Statligt stöd åt svensk filmproduktion betänkande

''of* National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

K STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1951:1

FINANSDEPARTEMENTET

STATLIGT STÖD ÅT SVENSK FILMPRODUKTION

BETÄNKANDE AV

1950 ÅRS FILiMUTREDNING

S T O C K H O L M 1 9 5 1

Statens offentliga utredningar 1951 Kronologisk

förtcckn ing

1. Statligt söd ät svensk filmproduktion. Beckman. 73 s. F i .

Anm. On särskild tryckort ej angives, Ur tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E = ecklesiastikdepartementet, Jo = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR FINANSDEPARTEMENTET

1951:1

STATLIGT STÖD ÅT SVENSK FILMPRODUKTION

BETÄNKANDE AV

1950 ARS

FILMUTREDNING

STOCKHOLM 1951 K. L. BECKMANS B O K T R Y C K E R I S270 50

JNNEHÅLL Sid

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet

5 Kap. 1. Inledning

1941 års 1948 års nöjesskatteskärpning Utredningsuppdraget Utredningsarbetets bedrivande

filmutredning

7 9 11 13

Kap. 2. Undersökningar om den svenska filmproduktionens ekonomi m. m Företagsekonomiska Forskningsinstitutets m. fl. undersökningar . . . . Undersökningarnas uppläggning Kostnadernas utveckling Intäkternas utveckling Jämförelse mellan kostnadernas och intäkternas utveckling Kontrollundersökning rörande filmproduktionens ekonomiska förhållanden Undersökning av svensk och utländsk films marknadsförhållanden Kaj). 3. Utredningens uttalanden och förslag

14 14 14 15 17 17 18 19 22

Filmproduktionens kostnader Filmproduktionens inkomster Biograf biljettpriserna Produktionsbegränsning Produktionsbidrag från biograf ägarna Statens nöjesskatteintäkter Formen för statsstödet Statsstödets omfattning Restitutionsförfarandet Författningsförslag Specialmotivering till författningsförslaget Följdförfattning Statsverkets kostnader

26 29 30 30 31 34 35 37 39 40 42 45 45

Kap. 4. Fråga om filmhyreskatt

46 Reservation av herr Edgren

47 Bilagor. 1. Upplysningar om film- och biograf branschen i Sverige 2. Statliga stödåtgärder för den inhemska filmproduktionen England, Finland, Frankrike och Norge

55 i

Danmark, 64

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet

Genom beslut den 28 april 1950 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för utredning av frågan om statligt stöd åt svensk filmproduktion ävensom erforderliga experter för deltagande i utredningsarbetet. Vidare bemyndigades departementschefen att förordna sekreterare åt de sakkunniga. Med stöd av bemyndigandet tillkallade Herr Statsrådet den 17 maj 1950 följande personer att vara utredningsmän, nämligen ledamoten av riksdagens andra kammare riksgäldsfullmäktigen Erik Hagberg, ledamoten av riksdagens andra kammare redaktören Ingemar Andersson, revisorn i riksräkenskapsverket Nils Detlofsson samt regissörerna Henrik Dyfverman och Gustaf Edgren. Åt Hagberg uppdrogs att såsom ordförande leda utredningsarbetet. Genom beslut den 1 juni 1950 förordnade Herr Statsrådet förste kanslisekreteraren i socialdepartementet Erik Skoglund att vara sekreterare åt utredningsmännen.

6 Utredningen har antagit benämningen 1950 års filmutredning. Sedan utredningen nu slutfört sitt uppdrag, får den härmed vördsamt överlämna sitt betänkande. Keservation har avgivits av herr Edgren. Stockholm i januari 1951. EEIK HAGBERG INGEMAR ANDERSSON

NILS DETLOFSSON

HENRIK DYFVERMAN

GUSTAF EDGREN / Erik

Skoglund

7 KAPITEL 1 INLEDNING Den svenska filmproduktionens historia kan ledas tillbaka till åren omkring 1910, då de första filmerna inspelades i Kristianstad. Sedan 1911 har den svenska filminspelningsverksamheten haft sitt centrum i Stockholm. De första ansatserna till en konstnärligt betonad inriktning av inspelningarna gjordes under åren före första världskriget. Därmed hade man också slagit in på den väg, som skulle föra den svenska filmen till en internationellt erkänd ställning. Men denna tid var även ur ekonomiska synpunkter gynnsam för svensk filmproduktion, då de svenska stumfilmerna utan hinder av några språkgränser spreds över världen. I takt med den växande konkurrensen från den utländska filmen blev dock den svenska filmens avsättningsmöjligheter på den utländska marknaden mer och mer beskurna. Ljudfilmen försvårade av språkliga skäl ytterligare den svenska filmens internationella konkurrenskraft. Produktionen måste därför till alldeles övervägande del bygga på den inhemska visningen samt i någon mån på de nordiska grannländerna. Men även inom landet måste den svenska filmen etablera en hård kamp med den utländska produktionen, som bl. a. kunde uppvisa påkostade musik- och sångfilmer av internationell räckvidd. Denna konkurrens har otvivelaktigt varit till gagn för den inhemska produktionens konstnärliga och tekniska förkovran men har- också medverkat till att avsevärt driva upp framställningskostnaderna. Dagens läge karakteriseras av tillkännagivandet frän Föreningen Sveriges filmproducenter i juli 1950, att de till föreningen anslutna filmproducenterna efter ingången av år 1951 tills vidare inte inspelar svenska långfilmer. Produktionen av kortfilm, reklamfilm och journalfilm skulle däremot med sannolikhet komma att fortgå i ungefär samma omfattning som förut. 1 9 4 1 ÅRS FILMUTREDNING Frågan om statligt stöd åt svensk filmproduktion har varit ett ofta återkommande ämne i den offentliga debatten. I riksdagen har den gång efter annan under loppet av de senaste femton åren tagits npp i motioner. Upprepade framställningar om stödåtgärder har vidare under senare tid gjorts Eran filmproducenternas sida med instämmande från olika av film- och biografverksamheten berörda organisationer. I detta sammanhang finns anledning att erinra om det betänkande med förslag rörande statligt stöd åt svensk filmproduktion (SOU 1942:36), som hösten 1942 avgavs av särskilda jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 juni 1941 tillkallade utredningsmän inom ecklesiastikdepartementet. I betänkandet framhöll utredningsmännen, att de hade funnit sig böra undersöka

8 möjligheterna att med statens hjälp främja tillkomsten av sådana svenska filmer, som uppfyllde vissa bestämda krav, och på denna väg stödja förefintliga strävanden att höja den svenska filmens allmänna standard. Däremot hade utredningsmännen — med hänsyn till det dåvarande läget inom filmbranschen, som karakteriserades av en på grund av kriget och dess följdverkningar försvårad import av utländsk film och en, i viss mån som konsekvens därav, starkt stegrad utveckling av den svenska filmproduktionen — inte funnit anledning att överväga förslag till åtgärder med sikte på att gynna produktionen över huvud taget av svensk film, vare sig direkt, genom ekonomiskt stöd i någon form, eller indirekt, genom åtgärder avsedda att skydda denna produktion för utländsk konkurrens. I sammanhanget uttalade emellertid utredningsmännen som sin uppfattning, att förhållanden framdeles kunde tänkas uppkomma, vilka så väsentligt försvårade den inhemska filmproduktionen eller missgynnade den svenska filmbranschen, att de nödvändiggjorde statliga motåtgärder av ett eller annat slag. Det dåvarande gynnsamma läget för svensk film kunde snabbt förändras. Förslaget i SOU 1942: 36 tar sikte på stödjande av såväl spelfilm som kortfilm. Beträffande spelfilmen skulle ekonomisk garanti i viss omfattning och på vissa villkor beviljas till framställning av filmer, vilka befanns äga synnerligt värde ur konstnärliga och kulturella synpunkter, och särskilt sådana med nationell syftning. Bedömningen av vilka filmer som skulle komma i åtnjutande av statligt stöd avsågs som regel ske på manuskriptstadiet genom en av Kungl. Maj:t tillsatt statens filmnämnd. Det av staten garanterade beloppet, vilket i allmänhet tänktes få form av räntefria lån, borde inte få överskrida en tredjedel av de beräknade produktionskostnaderna. I vissa fall borde för filmer, som av olika anledningar blev särskilt dyra i framställningskostnad, det statliga stödet maximeras till visst högsta belopp. I fråga om kortfilmen förordades dels statligt initiativ till produktion av sådana kortfilmer, som ur allmänt kulturella synpunkter kunde betecknas som värdefulla och även konstnärligt sett motsvarade höga krav, dels ekonomiskt stöd åt producent, som planerade inspelning av sådan film, genom bidrag av statsmedel till framställningskostnaden. Handhavandet av kortfilmstödet skulle åvila den nyssnämnda filmnämnden. Kostnaderna för stödverksamheten skulle bestridas från en särskild fond, kallad filmfonden. Det årliga anslaget till fonden beräknades till 500 000 kronor, varav 400 000 kronor avsågs för spelfilmproduktionen och 75 000 kronor för kortfilmändamål. Förslaget avstyrktes av statskontoret och riksräkenskapsverket under åberopande av såväl det ansträngda statsfinansiella läget som principiella betänkligheter. Statskontoret kritiserade den föreslagna förhandsbedömningen av filmernas kvalitet såsom en ur olika synpunkter föga tilltalande anordning. Även statens biografbyrå underströk svårigheterna med en sådan bedömning. De i ärendet hörda branschorganisationemas inställning till förslaget

9 var dock positiv, bortsett från en del kritiska synpunkter med sikte på behovet av filmfackets representation i den ifrågasatta filmnämnden. Förslaget har ej föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd. 1948 ÅRS NÖJESSKATTESKÄRPNING I petitioner och uppvaktningar hos finansministern i december 1948 och våren 1950 har från filmproducenternas och biograffackets organisationer såsom ett särskilt argument för statligt stöd åt filmproduktionen framhållits den höjning av nöjesskatten för biograf föreställningar, som trädde i kraft den 2 februari 1948. Den därav föranledda ökningen av biografbiljettpriserna hade orsakat en markant nedgång i publikfrekvensen och som följd därav minskad omsättning på biograferna. Denna omsättningsminskning betydde för producenterna sjunkande intäkter från filmvisningarna och hade sålunda ökat producenternas ekonomiska svårigheter. Dessa synpunkter har sedermera ofta återkommit i den offentliga diskussionen om den svenska filmproduktionens ekonomi. Det synes därför vara på sin plats att något orientera om nöjesskatteskärpningens innebörd och motivering. Den enligt förordningen den 30 januari 1948 (nr 24) fr. o. m. den 2 februari samma år gällande ändringen i 1945 års nöjesskatteförordning för biografföreställningarnas vidkommande innebar, att skattesatserna höjdes från tidigare 15 % å bruttobiljettpris eller del av bruttobiljettpris, som inte översteg 1 krona, och 30 % i övrigt till resp. 30 och 45 %. Skattehöjningen tilläts att helt slå igenom i biljettpriserna. Denna höjning av nöjesskatten utgjorde ett led i vissa av 1948 års riksdag beslutade skärpningar av den indirekta beskattningen i syfte att uppnå en överbalansering av budgeten för budgetåret 1948/49. Förslag till dessa skatteskärpningar hade i första hand utarbetats inom 1947 års konsumtionsskatteberedning. Denna tillkallades av chefen för finansdepartementet den 28 november 1947 och framlade i en skrivelse den 20 december samma år sitt förslag i förevarande avseenden. I direktiven för beredningen framhöll departementschefen bl. a. följande. En ökning av det frivilliga sparandet framstår såsom mycket angelägen, och åtgärder ha redan vidtagits för att främja en dylik utveckling. Ytterligare förslag i ämnet äro under utarbetande. Det är dock icke möjligt att arbeta endast på denna linje utan även andra medel måste övervägas. Härvid synes främst böra ifrågakomma en överbalansering av budgeten. Den överbalansering som bör eftersträvas är icke möjlig att nå endast genom en nedskärning av statens utgifter. Detta skulle nämligen förutsätta ett uppskov med folkpensionsreformen eller de nya barnbidragen, vilket icke synes kunna ifrågakomma. Det blir i stället nödvändigt att söka öka inkomsterna genom nya skatter. De skatteintäkter, som sålunda ytterligare kunna ernås, böra icke få användas för att täcka löpande statsutgifter. Skatteskärpningarna borde täcka utgifterna på kapitalbudgeten. Detta skulle innebära, att under nästa budgetår någon statlig nyupplåning icke skulle behöva ifrågakomma utan även investeringarna finansieras genom skatteintäkter.

10 De skatteskärpningar, som sålunda måste övervägas, torde böra avse olika slag av indirekta skatter. Beträffande denna beskattning kan jag icke förorda en beskattning av livsmedel och vissa andra oumbärliga varor. Den skärpning av konsumtionsskatterna, som framstår såsom nödvändig, bör därför i huvudsak avse endast mera umbärliga varor. För att skatteintäkterna skola bli av erforderlig omfattning torde det vara nödvändigt, att skattehöjningarna komma att beröra ett flertal områden och vidare böra skatteskärpningarna utformas så, att de komma att beröra konsumtionen inom olika samhällsgrupper. Förslag i dessa delar borde föreläggas riksdagen vid tidigast möjliga tidpunkt. Förslag i huvudsaklig överensstämmelse med vad som av konsumtionsskatteberedningen förordats i fråga om skärpningar av den indirekta beskattningen förelades 1948 års riksdag genom ett antal propositioner (nr 5—-10 samt 215). Skärpningen av nöjesskatten för biografföreställningar behandlades i propositionen nr 8. Av denna framgår, att konsumtionsskatteberedningen hade räknat med en viss minskning av publikfrekvensen vid biografföreställningarna till följd av skatteskärpningen men att skatteintäkten ändock skulle öka med ca 25 miljoner kronor, vilket belopp i sin helhet skulle inflyta till statsverket. 1948 års riksdag godtog i anslutning till bevillningsutskottets betänkanden departementschefens uttalande (i prop, nr 5, s. 18), att skatteskärpningarna var av tillfällig natur och att frågan om deras fortbestånd med hänsyn därtill borde prövas av 1949 års riksdag. I propositionen nr 24 till 1949 års riksdag förordade emellertid Kungl. Maj: t, att de vid 1948 års riksdag beslutade skattehöjningarna — med undantag för totalisatormedlen — skulle oförändrade bestå under budgetåret 1949/50. 1949 års bevillningsutskott tillstyrkte i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 38 Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet fann därvid anledning erinra om de ifrågavarande skärpningarnas tillfälliga natur och deras syfte att bidraga till överbalansering av budgeten samt förutsatte, att även 1950 års riksdag skulle beredas tillfälle att ta ställning till frågan om den skärpta beskattningens fortbestånd. Samtidigt hänvisades i utskottsbetänkandet till att det i direktiven för den våren 1949 tillkallade 1949 års skatteutredning bl. a. hade anförts, att utredningen hade att ta ståndpunkt till frågan om avvecklingen av de extraordinära konsumtionsskatterna. Den 10 december 1949 avlämnade 1949 års skatteutredning till chefen för finansdepartementet en promemoria i nämnda fråga. Av promemorian framgår (jfr prop, nr 237/1950, s. 18 ff.), att en sänkning av de direkta skatterna, såväl kommunala som statliga, enligt utredningens mening var ett intresse, som borde gå före önskemålet om att helt avveckla de extraordinära konsumtionsskatterna. Ett villkorslöst återförande av den indirekta beskattningen till dess läge före år 1948 tedde sig i det dåvarande läget mindre nödvändigt än tidigare. Detta gällde dock icke samtliga de extraordinära konsumtionsskatterna. E n avvägning av detta slag uteslöt icke ett partiellt avskaffande av dem. Beträffande vissa av dem kunde behovet av en återgång helt eller delvis till förhållandena före år 1948 te sig så starkt, att det måste givas före-

11 trade. I detta hänseende hade utredningen funnit sig böra draga en skiljelinje mellan sådana extraordinära konsumtionsskatter, som i stor utsträckning träffade en oumbärlig konsumtion och sådana, som drabbade en mera timbärlig. Till den förstnämnda gruppen hänförde skatteutredningen tilläggsskatterna på bensin och brännoljor samt pappersskatten. Dessa skatter föreslogs böra avvecklas, tilläggsskatterna på bensin i samband med en höjning av de ordinarie skatterna på bensin och brännoljor. Till den sistnämnda gruppen åter hänfördes de extraordinära konsumtionsskatterna på spritdrycker, vin, maltdrycker, läskedrycker, tobak, biografföreställningar (nöjesskatt), choklad- och konfityrvaror samt vissa kemisk-tekniska preparat (varuskatt) ävensom totalisator-, tips- och lotterimedel. Dessa skatter borde — såsom träffande en icke oumbärlig konsumtion — bibehållas oförändrade. De för utredningen tillgängliga uppgifterna om influtna skattebelopp m. m. hade inte synts ge skäl för annat ställningstagande. I den 1950 års riksdag förelagda propositionen nr 237 angående komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret 1950/51, m. m. — i vars recit skatteutredningens uttalanden återgivits — uttalade chefen för finansdepartementet, att det dåvarande budgetläget icke möjliggjorde några skattesänkningar utöver dels en i propositionen förordad ändring av de ordinarie bensin- och brännoljeskatterna i förening med avvecklandet av tilläggsskatterna på motsvarande drivmedel, dels det i en tidigare proposition (nr 193/1950) förordade upphävandet av pappersbeskattningen. I propositionen föreslogs även, att giltighetstiden för extrabeskattningen av spritdrycker — som i motsats till de övriga extra konsumtionsskatterna var tidsbegränsad — skulle förlängas för ytterligare ett år. -— På hemställan av bevillningsutskottet biföll riksdagen Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag samt förklarade sig inte ha något att erinra emot ett bibehållande av skärpningarna i den indirekta beskattningen m. m., i den mån desamma avsåg beskattningen av vin, maltdrycker, läskedrycker och tobaksvaror, nöjesskatten, varuskatten och statsverkets andel i totalisator-, tips- och lotterimedel (riksdagens skrivelse nr 195/1950). UTREDNINGSUPPDRAGET Vid 1949 års riksdag väcktes två motioner I: 217 och I I : 271 med förslag till åtgärder i syfte att stödja den svenska filmproduktionen. I motionen 1:217 hemställdes, att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle anhålla om utredning rörande möjligheten att åstadkomma en sänkning av nöjesskatten för biograf föreställningar samt att Kungl. Maj:t snarast möjligt skulle förelägga riksdagen förslag i ärendet. Motionen II: 271 utmynnade i ett yrkande om ett riksdagsbeslut av innebörd, att 20 % av de skattebelopp, som influtit vid visning av svensk film, skulle på lämpligt sätt direkt och omedelbart tillföras vederbörande svenska producent. I sitt betänkande nr 41 yttrade 1949 års bevillningsutskott — såvitt angår de båda nämnda motionerna — bl. a. följande.

12 Den åsikten torde numera vara allmänt omfattad, att filmen är en viktig kulturfaktor i det svenska samhället; filmen har uppenbarligen erhållit stor betydelse icke endast såsom förströelse utan även på annat sätt t. ex. inom undervisningen. Det torde vara ett allmänt intresse att lämplig och högklassig film kan utnyttjas såsom underhållningsfilm och att tillgång till svensk film av hög kvalitet icke saknas. På sätt framhållits i förenämnda motioner synes den svenska filmproduktionen för närvarande befinna sig i ett svårt läge, beroende på avsevärt minskade intäkter. De närmare anledningarna härtill har utskottet icke någon möjlighet att bedöma, dock torde det vara möjligt att den vid 1948 års riksdag genomförda skärpningen av nöjesskatten för biografföreställningar i sin mån bidragit till sagda inkomstminskning. Utskottet vill erinra om att utskottet i sitt förut denna dag avgivna betänkande nr 38 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om fortsatt giltighet av förordningen angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker m. m. tillstyrkt, att de vid 1948 års riksdag beslutade skärpningarna av vissa indirekta skatter — däribland nöjesskatten för biografföreställningar — skulle i huvudsak oförändrade kvarstå under nästföljande budgetår. Då denna skärpta indirekta beskattning av biografföreställningar, enligt vad utskottet i samma betänkande framhållit, är av tillfällig natur, är det icke uteslutet att den svenska filmproduktionens aktuella problem kunna i viss utsträckning lösas genom en återgång till den skattesats som gällde före februari 1948. Med hänsyn till vad i det föregående anförts är det dock enligt utskottets mening önskvärt att frågan om statligt stöd åt svensk filmproduktion närmare överväges. Vilka åtgärder som i sådant hänseende böra ifrågakomma kan utskottet icke utan närmare undersökning y t t r a sig över. Utskottet förordar därför, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer, att en utredning verkställes i fråga om möjligheterna att bereda statligt stöd åt svensk filmproduktion. 1949 års riksdag, som g o d k ä n d e b e v i l l n i n g s u t s k o t t e t s b e t ä n k a n d e , hemställde i skrivelse den 18 maj 1949 (nr 254), a t t K u n g l . Maj:t ville, såvitt n u är i fråga, verkställa u t r e d n i n g beträffande d e i f ö r e n ä m n d a b å d a m o t i o n e r b e r ö r d a s p ö r s m å l e n s a m t därefter för r i k s d a g e n framlägga de förslag, vartill u t r e d n i n g e n k u n d e föranleda. R i k s d a g s s k r i v e l s e n a n m ä l d e s i konseljen den 28 april 1950 av chefen för f i n a n s d e p a r t e m e n t e t , s t a t s r å d e t Sköld, efter g e m e n s a m b e r e d n i n g m e d chefen för e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t . S å s o m direktiv för d e n därvid b e s l u t a d e utr e d n i n g e n anförde s t a t s r å d e t Sköld i h u v u d s a k följande. Den av 1949 års riksdag begärda utredningen torde nu böra verkställas. Den första fråga, som därvid bör bliva föremål för undersökning, är huruvida det aktuella produktions- och kostnadsläget är sådant att statliga stödåtgärder överhuvud kunna anses påkallade. Vid jakande svar på denna fråga bör vidare prövas, i vilken form ett eventuellt stöd åt den svenska filmproduktionen bör lämnas. För egen del anser jag det angeläget, att man såvitt möjligt söker undvika de olägenheter och svårigheter, som ofrånkomligen äro förenade med en anordning, enligt vilken stöd beredes allenast åt produktionen av såsom högklassig ansedd film. Detta skulle k u n n a ske om eventuella stödåtgärder komme att avse all svensk filmproduktion. Därest denna princip godtages — och man alltså avvisar tanken att göra stödåtgärderna beroende av en kvalitetsbedömning av filmerna — kan stöd åt den svenska filmproduktionen knappast ifrågakomma i annan form än såsom restitution av viss del av den nöjesskatt, som influtit vid visning av filmerna i fråga. Frågan om storleken av den andel av nöjesskatten, som sålunda

13 skulle restitueras till vederbörande producent, kan självfallet icke besvaras utan en närmare utredning. Därest statliga stödåtgärder överhuvud finnas böra ifrågakomma, torde utredningen i första hand böra avse en närmare undersökning av möjligheterna att lösa frågan enligt den nyss skisserade linjen. Även andra möjligheter till lösning av frågan torde emellertid böra prövas, i den mån anledning därtill anses förefinnas. Vid prövningen av de hithörande spörsmålen torde bl. a. böra beaktas de åtgärder, som vidtagits i våra grannländer i syfte att stödja inhemsk filmproduktion. UTREDNINGSARRETETS REDRIVANDE Utredningen höll sitt konstituerande sammanträde den 15 juni 1950. Rörande olika förhållanden inom film- och biografbranschen har sekreteraren under utredningsarbetets gång samlat fakta och upplysningar genom studium av facktidskrifter och gjorda utredningar samt i kontakt med företrädare för skilda branschintressen. En av sekreteraren gjord sammanställning på grundval av det insamlade materialet har fogats såsom Bilaga 1 till betänkandet. Sekreteraren svarar själv för riktigheten av de i bilagan lämnade uppgifterna. Utredningen har låtit verkställa en undersökning rörande de statliga åtgärder, som vidtagits i Danmark, Norge och Finland samt i England och Frankrike i syfte att stödja den inhemska filmproduktionen. Denna undersökning har utförts av föreståndaren för Filmhistoriska samlingarna vid Tekniska museet, arkivarien Einar Lauritzen i samarbete med fil. kand. Kurt Linder. Resultatet redovisas såsom Bilaga 2 till detta betänkande. Författarna svarar själva för innehållet i bilagan. Övriga i enlighet med utredningens beslut företagna specialundersökningar redovisas i Kapitel 2 av detta betänkande. För att erhålla närmare kännedom om olika med filmproduktionens nuvarande situation sammanhängande problem har utredningen överlagt med representanter för följande organisationer och sammanslutningar inom eller med intresseanknytningar till film- och biografbranschen, nämligen Föreningen Sveriges filmproducenter, Svenska industritjänstemannaförbundet, Svenska teaterförbundets fackorganisation, Stockholms film- och teaterarbetareförening, Sveriges biografagareförbund, Folkets husföreningarnas riksorganisation och Ordenshusens riksförening. Vid utredningens överväganden om en filmhyreskatt har utredningen konfererat med vice riksbankschefen, f. d. statssekreteraren Mats Lemne, byråchefen i finansdepartementet, hovrättsrådet Henning Nitelius och extra förste sekreteraren i utrikesdepartementet Lennart Finnmark. Vidare har samråd skett med ordföranden för 1949 års filmgranskningskommitté i frågor av gemensamt intresse för de båda utredningarna ävensom med t. f. chefen för statens biografbyrå, med. lic. Gunnar Klackenberg. Slutligen må nämnas, att utredningen har företagit studiebesök på AB Svensk Filmindustris och AB Europa Films ateljéanläggningar samt vid besök på Svensk Filmindustris filmuthyrningsavdelning och filmlager studerat bolagets filmexploatering.

