vid reserv- och beredskapsarbeten. De högsta hyreshjalpsbelopp, som kunde ifrågakomma per familjeförsörjare och månad, voro före 1941 avvägda i relation till reservarbetslönen å orten. Under första halvåret 1933 varierade sålunda hyreshjälpens maximibelopp från 10 till 39 kronor per månad. Från den 1 oktober 1934 tillämpades maxima mellan kr. 12: 50 och 33 kronor. 1941 ändrades grunderna för den kontanta understödsverksamheten. Så-

37 lunda frikopplades dagunderstödens maximibelopp från sambandet med reservarbetslönerna. Enligt den nya understödsskalan äro dessa maximibelopp — i likhet med krigsfamiljebidragen — differentierade efter dyrortsgrupper enligt den för folkpensionerna gällande ortindelningen. Medan enligt tidigare gällande bestämmelser högsta medgivna understöd uppnåddes redan då familjen bestod av man, hustru och tre barn, utgår numera ett reducerat bidrag även för fjärde till och med sjätte barnet. I nedanstående tablå återges maximibeloppen dels enligt 1941 års understödsskala, dels efter de höjningar, som tillämpats från 1 april 1942, respektive 10 mars 1944:

I

1944 OrtsgTiipp

Msgrupp

i)rtsgrupp

11 II

I

III

HI

I

II

HI

4: — 4 : 2 5 4:50 3:25 3: 50 3:75 Man och hustru .. 2: 50 3: — 3:50 Ensam person över 2 : 5 0 2: 75 3: — 2: 10 2 : 3 5 2:75 18 år 1: 75 2: — 2:50 Ensam person 15 1:50 1:75 2: — 1:20 1:35 1:65 — 17 år 1 : - - 1:25 1:50 Barn under 16 år: 0:85 1:05 1:25 0:70 0 : 9 0 1: 10 1—3 0:60 0:80 1: — 0:80 0:80 0:80 0:50 0: 50 0: 50 4—6 0:30 0:30 0=30 Man och hustru och 6:55 7:40 8:25 5:35 6:20 7:05 5:40 6: 50 3 barn 4:1 Man och hustru och 8:95 9:80 10:65 6:85 7:70 8:55 6 barn 5:201 6:30 7:50 Samtidigt med den nya understödsskalan fastställdes nya regler beträffande hyreshjälpen. Denna utgår med olika belopp för olika undergrupper inom var och en av de tre ortsgrupperna. Hyreshjälp kan numera utgå icke blott till familjeförsörjare, utan även till ensamstående person (ungkarl) med belopp lika med högst hälften av vad som inom kommunen får utgivas i hyreshjälp till familjeförsörjare. I nedanstående tablå återges dels de normer för hyreshjälpens maximibelopp, som fastställdes i samband med 1941 års understödsskala, dels de nya normer, som gällt sedan den 1 april 1942. Ensamstående

Ortsgrupp

la b c d Ila b c d e Illa b c d e

Faniiljeförsörji ire

10: — 15: — 20: — 10: — 15: — 20:25: — — 15: — 20: — 25: — 35: — —

10 — 15 — 20 — 10 — 15 — 20 — 25 — 30 — • 20 — 25 — 30 — 35 — 45 —

20 — 30 — 40 — 20 — 30 — 40 — 50 —

20:30 40 20 30 40 50 60 40 50 60 70 90

30 — 40 — 50 — 70 —

38 Sedan 1941 utgår statsbidrag till de kommunala arbetslöshetsåtgärderna i två former, nämligen årskostnadsbidrag och särskilt arbetsbidrag (för statskommunala beredskapsarbeten och reservarbeten). Årskostnadsbidraget utgår i princip å alla kommunens av arbetsmarknadskommissionen på förhand godkända arbetslöshetskostnader under året. Dessutom.utgår statsbidrag till vissa hjälpformer enligt särskilda grunder. Arskostnadsbidraget är konstruerat så, att det avväges med hänsyn till storleken av arbetslöshetskostnaderna per skattekrona under året.

B. Arbetslinjen. Under världskriget 1914—1918 förekommo flerstädes kommunala initiativ i syfte att bereda sysselsättning åt arbetslösa. För vissa yrkesgrupper, såsom stenarbetare, textilarbeterskor m. fl., igångsattes särskilda arbeten, som bekostades av statsmedel. Först år 1918 inleddes statliga nödhjälpsarbeten i teknisk mening, d. v. s. arbeten, bedrivna såsom fristående företag under statliga arbetslöshetsorgans direkta ledning och till väsentlig del finansierade med allmänna medel, till vilka arbetare anvisades efter prövning av deras behov och i vilka tillämpades lägre löner än på den öppna arbetsmarknaden. De statliga nödhjälpsarbetena (sedermera benämnda reservarbeten) stodo från början under ledning av särskilda arbetsdirektioner. År 1922 fick arbetslöshetskommissionen befogenhet att besluta rörande igångsättande av reservarbeten och ange villkoren för deras utförande. Samma år igångsattes även statskommunala reservarbeten, d. v. s. kommunala arbetsföretag med bidrag av statsmedel. Arbetslöshetskommissionen hade att besluta om dessa statsbidrag. Från 1924, då kommissionen övertog arbetsdirektionernas uppgifter, till 1940 var kommissionen det centrala organet för såväl de statliga som de statskommunala reservarbetena. 1940 övertogs dess uppgifter av statens arbetsmarknadskommission. Till de statliga och statskommunala reservarbetena hänvisades de hjälpsökande arbetslösa av de lokala arbetslöshetskommittéerna. Under depressionen 1921—1923 följde dessa i allmänhet principen att i första rummet reservera tillgängliga platser vid de statliga reservarbetena till behövande familjeförsörjare, under det ungkarlarna ställdes i efterhand. Under de närmast följande åren utgjorde ungkarlarna majoriteten av arbetsstyrkan vid de statliga reservarbetena; detta sammanhängde med konjunkturförbättringen, som främst gynnade familjeförsörjarna, kommunernas strävan att förhjälpa de arbetslösa med familjer att erhålla nödhjälpsarbete vid företag inom hemorten och arbetslöshetskommissionens direktiv till de lokala organen att hänvisa ungdomar till statliga nödhjälpsarbeten utanför hemorten. Vid de statskommunala nödhjälpsarbetena sysselsattes under åren 1922—1924 huvudsakligen familjeförsörjare. Under 1930-talets depression fingo de statliga och statskommunala reservarbetena ånyo stor omfattning. Till de statliga arbetena anvisades i första hand ogifta arbetslösa, medan de statskommunala arbetena huvudsakligen

39 rekryterades av familjeförsörjare, vilka därigenom fingo möjlighet att kvarbo i sina hem. Efter 1934 minskades successivt reservarbetenas omfattning. År 1934 igångsattes särskilda arkivarbeten för arbetslösa inom de tekniska och merkantila yrkena m. fl. och 1942 speciella arbeten för arbetslösa musiker. Fr. o. m. andra halvåret 1940 ha de statliga och statskommunala reservarbetena överförts till beredskapsarbeten, vid vilka den öppna marknadens lönevillkor tillämpats, med undantag av de nyss nämnda arkiv- och musikerarbetena samt vissa statskommunala reservarbeten för mindre konkurrensduglig arbetskraft. Vid de statliga och statskommunala reservarbetena tillämpades t, o. m. första halvåret 1933 lägre löner än för grovarbetare på den öppna marknaden. Fr. o. m. den 1 juli 1933 anpassades reservarbetslönerna till den för varje ort fixerade grovarbetarlönen, med beaktande jämväl av löneförhållandena inom jord- och skogsbruk. Vid arkiv- och musikerarbetena ha särskilda lönenormer tillämpats. Förutom lönen ha vid reservarbeten sysselsatta arbetslösa erhållit andra förmåner, som delvis varit anpassade efter försörjningsbördan. I det följande ges en kort historisk översikt av principerna för lönesättning och övriga förmåner vid reservarbetena. Vid skogssällskapets statsarbeten utgick dels daglön, dels särskild ersättning för sön- och helgdagar, sjukdagar och s. k. regndagar samt å fasta arbetsplatser även för resdagar. Från början sattes daglönen högre för familjeförsörjare än för annan arbetare över 18 år. Fr. o. m. 1 november 1918 sattes lönen lika för alla arbetare över 18 år. Dessutom utbetalades efter behovsprövning s. k. familjeunderstöd till försörjningspliktig arbetares hemmavarande familjemedlemmar. Understödet, som efter tillstyrkan från arbetslöshetskommitté eller kommunalnämnd fastställdes från fall till fall av statsarbeten, skulle utgå med högst 1 krona per dag till hustru samt 25 öre till varje barn under 15 år. Familjeunderstöd kunde även utbetalas till icke arbetsdugliga föräldrar, far- och morföräldrar, minderåriga syskon samt i ömmande fall till annan anhörig. Under åren 1918—1921 bestämdes lönerna vid statsarbetena på så sätt, att man med utgångspunkt från lönenivån i den öppna marknaden på orten fastställde den högsta ackordsförtjänst, som en arbetslös nödhjälpsarbetare borde kunna uppnå per dag (enligt arbetsledningens beräkning). Arbetslöshetskommissionen sökte fr. o. m. 1921 tillse, att lönerna vid de statliga nödhjälpsarbetena vid varje tillfälle och på varje ort skulle understiga de på öppna arbetsmarknaden gällande för att förhindra, att nödhjälpsarbetena skulle konkurrera med den privata företagsamheten om arbetskraften. Fr. o. m. 1 maj 1922 genomfördes en allmän reglering av timlöner och ackordspriser vid nödhjälpsarbetena, baserad på en undersökning av gällande grovarbetarlöner på den öppna marknaden inom varje särskild ort. Den normala förtjänsten vid ackord på nödhjälpsarbete (nödhjälpslön, sedermera reservarbetslön) skulle inom varje ort understiga den fastställda grov-

40 arbetarlönen på öppna marknaden. Med anledning av riksdagens uttalande, att hänsyn jämväl borde tagas till möjligheten att bereda sig uppehälle på nödhjälpslönen, gjordes spännvidden mellan grovarbetarlön och nödhjälpslön mindre, ju lägre grovarbetarlönen var. Timlönen vid tidlönsarbete fastställdes med hänsyn till den för arbetsplatsen gällande reservarbetslönen. Principerna för 1922 års lönesystem bibehöllos t, o. m. första halvåret 1933. Genom revisioner av löneskalan 1 januari 1927 och 1 januari 1931 minskades dock avståndet mellan grovarbetarlönen och reservarbetslönen. Fr. o. m. 1 juli 1933 tillämpades den principen, att reservarbetslönen vid ackordsarbete ej skulle överstiga den lägsta grovarbetarlön, för vilken arbete i orten kunde i avsevärd omfattning beredas, med beaktande jämväl av löneförhållandena inom jordbruk och skogsbruk. Timlönen vid tidlönsarbete sattes fr. o. m. 15 september 1933 lika med Vio av reservarbetslönen. Vid införandet av det nya lönesystemet 1 maj 1922 beslöt arbetslöshetskommissionen, att de tidigare förekommande familjeunderstöden skulle bort falla och ersättas med ortstillägg. Dessa tillägg kunde utbetalas till familjeförsörjare, anställd såsom nödhjälpsarbetare vid fast förläggning å ort med lägre lön än i hans egen. Ortstillägget kunde högst uppgå till skillnaden mellan den fastställda nödhjälpslönen i hemorten och motsvarande nödhjälpslön på arbetsplatsen, beräknat per effektiv 8 timmars arbetsdag. Ortstilläggen utsändes direkt till vederbörande arbetares familj. De beviljades efter behovsprövning, varvid hänsyn skulle tagas till de hemmavarande familjemedlemmarnas inkomster. Beträffande ortstilläggen tillämpades samma familjeförsörjarebegrepp, som fastställts beträffande den kontanta understödsverksamheten. Ogift person med försörjningsplikt för egna inom eller utom äktenskap födda barn kunde tilldelas ortstillägg endast med högst samma belopp, som kunde utgå i form av barntillägg till vederbörande, därest han hade åtnjutit kontantunderstöd. Detta begränsade ortstillägg fick ej överstiga det oavkortade ortstillägget för arbetslös från samma kommun. Ortstilläggen bekostades fr. o. m. 1 maj 1922 t. o. m 31 december 1926 av statsmedel. Fr. o. m. 1 januari 1927 ankom det på kommunerna att fatta beslut om och bestrida kostnaderna för ortstillägg. Arbetslöshetskommissionen kunde dock medge kommunerna befrielse från eller nedsättning av kostnaderna för ortstillägg. Fr. o. m. 1 juli 1930 utgick ortstillägg även för dag, då arbetet legat nere på grund av otjänlig väderlek eller då arbetaren till följd av sjukdom eller olycksfall ej kunnat deltaga i arbetet men tillåtits kvarstanna å arbetsplatsen. I följd av de år 1933 vidtagna allmänna förändringarna av direktiven för arbetslöshetshjälpen höjdes fr. o. m. 1 juli 1933 maximiåldern för barn, för vilka en försörjningspliktig reservarbetare kunde komma i åtnjutande av ortstillägg, från 15 till 16 år. Till följd av de ändrade bestämmelserna rörande familjeförsörjarebegreppet (jfr sid. 35) bortföll det ortstillägg, som förut kunnat ifrågakomma för kvinna, vilken såsom hustru sammanbodde med den arbetslöse. Däremot möjliggjordes utbetalande av ortstillägg på grund av försörjningplikt gentemot föräldrar.

41 Från den 1 juli 1936 kunde ortstillägg utgå även till änkling med hemmavarande barn efter samma grunder, som gällde för person med försörjningsskyldighet mot make. Samtidigt tillkom en bestämmelse om extra ortstillägg, som kunde utgå till familjeförsörjare, som var hänvisad till reservarbete å ort, där reservarbetslönen understeg kr. 5: 20. Vid sidan av lön och familjeunderstöd, respektive ortstillägg, ha reservarbetarna tidvis åtnjutit vissa andra förmåner, såsom rese- och traktamentsersättning, fri bostad å arbetsplatsen, helgdagsersättning, regndagsersättning, olycksfalls- och sjukersättning. Sjukersättning utgick för reservarbetare vid fast förläggning i form av dels fria resor till läkare, läkarvård och medicin, dels sjukavlöning under den tid han kvarlåg sjuk å förläggningen. Sjukavlöningen utgick under åren 1923—1926 med kr. 1: 20 per dag för icke försörjningspliktig och 2 kronor för försörjningspliktig reservarbetare. Fr. o. m. 1 januari 1927 höjdes beloppet för icke försörjningspliktig till kr. 1:50. Fr. o. m. 1 juli 1933 utgick sjukavlöning med kr. 1:50 per dag för såväl familjeförsörjare som icke familjeförsörjare. De statskommunala reservarbetena tillkommo genom bestämmelserna om bidrag till kommunalt arbetsföretag i kungörelsen angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp den 7 juli 1922 (nr 419). Statsbidrag skulle utgå för arbete, som av kommunen anordnats för att bereda arbete åt understödsberättigade arbetslösa, med högst det belopp, som skulle hava tillkommit kommunen, därest denna i stället erhållit tillstånd att i motsvarande omfattning bedriva kontantunderstödsverksamhet. Från 1 juli 1928 utgick statsbidrag med högst 50 % av kommunernas kostnader för arbetslöner; statsbidraget skulle dock i genomsnitt per man och dag motsvara högst 50 % av den kommunen fastställda reservarbetslönen och skulle ej överstiga 3 kronor. Kungl. Maj:t kunde dock medgiva högre bidrag med hänsyn till arbetslöshetens omfattning och skattetrycket inom kommunen. Från 1 juli 1933 utgick statsbidrag även till kostnaderna för material, transporter och arbetsledning. För de statskommunala reservarbeten, som kvarstått efter 1940, kan numera liksom för statskommunala beredskapsarbeten utgå dels årskostnadsbidrag, dels arbets bidrag (jfr sid. 38). Från början beviljades statsbidrag till reservarbeten endast för primärkommuner. Sedermera har bidrag jämväl kunnat utgå till vägstyrelser och landsting. Lönerna vid de statskommunala reservarbetena ha fastställts efter samma principer som vid de statliga reservarbetena, I vissa fall ha de vid dessa arbeten sysselsatta av kommunerna beretts vissa extra förmåner, såsom bidrag till klädesutrustning etc. Fr. o. m. år 1945 kan arbetsledighet med bibehållen lön medgivas den som varit sysselsatt vid statligt eller statskommunalt reservarbete [vartill arkiv(assistent)arbete och musikerhjälp äro att hänföra]. Ledigheten skall utgöra en dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken reservarbetaren utfört sådant arbete å minst 16 dagar. Som kvalifikationsår skall gälla tiden fr. o. m. den 1 juni t. o. m. den 31 maj påföljande år.

42 KAP. 4. Samhällets b a r n a v å r d . A. Grunddragen av barnavärdslagstiftningen. Före den 1 januari 1926 reglerades samhällets understödsverksamhet för barn av 1918 års fattigvårdslag. I övrigt reglerades barnavården genom lagen om fosterbarns vård den 6 juni 1902 och lagen om uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn den 13 juni 1902. Genom lagen om samhällets barnavård den 6 juni 1924 (SFS 361/1924) upphävdes de båda sistnämnda lagarna; samtidigt begränsades fattigvårdsmyndighetemas uppgifter beträffande understödsverksamheten för barnen genom ett tillägg till 1 § i lagen om fattigvården till att avse understöd åt barn i annan form än genom barnens omhändertagande. År 1934 infördes i lagen vissa bestämmelser beträffande ungdom i åldern 18—21 år (SFS 204/1934); i samband härmed erhöll lagen den ändrade rubriken »Lag om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)». Lagen har i övrigt vid flera tillfällen undergått förändringar (SFS 203/1926, 209/1927, 327/1929, 171 och 179/1931, 266/1936, 78, 387 och 938/1937, 66 och 324/1939, 789/1940, 62/1942, 730/1943, 168, 216, 230 och 478/1944, 503 och 762/1945). Följande redogörelse avser nu gällande lagstiftning. Sedan 1926 skall i varje kommun finnas en barnavårdsnämnd. Mindre kommun kan dock på vissa villkor befrias från skyldigheten att hava särskild barnavårdsnämnd. Barnavårdsnämnden har att med uppmärksamhet följa de inom kommunen rådande förhållandena med avseende på barns och ungdoms vård och uppfostran samt noggrant tillse, att barn och ungdom, som vistas inom kommunen och äro i den belägenhet, att det enligt barnavårdslagen ankommer på nämnden att ingripa, bli föremål för dess åtgärder. Särskilt åligger det nämnden att taga befattning med misshandlade, vanvårdade eller för annan fara till hälsan utsatta barn samt barn som äro vanartade eller i fara att bliva vanartade, ävensom ungdom, som befinnes föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart. Vidare skall nämnden omhändertaga nödställda, sjuka och värnlösa barn samt utöva kontroll över fosterbarnsvården. Slutligen har nämnden åtskilliga funktioner, som regleras av annan lagstiftning, såsom mödrahjälpsverksamheten, bidragsförskottsverksamheten ra. m. Omhändertagande av barn enligt barnavårdslagen sker dels för skyddsuppfostran, dels för samhällsvård. Skyddsuppfostran förutsätter så allvarliga missförhållanden, att samhället har rätt att ingripa även mot föräldrarnas vilja. Skyddsuppfostran kan ifrågakomma för följande kategorier: a) barn under 16 år, som i föräldra-

43 hemmet misshandlas eller ntsättes för allvarlig vanvård eller annan fara till sm kroppsliga eller själsliga hälsa; b) barn under 16 år, som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bliva vanartat; c) barn under 18 år, som befinnes vara så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder krävas för dess tillrättaförande; d) person i åldern mellan 18 och 21 år, som befinnes föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande. Innan omhändertagande sker, böra vissa förebyggande åtgärder vidtagas (förmaning till föräldrarna, varning till barnet, föreskrifter angående barnets vård, barnets ställande under övervakning). Om sådana åtgärder anses gagnlösa eller vidtagits utan att rättelse vunnits, skall vederbörande omhändertagas för skyddsuppfostran. Samhällsvård skall beredas nödlidande, sjuka och värnlösa barn, nämligen: a) barn under 16 år, som vistas hos föräldrarna och på grund av deras sjukdom, liknöjdhet eller oförmåga eller eljest i hemmet rådande förhållanden är utsatt för nöd utan att likväl förutsättningar för skyddsuppfostran föreligga; b) barn under 16 år, som till följd av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet är i behov av särskild vård utom hemmet, som ej kan beredas av föräldrarna; c) bam under 16 år, som är i behov av vård på grund av att föräldrarna övergivit barnet eller avlidit. Förutsättning för sådant omhändertagande är, att vårdbehovet icke annorledes avhjälpes samt beträffande kategorierna a) och b), att föräldrarna medgivit omhändertagandet. Den som omhändertagits av barnavårdsnämnd skall enligt lagen erhålla erforderlig vård och sådan uppfostran, som är ägnad att göra honom till en duglig samhällsmedlem. Icke vanartat omhändertaget barn skall av nämnden i första hand utackorderas i för ändamålet lämpat enskilt hem. Om sådant hem ej finnes att tillgå eller särskilda omständigheter föranleda, att barnet ej bör vårdas i enskilt hem, bör barnet överlämnas till barnhem. Om ett barn på grund av sjukdom, vanförhet eller annan svaghet är i behov av särskild vård, skall nämnden vidtaga åtgärder för att bereda barnet dylik vård å härför lämpad anstalt eller annorstädes. För skyddsuppfostran omhändertaget vanartat barn skall i regel överlämnas till skyddshem och undantagsvis till barnhem eller enskilt hem. Personer i åldern 18—21 år, som omhändertagits för skyddsuppfostran, skola intagas i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt, men kunna även överlämnas till enskilt hem, arbetshem eller annan därmed jämförlig anstalt, Om avgörande ej omedelbart kan träffas rörande den för omhändertaget barn lämpliga vårdformen, bör barnet tills vidare intagas i upptagningshem. Samhällsvård åtnjutes till högst 16 års ålder. Barnavårdsnämnden kan besluta, att barn som omhändertagits för samhällsvård skall stå under tillsyn

44 högst tre år efter utskrivningen, dock ej längre än till dess barnet fyller 18 år (eftertillsyn). Skulle barnavårdsnämnden finna, att barn, som omhändertagits för samhällsvård, är så vanartat, att förutsättningar för skyddsuppiostran äro för handen eller att samhällsvården ej kan upphöra utan fara för barnet, bör nämnden förklara barnet vara omhändertaget för skyddsuppfostran. Barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran, må, där så prövas lämpligt, villkorligt utskrivas. I beslutet därom kan föreskrivas om övervakning m. m. Slutlig utskrivning skall äga rum senast vid 18 års ålder. För den som intagits i skyddshem efter fyllda 15 år kan utskrivningen uppskjutas till dess tre år förflutit från intagandet. Har skyddshemselevs uppförande varit opålitligt, kan elevtiden förlängas till 21 års ålder. — Person i åldern 18—21 år, som omhändertagits för skyddsuppfostran, skall utskrivas senast två år efter omhändertagandet; vid särskilda förhållanden kan dock utskrivningen uppskjutas ytterligare högst ett år. Barnavårdslagens bestämmelser om kostnaderna för samhällets barnavård och om enskildas ersättnings- och arbetsskyldighet ansluta sig i stort sett till motsvarande bestämmelser i fattigvårdslagen. I särskild ordning har bestämts ett visst belopp såsom det högsta, som av barnavårdsnämnd får uttagas av enskild (enligt S F S 862/1937 högst 1 000 kronor för år). I de fall, då barn omhändertagits i annan kommun än den där det har hemortsrätt, gälla samma bestämmelser om ersättning från hemortskommunen som beträffande obligatorisk fattigvård. Vad i lagen om fattigvården är stadgat om gottgörelse av landsting i fråga om kostnader för vård å anstalter för abnorma, vanföra, sjuka etc. gäller även med avseende å kommunens utgift för omhändertagna barns vård å sådana anstalter. I fråga om gottgörelse av staten följas likaså i huvudsak bestämmelserna i fattigvårdslagen. Fr. o. m. den 1 januari 1946 åligger det barnavårdsnämnderna att övervaka den verksamhet, som bedrives av de inom kommunen förefintliga, barnavårdsanstalterna, Med barnavårdsanstalt förstås för barns vård och uppfostran avsedd anstalt, som ej är att hänföra till sjukhus, sjukhem, anstalt för abnorma eller vanföra, skyddshem, allmän uppfostringsanstalt eller skoldistrikt tillhörigt skolhem. Särskilda former av barnavårdsanstalter äro barnhem (jfr nedan), barnkolonier (jfr sid. 46 o. f.) och anstalter för halvöppen barnavård (jfr sid. 49 o. f.). Barnavårdsanstalterna skola stå under tillsyn av socialstyrelsen.

B. Barnhem. Fr. o. in. den 1 januari 1946 regleras barnhemmens verksamhet dels av 5 kap. barnavårdslagen, dels av Kungl. Maj:ts stadga om barnavårdsanstalter (SFS 506/1945) samt kungörelserna om statsbidrag till uppförande eller inrättande av barnhem (SFS 507/1945) och om statsbidrag till driften av barn hem (SFS 508/1945). Efterföljande redogörelse är grundad på nyssnämnda författningar.

45 Särskilda former av barnhem äro: spädbarnshem, för vård av späda barn, vilka icke åtföljas av sina mödrar; mödrahem, för vård huvudsakligen av späda barn med deras mödrar; upptagningshem, för tillfällig vård och uppfostran samt observation av barn, som fyllt ett år; barnhem för varaktig vård, för vård och uppfostran under längre tid av barn, som fyllt ett år. F ö r varje landstingsområde skall Konungen, efter förslag av landstinget, fastställa plan för barnhemsvårdens ordnande inom området. I planen skola upptagas barnhem till sådant antal och av sådan art, att inom området förefintliga behov av olika slag av barnhemsvård bliva tillgodosedda på ett ändamålsenligt sätt. Jämväl ändring av planen fastställes av Konungen. I den mån annan icke drager försorg därom, skall det åligga landsting att anordna och driva barnhem, som finnas upptagna, i planen. Det åligger även landstinget att, i den mån erforderliga medel icke annorledes tillhandahållas, bestrida kostnaderna för anordnande och drift av annan tillhöriga barnhem, som upptagits i planen, försåvitt deras vårdplatser äro avsedda för landstingsområdets gemensamma, behov. Ämnar kommun eller landsting upprätta barnhem, skall plan för hemmet och dess verksamhet underställas Konungen eller, efter Konungens bestämmande, socialstyrelsen. Planen må icke godkännas, med mindre hemmet med hänsyn till belägenhet, utrymme, utrustning och övriga förhållanden befinnes vara så beskaffat, att där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran. ö n s k a r annan än kommun eller landsting upprätta barnhem, skall tillstånd därtill sökas hos Konungen eller, efter Konungens bestämmande, hos socialstyrelsen. Tillstånd må ej lämnas, med mindre hemmet med hänsyn till belägenhet, utrymme och utrustning befinnes vara så beskaffat, att där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, samt med hänsyn till hemmets ledning, personal och ekonomiska förhållanden trygghet kan anses föreligga för hemmets ändamålsenliga skötsel. Till landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan kan statsbidrag utgå för anordnande och för drift av barnhem, som upptagits i den av Konungen för.landstingsområdet fastställda planen, eller, där särskilda- skäl därtill äro, för annat barnhem, som finnes tillgodose ett allmänt behov. Statsbidrag till uppförande eller inrättande av barnhem må utgå med följande belopp, nämligen »a) där den, som ämnar anordna barnhem, för ändamålet uppför nybyggnad, med högst tre fjärdedelar av byggnadskostnaderna — utgifter för anskaffande av tomt eller inventarier däri ej inräknade — dock att bidraget ej må överstiga 4 500 kronor för varje vårdplats, som barnhemmet med normal beläggning beräknas rymma; b) där byggnad för ändamålet av vederbörande inköpes, med högst tre fjärdedelar av köpesumman, i vad den avser själva byggnaden, samt av kostnaderna för de om- och tillbyggnadsarbeten, som kunna erfordras för byggnadens användande till barnhem, dock att bidraget ej må överstiga 3 000 kronor för varje sådan vårdplats, som under a) sägs;

46 c) där till barnhem tages i anspråk i vederbörandes ägo befintlig byggnad, som ej av vederbörande uppförts eller inköpts för sådant ändamål, med högst tre fjärdedelar av kostnaderna för de om- eller tillbyggnadsarbeten, vilka erfordras för byggnadens användande till barnhem, dock att, där icke särskilda skäl till annat föranleda, bidraget ej må överstiga 2 000 kronor för varje sådan vårdplats, som under a) sägs.» Statsbidrag till driften av barnhem utgår med kr. 1: 50 för dag och i barnhemmet intaget barn på villkor att vårdavgift icke uttages med högre belopp än, beträffande å spädbarnshem eller mödrahem intagna ensamma spädbarn, 2 kronor för dag och barn samt i övriga fall kr. 1: 50 för dag och barn, varvid särskild vårdavgift icke må utgå för moder, som vistas å mödrahem tillsammans med sitt späda barn. För mödrahem, å vilket meddelas särskild utbildning i barnavård och lins ligt arbete, som står under tillsyn av överstyrelsen för yrkesutbildning, må statsbidrag till driften utgå med kr. 3: 50 för dag och barn på villkor att vårdavgift icke uttages vare sig för barn eller moder. Statsbidrag till uppförande eller inrättande av barnhem beviljas av Konungen och statsbidrag till driften av socialstyrelsen. Barnavårdsnämnden skall noggrant tillse, att verksamheten vid envar barnavårdsanstalt inom kommunen bedrives med iakttagande av gällande bestämmelser samt att förhållandena vid anstalten äro sådana, att där intagna barn erhålla tillfredsställande vård och uppfostran och, vad angår barnhem? erforderlig vård vid sjukdom. Särskild uppmärksamhet skall ägnas vården av späda barn. I den mån så prövas påkallat, har nämnden att låta verkställa undersökning av förhållandena i barnavårdsanstalt. Där barnavårdsnämnd finner, att barnavårdsanstalt inom kommunen icke lämnar tillfredsställande vård eller uppfostran eller att för anstalten gällande bestämmelser åsidosättas eller att anledning eljest föreligger till anmärkning mot anstalten, dess personal eller verksamhet, har nämnden att genom lämpliga föreställningar hos anstaltens styrelse eller innehavare söka åstadkomma rättelse. Leda dessa åtgärder icke till åsyftad verkan, har nämnden att anmäla saken hos länsstyrelsen. Finner länsstyrelsen, att missförhållande föreligger vid barnavårdsanstalt, har länsstyrelsen att ålägga anstaltens styrelse eller innehavare att vidtaga tjänliga åtgärder för missförhållandets avhjälpande. Länsstyrelsen skall underrätta socialstyrelsen om åläggande, som sålunda av länsstyrelsen meddelas. Finnes dylikt åläggande otjänligt eller utan verkan, ankommer det på socialstyrelsen att återkalla lämnat tillstånd till verksamhetens bedrivande eller meddela förbud mot barns mottagande å anstalten.

C. Åtgärder för främjande ar barns sommarvistelse pä landet. Den verksamhet, som bedrives av kommunala och enskilda institutioner för att å sommarkolonier och i enskilda feriehem bereda barn från städer och större samhällen ävensom i viss mån barn från landsbygden en hälsobefräm-

47 jande sommarvistelse, erhöll före år 1940 endast i mindre omfattning stöd av statsmedel. De huvudsakliga formerna för detta stöd voro dels anslag ur allmänna arvsfonden till utbyggnad av koloniverksamheten, dels anslag för prisnedsättning vid studie- och ferieresor. Sommaren 1940 företogs genom statens utrymningskommissions försorg en relativt omfattande utflyttning av barn till landet från 38 orter, varvid i runt tal 13 300 barn, flertalet i skolåldern, erhöllo fria resor för sommarvistelse i enskilda hem, varjämte omkring 5 000 vårdare erhöllo biljetter till nedsatt pris. Samtidigt bereddes omkring 11 000 personer (barn och personal) fria resor till skollovskolonier. Vidare ordnades fria resor för ytterligare omkring 18 700 barn, vilkas föräldrar icke själva kunde ordna landsvistelsen för barnen; dessa barn inkvarterades i internat, som upprättades av utrymningskommissionen, mot en efter behovsprövning utgående mindre avgift. Sommaren 1941 vidtogos inga motsvarande åtgärder från statsmakternas sida. Den 2 maj 1942 framlade befolkningsutredningen ett förslag till åtgärder för att främja barns lantvistelse, vilket föranledde en proposition till 1942 års riksdag; fr. o. ra. år 1942 har riksdagen årligen anvisat medel för dylika ändamål. Ledningen å varje ort av dessa stödåtgärder har år 1942 handhafts av barnavårdsnämnd och folkskolestyrelse i de berörda orterna, men fr. o. m. år 1943 enbart av barnavårdsnämnderna. Den centrala, ledningen av verksamheten har handhafts av socialstyrelsen och statens utrymningskommission i förening. Stödåtgärderna ha omfattat fria resor för barns sommarvistelse i enskilda hem, driftsbidrag till sommarkolonier samt fria resor till och från sommarkoloni. Fria resor för sommarvistelse i enskilda hem ha i första hand tillkommit barn från städer, köpingar och municipalsamhällen med över 8 000 invånare. Genom dispens har denna förmån utsträckts att även gälla barn från vissa andra tätorter, barn från vissa landsbygdskommuner samt enskilda barn i övrigt, som varit i trängande behov av miljöbyte. Fria resor beviljades under åren 1942—1944 barn, som under året fyllt högst 14 år och som innehade rabattkort för inköp av livsmedel. År 1944 kunde denna förmån även beviljas barn, som visserligen icke innehaft rabattkort 1944 men hade det för juni, juli eller augusti 1943. År 1945 ersattes rabattkortsgränsen med en inkomst- och förmögenhetsgräns. Fri resor för barn, mödrar och vårdare (jfr sid. 48) kunde beviljas, då familjens vid senaste taxering till statlig inkomstoch förmögenhetsskatt beskattningsbara belopp ej översteg 1 500 kronor och den skattepliktiga förmögenheten ej översteg 10 000 kronor. Som villkor för fria resor har vidare gällt, att föräldrar och målsmän förbundit sig att låta barnen vistas på landsbygden minst fyra veckor; med landsbygd ha i vissa fall jämställts mindre städer och samhällen, som ha karaktären av bad- och rekreationsorter. Endast resa med järnväg, båt eller buss har beviljats, och

48 i övrigt har den begränsningen gällt, att fria resor ej beviljats på de kortaste sträckorna, motsvarande ett biljettpris av 3 kronor eller lägre belopp för enkel järnvägsresa i tredje klass eller motsvarande resa med båt eller buss. År 1943 maximerades ressträckan till 50 mil och 1944 till 60 mil. För barn hemmahörande i Jämtlands och Västernorrlands län har dock medgivits fri resa intill 80 mil från hemorten räknat och för barn hemmahörande i Västerbottens och Norrbottens län intill 100 mil. I fråga om resor från Västerbottens och Norrbottens län har socialstyrelsen i särskilda fall medgivit fri resa för längre sträcka än 100 mil. Fria resor ha jämväl beviljats mödrar eller andra vårdare för att åtfölja barnen på resor, varvid i första hand barnets moder kommit i fråga. Denna förmån har gällt för barn, som under året fyllt högst 10 år, med den uppmjukning av bestämmelsen, att vårdare kunnat få åtfölja även äldre barn, om särskilda skäl, såsom försenad utveckling eller klenhet hos barnet, särskilt besvärlig resväg etc, givit anledning därtill. Vårdarens fribiljett har gällt för återresa antingen tillsammans med barnet vid sommarvistelsens slut eller inom 10 dagar på samma sätt som en vanlig tur- och returbiljett. I senare fallet har ny biljett utlämnats vid avhämtningen av barnet. Jämsides med de fria resorna till självordnad sommarvistelse har förmånen av fria resor även kommit enskilda institutioner tillgodo, vilka bedrivit feriebarnsverksamhet. För de fria resorna till och från sommarkoloni ha i vissa fall mindre restriktiva och enklare regler gällt. Grundprincipen har varit, att alla barn, som under året fyllt högst 14 år, erhållit fria resor från koloniens hemort till dess vistelseort för sommaren och åter, oavsett om de varit hemmahörande i stad eller på landsbygden. Ersättning har utgått förutom för barnens resor även för personalens resor, dock endast för en resa i vardera riktningen och motsvarande sträckan från koloniens hemort till dess vistelseort och åter. År 1942 lämnades stöd av statsmedel för anordnande av nya kolonier, varvid utrymningskommissionen iordningställde lämpliga lokaler och tillhandahöll viss utrustning. År 1943 anordnades enligt riksdagens beslut en försöksverksamhet, som avsåg att stödja de behövande sommarkolonierna genom statliga driftsbidrag till kolonianordnare. Dessa bidrag, som även utgått åren 1944 och 1945, ha maximerats till 1 krona per dag och barn. Vid fördelningen av bidrag mellan de kolonianordnare, som ansökt härom, har socialstyrelsen tagit hänsyn dels till de nystartade koloniernas behov av hjälp, dels till utökning av tid och antal platser vid redan förefintliga kolonier, dels ock till ekonomiskt hårt tyngda kolonianordnare. Kolonier för barn från landsbygden ha getts företräde framför kolonier för stadsbarn. Enligt de ändringar i barnavårdslagen, som trätt i kraft fr. o. m. den 1 januari 1946, skall verksamheten vid barnkolonier, d. v. s. barnavårdsanstalter för sluten vård och uppfostran av barn under sommaren eller eljest

49 under viss begränsad del av året, stå under socialstyrelsens tillsyn samt övervakas av barnavårdsnämnderna. Innan barnkoloni första gången träder i verksamhet, skall anmälan därom göras hos socialstyrelsen samt hos barnavårdsnämnden i den kommun, där anstalten är avsedd att drivas. B.

