Betänkande med förslag till ändrade grunder för flottningslagstiftningen m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

3 T O IL S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1946: 3 JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

ÄNDRADE GRUNDER FÖR FLOTTNINGSLAGSTIFTNINGEN M. M.

A V G I V E T AV

KUNGL. SKOGSSTYRELSEN

S

T

O

C 1 9

K

H

O

6 L

M

Statens offentliga utredningar 1946 K r o n o l o g i s k

f ö r t e c k n i n g

1. Betänkande ang. rundradion i Sverige. Dess aktuella behov och riktlinjer för dess framtida verksamhet. Norstedt. 168 s. K. 2. Dödföddheten och tidigdödligheten i Sverige. Dess samband med nativitetsminskningen och dess förhållande vid olika former av förlossningsvård samt dess socialmedicinska och befolkningspolitiska betydelse, Av C. Gyllenswärd. Beckman 116 s. S. 8. Betänkande med förslag till ändrade grunder för flottningslagstiftningen m. ra. Haeggström. 99. J o .

A n m . Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

S TAT E N S

OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1946:3

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

ÄNDRADE GRUNDER FÖR FLOTTNINGSLAGSTIFTNINGEN M. M.

AVGIVET AV

KUNGL. SKOGSSTYRELSEN

STOCKHOLM IVAR

H i E G C S T K Ö M S U4S70

1946 B O K T R Y C K E R I

A. B.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid.

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet

5 K a p . 1. Inledning 7 1. Utredningsuppdraget 7 2. Allmänna synpunkter på skogsbrukets transportfrågor 8 3. Flottgodsets mängd och beskaffenhet i statistisk belysning . . . . K) 4. Tillvaratagande av klenvirke och avfallsvirke jämte därav betingade särskilda transportproblem 18 K a p . 2. Rätten till flottning enligt svensk vattenrätt 1. Om rätt till vatten 2. Återblick på rättsutvecklingen 3. Gällande bestämmelser om enskild flottled och flottning däri . . 4. Gällande bestämmelser om allmän flottled och flottning däri . . Om allmän flottled Om flottning

21 21 22 25 20 2G 29

K a p . 3. Flottningsväsendets organisation i allmän flottled 1. Återblick på rättsutvecklingen 2. Flottningsväsendets nuvarande organisation 3. Grunddragen av förslag till ändrad organisation Skogsägares inflytande vid handhavande av flottningsföreningarnas angelägenheter Framkomna önskemål Skogsstyrelsen Bildande av större förvaltningsenheter Nuvarande förhållanden och framkomna önskemål Skogsstyrelsen Tillsyn över allmän flottled och flottningsverksamhet Nuvarande förhållanden Skogsstyrelsen Större enhetlighet i behandlingen av flottledsärenden Nuvarande förhållanden Skogsstyrelsen

30 30 31 34 34 34 39 48 48 51 52 52 54 55 55 56

4 K a p . 4. Flottningskostnaderna, deras fördelning jämte därmed sammanhängande frågor 1. Återblick på rättsutvecklingen 2. Nuvarande förhållanden 3. Framkomna önskemål 4. Skogsstyrelsens förslag till ändrade grunder för flottningskostnadernas fördelning Flottningskostnadernas fördelning på flottgodset med hänsyn till främjande av en god skogshushållning Utjämning av flottningskostnaderna mellan olika år Utjämning av flottningskostnaderna mellan olika distrikt . . . . Avvägning av gemensamma utgifter och separatutgifter

60 71 78 85

K a p . 5. Anläggning av flottläggnings- och vältplatser; flottläggningsoch utvältningsarbetets utförande samt fördelningen av arbetskostnaden 1. Flottläggningsplatser och därmed sammanhängande frågor . . . . Nuvarande förhållanden Framkomna önskemål Skogsstyrelsen 2. Vältplatser och därmed sammanhängande frågor Nuvarande förhållanden Framkomna önskemål Skogsstyrelsen

80 80 80 87 88 89 89 89 90

K a p . 6. Enskilda flottleder Nuvarande förhållanden Framkomna önskemål Skogsstyrelsen

91 91 91 92

K a p . 7. Statligt stöd åt flottningsverksamheten

93 K a p . 8. Sammanfattning av förslagen

95 Särskilt yttrande av herrar Englund och Sten

58 58 58 64 60

Till Herr

Statsrådet

och

Chefen

för

Kungl.

Jordbruks-

departementet.

Skogsstyrelsen får härmed jämlikt givet uppdrag vördsamt överlämna betänkande med förslag till ändrade grunder för flottningslagstiftningen m. m. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande förordnades den 1 juni 1943 hovrättsrådet i Göta Hovrätt, sedermera häradshövdingen, N. F. G. Ekdahl att såsom särskild sakkunnig från och med den 15 augusti 1943 biträda skogsstyrelsen med ifrågavarande utredningsuppgifter. Den 20 april 1944 förordnade departementschefen såsom särskilda sakkunniga vid utredningen vattenrättsdomaren K. F. Appelberg, försäljningschefen S. Boberg, förtroendemannen A. Englund, flottningschefen G. Esseen, ledamoten av riksdagens andra kammare juris doktorn G. Hedlund, filosofie doktorn E. Kempe, flottningschefen P. Lunden, jägmästaren M. Nordqvist, ledamoten av riksdagens första kammare redaktören H. Sten, direktören C. Strömbäck samt disponenten G. Wärn. Vidare har genom nådigt brev den 21 april 1944 skogsstyrelsen bemyndigats tillkalla högst 15 personer för att såsom experter deltaga i överläggningar angående flottningsväsendet och flottningslagstiftningen. Såsom särskild sakkunnig att biträda skogsstyrelsen vid utredningen har departementschefen därjämte den 5 oktober 1945 förordnat förste kanslisekreteraren R. Chr. Thygesen. Inom skogsstyrelsen har den närmaste ledningen av utredningsarbetet handhafts av jägmästaren, t. f. byråchefen W. Plym Forshell.

o Jämlikt nådigt brev den 2 november 1945 har Kungl. Maj:t bifallit skogsstyrelsens framställning att låta utföra vissa specialundersökningar rörande flottningskostnadernas fördelning. De åsyftade undersökningarna ha utförts vid förvaltningen för Lule, m. fl. älvars flottningsföreningar under ledning av flottningschefen G. Esseen. Skogsstyrelsen har under utredningsarbetet samrått med representanter för skogsvården, trävaruindustrien och flottningsverksamheten. Därjämte ha flottningsföreningarna givits tillfälle avge yttranden och förslag enligt ett frågeformulär, i huvudsak avhandlande kostnadsfördelningsfrågor och andra ekonomiska spörsmål. Särskilt yttrande har avgivits av herrar Englund och Sten. I detta ärendes avgörande ha, förutom undertecknad, deltagit herrar Andersson, Ekström, Hagbergh och Holmbäck. Föredragande har varit t. f. byråchefen Plym Forshell. Stockholm den 10 januari 1946. GERH. STRINDLUND

/

W. Plym Forshell

Kap. 1. Inledning. 1. Utredningsuppdraget. Den 23 juli 1936 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla en utredningsman för att i enlighet med i statsrådsprotokollet angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag rörande skogsbrukets ekonomiska läge och de åtgärder, som kunde vidtagas för att höja dess bärkraft. Vid utredningen skulle enligt i nämnda protokoll givna direktiv beaktas den centrala ställning, som skogsbruket och den därpå grundade förädlingsindustrien intoge i vårt lands näringsliv. Bland annat skulle transportförhållandena och deras betydelse för avsättningen av skogens alster utredas. Det borde sålunda undersökas, huruvida genom statens medverkan omkostnaderna vid flottningen eller virkets transport å land kunde nedbringas. Därigenom vunnes, att nya skogsområden öppnades för ekonomiskt utnyttjande. Vidare borde frågan om skogsägares inflytande vid handhavande av flottningsföreningarnas angelägenheter upptagas till granskning liksom övriga med virkestransporternas ändamålsenliga ordnande sammanhängande spörsmål, såsom angående tillsynen å flottlederna och flottningsföreningarnas verksamhet, flottningskostnadernas fördelning å de flottande, anläggandet av allmänna flottläggningsplatser samt s. k. enskild flottning. Skogsbrukets transportfrågor upptogos till behandling av 1936 års skogsutredning, då denna jämlikt nådigt beslut den 10 januari 1941 återupptog sin verksamhet, vilken då i huvudsak varit vilande alltsedan krigsutbrottet i september 1939. I de förnyade direktiv, som antecknades till statsrådsprotokollet den 10 januari 1941, framhöll departementschefen, att utredningen skulle undersöka, huruvida de åtgärder, som på skogsbrukets område framtvingats av krisen, lämpligen kunde samordnas med skogsnäringens egna intressen. Då bränsleförsörjningen framstod såsom en bland de viktigaste krisfrågorna och då densamma i hög grad vore en transportfråga, fann skogsutredningen skäl att bland annat för undvikande av dröjsmål i första hand upptaga skogsbrukets transporter på vägar och järnvägar till undersökning. Ur utredningens betänkande nr 3 (stat. off. utr. 1943:4), daterat den 11 februari 1943, må härom följande uttalande citeras:

8 »Enligt vad av departementschefens ovan återgivna uttalande framgår, ha vissa reformkrav rests även beträffande flottlederna och deras administration, men dessa krav äro knappast av den brådskande art som beträffande vägarna. Flottningsväsendet i vårt land har redan nått ett visst mått av ändamålsenlighet. Detta kan förvisso icke sägas om skogsbrukets vägtransportmöjligheter. Inom vägväsendet torde sålunda genom lämpliga åtgärder väsentligt förbättrade transportmöjligheter kunna skapas för skogsbruket. Arbetsuppgifterna på detta område äro både stora och tacksamma. Det ovan sagda innebär ej, att icke förbättringar i flottningsväsendet även få anses behövliga. D å emellertid övervägandena beträffande flottningen beröra ett svårbehandlat och egenartat lagstiftningsområde och till detta knuten speciell administration och då upptagandet av dessa frågor i samband med frågan om skogsbrukets transporter å vägar och järnvägar skulle fördröjt utredningsarbetet, så har 1936 års skogsutredning funnit mest ändamålsenligt att i sitt nu framlagda betänkande rörande vägväsendet och järnvägarna ej behandla flottningsväsendet.» Genom nådigt brev den 5 juni 1942 förordnade Kungl. Maj:t, att de arbetsuppgifter, som åvilade 1936 års skogsutredning, sedan denna avslutat den inom utredningen pågående undersökningen rörande skogsbrukets transporter på vägar och järnvägar, skulle övertagas av skogsstyrelsen.

2. Allmänna synpunkter på skogsbrukets transportfrågor. I 1936 års skogsutrednings betänkande nr 3 har lämnats en utförlig redogörelse för den nationalekonomiska betydelsen av ett väl utvecklat skogstransportväsende. Att i detta sammanhang på nytt upptaga denna fråga till diskussion har därför ansetts överflödigt. Emellertid må här erinras om att under normala förhållanden skogsindustriens på världsmarknaden tillhandahållna standardvaror framstå såsom det betydelsefullaste resultatet av skogsnäringens produktion. Till landet inflytande export valutor för dessa varor utgöra nämligen utan tvivel skogsnäringens största bruttoinkomst. Denna i sin t u r fördelas mellan industrien, skogs- och transportarbetet och skogsägarna. Enligt en undersökning (Streyffert 1936) fördelade sig bruttoinkomsten på följande sätt: Virkets värde å rot

22 %

arbetslöner i skogen och vid transporterna arbetslöner vid industrien

22 % 29 %

bränsle, kemikalier, räntor, skatter, allmänna omkostnader och vinst vid industrien

27 %

Summa 100 %

9 Redan av skogsutredningen framhölls, att den pågående utjämningsprocessen mellan å ena sidan industriarbetslönerna och å den andra lönenivån för länt-, skogs- och flottningsarbetarna verkat därhän, att industriens anpart av skogsnäringens bruttointäkt minskats, medan arbetslönerna vid skogs- och transportarbete stigit över nämnda 22 procent, troligen till ett läge över 25 procent. Skall skogsbruket i ett sådant läge — säger skogsutredningen vidare — kunna undgå att få sin lönsamhet sänkt, lärer det få beträda rationaliseringens väg. Detta uttalande åsyftar närmast ett förbättrande av skogsbrukets vägväsende såsom en av de angelägnaste rationaliseringsåtgärderna, men avsåg jämväl de övriga kommunikationsmedel, varav skogsbruket betjänar sig. Därvid har särskilt betonats vikten av en organiserad samverkan mellan olika transportmedel samt nödvändigheten att ingå på en prövning av vilken transportmetod, som i det enskilda fallet måste anses vara den billigaste och mest rationella. Först härigenom torde kunna ernås en förbilligad totalkostnad och därigenom ett förhöjt rotvärde. Det slutmål, som därvid bör uppställas är att nå fram till den lägsta totalkostnad för virkestransporten, som under förhandenvarande geografiska och klimatiska m. fl. förhållanden är tänkbar. Samtidigt som själva transportarbetet inom de olika transportlederna rationaliseras, bör uppmärksamheten sålunda vara riktad även mot möjligheten att övergå till andra transportsätt, om ett förbilligande därigenom kan uppnås. I annat fall kunna de vidtagna åtgärderna lätt komma att fylla endast ett självändamål. Då skogsstyrelsen i anslutning till 1936 års skogsutrednings uppläggning av de skogliga transportproblemen nu har att överväga dessa i vad avser flottningsverksamheten, är det helt naturligt att organisationsfrågor och kostnadsfrågor träda i förgrunden. I första rummet kommer därför att närmare beröras flottningsväsendets organisation jämte flottningskostnaderna och deras fördelning samt därefter ett antal speciella frågor, som ansetts kunna behandlas mera fristående. Däremot upptagas ej i detta sammanhang till prövning vissa frågor, av vilka här kunna framhållas följande: åtgärder för minskande eller borttagande av de risker, som anhopningar av timmer i älvarnas stormagasin visat sig kunna medföra; sjunkvirkesfrågan; spörsmålet huruvida vid syneförrättning rörande allmän flottleds inrättande förslag alltid bör avgivas om ilottledens indelning i utflottningsdistrikt; förhållandet mellan flottnings- och vattenkraftsintressena; skydd för förlagsgivares rätt, vissa andra frågor sammanhängande med det ekonomiska ansvaret i följd av flottningsverksamheten samt diverse av flottningsföreningarna framförda önskemål. Innan skogsstyrelsen upptager de förstnämnda huvudfrågorna till diskussion skall i största korthet, diskuteras de förändringar hos själva skogskapitalet och flottgodset, som ha inträffat sedan tidpunkten för den nuvarande flottningslagstiftningens ikraftträdande.

10 3. Flottgodsets mängd och beskaffenhet i statistisk belysning. Det transportarbete, som årligen uträttas av våra allmänna flottleder är av imponerande storleksordning. Enligt kommerskollegii officiella statistik: »Flottningen i allmänna flottleder» har under åren 1924—1943 redovisats en flottgodsmängd av cirka 283.2 milj. m3 eller i genomsnitt per år över 14 milj. m3 fast massa utan bark. Den flottade kvantitetens andel i den genomsnittliga årsavverkningen kan i brist på statistiskt material ej säkert anges. För att emellertid erhålla en föreställning härom kunna jämföras å ena sidan den år 1937 framflottade kvantiteten, 18.4 milj. m3 eller med bark cirka 22 milj. m3, samt å andra sidan avverkningen år 1937 enligt 1937 års avverkningsstatistik, 45.6 milj. m3 fast mått med bark. Jämförelsen ger vid handen, att det år 1937 redovisade flottgodset utgjorde nära hälften av i nämnda statistik redovisad avverkning. Denna i sin tur omfattar icke endast s. k. gagnvirke utan även sådana sortiment som stolpar, brännved, timmer av lövträd m. m., som normalt icke flottas, men utesluter däremot husbehovsvirket. Jämföres flottgodsmängden 1937 med avverkningsstatistikens uppgifter för Norrland, Dalarna och Värmland, utgör den förra kvantiteten mer än 2/3 av den senare.

1000-tal kbm

16 000

14 000

A

12 000

År 1920

19-10

Fig. 1. Utsorterat flottgods i 1 000-tal kbm för samtliga allmänna flottleder åren 192A—1943.

11 1000-tal k b m .

8 000 -

7 000 -

6 000 -

5 000 -

4 000 -

I Å r 1925

!

'

I

L_! 1930

I

I

I

I I 1935

I

I

I

I

I

1940 L I

1 1 1945

Fig. 2. Utsorterat sågtimmer i 1 000-tal kbm för samtliga allmänna flottleder åren 1928—19Å3.

Flottningen är främst på grund av rådande naturförhållanden väsentligen knuten till skogshanteringen inom det s. k. nordsvenska barrskogsområdet, d. v. s. Norrland, Dalarna och Värmland. De virkeskvantiteter, som i landet söder om detta område nedläggas i allmänna flottleder, torde icke uppgå till mer än 1/25—1/30 av hela flottgodsmängden i allmänna flottleder och äro sålunda av underordnad betydelse. Härav följer att vad man ur den officiella statistiken kan utläsa angående flottgodset i hög grad får anses karakterisera .skogsförhållandena och avverkningsutfallet i norra Sveriges barrskogsområden. De totala flottgodsmängderna under olika år ge ett gott uttryck för skogsbrukets konjunkturkänslighet, vilket tydligt framgår av diagrammen fig. 1—3. Kurvorna avslöja klart krisen efter det första världskriget och den därefter stigande konjunkturen, vidare den utpräglade lågkonjunkturen i början av 30-talet, den mycket starka återhämtningen 1937 och slutligen förhållandena under det andra världskriget med dess starkt nedskurna gagnvirkesavverk-

12 1000-tal k b m

10 000

-

9 000

-

7 000

19S0

Fig. 3. Utsorterat småvirke i 1 OOO-tal kbm för samtliga allmänna flottleder åren 1928—19Å3.

ningar. Redan under år 1942 inträder en förbättring, som sannolikt kommer att utveckla sig till nya topplägen under de närmaste åren. En jämförelse mellan fig. 2 och fig. 3 ger en tydlig bild av skillnaden i konjunkturkänsligheten hos sågtimmer respektive småvirke. Sedan år 1928 kan flottgodsets fördelning på timmer och småvirke följas i statistiken. Denna fördelning ter sig för samtliga allmänna flottleder i avseende på kubikmassan sålunda. Timmer

Småvirke

Period P r o c e n t 1928—1932

1933—1937

1938-1942

13 Utvecklingen har emellertid ej skett alldeles likformigt för olika landsdelar, vilket kommer till synes i vissa skillnader olika flodsystem emellan. Dessa åskådliggöras i följande sammanställning. Medelkubik i m s 1938-1942

P e r i o d Flottled och sortiment 1928-1932

1933-1937

1938-1942

62.6 37.4

55.8 44.2

46.0 54.0

52.6 47.4

47.8 52.2

45.6 54.4

49.0 51.0

34.9 65.1

35.9 64.1

43.7 56.3

39.4 60.6

32.0 Småvirke %

51.2 48.8

45.2 54.8

42.1 57.9

Ljusnan Timmer % . Småvirke %

46.8 53.2

35.3 64.7

35.0 65.0

Dalälven Timmer % . Småvirke %

44.3 55.7

38.4 61.6

Kalix älv Timmer % . Småvirke % Umc älv Timmer % . Småvirke % Ångermanälven Timmer % . Småvirke % Indalsälven Timmer % . Småvirke % Ljungan Timmer % .

60.0 Timmer

Småvirke

68.0 Som synes förekomma variationer i fördelningen mellan timmer och småvirke från trakt till trakt. Till en del kunna dessa förklaras genom olikheter i avsättningsförhållanden, apteringssätt och minimidimensioner. Den för timret sjunkande och för småvirket stigande tendensen är emellertid genomgående och karakteriserar utan tvivel de ingalunda oviktiga förändringar, som i tämligen snabb takt skett i fråga om virkesförrådens dimensionssammansättning. Vid en jämförande bedömning av tabellens siffror kunna uppgifterna om medelkubiken i viss mån tjäna som ett korrektiv. Även förändringarna i kubikmassa per stycketal hos flottgodset, den s. k. medelkubiken, karakterisera i viss mån avverkningsutfallets dimensionssammansättning. Medelkubikens variation från år till år följer konjunkturkurvan tämligen väl. Dock framträder här markanta skillnader mellan olika flottleder, helt naturligt beroende därpå, att möjligheterna för medveten påverkan varit

14 beroende på variationsvidden inom dimensionsfördelningen hos virkesförrådet i det enskilda fallet. Utvecklingstendensen är emellertid fullt klar och är — ned bortseende från konjunkturpåverkan — genomgående ständigt sjunkande under statistikperioden. Det bör härvid påpekas, att skillnaderna olika flottleder emellan vad beträffar de senaste årens absoluta värden på medelkubiken i hög grad beror på dels bestämmelserna om den minsta dimension, som de olika industrierna ansett sig kunna mottaga till förädling, dels huruvida massaveden apterats i fallande längder eller såsom i Ljusnan och Dalälven i 10 V2' respektive 3 m längder. Härutinnan råder nämligen ingalunda någon enhetlighet. Det är även tänkbart, att krisårens strävan att genom flottlederna uttransportera bränn- och kolved har verkat sänkande på medelkubiken hos flottgodset inom södra Norrland och Dalarna. Kbf

4.0 Kalix älv 3.5

Samtliga allm. I Ar 1920

1945 Fig. A. Flottgodsets medelkubikmassa i kbf under åren 1921—1918. Medeltal för samtliga allmänna flottleder samt för Kalix älv.

I diagrammet, fig. 4, åskådliggöres det här ovan sagda beträffande dels samtliga allmänna flottleder dels Kalix älv. Kurvorna ange tydligt den allmänt nedgående tendensen samt konjunkturkänsligheten och densammas mycket starka utslag för en enskild älv, där tillgången på grövre dimensioner varit god, medan efterfrågan på massaved varierat. I efterföljande tabell lämnas en översikt över medelkubikens periodvisa förskjutning för ett antal älvar beträffande tillsläppt virke.

15 Medelkubik i f3; medeltal för 5-årsperioden F 1o t t 1e d 1923—1927

1928-1932

1933-1937

1938-1942

4.52 3.95 3.64 4.20 4.66 3.07 3.07 3.50

4.38 3.94 3.74 3.99 4.45 2.75 2 90 3.46

3.81 3.85 3.50 3.46 3.78 2.68 2.72 3.25

Kalix älv Ume älv Ångermanälven Indalsälven Ljungan Ljusnan Dalälven Samtliga allmänna

3.81 4.34 4.63 3.50 2.61 3.57

Den tidsperiod, som här blivit belyst, får anses i stort sett höra till tiden efter det skede, under vilket den norrländska skogshanteringen befann sig i ett exploateringsstadium. Siffrorna för de olika älvarna ge emellertid anledningtill den reflexionen, att graden av uppnådd stabilitet är varierande från trakt till trakt såtillvida, som utvecklingen i övre Norrland i en nära framtid kan förväntas gå mot ett bottenläge. Vad beträffar Kalix och Ume älvar samt Ångermanälven, särskilt de två sistnämnda, torde väl en icke obetydlig inverkan kunna spåras från de stora virkeskvantiteter, som så att säga lösgjorts genom lappmarkslagen. En bedömning av den framtida utvecklingen beträffande virkesförråd och dimensioner och därmed avverkningarnas storlek och sammansättning för att i sista hand kunna förutsäga flottgodsets framtida mängd och beskaffenhet är en vansklig uppgift. Inom en nära framtid torde avverkningsberäkningar på basis av den andra riksskogstaxeringen lämna det säkrast möjliga beskedet om dessa förhållanden. I detta sammanhang kan endast framläggas vissa påtagliga fakta om tillståndet i Norrlands skogar, utformade såsom en jämförelse mellan vissa detalj resultat vid båda taxeringarna. I efterföljande tabeller betecknas den första taxeringen med I, omtaxeringen med II. Taxeringsåren för de olika länen äro följande:

Norrbottens län Västerbottens län Jämtlands län Västernorrlands län Gävleborgs län

'

I

II

1926 1925 1924-1925 1924 1926

1941 1941 1939-1940 1938 1942

16 Tab. 1. Areal skogsmark i åldrar Al—100 år vid tidpunkten taxeringarna samt efter ytterligare 20 år i av totalarealen skogsmark.

för första procent

I Län

eller

II

och

andra

Efter 20 år

länsdel P r o c e n t

Norrbottens kustland Västerbottens län . . . kustlandet lappmarken Jämtlands län Västernorrlands län Gävleborgs län . . . .

44.6 41.4 41.7 41.3 40.6 47.2 47.7

44.4 44.0 44.3 43.8 47.4 55.4 53.7

Tab. 2. Areal skogsmark i ålder 101—160 år vid första och andra i procent av totalareal skogsmark. I Län

eller

taxeringen

II

länsdel

Minskning P r o

Norrbottens kustland Västerbottens län kustlandet lappmarken Jämtlands län Västernorrlands län Gävleborgs län

48.3 47.0 50.4 44.9 46.6 55.6 61.9

32.0 33.7 24.5 39.5 35.5 27.4 16.3

2e n t 20.1 23.8 16.5 28.5 27.6 16.1 11.3

11.9 9.9 8.0 11.0 7.9 11.3 5.0

Av tabell 1 kan utläsas att i framtiden den skogsareal, inom vilken avverkningarna bedrivas gallringsmässigt och där sålunda utfallet består av i huvudsak klenare dimensioner, kommer att öka. Av tabell 2 synes framgå, att arealen med skog i mogna åldrar, varifrån huvudparten av det grövre virket bör vara att hämta, har minskat med omkring 1/10 sedan första taxeringstillfället. Siffrorna i tabell 3 belysa förändringarna hos stamantal och grundyta inom de grövsta dimensionsklasserna. Härav framgår, att tillgången på grövre skog starkt minskat. Uppgifterna angående det totala virkesförrådet vid de olika taxeringstillfällena lära icke vara direkt jämförbara, varför något försök att här siffermässigt jämföra dem icke skall göras. Det torde icke desto mindre vara ådagalagt, att barrskogsförråden — såsom varit att vänta — undergått en stark minskning i övre Norrland, medan minskningen i södra Norrland är ringa eller ingen.

17 Tab. 3. Den procentuella hos stamantal

förändringen

II

mellan första och andra

taxeringen

och grundyta i dimensionsgruppen 25 — A5 + cm. Tall och gran.

Trädslag

Redovisningsområde

Stamant. i diam.kl. 25—45 +

Grundyta m. b. i diam.kl. 25—45 +

Norrbottens kustland

<

7.9 32.2

— 8.9 — 31.6

Västerbottens kustland

<

14.4 26.3

— 15.6 — 25.1

\

29.0 17.5

— 31.4 — 18.8

Jämtlands län

v

17.1 8.9

— 17.9

Västernorrlands län

i

9.7 3.9

— 12.2 + 4.6

Gävleborgs län

<

0.8 0.9

— 0.7 — 0.8

Ljungans flodområde

\

21.3 5.2

— 23.9 — 5.3

Indalsälvens flodområde

{

12.9 0.7

— 13.7

I

13.5 15.0

— 15.6 — 16.9

>

lappmark

Ångermanälvens flodområde

—

1.2 Virkesförrådet synes i de flesta norrlandslänen vara alltför lågt; i varje fall gäller detta inom övre och inre Norrland. Det torde därför anses såsom klok politik att under en längre framtid låta virkesförrådet öka. En förutsättning för att en ökning skall komma till stånd är en nedskärning av avverkningskvantiteterna åtminstone i övre Norrland. Alldeles oavsett om en sådan kommer till stånd, torde avverkningsutfallet i framtiden få en i avseende på dimensionsfördelning helt annan sammansättning än vad fallet var för exempelvis ett 20-tal år sedan. Det är nämligen uppenbart att en starkare förskjutning än den redan inträffade kommer att ske i riktning mot klena dimensioner. Det är sålunda sannolikt att flottgodset från Norrland framdeles kommer att minska i totalkvantitet och att det därjämte under i övrigt oförändrade förutsättningar kommer att bestå av klena dimensioner i långt större grad än vad för närvarande är fallet. Dessa omständigheter komma att påverka kostnaderna för avverknings- och transportarbetet. För att skogsnäringens lönsamhet ej skall nedgå måste uppkommande olägenheter mötas med rationaliseringsåtgärder, vilka för skogsbrukets del böra omfatta såväl avverknings- som transportarbetet, flottningen icke undantagen. 2 — 454870

18 4. Tillvaratagande av klenvirke och avfallsvirke jämte därav betingade särskilda transportproblem. Av det föregående torde ha framgått, att avkastningen från de norrländska skogarna under en tidsperiod framåt kommer att nedgå. Efter en gången exploateringsperiod kommer obönhörligt en återuppbyggnadsperiod, vilken för Norrlands del måste medföra betydande investeringar av kapital från såväl staten som enskilda. Under denna tid kommer självfallet skogsindustriens råvarubas att framstå såsom avsevärt försämrad. I själva verket har en sådan försämring redan inträtt, vilket främst visat sig i den knapphet på sågtimmer, som kännetecknat det senaste decenniet. Den efter fredsslutet inträdda, mycket hårda konkurrensen om skogens råvara är också ett vittnesbörd om tillgångarnas begränsning. Under sådana förhållanden inställer sig osökt tanken på ett tillgodogörande i största utsträckning av befintliga råvarureserver. Därvid riktas uppmärksamheten främst mot klenvirke och avfallsvirke men även mot virkesförråden i de sämsta, ännu ej fullt utnyttjade avsättningslägena. Industriens utredningsinstitut, Norrlandsutredningen, har tagit upp denna fråga till behandling och framlagt en av professorn T. Streyffert verkställd undersökning om »Skogsavfallet och dess tillvaratagande». Den kvantitativa uppskattningen är baserad på riksskogstaxeringens material jämte undersökningar på ett antal provytor. Kalkylen gäller Norrland och Dalarna och är utförd för tidsperioden 1939—1948. Utredningens huvudresultat framgår av nedanstående sammanställning över den kvantitet skogsavfall, som årligen kan utvinnas.

Röjningsvirke Apteringstoppar Lump och vrak Summa

Barrskog m 3 i. b.

Björk

Summa m 3 i. b.

738 300 1 398 700 508 000

1 931 900

2 670 200 1 398 700 508 000

2 645 000

1 931800

4 576 900

Dessa kvantiteter, som beräknats under förutsättning av minimidimensionens sänkning från antagna 6'X4" till 6 / X2 / / , motsvara cirka 24 procent av den kvantitet, 19 milj. m3 i. b., vilken normalt anses utgöra den årliga gagnvirkesavverkningen inom området i fråga. Det är att märka, att björkskogen, som kan tillvaratagas inom äldre bestånd ävensom övrig lövskog, främst asp, icke har medräknats. Något försök att utsträcka kalkylen över längre tidsperiod har icke gjorts. Utredningsmannen har emellertid anfört, att då större delen av skogsavfallet härrör från röjnings- och gallringsbestånd, kvantiteterna icke torde påverkas

19 av den nedgång i avverkningarna av äldre skog, som kan emotses särskilt i övre och inre delar av Norrland. Vidare framhålles att arealen av yngre skog befinner sig i ökning, varför behovet av beståndsvårdande huggningar icke kan väntas nedgå. Ett tillgodogörande inom exportindustrien av här ifrågavarande virke skulle i runt tal för enbart barrskogens del innebära råvara till ytterligare 200 000—250 000 ton massa per år. Därmed torde det vara klart, att möjligheterna att inom en rimlig kostnadsram kunna tillföra industrien detta virke måste undersökas. Vad åter angår frågan huruvida de avsedda sortimenten kunna finna användning i den industriella förädlingsproceduren, ligger detta spörsmål utanför flottningsutredningens ram och lämnas sålunda åsido. Det må endast framhållas, att träindustrien, särskilt den kemiskt arbetande, visat sig ha en synnerligen stor anpassningsförmåga jämsides med rika möjligheter till framställning av nya produkter genom nya metoder. Tillvaratagandet av det mindrevärda virket vare sig av klena dimensioner, av dålig kvalitet eller av lövträd medför åtskilliga problem sammanhängande med virkets avverkning och transport. Med bortseende i detta sammanhang från avverkningskostnaderna, som snabbt stiga med sjunkande dimension, återstår den långa transporten till kustförlagda industrier, därest man ur synpunkten råvarubrist vill förlägga förädlingen till dessa. Dessa transporter kunna ej tänkas ske annat än genom flottning, bilkörning eller järnväg. Då de senare transportsätten få anses tämligen begränsade geografiskt sett, måste det huvudsakliga transportarbetet utföras genom flottning. Härvid gäller liksom fölavverkningen den generella regeln, att sjunkande dimension medför stegrad kostnad, ehuru detta ingalunda sker så påtagligt eller snabbt som vid avverkningen. Vidare tillkommer för barrträdsvirke ökad sjunkningsrisk medan björkvirket på grund av ringa flytbarhet icke kan flottas annat än kortare sträckor. I den mån dessa svårigheter vad beträffar flottningen icke kunna bemästras, återstår i många fall ingen annan lösning än landtransporter, vilka från stora områden knappast kunde tänkas betjäna kustindustrierna. Ovan berörda svårigheter äro till en del av teknisk art. Försök har icke saknats att lösa dem. Sålunda har inom vissa flottleder, särskilt Dalälven, sedan länge bedrivits s. k. buntflottning av klenare virke. Buntningen är visserligen dyrbar — med 10 kronor dagsverkspris och 1942 års materialpriser cirka 9 öre per kbf — men kostnaderna för buntning och buntarnas framflottande äro dock ej högre än att denna väg i många fall kan tänkas ekonomiskt framkomlig. Möjligheterna för buntflottning är emellertid varierande med flottledernas naturförhållanden i avseende på vattendjup, förekomsten av forsar och fall, m. m. Därav följer, att metoden är användbar endast i vissa flottleder eller delar av flottleder. Överhuvudtaget torde buntflottning vara otänkbar i smärre bivatten. Även björkflottningen kan hänföras till de tekniska problem, varom kännedomen ännu är alltför ringa för att

kunna berättiga till uttalanden om dess framtida betydelse. Dessa spörsmål, vars lösning är av stor vikt, torde höra till de många frågor, som böra bli föremål för en intensifierad forskning i större omfattning än vad hittills varit fallet. Till kostnadsfrågorna vill skogsstyrelsen återkomma i ett senare kapitel. I det förevarande sammanhanget har avsikten varit att påvisa behovet av åtgärder i syfte att mildra den hotande råvarubristen för industrierna samt att framhålla betydelsen i detta hänseende av klenvirkets tillvaratagande. Detta i sin tur är i hög grad en transportfråga, vilken intimt berör tekniska och ekonomiska förhållanden inom flottningsverksamheten.

