Betänkande med förslag om inrättande av en riksskattenämnd m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1949: 62 FINANSDEPARTEMENTET

1947 ÅRS TAXERINGSSAKKUNNIGA

BETÄNKANDE M E D F Ö R S L A G OM

INRÄTTANDE AV EN RIKSSKATTENÄMND M. M.

S T O C K H O L M 19 4 9

Statens offentliga utredningar 1949 Kronologisk

1. Norrlandskonimitténs principbetänkande. Första delen. Norrländska utvecklingslinjer. Idun. 303 s. Jo. 2. Norrlandskommitténs principbetänkande. Andra delen. Särskilda utredningar. Idun. 194 s. Jo. 8. Norrlandskommitténs principbetänkande. Tredje delen. Utlåtanden och förslag i vissa frågor. Idun. 163 s. J o . 4. Utredning med förslag om lösdrivarlagens upphävande ni. m. Marcus. 213 s., bil. 1 73 s., bil. 2 106 s. I. 6. Principer och metoder för kostnadsberäkningar vid statens järnvägar. Beckman. 122 s. K. 6. Kriminalvård i frihet. Fångvårdsstyrelsens utredning angående skyddsarbetets organisation m. m. Marcus. 140 s. J u . 7. Betänkande med förslag till indexreglering av folkpensionerna. Beckman. 80 s. S. 8. Betänkande angående förbättrad insyn i enskilda företags ekonomiska förhållanden. Norstedt. 105 s. Ju. 9. 1944 års allmänna skattekommitté. 3. Betänkande angående beskattning av realisationsvinster, m. m. samt ackumulerade inkomster. Marcus. 168 s. Fi. 10. Elkraftutredningens redogörelse nr 2:17. Kedogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Värmlands län. Beckman. 45 s. K. 11. Betänkande om sinnesslövården. Katalog och Tidskriftstryck. 248 s., 1 karta. I. 12. Utredning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden och bostadskostnader. Idun. 94 s. S. 13. 194D års bankkommitté. Betänkande med förslag om inrättande av en statlig affärsbank. Beckman. 83 s. Fi. 14- Bilagor till 1942 års järnvägskostnadsutrednings betänkande. Produktions- och kostnadsstrukturen vid statens järnvägar. Promemorior. Av A. Sjöberg. Beckman. 269 s. K. 16. p . M. med synpunkter på det svenska långtidsprogrammet. I anslutning till OEEC:s interimsrapport. Beckman. 23 s. H. 16. Promemoria över preliminär utredning rörande befälsrekryteringen inom försvaret. Beckman. 76 8. Fö. 17. Betänkande med förslag till lag om registrerade föreningar m. m. Idun. 277 s. Ju. 18. Kvalitetsforskning och konsumentupplysning. Kihlström. 265 s., 16 pl. H. 19. 1945 års skogshärbärgesutrednings betänkande. 2. Utredning med förslag till lagstiftning rörande tillfälliga bostäder vid skogs- och flottnings- m. fl. arbeten. Idun. 188 s., 26 pl. S. 20- Dissenterlagskommittén. Betänkande med förslag till religionsfrihetslag m. m. Marcus. XLVIII, 390 s. Ju. 21- Svensk hamnbyggnadspolitik. Marcus. 318 s. K. 22. Betänkande rörande gallring av handlingar hos vissa av försvarets myndigheter. Haeggström. 232 s. Fö. 23. Lagberedningens utlåtande angående lagstiftning om gräns mot allmänt vattenområde. Norstedt. 28 s. Ju. 24. Kommunallagskommitténs betänkande 2 med förslag till ändrade bestämmelser om ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag. Idun. 84 s. I. 25. 1945 års försäkringsutredning 1. Principbetänkande rörande försäkringsväsendet. Norstedt. 220 s. H. 26. 1945 års försäkringsutredning. 2. Betänkande med förslag till lag om trafikförsäkring. Norstedt. 160 8. H. 27. Betänkande med förslag till lag om sjömansskatt m. m. Katalog och Tidskriftstryck. 237 s. Fi.

förteckning

28. Folk- och skolbibliotek. Betänkande och förslag avgivet av folkbibliotekssakkunniga. Gummesson. 173 s. E. 29. Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 3—4. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkoBtnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Uppsala län och Södermanlands län. Beckman. 57 s. K. 30. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 9. Tiden juli 1947—juni 1948. Av K. Åmark. Idun. 882 s. Fo. 31. Social upplysning. Idun. XVI, 175 s., 89* s. S. 32. Yrkesutbildning för varubud m. fl. Norstedt. 66 8. E. 33. En generalplan för rikets farleder och hamnar. Bilaga 2 till SOU 1949:21 om svensk hamnbyggnadspolitik. Marcus. 242 s. K. 34. Betänkande med förslag angående ändrade grunder för fördelning och uttagande av kostnad för byggande och underhåll av skogsvägar. Gernandt. 66 s. Jo. 35. Skolöverstyrelsens utlåtande över vissa av 1940 års skolutrednings betänkanden och 1946 års skolkommissions principbetänkande jämte sammanfattning av avgivna yttranden. Haeggström. 404 s. E. 36. Utredningar i anslutning till 1949 års nationalbudget. Marcus. 67 s. Fo. 3 7. Klientelet på arbetshemmen. En socialpsykologisk utredniug om försumliga försörjare och störande understödstagare. Beckman. 206 s. S. 38. Betänkande rörande avbetalnings- och förskottsköp m. m. Gummesson. 67 s. Ju. 39. Betänkande angående statens konstsamlingars organisation och lokalbehov. Marcus. 231 s. E. 40. Betänkande med förslag angående förenklat rekvisitions- och granskningsförfarande beträffande vissa statsbidrag till folkskoleväsendet. Katalog och Tidskriftstryck. 98 s. E. 41. Betänkande och förslag angående studiehjälpverksamheten vid de allmänna läroverken m. fl. statliga och statsunderstödda läroanstalter. Beckman. 103 a. E. 42. Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 1—2. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distiibution av elektrisk kraft. Stockholms stad och Stockholms län. Beckman. 38 s. K. 43. Betänkande med förslag till livsmedelsstadga m. m. Beckman. 365 s. I. 44. Betänkande med förslag till vissa åtgärder till rationalisering av gat- och kantstensindustrien. Beckman. 102 B. H. 45. Betänkande med förslag till nya medborgarskapslagar för Danmark, Norge och Sverige. Marcus. 85 s. Ju. 46. Betänkande med utredning i vissa värnpliktsfrågor. Katalog och Tidskriftstryck. 293 s. Fö. 47. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande beskattningen av äkta makar. Idun. 332 8. Fl. 48. 1945 års universitetsberedning. 4. Studenternas sociala ursprung, betyg i studentexamen, vidare utbildning, yrkesval m. m. Idun. 320 s. E. 4S. Betänkande rörande hjälp åt egnahemsägare och bostadsrättshavare som drabbats av arbetslöshet. Beckman. 101 s. S. 50. Betänkande med förslag till lönereglering m. m. för lärarpersonalen vid statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter. Kihlström. 303 s. Fi. 51. Sjöfolkets arbetslöshet i utländsk hamn. Idun. 57 s. H. (Forts, å omslagets 3:e sida)

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 4 9 : 6 2 FINANSDEPARTEMENTET

1917 ÅRS TAXERINGSSAKKUNNIGA BETÄNKANDE MED FÖRSLAG OM

INRÄTTANDE AV EN RIKSSKATTENÄMND M. M.

STOCKHOLM 1949 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [2022 49]

&MM?** OCKV\° V

3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse till departementschefen

5 Fiirfattningsförslag.

Förslag till förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379) Förslag till förordning om ändrad lydelse av 15 § 3 mom. förordningen den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt Förslag till förordning om rätt att hos riksskattenämnden erhålla upplysning i frågor rörande taxering till skatt å inkomst eller förmögenhet m. m. Förslag till instruktion för riksskattenämnden

7 11 12 15

Motiv. Avdelning

I.

Inledning

21 Kap. 1. De sakkunnigas uppdrag Kap. 2. Historik m. m Kap. 3. Förhållandena i Danmark och Norge

21 22 36

Avdelning

II.

Allmänna synpunkter

40 Kap. 1. Behovet av ifrågasatta åtgärder Kap. 2. Centralorganets organisation Kap. 3. Huvuddragen av de sakkunnigas förslag

40 42 50

Avdelning

III.

Allmän motivering

56 Kap. 1. Riksskattenämndens rådgivande och vägledande verksamhet § 1. Inledning § 2. Allmänna anvisningar, y t t r a n d e i taxeringsfrågor, rättsfallsregister m. m

56 56 58

a) Utfärdande av allmänna anvisningar, s. 58. — b) Yttrande i taxeringsfrågor på framställning av landskamrerare och taxeringsintendent, s. 62. — c) Eesor, s. 63. — d) Kegister över rättsfall och a n n a t material, s. 64. — e) Utsändande av meddelanden, s. 65.

§ 3. § 4. § 5. § 6. § 7.

Enhetlig värdesättning å vissa aktier Allmän fastighetstaxering Granskuing av inom länen utfärdade anvisningar och direktiv Upprättande av formulär till blanketter Utbildning av taxeringsnämndsordförande och kronoombud samt av taxeringstjänstemän § 8. Taxeringskontrollen

65 72 78 81 83 87

4 Sid.

Kap. 2. Riksskattenämndens meddelande av förhandsbesked i taxeringsfrågor 95 § 1. Tidigare vidtagna eller föreslagna åtgärder för beredande av möjlighet till förhandsuttalanden på andra områden av lagstiftningen 95 § 2. De sakkunnigas förslag 104 Kap. 3. Begränsning av taxeringsintendents rätt att överklaga utslag av kammarrätten 114 Kap. 4. Riksskattenämnden såsom remiss- och beredningsorgan åt Kungl. Maj:t 117 Kap. 5. Riksskattenämndens sammansättning 117 Kap. 6. Kostnadsberäkningar 121 Avdelning IV. Speciell motivering 123 Förslaget till ändringar i taxeringsförordningen 123 Förslaget till förordning om r ä t t att hos riksskattenämnden erhålla upplysning i frågor rörande taxering till skatt å inkomst eller förmögenhet 124

Bilaga Bilaga

Bilaga Bilaga

Bilagor. A. Redogörelse för taxeringsarbetets centralisering i Norge, Danmark och Finland 129 B. Sammanfattning av landskamrerarnas och taxeringsintendenternas till de sakkunniga avgivna yttranden angående deras erfarenheter av 1943 års taxeringsreform 144 C. Tablå, utvisande i vissa avseenden taxeringsmaterialets omfattning år 1946 148 1). Sammanställning av vissa av prövningsnämnderna för 1947 års taxering fastställda uppskattningsnormer 152

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 november 1947 har eliefen för finansdepartementet tillkallat ledamoten av riksdagens första kammare, stationsmästaren H. B. Anderberg, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren C. A. D. Jonsson, regeringsrådet F. A. I. Lundevall, f. d. kammarrättsrådet E. D. Sivert samt landskamreraren A. G. A. Wigert med uppdrag att såsom sakkunniga utreda frågan om inrättande av ett centralt administrativt organ med uppgift att verka för likformighet vid taxeringen samt frågan om meddelande av förhandsbesked i taxeringsärenden. Tillika har åt Lundevall uppdragits att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Till sekreterare åt de sakkunniga har förordnats assessorn i kammarrätten S. A. Granlund. De sakkunniga hava antagit benämningen 1947 års taxeringssakkunniga. De sakkunnigas arbetsutskott — bestående av ordföranden samt ledamöterna Wigert och Sivert — ävensom de sakkunnigas sekreterare hava i augusti 1948 företagit en studieresa till Oslo och Köpenhamn för att taga del av de norska och danska centrala taxeringsmyndigheternas organisation och verksamhet. I skrivelse den 13 juni 1949 hava de sakkunniga hemställt, att chefen för finansdepartementet måtte till övervägande upptaga frågan om utfärdande av föreskrifter angående översändande till klagande i taxeringsmål av underrättelse om innehållet i avgivna förklaringar över besvären på sätt i skrivelsen närmare angivits. För att tagas i övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget hava till de sakkunniga överlämnats: 1) i vad den angår frågan om inrättande av en riksskattenämnd, riksdagens skrivelse den 15 december 1943, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförord-

ningen den 28 september 1928 (nr 379), m. ni., jämte i ämnet väckta motioner; 2) en till Konungen ställd, den 27 november 1944 dagtecknad skrift från Sveriges allmänna sjöfartsförening med instämmande av Sveriges industriförbund m. fl. angående inrättandet av ett centralt administrativt organ till främjande av enhetlig taxering och meddelande av förhandsuttalanden i beskattningsfrågor; samt 3) en till statsrådet och chefen för finansdepartementet ställd, den 25 september 1947 dagtecknad skrift från Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer angående effektivisering av deklarationskontrollen. Sedan de sakkunniga slutfört sitt uppdrag få de sakkunniga vördsamt överlämna betänkande med förslag om inrättande av en riksskattenämnd,m.m. Stockholm den 8 december 1949. ADOLF LUNDEVALL RU1). ANDEKBERG

ARVID JONSSON

EINAR SIVERT

ALARIK WIGERT / Äke

Granlund

E Ö R F A T T A I N G S F Ö R S L AG.

Förslag till

förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379). Härigenom förordnas, att 58 §, 59 § 1 mom, 75 §, 107 §, 116 §, 127 §, 144 § 3 mom. och 145 § 8 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, att i nämnda förordning skola införas två nya paragrafer, benämnda 114 § och 135 a §, samt ny kapitelrubrik, under 6 kap., till 135 a § av nedan angiven lydelse ävensom att i förordningen nuvarande 6, 7 och 8 kap. skola betecknas såsom respektive 7, 8 och 9 kap. 58 §. 1 mom. När allmän övriga trädslag. Uppgifterna skola avlämnas till riksskattenämnden och länsstyrelserna senast den 15 augusti året näst före taxeringsåret. Vid uppgifternas — — — och förslag. 2 mom. Före utgången av augusti månad året näst före taxeringsåret skall på kallelse av riksskattenämnden avhållas möte med landskamrerarna och taxeringsintendenterna samt ett lämpligt antal i fråga om skogsmark och växande skog sakkunniga personer, minst en från varje län. A mötet skall på grundval av de av domänstyrelsen avlämnade uppgifterna samt av material, som av riksskattenämnden sammanställts bland annat rörande prisutvecklingen på fastighetsmarknaden sedan senaste allmänna fastighetstaxering, överläggningar äga rum beträffande de värderingsgrunder, som böra komma till tillämpning vid den allmänna fastighetstaxeringen, ävensom eljest rörande åtgärder till befordrande av enhetlighet och jämnhet i taxeringen. Sedan i första stycket omförmält möte ägt rum, har riksskattenämnden att på grundval av vid mötet förebragt material och därå gjorda uttalanden utfärda direktiv till ledning vid upprättande av i nästfoljande moment omförmälda förslag till hjälptabeller och anvisningar. Direktiven skola senast den 15 september översändas till länsstyrelserna. ,9 mom. Sedan i 2 mom. angivna direktiv inkommit till länsstyrelsen, har landskamreraren att ( = nuvarande 1 mom. andra stycket) sådant ske. Därjämte har landskamreraren att med ledning av riksskattenämndens direktiv samt på grundval av de uppgifter, som jämlikt 18 § avlämnats, och de upplysningar, som eljest kunna vinnas, för sådana trakter inom länet, där jordbruksfastigheterna kunna med avseende å ägoslag och jordens beskaffen-

s het anses vara väsentligen likartade, till ledning för taxeringen upprätta förslag, beträffande dylika fastigheter i skilda storleksgrupper, till vissa värden för ytenhet mark av olika ägoslag, godhetsklasser och brukningsförhållanden under förutsättning av normalt byggnadsbestånd. Tillika skall landskamreraren, i den mån så finnes erforderligt, uppgöra förslag till särskilda anvisningar för taxeringen även i andra hänseenden, såsom angående redovisningen av olika ägoslag, värdesättning av övrig mark och bete å skogsmark m. m. Jämväl i fråga om annan fastighet bör landskamreraren, i den mån så anses erforderligt, upprätta förslag till enhetliga grunder för taxeringen. Prövas lämpligt uppgöra förslag och anvisningar för skilda delar av länet, må sådant ske. Finner landskamreraren lämpligt, att förslag upprättas till enhetliga gran der för fastighetstaxeringen i stad, har han att uppgöra dylikt förslag. 4 mom. Senast den 1 oktober året näst före taxeringsåret har landskamreraren att till riksskattenämnden insända de i 3 mom. omförmälda förslagen till enhetliga värden och anvisningar för fastighetstaxeringen. Sedan riksskattenämnden granskat förslagen, skall nämnden, i den mån dessa giva anledning till erinringar, senast den 15 oktober förstnämnda år till landskamreraren översända därav betingade ändringsförslag. Landskamreraren har därefter att i de av honom upprättade förslagen verkställa de ändringar, som må föranledas av riksskattenämndens erinringar. 5 mom. För att tillhaiidagå landskamreraren med upplysningar rörande fastighetsvärdena inom länet äger länsstyrelsen inkalla lämpligt antal personer med ingående kännedom om nämnda värden. 59 §. 1 mom. Senast den och skog. Vid sådant sammanträde redogör landskamreraren för priserna vid försäljning av fastigheter inom länet eller ifrågakommande del därav under tiden efter senaste allmänna fastighetstaxering och för de slutsatser beträffande fastigheternas allmänna saluvärde, som enligt hans mening kunna dragas av dessa priser, så ock för övriga av honom kända förhållanden av beskaffenhet att inverka på nämnda värde. Därjämte skall landskamreraren framlägga av honom upprättade förslag till enhetliga värden och anvisningar för fastighetstaxeringen jämte, i förekommande fall, av riksskattenämnden gjorda erinringar däremot. Vid sammanträdet skola därefter, på grundval av de sålunda framlagda förslagen och erinringarna, fastställas hjälptabell samt erforderliga anvisningar till ledning för värdesättning av skogsmark och växande skog ävensom överenskommelse träffas om enhetliga grunder för taxeringen i övrigt. Länsstyrelsen har förda protokollet. 75 §. 1 mom. Landskamreraren har att upprätta förslag till anvisningar för nästkommande års taxering samt senast den 1 december året näst före taxeringsåret

9 till riksskattenämnden insända omförmälda förslag. Sedan riksskattenämnden granskat förslaget, skall nämnden, i den mån förslaget giver anledning till erinringar, senast den 20 december under taxeringsåret till landskamreraren översända därav betingade ändringsförslag. Landskamreraren har därefter att i det av honom upprättade förslaget verkställa de ändringar, som må föranledas av riksskattenämndens erinringar, samt förelägga länsprövningsnämnden omförmälda förslag och erinringar. Länsprövningsnämnden har därpå att, på grundval av ifrågavarande förslag och erinringar, fastställa anvisningar för årets taxering, vilka senast den 10 januari samma år skola tillställas ordförandena i taxeringsnämnderna. 2 mom. Länsstyrelsen må • ( = nuvarande första stycket) nämnderna svårigheter. 107 §. Länsstyrelsen har bedrives ändamålsenligt. Det åligger i besluten. Till ledning för beskattningsnämnd i första instans utfärdade anvisningar skola ofördröjligen insändas till riksskattenämnden. 114 §. På kallelse av riksskattenämnden må, då sådant finnes lämpligt, avhållas möte med taxeringsintendenterna för överläggningar rörande taxeringsarbetet. Till sådant möte må jämväl kallas taxeringsrevisorerna vid länsstyrelserna ävensom motsvarande befattningshavare vid överståthållarämbetets skatteavdelning. P å kallelse av riksskattenämnden må jämväl anordnas möte med landskamrerarna för överläggningar angående taxeringsarbetet. 116 §. Kungl. Maj: t äger förordning innehåller. Kungl. Maj:t eller myndighet, som därtill av Kungl. Maj.t förordnas, fastställer jämväl föreskrivna längder. 127 §. 1 mom. Den som icke åtnöjes med kammarrättens utslag i taxeringsmål äger att, utom i fall som i andra stycket här nedan stadgas, däri genom besvär söka ändring hos Kungl. Maj:t; dock att besvär icke må av taxeringsintendent anföras med mindre denne därtill erhållit tillstånd, varom i 2 mom. förmäles. Besvären skola, vid påföljd att desamma eljest icke varda upptagna till prövning, senast å sextionde dagen efter den, då klaganden av utslaget erhållit del, ingivas till finansdepartementet tillika med bevis om dagen för utslagets delfående. Över utslag ( = nuvarande andra stycket) icke föras. 2 mom. Anser taxeringsintendent skäl föreligga till sökande av ändring i något av kammarrätten meddelat utslag i taxeringsmål, äger han hos riks-

LO skattenämndens ordförande söka tillstånd att anföra besvär hos Kungl. Maj:t. Sådan ansökan bör göras inom trettio dagar efter den, då taxeringsintendenten av utslaget erhållit del, och angiva de omständigheter, vilka enligt taxeringsintendentens förmenande böra föranleda därtill, att målet dragés under Kungl. Maj:ts prövning. Inom fjorton dagar efter den, då ansökan enligt första stycket inkommit, har riksskattenämndens ordförande att tillställa taxeringsintendenten sitt i anledning av ansökan fattade beslut. Innebär beslutet avslag å gjord ansökan, skola skälen härtill angivas i beslutet.

6 KAP. Om riksskattenämnden. 135 a §. 1 mom, Kungl. Maj:t förordnar en för hela riket gemensam nämnd (riksskattenämnden) med uppgift att främja en riktig och enhetlig tillämpning av denna förordning ävensom av de skatteförfattningar, enligt vilka taxering verkställes på sätt i denna förordning sägs. Nämnden äger, i enlighet med vad därom särskilt är stadgat, på begäran av skattskyldig meddela förhandsbesked i frågor rörande taxering. 2 mom. Nämnden utgöres av ordförande och sex ledamöter, vilka utses ordföranden för viss tid och ledamöterna för en tid av fyra år. En av ledamöterna skall förordnas till vice ordförande att vid förfall för ordföranden tjänstgöra i hans ställe. Ordföranden samt vice ordföranden och ytterligare en av nämndens ledamöter skola vara lagfarna. De skola tillika vara erfarna i domarvärv eller eljest väl skickade för sin uppgift. Övriga ledamöter skola utses så att kännedom om förhållandena inom olika förvärvsgrenar kommer att förefinnas hos nämnden. För varje ledamot utses två suppleanter, som uppfylla de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren. 3 mom, Medlem och suppleant skall vara svensk medborgare och hava upp nått tjugufem års ålder. Ej må uppdraget utövas av den, som är omyndig eller i konkurstillstånd. 4 mom, Förordnande såsom ledamot eller suppleant kan när som helst återkallas. Avgår ledamot eller suppleant, skall annan förordnas för återstående delen av den tid, för vilken den avgångne var utsedd. 5 mom. Innan någon tjänstgör i nämnden, skall han hava avlagt domared eller, med Kungl. Maj:ts tillstånd, sådan försäkran på heder och samvete, varom i 4 kap. 11 § andra stycket rättegångsbalken sägs. 6 mom. Närmare föreskrifter rörande nämndens verksamhet meddelas av Kungl. Maj:t.

11 7 KAP. Särskilda föreskrifter.

8 KAP. Ansvarsbestämmelser.

3 mom. Den som Sedan besvären Om klagan Vid prövning —

144 §. till länsstyrelsen. • giva anledning. vad i 127 § 1 mom. första stycket är sagt. under bedömande. 9 KAP. Om kostnader för taxeringsarbetet.

145 §. 8 mom. De personer, som jämlikt 58 § 5 mom. eller 75 § 2 mom. inkallats allmänna resereglementet. Ersättning efter i taxeringsfrågor.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950; dock att äldre bestämmelser om klagan över kammarrättens utslag fortfarande skola gälla, då fråga är om mål eller ärende, som avser tillämpning av lagen den 28 september 1928 (nr 377) om skogsaccis, eller annat mål eller ärende, i vilket kammarrätten meddelar utslag under tiden intill utgången av år 1950.

Förslag till

förordning om ändrad lydelse av 15 § 3 mom. förordningen den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt. Härigenom förordnas, att 15 § o mom. förordningen den 12 februari 1943 om kupongskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

B mom. stycket

15 §. Rörande besvär förordning skall 127 § 1 mom. första motsvarande tillämpning.

12 Förslag till

förordning om rätt att hos riksskattenämnden erhålla upplysning i frågor rörande taxering till skatt ä inkomst eller förmögenhet m. m. Härigenom förordnas som följer. 1§Vill skattskyldig, innan taxering till kommunal inkomstskatt, statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt för visst beskattningsår eller till utskiftningsskatt skall åsättas honom, erhålla upplysning i något hänseende, varom vid taxeringen kan uppkomma fråga, och skall upplysningen lända till efterrättelse efter vad i denna förordning sägs, må han i den ordning nedan angives erhålla sådan upplysning (förhandsbesked) hos riksskattenämnden, därest upplysningen finnes vara av synnerlig vikt för den skattskyldige. 2 §. Upplysning, som i 1 § sägs, sökes skriftligen hos riksskattenämnden. Sökanden skall därvid anföra alla de omständigheter, som stå honom till buds för utredning i det hänseende, varom upplysning begäres. Efter anmaning av riksskattenämnden eller hos nämnden anställd tjänsteman vare sökande skyldig att, i den mån sådant är för honom möjligt och inom tid som i anmaningen utsattes, meddela för upplysningens lämnande erforderliga upplysningar utöver dem, som innefattas i ansökningen, vid äventyr att denna eljest må av nämnden avvisas. 3§Över inkommen ansökning avgiver kanslichefen hos riksskattenämnden utlåtande till nämnden efter hörande, om det finnes erforderligt, av taxeringsintendent, som är behörig att taga befattning med sökandens ifrågavarande taxering. Avser ansökningen fråga av särskilt intresse för kommun, må jämväl denna höras. Riksskattenämnden må, där det finnes lämpligt, bereda sökanden tillfälle att muntligen utföra sin talan i nämnden. 4§Finner riksskattenämnden med hänsyn till ansökningens innehåll eller ofullständigheten av lämnade uppgifter förhandsbesked icke böra meddelas, äger nämnden avvisa ansökningen. Upptages ansökningen till prövning, meddelar nämnden, i den omfattning sådant finnes böra ske, beslut huru den till nämnden hänskjutna frågan skall bedömas. Nämnden må icke utlåta sig angående beloppet av den taxering,

13 som bör åsättas den skattskyldige för det beskattningsår, taxeringen skall avse. Ej heller må nämnden till siffran angiva intäkt, som skall beskattas, eller avdrag, som må åtnjutas, eller värdet å förmögenhetstillgång eller, såvitt angår utskiftningsskatt, värdet å tillgång, som skall utskiftas, såvida det icke erfordras för angivande, av de allmänna grunder, som skola följas vid taxeringens bestämmande, eller det eljest föranledes av särskilda omständigheter. 5 §• Kiksskattenämndens beslut upptages i nämndens protokoll och meddelas sökanden genom utdrag av protokollet, som i rekommenderat brev med allmänna posten översändes till sökanden under uppgiven eller eljest känd adress. Å protokolls utdraget skall finnas angivet vad den sökande har att iakttaga vid anförande av besvär över beslutet.

6§Åtnöjes icke sökande med riksskattenämndens förhandsbesked, äger han att däri söka ändring hos Kungl. Maj:t genom besvär, vilka, vid påföljd att besvären eljest icke upptagas till prövning, skola vara ingivna till riksskattenämndens kansli inom en månad från den dag, då han erhöll del av beslutet. Vid besvären skola vara fogade utdrag av riksskattenämndens protokoll med det överklagade beslutet ävensom all den utredning, klaganden vill åberopa till stöd för ändringssökandet.

?§• Inkomna besvär skola av riksskattenämnden, efter hörande av kanslichefen, skyndsamt överlämnas till finansdepartementet tillika med eget utlåtande av nämnden ävensom de av nämnden prövade handlingarna. 8§Av riksskattenämnden meddelat förhandsbesked eller, om besvär däröver anförts, Kungl. Maj:ts i anledning av besvären meddelade beslut skall lända till efterrättelse vid den taxering, beskedet avser, om och i den mån den skattskyldige icke hos beskattningsnämnden eller, i händelse besvär över beskattningsnämndens beslut anföras, i besvärsmålet yrkar, att förhandsbeskedet icke skall hava sådan verkan. Meddelat förhandsbesked förlorar verkan jämväl för det fall att efter beskedets lämnande författningsändring sker av beskaffenhet att påverka taxeringen i det avseende beskedet angår. 9§Sökande vare pliktig att, därest sådant av riksskattenämnden beslutes, för meddelat förhandsbesked till kronan erlägga efter omständigheterna lämpad avgift, lägst etthundra och högst femhundra kronor.

14 För sökanden avsett protokollsutdrag upptagande förhandsbeskedet skall beläggas med stämpel å avgiftens belopp. Avgiften må uttagas genom postförskott å den försändelse, varigenom protokollsutdraget jämlikt 5 § översändes till sökanden. Erlägges icke avgiften sålunda, må avgiften utmätas. 10 §. Vid stämpelbeläggning enligt denna förordning skola användas enkla beläggningsstämplar, varom förmäles i förordningen angående stämpelavgiften. Vad eljest i samma förordning är stadgat om återfående av erlagd stämpelavgift, om tillhandahållande av stämplar till statsmyndigheternas expeditioner, om tillsyn å utgörande av stämplar till sådana expeditioner samt om uppbörd och redovisning skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse med avseende å stämpelavgifter enligt denna förordning. 11 §• Kungl. Maj:t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga särskilda föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950.

If»

Förslå g till

instruktion tor riksskattenämnden. Organisation. 1 §• 1. Angående riksskattenämndens sammansättning är stadgat i taxeringsförordningen. 2. Å nämndens kansli äro anställda kanslichef och de befattningshavare i övrigt, som angivas i gällande personalförteckning, samt dessutom annan personal i mån av behov och tillgång på medel.

2§Riksskattenämnden må i mån av behov anlita biträde av sakkunniga. Ämbetsbefattiiing.

3§. 1. Riksskattenämnden åligger att genom rådgivande och vägledande verksamhet främja likformighet vid taxering till skatt. För sådant ändamål har nämnden utöver vad därom är föreskrivet i taxeringsförordningen särskilt att till ledning för taxeringsmyndigheterna meddela för riket gemensamma anvisningar i frågor rörande taxering; att fastställa för taxeringsarbetets ändamålsenliga bedrivande erforderliga blankettformulär, beträffande vilka fastställandet icke tillkommer annan; att anordna kurser för taxeringstjänstemän; samt att efter framställning från landskamrerare eller taxeringsintendent eller när anledning eljest därtill föreligger avgiva yttrande i taxeringsfrågor. 2. Nämnden åligger att avgiva utlåtande i av Kungl. Maj: t till nämnden hänskjutna frågor ävensom, när anledning därtill föreligger, hos Kungl. Maj:t göra framställning rörande ändringar eller förtydliganden i skatte- och taxeringsförfattningarna. 3. Nämnden äger, i enlighet med vad därom särskilt är stadgat, på begäran av skattskyldig meddela förhandsbesked i frågor rörande taxering.

4§Riksskattenämnden äger att av verk och myndigheter erhålla de upplysningar och det biträde, som erfordras för dess verksamhet och av vederbörande kunna lämnas.

5§Riksskattenämnden har att inom den tid och i den ordning, som särskilt stadgats, till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till anslagsäskanden och de framställningar i övrigt

16 inom nämndens verksamhetsområde, som nämnden finner böra göras till nästföljande riksdag; samt inom den tid och i den ordning, som särskilt stadgats, till riksräkenskapsverket redovisa de av nämnden förvaltade medlen.

6§. Riksskattenämnden äger meddela de föreskrifter angående arbetet hos nämnden, som erfordras utöver vad denna instruktion innehåller eller i annan ordning stadgas. Befattningshavarnas åligganden.

7§. 1. Ordföranden är inför Kungl. Maj:t ansvarig för fullgörandet av nämndens arbetsuppgifter och bör tillse att nämndens personal med nit och noggrannhet fullgör sina åligganden. Om arbetets fördelning förordnar ordföranden, där ej annat framgår av vad i denna instruktion stadgas. Ordföranden äger, där han så finner lämpligt, själv övertaga ärendes beredning och föredragning. 2. Ordföranden åligger att i enlighet med vad som föreskrives i taxeringsförordningen fatta beslut i ärenden rörande tillstånd för taxeringsintendent att överklaga kammarrättens utslag i taxeringsmål.

8 §• 1. Kanslichefen skall leda det dagliga arbetet vid riksskattenämnden och åligger det honom härutinnan att med uppmärksamhet följa sådana frågor, som falla inom riksskattenämndens verksamhetsområde, samt hos nämnden framställa de förslag, var till han därvid finner anledning; att närvara vid nämndens sammanträden; att bereda och föredraga de ärenden, vilkas handläggning icke övertagits av ordföranden eller ålagts annan; att hava tillsyn å göromålen inom nämndens kansli och ansvara för att beslut i de av nämnden handlagda ärendena behörigen expedieras; att hava tillsyn därå, att övrig å nämndens kansli anställd personal fullgör sina skyldigheter; samt att tillhandagå taxeringsintendenterna med råd och upplysningar rörande taxering. 2. Kanslichefen äger, efter av riksskattenämnden i varje särskilt fall meddelat beslut eller i brådskande fall efter ordförandens för varje gång lämnade uppdrag, företaga resor för överläggningar med taxeringsmyndigheterna. 9 §• Bokföringskonsulenten skall biträda kanslichefen och åligger det honom bland annat att hålla sig underrättad om granskningsteknikens utveckling inom

17 olika bokgranskningsavdelningar och upprätta förslag till ändamålsenliga kontrollmetoder. Bokföringskonsuienten åligger tillika att, i den mån nämnden eller dess ordförande så bestämmer, företaga resor samt därvid taga del av å bokgranskningsavdelningarna gjorda erfarenheter och meddela råd och anvisningar angående granskningsarbetets bedrivande. 10 §. Kansliskrivaren åligger i egenskap av registrator, bland annat: att mottaga och i diarium anteckna alla till riksskattenämnden, ordföranden eller kanslichefen inkomna handlingar; att till vederbörande överlämna de mottagna hand Ungarna ävensom i diariet göra anteckning härom och angående de åtgärder, vilka sedermera i varje ärende vidtagas; samt att registrera och i behörig ordning förvara de handlingar, som enligt nämndens föreskrift avlämnas till vård å registratorskontoret. 11 §• Den befattningshavare, som riksskattenämnden förordnar handhava nämndens kassaförvaltning och räkenskaper.

därtill,

skall

12 §. Det åligger envar befattningshavare att, utöver vad denna instruktion innehåller eller eljest stadgas, i avseende å tjänstgöringen ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som äro eller kunna bliva meddelade, samt att utan avseende å stadgad arbetsfördelning lämna det biträde, som påkallas av vederbörande förman 13 §. Befattningshavare må icke mot ersättning lämna skattskyldiga biträde med upprättande av deklarationer eller andra i skatte- eller taxeringsförfattningarna avsedda uppgifter, ej heller annat biträde i skatteärenden. Kanslichef må icke innehava uppdrag såsom ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnd eller såsom taxeringskonsulent. Ärendenas handläggning- i nämnden. 14 §. Riksskattenämnden sammanträder på kallelse av ordföranden så ofta omständigheterna därtill föranleda. Är ordinarie ledamot av nämnden förhindrad att deltaga i sammanträde, åligger det honom att ofördröjligen därom underrätta ordföranden, vilken låter till sammanträdet kalla en av ledamotens suppleanter. Ordföranden må, ändå att förfall för ledamot ej föreligger, tillkalla suppleant för överläggning inom nämnden. 2—2022 49

18 15 §. Riksskattenämnden är beslutför, när fem medlemmar äro tillstädes, därav minst två lagfarna. Beträffande nämndens verksamhet skola de i 110 §, 111 § 1 mom. samt 112 § taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna i tillämpliga delar gälla. IG §. I god tid före sammanträde med riksskattenämnden skall varje ledamot eller suppleant tillställas förteckning över de ärenden, som skola förekomma vid sammanträdet. 17 §. över ärenden, som förekomma i riksskattenämnden, skall föras protokoll av den, som ordföranden därtill förordnar. Protokollet justeras av ordföranden. 18 §. Riksskattenämndens expeditioner underskrivas av ordföranden samt kon trasigneras av kanslichefen eller, därest annan varit föredragande, av denne. Enligt ordförandens bestämmande må expedition dock underskrivas av kansli chefen ensam. I skrivelser eller utlåtanden, som avlåtas till Kungl. Maj:t, skola angivas vilka ledamöter, som deltagit i ärendets slutliga handläggning. Har skiljaktig mening förekommit i ärendet, skall detta genom utdrag av protokollet eller på annat sätt bringas till uttryck i den utgående expeditionen. 19 §. Riksskattenämndens ordförande ävensom nämndens ledamöter må, efter därom av ordföranden till chefen för finansdepartementet gjord anmälan, företaga resor för att hos olika taxeringsmyndigheter göra sig underrättade om förhållanden, som beröra taxeringsväsendet. 20 §. Riksskattenämndens ordförande och ledamöter samt kansliets personal äga närvara vid sammanträden med i taxeringsförordningen omförmälda beskatt ningsnämnder och däri föreskrivna sammanträden inför landskamreraren samt därvid deltaga i överläggningarna men ej i besluten, ävensom taga del av enligt taxeringsförordningen avlämnade självdeklarationer och andra hand lingar. Arbets- och mottagningstiri. 21 §. Arbetstiden å tjänsterummet skall, i den mån nedan ej annorlunda föreskrives, utgöra 42 timmar i veckan eller, där vecka innehåller mindre än sex arbetsdagar, ett i förhållande till antalet arbetsdagar minskat antal timmar samt förläggas till tider, som bestämmas av ordföranden, med iakttagande av

19 att arbetstiden icke någon arbetsdag må understiga 4Vi timmar. I arbetstiden må icke inräknas måltidsrast. Om och i den mån omständigheterna det tillåta, må ordföranden för högst tre månader under tiden juni—september medgiva, att arbetstiden inskränkes ined högst 9 timmar i veckan, varvid arbetstiden å lördagar må begränsas till 3Vs timmar. Å påskafton, midsommarafton och julafton må arbetet efter ordförandens bestämmande helt eller delvis inställas. Viss inskränkning i arbetstiden må ock av ordföranden kunna medgivas vid särskilda tillfällen. För fullgörande av något av Kungl. Maj:t eller på grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande meddelat allmänt uppdrag må erforderlig inskränkning i arbetstiden å tjänsterummet äga rum. Därest arbete med hänsyn till dess särskilda beskaffenhet finnes med större fördel kunna utföras utom tjänsterummet, må medgivande till därav föranledd inskränkning i arbetstiden å tjänsterummet lämnas av ordföranden. Då göromålens gång det kräver, äger ordföranden påfordra nödig utsträckning av arbetstiden. Utan hinder av vad ovan stadgats må för beredande av semester arbetet helt eller delvis inställas. 22 §. För kanslichefen skall viss daglig, för allmänhetens mottagande tjänlig tid, ej understigande en timme, vara bestämd. i den mån riksskattenämnden finner det erforderligt, skall även för annan befattningshavare viss daglig mottagningstid bestämmas. Kegistratorskontoret skall hållas öppet för allmänheten minst 4 timmar varje arbetsdag å tid, som bestämmes av ordföranden; dock må ordföranden, där sådant finnes kunna äga rum utan olägenhet, å dag före sön- eller helgdag inskränka tiden för öppethållandet till 272 timmar för högst 3 månader under tiden juni—september och till 3V2 timmar för övriga 9 månader av året. Nu omförmälda mottagnings- och expeditionstider skola tillkännagivas genom anslag inom nämndens lokal. Tjänstetillsättning, semester och annan ledighet, vikariat och avsked. 23 §. 1. Angående förordnande av riksskattenämndens ordförande samt ledamöter och suppleanter för dessa är stadgat i taxeringsförordningen. 2. Kanslichefen tillsättes av Kungl. Maj:t efter anmälan av nämnden. Bokföringskonsulenten tillsättes av Kungl. Maj:t på förslag av nämnden. Övrig personal antages av nämnden. 24 §. 1. Ordföranden i nämnden tillkommande semester må av honom tillgodonjutas å tid han själv bestämmer. Utöver semester äger ordföranden åtnjuta

20 ledighet under högst femton dagar årligen, då han finner sig därav vara i behov. Då ordföranden begagnar sig av rätt till ledighet, skall han göra anmälan hos chefen för finansdepartementet. 2. Fördelningen av semester mellan befattningshavarna bestämmes av ordföranden efter överläggning med ledamöterna. 3. Annan ledighet än semester äger riksskattenämnden i fall av behov be vilja kanslichefen under högst fyrtiofem dagar årligen samt övrig personal efter omständigheterna; skolande vid behov av tjänstledighet för kanslichefen under längre tid än nu sagts frågan hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande. 4. Har semester eller annan ledighet beviljats eller är befattning ledig, må riksskattenämnden förordna vikarie; dock att, då beviljandet av ledighet ankommer på Kungl. Maj:t, jämväl frågan om vikarie skall hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande. 25 §. Ansökan om avsked från befattning hos riksskattenämnden skall ingivas till nämnden, som, om befattningen är tillsatt av Kungl. Maj:t, överlämnar ärendet till Kungl. Maj:ts avgörande men i annat fall själv avgör ärendet. Åtal och ansvar för tjänstefel. 26 §. 1. Beträdes ordföranden, ledamot eller kanslichefen med fel eller försummelse i tjänsten, sker åtal därför inför Svea hovrätt. 2. Gör eljest befattningshavare sig skyldig till försumlighet, oskicklighet eller klandervärt uppförande eller visar han sig eljest olämplig, äger riks skattenämnden att tilldela honom varning eller skilja honom från sig eller att, beträffande den som tillsatts av Kungl. Maj:t, hos Kungl. Maj:t göra fram ställning om hans entledigande. Vid svårare förseelse sker åtal inför vederbörande underrätt, Besvär över riksskattenämndens beslut. 27 §. Den som icke åtnöjes med riksskattenämndens beslut, äger att, där ej annorlunda är stadgat, hos Kungl. Maj:t söka ändring genom besvär, vilka skola hava inkommit till finansdepartementet inom en månad från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet; dock skola besvär över beslut om tjänste tillsättning eller förslag därtill hava inkommit till nämnda departement senast å tjugonde dagen efter den, då beslutet tillkännagivits genom anslag i nämn dens lokal. Beträffande klagan över riksskattenämndens beslut i ärende, som avses i förordningen om rätt att hos riksskattenämnden erhålla upplysning i frågor rörande taxering till skatt för inkomst eller förmögenhet m. m., gäller vad i nämnda förordning är stadgat.

MOTIV.

AVDELNING

I.

Inledning. Kap. I. De sakkunnigas uppdrag. I d e t y t t r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t den 28 n o v e m b e r 1947, vari h e m s t ä l l d e s om b e m y n d i g a n d e att tillkalla de sakkunniga, a n f ö r d e chefen för f i n a n s d e p a r t e m e n t e t — efter att h a v a e r i n r a t om a t t frågan om i n r ä t t a n d e av ett c e n t r a l t a d m i n i s t r a t i v t organ på t a x e r i n g s v ä s e n d e t s o m r å d e a k t u a l i s e r a t s vid u p p r e p a d e tillfällen u n d e r de s e n a s t förflutna åren — följande: »Såsom av det anförda framgår, innefattar förevarande problem två olika frågor. Den ena frågan rör inrättandet av ett centralt administrativt organ med uppgift a t t verka för likformighet vid taxeringen. Den andra frågan avser tillskapandet av en möjlighet för de skattskyldiga att erhålla förhandsbesked i taxeringsärenden. Vad först angår frågan om inrättande av ett centralt organ för åstadkommande av större likformighet vid taxeringen ställde jag mig vid den år 1943 förda diskussionen i ämnet avvaktande. Jag fann det då befogat att, innan frågan upptoges till slutlig prövning, avvakta erfarenheterna av den nämnda år beslutade taxeringsreformen. Erfarenheterna under den därefter gångna tiden torde emellertid icke hava givit belägg för den uppfattningen att ett dylikt organ skulle bliva onödigt tdl följd av omläggningen av taxeringsorganisationen. Tvärtom torde utvecklingen hava visat, a t t behovet av ett centralt administrativt organ på området kvarstår i stort sett oförminskat. Jag förordar i enlighet härmed, att en utredning nu igångsattes rörande den lämpligaste formen för ett dylikt organ samt angående de arbetsuppgifter, som böra anförtros detsamma. Utan att närmare ingå på sistnämnda frågor vill jag h ä r allenast framhålla, a t t organets huvudsakliga uppgifter böra vara att genom en rådgivande, ledande och övervakande verksamhet arbeta för en större enhetlighet beträffande beskattningsnämndernas verksamhet. Vad härefter angår frågan om beredande av möjlighet för de skattskyldiga att erhålla förhandsbesked i taxeringsärendeii har detta spörsmål visserligen icke något nödvändigt samband med den nyss behandlade frågan om inrättande av ett organ med uppgift att verka för likformighet vid taxeringen. Emellertid stå frågorna varandra likväl så nära, a t t det synes lämpligt a t t de utredas och prövas i ett sammanhang. Det torde icke kunna förnekas, att en möjlighet a t t erhålla förhandsbesked i skattefrågor i samband med nyanläggningar och andra ekonomiska transaktioner av större vikt skulle vara av betydande värde för vederbörande näringsidkare. Det torde även vara antagligt att dylika förhandsbesked — åtminstone i vissa fall — skulle i sin mån befordra ett rationellt u t n y t t j a n d e av produktionsmedlen. Å andra sidan vill jag icke fördölja att betydande svårigheter — främst sammanhängande med de kompetenskonflikter som k u n n a uppstå mellan skattedomstolarna och det organ, som skulle hava a t t meddela förhandsbeskeden — äro förenade med den ifrågasatta anordningen. Det bör nämligen beaktas a t t

22 förhandsbeskeden, för att vara av verkligt värde för de skattskyldiga, måste vara bindande och sålunda icke blott verka i kraft av den auktoritet, som det ifrågavarande organet förutsattes äga. Möjligt är att de nyss berörda konfliktsituationerna kunna undvikas genom en konstruktion, enligt vilken förhandsbeskeden visserligen icke äro bindande för skattedomstolarna men där taxeringen, i vad den innefattar tillämpning av ett förhandsbesked, icke får överklagas av vederbörande taxeringsintendent eller kommun. Jag vill i detta sammanhang även framhålla vikten av att eventuella föreskrifter rörande förhandsbesked i taxeringsfrågor erhålla sådan utformning, att garan tier erhållas mot missbruk av förfrågningsrätten. Därvid lärer bland annat kunna ifrågakomma att belägga meddelade besked med särskild avgift.»

Kap. 2. Historik in. m. Frågan om inrättande av ett centralt organ i syfte att vinna enhetlighet, vid taxeringen upptogs till behandling redan i skatteregleringskommitténs år 1881 avgivna betänkande. Däri anfördes bland annat följande: 1 »Det har sedan lång tid tillbaka icke kunnat undgå uppmärksamheten, att en för hela landet likformig tolkning och tillämpning av bevillningsförordningens föreskrifter ingalunda varit uppnådd och att det missnöje, som mot bevillningbförordningen uttalats, ofta snarare gällt förordningens tillämpning än dess stadganden. Ändring härutinnan torde svårligen stå att vinna, så länge 25 särskilda prövningsnämnder, utan samband sins emellan och utan kännedom om varandras beslut, utfört en huvudroll vid beskattningsoperationerna. Det behöves onekligen, och detta såväl ur statens som ur den skattskyldiges synpunkt, en överordnad myndighet, som härutinnan kan tjänstgöra såsom regulator. Kammarrätten kan i detta hänseende ej göra tillfyllest; den måste såsom ämbetsverk grunda sitt beslut uteslutande på den bevisning, som blivit åstadkommen.» Kommittén föreslog till den anmärkta bristens avhjälpande inrättandet av en överskattenämnd, som icke blott skulle vara sista instans i taxeringsmål utan även utöva viss annan verksamhet för åvägabringande av jämlikhet och rättvisa i beskattningen. Det skulle åligga överskattenämnden bland annat att avgiva utlåtanden i till densamma av Kungl. Maj:t hänskjutna frågor samt att årligen till Kungl. Maj:t avgiva berättelse om taxeringen under det gångna året. Detta förslag föranledde dock icke någon statsmakternas åtgärd. Tanken på ett centralt organ för ledning av taxeringsarbetet återkom i det betänkande, som 1923 års taxeringssakkunniga år 1925 avgåvo. De sakkunniga erinrade om att vid ett landskamrerarmöte år 1917 disku terats lämpligheten av att tillskapa en central organisation med uppgift att leda taxeringsarbetet. Nämnda frågor hade jämväl berörts av chefen för finansdepartementet i anförande till statsrådsprotokollet den 31 oktober 1919 angående viss revision av gällande bestämmelser om taxering. Han yttrade därvid, att vissa åtgärder för taxeringsväsendets reformering, bland annat 1

Bet. 1881, sid. 72.

23 i n r ä t t a n d e t av en central taxeringsorganisation, blivit ifrågasatta och a t t ett flertal av dem s y n t e s förtjäna b e a k t a n d e . H a n b e t o n a d e dock, att d e organ i s a t o r i s k a reformerna icke b o r d e u t m y n n a i en o n ö d i g t tung, s t a r k t centraliserad f ö r v a l t n i n g s a p p a r a t s a m t att en reform av t a x e r i n g s m y n d i g h e t e r n a s o r g a n i s a t i o n b o r d e bygga på den s j ä l v b e s k a t t n i n g s p r i n c i p , som vore för d e t svenska s k a t t e s y s t e m e t g r u n d l ä g g a n d e . S e d a n de sakkunniga omnämnt, a t t K u n g l . Maj:t enligt de föreliggande förslagen till skattelagar och t a x e r i n g s f ö r o r d n i n g skulle äga utfärda tillämpningsföreskrifter, fortsatte de: 1 »Däremot kan det givetvis icke ifrågakomrua, a t t Kungl. Maj:t skall utöva en sådan i detalj gående ledning av taxeringsarbetet, som i andra länder utöva® av vissa centrala organ. Anser man sådan ledning behövlig, bör för ändamålet inrättas någon administrativ myndighet. Att bekläda kammarrätten eller regeringsrätten med dylik befogenhet lärer få anses uteslutet, då en sådan verksamhet svårligen låter förena sig med deras dömande verksamhet, sådan denna hittills utövats och alltjämt torde böra utövas. Enligt de sakkunnigas mening skulle åtskilligt vara att vinna, därest ett sådant centralt organ inrättas. Åt detsamma borde visserligen icke uppdragas a t t utfärda för taxeringsmyndigheterna och domstolarna bindande föreskrifter och anvisningar — denna befogenhet bör tillkomma Kungl. Maj:t —, men ett dylikt organ skulle utan tvivel genom upplysningar beträffande förarbetena till beskattningslagarna och rådande praxis vid deras tillämpning kunna utöva en betydelsefull verksamhet för åstadkommande av en ensartad och med beskattningsgrunderna överensstämmande taxering. Taxeringsmyndigheterna hava ofta ådagalagt skiftande uppfattning om beskattningslagarnas rätta innebörd. Anledningarna härtill kunna vara olika. Medverkande har otvivelaktigt varit, att myndigheterna i landsorten hava sämre möjligheter än de centrala, att följa med förarbetena för lagstiftningen. Därjämte hava de oftast icke tillräckliga källor för inhämtande av kännedom om rådande praxis. Den centrala myndighetens uttalanden böra icke vara av bindande art utan endast innefatta en vägledning. Centralmyndigheten bör även kunna verka för antagande av ensartade normer beträffande uppskattning av vissa naturaförmåner, fastställande av värdeminskningsavdrag, värdesättning av vissa förmögenhetsobjekt och dylikt ävensom eljest befrämja likformig behandling av frågor, som röra den praktiska tillämpningen av beskattningsreglerna. Den centrala myndighetens verksamhet kan underlättas och befordras genom besök i orterna, Därvid kunna anvisningar och råd lämnas, nya uppslag vinna spridning och erfarenheter utbytas till befrämjande av arbetets resultat. Slutligen ökas därigenom möjligheterna för finansdepartementet att förskaffa sig den intima kännedom om förhållandena i de olika länen, som för ett rätt h a n d h a v a n d e av statens finansväsende är av betydelse. Däremot synes det knappast böra ifrågakomma, a t t denna centralmyndighet direkt ingriper i taxeringsarbetet genom utförande av talan i beskattningsmål. Även om man i sådan händelse träffade anstalter för undvikande av kollision med landskamrerarnas talerätt, kan det befaras, att ett sådant ingripande skulle inverka menligt å landskamrerarnas ställning och förminska deras intresse för taxeringen. Det skulle ock u t a n tvivel ställa sig svårt för en dylik central myndighet att följa med taxeringarna så i detalj, att myndigheten kan bliva i tillfälle a t t annat än i rena undantagsfall utöva dylik talan. Med den lösning av frågan om tillhandahållandet av sakkunniga medhjälpare 1

S. O. U. 1925:27, sid. 172, 173.

24 åt taxeringsnämnderna och landskamrerarna, som de sakkunniga här ovan förordat, behöver icke centralmyndigheten utrustas med en stab av tekniska medhjälpare, utan institutionen bör kunna göras enkel och därigenom föga kostsam.» Härefter föreslogo de sakkunniga, att Kungl. Maj:t årligen skulle förordna en person att i enlighet med de närmare föreskrifter, som meddelades av Kungl. Maj.t, dels stå till landskamrerarna s förfogande för att lämna råd och' upplysningar i taxeringsfrågor och dels verka för en riktig och enhetlig tillämpning av skatteförfattningarna, De sakkunniga uttalade, att de föreställde sig, att denne person, som väl torde få sin verksamhet förlagd till finansdepartementet, jämväl borde biträda vid beredningen inom departementet av förekommande frågor på beskattningsväsendets område. Genom en sådan anordning uppnåddes den åsyftade förbindelsen mellan de lagstiftande och tillämpande myndigheterna. De sakkunnigas förslag om en dylik central ledning av taxeringsarbetet avstyrktes i de flesta över förslaget avgivna yttrandena men tillstyrktes i några såsom ändamålsenligt. I proposition till 1927 års riksdag med förslag till taxeringsförordning 1 uttalade vederbörande departementschef, att han icke upptagit de sakkunnigas ovannämnda förslag, emedan han icke känt sig fullt övertygad om behovet av en dylik högsta sakkunnig samt att han därjämte funnit det lämpligt att avvakta någon tids erfarenhet från tillämpningen av de nya beskatt ningslagarna. Skattekontrollsakkunniga föreslogo i sitt år 1933 avgivna betänkande 2 en utvidgning och ombildning av mellankommunala prövningsnämndens kansli till en hela året arbetande fast organisation under namnet taxeringsinspektionen. Denna skulle för ernående av en jämlik och rättvis taxering hava att utöva rådgivande och övervakande verksamhet i fråga om årlig taxering samt att därvid särskilt lämna medverkan för åstadkommande av en ändamålsenlig och verksam skattekontroll. Chefen för taxeringsinspektionen skulle tillika vara allmänt ombud hos mellankommunala prövningsnämnden. Ej heller detta förslag ledde till någon statsmakternas åtgärd. Vid 1941 års riksdag kom frågan om ett centralt organ för åstadkommande av likformighet vid taxeringen åter upp. I två motioner 3 hemställdes bland annat, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning rörande möjlighet för skattskyldig att erhålla auktoritativa uttalanden av för ändamålet bildat organ rörande rätt till avdrag för värdeminskning å i näringsverksamhet använda tillgångar för stadigvarande bruk och eventuellt även i andra vid taxering uppkommande frågor. Till stöd för den i motionerna gjorda hemställan anförde motionärerna följande: »Skattelagstiftningens prohibitiva verkningar å nyinvesteringar ha enligt vår mening på grund av vissa med taxeringsförfarandet sammanhängande omständig1 2 3

Prop. 1927:210. S. O. U. 1933:27. 1941:1: 94, II: 133.