14 KAPITEL 2 UNDERSÖKNINGAR

OM D E N S V E N S K A

FILMPRODUK-

T I O N E N S E K O N O M I M. M. I det efterföljande kapitlet redovisar utredningen de undersökningar om den svenska filmproduktionens ekonomi m. m., som stått till utredningens förfogande eller införskaffats och på vilkas resultat utredningen huvudsakligen grundar sin ståndpunkt till den i utredningsdirektiven uppställda frågan, »huruvida det aktuella produktions- och kostnadsläget är sådant att statliga stödåtgärder överhuvud kunna anses påkallade» till förmån för svensk filmproduktion. FÖRETAGSEKONOMISKA FORSKNINGSINSTITUTETS UNDERSÖKNINGAR.

M. FL.

I januari 1950 har Affärsekonomiska Forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm — vilket senare under året ändrat sitt namn till Företagsekonomiska Forskningsinstitutet (FFI) — i publikationen »Den svenska filmproduktionens ekonomi» (institutets meddelande nr 30, Stockholm 1950, stencilerat) framlagt resultaten av en på uppdrag av Föreningen Sveriges filmproducenter utförd jämförande undersökning av kostnader och intäkter för svensk film under de båda spelåren 1941/42 och 1947/48. Denna undersökning, som inom F F I verkställts av amanuensen Sture Gustafsson, har sedermera på initiativ av producentföreningen kompletterats med liknande undersökningar beträffande dels kostnader och intäkter under spelåret 1948/49 och dels kostnader under spelåret 1949/50 (verkställda av resp. Gustafsson och amanuensen vid F F I Knut Redlund). Dessa kompletterande undersökningar ' har dock inte utförts i F F L s regi, och deras resultat har inte offentliggjorts. I det följande lämnas en koncentrerad redogörelse för undersökningarnas uppläggning och huvudresultat. I redogörelsen har de ursprungliga siffrorna på vissa punkter justerats som cföljd av att ytterligare material ställts till utredningens förfogande. Upplysningsvis maå nämnas, att F F I har karaktären av ett fristående forskningsinstitut, oberoende av ekonomiska och politiska gruppintressen, och att detsamma enligt den av Handelshögskolans direktion fastställda instruktionen har till uppgift att »genom insamling, bearbetning och publicering av ekonomiska data bidraga till utredande av teoretiska och praktiska problem inom företagsekonomiens olika områden». Undersökningarnas uppläggning. Undersökningarna bygger på uppgifter om kostnader och intäkter för de under resp. spelar (tiden 1 juli ett år—30 juni följande år) premiärsatta filmerna, vilka uppgifter av de nämnda utredningsmännen införskaffats från

15 producentforetagen. Av olika anledningar har - utom för 1948/49 med 28 filmer — uppgifter om samtliga- filmer under undersökningsperioderna inte statt till buds; för 1941/42 avser uppgifterna sålunda 33 filmer av totalt 36 for 1947/48 37 av 38 och för 1949/50 (endast kostnadsuppgifter) 29 av 34« For vissa av de redovisade filmerna har kostnadsuppgifterna dock inte varit så specificerade, att de kunnat utnyttjas för en analys av kostnadernas fördelning på olika kostnadsslag. Undersökningarna är _ enligt de för dem meddelade direktiven — i så måtto ofullständiga, att de inte omfattar filmproduktionens samtliga kostnader och intakter; de har nämligen närmast åsyftat att ge en bild av förändringarna i produktionens ekonomi. I totalkostnaderna för en spelfilm har sålunda val inräknats med själva filmens produktion sammanhängande kostnader (manuskriptkostnader, löner til? agerande och inspelande personal ateljéhyra, musikkostnader etc.) ävensom vissa distributionskostnader, som direkt kan hänföras till filmen i fråga, t. ex. reklamkostnader och kostnader tor filmkopior. Däremot har inte inräknats de distributionskostnader, som Har med själva uthyrningsverksamheten att göra, och inte heller sådana allmänna produktionskostnader som kostnader för den administrativa ledningen och kontorspersonalen, kostnader för outnyttjade manuskript etc. Anledningen därtill ar att dessa kostnader inte kan fördelas på olika filmer efter orsakslogiska grunder. Intäktsuppgifterna å sin sida omfattar inte dels exportintakter och dels sådana intäkter på den svenska marknaden, som influtit efter iof??Å e n ^ m a r S å l > e t 6 f t e r P r e m i ä r å l ' e t ( a l l t s å efter 31 mars 1943 beträffande U41/42 ars filmer osv.). Intäktsuppgifterna har vidare minskats med belopp som har antagits genomsnittligt svara mot de icke medtagna distributionskostnaderna. Undersökningarna besvarar således, enligt publikationen »Den svenska filmproduktionens ekonomi», inte definitivt »frågan, i vad mån en spelfilm under någondera perioden i genomsnitt gick med 'vinst' eller 'förlust absolut sett, eller i vad mån de individuella filmbolagens verksamhet lämnat ett positivt eller negativt resultat under de båda spelåren» I den nämnda publikationen erinras likaledes om att det inte åsyftats att närmar, undersöka, om filmproduktionens kostnader i och för sig är höga; frå-or sådana som huruvida planläggningen av en film är rationellt genomförd, huruvida de använda arbetsmetoderna är effektiva eller huruvida organisationslorhallandena i övrigt inom de filmproducerande företagen är tillfredsställande har alltså inte diskuterats. Kostnadernas utveckling. 0 ^ « n n n k ^ t n a d e n 1 i ! ^ m e t i s k , l m e c U e t ) K r d e ™d<*<>ökta filmemu är 1941/42 266 000 kronor, 1947/48 317 000 kronor, 1948/49 347 000 kronor och lq^/T9

Den bristande överensstämmelsen mod rle i

fhlnn,,

1 c.;^ ai\ m

i

16 1947/48-1949/9/50 i jämförelse mmed 1941/42 (1941/42 = 10100)

Genomsnittskostnad (aritmetiskt medium) 1949/50

1948/49

1947/48

1941/42 Kostnadsslag

** 5

> to °

Manuskript Regipersonal ... Skådespelare och statister Teknisk personal etc Hantverkare och scenarbetare ... Ateljé Rekvisita Resor och transporter ... Musik Råfilm och laboratorium Filmkopior Reklam Diverse Fyllnadsprogram* (Fyllnadsprogram) Totalt

>

en

4-1

5.5 7.8

21000 27 100

6.2 117 8.0 137

121 127

1:133 1127

56 800

16.7 128

1 116

20 600

6.1 143

9.5 14.4 2.9

34 900 54 000 12 500

10.3 122 15.9 107 3.7 125

120 106 97

1127 1115 1123

6.1 3.8

19 300 9 600

5.7 142 128

233 146

2 214 1107

32 400 22 100 18 100 7 600

9.3 6.4 5.2 2.2

35 100 24 100 16 300 3.200

10.3 112 7.1 97 4.8 130 0.9 155

120 102 127 138

1130 1111 1115 58

5 600

5 100

1.5 127

19 100

15 800 21 400

5.7 7.8

18 500 29 300

5.5 8.7

48 900

62 500

15 200

27 500 46 900 10 200

10.0 17.0 3.7

33 500 50 100 12 800

10.0 15.0 3.8

9 000 9 000

3.3 3.3

12 800 11 500

33 000 49 900 9 900 3.8 21000 3.4 13 100

27 100 21700 14 200 5 500

9.8 7.9 5.2 2.0

30 400 21000 18 400 8 500

9.1 6.3 5.5 2.6

3 000

3 800

27 100 66 200 21600

(114)! (98) 0(86) (7 700) 122 126 3123 100.0 339 600 275 400 lOO.o! 334 900 100.0 346 700 loo.o (9 000)

(10 300)

(8 800)

* Kostnader för fyllnadsprogram har för de fyra spelåren redovisats for endast ^ U ^ och 16 filmer. De inom parentes angivna siffrorna avser antmeUska medterna for dessa f t o medan siffrorna utan parentes är uträknade som genomsmtt for samtliga resp. 21, 21, 25 och filmer.

1949/50 344 000 kronor. Uttryckt i relativa tal och med kostnaden för 19411/42 satt till 100 är kostnaden för 1947/48 119, för 1948/49 130 och för 1949/50 1129. Tar man medianen i stället för aritmetiska mediet 1 som uttryck for genomsnittet blir serien 256 000, 314 000, 324 000 och 330 000 (i relativa tal rcesp. 100, 123, 127 och 129). Filmernas fördelning på olika kostnadsklasser framgår av följande tatbell Kostnadsklass (i tusental kr)

1941/42

100—200

23 200—300 4 300—400 1 400—500 1 500—600 600—700 Summa 33

Antal 1947/48

f i l m e r 1948/49

1949/50

14 20 3

11 9

10 14 4

i Aritmetiska mediet är lika med summan av de enskilda enheternas T&rden *&**£ med antalet enheter. Medianen är lika med värdet för den mellersta enheten i en . e n e , där enheterna är ordnade i storleksföljd.

17 De olika kostnadsslagens utveckling har varit föga enhetlig, något som framgår av den detaljanalys i detta avseende, som ingått i undersökningarna. Materialet för denna har dock varit mer begränsat än för undersökningarna i stort, sålunda för 1941/42 21 filmer, för 1947/48 likaledes 21 filmer för 1948/49 25 filmer och för 1949/50 24 filmer. Utvecklingen från 1941/42 till 1949/50 belyses i den överst på s. 16 intagna uppställningen. Att genomsnitten för totalkostnaderna skiljer sig från de i uppställningen ungivna har samband med att antalet filmer där är mindre. Vid den första undersökningen — avseende utvecklingen från 1941/42 till 1947/48 — har utredningsmannen sökt klarlägga, hur olika faktorer samverkat till den konstaterade kostnadsstegringen. Han har därvid, med reservation för osäkerheten i beräkningarna, kommit till det resultatet, att pris- och lönehöjningar orsakat bortåt två tredjedelar av denna kostnadsstegring, under det att den återstående stegringen i huvudsak skulle finna sin förklaring i att fler eller mera högklassiga produktionsfaktorer använts vid inspelningarna. Intäkternas utveckling. Genomsnittsintäkten per film visar följande utveckling: 1941/42 277 000 kronor, 1947/48 249 000 kronor och 1948/49 268 000 kronor (i relativa" tal resp 100, 90 och 97). Motsvarande mediansiffror är 260 000, 233 000 och 240 000 (i relativa tal 100, 90 och 92). Nedanstående tabell upptar fördelningen på intäktsklasser. Intäktsklass (i tusental kr.)

1941/42

A n t a l filmer 1947/4S

0—100 100—200 200—300 300—400 400—500 500—600 600—700

— 8 13 8 3 1 _

2 12 13 8 1 i __

9 ti 4 __ i

Summa 33

1948/49

3 Jämförelse mellan kostnadernas och intäkternas utveckling. Med utgångspunkt från de kostnads- och intäktsbegrepp, som använts vid undersökningarna, har 19 av de 33 undersökta filmerna från 1941/42 gett överskott, medan motsvarande siffra för 1947/48 är 7 av 37 och för 1948/49 8 av 28. Beloppsmässigt har 1941/42 års filmer resulterat i ett genomsnittsöverskott på 12 000 kronor, 1947/48 och 1948/49 års däremot i underskott på resp. 68 000 och 79 000 kronor (med medianmått + 10 000, —104 000 och —94 000). 2—2270 50

18 L i k s o m i a n d r a s a m m a n h a n g b e t o n a s det, a t t dessa sifferuppgifter, s o m em följd av den b e g r ä n s a d e r a m e n för u n d e r s ö k n i n g a r n a , i n t e får u p p f a t t a s soma exakta uttryck för det ekonomiska utfallet av filmbolagens p r o d u k t i o n s v e r l k samhet. I tabellform fördelar s i g de u n d e r s ö k t a f i l m e r n a s r e s u l t a t som följer. llesultatklass i tusental kr.)

— 400 300 — 300 200 — 200 100 — 100—0 0—100 100—200 200-300 300—400

1941/42

— — 2 12 15 2 1 1 Summa 33

KONTROLLUNDERSÖKNING

A n t a l f i 1m o r 1947/4S 1048/49

— 2 17 11 4 2 1

RÖRANDE

EKONOMISKA

— 37

l

3 9 7

6 2 — — 28

FILMPRODUKTIONENS

FÖRHÅLLANDEN

P å u p p d r a g av u t r e d n i n g e n — s e d a n v e d e r b ö r a n d e filmägares medgivandeinhämtats — har Dahlgrens Revisionsbyrå A B i Stockholm granskat kostn a d e r och i n t ä k t e r för elva av u t r e d n i n g e n u t v a l d a s v e n s k a filmer m e d p r e m i ä r u n d e r tiden 1 juli 1947—31 d e c e m b e r 1948. U r v a l e t av filmer h a r g j o r t s så, att olika p r o d u c e n t e r , r e g i s s ö r e r och filmgenrer skulle bli f ö r e t r ä d d a . G r a n s k n i n g e n h a r n ä r m a s t åsyftat dels att p å b a s i s av ett d e t a l j g r a n s k a t sifferm a t e r i a l verkställa en s t i c k p r o v s k o n t r o l l a v och en jämförelse m e d de i n ä r m a s t föregående a v s n i t t refererade u t r e d n i n g a r n a om f i l m p r o d u k t i o n e n s ekon o m i och dels att ge u n d e r l a g för u p p s k a t t n i n g av de kostnads- och i n t ä k t s m o m e n t , som fallit u t o m r a m e n för de n ä m n d a u t r e d n i n g a r n a . F ö r g r a n s k n i n g e n h a r r e v i s i o n s b y r å n tagit del av p r o d u c e n t f ö r e t a g e n s r ä k e n s k a p e r för de b e r ö r d a filmerna. I s t o r u t s t r ä c k n i n g h a r dessa räkens k a p e r d e t a l j g r a n s k a t s m e d u t g å n g s p u n k t från tillgängligt p r i m ä r m a t e r i a l i form av fakturor, k o n t r a k t etc. F ö r e t a g e n s r ä k e n s k a p e r i deras h e l h e t h a r d ä r u t ö v e r i någon m å n k u n n a t u t n y t t j a s . R e v i s i o n s b y r å n h a r k o n s t a t e r a t , a t t de u n d e r s ö k t a företagens r ä k e n s k a p e r som h e l h e t gett ett gott intryck, a t t välutvecklade k o n t o p l a n e r som regel a n v ä n t s och a t t vid g r a n s k n i n g e n i n t e påträffats n å g o t fall, då p r o d u k t i o n e n av en film i vilseledande syfte p å f ö r t s k o s t n a d e r , som inte ägt s a m b a n d m e d d e n n a p r o d u k t i o n . R ö r a n d e g r a n s k n i n g s r e s u l t a t e n skall h ä r anföras följande. I fråga om sju av de elva u n d e r s ö k t a filmerna h a r kostnads- och i n t ä k t s siffror "jämförts m e d m o t s v a r a n d e u p p g i f t e r enligt den av F F I ( = A E F ) g j o r d a u t r e d n i n g e n för 1947/48. I flertalet fall h a r därvid de jämförda uppgifterna visat sig s t ä m m a i h u v u d s a k överens. I i n t e t fall h a r i n ä m n v ä r d m å n F F I . s kostnadssiffror överstigit eller dess intäktssiffror u n d e r s t i g i t de

19 nu konstaterade. Sammanfattningsvis har revisionsbyrån framhållit, att granskningeresultaten synts »i allt väsentligt bekräfta riktigheten av den bild, som i AEF:s utredning tecknats över den svenska filmproduktionens ekonomiska läge» och att vissa vid bearbetningen av primärmaterialet uppkomna differenser inte synts »vara av den art och storleksordning, att de förrycka de slutsatser som dragits». Vad angår exportintäkter och intäkter efter utgången av mars året efter premiäråret — de intäkter alltså, som inte medtagits i de tidigare utredningarna — har de förra i fråga om de elva undersökta filmerna utgjort i genomsnitt (aritmetiskt medium) 2,8 % av intäkterna på den svenska marknaden och de senare av revisionsbyrån betecknats som mycket små. Revisionsbyrån har vidare sökt ange arten och storleksordningen av do produktionskostnader, som avsiktligt inte beaktats vid de tidigare utredningarna. Till dessa har sålunda befunnits höra bl. a. förluster på filmdistributionen, förluster på icke använda manuskript, förluster på helårsengagerade skådespelare m. fl. kostnader för administration av produktionen, räntekostnader samt förluster på ateljuverksamhet. Beträffande deras storlek — som angetts väsentligt växla för olika filmer och företag — har det uttalats, att »knappast i något fall torde de sammanlagt motsvara mindre än 10 % av den redovisade produktionskostnaden».

U N D E R S Ö K N I N G AV S V E N S K OCH U T L Ä N D S K

FILMS

MARKNADS-

FÖRHÅLLANDEN

För att vinna kännedom om hur biljettintäkterna (efter avdrag av nöjesskatten) på landets biografer har fördelat sig mellan svenska och utländska långfilmprogram under de senaste spelåren avlät utredningen i september 1950 efter samråd med Sveriges biograf ägareförbund, Sveriges Folkbiografer AB och Ordenshusens riksförening samt med dessa organisationers direkta medverkan en rundskrivelse till landets samtliga biografägare med anhållan om uppgifter enligt särskilt formulär. De inkomna svaren har på utredningens uppdrag statistiskt bearbetats av Dahlgrens Revisionsbyrå AB. Bearbetningen har omfattat uppgifter från ca 770 biografer. I enlighet med de för bearbetningen lämnade direktiven har en uppdelning gjorts av materialet med hänsyn till biografernas belägenhet mom orter av olika befolkningstäthet. Vidare har uppgifterna från biografer, som samverkar med Sveriges Folkbiografer AB och Ordenshusens riksförening, gjorts till föremål för särskild analys. I efterföljande tablå har representativiteten av det bearbetade materialet beräknats genom att antalet uppgiftsrepresenterade biografer inom olika tätortskategorier ställts i relation till totalantalet biografer inom varje kategori. De i sistnämnda avseende redovisade siffrorna hänför sig till förhållandena den 1 januari 1949.

20 Antal bio- RepresentaTotalt antal grafer som tivitet i probiografer lämnat uppcent gifter

Kategori

Hela landet Stockholm Göteborg Malmö Övriga städer och köpingar Municipalsamhällen Övriga orter Biografer samverkande med Sveriges Folkbiograf er AB och Ordenshusens riksförening

484 103 35 18 525 196 603

770 76 23 14 300 52 305

31 74 66 78 57 27 19

35 Rörande b e a r b e t n i n g e n s r e s u l t a t må här återgivas följande. Biljettintäkternas utveckling (i 1 000-tal kronor) illustreras i nedanstående tabeller (pr. = program). Totalt Spelar Sv. pr.

Uti. pr.

1947/48

19 274

37 258

56 532

1948/49

16 715

37 167

53 882

1949/50

17 382

37 266

54 648

S:a

Malmö

Göteborg

Stockholm Spelar Sv. pr. Uti. pr. 1947/48 1948/49 1949/50

S:a

Sv. pr. Uti. pr.

S:a

Sv. pr. Uti. pr.

S:a

4 504

12 683

17 187

3 456

5 139

2 239

3 105

3 705

12 143

15 848

3 627

4 982

2 139

2 944

2 176

2 891

4 238

15 849

övriga städer och köpingar

3 627

5 000

•^ • orter Övriga

Municipalsamhällen

1 Spelar

1947/48

Sv. pr. Uti. pr.

S:a

10 252

26 750

16 498

Sv. pr. Uti. pr. 510

659 S:a

Sv. pr. Uti. pr.

3 182

2 997

3 075

1948/49

9 112

16 874

25 986

1949/50

9 233

17 461

26 694

1341 S:a

2\ Genomsnittet av de tabellariskt redovisade totalintäkterna är ca 55 miljoner kronor, vilket utgör mer än -lz av den nuvarande årsomsättningen, nöjesskatten avräknad, på landets samtliga biografer. Totalt sett visar siffrorna för spelåret 1948/49 en nedgång med 4,7 % i förhållande till spelaret 1947/48, under vars senare hälft nöjesskatteskärpningen trädde i kraft (den 2 februari 1948). Spelåret 1949/50 visar däremot et! viss tendens till återhämtning; intäkterna under detta år ligger 3,3 % under omsättningssiffran för 1947/48. Nedgången från 1947/48 till 1948/49 är mest markant i Stockholm (7,8 %). 1949/50 visar där ingen förändring. Inom gruppen »övriga städer och köpingar är återhämtningen så gott som fullständig och även inom cle övriga orterna utanför storstadskretsen synes intäkterna, vara på god väg att nå kontakt med 1947/48 års siffor. Utvecklingen av biljettintäkterna för biografer samverkande med Sveriges Folkbiografer AB och Ordenshusens riksförening samt svensk films andel i dessa intäkter framgår av nedanstående sammanställning. Spelar

Summa biljettintäkter

Svensk films andel

1947/48 1948/49 1949/50

4 162 000 kr. 3 887 000 » 4 011 000 »

41 % 39 » 40 »

Relationen mellan visningen av svensk och utländsk film belyses av följande tablåer, som anger den svenska filmens andel i de förut redovisade biljettintäkterna, dels för hela landet, dels för de olika ortskategorierna. Spelar

Hela landet

1947/48 1948/49 1949/50

34 % 31 » 32 » Malmö

Spelar

Stockholm

Uöteborg

1947/48 1948/49 1949/50

26 % 23 » 27 »

33 % 27 »

Spelar

Övriga städer och köpingar

Municipalsamhällen

Övriga orter

1947/48 1948/49 1949/50

38 % 35 » 35 »

44 % 41 » 42 »

46 % 42 » 44 »

•29,% 27 »

28 »

Såsom av Bilaga 1 (s. 61) framgår, var antalet premiärsatta svenska filmer under de förevarande tre spelåren resp. 41, 31 och 32. Nedgången i antalet filmer från spelåret 1947/48 till 1949/50 utgör sålunda ca 22 %, medan intäkterna från svensk film har sjunkit med ca 10 %.

22 KAPITEL 3

UTREDNINGENS U T T A L A N D E N O C H

FÖRSLAG

De i det föregående kapitlet refererade undersökningarna utvisar, att den svenska filmproduktionen som helhet betraktad fått vidkännas betydande förluster under de senaste åren. De gynnsamma ekonomiska förutsättningarna för den svenska filmen under tiden för andra världskriget har till följd av olika samverkande omständigheter förbytts i en krissituation. De enligt utredningens mening väsentligaste faktorerna i denna utveckling har varit följande. 1. Produktionskostnaderna har väsentligt ökat under 1940-talet till följd av den allmänna uppgången av pris- och lönenivån. 2. Biografernas biljettpriser har till följd av priskontroll och skärpt nöjesbeskattning för biograiföreställningar inte kunnat höjas till en mot produktionskostnadernas stegring svarande nivå. 3. Genom återgången till normala förhållanden på den internationella filmmarknaden skärptes konkurrensen från den utländska filmen, delvis av den anledningen att publiken under krigsåren i viss mån blivit »undernärd» med sådan ifilm. Mot bakgrunden av dessa förhållanden kan det vara ägnat att förvåna, att produktions verksamheten kunnat fortsätta så länge och i så pass stor omfattning som faktiskt har skett. Förklaringen ligger i väsentlig mån däri, att de stora produktionsföretagen antingen är ägare till eller nära lierade med företag som driver biografrörelse. I sin egenskap av biografägare har dessa företag måst räkna med publikens krav på att få se svensk film. De har därför funnit det välbetänkt att använda. en del av vinsterna från biografvisningen till att täcka [förlusterna på produktionen. Andra faktorer har även spelat in. Under en mångårig verksamhet har de stora producentföretagen uppbyggt en betydande organisatorisk, personell och teknisk apparat kring inspelningsverksamheten. Det är naturligt, att man i det längsta sökt hålla denna apparat vid makt, både av hänsyn till de betydande kapital som nedlagts i ateljéer m. m. och till den stora staben axfast adjungerad konstnärlig, teknisk och administrativ personal. Till det sagda bör läggas — och detta gäller inte minst de smärre eller sporadisk i uppträdande producenterna — filmbranschens spekulativa karaktär, något som har sin grund i den irrationella faktor som publiken och publiksmaken utgör. Bekant är att flera filmproducenter, som saknat stödet av egen biografrörelse, till följd av de nuvarande ekonomiska svårigheterna tvingats upphöra med sin verksamhet. Sitt mest observerade uttryck har den svenska film-