Statsbidrag till den halvöppna barnavården.

1943 års riksdag antog vid sin höstsession förslag om statsbidrag till driften av institutioner inom den s. k. halvöppna barnavården. (Såsom anstalt för halvöppen barnavård betecknas i barnavårdslagen barnavårdsanstalt för vård och uppfostran av barn under begränsad del av dygnet.) Den 10 december 1943 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen att handhava denna statsbidragsverksamhet. Vidare förordnades bl. a., att socialstyrelsen skulle utöva tillsyn över anstalt, som erhållit statsbidrag, samt att densamma även skulle stå under tillsyn av skolöverstyrelsen, i den mån lekskoleverksamhet förekomme vid institutionen. Kungl. Maj:t uppdrog även åt socialstyrelsen att utfärda närmare föreskrifter för bidragsverksamheten. På grundval av detta uppdrag utfärdade socialstyrelsen den 4 januari 1944 kungörelse rörande statsbidrag till institutioner för halvöppen barnavård (SFS 1/1944). I socialstyrelsens kungörelse föreskrives, att kommun, stiftelse, förening eller industriföretag måste stå som huvudman för anstalt för halvöppen barnavård, om den skall kunna erhålla statsbidrag. Av enskilda personer drivna anstalter kunna således ej komma i fråga för statsbidrag. I allmänhet skall dylik anstalt för att bli bidragsberättigad av statens arbetsmarknadskommission prövas erforderlig med avseende på vederbörande orts behov av kvinnlig arbetskraft samt i övrigt av socialstyrelsen prövas fylla ett inom orten förefintligt behov. Statsbidrag kan emellertid även utgå till institutioner, som icke befunnits direkt behövliga ur arbetsmarknadssynpunkt, om socialstyrelsen finner en anstalt behövlig på grund av särskilda sociala eller andra förhållanden på en ort. De anstalter, som kunna ifrågakomma för statsbidrag, äro av tre slag, nämligen: a) d a g h e m för beredande åt barn, som ännu icke uppnått skolåldern, av heldagsvistelse, d. v. s. vård under mer än sex timmar; b) l e k s k o l a för beredande åt barn i åldern 4—6 år eller åt yngre barn, vilka äro så utvecklade, att de lämpligen kunna fostras tillsammans med barn i nyssnämnda ålder, av vistelse och fostran under begränsad tid av dagen; c) e f t e r m i d d a g s h e m för beredande åt skolbarn av vistelse under tillsyn efter skolarbetets slut för dagen. Utöver de förut nämnda grundvillkoren gäller ytterligare en del villkor för statsbidrag till här ifrågavarande verksamhet. Daghemslokaler skola godkännas av socialstyrelsen och övriga lokaler av förste provinsialläkare 4—2653: 1 43

50 eller förste stadsläkare. Anstalten skall stå under ledning av person, som genomgått tvåårig utbildning vid seminarium för småbarnsfostrarinnor eller, beträffande daghem för spädbarn, avlagt barnavårdslärarinneexamen eller eljest av socialstyrelsen förklarats skickad förestå anstalten. För anstalten skall finnas av socialstyrelsen godkänt reglemente och godkänd plan för verksamheten. Vidare har föreskrivits, att anstaltspersonalen, som vid nyanställning skall förete friskbetyg, skall låta sig undersökas av läkare minst en gång årligen samt att anstalten skall stå under kontinuerlig läkarkontroll. Statsbidrag utgår dels som lönebidrag, dels som kostbidrag. Lönebidraget utgör en tredjedel av den lön, som huvudmannen bestämmer, såvida denna lön icke befinnes vara oskäligt låg. Bidraget får beräknas med en tredjedel av högst följande belopp: i ortsgrupperna A, B och C 3 000 kronor, D, E och F 3 450 kronor samt i övriga ortsgrupper 3 900 kronor, allt inklusive naturaförmåner. Utgår ålderstillägg till personalen, kan statsbidrag erhållas med hela det utbetalade beloppet, dock högst med respektive 150, 180 och 210 kronor i nyssnämnda grupper av orter. Socialstyrelsen bestämmer i varje särskilt fall antalet befattningshavare, för vilka lönebidrag utgår. Kostbidrag utgår med 15 öre för barn och dag i anstalt, där barnen erhålla en måltid lagad mat, samt med 30 öre för barn och dag i anstalt, där minst två måltider lagad mat erhållas. För barn under ett år utgår 30 öre för barn och dag under förutsättning, att barnen omhändertagas för vård under mer än sex timmar per dygn. Enligt beslut av 1944 års riksdag kan från anslaget till halvöppen barnavård utgå bidrag till s. k. jordbruksdaghem för omhändertagande av barn till mödrar sysselsatta i jordbruksarbete. Dylika hem ha inrättats företrädesvis i Malmöhus och dessutom i Norrbottens och Gotlands län. Då jordbruksdaghemmen ännu befinna sig på försöksstadiet, ha bidragsgrunderna icke definitivt fastställts. För närvarande utgår driftsbidrag i regel med högst 60 % av driftskostnaderna. Fr. o. m. den 1 januari 1946 skola samtliga anstalter för halvöppen barnavård, vare sig statsbidrag utgår eller ej, stå under tillsyn av socialstyrelsen samt övervakas av barnavårdsnämnderna. Innan anstalt för halvöppen barnavård första gången träder i verksamhet, skall anmälan därom göras hos socialstyrelsen samt hos barnavårdsnämnden i den kommun, där anstalten är avsedd att drivas.

E. Psykisk barna- och ungdomsvård. Fr. o. m. budgetåret 1945/46 kan (enligt S F S 489/1945) statsbidrag utgå till landsting eller stad, som ej deltager i landsting, för anordnande av psykisk barna- och ungdomsvård, innefattande undersökning och behandling av psykiska rubbningar hos barn och ungdom samt rådgivning i uppfostringsfrågor. Sådan verksamhet må även anordnas gemensamt av två eller flera landsting eller av landsting och stad, som icke deltager i landsting.

51 Verksamheten skall vara anordnad enligt en av medicinalstyrelsen godkänd plan och inom varje verksamhetsområde utövas vid minst en central (rådgivningsbyrå för uppfostringsfrågor) samt, i den mån så prövas erforderligt, vid en eller flera filialstationer. Central bör i allmänhet vara förlagd till sjukhus och anknuten till barnavadelning, om sådan finnes. I varje verksamhetsområde skola finnas anställda dels en eller flera legitimerade läkare, som äga utbildning i pediatrik och psykiatri samt speciell erfarenhet i bampsykiatri eller eljest förvärvat för verksamheten ägnad specialutbildning, dels ock en eller flera assistenter, vilka äga för uppgiften lämpad utbildning och av medicinalstyrelsen förklarats behöriga att innehava dylik befattning. Statsbidrag till psykisk barna- och ungdomsvård utgår under förutsättning att undersökning, rådgivning och behandling vid central och filialstation lämnas avgiftsfritt. Statsbidragen beviljas av medicinalstyrelsen. Statsbidrag utgår till kostnaderna för dels läkares och assistents avlöning, dels dessa befattningshavares resor i tjänsten. Bidrag till avlöningskostnaderna utgår med ett årligt belopp, motsvarande hälften av de verkliga kostnaderna, för läkare dock högst 6 000 kronor och för assistent högst 3 000 kronor. För läkares och assistents resor till i planen upptagna mottagningar vid filialstationer utgår bidrag inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län med 70 %, inom Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län med 60 % samt inom riket i övrigt med 50 % av de sammanlagda rese- och traktamentskostnaderna, I resekostnaderna må icke inräknas utgifter för resor, som företagits endast inom stads, köpings eller municipalsamhälles planlagda område. Bidrag enligt samma grunder utgår jämväl för andra resor, som läkare eller assistent för verksamhetens fullgörande företager inom centralens verksamhetsområde, under förutsättning att resorna av det lokala organ, som handhar ledningen av verksamheten, prövas vara av behovet påkallade. Enligt av 1945 års riksdag beslutade ändringar i barnavårdslagen, vilka trätt i kraft den 1 januari 1946, skall, där anledning förekommer att antaga, att vanart eller annat missförhållande hos barn, beträffande vilket barnavårdsnämnds ingripande ifrågasatts, är beroende på eller förenat med sjukdom eller kroppslig eller andlig brist eller svaghet hos barnet, läkares yttrande inhämtas till utrönande av behovet av ingripande och de lämpliga formerna därför. För sådant ändamål må central för psykisk barna- och ungdomsvård anlitas. Har yttrande inhämtats av läkare, som icke är knuten till sådan central, skall, om denne så finner erforderligt, hänvändelse ske till dylik central, som må vara upprättad av vederbörande landsting. Barnavårdsnämnden har härvid i fall av behov att medverka till att den, mot vilken ingripande ifrågasattes, för undersökning eller observation inställes å centralen. Hittills har inom landet endast en central för psykisk barna- och ungdomsvård inrättats, nämligen i Värmlands län.

52 F. Lagstiftningen om bidragsförskott. År 1937 utfärdades en lag om förskottering av underhållsbidrag till barn, vilken trädde i kraft den 1 januari 1938 (SFS 383/1937, ändrad genom S F S 67/1939 och 107/1941). Fr. o. m. 1 juli 1943 har denna lag ersatts av en ny lag (SFS 382/1943), som i väsentliga avseenden skiljer sig från 1937 års lag. I det följande ges en redogörelse för nu gällande lag. I den mån denna innebär förändringar gentemot 1937 års lag, återges motsvarande bestämmelser i sistnämnda lag inom parentes. Av allmänna medel utgår förskott å underhållsbidrag, bidragsförskott, till barn, vars fader enligt rättens beslut eller skriftligt, av två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barnet, under förutsättning att fadern underlåter att betala förfallet underhållsbidrag. Bidragsförskott kan dock icke beviljas, om barnets föräldrar sammanbo, och (sedan 1943) ej heller till barn, som bor tillsammans med sin fader. I övrigt gälla för erhållande av bidragsförskott följande villkor. Bätt till bidragsförskott tillkommer endast barn, som är svensk medborgare och stadigvarande vistas i riket. Under förutsättning av ömsesidighet äger dock Konungen träffa överenskommelse med främmande stat i fråga om tilllämpning av denna lag å dess undersåtar. Bidragsförskott utgår icke för längre tid än t. o. m. dagen före den, då barnet fyller 16 år (enligt 1937 års lag t. o. m. den månad, under vilken barnet fyllde 16 år). Den beslutande myndigheten är i regel barnavårdsnämnden i den kommun, där barnets moder är mantalsskriven, då förskottet sökes. Bidragsförskott beviljas ej, om den underhållsskyldige erlägger oguldna underhållsbidrag för tiden fr. o. m. andra månaden före den under vilken förskottet sökts (enligt 1937 års lag samtliga förfallna belopp) och tillika antingen ställer av barnavårdsnämnden godkänd pant eller borgen för underhållsskyldighetens fullgörande under viss tid eller ock visar sannolika skäl, att han skall framgent fullgöra sin underhållsskyldighet. Bidragsförskott utgår högst med följande belopp för år räknat: Antal till bidragsförskott berättigade barn under moderns vårdnad

Ett Två Tre Fyra eller flera

Bidragsförskott per barn (kr.) OrtsOrtsOrtsgrupp 1 grupp 2 grupp 3

252 228 204 180

300 276 252 228

360 336 300 276

I fråga om ortsgrupperingen skola bestämmelserna i lagen om folkpensionering tillämpas. (Enligt 1937 års lag beviljades bidragsförskott med ett årligt belopp av högst 240 kronor i ortsgrupp 1, 300 kronor i ortsgrupp 2 och 360 kronor i ortsgrupp 3. Om modern hade vårdnaden om två eller flera till bidragsförskott berättigade barn, utgick förskott med följande maximibelopp:

53 Ortsgrupp 1 kr. För två barn 420 » tre » 600 » varje barn däröver ytterligare 120

Ortsgrupp 2 kr. 525 750 150

Ortsgrupp 3 kr. 630 900 180)

För tiden t. o. m. den månad, under vilken barn fyller två år, ökas bidragsförskottet med ett årligt belopp av 60 kronor. Bidragsförskott utgår icke alls eller med reducerat belopp, om modern har viss årsinkomst eller, därest hon är gift och sammanlever med sin man och denne är underhållsskyldig gentemot barnet, makarnas gemensamma årsinkomst uppgår till visst belopp. Om moderns årsinkomst sålunda överstiger 1 000 kronor i ortsgrupp 1, 1 250 kronor i ortsgrupp 2 och 1 500 kronor i ortsgrupp 3 eller om moderns och hennes makes gemensamma årsinkomst överstiger 1400 kronor i ortsgrupp 1, 1700 kronor i ortsgrupp 2 och 2 000 kronor i ortsgrupp 3, skall från bidragsförskottet avdragas sex tiondelar av årsinkomsten, i vad den överstiger sagda belopp. Har modern flera till bidragsförskott berättigade barn, minskas dock förskottet blott med så stor del av nämnda avdrag, som enligt fördelning efter huvudtalet belöper på varje barn. Hava makar att försörja barn under sexton år, som icke är berättigat till vare sig barnbidrag eller bidragsförskott, skall det ovan angivna inkomstbeloppet för makar ökas med 100 kronor för varje sådant barn. Dessutom skall, i de fall då barn har egen inkomst, som ej härrör från eget arbete, bidragsförskottet minskas med nämnda inkomst. (Även enligt 1937 års lag reducerades bidragsförskott med hänsyn till moderns eller, om hon var gift med annan än barnets fader, makarnas gemensamma årsinkomst enligt följande normer. Därest moderns årsinkomst översteg 600 kronor i ortsgrupp 1, 800 kronor i ortsgrupp 2 och 1 000 kronor i ortsgrupp 3, respektive om makarnas årsinkomst översteg 900, 1125 och 1 350 kronor, skulle det enligt ovanstående regler bestämda bidragsförskottsbeloppet minskas med sju tiondelar av årsinkomsten, i vad den översteg nämnda belopp.) Förskottsbeloppet beräknas efter den ortsgrupp, som den kommun tillhör, där barnets moder är mantalsskriven, då förskottet sökes. Är barnet stadigvarande bosatt å ort med lägre placering i ortsgrupperingen, skall förskottet minskas med 48 kronor, därest de båda orterna tillhöra ortsgrupp 1 och 2 eller 2 och 3 samt med 96 kronor, därest de båda orterna tillhöra ortsgrupperna 1 och 3. I vissa fall kan dessutom viss höjning av förskottet förekomma, då ort gränsar till ort i högre ortsgrupp. Sådan förhöjning förekommer i fråga om orter, där enligt lagen om folkpensionering tilläggspensionen skall höjas av sagda skäl. Höjningarna utgöra 24 kronor, då skillnaden i ortsgrupper endast är en enhet, och 48 kronor i annat fall. Bidragsförskott får ej utgå med högre belopp än barnets fader enligt rättens beslut eller avtal är skyldig utgiva till barnets underhåll. Om förskottets eller förskottens sammanlagda belopp icke uppgå till minst 60 kronor för år räknat, skall bidragsförskott ej beviljas.

54 Såsom inkomst skall vid beräkning av årsinkomsten anses det belopp, för vilket vederbörande blivit taxerad till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt vid den senaste taxeringen före barnavårdsnämndens beslut i ärendet. (Om i detta belopp inräknats värdet av fri kost och fri bostad, skulle enligt 1937 års lag dessa förmåner högst uppskattas till 200 kronor i ortsgrupp 1, 300 kronor i ortsgrupp 2 och 400 kronor i ortsgrupp 3.) E n av nyheterna i 1943 års lag är möjligheten att vid beräkning av bidragsförskott i undantagsfall ej utgå från den taxerade inkomsten. Om vederbörandes ekonomiska förhållanden så avsevärt försämrats sedan senaste beskattningsåret, att en beräkning av bidragsförskottet med utgångspunkt från taxeringen skulle vara uppenbart obillig, äger barnavårdsnämnden besluta, att förskottet skall beräknas utan hänsyn till taxeringen. För att ett sådant beslut skall bliva bindande, skall det underställas länsstyrelsens prövning och fastställelse. Bidragsförskott skall beviljas för tiden fr. o. m. den månad, under vilken förskottet sökts, t. o. m. utgången av det statliga budgetår, som löper vid förskottets beviljande, allt under förutsättning att rätten till förskott ej skall upphöra tidigare. Om den underhållsskyldige häftar i skuld för tidigare förfallet bidragsförskott, utgår förskott även för tid, vara sådant bidrag belöper, dock längst fr. o. m. andra månaden före den, under vilken förskottet sökts. (I detta sammanhang må erinras om att bidragsförskott enligt 1937 års lag beviljades för år, oavsett när ansökan ingivits.) Kostnaderna för bidragsförskotten skola, i den mån ersättning ej kunnat uttagas av den underhållsskyldige, till tre fjärdedelar bestridas av statsverket och till en fjärdedel av den kommun, vars barnavårdsnämnd beviljat förskottet. För att kommunen skall utfå gottgörelse av statsmedel för utgivna bidragsförskott erfordras bl. a., att barnavårdsnämnden i de fall, då fadern ej efter förmåga fullgör sin underhållsskyldighet, utan dröjsmål vidtager erforderliga åtgärder för fordringens indrivande. För lämnat bidragsförskott inträder nämligen den barnavårdsnämnd, som utgivit förskottet, å vederbörande kommuns vägnar i barnets rätt till underhållsbidrag gentemot den underhållsskyldige. När synnerliga skäl därtill föranleda, äger länsstyrelsen på framställning av barnavårdsnämnden eller av den underhållsskyldige besluta, att återkravsrätten skall eftergivas. (Enligt 1937 års lag kunde barnavårdsnämnden eftergiva rätten att återkräva bidragsförskott, om den underhållsskyldige genom att återbetala förskottet eller någon del därav kunde antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina eller — enligt S F S 67/1939, som trädde i kraft den 1 april 1939 — eljest synnerliga skäl talade mot återkrävande av förskottet.) Slutligen må erinras om att det åligger barnavårdsnämnd, som beviljat bidragsförskott, att noga vaka över att förskottet kommer barnet till godo.

55 KAP. 5.

E k o n o m i s k a f ö r m å n e r vid h a v a n d e s k a p och barnsbörd. A. Moderskapshjälp, moderskapsunderstöd och moderskapspenning. Genom 1931 års sjukkassereform (jfr sid. 20) ålades centralsjukkassorna att vid barnsbörd utgiva moderskapshjälp åt kvinnlig medlem, som omedelbart före barnsbörden varit medlem av erkänd sjukkassa under oavbrutet minst 270 dagar. Enligt 1931 års sjukkasseförordning skulle moderskapshjälpen omfatta dels ersättning enligt fastställd taxa för vård av barnmorska eller för vård å allmän sal å förlossningsanstalt, dels ock moderskapspenning, motsvarande den sjukpenning kvinnan var tillförsäkrad, dock lägst 2 kronor. Moderskapspenning skulle utgå för i regel minst 30 och högst 56 dagar, dock ej för tid, under vilken kvinnan ej avhöll sig från förvärvsarbete. I de fall, då centralsjukkassa utgav ersättning för vård å förlossningsanstalt, ägde kassan från moderskapspenningen avdraga ett belopp motsvarande kassans kostnader för vården; om barnaföderskans familj eller annan för sitt uppehälle var av henne väsentligen beroende, fick dock endast halva moderskapspenningen avdragas. Moderskapspenning fick ej utgå samtidigt med sjukhjälp från central- eller lokalsjukkassa utom i det fall, då barnaföderskan ej var tillförsäkrad sjukpenning eller var tillförsäkrad lägre sjukpenning än 2 kronor. I förra fallet utgick moderskapspenning med 2 kronor, i senare fallet med det belopp, varmed sjukpenningen understeg 2 kronor. Bestämmelserna om moderskapshjälp i 1931 års sjukkasseförordning ha sedermera ändrats (SFS 337/1937, 788/1940, 231 och 764/1944). Fr. o. m. 1938 utgår moderskapshjälp med ett engångsbelopp av lägst 110 kronor. Efter medgivande av tillsynsmyndigheten kan beloppet höjas. I flertalet centralsjukkassor utgör understödsbeloppet 125 kronor. Kassorna ha befriats från skyldigheten att utgiva ersättning för barnmorskevård och för vård å förlossningsanstalt i samband med att det allmänna övertagit större delen av dessa kostnader. Av moderskapshjälpen kan 60 kronor utlämnas i förskott, om kvinnan genom intyg gör troligt, att hon befinner sig i havandeskap, längre framskridet än i sjunde (1 oktober 1940—31 december 1944: åttonde) månaden. Samtidigt med 1931 års sjukkasseförordning utfärdades en förordning om moderskapsunderstöd (SFS 281/1931), varigenom de erkända centralsjukkassorna ålades att förmedla och handhava utbetalningen av ett rent statligt understöd åt barnaföderskor, benämnt moderskapsunderstöd. Moderskapsunderstöd skulle utgå till kvinna, som till lindrande av med barnsbörden förenade kostnader var i behov därav och vilken icke såsom med-

56 lem av erkänd sjukkassa ägde uppbära moderskapshjälp. Behov av understöd skulle som regel anses föreligga, om för kvinnan eller, beträffande gift kvinna, som sammanlevde med sin man, för makarna tillsammans vid senaste taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits beskattningsbart belopp, uppgående till minst 500 kronor. Understödstiden utgjorde i regel högst 30 dagar, och understödet utgick med 1 krona per dag, d. v. s. inalles högst 30 kronor, minskat med en anmälningsavgift av 2 kronor. För kvinna, som jämlikt lagen om arbetarskydd var förhindrad utföra arbete viss tid i samband med barnsbörden, utgjorde understödstiden 56 dagar; om kvinnan uppburit moderskapshjälp från erkänd sjukkassa, kunde moderskapsunderstöd beviljas sedan denna hjälp upphört att utgå, dock ej för längre tid än att sammanlagda hjälptiden uppgick till 56 dagar. Moderskapsunderstöd utgick under förutsättning, att kvinnan under tiden avhöll sig från förvärvsarbete. Efter beslut vid 1937 års riksdag ersattes förordningen om moderskapsunderstöd med förordning om moderskapspenning (SFS 338/1937, ändrad genom S F S 552 och 787/1940, 229 och 765/1944). Sedan 1938 utgår av statsmedel ett engångsbidrag av 75 kronor, benämnt moderskapspenning, till kvinna, som är i behov därav till lindrande av med barnsbörd förenade kostnader och ej är berättigad till moderskapshjälp från erkänd sjukkassa. Moderskapspenningen utgår liksom det tidigare moderskapsunderstödet efter summarisk behovsprövning. Enligt 1937 års förordning om moderskapspenning skulle behov i regel anses föreligga, om för kvinnan, eller beträffande gift kvinna, som sammanlevde med sin man, för båda makarna tillsammans det beskattningsbara beloppet ej uppgick till 3 000 kronor. Fr. o. m. 1 juli 1940 har gränsen sänkts till 2 500 kronor. Av moderskapspenningen kan 40 kronor förskotteras, om kvinnan genom intyg gjort sannolikt, att havandeskapet är längre framskridet än i sjunde (1 oktober 1940—31 december 1944: åttonde) månaden. Statsbidrag till lämnad moderskapshjälp (moderskapsbidrag) utgick före 1931 års sjukkassereform med 60 öre per dag. Under åren 1933—1937 utgick av statsmedel moderskapsbidrag till erkända sjukkassor med i regel 1 krona för varje dag, för vilken moderskapspenning utgivits med minst 2 kronor eller ersättning för vård å förlossningsanstalt lämnats, eller med halva moderskapspenningens belopp, om denna understigit 2 kronor, samt barnmorskebidrag, motsvarande hälften av kassans utgifter för barnmorskevård enligt gällande taxa. Sedan 1938 utgår moderskapsbidrag av statsmedel med samma belopp som den statliga moderskapspenningen, d. v. s. 75 kronor för varje barnbördsfall, för vilket kassan utgivit moderskapshjälp.

B. Mödrahjälpen. Sedan 1938 kan av statsmedel beviljas mödrahjälp till mödrar, vilka leva under sådana ekonomiska förhållanden, att de ej bli tillräckligt hjälpta genom moderskapspenning eller moderskapshjälp.

57 Enligt förordningen om mödrahjälp (SFS 339/1937, ändrad genom S F S 786/1940, 228/1944) må kvinna, som i anledning av havandeskap eller barnsbörd är i uppenbart behov av understöd, tillerkännas mödrahjälp av statsmedel. Ansökan om mödrahjälp ingives till barnavårdsnämnden i den kommun, där kvinnan vistas. Barnavårdsnämnden skall till vederbörande mödrahjälpsnämnd avgiva yttrande över ansökningen och föreslå lämpliga hjälpåtgärder. En mödrahjälpsnämnd finnes i varje landstingsområde samt i stad, som icke deltager i landsting. Mödrahjälpsnämnden beslutar efter en individuell behovsprövning om mödrahjälpens form och storlek. Sedan den 1 oktober 1940 är socialstyrelsen tillsynsmyndighet över mödrahjälpsverksamheten. Styrelsen lämnar råd och anvisningar till mödrahjälpsnämnder och barnavårdsnämnder beträffande tillämpningen av mödrahjälpsförordningens bestämmelser. Besvär över mödrahjälpsnämnds beslut kunna föras hos socialstyrelsen. Mödrahjälpen lämnas i den form, som för varje särskilt fall finnes lämpligast, i en eller flera poster. T. o. m. 30 juni 1944 var hjälpen maximerad till 300 kronor. Fr. o. m. 1 juli 1944 har maximibeloppet höjts till 400 kronor eller vid flerbörd 500 kronor. Mödrahjälpen kan helt eller delvis lämnas såsom räntefritt lån; mödrahjälpsnämnden kan i så fall bevilja uppskov med återbetalningen intill 10 år, och på framställning av nämnden kan socialstyrelsen medgiva fullständig eller partiell befrielse från återbetalningsskyldigheten. I allmänhet må mödrahjälp ej avse tid, som infaller senare än 6 månader efter nedkomsten, eller (fr. o. m. 1 juli 1944), såvitt fråga är om hjälp till tandvård, 9 månader efter nedkomsten; socialstyrelsen äger dock medgiva undantag från denna föreskrift. Sedan den 1 oktober 1940 kan mödrahjälp även utgå till make, vars hustru avlidit i samband med förlossning; i detta fall må hjälpen avse kostnader i sammanhang med förlossningen samt barnets vård under högst 6 månader. Enligt förordningen kan mödrahjälpen lämnas kontant eller in natura. Vanligt förekommande är bidrag till kostförbättring, hemhjälp, inackordering, moderns och barnets utrustning samt tandvård. I vissa fall kan mödrahjälp även utgå till andra ändamål, t. ex. bostadshyra, läkararvode och resekostnader. Den behovsprövning, som ligger till grund för meddelandet av mödrahjälp, är ej lika sträng som vid prövning av fattigvårdsbehov. Vid författningens tillkomst avsågs, att mödrahjälp och fattigvård ej samtidigt skulle utgå till samma kvinna. Enligt beslut vid 1939 års riksdag behöver denna gränsdragning mellan mödrahjälp och fattigvård icke upprätthållas. Socialstyrelsen har vädjat till rikets fattigvårdsstyrelser att icke genom indragning eller minskning av utgående fattigvård omintetgöra eller försvaga effekten av mödrahjälpen, som åsyftar en förbättring i kvinnans läge under havandeskapet och amningen.

58 KAP. 6. Hälsovårds- och s j u k v å r d s a n o r d n i n g a r a v särskild betydelse för m ö d r a r och b a r n . A. Den förebyggande mödra- och barnavärden. Fr. o. m. år 1938 har statsbidrag utgått till viss verksamhet för förebyggande mödra- och barnavård. Bedan tidigare hade förebyggande barnavård anordnats i de största städerna och i enstaka landskommuner. Denna verksamhet bekostades antingen av kommunen eller av enskilda stiftelser. I regel upptogos avgifter från icke obemedlade klienter. Villkoren för statsbidrag till förebyggande mödra- och barnavård angåvos ursprungligen i kungörelse den 21 juli 1937 (SFS 745/1937), vilken sedermera i olika avseenden undergick förändringar (SFS 265/1939, 1057/1940, 676/1942, 586/1943) och från och med år 1945 ersattes genom kungörelse den 15 juni 1944 (SFS 396/1944). Enligt 1937 års kungörelse kunde statsbidrag utgå till landsting eller stad, som ej deltog i landsting, för avgiftsfri rådgivande verksamhet i fråga om förebyggande mödra- och barnavård, som anordnats i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen. Från och med år 1945 skall statsbidrag utgå dels (liksom tidigare) för rådgivande verksamhet i samband med fortlöpande kontroll av hälsotillståndet hos blivande mödrar och barn, dels även för behandling under havandeskap av sjukdomar, vilka föranletts av havandeskapet och icke fordra vård å sjukhus. Förebyggande mödra- och barnavård skall vara anordnad enligt av medicinalstyrelsen godkänd plan. Genom de ovan nämnda kungörelserna ha allmänna bestämmelser utfärdats beträffande de olika typer av lokala organ, genom vilka verksamheten utövas. I 1937 års kungörelse förutsattes följande typer av lokala organ: mödravårdscentral, typ I, barnavårdscentral, typ 1, mödra- och barnavårdscentral, typ II samt mödra- och barnavårdsstation. Genom 1944 års kungörelse tillkommo ytterligare mödravårdscentral, typ II, barnavårdscentral, typ II, mödravårdsstation, barnavårdsstation, mödravårds filial, barnavårdsfilial samt mödra- och barnavårdsfilial. Enligt 1944 års kungörelse skola mödravårdscentraler, typ I eller typ I I , i regel vara förlagda till mottagnings- eller polikliniklokaler i anslutning till barnbördshus eller barnbördsavdelning vid sjukhus. Central av typ I skall stå under ledning av legitimerad läkare med specialutbildning i obstetrik och gynekologi. Central av typ I I skall stå under ledning av legitimerad läkare. Vid varje central skall erforderligt biträde lämnas av en eller flera

59 barnmorskor eller sjuksköterskor, dock sammanlagt högst tre sådana befattningshavare. Barnavårdscentraler, typ I eller I I , skola vara förlagda till mottagningseller polikliniklokaler i anslutning till barnsjukhus eller barnavdelning vid sjukhus eller ock till andra lämpliga lokaler. Central av typ I skall stå under ledning av legitimerad läkare med specialutbildning i pediatrik. Central av typ I I skall stå under ledning av legitimerad läkare. Vid varje barnavårdscentral skall erforderligt biträde lämnas av högst tre sjuksköterskor. Mödra- och barnavårdscentral, typ I I , skall hava gemensamma, för ändamålet särskilt avsedda lokaler och stå under ledning, beträffande central med skilda mottagningar för blivande mödrar och för barn, av en eller två legitimerade läkare samt eljest av en sådan läkare. Erforderligt biträde skall lämnas beträffande mödravården av en eller flera barnmorskor eller sjuksköterskor och beträffande barnavården av en eller flera sjuksköterskor, dock sammanlagt högst tre sådana befattningshavare. Mödravårdsstation, barnavårdsstation eller mödra- och barnavårdsstation skall stå under ledning av tjänsteläkare samt vara förlagd till dennes mottagningslokaler eller andra för ändamålet lämpliga lokaler och hava biträde av en eller flera distriktsbarnmorskor eller distriktssköterskor. Mödravårdsfilial, barnavårdsfilial eller mödra- och barnavårdsfilial skall stå under ledning av läkare vid den central eller station, till vilken filialen hör, samt vara förlagd till för ändamålet lämpliga lokaler och hava biträde av en eller flera barnmorskor eller sjuksköterskor. Statsbidrag till den förebyggande mödra- och barnavården utgår under förutsättning att såväl mödra- och barnavården som (fr. o. m. år 1945) intyg, vilka äga sakligt samband med vården, lämnas avgiftsfritt, Statsbidragen beviljas av medicinalstyrelsen. Biksdagen har i samband med beviljandet av anslag till verksamheten fastställt bestämda riktlinjer för medlens användning. Genom de beslut, som fattades vid 1942, 1943 och 1944 års riksdagar, har en väsentlig utvidgning av verksamheten möjliggjorts. Från början beviljades statsbidrag till den förebyggande barnavården endast för kontroll av spädbarn. 1942 års riksdag medgav, att statsbidrag iiven skulle kunna utgå för kontroll av 1—2-åringar. Genom beslut vid 1943, 1944 och 1945 års riksdagar har bemyndigandet utvidgats att gälla även 2—3åringar, 3—4-åringar och 4—5-åringar. Statsbidrag utgår till inredning och utrustning av lokaler för mödra- och barnavårdscentraler, till avlöning åt läkare, sjuksköterskor och barnmorskor samt till resekostnader. Enligt 1937 års kungörelse utgick statsbidrag till resekostnader för hembesök hos spädbarn för barnavårdscentral, typ I, mödra- och barnavårdscentral, typ I I , samt mödra- och barnavårdsstation. Bidraget utgjorde för centraler och stationer inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län 70 %, inom Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs, och Värmlands län 60 % och inom övriga län 50 % av de sammanlagda resekostnaderna (frånsett

60 kostnaderna för resor inom stad, köping eller municipalsamhälle). Fr. o. m. den 1 januari 1944 utgår bidrag efter enahanda grunder för samtliga typer av centraler och stationer till resekostnader för hembesök av barnmorska eller sjuksköterska hos havande kvinnor, mödrar och barn. Efter samma grunder utgår även fr. o. m. den 1 januari 1944 statsbidrag för läkares resor till mottagningar inom den förebyggande mödra- och barnavården utanför vederbörande läkares stationeringsort, därest läkaren ej i annan ordning är berättigad till ersättning av allmänna medel för resan. Även till havande kvinnors mödrars och barns resor till mottagningar i den förebyggande mödraoch barnavården kan fr. o. m. 1944 statsbidrag utgå enligt ovan angivna grunder. Dylika resor skola om möjligt anordnas gruppvis; för enskild färd utgår bidrag endast om den företages med omnibus eller järnväg samt i den mån kostnaden för dit- och återresa överstiger 3 kronor. Samtidigt med 1944 års kungörelse angående statsbidrag till förebyggande mödra- och barnavård (SFS 396/1944) utfärdades en kungörelse angående kostnadsfritt tillhandahållande av läkemedel åt vissa kvinnor, lidande av havandeskapssjukdomar (SFS 397/1944). Fr. o. m. år 1945 må havande kvinna, som för sjukdom åtnjuter avgiftsfri behandling jämlikt den förstnämnda kungörelsen, kostnadsfritt tillhandahållas jämväl i anledning av sjukdomen erforderliga läkemedel. Anvisning å dylika läkemedel må allenast utfärdas av läkare, som är anställd vid lokalt organ för statsunderstödd förebyggande mödravård. Kostnaden bestrides av statsmedel. Läkemedel må icke kostnadsfritt tillhandahållas den, vars egen eller vars försörjningspliktiga anhörigas ekonomiska ställning är sådan, att dylik förmån rimligen icke bör utgå.

