Konkurrensbegränsning D. 2,betänkande med förslag till lag om skydd mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning. Bilagor

V) N o

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

Ex, A STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1951:28 HANDELSDEPARTEMENTET

KONKURRENSBEGRÄNSNING BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL LAG OM SKYDD MOT SAMHÄLLSSKADLIG KONKURRENSBEGRÄNSNING avgivet

av

NYETABLERINGSSAKKUNNIGA

DEL II BILAGOR *

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1951 Kronologisk

statligt stid åt svensk filmproduktion. Beckman. försvarets personaltjänst. Kihlström. 166 s. Fö. t ornålIand>t mellan arbetsuppgifter och löneställning vid statens järnvägar. Victor Petterson. 139 s. K. Antagnuigtn av medicine studerande m. fl. Kihlström. 1J.6 s. E .

Förslag tillaaturskyddslag m. m. Haeggström. 212 s. Näringslivets lokalisering. Appelberg, Uppsala. 245 s. Principer fir dyrortsgrupperingen. Kihlström. 116 s. Betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation Norstedt. 304 s. I. 1945 års miversitetsberedning. 6. Den vetenskapliga publiieringsverksamheten, personal-, institutions- och tipendiefrågor m. m., det akademiska befordrmgsvisendet. Svenska Tryckeriaktiebolaget. Sjöfartsföriindelserna mellan Gotland och fastlandet. Victor Peterson. 171 s., 3 pl. K. Statsmakterna och folkhushållningen under den till ™JJd„av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 10. Tiden uli 1948—juni 1950 jämte sakregister till delarna l - i o . Av K. Åmark. Idun. 338 s. H. Promemorn m e d förslag till allmän verksstadga. Katalog och Tdskriftstryck. 68 s. Ju. X / almanna skattekommitté. 5. Betänkande angående ;tudiekostnaders behandling i beskattningshanse-nde. Marcus. 79 s. Fi. Landsbygdelektrifieringens utbredning år 1950. Idun 47 s. t .

förteckning

15. Daghem och förskolor. Betänkande om barnstugor och barntillsyn. Victor Petterson. 641 s., 6 pl. S. 16. Filmcensuren. Betänkande 1. Beckman. 95 s. E. 17. Statens sjukhusutredning av år 1943. Betänkande 6. Redogörelse för arbetsstudier vid kroppssjukhusens vårdavdelningar m. m. Beckman. 233 s. I. 18. Betänkande med förslag till förordning angående upphandling och arbeten för statens behov m. m. Norstedt. 77 s. Fi. 19. SOS. Samhällets olycksfalls- och säkerhetstjänst. Gummesson. 89 s. I. 20. Betänkande med förslag till ny ägofredslagstiftning. Beckman. 143 s. Jo. 21. Kejnekommissionens utredning. Norstedt. 313 s. Ju. 22. Förslag till sjömanslag m. m. Marcus. 106 s. H. 23. Socialvårdskommitténs betänkande. 18. Utredning och förslag angående begravningshjälpsförsäkring. Falu Nya Boktryckeri, Falun. 44 s. S. 24. Betänkande med förslag rörande utformningen av åtgärder för ökad skattefinansiering av kommunala investeringar. Beckman. 55 s. Fi. 25. Socialvårdskommitténs betänkande. 19. Utredning och förslag angående yrkesskadeförsäkringslag m. m. Kihlström. 499 s. S. 26. Vatten- och avloppsfrågan. Beckman. XIV, 597 s. K. 27. Konkurrensbegränsning. Betänkande med förslag till lag om skydd mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning. Del 1. Idun. 722 s. H. 28. Konkurrensbegränsning. Betänkande med förslag till lag om skydd mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning. Del 2. Bilagor. Idun. 519 s. H.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till (et departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E = ecklesiastikdepartementet, Jo= j ordbruksdepaitementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1951: 28 HANDELSDEPARTEMENTET

KONKURRENSBEGRÄNSNING B E T Ä N K A N D E MED F Ö R S L A G T I L L LAG OM S K Y D D MOT S A M H Ä L L S S K A D L I G KONKURRENSBEGRÄNSNING avgivet

av

NYETABLERINGSSAKKUNNIGA DEL II BILAGOR

STOCKHOLM 1951 I D U N S T R Y C K E R I A K T I E B O L A G , E S S E L T E AB

3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING1 Sid. Bil. 1. Anlilrustlagstiftningen Thorelli

i USA och dess tillämpning,

av fil. lic. och jur. kand

Hans t l

I. Allmän översikt av den federala antitrustlagstiftningens historia, innehåll och tillämpning

-j j

II. Speciella problem

33 Den administrativa verksamheten inom antitrustdivisionen Den administrativa verksamheten inom FTC Antitrustmål mellan enskilda parter Shermanlagens tillämpning mot monopolföretag Antitrustlagarnas tillämpning mot kartellavtal Otillbörlig konkurrens Prisdiskriminering Nyetableringskontroll, exklusiv- och bojkottavtal Fabrikantbestämda återförsäljarpriser för märkesvaror Antitrustlagarna och exportsammanslutningar

......

,.,,

III. Antitrustpolitikens brister, dess betydelse och framtid Bil. 2. Ensamtillverkare

Bil. 3. Brulloprissijstemet, Inledning

inom svensk industri, av fil. lic. Bertil Ny vänder

1. Malmgruvor, stål- och metallverk 2. Järn- och annan metallmanufaktur 3. Verkstadsindustri, skeppsvarv samt instrument- och urfabriker 4. Jord- och stenindustri 5. Träindustri 6. Pappers- och grafisk industri 7. Livsmedelsindustri 8. Textil- och konfektionsindustri 9. Läder-, hår- och gummivaruindustri 10. Kemisk industri Tabellöversikt

33 38 41 41 44 4g 4g 53 56 59

.

av professor Ulf af Trolle

Del 1. Bruttoprissystemets innebörd och omfattning 01: Bruttoprissystemets uppbyggnad 01: 0 Bruttoprissystemets innebörd 01: 1 Riktpriser och fasta bruttopriser 01: 2 Bruttoprisbindningens syfte 0 1 : 3 Oegentliga användningar av beteckningen bruttoprissystem 01: 4 Tekniska förutsättningar för bruttoprisbindning 01: 5 Bruttopriser och konsumentpriser 01: 6 Bruttoprisbindningens begränsning till vissa återförsäljargrupper 01: 7 Bruttoprisbindningens begränsning i förhållande till olika avnämargrupper

69 70 73 79 gg 30 gj 82 82 83 85 89 gg 93 93 93 94 95 95 96 98 98 9g

* Bilagorna 4—16 ha utarbetats av nyetableringssakkunnigas sekreterare hovrättsassessorn Åke Martenius och kanslisekreteraren Bertil Eketorp.

4 Sid. 99 02: Kontrollen av ett bruttoprissystem. 99 02: 0 Kontrollproblemet. 02: 1 Autonom eller kollektiv kontroll " 02: 2 Den legala formen för prishållning 100 02: 3 Bekantgörandet av de fastställda priserna 102 02: 4 Begreppet underförsäljning 103 02: 5 Rapport om underförsäljning 104 02: 6 Sanktioner vid underförsäljning 104 02: 7 Prisskyddsförbundens verksamhet 105 02: 8 Speciella problem vid försäljning genom grossist 108 03: Bruttoprissystemet och övriga konkurrensbegränsningar 110 03: 0 Bruttoprissystemet och andra prisbindningar inom distributionen 110 03: 1 Bruttoprissystemet och den allmänna benägenheten för priskon112 kurrens 112 04: Bruttoprissystemets utbredning 112 04: 0 Inledning 04: 1 Problem vid mätningen av bruttoprissystemets utbredning 113 04:2 Bruttoprissystemets användning inom olika branscher 119 04: 3 Bruttoprissystemets betydelse i konsumenternas budget 127 Del 2. Bruttoprissystemet ur företagsekonomiska

synpunkter

132 05: Frågeställningar 06: Distributörernas prissättning vid obunden konkurrens 133 06: 0 Prisbestämmande faktorer 133 06: 1 Pris- och annan konkurrens I37 06: 2 Prisbildningen på socker i detaljhandeln. E t t exempel 138 148 07: Bruttoprissystemets uppkomst 07: 0 Några data ur utvecklingen I48 07: 1 Motiv och motivförskjutningar i bruttoprissystemets utveckling. 149 07: 2 Initiativ och initiativförskjutningar i bruttoprissystemets ut152 veckling 08: Producenternas motiveringar för bruttoprissystemet 154 08: 0 Det klassiska motivet för bruttoprissystemet 154 08: 1 Priset som reklamargument 156 08: 2 Konsumentens misstänksamhet mot varierande eller låga priser. . 158 08: 3 Bruttoprissystemets inverkan på varukvaliteten 159 08: 4 Bruttoprissystemets inverkan på handelns service 160 08: 5 Bruttoprissystemets maximipriseffekt • 161 08: 6 Bruttoprissystemet som ett led i en marknadsuppdelning med återförsäljare J^2 08: 7 Bruttoprissystemet som ett led i en producentkartell 162 08: 8 Övriga motiveringar för bruttoprissystemet 162 08: 9 Producenternas moraliska grundval för bruttoprissystemet 163 09: Distributörernas motiveringar för bruttoprissystemet 164 09: 0 Allmänna motiv för bruttoprissättning 164 09: 1 Distributörernas moraliska grundval för bruttoprissättningen 165 09: 2 Konkurrensen mellan den enskilda handeln och konsumentkooperationen ••; 09: 3 Konkurrensen mellan specialhandeln och sortimentshandeln 169

Del 3. Bruttoprissystemets samhällsekonomiska verkningar

10: Samhällsekonomiska frågeställningar och metodproblem 169 169 10: 0 Huvudfrågeställning 10: 1 Den fria konkurrensteorins tillämplighet vid bedömningen av 1 bruttoprissystemet '® 10: 2 Delproblemställningar _ J7* 10: 3 Generella svårigheter vid studiet av bruttoprissystemets verkningar 172 10: 4 Studier av priser och marginaler 172 10: 5 Studier av underliggande kostnadssammanhang 17b 177 10: 6 Begränsningar i slutsatserna

5 11: Tidigare undersökningar i olika länder

Sid. 177

12: Bruttoprissystemets omedelbara verkningar för konsumenterna 177 12: 0 Konsumentopinionens betydelse i bruttoprisfrågan 177 12: 1 Bruttoprissystemet förenklar konsumenternas val av inköpskälla 179 12: 2 Bruttoprissystemet som skydd mot konsumentens oekonomiska instinkter och mot vilseledande prissättning 180 12: 3 Den sociala prissättningen och konsumentens fria urval 181 12: 4 Likapriser — rättvisepriser 183 12: 5 Sammanfattande frågeställningar 188 13: Skälighetsprissättningens problem 188 13: 0 Övergången från marknadsprissättning till skälighetsprissättning 188 13: 1 Skälighetsproblemet under medeltiden och de ändrade förutsättningarna 190 13: 2 Skälighetsprissättningens grundtankar 191 13: 3 Skäliga marginaler inom handeln 194 13: 4 Skäliga inkomster genom prisanpassning i den fria sektorn eller genom kostnadsanpassning 200 13: 5 Kvantitetsrabatter — ett specialproblem 202 13: 6 Speciella problem inom grosshandeln 202 13: 7 Förhandlingspriser och kontrollproblem. Sammanfattande synpunkter 204 14: Producenternas prispolitik vid bruttoprissystem 204 14: 0 Frågeställningar 204 14: 1 Producenternas konkurrensmedel och användning härav vidbruttoprissättning 205 14: 2 Bruttoprissättning, en konkurrensprissättning. Sammanfattande synpunkter 209 14:3 Bruttoprissystemet och producenternas reklamkonkurrens 210 14:4 Några praktiska prispolitiska problem vid bruttoprissättning... 211 15: Bruttoprissystemets inverkan på produktionens struktur 212 15: 0 Frågeställningar 212 15: 1 Förhållandet mellan producentmärkta och distributörsmärkta varor 213 15: 2 Förhållandet mellan produkter av olika kvalitet 213 15: 3 Företagsstorleken vid olika prissättningsmetoder 214 15: 4 Produktionens lokalisering 214 15: 5 Sammanfattande synpunkter 215 16: Allmänna synpunkter på bruttoprissystemets inverkan på distributionens struktur 215 16: 0 Frågeställningar 215 16:1 Bruttoprissystemets inverkan på rationaliseringsbenägenheten.. 216 17: Bruttoprissystemets inverkan på kundtjänstkonkurrensen 17: 0 Frågeställningar 17: 1 Grossisternas kundtjänstkonkurrens 17: 2 Detaljisternas kundtjänstkonkurrens

217 217 218 218

18: Bruttoprissystemets inverkan på handelns möjligheter till rationalisering genom prisdifferentiering 220 18: 0 Frågeställningar 220 18: 1 Grossisternas möjlighet till prisdifferentiering 221 18: 2 Detaljisternas möjligheter till prisdifferentiering 222 19: Bruttoprissystemets inverkan på producentens val av distributionsväg i partihandelsledet 224 19: 0 Producentens problem 224 19: 1 Bruttoprissystemets inverkan på valet av distributionsväg inom sockerdistributionen 227 19: 2 Bedömning av risken för snedvridning i producentens val av distributionsväg 234 19: 3 Bruttoprissystemets inverkan på detaljisternas syn på valet av distributionsväg 235

6 Sid. 20: Bruttoprissystemets inverkan på antalet företag inom distributionen.. 236 20: 0 Frågeställningar 236 20: 1 Bruttoprissystemets inverkan på antalet företag inom detaljhandeln 236 20: 2 Bruttoprissystemets samband med kraven på nyetableringskontroll 237 20: 3 Sammanfattande synpunkter på möjligheten att planera en optimal storleksstruktur inom detaljhandeln 238 21: Bruttoprissystemets inverkan på gränsdragningen mellan branscherna 239 21: 0 Frågeställningar 239 21: 1 Specialiseringens värde 240 22: Konjunktursvängningarnas inverkan på bedömningen av bruttoprissystemet 241 22: 0 Frågeställningar 241 22:1 Bruttoprissystemets inverkan på konjunktursvängningarna.... 241 22: 2 Bruttoprissystemet såsom maximipriskontroll under prisstegringstider 243

.

Bil. Frågeformulär Bil. 4. Nyetableringskonlrollen

inom speceri- och lanthandelsbranschen

I. Branschöversikt II. Organisationer III. Branschorganisationernas motivering för nyetableringskontrollen IV. Gällande nyetableringsavtal A. Riksavtalet B. Lokala avtal och andra överenskommelser, vilka komplettera riksavtalet C. Lokalt avtal för Norrbottens län D. Historik: Tidigare överenskommelser om nyetableringskontroll V. Nyetableringsavtalets tillämpning VI. Omfattningen och effektiviteten av nyetableringskontrollen VII. Undersökning angående nyetableringskontrollens tillämpning A. Samarbetsnämnderna B. Permanenta centralnämnden V I I I . Enquéte med företagare, som berörts av nyetableringskontrollen Bil. a. Avtalstext till nyetableringsavtal för speceri- och livsmedelsbranschen Bil. b. CERA:s formulär för anmälan om nyetablering Bil. c. CERA:s formulär för besked om beslut Bil. 5. Konkurrensförhållanden

inom mjölkhandeln

I. Branschöversikt II. Andelsmejerirörelsen I I I . Mjölkregleringen IV. Mejeriorganisationernas samarbete med övriga organisationer Producentkooperationens riksavtal Branschavtal för mejerierna Lokalavtal V. Mjölkhandeln i Stockholm, Göteborg och Malmö

;

Stockholm Göteborg Malmö

VI. Ekonomiska verkningar av koncentrationssträvandena Bil. Mjölkdistributionen i Köpenhamn

243 245 245 257 259 262 262 265 267 267 269 275 279 279 294 300 303 306 308 309 309 311 313 313 313 316 318 321 322 325 330 333 336

7 Bil. 6. Konkurrensförhållanden,

inom slakteri- och charkuteribranschen

Sid. 341

I. Branschöversikt 341 II. Producentkooperationen 344 I I I . Enskild och konsumentkooperativ verksamhet 347 IV. Import och export 348 V. Konkurrensbegränsande avtal och bestämmelser 349 VI. Producentkooperationens förhållande till konsumentkooperationen och enskild detaljhandel 352 JB/7. ~. Nyetableringskontrollen

inom textilbranschen

359 I. Branschöversikt II. Något om distributionsvägarna inom textilbranschen I I I . Organisationer IV. Gällande nyetableringsavtal V. Avtalsparternas syn på bedömningen av nyetableringsärenden VI. Nyetableringskontrollens omfattning och effektivitet V I I . Undersökning angående nyetableringsavtalets tillämpning V I I I . Några ytterligare konkurrensbegränsningar IX. Nyetableringskontroll inom damhattbranschen

359 362 364 365 370 372 374 384 387

Bil. 8. Nyetableringskontrollen

inom skohandelsbranschen

389 I. Branschöversikt 389 II. Organisationer 390 I I I . Gällande nyetableringsbestämmelser 390 IV. Nyetableringskontrollens tillkomst; tillämpningen av nyetableringsbestämmelserna 391 V. Handläggningen av nyetableringsärenden 393 VI. Omfattningen och effektiviteten av nyetableringskontrollen 393 V I I . Undersökning av nyetableringskontrollens tillämpning 394 Bil. 9. Nyetableringskontrollen

inom färghandels- och parfymeribranscherna

401 Fårghandelsbranschen 401 I. Branschöversikt 401 II. översikt över de legala bestämmelser som beröra färghandelsbranschen.... 405 I I I . Organisationer 407 IV. Branschorganisationerna och nyetableringskontrollen 408 V. Gällande nyetableringsavtal 409 VI. Avtalsparternas syn på tillämpningen av avtalets bestämmelser 413 V I I . Omfattningen och effektiviteten av nyetableringskontrollen 415 V I I I . Undersökning angående nyetableringskontrollens tillämpning 418 Parfymeribranschen 423 Bil. Avtalstext till nyetableringsavtal för färg-, kemikalie- och kemisk-tekniska branschen 424 Bil. 10. Konkurrensförhållanden

inom

järnhandelsbranschen

I. Branschöversikt II. Organisationer I I I . Pris- och konditionsavtal av direkt betydelse för järnhandeln Sammanställning av rabattförmåner IV. Nyetableringskontroll

427 427 429 433 447 451

8 Bil. 11. Konkurrensförhållanden

Sid. 457

inom bokhandeln

I. Bokhandelns organisation Bokförläggarna Bokhandlarna II. Bokhandelns utveckling och nuvarande omfattning III. För bokhandeln gällande ordning IV. Etableringskontroll Gällande bestämmelser Motiveringen för kommissionssystemet Antagande av A-kommissionärer Antagande av B-kommissionärer Antagande av missionsbokhandlare De bokhandelsanställdas kritik av tillämpningen av kommissionssystemet. Bil. 12. Konkurrensförhållanden

i fråga om tidningsdistribution

och annonsförmedling

Tidningsdistribution Pressbyrån och det s. k. pressbyråavtalet Kommissionärsnämnden Kommissionärsnämndens verksamhet Verksamhetens omfattning Pressens rådgivande nämnd Kommissionssystemet vid tidningsdistribution Annonsförmedling Annonsförmedlare Tidigare samarbete mellan annonsbyråerna och tidningarna Gällande bestämmelser Tillämpningen av auktorisationsförfärandet Motivering för och kritik av det nuvarande annonsbyråsystemet Bil. 13. Konkurrensförhållanden

inom biografbranschen

I. Branschöversikt II. Organisationer I I I . Enskild nyetableringskontroll IV. Andra konkurrensbegränsande överenskommelser angående normalfilm V. Smalfilm Bil. 14. Konkurrensförhållanden

457 457 458 461 462 464 464 466 467 469 470 471 473 474 475 477 479 481 482 483 483 483 484 485 488 489 493 493 496 497 502 504

inom elektriska inslallationsbranschen

507 I. Branschöversikt II. Tillverkning och grosshandel I I I . Organisationer IV. Villkor för utövande av självständig yrkesverksamhet A. Legala behörighetsföreskrifter B. Entreprenörsystemet Det s. k. »bostadsbandet» C. Enskild nyetableringskontroll

507 508 509 510 510 512 516 518

V. Andra konkurrensbegränsande avtal och överenskommelser Bil. Avtalstext till nyetableringsavtal

527 528

Bil. 15. Konkurrensförhållanden

inom frisöryrket

I. Branschöversikt II. Konkurrensbegränsande överenskommelser

531 531 533

•

Sid, 1. Avtalsenligt skyddade minimiprislistor 533 2. Särskilt avtal om minimipriser för vissa permanentarbeten 534 3. Avtal angående försäljningen av permanentapparater och andra frisörartiklar 538 III. Resultatlösa strävanden att åstadkomma en enskild nyetableringskontroll inom yrket 540 Bil. 16. Enskild nyelableringskontroll inom partihandeln Avtal om priser eller annat vilka beröra grossisternas ställning Avtal som enbart avse reglering av tillkomsten av nya företag

541 541 545

1. Nyetableringsavtal inom choklad-, konfektyr-, livsmedels- och kemisktekniska branscherna 545 2. Nyetableringsavtal inom skohandelsbranschen 548 3. Nyetablcringsavtal inom pälsbranschen 548

Bilaga

1.

Antitrustlagstiftningen i USA och dess tillämpning. A v fil. lic. och j u r . k a n d . Hans

Thorelli.

I. A l l m ä n översikt av den federala antitrustlagstiftningens innehåll och

tillämpning

historia,

1 Den federala lagstiftningen rörande företeelser av konkurrensbegränsande natur i Förenta Staterna, den s. k. antitrustlagstiftningen, härstammar från år 1890. Redan långt före denna tid hade emellertid vissa konkurrensinskränkningar kommit att bliva olagliga eller civilrättsligt ogiltiga (unenforceable). Grunden till dessa regler återfinnes i den engelska sedvanerätten, common law, som efter Förenta Staternas frigörelse tillämpades och vidareutvecklades av de olika delstaternas domstolar. 2 Vid 1800-talets slut stiftades härjämte i åtskilliga delstater särskilda antitrustlagar, vilka äro att betrakta som direkta föregångare till unionslagstiftningen. Den amerikanska sedvanerätten. Sedvanerättens regler r ö r a n d e konkurrensinskränkningar kunna till stor del härledas ur behandlingen av utfästelser att icke konkurrera i samband med påbörjandet eller avslutandet av anställning eller försäljning (arrende, hyra, o. s. v.) av rörelse eller annan egendom. Den skälighetsbedömning som i sådana fall äger rum företages enligt i huvudsak samma grunder i amerikansk common law som i engelsk. Den avvikelse som stundom kan spåras i domsluten beror på, att de amerikanska domstolarna fästa större avseende vid en sådan utfästelses inverkan på konkurrensläget i branschen i dess helhet (och härigenom på den allmänna välfärden, »the public interest», i motsats till kontrahenternas) än de engelska. Av mera principiellt intresse är tillämpningen av de senare common lawdoktrinerna r ö r a n d e monopol och konkurrensinskränkningar i allmänhet (restraints of t r a d e ) . Den engelska inställningen till privata och offentliga monopol kan sägas under den tidigare delen av modern tid ha varit präglad av vag misstro. Redan under kolonialtiden kom denna misstro, ej minst på grund av de halvstatliga engelska handelsmonopolens övergrepp, att i Amerika förstärkas till klar fientlighet. Denna allmänna attityd, som visserligen icke varit stark nog att förh i n d r a uppkomsten av vissa såväl enskilda som offentliga (företrädesvis kommunala) monopol, har alltsedan frigörelsen snarare befästs än mildrats. Härtill ha ett flertal faktorer bidragit. I Västerns ofta isolerade nybyggarsamhällen kunde man icke tolerera att en ensam person eller ett enstaka företag monopoliserade 1 Föreliggande uppsats har utarbetats i slutet av år 1948 och förelåg i av författaren granskat och godkänt korrektur hösten 1949. Till därefter inträffade förändringar har hänsyn ej kunnat tagas. E Det gäller ivart fall på konkurrenslagstiftningens område att man icke kan tala om någon för hela nationen gällande common law. I själva verket kom utvecklingen av hithörande rättsregler att gestalta sig något olika i olika delstater, vilket emellertid icke torde förrycka giltigheten av den allmänna framställningen här ovan.

12 tillförseln av förnödenheter. Samtidigt gav pionjärlivet som sådant upphov till en stark tro på individens förmåga — och plikt — att sörja för sin egen välfärd. Den som klokast planlade sitt arbete, och som arbetade hårdast, var härvid den som i allmänhet visade sig komma längst. Steget härifrån och till en positiv tro på ett egenvärde i den fria konkurrensen var icke långt. Liknande tankegångar präglade 1880-talets liberala ideologi, vilken kanske särskilt genom Herbert Spencers arbeten haft en oerhörd betydelse för utvecklingen av vad som ofta benämnes »den amerikanska traditionen». En annan integrerande del av den uppfattning som kommit att bli traditionell i Förenta Staterna utgör tanken, att det vid varje tidpunkt är önskvärt att bevara ett maximum av möjligheter för den enskilde att göra sig gällande i samhället, ekonomiskt såväl som politiskt. 1 Den antimonopolistiska innebörden av denna tankegång torde utan vidare vara klar. 2 Denna mot konkurrensbegränsningar avvisande inställning påverkade starkt domstolarnas tillämpning av de från den engelska sedvanerätten hämtade doktrinerna. De engelska reglerna om att konkurrensbegränsande överenskommelser i vissa fall äro att anse som brottsliga »sammansvärjningar» (conspiracies) blevo visserligen icke upptagna i de flesta av delstaterna, närmast beroende på att tillämpningen av dem redan vid tiden för den amerikanska frigörelsen befann sig på stark tillbakagång i moderlandet. Ehuru begreppet sammansvärjning flitigt användes, kom det att bliva likvärdigt med sådana uttryck som »sammanslutning» (combination) och »överenskommelse» (agreement), vilka icke beteckna brott. Konkurrensbegränsande avtal voro icke straffbara enligt amerikansk common law. Att den amerikanska sedvanerätten dock måste anses såsom vida mera radikal än den engelska beror på att avtalsvis genomförda pris-, kvalitets-, produktions- och marknadsregleringar i flertalet delstater nära nog undantagslöst ansågos såsom oförenliga med det allmänna bästa och därför ogiltiga (contrary to public policy and unenforceable), medan utvecklingen i England tvärtom gick i riktning mot ett godtagande av allt flera typer av sådana konkurrensbegränsningar. De amerikanska domstolarna lämnade sålunda icke sin medverkan för den händelse någon kontrahent vägrade fylla sina enligt ett sådant avtal eller ur detsamma härflytande rättsförhållanden åtagna förpliktelser. Att detta förhållande i många fall motverkade uppkomsten av karteller vilka för sin existens kunde beräknas bliva beroende av domstols medverkan kan ej betvivlas. Effektiviteten av konkurrensbegränsande avtal som trots detta ingingos nedsattes eller äventyrades även genom att en part närhelst han fann för gott kunde draga sig ur spelet utan att någon laglig möjlighet fanns för de övriga att tvinga honom att fullgöra sina åtaganden. Delstatliga antitrustlagar. Redan från 1800-talets början sökte några delstater genom tillägg till sina konstitutionella författningar eller genom vanlig lagstiftning komplettera sedvanerättens regler rörande konkurrensbegränsningar. Avsikten var härvid i allmänhet, att de statliga myndigheterna mera positivt skulle motverka karteller och liknande företeelser genom att själva vid domstolarna anhängiggöra mål mot de ansvariga, varigenom ett större antal överenskommelser skulle kunna ogiltigförkla1 Denna tanke antydes i amerikansk samhällsdebatt genom det ständigt återkommande uttrycket »equal opportunities». 2 Den i stort sett alltjämt bestående motviljan mot statliga monopol torde söka sin förklaring, förutom i redan nämnda faktorer, bl. a. i den från kolonial- och revolutionstiden härstammande misstro mot statsmakten i allmänhet, som ännu kan sägas utgöra ett, om än vida mindre framträdande, moment i amerikanskt tänkande.

13 ras. I några fall belades ingåendet av dylika avtal även med straff (böter). Dessa bestämmelser visade sig emellertid icke synnerligen effektiva. Under 1880- och början av 1890-talet stiftades därför under intryck av den då särskilt starkt antimonopolistiska stämningen i flertalet delstater s. k. antitrustlagar. Ehuru dessas utformning varierar ganska mycket i de olika staterna kunna vissa för flertalet lagar gemensamma principer urskiljas. För det första sökte man närmare precisera sedvanerättens omfattande och vaga termer i förhoppning att vinna större rättssäkerhet och effektivare tillämpning av lagstiftningen och i tron att det skulle låta sig göra att entydigt och slutgiltigt definiera vilka typer av konkurrensbegränsningar, som vore att anse såsom särskilt skadliga. För det andra kriminaliserades de på detta sätt utvalda exemplen på restriktiv verksamhet. Härjämte förutsattes sedvanerättens generella regler fortsätta att gälla, stundom med genom dessa lagar tillagd straffsanktion. För det tredje uppdrogs åt de allmänna åklagarna i respektive stater att beivra brott mot lagstiftningen. De lokala antitrustlagarna, som i huvudsak alltjämt bestå tämligen oförändrade, ha i några stater under vissa perioder och på begränsade områden utan tvekan varit av avsevärd betydelse. I stort sett måste emellertid sägas, att dessa lagar icke förmått att fylla sitt syfte. De viktigaste orsakerna härtill äro avsaknaden av effekiv administration på grund av alltför små anslag liksom ofta bristande intresse hos åklagarmyndigheterna samt slutligen det faktum att lagstiftningen endast äger lokal tillämplighet. Bakgrunden till detta senare förhållande är av så stor betydelse i amerikansk ekonomisk lagstiftning över huvud taget, att den förtjänar att här beröras något närmare. Begreppet »interstate commerce». I en enligt den federala principen uppbyggd nation måste till undvikande av kaos en klar maktfördelning genomföras både mellan unionen (de federala myndigheterna) och delstaterna och de olika delstaterna emellan. Grundlinjerna för denna maktfördelning äro uppdragna i Förenta Staternas konstitution, enligt vilken unionsmyndigheterna äga rätt bl. a. att lagstifta rörande utrikeshandeln samt handeln och samfärdseln mellan delstaterna (interstate commerce), medan de olika delstaternas kompetens i vad avser det ekonomiska livet endast berör sådan verksamhet som bedrives inom vederbörande stater och som icke alls eller till blott ringa del berör utrikeshandel eller interstate commerce. 1 Naturligt nog ha dessa till sin innebörd tämligen vaga grundlinjer — liksom motsvarande regler för maktfördelningen på vissa andra områden — icke varit tillfyllest för att förhindra uppkomsten av ett avsevärt antal kompetenskonflikter. Den mest betydelsefulla uppgiften för unionens Högsta Domstol har sedan mer än h u n d r a år varit att lösa dylika kompetensspörsmål i enlighet med de grundläggande principerna i konstitutionen samt att över huvud taget vaka över, att den föreskrivna maktfördelningen mellan federala och delstatliga myndigheter upprätthålles. Uppenbarligen kan emellertid en maktbalans av denna typ icke statiskt fastlåsas i ett för all tid givet läge. Såväl den in- och utrikespolitiska som den ekono1 Det bör uttryckligen framhållas att diskussionen i texten av interstate commerce-begreppet är av schematisk karaktär. Den berör sålunda icke de ofta komplicerade specialproblem som uppstått i samband med tillämpningen av detta begrepp i den praktiska politiken på t. ex. socialeller arbetslagstiftningens områden. Det bör även påpekas, a t t det innehåll som här ges begreppet är det moderna. Ehuru den centrala tendensen varit ett stärkande av unionsmakten på delstaternas bekostnad har begreppets innebörd undergått betydande variationer under utvecklingens lopp. Slutligen kan nämnas, att begreppet enligt vissa kända iakttagare kommit att få något olika räckvidd inom olika områden av den ekonomiska politiken. Detta torde emellertid i så fall knappast vara av nämnvärd betydelse i förevarande sammanhang.

11 miska utvecklingen har under det senaste halvseklet medfört centraliseringstendenser, som kunna sägas generellt sett ha inneburit en förstärkning av de federala myndigheternas ställning på bekostnad av delstaternas. Detta förhållande har efterhand kommit att accepteras av Högsta Domstolen såsom något tämligen givet (ehuru icke nödvändigtvis önskvärt), vilket bl. a. tagit sig uttryck i dess tolkning av begreppet interstate commerce. Sålunda anses numera befinna sig i interstate commerce icke blott sådan verksamhet som genom försäljning, transport, upprättandet av avdelningskontor, etc. alldeles påtagligt hör dit, utan även varje annan verksamhet som i något sammanhang rimligtvis kan tänkas på ett direkt och nödvändigt (direct and necessary) sätt påverka handeln eller samfärdseln mellan delstaterna. Tidiga krav på federal antitrustlagstiftning. De i systemet med delstatliga antitrustlagar inneboende bristfällighetcrna ledde nära nog omedelbart till krav på en federal antitrustlagstiftning. Opinionen för en sådan lagstiftning uppbars främst av Västerns och Söderns farmare, vilka efter inbördeskriget kommit i en utpräglad beroendeställning i förhållande till järnvägarna, till vilka de ofta voro helt hänvisade för transporten av sin spannmål. I vissa fall hade man rentav kunnat påvisa överenskommelser mellan järnvägarna och lagerhusen vid de stora spannmålsmarknaderna, varigenom dessa företag i samverkan utnyttjade jordbrukarnas beroende ställning. Från början av 70-talet kom farmargruppens opposition mot järnvägarnas fraktpolitik att i stigande utsträckning delas av företagen inom andra grenar av näringslivet. Man vände sig särskilt mot de godtyckliga och diskriminerande, ofta storföretagen ensidigt gynnande rabattsystem som tillämpades. F a r m a r n a s fientlighet mot järnvägarna förstärktes ytterligare av den utbredda misskötsel av dessa företags finanser som tid efter annan blottades i uppseendeväckande skandaler. Ofta hade de själva med tvivelaktiga medel intalats att placera sina besparingar i järnvägsföretag som senare visade sig helt ur stånd att infria de på dem ställda förväntningarna. Farmarnas missnöje riktade sig icke endast mot järnvägarna utan även mot andra industrier med vilka de kommo i beröring, främst jordbruksmaskinindustrien. Dessa industrier, liksom distributionen av deras produkter, ansågos vara dominerade av öststaternas storkapital, vilket i sin tur troddes vilja motverka en självständig industriell utveckling i andra landsdelar och vars principer för prissättning och affärsmetoder i övrigt ansågos monopolistiska. Den bland farmarna utbredda uppfattningen att konkurrensbegränsande tendenser vid denna tid vunnit större utbredning inom landets näringsliv än någonsin tillförne torde ha varit fullt riktig. Icke minst den framgång som under 70-talet utmärkt John D. Rockefellers Standard Oil-kombination hade skapat en utbredd tro bland företagsledare (liksom bland ekonomer av facket), att effektiviteten i ett företag nästan undantagslöst stode i direkt relation till företagets storlek. Denna tro blev en kraftig stimulans till omfattande företagskombinationer under den följande tiden. Koncentrationstendenserna skärptes också av en likaledes till stor del av Standard Oils framgångar inspirerad och med den för denna tid utmärkande bristen på socialt ansvarsmedvetande inom näringslivet, väl förenlig önskan bland inflytelserika personer att realisera de privatekonomiska fördelar som voro att vinna genom monopolistiska åtgärder. Begreppet »trust». Ett lämpligt organisatoriskt medel för genomförandet av koncentrationsåtgärder i det ena eller andra syftet trodde man sig ha funnit i den s. k. trusten.

15 Denna b e n ä m n i n g var ursprungligen reserverad för sådana företagskombinationer som — efter mönster av Standard Oiltrusten av 1879 1 — byggts upp med användandet av rättsinstitutet trust, som i någon mån erinrar om de svenska stiftelse- och godemänsbegreppen. Aktieägarna i de bolag som ingingo i en trust överlämnade sina aktier till förtroendemän (trustees), vilka vanligen voro fem till nio till antalet. De erhöllo i utbyte s. k. trustcertifikat, d. v. s. andelsbevis som berättigade till eventuell utdelning och till deltagande i val av trustees. Övriga aktieägare tillkommande rättigheter utövades emellertid av trustees såsom innehavare av aktierna. Trustees fungerade även som styrelse, av- och tillsatte direktörer för trusten och anslutna företag, reglerade priser, produktion och marknadsförhållanden för hela sammanslutningen o. s. v. Särskilt stor makt ägde ledningen i vissa truster, där förtroendemännen lyckats förskaffa sig oåterkalleliga fullmakter från aktieägarna. Ett betydande antal dylika truster, vanligen omfattande en stor del av de industrier inom vilka de voro verksamma, bildades under tiden fram till omkring 1900. Ehuru trusten aldrig torde ha varit den vanligast förekommande typen av konkurrensbegränsning i Förenta Staterna, var den under denna period den utan tvekan mest uppmärksammade. I den allmänna diskussioen och särskilt i agitatoriskt syfte, kom benämningen trust dock redan under 80-talet att få en annan och mera generell betydelse, såsom ett samlingsbegrepp för organiserade konkurrensinskränkningar av alla slag. Det är denna betydelse som går igen i ordet antitrustlagstiftning. Speciallagstiftning för järnvägarna 2 . Koncentrationsrörelsen blev snart föremål för kraftig opposition även från andra läger än farmarnas. Många näringsidkare fruktade, att en långtgående förtrustning måste leda till statlig dirigering av det ekonomiska livet. Hantverkare och småföretagare inom industrien befarade, att bliva utträngda från sina verksamhetsområden. En majoritet av folket fruktade, att vad man vant sig att betrakta som ekonomisk frihet och likartade utgångsmöjligheter vore på väg att försvinna ur samhällsbilden. Slutligen bevittnade man med stor oro, huru vissa av de största och mest egenmäktiga koncernbildningarna genom korruption och andra ekonomiska maktmedel förskaffade sig ett oproportionerligt politiskt inflytande. Oppositionen mot »Big Business» och koncentrationstendenserna i allmänhet kom i vad avser federal lagstiftning först till uttryck i den s. k. Interstate Commerce Act av 1887, som avsåg att genomföra en sanering och federal övervakning av järnvägarna. Lagen är byggd på tanken, att varje järnväg genom sin geografiska bundenhet tenderar att bliva ett s. k. naturligt monopol, men att å andra sidan konkurrens är tänkbar — och önskvärd — mellan olika till varandra gränsande system. Den förbjöd därför överenskommelser om fördelning av transporterna eller fraktinkomsterna (»pooling») mellan konkurrerande järnvägar. I lagen föreskrevs också, att järnvägarna måste tillämpa principen om lika frakter och biljettavgifter för lika tjänster, vilket utvecklades genom ett flertal föreskrifter i syfte att förhindra diskriminering i fråga om olika befraktare, olika slag av gods och olika platser. Järnvägarna ålades även skyldighet att i den mån faktisk möjlighet härtill förelåg på lika villkor betjäna var och en som så önskade. Då man ansåg att åtskilliga missbruk skulle kunna elimineras, om blott tillräcklig publicitet skapades kring järnvägarnas verksamhet, ålades dessa att öppet tillhandahålla allmänheten uppgifter r ö r a n d e biljett- och fraktavgifter samt övriga 1 2

Före detta år var Standard Oil att betrakta som en kartellartad sammanslutning av företag. Ej att likställa med antitrustlagarna.

16 befraktningsvillkor. Inga ändringar i avgiftsstrukturen fingo företagas annat än efter det att ett meddelande härom publicerats ett visst antal dagar före deras ikraftträdande. För administrationen av lagen tillsattes en kommission, Interstate Commerce Commission (ICC), som fick befogenhet att från företagen infordra alla för sin verksamhet behövliga uppgifter. ICC ägde genom att utfärda s. k. förelägganden (orders) till vederbörande järnvägar giva eftertryck åt sin uppfattning rörande fraktsatsers rimlighet, etc. Om ett sådant föreläggande ej åtlyddes, ägde kommissionen klaga vid domstol, som därvid hade att antingen stadfästa eller ogiltigförklara föreläggandet. Ett av ICC:s beslut berört företag kunde också överklaga beslutet. Domstolen var vid sin prövning bunden av vad ICC funnit utrett i sakfrågorna i fallet, därest detta ej befunnits uppenbart orikligt, men ägde obegränsad rätt att pröva rättsfrågorna, och, om den fann sin uppfattning härvidlag stridande mot kommissionens, att ändra eller åsidosätta vad ICC beslutat. Enda instanser voro de federala kretsappelldomstolarna och Högsta Domstolen. Domstols stadfästelse av ett föreläggande innebar, att lagens straffsanktioner blevo tillämpliga i händelse av fortsatt överträdelse. 1 Shermanlagen av år 1890. Reformintresset var icke förbrukat i och med genomförandet av 1887 års järnvägslagstiftning. 1888 års valkampanj kom främst att gälla de tre stora spörsmålen om tullar, silverpolitiken och koncentrationen inom näringslivet. Den sistnämnda frågan intog såtillvida en unik ställning att såväl de två stora partierna som ett nybildat Anti-Monopoly Party och de fyra övriga mindre partierna som deltogo i valet, voro eniga om, ej endast att nya åtgärder här måste vidtagas utan även de allmänna principer som borde läggas till grund för en federal lagstiftning på området. En praktiskt taget enhällig kongress antog 1890 den mest välkända av Förenta Staternas antitrustlagar, the Sherman Antitrust Act. Denna är enligt ingressen en lag avsedd att »skydda näringslivet mot olagliga konkurrensbegränsningar och monopol». Shermanlagens första paragraf lyder i översättning: »Varje avtal, sammanslutning i form av trust eller annorledes eller sammansvärjning som hämmar varuutbytet eller handeln mellan delstaterna eller med utlandet förklaras härmed olaglig. En var, som träffar dylika överenskommelser eller deltager i dylik sammanslutning eller sammansvärjning, gör sig skyldig till brottsligt förfarande och straffas enligt domstolens gottfinnande med böter intill högst 5 000 dollars eller med fängelse i högst ett år eller med bäggedera.» Enligt lagens andra paragraf drabbar samma påföljd »varje person 2 som monopoliserar eller försöker raono1 Denna lagstiftning har senare ändrats och utvidgats vid ett flertal tillfällen. Den gäller nu även bl. a. oljerörlcdningarna och den yrkesmässiga lastbiltrafiken (observera här, att endast sådan trafik som gäller flera stater — interstate commerce — är inkluderad). ICC:s befogenheter ha utsträckts väsentligt, sålunda äger kommissionen rätt att under vissa förhållanden själv bestämma frakt- och biljettpriser. Genom en 1948 antagen lag undantagas överenskommelser mellan olika järnvägssystem rörande sådana priser från antitrustlagarnas tillämpning, därest ICC anser sig kunna sanktionera dem. Andra exempel på kommissionens nuvarande befogenheter är att den kan förbjuda en person att vara direktör eller styrelsemedlem i flera än en järnväg om detta anses strida mot det allmänna intresset och att den kan ålägga en järnväg att utbygga sitt bansystem, öka antalet tåg, e t c , om så synes önskvärt. Dessa befogenheter ha i stort sett sin motsvarighet även på övriga områden av kommissionens jurisdiktion. De principer som infördes 1887 äro i övrigt i huvudsak gällande, även i det avseendet att kommissionens beslut i de flesta fall kunna överklagas vid domstol. Däremot gäller numera i vissa fall att stadfästelse genom domstolsförfarande icke är nödvändigt för att tillämpa lagens straffsanktioner, varvid överträdelse av ett föreläggande sålunda kan beivras omedelbart genom vanligt åtal. 2 Härmed avses såväl fysiska som juridiska personer.

17 polisera, eller som sammansluter eller svär sig samman med en annan person eller andra personer i syfte att monopolisera någon del av varuutbytet eller handeln mellan delstaterna eller med utlandet». 1 Vid sidan av botes- och fängelsestraff kunna vissa ytterligare påföljder ifrågakomma vid mål enligt Shermanlagen. Lagen ålägger nämligen icke endast unionens ordinära åklagarmyndigheter att i kriminalmål beivra överträdelser av de båda första paragrafernas stadganden, utan uppdrager även åt dem att när så befinnes lämpligt i civilmål föra talan om rättelse (proceedings in equity to prevent and restrain such violations). Härjämte medges envar fysisk eller juridisk person som lidit påtagligt men i sin verksamhet genom överträdelse av lagen självständig rätt till talan. I ett dylikt i eller utan samband med tidigare kriminalmål anhängiggjort mål kan den sålunda förfördelade tillerkännas ett skadestånd uppgående till högst tre gånger den påvisbara skada han lidit. Slutligen är att märka den på grund av antitrustmålens långvarighet praktiskt mycket betydelsefulla rätt som i lagen medges domstolarna att när som helst efter ett sådant måls anhängiggörande utfärda sådana tillfälliga förbud eller förhållningsregler (s. k. injunctions eller temporary restraining orders) rörande den påtalade verksamheten som kunna anses nödvändiga eller berättigade utan att göra obehörigt intrång i anklagades konstitutionellt garanterade fri- och rättigheter. Shermanlagens första tillämpning ineffektiv. Såsom framgår av Shermanlagens ordalydelse är lagen i princip riktad mot varje form av konkurrensbegränsning. Någon uppmjukning av dess drastiska och vittomfattande bestämmelser ansågo sig domstolarna till en början icke kunna 1 Motsvarande paragrafers lydelse enligt originaltexten: Sec. 1. Every contract, combination in the form of trust or otherwise, or conspiracy, in restraint of trade or commerce among the several States, or with foreign nations, is hereby declared to be illegal. Every person who shall make any such contract or engage in any such combination or conspiracy, shall be deemed guilty of a misdemeanor, and, on conviction thereof, shall be punished by fine not exceeding five thousand dollars, or by imprisonment not exceeding one year, or by both said punishments, in the discretion of the court. Sec. 2. Every person who shall monopolize, or attempt to monopolize, or combine or conspire with any other person or persons, to monopolize any part of the trade or commerce among the several States, or with foreign nations, shall be deemed guilty of a misdemeanor, and, on conviction thereof, shall be punished by fine not exceeding five thousand dollars, or by imprisonment not exceeding one year, or by both said punishments, in the discretion of the court. Ett par kommentarer synas önskvärda i anslutning till textens översättning. Denna torde ur formell synpunkt fylla rimliga anspråk på exakthet. Genom en ordagrann översättning kan dock den specifika mening som enligt praxis måste tilläggas vissa uttryck i lagtexten ej återges fullt nöjaktigt. Lagens uttryck »contract... in restraint of trade or commerce» har översatts med »avtal. . . som hämmar varuutbytet eller handeln». Termen »in restraint of trade» har emellertid som tidigare antytts, under inflytande av sedvanerätten fått en annan och vidsträcktare mening än den bokstavliga. Ur reell synpunkt vore det därför mera tillfredsställande att här använda »avtal. . . som hämmar konkurrensen inom näringslivet». . I Trustlagstiftningskommitténs betänkande 1921 (sid. 223) översattes samma uttryck med »avtal. . . som inskränker den fria handeln och samfärdseln» eller (på samma sida och i liknande sammanhang) med »olagliga inskränkningar i näringsfriheten». »Fri handel» är här emellertid olämpligt att använda, då detta uttryck i svenskt språkbruk, bortsett från den här irrelevanta diskussionen om protektionism eller »frihandel» kommit att innebära näringsfrihet eller, i vissa sammanhang, frihet från statsinflytanden. »Inskränkningar i näringsfriheten», dvs. närmast i varje medborgares rätt att fritt etablera sig i ett visst yrke eller en viss näring, är tydligen i detta sammanhang ett uttryck av alltför begränsad räckvidd. Lagen är riktad mot konkurrensbegränsningar i allmänhet. Orsaken till att orden »among the several States, or with foreign nations» inbegripits i lagtexten är, såsom av den tidigare diskussionen ovan torde ha framgått, att federala ingrepp på detta område för sin giltighet är beroende av den unionsmakten i konstitutionen tillerkända befogenheten att lagstifta rörande »handeln och samfärdseln mellan delstaterna och med utlandet».

2—116665

Bil.

18 tolkningsvägen medge. Lagens tillämpning kom dock under det första decenniet efter dess genomförande att i stort sett bli ineffektiv. Antalet anhängiggjorda mål var ringa, och deras förberelse och handhavande av myndigheterna utmärktes ej endast av brist på erfarenhet på ett nytt område utan även av släpphänthet och bristande intresse. Ej minst såsom en följd härav framstår utgången i målet mot sockertrusten 1895. Sockertrusten, som tidigare kontrollerat omkring 65 % av raffineringsverksamheten i landet hade någon tid före detta mål förvärvat aktiemajoriteten i ytterligare fyra raffinaderier, varigenom den kom att dominera omkring 97 % av denna verksamhet. Det var mot dessa förvärv som åtalet främst riktade sig. Högsta Domstolen förklarade — förvisso i strid med lagstiftarens avsikt och senare tiders tolkning — att Shermanlagen vore otillämplig på detta fall, enär, såvitt åklagarmyndigheterna visat, trusten vore verksam endast såsom producent, icke i handeln eller samfärdseln mellan delstaterna. 1 Genom utgången av delta mål kom lagens tillämpningsområde att framstå såsom vida mera begränsat än vad lagstiftaren avsett. Sannolikt utan överdrift har det om målet sagts, att det kom att verka som en kraftig sporre på dem som vid tiden omkring sekelskiftet voro ansvariga vid genomförandet av historiens som det vill synas hittills mest omfattande koncentrationsrörelse. På åklagarmyndigheterna blev effekten den motsatta. Man inriktade sig fram till sekelskiftet främst på aktioner mot »pooling» och andra kartellöverenskommelser bland järnvägarna, vilka företag ju ej gärna kunna betvivlas vara engagerade i samfärdsel mellan delstaterna, medan näringslivet i övrigt i stort sett lämnades i fred. På ytterligare ett område kom lagen emellertid att visa sig av betydelse, nämligen i fråga om fackföreningarnas verksamhet. Åtskilliga kollektiva handlingar och beslut kommo här att anses såsom konkurrensbegränsande åtgärder i lagens mening, även i sådana fall då deras inverkan på marknadskonkurrensen var ringa eller tillfällig. Denna utsträckning av Shermanlagens tillämplighet in på föreningsrättens område kom dock att bliva en övergående företeelse. 2 Den våldsamma koncentrationsvågen som satte in vid slutet av nittiotalet vållade allmän oro. Då emellertid föga var bekant om förtrustningens faktiska omfattning och verkningar, tillsatte kongressen 1898 en utredningsmyndighet, den s. k. Industrial Commission, åt vilken uppdrogs att under en tid av fyra år verkställa en allmän undersökning av dessa problem. Kommissionen som utförde ett delvis utomordentligt arbete framlade år 1902 sin slutrapport, som omfattar 19 volymer. Tiden var emellertid då ej mogen för en av kommissionen rekommenderad utbyggnad av antitrustlagarna, enär det ansågs — med rätta som det senare visat sig — att man ännu icke gjort ett allvarligt försök att utnyttja Shermanlagens möjligheter. Den år 1901 nytillträdande presidenten, Theodore Roosevelt, hade redan före sin presidentur entusiastiskt uttalat sig för att man genom effektivare tillämpning av antitrustlagstiftningen skulle söka komma tillrätta med koncentrationsproblemet. När år 1903 ett handelsdepartement tillskapades i den federala administrationen beslöts därför upprättandet av en permanent undersökningsmyndighet inom ramen av det nya departementet som skulle träda i den gamla Industrial Commission's ställe. Denna myndighet, den s. k. Bureau of 1 Domstolen motiverade sitt ställningstagande genom att anföra det något sterila argumentet att »Commerce succeeds to manufacturing and is not part of it». (United States v. E. C. Knight Co., 156 U. S. Reports 1, 12, 17.) En minoritet av kända domare reserverade sig bestämt mot detta formalistiska betraktelsesätt. 2 En helt annan sak är givetvis, att fackföreningarnas verksamhet i den mån denna verkar direkt och tydligt konkurrensbegränsande — såsom t. ex. vissa ömsesidiga klart prispåverkande exklusivavtal mellan arbetare och arbetsgivare, vilka särskilt synas förekomma inom byggnadsindustrien — alltjämt i princip är underkastad antitrustlagarnas tillämpning.

19 Corporations, erhöll fullmakt att undersöka de företag och sammanslutningar den fann för gott 1 med avseende på ledning, organisation och verksamhet samt samla och bearbeta sådana uppgifter rörande näringslivet som kunde tjäna till ledning för framtida lagstiftning. Då man vid denna tid i den allmänna debatten fäste särskild uppmärksamhet vid motarbetandet av trust- och kartellbildningar även genom andra medel än antitrustlagstiftningen, bl. a. genom ökad publicitet, föreskrevs jämväl att byrån skulle offentliggöra allt material som enligt presidentens mening borde bliva allmänt känt. 2 Den utrustades, såsom liknande tidigare och senare amerikanska undersökningsmyndigheter, med befogenhet att höra vittnen på ed samt att, om så erfordrades, införskaffa nödiga upplysningar genom åläggande av vite. Denna byrå fick under de tio år den kom att fortleva stor betydelse genom att dess rapporter försedde den under hela denna period livliga debatten rörande konkurrens- och monopolproblemen inom näringslivet med ett sakligt underlag av konkreta fakta. Justitiedepartementets antitrustdivision inrättas år 1903. Shermanlagen uppdrog formellt åt unionens distriktsåklagare att under justitieministerns överinseende ansvara för att däri givna stadganden efterlevas och sålunda vid de federala distriktsdomstolarna beivra överträdelse av lagen. För erforderlig utredning hade de därvid, såsom i vanliga brottmål, att lita till den federala detektiva polisen (Federal Bureau of Investigation, härefter FBI). Uppenbarligen voro emellertid de sedvanliga åklagarmyndigheterna utan sakkunnig hjälp icke rätt väl lämpade att handhava tillämpningen av en lagstiftning av så utpräglad tekniskt-ekonomisk natur. Till deras hjälp inrättades därför år 1903 den s. k. antitrustdivisionen inom Justitiedepartementet. Dess personal, som till en början kom att bestå av uteslutande jurister, är helt specialiserad på antitrustmål. Presidenterna Theodore Roosevelt och Taft aktivisera antitrustpolitiken. Theodore Roosevelts presidentskap (1901—1908) kännetecknades även på annat sätt av en aktivisering av antitrustpolitiken, vilket gynnades av att Högsta Domstolen vid denna tid accepterade en mindre formalistisk tolkning av interstate commerce-klausulen än den som kommit till uttryck i målet mot sockertrusten. 3 Härigenom gavs klausulen i enlighet med lagstiftarens mening i stort sett det 1 Då lagen var stiftad av federala myndigheter var den därvid begränsad till företag och sammanslutningar »in interstate commerce». Järnvägar och övriga under ICC hörande företag undantogos denna lagstiftning. 2 I fråga om resultat av publicitetsprincipens tillämpning av byrån heter det i Trustlagstiftningskommitténs betänkande, sid. 225, att denna »i åtskilliga fall åstadkommit att företagen frivilligt avstått från förkastliga metoder och åtgärder. Byrån publicerade sålunda ett betänkande år 1906, däri den påvisade ett helt system av rabatter, som Standard Oil åtnjöt från vissa järnvägar, vilket bestyrktes med utdrag av räkenskaperna. Inom några månader efter offentliggörandet hade järnvägsbolagen till följd härav återkallat varje rabatt, som betecknats såsom olaglig. På samma sätt har förhållandet varit i andra fall, där byrån i sina undersökningar haft anledning framkomma med några anmärkningar. Det mest uppmärksammade yttre resultatet av byråns arbete torde hava varit, då ståltrusten efter offentliggörande av byråns rapport år 1911 reducerade fraktsatserna på sina nordliga malmbanor och uppsade sitt arrendekontrakt med några av de viktigaste järnmalmsgruvorna i Lake Superior-distriktet.» Ehuru den nuvarande Federal Trade Commission, som är att betrakta som Bureau of Corporation's efterträdare, i stor utsträckning arbetar med andra medel än publicitet torde dess omfattande offentliga rapportgivning i ett flertal fall ha givit liknande positiva erfarenheter. 3 Tidigast ådagalagd i ett mål, vari en kartell bland några av landets största slakteri- och köttkonservföretag (meat packers) år 1905 upplöstes.

20 m e r a vidsträckta innehåll som ovan angivits såsom det numera gällande. 1 Alltjämt låg tonvikten i antitrustmålen dock ofta vid frågan om man hade m e d handel eller samfärdsel mellan delstaterna att göra; kunde detta göras gällande, ansågs i p r i n c i p varje typ av konkurrensbegränsning vara omfattad av lagen. I ett berömt mål från denna tid (1904) förklarades s. k. holding companies (förvaltnings- och kontrollbolag) illegala i den mån konkurrensen komme att beskäras genom deras tillkomst. Utgången av detta mål hade motsetts med stor spänning, enär holding companies sedan någon tid kommit att bli en p o p u l ä r organisationsform vid genomförandet av konkurrensbegränsande åtgärder. 2 Det kanske rent av kan sägas, att det var först genom detta utslag som man inom näringslivet fick allmänt klart för sig, att antitrustlagen var en faktor att r ä k n a med. Roosevelt efterträddes 1909 av Taft, vilken även sökte med kraft h a n d h a v a tillämpningen av antitrustlagarna.' Bland ett antal kända rättsfall från d e n n a tid äro två v ä r d a särskild uppmärksamhet, nämligen målen mot olje- och tobakstrusterna. Bägge dessa truster förklarades av Högsta Domstolen vara monopolistiska sammanslutningar och upplöstes. 4 1

Sid. 13 ff. Förutsättningen för denna utveckling hade tydligen varit ett medgivande i lagstiftningen rörande aktiebolag för ett bolag a t t äga aktier i ett annat. Ända fram till förra seklets sista årtionde ställde man sig i Amerika principiellt avvisande på denna punkt. En förklaring till a t t sådana medgivanden vid denna tid blevo allt vanligare är a t t söka i det faktum a t t lagstiftningsrätten på detta område av ålder tillkommit de olika delstaterna. Någon federal registrering av eller lagstiftning rörande aktiebolag och liknande ekonomiska verksamhetsformer finnes sålunda icke. Efter inbördeskrigets slut, då bolagsbildning blev allt vanligare, funno allt flera delstater det ej minst ur beskattningssynpunkt förmånligt a t t söka till sig attrahera så många och stora företag som möjligt. A t t märka är, a t t registrering i en delstat är tillfyllest för a t t ett företag skall äga driva verksamhet i hela nationen. Dessa förhållanden medförde snart en stark konkurrens mellan vissa stater med syfte a t t genom så slappa lagar som möjligt öka sin andel av registreringen, en tävlan i vilken särskilt staterna New Jersey och Delaware utmärkt sig. New Jersey var den första stat som gav generellt tillstånd för i staten registrerade företag a t t äga andelar i andra företag. Exempel på vilka konsekvenser den delstatliga lagstiftningen om bolag kunde medföra i extrema fall ges i Odhe, Torsten, Det moderna trust- och kartellväsendet, sid. 123. KF:s förlag, 1929. 3 Taft hade redan tidigare såsom underrättsdomare i ett antal kända utslag manifesterat sin övertygelse a t t Shermanlagen borde tillämpas strikt. Denna uppfattning kom efter presidenturen även att prägla hans insats såsom Chief Justice i unionens Högsta Domstol. * De båda fallen erbjuda ett flertal likheter. Särskilt Standard Oils beryktade tidigare historia torde vara ganska väl bekant i vårt land, varför det här är tillräckligt med ett fåtal erinringar. Bolaget bildades genom sammanslagning av några mindre raffinaderier i Cleveland, Ohio, år 1870. Det blev härigenom redan från början det största i branschen, men kontrollerade vid denna tid blott 10 % av landets framställning av raffinerade produkter och hade a t t deltaga i konkurrensen med 250 andra företag. Genom regelmässigt anlitande av extraordinära affärsmetoder och vid upprepade tillfällen i strid med lagen hade Rockefeller och hans kompanjoner redan före årtiondets slut kommit ett gott stycke på väg mot sitt mål a t t monopolisera oljeindustrien. Då dessa män tidigt insett, a t t transportproblemet var oljeindustriens »flaskhals» och tillika innehöll nyckeln att nå den eftertraktade kontrollen över hela denna industri, förmådde de järnvägar som konkurrerade om transporter av bolagets produkter a t t bevilja Standard Oil rabatter och andra fördelar som stodo helt utom proportion till vad som beviljades andra företag. I ett beryktat kontrakt föreskrevs t. o. m. att Standard skulle beviljas rabatt på de transporter som ett av nationens största järnvägssystem utförde för bolagets konkurrenter. J u mer dessa anlitade ifrågavarande järnvägar desto större blev med andra ord Standards vinst. Järnvägen skulle också till Standard överlämna kopior av samtliga fraktsedlar och övriga avtal med Standards konkurrenter. När rörledningssystemet började komma i mera allmänt bruk, konstruerade Standard Oil egna ledningar och köpte upp konkurrerande system. Mot företag som ej sålde godvilligt tillgrep Standard Oil sådana metoder som börsmanipulationer och organiserade rykteskampanjer varigenom de förlorade sin kredit och bokstavligen tvungos a t t sälja sig till Standard. Sedan kontrollen av transportvägarna förvärvats, var det relativt enkelt a t t vinna kontroll över konkurrerande råoljeproducenter och raffinaderier, som ställdes inför alternativen a t t underkasta sig Standard 2

21 Införandet av »skälighetsregeln» (rule of reason). Av större intresse än utgången av dessa berömda mål är den omtolkning av Shermanlagen som genom dem infördes, och som kommit att bliva av oerhörd betydelse för hela den därefter följande rättstillämpningen på antitrustlagstiftningens område. Enligt denna nya tolkning riktar sig Shermanlagen blott mot sådana avtal och åtgärder som medföra en »oskälig» eller »otillbörlig» (unreasonable or undue) inskränkning av konkurrensen. Högsta Domstolen ansåg denna nya tolkning vara tillåtlig och riktig under hänvisning till, att åtskilliga i lagen använda uttryck, som det vill synas full avsiktligt, av lagstiftaren hämtats från sedvanerätten. Särskilt fäste man sig härvid vid uttrycket »restraint of trade». Majoriteten av domstolen fann, efter en i domen i Standardmålet redovisad tämligen omfattande men — härom torde man nu vara ense — ej fullt rättvis studie av engelsk doktrin och amerikanska common-law-rättsfall, att enligt sedvanerätten icke varje begränsning av konkurrensen utan blott sådana som kunde sägas innebära en »unreasonable restraint of trade» voro olagliga. Att detta i Amerika huvudsakligen gällt blott förbindelser att icke konkurrera i samband med försäljning, anställning o. dyl. och icke om konkurrensbegränsningar i allmänhet, vilka voro utan vidare olagliga i de flesta amerikanska common law-jurisdiktioner, satte sig domstolen över. När lagstiftaren i Shermanlagen uttryckligen förklarat, Oil eller bli avskurna från sina avnämare. 1879 kontrollerade Standard Oil redan mer än 90 % av landets produktion av oljeprodukter. Detta år omorganiserades den ännu delvis tämligen lösa sammanslutningen av företag till en s. k. trust i syfte att ernå en centraliserad ledning av hela organisationen. (Rörande det tekniska tillvägagångssättet vid trustbildning se sid. 14 ff). 1882 följde nästa reorganisation, varvid ett flertal av de i trusten deltagande företagen upplöstes, medan andra nybildades, så att efter reformen de flesta av de större delföretagen svarade för var sitt begränsande område av Förenta Staterna. Mot kärnan i denna organisation, Standard Oil Co. of Ohio, inledde delstaten Ohio ett på dess common law-regler baserat antitrustmål. Trusten förklarades olaglig av Ohios högsta domstol år 1892 och ålades att upplösa sig. Vid denna tid kontrollerade »the trustees» 84 företag. Föregivande att de rättade sig efter domslutet överläto dessa »förtroendemän» sedan de i deras förvar befintliga aktierna i 64 bolag till de återstående 20, över vilka deras kontroll syntes mest säker. Härefter upplöste de trusten. Statsåklagaren i Ohio hävdade att de före detta trustees förbrutit sig mot domslutet (action in contempt of court) och stämde dem av denna anledning år 1897. För att förekomma ett nytt mål företogo de före detta trustees en ny omorganisation år 1899, varigenom ledningen av koncernen förlades till ett holdingbolag (detta var vid denna tid en helt ny institution), vilket blev Standard Oil Co. of New Jersey, ett av de i den tidigare trusten deltagande företagen. Dess aktier utbyttes mot aktierna i samtliga de av trustees tidigare kontrollerade företagen. Det var mot detta holdingbolag, som direkt eller indirekt kontrollerade mer än 85 % av oljeraffineringen i landet, som de federala åklagarmyndigheterna med stöd av Sher-, manlagen ingrepo 1906. Enligt Högsta Domstolens utslag av år 1911 representerade Standard utan varje tvekan en olaglig sammanslagning av företag i monopoliserande syfte och koncernen upplöstes. (Ehuru diskussionens vågor gått höga rörande resultatet av denna upplösning, torde man numera vara tämligen ense om att någon nämnvärd konkurrens icke uppstod mellan de många bolag som tidigare ingått i trusten före slutet av 1920-talet. Flera undersökningar synas däremot giva vid handen att sedan denna tid konkurrensen blivit livligare inom oljeindustrin, och detta även mellan de bolag som skapades vid trustens upplösning. Opinionen är emellertid delad i fråga om huruvida konkurrensen mellan dessa bolag ännu kan betecknas som fullt effektiv.) I det likartade målet mot tobakstrusten motsvarades Standards kontroll av transportvägarna av American Tobacco Co.'s kontroll av tusentals tobaksaffärer i landet. Vad produktionen beträffar varierade trustens andel från 14,4 % för cigarrer till 96,5 % för snus. Av cigarretter var den 86,1 %. Dess metoder vid bekämpandet av utomstående företag inom såväl produktion som distribution voro fullt lika hänsynslösa och för synpunkten av konkurrens på ren effektivitetsbasis lika främmande som Standards. Domen mot American Tobacco fälldes blott ett par månader efter utslaget mot Standard Oil. (Upplösningen av tobakstrusten torde i allmänhet ha ansetts såsom tämligen ineffektiv. Vid sidan av de bolag som uppkommo genom trustens upplösning har visserligen ett icke obetydligt antal fristående företag efter hand vuxit fram. Huruvida den konkurrens som nu finnes i branschen är effektiv är dock en omdebatterad fråga.)

22 att denna riktade sig mot varje konkurrensbegränsande avtal eller åtgärd hade han med andra ord, enligt majoritetens mening, blott avsett sådana företeelser av orimlig eller oskälig art. Konkurrensbegränsningar voro sålunda att bedöma efter en skälighetsregel (rule of reason). I domen i Tobacco-målet vidhöll domstolens majoritet den sålunda antagna tolkningen. 1 Vid tiden för Högsta Domstolens utslag mot olje- och tobakstrusterna hade den Under århundradets hela första årtionde pågående agitationen för en revision av antitrustlagstiftningen vuxit sig stark. F r å n arbetarhåll krävdes en lag, varigenom Shermanlagens fortsatta tillämpning mot legitima åtgärder på föreningsrättens område skulle inhiberas. Då inom jordbruket producentkooperationen vunnit allt vidare utbredning, begärde farmarna, att h ä r m e d förenlig verksamhet på liknande sätt måtte undantagas lagstiftningens tillämpningsområde. Många företagare ansågo, att Shermanlagen var alltför vagt formulerad, vilket stundom gjorde det omöjligt för dem att avgöra, om de höllo sig inom lagens råmärken. Ett antal domare och representanter för åklagarmyndigheterna ansågo likaledes, att rättssäkerheten i vissa fall kunde äventyras genom Shermanlagens allmänna utformning. Många bland tillskyndarna av en effektiv antitrustpolitik voro vidare missnöjda med dittillsvarande erfarenheter av lagens tillämpning och önskade därför en utbyggnad och förstärkning av lagstiftningen. Införandet av the rule of reason i lagtillämpningen hade till följd en högst avsevärd ökning av denna grupp av missnöjda. Ett motiv till en tilläggslagstiftning som ej sällan framfördes var, att man under det bestående systemet icke hade något organ för att övervaka verkställandet och den fortsatta efterlevnaden av i antitrustmål avgivna domar. Bureau of Corporations' rapporter liksom publicerandet år 1913 av en offentlig undersökning utvisande, att den industriella koncentrationsrörelsen nu vore på väg att efterträdas av en minst lika allvarlig centralisering inom bankväsendet, gjorde slutligen sitt till för att påverka den allmänna opinionen till förmån för en reform. Claytonlagen av år 1914. Valkampanjen år 1912 rörde sig till stor del kring koncentrationsproblemen i näringslivet. Den nyvalde presidentens (Woodrow Wilson) riktlinjer för en ny lagstiftning upptogos och utformades av kongressen i tvenne nya lagar, Clayton Act och Federal Trade Commission Act, båda av 1914. Efter att i förarbetena ha erkänt tillämpningen av the rule of reason i fråga om Shermanlagens tolkning såsom gällande rätt, sökte man i de nya lagarna så långt som möjligt gå de olika reformivrande gruppernas önskemål till mötes. 1 Introduktionen av »the rule of reason» i Standard Oil-fallet bekräftades i målet mot American Tobacco Co. på följande sätt: Applying the rule of reason to the construction of the statute, it was held in the Standard Oil case that as the words »restraint of trade» at common law and in the law of this country at the time of the adoption of the Antitrust Act only embraced acts or contracts or agreements or combinations which operated to the prejudice of the public interests by unduly restricting competition or unduly obstructing the due course of trade or which, either because of their inherent nature or effect or because of the evident purpose of the acts, etc., injuriously restrained trade that the words as used in the statute were designed to have and did have but a like significance. (United States v. American Tobacco Co., 221 US Reports 106, 179.) Man må med en i bägge målen stark minoritet inom domstolen hävda att såväl denna tolkning av sedvanerätten som den härpå grundade omtolkningen av Shermanlagen är oriktig — detta förhindrar icke faktum att den på detta sätt härledda normen alltsedan 1911 varit vägledande vid bedömningen av mål enligt Shermanlagen. Såsom kommer att påvisas, har emellertid domstolens uppfattning om vad som är att anse såsom orimligt respektive rimligt, i vissa avseenden undergått en förskjutning under senare tid, varigenom lagens tillämplighet kommit att vidgas.