23 krisen fått genom Föreningen Sveriges filmproducenters sommaren 1950 tillkännagivna och den 1 januari 1951 ikraftträdda beslut att upphöra med inspelningen av svensk långfilm tills vidare. Beslutet inbegriper, på något undantag när, samtliga producenter av svensk långfilm. Yad som efter sist nämnda datum kommer att produceras begränsar sig enligt vad som i detta sammanhang meddelats till de kortare filmtyperna av reklam-, nyhets- eller dokumentärkaraktär. Beslutet om detta s. k. filmstopp kan visserligen inte hindra företagare utanför producentföreningens krets att också i fortsättningen inspela film. Men med hänsyn till de ytterst begränsade ateljéutrymmen och tekniska resurser, som för sådant ändamål kommer att stå till förfogande, samt i betraktande av det avsevärda inflytande över biografbranschen, som de till producentföreningen anslutna storföretagen besitter, är det knappast sannolikt, att en sådan inspelningsverksamhet kan få någon nämnvärd omfattning. Filmstoppet betyder inte, att den svenska filmen omedelbart försvinner från biografdukarna i landet. Enligt vad som uppgetts för utredningen föreligger som resultat av filminspelningsverksamheten under år 1950 ett trettiofemtal filmer. I ljuset av vad som sagts rörande det hittillsvarande ekonomiskt negativa utfallet av filmproduktionen kan denna siffra synas anmärkningsvärt hög. Att de stora biografägande företagen — som framställt flertalet av dessa filmer — har velat gardera biografverksamheten och infria gjorda leveransåtaganden före filmstoppets inträdande, utgör enligt utredningens mening en av förklaringsgrunderna. En annan förklaring är att man med produktionsinställelsen för ögonen har sökt rädda så mycket som möjligt av det i produktionsapparaten investerade kapitalet — i ateljéanläggningar, personal, manuskript, kontrakt med regissörer och skådespelare etc. — och därvid föredragit att gripa möjligheten att förbyta en säker förlust i en osäker vinst eller i varje fall en minskad förlust. Tydligt är alltså, att biografernas behov av svensk film är tillgodosett för ett eller halvtannat års tid efter den 1 januari 1951. Frågan är, hur biografrörelsen skall reagera, därest efter denna tid ingen svensk ny inspelning längre finns att tillgå och om man kan räkna med att man från det hållet kommer att föranstalta om en återupptagen produktion, oavsett eventuella stödåtgärder. Man måste dock därvid ta i betraktande, att en längre tids produktionsinställelse innebär, att producenterna har fått sina möjligheter att återgå till en tidigare ordning beskurna. Vissa grupper av personalen har skingrats och måste ersättas med nya krafter med mindre erfarenhet, medan under tiden den utländska filmen har stärkt sina kontraktspositioner bland biografägarna. Teknisk och konstnärlig standardsänkning och skärpt konkurrens från den utländska filmen är sålunda några av de perspektiv, som måste hållas i sikte, när man tar ställning till vad som kan och bör göras för den svenska filmens framtid. Utredningen hävdar, att uppehållandet av en svensk spelfilmproduktion

24 inte får ses som något isolerat branschintresse utan måste tillmätas betydelse ur vidare synpunkter. För det första vill utredningen — med understrykande av vad som i denna del anförts i 1949 års bevillningsutskotts förut citerade, av riksdagen godkända betänkande nr 41 — framhålla den kulturpolitiska aspekten på frågan. I det föregående har antytts, att den svenska filmen har en stark och bred förankring hos den biografbesökande allmänheten. För stora folkgrupper har svensk film blivit en självklar tillgång, ett behov. Svensken i gemen vill höra sitt eget språk och se svensk natur, svenskt liv och svenska seder återgivas från den vita duken. En inhemsk filmproduktion representerar härigenom ett nationellt värde. Den utländska filmen, som med jämna mellanrum tillför oss märkliga konstnärliga produkter och även i underhållningshänseende är en stimulerande faktor, bjuder jämsides därmed åtskillig gottköpsvara. De för närvarande visade utländska filmerna utgör ändock ett tämligen snävt urval av de bättre och bästa alstren från utlandsproduktionen. E t t tomrum efter de försvinnande svenska filmerna måste därför fyllas genom ett ökat utrymme åt medelmåttig och undermålig utländsk film, som — bortsett från dess mindre dragningskraft på svensk publik — inte kan betecknas som önskvärd. Utsikten att de stora folklagrens smak, åsikter och levnadsbehov skulle komma att via filmen uteslutande bearbetas genom utländska produkter och hämta sin näring ur de miljöer, föreställningar och intryck som de för till torgs utan något komplement av svenska bilder och tankegångar är föga tilltalande. Svensk film är eller kan i likhet med svensk teater, svensk radio och svensk press vara ett utomordentligt instrument för att hålla vår svenska egenart levande. Även om svensk film inte heller under gynnsammare arbetsbetingelser mer än delvis kan uppfylla sådana kvalitetskrav som man avser när man talar om kulturellt betydande insatser, kan man enligt utredningens mening näppeligen bortse från dessa kulturpolitiska perspektiv. Bland mer allmänkulturella synpunkter som gett sig tillkänna och som utredningen vill understryka är de som erinrar om filmen som en demokratisk och allmäntillgänglig institution, där man inte minst har att ta hänsyn till landsbygdens behov av svensk film och betydelsen av att förströelsemöjligheterna där inte blir beskurna. I detta sammanhang förtjänar också att påpekas, att de kortfilmer som framställts i statens, folkbildningsarbetets och näringslivets tjänst mister stödet av den utomordentliga spridning som en sättning till en svensk spelfilm oftast medför och för sin visning blir i största utsträckning hänvisade till smalfilmnätet, om de svenska långfilmerna försvinner. Till den kulturpolitiska aspekten på frågan om den svenska filmens betydelse anmäler sig också synpunkter av sådan samhällsekonomisk innebörd, att de i och för sig tvingar till ett övervägande av verksamt stöd åt svenskfilmproduktion.

25 Utredningen vill till en början fästa uppmärksamheten på det allmännas nöjesskatteintäkter. Försvinner den svenska filmen — som för närvarande ger ca en tredjedel av biografernas inspelningsresultat — blir den sannolika konsekvensen, att dessa intäkter sjunker. Från branschkunnigt håll har beräknats, att de vid ett bortfall av de svenska filmerna nytillkommande utländska på sin höjd skulle samla hälften så stor publik. Om denna beräkningar riktig, skulle denna minskning i nöjesskatteintäkterna komma att uppgå till i runt tal 8 miljoner kronor, varvid statsverkets förlust skulle bli 6 miljoner kronor och kommunernas 2 miljoner. Den reservationen måste visserligen göras, att den försvinnande biografpubliken kan komma att söka sig till andra nöjesformer. Det bör dock hållas i minnet, att dessa åtminstone för närvarande är avsevärt lägre beskattade. Även för handelsbalansen skulle en nedlagd svensk filmproduktion inverka menligt, därigenom att den utländska ersättningsfilmen medför ett Ökat utflöde av främmande valutor. Även om man på sätt som nyss anförts utgår från att dessa filmer samlar endast hälften så stor publik som de bortfallande svenska, ger dock en på uppgifter från Valutakontoret grundad uppskattning vid handen, att detta merutflöde skulle vara av storleksordningen 3 miljoner kronor för år. Svårare ställer det sig att ens ungefärligt beräkna, vad staten i händelse av den svenska filmens försvinnande indirekt förlorar på en minskning av skatteunderlaget för biografägarna samt för den i produktionen helt eller delvis engagerade tekniska och konstnärliga personalen — bortsett från de sociala synpunkter, som kan anföras i samband med dessa yrkesgruppers överflyttning till tjänster, för vilka de icke äger motsvarande utbildning. Uteslutet är inte, att de bäst renommerade regissörerna av yngre årgång samt en del kvalificerat skickliga filmfotografer och tekniker kommer att knytas till utländsk filmproduktion. Sammanfattningsvis kan sägas, att den svenska filmens vara eller icke vara är ett väsentligt samhälleligt spörsmål, vare sig man på detta anlägger kulturella, sociala, nationalekonomiska eller fiskaliska synpunkter. I flertalet europeiska länder har det också ansetts vara en nationell angelägenhet att genom direkta eller indirekta åtgärder främja den inhemska produktionen av film. Detta gäller — såsom av Bilaga 2 framgår — inte minst våra nordiska grannländer, där det statliga stödet åt filmen givits en betydande omfattning. I vårt land däremot — med en fyrtioårig kontinuerlig filmproduktion, som under stumfilmepoken gjorde en självständig insats i filmens konstnärliga utveckling och som alltjämt i sina bästa alster står i internationell klass — har statsmakterna hittills i stort sett endast uppmärksammat filmen såsom .skatteobjekt och såsom föremål för censur. Det nu inträdda filmstoppet på inspelningsateljéerna utgör en aktuell påminnelse om det vid olika tider och i skilda sammanhang understrukna behovet av positivt inriktade statliga åtgärder.

26 Frän nu anförda synpunkter och mot bakgrunden au vad som ådagalagts om den svenska filmens ogynnsamma ekonomiska villkor finner utredningen berättigade krav kunna uppställas på det allmännas ekonomiska medverkan till att möjligheter skapas för bedrivandet av en fortsatt svensk filmproduktion. Innan omfattningen av denna medverkan från det allmännas sida kan bedömas, bör i möjligaste mån klarläggas, om filmproduktionens kostnader kan nedbringas. Uppmärksamhet bör därefter ägnas åt vad som från producenternas och biografernas sida kan göras i syfte att öka produktionens inkomstmöjligheter. FILMPRODUKTIONENS

KOSTNADER

Behöver det verkligen kosta så mycket att framställa en film som siffrorna ger vid handen? Det är naturligt, att den offentliga kritiken dröjt vid denna fråga, Allt emellanåt anföres exempel på företeelser inom filmproduktionen, som skulle tyda på bristande planering, stjärngager och slöseri med tid och materiel. Dyrbart förvärvade manuskript och inspelningsrättigheter utnyttjas inte, kostsamma filmexpeditioner lämnar magert resultat, kontrakt förfaller och måste förnyas med ytterligare kostnader etc. Utredningens möjligheter att bringa reda i alla dessa sinsemellan ofta motsägande uppgifter om brister i planläggningen och rationaliseringen av filmproduktionen är rätt begränsade. Ytterst sammanhänger detta med de irrationella faktorer som är mer eller mindre förbundna med all filminspelning och som trotsar många vällovliga försök till rationalisering i linje med dem som Isan tillämpas på en rent industriell verksamhet. Svensk film är starkt beroende av väder och vind för sina exteriörtagningar, som dessutom av de klimatiska förhållandena i stort sett är begränsade till en kort tid av året. En filmexpedition med dryga dagskostnader kan av en otjänlig väderlek tvingas till ovcrksamhet under veckor, vilket i sin tur kan leda till att den mest förutseende produktionsplan raseras: ateljéarbetet måste omdisponeras, kontrakt prolongeras osv. Till de svårigheter som svensk film ytterligare har att kämpa med och som lägger hinder i vägen för en långt driven planering hör också skådespelarproblemet. Svensk film är i stort sett hänvisad till teatrarnas artister och dessa har att i första hand stå till sina sceners förfogande. Möjligheterna att ekonomiskt fördelaktigt utnyttja uppställningarna i ateljéerna begränsas i hög grad av att rollinnehavarna ofta nog bara kan stå till förfogande vissa timmar på dagen, ibland t. o. m. endast nattetid. Svenska industritjänstemannaförbundet, Stockholms film- och teaterarbetareförening samt Svenska teaterförbundets fackorganisation har vid överläggningar med utredningen pekat på vissa föregivna missförhållanden inom

27 produktionen, vilka — menade man — var av den omfattningen, att de bar en icke obetydlig del av ansvaret för det läge inom branschen som resulterat i beslutet om filmstoppet. I en P. M. som tillställts utredningen av den förstnämnda organisationen påpekas sålunda, att »filmerna till stor del fördyras genom alltför bristfälliga förberedelser och bristande samarbete emellan de olika tekniska avdelningarna.). Man rekommenderar därför ett »planeringsråd», som skulle bestå av filmens produktionsledare, regissör, arkitekt, fotograf, ljudingenjör och inspicient samt även i förekommande fall av specialister såsom musiker osv. Detta planeringsråd »skall exempelvis bestämma, vad som skall tagas i exteriör och platserna i detalj för dessa, avgöra vad som skall tagas stumt eller med ljud och vad som skall tagas i ateljé» osv. Överhuvudtaget bör allt planeras i mycket god tid. Slutligen rekommenderas ett samarbete de olika ateljéerna emellan beträffande tekniska framsteg och praktiska arbetsmetoder. Stockholms film- och teaterarbetareförening fäster stor vikt vid »en mera kontinuerlig verksamhet» inom filmproduktionen. Föreningen påtalar regissörernas maktställning, beträffande vilken man »med fullt fog kan tala om diktatorer», och hävdar, att dessa har sin del i filmproduktionens dåliga ekonomi genom en obetänksam planering. Företagsnämnder inom våra större ateljéer skulle »på längre sikt kunna bidraga till bättre planering och organisation». Även Svenska teaterförbundets fackorganisation har vitsordat den improvisation som alltför ofta präglar filmarbetet och som — utöver den skada som därvid tillfogas filmerna rent konstnärligt — borde kunna bedömas som ekonomiskt otillfredsställande. Från producenternas sida hävdas emellertid med största bestämdhet, att erinringar av denna art i stort sett måste tillbakavisas. Det finns brister, medger man, men de skulle näppeligen elimineras genom inskränkningar i regissörens befogenheter och tillsättandet av några planeringsråd. Regissören är inspelningens konstnärlige ledare och måste få arbeta med så fria händer som möjligt för att med tillgängliga resurser skapa bästa möjliga resultat. Ett överflyttande av hans personliga, nnsvar på ett större flertal skulle vara mycket olyckligt. Och varje planeringsråd skulle medföra mer eller mindre omständliga procedurer, som näppeligen skulle uppvägas av någon rationell insats i besparingssyfte. Man anför också från producenthåll vissa exempel på åtgärder, som redan vidtagits till förbilligande av produktionsapparaten: man har sålunda sökt knappa in på antalet uppställningar för filmerna, utesluta kostsamma exteriörer, använda sig av mindre musik och orkestrar, engagera billigare krafter för biroller, anställa särskilda repetitioner med skådespelarna och därmed förkorta arbetstiden i ateljén med enskilda scener samtidigt som antalet omtagningar nedbringats osv. Men samtidigt vill man fästa uppmärksamheten på att inknappningarna riskerar att bidraga till en torftighet, som blir oekonomisk när filmen är ute i marknaden. Konkurrensen med den vida mer påkostade utländska filmen fordrar en viss minimistandard.

28 E t t spörsmål som i detta avseende också varit föremål för den offentliga uppmärksamheten är de s. k. stjärngagerna. Man har på sina håll begripligt. nog inregistrerat dem som ett tecken på att produktionen av svensk film ändock måste vara en god affär och att i varje fall ett ifrågakommande stöd från det allmännas sida åt filmproduktionen måste ha som förutsättning en reglering av sådana oformligheter. Att vissa i filmen engagerade konstnärer har stora inkomster kan väl konstateras. Enligt vad utredningen erfarit har emellertid producenterna genom en gemensam aktion lyckats komma överens om vissa individuella övre gränser för skådespelarnas honorar. Från det allmännas sida återstår därför knappast några möjligheter att därutöver minska toppgagerna med mindre än att man gör ingripanden, som skulle eliminera konkurrensen dels inom filmvärlden, dels i förhållande till andra institutioner, t. ex. folkparkerna. Man torde med skäl kunna förvänta, att de enskilda producenterna inför gynnsammare arbetsbetingelser för den svenska filmproduktionen inte låter de högre gagerna ytterligare öka. Som bekant har man här att göra med en företeelse, som gärna uppmärksammas och som kan räknas bli dubbelt på passad i samma mån som det allmänna tillskjuter medel för upprätthållan det av en svensk filmproduktion. Skulle sedermera på detta speciella fält eller överhuvudtaget på utgiftssidan visa sig tendenser till slöseri, måste detta självfallet i negativ riktning påverka intresset från det allmännas sida att ge filmproduktionen sitt stöd. I detta sammanhang kan även erinras om sådana projekt, som syftar till en filmindnstriplanering i stort. Den svenska filmproduktionen är praktiskt taget helt förlagd till Storstockholm och det kan därför i och för sig synas rimligt, att man så långt det går utnyttjar denna möjlighet till centralisering i den betydelsen att samtliga filmbolag samarbetar om ateljéutrymmen, upphandling etc. På detta område har, visar det sig, flera försök redan gjorts. Det förefaller också svårt att med bibehållande av filmproduktionen som en fri näring vidta enhetliga åtgärder, då sådana näppeligen skulle kunna effektivt genom föras utan stora investeringar och utan kontrollen från ett auktoritativt organ. Utredningen har ingen anledning att betvivla, att det organ som redan finns, Föreningen Sveriges filmproducenter, söker göra. vad som göras kan inom ramen för ett frivilligt samarbete till förmån för besparande initiativ. Det sagda innebär inte, att utredningen finner uppgifterna om de påtalade missförhållandena inom produktionens utgiftsram vara ogrundade och att de nämnda personalorganisationerna skulle vara felunderrättade. Det är bl. a. uppenbart, att åtskilliga regissörer och andra som anförtrotts ledningen av enskilda filminspelningar inte har med sin konstnärliga begåvning förenat en lika stor organisatorisk. Om utredningen likafullt fäster en viss vikt vid producenternas synpunkter i dessa avseenden, får detta ses mot det förhållandet, att producenterna i

29 första hand är den part, som med tillfredsställelse måste hälsa alla verklig hetsbetonade uppslag till förbilligande av produktionen. Samtidigt finner utredningen anledning understryka, att filmproduktionen inte får bedömas som industriell företagsamhet i vedertagen mening. Den kan blott till ringa del standardiseras. En kostsam omtagning, kasserandet av dyrbart inspelade scener, rivandet och nybyggandet av en uppställning m. m. syftar normalt till förbättringar, som anses ägnade att påverka filmens konstnärliga och ekonomiska resultat i önskvärd riktning. Man måste räkna med att alltför långt drivna rationaliseringsåtgärder på detta område kan verka hämmande på andra viktiga faktorer, inte minst på den rörelsefrihet som ändå måste betraktas som en av förutsättningarna för ett konstnärligt filmarbete. Med utgångspunkt från det sagda har utredningen vid beräkningen av den svenska filmproduktionens omkostnader för de närmaste åren inte ansett sig kunna så fixera de kostnadsminskningar, som står att vinna genom fortsatt rationalisering av inspelningsverksamheten, att de kan avspegla sig på utgiftssidan i en kalkyl. Såsom senare framgår, har utredningen vid beräkningen av storleken av ett statligt stöd dock ansett sig böra förutsätta ytterligare ansträngningar från producenternas sida i besparingssyfte. FILMPRODUKTIONENS

INKOMSTER

Till belysande av produktionens andel i inkomsterna av filmvisningen på biograferna vill utredningen åberopa innehållet i nedanstående tablå. Denna grundar sig på ett medelpris för inträdesbiljetterna av 1 krona 95 öre (jfr Bilaga 1, s. 57). Den av biografägama erlagda filmhyran har beräknats till 38 % av influtna biljettintäkter, sedan nöjesskatten avräknats. Distributionskostnaderna har upptagits till 15 % av filmhyran. Vidare förutsattes, att filmen har setts av 650 000 personer, en siffra som är tämligen representativ för de svenska filmernas normala publikfrekvens. Bruttointäkter vid försålda 650 000 biljetter å kr. 1:95 Avgår för nöjesskatt 30 % å kr. 1: — kr. 195 000 45 % å » 0:95 » 277 875 Total nöjesskatt kr. 472 875 Statens andel därav = 3 /t kr. 354 656 Kommunandelen = XU » 118 219 Återstår Avgår till biografägarna (100—38) 62 % härav Återstår Avgår till distributionen 15 % härav Återstår för producenten

kr. 1 267 500

472 875 794 625 492 667 301 958 45 294 256 664

30 Av tablån framgår, att bruttointäkternas procentuella fördelning på de ekonomiska intressenterna i filmvisningen blir denna: biograf ägarna staten producenten kommunerna distributören

38,9 % 28,0 » 20,2 :> 9,3 » 3,6 »

Utredningen kommer i den följande framställningen att ägna uppmärksamhet åt möjligheterna att ernå en jämnare inkomstfördelning till producentens fördel. Anledning saknas, enligt vad utredningen kunnat finna, att ifrågasätta en jämkning i distributörens ersättning. Vidare har utredningen ansett, att den kommunala andelen i nöjesskatteintäkterna bör lämnas utanför diskussionen. Intresset knyter sig därför i huvudsak till biografägarnas inkomstandel och de statliga nöjesskatteintäkterna. Innan utredningen ingår på dessa spörsmål, vill den emellertid i närmast följande avsnitt ägna någon uppmärksamhet åt de i detta sammanhang aktuella frågorna om biograf biljettpriserna och om begränsning av spelfilmproduktionen. Biograf biljettpriserna. Som närmare framgår av redogörelsen i Bilaga 1 fs. 57) har biografbiljetternas nettopriser (dvs. bruttopriserna exklusive nöjesskatt) inte höjts sedan 1942. I och för sig kunde det därför ha synts naturligt att nu medge en höjning av dessa priser och därigenom via filmhyrorna ge producenterna en större eller mindre kompensation för 1940-talets kostnadsstegringar. Den höjning av biljetternas bruttopriser, som orsakades av 1948 års nöjesskatteskärpning, var emellertid avsevärd. En ytterligare höjning redan nu kunde befaras inte obetydligt pressa ner publikfrekvensen och måste därför ur de tidigare anförda synpunkterna på biografens roll såsom demokratisk och allmäntillgänglig institution betraktas såsom föga önskvärd. Produktionsbegränsning. Bland de producenter som bedrivit en kontinuerlig inspelningsverksamhet råder en allmänt omfattad mening, att vårt lands konstnärliga resurser inte med fördel kan tas i anspråk för en produktion om mer än ett trettiotal filmer per spelar. En begränsning av produktionen skulle också vara förenad med den fördelen, att de enskilda ifilmerna skulle kunna beredas en ökad efterfrågan och därigenom ökat ekonomiskt utbyte. Ett mindre antal ökar vidare förutsättningarna för en bättre inbördes placering de svenska filmerna emellan inom ramen för biograf säsongen. Med hänsyn till vad producenterna vid överläggningar med utredningen uttalat om behovet av en produktionsbegränsning har utredningen informerat sig hos Föreningen Sveriges filmproducenter om de praktiska möjligheterna att åvägabringa en sådan begränsning av antalet producerade spelfilmer.

31 Föreningen har i en den 13 december 1950 dagteeknad skrivelse bringat till utredningens kännedom, att föreningens samtliga medlemmar förklarat sig beredda att medverka till en sådan åtgärd. Föreningen har därför beslutat att under en tvåårsperiod — begynnande då sådana lättnader och stödåtgärder genomförts att produktionen kan återupptagas — inskränka produktionen till högst sextio filmer. Av dessa skall femtiotvå fördelas mellan föreningens medlemmar i huvudsaklig proportion till tidigare produktion, medan återstående åtta filmer utgör en reserv, avsedd att ge nödvändigt utrymme för den naturliga utvecklingen inom branschen. I sistnämnda avseende säger sig föreningen bl. a. ha haft i åtanke ett från biografägareförbundets sida uttalat önskemål om möjlighet för olika grupper biografägare att genom egen produktion få tillgång till svenska filmer för sin repertoar. På skäl som nyss anförts anser utredningen ett genomförande av detta beslut kunna medföra en viss effekt till förmån för produktionens inkomstsida. Att siffermässigt bedöma denna verkan har dock inte ansetts möjligt. Produktionsbidrag från biografägarna. Historiskt sett har den svenska filmproduktionen kunnat utbyggas på grundvalen av ett tidigt utvecklat biografväsende. Å andra sidan kan biografverksamhetens fortsatta expansion till väsentlig del tillskrivas den svenska filmens förekomst och popularitet bland de stora folklagren. Detta samband mellan de båda branschgrenarna filmproduktionen och filmvisningen har fått ett markerat uttryck i det förut berörda förhållandet, att de större producentföretagen täckt sina förluster på inspelningsverksamheten med inkomsterna från en i intimt samband med produktionen bedriven biografrörelse. 'Siffermässigt konkretiseras den allmänna relationen mellan produktionen och biograferna av den förut lämnade uppgiften, att omkring en tredjedel av biografernas intäkter hänför sig till svensk film. Uppenbart är sålunda — såsom från biograf ägarnas huvudorganisationer framhållits — att den svenska filmproduktionens vidmakthållande äger en avgörande betydelse för landets biografrörelse. Utredningen har därför funnit naturligt att diskutera biograifägarnas möjligheter att tåla en av omständigheterna betingad reducering av sina intäkter från svensk film till förmån för den svenska filmproduktion, vars fortsatta existens är ett sådant vitalt intresse för biograf verksamhetens lönsamhet. Man kan därvid med skäl fråga sig, om denna lönsamhet är så beskaffad, att biografägarna överlag kan vidkännas en minskning i sina intäkter. Uppenbarligen måste förhållandena i detta avseende vara mycket varierande, alltifrån de stora och inkomstbringande storstadsbiograferna till biograferna i de folkliga samlingslokalerna på de minsta orterna, där verksamheten uppehälles med delvis oavlönad arbetskraft. Den omständigheten att filmproduktionen hittills i största utsträckning täckt sina förluster med inkomsterna från egen biografrörelse synes dock tyda på att den genomsnittliga lönsamheten är så pass stor, att man inte kan eller bör bortse härifrån, när det begärs, att staten skall stödja filmproduktionen.