Kap. 2. Rätten till flottning enligt svensk vattenrätt. 1. Om rätt till vatten. Som bekant vilar vår nu gällande vattenrätt på den principen, att jordägaren råder över vattnet å sin grund. Det har tvistats om huruvida denna jordägarens rätt är att beteckna som äganderätt eller nyttjanderätt. Lagstiftaren har enligt motiven ej velat taga ställning till denna fråga, som för övrigt torde sakna praktisk betydelse. Principen om grundägarens rådighet över vattnet gäller även i Finland och Norge. Däremot ha de central- och sydeuropeiska vattenlagarna ett helt annat system. Dessa lagar skilja — efter förebild från den romerska rätten — mellan offentliga och enskilda vatten. Endast över de sistnämnda har den enskilde rådighet. Offentliga vatten tillhöra staten. Till offentliga vatten hänföras i allmänhet vattendrag, som äro användbara för sjöfart och framförande av flottgods i sammanlagda flottar. Alla vattendragav större allmän betydelse komma sålunda att tillhöra staten och deras utnyttjande av den enskilde är beroende på koncession. Vad är då anledningen till olikheten mellan det nordiska och kontinentala systemet beträffande rätten till vatten? En sannolik orsak torde vara skiljaktigheten i förhållandet mellan befolkningens storlek och tillgången på vatten. P å kontinenten med dess befolkningstäthet har behovet av att utnyttja de jämförelsevis fåtaliga större vattendragen för allmänna ändamål och till fromma för även andra enskilda än strandägaren varit så starkt, att den sistnämndes privata intressen fått träda tillbaka. I de nordiska länderna ha förhållandena varit annorlunda. Den glesa befolkningen och den rikliga förekomsten av sjöar och vattendrag ha här givit utrymme för den enskildes rådighet även över större vatten. Men hänsynen till det allmänna och andra enskildas berättigade intressen har också här gjort sig gällande och föranlett inskränkningar i strandägarens rätt. Sålunda stadgar den svenska lagstiftningen inskränkningar till förmån för fisket, den allmänna samfärdseln och flottningen, vattenkraftsintresset m. m. I de öppna delarna av våra fem största sjöar liksom även utomskärs i saltsjön är strandäganderätten begränsad till 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager. Det vatten, som ligger utanför denna gräns, skulle man efter utländsk förebild kunna beteckna som offentligt vatten. Den utveckling inom samhällslivet, som skett under de senaste decennierna, utmärkes av ett allt större hänsynstagande till det allmännas intresse. Detta

gäller i synnerhet inom vattenrätten. Under förarbetena till vår nuvarande vattenlag funnos förespråkare för den meningen, att vi här i landet borde övergå till det kontinentala systemet. Därvid gjordes det även från vissa håll gällande, att den ursprungliga vattenrättsordningen hos oss kännetecknades av den s. k. allmänningsprincipen. Det bör i detta sammanhang anmärkas att enligt vår vattenrätt finnes — ehuru detta ej kommit till uttryck i lagstiftningen — en alle mäns rätt eller allmänningsrätt till vatten. Huru vidsträckt denna rätt är, torde ej vara fullt klart. Allmänt anses emellertid, att den innefattar rätt för envar att använda annan tillhörigt vattenområde för hushållsbehov, bad, vattning av kreatur, segling, rodd och dylikt. Förutsättning för allmänningsrättens utövning är, att skada eller nämnvärt obehag icke uppkommer för den, som i första hand äger tillgodogöra sig vattnet, eller för annan, som innehar stranden. Vid behandlingen i lagrådet av den kungl. proposition, som ligger till grund för nu gällande flottningslagstiftning, framhöll en ledamot ifråga om husbehovsflottning i vattendrag, där allmän flottled ej finnes, att sådan flottning, i den mån den kunde äga rum utan olägenhet för övriga ägare eller innehavare av vattendraget eller stränderna vid detsamma, kunde anses ingå i den allmänningsrätt till vatten som obestridligen funnes, ehuru den i vattenlagen ej erhållit den reglering, som varit önskvärd. Enligt den i Norge och Finland gällande lagstiftningen är rätten till flottning en allmänningsrätt. Envar har sålunda där i princip rätt att flotta oberoende av tillstånd från den, som råder över vattnet. Den svenska lagstiftningen har icke gått så långt. Hos oss är — bortsett möjligen från nämnda undantag i fråga om husbehovsflottningen — rätten till flottning icke någon allmänningsrätt. 2. Återblick på rättsutvecklingen. Redan på ett tidigt stadium av vår rättsutveckling har i lagstiftningen stadgats inskränkningar i den enskildes rådighet över vattnet. Dessa inskränkningar avsågo huvudsakligen förekommande av dämningsskada å annans strand, skyddande av rätt till vattnets utnyttjande som drivkraft och för fiske samt tillvaratagande av samfärdselintresset. Bestämmelserna om allmän farled och kungsådra äro exempel härpå. Det stadgades sålunda i 20 kap. 3 § byggningabalken, att där kungsådra av ålder varit, en tredjedel av vattnet skulle lämnas öppen, och där segelled vore, tolv alnar, till båtled åtta alnar, allt i djupaste vatten. Nämnda lagrum kom även att tillgodose flottningen. I ett flertal under slutet av 1600- och början av 1700-talet utfärdade kungl. resolutioner erinrades om att fri och obehindrad flottning skulle äga rum i allmänna farleder och kungsådror. Särskilda lagbestämmelser angående flottningen meddelades först genom fiskeristadgan den 14 november 1766 sådan den lyder enligt den rättelse, som gjordes genom kanslikollegii kungörelse den 30 september 1767 och kungl. förklaringen den 24 januari 1771. I denna stadga

föreskrevs nämligen, att utöver den kungsådra, som av ålder varit och som omfattade en tredjedel av vattnet, skulle underhållas hälften mindre öppning eller en sjättedel av vattnet i de strömmar och åar, där av ålder ingen kungsådra varit, såvida något fiske låge ovanför, flottled varit nyttjad eller i brist på sådan öppning vattendämning förorsakade skada på ovanför belägna hemmansägor. Sagda bestämmelser återkommo i fiskeristadgan av den 29 juni 1852. Denna mindre öppning, som benämndes den mindre kungsådran, hade sålunda till ändamål att lämna fisken öppen väg vid dess vandringar, att tillgodose flottningen samt att utgöra skydd mot uppdämningsskador. Av ordalagen framgår, att mindre kungsådra endast kunde förekomma i vattendrag, där flottled »varit nyttjad» eller med andra ord, där flottning redan ägde rum vid den tid, då författningen trädde i kraft. 1852 års fiskeristadga innebar sålunda en utökning av antalet vattendrag, däri mindre kungsådra kunde förekomma. Enligt sistnämnda stadga skulle nämligen mindre kungsådra finnas även i de vattendrag, där flottled kommit till stånd efter ikraftträdandet av 1766 års fiskeristadga. Flottled i annat vatten än allmän farled eller kungsådra, som av ålder varit, kunde finnas på grund av hävd, privilegium, förbehåll vid avvittring eller efter överenskommelse med vederbörande strandägare. Efter tillkomsten av 1766 års fiskeristadga utfärdades flera kungl. brev och resolutioner, som berörde rätten till flottning. Sålunda förordnades genom kungl. brev den 23 april 1782 för Värmland och Dalsland, att landshövdingen noga skulle tillse, att kungsådran efter lag på alla ställen holies fri och öppen samt att timmerflottningen icke i någon mån hindrades eller uppehölles. I ett mål angående timmerflottningen i Bada älv i Värmland uppkom fråga huruvida nyssnämnda kungl. brev vore tillämpligt på denna älv, där kungsådra ej fanns. I utlåtande den 27 juli 1808 drog kammarkollegium av fiskeristadgans föreskrifter den slutsatsen, att evad s. k. kungsådra eller farled i mindre vattendrag ansetts äga rum eller ej, kunde jord- och strandägare vid sådant vattendrag icke hindra dess nyttjande till timmerflottning för dem, vilka eljest ej hade någon utväg att få sitt timmer utfört. Denna kammarkollegii tolkning, som visar ett intressant försök att införa en ny princip inom flottningsrätten, synes ej ha blivit godkänd. Vid 1809 års riksdag klagade fullmäktige från Värmlands län över att bruks- och sågverksägare för att göra timmerhandeln till ett monopol hindrade timmerflottningen förbi deras bruk, sågar och kvarnar, ehuru allmogen icke ville undandraga sig att därför erlägga en billig avgift. Fullmäktige anhöllo därför, att något stadgande härom måtte till efterlevnad utgivas, däruti en viss avgift för varje tolfts flottning genom hela strömmar bleve utsatt, så att emot erläggande därav timmerflottningen obehindrat kunde få verkställas. Genom kungl. brev för Värmland den 11 december 1809 bemyndigades landshövdingen ånyo att förordna, huruvida och med vad villkor flottning i vattendragen finge äga rum. Detta stadgande gäller enligt sin ordalydelse lika för alla vattendrag. Flottning skulle sålunda kunna tillåtas, obero-

ende av strandägarnas medgivande, även i vattendrag, där flottning förut icke ägt rum. Därest kungl. brevet den 11 december 1809 avsett att införa en ny ordning beträffande rätten till flottning, fick brevet i varje fall ej lång giltighet. Det ersattes nämligen den 8 april 1811 genom ett nytt kungl. brev. Upprinnelsen till detta brev går även tillbaka till 1809 års riksdag. Bondeståndet, som instämt i de värmländska riksdagsfullmäktiges klagan, hade nämligen framhållit att på många håll uppkommit den oseden, att hemmans innehavare genom åläggande av betydliga tullavgifter dels i kontant, dels i varor hindrade fri flottning utför de strömmar och vattendrag, vid vilka deras hemman vore belägna. Ståndet hemställde, att enär den påstådda rättigheten till tull på de flesta ställen icke hade annan grund än dels egen vilja, dels överenskommelser, som förre ägarna till ovanför belägna hemman av enfaldighet ingått, Kungl. Maj:t måtte utfärda förbud däremot och tillåta var och en fri flottning genom sådana strömmar, där ingen skada förorsakades tredje man, och det utan avseende därpå om där av ålder varit kungsådra eller ej. Den av bondeståndet hävdade meningen innebar sålunda, att rätten till flottning skulle vara en allmänningsrätt. Över bondeståndets framställning infordrades yttrande från samtliga landshövdingar. Därvid framkom, att avgifter för flottning upptagits allenast i Värmlands, Älvsborgs, Hallands och Göteborgs län, samt att dessa avgifter vore att anse icke såsom någon tull för rättigheten att flotta utan merendels såsom ersättning för skador och olägenheter, som ägare till stränder, fisken och vattenverk tillskyndades av flottningen. I avgivet utlåtande anförde kammarkollegium, att av 1766 års fiskeristadga och förklaringen däröver framginge, att för de i nämnda författningar avsedda flott- och farleder, fastän de gingo genom enskildas ägor eller förbi tillåtna vattenverk, någon avgift ej finge fordras, därav dock ej följde, att de, som av sådana flott- och farleder sig begagnade, därvid ägde saklöst och utan ersättning tillfoga jord-, strand-, vattenverks och fiskeägare någon skada på ett eller annat sätt såsom med landtramp på åker och äng, flottningars anställande vid sådana tider, då fisken och vattenverk därav nödvändigt skulle lida men eller till större myckenhet på en gång än som i flottleden efter dess lagliga bredd kunde rymmas samt med konservation av byggnader och fiskeverk till avflottning befordras. I anledning av vad sålunda förekommit utfärdades kungl. brevet den 8 april 1811.1 brevet förständigades landshövdingarna i de län, där flottning uti strömmar och vattendrag vore övlig, att för de vattendrag, varest flott- och farleder förut varit och vara borde, vid sig därom yppade tvister och efter förrättade undersökningar å varje sådant ställe samt vederbörandes hörande genom utslag föreskriva vid vilka tider, huruledes och med vad villkor flottningen finge utövas så att då den å ena sidan ej obehörigen hindrades eller med oskäliga avgifter betungades, den å andra sidan icke heller komme att lända jord-, strand-, vattenverks- och fiskeägare till skada och förfång. I brevet stadgades slutligen, att vad beträffade sådana enskilda vattendrag, där flott- och farled

25 förut icke varit och varest vid uppkommande rättegång jord- och strandägare icke heller med stöd av lag och författningar kunde åläggas, att sådana tillåta och öppna hålla, så ankomme det på överenskommelser med ägarna till samma vattendrag om och med vad villkor de till flottning och transport finge nyttjas. Genom brevet underkändes sålunda den av bondeståndet hävdade rätten till fri flottning. Från nämnda brev härleder sig den i vår nuvarande lagstiftning gällande uppdelningen av flottlederna i allmänna och enskilda. Åt brevet måste givas den tolkningen, att om i ett vattendrag varken fanns farled eller kungsådra — av ålder bestående eller den mindre — kunde rätt till flottning erhållas allenast efter medgivande av strandägaren eller annan som rådde över vattnet. Härigenom hindrades mången gång, att vattendrag, där behov av allmän flottning förelåg, utnyttjades för sådant ändamål. Kungl. brevet av den 8 april 1811 gällde till den 1 maj 1881. Då trädde i kraft kungl. förordningen om allmän flottled och kungl. flottningsstadgan, båda författningarna av den 30 december 1880. Genom denna lagstiftning infördes begreppet allmän flottled i svensk rätt. I flottledsförordningen angåvos de vattendrag, som skulle utgöra allmänna flottleder. Det stadgades sålunda, att allmän flottled jämväl framgent skulle bibehållas i de vattendrag, där den 1 maj 1881 flottning på grund av dittills gällande lag eller särskilda föreskrifter allmänneligen idkades eller vore tillåten. I motiven framhölls, att någon tvekan ej syntes uppstå därom, att vattendrag, som vare sig på grund av hävd, privilegium, förbehåll vid avvittring eller annan i laga ordning tillkommen föreskrift, redan vore öppnat och nyttjades för flottning, vari envar, som det åstundade, ägde att deltaga, utgjorde allmän flottled och fortfarande borde såsom sådan bibehållas. Den 1 maj 1881 befintliga allmänna farleder och kungsådror skulle vara allmänna flottleder, om flottning där förekomme och annat ej vore i laga ordning bestämt. Enligt flottledsförordningen skulle det ankomma på länsstyrelsen att förordna om inrättande av allmän flottled i vattendrag, där sådan ej förut funnits. Förutsättningen härför var, att allmän flottled prövades vara av nöden och kunna medföra väsentligt gagn för orten eller eljest lända till nytta för det allmänna. 1880 års båda författningar ägde giltighet till den 1 januari 1920, då vår nuvarande lagstiftning om allmän flottled och flottning däri trädde i kraft. 3. Gällande bestämmelser om enskild flottled och flottning däri. Efter upphävandet av kungl. brevet den 8 april 1811 finnas inga särbestämmelser angående enskilda flottleder och flottning däri. Man har därför att tilllämpa allmänna rättsgrundsatser. Dessa torde emellertid få anses ha samma innebörd som de upphävda bestämmelserna i nämnda brev. För rätt till flottning i enskild flottled skulle sålunda fordras tillstånd av strandägaren eller annan som råder över vattnet.

4. Gällande bestämmelser om allmän flottled och flottning däri. Gällande bestämmelser innefattas i tre lagar av den 19 juni 1919, som trädde i kraft den 1 januari 1920, den ena om ändring i vissa delar av vattenlagen, den andra om flottning i allmän flottled och den tredje om huru avgöras skall, varest tidigare tillkommen allmän flottled skall jämlikt vattenlagen bibehållas. De stadganden, som röra inrättande, utvidgande och förbättrande av allmän flottled och vad därmed sammanhänger, ingå i vattenlagen och omfatta där hela 6 kap. samt delar av 1, 2, 3, 9,10, 11,12 och 13 kap. Reglerna om allmän flottleds nyttjande och om de flottandes inbördes förhållanden återfinnas i lagen om flottning i allmän flottled. Beträffande flottning i gränsfloderna Torne och Muonio gäller särskild lag av den 10 juni 1912. Om allmän flottled. I begreppet allmän flottled ligger, att flottning däri står öppen för envar. 6 kap. vattenlagen angiver dels de vattendrag, i vilka allmän flottled jämväl framgent skall bibehållas, och dels på vad villkor nya allmänna flottleder må inrättas. Till förekommande av den ovisshet, som tidigare rådde angående de vattenområden, vari allmän flottled skulle bibehållas, har efter prövning i viss ordning uppgjorts autentiska förteckningar över de den 1 januari 1920 befintliga allmänna flottleder i landet. Dessa förteckningar ha kungjorts i länskungörelserna och allmänna tidningarna samt intagits i vattenboken. För att ny allmän flottled skall kunna inrättas, uppställer vattenlagen i likhet med 1880 års flottledsförordning såsom villkor, att allmän flottled prövas vara av nöden och kunna medföra väsentligt gagn för orten eller eljest lända till nytta för det allmänna. I vattenlagen finnes därjämte tillagt, att vid denna prövning hänsyn skall tagas till omfattningen å ena sidan av ortens skogshantering och av gagnet för densamma av flottledens inrättande samt å andra sidan av de störningar, som genom flottleden eller flottningen däri kunna vållas andra näringar. Detta tillägg fanns upptaget bland lagberedningens motiv till 1880 års flottledsförordning och utgör sålunda icke någon saklig nyhet. Lagberedningen framhöll bland annat, att vid den föreskrivna prövningen hänsyn uppenbarligen måste tagas till de olika förhållandena i särskilda orter. I de norrländska bygderna på de ställen, där skogshanteringen utgjorde den huvudsakliga eller nästan uteslutande näringen och där antagligen till följd av jordmånens beskaffenhet och det hårda klimatet någon högre kultur icke vore att förvänta utan skogsbruk vore att anse såsom det egentliga medlet för den fåtaliga befolkningens ekonomiska utveckling, torde väl ej hos den prövande myndigheten kunna uppstå någon tvekan därom, att inrättandet av en behövlig flottled lände orten till väsentligt gagn. På andra ställen åter, där bergsbruk, åkerbruk

eller andra näringar övervägande idkades, vore frågan om flottledens gagnelighet ej lika självklar, för den händelse flottleden kunde inverka störande å dessa näringar, vilka utgjorde det förnämsta medlet för en tät befolknings tillvaro och välmåga. I senare fallet torde väl ej finnas någon skälig anledning att befara, det den prövande myndigheten skulle med åsidosättande av alla övriga genom flottningen förnärmade intressen obetingat anse flottningen väsentligen gagnelig. Uppenbarligen torde således, menade lagberedningen, hänsynen till de på olika orter eller i olika provinser övervägande olika näringarna samt till redan befintliga kommunikationer av sig själv föranleda därtill, att en annan uppfattning gjorde sig gällande när fråga vore om flottled i Skåne, än när frågan avsåge flottled i Norrland. Säkerligen bleve det ett lika sällsport undantag, att ny flottled beviljades t. ex. genom skånska slättbygden, som att begäran om flottleds inrättande avsloges t. ex. i de norrländska länens skogsbygd. De flottningssakkunniga tillade, att behovet av varsamhet vid inrättande av allmän flottled särskilt i förhållande till vattenkraftsintresset läte sig allt starkare förnimmas, i den mån vattenkraften tillväxte i ekonomisk och man kunde — med tanke på tendensen att låta densamma, omsatt-i elektrisk kraft, komma till användning för en mångfald olika ändamål i det dagliga livet — väl säga social betydelse. Men även i förhållande till jordbruket och fiskerinäringen vore en sådan varsamhet för visso av nöden. Enligt 1880 års flottledsförordning kunde allmän flottled inrättas i vattendrag. Motsvarande bestämmelse i flottningslagen omnämner utöver vattendrag jämväl sjö eller annat vatten. Med vattendrag avsågs i flottledsförordningen såväl rinnande vatten som sjöar, vilka genomlöpas därav. Enligt den i vattenlagen antagna terminologien menas emellertid med vattendrag endast rinnande vatten. På grund härav blev en ändring i stadgandet nödvändig. Att därjämte tillades »annat vatten» berodde på att man ville undanröja den tvekan, som i praxis rått därom, huruvida allmän flottled kunde inrättas i havsvikar, vari våra floder utmynna. Att utsträcka flottlederna till sådana havsvikar blir ofta nödvändigt för anläggande av sorteringsställen, allmänna flottläggningsplatser m. m. Inrättandet av allmän flottled därstädes kan mången gång vara av behovet påkallat till förekommande av att enskilda flottande genom förvärv av allt vattenområde nedanför skiljeställena utestänga andra flottande från möjligheten att begagna flottleden. Ärenden angående inrättande av allmän flottled handläggas av länsstyrelse och vattendomstol. I vissa fall skall frågan hänskjutas till Kungl. Maj:t. Ansökan om allmän flottleds inrättande ingives till länsstyrelsen. Ärendet skall härefter utredas vid syneförrättning. Länsstyrelsen har att förordna syneförrättare och såsom biträde åt honom två gode män. Vidare skall länsstyrelsen underrätta vederbörande fiskeritjänsteman. Denne har att under förrättningen yttra sig över huruvida fiskerinäring kan lida förfång genom företaget och

vilka särskilda åtgärder kunna erfordras till skydd för fisket. Länsstyrelsen skall tillika förordna skogstjänsteman att bevaka det allmännas intresse av skogshushållningen samt tillvarataga statsskogarnas bästa. Det ankommer även på denna tjänsteman att förebringa erforderlig utredning om virkestillgången inom flottledsområdet eller skilda delar därav. Annat allmänt ombud ävensom ortsombud kunna förordnas av länsstyrelsen, om förhållandena sådant påkalla. Strand-, bro-, fiske-, strömfalls- och skogsägare ha rätt att inställa sig under syneförrättningen och framställa de yrkanden, vartill de finna fog. Synemännen skola avgiva utlåtande och förslag till erforderliga bestämmelser. Till vattendomstolens avgörande hänskjutas följande frågor: 1) prövning av företagets behov och nytta; 2) bestämmande av vilka byggnader och åtgärder tarvas för företagets genomförande, deras konstruktion, läge och beräknade kostnader m. m.; 3) uppskattning av skadeersättningar; 4) fastställande av anläggarnas ersättningsbelopp; 5) meddelande av trafiktekniska regler och föreskrifter till skyddande av andra intressen, såsom angående hushållningen med vattnet vid dammar, om flottningstiden, virkespåsläppning, farleds öppenhållande, fiskeavgifter, barkningstvång; 6) flottledens indelande i distrikt. Länsstyrelsen har att pröva följande frågor: 1) fastställande av amorteringsplan för anläggningskostnadernas återgäldande; 2) bestämmande av de allmänna grunder, efter vilka olika slag av virke skola med varandra jämföras vid flottningskostnadernas fördelande mellan de flottande; 3) reglementsfrågor. Härjämte tillkommer det länsstyrelsen att upptaga och avgöra vissa andra i flottningslagen angivna frågor rörande flottandes inbördes förhållanden i flottningsföreningar samt om tillsynen över de allmänna flottlederna och flottningsf öreningarna. Under vissa omständigheter har Kungl. Maj.-t att pröva, huruvida allmän flottled skall komma till stånd och i sådant fall om särskilda villkor böra föreskrivas för dess inrättande och begagnande. Så är förhållandet om för flottledens inrättande erfordras, att vattnets avrinning i större omfattning regleras eller att vattenförhållandena eljest väsentligt förändras, om det kan befaras att genom flottledens inrättande allmän samfärdsel, som äger rum eller framdeles må kunna ifrågakomma, skulle i avsevärd mån försvåras, om fiskerinäring av större betydenhet synes komma att lida väsentligt förfång genom flottningen eller om anledning är att antaga, att tillgodoseendet av allmännyttigt ändamål eljest skulle till följd av flottledens inrättande förhindras. Om något av angivna förhållanden är för handen, har vattendomstolen att hänskjuta frågan till Kungl. Maj:t. Finner Kungl. Maj:t på framställning av sakägare eljest sådant förhållande föreligga, äger Kungl. Maj:t förbehålla sig prövningsrätten. Avlysning av allmän flottled tillkommer vattendomstolen eller Kungl. Maj:t. Vattendomstolen har prövningsrätt endast för det fall, att sådana omständigheter yppas, att flottningen kan anses nedlagd. För avlysning ford-

29 ras emellertid ansökan. Vattendomstolen har sålunda icke eget initiativ. En ansökan om avlysning får icke bifallas, därest flottningen allenast inskränkts till omfattningen eller av en eller annan anledning av mera tillfällig natur för viss tid upphört. Avlysning av allmän flottled ankommer på Kungl. Maj:t, då prövningen avser huruvida flottleden utgör hinder för ett vattendrags utnyttjande för andra intressen av större allmän betydelse. Avlysning kan ske oberoende av ansökan. Om flottning. Flottningslagstiftningen — såväl den nuvarande som den dessförinnan gällande — har endast avseende å s. k. lösflottning. Härmed menas, att flottgods löst framflyter i flottleden. Framförande av flottgods i sammanlagda flottar jämställes med sjöfart. Låter någon flottgods framflyta hopfäst i knippen eller mindre buntar eller framföres flottgods i ringbom, räknas det emellertid för lösflottning. Enligt den finska lagen om vattenrätten av den 23 juli 1902 faller under begreppet flottning såväl lösflottning som flottning i sammanlagda flottar. De central- och sydeuropeiska vattenlagarna tillåta i allmänhet endast den sistnämnda formen av flottning. Lösflottning bedrives där i synnerligen inskränkt omfattning, i de flesta fall endast efter särskilt tillstånd av offentlig myndighet eller enskild rättsägare. Flottning får icke äga rum i allmän flottled förrän den blivit upplåten till allmänt begagnande. Beslut härom meddelas av länsstyrelsen, sedan de för allmän flottleds inrättande föreskrivna arbeten blivit besiktigade och godkända. Flottning i allmän flottled kan antingen vara husbehovsflottning eller allmän flottning. Rätt till husbehovsflottning tillkommer innehavare av jordbruksfastighet för husbehovsvirke, som kan flottas från egen skog eller från skog, tillhörig den by eller det hemman, dit fastigheten hör, eller vari byn eller hemmanet har del. Denna flottning får fastighetsägaren själv ombesörja. All övrig flottning i allmän flottled, som upplåtits till allmänt begagnande, benämnes allmän flottning. Denna handhaves av en flottningsförening, som alla flottande med undantag av husbehovsflottande måste tillhöra. Från huvudregeln att flottning icke må äga rum förrän flottleden upplåtits till allmänt begagnande finnes ett undantag. Länsstyrelsen kan nämligen i vissa fall medgiva interimsflottning. Den allmänna flottningen skall i princip vara gemensam. Emellertid kan vattendomstolen för viss flottled meddela generell föreskrift om flottning utan flottgodsets sammanblandande, s. k. separatflottning. Medgivande till sådan flottning kan ock av flottningsstyrelsen för särskilt tillfälle lämnas viss eller vissa flottande. Förutsättningen härför är dock, att sådant flottningssätt ej blir till hinder för den gemensamma flottningen.

Kap. 3. Flottningsväsendets organisation i allmän flottled. 1. Återblick på rättsutvecklingen. Flottning i äldre tid torde i allmänhet ha bedrivits separat av varje virkesägare för sig. Någon organisation av flottningen har därvid icke varit erforderlig. Redan på ett förhållandevis tidigt stadium kan man emellertid spåra ansatser till en reglering från det allmännas sida. Där flottning kom att bedrivas i större omfattning eller mera regelbundet, visade det sig ofta nödvändigt att upprensa och fördjupa vattendraget samt att där uppföra byggnader och vidtaga andra anordningar. Samtliga dessa åtgärder, som brukade benämnas strömrensning (strömbyggnad), inneburo emellertid intrång i annans enskilda rätt. Härför erfordrades tillstånd av offentlig myndighet. Samtidigt med sådant tillstånd gåvos vanligen föreskrifter, som reglerade flottningen i vattendraget. Ett exempel härpå är en kungl. resolution av den 7 juli 1796, varigenom ett bolag, bestående av två handelshus i Göteborg och tre enskilda personer, fick tillstånd till strömrensning av Ätran. Bolaget erhöll därjämte monopol på all flottning i Ätran mot skyldighet dels att i enlighet med fastställd taxa mottaga allt det timmer, som anmäldes till flottning, och dels ansvara för den skada å stränder, vattenverk eller fisken, som kunde orsakas av flottningen. Efter tillkomsten av kungl. brevet den 8 april 1811 blev det länsstyrelsen, som gav tillstånd till strömrensning. Sådant tillstånd lämnades någon gång åt enskilda virkeshandlare eller skogsägare men vanligare åt särskilda bolag, s. k. strömrensningsbolag. Dessa bolag bildades i allmänhet av skogsägare, vilka hade gemensamt intresse av vattendragets utnyttjande för flottning. Tillståndet innefattade rätt att såsom ersättning för strömrensningen under viss tid uppbära bestämd avgift för varje stycke flottgods, som framforslades i vattendraget. Beträffande själva flottningsarbetet samt underhålls- och utflottningskostnader ävensom ersättning för skador, som förorsakades av flottning, brukade förfaras på olika sätt. I en del fall beviljade länsstyrelsen den person eller det bolag, som bekostat strömrensningen ensamrätt, oktroj, att under viss tid ombesörja all flottning i vattendraget mot skyldighet att svara för alla kostnader men med rätt att uppbära särskild avgift av de flottande enligt fastställd taxa. I andra fall åter utgjorde denna avgift ersättning för allenast ränta och amortering av anläggningskostnaden, stundom även för underhållet. Övriga kostnader däremot utdebiterades å de flottande. Själva flottnings-