23 I sina huvuddrag avser Claytonlagen att förhindra konkurrenshämmande prisdiskriminering och vissa slag av exklusivavtal samt att motverka samägande och sambestämmanderätt i flera företag som kan skada konkurrensen. I Claytonlagens paragraf 2 förklaras det sålunda vara olagligt att tillämpa olika priser gentemot olika köpare (discriminate in price) då detta är ägnat att eller kan tänkas väsentligen inskränka konkurrensen eller tenderar att åstadkomma monopol inom någon del av näringslivet. 1 Bestämmelsen gällde dock enligt lagrummets ursprungliga formulering 3 icke prisdiskriminering som kunde anses motsvara olikheter i kvalitet eller kvantitet mellan de försålda varorna eller skillnader i försäljnings- eller transportkostnader och ej heller diskriminering i god tro för att möta konkurrens.' Lagens paragraf 3 är riktad mot den vanligaste formen av exklusivavtal. Dess relevanta avsnitt lyda i översättning: »Det är näringsidkare förbjudet . . . att uthyra, sälja eller ingå avtal rörande försäljning av varor, . . . patenterade eller opatenterade, för användning, förbrukning eller återförsäljning inom Förenta Staterna . . . liksom att fastställa ett pris, avdrag eller en rabatt för sådana varor . . . med uttryckligt eller underförstått villkor att den som h y r eller k ö p e r . dem icke får använda eller idka handel med liknande varor härstammande från någon k o n k u r r e n t . . . till uthyraren eller säljaren, såvida verkan . . . (härav) kan bli en väsentlig inskränkning av konkurrensen eller en tendens till uppkomsten av monopol inom någon del av näringslivet.» Med paragraferna 2 och 3 avsågs att skapa större klarhet rörande rättsläget på två områden, där Shermanlagens tillämplighet varit omtvistad. Ett annat syfte var att göra ansträngningarna att upprätthålla konkurrensen inom näringslivet effektivare. Syftet att skydda konkurrensen präglar även hittills ej berörda avsnitt av Claytonlagen. Här märkes särskilt paragraf 7 rörande aktieförvärv mellan bolag. Enligt detta lagrum gäller bl. a. att »intet bolag . . . må förvärva, direkt eller indirekt, alla eller några av aktierna eller andelsbevisen . . . i ett annat bolag, . . . såvida verkan av ett dylikt förvärv kan bli en väsentlig inskränkning av konkurrensen mellan det bolag från vilket förvärvet sker och det förvärvande bolaget eller en inskränkning i konkurrensfriheten inom någon del av landet eller en tendens till uppkomsten av monopol inom någon del av näringslivet». F r å n förbudet äro undantagna förvärv i rent kapitalplaceringssyfte, där med aktierna förbunden rösträtt icke utövas eller där förvärvet eljest icke skett i syfte att åvägabringa en väsentlig konkurrensbegränsning. Under vissa villkor är även sådan dotterbolagsbildning medgiven, som icke medför en väsentlig inskränkning av konkurrensen. Även om dessa undantag beaktas, är det tydligt, att det i paragrafen givna förbudet formellt sett är av vidsträckt innebörd. Därest två företag befinna sig i konkurrens med varandra torde man endast kunna föreställa sig ett fåtal möjligheter av förvärv av andelar i det ena bolaget av det andra, där verkan av förvärvet ej kan tänkas bli en väsentlig inskränkning av konkurrensen mellan de båda bolagen. Förutom de i paragrafen uttryckligen nämnda undantagen torde endast förvärv mellan företag inom olika branscher (eller möjligen på olika produktionsstadier inom en och samma bransch) samt obetydliga minoritetsförvärv falla utanför stadgandets bokstavliga räckvidd. Claytonlagen stadgar 1 2

Denna liksom övrig antitrustlagstiftning avser förhållandena i »interstate commerce». Detta lagrum har i vissa hänseenden ändrats och kompletterats genom Robinson-Patmanlagen av år 1936, vilken diskuteras under rubriken »Prisdiskriminering» i senare delen av detta avsnitt. 3 Paragrafen avslutas med det i detta sammanhang svårtolkade och sällan åberopade, i sedvanerätten grundade stadgandet att »nothing herein contained shall prevent persons engaged in selling goods, ware, or merchandise in (interstate) commerce from selecting their own customers in bona fide transactions and not in restraint of trade».

24 vidare i paragraf 8 förbud för en och samma person att samtidigt tillhöra företagsledningen i mera än en bank eller ett förvaltningsbolag med över fem miljoner dollar i kapital 1 (s. k. interlocking directorates). Samma förbud mot gemensamma mandat gäller övriga företag 2 med över en miljon dollars i kapital, därest de befinna sig i sådant konkurrensförhållande att restriktiva överenskommelser dem emellan skulle strida mot någon del av antitrustlagstiftningen. Redan här torde kunna anmärkas, att bestämmelserna om samägande och sambestämmanderätt i praktiken fått vida mindre betydelse än den av lagstiftaren avsedda. Med de ansvariga myndigheternas åtminstone tidigare starkt begränsade resurser var det praktiskt taget omöjligt att övervaka deras efterlevnad. Härtill kommer beträffande paragraf 7, att lagstiftaren — rimligtvis av förbiseende -—• icke utsträckt förbudet till att omfatta förvärv av annat företags anläggningar. I avsaknad av uttryckligt sådant förbud har Högsta Domstolen icke ansett sig kunna förhindra sådana förvärv annat än i den mån de strida mot Shermanlagen. Domstolen har rentav — ögonskenligen i formell strid med lagen — godtagit förvärv av aktier mellan »konkurrerande» företag i fall då det ena av företagen redan absorberat det andras anläggningar. Detta har skett med den realistiska motiveringen, att konkurrensen mellan företagen i sådana fall de facto redan eliminerats. I sin nuvarande utformning har Claytonlagens § 7 sålunda visat sig högst ofullkomlig som medel att h i n d r a företagsfusioner. Praktiskt användbar har den endast varit i fall, då de tillämpande myndigheterna kunnat ingripa mot tillärnade företagsfusioner redan innan förvärv av anläggningar ägt rum. De för antitrustlagarnas tillämpning ansvariga myndigheterna ha ansett den här föreliggande »luckan» i Claytonlagen som den kanske svåraste bristen i den gällande lagstiftningen. Frågan om dess reparerande har upprepade gåger förelagts kongressen, senast i president Trumans budskap till kongressen den 5 januari 1949. Ärendets behandling vid tidigare tillfällen har icke givit annat resultat än vissa förberedande undersökningar av kongressutskott. I fråga om åttonde paragrafen gäller vidare, att det var synnerligen osäkert om Högsta Domstolen utan uttryckligt stöd av lag skulle anse, att förbudet inkluderade bulvanförhållanden. Om dessa ej äro att anse såsom innefattade i förbudet, är stadgandets värde uppenbarligen begränsat. På denna punkt torde klarhet vinnas under den närmaste tiden, sedan justitiedepartementet under sista året med större allvar sökt förhindra interlocking directorates. Ett allmänt undantagsstadgande i paragraf 6 i Claytonlagen är av stor betydelse. Det heter här att »människors arbete är icke en vara eller handelsartikel. Intet stadgande i antitrustlagarna skall anses förbjuda fackföreningarnas eller jordbrukets och trädgårdsskötselns organisationers existens och verksamhet, där dessa organisationer bildats för inbördes hjälp och ej äro drivna i bolagform eller i vinstsyfte.» På samma sätt undantages medlemmarnas i sådana organisationer verksamhet i den mån de blott »med lagliga medel fullfölja de legitima syften» som äro förenliga med dylika sammanslutningar. 3 övriga materiellträttsliga stadganden i Claytonlagen äro av den speciella karaktär och begränsade räckvidd att icke behöva här diskuteras. Avslutningsvis bör framhållas, att Claytonlagen icke i någon del, med ovan rörande fackföreningarnas och producentkooperativa sammanslutningars verksamhet angivet undantag, avsetts in1 Det torde icke vara anledning att i detalj redogöra för vad som i detta sammanhang inlägges i uttrycket »kapital». 2 Från denna regel äro järnvägar och andra under ICC:s jurisdiktion hörande företag undantagna. Enligt för dem gällande speciallagstiftning äro de emellertid underkastade liknande regler. 3 Se sid. 31.

25 skranka tillämpligheten av Shermanlagens allmänna regler r ö r a n d e konkurrensbegränsande företeelser. Sålunda kvarstår exempelvis i fall av företagsfusion genom köp av anläggningar (vilka som ovan antytts falla utanför Claytonlagens regler om aktieförvärv) möjligheten att utnyttja Shermanlagen därest det kan påvisas att förvärvet har en klart konkurrensbegränsande effekt. De sanktioner som uppställas i lagen äro delvis desamma som Shermanlagens. I civilmål äger den som lider skada genom överträdelser enligt lagen erhålla tredubbel skadeersättning. Brott mot lagen bestraffas i kriminalmål (vilka givetvis kunna anhängiggöras endast av åklagarmyndighet) enligt samma straffsatser som i Shermanlagen. Claytonlagen har emellertid ytterligare en möjlighet till korrektion vartill, åtminstone formellt, motsvarighet saknas i den äldre lagstiftningen. Här åsyftas det administrativa förfarande, varigenom ett företag som överträtt lagen kan åläggas att så omlägga sin verksamhet, att säkerhet erhålles mot ett u p p r e p a n d e av överträdelserna. Straff i vanlig mening kommer då i fråga endast vid åsidosättande av sådant föreläggande. För sådan handläggning i administrativ väg ansvarar Federal T r a d e Commission (härefter FTC), den vid sidan av justitiedepartementets antitrustdivision mest betydelsefulla myndigheten pä antitrustpolitikens område. Federal Trade Commission-lagen av år 1914. FTC upprättades genom den samtidigt med Claytonlagen antagna Federal Trade Commission Act. Kommissionen anförtros i denna lag ett flertal betydelsefulla uppgifter vid sidan av dess verksamhet enligt Claytonlagen. Främst bland dessa märkes genomförandet av det viktiga såväl Sherman- som Claytonlagen kompletterande stadgandet i paragraf 5 av FTC-lagen. Det heter här att »otillbörliga konkurrensmetoder och otillbörliga eller bedrägliga handlingar eller affärsbruk i handeln (mellan delstaterna) förklaras härmed olagliga». 1 Begreppen »otillbörliga konkurrensmetoder» och »otillbörliga eller bedrägliga handlingar eller affärsbruk» måste såsom den amerikanska rätten utvecklat sig tilläggas en avsevärt mera vidsträckt betydelse än vårt närmast motsvarande begrepp, illojal konkurrens. Med otillbörliga konkurrensmetoder förstås nämligen icke endast konkurrens bedriven under omoraliska eller mot god affärssed stridande former utan även sådana metoder vilkas användning, ofta utan att kunna sägas framkalla den påtagligt konkurrensbegränsande effekt, som i praktiken kräves för en aktion enligt Shermanlagen, på lång sikt eller satt i system kan medföra för den fria konkurrensen som sådan skadliga verkningar. Ett viktigt syfte med denna bestämmelse, liksom med skapandet av FTC överhuvud, var med andra ord att söka kväva konkurrensbegränsande eller monopolistiska tendenser redan vid deras första uppkomst, innan de ännu kunde anses motivera ingripande enligt Shermanlagen. I detta hänseende kan det kommissionen givna uppdraget sägas vara av profylaktisk natur. Man föredrog att införa ett allmänt förbud mot otillbörliga konkurrensmetoder framför att söka i lagstiftningsväg definiera alla de metoder som härvidlag kunde komma i fråga i insikt om att det vore meningslöst att söka i ett visst läge låsa fast den raskt skiftande utvecklingen på detta område. Det ansågs, att ett dylikt försök blott komme att medföra, att i lagen ej förutsedda nya metoder eller variationer av gamla metoder skulle träda i stället för de uttryckligen förbjudna. Ett särskilt värde tillmättes däremot kom1 Översättningen kan ej göra anspråk på att ge ett fullt adekvat uttryck för originalet: »Unfair methods of competition in commerce, and unfair or deceptive acts or practices in commerce, are hereby declared unlawful.» Det förtjänar måhända tilläggas, att orden »and unfair or deceptive acts or practices in commerce» infogades i den ursprungliga texten år 1938.

26 missionens möjlighet att med den utformning lagen fått kontinuerligt följa utvecklingen och på ett tidigt stadium motverka icke önskvärda tendenser. Det var ej minst denna synpunkt som gjorde, att man föredrog en i första hand administrativ framför en judiciell handläggning av lagens tillämpning. I och med bildandet av FTC upplöstes den tidigare Bureau of Corporations och dess personal och uppgifter överfördes till det nya organet. De sålunda övertagna uppgifterna angivas i paragraf 6 vilken sammanfattningsvis uppdrager åt kommissionen: a) att införskaffa allmänna upplysningar om eller, när så befinnes lämpligt, undersöka affärs- och industriföretags organisation, verksamhet, ledning och ekonomi samt deras relationer till andra företag eller sammanslutningar; b) att, när så är lämpligt, anmoda företag att till kommissionen insända årsberättelser eller av kommissionen önskade speciella rapporter eller upplysningar angående i a) nämnda förhållanden. Dylika rapporter eller upplysningar skola beedigas, om kommissionen så bestämmer; c) att efter anmodan av presidenten eller kongressen verkställa undersökning av samt avgiva rapport rörande påstådda överträdelser av antitrustlagarna; d) att tid efter annan offentliggöra så mycket av inhämtade upplysningar som den av allmänna hänsyn finner lämpligt (dock ej affärshemligheter och namnen på särskilda k u n d e r ) , avgiva årliga och erforderliga speciella rapporter till kongressen och i samband härmed ställa förslag till kompletterande lagstiftning, samt ombesörja offentliggörandet av sina rapporter och beslut »i sådan form och på sådant sätt som gör dem mest lämpade för allmän upplysning och användning». Härtill kommer enligt samma paragraf e) att efter slutgiltig dom i antitrustmål på eget initiativ eller efter framställning av överåklagaren undersöka huru domen efterkommes och f) att efter anmodan av överåklagaren utarbeta förslag till omorganisation eller omläggning av för överträdelse av antitrustlagarna åtalade företags verksamhet. Den sista kommissionen av lagstiftaren anförtrodda uppgiften är enligt paragraf 7 att på domstolens anmodan i av allmän åklagare anhängiggjorda mål avge yttrande med förslag rörande lämplig dom. Bakgrunden till detta stadgande var de delvis nedslående erfarenheterna av upplösningsdekreten i målen mot oljeoch tobakstrusterna. Man hoppades att de misstag som härvidlag begåtts skulle kunna för framtiden undvikas, om en sakkunnig institution på detta sätt ställdes till domstolarnas förfogande. Dessa förhoppningar ha emellertid icke infriats, Såvitt bekant har det ännu aldrig inträffat, att en domstol begärt ett dylikt utlåtande från kommissionen.

Antitrustlagarnas tillämpning fram till depressionen år 1929. Clayton- och FTC-lagarna genomfördes under föga gynnsamma auspicier. Det första världskriget stod för dörren och FTC anlitades i stor utsträckning för uppgifter som i krigstid tedde sig mer vitala än de för vilka den tillskapats. Bland annat utförde kommissionen en undersökning som resulterade i den s. k. WebbPomerenelagen år 1918, enligt vilken vissa exportsammanslutningar undantogos från antitrustlagarnas tillämpning. Denna lagstiftning diskuteras närmare i det följande. 1 Trots Wilsons uppriktiga önskan om en radikal tillämpning av antitrustlagstiftningen medförde kriget oundvikligen även en viss avslappning i 1

Se sid. 59 ff.

27 antitrustdivisionens i justitiedepartementet verksamhet i förhållande till närmast föregående period. Åren närmast efter förra världskriget karakteriserades vad antalet anhängiggjorda mål beträffar, av en viss reaktivisering av antitrustpolitiken i jämförelse med krigstidens förhållanden. De ansvariga myndigheternas verksamhet synes emellertid ej ha präglats av någon större entusiasm. Högsta Domstolens friande dom år 1920 i det utdragna och för båda parter synnerligen kostsamma målet mot United States Steel Corporation 1 medförde, att antitrustdivisionen under de följande tio å femton åren endast i ett fåtal fall ansåg sig föranlåten att söka framtvinga en upplösning av individuella företag av mer eller mindre monopolistisk natur. Sedan efterkrigstidens kris år 1924 bestämt förbytts i en högkonjunktur, som man i ansvariga kretsar ansåg äga förutsättningar att bli av tämligen permanent natur blott näringslivet i största möjliga utsträckning lämnades att sköta sig självt, inträdde en avslappning av antitrustpolitiken även på andra områden. Särskilt 1914 års lagstiftning, och ej minst avsnitten om FTC:s befogenheter, tolkades i allmänhet synnerligen restriktivt av domstolarna. Priskarteller i och för sig »oskäliga» enligt Shermanlagen. Endast i ett avseende medförde ljugotalet verkligt betydande utvidgningar. Shermanlagen hade redan tidigare tolkats extensivt i kartellmål och denna tolkning radikaliserades nu ytterligare. I ett berömt mål 2 förklarade Högsta Domstolen, att prispåverkande överenskommelser i och för sig måste anses såsom olagliga inskränkningar i konkurrensfriheten och således aldrig äro att pröva med avseende på skälighet. Därmed var ett genom »the rule of reason» :s införande uppkommet ovisshetsmoment undanröjt. Även rörande andra former av samarbete mellan företag resulterade tjugotalets rättstillämpning i en klarare gränsdragning mellan lagligt och olagligt. 1929 års depression och National Industrial Recovery Act ( N I R A ) . Den plötsliga depressionen som inträffade 1929 åstadkom stark förvirring rörande antitrustlagarnas rätta tillämpning. Detta medförde i och för sig en ytterligare avslappning i myndigheternas ansträngningar. De idéer om önskvärdheten av »ordnad samverkan», vars genomförande i en eller annan form snart från olika grupper och utgångspunkter framfördes såsom det effektivaste eller rentav enda medlet att rädda nationen ur krisen, påverkade politiken i liknande riktning. När de av myndighet anhängiggjorda antitrustmålen inom hela landet år 1931 nedgått till fem och år 1932 till tre, trodde mången att lågvattensmärket nåtts. Så var emellertid ej fallet. Idéerna om organiserad samverkan, »industriell självstyrelse» och statlig samordning samt andra från korporativ eller socialistisk ideologi hämtade tankegångar erhöllo sin syntes i den s. k. återhämtningslagen, National Industrial Recovery Act (NIRA), av 1933. I det principiellt sett viktigaste avsnittet av denna lag, vilket tillika är det som här främst intresserar, fick presidenten fullmakt att på begäran av en »sant representativ» sammanslutning av näringsidkarna inom viss bransch — sedan alla berörda företag beretts tillfälle att yttra sig — för branschen fastställa riktlinjer för konkurrensens utövande (codes of fair competition). Sådana riktlinjer kunde gälla icke blott standardi1 United States v. United States Steel Corporation, 251 U. S. Reports 417 (1920). »S taltrasten» svarade vid denna tid för omkring två tredjedelar av den amerikanska stålproduktionen. 2 United States v. Trenton Potteries Co., 273 U. S. Reports 392 (1927).

28 sering, illojal konkurrens och liknande problem utan även minimi- och maximipriser, produktionsbegränsning, kvalitetsreglering och marknadsuppdelning, överträdelse av sådana riktlinjer skulle enligt lagen rentav anses såsom en otillbörlig konkurrensmetod i Federal Trade Commission-lagens mening och beivras av kommissionen. Att man i samma paragraf intog en klausul av innebörd, att dylika riktlinjer icke finge tillåta eller vara ägnade att framkalla monopol eller monopolistiska åtgärder, kunde givetvis icke dölja det faktum, att det här var fråga om ett radikalt avsteg från den traditionella antitrustpolitiken. Detta insågs även av lagstiftaren och i ett annat avsnitt av lagen förklarades därför, att i enlighet med NIRA tillkomna konkurrensregleringar, vilka snart kommo att omfatta praktiskt taget alla näringslivets branscher, voro undantagna från antitrustlagarnas tillämpning. Det kan sålunda sägas att NIRA genomförde en allmän suspension av antitrustlagstiftningen. Detta avsnitt av återhämtningslagen representerade förvisso ett omvälvande avsteg från en sedan årtionden vedertagen huvudlinje i amerikansk ekonomisk politik, ett avsteg som endast kan förklaras under hänvisning till de extraordinära förhållanden som rådde vid trettiotalets början. Förändringen blev icke långvarig. Efter knappt två år, i maj 1935, förklarades denna del av NIRA genom ett utslag av Högsta Domstolen vara stridande mot konstitutionen och följaktligen ogiltig. 1 Antitrustpolitikens renässans efter NIRArs fall. NIRA:s kod-system hade i praktiken icke uppfyllt förväntningarna inom någon av de grupper som 1933 verkat för dess införande. Dess fall hälsades i stort sett med tillfredsställelse. Å andra sidan var man bestämt emot en återgång till tjugotalets ekonomiska politik, ej minst på grund av att man under NIRA i stort sett helt underlåtit att motarbeta koncentrationstendenserna. Under intryck av depressionen och i skydd av koderna hade centraliseringsrörelsen inom näringslivet tagit ny och våldsam fart. Det förnyade accepterande av den fria konkurrensen som näringspolitikens generella norm som följde på NIRA:s fall medförde därför kravet på en omprövning av antitrustpolitiken. Resultatet av denna omprövning visade sig i ny lagstiftning, i föranstaltandet av en synnerligen omfattade utredning rörande koncentrationen inom näringslivet och därmed sammanhängande problem samt i en genomgripande aktivisering av själva tillämpningen av antitrustlagarna. De nya lagarna berörande antitrustpolitiken som i detta sammanhang genomfördes, voro Robinson-Patman Anti-Price Discrimination Act av 1936, varigenom en rad ändringar, tillägg och förklaringar till Claytonlagens regler om prisdiskriminering infördes, Miller-Tydings Resale Price Maintenance Act av 19372 varigenom under vissa förhållanden fabrikantbestämda återförsäljarpriser för märkesvaror undantogos det generella förbudet mot konkurrensbegränsningar i Shermanlagen och Wheeler-Lea Act av 1938, ett tillägg till FTC-lagen, varigenom begreppet »otillbörliga konkurrensmetoder» vidgades, osann eller illojal reklam rörande vissa varuslag uttryckligen förbjöds och FTC erhöll ökade administrativa befogenheter. 3 Dessa lagar komma att närmare beröras vid diskussionen av specialproblem inom antitrustpolitiken. 1

Schechter Poultry v. United States, 295 U. S. Reports 495 (1935). Relevanta avsnitt av Robinson-Patman- och Miller-Tydingslagarna ha översatts i samband med diskussionen om prisdiskriminering respektive fabrikantbestämda återförsäljarpriser för märkesvaror nedan. 3 Hit kan måhända också räknas Wool Products Labeling Act av 1939, som uppställde vissa krav på kvalitetsredovisning av yllevaror. 2

29 Temporary National Economic Committee (TNEC). I ett av sina mest berömda budskap till kongressen, avgivet den 20 april 1938, yrkade President Roosevelt på en allsidig utredning och omprövning av antitrustpolitiken med syfte att åstadkomma den radikala effektivisering av densamma som nu vore erforderlig för att trygga ett ur samhällelig synpunkt och för det enskilda näringslivets fortsatta bestånd och rättfärdigande nödvändigt minimum av fri konkurrens. Kongressen svarade genom att tillsätta en »tillfällig nationalkommitté för att utreda koncentrationen av ekonomisk makt», den berömda Temporary National Economic Committee (TNEC), bestående av representanter för såväl de båda partierna inom vardera av kongressens kammare som antitrustdivisionen, FTC och ett antal andra myndigheter. Kommitténs uppdrag var att verkställa en fullständig utredning rörande monopolistiska företeelser och den ekonomiska maktkoncentrationen inom landet, att utreda orsakerna till denna koncentration och dess effekt på konkurrensen, verkningarna av den inom näringslivet tillämpade prispolitiken på det allmänna affärsläget, på sysselsättningen, på företagsvinsterna och på konsumtionen samt slutligen också verkningarna av beskattningen, patentlagarna och andra uttryck för den offentliga politiken på konkurrensen, prisnivån, arbetslösheten, företagsvinsterna och konsumtionen samt att inkomma med de förslag till ny eller ändrad lagstiftning vartill utredningen kunde föranleda. Under TNEC:s nära treåriga verksamhet sammanställdes inom kommittén eller på dess uppdrag av särskilda sakkunniga sammanlagt 42 monografier rörande i dess uppdrag angivna problem. I kommitténs regi anordnades även talrika offentliga sammanträden, där utomstående personer, lekmän och sakkunniga, gåvos tillfälle att framföra sin uppfattning rörande av kommittén undersökta områden. Denna verksamhet var av även för amerikanska förhållanden osedvanlig omfattning, och resulterade i publicerandet av ej mindre än omkring 35 volymer av s. k. hearings. TNEC avgav vid flera tillfällen preliminära rapporter till kongressen rörande sitt arbete. Dess slutrapport, avgiven den 31 mars 1941 omfattade omkring 800 sidor. I denna rapport konstaterade kommittén sammanfattningsvis, att koncentrationsrörelsen inom det amerikanska näringslivet, antitrustpolitiken till trots, ännu ej visat tecken att avstanna. Man hade anledning att befara, att koncentrationen av ekonomisk makt i många branscher ej kunde drivas mycket längre utan att äventyra det minimum av vad man i amerikansk terminologi förstår med ekonomisk frihet som kräves för att konkurrensen över huvud taget skall kunna fungera. Kommittén hade utgått ifrån att bevarandet av ett näringsliv i allt utom rena undantagsfall baserat på enskild äganderätt och företagsamhet vore att anse såsom a priori önskvärt. Ett avgörande villkor för detta ställningstagande hade emellertid varit, att det enskilda näringslivet ständigt utsattes för konkurrensens opersonligt och automatiskt reglerande verkningar. Ett eliminerande av konkurrensen skulle med andra ord innebära även ett eliminerande av den viktigaste grunden för den enskilda företagsamhetens existensberättigande. En förstärkning av antitrustpolitiken och andra åtgärder syftande till ett motverkande av fortsatt koncentration ansågs därför vara ett vitalt allmänt intresse. Kommittén avgav i dessa stycken ett betydande antal rekommendationer. Några av dessa komma att beröras vid diskussionen av antitrustpolitikens effektivitet. Ehuru tillsatt av kongressen var TNEC icke att betrakta som ett utskott i sedvanlig mening. Dess rekommendationer voro närmast avsedda att tjäna såsom allmän vägledning för ny lagstiftning på antitrustpolitikens område. Innan kongressen hann upptaga dem till närmare behandling hade emellertid det andra

30 världskriget utbrutit, medförande att representationen nödgades åsidosätta detta arbete till förmån för än mer påträngande uppgifter. Krigstiden medförde emellertid direkt eller indirekt åtskilliga nya antitrustpolitiken tangerande problem i samband med t. ex. priskontrollen, fördelningen av krigsmaterielkontrakt och klarläggandet av de internationella kartellernas verksamhet. Icke minst i sistnämnda avseende bragte kongressens omfattande undersökningar uppseendeväckande material i dagen. Vid krigets slut företogs av såväl senatens som representanthusets speciella utskott för småföretagsamhetens problem studier rörande koncentrationsrörelsen inom amerikanskt näringsliv under kriget. 1 Ett huvudmål för dessa utskotts verksamhet, vilken alltjämt fortsattes, kan sägas vara fullföljandet av TNEC:s program. I detta syfte ha utskotten bl. a. inspirerat ett flertal enskilda kongressledamöters motioner rörande antitrustpolitiken och dess utbyggnad.

Antitrustdivisionens ökade betydelse. Den kraftiga reaktiviseringen av den praktiska tillämpningen av antitrustlagarna efter NIRA:s fall visade sig både i FTC:s och antitrustdivisionens i justitiedepartementet verksamhet. Skarpast framträdde den dock utan tvekan inom antitrustdivisionen, vilket torde ha berott på dels att den nästan våldsamma expansionen härvidlag ägde rum från en relativt obetydlig bas, medan FTC alltid karakteriserats av en tämligen vidlyftig organisation, dels att de enskilda målen inom divisionen regelmässigt kommit att bliva av mera uppseendeväckande och ur antitrustpolitikens synpunkt kanske ofta mera betydelsefull natur, än vad som är fallet med mängden av de av FTC handlagda ärendena. Antitrustdivisionens reorganisation inleddes genom att den kraftfulle Thurman Arnold i april 1938 kallades att bli chef för divisionen, d. v. s. biträdande justitieminister eller överåklagare (Assistant Attorney General in Charge of Antitrust). Arnold genomförde sina idéer under en i divisionens historia tidigare osedd grad av samverkan med president, kongress, FTC, handels- och utrikesdepartementen samt övriga intresserade myndigheter och TNEC, av vilken han själv blev medlem. Även med näringslivet visade sig samarbetet i regel gott och divisionen mötte i flera fall t. o. m. i branscher som blevo föremål för dess ingripanden en överraskande grad av förståelse. Några siffror kunna kanske bäst belysa den utveckling som ägde rum. Under tiden 1 jan. 1938—31 dec. 1943 — en period som ungefärligen motsvarar Arnolds chefskap — anhängiggjorde antitrustdivisionen 370 mål, d. v. s. mer än 60 mål årligen. Under de 48 åren mellan 1890 och 1938 anhängiggjordes i genomsnitt 9 mål per år. Ehuru takten under några år något avslappades, sedan Arnold trätt tillbaka år 1943, gäller likväl, att under den sista 1 O-årsperioden väsentligt fler mål upptagits än sammanlagt under de första 48 åren av antitrustlagstiftningens existens. Ökningen av divisionens resurser höll jämna steg med utvidg1 I båda dessa utskotts rapporter hävdades, att koncentrationen ytterligare vuxit som en följd av kriget, en slutsats som på basis av vid rapporternas publicerande (i mitten och slutet av 1946) föreliggande material var naturlig. Senare av handelsdepartementet företagna, på ett mera allsidigt material baserade undersökningar synas emellertid ge vid handen att någon nämnvärd ökning av koncentrationen icke ägt rum under åren 1941—1946. Inom flera näringsgrenar utmärktes perioden däremot av en viss decentralisering, närmast på grund av den starka nybildningen av företag efter krigets slut.

31 ningen av dess arbetsprogram. År 1938 var divisionens anslag 473 000 dollars, år 1942 —• det år då Arnolds program nådde sin kulmen — 2 325 000 dollars. 1 Den anförda statistiken kan givetvis ej återspegla de kvalitativa förändringar, som sedan Arnolds tillträde ägt rum inom antitrustpolitiken. Allmänt kan sägas, att de handlagda målen som regel varit av större principiell och praktisk räckvidd än u n d e r tidigare perioder. Vidare ha ett stort antal av de individuella målen ingått såsom delar av samordnade attacker mot monopolistiska företeelser i vissa branscher eller av speciell karaktär, medan under tidigare perioder det i avsevärd utsträckning varit tillfälligheter som avgjort, vilka fall som skulle tagas upp till behandling. Såväl domstolarna som näringsidkare och allmänhet ha genom medvetna ansträngningar — ej minst i form av en brett upplagd publicitet — från divisionens sida kommit att rätt förstå innebörden av lagstiftningen i långt större utsträckning än tidigare. Karakteristiskt är också, att medan man å ena sidan i mycket högre grad än tidigare begagnat sig av kriminalmål (i stället för civilmål) m a n å den andra, likaledes i förut osedd omfattning, sökt åvägabringa frivillig rättelse genom informella förhandlingar med vederbörande företag vid sidan av domstolarna. 2 Den ökade förståelsen bland domstolarna har slutligen på flera områden medför en ur ekonomisk synpunkt rimligare och i stort sett mot den pånyttfödda antitrustpolitiken välvilligare tolkning av lagstiftningen. Ovan nämndes, att samordnade program berörande konkurrensbegränsningar inom viss bransch eller av visst slag utgjorde ett väsentligt inslag i Arnolds teknik. De program, vars verkställande genomfördes eller påbörjades u n d e r hans administration, gällde främst byggnadsindustrien, produktionen och distributionen av livsmedel, filmdistributionen, transportmedlen, patentmissbruk samt de internationella kartellernas verksamhet. Inom byggnadsbranschen mötte man prisöverenskommelser och andra konkurrensbegränsningar bland producenter och distributörer av byggnadsmaterial, anbudsringar mellan byggnadsfirmor samt kombinerade pris- och löneavtal i förening med förbindelser om ömsesidig exklusivitet rörande anställningsförhållanden mellan organisationer av byggnadsentreprenörer och arbetare. Arnolds kampanj visade sig mera framgångsrik i vad den avsåg kartellavtal mellan producenter och/eller distributörer än i fråga om konkurrensbegränsningar som för sin existens vore beroende av fackföreningarnas medverkan. Även om principen att arbetarorganisationernas verksamhet till den del den ej är direkt inriktad på sådana »naturliga» eller »legitima» mål som att öka lönerna eller förkorta arbetstiden är underkastad antitrustlagarnas tillämpning formellt fortfarande äger giltighet, har det under de senaste åren visat sig allt svårare att komma åt även rena priskarteller och andra utanför den normala fackliga aktiviteten liggande monopolistiska företeelser så snart som en sammanslutning av arbetstagare på ett eller annat sätt medverkat vid deras tillkomst eller upprätthållande. Icke minst inom byggnadsbranschen anses detta i vissa fall ha medfört, att arbetstagare åtagit sig eller bundits att mot kompensation i fråga om löner eller andra förmåner medverka till upprätthållandet av konkurrensbegränsningar mellan företagarna. Utan tvivel kan detta åtminstone på kort sikt innebära en vinning för 1 Det kan här vara värt att påpeka, att anslagen till divisionen under de senaste åren åter nått högre än någonsin tidigare. För budgetåret 1948/49 genomförde den dåvarande republikanska kongressmajoriteten en väsentlig höjning av anslaget till 3 400 000 dollars. Administrationen har av innevarande års kongress begärt ett liknande anslag för kommande budgetår. 2 1 detta sammanhang observeras den flitiga användningen av consent decrees under denna tid. Jfr diskussionen av den administrativa verksamheten inom divisionen nedan.

32 båda dessa intressegrupper, en vinst som emellertid motsvaras av en förlust för konsumentintresset. Aktionen mot konkurrensbegränsningar i livsmedelsindustrien bedrevs i huvudsak under åren 1939—41; den minskade starkt i intensitet sedan priskontroll införts. Man vände sig särskilt mot lokala restriktioner inom distributionen av mejeriprodukter och bagerivaror samt vissa slakteri- och köttkonservföretag som bl. a. anklagades för monopolistiska upphandlingsmetoder. Obehöriga former av påtryckning vid upphandling voro även föremål för ett åtal mot landets största mångfilialföretag i livsmedelsbranschen. Detta mål omfattade även vissa andra obehöriga konkurrensmetoder, såsom lokala priskrig i syfte att eliminera fristående detaljhandlare på vissa orter. 1 Såsom ett led i administrationens strävan att motverka den onormala prisstegringen på livsmedel förnyade antitrustdivisionen något år efter priskontrollens upphävande sina ansträngningar på detta område. Bland de mål som härvid upptagits, märkas två mot mjölkdistributörerna i New York och Chicago. I den förra staden medförde blotta anhängiggörandet av målet, att de från den av ett fåtal storföretag dominerade kartellen fristående småföretagen vågade öppet framträda som aktiva konkurrenter, vilket omedelbart resulterade i en bestående prissänkning. Förhållandena inom den amerikanska filmdistributionen äro ytterst komplicerade, beroende främst därpå att flera av de stora producentbolagen jämväl äro mångfilialföretag inom biografbranschen och härvid konkurrera med oberoende mångfilialföretag och lokala biografägare. Antitrusts program, som ännu blott delvis slutförts, går i stort sett ut på att i vissa fall helt skilja filmdistributionen från producentbolagen och i andra fall att eliminera de oegentliga företrädesrättigheter i fråga om populära filmer samt de tvångsregler r ö r a n d e kombinationsköp, 2 varmed producenterna och deras huvuddistributörer hittills gynnat av dem ägda biografer och missgynnat de mindre, »oberoende» företagen. 3 På transportväsendets område ingrep antitrustdivisionen mot överenskommelser bland lastbilägare och linjebussbolag som haft till syfte bl. a. att genom frakthöjningar inleda ett monopolistiskt samarbete med järnvägarna. Man ingrep också, ehuru med mindre framgång — bl. a. beroende på meningsskiljaktigheter mellan divisionen och ICC — mot s. k. rate bureaus, d. v. s. priskarteller bland järnvägarna. Efter kriget har man vidare sökt förhindra vissa fusioner bland linjebussbolagen. De delar av det av Arnold inledda programmet som berörde patentmissbruk och internationella karteller behandlas något närmare i senare avsnittet av redogörelsen. Det bör slutligen åter betonas, att ehuru takten i antitrustdivisionens arbete tillfälligt något mattades efter Thurman Arnolds avgång från posten som biträdande justitieminister dess verksamhet alltjämt är av ojämförligt större omfattning än vid någon tidpunkt före hans chefskap. Bland efterträdarna märkes Wendell Berge, knappast mindre känd än Arnold själv.4 Det bör också 1 2

Jämför även nedan under prisdiskriminering. Med kombinationsköp förstås här ett avtal varigenom en biografägare av ett producentbolag eller dettas distributör tvingas att samtidigt med en populär film förvärva en eller ett flertal av köparen ej önskade filmer. 3 Sedan översikten skrevs, har i november 1948 en frivillig överenskommelse träffats mellan antitrustdivisionen och ett av de största svarandebolagen i dessa mål, RKO Radio Pictures, enligt vilken RKO kommer att uppdelas i två från varandra helt skilda företag, inriktade på produktion respektive distribution. Under loppet av år 1949 ha liknande överenskommelser ingåtts med andra svarandebolag. 4 Berges bok om de internationella kartellerna och deras verksamhet har i Sverige utgivits under titeln »Kartellerna — ett världshot», KF:s förlag 1946.

33 än en gång observeras, att divisionens arbete på intet sätt begränsats till de koncentrerade kampanjer som ovan berörts. Tvärtom söker man genom aktioner av stickprovskaraktär på en mångfald skilda områden av näringslivet motarbeta konkurrensbegränsningar, varhelst de uppenbara sig. Områden undantagna från antitrustlagarnas tillämpning. Det torde avslutningsvis vara lämpligt att framhålla, att genom speciallagstiftning ett flertal näringsgrenar helt eller delvis undantagits från antitrusts tilllämpningsområde. Rörande sådana undantagsfall är att märka dels att vid tvekan beträffande speciallagstiftnings tillämplighet antitrustlagarna i praxis anses gälla (den generella normen har in dubio företräde framför den speciella) och dels att speciallagarna ofta inrymma bestämmelser grundade på samma monopolfientliga uppfattning som antitrustlagarna själva. Vissa av dessa undantagsområden ha redan berörts, nämligen järnvägarna, fackorganisationerna, producentkooperationen inom jordbruket och exportnäringen. Vidare märkes, att antitrustlagarna satts ur spel till den ej obetydliga del jordbruksnäringen som sådan efter hand kommit att bli föremål för direkt statsreglering. Andra områden som underkastats särskild lagstiftning äro sjöfarten, den yrkesmässiga lastbilstrafiken och luftfarten, bankväsendet i vad avser banker, som äro medlemmar av det federala reservbanksystemet, slakteri- och köttkonservindustrien, telekommunikationer samt petroleum- och brunkolsindustrierna. Det torde icke vara anledning att här i detalj redogöra för i vilka avseenden dessa olika näringsgrenar undandragits antitrustlagarna och hur man sökt att i dessa fall skydda allmänheten mot monopolistiska övergrepp.

II. Speciella probleni D e n administrativa verksamheten inom antitrustdivisionen. I det föregående har framhållits, att de två myndigheter på vilka antitrustlagstiftningens handhavande närmast ankommer äro Federal Trade Commission och antitrustdivisionen inom Justitiedepartementet. Härjämte fylla de federala domstolarna en viktig funktion vid lagarnas tillämpning. I förhållande till FTC äro de närmast att betrakta som besvärsinstanser. På antitrustdivisionens område sker däremot handläggningen av ärendena redan i första instans vid domstol, varvid divisionens representanter formellt tjänstgöra såsom biträden åt de federala distriktsåklagarna. Antitrustdivisionen ansvarar ensam för beivrandet av överträdelser av Shermanlagen och Miller-Tydingslagen r ö r a n d e fabrikantbestämda återförsäljarpriser. Härjämte faller en del av Claytonlagen (vilken i huvudsak hör under FTC) under divisionens arbetsområde liksom ett stort antal mindre betydelsefulla speciallagar. Divisionen var under lång tid av mycket blygsam omfattning. Vid dess tillkomst år 1903 anställdes blott fem jurister. Den hade före NIRA aldrig mer än högst ett trettiotal jurister och kanske ytterligare ett dubbelt så stort antal kontorsanställda. I och med reaktiviseringen av antitrustpolitiken efter NIRA:s fall förändrades emellertid läget radikalt. För närvarande äro inom antitrustdivisionen sålunda anställda ett par h u n d r a jurister samt ett flertal ekonomer, revisorer och andra experter samt en häremot svarande övrig personal. Drygt hälften av personalen är stationerad i Washington. Den återstående delen är fördelad på 3—116665

Bil.

34 ett tiotal regionala avdelningskontor, som förlagts till de främsta industristäderna i respektive regioner. För förståelsen av antitrustdivisionens arbete är det av vikt att hålla i minnet, att divisionens resurser aldrig medgivit beivrandet av alla konkurrensbegränsningar och monopolföreteelser inom amerikanskt näringsliv som formellt kunnat anses strida mot lagstiftningen. Det torde visserligen icke ha varit lagstiftarens förväntan, att trustlagarna skulle komma att tillämpas lika strikt som vanlig kriminallag. Lagstiftningen har snarare uppfattats såsom en »trafikförordning på det ekonomiska området», som i samtliga trafikanters intresse ålägger var och en vissa begränsningar med avseende på takten och sättet i hans framfart, med yttersta syfte att förmå trafiken att flyta så smidigt och fritt som möjligt. Ett beivrande av varje särskild överträdelse vore sålunda icke nödvändigt för en effektiv tillämpning av antitrustlagarna. Emellertid har divisionen knappast vid något tillfälle haft ens så stora resurser att ett allvarligt försök till systematisk tillämpning kunnat göras. Denna otillräcklighet var givetvis särskilt uppenbar före Thurman Arnolds tid: Man kan icke rimligen med en handfull män och ett årligt anslag på ett eller några hundratusen dollars effektivt bekämpa konkurrensbegränsningar inom hela det amerikanska näringslivet. De senaste tio årens utveckling har skaffat bättre förutsättningar härvidlag, men det torde fortfarande ganska allmänt anses, att en tydlig disproportion råder mellan det ambitiösa mål som uppställes i trustlagstiftningen och de medel som anvisats för dess förverkligande. Antitrustdivisionen äger kompetens att på eget initiativ undersöka och beivra konkurrensbegränsningar. Bristen på resurser medförde emellertid ända fram till 1938, att det föll sig mest naturligt att basera divisionens ingripande på klagomål från personer och företag, som ansett sig kunna påvisa eller lida men av konkurrensbegränsningar. Detta är ytterligare en förklaring till det godtycke som i viss mån präglar den tidigare tillämpningen av lagstiftningen; ehuru klagomål i och för sig visat sig kunna vara av utomordentligt värde för ådagaläggandet av konkurrensbegränsningar, äro de ingalunda alltid tillförlitliga indikatorer •— vare sig kvantitativt eller kvalitativt — på dessa företeelsers omfattning. Med Arnolds administration inleddes de systematiska attacker mot monopolitiska företeelser inom speciella näringsgrenar eller av speciellt slag, som nu karaktäriserar myndigheternas ansträngningar. Genom vidsträckt publicitet i samband med dessa kampanjer har man kunnat stimulera konsumenter och fristående konkurrenter i sådana branscher att genom klagomål eller på annat sätt bistå divisionen i dess arbete. Alltjämt gäller dock, att en stor del av verksamheten h ä r r ö r från spontana klagomål. Sådana klagomål handläggas av en särskild sektion inom divisionen, som genom preliminära undersökningar 1 söker utröna, huruvida de äro befogade för att sedan bland dylika berättigade klagomål för vidare utredning och eventuell aktion mot vederbörande företag eller sammanslutning utvälja de ur allmänna synpunkter mest betydelsefulla eller anmärkningsvärda. Berättigade klagomål underställas härefter chefen för divisionen eller dennes assistent samt ifrågakommande chefer för övriga sektioner, varav i detta sammanhang särskilt märkes den s. k. General Litigation Section. Därest ytterligare handläggning med hänsyn till divisionens resurser och fallets relativa vikt anses nödvändig, uppdrages ärendets fortsatta handläggning åt denna sektion, vars närmaste uppgift blir att verkställa en såvitt möjligt fullständig utredning. För detta ändamål kan sektionen anlita hjälp av såväl FBI som lämplig del av divi1

Ofta inkopplas FBI redan på detta tidiga stadium

35 sionens regionala organisation, dess ekonomiska sektion, dess patentexperter och andra sakkunniga. FTC, Department of Commerce och andra myndigheter liksom divisionens eget arkiv kunna ofta lämna värdefulla bidrag. På ett relativt tidigt stadium inkopplas även vederbörande distriktsåklagare i arbetet. Vanligen avdelas från General Litigation Section och övriga ifrågakommande delar av divisionen särskild personal för varje utredning av större vikt. Samarbetet med FBI försiggår under icke helt idealiska former. Någon för antitrustmål specialutbildad personal h a r åtminstone intill senaste tid ej funnits inom FBI, och ofta har den personal som denna organisation anlitar för sin vanligen betydelsefulla del av undersökningen ej haft annan beröring med hithörande problem än i den ej synnerligen omfattande utsträckning de behandlas vid utbildningen i detektivskolorna. FBI markerar vidare ej sällan sin självständighet genom att avvisa kontinuerligt samarbete med divisionens tjänstemän, som ofta nödgas i förväg precisera sina önskningar även i fall då en sådan precision lämpligen kan ske först sedan utredningen besvarat mera närliggande spörsmål. Den omständlighet som härav blir följden har i flera fall förorsakat allvarliga dröjsmål. En annan svaghet i utredningsproceduren är, att varken divisionen eller FBI har makt att ålägga potentiella svarande eller vittnen att inkomma med upplysningar, innan mål anhängiggjorts eller jury tillkallats och man med andra ord är bunden att fullfölja saken vid domstol. Lämnandet av upplysningar vilar under utredningsstadiet på frivillighetens grund. Sedan den grundläggande utredningen slutförts, måste beslut fattas rörande ärendets fortsatta handläggning. Saken kan befinnas mindre betydelsefull än man från början förmodat och därför skrinläggas. Det kan befinnas, att en enkel erinran eller informell förhandling är tillräcklig för att förmå ett företag att avstå från användandet av en viss monopolistisk eller konkurrensbegränsande affärsmetod. Sådana informella förhandlingar förekomma i ej obetydlig utsträckning, särskilt i fall då rättsstridigheten är uppenbar, varvid förfarandet innebär en ofta avsevärd besparing av tid och resurser för bägge parter. I de fall då rättelse endast kan vinnas genom domstolsförfarande står valet mellan civil- och kriminalmål. Stundom inträffar att man samtidigt inleder både civil- och kriminalmål. Som regel användes dock blott ettdera förfarandet. Valet av förfarande bestämmes till stor del av praktiska och taktiska hänsyn. Av betydelse är härvidlag särskilt, huruvida de föregående utredningarna givit tillräckligt mycket material för att ge rimlig förhoppning om fällande dom. F ö r sådan dom i civilmål kräves enligt amerikansk rätt blott att »övervägande skäl» (the preponderance of evidence) talar för den klagande. Är erforderlig information icke tillgänglig redan före målets upptagande, innebär civilmål påtagliga risker för ett misslyckande; ytterligare bevismaterial kan ej anskaffas förrän vid vittnesförhören vid målets faktiska handläggande. I sådana fall erbjuder brottmålsförfarandet den fördelen, att en preliminär nämnd, s. k. Grand Jury, tillsattes av domstolen för att dels — i samverkan med åklagarmyndigheten — ytterligare utreda målet och dels på grund av denna sin utredning avgöra huruvida ett åtal är berättigat eller icke. En sådan Grand Jury har oinskränkt befogenhet i vad avser hörande av vittnen under sanningsförsäkring och infordrande av bevismaterial under vitesföreläggande. Härigenom kan ofta möjlighet erbjudas att på avgörande punkter komplettera tidigare utredningar innan den faktiska processen tager sin början. Härtill kommer givetvis att kriminalmål ha större preventiv effekt än civilmål. Å andra sidan lider processen i kriminalmål av den bristen, att man ej kan komma längre än till skyldigförklarande och straff, vilket icke alltid är tillräckligt för att medföra de ur socialekonomisk synpunkt

36 önskvärda verkningar på konkurrensförhållandena som lagstiftningen ytterst avser att tillgodose. För fällande dom i kriminalmål kräves också, att den tilltalades skuld är styrkt »över allt tvivel» (beyond doubt). De straff som utmätas äro vanligen böter. Dessa utgå ofta med förhållandevis höga belopp; då böterna ådömas de ansvariga personerna, (ej blott de företag i vilka de äro anställda), finnes uppenbarligen teoretiskt sett ingen högsta gräns för bölessumman, även om varje person för varje förseelse kan ådömas högst 5 000 dollars. Såvitt bekant ha böterna dock icke i något mål överstigit en halv miljon dollars. De äro nästan som regel mindre än rättegångskostnaderna i målet och sannolikt ej sällan små i jämförelse med de extra vinster som svarandena kunnat betinga sig under den tid den påtalade konkurrensbegränsningen bestått. — Domstolarna ha av förklarliga, om än diskutabla skäl i allmänhet haft svårt att i för monopolistiska övergrepp ansvariga personer se »vanliga brottslingar». I förhållandevis mycket få fall har fängelsestraff utdömts och i än färre fall har det slutligen avtjänats. Emellertid torde någon sanning ligga i det ofta hörda påståendet, att blotta utsikten att indragas i ett kriminalmål i många fall verkar starkt avhållande på chefer och andra för företagens politik ansvariga, som ofta intaga en aktad social ställning, vilka utan detta hot måhända skulle vara frestade att överträda antitrustlagarna. Förutom de något lägre kraven på bevisningen erbjuda civilmålen den fördelen att i domen namnes ej endast i vilka avseenden svarandena förfarit olagligt utan även vad som från materiell synpunkt kräves, för att svarandenas verksamhet skall bringas i överensstämmelse med lagen. Har antitrustlagarna överträtts genom missbruk av patenträttigheter, kan domstolen t. ex. föreskriva tvångslicensgivning eller rentav ogiltigförklara patentet. Har en branschförening tjänstgjort som priskartell, kan domstolen upplösa den eller ge sådana regler för dess verksamhet att fortsatt olaglighet omöjliggöres. Å andra sidan kan en dom endast vända sig mot de direkt olagliga förhållanden som divisionen kunnat påvisa. I de fall då under processens gång förlikning genom s. k. consent decree kommer till stånd, kan man emellertid ofta nå längre och även ingripa mot sådana tvivelaktiga företeelser, vilkas definitiva olaglighet i det enskilda fallet kunnat vara svår att bevisa. En svårighet vid handhavandet av antitrustlagstiftningen som åklagarmyndigheterna ofta ställts inför har varit att domstolarna kommit att ställa höga, ofta även överdrivet höga krav på bevisningen. En anledning härtill torde ej sällan ha varit, att domarna merendels lidit av en förklarlig brist på insikter i näringslivets för den icke särskilt utbildade eller i vederbörande bransch praktiskt verksamme ofta komplicerade och svårgripliga struktur och beteendemönster. De lägre instanserna torde också åtminstone tidigare i många fall ha varit i avsaknad av förmåga eller vilja att söka tillämpa även tämligen elementärt ekonomiskt länkande. En speciell svårighet är också, att för dom i för divisionen gynnsam riktning, åtminstone i kriminalmål, i allmänhet kräves, att bevisning r ö r a n d e ansvarets fördelning på fysiska personer inom de inblandade företagen eller organisationerna kan förebringas. Det har också länge ansetts som en av nackdelarna med det judiciella förfarandet, att domstolarna även för civila påföljder icke nöja sig, med bevisning av det faktum att konkurrensbegränsning föreligger utan jämväl äro böjda för att kräva bevisning rörande deltagande fysiska personers uppsåt eller vetskap utan att lagen innehåller något uttryckligt stadgande härom. Målen bli nästan alltid dyra och förhållandevis tidsödande. Ett flertal stora mål h a r kostat divisionen — även under den långa period, när dess totala årliga

37 anslag var m i n d r e än en miljon dollars — mer än 100 000 dollars per styck. I ett år 1940 avgjort kriminalmål mot en kartell i oljeindustrien infordrade Grand J u r y n på divisionens förslag, alla handlingar som kunde tänkas innehålla upplysningar av värde, varefter bolagen sände in 18 ton arkivhandlingar. I åtskilliga andra fall har det för att uppbringa erforderligt material varit nödvändigt att genomgå tonvis av handlingar. Ju mera betydelsefullt ett antitrustmål är, desto mera intensivt söka ofta de indragna organisationerna försvara sig. Under det att divisionens budget sätter en förhållandevis snäv gräns för vilka kostnader den kan ådraga sig i ett visst mål, är motsidan vanligen relativt fri från sådana begränsningar. I ett mål berörande glasindustrien spenderade (de förlorande) bolagen enligt uppgift sammanlagt mer än två miljoner dollars. Men även i ett avsevärt antal andra fall ha svarandenas kostnader uppgått till en halv miljon dollars eller mera. Särskilt i dessa stora mål, vilka regelmässigt behandlas av alla instanser bland de federala domstolarna, blir den tid som förflyter från ett måls anhängiggörande till dess slutliga avgörande ofta avsevärd, trots att genom en s. k. Expediting Act av år 1903 justitieministern kan uppflytta antitrustmål till högsta prioritet vid deras domstolsbehandling. I det berömda aluminiummålet, som anhängiggjordes år 1938, avgavs preliminär dom år 1944. Målet har emellertid ännu — mer än tio år efter dess upptagande — ej slutbehandlats i vissa delar. Ehuru detta fall är exceptionellt, gäller, att mål av principiell betydelse normalt kräva åtminstone två år, innan slutligt avgörande nås. Även om domstolarna genom utfärdandet av i redogörelsen för Shermanlagen omnämnda tillfälliga förbud och förhållningsregler (injunctions) kunna provisoriskt förhindra användandet av vissa konkurrensmetoder, innan slutligt avgörande träffats om deras legalitet, är det uppenbart, att de långa dröjsmålen ofta leda till ur effektivitetssynpunkt anomaliska förhållanden. Härtill kommer den brist på rättssäkerhet som såväl dröjsmålen som injunctions lätt kunna medföra för svarandena. För att undvika olägenheterna av och stelheten i det judiciella förfarandet, har divisionen särskilt under de två senaste decennierna sökt anlita mindre formella hjälpmedel för sin verksamhet. Det viktigaste av dessa är förlikning. En förutsättning är härvid att ett civilmål är anhängiggjort vid domstol. Om genom direkta förhandlingar mellan parterna inför eller, vanligen, vid sidan av domstolen en överenskommelse kan komma till stånd, upptecknas denna i ett s. k. consent decree som sedan underställes domstolen. Om denna, som har att pröva överenskommelsen med ledning av antitrustlagarna, finner sig kunna meddela stadfästelse, vinner förlikningen laga kraft som vanlig dom. Consent decrees erbjuda otvivelaktigt stora fördelar. De äro vanligen mycket tids- och penningbesparande. Genom dem kan också ofta en ur socialekonomisk synpunkt rimligare tillämpning av lagstiftningens idéer vinnas, än vad som är möjligt genom det av ett formellt juridiskt betraktelsesätt kännetecknade normala domstolsförfarandet. Divisionen kan här ofta komma till rätta med konkurrensmetoder, vars formella olaglighet är tveksam, men om vars reellt sett samhällsskadliga verkningar ingen tvekan råder. Sådana medgivanden från företagens sida måste stundom »köpas» mot medgivanden från divisionen att ej söka domstols ingripande mot andra metoder, vilka den tillmäter mindre betydelse. Den auktoritativa bakgrunden till dessa förhandlingar är givetvis divisionens möjlighet att när som helst fullfölja det anhängiggjorda civilmålet — eller eventuellt ersätta detta med ett kriminalmål — respektive svarandenas möjligheter att hävda sig i ett sådant mål. Att under perioden 1 jan. 1939—11 april 1946 blott 102 förlikningar ingingos (mot ett åtminstone tre gånger så stort antal ordinära mål) förklaras av de nackdelar ur rättssäkerhetssynpunkt som just denna »tänjbarhet» i förlikningsförfarandet uppenbarligen kan medföra i det enskilda fallet.

38 En än mera informell metod vid rättstillämpningen innebär divisionens avgivande av »vägledande yttranden», s. k. advisory opinions. Det förekommer i betydande utsträckning att man från näringslivet hänvänder sig till divisionen för att få ett sådant uttalande om hur man där ser på lagligheten av t. ex. en planerad fusion eller en tilltänkt konkurrensmetod. I de fall då divisionen anser, att de framlagda upplysningarna äro otillräckliga eller lagligheten av det tillärnade arrangemanget tvivelaktig, vägrar den som regel att avgiva svar på en sådan anhållan. Är olagligheten uppenbar, framhålles detta. I övriga fall säges blott, att, ehuru den framlagda planen i och för sig icke synes giva anledning till någon aktion från divisionens sida »under nuvarande omständigheter», detta uttalande icke får tagas såsom ett för framtiden bindande skydd mot ingrepp. Detta motiveras med dels att de praktiska följderna av planens genomförande kunna bli andra än de förutsedda och dels att oberoende härav uppfattningen om vad som inrymmes i lagen undergår ständiga förskjutningar. Något reglerat förfarande för övervakning av domars i civilmål och consent decrees verkställande existerar icke inom divisionen. Detta var åtminstone under den långa period under vilken dess verksamhet hade att bygga på i huvudsak »symboliska» anslag en utpräglad svaghet i antitrustlagstiftningens tillämpning; de otillräckliga resurserna medgåvo blott en slumpmässig verkställighetskontroll. Fortfarande torde förhållandena i detta avseende icke vara helt tillfredsställande. — Vid sidan av antitrustdivisionen har även FTC en formell skyldighet att mera kontinuerligt övervaka efterlevnaden av domen i antitrustmål. I jämförelse med sina övriga uppgifter ägnade kommissionen emellertid åtminstone icke under de första tjugofem åren av sin verksamhet denna plikt särdeles intensiv uppmärksamhet. Under senaste år synes dess arbete på detta område dock ha bedrivits med större allvar. D e n administrativa verksamheten inom FTC. Federal Trade Commission h a n d h a r administrationen av FTC-lagen, RobinsonPatmanlagen och i huvudsak Claytonlagen. 1 Härjämte övervakar kommissionen i likhet med antitrustdivisionen tillämpningen av ett stort antal lagar med mera begränsad räckvidd, såsom den s. k. Wool Products Labeling Act, vilken uppställer krav på uttrycklig och sannfärdig redovisning av alla produkter i vilka såsom någon beståndsdel ingår ylle och den s. k. Wheeler Lea Act, vilken förbjuder falsk eller vilseledande annonsering rörande matvaror, medikamenter och preparat av alla slag för in- eller utvärtes bruk. 2 Enligt den amerikanska varumärkeslagen, den s. k. Lanham Act, av 1946 åligger det kommissionen att hos patentverket hemställa om indragning av sådana varumärken som äro av vilseledande eller omoralisk innebörd eller som förvärvats på otillbörligt sätt. De årliga anslagen för kommissionens verksamhet utgjorde redan vid första världskrigets slut omkring en miljon dollars och ha sedan dess i stort sett befunnit sig i ett stigande som på senaste tid synes ha accelererats. Anslaget för år 1947 utgjorde omkring tre miljoner dollars. Kommissionens ledning omhänderhaves av fem av presidenten med senatens samtycke utnämnda s. k. commissioners. Ej flera än tre av dem få tillhöra samma politiska parti. De utses för en tid av sju år och på sådant sätt att en gradvis skeende förnyelse kan äga rum. I praxis återutnämnes emellertid ofta avgående commissioners. I övrigt erinrar FTC:s organisation såväl till omfattning som struktur i ganska hög grad om 1 2

Antitrustdivisionen har endast i vissa specialfall att beivra överträdelser av Claytonlagen. FTC har vidare anförtrotts övervakningen av de enligt Webb-Pomerenelagen hos kommissionen registrerade exportsammanslutningarna, jfr nedan sid. 59.

39 antitrustdivisionens. De båda myndigheternas arbetssätt företer däremot en bestämd principiell skiljaktighet; under det att verksamheten vid antitrustdivisionen karakteriseras av divisionens partställning på åklagarsidan vid domstolarna kännetecknas kommissionen av dubbelrollen av å ena sidan utredande och å den a n d r a beslutande (man kan i vissa fall säga dömande) organ. Det viktigaste av de av kommissionen tillämpade administrativa förfarandena är i detalj reglerat i FTC-lagen och skall här återgivas endast i huvuddrag. Sedan kommissionen genom egen utredning eller på grund av inkomna klagomål från konkurrenter, allmänhet eller andra myndigheter fått kännedom om ett fall av otillbörliga eller eljest olagliga konkurrensmetoder, 1 har den först att pröva, om ärendet är av den vikt, att det allmänna intresset kräver ett ingripande. Det anses nämligen icke lämpligt, att kommissionen förbrukar sina resurser på bekämpandet av småförseelser. Om saken motiverar ett ingripande, utfärdas en s. k. complaint, vari kommissionen redogör för vad den ansett vara olagligt, och svaranden kallas att infinna sig till ett förhör eller sammanträde (hearing) för att där ges tillfälle att frambära de skäl som kunna finnas till att ett »föreläggande att upphöra med och framdeles avstå från» (order to cease and desist) påtalade metoder ej bör utställas av kommissionen. Denna »hearing» får ej utsättas inom kortare tid än en månad efter delgivningen. Vem helst som kan påvisa »goda skäl» härför kan av FTC medgivas interventionsrätt. Om sedan »hearing» hållits, kommissionen fortfarande är av den uppfattningen, att överträdelse av lagstiftningen ägt rum, skall den skriftligen tillkännagiva vad den i ärendet funnit utrett och i samband härmed utfärda en »order to cease and desist» till svaranden. Denne har härefter en tid av två månader på sig att överklaga kommissionens beslut vid kretsappelldomstol. Begagnar han ej denna rätt, vinner kommissionens beslut laga kraft och överträdelse bestraffas härefter såsom brott. Om kommissionens beslut överklagas, skall den överlämna alla handlingar i målet till domstolen. Denna äger full frihet att ändra likaväl som stadfästa eller åsidosätta kommissionens föreläggande, men den är i sakfrågan bunden av vad kommissionen funnit, därest detta är styrkt av bevismaterial (supported by evidence). 2 I den mån domstolen finner kommissionens föreläggande berättigat, skall den utge en egen order, vari svaranden ålägges att ställa sig vad sålunda beslutats till efterrättelse. Överträdelse är härefter att betrakta som brott och kan beivras av allmän åklagare. Högsta straff är 5 000 dollars i böter för varje gång överträdelse skett. Kretsappelldomstolens beslut kan enligt allmänna regler överklagas hos unionens högsta domstol. — Därest kommissionen önskar vidtaga någon ändring i tidigare utfärdade order förfares på i princip samma sätt som med nya ärenden.'' För fall då de begångna överträdelserna äro av mindre praktisk eller principiell räckvidd har ett mera informellt förfarande (stipulation) utvecklat sig. 1 Kommissionen äger till skillnad från antitrustdivisionen rätt att förelägga var och en som bedriver »interstate commerce» att inkomma med nödiga upplysningar. 2 Därest svaranden önskar introducera bevismaterial som han tidigare undanhållit, och han styrker sig ha haft giltiga skäl för sådant undanhållande, kan domstolen återförvisa ärendet till kommissionen för förnyad »hearing». 3 Det förfarande som föreskrives i Clayton-lagen överensstämmer i stort sett med det ovan beskrivna förfarandet enligt FTC-lagen. Den viktigaste avvikelsen är, att kommissionens »order to cease and desist» enligt Claytonlagen aldrig automatiskt vinner laga kraft. Detta inträffar först sedan domstol efter prövning av »svarandens» besvär stadfäst kommissionens föreläggande. Om »svaranden» undviker att överklaga, är en order icke mot honom i domstolarnas ögon bindande, förrän kommissionen i särskild fastställelsetalan, som icke får föras innan överträdelse av ordern ägt rum, fått ordern stadfäst av domstol. Först härefter förnyad överträdelse är sålunda belagd med straff.

40 Härvid hålles inför en tjänsteman inom kommissionen en informell hearing som närmast h a r karaktären av ett förhandlingssammanträde. En förutsättning för detta förfarande är att »svaranden» vidgår, att kommissionens utredning i sakfrågan är riktig och är beredd att ingå en frivillig uppgörelse med kommissionen. Proceduren erinrar härutinnan om den inom antitrustdivisionen för »consent decrees» tillämpade. Det förslag, vari denna »hearing» kan resultera underställes, sedan det godtagits av »svaranden», de fem »commissioners». Därest dessa godkänna förslaget, utfärdas en »stipulation», vari svaranden förbinder sig att icke vidare göra bruk av de påtalade metoderna. Det bör framhållas, att såväl överträdelser av Claytonlagen som kartell- och monopolfrågor i mera egentlig mening anses vara av den principiella räckvidd att ej kunna behandlas enligt detta förenklade förfarande, som i huvudsak kommit att gälla problem om illojal konkurrens såsom detta begrepp användes i Sverige. Ytterligare ett informellt förfarande har utvecklats av kommissionen, avsett att främja sunda konkurrensförhållanden inom hela branscher av näringslivet. Detta bygger på s. k. trade practice conferences, d. v. s. offentliga konferenser vid vilka medlemmar av ifrågavarande näringsgren och andra intresserade parter inbjudas att fritt framlägga sina synpunkter på konkurrensförhållanden och affärsmetoder inom branschen. Vid dessa förhandlingar, till vilka initiativ kan tagas av såväl kommissionen som representanter för näringslivet, söker man komma fram till frivilliga uppgörelser rörande dessa problem. 1 De regler för konkurrensens bedrivande, vilka härvid utformas, indelas i två grupper, varav den ena berör metoder, som äro uppenbarligen olagliga eller mot vilka FTC i varje fall känner sig skyldig ingripa och den andra söker skapa positiva regler för sund och lojal konkurrens på basis av förhållandena inom vederbörande bransch. FTC ser såsom sin uppgift beträffande de senare reglerna huvudsakligen att försäkra sig om, att de äro förenliga med den lagstiftning kommissionen har att tillämpa. Ehuru sådana »trade practice conference rules» kommit att bliva gällande inom ett relativt stort antal branscher, får deras allmänna betydelse ej överskattas. Mot överträdelser av lagstiftningen har kommissionen ju under alla förhållanden att ingripa och den första gruppens regler tjäna därför närmast blott såsom illustration av vad kommissionen betraktar såsom olagligt. För de mera positiva reglerna finnes ingen annan sanktion än det moraliska tryck konk u r r e r a n d e företag eller konsumenter kunna utöva mot den som till äventyrs skulle åsidosätta dem. Kommissionen har under vissa år gjort ända upp till ett tusental undersökningar av fall, då man haft anledning misstänka förekomsten av otillbörlig konkurrens enligt någon av lagarna under dess administration. En betydande del av dessa undersökningar föranleder icke någon ytterligare aktion från kommissionens sida. Detta kan i det enskilda fallet bero på en rad faktorer, såsom att saken ej ansetts äga tillräcklig vikt, att vederbörande företag nedlagts eller upphört att tillämpa de av FTC undersökta metoderna (detta inträffar ofta i och med att undersökning igångsattes) eller att saken är av den natur att lämpligen kunna avgöras genom ett mål vid domstol mellan de intresserade privata parterna (t. ex. i form av skadeståndstalan) i vilket fall kommissionen icke anser det allmänna intresset motivera ett ingripande. Bland återstående ärenden underkastades år 1947 omkring 130 stipulationsförfärandet, medan ungefär 60 ärenden avgjordes genom huvudförfarandet, vilket resulterade i 56 »orders to cease and desist». Kommissionen var nämnda år endast invecklad i ett dussintal mål vid 1

Regeln har varit, att vederbörande bransch själv tagit initiativ till sådana konferenser.