32 Innan utredningen fortsätter sitt resonemang på denna punkt, vill den framhålla, att den bristande balans som i nuvarande läge otvivelaktigt råder mellan inspelningsverksamheten — som medför stora förluster — och biografrörelsen — som tar en huvudpart av intäkterna på visningen av produktionens alster — utgör ett hinder för de fria producenterna, dvs. producenter som inte har stödet av egna biografer, att hävda sig i konkurrensen med de stora inspelnings-biografföretagen. Förhållandet uppmuntrar till kartell- och trustbildning och stävjar uppkomsten av dylika »fria» företag. Inte ens genom statlig medverkan i form av subvention återställes denna balans. Det problem, som här föreligger inom filmbranschen, ligger utanför utredningens uppdrag att rationellt angripa. Det är emellertid så intimt förknippat med den svenska filmkrisen, att utredningen inte ansett sig böra underlåta att påpeka dess förekomst. När nu utredningen ställts inför frågan, vilken form av medverkan från biografägarnas sida till filmproduktionens stödjande som kunde vara rimlig att överväga, har dess uppmärksamhet kommit att fästas på ett mellan Sveriges biografägareförbund och Föreningen Sveriges filmproducenter år 1948 träffat och intill våren 1950 gällande avtal om ett från förbundsmedlemmarnas sida utgående stöd åt värdefull svensk filmproduktion i form av ett produktionsbidrag om 1 % av inspelat bruttobelopp, nöjesskatten frånräknad, vid varje framförande av svensk film. Utredningen har funnit, att återinförandet av ett sådant, utöver kontrakterade filmhyror utgående produktionsbidrag — om detta gåves en sådan storleksordning, att anspråken på det allmännas motsvarande stödåtgärder i det allvarliga statsfinansiella läget kunde hållas inom rimliga gränser — skulle kunna innebära ett verksamt bidrag till lösningen av den föreliggande frågan. Med anledning därav har utredningen trätt i förbindelse med representanter för biografägarnas organisationer. Från utredningens sida framhölls därvid, att ett förslag om statligt stöd åt filmproduktionen otvivelaktigt skulle ha lättare att vinna statsmakternas bifall, om däri kunde redovisas villigheten till ett stöd från biografägarna, vilket stode i nivå med deras faktiska möjligheter. Utredningen rekommenderade biografägarna att skyndsamt överväga möjligheten av ett produktionsbidrag om ca 5 % av bruttointäkterna, efter avdrag för nöjesskatten, vid visning av svensk spelfilm. Bidraget kunde knytas till förutsättningen av ett statligt stöd åt filmproduktionen. Resultatet av de inom och mellan biografägareorganisationerna därefter förda förhandlingarna har redovisats i tre till utredningen den 12, 13 och 14 december 1950 ingivna skrivelser från resp. Sveriges biografägareförbund, Ordenshusens riksförening och Sveriges Folkbiografer AB. I samtliga skrivelser har en positiv inställning till frågan kommit till uttryck. Sveriges biograf ägareförbunds styrelse framhåller, att landets biografägare numera, arbetar med en vinstmarginal, vilken med hänsyn till de

33 risker och den konjunkturkänslighet som utmärker branschen, måste anses allt annat än rikligt tilltagen. Denna vinstmarginal måste efter årsskiftet antagas komma att krympa på grund av väntade omkostnadsökningar. Möjligheterna för biograf ägarna att prestera ett produktionsbidrag är därför små. Ä andra sidan vitsordas, att tillgång på svensk film är ett vitalt intresse för branschen, särskilt för dem, vilkas rörelse är förlagd till landsorten. Styrelsen har därför enhälligt beslutat rekommendera sina medlemmar att erlägga produktionsbidrag. Förbundet, som inte är någon ekonomisk förening, saknar visserligen befogenhet att påbjuda ett sådant bidrag. Det finns emellertid — framhålles det — ingen anledning antaga, att förbundsstyrelsens rekommendation inte skall respekteras av medlemmarna. Enligt styrelsens uppfattning bör ett produktionsbidrag till huvudsaklig del utgå av biograferna i grupperna I och I I 1 samt i någon utsträckning av grupp I I I . Även inom grupperna I och I I finns företag, som på grund av höga omkostnader är ur stånd att erlägga något bidrag. Detta skulle emellertid kunna kompenseras genom visst bidrag även från en del biografer inom den stora fjärde gruppen. Produktionsbidraget skulle variera mellan 1 och 5 % på bruttointäkten, efter avdrag av nöjesskatt, vid visning av svensk film och efter närmare prövning fastställas av styrelsen. Ordenshusens riksförening anför genom sin biografsektion, att flertalet ordenshusbiografer har liten kapacitet och arbetar på landsbygden. Då tillgången på svensk film för dessa biografer är av utomordentlig betydelse, vill föreningen vitsorda sitt stora intresse för att filmproduktionen uppehälles. Samtidigt har föreningen understrukit, att de flesta av dessa biografer bedriver sin verksamhet med ett mycket litet överskott och i flera fall endast kan uppehållas på grund av att styrelsemedlemmar i den lokalägande organisationen utför ett frivilligt oavlönat arbete. Endast ett fåtal av föreningens 175 biografer hör sålunda till annan grupp än grupp IV. Under 1951 kan överskottet antas krympa på grund av emotsedda förhöjningar på frakter, telefon, porto och förbrukningsmateriel. Från biograferna inom grupp IV anses uteslutet att begära produktionsbidrag. Föreningen framhåller slutligen, att den inte har fullmakt från sina medlemmar att påbjuda ett produktionsbidrag till svensk film. Den är emellertid beredd att hos de medlemmar av biografsektionen, som kan bära denna pålaga, rekommendera, sådant bidrag, om uppgörelse kan träffas om rimliga beräkningsgrunder. Sveriges Folkbiografer AB erinrar om att biografdriften i de folkliga samlingslokalerna (folkets hus, ordenshus och bygdegårdar) som regel startats av två skäl. Dels har man velat bereda den breda publiken någon omväxling i dess fritidsförströelse, tidigare så gott som undantagslöst dans, dels har man genom lokalernas intensivare utnyttjande velat underlätta deras finansiering. Praktiskt taget alla föreningsägda biografer inspelar förhållandevis 1

Beträffande de sex grupper, i vilka landets biografer brukar uppdelas, hänvisas till Bilaga 1 (sid. 56).

3—2270 50

34 små belopp. Att biografdriften ändå kunnat fortsätta, beror delvis på att ledamöterna i de olika föreningsstyrelserna arbetar med minsta tänkbara arvode, i många fall alldeles utan sådant. Nästa biografsäsong kommer ekonomin sannolikt att bli ännu besvärligare på grund av ökade utgifter. Bolaget säger sig emellertid berett att medverka till genomförande av ett produktionsbidrag från biografernas sida. Detta bör variera mellan 1 och 5 % på bruttointäkterna efter avdrag av nöjesskatt enligt ungefär följande grunder: Biografer som årligen spelar in under kr. 10 000 — inget produktionsbidrag » » » » » kr. 10— 20 000 — produktionsbidrag 1 % » » » » » » 20— 35 000 — » 2» » , » » » » 35— 60 000 — » 3» » » » » » » 60—100 000 — » 4» » » » » » över kr. 100 000 — » 5» Enligt vad biografägareförbundet under hand meddelat, överensstämmer denna beräkningsgrund i stort sett med den som avses tillämpad beträffande de till förbundet anslutna biograferna. Samtliga de tre sammanslutningarna knyter det förbehållet till sin medverkan, att även statligt bidrag skall lämnas. Biografägareförbundet och Ordenshusens riksförening tillägger, att detta bör vara av sådan storlek, att den svenska filmproduktionen kan fortsätta samt att biografernas bidrag endast skall utgå beträffande filmer, som kommer i åtnjutande av statsbidrag. Enligt de upplysningar, som lämnats utredningen av de nämnda sammanslutningarna, skulle biografägarnas sammanlagda produktionsbidrag vid en tillämpning av de här angivna grunderna för bidragets utgörande betyda ett årligt tillskott till de svenska filmproducenterna av i runt tal 700 000 kronor. STATENS

NÖJESSKATTEINTÄKTER

Alltifrån tillkomsten av vår första nöjesskatteförordning — den rent kommunala av år 1919 — har biografföreställningama fått en alltmer dominerande betydelse för inkomsterna av nöjesbeskattningen. Som följd härav har biograferna i samband med de under 1940-talet gjorda revideringarna av nöjesskatten kommit att ställas i särklass såsom objekt för denna skatteform. 1939__1940 gjordes nöjesskatten till en kombinerat statlig och kommunal skatt, lika fördelad mellan staten och kommunerna, Nöjestills fällningarna indelades — liksom tidigare — i tre olika taxegrupper, av vilka mellangruppen utgjordes av biografförestälmingar. År 1945 tillkom den nu gällande nöjesskatteförordningen. Tretaxesystemet ersattes med en enhetlig taxa av 15 % å bruttopriset för varje biljett, skatten inberäknad, dock med det undantaget för biografföreställningarna, att dessa såsom förut skulle beskattas med 15 % av biljetternas bruttopris upp till 1 krona samt med 30 % av överskju tände belopp. E n ytterligare belastning pålades biograferna, genom den ändring i nöjesskatteförordningen, som trädde i kraft den 2 februari 1948, då

35 procentsatserna höjdes till resp. 30 och 45. Samtidigt bestämdes, att nöjesskatten för biografföreställningar skulle fördelas med tre fjärdedelar till staten och en fjärdedel till vederbörande kommun. Denna förclelningsgrund medför, att den genom skattehöjningen erhållna inkomstökningen i stort sett tillfaller statsverket. Skatteskärpningen föranledde en motsvarande höjning av biografernas biljettpriser. Att denna höjning varit åtminstone en av anledningarna till de minskade besöks- och omsättningssiffrorna på biograferna torde få anses obestridligt. För biografernas del blev denna ogynnsamma utveckling till förfång för framförallt de små, delvis till olika slag av folkliga samlingslokaler förlagda biografrörelserna, Några nedlades. En del av dem tvingades att minska antalet program per vecka, en annan del att visa film endast varannan vecka och hyra ut lokalerna till andra nöjesanordningar, som tämligen ofta var av lägre värde ur kulturell synpunkt. Tillbakagången i biografernas omsättning gjorde samtidigt, att de svenska filmproducenternas andel i nettoresultatet av filmvisningarna, dvs. filmhyrorna, blev mindre än förut. Om man tar i betraktande det successivt nedgående ekonomiska utbytet av filminspelningsverksamheten efter andra världskrigets slut, är det tydligt, att den ökade biografskattens verkningar kom att i avsevärd mån drabba filmproduktionen, som fick se sitt inkomstunderlag ytterligare krympa utan någon skönjbar möjlighet till kompensation. Någon höjning av biljettpriserna utöver den som direkt svarade mot skatteskärpningen syntes inte möjlig. Det kan tilläggas, att en av producenterna så sent som våren 1950 gjord framställning hos priskontrollnämnden om rätt att höja maximifilmhyran för svensk film blev avslagen. Det kan sålunda med visst fog påstås, att 1948 års biografskatteskärpning har påskyndat den svenska filmkrisen. Såsom framgår av den i Kapitel 1 lämnade redogörelsen har statsmakterna både 1948, då skatteskärpningen beslöts, och 1949 framhållit skärpningens »tillfälliga natur». Sedan 1950 års riksdag — såsom framgår av bevillningsutskottets betänkande nr 50 och riksdagens skrivelse nr 195 — uttalat, att riksdagen icke hade något att erinra emot ett bibehållande av bl. a. den extraordinära biografbeskattningen, måste emellertid konstateras, att frågan om dess upphävande har ställts på framtiden. FORMEN FÖR

STATSSTÖDET

Enligt sina direktiv har utredningen beträffande formen för ett statligt stöd åt filmproduktionen i första hand haft att undersöka möjligheterna att lösa frågan enligt restitutionslinjen, dvs. genom en återbäring till produktionen av viss andel i den på svensk film belöpande nöjesskatten. Redan 1941 års filmutredning diskuterade möjligheten att ge stöd restitutionsvägen. Det ansågs emellertid då, att skälen mot en sådan stödform övervägde. Utredningen framhöll, att bidrag enligt restitutionslinjen skulle ge stöd

36 i omvänd proportion till behovet: »en film, som lämnade ett gott ekonomiskt resultat, skulle erhålla högre subventionsbelopp än en, som visade sig mindre publikdragande och därför bättre behövde ett understöd». Vidare anmärktes, att en restitution skulle bli tekniskt komplicerad. Det ansågs nämligen, att de myndigheter som hade hand om stödet skulle behöva särskilt registrera nöjesskatteinkomsterna för varje bidragsberättigad film. Vid sin prövning av restitutionslinjen 1 har utredningen nu ställts inför samma principiella och tekniska invändningar som 1941 års filmutredning. De förra har i och för sig kvar sin giltighet. Ett stöd efter behovsprincipen skulle emellertid i praktiken bli synnerligen svårhanterligt. Det skulle kräva ett klarläggande av de exakta produktionskostnaderna och intäkterna för varje film, varefter det underskott skulle fastställas som det allmänna helt eller delvis hade att täcka. En sådan procedur komme utan tvekan att föranleda många meningsskiljaktigheter, vilka bleve ännu mer markerade, om det organ som hade att bestämma, bidragens omfattning, ansåge sig böra lägga även sakligt reviderande synpunkter på sin uppgift och pröva ändamålsenligheten av individuella utgiftsposter. Mot en behovsprövning kan även resas den befogade invändningen, att staten trots prövning av varje särskild film skulle behöva medvetet stödja även sådana filmer, vilkas önskvärdhet på goda grunder kunde sättas i fråga. Det måste också hållas i minne, att motiven för tillkallandet av 1941 års filmutredning högst väsentligt skiljer sig från dem som ligger bakom 1950 års filmutrednings uppdrag. 1941—42 arbetade den svenska filmindustrien under ekonomiskt drägliga villkor: de då i SOU 1942: 36 framlagda stödförslagen tog uteslutande sikte på tillkomsten av filmer, som uppfyllde vissa bestämda kvalitetskrav. Bakgrunden för 1950 års filmutredning åter är den inträdda krissituationen för filmproduktionen. Behovet av stödåtgärder har därigenom fått en annan karaktär och en generellare inriktning: i dag gäller det den samlade filmproduktionens upprätthållande. Självfallet måste staten som stödgivare även i denna situation upprätthålla anspråken på en god filmstandard. E n primär förutsättning för att dessa anspråk skall kunna tillgodoses är dock att filmproduktionen beredes sådana ekonomiska förutsättningar, att den inte blott kan fortleva utan även får vidgad möjlighet att ge nya krafter och nya idéer en chans att visa sin förmåga och lödighet. Staten skulle genom sin ekonomiska medverkan kunna ge ett verksamt bidrag till en sådan utveckling hän emot en standardhöjning. Men statsstödet bör då ges i den formen, att filmens konstnärliga frihet inte begränsas genom ett officiellt organs värderingar av vad som är eller inte är »värdefull» film, vare sig detta organ skulle bedöma filmmanuskript och filmuppslag eller göra statspremierande urval bland färdiga filmer. Därmed 1 Här må anmärkas, att termen restitution inte är alldeles adekvat; med restitution förstås normalt återbetalning av skatt till betalaren. Vad det här är fråga om, är snarare en på visst sätt beräknad subvention. Av praktiska skäl kommer dock termen restitution att användas även i fortsättningen.

37 ansluter sig också utredningen till den i direktiven förordade principen om ett generellt och av kvalitetsbedömning oberoende stöd. Avfärdar man tanken på kvalitetsbedömning i samband med ett statligt stöd, förefaller den enklaste och radikalaste lösningen av problemet vara den, att det allmänna reviderar sin skattepolitik gentemot filmen och fastställer en nöjesskatteprocent, som till skillnad från den nuvarande inte missgynnar filmen i jämförelse med andra konstformer och nöjesgrenar. Även frånsett 1950 års riksdagsbeslut, som i och för sig för närvarande står hindrande i vägen, finner utredningen i dagens situation följande skäl tala emot ett dylikt arrangemang. Följs en skattesänkning av en motsvarande sänkning av biljettpriserna, gynnas huvudsakligen biografpubliken och i mindre mån, såsom följd av den ökade publikfrekvensen, biografägarna och producenterna i nu nämnd ordning. Medges återigen i samband med en skattesänkning ett bibehållande av' bruttopriserna, tillgodoses biografägarna och den utländska filmen, vilken ju dominerar filmvisningen, i större utsträckning än producenterna av svensk film. Utredningen finner sig därför böra förorda, att statens stöd till svensk film ges direkt till producenterna och får formen av en nöj esskatt er estitution, dvs. att bidraget till en films producent bestämmes i förhållande till statens andel i de på filmens visning belöpande nöjesskatteintäkterna, Till detta förord har bidragit, att utredningen tror sig kunna, anvisa ett restitutionsförfarande, som inte erbjuder några större tekniska svårigheter. Härtill återkommer utredningen i ett senare avsnitt (s. 39). En efter automatiska regler verkande återbäring per film kommer givetvis att i vissa fall ge orättvisa utslag ur behovs- och kvalitetssynpunkt. Detta är ofrånkomligt. Men det finns också anledning förmoda, att producenterna kommer att beakta, att möjligheterna till ett kontinuerligt stöd från det allmännas sida är beroende av en kvalitativt tillfredsställande filmstandard. För att statsmakterna tid efter annan skall beredas möjlighet att bedöma erfarenheterna av stödets verkningar, synes restitutionsbestämmelsema böra ges en begränsad giltighetstid. STATSSTÖDETS

OMFATTNING

Till grund för sina beräkningar av restitutionens storlek har utredningen gjort en uppskattning av de förutsebara genomsnittskostnaderna och genomsnittsintäkterna för en svensk spelfilm under det närmaste året i syfte att därigenom klarlägga genomsnittsunderskottet per producerad film. Premisserna för uppskattningen redovisas i efterföljande sammanställning. Till denna må fogas den inledande anmärkningen, att det senaste produktionsår (spelar), för vilket korresponderande utgifts- och intäktssiffror varit tillgängliga för utredningen, är 1948/49.

38 A.

Kostnader. Aritm. medium kr.

1. Genomsnittskostnad för 1948/49 års produktion enligt amanuensen Sture Gustafssons utredning och därefter skedd komplettering 2. Vissa under 1. icke beaktade produktionskostnader, hänförliga till administration, ateljéverksamhet, icke använda manuskript, räntor osv., i den i Kapitel 2 refererade s. k. kontrollundersökningen uppskattade till minst 10 % av kostnaden under 1 3. Kostnadsstegringar under 1951, uppskattade till lägst 8 % av kostnaden under 1 Summa kr.

Median kr.

347 000

324 000

34 700

32 400

27 760 409 460

25 920 382 320

Aritm. medium kr.

Median kr.

B. Intäkter. 1. Genomsnittsintäkter på den svenska marknaden av 1948/49 års produktion för tiden t. o. m. 31 mars 1950 enligt amanuensen Sture Gustafssons utredning och därefter skedd komplettering 2. Genomsnittsintäkter på den svenska marknaden av 1948/49 års produktion för tid efter 31 mars 1950, på grundval av en uppgift i den i Kapitel 2 redovisade FFI- undersökningen (se denna sid. 13, st. 2) uppskattade till »ett par procent» av de totala i n t ä k t e r n a . . 3. Genomsnittsintäkter av utländsk visning: utredningen redovisar i denna del de uppskattningar som gjorts i samband med den i Kapitel 2 refererade s. k. kontrollundersökningen 4. Årligt tillskott från biografägarna i form av produktionsbidrag (se sid. 31 ff), sammanlagt ca 700 000 kr. Utslaget på en årsproduktion av 30 filmer, blir genomsnittstillskottet per film i runt tal Summa kr.

268 000

240 000

5 470

4 900

5 800

2 300

23 300

23 300

302 570

270 500

G e n o m s n i t t s u n d e r s k o t t e t p e r film s k u l l e s å l u n d a b l i : A r i t m e t i s k t m e d i u m (409 460 — 302 570)

106 890 kr.

M e d i a n v ä r d e (382 320 — 270 500)

111 820 »

D e s s a b e l o p p är alltså u t g å n g s p u n k t e r , n ä r p r o c e n t s a t s e n f ö r r e s t i t u t i o n e n skall b e r ä k n a s . O m m a n — liksom t i d i g a r e — antar, a t t i g e n o m s n i t t biograf b i l j e t t p r i s e t är 1 k r o n a 95 öre, f i l m h y r a n 38 % av d e t i n s p e l a d e b e l o p p e t (exklusive nöjesskatt) och d i s t r i b u t i o n s k o s t n a d e n 15 % a v filmhyran, k a n m a n k o n s t a t e r a , a t t kalkylens genomsnittsfilm i s t a t l i g n ö j e s s k a t t ger 340 000 å 380 000 k r o n o r (median r e s p . a r i t m e t i s k t m e d i u m ) . F ö r a t t kalkylens u n d e r s k o t t skall täckas,

39 krävs följaktligen ett statsstöd med i runt tal 30 % (aritmetiska mediet 28 % och medianen 33 %) av den statliga nöjesskatten. Utredningen anser sig dock inte böra föreslå ett statsstöd av denna omfattning. I huvudsak följande skäl har varit avgörande för denna ståndpunkt. Först och främst måste betonas, att varje kalkyl av den art som utredningen här haft att bygga på måste betraktas som mycket approximativ. När kalkylen likafullt läggs till grund för utredningens ställningstagande, bör detta tydligen ske med försiktighet. Det är också viktigt att fastslå, att den ekonomiska balansen mellan filmbranschens olika grenar, främst å ena sidan produktionen och å andra sidan visningen, inte mer än delvis återställes genom sådana prestationer som t. ex. biografägarnas förebådade produktionsbidrag. Biografrörelsen måste, bortsett från småorterna, även fortsättningsvis bedömas som en i stort sett lönsam verksamhet. Av denna grund måste i varje fall de större producenterna, som samtidigt är biografägare i betydande omfattning, alltjämt kunna räkna med givande inkomstkällor. Det är sant, att man med detta resonemang inte beaktar de fria (ej biograf ägande) producenternas ogynnsammare situation härvidlag. Detta låter sig emellertid svårligen göra, om man samtidigt vill undvika, att staten antingen ger ett stöd av sådan storleksordning, att de biografägande producenterna erhåller en för en subventionerad verksamhet oproportionerligt stor vinst på sin totala rörelse, eller föranledes till ingripanden i filmbranschen, vilka kan äventyra dess fria förhållanden. Med tanke på vad som anförts om biografrörelsens relativa lönsamhet måste också utredningen betrakta storleken av biografägarnas i utsikt ställda produktionsbidrag som provisorisk. Biograferna är för sin lönsamhet starkt beroende av tillgången på svensk film. Utredningen anser sig därför kunna förutsätta möjligheten av en framtida ökning av produktionsbidraget. Vidare må erinras om utredningens tidigare uttalanden i fråga om ratio naliseringsåtgärder inom filmproduktionen, enligt vilka uttalanden utredningen ansåg sig kunna räkna med vissa fortsatta åtgärder i besparingssyfte. Utredningen vill slutligen framhålla den möjlighet som står filmproduktionen till buds att genom en ytterligare begränsning av antalet per år inspelade filmer öka de enskilda filmernas bärkraft. Under hänvisning till vad som ovan anförts och med beaktande av nu rådande statsfinansiella läge vill utredningen förorda, att ifrågavarande restitution utgår med 20 % av statens andel i den på svensk film belöpande nöjesskatten. RESTITUTIONSFÖRFARANDET När det för utredningen gällt att utforma bestämmelser för restitutionsförfarandet, har det danska statsstödet åt den inhemska filmproduktionen i väsentliga avseenden kunnat tjäna som förebild vid detaljutformningen. Som

40 framgår av redogörelsen i Bilaga 2 (s. 65) får producent av dansk film bidragav det allmänna med en fjärdedel av nöjesskatten för filmen. Om en film är dansk, avgöres av det statliga censurorganet. Bidraget utbetalas på det sättet, att biografinnehavaren redovisar tre fjärdedelar av nöjesskatten till uppbördsmyndigheten och levererar den återstående fjärdedelen via distributören direkt till producenten. På ett par punkter har anknytningen till det danska systemet föregåtts av mera ingående överväganden. Det har sålunda ifrågasatts, om det är lämpligt att anförtro åt censurorganet, dvs. statens biografbyrå, att fastställa om en film är svensk och sålunda bidragsberättigad. Bedömningen här är av väsentligt annan karaktär än byråns nuvarande granskningsuppgifter. Alternativet skulle närmast vara, att det tillsattes en särskild nämnd för dessa avgöranden. Till förmån för biografbyrån som prövningsorgan talar emellertid, att denna ändå har att ta befattning med filmerna; det måste av allt att döma medföra dubbelarbete, om två organ skulle ha att, visserligen från olika synpunkter, »godkänna» en film. I flertalet fall lär det vidare finnas liten anledning till tvekan, om en film är svensk eller inte. Det förutsattes, att biografbyrån bl. a. för granskningen av filmernas finansiering får med sig adjungera lämplig utomstående expertis, förslagsvis en auktoriserad revisor, möjligen även en jurist. Med hänsyn till dessa omständigheter har utredningen inte funnit tillräckliga skäl att föreslå ett särskilt organ för den prövning, varom här är fråga. Även i fråga om formen för bidragets utbetalning har skilda möjligheter övervägts. Enligt den danska ordningen levereras bidraget av biografinnehavaren till producenten. En annan lösning är att hela nöjesskatten på vanligt sätt levereras till den kommunala uppbördsmyndigheten och att denna därefter, t. ex. en gång i månaden, utbetalar bidragen till resp. producent. Denna metod skulle möjligen också vara något överlägsen från kontrollsynpunkt. För uppbördsmyndigheten torde dock utbetalningen av bidragen föranleda mer besvär än för biografinnehavaren. Med en lätthanterlig relation mellan bidrag och nöjesskatt kan bidragets beräkning knappast orsaka den senare några svårigheter. Redovisningen till producenten synes merendels kunna ske samtidigt med redovisningen av filmhyran. Vad slutligen kontrollen angår, lär det bli en effektiv automatisk sådan: en producent som inte får sitt bidrag kan förmodas tämligen snabbt ge detta tillkänna. Utredningen finner därför övervägande skäl tala för att biografföreställningens anordnare ombesörjer utbetalningen av bidraget. FÖRFATTNINGSFÖRSLAG Om bidraget kunnat betraktas som en nöjesskatterestitution i egentlig mening, hade det varit naturligt att låta bestämmelserna därom inflyta i nöjesskatteförordningen. Såsom utredningen tidigare anmärkt, rör det sig emellertid inte här om en sådan restitution. Det har därför ansetts riktigast, att bidragsbestämmelserna fastställs i en särskild författning.

41 Utredningen har utarbetat följande Förslag till Förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film. Härigenom förordnas som följer. 1 §• Till producent av svensk film utgår bidrag av statsmedel enligt vad nedan sägs. 2 S. Svensk enligt denna förordning är film, a) vars producent cär här i landet bosatt svensk medborgare eller svensk sammanslutning eller institution; b) vars produktion väsentligen finansierats med svenskt kapital; c) som inspelats till huvudsaklig del på svenska språket och med övervägande svensk konstnärlig och teknisk personal; samt d) vars ateljéupptagningar skett här i landet.