2h heter blivit större än vad den växande skattebördan i och för sig behövt förorsaka. Om man utan sönderbrytande av taxeringsorganisationen kunde vidtaga, sådana åtgärder, att åtminstone dessa onödiga skadeverkningar av den nuvarande beskattningen undvekes, vore detta utan tvivel enbart till gagn både för näringslivet och det allmänna. Vi syfta på det förhållandet, att det med nuvarande taxeringsorganisation icke är möjligt för en skattskyldig, som planerar nyanläggning eller nyanskaffning för industriellt ändamål, att erhålla bindande förhandsuttalanden rörande avskrivningsrätten i beskattningshänseende å den tilltänkta anläggningen. Särskilt då fråga är om anläggningar, vilka äro avsedda a t t uteslutande eller huvudsakligen utnyttjas under rådande kristid — oftast för en ur samhällets synpunkt värdefull produktion — är det av denna anledning omöjligt a t t med någon större grad av säkerhet beräkna de å denna produktion belöpande skatteutgifterna. Kännedom om denna betydande utgiftspost är emellertid nödvändig för en tillförlitlig räntabilitetskalkyl och ovissheten på denna punkt verkar h ä m m a n d e på investeringsviljan. Då t. ex. i punkt 7 av anvisningarna till 29 § i kommunalskattelagen stadgas, att vid beräkning av värdeminskningsavdrag å byggnad hänsyn skall tagas till att byggnadens värde för rörelsen är begränsat till förhållandevis kort tid, har skattelagstiftningen härigenom berett möjlighet till snabb avskrivning i beskattningshänseende av en anläggning av angiven karaktär. Den skattskyldige anser det ur sund affärsmässig synpunkt nödvändigt a t t omedelbart avskriva det i nyanläggningen investerade kapitalet, men med kännedom om beskattningsnämndernas ofta fiskaliska inställning i avskrivningsfrågor vågar han icke räkna med att taxeringsmyndigheterna dela h a n s uppfattning. Även om hans uppfattning sakligt sett är riktig, riskerar han a t t av beskattningsnämnderna påföras vida högre taxering än den, varmed h a n haft anledning räkna, och den omständigheten, att h a n e t t eller flera år senare efter besvär hos överinstanserna nrhåller restitution av det obehörigen påförda utskyldsbeloppet, upphäver icke de prohibitiva verkningarna i investeringsavseende av det nuvarande systemet. Skadeverkningarna uppstå icke blott därigenom, a t t företagets likviditet anstränges u t a n i måhända än högre grad genom den ovisshet beträffande det definitiva skattebeloppet som föreligger intill dess skattedomstolens utslag fallit. De nu påtalade olägenheterna sammanhänga givetvis med instansanordningen i beskattningsmål och vi åsyfta icke någon rubbning däri. Ej heller lärer det vara möjligt att stadga skyldighet för regeringsrätten såsom högsta instans i beskattningsmål att avgiva bindande förhandsuttalanden. Mycket skulle emellertid vara vunnet om möjlighet bereddes de skattskyldiga att erhålla ett auktoritativt, ehuru icke juridiskt bindande förhandsuttalande av ett sakkunnigt statligt organ t. ex. en central nämnd. Om däri inginge representanter för såväl landskamrerarna som skattedomstolarna, synes det knappast kunna väcka betänkligheter att föreskriva, att nämndens uttalande skall vara bindande för vederbörande landskamrerare och möjligen för prövningsnämnden. För sistnämnda fall skulle en godtagbar grund för en räntabilitets kalkyl för den tillämnade anläggningen eller nyanskaffningen skapas. Visserligen ägde vederbörande kommun, municipalsamhälle, vägstyrelse och landsting r ä t t att överklaga prövningsnämndens beslut hos överinstanserna, men endast såvitt anginge taxeringen till kommunal inkomstskatt. Bleve uttalandet däremot endast bindande för landskamreraren, skulle prövningsnämnden visserligen i strid mot landskamrerarens yrkande kunna bestämma taxeringarna högre än landskamreraren föreslagit. Men man torde dock kunna utgå från att dylika fall bleve sällsynta. I de säkerligen få fall, då taxeringen till kommunal inkomstskatt efter besvär komme att höjas, skulle detta leda till att inkomstberäkningen bleve olika vid de båda taxeringarna, vilket dock redan nu icke så sällan kan inträffa. Vissa svagheter kunna sålunda sägas vara förbundna med den av oss ifrågasatta anordningen, men vi förmena, a t t dessa

26 icke äro av sådan betydelse, att de böra avhålla fråu att åtminstone försöksvis och under utomordentliga förhållanden pröva en anordning, som utan tvivel skulle vara till synnerligt gagn. Ej heller böra några betänkligheter av principiell natur hindra förslagets realiserande. Genom tillkomsten av den centrala krigskoiijunkturskattenämnden och oinsattmngsskattenämnden har lagstiftningen redan i viss m å n slagit in på den ovan anvisade vägen ur de med gällande instansordning å beskattningsområdei förbundna svårigheterna.» I anledning av m o t i o n e r n a anförde b e v i l l n i n g s u t s k o t t e t i s i t t b e t ä n k a n d e rörande nämnda fråga: 1 »I likhet med motionärerna finner utekottet det vara av stort värde för rörelse idkare att vid nyanläggningar eller nyanskaffningar för industriellt ändamål er hålla bindande förhandsuttalanden i fråga om rätten att vid taxeringen verkställa avdrag för värdeminskning å den tilltänkta anläggningen. Utskottet anser emellertid denna fråga böra givas en större utsträckning än som avses i de föreliggande motionerna. Under de senare åren har utskottet haft anledning uppmärksamma, att skatteförfattningarna beträffande frågor av mera allmänt intresse för de skattskyldiga stundom tillämpats på olika sätt inom skilda delar av landet, samt att i följd härav taxeringarna de skattskyldiga emellan icke blivit likformiga. En sådan ordning är givetvis icke tillfredsställande samt förorsakar såväl de skattskyldiga som myndigheterna olägenheter och ökat arbete. Även i sistberörda fall skulle det vara av värde, därest ett auktoritativt organ funnes, som ägde befogenhet att lämna bindande utfästelser angående tillämpningen av skatteförfattningarna, Utskottet är icke berett a t t taga bestämd ståndpunkt till sättet för denna frågas lösning. Emellertid vill utskottet framhålla, att, därest ett auktoritativt organ som förut nämnts kan tillskapas, utskottet anser detta böra hava större befogenhet än enligt motionärernas förslag. Skall nämligen en dylik anordning bliva av någon större praktisk betydelse, synes nödvändigt, a t t det särskilda organet erhåller sådan befogenhet, att dess på förhand gjorda uttalanden bliva fullt bindande för alla parter. Huruvida det är möjligt att med bibehållande av den nuvarande instansordningen i beskattningsmål lösa frågan på nu a n t y t t sätt, kan utskottet oj uttala sig om. Skulle det emellertid visa sig att en lösning efter denna riktlinje icke kan ske, anser utskottet det vara av icke ringa värde, om man åtminstone kunde tillskapa ett särskilt organ med befogenhet att lämna taxeringsmyndigheterna vägledning beträffande avskrivningsfrågor och andra skattefrågor av mera aJlmänt intresse för de skattskyldiga. Utskottet syftar därvid närmast på de landskamrerarmöten, som de senare åren plägat hållas för dryftande av vissa särskilda beskattningsfrågor. Skola emellertid dessa möten givas en vidgad funktion, böra de givetvis erhålla en fastare organisation än nu är fallet, Vid sagda möten borde icke blott rikets landskamrerare och ett lämpligt antal ledamöter från skattedomstolarna vara representerade utan även sakkunniga på näringslivets olika områden och måhända jämväl representanter för beskattningsnämnderna. En dylik institution skulle säkerligen med sina anvisningar kunna verkningsfullt bidraga till avlägsnande av de av utskottet i det föregående påtalade ölägenheterna beträffande olikformig tillämpning av skatteförfattningarna ävensom måhända kunna fullgöra uppgiften att giva förhandsuttalanden beträffande tillämpningen av gällande avskrivningsregler m. m. Då utskottet finner det angeläget, att den nu berörda frågan tages under närmare omprövning, får utskottet förorda, att en utredning härutinnan snarast möjligt kommer till stånd.» 1

Bet, 1941:33 sid. 7, S.

27 U n d e r å b e r o p a n d e av bevillningsutskottets b e t ä n k a n d e , som av riksdagen g o d k ä n d e s , anhöll riksdagen i skrivelse till K u n g l . Maj:t om i b e t ä n k a n d e t •förordad utredning. 1 I ett d e n 25 n o v e m b e r 1942 av beskattningsorganisationssakkunniga avgivet b e t ä n k a n d e med förslag till ä n d r a d organisation av beskattningsnäuinderna och förstärkning av l a n d s k o n t o r e n s arbetskraft ni. m. föreslogo de sakkunniga, att en r i k s s k a t t e n ä m n d skulle i n r ä t t a s m e d uppgift att såsom c e n t r a l t organ främja likformigheten i taxeringen mellan de olika länen s a m t att d ä r j ä m t e utöva en rådgivande, l e d a n d e och övervakande verksamhet. Utöver n y s s n ä m n d a uppgifter skulle r i k s s k a t t e n ä m n d e n även övertaga de arbetsuppgifter, som vore anförtrodda at den mellankommunala prövningsn ä m n d e n . I fråga om lämpligaste sättet för b e d r i v a n d e av n ä m n d e n s verksamhet i vad d e n s a m m a skulle åsyfta v i n n a n d e t av likformig taxering inom riket y t t r a d e de sakkunniga:»Tydligtvis bör härvidlag gälla, atl I ill nämnden böra insändas samtliga de direktiv, som inom olika län avgivits rörande taxeringens bedrivande samt att nämnden, sedan direktiven granskats, bör, där icke motiverade skiljaktigheter föreligga mellan länen, framställa förslag för vinnande av enhetliga bestämmelser. Eventuellt kan härvid tänkas, att dessa frågor åtminstone till en början även böra. diskuteras på möten med landskamrerama och taxeringsintendenterna. Det synes icke erforderligt att tillägga riksskattenämnden befogenhet att meddela for beskattningsmyndigheterna bindande föreskrifter. Även härförutan lära dess uttalanden med säkerhet komma att i det övervägande antalet fall vinna erforderligt beaktande. Skulle så icke ske i något mera betydelsefullt hänseende, har riksskattenämnden alltid möjlighet att påkalla statsmakternas ingripande genom lagstiftning i frågan. I övrigt bör riksskattenämnden hava att lämna övriga beskattningsnämnder anvisningar, att efter framställning från landskamrerare eller taxeringsintendent eller när anledning eljest därtill föreligger y t t r a sig i taxeringsfrågor, a t t avgiva utlåtanden i av Kungl. Maj:t till nämnden hänskjutna frågor samt att, när anledning därtill föreligger, hos Kungl. Maj:t göra framställning rörande ändringar eller förtydliganden i skatte- eller taxeringsförfattningarna. Genom riksskattenämndens försorg böra även, liksom förhållandet är vid motsvarande organ i Norge och Danmark, utsändas tryckta meddelanden rörande av nämnden meddelade beslut m. in. ävensom med de upplysningar i övrigt, som kunna vara till gagn för taxcringsarbetets bedrivande. Tillskapandet av en dylik officiell serie av meddelanden, som borde tillställas, bland andra, alla taxeringsnämndsordförande, skulle enligt de sakkunnigas mening vara till synnerligt gagn för främjandet av en riktig och likformig taxering. Offentliggörandet av nämndens uttalanden skulle även starkt bidraga till att dessa verkligen lände till allmän efterrättelse. För vinnande av enhetlighet vid beskattningsmålens avgörande synes jämväl befogenhet böra lämnas åt befattningshavare vid riksskattenämnden — och då närmast åt den befattningshavare, som skall motsvara nuvarande allmänna ombudet vid mellankommunala prövningsnämnden och av de sakkunniga föreslås skola benämnas skatteintendent — att överklaga länsprövningsnämndemas och fastighetsprövningsnämndernas samt i förekommande fall kammarrättens beslut. I sådant fall måste emellertid denna besvärsrätt vara obunden av de i prövnings1

Riksd. skriv. 1941:350. 'J S. O. U. 1942= 49 sid. 297.

2S nämnderna av taxeringsintendenten framställda yrkandena, enär eljest syftet med denna utvidgade besvärsrätt skulle helt förfelas. Vid klagan över fastighetsprovningsnämnds beslut bör för skatteintendenten gälla samma besvärstid som for annan klagande eller tiden till sista helgfria dagen i december månad under taxeringsåret, Då det gäller skatteintendents besvär över beslut av länsprovnmgsnämnd bör emellertid denne äga längre besvärstid än den normala (trettio dagar från delfående av beslutet); de sakkunniga föreslå, a t t besvärstiden tor skatteintendent i sådant fall bestämmes till sextio dagar, räknade från den dag, då länsprövnmgsnämndens protokoll justerats. Därjämte böra såväl ordföranden som skatteintendenten äga att, efter anmälan till chefen tor finansdepartementet, företaga resor för att hos olika länsprövningsnamnder och fastighetsprövningsnämnder göra sig underrättade om förhållanden som beröra taxeringsväsendet, samt därvid meddela råd och anvisningar.» I så gott som samtliga r e m i s s y t t r a n d e n över b e s k a t t n i n g s o r g a n i s a t i o i i s sakkunnigas förslag om i n r ä t t a n d e av ett centralt organ m e d uppgift a t t verka för e n h e t l i g h e t i t a x e r i n g e n t i l l s t y r k t e s d e t t a eller l ä m n a d e s u t a n erinran. E n d a s t k a m m a r r ä t t e n , m e l l a n k o m m i m a l a p r ö v n i n g s n ä m n d e n och statskontoret anmälde b e t ä n k l i g h e t e r m o t förslaget i d e n n a del. I en till f i n a n s d e p a r t e m e n t e t den 22 j a n u a r i 1941 av Sveriges industriförbund ingiven skrivelse framhölls y t t e r l i g a r e b e h o v e t av a t t b i n d a n d e förh a n d s u t t a l a n d e n k u n d e erhållas om t i l l ä m p n i n g e n av g ä l l a n d e avskrivningsregler. I skrivelsen anfördes b l a n d a n n a t : Den mest tillfredsställande lösningen vore enligt förbundets mening att Kungl. Maj:t bemyndigades att fullmaktsvägen fastställa vissa för beskattningsmyndigheterna bindande tillämpningsföreskrifter. Skulle denna utväg icke anses framkomlig, torde åt någon central myndighet eller någon för ändamålet tillskapad instans bora uppdragas att göra, om också icke formellt bindande så dock auktoritativa uttalanden om rätta tolkningen av gällande avsikrivningsregler, så a t t de skattskyldiga kunde relativt säkert bedöma h u r bestämmelsen kommé att tolkas av beskattningsmyndigheterna, Av vilket organ de erforderliga uttalandena borde göras för att bliva tillräckligt auktoritativa kunde givetvis diskuteras En möjlighet vore måhända, att Kungl. Maj:t anförtrodde uppgiften å t en delega tion bestående av några landskamrerare och några representanter för mellan kommunala prövningsnämnden. Uttalandena borde avse icke blott tolkningen av nämnda regler utan även deras tillämpning i det enskilda fallet, t, ex. för a t t företagaren skulle veta, till vilken investeringsgrupp en viss anläggning skulle I a n l e d n i n g av 1941 års riksdags o v a n b e r ö r d a skrivelse u p p r ä t t a d e s inom finansdepartementets skatteberedning en den 18 februari 1943 d a g t e c k n a d promemoria. I d e n n a p r o m e m o r i a anfördes b l a n d a n n a t följande: Förhandsuttalanden i taxeringsfrågor kunde avse speciella fall eller vara av allman räckvidd. I båda avseendena kunde förekomma rättsfrågor och uppskattnmgsfrågor. Uttalandena kunde vara antingen bindande eller icke bindande men likväl auktoritativa. Vad anginge förhandsuttalanden i speciella fall torde dessa röra någon detalj som påverkade den totala taxeringen. Fråga vore, om det kunde vara lämpligt a t t ur sitt sammanhang utbryta detaljspörsmål och utan noggrann kännedom om detta sammanhang för dem bestämma bindande normer. Annorlunda ställde sig spörsmålet, där fråga icke vore om bindande besked utan om auktoritativa ut-

29 talanden. Skulle bindande förhandsuttalanden angående skatteförfattningarnas tillämpning göras i speciella fall, torde befogenhet att avgiva dylika, om nuvarande instansordning skulle upprätthållas, principiellt kunna tillkomma endast den myndighet, som utgjorde sista instans för det slag av ärenden, till vilket den föreliggande frågan vore a t t hänföra, d. v. s. regeringsrätten eller, i vissa fall, kammarrätten. Vore åter fråga om icke bindande uttalanden, torde det vara direkt olämpligt a t t överlämna befogenheteii a t t avgiva sådana till nyss nämnda myndigheter. Dylik befogenhet syntes i stället böra tillkomma något organ med särskild kompetens rörande sådana frågor, som förhandsuttalandena i allmänhet kunde förväntas angå. Vad åter anginge förhandsuttalanden av mera allmän räckvidd, vore väl midast de fullt bindande, som hade formen av författningar, utfärdade av Kungl. Maj:t och riksdag eller Kungl. Maj:t ensam. En särskilt hög grad av auktoritet borde tillkomma uttalanden, som gjordes av de myndigheter, som utgjorde sista instans i beskattningsmål. En mindre grad av auktoritet, men dock av stor praktisk betydelse, finge anses tillkomma uttalanden rörande allmänna frågor, vilka gjordes av landskamrerare, exempelvis till ledning för taxeringsnämnderna, eller landskamreraremöte. Det torde icke vara lämpligt, att nyssnämnda allmänna uttalanden av beskattningsmyndighet i högre instans avgåves beträffande andra frågor än rättsfrågor. Dylika uttalanden rörande uppskattningsfrågor borde däremot lämpligen göras av landskamrerare eller landskamreraremöte. Då det gällde att finna ett lämpligt organ, åt vilket kunde anförtros uppgiften a t t lämna förhandsuttalanden i speciella fall beträffande avskrivningsfrågor eller andra frågor — rättsfrågor dock som regel undantagna — beträffande vilka ifrågavarande organ kunde anses äga särskild sakkunskap, syntes närmast centrala krigskonjunkturskattenämnden kunna tagas till förebild. Genom den sakkunskap, som skulle representeras i en sådan central nämnd både på beskattningens och på näringslivets områden, kunde det förväntas, att nämndens uttalanden eller beslut bleve så auktoritativa, att de komme att efterföljas av övriga beskattnings myndigheter, såvitt ej uppenbara fel eller nya omständigheter kunde påvisas. Såsom tidigare anförts, torde det vara olämpligt att i dylika fall meddela bindande besked. För de förhandsuttalanden, varom här vore fråga, syntes det däremot knappast möjligt att anlita landskamreraremötena, vilka vore en alltför vidlyftig apparat i detta avseende. E t t visst samarbete mellan den centrala nämndens ledamöter och landskamrerarna, bland a n n a t vid landskamreraremötena, syntes emellertid k u n n a ifrågasättas. För att i möjligaste mån tillgodose behovet av likformighet borde även varje förhandsuttalande tillställas samtliga landskamrerare. Tillskapandet av en dylik central nämnd innebure givetvis icke, att landskamreraremötena skulle vara utan betydelse i förevarande sammanhang. I fråga om fastställande av allmänna normer för taxeringsarbetet kunde dessa möten få avsevärd betydelse, särskilt med hänsyn till likformigheten. Utvecklingen hade gått därhän, a t t landskarnreraremöten brukade äga rum någon gång om året. Det vore tänkbart, att större arbete kunde nedläggas på deras förberedande än som varit vanligt hittills, då mötena i huvudsak betraktats som en intern angelägenhet tor landskamrerarna. Hinder mötte givetvis ej, att uttalanden, som landskamrerarna enhälligt antagit, i vissa fall offentliggjordes. Stundom torde detta vara att förorda. Det förefölle, som om bevillningsutskottets betänkande i denna sak borde föranleda, a t t särskild uppmärksamhet ägnades frågan om dessa möten och deras organiserande. Härvid syntes emellertid det framträdande behovet böra bliva utslagsgivande för beskaffenheten av de åtgärder, som skulle vidtagas. Någon åtgärd i lagstiftningsväg i detta avseende syntes icke erforderlig. Vidkommande förhandsuttalanden rörande principiellt viktiga rättsfrågor, vilka uttalanden möjligen, såsom tidigare berörts, skulle kunna avgivas av rege-

30 ringerätten, respektive kammarrätten, syntes denna fråga ej kunna lösas utan särskild, ingående utredning. För övrigt syntes det knappast vara lämpligt att under nuvarande förhållanden, då såväl regeringsrätten som kammarrätten kunde antagas komma att få bära en mycket tung arbetsbörda, ytterligare öka denna med nya arbetsuppgifter. För tillgodoseende av de syften, varom här vore fråga, torde den nu ifrågasatta anordningen få mera periferisk betydelse. På grund av det -sagda förordade skatteberedningen tillsättande av an för hela riket gemensam nämnd, förslagsvis benämnd den centrala inkomstskatte nämnden. Denna nämnd borde ha till uppgift att efter framställning från skatt skyldig eller landskamrerare eller prövningsnämnd eller när anledning eljesl ansåges föreligga i särskilda fall avgiva yttranden i uppskattningsfrågor rörande taxering enligt kommunalskattelagen samt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Som tidigare sagts borde såsom förebild för denna nämnd kunna tjäna den centrala krigskonjunkturskattenämnden. 1 enlighet härmed föresloge ekatteberedningen, att nämnden skulle bestå av en ordförande och nio ledamöter, därav en förordnades till vice ordförande att vid förfall för ordföranden tjänstgöra i hans ställe. För varje ledamot borde utses en suppleant. Ordföranden måste enligt sakens natur äga höga kvalifikationer och sakkunskap rörande beskatt ningsfrågor. Liknande kompetens borde krävas av vice ordföranden. Ytterligare en ledamot, syntes böra företräda den skattetekniska sakkunskapen. Övriga leda möter borde däremot representera, sakkunskap på olika områden, såsom affärs livets bokföring, handel och industri samt jordbruk och skogsbruk. Allt efter de föreliggande frågornas art borde bedömas om samtliga ledamöter behövde kallas till nämndens sammanträden. Då det ej vore möjligt att i nämnden upptaga representanter för mer än ett fåtal näringsgrenar, syntes det vara nödvändigt att låta nämnden i den utsträckning Kungl. Maj:t förordnade åtnjuta biträde av sakkunniga. .Såsom föredragande i nämnden syntes böra förordnas en person med fullgod kompetens. Sannolikt komme arbetet inom nämnden icke att taga föredragandens hela arbetstid i anspråk, varför kostnaden för honom icke syntes behöva beräknas såsom för heltidstjänst. Kostnaderna i övrigt för nämndens verksamhet vore svåra att bedöma, då dessa bleve beroende på omfatt ningen av det arbete nämnden kunde få. Ett belopp av 25 000 kronor vore symnerligen approximativt uppskattat. Nämnden borde givetvis få r ä t t att begära kompletterande upplysningar, likaså r ä t t a t t vägra avgiva sakligt yttrande, därest omständigheterna skulle föranleda därtill. Anledningen till vägran borde i så fall angivas. Någon r ä t t till klagan över ett förhandsuttalande eller över att sådant vägrats kunde givet vis ej ifrågakomma. Med hänsyn till a t t nämnden skulle få karaktär av remissinstaus syntes några bestämmelser rörande densamma icke behöva inflyta i skattelagstiftningen. Om den kunde anses ha en tillräckligt bärande uppgift att fylla, när dåvarande läge upphört, finge erfarenheten utvisa. I den p r o p o s i t i o n till 1943 års riksdag, som låg till g r u n d för den samma år b e s l u t a d e taxeringsreformen, anförde d e p a r t e m e n t s c h e f e n i fråga om be s k a t t n i n g s o r g a n i s a t i o n s s a k k u n n i g a s förslag om i n r ä t t a n d e av en r i k s s k a t t e n ä m n d följande: 1 »Det torde få betecknas som en brist i taxeringsorganisationen a t t intet centralt organ finnes, som har till uppgift att verka för enhetlighet i taxeringen genom en rådgivande, ledande och övervakande verksamhet. De sakkunnigas förslag 1

Prop. 1943:345, sid. 226, 227.

31 avser a t t avhjälpa denna brist genom inrättande av en så kallad riksskattenämnd; utöver nyssnämnda uppgifter skulle riksskattenämnden även övertaga de arbetsuppgifter, som nu äro anförtrodda åt den mellankommunala prövningsnämnden. Därest ett centralt organ skulle inrättas med uppgift att verka för enhetlighet vid taxeringen, torde det emellertid icke vara lämpligt att denna uppgift sammankopplades med de uppgifter, som för närvarande ankomma på mellankommunala prövningsnämnden. Om ett ständigt fungerande organ skulle handha uppgiften att främja enhetlighet vid taxeringen, synes detta böra vara antingen ett särskilt fristående organ, lämpligen en central nämnd, eller en byrå i finansdepartementet. Med h ä n s y n till att nämnda organ borde utöva även en rådgivande verksamhet — därvid även förhandsuttalanden på begäran av skattskyldig kunde komma i fråga — synes mig det förstnämnda av de båda alternativen mest ändamålsenligt. För egen del är jag emellertid icke beredd att för närvarande tillstyrka inrättandet av en riksskattenämnd. Det synes befogat att, innan denna fråga upptages till slutlig prövning, avvakta erfarenheterna av de nu föreslagna reformerna. Jag vill i detta sammanhang tillägga dels att den i övrigt föreslagna utbyggnaden av taxeringsorganisationen otvivelaktigt är en angelägenhet av mera brådskande natur än frågan om inrättande av en riksskattenämnd, dels ock att sistnämnda fråga icke har något nödvändigt samband med frågan om organisationens utbyggnad i övrigt. Godtages den av mig nu uttalade meningen, torde man tills vidare få lita till landskamreraremötena för vinnande i görligaste mån av enhetlighet i taxeringen. Vid dessa möten böra till behand !ing upptagas frågor, som dit hänskjutas av Kungl. Maj:t eller chefen för finans departementet eller som där väckas av deltagare i mötet. Förhandsuttalanden i speciella fall på begäran av skattskyldiga böra däremot icke komma i fråga. För att vid mötena, gjorda enhälliga uttalanden av betydelse för taxeringen skola bliva i större utsträckning vägledande för taxeringsmyndigheterna och de skattskyldiga torde dylika uttalanden böra på lämpligt sätt offentliggöras. Därest den av mig tidigare föreslagna ändrade organisationen av landskontoren genomföres, böra till landskamreraremötena kallas — utom samtliga landskamrerare — även samt . liga taxeringsintendenter. Jämväl ordföranden i och allmänna ombudet hos mel-, lankommunala prövningsnämnden böra kallas till dessa möten. Det torde såsom hittills böra ankomma på Kungl. Maj: t att besluta angående landskamreraremötena oeh att utfärda de föreskrifter, som i samband därmed må visa sig erforderliga.» Bevillningsutskottet yttrade i anledning väckta m o t i o n e r följande: 1

av p r o p o s i t i o n e n

och i ämnet

»Utskottet vill för sin del erinra om att 1941 års riksdag på hemställan av samma års bevillningsutskott (betänkande nr 33) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit om utredning och förslag rörande bland annat frågan om inrättandet av ett auktoritativt organ med befogenhet att göra uttalanden i beskattningsfrågor till ledning för taxeringsmyndigheterna och de skattskyldiga. Enligt utskottets mening torde den nya taxeringsorganisationen, även om densamma eljest kan antagas komma a t t medföra goda verkningar med avseende å taxeringsförfarandet, icke kunna avhjälpa avsaknaden av ett centralt organ med uppgift a t t verka för enhetlighet i taxeringen genom en rådgivande, ledande och övervakande verksamhet. Visserligen hava landskamrerarmötena likaledes till uppgift att verka för enhetlighet i taxeringen, men dessa torde ingalunda kunna fylla behovet av en central nämnd. Utskottet, som finner angeläget att ett centralt organ snarast kommer till stånd, anser sig fördenskull böra i anledning av de likalydande motionerna I: 355 och II: 492 hemställa om riksdagsskrivelse till Bet. 1943:57. sid. 25.

M Kungl. Maj:t med anhållan om framläggande for riksdagen snarast möjligt av förslag om inrättande av ett sådant organ. För vinnande av enhetlighet i rättstillämpningen torde skattedomstolarnas avgöranden och därvid i främsta rummet de av regeringsrätten meddelade utslagen äga en ej ringa betydelse. För dessa utslag redogöres i regeringsrättens årsbok, varvid flertalet mål, nämligen de som ej bliva föremål för ett mera utförligt referat, återfinnas under notisavdelningen för de på finansdepartementets före dragning avgjorda mål och ärenden. F r å n och med årgång 1933 av denna års bok har emellertid en stark nedskärning ägt rum beträffande nämnda notisavdelning. Notiserna äro ofta avfattade på sådant sätt, att därav ej framgår vare sig den i målet föreliggande tvistefrågan eller huru denna blivit löst. Att detta torhållande visat sig vara till olägenhet för taxeringsmyndigheterna framgår bland annat därav att föreningen Sveriges landskamrerare i en den 7 november 1938 dagtecknad skrivelse till Kungl. Maj: t hemställt om åtgärder för möjlig görande av en mera fullständig redigering av berörda notisavdelning. Då utskottet finner angeläget, att alla de åtgärder bliva vidtagna, som kunna främja en enhetlig rättstillämpning på taxeringsväsendets område, anser sig ut skottet böra i detta sammanhang understryka vikten av a t t de hinder, som må förefinnas för en mera fullständig redigering av regeringsrättens årsbok, snarast bliva undanröjda.» Vad utskottet sålunda hemställt godkändes av riksdagen. 1 I en den 27 n o v e m b e r 1944 dagtecknad, till Kuiigl. Maj:t ingiven samt till de s a k k u n n i g a d e n 22 j a n u a r i 1948 överlämnad skrift h e m s t ä l l d e Sverigesallmänna sjöfartsförening med i n s t ä m m a n d e av Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare, a t t K u n g l . Maj:t ville s n a r a s t möjligt u p p t a g a frågan om inr ä t t a n d e av ett centralt a d m i n i s t r a t i v t organ m e d uppgift icke b l o t t att främja e n h e t l i g h e t i t a x e r i n g e n utan även att p å b e g ä r a n av s k a t t s k y l d i g i beskatt ningsfrågor m e d d e l a f ö r h a n d s u t t a l a n d e n med för s t a t s v e r k e t och, såvitt möj ligt, jämväl för kommunerna, b i n d a n d e verkan. Till stöd för d e t t a y r k a n d e anfördes i skriften b l a n d a n n a t : Varje år, som finge förflyta utan att åtgärder vidtoges för a t t genom förhandsuttalanden av ett centralt administrativt organ snabbt och säkert lösa skattefrågor såsom exempelvis angående rätten till avskrivning å kontrakt, tilllämpningen av reglerna om beskattningsåret, avdrag för medlemsavgifter m. m. medförde betydande olägenheter för näringslivet och för staten. Det förelåge därför fara i dröjsmål. Farhågan för konflikter mellan det administrativa organets och skattedomstolarnas kompetens skulle icke vara grundad, om förhands uttalanden av den administrativa myndigheten bunde statsverket men ej de skattskyldiga. Frågan kunde då komma till skattedomstolarna och därmed möjligheten av en konflikt inträda endast om den enskilde besvärsvägen fullföljde talan hos skattedomstolarna över de underordnade statliga skattemyndigheternas beslut. Här skulle emellertid varken den enskilde eller skattedomstolen vara bunden av förhandsuttalandet. En liknande ordning gällde i fråga om sådana förhands upplysningar, som statskontoret jämlikt förordning den 22 juni 1911 ägde meddela angående skyldighet att utgöra stämpelavgift. I en vid 1945 å r s r i k s d a g i första k a m m a r e n av h e r r V e l ä n d e r framställd i n t e r p e l l a t i o n a n g å e n d e i n r ä t t a n d e av ett centralt organ för främjande av 1

Eiksd, skriv. 1943: 525.

33 likformighet i taxeringen hemställde interpellanten om ett uttalande av statsrådet och chefen för finansdepartementet, huruvida den vid 1941 och 1943 års riksdagar begärda utredningen fortginge och i vad mån ifrågavarande angelägenhet därigenom bragts närmare sin lösning. Vid besvarande av interpellationen uttalade chefen för finansdepartementet 1 , att han icke vore i tillfälle att göra något uttalande om vid vilken tidpunkt förslag till lösning av dessa frågor kunde förväntas föreligga. Vid diskussionen i anslutning till 1943 års promemoria hade tydligt framträtt de svårigheter, som vore förenade med den ifrågasatta anordningen. Skulle förhandsuttalandena vara av verkligt värde för de skattskyldiga, måste de göras bindande för skattedomstolarna, och en dylik konstruktion vore ägnad att ingiva betänkligheter. Skulle förhandsbeskeden endast verka i kraft av nämndens auktoritet, bleve nämndens betydelse mera oviss. Med hänsyn till dessa svårigheter hade förevarande fråga fått stå tillbaka för andra trängande arbetsuppgifter. Frågan om inrättande av ett organ med uppgift att verka för likformighet vid taxeringen kunde visserligen lösas fristående från frågan om inrättande av ett organ för meddelande av förhandsbesked men hade ansetts ha ett sådant samband därmed att frågorna borde upptagas till prövning i ett sammanhang. I ett av landssekreteraren Olof Åkesson i egenskap av inom socialdepartementet tillkallad utredningsman den 9 mars 1946 avgivet betänkande med förslag till rationalisering i vissa hänseenden av länsstyrelsernas arbetssätt m. m. upptogs till behandling bland annat frågan om inrättande av ett centralt register över avgöranden i skattemål. I denna del anförde utredningsmannen i huvudsak följande: Det syntes utredningsmannen kunna starkt ifrågasättas, huruvida icke inom ramen för den nuvarande taxeringsorganisationen något borde åtgöras för ett bättre tilllgodoseende av intresset för enhetlighet och likformighet med avseende å taxeringsverksamheten. I detta syfte borde i Stockholm i landskamrerare- och taxeringsintendentföreningarnas gemensamma regi inrättas en central expedition eller enklare byrå. Där skulle uppläggas och föras ett register över rättsfall i skattemål och annat material av betydelse för taxeringsverksamheten. Expeditionens föreståndare skulle hava att dels kontinuerligt distribuera material för skatteverket, mellankommunala prövningsnämnden och länsstyrelserna, dels på begäran av befattningshavare vid någon av dessa myndigheter meddela denne upplysningar i hithörande ämnen. Föreståndaren skulle å sin sida erhålla information och tips i taxeringsspörsmål i form av rapporter från vidtalade dugande krafter hos de olika länsstyrelserna m. fl. skattemyndigheter; en viss växelverkan skulle på detta sätt etableras mellan den centrala expeditionen och taxeringsorganen ute i landet. Vederbörande funktionär skulle naturligen vidare uppehålla underhandskontakt såväl med finansdepartementet och dess expertis som med olika för samarbete intresserade föredragande och eventuellt ledamöter i regeringsrätten och kammarrätten. Föreståndarens arbetsuppgifter skulle enligt sakens natur även inrymma en viss sammanställnings- och författarverksamhet. Det syntes lämpligt att i allt fall tills vidare anordna den före1

Riksd. prot. 1945: 15, sid 8.

3—2022 49

34 slagna expeditionen med dess register såsom en rent intern upplysningsbyrå. I princip borde dess tjänster vara förbehållna länsstyrelserna jämte skatteverket och prövningsnämnderna. Något betjänande av allmänheten skulle sålunda icke ifrågakomma, vare sig i form av förhandsuttalandem i individuella taxeringsärenden eller eljest. Med hänsyn till expeditionsföreståndarens ställning av allenast biträde åt vederbörande ansvariga skattemyndigheter vore det givetvis uteslutet, att denne skulle kunna meddela några som helst direktiv till eller öva något slag av tillsyn över taxeringsorganen. Det förefölle uppenbart, att även ett centralorgan med nu angivna begränsade funktion och syfte skulle kunna bliva till avsevärd nytta genom att underlätta beskattningsmyndigheternas arbete och bidraga till åstadkommande av enhetlighet i taxeringen länen och myndigheterna emellan. Såsom ett klart positivt moment i förslaget finge emellertid anses, att detsamma på intet sätt föregrepe en eventuell framtida lösning av problemet om inrättande av ett centralt organ för beskattningsväsendet med mera omfattande uppgifter och befogenheter. I vid 1946 års riksdag väckta motioner 1 hemställdes, att riksdagen måtte besluta, att en riksskattenämnd, organiserad i huvudsaklig överensstämmelse med vad som i motionerna anfördes, inrättades med uppgift att främja enhetlighet i taxeringen mellan de olika länen och taxeringsdistrikten samt att därutöver utöva en rådgivande och vägledande verksamhet för beskattningsmyndigheterna. I motionerna framhölls under hänvisning till vad som förekommit vid frågans tidigare behandling bland annat, att målet för all taxering vore att den »varder i möjligaste mån likformig och rättvis.» Utomordentliga svårigheter förelåge att ernå denna likformighet. För närvarande funnes mycket små möjligheter att vinna likformighet de särskilda länen emellan, trots att de årliga mötena mellan rikets landskamrerare och taxeringsintendenter vore ägnade att verka i rätt riktning. Den, som haft tillfälle att praktiskt följa taxeringsarbetet efter 1943 års taxeringsreform, kunde vitsorda, att behovet av ett centralt organ alltjämt vore minst lika stort som tidigare. Belysande för rådande förhållanden vore exempelvis de inom olika län varierande normerna för värdering av naturaförmåner. Sålunda varierade värdet av fritt vivre för kvinnliga anställda enligt normerna för 1945 års taxering mellan lägst 500 kronor och högst 960 kronor. Värderingen vore högst växlande även då det gällde intill varandra gränsande län. Ett centralt organ skulle kunna undanröja många svårigheter även vid bestämmande av vanliga avdrag i förvärvskällan tjänst jämte mycket annat. Enligt motionärernas mening borde en riksskattenämnd endast vara vägledande och rådgivande men däremot icke kunna ge bindande förhandsuttalanden. E n mångfald besvär skulle enbart därigenom kunna undvikas, varigenom skattedomstolarnas arbetsbörda skulle lättas. I fråga om nämndens sammansättning torde erfordras, att i en riksskattenämnd de viktigaste olika inkomstarterna bleve representerade så att sakkunskap inom nämnden förefunnes i fråga om dessa. Dessutom syntes taxeringsmyndigheterna böra vara representerade. Avsikten vore icke att tillskapa något nytt ämbetsverk. Tvärtom borde nämnden kunna arbeta i mycket fria former. Den torde icke behöva sammanträda 1

1946:1: 150 och II: 252.

35 mer än några få gånger om året. Framställningar till nämnden borde kunna tillställas densamma över finansdepartementet. Risken för byråkratisering kunde då näppeligen bli stor. Samma års bevillningsutskott anförde i sitt i anledning av motionerna avgivna, av riksdagen godkända betänkande 1 , att utskottet i likhet med 1943 års bevillningsutskott ansåge angeläget, att ett centralt organ med uppgift att verka för enhetlighet i taxeringen genom en rådgivande, vägledande och övervakande verksamhet snarast komme till stånd. Då det icke syntes vara erforderligt, att de uttalanden, som skulle komma att göras av ett sådant organ, skulle vara bindande vid taxeringen, torde de med frågans lösning förbundna svårigheterna vara avsevärt mindre än vid inrättandet av ett organ med mera vidsträckta befogenheter. Den omständigheten, att det ifrågasatta organet till en början finge sin uppgift begränsad till att på angivet sätt verka för enhetlighet i taxeringen, utgjorde dock givetvis ej hinder för att organet sedermera, om så skulle visa sig möjligt, kunde på speciella områden erhålla vidgade uppgifter. Såsom framginge av det anförda delade utskottet motionärernas uppfattning om önskvärdheten av att ett organ med uppgift att verka för enhetlighet i taxeringen inrättades. Då det emellertid icke utan vidare kunde tagas för givet, att en central nämnd vore den lämpligaste formen för ett dylikt organ, syntes frågan om organets art böra närmare övervägas av Kungl. Maj:t. I detta sammanhang ville utskottet dock understryka vikten av att den institution, som anförtroddes de uppgifter varom här vore fråga, skulle vara en statlig sådan. I en den 25 september 1947 dagtecknad, till chefen för finansdepartementet ingiven samt till de sakkunniga den 22 januari 1948 överlämnad skrift hemställde Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, att departementschefen ville till skyndsamt övervägande upptaga frågan om inrättande av en centralkonsulentbefattning för taxeringen av rörelseidkare och med dem likställda. I skrivelsen anfördes bland annat, att föreningens medlemmar hade ett allmänt intryck av en under senare år fortskridande försämring av deklarationsmoralen. Krigskonjunkturbeskattningen och givetvis även inkomstskattens ökning under kriget hade medverkat härtill. Den nyligen beslutade omläggningen av statsbeskattningen kunde befaras komma att verka i samma riktning. Det hade vidare konstaterats, att de skattskyldigas metoder för undanhållande av inkomst och förmögenhet från beskattning undan för undan utvecklats och att skattemyndigheternas maktområde vore skäligen begränsat. För att möta kommande arbetsuppgifter syntes därför en kontinuerlig förbättring av bokgranskningspersonalens resurser oundgängligen nödvändig. Det vore sålunda erforderligt, att varje enskild befattningshavare finge kännedom om andra läns erfarenheter i de speciella fall, som komme under hans handläggning. Han borde vidare äga tillgång till jämförande statistik i alla förekommande branscher och beredas tillfälle följa granskningsteknikens 1

Bet. 1946:41.

36 utveckling inom andra delar av riket samt tillhandahållas hjälpmedel i form av förbättrade blankettyper och formulär. Taxeringsavdelningarna borde erhålla anvisningar om granskningsuppgifter, som för att bliva effektiva borde vara riksomfattande. Likaledes riksomfattande kontrolluppgifter borde införskaffas i större utsträckning än hittills. Ett organ för insamling och distribution av interna diskussionsinlägg i aktuella beskattningsfrågor borde tillskapas. Såsom exempel på de arbetsuppgifter, som skulle ankomma på den föreslagna centralkonsulenten, nämndes i föreningens skrift: 1. Besök hos länsstyrelsernas bokgranskningsavdelningar för jämförelse av deras organisation och effektivitet. 2. Rådgivning och väckande av förslag till åtgärder för taxeringskontrollens främjande. 3. Insamlande av aktuellt statistiskt material till ledning för taxering av rörelseidkare. 4. Införskaffande från centralt håll av uppgifter för kontroll av rörelseidkares bokföring och underhandlingar med företagare- och branschorganisationer, när så finnes påkallat för erhållande av uppgifter. 5. Redigering av en enklare periodisk skrift (t. ex. i stencil), innehållande frågor och diskussionsinlägg från taxeringsavdelningarnas tjänstemän jämte aktuella råd och anvisningar. I denna form kunde även redogörelse lämnas för utfallet av inom skilda län verkställda kategorigranskningar och andra åtgärder av mera allmänt intresse. 6. Insamling och bearbetning av de för bokgransknings- och taxeringsarbetet vanligen förekommande formulären och blanketterna för erhållande av de för varje ändamål lämpligaste typerna. 7. Utarbetandet av en handbok (branschbok) med uppgift om de olika branschernas bruttovinstmarginaler, affärskutymer o. s. v.

Kap. 3. Förhållandena i Danmark och Norge. De intryck, de skattskyldiga erhållit efter att hava tagit del av taxeringsförhållandena i Danmark och Norge, giva vid handen, att i dessa länder bättre förutsättningar än i Sverige skapats för ernående av en likformig tillämpning av skattelagarna. Härvid torde i första hand böra beaktas den verksamhet, som i våra ifrågavarande grannländer utövas av vederbörande finansdepartement. Med stöd av i skattelagarna lämnade befogenheter utfärdas av berörda departement i helt annan utsträckning än vad fallet är i Sverige tillämpningsföreskrifter till gällande skatteförfattningar, varjämte departementen jämväl i vissa viktiga hänseenden äga direkt ingripa i taxeringsarbetet. Vidare äro, såsom närmare framgår av en såsom Bilaga A intagen redogörelse för taxeringsarbetets centralisering i Norge, Danmark och Finland, i nu ifrågavarande länder åt centrala taxeringsorgan — i Danmark ligningsdirek-

37 toratet och ligningsrådet samt i Norge riksskattestyret, tillika högsta besvärsinstans — anförtrodda uppgifter, ägnade att främja enhetlighet i taxeringen. Ifrågavarande uppgifter hänföra sig såväl till utövande av tillsyn över de lokala taxeringsmyndigheternas arbete som till direkt ingripande i taxeringens verkställande. Tillsynen över det lokala taxeringsarbetet utövas främst genom utfärdande av anvisningar och direktiv, vilka hava avseende icke allenast å de materiella skattereglernas tillämpning utan jämväl å det praktiska taxeringsarbetets bedrivande. Vad särskilt angår anvisningar rörande skattelagarnas tillämpning äro dessa i Danmark i regel för taxeringsmyndigheterna bindande, medan de i Norge endast i vissa särskilt angivna fall hava sådan verkan. I den mån utfärdade anvisningar icke formellt äro av bindande karaktär, torde de dock i praktiken icke frångås av taxeringsmyndigheterna. Skulle så ske äga centralorganen möjlighet att ändra åsatta taxeringar i överensstämmelse med de givna anvisningarna. I tveksamma skattespörsmål äga de lokala taxeringsmyndigheterna hänvända sig till centralorganen med förfrågningar. Äro spörsmålen av mera allmänt intresse publiceras svaren i cirkulärskrivelser och komma på så sätt att tjäna jämväl övriga taxeringsmyndigheter till vägledning. Ägnad att främja likformighet i taxeringen är jämväl den övervakning av de lokala taxeringsmyndigheternas arbete, som de danska och norska centralorganen verkställa bland annat genom att låta sina tjänstemän företaga besök hos berörda myndigheter och därvid övervara dessas möten och förhandlingar. Övervakningen i övrigt av det lokala taxeringsarbetet underlättas betydligt genom att de i amten och fylkena tjänstgörande inspektörerna, vilka närmast torde kunna sägas motsvara våra taxeringsintendenter, äro — i Danmark direkt och i Norge mera indirekt — underlydande centralorganen. Förenämnda inspektörer hava bland annat att till centralorganen insända rapporter angående det av dem under året bedrivna granskningsarbetet. Även om stor vikt bör tillmätas de åtgärder, som i Danmark och Norge vidtagas för att vägleda de lokala taxeringsmyndigheterna i deras arbete, torde av centralorganen i dessa länder företagen granskning av åsatta taxeringar vara av än större betydelse för enhetligheten och likformigheten i taxeringen. Genom den kontroll, centralorganen äga utöva över samtliga inom riket åsatta taxeringar, hava bättre garantier skapats för en jämlik taxering än i Sverige, där genom det av de olika länens taxeringsmyndigheter utförda granskningsarbetet förutsättningar visserligen förefinnas för att taxeringen inom respektive län blir likformig, men motsvarande garantier för likformighet de olika länen emellan saknas. Beträffande möjligheterna för de skattskyldiga att erhålla upplysningar i skattefrågor är i förordning angående ligningsrådets och ligningsdirektoratets verksamhet föreskrivet, att ligningsdirektoratet skall besvara förfrågningar från skattskyldiga. Motsvarande skyldighet är icke i författningsväg ålagd riksskattestyret i Norge, men enligt hos riksskattestyrets kansli utbildad praxis bliva dock av skattskyldiga framställda frågor i allmänhet besvarade

38 av kansliet. Av ligningsdirektoratet eller riksskattestyret i anledning av gjorda förfrågningar avgivna yttranden äro visserligen icke bindande men i likhet med vad som i det föregående anförts i fråga om icke formellt bindande anvisningar, meddelade av ifrågavarande centralorgan, gäller beträffande berörda yttranden, att desamma på grund av centralorganens auktoritet och organens möjligheter att i annat fall ändra åsatta taxeringar bliva av taxeringsmyndigheterna åtföljda. Förfrågningar från skattskyldiga rörande skattespörsmål besvaras i Danmark och Norge jämväl av finansdepartementen. Ej heller departementens svar äro regelmässigt av bindande karaktär. Med hänsyn emellertid till departementens befogenheter att utfärda tillämpningsföreskrifter till skattelagarna och att medgiva befrielse från eller nedsättning av påförd skatt, kunna departementens uttalanden ofta vara av särskild vikt för de skattskyldiga. På grund av det tillmötesgående, som i fråga om besvarande av förfrågningar visas de skattskyldiga i Danmark och Norge från såväl finansdepartementens som centralorganens sida, synes spörsmålet om förhandsbesked icke utgöra något problem i dessa länder. De skattskyldiga äro sedan gammalt förtrogna med att vid tveksamhet om en taxeringsfrågas rätta bedömande hänvända sig till berörda myndigheter och kunna förlita sig på att därvid erhållna uttalanden vinna beaktande vid taxeringens åsättande. Såsom torde framgå av den lämnade redogörelsen äro de danska och norska taxeringsorganisationerna mera än den svenska ägnade att främja en inom landet i dess helhet likformig taxering. Likaså äga de skattskyldiga i Danmark och Norge bättre möjligheter än de skattskyldiga i Sverige att erhålla auktoritativa uttalanden i för dem aktuella skattespörsmål. I Danmark och Norge uppnådda resultat i fråga om enhetlighet och likformighet i taxeringen hava emellertid åstadkommits genom en, för det svenska taxeringssystemet främmande, långt gående centralisering av taxeringsväsendet. De omfattande uppgifter, som anförtrotts centralorganen i våra berörda grannländer, synas också hava omöjliggjort för organen som sådana att alltid taga aktiv del i ärendenas avgörande, varför ledningen av taxeringsväsendet kommit att i betydande omfattning ligga i händerna på centralorganens tjänstemän. Detta gäller icke allenast den egentliga taxeringskontrollen utan jämväl i icke obetydlig utsträckning den av centralorganen utövade rådgivande och övervakande verksamheten. Vad särskilt angår anvisningar till ledning vid taxeringen föreligga i Danmark vissa garantier för ett allsidigt bedömande av de spörsmål, som avhandlas i ligningsdirektoratets anvisningar, i det att dessa i allmänhet skola föreläggas ligningsrådet för godkännande. I Norge däremot bliva i regel allenast sådana anvisningar förelagda riksskattestyret, som äro särskilt föreskrivna i skattelagarna. Övriga anvisningar pläga utfärdas av riksskattestyrets direktör eller av honom underlydande personal. Då de direktiv, som avlåtas till ledning för de lokala taxeringsmyndigheterna, i realiteten äro för dessa bindande, måste det inflytande, som härvidlag tillkommer riksskattestyrets kansli och då närmast skattedirektören, framstå

39 såsom betänkligt för den, som vet vilken vikt i Sverige tillmätes de skattskyldigas rätt att få sin taxering förutsättningslöst prövad av objektiva nämnder och skattedomstolar. Vad särskilt angår den högsta taxeringsinstansen i Norge — riksskattestyret — framstår för svenska ögon som en betänklig brist, att åtskillnad icke gjorts mellan den myndighet, som har att tillgodose de fiskaliska intressena och den, som har att slutligt bestämma i fråga om taxeringens åsättande. \ ISserligen handhaves den tillsyn över de lokala taxeringsmyndigheternas arbete och den direkta kontroll över att åsatta taxeringar äro ur fiskalisk synpunkt tillfredsställande verkställda, som enligt skattelagarna tillkommer riksskattestyret, i praktiken icke av styret såsom sådant utan av skattedirektören och honom underställd personal, men såsom ordförande och ende skatte juridiskt utbildade ledamoten i riksskattestyret har skattedirektören tillika ett avgörande inflytande på ärendenas avgörande i riksskattestyret. Att de skattskyldiga icke äro helt tillfreds med ifrågavarande anordning har kommit till uttryck bland annat i en — av stortinget dock icke bifallen framställning — från norska industriförbundet om att skattedirektören icke borde vara självskriven ordförande i den för engångsskatten på förmögenhetsökning särskilt inrättade klagonämnden. I Danmark tidigare rådande snarlika förhållanden i fråga om den högsta taxeringsinstansens anordnande äro numera ändrade, i det att landsoverskatterådet sedan år 1938 uppdelats på ligningsdirektoratet och ligningsrådet, vars funktioner i det föregående angivits, samt landsskatteretten, som utgör besvärsinstans. I den kritik, som vid olika tillfällen framförts mot den skriftliga proceduren i de svenska skattedomstolarna, har bland annat påpekats, att i Danmark och Norge föreligger möjlighet för de skattskyldiga att få sin taxering prövad vid allmän domstol, därvid samma förfarande med avseende å muntlighet och företeende av bevismaterial kommer till användning som i vanliga civilmål. Vikten för de skattskyldiga i Danmark och Norge av att i taxeringsmål kunna hänvända sig till allmän domstol torde emellertid hava betydligt överdrivits. Värdet härav minskas nämligen av det förhållandet, att de allmänna domstolarnas prövningsrätt i huvudsak är inskränkt till rena rättsfrågor och sådana skönsmässiga avgöranden, som anses grundade på felaktiga premisser. Det framstår jämväl för de skattskyldiga som en nackdel att, för att få en taxeringsfråga rättsligt bedömd, behöva vända sig till domstol, som på grund av taxeringsmålens ringa förekomst saknar tillräcklig insikt och erfarenhet på ifrågavarande rättsområde. Överhuvud betraktas möjligheten att få lagligheten av taxeringsmyndighets beslut prövad av allmän domstol som en nödfallsutväg, vilken begagnas i allenast begränsad omfattning. Vad särskilt angår förhållandena i Norge torde såsom ett allmänt önskemål från de skattskyldigas sida framstå ett särskiljande av den fiskaliska och dömande myndigheten i högsta taxeringsinstansen samt en utvidgad möjlighet till anförande av besvär över de lokala taxeringsmyndigheternas beslut.

40 AVDELNING

II.

Allmänna synpunkter. Kap. 1. Behovet av ifrågasatta åtgärder. Såsom framgår av den lämnade historiken har sedan lång tid tillbaka vid åtskilliga tillfällen från olika håll påtalats föreliggande svårigheter att med förefintlig taxeringsorganisation uppnå likformighet i taxeringen inom riket i dess helhet. Förslag till avhjälpande av berörda bristfälligheter genom inrättande av ett centralt taxeringsorgan med uppgift att verka för bättre enhetlighet i taxeringen hava jämväl framlagts vid skilda tillfällen. Av olika skäl hava emellertid förslagen icke kommit att föranleda någon statsmakternas åtgärd. Vad angår det senaste, av beskattningsorganisationssakkunniga framlagda förslaget om inrättande av en riksskattenämnd, uttalade departementschefen, att han ansåge det befogat att, innan frågan härom upptoges till slutlig prövning, avvakta erfarenheterna av de av de sakkunniga föreslagna reformerna beträffande taxeringsorganisationen i övrigt. Enligt departementschefens i direktiven för de sakkunniga uttalade mening hade erfarenheterna under den därefter gångna tiden emellertid icke givit belägg för den uppfattningen att ett centralt taxeringsorgan skulle bliva onödigt till följd av omläggningen av taxeringsorganisationen. I yttranden, som de sakkunniga inhämtat från rikets landskamrerare och taxeringsintendenter, har visserligen framhållits, att den genom 1943 års taxeringsreform genomförda omorganisationen och utvidgningen av länsstyrelsernas taxeringsavdelning i stort sett infriat de förhoppningar, som knutits till densamma, men av berörda yttranden synes jämväl framgå, att behovet av ett centralt taxeringsorgan kvarstår i stort sett oförändrat. Vad särskilt angår landskamrerarnas och taxeringsintendenternas erfarenheter av 1943 års taxeringsreform hänvisas till en såsom Bilaga B intagen sammanfattning. Till belysning av taxeringsavdelningarnas arbetsbörda hava sammanställts vissa uppgifter, vilka äro intagna såsom Bilaga C. Då i olika sammanhang påtalats behovet av större enhetlighet i taxeringen de olika länen emellan har bland annat avsetts bristande överensstämmelse i fråga om uppskattningen av natura- och andra förmåner ävensom beträffande övriga normerade uppskattningsregler, som pläga utfärdas av prövningsnämnderna i form av anvisningar jämlikt 75 § taxeringsförordningen. Otvivelaktigt har fog förefunnits för den kritik, som i det avseendet framställts. En jämförande granskning av de inom de olika länen fastställda uppskattningsnormerna giver emellertid vid handen, att förefintliga ojämnheter under de senare åren alltmera utjämnats. Härtill hava de under senare åren

41 regelbundet återkommande landskamrerarmötena i betydande utsträckning bidragit. Jämväl de i skattetabellerna för beräkning av preliminär A-skatt upptagna värdena å naturaförmåner hava haft en utjämnande verkan. För att belysa på förevarande område förefintliga ojämnheter olika län emellan, hava sammanställts vissa uppgifter, som hämtats ur de av prövningsnämnderna för 1947 års taxering meddelade anvisningarna. Uppgifterna äro intagna som Bilaga D. Kan olikformigheten beträffande sådana förmåner och avdrag, vilka bliva föremål för normerad uppskattning, numera knappast sägas vara av den betydenhet, att enbart för detta ändamål är motiverat att inrätta ett centralt taxeringsorgan, föreligga emellertid andra områden, där ojämnhet i taxeringen gör sig mera gällande. Redan vad angår andra uppskattningsfrågor än de nu berörda gäller, att dessa i betydande omfattning bliva föremål för olika bedömanden i de olika länen. Detta är sålunda fallet bland annat i fråga om medgivande av olika slag av avdrag, t. ex. för kostnader för representation och resor, och uppskattning av vissa förmögenhetstillgångar, t. ex. icke börsnoterade aktier. Om nu berörda förhållande, att inom länen olika uppskattningsfrågor bliva föremål för olika bedömande, är ägnat att skapa irritation hos de skattskyldiga och för det allmänna medföra skatteförluster, kan detta sägas i än högre grad vara fallet, då olikformigheten i taxeringen hänför sig till egentliga rättsfrågor. Ojämnheten i taxeringen, i vad den avser olika bedömande av rättsfrågor, har icke gjort sig mindre gällande under senare år än under tidigare. Förhållandet torde snarare hava varit det motsatta. Flera omständigheter hava bidragit härtill. Den förbättrade taxeringsorganisationen har möjliggjort en större effektivitet i taxeringsarbetet, som ej alltid inom de olika länen inriktats på samma områden av närings- och förvärvsverksamheten. Effektiviseringen av taxeringskontrollen har även haft till följd att tidigare obeskattade förmåner upptagits till beskattning och avdrag vägrats för tidigare såsom avdragsgilla ansedda omkostnader. Inom ett län i sådant hänseende utbildad praxis uppmärksammas av andra läns taxeringsmyndigheter ofta först om och när de ifrågavarande taxeringsspörsmålen bliva föremål för regeringsrättens avgörande. Icke minst under de allra senaste åren hava många betydelsefulla reformer genomförts på beskattningsområdet och ytterligare viktiga sådana äro att förvänta. I samband med ikraftträdandet av de nya författningarna uppstå ofta svårartade problem, som icke alltid i detalj kunna behandlas i lagtext eller förarbeten. Trots det betydande arbete, som inom länsstyrelsernas taxeringsavdelningar nedlägges på tolkningen av de nya författningarna, är oundvikligt att dessa ibland komma till olika resultat, vilket har till följd en olikartad behandling av uppkomna problem. I detta sammanhang må erinras om, att genomförandet av en ifrågasatt lagstiftning om rätt till avdrag för medlemsavgifter befarats medföra sådana svårigheter vid tillämpningen,

42 att det ifrågasatts, om icke därmed borde anstå till dess ett centralt taxeringsorgan tillskapats. Nya skatteproblem uppkomma emellertid icke allenast i samband med ny skattelagstiftning. Uppkomsten av sådana befordras jämväl eljest av den samhälleliga och ekonomiska utvecklingen. Under lagstiftningsarbetet på andra områden än det skatterättsliga uppmärksammas icke alltid konsekvenserna i skattehänseende av föreslagna reformer. I avsaknad av ett samordnande organ på taxeringsområdet bliva av reformerna föranledda taxeringsspörsmål föremål för olika bedömanden inom skilda delar av landet och behovet av kompletterande föreskrifter i skattelagarna ofta icke tillbörligen beaktat. Frågan om beredande av möjlighet för de skattskyldiga att erhålla förhandsuttalanden i skattefrågor väcktes under krigsåren. Att vid denna tidpunkt framträdde behov av sådana förhandsuttalanden torde hava berott dels på de osäkra förhållanden, varunder näringslivet då arbetade, dels ock på de stegrade skattesatserna. I de framställningar i ämnet, som under krigsåren gjordes av representanter för näringslivet, framhölls behovet av förhandsbesked i fråga om avskrivningsrätten i beskattningshänseende å planerad nyanläggning eller nyanskaffning för industriellt ändamål. Härvid betonades särskilt betydelsen av förhandsuttalanden rörande rätt till engångsavdrag i form av avdrag för överpris och merkostnad å anläggning, avsedd att uteslutande eller huvudsakligen utnyttjas under rådande kristid. Vidare framhölls intresset av sådana förhandsbesked vid industriens omställning till fredsförhållanden. I fråga om behovet av förhandsbesked rörande rätt till engångsavdrag kan visserligen sägas, att numera mera normala konjunkturer inträtt, men så länge den rubbade ekonomiska jämvikten icke är återställd kommer frågan om rätt till dylika avdrag alltjämt att vara aktuell. Behovet av förhandsbesked i beskattningsfrågor hänför sig emellertid icke enbart till avskrivningar å nyinvesteringar. Det skärpta skattetrycket nödvändiggör för de skattskyldiga att vid övervägandet av lönsamheten av olika ekonomiska transaktioner taga i beaktande den stora utgiftspost, som representeras av skatterna. Då härtill kommer att den alltmera invecklade skattelagstiftningen medför svårigheter för de skattskyldiga att själva avgöra, huru dem vidkommande ekonomiska transaktioner böra bedömas i beskattningshänseende, måste ett krav från de skattskyldigas sida på möjlighet att före transaktionernas vidtagande få besked härom framstå såsom berättigat.