31 arbetet och utdebiteringen ombesörjdes därvid, i några flottleder av den person eller det bolag, som bestritt kostnaden för strömrensningen, men i andra flottleder av de flottande själva genom en av dem utsedd styrelse. 1865 års vattenrättskommitté upptog till övervägande huruvida förvaltningen av flottleden och flottningen skulle organiseras enligt oktr oj systemet eller anförtros åt de flottande själva genom en av dem för varje år utsedd styrelse. Kommittén valde den förra vägen. Enligt kommitténs förslag skulle innehavare av oktrojen vara antingen en enskild person eller ett för ändamålet särskilt bildat bolag. Kommittén uttalade i motiven, att det vanliga och tilllika mest önskvärda vore, att bolag bildades samt att ortens skogsägare och trävaruhandlande inginge såsom delägare i bolaget. Ingen, som ville deltaga i bolaget och fullgjorde sina skyldigheter, skulle kunna uteslutas därifrån. Det var länsstyrelsen, som skulle meddela oktroj, och fastställa bolagsordningen. Bolaget skulle vara grundat på aktier, som kunde överlåtas. Oktrojtiden begränsades till tjugu år. Flottled, å vilken oktroj meddelats, skulle vara allmän. Det ålåg oktrojinnehavaren att verkställa den strömrensning eller vidtaga de övriga anordningar, varom länsstyrelsen meddelat förordnande. All flottning skulle ombesörjas av oktrojinnehavaren, sålunda såväl bolagsmännens som den allmänna flottningen. Brast oktrojinnehavaren beträffande sin skyldighet i sistnämnda avseende, kunde han förlora oktrojen och sina å flottleden nedlagda kostnader. Länsstyrelsen skulle upprätta flottningstaxor. Oktrojinnehavaren svarade för all skada, som skedde genom flottningen. En ledamot av kommittén reserverade sig och förordade systemet med de flottandes självverksamhet genom en av dem för varje år utsedd styrelse. Samma ståndpunkt intogs av 1870 års vattenrättskommitté och nya lagberedningen. 1880 års lagstiftning innebar sagda systems definitiva seger. 2. Flottningsväsendets nuvarande organisation. Enligt 23 § i nu gällande flottningslag har flottningsförening att ombesörja den allmänna flottningen, handhava och vidmakthålla flottleden jämte dess tillhörigheter samt uppbära och redovisa de för flottledens nyttjande stadgade flottledsavgifter. Av 2 § flottningslagen framgår, att föreningens medlemmar utgöras av de flottande. Medlemmar av flottningsförening äro emellertid enligt 53 § flottningslagen endast de flottande, som anmält virke till flottning under eget inregistrerat märke. I 55 § stadgas, att flottande äger deltaga i handhavandet av föreningens angelägenheter endast såvitt angår det år, varunder han deltager eller deltagit i flottningen. Varje års flottning- bildar en enhet för sig. Föreningens utgifter, avseende ett års flottning, skola enligt 33 § flottningslagen i princip bestridas av det årets flottande. Uppstår överskott skall det återbäras. En flottningsförening är sålunda formellt sett en mycket löslig organisation. Upphör flottningen något eller några år, finns det inga

medlemmar i flottningsföreningen. Flottningsföreningens organ äro flottningsstämma och flottningsstyrelse. Ä flottningsstämma äger enligt 55 § flottningslagen envar flottande rösträtt i förhållande till beloppet av det förslag han tillskjutit eller har att tillskjuta till bestridande av föreningens gemensamma utgifter. I föreningens reglemente kan bestämmas begränsningar i rösträtten. Enligt 54 § flottningslagen väljer flottningsstämman själv ordförande. I 38 § flottningslagen stadgas, att flottningsstyrelsen skall förvalta föreningens angelägenheter. Enligt 39 § flottningslagen skall styrelsen väljas av stämman. I 40 § flottningslagen finnes emellertid en föreskrift om att länsstyrelsen äger utse en ledamot av styrelsen. Det är sålunda ej obligatoriskt. Förutsättningen är, att länsstyrelsen finner sådan ledamot önskvärd för tillgodoseende av ortens skogshushållning eller andra allmänna intressen. Den av länsstyrelsen utsedde styrelseledamoten skall vara en med skogs- och flottningsförhållandena i orten förtrogen person, som ej själv deltager i flottningen eller är anställd i flottandes enskilda tjänst. Sådan styrelseledamots arvode bestämmes av länsstyrelsen men erlägges av föreningen. I 50 § flottningslagen stadgas, att styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper skola granskas av två eller flera revisorer, av vilka en utses av länsstyrelsen och den eller de övriga, å flottningsstämma. Av länsstyrelsen utsedd revisor erhåller ersättning av föreningen med belopp, som bestämmes av länsstyrelsen. Flottningsförening är en trafiksammanslutning, som till sin juridiska natur närmast kan betraktas såsom en offentligrättslig korporation. Medlemskapet är tvunget. I det avseendet kan flottningsföreningen likställas med en dikningseller vattenregleringssamfällighet. Beteckningen förening är i viss mån vilseledande. Medlemskap i flottningsförening förvärvas ej, såsom i andra föreningar vanligen är fallet, efter ansökan om inträde eller genom övertagande av annans delägarerätt. Flottningsföreningen har emellertid vissa beröringspunkter med en ekonomisk förening. Under förarbetena till nu gällande flottningslagstiftning övervägdes frågan om beredande av medinflytande åt skogsägarna i flottningsföreningarna. Förelag härom hade väckts av domänstyrelsen i utlåtande den 27 maj 1909. 1916 års flottningssakkunniga förklarade, att de, som tagit domänstyrelsens förslag under omprövning, kommit till insikt om att vid förslagets genomförande mötte mycket betydande praktiska svårigheter. Undersökningar inom en viss led, Dalälven, hade visat — framhöllo de sakkunniga — att det under ett år flottade virket beräknats härröra från cirka tretusen skilda skogsägare inom flottledsområdet. Att exakt förteckna alla dessa personer skulle vara ganska betungande. De flottande måste för sådant ändamål åläggas att, förutom övriga föreskrivna anmälningar, även lämna uppgift å de skogsägare, från vilka virke inköpts, för upprättande av röstlängd å flottningsstämma vore emellertid en sådan förteckning icke tillfyllest. Man måste ock äga kunskap om myckenheten virke, som från varje skogsägare inköpts och tillförts flott-

leden. Det virkesparti, som den mindre skogsägaren försålde utefter leden till virkesköpare eller större skogsägare, vore emellertid oftast mycket ringa. Det torde mången gång vara svårt att avgöra, från vilken skogslott varje parti härrörde, särskilt i de fall då hemmansägare sålt virke på rot från viss skogstrakt med mer eller mindre otydliga gränser mellan delägarnas skogsskiften. I de fall, då skogen förvärvats genom upplåten avverkningsrätt under ett visst antal år, tillkomme svårigheter att kontrollera avverkningens storlek under varje särskilt år, dels från varje skogsskifte, vartill avverkningsrätt förvärvats, dels ock från den flottandes egna skogsskiften, vilka ofta låge blandade med skiften, som innehades med avverkningsrätt. Upprättande av röstlängd för flottningsstämma komme otvivelaktigt under angivna förutsättningar att innebära ett arbete av komplicerad natur, liksom det vore tydligt att ledande av förhandlingar och fattande av beslut vid en så sammansatt flottningsstämma komme att medföra svårigheter, som knappast kunde fullt överskådas. De mindre skogsägarna hade i allmänhet dittills ådagalagt ringa intresse för flottledernas skötsel; deras önskemål vore huvudsakligen, att de måtte erhålla största möjliga betalning för sitt virke och att flottningskostnaderna därför holies så låga som möjligt de år, då deras virke skulle utflottas. Man kunde därför befara, att sådana skogsägare såsom röstägare å flottningsstämma snarare komme att rösta mot än för utförandet av vidlyftigare underhålls- och förbättringsarbeten, även om dessa vore nog så befogade. I allmänhet torde kunna antagas, att deras intresse av flottleden skulle finnas vara så ringa, att de antingen avhölle sig helt från att begagna sin rösträtt eller ock överläte densamma till virkesköparen i sammanhang med försäljningsavtalet. Intresset för flottledens bestånd och vidare utveckling representerades nämligen av de större skogsägarna och större virkesköpande sågverksbolag, som förlagt sin verksamhet invid flottleden. Av nu anförda skäl upptogo icke 1916 års flottningssakkunniga i sitt betänkande något förslag om medinflytande åt skogsägarna i flottningsföreningarna. För att avhjälpa denna brist tillkom på förslag av 1916 års flottningssakkunniga nuvarande 40 § flottningslagen. Den där omförmälda, av länsstyrelsen utsedde ledamoten skulle enligt de sakkunniga verka för att vid flottledens och flottningens ordnande vederbörlig hänsyn toges till skogsnäringens krav. Ha skogsägarna enligt gällande lagstiftning någon möjlighet att inverka på en allmän flottleds skötsel och underhåll eller på flottningens ombesörjande? Enligt 6 kap. 20 § vattenlagen kan envar vidtaga anläggning eller åtgärd för befintlig allmän flottleds utvidgande eller förbättrande. Sådan anläggning eller åtgärd kan göras även utan flottningsföreningens samtycke. Därest en flottningsförening motsätter sig en behövlig anläggning eller åtgärd, kan sålunda en skogsägare utföra den. Kommer därvid enskild eller allmän rätt i fråga, måste skogsägaren göra ansökan hos vattendomstolen. Nackdelen för skogsägaren är, att han får stå som anläggare. Vid syneförrättning rörande allmän 3 — 451870

34 flottleds inrättande, utvidgande eller förbättrande äga enligt 10 kap. 5 § vattenlagen skogsägare, som anse frågan kunna inverka å deras rätt, framställa de yrkande, vartill de finna fog. Skogsägarna ha dessutom liksom envar annan enligt 14 § nuvarande flottningslag rätt att hos länsstyrelsen yttra sig över synemännens förslag till bestämmelser rörande de i 10 kap. 19 § gällande vattenlag omförmälda frågor. Dessa frågor avse dels efter vilka allmänna grunder särskilda slag av flottgods böra jämföras med varandra vid kostnadens fördelning och dels inom vilken tid och mot vilken ränta anläggningskostnaderna böra återgäldas till anläggaren eller annan ävensom huru med ledning av nämnda omständigheter taxa för flottledsavgifter böra uppgöras. I 35 § nuvarande flottningslag stadgas, att länsstyrelsen skall höra skogsägarna över uppgjort förslag till reglemente. Även beträffande ändring i fastställt reglemente skola skogsägarna höras enligt bestämmelse i 36 § gällande flottningslag.

3. Grunddragen av förslag till ändrad organisation. Skogsägares inflytande Framkomna

vid handhavande av angelägenheter.

flottningsföreningarnas

önskemål.

Vid 1925 års riksdag hemställdes i likalydande motioner (I: 25, I I : 36) av herr Frändén m. fl. i första kammaren och av herr Hedlund i Häste m. fl. i andra kammaren, att första stycket av 53 § flottningslagen måtte få följande ändrade lydelse: »Flottandes rätt att deltaga i handhavandet av flottningsföreningens angelägenheter utövas å flottningsstämma. Där äge envar, som anmält virke och därför erlägger flottningsavgifter, rösträtt i enlighet med vad i 55 § sägs.» För rösträtt skulle sålunda ej, såsom i flottningslagen stadgas, erfordras, att man anmält virke till flottning under eget inregistrerat märke. I motiveringen till motionerna anfördes, bland annat: Endast virkesköpare och de virkesägare, som utflottade sitt virke till egna förädlingsverk med registrerade märken, kunde enligt flottningslagen öva inflytande på flottningsstämmas beslut. Virkessäljarna, som i regel icke anmälde något märke, hade minst lika stora intressen att bevaka i flottlederna, enär ett fördyrande eller förbilligande av flottningskostnaderna i motsvarande grad medförde ett sämre eller bättre försäljningsresultat. Att virkessäljarna vore uteslutna från möjlighet att å flottningsstämnorna bevaka sina intressen, vore uppenbart orättvist i de ofta förekommande fill, då virket försåldes till visst gängse pris vid sorteringsstället och virkessäljaren silunda finge själv betala alla utflottningskostnader. I ett flertal norrlandsälvar hade det sålunda blivit kutym, att bolagen betalade visst pris för virket framme vid sorteringsstället eller ock framme å de stora huvudälvarna, och i alla dessa fall finge skogsägarna eller virkessäljarna betala alla flottningskostnader men ägde icke föra talan vid flottningsstämma i förhållande till det flottningsförlag, som han tillskjutit.

35 Motionerna inneburo sålunda, att varje virkessäljare skulle få rösta för det »flottningsavdrag» han fått vidkännas. Andra lagutskottet (nr 22) fann, att till behandling borde upptagas frågan om ej genom ändring på ett eller annat sätt av gällande bestämmelser skogsägarna kunde tillförsäkras skälig medbestämmanderätt i de frågor, som å sådan stämma avhandlades. Det i motionerna innefattade förslaget till lagändring torde enligt utskottets mening ej vara ägnat att giva en tillfredsställande lösning. Med bifall till utskottets därom gjorda hemställan beslöt riksdagen att i skrivelse (nr 136) till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående möjligheten a t t trygga virkessäljande skogsägare till skäligt inflytande i de flottningsföreningar, å vilkas flottleder av dem avyttrat virke utflottades. Med anledning av riksdagens skrivelse inhämtade Kungl. Maj:t yttrande från domänstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt de flesta länsstyrelser ävensom styrelserna för Sveriges skogsägareförbund, Svenska flottningschefsföreningen, Svenska trävaruexportföreningen, Svenska cellulosaföreningen och Svenska trämasseföreningen. Från samtliga nämnda myndigheter och korporationer inkommo utlåtanden. Vid länsstyrelsernas hade fogats yttrande från ett antal flottningsstyrelser. Yttranden hade därjämte avgivits av Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet och Värmländska skogsägareföreningen u. p. a. De avgivna utlåtandena voro praktiskt taget enstämmigt avstyrkande mot ändrade bestämmelser rörande rösträtten åt flottningsstämma, Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade justitieministern den 4 november 1927 fem sakkunniga att biträda vid behandlingen av frågor, rörande vissa ändringar i gällande flottningslagstiftning samt därmed sammanhängande ämnen. De sakkunniga avgåvo den 21 april 1928 utlåtande, som utmynnade i ett förslag till ändringar i flottningslagen. Dessa ändringar åsyftade de fall, då flottgods av flottande inköpts under villkor, att flottningskostnad, helt eller delvis, skulle avdragas från köpeskillingen med belopp, som ej angivits vid köpet. I dessa fall skulle den flottande ej äga rösträtt å flottningsstämma för förlag, som svarade mot vad han sålunda förbehållit sig att återbekomma av säljaren. Rösträtt för sådant förlag skulle i stället utövas av ett för hela flottningsföreningen gemensamt ombud för samtliga virkessäljare. Detta ombud jämte ersättare skulle utses för varje år av länsstyrelsen i det eller de län, där flottleden framginge. Tillsättning skulle ske efter förslag av länens hushållningssällskap bland skogsägare, som ej själva voro flottande. I varje anmälan om flottgods skulle uppgift lämnas om och i vad mån rösträtt för det å godset belöpande förlaget skulle tillkomma det gemensamma ombudet. Förslaget utställdes till yttrande av åtskilliga myndigheter och korporationer. Länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands, Malmöhus och Skaraborgs län förklarade, att då flottning i allmän flottled ej förekomme inom dessa län, yttrande från styrelsernas sida ej syntes böra avgivas.

36 Elva länsstyrelser i södra och mellersta Sverige samt en del flottningsföreningar tillstyrkte de sakkunnigas förslag eller lämnade det i huvudsak utan erinran. Flertalet av nämnda länsstyrelser och föreningar förklarade dock, att köpevillkor av det innehåll, som avsåges i de sakkunnigas förslag, ej förekomme inom vederbörande län, vadan lagändringen där komme att sakna praktisk betydelse. Övriga nio länsstyrelser, domänstyrehen, flertalet flottningsföreningar, Svenska trävaruexvortföreningen och Sverige skogsägareförbund avstyrkte däremot förslaget. Såsom skäl härför anfördes bland annat. De virkessäljande skogsägarnas intressen syntes tillräckligt tillgodosedda genom bestämmelserna om länsstyrelses befogenhet att utse en ledamot i flottningsstyrelse och en revisor för granskning av sådan styrelses förvaltning. Med hänsyn till de stridiga intressen, som kunde förekomma bland skogsägare, kunde man ej säga, att skogsägarna skulle bliva representerade genom det av de sakkunniga föreslagna gemensamma ombudet. Detta ombud skulle i stor utsträckning få utöva rösträtt för flottgods från bolagens skogar. Det förekomme nämligen rätt allmänt, att bolag, som saknade sulfat- och sulfitindustri, sålde pappersveden från sina skogar till andra bolag, och omvänt, att massafabriker sålde sitt sågtimmer till bolag som dreve sågverksrörelse. Det gemensamma ombudet skulle även få utöva rösträtt för de mellanhänder, som köpte virke av skogsägarna och sedermera avyttrade detta till trävaruindustrin. De föreslagna bestämmelserna om skogsägareombudets rösträtt skulle i tillämpningen medföra stora praktiska svårigheter. De uppgifter från de flottande, som låge till grund för rösträtten, avgåves vid en tidpunkt, då avverkningarna ännu ej voro avslutade. Sagda uppgifter måste följaktligen bliva approximativa. Svenska trävaruexportföreningen och Sveriges skogsägareförbund gjorde gällande, att om förslaget genomfördes, virkesköparna allmänt komme att frångå de kontraktsbestämmelser, som utgjorde förutsättningen för skogsägareombudets rösträtt, och i stället stipulera avdrag med flottningskostnader, som vore kända vid köpets avslutande. Detta skulle vara ogynnsamt för de mindre skogsägarna. Den 27 januari 1933 avskrevs förslaget av Kungl. Maj:t från vidare behandling. I skrivelse den 10 december 1931 till jordbruksministern förklarade Skogsägareföreningarnas förbund som ett oeftergivligt krav, att virkessäljande skogsägare bereddes medbestämmanderätt i handhavandet av flottningsförenings angelägenheter. För tillvaratagande och säkerställande av deras intressen borde länsstyrelse till ledamot i flottningsförenings styrelse utse person, som föreslagits därtill av skogsägareförening inom flottningsföreningens område. Därest denne ledamot reserverade sig mot av styrelsen fattat beslut i någon fråga, borde detta hava den verkan, att frågan hänskötes till offentlig myndighets avgörande. Skogsägare och virkessäljare i Sorsele socken hemställde i skrivelse den 3 augusti 1934 till Kungl. Maj:t, att skogsägare och virkesleverantörer bereddes medinflytande i flottningsförening. Minst hälften av föreningens styrelse och halva antalet revisorer borde utses av dessa intressenter. N ä m n d a val borde förrättas å flottningsstämma av sockenvis eller distriktvis utsedda ombud för skogsägarna och virkessäljarna. Det ifrågasattes om icke flottningen och virkesmätningen borde handhavas av samma organ.

37 Vid 1935 års riksdag hemställdes i motion (II: 31) av herr C. O. Johansson i Sollefteå m. fl. om utredning angående möjligheten att bereda virkessäljande skogsägare samma inflytande i flottningsföreningarnas styrelser som köparintressenterna men med opartisk ordförande. I anledning av motionen fattade riksdagen det beslut, varom omförmäles här nedan. Vid samma riksdag hemställdes i två likalydande motioner (I: 271, II: 456) av herr Petrus Nilsson m. fl. i första kammaren samt herr Pehrsson i Bramstorp m. fl. i andra kammaren om skyndsam och allsidig utredning i frågan om beredande av medinflytande för skogsägarna vid handhavandet av flottningsföreningarnas angelägenheter. Till stöd för motionerna anfördes huvudsakligen följande: Det vore skogsägarna, som hade det största intresset av flottningskostnadernas nedbringande. På grund av utformningen av de nu gällande bestämmelserna om rösträtt å flottningsstämma vore emellertid skogsägarna i regel uteslutna från sådan rösträtt. För vinnande av behövligt inflytande åt dessa erfordrades, att rätten att rösta å flottningsstämma anknötes till helt andra förutsättningar än de nu i detta avseende stadgade. Den begränsning av rösträtten för virkessäljarna, som föreslagits av 1927 års flottningssakkunniga vore icke sakligt motiverad. Skogsägare borde alltid äga rösträtt för virke, som avverkas å honom tillhörig skog. Motionerna utställdes till yttrande av myndigheter och korporationer. Verkställande av utredning tillstyrktes av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, länsstyrelserna och skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län, hushållningssällskapets förvaltningsutskott i samma län samt Ådalarnas Skogsägareförening och Norrbottens läns skogsägareförening. Länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län ansågo dock utredningen böra avse allenast sådana flottleder, där virkesleverantörerna genom avdrag å köpeskillingen för levererat virke svarade för flottningskostnaderna. Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalade å andra sidan, att en revision av bestämmelserna om rösträtt å flottningsstämma vore påkallad även ur annan än skogsägarnas synpunkt samt att utredningen därför borde åsyfta en allmän revision av sagda bestämmelser. Länsstyrelserna i Värmlands, Gävleborgs och Norrbottens län ävensom handelskammaren i Karlstad avstyrkte motionärernas hemställan. Skogsvårdsstyrelserna i Värmlands och Gävleborgs län ansågo nuvarande ordningen i stort sett tillfredsställande. Möjligen kunde mindre jämkningar i gällande lagstiftning äga rum. De myndigheter och korporationer, som tillstyrkte utredning, anförde till stöd härför bland annat: Värdet av de skogar, vilkas avkastning utfraktades i allmänna flottleder, vore i väsentlig mån beroende av det sätt, varpå dessa flottleder sköttes. På lång sikt torde dessa skogsägares berörda intresse kanske

38 få anses starkare än någon annan parts, enär, oberoende av sättet för flottningskostnadernas formella erläggande, det dock måste antagas vara skogsägarna, som reellt finge svara för dessa kostnader. Även om virkesköparnas intressen sammanfölle med skogsägarnas, kunde dock meningsskiljaktigneter mellan dessa båda intressentgrupper uppkomma, såsom rörande amorteringstider och räntesatser eller ifråga om löner, arvoden och pensioner åt flottningsföreningarnas befattningshavare. Rättvisan krävde därför, att ifrågavarande skogsägare tillerkändes medinflytande vid handhavandet av flottningsföreningarnas angelägenheter. I de yttranden, vari motionerna avstyrkts, anfördes huvudsakligen: Det övervägande antalet ledamöter i flottningsföreningarnas styrelser representerade större företag inom förädlingsindustrien. Dessa företag, som ofta vore stora skogsägare, hade det allra största intresse av att flottningsföreningarnas angelägenheter handhades på ett rationellt sätt. Flottningsföreningarna hade lyckats nedbringa flottningskostnaderna till en mycket låg nivå, En ytterligare nedprutning av dessa kostnader torde ej vara möjlig utan sänkning av ilottningsarbetarnas löner. Flottningslagens bestämmelser måste anses bereda skogsägarna möjlighet att få sina intressen beaktade. En ökad representation för virkesleverantörerna i flottningsföreningarnas ledning skulle icke innebära någon mera väsentlig fördel för flottledernas förvaltning. Det kontinuerliga intresse för flottledernas förvaltning, som förefunnes hos de stora företagen inom träförädlingsindustrien, vore icke till finnandes bland de enskilda virkessäljande skogsägarna, som årligen räknades i tusental och till sin sammansättning växlade år från år. En sådan skogsägares intresse komme att inriktas på att hålla tillbaka anslag för underhåll och nybyggnader i flottleden under de år virke från hans skog flottades. Skogsägarna kunde även hava olika intressen ifråga om flottledens förvaltning alltefter belägenheten av deras skogsmarker. Med skogsägareintresset förenade sig även strandägarnas intresse att genomföra så höga strandskadeersättningar som möjligt. Skogsägareintresset kunde även sammankopplas med intresset att för viss plats eller för flottleden i dess helhet söka genomdriva högre arbetslöner. Ett viktigt intresse vore, att flottningen utfördes effektivt, att flottlederna renflottades och att flottningen skedde så snabbt som möjligt. Detta intresse företräddes i allmänhet av virkesköparna, Det skulle möta nästan oövervinneliga svårigheter att åstadkomma lämpliga grunder för utövande av skogsägarnas medbestämmanderätt ifråga om flottningen. Principiellt vore det oegentligt, såväl att en skogsägare skulle äga deltaga i dispositionen av det av honom levererade virket även sedan detta avlämnats och försetts med köparens märke, som att skogsägarna skulle tillerkännas rätt att utdebitera kostnader, som betalades av andra. Riksdagen beslöt att i skrivelse (nr 296) till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam och allsidig utredning i fråga om beredande av medinflytande åt skogsägare vid handhavandet av flottningsföreningarnas angelägenheter.

39 Domänstyrelsen framhöll i skrivelse den 21 februari 1936 till Kungl. Maj:t bland annat, att därest direkt inflytande icke lämpligen skulle kunna beredas skogsägaren, i allt fall starka skäl syntes tala för att det i fråga om alla flottleder av mera betydenhet skulle åligga vederbörande länsstyrelse att utse minst två ledamöter i flottningsförenings styrelse, vilka skulle hava till uppgift att tillgodose förutom allmänna skogshushållningssynpunkter även de enskilda skogsägarnas intressen. Domänstyrelsen hävdade i skrivelse den 23 september 1937 till Kungl. Maj:t bland annat, att om man icke medräknade de skogsägare, vilkas skogsinnehav helt erfordrades för husbehov, återstode i huvudsak tre kategorier skogsägare, vilka kunde sägas hava bestående och vitala intressen i fråga om skötseln av sina skogar. Dessa voro i stort sett staten, trävaruindustrien och enskilda med tillräckligt skogsinnehav att kunna tämligen regelbundet tillföra flottleden virke. För att utröna vilka dessa skogsägare vore inom de skilda kommunerna i landet, torde fastighetstaxeringslängderna giva god ledning. Framginge man på den linjen, torde man finna, att dessa intressenter i en hel del fall utgjordes av mindre hemmansägare, spridda inom ett större antal kommuner. Att tillerkänna skogsägarna direkt rösträtt på flottningsstämma torde icke kunna genomföras med hänsyn till svårigheterna att sammanföra detta stora antal intressenter och även på grund av de kostnader, som vore därmed förbundna. I stället syntes det vara en tänkbar utväg att låta samtliga intressenter — skogsägare efter flottleden — kommunvis i samband med andra kommunala val utse ombud. För att bereda skogsägarna ett lämpligt avvägt inflytande på den allmänna flottledens förvaltning borde det vara möjligt att med ledning av fastighetstaxeringslängderna upprätta en röstlängd enligt graderad skala att användas vid nämnda val. I varje fall borde en ingående undersökning och prövning av det nu framkastade förslaget vidtagas. I detta sammanhang torde även böra undersökas möjligheten av att sammanföra flottningsoch tumningsintressena inom orterna under gemensam styrelse. Skogsstyrelsen. Inrättande av en allmän flottled medför inskränkningar i den jordägaren eljest tillkommande rätten att råda över vattnet å hans grund. Förutsättningen för att jordägaren skall bliva skyldig underkasta sig dessa inskränkningar är, att den allmänna flottleden medför väsentligt gagn för orten eller eljest länder till nytta för det allmänna. Vad är det då för allmänna intressen, som åsyftas? Svaret på denna fråga lämnas i 6 kap. 2 § vattenlagen. Där utsäges nämligen, att vid prövning av ansökan om inrättandet av allmän flottled hänsyn skall tagas till omfattningen av ortens skogshantering och av gagnet för densamma av flottleden. Det allmännas intresse i flottleden understrykes ytterligare därutav, att jämlikt stadgande i 6 kap. 24 § vattenlagen fast eller lös egendom, som förvärvats för flottleden eller flottningens ombesör-

jande, anses som allmän egendom. En allmän flottled har sålunda att tfflgocbse ett kommunikationsintresse av allmän natur. Härav följer, att varje sugs monopolställning för någon eller några flottande strider mot själva begreppet allmän flottled. I detta begrepp ligger nämligen, att flottleden skall stå öppen för alla. När det gäller att ordna förvaltningen av den allmänna flottleden cch flottningen däri, har man sålunda att söka finna en form, som på bästa sitt tillgodoser det allmänna intresse, som föranlett flottledens inrättande. Härad torde två vägar stå öppna. Den ena är, att förvaltningen ombesörjes av det allmänna, staten eller kommun. Den andra vägen är att anförtro förvaltningen åt en organisation, som anknyter direkt till verksamheten och är av annan natur än statlig eller kommunal. Frågan om förstatligande övervägdes under förarbetena till nu gällande flottningslagstiftning. I propositionen till 1919 års riksdag uttalade dåvarande departementschefen, att det uppenbarligen icke förelåge något principiellt hinder, att flottleden övertoges till direkt förvaltning av statsmyndigheterna. Till stöd för en dylik anordning kunde, menade departementschefen, också otvivelaktigt åberopas vissa skäl. Genom förvaltningens centralisation till en och samma myndighet skulle den allmänna skogshushållningen, såvitt den vore beroende av flottningsförhållandena, kunna handhavas efter mera enhetliga principer. De sakkunniga hade emellertid, anförde departementschefen, icke ansett sig böra slå in på den antydda vägen utan i stället givit företrädet åt den bestående ordningen i fråga om flottledernas förvaltning. Borgmästare Lindhagen framhöll 1925 i första kammaren under debatten i anledning av förut omförmäld motion angående omorganisation av flottningsföreningarna, att huvudflottlederna säkerligen helst borde ägas och ledas av det allmänna. Utan en sådan anordning torde, menade han, ett någorlunda behörigt hänsynstagande även till de små skogsägarna knappast vara att någonsin motse. Det är givet, att ett förstatligande av flottningsväsendet skulle medföra vissa fördelar. Förvaltningen erhölle en fastare organisation och större enhetlighet kunde åstadkommas. Någon risk för monopolställning åt någon eller några flottande skulle ej längre föreligga. Den segslitna frågan om skogsägarnas medinflytande kunde avföras från vidare diskussion. En ur det allmännas synpunkt lämplig skogspolitik vore lättare att genomföra. Såsom ett ytterligare skäl för förstatligande må även åberopas, att flottledens tillhörigheter äro allmän egendom. Mot ett förstatligande kunna emellertid också anföras flera skäl. Den nuvarande, på den enskildes själ v verksamhet uppbyggda organisationen har i stort sett skött flottlederna och flottningen på ett förtjänstfullt sätt och smidigt anpassat sig efter skiftande förhållanden. Kostnaderna ha stadigt nedbringats. Fruktbärande initiativ ha tagits på flera håll. Ett förstatligande av förvalt-

ningen kan medföra fara för isolering och stelhet i formerna. Något allmänt önskemål om förstatligande har ej heller framkommit. Vid övervägande av de skäl för och emot, för vilka redogörelse nu lämnats, har skogsstyrelsen slutligen stannat vid att ej förorda ett förstatligande av flottningsväsendet. Att överlämna förvaltningen av den allmänna flottleden och flottningen däri till de kommuner, som höra till flottledens transportområden, torde knappast kunna anses som en lyckad lösning. Nämnda områden sammanfalla ej med den kommunala indelningen. De uppgifter, som höra till flottningsväsendet, äro av speciell natur och beröra ej annat än vissa kategorier av kommunernas innevånare. En tänkbar möjlighet vore givetvis att i likhet med vad som tidigare skett beträffande de allmänna vägarna skapa särskilda specialkommuner för flottningsväsendets omhändertagande. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, om man ens på detta sätt når en tillfredsställande lösning. Det återstår sålunda att undersöka möjligheten av att anförtro förvaltningen åt en sådan icke statlig eller kommunal organisation, som ovan nämnts. Vår nuvarande lagstiftning har löst frågan på det sättet. De personer, till vilka förvaltningen överlämnats, äro de flottande eller noggrannare bestämt de, som anmält virke till flottning under eget inregistrerat märke. Vilka äro då de flottande? Hit höra dels virkesköpare, som icke äro skogsägare, dels ock skogsägare, som flotta i eget märke. En stor del av vår träförädlingsindustri är skogsägare och flottar sitt virke i eget märke. Den ojämförligt större delen av skogsägarna — framför allt de mindre — inom de delar av landet, där flottning förekommer, sälja emellertid sitt virke antingen på rot eller att levereras vid flottled. Detta virke blir i allmänhet flottat i köparens märke. Ingenting hindrar givetvis, att köpeavtalet avfattas på sådant sätt, att säljaren kan flotta virket i sitt märke. Detta förekommer dock mycket sällan och går ej att i större utsträckning genomföra av praktiska skäl. Antalet virkesmärken kan nämligen ej vara för stort. Då det mesta virket är antingen köpvirke eller virke från träförädlingsindustriens egna skogar, blir följden sålunda, att nämnda industri kommer att ha det avgörande inflytandet inom flottningsföreningarna. Häri kan man söka orsaken till det missnöje med flottningsföreningarnas nuvarande sammansättning, som sedan lång tid tillbaka varit rådande bland virkessäljarna, i synnerhet bland de mindre skogsägarna. Ett ytterligare skäl för detta missnöje ligger däri, att dessa mindre skogsägare, som i egenskap av säljare i regel få betala flottningskostnaden, icke kunna öva inflytande vid bestämmandet av flottningsavgälderna. Förut har framhållits, att vid prövningen av ansökan om inrättandet av allmän flottled hänsyn skall tagas till omfattningen av ortens skogshantering och gagnet för densamma av flottleden. Med denna utgångspunkt synes det vara naturligast, att ägarna av den skog, som föranlett flottleden, erhålla uppdraget att handhava förvaltningen av flottleden och flottningen däri. Flott-

ningskostnaderna drabba i sista hand skogen och återverka sålunda på dess rotvärde. Sett på lång sikt representerar skogen ur flottledens synpunkt det enda stadigvarande intresset. För skogsbruket är det överhuvudtaget ett livsvillkor, att uttransporten av skogsprodukter kan ske på det ändamålsenligaste och billigaste sättet. Med tanke på nämnda krav kan transportsätt och transportmedel växla från tid till annan beroende bland annat på växlingar i virkesfångstens sammansättning och användning samt avsättningsmöjligheterna. En trafikant, som ej betalar transporten, har däremot främst intresse av att produkterna komma fram till bestämmelseorten i behörig tid och i oskadat skick. Ett sådant intresse är tillfälligt. En flottande, som icke är skogsägare, är en sådan trafikant. Visserligen återkomma dylika flottande i allmänhet år efter år, men de kunna när som helst utebliva, Därjämte förekomma endast temporärt uppträdande flottande, vilkas intresse för flottleden och flottningen är i dubbel måtto tillfälligt. Av det sagda framgår, att det ur såväl teoretisk som praktisk synpunkt torde vara riktigast att giva skogsägarna företräde framför de flottande, då det gäller avgörande av frågan vilka intressenter, som skola handhava förvaltningen av flottleden och flottningen däri. I detta sammanhang uppställer sig frågan huruvida det fiimes några andra intressenter, som kunna göra anspråk på medinflytande. Förslag ha framkommit beträffande flottningsarbetarna. Även under förarbetena till lagen den 20 juni 1935 om virkesmätning gjordes från vissa håll gällande, att skogsarbetarna borde bliva representerade i virkesmätningsnämnderna. Virkesmätningskommissionen medgav, att det ej sällan förekomme, att mätning av virke avsåge såväl bestämmandet av avlöning åt de arbetare, vilka avverkat eller utdrivit virket, som fastställande av köpeskillingen för virket. Det oaktat fann majoriteten av kommissionen icke tillräckliga, skäl föreligga att medgiva skogsarbetarna särskild representationsrätt i virkesmätningsnämnd. Denna majoritetens mening biträddes av Kungl. Maj:t och riksdagen. Så mycket mindre anledning torde därför finnas att här taga ställning till frågan om flottningsarbetarnas representationsrätt, då till stöd härför, i motsats till fallet beträffande skogsarbetarna, icke kunnat åberopas något särskilt skäl. Det torde även kunna ifrågasättas, om det är lämpligt att upptaga frågan om flottningsarbetarnas medinflytande i detta sammanhang. Detta spörsmål får nämligen anses ingå som ett led i en större fråga, nämligen om vilket inflytande arbetarna böra ha på ledningen av allmänna och privata ekonomiska företag. Vad som givetvis bör beaktas, är flottningsarbetarnas intresse av jämn sysselsättning, skydd i arbetet och social omvårdnad i övrigt. Detta intresse torde emellertid kunna tillgodoses på annat sätt än genom att giva flottningsarbetarna representationsrätt. Det erinras om, att skogs- och flottledsinspektören har att vaka över flottningsarbetarnas bostadsförhållanden samt att tillse att arbetarna beredas erforderligt skydd i arbetet.