41 domstol. Under året infördes »trade practice conference rules» i nio branscher eller delbranscher av näringslivet. Övervakningen av verkställigheten av kommissionens »orders» och beslut torde i allmänhet vara effektivare än motsvarande verksamhet inom antitrustdivisionen. Detta har två orsaker, dels begagnar FTG sin möjlighet till föreläggande till att från vederbörande infordra uppgift om huru och i vad mån verkställighet ägt rum, dels har den, såsom i den historiska översikten framhållits, att regelbundet göra allmänna ekonomiska undersökningar av olika grenar inom näringslivet, varvid tillfälle till sådan efterhandskontroll mera regelbundet erbjuder sig. 1 Federal Trade Commission har nedlagt ett omfattande och förtjänstfullt arbete på sina allmänna ekonomiska strukturanalyser av olika näringsgrenar och sina undersökningar av de ekonomiska verkningarna av vissa utbredda konkurrensmetoder. Nästan varje industrigren av betydelse torde ha berörts av kommissionens undersökningar. Bland ur konkurrenssynpunkt betydelsefulla problem som studerats märkes fabrikantbestämda återförsäljarpriser på märkesvaror, fraktberäkningssystem inom olika branscher, reklamen samt förekomsten av bestickning och fusioner. Slutligen märkes, att FTC regelbundet utger koncentrerade statistiska översikter rörande den ekonomiska utvecklingen inom näringslivet. Antitrustmål mellan enskilda parter. Enligt såväl Sherman- som Claytonlagen kunna enskilda fysiska eller juridiska personer som lida men genom olagliga konkurrensbegränsningar genom process vid domstol söka återvinna sin rätt. I dylika fall kan den som överträtt antitrustlagarna åläggas att till klaganden utbetala en ersättning av upp till tre gånger den påvisbara skadan. De stora förhoppningar man ursprungligen fäst vid mål mellan enskilda parter såsom medel för antitrustlagarnas effektiva tillämpande ha emellertid ej infriats. Antalet sådana mål är relativt begränsat. Detta torde bero på bl. a. svårigheten för en potentiell klagande att i exakta siffror uttrycka den skada han lidit genom annans konkurrensbegränsande verksamhet. Utan bevisning på denna punkt anse sig domstolarna förhindrade utdöma skadestånd, även i fall då det är uppenbart att klaganden lidit men. De belopp som utdömts ha vidare vanligen varit förhållandevis blygsamma med hänsyn till de ofta betydande rättegångskostnaderna. Ytterligare en orsak till det förhållandevis ringa antalet privata mål torde ha varit rädsla för framtida repressalier från den potentiella svaranden och de företag som kunna väntas uppträda solidariskt i förhållande till honom. Shermanlagens tillämpning mot monopolföretag. Ett av Shermanlagens viktigaste ändamål är dess tillämpning mot sådana företag som inneha monopolställning eller gjort »försök att monopolisera» marknaden. Man ställes vid ett praktiskt genomförande av en sådan uppgift inför stora svårigheter. Här skola endast några av dessa antydas. Uppenbarligen antyder även en obetydlig inskränkning av den fria konkurrensen förekomsten av ett visst monopolistiskt element. Steget härifrån till det fall då ett företag genom att begagna otillbörliga konkurrensmetoder, missbruka patenträttigheter, deltaga i kartellöverenskommelser och absorbera konkurrentföretag närhelst tillfälle erbjuder sig, erövrat en fullkomlig monopolställning är 1

Såsom tidigare framhållits, har FTC däremot intill senaste tid icke lämnat antitrustdivisionen hjälp i detta avseende i tillnärmelsevis den omfattning som förutsatts i lagstiftningen.

emellertid långt. Hur stor ekonomisk makt 1 som skall vara samlad på en hand för att man skall kunna tala om ur samhällets synpunkt skadliga verkningar, eller möjligheter härtill, kan i det praktiska fallet vara svårt att bedöma. Vilka förutsättningar finnas över huvud taget att få ett rationellt mått på ekonomisk makt? Är den relativa andelen av produktionen eller försäljningen inom en viss bransch ensam en tillförlitlig måttstock eller måste hänsyn tagas till även företagets absoluta storlek? Vad skall i detta sammanhang förstås med bransch ?Kan ett företag som är verksamt i en hel rad »branscher» men icke i någon av dem behärskar mer än några procent av omsättningen inom landet tänkas besitta möjligheter till monopolistiska missbruk? 3 I h u r hög grad bör det faktum att ett företag är verksamt inom flera av stegen råvaruframställning, förädling till halvfabrikat, tillverkning av slutprodukter, grosshandel och detaljhandel, allt för en och samma vara eller varugrupp (s. k. vertikal integration) influera bedömningen av om ekonomisk makt av monopolistisk natur föreligger? Skall storleken alltid mätas i relation till den nationella marknaden, eller skall hänsyn även tagas till lokala förhållanden? Bör den utländska marknaden och den internationella konkurrensen få påverka bedömningen? Vilka hänsyn skall tagas till de i den moderna ekonomien nästan universellt förekommande möjligheterna att i större eller mindre grad substituera en viss vara för en annan? Skall hänsyn tagas till om en förefintlig monopolistisk maktställning faktiskt missbrukats eller skall lagen anses vara riktad även mot den möjlighet till missbruk som i varje sådant fall otvivelaktigt föreligger? Hur är det åtminstone teoretiskt tänkbara fall att bedöma, då ett företag som under tillämpande av föredömliga konkurrensmetoder tack vare överlägsen effektivitet och »naturlig tillväxt» kommit att så att säga utan egen förskyllan förvärva en monopolställning? Besläktad med de sist nämnda problemen är frågan, om man i enlighet med den allmänna strafflagens principer måste uppställa krav på avsikt att monopolisera hos de ansvariga personerna eller om det icke snarare skall anses räcka med vetskap, vars förefintlighet man nästan alltid torde ha rätt att förutsätta. I varje mål mot monopolistiska företag ha domstolarna haft att taga ställning till åtminstone några av dessa liksom ofta flera andra frågor av liknande svårighetsgrad. Det är därför knappast ägnat att förvåna, att i varje fall före Arnolds tid någon enhetlig rättstillämpning på detta område icke kan sägas ha utvecklats. Denna brist på enhetlighet förklaras emellertid även av domstolarnas tvehågsenhet — för att ej använda starkare uttryck — rörande domens rätta utformning i mål, där man funnit ett företag inneha en olaglig monopolställning. Ett försök att återställa det minimum av konkurrens som kräves för att den enskilda företagsamheten skall fungera på ett ur samhällelig synpunkt tillfredsställande sätt i en av ett enda företag monopoliserad industri genom domstolsingripande stöter ofta på ej blott ekonomiska och juridiska utan även tekniska och psykologiska svårigheter. Stundom kan det visserligen för att skapa nya förutsättningar för konkurrens vara tillräckligt med sådana begränsade åtgärder som t. ex. förhindrandet av fortsatta patentmissbruk eller andra övergrepp mot de utomstående företag, som kunna finnas kvar, eller förbjudandet av en tilltänkt fusion av det 1

Begreppet ekonomisk makt motsvarar här det amerikanska »monopoly power». Varje läge av ofullkomlig konkurrens kännetecknas av en viss koncentration av ekonomisk makt hos ett eller flera, eventuellt alla företag. 2 Tydligen räcker det ej att säga, att en bransch omfattar tillverkning och distribution av en viss »vara»: är automobilen en vara eller består den av ett hundratal varor, såsom tändstift, förgasare, hjul, däck, etc? 3 Denna fråga har i en nyligen avkunnad dom berörande ett dylikt fall av s. k. horisontell integration besvarats med ja.

43 monopolistiska företaget med sådana utomstående företag. Ej sällan erbjuda emellertid de bestående förhållandena ej tillräckliga möjligheter att animera effektiv konkurrens. En upplösning av vederbörande företag i konkurrensdugliga enheter kan då visa sig vara den enda framkomliga vägen. Det är närmast dessa fall, som erbjuda de många nyss antydda svårigheterna. Att här diskutera dessa problem och hur domstolarna i varje enskilt fall sökt lösa dem, skulle föra för långt. Det skall endast konstateras, att effektiviteten av de tidigare upplösningsbesluten i många fall måste dragas i tvivelsmål. Under de senaste åren har upplösningsinstitutet kommit till användning, bl. a. i ett mål mot Pullman-koncernen. Kretsappelldomstolen beslöt år 1944, att företaget fick välja mellan att skilja sig från antingen sin tillverkning eller sina driftbolag för sov- och restaurangvagnar. Genom sin monopolställning på det senare området hade bolaget även lyckats monopolisera tillverkningen av vagnar av ifrågavarande slag. Bolaget valde att behålla sin tillverkning och driftbolagen äro nu i andra händer. Härigenom blev det möjligt för även andra tillverkare av järnvägsmateriel att få leverera sov- och restaurangvagnar. En livlig konkurrens har också redan uppstått på området. Den 14 januari 1949 anhängiggjorde antitrustdivisionen ett mål mot den största koncernen i Förenta Staterna, Bell Telephone-systemet. Detta mål erinrar i sin uppläggning starkt om Pullmanmålet. Bellsystemet, som sammanlagt har mer än 350 000 anställda och tillgångar av omkring 9 miljarder dollars, svarar genom sina driftbolag för mer än 98 % av den interurbana telefontrafiken i landet och för ungefär 85 % av lokaltrafiken. Genom sitt dotterbolag Western Electric Co. tillverkar systemet vidare omkring 93 % av all telefonmateriel i Förenta Staterna och man har ålagt driftbolagen att göra mer än 90 % av sina materialinköp från Western. Antitrustdivisionens viktigaste krav är att Western Electric Co. helt skall skiljas från driftboiagen och uppdelas i tre var för sig konkurrensdugliga enheter. 1 Driftbolagen böra enligt divisionen härjämte i domen åläggas att för framtiden genom offentlig upphandling giva dessa nya företag, liksom tidigare från leveranser till Bellsystemet utestängda tillverkare, lika möjligheter att tävla om leveranskontrakt. Det förtjänar i detta sammanhang också nämnas, att antitrustdivisionen i ett i september 1948 anhängiggjort mål krävt upplösandet av de s. k. Fyra Stora slakteri- och köttkonserveringsföretagen (vilka anklagas för att sedan lång tid i samförstånd ha monopoliserat denna industri) i sammanlagt 14 helt skilda och konkurrensdugliga företag. 2 Av stort intresse är målet mot Aluminium Company of America (Alcoa), vilket företag före kriget svarade för mellan 90 och 100 % av landets totala produktion av obearbetad aluminium och en avsevärd andel av ett flertal halvoch helfabrikat av denna metall. Domstolen förklarade här år 1945, att monopol i lagens mening utan tvekan förelåg. Den ville dock ej vid denna tidpunkt fälla ett slutligt avgörande utan förbehöll sig att begagna sin rätt härtill vid ett senare tillfälle, då bl. a. dispositionen av de av staten under kriget byggda jättefabrikerna för aluminiumframställning blivit bestämd och verkan härav på konkurrensförhållandena framträtt. Dessa fabriker ha sedermera av myndigheterna försålts till tre eller fyra från Alcoa helt fristående företag. Alcoas andel av pro1 Det förtjänar framhållas, att Western Electric Co. under år 1947 hade en omsättningssiffra av en miljard dollars och väsentligt mer än 100 000 anställda. 2 I åtalet påyrkas en uppdelning av de två största företagen (Armour och Swift) i vardera fyra och av de två följande (Cudahy och Wilson) i vardera två självständiga företag. Det förtjänar måhända nämnas, att dessa fyra koncerner tillsammans under de sista tio åren svarat för i genomsnitt 58 % av den sammanlagda slakten av boskap i landet. Motsvarande siffra är för svin 54 %, kalvar 68% och får 79%.

44 duktionen har sjunkit till drygt hälften, trots att det producerar med full kapacitet. Att konkurrensen inom branschen numera är livlig visas av, att aluminiumpriserna efter tillkomsten av de nya företagen visat en i förhållande till andra råvaror skarpt vikande tendens. Domstolen har emellertid ännu ej tagit slutlig ställning till frågan om Alcoas upplösning. I samband med målen mot Pullman och Alcoa gjordes av vissa experter gällande, att ett maximum av effektivitet inom de berörda industrierna krävde en koncentration av hela produktionen till ett enda företag inom vardera branschen. Häremot invände andra fackmän, att det hittills icke lyckats att med avgörande tillförlitlighet för en enda av näringslivets många olika grenar angiva den s. k. optimala företagsstorleken. De hävdade också, att det under alla omständigheter i ett land med så stor marknad som Förenta Staternas torde finnas mycket få industrier, där hela efterfrågan kan på effektivast möjliga sätt tillfredsställas blott av ett eller ett par jätteföretag. Utvecklingen efter upplösningen av Pullmankoncernen och uppkomsten av med Alcoa konkurrerande företag torde klart ha ådagalagt riktigheten av denna senare uppfattning. Ej minst genom de båda refererade målen och ett likaledes nyligen avgjort mål mot de största tobaksvaruproducenterna i landet har tolkningen av »the rule of reason» i vad avser monopolföretag undergått en förskjutning från dess introduktion år 1911. Genom dessa och liknande avgöranden ha domstolarna bundit sig för en strängare och mera bokstavsenlig tillämpning av antitrustlagarna än den som kännetecknade de första tjugo åren efter skälighetsregelns införande. Av särskild vikt med hänsyn till den framtida rättsutvecklingen anses ej minst vara, att i tobaksmålet den principen uttryckligen fastslagits, att existensen av ekonomisk makt av monopolistisk natur i förening med en tydlig avsikt att förhindra konkurrens från utomstående är olaglig, även om maktställningen i praktiken aldrig kommit att missbrukas för sådant ändamål. Antitrustlagarnas tillämpning mot kartellavtal. Antitrustlagarna ha funnit sin praktiskt mest betydelsefulla användning mot karteller och andra restriktiva eller monopolistiska överenskommelser mellan två eller flera formellt från varandra fristående företag. De ha härvid icke ansetts vara riktade mot varje form av konkurrensbegränsning. Standardisering, utarbetandet av normalkontoplaner, statistisk informationstjänst och annan för bransch- och intresseföreningar typisk verksamhet har i enlighet med »the rule of reason» icke ansetts olaglig i de fall då sådan verksamhet icke tjänat såsom täckmantel för längre gående inskränkningar på konkurrensen. Med någon generalisering kan sägas, att ett avgörande kriterium på lagligheten av en viss åtgärd eller överenskommelse är, om den verkar eller kan tänkas verka prispåverkande. Denna princip, som representerar ett av tjugotalets få positiva bidrag till antitrustpolitikens utformning, innebär, att »the rule of reason» även på detta område kommit att givas en allt snävare tolkning, vilken kan sägas innebära en tendens till återgång till (den amerikanska) sedvanerättens stränga regler. Härutöver äro vissa av denna generalisering ej nödvändigtvis omfattade företeelser olagliga, antingen emedan de såsom varje form av nyetableringskontroll gå stick i stäv emot lagstiftningens anda och syfte eller på grund av uttryckligt stadgande såsom Claytonlagens mot exklusivavtal. Varje konkurrensbegränsande överenskommelse med prispåverkande effekt anses ipso facto olaglig. Domstolarna — liksom antitrustdivisionen och FTC — ha med ur den nuvarande rättstillämpningens sypunkt betydelselösa undantag enständigt vägrat att på något sätt ingå i en prövning av skäligheten av sådana

45 konkurrensbegränsningar. Ett led i en dylik skälighetsprövning måste nästan alltid bli ett bedömande av de som resultat av överenskommelsen uppkomna prisernas skälighet. En sådan bedömning har man motsatt sig av flera skäl. Utgångspunkten för bedömningen skulle rimligen vara en jämförelse med de priser som skulle ha varit gällande vid ett läge av fri konkurrens. Även om man gör det i och för sig tämligen tvivelaktiga antagandet, att dessa priser skulle kunna härledas med rimliga anspråk på exakthet är det uppenbart, att varken domstolarna eller de berörda myndigheterna ha de omfattande resurser avsakkunskap på olika områden, som erfordras för en sådan härledning. Och även om sådana »baspriser» skulle kunna etableras, anser man det icke lämpligt, att domstolarna uttala sig om bestående prisers skälighet i jämförelse med dem. Dels kan deras kompetens härtill betvivlas, dels anser man, att en sådan prövning »genom en bakdörr» skulle införa statlig priskontroll, 1 vilket skulle stå i lika skarp kontrast till lagstiftningens syfte att genomföra friast möjliga prisbildning som kartellövcrenskommelser mellan enskilda företag. Ur en omfattande prejudikatbildning kunna vissa principer härledas som belysa, vilka typer av avtal som ansetts prispåverkande. Direkta pris- eller rabattöverenskommelser höra givetvis hit, liksom kvantitetsrestriktioner, t. ex. i form av kvotering, vilkas syfte regelmässigt är att åstadkomma en höjning eller stabilisering av gällande priser. Samma syfte ha nästan undantagslöst även marknadsuppdelningsavtal byggda på kundklassindelning eller av geografisk karaktär, liksom ofta även s. k. tekniska specialiseringsavtal. Att den specialform av kundsklassindelning som representeras av anbudskarteller icke är förenlig med antitrustlagstiftningen är naturligt. Särskilda problem erbjuda den statistiska informationstjänst som bedrives av åtskilliga branschföreningar och det från många näringsgrenar, där ett fåtal storföretag intaga en vid sidan av de övriga dominerande ställning, kända fenomen som kallas prisledning (price leadership). Marknadsrapporter som redovisat gällande priser och till vilka knutits specifika rekommendationer rörande den pris- eller produktionspolitik branschens företag borde iakttaga under tiden fram till nästföljande rapport ha i allmänhet ansetts olagliga, då deras syfte förutsatts vara att utgöra en ersättning för regelrätta kartellöverenskommelser. All statistik r ö r a n d e priser och leveranser liksom generellt hållna uttalanden rörande den sannolika framtida marknadsutvecklingen har man dock icke ansett vara av ondo. Tvärtom kräver uppenbarligen ett system med fri prisbildning för sin funktion ett oavbrutet flöde av information rörande marknadsförhållandena. Lika tydligt är emellertid, att denna information bör vara allmänt tillgänglig. Ett betydelsefullt moment vid legalitetsprövningen av marknadsrapportering är därför, om den kommer även vederbörande sammanslutning utomstående producenter och, ej minst, konsumenter till godo eller icke. Utgivandet av allmänt tillgänglig information rörande priser, omsättning, marknadstendenser och kommentarer härtill har, i den mån sådant material hänfört sig till en redan förfluten tidpunkt och uppenbarligen icke varit ämnat såsom påtryckningsmedel för företagens fortsatta politik, ansetts fullt lagligt. Problemet prisledning är särskilt besvärligt. Med en viss förenkling kan sägas, att prisledning föreligger, då i en bransch övriga företag mer eller mindre »slaviskt» följa den prispolitik, som föres av »prisledaren», vanligen ett av de största företagen i branschen. Det yttrar sig med andra ord uti att alla företag utom ett avstå från att föra en självständig politik, d. v. s. de avstå från att kon1 För att en skälighetsprövning av detta slag skulle få någon mening måste ju nämligen fordras, att den kontinuerligt skulle förnyas vid varje pris- eller konjunkturförändring.

46 kurrera. Detta kan ha flera orsaker: samförstånd, tradition, slentrian och rädsla för repressalier i form av ruinerande priskrig el. dyl. Uppenbarligen kunna här svårbedömbara gränsfall uppstå, då vederbörande företagare faktiskt tro sig konkurrera, medan en närmare analys skulle avslöja, att så ej är fallet. Förekomsten av prisledning är ofta svår att praktiskt påvisa, då den enhetlighet i prisnivån, vari den resulterar, även utmärker ett läge av helt fri konkurrens. (En annan sak är, att stor sannolikhet talar för att nivåerna i de båda fallen äro belägna på olika höjd.) Något rättsfall vars avgörande uteslutande baserats på frågan om prisledning förelegat eller ej har veterligen ännu ej behandlats. Med några ord bör även den under de senaste tio åren med stöd av antitrustlagarna mot patentmissbruk förda kampanjen beröras. Då antitrustdivisionen funnit, att patentlicensavtal i många fall, och särskilt av större företag, utnyttjats i sådana konkurrensbegränsande syften, som, ehuru ingalunda uttryckligen sanktionerade av patentlagstiftningen, stå i klar strid med dessa lagar, 1 har den sökt, och i åtskilliga fall vunnit, att domstolarna föreskrivit tvångslicensgivning och i samband härmed utlämnandet av de tekniska anvisningar (knowhow) som kunna vara nödvändiga, för att licenstagarna skola kunna praktiskt utnyttja patenten. Stundom har man gått ett steg längre och tvingat företagen att »dedicate the patents to the public», varefter det står vem som helst fritt att utan avgift utnyttja dem. I ett par fall har svaranden rentav dömts till tvångslicensgivning av sina framtida patent och metoder på det område, där missbruk skett. Drastiska dekret av dessa senare typer ha av domstolarna riktats bl. a. mot företagen i glasbehållareindustrien, i vilken konkurrensen härigenom åter fått spelrum. Särskilt under de senaste tio åren har antitrustdivisionen under åberopande av Shermanlagen fört ett betydande antal processer mot internationella karteller, som haft någon amerikansk anknytning, varav några även omfattat svenska företag eller organisationer. I vissa fall ha aktningsvärda framgångar vunnits, såsom i målen mot kartellerna för glödlampor, syntetiskt gummi, hormoner, titånfärgämnen, wolframkarbid, akrylhartser och vissa andra plaster, alkalier och optiskt glas. I samband med dessa internationella kartellmål är det av intresse att observera, att vissa element av antitrusttänkandet präglar avsnittet om konkurrensbegränsande företeelser i det förslag till stadga för en världshandelsorganisation som f. n. är föremål för ett femtiotal nationers prövning. Otillbörlig konkurrens.

<

Det har redan framhållits, att det amerikanska begreppet otillbörlig konkurrens har ett betydligt vidare innehåll än vårt begrepp illojal konkurrens. Det kan med en viss förenkling sägas omfatta 1) åtskilliga konkurrensbegränsande företeelser och affärsmetoder, som i enlighet med antitrustlagstiftningens allmänna uppfattning betraktas såsom samhällsskadliga utan att därför nödvändigtvis vara (mot konkurrenterna) »illojala» 2) vad som innefattas i det svenska begreppet illojal konkurrens och 3) vissa bedrägliga och andra mera rent kriminella metoder vilka hos oss snarare falla under strafflagen än u n d e r lagstiftningen mot illojal konkurrens. Med utgångspunkt från det allmänna förbudet mot otillbörliga konkurrensmetoder i paragraf 5 i FTC-lagen har kommissionen i ett stort antal fall ingripit mot pris- och rabattöverenskommelser, kommersiell bojkott, 2 svart1 Se Neumeyer, Fredrik, Patentkarteller, KF:s förlag 1947. Jfr även Thorelli jr, Hans, »Patenträtt och patentmissbruk», Industritidningen Norden, nr 7—8, 1948, sid. 53 samt Neumeyers artikel »Patentlicenser och försäljningspriser» i samma tidskrift, nr 45—46 1948, sid. 313. 2 Bojkott, exklusivavtal och nyetableringskontroll diskuteras nedan i ett särskilt sammanhang.

47 listning, »standardisering» med konkurrensbegränsning som huvudsyfte, produktionsbegränsning, anbudskarteller, otillbörlig prisrapportering, prisledning m. m. Det är tydligt, att kommissionens verksamhet i sådana fall (som äro att hänföra till 1) ovan) kompletterar antitrustdivisionens, och att FTC-lagens bestämmelser griper in i och kompletterar Shermanlagens. Kommissionen ser i detta sammanhang bl. a. såsom sin uppgift att inskrida mot konkurrensbegränsande företeelser i fall då dessa ännu ej nått sådan styrka eller utveckling, att Shermanlagen med visshet är tillämplig, men vilkas effekt likväl är att anse såsom samhällsskadlig. Ett exempel härpå är dess just nu starkt aktuella aktioner mot det s. k. basingpointsystemet. Detta är en metod enligt vilken leveranspris hos kunden inom en ofta vidsträckt region beräknas på så sätt att till det i en viss ort inom regionen, den s. k. basing point, tillämpade baspriset lägges frakten från denna ort till kundens, oavsett om leveransen verkligen äger rum från denna ort eller någon annan, t. ex. kundens hemort, eller ej. Mot detta system har FTC gjort gällande, och h ä r u t i n n a n stötts av Högsta Domstolen, att det inom flera industrier användes huvudsakligen såsom ett led i strävan att på konstlad väg skapa en för alla företag inom dessa industrier gemensam prispolitik, d. v. s. systemet tjänstgör i sådana fall som ett indirekt hjälpmedel för att eliminera priskonkurrens. Metoden har veterligen ännu aldrig angripits då den tillämpats av enstaka företag, 1 utan endast då ett flertal företag begagnat ett och samma system, såsom i cementoch stålindustrierna. På det stora område som närmast kan angivas med samlingsbegreppet illojal konkurrens, (omfattande metoder hänförliga till 2) och 3) ovan) är Federal Trade Commission enda övervaknings- och kontrollmyndighet. Inledningsvis kan det här vara värt att lägga märke till vad som ibland ansetts innebära en principiell utvidgning av kommissionens verksamhet under senare år. Vid FTCoch Claytonlagarnas stiftande torde utgångspunkten ha varit, att man i de flesta fall kan r ä k n a med en hög grad av identitet mellan »lojala» konkurrenters och samhällets (d. v. s. här närmast konsumenternas) intresse. I allt väsentligt bygger kommissionens arbete alltjämt på denna premiss. Man har emellertid på sistone ingripit även i åtskilliga fall, då konsumenternas intresse lidit men på grund av att något företag tillämpat konkurrensmetoder, vilka åtminstone formellt erinra om de »illojala», men mot vilka inga konkurrenter funnit anledning framföra klagomål. Det kan här t. ex. vara fråga om ett småföretag som annonserar om en produkt, vilken i realiteten ej håller vad annonseringen lovar, men vars omsättning är så liten, att konkurrerande företag ej ansett det vara mödan värt att söka åvägabringa ett ingripande av kommissionen. Det skulle föra för långt att här ge en detaljerad översikt av den mångfald konkurrensmetoder, mot vilka FTC sett sig föranlåten att inskrida. Vissa av dem behandlas i annat sammanhang. Här skall blott ett antal ej annorstädes omnämnda exempel anföras, vilka hämtats från en av kommissionen själv verkställd sammanfattning: 1. Bedräglig eller missvisande annonsering. Kommissionens befogenheter härvidlag äro på grund av speciell lagstiftning särskilt stora i vad gäller livsmedel, medikamenter, skönhetsmedel och andra för in- eller utvärtes bruk avsedda produkter. 1 Även i sådant fall kan emellertid systemets laglighet vara tveksam. Ett resultat av dess tillämpning måste nämligen alltid bli en viss geografisk prisdiskriminering, vilken icke är rätt väl förenlig med Robinson-Patmanlagen, se nedan under »Prisdiskriminering!). Ett likartat förhållande gäller tydligen, då flera företag begagna systemet. FTC stödde sig också till stor del på Robinson-Patmanlagen i de nyligen avgjorda mål, vari i cementindustrien och vissa andra branscher tillämpade basing-pointsystem olagligförklarades.

48 2. Bedräglig eller missvisande märkning av varor i vad avser ingående råmaterial och deras inbördes proportioner, kvalitet, renhet, ursprungsort, ålder och andra egenskaper och framställningssätt eller saluförandet av varor under sådant namn, på sådant sätt eller efter sådan utsago, att köparen i något av nämnda hänseenden hade anledning bliva missledd. Speciallag uppställer särskilda krav på s. k. kvalitetsredovisning rörande alla produkter vari ylle ingår. FTC har långtgående befogenheter vid överträdelse av denna lag. 3. Bestickning av uppköpare och annan av kunder eller potentiella kunder anställd personal utan kundföretagens vetskap i syfte att »säkra» en leverans. 4. Införskaffandet av affärshemligheter genom handelsspionage eller bestickning av anställda. 5. Påverkandet av en konkurrents anställda med syfte att förmå dem att överträda eller bryta sina anställningskontrakt eller det avsiktliga värvandet av anställda från en konkurrent i sådant antal eller under sådana omständigheter att dennes verksamhet blir lidande i väsentlig utsträckning. 6. Nedsättande eller missvisande omdömen om eller undervärdering av konkurrerande fabrikat eller en konkurrent eller dennes rörelse. Detta missbruk förekommer ej sällan i samband med redovisningen av förment vetenskapliga undersökningar. 7. Lösa hotelser om inledandet av patentintrångsprocesser mot konkurrenter för att av dem avtvinga fördelar. Påstått innehav av patenträtt, när sådan ej föreligger, i samma syfte. 8. Utbjudandet av egna produkter under sådant varumärke eller utförande, sådan ursprungsbeteckning eller benämning att kunderna få en felaktig föreställning om vem som tillverkat eller distribuerat varan, i de fall då genom sådant förfarande obehörigt intrång i annans försäljning ägt rum eller uppenbarligen kunnat äga rum eller dennes eller konsumenternas intressen skadats. (Dessa fall torde kunna sägas representera en speciell variant av 2. ovan. De torde ha omnämnts särskilt i FTC:s sammanfattning på grund av sin relativt stora praktiska betydelse.) 9. Utbjudandet av omgjorda, reparerade eller begagnade produkter under föregivande av att de äro nya eller obegagnade. 10. Uppköp till överpris av en väsentlig del av tillgängliga förråd av en vara i syfte att härefter genom återförsäljning utnyttja den monopolistiska situation som framskapats genom uppköpen. 11. Användandet av föregivet självständiga eller oberoende dotterföretag eller bedrägliga eller annorledes missledande metoder i syfte att vinna försäljningseller inköpsmöjligheter som ej skulle stå till buds vid »öppet spel». 12. Bedrivandet av försäljningsverksamhet genom att anordna lotterier. 13. Bruket av hittills ej särskilt nämnda eller åsyftade missledande uppgifter för att hos allmänhet eller kunder skapa intrycket att den eller de erbjudas ett till-, fälle till ett extraordinärt fördelaktigt köp i fall då detta uppenbarligen icke är fallet, såsom a) försäljningskampanjer i vilka säljarens vanliga pris falskeligen påstås vara ett speciellt reducerat pris gällande endast en viss tid eller en viss kundkategori; b) givandet av »gåvor» eller utförandet av »gratistjänster» i samband med försäljning, om kostnaderna för dessa förmåner i själva verket täckas av det vid försäljningen betingade priset; c) användandet av »fabriksbod» och dylika benämningar i de fall då de äro missvisande och ägnade att ge kunderna en felaktig föreställning om att de erbjudas lägre priser än vid köp från »ordinära» distributörer;

49 d) angivandet av låtsade och överdrivna ordinäre pris på realisationsvaror. 14. Användandet av förpackning som ger kunden föreställningen att han köpt en viss kvantitet av en vara i fall då förpackningen ej är av den storlek kunden haft anledning förmoda eller lämnats delvis ofylld. 15. Missvisande uppgifter rörande affärsställning, såsom a) då en försäljare påstår sig representera en viss firma utan att i verkligheten göra det; b) då ett företag felaktigt påstår sig vara av en viss storlek, utger sig för att vara importör, då det i själva verket distribuerar inhemska varor, eller felaktigt säger sig vara tillverkare av varor som det blott distribuerar; c) då förträffligheten av en viss produkt påstås vara omvittnad av någon vetenskaplig institution eller annan auktoritet utan att vara det. 16. Sådana bedrägliga förfaranden som införandet i reklam av returrätt i fall då denna rätt ej föreligger. 17. Användandet av otillbörliga konkurrensmetoder i exporthandeln, varigenom andra amerikanska exportörers handel eller anseende kan bliva lidande. Prisdiskriminering. Uttryckligt förbud mot prisdiskriminering infördes i antitrustlagstiftningen år 1914 genom stadgandena i Claytonlagen § 2, för vilka redogjorts i den historiska översikten. Detta lagrum har genom Robinson-Patmanlagen av år 1936 undergått vissa ändringar och tillägg och har nu i översättning följande lydelse: a) Det är näringsidkare i »interstate commerce» . . . förbjudet att vare sig direkt eller indirekt tillämpa olika priser gentemot olika köpare av varor av enhetlig typ och k v a l i t e t . . . då detta är ägnat eller kan tänkas väsentligen inskränka konkurrensen eller tendera att åstadkomma monopol inom någon del av näringslivet eller skada, eliminera eller förhindra konkurrens med den person, som antingen diskriminerat eller som med vetskap om diskrimineringen åtnjuter förmånen av den eller med någon av dessa personers kunder. Dock gäller att intet i denna lag skall anses förbjuda olikheter i pris som på ett rimligt sätt ge uttryck för (make only due allowance for) skillnader i tillverknings-, försäljnings- eller leveranskostnader som uppstå på grund av olikheter i försäljnings- eller leveranssätt eller försålda kvantiteter. FTC kan emellertid efter vederbörlig undersökning och efter hörande av alla i saken intresserade fastställa kvantitetsgränser, vilka den senare kan ändra i den mån så befinnes nödvändigt, för sådana varor eller varugrupper beträffande vilka kommissionen funnit att antalet köpare av stora kvantiteter är så litet, att ovan tidigare medgivna prisskillnader skulle verka orättvist diskriminerande eller tendera att skapa monopol inom någon del av näringslivet, och vad som där sades skall i så fall ej anses tillåta prisskillnader baserade på större olikheter i kvantitet än dem som inrymmas inom de sålunda fastslagna gränserna. 1 Vidare gäller att intet i denna lag skall anses h i n d r a personer, som bedriva försäljning i »interstate commerce» från att välja sina egna kunder i god tro och utan att åstadkomma konkurrensbegränsning (in bona fide transactions and not in restraint of trade). 2 Lagen skall ej heller anses vara riktad mot prisförändringar beroende på förändrade marknads- eller avsättningsförhållanden, genom t. ex. redan inträffad eller överhängande förstörelse av ömtåliga varor, 1

Denna fullmakt har ännu aldrig begagnats. Att denna klausul, som återfanns även i Claytonlagens ursprungliga formulering, sällan åberopats har tidigare framhållits, se sid. 23, not 3. 2

4—116665

Bil.

50 inträdande »urmodighet» för säsongbetonade varor, inlett konkurs- eller ackordsförfarande eller utförsäljning i god tro av varor som man ej längre avser att föra. b) Om det bevisas, vid en på grund av klagomål enligt denna paragraf anordnad »hearing», att diskriminering i vad avser priser, tjänster eller andra förmåner ägt rum, skall bevisbördan för att diskrimineringen var berättigad (the burden of rebutting the prima facie case thus made by showing justification) åvila den person som anklagas för överträdelse av denna paragraf. Därest sådant berättigande ej kan påvisas på ett övertygande sätt, är kommissionen befullmäktigad att utfärda ett föreläggande, varigenom diskrimineringen bringas att upphöra. Intet i denna lag skall anses förhindra en säljare att vederlägga ett påstående om olaglig prisdiskriminering genom att visa att hans lägre pris eller de av honom åt köpare gjorda tjänsterna eller givna förmånerna tillkommit i god tro för att möta ett lika lågt pris eller de tjänster och förmåner som erbjudits av en konkurrent. c) Det är näringsidkare i »interstate commerce» . . . förbjudet att betala eller giva, mottaga eller acceptera någonting av värde såsom kommission, provision, mäklarearvode eller annan ersättning, eller något slags avdrag eller rabatt i stället för sådan ersättning, utom för tjänster som givas i samband med försäljning eller köp av varor, vare sig till eller av den andra parten i en sådan transaktion 1 eller till eller av någon agent, representant eller annan mellanhand därest denna mellanhand de facto eller de jure handlar för, eller direkt eller indirekt är underkastad, någon annan av parterna i transaktionen än den som ger eller betalar sådan ersättning. d) Det är näringsidkare i »interstate commerce» förbjudet att göra någon kontant betalning, eller förbinda sig att giva något slag av belöning till någon återförsäljare, eller till förmån för någon återförsäljare, såsom vederlag eller erkänsla för några tjänster eller prestationer utförda av återförsäljaren i samband med förarbetet för vidare försäljning, omhänderhavandet, salubjudandet (el. möjl. reklamen) eller försäljningen (processing, handling, sale or offering for sale) av varor tillverkade, försålda eller utbjudna till salu av näringsidkaren, såvida icke sådan betalning eller ersättning jämväl erbjudes alla andra återförsäljare av ifrågavarande varor på proportionellt sett liknande villkor. e) Det är förbjudet att diskriminera till förmån för en köpare och emot en annan eller andra köpare av en vara som köpes för att åter försäljas med eller utan särskilt förarbete, genom att tillhandahålla, förbinda sig att tillhandahålla eller bidraga till tillhandagåendet med några tjänster eller förmåner i samband med sådant förarbete, omhänderhavandet, salubjudandet (reklamen) eller försäljningen av varan på villkor som ej beviljas alla köpare i proportionellt sett liknande omfattning. f) Det är näringsidkare i »interstate commerce» förbjudet att med avsikt eller vetskap framkalla eller acceptera sådan prisdiskriminering som förbjudes i denna paragraf. Robinson-Patmanlagen förbjuder även försäljning till orimligt låga priser i syfte att eleminera en konkurrent eller konkurrensen på en viss ort eller inom ett visst område. Från lagens tillämpning är undantagen sådan återbäring från producent- eller konsumentkooperativ sammanslutning som utgår i förhållande till storleken av medlemmarnas »inköp eller försäljning från, till eller genom» sammanslutningen. Enligt Robinson-Patmanlagens paragraf 3 kan varje person som med avsikt eller 1

Lagen riktar sig här emot det tidigare ej ovanliga erläggandet av fiktiv mellanhandsprovision i fall då man faktiskt ej begagnat sig av någon mellanhands tjänster.

51 vetskap diskriminerar eller framkallar eller mottager förmåner av den art som förklarats vara olagliga straffas med böter om högst 5 000 dollars eller med fängelse i högst ett år eller bådadera. Något åtal enligt denna paragraf som måste väckas av allmän åklagare vid domstol och närmast på initiativ av antitrustdivisionen, har emellertid ännu aldrig kommit till stånd. Synnerligen vanliga äro däremot kommissionens ingripanden på administrativ väg. Vid dess ingripanden, som taga formen av ålägganden att upphöra med den olagliga diskrimineringen (orders to cease and desist), tillämpas samma förfarande som enligt Claytonlagen i övrigt, under iakttagande av de för kommissionen mera gynnsamma bevisreglerna i paragraf 2) ovan. Den h ä r ovan verkställda översättningen av de ur materiell synpunkt mest relevanta stadgandena i Robinson-Patmanlagen — de som utgöra den nya paragraf 2 av Claytonlagen — gör ej anspråk på att vara fullkomlig. Smärre avvikelser från lagens verkliga innehåll äro på grund av det amerikanska lagspråkets egenart oundvikliga. Det lagen underliggande allmänna syftet är emellertid klart. Den riktar sig mot »diskriminering», i vilket begrepp enligt ett ofta citerat yttrande från kongressdebatten före lagens antagande är att inlägga ej endast »olikformig behandling» utan även att den förmån som beviljats någon är till tydlig nackdel för konkurrenter till honom. En liknande avsikt låg bakom Claytonlagens § 2 i dess ursprungliga form. Högsta Domstolen hade emellertid givit detta lagrum en synnerligen restriktiv tolkning, varigenom FTC vid tjugotalets slut föranleddes att starkt inskränka sina ingripanden mot diskriminerande företeelser inom näringslivet. Samtidigt ansåg en ständigt växande grupp av företrädesvis mindre distributörer att anledning funnes till ett för varje år ökat antal ingripanden mot diskriminering. Detta hade sin grund i de stora distributörernas, och särskilt mångfilialföretagens, alltmera betydande roll och ökade inflytande, vilket de — i många fall utan tvivel med rätta — anklagades för att begagna till att genom påtryckning tillskansa sig fördelar vid sina inköp som vida överstego det ur ekonomisk synpunkt rimliga. Grovt förenklat kan saken uttryckas så, att oppositionen riktade sig mot att de fördelar som i sådana fall betingats varit stora helt enkelt därför att ifrågavarande företag varit stora (och därför mäktiga). Här skola endast ett antal hypotetiska men typiska exempel lämnas på sådana former av diskriminering mot vilka man särskilt vänt sig i Amerika. 1) Ett kvarnföretag har för sina återförsäljare ett system av progressiva kvantitetsrabatter med gränserna vid 100 kg, 1 000 kg, vagnslast och 10 vagnslaster. Rabatten beräknas särskilt på varje köp och ges till var och en vars köp uppgår till någon av de nämnda kvantiteterna. Den rabattstegring som inträffar vid leveranser om 1 000 kg resp. en vagnslast motsvaras ungefärligen av de relativa besparingar kvarnen gör i fråga om försäljnings-, transport- och andra kostnader. Den ytterligare rabatt som lämnas vid leveranser om minst 10 vagnslaster överstiger emellertid vida den relativt obetydliga kostnadsreduktion som kvarnen kan uppnå genom att på en gång leverera tio vagnar i stället för en. Härtill kommer, att endast fyra företag i landet ha en omsättning som medger dem att utnyttja denna rabatt. 2) En producent har ett system med progressiva kvantitetsrabatter mot vilket i och för sig ingen anmärkning kan riktas. Ett mångfilialföretag gör genom sitt h u \ u d k o n t o r en storbeställning, varigenom det försäkrar sig om högsta möjliga rabatt. Samtidigt föreskrives att vid leveransen vardera av köparens 68 filialer skall behandlas självständigt och partiet av säljaren uppdelas och skeppas till de olika filialerna i enlighet med köparens direktiv. De kostnader säljaren här-

52 med åsamkas erinra vida mera om dem han har att räkna med vid 68 separata leveranser till fristående småföretag än dem som legat till grund för den höga rabatt för storleveranser »på ett bräde» som mångfilialföretaget betingat sig. 3) En grossist har ett rabattsystem som grundar sig på sammanlagda värdet av leveranserna under året, s. k. cumulative discounts. Till en detaljist har han gjort 10 leveranser om i genomsnitt 100 kronor, till en annan 100 leveranser om i genomsnitt 10 kronors värde. De två köparna äro båda berättigade till den rabatt som är tillämplig vid en årlig inköpssumma av 1 000 kronor. 4) En tillverkare eller grossist ger extra rabatter till återförsäljare på sådana platser där andra återförsäljare representera konkurrerande fabrikat, i syfte att eliminera denna konkurrens. För dessa extra rabatter kompenserar han sig genom att bevilja de återförsäljare som åtnjuta en lokal monopolställning ovanligt små rabatter. 5) En tillverkare eller grossist ger till en av sina största distributörer s. k. reklambidrag varmed distributören skall söka främja försäljningen av bidragsgivarens varor. Distributören blir emellertid icke i detalj redovisningsskyldig för bidragets användande. Inga andra distributörer erhålla reklambidrag eller blott helt obetydliga sådana. 6) En tillverkare av skönhetsmedel fournerar utan ersättning under en tid ett välkänt varuhus med fria demonstratörer och en fri uppsättning skönhetsmedel av betydande omfattning att förbrukas vid demonstrationerna. Övriga återförsäljare äga ej tillgång till demonstratörerna och kompenseras ej heller genom andra försäljningsbefrämjande åtgärder till deras fördel från tillverkarens sida utöver vad de »alltid» varit vana vid. 7) Godtycklig kundklassindelning, som varken är grundad på varierande försäljningskostnader eller motprestationer från köparna av den typ som t. ex. vanligen är förbunden med grossistverksamhet, utan på t. ex. personliga eller kartellbetonade relationer eller påtryckning från ekonomiskt övermäktiga köpare. Att vissa av dessa, liksom andra liknande former av diskriminering tendera att förrycka basen för en sund och på ekonomisk jämlikhet grundad konkurrens är uppenbart. Genom att den i ett övervägande antal fall tämligen ensidigt gynnar storföretag innebär diskriminering dessutom ett aktivt stöd för koncentrationsoch monopoliseringstendenser inom näringslivet. I ett land med en sådan ekonomisk ideologi som den amerikanska var det därför naturligt att de grupper som från början ivrade för den nya lagstiftningen skulle vinna stöd av den allmänna opinionen. Den Robinson-Patmanlagen genomgående huvudtanken är att rabatter och andra förmåner ungefärligen böra motsvaras av kostnadsbesparingar som säljaren direkt eller indirekt kan uppnå genom försäljning — eller tillverkning — i större kvantiteter eller genom att köparen utför tjänster eller arbete som annars skulle åvila säljaren själv. Strukturen av förmåner bör med andra ord vara såväl socialsom företagsekonomiskt berättigad. Lagen kan icke sägas representera — något sådant har ej heller av lagstiftaren föregivits —- en fullkomlig lösning av diskrimineringsproblemet. Dess utformning är även efter amerikanska förhållanden ovanligt komplicerad och bär tydliga spår av ett ofullständigt genomfört kompromissande mellan de olika riktningar som inom kongressen hade egna recept på hur frågan borde lösas. På en mängd punkter är den svårtolkad och i flera avseenden kan praxis ännu ej sägas ha klarlagt lagens innebörd. Vad som med nödvändighet bidragit att komplicera lagens såväl utformning som tillämpning är, att ett visst minimum av diskriminering ej kan praktiskt undvikas, ja rentav är ur samhällelig synpunkt önskvärt för att bereda konkurrenskrafterna nöd-

53 vändigt spelrum och därigenom förhindra en fastlåsning av distributionsstrukturen. Som helhetsomdöme kan emellertid ulan tvekan sägas, att lagen trots komplikationer av olika slag överraskande väl visat sig kunna fylla sin funktion. Nyetableringskontroll, exklusiv- och bojkottavtal. En på organiserad samverkan mellan fabrikanter och distributörer eller grossister och detaljister byggd nyetableringskontroll av den typ, som de sakkunniga återfunnit inom åtskilliga branscher av det svenska näringslivet, synes av den stora mängden antitrustmål och facklitteraturen att döma knappast alls finnas företrädd i Amerika, åtminstone i vad avser företag i »interstate commerce». 1 Härför torde flera skäl kunna anföras, grundade bl. a. i den amerikanska marknadens stora omfattning i jämförelse med den svenska och möjligen en viss allmän skiljaktighet i inställningen till konkurrensproblemen bland de häda ländernas företagare. Av stor vikt har tvivelsutan varit, att sådana restriktioner — hur »milt» eller »skäligt» de än av sina målsmän i det enskilda fallet kunna synas vara utformade — stå i uppenbar strid med antitrustlagarna. Ett mera renodlat exempel på vad som i Shermanlagen kallas »conspiracy in restraint of trade» än en sammanslutning med syfte att hindra uppkomsten av »obehöriga» eller »okvalificerade» konkurrenter torde överhuvud svårligen kunna tiinkas. Att organiserad nyetableringskontroll tillika ansetts representera en »unfair method of competition» enligt FTC-lagen är med hänsyn till lagstiftningens allmänna bakgrund ej ägnat att förvåna. Sådan indirekt nyetableringskontroll, som blir resultatet av exklusivavtal mellan sammanslutningar av eljest konkurrerande fabrikanter eller grossister å ena sidan och detaljister å den andra, har slutligen konsekvent olagligförklarats enligt Claytonlagens § 3. Bojkott, såsom uttrycket i detta sammanhang fattats, omfattar samverkan mellan konkurrenter i syfte att förhindra leveranser (totalt eller på normala villkor) till samverkan utomstående eller i syfte att genom förenad vägran att göra inköp från viss kategori av leverantörer avskära deras avsättningsmöjligheter. Ändamålet med bojkotten kan vara att förhindra nyetablering men även att åstadkomma ur de samverkandes synpunkt bättre priser, rabatter eller andra handelsvillkor. Ehuru vissa fall av bojkottavtal beivrats med hjälp av Sherman- och Claytonlagarna är det normala, att FTC här ingriper med stöd av sektion 5 i FTC-lagen om otillbörlig konkurrens. Kommissionen har under årens lopp utfärdat ett betydande antal ålägganden att upphöra med sådan bojkott, av vilka de som överklagats i ytterst få fall upphävts av domstolarna. Då ett företag som utsatts för bojkott i allmänhet utan svårighet kan förvissa sig om huruvida den fortfarande fungerar eller icke, har det visat sig relativt enkelt för kommissionen att övervaka verkställigheten av dess ålägganden. Nära besläktat med bojkotten är det fall att ett enstaka företag vägrar att träda i kommersiella relationer med ett annat eller flera andra företag, s. k. kontraktionsvägran (refusal to deal). Mot denna företeelse har FTC sällan sökt ingripa, och när detta skett, ha domstolarna vid överklagande enstämmigt vägrat sin sanktion. Orsaken härtill är, att det anses strida mot de i common law fast 1 Uttalandet ovan gäller icke strängt lokala restriktioner av olika slag. I flera delstater har sålunda offentlig licensgivning eller legala kompetensvillkor för vissa yrken införts, stundom av klart sociala skäl, stundom däremot efter vad som med fog torde kunna kallas obehörig påtryckning från redan bestående yrkesutövare inom resp. branscher. I stater, där tillämpningen av den lokala antitrustlagstiftningen är särskilt svag, torde ej heller nyetableringskontroll genom kartellsamverkan vara alldeles ovanlig. Antalet branscher, där sådan kontroll kan tänkas, är emellertid Då grund av »interstate commerce»-begreppets vidsträckthet skäligen begränsat.

54 förankrade principerna era den enskildes fri- och rättigheter om denne skulle tvingas att mot sin vilja träda i kontraktsförhållande med annan. 1 En viss tvekan kan här möjligen föreligga i det fall att det vägrande företaget är att anse som ett monopol eller eljest intager en dominerande ställning i sin bransch, då en sådan kontraktionsvägran tydligen kan tänkas lända det utestängda företaget till avsevärt men. Något fall som belyser denna fråga föreligger ännu icke och i brist h ä r p å torde få anses, att enligt gällande rätt ett enskilt företag äger full frihet att här förfara efter eget skön. Så snart som en vägran däremot tillkommit som resultat av samverkan mellan två eller flera konkurrenter eller på grund av organiserat tryck från det vägrande företagets leverantörer eller avnämare, behandlas den emellertid som bojkott eller andra enligt FTC-lagen otillbörliga konkurrensmetoder. S. k. exklusivavtal behandlas i Claytonlagen § 3, vars text tidigare återgivits. 2 Här olagligförklaras uthyrning, försäljning och ingående av avtal om försäljning av varor med uttryckligt eller underförstått villkor att den som h y r eller köper dem icke får använda eller idka handel med liknande varor härstammande från någon konkurrent till uthyraren eller säljaren 3 , såvida verkan av sådant exklusivavtal kan bli en väsentlig inskränkning av konkurrensen eller en tendens till uppkomsten av monopol inom någon del av näringslivet. Med samma förbehåll förbjudes även att lämna ett särskilt förmånligt pris eller extra rabatter eller avdrag som kompensation för förbindelse om exklusivitet. 4 Dessa bestämmelser avse patenterade såväl som opatenterade varor. Det är vidare att märka, att lagrummet främst avser fall då det är enstaka säljare eller uthyrare som stå bakom avtal om exklusivitet. Skulle flera konkurrenter överenskomma om att var för sig tilllämpa sådana avtal föreligger en olaglig situation redan enligt Sherman- och FTC-lagarna. Förbudet mot konkurrensbegränsande exklusivavtal är utan tvekan ett av de avsnitt där antitrustlagarnas tillämpning visat sig mest effektiv och lett till omedelbara och betydelsefulla praktiska resultat. I ett avsevärt antal överklagade mål ha domstolarna särskilt under de två senaste decennierna nästan undantagslöst sanktionerat FTC:s ingripanden på detta område. Vid sidan härav föreligga talrika förelägganden att upphöra med användningen av exklusivavtal som vederbörande företag godtagit utan överklaganden. I vissa av dessa fall har kommissionen gått längre än i de överklagade målen, men då dess beslut härvid icke kunna anses slutligt avgörande, kommer här endast att redogöras för av domstolarna sanktionerad praxis. Det bör även nämnas, att antalet mål mellan enskilda parter rörande detta avsnitt av antitrustlagstiftningen är relativt betydande. Slutligen har antitrustdivisionen, vilken ju med FTC delar det officiella ansvaret för Claytonlagens administration, under senare år även upptagit åtskilliga mål på detta område, särskilt i vad avser s. k. tying contracts, se nedan. Två faktorer spela en speciellt stor roll vid bedömningen av om ett exklusiv1 Genom det i Claytonlagens § 2 inrymda förbehållet att förbudet mot prisdiskriminering ej skall anses hindra näringsidkare från »att välja sina kunder i god tro och utan att åstadkomma konkurrensbegränsning» (selecting their own customers in bona fide transactions and not in restraint of trade) har denna i anglosaxisk rätt allmänt vedertagna princip för visst fall uttryckligen konfirmerats. * Sid. 23. 3 I praxis har med detta negativa likställts det positiva villkor, att den som hyr eller köper blott får använda eller driva handel med varor av ifrågavarande slag i den mån de härstamma från uthyraren eller säljaren. 4 Sådana fall kunna uppenbarligen även vara att hänföra till Robinson-Patmanlagens förbud mot prisdiskriminering.

55 avtal är att anse såsom olagligt enligt Claytonlagen. Den ena är naturen av det huvudavtal, varav förbindelsen om exklusivitet utgör en del. Lagen omfattar uttryckligen uthyrning, försäljning och avtal om försäljning, vilket enligt hittillsvarande praxis icke omfattar agentförhållande. Avtal om exklusivagentur ha med andra ord tolererats. 1 Dock gäller, att man härvid icke nöjer sig med en formell prövning. I fall då en föregiven agent realiter har haft samma ställning som en självständig återförsäljare har han ansetts som sådan. Av större praktisk betydelse är den i varje enskilt fall återkommande frågan om den genom exklusivavtalet åvägabringade konkurrensbegränsningen är av så långtgående karaktär att avtalet måste anses vara olagligt. Till att börja med är det uppenbart, att lagrummet riktar sig mot av sådana avtal framkallad inskränkning i konkurrensen vare sig denna inträffar i förhållande till den ena eller den andra parten. Ju mera klart dominerande ställning inom sin bransch en säljare eller uthyrare intager, desto högre grad av sannolikhet föreligger för att av honom ingångna exklusivavtal skola anses olagliga. Ett klassiskt exempel utgöra de från den aktuella svenska debatten kända uthyrningsavtal som United Shoe Machinery Company på sin tid sökte tillämpa även i Förenta Staterna. Bland andra ur antitrustlagstiftningens synpunkt tvivelaktiga bestämmelser innehöllo dessa avtal en klausul om exklusivitet; om hyrestagaren övergick att använda maskiner som tillhandahållits av en konkurrent till United, riskerade han att avstängas från vidare bruk av United-maskiner. Redan 1922 förklarade Högsta Domstolen dessa avtal olagliga på grund av Uniteds monopolistiska ställning vid tillverkningen och uthyrandet av skomaskiner. Ett exempel av motsatt art utgör ett mål mot en margarinfabrik som ingått avtal om exklusiv representation med sina återförsäljare. Denna fabrik svarade endast för omkring en procent av tillverkningen i landet och varken konkurrenter, återförsäljare eller konsumenter kunde enligt domstolen sägas ha lidit nämnvärd skada genom ifrågavarande avtal. Även om säljaren eller uthyraren svarar blott för en mindre del av omsättningen i sin bransch, kunna exklusivavtal åstadkomma en olaglig konkurrensbegränsning, nämligen i förhållande till den andra parten i avtalet (återförsäljaren eller hyrestagaren). Detta gäller särskilt om exklusiva återförsäljareavtal i fall då vederbörande distributör är den ende i branschen på en ur kommunikationssynpunkt isolerad ort och sålunda åtnjuter en lokal monopolställning. Renodlade fall av denna typ synas emellertid ännu knappast ha dragits inför FTC eller domstolarna; ehuru förekomsten av sådana lokala återförsäljarmonopol betonats närhelst så varit möjligt, torde alltid då olagligförklaring skett även den andra partens relativa storlek i branschen ha tillmätts betydelse. — Legaliteten av avtal mellan tillverkare eller grossister och deras återförsäljare, enligt vilka de senare förbinda sig att blott sälja inom dem anvisade distrikt, ha i några fall ifrågasatts av FTC, vilken emellertid härvidlag icke vunnit domstolarnas stöd. Som en form av exklusivavtal ha ansetts s. k. tying contracts, d. v. s. avtal enligt vilka en konsument, återförsäljare eller hyrestagare förbinder sig att köpa, återförsälja eller hyra ej blott en viss av motparten tillhandahållen produkt utan även tillbehör till denna eller rentav helt andra varor som jämväl tillhandahållas av motparten. Sådana förbindelser anses såsom exklusivavtal även i de fall, då de ej förknippats med förbud att begagna sig av från tredje man härstammande 1 Något fall av exklusiva agenturförhållanden där »huvudföretaget» ägt en starkt monopolbetonad ställning har ej såvitt bekant under senare år underställts vare sig FTC:s eller domstolarnas prövning. Det förefaller icke helt orimligt att tänka, att kommissionen numera kan finna det önskvärt och möjligt att hänföra dylika fall under beteckningen »otillbörliga konkurrensmetoder» enligt FTC-lagen.

56 varor utan söka sin grund i extra avdrag eller rabatter eller andra diskriminerande förmåner. 1 I de flesta fall av »tying contracts» är en eller flera av de »bundna» varorna patenterade, varvid förbindelsens ändamål ur patenthavarens synpunkt sett ofta är att utvidga den honom genom patenträtten tillerkända begränsade monopolrättigheten till att gälla även opatenterade varor. Ett typiskt exempel härpå är en bestämmelse, som tidigare tillämpades av en känd tillverkare av hålkortsmaskiner, enligt vilken dennes patenterade hålkortsmaskiner uthyrdes på villkor att endast av samme tillverkare saluförda icke patenterade hålkort komme till användning tillsammans med maskinerna. Denna bestämmelse förklarades av Högsta Domstolen vara olaglig år 1936.2 Med ledning av de senaste tio årens rättspraxis kan sägas, att möjligheterna att med laglig verkan ingå »tj'ing contracts» nu äro mycket begränsade. Det vill rentav förefalla, som om domstolarna i brist på bevisning om motsatsen numera presumera att »tying contracts» verka konkurrensbegränsande i lagens mening. Fabrikantbestämda återförsäljarpriser för märkesvaror. Inledningsvis bör framhållas, att frågan om fabrikantbestämda' återförsäljarpriser för märkesvaror länge varit en av de mest omtvistade i debatten kring antitrustpolitiken. Det är uteslutet att i detta sammanhang återgiva de många argument som i Amerika anförts såväl för som emot legaliserandet av detta prissättningssystem. Endast de faktorer som vid olika tillfällen verkat avgörande på den offentliga politikens inriktning skola här beröras. Då problemet presenterades för domstolarna strax efter sekelskiftet förklarades sådan prissättning med betydelselösa undantag vara stridande mot Shermanlagen. Motiveringen var härvid, att oavsett övriga verkningar det icke läte sig förneka att systemet med fabrikantbestämda återförsäljarpriser måste tendera att verka konkurrensbegränsande i vad avser distributionen av ifrågavarande varor. Det måste indirekt tendera att medföra en garanti av distributörernas marginaler med åtföljande risk för ett förstelnande av distributionsstrukturen. Denna synpunkt kom under lång tid att bli den förhärskande i amerikansk politik. Efter tillskapandet av Federal Trade Commission kom »fabriksprissättningen» även att anses såsom en otillbörlig konkurrensmetod i FTC-lagens mening. Tiden efter första världskriget bevittnade framväxandet av nya och starkt konkurrenskraftiga distributionsformer, såsom enhetsprisaffärer och mångfilialföretag av olika slag samt ej minst självbetjäningssystemet. Bland de distributö1

Att Robinson-Patmanlagen i dessa fall kan bliva tillämplig har tidigare påpekats. Domstolen framhöll särskilt, att intet hindrade vederbörande tillverkare från att skydda med av honom tillverkade maskiner förbunden goodwill genom att för kunderna framhålla vådorna av att använda hålkort, som till äventyrs ej fyllde de specifikationer som krävdes för maskinernas ordentliga funktion. Kunden måste emellertid tillförsäkras frihet att härefter själv bestämma vilka kort han önskade begagna. — En i viss mån analog situation förelåg i ett mål vid ungefär samma tidpunkt, där en tillverkare av bilar förbundit sina egna återförsäljare att icke jämväl vara återförsäljare för av konkurrenter producerade, av tillverkaren i fråga icke auktoriserade reservdelar till samma bilar. Denna förbindelse ansågs av flera skäl icke vara olaglig. Tillverkaren hade för viss tid garanterat av honom producerade bilars rätta funktion. Han hade vidare ett intresse av att med bilar av dessa märken förbunden goodwill skyddades. Såväl hålkortsfallet som flera andra mål visa, att dessa skäl måste ha varit av relativt underordnad betydelse. Avgörande vikt lades av domstolen vid det faktum, att tillverkaren kunde förebringa full bevisning om, att konkurrensen på reservdelsområdet snarare till- än avtagit efter tillkomsten av ifrågavarande avtal. Tillverkaren hade också auktoriserat ett flertal utomstående producenters reservdelar, vilka sålunda fritt kunde föras av hans återförsäljare. 3 Uttrycket »fabrikantbestämda» har här använts av praktiska skäl. Härmed avses emellertid i allmänhet även av en grossist bestämda detaljhandelspriser för märkesvaror. 2

57 rer som av den ena eller andra orsaken sågo sin ställning hotad vann tanken på en legalisering av fabrikantbestämda återförsäljarpriscr hastigt spridning. Under det att före kriget smärre producentgrupper yrkat på en sådan förändring i lagstiftningen fick rörelsen nu sitt stöd huvudsakligen från dessa snart oerhört starkt organiserade distributörsintressen. I den övergångstid efter NIRArs fall, då linjerna för den fortsatta ekonomiska politiken ännu ej klart utkristalliserats, genomdrevs, främst på grund av dessa organisationers starka politiska aktivitet, 1 i de flesta delstater och i kongressen lagar, som under vissa villkor medgåvo fabrikantbestämda återförsäljarpriscr. Karakteristiskt för de former, under vilka dessa lagar tillkommo, är, att sedan det blivit klart, att president Roosevelt skulle inlägga sitt veto mot den federala lagen, den s. k. Miller-Tydings Act av år 1937, knöts dess antagande såsom ett villkor (»rider») till beviljandet av anslag till District of Columbias kommunalförvaltning. 2 Lagen motiverades i kongressen närmast såsom ett medel att skydda med inarbetade varumärken förbunden goodwill, vilken ansågs i många fall kunna äventyras, därest en och samma genom märkningen individualiserade vara betingade olika pris hos olika återförsäljare/' Miller-Tydings Act, som formellt utgör ett tillägg till Shermanlagen, stadgar, att intet i sistnämnda lag skall anses förbjuda »avtal som föreskriva minimipriser att tillämpas vid återförsäljningen av en vara på vilken anbringats, eller på vars etikett eller förpackning anbringats tillverkarens eller distributörens varumärke, hans namn eller annan honom utmärkande beteckning, därest varan ifråga befinner sig i fri och öppen konkurrens med varor av samma kategori (the same general class), som tillverkas eller distribueras av andra företag och därest avtal av denna typ äro medgivna vid inomstatliga transaktioner enligt lagen . . . i den d e l s t a t . . . där återförsäljningen skall äga rum, eller till vilken varan skall transporteras för återförsäljning. Ingåendet av sådana avtal skall ej heller anses representera en otillbörlig konkurrensmetod enligt § 5 i FTC-lagen. Vad sålunda sagts, innebär dock icke, att avtal som avse införandet eller upprätthållandet av minimipriser vid återförsäljning av någon vara av här ovan beskrivet slag och som ingås fabrikanter sinsemellan, grossister sinsemellan eller detaljister sinsemellan eller mellan personer, firmor eller bolag som befinna sig i konkurrens med varandra äro lagliga.» De villkor som av Miller-Tydingslagen uppställas för att fabrikantbestämda återförsäljarpriser skola vara undantagna från Sherman- och FTC-lagarnas tilllämpning äro som synes åtminstone formellt av långtgående natur. Lagen gäller endast med varumärke försedda eller på annat sätt klart individualiserade varor. För dessa är »fabriksprissättning» medgiven endast under den förutsättningen att den delstat som i sista hand beröres av försäljningen uttryckligen sanktionerat systemet. Härtill kommer, att sådan prissättning får gälla blott sådana varor som befinna sig i fri och öppen konkurrens med från andra företag härstammande varor av samma kategori. 1 Detta har otvetydigt belysts i Report on Resale Price Maintenance, publicerad av Federal Trade Commission, Washington 1945. 2 Presidenten blev härigenom nödgad att formellt godkänna lagen men uttryckte i en kommuniké sitt missnöje med kongressens förfaringssätt och sin fruktan att lagen skulle komma att medföra en tendens till höjda konsumentpriser. 3 Delstatslagarna motiverades på samma sätt samt dessutom ej sällan med önskvärdheten att motverka »illojal» konkurrens genom försäljning till priser lägre än självkostnaden. Senare verkställda undersökningar synas emellertid giva vid handen, att sådan försäljning varit vida mindre vanligt förekommande än som gjorts gällande i propagandan för lagstiftning av denna art. Som regel torde icke ens s. k. lockbeten ha sålts med faktisk förlust för distributören.

58 Innebörden av detta senare villkor, som ur materiell synpunkt är det utan tvekan primära, är ännu långtifrån klarlagd av rättspraxis, vilket delvis torde ha sin grund i det senaste årtiondets onormala marknadsförhållanden. Enligt ett uttalande av lagens främste förespråkare i senaten utgör tandkräm ett typiskt exempel på en vara som befinner sig i sådan konkurrens. Varje märke befinner sig här i konkurrens med kanske ett trettiotal andra, som alla äro beteckningar för en vara av tämligen enhetlig sammansättning och kvalitet. Detta uttalande har emellertid icke ansetts giva någon klar vägledning rörande lagstiftarens avsikt. Då varumärkesreklamen i och för sig ej sällan medför, att en från ett visst företag härstammande produkt i viss mån blir undandragen konkurrensen med i realiteten likartade varor, har det stundom ifrågasatts, om en strikt tolkning av lagen över huvud skulle ge något utrymme för fabrikantbestämda återförsäljarpriser. Systemet med fabrikantbestämda återförsäljarpriser kallas i amerikansk debatt ofta »vertikal» prissättning. Att lagen ej avser att medgiva »horisontella» prisavtal — överenskommelser producenter sinsemellan, grossister sinsemellan eller detaljister sinsemellan —- är uppenbart. Då sådana kartellavtal redan sedan länge varit förbjudna enligt Shermanlagen, är tydligen Miller-Tydingslagens klausul härom strängt taget överflödig och närmast att tillskriva den amerikanska lagstiftningsprocessens speciella karaktär. I 45 delstater är »fabriksprissättning» f. n. medgiven. Härvid gäller reglerna i Miller-Tydingslagen 1 samt de ytterligare bestämmelser, som vederbörande stater funnit för lämpligt att tillägga. 2 Det skulle föra för långt att här i detalj redogöra för dessa bestämmelser. I flertalet stater gäller, att ett avtal om återförsäljarpriser, som slutes mellan en producent eller grossist och en av dennes distributörer, sedan det genom parternas försorg bringats till branschens kännedom, automatiskt blir bindande för samtliga återförsäljare. Lagstiftningens kritiker ha med särskild skärpa vänt sig mot denna bestämmelse, som anses underlätta missbruk av avtal om fabrikantbestämda återförsäljarpriser såsom täckmantel för vanliga priskarteller; ett fåtal i hemlighet samarbetande större distributörer kunna lätt tänkas genom påtryckning sluta likartade avtal r ö r a n d e återförsäljarpriserna med olika tillverkare av en viss vara, varefter, sedan publicering skett, samtliga distributörer inom vederbörande delstat äro b u n d n a att hålla samma priser. I mer än hälften av de stater som legaliserat fabrikanlbestämda återförsäljarpriser anses de genom avtal om sådan prissättning tillkomna priserna blott såsom minimipriser, d. v. s. de ange den gräns, under vilken distributörerna ej få sälja. Detta är ett ytterligare tecken på den roll distributörernas organisationer spelat för dessa lagars tillkomst; att vare sig fabrikant eller konsument som regel äro betjänta av att varorna i sådana fall säljas högre än det avtalade priset är tämligen uppenbart. För fabrikanten gäller detta bl. a. med hänsyn till det hans speciella intresse, för vars skydd dessa lagar främst föregivits ha tillkommit; genom att tillåta avvikelser uppåt från de avtalade minimipriserna står man ju i själva verket inför möjligheterna av sådana prisvariationer som påståtts minska ifrågavarande varors goodwill! — I en minoritet av staterna äro priserna att anse såsom absoluta, d. v. s. avvikelse får ej ske utan tillstånd från 1 2

Angående ny, inskränkande tolkning av Miller-Tydingslagen se betänkandets kapitel 5. Högsta domstolarna i delstaterna Florida, Mississippi och Oklahoma ha sedan denna översikt utarbetades förklarat dessa delstaters lagar om »fabriksprissättning» inkonstitutionella. Florida och Oklahoma ha emellertid därefter antagit ny lagstiftning medgivande sådan prissättning under något strängare förutsättningar än de som gällde enligt tidigare lagar. Om domstolarna komma att godkänna dessa nya lagar är icke klart.

59 den fabrikant (grossist) med vilken avtal ingåtts, och sådan förändring blir då efter publicering bindande för samtliga distributörer av varan. I övervägande antalet stater föreskrives ingen begränsning till viss person av rätten att avtala om återförsäljarpriser. Enligt sakens natur kan det här dock endast bli fråga om personer, som vid något tillfälle såsom ägare eller distributörer handhava varan. Särskilt anmärkningsvärt är emellertid, att man i dessa fall ej begränsat denna rätt till ägaren av å varan förefintligt märke. Denne kan sålunda mot sin vilja få finna sig i att hans vara blir föremål för sådana avtal. Härav följer även, att konflikter mellan olika grupper av sådana avtal om en och samma vara kunna tänkas. Härvid synes för de flesta stater gälla, att det högsta av dessa olika minimipriser skulle komma att bli bindande för samtliga distributörer. — I åtskilliga stater äger endast ägaren av varumärket, resp. innehavaren av å varan angivet namn eller ursprungsbeteckning eller av denne auktoriserad grossist fastställa minimipriser för återförsäljning. F r å n skyldigheten att hålla fabrikantbestämda priser äro i samtliga stater undantagna återförsäljare som befinna sig i konkurs, ämna upphöra att föra ifrågavarande märke eller att driva hela sin rörelse eller vilkas lager av varan skadats eller undergått annan försämring. I vissa fall måste härvid orsaken till att gällande minimipris ej hålles publiceras eller meddelas vederbörande grossist eller fabrikant, som då i ett antal stater äger rätt att återköpa varorna till det pris för vilket återförsäljaren tidigare inköpt dem. I något mindre än hälften av staterna bortfaller vidare all skyldighet att tillämpa fabrikantbestämda återförsäljarpriser, därest varans individualiserande märke, namn eller ursprungsbeteckning avlägsnas. Överträdelse av lagstiftningen genom försäljning till lägre pris än det fabrikantbestämda betraktas blott i ett par stater såsom brott. Straffen äro härvid relativt obetydliga. Av större betydelse är, att den vars intressen skadats i sådant fall i de flesta staterna hos domstol kan söka förbud mot fortsatt försäljning till »underpris» samt även äger rätt föra skadeståndstalan. Det vill emellertid synas, som om sådana mål icke äro synnerligen vanliga. I detta sammanhang förtjänar nämnas, att organiserade åtgärder bland distributörer för att övervaka, att ingen underskrider i enlighet med dessa lagar tillkomna minimipriser mycket väl kunna tänkas bli olagligförklarade enligt Shermanlagen, då det ju i sådant fall skulle röra sig om »horisontellt» samarbete mellan konkurrenter. Något mål, vari denna fråga ställes på sin spets, har dock ännu icke förevarit vid domstol. Antitrustlagarna och exportsammanslutningar. En av FTC:s första undersökningar, offentliggjord år 1916, gällde frågan om lämpligheten av att undantaga exportnäringen från antitrustlagarnas tillämpningsområde och här tillåta en större grad av samarbete mellan olika företag än inom landet. Grundtanken bakom kommissionens som resultat av utredningen framförda förslag, vilket blev bestämmande för lagstiftningen i ämnet, var den att amerikanska exportörer i vissa fall kunde tänkas bli missgynnade på utländska marknader i förhållande till där u p p t r ä d a n d e konkurrenter från andra länder som icke voro bundna av antitrustlagar. I den mån kartellbildning och andra konkurrensbegränsningar accepterades på exportmarknaderna, vore det med andra ord »rimligt», och ett nationellt intresse, att amerikanska företag där lämnades stor frihet att bestämma formerna för sitt uppträdande. Det förutsågs dock, att vissa kvalifikationer i denna rätt skulle bli nödvändiga för att undvika ett äventyrande av antitrustpolitikens effektivitet på hemmamarknaden. Den s. k. Webb-Pomerenelagen av 1918 undantager på vissa villkor sammanslutningar

60 (associations), som bildats med ändamål att uteslutande bedriva exporthandel, och som i praktiken verkligen också bedriver blott sådan handel, och deras verksamhet från antitrustlagarnas tillämpning. Ett av dessa villkor är, att sådana sammanslutningar icke inskränka konkurrensfriheten inom Förenta Staterna eller inkräkta på utanför dem stående amerikanska konkurrenters exportmöjligheter (is not in restraint of the export trade of any domestic competitor of such association). Ett annat är att de icke, vare sig i Förenta Staterna eller annorstädes, ingå avtal eller träffa åtgärder, som på ett konstlat sätt eller avsiktligen (artificially or intentionally) påverka priserna inom Förenta Staterna på de varuslag som de exportera, eller som medföra en väsentlig inskränkning av konkurrensfriheten inom landet. För att en sammanslutning skall kunna komma i åtnjutande av den i Webb-Pomerenclagen medgivna undantagsställningen, ställas slutligen vissa krav på publicitet rörande dess organisation och verksamhet. Den måste sålunda registreras hos FTC, med redovisande bl. a. av såväl styrelsemedlemmars och funktionärers som aktieägares eller medlemmars namn och adress samt bolagsordning eller stadgar liksom alla förändringar i dessa u p p gifter. Den är vidare skyldig att tillställa FTC de ytterligare upplysningar rörande sin organisation, ekonomi, verksamhet, ledning och sitt förhållande till andra sammanslutningar, företag och individer, som kommissionen kan finna önskvärda. Närhelst FTC anser sig ha skäl att misstänka, att en sammanslutning ej längre fyller något av ovannämnda villkor, är den av lagen ålagd att föranstalta om en utredning i detta hänseende. Skulle denna ge vid handen, att lagen överträtts, äger kommissionen anmoda sammanslutningen att vidtaga de åtgärder som erfordras för en återanpassning av dess verksamhet. Om sammanslutningen lämnar sådana »recommendations» utan beaktande, skall kommissionen överlämna ärendet till överåklagaren för handläggning på sätt denne finner lämpligt. Webb-Pommerenelagens berättigande har vid upprepade tillfällen satts i fråga. Förutom det ur principiell synpunkt mindre tilltalande i att amerikanska rättssubjekt här medgivits att utomlands uppträda på ett sätt som icke kan accepteras i hemlandet har det förfäktats, ej minst bland ekonomer av facket, att man svårligen kan tänka sig fall, där icke samverkan på exportmarknaderna medför återverkningar, direkt eller indirekt, på den amerikanska hemmamarknaden, och att hela lagstiftningen sålunda lider av en inre självemotsägelse. Det förefaller icke osannolikt, att ett amerikanskt ratificerande av den föreslagna stadgan för en världshandelsorganisation kommer att aktualisera diskussionen om en revision av denna lagstiftning. Sammanlagt ha 150 sammanslutningar vid olika tillfällen existerat under lagen. Antalet registreringar torde f. n. utgöra omkring 60. Kommissionen ägnade under lagens första tjugu år blott tillfällig uppmärksamhet åt dessa sammanslutningars verksamhet. Efter 1940 har läget härutinnan förändrats; omkring ett dussin sådana exportkarteller ha specialundersökts, varav ett par upplösts såsom oförenliga med lagen och andra ålagts att i vissa hänseenden omlägga sin verksamhet.