Kap. 2. Centralorganets organisation. Vid ett övervägande av den lämpligaste formen för ett centralt organ med uppgift att verka för enhetlighet i taxeringen kunna olika alternativ komma

43 i fråga. Närmast till liands ligger att undersöka huruvida berörda uppgift skulle kunna anförtros åt någon redan för närvarande existerande institution. En verksamhet av nu ifrågavarande art bedrives i viss utsträckning inom finansdepartementet samt av de under senare åren regelbundet återkommande landskamrerar- och taxeringsintendentmötena. Jämväl mellankommunal a prövningsnämnden har en — visserligen begränsad — möjlighet att verka för enhetlighet i taxeringen de olika länen emellan. Vad först angår möjligheten att anförtro uppgiften att verka för bättre likformighet i taxeringen åt finansdepartementets rättsavdelning eller åt en nyinrättad byrå inom departementet torde häremot möta vissa principiella invändningar av konstitutionell natur. Att finansdepartementet icke i den utsträckning, som vad fallet är i exempelvis våra nordiska grannländer, kommit att ingripa i taxeringsarbetet torde sålunda sammanhänga med att hos oss icke finnes någon motsvarighet till i berörda länder rådande ministerstyrelse. Med hänsyn till den i Sverige rådande departementsstyrelsen torde någon utvidgning av den rådgivande och ledande verksamhet med avseende å taxeringsarbetet, som nu i viss omfattning utövas av finansdepartementet, icke böra ifrågakomma. Snarare torde såsom ett särskilt skäl för inrättande av ett centralt organ på beskattningsområdet kunna angivas önskemålet, att finansdepartementets rättsavdelning befrias från sysslandet med sådana uppgifter i fråga om taxeringen, som genom frånvaron av ett dylikt organ kommit att belasta detsamma, och beredes tillfälle att helt och odelat ägna sig åt sin egentliga uppgift d. v. s. lagstiftningen. Sedan några år tillbaka hava tämligen regelbundet i Stockholm avhållits möten med landskamrerarna. Efter tillskapandet av taxeringsintendenttjänsterna hava jämväl taxeringsintendenterna varit samlade till möten, varjämte vissa år gemensamma möten varit anordnade för landskamrerarna och taxeringsintendenterna. I mötena hava även deltagit skattedirektören i Stockholm och allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden. Vissa år hava taxeringsrevisorerna — före den nya taxeringsorganisationens genomförande de vid länsstyrelserna anställda bokföringssakkunniga taxeringsbiträdena — varit kallade till mötena. Förutom deltagarna hava vid landskamrerar- och taxeringsintendentmötena tillstädeskommit representanter för finansdepartementet och kammarrätten. Vid landskamrerarmötena hava vid olika tillfällen också tillstädeskommit representanter för centrala omsättningsskatte-, krigskon junkturskatte- och uppbördsnämnderna samt för vissa pågående skatteutredningar. Landskamrerar- och taxeringsintendentmötena hava utan tvivel i många viktiga avseenden fyllt en betydelsefull uppgift. Vid genomförandet av ny lagstiftning på beskattningsområdet hava mötesdeltagarna av dem, som i kommittéer och inom finansdepartementet varit sysselsatta med de nya författningarnas utformning, informerats om bestämmelsernas närmare inne-

44 börd. Under åtföljande överläggningar hava dunkla punkter i författningsbestämmelserna belysts och överenskommelse träffats om den praktiska tilllämpningen av desamma. Av stor vikt för en enhetlig tillämpning av krigs konjunkturskatte- och omsättningsskatteförordningarna har varit den kontakt, som de för dessa krisskatter inrättade centrala nämnderna å mötena erhöllo med landskamrerarna. Likaså hava landskamrerarmötena varit av betydande värde vid genomförande av uppbördsreformen. Den i olika sammanhang påtalade ojämnheten de olika länen emellan i fråga om uppskattningen av naturaförmåner har varit föremål för överläggningar å landskamrerarmötena. Härvid har visserligen icke beslut fattats om enhetlig tillämpning av vissa värden, men överenskommelse har träffats om vissa grunder för värdenas åsättande. Vid olika tillfällen har å landskamrerarmötena diskuterats grunderna för medgivande av avdrag från inkomst av rörelse och tjänst, varvid enighet uppnåtts om enhetliga normer. Å såväl landskamrerar- som taxeringsintendentmötena hava vidare överläggningar ägt rum angående värdesättningen av vissa förmögenhetstillgångar såsom icke börsnoterade aktier och rörelseidkares varulager. På förslag av deltagare hava å ifrågavarande möten till behandling jämväl upptagits aktuella skattefrågor, om vilkas lösande tvekan rått. Ofta har den därvid förda diskussionen resulterat i gemensamt uttalande om huru frågan borde bedömas. I andra fall hava visserligen icke mötesdeltagarna förenat sig om ett sådant gemensamt uttalande, men överläggningarna hava därför icke varit utan värde för ett enhetligt bedömande av de väckta spörsmålen. Landskamrerar- och taxeringsintendentmötena hava emellertid icke enbart sysslat med tillämpningen av de materiella beskattningsreglerna. Stort utrymme har å mötena béretts spörsmål, som sammanhänga med det praktiska taxeringsarbetets bedrivande. Såsom torde framgå av vad ovan anförts hava landskamrerar- och taxeringsintendentmötena medfört goda resultat. Att mötena dock icke i större utsträckning än som varit fallet lyckats undanröja förefintliga ojämnheter i taxeringen, har i första hand berott på svårigheterna att under den korta tid, som stått varje möte till buds, medhinna att till behandling upptaga alla de spörsmål, som kunnat förtjäna uppmärksamhet. Härtill kommer att de frågor, som vid mötena väckts av däri deltagande landskamrerare och taxeringsintendenter, icke alltid varit så väl forberedda, att övriga deltagare ansett sig kunna taga slutlig ståndpunkt till desamma. En viss obenägenhet hos landskamrerarna och taxeringsintendenterna att å mötena binda sig för en viss uppfattning kan nog också ofta sägas hava varit rådande. Berörda förhållande torde emellertid hava sin naturliga förklaring däri, att beslutanderätten i fråga om taxering icke tillkommer ifrågavarande befattningshavare utan vederbörande beskattningsnämnder. Enligt vad de sakkunniga försport har på vissa håll anmärkts, att vad som å dessa möten förekommit alls icke eller på ett mindre tillfredsställande sätt

45 bragts till de skattskyldigas kännedom. Detta förhållande sammanhänger emellertid med att förekommande frågor ofta endast varit föremål för diskussion utan att beslut däri fattats. I de fall då överläggningarna utmynnat i ett uttalande, har publicering därav merendels ansetts obehövlig, då dylika uttalanden plägat bringas till allmänhetens kännedom genom länsanvisningarna. De sakkunniga hava haft under övervägande möjligheterna att få behovet av större likformighet i taxeringen tillgodosett genom att landskamrerar- och taxeringsintendentmötena gåves en fastare organisation än nu är fallet. Först och främst skulle då till mötenas förfogande ställas ett kansli för förberedande av ärenden och expedierande av beslut. Vidare skulle emellertid för att mötena skulle kunna fylla sin uppgift erfordras, att dessa ägde rum oftare än — som i regel varit fallet — en gång om året. Detta skulle dock komma att ställa sig ganska kostsamt och vara för deltagarna alltför tidsödande. Möjligen kunde tänkas att avgörandet av vissa frågor överlätes på ett av mötena tillsatt arbetsutskott. En sådan anordning skulle dock innebära, att de till medlemmar i utskottet utsedda landskamrerarna och taxeringsintendenterna skulle i viss omfattning dirigera sina kollegor, vilket komme att framstå såsom mindre lämpligt. Måste sålunda konstateras, att den eftersträvade likformigheten vid taxeringen icke kan uppnås enbart genom anlitande av landskamrerar- och taxeringsintendentmötena, bör detta dock icke föranleda till ett avskaffande av berörda möten. Enligt de sakkunnigas förslag komma dessa nämligen att fylla en betydelsefull uppgift såsom kontaktorgan mellan den nämnd, riksskattenämnden, som nu föreslås skola inrättas, och de lokala taxeringsmyndigheterna. Såsom framgår av en i det följande lämnad redogörelse har jämväl till befordrande av enhetlighet och jämnhet i allmän fastighetstaxering plägat avhållas möten med landskamrerarna och taxeringsintendenterna, i vilka möten även deltagit i fråga om skogstaxering sakkunniga personer. Sådana möten, vilka alltjämt anses behövliga, skola enligt de sakkunnigas förslag aga rum under den av de sakkunniga förordade riksskattenämndens ledning. Såväl skattekontrollsakkunniga i sitt den 12 september 1933 avgivna betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående förbättrad deklarationskontroll och till förstärkt taxeringsorganisation m. m. som beskattningsorganisationssakkunniga i sitt den 25 november 1942 avgivna betänkande med förslag till ändrad organisation av beskattningsnämnderna och förstärkning av landskontorens arbetskraft m. m. förordade en sammankoppling av de av de sakkunniga föreslagna centralorganen med mellankommunala prövningsnämnden. Skattekontrollsakkunniga föreslogo sålunda, att mellankommunala prövningsnämndens kansli skulle utvidgas och ombildas till en hela året arbetande fast organisation under namnet taxeringsinspektionen. Beskattningsorganisationssakkunniga återigen förordade, att den av dem

46 föreslagna riksskattenämnden borde övertaga mellankommunala prövningsnämndens uppgifter. E t t bidragande skäl till ovanberörda förslag angående organisationen av de förordade centrala taxeringsorganen torde hava varit, att härigenom undvekes tillskapandet av ett nytt organ och samtidigt vunnes, att mellankommunala prövningsnämnden erhölle en fastare organisation än tidigare varit fallet. I åtskilliga av de över beskattningsorganisationssakkunnigas betänkande efter remiss avgivna yttrandena framfördes emellertid betänkligheter mot en sammankoppling av det av de sakkunniga föreslagna centralorganet med mellankommunala prövningsnämnden. Jämväl departementschefen framhöll i proposition nr 345 till 1943 års höstriksdag, att det torde vara olämpligt att sammankoppla uppgiften att verka för enhetlighet i taxeringen med de uppgifter, som ankomma på mellankommunala prövningsnämnden. Ovan angivet skäl för ett anförtroende åt mellankommunala prövningsnämnden av de uppgifter, som kunna befinnas erforderliga för åstadkommande av bättre enhetlighet i taxeringen, torde numera vara mindre vägande än det var före genomförandet av 1943 års taxeringsreform. Visserligen arbetar mellankommunala prövningsnämndens kansli alltjämt under provisoriska förhållanden, men genom att berörda prövningsnämnd numera i likhet med länsprövningsnämnderna har sin verksamhet förlagd över hela året erfordras inga extra arbetsuppgifter för att kanslipersonalen skall kunna beredas stadigvarande arbete. Vad angår mellankommunala prövningsnämndens såsom sådan lämplighet att handhava de uppgifter, som äro erforderliga för åstadkommande av jämnhet i taxeringen inom riket i dess helhet, torde — utan att i detta sammanhang närmare ingå på beskaffenheten av dessa uppgifter — kunna sägas, att desamma nödvändigtvis bliva av den art, att de icke väl komma att låta sig förena med ifrågavarande prövningsnämnds verksamhet i övrigt. Såsom också framhållits i ovanberörda remissyttranden över beskattningsorganisationssakkunnigas betänkande torde det sålunda bland annat framstå såsom mindre lämpligt, att en med länsprövningsnämnderna sidoordnad beskattningsnämnd lämnar råd och upplysningar, avsedda att tjäna länsprövningsnämnderna till ledning. Då såsom framgår av vad ovan anförts behovet av bättre likformighet i taxeringen icke torde kunna i önskvärd utsträckning tillgodoses med anlitande av någon redan förefintlig organisation, är för detta ändamål nödvändigt att inrätta ett nytt centralt organ. Vid ett övervägande av den lämpligaste formen för ett dylikt organ kan valet sägas stå mellan ett styrelsemässigt ordnat verk och en av representanter för olika intressegrupper sammansatt nämnd med ett kansli vid sin sida. Väljes en styrelsemässig form för organet, skulle detta betyda tillskapandet av ett nytt ämbetsverk, medan det andra alternativet skulle inne-

47 bära anslutning till det system, som prövats genom inrättande av de tidigare för krisskatterna — omsättningsskatten och krigskonjunkturskatten — samt för tillämpningen av den nya uppbördsförordningen avsedda centrala nämnderna. Frågan om vilken av dessa former för centralorganets organisation som bör föredragas sammanhänger i viss mån med de uppgifter, som skola anförtros organet. Lägges huvudvikten vid de fiskaliska synpunkterna att skattekontrollen må bliva rigoröst genomförd och att största möjliga likformighet i tillämpningen av beskattningsreglerna åstadkommes, skulle möjligen företräde böra givas åt en ämbetsmannamässig organisation. Anses däremot viktigt, att taxeringsarbetet, utan eftersättande av effektiviteten och likformigheten, bedrives främst i syfte att ernå materiell rättvisa under tillgodogörande av den skattetekniska och allmänt medborgerliga erfarenheten, synes alternativet med en nämnd vara att föredraga. Härför tala otvetydigt de goda erfarenheter, som vunnits hos de nyss omförmälda nämnderna. Att tidigare framlagda förslag till inrättande av ett centralt organ för ledning av taxeringsarbetet icke ansetts genomförbara torde i viss mån hava berott på svårigheter att inpassa ett sådant organ i vårt nuvarande taxeringssystem. Enligt detta tillkommer uppgiften att vaka över att taxeringsarbetet i länen ordnas och bedrives ändamålsenligt länsstyrelserna, som lyda direkt under Kungl. Maj:t. Även om denna ledning huvudsakligen avser taxeringsarbetets yttre former och icke innefattar befogenhet för länsstyrelserna att granska taxeringarna i vare sig materiellt eller formellt hänseende, skulle länsstyrelsernas ställning i taxeringsorganisationen svårligen kunna bibehållas, därest centralorganet skulle äga ingripa i den lokala organisationens arbetsförhållanden. För genomförande av en sådan ledning av taxeringsarbetet skulle i stället erfordras, att länens taxeringsavdelningar direkt underställdes det centrala organet. E n sådan omdaning av länsstyrelsernas organisation kan svårligen anses påkallad för uppnåendet av syftet med inrättandet av det ifrågasatta centralorganet. Icke heller för möjliggörande av närmare handledning åt beskattningsnämnderna kan en så långt gående omorganisation anses behövlig. Då sålunda ur organisatoriska synpunkter icke erfordras att omdana de lokala taxeringsorganen till en det centrala organet direkt underställd lokalförvaltning, bortfaller ett av de skäl, som möjligen skulle kunna anses tala för ett ämbetsmannamässigt ordnat centralorgan, låt vara med bibehållande av medborgarnas deltagande i det åt särskilda beskattningsnämnder alltfort uppdragna grundläggande taxeringsarbetet. I stället ter det sig ganska naturligt att påbygga det nuvarande systemet med beskattningsnämnder, inrymmande representanter för olika befolkningsgrupper, med en central nämnd, likaledes sammansatt av personer med erfarenhet från olika verksamhetsområden. Om i spetsen för en sådan nämnd ställes en med taxeringsarbetet förtrogen kraft med judiciell och administrativ erfarenhet, som vid sin sida har ett lämpligt sammansatt kansli, torde med bevarande av värdena i den nuvarande organisationen ett funktionsdugligt organ kunna tillskapas

48 för utövande av en i både formellt och materiellt hänseende tillfredsställande central ledning av taxeringsarbetet. Begränsas denna nämnds befogenheter väsentligen till att avse meddelande av råd och anvisningar för det lokala arbetets ändamålsenliga bedrivande samt till en allenast i stora drag gående övervakning av tillämpningen av de materiella rättsreglerna, behöver centralorganet icke heller svälla ut till ett månghövdat ämbetsverk. Nämndens kansli kan inskränkas till ett fåtal befattningshavare. E n central organisation av nu antytt slag är enligt de sakkunnigas mening fullt tillräcklig för ernående av syftet med densamma. Att efterlikna den ämbetsmannamässiga organisation, som förefinnes i Danmark och Norge, kan ej tillrådas, även om, såsom i dessa länder är fallet, beslutanderätten i viss utsträckning skulle läggas i händerna på en nämnd. De sakkunniga hava nämligen vid sina studiebesök i dessa länder fått den uppfattningen, att den centrala ledningen därstädes i hög grad kommit att utövas av personalen hos centralorganen och inriktas på ett långt i detalj gående nagelfarande av taxeringarna. Detta förhållande sammanhänger med den centralorganen därstädes tillagda befogenheten att föranstalta om ändring i åsatta taxeringar. E n dylik befogenhet bör enligt de sakkunnigas mening icke uppdragas åt det ifrågasatta centralorganet. Det kan icke heller tillstyrkas, att centralorganet skulle äga befogenhet att i enskilda fall ingripa med yrkanden eller förelägganden mot skattskyldiga, även om beslutanderätten i överinstans såsom nu skulle ankomma på administrativa domstolar, över huvud måste eftersträvas, att centralorganet icke utrustas med befogenheter gentemot de skattskyldiga, som skulle kunna ålägga dessa förpliktelser utöver vad de av riksdagen antagna beskattningsreglerna innehålla. Katt att stifta administrativ lag ens i form av bindande anvisningar får ej tillkomma centralorganet. En helt annan sak är att detsamma må belysa innebörden av gällande författningar genom utfärdande av allmänna råd och anvisningar, vilkas efterlevnad beror på beskattningsnämndernas och ytterst skattedomstolarnas prövning. Utövas den centrala ledningen efter dylika riktlinjer, saknas anledning att befara, att taxeringsarbetet genom inrättandet av ett centralorgan blir avhängigt av centralorganets åtgärder, utan de lokala organens rörelsefrihet kommer att såsom hittills efter behovet på varje ort bevaras. En garanti härför ligger, enligt de sakkunnigas mening, i det förhållandet att beslutanderätten hos centralorganet utövas av en nämnd, vars verksamhet främst skall vara av rådgivande och upplysande karaktär. E t t på dylikt sätt organiserat centralorgan torde jämväl vara väl lämpat att på begäran av Kungl. Maj:t avgiva utlåtanden i ärenden, som beröra organets verksamhetsområde, ävensom att taga initiativ till ändringar i skatteoch taxeringsförfattningarna, där sådana finnas vara av behovet påkallade. Vad angår frågan om beredande av möjlighet för skattskyldiga att erhålla förhandsbesked i skattefrågor torde till en början böra erinras om att de skattskyldiga enligt nu gällande ordning icke äro helt avskurna från möjlig-

49 het till förhandsuttalanden. Sålunda ankommer det på taxeringsnämndens ordförande att meddela den, som därom framställer begäran, erforderliga uppgifter om honom åliggande deklarationsskyldighet och sättet för dess fullgörande [78 § a) taxeringsförordningen]. Vid meddelande av dylika uppgifter kan ordföranden stundom nödgas uttala sig om innebörden av gällande föreskrifter i ett eller annat avseende. Sådana uttalanden hava dock icke bindande verkan utan giva blott uttryck för ordförandens uppfattning i förevarande spörsmål. Vidare stå ofta taxeringsintendenterna och allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden de skattskyldiga till tjänst med upplysningar i taxeringsfrågor. Även sådana upplysningar hava dock ett tämligen begränsat värde för den det gäller. De kunna icke tilläggas annan verkan än som ett uttryck för vederbörandes personliga uppfattning om huru det avhandlade spörsmålet i den föreliggande situationen bör besvaras men äro ej bindande vare sig för de myndigheter, som skola behandla den skattskyldiges ifrågavarande taxering, eller ens för uppgiftslämnaren själv, som måste hava fria händer, då taxeringsfrågan föreligger till avgörande. Sådana uttalanden torde ock lämnas allenast med uttrycklig eller tyst reservation för att innehållet i lämnad upplysning icke utgör ett slutgiltigt svar på spörsmålet i fråga. Ytterligare bör beaktas, att dessa tjänstemän icke alltid äro benägna att i förväg taga ståndpunkt till framställda spörsmål. Dessutom hava taxeringsintendenterna stundom olika uppfattning om lagstiftningens innehåll i det avhandlade ämnet, så att det besked, som må hava lämnats inom ett län, ej överensstämmer med besked från annat län. Då ett förhandsbesked för att fylla sitt ändamål måste vara bindande gentemot det allmänna, och varken taxeringsintendenterna, respektive allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden, eller landskamrerarna såsom ordförande i prövningsnämnderna intaga sådan ställning i taxeringsprocessen, att de äga med rättslig verkan förfoga över den omtvistade taxeringsfrågan, så att den dömande instansen är bunden av medgivanden eller uttalanden av dessa befattningshavare, måste uppenbarligen annan utväg för beredande av möjlighet för de skattskyldiga att erhålla bindande förhandsbesked i skattefrågor sökas än att utrusta nu nämnda tjänstemän med befogenhet att göra bindande utfästelser. Härtill synes annat organ icke lämpligen kunna komma i fråga än en myndighet, vars kompetensområde omfattar hela riket. Att anförtro uppgiften åt prövningsnämnderna eller skattedomstolarna — kammarrätten eller regeringsrätten — anse de sakkunniga icke vara förenligt med deras dömande verksamhet. Meddelande av förhandsbesked är nämligen övervägande att anse såsom en förvaltningsåtgärd, som förutsätter beredning av administrativ karaktär. Detta utesluter icke att ett av förvaltningsmyndighet meddelat besked må kunna genom besvär dragas under domstols prövning. Inrättas emellertid ett centralt organ med uppgift att verka för likformighet vid taxeringen, torde åt detta — under förutsättning att det av förut an4—2022 49

50 förda skäl organiseras såsom en nämnd — kunna uppdragas att meddela förhandsbesked. Frågan om garantier mot konflikter med skattedomstolarnas avgöranden behandlas i det följande.

Kap. 3. Huvuddragen av de sakkunnigas förslag. De sakkunnigas förslag innebär, att en riksskattenämnd inrättas för handhavande av uppgifterna att verka för likformighet vid taxeringen och att på begäran av skattskyldig meddela förhandsbesked i skattefrågor. Nämnden skall hava sådan sammansättning, att i densamma blir representerad såväl skatte juridisk erfarenhet som sakkunskap på olika områden av förvärvslivet. Med hänsyn till omfattningen och arten av de arbetsuppgifter, som föreslås skola ankomma på nämnden, hava de sakkunniga ansett heltidsanställning erforderlig för ordföranden. Vad angår erforderlig kanslipersonal hava svårigheter förelegat att helt överblicka behovet härav. De sakkunniga hava emellertid utgått ifrån att såsom ett minimum erfordras en jurist, som föreslås skola benämnas kanslichef, samt en bokföringskonsulent. För sistnämnde befattningshavare torde anställning på heltid icke vara erforderlig. Härutöver kräves en registrator tillika kassör samt en expeditionsvakt. Av skäl, som redan angivits, hava de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå, att riksskattenämnden anförtros handhavandet av uppgifter, som skulle innebära en centralisering av rikets taxeringsväsende. Nämndens verksamhet, i vad denna avser att verka för undanröjande av förefintliga ojämnheter i taxeringen de olika länen emellan, skall enligt förslaget vara av allenast rådgivande och vägledande karaktär. Den ojämnhet i taxeringen, som hänför sig till användande inom de särskilda länen av olika normer för uppskattning av natura- och andra förmåner samt för medgivande av avdrag i förvärvskällan tjänst, skall enligt de sakkunnigas förslag motverkas genom att landskamrerarnas förslag till anvisningar för årets taxering innan dessa föreläggas för prövningsnämnderna insändas till riksskattenämnden, som efter en jämförande granskning av desamma skall hava att framställa de erinringar, vartill granskningen kan föranleda. Vad angår övriga inom länen till ledning för taxeringen utfärdade direktiv har av olika skäl icke ansetts lämpligt att föreskriva skyldighet för vederbörande att före direktivens utsändande inhämta riksskattenämndens yttrande. Samtliga direktiv skola dock insändas till nämnden, som härigenom beredes tillfälle att taga del av inom de olika länen rådande praxis. Befinnes insänt direktiv vara i något avseende oriktigt eller strider däri uttalad åsikt mot nämndens uppfattning, skall nämnden givetvis härom underrätta den, som utfärdat direktivet.

51 På allmänna fastighetstaxeringens område hava de sakkunniga ansett riksskattenämnden kunna fylla en uppgift för åstadkommande av ett jämnare taxeringsresultat. Redan enligt nu gällande ordning nedlägges ett betydande arbete på förberedandet av allmän fastighetstaxering. Enligt förslaget skall riksskattenämnden övertaga ledningen av detta förberedande arbete. På riksskattenämnden skall ankomma att införskaffa och sammanställa material, avsett att läggas till grund för överläggningarna å det allmänna fastighetstaxeringsmöte, som är avsett att liksom hittills hållas med landskamrerarna, taxeringsintendenterna och skogssakkunniga. Genom riksskattenämndens granskning av landskamrerarnas förslag till enhetliga värden och anvisningar för fastighetstaxeringen uppnås, att förefintliga olikformigheter i värderingsgrunderna de olika länen emellan bliva uppenbarade på ett tidigare stadium av taxeringsarbetet än nu är fallet. Nämndens rådgivande och vägledande verksamhet skall icke inskränkas till granskning av inom länen utfärdade anvisningar och direktiv. Möjligheterna att härigenom främja likformighet vid taxeringen torde vara tämligen begränsade. Nämndens betydelsefullaste uppgift i hithörande hänseende torde i stället komma att bliva utfärdandet av anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna. I dessa anvisningar skola lämnas råd angående sådana spörsmål — uppskattningsfrågor och rättsfrågor — som visat sig vara föremål för olika avgöranden inom olika delar av landet eller äro av sådan natur, att de äro ägnade att bereda taxeringsmyndigheterna särskilda bekymmer. I form av anvisningar skola jämväl lämnas råd beträffande det praktiska taxeringsarbetets bedrivande. Enligt förslaget skola landskamrerare och taxeringsintendenter äga påkalla riksskattenämndens yttrande i taxeringsfrågor. Det har emellertid icke ansetts lämpligt att utsträcka denna möjlighet till andra taxeringstjänstemän än de nu nämnda. Vad angår ordförandena i taxeringsnämnderna skola dessa liksom hittills hava att vid behov av råd och upplysningar hänvända sig till taxeringsintendenten, på vilken det sedan må ankomma att avgöra, huruvida en framställd fråga är av beskaffenhet att riksskattenämndens yttrande bör inhämtas. De sakkunniga förutsätta, att riksskattenämnden kommer att såsom frågocentral av landskamrerare och taxeringsintendenter utnyttjas med urskillning och omdöme. Yttranden av nämnden böra sålunda begäras allenast i frågor av särskild vikt eller av principiell betydelse. I synnerhet taxeringsintendenterna torde emellertid härutöver i sitt arbete vara i behov av råd angående mindre viktiga spörsmål och upplysningar rörande rådande praxis och dylikt. Då för besvarande av förfrågningar av sådan art icke torde vara erforderligt att anlita riksskattenämnden såsom sådan, har föreslagits, att kanslichefen skall äga tillhandagå taxeringsintendenterna med råd och upplysningar i taxeringsfrågor. De sakkunniga hava icke ansett lämpligt och icke heller praktiskt genomförbart att stadga rätt för de skattskyldiga att i annan form än ansökan om

52 förhandsbesked hänvända sig till riksskattenämnden med förfrågningar. En obegränsad sådan rätt skulle vara ägnad att undergräva taxeringsmyndigheternas auktoritet. Vidare kunde vara att befara, att nämnden och dess personal skulle bliva så överlupna med förfrågningar, att besvarandet av desamma skulle framstå som en omöjlighet. De sakkunniga inse väl, att nämndens rådgivande verksamhet kommer att bliva av ömtålig natur med avseende å förhållandet till skattedomstolarna, men anse farhågorna för intressekonflikter icke böra överdrivas. Det torde nämligen vara att förvänta, att skattedomstolarna i regel komma att godtaga en på grundval av riksskattenämndens uttalanden under en följd av år utbildad praxis. Det har av de sakkunniga förutsatts, att å nämndens kansli skall föras register över rättsfall i skattemål. Självfallet bör också å kansliet samlas allt material av betydelse för taxeringsarbetet såsom utredningar och uttalanden i skattefrågor uti sakkunnigbetänkanden, riksdagstryck och facklitteratur. Det sålunda sammanställda materialet bör i lämpligt urval distribueras till länsstyrelserna i form av tryckta eller stencilerade meddelanden, vari jämväl skall kunna intagas av riksskattenämnden utfärdade anvisningar samt i den mån nämnden så beslutar övriga av nämnden meddelade beslut eller avgivna yttranden. Som en naturlig uppgift för riksskattenämnden har av de sakkunniga ansetts fastställande av för taxeringsarbetets ändamålsenliga bedrivande erforderliga blankettformulär. Fastställandet av deklarations- och andra formulär, beträffande vilka fastställandet nu tillkommer Kungl. Maj: t, har emellertid icke ansetts böra överlåtas på riksskattenämnden, utan bör nämndens befattning med dessa inskränkas till att på Kungl. Majrts uppdrag eller på eget initiativ upprätta förslag till ändringar av förefintliga blanketter eller förslag till nya sådana, Eiksskattenämndens befogenhet att fastställa blankettformulär bör icke betaga länsstyrelserna rätt att upprätta blanketter, men skall skyldighet föreligga för länsstyrelserna att insända dessa till nämnden. Riksskattenämnden skall enligt förslaget jämväl hava till uppgift att anordna kurser för taxeringstjänstemän, varvid böra ifrågakomma såväl centralt anordnade för länsstyrelsernas taxeringstjänstemän som lokalt för taxeringsnämndsordförande och kronoombud. I överensstämmelse med de sakkunnigas uppfattning om olämpligheten av en central dirigering av taxeringsarbetet hava de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå ett ingripande från riksskattenämndens sida i de lokala taxeringsmyndigheternas handhavande av deklarationskontrollen, i vidare mån än detta följer av fullgörandet av de uppgifter, som anförtros nämnden i fråga om utfärdande av allmänna anvisningar rörande taxeringsarbetets ändamålsenliga bedrivande och fastställande av blankettformulär. Då emellertid för uppnående av ett tillfredsställande resultat bland annat vid utövande av stickprovskontroll och genomförande av kategorigranskningar erfordras ett visst samordnande av taxeringskontrollen, hava de sakkunniga ansett denna

53 fråga böra lösas på det sättet, att riksskattenämnden å möten med taxeringsintendenterna träffar överenskommelse med dessa om de åtgärder, som i sådana hänseenden böra vidtagas. Erforderliga förberedande undersökningar böra härvidlag verkställas av kanslichefen med biträde av bokföringskonsulenten. Sistnämnde befattningshavare skall jämväl stå länsstyrelsernas taxeringsavdelningar till tjänst med rådgivning vid lösande av besvärligare bokgranskningsproblem. Såsom redan antytts framlägga de sakkunniga förslag om rätt för skattskyldig att hos riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i skattefrågor. Förhandsbeskedet har gjorts på det sättet bindande, att det skall lända till efterrättelse vid den taxering, beskedet avser, om och i den mån skattskyldig icke framställer yrkande i annan riktning. Förhandsbeskedet binder sålunda icke den skattskyldige, vilken dessutom skall äga rätt att omedelbart överklaga detsamma hos regeringsrätten. Motsvarande möjlighet har icke ansetts böra beredas den skattskyldiges fiskaliske motpart. Förhandsbeskedet skall innefatta ett principuttalande rörande sökandens taxering. Genom att beskedet givits denna utformning och då prövningen av förhandsbeskedet och den taxering, varvid beskedet tillämpas, genom den skattskyldiges besvärsrätt kan sägas utmynna i en och samma instans, anse de sakkunniga kompetenskonflikter med skattedomstolarna praktiskt taget uteslutna. Såsom förutsättning för att ansökan om förhandsbesked skall kunna upptagas till prövning har föreslagits, att beskedet skall vara av synnerlig vikt för den skattskyldige. Denna förutsättning har ansetts böra uppställas för att riksskattenämnden icke skall besväras med ansökningar i bagatellfrågor; medverkande har även varit, att det visat sig vara förenat med betydande vanskligheter att närmare precisera arten av de spörsmål, som må göras till föremål för förhandsbesked. Vid prövning av frågan om nämnda förutsättning må anses föreligga måste nämnden hava tämligen fria händer att förfara efter föreliggande omständigheter. Vad som för den ene skattskyldige kan finnas vara av mindre vikt är stundom för en annan skattskyldig av stor ekonomisk betydelse. Det får sålunda icke anses uteslutet att visst spörsmål upptages till besvarande i ett fall men avvisas i ett annat fall, då det till följd av föreliggande omständigheter icke har nämnvärd relevans för vederbörandes taxering. Särskild vikt måste fästas vid sådana frågor, vilkas rätta bedömande är av avgörande betydelse för genomlörbarheten av tilltänkt affärstransaktion eller eljest, t, ex. för beräkningen av behovet av avskrivningar å vissa tillgångar. Likaså kan det för vinnande av enhetlig lagtillämpning redan på taxeringsnämndsstadiet stundom vara av värde icke blott för den enskilde skattskyldige utan även för andra i samma ställning att få med normgivande verkan uttalat, huru viss författningsbestämmelse, som kan göras till föremål för olika tolkning, rätteligen bör förstås. Att en viss återhållsamhet i meddelandet av förhandsbesked i sådana fall iakttages,

54 så att endast frågor av mera allmänt intresse på dylikt sätt besvaras, är betingat icke allenast av angelägenheten att icke, särskilt under riksskattenämndens första verksamhetstid, över hövan betunga nämnden. Det föranledes även därav, att syftet med det föreslagna institutet icke är att från skattedomstolarna avlyfta deras uppgift att pröva besvär av prejudicerande natur utan i främsta rummet är att i god tid bereda den skattskyldige möjlighet att överblicka de skatterättsliga konsekvenserna av någon ifrågasatt åtgärd. Huvudsakligen till förebyggande av riksskattenämndens anlitande i oträngt mål men även för att bereda statsverket någon ersättning för dess utgifter för förhandsbeskeds meddelande har föreslagits rätt för riksskattenämnden att belägga meddelat förhandsbesked med avgift, lägst 100 kronor och högst 500 kronor. Den under senare år inträdda starka ökningen av antalet till regeringsrätten inkomna beskattningsmål har visserligen samband med de utomordentliga förhållanden, som inträtt till följd av senaste världskrig. Men fördöljas kan icke, att en tendens att underställa högsta instansens prövning även sådana mål, som icke hava påvisbart sammanhang med krisförhållandena, i större omfattning än eljest plägat förekomma kunnat förmärkas. Möjligen ligger en förklaring härtill i stegrat nit hos de fiskaliska organen, liksom naturligtvis det ökade skattetrycket är ägnat att bereda taxeringsspörsmålen större ekonomisk betydelse för den enskilde skattedragaren än tidigare. Förhållandet i fråga har givit de sakkunniga anledning att överväga, huruvida åtgärder till minskande av antalet till regeringsrätten fullföljda taxeringsmål må kunna vidtagas. Emellertid kan det icke gärna sättas i fråga att begränsa de skattskyldigas rätt att fullfölja talan till högsta instans vare sig genom införande av en på taxeringens storlek beroende spärr eller genom upptagande av fullföljdsavgift; båda dessa åtgärder skulle, var för sig eller sammantagna, framstå — med rätt eller orätt må lämnas osagt — såsom enbart eller i varje fall huvudsakligen betingade av omsorg för det allmännas skatteintresse. Däremot kan det ur principiell utgångspunkt icke anses obefogat att överväga, huruvida det allmänna bör äga obegränsad rätt att, då dess talan icke vunnit bifall hos kammarrätten, tillåta fullföljd till regeringsrätten. Härvid är att märka, att statsverkets kostnader i anledning av dylik fullföljd av talan icke alltid stå i rimlig proportion till storleken av de skatter, varom är fråga. Dessutom är det icke betydelselöst att ett det allmännas skattekrav av omtvistligt värde upptager den högsta instansens tid till förfång för prövningen av de skattskyldigas talan. Inrättas enligt de sakkunnigas förslag ett organ för utövande av central ledning av taxeringsarbetet med uppgift tillika att meddela förhandsbesked i skattefrågor, ligger nära till hands att överväga, huruvida icke åt detta organ bör inrymmas befogenhet att pröva, huruvida å statens vägnar talan må fullföljas mot kammarrättens utslag i taxeringsmål. Ett särskilt skäl härtill ligger däri, att hos detta centralorgan finnes kompetens att bedöma befogenheten av ett full-

55 följande av det allmännas skattekrav. De sakkunniga hava av skäl, som närmare utvecklas å annat ställe i betänkandet, stannat för att föreslå förbud för taxeringsintendent att utan för varje särskilt fall lämnat tillstånd av riksskattenämndens ordförande anföra besvär hos Kungl. Maj:t över kammarrättens utslag i taxeringsmål. Genomförande av detta förslag är ägnat att giva ökad auktoritet åt riksskattenämndens uttalanden i fråga om beskattningsreglernas rätta innebörd, liksom det även i någon mån kan komma att befria den högsta instansen från befattning med mål av mindre vikt. Under sitt arbete hava de sakkunniga trott sig finna vissa brister eller ofullkomligheter i taxeringsorganisationen. De sakkunniga hava kommit till den uppfattningen, att åtskilliga av dessa brister och ofullkomligheter mindre bero på författningsbestämmelsernas innehåll än på de av tidsomständigheterna betingade svårigheterna att genomföra givna bestämmelser. Andra av dessa anmärkningsanledningar äro av sådan art, att botemedel mot desamma icke kunna angivas utan ytterligare erfarenhet och överväganden. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett sig icke böra i vidare mån än som skett framställa förslag till ändring i taxeringsorganisationen eller för densamma gällande föreskrifter. Det synes lämpligt att riksskattenämnden, som under sin verksamhet kommer i tillfälle att mera ingående syssla med hithörande spörsmål, häråt ägnar nödig uppmärksamhet och efter företagen utredning till Kungl. Maj:t inkommer med förslag till ändrade författningsbestämmelser eller andra av omständigheterna påkallade åtgärder, i den mån nämnden icke själv äger föranstalta om sådana föreskrifter eller åtgärder.

56 AVDELNING

III.

Allmän motivering. Kap. 1. Riksskattenämndens rådgivande och vägledande verksamhet. § 1. Inledning. Förefintliga ojämnheter i taxeringarna torde i väsentlig mån kunna tillskrivas — förutom skiljaktigheter i arbetsmetoderna — olika uppfattning hos beskattningsnämnderna om huru skattelagarna böra tillämpas. För undanröjande av dylika ojämnheter synes därför vara av vikt att större likformighet åstadkommes beträffande beskattningsnämndernas verksamhet. Såsom redan i avdelning I I av detta betänkande framhållits är det enligt de sakkunnigas mening icke lämpligt, att riksskattenämnden utrustas med befogenhet att övervaka beskattningsnämndernas arbete vare sig under det arbetet pågår eller efter arbetets slut genom granskning av de beslutade taxeringarna. E t t dylikt ingripande skulle i grund omgestalta gällande ordning och försvaga landskamrerarnas och taxeringsintendenternas ställning såsom ledare av taxeringsarbetet i länen. En sådan ändring kan icke förordas. Vad särskilt prövningsnämnderna angår anmärkes särskilt, att en övervakning från riksskattenämndens sida skulle vara mindre väl förenlig med dessa nämnders uppgift såsom instans i taxeringsprocessen. I stället måste andra vägar sökas för vinnande av likformighet i taxeringarna. Härvid framstår i första hand såsom lämpligt att riksskattenämnden bistår landskamrerarna och taxeringsintendenterna i deras arbete med ledningen av beskattningsnämndernas verksamhet. För ändamålet erfordras icke, att riksskattenämnden meddelar nämnda befattningshavare mer eller mindre bindande direktiv. Det torde vara till fyllest med råd och upplysningar av vägledande innehåll. Landskamrerarna och taxeringsintendenterna skola helt visst förstå att tillgodogöra sig dylika råd och upplysningar samt genom sin verksamhet öva inflytande på beskattningsnämndernas beslut, så att dessa komma att bliva mera likformiga än hittills varit fallet. I detta sammanhang må erinras om de olika metoder, som för närvarande komma till användning för åstadkommande av enhetlighet i taxeringsarbetet inom varje län. Innan taxeringsarbetet under ett taxeringsår tager sin början utsändas av länsprövningsnämnden fastställda anvisningar för årets taxeringar, innehållande bland annat normer för värdesättning å vissa förmåner och för avdrag i olika hänseenden. Vidare förekomma på sina håll, då behov därav anses föreligga, kurser för nytillträdande taxeringsnämndsordförande. Vanligt är att representanter för taxeringsnämnderna sammankallas till överläggningar, därvid föredrag hållas och erfarenheter utbytas. Även på annat sätt, exem-

57 pelvis genom utfärdande av cirkulär med upplysningar om mera betydelsefulla avgöranden i taxeringsmål samt råd och upplysningar i olika avseenden, hållas taxeringsnämnderna underrättade om praxis. Ett annat sätt att befrämja likformighet och effektivitet i taxeringsarbetet är att taxeringsintendenten bevistar sammanträden med taxeringsnämnderna och därvid lämnar praktisk handledning. Det ligger i sakens natur, att dylika besök hos taxeringsnämnderna kunna medhinnas endast i begränsad omfattning. Där de förekomma torde de vara till stor nytta även i det avseendet, att taxeringsintendenten blir i tillfälle att taga närmare kännedom om taxeringsnämndernas arbetsmetoder. Av största betydelse för uppnående av tillfredsställande taxeringsresultat är den granskning av taxeringarna, som äger rum inom länsstyrelsernas taxeringsavdelningar. Omfattningen av denna granskning belyses i någon mån av den vid betänkandet fogade bilagan CII. Under krigsåren lärer detta granskningsarbete i viss mån hava måst eftersättas på grund av det betungande arbetet med åsättandet av taxering till krigskonjunkturskatt och allmän omsättningsskatt. Efter det mera normala förhållanden inträtt, torde granskningsarbetet kunna förväntas bliva mera effektivt genomfört. Av det anförda torde framgå, att organisatoriska förutsättningar finnas för uppnående av likformighet i taxeringarna inom varje län för sig. Däremot är det mindre väl beställt med möjligheterna att samordna taxeringsarbetet inom riket i dess helhet. Mellankommunala prövningsnämndens verksamhet åstadkommer väl, såvitt angår de taxeringar som falla under dess domvärjo, enhetlighet i bedömandet, och dess praxis i fråga om fördelning till beskattning av inkomst, som härflyter av rörelse inom skilda kommuner och län, torde vara normgivande även för länsprövningsnämnderna. Befordrande av likformig tillämpning av beskattningsregler äro även de möten mellan rikets landskamrerare — inberäknat skattedirektören i Stockholm — och taxeringsintendenter, som pläga hållas på kallelse av finansdepartementet. Likaså har utan stöd av särskild föreskrift chefen för rättsavdelningen inom finansdepartementet på tillfrågan plägat lämna landskamrerarna och taxeringsintendenterna upplysningar rörande motiv till ändringar i skattelagarna samt råd i förekommande tveksamma fall. I övrigt torde den som söker skaffa sig kännedom om innebörden av beskattningsreglerna och gängse praxis på ifrågavarande område vara hänvisad till de motiv, som finnas angivna i betänkanden, propositioner och utskottsutlåtanden — i vissa fall även till uttalanden i riksdagens kamrar •—, till de redogörelser för av regeringsrätten avdömda skattemål, som lämnas i regeringsrättens årsbok, samt till den skatterättsliga litteraturen, särskilt utgivna handböcker och — icke minst — Svensk skattetidning. Erfarenheten har givit vid handen att de sålunda förefintliga möjligheterna att samordna taxeringsarbetet över hela riket äro otillräckliga. Sär-

58 skilt gäller detta beskattningsnämndernas arbete, beroende mest därpå, att litteraturkällorna äro för dem relativt svåråtkomliga. De åtgärder, som i första hand böra vidtagas av riksskattenämnden för att åstadkomma enhetlighet och likformighet i taxeringsarbetet, torde böra gå ut på att för taxeringsmyndigheterna underlätta utnyttjandet av de redan befintliga möjligheterna att vinna kännedom om lagstiftningen och praxis på beskattningens område. Därjämte bör nämnden söka nya utvägar för att sprida upplysning i sådant hänseende. De förslag, som av de sakkunniga i sådant syfte föreslås, gå i huvudsak ut på att riksskattenämnden skall, bland annat, bereda taxeringsmyndigheterna tillfälle att på ett snabbare och bättre sätt än nu sker taga del av vägledande utslag i skattemål från regeringsrätten och kammarrätten ävensom tillhandahålla nämnderna annat material av betydelse för skattelagarnas uttolkning. Vidare skall riksskattenämnden företaga jämförande granskning av inom olika län utfärdade direktiv rörande taxeringsarbetets bedrivande, fastställa erforderliga blankettformulär samt verka för bättre utbildning av taxeringsnämndsordförande och kronoombud. Härutöver skall riksskattenämnden meddela för hela riket gemensamma anvisningar i frågor om taxering samt avgiva yttrande i sådana frågor på framställning av landskamrerare eller taxeringsintendent. Härvid skall nämnden främst verka för en likformig tillämpning av de materiella beskattningsreglerna men även lämna vägledning rörande det praktiska taxeringsarbetets bedrivande. Slutligen skall riksskattenämnden jämväl i viss utsträckning vara verksam för åstadkommande av en efter enhetliga linjer verkande taxeringskontroll. § 2. Allmänna anvisningar, yttrande i taxeringsfrågor, rättsfallsregister m. m. a) Utfärdande av allmänna anvisningar. I anvisningar till taxeringsmyndigheterna skall riksskattenämnden tillkännagiva sin uppfattning om huru sådana taxeringsspörsmål böra lösas, vilka enligt vad nämnden erfarit blivit föremål för olika avgöranden inom skilda län eller beträffande vilkas lösande tveksamhet visat sig råda hos taxeringsmyndigheterna. För att på ett tillfredsställande sätt kunna verka för undanröjande av olika länen emellan rådande ojämnheter med avseende å skattelagarnas tillämpning, erfordras att riksskattenämnden beredes tillfälle att undersöka förekomsten av sådana ojämnheter. Det mest effektiva medlet härför skulle onekligen vara granskning av prövningsnämndernas protokoll. Med hänsyn emellertid till att en fortlöpande granskning av prövningsnämndsprotokollen lätt skulle få sken av en övervakning av prövningsnämndernas arbete, hava de sakkunniga icke ansett en sådan böra företagas av riksskattenämnden. Hinder bör dock icke föreligga för riksskattenämnden att i enskilda fall, då skäl därtill äro för handen, infordra protokoll från prövningsnämnd. Befogenhet härtill är enligt förslaget tillförsäkrad riksskattenämnden genom en allmän föreskrift om att

59 nämnden äger att av myndigheter erhålla de upplysningar och det biträde, som erfordras för dess verksamhet. Andra möjligheter än granskning av prövningsnämndernas protokoll torde emellertid erbjudas riksskattenämnden, då det gäller för denna att förskaffa sig kännedom om taxeringsförhållandena inom de olika länen. I första hand bör härvid beaktas den granskning av inom länen utfärdade direktiv och anvisningar till ledning för taxeringen, som enligt förslaget skall företagas av nämnden. Berörda direktiv och anvisningar torde giva en tämligen god bild av inom länen tillämpad praxis. Vidare kommer riksskattenämnden att bliva uppmärksammad å under taxeringsarbetet uppkomna problem vid besvarandet av förfrågningar från landskamrerarna och taxeringsintendenterna. Deltagande i överläggningar å landskamrerar- och taxeringsintendentmötena torde också vara av betydelse i förevarande hänseende. Slutligen skall riksskattenämnden genom besök å länsstyrelsernas taxeringsavdelningar beredas möjlighet att göra sig förtrogen med förhållandena inom de olika länen. Såsom redan tidigare framhållits torde för närvarande på betydelsefulla områden av beskattningen föreligga spörsmål, beträffande vilka behov föreligga av mera enhetlig behandling. Detta gäller såväl uppskattningsfrågor som rättsfrågor. Vad angår uppskattningsfrågorna torde de utslag, som i dessa av högsta instansen meddelas, ofta icke vara till tillräcklig ledning för bedömande av likartade fall. För en mera enhetlig tillämpning av skattelagarna, i vad angår nu berörda uppskattningsfrågor, torde vara av värde, att i anvisningar från riksskattenämnden angivas de grunder, vilka böra komma till användning vid taxeringen. Såsom exempel på sådana uppskattningsfrågor, beträffande vilka de sakkunniga anse riksskattenämnden böra meddela allmänna anvisningar, kunna nämnas värdesättning av vissa förmögenhetstillgångar såsom icke börsnoterade obligationer, aktier och andra värdepapper, jordbrukares inventarier samt rörelseidkares varulager, gränsdragningen mellan löpande försäljning och realisation av levande eller döda jordbruksinventarier samt mellan nyuppsättning och nyanskaffning av sådana inventarier, ävensom medgivande av vissa avdrag såsom för värdeminskning av skog, för reparation och underhåll av byggnader, för värdeminskning och överpris å byggnader, anläggningar och inventarier, för rese- och representationskostnader och kostnad för facklitteratur samt för nedsatt skatteförmåga. Vad särskilt angår riksskattenämndens befattning med värdering av icke börsnoterade aktier hänvisas till vad de sakkunniga härom anföra i nästfoljande avsnitt. Vad beträffar rena rättsfrågor föreligger på grund av att i fråga om dessa bättre ledning kan erhållas av regeringsrättens utslag icke samma behov av råd från riksskattenämnden. Med hänsyn emellertid dels till att icke alla rättsfrågor — även om de under en följd av år bliva föremål för olika lösning inom skilda län — komma under regeringsrättens bedömande och dels till skatteprocessens långsamhet, som kan fördröja målens avgörande i regeringsrätten i flera år, hava de sakkunniga ansett riksskattenämndens nu ifrågavarande verksamhet böra omfatta jämväl rättsfrågor.

60 En betydelsefull uppgift bör riksskattenämnden komma att få, då det gäller att för taxeringsmyndigheterna klargöra innebörden av ny skattelagstiftning. Gentemot behovet av sådant klargörande kan invändas, att genom de grundliga förarbeten av sakkunniga och den omsorgsfulla beredning i departement och riksdagsutskott, som föregå ny lagstiftning på beskattningsområdet, allenast sådana frågor lämnas olösta, vilka anses böra få sin lösning i praxis, som det tillkommer skattedomstolarna att utforma. Erfarenheterna giva emellertid icke stöd för en sådan uppfattning. Såsom färska exempel på skattelagstiftning, i fråga om vilken utöver den ledning, som kunde erhållas ur lagtext och förarbeten, för uppnående av önskvärd likformighet i taxeringen erfordrades ytterligare vägledning, kunna nämnas övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen samt de ändrade bestämmelserna rörande medgivande av avdrag för nedsatt skatteförmåga vid den kommunala inkomsttaxeringen. Särskilt vad angår sådana anvisningar, i vilka riksskattenämnden skall hava att för taxeringsmyndigheterna klargöra ny skattelagstiftnings innebörd, torde riksskattenämndens verksamhet — utom att främja likformighet vid taxeringen — jämväl i betydande utsträckning vara ägnad att underlätta arbetet för länsstyrelsernas taxeringsavdelningar, vilka för närvarande såväl för egen information som för vägledning av taxeringsnämnderna nedlägga mycken tid på tolkningen av nya författningsbestämmelser. Riksskattenämndens anvisningar torde i regel böra avse de allmänna grunder, som skola tillämpas vid taxeringen. Jämväl då i anvisningarna lämnas råd i fråga om rättsfrågor torde desamma komma att huvudsakligen avse spörsmål av allmän räckvidd. Emellertid torde icke vara uteslutet, att riksskattenämnden i sin hithörande verksamhet bliver nödsakad att uttala sig om speciella fall. De sakkunniga hava härvid bland annat i tankarna ifrågasatt lagstiftning om ändrade bestämmelser angående avdragsrätt och skatteplikt för medlemsavgifter. Sedan i flera remissyttranden över 1944 års allmänna skattekommittés förslag i detta ämne framhållits, att med hänsyn till de svårigheter för taxeringsmyndigheterna, som vid genomförande av kommitténs förslag skulle uppstå vid den praktiska tillämpningen, har visserligen bevillningsutskottet vid 1948 års riksdag framhållit, att frågan om medlemsavgifter borde lösas utan avvaktan på tillskapandet av ett centralt taxeringsorgan. I en vid 1949 års riksdag framlagd proposition (nr 173) med förslag till ändrade regler angående avdragsrätt och skatteplikt för medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen har emellertid chefen för finansdepartementet uttalat att, därest taxeringsorganisationen framdeles komme att utbyggas med ett centralt taxeringsorgan, detta genom utredningar och uttalanden verksamt kunde bidraga till en smidig tillämpning av de i propositionen föreslagna bestämmelserna. För beredande av hjälp åt taxeringsmyndigheterna och åstadkommande av likformighet vid tillämpningen av det i ovanberörda proposition framlagda lagförslaget torde icke vara tillfyllest med angivande av allmänna grunder för bestämmelsernas uttolkning. I stället torde härför erfordras, att riksskattenämnden i fråga om föreningar av sådan beskaffenhet, att tveksamhet kan

61 råda, huruvida beträffande avgift till desamma för medlemmarna föreligger avdragsrätt ocli för föreningen skatteplikt, efter utredning rörande föreningarnas verksamhet lämnar taxeringsmyndigheterna anvisning om, huru det enskilda fallet bör bedömas. Väl kunna delade meningar råda i fråga om lämpligheten av ett sådant direkt ingripande i taxeringsarbetet från riksskattenämndens sida, som handhavandet av ifrågasatt uppgift kommer att innebära. De sakkunniga hava dock kommit till den uppfattningen, att en dylik vägledande verksamhet icke blott i berörda hänseenden utan även i andra situationer, där ett och samma taxeringsspörsmål uppkommer på flera håll, bör kunna främja en riktig tilllämpning av gällande bestämmelser. Befogenhet för riksskattenämnden att utfärda anvisningar till ledning vid taxeringen skulle möjligen kunna medföra konflikter i förhållande till de lokala taxeringsmyndigheterna och skattedomstolarna. Häremot må, vad angår berörda taxeringsmyndigheter, i detta sammanhang ånyo betonas, att anvisningarna icke skola vara bindande utan allenast av rådgivande karaktär. Till yttermera visso förutsätta de sakkunniga, att frågor av större vikt före anvisnings utfärdande av riksskattenämnden framläggas till diskussion å landskamrerar- och taxeringsintendentmötena. Det synes därför knappast finnas anledning att befara uppkomsten av någon motsättning mellan de lokala taxeringsmyndigheterna och riksskattenämnden till följd av anvisningar, som lämnats av nämnden. Vad härefter angår förhållandet till skattedomstolarna komma riksskattenämndens anvisningai icke att innebära någon inskränkning i dessas prövningsrätt. Avsikten med anvisningarnas utfärdande är ju att åstadkomma en enhetlig tillämpning av beskattningsreglerna inom landet. Underkännes en av riksskattenämnden i anvisning tillkännagiven uppfattning, kommer detta icke att få annan verkan än då för närvarande en av beskattningsnämnderna inom ett eller flera län tillämpad praxis frångås av skattedomstolarna. Såsom inledningsvis framhållits torde man dock kunna utgå ifrån, att skattedomstolarna i regel komma att godtaga den praxis, som under en följd av år utbildats på grundval av riksskattenämndens uttalande. Där praxis underkänts bör givetvis riksskattenämnden omedelbart utsända meddelande härom. I anvisningar till taxeringsmyndigheterna bör riksskattenämnden jämväl kunna i viss omfattning lämna råd angående det praktiska taxeringsarbetets ändamålsenliga bedrivande. Härmed avses icke något ingripande i Kungl. Maj:ts befogenhet att i vissa avseenden meddela tillämpningsföreskrifter till taxeringsförordningen. I sådant hänseende bör riksskattenämndens verksamhet inskränkas till att efter anmodan av Kungl. Maj:t eller på eget initiativ utarbeta förslag till föreskrifter rörande taxeringsförfarandet. Emellertid torde även inom ramen för de i taxeringsförordningen och av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifterna föreligga områden, där behov av ytterligare anvisningar äro för handen.