43 Utöver dem, som här ovan nämnts, torde ej finnas några privata intressenter av den betydelse, att de kunna göra anspråk på medinflytande. Om man godtager den här intagna ståndpunkten, att förvaltningen av flottleden och flottningen bör anförtros skogsägarna inom flottledens transportområde, uppkommer frågan hur skogsägarnas deltagande i denna förvaltning skall anordnas. Från teoretisk synpunkt skulle det givetvis vara riktigast, att envar skogsägare tillerkändes rätt att välja ombud i förhållande till storleken av skogsmarkens avkastningsförmåga. Detta låter sig emellertid ej göra av praktiska skäl. Lösningen av frågan måste alltså ske på annat sätt. Härvid har man att undersöka, huruvida bland skogsägarna finnas olika intressekategorier. Tidigare har nämnts, att missnöje med det nu rådande systemet framförallt förefinnes hos de mindre skogsägarna. Dessa äro i allmänhet försäljare av virke. Det mesta av deras virke avyttras till träförädlingsindustrien. Denna industri är emellertid också i stor utsträckning själv skogsägare. Då det praktiskt taget aldrig förekommer, att ett sådant industriföretag, därest dess verksamhet är av större omfattning, endast använder sig av virke från egna skogar, ligger dess huvudsakliga intresse å köparesidan. En viss motsättningförefinnes sålunda mellan industriföretaget såsom skogsägare och övriga skogsägare, vilka äro endast säljare. Denna motsättning finnes även inom virkesmätningen, vilken har att bland annat reglera ekonomiska mellanhavanden mellan köpare och säljare. I motiven till lagen om virkesmätning anföres sålunda bland annat (stat. off. utr. 1934:32, sid. 122): »Understundom förekommer emellertid, att trävarubolag, som utöva verksamhet för förädling av virke och för sådant ändamål verkställa virkesinköp, jämväl äro ägare till stora skogsfastigheter och från dessa försälja virke i betydande omfattning. Därest dylika bolag, vilkas huvudsakliga intresse ligger å köparesidan, medgåves rösta även å säljaresidan, är ej uteslutet, att valet av denna sidas representanter i virkesmätningsnämnden i något fall skulle därigenom kunna påverkas. Till förhindrande härav torde föreskrift böra meddelas i syfte, att virkessäljare, som driver verksamhet för förädling av virke i större omfattning, ej äger rösträtt å säljaresidan. Till verksamhet, som nyss sagts, torde böra hänföras allenast sådan förädlingsverksamhet, i vilken regelbundet sysselsättas minst tjugu arbetare. Genom en dylik avgränsning lärer ändamålet med ifrågavarande bestämmelse på ett nöjaktigt sätt vinnas. En dylik bestämmelse bör dock ej förlänas giltighet beträffande domänverket, vars verksamhet numera, förutom virkesförsäljning, i betydande utsträckning jämväl avser virkesförädling. Då domänverket levererar den för verkets förädlingsverksamhet erforderliga virkesmängden i allt väsentligt från verkets egna skogar, bör domänverket uppenbarligen ej på grund av denna verksamhet förlora rätten att rösta å säljaresidan.» Det är emellertid uppenbart, att ovannämnda motsättning icke är på långt när så utpräglad beträffande flottningen som ifråga om virkesmätningen.

«

44 Tvärtom ha, såsom förut framhållits, alla skogsägare, när det gäller flottningen, i huvudsak gemensamma intressen. Av skäl, som här ovan anförts, torde skogsägarna dock lämpligen kunna uppdelas i två grupper. Den ena gruppen skulle då omfatta träförädlingsindustrien och den andra övriga skogsägare. För att få fram en lämplig grund för gruppindelningen, är det emellertid tydligt att icke envar skogsägare, som driver förädlingsverksamhet, kan hänföras till den förstnämnda gruppen. En avgränsning måste sålunda ske. En sådan har angivits av virkesmätningskommissionen. Det kan emellertid ifrågasättas, om det är lämpligt med en bestämd gräns. För det syfte man vill uppnå torde det vara tillräckligt att uppställa kravet på en förädlingsverksamhet, som regelbundet drives i större omfattning. Vad härmed avses blir givetvis en tolkningsfråga. Ett företag, som i sin verksamhet regelbundet sysselsätter minst tjugu arbetare lärer utan vidare anses vara av större omfattning. I kommerskollegii statistiska redovisning dragés gränsen mellan den egentliga (större) industrien samt småindustrien och hantverket på det sätt, att till den förra gruppen hänföras allenast industrianläggningar med i regel minst 10 arbetare eller med ett produktvärde av minst 15 000 kronor respektive en intjänt förädlingslön av minst 4 000 kronor. Av skäl, som angivits av virkesmätningskommissionen, böra allmänna skogar hänföras till gruppen övriga skogsägare. Hit komma då också att räknas allmänningsskogar och ecklesiastika skogar. Det torde få anses mest rationellt att göra de båda grupperna lika stora. Därest förvaltningen ordnas på sätt nu angivits, uppkommer fråga huruvida icke- skogsägan de flottande få sina intressen tillgodosedda. Dessa flottande äro ju samtliga virkesköpare. Bland dem finnes ett stort antal, som återkommer år efter år och följaktligen ha betydande intresse i hur förvaltningen omhänderhaves. Finns det någon intressemotsättning mellan icke- skogsägande flottande och skogsägarna? Det nämndes, att icke- skogsägande flottande äro virkesköpare. De konkurrera sålunda om virket med de skogsägare, som själva uppträda som köpare. Dessa senare kunna följaktligen frestas att verka för en sådan politik inom förvaltningen, att deras konkurrenter utestängas. Övriga skogsägare, som ha rena säljareintressen, måste emellertid motsätta sig en dylik politik. De ha nämligen intresse av att kretsen av köpare blir så stor som möjligt, då härigenom högre priser kunna erhållas. Av det sagda torde sålunda framgå, att därest förvaltningen på sätt ovan angivits anförtros åt två intressentgrupper — träförädlingsindustrien och övriga skogsägare — ickeskogsägande flottande få sina intressen i fråga om flottningen väl tillgodosedda av den sistnämnda gruppen. En väsentlig brist i den nuvarande ordningen torde vara flottningsföreningarnas lösliga organisation. Flottningsstämma kan i princip ej befatta sig med andra frågor än sådana, som ha avseende å ett och samma års flottningsverksamhet. En fastare organisation bör därför införas och detta lärer lämp-

45 ligast ske genom övergång till ett representationssystem. Härigenom kommer flottningsstämman att avskaffas. I spetsen för förvaltningen bör ställas en opartisk ordförande, som har att vaka över att gällande bestämmelser iakttagas och det allmännas intresse tillgodoses. Efter angivande av dessa allmänna riktlinjer för en reform torde det vara lämpligt att lämna en närmare redogörelse för huru den framtida organisationen enligt skogsstyrelsens mening bör anordnas. För verksamheten skola finnas två organ, flottningsfullmäktige och flottningsstyrelse. Fullmäktige och suppleanter för dem utses för tre år i sänder. Konungen förordnar — efter hörande av fullmäktige eller de organisationer, som enligt vad nedan sägs ha att utse fullmäktige — ordförande och dennes suppleant, vilka skola vara opartiska, samt bestämmer de övrigas antal. Dessa skola företräda skogsägarna i flottledens transportområde, ena hälften träförädlingsindustrien och andra hälften övriga skogsägare. Med träförädlingsindustrien menas sådana ägare av enskilda skogar, som regelbundet driva verksamhet för förädling av virke i större omfattning. Till gruppen övriga skogsägare kommer sålunda kronan alltid att hänföras. Rörande tillsättandet av de båda skogsägaregruppernas fullmäktige och suppleanter avses att dessa skola utses, träförädlingsindustriens av handelskammare och övriga skogsägares av hushållningssällskap inom flottledens transportområde. Det torde ej behöva närmare motiveras, att handelskammare är lämpligt organ för uppgiften att utse träförädlingsindustriens representanter i flottningsfullmäktige. Av handelskamrarnas stadgar framgår, att de ha att främja handelns och industriens intressen inom sina olika områden. De näringsidkare, som höra till träförädlingsindustrien, torde i allmänhet tillhöra de föreningar, som bildats till upprätthållandet av handelskamrarna. Med hänsyn till sin sammansättning lärer hushållningssällskap kunna anses företräda övriga skogsägare. Om inom ett flottledssystems område finnas allmänna skogar av större betydenhet, bör Konungen äga föreskriva, att domänstyrelsen skall utse en eller flera fullmäktige och suppleanter. Konungen skall emellertid kunna giva en enskild sammanslutning inom respektive skogsägargrupp rätt att i stället för handelskammare eller hushållningssällskap utse sin grupps representanter i fullmäktige. Villkoret härför måste vara att sammanslutningen kan anses nöjaktigt företräda sin grupps intressen, samt att sammanslutningens stadgar blivit godkända av Konungen. För ett sådant godkännande torde främst fordras, att sammanslutningen är öppen för envar, som tillhör dess skogsägargrupp. Det avses att de båda gruppernas fullmäktige och suppleanter som regel skola tillsättas av sådana enskilda sammanslutningar, som här nämnts. Beträffande träförädlingsindustrien lärer för närvarande knappast finnas någon enskild sammanslutning,

som fyller de krav, härovan uppställts. Det bör emellertid ej möta några större svårigheter att bilda en sådan sammanslutning. I fråga om övriga skogsägare än träförädlingsindustrien är tanken den, att deras fullmäktige och suppleanter som regel skola utses av de nuvarande skogsägareföreningarna, i den mån de kunna anses nöjaktigt företräda gruppens skogsägareintressen. Av material som skogsägareföreningarnas riksförbund ställt till förfogande framgår, att föreningarna på de flesta håll fylla detta krav. Skogsstyrelsen förutsätter självfallet, att dubbelrepresentation måste undvikas. Sålunda bör icke domänstyrelsen eller skogsägareförening, i den mån dessa nu direkt eller indirekt bedriva eller komma att bedriva industriell verksamhet, äga rätt att påverka representantskapet för träförädlingsindustrien. Likaså bör ej heller dotterbolag till bolag, som driver träförädlingsindustri, kunna påverka representantskapet för gruppen övriga skogsägare, oaktat dotterbolaget idkar endast skogsbruk. Fullmäktiges ordförande skall även vara ordförande i styrelsen. Övriga ledamöter väljas av fullmäktige för ett år i sänder. För att ordföranden skall få en självständig ställning och bliva ekonomiskt oberoende av fullmäktige bör hans arvode bestämmas av Konungen. Genom ordföranden blir det sålunda väl sörjt för det allmännas kontroll över förvaltningen. Härigenom torde det nuvarande allmänna ombudet bliva överflödigt. Rörande ordförandens kompetens framgår av kravet på hans opartiskhet, att han ej får tillhöra eller vara ekonomiskt beroende av någondera av de skogsägargrupper, som äro representerade i fullmäktige. Av betydelse torde vara, att ordföranden blir en person med auktoritet, som kan verka medlande vid eventuella konflikter mellan de olika grupperna. Virkesmätningskommissionen framhöll beträffande ordförande i virkesmätningsnämnd, att det kunde ifrågasättas, huruvida ej ordföranden borde äga juridisk sakkunskap och domarerfarenhet. Att ovillkorligen uppställa fordran å dylika kvalifikationer ifråga om ordföranden mötte dock, menade kommissionen, vissa betänkligheter, enär det i särskilda fall kunde möta svårighet att bland kretsen av de personer, som vore boende inom virkesmätningsnämnds verksamhetsområde eller i närheten därav och ägde nyssnämnda kvalifikationer, finna någon, som vore fullt lämplig för uppdraget och tillika oförhindrad att åtaga sig detsamma. Som bekant innehåller ej heller virkesmätningslagen något krav på av kommissionen omförmäld kompetens. Det bör emellertid anmärkas att som ordförande i de nuvarande tumningsföreningarnas styrelser i ett flertal fall utsetts personer med domarkompetens. I likhet med vad virkesmätningskommissionen uttalat finner skogsstyrelsen att något krav på sådan kompetens ej bör uppställas i flottningslagen. Det torde ej heller böra föreskrivas, att övriga fullmäktige och styrelseledamöter skola utses bland personer, som tillhöra respektive intressentgrupper.

47 Den avgörande synpunkten bör städse vara att tillföra förvaltningen på området i fråga dugligt och kunnigt folk. Beträffande antalet fullmäktige och styrelseledamöter är detta givetvis beroende på förvaltningsenhetens storlek. Det torde därför vara svårt att uppdraga några bestämda gränser. Avgörandet bör tillkomma Konungen. I detta sammanhang kan omnämnas, att skogsstyrelsen — såsom framgår av nästa avsnitt i betänkandet — vill söka åstadkomma större förvaltningsenheter. Det är givet, att den organisation för vilken redogörelse här lämnats, förutsätter stora förvaltningsenheter. Emellertid torde ej kunna undvikas att på grund av särskilda skäl små förvaltningsenheter alltjämt komma att finnas. För sådana små enheter torde en förenklad förvaltning bliva nödvändig. Frågan om den närmare utformningen härav finner skogsstyrelsen ej böra upptagas till behandling i detta sammanhang. I fråga om revision av styrelsens förvaltning och räkenskaper föreslås den ändringen, att den av länsstyrelsen tillsatte revisorn i stället skall utses av Konungen. Övriga revisorer väljas av fullmäktige. Revisorernas antal bestämmes av fullmäktige. Beträffande revisors kompetens torde vara lämpligt att efter förebild i 107 § nya aktiebolagslagen föreskriva, att han skall ha den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekonomiska förhållanden, som erfordras med hänsyn till den verksamhet, han har att granska. Däremot lärer det ej behöva uppställas krav på att han skall vara av handelskammaren auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman. Tillgången på personer med sådan kompetens torde för övrigt vara begränsad. Genom de ändringar, som föreslagits beträffande revisionen, avses att åstadkomma en bättre kontroll över den ekonomiska verksamheten. Det är önskvärt, att särskilt den av Konungen förordnade revisorn begagnar sig av den rätt till fortlöpande kontroll, som nuvarande flottningslagen medger. Härvid skulle det säkert vara till nytta, om denne revisor gjordes gemensam för flera flottleder. Bäst vore givetvis att så många revisionsuppdrag samlades å en och samma person, att denne kunde ha dessa uppdrag som huvudsysselsättning. Först därigenom skulle revisionen kunna bliva verkligt effektiv, och möjlighet finnas att åstadkomma större likformighet mellan de särskilda flottledernas förvaltning. Frågan om ansvarsfrihet för styrelsen torde böra behandlas av fullmäktige. I likhet med vad som gäller beträffande virkesmätningsnämnd förordar skogsstyrelsen, att reglemente för allmän flottled fastställes av Konungen. Vid syneförrättning, som hålles i samband med inrättande av allmän flottled, böra synemännen upprätta förslag till reglemente. Vattendomstolen skall därefter avgiva yttrande över förslaget. I ett senare avsnitt av betänkandet förordas att tillsynen över de allmänna flottlederna överflyttas från länsstyrelserna till central myndighet, skogsstyrelsen eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Därest så sker, kan det givetvis ifrågasättas om icke nämnda myndighet jämväl bör övertaga de frågor, som

enligt vad här ovan angivits hänskjutas till Konungens avgörande. Dessa frågor ha emellertid av skogsstyrelsen ansetts vara av sådan art, att deras avgörande lämpligen bör förbehållas Konungen. I detta sammanhang kan anmärkas, att de sakkunnigas flertal uttalat den meningen, att av de frågor, som enligt vad ovan sagts skola hänskjutas till Konungens avgörande, tillsättande av ordförande och dennes suppleant ävensom revisor samt fastställande av reglemente böra anförtros skogsstyrelsen. Skogsstyrelsen har också haft under övervägande, huruvida vissa nu behandlade frågor lämpligen borde handläggas av vattendomstol. Emellertid torde de ej vara av sådan natur, att de böra komma under domstols prövning. Därest den av skogsstyrelsen föreslagna organisationen godtages, bör begreppet flottningsförening utmönstras ur flottningslagstiftningen. Detta begrepp kommer ej längre att ha någon reell funktion. Som förut framhållits är begreppet redan för närvarande missvisande. Flottningsföreningens funktioner komma enligt förslaget att övertagas av flottningsfullmäktige. Två vägar torde stå öppna, därest man ej vill bibehålla begreppet flottningsförening. Den ena vore att betrakta flottleden som en juridisk person, vilken genom sitt organ, flottningsfullmäktige, handhar förvaltningen. I stället för t. ex. Lule älvs flottningsförening skulle man då få Lule älvs allmänna flottled. Vad som talar för en sådan lösning är, att flottleden enligt vår gällande lagstiftning betraktas såsom ägare av den egendom, som förvärvats för flottleden och flottningens ombesörjande. Den andra vägen vore att anse flottningsfullmäktige som en juridisk person, som fått sig anförtrodd viss offentlig förvaltningsverksamhet, nämligen handhavandet av flottleden och ombesörjandet av flottningen. Man skulle då — för att använda ovannämnda exempel — få Lule älvs flottningsfullmäktige i stället för Lule älvs flottningsförening. Skogsstyrelsen anser sig böra förorda det första alternativet. Bildande av större förvaltningsenheter. Nuvarande förhållanden och framkomna önskemål. I 10 kap. 17 § vattenlagen stadgas, att vid syneförrättning rörande allmän flottleds inrättande, synemännen ha att särskilt tillse huruvida den föreslagna leden lämpligen bör bilda en självständig flottled eller ingå som del i annan, förut befintlig allmän flottled. Avgörandet av denna fråga tillkommer vattendomstolen. Bestämmer vattendomstolen, att den nya leden skall vara självständig, medför det, att en särskild flottningsförening bildas för leden. För sammanslagning av redan befintliga flottningsföreningar erfordras i princip enligt 65 § flottningslagen, att föreningarna äro ense därom. Dylikt beslut skall underställas länsstyrelsen. På framställning av bivattendrags flottningsförening kan dock länsstyrelsen förordna om sammanslagning med huvudvattendragets

49 förening, om så prövas lämpligt med hänsyn till flottningens ändamålsenliga ordnande i vattensystemet i dess helhet samt byggnader och anstalter i bileden finnas i tillfredsställande skick. Under angivna förutsättning kan alltså sammanslagning även ske mot bestridande av huvudvattendragets förening. Ifråga om sammanslagning av flottningsföreningar, som tillhöra skilda vattensystem, har flottningslagen tolkats olika i praxis. Vissa länsstyrelser ha sålunda medgivit sådan sammanslagning, under det att åtminstone en länsstyrelse avslagit framställning därom. Sistnämnda tolkning torde dock få anses stå bäst i överensstämmelse med grunderna till flottningslagen. 64 § flottningslagen innehåller bestämmelser om förvaltningen, därest i samma vattensystem finnes flera föreningar. Redan under förarbetena till nu gällande lagstiftning övervägdes införandet av den bestämmelsen, att i ett och samma vattensystem ej skulle finnas mer än en flottningsförening. Domänstyrelsen hade sålunda 1909 i utlåtande till Kungl. Maj:t föreslagit, att förvaltningen av alla flottleder i samma vattensystem skulle handhavas av huvudälvens flottningsförening. Såsom skäl härför anfördes bland annat, att arbete av flottnings natur måste för att kunna rationellt bedrivas stå under en enda ledning, som omfattade hela vattensystemets flottning. I smärre flottleder kunde såsom flottande uppträda allenast en eller två köpare, som tillhandlade sig allt virke. Det vore uppenbart, att den gemensamhetsprincip, på vilken flottningslagstiftningen vore byggd, här måste bliva förfelad. Ytterligare motiv för en enhetlig ledning vore, att genom en dylik anordning administrations- och andra allmänna kostnader kunde väsentligen nedbringas. Emellertid kunde någon gång sådana omständigheter föreligga, att en föreskrift om sammanslagning vid tillämpningen skulle medföra praktiska svårigheter. I dylika fall torde frågan angående rätt för flottande att i visst bivattendrag bilda särskild förening böra underställas vederbörande myndigheters prövning. 1916 års flottningssakkunniga funno det obestridligt, att förekomsten inom samma vattensystem av ett flertal mindre flottningsföreningar ofta medförde ölägenheter. Förhållandena inom de skilda vattensystemen vore dock så olikartade, att ett generellt stadgande om skyldighet för samtliga föreningar inom ett vattensystem att förenas till en enda förening långt ifrån alltid skulle verka fördelaktigt. I de mindre lederna bleve flottningskostnaderna ofta billigare, om flottningen ombesörjdes genom egen förening. De flottande kunde i sådant fall med eget folk utföra arbetet och inom sig utse flottningschef mot ringa avlöning. Såsom bosatta i orten och vanligen själva mindre skogsägare kunde de lättare erhålla förmånliga avtal rörande ackordsersättningar, strandskadeersättningar m. m. Men även för de större föreningarna kunde det understundom medföra nackdelar att i sig nödgas upptaga de mindre. I åtskilliga bileder bedreves nämligen flottningen endast periodiskt. Vidmakthållandet av 4 — 454870

50 en sådan led erbjöde många vanskligheter, och tillsyn å dammluckor och annat kunde tarvas även under tider, då flottning ej förekomme. Att ikläda sig ansvar för en dylik flottled kunde för huvudälvens flottningsförening och dess styrelse synas betungande nog. / proposition till 1919 års riksdag, vilken proposition ligger till grund för flottningslagen, avvek Kungl. Maj:t såtillvida från de flottningssakkunnigas förslag i denna del, att enligt propositionen länsstyrelsen på framställning av flottningsförening ägde förordna om sammanslagning med annan förening inom samma vattensystem, där sådan sammanslagning funnes lämplig med hänsyn till flottningens ändamålsenliga ordnande i vattensystemet i dess helhet samt byggnader och anstalter i de skilda flottlederna funnes i tillfredsställande skick. Sammanslagning skulle sålunda tvångsvis kunna äga rum ej allenast såsom 1916 års flottningssakkunniga föreslagit på yrkande av bi vattendragets förening utan även på hemställan av huvudvattendragets förening. I propositionen uttalades, att det med flottledernas intresse vore bäst överensstämmande, att samtliga leder inom samma vattensystem förenades till ett helt. Riksdagen biträdde emellertid ej propositionen i denna del, utan antog härutinnan de flottningssakkunnigas förslag, vilket som förut nämnts även blev upphöjt till Jag. I utlåtande till riksdagen anslöt sig andra lagutskottet i denna del till innehållet i en motion. I denna framhölls, att styrelsen för ett bivattendrags flottningsförening i regel hade sitt säte i orten och därför borde lättare känna de lokala förhållandena än styrelsen för huvudälvens flottningsförening, vilken styrelse vanligen hade sitt säte vid kusten. Huvudälvens flottande, vilka som regel representerade vid kusten förlagda industrier, hade som största intresse att så ordna flottningen, att virkets utflottning till kusten bäst gynnades. Däremot kunde man icke från huvudälvens flottande vänta intresse för sådana anordningar, som särskilt gynnade bivattendraget eller de virkesägare, som önskade avskilja virke i bivattendraget eller vid dettas utlopp i huvudälven. På grund av huvudföreningens stora röstövervikt vid flottningsstämma skulle huvudälvens intressenter också bliva i stånd att undertrycka de önskemål, som framkommo från bi vattendragen. I skrivelse den 22 augusti 1925 till Kungl. Maj:t föreslog domänstyrelsen, att 64 och 65 §§ flottningslagen ändrades därhän, att för varje huvudvattendrag jämte samtliga bivattendrag måtte finnas allenast en flottningsförening. Härigenom vunnes förenkling och besparingar ifråga om administrationen. Och en virkesägare, som hade stora enskilda intressen efter ett bivattendrag, betoges härigenom möjlighet att till förfång för mindre skogsägare efter samma vattendrag utnyttja denna sin ställning dels därigenom att en dylik avsikt på en större flottningsstämma genast borde kunna genomskådas, dels ock därigenom att den röstövervikt en sådan virkesägare kunde tillskansa sig beträffande det mindre vattendraget neutraliserades av den mängd nya virkesägare, som tillkomme vid en stämma, som avsåge hela flodsystemet. Från denna allmänna

51 regel borde dock Kungl. Maj:t för visst fall på framställning kunna medgiva undantag. I skrivelse den 30 maj 1927 till Kungl. Maj:t avstyrkte Värmländska skogsägaref'öreningen domänstyrelsens förslag. Föreningen ansåg, att avgörandet, huruvida en eller flera flottningsföreningar skulle finnas inom ett vattendrags område, borde tillkomma länsstyrelse. Denna myndighet skulle alltså även pröva frågan om uppdelning av en flottningsförening i flera. Det kunde nämligen visa sig lämpligt, att en särskild flottningsförening bildades för ett bivattendrag. Beträffande såväl sammanslagning som uppdelning borde det allmänna ombudet kunna framtvinga frågans hänskjutande till länsstyrelsen. Enligt kommerskollegii statistik utgjorde år 1921 antalet flottningsföreningar i hela riket 254. År 1943 hade antalet nedgått till 156. Tendensen mot större förvaltningsenheter är sålunda tydlig. Undantag härifrån utgöra Indalsälven, Ljungan och Ljusnan. Antalet flottningsföreningar utgjorde år 1923 respektive 27, 25 och 23. År 1943 var antalet respektive 30, 23 och 23. Ångermanälven hade år 1923 ej mindre än 52 flottningsföreningar. År 1943 hade antalet nedgått till 9.1 de flesta norrländska ådalar finnes det en eller möjligen två flottningsföreningar. Sammanslagning av flottningsföreningar, tillhörande skilda vattensystem har förekommit under senare år. Sålunda skedde år 1941 sammanslagning av Gideå, Husums älvar, Moälvens och Landsjöåns särskilda flottningsförening. 1942 sammanslogos Hörneåns och Öreälvens flottningsföreningar. Kalix älvs, Lule älvs, Råne älvs, Sangis älvs, Tore älvs och Vitåns flottningsföreningar ha gemensam förvaltning med huvudkontoret i Luleå. Skogsstyrelsen. Tiden måste nu anses mogen för en sådan reglering, att de allmänna flottlederna i ett och samma vattensystem ställas under gemensam förvaltning. Såsom huvudregel bör sålunda gälla att om i ett vattensystem, där allmän flottled skall inrättas, förut finnes sådan led, den nya leden skall ingå som del i den förra. Fördelen härav med hänsyn till flottledernas och flottningens administration torde numera vara uppenbar. Förvaltningskostnaderna kunna på detta sätt nedbringas. Större möjlighet finnes att anställa kvalificerad — framför allt tekniskt kunnig — personal, som kan medverka till flottningsväsendets rationalisering och förbilligande. Av särskild vikt är anskaffandet av tekniska hjälpmedel såsom grävmaskiner m. m. En större organisation har lättare att hävda sig mot vattenkraftsintresset. Bäst vore givetvis om regeln gjordes undantagslös. Fall kunna emellertid tänkas, då det ur ekonomisk synpunkt är fördelaktigare, att en viss flottled ställes under särskild förvaltning. Förekomsten av inlandsindustri invid leden kan verka därhän. Avgörande måste alltid vara om bildandet av en självständig flottled är till gagn för skogsnäringen. Om särskilda skäl föreligga, bör sålunda undantag medgivas från

52 huvudregeln. Det bör åligga synemännen att förebringa utredning om huruvida särskilda skäl påkalla, att en föreslagen ny led skall bilda en självständig flottled och icke ingå i annan förut befintlig allmän flottled i samma vattensystem. Om sammanslagning av självständiga allmänna flottleder böra meddelas klara och tydliga bestämmelser. Är fråga om sammanslagning mellan allmänna flottleder i ett och samma vattensystem, böra givetvis enahanda regler gälla som beträffande inrättandet av en ny led i ett vattensystem med förut befintlig allmän flottled. Ansökan om sammanslagning skall sålunda bifallas, om det visas att särskilda skäl för bibehållande av anordningen med självständiga flottleder, ej längre äro förhanden. Uppkommer däremot fråga om sammanslagning av allmänna flottleder tillhörande skilda vattensystem ställer sig saken annorlunda. En sådan sammanslagning är visserligen ur många synpunkter önskvärd och bör ej av lagstiftningen hindras, men för sammanslagningen kunna ej föreligga lika starka, skäl som då det gäller flottleder i samma vattensystem. Det bör därför ej komma ifråga att framtvinga, en sammanslagning mot bestridande. Förvaltningarna i de flottleder, som avses att sammanslås, böra sålunda vara ense härom. Skogsstyrelsen förordar, att frågor rörande sammanslagning av allmänna flottleder överflyttas från länsstyrelsen till vattendomstol. Denna ändring ingår såsom ett led i strävandet att befria länsstyrelsen från befattning med flottledsärenden. Närmare redogörelse härom kommer att lämnas i ett senare avsnitt av betänkandet. De av skogsstyrelsen angivna regler för åstadkommande av större förvaltningsenheter kunna givetvis icke, därest lagstiftning härom sker, vid dess ikraftträdande omedelbart tillämpas på de vattensystem, där flera än en självständig allmän flottled finnes. Det måste sålunda fastställas en viss lämpligt avpassad övergångstid, före vilkens utgång de särskilda flottlederna skola sammanslås eller ansökan göras om deras bibehållande. Huvudregeln bör även här gälla. Sammanslagning skall sålunda ske, därest ej särskilda skäl påkalla, att självständiga flottleder bibehållas. Tillsyn över allmän flottled och flottningsverksamhet. Nuvarande förhållanden. Enligt flottningslagen skall länsstyrelsen utöva tillsyn å allmän flottleds skötsel och underhåll samt flottningsförenings verksamhet. Teknisk tillsyn å flottledsanläggnings underhåll och nyttjande åligger under länsstyrelsens överinseende tjänstemännen å väg- och vattenbyggnadsdistrikten, vilka ha att verkställa inspektion å flottlederna. Närmare föreskrifter angående denna inspektion äro meddelade i en kungl. kungörelse av den 11 juni 1920. Enligt denna kungörelse skola nämnda tjänstemän i första hand verkställa denna inspektion

53 under de resor, de å tjänstens vägnar företaga utmed vattendragen inom distrikten. Tjänstemännen ha att därunder göra sig underrättade om flottledernas tillstånd och skötsel samt tillse i vad mån underhållet av flottlederna kan anses ha blivit otillbörligt eftersatt eller huruvida anledning till anmärkning mot flottningens bedrivande förekommer ävensom i mån av behov tillhandagå flottningsledningen med råd och upplysningar rörande flottledernas lämpliga ordnande och utveckling. Berättelser över vad vid inspektionerna eller eljest utrönes, skola årligen före den 15 november insändas till vederbörande länsstyrelse ävensom i bestyrkta avskrifter tillställas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vid behov av skyndsamma åtgärder skall anmälan härom genast göras hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan förordna distriktstjänsteman att förrätta inspektion. Länsstyrelsen äger i anledning av vad vid inspektion framkommit vidtaga nödiga åtgärder. År 1930 skedde en omorganisation av vägoch vattenbyggnadsstaten. I samband därmed överflyttades den tekniska tillsynen från vederbörande distriktstjänstemän till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Enligt nu gällande instruktion för nämnda styrelse har den att utöva den tekniska tillsynen å flottlederna genom sina tjänstemän. Ärendena handläggas å styrelsens hamnbyrå. Under förarbetena till flottningslagen togs under övervägande ett av domänstyrelsen i dess utlåtande 1909 till Kungl. Maj:t framlagt förslag om tillsättande av två eller tre offentliga flottledsinspektörer, vilka dels genom inspektionsresor utefter flottlederna och dels genom granskning av flottningsföreningarnas räkenskaper m. m. skulle utöva den kontroll, som i det allmännas intresse kunde anses önskvärd. 1916 års flottningssakkunniga biträdde ej domänstyrelsens förslag. De framhöllo, att därest inspektion skulle bliva till någon verklig nytta, antalet inspektörer måste utökas utöver vad domänstyrelsen föreslagit. En sådan organisation skulle medföra avsevärda kostnader. I skrivelse år 1936 till Kungl. Maj:t framhöll domänstyr elsen, att några som helst inspektioner av flottlederna på senare tider icke torde ha ägt rum, och att de allmänna flottledernas skötsel och underhåll tycktes sakna kontroll av teknisk art från det allmännas sida. Numera hade på grund av flottningsteknikens utveckling väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemän endast undantagsvis tillräcklig kunskap och erfarenhet för att verkställa inspektioner av värde i allmänna flottleder. Man kunde fordra, att den inspekterande innehade minst samma kompetens, som krävdes av syneförrättare i flottledsmål jämlikt 10 kap. 1 § vattenlagen. Inom de län, huvudsakligen i norra och mellersta Sverige, där flottleder i större omfattning förekomme, funnes minst ett 20-tal behörighetsförklarade förrättningsmän. Inom de större flottningsföreningarnas verksamhetsområden, där numera kunnigt och erfaret, fast anställt flottningsbefäl i allmänhet funnes, torde tekniska inspektioner mera sällan vara behövliga, men i flottleder, där flottningsledningen innehades såsom bisyssla av någon hos enskild virkesintressent anställd tjänsteman, torde inspektioner

54 då och då vara önskvärda. Länsstyrelserna borde mera än hittills hava uppmärksamheten riktad på tillståndet i flottlederna i allmänhet. En eller annan inspektion av kompetent förrättningsman i flottled eller del därav, även utan särskilt yrkande därom, torde ej vara ur vägen. Därvid kunde den rådgivande verksamheten, som omnämndes i kungörelsen den 11 juni 1920, bliva av verkligt värde. Skogsstyrelsen. För det allmännas kontroll över den ekonomiska verksamheten inom flottledsförvaltningen torde bli väl sörjt, därest på sätt skogsstyrelsen föreslagit ordföranden och en av revisorerna förordnas av Konungen. På grund härav torde någon särskild tillsyn över den ekonomiska verksamheten knappast vara behövlig. Då flottlederna äro allmän egendom, lärer det emellertid vara nödvändigt, att deras skötsel och underhåll stå under kontroll av offentlig myndighet. Den tillsyn, som här erfordras, är huvudsakligen av teknisk art. Det lärer väl dock knappast vara möjligt att begränsa tillsynen till teknisk sådan, då vid dess utövning hänsyn också måste tagas till skogsekonomiska förhållanden. Skogsstyrelsen anser sålunda, att tillsyn alltjämt måste utövas över flottledernas förvaltning. Enär på sätt framgår av nästa avsnitt i betänkandet meningen är att befria länsstyrelsen från befattning med flottledsärenden, uppkommer fråga till vilken myndighet denna tillsyn skall överflyttas. I första hand förordas, att skogsstyrelsen blir tillsynsmyndighet. Då enligt vad som föreslagits det är skogsägarna, åt vilka förvaltningen av allmän flottled skall anförtros, torde det ligga närmast till hands att tillsynen uppdrages åt skogsstyrelsen. Det kan givetvis ifrågasättas om ej tillsynen borde överlämnas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som enligt flottningslagen nu har att utöva teknisk tillsyn över flottlederna. Såsom ett ytterligare skäl för en sådan anordning torde också kunna åberopas, att nämnda styrelse har tillsyn även över andra kommunikationsleder. Emellertid torde hänsynen till skogsekonomiska förhållanden böra tillmätas avgörande betydelse, Skogsstyrelsen har haft under övervägande huruvida för person som förordnas att förrätta inspektion av allmän flottled, skulle fordras samma kompetens som för förrrättningsman enligt 10 kap. 1 § vattenlagen. För många av de inspektioner, som kunna komma ifråga, torde det vara obehövligt att uppställa så stränga kompetenskrav. Att förordnande av förrättningsman ankommer på statlig myndighet lärer i och för sig utgöra tillräcklig garanti för att kompetenssynpunkten blir beaktad. Skogsstyrelsen anser det ej erforderligt att såsom skett i nu gällande lagstiftning föreskriva årliga inspektioner. Huvudsaken är att någon myndighet finnes, till vilken hänvändelse kan ske, om något missförhållande skulle uppkomma. Denna myndighet bör även ha rätt att verkställa inspektion, när så anses lämpligt.