III. Antitrustpolitikens brister, dess betydelse och framtid. Att den amerikanska antitrustpolitiken representerar det utan all jämförelse viktigaste försök att genom lagstiftningsåtgärder bevara ett maximum av konkurrens och frihet inom näringslivet som någonsin företagits är uppenbart. Lika tydligt är å andra sidan, att den icke kan sägas vara ett fullkomligt medel för

61 realiserandet av sitt syfte. Här skola i korthet vissa i officiella utredningar ofta påpekade materiella brister i lagstiftningen, liksom några svagheter i proceduren och själva tillämpningsverksamheten beröras. Den svåraste materiella bristen i lagstiftningen har utan tvekan visat sig vara, att Claytonlagens § 7 icke riktar sig mot förvärv av ett företags anläggningar av ett annat konkurrerande företag. Fusioner av företag ha endast kunnat angripas då de kommit till myndigheternas kännedom på ett så tidigt stadium att överlåtelse av anläggningar ännu ej kunnat ske eller genom anhängiggörande av mål på grund av Shermanlagens stadganden om »monopoliserande» eller »försök att monopolisera», vilket i allmänhet är förenat med större omgång och ställer vida högre krav på myndigheternas bevisföring än de av lagstiftaren förutsedda aktionerna enligt § 7 i Claytonlagen. Flertalet fusioner inom näringslivet ha på grund härav måst lämnas oantastade, trots att många av dem utan tvivel ägt rum i strid med antitrustlagarnas grundprinciper. På en viktig punkt har vägen här lämnats relativt fri för de krafter som tendera att öka graden av koncentration inom näringslivet. Som tidigare antytts föreligger emellertid i kongressen sedan någon tid lagförslag som åsyfta att råda bot på denna brist. 1 En patenthavare är av det allmänna tillerkänd en viss monopolrättighet. Det kan icke förutsättas, att denna är obegränsad; samhället kan icke rimligen finna sig väl tillrätta med att patenträttigheten utnyttjas till så långtgående konkurrensbegränsningar, att andra vitala sociala intressen än patenthavarens allvarligt skadas. Den konflikt som här i vissa fall visat sig föreligga mellan patentlagstiftningen å den ena sidan och antitrustlagarna å den andra löstes ända in på trettiotalet i de flesta fall till patenthavarnas förmån. I brist på uttrycklig gränsdragning ansågo sig domstolarna med andra ord i allmänhet förhindrade att ingripa även mot sådana på patent baserade inskränkningar av konkurrensen som stodo i klar strid med antitrustlagarna. Här förelåg en källa till svaghet i antitrustpolitiken av sannolikt nästan lika allvarlig natur som den nyss diskuterade »luckan» i Claytonlagen. Det har tidigare antytts, att antitrustdivisionens intensiva kampanj mot patentmissbruken under de senaste tio åren åtföljts av en markerad förändring av rättspraxis. Domstolarna ha nu klart för sig nödvändigheten av att klarare skilja mellan legitima och illegitima konkurrensbegränsningar med stöd av patent och ha manifesterat en tydligt stigande villighet att draga denna gräns på ett sådant sätt att antitrustpolitikens effektivitet icke äventyras. Ur allmän rättssäkerhetssynpunkt — och, i belysning av den alltjämt pågående starka förskjutningen i rättspraxis, ej minst med hänsyn till skyddet av patenthavares berättigade intressen — synes det dock alltjämt vara önskvärt med en lagstiftningsvägen genomförd reglering av förhållandet mellan den ena och den andra politiken. Frågan har de sista åren vid flera tillfällen varit föremål för kongressens uppmärksamhet utan att man likväl ännu ansett sig finna en tillfredsställande lösning. Diskussionen i avsnittet om fabrikantbestämda återförsäljarpriser å märkesvaror torde ganska tydligt ha givit vid handen, att lagstiftningen på detta område ej kan anses rätt väl förenlig med antitrustpolitiken i övrigt. Det slag av »fabriksprissättning» som medgives i de federala och delstatliga lagarna måste medföra en tendens till konkurrensbegränsning och därav följande förstelnande av distributionens struktur inom de branscher (främst den kemisk-tekniska), där denna typ av prissättning vunnit starkare utbredning. Härtill kommer den påtagliga risken av att sådana »vertikala» prisavtal användas såsom täckmantel för priskarteller och andra inskränkningar i konkurrensen av »horisontell» typ, även om detta är uttryckligen förbjudet enligt såväl Miller-Tydingslagen som Sherman1

Sådan lagstiftning har genomförts år 1950; se betänkandets kap. 3.

62 lagen själv. Frestelsen till sådana missbruk torde vara särskilt stark på grund av de praktiska svårigheter som måste göra sig gällande för de tillämpande myndigheterna — och kanske främst domstolarna — att härvidlag avgöra i vad mån en konkurrensbegränsning tillkommit på laglig eller olaglig väg. Oppositionen mot Miller-Tydingslagen (utan vilken delstatslagarna på grund av reglerna om »interstate commerce» vore av relativt ringa vikt) torde f. n. vara tämligen stark. Såväl administrationen som åtskilliga ekonomer samt representanter för konsumentorganisationer och de konkurrenskraftigaste distributörerna ha uttalat sig mot denna lagstiftning i vart fall i dess nuvarande utformning. Det förefaller icke osannolikt, att den alltsedan lagens genomförande livliga debatten i ämnet inom en ej avlägsen framtid bringas inför kongressen. Liksom om Miller-Tydingslagen gäller om Webb-Pomerenelagen av 1918 r ö r a n d e exportsammanslutningar, att den knappast kan anses väl förenlig med antitrustlagstiftningen i övrigt. Det har tidigare framhållits såsom möjligt att ett amerikanskt ratificerande av den föreslagna stadgan för en världshandelsorganisation kommer att aktualisera frågan om en revision av Webb-Pomerenelagen. De straffsatser som ingå i antitrustlagarna torde icke i och för sig utöva starkare avskräckande verkan. Fängelsestraff har ytterst sällan kommit till användning. De bötesbelopp som utdömts ha stundom varit avsevärda rent siffermässigt, men i jämförelse med de värden som berörts av de konkurrensbegränsningar, för vilka böterna utdömts, te de sig nästan genomgående som skäligen ringa. Ofta utgöra böterna blott en bråkdel av rättegångskostnaderna i målet. Av offentliga utredningar och enskilda sakkunniga ha påyrkats dels en vidgad användning av fängelsestraffet, dels införandet av alternativa regler i fråga om böterna, enligt vilka dessa på ett eller annat sätt kunde sättas i relation till de genom konkurrensbegränsningarna eller monopolmissbruken uppkomna vinsterna eller de deltagande företagens storlek. Åtskilliga svagheter i de processuella reglerna för antitrustpolitikens tillämpning ha tidigare i förbigående påpekats. Här faller främst i ögonen förfarandet vid upplösning av monopolföretag enligt Shermanlagen. 1 Detta var åtminstone under de första årtiondena präglat av stark formalism och påtaglig rädsla bland domstolarna att åstadkomma rubbningar inom berörda näringsgrenar. Att man på detta sätt mera såg till formen än bestående ekonomiska realiteter medförde, att upplösningsdekreten i många fall blevo tämligen ineffektiva. Under senare tid har härvidlag en ändring skett närmast till följd av att domstolarna mera villigt nyttjat ekonomisk och teknisk sakkunskap vid upplösningsbeslutens formulerande. Domstolarna ha även genom att i domen förbehålla sig rätt till övervakning och modifikation av tidigare beslut ända till den tidpunkt, då beordrad upplösning i praktiken verkställts, skaffat sig möjlighet att i efterhand kontrollera, att gynnsammare förutsättningar för konkurrens verkligen skapats. Genom en fortsatt utveckling i denna riktning torde man kunna undvika en del av tidigare missgrepp och öka effektiviteten i upplösningsförfarandet. Att lagstiftningsvägen i detalj reglera tillvägagångssättet vid upplösning av monopolföretag torde däremot icke ha ifrågasatts. Härtill äro olikheterna i de enskilda fallen, då upplösning kan komma i fråga, alltför betydande. I nära samband med nyss berörda problem liksom med frågan om effektivast möjliga tillämpning över huvud står det ofta framförda kravet på bättre efterhandskontroll av att av domstolarna, FTC och antitrustdivisionen gjorda före1 Upplösning av karteller erbjuder vanligen relativt liten svårighet, då i sådana organisationer ingående företag som regel behålla både sin formella och ett avsevärt mått av sin reella självständighet.

63 lägganden verkligen efterlevas, ej endast till bokstaven utan även till andan. Alltför ofta torde det ha inträffat, att konkurrensbegränsningar, mot vilka ingripanden skett, realiter kvarstått, ehuru vederbörande företag rent formellt efterkommit vad som begärts av dem. Såväl antitrustdivisionen som framför allt FTC har redan enligt bestående lagstiftning skyldighet att övervaka efterlevnaden av egna och domstolarnas beslut. Kravet på bättre kontroll av verkställigheten gäller icke ny lagstiftning utan fastmer en väsentlig ökning av dessa myndigheters ekonomiska och personella resurser. Inom TNEC framhölls vid flera tillfällen, att en väsentlig brist i antitrustpolitiken med dess nuvarande utformning är att konkurrensbegränsningar i allmänhet kunna angripas först sedan de kommit till stånd. Mera konstruktivt vore att förhindra deras uppkomst. I detta sammanhang förordades en normalisering av det sedan länge inom FTC och divisionen tillämpade förfarandet att på begäran av näringsidkare uttala sig om legaliteten av en planerad åtgärd. Sådana uttalanden skulle då få för dessa myndigheter bindande karaktär. Man har emellertid hittills icke velat taga detta steg. Orsakerna härtill ha varit flera. Dylika uttalanden måste med nödvändighet få en viss prejudicerande verkan, vilket lätt kunde föranleda konflikter med domstolspraxis. Erfarenheten av hittills tillämpade informella förfarande ger vidare vid handen, att det ofta är utomordentligt svårt att i detalj förutse verkningarna på konkurrensen av en viss tillärnad åtgärd. Slutligen torde även ha medverkat en rädsla att genom en normalisering på detta område indirekt införa en statlig övervakning av förhållandena inom näringslivet av i Förenta Staterna — med undantag för NIRA-perioden — u n d e r fredstid okänd omfattning. Flera kongresskommittéer ha upprepat kravet på en bättre samordning mellan antitrustpolitiken och andra grenar av den allmänna ekonomiska politiken. I många sammanhang har man även sökt uppnå en sådan samordning. Särskilt under kriget framhölls ständigt, att man vid genomförande av priskontrollen och övriga statsingripanden med all kraft måste eftersträva att med dem oundgängligen förbundna inskränkningar i konkurrensen höllos vid ett minimum. På samma sätt sökte man genom särskild lagstiftning motverka, att försäljningen av statliga fabriker och överskottsmateriel efter kriget skedde på sådant sätt, att koncentrationen inom näringslivet ökades. Inom flera områden för vilka särskild lagstiftning gäller, t. ex. sjöfarten och rundradioväsendet, söker man genom speciella föreskrifter motverka uppkomsten av monopol. Alltjämt torde emellertid gälla, att mycket återstår att göra — t. ex. på jordbruks- och järnvägspolitikens områden — innan man nått optimum för sådan koordination. För en utomstående betraktare synes vikten av en långtgående samordning av FTC:s och antitrustdivisionens verksamhet uppenbar. Den h a r emellertid särskilt tidigare varit långtifrån lika uppenbar för de båda myndigheterna själva, vilket utan tvivel varit till ömsesidig nackdel. Kommissionen har ej sällan underlåtit att författningen likmätigt intressera sig för verkställigheten av domar i mål anhängiggjorda av divisionen. Den senare har intill senaste år aldrig formellt begagnat sig av sin lagenliga möjlighet att begära FTC:s synpunkter på utformandet av förslag till dom i antitrustmål. FTC har stundom varit ovillig att till divisionen utlämna även sådana uppgifter som företag frivilligt ingivit till kommissionen. För närvarande torde en ej obetydlig grad av samverkan känneteckna förhållandet mellan de båda myndigheterna, men även härvidlag torde man vara långt ifrån önskvärt optimum av koordination. Vissa påtagliga brister i antitrustdivisionens befogenheter och arbetssätt ha tidigare påpekats. Den allvarligaste av dessa är utan tvivel frånvaron av befo-

64 genhet att på det förberedande utredningsstadiet infordra uppgifter från berörda företag. FTC, som äger denna befogenhet, är icke berättigad att, innan mål anhängiggjorts, överlämna av kommissionen genom sådant föreläggande inhämtade upplysningar till divisionen. Flera kongresskommittéer ha yrkat på att befogenhet att begära relevanta uppgifter skulle tilläggas divisionen, hittills dock utan resultat. En omfattande diskussion har inom och utom kongressen förts kring frågan, om det vore möjligt att ersätta den nuvarande på två myndigheter delade administrationen med en enhetlig och, i så fall, huruvida tillämpningen av antitrustlagarna borde anförtros åt en kommission (med möjlighet till överklagande vid domstol) eller direkt åt domstolarna. Starka skäl ha anförts för och emot såväl bibehållandet av nuvarande ordning som vartdera av övriga alternativ. Denna debatt kan ännu icke anses avslutad. För den bestående ordningen har ansetts tala bland annat att rättssäkerheten i fråga om t. ex. de stora upplösningsmålen kräver en direkt domstolsbehandling 1 , medan å andra sidan domstolarna (och divisionen) icke gärna kunna lastas med den ruiinbetonade administrationen av den mångfald ärenden av vanligen mindre principiell räckvidd, som äro att hänföra till lagstiftningen rörande otillbörlig konkurrens. Regelmässigt har i samband härmed dock framhållits önskvärdheten av en intimare samverkan mellan divisionen och FTC. Den historiska översikten av antitrustpolitikens utveckling torde otvetydigt ha givit vid handen, att den största bristen på detta område åtminstone under lagstiftningens femtio första år var otillräckligheten i fråga om resurser för den praktiska tillämpningsverksamheten. Man kan icke med ett anslag av några hundratusen dollars per år på alla områden motverka koncentrationstendenserna inom en ekonomi av en sådan omfattning som den amerikanska. Den starka ökningen av framför allt antitrustdivisionens resurser under senare år har medfört en mycket påtaglig förbättring av möjligheterna härvidlag, vilket ju även kvalitativt och kvantitativt klart visat sig i arbetsresultatet. En fullt effektiv administration torde emellertid förutom avhjälpande av tidigare berörda brister kräva en ytterligare avsevärd ökning av myndigheternas ekonomiska och personella resurser. I debatten har härvid talats om ytterligare åtminstone en fördubbling av nuvarande anslag och en häremot svarande utbyggnad av personalkadern inom divisionen och FTC. Man kan fråga sig, om antitrustlagstiftningen verkligen givit några resultat av bestående värde. Så synes utan tvivel vara fallet. Det är visserligen riktigt, att många grenar av det amerikanska näringslivet företer en ganska höggradig koncentration av produktion eller distribution till ett relativt fåtal storföretag. Men alla tecken tyda på att denna centralisering skulle varit vida större, om dessa lagar ej funnits. Antitrustdivisionen har i synnerhet under de senaste tio åren ägnat särskild uppmärksamhet åt den politik som förts av de största företagen inom de olika branscherna. Man behöver i allmänhet icke länge samtala med chefen för ett sådant företag om förhållandena i branschen, förrän man får ett klart intryck av i huru hög grad man som regel inom storindustrien är angelägen att undvika begagnandet av konkurrensmetoder som kunna vara tvivelaktiga ur antitrustlagarnas synpunkt. Av än större betydelse har antitrustpolitiken varit i fråga om konkurrensbegränsningar genom organiserad samverkan mellan företag. Det torde knappast 1

Argumentet att domstolarna icke skulle besitta eller anlita erforderlig ekonomisk och teknisk sakkunskap för att kunna rätt bedöma sådana mål, måste med hänsyn till utvecklingen av praxis under senaste decennium numera sägas ha mist åtskilligt av sin tidigare styrka.

65 kunna betvivlas, att kartellväsendet i Amerika fått en i jämförelse med förhållandena i Europa blygsam utbredning. Vad mera ä r : det stora flertalet amerikanska företagare torde vara personligen övertygade om att de flesta varianter av kartellartade konkurrensbegränsningar och monopolsträvanden äro såväl samhällsskadliga som på lång sikt till men för deras egna intressen. En liknande uppfattning är även den bland övriga samhällsgrupper gängse. Antitrustlagstiftningen har säkerligen verksamt bidragit till konserverandet och vidareutvecklandet av denna del av pionjärtidens liberala ideologi. Antitrustlagarnas framtid torde sammanhänga med både den utländska och den amerikanska politiska utvecklingen. Så länge landet önskar bibehålla en samhällsorganisation företrädesvis baserad på enskild företagsamhet kommer denna lagstiftning säkerligen att betraktas såsom ett omistligt led i den ekonomiska politiken. Karakteristiskt är emellertid, att även i kretsar, där man önskar j ett vidgat statsinflytande över vissa delar av näringslivet, antitrustlagarnas bibehållande sällan eller aldrig sättes i fråga. För alla grupper, från socialister till även mycket konservativa republikaner och sydstatsdemokrater, framstår det a priori såsom önskvärt att friast möjliga konkurrens råder på alla de områden, som äro undantagna från statsingripanden.

5—116665

Bil.

Bilaga

2.

Ensamtillverkare inom svensk industri. A v fil. lic. Bertil

Nyvander.

Denna redogörelse avser att översiktligt belysa i vilken omfattning produktionen av skilda varuslag är koncentrerad till enstaka tillverkare eller — i de fall då flera tillverkare finnas — produktionen dock domineras av ett enda företag. Sådan dominans anses här föreligga, om ett företag svarar för minst tre fjärdedelar av produktionen av en viss vara. Lämpligt hade varit att låta gränsen förskjutas med hänsyn till konkurrensförhållandena inom branschen i övrigt, men av praktiska skäl har en fast gräns använts. Omfattningen av dylika ensamtillverkningar beror helt naturligt i ganska väsentlig grad på hur grupperingen av varuslagen göres. Ju mera detaljerad denna varuuppdelning är, ju större relativ andel kunna ensamtillverkningarna väntas utgöra. Om indelningen är mycket detaljerad, blir emellertid ett stort antal varuslag substituerbara mot varandra, och vidare kan produktionen av flera varuslag väntas vara av obetydlig omfattning. Som en lämplig medelväg kommer i det följande den officiella industristatistikens varugruppering i huvudsak att följas. Med den relativt sett mycket betydande utrikeshandel Sverige har föreligger i regel konkurrens från utländska tillverkare även för företag, som i ovan berörd mening dominera den svenska produktionen. Beträffande flertalet varuslag utgör den svenska produktionen helt naturligt en mycket obetydlig del av världsproduktionen, och beroendet av världsmarknadsförhållandena är därigenom ytterligare accentuerat. Den svenska tillverkarens ställning på den inhemska marknaden underlättas dock i flertalet fall genom tullar. I den sammanfattningstabell över ensamtillverkade varor, som återfinnes i redogörelsens slut, angives förutom resp. varors salutillverkningsvärde även omfattningen av in- och utförseln samt tullskyddet. I detta sammanhang bör även påpekas, att latent utländsk konkurrens helt naturligt kan föreligga, även om den aktuella importen är förhållandevis obetydlig. Hänsyn till förekomsten av konkurrensbegränsande avtal har icke tagits i denna översikt. Företag tillhörande samma koncern eller holdingbolag ha icke räknats som självständiga företag, utan hela koncernen resp. holdingbolaget har betraktats som en enhet. Flertalet av de ensamtillverkande företagen äro storföretag. En viss uppfattning om förskjutningarna i de ensamtillverkande företagens betydelse kan man följaktligen få genom ett studium av storföretagens andel av samtliga företag. Utvecklingen under mellankrigstiden innebar härvidlag en kontinuerlig ökning av de största företagens andel (företag med över 500 arbetare) i samtliga företag, medan de medelstora företagens andel (företag med 50—500 arbetare) gått tillbaka. Under kriget har denna utveckling avbrutits, och någon tillbakagång kan

63 konstateras i de större företagens andel. Denna utgör nu (företag över 500 arbetare) omkring 25 procent. Dessa uppgifter äro hämtade från den officiella statistiken, som är baserad på de lokala anläggningarna. Om i stället de ekonomiska enheterna (företagen) läggas till grund, ökas helt naturligt de största företagens andel något. Som framgår av det följande äro orsakerna till förekomsten av ensamtillverkare av flera slag. Ofta föreligger samband med patent- eller licensinnehav, speciellt inom metallindustrien. I andra fall kräver tillverkningen av en vara en i förhållande till efterfrågans storlek så stor kapitalinsats i form av maskinutrustning eller forskningsarbete, att produktionen inte med ekonomisk fördel kan fördelas på flera tillverkare. Sådana fall föreligga exempelvis inom den kemiska industrien. Vidare bör erinras om de statliga monopolen främst inom närings- och njutningsmedelsindustrierna. I många fall har en gradvis skeende koncentration av tillverkningen från flera tillverkare till en ensamtillverkare ägt rum. Vid helt fri konkurrens utan något av de hinder, som ovan berörts brukar vanligen tillverkningen av en ny produkt i snabb följd upptagas av flera tillverkare. Därefter vidtager så småningom — särskilt om efterfrågan på grund av mättnad av marknaden så småningom upphör att öka — en koncentration av tillverkningen till färre företag, dels genom att produktionen vid mindre konkurrenskraftiga enheter minskas eller helt nedlägges, dels genom fusioner mellan företagen. Oftast betingas dessa fusioner av utvecklingen inom produktionstekniken, som möjliggör förbilligad produktion vid ökning av produktionsenheternas storlek. Vanligen bidrar härtill också den standardisering av varan, som blir möjlig, sedan varan inarbetats på marknaden. Mera betydande fusioner bruka vanligen åtföljas av omfattande rationaliseringsåtgärder. Vissa perioder kännetecknas av betydande fusioner, första världskrigets senare del, depressionsåren under 1930-talets förra del samt det andra världskriget. Under a n d r a världskriget och efterkrigsåren har samtidigt nygrundningen av företag varit exceptionellt livlig. Vidare har under inflytande av den gynnsamma efterfrågekonjunkturen i betydande omfattning redan befintliga företags tillverkningsprogram utvidgats till att omfatta för företagen nya tillverkningar. De två sistnämnda omständigheterna ha i hög grad bidragit till att minska effekten av fusionerna för uppkomsten av ensamtillverkare. De följande branschöversikterna omfatta en allmän överblick över förhållandena inom respektive branscher vad avser koncentration och koncentrationstendenser. Därefter följer inom varje bransch en sammanfattande översikt över de viktigaste ensamtillverkande företagen. Efter branschöversikterna finnes slutligen en tabellöversikt, avseende de ensamtillverkade varuslagens produktionsvärde, export och import samt tullskydd. De i tabellöversikten angivna siffrorna äro helt hämtade från den officiella industri- och handelsstatistiken. Varuslag, vilka framställas av flera tillverkare men vilkas tillverkning domineras av ett enda företag, markeras genom asterisk. På grund av att officiella siffror rörande enskilda företags tillverkning av en viss vara i regel saknas, är urvalet av dominerande företag behäftat med en viss osäkerhet. Tabellöversikten avser år 1948. I framställningen i övrigt har i möjligaste mån hänsyn tagits till förändringar som skett intill maj 1951. Tullskyddets höjd har angivits i procent av importpriset. I några fall då importen varit mycket obetydlig (tändstickor och hästskosöm), har beräkningen i stället gjorts på exportpriset. De varor, för vilka tullen utgår efter vikt, ha numera ett förhållandevis avsevärt lägre tullskydd än före kriget, vilket framgår vid jämförelse med motsvarande uppgifter i 1936 års näringsorganisationssakkunnigas betänkande (SOU 1940: 35). Detta sammanhänger med att varorna i regel undergått betydande prisstegring, medan tullsatsen i regel varit oförändrad.

1. Malmgruvor, stål- och metallverk. Inom järnmalmsbrytningen intar Grängesbergsbolaget och Luossavaara-Kiirunavaara AB tillsammans en dominerande ställning, men med hänsyn till att deras produktion så gott som uteslutande är avsedd för export kommer deras verksamhet icke här att beröras närmare. Visserligen förbrukas en allt större del av dessa bolags malmer (inkl. slig) vid järnverken i Domnarvet, Oxelösund och Luleå men denna andel torde vid nuvarande brytning icke överstiga 5 procent av produktionen. Brytningen vid de övriga gruvorna, som huvudsakligen lämna fosforfattiga malmer för inhemsk förbrukning, är fördelad på ett betydande antal ägare, ehuru en fortgående koncentration äger rum. Av naturliga skäl ha järnverken förvärvat allt större andelar av de gruvor från vilka de erhålla sin malm. Omkring 65 procent av brytningen (mätt efter antalet arbetare) äger f. n. rum vid gruvor vilka helt eller till större del ägas av järnverk. Närmare 15 procent av brytningen sker vid staten tillhöriga gruvor (AB Statsgruvor). Av övriga malmer brytas zink-, koppar- och blymalmer vid ett flertal gruvor. Bolidens Gruv AB med gruvor i Norrbotten och Västerbotten är det ojämförligt största företaget främst vad avser kopparmalm och blymalm samt andalusit, men betydande företag finnas även med gruvor i Mellansverige såsom AB Zinkgruvor med dotterföretag, AB Nya Kopparbergs Bergslag och. närstående AB Garpenbergs Odalfält samt det belgiska gruvföretaget Vieille Montagne. Bolidens Gruv AB är sålunda icke att anse såsom dominerande vad avser malmer men då företaget är det enda av gruvföretagen som raffinerar malmen inom landet innehar det en dylik ställning beträffande vissa framställda metaller (se n e d a n ) . Förutom ovannämnda malmer brytas också mangan- och volframmalmer vid ett par gruvor. Inom järnhanteringen har som bekant en betydande koncentration ägt rum av den sedan gammalt splittrade bruksrörelsen. De sammanslagningar som förekommit ha dock i huvudsak haft regional avgränsning och någon dominans för ett enstaka företag föreligger icke. De fem största järnverksföretagen sysselsätta omkring 60 procent av samtliga arbetare inom gruppen järn- och stålverk. Dessa verk äro helt fristående från varandra. Av de återstående ägas några av mekaniska verkstäder, för vilka de huvudsakligen arbeta. Arbetareantalet vid dessa verk (Surahammar [Asea], Hofors [SKF], Björneborg [Atlas-Diesel] och Kolsva [Svenska Maskinverken]) motsvarar omkring 15 procent av samtliga. Bland de övriga verken märkes det statsägda järnverket i Luleå, Norrbottens Järnverk AB, vilket verk ännu befinner sig under utbyggnad. Järnverkens produktion är i mycket hög grad avsedd för export. Framför allt gäller detta valsade halvfabrikat av kvalitetsjärn. Det jämförelsevis stora antalet järnverk medför att endast mycket få varuslag tillhörande denna grupp domineras av enstaka tillverkare. Den enda i branschöversikten redovisade ensamtillverkaren är Domnarfvets Jernverk, vilket är det mest betydande verket för framställning av grovvalsat handelsjärn. Beträffande framför allt grövre produkter av handelsjärn råder en mycket betydande konkurrens med utländska järnverk, vilka i många fall ha gynnsammare tillverkningsbetingelser vad avser bränsle. Framställningen av andra metaller och deras bearbetning till halvfabrikat är koncentrerad till ett fåtal storföretag. Inom metallframställningen dominerar Bolidens Gruv AB beträffande elektrolytkoppar, bly, guld, silver samt arsenik, medan framställningen av aluminium är helt koncentrerad till AB Svenska Aluminiumkompaniet. Produktionen av plåt, rör och stänger av andra metaller än järn har under några år helt varit koncentrerad till AB Svenska Metallverken. Under de senaste åren har sådan tillverkning även upptagits vid ett par andra företag.

70 Viktigare ensamtillverkare inom gruppen malmgruvor,

stål- och metallverk.

Domnarfvets Jernverk, tillhörande Stora Kopparbergs Bergslags AB, är enda tillverkare av järnvägsskenor samt grövre balkar och vinkeljärn. Norrbottens J ä r n verk i Luleå är planerat att även utbyggas med grovvalsverk, och produktionen torde komma att omfatta även ovannämnda produkter, varför Domnarfvets ställning som ensamtillverkare av de ovan nämnda varuslagen kan väntas upphöra. Produktionen av järnvägsskenor täcker för närvarande omkring tre fjärdedelar av det inhemska behovet. Exporten är helt obetydlig. Statens järnvägar torde numera vara den huvudsakliga köparen. Wargöns AB (fabriker i Vargön och Porjus) är enda tillverkare av vissa ferrolegeringar, såsom kiselmanganjärn och spegeljärn. AB Ferrolegeringar är genom dotterbolaget AB Metallurgisk Industri i Trollhättan ensam tillverkare av vissa andra ferrolegeringar, såsom krommangan, tantaljärn och ferrokolumbium. AB Svenska Aluminiumkompaniet med dotterföretaget Svenska Aloxidverken AB är ensam tillverkare av aluminium. De största andelarna i företagen ägas av ett kanadensiskt aluminiumföretag samt Svenska Metallverken. Bolaget tillverkar aluminium vid fabriker vid Månsbo i södra Dalarna och i Kubikenborg i Sundsvall. Vid kubikenborgsanläggningen finns dessutom en fabrik för tillverkning av aluminiumoxid, vilken för närvarande ej är i drift. Båvaran importeras normalt, men vid behov kan även den inhemska råvaran andalusit (från Boliden) användas för tillverkning av aluminiumoxid. Produktionen täcker för närvarande i runt tal 20 procent av förbrukningen (om hänsyn även tages till importen av halvfabrikat av aluminium), men är planerad att byggas ut. Bolidens Gruv AB är enda tillverkare av elektrolytkoppar, guld, silver, arsenik, selen samt dominerande tillverkare av bly. Produktionen av koppar och bly täcker endast en del av det inhemska behovet, medan arsenikprodukterna till stor del exporteras. AB Svenska Metallverken är den största tillverkaren av halvfabrikat av andra metaller än järn och stål. Genom förvärvet av Finspongs Metallverks AB år 1942 var Svenska Metallverken under några år enda tillverkare av stänger, rör och plåt av nonferrometaller. Under de senaste åren har dylik tillverkning upptagits vid ett par nyanlagda företag. Svenska Metallverken torde dock fortfarande dominera tillverkningen av plåt och rör. De ensamtillverkade produkterna inom gruppen malmgruvor, stål- och metallverk utgöra omkring 10 procent av hela produktionen inom här berörda branscher. Utrikeshandeln är i regel mycket betydande.

2. Järn- och annan metallmanufaktur. Järn- och metallmanufakturbranschen kännetecknas av små och medelstora företag. Medelantalet arbetare per företag (med över 5 sysselsatta) utgör för närvarande omkring 35 och endast två företag ha mer än 1 000 arbetare (järnbrukens manufakturavdelningar ej medräknade). Järn- och metallmanufakturen omfattar så många olikartade tillverkningar att den knappast kan behandlas som en helhet utan måste uppdelas efter viktigare grupper av varor. Redskap och verktgg utgöra en av de viktigaste varugrupperna med ett sammanlagt saluvärde av omkring 150 miljoner kronor år 1948. Fusioner synas på senare tid icke ha förekommit i nämnvärd utsträckning inom branschen. De mera

71 betydande sammanslagningarna leda sitt ursprung från förra delen av mellankrigstiden eller tidigare, exempelvis Sandvikens Jernverks AB:s intressen i AB Lidköpings Vikingsågar, grossistfirman AB Odelberg & Olsons i AB Säters Yxfabrik, Wiksfors AB, AB Finspongs Hästskor och Igelfors Bruks AB samt Eskilstuna Borr- och Verktygs AB:s i AB Arvika Redskapsfabrik och Nya AB Liljeqvists Sågblads- & Redskapsfabrik. En viss koncentration och specialisering tycks i flera fall ha ägt r u m därigenom att manufakturföretag nedlagt mindre betydande tillverkningar och begränsat antalet tillverkade varuslag. En mycket stor del av manufakturföretagen är enmans- eller familjeföretag (oftast i aktiebolagsform). Produktionen är i hög grad inriktad på export. Av samtliga hithörande tillverkningar var i runt tal omkring 40 procent avsedd för utländska köpare. Bland tillverkningar, som domineras av ett enda företag, ha nedan upptagits filar, skiftnycklar samt spiralborrar för träbearbetning. I flera andra fall gäller, att ett företag har den starkt övervägande delen av tillverkningen av ett visst varuslag ehuru icke i tillräcklig utsträckning för att här redovisas såsom ensamtillverkare. AB Igelfors Bruk är den ledande tillverkaren av liar och skaror. Större delen av produktionen är avsedd för export. I fråga om flertalet slag av hammare representeras större delen av tillverkningen av AB Hammare, Eskilstuna. Produktionen av tänger är i huvudsak fördelad på två jämnstora tillverkare i Eskilstuna, F. E. Lindström AB och E. A. Bergs Fabriks AB, av vilka det förstnämnda företaget är helt specialiserat på tänger. I fråga om övriga produkter finnas i regel flera i huvudsak jämbördiga tillverkare. Förskjutningarna mellan företagen synas ha varit ganska obetydliga under trettio- och fyrtiotalen framförallt vad gäller redskap och handverktyg. Under tjugotalet synes däremot omläggningar ha förekommit i något större utsträckning under inflytande av de under större delen av årtiondet ganska ogynnsamma konjunkturerna. Starkare förskjutningar under trettiotalet kännetecknar borrar för träbearbetning, rakblad samt vissa maskinverktyg såsom fräsar och gängverktyg, vilka undergått stark efterfrågeökning. Ganska betydande förskjutning synes också gälla sågar, där den störste tillverkaren proportionellt ökat sin produktion. Tillverkningen av bult, mutter, skruv och spik, som år 1948 representerade ett saluvärde av omkring 80 milj. kronor, är i motsats till föregående grupp av tillverkningar, koncentrerad till några få storföretag, och fusioner äro vanliga. Dessa fusioner ha till större delen ägt rum under mellankrigstiden. Den höga graden av koncentration torde få förklaras väsentligen med att hithörande tillverkningar äro i betydligt högre grad standardiserade än tillverkningarna inom närmast föregående grupp. Bland tillverkningar, vilka domineras av enstaka företag, ha i tabellöversikten nedan dock endast kunnat redovisas produktionen av träskruv (Aug. Stenman AB). Koncentrationen beträffande övriga produkter är icke tillräckligt betydande för att företagen skola kunna klassificeras som ensamtillverkare. Bult och mutter tillverkas huvudsakligen av två företag, Bultfabriks AB i Hallstahammar samt AB Göteborgs Bult- & Nagelfabrik (tillhörig Mustadkoncern e n ) . Därutöver förekommer tillverkning i något mindre skala vid ett flertal företag. Bultfabriks AB i Hallstahammar har under trettio- och fyrtiotalen avsevärt ökat sin andel av produktionen, delvis genom införlivande av Eskilstuna Fabriks AB år 1933 och Åshammars Bultfabriks AB år 1948. Även inom fabrikationen av trådspik föreligger likartade koncentrationstendenser. Gunnebo Bruks AB i Gunnebo äger numera fabriker även i Varberg och Sundsvall samt h a r förvärvat aktiemajoriteten i AB Halmstads Spik- & Trådverk i Halmstad, varigenom företaget kontrollerar en avsevärd del av spikpro-

72 auktionen. Med hänsyn till att flera betydande konkurrentföretag fortfarande finnas inom branschen, har Gunnebo Bruks AB dock icke här ansetts som dominerande tillverkare. Såsom en särskild grupp skulle kunna sammanfattas diverse smidda och gjutna detaljer för byggnader, möbler m. m. såsom gångjärn och beslag, lås och dörrstängare, armatur av olika slag, sanitetsgjutgods och liknande. Liksom i föregående grupp är den övervägande delen av produktionen vanligen koncentrerad till ett eller ett par större företag, men vid sidan därav finnas ofta ett stort antal smärre tillverkare oftast av specialartiklar. Fusioner synas sedan tiden efter första världskriget ha varit ganska sällsynta. I översikten över ensamtillverkare nedan har upptagits Aug. Stenman AB:s tillverkning av gångjärn av järn och stål. Då gångjärn i statistiken sammanförts med diverse övriga beslag, haspar och märlor, espagnoletter m. m. kan kvantitetssiffra icke angivas. Större delen av produktionen av dörrlås är fördelad ungefär jämnt mellan Aug. Stenman AB och Låsfabriks AB i Eskilstuna. I fråga om hänglås och cykellås torde AB Optimus i Väsby inneha en ledande ställning. Produktionen av möbel- och byggnadsbeslag av andra metaller än järn är fördelad på ett flertal företag. På armaturområdet är AB Nordiska Armaturfabrikerna det största företaget såväl i fråga om produktionens som sortimentets omfattning. Nygrundningen av företag har under mellankrigstiden inom denna bransch varit mycket livlig och de mest betydande konkurrenterna till Nordiska Armaturfabrikerna utgöras av företag grundlagda under denna tid. Härvidlag kan nämnas AB Färe Armaturfabrik, AB Vårgårda Armaturfabrik och AB Köpings Armaturfabrik. Hushållsartiklar är en grupp av heterogen natur och mera betydande ensamtillverkningar äro icke vanliga. I fråga om emaljerade kärl dominerar Kockums Emaljerverk. Dylika kärl torde dock i huvudsak kunna substitueras av aluminium och rostfria kärl, varför företaget endast med tvekan kan anses som ensamtillverkare. Svenska Metallverkens avdelning i Skultuna är den största tillverkaren av aluminiumkär], men företaget är icke dominerande. Ett flertal större och medelstora konkurrerande företag finnas, bl. a. AB Kungsörs Bleckkärlsfabrik. AB Gense har länge varit det största företaget i fråga om kuvertartiklar av rostfritt stål, men numera finnas ett mycket betydande antal andra större tillverkare. Kokapparater för flytande bränsle tillverkas också av flera större producenter. Samtliga ovanstående produkter äro i huvudsak utbytbara mot andra. I fråga om vissa specialtillverkningar inom järn- och metallmanufakturen finnas flera ensamtillverkningar eller dominerande tillverkningar. Blixtlåstillverkningen har sedan länge varit koncentrerad till Gusums Bruks & Fabriks AB liksom framställningen av hakar, häktor, knappnålar och liknande artiklar. Produktionen av förpackningsartiklar såsom konservemballage, annat plåtemballage, kapsyler, patentkork är i hög grad koncentrerad till ensamtillverkare eller dominerande tillverkare. I fråga om halvfabrikat, såsom gjutgods och diverse pressade arbeten finnas få exempel på ensamtillverkare. Detsamma gäller grövre smidesarbeten och plåtslageriarbeten, bl. a. för byggnadsändamål, för inredningsarbeten etc. Ensamtillverkare inom gruppen järn- och annan metallmanufaktur. C. O. Öberg & Co:s AB i Eskilstuna är dominerande tillverkare av filar och raspar. Förutom Öberg & Co finnas ytterligare några få tillverkare av filar, bland dem AB Sveriges Förenade Filfabriker i Traryd och Filfabriks AB i Forserum.

73 Dessa tillverkare synas ha bibehållit en oförändrad andel av produktionen under mellan- och efterkrigstiden. AB C. I. Fall, Eskilstuna, torde böra näranas såsom ensamtillverkare av spiralb o r r a r för träbearbetning. AB Malcus Holmquist, som tidigare även tillverkade dylika borrar, torde numera helt ha specialiserat sig på borrar för metallbearbetning. AB Enköpings Verkstöder, Enköping, som äges av AB B. A. Hjorth & Co, är dominerande tillverkare av skiftnycklar. AB O. Mustad & Son, Dals-Långed, är ensamtillverkare av hästskosöm. Så gott som hela produktionen exporteras. Tullskyddet på omkring 11 procent (beräknat enligt exportpriset) är följaktligen utan större betydelse. Aug. Stenman AB i Eskilstuna och dess dotterbolag Skruv AB (fabrik i Hagfors) är dominerande tillverkare av träskruv och största tillverkare av gångjärn, beslag m. m. Tillverkning av vissa beslag och gångjärn har i ökad utsträckning upptagits av mindre tillverkare, främst i Småland. AB Järnförädling, Hälleforsnäs, är enda tillverkare av aducerade rördelar. Företaget är sedan 1933 medlem av en internationell sammanslutning, International Tube Fittings Association, vilken fortfarande är i verksamhet. Wirsbo AB är ensamtillverkare av smidda rördelar, vilka i huvudsak torde ha samma användningsområden. Kockums Emaljerverk, Ronneby, är dominerande tillverkare av emaljerade kokkärl m. m. av plåt. Då likartade tillverkningar finnas i andra material (aluminium, rostfritt stål) är företagets ställning som ensamtillverkare ej entydig. Gusums Bruks & Fabriks AB, Gusum, dominerar tillverkningen av blixtlås. Gusums Bruk var tidigare ensamtillverkare av blixtlås, men denna tillverkning h a r de senaste åren upptagits av ett par nystartade, mindre företag, ett i Norrköping och ett i Knislinge. Genom pågående utbyggnad av produktionen vid Gusums Bruk (filialfabrik i Norrköping) torde den svenska efterfrågan i huvudsak kunna täckas. Bristen på arbetskraft i Gusum har delvis verkat fördröjande på produktionsökningen. AB Plåtmanufaktur, Stockholm, med anslutna företag AB Bleckvarufabriken i Malmö, Carl Lunds Fabriks AB, Malmö, Mölntorps Verkstäder AB, Kolbäck, samt egna anläggningar i Göteborg och Lysekil, har de senaste åren uppnått dominer a n d e ställning i fråga om tillverkningen av konservemballage för avsalu. Då emellertid konservfabrikernas egen konservemballagetillverkning fortfarande är mycket betydande har företaget icke medtagits i tabellöversikten. Metallfabriks AB C. C. Sporrong & Co, Stockholm, torde inneha en dominerande ställning som tillverkare av medaljer, märken, emblem m. ra. De produkter inom gruppen järn- och metallmanufaktur, som äro föremål för ensamtillverkning, utgöra omkring 9 procent av hela branschens saluvärde. Importen är i regel förhållandevis obetydlig. Exporten av berörda produkter har de senaste åren visat betydande ökning.

3. Verkstadsindustri, skeppsvarv samt instrument- och urfabriker. Övervägande antalet företag inom verkstadsindustrien utgöras av småföretag, men de få stora företagen dominera dock. Av sammanlagt 3 753 stycken i industristatistiken redovisade anläggningar år 1945 sysselsatte endast 131 flera än 200 arbetare per anläggning, men sammanlagda arbetsstyrkan vid dessa 131 företag uppgick till 60 procent av hela antalet arbetare inom branscherna. Enheten i in-

71 dustristatistiken utgöres av de lokalt avskilda anläggningarna. Då åtskilliga företag äga eller kontrollera flera lokala anläggningar är antalet självständiga ekonomiska enheter något mindre. Detta sammanhänger med den fortgående fusioneringen av företagen. Produktionen av transportmedel i vidsträckt bemärkelse (även inkluderande fartyg) utgjorde en mycket väsentlig del av verkstadsindustriens produktion. Sammanlagda saluvärdet år 1948 uppgick till 750 milj. kronor (därav fartyg 340 milj.), varvid delar icke medräknats för undvikande av dubbelräkning, ej heller reparationer. Företagen inom denna grupp utgöras huvudsakligen av storföretag, ehuru i regel flera konkurrerande företag finnas inom varje bransch. Skeppsbyggeriet är helt naturligt så gott som helt koncentrerat till storföretag. År 1948 hade sex av varven över tusen arbetare. De fyra största varven äro jämnstora och representera tillsammans omkring 70 procent av hela varvskapaciteten (krigsmaktens anläggningar ej m e d r ä k n a d e ) . Nämnvärda fusioner synas icke ha förekommit, frånsett Götaverkens förvärv av Öresundsvarvet i Landskrona. Vid fullt kapacitetsutnyttjande är varvsindustrien huvudsakligen en exportindustri, för närvarande huvudsakligen med avsättning på Norge. Den internationella konkurrensen på området torde få betecknas som mycket hård. Den i den officiella statistiken redovisade biltillverkningen är av två slag, dels sammansättning av vagnar av utländska fabrikat, dels produktion av vagnar av inhemsk konstruktion och i huvudsak av inhemskt material. Sammansättningsfabrikerna ägas antingen av dotterbolag till de utländska tillverkarna eller deras svenska generalagenter. Tillverkning av svenska vagnar sker vid AB Scania Vabis (lastvagns- och busschassier), vid AB Volvo (lastvagns- och busschassier samt personvagnar) samt sedan 1949 även vid Svenska Aeroplan AB (personvagnar). Den tidigare i Tidaholm bedrivna tillverkningen av lastvagns- och busschassier har överflyttats till Scania Vabis. Genom nämnda utvidgning av Saabs tillverkningsprogram har Volvo förlorat sin ställning såsom enda tillverkare av personbilar av inhemsk konstruktion. Volvo, som arbetar med ett stort antal underleverantörer har, för att säkra en jämn tillförsel, även förvärvat ekonomiska intressen i vissa av dessa och dessutom i företag med närliggande produktion. Rullande materiel för järnvägar och spårvägar tillverkas av ett flertal betydande verkstäder, främst AB Svenska Järnvägsverkstäderna (med de år 1918 införlivade fabrikerna i Arlöv och F a l u n ) , Kockums Mekaniska Verkstads AB samt Kalmar Verkstads AB beträffande vagnar samt främst AB Motala Verkstad och Nydqvist & Holm AB och Kockums Mekaniska Verkstad i fråga om ång- och motorlok. Motorutrustningen till elektriska lok levereras av Asea. Inom branschen råda i viss mån speciella förhållanden bl. a. på grund av SJ:s dominerande ställning som köpare inom landet. Produktionen av cyklar och motorcyklar är i huvudsak koncentrerad till de fyra största producenterna. Återstoden är fördelad på ett mycket stort antal mindre tillverkare, varav en del enbart hopsätta cyklar av inköpta delar. I fråga om motorcyklar har Husqvarna Vapenfabriks AB tidigare intagit en dominerande ställning. Flygplansproduktionen har under statlig medverkan koncentrerats till det 1937 bildade Svenska Aeroplan AB, vilket sålunda i huvudsak är ensamtillverkare. Produktionen av bearbetningsmaskiner för industri-, hantverk och anläggningsverksamhet (inkl. pneumatiska maskiner etc. för dylika ändamål) uppnådde år 1948 ett tillverkningsvärde av omkring 400 milj. kronor. Branschen har undergått en snabb utveckling under mellan- och efterkrigstiden i anslutning till den svenska industriens kraftigt ökade investeringar. Branschen kännetecknas av en utom-

75 ordentlig mångsidighet i produktionen. En betydande del är av sådan natur att tillverkningen kan ombesörjas av verkstäder med mera allmänt tillverkningsprogram. En allt större specialisering äger dock rum med serietillverkning av ett visst antal typer av maskiner. I anslutning därtill har en betydande export kunnat upparbetas, samtidigt som ännu en import föreligger framförallt av specialmaskiner och grövre maskiner. Några fusioner ha förekommit, men bilden domineras dock av tillkomsten av nya tillverkare, ofta utgörande äldre företag som upptagit dessa tillverkningar på sitt program. I åtskilliga fall ägas företagen inom denna grupp av företag inom andra branscher. I översikten över ensamtillverkare ha upptagits från denna grupp pneumatiska maskiner och elektriska bergborrningsmaskiner, maskiner för tändsticksfabriker, etc. Antalet dylika tillverkningar skulle helt naturligt bli avsevärt större om en mera specificerad uppdelning gjordes. I flera fall inneha enstaka företag en ledande ställning vid tillverkningen av en viss maskin, ehuru en eller flera övriga tillverkare finnas av sådan storlek, att företagen dock icke kunna betecknas som ensamtillverkare. I vissa fall ha dessa företag också varit pionjärföretag på sitt område, medan de konkurrerande företagen tillkommit senare. Bland sådana företag torde kunna nämnas Köpings Mekaniska Verkstads AB (tillhörande AB Volvo) i fråga om fräsmaskiner, Lidköpings Mekaniska Verkstads AB (tillhör SKF) i fråga om centerless slipmaskiner, Morgårdshammars Mek. Verkstads AB med närstående AB Arboga Mekaniska Verkstad i fråga om valsverk och vissa tyngre maskiner för järnverk och bergverk, AB Åbjörn Anderson i fråga om stenindustrimaskiner, Jonsereds Fabrikers AB i fråga om träbearbetningsxnaskiner, AB Karlstads Mekaniska Werkstad beträffande pappersmaskiner etc. Sedan näringsorganisationssakkunniga avgåvo sitt betänkande år 1940 ha speciellt stora förändringar ägt rum beträffande produktionen av tryckeri- och textilindustrimaskiner. I nämnda betänkande angivas som ensamtillverkare av tryckpressar AB Princeps, Lagerman Press i Göteborg samt av textilmaskiner AB Textilmaskiner och AB Kardbeslag i Norrköping. Under kriget och efterkrigsåren har emellertid produktionen inom bägge branscherna kraftigt utvecklats och flera nya tillverkare ha tillkommit, inom tryckeribranschen Grafiska Maskin AB (tillhörande Volvokoncernen) och AB Printing Equipment (tillhörigt Åhlén & Åkerlund) och inom textilmaskinbranschen bl. a. Texo AB Maskinfabrik i Norrköping och örgryteverken AB i Göteborg. Genom att ett betydande antal nya tillverkningar upptagits som tidigare icke förekommit inom landet ha nya ensamtillverkningar tillkommit, som dock icke redovisas med här använda indelning. AB Kardbeslag är ej längre att anse som ensamtillverkare av kardbeslag, då numera ytterligare en svensk tillverkare av viss betydenhet finnes. AB Kardbeslag äges dessutom numera gemensamt av den svenska textilindustrien. Produktionen av maskiner för kontor, butiker och hushåll (inklusive elektriska apparater såsom dammsugare och elektriska spisar) utgjorde 1948 omkring 240 milj. kronor. Denna produktion avviker tekniskt sett ganska väsentligt från närmast föregående grupp. Antalet modeller är tämligen litet och produktionen kan läggas upp i stora serier. Vidare ställas större krav på en stark försäljningsorganisation. Förutsättningarna för en koncentration av produktionen äro följaktligen betydande och koncentrationstendenserna äro i själva verket också avsevärt större än i föregående grupp. Som framgår av översikterna över ensamtillverkare nedan intar Åtvidabergskoncernen en dominerande ställning beträffande vissa kontorsmaskiner, Elektroluxkoncernen beträffande vissa hushållsmaskiner samt Husqvarna Vapenfabrik beträffande symaskiner. Tillverkningen av kassaregister h a r

76 i konkurrens med amerikanska tillverkare upptagits av två svenska företag, nämligen L. M. Ericssons Kassaregister AB (tidigare tillhörande L. M. Ericssongruppen) samt Hugin Kassaregister AB (tillhörande K F ) . Av vågar finnas flera tillverkare. Detsamma gäller tvättmaskiner. Produktionen av lantbruks- och mejerimaskiner uppgick år 1948 till omkring 145 milj. kronor. Produktionen av de viktigaste lantbruksmaskinerna äro fördelade på flera betydande tillverkare. Däremot dominerar AB Separator tillverkningen av separatorer (även industriseparatorer). Tidigare gällde detta även beträffande mjölkningsmaskiner men numera finnas betydande konkurrentföretag, främst AB Manus i Norrköping. Till en särskild grupp skulle kunna sammanföras produktionen av diverse utrustning för byggnader och andra anläggningar (såsom ventilations- och värmeledningsmaterial, grövre konstruktionsarbete, hissar etc.) uppgående till ett saluvärde av omkring 280 milj. kronor. I regel finnes ett stort antal tillverkare, särskilt som en stor del av produktio # nen är av beställningsnatur. Antalet tillverkare tenderar att öka framförallt beträffande värmeledningspannor (främst smidda) samt ventilationsmateriel och luftkonditioneringsanläggningar. Näringsorganisationssakkunniga angiva som ensamtillverkare AB Svenska Fläktfabriken genom dess tillverkning av luftkonditioneringsanläggningar, vilket icke längre gäller, då numera ett flertal företag finnas på detta område. Beträffande radiatorer föreligger tendens till koncentration, dock ej av dominerande natur. Produktionen av krigsmateriel är under fredsförhållanden tämligen koncentrerad. I översikten över ensamtillverkare ha omnämnts AB Bofors samt Husqvarna Vapenfabriks AB. Därtill kommer ett betydande antal anläggningar tillhörande krigsmakten, vilka icke här beröras. Produktionen av kraftmaskiner (ej elektriska), lager, transmissioner och övriga maskinelement uppgick år 1948 till ett värde av 365 milj. kronor. Dessa produkter äro till skillnad från de tidigare nämnda av halvfabrikatnatur. Förbränningsmotorer tillverkas i betydande utsträckning vid de företag, i vilkas produkter de utnyttjas, men förbränningsmotorer för avsalu (särskilt för marina ändamål) tillverkas även av ett flertal andra företag. Ångturbintillverkningen är fördelad på två företag, vattenturbintillverkningen på tre. Ångmaskinen torde numera ha spelat ut sin roll. Ensamtillverkare inom denna grupp förekommer endast i fråga om specialtillverkningar, såsom exempelvis kul- och rullager. Dessa lager äro ju i själva verket endast en specialtyp av lager, som på grund av den omfattande tillverkningen särredovisas i statistiken. Produktionen av elektrisk materiel (ej ovan nämnd) uppgick år 1948 till ca 740 milj. kronor. De båda viktigaste koncernerna inom denna grupp, Aseakoncernen för starkströmsmateriel och L. M. Ericsson-koncernen för svagströmsmateriel beröras i översikten över ensamtillverkare. Elektroluxkoncernen ha berörts ovan under hushållsapparater. Beträffande ett flertal viktiga produkter tillhörande denna grupp finnas flera fristående tillverkare, såsom beträffande ackumulatorer, elektrisk svetsningsutrustning, radioapparater och -utrustning, glödlampor, installationsmateriel etc. Framställningen av instrument och ur omspänner ett stort antal specialtillverkningar. Den i fråga om precision krävande tillverkningen är i flera fall koncentrerad till enstaka företag.

77 Ensamtillverkare inom gruppen mekaniska verkstäder etc. Arenco AB, Stockholm, samt AB Siefvert & Fornander, Kalmar, vilka båda företag äro anslutna till Svenska Tändsticks AB, äro ensamtillverkare av maskiner för tändsticksindustrien (båda företagen) samt tobaksindustrien (Arenco). Arenco är även dominerande tillverkare av packnings- och tubfyllningsmaskiner för vissa livsmedels- och kemiska industrier, ehuru numera flera företag finnas på detta område. Av Arencos och Siefvert & F o r n a n d e r s tillverkning inom de ovannämnda grupperna exporteras 70 å 90 procent. Under Svenska Tändsticks AB höra bland mekaniska verkstäder även Maskinfabriks AB Norrbacken samt AB Jönköpings Motorfabrik. De till gruppen hörande kemiska företagen behandlas i samband med övriga kemiska företag. AB Atlas Diesel, Stockholm, är dominerande tillverkare av pneumatiska apparater. Det företaget närstående AB Eccoverken är största tillverkare av sprutmålningsapparatur. Tillverkningen av ett tidigare importerat fabrikat har numera överflyttats till Sverige (Maskin AB Greiff). Genom överflyttning till Nydqvist & Holm AB av den tidigare vid AB Atlas Diesel bedrivna tillverkningen av marina dieselmotorer är tillverkningen vid detta senare företag i huvudsak koncentrerad till tryckluftområdet. AB Atlas Diesel äger även andelar i Injector Company AB, som är ensamtillverkare av insprutningsutrustningar för diesel- och hesselmanmotorer. Svenska Diamantbergborrnings AB torde fortfarande böra anses som dominerande tillverkare av icke pneumatiska bergborrningsapparater, ehuru svensk tillverkning av bergborrningsmaskiner av utländsk konstruktion nyligen upptagits (AB Bergborrningsmaskiner, Göteborg). Företaget är dessutom ensamtillverkare av diamantverktyg. AB Åtvidabergs Industrier är genom dotterbolaget Halda AB ensamtillverkare av skrivmaskiner och genom dotterbolagen AB Facit och AB Original-Odhner dominerande tillverkare av multiplikationsmaskiner. En typ av multiplikationsmaskiner tillverkas numera även av AB Addo, vilket i övrigt är enda konkurrentföretag beträffande additionsmaskiner. Åtvidabergskoncernen äger även AB Överums Bruk, som bland annat är en av landets stora tillverkare av plogar. AB Volvo har under en följd av år varit ensamtillverkare av personbilar av svensk konstruktion. Numera tillverkas (sedan 1950) personvagnar även av Svenska Aeroplan AB. Genom införlivande med Volvo-koncernen av AB BolinderMunktell i Eskilstuna är tillverkningen av lantbrukstraktorer helt koncentrerad till detta företag. Produktionen av dylika traktorer h a r de senaste åren undergått en mycket snabb stegring. Till Volvo-koncernen hör också Svenska Flygmotor AB, vilket i fredstid är enda tillverkare av flygmotorer. För sin bilmotortillverkning har koncernen införlivat f. d. Pentaverken i Skövde samt för tillverkning av kugghjul och diverse gjutgods m. m. Köpings Mekaniska Verkstads AB. Sistnämnda företag är även en av de viktigare tillverkarna av fräsmaskiner. Till Volvokoncernen hör även Grafiska Maskin AB, som är den viktigaste tillverkaren av tryckpressar. AB Separator med dotterbolag är enda tillverkare av industriseparatorer och dominerar tillverkningen av mjölkseparatorer. Huvuddelen härav exporteras. Svenska AB Gasaccumulator (AGA) är enda tillverkare av apparater för framställning av acetylén-dissousgas och dominerar genom ett nät av dissousgasstationer framställningen av acetylén-dissousgas samt tillsammans med det närstående bolaget Nordiska Syrgasverken AB även tillverkningen av syrgas. På detta område föreligger dock konkurrens från elektrisk svetsning, som på många områden kan

78 ersätta gassvetsningen. Aga är dessutom enda tillverkare av vissa, delvis patentskyddade instrument, såsom fyrapparater samt vissa slag av optiska instrument, navigationsinstrument samt ljudfilmsapparater m. m. Genom förvärvet av aktiemajoriteten i AB Plåtförädling i Hälsingborg kontrollerar företaget dessutom en mycket betydande del av plåtradiatorproduktionen. Beträffande apparatur avseende acetylén-dissousgasområdet föreligger betydande export. Aga Baltic AB (med tillverkning främst av radioapparater) har år 1947 sammanslagits med moderbolaget. AB Svenska Kullagerfabriken är ensamtillverkare av kul- och rullager. Huvuddelen av produktionen är avsedd för export. Företaget äger inom landet bl. a. Hofors bruk för framställning av ämnen för lagertillverkningen samt Lidköpings Mekaniska Verkstads AB med tillverkning främst av slipmaskiner. Företaget äger dessutom genom dotterbolag ett flertal fabriker i utlandet. Husqvarna Vapenfabriks AB är enda tillverkare av symaskiner och jaktgevär. Tillverkning av symaskiner planeras dock även av Kooperativa förbundet. Dotterföretaget Norrahammars Bruk är största tillverkare av gräsklippningsmaskiner. Haldex AB i Halmstad som numera äges av Stensholms Fabriks AB, är dominer a n d e tillverkare av taxametrar. En annan tillverkare av taxametrar är AB Urfabriken i Svängsta. AB Bofors, Karlskoga, är i fredstid ensamtillverkare av vissa slag av krigsmateriel, främst artilleriutrustning. Svenska Aeroplan AB i Linköping är under fredsförhållanden i huvudsak enda tillverkare av motorflygplan (segelflygplan har tillverkats vid flera verkstäder). En lättare typ av motorflygplan har tidvis också tillverkats vid AB Hägglund & Söner i Örnsköldsvik. AB Elektrolux dominerar tillverkningen av kylskåp för hushållsändamål. Produktionen av kylanläggningar för andra ändamål är däremot fördelad på ett flertal företag. AB Elektrolux är också största tillverkare av dammsugare och golvbonare. Golvbonare tillverkas dock numera i betydande skala även av Hugin Kassaregister AB, tillhörande Kooperativa förbundet. Även beträffande dammsugare synes ökad konkurrens föreligga från flera nystartade företag. Aseakoncernen intar en dominerande ställning beträffande tillverkningen av generatorer och motorer och övrig starkströmsutrustning. I fråga om tillverkningen av motorer finnas flera ganska betydande konkurrentföretag, men då det största av dessa, Elektroluxkoncernen, uteslutande tillverkar småmotorer har Asea ansetts kunna redovisas som dominerande tillverkare även i fråga om motorer. I industristatistiken redovisas alla slag av generatorer och motorer sammanslagna. Såväl införseln som utförseln är mycket betydande. L. M. Ericsson-koncernen är största tillverkare av svagströmsutrustning. Företaget kan dock icke längre betraktas som dominerande tillverkare beträffande telefonutrustning efter den avsevärda utbyggnaden av telegrafverkets egna verkstäder i Nynäshamn, Vänersborg och Sundsvall. Däremot är företaget ensamtillverkare av ett betydande antal specialapparater, av vilka en del upptagits i tabellen. Till L. M. Ericsson-gruppen hör även AB Alpha, som i tabellöversikten omnämnts såsom ensamtillverkare av materialprovningsmaskiner. De ensamtillverkade varuslagens saluvärde uppgår inom gruppen mekanisk verkstadsindustri etc. till omkring 11 procent av hela gruppens saluvärde. Utrikeshandeln med dessa produkter är ganska livlig.

4. Jord- och stenindustri. Ett betydande antal av jord- och stenindustriens produkter ha på grund av lågt saluvärde per viktsenhet huvudsakligen lokal avsättning. Företagen äro till övervägande del små och mera omfattande fusioner äro svåra att genomföra. Detta gäller tegelbruken (utom tillverkare av eldfasta produkter och liknande), cementvarufabrikerna samt torv- och torvströfabriker. Även stenbrotten kännetecknas av små driftsenheter, men en betydande företagskoncentration äger h ä r rum främst knuten till Granit AB C. A. Kullgrens Enka i Uddevalla, AB A. K. Fernströms Granitindustrier i Karlshamn (med närstående AB Förenade Granitindustrier och Svenska Granitindustri AB) och Skandinaviska Granit AB i Göteborg. Koncentration till storföretag är markerad beträffande branscher som kräva mera betydande industriell utrustning, cementindustri, porslins- och kakelindustri, lättbetongtillverkning samt framställning av eldfasta produkter och klinker etc. Ytterligare redogörelse för dessa branscher lämnas i företagsöversikten nedan. Inom glasindustrien är småglastillverkningen spridd på små och medelstora företag, medan produktionen av glas för byggnads- och transportemballageändamål (buteljer, damejeanner, isoleringsglas etc.) är mera koncentrerad. Fusionstendenserna äro dock obetydliga.

Ensamtillverkare inom gruppen jord- och stenindustri. Skånska Cement AB dominerar tillverkning av cement. Företaget äger fabriker i Limhamn, Hellekis, Köping, Slite (dotterbolaget Slite Cement och Kalk AB) och Stora Vika (nyanlagd). Dessutom arrenderar Skånska Cement AB den Kooperativa förbundet tillhöriga cementfabriken i Hidinge. Närstående företag är Ölands Cement AB1, Degerhamn. De nämnda företagen svara för ungefär 85 % av landets cementproduktion. Försäljningen för samtliga företag sker genom Cementa, Svenska Cementförsäljnings AB. Helt fristående är endast ett företag, AB Gullhögens Bruk, Skövde. AB Iföverken, som står Skånska Cement AB nära 2 intar tillsammans med dotterföretaget AB Börstrands Porslinsfabriker en betydelsefull ställning inom porslinsbranschen. Företagen ha så stor andel i produktionen av vissa slag av elektrotekniskt porslin, att de möjligen skulle kunna betecknas som ensamtillverkare. Den viktigaste konkurrenten är AB Gustavsbergs Fabriker. Produktionen av sanitetsporslin är i huvudsak fördelad mellan Iföverken och Gustavsbergs Fabriker. Iföverken äger även Svenska Invarit AB samt har intressen i Skandinaviska Eternit AB i Lomma, vilka företag äro enda tillverkare av eternitarbeten. Höganäs-Billesholms AB dominerar stenkolsbrytningen inom landet. Med hänsyn till de inhemska stenkolens ringa betydelse för landets kolförsörjning, h a r dock stenkolsproduktionen icke medtagits i tabellen över ensamtillverkade varuslag. Företaget dominerar vidare produktionen av glaserade lerrör och rördelar samt syrafast stengods och är största tillverkare (vid sidan av Iföverken) av eldfast tegel och klinkerfabrikat. Genom dotterföretaget AB Slipmaterial-Naxos (fabriker i Västervik, Lomma och Baskarp) är företaget även dominerande tillverkare av vissa slipmedel och slipmateriel såsom elektrokorund, kiselkarbid, slip- och polerskivor och slippapper. 1 En betydande aktiepost i Ölands Cement AB innehas av Maltesholms Cement AB, vilket är dotterbolag till Skånska Cement AB med numera endast förvaltande uppgifter. 2 Företagen äro formellt fristående men aktierna torde i huvudsak vara placerade på samma händer och styrelserna ha samma sammansättning.

80 Såsom framgår av tabellöversikten är dock importen av dessa varuslag av ungefär samma omfattning som den svenska produktionen. Vid sidan av SlipmaterialNaxos finnas ett antal inhemska tillverkare för avsalu. Bland dessa märkas Fabriks AB Ekå, Markaryd, samt Svenska Smergelskiffabriken, Höganäs (tillhör ej Höganäsg r u p p e n ) . Dessutom förekommer tillverkning för eget behov av vissa slipmaterial vid SKF. Genom dotterbolaget Billesholms Glasulls AB är företaget även ensamtillverkare av glasull, som dock kan ersättas av andra slag av isoleringsmaterial, såsom stenull och slaggull etc. Höganäsbolaget äger även Handöls Täljstens AB, som är ensamtillverkare av täljstensarbeten. Då dessa produkter få betraktas som mycket lätt substituerbara, ha de icke medtagits i tabellen. De ensamtillverkade varuslagen inom gruppen jord- och stenindustri utgöra omkring 17 procent av hela huvudgruppens saluvärde. Utrikeshandeln med dessa varor är jämförelsevis obetydlig.

5. Träindustri. Ensamtillverkningar äro inom denna bransch sällsynta. Produktionen av sågade och hyvlade trävaror, som efter bruttovärdet utgör träindustriens största produktgrupp, torde knappast kunna undergå en mera fullständig koncentration, även om betydande tendenser i denna riktning förelegat beträffande exportsågverken. Koncentrationstendenserna äro obetydliga inom snickeri-, möbel- och lådindustrierna, vilka domineras av småföretagsamhet. Inom tillverkningen av faner, parkettstav och wallboard är antalet företag tämligen obetydligt, men ytterligare koncentrationstendenser synas icke föreligga. Bland ensamtillverkade produkter förekomma endast specialtillverkningar. Förädling av kork domineras av AB Wicanders Korkfabriker, som tillverkar butelj- och flaskkork, buteljkapsyler samt presskorkskivor (discs) vid fabriker i Stockholm och Älvängen, förslutningsmaskiner vid fabrik i Linköping (f. d. AB Alka Aluminiumkapslar) samt korkisoleringsmaterial vid dotterföretaget Isolerings AB WMB. Vid sidan av detta företag finnes endast ett mindre antal smärre tillverkare. ! *| Trämjöl tillverkades under 1930-talet av endast ett företag. Numera är denna produktion fördelad på flera företag. De angivna varuslagens andel i gruppens totalproduktion är helt obetydlig.