3§Om film är svensk, avgöres av statens biografbyrå efter framställning av producenten. Producenten har att på anfordran lämna de upplysningar och tillhandahålla de räkenskaps- och andra handlingar, som biografbyrån kan finna erforderliga till ledning för sådant avgörande. Har film fastställts vara svensk, sker anteckning härom på tillståndskort, varom stadgas i 7 § förordningen den 22 juni 1911 angående biografföreställningar. Biografbyrån skall därjämte underrätta länsstyrelserna och de myndigheter, som ombesörja uppbörd av nöjesskatt, om sådan fastställelse. 4§För film, vars längd understiger 2 000 meter, utgår icke bidrag.

5§Bidraget utgår med 20 procent av statens andel i nöjesskatten för biografföreställning, vid vilken bidragsberättigad film visas och i vilken till högst femton procent ingå utländska filmer. Annonsfilm anses icke utgöra del av föreställningen.

6§Bidraget utbetalas till producenten eller dennes ombud av biografföreställningens anordnare. Anordnaren äger som följd härav att vid erläggandet av nöjesskatt för föreställningen avräkna motsvarande belopp.

42 De närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpning av denna förordning, meddelas av Kungl. Maj:t.

Denna förordning träder i kraft den

SPECIALMOTIVERING TILL

och gäller tills vidare till

FÖRFATTNINGSFÖRSLAGET

1§. Om rätten till bidragsberättigad film har övergått till annan än producenten, t. ex. i samband med producentföretags upplösning, tillkommer bidraget den nye innehavaren. Särskilt stadgande härom har inte ansetts erforderligt.

2§Kraven under b) och c) på »väsentligen», »till huvudsaklig del» och »övervägande» svensk insats innebär, att den utländska insatsen inte får vara mer än en ringa del av den totala. Om två eller tre av huvudrollsinnehavarna i en film är utlänningar, kan filmen knappast betraktas som svensk, även om svenskar agerat i alla övriga roller. Grupperna konstnärlig och teknisk personal skall bedömas var för sig. 3 §• Som tidigare nämnts förutsattes det, att biografbyrån i mån av behov anlitar utomstående expertis. I övrigt torde förfarandet inom biografbyrån få regleras genom erforderliga kompletteringar av dess instruktion. Det kan här bl. a. sättas i fråga, om inte ärenden av detta slag bör avgöras kollegialt. E n mera definitiv gestaltning av biografbyråns medverkan lär emellertid inte kunna åstadkommas förrän i samband med att statsmakterna tar ställning till de förslag rörande bl. a. biografbyråns uppgifter och organisation, som 1949 års filmgranskningskommitté torde komma att lägga fram. Det har övervägts, om anteckning på tillståndskortet skulle vara nog för att ge uppbördsmyndigheterna för nöjesskatt — kommunalnämnder och drätselkammare — besked om att en film är svensk. Det skulle kräva, att tillståndskortet visades upp för vederbörande uppbördsmyndighet. Vid den tidpunkt då nöjesskatten normalt senast skall betalas (»för varje vecka före nästpåföljande veckas utgång», 2 § tillämpningskungörelsen till nöjesskatteförordningen) har emellertid biografägaren mestadels återställt filmkopian med åtföljande tillståndskort till distributören. Särskilda utdrag ur tillståndskortet — eller särskilda bevis av biografbyrån — skulle alltså behövas för detta ändamål. För att biografägaren och — när nöjesskatten betalas med

43 posten — uppbördsmyndigheten skulle slippa besväret att returnera dessa utdrag, måste de utfärdas i ett exemplar för varje kommun, där en film skall visas. Med hänsyn därtill har det förefallit ändamålsenligt, att biografbyrån bekantgör sina beslut i periodiska meddelanden, t. ex. månadsvis, till länsstyrelserna och uppbördsmyndigheterna.

4§Genom bestämmelsen att bidrag inte utgår för film under 2 000 meters längd, kommer kortfilmen att falla utanför bidragsrätten. (En långfilm håller sig omkring 2 500 meter, en kortfilm 300—400). Utredningen är angelägen framhålla, att bestämmelsen inte får tolkas som något åsidosättande av kortfilmproduktionen utan måste ses mot bakgrunden av följande omständigheter. Kostnaderna för framställning av kortfilm — efter filmmeter räknat — är som regel inte oväsentligt lägre än för långfilm. Fördelas statsbidraget mellan de särskilda filmerna i ett program i förhållande till deras metriska längd, skulle kortfilmerna sättas i en ur bidragssynpunkt mer gynnad ställning än långfilmerna. Någon annan generellt tillämplig fördelningsgrund synes svår att anvisa. Även om en sådan bidragsfördelning i praktiken kanske inte skulle få någon större betydelse — bl. a. därför att fördelningen i flertalet fall kan tänkas bli reglerad i samband med en mellan kortfilmproducenten och vederbörande långfilmdistributör eller långfilmproducent träffad överenskommelse om kortfilmens placering i ett långfilmprogram — har utredningen likväl ansett det vara mindre tillfredsställande, att en kortfilm skulle få ett relativt sett mer generöst bidrag än en långfilm. Utredningen har vidare beaktat, att den enligt all erfarenhet effektivaste distributionen av en kortfilm, både med hänsyn till antalet visningsplatser och till publikfrekvensen, sker i förening med en svensk långfilm. Det är att befara, att de redan nu inte obetydliga svårigheterna för fristående smärre kortfilmproducenter att få sina filmer placerade i ett svenskt långfilmprogram skulle bli ännu mer utpräglade, om dessa producenter vid förhandlingar med de biografägande produktionsföretagen och i konkurrensen med dessa företags egna kortfilmer skulle komma att göra anspråk på en författningsenlig rätt till del i ett på filmprogrammet belöpande statsbidrag. Ett ytterligare och i själva verket avgörande skäl är att kortfilmproduktionen sådan den framträder på biograferna företer så många olika typer: journalfilm, beställningsfilm av olika karaktär och konstnärlig kortfilm. Att en kortfilm, som gjorts på beställning i mer eller mindre uppenbart reklamsyfte, skulle få bidrag kan inte gärna ifrågasättas. Både journalfilmen och den konstnärliga kortfilmen skulle däremot i och för sig vara väl förtjänta av ett stöd. Även i filmer av de båda sistnämnda typerna ingår dock ofta reklam- och beställningsinslag. Utredningen har svårt att tänka sig, att man på annan väg än genom något slags officiell bedömning skulle kunna lösa sådana gränsfall, vilket skulle betyda accepterandet av en urvalsprincip, som utredningen tidigare avvisat. För att emellertid i görligaste mån tillgodose den svenska kortfilmens

44 skäliga intressen har i den efterföljande paragrafen utrymmet för utländska inslag begränsats till 15 procent av bidragsberättigad föreställnings längd. 5 §• Det har inte ansetts tillräckligt motiverat att kräva ett helt svenskt program som förutsättning för statsstöd. Det nu uppställda, kravet, att ett program till åttiofem procent skall vara svenskt, innebär att en utländsk kortfilm av normal kortfilmlängd i allmänhet inte diskvalificerar. För exempelvis en föreställning med en svensk långfilm på 2 500 meter (eller en svensk långfilm på 2 200 meter + en svensk kortfilm på 300 meter) -f en utländsk kortfilm på 400 meter utgår sålunda bidrag till producenten av den svenska långfilmen. Till annonsfilm — som visas f ö r e den egentliga föreställningen — räknas också s. k. trailers, dvs. ett kort utdrag av scener ur en kommande långfilm. Det ankommer på uppbördsmyndigheterna för nöjesskatt att tillse, ätt bidrag inte utgår för föreställningar, vilkas inslag av utländsk film överskrider den i paragrafen angivna procentsatsen. Det lär emellertid ligga i producenternas intresse att bevaka, att inte bidragsberättigade filmer går miste om bidraget på grund av programmets sammansättning. Någon mer detaljerad kontroll på denna punkt torde därför merendels inte bli erforderlig. 6 §. Av nöjesskattedeklarationen skall framgå, att och med vilket belopp bidrag har utbetalts till producenten. Det har ifrågasatts, att utbetalningen skulle styrkas med producentens eller motsvarande kvitto, vilket alltså skulle bifogas deklarationen. Detta skulle dock förutsätta, att biografägaren hade reglerat mellanhavandet med filmdistributören före den tidpunkt, då deklaration senast skall avges, något som förmodligen skulle stöta på praktiska svårigheter. De möjligheter till kontroll, som uppbördsmyndigheten har genom sin rätt att ta del av biografagarens räkenskaper (9 § tillämpningskungörelsen till nöjesskatteförordningen), torde ge tillräcklig säkerhet. Om biografägaren underlåter att till producenten utbetala det bidrag, som tillkommer denne, mister han rätten att avräkna beloppet vid nöjesskatteredovisningen. Producenten å sin sida har att i en dylik situation vända sig till länsstyrelsen för att få ut bidraget. Vissa komplikationer kan inträda i samband med sådan befrielse från nöjesskatt som kan förekomma bl. a. i fråga om filmer med undervisande eller uppfostrande syfte (14 § nöjesskatteförordningen). Om uppbördsmyndigheten befriar från skatt men t. ex. länsstyrelsen beskattar, kan bidraget visserligen utbetalas till producenten på samma sätt som annars. Men i den motsatta situationen -— att en biografföreställning efter besvär befrias från skatt och producenten blir skyldig att återbetala vad han så att säga preliminärt har uppburit — skulle det kunna övervägas, om det borde ankomma på biografägaren att rikta kravet mot producenten. Det lär dock vara mest i sin ordning,

45 att hela skattebeloppet restitueras till biografägaren och att länsstyrelsen svarar för den slutliga regleringen av mellanhavandet med producenten. Några uttryckliga bestämmelser härvidlag har dock ansetts överflödiga. Enligt vad utredningen har sig bekant, bar numera frågan aktualiserats om en ändring av 14 § nöjesskatteförordningen på sådant sätt att här berörda problem i stort sett skulle mista sin praktiska betydelse. I k r a f t t r ä d a n d e och g i l t i g h e t s t i d . Förordningen avses äga tillämpning även å svenska filmer, som har haft premiär före författningens ikraftträdande, om de visas efter denna tidpunkt. Det synes lämpligt, att biografbyrån i ett särskilt meddelande tillkännager, vilka »äldre» filmer som efter granskning godkänts som svenska. Såsom tidigare anförts är utredningen av den meningen, att författningen bör ges en begränsad giltighetstid för att statsmakterna tid efter annan skall beredas möjlighet att bedöma erfarenheterna av stödets verkningar. Utredningen anser för sin del, att den första giltighetstiden inte bör understiga fyra år.

FÖLJDFÖRFATTNING Bidragsförfattningen torde föranleda en ändring i nöjesskatteförordningen av innebörd som framgår av följande Förslag till Förordning om ändring i förordningen den 2 1 december 1945 ( n r 823) om nöjesskatt. Härigenom förordnas, att i förordningen den 21 december 1945 om nöjesskatt skall efter 24 § införas en ny paragraf, betecknad 24 a §, av följande lydelse. 24 a §. Att anordnare av biografföreställning, som har att utbetala särskilt bidrag till producent av svensk film, äger att vid erläggande av nöjesskatt för föreställningen avräkna ett mot bidraget svarande belopp, är särskilt stadgat. Denna förordning träder i kraft den och gäller tills vidare till

STATSVERKETS

KOSTNADER

Om man utgår från tidigare redovisade siffror — 380 000 kronor i genomsnittlig statlig nöjesskatt (aritmetiskt medium) per film och 30 filmer per å r _ skulle statsverkets kostnader för stödet till filmproduktionen kunna upp-

46 skattas till i genomsnitt ca 2,3 miljoner kronor per år. Utredningen har förutsatt, att bidragsbestämmelserna skall gälla fr. o. m. ingången av budgetåret 1951/52. Eftersom det lär dröja något, innan filmproduktionen återupptas i full utsträckning efter filmstoppet, är det dock rimligt att anta, att anspråken på statskassan under detta budgetår kommer att bli något mindre. Utredningen vill förorda, att — om bidragsförordningen träder i kraft den 1 juli 1951 — ett belopp av 2 miljoner kronor anvisas som förslagsanslag på riksstaten för budgetåret 1951/52. Att denna anslagsberäkning under viss förutsättning kan kräva en justeringuppåt, framgår av utredningens uttalande i efterföljande kapitel.

KAPITEL 4 F R Å G A OM

FILMHYRESKATT

Under sitt arbete har utredningen, som tidigare framhållits, givetvis inte kunnat undgå att beakta nu rådande allvarliga statsfinansiella läge med dess krav på största aktsamhet beträffande nya statsutgifter. Även när det som i detta fall — vilket utredningen sökt visa — rör sig om en relativt ringa investering, som torde innebära en förutsättning för bibehållandet av en betydligt större inkomst för stat och kommun, inträder en påfrestning för statskassan. Med hänsyn härtill har utredningen —- ehuru vid sidan av sitt egentligauppdrag — ansett sig böra fästa uppmärksamheten på en tidigare icke utnyttjad inkomstkälla. Utredningen tänker härvid på filmhyrorna. E n även måttlig skatt på dessa kan väntas inbringa ganska avsevärda belopp. Det förutsattes, att en eventuell dylik skatt, utgående på producenterna tillkommande filmhyror, inte övervältras på biografägarna eller biografbesökarna. Filmhyrorna i Sverige varierar mellan 25 och 50 %. Av lämplighetsskäl borde emellertid en eventuell filmhyreskatt utgå enhetligt. Förslagsvis kunde den beräknas på en filmhyra av 30 %, oavsett filmhyrans faktiska storlek i det enskilda fallet. Omsättningen på landets biografer har — enligt vad utredningen kunnat konstatera — under de senaste åren hållit sig omkring 79 miljoner kronor, sedan nöjesskatten frånräknats. Filmhyreskatt skulle alltså vid oförändrad omsättning utgå på ca 23 700 000 kronor (30 % av 79 miljoner kronor) . Beräknad efter en procentsats av 20 skulle skatten inbringa ca 4 740 000 kronor (20 % av 23 700 000 kronor). Uttagandet av en dylik filmhyreskatt kräver dock för närvarande helt naturligt, att den svenska filmproduktionen kompenseras för den del, varmed den bidrar till det genom en filmhyreskatt inflytande samlade beloppet.

47 RESERVATION AV H E R R E D G R E N Det av utredningen framlagda betänkandet med förslag om restitution till svensk film av statlig nöjesskatt har jag, i den del det gäller restitutionens storlek och motiveringen därför, inte kunnat biträda. Innan jag ingår på frågan om utredningens förslag och motiven därför, anser jag mig böra framhålla några fakta och synpunkter, som — ehuru de presenterats för utredningen — icke redovisas i betänkandet. Anslag till

teaterverksamhet.

I ett betänkande om statligt stöd åt filmen anser jag det vara av betydelse att något belysa det statliga stöd, som i form av direkta anslag utgår till teaterverksamheten. E n av Teaterrådets sekreterare upprättad promemoria, som ställts till utredningens förfogande, utvisar, att i direkta statsanslag för bedrivande av sådan verksamhet följande belopp beviljats under spelåret 1949/50. Kr. Kungl. Teatern 1942 000 Kungl. Dramatiska teatern 760 000 Kungl. Diamatiska teaterns elevskola 50 000 Göteborgs stadsteater 336 000 Göteborgs lyriska teater 500 000 Malmö stadsteater 534 000 Hälsingborgs stadsteater 100 000 Stadsteatern Norrköping-Linköping 174 000 Riksteatern 562 000 Folkets Parkers centralorganisation 400 000 Teaterrådet för understödjande av turnéverksamhet 160 000 Svenska dramatikers studio för verksamhet i Stockholm 8 000 Kuinspelen i Visby (sommaren 1948) 4 000 Summa kronor 5 530 000 Utöver de direkta statsanslagen utgår kommunala bidrag i olika former: direkta anslag, i vissa fall hel befrielse från nöjesskatt, fri dispositionsrätt till teaterbyggnader, hyresinkomster från de fastigheter, där teaterlokalerna är inrymda, samt avkastningen från fonder, som under tidigare år bildats från inkomster av lotterimedel. De sammanlagda direkta och indirekta anslagen från stat och kommun torde uppgå till bortåt 10 miljoner kronor. Besökarantalet vid ovannämnda teatrars, med undantag av Folkparkernas, föreställningar under ett verksamhetsår överstiger icke 1 500 000. Den sammanlagda publiksiffran på Sveriges biografer under ett år uppgår till ca 60 miljoner, därav för svensk film till nära 20 miljoner.

48 Färgfilm. I en av undertecknad utarbetad promemoria, som tillställdes utredningen i oktober, framhölls bl. a. nödvändigheten av att svensk film, för att kunna följa med i utvecklingen och för att kunna konkurrera med den utländska filmen, måste ges möjligheter att i vissa fall spela in film i färg. Detta förslag har icke beaktats av utredningen. Det torde väl knappast råda något tvivel om att svensk natur och svenskt landskap skulle komma betydligt bättre till sin rätt i färgfilm än i svartvit. Svenska färgfilmer skulle också helt säkert bli en god turistpropaganda. Jag tänker härvidlag inte endast på spelfilm utan lika mycket på kortfilm. Men utan den förra torde den senare inte kunna få någon chans, då det ställer sig alltför dyrbart att bygga om framkallnings- och kopieringsmaskiner enbart med tanke på kortfilm. Merkostnaderna för spelfilm i färg, jämfört med svartvit, torde för de första två åren komma att uppgå till ca 200 000 kronor per film. Därefter beräknas merkostnaden kunna begränsas till ca 150 000 kronor. De ekonomiska betingelser, som under de senaste åren varit rådande för svensk filmproduktion, har icke medgivit igångsättande av färgfilminspelning och den av utredningen föreslagna restitutionen har icke avpassats med beaktande av färgfilmproduktionens ekonomiska krav. övriga europeiska filmproducerande länder kommer inom kort att i betydligt större utsträckning än hittills framställa filmer i färg. Revisionsbyråns

utlåtande.

Av betänkandet framgår, att Dahlgrens Revisionsbyrås utlåtande endast flyktigt redovisats. Innehållet i detsamma är enligt min mening av sådan grundläggande betydelse för frågans riktiga bedömande, att det bort givas ett större utrymme. Ehuru det kunde vara berättigat att i det närmaste redovisa hela revisionsbyråns uttalande, skall jag av utrymmesskäl inskränka mig till några mindre avsnitt, som icke återgivits. De elva filmer, som uttagits för revision av utredningen, utgör ett synnerligen representativt urval av olika genrer, producenter och regissörer. Producenterna är Bauman-produktion, Europafilm, Kungsfilm, Sandrew-produktion, Sveafilm, Imago, Svensk Filmindustri, Terrafilm och Wivefilm. Regissörerna är S. Bauman, Ingmar Bergman, Hugo Bolander, Gustaf Edgren, Hasse Ekman, Anders Henrikson, Ivar Johansson, Arne Mattsson, Gustaf Molander, Arnold Sjöstrand och Gösta Werner. De utvalda filmerna var för utredningen de mest aktuella, då de vid tidpunkten för revisionen kunde an ses slutspelade men samtidigt representativa för kostnadsläget. Revisionsbyrån framlägger som resultat av revisionen, att genomsnittet av dessa 11 filmer lämnade ett underskott av 101 000 kronor enligt aritmetiska mediet och 107 000 kronor enligt medianen. En jämförelse med F F L s utredning — säger revisionsbyrån — »utvisar stor samstämmighet. Det enda undantaget utgör det enligt F F I till 68 000

49 kionor (aritmetiskt medium) beräknade genomsnittliga underskottet per film (avser 1948/49 års produktion; reservantens anm.). Enligt revisionsbyråns utredning utgjorde det genomsnittliga underskottet ca 100 000 kronor per film, en siffra, som dock mycket väl överensstämmer med medianfilmens underskott enligt FFI:s utredning och sålunda torde kunna göra anspråk på att vara förhållandevis representativ.» Den stora skillnaden mellan aritmetiskt medium och medianen beträffande 1948/49 års förlustsiffror, på vilka utredningen stött sitt ståndpunktstagande, har sin grund i att inte mindre än 5 filmer blev stora publiksuccéer under denna säsong, vilket är ett mycket sällsynt undantag. Jag kan inte minnas, att detta inträffat under de 30 år jag varit aktiv i produktionen. Revisionsbyrån anför vidare i sitt utlåtande: »Det verkliga resultatet av filmproduktion och filmdistribution synes dock ha varit betydligt sämre än ovan angivna siffror giva vid handen. Hänsyn har nämligen vid denna beräkning icke tagits till bl. a. följande kostnader, som mer eller mindre direkt hänföra sig till de olika filmerna, nämligen förluster på filmdistributionen, förluster på icke använda manuskript, förluster på helårsengagerade skådespelare m. fl. kostnader för administration av produktionen, räntekostnader samt förluster på ateljéverksamhet. Storleken av dessa ytterligare kostnader växlar väsentligt för olika filmer och företag, men knappast i något fall torde de sammanlagt motsvara mindre än 10 % av den redovisade produktionskostnaden.» Utredningen har i sin kalkyl räknat med 10 % för ovannämnda kostnadsslag. Men revisionsbyråns konstaterande, att storleken av dessa kostnader knappast i något fall understigit 10 %, betyder ju inte att medelvärdet ligger vid denna siffra. Jag beräknar sagda kostnader till minst 15 %. I betänkandet redovisas F F L s uttalande, att dessa sifferuppgifter — »inte får uppfattas som exakta uttryck för det ekonomiska utfallet av filmbolagens produktionsverksamhet». Därvid bör tas i beaktande, att F F I endast bearbetat från producenterna inlämnat primärmaterial och följaktligen måst inta en viss försiktighet. Dahlgrens Revisionsbyrå däremot har detaljgranskat över en tredjedel av ett års produktion samt haft fri insyn i samtliga producenters bokföring och räkenskaper. Revisionsbyrån har alltså haft tillfälle att, på ett helt annat sätt än F F I , konstatera det faktiska läget, då den kunnat överblicka hela verksamhetsfältet evad det gäller produktion, ateljéverksamhet, distribution och administration. Revisionsbyrån säger också, att dess uppgift varit att »söka klarlägga det verkliga läget». Filmhyreskatten. Utredningen konstaterar, »att den svenska filmens vara eller icke vara är ett väsentligt samhälleligt spörsmål, vare sig man på detta anlägger kulturella, sociala, nationalekonomiska eller fiskaliska synpunkter». Vidare finner utredningen »berättigade krav kunna uppställas på det allmännas ekonomiska medverkan till att möjligheter skapas för bedrivandet av en fortsatt svensk filmproduktion». 4—2270 50

50 Trots dessa fakta har jag, med tanke på önskvärdheten att i dagens situation inte öka belastningen på statskassan, inlämnat nyssnämnda promemoria till utredningen. I denna påvisar jag möjligheterna till en omfördelning av biografernas intäkter på sådant sätt, att svensk filmproduktion skulle uppnå de ekonomiska betingelser, som är oundgängligen nödvändiga för att den icke skall behöva upphöra. Bidraget skulle komma dels från biografägarna i form av ett frivilligt produktionsbidrag och dels genom restitution av nöjesskatt, balanserad i budgeten av en skatt på filmhyrorna. Det kan i första ögonblicket synas paradoxalt att först söka åstadkomma en skatterestitution för att i nästa ögonblick belasta filmbranschen med ännu en skatt. Jag skall i korthet redogöra för motiven till mitt förslag. Från biografägarhåll har flera gånger hävdats, att filmhyrorna i Sverige är bland de högsta i världen. Det har naturligtvis inte varit mig möjligt att kontrollera sanningen i detta påstående. Men jag har i varje fall kunnat kontrollera, att de är de högsta i Skandinavien. I Norge betalas aldrig över 30 % i filmhyra på biografernas intäkter, sedan nöjesskatten frånräknats. Ej heller i Danmark betalas över 30 96, i många fall ej över 25 96. I Sverige är filmhyran för svensk film i genomsnitt 38 % och för utländsk film 37 96. I Sverige skedde en kraftig tillväxt av biografer under senare delen av 20-talet och under större delen av 30-talet. Följden blev att konkurrensen om filmprogrammen stegrades och filmhyrorna sprang i höjden. Sveriges biografägareförbund var på den tiden inte så starkt organiserat som nu och kunde alltså inte avstyra de oavbrutna filmhyrehöjningarna. En filmhyreskatt på 20 % måste alltså anses synnerligen välmotiverad, ty trots denna får filmägarna ändå ut högre filmhyror i Sverige än vad de får i t. ex. Norge och Danmark. Vidare måste man hålla i minnet, att i vad det gäller den utländska filmen denna icke är föremål för några som helst restriktioner, kvoteringar eller andra pålagor här i landet, vilket är förhållandet i så gott som samtliga andra filmproducerande länder i Europa. I Frankrike t. ex. får för varje film som censureras erläggas en s. k. premiärskatt, vilken uppgår till ca 15 000 svenska kronor, förutom censuravgiften. Dessutom måste varje utländsk film »dubbas» till franska, dvs. förses med franskt tal. Om en svensk film, som är inspelad på svenska språket, skall visas i Frankrike måste alltså de svenska skådespelare, som medverkar i filmen tala franska. Detta är en synnerligen omständlig procedur och kostnaderna för denna »dubbning» uppgår till mellan 35 000 och 40 000 svenska kronor per film. De sammanlagda kostnaderna för att få visa en svensk eller annan utländsk film i Frankrike uppgår sålunda till över 50 000 svenska kronor. Inkomsterna från premiärskatten och en s. k. tilläggsskatt kommer oavkortade den franska filmbranschen till godo. I England möter man konkurrensen från utländsk film bl. a. genom kvotering: engelsk spelfilm är garanterad minst 20 veckors speltid per biograf och