55 Större enhetlighet i behandlingen av flottledsärenden. Nuvarande förhållanden. Enligt 1880 års flottningslagstiftning var prövningen av frågor om inrättande, utvidgande och förbättrande av allmän flottled samt om sättet och villkoren för dess begagnande överlämnad åt länsstyrelsen. Denna myndighet hade sålunda att avgöra såväl huruvida ett vattendrag borde upplåtas till allmän flottled som ock med vilka byggnader och anstalter leden skulle förses samt vilka bestämmelser i övrigt skulle iakttagas vid ledens inrättande och begagnande. 1916 års flottningssakkunniga hade särskilt ålagts att undersöka, huruvida proceduren för inrättande av allmän flottled borde omläggas och dithörande frågor överlämnas till de vattendomstolar, som av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna föreslagits för handläggning av andra vattenmål. Den bärande tanken i förslaget om de nya vattendomstolarna hade varit att vinna enhetlighet vid vattenfrågors behandling och förty organisera vattendomstolarna så, att de lämpade sig för avgörandet av alla sådana spörsmål. Utan tvingande skäl borde ej flottledsärendena för framtiden intaga någon undantagsställning i detta avseende. 1916 års flottningssakkunniga ansågo att det dock ej läte sig göra att helt och hållet överflytta flottledsärendena till vattendomstolen. Därtill vore de i dessa ärenden föreliggande spörsmål av alltför olika natur. Somliga frågor kunde sägas vara av rent judiciell, andra åter av rent administrativ art, och mellan dessa funnes en tredje grupp av blandad judiciell-administrativ natur. Ehuruväl vattendomstolen kunde sägas vara en blandad judiciell-administrativ domstol, vore dock rent administrativa spörsmål, som icke hänförde sig till själva vattnet, främmande för dess uppgifter och borde fortfarande bibehållas under länsstyrelsens prövningsrätt. Till de spörsmål, vilkas avgörande borde tillkomma länsstyrelsen, hörde enligt 1916 års flottningssakkunniga frågor beträffande grunderna för flottningskostnadernas fördelning på olika slag av virke, om amorteringsplaner för sådana utgifter, vilka icke lämpligen kunde gäldas under ett enda år, samt om reglementsbestämmelser. Dessa frågor hade visserligen avseende å flottningen såtillvida, som de anginge väsentligen inre förhållanden mellan de flottande, men hänförde sig däremot icke till själva flottleden eller till vattnet däri. I viss mån avsåge de förhållanden inom flottningsföreningarna av liknande natur som vissa förhållanden inom ekonomiska föreningar, sjukkassor, understödsföreningar och dylikt. Härförutom borde enligt 1916 års flottningssakkunniga det tillkomma länsstyrelsen att avgöra frågor rörande de flottandes inbördes förhållanden i flottningsföreningar samt om tillsyn över de allmänna flottlederna och flottningsföreningarna. Såsom förut angivits skall enligt nuvarande lagstiftning ansökan om allmän flottleds inrättande ingivas till länsstyrelsen, vilken myndighet även förordnar förrättningsman och gode män samt underrättar vederbörande fiskeritjänste-

56 man och utser allmänna ombud. Synemännens utlåtande skall underställas vattendomstolens prövning. Det är denna myndighet, som meddelar tillstånd till allmän flottleds inrättande samt bestämmer sättet och villkoren för flottledens ordnande och begagnande. Före avgörandet skall vattendomstolen bereda länsstyrelsen tillfälle att avgiva yttrande rörande å ena sidan gagnet för orten av det i målet ifrågasatta företaget och å andra sidan de olägenheter, som till äventyrs vore att förvänta av detsamma. Sedan vattendomstolens beslut vunnit laga kraft, återgår ärendet till länsstyrelsen. Synemännen ha att vid syneförrättningen jämväl utreda och avgiva förslag angående grunderna för flottleds- och andra kostnaders fördelning å flottgodset samt om amorteringsplaner. Vattendomstolen tager ej annan befattning med detta förslag än att vattendomstolen översänder det till länsstyrelsen, som har att avgöra däri uppkomna frågor. Länsstyrelsen har dessutom att fastställa reglemente för flottningsförening. Sedan så skett och föreskrivna arbeten blivit besiktigade och godkända, förklarar länsstyrelsen genom särskilt beslut flottleden upplåten till allmänt begagnande. Ifråga om utvidgande och förbättrande av allmän flottled skall ansökan därom göras hos vattendomstolen, om sannolika skäl äro att allmän eller enskild rätt därav förnärmas. Finner vattenrättsdomaren vid prövning av ansökan, att undersökning erfordras av längre sträcka av flottleden, äger vattenrättsdomaren förordna, att ärendet skall behandlas i samma ordning som beträffande inrättande av allmän flottled. Syneförrättning skall sålunda hållas. Syneförrättare och gode män får emellertid vattenrättsdomaren ej förordna utan det skall göras av länsstyrelsen. Skogsstyrelsen. Den nu rådande ordningen, enligt vilken flottledsärendena gå fram och tillbaka mellan länsstyrelsen och vattendomstol, måste anses vara föga rationell. Ett stort antal flottleder tillhör skilda länsstyrelsers förvaltningsområden. Ett flottledsärende, avseende t. ex. Dalälven, kan sålunda komma att handläggas av ej mindre än fem länsstyrelser. Bestämmelser saknas hur det skall förfaras om dessa fem länsstyrelser skulle meddela skilda beslut. De av 1916 års flottningssakkunniga anförda skälen för att grunderna för flottleds- och andra kostnaders fördelning å flottgodset samt fastställande av amorteringsplaner icke skola bestämmas av vattendomstolen utan av länsstyrelsen synas ej vara bärande. Båda nämnda frågor torde få anses ha ett direkt samband med flottleden och flottningen däri. Då t. ex. vattendomstolen har att bestämma den ersättning, som skall utgå till anläggaren, synes det naturligast, att samma myndighet även får avgöra hur denna ersättning skall uttagas hos de flottande och inom vilken tid den skall återgäldas. Det kan anmärkas, att enligt det förslag till ny vattenlag, som framlagts i Finland, omförmälda båda frågor överlämnats till vattendomstolens prövning.

57 I tidigare avsnitt av detta betänkande har redogjorts för de flottledsärenden, vilkas prövning böra tillkomma Konungen och skogsstyrelsen, den senare i dess egenskap av föreslagen tillsynsmyndighet. De övriga ärenden, som enligt gällande lagstiftning behandlas av länsstyrelsen, böra enligt skogsstyrelsens mening överflyttas till vattendomstol. De flesta flottledsärenden komma på detta sätt att handläggas av sistnämnda myndighet. Härigenom vinnes större koncentration och enhetlighet i behandlingen. Skogsstyrelsen avser emellertid icke, att länsstyrelsen helt skall befrias från befattningen med flottledstärenden. Vid prövning av fråga om inrättande och avlysning av allmän flottled bör sålunda vattendomstolen bereda länsstyrelsen tillfälle att yttra sig. Det bör även tillkomma länsstyrelsen att förordna allmänna ombud vid syneförrättning. I detta sammanhang bör anmärkas ett inom socialdepartementet upprättat, den 17 december 1936 avgivet betänkande angående länsstyrelsernas organisation jämte därmed sammanhängande frågor. Beträffande länsstyrelsernas befattning med flottledsärenden anföres i betänkandet bland annat: »Utredningen anser, att åtskilliga av de flottledsfrågor, som för närvarande skola behandlas av länsstyrelserna lämpligen böra handläggas av vattenrättsdomare eller vattendomstol. Härigenom skulle större enhetlighet och bekvämlighet för allmänheten kunna vinnas. Utredningen har emellertid icke ansett sig böra framlägga något förslag, huru fördelningen av ärenden mellan länsstyrelserna å ena sidan och vattenrättsdomare eller vattendomstol å andra sidan bör verkställas. Med hänsyn dels till den utveckling, som ägt rum efter tillkomsten av gällande flottledslagstiftning inom den del av näringslivet, som beröres av nämnda lagstiftning, dels till den erfarenhet, som vunnits angående vattendomstolarnas organisation och möjlighet att sedan vattendomstolarna numera erhållit detaljkännedom om näringslivet i förberörda del handhava jämväl andra uppgifter än de dessa ursprungligen åliggande, torde genom särskild utredning böra undersökas, huruvida det är möjligt och lämpligt att från länsstyrelserna till vattenrättsdomarna eller vattendomstolen överflytta några av de länsstyrelserna enligt flottledslagstiftningen nu åliggande arbetsuppgifterna» (stat. off. utr. 1936: 56, sid. 22).

Kap. 4. Flottningskostnaderna, deras fördelning jämte därmed sammanhängande frågor. I det följande avses med uttrycket »flottningskostnader» samtliga i 28 § flottningslagen angivna utgifter. Åsyftas särskild kostnadsgrupp användas uttrycken »flottledskostnader» (flottledsutgifter) o. s. v. 1. Återblick på rättsutvecklingen.

Först genom 1880 års flottningslagstiftning meddelades särskilda bestämmelser om flottningskostnaderna och deras fördelning. För tiden dessförinnan gällde den allmänna regeln i kungl. brevet den 8 april 1811, att länsstyrelsen hade att föreskriva huruledes och med vad villkor flottningen finge utövas. I praxis utbildade sig därvid två skilda system beträffande flottningskostnaderna. Enligt det ena, som kan benämnas taxeflottningen och som förutsatte, att en enskild person eller ett bolag erhållit oktroj på flottningen, fastställde länsstyrelsen för viss tid bestämda avgifter å flottgodset. Enligt det andra systemet, som grundade sig på de flottandes självverksamhet, utdebiterades kostnaderna på de flottande. En mellanform fanns även, i det att i vissa fall en del av kostnaderna täcktes genom på förhand fastställda avgifter men återstoden utdebiterades å de flottande. — 1865 års vattenrättskommitté förordade taxeflottningen. Enligt kommitténs förslag skulle taxa gälla för viss av länsstyrelsen bestämd tid. Efter fem års förlopp kunde emellertid jämkning ske av taxan på begäran av oktrojinnehavaren eller trafikant. I princip skulle taxan avse samtliga kostnader. För det fall att fråga vore om en flottled, där erfarenhet beträffande kostnaderna saknades, medgavs emellertid, att vissa utgifter undantogos och utdebiterades å de flottande. Dessa utgifter omfattade avlöning till flottningsbefäl och manskap, skälig ränta å nödigt förlag samt ersättning för flottningsskador. 1870 års vattenrättskommitté och nya lagberedningen avstyrkte taxeflottningen och förordade kostnadernas utdebitering å de flottande. Samma ståndpunkt intog också 1880 års flottningslagstiftning. Flottningskostnaderna fördelades enligt samma lagstiftning på de särskilda slagen av flottgods efter flottningssvårigheten. 2. Nuvarande förhållanden. En flottningsförenings utgifter för ett år skola i princip bestridas av dem, som deltaga i den allmänna flottningen under det året. — Varje års flottande bilda nämligen en enhet för sig. Den egendom, som förvaltas av flottnings-

59 föreningen, tillhör antingen den allmänna flottleden eller de flottande. Flottningsföreningen såsom sådan äger ingenting. Flottledens tillhörigheter utgöras av fast eller lös egendom, som förvärvats för flottleden eller flottningen. Hit räknas sålunda byggnader och anläggningar samt inventarier. Förut har nämnts att vad som tillhör flottleden är att anse som allmän egendom. Flottledens tillhörigheter få i princip ej intecknas eller pantsättas. Fast egendom kan ej avyttras utan länsstyrelsens tillstånd. Beträffande lös egendom har flottningsföreningen handlingsfrihet. Byggnader och anläggningar få dock ej avhändas flottleden, så länge de äro behövliga för flottningens bedrivande. De medel, som inflyta för flottleden tillhörig egendom — genom försäljning av sådan egendom eller annorledes — få ej användas till täckande av årets löpande utgifter utan endast till framtida båtnad för flottleden, såsom till förbättringsarbeten och dylikt. Årets löpande utgifter skola bestridas av de flottande. De ha att härför tillskjuta nödigt förlag. Om förlaget ej förslår, äro de pliktiga fylla bristen. Uppstår överskott, skall det återbäras. Förlag får ej användas eller tagas i mät för annat ändamål än täckande av föreningens utgifter för det år, för vilket förlaget lämnats. Om i mål, som angår något föregående års flottande, flottningsföreningen blivit ålagd betalningsskyldighet, är styrelsen pliktig att utan dröjsmål uttaxera beloppet å det årets flottande. Beloppet kan sålunda ej uttagas av flottledens egendom eller något senare års flottande. De flottande under ett visst år stå ej i något som helst rättsförhållande till föreningens borgenärer under föregående år. Av det nu sagda framgår, att de tillskjutna förlagsmedlen icke tillhöra flottleden utan de flottande, hos vilka medlen uttaxerats. I flottningsförenings räkenskaper skiljes mellan gemensamma utgifter och separatutgifter. De senare omfatta kostnader av icke gemensam art och åvila allenast de flottande, vilkas flottgods föranlett kostnaderna ifråga. Gemensamma utgifter* sammanföras under sex särskilda huvudgrupper, nämligen: 1) flottledsutgifter, 2) underhållsutgifter, 3) utflottningsutgifter, 4) sorteringsutgifter, 5) inventarieutgifter, 6) förvaltningsutgifter. Flottledsutgifter omfatta kostnader, som skola återgäldas till anläggare eller annan, vilken åtnjuter anläggares rätt, eller eljest utgives för flottledens utvidgande eller förbättrande, så ock kostnader för förvärvande av fast egendom, allt i den mån ej kostnaderna göras eller egendomen förvärvas för tillgodoseende av ändamål, som falla under sorterings-, inventarie- eller förvaltningsutgifter. Underhållsutgifter omfatta kostnader för vidmakthållande av flottleden och av densamma tillhörig egendom, i den mån kostnaderna ej skola hänföras till sorterings-, inventarie- och förvaltningsutgifter. Utflottningsutgifter omfatta all arbets- och annan kostnad för virkets framskaffande i flottleden, strandarrenden, bom- och dammavgifter, ersättning för

flottningsskada, som icke skall hänföras till sorteringsutgifter, samt andra utgifter för liknande ändamål. Sorteringsutgifter omfatta kostnader för skiljeanordningars inrättande och vidmakthållande, för virkets insamlande och urskiljande vid skiljeställe, för anskaffande och vidmakthållande av redskap och materiel för skiljningen, så ock för ersättande av skada genom anläggning för skiljningen eller i följd av skilj ningsarbetet. Inventarieutgifter omfatta kostnader för anskaffande och vidmakthållande av redskap och materiel för utflottningen. Förvaltningsutgifter omfatta kostnader för kontorshållning, bokföring, styrelse- och revisorsarvoden, flottningschefs och kontorspersonals avlöning samt för pensioner, olycksfalls- och sjukdomsunderstöd och övriga allmänna kostnader. Separatutgifter omfatta, såsom förut nämnts, kostnader av icke gemensam art. I flottningslagen exemplifieras dessa såsom kostnader för utvältning av flottgodset, separatflottning, avskilt virkes buntning, flottläggning eller transporterande, inbärgande nedanför skiljeställe av vinddrivet eller spillt virke och dylikt. Till rättvis fördelning av flottleds- och underhållsutgifter kan flottleden indelas i flottledsdistrikt. Synemännen ha att utreda denna fråga och, därest indelning anses böra ske, avgiva förslag till indelningen. Därvid skall tillses, att kostnaden för anläggning till gagn för flera flottledsdistrikt fördelas i mån av båtnaden på samtliga dessa distrikt. Avgörandet tillkommer vattendomstolen. Till rättvis fördelning av utflottnings-, inventarie- och förvaltningsutgifter kan flottleden indelas i utflottningsdistrikt dock att någon överflyttning av kostnader distrikten emellan ej får förekomma, I båda fallen skola över sagda utgifter föras räkenskaper, särskilt för varje distrikt. Flottningslagen bestämmer olika grunder för skilda slag av utgifter. För delaktighet i flottleds- och underhållsutgifter skola grunderna fastställas med hänsyn till vad som finnes skäligt och lämpligt för främjande av en god skogshushållning. Övriga utgifter skola däremot fördelas efter den större eller mindre svårighet de särskilda flottgodsslagen orsaka vid flottningen eller sorteringen. Dock må jämkning i tillämpningen av denna fördelningsgrund äga rum beträffande smärre virkesdimensioner eller beträffande virke, som flottas lång väg, om sådant kan ske utan påvisbar ökning av kostnaderna för annat virke. Kostnader, hänförliga till visst flottleds- eller utflottningsdistrikt, fördelas allenast å flottgods, som framflottas å sådant distrikt. I flottningslagen stadgas vidare, att i sorteringsutgifter skola deltaga beträffande varje skiljeställe, efter vad skäligt prövas, ej mindre de flottande, vilkas flottgods där avskiljes, än även ägare av det flottgods, som vidare framflottas. Vid sådan prövning skall särskild hänsyn tagas å ena sidan till skiljeställets betydelse för orten och dess skogshushållning ävensom till den båtnad genom

minskning i slutliga sorteringskostnaden, som till följd av det utsorterade virkets avskiljande ur flottleden beredes dem, vilkas virke vidare framflottas, samt å andra sidan därtill, att särskilt höga kostnader må vara förenade med skiljeställets anläggande eller virkets utsorterande vid detsamma, eller ock synnerlig olägenhet genom virkets uppehållande därstädes vållas flottande, som nyss sagts. Då på grund av lokala förhållanden skiljningen å viss plats verkställes vid skilda sorteringsverk, som stå i beroende av varandra, må dessa i nu nämnt avseende anses som ett skiljeställe. Separatutgifter skola, som tidigare omtalats, fördelas på allenast de flottande, vilkas flottgods föranlett kostnaderna i fråga. Separatflottande är fri från deltagande i arbetskostnaden för den gemensamma flottningen. Där all flottning bedrives separat, må kostnaden för virkets framskaffande fördelas å samtliga flottande. Beträffande principerna för kostnadsfördelningen anföres i motiven till flottningslagen bland annat: »Förhållandena kunna ställa sig olika beträffande kostnaderna för flottledens anordnande och arbetskostnaderna i vidsträckt mening för flottningens genomförande. Vad först angår kostnader av sist angiven art eller således i första hand utflottnings- och sorteringsutgifterna måste man noga fasthålla, att flottningsföreningen icke är ett i förhållande till sina trafikanter självständigt affärsföretag, som äger för dessa fastställa trafiktaxor, vilka ur affärs- eller nationalekonomisk synpunkt må anses lämpliga, men ur trafikanternas synpunkt äro menliga eller vila på orättvis grund. Föreningen är en kooperativ sammanslutning av trafikanterna själva, där envar måste anses äga berättigad fordran att icke behöva tillsläppa mera penningar för arbetet med godsets framförande än som motsvarar de kostnader, flottningen av hans eget virke orsakat föreningen. Då lagstiftaren tvingar de flottande att sluta sig samman för gemensamt utförande av flottningsarbete, vore det knappast rätt att samtidigt fastställa sådana grunder för fördelning av den till följd därav uppkomna gemensamheten i kostnader, att den ene flottande finge, förutom kostnaderna för det egna virkets framflottande, bära även en del av arbetskostnaderna för den andres virke. Sådan skulle emellertid följden bliva, om man tillämpade värdeprincipen på detta slag av kostnader. Arbetskostnadernas relativa storlek är beroende av huvudsakligen flottgodsets längd, grovlek, barkning m. m. Då erfarenheten lär, att virke av olika dimensioner förorsakar olika grad av arbetskostnad eller med andra ord medför olika svårighet vid flottningen, måste följa att den gemensamma summan av kostnader bör fördelas i förhållande till denna olika grad av kostnad, det är flottningssvårigheten. Virkets värde däremot har intet att skaffa med arbetskostnadernas storlek och står ej i något förhållande till dessa. Tvärtom kan ett virkesslag av lägre värde än ett annat ofta draga högre arbetskostnad än det senare slaget. Beträffande fördelningen av ifrågavarande kostnader har därför såsom huvudgrundsats föreslagits, att kostnaderna skola fördelas efter den

större eller mindre svårighet de särskilda virkesslagen orsaka vid flottningen eller sorteringen. Dock har jämkning härutinnan ansetts böra medgivas för vissa fall. Ur såväl forstlig som nationalekonomisk synpunkt är det önskvärt, att uttagande ur skogarna av mindrevärdigt virke så mycket som möjligt underlättas medelst nedsatta flottningsavgifter. Detta önskemål bör givetvis tillmötesgås, i den mån det kan ske utan att flottningskostnaden för annat virke därigenom fördyras. På grund härav har föreskrivits, att jämkning i tillämpningen av den stadgade fördelningsgrunden bör äga rum beträffande vissa slag eller dimensioner av virke, om sådant kan ske utan ökning av kostnaden för annat virke. De särskilda slag av virke, som härvid huvudsakligen åsyftas, äro kolvirke och annat mindrevärdigt småvirke. De skäl, som åberopats för fördelningen av utflottnings- och sorteringsutgifter, äro uppenbarligen icke tillämpliga med avseende å flottledsutgifterna eller således de annuiteter, de flottande enligt fastställda amorteringsplaner hava att erlägga till gäldande av kostnaderna för flottledens anläggande, utvidgande eller förbättrande. Dessa kostnader äro ej föranledda av det genom flottningsföreningen ombesörjda flottningsarbetet, utan äro mera att anse såsom en varje flottande pålagd avgift för nyttjande av de fasta anordningarna i den allmänna leden. De allmänna flottlederna hava för sin tillvaro att tacka statens lagstiftning, de stå under statens hägn och hava tillkommit, visserligen på enskild bekostnad, under statsmyndigheternas medverkan för främjande av icke blott de flottandes enskilda bästa utan ock ett statsintresse. Det kan under sådana förhållanden icke vara opåkallat, att vid bestämmandet av grunderna för fördelning mellan olika slags flottgods av de kostnader, som skola utgå för ledens och dess särskilda anstalters nyttjande, synpunkten av det allmänna bästa träder i förgrunden. Med andra ord, beträffande flottledsutgifterna är det fullt befogat att låta hänsynen till skogsvårdens intresse bliva bestämmande för fördelningen. Någon orättvisa begås därmed ej mot någon flottande. Ej heller kan någon skogsägare med rätta påstå, att genom ett sådant förfarande hans virke får bära någon del av kostnaderna för framförandet av annans virke. Av huvudsakligen samma skäl, som gälla med avseende å flottledsutgifterna, böra även underhållsutgifterna fördelas med hänsyn till skogshushållningens bästa.» Principen att en flottningsförenings utgifter för ett år helt skola bestridas av de flottande under det året har av naturliga skäl icke kunnat undantagslöst upprätthållas. Flottningslagen medger sålunda avsteg från principen i två hänseenden, båda innebärande att en utjämning kan ske mellan olika år. Det ena undantaget gäller redan uppkomna kostnader och det andra undantaget avser framtida kostnader. Förstnämnda undantag hänför sig främst till flottledsutgifter. Därest sådana kostnader finnas vara så betydande, att om de lades å allenast ett års flottning, denna skulle därigenom oskäligt betungas, äger länsstyrelsen förordna, att sådana kostnader skola gäldas genom amorte-

ring under flera, högst tjugu år, medelst vissa avgifter å flottgodset, s. k. flottledsavgifter. Dessa avgifter skola vara så avvägda, att beloppet jämte ränta å vad som innestår oguldet skäligen kan antagas bliva till fullo erlagt under den beräknade tiden. Räntan skall därvid bestämmas så, att den motsvarar den räntefot, mot vilken beloppet skäligen må antagas kunna upplånas, med tillägg, där så finnes nödigt, av en riskpremie intill två procent. Vad som stadgats beträffande flottledsutgifter skall även gälla ifråga om underhålls-, sorterings-, inventarie- eller förvaltningsutgifter av sådan beskaffenhet, att de äro av väsentlig fördel jämväl för kommande års flottande. Under angivna förutsättningar äger en flottningsförening utan inhämtande av länsstyrelsens besked besluta amortering under högst tre flottningsår av kostnad, som ovan nämnts. Kostnad, som enligt vad förut sagts må fördelas å flera år, förskjutes av årets flottande. Emellertid kan flottningsföreningen i stället träffa avtal med förlagsgivare om kostnadens förskjutande medelst förlagslån med rätt för förlagsgivaren att uppbära de för kostnadens återgäldande stadgade amorteringsavgifter. Beträffande framtida kostnader innehåller flottningslagen bestämmelser, som möjliggöra utjämnande av dels underhållsutgifter och dels utgifter för pensioner, olycksfalls- och sjukdomsunderstöd och dylikt åt flottningschef, annan tjänsteman eller arbetare ävensom deras anhöriga. På ansökan av flottningsförening eller med dess begivande äger nämligen länsstyrelsen förordna för en tid varje gång av högst tio år om upptagande av vissa årsavgifter att utgå distriktsvis för varje flottgodsenhet. Avgifterna för ett år skola i första hand användas till gäldande av de årets utgifter, varom är fråga. Uppstår överskott, skall det fonderas. Överskott på underhållsavgifter skall ingå till en fond, benämnd underhållsfond. Av överskott på övriga avgifter skall bildas understödsfonder. För fond skall finnas av länsstyrelsen fastställt reglemente, utmärkande förutom annat, under vilka förhållanden och till vilket belopp fondens medel må tagas i anspråk till gäldande av kostnader av angivet slag. Fonds medel skola hållas avskilda från övriga av flottningsföreningen omhänderhavda tillgångar och må icke användas eller tagas i mät för annat ändamål än sådant, för vars tillgodoseende fonden bildats. Enligt flottningslagen kan medel, som inflyta för flottleden tillhörig egendom, användas såsom kapitaltillskott till ifrågavarande fonder. Den fondbildning, för vilken redogörelse nu lämnats, är den enda enligt flottningslagen tillåtna, vartill får användas hos de flottande uttaxerade medel. Dessa fonder utgöra sålunda undantag från den av flottningslagen uppställda huvudregeln, att överskott å förlag skall återbäras till de flottande. Tillåter flottningslagen annan fondbildning? Ja, så torde vara förhållandet beträffande medel, som inflyta för flottleden tillhörig egendom. Dessa medel skola ju enligt vad förut nämnts användas antingen som kapitaltillskott till underhålls- och understödsfonder eller eljest till framtida båtnad för flottleden. Man bör alltså kunna tänka sig en fondbildning för sist-

64 berörda ändamål, då man förnuftigtvis ej bör tolka stadgandet så, att medlen skola omedelbart användas till båtnad för flottleden. E n sådan fond kan givetvis verka utjämnande av flottningskostnaderna, Dess praktiska betydelse torde emellertid vara ringa. 3. F r a m k o m n a önskemål. Domänstyrelsen framhöll i skrivelse den 21 februari 1936 till Kungl. Maj:t bland annat, att vad i flottningslagen stadgades angående vilka kostnader, som skulle hänföras till separatutgifter, icke stode i överensstämmelse med utvecklingen inom skogsindustrien och den praxis, som tillämpades av vissa flottningsföreningar. Sålunda borde kostnader för utvältning av flottgods, avskilt virkes buntning, virkes flottläggning eller transporterande ävensom inbärgande nedanför skiljeställe av vinddrivet eller spillt virke utgöra gemensamma kostnader. Flottningslagen syntes därför böra ändras i enlighet härmed. Till närmare utveckling av sin ståndpunkt hänvisade domänstyrelsen till en av dåvarande byrådirektören i styrelsen P . Silfverbrand upprättad promemoria av bland annat följande innehåll: (Här behandlas endast frågorna angående avskilt virkes buntning och inbärgande av spillt virke. Rörande utvältning och flottläggning se kap. 5.) Avskilt virkes buntning. I de flesta av landets huvudflottleder verkställdes numera buntning av det avskilda virket i direkt samband med skiljningen av virket, på grund varav skiljeställena särskilt inrättats för buntning av flottgodset efter sorteringen. Anordningen hade vidtagits huvudsakligen av utrymmesskäl och vore till allmänt gagn. Allt virke buntades vid dylikt skiljeställe och buntningen vore sålunda numera åtgärd av gemensam art. Inbärgande nedanför skiljeställe av vinddrivet eller spillt virke. I varje huvudflottled förekomme, att åtskilligt flottgods kröpe under magasins- eller sorteringsbommar och kringflöte i vattendraget nedanför ett skiljeställe. D e flesta större flottningsföreningar hade ordnat så, att allmän flottled insynats i tillräckliga områden nedanför skiljeställena. Särskilda flottledsdistrikt hade inrättats där och avgifter debiterats behandlat virke såväl för anläggningar som för flottningsarbete. Kostnaderna inom ett dylikt spillvirkesdistrikt borde delas gemensamt såsom bärgningsutgifter av gemensam art. Flerstädes förekomme, att från skiljeställen spillt virke, som tillvaratoges i närheten av skiljet, återfördes till detta och ånyo sorterades. Kostnaderna därför borde ingå i sorteringsutgifterna, vilket också i praktiken vore fallet. I skrivelse den 19 april 1937 till Kungl. Maj:t framhöll domänstyrelsen vidare, att flottningsförhållandena uti Dalälven med hänsyn till flottningskostnadernas fördelning å skilda virkessortiment ingalunda kunde anses vara nöjaktiga. Till belysande av berörda förhållande åberopades en av styrelsens skogstekniska byrå upprättad promemoria jämte tillhörande grafiska tabeller