6. Pappers- och grafisk industri. Pappersmasse- och papperstillverkningen kännetecknas av storföretagsamhet. Utvecklingen har i huvudsak gått mot koncentration till färre antal anläggningar genom nedläggning av mindre ekonomiska driftsenheter. Dessutom ha allt flera anläggningar förenats under samma ägare. Någon dominerande företagskoncentration har dock icke uppkommit. Anledning saknas att närmare ingå på de senaste årens förändringar i företagsstrukturen då dessa i huvudsak ta sikte på den utländska marknaden, även om en allt större del av pappersproduktionen avser inhemsk försäljning. Inom pappersvaru- och grafiska branscherna dominera däremot de mindre företagen med i huvudsak lokal avsättning (med frånseende av vissa företag inom emballageområdet). Förlagsverksamheten har icke berörts i detta sammanhang, då den närmast är hänförlig till handelsverksamhet.

81 Den största företagskoncentrationen inom grafiska branschen är AB Sveriges Litografiska Tryckerier. Företaget är dock icke dominerande inom sin bransch. Nämnvärda utvidgningar ha icke ägt rum sedan förkrigstiden. Den viktigaste är förvärvet av ett par pappersbruk. Billeruds AB är dominerande tillverkare av pergamyn. Huvuddelen av produktionen exporteras. AB Tidan är ensamtillverkare av vulkanfiber. Omkring hälften av produktionen är avsedd för den svenska marknaden. Materialet torde dock vara tämligen lätt substituerbart. Nils Kindahls Industri AB, Norrköping, är dominerande tillverkare av bobiner och spolpipor av papp samt vissa andra slag av förnödenheter för textilindustrien. AB Sveriges Litografiska Tryckerier är genom dotterbolaget AB J. O. Öberg & Son ensamtillverkare av spelkort. Däremot synes företaget icke längre vara dominerande i fråga om kartografiskt tryck (jfr näringsorganisationssakkunnigas betänkande sid. 59). AB Ozalidkompaniet är dominerande tillverkare av ljustrycks- och ljuskopieringspapper. Värdet av produkter, vilka tillverkas endast av ett företag, understiger 1 procent av hela branschens saluvärde.

7. Livsmedelsindustri. Livsmedelsindustrien kännetecknas av mycket betydande koncentrationstendenser. Härvidlag kunna nämnas först och främst de statliga monopolen beträffande tillverkningen av tobaksvaror, sockerprodukter samt brännvin och sprit, vilka beröras i översikten över ensamtillverkare nedan. Bland andra viktigare ensamtillverkare ha i översikten även upptagits tillverkarna av pressjäst samt knäckebröd. Även inom övriga branscher ha fusionstendenserna varit mycket betydande, även om ställning som ensamtillverkare icke uppnåtts. Detta gäller exempelvis om kvarnindustrien. Tendenser till lokala monopol framträda beträffande flera slag av varor, vilka endast distribueras över begränsade områden, såsom maltdrycker, läskedrycker, mjölkprodukter (producentkooperativa företag) och i enstaka fall beträffande kött och charkuterivaror. Tämligen ringa koncentration kännetecknar ännu konservindustrien. Inom chokladindustrien är koncentrationen till de fyra största företagen rätt betydande. Antalet fusioner har dock varit obetydligt. Mjukbrödstillverkningen är ännu i huvudsak fördelad på små och medelstora företag, ehuru en koncentration i rationaliseringssyfte på några håll företagits. Margarinindustrien behandlas i betänkandets huvuddel. Bland viktigare ensamtillverkare kunna nämnas följande. Svenska Sockerfabriks AB är med statlig kontroll ensamtillverkare av socker och sirap o. a. betprodukter. AB Svenska Tobaksmonopolet och AB Vin- & Spritcentralen inneha monopol på tillverkningen av tobaksvaror resp. spritdrycker. AB Wasa Spisbrödsfabrik synes f. n. intaga en dominerande ställning beträffande tillverkningen av knäckebröd. Efter inköp av samtliga mera betydande privata knäckebrödsfabriker, kvarstår vid sidan av Wasakoncernen endast Kooperativa förbundets spisbrödsfabrik samt ett antal mindre företag, av vilka några äro nära knutna till Wasakoncernen genom avtal. På grund av de låga priserna på knäckebröd, kan tillverkning i mindre skala endast med svårighet göras lönsam. Tillverkningen inom koncernen har oavbrutet koncentrerats till anläggning i Filipstad. 6—116665

Bil.

82 •Genom planerade utvidgningar av KF:s anläggningar under närmaste kommer "Wasakoncernen möjligen att förlora sin dominerande ställning. Svenska Jästfabriks AB är dominerande tillverkare av pressjäst.

åren

8. Textil- och konfektionsindustri. Inom bomulls- och ylleindustrierna ha sedan tiden för första världskriget ganska betydande koncentrationstendenser förekommit. Ett flertal fusioner h a r i rationaliseringssyfte ägt rum, i huvudsak lokalt avgränsade. Någon dominerande företagskombination har dock icke härigenom uppkommit. Övriga branscher inom denna grupp, sidenfabriker, trikåfabriker, sömnadsfabriker, färgerier, hatt- och mössfabriker kännetecknas av livlig nygrundning av företag och ringa fusionstendens. Svenska Rayon AB är ensamtillverkare av rayonull vid fabrik i Älvenäs. En betydande del av produktionen exporteras. Företaget äges till lika delar av KF och den svenska textilindustrien. Jonsereds Fabrikers AB är dominerande tillverkare av textilslangar (brandslangar). Importen är dock av ungefär samma omfattning som den inhemska produktionen. Svenska Vaxduks AB (äges gemensamt av Svenska Tändsticks AB, Kooperativa förbundet och Svenska Oljeslageri AB) är dominerande tillverkare av vaxduk (även på pappersunderlag). På sista tiden har vaxduken fått en konkurrent i plastväv och plastfolie, av vilka den förra produkten bland andra företag också tillverkas vid Svenska Vaxduks AB. AB Svenskt Konstsilke har t. o. m. 1949 varit ensamtillverkare av rayonsilkegarn. Sådan tillverkning bedrives dock numera sedan slutet av 1950 även vid Svenska Rayon AB. Den sammanlagda produktionen täcker icke på långt när den inhemska efterfrågan, som till mer än 50 procent måste tillgodoses genom import. Inom linnebranschen intar Almedahl-Dalsjöfors AB fortfarande en relativt betydelsefull ställning, ehuru tillverkning av linnegarner och/eller linnevävnader äger rum vid ytterligare fyra företag inom branschen. De ensamtillverkade varuslagen inom gruppen textil- och konfektionsindustri utgöra endast omkring 2 procent av totalproduktionen.

9 . Läder-, hår- och gummivaruindustri. Den största branschen inom denna grupp nämligen skoindustrien kännetecknas av småföretagsamhet. (Endast 25 procent av arbetarna i anläggningar med över 200 arbetare.) Vissa fusioner ha förekommit (bl. a. mellan Skofabriks AB Oscaria och skofabrikerna ö r n e n och Skandia i Örebro samt mellan de numera i Malmö Skofabriks AB sammanslagna företagen), men dominerande företag saknas. Den därnäst största branschen, gummivarubranschen, domineras däremot av stora anläggningar, vilka dock i huvudsak ha skilda ägare (däribland KF samt dotterföretag till det amerikanska Good Year). AB Tretorn (fabrik i Malmö) med dotterföretaget Helsingborgs Gummifabriks AB (fabrik i Hälsingborg) torde fortfarande inta en dominerande ställning beträffande tillverkningen av galoscher, gymnastikskor och andra textilskodon med gummisula, ehuru en ganska betydande produktion av gummiskodon äger rum även vid Svenska Gummifabriks AB

83 i Gislaved (tillhörande KF). AB Tretorn är även enda tillverkare av gummibollar. Till Tretornkoncernen hör även Ulvsunda Gummifabriks AB, med tillverkning framför allt av tekniska gummivaror. I fråga om de sistnämnda produkterna finns ett flertal betydande tillverkare, främst Trelleborgs Gummifabriks AB. Även inom de övriga mindre betydande branscherna förhärskar små och medelstora företag. Dominerande tillverkare saknas.

10. Kemisk industri. Delvis av tekniska skäl dominera de stora anläggningarna inom den elektrokemiska industrien, konstgödselindustrien, oljeindustrien, annan organisk-kemisk industri samt sprängämnes- och tändsticksfabrikerna. En ganska betydande företagskoncentration föreligger också som i huvudsak framgår av den detaljerade översikten nedan. Övriga branscher avser tillverkning av skilda slag av kemisk-tekniska artiklar, färger, kolningsprodukter samt förtätade gaser och utgöras av övervägande småföretag. Med undantag av förtätade gaser äro företagskoncentrationerna ej av större betydelse. Ensamtillverkare inom kemisk industri. AB Förenade Superfostfatfabriker, Hälsingborg, är dominerande tillverkare av superfosfat och Stockholms Superfosfat Fabriks AB av kalkkväve. Den senare produkten torde dock få betraktas som utbytbar mot kalkammonsalpeter, som numera efter tillkomsten av Kooperativa förbundets fabrik i Köping, framställes vid två företag. KF driver numera sin superfosfatfabrik i Gäddviken i egen regi. Importen av superfosfat utgjorde år 1950 ca 15 procent av den inhemska produktionen. Inom landet tillverkas även andra fosforsyrehaltiga gödselmedel såsom ihomasfosfat och benmjöl. Svenska Tändsticks AB är holdingbolag för landets tändsticksföretag. Huvuddelen av produktionen är avsedd för export. Företaget har dock i samband med krisen vid 1930-talets början avstått från sådana exportmarknader som icke kunde försörjas från Sverige på ett ekonomiskt sätt. Den inhemska produktionen h a r därför under trettio- och fyrtiotalen varit avsevärt mindre än tidigare. Liljeholmens Stearinfabriks AB är ensamtillverkare av olein och stearin, medan däremot ljus numera tillverkas vid flera mindre och medelstora företag i så stor omfattning, att företaget ej längre kan anses dominera denna tillverkning. AB Bofors Nobelkrut är ensamtillverkare av nitrocellulosa för avsalu, såväl för kruttillverkning som för andra ändamål. Företaget är dessutom ensamtillverkare av vissa slag av sprängämnen, vilka av sekretesskäl icke specificeras i tabellen. AB Karlshamns Oljefabriker, tillhörande KF, är dominerande tillverkare av vegetabiliska oljor för margarin- och fettindustrierna. Största delen av oljorna utvinnas numera av inhemsk råvara, bl. a. raps- och senapsfrö. Produktionen täcker största delen av det inhemska behovet. Svenska AB Gasaccumulator är dominerande tillverkare av acetylén och tillsammans med det närstående bolaget Nordiska Si/rgasverken AB av syrgas. Företaget har depåer spridda över landet. Se vidare under mekanisk verkstadsindustri. I tabellen har upptagits ett flertal artiklar, vilka tillverkas av företag, som ha sin huvudsakliga verksamhet förlagd till andra verksamhetsområden. Många av dessa tillverkningar ha upptagits under kriget. Bland dessa företag kan nämnas Mo och Domsjö AB, som är ensamtillverkare av ett stort antal organiska produkter,

84 vilka ha stor betydelse inom färg- och konstmassebranscherna (glykoler, vissa aldehyder, polyvinyler m. m.), Uddeholms AB (trikloretylen), Stora Kopparbergs Bergslags AB (kopparsulfat) samt Elektrokemiska AB (vätesuperoxid och natriump e r b o r a t ) . År 1948 var Elektrokemiska AB ensamtillverkare av kaliumkarbonat. Denna tillverkning är numera nedlagd. Rånäs Bruks AB är ensamtillverkare av zinkoxid (zinkvitt). Linoleum AB Forshaga synes icke längre vara att anse som dominerande tillverkare av linoleummattor (SOU 1940:35 sid. 72), då likartade produkter framställas av ytterligare ett par betydande tillverkare. A. Johnson & Co är icke längre landets enda anläggning för framställning av brännoljor, smörjoljor m. m. Förutom vid Svenska Skifferolje AB i Kvarntorp har produktionen även igångsatts vid Koppartrans Olje AB :s raffinaderi i Göteborg. Saluvärdet av de produkter som äro föremål för ensamtillverkning uppgår till omkring 20 procent av hela branschens saluvärde. Utrikeshandeln är med ett p a r undantag icke av större omfattning, men i regel torde dock konkurrensen från de större utländska tillverkarna vara mycket betydande.

85 Tabellöversikt. Produkter, vilka uteslutande eller till dominerande (*) del framställas vid ett enda företag.

V a r u s 1a

Totalt saluvärde av produktionen i riket år 1948 1 000 kr.

Import 1948 1 000 kr.

Export 1948 1 000 kr.

5 890 8 508 34 884 2 326 9 366

17 222

62 714 296 3 431

*7 209 20 4

Fritt Fritt Fritt 11 Fritt

1 838

4 938

—

Fritt

40 591

22 779

3,8

38 700 1 986

5 023

494 9

3 657 34 2

2 895

16 066

5 214

8 374

6 866

2 533

1 051 7 149

2 311

7 862 2 671 2 861 1 614 7

45 171 31 632 15 296 7 051 19 100

Tull /o

Malmgruvor, stål- och metallverk. Aluminium och aluminiumlegeringar (AB Svenska Aluminiumkompaniet) Guld (Bolidens Gruv AB) *Koppar, oarbetad, (Bolidens Gruv AB) Kiselmanganjärn (Wargöns AB) Järnvägsskenor (Domnarfvets Jernverk) Balkar, vikt per löpmeter minst 20 kg (Domnarfvets Jernverk) 2 Plåt av aluminium, koppar, mässing, zink (AB Svenska Metallverken) Rör av aluminium, koppar, mässing, tenn, zink (AB Svenska Metallverken) Volframtråd (Lumalampan AB) Järn- och

metallmanufaktur.

Hästskosöm, hästskohakar, broddar (AB O. Mustad & Son) Aluminiumfolier (AB Svenska Metallverken).... Stanniol o. blyfolier (AB Göteborgs Kapsylfabrik) Rördelar, aducerade (AB Järnförädling) *Träskruv 4 (ej franska) (Aug. Stenman AB) . . . . *Gångjärn, hörnjärn, haspar, märlor o. d., beslag, reglar o. skjutdörrullar (Aug. Stenman AB) *Kokkärl av plåt, emaljerade (Kockums Emaljerverk) *Filar och raspar, även omhuggna (C. O. Öberg & Co:s AB) *Spiralborrar o. borrhylsor för träbearbetning (AB C. I. Fall) •Blixtlås (Gusums Bruks & Fabriks AB) Knappar, märken, emblem, medaljer o. d. av metall (Metallfabriks AB C. C. Sporrong & Co) Mekanisk

verkstadsindustri

5 983

etc.

Kullager (AB Svenska Kullagerfabriken). . Rullager (AB Svenska Kullagerfabriken). . *Hushållskylskåp (AB Elektrolux) Skrivmaskiner (Halda AB) Mjölkskumningsmaskiner (AB Separator) 1

4 292 3 412 243 8 174 5 059

86 373 52 120 29 293 20 909

10 10 10 10 5

Huvudsakligen koppar utvunnen ur smältmaterial, som omarbetats av Bolidens Gruv AB för utländska företags räkning. 2 Siffrorna avse år 1949. 3 Beräknad på exportvärdet. 4 Endast av stål.

86 V a r u s l a g

Emulsorer, fettbestämnings- samt jäst o. slam centrifuger (industriseparatorer) (AB Separa tor) Symaskiner (Husqvarna Vapenfabriks AB) Pneumatiska maskiner o. verktyg (AB Atlas Diesel) Jaktgevär (Husqvarna Vapenfabriks A B ) . . . . Gasstationsapparater o. d. (För acetylen o. d.) (Svenska AB Gasaccumulator) •Bergborrmaskiner, ej pneumatiska (Svenska Diamantbergborrnings AB) *Maskinerför tobaksfabriker (Arenco AB) . . . . Traktorer (AB Volvo) *Ljudfilmsapparater (Svenska AB Gasaccumu lator) •Tidkontrollapparater (Telefon AB LM Ericsson) *Materialprovningsmaskiner (AB Alpha) Kamflänsrör, gjutna (Wirsbo AB) *Bensinmätare, bensinpumpar o. d. (AB Ljungmans Verkstäder) T a x a m e t r a r (Haldex AB) •Gräsklippningsmaskiner (Norrahammars Bruk) •Elektriska generatorer, motorer och transformatorer (Asea) •Elektricitetsmätare (LM Ericssons Mätinstrument AB) •Dammsugare (AB Elektrolux) Fyrapparater m. m. (Svenska AB Gasaccumula tor) Jord- och stenindustri. •Cement (Skånska Cement AB) •Kaolin (AB Iföverken) Etemitprodukter (Skandinaviska Eternit AB o Svenska Invarit AB) Elektrokorund, kiselkarbid o. d. (Höganäs-Billesholms AB) •Slip- och polerskivor (AB Slipmaterial-Naxos) •Silikasten och kvartstegel (Höganäs-Billesholms AB) Glasull och isoleringsmaterial av glasull (Billesholms Glasulls AB) •Elektrodmassa (Wargöns AB) Träindustri. Butelj- och flaskkork utan beslag, presskorks skiva, (AB Wicanders Korkfabriker) Korkisoleringsmaterial (Isolerings AB WMB) Pappers- och grafisk industri. •Pergamyn (Billeruds AB) Vulkanfiber (AB Tidan) •Bobiner och spolpipor (Nils Kindal Industri AB) •Ljustrycks- och ljuskopieringspapper (AB Ozalidkompaniet) •Spelkort (AB J . O. Öberg & Son) 1

Inkl. truckar ej elektriska.

Totalt saluvärde av produktionen i riket å r 1948 1 000 kr.

Import 1948 1 000 kr.

Export 1948 1 000 kr.

15 062 16 997

1 588 4 146

12 237 6 698

24 643

2 346 1 828

9 445 197

44 562

9 324

141 805

35 459

29 060

12 576 22 145

4 317 2 281

2 815 7 432

3 186

1 510

68 048 562

363 4 577

3 635 76

1 530

3 656 ) 2 594 /

1 038

5 727 5 047 3 243

5 160 178

4 796 3198 883

2 005 800

119 17

10 0

3 375 4 349 15 282 *35 415 1 957 3 159 701 641 3 365 1 203 1 593

14 150 1 628 10 555 3 687 3 173 848

87 Totalt saluvärde av produktionen i riket å r 1948 1 000 kr.

Import 1948 1 000 kr.

Export 1948 1 000 kr.

52 927 155 445 13 650 420 818 !89 050 3 548 3 1 298

33 942 57 16 492 198 1 337 147

7 996 0 10

1 784 11 724

51 Textilindustri. Cellull (Svenska Rayon AB) Konstsilke (AB Svenskt Konstsilke) T e x t i l s l a n g a r (Jonsereds Fabrikers AB) *01jeduk och vaxduk (Svenska Vaxduks AB) . .

27 107 16 300 1 731 7 095

388 46 906 1 769 3 404

6 677 15 5 10

4 18 2

Gummivaruindustri. •Galoscher och andra ytterskodon av gummi (AB Tretorn) *Textilskodon med gummisulor (AB Tretorn). Gummibollar (AB Tretorn)

11 509 13 912 1 090

3 238 789 66

2 058 194 16

4 167

4 2 Fritt

V a r u s l a g

Livsmedelsindustri. Spis- och knäckebröd (AB Wasa Spisbrödsfabr.) Socker (Svenska Sockerfabriks AB) Sirap (Svenska Sockerfabriks AB) Tobaksvaror (AB Svenska Tobaksmonopolet) . . Brännvin (AB Vin- & Spritcentralen) Punsch och likör (AB Vin- & Spritcentralen) •Maltextraktprodukter (AB Kabi 8 ) •Matolja (kronolja o. d.) (AB Reymersholms Livsmedel) *Jäst och jästextrakt (Svenska Jästfabriks AB)

Kemisk industri. Aluminiumsulfat (Reymersholms Gamla Industri AB) Ammoniumfosfat (Industrikemikalier) Arsenikprodukter (Bolidens Gruv AB) Bronser (Carlfors AB) Dikalciumfosfat (Reymersholms Gamla Industri AB) Kaliumkarbonat (Elektrokemiska AB) *Superfosfat (AB Förenade Superfosfatfabriker) *Acetylen (Svenska AB G a s a c c u m u l a t o r ) . . . . Svavel (Svenska Skifferolje AB) Syrgas (Nordiska Syrgasverken AB och Svenska AB Gasaccumulator) Tändstickor (Svenska Tändsticks AB) Vätesuperoxid (Elektrokemiska AB) Zinkoxid (zinkvitt) (Rånäs Bruks AB) Kopparsulfat (Stora Kopparbergs Bergslags AB) Acetanilid (AB Bofors) Acetylsalicylsyra (AB Bofors) Dietylenglykol (Mo och Domsjö AB) Etylenglykol (Mo och Domsjö AB) Polyglykol (Mo och Domsjö AB) Krotonaldehyd (Mo och Domsjö AB) Trikloretylen (Uddeholms AB) •Vegetabiliska oljor (Exkl. linolja o. flyktiga oljor) (AB Karlshamns Oljefabriker) Acetat- och viskosfolier (Svenska Rayon A B ) . 1

Tillverkningsskatt är inräknad i värdet. Före den 1/4 1951 Kärnbolaget AB. Inkl. maltextrakt för textilindustrien. 4 Enligt uppgift från företaget. 5 Värdet beräknat på grundval av exportpriset 2 3

10 098 1 232 1 155 156 40 423 9 079 1 977 6

7 315 46 178 497 4 715 844 191 184 319 2 200 1209 452 3 180 80 420 4 079

37 6

13 9 Fritt 38 35 24 Fritt 20

266 Tull

6 193 109

1431 1 189 0

19 0

8 333

0 751 7 825 83

29 002 4 0

18 346

16 506

Fritt Fritt Fritt 4 Fritt 4 2 Fritt Fritt 8 Fritt Fritt 15 3 11 15 15 Fritt 10

Bilaga 3.

Bruttoprissystemet.

En problemanalys A v professor

Ulf af

Trolle.

Inledning. Bruttoprissystemet innebär i sin oftast tillämpade form, att en leverantör av en vara eller en tjänst föreskriver det pris, till vilket hans kunder ha rätt att återförsälja varan eller tjänsten. Han förhindrar därigenom priskonkurrens mellan återförsäljarna. Systemet innebär sålunda ett ingrepp i den automatiskt verkande mekanism för inkomstfördelning inom distributionen, som en obunden priskonkurrens utgör. Vid sidan av sin direkta verkan på inkomstfördelningen får systemet även genom denna en indirekt verkan på distributionens struktur och därmed på dess kostnader. Elimineringen av den fria prisbildningen innebär icke någon begränsning av prisets betydelse som dirigent vid utformningen av distributionens struktur, utan endast att försäljningspriset undantages från de återförsäljande distributionsorganens bestämmanderätt. Både inkomstfördelning och struktur bli emellertid annorlunda än vid obunden prisbildning, vilket också är avsikten med systemet. Föreliggande undersökning har sin upprinnelse i frågeställningen: Är den inkomstfördelning och struktur som bruttoprissättningen medför mer eller m i n d r e önskvärd ur samhällsekonomisk synpunkt än den som skulle råda vid obunden priskonkurrens? Det är denna fråga, som man numera allmänt synes beteckna som bruttoprisproblemet. Frågeställningen är icke egenartad för bruttoprissystemet utan är gemensam för alla typer av konkurrensbegränsningar. På samma sätt som för andra former av konkurrensbegränsning gäller, att den endast i begränsad utsträckning kan göras till föremål för objektiv, värderingsfri analys. Det slutliga avgörandet måste till stor del grundas på en avvägning mellan rent personliga värderingar av icke mätbara företeelser. Det är angeläget att draga en klar gräns mellan den objektiva analysens möjligheter och de personliga värderingar, som bilda en väsentlig del i problemets bedömning. Vad först beträffar den direkta inverkan på inkomstfördelningen, kan en objektiv analys endast ange principerna för inkomstbildningen vid bruttoprissystem jämfört med förhållandet vid fri prisbildning. Den kan däremot icke ange vilken fördelning, som är lämpligast. Där föreligger en intressekonflikt av politisk art mellan olika grupper i samhället. En analys av bruttoprissystemets inverkan på distributionens struktur kan föras något längre. Analysen omfattar där följande successiva steg: 1. En teoretisk diskussion av bruttoprissystemets inverkan i syfte att klarlägga problemet och fastställa i vilken riktning det tenderar att verka i olika avseenden.

90 2. Ett försök att mäta den inverkan som bruttoprissystemet enligt ovan kan antagas ha i olika avseenden. 3. En sammanvägning ur samhällsekonomisk synpunkt av de resultat som nåtts enligt de två tidigare punkterna, i den mån den kan göras på objektivt, allmänt accepterade grunder. Det är lämpligt att först studera den tredje punkten. Vad är en samhälleligt önskvärd struktur? Utan att här gå in på en diskussion av de olika försök att besvara denna fråga som gjorts inom välfärdsekonomien, kan helt kort sagas, att för denna undersökning valts följande n o r m e r : Ifall ett visst produktions- plus distributionsarbete kan utföras med minskad insats av produktionsfaktorer, är detta önskvärt ur samhällets synpunkt. Det är emellertid icke alltid som denna enkla regel är tillräcklig. Problem uppstå, ifall en ändring av prissättningsmetoden icke endast påverkar den insats av produktionsfaktorer som behöver göras utan därvid även ändrar karaktären på den prestation som distributionen ger konsumenten. Som exempel kan nämnas det forhållande att bruttoprissystemet medför en begränsning av konsumentens valmöjligheter mellan olika pris- och servicekombinationer. Är detta en nackdel, och hur skall den i så fall värderas? Bruttoprissystemets inverkan på strukturen i detta och andra avseenden kan anges, men det finns ingen metod som medger oss att objektivt mäta den samhällsekonomiska effekten härav. Helt kort kan har sägas, att en objektiv värdering av bruttoprissystemets effekt ur samhällelig synpunkt över huvud taget endast synes kunna ske i den män prestationen till konsumenten förblir oförändrad. Detta är en väsentlig begränsning i möjligheterna. Vi återvända därefter till de båda första punkterna, d. v. s. till analysen i syfte att konstatera i vilken riktning systemet tenderar att verka och till mätningen av tendensernas styrka. Man möter här liksom i andra konkurrensbegränsningsfrågor utomordentliga svårigheter i utredningsarbetet. En teoretisk analys ay bruttoprissystemets verkningar kompliceras först och främst av det senaste tiotal årens statliga priskontroll, vilken effektivt dolt många av spåren efter bruttoprissystemet. Även om den statliga priskontrollen med maximipriseffekt och den privata bruttopriskontrollen med både maximi- och minimipriseffekt teoretiskt äro helt olika, ha de i praktiken haft många gemensamma verkningar. En undersökning kan därför icke alltid ange den renodlade effekten av bruttoprissystemet utan visar ofta den samlade effekten av all priskontroll. Mätningen av tendensernas styrka erbjuder även stora svårigheter. Ibland är det möjligt att utarbeta metoder, varigenom mätning kan ske på ett tillförlitligt sätt, men ofta visar det sig, att kostnaderna härför skulle överstiga tillgängliga finansieringsmöjligheter. Ofta är det icke ens teoretiskt tänkbart att mäta styrkan av en tendens. Mätningen kan därför icke få samma systematiska karaktär som den teoretiska analysen av problemställningarna, utan den kommer att kännetecknas av luckor. Vilken praktisk betydelse detta får beror dels på tendensernas riktning, dels på undersökningens syfte. Om alla tendenser gå i en riktning fordras ingen mätning för att man skall kunna yttra sig om systemets verkningar ur samhällsekonomisk synpunkt. Vidare få svårigheterna m i n d r e betydelse om man räknar med att uppnå en sådan lösning att man motarbetar skadliga tendenser hos systemet, medan man försöker gynna andra. Förhållandet blir ett annat, om man överväger en ytterlighetslösning: att antingen låta systemet förbliva intakt eller också förbjuda det helt. I dessa fall fordras ett sammanfattande omdöme, och då måste man försöka att i siffermässig form väga för- och nackdelar mot varandra.

91 Den undersökning som presenteras här, utgör en begränsad del av en större pågående utredning. Enligt den ursprungliga planen för arbetet skulle den mer ingående utredningen ha slutförts vid denna tidpunkt, men alla tidskalkyler ha kullkastats allteftersom problemets hela vidd blivit uppenbar. Det har överstigit den enskilde utredningsmannens möjligheter att på så kort tid slutföra alla undersökningar helt vid sidan av ordinarie arbetsuppgifter. Det undersökta problemets omfattning framgår bl. a. därav, att enbart en siffermässig studie av systemets inverkan på grosshandelns struktur för en enda vara (socker) pågått i drygt ett år, och att förarbetet till ett mindre avsnitt om sambandet mellan bruttoprissystem och frågan om prisdiskriminering givit upphov till en bok (Om lagstiftning mot prisdiskriminering). Författaren har sålunda ännu icke kunnat genomföra sådana undersökningar, att han med fullständig säkerhet kan avge ett sammanfattande omdöme om bruttoprissystemets verkningar, alldeles bortsett från svårigheterna att rensa ett sådant omdöme från subjektiva värderingar. På många håll saknas siffror, som ange en viss företeelses betydelse, och det har varit nödvändigt att nöja sig med en uppskattning — ibland kanske bara en allmän erfarenhetsmässig känsla av att en faktor är betydelsefull eller betydelselös. Den teoretiska analysen plus de faktiska undersökningar som företagits synas dock enligt författaren ge mycket starka skäl för slutsatsen, att bruttoprissystemet haft en övervägande skadlig inverkan på distributionens struktur. Även om det är tänkbart, att de fortsatta utredningarna kunna ändra denna slutsats, är enligt författarens åsikt sannolikheten härför mycket liten. Detta betyder dock icke utan vidare, att bruttoprissystemet bör förbjudas eller motarbetas under mildare former. Här skola endast nämnas några få faktorer som kunna tala för att bruttoprissystemet bör bibehållas trots sin inverkan på struktur och kostnader. 1. Även om produktionen och distributionen på lång sikt kunna beräknas bli billigare, om priskonkurrensen slappes fri i distributionen, kunna omställningskostnaderna bli så stora, att systemet bör bibehållas. Strukturen har anpassats efter bundna priser, och en övergång till fri priskonkurrens skulle kunna medföra många dyrbara anpassningsproblem. Dessa ha ännu icke gjorts till föremål för någon undersökning. 2. Man måste taga hänsyn till konjunkturläget. Bruttoprissystemets snedvridande verkan återfinnes i alla konjunkturlägen men dess verkan på inkomstfördelningen är beroende av konjunkturläget. Om det ligger i samhällets intresse att genom hård priskontroll åstadkomma en inkomstförskjutning till förmån för konsumenterna och nackdel för distributörerna, bör bruttoprissystemet bibehållas under nuvarande hög- och kriskonjunktur. Den svenska priskontrollens effektivitet bygger till stor del på bruttoprissystemet, som ända sedan krigsutbrottet främst verkat som maximiprissystem. Om det över huvud taget föreligger ett samhälleligt intresse att få kontroll över distributionen, kan bruttoprissystemet bidraga härtill. 3. Det synes föreligga en stark opinion bland detaljhandelns utövare för ett bibehållet bruttoprissystem, varvid man kan hänvisa till att andra samhällsgrupper, främst arbetarna, ha rätt att grunda sina inkomster på förhandlingspriser. Varför skulle detaljhandeln frånkännas rätten att förhandla om sina priser och därigenom uppnå vad man anser vara större trygghet? Till detta rättviseresonemang kan fogas den självklara kommentaren, att även konsumenten i så fall måste få uppträda som förhandlande part genom någon form av samhällelig kontroll. Men det synes som om man skulle föredra den trygghet som systemet anses ge, även om det medför samhällskontroll. Det kan tänkas, att man bör tillmäta denna

92 opinion en sådan vikt, att samhället väljer en mindre effektiv distribution under sin kontroll. 4. Bruttopris-likaprissystemet är bekvämt för konsumenten och anses även rättvist. Alla få lika, ingen kan få någon fördel. Denna effekt kan för ett folk med starkt utvecklad rättvise- eller avundsjukementalitet tänkas böra tillmätas sådan betydelse, att systemet bör bibehållas. Det anföres ofta även, att konsumenten är så irrationell, att hon behöver bruttoprissystemet som skydd mot sitt eget ekonomiska oförstånd. Eljest skulle hon jaga prisfördelar av ettöresformat till höga kostnader i form av tid, skosulor och spårvagnsbiljetter. Ifall det sista argumentet är riktigt, är det dock icke endast en fråga om bruttoprissystemets vara eller icke vara — då har över huvud taget förutsättningen för ett privat näringsliv blivit diskutabel. 5. Enligt den av författaren hävdade uppfattningen gynnas konsumentkooperationen av ett bruttoprissystem, som koncentrerar priskonkurrensen till en begränsad fri sektor. I den mån man anser att konsumentkooperationen bör gynnas även i fall, där ekonomiska motiv härför saknas, kan detta uppnås genom stöd åt bruttoprissystemet. Författaren h a r personligen den uppfattningen, att de nämnda faktorerna och andra av samma typ icke böra tillmätas någon vikt jämfört med önskemålet om ökad effektivitet på längre sikt, men detta är en rent personlig uppfattning, grundad på subjektiva värderingar. Den har återgivits enbart för att tjäna som varning åt läsaren. Det kan tänkas att förf. trots allvarliga bemödanden att vara objektiv i sina uttalanden omedvetet låtit sig påverkas av sin allmänna uppfattning om konkurrensens överlägsenhet framför centrala regleringar. Samtidigt bör dock betonas, att denna allmänna uppfattning till stor del är grundad på de företagna undersökningarna av bruttoprissystemet. Det finns emellertid en väsentlig invändning, som kan resas mot varje ingripande mot bruttoprissystemet. De allmänna omständigheter varunder vårt näringsliv arbetar gynna knappast fri priskonkurrens och ekonomiskt risktagande. Det är författaren angeläget att starkt understryka detta, eftersom han intagit en i många avseenden kritisk inställning till bruttoprissystemet. Det vore oriktigt att ingripa mot konkurrensbegränsningar, om man inte samtidigt försöker utforma en allmän ekonomisk politik, som gynnar risktagande. Ifall ett ingripande skall ske mot bruttoprissystemet, måste det vidare till sin form samordnas med de ingripanden som kunna övervägas mot andra former av konkurrensbegränsningar. Förf., som icke tagit del i nyetableringssakkunnigas övriga arbete, har vid sin diskussion av problem och lösningar icke kunnat beakta önskemålet om samordning, utan bruttoprissystemet har betraktats som en helt separat företeelse. Framställningen har disponerats i tre huvuddelar enligt följande plan: I den första delen har bruttoprissystemet beskrivits och dess omfattning klargjorts i möjligaste mån. I den andra delen ha granskats de företagsekonomiska överväganden, som lett till systemets uppkomst och fortsatta utbredning. Dessa överväganden gälla i regel endast de kortsiktiga verkningarna för de enskilda företagen, även om de undantagsvis kunna ha mer långsiktiga aspekter. I den tredje delen har slutligen bruttoprissystemets verkningar granskats ur mer långsiktig samhällsekonomisk synpunkt. Tre av de i utredningen ingående kapitlen ha icke medtagits i denna rapport; två av dem därför att de skulle spränga ramen för den framställning som ny-

93 etablcringssakkunniga önskat och det tredje, då det icke kunde föreligga färdigt vid den sista tidpunkt som nyetableringssakkunniga kunde medge för leverans. De två första behandla resp. »Tidigare undersökningar i olika länder» (11:) och »Utvecklingen i vissa främmande länder» (23:), medan det tredje är det avslutande kapitlet »Problem och alternativa lösningar» (24:). Det finns få prisbildningsproblem som ägnats sådan uppmärksamhet i litteraturen, framförallt den amerikanska, som bruttoprisproblemet. I den slutliga rapporten komma alla anknytningar till tidigare litteratur att anges. På begäran av nyetableringssakkunniga har emellertid denna dokumentering utlämnats i föreliggande förstudie. Det får sålunda här räcka med att säga, att författaren svårligen kan tänka sig något problem i detta arbete, som icke tidigare behandlats. Olika typer av konkurrensbegränsningen ha illustrerats i texten med avtal som intagits i kartellregistret. De ha medtagits endast som exempel. Några av dessa kunna tänkas ha upphört när denna rapport publicerats.

Del 1. Bruttoprissystemets innebörd o c h

omfattning.

01: Bruttoprissystemets uppbyggnad. 01:0 Bruttoprissystemets innebörd. Med bruttoprissystem avses den prissättningsmetod varigenom en leverantör av en vara eller tjänst rekommenderar eller fastställer det pris, till vilket i övrigt juridiskt självständiga återförsäljare skola vidareförsälja varan eller tjänsten. Vidareförsäljning av tjänster förekommer ytterst sällan, varför systemets tilllämpning på detta område är mycket begränsad. Det enda förekommande fallet synes vara annonsbyråernas vidareförsäljning av annonsutrymme i tidningar och tidskrifter. 1 Den följande beskrivningen av bruttoprissystemet gäller till en början dess vanligaste utformning. I följande avsnitt kommer därefter vissa specialfall att diskuteras. Det angivna bruttopriset eller listpriset utgör i regel priset till den slutlige avnämaren, vanligen konsumenten, och fastställes oftast av varans producent. Övriga priser i distributionskedjan anges i relation till bruttopriset genom ett system av rabatter. Rabatterna kunna ibland anges som kronbelopp, t. ex. vid försäljning av bruttoprissatt läder för skoreparationsbruk. Bruttopriset = priset till skomakarna utgjorde vid en tidpunkt 8: 10 per kg för en viss kvalitet. Priset till detaljhandeln erhölls genom att fråndraga en rabatt av t. ex. 1:15 per kg (detaljistrabatten), medan priset till grosshandeln erhölls genom att draga från en rabatt av t. ex. 1:40 per kg (grossistrabatten) från bruttopriset. En grossist med en rabatt av 1: 40, vilken sålde vidare till en detaljist med en rabatt av 1: 15, behöll då som ersättning för sitt distributionsarbete 0: 25 per kg. Rabatten är emellertid oftast procentuell. Detaljistrabalten uttryckes därvid i procent av bruttopriset, medan grossistrabatten vanligen anges i procent av brutto1 Det kan även förekomma, att prisbindningen icke avser själva varan, utan en tjänst som presteras med varan. Det enda svenska fall som författaren känner till gäller permanentapparater, som säljas till frisérsalonger. Vid försäljning av apparaten fastställer leverantören det pris, som konsumenten skall betala för permanentning med apparaten. (Se kart.reg. nr 51.)

94 priset ./. detaljistrabatten. Om bruttopriset är 1: —, detaljistrabatten 30 % och grossistrabatten 20 %, uppstår följande typiska bruttopris- och rabattsystem: Kr

Bruttopris = pris till slutlig avnämare = Detaljistrabatt = 30 % på 1: — = Pris till detaljist = 1: — ./. detaljistrabatt Grossistrabatt = 20 % på pris till detaljist = Pris till grossist = 1: — ./. grossistrabatt ./. detaljistrabatt =

1: •— —: 30 —: 70 —: 14 —: 56

Rabatterna anges i det nämnda fallet på följande sätt: (30 + 20) %, vilket utgör en total rabatt av 44 % och priset till grossist, motsvarande producentens nettopris vid försäljning genom grossist, på följande sätt: Bruttopris ./. 30 % ./. 20 %, vilket ger ett nettopris av 5ö öre vid ett bruttopris av 1: —. Det bör observeras, att detaljistrabatten och grossistrabatten icke äro direkt jämförbara till sin storlek, eftersom de räknas på olika belopp. 01:1 Riktpriser och fasta bruttopriser. Bruttopriset utgör ibland ett rekommenderat återförsäljarpris eller ett riktpris för återförsäljarens egen prissättning. Återförsäljaren har då rätt att frångå bruttopriset. För de allra flesta varor, som säljas under bruttoprissystem, gäller dock att återförsäljaren inte får frångå de fastställda priserna (annat än ibland under speciella omständigheter). Det förekommer i enstaka fall, att bruttopriset är ett minimumpris, som återförsäljaren ej får underskrida men väl överskrida. Som exempel härpå kan nämnas prissättningen på träfiberplattor (kart.reg. nr 19). De i övriga västeuropeiska länder förekommande bruttoprissystemen äro i regel av samma typ som det svenska normalfallet, d. v. s. med ett visst fastställt pris, som ej får under- eller överskridas. I USA förekommer huvudsakligen en annan typ av bruttoprissystem. Bruttopris och rabatter anges där på samma sätt som i det beskrivna systemet, men prisbindningen inträder först vid ett minimipris, vilket kan ligga väsentligt under bruttopriset, som även är det annonserade priset. 1 Eftersom bruttoprissystemet får delvis helt olika verkningar beroende på i vilken form det förekommer, är det nödvändigt att skilja mellan de olika formerna. Följande definitioner komma att användas: Vid fast prishållning, tillämpning av fasta eller bundna priser eller tillämpning av fasta bruttopriser, fastställer leverantören det pris, vartill varan oundgängligen skall återförsäljas. Återförsäljaren får sålunda icke avvika från de fastställda priserna. Vid riktprissystem rekommenderar leverantören det pris, vartill varan skall återförsäljas men tillåter, att återförsäljaren avviker från det föreslagna priset. Minimiprissystem är en speciell form av riktprissystem, varvid leverantören endast tilllåter avvikelser från det föreslagna riktpriset ned till en viss miniminivå. 1 Enligt den mest omfattande undersökning, som företagits av bruttoprissystemets inverkan på prissättningen i USA, låg det fastställda minimumpriset år 1939 på femtio av de mest annonserade kemisk-tekniska artiklarna genomsnittligt 16,7 % under det annonserade bruttopriset eller listpriset. (Ostlund and Vickland, Fair Trade and the Retail Drug Store, 1940, tabell på sid. 26.) Det genomsnittliga försäljningspriset låg 12—13 procent under bruttopriset (a. a. sid. 9).

95 01:2 Bruttoprisbindningens syfte. Såsom framgått utgör bruttoprissystemet en vertikal prisbindning, varigenom leverantören mer eller mindre starkt binder priserna för självständiga återförsäljare i följande led. Leverantörens motiv för denna bindning diskuteras i detalj i del 2. Här anges endast några huvudsynpunkter. Leverantörens syfte med bruttoprisbindningen kan vara att förhindra återförsäljarna att taga ut för högt pris för varan och därigenom minska hans egen försäljning i den mån denna påverkas av priset. Producenterna ange sålunda ofta som motiv att de vilja förhindra uppskörtning av konsumenterna, i synnerhet när varan av någon anledning är särskilt begärlig. Även om detta syfte kan förekomma, är bruttoprissystemet i en köparmarknad i regel avsett att minska eller helt förhindra priskonkurrensen mellan återförsäljarna av en vara. Det förra ä r fallet vid rekommenderade priser och det senare vid fastställda priser. Detta dominerande syfte har medfört, att systemet t. ex. i Tyskland brukar betecknas som »prisskyddssystemet» och i England och USA som »minimiprissystemet». Det angivna syftet förhindrar emellertid icke, att ett brultoprissystem med den utformning som det fått i Sverige, d. v. s. med ett fastställt pris, verkar både som minimiprissystem och maximiprissystem. 1 01:3 Oegentliga användningar av beteckningen bruttoprissystem. Det förekommer ibland, att beteckningen bruttoprissystem även användes för tre andra, helt väsensskilda prissättningsmetoder. 1. En producent, som utan återförsäljare säljer en vara direkt till olika förbrukarkategorier, vilka betala varierande priser, använder ibland en bruttoprislista som utgångspunkt för beräkningen av priserna till olika kategorier. Dessa priser anges genom rabatter på bruttopriset, och en prisändring för en enstaka kund sker genom förflyttning från en rabattklass till en annan. Systemet förekommer ofta i kombination med ett horisontellt prisavtal mellan flera producenter. (Se t. ex. kart.reg. nr 56.) 2. Inom branscher, som sälja en mängd olika dimensioner eller typer av varor, vars kostnader till övervägande del äro beroende av priset på en gemensam råvara, kan användandet av följande metod innebära en förenkling av prissättningsarbetet. Man fastställer — i regel på mycket lång sikt — en bruttoprislista, som anger prisrelationerna mellan de olika produkterna. Det vid varje tidpunkt rådande prisläget tar sig uttryck i generella rabatter från eller tillägg till bruttoprislistans priser. Detta prissystem, som ibland kallas bruttoprissystem, kan emellertid vara kombinerat med fullt fri prisbildning för återförsäljarna, varvid de nämnda bruttopriserna icke stå i någon av producenterna bestämd relation till återförsäljarnas priser. Det är då icke fråga om något egentligt bruttoprissystem enligt definitionen. Systemet kan emellertid även vara kombinerat med egentligt bruttoprissystem, vilket ibland är fallet inom järnbranschen. (Se t. ex. kart.reg. nr 144.) Bruttopriset utgör då icke priset till den slutlige avnämaren, utan detta anges med rabatt från eller tillägg till bruttopriset. Priset till en grossist kan då anges på t. ex. följande sätt: Bruttopriset + 10 % ./. 20 % ./. 10 %, varvid varje procentsats beräknas på bruttopriset plus eller minus föregående tillägg eller rabatter i kedjan. Priset till den slutlige avnämaren är sålunda 110 % av bruttopri1 Bruttoprissystemets verkan som maximiprissystem har varit till stor nytta i priskontrollarbetet och är en av de faktorer, som bidraga till att förklara priskontrollens bättre effektivitet i Sverige än i USA under krigstiden. Det torde ha varit mycket ovanligt, att överpriser uttagits på bruttoprissatta varor under priskontroll — lika ovanligt som det varit under tider utan statlig priskontroll.

96 set och detaljistrabatten 20 % av 110 % av bruttopriset o. s. v. (Se t. ex. kart.reg. nr 66.) 3. Den vanligaste oegentliga användningen av beteckningen bruttoprissystem gäller emellertid det interna avräkningssystem, som i allt större utsträckning användes av filialaffärer och varuhus men även av andra detaljhandelsföretag och som bygger på ett bruttopris, motsvarande det internt kalkylerade utförsäljningspriset. Filialen eller avdelningen debiteras varan till detta pris och är därefter redovisningsskyldig antingen för motsvarande försäljningsbelopp, varor värderade till bruttopriser eller för prissänkningar, vilka därigenom kunna kontrolleras. Skillnaden mellan denna interna bruttoredovisning och bruttoprissystemet kan anges genom en beskrivning av prissättningen inom den kooperativa rörelsen. När Kooperativa förbundet rekommenderar ett konsumentpris på vissa av sina produkter, tillämpar det ett egentligt bruttoprissystem. Det fastställer priser för juridiskt självständiga företag. Konsumtionsföreningarna köpa emellertid en mängd varor, som icke äro föremål för bruttoprissättning, och på vilka föreningen har möjlighet att själv sätta sina priser. Dessa sättas centralt för föreningens samtliga butiker, t. ex. för cirka 800 butiker tillhörande Konsumtionsföreningen Stockholm, varvid butikerna debiteras de fastställda, enhetliga utförsäljningspriserna. Den prissättningsmetod, som användes av konsumtionsföreningar och andra filialaffärsföretag, kan vara diskutabel ur andra synpunkter men kan icke betraktas som ett konkurrensbegränsande bruttoprissystem av samma typ som det definierade. 1 01:4 Tekniska förutsättningar för bruttoprisbindning. Det är uppenbart att varje leverantör av en vara kan föreslå eller fastställa de priser, till vilka varan skall återförsäljas. För att dessa föreskrifter skola ha någon inverkan, måste det emellertid föreligga vissa tekniska förutsättningar för leverantören att kontrollera att föreskrifterna bliva åtlydda. Kontrollens genomförande diskuteras i nästa huvudavsnitt. Förutsättningen kan helt generellt sägas vara, att den försålda varan vid återförsäljningen är identifierbar för leverantören. Om detta icke är fallet, finns det icke möjlighet att kontrollera prissättningen vid återförsäljningen. Denna förutsättning föreligger i följande fall: 1) Vid försäljning av märkesvaror i de allra flesta fall. Som märkesvaror kunna helt generellt betecknas sådana varor, som säljas under ett visst särpräglat märke. För att bruttoprissättningen skall vara möjlig, måste dock varan behålla sin märkesvarukaraktär även i återförsäljningen. Det förekommer t. ex. ofta, att en distributör köper en viss märkesvara i varumärkta säckar men sedan återförsäljer den i lös vikt utan angivande av märke. Ifall distributören icke för enbart detta märke, föreligger icke den tekniska förutsättningen för en bruttoprissättning på lösviktsförsäljningen (såvida icke något av kartell- eller monopolfallen enligt punkterna 2 och 3 nedan föreligger). 1 Det är sålunda meningslöst att diskutera huruvida konsumtionsbutiker »styras fritt» eller inte, såsom skedde vid en konferens, som anordnades av nyetableringssakkunniga den 22 september 1949 angående bruttoprissystemet. (Protokoll från denna konferens återfinnes i Nyetableringssakkunnigas interna stencilerade meddelande nr 95; se s. 25 i detta.) Man kan lika litet begära frihet i prissättningen för de enskilda butikerna i en konsumtionsförening eller de enskilda filialerna t. ex. i Oscarias butikskedja eller avdelningarna i ett varuhus som man kan begära full frihet i prissättningen för enskilda olika, på samma produkter inriktade avdelningar i ett och samma produktionsföretag. Däremot är den enhetliga prissättning som konsumtionsföreningarna tillämpa i sin redovisning utan hänsyn till kostnaderna i varje speciell butik eller utan hänsyn till konkurrensen i varje speciellt butiksområde mer diskutabel och kommer att beröras i det följande.

97 Bruttoprissystemet har fått sin största användning för märkesvaror, vilket medfört, att man i vårt land ofta kallar systemet för märkesvaruprissystemet. Begreppen äro ofta så hopknutna, att man definierar märkesvara med hänvisning till prissättningssystemet, 1 trots att ett märkesvarusystem mycket väl kan förekomma utan bruttoprissättning. Det kan nämnas att i USA de flesta märkesvaror säljas utan bruttoprissystem, d. v. s. till nettopriser från producent till grossist eller detaljist, vilka i sin tur själva fastställa sina priser. Även i vårt land är det ej ovanligt att märkesvaror säljas utan bruttoprissystem. Detta gäller t. ex. de största artiklarna inom livsmedelshandeln (socker, mjöl, gryn och makaroner) och alla märkesvaror inom textilhandeln. Det har hittills endast givits exempel på sådana bruttopriser, som fastställts av en varas producent. Även om detta är det vanligaste, kan det förekomma a n d r a fall. I de fall där en grossist säljer en vara under eget namn, kan denne använda bruttoprissystemet. För varje innehavare av ett varumärke föreligger, med den begränsning som ovan nämnts, de tekniska förutsättningarna för ett bruttoprissystem. För importerade märkesvaror är det ovanligt, att den utländske producenten själv fastställer bruttopriser. Antingen säljas varorna utan bruttoprissystem (regel för t. ex. konserver) eller också inträder den importerande generalagenten eller grossisten i producentens ställe och fastställer bruttopriser (regel för t. ex. parfymer och fotografiska artiklar). 2) Ifall en producent har monopol på en viss vara föreligger de tekniska förutsättningarna för en bruttoprissättning, även om varan ej är varumärkt. De varor för vilka detta skulle kunna förekomma, t. ex. jäst och socker, äro emellertid ej bruttoprissatta i vårt land. 3) Det är däremot mycket vanligt i vårt land, att ett horisontellt prisavtal på icke märkesvaror mellan producenter kombineras med ett avtal om bruttoprissättning. Kartellregistret erbjuder många exempel härpå. Det förekommer även att svenska producenter samt importörer av utländska konkurrerande varor ingå avtal om gemensam bruttoprissättning. (Se t. ex. kart.reg. nr 71.) Det är i sådana fall icke alltid möjligt för den enskilde fabrikanten att identifiera sin vara, men han vet att enligt avtal samtliga produkter av det slaget skola säljas till vissa fastställda bruttopriser. 2 1 Se t. ex. stadgarna för den numera upphörda Likaprisnämnden i kart.reg. nr 11: »Med märkesvara förstås härvidlag sådan vara, ifråga om vilken fabrikanten å varan eller dennas emballage eller i tryckt prislista, angivit visst detaljpris och tillika utsatt sitt namn, sin firma eller något sitt i Sverige registrerade varumärke.» Se även t. ex. SOU 1940: 35 sid. 247, där man först återger den allmänna definitionen, som använts här och därefter säger: »Brukligt är emellertid att reservera beteckningen märkesvaror för ett mer begränsat urval av produkter, för vilka gäller att de säljas under av fabrikanterna — respektive grossisterna — åsätt varumärke och till av leverantörerna fixerade detalj priser.» I hela den tyska litteraturen om märkesvarusystem et har pågått en strid om den rätta definitionen på märkesvarubegreppet, där man i allmänhet angivit prissättningsmetoden som ett av kriterierna. Det är tämligen likgiltigt, vilket man gör, ifall man har klart för sig, att varor med särpräglade varumärken mycket väl kunna säljas utan bruttoprissystem. 2 I amerikanska definitioner av bruttoprissystem och märkesvarusystem brukar man ange förhållandet så, att bruttoprissystem endast kan förekomma på märkesvaror, men a t t märkesvaror mycket väl kunna säljas utan bruttoprissystem. Monopolfallet i punkt 2) är särskilt förbjudet^ den lag, som f. ö. tillåter bruttoprissystem med vissa begränsningar, och kartellöverenskommelser enligt punkt 3) förbjudna enligt den grundläggande amerikanska monopollagstiftningen. I alla de västeuropeiska länderna synes däremot fallen 2) och 3) förekomma.

1—116 (i 6 5

Bil.

98 01:5 Bruttopriser och konsumentpriser. Såsom tidigare nämnts är bruttopriset i regel detsamma som konsumentpriset, som därvid blir enhetligt över hela landet. Man brukar ofta tala om likaprissystem för att beteckna denna egenskap hos bruttoprissystemet. Vid användningen av bruttoprissystem på producentvaror kan det emellertid hända, att det fastställda bruttopriset icke blir detsamma som priset till den slutlige avnämaren. Ett fall har redan tidigare berörts, nämligen när producenten använder sig av nominell bruttoprislista, varifrån gällande försäljningspris till den slutlige avnämaren beräknas genom avdrag av rabatter eller genom tillägg. Det förekommer även andra fall. 1. Det förekommer ibland att en vara som begagnas av större förbrukare, t. ex. landsting, kommuner, industrier e t c , säljes genom återförsäljare. Leverantören kan då föreskriva, att återförsäljaren skall ge sina olika kundkategorier vissa specificerade rabatter på bruttopriset, som motsvarar priset till slutlig avnämare endast när denne är småförbrukare, t. ex. konsument. (Se t. ex. kart.reg. nr 63.) 2. De bruttoprissatta varorna säljas i regel fraktfritt till återförsäljarna (vid en viss minimikvantitet), eller också får återförsäljaren bära frakten inom ramen för sin marginal. För vissa tunga och fraktdyra varor är detta emellertid icke möjligt. För cement gäller t. ex. att återförsäljaren är skyldig att göra tillägg till det fastställda bruttopriset för de omkostnader han får vidkännas för frakt, lossning, lagring och körning. (Se kart.reg. nr 23.) 01:6 Bruttoprisbindningens begränsning till vissa återförsäljargrupper. I det typfall, som inledningsvis diskuterades, antogs bruttoprisbindningen på en vara gälla samtliga berörda återförsäljarled. Detta är dock icke alltid fallet. Det kan förekomma, att bruttoprissättningen på en vara, som säljes genom både grosshandeln och detaljhandeln, begränsas till att gälla endera ledet eller har olika karaktär i båda leden. 1. De enda av förf. kända exemplen på bruttoprissättning i grosshandelsledet och fri prissättning i detaljhandelsledet återfinnas inom livsmedelshandeln. Sålunda är mjöl bruttoprissatt vid återförsäljning genom grossist, medan detaljisterna ha full frihet i sin prissättning. Samma ordning gällde t. o. m. 30 april 1951 även för socker. 2. Det är avsevärt vanligare, att bruttoprissättningen är begränsad till detaljhandelsledet eller att bruttoprissättningen i grosshandelsledet endast har karaktären av riktprissättning, medan den i detaljhandelsledet omfattar fasta priser. 1 KF:s prissättning utgör ett speciellt fall av denna begränsning av bruttoprissättningen till att gälla de slutliga avnämarpriserna. Även i sådana fall, där de privata grossisternas priser kontrolleras mycket noga, kan det förekomma, att KF har fullt fri prissättning i förhållande till konsumtionsföreningarna. (Detta gällde t. ex. socker men förmodligen även de flesta andra bruttoprissatta varorna.) 01:7 Bruttoprisbindningens begränsning i förhållande till olika avnämargrupper. F ö r varor, som enbart säljas till konsumenter, gäller bruttoprissättningen alltid varje enskild slutlig avnämare. Vissa bruttoprissatta varor, som säljas till konsumenter som slutliga avnämare, återförsäljas även genom detaljhandeln till större förbrukare, t. ex. till restauranger, myndigheter, hantverkare, småindustrier m. m. 1 Anledningarna till detta, vilka diskuteras mer i detalj längre fram, kunna antingen vara att det icke föreligger samma motiv för bruttoprissättning inom grosshandelsledet eller att det icke är möjligt att upprätthålla priserna inom detta.

99 I sådana fall undantagas ofta dessa förbrukargrupper från bruttoprissättningen. (Se t. ex. kart.reg. nr 140.) x 02: Kontrollen av ett bruttoprissystem. 02:0 Kontrollproblemet. En producent eller annan leverantör, som önskar upprätthålla fasta bruttopriser på en vara, måste på något sätt kontrollera att priserna följas och vidtaga åtgärder mot förekommande s. k. underförsäljningar. Detta erbjuder vissa praktiska problem, vilka kunna sammanfattas i följande frågeställningar: Skall man ordna kontrollen i samarbete med andra producenter eller med återförsäljarorganisationen, eller skall man organisera den ensam? Skall man bygga sin prishållning på en formell överenskommelse med återförsäljarna eller skall man endast bekantgöra, att man tänker tillämpa fasta priser? Hur skola de fastställda priserna bekantgöras för återförsäljarna? Vad skall betraktas som avvikelse från de fastställda priserna? Hur skall man få reda på förekommande underförsäljningar? Vilka sanktioner skola vidtagas vid underförsäljning? I det följande ges en allmän översikt över de skiftande sätt varpå de nämnda frågeställningarna besvarats på olika områden. Härvid ges även exempel men ingen systematisk redogörelse för förhållandet inom olika branscher. I huvudavsnitt 04:, som ger en redogörelse för bruttoprissystemets omfattning på olika områden, beröras även kontrollförhållandena, i den mån dessa avvika från vad som nedan kommer att beskrivas som den vanliga organisationen. 02: 1 Autonom eller kollektiv kontroll. Med hänsyn till samverkan synes kontrollen ha organiserats på i princip fem olika sätt: 1. Den enskilde leverantören kontrollerar, att hans bruttopriser hållas, utan att därvid samarbeta med andra leverantörer och utan organiserad samverkan från återförsäljarnas sida. Detta är numera det vanligaste på alla områden, där fast prishållning tillämpas. 2. Den enskilde producentens kontroll enligt föregående punkt kompletteras med någon form av organiserad samverkan från återförsäljarnas sida såsom stöd. Detta gällde t. ex. för socker vid den tidigare förekommande bruttoprissätlningen inom grosshandelsledet. Grossisterna äro sammanslutna i föreningar, vilka handhaft hela kontrollen och vidtagit alla åtgärder. 3. En grupp av producenter, som ingått horisontellt prisavtal vilket även inkluderar bruttoprisbestämmelser, kontrollerar prissättningen och vidtar åtgärder gemensamt men utan organiserat stöd från återförsäljarnas sida. Åtskilliga exempel härpå finnas i kart.reg. 4. Den i föregående fall nämnda kollektiva kontrollen kan utbyggas med organiserad samverkan från återförsäljarnas sida. Se som typiskt exempel kart.reg. nr 61 med avtal för gräsklippare. I denna typ av kontrollorganisation åtar sig återförsäljarorganisationen att förplikta sina medlemmar att hålla bruttopriserna. 1 Anledningen härtill, vilken diskuteras mer längre fram, är i regel, att de nämnda avnämarkategorierna köpa i större poster och därför kunna göra anspråk på ett lägre pris, men en annan viktig faktor är, att de vanligen äro mer kompetenta att bedöma kvalitet och priser och därigenom priskänsligare (t. ex. hantverkare). Fasta priser kunna då icke upprätthållas.

100 5. En grupp producenter, vilka äro sinsemellan obundna av någon form av prisavtal, kunna sluta sig samman uteslutande i syfte att gemensamt kontrollera de fastställda bruttopriserna och vidtaga gemensamma åtgärder. De organisationer av denna typ som funnits i vårt land ha upphört med sin verksamhet, den sista — Likaprisnämnden — den 1 februari 1950. Deras tidigare verksamhet beröres längre fram. Om man ser det hela ur den kontrollerande producentens synpunkt, kunna de båda första fallen sammanföras till en grupp med autonom priskontroll, och de båda därpå följande fallen till en grupp med priskontroll genom leverantörskartell. Det sista fallet brukar i upphovslandet Tyskland betecknas som prisskyddsförbund (Preisschutzverbund), vilken beteckning även kan användas här. 02:2 Den legala formen för prishållning. I regel nöjer sig leverantören med att bekantgöra, att han tänker tillämpa bruttoprissättning på viss vara eller varugrupp. Det föreligger i sådana fall ingen överenskommelse, som han kan åberopa som stöd för lagliga åtgärder vid underförsäljning. Det förekommer emellertid även att leverantören eller en grupp av leverantörer sluta formella skriftliga avtal med varje enskild återförsäljare eller med någon organisation av återförsäljare, vilka förbinda sig att hålla de fastställda priserna. I sådana fall kunna avtalslagens bestämmelser tillämpas vid underförsäljning. Nedan återges två typiska överenskommelser slutna mellan ett märkesvaruföretag inom kemisk-tekniska branschen och dess grossist- resp. detaljistkunder. Grossistöverenskommelsen har följande innehåll: ÖVERENSKOMMELSE Grossistens namn

Dato

Gata o. No Stad Undertecknad (e)

, förbind

. gentemot XYZ er mig °

Aktiebolag att icke under några omständigheter sälja varor med varumärket XYZ på vilket sätt dvlika varor må hava kommit i m m besittning, annat än till detaljhandvår lare, som äro på grund av klar utfästelse till XYZ Aktiebolag förpliktigade att vid sina försäljningar tillämpa av XYZ Aktiebolag fastställda utförsäljningspriser, att icke utan skriftligt medgivande av XYZ Aktiebolag sälja, lämna i byte eller annorledes leverera varor med varumärken XYZ till någon grosshandlare eller över huvud taget till andra än detaljhandlare i Sverige, att aldrig sälja eller eljest avhända

oss

varor med varumärkena XYZ till andra mig eller lägre priser eller på för kunden fördelaktigare villkor än sådana, som tid efter annan bestämmas av XYZ Aktiebolag. Vi *\ro n'-^ medvet om att brytande av denna förbindelse medför skada för XYZ Jag ar en

101 Aktiebolag och är det överenskommet, att V1 s ,° f, ersätta dylik skada med kr. jag skall r 3 0 0 0 : — för varje gång V1 eller personal b r y t a mot förbindelsen. jag min er XYZ AKTIEBOLAG gm

Underskrift av grossisten.

Detaljistförbindelsen

har följande

innehåll:

FÖRBINDELSE Detaljistens namn

Dato

Adress Postadress Härmed f ö r b i n d 3 V I o s s gentemot XYZ Aktiebolag att vid alla v a r a försäljder jag mig "" mina ningar av varor med något av de varumärken, som sagda bolag nu för sina varor begagnar eller framdeles kan komma att begagna, på vilket sätt dylika varor än må hava kommit i v a r besittning, tillämpa de priser, som för olika fall finnas min angivna å denna förbindelses baksida, eller priser, som tid efter annan av bolaget för varor av angivet slag bestämmas, att icke under någon som helst förevändning direkt eller indirekt sälja varor med något av under denna förbindelse fallande varumärken till lägre priser än de, som sålunda bestämmas, samt att ej heller under någon som helst förevändning sälja, byta eller eljest leverera varor med något av märkena till någon grosshandlare, detaljhandlare eller någon, som kan tänkas vidareförsälja varorna. l

aro

Jag är

m e d v e t n a om att ett brytande av denna förbindelse medför skada för en

XYZ Aktiebolag, och det är överenskommet, att V1 s k o J a ersätta dylik skada med jag skall 100 kronor för varje gång ^ a ^ r ^ e r mot förbindelsen. vi bryta Förbindelsen gäller så länge V1 i v a r rörelse o r a varor från XYZ Aktiebolag jag min för och även o m V 1 r ö r a n d e sagda varor eller härefter u a r a annan förbindelse jag utfärdar av enahanda eller jämförligt innehåll. XYZ AKTIEBOLAG gm

Detaljistens underskrift

De återgivna bestämmelserna återfinnas i de flesta överenskommelser. De kunna i vissa fall kompletteras med bestämmelser, som äga tillämpning för speciella varor eller varugrupper. I en »prisgarantiförbindelse», som avlämnas av återförsäljare av grammofoner, grammofonskivor och a n d r a dithörande artiklar, stadgas det t. ex., att »någon uthyrning av vare sig grammofoner eller skivor får icke förekomma; endast nya skivor till fullt pris få saluföras».

102 En annan bestämmelse som ibland förekommer (t. ex. i den nämnda garantiförbindelsen för grammofoner etc.) innebär, att återförsäljaren förpliktar sig att ej överlåta sin affärsrörelse på annan ägare utan att dessförinnan avfordra efterträdaren en garantiförbindelse enligt leverantörens formulär. I det återgivna formuläret är bötessumman ett fast belopp per överträdelse. Det förekommer även, att bötessumman har en fast del (t. ex. 100 kronor) och en rörlig del, som står i direkt relation till det belopp som överträdelsen gäller (t. ex. 10 procent på försäljningsbeloppet). Det förekommer ibland, att det i avtalet stadgas att återförsäljaren skall lämna revers såsom säkerhet för att bestämmelserna hållas. I ett avtal mellan Gjuterikonventionen och Sveriges järnhandlarförbund har sålunda stadgats, att försäljning till lanthandlare genom grossist endast skulle få ske, om lanthandlaren förbundit sig att tillämpa järnhandelns prislista och som säkerhet härför lämnat revers å 300 kronor. Ifall de återgivna överenskommelserna brytas genom underförsäljning, har leverantören möjlighet att vända sig till domstol för att utfå det fastställda konventionalbötesbeloppet. I de flesta avtal, som slutits mellan en enskild leverantör eller organisation av leverantörer å ena sidan och en organisation av återförsäljare å andra sidan, stadgas emellertid att tvister icke få gå till domstol utan skola avgöras genom skiljedom enligt lag, ibland av särskilt utsedda skiljemän, t. ex. av Sveriges tekniskt-industriella skiljedomsinstitut (kart.reg. nr 169). Förbindelser av återgiven eller liknande typ förekomma inom flera branscher, t. ex. kemisk-tekniska, cement- och musikbranscherna och de användes på sin tid även av Likaprisnämnden. Antalet förbindelser är med något undantag relativt litet. Det största antalet förbindelser för ett märke återfinnes inom kemisktekniska branschen, där Colgate-Palmolive-Peet AB insamlat icke mindre än cirka 30 000 förbindelser. 1 Det kan här tilläggas, att bruttoprissättningen på tobaksvaror sedan år 1943 är reglerad enligt särskild lag, som förbjuder underförsäljning och som även innehåller straffbestämmelser. 02:3 Bekantgörandet av de fastställda priserna. Det vanligaste sättet att bekantgöra fastställda priser är att sprida en tryckt prislista bland alla återförsäljare. Ibland har man en gemensam prislista med både konsumentpriser, priser till detaljist och priser till grossist utsatta, men oftast torde uppgifterna skiljas i separata prislistor till grossister resp. detaljister. Prislista kan kompletteras med andra åtgärder. Ibland utsattes konsumentpriset på varan eller dess emballage eller på utsänt skyltmaterial, och ibland anges det i annonsering. Det förekommer dessutom oftast, att all fakturering av varan i olika led sker till bruttopriser och med rabatten angiven, i synnerhet under introduktion av en ny vara. I de fall, där producenten kräver s. k. prishållningsförbindelser från återförsäljarna, kunna priserna finnas angivna på förbindelserna. Bruttoprisbegreppet har gått så in i återförsäljarnas medvetande, att det inte längre synes erbjuda några svårigheter att sprida uppgifter om gällande priser. Ifall det är fråga om en märkesvara taga återförsäljarna för givet, att priset skall vara bruttopriskontrollerat. Icke ens i det fall då varan säljes genom grosshandel till detaljhandel, synas producenterna niöta några svårigheter att få sina priser kända bland detaljisterna. 1 Enligt uttalande av dir. Helmer Örtengren i en enquete i SSLF-tidningen nr 2, 1951: Rörliga eller fasta priser.