51 år på landets samtliga biografer. Dessutom uttages en extra skatt på biograferna, vilken kommer de engelska filmproducenterna till godo. Detta belopp utgör för närvarande omkring 400 000 svenska kronor per film. I Danmark subventioneras den egna produktionen med 25 96 restitution på hela nöjesskatten, vilket betyder att varje dansk film får en genomsnittlig återbäring av 150 000 kronor, och i Norge reserveras ett belopp motsvarande hela nöjesskatten för den egna produktionen. I Finland är nöjesskatten för inhemsk film ungefär hälften mot utländsk. Därtill kommer, att finsk film, som kan betecknas som »sedligt och konstnärligt fullödig», är helt befriad från nöjesskatt. Biljettpriserna på biograferna är givetvis desamma vilken skattesats som än tillämpas. Med den av mig förordade filmhyreskatten blir filmhyran för svensk och utländsk film något över 30 96. Man får naturligtvis vara beredd på stark reaktion från representanter för utländska filmintressen och för utländska dotterbolag, som arbetar här i landet. Det torde emellertid från deras sida bli svårt att motivera, varför i Sverige skall betalas högre filmhyror än i grannländerna. Dessutom bör man hålla i minnet, att de utländska dotterbolagen deklarerar och skattar för relativt blygsamma vinster, då moderbolagen debiterar filmerna till sådant pris, att någon nämnvärd vinst för dotterbolagen aldrig behöver ifrågakomma. Vid en eventuell lagstiftning om filmhyreskatt måste hänsyn tagas till tvenne omständigheter. Filmhyreskatt bör icke utgå för matinéföreställningar för barn, där biljettpriset understiger 75 öre. Genom de låga biljettpriser som gäller vid dessa föreställningar blir intäkterna relativt små. Därjämte tillämpas en lägre filmhyra, 25—30 %, varför inkomsterna för filmägaren vid dessa föreställningar icke tål vid någon extra beskattning. Man kunde eljest riskera, att biograferna blev utan barnfilmer. Vidare är det rimligt att genom övergångsbestämmelser tillse, att svenska distributörer som köpt utländsk film till fast pris, får en skälig ersättning för den förlust de gör genom att eventuell filmhyreskatt sänker deras intäkter med 20 96. Lämpligen bör detta gälla för filmer, inköpta under tiden 1 juli 1949—1 februari 1951. Den praktiska utformningen torde inte vålla några större svårigheter, då Handelskommissionen och Valutakontoret lätt kan kontrollera skäligheten i begärda ersättningsanspråk. Filmhyreskatten bör kunna inbetalas av biografägaren samtidigt med inbetalningen av nöjesskatten. Utredningsmajoritetens rörande statsstödets

förslag och omfattning.

motivering

I betänkandet betonas, att kalkylen, som stödet baseras på, måste betraktas som mycket approximativ. Jag tillåter mig att med största bestämdhet hävda motsatsen. Samtliga utgifter och inkomster för alla filmer, som premiärsattes 1948/49, ingår i kalkylen. En hel årsproduktion alltså. Därtill kommer revi-

52 sionsbyråns 11 filmer, av vilka dock 7 ingår i nyssnämnda produktion. Samtidigt bör man hålla i minnet, att utredningsmajoriteten icke tagit hänsyn till det ekonomiskt betydligt sämre utfallet av 1947/48 års produktion, som enligt F F L s utredning visar en förlust av 102 000 kronor enligt medianen och 85 000 kronor enligt aritmetiska mediet. Till dessa förlustsiffror kommer 35 000 kronor för icke inräknade kostnader, administration, räntor m. m. Dessa kostnader är då endast räknade efter 10 96 på produktionskostnaden, ehuru de rätteligen bort beräknas efter 15 % såsom jag förut påpekat. Ej heller har utredningsmajoriteten tagit hänsyn till de förlustsiffror som 1949/50 års produktion pekar hän mot. Förlustsiffror som betydligt överstiger här ovan nämnda. Visserligen har man på utgiftssidan måst beräkna vissa poster, men revisionsbyråns lämnade analys ger ett mycket gott underlag för bedömningen. Den beräknade kostnadsstegringen under 1951 av 8 % torde med säkerhet få anses ligga i underkant. Jag tvekar inte att ifrågasätta, om någon utredning mera energiskt än 1950 års filmutredning sökt och lyckats att komma de faktiska förhållandena in på livet. Jag tvekar heller inte att ifrågasätta, om någon utredning haft bättre och säkrare primärmaterial till förfogande för sin bedömning. Det är därför högst förvånande, att utredningsmajoriteten med en hopplös motivering söker betäckning för sitt ställningstagande. I motiveringen heter det vidare, att de biografägare, som samtidigt är producenter, skulle erhålla en för en subventionerad verksamhet för stor vinstmarginal, om restitutionen vore av sådan storleksordning, att producenterna finge sina kostnader täckta. För det första är det inte fråga om subvention i egentlig mening. Mittförslag om filmhyreskatt innebär för statens del endast hjälp till självhjälp, vilket noga bör observeras. För det andra. Vad är det som säger, att producenter, som samtidigt är biografägare, skulle få för stor vinst, om de får sina kostnader för produktionen täckta? Varför får inte biografägare, som ingenting riskerar på produktionen, för stor vinst? Utredningsmajoritetens förslag innebär alltså, att den biografägare, som vill riskera sitt kapital — det är under alla förhållanden riskfyllt att spela in film — och ställa sin arbetskapacitet och sitt kunnande i produktionens tjänst, skall tvingas att offra vinsten från sin biografrörelse för att täcka förlusten på sin produktionsverksamhet, medan den biografägare som ingenting riskerar i produktionen får behålla den vinst hans biograf kan ge. Man efterlyser förgäves förnuft i ett sådant resonemang. Därtill kommer, att utredningsmajoritetens ställningstagande kan komma att medföra allvarliga förändringar i branschens struktur. Med utredningens lösning blir konsekvensen, att de s. k. fria producenterna utestängs från deltagande i produktionen. Endast den producent, som har så givande biografrörelse, att vinsten från denna räcker att täcka förlusten på produktionen, får existensmöjligheter.

53 Kyrkliga och frikyrkliga kretsar bildade för några år sedan ett inspelningsföretag med föresatsen att skapa etiskt och konstnärligt högststående film. Föresatsen lyckades i fråga om det etiska och konstnärliga men blev ett kraftigt ekonomiskt bakslag för initiativtagarna, trots att de båda filmer som producerades — »Jag är med eder» och »Intill helvetets portar» — fick goda recensioner och blev publikframgångar. Företaget har tvingats upphöra med sin verksamhet. Varför skall sådana lovvärda initiativ strypas? Av 1941 års filmutredning föreslogs upp till 150 000 kronor i bidrag för värdefulla filmer. På den tiden lämnade produktionen en vinst av 10—12 000 kronor per film, biografernas omkostnader var lägre och biljettintäkterna högre än i dag. I motiveringen talas det vidare om rationaliseringsåtgärder. I betänkandet har frågan analyserats och utredningen har »inte ansett sig kunna så fixera de kostnadsminskningar, som står att vinna genom fortsatt rationalisering av inspelningsverksamheten, att de kan avspegla sig på utgiftssidan i en kalkyl». Likväl anvisas i motiveringen rationaliseringsåtgäider som en utväg att minska skillnaden mellan de verkliga förlusterna och statens stöd! Vidare sägs i motiveringen, att man genom ytterligare begränsning av produktionen kan öka inkomsterna för de enskilda filmerna. Man frågar sig med visst fog, vilket antal filmer utredningsmajoriteten tänkt sig vara idealet för det bästa ekonomiska utbytet för staten, filmproducenterna samt biograf- och ateljéägarna. Jag ifrågasätter, om utredningen betänkt konsekvenserna av en ytterligare nedskuren produktion och räknat med den därigenom nödvändiga ökade importen och valutautförseln. Utredningsmajoritetens förslag innebär, att stödet åt svensk film måste betecknas som i hög grad otillräckligt. För min del har jag ansett det vara utredningens uppgift att söka finna vägar för att säkra den svenska filmproduktionens fortbestånd och utveckling. Detta kan enligt min bestämda uppfattning inte ske genom utredningens nu föreliggande förslag beträffande restitutionsprocenten. Reserva?itens

förslag.

I betänkandet redovisas en förlust per film av 129 890 kronor, aritmetiskt medium, och 134 820 kronor, median. Från dessa belopp har f rånräknats 23 000 kronor, utgörande produktionsbidrag från biografägarna. Som jag förut påvisat är de båda första siffrorna för låga. Men om man ändå utgår från den i betänkandet framlagda kalkylen, lämnar produktionen av 30 filmer en förlust av ca 4 miljoner kronor. För att täcka denna förlust, utan att inräkna någon vinst till producenterna och med förbigående av färgfilmproblemet, skulle en restitution av 43 % av den statliga delen av nöjesskatten på svensk film vara behövlig. Intäkterna på landets biografer är ca 79 miljoner kronor. E n beräknad filmhyra av 30 % utgör 23 700 000 kronor. Filmhyreskatten inbringar (20 %

54 på 23 700 000 kronor) 4 740 000 kronor. resultatet följande:

För statens vidkommande blir då Kr.

Inkomst av filmhyreskatt 4 740 000 Utgift för restitution av nöjesskatt (43 % på 11 000 000 kronor = statens andel i nöjesskatten på svensk film) 4 730 000 Vinst för staten kronor 10 000 För svensk filmproduktion blir resultatet följande: Restitution av nöjesskatt 4 730 000 Avgår filmhyreskatt 1500 000 Netto av restitution kronor 3 230 000 Utlovat produktionsbidrag från biograf ägarna

700 000 Summa kronor 3 930 000

Ehuru producenterna ändå inte erhåller full täckning för sina kostnader, är i varje fall skillnaden inte större än att filmstoppet bör kunna hävas. Om mitt förslag vinner anklang hos regering och riksdag, betyder det för statens del 1) att samtliga skattekällor, som berör filmen, inte kominer att minskas; 2) att skatteunderlaget hos producenterna blir större genom att avskrivningarna på förlustbringande filmer blir mindre; 3) att utflödet av främmande valutor kommer att minskas med ca 2 000 000 kronor enligt Valutakontorets beräkningar; 4) att de informations- och upplysningsfilmer som produceras i statens regi får större möjligheter än nu att placeras i svenska långfilmprogram; samt 5) att staten har tillgång till en väl utvecklad inhemsk filmindustri, vilket ur beredskapssynpunkt kan vara av allra största betydelse. För svensk film- och biografnärings vidkommande betyder det 1) att filmstoppet upphäves; 2) att biografägarna även i fortsättningen blir i tillfälle att visa svensk film; 3) att ett mycket stort antal biografer på landsbygden ej behöver stänga, vilket eljest måste bli fallet vid ett bortfall av svensk film; samt 4) att svensk film, för att citera utredningens uttalande, skulle få ett sådant stöd — »att den inte blott kan fortleva utan även får vidgad möjlighet att ge nya krafter och nya idéer en chans att visa sin förmåga och lödighet». Gustaf Ed gren

55 Bilaga 1. U P P L Y S N I N G A R OM FILM- OCH B I O G R A F B R A N S C H E N I SVERIGE. En sammanställning av utredningens sekreterare Erik

Skoglund.

Biografväsendet. Första gången film visades i Sverige torde ha varit 1896 i samband med en industri- och slöjdutställning i Malmö. Till en början exploaterades filmen av ambulerande förevisare och det dröjde ända till 1902, innan Sveriges första biograf öppnades i Stockholm. Filmvisningens egentliga genombrott i vårt land kan hänföras till perioden 1905—1910. Biografverksamheten i Sverige är en fri näring utan inslag av kommunal eller statlig företagskontroll. H ä r bortses sålunda från den nuvarande priskontrollen på biljettpriserna liksom från de av brandskydds- och ordningshänsyn motiverade bestämmelser angående biografer och filmförevisningar som är meddelade i en förordning den 3 juni 1932 (nr 179). Möjligheterna att starta nya biografer, som för sin repertoar önskar disponera svensk film, är dock inskränkta genom en av branschorganisationerna inom filmoch biografnäringen omhänderhavd kontroll över nyetablering av biografrörelse. Kontrollen inrättades genom en den 3 september 1941 träffad överenskommelse mellan Sveriges biografägareförbund, å ena sidan, samt samtliga producenter och distributörer av svensk film inom landet, å den andra, Efter tillkomsten år 1942 av Föreningen Sveriges filmproducenter utformades överenskommelsen till ett den 21 december 1942 mellan biografägareförbundet och filmproducentföreningen slutet avtal angående nyetablering och illojal konkurrens, vilket avtal den 26 mars 1944 ersatts av ett nu gällande, i huvudsak likalydande avtal mellan de båda sammanslutningarna. Genom ett den 3 april 1946 mellan desamma samt Folkets husföreningarnas riksorganisation och Ordenshusens riksförening ingånget tillläggsavtal har de båda sistnämnda organisationerna anslutits till 1944 års avtal, vilket i samband därmed jämkats i vissa hänseenden. Förevarande avtal avser dels nyetableringskontroll, dels illojal konkurrens. Begreppet nyetablering inbegriper följande tre fall: 1. Öppnande av ny biograf och återöppnande av biograf, som varit nedlagd under minst två på varandra följande år. 2. Ökning av antalet platser i biograflokal, vars platsantal förut ej överstiger 200, till mer än det dubbla och i biograflokal, vars platsantal förut överstiger 200, med mer än 200. 3. Överflyttande av biografrörelse från en lokal till en annan. Med illojal konkurrens förstås enligt avtalet — förutom vad som enligt lag eller enligt inom biografbranschen rådande sedvänja är att hänföra till illojal konkurrens — vidtagande av åtgärd från företagares sida, t. ex. erbjudande av högre hyra eller dylikt, för att komma i besittning av biograflokal, i vilken •bert rives eller omedelbart förut bedrivits biografrörelse av annan, som icke förverkat sin hyresrätt och som önskar fortsätta sin rörelse. Frågor enligt avtalet skall bedömas av en prövningsnämnd. I vissa fall kan emellertid av prövningsnämnden avgjorda ärenden hänskjutas till omprövning av en skiljenämnd. Vid prövning av nyetableringsärenden skall enligt avtalet avseende i främsta rummet fästas vid nyetableringens behov. Hänsyn må därjämte tas till de näringspolitiska förutsättningarna samt till sökandens personliga och ekonomiska förutsättningar för rörelsens bertrivande. Avtalet föreskriver förpliktelse för producent-

50 föreningens medlemmar att ej öppna eller underhålla affärsförbindelser med biograf, innan densamma godkänts i den ordning som stadgas i avtalet, eller med biografföretag, som befunnits ha åsidosatt bestämmelserna om nyetablering eller gjort sig skyldig till illojal konkurrens. Detta innebär sålunda, att biografägare som förfarit i strid mot enligt avtalet fattat beslut utsattes för leveransbojkott i fråga om svensk film och detta ej bara för den biograf, varom särskilt varit fråga, utan även för andra av honom innehavda biografer. Utländsk film kan en dylik bojkottad biograf dock erhålla, enär de utländska filmbolagen och deras svenska representanter inte är anslutna till nyetableringsavtalet. Emellertid anses det vara mycket svårt att med ekonomisk framgång driva en biografrörelse utan tillgång till svensk spelfilm, i varje fall på andra håll än i de största städerna. Antalet biografer uppgick den 1 januari 1950 till 2 549. Biograf föreställningar gavs vid samma tidpunkt på 1 843 orter. Motsvarande siffra den 1 januari 1949 var 1 820. Biografernas gruppering efter antalet föreställningar framgår av nedanstående tablå: Antal biografer Antal föreställningar

I. Minst 14 per vecka II. 13 — 8 » » III. 7 - 4 » » IV. 3 - 1 » » V. 2 — 1 » månad VI. Enstaka (vid helger etc.) Summa

1/1 1939

1/1 1946

1/1 1947

1 1 1948

1 1 1949

1/1 1950

356 98 208 1071 264 52

409 148 343 1 343 173 25

407 163 360 1 343 168 21

403 156 373 1 395 138 24

406 160 377 1 395 127 19

402 174 381 1479 96 17

2 049

2 441

2 462

2 489

2 484

2 549

Av biograferna inom grupp I ligger ca 40 % i Stockholm, Göteborg och Malmö. Hela antalet åskådarplatser på biograferna var den 1 januari 1950 ca 625 000, varav ca 40 % faller på biograferna i städerna. Antalet platser i Stockholm, Göteborg och Malmö var 52 825, 16 548 och 8 878. Det beräknas, att drygt en miljon svenskar varje vecka ser film på biograferna. Någon statistik över biopublikfrekvensens växlingar år efter år i hela landet föres inte. Däremot redovisar Stockholm, Göteborg och Malmö varje kvartal — i samband med sin nöjesskattestatistik — uppgifter om antalet utlämnade biljetter vid bl. a, biografföreställningar. Dessa uppgifter ligger till grund för efterföljande sammanställning, som ger en bild av besöksvariationerna på biograferna i de tre städerna under åren 1945—1950. Antal utlämnade biografbiljetter i Ar

Stockholm

Göteborg

1945 1946 1947 1948 1949

15 400 766 13 446 239 15188205 14 215 440 14 410 062

5 559 632 5 155 635 5962861 5 591516 5 686 274

Malmö

2 633 153 2 805 605 2 857 867 2 730 485 2 751920

57 År 1 kv. 1949 2 kv. » 3 kv. » 4 kv. » 1 kv. 1950 2 kv. » 3 kv. »

Antal utlämnade biograf biljetter i Stockholm Göteborg 4 113 559 1 7 9 2 615 3 122 243 1 011 228 2 578 942 1 1 2 3 792 4 595 318 1 758 639 4 057 667 1 7 4 6 425 2 963 283 1 029 525 2 475 779 1 062 539

Malmö 841849 526 195 474 651 909 225 807 678 498 414 481 456

Anmärkas bör, att biograf verksamheten till följd av en lönekonflikt i stort sett låg nere under en del av år 1946, beträffande Stockholm och Göteborg under tiderna 15 maj—3 september resp. 17 juni—2 september. Malmö hade ett motsvarande biografstopp under tiden 22 oktober—12 november 1945. En annan omständighet att beakta i detta sammanhang är den skärpta nöjesskatten för biografföreställningar fr. o. m. den 2 februari 1948 och den i samband därmed vidtagna höjningen av biljettpriserna på biograferna. Genomsnittspriset (kr.) för samtliga försålda biografbiljetter vid olika tider framgår av nedanstående tabell, som tillhandahållits av Sveriges biografägareförbund: Brutto Skatt Netto F ö r e d e n 1 juli 1940 1:10 0:10 1:— Efter » » » 1940 1:30 0:24 1:06 » » 16 mars 1942 1:50 0:30 1:20 » » 2 febr. 1948 1:95 0:73 1:22 Sveriges biografnät är ett av de mest utvecklade i världen. En av UNESCO under år 1950 publicerad översikt rörande biograf tätheten i olika länder placerar sålunda Sverige med 105 biografsittplatser per tusen invånare på fjärde platsen. Tätplaceringarna skulle innehas av följande länder: Monaco Australien Nya Zeeland Sverige Storbritannien USA

190 platser 182 » 149 » 105 » 84 » 83 »

Enligt samma UNESCO-översikt skulle för jordens befolkning på 2 300 miljoner människor finnas inte mindre än 44 miljoner sittplatser på biograferna — en siffra som visar vilken världsomspännande faktor filmen har blivit under sin halvsekellånga tillvaro. Vilka äger biograferna? Svaret ges i tabellen på nästa sida. Den visar, a t t 51 % av landets biograf ägare per den 1 januari 1950 utgjordes av enskilda personer och privata aktiebolag, återstoden eller 49 % av föreningar och andra sammanslutningar. I tabellen redovisas även januarisiffrorna för 1939, 1945, 1948 och 1949. Även om den största kategorin biografägare utgöres av enskilda personer, äges eller kontrolleras dock majoriteten biografer, som ger minst 8 föreställningar i veckan, av de i tabellen redovisade aktiebolagen. Utvecklingen inom den svenska biografbranschen visar en tendens till sammanslagning av smärre biografföretag till större, enhetligt ledda biografkedjor. För närvarande finns ett tjugutal sådana kedjor, flertalet ägda av eller lierade med producentföretag. Genom att på detta sätt förvärva kontrollen över flera biografer h a r de svenska filmproducen-

58 Antal biografägare Kategori biografägare

Enskilda personer Privata aktiebolag Folkets-husföreningar Nykterhetsföreningar Andra föreningar eller sammanslutningar Summa

1/1 1939

1/1 1945

1/1 1948

1/1 1949

1/1 1950

423 66 112 65 37

416 91 167 80 89

433 93 213 102 145

413 94 188 113 141

406 94 198 127 152

terna dels velat tillförsäkra sig ett visst minimiantal visningsmöjligheter för de framställda filmerna i syfte a t t i möjligaste mån nedbringa de ekonomiska risker, som är förbundna med produktionsverksamheten, dels ock sökt stärka den ekonomiska grundvalen för denna verksamhet genom intäkter från biografrörelsen. Till följd härav blir den mest betydelsefulla uppdelningen ej den som görs efter ägandeformen utan uppdelningen på två kategorier biografägare, å ena sidan sådana med egen filmproduktion och å andra sidan sådana som saknar tillgång därtill. Främst bland de kombinerade filmproduktions- och biografföretagen står AB Svensk Filmindustri med 95 biografer. E t t nästan lika biografrikt foretag är AB Europa Film, som direkt och indirekt förfogar över 85 biografer. Europa Film äger 11 stockholmsbiografer och driver dessutom landet runt ett intimt samarbete med Svenska Förenade Biograf AB, som disponerar 49 biografer, och AB Stjärnbiograferna som har 25. Sandrewkoncernens biografer uppgår till 36, därav 15 i Stockholm. Av filmproducenterna har vidare Svenska AB Nordisk Tonefilm, vilket äges av Sveriges Folkbiografer AB, Folkets husföreningarnas riksorganisation, Landsorganisationen i Sverige och Sveriges lantbruksförbund stöd av de med Sveriges Folkbiografer AB samarbetande ca 560 föreningsbiograferna. Omfattningen av filmproducenternas förbindelse med biografbranschen belyses i en på nästa sida intagen sammanställning 1 av ägandeförhållandena i början av år 1950 beträffande biograferna, i landets större städer. Fördelningen som är procentuell har uträknats på grundval av biografernas veckokapacitet, varmed här förstås de under en veckoperiod tillgängliga biografsittplatserna, Talet för veckokapaciteten h a r fåtts genom a t t biografernas sittplatsantal multiplicerats med antalet föreställningar per vecka. Av sammanställningen framgår, att producenterna äger en betydande del av biografkapaciteten i så gott som alla större städer och a t t huvuddelen av övriga biografer innehas av ägare med flera biografer. Det övervägande flertalet mera betydande biograf ägare tillhör en år 1915 bildad intresseorganisation, Sveriges biografägareförbund. De till förbundet och dess kretsföreningar anslutna biografägarna representerar inemot 60 96 av landets biografer. Andra organisationer med intressen inom biografväsendet är Folkets husföreningarnas riksorganisation och Ordenshusens riksförening. Föreningar anslutna till den förstnämnda riksorganisationen och med den samarbetande organisationer driver sammanlagt ca 560 biografer och medlemmar i den sistnämnda tillhopa ca 175. Härjämte må n ä m n a s , a t t biografrörelse bedrives i omkring 500 ordenshus. 1 Gjord av Nyetableringssakkunniga fört register.

med ledning av ett inom Filmägarnas kontrollförening

50 Procentuell fördelning av biografernas veckokapacitet i de större städerna efter ägandeförhållanden.

Stad

Stockholm Göteborg .. Malmö Norrköping Hälsingborg Örebro Uppsala Borås Västerås Linköping .. Eskilstuna.. Gävle

Jönköping .. Karlstad Halmstad .. Lund Karlskrona Karlskoga .. Kalmar Sundsvall .. Landskrona Motala Södertälje .. Kristianstad Uddevalla ... Trollhättan Östersund...

Biografer Biografer helt eller till tillhörande minst 50 % biografkedjor Övriga ägda av film- ägda av icke- biografer filmproduproducenter center 53 35 62 53 57 61 38 52 38 45 48 57 82 41 33 57 26 36 46 26

32 52 35 46 42 39 59 46 58 52 52 30 18 55 62 43 68 100 62 54 74

31 49 23 61 22

69 48 77 39 73

15 13 3 1 1 3 2 4 3

13 4 5

6 2 100 3

av vilka ca 300 är uthyrda till enskilda biografägare. De större folkets hus- och lOGT-biograferna är som regel även medlemmar i biografägareförbundet. Folkets husföreningarnas riksorganisation samt vissa Folkets husföreningar har en gemensam affärsorganisation, Sveriges Folkbiografer AB, som dels själv driver ett mindre antal egna biografer, dels ock försäljer biograf maskiner, inredningar m. m. för biografrörelser samt hjälper folkrörelsernas biografer med krediter. I detta sammanhang må erinras om vissa statliga intressen i samband med biografväsendet, vilka tagit sig uttryck i beskattning av biografföreställningar samt i filmcensur. Nöjesskatten för biograf föreställningar. Enligt förordningen om nöjesskatt den 21 december 1945 (nr 823) med däri genom förordning den 30 januari 1948 (nr 24) fr. o. m. den 2 februari 1948 genomförda ändringar utgår nöjesskatt för biografföreställning med 30 % å bruttopriset för varje biljett, skatten inberäknad, om biljettpriset icke överstiger en krona, och eljest med 30 % av en krona och 45 % av återstoden av biljettpriset. Motsvarande skattesatser för biografföreställning utgjorde före den år 1948 vidtagna ändringen 15 och 30 96. Nämnda ändring innebär vidare, att medan dessförinnan nöjesskatten genomgående fördelades med hälften till staten och hälften till vederbörande kommun, nöjesskatten för biografföreställning efter ändringen fördelas med tre fjärdedelar till staten och en fjärdedel till kommunen.