65 angående fördelningsgrunderna för flottningskostnadernas debitering enligt Dalälvens nya flottningsreglemente samt ett av dåvarande jägmästaren Sven Bcberg i mars 1937 hållet föredrag å Svenska flottledsförbundets årsmöte angående flottningskostnadernas fördelning i Dal- och Klarälvarna, sedd ur skogsbrukets synvinkel. I skogstekniska byråns promemoria anfördes bland annat: Enligt Dalälvens nya flottningsreglemente skedde debitering efter s. k. flottningstal, vilket tal erhölles genom att öka en klamps toppkubikmassa i engelska kubikfot med 1/5 av klampens antal löpfot över 9 engelska fot och kunde uttryckas med en formel. Ett dylikt debiteringssystem verkade på sådant sätt, att vid stockar av exempelvis 15 fots längd, deras toppkubikmassa pålades ett konstant tillägg av 1.20 och vid 25 fots längd ett tillägg av 3.20 oberoende av stockens toppdiameter. Därigenom bleve klenare dimensioner proportionsvis hårdare debiterade än grövre. Ett avgörande skäl för införandet av denna formel syntes hava varit, att en fullständig nota för flottningskostnadernas fördelning efter olika dimensioner skulle medföra en så betydande ökning av räknearbetet för såväl flottgodsägare som flottningsföreningen, att en sådan nota icke borde komma i tillämpning. Emellertid hade Dalälvens flottningsförening även på annat sätt låtit klenare dimensioner bära kostnader, vilka icke kunde sägas svara mot skogsbrukets önskemål med hänsyn till vad som vore lämpligt för en god skogshushållning. Genom särskild bestämmelse hade nämligen även virke under 5" i topp och med längder över 10 fot men under 26 fot belagts med 50 procent förhöjning å flottningstalet. Då flottningstalet mera inriktats på att följa flottningssvårigheten än värderelationerna och redan i sig själv innebure en hård debitering av små virket, syntes skäl till en dylik procentförhöjning saknas. Debiteringen av flottgods med topptal under 5" vore nära 100 procent högre i Dalälven än i Klarälven, Ljusne älv, Skellefte älv och Ångermanälven. Ungefär liknande förhållande gällde för andra längdklasser. Då övriga större flottleder i landet hade debiteringsgrunder liknande dem, vilka här jämförts med Dalälven, vore det tydligt, att debiteringen i längder över 10 fot i Dalälven skedde på ett sätt, som ej överensstämde med vad som allmänt ansåges rättvist och skäligt. Domänstyrelsen anförde slutligen bland annat: Det rådde intet tvivel om att icke nu gällande bestämmelser i berörda hänseende vid Dalälvens allmänna flottled absolut förhindrade uttagande av propsvirke. Med senast företagna ändringar i reglementet hade visserligen den så kallade inlandsindustrien efter Dalälvens flodområde beretts någon lättnad och möjlighet att inköpa sågtimmer av smäckrare dimensioner till längder av mer än 11 fot. Det torde vara lätt att inse, med vilka svårigheter denna industri haft att kämpa, då genom en irrationell belastning av det smäckrare sågtimret med höga flottningskostnader köparna därav tvingats att mottaga detsamma i längder om högst 11 fot. Vid de förhandlingar, som ägde rum vid Svenska flottledsförbundets omförmälda årsmöte 1937, påpekades rätt allmänt, att bestämmelserna i 29 § flott5 — 454870

ningslagen vore så gott som omöjliga att rätt tillämpa. I varje fall vore behovet synnerligen tvingande att få ändringar och förtydliganden snarast till stånd. I sin skrivelse den 23 september 1937 framhöll domänstyrelsen, att ett noggrannare studium av konsekvenserna rörande flottningskostnadernas fördelning i Dalälvens allmänna flottled otvetydigt gåve vid handen, att vid tillämpande av avsedda bestämmelser rätt betydande kvantiteter virke icke blott undandrages trävaruindustrien, utan ock till förfång för skogsägaren bleve för honom värdelösa. Domänstyrelsen åberopade protokoll över vid omförmälda sammanträde år 1937 inom Svenska flottledsförbundet förd diskussion i frågan. 4. Skogsstyrelsens förslag till ändrade grunder för flottningskostnadernas fördelning. I kap. 1 har lämnats en kortfattad orientering om förändringarna i flottgodsets sammansättning, om det nuvarande skogstillståndet i Norrland samt om den sannolika utvecklingen beträffande det framtida avverkningsutfallet i fråga om mängd och beskaffenhet. De härav dragna slutsatserna äro, att avverkningsbeloppen väntas sjunka, att virkesskördens sammansättning ytterligare kommer att förskjutas mot klenare dimensioner samt att ett tillvaratagande så långt möjligt av hittills outnyttjat klenvirke och annat avfall är ägnat att förbättra skogsindustriernas starkt försämrade råvarubas. Skogsstyrelsen kommer i det följande att framlägga grunddragen av förslag till ändrad kostnadsfördelning och kommer därvid att till behandling uppta ett antal huvudfrågor, nämligen flottningskostnadernas fördelning på flottgodset med hänsyn till främjande av en god skogshushållning, utjämning av flottningskostnaderna mellan olika år (periodvis fastställda kostnader), utjämning av flottningskostnaderna mellan olika distrikt samt avvägning av gemensamma utgifter och separatutgifter. Flottningskostnadernas fördelning på flottgodset med hänsyn till främjande av en god skogshushållning. I motiven till den nuvarande flottningslagstiftningen framhålles önskvärdheten av att uttaget ur skogarna av mindrevärdigt virke så mycket som möjligt underlättas medelst nedsatta flottningsavgifter. Emellertid ansågos rättvisesynpunker tala för att kostnaderna för utflottnings- m. fl. utgifter skulle fördelas endast efter graden av flottningssvårighet för varje slag av virke, dock att jämkning av fördelningsgrunden borde äga rum för smärre virkesdimensioner eller för virke, som flottas lång väg, om så kunde ske utan på/isbar ökning för annat virke. Annan fördelningsgrund, exempelvis efter virkets värde, skulle innebära, att den ene virkesägaren riskerade att påföras avgift även för annans virke. I fråga om flottleds- och underhållsutgifter däremot skulle delaktigheten bestämmas med hänsyn till vad som funnes skäligt och lämpligt för främjande av en god skogshushållning. En jämkning vid firdel-

ningen av dessa utgifter, framhölls det i motiven, kunde icke innebära, att någon flottande pålades utgifter för annan flottande. De två här ovan berörda principerna för kostnadsfördelning påverkas av en tredje princip, den s. k. lokaliseringsprincipen, enligt vilken kostnader hänförliga till visst flottleds- eller utflottningsdistrikt skola fördelas allenast å flottgods, som å sådant distrikt framflott as. Den nuvarande lagstiftningen har sålunda i viss mån tagit hänsyn till vikten av det klenare och mindre värdefulla virkets tillvaratagande, särskilt med tanke på därigenom ökade möjligheter att intensifiera skogsvården. Att de nuvarande bestämmelserna varit i huvudsak ändamålsenliga är också omvittnat. Utan tvivel ha principerna för kostnadsfördelningen, sådana de utformats i flottningslagcns 28 och 29 §§, varit väl anpassade efter dåtida förhållanden inom skogsbruk och skogsindustri. Numera är utgångsläget annorlunda beträffande dels virkesskördens storlek och sammansättning i förhållande till industriens råvarubehov, dels möjligheten att genom nu gällande bestämmelser nå önskad effekt. Då flottleds- och underhållsutgifter äro de enda utgifter, där delaktighetsgrunden bestämmes med hänsyn till främjande av en god skogshushållning och då dessa utgifters andel i totala flottningskostnaden alltmera sjunker, blir nämligen effekten av lagbestämmelsen av allt mindre betydelse. Flottleds- och underhållsutgifters procentuella andel av flottningskostnaderna, sorteringskost-' naderna undantagna, ha nedgått i genomsnitt från 32 procent år 1921 till 23 procent år 1943.1 vissa större flodsystem är motsvarande minskning än mera framträdande. I den mån som flottledernas anläggningskapital slutamorterats och underhållsutgifterna nedläggas på arbeten av mera bestående art, exempelvis genom träkonstruktionernas ersättande med sten och betong, i samma mån komma dessa utgifters andel i totalkostnaden att ytterligare nedgå. Skogsstyrelsen har tillställt landets flottningsföreningar ett frågeformulär i avsikt att få belyst, vad som i fråga om kostnadsfördelningsfrågor är gängse praxis samt att överhuvud få del av föreningarnas åsikter om dels nu gällande bestämmelser, dels vissa förslag till ändringar. De inkomna svaren, varav ett flertal från större föreningar äro praktiskt taget likalydande även i motiveringen till huvudfrågorna, lämna intet nämnvärt utrymme för reformer. På frågan »Böra andra utgifter än flottleds- och underhållsutgifter fördelas efter andra grunder än flottningssvårigheten?» har svarats nej av samtliga flottningsföreningar med undantag för fem, vilka förmena, att — i likhet med vad som gäller för flottleds- och underhållsutgifter — hänsyn bör tagas jämväl till vad som finnes skäligt och lämpligt för främjande av en god skogshushållning. Riktigheten av vad i motiven till den nuvarande flottningslagen uttalats angående rättvisesynpunkten på kostnadsfördelningsfrågorna kan enligt skogsstyrelsens mening ifrågasättas. Hänsyntagandet till skogshushållningens fram-

jande har nämligen huvudsakligen tagit sig uttryck i sammanslagning av flottledsdistrikt, varigenom flottningskostnaderna avsevärt nedbringats för de längst bort från flodmynningarna belägna områdena. Detta har icke skett utan invändningar från dem, vilka ägt skogar belägna närmare kusten. Den genomförda utjämningen till förmån för de områden, inom vilka byggnads- och underhållskostnader måhända varit störst, har visserligen gagnat även kustområdenas flottningsintressenter såtillvida, som den till följd av utjämningen ökade flottgodsmängden inverkat sänkande på kostnaderna även i flottledernas nedre delar. Huruvida full kompensation i allmänhet uppnåtts är veterligen icke utrett. För skogshushållningen har anordningen ifråga självfallet haft stor betydelse och måste sålunda anses ändamålsenlig, även om skäligheten i förfarandet beror på graden av kompensation för skogsområdena närmare kusten. Utvecklingen har icke skett likformigt på detta område, i det att antalet flottledsdistrikt är växlande från älv till älv. En betydande rationalisering har dock genomförts. År 1928 funnos sålunda 1 743 flottledsdistrikt, medan antalet år 1943 nedgått till 788. Då det däremot i motiven till den nuvarande lagstiftningen framhålles, att i fråga om utflottnings- m. fl. utgifter annan fördelningsgrund än flottningssvårigheten måste leda till orättvisor, så åsyftas här uppenbarligen orättvisor mellan olika flottande, vilka ju kunna vara ägare till flottgods av helt olika beskaffenhet och flottningssvårighet. Om man emellertid utgår från att i själva verket skogen betalar flottningskostnaden, såtillvida som dess rotvärde är beroende av denna kostnad, kan denna mening äga giltighet i stort sett endast i fråga om vissa flottmngssvårigheten påverkande faktorer såsom barkningsgrad, särskilt långa längder o. d., men icke i fråga om grövre eller klenare virke i och för sig. Ett sådant antagande skulle nämligen innebära, att det ena skogsbruket förutsattes producera endast grövre, det andra endast klenare virke. Om ett sådant förhållande verkligen kan inträffa, kan detta dock ej vara av allmängiltig natur. Skogsstyrelsen vill sålunda göra gällande, att vid fördelningen av utflottningskostnaderna en rabattering för småvirke i regel icke kan anses innebära orättvisa i sådan mening, att någon leverantör av flottgods därigenom pålades någon del av utgiften för flottning av annans virke. I nuvarande läge och med tanke på den framtida utvecklingen synes det skogsstyrelsen angeläget, att fördelningen av flottningskostnaderna kan ske efter grunder, vilka avse att gynna ett inom skogsvårdens ram maximalt uttag av alla råvarureserver såväl från de sämre avsättningslägena som ur de minsta användbara dimensionsklasserna. Industriens råvarukrav understryker mycket starkt behovet härav, varför råvaruproducentens och förädlarens intressen i detta hänseende helt sammanfalla. Vad beträffar kostnaderna för klenvirkets flottning, särskilt i fall av lösflottning, kan icke förnekas, att de inom ramen för nuvarande lagbestämmelser och deras tillämpning kunna stiga till sådan höjd, att ett ekonomiskt tillgodogö-

rande av virket omöjliggöres. På detta område bör uppställas den minimifordran, att alla bestämmelser i lagstiftning och flottningsreglementen, vilka lämna möjlighet till oberättigad belastning av klendimensionerna, böra revideras. Huruvida därutöver särskilda lättnader böra beredas klenvirket, är närmast en fråga av skogspolitisk innebörd. Betraktas detta virke som en tillskottskvantitet, torde det i varje fall böra befrias från delaktighet i de fasta kostnaderna. Skogsstyrelsen vill sålunda förorda sådan ändring i 29 § flottningslagen, att jämväl utflottnings- m. fl. kostnader — utan uppgivande av huvudprincipen flottningssvårigheten — må fördelas efter grunder, som taga hänsyn till främjande av en god skogshushållning i högre grad än som kan innefattas i nuvarande formulering: »dock att jämkning i denna fördelningsgrund beträffande smärre virkesdimensioner eller beträffande virke, som flottas lång väg, må äga rum, om sådant kan ske utan påvisbar ökning av kostnaden för annat virke». Emot en sådan ändring av nu gällande bestämmelser kan måhända invändas, dels att därigenom lämnades för stor frihet i tillämpningen, dels att de skogliga förhållandena icke i alla delar av landet vore sådana, att en ändring vore av nöden. Häremot vill skogsstyrelsen framhålla beträffande den förstnämnda tanken, att friheten i tillämpningen kommer att begränsas genom flottningsreglementena, vilka enligt det framlagda organisationsförslaget skola fastställas av Konungen. Därigenom synes en väl avvägd anpassning efter rådande förhållanden vara genomförbar. Beträffande tanken att en ändring skulle vara opåkallad inom områden med bättre råvarubalans i fråga om skogsprodukter än vad fallet är i övre Norrland, må anföras, att en ändring av bestämmelserna i antydd riktning icke synes innebära något som helst men för flottningsverksamheten eller skogsbruket inom sådana områden. Det har gjorts gällande, att de nuvarande kostnadsfördelningsbestämmelserna skulle medge en sådan tillämpning, att anförda önskemål i fråga om lättnader för mindrevärdigt virke i allt väsentligt skulle kunna genomföras inom lagens ram. Huru därmed än förhåller sig, är det uppenbart, att lagbestämmelserna givit utrymme för en mycket olikformig tillämpning. Enligt skogsstyrelsens mening ha reglementenas bestämmelser icke heller alltid gått i av lagstiftningen avsedd riktning. Som exempel härpå må anföras, vad domänstyrelsen framhållit i sin här tidigare refererade skrivelse till Kungl. Maj:t den 19 april 1937 angående flottningsförhållandena i Dalälven. I denna skrivelse har påtalats, att debiteringssystemet överhuvud medförde proportionsvis hårdare debitering för klenare virke än för grövre. En del av klenvirket hade dessutom därutöver blivit ytterligare belastat genom bestämmelsen om 50 procents förhöjning av flottningstalet för virke under 5 tum i topp och av längder över 10 men under 26 fot. (Denna bestämmelse gäller ej massaved, som inmätes i löst mått.) Skogsstyrelsen har i det förutnämnda frågeformuläret till flottningsföre-

nmgarna framställt frågan: »Hur anser Ni, att flottgodset bör klassificeras med hänsyn till flottningssvårigheten?» Som svar på frågan har i allmänhet hänvisats till vederbörlig paragraf i gällande reglemente. I ett fall, nämligen vid svaret från Amungen-Hosjö flottningsförening, som har ett med Dalälvens flottningsförening likalydande reglemente, har fogats en reservation av allmänna^ ombudet, länsjägmästaren Sten Eckerbom, Falun, emot föreningens svar på den ovannämnda frågan. Reservanten framhåller bland annat: »Enligt min mening är detta svar inte riktigt och ej heller lämpligt, ty jämlikt sagda stadgande (här åsyftas kostnadsfördelningsbestämmelserna i reglementet) åsättes exempelvis en klamp om 4/'XIV kostnadstalet 2.1, medan en klamp om 5^'X11' endast åsättes kostnadstalet 1.9. Redan den bakvända storleksordningen mellan dessa kostnadstal visar, att flottgodsindelningen är gjord efter andra synpunkter än rättvisa i fråga om flottningssvårighet.» Efter framhållande av att kostnadstalen enligt den efter flottningssvårighet upprättade tabellen för nyssnämnda dimensioner äro 1.4 för den klenare och 1.9 för den gröyre, anför reservanten vidare: »Varje förhöjning av efter flottningssvårighet beräknade kostnadstal måste vara olämplig och lagstridig i fråga om sådana måttliga och önskvärda längder, som eljest icke bestraffas. I fråga om klenvirke blir en sådan förhöjning än mera lagstridig på grund av flottningslagens bestämmelser om att den del av flottningskostnaderna, som utgöras av flottleds- och underhållsutgifter, skola fördelas så, att en god skogshushållning befrämjas. På grund av förenämnda förhållanden måste den i reglementet stadgade förhöjningen med 50 procent av kostnadstalen för klenvirke betecknas såsom i dubbel måtto lagstridig. Flottningstalen för klenvirke göras nämligen till föremål för oberättigade förhöjningar, ehuru de tvärtom, som ovan påvisats, rätteligen borde sänkas. Även om det härigenom åvägabragta monopolet för 10' längder verkligen medför en något lägre total flottningskostnad, motväges denna fördel av fördyrad sortering, minskad råvarutillgång samt framför allt av oförsvarligt försämrade möjligheter till rationell skogsskötsel.» Skogsstyrelsen håller för troligt, att ett förtydligande av de ifrågavarande lagbestämmelserna och ett förstärkande av synpunkten skogshushållningens främjande såsom fördelningsgrund bör vara ägnat att förhindra tillkomsten av bestämmelser, som strida mot lagens syfte. Den i lagen medgivna rabatteringen för klenvirke och långfärdsvirke, »om så kan ske utan påvisbar ökning av kostnaden för annat virke», har icke kommit i allmän tillämpning, måhända på grund av svårigheten att avgöra, när sådan kostnadsökning inträder. Vid förfrågan hos flottningsföreningarna, hur bestämmelsen tillämpats har praktiskt taget intet annat svar avgivits än hänvisning till reglementena. Dessa lämna emellertid ej alltid svar på frågan. Däremot innehålla de i många fall bestämmelser, som icke befrämja uttagandet av klenvirke. Sålunda äro bestämmelser om att de minsta klamparna debiteras efter väsentligt högre kubikmassa än de verkligen innehålla mycket vanliga. Det

71 torde ännu finnas allmänna flottleder, där den sålunda konstruerade lägsta kubikmassan per stycketal är bestämd till 0.9 kbf, motsvarande en stock om l l ' X 3 " . Även i nyssnämnda förhållanden finner skogsstyrelsen ett motiv för ändring av 29 § flottningslagen och vill ifrågasätta, att de svårtydbara orden »om sådant kan ske utan påvisbar ökning av kostnaden för annat virke» ersättas med »där så finnes skäligt och lämpligt för främjande av en god skogshushållning» . Utjämning av flottningskostnaderna mellan olika år. I olika sammanhang har diskuterats frågan angående möjlighet att ernå en stabilisering av flottningskostnaderna. Därigenom skulle vinnas fördelen att vid skogliga kalkyler få arbeta med på förhand kända flottningskostnader, vilket i sin tur skulle medverka till en stabilisering av rotvärdena. Vid köp och försäljning av upphugget virke på flottled vore det likaså till stor fördel, om det s. k. flottningsavdraget vore känt. Den fråga, som här upptages till behandling, berör icke flottningskostnadernas fördelning vare sig mellan de flottande inbördes, på olika slag av virke eller mellan en flottleds olika distrikt. Här avses att undersöka möjligheten för utjämning av främst utflottningskostnaderna mellan olika år genom deras fastställande på förhand för en viss bestämd tidsperiod. Flottningslagen medger allenast i ringa mån möjlighet att åstadkomma en utjämning av flottningskostnaderna mellan olika år. Att stora variationer kunna förekomma, särskilt i bivattendrag, torde vara allmänt känt. Detta gäller i synnerhet beträffande utflottningsutgifter men i viss mån även i fråga om underhållsutgifter och sorteringsutgifter. Övriga utgifter äro mera konstanta. På utflottningsutgifterna inverka givetvis vatten- och vindförhållanden samt framför allt tillsläppningens storlek och dennas belägenhet inom utflottningsdistriktet. Den ojämförligt största posten bland utflottningsutgifterna utgöres av arbetskostnaden. Variationerna beträffande denna post ha därför avgörande betydelse. I fråga om flottningsskada visar en undersökning beträffande samtliga allmänna flottleder för åren 1938—1942, att denna post spelat en jämförelsevis ringa roll. Vid inträffade katastrofer kunna emellertid ersättningarna för flottningsskada stiga till ödesdigra belopp. Enligt flottningslagen menas med flottningsskada sådan skada och intrång, som vållas av flottgodset eller eljest i följd av flottningen. Ersättning skall sålunda utgå oberoende av huruvida vårdslöshet visas föreligga. En av för riklig vattentillgång orsakad översvämning, som har till följd att flottgods i stora mängder flyter in på land och åstadkommer skadegörelse för markägare, medför sålunda ersättningsskyldighet för de flottande. Skadan har nämligen ostridigt vållats av

flottgodset, även om orsaken är att hänföra till omständigheter, varöver de för flottningen ansvariga ej kunnat råda. Vill man i princip acceptera regeln om flottningskostnadernas fixerande på förhand, uppkommer sedan fråga, hur denna regel skall kunna genomföras i praktiken. Den föregående framställningen visar de många olika faktorer, som inverka på flottningskostnadernas storlek, samt svårigheterna att göra något så när exakta beräkningar för framtiden. Ett fastställande av flottningskostnaderna för t. ex. en period av tio år låter sig därför knappast göra. Å andra sidan får tidsperioden ej sättas så kort, att Värdet av en reform äventyras. Det bör även övervägas, huruvida möjlighet bör finnas att under löpande period få taxorna ändrade, därest oförutsedda omständigheter skulle påkalla det. Förslagsvis har nämnts en period av fem år. Vid taxornas fastställande för olika distrikt har man givetvis att dels bygga på erfarenheterna från närmast föregående period och dels så långt det går taga hänsyn till den väntade framtida utvecklingen. De kostnader, till vilka man på detta sätt kommer, måste därefter eventuellt höjas med erforderliga belopp för fondbildning. Enligt nu gällande flottningslag riskera ett års flottande att lång tid efter flottningens avslutande bliva ålagda betalningsskyldighet på grund av omständigheter, som hava samband med flottningen. Det stadgas nämligen, att om i mål, som angår något föregående års flottande, föreningen blivit ålagd betalningsskyldighet, styrelsen är pliktig att utan dröjsmål uttaxera beloppet å sagda flottande enligt grunderna för deras delaktighet i det årets utgifter. Sådan betalningsskyldighet kan uppkomma på grund av en rättegång om flottningsskada. Visserligen skall anspråk på ersättning härför som regel anmälas hos flottningsstyrelsen eller dess ombud före utgången av det kalenderår, då skadan uppkom, men en rättegång härom kan, om den går till högsta instans, taga flera år. Ett konsekvent genomförande av principen om fasta flottningskostnader bör leda till att eftertaxering hos de flottande ej får äga rum. I ett sådant fall bör utjämningsfonden anlitas. Ett annat problem, som uppställer sig, är frågan om tillsläppningen. Flottningslagen vilar på den principen, att envar, som så önskar, har rätt att flotta i allmän flottled. Någon möjlighet att hindra vare sig för stor eller för liten beläggning av en flottled finnes icke. Även om med nu rådande frihet alltför ringa beläggning undvikes av rädsla för höga kostnader, avvika i många fall de i smärre vattendrag tillsläppta kvantiteterna från de optimala. Reglering av tillsläppningen är sålunda en fråga, som i och för sig borde lösas oavsett debiteringssystemet. Vid införandet av fixerade flottningskostnader erbjuder sig osökt en lösning av frågan, om det nämligen bestämdes, att den som mot flottledsförvaltnings bestridande nedlade virke i flottled, ginge miste om förmånen av fixerad flottningskostnad och i stället finge antingen flotta separat till närmaste distrikt, där beläggning vore tillåten, eller erlägga uppkommande kostnad, om denna, överstege den fixerade. Att temporärt avstänga

73 viss flottled torde däremot strida mot själva begreppet allmän flottled. Reglering av tillsläppningen mot beräknat optimum för alla i sådant avseende känsliga vattendrag skulle inverka förbilligande på totala flottningskostnaden. E n given förutsättning för systemet med fasta flottningskostnader samt utjämningsfonder är, att avsättningar till fonderna ävensom fonderna såsom sådana icke bliva föremål för kommunal inkomstskatt eller statlig inkomstoch förmögenhetsskatt. Enligt gällande skattelagstiftning lärer allmän flottled ävensom flottningsförening vara i princip skattskyldiga för inkomst, även om förhållandena normalt ligga så till att beskattning ej ifrågakommer på den grund, att behållen inkomst ej är för handen. Enligt skogsstyrelsens mening bör det i lagstiftningen uttryckligen klarläggas, att beskattning av medel, som avsättas för här ifrågavarande ändamål, är helt utesluten. E t t spörsmål, till vilket man har att taga ställning, är, huruvida eventuella bestämmelser om fasta kostnader och vad därmed sammanhänger skola vara tvingande eller ej. M a n kan naturligen tänka sig a t t det överlämnas åt en flottledsförvaltning att besluta huruvida de önska införandet av sådana kostnader. E t t övergående till ett system med tvingande bestämmelser medför en radikal ändring av de grundvalar, på vilka vår nuvarande flottningslagstiftning vilar. Därest å andra sidan endast möjlighet för tillämpande av fixerade kostnader skall beredas, torde i lagen endast behöva införas bestämmelser om att Konungen på därom av flottledsförvaltning gjord ansökan för viss tidsperiod kan fastställa fasta avgifter för debitering av flottningskostnaderna. Flottningsföreningarna ställa sig i gemen avvisande till ovan skisserade förslag till flottningskostnadernas utjämnande. I stort sett är argumenteringen ensartad och framgår sammanfattningsvis av de så gott som likalydande yttranden, som avgivits av Dalälvarnas och Klarälvens flottningsföreningar. Innan redogörelse för dessa yttranden lämnas, må här anmärkas en synpunkt, som icke kommit till uttryck i sagda yttranden men framföres av ett stort antal andra föreningar. Som motiv för att ökad fondbildning utöver den i gällande lagstiftning medgivna icke är behövlig eller lämplig anföra dessa, att en utjämning av utflottningskostnaderna mellan olika år saknar praktisk betydelse i äldre flottleder, där variationerna i kostnader äro obetydliga i jämförelse med de fluktuationer, som förekomma i virkespriserna. I nya flottleder åter, där kostnaderna äro mera kännbara, skulle en fondbildning innebära en ytterligare belastning på flottgodset till förmån för framtida flottande, som i alla fall finge förmånen av lägre kostnader sedan anläggningarna avskrivits. Dalälvarnas och Klarälvens flottningsföreningar anföra i huvudsak följande: I gällande flottningslagstiftning gjordes en bestämd skillnad mellan flottningsutgifter, som avsåge ett visst års flottning, och utgifter av sådan beskaffenhet, att jämväl kommande års flottande därav kunde hämta väsentlig fördel. Utjämning av sistnämnda kostnader på flera års flottande vore reglerad i flottningslagen. Att

74 utjämnande reglera dessa utgifter med tillämpning av 30 § flottningslagen vore fördelaktigare för de flottande än reglering genom fondbildning. Återstode att besvara frågan, huruvida flottningsutgifter av sådan beskaffenhet, att kommande års flottande därav icke kunna hämta väsentlig fördel, borde bliva föremål för åtgärder för deras utjämning under flera år. Frågan avsåge, förutom andra kostnader, den ojämförligt största huvudgruppen av flottningskostnaderna, utflottningskostnaderna. Frågans besvarande vore beroende av spörsmålet, huruvida det skulle vara riktigt att frångå den hitintills i flottningslagstiftningen gällande grundprincipen, att varje års flottande skola bära sina kostnader. Enligt föreningarnas uppfattning vore det icke riktigt att frångå nämnda grundprincip. En kostnadsreglering medelst fondbildning kunde komma att medföra, att flottande under lågkonjunkturer finge betala utflottningskostnaderna för flottande under högkonjunkturer. Utflottningskostnaderna under en lågkonjunktur bleve då högre än vad som vore föranlett av det rådande prisläget i och för sig. Det under lågkonjunkturen redan starkt pressade rotnettot komme därigenom att ytterligare sjunka. Läte man genom lagstiftningsåtgärder utflottningskostnaderna regleras genom tvångsbidrag från andra virkesägare, som icke flottade det året, frånginge man en av de viktigaste grundprinciperna i gällande flottningslagstiftning. Gentemot det här refererade uttalandet, vill skogsstyrelsen såsom tidigare skett endast framhålla, att sett på lång sikt flottningskostnaden betalas icke av de flottande, d. v. s. ägarna av flottgodset, utan av skogsägarna, E t t tilllämpande av fasta kostnader medför sålunda knappast, att någon betalande skulle behöva ikläda sig kostnader för annan, såvida icke avsättningen till fonden under visst år skulle bliva onormalt hög och samtidigt drabba en skogsägare, som endast tillfälligt levererade virke till flottleden. Flottningsföreningarna ha vidare framhållit följande. Ett genomförande av systemet med utjämningsfond beträffande flottningskostnaderna eller den huvudgrupp därav, som i 28 § flottningslagen hänfördes till utflottningskostnader, stötte också på stora praktiska svårigheter och olägenheter. En fond, som skulle vara utjämnande för dylika kostnader, måste vara av betydande storlek. Sålunda hade enbart utflottningskostnaderna i Dalälvarnes respektive Klarälvens (siffrorna inom parentes) flottningsföreningarnas flottledsystem under åren 1943 och 1944 uppgått till respektive 1 365 174 (583 678) kronor och 1 429 228 (504 495) kronor. Samtliga flottningskostnader hade nämnda två år uppgått till respektive 2 149 519 (911 255) kronor och 2 322 518 (774 344) kronor. Om fondbildning skulle genomföras skulle väl detta ske i huvudsak under goda år. Men vem kunde med säkerhet angiva, att ett visst år eller en viss period av år i förhållande till efterföljande vore goda eller dåliga år? Därest fondbildningen skulle kunna tjäna avsett ändamål, måste fondmedlen avskiljas ur flottningsföreningens rörelse. För fondens säkerställande komme medlen att placeras å bankräkning eller i räntebärande statsobligationer eller i andra likvärdiga värdepapper. Fondbildningen skulle komma att medföra, att flottningsintressenterna måste för fondbildning utbetala avsevärda kapitalbelopp samt att de sålunda bildade fonderna komme att lämna mycket låg förräntning. I ett fall, nämligen beträffande Råne älvs flottningsförening, har vid svaren på det utsända frågeformuläret fogats en fullständig utredning angående beho-

75 vet av fondering, därest fasta kostnader, grundade på medeltal för en tidigare femårsperiod, skulle tillämpats för perioden 1939—1943. Även skogsstyrelsen har låtit verkställa vissa överslagskalkyler för belysande av med fondbildandet förknippade svårigheter. Därvid är att märka, att i intetdera fallet försök gjorts att beräkna ett lämpligt medeltal för den senare perioden. De tillämpade »taxorna» ha nämligen utgjort obearbetade medeltal för den förutvarande femårsperioden. Styrelsen måste vidgå, att kalkylerna — på det sätt de utförts — ge vid handen, att under vissa förhållanden mycket stora avsättningar till regleringsfonden skulle erfordras. Den ovannämnda kritiken emot förslaget är sålunda i denna punkt riktig, dock endast under förutsättning, att försök icke göres att anpassa den framtida utjämnade kostnaden efter konjunkturerna. Kalkylerna ställa sig också helt annorlunda, om de utsträckas över längre tidsperioder. Skogsstyrelsen har låtit verkställa en sådan beräkning för Råne älv för tiden 1925—1945. Här ha för fem år i taget fixerade priser för flottningen från och med distrikten till och med sorteringen tillämpats. I de fixa priserna ha ingått alla kostnader utom flottleds- och underhållsutgifter. För åren 1925—1929 ha som fixa priser använts de verkliga medeltalen för åren 1920—1924 och för åren 1930—1935 de verkliga medeltalen för åren 1925— 1929, o. s. v. för varje utflottningsdistrikt. Om detta förfaringssätt tillämpats sedan 1925, skulle regleringsfonden år 1945 efter gottskriven ränta med 4 procent uppgått till 2 048 243 kronor, trots att utjämningsmedel skulle utgått år 1931 och åren 1940—1945 med tillsammans 653 240 kronor. Exemplet är självfallet lika verklighetsfrämmande som de tidigare antydda. Flottningsföreningarnas uttalande, a t t fonden i enlighet med nu gällande bestämmelser måste avskiljas ur rörelsen, delas icke av skogsstyrelsen. Det synes nämligen önskvärt att, om dylika fonder bildades, dessa finge anlitas såsom rörelsekapital i stället för att — som nu ofta är fallet — behovet av sådant kapital täckes genom kortfristiga lån. I detta avseende skulle den nuvarande lagen sålunda ändras. Därigenom kunde nackdelen av att fonderade medel i regel lämna \kg ränteavkastning undvikas. Flottningsföreningarna ha vidare framhållit följande. En utjämning av flottningskostnaderna eller den huvudgrupp som betecknas utflottningskostnader, torde icke hava någon betydelse i positiv riktning för virkestillsläppningen. Införande av ett system, som icke vilade på den enda riktiga och rättvisa grundprincipen, att varje års flottande skulle få betala sina flottningskostnader, kunde lätt leda till sådana konsekvenser, att virkestillförseln till vissa flottleder minskades. Där differensen emellan kostnaderna för virkets transport i flottled eller på bilväg redan nu vore jämförelsevis ringa, skulle en rubbning av grunden för flottningskostnadernas rättvisa fördelning på de flottande kunna föranleda, att bilväg av en del virkesintressenter anlitades framför flottled. Då, såsom framhållits, det vore stridande mot rättvisa och billighet att övergå till systemet med fondbildning, borde givetvis frågan om bestämmelserna därom skulle vara tvingande obetingat besvaras med nej. Enligt föreningarnas uppfattning

76 vore det icke lyckligt, att i någon form i flottningslagstiftningen införa berörda system; och vore det synnerligen olyckligt, om de ifrågasatta bestämmelserna gåves tvingande karaktär. Skogsstyrelsen vill som sin mening anföra, att virkestillsläppningen till flottlederna, särskilt bivattendragen, skulle avsevärt gynnas genom ett införande av fixerade flottningskostnader. Vad beträffar den förmodade risken, a t t en övergång till fasta kostnader skulle framtvinga flottningens ersättande med biltransport, vill skogsstyrelsen framhålla, a t t denna risk torde vara större enligt nuvarande system, som innebär att kostnaderna på grund av exempelvis klimatinflytelser kunna variera från ett år till e t t annat inom mycket vida gränser vad angår vissa biflottleder. Det måste därjämte ihågkommas, att därest genom biltransport den totala kostnaden — sålunda ej endast kostnaden för en eller annan virkesägare — kan nedbringas, så är detta ett allmänt intresse och sålunda en rationaliseringsåtgärd, som ej bör förhindras. Flottningsföreningarna anföra slutligen följande angående regleringen av virkestillsläppningen. Frågan huruvida flottningsföreningen borde få makt att reglera tillsläppningen vore ett spörsmål, som sträckte sig även utanför förhandenvarande frågekomplex. Ifrågasatt reglering av tillsläppningen skulle väl närmast bestå däri, att flottningsföreningarna skulle erhålla befogenhet att bestämma, att flottningen skulle koncentreras till vissa flottleder under vissa år. Givetvis skulle härigenom flottningen på grund av den ökade tillsläppningen under de år, då flottning i flottleden finge äga rum, komma att förbilligas. Men härigenom skulle den enskilde skogsägaren bliva urståndsatt att, med anlitande av den allmänna flottleden som transportmedel, under de år han för sin del funne sådant för sig lämpligt och för sin ekonomi erforderligt, sälja och utdriva sin skog. Skogsägarens möjlighet att på bästa och fördelaktigaste sättet tillgodogöra sig avkastningen av sin skog bleve då beroende av honom ovidkommande omständigheter. Om flottningen råkade bliva koncentrerad till skogsägarens vattendrag under en lågkonjunktur men där förbjuden under en högkonjunktur, vilket lätt kunde inträffa, skulle detta naturligtvis medföra ekonomisk förlust för honom. Det syntes vara riktigast och mest välbetänkt att låta de allmänna flottlederna som hittills stå officiellt öppna varje år. Nu gällande flottningslag torde icke utesluta befogenhet för flottningsföreningarna att i rådgivande och upplysande form lämna anvisningar om lämpligheten av, att — så långt det vore möjligt utan ingrepp i den enskildes bestämmanderätt — flottningen på vissa vattendrag koncentrerades till vissa tidsperioder eller att tillsläppningen på visst vattendrag med hänsyn till flottledens kapacitet begränsades. Sålunda lämnade Dalälvarnes flottningsförening årligen till flottningsintressenterna skriftliga anvisningar angående den maximala flottgodsmängd, som borde tillföras vissa distrikt för undvikande av risk att allt flottgodset icke under året kunde bliva utflottat eller att flottningen kunde bliva avsevärt fördyrad. Vidare varnades flottningsintressenterna för att föra flottgods till vissa flottleder eller distrikt, som av skilda orsaker under visst eller vissa år icke vore i förstklassigt skick och där flottningen till följd därav kunde bliva försvårad eller fördyrad.