103 02:4 Begreppet underförsäljning. I de flesta fall föreligger det ingen svårighet att fastställa vad som skall utgöra »underförsäljning». I normalfallet föreligger underförsäljning, när en vara säljes till lägre pris än det fastställda återförsäljningspriset. Nedan diskuteras några speciella fall: Återbäring eller bonus, som utbetalas vid slutet av vissa perioder anses i regel icke utgöra någon avvikelse från det fastställda priset. 1 Eftersom de olika detaljhandelsföretagen ibland kunna tillämpa mycket skiftande återbäringsvillkor, kan det förekomma rätt betydande skillnader i konsumenternas nettokostnader även för bruttoprissatta varor. Det förekommer sålunda inom livsmedelshandeln återbäring på upp till 7—10 procent. I regel tillämpar man dock samma återbäringsvillkor (jfr avsnitt 0 6 : 2 ) . De enda undantag som kunnat konstateras från denna regel ha gällt dels ett ingripande från ett spisbrödsföretag mot att ett bonussystem inom grosshandeln även tillämpades på företagets produkter, dels några försök från lokala jordbrukarorganisationer (mejeriföreningar) att förmå sina återförsäljare att slopa återbäringar på smör och mjölk. Endast i ett av de senare fallen h a r det uppgivits, att diskussionerna förts under hot om avstängning. Ifall återbäringen slopas och motsvarande prissänkning sker eller om återbäringen utbetalas omedelbart vid varje köp, anses detta innebära underskridande av bruttopriserna och beivras i regel av sådana producenter, som avse att upprätthålla sina priser. 2 Man kan emellertid på denna punkt märka en viss uppluckring i producenternas inställning under inflytande av de aktuella diskussionerna om bruttoprissystemets verkningar. Såsom nämnts är bruttoprissättningen på tobaksvaror reglerad enligt lag av år 1943. Även lämnandet av varje form av återbäring räknas där som avvikelse från de fastställda priserna och beivras lagligen. Kvantitetsrabatter. Det förekommer ofta att leverantören, som beivrar underskridande av priset på varan vid försäljning av en enhet (vanligen förpackning), anser det vara en fullt naturlig åtgärd, om en återförsäljare lämnar lägre pris vid försäljning av flera enheter. Även på denna punkt pågår en betydande uppluckring i inställningen. Förmåner av annan art än direkta prisnedsåttningar. En återförsäljare kan försöka underskrida de fastställda priserna genom att lämna andra förmåner än ett lägre pris, t. ex. gratisleverans av annan icke bruttoprissatt vara eller överleverans av den bruttoprissatta varan. Detta är i synnerhet vanligt i grosshandelns försäljning, medan förf. icke kunnat träffa på något fall i detaljhandelsförsäljningen. I händelse det inträffar vid försäljning till konsument, torde det i regel betraktas som underskridande av priserna. 3 Inställningen till grosshandelns användning av denna metod är mycket skiftande. De producenter, som sälja både direkt och genom grossister, söka beivra sådan underförsäljning i den mån den rubbar deras gränsdragning mellan 1 Detta har framgått dels av en skriftlig enquete bland ett par hundra företagare, vilken diskuteras mer i detalj i avsnitt 04:, dels av uttalanden av näringslivets representanter vid nyetableringssakkunnigas konferens i bruttoprisfrågan i september 1949. (Se nyetableringssakkunnigas meddelande nr 95, sid. 20 och 64.) 2 Det kanske mest bekanta av alla kända avstängningsfall gällde en prissänkning vid slopandet av återbäring. Det var en konsumtionsförening, som sänkte sin återbäring från 10 till 3 % och samtidigt sänkte sina priser i motsvarande grad, och som avstängdes härför. Fallet är relaterat i KF:s remissyttrande 1945: 25. 3 När bruttoprissättningen grundas på formellt avtal, stadgas ofta förbud mot att bruttoprissättningen kringgås genom gratisleveranser eller extraleveranser till nedsatt pris av icke bruttoprissatta varor, som ingå i samma sortiment. Se t. ex. kart. reg. nr 14.

104 »direktkunder» och grossistens kunder, medan sådana som endast sälja genom grossister icke synas beivra sådan underförsäljning. 1 Prissättningen på bytesvaror. Vid köp av ett flertal varor, som t. ex. skrivmaskiner och radioapparater, förekommer det att kunden lämnar äldre vara i utbyte. Ifall återförsäljaren har full frihet vid värderingen av dessa bytesvaror, får bruttoprissystemet ingen konkurrensbegränsande betydelse på en betydande del av försäljningen. Detta är t. ex. fallet för automobiler, i det fall bruttoprisnotering över huvud taget användes inom denna bransch. På t. ex. skrivmaskiner och radioapparater äro däremot fastställda detaljerade bytespriser för olika modeller och årgångar, och på skrivmaskiner gäller avtal om priser på verkstadsarbeten för att inte bestämmelserna skola kringgås genom lägre priser på sådana. Realisationer. För vissa bruttoprissatta varor kan det finnas ett säsongmässigt behov av att rensa ut äldre lager. I sådana fall brukar tillåtas realisation, ehuru ibland med stadgande om återköpsrätt för leverantören eller med annan kontroll. Som exempel kan nämnas, att enligt kart.reg. nr 69 kunna sålunda hästplogar av äldre modell eller sådana som skadats av rost eller annorledes mindervärdiga sådana realiseras »men skall i sådant fall resp. järnhandlarförenings styrelse höras och lämna sitt medgivande till dylik försäljning». 02:5 Rapport om underförsäljning. Kontroll av att priserna hållas kan ske genom att särskilt utsända kontrollanter företaga provköp. Detta synes emellertid icke förekomma i vårt land. I regel inrapporteras avvikelser från fastställda bruttopriser av konkurrenter till den som gör underförsäljningen eller upptäckas av försäljarna vid deras besök hos kunderna. Någon annan kontrollapparat synes icke behövas. Det betonas från leverantörshåll, att det oftast är omöjligt att konstatera en avvikelse i priset vid försäljning från grossist till detaljist. Försäljningen har icke samma offentliga karaktär som försäljningen över disk till allmänheten. En detaljist som emottagit en prisförmån anser det förenligt med sitt intresse att hemlighålla detta. De underförsäljningar som rapporterats ha sålunda så gott som alltid gällt försäljningar till konsumenter. 02:6 Sanktioner vid underförsäljning. När en producent får rapport om underförsäljning, synes den första åtgärden så gott som alltid ha varit att försöka övertala vederbörande underförsäljare att återgå till de fastställda priserna. Endast i undantagsfall synes man omedelbart ha tillgripit någon form av sanktioner. Man har accepterat förklaringen, att prisunderbudet skett av misstag. Undantag härifrån finnas, t. ex. i ett formellt avtal för fotografiska artiklar (kart.reg. nr 163). Det stadgas i detta, att »även ett av misstag begånget prisunderbud m å s t e . . . i branschens intresse beivras såsom avsiktlig avvikelse». Även om sanktioner icke tillgripits omedelbart, har hotet om sådana givetvis haft en verksam del i att rättelse oftast kunnat åstadkommas genast. Den vanligaste sanktionen man hotat med har varit avstängning från leveranser. Det är emellertid icke den enda tänkbara. Andra former av diskriminering kunna ibland ge samma resultat, t. ex. hot om försenade leveranser, höjda priser eller på annat sätt försämrade prisvillkor. Det är uppenbart, att hotet haft större verkan, om det kommit från en grupp av leverantörer än om det kommit från en ensam leverantör. 1

Som diskuteras längre fram sammanhänger detta ofta med svårigheten att leda sådana förmåner i bevis. Överhuvudtaget är det svårare att få bevis för underförsäljning inom grosshandeln.

105 Antalet avstängningar på grund av underförsäljning har varit synnerligen ringa. Så gott som alla de producenter, som tillfrågats i den i avsnitt 04: beskrivna enqueten, ha aldrig företagit någon avstängning. (Antalet avstängningar företagna av prisskyddsförbunden h a r ävenledes varit mycket ringa. Se följande avsnitt.) I prishållningsavtal stadgas ofta konventionalböter, att utgå vid brott mot avtalet. Då rättelse kunnat vinnas, synes böter i regel icke ha indrivits. I de fall då den fastställda bötessumman fordrats och vederbörande nekat att betala, har fallet vid flera kända tillfällen dragits inför domstol, men saken synes alltid ha uppgjorts innan domstolen fällt utslag. Något avdömt fall har förf. icke kunnat finna. 02: 7 Prisskyddsförbundens verksamhet. Redan i mitten av 20-talet gjordes ett försök att efter tyskt mönster organisera ett s. k. märkesvaruinstitut, vari skulle ingå alla producenter av kemisk-tekniska märkesvaror och vars verksamhet skulle omfatta kontroll av medlemmarnas fastställda bruttopriser. Initiativet till Institutet för märkesvarukontroll, som upprättades i slutet av år 1926, togs av två grossistfirmor, vilka fingo stöd av sina branschsammanslutningar. Den agitation för institutet, som slutligen ledde till resultat, synes också främst ha förekommit i grossistförbundets officiella organ, Svensk grossisttidning. Förutom grossister ingingo även producenter som medlemmar i institutet, medan detaljisterna av praktiska skäl stodo helt utanför. Man ansåg att organisationen skulle bli för tungrodd, om den även omfattade detaljister, vars branschsammanslutningar då ännu icke nått någon större styrka. Detaljhandeln stod dock icke främmande för tanken på institutet. »Då nu Institutet kommit till böra vi erinra oss de många olika tillfällen då det vid köpmannaföreningarnas sammanträden uttalades önskvärdheten av att fabrikanter och grossister måtte bilda en sammanslutning, till vilken detaljisterna kunde vända sig med sina framställningar.» 1 Institutets syfte framställdes i en programförklaring i Svensk grossisttidning på följande sätt 2 : »Systemet innebär, att grossisterna endast föra märkesvaror av anslutna fabrikanter och att anslutna fabrikanter sälja märkesvaror uteslutande till anslutna grossister. Fabrikanten har härvidlag enligt stadgarna något större frihet än grossisterna, men denna skiljaktighet, som man från början ansett vara utan praktisk betydelse, kommer att genom stadgeändring även formellt försvinna. Om viss artikel är av samma slag, och sålunda konkurrensvara till av Institutet antagen märkesvara, men fabrikanten icke vill ingå i Institutet, blir följden, att anslutna grossister icke föra ifrågavarande artikel. Å andra sidan finnas småartiklar av det slag, att någon konkurrens icke finnes med verkliga märkesvaror, i vilka fall något hinder ej föreligger för att anslutna grossister fritt föra varan i fråga. Man kan sålunda skilja mellan tre slags artiklar: 1) märkesvaror, vilka äro inneslutna inom Institutets regleringsverksamhet, tillverkas av anslutna fabrikanter och föras av anslutna grossister; 2) artiklar av märkesvarunatur, vilkas fabrikanter icke vilja ingå i Institutet och vilka på den grund icke föras av anslutna^ grossister; samt 3) varor av samma slag som märkesvaror, men som icke tillverkas och försäljas i sådan omfattning eller som icke reklameras på sådant sätt, att de kunna rubri1

Ledare i Skånes köpmannablad, återgiven i Svensk grossisttidning s. 286, 1927. Karl Hildebrand, Institutet för märkesvarukontroll, Svensk grossisttidning, nr 23, 15 dec. 1926. 2

106 ceras som märkesvaror och vilka därför även anslutna grossister kunna tills vidare föra. Utförsäljningspriserna i detaljhandeln skola sättas av fabrikanten, och Institutet skall söka övervaka, att de upprätthållas. Såsom ett nödvändigt led i regleringen ingår den bestämmelsen, att fabrikanten skall till sina grossister uppgiva de nettopriser och andra konditioner, på vilka han levererar märkesvara till detaljisterna, samt att grossisterna skola iakttaga samma villkor vid sina försäljningar till dem. Härmed vill man undvika, att fabrikanter och grossister kappas om att lämna smygrabatter bakom ryggen på varandra. Detaljisterna erhålla kompensation genom att med Institutets medverkan uttaga fullt pris för varan.» Institutet möttes redan från början av stora svårigheter i sitt arbete att nå de uppställda målen. Man finner av hela diskussionen under år 1927, att tiden ännu icke var mogen för en så radikal prisstabiliserande åtgärd. Gång på gång införes allvarliga maningar till Institutets medlemmar att hålla de gjorda överenskommelserna och till detaljisterna att icke sabotera ansträngningarna. Följande är ett typiskt exempel på en sådan maning: »En bevekande och allvarlig hänvändelse må därför ännu en gång riktas till alla grossister inom resp. branscher att göra allt vad på dem ankommer för att stärka och stödja institutets ställning och framför allt att aldrig falla offer för frestelsen att negligera bokstav och anda i de överenskommelser, som frivilligt träffats i avsikt att till deras eget, hela handelns och konsumenternas fromma göra ett definitivt slut på de ruinerande, kaotiska förhållanden, vilka alltför länge varit rådande.» 1 Under hösten 1927 gjordes stora ansträngningar att upprätthålla institutets verksamhet, och bl. a. utsände Sveriges köpmannaförbund den 23 augusti ett cirkulär, där man förordade ett samarbete mellan de lokala köpmannaorganisationerna och institutet. 2 Men alla ansträngningar voro förgäves. Den 12 december 1927 utsändes av institutets arbetsutskott följande meddelande: »Med anledning av de stora svårigheter, som uppstått för genomförande av Institutets program, i all synnerhet den omständigheten, att det visat sig omöjligt att få Institutets beslut respekterade av samtliga dess medlemmar, har dels ett flertal fabrikanter uppsagt sitt medlemskap i Institutet till den 1 januari 1928 och dels ett antal grossistfirmor, därav de två initiativtagarna till Institutets upprättande skriftligen hemställt om verksamhetens snara nedläggande. Då de vid sammanträde med Institutet den 8 december icke lyckats uppdraga nya linjer för verksamheten av den art, att uppsägningarna återtagits, bar det blivit nödvändigt för Institutet att konstatera omöjligheten av fortsatt verksamhet, varför Institutet härmed får meddela att detsamma upphör med innevarande års slut.» 3 Det dröjde ytterligare sju år, innan man gjorde nästa försök. Då hade marken blivit bättre förberedd genom depressionen, och det fanns större förutsättningar för att man skulle lyckas. År 1934 upprättades sålunda Kemisk-tekniska fabrikanters kontrollnämnd som ett organ för 7 större svenska tillverkare inom kosmetiska branschen. Samarbetet gällde endast övervakning av att de fastställda priserna höllos av återförsäljarna. Om denna nämnds verksamhet kan läsas i SOU 1940: 35, s. 211: »Redan det förhållandet att det ovannämnda samarbetet upprättats och återförsäljarna fått avlämna förbindelser har haft stor betydelse. Det har för de 1 Märkesvaruinstitutets uppgift får icke saboteras. Ledare i Svensk grossisttidning, 1927, s. 78. Liknande allvarliga maningar i många fackorgan visa klart svårigheterna att upprätthålla priserna. 2 Innehållet omnämnt i Svensk grossisttidning 1927, s. 286. 3 Meddelandet finnes återgivet i en artikel av Karl Hildebrand i Svensk grossisttidning 1927, s. 356, under rubriken »Ett misslyckat försök».

107 sakkunniga uppgivits, att under de fem år som kontrollnämnden existerat har inte i något fall skadestånd utkrävts. Där försäljning till underpris förekommit, har rättelse vunnits genom blotta påpekandet.» Medan kontrollnämndens verksamhet omfattat hela landet utom Stockholm, fortgick konkurrensen i huvudstaden på ett sådant sätt, att det kunde sägas ha blivit allmän praxis att affärerna lämnade 10 procents rabatt på ifrågavarande varor. Det övervakningssystem, som prövats ute i landet, utsträcktes så från ingången av 1939 till »Stockholm med omnejd». Den härför bildade organisationen, Kemisk-tekniska fabrikantförbundet, fick anslutning från samtliga ledande in- och utländska tillverkare av de olika produkterna inom branschen. Vidare anslöto sig generalagenter för ett antal utländska parfymfirmor. Som verkställande organ i Stockholm fungerade den s. k. Likaprisnämnden i Stockholm, i vilken även grossisterna och detaljisterna voro representerade. Flera av de utländska företag, som deltogo i samarbetet i Stockholm, men icke i Kemisk-tekniska fabrikanters kontrollnämnd, organiserade egna övervakningssystem för att tillse att priserna höllos av återförsäljarna på olika platser ute i landet. Under krigstiden fanns intet behov av kontroll och verksamheten låg därför nere. På våren 1945 skedde en omorganisation av kontrollen inför den väntade konkurrensen. Det skapades en ny Likaprisnämnd, som antog stadgar den 6 april 1945, vilka sedan kompletterades den 15 juni samma år och ändrades den 28 mars 1946. Den nya nämnden övertog den av Kemisk-tekniska fabrikantförbundets kontrollnämnd och Likaprisnämnden i Stockholm bedrivna verksamheten. I nämndens arbete deltog fram till år 1948 följande organisationer: Kemisk-tekniska fabrikantförbundet Sveriges grossistförbund Inköpscentralernas Aktiebolag Ica Sveriges köpmannaförbund Svenska frisörföreningen Förutom nämnda organisationer deltogo även ett 15-tal enskilda svenska företag samt generalagenter för vissa utländska märken i samarbetet. Nämndens uppgift var enligt stadgarna »att övervaka efterlevnaden av för kemisk-tekniska märkesvaror fastställda priser och försäljningsbestämmelser ävensom söka upprätthålla sunda affärsförhållanden inom detaljhandeln samt att verka för genomförandet av principen: lika pris åt alla». Det bör betonas, att i uppgiften ej ingick att bestämma några som helst priser eller marginaler utan endast att övervaka att de av de enskilda fabrikanterna fastställda priserna höllos. För att fylla detta ändamål skulle nämnden bl. a. införskaffa förbindelser från grossister och detaljister, upprätta listor på de grossister som avlämnat förbindelse samt på de detaljister som vägrat avlämna förbindelse (stadgarna § § 8 och 9 ) . På förbindelserna angåvos vilka märken som kontrollen gällde. Där stadgades även konventionalböter med 500 kronor för grossist och 100 kronor för detaljist för varje gång, som något brott begicks mot förbindelsen. Man började omedelbart efter starten införskaffa förbindelser och sände ut sådana till 644 grossister och 29 500 detaljister inom de branscher, som sälja kemisk-tekniska märkesvaror, främst färghandelsbranschen och livsmedelsbranschen. Man fick som svar in 572 grossistförbindelser och 8 583 detaljistförbindelser. År 1946 per den 31.12 var det totala antalet förbindelser 588 grossistförbindelser och 7 998 detaljistförbindelser. Minskningen berodde på att vissa dupletter sor-

108 terats bort. Den sist fastställda siffran per den 31.12 1947 var 594 grossistförbindelser och 8 338 detaljistförbindelser. Under de senare åren av nämndens verksamhet infordrade man förbindelser endast i de fall, där sådana aktualiserats genom underförsäljningar. Vidare inkommo förbindelser som resultat av vissa lokala detaljhandelsföreningars arbete. Nästan samtliga organiserade färghandlare hade inlämnat förbindelse, medan mycket få livsmedelshandlare hade velat avge sådana. Detta kommenteras i en verksamhetsberättelse på följande sätt: »Enstaka lokala detaljistorganisationer inom speceribranschen ha nedlagt ett förtjänstfullt arbete för att göra insamlingsarbetet av förbindelser effektivt. Det vore tacknämligt om specerihandelns organisationer ville i fortsättningen mer aktivt än hittills stödja nämnden i dess arbete med insamlandet av prishållningsförbindelser.» 1 Det kan nämnas, att inga förbindelser infordrades från konsumtionsföreningar. Det h a r i verksamhetsberättelse och protokoll framförts, att antalet underförsäljningar minskat i hög grad sedan nämnden tillkom, och det antal underförsäljningar, som nämnden haft att taga ställning till, har varit mycket ringa. År 1945 uppgick antalet till 17, varav 7 i Stockholm och 10 på landsbygden. Av dessa underförsäljningar gällde 14 privata detaljhandelsföretag och 3 konsumtionsföreningar. För åren 1946 och 1947 uppges endast att antalet underförsäljningar varit ringa. Avstängning synes endast ha förekommit i ett fall i Kalmar år 1947, dar ett företag underförsålt och vägrat lämna förbindelse. Sedermera avlämnades förbindelse, varvid avstängningen hävdes. Nämnden har inte vid något tillfälle haft någon organisation för övervakning av priserna. Fabrikanternas försäljare ha själva kommit på avvikelserna eller också ha dessa anmälts av detaljistkonkurrenter. Den 16 mars 1948 anmälde Ica sitt utträde ur Likaprisnämnden och följdes av Sveriges grossistförbund. Det betonades då från fabrikanthåll, att »även om fabrikantförbundet hade intresse av nämndens upprätthållande vore detta intresse icke så stort, att förbundet ansåge sig kunna påtaga sig det besväret och de kostnader som voro förenade med att upprätthålla nämndens verksamhet om något intresse härför icke förefunnes inom parti- och detaljhandeln». Under hela år 1948 pågick förhandlingar med de utträdande organen om återinträde. Den 10 december 1948 lämnades ett definitivt nej från Icas sida, då man icke kommit till någon överenskommelse om formerna för eventuellt fortsatt samarbete. Under den tid som förhandlingarna pågingo, låg verksamheten nere och från och med den 1 februari 1950 beslöts att helt nedlägga verksamheten. 02:8 Speciella problem vid försäljning genom grossist. 02: 80 Kontroll av detaljhandelns utförsäljningspriser. En producent av en bruttoprissatt vara, vilken står i direkt försäljningskontakt med detaljisterna, kan mycket lätt avstänga denne från leverans i händelse underförsäljning sker. Om detaljisten därefter önskar anskaffa varan, har han i regel endast möjlighet att köpa den hos annan detaljist till konsumentpris. En producent, som säljer genom grossister, måste lokalisera detaljistens inköpskälla innan avstängning kan ske. Detta kan erbjuda svårigheter, ifall detaljisten i fråga köper genom bulvan, vilket skedde i några uppmärksammade underför1 Resultatet av denna insamlingsverksamhet kan bedömas mot bakgrund av den ovan lämnade uppgiften, att Colgate-Palmolive Peet AB, vilken har en autonom priskontroll, fått in förbindelser från cirka 30 000 återförsäljare.

109 säljningsfall under 1930-talet, bl. a. det s. k. Anglys-fallet i Malmö. En detaljaffär av basartyp sålde välkända kemisk-tekniska artiklar, bl. a. tandkräm, till underpriser ocb kunde inte avstängas från sina inköpskällor, förrän en producent införde n u m m e r m ä r k n i n g av sina artiklar jämte kontroll över vilka grossistkunder, som köpte de olika nummerserierna. En sådan kontroll, varigenom det är möjligt att konstatera varifrån en detaljist fått sina varor, synes numera vara rätt vanlig. Producenten kan ibland föreskriva skyldighet för grossisten att föra register över vilka nummerserier, som sålts till olika detaljistkunder, såsom en ytterligare utbyggnad av kontrollen. En annan lösning på problemet är att starkt begränsa antalet grossistkunder och ibland lämna dem ensamförsäljning i visst distrikt. 1 En tredje möjlighet slutligen är att förbinda försäljningen till grossisten med villkoret att denne skall införskaffa prishållningsförbindelse från sin kund (se t. ex. kart.reg. nr 64) eller också kan grossisten såsom i den på sid. 100 återgivna prishållningsförbindelsen, förpliktas att endast sälja till sådana detaljistkunder, som lämnat särskild prishållningsförbindelse till producenten. 02: 81 Kontroll av grosshandelns utförsäljnings priser. Det har redan i avsnitt 0 1 : 6 nämnts, att det är svårare att upprätthålla bruttopriser i grosshandelsledet än i detaljhandelsledet. Det är både lättare att kringgå prisbestämmelserna och att hemlighålla underförsäljningarna. Även om en producent upprätthåller mycket hård priskontroll kan han svårligen h i n d r a en grossist från att ge gratisleveranser, som icke faktureras. Ifall producenten sträcker sin kontroll så långt, att han fordrar, att grossisten skall kunna redovisa hela sin försäljning av hans vara med fakturor, har denne ändå möjlighet att låta gratisleveranserna omfatta andra icke kontrollerade artiklar. Detta kan knappast kontrolleras. Därtill kommer att även direkta extrarabatter (smygrabatter) till detaljisterna icke bli kända på samma sätt som underförsäljningar till konsumenterna. Det ligger mer i detaljistens intresse att behålla en fördelaktig inköpskälla för sig själv. Huruvida denna kontrollsvårighet har någon betydelse för producenten beror på vilken politik han för i övrigt. Om producenten säljer konsekvent genom grossister, ha dessas underförsäljning betydelse endast ifall den påverkar möjligheterna att upprätthålla priskontrollen i detaljhandelsledet. Smygrabatterna kunna bli så stora, att detaljisterna frestas att ge vidare en del av rabatterna i konkurrenssyfte. Under senare år synes detta icke ha haft någon betydelse, beroende dels på att konjunkturläget och övriga omständigheter icke uppmuntrat till priskonkurrens, dels på att likaprisprincipen fått allt starkare stöd från detaljhandelns sida. Det kan dock nämnas, att det var svårigheterna att upprätthålla priserna i grosshandelsledet, vilka i sin tur återverkade på möjligheterna att kontrollera priserna i detaljhandelsledet, som främst förklarade varför man icke lyckades upprätthålla Märkesvaruinstitutets verksamhet. 2 Svårigheterna att upprätthålla grosshandelspriserna få en helt annan betydelse för en producent, som försöker att sälja en del av sin produktion direkt (till större detaljister), medan den övriga delen distribueras genom grossister. För att ostört kunna välja sina direktkunder, måste han försäkra sig om att grossisterna icke 1 Detta är givetvis inte enda anledningen till en sådan begränsning men är ofta en bidragande orsak. 2 Se t. ex. de tidigare citerade artiklarna i Svensk grossisttidning.

110 erbjuda bättre prisvillkor än han själv. Den irritation som en priskonkurrens mellan producenten och hans grossistkunder skapar, kan leda till att producenten tar steget fullt ut och övertar hela distributionen. Ett alldeles speciellt problem erbjuda de s. k. halvgrossisterna, vilka ha både grossist- och detaljiströrelse. Om den förra endast omfattar en mindre del av verksamheten samtidigt som de få grossistrabatt på hela sin försäljning, kan det bli en mycket stark frestelse för dem att ge vidare en del av sin grossistrabatt. Företag som sälja till halvgrossister ha löst detta problem så att de antingen ge dem lägre rabatter eller grossistrabatt endast på partiförsäljningen eller också söka de binda halvgrossisterna i en särskilt sträng priskontroll. Som exempel kan nämnas, att i den s. k. elspiskonventionen (kart.reg. nr 136) halvgrossisterna måste särskilt förbinda sig att icke ge vidare någon del av sin rabatt.

03: Bruttoprissystemet och övriga konkurrensbegränsningar. 03:0 Bruttoprissystemet och andra prisbindningar inom distributionen. I USA, där alla typer av konkurrensbegränsningar med undantag av bruttoprissättning äro förbjudna, kan denna prissättningsmetod i stor utsträckning studeras som en separat företeelse. 1 En undersökning av dess effekt på konkurrensen underlättas därigenom i hög grad. I vårt land utgör emellertid bruttoprissättningen endast en detalj i ett komplicerat system av konkurrensbegränsningar, som kompletteras, betingas eller ersättas av varandra. Redan av denna anledning är det helt otänkbart att renodla vare sig bruttoprissättningens direkta verkan på konkurrensförhållandena och inkomstfördelning eller dess indirekta verkan på näringslivets struktur. I det följande anges de viktigaste sambanden. 1. Bruttoprissättningen kompletterar annan reglering. En genomgång av kartellregistret har visat, att där det föreligger ett horisontellt prisavtal, och det samtidigt finns tekniska möjligheter för en bruttoprissättning med gemensamma rabattsatser, har sådan genomförts i samtliga fall utom ett fåtal. Orsakssammanhanget synes vara klart. Den horisontella prissättningen torde genomgående ha varit det primära och bruttoprissättningen — med eller utan vertikalt avtal med återförsäljarna om prishållning — en komplettering. Orsakerna till denna uppbyggnad diskuteras längre fram i avsnitt 07:. 2. Bruttoprissättningen medför krav på annan reglering. Det kan t. ex. förekomma, att bruttoprissättningen till en början varit det enskilda företagets ensak, men att det därefter befunnits önskvärt att kombinera denna bruttoprissättning med horisontella avtal mellan producenterna rörande rabatternas storlek, antingen i syfte att åstadkomma ett rabattdifferentieringssystem eller att förhindra rabattkonkurrens. Detta diskuteras längre fram i avsnitt 07:. Det hävdas vidare ofta, att bruttoprissättningen skärper kravet på nyetableringskontroll. Detta eventuella samband diskuteras längre fram i avsnitt 2 0 : 2 . 3. Bruttoprissättningen kan ersätta annan reglering. Det förekommer andra typer av konkurrensbegränsande regleringar, vilka åstadkomma samma eller liknande resultat som bruttoprissättningen på priskonkurrensen inom detaljhandeln. 1 Trots förbudet förekommer andra konkurrensbegränsningar. Ett av de viktigaste argumenten i Federal Trade Commissions angrepp mot bruttoprissystemet är att detta omöjligt kan upprätthållas, utan att det samtidigt föreligger horisontella avtal, vilka äro förbjudna. Den lagparagraf som tillåter bruttoprissystem skulle därför enligt kommissionens argumentering varit inkonstitutionell.

Ill Substitutionsmöjligheterna kunna illustreras med tidigare avtalsförhållanden inom urhandeln. Man hade två vertikalt organiserade grupper i distributionskedjan. Den ena omfattade Sveriges urgrossisters förening som leverantörsorganisation och Sveriges urmakareförbund som detaljistorganisation. Den andra omfattade respektive Svenska urleverantörers grossistförbund och Urfackmännens riksförbund. (Se kart.reg. 1948, sid. 37.) De båda organisationsgruppernas prissättningsmetoder voro uppbyggda på helt olika sätt, vilka dock syntes ha samma inverkan p å konkurrensen. I den första gruppen förekom intet horisontellt prisavtal på ur inom grosshandeln och heller intet vertikalt avtal om priser med detaljistorganisation, som emellertid hade gemensamma prislistor eller gemensamma principer för prissättning vid försäljning av ur. Reparationsarbeten prissattes enligt särskild lista. (Se kart.reg. nr 149.) I den andra gruppen tillämpade grossisterna enhetliga kalkylnormer för bestämning av sina nettopriser och enhetliga pålägg för bestämning av sina bruttopriser (se kart.reg. nr 148). Däremot fanns ingen gemensam prislista för ur inom detaljistorganisationen, ehuru det existerar en prislista för reparationsarbeten. Det förekommer liknande horisontella prislistor inom ett flertal olika detaljhandelsbranscher, t. ex. inom specerihandeln, färghandeln, pappershandeln och järnhandeln. Det kan vara mycket svårt att särskilja verkningarna av dessa konkurrensbegränsningar från verkningarna av ett bruttoprissystem. Jämförelsen blir beroende dels på vilka principer som bestämma prissättningen i resp. fall, dels på hur stark bundenheten är inom resp. system och vilken omfattning de ha. Dessa frågor diskuteras längre fram. Här anges endast vissa allmänna synpunkter på prislistorna. Det är endast i undantagsfall, som prislistorna inom detaljhandeln ha bindande karaktär. F ö r att prislistorna skola kunna vara bindande, fordras antingen ett formellt avtal med reverssäkerhet mot avtalsbrott eller också att leverantörerna stödja detaljisterna genom avstängningshot mot sådana, som ej följa prislistan. (T. ex. järnhandelns prislista. Se även avtalen om prissättning på cyklar, kart.reg. nr 79—80.) I de flesta fall är prislistan endast av vägledande karaktär, såsom t. ex. inom livsmedelshandeln, färghandeln, pappershandeln m. fl. branscher. I dessa fall vidtagas inga åtgärder vare sig från organisationernas sida eller från leverantörernas sida vid försäljning till priser under listans noteringar (såvida det ej rör sig om bruttoprissatta v a r o r ) . Skillnaden behöver emellertid icke vara så stor. Under tider med ringa konkurrens, såsom tiden från krigsutbrottet fram till senaste år, skapas lätt en känsla av att det är illojalt att underskrida prislistan, även om några åtgärder ej vidtagas. Två betydelsefulla faktorer böra påpekas. Den första är den kooperativa rörelsen, vilken ej är ansluten till några horisontella prisavtal inom detaljhandeln. På de områden, där kooperationen bedriver verksamhet, medför nödvändigheten att konkurrera med denna, att de privata detaljisterna ej kunna helt följa prislistorna, även om det eljest skulle anses önskvärt ur andra synpunkter. Den andra är konkurrensen mellan olika branscher. Även i de fall där en bransch kunnat ena sig om en prislista på en varugrupp, måste hänsyn tagas till konkurrensen från andra branscher, vilka kunna föra samma varugrupp eller delar av varugrupp. Såvitt kunnat konstateras finns det inga prislistor som sträcka sig över flera branscher. Det finns sålunda som nämnts en prislista inom pappershandeln, men de där upptagna artiklarna säljas till delvis helt andra priser inom t. ex. färghandeln och specerihandeln. Försök att samordna prislistorna synas ha mött

112 oöverstigliga svårigheter på grund av olikheterna i kostnadsläge mellan olika branscher och därmed uppfattningen om vad som skall betraktas som »tillräcklig» marginal. Inom grosshandeln existera endast ett fåtal horisontella prisöverenskommelser (t. ex. prislista på ljuskänsligt material inom fotobranschen). Här bör slutligen tilläggas, att det faktum att den bundna prissättningen genom bruttoprissystemet eller genom prislistor eliminerar priskonkurrensen mellan de olika distributörerna, icke behöver innebära, att prisnivån som helhet blir stelare än under fri konkurrens. Det kan t. ex. nämnas, att Sveriges färghandlares riksförbund under verksamhetsåret 1949—1950 sände ut 26 meddelanden med totalt cirka 3 250 ändringar av prislistans priser. Det är föga troligt, att antalet prisändringar för varje enskild detaljist skulle ha varit större under obunden priskonkurrens. 03:1 Bruttoprissystemet och den allmänna benägenheten för priskonkurrens. Man får icke bortse från den inverkan som de fast bruttoprissatta varorna kunna ha på prisbildningen på övriga, »fria» varor. Detta samband är särskilt tydligt i sådana fall, där vissa producenter tillämpa ett strikt bruttoprissystem med fastställda priser på en vara, för vilken andra producenter använda riktpriser. (För kex t. ex. ha vissa producenter uppgivit sig tillämpa bestämda priser med avstängning vid underförsäljning, medan andra betraktat sina priser som riktpriser.) Där synes prisbundenheten på det ena märket överföras på det andra utan några åtgärder från producentens sida. Det är även möjligt, att det föreligger ett mera allmänt samband. Bruttoprissystemet med dess sanktioner mot underförsäljning synes skapa en känsla av att det är illojalt eller otillåtet att underskrida de fastställda priserna, och denna känsla kan överföras till att gälla även sådana varor, på vilka priserna endast satts genom icke bindande prislistor. Det finns emellertid ingen möjlighet att mäta vilken effekt som bruttoprissystemet kan ha haft på den allmänna benägenheten för priskonkurrens, eftersom så många a n d r a faktorer verka i samma riktning, icke minst den statliga priskontrollen. Man får nöja sig med att konstatera, att en effekt förmodligen föreligger.

04: Bruttoprissystemets utbredning. 04: 0 Inledning. Det har i föregående avsnitt betonats, att bruttoprissystemets effekt icke kan isoleras från verkningarna av andra konkurrensbegränsningar. Detta gäller särskilt när dessa till sin mekanism äro mycket snarlika bruttoprissystemet såsom t. ex. inom järnbranschen, där producenterna enligt avtal förbundit sig alt söka verka för att de av detaljisterna fastställda priserna upprätthållas, men det gäller även för mer artskilda typer såsom horisontella prislistor utan leverantörernas stöd. Det har även i det föregående påpekats, att en viss del av bruttoprissystemets effekt torde ligga i dess inverkan på priskonkurrensen på andra, från bruttoprisbindning formellt fria områden. Hela detta sammanhang mellan olika typer av konkurrensbegränsningar och deras indirekta inverkan på konkurrensbenägenheten gör, att man icke kan draga alltför vittgående slutsatser om den enskilda typens betydelse ur uppgifter om dess utbredning. Trots detta kan en bedömning av t. ex. bruttoprissystemets verkningar knappast ske annat än mot bakgrund av uppgifter om dess kvantita-

113 tiva utbredning och även tänkbara framtida tendenser. I möjligaste mån bör därvid även anges förekomsten av andra typer av prisbindningar, vilka kunna tänkas ha likartade verkningar. En sådan översikt lämnas i det följande. 1 Härvid diskuteras först vissa mätningsproblem, och därefter ges en redogörelse för olika områden av näringslivet. I den mån den möjliga framtida utvecklingen behandlas, sker detta endast på grundval av uppgifter om de tänkbara tekniska förutsättningarna härför. Även om sådana föreligger för en ytterligare utbredning av systemet är därmed icke sagt, att den kommer till stånd. Förf. anser sig emellertid icke kompetent att göra någon prognos på grundval av de marknadsekonomiska förutsättningarna. 04:1 Problem vid mätningen av bruttoprissystemets utbredning. 0!n 10 Valet av måttstock för bruttoprissystemets utbredning. Bruttoprissättningens omfattning kan mätas på två sätt, vilka ha intresse ur olika synpunkter: 1. För ett studium av bruttoprissättningens inverkan på distributionens struktur är det av intresse att veta hur stor andel av försäljningen från ett distributionsföretag resp. i en viss bransch, som är bruttoprissatt. 2. Det är även av intresse att se bruttoprissystemet direkt ur konsumentens synpunkt och ange hur stor andel av konsumentens efterfrågan på varor och tjänster, som riktar sig mot bruttoprissatta varor. Uppgifter härom få ökat intresse i den mån de kunna specificeras på olika inkomstgrupper. I föreliggande undersökning har systemets utbredning i möjligaste mån studerats ur båda dessa synpunkter. 04:11 Gränsen mellan rikt priser och fasta priser. Såsom tidigare nämnts finns det många variationer i styrkan hos den prisbindning som producenten avsett med bruttoprissystemet. Vissa producenter ha för avsikt att upprätthålla sin bruttoprissättning med avstängning som yttersta konsekvens av underförsäljning, medan andra inte ha något emot prisunderförsäljning »i den mån de icke möta reaktion hos detaljistkåren f. ö.», och ytterligare andra »föreslå riktpriser men lägga oss inte alls i prissättningen». Den reella skillnaden torde dock f. n. vara synnerligen ringa. Anledningarna härtill synas vara två. Den första är att konjunkturläget och de av priskontrollen pressade priserna på det område, där riktpriser ha sin största utbredning — inom livsmedelshandeln — icke uppmuntrat till någon priskonkurrens på riktprissatta varor. Oavsett producentens avsikt har bruttoprissättning så gott som helt eliminerat priskonkurrens. Den andra anledningen är den, att detaljisterna sällan känna skillnaden mellan riktpriser och bestämda bruttopriser. Som exempel kan nämnas margarin, som från visst producenthåll uppgivits ha bestämda bruttopriser men från annat håll anges vara riktprissatt. 2 Det har emellertid visat sig vid intervjuer, att de tillfrågade detaljisterna betraktat bruttopriserna på margarin som fasta priser, vilka icke få underskridas. Detta h i n d r a r icke att producenten har rätt, när han påpekar att det inte skulle bli några påföljder vid underförsäljning. Av denna anledning har det i de gjorda beräkningarna inte 1

Föreliggande studie var från början begränsad till att gälla för livsmedelsbranschen men har sedan på begäran av nyetableringssakkunniga utsträckts till att ge en allmännare översikt över bruttoprissystemets utbredning. Det har emellertid icke varit möjligt att inom den begränsade tid som stått till förfogande företaga djupgående undersökningar på varje område. 2 Se nyetableringssakkunnigas meddelande nr 95, sid. 59, där direktör Kuno Möller påpekar att man för margarin tillämpar riktpriser utan straff för underskridande av priserna. 8—U6665

Bil.

114 gjorts någon skillnad mellan rekommenderade och fasta priser. I redogörelsen för olika varugrupper har emellertid i möjligaste mån skilts häremellan. Ett särskilt fall bör även beröras, nämligen Kooperativa förbundets prissättning. De av KF tillämpade bruttopriserna äro avsedde att vara rekommenderade priser, men avvikelserna från dessa synas f. n. vara lika sällsynta som inom den privata handeln. 1 04:12 Gränsen mellan bruttoprissystem och bruttoredovisning. Det förekommer inom några branscher, där bruttoprissystem normalt eller ofta tillämpas, att vissa producenter endast sälja genom egna detaljhandelsbutiker (t. ex. vid försäljning av skodon eller korsetter). Produktion och distribution lyda då under samma ekonomiska förvaltning, och man tillämpar en bruttoredovisning, vilken formellt överensstämmer med de fristående produktionsföretagens bruttoprissystem. Såsom nämnts äro emellertid verkningarna i många avseenden helt olika. Den nämnda olikheten saknar betydelse vid ett studium av bruttoprissystemets betydelse för distributionsapparaten, eftersom de båda metoderna icke beröra samma distributionsföretag. Detsamma gäller icke vid en beräkning av bruttoprissystemets betydelse för konsumenterna. Det har emellertid där visat sig omöjligt att utan alltför kostbara studier draga en klar gräns mellan de båda metoderna. Här har använts den regeln, att om en vara till övervägande del säljes med bruttoprissättning genom fristående distributörer, så har hela konsumtionen av varan betraktats som bruttoprissatt, även om det samtidigt förekommer direkt kontakt mellan producenter och konsumenter genom de förras egna detaljaffärer. Detta har så liten utbredning, att beräkningarna inte påverkas nämnvärt därav. Ok: 13 Olika prissättningsprinciper för samma vara. Det kan förekomma, ehuru sällan, att producenter i konkurrens med v a r a n d r a tillämpa helt olika prispolitik för en och samma vara. (Se t. ex. betr. margarin i avsnitt 04: 11.) Ingen hänsyn har tagits till detta i den mån skillnaden endast gällt mellan riktpriser och fasta bruttopriser, vilka såsom tidigare nämnts hittills icke skilts. I den mån vissa producenter tillämpa bruttoprissystem och andra icke göra det, är det givetvis nödvändigt att skilja de båda grupperna åt. Detta har endast i undantagsfall erbjudit större svårigheter. Ett sådant fall h a r gällt prissättningen på importerade konserver, som är fri, medan svenska konserver i regel äro bruttoprissatta. Här har det ännu icke gått att göra någon åtskillnad, och i de framlagda beräkningarna har alla konserver av den typ det gäller ansetts vara bruttoprissatta. 04: lk Bruttoprissatta varor i lös vikt. Det förekommer i många fall, att bruttoprissatta märkesvaror även säljas i lös vikt. Egentligen borde man här skilja mellan det fall, då varan därvid mister sin märkesvarukaraktär — märket efterfrågas icke och uppges icke heller — och det fall då varan behåller sin märkesvarukaraktär, d. v. s. konsumenten vet vilket märke det är. I det förra fallet kan det icke föreligga något tvång för detaljisten att hålla bruttopriset, oavsett om detta är rekommenderat eller avsett att hållas, 1 Enligt uppgifter lämnade av representanter för Kooperativa förbundet. Se nyetableringssakkunnigas meddelande nr 95, s. 71. Förhållandet torde ha varit annorlunda före kriget.

115 medan riskerna att frångå priserna kunna vara betydande i det senare fallet. 1 Det har dock inte varit möjligt att göra en sådan uppdelning, utan det har ansetts att alla varor, som säljes i lös vikt, därigenom mista sin märkesvarukaraktär och även förutsättningarna för bruttoprissättning. Ok: 15 Systemets utbredning inom grosshandeln och detaljhandeln. Det var från början avsikten alt belysa bruttoprissystemets kvantitativa betydelse för både grosshandelsförtag och detaljhandelsföretag, men en undersökning för grossisternas del visade sig snart ogenomförbar på grund av dessas möjligheter att kringgå bestämmelser om bruttopriser genom gratisleveranser och leveranser av andra varor till lägre pris m. m.2 Ok: 16 Val av tidpunkt för undersökningen. De tidpunkter, som diskuterats i samband med undersökningens uppläggning, äro åren närmast före kriget resp. år 1950. Det naturliga önskemålet har varit att välja en tidpunkt, som kan anses representativ för »normala tider» och på längre sikt, men någon sådan kan knappast anses förekomma för ett system, som befinner sig i så snabb tillväxt som bruttoprissystemet. Det skulle ha varit intressant att beskriva dess tillväxt genom en jämförelse mellan förkrigsåren och åren 1949/50, men en sådan strandade på svårigheterna att konstatera läget u n d e r förkrigsåren. Även den senare tidpunkten är olämplig, eftersom det är svårt att skilja på den bundenhet som förorsakas av bruttoprissystemet i sig själv och den som förorsakas av priskontrollen. Som exempel kan nämnas konfektionskostymer, vilka före kriget endast i undantagsfall såldes till bruttopriser. 3 Under priskontrolltiden har det ingått i priskontrollbestämmelserna för branschen, att detaljhandelspriserna skola utsättas på ärmetiketterna. Det är omöjligt att säga i vilken utsträckning denna av myndigheterna inspirerade bruttoprissättning kommer att fortleva, ifall priskontrollen skulle upphöra. Detsamma gäller ett flertal andra producenter, vilka börjat tillämpa bruttoprissättning efter krigsutbrottet 1939. De ha uppgivit, att priskontrollen underlättat för dem att genomföra ett system, som de icke kunnat införa förut, och det är omöjligt att bedöma, i vilken utsträckning som dessa system falla samman, ifall priskontrollen skulle upphöra. Det får räcka med att konstatera, att det insamlade materialet avser att visa läget år 1949/50, och att en del av bruttoprissättningen under dessa år varit inspirerad av de priskontrollerande myndigheterna eller för sin effektivitet beroende av priskontrollen. Ok: 17 Val av informationskällor. 1. S y s t e m e t s i n v e r k a n på d i s t r i b u t i o n s a p p a r a t e n . Den väsentliga frågeställningen kan för denna del av undersökningen formuleras på följande sätt: Hur stor del av detaljhandelsföretagens försäljning inom en viss bransch är bunden genom bruttoprissättning eller annan begränsning av priskonkurrensen? Denna huvudfråga kan sönderdelas i två delfrågor: Hur fördelar sig försäljningen på olika artiklar eller varugrupper? och: Vilka prissättningsmetoder tillämpas för resp. artiklar eller varugrupper? 1

Det kan nämnas att man i den föreslagna tyska lagstiftningen på området stadgat, att bruttoprissättning endast får förekomma på sådana varor, som säljas vidare till konsumenterna i av producenterna gjorda originalförpackningar. 2 Näringsorganisationssakkunniga kommo till samma slutsats i sin studie. Se SOU 1940: 35 s. 222. 3 Se nyetableringssakkunnigas meddelande nr 95, sid. 23.

116 Vad den första delfrågan beträffar skulle det lämpligaste tillvägagångssättet ha varit att inom varje bransch utvälja ett antal »typiska» branschföretag (med ledning av tillgänglig statistik) och därefter analysera försäljningens sammansättning i dessa företag. Medel har emellertid saknats för en så ingående undersökning. Det har oftast varit nödvändigt att nöja sig med ungefärliga uppskattningar, företagna av branschmän. I några branscher har det funnits tidigare företagna undersökningar av försäljningens sammansättning, vilka kunnat utnyttjas. Vad den andra frågan beträffar har valet stått mellan tre olika informationskällor. Det hade legat närmast till hands att fråga detaljisterna vilka varor i deras sortiment, som äro bruttoprisbundna. Provintervjuer visade emellertid, att denna metod icke skulle ha givit tillförlitliga resultat. De många årens priskontroll jämte detaljisternas egna prislistor ha gjort det svårt för dem att skilja mellan olika typer av prisbindningar. Framförallt synas de icke ha någon klar uppfattning om skillnaden mellan riktpriser och fasta priser. Diskussioner med grossisterna visade, att dessa syntes ha bättre uppfattning om prisbindningens natur, men de kände däremot endast till förhållandena för den del av detaljisternas sortiment som de själva levererade. Det visade sig slutligen nödvändigt att vända sig direkt till producenterna med förfrågningar om deras prissättningsmetoder. För varje detaljhandelsbransch uppgjordes en lista över dess viktigaste artiklar och varugrupper och därefter uppsöktes producenter av dessa varor med ledning av handelskalendern. Det i bilagan återgivna formuläret utsändes till 420 producenter. Antalet utvalda producenter varierade betydligt för olika varuområden. Ju mer likartade prissättningsmetoder, som företagen inom en viss bransch kunde väntas tillämpa enligt de förberedande intervjuerna, desto mindre antal företag tillställdes formuläret. I några fall ombads vederbörande branschförening att ifylla formuläret. Antalet utsända formulär och inkomna svar inom olika varuområden framgår av tabell 1. 2. S y s t e m e t s o m f a t t n i n g u r k o n s u m e n t s y n p u n k t . Om man sammanväger uppgifterna för olika detaljhandelsbranscher enligt punkt 1 med tillgängliga mått på den totala försäljningen genom resp. branscher, kan det förefalla som om man skulle få ett mått på den andel av konsumenternas utgifter för varor, som beröras av bruttoprissystemet. Detta är emellertid icke fallet. Detaljhandeln säljer till en betydande del till andra förbrukare än konsumenter, t. ex. hantverkare, industrier m. m. (särskilt järn- och färghandeln), och denna försäljning är i mindre utsträckning bruttoprisbunden än försäljningen till konsumenter. Medan t. ex. mindre än hälften av färghandelns försäljning gäller bruttop r i s b u n d n a varor, är en betydligt större andel av de inköp som konsumenten gör i en färghandel berörda av bruttoprissystemet. Undersökningen av systemets omfattning ur konsumentsynpunkt h a r därför fått göras på annat sätt. Den bygger på socialstyrelsens undersökningar av konsumtionens fördelning på olika poster företagna åren 1948 och 1949. Ob: 18 Representativitetsproblemet. De gjorda undersökningarna omfatta tre representativitetsproblem: 1. Ger det insamlade materialet för en viss varugrupp en representativ bild av producenternas prispolitik för denna varugrupp? 2. Ger det insamlade materialet för samtliga varugrupper ingående i en viss detaljhandelsbransch en representativ bild av bruttoprissystemets betydelse för b r a n s c h e n i fråga? 3. Ger slutligen det insamlade materialet en representativ bild av bruttoprissystemets betydelse för konsumenterna?

117 Tabell 1.

Antal utsända formulär till svenska producenter och antal inkomna fullständiga svar för olika branscher och varugrupper.

Branschindelningen är den för detaljhandeln angivna i Sysselsättningsförhållandena inom varuhandeln, SOU 1947: 50. I några fall ha där upptagna branscher sammanförts till en grupp. Varje vara eller varugrupp har förts till den detaljhandelsbransch för vilken den har störst betydelse. Antal Branschgrupp och v a r u g r u p p

utsända formulär

fullst. svar

Livsmedel Margarin Socker, sirap, mjöl, gryn, makaroner. Spisbröd, kex, wafers Kött-, grönsaks- och fruktkonserver . Fiskkonserver Choklad och konfektvrer Kaffe Vatten och läskedrycker Maltdrycker Jäst Sås- o. puddingpulver, bak- o. mjölkpulver, senap, ättika, cikoria, majonäs, div. delikatesser

51 3 6 5 5 6 7 4 1 2 1

Textil- och b e k l ä d n a d s v a r o r (utom skodon) Tyngre herr-, dam- o. barnkonfektion Lättare herr-, dam- o. barnkonfektion Underkläder (trikå, strumpor m. m . ) . Huvudbonader Ylletyger Bomulls- och andra lättare t y g e r . . . .

54 Även uttalande från branschorganisation

Även uttalande från branschorganisation

11 33 9 6 9 3 4 2

Skodon

11 Bosättningsartiklar Hushållsglas utom sylt- o. konservglas Sylt- och konservglas Belysningsglas Hushållsporslin övriga (matsilver, husgeråd, m. m . ) . .

27 10 1 2 5 9

Möbler Bostadsmöbler Kontorsmöbler Radiomaterial

13 11 2

Uttalande från ganisation

Järn- och metallvaror, och r e d s k a p

G u l d s m e d s a r b e t e n , ur, o p t i k , s t r u m e n t (ej m u s i k ) Ur Fotografiska artiklar och

branschor-

maskiner

Cyklar, vapen, s p o r t a r t i k l a r

Musikinstrument Grammofonskivor Musikinstrument

Anmärkning

17 16

11 15

5 2 3

Inga formulär ha utsänts, då bruttoprissystemets tilllämpning framgår av tillgängliga offentliga handlingar

in-

musikalier.

Även uttalande från branschorganisation

118 Antal Branschgrupp och v a r u g r u p p

utsända formulär

Pappersartiklar

5 Lädervaror Läderartiklar Skoreparationsläder

IS

fullst. svar

Uttalande från branschorganisation S

5 3

Färger, tvättmedel, parfymer, s j u k v å r d s a r t i k l a r m. m Färger Fria läkemedel, sårsalvor, vitaminprep. Rengöringsmedel (tvättmedel, diskmedel, skurpulver, polermedel m. m.) Toalettartiklar (tvål, parfymer, skönhetsmedel, hårmedel, tandkräm, munvatten, transpirationsmedel m. m.) Div. kem.-tekn. artiklar Tapet

5 IG 8 10 5

5 Bilar

artiklar Totalt

Även uttalande från branschorganisation

52 7 6

Bensin Diverse

Anmärkning

245 Såsom antytts redan i föregående avsnitt måste den andra frågan besvaras med ett bestämt nej. En representativ undersökning av bruttoprissatta resp. icke bruttoprissatta varugruppers betydelse i olika detaljhandelsbranschers försäljning skulle ligga helt utom alla ekonomiska möjligheters gräns. Detsamma gäller även undersökningen av den tillämpade prispolitiken för olika varugrupper. De 245 svaren på det utsända formuläret ge enligt förf. en tämligen god uppfattning om den tillämpade prispolitiken på olika områden, men materialet är icke av den karaktären, att det kan användas i siffermässiga sammanställningar. Representativitetsproblemets svårighetsgrad kan visas med några exempel från livsmedelsområdet. Det har inkommit sex svar från företag inom fiskkonservindustrien. De sex företagen representera endast några få procent av totala antalet företag men torde förmodligen ha mer än Vi av den totala försäljningen av svenska fiskkonserver. Samtliga sex företag uppgiva sig tillämpa fasta priser. Det h a r vidare genom kompletterande intervjuer kunnat konstateras, att man inom branschen betraktar detta som den enda förekommande formen för företagens prispolitik. De sex svaren torde därför ge en representativ bild för denna varugrupp. Det har vidare inkommit fem svar från företag med tillverkning av kött-, grönsaks- och fruktkonserver. Liksom i föregående fall äro alla branschens storföretag representerade, ehuru de fem företagen endast utgöra en mindre del av det totala antalet. Ett av företagen h a r uppgivit sig tillämpa helt fria priser (nettopriser), tre av dem använda sig av riktpriser, medan det femte slutligen upprätthåller fasta priser. Kompletterande intervjuer ha visat, att förhållandena äro mycket skiftande, bl. a. beroende på vilken distributionspolitik som företagen tillämpa i övrigt. Materialet plus kompletterande intervjuer kan för denna varugrupp endast medge slutsatsen, att förhållandena äro skiftande, men att bruttoprissättningen med stor sannolikhet är den vanligaste prissättnings-

119 metoden. Det är icke möjligt att draga någon slutsats beträffande prisbindningens styrka. Det har däremot eftersträvats viss representativitet i beräkningarna av bruttoprissystemets betydelse för konsumenterna på grundval av socialstyrelsens konsumtionsundersökningar. Den ovannämnda osäkerheten i uppgifterna för de enskilda varugrupperna har mindre betydelse för denna beräkning, eftersom det på varje osäker punkt räknats med ett minimi- och ett maximialternativ. Bestämningen av minimi- och maximigränserna bygger visserligen helt på författarens bedömning av förhållandena på resp. områden, men några större felaktigheter torde detta knappast ha medfört. Gränserna ha satts med enligt förf. betryggande marginal. Även om det är möjligt, att totalsiffrorna för bruttoprissystemets betydelse för konsumenterna äro för stora eller för små, torde relationerna mellan betydelsen för olika inkomstgrupper vara riktigt återgivna. Det har ofta framställts kritik mot representativiteten i socialstyrelsens budgetmaterial. Det anses ge en skev bild av konsumenternas fördelning av sina utgifter på olika poster. Denna svaghet torde dock ha mindre betydelse för den här studerade fördelningen på bruttoprissatta resp. icke bruttoprissatta varor. Det finns ingen anledning förmoda, att ett systematiskt fel i fördelningen på olika varugrupper samtidigt skapar ett systematiskt fel i fördelningen på bruttoprissatta och icke bruttoprissatta varor. 04:2 Bruttoprissystemets användning inom olika branscher. 04: 20 Livsmedel. Drygt en fjärdedel av det svenska normalhushållets totala utgifter gäller livsmedel, vilka samtidigt utgöra mer än 40 procent av den del av utgifterna, som beröra detaljhandeln. Bruttoprissättningen på livsmedel har därför ägnats det största intresset i undersökningen. Enligt 1946 års företagsinventering omfattade branschgruppen »Handel med livsmedel» 29 216 arbetsställen inom detaljhandeln med sammanlagt 103 078 sysselsatta. Därtill kommo 14 631 arbetsställen av diverse-, länt- eller skeppshandelstyp med sammanlagt 42 551 sysselsatta. Antalet arbetsställen och sysselsatta inom gruppen »Handel med livsmedel» fördelade sig på följande sätt på olika delbranscher. A n t a1

Även i k o m b i n a t i o n med p a r t i h a n d e l Slakteri- o. charkuterivaror även i komb. med spec. o. d Fisk och skaldjur, lax, vilt, fjäderfä o. d Mjölk och mejeriprodukter, m. m Mjölk och mejeriprodukter samt specerier o. d Bageriprodukter o. d Kolonialvaror, specerier o. d Frukt o. grönsaker även i komb. med fröer, blommor o. d.. Sö tvaror Sprit-, malt- och läskedrycker I kombination med h a n t v e r k Tillverkn. av slakteri- o. chark.-prod. samt handel med livsmedel Mejerirörelse samt handel med mejeriprodukter Tillverkning av samt handel med sötvaror Bageri-, konditorirörelse samt handel med bageriprodukter.... Kvarnrörelse samt handel med spannmål m. m Totalt

arbetsställen.

sysselsatta

4 265 2 729 3 598 2 782 361 4 579 2 703 188 298

13 420 4 822 6 275 11 387 585 12 913 5 562 404 2 098

1 377 349 64 5 828 95

8 746 3 485 240 32 804 337

29 216

103 078

120 Inom livsmedelshandeln har huvudintresset ägnats åt specerihandeln. Den företagna undersökningen bygger för specerihandelns del på en undersökning, som årligen verkställes av Detaljhandelns utredningsinstitut r ö r a n d e försäljningens fördelning på olika varugrupper i fem speceributiker av närhetstyp. I tabell 2 återgives i första kolumnen de olika varugruppernas andel av totalförsäljningen i dessa butiker som ett genomsnitt av åren 1945, 1946, 1947 och första halvåret 1948. Försäljningens fördelning torde vara tämligen representativ för butiker av denna typ. Bland de fem butikerna har utvalts två för en vidare uppdelning av sortimentet på bruttoprissatta och icke bruttoprissatta varor. Dessas leverantörsfakturor ha bearbetats av Detaljhandelns utredningsinstitut. Därjämte har ett annat företag ställt sina fakturor till förfogande för en bearbetning av förf. som kontroll på de av institutet utförda beräkningarna. Tabell 2. Exempel på bruttoprissystemets utbredning inom typiska speceributiker och självbetjäningsbutiker. Tabellen återger även en beräkning av den maximala utbredning, som fabrikantförpackade och bruttoprissatta varor synes kunna få, om hänsyn endast tages till tekniska omständigheter. Alla andelar i procent. Andel av total förs.

Varugrupp

Smör Margarin Ägg Ost, messmör Socker Mjöl, gryn, makaroner Ärtor, bönor Hårt matbröd Mjukt matbröd Kex o. wafers Potatis Grönsaker, rotfrukter Färsk frukt Grönsakskonserver Fruktkonserver Salt sill Fisk- o. köttkonserver Kött, charkuterier Choklad, konfektyrer Kaffe, te o. kakao Kemisk tekn.art Övriga varor: Vatten Maltdrycker Sirap Salt Jäst Diverse varor

De bruttoprissatta varornas andel f. n. i

spec.

Självbetj.

Maximalt

spec.

Självbetj.

Maximalt

12,9

100 100

100 100

100 100

100 100

—

• —

—

—

— —

— —

100 100 100 100 100

2,5 5,6 3,3 6,4

Typ

15 50

15 100

100 100 100 100 100

Typ

6,0 0,2 1,7

— 85

—

100 100 100

3,5

— 85

—

100 100 100

1,2 3,0 1,2

5,0 9,6

85 50

100 100

100 100

85 5

100 5

100 100

9,2

2,6 5,5 0,2 0,4 0,5 8,0

100 100 100 70

100 100 100 100

— —

—

100 100 100 100 100 100

100 100 100 100 100 100

ca 60

ca 75

ca 90

ca 40

ca 55

ca 90

0,9 1,6 0,5 6,7 0,8\ 1,0/

Totalt

De fabrikantförpackade varornas andel i

—

—

.—

— •

—.

121 Förutom uppdelningen efter prissättningsmetod har gjorts en uppdelning på fabrikantförpackade och detaljistförpackade varor. Med den förra typen har avsetts sådana, som säljas över disken till konsumenterna i fabrikanternas förpackningar. I kolumn 2 i tabell 2 anges för varje varugrupp de fabrikantförpackade varornas andel i de studerade »typiska» speceriaffärerna och i kolumn 5 de bruttoprissatta varornas andel. I båda fallen har räknats med genomsnitt för de tre företagen. Variationerna mellan företagen voro med undantag för kaffe, te och kakao negligerbara. I kolumnerna 3 och 6 ha gjorts beräkningar för en tänkt självbetjäningsbutik, varvid det förutsatts, att försäljningens fördelning på olika varuslag varit densamma som för de typiska speceributikerna. Det har vidare förutsatts, att självbetjäningsbutiken använt fabrikantförpackade varor på alla områden, där sådana finnas. Det h a r t. ex. antagits, att butiken endast sålt fabrikantförpackat socker, medan den typiska speceributiken till hälften sålt socker i lös vikt etc. I kolumnerna 4 och 6 ha slutligen gjorts beräkningar över den maximala utbredning som fabrikantförpackade och bruttoprissatta varor skulle få, om endast tekniska skäl h i n d r a d e en vidare utbredning. Uppgifterna bygga delvis på hittillsvarande amerikanska erfarenheter av förpackningstekniken i självbetjäningsaffärer, men även på uppgifter om den snabba utvecklingen inom den svenska förpackningsindustrien. Det har antagits att så småningom endast sådana varor som potatis, grönsaker och rotfrukter, färsk frukt och charkuterivaror, salt sill etc. komma att förpackas av detaljistföretagen. (Det kan emellertid nämnas, att man nyligen börjat ett experiment med fabrikantförpackad salt sill i pliofilmpåsar. I USA säljes vidare ofta t. ex. frukt och tomater i odlarnas originalförpackningar. Det är därför tänkbart, att fabrikantförpackningarna så småningom komma att göra intrång även på det återstående begränsade området.) Det skulle föra för långt att i detalj kommentera uppdelningen i detta korta sammanhang, men några påpekanden kunna göras. Beträffande mejeriprodukterna, smör och ost, har det från riksorganisationshåll uppgivits, att priserna endast äro att betrakta som riktpriser. Förf. h a r emellertid stött på fall, där de lokala mejeriorganisationerna hotat med avstängning, ifall smörpriserna underskridits eller där man till och med försökt att få bort en återbäring genom hot om avstängning. På andra platser förekommer det däremot, att butiker utan påföljder underskrida priserna på smör. En självbetjäningsbutik i Stockholm noterar sålunda ett lägre pris på smör än det allmänt noterade inom livsmedelshandeln och har icke haft några obehag därav. För ost är prissättningen fullt fri. Ägg har i sammanställningen betraktats som icke bruttoprissatt och icke fabrikantförpackat. Det förekommer dock producentförpackade ägg och dessa äro riktprissatta. Vederbörande jordbruksorganisation uppger, att priserna äro att betrakta som riktpriser. Kött och charkuterivaror. Alla varor äro omärkta och enligt uppgift från riksorganisation förekommer endast riktprissättning eller vanligast helt fri prissättning. Det har nyligen förekommit i Småland, att en slakteriförening hotat en konsumtionsförening, som sålt till lägre pris än det föreslagna, med avstängning, men detta synes vara ett undantagsfall. Kaffe, te och kakao. Endast kakao är bruttoprissatt av fabrikant. Kemisk-tekniska artiklar. Cirka 15 procent av de kemisk-tekniska artiklarna i de tre speceributikerna såldes i lös vikt (t. ex. soda). Övriga artiklar äro bruttoprissatta.

122 Undersökningen har givit till resultat, att cirka 60 procent av försäljningen i de undersökta butikerna utgöres av fabrikantförpackade varor, och att cirka 40 procent även är bruttoprissatt. I en självbetjäningsaffär med samma sortiment kan de fabrikantförpackade varornas andel beräknas uppgå till cirka 75 procent, och om även ägg säljes fabrikantförpackat till cirka 80 procent, medan de bruttoprissatta varornas andel utgör cirka 55 procent. Den maximala andel, som de fabrikantförpackade varorna synes kunna uppnå i de studerade butikerna, har beräknats till cirka 90 procent, vilket även skulle ange gränsen för bruttoprissättningen i nämnda affärstyper. Mjölk. Mjölk ingår icke i den typiska specerihandelns sortiment utan säljes huvudsakligen genom de särskilda mjölkbutikerna. Svenska mejeriernas riksförening, som h a n d h a r så gott som all den vid landets mejerier invägda mjölken, har ett avtal med Kooperativa förbundet och Sveriges speceri- och lanthandlarförbund. I detta avtal åtager sig riksföreningen att med medel, som i varje fall stå till buds, verka för att anslutna mejeriföretag leverera mjölk och mejeriprodukter till nyöppnade försäljningsställen inom företagens verksamhetsområde under vissa förutsättningar. Bland dessa ingår, att köparna inte påfordra högre mellanhandsersättning än mejeriföretagets övriga återförsäljare, samt att de vid sin försäljning icke tillämpa lägre pris än mejeriföretagen och övriga återförsäljare. I den mån detta avtal tillämpas, bör mjölken betraktas som bruttoprissatt. Såvitt framgår av den av nyetableringssakkunniga i mars 1947 verkställda enqueten med de olika mejeriorganisationerna, funnos vid denna tid ett dussintal lokala avtal. För den stora lanthandelsgruppen har icke gjorts någon ingående undersökning av de bruttoprissatta varornas betydelse. Man kan dock få en viss uppfattning ur en undersökning av lanthandelns affärsstorlek och sortiment, som Detaljhandelns utredningsinstitut gjort för SSLF:s räkning. Enligt denna, som omfattade 134 företag, fördelade sig lanthandelsföretagens försäljning på följande sätt på olika varugrupper:

i

a

Procent av totalförsäljningen. Medeltal för samtliga affärer

g

Mjölk och bröd Kött och charkuterivaror Färsk fisk Specerier m. m Textilvaror, skor Bosättningsartiklar Järnvaror, sportartiklar Färger, kem.-tekniska artiklar Tobaksvaror Kol, koks, cement Foder, utsäde, gödning Bensin, olj or Övriga varuslag

7 6

41 12 5 7 5 6 2 3 5 1

Samtliga varuslag

100 Det kan ur denna sammanställning och med stöd av tillgängliga uppgifter om bruttoprissättningen för olika varor beräknas, att denna prissättningsmetod användes för mellan 35 och 45 procent av lanthandelsföretagens försäljning. Prislistor av lokal karaktär finnas för specerihandeln. Enligt samstämmiga uppgifter äro de endast vägledande och ej bindande.

123 04: 21 Textil-

och beklädnadsvaror,

läderhandel.

Enligt 1946 års företagsinventering omfattade denna branschgrupp 12 726 arbetsställen inom detaljhandeln med sammanlagt 51 585 sysselsatta. Antalet arbetsställen och sysselsatta fördelade sig på följande sätt på olika delbranscher: A n t a l

!

Arbets.... stallen

i „ ... Sysselsatta

4 345 57 1 203 1 023 501 163 146 183 1 368 211

11 668 105 3 965 4 124 2 464 352 398 1 787 4 338 588

Tillverkn. o. montering av samt handel med hattar, mössor m. m. Herrskrädderi samt handel med herrkonfektion m. m Dam skrädderi samt handel med damkonfektion m. m Tillverkning av samt handel med trikåvaror o. d Konfektionsvarutillv. samt handel med manuf.- o. beklädn.-varor Tillverkn. av samt handel med sömn.-varor, textil, hemslöjd o. d. Tillverkn. o. reparation av samt handel med päls- och skinnvaror Sko makeri samt sko- och läderhandel

1 607 401 346 28 37 308 392 407

4 460 4 408 3 738 230 1 634 1 713 2 935 1 678

Totalt

12 726

51 585

Även i kombination

med

partihandel

Garn, vävn., trikå- o. vitv., sybehör, tapisseriv. o. d H a t t a r o. mössor även i komb. med andra modevaror Herrkonfektion och herrekiperingsartiklar Dam- och barnkonfektionsvaror Herr- och damkonfektionsvaror i komb Päls- och skinnvaror Handskar, vantar, paraplyer o. d Textil- och beklädnadsvaror i div. komb. ej s. n Skodon Lädervaror, reseffekter, väskor ni. m I kombination

med

hantverk

Såsom tidigare nämnts existerar f. n. inom konfektionsbranschen ett av priskontrollnämnden påbjudet bruttoprissystem med fastställda högstpriser inom detaljhandeln. Samtliga tillfrågade producenter utom en ha uppgivit, att det endast är priskontrollnämndens påbud, som gör att systemet användes, medan ett större företag uppger sig ha tillämpat ett bruttoprissystem med fasta priser sedan år 1931. l För metervaror förekommer regelmässigt ingen bruttoprissättning. Endast ett ylleväveri h a r uppgivit sig föreslå utförsäljningspriser ehuru utan kontroll av att dessa följas. Den enda textila varugrupp, för vilken bruttoprissättning därutöver synes förekomma, omfattar vissa typer av underkläder, främst strumpor. Dessa varor säljas emellertid i stor utsträckning genom producenternas egna detaljhandelsaffärer, varför bruttoprissystemet där närmast motsvarar den interna bruttoredovisningen (t. ex. de mest annonserade märkena av korsetter och s t r u m p o r ) . Före kriget förekom en horisontell prislista på garner inom textilhandeln. Denna har sedan försvunnit, och numera förekomma inga prislistor. Med de angivna undantagen är sålunda prissättningen inom textildistributionen obunden av alla privata regleringar. Inom skobranschen ligger förhållandet annorlunda till. Även här ha de flesta företagen uppgivit sig icke tillämpa bruttoprissystem annat än när så är på1

Se även nyetableringssakkunnigas meddelande nr 95, sid. 23.