B.

Skyddsläkemedel.

Fr. o. m. 1 juli 1939 kunna skyddsläkemedel på statens bekostnad tillhandahållas havande och ammande kvinnor, barn i förskolåldern och barn i folkskola eller fortsättningsskola (SFS 461/1939, ändrad genom S F S 373/1942, 874/1943, 398/1944). Med skyddsläkemedel förstås vitamin- eller mmeralämnesrika läkemedel, som äro ägnade att förebygga eller bota av brister i näringen härrörande hälsoskador. En förutsättning för denna förmån är ett ur medicinska synpunkter konstaterat behov. Sedan den 1 juli 1942 har även tillkommit en ekonomisk behovsprövning, i det skyddsläkemedel icke må kostnadsfritt tillhandahållas den, vars egen eller vars försörjningspliktiga anhörigas ställning är sådan, att dylik förmån rimligen icke bör utgå till honom. Anvisning på skyddsläkemedel utfärdas åt havande och ammande kvinnor, spädbarn och barn i förskolåldern av läkare, anställd vid lokalt organ för förebyggande mödra- och barnavård, samt åt barn i folkskola eller fortsättningsskola av skolläkaren. Där läkare, som nyss nämnts, ej finnes tillgänglig, kan anvisning utfärdas av tjänsteläkaren i orten. Denne må jämväl anvisa skyddsläkemedel åt barn i förskolåldern, vilka icke omfattas av före-

61 byggande mödra- och barnavård i orten. Om uppsökande av läkare skulle medföra betydande olägenhet, kan anvisning utfärdas av vederbörande distriktsbarnmorska eller distriktssköterska.

C. Förlossningsvärden. Den öppna förlossningsvården. Genom lagen om anställande av distriktsbarnmorskor in. ra. den 28 mars 1919, vilken trädde i kraft den 1 januari 1920, genomfördes en genomgripande reorganisation av barnmorskeväsendet. Biket indelades i ett antal barnmorskedistrikt. Inom varje landstingsområde, respektive stad utanför landsting, skulle en barnmorskestyrelse öva tillsyn över barnmorskeväsendet samt anställa distriktsbarnmorskor, vilkas avlöning skulle bestridas av stat, kommun och landsting gemensamt, och reservbarnmorskor, avlönade av staten och vederbörande landsting eller stad. Utöver fastställd lön och övriga förmåner ägde barnmorskorna uppbära ersättning för varje förrättning eller rådfrågning enligt särskilt fastställd taxa. Efter beslut av 1937 års riksdag genomfördes fr. o. m. den 1 januari 1938 en reform av barnmorskeväsendet, varigenom den öppna förlossningsvården i princip blev kostnadsfri, med undantag för eventuella resekostnader. Enligt lagen om anställande av distriktsbarnmorskor m. m. den 4 juni 1937 (SFS 298/1937) skulle riket liksom tidigare vara indelat i barnmorskedistrikt, vart och ett med minst en fast anställd distriktsbarnmorska. Distriktsindelningen skulle fastställas av medicinalstyrelsen. Stad utanför landsting kunde dock undantagas från distriktsindelningen under förutsättning att staden träffade avtal med tillräckligt antal barnmorskor att fullgöra distriktsbarnmorska enligt lagen åliggande uppgifter. Inom varje landstingsområde och i varje stad, som ej deltog i landsting, skulle finnas en barnmorskestyrelse med uppgift att handlägga ärenden rörande barnmorskeväsendet. Barnmorskestyrelsen skulle anställa distriktsbarnmorskor och reservbarnmorskor. Distriktsbarnmorska var skyldig att inom det eller de distrikt, som barnmorskestyrelsen bestämde, lämna förvård åt havande kvinnor, biträda vid förlossning i hemmet och lämna eftervård åt kvinnor, som förlösts i hemmet; av den vårdade fick ej upptagas annan ersättning än för resekostnad. Den fria barnmorskevården i hemmet omfattade alla barnaföderskor, oberoende av deras inkomstförhållanden. Vidare var distriktsbarnmorska skyldig att utan särskild ersättning efter anvisning av barnmorskestyrelsen tjänstgöra å förlossningsanstalt, som drevs av landsting eller stad, som ej deltog i landsting. Reservbarnmorskorna skulle fullgöra distriktsbarnmorskornas åligganden vid semester eller förfall av annan anledning samt tjänstgöra inom förlossningsvården efter anvisning av barnmorskestyrelsen. Distriktsbarnmorska skulle åtnjuta kontant lön jämte eventuella ålderstillägg samt visst lönetillägg, om hon under året biträtt vid mer än tjugofem förlossningar i hemmet eller å förlossningsanstalt, driven av landsting eller

62 stad som ej deltoge i landsting. Dessa löneförmåner skulle helt bekostas av statsmedel. Landstinget, respektive staden, skulle däremot bekosta vissa naturaförmåner (bostad, bränsle och lyse), ävensom erforderliga förbrukningsartiklar och eventuell telefon. Då distriktsbarnmorska för förrättning i barnaföderskas hem måst företaga färd, som överstigit en kilometer, var hon berättigad att av den vårdade erhålla fri skjuts eller ersättning för resekostnaden enligt av medicinalstyrelsen fastställda grunder. I fråga om reservbarnmorskornas avlöning gällde motsvarande bestämmelser. Genom förordningen om anställande av distriktsbarnmorskor m. m. den 30 juni 1943 (SFS 570/1943), som trätt i kraft den 1 januari 1944, har barnmorskeväsendets organisation i viss mån omlagts, varvid distriktsbarnmorskornas arbetsuppgifter utvidgats. Numera skall varje landstingsområde samt varje stad, som ej deltager i landsting, utgöra ett barnmorskedistrikt. Liksom tidigare kan dock stad, som ej deltager i landsting, undantagas från distriktsindelningen. Inom varje distrikt skall finnas en barnmorskestyrelse, som anställer distriktsbarnmorskor och anvisar dem deras verksamhetsområden. Det åligger distriktsbarnmorska att lämna förvård åt havande kvinnor, biträda vid förlossning i hemmet och lämna eftervård åt kvinnor, som efter förlossning vårdas i hemmet; att tjänstgöra å förlossningsanstalt, som drives eller erhåller driftsbidrag av landstinget eller staden; att biträda i förebyggande mödra- och barnavård och vid barnavårdsnämnds befattning med ärenden om mödrahjälp; att biträda i sådan sjukvård, som utövas i hemmen. Lön och övriga förmåner för distriktsbarnmorska skola bestridas av landstinget eller staden, vilka till de kontanta avlöningsförmånerna åtnjuta statsbidrag enligt kungörelsen den 30 juni 1943 (SFS 572/1943). Liksom tidigare äger distriktsbarnmorska för resa överstigande en kilometer till förrättning i barnaföderskas hem uppbära ersättning av den vårdade. Den slutna förlossningsvården. Före 1937 inskränkte sig statens befattning med den slutna förlossningsvården i huvudsak till viss kontroll över de enskilda förlossningshemmen. Vid de av landsting och kommuner drivna förlossningsanstalterna upptogos avgifter, som överensstämde med eller i vissa fall överstego sjukvårdsavgifterna inom respektive sjukvårdsområden. Obemedlade kunde erhålla kostnadsfri vård på kommunens bekostnad. Genom beslut vid 1937 års riksdag ha kostnaderna för vård vid de offentliga förlossningsanstalterna i huvudsak övertagits av det allmänna. Enligt kungörelsen angående statsbidrag till uppförande eller inrättande av förlossningsanstalter den 21 juli 1937 (SFS 742/1937), vilken trädde i kraft den 1 januari 1938, må statsbidrag utgå till landsting eller stad, som ej deltager i landsting, för uppförande eller inrättande av barnbördshus, barnbördsavdelning eller förlossningshem. Med barnbördshus förstås helt fristående förlossningsanstalt med mer än 15 vårdplatser, med barnbörds-

63 avdelning sådan avdelning för förlossningar, som anordnats i samband med lasarett eller därmed jämställd sjukvårdsinrättning eller vid sjukstuga, och med förlossningshem avses helt fristående förlossningsanstalt, som inrymmer högst 15 vårdplatser. Bidrag till barnbördshus eller barnbördsavdelning utgår med högst hälften av byggnadskostnaderna, vari dock ej få inräknas utgifter för anskaffande av tomt och inventarier. Bidragets storlek är maximerat till 2 500 kronor per vårdplats vid nybyggnad, 1 750 kronor per vårdplats vid inköp av byggnad samt erforderlig om- och tillbyggnad av densamma samt till 1 250 kronor per vårdplats vid om- och tillbyggnad av i vederbörandes ägo befintlig byggnad. Till uppförande av förlossningshem kan statsbidrag utgå med högst 1 000 kronor per vårdplats. Enligt en samtidigt utfärdad kungörelse (SFS 743/1937), vilken likaledes trädde i kraft den 1 januari 1938, kan statsbidrag utgå till landsting, kommun, kommunalförbund, förening eller stiftelse för driften av barnbördshus, barnbördsavdelning, förlossningshem och förlossningsrum hos barnmorska ävensom för driften av väntehem för barnaföderskor i rikets ödemarksområden samt för hemhjälp åt kvinna, som vistas å dylikt väntehem. Fr. o. m. den 1 januari 1944 förstås (enligt S F S 571/1943) med förlossningsrum hos barnmorska ett i samband med distriktsbarnmorskas bostad inrättat, för förlossningar avsett rum om högst 5 vårdplatser. Tidigare har förlossningsrum fått inrymma högst 2 vårdplatser. Med väntehem förstås ett i närheten av förlossningsanstalt beläget, för havande kvinnor särskilt anordnat hem eller upplåtet rum. Statsbidrag till driften av förlossningsanstalt utgår med 3 kronor för dag och barnaföderska, som vårdas å allmän sal å barnbördshus eller barnbördsavdelning eller å förlossningshem om minst 6 vårdplatser, samt med 2 kronor rör dag och barnaföderska, som vårdas å förlossningshem om högst 5 vårdplatser eller å förlossningsrum hos barnmorska; i samtliga dessa fall utgår bidraget för högst 10 dagar. Statsbidrag till driften av väntehem utgår med 2 kronor för dag och barnaföderska under högst 15 dagar; sådant bidrag utgår i allmänhet endast för barnaföderska, som bor på ett avstånd från närmaste förlossningsanstalt av minst 4 mil. Som villkor för driftbidrag fastställdes i den ursprungliga kungörelsen, att vårdavgiften å allmän sal eller därmed likställt rum, respektive vistelseavgiften å väntehem i regel icke finge utgå med högre belopp än 1 krona för dag och barnaföderska jämte barn. Fr. o. m. den 1 juli 1939 (SFS 262/1939) har detta villkor modifierats på så sätt, att vårdavgiften, respektive vistelseavgiften icke må överstiga för den tid, under vilken statsbidrag utgår, 1 krona för dag och barnaföderska jämte barn samt för tiden därefter den för andra patienter, tillhörande sjukvårdsområdet, för vård å allmän sal å lasarett respektive sjukstuga fastställda avgiften. Undantag från denna regel medgivas beträffande anstalter, som i första hand äro avsedda för barnaföderskor tillhörande viss eller vissa kommuner eller visst landstingsområde och som av person från annan ort uttaga högre avgifter. Särskild förlossningsavgift må icke i något fall avkrävas barnaföderska.

64 Statsbidrag till hemhjälp åt kvinna, som vistas å väntehem, utgår med 1 krona för dag och barnföderska, för vilken driftbidrag till väntehem åtnjutes. Bidrag utgår för högst 15 dagar och endast om genom intyg av kommunalnämndens ordförande styrkes, att behov av hemhjälp föreligger.

D. Dispensärverksamheten. Sedan 1915 har statsbidrag utgått till dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpande. Villkoren för statsunderstödet till dispensärverksamheten ha fastställts genom kungl. förordningar (SFS 400/1914, ändrad genom S F S 447/1918- S F S 329/1925, ändrad genom S F S 84/1929, 429/1935; S F S 400/1937, ändrad genom S F S 264/1939, 1052/1940, 355/1941, 922/1942, 342/1943). Enligt 1914 års kungörelse kunde statsbidrag tilldelas upplysnings- och understödsbyrå för tuberkulossjuka (dispensär), under förutsättning att densamma av landsting, kommun, länsförening mot tuberkulos eller annan bestående korporation åtnjöt bidrag för inrättande eller drift. Bidrag fick dock ej tilldelas dispensär som allenast eller huvudsakligen var avsedd för stad, som ej deltog i landsting. Statsbidraget fick endast avse utgifter för läkaroch sjuksköterskearvoden, resor i dispensärens tjänst, hyra för och underhåll av dispensärlokal och expedition, inköp av nödvändiga sjukvårdsartiklar samt organiserad barnavård; det skulle utgå med högst en tredjedel av det sammanlagda belopp, som anvisats av landsting, kommuner och korporationer, oberäknat de belopp som voro avsedda till understöd åt enskilda personer. Enligt 1925 års kungörelse skulle statsbidrag utgå med högst en fjärdedel av dispensärens utgifter för nyssnämnda ändamål. Fr. o. m. år 1938 ha grunderna för statsbidrag till dispensärverksamheten väsentligt förändrats. Enligt 1937 års kungörelse må statsbidrag utgå till landsting, som inom landstingsområdet anordnat dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpande i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen. Dispensärverksamheten skall vara anordnad enligt av medicinalstyrelsen godkänd plan samt utövas genom centraldispensärer och distriktsdispensärer. Centraldispensär benämnes för röntgenundersökning utrustad dispensär, som förestås av läkare med behörighet till läkarbefattning vid annat sanatorium än kustsanatorium och därmed jämförligt sanatorium och som förfogar över minst en dispensärsköterska. Distriktsdispensär, typ I, benämnes dispensär, som förestås av legitimerad läkare och vid vilken distriktssköterska tjänstgör såsom sköterska. Distriktsdispensär, typ II, benämnes dispensär, som förestås av legitimerad läkare och vid vilken särskild dispensärsköterska är anställd. Statsbidrag till dispensärverksamhet må endast avse utgifter for vissa angivna ändamål. Till centraldispensär utgår sålunda statsbidrag till utgifter för drift och underhåll, medellösa eller mindre bemedlade personers resor till och från dispensären för undersökning samt (fr. o. m. 1941) undersökning, som enligt instruktion av medicinalstyrelsen verkställes vid sanatorium eller

66 lasarett. Till distriktsdispensär, typ 1, utgår bidrag till läkararvode, expedition och inköp av sjukvårdsförnödenheter samt organiserad tuberkulosförebyggande barnavård. Distriktsdispensär, typ II, kan även erhålla bidrag till sjuksköterskearvoden, sjuksköterskas resor i dispensärens tjänst samt hyra och underhåll av dispensärlokal. H a r mellan två landsting träffats av medicinalstyrelsen godkänd överenskommelse, enligt vilken invånare inom viss del av det ena landstingsområdet medgivits rätt att hänvända sig till centraldispensär eller därmed jämställd anstalt inom det andra landstingsområdet, må (sedan 1943) statsbidrag utgå till de utgifter, som på grund därav uppkomma för det landsting, vars invånare medgivits dylik rätt. Statsbidrag för visst år utgår med högst hälften av vad som återstår, sedan sammanlagda beloppet av de utgifter under året, för vilka statsbidrag må utgå, minskats med summan av ej mindre under året till bestridande av dessa utgifter influtna övriga bidrag från kommuner och riksorganisationer — det anslag, som landstinget självt beviljat för ändamålet, oberäknat — än även vad annat landsting må vara pliktigt erlägga för året på grund av sådan överenskommelse, som nyss nämnts. Bidraget kan ökas för dispensärvårdsområde i län, där tuberkulosdödligheten är särskilt stor. E.

Barnavdelningar vid lasarett m. m.

År 1939 utfärdades i enlighet med riksdagens beslut kungörelser om statsbidrag dels till uppförande eller inrättande av medicinska avdelningar för vård av sjuka barn vid eller i anslutning till lasarett eller därmed jämställd sjukvårdsinrättning, dels till driften av dylika avdelningar. (SFS 537 och 538/1939, ändrade genom S F S 385/1940, 271 och 272/1942). Statsbidrag kan fr. o. m. den 1 januari 1940 utgå till landsting eller stad, som ej deltager i landsting, såväl för uppförande av nybyggnad som för omoch tillbyggnad av för annat ändamål uppförd byggnad. I båda fallen får bidraget utgå med ett belopp motsvarande högst hälften av byggnadskostnaderna, respektive kostnaderna för om- eller tillbyggnad. Statsbidrag utgår däremot ej till kostnader för tomt och inventarier. Statsbidraget är maximerat till 2 500 kronor per vårdplats för nybyggnad och 1 250 kronor per vårdplats för om- och tillbyggnad. Då kvoten av antalet barn under 15 år i visst sjukvårdsområde och folkmängden i området överstiger motsvarande kvot för hela riket, kan förhöjt statsbidrag utgå. Statsbidrag får utgå för högst 2 vårdplatser per 10 000 invånare inom sjukvårdsområdet. Statsbidrag kan vidare utgå dels till landsting eller stad, som ej deltager i landsting, för driften av medicinsk barnavdelning vid eller i anslutning till lasarett o. d., dels även till landsting, kommun, kommunalförbund, förening eller stiftelse för driften av medicinsk avdelning vid redan befintligt fristående barnsjukhus. Som villkor för statsbidrag gäller, att avdelningen förestås av läkare med behörighet till lasarettsläkarbefattning vid medicinsk barnav5 — 2653: 1 43

66 delning samt att vårdavgiften å allmän sal eller därmed likställt rum ej uttages med högre belopp för dag och barn (under 15 år) än kr. 1: 50; undantag från den sistnämnda regeln medgivas dock för avdelningar, som i första hand äro avsedda för barn, tillhörande visst landstingsområde eller viss eller vissa kommuner och som upptaga högre avgifter för barn från annan ort. Bidraget utgår i regel med 2 kronor för barn och dag. Bidrag får ej samtidigt utgå för flera vårdplatser än 2 per 10 000 invånare inom landstingsområdet, respektive staden, dock att, där avdelning regelmässigt mottager barn från annat sjukvårdsområde än det, inom vilket avdelningen är belägen, statsbidrag må utgå för det ytterligare antal vårdplatser, som Kungl. Maj:t funnit skäl medgiva. Bidraget kan förhöjas, om kvoten av antalet barn och hela folkmängden inom sjukvårdsområdet överstiger motsvarande kvot för hela riket. Utan hinder därav, att avdelning icke förestås av läkare med behörighet till lasarettsläkarbefattning vid medicinsk barnavdelning, må intill den 1 januari 1950 statsbidrag utgå till driften av sådana vårdplatser för barn, vilka anordnats å eller i anslutning till medicinsk avdelning vid lasarett eller därmed jämställd sjukvårdsinrättning. Dessa platser skola stå under tillsyn och ledning av lasarettsläkaren vid sistnämnda avdelning.

F. Folktandvården. Vid 1938 års riksdag fattades beslut om anordnande av allmän folktandvård. Samma år utfärdades tre kungörelser, vilka fr. o. m. 1939 varit bestämmande för utvecklingen av folktandvårdsorganisationen, nämligen: kungörelse angående statsbidrag till folktandvård (SFS 358/1938, ändrad genom S F S 351 och 1058/1940, 422/1942 samt 333/1945), taxa för folktandvård (SFS 359/1938, numera ersatt av S F S 721/1944) samt förordning om lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader (SFS 360/1938, ändrad genom S F S 423/1942). Statsbidrag kan utgå till landsting eller stad utom landsting, som anordnat allmän tandvård för barn och vuxna (folktandvård). Varje landstingsområde skall vara indelat i tandvårdsdistrikt enligt en av medicinalstyrelsen godkänd plan. I varje distrikt skall finnas minst en fast tandpoliklinik, där som regel behandling skall meddelas såväl barn som vuxna. Vid polikliniken skola tjänstgöra minst en tandläkare och en tandsköterska. I vissa distrikt må tillika anordnas en eller flera polikliniker för ambulatorisk tandvård. Som komplement till distriktspoliklinikerna skall i anslutning till landstingets centrallasarett eller därmed jämförligt sjukhus finnas en för landstingsområdet gemensam centraltandpoliklinik, avsedd för dels mera komplicerade fall, vilka ej lämpligen kunna behandlas å distriktspoliklinikerna, dels lasarettets eller sjukhusets patienter, dels ock folktandvård i övrigt. Barn, som anmälts till regelbundet deltagande i folktandvård inom det distrikt, där barnet är kyrkoskrivet eller fullgör skolgång, skall äga att fr. o. m. kalenderåret näst efter det, under vilket barnet fyllt 3 år, t. o. m.

67 det kalenderår, varunder barnei fyller 15 år, åtnjuta dels munsanering med därpå följande årliga revisioner, dels behandling för avhjälpande av akuta tandåkommor, dels ock sådan behandling, som i mera komplicerade fall lämnas å centraltandpoliklinik. Sådan tandvård skall meddelas mot en avgift av 5 kronor per barn och år. Om två eller flera barn från samma familj samtidigt äro anmälda till tandvård inom ett distrikt, nedsättas de årliga avgifterna för det andra barnet till 3 kronor och för det tredje barnet till 2 kronor. För ytterligare barn från samma familj får avgift ej uttagas. Tandvård i andra fall än de nyss nämnda skall meddelas mot avgift enligt en av Kungl. Maj:t fastställd taxa. För vård å centraltandpoliklinik av tandskador av mera svårartad beskaffenhet skall dock ersättning utgivas enligt av vederbörande huvudman fastställda bestämmelser. Statsbidrag för folktandvården utgår till landsting med dels ett engångsbelopp för anskaffande av erforderlig utrustning av distriktspoliklinikerna, dels ett årligt belopp för avlönande av distriktstandläkare och distriktstandsköterskor. Statsbidrag till stad, som ej deltager i landsting, utgår med 4 kronor om året för varje behandlat barn. Där barn anmälts till regelbundet deltagande i folktandvård, som landsting anordnat med bidrag av statsmedel, åligger det den kommun, inom vilken barnet är kyrkoskrivet, att till landstinget erlägga den årliga behandlingsavgift, som skall utgå för barnet. Är barnet varken obemedlat eller mindre bemedlat, äger kommunen uttaga nämnda avgift av vederbörande målsman. Avgiftsbelopp, för vilket kommunen ej äger uttaga ersättning, skall icke vara att anse såsom fattigvård. Om kommunen har anvisat till fattigvård ej hänförliga medel för bestridande av avgifter för folktandvård åt obemedlade vuxna, kan kommunen erhålla statsbidrag med upp till hälften av kostnaderna. Även för mindre bemedlade vuxna kan i vissa fall statsbidrag utgå, dock med högst 25 % av kostnaden i vad denna överstiger 30 kronor samt under förutsättning att vården omfattar fullständig munsanering.

68 K A P . 7.

Socialpedagogiska å t g ä r d e r . A. Skolhälsovården. Sedan år 1892 har vid de allmänna läroverken funnits anställda skolläkare. I läroverksstadgan ha intagits närmare bestämmelser om skolläkarens åligganden. Enligt 1933 års förnyade läroverksstadga (SFS 109/1933) var skolläkaren bl. a. skyldig att vid inträffade sjukdomsfall kostnadsfritt vårda lärjunge, som var helt eller delvis befriad från terminsavgift till statsverket, att vid början av varje termin undersöka samtliga lärjungar, att vara tillstädes inom skolan minst en timme i veckan samt att minst en gång i månaden inspektera skollokalerna och gymnastikundervisningen. Även vid de kommunala mellanskolorna och de kommunala flickskolorna har anställande av skolläkare sedan länge varit obligatoriskt. Enligt 1928 års stadga för kommunala flickskolor (SFS 426/1928) och 1933 års stadga för kommunala mellanskolor (SFS 345/1933) skulle närmare bestämmelser om skolläkares åliggande intagas i skolans reglemente. I 1934 års förnyade stadga för högre folkskolor (SFS 248/1934) föreskrevs anställande av skolläkare, »då förhållandena sådant påkalla och medgiva». Samma bestämmelser gällde för praktiska mellanskolor. Vid folk- och småskoleseminarierna ha sedan länge funnits läkare anställda med huvuduppgift att bestrida hälso- och sjukvård för seminarieeleverna och hälsovården för övningsskolornas lärjungar. Folkskolestadgan innehåller icke några bestämmelser om anställande av skolläkare eller läkarundersökning av lärjungarna. Sådana undersökningar ha dock i viss utsträckning kommit till stånd med biträde av anställda skolläkare och skolsköterskor. Före budgetåret 1944/45 åtnjöto folkskolorna icke något statligt bidrag för skolläkare- eller skolsköterskeverksamheten, om man bortser från ett mindre anslag för skolornas hälsovård i vissa nordliga distrikt. Sedan 1944 års riksdag bifallit Kungl. Maj:ts proposition (nr 193) angående rationalisering och utbyggnad av skolhälsovården, utfärdades en kungörelse angående statsbidrag till hälsovården vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor och praktiska mellanskolor (SFS 584/1944) samt en kungörelse med bestämmelser angående den statsunderstödda hälsovården vid folk- och småskolor samt högre folkskolor (SFS 585/1944). Vidare infördes genom särskilda kungörelser vissa ändringar i gällande stadgor för kommunala flickskolor (SFS 586/1944), kommunala mellanskolor (SFS 587/1944) och högre folkskolor (SFS 588/1944), i förnyade stadgan angående folkundervisningen i riket (SFS 589/1944) samt i stadgorna för folkskoleseminarier (SFS 590/1944) och småskoleseminarier (SFS 591/1944).

69 Genom beslut den 8 september 1944 anbefallde Kungl. Maj:t skolöverstyrelsen att — i avbidan på de ändringar i förnyade stadgan för rikets allmänna läroverk, vilka kunde föranledas av 1944 års riksdags beslut i fråga om hälsovården vid de allmänna läroverken — skyndsamt meddela provisoriska bestämmelser beträffande skolläkares och skolsköterskors vid dessa läroverk åligganden. Den 22 september 1944 utfärdade skolöverstyrelsen dylika provisoriska föreskrifter, vilka skulle gälla fr. o. m. den 1 oktober 1944. Genom kungörelse den 29 juni 1945 (SFS 581/1945) infördes motsvarande bestämmelser i läroverksstadgan. Enligt nyssnämnda författningar skola vid varje kommunal flickskola vara anställda en skolläkare och en skolsköterska. Skolläkare skall även vara anställd vid varje kommunal mellanskola och skolsköterska vid varje kommunal mellanskola med minst 150 lärjungar. Skolläkarnas och skolsköterskornas åligganden angivas närmare i respektive stadgor. Vid varje folk- eller småskoleseminarium skola vara anställda en seminarieläkare och en seminariesköterska. Vid varje allmänt läroverk med minst 100 lärjungar skall vara anställd en skolsköterska. Till kostnaderna för hälsovård, som anordnas för folk- och småskolans lärjungar, ävensom för hälsovården vid högre folkskolor, kan skoldistrikt från och med redovisningsåret 1944/45 åtnjuta statsbidrag. D e n statsunderstödda skolhälsovården skall handhavas av skolläkare och skolsköterskor. På landsbygden och i mindre städer bör i allmänhet vederbörande tjänsteläkare anlitas såsom skolläkare; inom tättbebyggda orter med minst 10 000 invånare böra en eller flera särskilda skolläkare anställas. I skoldistrikt, som omfatta områden med högst 20 000 invånare, skola vederbörande distriktssköterskor inom ramen för sin tjänstgöringsskyldighet såsom sådana vara skolsköterskor, skoldistrikt dock obetaget att anställa särskild skolsköterska; i städer med över 20 000 invånare böra särskilda skolsköterskor anställas, varvid på varje skolsköterska med full tjänstgöring bör ankomma vården av högst 1 500 barn. Vid högre folkskolor böra, där förhållandena sådant påkalla och medgiva, vid vården av lärjungarnas hälsa och deras fysiska fostran vara anställda skolläkare och skolsköterskor (SFS 588/1944). Rörande skolläkares och skolsköterskas åligganden gäller vad härom är stadgat i kungörelsen med bestämmelser angående den statsunderstödda hälsovården vid folk- och småskolor samt högre folkskolor (SFS 585/1944). Beträffande högre folkskolor, vilka av Kungl. Maj:t erkänts såsom praktiska mellanskolor, gälla dock motsvarande bestämmelser i stadgan för kommunala mellanskolor. Den skolhygieniska verksamheten vid allmänna faroverk, kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor och praktiska mellanskolor, ävensom den statsunderstödda skolhälsovården vid folk- och småskolor och högre folkskolor, skall enligt nu gällande bestämmelser främst vara av förebyggande, hälsovårdande natur. Det åligger skolläkarna bl. a. att följa lärjungarnas själsliga och kroppsliga

70 utveckling, giva akt på deras hälsotillstånd och vidtaga åtgärder för att bevara lärjungarnas hälsa och fostra dem till sunda levnadsvanor. Vid iakttagna fall av sjukdom skall skolläkaren giva de första vårdanvisningarna och lämna råd och anvisningar till sjukdomens botande, därest så utan nämnvärd tidsutdräkt kan ske vid mottagningarna i skolan och behov av kontinuerlig vård sedermera icke kan antagas komma att föreligga. Skolläkare skall även, där så kan ske, lämna tillfällig vård vid i skolan inträffande olycksfall och fall av plötslig sjukdom. Han skall vidtaga åtgärder till förebyggande av smittsamma sjukdomar bland lärare, lärjungar och övrig skolpersonal. Det åligger vidare skolläkaren att biträda vid ungdomens yrkesvägledning i de fall där medicinska skäl det påfordra, att lämna skolmyndigheterna råd eller underrättelser i hygieniskt avseende beträffande skollokalerna samt att såsom skolsköterskans förman leda och övervaka hennes verksamhet. Skolsköterskorna skola biträda skolläkarna i deras åligganden samt vid behov avlägga besök i lärjungarnas hem för inhämtande av upplysningar och avgivande av råd i hälsovårdande syfte. "Vid allmänna läroverk, kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor och praktiska mellanskolor åligger det skolläkaren att snarast möjligt efter höstterminens början undersöka nyinskrivna lärjungar och lärjungar i avgångsklasserna samt minst en gång vartannat år skolans övriga lärjungar. Vidare skall skolläkaren minst en gång i veckan vara tillstädes inom skolhuset för undersökning av lärjungar, som äro klena, sjuka eller sjukdomshotade, lärjungar, som lärare, skolsköterska eller målsmän hänvisat till undersökning, samt lärjungar, som läkaren i övrigt finner vara i behov av undersökning. Även eljest, då rektor av hälsoskäl hänvisar lärjunge till skolläkaren, skall denne kostnadsfritt verkställa undersökning och giva råd rörande lärjungens behandling. Dessutom skall skolläkaren bl. a. vidtaga vissa åtgärder till förebyggande av tuberkulos hos lärjungar och lärarkandidater, undersöka färgsinnet hos vissa lärjungar, tillhandagå rektor och klassföreståndare med den första rådgivningen rörande lärjungar som visa mera påfallande psykisk särart eller hava särskilda svårigheter att följa undervisningen, underrätta rektor och klassföreståndare om anmärkningsvärda sjukdomsfall bland lärjungarna, delgiva rektor anmärkningar av hygienisk art beträffande läroverkets arbetsordning och ofördröjligen underrätta rektor om fall av överansträngning bland lärjungarna. Skolsköterska vid allmänt läroverk, kommunal flickskola, kommunal mellanskola eller praktisk mellanskola åligger att enligt givna bestämmelser och på tider, fastställda i samråd .mellan rektor och skolläkare, vara tillstädes inom skolhuset; att vid bftiov avlägga besök i bostaden hos lärjunge på skolorten för att inhämta upplysningar och giva råd i hälsovårdande syfte; att vid i skolan inträffade olycksfall eller fall av plötslig sjukdom, där så ske kan, lämna tillfällig vård samt vårdhänvisningar. Där statsunderstödd skolhälsovård anordnats vid folk- och småskolor, skall i början av varje läsår verkställas en allmän läkarundersökning av alla

71 lärjungar i folkskolans första klass, folkskolans tredje eller fjärde klass samt folkskolans avgångsklass ävensom av alla i annan klass nyinskrivna lärjungar; skoldistriktet må därjämte verkställa sådan allmän läkarundersökning även av lärjungar i andra klasser än de nyss nämnda. Särskild undersökning skall vidare verkställas av sjuka, klena eller av sjukdom hotade lärjungar (s. k. kontrollbarn), så ofta som skolläkaren finner detta behövligt; sådan undersökning skall verkställas även av barn, som för sådant ändamål till skolläkaren hänvisas av målsman, lärare eller skolsköterska, ävensom av barn, som eljest av skolläkaren befinnes vara i behov av sådan undersökning. Statsbidrag till skolhälsovård utgår under förutsättning, att verksamheten, i den mån Kungl. Maj:t icke därifrån medgivit undantag, omfattar distriktets samtliga skolor, samt att till skolläkaren utgår arvode av minst kr. 2: 50 för varje lärjunge, som är inskriven vid skola, där statsunderstödd hälsovård är anordnad. Statsbidrag till arvode åt skolläkare utgår med kr. 1:25 för varje lärjunge i de skolor, som omfattas av skolhälsovården. Av statsmedel utgår resekostnadsersättning åt skolläkare vid folk- och småskolor för resor i tjänsten (SFS 17/1945). Kostnaderna för arvode till för skolhälsovården särskilt anställd skolsköterska, som icke är distriktssköterska, ävensom för av henne företagna tjänsteresor skola bestridas av vederbörande skoldistrikt. Kostnaderna för de resor, som av distriktsköterska företagas i hennes egenskap av skolsköterska, skola ersättas genom vederbörande distriktsvårdsområde, såsom om de företagits i hennes egenskap av distriktssköterska. Kostnaderna för instrumentell och annan för hälsovården nödvändig utrustning skola bestridas av vederbörande skoldistrikt. Seminarieläkarna vid folk- och småskoleseminarier ha att bestrida hälsovård för seminarieeleverna och övningsskolans lärjungar enligt i huvudsak samma riktlinjer som skolläkarna vid allmänna läroverk, kommunala flickskolor och kommunala mellanskolor. Dessutom skall seminarieläkaren bestrida seminarieelevernas sjukvård på sätt, som närmare angives i respektive stadgor. Seminarieläkaren biträdes av seminariesköterskan, som bl. a. har att avlägga hembesök hos lärjungar för inhämtande av upplysningar och avgivande av råd i hälsovårdande syfte samt att, där så kan ske, lämna tillfällig vård och vårdhänvisningar vid olycksfall och fall av plötslig sjukdom. Genom år 1945 utfärdade författningsbestämmelser har den skolhygieniska verksamheten vid dövstumskolor, blindanstalter och tekniska läroverk reglerats efter liknande principer som vid övriga typer av undervisningsanstalter (SFS 550, 578, 579, 580/1945).