62 D) Yttrande i taxeringsfrågor på framställning av landskamrerare och taxeringsintendent. I riksskattenämndens uppgifter skall ingå att avgiva yttranden i taxeringsfrågor. Enligt förslaget skall det tillkomma landskamrerare och taxeringsintendent att påkalla sådana yttranden. Landskamreraren har behov av nämndens råd såväl vid uppgörande av förslag till anvisningar för årets taxering som i egenskap av ordförande i prövningsnämnden. Taxeringsintendenten får tillfälle att utnyttja riksskattenämnden såsom frågocentral såväl vid sin övervakning av taxeringsnämndernas arbete som eljest i sitt arbete såsom chef för länsstyrelsens taxeringsavdelning. De sakkunniga hava haft under övervägande, huruvida rätt att framställa förfrågningar hos riksskattenämnden borde utsträckas till andra befattningshavare än de nu nämnda. Vad då först angår övriga befattningshavare å länsstyrelsens taxeringsavdelning hava de sakkunniga icke ansett lämpligt, att dessa med förbigående av sin chef skulle äga att direkt hänvända sig till riksskattenämnden. Uppkommer under taxeringsarbetet fråga, varom enligt underordnad tjänstemans å taxeringsavdelningen mening riksskattenämndens uppfattning bör inhämtas, bör denna hänvända sig till taxeringsintendenten, som har att avgöra, huruvida så skall ske. Ej heller hava de sakkunniga ansett möjlighet böra beredas taxeringsnämnderna att begära riksskattenämndens yttrande i taxeringsfrågor. En sådan möjlighet för taxeringsnämnderna skulle vara ägnad att undergräva taxeringsintendentens auktoritet och försvåra hans övervakning av berörda nämnders arbete. Ävenså kunde lätt inträffa, att nämnden särskilt från mindre erfarna taxeringsnämndsordförande överhopades med frågor även i enklare spörsmål, varmed nämnden eller dess tjänstemän icke böra besväras till förfång för viktigare arbetsuppgifter. Liksom hittills bör därför, då behov av råd och upplysningar yppas inom taxeringsnämnd, dennes ordförande hava att hänvända sig till taxeringsintendenten. Anser taxeringsintendenten, att framställd fråga är av beskaffenhet, att riksskattenämndens yttrande bör inhämtas, skall han hava att därom själv besluta. Vad beträffar prövningsnämndens behov av råd från riksskattenämnden är detta tillgodosett genom dess ordförandes — landskamrerarens — rätt att begära nämndens yttrande. Såsom torde framgå av vad redan tidigare anförts hava de sakkunniga ansett riksskattenämndens rådgivande verksamhet vara av den vikt, att framställda förfrågningar som regel böra behandlas å sammanträde med nämnden. Detta förfaringssätt bör sålunda tillämpas så snart en förfrågan är av den beskaffenhet, att förarbetena till skattelagarna eller regeringsrättsutslag icke giva tillräcklig ledning för dess besvarande. Avser framställd fråga emellertid allenast upplysning om faktiska förhållanden såsom förefintliga prejudikat och dylikt, torde icke vara erforderligt att kalla nämnden till sammanträde.

63 Besvarandet av sådan förfrågan bör kunna anförtros åt chefen för nämndens kansli. Med anledning härav hava de sakkunniga föreslagit, att det skall åligga kanslichefen att tillhandagå taxeringsintendenterna med råd och upplysningar rörande taxering. Det torde kunna inträffa, att landskamrerare eller taxeringsintendent i ovetskap om, att ett spörsmål redan fått sin lösning i praxis, hänvänder sig till riksskattenämnden för att få spörsmålet besvarat. I sådana fall bör kanslichefen äga klargöra förhållandet för vederbörande, därvid tillika bör upplysas att, därest förnyad fölfrågan icke ingives, ärendet icke kommer att föredragas inför nämnden. Ett liknande förfaringssätt torde behöva tillgripas i fråga om förfrågan av så brådskande natur, att den icke anses böra vila i avvaktan på ett sammanträde med nämnden. Vid besvarande av en dylik förfrågan bör kanslichefen emellertid angiva, att svaret endast giver uttryck åt hans egen uppfattning och att ärendet kommer att föredragas å nämndens nästkommande sammanträde. Av skäl, som tidigare angivits, hava de sakkunniga icke ansett det vare sig lämpligt eller praktiskt genomförbart att anordna riksskattenämnden såsom frågocentral för de skattskyldiga. Deras behov av råd i taxeringsfrågor får anses tillgodosett genom dem föreslagen rätt att hos riksskattenämnden erhålla förhandsbesked och den möjlighet, som i viss utsträckning står dem till buds, att hänvända sig med förfrågningar till ordförande i taxeringsnämnd eller taxeringsintendent. Den information, som taxeringsintendenten är i tillfälle att erhålla hos riksskattenämnden, kan härvid komma de skattskyldiga till godo. Emellertid kan givetvis icke ifrågakomma att stadga förbud för riksskattenämnden att upptaga av skattskyldig väckt fråga till behandling. Skulle nämnden finna sådan fråga vara av allmänt intresse, bör det vara nämnden obetaget att besvara densamma i form av allmän anvisning till taxeringsmyndigheternas vägledning. c) Resor. Nämndens rådgivande verksamhet skall jämväl komma till utövande vid personliga besök hos olika taxeringsmyndigheter. Härigenom sättes nämnden i tillfälle att förskaffa sig närmare kännedom om det sätt, på vilket taxeringsarbetet bedrives, och uppmärksamma brister, som i olika hänseenden må vidlåda taxeringsorganisationen. Därvid kunna anvisningar lämnas till dessas avhjälpande, i den mån sådant utan författningsändring är möjligt. Ehuru nämndens resor huvudsakligen skola avse besök å länsstyrelsernas taxeringsavdelningar, har möjlighet också ansetts böra beredas nämnden att närvara vid beskattningsnämndernas sammanträden, därvid nämndens ledamöter och personal skola äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Under ifrågavarande resor torde nämnden regelmässigt böra representeras av ordföranden. Möjlighet att företaga resor torde även böra föreligga för nämndens övriga ledamöter. Vid besöken å länsstyrelsernas taxeringsavdel-

64 ningar synes ordföranden böra åtföljas av kanslichefen eller bokföringskonsulenten eller ock av bådadera. Det torde likaledes böra beredas möjlighet för kanslichefen att ensam eller tillsammans med bokföringskonsulenten företaga resor exempelvis för överläggningar med taxeringsintendent om taxeringsarbetets ändamålsenliga bedrivande. Undantagsvis kan det finnas påkallat att bokföringskonsulenten ensam besöker länsstyrelse såsom då fråga gäller att organisera bokgranskning eller tillhandagå med råd i särskilda fall vid dylik granskning. I regel bör dock bokföringskonsulenten icke självständigt företaga resor för meddelande av instruktioner eller utförande av inspektioner. Sådana böra utom i undantagsfall få förekomma endast i samband med ordförandens eller kanslichefens resor och under deras uppsikt. Det har icke ansetts lämpligt, att riksskattenämndens kanslipersonal själv skall äga avgöra, i vilken utsträckning resor böra företagas. Beslut härom skall fattas av nämnden eller i brådskande fall av dess ordförande. Vad angår nämndens ordförande och ledamöter skall beträffande deras resor anmälan av ordföranden göras hos chefen för finansdepartementet. d) Register över rättsfall och annat material. De medel, som för närvarande stå beskattningsmyndigheterna till buds, då det för dem gäller att åvägabringa en rättvis och likformig taxering, utgöras huvudsakligen av vad som kan hämtas ur förarbetena till skatteförfattningarna samt av de utslag, som meddelas av skattedomstolarna. E n uppgift för riksskattenämnden bör vara att för beskattningsmyndigheterna möjliggöra ett bättre utnyttjande av ifrågavarande källor. Vad först angår utslag i beskattningsmål redovisas visserligen avgöranden i högsta instans i regeringsrättens årsbok, men denna publikation torde icke i nu förevarande hänseende vara tillfyllest. Av naturliga skäl kan publiceringen av rättsfall icke i denna form ske så snabbt som vore önskvärt. Vidare har ifrågavarande årsboks karaktär av officiell redogörelse för regeringsrättens arbete medfört, att densamma kommit att i vissa hänseenden bliva alltför formell för att giva en tillfredsställande bild av avgjorda mål. Bortsett från de relativt sett fåtaliga referaten lämnas allenast redogörelse för innehållet i avkunnade utslag. Långt ifrån alltid lämnas i notiserna uppgift om den fråga, som genom utslaget blivit avgjord, och om de särskilda omständigheter, som påverkat målets utgång, saknas för det mesta upplysningar. Beträffande kammarrättens utslag i beskattningsmål förekommer icke någon motsvarande publicering. I syfte att möjliggöra för de lokala taxeringsmyndigheterna att på ett snabbare och bättre sätt än nu är fallet följa rättsutvecklingen på beskattningsområdet skall å riksskattenämndens kansli föras register över betydelsefulla utslag i skattemål. Från registret skall material kontinuerligt distribueras till länsstyrelserna, varvid utslagen böra belysas och upplysningar lämnas rörande deras betydelse för rättstillämpningen Registret kommer jämväl att vara av

65 stort värde för kanslichefen vid hans besvarande av förfrågningar från taxeringsintendenterna. Å riksskattenämndens kansli bör också samlas allt det skriftliga material, som kan vara av betydelse för taxeringsarbetet. Härvid bör ifrågakomma icke allenast det, som rörande beskattningen utgivits i offentligt tryck, utan även vad som härom skrivits i facklitteratur, tidskrifter m. m. e) Utsändande av meddelanden. De sakkunniga hava haft under övervägande, huruvida riksskattenämndens arbetsresultat borde sammanfattas och publiceras i särskilt tryckta meddelanden, vilka kunde tänkas böra tillställas bland annat samtliga taxeringsnämndsordförande och även mot betalning tillhandahållas allmänheten. Eftersom nämndens verksamhet huvudsakligen skall hava avseende å rådgivning åt landskamrerare och taxeringsintendenter, kan emellertid vara tveksamt, om meddelanden om resultatet av verksamheten böra delgivas andra än dessa befattningshavare. Härvid är också att taga i beaktande, att utfärdandet av anvisningar och distribuerandet av annat material i viss omfattning måste ske fortlöpande under året allteftersom behov av råd yppas eller utslag i beskattningsmål eller andra förhållanden det påkallar. I varje fall synes lämpligast, att anvisningar och annat material i första hand distribueras i form av stencilerade meddelanden till landskamrerarna och taxeringsintendenterna. Diskuteras kan emellertid om härutöver borde årligen utgivas en tryckt publikation, innehållande förutom i lämpligt urval nämndens anvisningar och övriga beslut av mera allmänt intresse även nyheter inom skattelagstiftningen samt sådana utslag från regeringsrätten, som innebure ändrad praxis. En sådan publikation skulle i viss mån kunna ersätta de direktiv, som taxeringsintendenterna bruka utfärda till taxeringsnämndernas vägledning. Huruvida en sådan publikation bör utgivas torde i viss mån få bero på de önskemål, som härutinnan framställas av landskamrerarna och taxeringsintendenterna. § 3. Enhetlig värdesättning å vissa aktier. Aktier, som bliva föremål för notering å fondbörsen eller i fria marknaden, pläga vid förmögenhetsuppskattningen i allmänhet upptagas till de sålunda närmast före utgången av kalenderåret näst före taxeringsåret noterade värdena. Dessa bekantgöras å en av fondhandlareföreningen sammanställd lista å deklarationskurser å aktier m. fl. värdepapper. Medan i fråga om sådana aktier enhetlighet råder vid taxeringen, har däremot beträffande flertalet övriga aktier svårighet yppats att vinna enhetlig värdering, särskilt i sådana fall, då aktier i ett och samma bolag ägas av skattskyldiga i olika län. I anledning härav hava sedan åtskilliga år tillbaka åtgärder vidtagits till förebyggande av att dylika aktier bliva föremål för olika värdesättning inom skilda län. Sålunda upprättas årligen inom överståthållarämbetets skatteavdelning och å landskontoren förteckningar över sådana i Stockholm eller vederbörande 5—2022 49

66 län hemmahörande aktiebolag, vilkas aktier icke upptagas å fondhandlareföreningens lista över deklarationskurser å aktier. I dessa förteckningar angivas de värden, som anses böra tillämpas vid förmögenhetsuppskattningen. Förteckningarna upptaga dock långt ifrån alla aktier av dylikt slag utan blott aktier i sådana bolag, vilkas aktiekapital överstiger visst av skattedirektören hos överståthållarämbetet eller landskamreraren bestämt belopp. I allmänhet avses härvid näringsidkande bolag med ett flertal aktieägare, medan s. k. enmansbolag ej medtagas. Enligt uppgift bliva aktier i omkring 100,000 bolag på detta sätt föremål för förhandsvärdering. Även om härigenom värdesättningen å aktier blivit i viss grad likformig, torde dock, enligt vad som försports, en viss ojämnhet vidlåda dessa värden. Detta kan bero på att fullt enhetliga principer icke tillämpats de olika förvaltningsområdena emellan vid upprättandet av förteckningarna, liksom även att primärmaterialet icke alltid möjliggjort ensartat bedömande. Särskilt med hänsyn till den skärpta förmögenhetsbeskattningen har från de skattskyldigas sida framhållits såsom en angelägenhet av vikt, att den förhandsuppskattning av aktievärden, som sålunda genom praxis kommit till stånd och vilken i de flesta fall kommit att bliva avgörande för förmögenhetsbeskattningen beträffande aktierna i fråga, verkställes efter ensartade grunder och under beaktande av alla de faktorer, som inverka på aktiernas saluvärde. De sakkunniga hava därför övervägt, huruvida genom den ifrågasatta riksskattenämndens medverkan ytterligare åtgärder borde vidtagas för vinnande av tillfredsställande förhandsvärdering av icke börsnoterade aktier. Möjligheten att för detta ändamål annat än undantagsvis anlita utvägen med förhandsbesked har redan i annat sammanhang avvisats. Frågan om enhetlig värdesättning å aktier har uppmärksammats även i Danmark och Norge. I dessa länder användas särskilda metoder för ändamålet. I Danmark åsätter ligningsdirektoratet med bindande verkan för taxeringsmyndigheterna värden å samtliga icke börsnoterade aktier. Till ledning för värderingen avlämna aktiebolagen i samband med självdeklarationens avlämnande å särskild blankett uppgift om fonder, vissa konton, dolda reserver m. m. Vid värdesättningen tillämpas en speciell metod, därvid vissa faktorer tillmätas olika vikt. Det på detta sätt framkomna värdet jämkas i enstaka fall med hänsyn till föreliggande omständigheter. Mot åsätt värde äger aktiebolaget göra invändning, därvid hänsyn plägar krävas till förhållanden, som icke på önskat sätt särskilt beaktats vid värdesättningen. Sedan dylika invändningar omprövats, fastställas värdena under iakttagande av gjorda invändningar, i den mån dessa befinnas grundade. Vid värdesättningen tages icke hänsyn till storleken av de enskilda aktieägarnas aktieinnehav. Åtskillnad göres sålunda icke mellan majoritets- och minoritetsposter. I Norge är prövningen av aktievärderingen anförtrodd en särskild, i anknytning till riksskattestyret inrättad »ankenemnd». Tillvägagångssättet är i huvuddrag följande. I första hand åsätter taxeringsmyndigheten i aktiebolagets hemortskommun icke börsnoterade aktier det värde, som skall följas vid

67 taxeringen. Det sålunda bestämda värdet är bindande för taxeringsmyndigheten i aktieägarens hemortskommun. Besvär över värdesättningen må av skattskyldig — dock endast om han åsättes extra förmögenhetsskatt — samt av finansdepartementet anföras hos ankenemnden, som jämväl utan besvär äger ändra av taxeringsmyndighet åsätt värde. Ankenemnden äger därjämte befogenhet att, redan innan taxeringen äger rum, med bindande verkan fastställa de värden, som skola tillämpas vid aktieägarnas taxering. Enligt vad som uppgivits till de sakkunniga har nemnden dock icke hittills begagnat sig av denna rätt. Ej heller i Norge göres vid värdesättningen skillnad mellan majoritets- och minoritetsposter. Ehuru den ordning, som sålunda tillämpas i Danmark och Norge vid värdesattnmg å icke börsnoterade aktier, där anses fungera tillfredsställande, hava de sakkunniga dock ansett densamma icke lämpa sig för svenska förhållanden Det kan nämligen icke bortses från att taxeringsorganisationen i dessa länder ar uppbyggd efter andra principer än de i Sverige tillämpade. Skulle värderingen av icke börsnoterade aktier med bindande verkan gentemot såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna ske i särskild ordning efter enhetliga grunder för hela riket, förutsattes härför i varje fall såsom högsta instans en centralmyndighet motsvarande ligningsdirektoratet i Danmark eller ankenemnden i Norge. Av skäl, som i annat sammanhang närmare utvecklats, hava de sakkunniga ansett den föreslagna riksskattenämnden icke böra beklädas med befogenhet att annorledes än som förhandsbesked meddela för beskattningsmyndigheterna bindande förhandsuttalande rörande taxeringarna. De sakkunniga hava även i fråga om förhandsbeskeden uttalat, att sådana endast undantagsvis bora förekomma i fråga om värdering av aktier. Att ifrågasätta en särskild, hela riket berörande översta instans för prövning av frågor om vardesattnmg å aktier och i samband därmed inrätta ett särskilt förfarande i iraga om dylika taxeringsspörsmål anse de sakkunniga icke tillräckligt motiverat av foreliggande behov. Ett sådant förfaringssätt skulle otvivelaktigt te sig som ett främmande tillskott på den hävdvunna svenska taxeringsorganisationen^I stallet synes bäst överensstämma med gängse ordning att med bibehållande av gällande taxeringsorganisation utbygga det genom praxis tillkomna förfaringssättet med länsvis upprättade förslag till aktievärden avsedda att vara allenast vägledande men ej bindande för taxeringsmyndigheterna och de skattskyldiga. En sådan anordning, vid vilken riksskattenämndens medverkan synes kunna ifrågakomma, ansluter sig till vad de sakkunniga föreslå beträffande andra spörsmål, som lämpligen kunna bliva föremål för vägledande uttalanden av riksskattenämnden. Emellertid är härvid av vikt, att nämndens befattning med aktievärderingar icke göres mera omfattande än att den kan bemästras med den organisation, som av de sakkunniga föreslås för nämnden Endast om det skulle visa sig att besvär i fråga om värdering av aktier och andra värdepapper framdeles skulle komma att anföras av de skattskyldiga i sådan omfattning, att mängden av dylika besvär skulle över hövan betunga

68 de nuvarande besvärsinstanserna, föreligger enligt de sakkunnigas mening anledning att inrätta ett särskilt besvärsförfarande för dylika frågor. Det forefinnes knappast anledning att motse en sådan utveckling. Vad som mot det hittills använda förfaringssättet med länsvis uppgjorda förteckningar över aktie värden anmärkts torde i huvudsak kunna sammanfattas sålunda: Urvalet av aktier är beroende på vederbörande tjänstemans bedömande och sker i följd härav efter grunder, som möjligen icke äro likformiga. Yid värdesättningen har i många fall alltför stor hänsyn tagits till storleken av bolagens behållna förmögenhet, så att skäligt avseende icke alltid fästats vid utdelningens storlek och vederbörande bolags möjlighet till framtida vinstutdelning, eller, med andra ord, aktiernas s. k. matematiska värde i stället för deras förräntningsvärde har ofta tillmätts alltför stor betydelse for värdesättningen. Detta förhållande sammanhänger därmed att skäligt beaktande ofta icke ägnats åt bolagens icke bokförda förpliktelser av olika slag, såsom framtida pensionsförpliktelser, skyldighet för vederbörande bolag att vid utskiftning av besparade vinstmedel erlägga utskiftningsskatt, riskfylld verksamhet m. fl. dylika omständigheter. Å andra sidan har, stundom alltför schematiskt, till dolda reserver hänförts icke blott verkliga reserver i fastigheter eller ändra tillgångar för stadigvarande bruk utan även dolda reserver i varulager eller andra tillgångar för omsättning eller förbrukning, ehuru dolda reserver av sistnämnda slag kunna antagas komma att behöva framtagas for möjliggörande av utdelning av hittillsvarande storlek. Över huvud taget har — förmenas det — alltför ringa hänsyn mången gång tagits icke blott till de risker, som enligt sakens natur äro förenade med industriell verksamhet, utan även till de förpliktelser av olika slag, icke minst av social natur, som numera i stor utsträckning genom lagstiftningen eller eljest pålagts det i aktiebolagsformen arbetande näringslivet. Dessa förpliktelser medföra, har det erinrats, sådan belastning av bolagen, att framkomna vinster i långt större utsträckning än tidigare oavsett gällande bestämmelser om utdelningsbegransnmg, aro undandragna möjlighet att utdelas till aktieägarna. E n följd härav har blivit att värdena å icke börsnoterade aktier mången gång kommit att upptagas till högre kurs än som motsvaras av värdena å börsnoterade aktier, ett forhållande, som anses vara så mycket mera anmärkningsvärt, som de börsnoterade aktierna i allmänhet äro lättare att avyttra än de icke börsnoterade. Slutligen synas enligt den framkomna kritiken ensartade beräkningsgrunder icke alltid hava kommit till användning ens inom ett och samma län. De sålunda i största korthet antydda anmärkningarna mot den hittills brukliga metoden för värdesättning å icke börsnoterade aktier förtjäna enligt de sakkunnigas mening beaktande. De kunna dock icke anses medföra, att metoden bör övergivas, utan endast att densamma såvitt möjligt förbättras under skäligt hänsynstagande till vad som må finnas berättigat i den framställda kritiken. Liksom hittills torde dock dylika förhandsvärden bora asattas i huvudsak allenast aktier i näringsidkande företag med uteslutande av s. k. enmansbolag.

69 Efter övervägande av olika möjligheter härför hava de sakkunniga stannat vid att förorda följande tillvägagångssätt. Efter överläggningar, i den mån sådana må anses erforderliga, med sakkunniga utarbetar riksskattenämnden allmänna direktiv rörande de grunder, som skola följas vid upprättande av ifrågakomna förteckningar å värden å icke börsnoterade aktier. Dessa direktiv utsändas till överståthållarämbetets skatteavdelning och landskontoren i god tid före förteckningarnas uppgörande, förslagsvis före den 1 juli varje år. Förslag till aktievärden uppgöras därefter med ledning av direktiven, särskilt för Stockholm och för varje län. Därvid inhämtas erforderliga uppgifter om vederbörande bolags fonder, dolda reserver, senaste och påräknelig utdelning m. fl. omständigheter, till vilka enligt direktiven hänsyn skall tagas, ur vederbörande bolags senast fastställda balansräkning eller eljest tillgängliga handlingar, närmast senast avlämnade deklaration för vederbörande bolag. I mån av behov inhämtas felande uppgifter genom korrespondens med berörda bolag. Sedan förslag till aktievärden upprättats, underrättas vederbörande bolag om föreslaget värde å bolagets aktier. Sådan underrättelse synes ej böra göras obligatorisk; särskilt om värdet upptages oförändrat i jämförelse med tidigare år, kan sådan underrättelse anses obehövlig, men även i vissa andra fall kan meddelande om förslagets innehåll utan egentlig olägenhet underlåtas. Påkallas i något fall från bolagets sida underrättelse, bör sådan självfallet lämnas. Sedan förteckningar över aktie värden sålunda upprättats, överlämnas de till riksskattenämndens kansli senast den 10 november samma år. Har något bolag framställt erinran mot föreslaget värde å bolagets aktier, insändes även sådan erinran, därest hänsyn till densamma ej tagits vid förslagets slutliga upprättande. Förteckningarna granskas därefter å riksskattenämndens kansli och anmälas vid sammanträde med nämnden så snart ske kan. Nämnden fastställer därefter värden å i förteckningarna upptagna aktier om möjligt i så god tid, att resultatet kan genom överståthållarämbetets och länsstyrelsernas förmedling bringas till vederbörande bolags kännedom senast den 10 januari under taxeringsåret. Bolagen torde därefter underrätta sina aktieägare om det fastställda värdet å vederbörande bolags aktier. Taxeringsnämnderna underrättas direkt från överståthållarämbetet och länsstyrelserna. Självfallet må det stå riksskattenämnden öppet att, om den därtill finner skäl, ur de inkomna förteckningarna utesluta vissa aktier eller i förteckningarna upptaga aktier, som icke däri införts vid deras insändande till nämnden. Rörande innehållet i de direktiv, som riksskattenämnden enligt det anförda skall utfärda till ledning för förteckningarnas uppgörande, torde i detta sammanhang icke böra sägas mera än att i direktiven skola angivas de grunder, efter vilka urvalet av aktiebolag för införande i förteckningarna skall ske, vilka faktorer skola beaktas vid värdesättningen samt värderingsmetodens grunddrag. Införas faktorerna i kolumner, kan värdesättningen ske väsentligen genom enkla räkneoperationer enbart på grundval av de i kolumnerna införda

70 talen. Finnes det därvid framkomna resultatet böra jämkas med hänsyn till särskilda förhållanden, angivas dessa summariskt i en anmärkningskolumn. Då primärmaterialet regelmässigt kommer att hänföra sig till tiden för balansräkningen vid utgången av året näst före beskattningsåret, måste det på grundval av dessa faktorer framkomna resultatet jämkas med hänsyn till därefter inträffade förändringar, så att värdet i görligaste mån ansluter sig till aktiernas saluvärde vid beskattningsårets utgång. Om säkrare grunder för denna justering icke stå till buds, måste justeringen ske efter skön. Det torde böra överlämnas åt riksskattenämnden att närmare utforma värderingsgrunderna under beaktande, i den mån sådant finnes påkallat, av de synpunkter, som framförts i den ovanberörda kritiken. Härvid torde det icke vara uteslutet, att i vissa fall skilda värden angivas å majoritets- och minoritetsposter. Någon allmängiltig regel härutinnan lärer svårligen kunna uppställas, då förhållandena kunna vara växlande. Erinras må, såsom av det förut anförda torde framgå, att de av riksskattenämnden fastställda värdena icke skola vara bindande vare sig för taxeringsmyndigheterna eller för de skattskyldiga. Det bör således ankomma på taxeringsmyndigheten att själv taga ställning till det av riksskattenämnden fastställda värdet. Självfallet lärer avvikelse från detsamma böra ske endast i händelse särskilda skäl därtill anses föreligga. Dessa böra därför angivas genom anteckning i myndighetens handlingar, lämpligen i protokollet. Vill den skattskyldige påkalla annan värdesättning än den av riksskattenämnden fastställda, torde det vara tillrådligt att han i sin deklaration eller i bilaga till densamma framställer motiverat yrkande härom. Det sålunda i sina huvuddrag angivna förfarandet innebär väsentligen en utbyggnad av det hittills använda tillvägagångssättet. Liksom vid detta komma de grundläggande sakuppgifterna att hänföra sig till en tidpunkt, som i regel ligger ett år för långt tillbaka i tiden. "Vill man över huvud i förväg upprätta förteckningar av dylikt slag till ledning vid taxeringsarbetet, är på grund av sakens natur detta den enda möjligheten. I regel står kännedom om dessa sakförhållanden att vinna ur vederbörande bolags deklaration, som får antagas vara tillgänglig för den myndighet, som upprättar förteckningarna i fråga. Beträffande aktiebolag, vilkas taxering prövas av den mellankommunala prövningsnämnden, torde erforderliga uppgifter kunna erhållas genom samarbete med den mellankommunala prövningsnämndens kansli, därest deklarationerna skulle hava översänts dit. Visserligen lämnas icke i deklarationerna regelmässigt uppgift om alla de omständigheter, till vilka hänsyn bör tagas vid värdesättningen. Sålunda saknas uppgift om den under beskattningsåret beslutade utdelningen. Däremot plägar merendels i styrelsens förvaltningsberättelse, vilken skall fogas till deklarationen, intagas styrelsens förslag till disposition av årsvinsten. Ej heller framgår alltid av deklarationen, huruvida och till vilket belopp dolda reserver av beskaffenhet att påverka aktiernas saluvärde förefinnas. Med anledning härav har det under de sakkunnigas överläggningar blivit ifrågasatt, huruvida aktiebolagen böra i likhet med vad fallet

71 är i Danmark åläggas lämna särskild uppgift till ledning vid upprättandet av ifrågavarande förteckningar. Införes dylik skyldighet, skulle aktiebolagen vid avgivandet av uppgiften kunna lämna upplysning om sådana i de vanliga deklarationerna icke omnämnda sakförhållanden, som inverka på värdesättningen. Emellertid hava de sakkunniga funnit det åtminstone för närvarande icke böra åläggas bolagen att fullgöra dylik särskild uppgiftsskyldighet för ifrågavarande ändamål. Aktiebolagen äro betungade med skyldighet att lämna uppgifter av mångahanda slag, och det synes därför ur bolagens synpunkt vara önskvärt, att de icke ytterligare belastas i detta hänseende, utan att sådant anses oundgängligen erforderligt. Så kan svårligen anses vara fallet. Däremot bör det vara bolag, som så önskar, obetaget att självmant förebringa utredning om de förhållanden, som enligt bolagets mening påkalla hänsyn vid värdesättningen å bolagets aktier och som icke framgå av deklarationen, exempelvis om bolagets framtidsutsikter. Om icke förr kan bolaget finna anledning härtill, då det mottager meddelande om det värde, som föreslås för bolagets aktier i överståthållarämbetets skatteavdelnings eller vederbörande landskontors förteckning å aktievärden. De sakkunniga vilja emellertid i detta sammanhang uttala, att den av de sakkunniga sålunda intagna ståndpunkten icke utesluter, att framdeles kan befinnas nödvändigt att införa särskild uppgiftsskyldighet för ifrågavarande ändamål, nämligen om det befinnes, att erforderliga uppgifter icke utan tvång ställas till vederbörandes förfogande. Att obligatorisk uppgiftsskyldighet icke nu föreslås motiveras nämligen med att uppgifter frivilligt lämnas antingen av egen drift eller i fall av behov på hemställan av den tjänsteman, som handhar bestyret med upprättande av förteckningen å aktievärden. Det arbete, som enligt det ovan anförda skulle komma att åvila riksskattenämnden, torde bliva av icke obetydlig omfattning utan att dock vara av den storleksordning, att den överstiger vad som skäligen kan utföras av nämnden. Härvid förutsattes dock dels att nämnden till sitt förfogande erhåller tillräckligt anslag för anlitande i mån av behov av extra arbetskraft för granskning av inkomna förslag till aktievärden, dels ock att nämnden vid prövning av desamma icke går alltför långt i detalj granskning utan nöjer sig med att kontrollera, att meddelade direktiv blivit följda vid förslagens upprättande, samt föreskriva ändring blott då sådant föranledes av inkomna erinringar eller eljest finnes påkallat av föreliggande omständigheter. Skulle det ekonomiska läget hava mera påtagligt förändrats, sedan direktiven utfärdats, lärer nämnden av egen drift icke underlåta att göra de ändringar i förslagen, som därav föranledas. Särskilda föreskrifter i det nu avhandlade ämnet torde icke behövas, enär riksskattenämnden med dess föreslagna befogenheter själv kan meddela för anordningens genomförande erforderliga anvisningar. Genomföres vad de sakkunniga här ovan förordat, kommer den befattning med sammanställande av de länsvis upprättade förteckningarna å värden å icke börsnoterade aktier, som med hittills tillämpad ordning ankommit på överståthållarämbetets skatteavdelning, att upphöra.

72 § 4. Allmän fastighetstaxering. Beträffande allmän fastighetstaxering äro i taxeringsförordningen föreskrivna vissa åtgärder, som äro ägnade att befordra enhetlighet och jämnhet i taxeringen. Sålunda åligger det enligt 58 § 1 mom. taxeringsförordningen domänstyrelsen att i samråd med statens skogsförsöksanstalt och skogsstyrelsen sammanställa vissa uppgifter rörande skogsmark och växande skog. Vidare verkställes enligt 71 § taxeringsförordningen med ledning av protokoll från de sammanträden, som jämlikt 66 § 2 mom. samma förordning skola avhållas sedan beredningsnämnderna avslutat sitt arbete, i den ordning, Kungl. Maj:t förordnar, undersökning för utrönande, huruvida vid taxering av jordbruksfastigheter å landsbygden jämnhet och likformighet de olika länen emellan blivit uppnådd. Motsvarande undersökning har på uppdrag av Kungl. Maj:t jämväl plägat verkställas sedan fastighetstaxeringsnämnderna och fastighetsprövningsnämnderna avslutat sitt arbete. Jämlikt 58 § 2 mom. taxeringsförordningen åligger det landskamreraren att såsom förberedande åtgärd för beredningsnämndernas och fastighetstaxeringsnämndernas verksamhet på grundval av lagfartsförteckningar och uppgifter från hypoteksinrättningar angående belåningsvärden ävensom de upplysningar, som eljest kunna vinnas, verkställa undersökning rörande fastigheternas allmänna saluvärde å länets landsbygd. Undersökningar av berörda art hava emellertid jämväl utförts centralt för landet i dess helhet. För åren 1926 och 1931 sammanställdes sålunda för lantbruksakademiens räkning uppgifter rörande åkerjordens saluvärden. Till belysning av växlingarna i jordbruksfastigheternas saluvärden lät särskilda utskottet vid 1930 års riksdag verkställa en utredning angående köpeskillingar och taxeringsvärden för lagfarna fastigheter å landsbygden inom vissa län. Sistnämnda undersökning fullföljdes av finansdepartementets skatteberedning såsom förberedelse till 1933 års allmänna fastighetstaxering. Vid de allmänna fastighetstaxeringar, som ägde rum åren 1938 och 1945, förelågo av statistiska centralbyrån på uppdrag av Kungl. Maj:t verkställda utredningar rörande förhållandet mellan taxeringsoch saluvärden vid försäljning av jordbruksfastigheter, beträffande vilka lagfart sökts under vissa år. Vad angår stadsfastigheter hava hela landet omfattande undersökningar icke företagits. Till ledning vid 1945 års fastighetstaxering förelåg emellertid inom finansdepartementets skatteberedning företagen utredning beträffande fastigheter i åtta städer, som varit föremål för köp under åren 1938—1943. Till ledning vid taxering av vattenfall, dammar, kraftverk m. m. har till 1933, 1938 och 1945 års allmänna fastighetstaxeringar på offentligt uppdrag utarbetats tabeller, vilka jämväl kommit till användning vid taxering av andra industriella anläggningar. Till befordrande av enhetlighet och jämnhet i fastighetstaxeringen har sedan år 1927 före upptagandet av taxeringsarbetet efter Kungl. Maj:ts för-

73 ordnande avhållits möten i Stockholm med rikets landskamrerare samt ett antal i fråga om taxering av skogsmark och växande skog sakkunniga personer. I det år 1944 anordnade mötet deltogo jämväl samtliga taxeringsintendenter. Såsom skogssakkunniga deltagare i mötet hava varit förordnade dels såsom representanter för länen i allmänhet vederbörande länsjägmästare — från vissa län hava två representanter utsetts — dels ock två, tre eller fyra särskilda skogssakkunniga. Därjämte hava vissa statliga myndigheter och enskilda organisationer ägt utse representanter att närvara vid mötena. Ordförande och vice ordförande hava förordnats av Kungl. Maj:t. Såsom sekreterare hava tjänstgjort befattningshavare vid domänstyrelsen och länsstyrelserna, Kepresentanter för kammarrättens fastighetstaxeringsavdelning ävensom för skatteberedningen eller finansdepartementets rättsavdelning hava närvarit vid mötena. Mötena hava avhållits i slutet av september eller början av oktober året före det, varunder den allmänna fastighetstaxeringen ägt rum, och hava pågått i fyra eller fem dagar. Förhandlingarna vid fastighetstaxeringsmötena hava inletts med föredrag. I dessa har bland annat lämnats redogörelse för taxeringsutfallet vid närmast föregående allmänna fastighetstaxering och därefter inträffade förändringar i saluvärdena samt för domänstyrelsens till länsstyrelserna enligt 58 § taxeringsförordningen överlämnade utredningar. Vidare hava föredrag hållits om lämpliga metoder vid taxering av olika slags fastigheter. Föredrag av intresse jämväl för de skogssakkunniga hava hållits inför samtliga mötesdeltagare. Därefter hava landskamrerarna — vid 1944 års möte jämväl taxeringsintendenterna — och de skogliga representanterna sammanträtt var för sig, varvid de senare varit uppdelade på tre sektioner. 1944 års möte fick i viss mån en annan utformning än föregående möten. Samtidigt med mötet hade nämligen anordnats en instruktionskurs för fastighetstaxeringsnämndernas ordförande. Vid kurserna närvoro landskamrerarna och taxeringsintendenterna samt, i den mån å kursen behandlades taxering av skog, de skogssakkunniga. Till instruktionskursen voro förlagda sådana föredrag och i anledning därav föranledda diskussioner som eljest skulle hava förekommit å fastighetstaxeringsmötet. Landskamrerarnas överläggningar å fastighetstaxeringsmötena hava utmynnat i gemensamma uttalanden rörande de grunder, som borde tillämpas vid den allmänna fastighetstaxeringen. Uttalanden hava gjorts angående såväl taxering av annan fastighet som taxering av jordbruksfastighet, i vad icke angår skogsmark och därå växande skog. Vad angår annan fastighet hava särskilda uttalanden gjorts beträffande industrifastighet, hyresfastighet och enfamiljshus i villasamhällen. I uttalanden avseende industrifastighet har enighet uppnåtts om de faktorer, vartill hänsyn borde tagas för erhållande av ett riktigt saluvärde. Beträffande hyresfastighet har angivits den ungefärliga procent, som — med hänsyn till den vid tidpunkten för taxeringen rådande allmänna prisnivån

74 å sådan fastighet — borde tillämpas vid taxering efter kapitalisering av bruttohyran. Vad angår enfamiljshus i villasamhällen har vid 1932 och 1937 års möten uttalats, att taxeringen av desamma lämpligen borde äga rum med hänsyn till byggnadskostnaden vid taxeringstillfället, medan vid 1944 års möte uttalats, att taxeringen av sådana hus borde äga rum med beaktande av de saluvärden, som för sådana byggnader dåmera kunde påräknas. I uttalanden rörande taxering av jordbruksfastighet har till en början poängterats, att samarbete borde äga rum mellan landskamrerarna i angränsande län för uppnående av jämn taxering i gränsorterna mellan länen. Åkerjorden har föreslagits indelad i minst tre olika godhetsklasser. Vid 1932 års möte uttalade sig landskamrerarna för vissa grunder angående indelning av jordbruk efter storleksordning inom åtta olika länsgrupper, där mer eller mindre likartade jordbruksförhållanden vore rådande. 1937 och 1944 års möten inskränkte sig till ett uttalande om lämpligheten av att verkställa indelningen av jordbruk efter storleksordning i överensstämmelse med den indelning, som plägat tillämpas i rikets officiella statistik, i den mån förhållandena i något län icke till annat föranledde. Vidare har på mötena uttalats, att enhetsvärdet för storbruk per hektar vore lägre än för medelstora jordbruk (bondebruk) samt att enhetsvärdet för småbruk vore högre per hektar än för medelstora jordbruk. Enligt uttalande å 1944 års möte borde vid bestämmande av enhetsvärden jämlikt 59 § 1 mom. taxeringsförordningen med hänsyn till de uppgifter rörande saluvärden å försålda jordbruksfastigheter, som utarbetats av statistiska centralbyrån, iakttagas att högre enhetsvärde än vid senaste allmänna fastighetstaxeringen fastställdes. Denna höjning borde dock icke beräknas till högre belopp än 125 %. Å samma möte uttalades, att stort avseende på grund av de betydligt stegrade byggnadskostnaderna borde fästas vid bebyggelsen å taxeringsenheterna. Beträffande värdet av impediment har å mötena uttalats, att detta icke borde överstiga värdet av sämsta skogsmark. De skogssakkunnigas överläggningar å fastighetstaxeringsmötena hava i huvudsak gällt domänstyrelsens skrivelser till länsstyrelserna jämlikt 58 § taxeringsförordningen och i anslutning till skrivelserna framlagda förslag om vissa i dessa icke berörda taxeringsgrunder. Resultaten av de skogssakkunnigas överläggningar hava tryckts och genom finansdepartementet tillställts de lokala beskattningsmyndigheterna. Såsom framgår av det nu anförda har från centralt håll nedlagts ett betydande arbete i syfte att uppnå likformighet vid fastighetstaxeringen. På grund härav har på fastighetstaxeringens område behovet av ett särskilt centralt taxeringsorgan icke gjort sig gällande med samma kraft som vad fallet varit beträffande inkomsttaxeringen. Inrättandet av en riksskattenämnd torde emellertid böra få till följd, att denna jämväl anförtros vissa uppgifter i fråga om sådan taxering. De uppgifter, som härvidlag komma i fråga, äro i första hand

75 sådana, som för närvarande fullgöras av annan myndighet. Men jämväl på annat sätt torde riksskattenämnden kunna verka för en likformig och enhetlig fastighetstaxering. Tad först angår i taxeringsförordningen föreskrivna förberedande åtgärder för fastighetstaxeringsarbetet, torde i 58 § 1 mom. angivna åliggandet för domänstyrelsen att sammanställa vissa uppgifter till ledning för taxering a-v skogsmark och växande skog med hänsyn till detta uppdrags speciella karaktär icke böra överflyttas å riksskattenämnden. Däremot torde i 71 § taxeringsförordningen omförmälda undersökning rörande taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastigheter lämpligen kunna anförtros åt riksskattenämnden. Det bör emellertid överlåtas åt Kungl. Maj:t att vid varje särskilt tillfälle lämna riksskattenämnden i uppdrag att ombesörja ifrågavarande undersökning. Före fastighetstaxeringsarbetets igångsättande hava, utöver i taxeringsförordiiingen föreskrivna förberedande åtgärder, såsom inledningsvis angivits vissa andra sådana plägat verkställas på Kungl. Maj:ts föranstaltande. Sålunda har på uppdrag av Kungl. Maj:t bland annat verkställts vissa utredningar angående prisutvecklingen på fastighetsmarknaden samt utarbetats tabeller till ledning vid taxering av vattenfall. Fastighetstaxeringsmötena hava i samråd med landskamrerarna förberetts av finansdepartementet, som bland annat haft Kungl. Maj:ts uppdrag att tillkalla sekreterare och övrig personal vid mötet. Ovannämnda förarbeten för fastighetstaxeringen synas lämpligen kunna övertagas av riksskattenämnden. Skulle erforderlig sakkunskap icke finnas representerad inom nämnden, bör denna hava möjlighet att för detta ändamål tillkalla särskilda sakkunniga. De centralt utförda utredningar rörande prisutvecklingen på fastighetsmarknaden sedan senaste allmänna fastighetstaxeringen, som plägat föreläggas fastighetstaxeringsmötena, hava legat till grund för därå gjorda uttalanden rörande den allmänna prisnivåns inverkan på fastighetstaxeringsvärdena. Berörda utredningar hava jämväl tjänat till ledning vid de undersökningar, som landskamreraren jämlikt 58 § 2 mom. taxeringsförordningen har att företaga rörande fastigheternas allmänna saluvärde å länets landsbygd. I många län har vid 1945 års allmänna fastighetstaxering landskamreraren i sin redogörelse enligt 59 § 1 mom. andra stycket taxeringsförordningen för priserna vid försäljning av fastigheter inom länet nöjt sig med att redovisa de av statistiska centralbyrån företagna undersökningarna. I andra län hava dessa undersökningar kompletterats med särskilda utredningar. Skall riksskattenämnden såsom ovan föreslagits få till uppgift att såsom förberedande åtgärd för allmän fastighetstaxering verkställa utredningar för utrönande av prisutvecklingen på fastighetsmarknaden, torde dessa kunna göras så, att landskamrerarnas arbete med undersökningar enligt 58 § 2 mom. taxeringsförordningen underlättas. Riksskattenämndens ifrågavarande utredningsarbete torde böra avse icke allenast jordbruksfastigheter utan jämväl annan fastighet å landsbygden samt fastigheter i städerna. Inrättandet av en riksskattenämnd och anförtroendet åt denna att verka

76 för likformighet jämväl i fastighetstaxeringen torde icke böra få till följd ett avskaffande av fastighetstaxeringsmötena. Allmänt torde vara omvittnat, att berörda möten hittills haft en viktig uppgift att fylla. Icke minst kan detta måhända sägas hava varit fallet beträffande taxering av skogsmark och därå växande skog. Kesultaten av de skogssakkunnigas överläggningar hava skapat de bästa förutsättningar för likformighet i utfärdandet av lokala anvisningar och hjälptabeller. Visserligen skulle riksskattenämnden genom tillkallande av ett färre antal sakkunniga kunna förskaffa sig nödig sakkunskap beträffande den skogliga taxeringen, men härigenom skulle icke erhållas den kännedom om förhållandena inom de olika länen, som å mötena representeras av läns jägmästarna. Även om icke fastighetstaxeringsmötenas uttalanden rörande fastighetstaxeringen, i vad icke avser skog, kunnat i samma utsträckning utgöra grundval för exempelvis bestämmandet av enhetsvärden å åker, så har dock i flera betydelsefulla avseenden enighet uppnåtts i fråga om de allmänna grunderna för taxeringen. På fastighetstaxeringsmötena skulle riksskattenämnden vidare erhålla en nyttig kontakt med taxeringsmyndigheterna ute i landet. Såsom redan framhållits i det föregående torde anordnandet av fastighetstaxeringsmötena böra anförtros åt riksskattenämnden. Vad kostnaderna för mötena angår böra utgifter för nödiga förberedelser, för vid mötet erforderlig personal, som icke finnes att tillgå inom nämnden, m. m. bekostas av medel, som för detta ändamål av Kungl. Maj:t ställes till nämndens förfogande. Genom de betydande förarbeten, som nedlagts på de senaste allmänna fastighetstaxeringarna, har i allt större utsträckning uppnåtts jämnhet och enhetlighet i taxeringarna. De av Kungl. Maj:t anbefallda undersökningarna rörande taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å landet hava emellertid utvisat, att av inom de olika länen rådande olikartade förhållanden icke betingade ojämnheter alltjämt varit rådande. Även om dessa ojämnheter främst framträtt beträffande värderingen av åkerjorden, hava dock sådana visat sig föreligga jämväl beträffande det skogliga taxeringsresultatet. Berörda olikformigheter i värderingen de olika länen emellan torde i regel återfinnas redan i de till ledning vid taxeringen utfärdade anvisningarna och hjälptabellerna. I viss utsträckning hava dessa blivit föremål för granskning av de utredningsmän, som av Kungl. Maj:t förordnats för verkställande av i 71 § taxeringsförordningen föreskriven utredning. Tidigare synes detta hava varit förhållandet huvudsakligen beträffande till ledning för beredningsnämndernas värdesättning fastställda enhetsvärden å åker. I den undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å landsbygden enligt beredningsnämndernas förslag, som verkställdes vid 1945 års allmänna fastighetstaxering, meddelades emellertid en tämligen utförlig redogörelse för vad som kunde framgå av en jämförande läsning av länsstyrelsernas anvisningar för taxering av skogsmark och växande skog. I denna form verkställd granskningav utfärdade anvisningar synes emellertid icke hava i önskvärd utsträckning varit av betydelse annat än såsom ledning vid nästföljande allmänna fastig-

77 hetstaxering. För att kunna vara av verklig nytta vid den taxering, till vilken anvisningarna utfärdats, kräves, att granskningen sker före taxeringsarbetets påbörjande. Detta bör lämpligen ske på det sättet, att landskamrerarnas forslag till hjälptabeller och anvisningar före fastställandet insändas till riksskattenämnden, som efter granskning återsända desamma jämte de erinringar, som nämnden kan finna befogade. Vad angår enhetsvärden till ledning vid taxering av jordbruksfastighet är i 59 § taxeringsförordningen föreskrivet, att förslag till sådana värden skola uppgöras av de vid i paragrafen omformalt sammanträde närvarande på grundval av den av landskamreraren lämnade redogörelsen för prisutvecklingen på fastighetsmarknaden. För att möjliggöra granskning av berörda förslag torde böra i 58 § föreskrivas skyldighet för landskamreraren att före sammanträdet uppgöra detsamma. Vad nu sagts bor äga motsvarande tillämpning beträffande i 59 § omförmälda enhetliga grunder för taxering av annan fastighet ävensom för fastighetstaxeringen i stad. Utom vad angår själva värdesättningen förete de inom de olika länen till ledning vid allmän fastighetstaxering fastställda anvisningarna stora olikheter såväl med hänsyn till den tekniska utformningen som med avseende å innehållet. I flertalet fall synas anvisningarna bestå av protokoll från sammanträde jämlikt 59 § taxeringsförordningen, i vilka protokoll finnas intagna bland annat föredrag av landskamreraren och den länsskogssakkunnige. Stundom utgöras anvisningarna av en sammanfattning av vad som förekommit vid förenämnda sammanträde. Hjälptabellerna för värdering av skogsmark och växande skog utgivas ofta separat med eller utan särskilda anvisningar. Större enhetlighet i fråga om anvisningarnas uppställning skulle kunna uppnås genom att riksskattenämnden uppgjorde förslag till mallar för desamma. Det skulle också kunna tänkas, att riksskattenämnden kunde uppgöra förslag till själva anvisningarna. Detta borde kunna ske åtminstone beträffande sådana avsnitt av anvisningarna, som beröra frågor av mera allmän natur eller eljest för landet i dess helhet likartade förhållanden. Genom att riksskattenämnden helt eller delvis uppgjorde förslag till anvisningar skulle skapas de största förutsättningar för likformighet, varjämte icke obetydligt arbete skulle besparas taxeringsmyndigheterna ute i länen. I överensstämmelse med vad ovan anförts föreslå de sakkunniga följande ordning för den allmänna fastighetstaxeringens förberedande. Före utgången av augusti månad året näst före det, då allmän fastighetstaxering skall äga rum, skall på riksskattenämndens föranstaltande avhållas ett möte med landskamrerare och taxeringsintendenter samt skogssakkunniga, minst en från varje län. Innan mötet äger rum skola vissa förberedande åtgärder hava vidtagits. Sålunda skall liksom hitintills domänstyrelsen i samråd med vederbörande myndigheter sammanställa i 58 § 1 mom. taxeringsförordningen omformalda uppgifter. Ifrågavarande uppgifter skola senast den 15 augusti året nast fore taxeringsåret tillställas icke allenast länsstyrelserna utan jämväl riksskattenämnden.