124 bjudet av priskontrollnämnden, men det finns företag som använda sig av fastställda bruttopriser (med avstängning) eller av riktpriser. Inom läderhandeln förekommer bruttoprissystem på skoreparationsläder, vissa typer av skodon och sportartiklar samt på de kemisk-tekniska artiklar som branschen för. Däremot förekommer ej bruttoprissystem på skinnkläder, handskar eller med obetydliga undantag på reseffekter. (En av landets största tillverkare av reseffekter annonserar dock med bruttopriser.) Med stöd av undersökningar av försäljningens fördelning på olika varuslag inom läderhandeln kan beräknas, att i en typisk läderhandel cirka 60 procent av den totala försäljningen är bruttoprissatt. (Se AEF:s Meddelande nr 28.) För butiker som specialiserats på reseffekter saknar bruttoprissystemet all betydelse. En utbredning av bruttoprissystemet inom handeln med textil- och beklädnadsvaror hämmas av flera faktorer. Behovet av prisbindning för att hindra priskonkurrens mellan olika återförsäljare av ett visst märke är mindre än inom de flesta andra märkesvarubranscher. Konsumenterna ha svagt märkesmedvetande för dessa varor, och dessutom är variationen på olika kvaliteter (modeller, dessiner m. m.) synnerligen stor. De ha därför svårare att identifiera en och samma artikel hos olika återförsäljare. Vidare ingår det ofta i producenternas försäljningspolitik att i möjligaste mån begränsa antalet återförsäljare på en viss ort eller att ge dem ensamrätt för vissa artiklar. För det andra är branschen modebetonad, vilket skapar ett regelbundet återkommande behov av realisationer, som försvårar alla försök att upprätthålla priser, även om detta skulle anses önskvärt. I stort sett torde prissättningen bli fri från producentingripanden, när den statliga priskontrollen bortfaller. Ok: 22 Bosättningsartiklar

och

möbler.

Enligt 1946 års företagsinventering omfattade hithörande branscher 2 537 arbetsställen inom detaljhandeln med sammanlagt 11 032 sysselsatta. Antalet arbetsställen och sysselsatta fördelade sig på följande sätt på olika branscher: A n t a 1 Arbetsställen Även

i kombination

med

partihandel

Glas, porslin, diverse bosättningsart., leksaker Möbler, även i komb. med mattor, gardiner, sängkläder o. d. Div. snickerier och träslöjdarb., borstar o. korgvaror o. d I kombination

med

Sysselsatta

616 752 185 188

2 253 2 174 1 098 413

220 576

1 514 3 580

2 537

hantverk

Tillverkning o. reparation av samt handel med möbler Tapetserarverksamhet samt handel med möbler o. d Totalt

Inom bosättningsbranschen äro de största artiklarna, glas och porslin, bruttoprisbundna, och detsamma gäller även ett stort antal metallvaror, t. ex. aluminiumkärl, emaljvaror, gjutgods och lackerade bleckvaror. Den betydande importen är i huvudsak fri från bruttoprissättning, ehuru de importerande grossisterna gjort försök att tillämpa bruttoprissättning på dessa. Som helhet gäller, att den övervägande delen av sortimentet i en specialaffär torde vara bruttoprissatt. Inga horisontella prislistor förekomma.

125 För bostadsmöbler förekommer bruttoprissättning ännu endast i obetydlig omfattning, ehuru systemet synes vara i utbredning, sedan 1946 års möbelutredning rekommenderat det som en av lösningarna på möbelhandelns rationaliseringsproblem. Följande är hämtat från utredningens betänkande SOU 1947: 52, sid. 112: »Fastställda bruttopriser användas i någon form av 28 möbelfabriker bland de 263, som besvarat en fråga därom. Ett av dessa företag har — utan motivering — förklarat att systemet är olämpligt under det att samtliga övriga anser det vara bra. De företag, som inte hade bruttopriser av någon form, tillfrågades om de trodde, att ett sådant system skulle vara lämpligt. Sammanlagt 182 fabriker av 235 besvarade frågan och av dessa svarade 102 (cirka 55 procent) 'Ja'. Av de som svarade 'Nej' har en del tillfogat en motivering, som går ut på, att 'möbelhandeln inte skulle tillåta en bruttoprissättning'. Vid de besök, som möbelutredningen gjort på olika möbelfabriker, har också bruttoprissättningen diskuterats, och de som i formulären svarat 'Nej' har i flera fall förklarat, att det varit sådana hänsyn som de ovannämnda, som varit avgörande för svaret.» I sina rekommendationer säger man på sid. 23: »Även med en differentiering av möbelhandlarpåläggen bör man sikta till att sätta bruttopris på serietillverkade möbler — särskilt stapel- och märkesvaror — vilka priser dock icke få fastlåsas. Frihet bör finnas för varje återförsäljare att tillhandahålla möbeln till lägre pris. En stark fabrikantopinion har uttalat sig för sådana bruttopriser.» De gjorda rekommendationerna ha följts av en viss aktivitet från detaljisternas sida. Bl. a. behandlade möbelhandlarna på sin kongress år 1950 fabrikanternas bruttoprislistor. (Referat i Köpmannen nr 24—25, 1950, sid. 1.) »Motioner hade inkommit angående fabrikanternas bruttoprislistor, som utgjort en omfattande detalj i det gångna årets brokiga möbelår.» Man beslöt på kongressen att avvakta nyetableringssakkunnigas betänkande och under tiden fortsätta förhandlingarna om samarbete med fabrikanterna. Horisontella prislistor förekomma ej inom möbelbranschen. Kontorsmöbler säljas främst genom producenternas egna försäljningsorgan till förbrukarna, varför någon bruttoprissättning i egentlig mening ej förekommer för dessa. 04: 23 Järn- och metallvaror, maskiner och redskap. Enligt 1946 års företagsinventering omfattade denna branschgrupp 1 143 arbetsställen inom detaljhandeln med 8 900 sysselsatta. Då denna bransch ingående behandlats av nyetableringssakkunniga i bilaga 10, har ingen specialundersökning gjorts för denna utredning. 04: 24 Cyklar, vapen och sportartiklar. Enligt 1946 års företagsinventering omfattade denna branschgrupp 625 arbetsställen inom detaljhandeln med 1 074 sysselsatta. Endast för cyklar har inkommit ett tillfredsställande material. Samtliga företag ha uppgivit sig tillämpa bruttoprissystem med priser, som skola upprätthållas. Bruttoprissystemet kompletteras med prisöverenskommelser mellan producenter och detaljister enligt kart.reg. 79 o. f. 04:25

Guldsmedsarbeten, ur, optik, instrument, radiomaterial och fotografiska artiklar. Enligt 1946 års företagsinventering omfattade denna branschgrupp 4 646 arbetsställen inom detaljhandeln med 22 810 sysselsatta. Antalet arbetsställen och sysselsatta fördelade sig på följande sätt på olika branscher:

126 A n t a 1 Arbetsställen

Även

i kombination

med

Sysselsatta

partihandel

Guldsmedsarbeten, ur, optik, instrument (ej musik) Musikinstrument och musikalier Elektrisk o. radiomaterial, belysningsarmatur

177 189 531

617 542 1 177

Urmakeri etc. samt handel med ur, optik o. d Tillv. o. rep. av samt handel med guldsmedsvaror o. d Tillv. rep. och inst. av samt handel med elektriska artiklar.. . Fotografiskt arbete samt handel med fotografiska artiklar m. m . .

1 467 455 1 282 545

3 802 2 066 12 404 2 202

Totalt

4 646

22 810

I kombination

med

hantverk

Prissättningsförhållanden inom urbranschcn ha berörts i det föregående. Den omnämnda olikheten mellan de båda vertikala organisationerna är tämligen oväsentlig med hänsyn till verkningarna på konkurrensen. Enligt tidskriften »Kartellregistret» nr 3 år 1948 importera medlemmar i Sveriges urgrossisters förening cirka 45 procent av alla ur, medan Svenska urleverantörers riksförbunds andel håller sig omkring 30 procent. Som nämnts tillämpar den förra organisationen icke bruttoprissystem, medan dess kunder ha ett horisontellt prisavtal. Den senare organisationen tillämpar bruttoprissystem. Grammofonskivor och dragspel, orglar, pianon m. fl. musikinstrument äro bruttoprissatta. Övervägande delen av sortimentet i en musikaffär är bruttoprissatt, men hur stor andelen är i en typisk affär har icke kunnat beräknas. Radioapparater äro bruttoprissatta och fabrikanterna ha en överenskommelse om gemensamma rabatter i syfte att förhindra en prisfördyrande rabattkonkurr e n s (kart.reg. nr 183). Inom fotobranschen synas samtliga varor vara bruttoprissatta. Oi: 26 Böcker och pappersartiklar, tobaksvaror. Enligt 1946 års företagsinventering omfattade denna branschgrupp 4 341 arbetsställen med 11 784 sysselsatta. Antalet arbetsställen och sysselsatta fördelade sig på följande sätt på olika branscher: A n t a l

Även

i kombination

med

med

Sysselsatta

1 094 3 135

4 400 5 580

1 804

4 341

11 784

partihandel

Böcker, papper, tidningar, skrivmat. m. m Tobaksvaror även i komb. med papper, tidningar m. m I kombination

Arbetsställen

hantverk

Tryckeri m. m. samt handel med böcker, papper o. d Totalt

Bruttoprissystemet började först användas inom bokhandeln (redan på 1800talet) och har först på senare årtionden spritt sig till andra branscher. Kommissionssystemet inom bokhandeln har behandlats i bilaga 11 och beröres därför ej här. Även för tidningar och tidskrifter användes bruttoprissystemet, medan

127 prissättningen på pappersartiklar i stor utsträckning är fri från producentingripanden. Inom pappershandeln finnes en prislista. All priskonkurrens i detaljhandeln med tobaksvaror är förbjuden enligt 1943 års lag, som säger att tobaksvaror icke må säljas till annat pris än det å förpackningen utsatta. Överträdelse av bestämmelsen är straffbelagd. Rabatterna inom tobakshandeln äro föremål för offentlig kontroll. 04: 27 Färger, tvättmedel, parfymer, sjukvårdsartiklar m. m. Enligt 1946 års företagsinventering omfattade denna branschgrupp 2 152 arbetsställen med 7 777 sysselsatta. 41 av arbetsställena med 1 023 sysselsatta hade tillverkning av samt handel med färger, tvättmedel m. m. Huvuddelen av de kemisk-tekniska artiklarna försäljes genom denna branschgrupp, och i den mån dessa artiklar försäljas fabrikantförpackade, äro de alltid bruttoprissatta vid försäljning till konsumenterna. Vissa av varorna säljas emellertid i större förpackningar till hantverkare och synas då icke vara bruttoprissatta. Andelen bruttoprissatta varor är mycket skiftande inom de olika typer av affärer, som höra till denna grupp. Färghandeln. Inom denna bransch äro fernissor, oljor och lackfärger, sjukvårdsartiklar, tvätt- och rengöringsmedel, kemisk-tekniska artiklar, ljus, vissa hushållsartiklar m. fl. varor bruttoprissatta, medan t. ex. linolja, zinkvitt och krita, borstar och penslar, sprit, papp, tjära, vaxduk och linoleummattor icke äro bruttoprissatta. På tapeter håller bruttoprissättning på att genomföras. Med ledning av Affärsekonomiska forskningsinstitutets undersökning av färghandelns ekonomiska läge (AEF:s meddelande nr 14, Stockholm 1943) h a r beräknats, att bruttoprissättningen torde omfatta mellan 40 och 50 procent av sortimentet. Det bör emellertid observeras, att de varor som säljas till konsumenterna till övervägande del äro bruttoprissatta. För övrigt kan nämnas, att branschen h a r en prislista, som omfattar mellan 80 och 90 procent av försäljningen i en typisk färghandel. Den uppges vara icke bindande. Parfymeri- och sjukvårdsaffärer. I denna typ av affärer är praktiskt taget hela sortimentet bruttoprissatt, vilket även gäller icke märkesvaror, som täckas av den av parfymgrossisterna uppgjorda prislistan för detaljhandeln (den s. k. gula boken). 04: 28 Bilar och

drivmedel.

Bilfabrikanterna liksom utländska generalagenter tillämpa bruttoprissystem med listpriser. Priserna på bytesvagnar äro emellertid obundna av alla överenskommelser, liksom avbetalnings- och kassarabattvillkor. Härigenom få återförsäljarna så stora möjligheter till priskonkurrens, att det icke kan sägas att bruttoprissystemet påverkar denna i nämnvärd grad. På bilringar råder bruttoprissättning i kombination med formella kartellavtal. En svensk fabrikant står utanför dessa överenskommelser. Samtliga bensinimportörer ha uppgivit sig tillämpa bruttopriser, som skola hållas. Det kan emellertid tidvis förekomma priskonkurrens genom rabatter, utan att importörerna anse sig kunna ingripa. 04:3 Bruttoprissystemets betydelse i konsumenternas budget. 04: 30 Beräkningsmetoder. Beräkningen av bruttoprissystemets omfattning ur konsumentsynpunkt bygger på socialstyrelsens budgetundersökningar för åren 1948 och 1949, som ställts till förfogande.

128 Den förra undersökningen omfattar en fördelning av samtliga utgifter unider ett år för ett antal familjer i olika inkomstgrupper. Fördelningen har skett på cirka 180 poster, sammanförda i följande grupper: Bostad och bränsle Förtäring utom hemmet Matvaror Sprit och tobak Kläder och skodon Tyg, sybehör och reparation av kläder Möbler och annan hemutrustning Sjukvård Kroppsvård Rengöring Läsning, telefon Barnens uppfostran och undervisning Gåvor till personer som ej tillhöra hushållet Nöjen och förströelser Semester och annan rekreation Förenings- och försäkringsavgifter Resor Övriga utgifter Skatter Fördelningen är mycket detaljerad inom varje grupp utom matvarugruppen, för vilken någon specificering av utgifterna ej skett. För denna grupp har därför skett en komplettering med undersökningen för år 1949, som omfattar matvaruinköpens fördelning på ett 70-tal olika poster under en vecka. Vid beräkningarna har icke gjorts någon skillnad mellan fasta priser och riktpriser på grund av den svävande gränsen mellan dessa grupper. L i v s m e d e l s u n d e r s ö k n i n g e n . Ur socialstyrelsens primärmaterial har helt slumpmässigt utvalts 100 insända formulär. (När undersökningen gjordes, hade dessa ännu ej bearbetats av styrelsen.) Den totala veckoutgiften för livsmedel varierar på följande sätt för de utvalda »familjerna»:

Total veckoutgift

Antal familjer med motstående totala veckoutgift

Total veckoutgift

Antal familjer med motstående totala veckoutgift

25,00—29,99 30,00—34,99 35,00—39,99 40,00—44,99 45,00—49,99 50,00—54,99 55,00—59,99 60,00—64,99

4 3 11 11 13 11 14 11

65,00—69,99 70,00—74,99 75,00—79,99 80,00—84,99 85,00—89,99 90,00—94,99 95,00—99,99 100,00—

6 4 3 1 2 2 1 3

Samtliga

100 Det kunde antagas, att utgifternas fördelning på bruttoprissatta och ej bruttoprissatta varor skulle variera med rapportperiodens läge under året. Under somm a r m å n a d e r n a spela färskvaror utan bruttoprissättning större roll i budgeten. Materialet har därför i bearbetningen uppdelats på veckoutgifter gjorda under m å n a d e r n a juni—augusti och sådana gjorda under resten av året. För vardera

129 perioden utgör antalet formulär 50. Fördelningen efter total veckoutgift är densamma inom dessa båda grupper. Livsmedelsutgifternas uppdelning på bruttoprissatta och ej bruttoprissatta varor har icke mött någon svårighet. Varje specificerad post har endast omfattat produkter, som kunnat helt hänföras till endera av de båda prisgrupperna. T o t a l u n d e r s ö k n i n g e n . 1948 års material hade redan sammanställts av socialstyrelsen, som för var och en av ett antal specificerade familjetyper och inkomstgrupper beräknat den genomsnittliga utgiftsfördelningen på olika delposter. Styrelsen har ställt sina råtabeller med den detaljerade fördelningen till förfogande. Matvaruutgifterna ha fördelats på bruttoprissatta och ej bruttoprissatta varor med hjälp av den i det föregående nämnda speciella livsmedelsundersökningen. Vissa av de delposter, som f. ö. specificerats i socialstyrelsens undersökning, omfatta varor, hänförliga till båda prisgrupperna. Vid genomgången av de olika posterna h a r det därför varit nödvändigt att göra en uppdelning i följande grupper: a) Sådana poster, som ej beröra detaljhandeln, t. ex. föreningsavgifter, bostadskostnader och skatter. b) Sådana poster, som enbart omfatta bruttoprissatta varor. c) Sådana poster, som till övervägande del omfatta bruttoprissatta varor. d) Sådana poster, som till en mindre del omfatta bruttoprissatta varor. e) Sådana poster, som till ingen del omfatta bruttoprissatta varor. För grupperna c) och d) har därefter räknats med ett minimi- och ett maximialternativ. För gruppen c) har minimialternativet varit 50 procent och maximialternativet 75 procent bruttoprissatta varor. För gruppen d) har minimialternativet varit 10 procent och maximialternativet 40 procent. Enligt författarens u p p fattning torde med största sannolikhet den verkliga fördelningen falla inom dessa gränser. Eftersom grupperna c) och d) äro relativt obetydliga till sin storlek, har skillnaden mellan minimi- och maximialternativen blivit ringa. Samtliga procentsiffror ha återgivits med en decimal. Primärmaterialet berättigar i och för sig icke till en sådan noggrannhet. De bruttoprissatta varornas andel inom resp. inkomstgrupper kunna vara ett par procent högre eller lägre än den angivna siffran, men knappast mer. Däremot torde relationerna mellan systemets betydelse för olika inkomstgrupper vara mer tillförlitligt beräknade, då samma beräkningsmetod använts för varje inkomstgrupp. Då skillnaderna mellan inkomstgrupperna äro små, har det varit nödvändigt att använda en decimal för att visa tendensen. 04: 31 Livsmedelsutgifternas fördelning på bruttoprissatta och ej bruttoprissatta varor. De bruttoprissatta varornas procentuella andel av de totala livsmedelsutgifterna för de 100 uppgiftslämnarna framgår av nedanstående sammanställning. I denna har gjorts en uppdelning av uppgifterna, dels med hänsyn till den totala veckoutgiftens storlek, dels med hänsyn till rapportveckans belägenhet under året. Såsom framgår av sammanställningen har bruttoprissystemet större relativ betydelse för konsumenter med lägre totala livsmedelsutgifter och vidare har det större betydelse under höst-, vinter- och vårmånaderna än under sommarmånaderna. Båda de konstaterade skillnaderna äro statistiskt säkerställda. Då sommarmånaderna varit överrepresenterade i socialstyrelsens material, har korrigering måst ske härför. Ett ovägt genomsnitt av samtliga uppgifter ger en 9—116665

Bil.

130 Antal uppgiftslämnare med motsvarande procentuella andel och med Procentuell andel bruttoprissatta varor

20,0—23,9 24,0—27,9 28,0—31,9 32,0—35,9 36,0—39,9 40,0—43,9 44,0—47,9 48,0—51,9 52,0—55,9 Totalt antal Genomsnittlig procent bruttoprissatta varor

total veckoutgift (kr)

rapportperiod

—54,99

55,00—

juni—aug.

övr. månader

1 3 12 13 11 6 5 2

6 7 10 10 6 2 2 3 1

4 10 11 9 6 4 4 2

53 35,9 %

47 33,2 %

50 33,3 %

11 14 11 4 3 3 1 50 36,0 %

procentuell andel av 34,6 procent, medan ett genomsnitt, som vägts med hänsyn till de olika rapportperiodernas betydelse, ger en procentandel av 35,3 procent. Det genomsnittliga sambandet mellan veckoutgifternas storlek och bruttoprissättningens procentuella betydelse har beräknats genom korrelationsanalys. I de fortsatta beräkningarna av de totala utgifternas fördelning på bruttoprissatta och ej bruttoprissatta varor, har den procentuella andelen för livsmedel fått variera för olika inkomstgrupper i enlighet med de här gjorda beräkningarna. Oi: 32 De totala utgifternas fördelning på bruttoprissatta och ej bruttoprissatta varor. Totalutgifternas fördelning på bruttoprissatta och ej bruttoprissatta varor för olika familjetyper och inkomstgrupper återges i tabell 3. Tabellen visar även hur stor andel av de olika gruppernas utgifter, som beröra detaljhandeln. Tabellen visar för de i socialstyrelsens undersökning deltagande familjerna följande: 57,2 procent av barnfamiljernas totala utgifter berörde detaljhandeln, medan motsvarande andel för ensamstående var 47,2 procent. Andelen sjönk starkt med ökad inkomst. Medan den för barnfamiljer med mindre än 5 000 kronor årlig inkomst uppgick till 68,8 procent, utgjorde den för familjer med mer än 20 000 kronor årlig inkomst 39,4 procent. Om man bortser från utgifter för sprit och tobak, avsåg cirka 14—16 procent av de totala utgifterna bruttoprissatta varor för barnfamiljer, medan motsvarande andel för ensamstående var cirka 10—12 procent. Om de bruttoprissatta varornas betydelse i stället anges i förhållande till de utgifter som beröra detaljhandeln, bli procenttalen resp. cirka 24—28 procent och cirka 21—24 procent. Priserna på sprit och tobak äro reglerade enligt lag. Utgifter för dessa varor utgjorde för barnfamiljer genomsnittligt 3,7 procent av totalutgifterna och 6,4 procent av de utgifter som berörde detaljhandeln. För ensamstående voro motsvarande siffror 4,2 procent och 8,9 procent. Bruttoprissystemets relativa betydelse för konsumenterna minskade med stigande inkomst, oavsett om den anges i förhållande till de totala utgifterna eller i förhållande till de utgifter som berörde detaljhandeln. Vid högre inkomst riktades en större andel av utgifterna mot sådana nyttigheter, som ej beröra detalj-

131 Tabell 3. Bruttoprissystemets betydelse för konsumenter i olika familjetyper och inkomstgrupper.

Familjetyp och inkomstgrupp

niljer med barn 0 5 000 kr 5 000— 5 999 6 000— 6 999 7 000— 7 999 8 000— 8 999 9 000— 9 999 10 000—11 999 12 000—14 999 15 000—19 999 20 000

Andel av totala utgifter Antal uppgiftslämnande som be- som icke röra de- beröra familjer taljhandetaljdeln handeln

Bruttoprissatta varor exkl. tobak och sprit i % av totala utgifter

utg. som beröra detaljhandeln

Min.

Max.

Min.

Max.

Tobak och sprit i % av totala utgifter

utg. som beröra detaljhandeln

2,9 3,7 4,1 3,5 4,8 3,2 4,4 2,6 2,4 3,5

4,2 5,6 6,6 6,2 8,0 5,0 7,7 4,8 5,2 9,0

21 50 58 64 38 27 36 12 31

68,8 67,0 62,9 62,0 60,2 60,2 57,1 53,6 45,8 39,4

31,2 33,0 37,1 38,0 39,8 39,8 42,9 46,4 54,2 60,6

18,8 17,7 16,4 15,8 14,6 14,0 13,8 12,4 10,6 8,9

20,5 19,3 18,0 17,4 16,1 15,6 15,4 14,2 12,1 10,2

27,4 26,4 26,0 25,5 24,2 23,3 24,2 23,3 23,0 22,6

29,8 28,8 28,6 28,1 26,7 26,0 27,0 26,7 26,3 25,9

Samtliga

57,2

42,8

14,1

15,7

24,6

27,5

3,7

6,4

ensamstående

47,2

52,8

10,1

11,2

21,4

23,8

4,2

8,9

handeln och därför ej äro bruttoprissatta. Vidare riktades en större andel av efterfrågan på varor mot sådana, som ej äro prisbundna. Det senare är ett uttryck för att bruttoprissättningen i främsta rummet tillämpas på nödvändighetsvaror av standardkaraktär. De beräkningar, som finnas gjorda för främmande länder, synas i högre grad än denna bygga på uppskattningar utan undersökningar. Den engelska kommitté, som för ett par år sedan avlämnade ett betänkande i bruttoprisfrågan, hade icke ansett det vara nödvändigt göra någon beräkning av systemets omfattning men anslöt sig till en uppskattning som år 1938 gjorts av National Institute of Economic and Social Research. Enligt denna antogs det att cirka 30 procent av konsumenternas totala utlägg för varor gällde bruttoprissatta varor. 1 För USA finns det en ofta citerad uppskattning av professor E. T. Grether från år 1938—39, enligt vilken cirka 5 procent av den totala amerikanska detaljhandelsförsäljningen till konsumenter då utgjordes av bruttoprissatta varor. För Tyskland återges i litteraturen kring märkesvarusystemet uppskattningar på mellan 15 och 30 procent. Författaren h a r emellertid ännu icke kunnat finna vem som gjort beräkningarna och hur de gjorts. 1

Report of the Committee on Resale Price Maintenance, London 1949, s. 1.

132 Del 2. Bruttoprissystemet ur företagsekonomiska synpunkter.. 05: Frågeställningar. Det har framgått av undersökningarna i det föregående, att bruttoprissystemet i mer eller mindre fast form torde beröra cirka 25 procent av konsumenternas utgifter för varor, om tobak och sprit frånräknas. När en producent beslutar sig för att genomföra bruttoprissättning på sina produkter eller en distributör för att stödja eller påyrka denna prisbindning, är det företagsekonomiska synpunkter, som avgöra valet. Prissättningsmetoden anses ha fördelaktig inverkan på hans företags utveckling, vilket icke behöver strida mot samhällets intressen. Företagarens vinst kan även vara en vinst för samhället. I vilken utsträckning som detta är fallet utgör huvudproblemet i del 3. Här konstateras endast, att det sällan — om ens någonsin — torde inträffa, att en företagares val mellan prissättningsmetoder i första hand bestämmes av samhällsekonomiska överväganden. Det är en annan sak, att man i argumenteringen ofta med mer eller mindre rätt identifierar samhällets intressen med sina egna. Den påstådda överensstämmelsen mellan de privatekonomiska och de samhällsekonomiska synpunkterna har då icke bestämt valet av metod utan utgör ett försvar mot de angrepp som riktats mot systemet, sedan det införts. Det sagda innebär för det första, att man får söka anledningarna till bruttoprissystemets uppkomst i rent privatekonomiska överväganden. För det a n d r a innebär den möjliga överensstämmelsen mellan privat- och samhällsekonomiska synpunkter, att man vid en bedömning av systemets samhällsekonomiska konsekvenser i första hand bör taga hänsyn till dess företagsekonomiska verkningar. Vilka fördelar ger systemet företagarna? Denna del av rapporten avser att klargöra anledningarna till systemets uppkomst och att granska de företagsekonomiska motiveringarna för dess införande. En sådan granskning underlättas av att bruttoprissystemet är av relativt färskt datum. Dess genombrott ligger icke längre än 15—25 år tillbaka i tiden, och många företagare ha därför fortfarande gott minne av anledningarna till att man en gång införde systemet. Granskningen försvåras å andra sidan av att företagarnas motiveringar så gott som uteslutande bygga på deduktion. Man h a r med hjälp av logiska resonemang ansett sig kunna fastställa, att systemet bör ha en viss effekt i ett visst avseende. Man har däremot icke kunnat fastställa denna effekt siffermässigt eller ens med hjälp av siffror kunnat bevisa, att effekten haft en viss riktning (varit fördelaktig eller ofördelaktig) utan att f. ö. fastställa dess storlek. Detta är fullt naturligt. Det rör sig här om synnerligen invecklade frågeställningar, som till stor del över huvud taget icke k u n n a besvaras genom siffermässiga utredningar. Företagarna få i dessa liksom så många a n d r a fall grunda sitt handlande på en systematisk, teoretisk granskning av för- och nackdelar och ett därpå följande försök att med stöd av allmän erfarenhet eller intuition väga dessa mot varandra. Även den följande analysen av företagarnas motiveringar för bruttoprissystemet har främst deduktiv karaktär och innebär närmast en granskning av logiken i företagarnas resonemang. Endast i undantagsfall kan den bygga på siffermässiga sammanställningar. När företagare icke själva kunna styrka sin argumentering med siffermässigt material, är det helt omöjligt för en utomstående utredningsman att göra det. Man får nöja sig med att försöka avgöra om resonemangen äro

133 logiska. I vilken utsträckning synas de förmenta företagsekonomiska vinsterna även vara verkliga? Vissa av de framförda motiven äro av etisk art. Det ligger egentligen utanför författarens kompetens att yttra sig om dessas hållbarhet, och de få därför en flyktigare behandling än de förtjäna. Två ofta framförda motiv tagas icke u p p till granskning i det följande, eftersom de bygga på felaktiga premisser. Det första sammanblandar frågan om bruttoprissystemets vara eller icke vara med märkesvarusystemets. Man utgår från att ett märkesvarusystem icke kan existera utan bruttoprissättning, och motiverar sedan den senare med märkesvarusystemets fördelar. Det är visserligen sant, att bruttoprissättning i regel endast kan förekomma på märkesvaror, vilket givit upphov till beteckningen »märkesvaruprissystemet», men det finns ingenting som hindrar, att märkesvaror förekomma utan bruttoprissättning. Det finns t. ex. både i Sverige och England, där bruttoprissystemet har stor utbredning, många stora märkesvaruartiklar på vilka ingen bruttoprissättning existerar, och i USA har det helt övervägande antalet märkesvaror alltid varit föremål för fullt fri prissättning. I hela denna studie betraktas märkesvarusystemet som givet och bruttoprissättningens för- och nackdelar såsom oberoende härav. 1 Det andra motivet sammanblandar obunden prissättning i distributionen med det s. k. prutsystemet och sätter bruttoprissystemet såsom enda alternativ härtill. Med prutsystem menar man då att ett företags pris till den enskilde köparen blir beroende på utgången av prisförhandlingar i varje särskilt fall. Den som lyckas »pruta» mest får det lägsta priset. Även detta bygger på en felaktig premiss. Prutsystemet hade så gott som försvunnit inom svensk distribution, innan bruttoprissystemet införts, och det existerar icke heller något, som kan kallas för prutsystem på den stora sektor av varor som i dag ej bindes av bruttoprissystem. Ingenting h i n d r a r ett detaljhandelsföretag att även utan bruttoprissystem tillämpa bestämda priser till samtliga köpare vid en viss tidpunkt och att låta varje prisändring bli gällande mot samtliga köpare. Företagarnas motiv för införandet av bruttoprissystem har dels anförts i den förut nämnda skriftliga enqueten, dels framförts vid muntliga intervjuer eller vid av nyetableringssakkunniga anordnad »hearing» och dels hämtats ur de skriftliga avtal rörande bruttoprissättning, som införts i kartellregistret. 06: Distributörernas prissättning vid obunden konkurrens. För att rätt förstå producenternas och distributörernas inställning till bruttoprissystemet är det nödvändigt att känna till hur de senares prissättning sker vid obunden konkurrens. Framställningen gäller både grossister och detaljister, men för enkelhetens skull talas endast om detaljister. Diskussionen avser vidare en detaljist, som själv deltar i arbetet i sitt företag, vilket vanligen är fallet. 06:0 Prisbestämmande faktorer. Detaljistens problem är att sätta priserna på de olika varorna så att hans utbetalda kostnader täckas och att han därutöver får största möjliga ersättning för 1 Det kan tänkas finnas ett samband, men detta har i så fall ringa betydelse. Om t. ex. en detaljistorganisation anser en utbredning av bruttoprissystemet vara önskvärd, kan den tänkas arbeta för en utbredning av märkesvarusystemet för att därigenom skapa förutsättningar för bruttoprisbindning. I den mån en ökad användning av märkesvaror är önskvärd, kan bruttoprissystemets stimulerande effekt i detta avseende betraktas som ett positivt argument.

#

134 sin egen arbets- och kapitalinsats. Den senare ersättningen kan uppdelas i två artskilda delar. Den ena motsvarar den lön och ränta som han vore tvungen att betala en anställd företagsledare resp. för lånat kapital i stället för sin egen insats av arbete och kapital. De nämnda beloppen, som äro beroende av förhållanden på arbets- och kapitalmarknaden, skulle kunna benämnas marknadsbéståmda ersättningar. Den andra delen är företagarvinst.1 Denna kan vara negativ, vilket är fallet, när den verkliga ersättningen till detaljisten är mindre än den marknadsbestämda. I det följande inbegripes i begreppet totalkostnader även den marknadsbestämda ersättningen till företagaren. De faktorer som detaljisten i första hand beaktar i sin prissättning äro kostnaderna samt efterfrågans och konkurrensens karaktär. Företagets kostnader kunna med hänsyn till den enskilda varan uppdelas i två principiellt skilda grupper. Den första omfattar kostnader, som kunna direkt hänföras till den enskilda varan och som falla bort, ifall försäljningen av varan upphör. De benämnas vanligen särkostnader.2 Den andra omfattar sådana som måste betraktas som uppoffringar för samtliga varor, och vars storlek icke förändras, om försäljningen av en enskild vara slopas. De benämnas vanligen samkostnader. I ett typiskt detaljhandelsföretag utgöras särkostnaderna för en viss vara endast av de s. k. inkalkylerade kostnaderna (nettoinköpspris plus direkta inköpskostnader, frakt o. d.) och i förekommande fall av emballage, återbäring och kassarabatt. Alla löner och lokalkostnader äro i regel samkostnader. Endast för en vara av stor relativ betydelse, som säljes i ett företag med ett flertal anställda, kan bortfallet av varan göra det möjligt att nedskära antalet anställda resp. minska på utrymmet, varvid även löne- och lokalkostnader utgöra särkostnader för varan i fråga. Här ställes först frågan, till vilket pris det lönar sig bättre för detaljisten att sälja en viss vara än att slopa den. Till en början förutsattes därvid att detaljisten h a r fullständig kunskap om alla kostnadssammanhang och bortses vidare från sambandet mellan försäljningarna av olika varor. Under de nämnda förutsättningarna antages först, att företagets kapacitet ej är fullt utnyttjad, d. v. s. att man med samma personalstyrka och lokalutrymmen skulle kunna handha en större försäljning. I så fall lönar det sig bättre för detaljisten att sälja varan än att slopa den, så länge den ger åtminstone någon ersättning utöver sina särkostnader. Det är först, när priset sjunker under särkostnaden som det lönar sig bättre att slopa den. Om företagets kapacitet är fullt utnyttjad och ej kan ökas, blir förhållandet annorlunda. När en vara slopas, frigöres en viss kapacitet, som kan användas för annat ändamål, vilket eljest hindras av försäljningen av varan i fråga. Det räcker då icke med att varan täcker sina särkostnader för att det skall löna sig bättre för detaljisten att behålla den. Den måste också ge ett överskott därutöver, vilket är minst lika stort som det som skulle uppnås vid bästa alternativa användning av kapaciteten. Ett tredje tänkbart fall är att kapaciteten visserligen är fullt utnyttjad, men att den lätt kan ökas, t. ex. genom att ytterligare ett biträde anställes eller genom att man h y r särskilda magasinsutrymmen. Innan man då kan fastställa det lägsta p r i s till vilket det lönar sig för detaljisten att sälja en viss vara, måste man först 1 Även företagarvinsten är marknadsbestämd, och begreppet »marknadsbestämd ersättning» är såtillvida ej lyckligt. Den användes emellertid här i den nämnda innebörden i brist på bättre. 2 Här diskuteras enskilda varor. Begreppet särkostnader kan emellertid knytas till vilken del som helst av ett företags aktivitet, t. ex. en varugrupp eller en avdelning.

135 avgöra, h u r u v i d a en utvidgning av kapaciteten kan tänkas löna sig. Kan den beräknade omsättningsökningen vid anskaffning av ytterligare ett biträde betala alla särskostnader för ökningen? Om detta inte är fallet, blir resonemanget för den aktuella varans del detsamma som i det andra fallet ovan. Om ökningen betalar sig och genomföres och det därefter uppstår en outnyttjad kapacitet, blir resonemanget detsamma som i första fallet ovan. Ovan har endast diskuterats förutsättningarna för att det skall löna sig för detaljisten att fortsätta att sälja en viss vara. Han måste också taga ställning till om det över huvud taget lönar sig för honom att fortsätta sin verksamhet som detaljist. Det totala överskott som de olika varorna ge tillsammans utöver sina särkostnader måste räcka till för att täcka samkostnaderna inkl. ge företagaren den ersättning han fordrar för att fortsätta med företaget i stället för att övergå till annan verksamhet — vilken kan vara mer eller mindre än den marknadsbestämda ersättningen. Båda de återgivna förutsättningarna för diskussionen, nämligen att detaljisten h a r fullständig kunskap om kostnadssammanhangen och att det icke råder något samband mellan försäljningarna av olika varor, äro verklighetsfrämmande. Det möter i regel inga svårigheter för en detaljist att fastställa särkostnaderna för en viss vara (inkalkylerade kostnader plus emballage e t c ) , men däremot vore det praktiskt otänkbart för honom att söka fastställa varje enskild varas anspråk på företagets arbets- och utrymmeskapacitet. Detta kan visserligen ske t. ex. genom tidsstudier, men kostnaderna härför äro helt prohibitiva för den enskilde företagaren. 1 Hans prissättning måste därför grundas på väsentligt mer approximativa kostnadsberäkningar än dem som förutsatts i resonemangen ovan. Om enbart detaljisternas kostnader vore avgörande för prissättningen, skulle han antingen använda ett likformigt pålägg för alla sina varor eller också u p p dela dem i några få grupper med olika stora pålägg, vilka enligt hans uppfattning reflektera skillnaderna i särkostnader och i anspråken på den gemensamma kapaciteten. Att så är fallet kan konstateras, när den fria prisbildningen sättes ur spel, antingen genom bruttoprissystem eller statlig priskontroll. Det föreligger då en tendens hos detaljisterna att eftersträva likformiga marginaler på alla varor. Varor med mindre pålägg än genomsnittligt betraktas ofta som »icke lönsamma varor». Vid fri prisbildning får emellertid den lokala efterfrågans och konkurrensens karaktär avgörande inflytande på hans prissättning. Han måste taga hänsyn till både den totala efterfrågans priselasticitet (möjligheten att öka den totala efterfrågan på en viss vara genom sänkt pris) och till konsumenternas priskänslighet vid valet mellan hans eget och konkurrerande företag, och vidare till konkurrenternas reakioner inför hans prispolitik. Genom sänkt pris kan detaljisten under i övrigt lika omständigheter hoppas på större omsättning och därmed eventuellt på lägre relativa kostnader. Hans strävan att vinna större omsättning genom priskonkurrens inriktas främst på sådana varor, som konsumenterna granska särskilt noga ur prissynpunkt, speciellt standardartiklar, som inköpas ofta och ha relativt stor betydelse för budgeten. Välkända märkesvaror äro särskilt lämpliga som konkurrensvaror. Konsumenterna ha lätt för att jämföra priserna på dessa i olika butiker, och om det är en av fabrikanten prisannonserad märkesvara, har man dessutom en viss prisstan1 Man riktar ibland kritik mot distributionen, därför att den rör sig med så avrundade pålägg, »när man inom produktionen gör kalkyler på tiondels ören när». En sådan kritik bottnar i okunnighet om förutsättningarna för prissättningen i distributionsföretagen. Teoretiskt är det ingenting som hindrar, att man bestämmer detaljistmarginaler med samma noggrannhet som produktionsackord, men den ökning av distributionskostnaderna som detta skulle medföra skulle icke motsvaras av några tillnärmelsevis motsvarande fördelar för konsumenterna.

136 dard att jämföra med. Vidare föreligger det mindre risk för att prissänkningen skall missuppfattas av konsumenten som ett tecken på kvalitetsförsämring. Den välkända märkesvaran har i konsumentens medvetande en viss standardiserad och garanterad kvalitet. När en detaljist kalkylerar vissa varor som konkurrensvaror, räknar han med ökad omsättning icke endast på den vara, som kalkyleras »lågt» utan även på övriga varor. Han kan genom låga priser på betydelsefulla varor skapa ett allmänt intryck av att vara billig. Konkurrensvarorna få karaktären av »lockvaror». Lockvarusystemets ekonomi beror helt på omständigheterna i det speciella fallet. Den viktigaste frågan är hur konsumenternas efterfrågan både på lockvaran och andra varor stimuleras av prissänkningen. Detaljisten kan löpa risken att endast försäljningen av lockvaran stimuleras, men i regel kan han under i övrigt lika omständigheter räkna med att även omsättningen av andra varor ökar. Det senare är dock icke nödvändigt för att prissänkningen skall löna sig för honom. Även lockvaran kan ge bättre resultat. Det beror helt på efterfrågans elasticitet. Det ibland framförda påståendet, att en lockvaruprissättning måste betalas med högre marginaler på andra varor är felaktigt. Man bortser då från prissättningens inverkan på omsättningen. Den största risken ligger i konkurrenternas motåtgärder. Om dessa följa efter snabbt i prissänkningen mister den avsedda lockvaran sin effekt. Ett företag, som går in för lockvaruprissättning måste därför vara berett att ofta byta lockvara, allteftersom konkurrenterna vidtaga motåtgärder. Det kan mycket väl vara företagsekonomiskt riktigt att sätta priset på en lockvara under inköpspriset. Den förlust företaget gör på lockvaran är principiellt helt jämställd med en reklamkostnad och kan liksom varje annan sådan löna sig även vid bibehållna priser i övrigt, ifall inverkan på omsättningen blir tillräckligt stor. (Det samhällsekonomiskt riktiga häri diskuteras längre fram i avsnitt 12: O.)1 För ordningens skull kan här nämnas några andra faktorer, som påverka prissättningen. Såsom nämnts förekommer det för många varor med eljest fri prissättning, att de lokala köpmannaföreningarna föreslå priser, eller att man traditionellt kommer fram till vissa priser, som de flesta detaljister följa. Det ligger i sakens natur, att även en detaljist, som driver en aktiv priskonkurrens, icke kan låta denna omfatta samtliga varor i sortimentet i samma utsträckning. Dels h a de olika varorna mycket skiftande värde ur konkurrenssynpunkt, dels är det praktiskt ogörligt att föra samma aktiva politik för ett helt sortiment omfattande hundratals, ibland tusentals olika artiklar. Andra faktorer som kunna påverka prispolitiken, är önskemålet att bli av med okuranta varor eller att snabbt få in pengar för att därmed avvärja en likviditetskris, eller att genom ett speciellt fördelaktigt introduktionserbjudande få in en ny vara i konsumenternas medvetande. 1 I diskussionerna användes ofta begreppet förlustvara (»loss leader») i stället för konkurrensvara eller lockvara. Denna beteckning är mindre lämplig, eftersom det icke är möjligt att ge någon enkel tumregel för vad som verkligen är en förlustvara. Ibland menar man en vara, som är kalkylerad med lägre pålägg än som motsvara företagets genomsnittskostnader, ibland en vara, som är kalkylerad med lägre pålägg än som är vanligt för varan ifråga och slutligen ibland en vara, som säljes till lägre pris än sitt inköpspris. Den behöver emellertid icke i något fall vara en verklig förlustvara i den meningen, att det skulle löna sig att upphöra att sälja den eller byta ut den mot någon annan vara. Huruvida det är en förlustvara beror på efterfråge- och kostnadsförhållandena i det speciella fallet och särskilt på hur prissättningen på varan påverkar efterfrågan på andra varor.

137 06:1 Pris- och annan konkurrens. Den föregående diskussionen har ensidigt behandlat de konkurrensåtgärder, som taga sig uttryck i priset. Detta är emellertid endast ett av konkurrensens uttrycksmedel. De andra bruka sammanfattas under beteckningarna kvalitetskonkurrens och försäljningskonkurrens. Till den förra gruppen hör dels produktkvaliteten, dels alla omständigheter, som omgiva försäljningen, såsom: sortimentets sammansättning kundbetjäning lokalförhållanden belägenhet. Alla de n ä m n d a faktorerna äro ett uttryck för att detaljhandeln icke endast säljer varor utan även service. Försäljningen av en och samma vara kan i olika butiker omfatta helt olika prestationer. Med försäljningskonkurrens menas åtgärder, som vidtagas i syfte att påverka efterfrågan på en given produkt vid ett givet pris. Dit hör t. ex. reklam och all annan aktiv bearbetning av kunderna. De olika konkurrensmedlen äro substituerbara. En detaljist kan mildra konkurrensens verkningar genom att ge sitt företags sortiment, kundtjänst och prispolitik en utformning, som avviker från konkurrenternas. Ett företag, som möter h å r d priskonkurrens, kan besluta sig för att höja priserna och i stället erbjuda en mer omfattande service, medan ett annat, som icke kan konkurrera på servicebasis, i stället kan inrikta sig på lägsta möjliga pris och service. En sådan politik innebär endast, att man specialiserar sig på en viss del av marknaden, dem som vill h a god service resp. lågt pris. F ö r att skapa en uppfattning om konsumenternas värdering av de olika konkurrensfaktorerna, skulle det vara av intresse att studera hur förhållandet mellan de olika konkurrensmedlen utvecklats under en längre tid, t. ex. de sista 50 åren, under obundna konkurrensförhållanden, såsom huvudsakligen varit fallet i USA. En sådan studie är emellertid svår att genomföra och synes icke heller komma att ge något entydigt svar. Flera motstridande tendenser ha gjort sig gällande, och det synes knappast vara möjligt att mäta deras betydelse. En viktig tendens har varit att konsumenterna genom den ökade levnadsstandarden fått råd att begära större sortiment, ökad kundbetjäning och kortare avstånd till butikerna. Å a n d r a sidan finns det flera faktorer, som tala för att priskonkurrensen fått ökad betydelse. Den viktigaste har varit märkesvarusystemets genombrott, och däri ligger en av de viktigaste anledningarna till bruttoprissystemets uppkomst. Medan märkesvarusystemet utan tvekan givit producenterna en möjlighet att mildra priskonkurrensen och i stället föra över konkurrensen på produktdifferentiering, har det haft rakt motsatt verkan på distributionen. Det har gjort det lättare för konsumenterna att jämföra priserna hos olika detaljister, som sälja samma märkesvara, och h a r begränsat de senares möjligheter att genomföra produktdifferentiering till de omständigheter, som omgiva köpet av produkten, emedan denna själv är standardiserad. Mot bakgrund härav är det lätt att förstå, att märkesvarusystemet kunnat skapa en synnerligen hård priskonkurrens inom detaljhandeln, i synnerhet om man beaktar de kostnadsförhållanden varunder denna i regel arbetar. Av de tre kapacitetsfall, som diskuterats i föregående avsnitt, är det första det ojämförligt vanligaste, nämligen att kapaciteten ej är fullt utyttjad, om den ses i förhållande till en ökning av försäljningen av den enskilda

138 varan. Därtill kommer, att detaljhandelns kostnader utöver de inkalkylerade kostnaderna till helt övervägande del utgöras av samkostnader. Den u n d r e prisgränsen för lönsamhet går därför enligt föregående resonemang mycket lågt. Under depressionstider har priskonkurrensen därför blivit mycket h å r d , samtidigt som konsumenternas efterfrågan förskjutits mot företag med lägre service och priser, t. ex. mot »basement sales» i varuhus. Men även om man bortser från depressionernas inverkan har priskonkurrensen då och då slagit igenom på ett sätt, som antytt, att man överskattat konsumenternas krav på service och underskattat deras önskan om låga priser. Så var t. ex. fallet vid filialaffärsföretagens genombrott i USA och senare vid självbetjäningssystemets revolutionerande frammarsch. Den enda slutsats som det synes vara berättigat att draga är att märkesvarusystemet ökat förutsättningarna för priskonkurrens, och att växelspelet mellan de olika konkurrensmedlen under obundna förhållanden synes ha medfört en starkt ökad differentiering av service- och priskombinationerna. Samtidigt som det inom de flesta områden uppstå företag med ständigt ökad service utbygges självbetjäningssystemet på allt fler områden. 06:2 Prisbildningen på socker i detaljhandeln. Ett exempel. År 1946 framlades likalydande motioner i riksdagens båda kamrar om »fastställande av ett för hela riket enhetligt detaljhandelspris på socker» (motionerna nr 249 och 250 i Första kammaren och motionerna nr 377 och 378 i Andra kamm a r e n ) . Trots att det vid denna tidpunkt fanns ett numera upphävt bruttoprissystem för socker i grosshandeln, var — och är — prisbildningen i detaljhandeln obunden av producenten. Motionerna föranledde en utredning, vilken dels givit en bild av prisbildningen på socker, och dels klarlagt de problem som en övergång till bruttoprissättning skulle skapa. Vissa av denna utrednings resultat komma att återges i detta och några andra avsnitt. 1 En detaljerad redogörelse för det insamlade materialet återfinnes i utredningsrapporten. 2 Här behöver endast nämnas följande. 1 657 privata detaljister på 1 107 orter lämnade uppgifter om sin totala försäljning av socker år 1945, sitt utförsäljningspris på socker i lös vikt hösten 1945 och våren 1946, sin återbäring och sina totala fraktkostnader. Med stöd av dessa uppgifter var det möjligt att för varje detaljist göra en fullständig kalkyl. Förutom de privata detaljisterna lämnade drygt 300 konsumtionsföreningar motsvarande uppgifter, men dessa ha endast bearbetats ur vissa synpunkter. (En fortsatt bearbetning, som skall belysa konkurrensförhållandet mellan privata detaljister och konsumtionsföreningar, är planerad.) De utvalda orterna voro spridda över hela landet. Ingen ur geografisk eller annan relevant synpunkt särpräglad del av landet var orepresenterad. Materialet bearbetades på två principiellt olika sätt, beroende på syftet med bearbetningen. För det första var det av intresse att fastställa vilka faktorer, som skapade olikheterna i detaljisternas prissättning på socker. För denna undcrsök1 Endast en mindre del av det insamlade materialet har färdigställts. Svenska Sockerfabriks AB, som gav utredningsuppdraget till dåvarande Affärsekonomiska forskningsinstitutet vid handelshögskolan i Stockholm, tillät, att institutet i samband med materialinsamlingen för det givna uppdraget även införskaffade vissa mer allmänna uppgifter rörande konkurrensförhållandena inom detaljhandeln med socker. Dessa saknade emellertid intresse för det givna, speciella uppdraget och ha ännu ej kunnat helt bearbetas. - 2 Affärsekonomiska Forskningsinstitutet, Sockerutredningen, Arbetsrapport nr 4, stencilerad.Sthlm 1947. Sammandrag har gjorts i statens sockernämnds »Betänkande angående detaljhandelspriserna på socker.» Sthlm 1948.

139 Tabell 4. Konsumentpris på socker år 1945/46 på 1 107 orter i oläka län. (Endast privata detaljister.) Antal

ortermed

Län

nedanstående (öre per kg.)

konsumentpris

55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 Norrbottens. . . Västerbottens. . Västernorrlands Jämtlands Gävleborgs.... Kopparbergs.. . Uppsala Västmanlands.. Stockholms stad och län Örebro Värmlands.... Södermanlands. Östergötlands. . Älvsborgs- Dalsland » Västergötland . Skaraborgs Göteborgs- o. Bohus Jönköpings. . . Kalmar Gotlands Hallands Kronobergs. . . Blekinge Kristianstads. Malmöhus. . . . Totalt

5 4 1 1 19 19 16 31 9

5 1

1 3 109 151 214 257 163 96 44 13|

9 De med understrykningar markerade priserna voro de av resp. köpmannaförbund noterade. Noteringarnas giltighetsområden avveko i följande avseenden från konsumentprisernas gruppering i områden i tabellen. 1) Västerbottens södra Köpmannaförbund noterade 65 öre och Västerbottens norra Köpmannaförbund 70 öre 2) Härnösandsdistriktet av Ångermanlands Köpmannaförbund noterade 66 öre och Örnsköldsviksdistriktet 65 öre 3) Stockholms Speceri- och Livsmedelshandlarförening noterade 59 öre och Mälardalens Köpmannaförbund 63 öre 4) Speceriminuthandlareföreningen i Göteborg noterade 62 öre och länet för övrigt 63 öre 5) Gävleborgs Läns Köpmannaförbund och Södermanlands Köpmannaförbund noterade inga priser. ning utvaldes en representativ detaljist på varje ort, vilket i det övervägande antalet fall icke mötte några svårigheter, enär detaljisterna på en viss ort i regel förde identisk prispolitik. När detta icke var fallet valdes det lägsta priset, vilket motiverades med att detta i längden torde bli det troligaste priset på orten. Varje

140 Tabell 5.

Sammansättningen

av

det

genomsnittliga konsumentpriset på socker

i olika län år 1945/46. (öre per kg) L ä n Kalkylposter

Norrbottens

Västerbottens

Västernorr].

Jämtlands

Gävleborgs

Kopparbergs

Uppsala

SSA grundpris Frakttillägg och fraktdiff..

49,000 0,500

49,000 0,359

49,000

49,000 0,076

49,000

49,000 0,804

49,000 0,469

SSA bruttopris

49,500

49,359

49,000

49,076

49,000

49,804

49,469

Grossisttillägg Av detaljisten betalade transportkostnader

0,550

0,119

0,301

0,134

0,262

0,172

0,443

2,315 52,365

3,162

2,427

4,494

1,968

2,314

1,612

Detaljistens inkalk.pris . . .

52,640

51,728

53,704

51,230

52,290

51,524

Detaljistens bruttomarg.. . Återbäring till konsument. Omsättningsskatt

7,099 1,893 3,230

7,770 1,905 3,280

7,473 1,919 3,217

4,547 1,927 3,167

5,811 2,041 3,110

5,111 1,917 3,122

7,259 1,503 3,173

Bruttopris till konsument. Köpmannaförbundens not.

64,587 68

65,595 65/70

64,337 65/66

63,345

62,192

62,440 64

63,459 64

L ä n Kalkylposter

StockVästmanholms län Örebro lands och stad

Värmlands

ÖsterSödermanlands götlands

Alvsborgs: Dalsland

SSA grundpris Frakttillägg och fraktdiff..

49,000 0,545

49,000 0,500

49,000 0,891

49,000 0,500

49,000 0,423

49,000 0,637

49,000 0,500

SSA bruttopris

49,545

49,500

49,891

49,500

49,423

49,637

49,500

Grossisttillägg Av detaljisten betalade transportkostnader

0,314

0,051

0,622

0,247

0,311

0,648

1,805

3,230

1,665

1,383

2,632

2,116

1,271

Detaljistens inkalk.pris . . .

51,975

50,771

51,747

53,352

51,335

51,331

52,780

Detaljistens b r u t t o m a r g . . . Återbäring till konsument.

5,944 1,902 3,146

4,838 1,083 2,986

5,880 1,881 3,119

6,139 1,907 3,231

4,503 1,837 3,034

5,974 1,724 3,105

5,061 2,051 3,151

Bruttopris till konsument. Köpmannaförbundens not.

62,967

59,678 59/63

62,627 62

64,629 65

60,709

62,134 63

63,043 65

ort betraktades sålunda som en enhet. För det a n d r a var det nödvändigt att fastställa de totala fraktbelopp, som utbetalades av olika distributionsorgan, och som p r o d u c e n t e n skulle få bära vid den fraktutjämning, som måste åtfölja en r r u t t o prissättning. F ö r detta ändamål sammanvägdes alla de lämnade uppgifterna med konsumtionssiffror för resp. områden ( k o m m u n e r ) . Tabell 4 visar konsumentpriserna på socker på 1 107 orter, fördelade på olika län. Tabellen ger ett intryck av den stora oenhetlighet som r å d d e i prissättningen. Som synes förelåg en skillnad på icke m i n d r e än 18 öre mellan högsta och lägsta p r i s , medan tyngdpunkten låg vid 62—63 öre. Spridningen i p r i s e r kan mätas

141 Tabell 5 (forts.). L ä n Kalkylposter

Älvsborgs: Västergtl.

Skaraborgs

Göteborgs o. Bohus

Jönköpings

Kalmar

Gotlands

SS A grundpris Frakttillägg och fraktdiff.

49,000 0,500

49,000 0,993

49,000 0,500

49,000 0,521

49,000 0,031

49,000

49,000 0,184

SSA bruttopris

49,500

49,993

49,500

49,521

49,031

49,000

49,184

0,100

0,234

0,100

0,203

0,990

0,093

Hallands

Grossisttillägg Av detaljisten betalade transportkostnader

1,665

1,687

1,304

2,245

2,126

2,416

1,592

Detaljistens inkalk.pris. . .

51,165

51,780

51,038

51,866

51,360

52,406

50,869

Detaljistens bruttomarg... Återbäring till konsument. Omsättningsskatt

5,649 1,688 3,077

6,028 1,820 3,137

6,294 1,756 3,110

5,138 1,643 3,086

6,701 1,749 3,147

6,869 1,525 3,200

6,888 1,850 3,137

Bruttopris till konsument. Köpmannaförbundens not.

61,579 63

62,765 63

62,198 62/63

61,733 62

62,957 63

64,000 64

62,744 63

L ä n Kalkylposter

SSA grundpris Frakttillägg och fraktdifferens

,

SSA bruttopris Grossisttillägg Av detaljisten kostnader

betalade

, transport

Kronobergs

Blekinge

Kristianstads

Malmöhus

Hela landet

49,000

49,000

49,000

49,000

49,000 0,377

49,000

49,000

49,000

49,000

49,377

0,111

0,274

0,042

0,120

0,189

2,535

1,863

1,559

0,903

1,831

Detaljistens inkalk.pris

51,646

51,137

50,601

50,023

51,397

Detaljistens bruttomarg Återbäring till konsument Omsättningsskatt

5,314 1,698 3,087

6,546 1,657 3,122

4,979 1,736 3,015

5,435 1,876 3,017

5,805 1,701 3,100

Bruttopris till konsument Köpmannaförbundets not

61,745 63

62,462 63

60,331 62

60,351 62

62,003

med den s. k. kvadratavvikelsen, som anger de gränser mellan vilka cirka 68 procent av samtliga priser ligga. Kvadratavvikelsen för p r i s e r n a var ± 1,869 öre, vilket innebar, att 68 procent av samtliga priser återfunnos inom ett intervall av cirka 3,7 öre. Tyngdpunkten låg helt naturligt högre i n o r r a än i södra Sverige. Tabellen visar även de av köpmannaföreningarna r e k o m m e n d e r a d e p r i s e r n a . Även om man kan konstatera en betydande följsamhet, förelåg det i regel så stora avvikelser från de föreslagna p r i s e r n a , att man icke får något intryck av att dessa verkat bindande. De verkliga p r i s e r n a synas i regel ha legat lägre än de rekommenderade. Ett undantag härifrån utgjorde Gotland, där samtliga uppgiftslämnande detaljister noterade ett enhetligt pris på socker.

142 I tabell 5 återfinnas vägda genomsnittskalkyler för olika län. De visa hur priset byggts upp av olika kalkylelement. Såsom framgår av tabellen voro dessa: 1. Sockerbolagets grundpris fritt fordon vid bruk eller nederlag. 2. Av Sockerbolaget debiterade frakttillägg och fraktdifferenser (mellan olika b r u k ) , vilka betalades av detaljisterna. 3. Av grossisterna debiterade lagringstillägg för det fall att sockret passerat grossistlagret. 4. Av detaljisterna betalade transportkostnader. Dessa utgjorde i regel endast en del av de totala transportkostnaderna. Ehuru Sockerbolaget i p r i n c i p säljer socker fritt fordon vid bruket, har man genom ett system med ciffrakter och fraktbidrag för olika transportmedel sökt att utjämna fraktkostnaderna för detaljister i olika delar av landet. 5. Av detaljisten lämnad återbäring. En särskild undersökning visade, att detaljister, som tillämpade återbäringsprincipen, måste räkna med att denna utnyttjades i det närmaste hundraprocentigt för socker. 6. Den vid undersökningstillfället förekommande omsättningsskatten på 5 procent. 7. Detaljistens bruttomarginal, som utgör skillnaden mellan konsumentpriset efter avdrag för omsättningsskatt och återbäring, och det inkalkylerade priset, som är Sockerbolagets grundpris fritt fordon bruk eller nederlag plus posterna 2—4. Denna bruttomarginal gällde under förutsättning, att detaljisten kunde betala inom 10 dagar. Om han måste utnyttja längre kredittid, blev bruttomarginalen 1 öre lägre och grossisttillägget 1 öre högre. En undersökning av kredittiderna till detaljister visade emellertid, att genomsnittligt endast 6,5 procent av försäljningen skedde mot längre kredit än 10 dagar. Sockerbolagets grundpris var enhetligt för samtliga, men alla övriga kalkylelement kunde variera och därmed förklara skillnaden i konsumentpriserna. VariaTabcll nr 6.

Sarabandet mellan detaljistens fraktkostnader -f- grossisttillägg ocj konsumentpris på socker på 1 107 orter (endast privata detaljister)

Pris öre/kg

73 72 71 70 69 68 67 66 65 64 63 62 61 60 59 58 57 56 55 54

4 9 17 8 4 2 2

3 1 1 3 2 2 3 1 1 1 4 1 3 9 8 11 12 8 10 12 _^ 3 3 3 14 3 27 32 — 9 - - 1 4 - " 6 1 17 21 13 9 1 12 34 46 52_-57—21 2 2 2 8 .-17- -51" 57 64 10 1 1 7 27 29 22 25 22 1 1 4 15 26 22 14 18 11 14 2 4 1 2 1 1 8 13 30

2 1 3 2 2 1 1

0,0- 0.6- 1,1- 1,6- 2,1- 2,6- 3,1- 3,6- 4,1- 4.6- 5,1- 5,6- 6,1- 6,6- 7,1- 7,6- 8,1-8,6-9,10,5 1,0 1,5 2,0 2,5 3,0 3,5 4.0 4,5 5,0 5,5 6,0 6,5 7,0 7,5 8,0 8,5 9,0 9,5 Fraktkostnader -f grossisttillägg (öre per kg

i

"»

2 ~ -«

"i

c

~ 5

o

~

o

^

J,

wi

i

"*

-N

"l

i

"»

rt

"l

«-4

M

B 2

.5 c B, *>

B

re

JQ

i. *

C5

CA

I

_

pi

O

re

ro

(N

i-i

—

144 Diagram 1. Konsumentpriser på socker, av detaljisten betalda fraktkostnader och bruttomarginaler i olika län i förhållande till resp. genomsnitt för hela landet. Den vågräta linjen i varje län anger genomsnittet för hela landet. Högre priser resp. fraktkostnader och bruttomarginaler ha utmärkts med staplar riktade uppåt från baslinjen, medan lägre ha utmärkts med staplar riktade nedåt från baslinjen. Källa: Tabell 5.

1 Av detalj isBruttoten betalda il marginal fraklkostn.

145 Diagram 2. Genomsnittliga bruttokonsumentpriser på socker år 1946 i städer resp. municip oeh köpingar samt på övriga orter i olika län i förhållande till genomsnittspriset för hela landet.

i

V

Den vågräta linjen i varje län anger genomsnittspriset för hela landet. Högre priser än genomsnittligt ha utmärkts med staplar riktade uppåt från baslinjen, medan lägre ha utmärkts med staplar riktade nedåt från baslinjen. Källa: Tabell 17.

övriga orter

10—116665

Bil.

146 Tabell 8. Sambandet mellan detaljistens återbärinjjsprocent och konsumentpris på socker år 1945/46 på 1 107 orter Pris öre/kg 73 72 71 70 69 68 67 66 65 64 63 62 61 60 59 58 57 56 55

(endast privata detaljister) 1 2

1 2 2 1 1 4 6 4 16 7 2

1 4 32 20 21 12 4 4

3 2 7 1 11 38 2 82 6 122 6 _221—— 7 176 5 118 7 78 5 22 2 3 2

!

1 3 2

1 1

5 9 6

1 1

återbäring procent

tionen i omsättningsskatten var emellertid så obetydlig, att ingen hänsyn tagits därtill i studiet av orsakerna till sockerprisernas variationer. Posterna 2—4 fördes vid bearbetningarna samman till en post »detaljistens fraktkostnader plus grossisttillägg». I tabellerna 6, 7 och 8 visas sambandet mellan detaljistens fraktkostnader plus grossisttillägg, resp. bruttomarginal och återbäring å ena sidan och konsumentpriset å andra sidan. Diagram 1 visar de båda första sambanden för de vägda genomsnittssiffrorna för olika län. (Uppgifterna i diagram 1 äro hämtade ur tabell 5.) Som synes av tabell 6 föreligger ett visst samband mellan fraktkostnader och pris. Den räta linjen, som visar det genomsnittliga priset (utjämnat) vid olika fraktkostnader, lutar snett uppåt höger, vilket innebär, att ökade fraktkostnader medförde ökat genomsnittligt pris. Det framgår emellertid, att spridningen kring detta genomsnittliga samband var mycket stort och sambandet följaktligen svagt. Detaljister med fraktkostnader mellan 2,6 och 3,0 öre visade t. ex. inte mindre än 10 öres spridning i priserna från ett lägsta pris av 59 öre till ett högsta pris av 68 öre. En beräkning av sambandets styrka visade, att cirka 22 procent av prisvariansen kunde hänföras till variationer i enbart fraktkostnaderna. Tabell 7 visar ett starkare samband mellan detaljistens bruttomarginal och hans pris. Spridningen kring den linje som anger det genomsnittliga sambandet är avsevärt mindre än i tabell 6. En beräkning av sambandets styrka visade, att drygt 49 procent av prisvariansen kunde hänföras till variationer i bruttomarginalen. Av tabell 8 framgår, att det knappast förelåg något som helst samband mellan konsumentprisets höjd och återbäringens storlek. Detaljisterna på det övervägande antalet orter tillämpade en återbäring av 3 procent, och högre resp. lägre återbäring än detta belopp förekommo ungefär lika ofta på orter med högre och lägre priser än genomsnittligt. Det kunde beräknas, att de återstående cirka 30 procenten av prisvariansen berodde dels på variationer i de övriga variabla posterna, och dels på samfälld verkan av både bruttomarginal och fraktkostnader.

147 Sambandet mellan priser och fraktkostnader resp. bruttomarginaler framgår särskilt tydligt ur diagram 1, som visar priser, detaljistens fraktkostnader plus grossisttillägg samt bruttomarginaler i olika län i förhållande till respektive genomsnitt för hela landet. En jämförelse mellan staplarnas höjd i varje län visar direkt i vilken utsträckning som ett pris över eller under genomsnittet för landet sammanhängde med fraktkostnader eller bruttomarginaler över eller under genomsnittet för landet. Som synes gällde för Norrlandslänen i allmänhet, att högre fraktkostnader endast förklarade en mindre del av ett pris över genomsnittet. Den största delen förklarades av högre bruttomarginal. Ett undantag härifrån utgjorde Jämtlands län, där fraktkostnaderna lågo mycket mer över genomsnittet för landet än priset, medan bruttomarginalen i stället låg i motsvarande grad under genomsnittet för landet. Detsamma var i mindre utsträckning fallet i Kopparbergs och Värmlands län samt i Dalsland. I övriga delar av landet var sambandet mellan fraktkostnader och priser mycket svagt. Som synes hade fraktkostnaderna ofta motsatt tendens mot priserna. Bruttomarginalernas dominerande betydelse för prisskillnaderna illustreras ännu tydligare i tabell 9, som visar deras storlek i olika län. Denna tabell ger i Tabell 9 .