B. Statsbidrag till skolbarnsbespisning. Riksdagen har fr. o. m. budgetåret 1937/38 årligen anvisat medel såsom bidrag till anordnande av skolbarnsbespisning. Under budgetåren 1937/38

72 och 1938/39 kunde statsbidrag till kostnaderna för skolbarnsbespisning tillerkännas skoldistrikt å landsbygden under förutsättning att inom distriktet förelåg behov av sådan bespisning ävensom av statsbidrag därtill med hänsyn till rådande arbetslöshet eller annan därmed jämförlig omständighet (SFS 267/1937, 244/1938). Statsbidragens storlek för varje särskilt distrikt bestämdes av vederbörande länsstyrelse, sedan Kungl. Maj:t fastställt det belopp, som skulle ställas till länsstyrelsens förfogande till statsbidrag för skolbarnsbespisning inom länet. Statsbidraget kunde i regel utgå med högst 50 % av skoldistriktets kostnader för bespisningen. I vissa fall kunde bidrag utgå med högre belopp, dock högst 80 % av kostnaderna. — Dessa bestämmelser ha under följande budgetår kvarstått oförändrade. Skoldistrikt, som tillerkänts statsbidrag, skulle enligt 1937 och 1938 års kungörelser tillse, »att samtliga barn vid skola, där statsunderstödd skolbarnsbespisning är anordnad, bliva i tillfälle att, såvitt särskilt hinder ej möter, varje läsdag kostnadsfritt erhålla en måltid under den tid, bespisningen pågår vid skolan, att bespisningen anordnas i överensstämelse med de anvisningar i ämnet, som i samråd med skolöverstyrelsen må utfärdas av medicinalstyrelsen, ävensom i enlighet med de särskilda villkor och bestämmelser, som må varda meddelade av vederbörande länsstyrelse, samt att kostnaderna för bespisningen icke bliva större än som betingas av gängse priser i orten och övriga omständigheter». För budgetåret 1939/40 angåvos (SFS 170/1939) mera preciserade villkor för erhållande av statsbidrag, nämligen »dels att inom distriktet behov av sådan bespisning föreligger med hänsyn till rådande arbetslöshet, antalet barnrika familjer med särskilt låg inkomst, antalet barn med långa skolvägar eller annan därmed jämförlig omständighet, dels ock att distriktet med hänsyn till det kommunala skattetrycket är i behov av statsbidrag till bestridande av nämnda kostnader eller på grund av särskilda omständigheter finnes böra erhålla sådant bidrag». Samma villkor gällde under budgetåren 1940/41 och 1941/42. Enligt 1940 års kungörelse (SFS 185/1940) skulle skolbarnsbespisningen stå öppen för samtliga barn med undantag av sådana barn, till vilkas inackordering i skolhem eller arbetsstuga statsbidrag utgick, såvida ej länsstyrelsen annorlunda föreskrivit eller medgivit. Fr. o. m. budgetåret 1942/43 gälla väsentligt ändrade principer för den statsunderstödda skolbarnsbespisningen. Villkoren för erhållande av statsbidrag äro, »dels att inom distriktet behov av sådan bespisning föreligger med hänsyn till antalet barn från hem med svag ekonomisk ställning, antalet barn med lång skolväg, rådande arbetslöshet eller annan därmed jämförlig omständighet, dels ock att distriktet med hänsyn till det kommunala skattetrycket är i behov av statsbidrag till bestridande av nämnda kostnader eller eljest på grund av särskilda omständigheter finnas böra erhålla sådant bidrag» (SFS 262/1942).

73 I undantagsfall kan statsbidrag utgå även för barn i förskolåldern, som deltaga i skolbarnsbespisningen, där sä med hänsyn till särskilda svårigheter beträffande livsmedelsförsörjningen anses påkallat. Enligt 1942 års kungörelse bör bespisningen i första hand stå öppen för barn med lång skolväg, klena eller sjuka barn, barn från hem med svag ekonomisk ställning samt barn, vilka eljest icke kunna under frukostrasten erhålla en ur näringssynpunkt fullgod måltid i sina hem. Avgift för skolmåltid — vilken ej får överstiga skoldistriktets självkostnader — får upptagas, då barnets målsman befinnes utan svårighet kunna erlägga avgiften. Det ankommer på skoldistriktet att bestämma, huruvida avgift skall upptagas samt om bespisningen skall stå öppen för alla barn.

74 KAP. 8. Bostadspolitiska åtgärder. Sedan år 1933 har bostadsproduktionens omfattning och inriktning i stor utsträckning påverkats genom olika slag av offentliga stödåtgärder (lån mot billig ränta och subventioner av olika slag). Dessa åtgärder motiverades från början närmast av arbetsmarknadspolitiska skäl, men sedan depressionen givit vika omkring 1934, ha de bostadssociala målsättningarna trätt i förgrunden. Särskilda åtgärder ha vidtagits för att bereda de mindre bemedlade barnrika familjerna rymliga och billiga bostäder. Även den allmänna upprustningen av bostäderna på landsbygden har i stor utsträckning kommit de barnrika familjerna till godo. E n del av stödåtgärderna för bostadsproduktionen i städer och stadsliknande samhällen har särskilt inriktats på att stimulera produktionen av rymliga, för familjer lämpade bostäder. Under kristiden ha särskilda subventionsåtgärder genomförts i syfte att förebygga en hyresstegring. I det följande ges en översikt av de olika stödåtgärder för bostadsbyggande och bostadsförbättring, som genomförts sedan 1933.

A. Bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden. Bostadsförbättringsverksamheten, som inleddes år 1933, åsyftar en ur sociala och hygieniska synpunkter påkallad upprustning av bostadsbeståndet på landsbygden. För detta ändamål beviljas bostadsförbättringsbidrag och nybyggnadslån samt sedan 1939 även förbättringslån av statsmedel. Ansökningar om lån och bidrag ställas till hälsovårdsnämnderna, som ha att avge yttranden över desamma. Beslut om lån och bidrag fattas av egnahemsnämnderna, som även omhänderhava medelsförvaltningen. Verksamheten ledes och övervakas av egnahemsstyrelsen. Den har reglerats genom följande kungörelser: S F S 473 och 545/1933, 438/1935, 299 och 524/1936, 654 och 771/1937, 245/1938, 464/1939 (ändrad genom S F S 673/1939, 670 och 1 003/1940, 632 och 860/1941J 677/1942, 596/1943). Förbättringsbidragen utgingo från början med högst 1000 kronor per bostadslägenhet för ur hälsosynpunkt påkallade reparationer och andra förbättringsarbeten (såsom införande av vatten- och avloppsledning) samt för uppförande av nya bostadslägenheter i stället för äldre, bristfälliga lägenheter. Bidragen skulle i regel uppgå till högst 50 % av de beräknade kostnaderna för upprustningen, men kunde i ömmande fall höjas till 80 %. 1939 stadgades, att bidragen i regel fingo uppgå till högst 80 % av de beräknade kostnaderna. Maximibeloppet per lägenhet höjdes 1938 till 1 200 kronor, 1939 till 2 000 kronor och 1941 till 2 500 kronor. Fr. o. m. den 1 juli 1943 får bidraget per lägenhet uppgå till högst 3 500 kronor, om byggnadsföretaget avser dels

75 förbättringsarbete å bostadslägenheter eller uppförande av nya bostadslägenheter, dels ock anordnande av ledningar för vatten och avlopp eller förbättring av vattentäkt; för enbart förbättringsarbete eller uppförande av nya bostadslägenheter är bidraget maximerat till 2 500 kronor och för enbart anordnande av vatten- och avloppsledning eller förbättring av vattentäkt till 1 000 kronor. Förutsättning för bidrag är att den sökande prövas vara i behov av bistånd för byggnadsföretagets genomförande. Nybyggnadslån, som kan erhållas utan att behov av ekonomiskt bidrag styrkes, beviljas för samma slags arbeten som förbättringsbidrag, dock ej för smärre reparations- och underhållsarbeten. Nybyggnadslånen voro från början maximerade till 3 000 kronor per bostadslägenhet och 70 % av de beräknade kostnaderna. 1938 höjdes maximibeloppet till 3 500 kronor per lägenhet. Då förbättringsbidrag och nybyggnadslån beviljades för samma byggnadsföretag, fick lånet uppgå till högst 2 000, respektive 2 500 kronor per lägenhet. 1939 upphävdes maximeringen av lånebeloppen. Nybyggnadslån eller lån i förening med förbättringsbidrag kan numera beviljas till högst 80 % av de beräknade kostnaderna. Lånen löpa med ränta och skola amorteras på 20 år. Förbättringslån beviljas för samma ändamål som nybyggnadslån intill 80 % av de för byggnadsföretaget uppskattade kostnaderna. Lånen skola amorteras på 20 år och äro räntefria under de första 10 åren. Förbättringslån beviljas ej för byggnadsföretag, till vilket förbättringsbidrag eller nybyggnadslån utgår. Räntan å nybyggnadslån och förbättringslån utgör för närvarande 3-2 5 %.

B. Lautarbetarbostadslån och -bidrag. Enligt kungörelsen den 28 juni 1935 (SFS 439/1935, ändrad genom S F S 629/1937, 248/1938) beviljades lån av egnahemsstyrelsen åt ägare eller brukare av jordbruksfastighet dels för uppförande av nya lantarbetarbostäder å fastigheten, dels för ombyggnad av och annat mera omfattande förbättringsarbete å dylika bostäder. Lån utgick under budgetåren 1935/36—1937/38 med högst 3 000 och 1938/39 med högst 3 500 kronor per bostadslägenhet och fick ej överstiga 70 % av de för byggnadsföretaget beräknade kostnaderna. Genom beslut vid 1939 års riksdag infördes nya föreskrifter beträffande lån och bidrag för lantarbetarbostäder (SFS 465/1939, ändrad genom S F S 674/ 1939, 671/1940, 633/1941, 632/1943). Lån må utgå endast för iordningställande av lägenhet om minst två rum och kök av lämplig storlek, vilken inrättas så, att den ur hygienisk synpunkt och med hänsyn till möjligheterna att underlätta det husliga arbetets bedrivande utgör en god och ändamålsenlig bostad. Där så kan ordnas inom rimlig kostnad, skall lägenheten förses med vatten- och avloppsledningar samt anordningar för centraluppvärmning. Lånen få uppgå till högst 80 % av de beräknade kostnaderna för byggnadsföretaget, inberäknat kostnaden för förbättring av vattentäkt, och amorteras på 20 år med räntefrihet under de första 10 åren.

76 I samband med lån kan även beviljas lantarbetarbostadsbidrag om 600 kronor för varje lägenhet om minst tre rum och kök, som förses med anordningar för centraluppvärmning samt vatten- och avloppsledningar, samt med 300 kronor för annan lägenhet om minst tre rum och kök och för tvårumslägenhet, som förses med ledningar för vatten och avlopp. Enbart bidrag utan lån kan utgå med 300 kronor per lägenhet för anordnande av vatten- och avloppsledningar. Lån och bidrag sökas hos egnahemsnämnderna, vilkas beslut prövas av egnahemsstyrelsen. Räntan för lantarbetarbostadslån utgör för närvarande 3-2 5 %.

C. Tertiärlån och tilläggslån för främjande av bostadsproduktion. 1933 års riksdag anvisade 5 miljoner kronor för främjande av bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen genom statliga tertiärlån för nybyggnader. Lånen fingo uppgå till högst 15 % av fastighets- eller byggnadsvärdet. Som säkerhet skulle ställas inteckning liggande inom 90 % av det godkända fastighets- eller byggnadsvärdet (SFS 558/1933). För budgetåren 1935/36—1940/41 anvisades medel till lånefonden för bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen, vilken år 1941 överfördes till det sedan budgetåret 1937/38 under fonden för låneunderstöd uppförda anslaget till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet. Ur fonden beviljades dels nybyggnadslån på nyss anförda villkor, dels lån för ombyggnad och modernisering av äldre bostadshus (byggnader huvudsakligen avsedda för bostäder). Ombyggnadslånen fingo i regel uppgå till högst halva kostnaden för ombyggnaden (SFS 436/1935, 215/1936). Fr. o. m. budgetåret 1937/1938 har riksdagen årligen anvisat medel till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet. Denna låneverksamhet har, i likhet med de ovan nämnda låneformerna, handhafts av statens byggnadslånebyrå. Fr. o. m. budgetåret 1942/43 ha tertiärlånen kunnat kombineras med tilläggslån. Verksamheten har reglerats genom följande kungörelser: S F S 658/1937 (ändrad genom S F S 218/1938, 669/1940), 636/1941, 569/1942 (ändrad genom S F S 739/1942, 592/1943, 176 och 685/1945). Under budgetåren 1937/38—1939/40 beviljades tertiärlån för uppförande i städer och stadsliknande samhällen av bostadshus huvudsakligen innehållande rymliga smålägenheter. Lånen skulle utgå endast å ort, där statligt stöd erfordrades för en med hänsyn till bostadsförhållandena på orten önskvärd produktion av dylika hus. Stockholm, Göteborg och Malmö undantogos helt. I likhet med de tidigare nämnda nybyggnadslånen skulle dessa lån uppgå till högst 15 % av fastighets- eller byggnadsvärdet och ligga inom 90 % av fastighetsvärdet. Under budgetåret 1940/41 beviljades tertiärlån för uppförande av såväl en- som flerfamiljshus i städer och stadsliknande samhällen (även Stockholm, Göteborg och Malmö). Beträffande flerfamiljshus fingo lånen uppgå till

77 högst 20 % av fastighets- eller byggnadsvärdet och högst 20 % av taxeringsvärdet och beträffande enfamiljshus till högst 35 % av fastighets- eller byggnadsvärdet. Som säkerhet skulle ställas inteckning, liggande inom 90 96, respektive 85 % av fastighets- eller byggnadsvärdet. Fr. o. m. budgetåret 1941/42 ha tertiärlån beviljats för ny- eller ombyggnad av flerfamiljshus och enfamiljshus såväl i städer och stadsliknande samhällen som på landsbygden. Med flerfamiljshus avses byggnad, som är avsedd att inehålla huvudsakligen mindre, men rymliga bostadslägenheter. Sedan den 1 juli 1943 äro hus med två lägenheter i avseende på lånevillkoren jämställda med enfamiljshus. Fr. o. ra. den 1 juli 1942 gälla särskilda villkor beträffande tertiärlån för hus, som uppföras eller ombyggas av kommun eller därmed jämställd företagare (Bolag, förening eller stiftelse, som arbetar under betryggande, kontrollerade former och utan enskilt vinstsyfte). Tertiärlån må ej överstiga, beträffande flerfamiljshus eller enfamiljshus, som uppföres eller ombygges av kommun eller därmed jämställd företagare, 25 %, beträffande annat flerfamiljshus 20 % och beträffande annat enfamiljshus 35 % av fastighets- eller byggnadsvärdet. Under särskilda omständigheter kan lånegränsen höjas till respektive 40, 35 och 45 %. Som säkerhet skall ställas inteckning inom respektive 95, 90 och 85 % av fastighets- eller byggnadsvärdet. Om låntagarens ränteutgifter under de 10 första åren överstiga, beträffande flerfamiljshus eller av kommun eller därmed jämnställd företagare uppfört eller ombyggt enfamiljshus, 3 % för primärkredit och däremot svarande ränta för sekundärkredit, samt, beträffande annat enfamiljshus, 3*5 % för primärkredit och däremot svarande ränta för sekundärkredit, kan motsvarande eftergift beviljas å tertiärlånets ränte- och annuitetsbelopp. Räntan å tertiärlån utgör för närvarande i fråga om flerfamiljshus 4 % och beträffande enfamiljshus 3'6 96. Byggnadslånebyrån kontrollerar under 10 år hyran och grunderna för uttagande av ersättning för värme och varmvatten. På motsvarande sätt kontrolleras även de årliga avgifterna för bostadsrättslägenheter. Sedan andra halvåret 1942 kan byggnadslånebyrån även, då fråga är om nybyggnad av flerfamiljshus, bevilja tilläggslån, som under vissa förutsättningar kan avskrivas. Enligt den ursprungliga kungörelsen (SFS 569/1942) ägde byggnadslånebyrån som villkor för beviljande av tillläggslån föreskriva, att kommunen skulle bidraga till kostnaden för företaget. Enligt nu gällande bestämmelser (SFS 592/1943) skall kommunen i allmänhet bidraga med en femtedel av skillnaden mellan anskaffningskostnaden (inberäknat tomtkostnaden) och avkastningsvärdet. Summan av tilläggslånet och kommunens bidrag får högst uppgå till nämnda skillnad. För lägenheter, som tillkommit eller ombyggts med stöd av tertiärlån eller tilläggslån, må hyrorna ej utan Kungl. Maj:ts medgivande överstiga den år 1939 på orten gällande hyresnivån för lägenheter av jämförlig beskaffenhet och belägenhet i vidare mån än som kan föranledas av stegrade bränslekostnader eller före år 1942 inträffad ökning av förvaltningskostnaderna. Har

78 efter år 1939 inträtt förändring i ortens allmänna bebyggelseskick och ställning i dyrortshänseende, må jämförelsen dock avse med orten numera jämställda orter. Tilläggslån är ränte- och amorteringsfritt under 10 år, såvida icke i vederbörlig ordning höjning av hyrorna medgives utöver vad som betingas av stegrade bränsle- eller förvaltningskostnader. Därefter skall lånet avskrivas, såvida icke avkastningen kan väntas stiga med hänsyn till det allmänna hyresläget på orten, så att återbetalning kan ske. Beträffande enfamiljshus, uppförda i enskild regi, utgår subvention i form av tio års räntefrihet på viss del (räntefri stående del) av tertiärlånet, om byggnadslånebyrån finner, att den årliga kapitalkostnaden skulle komma att väsentligt överstiga motsvarande kostnad för ett jämförligt enfamiljshus, uppfört år 1939. Den räntefria stående delen må icke överstiga tio procent av den av byggnadslånebyrån godkända anskaffningskostnaden för byggnadsföretaget, inberäknat kostnaden för anskaffning av tomtmark. Kommunen skall under byggnadstiden utöva kontroll över byggnadsföretaget och gentemot staten ansvara för den "förlust å tertiärlånet, som kan uppkomma annorledes än genom avskrivning enligt subventionsplanen av den räntefria stående delen. Efter tio år skall nämligen sagda del avskrivas eller återfordras, helt eller delvis, efter prövning, varvid hänsyn skall tagas till den då rådande allmänna bostadskostnadsnivån. Sedan november 1945 äger kommun anslå medel för utlämnande till bostadssökande av lån till gäldande av den kontanta insats, vilken erfordras för förvärv av bostadsrätt till lägenhet, som tillkommit eller ombyggts med stöd av tertiärlån, ävensom ikläda sig borgen för sådant lån. D.

Bostadsförsörjningen för barnrika familjer.

Genom beslut vid 1935 års riksdag inrättades en statlig utlåningsfond, benämnd lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer. Riksdagen har sedermera anvisat medel dels som kapitalökning till lånefonden, dels till familjebidrag för nedbringande av hyror, respektive bostadskostnader i egna hem, dels (fr. o. m. budgetåret 1942/43) till tilläggslån. Från början beviljades lån och bidrag endast för anskaffande av billiga och rymliga hyresbostäder till barnrika familjer i städer och stadsliknande samhällen. Sedan 1938 omfattar verksamheten även egna hem, såväl i städerna som på landsbygden, och sedan 1940 även hyreshus på den egentliga landsbygden. Verksamheten administreras av statens byggnadslånebyrå, som under förmedling av kommunal myndighet beviljar bostadsanskaffningslån och familjebidrag. » a) Hyreshus. Sedan 1935 beviljas (enligt S F S 512/1935, ändrad genom S F S 628/1937, 246/1938, 668/1940, 628/1941, 570/1942, 593/1943) bostadsanskaffningslån och

79 årliga familjebidrag av statsmedel eller enbart familjebidrag till kommun eller, under förmedling av kommunen, erkänt allmännyttigt bostadsföretag (bolag, förening eller stiftelse) för beredande av billiga hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer i städer samt i stadsliknande och andra tätare bebyggda samhällen ävensom — fr. o. m. budgetåret 1940/41 — i vissa fall på den egentliga landsbygden. Bostadsanskaffningslån beviljades t, o. m. budgetåret 1940/41 för nybyggnad eller förvärv och förbättring av äldre fastighet till ett belopp av högst 45 % av fastighetens värde, utom tomtvärdet, respektive 45 % av tomträttsvärdet mot inteckning, liggande inom 95 % av värdet. Fr. o. m. budgetåret 1941/42 beviljas lån med högst 95 % av fastighets- eller tomträttsvärdet. Som villkor för erhållande av bostadsanskaffningslån gäller att kommunen i mån av behov skall finansiera den del av fastighetskapitalet, som överskjuter det av statslånet erhållna. Kommunen skall vidare fritt ställa tomt till förfogande eller på annat sätt svara för tomtkostnaden samt gentemot staten ansvara för den förlust, som kan uppstå genom försummad hyresbetalning. Sedan den 1 juli 1942 kan byggnadslånebyrån även bevilja tilläggslån i syfte att hålla årsomkostnaderna under den nivå, som annars skulle blivit en följd av de under kristiden stegrade byggnadskostnaderna. Tilläggslån utgår med högst 95 96 av det belopp, varmed den av byggnadslånebyrån godkända anskaffningskostnaden för byggnadsföretaget (oberäknat tomtkostnaden) överstiger det av byrån godkända värdet å fastigheten (eller tomträtten). Tilläggslånen äro ränte- och amorteringsfria samt avsedda att avskrivas efter 10 år, om ej fastigheternas avkastningsvärde dessförinnan stigit, så att återbetalning kan fordras. (SFS 572/1942, ändrad genom S F S 595/1943). Räntan å bostadsanskaffningslån utgör enligt numera gällande bestämmelser 3*25 %. I gällande författning stadgas, att byggnad, för vilken lån och/eller familjebidrag kan utgå, skall vara »av för ändamålet lämplig typ och storlek». Nybyggda flerfamiljshus skola innehålla lägenheter om minst två rum och kök eller av likvärdig typ (jämte butiksutrymmen och sådana mindre lägenheter, som kunna vara nödiga av hänsyn till effektiv planlösning). Äldre flerfamiljshus skall övervägande innehålla lägenheter om minst två rum och kök. Husen skola i det närmaste grannskapet ha tillgång till lämplig lekplats för barn. Större nybyggda flerfamiljshus böra vara försedda med lekstuga e. d. Äldre byggnad skall vara så belägen, att den icke inom beräknad användningstid kan komma att bli föremål för stadsplanemässiga saneringsarbeten, samt vara i sådant skick, att den utan större ombyggnad kan under avsevärd tidrymd användas för sitt ändamål. Vid beviljandet av bostadsanskaffningslån och familjebidrag har byggnadslånebyrån uppställt bestämda krav på fullvärdig lägenhetsutrustning. Med ett fåtal undantag, där särskilda omständigheter förelegat, ha hyreslägenheter, för vilka lån beviljats, varit försedda med badrum och varmvatten.

80 För varje lägenhet i »barnrikehusen» fastställer statens byggnadslånebyrå en standardhyra, motsvarande kommunens eller bostadsföretagets kostnader (utom förräntning och amortering av tomtvärdet). För mindre bemedlade barnrika familjer reduceras hyran genom avdrag med viss procent på standardhyran. Som barnrik räknas härvid familj, bestående av en eller flera vuxna personer samt tre eller flera minderåriga, helt eller delvis försörjda barn. Till oarn räknas även adoptivbarn samt, efter prövning av kommunen eller bostadsföretaget, fosterbarn som försörjes utan ersättning. Som minderårigt räknas barn, som ej fyllt 16 år, samt efter prövning av kommunen jämväl äldre barn, som erhåller fortsatt utbildning eller eljest mera stadigvarande är utan arbetsförtjänst. Vid bedömande av frågan, huruvida en familj är att anse som mindre bemedlad, skall hänsyn främst tagas till familjens sammansättning och inkomst samt de olika familjemedlemmarnas särskilda behov. Hyresavdragen fastställdes år 1935 till 30 % av standardhyran för familjer med tre barn, 40 % för familjer med fyra barn och 50 % för familjer med fem eller flera barn. 1938 ändrades bestämmelserna såtillvida, att familj med sex eller sju barn erhåller hyresavdrag med 60 % och familj med åtta eller flera barn 70 % av standardhyran. Beträffande stiftelsehus, där hyrorna till följd av donationsmedel väsentligt understiga de standardhyror, som kunna erhållas i andra jämförliga fastigheter, kunna andra procenttal för hyresavdragen fastställas. Hyreskontrakt gäller för ett år (med tre månaders uppsägningstid). Till motverkande av uppkomsten av olämpliga boendeförhållanden skall i kontraktet stadgas förbud mot att utan fastighetsförvaltningens tillstånd taga inneboende eller andra icke familjetillhöriga i lägenheten vid äventyr, att förmånen av hyresavdrag eljest bortfaller. Vid ökning av en familjs barnantal skall därav föranledd höjning av hyresavdraget inträda fr. o. m. nästföljande månad. Vid minskning av barnantalet skall sänkningen av hyresavdraget inträda fr. o. m. ingången av det hyresår, till vilket uppsägning kan ske. Om en familj, som tidigare åtnjutit hyresavdrag, ej längre är att betrakta som mindre bemedlad, skall den fr. o. m. nästa hyresår erlägga full standardhyra eller ock uppsägas till avflyttning, om mindre bemedlad barnrik familj synes vara i större behov av lägenheten. Beträffande familj, som upphört att vara barnrik, gällde t. o. m. första halvåret 1942 samma bestämmelser som för familj, som upphört att vara mindre bemedlad. Genom kungörelse den 30 juni 1942 (SFS 570/1942) uppmjukades dessa på så sätt, att tiden för hyreshöjningen kunde framflyttas, om hyreshöjning på grund av minskning av barnantalet kunde antagas medföra, att familjen nödgades avflytta utan att kunna erhålla annan bostad. Enligt nu gällande bestämmelser (SFS 593/1943) skall höjningen till standardhyra, i den mån familjen har minderåriga barn, ske gradvis sålunda, att hyresavdrag under de tre åren närmast efter det antalet sådana barn nedgått under tre fortfarande göres med 20 % av standardhyran för familj med två barn och 10 96 för familj med ett barn.

81 Hyresgäster i »barnrikehusen» antagas av vederbörande kommun, respektive av allmännyttigt bostadsföretag efter förslag av kommunen. I flerfamiljshus antagas även hyresgäster, som ej äro berättigade till hyresavdrag utan erlägga full standardhyra. Jämlikt medgivande av riksdagen har Kungl. Maj:t bemyndigat statens byggnadslånebyrå att fr. o. m. den 1 juli 1944 bevilja familjebidrag jämväl åt sådana mindre bemedlade barnrika familjer, som beretts bostad i med stöd av tertiärlån uppförd fastighet, tillhörig kommun eller därmed i lånehänseende jämställt företag, under förutsättning att den barnrika familjen kommer i åtnjutande av en bostad med lägst den standard och mot högst den hyra, som skulle gällt, om bostad beretts familjen i förut gängse typ av bostäder för mindre bemedlade barnrika familjer. Fr. o. m. den 1 juli 1945 gälla enahanda bestämmelser rörande familjer, som beretts bostäder i fastigheter, som förvaltas av försvarets bostadsanskaffningsnämnd. I syfte att lindra de på grund av krisläget stegrade bränslekostnaderna har Kungl. Maj:t jämlikt riksdagens medgivande fr. o. m. budgetåret 1941/42 bemyndigat byggnadslånebyrån att, med anlitande av de till familjebidrag anvisade medlen, i vissa fall bevilja bränslebidrag till mindre bemedlade barnrika familjer. t>) Egna hem. Den 5 juni 1936 bemyndigade Kungl. Maj:t statens byggnadslånebyrå att under budgetåret 1936/37 försöksvis utvidga den statliga låne- och bidragsverksamheten till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer att omfatta jämväl sådana fall, där enfamiljshus innehades med äganderätt. Motsvarande bemyndigande gavs även för budgetåret 1937/38. Byggnadslånebyrån utlämnade bostadsanskaffningslån och familjebidrag till s. k. enfamiljsstugor om 2—4 rum och kök i städer och tättbebyggda samhällen, bebodda av ägaren och hans familj. För dessa stugor utgår familjebidrag, liksom för hyreshus, med viss procent av standardhyran, vari dock ej inräknas ränta å ägarens egen insats. Vid överlåtelse av enfamiljsstuga till annan ägare har byggnadslånebyrån rätt att pröva dels i vad mån värdet av förmåner, beredda av kommunen, må av kommunen återkrävas, dels huruvida erhållen köpeskillning eller vederlag kan anses skäligt. Fr. o. m. budgetåret 1938/39 beviljas bostadsanskaffningslån för nybyggnad eller förbättring av egnahemsbostäder för mindre bemedlade barnrika familjer, såväl i städerna som på landsbygden, under förmedling av vederbörande kommun (SFS 247/1938, ändrad genom S F S 629/1941, 16 och 571/ 1942, 594/1943). Lånet fick enligt den ursprungliga kungörelsen uppgå till högst 90 % av de beräknade kostnaderna för byggnadsföretaget (inberäknat anskaffning av tomtmark) eller för förbättringsarbetet. Sedan 1 juli 1942 kan för nybyggnad av egnahem även beviljas tilläggslån med 10 % av de beräknade kostnaderna för byggnadsföretaget (SFS 572/1942, 595/1943). Från 6—8653: 1 43

82 samma datum har bostadsanskaffningslånets maximigräns, såvitt angår nybyggnad, sänkts från 90 till 81 % av byggnadsvärdet. I stadssamhällen skall kommunen gratis ställa tomtmark (eller däremot svarande kapitalbelopp) till förfogande; härvid inräknas icke tomtvärdet i anskaffningskostnaden. (Gränsdragningen mellan »stadssamhällen» och »landsbygd» bestämmes i tveksamma fall av byggnadslånebyrån.) I de fall, då kommunen ställer tomtmark till förfogande, utgör bostadsanskaffningslånet till en tredjedel en stående del, vara utgår ränta, och till två tredjedelar en amorteringsdel. På landsbygden, där tomtmark icke ställes till förfogande, skall lånet till 2/s utgöra en räntefri stående del, till likaledes 2/a en stående del, vara ränta utgår, och till återstoden en amorteringsdel, som skall amorteras inom 20 år. Den räntefria stående delen kan, där icke särskilda omständigheter till annat föranleda, av byggnadslånebyrån efterskänkas efter amorteringstidens utgång. Den räntebärande stående delen må efter amorteringstidens utgång uppsägas till betalning; i varje fall skall denna del vara återbetald inom 10 år från det sista inbetalningen å amorteringsdelen bort fullgöras. Det förutsattes i allmänhet, att låntagaren själv tillhandahåller den del av anskaffningskostnaden, som överskjuter statslånet, kontant eller genom egen eller annan kostnadsfri arbetsinsats. Om låntagaren ej är i stånd härtill, beviljas lån under förutsättning att kommunen tillhandahåller låntagaren det erforderliga beloppet. Kommunen ansvarar gentemot staten för låntagarens räntor och annuiteter jämte sådan minskning av egnahemmets värde, som vållats genom vanvård; efter den tid, för vilken familjebidrag utgår, ansvarar landskommun för blott en fjärdedel av räntor och annuiteter. För varje fastighet beräknas en normal årlig bostadskostnad, vari inräknas dels utgifter för räntor och amortering, dock ej å låntagarens egen insats, dels övriga omkostnader, såsom för underhåll och uppvärmning. Mindre bemedlade barnrika familjer erhålla familjebidrag, motsvarande viss procent av den normala bostadskostnaden enligt samma regler, som gälla beträffande hyreshus för barnrika familjer. Bidragen utgå i form av avdrag å de årliga ränte- och annuitetsbeloppen och kunna högst uppgå till dessa belopp. Om låntagaren gör sig skyldig till vissa försummelser, kan lånet uppsägas till omedelbar betalning och familjebidragen återkrävas. Vid ökning av en familjs barnantal skall därav föranledd höjning av familjebidraget inträda med den närmast därefter förfallande inbetalningen. Vid minskning av barnantalet skall sänkningen av familjebidraget inträda fr. o. m. ingången av påföljande år. Om en familj icke längre är att betrakta som mindre bemedlad, skall familjebidraget upphöra fr. o. m. ingången av påföljande år. Samma bestämmelse gällde t. o. m. första halvåret 1942 för familj, som upphört att vara barnrik. Därefter ha bestämmelserna i fråga om dylika familjer ändrats efter samma principer som beträffande hyreshus (jfr sid. 80).

83 E. Pensionärshem. Fr. o. m. budgetåret 1939/40 kan statsbidrag utgå till hyresbostäder avsedda för mindre bemedlade åldringar och invalider (pensionärshem). (SFS 462/1939, ändrad genom S F S 941/1939, 573/1942). Statsbidrag kunna utgå till kommuner eller kommunalförbund eller till för syftet godkända allmännyttiga bostadsföretag. Lägenheterna i pensionärshem skola uppfylla hälsovårdsstadgans krav. Hemmen skola, där så kan ordnas inom rimlig kostnadsram, förses med vatten- och avloppsledningar, centralvärme och badrum, samt böra i övrigt inrättas och utrustas så, att trevnaden och hygienen befordras, det husliga arbetet underlättas och de i hemmet boende vid sjukdoms- eller olycksfall kunna erhålla tillsyn och vård. Till hyresgäst må som regel endast antagas person, som dels antingen uppnått 60 års ålder eller utan att hava uppnått nämnda ålder åtnjuter pension enligt lagen om folkpensionering eller understöd enligt förordningen om invalidunderstöd, dels ock kan antagas vara ur stånd att med egna medel förskaffa sig nöjaktig bostad. Företräde bör lämnas person, som kan antagas efter erhållande av bostad i hemmet bliva i stånd att försörja sig utan annat bidrag från det allmänna än pension eller invalidunderstöd. Hyrorna, inberäknat vatten och värme, äro maximerade till belopp, som växla efter antalet personer, för vilka lägenheten är avsedd, samt efter ortens placering i den för folkpensioneringen gällande dyrortsgrupperingen. I den lägsta ortsgruppen är hyran för en lägenhet för en person 120 kronor och i den högsta ortsgruppen 240 kronor per år. Statsbidraget utgår med viss procent av anskaffningskostnaderna, oberäknat tomt och ledningar. Procentsatsen bestämmes med hänsyn till medeltalet av uttaxeringen i kommunen under de senaste fem åren av kommunal-, landstings- och vägskatt med avdrag för understöd av skatteutjämningsmedel. Enligt 1939 års kungörelse utgick statsbidrag med 15 % vid en uttaxering under 10 kronor per inkomstskattekrona och med 50 96 vid en uttaxering av 17 kronor och däröver. Fr. o. m. den 1 juli 1942 har skalan höjts till 25 % i den lägsta och 80 % i den högsta gruppen. Där särskilda skäl så föranleda, kan bidragsprocenten bestämmas annorlunda.