77 Enligt vad skogsstyrelsen har sig bekant är numera en på frivillighetens väg åstadkommen reglering av tillsläppningen allmänt genomförd i sådana vatten, där åtgärden kan ha betydelse. Det faller av sig självt, att flottningsföreningarna såsom initiativtagare till åtgärden därvid icke förhindrat någon att avsätta virke under goda konjunkturer. Skogsstyrelsen anser därför, att en lagligen grundad reglering av tillsläppningen ej gärna kan medföra något förändrat förfarande, som innebure ökade nackdelar för skogsägarna. Enligt den föreslagna organisationen av flottledsförvaltningen få dessa därjämte möjlighet att öva inflytande på dylika frågors avgörande. Att rätt till reglering av tillsläppningen bör införas i flottningslagen motiveras av att en irrationellt ordnad tillsläppning av virke på bivattendrag driver flottningskostnaderna i höjden och samtidigt ökar deras variation. Ett lagfästande av denna rätt innebär enligt skogsstyrelsens mening icke någon revolutionerande ändring i förhållande till nu på många håll genomförd praxis. Först i och med införandet av lagbestämmelser kan emellertid hela effekten av rationaliseringsåtgärden uppnås. Flottningsföreningarna yrka sist på att, därest bestämmelser om fasta kostnader utformas, dessa icke göras tvingande. Några föreningar framhålla, att det avsedda syftemålet skulle nås enbart genom en utvidgning av de nuvarande utflottningsdistrikten. Gentemot det sistnämnda vill skogsstyrelsen framhålla, att denna möjlighet helt naturligt är beroende av huru dessa distrikt för närvarande äro utformade. Det torde ej heller vara möjligt att driva en sådan åtgärd särdeles långt, förrän uppenbara orättvisor uppstode utan att syftet, utjämning mellan år, helt vunnes. Skogsstyrelsen har vid sitt ställningstagande i frågan sökt överväga de fördelar och nackdelar, som kunna vara förenade med genomförandet av för viss tidsperiod fixerade flottningskostnader. Av erinringarna emot förslaget kan, såsom framgår av det föregående, egentligen endast en godtagas av styrelsen, nämligen den anförda svårigheten att under uppåtgående konjunkturer erhålla tillräcklig fondering utan besvärande kostnader. Bedömningen härav på olika håll har sannolikt icke skett, utan att ett starkt inflytande gjort sig gällande från kännedomen om flottningskostnadernas starka stegring under den senaste femårsperioden. Exemplet från Råne älv visar detta. Därmed är också konstaterat att ingångssvårigheten är helt beroende av det konjunkturläge, under vilket en övergång till fasta kostnader sker. Å andra sidan är råneälvsexemplet såtillvida missvisande, som de från perioden 1934__1938 uträknade medeltalen med säkerhet skulle höjts, om det gällt att år 1939 fastställa kostnaderna för nästa femårsperiod. Redan då var nämligen tendensen till stegring av åtminstone arbetskostnaderna skönjbar. Skogsstyrelsen vill sålunda göra gällande, att en omsorgsfullt genomförd kalkyl bör kunna ge till resultat sådana kostnadstal för en framtida femårsperiod,

att större svårigheter med anskaffande av medel till utjämning icke behöva inträffa. Flottningsföreningarna begagna sig i stor utsträckning av rätten att fördela underhållskostnader på treårsperioder. Dessa kostnader äro numera betydande i förhållande till ränte- och amorteringskostnader på anläggningskapital. För ett 20-tal år sedan utgjorde de sistnämnda utgifterna nära hälften av de sammanlagda flottleds- och underhållsutgifterna. Numera är deras motsvarande andel endast 17 procent. Då underhållsutgifterna balanseras, har följande metod kommit till användning. Till befintlig skuld å visst flottledsdistrikt läggas årets utgifter. Summan divideras med tre, varigenom utrönes hur stor del, som skall utdebiteras på årets flottande. I någon mån finnes här utrymme för en skönsmässig jämkning. Förfarandet upprepas år från år. Ett liknande förfarande synes kunna tillämpas vid förhandskalkyl över fonderingsbehovet för utjämning av utflottningskostnaderna. Dessa kunna för perioden approximativt beräknas ur faktorerna tillsläppning och arbetskostnad, den senare baserad på genomsnittligt dagsverkspris eller timpenning. Härur härledda medeltal utgöra de fixerade kostnadstalen. På dessa i sin tur lägges fonderingsavgiften, vilken, sedan systemet vunnit fasthet, torde bliva obetydlig. Emellertid torde det vara önskvärt att tillföra fonden ett visst ingångskapital, vilket i så fall måste upplånas. Vid de utjämnade kostnadernas beräknande torde ledning kunna erhållas genom studium av tidigare konjunkturlägen, som likna det förhanden varande. Då den förda diskussionen synes ge vid handen, att goda förutsättningar kunde finnas för utjämning av flottningskostnaderna mellan olika år för vinnande av så långt möjligt fasta taxor, vill skogsstyrelsen förorda lagbestämmelser i sådan riktning. Dessa bestämmelser böra icke erhålla tvingande karaktär men böra erbjuda möjlighet för flottledsförvaltning att utfärda föreskrifter om flottningskostnadernas utdebiterande enligt ett system, som är baserat på fixerade kostnadstal för varje utflottningsdistrikt under viss tid, förslagsvis fem år. Genom bestämmelsernas införande i flottledsreglementet komma de att prövas av myndighet och kunna sålunda ej ändras utan särskild framställning om ändring av reglementet. Skogsstyrelsen vill därjämte förorda, att flottledsförvaltning skall erhålla laglig rätt att utfärda reglerande bestämmelser rörande virkestillsläppningen i flottleder, där så finnes vara av behovet. Utjämning av flottningskostnaderna mellan olika distrikt. I detta betänkande har tidigare framhållits vikten av att alla åtgärder vidtagas, som kunna främja nyttiggörandet av klenvirke och övrigt mindrevärdigt virke. Därigenom vinnas fördelar för såväl skogsvården som skogsindustrien. En undersökning av flottningskostnaderna i vissa biflottleder under olika år ger vid handen, att dessa kostnader kännetecknas av starka variationer. Detta

79 förhållande får sin förklaring i ojämn tillsläppning, ojämn vattenföring och i övrigt växlande klimatförhållanden. Särskilt de sistnämnda inflytelserna äro oberäkneliga och kunna vara nära nog helt utslagsgivande för utflottningskostnaderna under ett visst år. Det finnes sålunda områden, där transportkostnaderna för virket från år till år kunna variera med ända till 5 ä 10 öre per kbf, motsvarande i rotvärde 1: 25 a 2: 50 kronor per kbm. I extrema fall kunna vida större skillnader noteras. Följer man en flottled från dess översta bivattensdistrikt och mot kusten, skall man finna, att flottningskostnaderna efter hand utvisa en alltmera utpräglad konstans, uppnådd tack vare allt gynnsammare naturförhållanden, allt jämnare vattenföring och allt större flottgodsmängder. Den ojämna flottningskostnaden i inlandets flottleder — de översta distrikten av huvudflottlederna icke undantagna — innebär uppenbarligen olägenheter för tillgodogörandet av där befintliga virkestillgångar ej blott på grund av transportkostnadernas absoluta höjd utan även tack vare dessas språngvisa och starka variationer. Tanken på utjämning av kostnaderna mellan olika delar av en flottled är icke ny; tvärtom är den enligt nuvarande lag i tillämpning vad beträffar flottleds- och underhållsutgifter. Emellertid torde, som tidigare framhållits, möjligheterna för sådan utjämning böra ytterligare vidgas med hänsyn till kravet att öka virkesfångsten med hittills oavsättningsbart avverkningsutfall. Förutom vad som tidigare framhållits i detta kapitel angående flottningskostnadernas fördelning med hänsyn till främjande av en god skogshushållning, vill skogsstyrelsen här upptaga ett av kamrer aren J. A. Grundström i Skellefteå utformat förslag till flottningskostnadernas fördelning enligt ett s. k. repartitionssystem. (Närmare redogörelse för förslaget återfinnes i Svenska flottledsförbundets årsbok nr 11 sid. 2872—2878.) Förslagets huvudinnehåll är följande: Enligt nu tillämpade fördelningsgrunder gåves icke möjlighet till noggrannare förhandsbestämmande av kostnaderna per virkesenhet och totalt sett. Med bestämmelsen att varje distrikt skulle svara för sina kostnader, att fördelas på det virke, som där nedlades och passerade, och då såväl kostnadssumman som virkesmängden kunde variera i hög grad, bleve summan av de uppkommande kostnadskvoterna ganska oberäknelig och ojämn, särskilt i fråga om de längre upp belägna bi vattendragen. Man frågade sig då, om det icke kunde även beträffande flottningskostnaderna införas en formel, som möjliggjorde ett noggrannare, exaktare förhandsbestämmande av den totala flottningskostnaden per virkesenhet och som på samma gång kunde på ett vida smidigare sätt anpassa sig till skogens belägenhet, värde etc, såväl lokalt som totalt sett, men utan att det skulle bliva fråga om några bestämda taxor, som om företaget bedreves på vinst eller förlust, vilket icke torde kunna komma ifråga beträffande flottlederna. Framhållas finge ock, att det genom den utvecklade flottningstekniken och förhållanden i övrigt sedan vårt flottnings-

väsendes början skapats helt andra förutsättningar i fråga om den lokaliseringsprincip, vara flottningskostnadernas fördelning alltfort vore grundad. Kostnader, som nedlades inom ett visst flottledsavsnitt, avsåge icke blott att betjäna framflottningen av det virke, som där nedlagts eller passerade utan kanske fastmer att betjäna flottningen nedåt och för flottledssystemet i sin helhet. De vattenregleringsanordningar, flottledsrensningar samt mekaniska anordningar, som gjordes i avsikt såväl att påskynda slutförandet av flottningen som att eliminera den dyrare manuella arbetskraften, gjorde, att de olika kostnaderna och flottledsavsnitten komme att stå i ett större beroendeförhållande till varandra än tillförne. Förslaget går i stort sett ut på att slopa den nu gällande lokaliseringen av kostnaderna för fördelning distriktsvis och allenast å där framflottat virke. De flottleder, som här skulle komma i fråga, betraktas som en enda trafikteknisk och trafikekonomisk enhet. Flottgodset skall visserligen fortfarande drabbas av en högre kostnad per enhet ju längre och besvärligare väg det har att passera genom de olika flottledsavsnitten fram till sorteringen, men detta skall ske i en förutbestämd ordning. Liksom man nu för varje flottledssystem har på förhand fastställt en kuberingstabell, enligt vilken varje klamp med hänsyn till sin längd och (topp-) diameter skall anses innehålla så och så många enheter (kbf, kbm), med vilken den skall deltaga i kostnadsfördelningen, skall det också finnas fastställd en tabell, varmed samma klamps enligt förstnämnda tabell framräknade enheter skall deltaga i kostnaderna totalt sett med hänsyn till längden och beskaffenheten av den flottledssträcka, den har att passera från avlägget vid flottleden fram till sorteringen. Flottlederna indelas som förut i önskvärt antal distrikt, benämnda zoner. Gränserna för desamma skola dock icke som hittills enbart bestämmas med hänsyn till graden av den kostnad, man därmed ärnar uppnå per virkesenhet, utan på de ställen av flottleden, där man med hänsyn till avstånd, flottleders sammanflytande i varandra m. m. anser, att ökad kostnadsdelaktighet nedifrån räknat bör inträda. Det kan också förutsättas, att antalet zoner enligt en sådan grund skulle kunna bliva flera på en och samma flottledssträcka i flottledssystem med särskilt långa utflottningsdistrikt. Den nu gällande skillnaden mellan flottleds- och utflottningsdistrikt skulle bortfalla, enär flottleds- och underhållsutgifterna å ena och de andra slagen kostnader å andra sidan numera kunna sägas stå i ett kompletterande sammanhang till varandra. Enligt förslaget skall för varje zon på förhand vara fastställt ett visst repartitionstal. Detta fastställes till 1 för den nedersta och sålunda billigaste zonen. En var av övriga zoner erhåller ett repartitionstal, som angiver hur många gånger det skall kosta därifrån fram till sorteringen i förhållande till den nedersta zonen. Vid bestämmandet av repartitionstalen skall hänsyn kunna tagas till a) totalavståndet genom hela den del av flottleden, som flottgodset skall passera fram till sorteringen, b) lämplig zontariff, enligt vilken kostnaden

81 per ytterligare längdenhet sjunker enligt en viss skala, såsom för järnväg, busslinje e t c , c) beskaffenheten i trafiktekniskt hänseende av de flottleder, genom vilka flottgodset har att passera (enligt hittills gällande grunder uttryckt i ä-priset per virkesenhet inom respektive avsnitt) samt d) de skogspolitiska förhållandena, varmed i första hand kan förstås skogens värde, läge och beskaffenhet etc. och den fraktkostnad, den med hänsyn därtill kan tåla. Man skulle vidare även kunna tänka sig att taga hänsyn icke blott till förhållandena inom respektive flottleder utan även till de olika transportförhållandena för skogsprodukten i fråga, innan den kan nå flottleden. Efter en redogörelse för de räkneoperationer, som skola utföras för kostnadernas slutliga uträknande, anföres att systemet i viss mån innebär en utjämning av kostnaderna för varje år de olika zonerna emellan. Då flottningskostnadernas variation därigenom begränsades, uppstode även en utjämning mellan olika år. För att denna skulle bli fullständig erfordrades emellertid en särskild regleringsfond. Skogsstyrelsen har hos flottningsföreningarna förfrågat sig angående införandet av repartitionssystem för flottningskostnadernas fördelning. Förslagets genomförande förordas endast av en flottningsförening, som framhåller, att genom detsamma möjlighet skulle beredas till en lämpligare avvägning av de olika distriktens flottningsavgifter. Övriga föreningar ställa sig avvisande till förslaget av huvudsakligen följande skäl: Bestämmandet av det repartitionstal, som skulle åsättas de olika zonerna, skulle, särskilt om hänsyn måste tagas till alla de faktorer förslagsställaren tänkt sig, möta betydande svårigheter, då någon rationell grund för zonindelningen icke torde kunna andragas. Vid repartitionstalens fastställande funnes icke att tillgå andra erfarenhetstal än för de nuvarande distrikten. Under en lång följd av år måste därför revidering av de fastställda repartitionstalen ske allt efter vunnen erfarenhet och under tiden kanske svårighetsgraden väsentligt förändrats genom förbättring av flottleden, rationellare flottningsmetoder, vattenreglering eller andra orsaker. Missnöje med repartitionstalen skulle snart uppstå, om de flottande finge betala väsentligt större flottningskostnad än den verkliga, vilket lätt kunde hända vid förbättring av en förut dålig led. Med systemet kunde man icke av bokföringen utläsa, var å flottlederna kostnaderna vore nedlagda och sålunda ej heller, var flottningen vore dyr och var rationaliseringsåtgärder borde vidtagas. Bokföring finge fördenskull uppläggas å två linjer, en enligt repartitionssystemet för fördelning av kostnaden mellan de flottande och en enligt nuvarande system för överblick av medlens användning. Men även andra än rent praktiska synpunkter anföras mot systemet. Enligt gällande bestämmelser skola de flottande å visst utflottningsdistrikt betala samtliga utflottningskostnader å detta distrikt, varigenom motverkas, att virket utan hänsyn till tillförseln i övrigt lägges ut i småposter på distrikten. Då vid repartitionssystemet flottningskostnaderna per enhet skulle bliva desamma inom en viss zon oavsett mängden av tillfört flottgods, komme systemet med fasta relationstal att medföra en total fördyring av flottningen. Ävenledes kunde systemet med dess kostnadsbelastning av flottgods från mera välbelägna skogsskiften till båtnad för virke från sämre belägna komma att medföra risk för att produkterna från skogar med drivningsläge efter bivatten men med närbelägenhet till huvudälven framforslades till denna med bil, en utveck6 — 454870

82 ling som kunde komma att helt äventyra utflottningen från bivattendragens övre distrikt. Slutligen anföres, att en rubbning i det nu gällande systemet att kostnader hänförliga till visst flottleds- eller utflottningsdistrikt skola fördelas allenast å flottgods, som å sådant distrikt framflottas, väl närmast komme att bliva inriktat på ett förbilligande av utflottningskostnaderna å de övre distrikten på bekostnad av flottningen å nedströms liggande distrikt. Sådan ändring vore icke rättvis och ej heller skogspolitiskt riktig. Vid den skogstilldelning, som ägt rum vid fastigheterna övergångna jorddelningar, hade hänsyn tagits bland annat till skogsmarkens belägenhet i utdrivningshänseende. En skogsägare, som fått sin skogsmark utlagd efter ett bivattendrag på långt avstånd från huvudälven, hade med hänsyn till bland annat utflottningskostnaderna fått större areal för sitt jordtal än vad som tilldelats för samma jordtal närmare intill eller invid huvudälven. Det skulle innebära en orättvis rubbning av värdeförhållandena, som blivit bestämda vid skiftesförrättningarna, om å flottgods, som uttoges från mera välbelägna skogsskiften, skulle läggas en del av kostnaderna för utflottning av virke från i flottningshänseende sämre belägna skogsskiften. Även vid köp av skogsmark hade givetvis skogsmarkens belägenhet inverkat på köpeskillingens storlek. Om ock förslaget icke vunnit anslutning framföra emellertid ett flertal flottningsföreningar med instämmande i förslagets syfte det önskemålet, att i flottningslagen införes bestämmelse, som möjliggör för flottningsförening att efter vederbörande myndighets prövning införa och tillämpa ett system för utjämning och stabilisering av flottningskostnaderna. E n av kärnpunkterna i den framförda kritiken synes vara den orättvisa, som uppkomme därigenom, att förbilligandet av kostnaderna å de övre distrikten måste ske på bekostnad av flottningen å nedströms liggande distrikt. Skogsstyrelsen vill i stället framhålla, att varje åtgärd ägnad a t t tillföra ett flottledssystem mera virke bör inverka sänkande på kostnaderna även inom de nedre distrikten. Därtill kommer, att mindre effektiva och i fråga om utflottningskostnad dyrbara vattendrag finnas även inom kustområdena. Det är heller icke förutbestämt vilka distrikt, som för visst år få lämna bidrag till utjämningen. Om nämligen repartitionstalen grundas på multipelförhållandet i genomsnitt för längre tid mellan visst distrikt och nedersta distriktet, så blir för ett visst år de distrikt betalande till utjämningen, vilka kunnat utflottas billigare än medeltalet. Av skogsstyrelsen verkställda undersökningar visa också, att i många fall biflottledernas distrikt skulle fått lämna bidrag till utjämningen, om rent matematiska och sålunda obehandlade repartitionstal kommit till användning. Skogsstyrelsen vill i detta sammanhang understryka skillnaden emellan å ena sidan sådana repartitionstal, som bygga på medelkostnadens förhållande mellan visst distrikt och nedersta distriktet och å andra sidan sådana, som efter särskilda överväganden utjämnats till zontariffer med i förhållande till transportlängden sjunkande kostnad. Det må även framhållas, att flottningsföreningarnas yttranden avsett repartitionssystemet i dess fullständiga utformning, sådant det framlagts av förslagsställaren. Invändningarna, som

röra svårigheten att fastställa repartitionstal, nödvändigheten av dubbel bokföring m. m., få sålunda ses mot bakgrunden av denna förutsättning. Enligt skogsstyrelsens mening kan tillämpandet av okomplicerade, på medelvärden grundade repartitionstal innebära en lämplig form av utjämning för att eliminera de ofördelaktiga och språngvis uppträdande kostnadsvariationer, som förekomma i biflottlederna, fastän lämpliga dispositioner kunna ha vidtagits genom såväl virkestillsläppares som flottningsförenings försorg. Det kan möjligen göras gällande, att en idealisk utjämning icke nås med mindre en omprövning av utflottningsdistriktens utsträckning sker. Om emellertid väsentliga fördelar därigenom stå att vinna, böra med en omändring förenade besvär och kostnader icke utgöra hinder. Repartitionstalen måste självfallet tid efter arman revideras, så att de alltid äro avpassade efter inträffade förändringar, som kunna påverka kostnaderna. Talen utgöra ävenledes ett känsligt instrument för medveten påverkan av kostnaderna i önskad riktning, om så med hänsyn till främjande av en god skogshushållning finnes skäligt och lämpligt. Risken för överdrifter i sådant avseende torde vara ringa eller ingen, alldenstund repartitionstalen måste införas i flottningsreglementena, vilka i sin tur fastställas av myndighet. Det torde sålunda ej vara fullt riktigt, att en utjämning på ovan beskrivet sätt av utflottningskostnaderna skulle omkasta värdeförhållandena mellan fastigheter i olika avsättningslägen i förhållande till flottlederna och kusten. Farhågorna för att den en gång som rättvis ansedda skogstilldelningen per skattetal skulle komma att framstå såsom mindre rättvis, synas ej heller grundade. Även om tilldelningen av skogsmark med rätta gjordes större i de sämre lägena, torde dock dåtida graderingsmetoder icke tagit tillbörlig hänsyn till skogsmarkens produktionsförmåga, så som numera sker enligt skogsvetenskapliga grunder, liksom ej heller till de sämst lottade skogsbrukens högre återväxtkostnader. Att utjämningsmetoden skulle innebära ett uppmuntrande av oekonomiskt utspridande av virket i småposter utefter utflottningsdistrikten är ej heller sannolikt. I själva verket torde det förhålla sig så, att en stor del av virkestillsläppningen tillföres flottleden vid gamla, sedan länge brukade avläggningsplatser, där drivningsvägarna naturligen söka sig ned. Okynnes avlägg ha alltid förekommit i viss utsträckning. Det torde icke vara omöjligt för flottnings- och mätningsföreningar gemensamt att genom speciella avläggsbestämmelser komma till rätta med sådana missförhållanden. Att slutligen det ifrågasatta utjämningssystemet skulle verka fördyrande på flottningen totalt sett är uppenbart orimligt, alldenstund totalkostnaden för framflottande av en given virkeskvantitet i en flottled måste vara helt oberoende av gällande debiteringssystem. Skogsstyrelsen anser sig sålunda i likhet med ett antal flottningsföreningar, vilka dock ej äro i majoritet, böra förorda, att i flottningslagen införas bestäm<;*

84 melser, vilka möjliggöra för flottledsförvaltning att efter vederbörande myndighets medgivande införa och tillämpa ett system för utjämning och stabilisering av utflottningskostnader. Som en variant av kostnadsutjämningsfrågan skall slutligen beröras frågan, huruvida behov av bestämmelser föreligger, som möjliggöra fördelning av underhålls- respektive utflottningsutgift i mån av båtnad på samtliga berörda flottleds- respektive utflottningsdistrikt. I denna fråga ha vissa flottningsföreningar yrkat ändring i huvudsak enligt

följande: Under erinran om bestämmelsen att kostnad för flottledsanläggning till gagn för flera flottledsdistrikt skall i mån av båtnaden fördelas på samtliga berörda distrikt hava sex flottningsföreningar uttalat, att liknande bestämmelser borde finnas även beträffande underhållskostnad. Om sålunda exempelvis en dammbyggnad funnes vara till nytta för flera flottledsdistrikt, skulle kostnaden för densamma fördelas på samtliga distrikten. Det måste vid sådant förhållande anses riktigt, att även underhållskostnaderna för dammen fördelas på samma sätt. Utflottningsutgift är som regel till nytta endast för flottningen i visst distrikt. E t t flertal flottningsföreningar framhålla emellertid, att förhållandena kunna vara sådana, att flera distrikt ha nytta därav. I sådana fall borde kostnaderna fördelas på samtliga dessa distrikt i mån av båtnad på enahanda sätt som gäller i fråga om anläggningskostnader. Flera exempel andragas på kostnader av angivet slag. E t t fall är sålunda, att vattnet från en uppdämd sjö belägen uppe i flottleden eller i ett bivattendrag tappas till underlättande av flottningen å distrikten längre ned. Ett annat fall är, att sprängning av is vidtages på uppströms liggande distrikt i avsikt att få ned flottgodset till nedströms belägna distrikt innan flottningen av det virke, som utvälts å dessa distrikt, blivit slutförd. Ett tredje fall är, att under vattenfattiga år flottningsarbetet forceras på de övre distrikten till förmån för slutrensningar nedströms i så god tid att virket hinner passera de mest kritiska delarna av flottleden under gynnsamma vattenståndsförhållanden. Ett fjärde fall slutligen är, att ett bivattendrag på grund av särskilda förhållanden icke skulle hinna att med normal arbetsstyrka slutflottas, innan slutrensningen på huvudvattendraget når bivattnet. Ur ekonomisk synpunkt torde det för sådant fall ofta vara fördelaktigare att å bivattendraget insätta ökad arbetsstyrka, dymedelst undvikande den avsevärda fördyring, som skulle vållas av att arbetet på huvudvattendraget vilade i avvaktan på färdigflottandet av bivattendraget. För samtliga fall göres gällande, att kostnadsökningarna skäligen icke böra drabba enbart det distrikt, å vilket kostnaden nedlagts, utan fördelas å samtliga distrikt i mån av båtnad. En förutsättning härför bör emellertid, enligt uttalande av ett flertal flottningsföreningar, vara, att båtnaden för de distrikt, vara kostnaden icke nedlagts, är uppenbar och möjlig att uppskatta till visst belopp. Skogsstyrelsen vill under hänvisning till den av de åberopade flottningsföreningarna framförda motiveringen förorda sådan ändring i flottningslagen, att såväl underhålls- som utflottningskostnad må kunna fördelas på samtliga berörda distrikt i mån av uppkommen båtnad dock endast under förutsättning, att denna för de distrikt, vara kostnaden icke nedlagts, är uppenbar och möjlig att med någorlunda säkerhet uppskatta.

85 Avvägning av gemensamma utgifter och separatutgifter. Domänstyrelsen har, som tidigare framhållits, i skrivelsen den 21 februari 1936 uttalat önskvärdheten av att utvältning av flottgods, avskilt virkes buntning, virkes flottläggning ävensom inbärgande nedanför skiljeställe av vinddrivet eller spillt virke borde hänföras till gemensamma kostnader. Frågor angående utvältning och flottläggning behandlas i efterföljande kap. 5 i samband med spörsmål rörande anläggning av vält- och flottläggningsplatser. Vad beträffar avskilt virkes buntning, torde förhållandena i olika flottleder variera såtillvida, som i vissa fall allt virke måste passera buntverk, medan i andra fall virkesägaren får avgöra, om buntning skall ske eller ej. Till förädlingsverk eller flottläggningsplatser, som äro belägna i sorteringsverkens närhet, kan nämligen virket stundom bogseras löst i ringbom. Det torde under sådana förhållanden ej vara riktigt att införa lagbestämmelser, som generellt påförde alla virkesägare proportionsvis lika andel i buntningskostnaderna, Liksom för närvarande böra sålunda dessa kostnader i regel hänföras till separata kostnader. Då det emellertid inträffar, att buntning av visst virke kan medföra fördelar för övrigt virkes uppsamling och transporterande, exempelvis genom att ökat utrymme därtill beredes för det senare virket, torde lagbestämmelser böra utfärdas, enligt vilka vattendomstol kan medgiva, att buntningskostnad påföres även icke buntat virke, om och i den mån ägaren av sådant virke har fördel av buntningen. I fråga om inbärgande nedanför skiljeställe av vinddrivet eller spillt virke, torde — av skäl som domänstyrelsen framhållit — böra stadgas skyldighet för flottledsförvaltning att verkställa bärgningsarbetet. Skyldigheten bör avse endast från flottleden kommande flottgods, vilket icke avlämnats till virkesägare. Bärgningskostnaden bör hänföras till gemensamma utgifter och sålunda påföras sorteringskostnaden.

Kap. 5. Anläggning av flottläggnings- och vältplatser; flottläggnings-

och utvältningsarbetets utförande

samt fördelningen av arbetskostnaden. 1. Flottläggningsplatser och därmed sammanhängande frågor. Nuvarande

förhållanden.

Vid inrättande av allmän flottled skall enligt 6 kap. 4 § vattenlagen, där så prövas nödigt, avsättas särskilt område för utsorterat virkes sammanläggande och förvarande i avbidan på dess forslande från platsen. Utredning om behovet av sådant område skall verkställas av synemännen. Avgörandet tillkommer vattendomstolen. Dylikt område kan även avsättas efter det allmän flottled blivit inrättad. Vattendomstolen skall pröva frågan, om sannolika skäl äro, att allmän eller enskild rätt därav förnärmas. Ansökan till vattendomstolen kan göras såväl av flottningsförening som av annan, vilken har intresse av områdets insynande. Även om annan än flottningsförening är sökande, skall föreningen antagas till anläggare, om föreningen framställer yrkade härom. Rörande anledningen till att tredje man tillerkändes initiativrätt beträffande anläggningar eller åtgärder för allmän flottled framhölls i motiven, att man icke borde sluta ögonen för den möjligheten, att en flottningsförening i visst fall kunde hysa en oriktig uppfattning eller till och med av någon anledning låta tredska komma sig till last. Emellertid må anmärkas, att tredje man säkerligen ofta drager sig för att begagna denna initiativrätt på grund av den därmed förknippade risken att få förskottera anläggningskostnaden. Bestämmelsen om avsättandet av särskilt område för ovan omförmälda ändamål tillkom på förslag av domänstyrelsen. Denna myndighet framhöll såsom särskilt önskvärt, att tillåtelse till expropriation kunde meddelas vid förvärvande av upplags- och förvaringsplatser för virke, som lämnat flottled och överlämnats till respektive virkesägare. De sakkunniga funno det tvivelaktigt om sådana anläggningar kunde hänföras till flottledsanstalter enligt då gällande lagstiftning. M a n hade nämligen dittills i allmänhet ansett den allmänna flottleden sluta med sorterings verket, varigenom varje flottande finge sitt virke till sig urskilt. Vid övervägande av alla hithörande förhållanden hade emellertid de sakkunniga funnit avgörande skäl föreligga för att bland åtgärder för allmän

87 flottled inräkna anskaffande av förvaringsplatser, där sådana behövdes och kunde anskaffas, nedanför sorterings verk. E n följd av ett sådant ordnande av denna sak bleve givetvis den, att innehavare av mark och vattenområden nedanför skiljeställe kunde av vattendomstolen förpliktas att mot ersättning tåla intrång av nu nämnt slag i samma ordning, som eljest stadgats med avseende å intrång av flottledsanläggningar. Det torde icke råda någon tvekan om att flottläggningsplatser äro att räkna till sådana särskilda områden för utsorterat virkes sammanläggande och förvarande, varom ovan nämnts. Enligt flottningslagen ingår icke virkes flottläggning bland de skyldigheter, som åligga en flottningsförening. Ingenting hindrar emellertid, att en flottningsförening frivilligt åtager sig flottläggning. Detta förekommer också hos en del flottningsföreningar. Som anmärkts i ett tidigare avsnitt av betänkandet skola i så fall enligt flottningslagen kostnaderna för flottläggning räknas såsom separatutgifter. Emellertid hänföra en del flottningsföreningar dessa kostnader till gemensamma utgifter. Framkomna

önskemål.