78 På riksskattenämnden skall ankomma att sammanställa övrigt erforderligt material för bedömande av de värderingsgrunder, som böra komma till tillämpning vid taxeringen, såsom bland annat utredning rörande prisutvecklingen på fastighetsmarknaden sedan senaste allmänna fastighetstaxering. Förenämnda material bör i god tid före fastighetstaxeringsmötet överlämnas till länsstyrelserna. Landskamrerare och taxeringsintendenter ävensom de skogssakkunniga böra med stöd av överlämnat material förbereda sig för mötet. Till komplettering av den av riksskattenämnden förebragta utredningen angående prisutvecklingen på fastighetsmarknaden skall landskamreraren alltjämt äga möjlighet att införskaffa upplysningar rörande fastighetsvärdena inom länet från sådana personer med ingående kännedom om nämnda värden, som länsstyrelsen äger inkalla. Sedan å fastighetstaxeringsmötet överläggningar ägt rum rörande enhetliga taxeringsgrunder, skall riksskattenämnden på grundval av å mötet förebragt material och därå gjorda uttalanden utfärda direktiv till ledning vid upprättande av anvisningar vid taxeringsarbetet i de olika länen, vilka direktiv senast den 15 september skola översändas till länsstyrelserna. Av landskamreraren med ledning av riksskattenämndens direktiv upprättade förslag till anvisningar skola senast den 1 oktober insändas till riksskattenämnden, som efter granskning av förslagen senast den 15 oktober skall återsända desamma jämte de erinringar, vartill granskningen givit anledning. Ifrågavarande förslag och erinringar skola därefter av landskamreraren framläggas å det i 59 § taxeringsförordningen föreskrivna sammanträdet med representanter för beredningsnämnderna och fastighetstaxeringsnämnderna. § 5. Granskning av inom länen utfärdade anvisningar och direktiv. Såsom förberedande åtgärd för taxeringsnämndernas verksamhet är i 75 § första stycket taxeringsförordningen föreskrivet, att länsstyrelsen, innan taxeringsarbetet för året tager sin början, från varje taxeringsnämnd eller viss del därav må kalla ordföranden och högst två andra medlemmar att å lämplig ort sammanträda inför landskamreraren för överläggningar rörande taxeringsarbetet. Till dylikt sammanträde må jämväl särskilda sakkunniga kallas for lämnande av upplysningar. Vid överläggningarna bör uppmärksamhet agnas åt åtgärder för befordrande av en. likformig och rättvis taxering samt åt spörsmål, som vid tidigare års taxeringar varit föremål för oriktiga avgöranden av taxeringsnämnderna eller som kunna förväntas under det förestående arbetet vålla nämnderna svårigheter. Enligt ovannämnda paragrafs andra stycke har landskamreraren att upprätta och för länsprövningsnämnden framlägga förslag till anvisningar för årets taxering. Därest sammanträde enligt första stycket hållits, skall förslaget uppgöras med ledning av vad som därvid förekommit. Länsprövningsnämnden har att på grundval av ifrågavarande förslag fastställa anvisningar

79 för årets taxering ävensom senast den 15 januari samma år överlämna anvisningarna till ordförandena i taxeringsnämnderna. Jämlikt 107 § taxeringsförordningen åligger det taxeringsintendenten att med biträde av tjänstemän å landskontoret samt häradsskrivare, som länsstyrelsen i mån av behov därtill förordnar, lämna ordförandena i beskattningsnämnderna i första instans inom länet råd och upplysningar samt övervaka nämndernas arbete. I de anvisningar, som länsprövningsnämnden i enlighet med vad ovan angivits har att fastställa för årets taxering, meddelas direktiv angående värdering av naturaförmåner ävensom angående grunderna för medgivande av vissa avdrag samt för uppskattning av vissa förmögenhetstillgångar. Endast i vissa län lämnas i berörda anvisningar råd och upplysningar till ledning för taxeringsnämndernas verksamhet i andra avseenden. Anvisningar till ledning för taxeringsarbetet i vad icke angår ovanberörda uppskattningsnormer meddelas i allmänhet av taxeringsintendenten. Äger sammanträde enligt 75 § första stycket rum, vilket långtifrån alltid är fallet, redogör taxeringsintendenten där för olika taxeringsspörsmål. I vissa län framlägger taxeringsintendenten sina synpunkter på årets taxeringsarbete å årsmöte med taxeringsnämndsordförandenas förening. Föredrag, hållna å berörda sammanträden eller årsmöten, stencileras och överlämnas till taxeringsnämndsordförandena och kronoombuden till ledning för dem i deras arbete med taxeringen. I flertalet län meddelar emellertid taxeringsintendenten sina anvisningar i form av särskilda skriftliga promemorior angående taxeringsarbetets bedrivande. Förutom de allmänna anvisningar, som av taxeringsintendenten utfärdas före taxeringsarbetets igångsättande, meddelas under arbetets gång av olika förhållanden påkallade cirkulärskrivelser angående särskilda taxeringsspörsmål. De av taxeringsintendenterna i de olika länen till ledning för taxeringsnämndernas arbete utfärdade anvisningarna förete stora olikheter jämväl med avseende å innehållet. I allmänhet plägar dock i anvisningarna lämnas direktiv såväl beträffande granskningsarbetet som angående det tekniska taxeringsförfarandet. I förstnämnda hänseende lämnas i en del län punkt för punkt uttömmande råd och upplysningar rörande uppskattning av olika intäkter och beräkning av olika avdrag. I andra län behandlas huvudsakligen sådana taxeringsspörsmål, som aktualiserats genom ändrad lagstiftning eller praxis eller som tidigare år varit föremål för felaktiga avgöranden av taxeringsnämnderna. Ofta ställer taxeringsintendenten till taxeringsnämndsordförandenas förfogande en systematisk översikt över nyheter i skattelagstiftningen och nya rättsfall från regeringsrätten i beskattningsmål. Då det gäller att avgöra på vilket sätt riksskattenämnden kan verka för åstadkommande av större likformighet i de inom de olika länen utfärdade anvisningarna och därigenom främja jämnhet och rättvisa i taxeringen, torde åtskillnad böra göras mellan de av länsprövningsnämnden fastställda anvis-

80 ningarna rörande vissa värderingsnormer och de anvisningar, som av taxeringsintendenten utfärdas till ledning för taxeringsarbetet i övrigt. Yad angår länsprövningsnämndens anvisningar torde det eftersträvade målet att uppnå bättre enhetlighet beträffande i dessa avhandlade uppskattningsnormer bäst ernås genom att desamma göras till föremål för en jämförande granskning av riksskattenämnden. De sakkunniga föreslå därför, att landskamrerarens förslag skall insändas till riksskattenämnden, som har att framställa de förslag till ändringar däri, som en granskning giver anledning till. Vad däremot angår taxeringsintendentens anvisningar torde riksskattenämndens verksamhet i första hand böra inriktas på tillhandahållande av nödigt material för anvisningarnas upprättande. Det har föreslagits att genom riksskattenämndens försorg skola utgivas meddelanden, innehållande redogörelse för rättsfall i skattemål, nyheter i skattelagstiftningen samt av riksskattenämnden meddelade anvisningar och gjorda uttalanden. Tänkbart vore, att berörda meddelanden tillställdes samtliga taxeringsnämndsordförande och kronoombud. I så fall skulle behov av särskilda av taxeringsintendenten utfärdade anvisningar komma att föreligga allenast beträffande speciella lokala förhållanden. Fråga är emellertid — såsom jämväl framhållits i annat sammanhang — om riksskattenämndens i första hand för taxeringsavdelningarnas mera kvalificerade personal avsedda meddelanden komma att bliva lämpade såsom anvisningar för taxeringsnämndsordförandena och kronoombuden. Sådana anvisningar torde för att tjäna sitt syfte böra upprättas i en mera lättläst och lättfattlig form än vad som kan förutsättas komma att bliva fallet beträffande berörda meddelanden. Taxeringsintendentens arbete med upprättande av anvisningar till ledning för taxeringsnämndernas arbete kommer att underlättas genom tillgång på de sammanställningar av rättsfall, författningsändringar och uttalanden i aktuella taxeringsspörsmål, som skola inflyta i riksskattenämndens meddelanden. Samtidigt kan väl förväntas, att ifrågavarande anvisningar härigenom bliva såväl fylligare och på annat sätt ändamålsenligare som ock sinsemellan likformigare. Det nu sagda skulle i än högre grad gälla, därest förslag till anvisningarna upprättades av riksskattenämnden. Huruvida så bör ske torde dock kunna ifrågasättas, då härigenom taxeringsarbetet i en utsträckning, som måhända kan anses mindre lämplig, skulle komma att centraliseras och utrymmet för taxeringsintendentens handlingssätt begränsas. Vare sig förslag till taxeringsintendentens anvisningar upprättas av riksskattenämnden eller ej, föreligger icke samma behov av central granskning av dessa anvisningar som vad fallet är beträffande länsprövningsnämndens anvisningar. Härvidlag torde också beaktas, att de anvisningar, som taxeringsintendenten finner anledning meddela under taxeringsarbetets bedrivande, ofta äro av sådan brådskande natur, att riksskattenämndens hörande svårligen hinner inhämtas. Det skulle väl också framstå såsom orimligt om taxeringsintendenten icke skulle äga utan riksskattenämndens höranie ut-

81 sända sådana cirkulärskrivelser, som påkallas av den rådgivande och övervakande verksamhet, som taxeringsintendenten jämlikt 107 § taxeringsförordningen har att utöva i fråga om taxeringsnämndernas arbete. Även om någon skyldighet för taxeringsintendenten att före utfärdandet av anvisningar inhämta riksskattenämndens yttrande sålunda icke torde böra föreskrivas, bör taxeringsintendenten dock åläggas att till riksskattenämnden insända samtliga till ledning för taxeringsarbetet meddelade anvisningar. Skulle riksskattenämnden vid läsning av dessa finna, att däri på någon punkt uttalats någon mot riksskattenämndens uppfattning stridande åsikt eller någon direkt felaktig upplysning, kan nämnden — om än i efterhand — göra erforderliga erinringar. Vidare beredes riksskattenämnden härigenom möjlighet att uppehålla en nyttig kontakt med vad som sker ute i länen. § 6. Upprättande av formulär till blanketter. De blanketter, som enligt taxeringsförordningen skola komma till användning i taxeringsarbetet, äro avsedda dels för uppgifter till ledning för egen eller annans taxering och dels för taxeringsmyndigheternas anmaningar och underrättelser. Uppgifter till ledning för egen eller annans taxering äro av två olika slag, nämligen dels obligatoriska och dels sådana, som skola avlämnas först efter anmaning. Beträffande obligatoriska uppgifter till ledning för egen taxering gäller — bortsett från vissa räkenskapshandlingar — att dessa skola avfattas å blanketter enligt formulär, som fastställas av Kungl. Maj:t. Sålunda fastställer Kungl. Maj:t formulär till deklarationer, uppställningar för beräkning av värdeminskningsavdrag, särskild uppgift angående renskötsel ävensom särskilda uppgifter angående vissa lotterivinster samt aktieutdelningar och obligationsräntor m. m. Vidare fastställes av Kungl. Maj:t formulär till vissa uppgifter, som skola fogas vid självdeklaration för bostadsförening eller bostadsaktiebolag. Dessa sistnämnda uppgifter tjäna till ledning jämväl för medlemmarnas eller delägarnas taxering. Vad angår uppgifter till ledning för egen taxering, som skola avlämnas efter anmaning, samt uppgifter till ledning för annans taxering, är någon viss form icke i taxeringsförordningen föreskriven. Kungl. Maj:t har dock fastställt formulär till uppgift från arbetsgivare enligt 33 § a) taxeringsförordningen samt till uppgifter rörande vissa avlöningsförmåner till militär personal. Enligt 116 § taxeringsförordningen fastställer Kungl. Maj:t formulär till anmaningar, underrättelse om avvikelse från deklaration eller annan till ledning för egen taxering lämnad uppgift samt andra föreskrivna underrättelser med mera dylikt ävensom formulär till i taxeringsförordningen föreskrivna längder. I enlighet härmed har Kungl. Maj:t fastställt formulär för anmaningar att avgiva deklarationer, att fullständiga självdeklaration, att avlämna räkenskaps6 — 2022 49

82 handlingar och att avlämna uppgifter enligt 33 § a) taxeringsförordningen; för inhämtande av uppgifter av olika slag; för bevis om mottagande av deklaration; för underrättelse om avvikelse från självdeklaration, om påförd taxering och om taxering av fastighet; för underrättelse till stiftelse enligt 90 § 3 mom. taxeringsförordningen; för uppgift till annan taxeringsnämndsordförande enligt 78 § e) taxeringsförordningen; samt för underrättelser till annan taxeringsnämndsordförande enligt 78 § f) taxeringsförordningen och till annan taxeringsnämnd enligt 84 § 2 mom. andra stycket taxeringsförordningen. Utöver ovannämnda av Kungl. Maj:t fastställda formulär användas i taxeringsarbetet en mångfald olika blanketter. Huvuddelen av dessa äro avsedda för införskaffande från skattskyldiga av upplysningar utöver dem, som föranledas av deklarationsformulären, samt för införskaffande av uppgifter till ledning för annans taxering. Formulär hava uppgjorts såväl till anmaningar att inkomma med uppgift som till blanketter att ifyllas av uppgiftsgivaren. Vidare hava blanketter i stor utsträckning upprättats till internt bruk såsom blanketter avsedda såsom hjälpmedel vid granskning av deklarationer samt blanketter för underrättelser till andra taxeringsmyndigheter. En granskning av de blanketter, som komma till användning inom de olika länen, giver vid handen, att blanketterna till såväl innehåll som utformning skilja sig från varandra ganska avsevärt. Dessa skiljaktigheter förefalla att vara större än som betingas av förhållandena inom de olika länen. Även i de fall, där blankett för samma ändamål upprättats i samtliga eller så gott som samtliga län — som exempel kan nämnas blankett för utredning av realisationsvinst vid försäljning av fastighet och blankett för s. k. kontantsammanställning — äro blanketterna inom de olika länen avfattade på ganska olika sätt. Endast i undantagsfall har blankett, upprättad å en taxeringsavdelning, vunnit spridning till andra taxeringsavdelningar. Så har emellertid varit fallet beträffande den å överståthållarämbetet uppgjorda bilagan för handelsresande samt den s. k. malmöblanketten för beredande av tillfälle för skattskyldig att inkomma med yttrande över ifrågasatt avvikelse från självdeklaration. Vad nu angår riksskattenämndens befattning med taxeringsblanketterna, torde det till en början vara tveksamt, huruvida fastställande av formulär till deklarationsblanketter bör överlåtas å nämnden. Före tillkomsten av 1928 års taxeringsförordning fastställdes deklarationsformulären av riksdagen, i det att formulären då voro intagna i taxeringsförordningen. Formulärens innehåll äro nu i huvudsakliga delar omnämnda i taxeringsförordningen, medan detaljuppställningarna ankomma på Kungl. Maj:t. Då taxeringsförordningens föreskrifter om formulärens innehåll dock äro knapphändiga, gives Kungl. Maj:t i viss utsträckning fria händer vid angivandet av de uppgifter, som i deklarationerna avkrävas de skattskyldiga. På grund härav och med hänsyn till de stränga påföljder, som i fråga om förlust av talerätt gälla vid deklarationsskyldighetens försummande, torde befogenheten att närmare bestämma deklarationsformulärens innehåll icke böra tillkomma riksskattenämnden. Däremot

83 torde vara naturligt, att Kungl. Maj:t uppdrager åt nämnden att vid behov upprätta förslag till ändring av befintliga deklarationsblanketter eller förslag till nya sådana, liksom centralorganet bör äga rätt att på eget initiativ till Kungl. Maj:t göra framställningar i sådant hänseende. Gentemot ett överflyttande å riksskattenämnden av Kungl. Maj:t jämlikt 116 § taxeringsförordningen tillkommande befogenhet att fastställa i denna paragraf omförmälda formulär torde invändningar motsvarande dem, som ovan anförts i fråga om nämndens övertagande av åliggandet att fastställa formulär till deklarationsblanketter, icke kunna framställas. Emellertid torde böra å Kungl. Maj:t överlåtas att bestämma i vilken utsträckning fastställandet av nu ifrågavarande formulär skall ankomma på riksskattenämnden. Vad slutligen angår övriga för taxeringsarbetet erforderliga blanketter skulle ett överlämnande till riksskattenämnden av fastställande av formulär till sådana blanketter medföra besparing i arbete och kostnader. En sådan anordning bör dock icke betaga taxeringsmyndigheter möjlighet att i begränsad omfattning själv upprätta blanketter för mera speciella ändamål. Sådana blanketter böra delgivas riksskattenämnden, som därigenom erhåller tillfälle till kontroll däröver, att de skattskyldiga icke över hövan betungas med uppgifter. I fråga om tryckning och distribution av blanketter, vartill riksskattenämnden fastställt formulär, torde den ordning, som gäller beträffande av Kungl. Maj:t fastställda formulär, böra tillämpas. Enligt 35 § kungörelsen den 28 september 1928 med vissa föreskrifter rörande taxeringsförfarandet åligger det sålunda statskontoret att låta trycka och efter rekvisition utlämna för taxeringsarbetet avsedda blanketter, vartill Kungl. Maj:t fastställt formulär. § 7. Utbildning av taxeringsnämndsordförande och kronoombud samt av taxeringstjänstemän. I sitt den 25 november 1942 avgivna betänkande framhöllo beskattningsorganisationssakkunniga, 1 att å ordförande och kronoombud i taxeringsnämnd måste ställas relativt höga krav, särskilt i fråga om författningskunskap. Till de ifrågavarande posterna utsåges emellertid ofta personer, som icke tidigare sysslat med hithörande arbetsuppgifter. Resultatet hade blivit, att just på denna punkt allvarliga brister kommit till synes. I fråga om de möjligheter, som stode till buds att åtminstone nödtorftigt avhjälpa ifrågavarande brister, fäste beskattningsorganisationssakkunniga uppmärksamheten på bestämmelserna i 75 § taxeringsförordningen, enligt vilken länsstyrelsen, innan taxeringsarbetet för året tager sin början, äger från varje taxeringsnämnd inom länet eller viss del därav kalla ordföranden och högst två andra ledamöter i taxeringsnämnd att sammanträda inför landskamreraren för överläggningar rörande taxeringsarbetet. Enligt beskattningsorganisationssakkunnigas uppfattning erfordrades härutöver, att nytillträdande ordförande och 1

S. O. U. 1942:49, sid. 175, 176.

84 kronoombud bereddes tillfälle att såväl före taxeringsarbetets början som under detsammas fortgång erhålla kunskap om de elementära grunderna för taxeringsarbetets bedrivande och tillfälle att dryfta olika i samband därmed uppkommande frågor. I nu angivna avseende syntes lämpligt, att nytillträdande taxeringsnämndsordförande och kronoombud exempelvis fögderivis kallades till några sammanträden inför lämplig tjänsteman från landskontoret. Därunder borde av denne genomgås de viktigaste författningsbestämmelserna men därutöver även lämnas närmare direktiv för själva arbetets bedrivande. Synnerligen önskvärt vore, om en kortfattad handledning härutinnan utarbetades, som kunde läggas till grund för kurserna i fråga. I propositionen nr 345 till 1943 års höstriksdag tillstyrkte departementschefen beskattningsorganisationssakkunigas förslag i denna del, då de föreslagna instruktionskurserna syntes vara av värde för taxeringsarbetet. Enligt vad de sakkunniga inhämtat hava under de år, som förflutit sedan den nya taxeringsorganisationen genomfördes, av beskattningsorganisationssakkunniga föreslagna kurser för nytillträdande taxeringsnämndsordförande och kronoombud anordnats i endast synnerligen begränsad omfattning. I Stockholm hava under de senare åren kurser anordnats för nytillträdande kronoombud omfattande två dubbeltimmar i veckan under januari och februari månader. De kurser, som senast avhållits, hava varit öppna jämväl för nytillträdande taxeringsnämndsordförande. Mera sporadiskt hava vid fyra länsstyrelser anordnats kurser av nu ifrågavarande art. I två av länen hava i kurserna deltagit allenast hos länsstyrelserna anställda tjänstemän, vilka förordnats att vara ordförande i taxeringsnämnd. Under de senare åren synas ej heller sådana sammanträden för överläggningar rörande taxeringsarbetet, som avses i 75 § taxeringsförordningen, hava förekommit i någon större utsträckning. I flertalet län hava emellertid landskamreraren och taxeringsintendenten närvarit vid taxeringsnämndsordförandeföreningarnas årsmöten och därvid hållit föredrag samt deltagit i förekommande diskussioner. De överläggningar, som ägt rum å berörda möten, hava huvudsakligen avsett författningsändringar och mera aktuella taxeringsspörsmål. Någon allmän genomgång av skatteförfattningarna eller de mera elementära grunderna för det praktiska taxeringsarbetets bedrivande till ledning för nytillträdande taxeringsnämndsordförande eller kronoombud har givetvis icke medhunnits vid ifrågavarande årsmöten. Stora brister synas sålunda fortfarande vidlåda handledningen av nytillträdande och i taxeringsarbetet oerfarna taxeringsnämndsordförande och kronoombud. Detta torde till stor del bero på svårigheterna att å taxeringsavdelningarna för ifrågavarande ändamål avvara erforderlig personal. Då det för taxeringsarbetet i första instans är av stor vikt att ordförandena och kronoombuden besitta ingående kunskaper rörande skatteförfattningarna och sättet för det praktiska taxeringsarbetets bedrivande, har övervägts huruvida riksskattenämnden skulle kunna verka för bättre utbildning av dem, som utan tidigare erfarenhet på hithörande områden utsetts till ordförande eller

85 kronoombud i taxeringsnämnd. Med hänsyn till det stora antalet taxeringsnämndsordförande och kronoombud, som äro i behov av utbildning, torde icke vara praktiskt genomförbart för riksskattenämnden att vare sig centralt eller ute i länen anordna erforderliga utbildningskurser. Ej heller torde riksskattenämndens informationsverksamhet kunna få någon nämnvärd betydelse i nu ifrågavarande hänseende. I den mån nämndens kanslichef under sina resor blir i tillfälle att hålla föredrag inför taxeringsnämndsordförande och kronoombud, komma dessa väl att avhandla nyheter på skattelagstiftningsområdet och andra frågor av aktuellt intresse. Måste sålunda av ovan angivna skäl anses uteslutet, att under riksskattenämndens omedelbara ledning kurser anordnas för nytillträdande taxeringsnämndsordförande och kronoombud, torde emellertid andra möjligheter föreligga för nämnden att bidraga till en bättre utbildning av ifrågavarande taxeringstjänstemän. Härvid kan bland annat ifrågakomma anordnande av korrespondenskurser. Huruvida nämndens befattning med sådana kurser skulle inskränkas till utarbetande av kursplaner eller jämväl omfatta kursbrevens utsändande och granskning av inkomna svar torde vara tveksamt. Gentemot det senare alternativet kan invändas, att vid genomförande av detta de inom länen rådande speciella förhållandena icke bleve tillbörligen beaktade. Vilketdera alternativ som än valdes, torde vara erforderligt, att korrespondenskurserna kompletterades med personlig handledning å inom länen anordnade instruktionsmöten. Skulle undervisning per korrespondens anses som en lämplig utbildningsform, torde på riksskattenämnden böra ankomma att i samråd med landskamrerarna och taxeringsintendenterna bestämma om lämpligaste sättet för undervisningens anordnande. Därest anordnande av korrespondenskurser icke skulle anses böra ifrågakomma, bör i varje fall på riksskattenämnden eller efter dess bestämmande på kanslichefen ankomma att utarbeta handledning, som kan läggas till grund för anordnande av utbildningskurser inom de olika länen. Jämväl tillhandahållandet av dylik handledning torde i hög grad komma att underlätta arbetet för länsstyrelserna och härigenom medföra att kurser komma till stånd i större utsträckning än som hittills varit fallet. Efter den nya taxeringsorganisationens genomförande har i huvudsaklig överensstämmelse med ett av beskattningsorganisationssakkunniga framlagt förslag 1 i Stockholm anordnats kurser för utbildning av taxeringstjänstemän. Kurserna hava varit av två olika slag, som vardera omfattat 15 deltagare. Den ena kursen har varit avsedd för befattningshavare vid länsstyrelserna och kammarrätten med juridisk utbildning och den andra för befattningshavare vid länsstyrelserna med handelshögskoleutbildning. Den förstnämnda kursen, som omfattat 390 timmar, har pågått i tre månader och den sistnämnda, som omfattat 290 timmar, ungefär två och en halv månad. Kurserna hava omfattat undervisning i ett flertal ämnen avseende skatte- och taxerings1

S. O. U. 1942:49, sid. 281 if.

86 författningarnas teori och praktiska tillämpning, varjämte juristerna jämväl undervisats i bokföring och balansteknik. Efter avslutningsexamen hava betyg utfärdats över de inhämtade färdigheterna. Kurserna för utbildning av taxeringstjänstemän hava på uppdrag av Kungl. Maj:t anordnats av överståthållarämbetet. I samband med uppdragets lämnande har Kungl. Maj:t meddelat närmare bestämmelser angående kurserna. Sålunda har Kungl. Maj:t utsett föreståndare samt bestämt tidpunkt, omfattning med avseende å ämnen och antal timmar för varje ämne ävensom ersättning till lärare och deltagare. Deltagarna i kursen hava utsetts av chefen för finansdepartementet medan däremot överståthållarämbetet ägt förordna lärare. Såsom föreståndare vid ifrågavarande kurser hava varit förordnade de första åren skattedirektören och därefter en av taxeringsintendenterna i Stockholm. Lärarpersonalen har till större delen hämtats från överståthållarämbetet och kammarrätten. Undervisningen i bokföring och balansteknik har handhafts av lärare vid handelshögskolan. De hittills anordnade kurserna hava visat sig vara av stort värde. Visserligen hava vissa svårigheter yppat sig såväl att anskaffa lärarpersonal som för länsstyrelserna att under den tid, kurserna pågått, avstå från de taxeringstjänstemän, som utsetts att deltaga i dessa. Ett allmänt önskemål torde emellertid vara att utbildningskurser jämväl i fortsättningen årligen anordnas. Anordnandet av utbildningskurser för taxeringstjänstemän är en uppgift, som lämpligen torde böra anförtros åt riksskattenämnden. Nämnden bör icke allenast övertaga överståthållarämbetets bestyr med kurserna, utan det bör jämväl ankomma på nämnden att bland annat besluta om plats och tid för kurserna, att utse deltagare samt att förordna föreståndare. Med den överblick, riksskattenämnden kommer att äga över taxeringsväsendet i riket, torde nämnden få stora förutsättningar att bedöma såväl behovet av utbildningskurser som att utse lämpliga deltagare i kurserna. Erforderlig lärarpersonal torde i viss utsträckning kunna erhållas bland nämndens egna befattningshavare. Sålunda ligger närmast till hands att till föreståndare för kurserna utses kanslichefen, som jämväl kan tjänstgöra såsom lärare i en eller flera av de vid kurserna förekommande ämnena. Undervisningen i sådana ämnen som granskningsteknik och aktiebolagsvärdering kan handhavas av bokföringskonsulenten. I den mån riksskattenämndens personal icke räcker till för att fylla behovet av lärare torde liksom hittills erforderliga krafter kunna erhållas från överståthållarämbetet och kammarrätten, varjämte för undervisningen i bokföring kan anlitas lärare vid handelshögskolan. Kostnaderna för ifrågavarande utbildningskurser hava enligt Kungl. Maj:ts medgivande bestritts av överståthållarämbetet från det under sjunde huvudtiteln anvisade förslagsanslaget till kostnader för årlig taxering. Även om såsom ovan föreslagits anordnandet av kurserna överlåtes på riksskatte-

nämnden torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att — efter framställning av nämnden — vid varje särskilt tillfälle anvisa medel till kostnader för kurserna. § 8. Taxeringskontrollen. I samband med tidigare framlagda förslag om inrättande av ett centralt taxeringsorgan har frågan om central dirigering av taxeringskontrollen mera utförligt upptagits till behandling i skattekontrollsakkunnigas år 1933 avgivna betänkande. Dessa sakkunniga föreslogo, att åt en central myndighet, benämnd taxeringsinspektionen, skulle anförtros ledningen av den särskilda skattekontrollen samt att i övrigt utföra de uppgifter, som vore gemensamma för hela riket. Taxeringsinspektionen borde organiseras å två avdelningar, inspektionsavdelningen och bokgranskningsavdelningen. Rörande de uppgifter, som skulle anförtros inspektionsavdelningen, anförde de sakkunniga bland annat följande: 1 »Uppgifterna att planlägga och organisera det särskilda taxeringsarbetet samt att infordra kontrolluppgifter och översända dessa till landskamrerarna ävensom att utöva inspektion beträffande taxeringen, närmast taxeringsavdelningarnas arbete, skall i första hand tillkomma inspektionsavdelningen. De sakkunnigas förslag grundar sig på den s. k. stickprovskontrollen. Denna innebär att varje år, i mån av tillgång till arbetskrafter, särskilda områden utväljas för ingående granskning. Det ligger i sakens natur, att därvid i främsta rummet sådana områden böra komma ifråga, som enligt vunna erfarenheter särskilt äro i behov av kontroll. Då statistik rörande resultaten av granskningsarbetet skall föras hos taxeringsinspektionen, kommer densamma givetvis att äga större möjligheter än landskamrerarna att bedöma kontrollbehovet beträffande de större områden, där förhållandena inom hela landet kunna antagas vara likartade, exempelvis i fråga om obligationsräntor, räntor å banktillgodohavanden och å fordringar hos enskilda m. m. samt rörande vinster genom överlåtelser av värdepapper. Taxeringsinspektionen skall jämväl hava att efter ett allmänt bedömande av läget inom olika näringsbranscher utvälja de områden inom näringslivet eller yrkesverksamheten, som böra göras till föremål för granskning. Härefter skall varje landskamrerare hava att, under hänsynstagande till de inom länet rådande särskilda förhållandena, komplettera utredningsplanen. Systemet kommer alltså att innebära en koncentration av kontrollen till de områden, där felen kunna antagas vara särskilt vanligt förekommande i och för åstadkommande av en varaktig förbättring av deklarationernas tillförlitlighet å dessa områden. Hänsyn bör därvid tagas såväl till sådana omständigheter, som äro gemensamma för hela landet, som till de faktorer, vilka göra sig gällande mera lokalt. Inspektionen skall såsom nämnts icke utfärda bindande direktiv utan endast råd eller anvisningar, vilka landskamrerarna och de beslutande beskattningsnämnderna icke bliva nödsakade att följa. Man kan emellertid förvänta, att dessa icke utan särskilda skäl komma att handla i strid mot dessa anvisningar. Inspektionen skall årligen till Kungl. Maj:t avlämna en redogörelse för det särskilda taxeringsarbetet och har därvid tillfälle erinra, om i visst fall anvisningarna icke följts.» Den centrala bokgranskningsavdelningen åter skulle enligt skattekontrollsakkunnigas förslag hava flera mycket viktiga uppgifter att fylla. Avdelningen vore avsedd att bilda en elit bland inom taxeringsorganisationen an1

S. O. U. 1933: 27, sid 98.

ställda bokgranskare. Avdelningen borde äga befogenhet att få tillgång till avgivna deklarationer för verkställande av bokföringsgranskningar. Men därjämte skulle landskamrerarna äga att, i den utsträckning bokgranskningsavdelningen medhunne, påkalla räkenskapsgranskningar genom denna avdelnings försorg i sådana fall, där de ansåge en mera omfattande undersökning erforderlig än den taxeringsavdelningen kunnat verkställa eller där granskningen avsåge ett större eller vittutgrenat företag. Den centrala avdelningen skulle vidare hava att övervaka taxeringsavdelningarnas bokgranskningsarbete närmast genom efterprövning av ett antal granskningar. De sakkunniga framhöllo också, att kategorigranskningssystemet hade sin givna plats inom bokgranskningsavdelningen. I flertalet av de över skattekontrollsakkunnigas betänkande avgivna yttrandena avstyrktes en central taxeringsinspektion under framhållande särskilt av oklarheten i förhållande till landskamrerarna samt risken för överorganisation. I proposition till 1935 års riksdag anförde departementschefen i fråga om ovanberörda förslag: 1 »Jag vill först framhålla, att det utan tvivel framstår såsom en betydande brist, att vårt land i motsats till de flesta andra länder saknar varje centralt organ med speciell uppgift att leda och övervaka taxeringsarbetet och skattekontrollen. Detta ganska egendomliga förhållande torde sammanhänga därmed, att ledningen av taxeringsarbetet ute i länen ankommer å länsstyrelserna, vilka lyda direkt under Kungl. Maj:t. De sakkunnigas förslag synes utvisa, att det är förenat med stora svårigheter att med bibehållande av länsstyrelsernas ställning i taxeringsorganisationen inrätta en central myndighet med verklig ledning av skattekontrollen. I själva verket synes en sådan ledning för närvarande knappast fullt ändamålsenligt kunna anordnas på annat sätt än genom ett i finansdepartementet inordnat organ, varigenom ledningen skulle tillkomma Kungl. Maj:t. Såsom statskontoret i sitt yttrande framhållit skulle inrättande av en särskild skattebyrå i finansdepartementet även vara till gagn såtillvida, att till densamma kunde samlas åtskilliga andra uppgifter på skatteväsendets område, enkannerligen beredningen av ärenden inom skattelagstiftningen. Dess mångahanda uppgifter på skattekontrollens område ligga i öppen dag och torde efter den föregående ^redogörelsen icke behöva närmare utvecklas. Förslag till organiserande av en sådan skattebyrå är jag icke beredd att nu framlägga. Då jag icke kan förorda inrättande av en fristående taxeringsinspektion i enlighet med de sakkunnigas förslag, har jag emellertid i det följande måst föreslå att Kungl. Maj:t skulle handhava vissa uppgifter i det nya kontrollsystemet, som nödvändigtvis måste handhavas centralt. Även oavsett detta är det möjligt, att ökat arbete för skattekontrolluppgifter kan komma att åvila finansdepartementet. På antytt sätt synes en mera direkt central ledning av taxeringsarbetet möjligen kunna småningom framväxa. Ett hänsynstagande till en sådan enligt min mening önskvärd utveckling torde även böra ske på det sättet, att de ifrågasatta nya befattningshavarna vid länsstyrelserna enligt uttrycklig bestämmelse i taxeringsförordningen redan nu tillförbindas att, där Kungl. Maj:t så förordnar eller landskamreraren finner det kunna ske, biträda även annan landskamrerare än den, under vilkens ledning de närmast arbeta. En sådan bestämmelse skulle jämväl öppna möjlighet till att vid överståthållarämbetet anställda befattningshavare av 1

Prop. 1935: 148, sid. 60—62.

89 detta slag komme att bilda en första början till en central bokgranskningsavdelning, som kunde biträda med större granskningsarbeten även i andra fall än de, som lyda under Stockholms stads prövningsnämnd. Jag tänker då också därpå, att biträde av denna avdelning skulle kunna lämnas på begäran av allmänna ombudet vid mellankommunala prövningsnämnden. Såsom särskilt i länsstyrelsernas yttrande genomgående framhållits, kan det säkerligen, i synnerhet vid saknad av direkt central ledning av taxeringsväsendet, vara av värde för dettas enhetlighet och effektivitet, om landskamrerarna ibland beredas tillfälle att sammanträda för gemensamma överläggningar i taxeringsfrågor. Det synes böra ankomma å Kungl. Maj:t att besluta angående sådana möten.» I sitt av 1935 års riksdag godkända betänkande nr 37 framhöll bevillningsutskottet, att det i propositionen framlagda förslaget innebure en nyhet, i det att Kungl. Maj:t skulle handhava vissa uppgifter inom taxeringen. Då emellertid ett ändamålsenligt handhavande av stickprovskontrollen förutsatte, att vissa uppgifter handhades gemensamt, och det uppenbarligen, därest icke ett särskilt centralt organ skulle behöva tillskapas, låge närmast till hands att Kungl. Maj:t utförde desamma, hade utskottet anslutit sig till förslaget i denna del. De genom beslut vid 1935 års riksdag tillskapade möjligheterna till hela riket omfattande stickprovskontroll avse banktillgodohavanden och bankräntor samt obligationsräntor. Bestämmelserna härom återfinnas i 35 § 4 mom. och 42 § taxeringsförordningen. Enligt förstnämnda stadgande åligger det styrelse för bankbolag, sparbank eller annan penningförvaltande inrättning att efter förordnande av Kungl. Maj:t, i den omfattning och ordning som angives vid förordnandets meddelande, lämna uppgift om storleken av insättares ränteinkomst under viss angiven tid och beloppet av insättares innestående medel vid viss angiven tidpunkt samt om insättares fullständiga namn och senast för inrättningen kända bostadsadress ävensom, därest annan än räkningshavare äger förfoga över räkningen, uppgift om den sålunda berättigades fullständiga namn och senast för inrättningen kända bostadsadress. Enligt 42 § 3 mom. taxeringsförordningen skola bland annat av dem, som här i riket utbekommit ränta, vilken erlagts mot avlämnande av kupong eller kvitto, å obligation, förlagsbevis eller annan för den allmänna rörelsen avsedd förskrivning, till ledning för egen taxering för inkomst eller förmögenhet vid mottagandet av utdelningen eller räntan avgivas särskild uppgift härom. Enligt 4 mom. i samma paragraf skall sådan uppgift avlämnas i den mån Kungl. Maj:t så förordnar och i den ordning, som därvid av Kungl. Maj:t bestämmes. Jämlikt 42 § 5 mom. taxeringsförordningen äger Kungl. Maj:t förordna, att även för andra fall än de, då uppgiftsskyldighet för mottagare av utdelning eller ränta jämlikt 3 mom. föreligger, uppgift till ledning vid annans taxering för inkomst eller förmögenhet skall avlämnas, av svenskt bolag eller svensk ekonomisk förening rörande utbetald utdelning samt av den, som här i riket utfärdat obligationer, förlagsbevis eller andra för den all-

90 inänna rörelsen avsedda förskrivningar, rörande utbetald ränta. Kungl. Maj:t bestämmer i sådant fall jämväl, i vilken omfattning och i vilken ordning uppgift skall lämnas. I fråga om de ytterligare områden, där skattekontrollsakkunniga föreslogo, att stickprovskontrollen borde komma till tillämpning, förtjänar här omnämnas realisationsvinst genom överlåtelse av värdepapper. De sakkunniga förordade härvidlag, att taxeringsinspektionen skulle från bank- och fondinspektionen införskaffa uppgifter rörande gjorda affärer i värdepapper. För vinnande av effektiv kontroll skulle det vara tillräckligt, att uppgifter införskaffades endast rörande en bråkdel av samtliga affärer. Införskaffade uppgifter borde genom taxeringsinspektionens försorg överlämnas till landskamreraren för att jämföras med deklarationsuppgifterna. I propositionen anförde departementschefen, att någon mera omfattande kontroll på förevarande område icke kunde komma till stånd med de mera begränsade resurser, som förutsattes i propositionen. Det syntes emellertid önskvärt att hava möjlighet till sådan kontroll genom att taxeringsmyndigheterna finge rätt taga del av de hos bank- och fondinspektionen förvarade avräkningsnoterna. Emellertid hade bank- och fondinspektionen ansett sig icke böra till taxeringsmyndigheterna tillhandahålla avräkningsnoterna utan att uttrycklig föreskrift därom meddelades. Det kunde ifrågasättas om icke en sådan föreskrift kunde av Kungl. Maj:t utfärdas utan särskilt bemyndigande i taxeringsförordningen eller eljest. Med hänsyn jämväl till vad de sakkunniga anfört därom, att det borde tillses att uppgiftsplikt jämlikt 52 § taxeringsförordningen anordnades så ändamålsenligt och effektivt som möjligt utan onödigt betungande arbete för uppgiftslämnarna och att garanti erhölles för att icke sådana sakförhållanden yppades, som borde hemlighållas även för taxeringsmyndigheterna, hade departementschefen intet att erinra mot ett av de sakkunniga förordat tillägg till berörda paragraf av innehåll, att Kungl. Maj:t ägde utfärda närmare föreskrifter, i vilken omfattning och ordning uppgiftsplikten skulle fullgöras. Beskattningsorganisationssakkunniga, som i sitt betänkande icke förordade någon central dirigering av den egentliga taxeringskontrollen från den av dem föreslagna riksskattenämndens sida, gjorde i samband med framläggande av sitt förslag om inrättande av en särskild taxeringsavdelning vid länsstyrelserna ett uttalande, som i detta sammanhang kan vara av intresse: 1 »De sakkunniga hålla före, att det skulle vara fördelaktigt, därest, utöver de vid länsstyrelserna anställda taxeringsrevisorerna och taxeringsassistenterna, anställdes i bokföring sakkunniga personer, vilka skulle stå till samtliga länsstyrelsers förfogande. Genom specialutbildning för vissa branscher skulle sistnämnda sakkunniga vara bättre skickade att verkställa granskning av räkenskaper, förda av skattskyldiga, tillhörande dessa branscher, inom olika län. Härigenom skulle vinnas ytterligare erfarenhet att delgivas de lokala bokföringsgranskarna och 1

S. O. U. 1942:49, sid. 275.

91 större möjligheter att åstadkomma likformighet i taxeringarna. Detta gäller särskilt i fråga om omsättningsskatten, där behov av enhetlig granskning gjort sig särskilt starkt gällande. Här avsedda taxeringsrevisorer borde lämpligast hava sin tjänstgöring förlagd till riksskattenämnden. Emellertid torde med tillskapande av dessa centrala taxeringsrevisorer lämpligen böra anstå, till dess resultatet av den utbyggnad av organisationen, som nyligen skett, blivit mera uppenbart.» Såsom framgår av vad i det föregående anförts handhaves för närvarande stickprovskontrollen av Kungl. Maj:t i vad angår banktillgodohavanden, bankräntor och obligationsräntor. Varje år plägar också Kungl. Maj:t utfärda bestämmelser angående de grunder, efter vilka uppgifter rörande sådana tillgodohavanden och räntor skola avlämnas. Vad angår aktieutdelningar är kontrollen icke anordnad såsom stickprovskontroll. Här föreligger obligatorisk uppgiftsskyldighet. Insamlandet av uppgifterna är emellertid centralt anordnad, i det att uppgifterna skola av bolagen insändas till kupongskattekontoret, som i sin tur vidarebefordrar uppgifterna till länsstyrelserna. Vad återigen beträffar kontrollen å realisationsvinst, uppkommen genom försäljning av värdepapper, har någon hela landet omfattande stickprovskontroll i brist på lämpligt organ för dennas handhavande icke kunnat anordnas. Dylik stickprovskontroll har i viss begränsad omfattning företagits av skattemyndigheterna i Stockholm. En möjlighet till anordnande av stickprovskontroll beträffande näringsidkare infördes i samband med 1943 års författningsändringar. I 35 § 2 mom. andra stycket taxeringsförordningen stadgas sålunda, att idkare av jordbruk, skogsbruk eller rörelse är efter anmaning av taxeringsintendent skyldig att, ändå att mottagarna icke i anmaningen namngivas, avlämna uppgift om belopp som han utbetalt till andra näringsidkare, i den mån beloppen äro av beskaffenhet att i mottagarens hand utgöra intäkt av jordbruksfastighet eller av rörelse. Då kontrollen å bankmedel, bank- och obligationsräntor samt aktieutdelningar redan nu ombesörj es centralt, skulle frågan om effektivisering av stickprovskontrollen genom riksskattenämndens försorg närmast gälla tilllämpningen av 35 § 2 mom. andra stycket taxeringsförordningen samt kontrollen å realisationsvinst å värdepapper. Vad först angår stickprovskontrollen å näringsidkares försäljning av produkter är det sätt, varpå denna för närvarande är anordnad, otvivelaktigt förenad med vissa brister. I anledning av en vid 1945 års riksdag i första kammaren framställd interpellation 1 inhämtades av chefen för finansdepartementet yttranden från taxeringsintendenterna i vissa län angående de principer, som inom respektive län tillämpades i fråga om anmaning jämlikt 35 § 2 mom. andra stycket taxeringsförordningen. E n jämförelse av de 1

Riksd. prot, 1945: 15, sid 12.

92 metoder, som inom de olika länen använts vid kontrollens utövande, giver vid handen en viss olikformighet i anmaningsrättens fullgörande. Inom ett län hade uppgifter infordrats från samtliga större uppköpare av fisk samt skogs- och jordbruksprodukter. Inom ett annat län hade kontrollen visserligen avsett samtliga slag av berörda produkter men begränsats till ett utvalt antal uppköpare. Vissa taxeringsintendenter, som infordrat uppgifter från samtliga uppköpare, hade beträffande vissa produkter begärt uppgift om samtliga leverantörer medan i fråga om andra produkter uppgiftsskyldigheten begränsats till leverantörer, vars efternamn börjat med vissa angivna bokstäver. Olikformigheten i utövandet av stickprovskontrollen enligt 35 § 2 mom. andra stycket taxeringsförordningen är icke enbart betänklig ur fiskaliska synpunkter utan är jämväl ägnad att skapa irritation hos de skattskyldiga. Även om under de år, som förflutit efter det interpellationen besvarades, ifrågavarande kontroll inom de olika länen handhafts på ett mera ändamålsenligt sätt, kan full effektivitet icke uppnås så länge kontrollen inom länen inriktas på olika områden. Härför erfordras att för landet i dess helhet eller för i fråga om näringsförhållanden likartade delar av landet bestämmes efter vilka grunder kontrolluppgifterna skola infordras. Då det icke bör ifrågakomma, att riksskattenämnden får till uppgift att dirigera taxeringsarbetet inom riket, bör nämnden icke anförtros att besluta om infordrande av uppgifter enligt 35 § 2 mom. andra stycket taxeringsförordningen. En enhetlig tillämpning av berörda stadgande kan emellertid vinnas genom att å ett före taxeringsarbetets igångsättande avhållet möte med taxeringsintendenterna fattas beslut om efter vilka grunder kontrolluppgifter skola lämnas av uppköpare inom samtliga eller vissa av rikets län. I den omfattning, som kan befinnas ändamålsenligt, bör därefter ankomma på riksskattenämnden att taga befattning med insamlandet av kontrolluppgifterna och dessas distribuerande till vederbörande länsstyrelser. Vad angår stickprovskontrollen å realisationsvinst genom försäljning av värdepapper torde denna i enlighet med vad som föreslogs av skattekontrollsakkunniga böra anordnas på det sättet, att Kungl. Maj:t ålägger bank- och fondinspektionen att på begäran av riksskattenämnden tillhandahålla denna de avräkningsnoter, som jämlikt 10 § i 1908 års fondstämpelförordning enligt inspektionens föreskrift av fondhandlare insänts till inspektionen. Från ett antal sådana avräkningsnoter antecknas säljarens namn och adress, de försålda värdepapperen, dagen för försäljningen och försäljningspriset. Dessa uppgifter överlämnas sedan till vederbörande taxeringsintendent för att jämföras med deklarationsuppgifterna. Kiksskattenämndens befattning med stickprovskontrollen skall givetvis icke beröva taxeringsintendenterna deras möjlighet att härutöver inom respektive län utnyttja dem tillkommande anmaningsrätt. Beträffande den stickprovskontroll, som nu dirigeras av Kungl. Maj:t, torde Kungl. Maj:ts befogenhet härutinnan icke böra överlåtas å riksskattenämn-

93 den. Däremot torde åt nämnden kunna anförtros insamlandet av de uppgifter, som enligt Kungl. Maj:ts beslut skola avlämnas, och dessa uppgifters distribuerande till vederbörande taxeringsintendenter. Härom torde det ankomma på Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter i samband med det årliga förordnandet om uppgifternas avlämnande. Vid övervägande av i vilken omfattning riksskattenämnden utöver vad som föreslagits beträffande stickprovskontrollen bör taga befattning med den fiskaliska sidan av taxeringsarbetet, torde böra beaktas, att rådande olikformighet i taxeringen icke enbart hänför sig till ojämnheter i uppskattningen av natura- och andra förmåner och medgivandet av olika slags avdrag eller i olika bedömande av andra taxeringsspörsmål utan jämväl till de olika sätt, varpå taxeringskontrollen handhaves inom länen. Med tjugufem sinsemellan oberoende av varandra arbetande taxeringsavdelningar är ofrånkomligt, att taxeringsarbetet såväl i fråga om arbetets intensitet som beträffande dess inriktning på olika områden kommit att bedrivas på olika sätt inom skilda delar av landet. Yäl har inom en taxeringsavdelning företaget, efterföljansvärt initiativ i många fall efter hand vunnit spridning till andra taxeringsavdelningar, men detta har i avsaknad av samordnande organ skett i alltför långsam takt och icke i den utsträckning, som varit önskvärd. Med den begränsade tillgång på personal, som alltjämt råder å taxeringsavdelningarna, är det ogörligt att varje år utöva tillräcklig kontroll över samtliga grupper av näringsidkare eller yrkesutövare. Delvis som följd härav har under de senare åren det s. k. kategorigranskningssystemet alltmera vunnit insteg inom taxeringskontrollen. För att uppnå ett tillfredsställande resultat med enligt berörda system genomförda granskningar erfordras grundliga förarbeten. I den mån inom olika län samma yrkesgrupper bliva föremål för systematisk granskning kommer härvid en hel del onödigt dubbelarbete till utförande. Vad angår riksskattenämndens medverkan för åstadkommande av bättre likformighet och effektivitet i fråga om kategorigranskningarna torde härvidlag böra tillämpas samma förfaringssätt, som ovan föreslagits beträffande stickprovskontrollen. Med de möjligheter till allmän överblick över förhållandena på beskattningsområdet, som kommer att stå riksskattenämnden till buds, samt genom särskilt bedrivna undersökningar torde centralorganet kunna utvälja de områden, som äro mest i behov av kontroll. På möte med taxeringsintendenterna bör nämnden framlägga förslag om den eller de kategorier skattskyldiga, på vilka årets granskningsarbete särskilt bör inriktas. Sedan efter överläggningar å mötet överenskommelse träffats om riktlinjerna för granskningsarbetets bedrivande, bör på nämnden ankomma att verkställa grundläggande undersökningar rörande de branscher, som skola bliva föremål för granskningen, och därefter ställa det insamlade och bearbetade materialet till taxeringsavdelningarnas förfogande. Genom på sådant sätt efter grundliga förarbeten anordnad, hela landet omfattande gransknings-

94 kampanj skapas säkerligen bättre förutsättningar än hitintills för åstadkommande av en effektiv och likformig kontroll av näringsidkare och utövare av fria yrken. Tillämpningen av här förordade system för kategorigranskning får självfallet icke föranleda till att den löpande granskningen beträffande skattskyldiga tillhörande andra grupper av skattskyldiga eftersattes. Möjligheten att i någon större utsträckning åstadkomma kategorigranskning vid sidan av den löpande granskningen är ytterst beroende på tillgången till kvalificerad personal för ändamålet. Även om efter krigskonjunkturbeskattningens avveckling personal kan frigöras från härmed förenade göromål, torde dock de å taxeringsavdelningarna anställda, för bokgranskning utbildade befattningshavarna vara alltför fåtaliga för att kategorigranskning regelbundet skall kunna ske annat än i begränsad omfattning. En förstärkning av den för bokgranskning avsedda personalen är således önskvärd. Ytterligare skäl till sådan förstärkning ligger i det från åtskilliga län omvittnade förhållandet, att taxeringsrevisorerna och deras medhjälpare i allt större utsträckning kommit att tagas i anspråk för granskning av rörelseidkares bokföring i och för prövning av besvär. Det har nämligen blivit allt vanligare att, om besvär anföras angående rörelseidkares taxering, föranstalta om för besvärsprövningen erforderlig genomgång av dennes räkenskaper. Dylik granskning kan ofta bliva tidsödande, särskilt om framställda erinringar mot företagen granskning föranleder ytterligare genomgång av räkenskaperna och utarbetande av förklaring över erinringarna. Emellertid lärer möjligheterna att — även med tillgång till härför avsedda medel — till ifrågavarande arbete förvärva personal vara tämligen begränsade. Avlöningsförmånerna äro nämligen icke av sådan storleksordning, att de te sig särskilt lockande, och konkurrensen med det privata affärslivet är besvärande. Det har till och med på vissa håll förmärkts en tendens att bokgranskningssysslorna betraktas såsom en förskola till privat anställning, och någon tids tjänstgöring å taxeringsavdelning å landskontor plägar åberopas såsom merit av sökande till platser inom näringslivet. Denna utveckling, som i icke ringa mån beror på det till följd av skärpningen av beskattningsreglerna ökade behovet av taxeringsförfarna tjänstemän inom den privata företagsamheten, har medfört, att i åtskilliga fall för bokgranskning utbildade personer efter blott några års anställning lämna tjänsten för att övergå till affärslivet. Förhållandet kan icke i längden få bestå utan motåtgärder från statsmakternas sida. De sakkunniga framställa dock icke förslag till sådana åtgärder. Härför skulle nämligen erfordras utredning, som de sakkunniga ansett sig icke böra företaga, utan hålla de sakkunniga före, att det föreslagna centrala taxeringsorganet, riksskattenämnden, bör efter någon tids erfarenhet upptaga frågan till behandling och framställa de förslag, som må finnas betingade av omständigheterna. I enlighet med vad ovan angivits skulle riksskattenämndens befattning med kategorigranskningar — utom i framställande av förslag rörande de

95 yrkesgrupper eller på annat sätt bestämda områden, som skulle bliva föremål för granskning — väsentligen bestå i sammanställande av för granskningsarbetets ändamålsenliga bedrivande erforderligt material ävensom förmedling mellan de olika länens taxeringsavdelningar av sådana under granskningsarbetet framkomna uppgifter, som kunna vara av värde för granskningen inom andra län än dem, varifrån uppgifterna inkommit. Riksskattenämnden torde även i andra hänseenden kunna stå granskningspersonalen i de olika länen till tjänst, exempelvis genom råd och anvisningar på därom gjord anhållan i särskilda fall. Något direkt ingripande i den lokala taxeringskontrollen från riksskattenämndens sida vare sig genom övertagande av vissa detaljgöromål eller i form av övervakning av granskningsarbetet under dess fortgång eller eftergranskning bör icke förekomma. Detta utesluter dock icke, att riksskattenämndens personal i mån av behov bör stå till förfogande för rådplägning rörande mera besvärliga bokgranskningsproblem. Likaså bör det stå öppet för riksskattenämnden att i samband med inspektionsresor eller eljest när omständigheterna därtill föranleda ingripa genom råd och anvisningar till vederbörande granskare. E n god kontakt mellan personalen hos riksskattenämnden och taxeringstjänstemännen i länen kan otvivelaktigt verka upplysande och stimulerande i taxeringsarbetet utan att likväl föranleda att de senare skola känna sig underställda de förra i vidare mån än som föranledes av den hos riksskattenämnden samlade erfarenheten på området.

Kap. 2. Riksskattenämndens meddelande av förhandsbesked i taxeringsfrågor. § 1. Tidigare vidtagna eller föreslagna åtgärder för beredande av möjlighet till förhandsuttalanden på andra områden av lagstiftningen. Frågan om bindande förhandsbesked i beskattningsfrågor har såsom framgår av den i inledningen lämnade historiken åtskillig tid varit föremål för diskussion. Det av de sakkunniga framlagda förslaget innefattar visserligen en nyhet inom skattelagstiftningen, men principen om förhandsuttalande har tidigare vunnit insteg inom andra områden av vår lagstiftning. Sålunda kan erinras om vissa äldre stadganden om förhandsbesked rörande tull- och stämpelavgifter. Härutinnan är först att nämna förordningen den 31 maj 1907 (nr 30) angående rätt att hos generaltullstyrelsen erhålla upplysning rörande tullbehandlingen av varor, avsedda att till riket införas. Jämlikt denna förordning äger generaltullstyrelsen meddela bindande förhandsupplysningar om huru tulltaxan kommer att tillämpas vid import av viss vara. Med denna upplysningsverksamhet åsyftades att i såväl statsverkets som de enskilda importörernas intresse främja ernåendet av likformighet i tullbehandlingen av samma

96 vara samt att befria importörerna från den omgång och tidsutdräkt, som besvär hos högre myndighet medförde. Upplysning skall sökas skriftligen och vara åtföljd av varuprov eller, där sådant icke kan företes, av uttömmande beskrivning eller utförlig ritning övervaran. Mot meddelad upplysning må klagan icke föras, men mot tullbehandling av inkommen vara må besvär anföras utan hinder av meddelad upplysning. Meddelad upplysning skall lända till efterrättelse vid tullbehandling av vara, vars överensstämmelse med den i upplysningen avsedda varan blivit vederbörligen utrönt, dock allenast så länge vid upplysningens meddelande gällande stadganden fortfarande äga giltighet och oförändrat tillämpas. Har, utan att ändring i stadgandena vidtagits, tillämpningen av desamma genom beslut av generaltullstyrelsen eller Kungl. Maj:t med avseende å viss vara skärpts, skall sådant beslut delgivas den, som erhållit upplysning rörande varan, därest han uppgivit adress och beslutet meddelats inom ett år efter det upplysningen lämnats. Så länge beslutet icke delgivits äger upplysningen fortfarande giltighet beträffande den som begärt upplysningen. Har sökanden icke uppgivit adress eller icke kunnat anträffas under uppgiven adress, eller har mer än ett år förflutit sedan upplysningen meddelats, träder beslutet däremot genast i kraft även gentemot sökanden. Vid ändrad tillämpning av gällande stadganden må dessutom tullbehandling ske i enlighet med lämnad upplysning i aA^seende å vara, som för sökandens räkning inkommer under de närmast efter ändringen följande tre månaderna och som införes på grund av avtal, träffat innan sökanden kunnat äga kännedom om ändringen. I dylika fall skall dock frågan underställas Kungl. Maj:ts prövning. Förekommer därvid skälig anledning, att någon i ansökningen om upplysnings erhållande meddelad uppgift, vilken befunnits oriktig, lämnats mot bättre vetande, eller att föreskriven uppgift, som sökanden underlåtit meddela, kunnat av honom lämnas, är tullbehandling i enlighet med upplysningen icke medgiven. Ifrågavarande ärenden behandlas inom generaltullstyrelsen å dess tullbehandlingsbyrå. Ansökningarna om upplysning hava tämligen stor frekvens, varemot de nyssberörda fall, som påkalla prövning av Kungl. Maj:t äro sällsynta. Ett annat stadgande, varom här må erinras, är 76 § kungörelsen den 29 november 1929 (nr 373) med tillämpningsföreskrifter till tulltaxeförordningen. Enligt denna paragraf kan förhandsbesked erhållas, huruvida och i vilken omfattning tullindring enligt 9 § tulltaxeförordningen kommer att medgivas vid återinförsel av vara, sedan den i utlandet undergått reparation eller bearbetning. Skriftlig framställning om sådant besked skall före varans utförsel göras hos distrikttullanstalten i det tulldistrikt, dit återinförseln är avsedd att äga rum. Finner anstalten tullindring kunna ifrågakomma, utfärdar anstalten bevis angående rätten till och omfattningen av tullindringen. Ytterligare är att nämna förordningen den 22 juni 1911 angående rätt att hos statskontoret erhålla upplysning i fråga om skyldighet att utgöra stämpelavgift. Vid tillkomsten av denna förordning framhöll föredragande departe-

97 1

mentschefen i anslutning till 1910 års stämpelkommitterade, som utarbetat förslag i ämnet, att, i den mån ansvaret för stämpelskyldighetens bestämmande och utgörande ålåge offentlig myndighet, ringa eller intet behov av ett upplysningsförfarande förelåge. Men i den mån ansvaret för underlåten eller felaktig stämpelbeläggning av handlingar drabbade den enskilde, inträdde behovet av ett upplysningsförfarande. I enlighet med denna uppfattning lämnar 1911 års förordning å sido dels sådana enskilda handlingar, vilka vid ingivandet till statsmyndighet skola förses med stämpel eller vilkas stämpling skall ske genom generalpoststyrelsens försorg, dels ock statsmyndighets expeditioner. I stället har förordningen tagit sikte på den stämpelbeläggning vid överlåtelse av fondpapper, som skall ske genom enskildas försorg. Enligt 1911 års förordning skall upplysning sökas skriftligen och ansökningen åtföljas av den handling, i huvudskrift eller avskrift, vars stämpelbeläggning är i fråga, eller av utkast, som fullständigt återgiver den för handlingen avsedda lydelsen. Kan upplysning icke meddelas, skall anledningen därtill angivas. Meddelad upplysning — som avser huruvida eller med vilket belopp stämpelavgift skall utgå — är för statsverket bindande och kan ej överklagas. Dock är det sökanden obetaget att efter erläggande av stämpelavgift i enlighet med den meddelade upplysningen begära restitution av vad för mycket kan hava erlagts. 1910 års stämpelkommitterade framhöllo, att de upplysningar, som gåves angående stämpelbeläggningen av en viss handling, kunde ha bindande verkan endast i avseende å det konkreta fall upplysningen avsåge. Stämpelplikten i särskilda fall vore huvudsakligen beroende av de särskilda omständigheter, som förelåge i varje fall och som i regel icke kunde generellt bedömas utan måste bliva föremål för prövning i det individuellt bestämda fallet. Tullbehandlingsbyråns upplysningar skilde sig från statskontorets i stämpelfrågor därigenom, att de förstnämnda, i vad de avsåge tullbehandlingen av den vara, för vilken upplysning sökts, hade giltighet »för en tid framåt». Av intresse i förevarande sammanhang är den befogenhet, som i fråga om omsättningsskatten tillerkändes centrala omsättningsskattenämnden, och den diskussion, som fördes beträffande en utvidgning av berörda befogenhet. Enligt förordningen den 13 december 1940 (nr 1 000) om allmän omsättningsskatt i dess ursprungliga lydelse hade centrala omsättningsskattenämnden att dels, efter framställning från skattskyldig eller när anledning därtill eljest uppkomme, meddela bindande förklaring beträffande frågan, huruvida viss vara eller visst slag av varor skulle i beskattningshänseende hänföras till butikshandelsvaror eller ej, dels, efter framställning från landskamrerare eller prövningsnämnd (sedermera kammarrätten eller länsstyrelse), avgiva yttranden i ärenden rörande allmän omsättningsskatt, dels ock, när anledning därtill uppkomme, till Kungl. Maj.t avgiva förslag till föreskrifter rörande tilllämpning av denna förordning. 1

Prop. 1911:208.