84 KAP. 9.

Bosättningslånen. Sedan den 1 januari 1938 kan statligt bosättningslån beviljas åt trolovade eller äkta makar för inköp av möbler eller andra bosättningsföremål, vilkas anskaffande föranledes av äktenskapets ingående. (SFS 809/1937, ändrad genom S F S 94/1939, 281/1941, 312/1942, 588/1943.) Lånen utgå av statens bosättningslånefond, som förvaltas av riksbanken. Ansökningarna prövas av ett av kommunen valt ortsombud. Lånesumman var från början maximerad till 1 000 kronor; fr. o. m. den 1 juli 1943 är maximibeloppet 1 250 kronor. Bosättningslån beviljas endast om båda de lånesökande äro eller i samband med äktenskapets ingående bliva svenska medborgare samt enligt avgiven försäkran icke hava för avsikt att bosätta sig i utlandet. Som villkor för erhållande av lån gäller: att de lånesökande äro i behov av medel för anskaffande av erforderliga bosättningsföremål; att lånets upptagande är tillrådligt med hänsyn till de lånesökandes egna villkor och intressen; att de lånesökande gjort sig kända för skötsamhet och ekonomisk förtänksamhet ävensom, i den mån betingelser härför förelegat, ådagalagt sparvilja. Där de lånesökande äro äkta makar, förutsattes att särskilda omständigheter föranlett dem att först efter äktenskapets ingående göra låneansökningen. Dylik ansökan skall avlämnas inom sex månader från äktenskapets ingående; sedan 1941 kan dock i ömmande fall även senare avlämnad ansökan upptagas till prövning. -— År 1941 kompletterades de här nämnda bestämmelserna med villkoret, att de lånesökande tecknat sjukförsäkring, som kan anses tillräcklig med hänsyn till deras ekonomiska villkor, eller i annan ordning förskaffat sig likvärdig trygghet. Från detta villkor kan dock beviljas dispens, om särskilda skäl därtill äro. Sedan 1939 kan lån beviljas, även om någon av de lånesökande är omyndig och förmyndares och överförmyndares samtycke till upptagande av lån icke kunnat erhållas. Under lånetiden skola låntagarna hos svenskt försäkringsbolag hålla dem tillhörig personlig lösegendom brandförsäkrad till ett belopp ej understigande lånebeloppet. Lånet förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot, som ej må understiga medelräntan för statens upplåning mot obligationer under de tre närmast föregående budgetåren. Lånet skall återbetalas inom fem år. I allmänhet skall ränta och amortering erläggas var tredje månad. Om någon av låntagarna avlider och lånets återbetalning därefter skulle bereda den efterlevande synnerlig svårighet, kan Kungl. Maj:t på hemställan

85 av riksbanken medgiva fullständig eller partiell befrielse från återbetalningsskyldigheten. Sedan 1942 kan sådan befrielse medgivas även i det fall, att låntagarna eller endera av dem efter det lånet beviljats fått sin försörjningsplikt så utökad, att därigenom uppkommit synnerlig svårighet att återbetala lånet. Beviljat lån kan uppsägas till omedelbar betalning, om låntagare lämnat oriktiga uppgifter, använt lånebeloppet för annat ändamål än det avsedda, försummat ränte- och amorteringsbetalningar eller på annat sätt brutit mot lånevillkoren, samt när eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagarna med hänsyn till det med lånet avsedda syftet uppenbarligen icke längre böra få tillgodonjuta lånet. Bestämmelserna om lånevillkoren ändrades av 1943 års lagtima riksdag i tre avseenden. Maximibeloppet höjdes genom författningsändring (SFS 588/1943) från 1 000 kronor till 1 250 kronor. Riksbanken bemyndigades vidare att vid beslut om beviljandet av lån taga hänsyn till sökandens hälsotillstånd för att undvika att bosättningslån tillerkännes sökande, som med skäl kunna väntas komma att på sina barn överföra svårartade sjukdomar eller defekter. Kostnaderna för av riksbanken anlitad medicinsk fackkunskap i detta avseende bestridas av statsmedel. Slutligen bemyndigades riksbanken att, då omständigheterna därtill föranleda, medgiva anstånd med erläggande av amortering å beviljat lån. Någon maximitid, varunder sådant anstånd skulle kunna medgivas, fastställdes ej.

86 K A P . 10.

Den sociala hemhjälpsverksamheten. 1941 års befolkningsutredning avlämnade i mars 1943 ett betänkande med förslag angående statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet (SOU 1943:15). P å grundval av detta förslag framlades i oktober 1943 en proposition, som med vissa ändringar godkändes av riksdagen, varefter Kungl. Maj:t utfärdade kungörelse den 31 december 1943 om statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet (SFS 947/1943, ändrad genom S F S 769/1945). Den statsunderstödda sociala hemhjälpsverksamheten skall ha till ändamål att i hem, där på grund av sjukdom, barnsbörd eller därmed jämförbara omständigheter tillfälligt behov föreligger av biträde med hemmets skötsel, genom särskild hemvårdarinna lämna sådant biträde under kortare tid. Ledningen av verksamheten skall utövas av kommunal hemhjälpsnämnd. Inom varje landstingsområde skall finnas en hemhjälpsstyrelse, som bl. a. har till uppgift att fastställa instruktion för hemvårdarinnor och avgiftstaxor för hemhjälpen samt att verka för hemhjälps verksamhetens ändamålsenliga utveckling inom landstingsområdet. Socialstyrelsen har såsom tillsynsmyndighet för verksamheten bl. a. att bestämma, i vilken omfattning hemvårdarinna skall ha genomgått teoretisk och praktisk utbildning, att vidtaga erforderliga åtgärder för tillgodoseende av utbildningsbehovet samt att fördela statsanslaget mellan de bidragssökande kommunerna. Statsbidrag till avlönande av hemvårdarinna kan utgå till kommun, kommunalförbund och under vissa omständigheter till enskild sammanslutning, som anordnat social hemhjälpsverksamhet. E t t villkor för dylikt bidrag är att landstinget även lämnar bidrag med ett belopp uppgående till minst hälften av statsbidraget (oberäknat ålderstillägg). Vidare gälla vissa villkor beträffande hemvårdarinnas löneförmåner. Statsbidraget utgår för heltidsanställd befattningshavare med 1000 kronor om året samt för deltidsanställd befattningshavare med 2 kronor för hel arbetsdag eller däremot svarande belopp för del av arbetsdag. Därjämte skola stadgade ålderstillägg utgå av statsmedel. Statsbidrag, oberäknat bidrag till ålderstillägg, kan dock ej utgå till någon kommun med högre sammanlagt belopp än som motsvarar, vad angår stad, 25 kronor för varje påbörjat hundratal av stadens folkmängd och, vad angår annan kommun, 50 kronor för varje påbörjat hundratal av kommunens folkmängd. Om synnerliga skäl därtill äro, kan socialstyrelsen medgiva förhöjning av sagda belopp till högst 40 kronor för stad och högst 75 kronor för annan kommun. Social hemhjälp må tillhandahållas såväl åt mindre bemedlade som åt bemedlade, vilka ej ha möjlighet att på annat sätt erhålla lejd arbetskraft. Hemhjälp till mindre bemedlad person skall lämnas kostnadsfritt. För hemhjälp, som lämnas bemedlad person, bör betingas skälig ersättning, vid vars fastställande hänsyn bör tagas till vederbörandes betalningsförmåga.

87 KAP. 11. Prisrabattering på viktiga livsmedel. Genom kungörelse den 10 maj 1940 (SFS 319/1940) infördes ett rabattsystem, varigenom vissa kategorier av befolkningen erhöllo möjlighet att inköpa vissa kvantiteter smör till nedsatt pris. Denna åtgärd föranleddes närmast av att importen av magarinråvaror reducerats, samtidigt som smörlagren kraftigt växte på grund av den minskade exporten. I samband med rabatternas införande förbjöds försäljningen av margarin. Den som tidigare helt tillgodosett sin matfettskonsumtion med margarin och som erhöll rabattkort bereddes därigenom tillfälle att utan ökade kostnader övergå till konsumtion av smör. I oktober 1940 utsträcktes rabattsystemet till margarin, och i december 1940 bestämdes, att rabatteringen skulle omfatta naturligt smör, flott, margarin, konstister och matolja samt andra ersättningsmedel för smör eller flott. I juni 1941 infördes även prisrabattering för mjölk. Matfettsrabatteringen omfattade alternativt även grädde under tiden november 1941—januari 1944 samt fettemulsion under tiden september 1942—januari 1944. Allmänna bestämmelser om grunderna för tilldelning av rabattkort ha utfärdats genom kungl. kungörelser (SFS 319, 404, 884, 919 och 1030/1940, 303, 786, 824, 825 och 863/1941, 877 och 889/1942, 774/1943, 22 och 717/1944, 698/1945). Närmare bestämmelser rörande rabattsystemets tillämpning ha utfärdats av statens livsmedelskommission. Rabatterna ha utgått av statsmedel. De första smörrabattkorten, inköpskort C, vilka trädde i kraft den 27 maj 1940, gällde för inköp av 2 kg smör per femveckorsperiod. Rabattens storlek utgjorde kr. 1: 30 per kg. Även halva kort funnos, gällande för halva kvantiteten. För utdelningen av dessa rabattkort, vilken omhänderhades av kristidsnämnderna, gällde följande utdelningsbestämmelser. Flertalet kort utlämnades utan behovsprövning (efter »rekvisition»). Rätten att erhålla rabattkort var i huvudsak beroende av det beskattningsbara beloppet vid 1939 års taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Under förutsättning att det beskattningsbara beloppet icke översteg vissa belopp (se nedan) utdelades rabattkort enligt följande regler: varje barn, fött år 1925 och senare: ett rabattkort; varje person, född år 1873 och tidigare: ett kort; personer med tilläggspension eller invalidunderstöd (oberoende av ålder): ett kort; makar utan barn: ett och ett halvt kort; makar med ett, två eller tre barn: ett kort;

88 makar med fyra eller fem barn: ett halvt kort; samt ensamstående personer med eget hushåll: ett halvt kort. Inkomstgränserna voro: för barn, åldringar och folkpensionärer 1500 kronors beskattningsbart belopp samt för övriga (makar och ensamstående) 500 kronors beskattningbart belopp. Slutligen gällde, att ingen rabattberättigad fick vara taxerad till särskild skatt å förmögenhet, d. v. s. den enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skattepliktiga förmögenheten fick icke överstiga 20 000 kronor. Personer, som icke uppfyllde de i det föregående angivna villkoren, kunde i viss utsträckning likväl erhålla rabattkort och i så fall efter behovsprövning (»ansökan»). Dylik utdelning var i praktiken vanligast beträffande sådana hushåll, vilkas inkomst till följd av hushållsmedlems sjukdom, arbetslöshet eller värnpliktstjänstgöring undergått sådan försämring efter år 1938, att vederbörande skulle ha varit rabattberättigad, därest taxeringen hänfört sig till den aktuella inkomsten. Slutligen märkes, att medlemmar av producenthushåll endast kunde erhålla rabattkort efter ansökan. Såsom medlem av producenthushåll räknades envar innehavare av brukningsdel, vara regelmässigt fanns en eller flera kor, ävensom medlem av sådan persons hushåll. Under förutsättning att det beskattningsbara beloppet icke översteg 1 000 kronor, att förmögenheten icke översteg 20 000 kronor samt att den å brukningsdelen under år 1939 producerade mjölkmängden icke översteg 1 500 kilogram per hushållsmedlem, utdelades till producenthushåll ett halvt rabattkort till varje hushållsmedlem, som var född efter år 1924 eller före år 1874 eller som uppbar tilläggspension eller invalidunderstöd. Huvudprinciperna för rabattkorten och deras utdelning ha hela tiden varit desamma som vid utdelningen av de första smörrabattkorten, men på åtskilliga mer eller mindre väsentliga punkter har rabattsystemet varit föremål för ändringar. I fortsättningen skall redogöras för de viktigaste av dessa förändringar. Den 3 juli 1940 utfärdade statens livsmedelskommission bestämmelser, enligt vilka kristidsnämnderna gåvos större befogenhet att i enskilda fall och efter särskild behovsprövning utdela kort oberoende av de detaljerade reglerna. Fr. o. m. den 5 augusti 1940 gällde rabattkort av särskilt slag för sådana producenthushåll, som önskade begagna korten vid återtagande av smör från mejeri. Ifrågavarande hushåll fingo utbyta de gamla korten (inköpskort C) mot kort av ny typ (inköpskort Cp). Rabatten på Cp-korten var lägre, nämligen till en början 80 öre per kg. Den höjdes emellertid kort tid därefter till 1 krona per kg (mot kr. 1: 30 per kg för C-korten). Sedan resultatet av 1940 års taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt var färdigt, uppmanades kristidsnämnderna att vid behandlingen av nya rekvisitioner och ansökningar om rabattkort taga hänsyn till denna taxering i stället för 1939 års taxering.

89 Fr. o. m. den 19 oktober 1940 gällde C-korten även vid inköp av margarin. Rabattens storlek var densamma som för smör. Fr. o. m. den 18 november 1940 skedde mera genomgripande förändringar i rabattsystemet. De dittillsvarande rabattkorten upphörde att gälla och i stället utdelades nya rabattkort, inköpskort L. De nya korten voro av endast en typ. Halvkorten och de särskilda producentkorten avskaffades sålunda. Rabatteringsperioden minskade från fem till fyra veckor, samtidigt som den rabatterade kvantiteten nedsattes från 2 till 1 kg. Rabattbeloppet höjdes däremot från kr. 1: 30 till kr. 1: 50 per kg. Även i fråga om utdelningen av korten skedde vissa förändringar. Utdelningen av kort efter rekvisition skulle bygga på 1940 års taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, varvid den dittillsvarande gränsen 1 500 kronors beskattningsbart belopp nedsattes till 1000 kronor. För äkta makar och ensamstående personer bibehölls däremot gränsen 500 kronors beskattningsbart belopp. Förmögenhetsgränsen bibehölls. Samtliga rabattberättigade erhöllo ett rabattkort; de dittillsvarande bestämmelserna om att antalet rabattkort åt äkta makar skulle reduceras vid stigande barnantal upphävdes således. Enligt de tidigare bestämmelserna voro personer, vilkas inkomster förbättrats efter den tid taxeringen avsåg, likväl rabattberättigade; enligt de nya bestämmelserna skulle rabattkort icke utlämnas, därest förbättringen i inkomst eller förmögenhet varit så stor, att vederbörande icke vore rabattberättigad, därest taxeringen hänförde sig till de aktuella förhållandena. Slutligen infördes i fråga om producenthushåll den bestämmelsen, att med en högsta årlig mjölkmängd om 1 500 kg per hushållsmedlem jämställdes att å brukningsdelen icke funnes flera än två kor. Bakgrunden till de i november 1940 genomförda förändringarna i rabattsystemet var främst att söka däri, att försörjningsläget med avseende på smör försämrats så snabbt, att medan på våren 1940 lagringssvårigheter funnos, så måste i november ransonering planeras och inom kort sättas i kraft. Den kvantitet matfett, vara rabatt lämnades, kunde givetvis icke vara större än den kvantitet, som ransonen avsågs omfatta. Det fanns så mycket mera skäl att nedbringa den rabatterade kvantiteten, som erfarenheten visat, att vissa kategorier av rabattkortsinnehavare — närmast barnrika familjer — haft svårt att köpa ut hela den rabatterade kvantiteten. I maj 1941 voro de i november 1940 utdelade rabattkorten förbrukade. Nya kort utdelades därför, gällande fr. o. m. den 26 maj. För dessa kort gällde samma bestämmelser som för de tidigare korten, och utdelningen skedde på så sätt att talongerna på de gamla korten fingo utbytas mot nya rabattkort, även de benämnda inköpskort L. Fr. o. m. den 9 juni 1941 gällde särskilda rabattkort på mjölk (inköpskort O). Varje dylikt rabattkort gällde för inköp av en halv liter mjölk per dag. Rabatten utgjorde 10 öre per liter. Utdelningen av dessa kort skedde enligt samma principer, som gällt för den senaste utdelningen av rabattkorten för matfett, dock med den skillnaden, att mjölkrabattkort endast utdelades till barn och åldringar samt personer med tilläggspension eller invalidunderstöd.

90 övriga personer kunde däremot endast erhålla mjölkrabattkort på grund av sjukdom eller andra särskilt ömmande omständigheter. Barn under ett år erhöllo för tiden intill dess de fyllt ett år två rabattkort. Medlemmar av producenthushåll kunde endast erhålla mjölkrabattkort under förutsättning, att de ej hade tillgång till mjölk för hushållet av egen produktion. Inkomst- och förmögenhetsgränserna voro desamma som i fråga om matfettsrabattkorten, d. v. s. 1 000 kronors beskattningsbart belopp, respektive 20 000 kronors skattepliktig förmögenhet. Ursprungligen avsågs, att mjölkrabattkorten endast skulle få användas vid inköp i butik samt vid mejeri. Efter en tid befanns det emellertid nödvändigt att i viss utsträckning medge enskilda mjölkproducenter rätt att mottaga rabattkuponger för mjölk. I samband med att matfettsransoneringen på hösten 1941 utsträcktes till att omfatta även grädde och fettemulsion utsträcktes prisrabatteringen för matfett fr. o. m. den 20 november till att alternativt omfatta även grädde; fr. o. m. den 10 september 1942 kom rabatteringen även att omfatta fettemulsion. Fr. o. m. den 1 februari 1944 upphävdes bestämmelserna angående prisrabattering i vad de avsågo grädde och fettemulsion i samband med upphävandet av ransoneringen av dessa varor. Enligt de intill hösten 1941 gällande reglerna hade rabattkort för matfett endast i mycket begränsad omfattning och mjölkrabattkort ej alls kunnat erhållas av jordbruksbefolkningen. Det hade emellertid länge framstått såsom ett önskemål, att även den mindre bemedlade jordbruksbefolkningen skulle komma i åtnjutande av samma ekonomiska förmån som övriga mindre bemedlade befolkningskategorier. För att tillgodose detta önskemål utfärdades bestämmelser om att rabattkorten — för matfett och för mjölk — fr. o. m. den 15 oktober 1941 skulle gälla även för erhållande av rabatt vid inköp i allmänna handeln av fodermedel, utsädesspannmål och konstgödselmedel. Jordbrukare, som icke kunde utnyttja rabattkorten för inköp av matfett och mjölk, erhöllo sålunda möjlighet att istället till rabatterat pris inköpa för jordbrukets drift erforderliga förnödenheter. Vid inköp av 10 kg av ifrågavarande jordbruksförnödenheter kunde begagnas antingen en helkupong till matfettsrabattkortet eller en halvkupong till mjölkrabattkortet, berättigande till en rabatt av 37 respektive 35 öre. Rabattbeloppet per kupong var sålunda detsamma som då korten användes för sitt ursprungliga ändamål, och kortens årsvärde var följaktligen oförändrat, E n kort tid efter det att rabattkorten blivit giltiga vid inköp av fodermedel, utsädesspannmål och konstgödselmedel, borttogos de särbestämmelser, enligt vilka jordbruksbefolkningen i regel icke kunde erhålla rabattkort. I november 1941 utdelades nämligen nya rabattkort både för matfett och för mjölk, gällande fr. o. m. den 4 december 1941. Enligt de regler, som gällde för utdelningen av dessa kort, jämställdes jordbrukarhushållen med den övriga delen av befolkningen. Den enda skillnaden bestod däri, att rabattkort av två olika typer nu åter infördes. Den ena typen, inköpskort L för matfett och inköpskort O för mjölk, gällde för andra än producenter, medan

91 inköpskorten Lp och Op gällde för producenter, varmed avsågs innehavare av sådan fastighet eller fastighetsdel, som hade en areal odlad jord av minst 0"5 hektar eller vara nötkreatur, häst, svin eller höns regelmässigt höllos. I samband med den nya kortutdelningen ändrades även i övrigt utdelningsbestämmelserna. Förutom att åldersgränserna för barn och åldringar flyttades ett år, så att barn födda år 1925 icke längre erhöllo rätt till rabattkort utan behovsprövning, medan däremot åldringar födda år 1874 erhöllo denna rätt, skedde vissa ändringar i inkomst- och förmögenhetsgränserna. Det beskattningsbara beloppet för barn och åldringar nedsattes sålunda från 1 000 till 900 kronor, men samtidigt höjdes det beskattningsbara beloppet för övriga kategorier (gifta makar och ensamstående personer) från 500 till 900 kronor. Den högsta skattepliktiga förmögenheten nedsattes för samtliga kategorier från 20 000 till 15 000 kronor. Vidare skulle kortutdelningen bygga på resultaten från 1941 års taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. I fråga om rabattbeloppen och rabattkvantiteterna vidtogos däremot inga ändringar i samband med utdelningen av de nya korten. I januari 1942 utfärdade livsmedelskommissionen bestämmelser, enligt vilka person, som på grund av lungsjukdom erhållit extra tilldelning av matfett, kunde erhålla rabatt jämväl på extra tilldelningen. Förutsättning härför var, att vederbörande erhållit rabattkort för den ordinarie tilldelningen. Livsmedelskommissionen utfärdade i augusti 1942 bestämmelser, enligt vilka ett särskilt »rabattkort för matfett för statavlönade och jämställda» — inköpskort Ls — skulle utdelas till vissa kategorier av lantarbetare i stället för rabattkort för mjölk. Dessa rabattkort berättigade till lika stor rabatt som det ordinarie matfettsrabattkortet och den sammanlagda rabatten utgjorde följaktligen för statarna 3 kronor per kg matfett. Samtidigt med att matfettsrabatten fördubblades för statarna, utsträcktes mjölkrabatteringen till att gälla även havande kvinnor för tiden till nedkomsten (sedan barnet fötts erhöllos, som förut angivits, två mjölkrabattkort, varav det ena var avsett för modern). De havande kvinnorna erhöllo nu för tiden intill nedkomsten ett mjölkrabattkort enligt samma regler som gällde för utdelandet av mjölkrabattkorten i övrigt. I slutet av november 1942 skedde en ny utdelning av rabattkort. I likhet med föregående år skulle därvid utdelningen bygga på resultaten av den nja, taxeringen (avseende inkomsten under 1941). Vidare framflyttades åldersgränserna ett år, så att barn födda år 1926 icke längre erhöllo rätt till rabattkort utan behovsprövning, medan däremot denna rätt utsträcktes till åldringar födda under år 1875. Av större betydelse voro emellertid ändringarna i inkomst- och förmögenhetsgränserna samt i rabattbeloppens storlek. Den under rabattsystemets tidigare skede gällande, men sedermera upphävda differentieringen i inkomsthänseende mellan barn och åldringar samt med dem jämställda å ena sidan samt övriga rabattberättigade, d. v. s. äkta makar och ensamstående personer med eget hushåll å den andra, återinfördes, i det inkomstgränsen

<>2

sänktes från 900 till 750 kronors beskattningsbart belopp i fråga om den förra kategorien och till 500 kronor i fråga om den senare. För barn i familjer med minst två barn erhöllos dock rabattkort upp till ett beskattningsbart belopp av 1000 kronor. Förmögenhetsgränsen nedsattes för samtliga kategorier från 15 000 till 10 000 kronors skattepliktig förmögenhet. I de fall då det beskattningsbara beloppet icke översteg 250 kronor kunde dock rabattkort erhållas även vid förmögenheter överstigande 10 000 men ej 20 000 kronor. I fråga om jordbrukarehushåll kompletterades reglerna om förmögenhetsgränsen med den föreskriften, att rabattkort icke kunde erhållas, om den av vederbörande brukade jordbruksfastigheten hade ett taxeringsvärde överstigande 10 000 kronor. Även härvidlag gällde emellertid, att om det beskattningsbara beloppet icke översteg 250 kronor, fick taxeringsvärdet uppgå till 20 000 kronor. Förmånen att erhålla rabatt även på extra tilldelning av matfett, vilken tidigare begränsats till lungsjuka personer, utsträcktes till att gälla samtliga rabattberättigade personer, vilka erhållit extra tilldelning på grund av kronisk sjukdom (aktiv tuberkulos och andra kroniska sjukdomar samt sockersjuka). De nya rabattkorten, vilka erhöllo samma beteckningar som de tidigare gällande, d. v. s. inköpskort L, Lp, O och Op, gällde fr. o. m. den 3 december 1942 i fråga om matfettskorten och fr. o. m. den 21 december i fråga om mjölkrabattkorten. Rabattbeloppet på mjölk höjdes från 10 till 15 öre per liter fr. o. m. den dag, då de nya korten började gälla, d. v. s. den 21 december. Rabattkvantiteten var däremot oförändrad, en halv liter per dag. I fråga om matfettskorten var rabattbeloppet oförändrat under den första rabatteringsperioden, den 3—28 december, men höjdes därefter fr. o. m. den 29 december från kr. 1: 50 till 2 kronor per kg. De till producenter utdelade rabattkorten gällde liksom förut även för inköp av fodermedel, utsädesspannmål och konstgödselmedel samt därjämte även för kalk. Personer tillhörande statavlönade hushåll o. d., vilka icke skulle kunna utnyttja rabattkort för mjölk, erhöllo i december 1942, utöver de ordinarie matfettsrabattkorten, särskilda rabattkort Ls, vilka utdelades enligt samma regler, som eljest gällde för mjölkrabattkorten. Då rabattkorten Ls utdelades, hade beslut ännu ej fattats om att rabattbeloppet för matfett skulle höjas. Sedan hade detta belopp höjts till 2 kronor per kg, d. v. s. rabatten skulle bli större än priset på margarin. På grund härav blev det nödvändigt att utbyta rabattkorten Ls mot nya kort, vilka benämndes rabattkort LA. Rabatten på dessa kort begränsades något därigenom, att på dessa kort för varje ransoneringsperiod funnos endast sju halvkuponger mot åtta halvkuponger på de ordinarie korten (L och Lp). I november 1943 utdelades nya rabattkort för matfett och mjölk, vilka gällde omkring ett år. Nya kortutdelningar verkställdes i december 1944 och 1945. Tilldelningsgrunderna för och övriga bestämmelser rörande dessa rabattkort överensstämde i huvudsak med bestämmelserna för de äldre korten. Åldersgränserna framflyttades varje gång ett år.

93 KAP.

12.

Samhällets hjälpa t: gärd er vid militärtjänstgöring. Den 6 juni 1912 utfärdades en förordning om understöd i vissa fall å t värnpliktigs familj under 1912 års mobiliseringsövningar. Understöden utgingo av statsmedel efter behovsprövning med 1 krona om dagen med tillägg av 25 öre om dagen för varje barn under 15 år. Det första världskrigets utbrott aktualiserade på nytt frågan om ekonomisk hjälp åt värnpliktigas familjemedlemmar. Den 13 augusti 1914 utfärdades en förordning (SFS 134/1914) om understöd i vissa fall åt sådan värnpliktigs familj, som fullgör tjänstgöring till rikets försvar. Enligt denna förordning skulle under den tid, värnpliktig var inkallad till tjänstgöring för rikets försvar eller efter fredstjänstgöringstidens slut kvarhölls för sådant ändamål, den värnpliktiges familj av statsmedel erhålla understöd med 1 krona för varje dag med tillägg av 25 öre om dagen för varje barn under 15 år, därest familjen för sitt uppehälle var i behov av sådant understöd. Under världskriget föreskrevs provisoriskt förhöjning av dessa belopp. Frågor om familjeunderstöd enligt 1914 års förordning handlades av pensionsstyrelsen och pensionsnämndernas ordförande. Ansökningar om understöd översändes genom militärmyndigheternas försorg till pensionsstyrelsen, som hade att meddela vederbörade pensionsnämnd, att ansökan inkommit, och besluta om understöd, sedan ansökan prövats av pensionsnämndens ordförande. Bestämmelserna i 1914 års förordning kompletterades genom förordningen den 12 juni 1931 om understöd i vissa fall åt värnpliktigs hustru och barn (familjeunderstöd), vilken avsåg tjänstgöring i fredstid (SFS 257/1931). Enligt denna förordning kunde den värnpliktiges hustru och barn erhålla familjeunderstöd för tid, varunder värnpliktig fullgjorde honom åliggande tjänstgöring. Understöd utgick efter behovsprövning, varvid hänsyn togs till båda makarnas inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Som allmän regel gällde villkoret, att understödet var nödvändigt för anförvanternas uppehälle under familjeförsörjarens tjänstetid samt att det icke befunnits uppenbart, att behovet icke föranletts av värnpliktstjänstgöringen. Arbetsför hustru utan barn kunde icke erhålla understöd, även om behov därav annars skulle föreligga. För arbetsför hustru med barn kunde däremot understöd utgå, om behov därav konstaterats. Understödet utgick med följande belopp per dag: till arbetsför hustru och ett barn kr. 1: 35 » » » » två eller flera barn » 1 : 75 » mindre arbetsför hustru » i : 35 s » » » och ett barn » 1; 75 » » » » » två eller flera barn » 2:20

94 till ett barn, om fadern var änkling eller frånskild » två eller flera barn, om fadern var änkling eller frånskild

kr. 1: 35 » 1:75

Understödet utgick av statsmedel efter beslut av vederbörande länsstyrelse. Den värnpliktige var skyldig att såsom bidrag till understödet avstå en femtedel av det till honom utgående penningbidraget. Den 8 september 1939 utfärdades en kungörelse (SFS 642/1939) med provisoriska bestämmelser om familj eunderstöd. Enligt denna kungörelse skulle 1931 års förordning om understöd i vissa fall åt värnpliktigs hustru och barn äga tillämpning jämväl vid förstärkt försvarsberedskap och mobilisering, dock med avsevärda förändringar i fråga om förmånsbestämmelserna. Samma dag avgavs en likaledes på 1931 års förordning grundad proposition, vilken godkändes av riksdagen med vissa ändringar, vilka inarbetades i en ny kungörelse (SFS 793/1939). Fr. o. m. 1 oktober 1939 utgick, om behov förelåg, följande understöd per tjänstgöringsdag till värnpliktig, som inkallats till tjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering: till arbetsför hustru kr. 1: — per dag » » » och ett barn under 16 år » 2:25 » » » » » » två eller flera barn under 16 å r . . » 3: — » » » mindre arbetsför hustru » 2: — » » » » » » och ett barn under 16 år .... » 2:75 » > » » » » » två eller flera barn under 16 år » 3:50 » » » ett barn under 16 år, om fadern var änkling eller frånskild » 2:25 » » » två barn under 16 år, om fadern var änkling eller frånskild » 3: — » » För familjer med flera än två barn ökades understödet med 50 öre per barn och dag. Dessutom utgick i samtliga de fall, då värnpliktig erhöll familjeunderstöd, bostadsbidrag varierande mellan kr. 0:75 och 1:50 i ortsgrupperna 1—3 (enligt för folkpensioneringen gällande dyrortsgruppering). I jämförelse med 1931 års förordning voro understödsbeloppen avsevärt förhöjda, och understöd kunde utgå även i vissa fall, då behovet icke förorsakats av värnpliktstjänstgöringen. Aldare upphävdes genom 1939 års författningar bestämmelsen, att värnpliktig skulle bidraga till familjeunderstödet med en femtedel av sina löneförmåner. Familjeunderstöd enligt 1939 års författningar beviljades av länsstyrelserna efter behovsprövning, sedan ansökningarna bestyrkts av vederbörande pastorsämbeten och fattigvårdsstyrelser. Utmärkande för detta understödssystem var, att understöden utgingo med fasta belopp i de fall behov konstaterats, medan däremot understöd med reducerat belopp icke kunde beviljas. Beträffande bostadsbidragen förekom ingen särskild behovsprövning.

95 D e nyss nämnda provisoriska bestämmelserna ersattes efter riksdagens beslut år 1940. med nya bestämmelser i krigsfamiljebidragsförordningen (SFS 223/1940) och fredsfamiljebidragsförordningen (SFS 422/1940). Den förstnämnda förordningen ändrades i vissa delar 1941 (SFS 288/1941). Samma år förordnades om provisorisk höjning av familjebidrag enligt fredsfamiljebidragsförordningen (SFS 530/1941). År 1942 utfärdades ny krigsfamiljebidragsförordning (SFS 521/1942, ändrad genom S F S 125/1943, 322/ 1944, 764/1945), vilken trädde i kraft i vissa delar den 1 juli 1942 och i sin helhet (bortsett från vissa övergångsbestämmelser) den 1 mars 1943 (SFS 982 och 984/1942). Samtidigt utfärdades ny fredsfamiljebidragsförordning (SFS 524/1942), vars bestämmelser om familjepenning trädde i kraft den 1 juli 1942. Under tiden april 1940—juni 1945 skedde alla inkallelser till den förstärkta försvarsberedskapen enligt 28 § 1 mom. eller 36 § 2 mom. i 1936 års värnpliktslag eller 28 § 1 mom. i 1941 års värnpliktslag, varför krigsfamiljebidragsförfattningarna alltsedan sin tillkomst våren 1940 och till och med utgången av juni månad 1945 voro tillämpliga å samtliga värnpliktiga, således även å sådana värnpliktiga, som då fullgjorde sin första tjänstgöring, s. k. rekryttjänstgöring. I fråga om vapenfria (samvetsömma) värnpliktiga skedde dock fram till sommaren 1942 inkallelserna till första tjänstgöring enligt 27 § värnpliktslagen. Under tiden för den förstärkta försvarsberedskapen tillämpades således fredsfamiljebidragsbestämmelserna endast å vapenfria (samvetsömma) värnpliktiga, som fullgjort första tjänstgöring under tiden våren 1940—sommaren 1942. Efter den förstärkta försvarsberedskapens avveckling skall krigsfamiljebidragsförordningen äga tillämpning å värnpliktiga, vilka fullgöra tjänstgöring jämlikt 27 § värnpliktslagen senare än under det år, varunder de uppnå 25 års ålder. Detta innebär, att värnpliktiga i allmänhet under andra repetitionsövning, som normalt skall fullgöras vid omkring 28 års ålder, och under efterutbildningsövning, som skall fullgöras vid omkring 38 års ålder, äga komma i åtnjutande av krigsfamiljebidrag. Vidare skall krigsfamiljebidragsförordningen äga tillämpning å värnpliktiga, vilka ålagts förlängd tjänstgöringstid för att undergå befälsutbildning. A.

Krigsfamiljebidragsförordningarna.