60 Den statliga nöjesskatten har efter de år 1948 beslutade ändringarna, kommit att bli en ej obetydlig inkomstkälla för statsverket. Den till statsverket under de senaste budgetåren inlevererade skatten framgår av efterföljande sammanställning (miljoner kronor). 1943/44

1944/45

1945/46

1946/47

1947/48

1948/49

1949/50

17-38

18-05

18-06

16-70

45"39

Någon särskild statistik över den från biografföreställningarna härflytande andelen av de totala statliga nöjesskatteintäkterna föres inte. F r å n riksräkenskapsverket har emellertid meddelats, att den ungefärliga storleken av denna andel per budgetår skulle kunna uppskattas till bortåt 2/a före 1948 års skatteskärpning ( = 1 1 — 1 2 miljoner kronor) och till bortåt 5/e ( = 3 6 — 3 7 miljoner kronor) efter skärpningen. Filmcensuren. Jämlikt förordningen den 22 juni 1911 (nr 71, ändrad 703/1939) angående biografföreställningar är all film, som är avsedd för offentlig förevisning inom landet, underkastad särskilda granskningsföreskrifter. Granskningen (filmcensuren), som handhaves av statens biografbyrå, företages förutom av utrikespolitiska och militära skäl för att förhindra spridning av filmer eller avsnitt av filmer, som kan anses förråande, upphetsande eller rättsförvillande. Det åligger vidare biografbyrån att pröva de godkända filmernas lämplighet för barn under 15 år. För verkställd granskning utgår granskningsavgift efter viss taxa, Därjämte erlägges en stämpelavgift av 1 krona för varje meddelat tillståndsbevis (censurkort). Statsverkets nettoöverskott å biografbyråns verksamhet under budgetåret 1949/50 utgjorde i runt tal 196 000 kronor, varav 20 000 kronor belöpte på stämpelbeläggningen. Filmproduktionen. För inspelning av filmer står för närvarande följande ateljéanläggningar till förfogande inom eller i närheten av huvudstaden, nämligen AB Svensk Filmindustris ateljéer vid Råsunda, AB Europa Films ateljéer vid Sundbyberg och i Stockholm (östermalmstorg), Sandrewkoncernens ateljéer på Lästmakargatan och i f. d. Novillavarietén på Djurgården samt på Gärdet, vidare en Folkrörelsernas filmorganisation (Filmo) tillhörig ateljé på Jungfrugatan, Film AB Imagos ateljé i Stocksund och AB Kinocentralens ateljé inom Svea artilleriregementes tidigare etablissemang vid Valhallavägen. Ateljéerna kan hyras av produktionsföretag, som saknar ateljéanläggningar. För producenter av svenska långfilmer samt ateljéföretag, som inspelar sådana filmer, har år 1942 bildats en sammanslutning, Föreningen Sveriges filmproducenter, med uppgift att främja medlemmarnas gemensamma ekonomiska intressen. Föreningen har för närvarande 19 medlemmar. För handläggning av olika arbetsuppgifter har inom föreningen bildats fyra sektioner, nämligen en för produktionsfrågor, en för ateljéfrågor, en för import- och exportfrågor samt en för filmu t h y r n i n g jämte biograf- och reklamfrågor. Av tablån på nästa sida framgår, att de under femårsperioden 1945/46—1949/50 premiärsatta svenska långfilmerna framställts av 34 olika producenter. Av dessa har emellertid endast 7 bedrivit en på samtliga fem säsonger fördelad verksamhet, under det att inte mindre än 14 producenter framställt blott en enda film. Som jämförelse må nämnas, att antalet premiärsatta svenska långfilmer under de åtta tidigare spelåren 1937/38—1944/45 uppgick till 27, 27, 34, 32, 36, 37, 43 och 39. Enligt en i SOU 1942: 36 (s. 19) lämnad uppgift omfattade den svenska produktionen under 1930-talets första hälft i genomsnitt 22 filmer per år. Som av

61 Antalet premiärsatta svenska långfilmer under de fem spelåren 1945/46—1949 50 och filmernas fördelning på olika producenter. Antal filmer Producent 1945/46

1946/47

1947/48

1948/49

Summa

1 1 1 9 3 27 5 7

Ahrle-Film AB Artf ilm AB Atena Film AB Produktion S. Bauman AB Centrumfilm AB Europa Film Film AB Imago Film AB Lux Filmo (Folkrörelsernas Filmorganisation) 10. AB Fdms 11. AB Fribergs Filmbyrå I 12. Hagberg, R 13. Ivarsson, Inge ! 14. AB Kinocentralen 15. AB Kungsfdm I 16. Monark Film AB I 17. Nygren, S ! 18. A B R e x F i l m 19. Produktion A. Sandrew 20. AB Stella Film 21, Studio Film AB 22. AB Sveafilm 23. Svenska AB Förenade Filmartister (Saffafilm) 24. Svenska AB Nordisk Tonefilm 25. AB Svensk Filmindustri 26, Svensk Journalfilm AB i 27. AB Svensk Talfilm i 28. Sveriges Folkbiografer AB I 29. AB Tebefilm | 30. AB Terrafilm ! 31. AB Thermaenius Film 32, Waldekranz, R 33. Wesslén, S 34, AB Wivefilm

3 1 10 1 5 1 13 5 1 2 20 1 2 7 2 4

1 3

filmer

31 Antal producenter

15 Samtliga

1949/50

1 1 32 15

1 7 21 1 7 2 1 12 1 1 1 5 186

de nyss redovisade siffrorna framgår, ökade medelantalet under femårsperioden 1937/38—1941/42 till 31 och under de tre därpå följande spelåren till 40. Medeltalet under femårsperioden 1945/46—1949/50 var 37. Under denna periods två sista år nedgick årsantalet filmer från 41 till resp. 31 och 32. Av de under femårsperioden 1945/46—1949/50 inspelade filmerna — sammanlagt 186 — kan 55 % hänföras till en grupp omfattande de tämligen lätt avgränsbara innehållskategorierna fars, lustspel, komedi, operettfilm och äventyrsfilm (inklusive 6 av de 8 under perioden inspelade filmerna av typen »barn- och ungdomsfilm»). Den andel som motsvarande grupp av filmer utgjorde av de 156 filmerna under de fem spelåren 1937/38—1941/42 var — så långt en i SOU 1942: 36 (s. 19) redovisad kategorisammanställning ger Vid handen — 75 %.

62 Distributionsväsendet. Biografernas filmförhyrning sker från de i landet verksamma filmdistributörerna. Filmuthyrningen är helt förlagd till Stockholm och bedrives dels från självständiga distributionsbyråer — filmbyråer — vilka i främsta rummet uthyr filmer av utländskt ursprung, dels från särskilda uthyrningsavdelningar vid företag som själva framställer långfilmer inom landet. Vanligen tillgår uthyrningen så att biografägarna med filmleverantörerna tecknar leveranskontrakt, i vilka biografägarna förbinder sig att från viss distributör uttaga ett angivet minimiantal filmprogram, som distributören offererat eller kommer att offerera under spelåret. Med filmprogram avses i detta sammanhang en långfilm jämte erforderlig fyllnadsfilm, allt till en sammanlagd filmlängd av omkring 2 700 meter. För att säkerställa säsongbehovet och skapa omväxling i repertoaren brukar flertalet biografägare ingå dylika leveransavtal med flera filmdistributörer. I allmänhet går en svensk långfilm ut i 15—20 kopior, medan motsvarande siffra för de utländska långfilmerna ligger omkring 4—5. För de förhyrda filmprogrammen betalar biografägaren en filmhyra, vilken utgår med viss procent av de influtna bruttobiljettintäkterna efter avdrag för nöjesskatten. I allmänhet är filmhyran något högre för svensk film än för utländsk. Den varierar mellan 25 och 50 96\ den sistnämnda procentsatsen lär dock endast exceptionellt publikdragande utländska filmer ha uppnått. För svensk film utgör hyran i genomsnitt omkring 38 96; på ett stort antal platser ute i landet debiteras 30—35 96. Biografägarna har vidare att till filmdistributörerna erlägga en viss del av försäkringsavgifterna för filmkopian samt kostnaderna för rekvirerat reklammaterial. Distributionsföretagens verksamhet omfattar, bl. a., ackvisition och uthyrning, ofta med tillhjälp av särskilda filmresande, textning av utländska filmer, distribution av u t h y r d a filmer, publicitet och annonsering. Såsom ersättning för distribution av svensk film tillgodoräknar sig distributionsföretagen 12 å 20 % å filmhyrorna, medan motsvarande siffror för utländsk film synes ligga väsentligt högre och ej sällan torde uppgå till eller överskrida 40 96. Klart är, a t t i de fall då producenten själv är distributör eller äger intressen i distributionsföretaget det i ej ringa mån kommer att vara en fråga av bokföringsteknisk n a t u r huru stor del av filmhyran som skall gottgöras den ena eller den andra verksamhetsgrenen. Av tablån på nästa sida framgår, att de svenska filmernas procentuella andel i totalantalet utsläppta filmer under spelaren 1945/46—1949/50 utgjorde 12,6 96. Som jämförelse kan nämnas, att motsvarande svenska andel under de tio åren 1931—1940 (jämför statistik i SOU 1942: 36, s. 13) var 8,2 96. USA har under den ifrågavarande femårsperioden representerat 60,6 96, närmast följd av Sverige med 12,6 96. Därefter kommer England (10 96), Frankrike (7,7 96) samt Danmark och Italien med vardera 1,7 96. Förhållandet mellan svensk och utländsk film är emellertid i intäktsavseende en annan. Er fa renhetsmässiga och statistiska iakttagelser, som bl. a, bestyrkes av den i Kap. 2 refererade biografägareenkäten, ger sålunda vid handen, att svensk film genomsnittligt sett spelar in omkring en tredjedel av den totala omsättningen på biograferna. Enligt en av UNESCO sommaren 1950 publicerad översikt uppgick den årliga världsproduktionen av filmer omkring år 1948 till mer än 1 600, därav drygt 1 200 stora spelfilmer. Jämför man de där lämnade uppgifterna angående produktionsfördelningen de olika länderna emellan vid samma tidpunkt med de nyss återgivna siffrorna angående filmfördelningen på den svenska marknaden, visar det sig, att av den årliga USA-produktionen (ca 430 filmer) omkring 40 % vunnit avsättning i Sverige. Inemot hälften av den engelska årsproduktionen (ca 70 filmer) och ungefär fjärdedelen av den franska (ca 106 filmer) skulle ha n å t t Sverige men endast ringa delar av tysk, italiensk och övrig europeisk filmproduktion.

63 Förhållandet mellan antalet premiärsatta svenska och utländska filmer på Sveriges biografer under de fem senaste spelåren. Antal filmer Länder 1945/46 Argentina Australien Belgien Danmark England Finland Frankrike Italien Kanada Mexiko Norge Polen Ryssland Schweiz Tjeckoslovakien Tyskland Ungern

USA

1 8 24 15 1

1946/47

5 26 1 20 3

2 1

1 1 1 3 32 26 5 1 1

4 1 3

........i"!!".!"

1 203

159 Summa

Österrike

1947/48

1948/49

6 31 1 28 10 1 2 2 2 1 1 6

1949/50

1 3 35 1 25 6 1 2 1

1 1 4 1 194 2

154 3

4 5 1 183 1 269

249 Sverige

32 Summa svensk och utländsk fdm

301 Två sammanslutningar finns inom det svenska filmdistributionsväsendet, nämligen Sveriges filmuthyrareförening u. p. a. och Filmägarnas kontrollförening u. p. a. Den första är en allmän intresseförening, medan den sistnämnda har till uppgift att för de anslutna medlemmarnas räkning kontrollera biografintäkterna på olika sätt, bl. a. genom att omhänderha biljettdistributionen till biograferna. Medlemmarna i dessa föreningar är 11 svenska filmproducenter och distributionsföretag, 8 representanter för amerikanska filmbolag, en representant för ett engelskt filmföretag samt en representant för de samordnade amerikanska, filmintressena. Stockholm i november 1950.

64 Bilaga 2. STATLIGA

STÖDÅTGÄRDER

FÖR D E N

INHEMSKA

T I O N E N I DANMARK, E N G L A N D , FRANKRIKE Av arkivarien Einar Lauritzen

OCH

FILMPRODUK-

FINLAND,

NORGE.

och fil kand. Kurt

Linder,

Danmark. För en riktig uppfattning av filmförhållandena i Danmark är det nödvändigt att äga kännedom om det koncessionssystem, efter vilket biografnäringen drives i- detta land. Systemet, som infördes genom en lag av 1922 om det danska biograf väsendet och nu regleras av en liknande lag av 1938, innebär att biograf drift i Danmark icke är en fri näring utan underkastad en statlig reglering av ganska säregen natur. Ingen kan sålunda driva biograf utan att ha fått koncession, »bevilling», av justitieministeriet eller i mindre kommuner av vederbörande amtman. Sådan koncession, gällande på 5 år, kan som regel endast lämnas kommun eller enskild person. Den senare måste uppfylla vissa bestämda villkor — danskt medborgarskap, hemvist inom landet, myndig ålder, etc. — och han måste visa, att han äger konstnärliga och affärsmässiga förutsättningar för att kunna leda en biograf. Endast i sällsynta undantagsfall kan koncession lämnas till samma koncessionsinnehavare för mer än en biograf, och en hel del lagbestämmelser reglerar ganska ingående det sätt, varpå biografen skall drivas. Det står justitieministern fritt att när som helst återkalla koncessionen, om den icke utnyttjas eller om koncessionsinnehavaren i sin skötsel av biografen icke anses fylla de krav, som enligt lagen ställts på honom. Å andra sidan kan ministern ej neka honom förnyelse av koncessionen, om han på riktigt sätt utnyttjat denna. Särskilt valet av filmprogram skall här vara utslagsgivande. E t t av huvudsyftena med koncessionssystemet har just varit att tillförsäkra den danska biografpubliken en konstnärligt högtstående filmrepertoar. Det har dock ofta ifrågasatts, huruvida de danska biografernas repertoar i jämförelse med exempelvis den svenska skulle stå på en genomsnittligt högre nivå. Två bestämmelser i lagen om det danska biograf väsendets ordnande äger särskilt intresse. Den ena gäller den s. k. filmfonden. Medlen till denna år 1938 upprättade fond har till övervägande del hämtats från överskotten på biografdriften. Då vinsten på en biografrörelse under ett år överskrider 12 000 danska kronor, skall nämligen överskottet till en del avsättas till filmfonden. Denna del utgör en allt högre procent ju större överskottet blivit. Ränteinkomsterna från fonden skall användas dels för främjande av filmens utnyttjande i undervisningsmässigt, kulturellt och konstnärligt hänseende, dels som understöd till dansk teater, idrott etc. samt i form av hjälp åt konstnärer, åt änkor efter koncessionsinnehavare m. fl. I enlighet med dessa bestämmelser har också under de gångna åren allt större belopp kunnat lämnas till berörda ändamål. Då det gäller filmen bar de pengar, som avsetts för denna och som de senast redovisade budgetåren 1947/48 och 1948/49 utgjort 2 433 000 resp. 2 483 000 kronor, bl. a. kommit skol-, undervisnings- och upplysningsfilm samt den filmhistoriskt värdefulla filmen till godo. Det är de helt eller delvis statliga institutionerna Statens Filmcentral, Dansk Kulturfilm och Det Danske Filmmuseum, som härigenom blivit stödda. Dessa institutioner och deras verksamhetsfält ligger dock vid sidan av denna redogörelse, där intresset samlats kring de åtgärder, varigenom den danska spelfilmen erhållit statligt stöd. I viss mån har så skett under åren 1946 till 1949, då en del av de från filmfonden utdelade medlen, enligt uppgift ca 500 000 kronor

65 per är, i form av belöningar eller premier överlämnats till de iiispeiningsbolag, regissörer, författare, skådespelare, fotografer m. fl., som medverkat vid skapandet av de bästa danska filmerna under året. Ett avsevärt viktigare stöd för dansk spelfilmproduktion utgör emellertid den andra av de bestämmelser i 1938 års lag som här skulle uppmärksammas. Enligt denna bestämmelse, som utgör det viktigaste undantaget från regeln a t t endast kommun eller privatperson må erhålla biografkoncession, skall varje danskt filminspelningsföretag som upprätthåller en kontinuerlig, värdefull spelfilmproduktion ha rätt till koncession på en premiärbiograf i Köpenhamn. För dylik koncession gäller ej bestämmelsen om inbetalning av viss del av överskottet över 12 000 kronor. Samtliga fyra större inspelningsbolag har sålunda var sin Köpenhamns-biograf, vars hela inkomst får behållas och användas i produktionen. För de fyra bolagen — A/S Nordisk Films Komp., Film A/S Palladium, Asa-Film och Saga Film — har dessa koncessioner varit synnerligen värdefulla, Särskilt gällde detta under ockupationsåren, då goda tider rådde för film- och biografbranschen i Danmark. Avstängningen från amerikansk film, publikens obenägenhet att se tysk film samt den med tidsläget och det relativt ringa antalet biografer sammanhängande höjda besöksfrekvensen på biograferna samverkade till att göra produktionen av inhemsk spelfilm lönande. Antalet inspelade långfilmer per år, vilket normalt rör sig om 11—12 st., steg under dessa år till 17 st. för a t t kort efter krigets slut hastigt sjunka till 9—10 st. Följande omständigheter anses framför allt ha medverkat till att det efter krigsslutet blivit direkt förlustbringande att producera film i Danmark: 1. Stigande produktionskostnader. En dansk film beräknas nu kosta 350 000 kronor mot 150 000 kronor före kriget. 2. Tillbakagång i publikfrekvensen i allmänhet och — på grund av ökad konkurrens från framför allt den amerikanska filmen — för dansk film i synnerhet. (Det må dock betonas, att dansk film fortfarande i jämförelse med utländsk film ses av ett större antal åskådare. En dansk film utgår i allmänhet i 10 kopior, medan 3 å 4 torde vara regeln för utländsk film.) 3. Den höga nöjesskatten, vilken sedan den 1 augusti 1946 utgör 60 % av biljettens nettopris eller 3/s av bruttopriset. Då härtill läggs att såväl filmhyra som biljettpris är synnerligen låga i Danmark — genomsnittligt 30 % resp. kronor 1: 50 — förstår man, att uppgiften att över 1 miljon människor måste se en dansk film för att denna ska gå ihop icke är en överdrift. De danska statsmakterna, vilka varit medvetna om det olyckliga i nu berörda förhållanden, har efter förslag från en år 1947 tillsatt kommitté för utredning av alla med danskt film- och biografväsende sammanhängande spörsmål beslutat om vissa lättnader i nöjesskatten för den inhemska filmproduktionen, vilka genomfördes i december 1949. Innebörden därav är att restitution medgives för viss del av nöjesskatten vid filmföreställningar med övervägande dansk film på programmet (upp till en sjättedel av programtiden får upptas av journalbilder och annan fyllnadsfilm av utländskt ursprung). Av skattebeloppet inbetalas tre fjärdedelar till statskassan, medan den återstående fjärdedelen av koncessionsinnehavaren överlämnas till vederbörande producent. Har mer än en dansk producent haft film med vid föreställningen, sker fördelningen av beloppet i proportion till filmernas längd, såvida intet annat avtalats. För att en film skall anses såsom dansk skall den vara inspelad för inom landet bosatt dansk medborgares, bolags eller institutions räkning, med uteslutande danskt kapital och med övervägande dansk konstnärlig och teknisk personal. Det har överlåtits åt censurmyndigheten att med ledning härav fastställa och på censurkortet ange, när en till censurering lämnad film är dansk. För danska filmer som censurgranskats före lagens ikraftträdande har uppgjorts 5—2270 00

66 en officiell lista, vilken tillställts alla koncessionsinnehavare och andra, som kan tänkas behöva den. Genom dessa åtgärder anser man sig ha skapat fortsatta existensmöjligheter för dansk filmproduktion. Därmed har emellertid också förutsättningarna för ett bibehållande av de årliga premierna om 500 000 kronor från filmfonden ansetts bortfalla, varför detta stöd till den danska filmproduktionen samtidigt upphört. Huruvida det med skatterestitutionen åsyftade resultatet verkligen blivit uppnått, är ännu för tidigt att yttra sig om, men en ökad aktivitet i de danska filmateljéerna har i vart fall kommit till synes i tiden efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande. England. Den engelska filmproduktionen lamslogs vid krigsutbrottet 1939 genom att många av filmateljéerna rekvirerades av staten för krigsändamål samt genom bristande materieltillgång, inkallelser av filmfolk osv. Så småningom blev dock torutsättningarna gynnsammare och med regeringens stöd producerades en rad långfilmer med motiv av aktuellt propagandaintresse, vilka vann allmän beundran och gav engelsk film ett helt nytt, internationellt erkännande (filmer som »Havet är vårt öde», »49:e breddgraden» m. fl.). Samtidigt med denna utveckling lyckades J. Arthur Rank genom sina stora kapitalresurser vinna kontroll över allt flera biografer och inspelningsateljéer och uppnådde på några få år en så dominerande ställning inom film- och biografbranschen, att en statlig kommitté 1944 tillsattes för a t t utreda »tendenserna till monopol inom filmindustrin». Som ett resultat av denna utredning träffades en överenskommelse med Rank, vilken förband sig att ej vidare utvidga sina biografkedjor. För att få bättre filmer för sina biografer engagerade sig Rank alltmer i den engelska produktionen, och för att finansiera denna inriktade han sig på att vinna den utländska marknaden för engelsk film. I januari 1945 förklarade han: »Our slogan is t h a t we are establishing British pictures on the screens of the world.» För detta ändamål byggde han upp en världsomfattande kedja av distributionsbolag, som är den enda som kan tävla med de stora Hollywood-bolagens motsvarande organisationer. Samtidigt gav han filmförfattarna och regissörerna stor konstnärlig frihet och ekonomiska resurser för att skapa filmer av världsklass. Resultatet har varit imponerande, men det ekonomiska utbytet har inte motsvarat de högt spända förväntningarna. Ranks förhoppningar på den stora amerikanska marknaden infriades inte: med undantag för några få storfilmer blev framgången inte den väntade. Den amerikanska publiken har endast långsamt vant sig att se engelsk film. Det verkliga genombrottet har där kommit först under de allra senaste åren, då Rank-organisationen redan tvingats att slå till reträtt i sin produktionsoffensiv. Kvotlagen. Den engelska filmen har hård konkurrens på sin hemmamarknad från amerikansk film, som är nrycket populär och genom språket jämställd med den inhemska filmen. För att skydda och utveckla den engelska filmen stipulerar den s. k. »kvot-lagen» (av 1927, 1938 och 1948, gällande till 30 september 1958), att de engelska biograferna varje år skall visa engelska filmer under en viss procent av speltiden. Att denna bestämmelse efterleves, kontrolleras av handelsministeriet, som inregistrerar alla filmer, innan de premiärvisas. För att en film skall betraktas som engelsk krävs det, att den producerats i engelska ateljéer och till större delen med anlitande av engelsk arbetskraft osv., vilket skall styrkas genom u t d r a g av räkenskaperna för filmens inspelning.