7—2022 49

98 Genom förordningen den 30 december 1941, nr 972, utvidgades omsättningsskattenämndens befogenhet att meddela bindande förklaringar att jämväl omfatta frågan huruvida viss vara vore att hänföra till något av de i 2 § 1 mom. a) eller b) omsättnin,gsskatteförordningen angivna varuslagen, beträffande vilka omsättningsskatt icke utginge. I förordningen den 9 mars 1945, nr 48, stadgades slutligen beträffande omsättningsskattenämndens befogenhet att avgiva bindande förklaring, att nämnden — utan hinder av att nämnden meddelat bindande förklaring beträffande viss fråga — ägde, efter Kungl. Maj:ts i varje särskilt fall meddelade tillstånd, beträffande samma fråga med upphävande av den tidigare förklaringen meddela bindande förklaring av annat innehåll. I proposition vid 1940 års urtima riksdag 1 med förslag till förordning om allmän omsättningsskatt anförde departementschefen, att genom att omsättningsskattenämnden utrustats med befogenhet att meddela bindande förklaring beträffande frågan huruvida viss vara eller visst slag av varor i beskattningshänseende skulle hänföras till butikshandelsvaror eller ej, öppnats möjlighet för enskilda att erhålla ett auktoritativt förhandsuttalande beträffande frågan om skatteplikt för viss transaktion, varjämte anordningen syntes ägnad att i möjligaste mån garantera en enhetlig rättsutveckling på området. I övrigt borde nämnden hava ställning endast som rådgivande och vägledande organ vars uttalande icke skulle bliva bindande för beskattningsmyndigheterna. I sitt utlåtande över förslaget yttrade första särskilda utskottet, 2 att utskottet haft under övervägande att utsträcka nämndens befogenhet att meddela bindande förklaringar till att gälla även andra frågor än dem, som avsåge en varas karaktär av butikshandelsvara eller ej, men av flera skäl funnit en sådan utväg icke framkomlig. I likalydande motioner 3 vid 1941 års riksdag föreslogs emellertid, att centrala omsättningsskattenämnden skulle tillerkännas befogenhet att meddela bindande förklaring beträffande tolkningen av samtliga föreskrifter i 1, 2 och 4 §§ omsättningsskatteförordningen. I två andra likalydande motioner 4 vid samma års riksdag föreslogs vidare en omedelbar omprövning av nämndens befogenheter och sammansättning. I motionerna påtalades de olägenheter, som vore förbundna med att de skattskyldiga enligt gällande bestämmelser icke ägde möjlighet att på förhand erhålla bindande besked beträffande tillämpningen av omsättningsskatteförordningen i andra avseenden än som gällde begreppet butikshandelsvara. I ett flertal fall hade omsättningsskattenämnden nödgats göra uttalanden beträffande tolkningen av förordningen i andra hänseenden än som tillkomme nämnden. Dessa uttalanden vore emellertid icke bindande för beskattningsmyndigheterna och de skattskyldiga. 1

Prop. 1940: 3. Bet. 1940: 10. 1941:1:53 och 11:89. * 1941: I: 149 och II: 194. 2

99 D å flera år k u n d e k o m m a att förflyta, i n n a n d e t bleve slutligen k l a r l a g t g e n o m b e s l u t av s k a t t e d o m s t o l a r n a , h u r u v i d a en skattskyldig, som följt n ä m n d e n s icke b i n d a n d e direktiv eller själv tolkat författningen, förfarit riktigt, k o m m e b e r ö r d a förhållanden a t t medföra h ö g s t avsevärda olägenheter. B e v i l l n i n g s u t s k o t t e t m o t t o g u t l å t a n d e n över m o t i o n e r n a från b l a n d a n n a t o m s ä t t n i n g s s k a t t e n ä m n d e n och k a m m a r r ä t t e n . B e t r ä f f a n d e förslaget att tillgodose b e h o v e t av b i n d a n d e f ö r h a n d s b e s k e d g e n o m en u t v i d g n i n g av o m s ä t t n i n g s s k a t t e n ä m n d e n s befogenhet att l ä m n a dylika b e s k e d v i t s o r d a d e n ä m n d e n till en b ö r j a n l ä m p l i g h e t e n av d e n sederm e r a genomförda ovan o m n ä m n d a f ö r ä n d r i n g e n i n ä m n d e n s k o m p e t e n s m e d a v s e e n d e å t o l k n i n g e n av 2 § 1 mom. a) och b) i f ö r o r d n i n g e n m e n a n f ö r d e vidare: »De övriga uppgifter, som nämnden enligt motionerna skulle få sig anförtrodda, ligga däremot på ett annat plan. De gå icke ut på att bestämma karaktären i beskattningsavseende hos en viss vara utan avse alla mer eller mindre a t t fastställa hur en viss verksamhet bör skatterättsligt bedömas. Här uppkommande frågor kräva ofta ett principiellt bedömande; och ur denna synpunkt framträder visserligen behovet av ett enhetligt avgörande. Men det är givet att dessa frågor lika ofta kräva en individuell behandling från fall till fall. Erinras må om sådana spörsmål som huruvida en rörelse skall anses föreligga eller om en försäljning skall anses yrkesmässig. Beträffande båda dessa spörsmål hänvisas i de till omsättningsskatteförordningen fogade anvisningarna till de regler, som gälla vid inkomstbeskattningen. Tillämpningen av dessa regler i det enskilda fallet kan enligt nämndens bestämda mening icke anförtros en myndighet vid sidan av de vanliga beskattningsmyndigheterna. Bortsett från att bedömandet av det enskilda fallet regelmässigt kräver lokal kännedom skulle uppenbarligen samma fråga kunna komma att bedömas olika vid tillämpningen av omsättningsskatteförordningen och vid tillämpningen av kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstoch förmögenhetsskatt. Och då det syfte, som motionerna avse att tillgodose, tydligen förutsätter, att nämndens beslut — därest nämnden finge nu ifrågakomna uppgifter sig anförtrodda — icke må överklagas, skulle egenartade konsekvenser uppkomma. Betänkligheter mot den i motionerna föreslagna anordningen inställa sig även i andra hänseenden. Såvitt nämnden kan förstå skulle en bindande förklaring av nämnden beträffande ett visst spörsmål kunna innebära, att därigenom ett avgörande, som under alla omständigheter bör tillkomma vederbörande beskattningsmyndighet, faktiskt undandroges denna. Vid fastställande exempelvis av huruvida en företagare är i visst hänseende att anse såsom återförsäljare eller konsument, blir enligt nämndens mening det avgörande stundom den huvudsakliga beskaffenheten av hans verksamhet. Detta är emellertid åtminstone ibland en fråga om omsättningens storlek. E t t bindande avgörande av nämnden, vilket formellt endast hänför sig till återförsäljarspörsmålet, torde därför i verkligheten kunna förutsätta samma prövning av omsättningen, som är taxeringens huvudsakliga ändamål. För övrigt kunna ju förhållandena hava ändrat sig under tiden mellan nämndens besked och taxeringen. Med det senast sagda sammanhänger en annan svårighet. Det ligger något i viss mån orimligt i a t t utfärda »bindande» förklaringar om förhållanden, som lätt nog kunna förändras. Man tanke sig det exemplet, att nämnden efter företagen utredning förklarat en lantbrukares försäljning av trädgårdsprodukter ske i så ringa omfattning, att skatteplikt därför ej föreligger. Det är mycket möjligt, a t t försäljningen efter förklaringens meddelande ökar i omfång, så att den otvivelaktigt

100 blir att betrakta som skattepliktig, men eftersom förklaringen är bindande, måste försäljningen fortfarande betraktas såsom skattefri, så länge nämndens förklaring äger giltighet. Härvid inställa sig åtskilliga vittutseende spörsmål angående verkan i tidshänseende av nämndens förklaring, om initiativ till återkallelse därav och andra därmed förbundna frågor.» Efter att hava erinrat om att frågan om nämndens befogenheter under förarbetena till förordningen varit föremål för särskild diskussion, framhöll nämnden vidare, att man med den i motionerna föreslagna utvidgningen av nämndens befogenheter närmade sig ett förfaringssätt, som föga skilj de sig från den av statsmakterna underkända anordningen med direktivsbefogenheter för nämnden. Ett genomförande av förslaget skulle jämväl möta betydande svårigheter av praktisk natur. De av nämnden anförda skälen syntes med sådan styrka tala mot den i motionerna föreslagna utvidgningen av nämndens befogenheter, utom såvitt anginge frågor, som avsåges i 2 § 1 mom. a) och b), att nämnden bestämt måste motsätta sig en sådan utvidgning. Kammarrätten förklarade sig dela motionärernas uppfattning, att åtgärder skyndsamt borde övervägas för beredande av möjligheter för de skattskyldiga att på ett tidigt stadium erhålla säker vägledning i alla de punkter av omsättningsskatteförordningen och detaljer av dess tillämpning, där ovisshet och tvivel kunde uppstå. Icke heller kammarrätten kunde emellertid tillstyrka motionerna. Att på föreslaget sätt utvidga nämndens befogenheter skulle medföra, att nämnden finge det avgörande ordet i tolkningen av de på en gång betydelsefullaste och mest omtvistade delarna av författningen, och dessa avgöranden skulle sedermera klavbinda beskattningsnämnderna och skattedomstolarna i motsvarande utsträckning. För överinstansernas del syntes redan nämndens befogenhet i fråga om butikshandelsvara i vissa fall komma att kännas som ett besvärande hinder. E t t utsträckt beroende av den sidoordnade nämnden skulle ovillkorligen komma att kännas som ett onaturligt tvångsband och verka hämmande på domstolens fria bedömande. Fara för dylika konfliktfall av konkurrensnatur bleve ock att emotse i förhållandet mellan nämndens tolkningar och skattemyndigheternas behandling av inkomsttaxeringsfall. Dessa tolkningar komme nämligen ej sällan att beröra förhållanden av betydelse för båda taxeringarna. Ett sådant sakernas tillstånd betecknade kammarrätten såsom processuellt förkastligt och från allmänrättslig synpunkt icke rationellt. Kammarrätten framförde emellertid ett annat positivt förslag till frågans lösning, vilket i korthet innebar, att inom kammarrätten skulle — efter mönster av domstolens handläggning av mål om fastighets- och virkestaxering — inrättas en särskild avdelning, förstärkt med ledamöter av speciell sakkunskap på näringslivets område, med uppgift att dels handlägga besvärsmål rörande taxering till allmän omsättningsskatt och dels avgiva förklaringar rörande tolkningen av omsättningsskatteförordningen i sådana delar, som fölle utom nämndens kompetens. En konsekvens av kammarrättens sistnämnda befogenhet syntes vara, att kammarrätten också bleve sista instans i besvärs-

101 målen. Omsättningsskattenämnden skulle i huvudsak bibehålla sin nuvarande funktion och dessutom få till uppgift att till föredragning bereda till kammarrätten inkomna frågeärenden. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1 i ämnet förklarade sig även bevillningsutskottet dela motionärernas uppfattning om nödvändigheten av att åtgärder skyndsamt vidtoges för att bereda de skattskyldiga möjlighet att på ett tidigt stadium erhålla vägledning i de punkter av omsättningsskatteförordningen och detaljer i dess tillämpning, där ovisshet och tvivel kunde uppstå. Utskottet framhöll särskilt, att det nuvarande osäkerhetstillståndet på detta område kunde leda till, att den enskilde näringsidkaren själv finge bära bördan av skatten eller ock, därest han uppburit skatt men beskattningsmyndigheterna ansåge att sådan ej bort utgå, att näringsidkaren gjorde en obehörig vinst på allmänhetens bekostnad. Ur såväl de skattskyldigas som det allmännas synpunkt måste allvarligt eftersträvas att få till stånd en ordning, som förebyggde dylika resultat. Utskottet fann sig emellertid icke berett att taga bestämd ståndpunkt till sättet för frågans lösning, vilket spörsmål borde göras till föremål för närmare utredning. Därvid syntes de av kammarrätten uppdragna grundlinjerna böra tagas under omprövning. Lämpligheten av ett samarbete mellan nämnden och kammarrätten såsom fristående institutioner kunde dock ifrågasättas, då anordningen kunde innebära att ärendenas handläggning komme att fördröjas samt medföra större kostnader än om kammarrätten anförtroddes verksamheten i dess helhet. Andra möjligheter, vilka borde närmare övervägas, vore att nämnden införlivades med kammarrätten såsom en särskild avdelning av ämbetsverket eller att nämnden efter viss omorganisation anförtroddes vidgade befogenheter i här ifrågavarande hänseende. I enlighet med utskottets förslag hemställde riksdagen i skrivelse 2 , att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning om, bland annat, här berörda fråga, och därvid beakta vad i utskottets betänkande anförts samt snarast möjligt framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Genom beslut den 2 maj 1941 uppdrog Kungl. Maj:t åt centrala omsättningsskattenämnden att skyndsamt verkställa utredning beträffande vissa i bevillningsutskottets ovannämnda betänkande berörda spörsmål samt åt kammarrätten att — i samråd med centrala omsättningsskattenämnden — skyndsamt verkställa utredning angående frågan om centrala omsättningsskattenämndens befogenheter och organisation samt därmed sammanhängande spörsmål. I en till fullgörande av sitt uppdrag ingiven, den 22 september 1941 dagtecknad skrivelse upptog centrala omsättningsskattenämnden ånyo frågan om en utvidgning av nämndens befogenheter att meddela bindande förklaringar till att omfatta jämväl tolkningen av 2 § 1 mom. a) och b) och anförde därvid: 1 Bet. 1941: 9. 2 Riksd. skriv. 1941: 147.

102 Under vidhållande av sin förut uttalade uppfattning ville nämnden framhålla, att en dylik befogenhet av nämnden skulle utövas med största försiktighet. I den mån större tvekan kunde råda, huruvida en vara vore hänförlig under berörda författningsrum — eller omfattades av särskilda bestämmelser om skattefrihet, vilka Kungl. Maj:t kunde hava meddelat — komme nämnden att underställa spörsmålet Kungl. Maj:ts prövning. Förfarandet skulle med andra ord bliva följande. Funne nämnden, att en viss vara kunde inrymmas bland de i 2 § 1 mom. a) och b) uppräknade varuslagen, skulle nämnden därom meddela bindande förklaring. Ansåge nämnden, att så ej vore fallet, men att — på grund av varans sammansättning och användningssätt eller dess egenskap av surrogat för skattefri vara — synnerliga skäl talade för att den likställdes med någon i författningsrummet upptagen vara, skulle nämnden hänskjuta frågan till Kungl. Maj:ts avgörande. Där i andra fall fråga om skattefrihet uppkomme, syntes i regel böra erfordras medverkan av riksdagen, där omständigheterna medgåve dennas hörande. I efter remiss avgivet utlåtande över omsättningsskattenämndens skrivelse anförde kammarrätten, att det ej kunde bestridas, att gränsdragningen mellan skattefria och skattepliktiga varor enligt 2 § 1 mom. a) och b) vore en uppgift, som till arten låge ganska nära avgränsningen av butikshandelsvarorna. Härtill komme, att nämndens nya uppgift enligt det nu framförda förslaget skulle bliva inskränkt till fall av positiva skattefrihetsförklaringar, medan övriga fall skulle alltefter omständigheterna bliva beroende på Kungl. Maj:ts eller riksdagens avgörande. Goda skäl syntes alltså tala för den ifrågasatta utökningen av nämndens kompetens. I proposition till 1941 års höstriksdag 1 förordade departementschefen en ändring av omsättningsskatteförordningen i enlighet med omsättningskattenämndens förslag, därvid departementschefen förutsatte att frågor om undantag från skatteplikt därefter skulle avgöras i den ordning nämnden angivit. På hemställan av bevillningsutskottet antog riksdagen förslaget. Till fullgörande av sitt den 2 maj 1941 givna utredningsuppdrag framlade kammarrätten i skrivelse den 30 juni 1941 utredning och förslag i fråga om centrala omsättningsskattenämndens befogenheter och organisation samt därmed sammanhängande spörsmål. I skrivelsen sammanställde kammarrätten huvudpunkterna i det förslag, kammarrätten framlagt i sitt yttrande till bevillningsutskottet, på följande sätt: 1) Till kammarrätten jämlikt 12 § förordningen om allmän omsättningsskatt inkommande besvär över taxering till sådan skatt skulle överlämnas till en särskild avdelning av kammarrätten, förstärkt med speciellt sakkunniga. 2) Centrala omsättningsskattenämnden skulle bibehållas i sin befattning med frågeärenden rörande varors egenskap av butikshandelsvaror. 3) Skyldighet att avge bindande förklaringar med tolkning av andra delar av författningen skulle läggas på kammarrättens avdelning för omsättningsskattemål. 4) Om frågerätten skulle gälla, att beträffande butikshandelsvaror de enskilda skattskyldiga bibehölles vid sin rätt, men att hos kammarrätten frågor finge framställas blott av prövningsnämnder eller landskamrerare, till vilka 1

P r o p . 1941: 342.

103 senare d e e n s k i l d a ävensom t a x e r i n g s n ä m n d e r n a skulle h a v a a t t v ä n d a sig i tolkningsspörsmål. 5) K a m m a r r ä t t e n skulle vara sista i n s t a n s i b e s v ä r s m å l e n . 6) K a m m a r r ä t t e n skulle övertaga centrala n ä m n d e n s b e f o g e n h e t enligt 19 § att h o s K u n g l . Maj:t föreslå tillämpningsföreskrifter. 7) C e n t r a l a n ä m n d e n skulle få till uppgift att till f ö r e d r a g n i n g b e r e d a till k a m m a r r ä t t e n i n k o m n a frågeärenden s a m t a t t ombesörja f ö r e d r a g n i n g e n ä v e n s o m e x p e d i t i o n e n av dessa ä r e n d e n . I m o t i v e n för förslaget anförde k a m m a r r ä t t e n b l a n d a n n a t följande: »Sedan kammarrätten senast yttrade sig i ämnet, har ingenting inträffat, som varit ägnat att rubba kammarrättens övertygelse om de skattskyldigas behov av och rätt till auktoritativ vägledning vid tolkningen av omsättningsskatteförordningens för lekmannen ofta nog svårbegripliga regler och distinktioner. Denna vägledning måste dock i varje fall vara så inrättad, att konflikter ej uppstå mellan bindande förhandstolkningar och de tolkningar, vartill de högre taxeringsmålsinstanserna sedermera kunna komma. Man får ej ställa det så, att en skattedomstol skall behöva mot sin övertygelse döma enligt en av en sidoordnad myndighet given tolkning, och att kammarrätten således skulle bliva bunden av ett av centrala omsättningsskattenämnden givet frågesvar. Men sådana konflikter skulle, enligt vad kammarrätten vid förnyat övervägande funnit, icke kunna undvikas med mindre än att förhandstolkningen och det slutliga dömandet i besvärsmål komma att ligga i samma hand, nämligen i kammarrättens. Konsekvensen kräver då också, såsom tidigare framhållits, att i besvärsmålen kammarrätten blir sista instans. Denna konsekvens innebär ju en begränsning av de skattskyldigas klagorätt i dessa mål, något som alltid är en ömtålig sak. Härvid får dock ihågkommas, att det i hithörande fall torde mera intressera de skattskyldiga att få sitt behov av säkra förhandsupplysningar tillgodosett. Man kan nu fråga sig, om kammarrättens tidigare förslag härutinnan är fullt tillfredsställande. Det skulle icke för de enskilda bliva någon fri och direkt frågerätt hos kammarrätten. Man skulle få nöja sig med att fråga taxeringsnämnd eller landskamrerare och först genom den sistnämnde eventuellt få frågan förd upp till kammarrätten. I praktiken torde en sådan ordning emellertid vara den enda möjliga, och säkerligen kommer erfarenheten att giva vid handen, att de skattskyldiga på den vägen få all den hjälp de verkligen behöva. I yttrandet till bevillningsutskottet har, som sagt, kammarrätten gjort gällande, att samtliga besvärsmål borde upptagas till handläggning å en och samma avdelning, och detta är alltjämt kammarrättens uppfattning. Är det fråga om lagskipning på ett helt nytt område enligt nya bestämmelser, föreligger alltid risk för olika tolkningar, när olika domstolsavdelningar döma sida vid sida. Sådant är alltid otillfredsställande, men inträffar det i ett mål, där klagan kan föras vidare, föreligger dock utväg till skadans reparerande och erhållande av definitiv tolkning i högre instans. Kan så ej ske, måste alltid särskilda åtgärder vidtagas till förekommande av dubbeltolkningar. I förevarande sammanhang påkallas detta dels därav, att kammarrättens svar i frågeärenden avses bliva bindande inom ramen för omsättningsskatteförordningens tillämpning, dels ock därav att, såsom ovan framhållits, kammarrätten skulle bliva sista instans i besvärsmålen. Av båda dessa skäl bör i kammarrätten inrättas en särskild avdelning för uppbärande av kammarrättens uppgifter enligt en reformerad författning. Vid organiserandet av denna avdelning bör då också tillgodoses det merberörda kravet på särskild sakkunskap.»

104 Kammarrätten uttalade sig vidare angående den föreslagna nya avdelningens organisation och formerna för dess verksamhet. över kammarrättens förslag avgav kommerskollegium den 2 oktober 1941 infordrat utlåtande. I vid utlåtandet fogade yttranden från olika näringsorganisationer förordades det framlagda förslaget så gott som enhälligt. Jämväl kommerskollegium ansåg förslaget kunna i allt väsentligt tillstyrkas. Förslaget blev emellertid icke föremål för någon statsmakternas åtgärd. Sedan såväl i motioner vid 1943 års riksdag som av vissa näringsorganisationer hemställts om utredning i syfte att åstadkomma en tillfredsställande gränsdragning mellan skattepliktiga och icke skattepliktiga varor, yttrade centrala omsättningsskattenämnden i ett den 14 april 1944 avgivet infordrat utlåtande på förekommen anledning bland annat, att nämnden — med hänsyn till beskaffenheten av den nämnden lämnade befogenheten att giva bindande förklaring huruvida en vara vore att hänföra till butikshandelsvaror eller ej — hyste den uppfattningen att det ej tillkomme nämnden att ändra en dylik, av nämnden avgiven förklaring. Därest denna uppfattning vore riktig, krävdes således, för att en ändring med avseende å en varas klassificering skulle kunna åvägabringas, en ändring i omsättningsskatteförordningen. I en inom finansdepartementets rättsavdelning upprättad, den 1 november 1944 dagtecknad promemoria angående vissa ändringar i förordningen om allmän omsättningsskatt anfördes bland annat, att det syntes tveksamt huruvida nämndens uppfattning, att det ej tillkomme nämnden att ändra en av nämnden tidigare given förklaring, vore riktig. För att undanröja varje tvekan i fråga om nämndens befogenheter i förevarande hänseende syntes det emellertid lämpligt att i omsättningsskatteförordningen införa en uttrycklig bestämmelse om att nämnden — utan hinder av att nämnden meddelat bindande förklaring beträffande viss fråga — ägde beträffande samma fråga meddela bindande förklaring av annat innehåll. I syfte bland annat att förebygga att nämnden bleve överlupen med framställningar om ändring av meddelade förklaringar syntes det kunna ifrågakomma att såsom villkor för dylik ändring föreskriva, att Kungl. Maj:t i varje särskilt fall lämnat tillstånd därtill. I utlåtanden över nämnda förslag förklarade såväl kammarrätten som omsättningsskattenämnden, att förslaget icke föranledde någon erinran från deras sida. I proposition 1 till 1945 års riksdag tillstyrkte departementschefen förslaget. Propositionen bifölls av riksdagen. § 2. De sakkunnigas förslag. Då det gäller att utfinna en form för meddelande åt skattskyldig av bindande förhandsbesked i skattefrågor, måste särskild uppmärksamhet ägnas däråt att, såvitt möjligt, kompetenskonflikter mellan det organ, som äger 1

Prop. 1945: 12.

105 meddela förhandsbesked, och skattedomstolarna förebyggas. Härvid bör emellertid åtskillnad göras mellan sådana konfliktsituationer, som kunna uppkomma genom att samma spörsmål blir föremål för bedömande av såväl nämnda organ som skattedomstolarna, och den inskränkning i skattedomstolarnas kompetens, som betingas av organets beskedsgivande verksamhet. Enligt de sakkunnigas uppfattning är förebyggandet av konfliktsituationer av förstberörd art en förutsättning för det ifrågasatta institutets inrättande. Godtages denna uppfattning är emellertid av skäl, som komma att framgå av det följande, en viss inskränkning i skattedomstolarnas kompetens ofrånkomlig. I den diskussion, som tidigare förts i fråga om beredande av möjlighet för de skattskyldiga att erhålla förhandsbesked i skattefrågor och jämväl kommit till uttryck i direktiven för de sakkunnigas utredningsarbete, har ifrågasatts att kompetenskonflikterna mellan det beskedsgivande organet och skattedomstolarna skulle kunna undvikas genom en konstruktion, enligt vilken förhandsbeskeden visserligen icke äro bindande för skattedomstolarna men där taxeringen, i vad den innefattar tillämpning av ett förhandsbesked, icke får överklagas av vederbörande taxeringsintendent eller kommun. Fördelen med en sådan konstruktion skulle vara, att man undveke att genom föreskrift om skattedomstolarnas bundenhet av förhandsbeskedet inskränka domstolarnas kompetens, utan att därför förhandsbeskedets värde för de skattskyldiga förringades. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida med en sådan konstruktion den i förhandsbeskedet avhandlade frågan skulle komma att i avsett hänseende helt undandragas skattedomstolarnas bedömande. Skattedomstolarna kunna i viss utsträckning komma att till prövning upptaga spörsmål, som icke omfattas av den skattskyldiges besvär och icke heller av taxeringsintendent eller kommun underställts desamma. Skulle nämligen domstolarna enligt nu gällande ordning finna, att den skattskyldige väl har fog för sitt yrkande om ändring i av honom angivet hänseende men samtidigt blivit otillbörligt tillgodosedd i annat avseende, kunna domstolarna, med hänsyn till att det överklagade beslutets rättskraft hänför sig allenast till taxeringens slutbelopp men icke till motiveringen, kvittningsvis beakta att den skattskyldige obehörigen gynnats i något hänseende och med rättelse härav helt eller delvis ogilla ändringssökandet. Det nu sagda torde — åtminstone principiellt — gälla oberoende av om taxeringsintendent i yttrande över besvären framställt yrkande härom. I enlighet härmed skulle en skattedomstol, som funne lämnat förhandsbesked strida mot domstolens uppfattning i den med förhandsbeskedet behandlade frågan, kunna oberoende av beskedet avgöra samma fråga enligt sin uppfattning utan att yrkande därom framställts av den skattskyldiges motpart. Kollisionskonflikter av nu berörd art torde icke kunna avlägsnas genom att möjlighet beredes såväl den skattskyldige som taxeringsintendent att hos regeringsrätten överklaga själva förhandsbeskedet. Visserligen skulle berörda konflikter vara undanröjda i fall, där taxeringsintenden-

106 ten verkligen anförde dylika besvär, men i andra fall skulle samma situation föreligga som om besvärsrätt icke tillkomme honom. Den nu gjorda invändningen bör visserligen icke tillmätas avgörande betydelse. Den medför dock, att en annan anordning än den nyss berörda måste väljas till förebyggande av kompetenskonflikter av angivet slag. För att ett av riksskattenämnden meddelat förhandsbesked skall fylla sitt ändamål, erfordras att garantier skapas för att beskedet icke kommer att frångås av beskattningsnämnderna och skattedomstolarna. Förhandsbeskedet kan emellertid icke göras på det sättet bindande, att den skattskyldige genom detta tillförsäkras en ovillkorlig rätt att bliva i visst avseende på visst sätt taxerad. Detta torde vara uppenbart för det fall att en med förfrågningen avsedd transaktion ännu icke kommit till stånd och att i följd härav alla detaljer ännu icke kunna helt överblickas vid förhandsbeskedets avgivande. Vidare kan vid taxeringens åsättande visa sig, att den skattskyldige i sin framställning lämnat vilseledande eller ofullständiga uppgifter. Det kan då icke ifrågakomma, att han skulle kunna till sin förmån åberopa förhandsbeskedet. Ej heller bör ett förhandsbesked avfattas exempelvis sålunda, att, därest en så och så beskaffad industriell anläggning för det och det behovet uppfördes vid den och den tidpunkten, den i avskrivningshänseende skulle komma att behandlas på visst sätt. E t t sådant principuttalande skulle närmast få karaktär av lagstiftning. I stället innebär förslaget, att beskedet skall angiva, att den skattskyldige, som gjort framställningen — och således ingen annan — skall under de förutsättningar, som angivas i beskedet, få den med framställningen avsedda transaktionen eller frågan skattemässigt bedömd på visst sätt. Vid taxeringens åsättande ankommer därefter på beskattningsmyndigheten att pröva huruvida berörda förutsättningar äro för handen. Till en sådan prövning skall jämväl — i den mån icke av den skattskyldige framställda yrkanden till annat föranleda — skattedomstolarnas befattning med taxeringen, i vad den innefattar tillämpning av beskedet, inskränkas. De sakkunnigas förslag innebär visserligen — såsom redan förutskickats — en inskränkning i skattedomstolarnas nuvarande kompetensområde, men genom att förhandsbeskedet givits form av ett bindande principuttalande i den med beskedet avsedda frågan, gällande en viss skattskyldigs taxering för visst eller vissa beskattningsår, men utan verkan för andra fall, torde sådana konfliktsituationer, som i det föregående berörts, praktiskt taget vara helt uteslutna. Beträffande annan skattskyldigs taxering än den förhandsbeskedet avser, kommer beskedet icke att hava annan betydelse än den, som brukar tillmätas prejudikat. Skulle skattedomstolarna i fråga om sådan skattskyldigs taxering komma till ett resultat, som icke överensstämmer med ett av riksskattenämnden meddelat förhandsbesked, är den situation, som härvid uppkommer, icke av mera betänklig natur än den, som redan nu kan uppkomma, då exempelvis av två skattskyldiga endast den ene överklagar sin

107 taxering eller då ett redan meddelat, såsom prejudicerande bedömt avgörande frångås i annat mål. Syftet med förhandsbeskedet är ju såsom tidigare framhållits i främsta rummet att bereda möjlighet för en skattskyldig, som har för avsikt att vidtaga en betydelsefull affärstransaktion, att förskaffa sig visshet om de skatterättsliga konsekvenserna av transaktionen ifråga. Särskild betydelse kommer förhandsbeskedet — åtminstone så länge den på grund av kriget rubbade ekonomiska jämvikten icke blivit återställd — att få beträffande engångsavdrag i beskattningshänseende för planerad nyanläggning eller nyanskaffning för industriellt ändamål. Av intresse för de skattskyldiga är jämväl att få besked i fråga om rätten till avskrivning å leveranskontrakt — exempelvis kontrakt om leverans av fartyg. Såsom exempel på ytterligare spörsmål, i fråga om vilka för de skattskyldiga föreligger särskilt behov av förhandsbesked, kunna nämnas sådana, som uppkomma i samband med överlåtelse av rörelse, därvid kontrahenterna bland annat hava intresse av att få fastställt, huruvida den fördelning av köpeskillingen å olika slag av tillgångar, varom överenskommelse dem emellan träffats, kommer att godkännas vid taxeringen; frågor om i vad mån kostnader, som skola nedläggas å fastighet, äro hänföiiiga till reparation eller grundförbättring; vad som i olika sammanhang är att anse såsom god köpmannased; tillämpningen av aktiebolagslagens bestämmelser om fusion mellan moderbolag och dotterbolag och vissa andra liknande beskattningsfrågor, vilkas uppkomst föranledas av nya eller ändrade civilrättsliga bestämmelser; frågor om avdragsgillhet för vissa försäkringspremier och beskattning av utfallande försäkringsbelopp; samt huru för bolag, som ämnar utskifta tillgångar, i bolaget tillskjutet belopp eller värdet å andra till utskiftning avsedda tillgångar än penningar skall beräknas enligt förordningen om utskiftningsskatt. Att i lagtext närmare angiva de spörsmål, vari förhandsbesked skall kunna erhållas, har med hänsyn till de olikartade förhållandena i varje enskilt fall visat sig stöta på stora svårigheter. De sakkunniga hava därför såsom förutsättning för erhållande av förhandsbesked föreslagit allenast, att detta skall finnas vara av synnerlig vikt för den skattskyldige. Även om i förhandsbeskedet avhandlade spörsmål huvudsakligen komma att vara av sådan natur, att de kunna hänföras till bedömningsfrågor, torde av den ovan gjorda exemplifieringen framgå, att det härvid jämväl kan komma att bliva fråga om rättsfrågor. Då riksskattenämnden sålunda i sin beskedsgivande verksamhet i vissa fall kommer att göra bindande uttalanden jämväl i rena lagtolkningsspörsmål, ligger den frågan nära till hands, om icke tillämpningen av förhandsbeskedet skulle kunna utsträckas så, att förhandsbeskedet kunde anlitas för åstadkommande av en snabb lösning av aktuella sådana spörsmål av mera allmän räckvidd. Emellertid skulle en utvidgning i antydd riktning av förhandsbeskedets tillämpningsområde medföra, att på en omväg uppnåddes det resultat, som icke ansetts böra åstadkommas genom

108 att riksskattenämnden gåves befogenhet att meddela anvisningar rörande tilllämpningen av skatteförfattningarna med för beskattningsnämnderna och skattedomstolarna bindande verkan. De sakkunniga förorda därför, att meddelat förhandsbesked även i dylikt fall skall hava den innebörden att dess bindande verkan blir begränsad till den skattskyldige, som beskedet avser. I fråga om andra skattskyldigas taxering får, såsom redan anförts, av riksskattenämnden meddelat förhandsbesked betydelse såsom prejudikat. Detta torde vara tillfyllest. Bringas ett förhandsbesked genom besvär under regeringsrättens prövning, får visserligen detsamma större betydelse för rättstillämpningen än om dylik besvärstalan ej föres, men häri ligger icke något skäl för att söka föra dylika mål i någon mera avsevärd omfattning till regeringsrätten. Den prejudicerande verkan av ett regeringsrättsutslag är ej heller den oinskränkt. Jämväl i fråga om vissa uppskattningsfrågor kan behov sägas föreligga av förhandsbesked med bindande verkan icke endast för en skattskyldig utan för en hel grupp av skattskyldiga. Detta gäller bland annat i fråga om värdesättning av icke börsnoterade aktier. Vad angår ifrågakomna värdesättning äger vad i det föregående sagts beträffande möjligheterna att i vidare omfattning anlita förhandsbeskedet för utformning av praxis vid bedömandet av aktuella skatteproblem motsvarande tillämpning. Härtill kommer att aktierna i ett bolag icke alltid äro av samma värde i olika innehavares händer. Hänsyn måste nämligen stundom tagas till storleken av aktieinnehavet. Om sålunda förhandsbeskedet icke är ägnat att utgöra en regelmässig form för värdering av icke börsnoterade aktier, är därmed icke sagt, att icke i undantagsfall aktiebolag eller aktieägare exempelvis i samband med nyemission kan hava sådant intresse av förhandsbesked, att förutsättning för beskeds lämnande således kan tänkas uppkomma även beträffande aktievärden. Enligt de sakkunnigas förslag skall förhandsbesked kunna erhållas i frågor, som uppkomma vid taxering till inkomstskatt, förmögenhetsskatt samt utskiftningsskatt. Utanför dessa områden av beskattningen torde icke föreligga behov av förhandsbesked. Sålunda torde sädana besked icke erfordras på fastighetstaxeringens område. Vidare torde med hänsyn till ersättningsskattens karaktär något berättigat intresse av förhandsbesked rörande denna icke finnas. Förhandsbeskedet skall avse fråga, som kan uppkomma vid taxering för visst eller vissa beskattningsår. Närmast till hands ligger att angiva utgången av ett beskattningsår såsom den tidpunkt, intill vilken förhandsbesked skall kunna erhållas. En på angivet sätt bestämd tidsgräns för beskedets erhållande skulle emellertid ofta omöjliggöra för rörelseidkare att erhålla upplysning beträffande spörsmål, som uppkomma i samband med bokslutets upprättande. Särskilt med hänsyn härtill har det ansetts böra stå den skattskyldige öppet att framställa begäran om förhandsbesked ända fram till den tidpunkt, då taxering skall åsättas honom. I enlighet härmed har 1 § i förslaget till den särskilda förordningen om förhandsbesked utformats, och

109 något visst datum, då ansökning senast skall vara inkommen, har därför ansetts icke behöva utsättas. Förfarandet i nämnden vid prövning av förhandsbeskedet skall icke hava karaktär av process. Nämnden bör sålunda icke utöva någon processledning i egentlig mening. På sökanden skall själv ankomma att omedelbart i ansökningen anföra alla de omständigheter, som stå honom till buds i det hänseende, varom upplysning begäres. Riksskattenämnden skall dock, därest i ansökningen förebragt utredning icke befinnes vara av den fullständighet att förhandsbesked med ledning av denna anses kunna meddelas, äga bereda sökanden tillfälle att inkomma med de ytterligare upplysningar, som kan finnas erforderliga. Härvid bör av naturliga skäl icke ifrågakomma utsättande av vite. Vid underlåtenhet att efterkomma anmaningen att fullständiga ansökningen riskerar emellertid sökanden att denna kommer att avvisas av nämnden. Riksskattenämnden skall jämväl enligt förslaget äga möjlighet att bereda sökanden tillfälle att muntligen utföra sin talan inför nämnden. Initiativet till sökandens inställelse torde väl i allmänhet komma att tagas av sökanden själv. Emellertid bör även nämnden, där omständigheter så påkalla, äga kalla sökanden att inställa sig vid nämndens sammanträde. Ifrågavarande ärendes behandling i riksskattenämnden giver icke utrymme åt ett sådant partsförhållande, som förekommer i den vanliga taxeringsprocessen. I enlighet härmed har icke föreskrivits någon ovillkorlig skyldighet för nämnden att över ansökningen höra representant för de fiskaliska intressena. Däremot har kanslichefens erfarenhet ansetts böra utnyttjas på det sättet, att denne skall över ansökningen avgiva utlåtande. Syftet härmed är väsentligen att den i ansökningen avsedda frågan skall bliva belyst jämväl ur andra synpunkter än som framförts av sökanden. I den mån så finnes erforderligt skall kanslichefen, innan han utlåter sig, infordra yttrande från vederbörande taxeringsintendent. Härigenom torde kunna vinnas, att inkomna ansökningar bliva vederbörligen beredda, innan de föredragas inför riksskattenämnden. Yttrande över ansökningen skall jämväl kunna av kanslichefen infordras av kommun, som därav beröres. Detta torde dock vara erforderligt endast i sådana fall, där fråga, varom förhandsbesked begäres, avser rätt beskattningsort eller eljest är av beskaffenhet, att dess avgörande är av synnerlig vikt för kommunen. Såsom ovan framhållits har icke ansetts möjligt att närmare angiva karaktären av de spörsmål, vari förhandsbesked skall kunna erhållas. Det har därför måst överlåtas åt nämnden att avgöra om sådana omständigheter äro för handen, att besked bör meddelas. Härvid har nämnden icke allenast att bedöma, huruvida ansökningen är av sådan beskaffenhet, att dess upptagande till prövning skulle vara av synnerlig vikt för den skattskyldige och icke röra sig blott om mindre betydelsefulla spörsmål — i vilket bedömande nämnden

110 skall hava fria händer — utan jämväl att tillse, att frågorätten icke göres till föremål för missbruk. Frågorätten bör sålunda icke få av den skattskyldige i vilken utsträckning som helst utnyttjas för erhållande av upplysning om den ur skattesynpunkt förmånligaste vägen för genomförande av en viss transaktion. Ej heller bör riksskattenämnden genom meddelande av förhandsbesked vara de skattskyldiga behjälplig med uppletande av kryphål i skatteförfattningarna. Finner riksskattenämnden anledning att med hänsyn till ansökningens innehåll misstänka förhandenvaron av sådana ovidkommande intressen av förhandsbeskedets erhållande, skall nämnden äga avvisa ansökningen. Men även om ansökning om förhandsbesked befinnes fylla ett legitimt syfte, skall nämnden äga avvisa densamma, därest så fullständiga uppgifter icke lämnats, att nämnden på grundval av dessa ser sig i stånd att meddela det begärda beskedet. Upptages ansökan om förhandsbesked till prövning, skall nämnden, i den omfattning sådant finnes böra ske, meddela beslut huru den till nämnden hänskjutna frågan skall bedömas. Med hänsyn till förhandsbeskedets karaktär av allenast principuttalande rörande sökandens ifrågakomna taxering tillkommer det icke nämnden att utlåta sig angående beloppet av taxeringen. Av samma skäl bör i regel i förhandsbeskedet ej heller till siffran angivas intäkt, avdrag eller värdet av förmögenhetstillgång, i vidare mån än detta erfordras för angivande av de allmänna grunder, som skola följas vid taxeringens bestämmande. Då emellertid svårigheter föreligga att helt överblicka i vilken utsträckning det, för att förhandsbeskedet skall kunna fylla sin uppgift, kan vara påkallat att i detsamma till siffran angiva intäkt, avdrag eller värdet av förmögenhetstillgång, har föreslagits, att detta skall få ske jämväl, då det eljest föranledes av särskilda omständigheter. Det kan måhända synas som om nu angivna inskränkningar med avseende å förhandsbeskedets innehåll i viss mån skulle begränsa nyttan av frågoinstitutet. Så torde emellertid icke vara fallet. De frågor, för vilkas besvarande förhandsbeskedet är avsett, äro nämligen av den art, att de bliva för den skattskyldige tillfredsställande klargjorda även i ett på angivet sätt konstruerat principuttalande. Uppkommer sålunda exempelvis fråga om storleken av överprisavdrag å tilltänkt industriell nyanläggning, bör den skattskyldige vara tillfredsställd med ett svar, vari angives såväl den avskrivningsprocent som det avskrivningsunderlag, som är att påräkna, därest en anläggning av honom uppföres för en viss kostnad under ett visst beskattningsår. En skattskyldig, som vet med sig att han lämnat riktiga och uttömmande upplysningar rörande den åtgärd han har för avsikt att genomföra, kan äga visshet om att transaktionen kommer att bliva bedömd i enlighet med förhandsbeskedet. Enligt förslaget skall sökande, som icke åtnöjes med det av riksskattenämnden meddelade förhandsbeskedet, äga anföra besvär över beskedet hos

Ill regeringsrätten. Sådan besvärsrätt kan måhända synas onödig med hänsyn till att sökanden sedermera i taxeringsprocessen äger påkalla regeringsrättens prövning av det spörsmål, varom upplysning lämnats i beskedet. Förhandsbeskedets innehåll är emellertid ofta avgörande för huruvida sökanden anser sig kunna vidtaga en viss åtgärd. I sådana fall, då sökandens krav i fråga om åtgärdens skatterättsliga konsekvenser icke blivit tillgodosedda i nämndens beslut, kan därför — för att han överhuvud skall bliva i tillfälle att få beskedet prövat av regeringsrätten — vara erforderligt, att detta sker genom beskedets omedelbara överklagande. Det torde också få anses såsom ändamålsenligt, att regeringsrätten, som har sista ordet i fråga om förhandsbeskedets tillämpning vid sökandens taxering, jämväl skall vara sista instans i avseende å förhandsbeskedets innehåll, därest den skattskyldige icke åtnöjes med riksskattenämndens beslut. Sökandens behov av besvärsrätt i fråga om förhandsbeskedet torde huvudsakligen inskränka sig till beskedets materiella innehåll. Det kan visserligen ifrågasättas, huruvida icke sökanden jämväl skall äga anföra besvär över beslut, varigenom ansökan om förhandsbesked avvisats. Prövningen av huruvida ansökningen är av beskaffenhet, att i anledning av densamma förhandsbesked anses böra meddelas, synes emellertid vara av sådan natur, att densamma uteslutande bör tillkomma nämnden. Rätt att fullfölja talan mot beslut av nämnden att avvisa ansökning om förhandsbesked har därför ansetts icke böra medgivas. Härför talar i synnerhet det förhållandet, att det icke kan anses lämpligt att regeringsrätten utformar förhandsbesked i en fråga, som nämnden funnit böra anstå till lösande i vanlig processuell väg i samband med besvär över taxeringen. Vad angår avvisningsbeslut, som grundar sig på bristfällig utredning, står det för övrigt sökanden fritt att inkomma med förnyad fullständigare ansökan. De sakkunniga hava haft under övervägande, huruvida möjlighet borde beredas jämväl representant för de fiskaliska intressena att hos regeringsrätten överklaga förhandsbeskedet, men hava av i det följande angivna skäl ansett behov av sådan besvärsrätt icke föreligga. Genom införande av frågeinstitutet beredas de skattskyldiga möjlighet att förhandla med staten i skattefrågor av mera betydande ekonomisk räckvidd. Härvid representeras staten av riksskattenämnden, som sålunda täcker det allmännas syn på de spörsmål, som besvaras i förhandsbeskeden. Behov av ytterligare garanti för att statens intressen bliva tillbörligen beaktade torde icke föreligga. Svårigheter skulle jämväl komma att uppstå, då det gällde att avgöra åt vem besvärsrätten skulle anförtros. Kanslichefens ställning som biträde åt nämnden torde göra honom mindre lämpad för handhavande av berörda uppgift. Vad angår lämpligheten av att anförtro rätten att överklaga nämndens beslut rörande förhandsbesked åt taxeringsintendenten, bör beaktas, att nämnden förutsattes skola gentemot taxeringsmyndigheterna besitta sådan auktoritet, att av nämnden i utfärdade anvisningar och avgivna yttranden

112 meddelade råd komma att följas av underordnade myndigheter. Det skulle förvisso framstå som en egendomlig anordning, om taxeringsintendenten, samtidigt som han skulle anse sig böra i sitt taxeringsarbete följa av nämnden till ledning för taxeringsmyndigheterna meddelade råd, skulle hava att pröva riktigheten av nämndens förhandsbesked. Någon anledning torde ej heller föreligga att stadga rätt för kommun att överklaga av riksskattenämnden meddelat förhandsbesked. De kommunala intressena torde vara tillräckligt tillgodosedda genom föreskriften om att kanslichefen, där det finnes erforderligt, skall över ansökan om förhandsbesked höra kommun, som beröres av ansökningen. Meddelat förhandsbesked skall lända till efterrättelse vid den taxering, som angives i beskedet. Förhandsbeskedets karaktär av principuttalande utesluter emellertid dess tillämpning ex officio. Därför skall det ankomma på den skattskyldige själv att, därest han önskar bliva taxerad enligt beskedet, med företeende av detsamma framställa yrkande härom hos taxeringsnämnden, därvid han jämväl bör visa, att i förhandsbeskedet angivna förutsättningar äro uppfyllda. Med hänsyn till att tiden, inom vilken förhandsbesked skall kunna erhållas, utsträckts till tidpunkten för taxeringens verkställande, kan regeringsrättens beslut i anledning av besvär över beskedet komma att meddelas först efter det att taxeringen åsatts. I sådana fall måste den skattskyldige själv genom yrkande hos prövningsnämnden taga initiativ till taxeringens ändring i överensstämmelse med regeringsrättens beslut. Skulle — vilket väl endast i undantagsfall lärer komma att inträffa — besvärstiden hos prövningsnämnden hinna utgå innan regeringsrättens beslut meddelas, måste den skattskyldige hålla talan hos prövningsnämnden öppen i avvaktan på berörda beslut. Skulle efter förhandsbeskedets lämnande författningsändring vidtagas av beskaffenhet att påverka taxeringen i det avseende beskedet angår, kan givetvis icke ifrågakomma, att den skattskyldige skall äga mot de ändrade bestämmelserna åberopa beskedet. Med anledning härav har föreskrivits, att förhandsbeskedet i sådant fall förlorar sin verkan. Såsom i det föregående framhållits skall nämnden — särskilt till förhindrande av missbruk — äga tämligen fria händer vid bedömandet av om förutsättningarna för förhandsbeskeds erhållande kunna anses vara uppfyllda. Emellertid torde det ej alltid bliva lätt för nämnden att konstatera huruvida så är förhållandet. Särskilda svårigheter torde i många fall komma att uppstå för nämnden att kontrollera, huruvida den skattskyldige verkligen har för avsikt att vidtaga den transaktion, om vars skatterättsliga konsekvenser förhandsbesked begäres. Den skattskyldige kan av andra skäl önska att i förhandsbeskedets form erhålla upplysning om nämndens uppfattning rörande olika taxeringsspörsmål; detta så mycket mera som någon annan möjlighet att direkt hänvända sig till nämnden med förfrågningar icke kommer att stå den skattskyldige till buds.

113 Med hänsyn till det nu anförda torde utöver befogenheten för nämnden att avvisa ansökan om förhandsbesked erfordras ytterligare åtgärd för att avhålla de skattskyldiga från att i oträngt mål besvära riksskattenämnden. De sakkunniga hava därför föreslagit, att sökande skall vara pliktig att, därest sådant av riksskattenämnden beslutas, för meddelat förhandsbesked erlägga efter omständigheterna lämpad avgift, förslagsvis lägst etthundra och högst femhundra kronor. Sådan avgift förutsattes skola utgå i alla de fall, där icke med hänsyn till särskilda omständigheter, t. ex. när det gäller lagtolkningsfråga eller syftet eljest är att uppnå ett för flera skattskyldiga betydelsefullt avgörande, föranleda till att besked skäligen bör lämnas avgiftsfritt. Genom dylik avgifts uttagande vinnes, att bidrag till kostnaderna för riksskattenämndens verksamhet lämnas av dem, som taga nämnden i anspråk. Storleken av härigenom inflytande medel kan svårligen beräknas på förhand. Det huvudsakliga ändamålet med uttagande av avgift för meddelat förhandsbesked är emellertid icke att täcka omkostnaderna i samband med beskedets avgivande. Avgiftens storlek bör därför icke i första hand vara beroende av ärendets mer eller mindre invecklade beskaffenhet utan företrädesvis ställas i relation till tvisteföremålets värde. Skulle staten i egenskap av skattskyldig till kommunal inkomstskatt påkalla förhandsbesked rörande något statens taxering vidkommande spörsmål, bör dylik avgift icke utgå. Att meddela uttrycklig föreskrift härom torde vara överflödigt. I fråga om gången av ärendenas förberedande behandling torde böra gälla, att sedan inkommen, ansökan registrerats densamma överlämnas till kanslichefen, som — eventuellt efter hörande av vederbörande taxeringsintendent — avgiver utlåtande i ärendet. I utlåtandet bör kanslichefen icke allenast uttala sig om huruvida förebragt utredning är tillfyllest för att förhandsbesked skall kunna meddelas samt om huruvida ärendet är av beskaffenhet, att besked överhuvud bör meddelas utan även tillkännagiva sin uppfattning om, huru det i ansökningen framställda spörsmålet bör bedömas. Ärendet överlämnas härefter till föredraganden, som har att tillse att ärendet kommer i det skick, att det kan slutligen föredragas i nämnden. För detta ändamål har föredraganden att, därest ytterligare upplysningar erfordras eller ärendets natur påkallar sökandens inställelse i nämnden, anmäla detta för ordföranden, som beslutar huru i förenämnda hänseende bör förfaras. På ordföranden bör jämväl ankomma att bestämma, huruvida kanslichefens utlåtande bör delgivas sökanden. I anledning av från sökanden inkomna ytterligare upplysningar utöver dem, som innefattas i den ursprungliga ansökningen, bör kanslichefen avgiva förnyat utlåtande. Sedan alla förberedande åtgärder vidtagits, anmäler föredraganden ärendet till föredragning hos ordföranden, som utsätter tid för nämndens sammanträde och i förekommande fall beslutar om vilka suppleanter, som skola kallas till sammanträdet. 8 — 2022 49

114 För föredragningen i nämnden torde föredragningen i regeringsrätten böra tjäna som mönster. Promemorior, innefattande redogörelse för vad som förekommer i ärendet, ävensom förslag till nämndens beslut böra sålunda i förväg tillställas nämndens ledamöter. Yid nämndens sammanträde bör kanslichefen vara närvarande, dock utan att på annat sätt deltaga i nämndens överläggningar än att på begäran meddela upplysningar. Däremot torde, med hänsyn till att något partsförhållande icke råder, ej vara erforderligt — och bör väl heller icke ifrågakomma — att vederbörande taxeringsintendent kallas till nämndens överläggningar med sökanden. Ordföranden tillkommande befogenhet att besluta om infordrande av ytterligare upplysningar från sökanden och om sökandens kallande till inställelse i nämnden, bör givetvis icke utgöra hinder för nämnden i dess helhet att å sammanträde besluta om sådana åtgärders vidtagande. I ärenden rörande meddelande av förhandsbesked torde icke vara erforderligt att i nämndens protokoll upptaga annat än en kortfattad redogörelse för ansökningen samt nämndens i anledning härav fattade beslut ävensom i förekommande fall mot beslutet uttalad avvikande mening. Har sökanden utfört sin talan muntligen inför nämnden, bör av vad han därvid andragit i protokollet upptagas allenast sådant, som innebär ändrade yrkanden eller faktiska uppgifter av beskaffenhet att direkt inverka på nämndens beslut. Genom protokollets förande på angivet sätt vinnes dels att förslag till protokollsparagrafens avfattning kan av föredraganden upprättas i förväg och dels att nämndens beslut kan meddelas sökanden genom utdrag av protokollet.

Kap. 3. Begränsning av taxeringsintendents rätt att överklaga utslag av kammarrätten. Inrättas på sätt de sakkunniga föreslå en riksskattenämnd med uppgift att utöva den centrala ledningen av taxeringsarbetet i riket, uppkommer fråga, huruvida den rätt att efter eget bedömande hos Kungl. Maj:t fullfölja talan mot kammarrättens utslag i taxeringsmål, som hittills tillkommit taxeringsintendent respektive allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden, bör bibehållas. Denna rätt till talans fullföljd härflyter ur taxeringsintendentens — varmed i det följande även förstås allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden — ställning såsom representant för kronans fiskaliska intresse. Så länge någon central myndighet icke funnits för ledningen av taxeringsarbetet, har det ansetts naturligt, att varje taxeringsintendent själv må avgöra, när anledning finnes för kronan att fullfölja talan i taxeringsmål. Av de uppgifter rörande taxeringsarbetet, som tillhandahållits de sakkunniga och biläggas betänkandet (bilaga C: I), framgår, att den utsträckning, i vilken taxerings-

115 intendenterna anföra besvär hos skattedomstolarna, är ganska varierande de olika länen emellan. Medan sådan talan fullföljes relativt sällan inom vissa län, förekommer inom andra län, att taxeringsintendenten i åtskilliga fall funnit anledning till besvär. Olikheterna i besvärsfrekvens kunna icke förklaras enbart i taxeringsarbetets omfattning inom de skilda länen. Sannolikt hava olika principer tillämpats i fråga om fullföljd. Medan vissa taxeringsintendenter ansett sig böra föra taxeringsmål vidare instanserna igenom allenast då fråga varit om principiella spörsmål eller om större taxeringar, hava synbarligen andra intendenter besvärat sig även i fall av annan karaktär. En viss olikformighet i besvärstendensen har sålunda ansetts kunna konstateras. Vad först angår frågan om fullföljd av talan till kammarrätten mot beslut av prövningsnämnd anse de sakkunniga någon begränsning av taxeringsintendents fullföljdsrätt icke böra ifrågasättas utöver vad redan gäller enligt taxeringsförordningen. Ofta kan anledning till sådan fullföljd föreligga i det förhållandet, att prövningsnämnden gått taxeringsintendenten emot vid taxeringsfrågans behandling eller att prövningsnämnden icke haft material tillgängligt för viss taxerings omprövning, men sådant material senare står taxeringsintendenten till buds. I sådana fall synes intet vara att erinra mot att taxeringsintendenten besvärar sig i mån han finner skäl därtill. E n sådan befogenhet står för övrigt i överensstämmelse med vad som gäller i brottmål, där allmänne åklagaren äger föra målet till hovrätt utan särskilt tillstånd av riksåklagaren. Vad däremot angår fullföljd av talan mot kammarrättens utslag äro vissa synpunkter att beakta, vilka ej äga tillämpning i fråga om talan mot prövningsnämnds beslut. Först må framhållas att i likhet med vad som föreskrives exempelvis i instruktionerna för justitiekanslern och riksåklagaren talan hos Kungl. Maj:t bör fullföljas endast i händelse av synnerliga skäl. Såsom sådana torde böra betraktas att målet rör fråga av större principiell räckvidd, t. ex. då det för enhetlig lagtolkning är av intresse att erhålla uttalande av regeringsrätten, eller då kammarrättens utslag avviker från dittills tillämpad praxis. Synnerliga skäl att fullfölja talan till Kungl. Maj:t torde föreligga även i vissa andra fall, exempelvis då det gäller mera betydande skattebelopp och kammarrättens utslag synes vara grundat på bevisprövning, vars riktighet kan ifrågasättas, eller nya skäl mot kammarrättens ståndpunkt kunna anföras. Däremot lärer varsamhet böra iakttagas i fråga om fullföljd å kronans vägnar i mindre mål, även om ytterligare bevisning för riktigheten av taxeringsintendentens ståndpunkt kunna anföras. Kör målet någon värderingsfråga, lärer skäl till fullföljd få anses föreligga endast undantagsvis. Vidare bör med hänsyn till regeringsrättens stora arbetsbörda och kostnaderna för taxeringsfrågans behandling i ytterligare en instans uppmärksammas, att fullföljd av talan i mindre betydande mål kan vålla det allmänna större kostnader och olägenheter i övrigt, än som betingas av målets vikt för det allmänna. E n skattevinst på några få kronor täcker icke på långt när kostnaderna på grund av skatteprocessens förlängning.

116 Dessa synpunkter leda till att även på skatteprocessens område skäl finnas för att underkasta frågan om lämpligheten att å kronans vägnar fullfölja talan till Kungl. Maj:t förprövning. I fråga om brottmål äger sådan prövning rum hos riksåklagarämbetet, i det att då underordnad åklagare anser synnerliga skäl tala för fullföljd av talan mot hovrätts dom eller beslut, framställning därom skall göras hos riksåklagarämbetet. Riksåklagaren beslutar därefter om fullföljd skall ske eller icke. I civilmål, där kronan är part, avgöres frågan om fullföljd å kronans vägnar i regel av det centrala ämbetsverk eller eljest den överordnade myndighet, inom vars verksamhetsområde tvisten rör sig. Denna ordning är grundad därpå, att statsmyndighet endast efter kvalificerad prövning bör tillåtas besvära Kungl. Maj:t. Systemet i fråga har däremot icke sin grund i hänsyn till motparten, och anledning saknas att i detta sammanhang taga under övervägande åtgärder till skydd för denne mot överdrivet fiskaliskt nit. Att det hittills ansetts böra ankomma på taxeringsintendentens eget bedömande huruvida kronan bör fullfölja talan mot kammarrättens utslag i taxeringsmål sammanhänger, såsom redan anförts, med det förhållandet, att central ledning av taxeringsarbetet saknats. Då detta hinder för genomförande på beskattningens område av samma ordning i fråga om talans fullföljd hos Kungl. Maj :t, som är gällande inom andra områden av rättslivet, bortfaller med inrättande av en riksskattenämnd, synes det de sakkunniga vara rätt naturligt att såsom villkor för att taxeringsintendent må fullfölja talan i taxeringsmål till Kungl. Maj:t föreskriva tillstånd därtill i en eller annan form från denna centralmyndighet. Hos denna finnes företrädd sakkunskap i fråga om tillämpningen av skatte- och taxeringsförfattningarna, och behovet att i vissa fall fullfölja talan mot kammarrättens utslag kan där prövas ur mera allmänna synpunkter än som kunna förväntas hos de lokala myndigheterna. Det förefaller ock vara en nära till hands liggande konsekvens av centralorganets ställning såsom rådgivande och vägledande för taxeringsarbetet, att frågan huruvida talan skall fullföljas eller ej avgöres hos denna myndighet. Härigenom förhindras, att i besvär hos Kungl. Maj:t i taxeringsmål å kronans vägnar förfäktas annan mening än den nämnden omfattat i meddelade råd och anvisningar. Däremot bör det icke tillkomma riksskattenämnden eller hos denna anställd befattningshavare i denna hans egenskap att å det allmännas vägnar fullfölja talan i skattemål hos Kungl. Maj:t. Ordnas tillståndsprövningen på ett så enkelt sätt, som förhållandena medgiva, bör densamma ej medföra arbete och tidsutdräkt av nämnvärd betydelse. Meddelande av tillstånd för taxeringsintendent att anföra besvär hos Kungl. Maj:t torde kunna anförtros åt riksskattenämndens ordförande, som fattar beslut efter föredragning av nämndens kanslichef. Att uppdraga denna angelägenhet åt nämnden i dess helhet kan knappast anses av omständigheterna påkallat och skulle för övrigt — frånsett de därmed förenade ökade kostnaderna — verka betungande för nämndens ledamöter, som i sådant fall skulle

117 nödgas hålla sig beredda att inställa sig till sammanträde efter kort varsel. Beslut i sådana frågor måste nämligen fattas skyndsamt. I enlighet härmed föreslå de sakkunniga, att besvär över kammarrättens utslag i taxeringsmål må av taxeringsintendent anföras hos Kungl. Maj:t allenast efter därtill av riksskattenämndens ordförande lämnat tillstånd. Bestämmelse härom bör intagas i 127 § taxeringsförordningen. I förslaget upptagas såsom 2 mom. i nämnda paragraf närmare föreskrifter för ifrågavarande bestämmelses genomförande. Härom hänvisas till förslaget till författningstext. Förslaget i fråga torde i någon mån vara ägnat att begränsa regeringsrättens arbetsbörda.