Ärenden rörande krigsfamiljebidrag handläggas sedan 1940 av kommunala familjebidragsnämnder under tillsyn av statens arbetsmarknadskommission. Kommunerna bestrida viss del av kostnaderna för familjebidragen (jfr sid. 99). Enligt 1940 års krigsfamiljebidragsförordning, 3 §, räknades såsom medlem av den värnpliktiges familj »a) den värnpliktiges hustru, med vilken han sammanlever, samt hans barn och adoptivbarn under 16 år, som äro under hans vårdnad;

96 b) den värnpliktiges hustru, barn och adoptivbarn i annat fall än under a) sägs, hans föräldrar och adoptant, hans hustrus barn och adoptivbarn samt hans frånskilda hustru, en var under förutsättning att den värnpliktige är underhållsskyldig gentemot vederbörande och vid tiden för inkallelsen i väsentlig mån bidrog till dennes underhåll; c) den värnpliktiges husföreståndarinna under förutsättning, att den värnpliktige sammanbor med egna eller hustrus barn eller adoptivbarn under 16 år samt, därest han sammanbor jämväl med hustru, att hustrun är oförmögen till arbete.» 1941 ändrades sista stycket i 3 § b) på följande sätt: » — en var under förutsättning, dels att den värnpliktige är underhållsskyldig gentemot vederbörande och dels att den värnpliktige vid tiden för inkallelsen i väsentlig mån bidrog till dennes underhåll, eller, där underhållsskyldigheten inträtt senare, skäligen kan antagas hava skolat bidraga till underhållet, om inkallelsen ej mellankommit». Motsvarande stycke i 1942 års förordning har följande lydelse: »en var under förutsättning, dels att den värnpliktige är underhållsskyldig gentemot vederbörande och dels att antingen den värnpliktige före inkallelsen i väsentlig mån bidrog till vederbörandes underhåll eller det eljest kan antagas, att han skulle hava i väsentlig mån bidragit till underhållet, oin inkallelsen ej mellankommit.» Familjebidrag för de sålunda angivna kategorierna av familjemedlemmar utgår efter beslut av familjebidragsnämnden. I ömmande fall kan nämnden efter hemställan hos arbetsmarknadskommissionen erhålla tillstånd att utgiva bidrag även för annan anhörig eller för husföreståndarinna i andra fall än de under 3 § c) angivna. Familjebidrag utgår i regel kontant såsom familjepenning, bostadsbidrag, näringsbidrag, sjukbidrag och sedan 1941 begravningsbidrag. I vissa fall kan familjebidrag utgå helt eller delvis in natura. Under vissa förutsättningar kan bidrag utgå viss tid efter tjänstgöringens upphörande och under ledighet utan krigslön. Familjepenning utgick enligt 1940 års förordning dels utan behovsprövning med ett grundbelopp av 1 krona per dag för med den värnpliktige sammanlevande hustru och 40 öre per dag för varje barn under 16 år, som var under den värnpliktiges vårdnad, dels efter individuell behovsprövning med tilläggsbelopp, graderade efter dyrort enligt den för folkpensioneringen gällande dyrortsgrupperingen. Genom förordning den 16 maj 1941, vilken trädde i kraft den 1 juni 1941, höjdes grundbeloppen till kr. 1: 25, respektive 55 öre. Den 1 juli 1942 upphävdes enligt 1942 års krigsfamiljebidragsförordning bestämmelserna om grundbelopp, varför hela bidraget numera utgår efter behovsprövning. Familjepenningen var enligt 1940 års förordning, respektive efter den provisoriska höjningen 16 maj 1941 maximerad till följande belopp:

97 I

För hustru eller, där bidrag ej utgår för hustru, annan familjemedlem, som förestår den värnpliktiges hem 1:75 För annan familjemedlem över 16 år 1:— För annan familjemedlem under 16 år 0:70

1941 Ortsgrupp

1940 Ortsgrupp II

III

I

II

III

2: —

2:25

2: —

2:25

2:50

1:25

1:50

1: 25

1: 50

1: 75

0:80

0:90

0:85

0: 95

1:05

Sedan den 1 juli 1942 är familjepenningen maximerad till följande belopp (kronor per dag): Ortsgrupp 1

För hustru och frånskild hustru ävensom — därest värnpliktig icke sammanlever med hustru eller hustrun, med vilken han sammanlever, är arbetsoförmögen — för annan familjemedlem, som förestår hemmet åt värnpliktig med hemmavarande familjemedlem under 16 år 2:75 För annan familjemedlem över 16 år 1:40 » » » under 16 » 1:10

II

III

3: — 1:65 1:20

3:25 1: 90 1:30

Familjepenningens maximibelopp har sålunda successivt ökats, samtidigt som skillnaden mellan de olika dyrortsgrupperna relativt sett minskats, något som överensstämmer med den förändring, som under kriget inträtt i de faktiska levnadsomkostnaderna. Enligt 1940 års krigsfamiljebidragsförordning skulle vid bestämmande av familjepenningens storlek hänsyn tagas till såväl den värnpliktiges inkomster (utom krigslön och övriga under tjänstgöringen utgående förmåner) som inkomsterna för övriga familjemedlemmar (utom husföreståndarinna). Sedan den 1 mars 1943 utgår familjepenning för hustru och hemmavarande barn (enligt 3 § a) med de i ovan återgivna tariff upptagna beloppen efter avdrag för viss del av den värnpliktiges och familjemedlemmarnas inkomst (SFS 984/1942, 14 och 15 §§). Familjepenning för andra familjemedlemmar (enligt 3 § b) må ej överstiga värdet av det bidrag till ifrågavarande familjemedlems underhåll, som den värnpliktige lämnat före inkallelsen eller eljest kan antagas skola hava lämnat, därest inkallelsen ej mellankommit. För husföreståndarinna bestämmes i regel familjepenningens belopp med hänsyn till den värnpliktiges behov av bidrag för att under tiden för tjänstgöringen kunna behålla eller anställa husföreståndarinna. Bostadsbidrag utgick enligt 1940 års förordning efter behovsprövning för bestridande av kostnader för bostad — inberäknat kostnaderna för ombyte av bostad — åt en eller flera familjemedlemmar, med vilka den värnpliktige vid tiden för inkallelsen sammanbodde. Även ensamstående värnpliktig kunde få bostadsbidrag, om det skulle medföra »synnerlig olägenhet» för honom 7— 2053: 1 43

98 att avstå från bostaden. Efter ändringen 1941 kunde bostadsbidrag beviljas även för värnpliktig, som gifte sig under tjänstgöringstiden, om såväl den nyblivna hustrun som även ett minderårigt barn nyttjade bostaden; sedan den 1 mars 1943 kan bostadsbidrag beviljas även om hustrun ensam nyttjar bostaden. Vidare kan bidrag erhållas även för förvaring under tjänstgöringen av möbler och andra lösören. Näringsbidrag kunde enligt 1940 års förordning beviljas för att möjliggöra anställning av ersättare åt en inkallad innehavare av rörelse, av vilken den inkallades familj hade sin försörjning, såvida rörelsens drift därmed kunde upprätthållas. I vissa fall kunde näringsbidrag utgå till värnpliktig utan familj. Näringsbidraget var i allmänhet maximerat till 200 kronor per månad, men kunde i undantagsfall uppgå till 300 kronor. Den som uppbar näringsbidrag ägde ej uppbära annat slag av familjebidrag. Genom 1942 års förordning har rätten till näringsbidrag utvidgats i två avseenden. Numera kan näringsbidrag beviljas icke endast för avlöning åt en person, som blivit nyanställd i den inkallades ställe, utan även för avlöningskostnader, som uppstått till följd av att en i företaget redan anställd fått sig tilldelad den värnpliktiges arbetsuppgifter. Bidrag, som avser upprätthållande av driften, är maximerat till 10 kronor om dagen och utgår i stället för familjepenning och bostadsbidrag. Vidare kan näringsbidrag numera utgå även i det fall, då en rörelse måste nedläggas under rörelseidkarens militärtjänstgöring, för bestridande av utgifter, som prövas nödvändiga för att rörelsen skall kunna återupptagas efter tjänstgöringens slut. Bidrag för detta ändamål är maximerat till 100 kronor per månad och får ej tillsammans med familjepenning och bostadsbidrag utan särskilt tillstånd av arbetsmarknadskommissionen överstiga 300 kronor per månad. Sjukbidrag kunde enligt 1940 års förordning utgå vid familjemedlems sjukdom för bestridande av kostnader för erforderlig läkare- och sjukhusvård jämte läkemedel ävensom transport till eller från läkare eller vårdanstalt. Numera utgår sjukbidrag även för sjukhjälp i hemmet. Vidare må sjukbidrag beviljas för inköp av hjälpmedel till höjande av arbetsförmågan, såsom kryckor och glasögon m. m. Sjukbidrag kan även beviljas för familjemedlems tandvård, nämligen dels för behandling av akuta tandbesvär, dels för tandvård, vilken ingår som led i behandling av annan sjukdom än tand- eller tandköttssjukdom och enligt intyg av tjänsteläkare är uppenbart erforderlig för botande eller lindrande av sjukdomen, dels och för normalt erforderlig bevarande tandvård. Sistnämnda form av sjukbidrag för tandvård kan emellertid endast beviljas hustru eller barn till värnpliktig, vilken under de senast förflutna 12 månaderna fullgjort militärtjänstgöring i egenskap av tvångsinka Ilad under minst 6 månader. Detta bidrag är maximerat till 45 kronor per år och familjemedlem, då tandvård erhållits enligt folktandvårdstaxan, och eljest till 60 kronor. Begravningsbidrag utgick 1941 med 150 kronor för hustru och 100 kronor

99 för barn eller adoptivbarn, om den värnpliktige vid tiden för dödsfallet ägde att för familjemedlemmen uppbära familjepenning, som helt eller delvis utgick efter behovsprövning. Numera utgår begravningsbidrag med 250 kronor för hustru och 150 kronor för barn eller adoptivbarn, om den värnpliktige vid tiden för dödsfallet ägde uppbära familjepenning för familjemedlemmen eller åtnjöt näringsbidrag för drivande av näring eller rörelse. Sedan 1940 års krigsfamilj ebidragsförordning trätt i kraft, ha kommunerna i viss utsträckning deltagit i bestridande av kostnaderna för familjebidragen. Enligt 1940 års förordning hade vederbörande kommun att utbetala familjebidragen, varefter kommunen ägde rätt att av staten återfå hela det belopp, som utgivits såsom familjepenning utan behovsprövning (grundbelopp), och den del av näringsbidrag, som motsvarade familjepenningens grundbelopp. Dessutom skulle statsbidrag utgå med nio tiondelar av den del av familjebidraget, som icke i sin helhet ersattes med statsmedel. Enligt 1942 års förordning utgår statsbidrag med hela det belopp, som utgivits i form av familjepenning till i 3 § a) krigsfamiljebidragsförordningen angivna familjemedlemmar, d. v. s. för med den värnpliktige sammanboende hustru och minderåriga barn, som äro under den värnpliktiges vårdnad, samt begravningsbidrag. Näringsbidrag för upprätthållande av rörelse bestrides till 95 % och bostadsbidrag till 90 96 av statsmedel. Näringsbidrag för nedlagd rörelse, familjepenning till föräldrar, frånskild hustru, överåriga barn och husföreståndarinna samt sjukbidrag bestridas blott till 80 % av statsmedel. Hemortslön. Enligt förordningen den 6 juni 1941 (SFS 337/1941) ägde värnpliktig, som under år 1940 tjänstgjort vid krigsmakten, åtnjuta vissa avdrag å den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten och värnskatten. Enligt lag den 28 juni 1941 (SFS 560/1941) ägde värnpliktig, som under år 1940 tjänstgjort vid krigsmakten, tillgodoräkna sig viss tjänstgöring vid mobiliserat förband för erhållande av semester och semesterersättning. Enligt kungörelse den 28 juni 1941 (SFS 506/1941) utgick s. k. långtidstillägg med en krona om dagen efter fullgörandet av ett års tjänstgöring vid mobiliserat förband. Samtliga dessa förmåner ersattes fr. o. m. den 1 juli 1942 enligt 1942 års krigsfamilj ebidragsförordning med hemortslön, differentierad efter den tid, den värnpliktige fullgjort beredskapstjänstgöring efter den 2 september 1939. Intill tiden för den förstärkta försvarsberedskapens avveckling har för tjänstgöring mellan 90 och 360 dagar utgått 1 krona per dag, för tjänstgöring mellan 361 och 540 dagar kr. 1: 50 och för tjänstgöring utöver 540 dagar 2 kronor per dag. Hemortslönen har till familjeförsörjare utbetalats månadsvis i efterskott, medan den för ensamstående som regel innehållits till utryckningsdagen. De som under 1941 eller första halvåret 1942 fullgjort beredskapstjänstgöring under minst 45 dagar, erhöllo hemortslön retroaktivt med 15 kronor för varje tidrymd av minst 30 dagar, som tjänstgöringen varat. — Hemortslön har utbetalats genom familjebidragsnämnderna; gottgörelse av statsmedel har utgått för hela dess belopp.

100 B.

Fredsfamilj ebidragsförordnin garna.

1940 och 1942 års fredsfamiljebidragsförordningar innehålla bestämmelser om familjebidrag åt värnpliktiga i de fall, då stadgandena i krigsfamiljebidragsförordningen icke skola tillämpas. Dessa bidrag utgå av statsmedel efter beslut av vederbörande länsstyrelse. Förordningarna innehålla samma definitioner av begreppet familjemedlem som 1940 respektive 1942 års krigsfamilj ebidragsförordning. Vid annan tjänstgöring än landstormsövning utgick enligt 1940 års förordning samt efter den provisoriska höjningen av bidragsbeloppen år 1941 (SFS 530/1941) familjebidrag med högst nedanstående belopp (kronor per dag): 1940 Ortsgrupp

I

För hustru eller, där bidrag ej utgår för hustru, annan familjemedlem, som förestår den värnpliktiges hem 2: 50 För annan familjemedlem över 16 år 1: — För annan familjemedlem under 16 år 0:70

1941 Ortsgrupp

II

III

I

II

III

3: 15

3: 75

3: —

3:65

4: 25

1:25

1:50

1:25

1:50

1:75

0:80

0:90

0:85

0:95

1:05

Utan behovsprövning utgick ett grundbelopp av 1 krona, respektive kr. 1: 25 för hustru och 40, respektive 55 öre för minderåriga barn. I övrigt utgick familjebidrag efter behovsprövning. Under landstormsövning utgick utan behovsprövning ett familjebidrag av 2 kronor för hustru och 50 öre för varje minderårigt barn; för änkling eller frånskild utgick 2 kronor för ett av barnen. Enligt 1942 års fredsfamiljebidragsförordning utgår familjepenning efter behovsprövning med högst nedanstående belopp (kronor per dag): Ortsgrupp I

För hustru och jämställd 3: 75 För annan familjemedlem över 16 år 1:40 » » » under 16 » 1:10

II

III

4: 40 1:65 1:20

5: — 1:90 1:30

Begravningsbidrag utgår med samma belopp som enligt krigsfamiljebidragsförordningen. Det må uppmärksammas, att fredsfamiljebidragsförordningen icke innehåller bestämmelser om bostadsbidrag, näringsbidrag och sjukbidrag. Familjepenningen är emellertid enligt fredsfamiljebidragsförordningen större än enligt krigsfamiljebidragsförordningen.

101 C. Ersättning vid sjukdom eller olycksfall. Enligt förordningen den 28 juni 1941 (SFS 591/1941, ändrad genom S F S 657/1942, 456/1944) kan värnpliktig, som under militärtjänstgöring drabbas av sjukdom eller olycksfall, som medför rätt till sjukpenning eller invalidlivränta enligt militärersättningsförordningen (SFS 234/1927, ändrad genom S F S 239/1936, 941/1941, 316/1944), motsvarande förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst en tredjedel, även tillerkännas familjebidrag. Enligt förevarande bestämmelser kan familjebidrag (dock endast familjepenning) utgå även för vissa efterlevande till kroppsskadad, som avlidit till följd av skadan och vars familjemedlemmar blivit berättigade till efterlevandelivränta enligt militärersättningsförordningen (jfr s. 19). D. Värnpliktslån. Sedan hösten 1940 kan lån av statsmedel (värnpliktslån) utlämnas till värnpliktiga, som enligt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 i 1936 års värnpliktslag eller § 28 mom. 1 i 1941 års värnpliktslag inkallats till värnpliktstjänstgöring, d. v. s. som fullgjort tjänstgöring på grund av förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering. Enligt förordningen den 31 augusti 1940 (SFS 824/1940) kunde värnpliktslån beviljas värnpliktig under följande allmänna förutsättningar: »att sökanden till följd av värnpliktstjänstgöringen råkat i svårigheter av ekonomisk art, vilka kunna befaras äventyra hans möjligheter att efter slutad tjänstgöring vinna utkomst i det yrke eller den näring, varav han före inkallelsen haft sin bärgning, eller vilka eljest innebära en avsevärd rubbning av hans ekonomi; att sökanden gjort vad på honom skäligen ankommit för att avvärja svårigheterna; samt att sökanden måste antagas vara ur stånd att utan det allmännas hjälp inom skälig tid övervinna svårigheterna.» Genom förordning den 30 juni 1942 (SFS 522/1942) gjordes det tillägget att bland de skäl, som kunna motivera värnpliktslån, upptogs att den värnpliktige till följd av värnpliktstjänstgöringen råkat i svårigheter av ekonomisk art, vilka kunna befaras äventyra hans möjligheter att efter slutad tjänstgöring fullfölja påbörjad yrkesutbildning. Värnpliktslånen äro räntefria och utlämnas i allmänhet utan säkerhet. Lånebeloppet är lägst 200 och högst 5 000 (före den 1 juli 1942 4 000) kronor. Lånen skola som regel amorteras på fem år. Värnpliktslånens förvaltning handhaves under statskontorets överinseende av länsstyrelserna. Låneverksamheten i övrigt handhaves å statens vägnar av statens arbetsmarknadskommission och av särskilda värpliktslånenämnder i varje län med biträde av de i krigsfamiljebidragsförordningen avsedda familjebidragsnämnderna. Nyssnämnda bestämmelser äga tillämpning jämväl å underbefäl i reserven, som tjänstgjort vid krigsmakten under tid, då värnpliktiga varit inkallade till

102 värnpliktstjänstgöring på grund av förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering (SFS 825/1940). Kungörelsen den 25 maj 1945 angående värnpliktslån till viss långtidsinkallad militär personal (SFS 195/1945) äger tillämpning å sådan personal, som enligt föreskrifterna i S F S 194/1945 (jfr nedan) kan komma i åtnjutande av övergångsförmåner, samt å förutvarande fast anställt manskap, som enligt kungl. brev den 25 maj 1945 är berättigat till anställning å civilanställningsstat. Kungörelsen innebär dels att värnpliktslån kan beviljas personer tillhörande nyssnämnda kategorier, oberoende av huruvida lånesökanden eljest är hänför lig under den ovan nämnda värnpliktslåneförordningen eller icke, dels ock att värnpliktslån enligt nämnda kungörelse kan utgå under för lånesökanden förmånligare förutsättningar och villkor. Sålunda må lån beviljas även för tillgodoseende av lånebehov, som avser påbörjande av yrkesutbildning eller vinnande av utkomst i yrke eller näring, varav sökanden icke tidigare haft sin bärgning. Vidare kan värnpliktslån till långtidsinkallad beviljas med högst 7 000 kronor. Enligt kungörelse den 29 juni 1945 (SFS 495/1945) kunna vissa under militärtjänstgöring skadade erhålla värnpliktslån enligt bestämmelserna i värnpliktslåneförordningen, även om denna förordning eljest icke är tillämplig å dem. Lån må beviljas även för tillgodoseende av lånebehov, som avser påbörjande av yrkesutbildning eller vinnande av utkomst i yrke eller näring, varav sökanden icke tidigare haft sin bärgning. Kungörelsen den 29 juni 1945 angående lån från värnpliktslånefonden (SFS 494/1945) äger tillämpning dels å manskap, som avgått efter att hava innehaft fast anställning å aktiv stat vid försvarsväsendet under minst fem år eller, i fall då avgången föranletts av sjukdom eller då eljest synnerliga skäl föreligga, under kortare tid, dels å värnpliktig, som helt eller delvis undergått befälsutbildning. Denna låneverksamhet, som är avsedd för fredstid, handhaves av statens arbetsmarknadskommission med biträde av familjebidragsnämnderna. Lån från värnpliktslånefonden må beviljas sökande endast i den mån så prövas erforderligt för underlättande av yrkesutbildning eller för utövande av yrke eller näring, varav sökanden har sin bärgning, eller för övergångtill annan verksamhet, allt under förutsättning att den fasta anställningen eller befälsutbildningen uppenbarligen bidragit till att framkalla eller öka föreliggande lånebehov. Lånen äro räntefria och må utlämnas utan säkerhet, där ej omständigheterna giva anledning föreskriva, att säkerhet skall lämnas. Lånebeloppet är lägst 200 och högst 5 000 kronor. Lånen skola amorteras på högst tio år.

E. Övergängsförmåner till viss militär personal. Enligt kungörelse den 25 maj 1945 (SFS 194/1945) kan viss militär personal, som vid avvecklingen av den förstärkta försvarsberedskapen fullgjort långvarig militärtjänstgöring, för underlättande av återgången till civil verk-

103 samhet erhålla övergångsförmåner i form av avvecklingsersättning och yrkesutbildning. Övergångsförmåner kunna under vissa förutsättningar utgå till följande personalgrupper: a) värnpliktiga, som icke äro fast anställda vid krigsmakten, b) fast anställd, icke ständigt tjänstgörande personal (d. v. s. reservofficerare, reservunderofficerare, reservunderbefäl m. fl.) med undantag av dels personal på disponibilitetsstat, avgångsstat, övergångsstat och reservstat, dels ock med tjänstepension avgången personal, c) enligt fredsbestämmelser till officers eller underofficers tjänsteställning konstituerad (förordnad) personal vid sjövärnskåren, d) i anledning av den förstärkta försvarsberedskapen över stat anställt manskap, e) krigsfrivilliga, varmed, vad angår tjänstgöring, som fullgjorts efter eget åtagande, jämställes personal, eljest hänförlig till under a)—d) nämnd personalgrupp. Övergångsförmån må utgå till ovan angiven personal under förutsättning att tjänstgöring av viss längd och art fullgjorts. Den, som uppfyller förutsättningarna för erhållande av långtidsförmån, benämnes långlidsinkallad. Hänsyn tages — med vissa undantag — till tjänstgöring, som fullgjorts under tid från och med den 3 september 1939 till och med avvecklingsdagen, d. v. s. dagen före den dag under tiden från och med den 15 maj 1945, då vederbörande förband utgått ur beredskapen eller den inkallade eljest hempermitterats (hemförlovats), dock senast den 30 juni 1945. Ärenden rörande övergångsförmåner åt långtidsinkallade handläggas av familjebidragsnämnderna och statens arbetsmarknadskommission; vissa hithörande ärenden handläggas dock av Kungl. Maj:t. Avvecklingsersättningen avser att för långtidsinkallad, som vid tjänstgöringens upphörande icke kunnat återgå till tidigare arbetsanställning, avhjälpa eller lindra de ekonomiska svårigheterna under en övergångstid. Avvecklingsersättning kan sålunda utgå till den, som efter tjänstgöringens upphörande är arbetslös eller som erhållit ny anställning eller endast tillfälligt arbete. Till långtidsinkallad, som är anmäld såsom arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen men icke kan få sig lämpligt arbete anvisat, må utgå avvecklingsersättning under högst sex månader från avvecklingsdagen eller den senare tidpunkt, då tjänstgöringen upphör. Har långtidsinkallad under angivna tid vunnit ny anställning eller erhållit tillfällig arbetsinkomst, må avvecklingsersättning likväl utgå, därest inkomsten av anställningen eller arbetet understiger den avvecklingsersättning, som skulle utgått, om han icke innehaft anställningen eller åtnjutit inkomsten. Avvecklingsersättning kan utgå under högst sex månader från och med dagen efter utryckningsdagen, dock tidigast från och med den 15 maj 1945. Ersättningens belopp fastställes med utgångspunkt från vederbörandes mi-

104 litära inkomstförhållanden avvecklingsdagen. För arbetslös motsvarar avvecklingsersättningen för första månaden (oavkortad avvecklingsersättning) hans militära avlöningsförmåner för en månad, i förekommande fall med tillägg av familjebidrag och hemortslön enligt krigsfamiljebidragsförordningen; ersättningen utgår dock under första månaden med högst 400 kronor i ortsgrupp I, 450 kronor i ortsgrupp I I och 500 kronor i ortsgrupp I I I (enligt den för folkpensioneringen gällande dyrortsgrupperingen). Under de följande fem månaderna utgår ersättningen med respektive 90, 80, 70, 60 och 50 % av ersättningen under första månaden. För den som erhållit ny anställning eller tillfällig inkomst utgör ersättningen det belopp, som skulle utgått till vederbörande, därest han varit arbetslös, med avdrag för de å samma tid belöpande inkomster, som äro förenade med den nya anställningen eller det tillfälliga arbetet. Är långtidsinkallad anmäld såsom arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen utan att lämpligt arbete kan anvisas honom, må han erhålla yrkesutbildning, som kan underlätta återgången till hans förutvarande yrkesområde (fortbildning) eller, då så anses lämpligt, övergången till annat yrkesområde (omskolning). Sådan yrkesutbildning meddelas genom kurs vid yrkesundervisningsanstalt eller i yrkesutbildningskurs för arbetslösa eller ock i för långtidsinkallade, i fall av behov, särskilt anordnad kurs. För tid, varunder långtidsinkallad deltager i utbildningskurs, utgår den avvecklingsersättning, som skulle tillkommit honom, om han varit arbetslös. Understiger avvecklingsersättningen de förmåner, som utgå enligt bestämmelserna angående yrkesutbildningskurser för arbetslösa, må emellertid långtidsinkallad, som deltager i arbetslöshetskurs eller särskild kurs för långtidsinkallade, erhålla särskilt bidrag av statsmedel med högst det belopp, som utgör skillnaden. Har dylik yrkesutbildning icke avslutats, då avvecklingsersättning upphör att utgå, må jämväl för tiden därefter sådant särskilt bidrag av statsmedel utgå med högst det belopp, som svarar mot vad som utgår till deltagare i yrkesutbildningskurser för arbetslösa,

105 KAP. 13.

Jämförelser mellan understöden från olika hjälpverksamhetsgrenar. I kap. 1—3 samt 12 av detta betänkande har redogjorts för olika understödspolitiska anordningar. Huvudvikten har därvid lagts vid den författningsmässiga regleringen och för de förändringar av denna, som skett under de senaste decennierna. Till belysning av dessa hjälpverksamhetsgrenars betydelse skall i detta kapitel en jämförande undersökning företagas om understödens storlek inom olika grenar. Det har icke varit möjligt att göra denna undersökning i tiden lika omfattande som redogörelsen för författningsutvecklingen. Sålunda ha uppgifter om understödens storlek endast uträknats för fyra år: 1936, 1939, 1944 och 1945. Uppgifterna från förstnämnda år visa understödsstandarden vid en tidpunkt, då ett flertal viktiga hjälpverksamhetsförfattningar ännu ej tillkommit eller i varje fall ej trätt i kraft. Förhållandena för tiden närmast före krigsutbrottet belysas av uppgifter från året 1939 och läget efter vissa hjälpformers anpassning till den inträdda levnadskostnadshöjningen av uppgifter från 1944. Det aktuella tillståndet avspeglas av uppgifter från år 1945, sedan folkpensionerna kompletterats med vissa provisoriska tillägg och arbetslöshetsförsäkringen reformerats i en för barnfamiljerna gynnsam riktning. En undersökning av antydd art ger möjlighet till granskning av om olika understöd bibehållit sitt realvärde eller om de under prisstegringarnas tryck förlorat i köpkraft. Ehuru det på goda grunder kan ifrågasättas, om prisstegringen på de varor och tjänster, som främst konsumeras av förmånstagarna, är lika stark som stegringen på de nyttigheter, som ingå i den hushållsbudget, som ligger till grund för beräkningarna av socialstyrelsens levnadskostnadsindex, återgivas likväl värdena för denna index (utan skatter och med 1935 som basår) per juni månad för vart och ett av de år undersökningen omfattar: 1936 1939 1944 1945

101 108 154 154

Levnadskostnadernas lokala variationer äro av en sådan storleksordning, att hänsyn härtill har måst tagas vid utformningen av olika hjälpverksamhetsgrenar. Därvid har man emellertid följt olika principer och använt olika dyrortsgraderingssystem. Inom fattigvården har man särskilt att räkna med

106 en dyrortsindelning i tre grupper, grupperna betecknade A—C. Kommuner, som enligt den dyrortsgruppering, som användes inom skatteväsendet tillhöra ortsgrupp I, räknas här till ortsgrupp A, kommuner tillhörande ortsgrupperna I I och I I I i skattehänseende till ortsgrupp B och kommuner tillhörande IV och V till ortsgrupp C. Inom folkpensioneringen har man likaledes att räkna med tre ortsgrupper, betecknade 1—3. Denna dyrortsgruppering har verkställts efter en undersökning, vid vilken använts särskilda hushållsbudgeter. Fattigvårdens och folkpensioneringens dyrortsgruppering sammanfaller i stort men ej helt: ett större antal kommuner tillhöra grupp C än grupp 3 och ett större antal grupp B än grupp 2. Vid en jämförelse mellan de understödsbelopp, som utgå i form av fattigvård, och de som utgå i form av folkpension eller dylikt, varvid jämförelserna göras mellan belopp i dyrortsgrupperna A och 1, B och 2 samt C och 3, bör detta beaktas; för ett antal kommuner gäller nämligen att de i fattigvårdshänseende äro placerade i högre dyrortsgrupp än i folkpensioneringshänseende. Folkpensioneringens dyrortsgruppering kommer för här behandlade understödsgrenar även till användning för bestämmandet av storleken för invalidunderstöd, barnbidrag och för kontantunderstöd åt arbetslösa; för arbetslöshetsunderstöden gäller dock en ytterligare gruppering inom varje dyrortsgrupp vid bestämmandet av hyreshjälpens maximibelopp. Inom olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringarna samt sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna finnas inga direkta bestämmelser om dyrortsgradering av understöden, men väl bestämmelser, som medföra att deras storlek komma att stå i relation till eller i varje fall icke komma att överstiga vederbörandes inkomst, och eftersom inkomsten i allmänhet röner inverkan av kommunens dyrortsplacering blir även här bosättningsorten av betydelse.

Fattigvården. Några detaljerade bestämmelser i fattigvårdslagen om fattigvårdsunderstödens storlek finnas ej. Av 1 § fattigvårdslagen framgår det endast, att understöd skall omfatta det underhåll som är erforderligt, vilket enligt motiven till lagen innebär, att den nödställde skall erhålla vad som i allmänhet å den ort, där understöd gives, anses vara erforderligt för livsuppehället. Understödets storlek skall bestämmas under hänsynstagande till omständigheterna i varje särskilt fall. Detta hindrar emellertid icke, att fattigvårdsstyrelsen i en kommun följer vissa normer vid understödsutmätningen. Dessa normer variera emellertid från kommun till kommun. En samlad tillförlitlig bild av vad som lägst bort utgå i understöd åt ensamstående och familjer vid olika tillfällen skulle man kunna få om en undersökning verkställdes över vad länsstyrelserna och kammarrätten brukat utdöma, sedan dessa myndigheter efter anmälningar eller besvär enligt 78 § fattigvårdslagen haft att taga ställning härtill. En mera summarisk bild över understödens storlek, där fattigvården är som sämst, kan emellertid erhållas på indirekt vag.

107 Till undvikande av tvister om ersättning för understöd, som hemortskommun har att utge till vistelsekommun, som meddelat understöd till i vistelsekommunen ej hemortsberättigad person, har en taxa utarbetats. Denna taxa, som ursprungligen tillkommit på initiativ av Stockholms stads fattigvårdsnämnd, utarbetas numera av Fattigvårdsstyrelsernas samarbetsdelegation, en sammanslutning av vissa större städers fattigvårdsstyrelser. Taxan har tid efter annan reviderats under hänsynstagande till förskjutningen i levnadskostnaderna. Tabell 1 har utarbetats på grundval av taxebeloppen för de olika åren. Det har visat sig, att denna taxa kommit att få stor betydelse för understödsstandarden, dels därför att vissa fattigvårdsstyrelser felaktigt uppfattat de i taxan angivna understödsbeloppen som normalbelopp och strikt följt dessa vid utmätningen av understöd, dels därför att de dömande myndigheterna (länsstyrelserna och kammarrätten), ej endast i fattigvårdsmål mellan kommuner, utan även då det gällt anmälningar eller besvär av enskild enligt 78 §, i sina utslag tagit stor hänsyn till taxans belopp och ofta i »normalfall» utdömt understöd därefter. Tabellens understödsbelopp kunna därför sägas ungefärligen motsvara vad de dömande myndigheterna ansett vara erforderligt. Vidare kan man på goda grunder antaga, att taxans belopp — här såväl som i förra fallet med större eller mindre avvikelser — följts i ett mycket stort antal kommuner vid bestämmandet av understödens storlek. Tab. 1. Fattigvårdsunderstödens måuadsbelopp enligt taxan under olika år. Dyrortsgrupp

A

År

c

B

1930 1939 1944 1945 1930 1939

1944 1945 1936 1939 1944 1945

Vuxen person

100 Makar » med 1 barn » » 2 » » 3 » )> » 4 " » » 5 »

60 70 80 90 100 110

70 90 105 120 135 150

105 125 145 160 175 190

120 140 160 175 190 205

70 85 95 105 115 125

80 100 115 130 145 160

115 140 160 180 200 215

130 155 175 195 215 230

80 100 115 125 135 145

90 110 125 140 155 170

130 155 180 200 220 240

145 170 195 215 235 255

Vuxen med » » » >. ..

50 65 75 85 95

65 80 95 110 125

95 115 135 150 165

105 125 145 160 175

60 75 85 95 105

75 90 105 120 135

110 130 150 165 185

120 140 160 175 195

70 85 100 110 120

85 100 115 130 145

120 145 165 185 205

130 155 175 195 215

20 40 55 65 75

25 50 65 80 95

30 55 75 90 105

30 55 75 90 105

25 45 60 75 85

30 55 70 85 100

35 60 80 100 115

35 60 80 100 115

30 55 70 85 100

35 60 75 90 105

40 65 90 110 130

40 65 90 110 130

»

i)

1 barn 2 » 3 » 4 » 5

»

1 barn 2 3 4 5

» » » »

...........

Beloppen för makar med 4 och >ch för fö ensan ståend e med 4 och 5 bara samt för 5 barn och 5B barn och ha för året 1936 mast beräknas, is. då då taxan ej upp upptager s a beloi ip för dem.

108 Några anmärkningar och påpekanden äro emellertid erforderliga. Fattigvårdsstyrelse kan ej åläggas att utge understöd i andra fall än sådana som finnas angivna i 1 § fattigvårdslagen. Behov av fattigvård enligt denna paragraf anses endast föreligga för barn under 16 år och för den, som i följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja sig, allt under förutsättning att barnet eller den arbetsoförmögne saknar medel till livsuppehället och att behovet icke annorledes avhjälpes. Detta innebär, att i en familj, där mannen är arbetsoförmögen men hustrun arbetsför, behov enligt 1 § endast anses föreligga för mannen och för barnen men ej för hustrun. I en familj, där mannen blivit arbetslös, kommer på samma sätt behov av fattigvård enligt 1 § endast att föreligga för barnen. På senare tid ha dock de dömande myndigheterna i sådana fall ansett sig oförhindrade att utdöma större understöd till barnen än som annars är brukligt och därigenom har hustruns behov indirekt kunnat tillgodoses. Vidare är att märka, att 2 § fattigvårdslagen uppmanar till att meddela understöd även i andra fall än de i 1 § angivna, och man vågar nu räkna med att fattigvårdsstyrelserna i allt större utsträckning följt bestämmelserna i denna paragraf. Förfogar den hjälpbehövande över inkomst, den må utgöras av socialförsäkringsförmån eller av annan inkomst, bör man räkna med att denna avdrages från de i taxan angivna beloppen, varför fattigvårdsunderstödet som regel kommer att utgöras av skillnaden mellan i tabellen angivet belopp och nämnda inkomst. Ett mindre rigoröst förfaringssätt torde emellertid tillämpas av många kommuner. Som förut antytts har taxans belopp endast tilllämpning på normalfall: de avse att täcka vederbörandes behov av mat och husrum, för kläder torde som regel särskilt understöd utgå. Person med egen bostad eller med bostad med särskilt låg hyra får lägre understöd än som i tabellen angives. Måste vederbörande hålla diet eller ha tillgång till särskilt närande kost, utgår å andra sidan understöd med högre belopp. Den standard, som understöd av den i taxan angivna storleken säkerställer, kan kallas fattigvårdens minimiunderstödsstandard. Ehuru ett stort antal kommuner endast upprätthåller denna, får man ej förbise, att ett ej ringa antal kommuner, särskilt städer och industriorter, hålla en understödsstandard, som vida överstiger den taxan säkerställer. Det kan därför antagas, att medan taxans understöd i dyrortsgrupp A ganska väl approximerar de understöd, som faktiskt utgivas, komma de för dyrortsgrupperna B och C att giva en något för ogynnsam bild av de faktiskt utgivna understödens storlek. I kommuner med högre understödsstandard brukar man följa den principen vid bestämmandet av understöden, att ett visst belopp för månad meddelas för livsuppehället, främst för mat, och ett annat för hyran, vilket senare belopp ej får överstiga den faktiska hyran och ofta ej heller visst maximibelopp. De ifrågavarande beloppen äro givetvis differentierade med hänsyn till familjens storlek. Nedan ha sammanställts de understöd, som i juli 1945 tillämpades av Stockholms stads fattigvårdsnämnd för personer,

109 som ej kommo i åtnjutande av folkpensioner, blindhetsersättningar eller barnbidrag. Tab. 2. FattigTärdsimderstödens storlek i Stockholm 1945, normalunderstöd för månad. Sammanlagt Taxans belopp i ortsgrupp C (b)

Till uppehället

Till hyran

Vuxen person.