67 Kvotprocenten för engelska långfilmer och fyllnadsfilmer under årsperioder med början den 1 oktober och utgjorde: Långfilm Kortfilm Huvudlångfilm (A-film) Kortfilm och mindre långfilm (B-film)

(kortfilmer)

räknas

1945/46

1946/47

1947/48

15 % 20 »

\Tb % 22"5 »

20 % 225 »

1948/49

1949/50

1950/51

45 96 25 »

40 25

30 25

% »

% »

Sedan oktober 1948 räknas de s. k. B-filmerna till fyllnadsfilmer. Syftet därmed är att bereda de mindre engelska långfilmerna ett verksammare stört. Ad valorem-iullen in. m. Efterkrigskrisen och dollarbristen föranledde regeringen till en filmpolitik syftande att minska dollarutflödet för amerikansk film och stegra intäkterna från utlandet — främst USA — genom största möjliga produktion och export av engelsk film. 1 augusti 1947 införde regeringen utan föregående förhandlingar med filmfacket en s. k. ad valorem-txxM på importen av utländsk film. Tullen bestämdes till 75 % av de belopp, som filmerna skulle komma att spela in på den engelska, marknaden. Frankrike besvarade åtgärden ined att blockera, importen av engelsk film till Frankrike, och de amerikanska filmbolagen vägrade att sända nya filmer till England på dessa villkor. I denna situation av hotande filmbrist slog Rank-organisationen in på en ny inspelningspolitik: att göra flera och billigare filmer som kunde fylla den engelska hemmamarknadens behov och i görligaste mån betala sig inom landet. Emellertid kunde legeringen inte uppehålla sin restriktiva politik mot den utländska filmen. I maj 1948 upphävdes ad valorem-tullen och ersattes av en överenskommelse med de amerikanska bolagen. Enligt denna skulle årligen upp till 17 miljoner dollars av de inspelade beloppen få utföras från England. Resten av intäkterna från den engelska marknaden fick användas för inspelning av filmer i England (vilka därvid räknades som engelska filmer i den mån de svarade mot kvotlagens krav) samt för diverse andra närmare specificerade ändamål inom England, exempelvis framställande av kopior av amerikansk film i England även för bruk i andra länder. 1 samband härmed stegrades kvoten för engelsk långfilm 1948—49 till 45 96, vilket avsåg att garantera speltid för en beräknad engelsk produktion av 95 långfilmer. Denna regeringens filmpolitik, som syftat till ökad självförsörjning, har icke lett till önskade resultat. Den faktiska kvoten för engelsk långfilm under 1948--49 uppgick i medeltal för alla Englands biografer endast till 37 %. Rank-organisationen har ej heller lyckats göra produktionen vare sig av sina stora påkostade filmer för den internationella marknaden eller de mindre filmerna för den engelska hemmamarknaden ekonomiskt lönsam och började därför minska, sin inspelningsverksamhet. Rank-organisationens bokslut 1950 uppvisade en förlust på själva filmproduktionen med 2,36 miljoner pund (mot 3,35 miljoner föregående år). Inkomsterna från de stora biografkedjorna kunde ej kompensera dessa förluster utan hela organisationen uppvisade ett underskott p å ' 9 1 818 pund. De stora förlusterna på den tidigare produktionen anses därmed avskrivna och resultatet väntas vid nästa bokslut bli gynnsammare. Fr. o. m. augusti 1950 inställdes dock den egna inspelningsverksamheten för resten av året och organisationen nöjde sig med att distribuera fristående eller närstående producenters fdmer, vilka erhöll distributionsgaranti och borgen för bankernas grundlån. Statliga filmbanken. För att i enlighet med sina syften uppehålla den engelska filmproduktionen i önskad omfattning, sedan det visat sig att engelsk film var så riskabel ur finansiell synpunkt, att inspelningskrediter ej längre kunde erhållas i nödig utsträckning från bankerna, organiserade regeringen i juli 1948

68 en statlig filmbank, kallad National Film Finance Corporation, med kapitaltillgångar på 5 miljoner pund. Enligt den första officiella verksamhetsberättelsen, avseende 1 oktober 1948—31 mars 1950, fick filmbanken redan vid starten regeringens uppdrag att skyndsamt överväga ett lån till British Lion Film Corp. Ltd. Lånet kom till stånd och bestämdes till 3 miljoner pund, varav dock endast 2,75 miljoner hittills disponerats. Nämnda bolag h a r tack vare detta lån kunnat producera 20 långfilmer genom de till Alexander Körda knutna producenterna (däribland världssuccéer som »Den tredje mannen» och »Statshemlighet» m. fl.). Ingen närmare förklaring ges till det stora lånet till British Lion, men det är knappast någon hemlighet, att det avser att täcka förluster på bolagets tidigare produktion. Rank-organisationen har ej mottagit något produktionslån; däremot har ytterligare 43 filmer producerats av mindre, fristående produktionsbolag med s t ö d ' a v lån från filmbanken. Inberäknat lånet till British Lion hade filmbanken vid verksamhetsårets slut 4 436 690 pund utestående av sina kredittillgångar på 5 miljoner pund. Filmbanken får anlitas endast när andra finansieringsmöjligheter saknas. Vanligtvis ger bankerna lan mot borgen från filmdistributörerna på ungefär 75 % av produktionskostnaden för en filminspelning på villkor att detta lån i första hand återbetalas. Filmbankens län avser belopp mellan dessa grundlån och producenternas egen insats, vilken senare givetvis är den som i första, hand får bära eventuella förluster på filmen. Första årsberättelsen har upptagit ett belopp på 750 000 pund för ofrånkomliga förluster på filmbankens låneverksamhet utan att ta ställning till frågan om detta belopp är för stort eller för litet. , « .-.„.. I årsberättelsen framhålles, att filmindustrins ställning under årsperioden försämrats genom sjunkande intäkter från biograferna. Genom kontroll av kalkylerna för inspelningarna har filmbanken sökt nedbringa inspelningskostnaderna, men detta har inte varit möjligt i sådan utsträckning att filmerna kan väntas betala sig på hemmamarknaden. Det bör tilläggas, att många av de filmer som inspelats av de mindre producenterna knappast är av sådan klass, att de kan hävda sig internationellt. Filmbanken har haft att finansiera de filmprojekt, som förelagts den och som synts erbjuda de största säkerheterna och har därvid ej alltid k u n n a t ta hänsyn till de konstnärliga krav som man också hade önskat hävda. Syftet med verksamheten har bl. a. varit att uppehålla inspelningsverksamheten och tillförsäkra inspelningsateljéernas personal sysselsättning. Statistiken över antalet anställda i ateljéerna visar emellertid en kraftig tillbakagång: i mars månad under resp. 1948, 1949 och 1950 utgjorde de 7 253, 5 139 och 4 104. Enligt officiell statistik var antalet långfilmer, som under angivna år befann sig under inspelning, under första veckan av varje månad i medeltal resp. 19, 15 och under de tre första månaderna i år 10. I juli 1950 beviljade parlamentet ytterligare 1 miljon pund till filmbanken. Redan samma höst 'måste banken dock meddela, att den med hänsyn till den fr. o. m. den 1 oktober 1950 minskade kvoten för engelsk film och på grund av de begränsade kredittillgångarna i fortsättningen måste nedbringa antalet lån och ställa större krav på de filmer som ifrågasattes för stöd. Den nya filmfonden. Från filmbranschen fördes emellertid en livlig agitation för att staten borde återbetala en del av nöjesskatten på engelsk film för att täcka det årliga underskottet på produktionen. Statens nöjesskatteintäkter från biograferna är nämligen betydligt större än filmhyrorna, vilket närmare belyses av följande statistiska uppgifter om biografernas omsättning, vilka publicerades av handelsministeriet i augusti 1950 och avser den 13-veckorsperiod som slutade den 1 april 1950. Bruttoomsättningen var 28 040 000 pund, varav 35,4 % avgick i nöjesskatt med sammanlagt 9 939 000 pund. Från det återstående nettot på 18 101000 pund utbetalades i filmhyra 6 497 000 pund, utgörande 35,9 % därav. I juni 1950 framlade regeringen slutligen ett förslag, vilket förklarades vara

69 den enda form av hjälp som staten då kunde ga med på, Det accepterades därför av filmfackets organisationer, vilkas medverkan krävdes för dess förverkligande. Det framhölls därvid, att åtgärderna var helt otillräckliga och endast fick betraktas som en temporär lösning. Förslaget gick i stort sett ut på att biobiljettprisema skulle höjas med ett mindre belopp och att en del av denna merinkomst skulle inbetalas till en speciell fond, som skulle distribuera, medlen direkt till de engelska filmproducenterna så att deras inkomster ökades. Regeringen har i det längsta hävdat, att biobiljettpriserna, icke fick höjas utan tvingande skäl, och den utformade därför tilläggen så att de icke skulle drabba de billigaste biljetterna: a) Nöjesskatten upphävdes på biljetter, som kostar upp till 7 pence, och minskades med en halv penny på biljettpris upp till 1 shilling 6 pence, medan försäljningspriserna förblev oförändrade. Härigenom avstod staten en del av nöjesskatten. Denna del beräknas motsvara 1 650 000 pund. b) För biljetter som kostat över 1 shilling 6 pence ökades priset med 1 penny, varav hälften skulle utgöra ökad nöjesskatt och beräknas ge 1 350 000 pund. Staten avstår således endast från nöjesskatteintäkter till ett beräknat belopp av 300 000 pund, d. v. s. skillnaden mellan beloppen under a) och b), medan filmbranschen tillföres summan av de båda beloppen eller 3 miljoner pund. Märav får biografägarna behålla hälften, medan den andra hälften skall inbetalas till den speciella fonden för engelsk film, British Film Production Fund Ltd. Denna administreras av en kommitté med representanter för filmproducenternas, filmdistributörernas och biografägarnas fackorganisationer under ledning av en av handelsministern utsedd ordförande. Det är meningen, att utbetalningarna skall ske automatiskt och i efterskott till alla engelska filmer i proportion till de belopp, de spelar in i filmhyror. Tilldelningen avser både lång- och kortfilm men däremot ej journalfilm, som i ringland ej ens registreras enligt kvotlagen. Producenternas intäkter från den engelska marknaden beräknas från fonden få ett tillskott på ungefär 15 %. Den nya hjälpplanen trädde i kraft den 10 september 1950, men de första utbetalningarna till producenterna väntas kunna ske först i början av 1951. Finland. Den finska biografnäringen var ursprungligen en helt fri näring men har sedan krigsåren blivit föremål för viss reglering, varigenom nyetablering av biografer underkastas statlig prövning. Bestämmande för om en ny biograf skall få öppnas eller ej är antalet biograflokaler och -sittplatser på den' plats, där den nya biografen skall ligga. Biografägare i Finland är framför allt privatpersoner och privata bolag men också en hel del fackföreningar, nykterhetsföreningar och liknande sammanslutningar. Den inhemska produktionen är i förhållande till landets storlek och biografernas antal tämligen stor. Ett medeltal på 12 spelfilmer årligen torde vara det normala. Dessutom existerar en ganska omfattande kortfilmproduktion. Under de senaste åren har kostnaderna för filmproduktionen skjutit i höjden. F r å n ca 800 000 mark före kriget har de nu n å t t en medelsumma på 10 miljoner mark per film. Då biljettpriserna icke samtidigt stigit i motsvarande mån och publikfrekvensen den senaste tiden avsevärt minskat, arbetar filmproduktionen i Finland under ekonomiskt svåra förhållanden. Länge utgjorde också nöjesskatten (eller stämpelskatten som den av tekniska skäl benämnes) en tyngande börda. I förhållande till skatten på utländsk film, där skattesatserna bestämts till 35, 40 eller 45 96 av biljettens bruttopris, var dock skatten på finsk film lägre: motsvarande skattesatser var 20, 25 och 35 96. Genom uppdelningen i tre kategorier har man velat göra skattens storlek beroende av den konstnärliga och moraliska halten hos de förevisade filmerna. På

70 den finska censurmyndigheten åvilar att placera varje film i den rätta kategorin. Genom lagändringar 1948 och 1949 har successiva skattelättnader genomförts till förmån för finsk film. Efter den 1 januari 1950 kvarstår för utländsk film de gamla skattesatserna 35, 40 och 45 96, varemot skattesatserna för i Finland framställd film begränsats till 15 och 25 96. Finska ljudfilmer av minst 2 000 meters längd, vilka äro »sedligt och konstnärligt fullödiga samt fylla skäliga tekniska krav», är helt befriade från skatt. Även åtgärder till befrämjande av finsk dokumentär kortfilm har vidtagits. Enligt en bestämmelse i lagen angående stämpelskatt gäller sålunda, a t t varje biografprogram, som innehåller en minst 200 meter lång, i Finland framställd ljudfilm av närmare angiven karaktär (vetenskaplig, undervisande, journal etc.) och fyllande skäliga fordringar på kvalitet, har rätt till nedsättning i skatten med 5 % av inträdesavgiften. I övrigt existerar inga statliga stödåtgärder för den inhemska filmen i Finland. Tvärtom betungas den av en annan specialskatt, omsättningsskatten, vilken erlägges i många olika former och vid flera skilda tillfällen. En överföring av denna skatt på biografbesökarna genom förhöjda biljettpriser har inte kunnat ske utan den har kommit att helt drabba företagarna. Frankrike. Under ockupationstiden försvann utländsk film från den franska marknaden — med undantag för tysk film, som dock uppnådde knappt 20 96 av omsättningen på biograferna. De franska filmerna var färre och sämre än före kriget, och medan publiken tidigare varit van att få se två långfilmer för biljettpriset, bestämdes det att endast en långfilm fick visas i varje program. Biljettpriserna steg och samtidigt ökades nöjesskatten. Denna hade före kriget utgjort ungefär 20 % av biljetternas bruttopriser men hade vid krigets slut stigit till 45 96. Trots alla dessa ogynnsamma omständigheter steg publikfrekvensen oavbrutet på biograferna och kulminerade 1945, då den låg 80 % över 1939 års nivå, Efter kriget upphörde denna gynnsamma situation för fransk film. Allmänhetens köpkraftsöverskott uppsögs genom att livsmedelspriserna steg i höjden och genom att varor som inte hade stått att få under krigstiden åter började saluföras. Nöjesskatten minskade visserligen gradvis till ungefär 30 96, men biljettpriserna stegrades ej i samma takt som de allmänna kostnadsökningarna. Hösten 1949 var biljettpriserna 7,5 gånger vad de varit 1939, medan den franska filmproduktionens och biografernas omkostnader under samma tioårsperiod hade blivit 18—20 gånger högre. Filmen betraktades som ett behov för gemene man och genom statlig priskontroll hölls biljettpriserna fastlåsta fr. o. m. november 1947. Först våren 1950 upphävdes denna kontroll efter långvariga påtryckningar från filmfackets sida. Dess verkningar hade emellertid då blivit kännbara för den franska produktionens lönsamhet, och biograferna hade inte kunnat finansiera reparationer och moderniseringar i nödvändig omfattning. Före kriget fick fransk filmproduktion i avsevärd grad sina inkomster genom export, men efter kriget har den franska filmen ej helt lyckats återvinna sin tidigare ställning i utlandet. På hemmamarknaden har utländsk film åter bjudit övermäktig konkurrens, särskilt amerikansk film, som genom s. k. dubbning förses med fransk dialog och därför språkligt, är jämställd med fransk film. Efter den långa avspärrningen var fransk publik särskilt intresserad av att återknyta, kontakten med utländsk film. Tillgången på sådan var också utomordentligt stor, eftersom fransmännen ju ej fått se produkfionen från hela ockupationstiden. För a t t stävja den starka konkurrensen från utländsk film träffades i maj 1946 den s. k. Blum—Byrnes-överenskommelsen. Denna stipulerade visserligen, att själva

71 importen av amerikansk film skulle vara helt fri men införde på de franska biograferna ett kvotsystem, som bestämde, att under varje kvartalsperiod om 13 veckor en speltid av 4 veckor skulle vara reserverad för franska filmer. För de övriga 9 veckorna blev konkurrensen fri. Då fransmännen fortfarande fruktade den amerikanska konkurrensen, förband sig de ledande amerikanska bolagen genom sin samorganisation MPAA att med början från 1 juli 1946 under varje årsperiod införa högst 124 långfilmer, t september 1948 reviderades bestämmelserna, varigenom årsimporten av utländska dubbade filmer begränsades till 186 långfilmer, varav 121 från USA och 65 från övriga länder. Samtidigt ökades den franska filmens kvot på biograferna från 4 till 5 veckor under varje kvartalsperiod om 13 veckor. Dessa skyddsåtgärder förmådde dock ej öka den franska filmens inkomster, helst som publikfrekvensen minskades för varje år under perioden 1946—49. Direkta stödåtgärder. Det blev uppenbart för myndigheterna, att den franska produktionen kommit i ett krisläge och behövde direkt stöd. Efter långvariga förhandlingar mellan alla berörda regeringsinstanser och fackorganisationerna utformades i september 1948 en lag om »temporär hjälp för filmindustrin» med giltighet ursprungligen i tre är men som genom beslut 1950 bestämts att gälla i sammanlagt 5 år. Myndigheterna övervägde från början ett förslag av innebörd att fransk film skulle återfå en del av nöjesskatten. Denna väg visade sig dock ej framkomlig, eftersom den franska nöjesskatten till största delen går till lokala mvndigheter och bestämmes av dessa, 1 stället valde man att ta ut ett extra tillägg på biografbiljetternas pris. Med tanke på gemene man bestämdes, att biljetter som kostade mindre än 35 francs skulle vara fria från skatt, medan biljetter som kostade 100 francs eller mera skulle beläggas med ett tillägg på 10 francs. Detta tilläggsbelopp redovisas separat och inbetalas till en filmens hjälpfond, vars medel distribueras av ett särskilt administrationsråd. Samtidigt infördes en särskild premiärskatt (»taxe de sortie») som betalas när nya filmer, vare sig de är franska eller utländska, inlämnas till censurering. Denna skatt utgår med 400 francs per meter, eller ungefär 1 miljon francs för en ordinär långfilm, förutsatt att den har franskt tal och oberoende av om den är fransk eller endast dubbad. För icke-dubbad utländsk film, som endast får visas på ett ytterst begränsat antal franska biografer, utgör skatten endast 25 fränes per meter. Den relativa betydelsen av dessa båda inkomstkällor för hjälpfonden framgår av att tilläggsskatten fr. o. m. 1 oktober 1948 t. o. m. juni 1949 gav 1 118 960 135 francs men premiärskatten under samma tid endast 190 590 540 francs. Av de inflytande medlen skall lika stora summor gå till resp. biografägarna (för täckande av viss procent av kostnaderna för planerade underhålls- och moderniseringsarbeten) och till filmproducenterna. Dessutom har belopp anvisats till de franska journalfilmbolagen och till kostnader för utländsk propaganda för fransk film. Beloppen till filmproducenterna utbetalas som bidrag till nya inspelningar och fastställs i proportion till de belopp som producenternas senaste filmer spelat in. F r å n början hade man tänkt sig, att beloppen skulle utbetalas efter en granskningav det aktuella inspelningsprojektets värde, men i praktiken har det kommit att ske utan sådan prövning. De som kritiserat systemet har ansett, att det lockat producenter att igångsätta nya inspelningar med direkt syfte att komma i åtnjutande av fondens bidrag för deras senaste filmer. Det har därvid hänt, att de nya filmerna ej alltid hunnit förberedas tillräckligt noggrant och ej gjorts med den önskvärda insatsen av konstnärliga och finansiella, resurser. Det hävdas att produktionen ökat snabbare i kvantitet än i kvalitet, vilket kan innebära risker för filmernas bärighet genom den skärpta konkurrensen inbördes på den franska marknaden. Tack vare fondens stöd stimulerades emellertid den franska inspelningsverksamheten, och under 1949 påbörjades 103 långfilminspelningar inom

72 Frankrike, vilket är den högsta siffra som uppnatts sedan förkrigstiden, da den rörde sig mellan 110 och 120 inspelningar per år. Hur inspelningsverksamheten varierat framgår av följande uppställning över det antal franska långfilmer, vilkas inspelning påbörjats under varje kalenderår: 1939

103 Enligt officiella siffror från den franska filmens statliga (iverstyrelse, Centre National de la Cinematographic, drog hela filmproduktionen under 1949 en kostnad av 4 484 miljoner francs eller 43,6 miljoner francs per film. Flertalet av dessa inspelningar hade fått bidrag från hiälpfonden, vilka genomsnittligt uppgick till 5 miljoner francs. Fr. o. m. januari 1949 och fram till juli 1950 utbetalade hjälpfonden som bidrag till nya långfilminspelningar 1 544,6 miljoner francs, varav 770,4 miljoner francs utgick i proportion till producenternas intäkter från den franska marknaden och 765,2 miljoner i proportion till hyresintäkter eller försäljningar till fast pris av långfilmer till franska besittningar eller utlandet (s. k. »exportpremier»). Det totala beloppet fördelade sig på 241 långfilmer och bidraget till varje film utgjorde således i medeltal 6,4 miljoner francs. Procentsatserna enligt vilka dessa bidrag utbetalades utgjorde vid den ovannämnda periodens slut 35 96 på intakter från utlandet, 25 96 på intäkter från franska besittningar och 7 96 på under 19o0 inspelade intäkter från den franska marknaden, medan procentsatsen dar sjönk för intäkter från tidigare år och endast nådde 2 % för intäkter frän 1946. Norge. Biografdriften i Norge är i stor utsträckning kommunaliserad. Detta förhällande har sin grund i en lag från 1913, vilken förutom inrättandet av en censurmyndighet meddelade regler för biografnäringens ordnande i landet Det blev de kommunala myndigheterna, vilka var och en inom sitt område fick makt att reglera biografdriften. Ehuru lagen inte innehöll något direkt påbud att kommunerna själva skulle åtaga sig denna drift, förde utvecklingen fr. o. m 1915 snabbt därhän, att nära hälften av Norges biografbestånd blev kommunalstyrt. Siffrorna för 1948 visar, att av landets 411 biografer 170 var kommunala 142 ägda av föreningar (folkets hus, fackföreningar, ungdomsföreningar m. fl.) och 99 privatägda. De kommunala biografernas betydelse framgår dock riktigt först då man får veta siffrorna för biljettintäkterna under året. Dessa ^ d e l a d e sig nämligen så att de kommunala svarade för 87,3 %, medan 0,5 och 6,2 /o toll på resp. förenings- och privatbiograferna. De kommunala biograferna, som 1917 sammanslöt sig i Kommunale Kmematografers Landsforbund, har även på uthyrningens och produktionens områden kommit att spela en viktig roll. Genom sina filmbyråer Kommunenes Filmcentra] och Fotorama behärskar de ca 40 % av filmdistributionen. Det största i Norge arbetande inspelningsbolaget är det av landsforbundet 1932 stiftade Norsk Film A/S, vilket är ägare till landets enda ateljé — på Jar utanför Oslo — som stod färdig 1935. Sedan norska staten efter befrielsen börjat positivt intressera sia för den inhemska filmen, har bl. a. den förändringen inträtt, att Norsk Film A/S fått sitt aktiekapital ökat genom att staten 1948 blev aktieägare i foretaget. Vidare har en utvidgning av Jar-ateljén möjliggjorts genom statliga byggW T M ^ i J-lill

' Den norska filmproduktionen har, jämförd med övriga skandinaviska länders, varit av liten omfattning. Sedan 1930, då ljudfilmen kom, och fram till den 1 juli 1949 har i Norge inte producerats mer än 57 spelfilmer. Att anledningen till denna obetydliga produktion åtminstone till en del är att söka i rent ekonomiska faktorer' torde vara obestritt. Kostnaderna för en norsk film med utsikt att k u n n a hävda sig i konkurrensen på den norska biografrepertoaren beräknas nu till 300 000 norska kronor.

73 Nöjesskatt på biografbiljetter infördes i Norge 1920 och sattes då till 1 0 % av bruttopriset. År 1933 nedsattes den emellertid för norsk film till 5 % i samband med att Kommunale Kinematografers Landsforbund beslöt betala 40 % filmhyr;! på norsk film mot den gängse på 30 % av nettopriset, vilken numera åter är den generellt gällande hyran. Under kriget höjdes nöjesskatten successivt av Quislingregimen, så att den vid befrielsen utgjorde 40 96 för utländsk och 25 96 för norsk film. Av de sålunda influtna beloppen avsattes en del till en särskild filmfond. Sedan den 1 juli 1949 är all film belagd med 40 96 nöjesskatt men finansdepartementet bemyndigades samtidigt att till norsk film lämna en 50 96 rabatt, varigenom skatten på norsk film i realiteten endast blev 20 %. Denna rabatteringsrätt blev dock av kort varaktighet. Den upphävdes fr. o. m. den L juli 1950 i samband med införandet av nya bestämmelser för stöd åt norsk filmproduktion. Alltsedan 1946 har man inom såväl kirke- och undervisningsdepartementet som i stortinget varit medveten om den inhemska filmens kulturella betydelse och på olika sätt försökt bringa den stöd. Ett Statens Filmråd upprättades sålunda 1947, bestående av nio sakkunniga personer, vilka skall bistå nämnda departement i filmfrågor. Aret därpå skapades en Statens Filmcentral, vilken särskilt på skol- och undervisningsfilmens område fått stor betydelse. Den från ockupationstiden härrörande filmfonden på över 10 miljoner kronor bestämdes skola användas till nytta för norsk film. Från fonden lämnades bl. a. de i det föregående omnämnda länen till utbyggnad av ateljén pa Jar. Vidare har man därifrån hämtat medel till premier för särskilt värdefulla filmer. Dylika premier på sammanlagt 90 000 kronor tilldelades två producenter 1950. Utbetalningen sker dock inte förrän dessa producenter igångsätter nya filmer, enär premierna är avsedda att stimulera till fortsatt inspelningsverksamhet. Även premier för konstnärliga prestationer inom norsk film (under senaste spelåret på sammanlagt 40 000 kronor) har utbetalts från fonden till ett antal regissörer, skådespelare, fotografer m. fl. Arbets- och resestipendier till filmfolk på sammanlagt 100 000 kronor har likaledes fördelats. Det är filmrådet, utökat med en jury av kritiker och konstnärer, som avgör vilka filmer och personer som skall komma i åtnjutande av nämnda belöningar. An mera får rådet att beställa i framtiden, då de senaste av stortinget 1950 godkända stödåtgärderna till fromma för norsk film skall tilllämpas. För genomförandet av dessa har det blivit nödvändigt att i fortsättningen utöka filmfonden genom bevillningar på belopp, ungefärligen motsvarande vad staten årligen tar in i nöjesskatt på norsk film. Det nya stödet, som första gången kommer att utdelas våren 1951, avser att tacka skillnaden mellan en till 300 000 kronor beräknad produktionskostnad och den inkomst vederbörande film medför åt sin producent. Med vederbörande film •lyses varje norsk spelfilm, som uppfyller de minimikrav, man i dag kan ställa på norsk film. Om innebörden av dessa minimikrav har det i skrivande stund ej varit möjligt att erhålla närmare upplysningar, men de är avsedda att fungera som ett skydd mot den allra grövsta formen för spekulation i dålig smak eller i slarvig produktion. Filmrådet, utökat med nyssnämnda jury, avgör, om en film fyller minimikraven. Stödet till en producent, som inte 'återfått de 300 000 kronor han lagt ned på en film, skall delas ut i två omgångar. Den första utbetalningen skall ske redan vid premiärsäsongens slut och måste då beräknas med ledning framför allt av de intäkter filmen haft i Oslo. Dessa anses i allmänhet ge ett tamhgen säkert utslag för vad filmen slutligen kommer att ta in. Vid slutet av påföljande säsong kommer stödet att justeras, så att producenten får täckninoför sina 300 000 kronor. Ännu en form av stöd åt norsk film återstår att nämna. Det är möjligheten att genom förskott främja produktionen av sådan film, som måste anses särskilt nskfull att inspela, t. ex. film för barn. Någon utbetalning av detta slag har emellertid ännu så sent som i augusti 1950 inte ifråga kommit. Stockholm i november 1950.

Statens offentliga utredningar 1951 Systematisk

förteckning

(•Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning.

StatRfirfattning.

Rättsskipning.

Fångvård.

Vattenvägen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri.

Allmiin statsförvaltning.

Kommunalförvaltning.

Handel och sjöfart.

Statens och kommunernas flnaiisväsfon.

Kommunikations väsen.

Politi.

Iiank-, kredit- och penning väsen.

Nationalekonomi och socialpolitik.

Försäkringsviisen.

Hiilso- och sjukvård.

Kyrkoväscn. Undervisningsväsen. Andlig odling i övri Statligt stöd ät svensk filmproduktion. [1]

Allmänt näringsväsen.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Försvarsväsen.

I t r i k e s ärenden.

Stockholm 1951. K. Ii. Beckmans Boktryckeri. 2270 50

Internationell rätt.