Kap. 4. Riksskattenämnden såsom remiss- och beredningsorgan åt Kungl. Maj:t. Enligt de sakkunnigas förslag skall riksskattenämnden övertaga vissa uppgifter, som för närvarande handhavas av Kungl. Maj:t. I andra hänseenden har föreslagits, att Kungl. Maj:t skall äga överlåta Kungl. Maj:t tillkommande befogenheter å nämnden. Utöver vad sålunda föreslagits torde riksskattenämnden med den sammansättning, de sakkunniga föreslå, vara väl lämpad såsom remissorgan åt Kungl. Maj:t. I viss omfattning bör nämnden jämväl kunna komma att av Kungl. Maj:t utnyttjas såsom beredningsorgan. Såsom inledningsvis framhållits har under de sakkunnigas arbete uppenbarats vissa brister i taxeringsorganisationen, till vilkas avhjälpande de sakkunniga dock icke ansett sig böra framlägga förslag. I stället har förordats, att på riksskattenämnden bör ankomma att i sinom tid framlägga förslag till erforderliga författningsändringar. Med den överblick över beskattningsväsendet, som riksskattenämnden kommer att äga, bör denna emellertid bliva i tillfälle att uppmärksamma icke allenast förefintliga brister i taxeringsorganisationen utan jämväl inadvertenser och ofullkomligheter i den materiella skattelagstiftningen. Med hänsyn till det nu sagda föreslå de sakkunniga, att riksskattenämnden skall åligga icke allenast att avgiva utlåtande i av Kungl. Maj:t till nämnden hänskjutna frågor utan jämväl, när anledning därtill föreligger, hos Kungl. Maj:t göra framställning rörande ändringar eller förtydliganden i skatte- och taxeringsförfattningarna.

Kap. 5. Riksskattenämndens sammansättning. För att riksskattenämnden på ett tillfredsställande sätt skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter erfordras, att inom nämnden blir företrädd såväl

118 juridisk och skatteteknisk erfarenhet som sakkunskap på olika områden av näringslivet och övrig förvärvsverksamhet. Med hänsyn till arten av nämndens verksamhet torde ordföranden och två ledamöter böra vara lagfarna samt dessutom erfarna i domarvärv eller taxeringsarbete och även i övrigt besitta sådana egenskaper, som göra dem lämpliga för uppgiften. Vad särskilt angår ordföranden lärer på grund av de särskilda åligganden, som enligt förslaget skola ankomma på honom, böra tillses, att till uppdraget förvärvas en med taxeringsförfarandet väl förtrogen person och att anställningsformen och avlöningsförmånerna så bestämmas, att till uppdraget kan förvärvas en verkligt framstående kraft, som är villig att kvarstå under en följd av år. Med hänsyn till omfattningen av ordförandens arbetsbörda torde det vara uteslutet, att uppdraget i fråga kan anordnas såsom en bisyssla. Uppdraget bör därför organiseras och avlönas såsom heltidstjänst. Den ene av de lagfarna ledamöterna bör tillika vara vice ordförande med särskild uppgift att vid förfall för ordföranden fullgöra dennes åligganden. För de lagfarna ledamöterna torde icke behöva uppställas annat särskilt kompetenskrav än att de skola vara väl skickade för ifrågavarande uppgift. Det torde knappast vara möjligt att bereda plats i nämnden åt representanter för alla intressegrupper inom näringslivet och övrig förvärvsverksamhet med mindre än att nämnden finge ett betydande antal ledamöter, som skulle inkallas till tjänstgöring allteftersom deras sakkunskap skulle behöva tagas i anspråk. Med en sådan sammansättning av nämnden skulle ledamöterna ständigt skifta och de skulle icke i önskvärd utsträckning bliva förtrogna med arbetet inom nämnden. Det vore ock att befara, att ledamöterna skulle företrädesvis ägna sig åt de ärenden, som fölle inom området för deras speciella sakkunskap, och visa övriga ärenden mindre intresse. För att lekmannaelementet i nämnden skall bliva av verkligt värde vid ärendenas behandling kräves sålunda, att nämnden får en fastare organisation än med en sådan sammansättning, som nyss antytts. Behovet av erforderlig sakkunskap inom nämnden skulle emellertid — utan att därför antalet ordinarie ledamöter behövde bliva alltför stort — kunna tillgodoses på det sättet, att för ledamöterna utsåges suppleanter, som skulle tjänstgöra i nämnden icke endast vid förfall för ledamot utan jämväl på ordförandens kallelse, då nämnden hade att behandla frågor, som fölle inom området för deras sakkunskap, dock utan rätt att deltaga i nämndens beslut i annan händelse än att ordinarie ledamot icke deltager i avgörandet. Med en sådan anordning torde antalet icke lagfarna ledamöter i nämnden kunna bestämmas till fyra, envar med två suppleanter. Jämväl för var och en av de två lagfarna ledamöterna torde lämpligen böra utses två suppleanter. De icke lagfarna ledamöterna böra utses så, att inom nämnden beredes plats för representanter för jordbruk eller skogsbruk, industri, handel eller

119 hantverk samt för arbetare eller andra löntagare. Detta lärer dock icke behöva särskilt angivas i författningstexten. De sakkunnigas förslag sammanfattas sålunda. Riksskattenämnden skall bestå av ordförande och sex ledamöter. För varje ledamot utses två suppleanter. E n av ledamöterna skall förordnas till vice ordförande att vid förfall för ordföranden tjänstgöra i hans ställe. Ordföranden utses för viss av Kungl. Maj:t bestämd tid och ledamöterna för en tid av fyra år. Ordföranden och vice ordföranden samt ytterligare en av ledamöterna samt suppleanterna för dessa två ledamöter skola vara lagfarna samt tillika erfarna i domarvärv eller eljest väl skickade för sin uppgift. Övriga ledamöter och deras suppleanter skola utses så, att kännedom om förhållandena inom olika förvärvsgrenar kommer att förefinnas hos nämnden. Då riksskattenämnden vid avgivande av förhandsbesked kommer att i viss mån utöva en dömande verksamhet — den i förhandsbesked behandlade frågan kan sägas utgöra en ur den ordinarie skatteprocessen utbruten specialfråga — synes vara tillbörligt, att medlem, som icke tidigare avlagt domared eller, med Kungl. Maj:ts tillstånd, sådan försäkran på heder och samvete, varom i 4 kap. 11 § andra stycket rättegångsbalken sägs, avlägger sådan ed eller försäkran, innan han tager säte i nämnden. Rörande avläggande av sådan ed eller försäkran torde i mån av behov Kungl. Maj:t förordna efter mönstret av stadgandet i nyssnämnda paragraf tredje stycket. Kravet på avlagd domared eller försäkran, varom nyss sagts, såsom förutsättning för behörighet att utöva uppdrag såsom medlem av riksskattenämnden torde medföra behov av ytterligare en behörighetsgrund, nämligen att medlem skall hava uppnått tjugufem års ålder. Jämväl torde böra föreskrivas, att uppdrag såsom medlem av riksskattenämnden ej må utövas av den som är omyndig eller försatt i konkurstillstånd. Riksskattenämndens kansli synes icke behöva bestå av mera än ett tämligen begränsat antal fast anställda personer samt därutöver tillfälligt anställda i mån av behov. Kansliet bör under ordförandens överinseende stå under ledning av en kanslichef. Till innehavare av befattningen, som torde böra anordnas såsom heltidstjänst och tillsättas genom förordnande tills vidare, synes böra utses någon, som i sin tidigare verksamhet förvärvat förtrogenhet med beskattningsreglernas tillämpning. Helst bör han åtminstone någon tid hava tjänstgjort hos kammarrätten eller varit föredragande hos regeringsrätten. Tjänstgöring såsom taxeringsintendent eller biträdande taxeringsintendent bör även räknas såsom merit för tjänsten. Kanslichefen bör särskilt med uppmärksamhet följa sådana frågor, som falla inom riksskattenämndens verksamhetsområde, och hos nämnden framställa de förslag, vartill han därvid finner anledning. Han bör närvara vid nämndens sammanträden och äga deltaga i dess överläggningar dock utan rätt att deltaga i nämndens beslut. Till nämnden hänskjutna ärenden, vilkas handläggning icke övertagits av ordföranden eller ålagts annan, böra beredas

120 och föredragas av kanslichefen. Det bör ock åligga honom att hava tillsyn å göromålen inom nämndens kansli och ansvara för att beslut i de av nämnden handlagda ärendena behörigen expedieras. Kanslichefen skall även tillse, att övrig å kansliet anställd personal fullgör sina skyldigheter. Han bör i mån han så finner lämpligt tillhandagå taxeringsintendenterna med råd och upplysningar rörande taxering. Körande kanslichefens rätt att i tjänsten företaga resor hava de sakkunniga yttrat sig i annat sammanhang. Å riksskattenämndens kansli bör vidare vara anställd en i bokföring sakkunnig befattningshavare, som föreslås skola benämnas bokföringskonsulent. Denne skall biträda kanslichefen med sammanställande av för bokgranskningsarbetets ändamålsenliga bedrivande erforderligt material ävensom med upprättande av förslag till kontrollmetoder. Han skall dessutom vid besök å bokgranskningsavdelningarna inom de olika länen ävensom eljest stå vederbörande bokgranskare till tjänst med råd och anvisningar. Bokföringskonsulenten torde sannolikt icke behöva vara i verksamhet under hela året. Då denna tjänst torde kunna förenas med tjänstgöring å mellankommunala prövningsnämndens kansli eller hos överståthållarämbetets skatteavdelning eller å taxeringsavdelning i något av länen, synes förordnande att under viss tid uppehålla befattningen böra meddelas någon till densamma kvalificerad befattningshavare med dylik tjänstgöring. Under tid, då han icke helt tjänstgör hos nämnden, bör han kunna tillfälligt i mån av behov anlitas för särskilda till nämnden hänskjutna ärenden eller för eljest erforderligt biträde åt nämnden. Då kanslichefen eller i förekommande fall bokföringskonsulenten icke ensam torde medhinna att bereda och föredraga alla till nämndens avgörande hänskjutna ärenden, bör möjlighet finnas att för dylik beredning och föredragning i mån av behov anlita extra arbetskrafter. Särskilt gäller detta ärenden rörande meddelande av förhandsbesked, vilka ärenden med hänsyn till kanslichefens åliggande att avgiva yttrande till nämnden i sådana ärenden icke böra föredragas av denne. Härtill torde kunna anlitas personer, som eljest tjänstgöra såsom föredragande hos kammarrätten eller regeringsrätten och för ändamålet beredas ledighet från sin vanliga tjänstgöring. Tänkbart är även att såsom extra föredragande kan anlitas annan lämplig person. Behovet av skrivpersonal hos nämnden torde, såvitt nu kan bedömas, bliva tillräckligt tillgodosett genom anställande av en kvinnlig kansliskrivare, som tillika skall tjänstgöra såsom registrator och kassör. I mån av behov bör därjämte kunna anlitas extra personal för renskrift och liknande göromål. Å nämndens lönestat bör slutligen uppföras en expeditionsvakt, därest icke behovet av betjäning på annat sätt kan tillgodoses.

121 Kap. 6. Kostnadsberäkningar. Vad först angår avlöningsstaten torde ordförandeposten böra anordnas såsom en arvodestjänst. I fråga om ordförandens löneställning anse de sakkunniga, att denna, med hänsyn till de betydelsefulla uppgifter, som komma att åvila ordföranden, bör ordnas i enlighet med vad som hittills gällt eller kan komma att gälla för ordföranden i arbetsdomstolen. Kanslichefstjänsten bör utgöra passagetjänst och åtminstone till en början icke upptagas såsom ordinarie. På grund härav och med utgångspunkt från nu gällande ordning för högre statliga befattningshavares inplacering i lönegrad torde kanslichefen böra placeras i lönegrad Ce 32. Med hänsyn emellertid till befattningens speciella karaktär torde kanslichefen böra erhålla avlöningsförstärkning å 1 500 kronor. För ledamöterna torde böra beräknas särskilda arvoden jämte, i förekommande fall, ersättning för mistade avlöningsförmåner. Till bokföringskonsulenten bör jämte ersättning för mistade avlöningsförmåner utgå ett särskilt arvode å 1 500 kronor. Eegistratorn och kassören bör inordnas i Ca 15 (kansliskrivare) och expeditionsvakten i Ca 9. Lönekostnaderna för befattningshavare vid riksskattenämnden kunna med ledning av vad nu anförts beräknas på följande sätt: Lön

Ordförande Kanslichef Ce 32 Bokföringskonsulent Kansliskrivare Ca 15 Expeditionsvakt Ca 9

fining

1728 1728 756 792 — 600 3 000 5 604 Summa kronor 67 020 Utöver ovan angivna befattningshavare torde för fullgörande av de arbetsuppgifter, som skola åvila nämndens kansli, krävas ytterligare personal. Storleken av de medel, som erfordras för ersättning till tillfälliga befattningshavare och annat tillfälligt arbetsbiträde, kan icke på förhand uppskattas men torde förslagsvis kunna upptagas till 15 000 kronor. Kostnaderna för ersättningar till nämndens ledamöter hava beräknats till 18 000 kronor och kostnaderna för ersättning till sakkunniga till 3 000 kronor. Sammanlagda kostnaderna å riksskattenämndens avlöningsanslag komma sålunda att uppgå till nedanstående belopp: Lönekostnader 67 020 Tillfälliga befattningshavare och annat tillfälligt arbetsbiträde 15 000 Nämndens ledamöter 18 000 Sakkunniga 3 000 Summa kronor 103 020 1

Motsvarar halv lön enligt 28 lönegraden.

25 500 15 024 *6300 6 600 4 992 58 416

Aryode

1500 1500

122 Vad härefter angår omkostnaderna kunna dessa beräknas på följande sätt: 1. Sjukvård m. m 2. Reseersättningar 3. Expenser

200 2 500 8 000 Summa kronor 10 700

Riksskattenämndens inrättande kräver vissa engångskostnader för anskaffande av inventarier. Dessa kostnader hava med utgångspunkt från att lokalbehovet skulle uppgå till 6 ämbetsrum jämte vaktrum, bibliotek och arkivrum approximativt beräknats sålunda: 1. Möbler och dylikt 18 000 2. Skrivmaskiner jämte andra kontorsinventarier 2 000 3. Litteratur 5 000 Summa kronor 25 000

123 AVDELNING

IV.

Speciell m o t i v e r i n g . Förslaget till ändringar i taxeringsförordningen. 75 §. 1 mom. För att riksskattenämnden skall få tillfälle att granska av landskamreraren uppgjort förslag till länsprövningsnämndens anvisningar för årets taxering erfordras att förslaget upprättas vid en tidigare tidpunkt än vad nu lärer vara fallet. Berörda tidpunkt har ansetts böra fastställas till senast den 1 december året näst före taxeringsåret. Riksskattenämndens granskning torde sedan kunna medhinnas till den 20 december. Då, enligt vad de sakkunniga erfarit, såsom ett allmänt önskemål torde framstå, att länsprövningsnämndens anvisningar fastställas snarast möjligt efter taxeringsårets ingång, föreslås att den tidpunkt, vid vilken desamma senast skola tillställas ordförandena i taxeringsnämnderna, ändras från den 15 januari taxeringsåret till den 10 samma månad. 2 mom. Den i 1 mom. föreslagna föreskriften om att landskamrerarens förslag till prövningsnämndens anvisningar skola insändas till riksskattenämnden senast den 1 december året näst före taxeringsåret torde medföra svårigheter för det i nuvarande första stycket omförmälda sammanträdets avhållande före förslagets upprättande. Emellertid har, enligt vad de sakkunniga inhämtat, ifrågavarande sammanträde, i den mån sådant ägt rum, i flertalet län redan enligt nu gällande ordning plägat avhållas först efter det att anvisningarna fastställts av prövningsnämnden. Det har nämligen ansetts, att i sammanträdet deltagande taxeringsnämndsordförande och kronoombud haft mest behållning av sammanträdet, om de å detsamma kunnat instrueras om innebörden i de fastställda anvisningarna ävensom om innehållet i övriga till ledning för taxeringsarbetet utfärdade direktiv. 114 §. Såsom framgår av en i den allmänna motiveringen lämnad redogörelse hava under senare år regelbundet plägat avhållas möten med landskamrerarna och, sedan taxeringsintendentbefattningarna inrättats, jämväl med taxeringsintendenterna. Hittills har det ankommit på Kungl. Maj:t att besluta angående dessa möten. Efter tillskapandet av riksskattenämnden komma mötena att få som sin betydelsefullaste uppgift att utgöra kontaktorgan mellan nämnden och de lokala taxeringsmyndigheterna. Å mötena med taxeringsintendenterna böra sålunda i synnerhet sådana frågor avhandlas, som sammanhänga med ett samordnande av taxeringskontrollen. Å mötena med landskamrerarna böra bland annat diskuteras åtgärder för åstadkommande av lik-

124 formighet i fråga om i länsanvisningarna lämnade direktiv angående olika uppskattningsnormer. Då riksskattenämnden kommer att äga de bästa förutsättningarna för ett bedömande av vilka spörsmål som böra avhandlas å mötena, föreslå de sakkunniga, att anordnandet av desamma uppdrages åt nämnden. Hinder bör givetvis icke föreligga att å mötena till behandling jämväl upptaga frågor, som väckas av mötesdeltagarna. De sakkunniga hava ansett föreskrifter i ämnet böra inflyta i taxeringsförordningen och föreslå, att dessa intagas under det lediga paragraf numret 114. övergångsbestämmelserna. De sakkunniga hava föreslagit, att förordningen skall träda i kraft den 1 juli 1950. Särskilda övergångsbestämmelser hava emellertid ansetts erforderliga beträffande den i 127 § meddelade föreskriften om inskränkning i taxeringsintendents rätt att överklaga kammarrättens utslag. Sålunda torde icke vara lämpligt, att berörda föreskrift vinner tillämpning å utslag, meddelade av kammarrätten före förordningens ikraftträdande. Men vidare kunna svårigheter befaras komma att uppstå för riksskattenämndens ordförande att omedelbart — innan nämndens arbete hunnit organiseras — taga befattning med ärenden rörande meddelande av tillstånd för taxeringsintendent att söka ändring i kammarrättens utslag. Med hänsyn till det nu anförda har föreslagits, att i nu ifrågavarande hänseende äldre bestämmelser skola gälla, då fråga är om mål eller ärende, i vilket kammarrätten meddelar utslag under tiden intill utgången av år 1950. Det torde icke vara uteslutet, att kammarrätten efter förordningens ikraftträdande kan komma att meddela utslag, som har avseende å taxering till skogsaccis. Då ändring icke bör ske i övergångsbestämmelserna till förordningen den 26 juli 1947, nr 591, enligt vilka äldre bestämmelser alltjämt skola gälla i fråga om mål och ärenden, som avse tillämpning av lagen den 28 september 1928 (nr 377) om skogsaccis, bör i nu ifrågavarande övergångsbestämmelser utsägas, att äldre bestämmelser om klagan över kammarrättens utslag fortfarande skola gälla, då fråga är om sådant mål eller ärende.

Förslaget till förordning om rätt att hos riksskattenämnden erhålla upplysning i frågor rörande taxering till skatt å inkomst eller förmögenhet m. m. 1 §• Såsom anförts i den allmänna motiveringen har någon bestämd tidpunkt, före vilken ansökan om förhandsbesked skall vara ingiven, icke ansetts böra föreskrivas. Eftersom intresset av förhandsbeskeds erhållande huvudsakligen hänför sig till att för den skattskyldige ernå visshet om, huru en tilltänkt transaktion skattemässigt kommer att bedömas, är att förvänta, att ansökan om förhandsbesked regelmässigt kommer att ingivas före beskattningsårets

125 utgång. Emellertid bör möjlighet föreligga för den skattskyldige att jämväl efter denna tidpunkt — dock senast före taxeringens åsättande — i mån av behov ansöka om förhandsbesked. Så kan vara fallet i anledning av frågor, som uppkomma vid upprättande av bokslut, eller då det gäller att avgöra huru årets vinst lämpligen bör disponeras, exempelvis för avsättning till investeringsfond. Då i lagtexten angivits, att förhandsbeskedet skall avse vid taxering för visst beskattningsår uppkommen fråga, har härmed icke åsyftats en begränsning av förhandsbeskedets giltighet till ett beskattningsår. Sålunda bör hinder icke möta att i ett sammanhang meddela förhandsbesked, avseende flera beskattningsår, exempelvis beträffande avskrivningsprocent och avskrivningsunderlag, som må tillämpas i fråga om viss anläggning, eller då eljest det spörsmål, varom är fråga, har avseende å flera beskattningsår. Självfallet skall i förhandsbesked, som gäller flera beskattningsår, uttryckligen angivas vilka beskattningsår därvid åsyftas. 2§Meningen är, såsom också angivits i den allmänna motiveringen, att all utredning, sökanden vill åberopa, skall förebringas i den skrift, vari förhandsbesked sökes. Sökanden bör sålunda icke helt kort påkalla förhandsbesked och sedan avvakta riksskattenämndens besked om vilken utredning som erfordras för beskedets meddelande. I andra stycket angivet förfarande är avsett att tillämpas endast för komplettering i särskilda avseenden av den utredning, som skall vara förebragt i ansökningen. 3 §• I första hand bör det ankomma på kanslichefen att i mån av behov infordra yttranden över ansökningen från vederbörande taxeringsintendent och kommun. Hinder bör givetvis icke föreligga för riksskattenämnden eller dess ordförande att i fall, där kanslichefen ansett taxeringsintendents eller kommuns hörande obehövligt, besluta om sådant hörande, liksom det bör vara nämnden eller ordföranden obetaget att införskaffa annan erforderlig utredning. Likaså bör nämnden eller ordföranden — även utan stöd av särskild föreskrift härom i lagtexten — äga besluta om delgivning med sökanden av kanslichefens utlåtande. 4§Angående de omständigheter, som böra föranleda till ett avvisande av ansökan om förhandsbesked, hänvisas till den allmänna motiveringen. Finner riksskattenämnden förhandsbeskedet böra begränsas till att avse allenast viss del av den till nämnden hänskjutna frågan, skall nämnden vara oförhindrad att meddela besked rörande denna del och i övrigt avvisa ansökningen. 5 §• Då förhandsbeskedet icke skall tillämpas ex officio och rätt att anföra besvär endast skall tillkomma sökanden, har föreskrift om översändande av

126 protokollsutdrag rörande beskedet till annan än sökanden icke ansetts böra meddelas. Emellertid torde — oberoende av särskild föreskrift härom —• riksskattenämnden såsom ett led i dess rådgivande och vägledande verksamhet böra delgiva förhandsbeskedets innehåll icke allenast länsstyrelsen i det län, vari sökandens beskattningsort är belägen, utan jämväl, där anledning därtill förekommer, övriga länsstyrelser. 6 §. Tiden för anförande av besvär över meddelat förhandsbesked hava de sakkunniga ansett böra bestämmas till en månad. Ett utsträckande av tiden till den, som gäller i fråga om anförande av besvär över prövningsnämndens beslut och kammarrättens utslag, torde icke vara av behovet påkallat. Sökanden skall redan i ansökningen hos riksskattenämnden hava förebragt all erforderlig utredning, och över nämndens beslut, varigenom ansökningen avvisats på grund av bristfällig utredning eller annan anledning, får besvär icke anföras. Då sålunda sökande, som klagar över meddelat förhandsbesked, regelmässigt icke bör vara i behov av att förebringa ytterligare utredning till styrkande av sina besvär, föreligga icke här de skäl, som må hava talat för ett utsträckande av besvärstiden i taxeringsprocessen till sextio dagar. Härtill kommer intresset av att ifrågavarande ärenden avgöras så snabbt som möjligt för att kunna tagas i beaktande vid taxeringens åsättande. Besvär över meddelat förhandsbesked torde, då riksskattenämnden enligt 7 § efter hörande av kanslichefen skall över besvären avgiva utlåtande, för undvikande av onödig omgång böra ingivas till nämndens kansli. Hava besvären i stället ingivits till finansdepartementet torde desamma omedelbart böra överlämnas till riksskattenämnden. Då i förevarande paragraf föreskrives, att besvären skola anföras hos Kungl. Maj:t, har givetvis avsetts, att desamma skola upptagas till avgörande i regeringsrätten. Härför torde icke erfordras någon ändring i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Ifrågavarande ärenden torde nämligen väl kunna inrymmas under »mål om taxering till skatt eller annan avgift», vilka enligt berörda lag skola tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande. Av förarbetena till lagen framgår till yttermera visso, att densamma icke skall tolkas restriktivt. 7 §• Över besvär hos Kungl. Maj:t i anledning av meddelat förhandsbesked bör riksskattenämnden avgiva utlåtande. Av skäl motsvarande dem, som i allmänna motiveringen anförts för inhämtande av utlåtande av kanslichefen över ansökan om förhandsbesked — nämligen att få i ansökningen avsedd fråga allsidigt belyst — har föreskrivits, att kanslichefen skall höras före utlåtandets avgivande. Däremot torde i regel icke vara erforderligt att införskaffa förnyat yttrande av vederbörande taxeringsintendent eller kommun. Skulle i särskilt undantagsfall kanslichefen anse av vikt att ånyo höra taxe-

127 ringsintendenten eller kommunen, bör han vara oförhindrad härtill även utan stöd av särskild föreskrift i förordningen. 8 och 9 §§. Beträffande dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen. Det erinras att staten icke bör åläggas att erlägga avgift för förhandsbesked, som avser något staten såsom skattskyldig vidkommande spörsmål. 10 §. Denna paragraf har avfattats i anslutning till 11 § förordningen den 14 juni 1933 (nr 357) om åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet.

129 Bilaga A. REDOGÖRELSE för taxeringsarbetets centralisering i Norge, Danmark och Finland. I. Norge. Taxeringsmyndigheter. Taxeringen verkställes av kommunvalda ligningsnemnder. Bystyret respektive herredsstyret bestämmer antalet ledamöter. På landet väljes ligningsnemnd antingen for hela häradet eller för varje socken, medan stad kan uppdelas på flera distrikt. Självdeklarationerna prövas av särskilt upprättade ligningsråd, bestående av tre ledamöter. På landet kan i stället för ligningsråd utses ett ligningsutvalg med minst tre högst sju medlemmar. I varje kommun finns en fast anställd forretningsförer (ligningssjef, ligningssekretaer). Denne utses av kommunen, men valet skall godkännas av fylkesskattestyret. Forretningsföreren är självskriven ledamot i ligningsnemnd, ligningsråd ö och ligningsutvalg. • - På landet har herredsstyret möjlighet att utse ett eller flera särskilda utvalg for värdering av bruk, gruvor, vattenfall och annan fast egendom till vä°-lednino & for taxeringsmyndigheterna. I varje fylke företages värdering av jordbruksfastigheter i samtliga härad av ett taxermgsutvalg. Ordföranden utses av finansdepartementet. Värderingen skall tjäna till vagledning för taxeringsmyndigheterna och har till ändamål att åstadkomma en i möjligaste mån likartad värdering av jordbruksfastigheterna inom varje härad och mellan fylkets olika härader inbördes. T varje taxeringsdistrikt skall samtidigt med val av ligningsnemnd och på samma satt utses en overligningsnemnd. Forretningsföreren är icke ledamot i denna nämnd men har rätt och på kallelse skyldighet att komma tillstädes och avgiva yttrande. Särskild klagenemnd består av tre eller högst fem i kommunen icke skattskyldiga ledamöter, som utses av fylkesmannen. Högsta taxeringsinstans inom fylket är fylkesskattestyret. Fylkesmannen är ordförande och som vice ordförande tjänstgör — utom i Oslo och Bergen — en skatteinspektor. Av övriga ledamöter utses fyra av fylkestinget och en av fylkets skattskyldiga invånare. Skatteinspektören, som utses av konungen, förestår fylkesskattestyrets kontor och utövar tillsyn över de underordnade taxeringsmyndigJ e heternas arbete. ; Riksskattestyret är högsta instans för taxeringsväsendet. Det består av en direktor tor skatteväsendet som ordförande och fyra andra ledamöter. Direktören har som suppleant en underdirektör. Direktören, underdirektören och en av de övriga ledamöterna utses av konungen, medan tre ledamöter väljas av stortinget tor tre år i sänder. Till biträde å t riksskattestyret utser konungen kontorschefer Övrig erforderlig personal antages av riksskattestyret självt.

Taxeringsarbetet

i

Taxeringsarbetet kommunerna.

och

taxeringsprocessen.

Anvisningar till ledning för årets taxering utfärdas i erforderlig utsträckning a v h g n m g s n e m n d e n . Enligt instruktion för skatteinspektörerna åligger det skatte"9—2022 49

130 inspektören att varje år genomgå anvisningarna för samtliga distrikt inom fylket och eventuellt söka få genomfört önskvärda ändringar. Av de skattskyldiga avgivna självdeklarationer prövas av ligningsrådet, som härvid när det gäller skönsmässiga uppskattningar har att följa ligningsnemndens anvisningar. I sådant distrikt på landet, där ligningsråd icke har upprättats, företager ligningsutvalget en förberedande genomgång av självdeklarationerna, medan den slutliga prövningen är förbehållen ligningsnemnden. De särskilda nseringsoppgaver, som avgivas av jordbrukare, genomgås och prövas av ligningsnemnden under biträde av ligningsrådet eller ligningsutvalget. Såväl i stad som på landet åsätter ligningsnemnden den uppskattade inkomsten och förmögenheten för skattskyldiga, som icke avgivit självdeklaration, samt ombesörjer beträffande samtliga skattskyldiga skattens uträkning. Sedan arbetet avslutats, vilket bör hava skett före den 1 juni, upprättas genom ligningsnemndens försorg en förteckning över de beslutade taxeringarna (skattelista), som utlägges till granskning av allmänheten. Inom viss tid från den dag, då skattelistan offentliggjorts, kan skattskyldig anföra besvär över egen eller annans taxering hos den myndighet, som verkställt taxeringen, d. v. s. hos ligningsrådet eller ligningsnemnden. Beslut, som fattas i anledning av anförda besvär, skall i korthet motiveras. Overligningsnemnden är nästa klagoinstans. På landet skola hos ligningsnemnden anförda besvär, som icke helt bifallits, automatiskt underställas overligningsnemndens prövning. Detsamma gäller besvär hos ligningsrådet, om i dessa framställts begäran om sådan underställning. I städerna måste däremot alltid särskilda besvär anföras hos overligningsnemnden. Overligningsnemndens prövningsrätt är icke begränsad till de taxeringar, varöver besvär anförts. Beträffande andra taxeringar än dessa gäller emellertid, att skönsmässiga beräkningar icke få höjas, med mindre den skattskyldige lämnat oriktiga upplysningar eller underlåtit att avgiva självdeklaration eller att inkomma med infordrade uppgifter. Overligningsnemndens behörighet såsom klagoinstans överflyttas i vissa tall på en särskild klagenemnd. Skattskyldig, hemmahörande i annan kommun, kan sålunda begära, att hans besvär i stället för av overligningsnemnden prövas av den särskilda klagenemnden. Detsamma gäller annan skattskyldig, därest ligningsnemnden eller ligningsrådet avvikit från uppgiven förmögenhet eller intäkt avseende skog eller fylkesmannen på grund av den speciella beskaffenheten hos en av den skattskyldige bedriven rörelse eller av annan särskild anledning finner skäl lämna tillstånd därtill. Fylkesskattestyret. Hos fylkesskattestyret kan finansdepartementet, vederbörande kommun samt minst fem skattskyldiga inom det ifrågavarande skattedistriktet anföra besvär över att hela taxeringen är oriktig eller att särskilda klasser eller grupper av skattskyldiga äro för högt eller för lågt taxerade. Finansdepartementet och kommun äger också klaga över att enskild skattskyldig blivit för högt eller för lågt taxerad. Den skattskyldige själv k a n bringa sin taxering under fylkesskattestyrets prövning under förutsättning, att denna blivit åsätt eller höjd av overligningsnemnden eller han påstår sig hava blivit taxerad till kommunalskatt för någon del av sin inkomst eller förmögenhet i flera distrikt. Detsamma gäller rörelseidkare, som skall beskattas inom olika distrikt, därest hans fördelning av inkomst och förmögenhet på de olika distrikten icke följts av taxeringsmyndigheterna. I frågor rörande dubbeltaxering eller fördelningstvist tillkommer ibesvärsrätt jämväl kommun och taxeringsmyndigheter. Fylkesskattestyret skall genomgå och pröva även icke överklagade taxeringar

131 och kan, vare sig besvär anförts eller ej, höja eller nedsätta taxeringen för alla skattskyldiga, för en eller flera klasser eller grupper av dem eller för en enskild skattskyldig. Föreligga väsentliga fel kan fylkesskattestyret påbjuda omtaxering med angivande allenast av de grunder, varefter omtaxeringen skall ske. Finner fylkesskattestyret felen vara mindre betj^dande, kan fylkesskattestyret i stället för att påbjuda omtaxering ålägga ligningsnemnden att vid nästkommande taxering rätta felen i överensstämmelse med fylkesskattestyrets föreskrifter. Efter avslutat arbete avger fylkesskattestyret berättelse över granskningen av taxeringarna till finansdepartementet och riksskattestyret. Såväl fylkesskattestyrets ledamöter som skattedirektören äger deltaga i de underordnade taxeringsinstansernas arbete och förhandlingar, dock utan rösträtt. Detsamma gäller kontorschefer och sekreterare vid skatteinspektörskontoren. När det finnes lämpligt kan finansdepartementet efter att hava inhämtat yttrande från riksskattestyret föreskriva dels att fylkesskattestyrets fasta medlemmar samt ordförandena i och forretningsförerna vid ligningsnemnderna och ligningsråden i fylket i dess helhet eller vissa delar därav under ledning av fylkesskattestyrets ordförande eller skatteinspektören skola avhålla möten, innan taxeringen tager sin början eller sedan den avslutats, för att överlägga angående grunderna för taxeringen i syfte att uppnå största möjliga likformighet i fråga om inkomst- och förmögenhetstaxeringen; samt dels att två eller flera fylkesskattestyren skola sammanträda för att överlägga om taxeringsförhållandena i deras distrikt och därom avgiva berättelse till departementet. I den instruktion för skatteinspektörerna, som riksskattestyret utfärdat med stöd av bestämmelse i skattelagarna, är bland annat föreskrivet, att skatteinspektören före den 1 januari skall till riksskattestyret insända uppgift angående de taxeringar han utvalt till granskning för det kommande året. Samtidigt skall rapport avgivas beträffande granskningsarbetet under det förflutna året. När fylkesskattestyret eller skatteinspektörer utsänder cirkulärskrivelser till taxeringsmyndigheterna med direktiv för taxeringsarbetet eller dylikt, skola avskrifter av cirkulären insändas till riksskattestyret. Likaså skall till riksskattestyret överlämnas avskrift av den plan, som det enligt instruktionen åligger skatteinspektören att utfärda rörande de jämlikt landsskatteloven utsedda revisorernas arbete för året. Slutligen skall riksskattestyret ock tillställas uppgift å de kostdagspriser, som av fylkesskattestyret fastställas till ledning för räkenskapstaxering av jordbrukare. Skatteinspektören åligger att i överensstämmelse med de avgöranden och uttalanden, som föreligga från finansdepartementet, riksskattestyret och vederbörande fylkesskattestyre, vägleda fylkets taxeringsmyndigheter i användandet av skattelagarna. Uppkommer spörsmål, som giver anledning till tveksamhet, skall detta så vitt möjligt föreläggas riksskattestyret. Riksskattestyret. Hos riksskattestyret kan talan anhängiggöras av finansdepartementet, kommunestyre, enskild skattskyldig samt för landsbygdens vidkommande herredsstyre. Sedan finansdepartementet mottagit fylkesskattestyrets berättelse över dess genomgång av taxeringarna, äger departementet klaga över att hela taxeringen är oriktig eller att särskilda klasser eller grupper eller enskilda skattskyldiga blivit för högt eller för lågt taxerade. Kommunestyre äger anföra besvär över fylkesskattestyrets utslag, varigenom

132 en eller flera klasser eller grupper eller enskilda skattskyldiga förmenas hava blivit taxerade för högt eller för lågt. Skattskyldig äger överklaga fylkesskattestyres beslut allenast där detta avser höjning av hans taxering efter särskild behandling. Därjämte äger skattskyldig liksom också herredsstyre anföra besvär över beslut av overligningsnemnd eller särskild klagenemnd angående förmögenhetseller inkomsttaxering av skog. Dessa besvär prövas av en till riksskattestyret anknuten landsklagenemnd, bestående av tre ledamöter, varav riksskattestyret utser en, tillika ordförande, och finansdepartementet två, som skola vara utexaminerade från skogshögskola. På samma sätt som fylkesskattestyret k a n riksskattestyret, när väsentliga fel föreligga, utan att besluta om viss ändring av taxeringen påbjuda ny taxering i enlighet med de grunder, riksskattestyret angiver. Har riksskattestyret beslutat om höjning eller nedsättning av taxering, skall ny taxering utföras av vederbörande ligningsnemnd. Riksskattestyret Ikan dock själv utföra den nya taxeringen om riksskattestyret finner det ändamålsenligt, vilket särskilt torde vara fallet, då den gäller ändring av en enskild skattskyldigs taxering. Äro felen vid en taxering av mindre betydenhet kan riksskattestyret — i likhet med vad som gäller för fylkesskattestyret — underlåta att påbjuda omtaxering och i stället ålägga ligningsnemnden att vid nästföljande taxering rätta felen i enlighet med givna föreskrifter. Även icke överklagade taxeringar kunna granskas av riksskattestyret. över därvid uppmärksammade felaktigheter samt beträffande icke påtalade felaktigheter i överklagade taxeringar avgiver riksskattestyret berättelse till finansdepartementet, som inom viss tid efter berättelsens mottagande äger överklaga i berättelsen upptagen taxering. Fel i enskild skattskyldigs taxering kan dock riksskattestyret rätta eller påbjuda rättad även utan finansdepartementets medverkan. I det föregående har berörts rätt för skattskyldig, kommun och lokal taxeringsmyndighet att anföra besvär hos fylkesskattestyret i frågor rörande dubbeltaxering eller fördelning av inkomst och förmögenhet mellan olika kommuner. Äro vederbörande kommuner belägna inom olika fylken, skall besvär i stället för hos fylkesskattestyret anföras hos riksskattestyret. Vidare skall, där taxeringsmyndigheternas beslut rörande förtäckt aktieutdelning och vissa andra transaktioner mellan olika skattesubjekt medfört, att samma belopp upptagits till beskattning inom olika kommuner, prövningen av sådan dubbeltaxering hänskjutas till riksskattestyret och det vare sig kommunerna äro belägna inom olika fylken eller ej. I fråga om aktieägares taxering för förmögenhet och i viss mån beträffande deras taxering för inkomst gälla särskilda bestämmelser, som äro intagna i lov om beskattning till staten av aksjeselskaper og aksjonserer. Enligt denna lag fastställa taxeringsmyndigheterna i aktiebolagens hemortskommuner med bindande verkan för taxeringsmyndigheterna i aktieägarnas beskattningsorter värdet och intäkt av aktie. Aktie skall upptagas till antaget försäljningspris. Har kurs noterats — finansdepartementet upprättar varje år förteckning över börsnoterade aktier — skall denna i allmänhet läggas till grund för värderingen. Besvär över värdering av aktie och uppskattning av intäkt av aktie kan av envar aktieägare anföras hos taxeringsmyndigheterna i bolagets hemortskommun. Värdering av aktier prövas för hela landet av den i anknytning till riksskattestyret upprättade särskilda ankenemnden. Det åligger taxeringsmynäigneterna att till nämnden insända förteckning över i distriktet taxerade aktiebolag med uppgift på bland annat de värden, som åsatts aktierna. Besvär över aktievärdering kan hos ankenemnden anföras dels av skattskyldig,

133 som påförts extra förmögenhetsskatt — ankenemnden är högsta instans i fråga om taxering till sådan skatt —, dels ock av finansdepartementet. Ankenemnden kan emellertid också utan att besvär anförts ändra av taxeringsmyndighet åsätt värde å aktie. Likaså har ankenemnden en möjlighet, som dock ännu icke tagits i bruk, a t t innan taxering verkställts med bindande verkan fastställa de aktievärden, som skola läggas till grund vid taxeringen. Allmän domstols prövorätt. Den rätt, som i Norge tillkommer medborgare att fä lagligheten av administrativ myndighets beslut prövad av allmän domstol, har också avseende å taxeringsmyndigheternas beslut. Domstolarna kunna emellertid icke ingå på ett bedömande av skönsmässiga uppskattningar. Endast under förutsättning att ett skön vilar på felaktiga rättsliga eller faktiska förutsättningar eller icke är ett verkligt skön utan ett godtycke (en vilkårlighet) kan detta bliva föremål för domstolarnas prövning. Sålunda har domstol ansett sig oförhindrad att underkänna en skönsmässig uppskattning under exempelvis den motiveringen, att förutsättningarna för en sådan uppskattning icke vore för handen, med hänsyn till att en granskning av den skattskyldiges räkenskaper skulle lämnat tillräckligt material för en mera räkenskapsmässig bedömning av den faktisika inkomsten. En formulering, som också förekommer i domstolarnas utslag, är att taxeringsmyndighets beslut underkännes därför att det är uppenbart orimligt. Taxeringsmyndighets beslut i fråga om storleken av värdeminskningsavdrag kan i egenskap av skönsmässig uppskattning i allmänhet icke bliva föremål för domstols avgörande. Annorlunda ställer sig saken om till exempel beträffande ett inventarium, vars varaktighetstid uppenbarligen icke överskrider några få år, avdrag för värdeminskning medgives med allenast en procent. E t t sådant beslut kan såsom godtyckligt eller uppenbart orimligt undanröjas av domstolarna. Utslag från höyesterett av prejudicerande natur anser sig riksskattestyret icke kunna gå emot. Ovanligt är emellertid icke, att riksskattestyret, därest sådant utslag strider mot riksskattestyrets uppfattning, hos finansdepartementet gör framställning om ändring i skattelagarna. Riksskattestyrets

övriga

uppgifter.

Anvisningar och direktiv m. m. Riksskattestyret har i egenskap av central taxeringsmyndighet tillagts åtskilliga funktioner utöver dem, som sammanhänga med dess uppgift att vara sista instans i taxeringsmål. De befogenheter, som härvidlag enligt skattelagarna uppdragits åt riksskattestyret, hänföra sig såväl till avgivande av supplerande regler angående skattelagarnas tillämpning och tolkning och i vissa fall avgöranden in casu som till taxeringens praktiska utförande. Utöver vad som i skattelagarna föreskrivits utfärdar riksskattestyret utan direkt stöd i lag i stor utsträckning vägledande anvisningar angående taxeringsmyndigheternas handhavande med taxeringen, varjämte riksskattestyret jämväl i andra avseenden söker verka för en jämlik och enhetlig taxering över hela landet. I fråga om arbetets fördelning mellan riksskattestyret och dess kontor gäller, att i de fall, då riksskattestyrets avgöranden grunda sig på direkt föreskrift i skattelagarna, beslutanderätten tillkommer själva styret. I övrigt ombesörjer kontoret riksskattestyrets vägledande verksamhet. Om ocik viktigare värderingsspörsmål stundom föreläggas styret, sker detta aldrig beträffande tolkningsspörsmål. I det följande skall i första hand lämnas en redogörelse för de befogenheter, som enligt skattelagarna tillkomma riksskattestyret med avseende å skattelagarnas tillämpning och tolkning. Riksskattestyrets avgöranden i hithörande hänseenden äro med vissa undantag av bindande natur.

134 Med för taxeringsmyndigheterna och de skattskyldiga bindande verkan har riksskattestyret sålunda att beträffande taxering av vattenkraftverk, som skola till viss del beskattas i distrikt, där till kraftverken hörande regleringsdammar äro belägna, fastställa vissa värden och dessas fördelning inom de olika distrikten. På begäran av kommun kan riksskattestyret, där i fråga om industriaktiebolags taxering de allmänna bestämmelserna om fördelning av gäld mellan olika kommuner skulle leda till obilligt resultat, fördela bolagets gäld efter särskilda regler. Har aktiebolag upptagit lån, som kommer dotterbolag till godo, äger hemortskommunen hos riksskattestyret göra framställning om att avdrag för gäld och gäldränta skall ske på samma sätt som om moderbolaget och dotterbolaget utgjort ett bolag. Har sådan framställning gjorts, åligger det riksskattestyret att fördela avdragen på de olika kommunerna. Vidare kunna moder- och dotterbolag liksom vederbörande kommuner till slutligt avgörande av riksskattestyret hänskjuta frågan om fördelningen av 'bolagets allmänna omkostnader. För utländska försäkringsbolag kan riksskattestyret utöver de i skattelagarna givna bestämmelserna fastställa närmare regler angående nettointäktens 'beräkning. På framställning av skattskyldig, som innehar minst 95 % av aktiekapitalet i utländskt aktiebolag med fast egendom i utlandet, bestämmer riksskattestyret, att han vid taxeringen skall vara att betrakta såsom ägare av egendomen till så stor del, som motsvarar hans andel i aktiekapitalet, och därigenom i beskattningshänseende komma i förmånligare ställning, än om han taxerats för aktieinnehavet. Beträffande aktiebolag och bostadsförening, som äger bostadshus och har till ändamål att skaffa aktieägarna eller föreningsmedlemmarna bostad i huset, skall riksskattestyret fastställa den procent av fastighetens värde, varefter nettointäkten skall beräknas, ävensom meddela närmare regler om hyresintäktens beräknande. Riksskattestyret har att utfärda närmare regler angående tillämpningen av skattelagarnas bestämmelser om i vad mån understöd, som i Norge bosatt hustru mottager från make i utlandet eller på Svalbard, skall anses såsom skattepliktig intäkt. [ fråga om riksskattestyrets möjlighet att såsom central taxeringsmyndighet verka för enhetliga värden å förmåner av olika slag innehålla skattelagarna i detta hänseende allenast bestämmelser beträffande värdesättningen av sjömännens kost och logi ombord å fartyg. För de fall, där dessa förmåner anses utgöra skattepliktig intäkt, skall riksskattestyret utfärda allmänna regler angående grunderna för deras värdering ävensom godkänna de värdesättningar, som med ledning härav fastställas av fylkesskattestyret. Beträffande tillämpningen av skattelagarnas bestämmelser om avdrag för värdeminskning utfärdar riksskattestyret med bindande verkan allmänna regler om avskrivning å överpris. Dessa skola särskilt hava avseende på vilka driftsmedel, som skola anses vara av den beskaffenhet, att avdrag för överpris enligt skattelagarna må äga rum, på avskrivningens storlek i förhållande till intäkten samt på dess fördelning över flera år. I fråga om fartyg inköpt eller 'beställt från utlandet kan riksskattestyret medgiva, att avskrivning må — i likhet med vad som gäller beträffande inom landet förvärvat fartyg — ske jämväl av annan intäkt än den, som härrör från det ifrågavarande fartyget självt. I två fall äro de anvisningar, som riksskattestyret utfärdar med stöd av bestämmelser i skattelagarna, av icke bindande natur. Allenast till vägledning för taxeringsmyndigheterna äro sålunda de allmänna regler, som riksskattestyret ut-

135 färdar angående fördelning av förmögenhet mellan de olika distrikt, där industrianläggning, vattenfall och dammanläggningar äro belägna, samt mellan de olika distrikt, som beröras av en vattenreglering. Ej heller för taxeringsmyndigheterna bindande äro de regler, som riksskattestyret i erforderlig utsträckning utfärdar angående storleken av avdrag för värdeminskning å driftsmedel på grund av slitage och ålder. Riksskattestyret äger slutligen hos Konungen föreslå ingående av överenskommelse med annat lands regering om fastställande av särskilda regler för fördelning av beskattningen, när en rörelse bedrives under sådana förhållanden, att intäkten är skattepliktig i bägge länderna. Att riksskattestyret i egenskap av högsta instans för taxeringsväsendet har att utöva en ledande och övervakande verksamhet i fråga om taxeringsmyndigheternas arbete, har på olika sätt kommit till uttryck i skattelagarna. Sålunda åligger det riksskattestyret att fastställa instruktion för de lokala taxeringstjänstemänuen — forretningsförerna och skatteinspektörerna. De i enlighet härmed utfärdade instruktionerna — vad angår forretningsförerna föreligger särskild instruktion för landet och särskild för städerna — innehålla detaljerade bestämmelser om huru taxeringsarbetet skall bedrivas. Av herredsstyre respektive bystyre fastställd ordning för ligningsrådets verksamhet i förhållande till ligningsnemnden skall godkännas av riksskattestyret, som utfärdat normalregler för berörda ordning. Enligt bestämmelser i skattelagen för landet åligger det riksskattestyret att utfärda instruktion angående förande av räkenskaper för jordbrukare, som taxeras enligt bokföringsmässiga grunder, ävensom föreskrifter angående de av fylkesskattestyret antagna revisorernas genomgång och granskning av berörda räkenskaper. Utöver de instruktioner och anvisningar, som fastställts i enlighet med föreskrifter i skattelagarna, har riksskattestyret, såsom redan nämnts, utfärdat en mångfald anvisningar till vägledning vid taxeringen. Dessa äro dels av allmän karaktär såsom allmänna regler för taxeringsarbetet och regler 'för taxering av räkenskapspliktiga skattskyldiga och dels av mera speciellt innehåll. Anvisningar av sistberörda art tillkomma ofta till avhjälpande av bristfälligheter, som i visst avseende visat sig vidlåda taxeringsmyndigheternas kontrollarbete och vilka riksskattestyret uppmärksammat vid sin genomgång av taxeringarna. Endast i mindre utsträckning synes riksskattestyret hava till åstadkommande av en mera likformig taxering fastställt vägledande normer angående uppskattning av naturaförmåner eller för beräkning av olika slags avdrag. Vägledande regler hava dock utfärdats för beräkning av avdrag för uniform för olika befattningshavare i statens tjänst och för beskattning av sådana befattningshavares uniformsersättning. Vidare har bland annat fastställts vägledande regler för beräkning av avdrag för merkostnader vid arbete utanför hemorten, i vilka regler dock icke angivits till vilka belopp ifrågavarande avdrag böra upptagas, ävensom vägledande regler för uppskattning av värdet av kost och logi för militär personal. Äro riksskattestyrets utan stöd av lag utfärdade föreskrifter och anvisningar icke formellt bindande för taxeringsmyndigheterna, torde så likväl vara fallet i praktiken. Riksskattestyret h a r ju också möjlighet att med finansdepartementets medverkan påbjuda omtaxering, därest dess i vägledande anvisningar givna direktiv icke blivit följda av taxeringsmyndigheterna. Riksskattestyret har givits möjlighet att direkt övervaka de underordnade taxeringsmyndigheternas arbete genom en bestämmelse i skattelagarna om rätt för riksskattestyret att låta sina kontorschefer eller annan personal deltaga i nämndernas sammanträden och vid besök å kontoren genomgå taxeringsmaterialet.

136 Taxeringskontrollen. Enligt skattelagarna kan bokföringsgranskning företagas såväl av de lokala taxeringsmyndigheterna som av fylkesskattestyret och riksskattestyret. Någon samordning av granskningsarbetet har icke genomförts. Den lokala och centrala gransknmgspersonalen arbetar sålunda var för sig oberoende av varandra Hela landet omfattande kategorigranskningar hava icke förekommit. Däremot har for undersökningar av förhållandena inom olika affärsbranscher hos riksskattestyret inrättats ett kontor, som skall utfärda cirkulär rörande normalavanser m. m. I viss utsträckning hava skattelagarna uppdragit åt riksskattestyret a t t med dela foreskrifter angående skattskyldigs uppgiftsplikt. Sålunda äger riksskattestyret for visst år föreskriva, att banker, försäkringsbolag, aktiebolag samt bokiormgsskyldiga personer, som begära avdrag för gäld eller gäldränta eller såsom förmögenhet upptaga utestående fordringar eller intäkt därav, skola uppgiva namn och adress på fordringsägare och gäldenär, när fordringen eller gälden uppgår till minst 1,000 kronor. Å andra sidan kan riksskattestyret befria andra skattskyldiga från eller mildra dem enligt skattelagarna åliggande skyldighet i 6 sådant hänseende. Vidare kan riksskattestyret ålägga livförsäkringsbolag att på av riksskattestyret uppgjord blankett lämna uppgifter beträffande alla inbetalda premier som överstiga vissa av riksskattestyret bestämda minimibelopp. Utan hänsyn till' premiens storlek kan riksskattestyret eller dess ordförande avkräva bolagen sådana uppgifter beträffande namngiven försäkringstagare eller försäkringshaväre. Medan såväl riksskattestyret som underordnade taxeringsmyndigheter kunna hos banker och andra, som förvalta annans penningmedel, begära upplysning om storleken och avkastningen av namngiven persons innestående medel, kan undersökning på platsen företagas endast av riksskattestyret eller dess ordförande eller av dem, som riksskattestyret eller ordföranden befullmäktigar därtill. Fastställandet

av

blanketter.

Formulär, varefter självdeklaration skall avfattas, upprättas av finansdepartementet. Den räkenskapsbilaga, som skall avgivas av sådana jordbrukare, som taxeras enligt bokföringsmässiga grunder, upprättas däremot av riksskattestyret, Av fylkesskattestyret upprättat formulär för »naeringsoppgaver», som användas av andra jordbrukare, skall godkännas av riksskattestyret. Beträffande andra skattskyldiga än jordbrukare är icke i skattelagarna påbjudet användande av särskild blankett vid avgivande av föreskrivna räkenskapsuppgifter. Riksskattestyret har emellertid ändock i stor utsträckning uppgjort formulär till räkenskapsbilagor såväl för bokföringsskyldiga, vilka äro pliktiga att utan anmaning avlämna räkenskapsutdrag som för olika grupper av andra skattskyldiga, beträffande vilka gäller, att de först efter anmaning äro skyldiga att inkomma med uppgifter om sina räkenskaper: Uppgifter, som på begäran av taxeringsmyndigheterna skola avgivas till ledning för annans taxering, skola avfattas efter fastställda formulär. Fastställandet av formulär för löneuppgifter är förbehållet finansdepartementet, medan det ankommer på riksskattestyret att fastställa de formulär, som skola användas vid infordrande från olika näringsidkare av uppgifter å varor, som dessa köpt av, sålt till, bearbetat eller transporterat för viss namngiven skattskyldig. Beträffande övriga i skattelagarna föreskrivna formulär — det gäller i huvudsak 'blanketter avsedda för taxeringsmyndigheternas inbördes skriftväxling har i allmänhet föreskrivits, att dessa skola fastställas av riksskattestyret. °

137 Rådgivande

verksamhet.