140 Makar 1 barn 2 » 3 » 4 »

135 175 210 240 265 285

80 80 80 80 80 80

215 255 290 320 345 365

145 170 195 215 235 255

148 150 149 149 147 143

Vuxen med 1 barn .. 2 » » 3 » » » 4 >' " » 5 »

125 160 190 215 235

80 80 80 80 80

205 240 270 295 315

130 155 175 195 215

158 155 154 151 147

40 75 105 130 150

40 65 90 110 130

100 115 117 118 115

med » » »

1 barn 2 » 3 » 4 » 5 »

fioäSrS Ä hyresunderstöd. F "T" S* lamnjer med neraZ^ barnÄfäi högre

^

"

^

' "*

SärskUt

a-100

« * ; särskilt torde

Taxans motsvarande belopp för dyrortsgrupp C ha även återgivits var jämte relationen mellan stockholmsunderstöden och understöden enligt taxan uträknats. Som synes äro stockholmsunderstöden i flertalet fall i det närmaste 50 % högre än taxans. I städer och industriorter i allmänhet torde emellertid understöden icke vara mera än 10 å 15 % högre än motsvarande taxebelopp. 1 Vid en jämförelse av understödsbeloppen i tabell 1 för de särskilda åren framgår det klart, att stegringen av levnadskostnaderna föranlett höjning av^ understöden, minst i proportion till levnadskostnadsstegringen. Mellan 1936 och 1945 ha sålunda understöden för ensamstående höjts med 100 % och for makar med 8 1 - 1 0 0 96. Höjningen av understöden för barnen har ej vant lika stark; här måste man emellertid räkna med att understödsbeloppen 1936 voro relativt tillfredsställande, och sedan har man, efter det 1937 års barnbidragslag trätt i kraft, strävat efter att hålla ungefär samma understödsbelopp som barnbidragens. 1 E n undersökning av fattigvårdsunderstödens storlek i ett antal dylika orter har ore tagits pa begäran av efterkrigsplaneringskommissionen, se SOU 1944: 57? En kommento T d i - H f / V n d , e " ? k n . m * h f P^licerats av aktuarien Gustaf Holmstedt i häfte ? 1M6 av Tidskrift for fattigvård och annan hjälpverksamhet. f ..

110 Det finns anledning antaga, att fattigvårdsunderstöden höjts rätt väsentligt sedan 1919, då 1918 års fattigvårdslag trädde i kraft. Värdet härav har bedömts på olika sätt. Organisationssakkunniga föreslogo i sitt 1934 avgivna betänkande med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation m. m. (SOU 1934: 53) bestämmelser i fattigvårdslagen, som skulle möjliggöra för statliga myndigheter att ingripa mot kommuner, som utgåvo understöd, som voro större än som svarade mot behovet. Detta förslag, som särskilt riktade sig mot vissa kommuners understödspolitik har icke föranlett några åtgärder. Befolkningskommissionen kritiserade fattigvårdens understödsverksamhet utifrån en annan värdermgsgrund och framlade i sitt betänkande angående barnbekläclnadsbidrag m. m. (SOU 1938- 7) förslag, som skulle giva de barnfamiljer, som voro hänvisade till fattigvården för sin försörjning, en högre standard. Ej heller dessa forslag ha föranlett några åtgärder. Man kan emellertid räkna med att diskussionen i befolkningsfrågan påverkat fattigvårdens understödspolitik: särskilt barnfamiljerna torde komma i åtnjutande av en mera välvillig behandling an tidigare vid understödsutmätningen, och de statliga tillsynsmyndigheterna torde också med större kraft ingripa i fall, då de kommunala myndigheterna utmätt för låga understöd eller eljest gjort sig skyldiga till försummelser. En annan omständighet, som inverkat stegrande på fattigvårdsimdersto^ den är höjningen av folkpensionerna. Pensionstagare, som 1937 och 1J38 erhöllo fattigvård, torde i allmänhet icke ha fått sina understöd reducerade, när folkpensionerna höjdes. På ungefär samma sätt torde det ha gått, nar folkpensionerna under krigsåren försetts med dyrtidstillägg och provisoriska tillägg. Under dessa år torde det i en del kommuner till och med ha förekommit, att pensionärerna först kompenserats för dyrtiden genom höjda fattigvårdsunderstöd, och att de sedan, när dyrtidstillägg i efterhand tillkommit ej behövt vidkännas några avdrag för dyrtidstillaggen. Da fattigvårdsstyrelserna ej gärna kunna hålla en understödsstandard för folkpensionärer och en standard för andra, har en allmän höjning av understoden kommit till stånd. . .„ . •• i • Några mera omfattande undersökningar om och i vilken utsträckning fattigvårdsunderstöden räckt till för en näringsfysiologiskt tillfredsställande och i övrigt ur hälsosynpunkt godtagbar standard ha ej företagits I Stockholm ha mindre undersökningar utförts, vilkas resultat närmast tyda på att så skulle vara förhållandet. Vad som gäller Stockholm får emellertid icke generaliseras, då understöden där, som tidigare visats, ligger over dem som gälla i det stora flertalet kommuner.

Folkpensionerna och barnbidragen. Beloppen för folkpensioner och barnbidrag kunna direkt bestämmas med ledning av författningsbestämmelserna. Eftersom såväl avgiftspensionerna enligt 1913 års pensionsförsäkringslag som grundpensionerna enligt 1935 ars folkpensioneringslag för sin storlek äro beroende av de inbetalade avgifter-

Ill nas storlek och antal, har i nedanstående tabell 3 antagits, att de utgått med vissa bestämda belopp, som legat nära de genomsnittliga. Det har sålunda förutsatts, att avgiftspensionen år 1936 utgjort 30 kronor för år, och att grundpensionerna för vart och ett av åren 1939, 1944 och 1945 utgjort 80 kronor. Pensionstilläggens grundbelopp var 1936 225 kronor för man och 210 kronor för kvinna. Tilläggspensionernas grundbelopp har från och med 1938 varit dyrortsgraderade och i respektive dyrorter utgjort 250, 350 och 450 kronor. År 1936 kunde barntillägg utgå med 102 kronor för varje barn eller adoptivbarn; för de övriga åren har 1937 års barnbidragslag varit i kraft, enligt vilken barnbidrag utgått med olika belopp i dyrorterna. För året 1944 har hänsyn tagits till dyrtidstillägg å folkpension och barnbidrag under året 1943/44; en tolftedel av dettas sammanlagda belopp har lagts till månadsbeloppet, På motsvarande sätt har hänsyn tagits till dyrtidstillägg för år 1945. För sistnämnda år har bestämmelser om provisoriskt tillägg beaktats; av de fasta beloppen 100 eller 50 kronor har tagits en tolftedel.» Som synes ha de som åtnjutit folkpension och barnbidrag fått kompensation för levnadskostnadsstegringen enligt socialstyrelsens index. Då beslut om dyrtidstillägg i allmänhet ej fattats förrän viss tid förflutit efter det levnadskostnadshöjningarna konstaterats, torde emellertid en viss eftersläpning i dyrtidskompensationen ha gjort sig gällande. Som förut antytts, ha fattigvårdsstyrelserna ofta hunnit lämna dyrtidskompensation, innan beslut om dyrtidstillägg å folkpensioner och barnbidrag hunnit fattas eller i varje fall innan dessa tillägg kunnat utbetalas. Jämföras beloppen i tabell 3 med dem i tabell 1 (ortsgrupp 1 med A, 2 med B och 3 med C) finner man, att folkpensionerna och barnbidragen endast i undantagsfall överstiga eller ens nå upp till fattigvårdsunderstöden. For makar med barn förekommer detta i vissa grupper under åren 1939, 1944 och 1945 i ortsgrupperna 2 och 3. Här måste emellertid beaktas, att det är mycket sällsynt att för makar med barn båda makarna ha folkpension. Det vanliga är, att endast mannen har pension, i vilket fall även barnbidrag kan utgå. I sådana fall erhåller familjen endast de belopp, som angivas för vuxen med barn, för år 1945 ökade med 4 kronor i månaden eller med 50 kronor för år, om hustrun är över 60 år. En jämförelse mellan dessa belopp och fattigvårdsunderstöden för makar med barn visar givetvis betydande underskott för folkpensionernas och barnbidragens vidkommande. I ortsgrupp 3 för åren 1944 och 1945 förekommer det, att beloppen för vuxen med barn överstiga motsvarande fattigvårdsunderstöd enbgt tabell 1. För kommuner, där understödsverksamheten strikt hålles inom gränserna för vad 1 § fattigvårdslagen föreskriver och där följaktligen vid familjeförsörjarens sjukdom understöd endast utgår för honom själv och för barnen, bliva dessa understöd och folkpensions- och barnbidragsbelopp fullt jämförbara med varandra även för familj, där endast familjeförsörjaren är arbetsoförmögen.

112 Tab. 3. Folkpensions- och barnbidragsbeloppens storlek nnder olika år, månadsbelopp. (Samtliga personer berättigade till förmåner).

Dyrortsgrupp

\ Alla \ 1 orter | 1936

1945 Ar

do

"Vuxen person Makar.

41 49 58 66 75 83

55 75 90 105 115 125

80 109 131 153 167 182

93 122 144 166 180 195

71 96 115 134 146 159

101 136 163 190 207 225

115 151 177 204 222 239

88 118 140 163 178 193

125 167 198 231 252 273

140 183 214 247 268 289

29 38 46 55 63

47 62 77 87 97

69 91 113 127 142

80 101 123 138 152

60 79 98 110 123

86 112 139 157 174

97 124 150 168 186

74 96 119 134 149

104 136 16190 211

117 148 180 202 223

med 1 b a r n . 2 3 4

» . » . » .

Vuxen med 1 barn. » 2 » 3 » » 4 » .

42 42 30 35 35 25 29 29 20 8 1 barn 74 73 52 62 62 43 51 51 35 17 2 » 106 106 88 75 88 62 72 72 5n 25 3 » 127 127 106 90 106 75 87 60 87 34 4 » 148 123 105 148 87 123 102 70 102 42 5 Beloppen för år 193G avse avgiftspensionens och pensionstilläggets sammanlagda belopp för man eventuellt tillsammans med barntillägg. . . ... , •• . „ , „ Beloppen för barn avse sådana som utgå till änkors barn oeh invalider, barn, nar dessa ha -emensam vårdnadshavare. Föräldralöst barn erhåller det för ett barn bestämda beloppet oberoende av syskonskarans storlek. 1936 kunde barntillägg endast utgå till invaliders bara. Vid beloppens uträkning har ej hänsyn tagits till de varierande avrundmngsreglerna. Oietal ha uteslutits Tages hänsyn till dess! faktorer torde i vissa fall det sammanlagda pennons- oeh barnbidragobeloppet bli en eller annan krona högre för månad.

Uträkningen av beloppen i tabell 3 har utförts under antagandet, att den ensamstående och familjen saknade all inkomst. I viss utsträckning kan emellertid respektive förmånstagare ha inkomst, som ej inverkar minskande på folkpensionen och barnbidraget. Årlig inkomst på högst 200 kronor för ensamstående och på högst 400 kronor för makar inverkar numera ej minskande på folkpensionen; är det fråga om s. k. privilegierad inkomst ar ett ytterliggare belopp av 300, 350 och 400 kronor i respektive ortsgrupper ej förenat med avdrag för pensionstagaren. Att märka ar, att tillgång till egen bostad och vissa naturaförnödenheter uppskattas till lägre belopp än som svarar mot det marknadsmässiga. Barns inkomster påverka ej folkpensionens storlek och ej heller barnbidragets, förutsatt att de härröra från barnets eget arbete. Under vissa gynnsamma förhållanden kunna familjens inkomster tillsammans med vad som erhålles i folkpension och barnbidrag vara tillräckliga för att ge en standard, som ar högre an fattigV ^ TTl PTT.S

I tabell 4 har uträknats storleken av de belopp ensamstående och familjer ha haft att förfoga över, om den egna inkomsten, som ej förutsattes

113 Tab. 4. Sammanlagda inkomsten (egen inkomst folkpension + barnbidrag) för förmånstagare med COO kr. i årsinkomst under olika år. (Månadsbelopp). Dyrortsgrupp .... ( Alla\ \orter( År V u x e n person

3 .

66 74 83 91 100 108

81 101 116 131 141 151

120 149 171 192 207 222

132 161 183 205 215 •234

98 123 142 160 173 185

140 176 202 229 247 264

154 189 216 242 260 278

115 145 167 190 205 220

161 204 236 267 289 310

176 219 251 282 304 325

58 67 75 84 92 101 |

65 85 100 115 125 135

85 114 136 157 172 187

91 120 142 164 178 193

74 99 117 136 149 161

95 102 130 137 157 164 183 190 201 208 219 | 226

82 112 135 157 172 187

105 148 180 212 233 1 254

113 155 187 219 240 262

Makar(bådapensionsD:o m e d D:o » 0:0 „ D:o » D:o »

1 barn .... 2 » 3 » 4 » 5 » ....

M a k a r (endast m a n nen pensionsberättigad: hustrun under 00 år): D:o m e d 1 barn .... D:o » 2 » D:0 a 3 » D:o i) 4 >> D:o a 5 a

Se anmärkningarna un ler tabe 1 8.

vara privilegierad, beräknats till 600 kronor för år eller 50 kronor i månaden. Detta inkomstbelopp är så stort, att det under samtliga år inverkat på tillläggspensionen (respektive pensionstillägget). Beloppen i tabellen utgör summan av denna inkomst och av folkpensionens och barnbidragens belopp. Till skillnad från tabellerna 1 och 2 har här endast uträknats beloppen för ensamstående och för makar och för makar med barn, för de båda sistnämnda grupperna dock under två alternativa förutsättningar: 1) att båda makarna äro pensionsberättigade, 2) att endast mannen är pensionsberättigad. En jämförelse mellan tabellens belopp och fattigvårdsunderstöden i tabell 1 för 1945 ger vid handen, att beloppen för den enskilde äro ungefär lika stora som fattigvårdsunderstöden, att beloppen för makar, som båda ha folkpension, nå upp över dessa understöd, i vissa fall med ganska betydande belopp, men att beloppen för makar, där endast mannen är pensionsberättigad, understiga fattigvårdsunderstöden. Besultatet av jämförelsen synes tillåta den slutsatsen, att i de fall familjen fölfogar över en så pass stor inkomst som 600 kronor för år, och båda makarna äro pensionsberättigade de till förfogande stående beloppen räcka till för en försörjning på en något högre standard än som i flertalet kommuner kan erhållas genom fattigvården. Enligt en av socialvårdskommittén företagen undersökning (SOU 1945: 23) 8—2653: 1 i 3

114 är det endast 11,4 % av de gifta och l,i % av de ogifta pensionärerna, som förfoga över mer än 600 kronor för år. Ehuru många pensionärer ha privilegierade inkomster eller erhålla bidrag från anhöriga — sådana bidrag räknas ej som inkomst i folkpensioneringslagens mening — äro likväl ett ej ringa antal hänvisade till fattigvården för sin försörjning. Nedan redovisas huvudresultaten från de undersökningar och beräkningar om pensionstagarnas ställning till fattigvården, som hittills utförts. Pensionstagare, som erhållit fattigvård i procent av hela antalet pensionstagare. Ar undersökKälla *- a J l a

u n i " f " "'• beräkningen avser

1928 års pensionsförsäkringskommitté och organisationssakkunniga: Statistiska undersökningar samt kostnadsberäkningar. (SOU 1930:15) Socialvårdskommitténs betänkande III: Undersökning angående fattigvårdens understödsverksamhet (SOU 1941: 29) Socialstyrelsen: Fattigvården 1938-39 1940 1941 1942

Landsbygd

Städer

*£* riket

23'4

44 6

1939 1940 1941 1942

24 0

45 0

JO

30-0 310 31-o

Pensionsförsäkringskommitténs och socialvårdskommitténs undersökningar äro verkställda efter ungefär samma linjer; resultaten böra därför vara jämförliga med varandra. E n sådan jämförelse tyder på, att 1935 och 1937 års folkpensioneringsreformer icke varit tillräckligt genomgripande för att göra ett stort antal pensionstagare oberoende av fattigvården. Det tidigare antydda sammanhanget mellan folkpensionernas och fattigvårdsunderstödens höjning må här bringas i erinran. Socialstyrelsens beräkningar för åren 1939, 1940, 1941 och 1942 äro mycket summariska. Besultaten kunna därför ej utan vidare jämföras med de övriga, men de tyda dock på att någon väsentlig förändring ej inträtt sedan 1938.

Olycksfalls- och yrkessjukdoinsförsäkringariia. Av de förmåner, som utgå enligt olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna, -är det här endast sjukpenningarna, livräntorna till de som ådragit sig invaliditet samt livräntorna till de efterlevande, när familjeförsörjaren avlidit till följd av yrkesskada, som behöva uppmärksammas. När yrkesskadan förorsakat förlust eller nedsättning av arbetsförmågan skall ett understöd, sjukpenning, utgå till den skadade. Till skillnad från de understöd, vilka utgå såsom fattigvård eller folkpensioner och barnbidrag, är detta ej anpassat efter försörjningsbördans omfattning utan utgår med lika belopp till ensamstående och familjeförsörjare. Däremot är sjuk-

115 penningens storlek beroende av den arbetsförtjänst, beräknad enligt vissa regler, som den skadade åtnjutit av arbetsgivaren under ett år räknat tillbaka från olycksfallet eller från dagen för yrkessjukdomens yppande. Tabell 5 visar sjukpenningens storlek för dag och månad vid olika belopp för den årliga arbetsförtjänsten. Hänsyn har ej tagits till att sjukpenningen utgår med reducerat belopp, när den skadade vistas på sjukhus. Tab. 5. Sjukpenningens dag- och månadsbelopp beräknad på olika årliga arbetsförtjänster 1936 och 1939, 1944 ocli 1945. (1 månad = 30 unders ;ödsdagar.)

Årlig arbetsförtjänst

Mindre än 675 6 7 5 - 944 945-1214 1215—1484 1485-1754 1 7 5 5 - 2 024 2 025—2 294 2 295—2 564 2 505—2 834 2 835—3 104 3 1 0 5 - 3 374 3 3 7 5 - 3 644 3 645 och mera

193b' och 1939

1944 och 1945

Sjukpenning för

Sjukpenning för

dag

manad

dag

manad

1: — 1:50

30 45 60 75 90 105 125 135 150 165 165 165 165

1:50 2: — 2:50 2: 75 3: 25 3:50 4: — 4:50 5: — 5:50 6: — 6:50 7: —

45 60 75 82 97 105 120 135 150 165 180 195 210

g; 2:50 3: — 3:50 4: — 4:50 5: — 5:50 5:50 5: 50 5: 50

Öretal i iiianndsbeloppcn äro utelämnade.

Jämföras sjukpenningarnas månadsbelopp för år 1945 med fattigvårdsunderstöden för samma år enligt tabell 1, finner man, att beloppen för ensamstående vid sjukpenningar av 2 kronor 75 öre, 3 kronor och 3 kronor 50 öre tangera eller nå upp till fattigvårdsstandarden i respektive ortsgrupper A, B och C. För makar inträffar detta vid sjukpenningar av respektive 4 kronor, 4 kronor 50 öre och 5 kronor, för makar med ett barn vid 5 kronor, 5 kronor 50 öre och 6 kronor o. s. v. Makar med tre barn i ortsgrupp C och makar med fyra eller flera barn i alla ortsgrupper kunna däremot icke nå upp till fattigvårdens minimistandard ens om sjukpenning utgår med maximibelopp 7 kronor. Om yrkesskadan, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, skall livränta till den skadade utgå. Vid förlust av arbetsförmågan ( = 100 % invaliditet) utgör den årliga livräntan två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen. Med årlig arbetsförtjänst förstås det samma som ovan sagts i samband med sjukpenningen; den skall dock här beräknas utgöra lägst 600 kronor och högst

116 3 900 kronor (före 1941 högst 3 600 kronor). Förutom denna livränta kan vissa tillägg utgå, som emellertid här sakna intresse. Liksom sjukpenningen bestämmes livräntan utan hänsynstagande till försörjningsbördans omfattning. Livräntornas månadsbelopp vid olika årliga arbetsförtjänster och invaliditetsgrader framgå av tabell 6. Å livräntor, som utgå till följd av olycksfall, som inträffat, eller sjukdom, som yppats före den 1 januari 1941 och som utgå för en högre sammanlagd invaliditetsgrad än 30 96, har dyrtidstillägg å 20 % beviljats av statsmedel; till dessa tillägg har hänsyn ej tagits i tabellen. För senare livräntor har man räknat med en automatisk dyrtidskompensation genom den inträdda höjningen av lönerna. Tab. 6. Månadsbelopp för livränta till den skadade, beräknad på olika årliga arbetsförtjänster och för olika invaliditetsgrader. Årlig arbetsförtjänst

600 eller mindre 1 200 1 800 2 400 3 000 3 600

3 c\r\c\

I Xt/OO.

XUÖJ

900 eller mera U 9 4 4 !

n

194&

Belopp vid vidståendc arbetsförtjänst och nedanstående invaliditetsprocent 20 %

40 %

60 %

80 %

100 %

6 13 20 26 33 40 40 43

13 26 40 53 66 80 80 86

20 40 60 80 100 120 120 130

26 53 80 106 133 140 140 173

33 66 100 133 166 200 200 216

Öretal utelämnade.

Vid total invaliditet utgår vid lika arbetsförtjänst — med undantag för de lägsta beloppen för den årliga arbetsförtjänsten — livräntan med ungefär samma belopp som sjukpenningen. E n jämförelse med fattigvårdsunderstöden ger därför ungefär samma resultat som de, som framkommo vid den tidigare jämförelsen. Beaktas måste emellertid, att 100 % invaliditet endast anses föreligga vid synnerligen grava kroppsskador såsom vid blindhet och ryggradsbrott; i det stora flertalet fall utgår därför livräntan enligt en betydligt lägre invaliditetsprocent. Eftersom invaliditetsgraden bestämmes utan hänsynstagande till de faktiskt föreliggande möjligheterna för den skadade att åter få arbete, kan under perioder med stor tillgång på arbetskraft, den som ådragit sig partiell invaliditet och därför icke kan hänföras till fullgod arbetskraft, vara utesluten från arbetsmöjligheterna och därför hänvisad till att försörja sig och sin familj på utgående livränta samt de understöd, som kan erhållas genom fattigvården. Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall livräntor utgå till vissa efterlevande, bland dem i första hand till änka och barn; i vissa fall kan även livränta utgå till änkling. Livräntor utgå till änka med en fjärdedel av den årliga arbetsförtjänsten och till vart och ett av barnen under 16 år med en sjättedel av arbetsförtjänsten, dock att livräntorna sammantagna

117 icke i något fall få överstiga två tredjedelar av den årliga arbetsförtjänsten. Livräntornas månadsbelopp till änka med och utan barn samt till ensamstående barn vid olika arbetsförtjänstbelopp för den avlidne ha uträknats i tabell 7. Tab. 7. Månadsbelopp för livräntor till de efterlevande, beräknade på olika årliga arbetsförtjänster. Livräntor beräknade pä nedanstående belopp för den årliga arbetsförtjänsten 600 eller 1 200 mindre Ä n k a (änkling) » med 1 b a r n » » 2 » » » 3 eller flera b a r n

»

3 » 4 eller flera b a r n

2 400

3 000

3 600

3 900 eller mera 1939, 1936 1944, 1946

12 20 29 33

25 41 58 66

37 62 87 100

50 83 116 133

62 104 145 166

75 125 175 200

75 125 175 200

81 135 189 216

16 25 33

16 33 50 66

25 50 75 100

33 66 100 133

41 83 125 166

50 100 150 200

50 100 150 200

54 108 162 216

Ensamstående barn: 1 barn 2

1 800

Öretal utlämnade.

Livräntorna för änka äro betydligt lägre än understöd för ensam person i tabell 1 år 1945 med ett enda undantag: änka, som fått sin livränta bestämd efter en årlig arbetsförtjänst på minst 3 900 kronor, kommer upp till ett belopp, som obetydligt överstiger fattigvårdsunderstödet i ortsgrupp A. E n fortsatt jämförelse mellan livräntebeloppen för änka med barn och med fattigvårdsunderstöden för vuxen med barn visar, att det först är vid arbetsförtjänster på 3 000 kronor ortsgrupp A och 3 600 kronor eller högre belopp i grupperna B och C, som de nå upp till eller överstiga fattigvårdsunderstödens nivå. Livräntorna för de ensamma barnen, varmed här förstås bland annat föräldralösa barn och utomäktenskapliga barn, vilkas mödrar avlidit, äro däremot högre än fattigvårdsunderstöden redan när livräntan beräknats efter en arbetsförtjänst av 2 400 kronor. I vilken utsträckning sjukpenningstagare och livräntetagare äro hänvisade till fattigvården för att få kompletterande understöd är ej känt. Mycket i de gjorda jämförelserna tyder på att så skulle vara fallet relativt ofta. Förbises får emellertid ej, att de förmåner, som utgå enligt olycksfalls- och yrkessjukdomslagarna — till skillnad från vad som gäller fattigvårdens understöd och folkpensioner och barnbidrag — ej utgå med lägre belopp, därför att förmånstagaren eller någon annan medlem av hans familj kan skaffa sig inkomst. Ehuru det är av mindre betydelse må vidare omnämnas, att folkpension och barnbidrag i vissa fall kan utgå till den skadade och hans barn, dock endast under förutsättning, att hans invaliditet är så all-

118 varlig, att han är att anse som invalid i folkpensioneringslagens mening. Föräldralösa barn och änkebarn, som erhålla livräntor med lägre belopp än barnbidragens grundbelopp, kunna under vissa förutsättningar erhålla barnbidrag.

Sj ukförsäkringen. Vid sjukdom, som medför förlust av arbetsförmåga eller för vars botande den sjuke enligt läkarens föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete, utgår till medlem av erkänd sjukkassa sjukpenning. I tabell 8 har uträknats sjukpenningsbeloppets storlek för månad för sjukpenningar på helt krontal från 1 till 6 kronor. Till att sjukpenningen i vissa sjukkassor utgår med reducerat belopp, när sjukkassemedlemmen erhåller sjukhusvård på sjukkassans bekostnad, har hänsyn ej tagits i tabellen. Sedan 1942 kan ett barntillägg, vilket har karaktären av kristillägg, utgå till den som har barn att försörja, I övrigt ha sjukkassemedlemmarna icke kompenserats för den prishöjning, som ägt rum sedan 1931, då gällande bestämmelser antogos. Tab. 8. Månadsbelopp för olika sjukpenningar under olika år. (L m å n a d = 30 u n d e r s t ö d s d a g a r . ) Belopi vid nedanstående sjukpenningar 1

Sjukpenning. .

;

194 5

1936- 1 9 4 4 1939 1945

1 1 9 3 6 - 1 9 4 4 - 1 9 3 6 - 1944- 1 9 3 6 - 1944- 1 9 3 6 - 1944- 1936- 1 9 4 4 -

Ar.,|

E n s a m s t å e n d e eller makar, där endast den ene erhåller sjukpenning .... D:o m e d 1 eller 2 barn D:o med 2 eller flera b a r n

För bedömande av sjukförsäkringens effektivitet är det av särskild betydelse att få en bild av storleken på sjukpenningen, som sjukkassemedlemmarna tillförsäkra sig. Nedan återgivas uppgifter om sjukkassemedlemmarnas procentuella fördelning på olika sjukpenningsklasser vid början av sjukhjälpstiden. Uppgifterna ha hämtats från tabellerna nr 5 i »Erkända sjukkassor 19...» av Kungl. Pensionsstyrelsen. S j ii k p e ii n i n g

1939 1940 1941 1942

... ... ... ...

f ö r

d a g

'

k r o n o r 6: — Mer än 0:

1: —

1:50

2: —

2: 50

3: —

3:50

4: —

4: 50

5: —

23-i 24-0 24-0 25-2

5-8 5'8 5-7 5-5

348 34-7 34-9 35'0

12 n fl 1-2

23"3 22'8 22-8 22-0

0-3 0-3 0-3 0-2

8-9 8-6 8*2 8-2

0-2 0'2 0-2 o-i

1-8 1-4 1-4 1-5

1-1 1-1 1-1 f l

tro 0'0 0'0

Det framgår tydligt, att det endast är de lägre sjukpenningsklasserna, som i större utsträckning frekventeras av medlemmarna. Vid jämförelser

119 måste därför huvuduppmärksamheten ägnas åt understödens storlek i sjukpenningsklasserna upp till 3 kronor. En jämförelse 1945 med fattigvårdsunderstöden i tabell 1 visar emellertid, att det endast är de högre sjukpenningsklasserna, som under vissa förhållanden giva understöd som tangera eller överskrida nämnda understöd. Familjer med barn äro särskilt ogynnsamt ställda: en sjukpenning av 5 kronor räcker icke mer än till att nätt och jämt föra upp en tvåbarnsfamilj i ortsgrupp A något över fattigvårdsstandarden och det fordras en sjukpenning av 6 kronor för att samma relation till fattigvårdsunderstöden i ortsgrupp B skall uppnås. Det kan antagas, att familjer med barn i relativt ringa utsträckning anslutit sig till de högre sjukpenningsklasserna, då merkostnaderna äro betydande. Medan månadsavgiften för en sjukpenning av 1 krona är cirka 1 krona, blir den för en sjukpenning av 6 kronor cirka 7 kronor 25 öre. Att sjukförsäkringen för närvarande icke har någon större betydelse i fråga om möjligheterna att lämna tillräckligt stora understöd, är "allmänt bekant. Vid sjukdom av längre varaktighet torde därför sjukkassemedlemmarna, sedan sparmedel konsumerats, konsumtionskredit ej längre står till förfogande och hjälp från anhöriga ej längre kan erhållas, vara hänvisade till fattigvården för sin försörjning. Vad familjemedlemmarna kunna förtjäna medför emellertid ej avdrag på sjukkassepenningen. Någon mera ingående undersökning om i vilken utsträckning sjukkassemedlemmarna anlita fattigvården har ej företagits, men vissa upplysningar härom ha framkommit under socialvårdskommitténs statistiska undersökning av fattigvårdens understödsverksamhet (SOU 1941:29). För att bereda dem, som genom frivillig anslutning till sjukkassorna gjort vad på dem ankommer för att i möjligaste mån trygga sig vid inkomstbortfall på grund av sjukdom, en något mera gynnad ställning än övriga, torde ett stort antal fattigvårdsstyrelser vid understödsutmätningen icke fråndraga hela det belopp, som utgår i sjukpenning, från det understöd, som annars skulle ha utgått. Erinras må även, att sjukpenning är privilegierad inkomst enligt folkpensioneringslagen.