I skrivelsen den 21 februari 1936 anförde domänstyrelsen följande:

i huvudsak

I norra delarna av vårt land hade exploateringen av det tidigare i stor omfattning förekommande överåriga virkeskapitalet bedrivits i sådan omfattning, att de flesta träförädlingsverken såväl sågverk som trämassefabriker sedan åtskilliga år tillbaka måst täcka sin råvaruförsörjning från områden, belägna på långa avstånd från de närmaste flottledernas skogsområden. Detta hade medfört, att virke i betydligt större omfattning än tidigare måste från skilda allmänna flottleder transporteras längs efter den norrländska kusten. För att dylika transporter skulle kunna äga rum, erfordrades, att virket först sammanlades i havsgående flottar, vilket endast kunde ske å därför lämpade iordningställda flottläggningsplatser i närheten av de olika älvmynningarna. Saknades möjlighet att vid älvmynningen flottlägga virket, kunde detta medföra, att skogsägaren icke kunde finna köpare till sitt virke eller att priset bleve mindre tillfredsställande än eljest. Skogens värde å rot vore sålunda i hög grad beroende på förefintligheten av disponibla flottläggningsplatser. Sådana kunde vara antingen enskilda eller allmänna. De förra brukade anordnas av sådana större virkestrafikanter, som för en tid relativt stadigvarande uppträdde som flottande i en viss flottled. Om endast enskilda flottläggningsplatser funnes, kunde skogsägaren bliva hänvisad sälja sitt virke uteslutande till sådan virkestrafikant, som disponerade egen flottläggningsplats. Då konkurrens sålunda icke förelåge, bleve det pris skogsägaren erhölle för sitt virke mången gång för honom mindre tillfredsställande. För att få till stånd den önskade konkurrensen kunde skogsägaren visserligen begära inrättandet av en allmän flottläggningsplats. Ställde sig emellertid flottningsföreningen avvisande därtill, kunde föreningen enligt nu gällande bestämmelser icke tvingas anordna dylik plats. Skogsägaren kunde då, därest han ändock önskade få till stånd en allmän flottläggningsplats, hos vattendomstolen ansöka om tillstånd att anlägga sådan. Själv måste han i dylikt fall bliva anläggare och förskottera kostnaden för arbetet. Sistnämnda förhållande lade i de flesta fall

88 hinder i vägen för den enskilde att anordna allmän flottläggningsplats. Att en flottningsförening stundom ställde sig avvisande gentemot ett förslag om anordnande av allmän flottläggningsplats även i sådant fall, då de allmänna förutsättningarna därför förelåge, kunde vara beroende på vissa privatekonomiska, mot det allmännas intresse stridande förhållanden. Därest en eller ett fåtal av de större virkestrafikanterna i flottleden hade tillgång till egna flottläggningsplatser, kunde det nämligen ligga i deras intresse att avstyra tillkomsten av en allmän flottläggningsplats, enär en dylik skulle kunna medföra, att de icke på samma sätt som eljest, på grund av frånvaron av större konkurrens om virket, skulle kunna pressa priserna å virket å rot. Att en eller ett fåtal större virkestrafikanter stundom kunde förhindra tillkomsten av allmän flottläggningsplats vore oftast beroende på att skogsägarna saknade allt inflytande på flottledens skötsel. Även om en allmän flottläggningsplats funnes, kunde de större virkestrafikanterna genom att begagna egna flottläggningsplatser åstadkomma att flottläggningskostnaderna för övriga virkestrafikanter bleve alltför höga. Med hänsyn härtill måste det för ägare av mindre virkesposter vara av synnerligen stort intresse, att allenast en gemensam flottläggningsplats funnes. Därigenom skapades vissa garantier för att flottläggningsplatsen även under ur flottningssynpunkt dåliga år med all sannolikhet komme att bliva utnyttjad i sådan utsträckning, att kostnaderna för densammas användande icke bleve alltför avskräckande. Därest jämväl enskilda flottläggningsplatser förefunnes, och dessa t. ex. under något år på grund av särskilda förhållanden komme att tagas i anspråk i avsevärt större utsträckning än den allmänna, förelåge stor risk att mindre virkesägare icke vågade begagna sig av den allmänna flottläggningsplatsen på grund av de stora kostnader, som därmed vore förenade. För att mindre virkesägare således skulle våga begagna sig av flottläggningsplatsen, måste de fördenskull först förvissa sig om att en viss mängd virke vore anmält för flottläggning. Först när deras gemensamma virkesfångst bleve av större omfattning, kunde deras flottläggning bliva ekonomiskt bärande. Motsvarande nackdelar, som kunde uppkomma för virkesägare utan egen flottläggningsplats, komme, i det fall att flottläggning förekomme i större omfattning å den allmänna flottläggningsplatsen än å de enskilda, att uppstå jämväl för innehavarna eller ägarna av de enskilda flottläggningsplatserna. På grund härav syntes det kunna ifrågasättas, huruvida icke det allmänna intresse, å vilket flottningslagstiftningen hade avseende, bättre skulle tillgodoses, därest en flottningsförening kunde åläggas att, även mot sin vilja, anlägga en allmän flottläggningsplats, om de allmänna förutsättningarna för inrättande av en sådan visades föreligga, samt att därest allmän flottläggningsplats anordnades, det skulle ingå i flottningsföreningens allmänna uppgifter att handhava flottläggning av allt det virke från flottledsområdet, som vore i behov av flottläggning. Domänstyrelsen hade, såsom omnämnts i tidigare avsnitt av betänkandet, jämväl påyrkat, att kostnaden för flottläggningen skulle hänföras till gemensamma utgifter. Skogsstyrelsen. Skogsstyrelsen finner det vara ett allmänt intresse att skydda den fria konkurrensen om virkesprodukter. Varje hinder härför måste avlägsnas. Sådant hinder föreligger om ett flertal flottande sakna möjlighet att flottlägga sitt utsorterade virke. Enligt skogsstyrelsens mening bör det åligga flottledsförvaltningen att anordna flottläggningsplats, om behov därav visas föreligga.

89 Å sådan plats bör flottledsförvaltningen vara skyldig ombesörja flottläggningen. Kostnaden för genom flottledsförvaltningens försorg utförd flottläggning bör fördelas proportionsvis lika mellan de trafikanter, som begagna sig därav. 2. Vältplatser och därmed sammanhängande frågor. Nuvarande

förhållanden.

Ifråga om inrättande av allmänna vältplatser gälla samma bestämmelser som beträffande allmänna flottläggningsplatser. Angående utvältning av flottgodset finnes i flottningslagstiftningen icke någon annan regel än det i tidigare avsnitt av betänkandet omförmälda stadgandet, att kostnaden för utvältningen skall räknas såsom separatutgift. Flottningslagstiftningen innehåller sålunda icke någon direkt bestämmelse om vem utvältningen skall åligga, den enskilde virkesägaren eller flottningsföreningen. Man har sålunda att undersöka huruvida man av något allmänt stadgande inom flottningslagstiftningen kan hämta någon ledning. Den bestämmelse, som härvid torde komma ifråga, återfinnes i 66 § flottningslagen. Där stadgas, att envar, som vill deltaga i allmän flottning, åligger att inom viss angiven tid hos flottningsstyrelsen anmäla myckenheten och beskaffenheten av det flottgods, han ämnar under året införa i flottleden, samt därefter avlämna flottgodset å eller invid flott vatten inom uppgivet distrikt av flottleden, allt i överensstämmelse med de närmare föreskrifter reglementet därom innehåller. Flottningsföreningen kan sålunda i sitt reglemente stadga, att flottgodset skall avlämnas å flott vatten. Gör flottningsföreningen det, kommer utvältningen att åvila den enskilde flottande. Är motsatsen förhållandet, blir det flottningsföreningen, som har att ombesörja utvältningen. Härav följer att enligt flottningslagen ej för närvarande finnes någon skyldighet för flottningsförening att ombesörja utvältningen. Någon enhetlig praxis föreligger icke. P å en del håll ombesörjes utvältningen av den enskilde virkesägaren, på andra håll av flottningsföreningen. Beträffande debiteringen av kostnaderna för utvältningen har hos flera flottningsföreningar utbildat sig den mot flottningslagen stridande praxis att hänföra dessa kostnader till gemensamma utgifter. Bland de föreningar, som taga hand om utvältningen, stadgas ofta i reglementena en viss övre gräns för vältplatsen. E n vältplats utanför denna gräns anses icke ligga invid flott vatten, och utvältningen därifrån ombesörj es ej av flottningsföreningen. Framkomna

önskemål.

Domänstyrelsen hade, såsom omnämnts i tidigare avsnitt av betänkandet jämväl påyrkat, att kostnaden för utvältningen skulle hänföras till gemensamma utgifter.

90 I byrådirektören Silfverbrands av domänstyrelsen åberopade promemoria anföres härom bland annat följande: Tidigare hade flottgodset i allmänhet avlagts i flottlederna å själva vattendraget och avläggning på stränderna förekommit endast undantagsvis. Utvältningen i flottleden hade i sistnämnda fall verkställts av virkesägaren. På senare tider hade landläggning av flottgods mer och mer kommit i bruk. Så vore förhållandet med massaved samt med frodvuxet och svårflytande virke i allmänhet, vilket torkades på land och på så sätt bleve mera lättflottat, varjämte sjunkningsprocenten avsevärt minskades. Dessutom vore det vanligt, att virket till förhindrande av brötbildning vid vårflöde avlades å stränderna invid trånga flottleder samt vid delar av större sådana, där isgång kunde befaras åtfölja vårfloden. Särskilda avläggningsplatser hade flerstädes insynats för den allmänna flottledens behov. Utvältningen från dessa skedde numera oftast genom flottningsföreningarnas försorg i samband med flottningen och kunde betraktas som en åtgärd av gemensam art. Vältningskostnad för virke, som avlagts på insynade avläggningsplatser, borde hänföras till utflottningsutgifterna inom det utflottningsdistrikt, där virket avlagts. Skogsstyrelsen. D e t bör enligt skogsstyrelsens mening tillkomma flottledsförvaltning a t t anordna vältplats, där sådan kan vara av behovet. Det kan ifrågasättas, att om flottledsförvaltning uraktlåter detta, vattendomstol på ansökan av intressent bör vara befogad föreskriva anordnande av vältplats och därvid förplikta flottledsförvaltningen att intaga ställning såsom anläggare. Då såsom nämnts en del flottningsföreningar redan tillämpa den praxis, att all utvältning ombesörjes av föreningen och utvältningen därigenom under vissa omständigheter kan rationaliseras, torde det böra överlämnas till flottningsfullmäktiges bestämmande, huruvida flottledsförvaltningen skall ombesörja utvältningen helt eller delvis inom flottledssystemet. Vad beträffar utvältningskostnaden, synes denna icke kunna hänföras till gemensamma utgifter med mindre flottledsförvaltning ombesörjer all utvältning av flottgods inom flottledssystemet. Med hänsyn till att det från e t t ovanför beläget distrikt kommande virket, som endast passerar, naturligtvis icke bör deltaga i kostnaden för utvältningen å nedanför liggande distrikt, låter det sig icke heller göra att beträffande endast visst eller vissa distrikt räkna utvältningskostnaden såsom gemensam utgift.

Kap. 6. Enskilda

flottleder.

Nuvarande förhållanden. Enskild flottled är i motsats till allmän sådan icke något bestämt begrepp. Vad en kallar enskild flottled benämnes ej så av en annan. Fil. doktor Isak Winberg har i en i Svenska flottledsförbundets tidskrift för 1938 publicerad avhandling om flottningen i Sverige uppgivit, att de enskilda flottledernas sammanlagda längd 1935 utgjorde minst 2 295 km, varav 1 562 km i Norrland, Dalarna och Värmland samt 733 km söder om Vänern och Dalälven. Av uppgifter, som av skogsstyrelsen införskaffats rörande de enskilda flottlederna, framgår att dessa ha en längd av minst 3 600 km samt att flottningen där i den mån den utövas i vatten, över vilket annan än den flottande har rådighet, grundar sig på överenskommelse eller sedvana. Överenskommelsen torde antingen vara uttrycklig eller beroende på stillatigande medgivande. I ett flertal fall har såsom rättsgrund angivits gammal sedvana. Framkomna önskemål. I skrivelse den 27 maj 1936 till Kungl. Maj:t hemställde Hellefors Bruks Aktiebolag om erforderliga åtgärder mot de missförhållanden, som uppkommit genom avsaknaden av bestämmelser om enskild flottled och enskild flottning. Bolaget åberopade, att det vore en strandägare obetaget att förbjuda andra att flotta utmed hans strand och att därvid beträda densamma, fastgöra flotte eller uppdraga sjunkvirke. Tillätes flottningen, kunde den tillfogas väsentligt avbräck genom orimliga ersättningsanspråk från strandägaren. Bolagets jordbruksfastigheter omfattade cirka 150 000 hektar, belägna uti ett sammanhängande ovanligt koncentrerat ägokomplex. Därinom hade bolaget 306 km flottleder. Ehuru bolaget till mer än 95 procent ägde stränderna utmed dessa flottleder, funnes dock vissa mindre främmande markägare. Av dessa framträdde en och annan med fullkomligt orimliga ersättningsanspråk för medgivande att flotta förbi hans strand. För att mot bestridande erhålla rätt att flotta förbi annans strand, vore bolaget enligt nuvarande lagstiftning tvunget påkalla inrättande av allmän flottled. Ett sådant förfarande vore oformligt, när det endast gällde en flottande virkesägare. Det kunde ifrågasättas, om icke en flottande i en sådan belägenhet som den av bolaget angivna borde äga rätt att hänvända sig till vederbörande länsstyrelse, som efter

92 hörande av strandägaren hade att pröva, huruvida flottningen trots dennes protester finge äga rum mot ersättning, som bestämdes av särskilda värderingsmän eller genom annat lämpligt förfarande. Ett likartat fall har till skogsstyrelsen inberättats rörande en enskild flottled i Södermanland. Skogsstyrelsen. Såsom förut angivits i detta betänkande fordras för rätt till flottning i enskild flottled medgivande av den som råder över vattnet. Teoretiskt skulle man visserligen kunna tänka sig att för någon trakt såsom grund för rätten till flottning i enskild flottled kunde åberopas landssed. Det är emellertid tvivelaktigt om någonstädes sedvana i nämnda hänseende så länge utövats och vunnit sådan allmän utbredning, att man kan tala om landssed. Emellertid anknyter sedvanan på detta område till de förut omförmälda gamla föreställningar om rätten till flottning som vid olika tillfällen gjort sig gällande under 1700- och början av 1800-talet. Tidigare har omförmälts att rätten till husbehovsflottning i enskild flottled kan anses ingå i allmänningsrätt en till vatten. Förutsättningen härför var emellertid, att sådan flottning kunde äga rum utan olägenhet för strandägaren eller annan, som råder över vattnet. Denna allmänningsrätt lärer dock knappast omfatta annan flottning än husbehovsflottning. Såsom förut framhållits intager svensk lagstiftning en särställning beträffande rätten till flottning. Även om man ej vill gå så långt som att göra rätten att flotta till en allmänningsrätt, måste det likväl medgivas, att det icke är tillfredsställande, att en strandägare skall kunna hindra flottning, som för honom medför allenast ringa eller ingen olägenhet. Det bör i detta sammanhang erinras om den i svensk vattenrätt gällande princip — som kommit till uttryck i 6 kap. 5 § vattenlagen — att till skada eller intrång, varför ersättning skall givas, ej räknas att vatten, för vars tillgodogörande särskild anordning ej vidtagits vid tiden för flottledens inrättande, nyttjas för flottningen utan att bortledande därav sker. Det strider sålunda mot svensk rättsuppfattning att begära ersättning enbart för rätten att begagna vattnet i enskild flottled. Visserligen har den flottande möjlighet att begära inrättandet av allmän flottled. Detta drager emellertid med sig kostnader och besvär. Förhållandena kunna vara sådana, att förutsättningarna för allmän flottled saknas. Så kan t. ex. vara fallet om den flottande ensam äger skogen inom flottledens transportområde och själv ombesörjer flottningen därifrån. Den av skogsstyrelsen föreslagna organisationen för allmän flottled förutsätter som tidigare nämnts större förvaltningsenheter. Detta utgör ytterligare ett skäl för tillskapandet av en enklare form för flottning i annans vatten än den som allmän flottled utgör. Hithörande spörsmål torde emellertid kräva ytterligare utredning, innan förslag till eventuella lagbestämmelser kunna utformas.

Kap. 7. Statligt stöd åt

flottningsverksamheten.

Jämlikt kungl. brev den 7 februari 1873 verkställdes åren 1873—1876 undersökningar angående möjligheten att upprensa de vattendrag i Norrland, som berörde kronans skogar. Enligt därvid upprättade förslag gjordes vissa vattendrag, särskilt inom Norrbottens län, flottningsbara genom deras försorg, vilka inköpt fleråriga avverkningsrätter å kronans skogar. Den därvid bestämda köpeskillingen jämkades med hänsyn till köparens åtagande att iordningställa flottlederna. Då detta förfaringssätt, som medförde hårt pressade virkespriser, emellertid ansågs leda till för stora kostnader för flottningsregleringarna, hemställde domänstyrelsen, att å 1885 års »reservationsanslag för kronoskogarnas förvaltning m. m.» måtte under titel »till inrättande av flottleder i Norrbottens län» uppföras 23 000 kronor, vilken hemställan efter proposition till riksdagen beviljades. På föranstaltande av domänstyrelsen och i anledning av Kungl. Maj:ts proposition i ärendet anslog 1890 års riksdag 100 000 kronor till flottledsbyggnader i Norrbottens län. Anslag har därefter årligen till och med år 1919 anvisats för motsvarande ändamål. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 juni 1919 redovisade domänstyrelsen flottledsanslagets inkomster och utgifter för tiden 1891—1919 och föreslog därvid till avskrivning i allmänna avsynade flottleder » insynade flottleder » kronans enskilda

297 086 kronor 43 950 » 341 036 kronor 166 025 » Summa 507 061 kronor

Dessutom föreslogs, att i flottningsanslagets räkenskaper såsom driftskostnader uppförda 709 408 kronor finge avföras. Efter dessa avskrivningar skulle flottledsanslagets fordran uppgå till 2 794 667: 32 kronor. Denna fordran, sedermera justerad till 2 794 915: 33 kronor, skulle enligt nådigt brev den 13 april 1922 övertagas av flottledsfonden, som skulle omsluta domänfondens för flottledsregleringar disponerade medel. I den mån de med användande av flottledsfondens medel utbyggda flottlederna insynats till allmänna flottleder och oamorterade anläggnings- respektive underhållskostnader avskrivits, har staten även i senare tid genom penningmedel understött den allmänna flottningsverksamheten.

94 I vissa fall har det allmänna genom domänstyrelsen dessutom ställt statlig garanti vid upplåning till betydande belopp av förlagsmedel för allmänna flottleder. I jämförelse med de kostnader, vilka. — med bortseende från statens delaktighet såsom skogsägare — nedlagts av enskilda på utbyggnad och underhåll av de allmänna flottlederna, ha emellertid statens utgifter för flottningsverksamheten varit försvinnande små. Goda transportmöjligheter för skogsbrukets produkter utgöra kanske det viktigaste medlet att nedbringa skogsbrukets omkostnader och sålunda höja dess räntabilitet. Men ej nog härmed; förbilligade frakter skapa också bättre förutsättningar för skogsvården i och med ökade möjligheter att ekonomiskt tillvarataga klenare eller eljest mindrevärdigt virke. Detta måste på lång sikt vara gagnande för skogsproduktionen och virkesavkastningen. Olika grenar av skogsvården, såsom skogsodling, röjning och dikning samt transporterna på skogsbilvägar och utbyggnad av enskilda flottleder ha sedan länge främjats genom statliga bidrag. Det vill då synas, som ett statligt stöd åt den för skogsbruket i de norra delarna av landet ojämförligt viktigaste transportverksamheten, flottningen, väl passade in i den nyssnämnda, hela produktionsförloppet följande kedjan av åtgärder. Som exempel på några områden inom flottningsverksamheten, där stödåtgärder kunna vara gagnande, må här nämnas: iståndsättningsbidrag till smärre biflottleder för underlättande av deras införlivande med huvudled, yrkesutbildning av flottningsbefäl, forskning och studier rörande flottningssvårighet för olika virkesslag ävensom flottningsteknik i allmänhet, förbättrade metoder för flottning av klenvirke och lövträdsvirke samt eventuellt tillskjutande i vissa fall av förlagsmedel eller tecknande av garanti för enskild förläggare av anläggningskapital eller dylikt. Skogsstyrelsen är icke beredd att i detta sammanhang framlägga detaljerade förslag angående dessa spörsmål, vilka torde kräva närmare utredning och överväganden.

Kap. 8. Sammanfattning av förslagen. Såsom 1936 års skogsutredning framhållit, använder sig skogsbruket för sina transporter av vägväsendet, järnvägarna samt vattendragen eller havet. För undvikande av onödigt dröjsmål med undersökningarna av skogstransporterna på vägar och järnvägar — särskilt med hänsyn till de speciella krisproblemen — upptog skogsutredningen icke flottningen till närmare behandling. Emellertid måste skogsutredningen komma i beröring med flottningen i vissa gränsfrågor mellan denna och vägtransporterna. Sålunda erinrades om tanken på skogsbilvägar såsom substitut för flottleder samt dessa leders inpassning i kommunikationssystemet i övrigt. Flottningsintresset borde, framhölls det, icke isolera sig utan träda i intim kontakt med representanterna för andra skogens kommunikationsmedel. När skogsstyrelsen på sätt i kap. 1 relaterats fått i uppdrag att undersöka vissa förhållanden angående flottningsväsendet och flottningslagstiftningen, är det sålunda naturligt, att utredningen därom kommit att beröra flottningsverksamhetens egna problem, främst organisations- och kostnadsfrågor. I det förra fallet kunna antecknas reformkrav sedan tjugu år tillbaka, i det senare fallet ha — även om reformkrav ha rests — främst skogspolitiska synpunkter varit avgörande för överväganden och förslag. Vad då först beträffar flottningsväsendets organisation i allmän flottled, vilar skogsstyrelsens förslag på den principen att förvaltningen av en allmän flottled och flottningen däri skall handhavas av skogsägarna inom flottledens transportområde. Skogsägarnas förvaltning är byggd på ett representationsstyrelse. Två organ skola finnas, nämligen flottningsfullmäktige och flottningsstyrelse. I spetsen för dessa organ ställes en gemensam, av Konungen förordnad ordförande, som skall vara opartisk. Övriga fullmäktige skola företräda skogsägarna, ena hälften träförädlingsindustrien och andra hälften övriga skogsägare. Med träförädlingsindustrien menas sådana ägare av enskilda skogar, som regelbundet driva verksamhet för förädling av virke i större omfattning. Kronan skall alltid hänföras till gruppen övriga skogsägare. Grupperna skola utses, träförädlingsindustriens av handelskammare och övriga skogsägares av hushållningssällskap. Om inom ett flottledssystems område finnas allmänna skogar av större betydenhet, skall Konungen kunna föreskriva, att domänstyrelsen skall utse en eller flera fullmäktige. Konungen skall kunna giva en enskild sammanslutning inom respektive skogsägargrupp rätt att i stället för handelskammare eller hushåll-

96 ningssällskap utse sin grupps representanter i fullmäktige. Villkoret härför skall vara, att sammanslutningen kan anses nöjaktigt företräda sin grupps intressen, samt att sammanslutningens stadgar blivit godkända av Konungen. Det avses att de båda gruppernas fullmäktige som regel skola tillsättas av sådana enskilda sammanslutningar, som här nämnts. Fullmäktige och suppleanter för dem utses för tre år i sänder. Antalet fullmäktige och suppleanter samt styrelseledamöter bestämmes av Konungen. Andra styrelseledamöter än ordföranden väljas av fullmäktige för ett år i sänder. Ordförandens arvode fastställes av Konungen. För små förvaltningsenheter torde en förenklad form för förvaltningen böra införas. Av revisorerna skall en utses av Konungen. Övriga väljas av fullmäktige. Revisorernas antal bestämmes av fullmäktige. Revisor skall ha den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekonomiska förhållanden, som erfordras med hänsyn till den verksamhet han har att granska. Däremot anses det ej behöva uppställas krav på att han skall vara av handelskammare auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman. Tillgången på personer med sådan kompetens torde för övrigt vara begränsad. Frågan om ansvarsfrihet för styrelsen behandlas av fullmäktige. Reglemente för allmän flottled skall fastställas av Konungen. De sakkunnigas flertal ha ansett, att av de frågor, som hänskjutits till Konungens avgörande, utseende av fullmäktigeordförande jämte suppleant för denne, tillsättande av revisor samt fastställande av reglemente böra anförtros åt skogsstyrelsen. Enligt förslaget skall begreppet flottningsförening försvinna ur flottningslagstiftningen. Begreppet allmän flottled skall jämväl användas såsom beteckningen för förvaltningsenheten, t. ex. Lule älvs allmänna flottled. Förslaget avser vidare att åstadkomma större förvaltningsenheter. I princip skall i ett och samma vattensystem endast finnas en flottledsförvaltning. Endast där särskilda skäl sådant påkalla, skall undantag medgivas från denna regel. Särskilda övergångsbestämmelser skola meddelas beträffande de vattensystem, där nu finnas flera än en flottningsförening. Enligt förslaget tillätes även sammanslagning av allmänna flottleder, tillhörande skilda vattensystem. Härför fordras emellertid medgivande från de särskilda flottledsförvaltningarna. Tillsynen över allmän flottled och flottningsverksamhet överflyttas från länsstyrelserna respektive väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till skogsstyrelsen. Länsstyrelserna skola i princip befrias från befattningen med flottledsärenden.

97 Angående grunderna för flottningskostnadernas fördelning har skogsstyrelsen i främsta rummet tagit fasta på skogspolitiska synpunkter. Med utgångspunkt från det norrländska skogskapitalets minskning absolut sett samt förändringarna i dess sammansättning i riktning mot klenare dimensioner, har styrelsen ansett angeläget, att flottningslagens bestämmelser i högre grad än vad nu är fallet böra medgiva lättnader i kostnad för klenvirke och mindrevärdigt virke. Därigenom funnes utsikter att förbättra skogsindustriens råvarubas. Skogsstyrelsen har sålunda föreslagit, att även andra utgifter än flottledsoch underhållsutgifter må kunna fördelas förutom efter flottningssvårighet jämväl enligt fördelningsgrunden främjande av en god skogshushållning, där så kan anses skäligt och lämpligt. Utflottningskostnadernas starka variationer från år till år, särskilt i bivattendrag, har ansetts innebära en betydande olägenhet för skogsbruket. Tanken att genomföra för viss tidsperiod fixerade flottningskostnader ha därför sedan länge funnits. Skogsstyrelsen har ansett möjligheter för en sådan utjämning föreligga, och föreslår införandet i flottningslagen av bestämmelser, vilka möjliggöra tillämpning av ett debiteringssystem med fixerade flottningskostnader. I anslutning härtill föreslås införande av rätt för flottledsförvaltning att reglera tillsläppningen i flottleder, där så finnes vara av behovet. Skogsstyrelsen har även övervägt frågan om flottningskostnadernas ytterligare utjämning mellan olika distrikt. Sådan utjämning av stundom mycket radikalt slag har tidigare skett beträffande flottleds- och underhållsutgifter genom sammanslagning av flottledsdistrikt. För att eliminera ofta förekommande språngvisa variationer i utflottningskostnaderna särskilt i vissa biflottleder kan tillämpas ett utjämningsförfarande, byggt på det genomsnittliga kostnadsförhållandet för längre tid mellan visst distrikt och det nedersta distriktet. Enligt ett av kamreraren J. A. Grundström väckt förslag, uttrycktes detta förhållande med ett repartitionstal, som anger, huru många gånger högre kostnaden bör vara från ett visst distrikt än för nedersta distriktet, vilket sålunda har repartitionstalet 1. Då betydande fördelar borde vinnas genom en dylik utjämning, har skogsstyrelsen förordat ändring av nuvarande lagbestämmelser på sådant sätt, att tillämpande av det s. k. repartitionssystemet i okomplicerad form må bliva tillåtet. Utvältnings-, buntnings- och flottläggningskostnader ävensom inbärgande av vinddrivet och spillt virke äro i den nuvarande flottningslagen hänförda till separata utgifter. I fråga om ovannämnda arbeten samt fördelningen av motsvarande kostnader har skogsstyrelsen framhållit följande: Flottledsförvaltning bör ha skyldighet tillse, att vältplatser finnas, där sådana kunna vara av behovet. Flottningsfullmäktige må äga bestämma, huruvida flottledsförvaltning bör ombesörja utvältningen helt eller delvis inom flottledssystemet. Kostnaden för utvältningen må påföras flottgodset

98 såsom gemensam kostnad, endast i det fall flottledsförvaltningen ombesörjer all utvältning. I vissa flottleder måste allt virke passera buntverken, i andra åter kan virkesägaren bestämma om buntning skall ske eller ej. Buntningskostnaden bör därför i regel debiteras såsom separatkostnad. Enär buntningsförfarandet genom att bättre utrymme skapas för icke buntat virke stundom kan underlätta hopsamlande och transporterande av dylikt virke, bör vattendomstol äga medgiva att om och i den mån sådan fördel kan uppkomma, buntningskostnaden må debiteras allt flottgods såsom gemensam kostnad. Flottläggning bedrives endast mera undantagsvis i flottningsföreningarnas regi. I vissa älvmynningar lärer det numera vara omöjligt för flottningsintressent att förvärva mark- och vattenområde, lämpligt för flottläggning. Detta förhållande innebär i själva verket ett utestängande av nya trafikanter, som för tillgodogörandet av sitt virke äro beroende av havsflottning. E t t sådant utestängande av virkesköpare är till men för den fria konkurrensen och därmed skogsägaren. Skogsstyrelsen föreslår därför lagstadgad skyldighet för flottledsförvaltning att anordna flottläggningsplats, där sådan kan finnas vara av behovet, samt att där verkställa flottläggning av virke. Kostnaderna för genom flottledsförvaltnings försorg utförd flottläggning böra fördelas proportionsvis lika mellan de trafikanter, som begagna sig därav. Inbärgande nedanför skiljeställe av vinddrivet eller spillt virke bör vad beträffar flottgods, som icke avlämnats till virkesägaren, ske genom flottledsförvaltnings försorg, varvid kostnaden såsom gemensam utgift påföres sorteringskostnaden. För s. k. enskild flottning finnas inga särskilda rättsregler, trots att denna verksamhet har en betydande omfattning i landet. Rätten att i enskild flottled transportera virke över annans vatten synes grundad på gammal sedvana eller överenskommelse. Emellertid har det förekommit, att strandägare emot flottande rest sådana ersättningsanspråk, att flottningen kunnat äventyras. Hithörande spörsmål torde kräva närmare utredning. Skogsstyrelsen har slutligen diskuterat frågan om statligt stöd åt flottningsverksamheten. Under erinran om att staten tidigare genom direkta bidrag eller genom avskrivning av fordringar hos flottledsfonden lämnat den allmänna flottningen visst stöd, har styrelsen för sin del ansett frågan om statligt stöd på vissa områden av flottningsverksamheten böra ytterligare utredas, innan detaljerade förslag kunna framläggas. Statligt bidrag till exempelvis äldre biflottleders iståndsättande i vissa fall, yrkesutbildning, forskning samt eventuell förlagsgivning vore helt visst gagnande för flottningsverksamheten.

99 Särskilt yttrande av herrar Englund och Sten. I resonemanget på sid. 42 angående flottningsarbetarnas rätt till representation har frågan uteslutande betraktats ur synpunkten av deras rätt och intresse. Kvar står emellertid att deras medverkan i förvaltningen kan vara av allmänt intresse. Om grunderna bleve, att sakkunskap och erfarenhet likställdes med äganderätt och ekonomiska intressen, vore det naturligt, att även flottningsarbetarna toges med. Då förslaget emellertid kan anses innebära ett framsteg ur samhällets och även arbetarnas synpunkt samt då direktiven närmast tagit sikte på lösandet av den gamla stridsfrågan om skogsägarnas medinflytande, har avvikande mening icke anförts i annan form än genom detta särskilda yttrande.

Statens offentliga utredningar 1946 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Vattenväsen. S k o g s b r u k . Bergsbruk. Betänkande med förslag till ändrade grunder för lagstiftningen m. m. [3]

Statsförfattning.

flottnings-

Industri.

Allmän statsförvaltning.

Handel o c b sjöfart.

Kommunalförvaltning.

Komm unikati ons v ä s e n .

Statens o c h k o m m u n e r n a s finansväsen.

Betänkande ang rundradion i Sverige. Dess aktuella behov och riktlinjer för dess framtida verksamhet. [1]

Bank-, kredit- o c h p e n n i n g v ä s e n .

Pollti.

Försäkringsväsen.

Nationalekonomi o c h socialpolitik. Dödfödd heten och tidigdödligheten i Sverige. Dess samband med nativitetsminskningen och dess förhållande vid olika former av förlossningsvård samt dess socialmedicinska och befolkningspolitiska betydelse. [2] Kyrkoväsen.

U n d e r v i s n i n g s v ä s e n , Andlig o d l i n g i övrigt.

H ä l s o - o c h sjukvård.

Försvarsväsen.

Allmänt n ä r i n g s v ä s e n .

Fast e g e n d o m .

Jordbruk med binäringar.

Utrikes ärenden.

Stockholm 1946 Ivar Hsggströms Boktryckeri A. B. 481»70

Internationell rätt.