Riksskattestyrets rådgivande verksamhet har icke reglerats i skattelagarna. Ej heller innehålla dessa någonting om rätt för skattskyldiga att erhålla besked i för dem aktuella skattespörsmål. I de av riksskattestyret jämlikt föreskrift i skattelagarna fastställda instruktionerna för forretningsförere hava dessa emellertid ålagts att vägleda icke blott taxeringsmyndigheterna utan också — i den utsträckning förhållandena medgiva det — taxeringsdistriktets skattskyldiga i taxerings- och skattespörsmål. Härvid uppkommande tvivelaktiga frågor skola såvitt möjligt föreläggas vederbörande skatteinspektör eller riksskattestyret. På samma sätt har riksskattestyret i instruktion för skatteinspektörerna föreskrivit, att dessa skola vägleda taxeringsmyndigheterna i fråga om tillämpningen av skattelagarna och i tvivelaktiga fall underställa riksskattestyret uppkomna spörsmål. Söm det också kommit till uttryck i ovanberörda instruktioner anser sig riksskattestyret i sin rådgivande verksamhet först och främst böra stå till taxeringsmyndigheternas tjänst. Detta hindrar dock icke, att riksskattestyret i stor utsträckning besvarar förfrågningar jämväl från allmänheten. Frågor från skattskyldiga besvaras såväl i telefon som skriftligen. Muntligen framställda frågor bruka i den utsträckning det är möjligt besvaras genom hänvisning till förefintliga prejudikat eller tidigare skriftliga uttalanden. Framställes önskemål om mera preciserat besked, hänvisas den skattskyldige att skriftligen framlägga sitt spörsmål. Eftersom riksskattestyrets ifrågavarande verksamhet icke reglerats i lag, står det riksskattestyret fritt att vägra att besvara av skattskyldig framställd förfrågan. Så händer även icke alltför sällan. Riksskattestyret drager sig sålunda ofta för att lämna förhandsbesked, som den skattskyldige kan inrätta sig efter. Det gäller särskilt om det av den framställda förfrågan eller av andra omständigheter framgår, att den skattskyldige önskar begagna sig av förhandsbeskedet för att utröna en väg, som kan leda till skattefrihet eller skattelindring för en tilltänkt transaktion. Riksskattestyret anser sig sålunda icke böra vara skattskyldiga behjälpligt i deras försök att kringgå skattelagarna eller att uppleta smyghål i desamma. Riksskattestyrets uttalanden i anledning av gjorda förfrågningar äro icke bindande vare sig för underordnade taxeringsmyndigheter eller för riksskattestyret självt. Detta förhållande klargöres också i de avgivna svaren genom a t t i desamma framhålles, att de bygga på ett antagande av riksskattestyret om huru de ifrågavarande spörsmålen böra lösas. De spörsmål, som uppställas i hos riksskattestyret gjorda förfrågningar, bliva icke föremål för hela riksskattestyrets bedömande. Förfrågningarna besvaras nämligen av direktören eller någon av hans underlydande. Anses frågorna vara av mera principiell betydelse, intagas svaren i rundskrivelser, som tillställas antingen samtliga taxeringsmyndigheter eller också enbart skatteinspektörerna, En rådgivande verksamhet utövas jämväl av finansdepartementet. Svar på förfrågningar från skattskyldiga äro i regel icke bindande för taxeringsmyndigheterna. I uttalandena brukar sägas, att man antager, att det förhåller sig på ena eller andra sättet. I frågor av stor betydelse för det allmänna förekommer det emellertid att finansdepartementet avgiver bindande förhandsbesked. Så har exempelvis skett i fråga om avdrag för överpris å kontrakterade fartyg. Denna möjlighet a t t avgiva bindande förhandsbesked grundar sig på en bestämmelse i skattelagarna om rätt för finansdepartementet att under vissa omständigheter medgiva befrielse från eller nedsättning av påförd statsskatt. Intager finansdepartementet i hithörande avseende en betydligt friare ställning än vad fallet är i Sverige, anser sig departementet dock icke kunna med

138 skattskyldig träffa avtal, som. strider mot gällande lag. För ingående av sådana avtal är stortingets medverkan erforderlig. Vid vissa sällsynta tillfällen, då det rört sig om industrianläggningar av särskilt stor 'betydelse för landet, har också inträffat, att frågan om anläggningens behandling ur beskattningssynpunkt varit föremål för beslut av stortinget. Med hänsyn till att finansdepartementets bindande förhandsuttalanden endast kunna avse statsskatten, erfordras för vinnande av motsvarande besked beträffande kommunalskatten hänvändelse till vederbörande kommunestyre, som såvitt angår denna skatt har samma möjlighet att medgiva befrielse eller nedsättning som finansdepartementet har i fråga om statsskatten. För medlemmarna i ligningsnemndernas landsforbund står ytterligare en väg till buds för erhållande av hjälp vid tolkning av skattelagarna, i det att förbundets styrelse — ligningsutvalget — efter cirkulation mellan minst tre ledamöter besvarar av medlemmarna framlagda spörsmål. Av ligningsnemndernas landsforbund utges en publikation, benämnd »Dommer, uttalelser m. v. i skattesaker og skattespörsmål». Denna innehåller ligningsutvalgets svar på förfrågningar, finansdepartementets och riksskattestyrets rundskrivelser, utslag från allmänna domstolar och riksskattestyret, ävensom andra av riksskattestyret meddelade beslut. II. D a n m a r k . På den statliga beskattningens område har i Danmark sedan länge funnits centralt taxeringsorgan med uppgift bland annat att verka för åstadkommande av enhetlighet i taxeringen. Intill den 1 juli 1938 utgjordes detta av två olika myndigheter nämligen landsoverskatterådet för inkomst- och förmögenhetsskatten samt overskyldrådet för fastighetsskatten. Ifrågavarande institutioner utgjorde var och en inom sitt område högsta besvärsinstans men hade dessutom att utöva tillsyn över det lokala taxeringsarbetet samt a t t verkställa granskning av åsatta taxeringar. Från och med den 1 juli 1938 överflyttades landsovterskatterådets och overskyldrådets funktioner å ett ligningsdirektorat och ett ligningsråd samt en landsskatteret. Tillsynen över taxeringsarbetet och granskningen av åsatta taxeringar uppdrogs åt ligningsrådet och ligningsdirektoratet, medan besvärsprövningen uppdrogs åt landsskatteretteii. Ligningsdirektoratet är ett ämbetsverk och står under ledning av en av konungen utnämnd direktör, som lyder direkt under generaldirektören för skatteväsendet (chefen för finansministeriets skattedepartement). Direktoratet är uppdelat på två avdelningar, en för inkomst- och förmögenhetsskatten och en för fastighetsskatten. Chef för varje avdelning är en ligningschef. Ligningsrådet, i vilket ligningsdirektören är ordförande, består av, förutom ordföranden, 14 ledamöter, varav 6 äro valda av riksdagen och 8 utsedda av finansministern. Av de ledamöter, som utses av finansministern, skola 4 vara representant-er för lantbruket, industrin eller hantverket, handeln och arbetarna. Ligningdirektoratet och ligningsrådet utgöra i förening den högsta taxeringsmyndigheten i landet. Medan det fortlöpande arbetet utföres av ligningsdirektoratet, skall enligt givna författningsbestämmelser tillkomma ligningsrådet att härför fastställa direktiv och anvisningar, varjämte rådet äger besluta i viktigare avgöranden. Taxeringsarbetet och toxeringsprocessen. Att i Danmark åt central taxeringsmyndighet anförtrotts att genom granskning av taxeringarna direkt ingripa i taxeringsarbetet, sammanhänger synbarligen med det sätt, varpå det lokala taxeringsarbetet anordnats. Detta ligger nämligen i likhet med vad i Sverige är fallet med taxeringsnämnderna i huvudsak i händerna på lekmän.

139 Taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt sker genom samverkan mellan kommunala och statliga myndigheter. De kommunala taxeringsmyndig heterna, på landet sognerådet och i städerna ligningskommissionen, hava sålunda — förutom att verkställa taxering till kommunalskatt — därjämte att åsätta preliminär taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. För prövning av den preliminära taxeringen är landet indelat i 83 distrikt. I varje distrikt finns ett skatteråd, vars 3 eller 4 ledamöter äro lekmän, utsedda av finansministern. (För Köpenhamn och Fredriksberg gälla särskilda bestämmelser beträffande organisationen av de lokala taxeringsmyndigheterna.) Skatteråden avgöra besvär över de kommunala taxeringsmyndigheternas beslut samt granska och pröva därjämte samtliga taxeringar till statlig skatt. Vid sognerådens och ligningskommissionernas sammanträden skall en ledamot av skatterådet vara närvarande för att lämna råd beträffande skattelagarnas rätta innebörd och tillämpning. Å andra sidan utser den kommunala taxeringsmyndigheten en ledamot att bevista skatterådets överläggningar och därvid lämna nödiga upplysningar och förklaringar. För fastighetstaxeringen finns i varje kommun ett vurderingsråd; större kommuner äro uppdelade i flera vurderingsdistrikt. Ordförande i rådet utses av finansministern och övriga ledamöter, till antalet 2, väljas av kommunen. Mellaninstans är skylderådet, varav det finns 46 i hela landet. Ledamöterna utgöras av ordförandena i vurderingsråden. I enlighet med av ligningsrådet godkända regler undersöker ligningsdirektoratet riktigheten av åsatta taxeringar till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt till statlig fastighetsskatt. Granskningsarbetet avser icke blott årets utan även tidigare års taxeringar. (Skönsmässig höjning av taxering må dock icke företagas senare än två år efter utgången av taxeringsåret.) Ligningsdirektoratet har skyldighet att undersöka en taxering, när det begäres av skattedepartementet. Detsamma gäller i de fall, där ledamot av skatteråd eller skylderåd reserverat sig mot rådets beslut eller kommunal taxeringsmyndighet uttalat missnöje med en av skatterådet inom kommunen åsätt taxering. Även om ligningsdirektoratets arbete i första hand går ut på att undersöka riktigheten av åsatta taxeringar, äger direktoratet inom rimliga gränser utöva kontroll över att skattskyldiga och fastigheter icke blivit förbigångna vid taxeringen. Befinnes en taxering vara oriktig, kan ligningsdirektoratet bemyndiga vederbörande skatteråd eller skylderåd att vidtaga ändring om skatterådet eller skylderådet är enigt därom. Är så icke fallet förelägger direktoratet saken ligningsrådet. som, därest rådet anser att ändring bör ske, antingen själv ändrar taxeringen eller ålägger skatterådet eller skylderådet a t t företaga ändringen. Ligningsrådet äger vidare bevilja nedsättning av skattepliktig inkomst på grund av ömmande omständigheter, men kan å andra sidan upphäva eller begränsa av skatteråd på sådan grund medgiven nedsättning. Felaktighet i taxering, som uppenbaras under ligningsdirektoratets granskningsarbete, föranleder långt ifrån alltid ändring i själva taxeringen. Enligt gällande lag om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt kan nämligen finansministern med skattskyldig, som inbetalat för litet skatt, träffa överenskommelse om efterbetalning av skatt och erläggande av eventuella böter. Framställning till finansministern om sådan förlikning göres av ligningsrådet efter förslag av ligningsdirektoratet. Helt nyligen har en förbättring av taxeringsorganisationen genomförts, i det att finansministern enligt lag den 7 juni 1946 bemyndigats att upprätta amtskatteråd, vilkas verksamhetsområde i regel skall utgöras av ett amt. (Köpenhamn och Fredriksberg beröras icke av lagen.) Ämtskatterådet består av ordförandena i skatteråden inom amtet samt en amtligningsinspektör, som tillika tjänstgör som föredragande och sekreterare. Amtskatterådets och amtligningsinspektörens befogenheter äro likartade med

140 dem, som tillkomma ligningsrådet och ligningsdirektoratet. Amtskatterådet skall sålunda medverka till en effektiv och enhetlig taxering och äger ändra av skatteråden åsatta taxeringar. I sitt arbete är amtskatterådet oberoende av ligningsrådet och ligningsdirektoratet. Amtligningsinspektören däremot är ligningsdirektoratets representant och skall tillse, att taxeringen inom amtet verkställes i enlighet med lag och av ligningsdirektoratet och ligningsrådet givna anvisningar. Efter direktiv från ligningsdirektoratet skall amtligningsinspektören företaga granskning av åsatta taxeringar och, i den mån granskningen giver anledning därtill, förelägga amtskatterådet ändringsförslag. Finner amtligningsinspektören de fiskaliska intressena icke hava blivit tillbörligen tillgodosedda vid amtskatterådets avgöranden, skall han inrapportera detta till ligningsdirektoratet. Såsom ovan angivits utgöres besvärsinstansen i taxeringsmål av landsskatteretten, som består av en av konungen utnämnd ordförande samt 14 ledamöter, varav 6 utses av riksdagen och 8 av finansministern. Ordföranden och minst två av de av finansministern utsedda ledamöterna skola hava domarkompetens. Av de ledamöter, som utses av finansministern, skall vidare 4 ledamöter vara representanter för lantbruket, industrin eller hantverket samt handeln och arbetarna. Taxering, fastställd av skatteråd och skylderåd eller i förekommande fall av amtskatteråd eller ligningsrådet, kan överklagas hos landsskatteretten av den skattskyldige, varjämte en skattebetalare kan klaga över en annan skattebetalares förment för låga taxering. Vid landsskatterettens behandling av besvär representeras taxeringsmyndigheterna och ligningsrådet av ligningsdirektoratet. Till landsskatteretten inkomna besvär överlämnas till clirektoratet, som har att hos taxeringsmyndigheterna inhämta förklaring och därefter jämte eget yttrande återsända handlingarna till landskatteretten. Skulle emellertid direktoratet efter verkställd utredning finna, att klagandens besvär böra bifallas eller uppnås enighet med klaganden om viss höjning av taxeringen, har direktoratet att själv vidtaga åtgärder för ändring av taxeringen, varefter landsskatteretten endast tillställes meddelande om att målet kan avskrivas. I sina avgöranden synes landsskatteretten tillmäta ligningsdirektoratets yttranden stor vikt. Material för bedömande i vilken utsträckning landsskatteretten följer ligningsdirektoratets förslag finnes icke tillgängligt från senare år. Av intresse kan emellertid vara att taga del av vissa siffror från år 1941. Under hälften av berörda år avkunnade landsskatteretten 1 700 utslag. I dessa frångicks ligningsdirektoratets förslag i allenast 32 fall. Landsskatterettens utslag kan i vissa fall bringas under allmän domstols prövning. Allmän domstol äger sålunda pröva frågor om skattskyldighet och skatteplikt men äger däremot icke ingå i ett bedömande av skönsmässiga uppskattningar. Finner ligningsdirektoratet skäl föreligga a t t få ett av landsskatteretten avkunnat utslag prövat av allmän domstol, skall direktoratet tillställa skattedepartementet ett exemplar av landsskatterettens utslag tillika med ett direktoratets yttrande i frågan. Tillsyn

över

taxeringsarbetet.

Ligningsdirektoratets och ligningsrådets övervakning av de lokala taxeringsmyndigheternas arbete utövas huvudsakligen genom utfärdande av vägledande anvisningar, vilka kunna avse såväl det praktiska tillvägagångssättet som själva taxeringens åsättande. Anvisningarna upprättas av ligningsdirektoratet men skola, därest de äro av allmänt vägledande natur, föreläggas ligningsrådet för godkännande. De lokala taxeringsmyndigheterna äro skyldiga att följa sålunda givna anvisningar.

141 Innan ligningsdirektoratet i anvisningar till taxeringsmyndigheterna lämnar upplysningar om innebörden av bestämmelser i lagar, förordningar eller kungörelser skall i tveksamma fall frågan först föreläggas finansministeriets skattedepartement. Finner ligningsdirektoratet eller ligningsrådet sådan praxis böra ändras, som bygger på uttalanden av finansministern eller skattedepartementet eller på utslag av landsskatteretten eller allmän domstol, utan att detta kan motiveras av ändrade förhållanden, skall frågan likaledes föreläggas skattedepartementet innan taxeringsmyndighet gives instruktion i sådant hänseende. I av ligningsdirektoratet till ledning för taxeringsmyndigheterna utfärdade anvisningar lämnas direktiv bland annat rörande sådana normer med avseende å värden å naturaförmåner och avdrag från tjänst, som här i Sverige fastställas av prövningsnämnderna i av dem utfärdade anvisningar till ledning för beskattningsnämnderna. Visserligen behandlas i ligningsdirektoratets anvisningar jämväl lagtolkningsfrågor, men endast i mindre omfattning meddelas i dessa allmänna föreskrifter rörande skatteförfattningarnas uttolkning. I den mån behov yppas av föreskrifter av sistberörd art utfärdas dessa — dock ofta i samarbete med ligningsdirektoratet och ligningsrådet — av finansministeriet eller dess skattedepartement med stöd av i skatteförfattningarna, meddelad befogenhet för finansministern att fastställa närmare regler rörande författningarnas innebörd och tillämpning. Före igångsättandet av årets taxeringsarbete plägar ligningsdirektoratet anordna möten med taxeringsmyndigheterna inom varje amt för sig. Direktoratet representeras därvid av ligningsdirektören och vederbörande ligningschef, vilka avhålla föredrag och deltaga i överläggningar för åstadkommande av enhetlig lösning av taxeringsproblemen inom amtet. Ligningsdirektoratet kan vidare kalla taxeringsmyndigheterna till instruktionsmöten under pågående taxeringsperiod, varjämte direktoratet har möjlighet att övervaka taxeringsarbetet genom a t t låta sig representeras å taxeringsmyndigheternas möten och förhandlingar. I början av varje år utsänder ligningsdirektoratet och ligningsrådet tryckta meddelanden, i vilka finnas intagna författningar och kungörelser rörande taxeringen, finansministeriets och skattedepartementets cirkulär till taxeringsmyndigheterna samt ligningsdirektoratets vägledande anvisningar till årets taxering. Dessutom innehålla ifrågavarande meddelanden sådana av ligningsdirektoratet i anledning av förfrågningar från taxeringsmyndigheter och skattskyldiga rörande tveksamma taxeringsspörsmål gjorda uttalanden, som äro av allmänt intresse, ävensom bland annat lista över Arärden å börsnoterade aktier och obligationer.

Rådgivande

verksamhet.

Såväl taxeringsmyndigheterna, som de skattskyldiga äga att hos ligningsdirektoratet framställa förfrågningar rörande skattespörsmål. Frågorätten är endast på det sättet begränsad, att frågor från allmänheten om värdet å ännu icke vederbörligen värderad fastighet icke besvaras. Dock gäller vad som i det föregående anförts i fråga om skyldighet för ligningsdirektoratet att före utfärdandet av anvisningar i vissa fall förelägga frågan finansministeriets skattedepartement jämväl beträffande direktoratets besvarande av förfrågningar. Skriftliga förfrågningar besvaras av vederbörande ligningschef, medan muntligen i telefon eller vid personligt besök framställda förfrågningar jämväl besvaras av underlydande personal. Omfattningen av ligningsdirektoratets rådgivande verksamhet är betydande. Skriftliga förfrågningar uppgå årligen till bortåt ett tusental, muntligen framställda till tiodubbla antalet. E t t flertal tjänstemän äro också dagligen sysselsatta med denna del av ligningsdirektoratets verksamhet.

142 Ligningsrådets

och ligningsdirektoratets

övriga

uppgifter.

Beträffande ligningsdirektoratets och ligningsrådets mera speciella uppgifter kan nämnas, att direktoratet lämnar skattskyldig tillstånd till omläggning av räkenskapsår och att ligningsrådet ingiver förslag till finansministern angående formulär till självdeklaration. 111. F i n l a n d . I Finland finns icke något fristående centralt taxeringsorgan. Vid 1941 års riksdag framlades emellertid ett förslag till lag om skattestyrelse. Enligt förslaget skulle den planerade skattestyrelsen vara ett kollegialt ämbetsverk med en generaldirektör som chef. Den skulle bestå av tre avdelningar, allmänna avdelningen, granskningsavdelningen och övervakningsavdelningen, varjämte skulle finnas ett kansli. Chef för varje avdelning skulle vara ett skatteråd, för kansliet en sekreterare. På skattestyrelsen skulle ankomma den allmänna tillsynen och ledningen vid fastställandet och debiterandet av staten tillkommande skatter. Skattestyrelsen skulle åligga att övervaka, att statsbeskattningen förrättades enhetligt och på riktiga grunder, samt att därvid lagar, förordningar och behörigen utfärdade föreskrifter iakttoges. I sådant syfte skulle skattestyrelsen med stöd av införskaffad utredning meddela beskattningsmyndigheterna föreskrifter, anvisningar och råd. En av skattestyrelsens viktigaste uppgifter skulle vara a t t biträda beskattningsnämnderna vid granskning av de bokföringsskyldigas deklarationer. Vidare skulle skattestyrelsen årligen slutligt fastställa de grunder, enligt vilka inkomster av jordbruksfastighet skulle uppskattas vid den årliga kommunala och statliga beskatt ningen ävensom årligen för beskattningen slutligt fastställa värdena på inhemska obligationer och aktier samt andra värdepapper. Det framlagda lagförslaget godkändes visserligen av riksdagen men lämnades vilande över följande val. Regeringen ansåg sig icke kunna avstå från tanken på centralisering, varför, och då det icke synts möjligt att åstadkomma en skattestyrelse, regeringen i proposition till 1942 års riksdag föreslog en koncentration av övervakningen av den direkta beskattningen till finansministeriets avdelning för skatteärenden. 1 propositionen anfördes bland annat följande: »Inkomst- och förmögenhetsbeskattningen samt beskattningen av arv och gåva har i brist på tillbudsstående kvalificerad arbetskraft samt tillräcklig övervakning och nödig koncentration icke blivit så effektiv och jämn som den borde vara. Sålunda har en avsevärd ojämnhet i beskattningen förmärkts vid fastställandet av värdet för olika värdepapper, varav följden varit, att de skattskyldiga såväl vid förmögenhets- som vid arvs- och gåvobeskattningen på olika orter blivit för likvärdig förmögenhet beskattade till helt olika belopp. Stor ojämnhet har även förekommit vid fastställandet av beskattningsgrunderna för inkomst från lantbruksfastigheter, samt, på grund därav, vid beskattningen av sådana inkomster. Även vid beskattningen av viss annan inkomst och förmögenhet, som uppskattningsvis bör fastställas, har likaså avsevärd olikhet förekommit. Sakläget har redan under normala tider varit sådant. Likväl är det uppenbart, att bristen på tillräcklig effektivitet ävensom ojämnheten för närvarande blivit alltmer skadlig, då den stora ökningen av statens utgifter kräver, a t t de av lagstiftaren avsedda skatteintäkterna uppbäras på det noggrannaste och då en anmärkningsvärd mångdubbling av skatterna och en tillämpning i praktiken av bl. a. sådana nya, med svårighet verkställbara beskattningsformer som konjunkturbeskattningen, i högre grad än tidigare av beskattningsmyndigheterna kräva förmåga och strävan till att sakligt förrätta beskattningen. Skötseln av beskattningsmaskineriet blir under sådana förhållanden, i avsaknad av ett koncentrerat organ, som enbart övervakar detsamma,

143 allt vanskligare. Den tekniska ledningen av beskattningen, övervakningen och ledningen av de olika beskattningsmyndigheternas verksamhet, det praktiska genomförandet av nya beskattningsformer samt beredningen av skattelagar, för att icke tala om handledandet av allmänheten i kännedomen om dessa lagar och i uppfyllandet av de skyldigheter, vilka på densamma genom dessa lagar ankomma, äro uppgifter, vilka vid förhållandenas utveckling och i synnerhet under nuvarande förändrade förhållanden nödvändigt kräva en ändamålsenlig reform och utvidgning av skatteförvaltningen.» Sedan propositionen antagits av riksdagen, omorganiserades finansministeriets avdelning för skatteärenden huvudsakligen enligt, de principer, efter vilka skattestyrelsen skulle hava inrättats. Inom den sålunda utvidgade avdelningen för skatteärenden har allmänna byrån till uppgift att bland annat handlägga ärenden angående skattelagstiftningen, allmänna föreskrifter och anvisningar, som skola utfärdas för beskattningen, samt ärenden angående de kostnader, vilka föranledas av beskattningen. Undersökningsbyrån skall med fäst avseende på beskattningen utföra undersökningar bland annat över avkastningen av olika näringar och yrken samt över värdet av olika slag av förmögenhet jämte nödig beredning av fastställandet av de beskattningsgrunder, vilka skola iakttagas för inkomster från jordbruksfastigheter samt vid fastställandet av värden för värdepapper jämte av övriga grunder, vilka vid beskattningen skola iakttagas. På granskningsbyrån slutligen ankommer närmast övervakningen, rådgivningen och handledningen av lägre beskattningsmyndigheters verksamhet samt i de viktigaste enskilda fallen gransk ningen av de skattskyldigas bokföring och övriga beskattningsmaterial, så ock handläggningen av ärenden angående åtgärder för väckande av åtal. Fastän den år 1942 genomförda reformen givetvis medverkat till en jämnare och rättvisare fördelning av skattebördan har tanken på ett finansministeriet fristående organ icke uppgivits. Visserligen har 1945 års riksdag slutligt förkastat den vid 1941 års riksdag vilandeförklarade propositionen, men riksdagen hemställde samtidigt a t t regeringen, med beaktande av skattelagstiftningens utveckling under senaste tid och dess fortsatta utvecklande, måtte låta utarbeta och till riksdagen avlåta n y proposition med förslag till lag om en skattestyrelse. Sådan proposition har dock ännu icke framlagts.

144 Bilaga B. SAMMANFATTNING av landskainrerarnas och taxeringsintendeuternas till de sakkunniga avgivna yttranden angående deras erfarenheter av 1943 års taxeringsreform. I de yttranden, som rikets landskamrerare och taxeringsintendenter på de sakkunnigas begäran avgivit rörande deras erfarenheter av 1943 års taxeringsreform, framhålles i vad reformen avsett omorganisation och utvidgning av länsstyrelsernas taxeringsavdelningar, att svårigheter förligga a t t helt överblicka verkningarna av reformen, då de nya taxeringsavdelningarna ännu icke fått arbeta under normala förhållanden. Under de år, som förflutit sedan taxeringsreformens genomförande, har taxeringspersonalen nämligen i betydande utsträckning tagits i anspråk för krisskatterna — omsättningsskatten och krigskonjunkturskatten — och sedan för taxeringen enligt övergångsbestämmelserna, till uppbördsreformen, vilket haft till följd att arbetet med den ordinarie inkomsttaxeringen nödvändigtvis fått eftersättas. Jämfört med tiden före år 1939 synes snarare mindre tid kunnat ägnas åt inkomsttaxeringen än vad som då var fallet. Bristen på personal synes särskilt hava gjort sig gällande inom bokgranskningsavdelningarna. Bokföringsgranskningarna hava nämligen vad angår inkomsttaxeringen i huvudsak måst inskränkas till sådana taxeringar, varöver besvär anförts hos prövningsnämnderna och kammarrätten, och då antalet dylika besvär starkt ökats, har tiden icke tillåtit en mera systematisk granskning av taxeringsmaterialet. Även bortsett från de extraordinära förhållanden som r å t t under större delen av den tid, som förflutit sedan de nya taxeringsavdelningarnas tillkomst, synes emellertid enligt vad som i ett flertal yttranden framhålles, behov föreligga av en förstärkning av taxeringspersonalen för att det med taxeringsreformen avsedda resultatet skall kunna uppnås och bokföringsgranskning och annat granskningsarbete kunna utföras i erforderlig utsträckning. Den ökning av besvärsmålen, som blivit en följd av de höjda skatterna och den förbättrade taxeringskontrollen i första instans, befaras jämväl i framtiden komma att så betunga taxeringsavdelningarnas personal, att denna icke kommer a t t räcka till för en saklig granskning av de deklarationer, som icke beröras av anförda besvär, eller för genomförandet av erforderliga bokförings- och kategorigranskningar. Taxeringsreformen har visserligen möjliggjort en noggrann utredning i besvärsmålen, men det mera vidlyftiga utredningsarbetet synes hava medfört att taxeringsförordningens föreskrift, att besvärsmålen till prövningsnämnden såvitt möjligt skola vara avgjorda senast den 10 oktober under taxeringsåret, huvudsakligen kunnat uppfyllas allenast beträffande mål av enklare beskaffenhet. Ändringsbeslut, som meddelats senare än nämnda dag, kunde före uppbördsreformen icke beaktas vid den ordinarie debiteringen utan måste föranleda särskild uppdebitering respektive restitution. Tidpunkten skulle numera, efter uppbördsreformens ikraftträdande, kunna sättas till den 1 november i stället för den 10 oktober. Alltjämt är emellertid av synnerligt intresse — icke minst med hänsyn till det allmännas kostnader för uppbördsadministrationen — att ett så stort antal besvär och ärenden som möjligt avgöres i så god tid att de kunna beaktas vid den ordinarie debiteringen. För detta ändamål anses en utökning av den kvalificerade taxeringspersonalen vara erforderlig. Frånsett nu berörda förhållande, att den för taxeringsarbetet avdelade personalen alltjämt visat sig vara otillräcklig, synes den nya taxeringsorganisationen hava i huvudsak fungerat tillfredsställande. Vissa brister synas dock vidlåda den-

145 samma. Sålunda påtalas, att i taxeringsorganisationen förmärkes en dualism med avseende å sättet för förebringande av utredning i hos prövningsnämnden anhängiga ärenden. Å ena sidan ankommer å landskamreraren att införskaffa erforderliga yttranden, å andra sidan har taxeringsintendenten a t t ombesörja eljest erforderlig utredning. Då med en anordning, som fördelar utredningsarbetet å två skilda organ, olika meningar kunna uppkomma om vad som i utredningshänseende är erforderligt, anses principiellt riktigare, att utredningsinstitutet lägges i en hand, därvid prövningsnämndens ordförande närmast anses böra ifrågakomma. Såsom en svaghet i taxeringsorganisationen framhålles vidare den alltför stora arbetsanhopningen i toppen. Ehuru taxeringsintendenten till sitt förfogande har väl kvalificerade tjänstemän — taxeringsrevisor och taxeringsinspektör — måste han alltid själv sätta sig in i och i sista hand taga ställning till alla mål och ärenden av betydelse. Bortsett från den personliga arbetsbelastningen har detta system icke visat sig vara rationellt och lättfungerbart i de större länen. En lämplig fördelning mellan taxeringsintendenten och hans nämnda medhjälpare, varigenom de senares kompetens kunde komma till uttryck i självständig handläggning av vissa ärenden skulle, enligt vad som från visst håll framhålles, vara till båtnad för arbetet i dess helhet. Avlönings- och befordringsförhållandena för taxeringsassistenterna synas icke vara i allo tillfredsställande. Vissa svårigheter hava sålunda visat sig föreligga a t t rekrytera ifrågavarande tjänster. Taxeringsassistenterna hava också i stor utsträckning efter någon tids tjänstgöring övergått till enskild tjänst. I n r ä t t a n d e t av taxeringsintendenttjänsterna och förstärkningen av taxeringspersonalen synes hava haft en gynnsam inverkan på taxeringsnämndernas arbete. Möjligheterna att genom ledning och övervakning av taxeringsarbetet i första instans verka för en jämlik och rättvis taxering hava sålunda ökats. Vidare har taxeringsavdelningen i större omfattning än vad tidigare var fallet av taxeringsn ä m n d e r n a utnyttjats såsom frågobyrå. Personalen å taxeringsavdelningen har jämväl varit taxeringsnämnderna behjälplig med utförandet av svårare utredningsarbeten såsom verkställande av mera invecklade eftertaxeringar. Taxeringsavdelningens pressande arbetsbörda har emellertid gjort sig gällande även vad angår ledningen av taxeringsnämnderna. Sådana utbildningskurser för nytillträdande taxeringsnämndsordförande och kronoombud, som förutsatts skola anordnas före taxeringsarbetets påbörjande, hava sålunda kommit till stånd endast i synnerligen begränsad omfattning. Anledningen härtill synes vara, a t t anordnandet av kurserna ansetts alltför tidsödande för att kunna medhinnas av taxeringsavdelningarna vid sidan av övriga mera angelägna arbetsuppgifter. Vad angår de sammanträden, som landskamreraren jämlikt 75 § taxeringsförordningen innan taxeringsarbetet för året tager sin början äger hålla med ordförande och andra medlemmar av taxeringsnämnden, framhålles, att sådana sammanträden jämväl borde få avhållas efter det att taxeringsarbetet påbörjats. Härigenom skulle möjlighet beredas deltagarna att få sådana spörsmål besvarade som uppkommit under deras granskning av deklarationsmaterialet, I fråga om de direktiv, som utfärdas till ledning för taxeringsnämnderna, har en viss tveksamhet visat sig föreligga om vad som härutinnan bör ankomma på prövningsnämnden eller taxeringsintendenten. Enligt 75 § taxeringsförordningen har prövningsnämnden a t t på grundval av förslag, som upprättats av landskamreraren, fastställa anvisningar för årets taxering. Vid sidan härav plägar taxeringsintendenten i form av cirkulärskrivelse till taxeringsnämnderna lämna dessa redogörelse bland annat för nytillkomna skatteförfattningar och förefintliga prejudikat ävensom meddela anvisningar rörande taxeringsarbetets praktiska bedrivande. Såsom ett önskemål framhålles, att i taxeringsförordningen en skiljelinje uppdrages mellan å ena sidan prövningsnämndens behörighet i detta hänseende och å andra sidan den tjänsteuppgift, som åvilar taxeringsintendenten att närmast under landshöv1 0 — 2 0 2 2 49

146 dingen ansvara för att taxeringsarbetet ordnas och bedrives på ändamålsenligt sätt. Vad angår den genom 1943 års taxeringsreform vidtagna omorganisationen av taxeringsnämnderna synes denna hava varit till gagn för taxeringsarbetet. Detta gäller såväl inrättandet av särskilda nämnder för taxering av juridiska personer som möjligheten att vid uppdelning av kommun i flera lokala taxeringsdistrikt sammanföra rörelseidkare till viss eller vissa nämnder. Den förstärkning, som de lokala taxeringsnämnderna erhållit genom taxeringskonsulenterna, synes jämväl i och för sig hava varit ägnad att befordra ett bättre taxeringsresultat i första instans. Nyttan av berörda förstärkning har emellertid i betydande utsträckning förringats på grund av svårigheterna att finna för uppdragen lämpade personer. I fråga om lämpligheten av att till taxeringskonsulent utse tjänsteman vid landskontoret — taxeringsrevisor eller taxeringsassistent — synas olika meningar råda. Å ena sidan äro dessa tjänstemän genom sin utbildning och genom sin under lång tjänstgöring förvärvade erfarenhet väl skickade a t t handhava, denna kvalificerade del av taxeringsarbetet. Härtill kommer att de på helt annat sätt än andra kunna stå i intim kontakt med taxeringsavdelningen å landskontoret. Å andra sidan göres gällande, att anlitandet av taxeringsrevisorn och taxeringsassistenterna för taxeringskonsulentuppdraget medför ett eftersättande av arbetet med bokföringsgranskningen å taxeringsavdelningen. Bristen på lämpliga kandidater till taxeringskonsulenttjänsterna har resulterat i att distrikten måst göras större än som med hänsyn till arbetets art varit ändamålsenligt. Till följd härav har konsulenten ej alltid haft möjlighet att personligen närvara vid de sammanträden, där rörelseidkarnas deklarationer behandlats, varför taxeringen ofta fastställts med ledning av konsulentens skriftliga förslag. Den tid, som konsulenterna haft till sitt förfogande, har också ofta varit för knapp för att medgiva en mera grundlig bearbetning av deklarationerna och korrespondens med de skattskyldiga. Det har förekommit, att konsulent på otillräcklig utredning tillrått avvikelse från deklarationer, vilket haft till följd ett ökat antal besvär och ökat arbete för prövningsnämnderna, En viss benägenhet hos taxeringsnämnderna att u t a n saklig granskning av deklarationerna okritiskt följa konsulenternas förslag har också på sina håll gjort sig gällande. Berörda missförhållande synes ofta hava sin förklaring däri, att konsulentens föredragning i taxeringsnämnden skett vid så sen tidpunkt, att nämnden icke kunnat verkställa den utredning, som erfordrats för att kunna taga ställning till det framlagda förslaget, ett förhållande som i sin tur haft till följd att prövningsnämndens arbete för åstadkommande av rättelse av felaktiga taxeringar ökats. Beträffande de åtgärder, som genom taxeringsreformen vidtogos för a t t bereda lättnad i taxeringsnämndsordförandenas arbete, synas dessa i och för sig hava varit till gagn. Emellertid framhålles, att förhoppningarna om att häradsskrivarnas övertagande av bestyret med uträknande av ortsavdrag och beskattningsbart belopp (inkomst) skulle medföra ett bättre resultat och göra teknisk granskning överflödig icke infriats. Ofullständiga anteckningar av taxeringsnämnd till ledning för ortsavdragens bestämmande synas i stället hava ökat felprocenten. I detta sammanhang påpekas också, att samtidigt som taxeringsnämndsordförandena befriats från vissa manuella uppgifter i fråga om taxeringen, dessa i stället betungats med nya och lika tidsödande uppgifter. Den allmänna uppfattningen synes vara, att stora brister alltjämt vidlåda taxeringsnämndernas arbete. Detta framhålles såsom synnerligen betänkligt särskilt med hänsyn därtill, att vad som försummas i taxeringsnämnderna icke sedermera kan helt återvinnas. Två huvudsakliga anledningar till det dåliga arbetsresultatet i taxeringsnämnderna anses föreligga, nämligen dels den i förhållande till det ständigt växande arbetsmaterialet allt för korta arbetstiden och dels de år från år ökade svårigheterna

147 att förvärva dugliga och för sitt arbete lämpade taxeringsnämndsordförande och kronoombud. Såsom bästa botemedlet för åstadkommande av en bättring i sistnämnda avseende framhålles allmänt bättre och skäligare arvoden. Gentemot omorganisationen av prövningsnämnderna hava erinringar icke anförts. Jämväl vad angår formerna för prövningsnämndens verksamhet synes taxeringsreformen hava verkat tillfredsställande. Upprättandet av föredragningspromemorior samt handlingarnas granskning av en ledamot av nämnden har sålunda fördelaktigt påverkat nämndens arbete och medfört, att målen blivit bättre förberedda och tagit kortare tid i anspråk vid handläggningen. Befogenheten att kalla skattskyldig att muntligen höras inför prövningsnämnden synes hava tagits i anspråk i allenast begränsad utsträckning. Den uppfattningen gör sig också gällande, att därest muntliga förhandlingar komma till användning i större utsträckning, tidsschemat för prövningsnämndens arbete därigenom skulle komma a t t förryckas. Från visst håll uttryekes emellertid önskemål om en närmare reglering av förfarandet vid muntlig förhandling inför prövningsnämnden.

148 Bilaga C Tablå, utvisande i vissa avseenden taxeringsmaterialets omfattning år 1946.J (Till j ä m f ö r e l s e h a r a n g i v i t s v i s s a u r b e s k a t t n i n g s o r g a n i s a t i o n s s a k k u n n i g a s (S. 0 . U . 1 9 4 2 : 49) h ä m t a d e u p p g i f t e r , a v s e e n d e å r 1940.)

Kungl. remisser angående taxeringsbesvär

Besvär till kammarrätten rörande taxering

194 6 Län

Summa Skattskvldi!

383 Stockholms

42 Uppsala

9 Södermanlands

28 Östergötlands

27 Stockholms

19 4 G 1940

anförda av 1940

stad

Taxeringsintondent

anförda av Sun

Komm un

Skattskvldig

199 Jönköpiugs

109 Kronobergs

128 Kalmar

112 Gotlands

56 Blekinge

719 Kristianstads

27 Malmöhus

36 Hallands

152 G ö t e b o r g s och B o h u s

380 Alvsborffs

348 Skaraborgs

. ..

Värmlands

.,

120 Kopparbergs. . . .

110 Örebro Västmanlands

Gävleborgs

134 Västernorrlands

224 Jämtlands

171 Västerbottens . .

457 Norrbottens . . . .

183 Mellankommunala prövningsnämnden

betänkande

Uppgifterna avse inkomsttaxering (inberäknat mål om taxering till särskild skatt fl förmögenhet) samt taxering till utskiftningsskatt och ersättningsskatt (men ej krigskonjunkturskatt). 2 Uppgift saknas.

149 Tablå; utvisande i vissa avseenden taxeringsmaterialets om fattning år 1946. II Besvär och ansökan til prövningsnämnd Län

194G

LänsLänsSärskild prövnings- prövnings- prövningsnämnd nämnd nämnd Stockholms stad . . . .

2 342

I

9 612

4 032

Stockholms

x

2 819

2 793 1092

Uppsala

126 Södermanlands

975 Östergötlands

765 I 933

1928 Jönköpings

860 Kronobergs

572 Kalmar

1225 Gotlands

237 Blekinge

630 Kristianstads Malmöhus

I

l

3 488

1025 Göteborgs och Bohus

3164 Älvsborgs

2 437

Hallands

Skaraborgs

891 Värmlands

l

1588 Örebro

1288 Västmanlands

940 Kopparbergs

2 827

1694 Gävleborgs Västernorrlands

....

Jämtlands

x

2 655

1383 Västerbottens

2 330

Norrbottens

1524 Mell ankommunala prövningsnämnden 1 2

Av landskamrerare Restitution på respektive taxerings grund av ändrad intendent hos prövtaxering ningsnämnd framställda yrkanden avseende annat än blott formell rättelse 1940 1946 1940

677 342 81 151 269

1995 2 230 354 552 546

507 755 652 1710 317

98 99 394 40 103

698 387 543 148 507

263 148 1043 169

151 838 103 1759 538

701 1774 312 736 921

494 691 1194 835 468

263 407 152 129 628

381 1019 768 323 611

425 1112 194 693 887

178 295 187 478 167

1157 662 810 167 1227

966 815 394 1210 921

1429 Häri torde ingå ansökningar om befrielse från värnskatt, vilka endast förekommo under år 1940. Uppgift saknas.

150 Tablå; utvisande i vissa avseenden taxeriugsinaterialets omfattning är 104C. III

L ii

I inkomstlängd uppförda skattskyldiga, för vilka upptagits beskattningsbar inkomst eller taxerat belopp [940

Stockholms stad

390 500

[ förniögenhetslängd upptagna skattskyldiga ined beskattningsbar förmögenhet

194G

29 097

I fastighetsliingd upptagna taxeringsenheter

30 334

Stockholms

142 978 179 434

10 333

15 937

Uppsala

64 651

77 354

5 045

7 687

22 947

Södermanlands

88 579 102 023

5 289

8 383

30 840

36 009

Östergötlands

141966 173 091

10 358

15 396

49 445

53 774

Jönköpings

105 485 129 544

7 940

13 609

49 591

52 495

93 663 106 930 24 397

Kronobergs

57 061

72 241

3 867

7 702

36 518

37 723

Kalmar

90 652 107 845

7 062

49 004

50 279

Gotlands

22 225

27 474

2 772

17 245

16 807

Blekinge

55 235

68 040

4 887

31 115

32 749

Kristianstads

104 961 127 696

9 017

14 436

76 912

78 756

Malmöhus

270 010 317 407

23 225

Hallands

67 047

79 418

5 022

31 964 100 175 101195 8 643 36 846 39 971

14 051

21 562

80 611

9 527

15 825

72 713

77 759

52 128

54122 Göteborgs och Bohus

244 391 288 469

Alvsborgs

153 415 182 865

Skaraborgs

103 775 123 150

8 821

Värmlands

105 640 134 176

7 275

62 237

63 880

Örebro

106 990 122 872

6 534

10 684

49 335

50 129

Västmanlands

77 078

5 294

7 829

29 546

Kopparbergs

104 989 128 365

6 337

10 495

69 356

70 525

Gävleborgs

131 353

5 921

8 836

56 448

59 805

Västernorrlands

103 627 132 428

57 026

60 072 34 884 55 659 53 232

14 488

4 547

7 403

Jämtlands

50 927

67 764

2 825

4 853

34 712

Västerbottens

75 466 100 101

3 152

50 404

Norrbottens

64 360

96 411

3 675

49 294

1 Uppgiv n a r icke kunnat lämnas.

90 006

151 Tablå, utvisande i vissa avseenden taxerings materialets omfattning' år 1946. IV

L ii n

Allmänna självdeklarationer

Bilagor till självdeklarationer

1946 Andra taxeringsuppgifter 1940

1946 Anmaningar (att deklarera

1946 Underrättelser om avvikelse från deklaration ni. m. 1940

Stockholms stad

388 168 461 213

Stockholms

141 952 180 898 83 601 109 927 200 686 386 195 19 752 28 086 21 704

Uppsala

64 671 79 847 29 371 39 202

811 000

24 192 26 671 17 631

90 697 108 538 35 247

Östergötlands. .

145 047 179 744 61667 107 093 131 562 54 436 68 081 120 426 272 916 16 330 20 920 19 705

Kronobergs.. Kalmar Gotlands . . . .

43 840

90 274 161 225 15 799 15 716 11645 29 213 45 098 121223 205 188 10 649 15 772 18 465 32 594 75 193 156 458 293 610 16 606 20132 17 676 33 978

Södermanlands Jönköpings

27 873

51938 71349 30 724 40 407 61073 187 776 10 017 17 250 14 559 28 047 81555 103 030 46 003 58 582 126 263 287 829 24 607 36 871 21 057 35 967 18 000 27136 11778 16 212 26 296 59 967 4 740 6 451 5 906 14 539 32 616 83 446 165 138 8 541 15 796 19 318 73 819 110 950 246 906 17 974 32 262 21683

Blekinge . . . .

46182 Kristianstads

101 060 126 507 59 788

Malmöhus Hallands

288711 327 753 126 513 144 228 388 959 661 655 30 944 41536 52 711 85 353 62 595 78 619 33 023 41987 72 725 177 966 11763 16 055 .17 606 30 068

Göteborgs och Bohus

260 150 308 336 96 896 112 666 315 042 502 831 43 698 40143 58129 110169

Alvsborgs

125 180 168 995 60175

81856 179 803 323 738 12 602 34 256 33 844

Skaraborgs

68 686 103 116 124 482 53 582 63177 106 065 202 705 20 426 22 068 16 291 25100

..

63 944 25 999

37 397 42 573

Varmlands . . .

107 889 135 194

54 712

66 672 197 631 400 869 21185 30 481 24 486

Örebro

103 357 122 618 45 730

54 947 228 924 254 589 15150 21480 20 991

28 376

Västmanlands.

75 026 93 494 29 251

37 084 101 538 175 017 9 454 19 977 15148

25 041

Kopparbergs .

109 099 129 068 52 106

Gävleborgs . . .

100 285 124 008

61448 184 973 322 630 18 837 21610 25 487 43 476 55 205 168 536 316 046 15 583 25 437 26 823 50 559

45 415

Västernorrlands. . . . 106 852 130 277 51942 Jämtlands Västerbottens Norrbottens

39 620

63 075 216 766 385 179 28175 38 654 30 020 49 715 34 840 60 610 20 343 30 345 119 082 218 176 12 602 30 784 16 307 34 818 68 468 95 833 40 421 50 801 246 644 472 261 20 284 35194 21352 60 657 49 558 86 686 27 396 41812 152 335 301 429 12 222 35 507 21229 46 048

Uppgift har icke kunnat lämnas.

152 Bil ay a D. Sammanställning av vissa av prövningsnämnderna för 1947 ars taxering fastställda uppskattningsnormer. Tabell 1. Normalvärden vid intäkt av jordbruksfastighet i ortsgrupp I.

Län

Värdet av bostad

Värdet av bränsle

1 rum Ytteroch ligare kök rum

1 rum Ytterligare och rum kök

Värdet av i hushållet förbrukade produkter

Avdrag för kost åt arbetspersonal

Vuxen person

Fast anställd

Under viss ålder

Legodagsverkare

Stockholms

16 år 180

1:60

Uppsala

barn lägre

1:40

1: 40

Södermanlands

60—50 320-350 14 år 160-175

1:70

1:70

Östergötlands . . . .

16 år 240

1:40

1:50-1:60

(300)

(150)

16 år 200

1:40

1:40

Jönköpings

J

J

Kronobergs

16 år 240

1:50

1:70

Kalmar

14 år 240

1:50

1:50

1:50

1:50

175 602(30)

13 år 180 / 16 år 220 \ \ 8 år 110 /

1:40

1:60

Blekinge Kristianstads . . . .

Malmöhus Hallands

1 Man Kv. Man Kv. 1:50 1:40 1:70 1:60

16 år 200

1:75

(300)

14 år 190 / 16 år 240 \ \ 7 år 120/ 13 år 185

1:75

1: 50

1:50

1:40

1:75

320-380 16 år 180-210

Ii 35

1:35

1:50

2: —

Göteborgs o. Bohus

30 Älvsborgs

370 Skaraborgs

320 Värmlands

60-50

12 år 160

1:50

1:50

Örebro

1:60

1:60

Västmanlands . . . .

330 Kopparbergs . . . .

16 år 210 f16 år 220 \ \ 8 år 1 1 0 / 12 år 160

Gävleborgs

350-400 12 år 175-200

16 år lägre

1:30

1:30

1:50

1:70

1:40

1:40

Västernorrlands . .

13 år 160

1:40

1:40

Jämtlands

12 år 170

1:50

1:50

Västerbottens . . . .

16 år 180

Man K v. 480 450

Man Kv. Ii 60 1: 50

Norrbottens 8 . . . .

12 år 200

Man K v. 550 470

Man Kv. 1: 50 1: 30

1 Två rum och k5k. —

Gä8tru m. — ' Ortsgr upp II.

153 Tabell 2. Värdet å fritt vivre för jordbrukets arbetspersonal. Ortsgrupp 1

Ortsgrupp II

Ortsgrupp III

Man

Man

KT.

Man

KT.

Län Kv.

Ortsgrupp Ortsgrupp IV V Ortsgrupp I Stat Man Kv Man Kv

Stockholms

900 900

Uppsala

800 770

Södermanlands

..

730-900

730—900

Östergötlands

660 Jönköpings

660 Kronobergs

600 Kalmar

720 Gotlands

660 Kristianstads

740 Malmöhus

900 Hallands

660 Göteborgs o. Bohus

900 840

840 1000

900 Älvsborgs

600-780 540-720 660-840 600-780

Skaraborgs

600-780 540-720 660-840 600-780 690-900 630-840

Värmlands

640 Örebro

720 Västmanlands . . . .

720 Gävleborgs

1 000-1 050

Blekinge

Kopparbergs

900 900

660-720 620-660 660-720 620-660

Västernorrlands . .

720 Jämtlands

900 780

900 750 950 780

Västerbottens Norrbottens

....

730—900

900 900 900 900

154 Tabell 3. Värden å naturaförmåner för sjöfolk. Sjömän ocli eldare

Övrigt befäl

Befälhavare L ä ii ogift

gift

ogift

gift

ogift

gift

Stockholms stad

5-7

4-5

4-5

2: 5 0 - 4

2:50

Stockholms . . . .

5-7

4-5

4-5

2:50-4

3-5

2 - 2 : 50

2: 50

1:75

3 2

2:50

Uppsala Kalmar x

1: 50

2:75,3,3:25 2:05,2:15,2:25 2:75,3,3:25 2:05,2:15,2:25 2,2:15,2:30 1:55,1:65,1:75 2,2:15,2:30 1:55,1:65,1:75 2,2:15,2:30 1:55,1:65,1:75 2,2:15,2:30 1:55.1:65,1:75

2 Blekinge Kristianstads . . 3

» Malmöhus

..

....

Hallands 4 a Göteborgs Bohus

1:75

2:50

2:50

•>

1:50

1:50

1:50

1:50

1:50

840,900,960

1:50

3-5

2: 25—3: 75

lägre

2:25

lägre

2:25

och 3—5

Västernorrlands 5

*

2:25

3:75

3:30

lägre

lägre

1:50 lägre lägre 3

1 Beloppen avse ortsgrupp I, II och 111. — A smärre segel- eller motorfartyg. —• A segelfartyg och motorseglaro i Östersjöfart — 4 1 L segelfartyg och bogserbåtar. — 5 Orts frupp 1 V. För Lägre ortsgrupper bör jämkning nedåt ske.

Tabell 4. Normalvärden å levande jordbruksinventarier. Ko

Häst L ii n

Ungkreatur

Svin

ej reaktionsfria minst 3 år under 3 år reaktionsfria

Stockholms

350-600

Uppsala

400 Gotlands

400 Kristianstads

400 400

Hallands och

Skaraborgs

200 400--800

Östergötlands

Göteborgs

högre

Bohus

500—600

200 400- -600

300-400

450-550

300-500

100 Värmlands

800 Örebro

300-500

400-700

200 Västmanlands

350-500

155 Tabell 5. Normerade avdrag från intäkt av tjänst. Cykclslitning

V evktygss1 i t n i n g T. ä ii

Byggnads snickare

Timmermän

Murare

Stockholms stad . . . .

40 Stockholms

40-70

40-70

30 Uppsala Södermanlands

Skogsarbetare

Minimiavstånd i km.

Belopp

2-5

2-5

40-60

2 (5)

40 (50)

....

Östergötlands

2 Jönköpings

2 Kronobergs

40 25

40 Kalmar 2

Gotlands

50 Blekinge

20 Kristianstads

80 Malmöhus Hallands

60 Göteborgs och Bohus

75 Alvsborgs

to 75

10 per km

40-60

2-5

50-75

25-50

j 3 % av ink. \ högst 60

(B % av ink. \ h ö g s t 60

2(4)

30 (50)

2 % av ink.

40-60

(2 % av ink. \ högst 60

40-60

30 Skaraborgs Värmlands

75 Örebro

50 Västmanlands

50 Kopparbergs

50 Gävleborgs

40-60

40-60

Västernorrlands Jämtlands

....

75 75

2(5)

40 (60)

Västerbottens

2,5

40 Norrbottens

52. Om inrättande av ett rättsvetenskapligt forskningsråd. P. M. utarbetad av inom Kungl. ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga. Idun. 26 s. E. 53. Betänkande med förslag till ordnande av den andliga vården vid sjukhusen. Idun. 234 s. E. 54. 1945 års universitetsberedning. 5. Examina och undervisning, universitetsstatistiken. Beckman. 387 s. E. 55. Utredning beträffande privata skolor för yrkesutbildning med förslag till bestämmelser om tillsyn. Haeggst-öm. 103 s. E. 56. Betänkande med förslag till förordning om ändring i vissa delar av Kungl. j\laj:ts förordning den 27 juni 1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags och solidariska bankbolags tillgångar m. m. Marcus. 87 8. Fl.

57. Utredning angående de handelspolitiska arbetsformerna m. m. Katalog och Tidskriftstryck. 87 s., 2 kartor. H. 58. Arbetstidsutredningens betänkande. Del 3. Flottningsarbetare. Marcus. 71 s. S. 59. Frivillig, förberedande yrkesundervisning för lantungdom. Katalog och Tidskriftstryck. 96 s. Jo. 60. Betänkande med förslag till grunder för taxering av skogsmark och växande skog. Idun. 252 s. Pi. 61. Betänkande angående statens järnvägars organisation. Del 2. Lokalförvaltningen och biltrafiken m. m. Katalog och Tidskriftstryck. 96 s. K. 62. 1947 års taxeringssakkunniga. Betänkande med förslag om inrättande av en riksskattenämnd ni. m. Beckman. 155 s. Fi.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. J o . = jordbruksdepartementet.

Statens offentliga utredningar 1949 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckning*!!.) Allmän lagstiftning, liiittsskipning. Fångvård. Utredning med förslag om lösdrivarlagens upphävande m. m. [4] Kriminalvård i frihet. Fångvårdsstyrelsens utredning ang. skyddsarbetets organisation m. m. [G] Betänkande ang. förbättrad insyn i enskilda företaga ekonomiska förhållanden. [81 Betänkande med förslag till lag om registrerade föreningar m. m. [17] Betänkande med förslag till lag om sjömansskatt m. m. [27] Betänkande med förslag till nya medborgarskapslagar för Danmark, Norge och Sverige. [451 Betänkande med förslag till grunder för taxering av skogsmark och växande skog. [60] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Kommunalförvaltning. Kommunallagskommitténs betänkande 2 med förslag till ändrade bestämmelser om ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag. [24] Statens och kommunernas flnansväscn. 1944 års allmänna skattekommitté. 8. Betänkande ang. beskattning av realisationsvinster, m. m. samt ackumulerade inkomster. [9] Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande beskattningen av äkta makar. [47) Betänkande med förslag till lönereglering m. ni. för lärarpersonalen vid statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter. [501 1947 års taxeringssakkunniga. Betänkande med förslag om inrättande av en riksskattenämnd m. m. [62] Politl. Nationalekonomi och socialpolitik. Betänkande med förslag till indexreglering av folkpensionerna. [71 Utredning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden och bostadskostnader. [12] P. M. med synpunkter på det svenska långtidsprogrammet. I anslutning till OEEC:s interimsrapport. [16J 1945 års skogshärbärgesutrednings betänkande. 2. Utredning med förslag till lagstiftning rörande tillfälliga bostäder vid skogs- och flottnings- m. fl. arbeten. [19] Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 9. Tiden juli 1947—juni 1948. [30] Social upplysning. [31] Utredningar i anslutning till 1949 års nationalbudget. [30] Klientelet på arbetshemmen. En socialpsykologisk utredning om försumliga försörj are och störande understödstagare. [37] Betänkande rörande hjälp åt egnahemsägare och bostaderättshavare som drabbats av arbetslöshet. [49] Sjöfolkets arbetslöshet i utländsk hamn. [51] Arbetstidsutreduingens betänkande. Del 3. Flottningsarbetare. [58] lliilso- och sjukvård. Betänkande om sinnesslövården. [11] Allmänt näringsväsen. Elkraftutredningons redogörelse nr 2:17. Kedogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Värmlands län. [10] 2: 3—4. Uppsala län och Södermanlands län. [29] 2: 1—2. Stockholms stad och Stockholms län. [42] Betänkande med förslag till livsmedelsstadga m. m. [43] j Betänkande med förslag till vissa åtgärder till rationalisering av gat- och kantstensindustrien. [44] Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Norrlandskommitténs principbetänkande. Första delen. Norrländska utvecklingslinjer. [11 Andra delen. Särskilda utredningar. [2] Tredje delen. Utlåtanden och förslag i vissa frågor. [3]

Vatten väsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Lagberedningens utlåtande angående lagstiftning om gräns mot allmänt vattenområde. [23] Industri. Handel och sjöfart. Kvalitetsforskning och konsumentupplysning. [18] Betänkande rörande avbetalnings- och förskottsköp m. in. [38] Utredning angående de handelspolitiska arbetsformerna m. m. [57] Kommunikationsvägen. Principer och metoder för kostnadsberäkningar vid statens järnvägar. [5] Bilagor. Produktions- och kostnadsstrukturen vid statens järnvägar. [14] Svensk hamnbyggnadspolitik. [21] En generalplan för rikets farleder och hamnar. [33] Betänkande med förslag angående ändrade grunder för fördelning och uttagande av kostnad för byggande och underhåll av skogsvägar. [34] Betänkande ang. statens järnvägars organisation. Del 2. Lokalförvaltningen och biltrafiken m. m. [61] Rank-, kredit- och penningväscn. 1945 års bankkommitté. Betänkande med förslag om inrättande av en statlig affärsbank. [13] Betänkande med förslag till förordning om ändring i vissa delar av Kungl. Maj:ts förordning den 27 juni 1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags och solidariska bankbolags tillgångar m. m. [56] Försäkringsväsen. 1945 års försäkringsutredning. 1. Principbetänkande rörande försäkringsväsendet. [25]. 2. Betänkande med förslag till lag om trafikförsäkring m. m. [26] Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Dissenterlagskommittén. Betänkande med förslag till religionsfrihetolag m. m. [20] Folk- och skolbibliotek. Betänkande och förslag avgivet av folkbibliotekssakkunniga. [28] Yrkesutbildning för varubud m. fl. [32] Skolöverstyrelsens utlåtande över vissa av 1940 års skolutrednings betänkanden och 1946 års wkolkommissioiis principbetänkande jämte sammanfattning av avgivna yttranden. [35] Betänkande angående statens konstsamlingars organisation och lokalbehov. [39] Betänkande med förslag angående förenklat rekvisitionsoch granskningsförfarande beträffande vissa statsbidrag till folkskoleväsendet. [40] Betänkande och förslag angående studiehjälp verksamheten vid de allmänna läroverken m. fl. statliga och statsunderstödda läroanstalter. [41] 1945 års univorsitetsberedning. 4. Studenternas sociala ursprung, betyg i studentexamen, vidaro utbildning, yrkesval m. m. [48] Om inrättando av ett rättsvetenskapligt forskningsråd. 1&2J Betänkande med förslag till ordnande av den andliga vården vid sjukhusen. [53] 1945 års universitetsberedning. 5. Examina och undervisning, universitetsstatistiken. [54] Utredning beträffande privata skolor för yrkesutbildning med förslag till bestämmelser om tillsyn. [55] Frivillig förberedande yrkesundervisning för lantungdom. [59] Forsvarsvasen. Promemoria över preliminär utredning rörande befälsrekryteringen inom försvaret. [16] Betänkande rörande gallring av handlingar hos vissa av försvarets myndigheter. [22] ,.,,., r^i Betänkande med utredning i vissa värnpliktsfrågor. [41», Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Stockholm 1949. K. L. Beckmans Boktryckeri. 2022 49