Arbetslöshetsförsäkringen. Till medlem av erkänd arbetslöshetskassa utgår vid oförvållad arbetslöshet daghjälp. Från 1941 har även barntillägg utgått, varjämte kassorna haft möjlighet att besluta om införandet av hustrutillägg. Genom beslut vid 1944 års riksdag har daghjälpsbeloppet ökats med ett kristillägg på 75 öre för dag; därjämte ha barn- och hustrutilläggen höjts. Tabell 9 visar de månadsbelopp, som kunnat utgå vid olika hela krontal för daghjälpen under olika år; det har förutsatts, att kassan infört hustrutillägg. Vad som utgår från erkänd sjukkassa, får ej överstiga 60 % av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse; för familjeförsörjare är samma procenttal 80 96. Från den 1 april 1945 får emellertid understödet för den som har två barn att försörja uppgå till 90 96 av den på nyss nämnt sätt beräknade arbets-

120 o

o

CO

CO

0 3

O O CO

l O

C^J

03 CO

r H

<M

O

»r:

O

l-H

<M

CO 03

o o 03

i C

H

O

>o

O l O

o

•O

l O

IÄ CI

-^

cc

• *

r-1

<is S2 i£)

i „

o

o

o

o

o

CO CD

CO O i i-H

CO

CO

CO

o

ifO

o

o o CO

o

m

r H

O

»O

-* ,—(

l O T—(

O 03

l O

»O

»o

\ d

i d

o

l O

CO

CO

CO

CO

CO

t— 03

• * i-H

O O 03

l O

v C

o

i O

O

CP

1—1

i-H

r H

l-<

so

n

•o

."M

<M

03 ITS 05

l O

C O "

^H

o I M

CM

-*

l O l O - H

O f i—<

l O CO i-H

o o

O O

o o

l O

M -r i—i

2 __

as

<» 2 P. ©

X

i—1

i H

O

2 —H

'

Ml

OJ

cr °

o

t ^

t ^

O

CO

CO

CO

CO

CO

^

•-H

o en

m

o 1—

O

iTi

co 1—1

rr H

l O

l O

>n

l O

r-

r-

O t ~

t -

r-

o

i n t—

iO

i O

o

CO

CO

CO

CO

CO

en

i-H

•o éö

o

m

o

itO

o >n

o >o

o o

o

o

o

CO CO

CO O l

X

CO

i n

o

l O 0 3 O»

o

l O

O

CO

i n

r H

T-H

O

O

o

o

i Q

tO

o

l O

O

l O

iC

tT

o c 03

o

l O

^H

l O

l O r-H

t»

i O

w o 1-1

o o 03

o en

o

i O rjl 1-1

*"<

1—1

o

CO r H

o

• "•

o

l O 0 3

TU

2 L „

CO

o o

03 03

T—<

~

o

o o

o 03

T H

1 i

o ^H

O

^

iC

tc

CM

03 03

l O

CO i—1

1C3

\a

l O

rCM

i—I

i-t

o

l O

03 O

»o

to

O

o

03 CO

I-H

C3

l O

CO

^

i O

vo

ft

25 CO

1—t

o

''

T—l

Cfi

a

O

—

d>

~

CO

CJ

o I—I

a

Tl

I

OS

CO OS

" ^

~

m

O

ao o

p»

^

£ l

a o

"

ds

<M

o

o

CD

<N

o;

CO

l O

o

o r-

-31

t O l O

>T5 03

l O ( M

»o

o

i n

(M

CO

*n

1~!

a

=

r-

•^ w 2

j j -

C*

i C

PQ —

V

CJ

.c: Oi

l O

»O

0<

o;

—

a

h C3 ^3 i-^

13 E

50 P

a>

*0

T

:rt

fi *- «

D-*

C

Ä

a

en

^t

s i r

fl «ö m

cr a a

cr

a 03 m

=

=

121 lönen. I tabell 9 har ej hänsyn tagits till dessa maximeringsregler. Familjemedlemmarnas inkomster inverka ej på förmånernas storlek. Liksom i fråga om sjukkassemedlemmarna är de arbetslöshetsförsäkrades val av klass för dagunderstödet av stor betydelse för försäkringens effektivitet. Nedanstående fördelning per den 31 december 1944 och den 1 mars 1945 har utarbetats av socialstyrelsen och ställts till förfogande av socialvårdskommittén. Daghjälpsklasserna äro här liksom i tabellen angivna utan hänsynstagande till kristillägget. Daghjälp:

1:50

Fördelning 31/i2 1944 0'1 Vs 1945 0-o

2:00—2:75

3:00—3:75

4:00—4:75

5:00—5:75

C: 00

21'0 15'0

16'1 20-4

179 18"4

40'7 42"i

4"0 4'i

Såsom synes äro arbetslöshetskassemedlemmarna genomsnittligen tillförsäkrade högre dagunderstöd än sjukkassemedlemmarna. Under föråret 1945 ha ett flertal kassor genomfört stadgeändringar, som fått till följd att medlemmarna i medeltal kommit att placeras i högre daghjälpsklasser än tidigare. Beloppen i tabell 9 visa en mycket stark stegring för alla försörjare med barn; däremot är stegringen för den ensamstående betydligt lägre. Om man jämför beloppen för familjer år 1945 med fattigvårdsunderstöden i tabell 1 för samma år, finner man, att vid ett dagshjälpsbelopp av 2 kronor månadsbeloppet för makar med minst 3 barn och för ensamstående med minst 3 barn tangerar eller överstiger fattigvårdsunderstödet i ortsgrupp A. Vid en daghjälp av 3 kronor inträffar detta i förhållande till fattigvårdsunderstöden i ortsgrupp B och vid en daghjälp av 4 kronor i ortsgrupp C. Ensamstående och ensamstående med högst 2 barn samt makar och makar med högst 2 barn måste tillhöra en något högre daghjälpsklass för att nå upp till denna standard. I den högsta daghjälpsklassen överstiger månadsbeloppen motsvarande fattigvårdsunderstöd i tabell 1 med betydande belopp. Göres emellertid en jämförelse med understöden i Stockholm (tabell 2) finner man, att icke ens en daghjälp av 6 kronor är tillräcklig att föra en familj upp till Stockholms fattigvårdsstandard. Det har också förutsetts, att den arbetslöshetsförsäkrade kan vara i behov av ytterligare understöd. Sedan 1941 har sådant understöd kunnat utgå såsom hyreshjälp enligt kontantunderstödsverksamheten för arbetslösa, som närmare behandlas i nästa avsnitt. Enligt arbetsmarknadskommissionens senaste besked må hyreshjälp utgivas av arbetslöshetsnämnd i ömmande fall till person, som under de senast förflutna 30 kalenderdagarna uppburit daghjälp av erkänd arbetslöshetskassa för sammanlagt minst 18 dagar; även vid lägre dagantal kan dock under vissa villkor hyreshjälp utgå. I övrigt och i kommuner, där kontantunderstödsverksamhet ej bedrives, måste vid behov av kompletterande understöd fattigvården anlitas. Kontantunderstödsverksamheten för arbetslösa. Enligt kungörelsen angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet kan dagunderstöd till arbetslösa utgå med högst det belopp, som arbetsmark-

122 nadskommissionen föreskriver, dock högst med belopp motsvarande två tredjedelar av den för orten fastställda reservarbetarlönen. Sedan reservarbetena alltmera förlorat i betydelse såsom arbetslöshetspolitiskt instrument och reservarbetarlöner endast uträknades för ett fåtal orter, gjordes 1940 bestämmelserna om kontantunderstödens belopp och storlek enligt kungörelsen vilande och i stället övergick man till att med anlitande av folkpensioneringens dyrortsgrupperingssystem fastställa vissa maximiunderstöd. Även bestämmelserna om hyreshjälp undergingo förändringar och dess belopp fixerades; inom var och en av de tre clyrortsgrupperna 1—3, för denna hjälpsverksamhet numrerade som I—III, företogs en ytterligare indelning i grupper efter hyresnivåns höjd: ortsgrupp I i a ^ d och grupperna I I och I I I i a—e. Tabell 10 redovisar månadsbeloppet för dagunderstöd och hyreshjälp i ortsgrupperna I c, I I c och H l c för åren 1944 och 1945. Till skillnad från tidigare tabeller ha några uppgifter ej uträknats för åren 1936 och 1939, detta därför att understöden då varierade efter reservarbetarlönernas höjd. Tah. 10. Månadsbelopp för dagunderstöd och hyreshjälp år 1944 oeh 1945. (1 månad = 25 understödsdagar.) Dyrortsgrupp

» » » J>

med 1 barn » 2 » •> 3 » » 4 » » 5 »

Vuxeu med 1 burn » 2 » o

»

I c

11 c

III c

130 151 172 193 213 233

146 172 198 225 245 265

172 203 235 266 286 306

113 135 156 176 196

135 161 187 207 227

166 197 228 248 268

E n jämförelse mellan dessa belopp och fattigvårdsunderstöden i korresponderande dyrortsgrupper visar, att kontantunderstöden i undergrupperna c av respektive dyrortsgrupper ge en något högre standard än fattigvårdens minimiunderstödsstandard. Tages emellertid hänsyn till att undergrupperna a—b ha lägre hyreshjälp och undergrupperna d—e ha högre hyreshjälp, torde resultatet bli, att de i tabell 10 angivna beloppen i det allra närmaste motsvara dem, som fattigvårdsstyrelserna i de olika dyrortsgrupperna och undergrupperna av dem faktiskt bruka utge i understöd. Läggas till beloppen för ortsgrupp I I I c skillnaden mellan hyreshjälpsbeloppen för grupp c och grupp e, som är 15 kronor för ensamstående och 30 kronor för familjeförsörjare, erhålles belopp, som kunna jämföras med dem i tabell 2 angivna understöden

123 för Stockholm. Här ligga kontantunderstöden lägre än fattigvårdsunderstöden. For flertalet kommuner torde emellertid en överensstämmelse föreligga och nu tillämpade kontantunderstöd ha fastställts efter en undersökning 0 av fattigvardsunderstödens storlek i en del utvalda kommuner. Det är att märka att fattigvård endast tillfälligt och för vissa, angivna behov får utgå till den,' som erhåller kontantunderstöd. Backer ej kontantunderstödet för försörjningen är vederbörande helt hänvisad till fattigvården för sig och sin familj. Av större intresse är en jämförelse mellan kontantunderstöden och de belopp, som medlem av erkänd arbetslöshetskassan kan erhålla. Vid en jämförelse med beloppen i tabell 9 finner man, att en arbetslöshetsförsäkrad med en daghjälp av 2 kronor i ortsgrupp I c, av 3 kronor i ortsgrupp I I c och av 4 kronor i ortsgrupp III c ej helt når upp till de belopp, som erhållas i kontantunderstöd, men att dessa överskridas vid en daghjälp av 3, 4 och 5 kronor i respektive ortsgrupper. Till sist må påpekas, att kontantunderstöden för arbetslösa i likhet med fattigvårdsunderstöden utgå efter individuell behovsprövning. De i tabell 10 angivna, understöden äro maximibelopp och har hustru eller annan familjemedlem inkomst skall hänsyn tagas därtill vid fastställandet av understodsbeloppet. Det är dock antagligt, att understödet ej reduceras med inkomstens hela belopp och i sådana fall kan familj med egna inkomster uppnå en högre standrad. KrigsfaniiliebidragsYerksainheten. Maximibeloppen för de familjepenningar, som kunna utgå i krigsfamiljebidrag, aro dyrortsgraderade på grundval av folkpensioneringens dyrortsgruppermgssystem (dyrorterna även här numrerade I—III). Bostadsbidraget kan utgå med samma belopp, som utgår i hyra. Förutom dessa förmåner erhåller den värnpliktige månadslön och terminslön samt såsom krigsfamiljebidrag hemortslön, eventuellt även vid behov vissa särskilda bidrag för sin familj. Tabell 11 har uträknats för att kunna läggas till grund för en jämförelse med kontantunderstöden för arbetslösa. Familjepenningen har antagits utgå med maximibelopp och bostadsbidraget med 30 kronor i ortsgrupp I med 40 Tab. 11. Krissfamiljebidragens måiiadsbelopp 1944 och 1945. (1 månad = 30 understödsda^ar.) Dyrortsgrupp Hustru med 1 b a r n » 2 » » 3 >• » 4 » » 5 » Öretal uteslutna.

1 II

112 145 178 211 244 277

130 166 202 238 274 310

157 196 235 274 313 352

124 kronor i ortsgrupp I I och med 60 kronor i ortsgrupp I I I , alltså med samma belopp som högst kunna utgå till familjeförsörjare i respektive undergrupper c för kontantunderstöden för arbetslösa. Ihågkommas bör särskilt, att dessa belopp för bostadsbidraget icke äro maximibelopp. Det framgår klart vid en jämförelse med tabell 10, att krigsfamiljebidragen vida överstiga vad som utgår i kontantunderstöd för arbetslösa för ensamstående med barn. Krigsfamiljebidragen, som icke i egentlig mening böra betraktas som en socialvårdsförmån, ha också från början bestämts till sådana belopp, att de skulle giva en högre standard än som är vanlig inom samhällets hjälpverksamhet. Har familjemedlem inkomst skall avdrag göras enligt vissa av statens arbetsmarknadskommission fastställda regler. Dessa äro så utformade, att de giva familjer med inkomst en förmånligare ställning än dem, som sakna dylik.

125 KAP. 14.

översikt och sammanfattning. I befolkningskommissionens »Slutbetänkande» (SOU 1938:57), avgivet den 18 december 1938, har särskilt i kapitlet »Socialpolitiska åtgärder med befolkningspolitiskt syfte» en sammanfattande redogörelse lämnats för de förslag, som kommissionen framlagt, samt för de åtgärder dessa och andra förslag med befolkningspolitisk inriktning föranlett från statsmakternas sida. Eftersom några förslag av större betydelse, som i förevarande sammanhang är av intresse, ej kommo att föreläggas 1939 års riksdag, ger nämnda redogörelse en bild av den familj evårdande socialpolitikens utveckling fram till tiden för det andra världskrigets utbrott. Föreliggande redogörelse samt den tidigare publicerade statistiska översikten »Socialvårdens omfattning och kostnader efter 1930» (SOU 1944: 33) avse att ge en mera samlad bild, icke bara av den socialpolitik, som direkt motiverats av befolkningspolitiska skäl, utan även den, vars betydelse för den enskilde medborgaren och familjen är uppenbar, även om den av olika skäl icke alls eller endast mera i förbigående kommit att uppmärksammas i den befolkningspolitiska diskussionen under förkrigstiden. Genom tidpunkten för denna översikts avgivande har den även kommit att innehålla redogörelser för den familjevårdande socialpolitik, som landet trots svåra påfrestningar under krigsåren varit i stånd till. Detta slutkapitel avser att sammanfattningsvis behandla vissa fält av den familjevårdande socialpolitiken, vilka förtjäna särskild uppmärksamhet. Åtgärder för familjerna i allmänhet. Främst bland de åtgärder, varigenom samhället utan avseende till vederbörandes inkomst- och förmögenhetsförhållanden direkt medverkat till en omfördelning av inkomsterna till förmån för familjer med barn, kommer för närvarande skattepolitiken. Vid 1938 års riksdag genomfördes förslag, som innebar höjning av barnavdragen i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. För detta förslag har någon redogörelse ej ansetts behöva lämnas i denna översikt. Genom 1938 års reform fingo emellertid familjer med barn icke någon absolut lättnad i skattebördan. De skattehöjningar, som blevo nödvändiga på grund av ofreden, ha även kommit att drabba barnfamiljerna. Penningvärdets försämring under krisen har även medfört att ortsavdragens värde minskats. Vad som nu sagts gäller de direkta skatterna. De indirekta skatterna — särskilt omsättningsskatten — ha hårt drabbat dem, som haft en betydande försörjningsbörda. Hänsynen härtill gjorde, att en särskild kommitté, 1941 års familjesbeskattningssakkunniga, fick i uppdrag att utarbeta förslag bland

126 annat syftande till att de barnrika familjerna komme i en mera gynnad ställning i beskattningsavseende. Det förslag, fainiljebeskattningssakkunniga framlade i januari 1943, har emellertid icke genomförts. Den kommunala beskattningen, som till följd av de låga avdragen drabbar befolkningen i de lägsta skattepliktiga inkomstlagren hårdare än den statliga direkta beskattningen, har under krigsåren tidvis måst skärpas, dock icke i högre grad. Medan de utdebiterade beloppen per skattekrona 1939 i genomsnitt voro i landskommuner kronor 7,7 8, i städer 8,6 0 och i landsting 2,9 3, stego dessa 1941 till respektive 8,69, 10,is och 3,07 för att sedan åter gå tillbaka, så att de utdebiterade beloppen 1944 i genomsnitt endast uppgin«o till respektive 7,92, 8,49 och 2,90. Spörsmålet om hur särskilt familjerna med barn skulle få en lättnad i kommunalskatten har utretts av kommunalskatteberedningen. Förslag från denna om höjda familjeavdrag och från 1944 års skattesakkunniga om vissa förändringar inom fastighetsbeskattningen, vilka skulle vara till barnfamiljernas fördel, ha emellertid ännu ej genomförts. Den viktigaste form, varigenom familjerna med barn mera allmänt kunnat stödjas under krigsåren, har varit livsmedelsrabatteringen. Denna har dock icke omfattat befolkningen i dess helhet utan endast de obemedlade och mindre bemedlade folklagren; den har också i stort sett endast haft till syfte att neutralisera prishöjningarna på vissa viktiga animaliska näringsmedel. E n utförlig framställning om de regler, som gällt för denna verksamhet, har lämnats i kap. 11 av denna översikt. Även genom bostadspolitiken ha familjerna kunnat stödjas. Såsom framgår av tabellerna 48 och 49 i »Socialvårdens omfattning och kostnader efter 1930» (SOU 1944: 33) ha anslagen och de för lån avsedda beloppen ökat högst väsentligt. Fortfarande gäller emellertid, att det endast är en mindre del av familjerna i de lägre inkomstklasserna, som kommit i åtnjutande av bostadspolitiska åtgärder av subventionskaraktär. Även tertiär- och tilläggslåneverksamheten har givetvis varit de barnrika familjerna till gagn, men den har ej endast kommit dessa till godo. Vården och kostnaderna i samband med barnsbörd. Om sålunda hittills endast relativt litet kunnat göras för att stödja barnfamiljerna i allmänhet, ha de vårdanordningar och understödsformer, som ha till speciellt syfte att ge skydd och hjälp under den för mödrarna och familjerna riskabla och påfrestande situation, som uppkommer i samband med barnsbörd, kraftigt utvecklats. För tillkomsten av den sedan länge planerade förebyggande mödra- och barnavården gav befolkningskommissionens arbete den avgörande impulsen, och verksamheten har sedan utbyggts i god takt. Medan man ännu 1929 räknade med att mindre än 5 % av de havande kvinnorna kommo under läkarundersökning före förlossningen, var det 1944 över 50 96, som enbart genom mödravårdscentraler och -stationer kommo under läkarkontroll; därtill kommer att ett antal mödrar stått under dylik kontroll genom enskilt praktise-

127 rande läkare. Parallellt med den förebyggande mödravården har den förebyggande barnavården utvecklats. Förlossningsvården har utbyggts. Genom distriktsbarnmorskeorganisationen står barnmorskehjälp till förfogande kostnadsfritt med undantag endast för barnmorskas resor, som den vårdade i vissa fall själv måste svara för. Genom statsbidrag till förlossningsavdelningar ha vårdmöjligheterna utökats för dem, som föredraga att bli förlösta på sjukvårdsanstalt. Tvivel behöver ej råda om att den starka tillbakagången i dödligheten i havandeskaps- och förlossningssjukdomar för kvinnornas vidkommande och i dödligheten under första levnadsåren för barnets vidkommande i ej ringa utsträckning måste sättas i samband med nu berörda anordningar. Med ingången av 1938 förbättrades möjligheterna till ekonomisk hjälp i samband med barnsbörd högst betydligt. I form av moderskapshjälp och moderskapspenning understöddes 1943 93,8 % av mödrarna. Endast mödrar, som ej äro medlemmar av erkänd sjukkassa och som själva eller tillsammans med sin make vid senaste taxering påförts ett beskattningsbart belopp uppgående till minst 2 500 kronor, äro uteslutna från dessa understöd. Genom mödrahjälpen erhålla ett stort antal kvinnor särskilda förmåner utöver moderskapsunderstödet eller moderskapspenningen. Beaktas måste emellertid, att moderskapspenningens belopp, som alltsedan 1938 varit 75 kronor, icke höjts, fastän prisstegringen särskilt på de klädesoch sängutrustningspersedlar, för vilken den främst är avsedd, varit betydligt större än på livsmedel och flertalet andra förnödenheter. Detta har medfört, att moderskapspenningen numera icke räcker till utrustningen i samma utsträckning som före kriget. En viss kompensation har erhållits därigenom, att anslutningen till de erkända sjukkassorna ökat, vilket fått till följd att ett större antal mödrar erhållit det högre moderskapsunderstödet i stället för den lägre moderskapspenningen. Moderskapsunderstödets belopp torde i genomsnitt också ha höjts; flertalet sjukkassor utgiva numera 125 kronor mot tidigare endast 110 kronor. Huruvida mödrahjälpen, som utgår till cirka hälften av barnaföderskorna, höjts under hänsynstagande till levnadskostnadsstegringen i tillräcklig utsträckning kan på grund av ofullständig statistisk redovisning ej med bestämdhet avgöras. Klart är emellertid, att de, som under de första fyra krigsåren varit berättigade till mödrahjälp med maximibeloppet 300 kronor, varit ogynnsamt ställda i förhållande till dem, som redan före kriget voro berättigade till mödrahjälp med detta belopp. Genom höjningen av mödrahjälpens maximibelopp 1944 till 400 kronor och i fall av flerbörd till 500 kronor har detta otillfredsställande förhållande i viss mån avhjälpts.

Vården och tillsynen av barnen. Vid sidan av de anordningar, som ge vårdmöjligheter och ekonomisk hjälp i samband med barnsbörd, är det främst vad som i vidaste bemärkelse kan kallas de barnavårdande anordningarna, som främjats och utvecklats.

128 Om den förebyggande barnavården och dess betydelse för nedbringande av spädbarnsdödligheten har redan erinrats. Tilläggas skall endast, att den förebyggande barnavården efterhand kommit att omfatta allt äldre barn, och den tid är därför ej avlägsen, då den kommer att omfatta samtliga barnårgångar fram till skolåldern. Genom skolhälsovården, för vars utveckling viktiga beslut fattats, blir det framdeles möjligt, att alla skolbarn komma under läkarkontroll. Förbättrade möjligheter för behandling av speciella barnsjukdomar ha skapats genom tillkomsten av statsunderstödda medicinska vårdavdelningar vid allmänna sjukhus. Till främjande av att barn komma i åtnjutande av lantvistelse ha särskilda åtgärder vidtagits. Genom fria resor för barn och vårdare till enskilt ordnad sommarvistelse, stöd åt koloniverksamheten i form av fria resor för barn och personal samt driftsbidrag till viss koloniverksamhet ha statsmakterna under de senaste åren sökt bereda ökade möjligheter till sommarvistelse på landet för barn från företrädesvis större städer och samhällen. Sommaren 1945 medgåvos fria resor för barn och vårdare bosatta i städer, köpingar och municipalsamhällen med minst 8 000 invånare till sommarvistelse i enskilda hem. Vidare medgavs landskommuner, där behovet av fria resor för barn och vårdare vore särskilt stort, samma dispensmöjlighet, som under de senare åren förelegat för tättbebyggda samhällen, intill ett antal av högst 25 000 resor. Sommaren 1945 ersattes rabattkortsgränsen med en inkomst- och förmögenhetsgräns så konstruerad, att rätt till fria resor förelåg, då familjens beskattningsbara belopp och skattepliktiga förmögenhet icke översteg respektive 1500 "och 10 000 kronor. Befolkningsutredningen har i slutet av 1945 framlagt ett förslag om väsentligt vidgade åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn, vilket för närvarande är föremål för statsmakternas prövning. Genom den halvöppna barnavården, för vars utveckling statsmaktema ställt medel till förfogande på förslag av befolkningsutredningen, ha barn till särskilt förvärvsarbetande mödrar beretts bättre vårdmöjligheter. För skolbarnens vidkommande har skolbarnsbespisningen — som under krigsåren fått väsentligt höjda statsbidrag — i en del kommuner varit av stor betydelse. Förslag om utbyggnad, rationalisering och effektivisering av denna verksamhet har i slutet av 1945 framlagts av befolkningsutredningen. Inom barnavården i mera inskränkt bemärkelse ha ett flertal betydelsefulla reformer företagits. Genom beslut 1941 har i lagen om barn inom äktenskap och i lagen om adoption införts bestämmelser, varigenom barnavårdsnämnd erhållit skyldighet eller befogenhet att utse barnavårdsman för barn eller adoptivbarn, när föräldrarnas eller adoptivföräldrarnas äktenskap är statt i upplösning eller redan är upplöst. Härigenom ha större möjligheter skapats för att de underhållsbidrag, vartill barnet varit berättigat, verkligen komma att uttagas av den underhållsskyldige. Barnavårdsmannen har även möjlighet att öva kontroll över att dessa barns vård ej kommer att åsidosättas genom äktenskapets upplösning. För de utomäktenskapliga barnens vidkommande

129 torde lagen om bidragsförskott ha medfört en viss uppryckning av barnavårdsmannaverksamheten, i det att större omsorg nedlägges på att få faderskapet fastställt och av den underhållsskyldige indriva underhållsbidrag. För barn eller ungdomar, som på grund av vanart eller dylikt omhändertagits för skyddsuppfostran, har skyddshemsvården effektiviserats; förslag till ytterligare reformer bland annat syftande till en förbättrad eftervård ha framlagts av skyddshemssakkunniga. Vid 1945 års riksdag ha beslut fattats, som innebära att landstingen och städerna utanför landsting göras till huvudmän för barnhemmen. Härigenom kommer barnhemsvården, vars handhavande hittills i stor utsträckning legat i enskildas händer, att bli en kommunal angelägenhet, och utsikter öppnas för att få till stånd en kvalitativt mera tillfredsställande vård. I detta sammanhang ha även barnavårdslagens bestämmelser om fosterbarn undergått förändringar i sådan riktning, att fosterbarnsbegreppet vidgats och barnavårdsnämnderna beretts ökade kontrollbefogenheter över hem, som ha fosterbarn i sin vård. Familjerna vid inkomstbortfall. Medan de i det föregående behandlade fälten av den familjevårdande socialpolitiken alla uppmärksammades av befolkningskommissionen och föranledde denna till att framlägga förslag, som i stor utsträckning också genomfördes, kom frågan om hur familjerna och särskilt barnfamiljerna vid inkomstbortfall förorsakat av sjukdom, invaliditet, arbetslöshet och dylikt skulle få sin försörjning, endast i ringa grad att beaktas. Visserligen antogos 1937 lagar om barnbidrag och om bidragsförskott på grundval av förslag utarbetade av 1934 års barnpensioneringsakkunniga, men befolkningskommissionen själv framlade endast ett förslag till barnbeklädnadsbidrag, vars innebörd var att obemedlade och mindre bemedlade familjer generellt skulle få bidrag till barnens beklädnad, samt ett förslag till familjeunderstöd, syftande till att barnrika familjer vid behov av understöd för sitt livsuppehälle skulle i stället för fattigvård erhålla familjeunderstöd, för vilket återbetalningsskyldighet ej skulle föreligga. Ingendera av dessa kommissionens förslag genomfördes. Anledningen härtill, vilken också är anledningen till att frågan om understödsverksamheten för familjer ej kom att i dess helhet uppmärksammas, torde ha varit, att socialvårdskommittén, som påbörjade sitt arbete redan 1938, hade i uppdrag att företaga en allsidig översyn av hela den samhälleliga understödspolitiken. Först sedan det blivit klart, att nämnda kommittés arbete skulle draga betydligt längre ut på tiden än som man från början antog, aktualiserades frågan om hur familjerna med barn provisoriskt skulle komma i åtnjutande av en förmånligare ställning särskilt inom vissa grenar av socialförsäkringen. Genom beslut 1941 infördes barn- och hustrutillägg inom arbetslöshetsförsäkringen och 1944 ha dessa bidrag höjts. För sjukförsäkringens vidkommande beslöts 1942, att ett särskilt kristillägg skulle utgå, vars storlek bestämdes under visst hänsynstagande till det antal barn, den sjuke hade att försörja.

130 Vad som sålunda beslutats har emellertid haft mera provisorisk karaktär och endast berört ett par av socialförsäkringsgrenarna. Problemet om hur familjer med barn vid inkomstbortfall skola få sina behov av understöd tillfredsställda på annat sätt än genom fattigvården, är i stort fortfarande olöst. Befolkningsutredningen har ansett detta problem förtjäna särskild uppmärksamhet och har för den skull i denna översikt ej endast låtit intaga redogörelser för författningsutvecklingen utan också en sammanställning av understödens storlek inom olika grenar syftande till att ge en mera konkret bild av understödsförhållandena för enskilda och familjer av olika storleksordning. Till vad som framkommit skola fogas några kommentarer. Den svenska understödspolitiken drives dels såsom socialförsäkring dels såsom skattefinansierad understödsverksamhet. Vid socialförsäkringens utformning har man från början ej alls eller endast i ringa utsträckning tagit hänsyn till behovet att låta förmånerna variera med hänsyn till familjestorleken. Folkpensioneringen, som ej endast är av betydelse för åldringarnas försörjning utan även för invalidernas, kompletterades visserligen redan 1919 med bestämmelser om barntillägg, men det var först med ikraftträdandet av 1937 års barnbidragslag, som denna understödsgren mera effektivt tog hänsyn till familjestorleken. Att folkpensioneringen endast i de fall, då familjen förfogar över egna inkomster, kan ge tillräcklig utfyllnad för familjens försörjning, har redan påpekats i kapitel 13, men detta förhållande torde i första hand få skyllas på den egentliga folkpensionens och ej på barnbidragens belopp. Påpekas bör dock, att även i de fall, där mannen är fullständigt arbetsoförmögen och där hustrun på grund av barnens antal är hänvisad till att helt ägna sina krafter åt hemmets och barnens vård, någon högre folkpension ej utgår. Detta att folkpensionen här i landet till skillnad från vad som gäller på vissa andra håll endast utgår till den, som är arbetsoförmögen, och med samma belopp oberoende av om han har hustru att försörja eller ej, måste från familj esocial synpunkt anses mindre tillfredsställande. Folkpensioneringens värde för åldringarnas försörjning nedsattes även härigenom; vanligen utgår endast pension till den av makarna, som uppnått 67 år, fastän den andre av makarna, vanligen hustrun, helt är beroende av den andres inkomst och ofta ej kan utnyttja sin arbetskraft för förvärvsarbete utom hemmet. Vid senaste provisoriska folkpensioneringsreform har man tagit viss hänsyn härtill genom att ge pensionär, som har ej pensionsberättigad hustru, vilken fyllt 60 år, samma provisoriska tillägg som helt ensamstående pensionär. Förslag till en genomgripande reformering av folkpensioneringen framlades i slutet av 1945 av socialvårdskommittén och är för närvarande föremål för statsmakternas prövning. Olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringens förmåner utgå vid sjukdom och invaliditet med belopp, vilkas storlek ej är beroende av försörjningsbördan. Dör den skadade, kunna livräntor utgå, i första hand till efterlämnad hustru och barn. Livräntornas storlek är beroende av bland annat an-

131 talet personer, som skola erhålla dylika. Beaktas måste emellertid, att livräntornas sammanlagda belopp uppnå sitt maximum för efterlämnad hustru med barn, när barnantalet uppgår till tre, och för efterlämnade ensamstående barn, när barnantalet uppgår till fyra. Anledningen härtill är, att livräntornas sammanlagda årsbelopp icke få överstiga två tredjedelar av den årsinkomst, som lagts till grund för livräntornas beräkning. Sjukförsäkringen har först såsom förut nämnts genom kristillägget kunnat utge förmåner, som i någon mån taga hänsyn till antalet barn den sjuke har att försörja; till ensamstående och för makar, när endast den ene är sjuk, utgår däremot sjukpenningen med samma belopp. En reform av sjukförsäkringen är omedelbart förestående. De reformförslag, som framlagts, ha alla det gemensamt, att förmånerna komma att bestämmas under hänsynstagande till försörjningsbördan. Arbetslöshetsförsäkringen, som från början utgav förmåner utan hänsynstagande till försörjningsbördan, får numera anses vara den socialförsäkringsgren, som är bäst utformad i familjesocialt hänseende. Anledningen till att de nämnda socialförsäkringsgrenarna till en början ej alls och i vissa fall fortfarande endast ofullständigt tagit hänsyn till försörjningsbördans storlek får främst sökas i att socialförsäkringen i sina första utvecklingsskeden endast syftat till att ge »hjälp till självhjälp» och icke till att säkerställa en viss minimistandard. Meningen var, att den försäkrade under tider, då han fullt kunde utnyttja sin arbetsförmåga, skulle spara av sina inkomster, och att han, när ett hjälpbehov sedan inställde sig, genom försäkringens förmåner och genom att taga i anspråk sparade medel skulle kunna få en dräglig försörjning utan att behöva anlita fattigvården. Att genomförandet av ett sådant program ställer sig särskilt svårt och i vissa fall omöjligt, när den försäkrade har hustru och barn att försörja, kom ej att beaktas. De skattefinansierade understödsgrenarna, varav här endast fattigvården och kontantunderstödsverksamheten för arbetslösa behöva omnämnas, ha från början varit anordnade så, att understödets storlek gjordes beroende av det antal personer, som på detta skulle erhålla sin försörjning. Understöden genom dessa grenar ha undan för undan höjts, så att de numera särskilt för familjer med flera barn överstiga vad dessa kunna erhålla från socialförsäkringen. Under de senaste åren ha fattigvårdsunderstöden och kontantunderstöden till arbetslösa ävensom understöden från arbetslöshetsförsäkringen bättre anpassats efter levnadskostnadernas stegring än vad fallet är för övriga socialförsäkringsgrenars vidkommande. Man måste därför räkna med att särskilt familjer med flera barn i olika behovssituationer måste anlita fattigvården för att erhålla kompletterande understöd till vad som utgår såsom socialförsäkringsförmåner. Ehuru betydande delar av befolkningen fortfarande är hänvisad till fattigvården för sin försörjning, torde barnfamiljerna. likväl känna sig socialt deklasserade, när de måste anlita denna hjälpform. Anledningarna härtill torde vara dels historiska reminiscenser

132 från den tid, clå fattigvårdsunderstödet legalt sett hade karaktären av nådegåva, dels den omständigheten att familjen måste underkasta sig en undersökning om sina ekonomiska förhållanden, dels också, att den anser sig riskera att bli krävd på ersättning for det erhållna understödet, om familjens ekonomiska ställning framdeles skulle förbättras. Från organisatorisk synpunkt är detta, att familjen för sitt uppehälle blir beroende av understöd från två håll — dels från någon socialförsäkringsgren och dels från fattigvården eller eventuellt från kontantunderstödsverksamheten för arbetslösa — ytterst otillfredsställande och har ofta påtalats. Beaktas måste likväl, att just problemet att endast genom socialförsäkringen ge familjer med flera barn tillräckligt för uppehället vid inkomstbortfall, är olösligt, så länge det anses nödvändigt att inom socialförsäkringen bibehålla bestämmelser om att understödet endast får uppgå till en viss del av familjens inkomst före inkomstbortfallet. Fattigvården är i detta hänseende obunden, vilket fått till följd, att den barnrika familjen genom denna kan få understöd, som går utöver den förutvarande inkomsten Härav följer också, att fattigvården ofta måste ge understöd åt den barnrika familjen även i fall, då familjen normalt kan utnyttja sina arbetskraftsresurser, men på grund av försörjningsbördans storlek ej kan få sitt uppehälle på inkomsten. Endast åtgärder, som generellt syfta till att förbättra barnfamiljernas förhållanden och som därför äro av samma art, som de ovan under avsnittet »Åtgärder för familjerna i allmänhet» angivna, äro emellertid ägnade att undanröja, att familjerna i dylika situationer skola behöva anlita fattigvården eller den hjälpform, som framdeles kan komma att ersätta denna. Betydelsen av en omsorgsfull samordning mellan å ena sidan de åtgärder, som vidtagas i allmänt befolkningspolitiskt syfte, och å andra sidan de understödspolitiska åtgärder, som äro under förberedande och som kunna väntas bli genomförda inom de närmaste åren, framstår mot denna bakgrund i öppen dag.

Statens oftentliga utredningar 1946 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.!

Allmän lagstiftning.

Rättsskipning.

Fångvård.

Vattenväsen.

Skogsbruk. Bergsbruk.

Betänkande med förslag till ändrade grunder för flottningslagstiftningen m. m. [8]

Statsförfattning.

Industri.

Allmän statsförvaltning.

Betänkade med förslag till omorganisation av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen m. m. [101

Kommunalförvaltning.

Statens och kommunernas

Handel ocli sjöfart.

flnnnsväaen. K lim ma II i kullons väsen. Betänkande ang. rundradion i Sverige. Dess aktuella behov och riktlinjer för dess framtida verksamhet. [1]

Pollti. Hank-, kredit- och peuuingväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik. Dödföddhetcn och tidigdöäligheten i Sverige. Dess samband med nativitetsminskningen och dess förhållande vid olika former av förlossningsvärd samt dess socialmedicinska och befolkningspolitiska betydelse. [2] Betänkande om barnkostnaderuas fördelning med förslag till allmänna barnbidrag m. m. [5] Bilagor. [C] lnvesteringsutredningens betänkande med utredning rörande personal- och materielresurser m. m. för genomförande av ett arbetsprogram enligt av utredningen tidigare framlagt förslag. [13] Den faniiljevårdande socialpolitiken. [17]

Hiilso- och sjukvård.

Allmänt näringsväsen.

Kast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande ang. forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område i Norrland. [16]

Körsäkringsvnsen.

Kyrkoväsen. Ludervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. 1911 års lärarlBuesakkunniga. Betänkande med förslag till boatallsordning för folkskolans lärare m. m. [8] 1945 års uiviversitetsberodning. 1. Docentinstitutionen. [9] 1940 ärs skolutrednings betänkanden och. utredningar. IV. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. A. Allmän del. [11] B. Förslag till undervisningsplaner. [16] 4. Realskolan. Praktiska linjer. 14! Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande in. ni. Del 1. 12 Körsvarsväsen. Betänkande med förslag ang. uniformspliktens omfattning för viss personal vid försvarsväsendet. [4] Betänkande' och förslag rörande åtgärder för att begränsa antalet kontraktsanställt manskap inom krigsmakten. [7]

Utrikes ärenden.

Stockholm 11146. K. L. Beckmans Boktryckeri. 2653: 1 43

Internationell rätt.