Detaljisternas

bruttomarginal på soeker år 1 9 4 5 / 4 6 på 1 107 orter i olika l ä n . (Endast privata detaljister.) Antal ortei med nedanstående bruttomarginal för detaljisten (öre per kg)

L ä n

1 co

»o

1 us

"»O co

Ti )rrbottens tsterbottens isternorrlands mtlands ivleborgs )pparbergs jpsala Lstmanlands ockholms stad och län ebro farmlands dermanlands tergötlands vsborgs: Dalsland.... » Västergötland araborgs iteborgs- och Bohus.. nköpings ilmar 41ands illands •onobergs ekinge istianstads llmöhus Totalt

US

co

o"

co

co

CD

m 2

— — — — —

— — — — —

— — — — 4 — — — —

1 4 1 4

— — . —

— —

— —

1 1

1 7

—

— —

2 9 2 1 1

4 2 7 3 12 16 5 4 12 7 8 20 3 1 10 5

1 CO

5 3 5 15 13 21 2 10 11 28 16 10 23 11 11 8 10 12 5 1 3 7 4 16 17

us CO CD

11 12 1 8 7 26 4 26 4 9 13 5 27 7 5 20 19 9 6 7 3 13 6 15 18

US

os"

CD

CD

CD

CO

t-*

10 10 8 3 10 2 5 3 7 14 8

9 17 8

11 14 8

8 1 5 15 10 2 7 4 19 2 3

—

—

—

l

—

— —

— — — 1

5 2

l

53 169 267 281 172

1 7 2 13 6

»o OS*

2 10 5

US

T

T

1—1

CO

CD

CO

o"

— — — —

— — —

— — —

—

—

—

—

— —

—

—

—

—

— — —

2 T

us

us

— 2 — — — — —. — — 2 —. — 1 5 19

—

o"

•— — — 7 1 —

— .— — .— —

•

US

us

oc~

1 1 12 5 3

148 Tabell 10. Användningen av återbäring i 1 587 detaljisters prissättning på socker. Antal detaljister med vidstående princip Återbäringsprincip

Återbäring med utbetalning års-, halvårs eller kvartalsvis Återbäring med utbetalning omedelbart vid köpet Återbäring med utbetalning vid tidpunkt enl. kundens ö n s k e m å l . . . . Återbäring med utbetalning vid visst belopp Ingen återbäring Totalt

Städer

Municip o. köpingar

Övr. samhällen

Totalt

1 106

31 11

24 11

79 55

1 126

134 77 1 587

stort sett samma oenhetliga bild som tabell 4 med konsumentpriserna. Kvadratavvikelsen för bruttomarginalerna uppgick till ± 1,615 öre, alltså endast obetydligt mindre än för priserna. Den praktiska konsekvensen härav var, att en fullständig utjämning av fraktkostnaderna genom övergång till försäljningsbestämmelsen »fritt mottagarens lager» endast i mycket ringa grad skulle minska prisspridningen. Såsom framgått av föregående avsnitt är det i främsta rummet detaljistens uppfattning av sina kostnader samt den lokala konkurrensens styrka som avgör i vilken utsträckning som de olika varorna få bidraga till täckningen av samkostnaderna. De återgivna tabellerna visa klart vilken varierande prisbildning som de nämnda faktorerna åstadkomma under fullt fria förhållanden. Det har nämnts att de flesta detaljister tillämpade återbäring i sin priskonkurrens, och det har även framgått vilka procentsatser som förekommo. Konkurrensen med återbäring gäller emellertid inte endast procentsatsens storlek utan även metoden för återbetalning av återbäringen. Tabell 10 visar användningen av återbäring i 1 587 detaljisters prissättning på socker. Detaljisterna ha där fördelats efter princip för återbäring. Tabellen visar, att drygt två tredjedelar av samtliga detaljister lämnade återbäring med utbetalning års-, halvårs- eller kvartalsvis, medan övriga detaljister med återbäring fördelade sig på utbetalning omedelbart vid köpet, utbetalning vid tidpunkt enligt kundens önskemål och utbetalning vid visst uppnått belopp. 07: Bruttoprissystemets uppkomst. 07:0 Några data ur utvecklingen. Det uppmärksammas icke alltid, att systemet med fasta utförsäljningspriser är en mycket ung företeelse bland konkurrensbegränsningarna. Det har visserligen existerat i mer eller mindre fast form inom bokhandeln sedan mitten av 1800talet, men detta har sammanhängt med de speciella kommissionsförhållandena inom denna bransch. Vidare torde det redan i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ha förekommit, att producenter föreslagit utförsäljningspriser på sina varor även inom andra branscher, men systematiska försök att upprätthålla fasta utförsäljningspriser förekommo först på 1920-talet. Det tidigare nämnda, numera upphävda bruttoprissystemet på socker inom grosshandelsledet torde ha varit ett av de första lyckade försöken. Detta var en

149 utbyggnad av en tidigare kartellverksamhet inom grosshandelsledet, vilken tagit formen av fyra sockerengrosföreningar med var sitt geografiskt avgränsat verksamhetsområde. Den äldsta hade bildats redan år 1889, medan de tre övriga tillkommit under åren 1907 och 1908. Deras försök att upprätthålla enhetliga priser inom grosshandelsledet rönte emellertid föga framgång. Det var först, när producenterna i början av 1920-talet beslöto sig för att stödja denna verksamhet som ett bruttoprissystem med fasta priser uppstod. Inom kemisk-tekniska branschen var det först vid mitten av 1920-talet som ett par producenter lyckades med sina försök att upprätthålla fasta utförsäljningspriser. Någon nämnvärd utbredning fick systemet emellertid icke under 1920-talet. Tillkomsten av det ovan (avsnitt 02: 7) nämnda, kortlivade Institutet för märkesvarukontroll hade föga verkan. Under depressionen i början av 1930-talet skapades emellertid en bättre jordmån för konkurrensbegränsningar även i form av bruttoprissystem, och med tillkomsten av Kemisk-tekniska fabrikanters kontrollnämnd år 1934 kan systemet med fasta bruttopriser sägas ha fått en stabil grund för sin senare utbredning. Ännu under hela 30-talet var det dock mycket vanligt med h å r d priskonkurrens mellan detaljister på märkesvaror. Kontrollen utsträcktes endast så småningom till att omfatta nya märken, och dessutom var Stockholm ända fram till 1939 undantaget från kontrollnämndens verksamhet. »Medan kontrollnämndens verksamhet omfattat hela landet utom Stockholm, fortgick konkurrensen i huvudstaden på ett sådant sätt, att det kunde sägas ha blivit allmän praxis, att affärerna lämnade 10 procent rabatt på ifrågavarande varor.» 1 Förf. har övervägt att siffermässigt klargöra bruttoprissystemets gradvisa utbredning inom livsmedelshandeln genom att jämföra prisböcker från år till år inom grosshandelsföretag. En sådan undersökning skulle emellertid endast kunna visa den ena aspekten av systemets utbredning, nämligen hur antalet artiklar med av producenterna angivna utförsäljningspriser ökat år från år. Däremot skulle den icke kunna visa det vida väsentligare: h u r bundenheten så småningom ökat genom den förbättrade kontrollen och det minskade motståndet bland återförsäljarna. Det har därför icke ansetts löna sig att företaga undersökningen. Det får räcka med ett konstaterande, att systemet med fasta priser i huvudsak började införas under 1920-talet, att depressionen i början av 1930-talet jämnade vägen för en vidare utbredning, men att det ännu år 1939 var mycket vanligt att distributörerna bedrevo hård priskonkurrens på märkesvaror, i synnerhet i Stockholm. Den mest betydelsefulla utvecklingen torde ligga under 1940-talet, då konkurrensen begränsades av varubristen. Detta gjorde det möjligt att införa fast prishållning på många områden, där sådan tidigare varit otänkbar. Den statliga priskontrollen har också främjat systemets vidare utbredning, dels genom att skapa förutsättningar för en bruttoprisbindning, dels genom att myndigheterna verkat för bruttoprisbindning, som underlättat priskontrollen. 07:1 Motiv och motivförskjutningar i bruttoprissystemets utveckling. Ett studium av de konkurrensbegränsningar som registrerats i Sverige eller i andra länder visar, att man i de flesta fall först och främst bundit priser, även om denna bindning kan ha kombinerats med någon annan begränsning, t. ex. marknadsuppdelning. När detta angripes, framhålles som försvar, att priskonkurrensens betydelse överskattats, och man har i stället velat betona vikten av de andra uttrycksmedlen 1

SOU 1940: 35, s. 211. Jfr ovan avsnitt 02: 7.

150 för konkurrensen, framförallt kvalitetskonkurrensen. Den obundna konkurrensens förespråkare har å andra sidan gärna velat betrakta begränsningen av priskonkurrensen som ett tecken på en minskning av konkurrensviljan. Riktigheten härav förefaller att vara mycket diskutabel, alldeles bortsett från svårigheten att ge begreppet »konkurrensvilja» mätbar form. För det första kan det ifrågasättas, om det någonsin förelegat någon bestämd vilja att konkurrera med priserna, och om inte priskonkurrensens styrka på olika områden närmast sammanhängt och sammanhänger med de organisatoriska möjligheterna att eliminera den. När förutsättningar skapats t. ex. genom standardisering och vana vid samarbete på annat håll genom branschorganisationer och när dessa fått tillräcklig styrka, elimineras också priskonkurrensen. Det synes meningslöst att säga, att man i branscher, som fortfarande konkurrera med priserna, är villigare härtill än man är inom branscher där priskonkurrensen eliminerats. För det andra gäller obenägenheten att konkurrera endast priset. Även när detta eliminerats som konkurrensmedel, anses det i regel fullt naturligt, att man skall strida om kunderna med hjälp av andra medel — kvalitet, försäljningspåverkan m. m. — och man finner det också naturligt och i överensstämmelse med det fria företagandets väsen, att vissa företagare slås ut i denna kamp. Till yttermera visso behöver konkurrensen icke kännas mindre hård för den enskilde företagaren, därför att priset eliminerats som konkurrensmedel. Detta betraktas bara som införandet av en ny spelregel, vilken renar men intensifierar kampen på andra områden. Det är också lätt att förstå varför företagen just velat eliminera priskonkurrensen. Man skulle kunna uttrycka det så, att det ingår i företagets strävan att planera — man vill också ha en »planerad» eller »planeringsmöjlig» konkurrens. Priskonkurrensen utgör ett hasardmoment i kampen. Ett företag kan t. ex. genom tillfälligt goda inköp få möjlighet att konkurrera ut andra mindre lyckliga, men kanske i övrigt lika effektiva företag. Medan det kan taga lång tid att arbeta upp kvalitet eller skapa goodwill genom reklam och försäljningsåtgärder, kan priskonkurrensens inverkan på ett företags ekonomi vara blixtsnabb, vilket får större betydelse ju mindre säkerhetsmarginaler som företagandet arbetar med. Med så stor andel fasta kostnader som näringslivet har, kan det räcka med en ganska ringa prisreduktion för att en vinst skall förbytas i förlust. 1 Det är denna önskan att »planera» konkurrensen och undvika hasardmomenten, som ligger bakom talet om »oordning genom priskonkurrens» och bakom kravet på »ordning och reda» i konkurrensen. Även bruttoprissystemet måste ses mot bakgrund av denna allmänna tendens, vilket klart framgår av svaren på de ställda frågorna. Det stora flertalet av dem som använda systemet ha endast framfört motiveringar, som till sin innebörd överensstämma med den diskuterade allmänna inställningen. Som exempel kunna väljas följande uttalanden: »Vi använda bruttoprissystemet för undvikande av irritation såväl mellan våra avnämare som mellan dem och kunderna. Sedan bruttoprissystemet kom till användning ha heller inga störningar förekommit.» »Bruttoprissystemet har bragt stadga åt affärslivet inom vår bransch och några störande moment ha icke förekommit.» Eller kort och gott »Bruttoprissystemet har skapat ordning och reda i konkurrensen». 2 1 Det är en allmän, och kanske oftast riktig föreställning, att man undviker snabba kastningar i prisläget genom prisbindning. Många företagare ha emellertid fått göra den erfarenheten, att även en statlig eller privat kontrollerad prissättning kunnat skapa synnerligen häftiga prisfluktuationer. Ett beslut om en prisändring vid förhandlingsbordet, gällande för en hel bransch, kan verka mycket snabbare än en hård och obunden priskonkurrens. 2 Det är intressant att observera, att detta ledmotiv i argumenteringen går igen även hos sådana, som uppgivit andra mer speciella argument vid sidan därav, och att detta gäller både dem,

151 Medan den återgivna allmänna inställningen till priskonkurrensen synes fullt tillräcklig att förklara varför man i regel ej synes vilja ha en återgång till friare prisbildning på numera bruttoprissatta varor, så ger den på intet sätt hela motiveringen till att systemet en gång införts på områden, som tidigare haft fri prisbildning, och icke heller varför prisbundenheten inom distributionen fått denna speciella form såsom ett av producenten fastställt detaljhandelspris. Det är naturligt, att man i första hand söker förklaringarna härtill hos producenterna. Många av de tillfrågade producenterna ha också uppgivit speciella motiveringar för sin användning av bruttoprissystemet, och det är påfallande hur dessa skifta mellan olika företag och olika områden, såsom framgår av följande huvudavsnitt. Inledningsvis bör emellertid i synnerhet en förklaring till den skiftande motiveringen beaktas, nämligen den tidpunkt vid vilken systemet införts inom resp. företag och branscher. De första företag, som sökte genomföra fast prishållning, hade fritt val mellan ett läge, där ingen av producenterna påbjuden prisbundenhet existerade inom distributionen, och ett läge där deras varor voro prisbundna men i varje fall tills vidare icke konkurrenternas. Motiveringen för införandet av bruttoprissystemet var, att distributörernas underförsäljning skadade producenterna, det överallt i världen klassiska motiv för bruttoprissättningen, vilket diskuteras i nästa huvudavsnitt. Motiveringarna för bruttoprissystemet ha emellertid sedan undergått en förskjutning, allteftersom detta vunnit ökad utbredning för att slutligen bli det normala på märkesvaror. För ett nystartat företag med tillverkning av en märkesvara föreligger det i regel inte längre något behov av att reflektera över bruttoprissystemets för- eller nackdelar ur företagets synpunkt. Många företag ha som speciell motivering uppgivit, att »systemet är praxis», och denna praxis kan vara så fast, att det helt enkelt inte föreligger något val. »Det vore absolut otänkbart för oss att försöka använda någon annan form av prissättningsmetod, när nu hela vår bransch använder den.» Det sista antyder en speciell svårighet vid bedömningen av den enskilde producentens inställning till bruttoprissystemet. Antag att en producent tillämpar detta i dag. Skulle hans motiv för denna prissättningsform föreligga även om systemet vore förbjudet? I vilken utsträckning är producentens argumentering för systemet byggd på fördelar, som åstadkommas genom prisbundenheten över huvud taget, jämförd med läget vid fri prisbildning på samtliga konkurrerande produkter, och i vilken utsträckning är argumenteringen byggd på önskvärdheten av att tillämpa samma system som branschen i övrigt? Detta är en av problemets väsentligaste frågeställningar, men den kan endast besvaras genom ingående personliga intervjuer med företagarna, och av kostnadsskäl ha endast få sådana ännu kunnat företagas. Det kan dock nämnas, att producenter av välkända livsmedelsprodukter, vilka uppgivit sig villiga att slopa bruttoprissystemet, samtidigt direkt påpekat eller antytt, att detta måste bli beroende på åtgärder utifrån. Så länge branschen i övrigt tillämpar ett bruttoprissystem, så är det av skäl, som kommer att diskuteras i det följande, otänkbart eller alltför riskabelt för dem att överge prishållningen. Tidpunkten för systemets införande inverkar emellertid inte endast på förhållandet mellan motiven för pionjärerna inom en bransch och för nytillkommande företag inom samma bransch, utan även på förhållandet mellan motiven som främst sett bruttoprissystemet som ett medel att förhindra priskonkurrens med nedpressning av priserna (minimipriseffekten), och sådana som sett det som ett medel att förhindra prisuppskörtning (maximipriseffekten). I båda fallen vill man ha ordning och reda.

152 inom olika branscher och framförallt mellan motivens styrka. När bruttoprissystemet med fasta priser började införas för kemisk-tekniska artiklar på 1920talet, ansågos de motiv som föranledde införandet vara av väsentlig betydelse för resp. företags utveckling. I annat fall skulle företagen knappast ha tagit de risker och svårigheter, som voro förknippade med införandet. På andra områden, där systemet senare införts eller börjat införas, har man visserligen ansett sig ha samma motiv eller vissa andra motiv, men dessa ha icke varit så starka att man skulle ha försökt genomföra något prishållningssystem, såvida detta inte redan visat sig genomförbart på andra områden och marken därigenom blivit väl förberedd för försök inom den egna branschen. Man kan t. ex. här jämföra möbelbranschen, där bruttoprissystemet nu håller på att utbredas, med den kemisk-tekniska branschen. Systemet med prishållning skulle aldrig ha kunnat tänkas få sitt ursprung inom möbelbranschen, utan utbredningen till denna bransch sammanhänger helt med dess tillämpning inom andra branscher. Det nämnda förhållandet har väsentlig betydelse vid en prognos om bruttoprissystemets fortsatta utveckling. Medan de framförda motiven till en början ansetts vara av väsentlig betydelse för företagen, kommer det undan för undan att behövas allt mindre speciella motiveringar för systemets införande. Det kan till slut tänkas räcka med att systemet är »praxis» på andra områden, och att dess införande beslutas som en punkt på programmet vid ett sammanträde inom en samarbetskommitté mellan producenter och distributörer inom någon bransch. Utbredningen av bruttoprissystemet har slutligen skapat helt nya motiveringar, som tidigare icke funnits, framförallt kravet från konsumenterna. Här kan t. ex. hänvisas till de ovannämnda riksdagsmotionerna år 1946 om införandet av enhetligt pris på socker, och vidare om ett par andra riksdagsmotioner vid samma tidpunkt, som framförde ett liknande krav för varor i allmänhet. I motiveringarna för dessa krav pekades bl. a. på den redan förekommande lika prissättningen på vissa områden. 07:2 Initiativ och initiativförskjutningar i bruttoprissystemets utveckling. I den utländska litteraturen kring bruttoprissystemet har betydande intresse ägnats frågan vilka som varit de främsta förespråkarna för bruttoprissystemet, producenterna eller distributörerna. Ha producenterna eliminerat priskonkurrensen inom distributionen på eget initiativ och under motstånd från distributörerna, ha båda parter samverkat eller ha distributörerna tvingat producenterna att införa en bundenhet, som dessa ej skulle ha skapat på eget initiativ? Det är svårt att se några regelbundna mönster av nämnda slag i vårt land under genombrottstiden. När bruttoprissystemet på socker infördes inom grosshandelsledet, var det efter en hänvändelse från grossisthåll — när pionjärerna inom kemisk-tekniska branschen övergingo till fast prishållning var det ett helt självständigt initiativ, som genomfördes av producenterna. Institutet för märkesvarukontroll tillkom på initiativ av grossister, som även under dess 1-åriga levnad voro de som kämpade hårdast för dess principer. Även producenter deltogo i institutets verksamhet, ehuru mindre aktivt, men däremot ställdes detaljisterna utanför. »Man har hållit detaljistsammanslutningarna underkunniga om det pågående organisationsarbetet, men att även detaljisterna skulle ha varit grundare har icke synts praktiskt, emedan det alltför mycket skulle ha försvårat en uppgörelse.» 1 Det återgivna uttalandet är ett tecken på den starka splittring i frågan som då förelåg bland detaljisterna. Det är ganska naturligt, att både många av 1

Svensk grossisttidning nr 23, 1926.

153 de varmaste förespråkarna för prisbindning och de hårdaste motståndarna härtill skulle återfinnas inom detaljistkåren. Det var dennas frihet i prissättningen som var berörd. Samtidigt som detaljisterna drabbades hårt av priskonkurrensen, vilket skapade förespråkare för prisbindning, fanns det ingen tradition inom detaljhandeln på vilken en konkurrensbegränsning kunde byggas. Många syntes också ha varit motståndare till systemet, då man visserligen ansåg principen vara värd allt stöd men samtidigt betraktade den som praktiskt ogenomförbar. Det synes dock ha varit ett psykologiskt misstag att ställa detaljisterna utanför, då det minskade detaljistorganisationernas intresse för att propagera för den fasta prishållningen. Kritiken synes också främst ha kommit från detaljisthåll. »Ej sällan hör man köpmän klandra märkesvaruinstitutets tillkomst», skriver Jämtlands läns köpmannablad. »Man synes icke komma ihåg vilken villervalla och det kaos, som förut varit rådande, vilket förhållande också var orsaken till att från engrossisthåll hemställan gjordes till vederbörande fabriker, att dessa måtte vidtaga åtgärder för en viss stabilisering, så att bättre och ordnade förhållanden skulle bli rådande beträffande de varor, som nu genom nämnda institut skola bli föremål för prisreglering . Visserligen kan enligt vårt förmenande den anmärkningen med rätta göras, att hittills och i början icke nödig hänsyn tagits till de privata minutörerna, men detta utesluter ju ej, att sådan kan komma att tagas.» 1 När Sveriges köpmannaförbund i ett cirkulär den 23 augusti 1927 förordade ett samarbete mellan de lokala köpmannasammanslutningarna och institutet, kom detta stöd för sent för att rädda institutet, som upphörde ett par månader senare. Vad som därefter skett är först och främst att bruttoprissystemet blivit alltmer accepterat inom alla led, en tendens som varit tämligen obruten ända fram till åren 1948 och 1949, då systemets konsekvenser började bli föremål för en allmännare diskussion. Därefter har det skett en märkbar uppluckring framförallt i producenternas inställning men även i mindre utsträckning inom övriga led. Det är dock ingen överdrift att säga, att en överväldigande majoritet inom samtliga led fortfarande är anhängare till systemet. 2 En annan lika påtaglig förändring är, att det skett en både tydligare gruppering och koncentration av initiativet. Detta har inom distributionen övertagits av de starka detaljistorganisationerna, medan grossisterna blivit alltmer passiva och vacklande i sin hållning. Inom allt flera branscher har systemets uppkomst kunnat hänföras till initiativ från detaljisthåll. Från de senaste åren kan nämnas, att det inom tapetbranschen införda bruttoprissystemet tillkommit på framställning från detaljisthåll, 3 och vidare att den s. k. gummiordningen nyligen återuppväckts på initiativ av detaljisterna. Den organiserade detaljhandelns betydelse framgår emellertid bäst av de svar, som enskilda producenter lämnat på frågan om sin kontroll av priserna. Följande svar från ett företag inom livsmedelsbranschen är typiskt för svaren från företag 1

Återgivet i Svensk grossisttidning nr 20, 1927. I en artikel i Köpmannen den 24. 2. 1951, nr 8, diskuteras för och emot bruttopriset och framföres vissa synpunkter på detaljhandelns inställning. Man finner där, att det mest intressanta i den diskussion som skett inte är att olika intressegrupper ha olika uppfattning utan även att det inom detaljhandeln råder mycket starka motsättningar. Man säger dock, att det är ganska uppenbart, att detaljhandelns majoritet idag inte endast accepterar bruttoprissystemet utan blivit dess anhängare. Man erinrar också om, att det var en mycket starkare diskussion rörande systemet, när det en gång genomfördes på 20- och 30-talen. En hel del av det motstånd som då rådde mot systemet har sedermera försvunnit. 3 Enligt brev till nyetableringssakkunniga: »På framställning av handlareorganisationerna har Svenska Tapetfabrikanternas Förening givit sitt stöd åt av nämnda handlareorganisationer föreslagna konsumentprissättning.» 2

154 inom många andra branscher: »Först måste väl detaljistorganisationen yttra sig i fallet. Vi vilja helst att detaljisterna hålla samma villkor, och det kan tänkas att vi medelst avstängning skulle hjälpa deras organisation, om denna hotade oss med bojkott t. ex. Men vi vilja helst gå fram med lampor och anse all strid mellan fabrikanter och handlare beklaglig.» Det kan vara tämligen likgiltigt, huruvida initiativet till bruttoprissättning kommer från producent- eller detaljisthåll. Det väsentliga är, att producenternas motiveringar för systemet numera främst beröra deras förhållande till den organiserade detaljistkåren. 08: Producenternas motiveringar för bruttoprissystemet. I detta huvudavsnitt diskuteras mer i detalj producenternas speciella motiveringar för införandet av bruttoprissystemet, med den begränsningen att endast sådana som ha företagsekonomisk innebörd beröras. Det är eljest mycket vanligt, att bruttoprissystemet motiveras med att det har gynnsamma verkningar för konsumenterna. Motiv av denna innebörd behandlas först i del 3. 08:0 Det klassiska motivet för bruttoprissystemet. Det motiv, som framförts för bruttoprissystemets ursprungliga framträdande i alla de länder där systemets verkningar studerats, har fått följande klara formulering i ett av de insända svaren: »Med bruttoprissystem söka vi förhindra att vårt välkända fabrikat, som väl i och för sig icke spelar så stor roll för en butiks lönsamhet, användes som lockbete för att ge intryck av att en butiks allmänna prisnivå är låg, när så ej är fallet. När rabatterna äro väl avpassade torde systemet knappast få några skadeverkningar.» I något utförligare form kan det klassiska förloppet i teoretisk utformning anges på följande sätt: En producent arbetar upp sitt märke genom reklam och/eller kvalitet. Varan blir alltmer känd och efterfrågad, och omsättningen ökar. Men ju mer känd den blir, desto känsligare blir konsumenten för variationer i dess pris, och förr eller senare kan det inträffa, att någon detaljist anser det löna sig att sätta ned dess pris — helt i enlighet med resonemanget om detaljistens prissättning vid fri konkurrens i föregående huvudavsnitt. Märket blir en konkurrensvara, där detaljisten begagnar sig av producentens goodwill för att skapa ett intryck hos konsumenten av att vara billig — vilket kan, men inte behöver vara fallet. Konkurrenterna följa efter och detaljisternas förtjänstmarginaler sjunka överlag. Producentens omsättning kanske stiger till en början, men läget förändras snart. I och med att alla detaljister använda varan som »lockbete», mister den sitt värde som sådan och kvar står blott den minskade förtjänstmarginalen. Både den som ursprungligen satt ned priset och hans konkurrenter mista nu intresse för varan, och de försöka i stället stimulera försäljningen av konkurrentmärken med bättre vinstmöjligheter. Varan kan försvinna »under disken» och omsättningen sjunker. På detta sätt kan efterfrågan vandra från det ena märket till det andra. För detaljisten innebär varje märke endast en ringa del av sortimentet, medan den ekonomiska betydelsen är större för producenten, vars sortiment är avsevärt mindre. Den skildrade utvecklingen leder till, att just de företag, som blivit mest kända och fått den största good-willen, löpa de största riskerna till förluster genom priskonkurrens i detaljhandeln. Riskerna äro desto större ju mer svårbedömbar varans kvalitet är för konsumenten, eftersom detaljistens rekommendationer i ett sådant

155 fall få ökad betydelse. På sådana kemisk-tekniska varor, vars kvalitet konsumenten har svårt att bedöma, kan detaljisten lättare föra över konsumenternas efterfrågan till märken, som ge bättre förtjänst, än på t. ex. standardiserade produkter inom livsmedelsbranschen. Det brukar i argumenteringen ofta anges, att priserna drivas ned långt under detaljisternas inköpspriser, men sådana fall, som säkerligen inträffat, torde dock ha haft ringa betydelse på grund av sårbarheten i en sådan prissättning. Producenten har då möjlighet att stoppa underförsäljningen genom att själv köpa upp den underförsäljande detaljistens lager, eller konkurrenterna kunna göra det genom att verkställa sina inköp hos den underförsäljande. Huruvida priset går ned under inköpspriset är emellertid tämligen oväsentligt. För att den beskrivna effekten skall kunna äga rum, kan det räcka med att förtjänstmarginalen föres ned till ett läge, som ligger väsentligt under marginalen på konkurrentprodukter, t. ex. ner till 10—15 procent för en kemisk-teknisk märkesvara med en normal förtjänstmarginal på 30—40 procent. Till denna beskrivning av det klassiska argumentet bör fogas yiterligare några ord om detaljisternas reaktioner. Så länge detaljisterna uppträda individuellt och var för sig fatta sina beslut om inköp eller icke inköp, är risken betydligt mindre för producenten än om de organisera en gemensam bojkott. Ifall det inte föreligger något samarbete mellan detaljisterna, kan det innebära risker för dem att slopa varan ur sortimentet eller motarbeta den. Om märket är fast inarbetat hos konsumenten, kan följden bli att en detaljist, som släpper märket, betraktas som sämre »sorterad», och att den, som försöker motarbeta märket genom att antyda att dess kvalitet är undermålig eller dylikt, misslyckas, därför att en konkurrent fortfarande framhåller varan som ett speciellt gott köp. En organiserad bojkott från detaljhandelns sida mot en producent, som inte upprätthåller sina priser, har emellertid visat sig kunna taga död på försäljningen av vilken vara som helst. Det mest betydelsefulla i den utveckling, som beskrivits i föregående huvudavsnitt, synes därför vara, att producenternas klassiska argument för bruttoprissystem numera främst berör deras förhållande till den organiserade detaljhandlarekåren. Det skulle ha varit av intresse att belysa det återgivna teoretiska utvecklingsförloppet med några siffermässiga exempel. Trots att det säkerligen förekommit att producenternas omsättning skadats av priskonkurrensen inom distributionen, har det dock varit omöjligt att finna siffermässiga exempel härpå, om man bortser från de organiserade bojkottfallen, då orsak och verkan varit odiskutabla. 1 De exempel som relaterats för förf. på fall, där omsättningen sjunkit genom pris1 Det mest kända och oftast citerade exemplet härpå gäller Pepsodent tandkräm, som bl. a. beskrivits i Edwards, Maintaining Competition, New York 1949, sid. 72. Pepsodent hade i början av 30-talet uppnått ställningen som den ledande tandkrämen i USA genom en oerhörd reklam kombinerad med en mycket progressiv prispolitik, vilken i sin tur accentuerats ytterligare genom att detaljisterna använt Pepsodent som konkurrensvara. När det blev tillåtet att upprätthålla priserna genom bruttoprissättning i Californien år 1933, och en stor del av de kemisk-tekniska producenterna införde systemet, valde Pepsodent att följa med. År 1935 beslöt man sig emellertid för a t t överge bruttoprissättningen. Företaget hade dock knappt tillkännagivit sin avsikt, förrän Pepsodent försvann under disken i så gott som varje drugstore i hela Californien och dessutom beslöto sig sympatisörer till bruttoprissättningens princip i stater, där denna inte var tillåten, att sympatistrejka. E t t par månader därefter måste Pepsodent ge upp, sedan dess ledarställning gått förlorad till andra märken, som lagt upp sin marginalpolitik mer i enlighet med detaljisternas önskemål. Det kan nämnas, att Pepsodents omvändelse åtföljdes av en check från företaget på 25 000 dollars såsom stöd åt den kommitté av druggister, som arbetade på att försöka få kongressen att tillåta bruttoprissättning över hela USA. E t t annat liknande bojkottfall återges i en artikel i Journal of Marketing, 1950, sid. 714, och gällde Schenley's whisky år 1938.

156 konkurrens inom distributionen och utan organiserade bojkotter från detaljhandelns sida, ha legat så långt tillbaka i tiden, att de ej kunnat belysas siffermässigt. 1 Det är en helt annan sak, att t. ex. en av pionjärerna på området kunnat visa, att hans omsättning ökade, när han införde fast prishållning. Detta innebär ej, att priskonkurrensen tidigare skadat hans omsättning, utan endast att ett obönhörligt upprätthållet fast prissystem var ett starkt försäljningsargument vid en tidpunkt, då priskonkurrensen rasade hårt mellan distributörerna. Trots svårigheten att få fram konkreta exempel, finns det ingen anledning betvivla att sådana förekommit och haft väsentlig inverkan på producentens beslut att övergå till bruttoprissättning. 2 08: 1 Priset som reklamargument. Ett av de oftast framförda motiven för bruttoprissystemet är, att detta är nödvändigt för att producenten skall kunna använda priset som argument i sin reklam. Denna uppfattning framföres särskilt av sådana företag, som bedriva en lågprispolitik och som särskilt betona användningen av prissänkningar som försäljningsargument. Det har gjorts en undersökning, som visar i vilken utsträckning priset användes som försäljningsargument i riksannonseringen. Undersökningen avser (hittills) april månad åren 1938 resp. 1950 och omfattar producentannonser i resp. Dagens Nyheter det första året och i Dagens Nyheter, Aftonbladet, Svenska Dagbladet samt två veckotidningar år 1950. De enda varor som undantagits äro böcker och spritvaror, och vidare har endast medtagits annonser för varor, som normalt säljas genom återförsäljare. För varje annonserat märke under perioden upplades ett kort, på vilket annonsernas antal och storlek samt argumenten i annonserna antecknades. De flesta märken förekommo flera gånger under den studerade perioden, i regel med samma försäljningsargument. Försäljningsargumenten har i tabell 11 grupperats i »pris» och »icke pris». Några märken, vilka ibland annonserades med och ibland utan pris, ha förts till gruppen »pris». Undersökningen visar endast användningen av priset som argument hos dem som annonsera. Även inom kemisk-tekniska branschen men framförallt inom andra branscher finns det många producenter, som över huvud taget inte ha någon riksannonsering, och för vilka frågan om pris eller icke pris i annonseringen därför saknar betydelse. Såsom framgår av tabell 11 sjönk prisets betydelse som försäljningsargument mellan 1938 och 1950 för samtliga angivna varugrupper utom livsmedel. Särskilt markant är skillnaden för kemisk-tekniska artiklar. Det är vidare av intresse att notera, att prisets betydelse sjunkit mest för sådana märken, som levt kvar på marknaden under hela perioden. Av de 109 märken på kemisk-tekniska artiklar, som annonserades år 1938, funnos endast 38 kvar i riksannonseringen år 1950 (trots det större antal tidningar som stude1 I den nyligen avslutade engelska undersökningen av bruttoprissystemets verkningar kom man till samma slutsats. Se Report of the Committee on Resale Price Maintenance, London 1949, sid. 9: »Past experience appears to have shown that if a nationally advertised brand is sold at varying prices in neighbouring shops the demand for it — as reflected in the distributors' orders to the manufacturer — substancially decreases. In publishing prices and making them widely known the manufacturer sets up a standard by which the extent of price reductions may be easily identified by the public and it is the better known, more popular brands which can most successfully be used as 'loss leaders'.» Det mest intressanta uttalandet är uttrycket »appears to have shown». Man hade inte lyckats finna något exempel härpå, men ansåg liksom förf. att den beskrivna utvecklingen är fullt möjlig. 2 Se t. ex. nyetableringssakkunnigas meddelande nr 95, sid. 7.

157 Tabell 1 1 . A n v ä n d n i n g e n av priset s o m försäljningsargument i r i k s a n n o n s e r i n g e n . April månad åren 1938 och 1950. Totala antalet Därav med pris som argument riksannonserade märken Antal Andel % 1938

1950 Färger, tvättmedel, parfymer, sjukvårdsartiklar Livsmedel Textil och beklädnadsvaror Samtliga övriga varugrupper (utom böcker o. spritdrycker)

109 46 35

197 79 89

50 18 13

61 33 21

45,9 39,1 37,1

31,0 41,8 23,6

36,8

33,9

Samtliga branscher

271 1

480 2

41,3

32,1

1 8

Endast Dagens Nyheter. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Vårt Hem och Damernas Värld.

r a d e s ) , o c h m e d a n 47,4 p r o c e n t a v d e s s a h a d e a n v ä n t p r i s e t s o m a r g u m e n t å r 1938, d. v. s. u n g e f ä r s a m m a siffra s o m g e n o m s n i t t e t a v s a m t l i g a k e m i s k - t e k n i s k a a r t i k l a r (45,9 p r o c e n t ) , v a r d e t e n d a s t 23,7 p r o c e n t s o m a n v ä n d e p r i s e t s o m a r g u m e n t å r 1950 m o t g e n o m s n i t t l i g t 31,0. D e t t a r e s u l t a t ä r fullt i e n l i g h e t m e d p r o d u c e n t e r n a s u p p g i f t , att p r i s e t ä r s ä r s k i l t b e t y d e l s e f u l l t s o m a r g u m e n t u n d e r ett m ä r k e s f ö r s t a t i d ( s ä r s k i l t i n t r o d u k t i o n s k a m p a n j e n ) , m e d a n d e t s e n a r e får m i n d r e b e t y d e l s e . H u r u v i d a d e t t a ä r e n g e n e r e l l t e n d e n s , k o m m e r att v i s a sig n ä r b e a r b e t n i n g a r n a u t s t r ä c k a s till att o m f a t t a ett s t ö r r e m a t e r i a l . U t a n att gå i n p å n å g r a d e t a l j e r k a n n ä m n a s , att b å d e d e n f ö r e t a g n a a n n o n s g r a n s k n i n g e n och p r o d u c e n t e r n a s svar p å de ställda frågorna givit vid h a n d e n , att p r i s e t h a r sin s t ö r s t a b e t y d e l s e s o m r e k l a m a r g u m e n t : a) N ä r p r i s e t ä r lågt, d. v. s. l ä g r e ä n för a n d r a v a r o r av m o t s v a r a n d e slag. b ) Vid e n p r i s s ä n k n i n g , o a v s e t t h u r p r i s e t s h ö j d l i g g e r för ö v r i g t . c) Vid i n t r o d u k t i o n e r av n y a v a r u s l a g eller m ä r k e n . D e å t e r g i v n a u p p g i f t e r n a v i s a , att k o n s u m e n t p r i s e t h a r e n k l a r b e t y d e l s e s o m försäljningsargument i producenternas riksannonsering. P r i s a n n o n s e r i n g e n fyller d ä r j ä m t e u p p g i f t e n att i n f o r m e r a å t e r f ö r s ä l j a r n a o m prisläget, vilket t o r d e v a r a särskilt betydelsefullt u n d e r en v i k a n d e m a r k n a d , d å e n a n n o n s e r i n g a v en p r i s s ä n k n i n g k a n m e d f ö r a att d e n n a s l å r i g e n o m s n a b b a r e i h a n d e l n ä n s o m eljest v a r i t fallet. 1 D e t ä r a l l d e l e s r i k t i g t , att r i k s a n n o n s e r i n g e n a v p r i s e r i r e g e l f o r d r a r ett b r u t t o p r i s s y s t e m . (Ett u n d a n t a g ä r t. e x . b e k l ä d n a d s v a r o r , d ä r e n p r o d u c e n t g e r e n a l l m ä n u p p f a t t n i n g o m p r i s l ä g e t p å s i n a p r o d u k t e r g e n o m att a n v ä n d a f o r m u l e r i n g e n » p r i s e r f r å n . . . . . . M ä r k e t ä r e m e l l e r t i d h ä r ett s a m l i n g s b e g r e p p för ett stort antal olika artiklar m e d skiftande priser.) Den väsenliga frågan är emell e r t i d , o m d e t f o r d r a s fasta b r u t t o p r i s e r eller o m e n r i k s a n n o n s e r i n g av p r i s e r ä v e n k a n ä g a r u m m e d s a m m a e f f e k t i v i t e t v i d ett r i k t p r i s s y s t e m . S o m s v a r h ä r p å k a n n ä m n a s , att p r o d u c e n t e r i USA i alla t i d e r f u n n i t d e t före n l i g t m e d s i n a i n t r e s s e n att a n n o n s e r a s i n a l i s t p r i s e r , t r o t s att d e t a l j h a n d e l n s f ö r s ä l j n i n g s p r i s e r k u n n a a v v i k a r ä t t v ä s e n t l i g t f r å n d e s s a r i k t p r i s e r . Även i v å r t 1 Se t. ex. nyetableringssakkunnigas meddelande nr 95, sid. 69, där en detaljhandelsrepresent a n t påpekar risken för denna eftersläpning.

158 land finns det företagare, som göra sig till tolk för en liknande uppfattning. 1 Det säger sig själv, att om konsumenten är van vid varierande priser, d. v. s. priskonkurrens inom handeln, så reagerar konsumenten ofördelaktigt endast om detaljistens pris ligger över det annonserade priset, men däremot icke om det ligger under detta. Det blir sålunda svårt för en detaljist att taga ut högre priser än de annonserade på alla orter, dit producentens annonsering tränger fram, men däremot ingen svårighet att debitera lägre priser. Någon eftersläpning i detaljhandelspriserna vid producentens prissänkningar kan därför icke väntas, även om priset endast är ett riktpris. Producentens annonsering av priset är sålunda ett starkt företagsekonomiskt argument för ett bruttoprissystem, men det förefaller att vara lika starkt argument för riktpriser som för bestämda priser. Ett av de tillfrågade företagen har uppgivit en motivering för bruttoprissystemet, vilken visserligen anknyter till reklamen men är av helt annan typ. /Oetta företag anser sig behöva ett bruttoprissystem »för att betala reklamkostnaderna». Detta argument öppnar så många samhällsekonomiska aspekter, att det diskuteras bäst i del 3. 08:2 Konsumentens misstänksamhet mot varierande eller låga priser. Ett av de oftast hörda argumenten mot fri priskonkurrens inom distributionen är, att konsumenten är misstänksam mot märkesvaror, vars pris varierar i olika affärer. Det anses skapa irritation hos konsumenten att köpa en vara till ett visst pris och sedan upptäcka samma vara i en annan affär till ett lägre pris. Detta argument kan ha en viss betydelse för en märkesvara som säljes utan bruttoprissystem, när alla andra säljas till lika priser. Konsumenten är då icke van vid att undersöka priserna på olika inköpsställen. Om konsumenten däremot vore van vid varierande priser på märkesvaror liksom på andra varor, t. ex. köttvaror på vilka en husmor ständigt måste göra prisjämförelser, så skulle denna reaktion inte uppstå. Detta skulle framförallt vara fallet vid ett riktprissystem, där konsumenten har riktpriset som utgångspunkt för sitt sökande efter lägre priser. Det är mycket svårt att inse hur konsumentens förtroende för en märkesvara skall kunna rubbas av att hon i det ena fallet får köpa en »enkronasvara» till t. ex. 90 öre och i det andra fallet till t. ex. 95 öre. Däremot kan det skapa en irritation hos konsumenten gentemot den dyrare butiken och påverka hennes val av inköpskälla. Men detta är i så fall det medel, varigenom konkurrensen verkar nedpressande på priserna. Det sagda kan sammanfattas så, att konsumentens misstänksamhet mot varierande priser icke utgör ett argument för bruttoprissystemet som sådant men däremot för den enskilde producentens användning av systemet, när det är vanligt bland konkurrenterna eller på andra varor. Ett annat ibland framfört argument är, att konsumenten icke är kvalitetskännare och därför drar den slutsatsen, att ett högre pris betyder bättre kvalitet. En konsument som söker kvalitet går då efter prisets höjd, och en priskonkurrens inom handeln, som riktar sig mot något välkänt märke, kan ge ett intryck av att märkets kvalitet är undermålig. Slutsatsen är att producenten måste upprätthålla priset inom handeln, så att det icke sjunker och konsumenten slutar 1 I SSLF-tidningen nr 2, 1951, gör t. ex. direktör Lars Anderfeldt, Marabou, några uttalanden om företagets inställning till bruttoprissystemet, som motiveras med önskemålet att kunna annonsera priserna. Han betonar emellertid, att företaget har riktpriser, vilka endast ha karaktären av en rekommendation och att man f.ö. anser det vara handelns sak, om man vill avvika från dessa priser.

159 köpa varan, därför att den anses ha blivit sämre. (Observera att det här är fråga om prisets inverkan på efterfrågan vid i övrigt lika omständigheter. Det är en helt annan sak, att en producent kan finna det lönande att hålla ett högre pris och i stallet bearbeta konsumenten med andra konkurrensmedel, t. ex. reklam.) Det är lätt att finna exempel på riktigheten av detta argument. Var och en behöver endast studera sig själv i egenskap av köpare på områden, där man icke ar kvalitetskännare. Men den allmänna erfarenheten bland affärsmän torde säga, att det icke är fråga om någon vanlig företeelse. 1 Om det mot förmodan över huvud taget skulle vara tillämpligt i nämnvärd utsträckning, skapar det ett problem, som är väsentligt större än frågan om bruttoprissättningens användning Hur skall samhället ställa sig till privat företagsamhet på områden, där det kan misstankas, att efterfrågan blir större till högre pris? (Under i övrigt lika omständigheter.) 08:3 Bruttoprissystemets inverkan på varukvaliteten. Ett ofta framfört argument, som direkt ansluter till grundtanken i det senast nämnda, är att producenten behöver bruttoprissystemet för att kunna upprätthålla kvaliteten på sin produkt. Tankegången är följande. Om distributörerna konkurrera med priser, minska deras marginaler och de öva därför påtryckning på producenten för att få större marginaler. Han är tvungen att ge efter och sänka sitt pris, vilket endast kan ske på bekostnad av kvaliteten. Konsumenten får sålunda en sämre kvalitet. Innan detta argument granskas, bör en grundläggande förutsättning för att bruttoprissystemet skall kunna få denna verkan beröras, nämligen att det verkligen förhindrar eller minskar distributörernas tryck på producenternas nettopris. Detta kan vara fallet inom en bransch, där producenterna sins emellan avtalat vissa rabatter till distributörerna och även hålla dessa. Detaljhandelsprisnivån är då helt bunden i förhållande till producentens nettopris, och denne behöver i stort sett endast taga hänsyn till en efterfrågeelasticitet i sin prissättning, nämligen konsumentens. 2 Någon konkurrens med rabatter uppkommer icke. Om detta icke är fallet, kan det över huvud taget icke hävdas, att bruttoprissystemet skulle kunna ha någon annan verkan på varukvaliteten än obunden priskonkurrens inom distributionen. 3 Eftersom det är mycket ovanligt att producenterna binda sina rabatter genom horisontella överenskommelser som följas, innebär detta, att den teoretiskt tänkbara verkan, som bruttoprissystemet skulle kunna ha enligt denna argumentering, saknar praktisk betydelse. Det föreligger emellertid, alldeles oavsett den teoretiska risken för en kvalitets1 Se t. ex. uttalanden i nyetableringssakkunnigas meddelande nr 95, s. 48, 56, 59 och 60, samt i näringslivets kritik av framställningen av sambandet mellan pris och konsumentens kvalitetsuppfattning i SOU 1949: 18, Betänkande om kvalitetsforskning och konsumentupplysning. 2 Såsom närmare kommer att diskuteras i ett följande kapitel är detta icke alldeles riktigt, Ifall rabatten fastställes i procent av utförsäljningspriset. Vid en given procentuell rabatt blir detaljistens förtjänst per enhet större vid ett högre pris. Om konsumentens efterfrågan är föga känslig för priset, kan detta påverka producenten att hålla ett högre pris. Detta har säkert varit fallet på olika områden under priskontrolltiden, när detaljistmarginalen varit fastställd i procent och producenten övervägt huruvida han skall företaga en ur kostnadssynpunkt möjlig sänkning av konsumentpriset. 3 »Vi ha sett hur rabattkrig kan leda till direkt kvalitetsförsämring och detta är inte allmänheten till gagn. Jag tror snarare man kan fråga, huruvida — när en pris- eller rabattnivå är fastställd och mer eller mindre accepterad av konkurrensen såsom varande rimlig och någon visar sig kunna komma fram med mycket högre rabatter än andra till detaljistkåren — han inte bör tvingas sätta ned sitt pris till allmänheten.» — Ett uttalande av en kemisk-teknisk fabrikant återgivet i nyetableringssakkunnigas meddelande nr 95, s. 36.

160 nedpressande rabattkonkurrens även vid ett bruttoprissystem, ett avgörande fel i det återgivna resonemanget. Det bygger på förutsättningen, att kvalitetens höjd är något objektivt givet, vilket står utan samband med priset. För konsumenten är det emellertid sambandet mellan dessa båda begrepp, som är avgörande. Det finns få konsumenter som ha råd att helt bortse från prissynpunkter, och det finns likaledes få vars ekonomiska förhållanden äro sådana, att de måste helt bortse från kvalitetssynpunkter och endast söka det på kort sikt lägsta priset. Om priskonkurrensen inom distributionen medför, att producenten sänker varukvaliteten, och detta inte minskar omsättningen, innebär det antingen, att konsumenterna velat ha en annan pris- och kvalitetsrelation med lägre kvalitet till lägre pris än förut — eller också att konsumenterna inte k u n n a bedöma kvaliteten. I det senare fallet finns det ingenting som hindrar producenten att genomföra kvalitetssänkningen utan någon priskonkurrens. Om producenten däremot väntar sig, att en kvalitetssänkning skall försämra hans resultat, d. v. s. om han anser sig hålla den för sitt företag lämpligaste kvalitets- och prisrelationen, vågar han icke falla undan för distributörernas press, såvida icke hans marginal tillåter honom att göra det utan kvalitetssänkning. Det återgivna argumentet om varukvaliteten är därför icke ett argument för bruttoprissystem utan för kvalitetskontroll. Det finns ingenting som talar för att bruttoprissystemet skulle hjälpa producenten att upprätthålla just den kvalitets- och prisrelation som konsumenten önskar. Denna fråga är helt oberoende av bruttoprissystemet. 1 08:4 Bruttoprissystemets inverkan på handelns service. En av den obundna priskonkurrensens verkningar inom handeln är att åstadkomma en diffentierad service för olika typer av butiker. En eliminering av priskonkurrensen t. ex. genom bruttoprissystem medför en standardisering av servicen. För de flesta producenter som beakta denna effekt, torde den vara en biprodukt utan större betydelse. Det förekommer dock att denna standardisering av servicen kan utgöra ett motiv för bruttoprissystemet, nämligen i de fall där försäljningen av varan är kombinerad med speciella fackmässiga tjänster. Detta är t. ex. fallet inom den fotografiska branschen samt radiohandeln, speciellt den senare branschen. »Detta att servicesynpunkten tillmätes en avgörande roll är också anledningen till att fabrikanterna hålla så styvt på att de fastställda utförsäljningspriserna följas. Fabrikanterna ha nämligen kommit till den bestämda uppfattningen att de få radiohandlare, som försökt att genom priskonkurrensen utvidga sin verksamhet, ha tillhört den grupp som icke är kompetent i fråga om service.» 2 Avsikten är sålunda här att upprätthålla en viss standard på service med hjälp av en prisbindning. Det är av intresse att notera, att man inom radiohandeln bundit sitt bruttoprissystem genom ett formligt avtal, vilket överlämnar åt varje producent att själv fastställa sina bruttopriser men föreskriver gemensamma rabatter. Rabattkonkurrens hindras härigenom. (Kart.reg. nr 183.) 1 Samma slutsats uttrycktes klart av näringsidkare vid sammanträdet med nyetableringssakkunniga, t. ex. av direktör Gillberg: »Vilken linje man än väljer föreställer jag mig att frågeställningen inte kan vara avgörande för bruttoprissystemet därför att kvalitetsförsämringar och forbättringar kunna åstadkommas både vid det ena och det andra systemet. Man kan möjligen göra den reflexionen, att vid bruttoprissystemet, alltså med fastlåsta priser kommer den konkurrenskraft som ändå finns latent att ta sig uttryck i kvaliteten och förbättringar av denna. Men det behöver inte vara på det sättet. Man kan alltså inte ta ställning till bruttoprissystemet från den frågeställningen, eftersom både kvalitetsförsämring och förbättring kan förekomma med såväl bruttopriser som icke bruttopriser.» Se nyetableringssakkunnigas meddelande nr 95, s. 53. 2 Ur ett brev från producenternas branschorganisation till nyetableringssakkunmga.

161 Det kan ifrågasättas huruvida bruttoprissystemet medför denna garanti för en viss standard av service. Om en radiohandlare försöker »att genom priskonkurrens utvidga sin verksamhet» och därvid negligerar servicen, och detta visar sig skaffa honom en ökad kundkrets, så kan det endast innebära att konsumenten antingen ej är kompetent att bedöma servicens värde och väga den mot priset, eller också att konsumenten föredrar lägre servicestandard och lägre priser. Endast om konsumenten är inkompetent, skulle det sålunda föreligga risk för att kombinationen mellan pris och service bleve lägre pris och lägre service än vad konsumenten vill ha. Men om detta är fallet, finns det tydligen ingenting, som h i n d r a r en radiohandlare att lämna dålig service, trots att han betalats för god service. Ifall det såsom hävdats föreligger risk för att priskonkurrensen sänker servicen till en lägre nivå än vad konsumenten är villig att betala för, så kan bruttoprissystemet åstadkomma en höjning av servicens standard, endast om den kombineras med en kontroll i någon form av standarden. Enbart prisbindningen synes icke kunna leda till höjning av standarden annat än i de fall, där konsumenten är i stånd att bedöma servicens kvalitet — och i sådana fall behöver konsumenten intet skydd. Liksom i fråga om varukvaliteten föreligger här närmast ett argument för kvalitetskontroll och icke för priskontroll. Det är omöjligt att utan ingående undersökning säga, huruvida konsumenten behöver ett skydd mot för låg standard på servicen inom de speciella branscherna. 1 Här kan endast sägas, att det förefaller troligt, att konsumenterna lättare kunna bedöma kvaliteten på den service som lämnas av distributörerna än de kunna bedöma varukvaliteten, och att det sålunda föreligger m i n d r e risk för kvalitetsförsämring av servicen. 08:5 Bruttoprissystemets

maximipriseffekt.

Det klassiska argumentet för den fasta bruttoprissättningen är som nämnts, att systemet förhindrar en för producenterna riskabel priskonkurrens inom distributionen. Detta argument har särskilt framförts för kemisk-tekniska artiklar. På ett par andra områden har det ibland framförts, att bruttoprisbindningen använts för att förhindra detaljisten att taga ut för höga priser. Dessa områden äro livsmedelsbranschen, textilbranschen samt bosättningsbranschen. Ett välkänt storföretag inom livsmedelsbranschen säger sålunda t. ex., att man infört bruttoprissystem, därför att man observerat en tendens hos detaljisterna att lägga på högre avans på de populära lättsålda märken, för vilka konsumenten sålunda fick betala »för mycket». Inom den textila branschen har bruttoprissystemet både före kriget och senare huvudsakligen använts för billigare artiklar, som tillverkats för att användas i reklamsyfte (reklamartiklar). Detta har t. ex. varit fallet inom beklädnadsbranschen, där en fabrikant kunnat använda bruttoprissättning på den billigare delen av sitt sortiment, samtidigt som prissättningen varit fri på övriga varor. Även om huvudsyftet med bruttoprissättningen i dessa fall varit att utnyttja dess maximipriseffekt, hindrar det icke att även minimipriseffekten haft betydelse. Det kan t. ex. nämnas, att ett av de livsmedelsföretag, som uppgivit detta motiv för sin användning av systemet, för några år sedan gjorde en uppmärksammad avstängning av en konsumtionsförening, som satte ned priset på dess produkter i samband med en sänkning av återbäringen från 10 till 3 procent. 2 1 Tidningen Industrias omdiskuterade undersökning i Stockholm, vilken skildrats i nr 10 år 1948, s. 46, omfattade endast kvalitet och pris på servicen hos 15 handlare-reparatörer, och resultatet kan därför icke generaliseras. Av de 15 hade 6 lämnat fullgod service till »riktigt» pris. 2 Fallet finnes beskrivet i Kooperativa förbundets yttranden och skrivelser 1945: 25.

11—116665

Bil.

162 Det bör även observeras, att i de flesta fall, där det ursprungliga syftet med bruttoprissättningen varit att förhindra underförsäljning, har bruttoprissättningens maximipriseffekt större betydelse under den tid som efterfrågan är större än tillgången. 1 Denna effekt diskuteras längre fram. Redan h ä r framgår det emellertid, att en bedömning av bruttopriserna kan vara beroende av konjunkturläget. Under en kristid kan bruttoprissystemet fungera som en automatiskt verkande högstapriskontroll inom handeln. 08:6 Bruttoprissystemet som ett led i en marknadsuppdelning med återförsäljarna. Det förekommer på en mängd områden, att en producent säljer till både grossister och detaljister eller till både detaljister och konsumenter. Bruttoprissystemet kan fylla två helt olika syften vid en sådan marknadsuppdelning, nämligen att antingen fastställa de villkor på vilka återförsäljarna få konkurrera med producenten, för att denne därigenom skall kunna åstadkomma den önskade marknadsuppdelningen, eller också att lämna återförsäljarna ett visst prisskydd i händelse deras kunder vända sig direkt till producenten. Det förra är oftare fallet vid en uppdelning mellan producenten och grossisten, det senare vid en uppdelning mellan producenten och detaljisten. I det första fallet utväljer producenten de detaljister, till vilka han önskar sälja själv (större detaljister och detaljister på större o r t e r ) , medan övriga överlämnas till grossisterna. Bruttoprissystemet kan förhindra grossisten att komma in på producentens detaljistmarknad genom priskonkurrens. (Denna fråga diskuteras mera utförligt i del 3, när de långsiktiga verkningarna av systemet för grosshandeln beröras.) I det senare fallet säljer producenten normalt genom återförsäljare men också direkt till konsumenter, antingen genom egna butiker (t. ex. mejeriprodukter, bensin och cyklar) eller genom ombud (t. ex. p i a n o n ) . De fristående återförsäljare som taga upp varan kunna kräva en garanti, att producenten icke säljer billigare än de själva. 08:7 Bruttoprissystemet som ett led i en producentkartell. Det har framgått av avsnitt 03: att en horisontell priskartell inom producentledet alltid eller så gott som alltid är kombinerad med bruttoprissättning, när detta är tekniskt genomförbart. Trycket på kartellpriserna från återförsäljarnas sida blir mindre, när deras egna priser äro fastställda än när de konkurrera med varandra. Priskartellen har större möjligheter att hålla. Bruttoprissystemet utgör därigenom ett viktigt komplement till de horisontella priskartellerna. 08:8 övriga motiveringar för bruttoprissystemet. Ett företag inom skobranschen har fört fram ett mycket intressant argument för bruttoprissättning. Om dess kunder icke lämnades prisskydd, skulle följden bli, att de i stället begärde att få vara ensamma om vissa modeller, färger eller utföranden, vilket anses splittra produktionen. I regel torde ett produktionsföre- i tag inom denna bransch ändå föra ett så mycket större sortiment än den enskilde detaljisten, att det räcker till för att ge varje kund på en ort av betydande storlek »ensamrätt» till vissa färger eller mönster, utan att detta påverkar det totala sortimentets storlek. Den koncentrerande effekten av att man kan sälja samma artikel till flera kunder inom samma konkurrensområde skulle i så fall vara 1 Ett exempel härpå erbjuder nylonstrumpor. Se nyetableringssakkunnigas meddelande nr 95, s. 10.

163 ringa eller ingen. Huruvida detta gäller i det speciella fallet, kan endast fastställas efter n ä r m a r e undersökning av företagets sortiment och dess kunders inköpsvanor, vilket ej kunnat ske. Inom grammofonbranschen föreligger ett speciellt motiv för bruttoprissättning, nämligen att licensavgifterna för plattorna äro fastställda i förhållande till detaljhandelspriset. 08:9 Producenternas »moraliska» grundval för bruttoprissystemet. Bruttoprissystemet innebär, att en producent fastställer vinstmarginalerna för följande distributionsled, d. v. s. det är en priskontroll. Det kan synas föreligga en viss inkonsekvens i detta stöd åt ett priskontrollsystem för distributionen, då man ofta mycket bestämt vänder sig mot motsvarande priskontroll av produktionen. Vissa utländska författare ha velat göra denna inkonsekvens till ett etiskt problem, där man frågar om producenterna över huvud taget ha moralisk rätt att göra ingrepp i distributörernas prissättning. Frågeställningen är rätt meningslös och skall icke diskuteras här, men det bör påpekas, att inkonsekvensen icke är så stor som det kan förefalla. Skillnaden i producenternas inställning ligger icke endast i den naturliga skillnaden mellan att kontrollera och att vara kontrollerad, eller däri att detaljisterna helt ansluta sig till producenternas privata priskontroll, utan den sammanhänger även med den uppfattning om återförsäljarnas ställning och funktioner, som kommit till uttryck i uttalanden från producenthåll och som kan sammanfattas på följande sätt i några citat: a) »Det är ju fråga om en och samma vara, och det är då naturligt att den säljes till enhetligt pris.» »Det kan aldrig vara sunt att allmänheten skall få gå runt i olika affärer och efterhöra om olika affärer hålla olika pris på en vara, när fabrikanten åsätt densamma ett skäligt pris.» b) »Endast fabrikanten känner varans värde och kan åsätta den ett skäligt pris.» »Detaljisterna äro inte kompetenta att kalkylera självständigt och producenternas prissättning innebär därför samtidigt både en service åt detaljisterna och ett skydd för konsumenterna.» c) »Genom märkesvarusystemet kan man inte längre betrakta distributörerna som självständiga företagare utan de äro en del av producentens försäljningsorganisation och mer att betrakta som avlönade agenter, där rabatten motsvarar agentens provision, som skall täcka distributionskostnaderna.» d) »En konkurrens mellan de olika delarna i producentens försäljningsorganisation kan icke vara sund, utan producenten tar ansvaret för att priset blir skäligt.» Om producenten behöver något mer moraliskt stöd för sin bruttoprissätlning, kan han finna det i det ovedersägliga faktum, att det stora flertalet konsumenter föredraga ett lika-pris-system. Flera kända producenter inom livsmedelsbranschen ha uppgivit, att de införde bruttoprissystem, därför att konsumenterna klagade över de olika priserna på deras produkter (t. ex. spisbröd). Riksdagsmotionerna om enhetligt pris ha redan nämnts, och det kan även hänvisas till en undersökning av konsumenternas inställning till prissättningen på tandkräm och toilettvål. 1 1 Kemisk-tekniska fabrikantförbundets undersökning, utförd av Gallup, refererad i Gillberg och Bohman »Konsumentkooperationen och det enskilda näringslivet», Stockholm 1948, s. 197. Det behöver knappast sägas, att dessa yttranden och undersökningar, som visa konsumentens inställning, inte ha något som helst bevisvärde vid en diskussion av frågan om vilket system som är bäst. Konsumenten har inga möjligheter att bedöma hela problemet utan kan endast se en av systemets verkningar, »rättvise»- eller »likapris»-effekten. Detta hindrar icke att konsumentens önskemål, oavsett om det sedan är till konsumentens fromma eller inte, kan motivera en bruttoprissättning för det enskilda företaget.

164 09: Distributörernas motiveringar för bruttoprissystemet. 09:0 Allmänna motiv för bruttoprissättning. Distributörernas inställning till bruttoprissystemet synes i ännu högre grad än producenternas vara präglad av den allmänna inställning till priskonkurrens, som diskuterats i avsnitt 07: . De argument som oftast framföras gälla sålunda »oordningen» eller »anarkin» i den fria prisbildningen. 1 För handeln representerar bruttoprissättningen en ur vissa synpunkter lämpligare metod för eliminering av priskonkurrensen än alternativet prislistsystemet. En prislista kan endast bli en riktpunkt för prissättningen, såvida den icke stödes med leveransvägran till underförsäljare från leverantörerna. Detta har endast varit fallet inom järnhandeln, och inom övriga branscher finns det inga möjligheter att förhindra underförsäljning av dem som vilja sätta ned priserna. Framförallt äro konsumtionsföreningarna på intet sätt bundna av de horisontella prislistorna. Bruttoprissystemet innebär därför en starkare bindning av priserna inom handeln än vad som någonsin kunnat åstadkommas med enbart horisontella prisbindningar, inom vare sig produktion eller handel. Det är visserligen sant, att producenterna fortfarande kunna konkurrera med sina priser, och att detta i många fall pressar detaljhandelsmarginalen (särskilt på livsmedelsområdet), men när konsumentpriserna ändras sker det för samtliga distributörer på en gång — på samma sätt som i en priskartell inom produktionen men med större potentiell effektivitet, eftersom produktionskartellen i regel endast kan binda den som vill deltaga, medan bruttoprissystemet binder samtliga, oavsett om de vilja eller icke. Ett annat mer allmänt argument för bruttoprissättningen är, att det minskar distributörernas prissättningsarbete och därigenom innebär en rationalisering för denne. Detta är otvivelaktigt. Antalet artiklar har inom de flesta branscher blivit så stort, att det kan ifrågasättas om distributörerna över huvud taget kunna hinna med i prisutvecklingen på alla. Bruttoprissättningen och prislistorna innebära en service åt dem, vilken blir mer och mer oundgänglig, särskilt om priskontrollen skulle upphöra. Under den långa priskontrolltiden har nödvändigheten att göra priskalkyler i stor utsträckning fallit bort och ersatts med kravet att känna priskontrollbestämmelserna för olika varor. Distributörernas kompetens att självständigt sätta priser anses ha minskat. Men hjälpen i prissättningen fordrar icke, att bruttopriserna äro fasta eller prislistorna tvingande. Det räcker med att de ange riktpunkter, från vilka avvikelser kunna göras med hänsyn till speciella efterfråge- och konkurrensförhållanden.-' De nämnda allmänna argumenten ha större betydelse för detaljisternas inställning än för grossisternas, som är mycket oklar, om man undantar sådana branscher där grossisterna uppträda som bruttoprissättare, t. ex. inom fotografiska och parfymbranscherna. För grosshandelns del brukar endast åberopas en allmän motivering utöver de ovan nämnda, nämligen att grossisterna måste ha prisskydd för att vara villiga att hålla stora lager, som av olika skäl kunna vara ekonomiskt betingade. Bruttoprissystemet kan endast ge en del av detta skydd genom att förhindra, att pris1 Se nyetableringssakkunnigas meddelande nr 95, där uttalanden av detaljistrepresentanter följde dessa linjer. 2 Det kan nämnas att lokala detaljistorganisationer t. o. m. i USA ofta sända ut riktlinjer för prissättningen — t. ex. inom livsmedelsbranschen — ehuru de ta formen av förslag till »normala pålägg» för varor av olika slag. En prislista av den svenska typen skulle förmodligen betraktas som en olaglig »conspiration to fix prices». Men resultatet är detsamma — service åt organisationens medlemmar i prissättningen.

165 konkurrensen driver ned marginalerna till lägre belopp än vad grossisten räknade med vid anskaffningen av varan. Däremot kan det icke skydda grossisten för ändringar i producentens pris (t. ex. sänkt pris betingade av sänkta råvarukostnader) utan att det kompletteras med en särskild prisfallsgaranti, som lika väl kan förekomma utan bruttoprissystem. Det är mycket svårt att se, hur bruttoprissystemet skall kunna påverka grossisternas lagerhållning i märkbar grad. 09:1 Distributörernas moraliska grundval för bruttoprissättningen. På samma sätt som i fråga om producenternas inställning kan det synas föreligga en viss inkonsekvens mellan den ofta deklarerade positiva inställningen till konkurrens och fri företagsamhet och den positiva inställningen till begränsningar av priskonkurrensen genom prislistor och bruttoprissystem. Denna konflikt blir skenbar, om man antingen kan betrakta priskonkurrensen som onödig för att man skall uppnå de fördelar som konkurrensen anses ge — d. v. s. att övriga konkurrensmedel ge samma resultat — eller om priskonkurrensen kan betraktas som »osund och illojal». Det förra är en fråga som behandlas i del 3, medan det senare berör distributörernas moraliska grundval för deras inställning och därför diskuteras här. Det är otvivelaktigt, att priskonkurrens inom handeln ofta anses osund eller illojal med ungefär samma betydelse. Det kan t. ex. anses illojalt att avvika från en prislista även i de fall där denna formellt icke är tvingande. Som exempel kan nämnas ett uttalande av en detaljhandelsrepresentant vid nyetableringssakkunnigas konferens med näringslivet rörande bruttoprissystemet: »Vad vi anse värdefullt är verklig priskonkurrens och inte vad som kan betecknas som småaktig och mindervärdig priskonkurrens . För 14 dagar sedan hörde jag talas om en detaljist i södra Sverige, som fått för sig att han kunde vinna kunder genom att sälja jäst för 10 öre — man tar i regel 15 öre hg. Han hade en konsumbutik på andra sidan vägen. Övriga köpmän tyckte inte det var ett sunt och riktigt sätt att konkurrera. Han ville vilseleda allmänheten. De betraktade detta som en osund och illojal företeelse. Frågan är om man skall kalla detta för konkurrens — det är mera en dumhet — men nog är det osunt och illojalt tycker jag.» 1 Man kommer här in på en mycket omstridd fråga, nämligen innebörden av begreppet »illojal». Det finns vissa speciella företeelser kring vilka enighet rått. Detta är sådana som innebära, att konsumenterna uppenbart bli bedragna, t. ex. genom vilseledande uppgifter om egen eller konkurrenters affär, sortiment, varornas art, anskaffning och ursprung. De nämnda metoderna skada visserligen konkurrenterna, men anledningen till att de sedan gammalt betraktas som illojala är främst att konsumenterna bli bedragna. Enligt författaren kan det icke hävdas, att den illustrerade lockvaruprincipen hör till denna grupp av för konsumenten vilseledande och därigenom illojala företeelser. Om konsumenten får köpa jäst för 10 öre hg gentemot ett traditionellt pris på 15 öre gör konsumenten en förtjänst av 5 öre per hg på jäst. Någon skadeeffekt kan icke uppstå på inköpet av jäst. Däremot kan konsumenten av detta låga pris draga den slutsatsen, att även andra priser äro låga i butiken. Konsumenten har emellertid samma möjlighet att före sina inköp kontrollera dessa andra priser vid ett jästpris av 10 öre likaväl som vid ett pris av 15 öre, och förf. anser det icke sannolikt, att prissättningen på jäst föranleder konsumenten att bortse från priserna på övriga varor. 1

Nyetableringssakkunnigas meddelande nr 95, s. 81.

166 För den h ä r studerade frågan om bruttoprissystemets verkningar är det emellertid av ringa betydelse, huruvida lockvaruprincipen är vilseledande eller icke för konsumenten. Det väsentliga är att, även om lockvaruprincipen kan vara eller är vilseledande, så utgör bruttoprissättningen ingen bot härför. Det lägre priset är avsett att skapa den uppfattningen hos konsumenten, att butiken i fråga erbjuder fördelaktiga inköp. Det fyller därvid exakt samma uppgift som varje annan försäljningsfrämjande åtgärd, t. ex. reklam, lockande skyltning etc. I samtliga dessa fall kan det tänkas, att butiken verkligen erbjuder fördelaktiga inköp som svara mot den uppfattning man söker framkalla. I så fall finns det ingen anledning att skydda konsumenten. Om den uppfattning man söker skapa ej svarar mot verkligheten, och om konsumenten låter lura sig därav, kan detta endast innebära, att hon ej förmår bedöma inköpens värde. En sådan bristande kunskap skapar avsevärt större problem än den begränsade frågan om bruttoprissättningens verkningar, och den kan i varje fall icke lösas genom bruttoprissättning eller andra åtgärder, som förhindra detaljisten att sänka sina priser. Den enda effektiva lösningen vore en fullständig pris- och kvalitetskontroll till konsumentens skydd. Om man slutligen kommer till uppfattningen, att konsumenten saknar förmåga att på egen hand välja fördelaktigaste inköpskälla genom jämförelser mellan priser, kvaliteter och service, synes hela grunden för en privat företagsamhet falla bort. Som nämnts anser emellertid förf. icke detta vara fallet. Förf. hävdar sålunda, att lockvaruprincipen icke kan anses vara illojal mot konsumenterna, men att, ifall den är vilseledande och därmed illojal, bruttoprissättningen ej löser problemet. Frågan återstår emellertid, om den kan vara illojal mot konkurrenterna. Det är uppenbart, att en lockvaruprissättning skadar konkurrenterna genom att locka kunder från dem. Frågan är om denna skada åt konkurrenterna skall kunna moraliskt bedömas så, att man utvidgar begreppet »illojal konkurrens» till att omfatta åtgärder, som skada icke endast konsumenterna utan även konkurrenterna. Om skada åt konkurrenterna skall anses illojal, även när konsumenterna icke skadas, är det emellertid svårt att se, varför skada genom priskonkurrens skall anses mer illojal än skada genom varje annan konkurrenshandling. Man kan locka kunder från sina konkurrenter genom reklam och andra åtgärder lika väl som genom priskonkurrens. Det synes logiskt omöjligt att ge begreppet illojal en innebörd, som utdömer priskonkurrensen utan att samtidigt utdöma hela konkurrensprincipen, oavsett vilka uttrycksformer denna har. Som redan sagts i avsnitt 07: finns det många skäl varför näringsidkare föredra annan typ av konkurrens framför priskonkurrens, men dessa motiv äro av praktisk, icke moralisk art. Det finns ett annat argument av »moralisk innebörd», som med större rätt framföres för prisbindningar inom distributionen. Distributörerna anses av rättviseskäl böra ha samma möjlighet att organisera sig och uppträda gemensamt i prissättningen som andra befolkningsgrupper, framförallt arbetare. Detta är ett starkt argument för distributörernas rätt att uppträda gemensamt i sin prissättning, men det är samtidigt ett lika starkt argument för samhällets rätt till kontroll av denna prissättning. Det är visserligen sant, att arbetarna ha rätt att uppträda gemensamt i frågor rörande »prissättningen» på arbetskraft, men de ha endast rätt att förhandla, icke att själva fastställa sina priser. Även i fråga om den gemensamma prissättningen på varor måste det finnas en förhandlande motpart, och när det gäller konsumentvarupriser kan detta knappast bli något annat än en konsumenternas organisation. Detta är en fråga som diskuteras i avsnitt 13:, där skälighetsprissättningens problem behandlas.

167 Förf. kan icke komma till annan slutsats än att det icke finns några ur distributörernas synpunkt etiska skäl för bruttoprissättning i nuvarande form, vilka ha betydelse jämfört med andra synpunkter. 1 09:2 Konkurrensen mellan den enskilda handeln och konsumentkooperationen. Det säges ibland, att bruttoprissystemet är nödvändigt för att den enskilda handeln skall klara sig i konkurrensen med konsumentkooperationen, och detta skulle förklara den positiva inställningen hos den enskilda detaljhandeln på områden, där konkurrens föreligger med kooperationen, och det skulle även förklara den avvisande hållning som konsumentkooperationens ledande män intagit till bruttoprissystemet. 2 Det är ytterligt svårt att säga, huruvida bruttoprissystemet gynnat den ena eller andra parten. Man kan inte draga någon slutsats ur det faktum, att konsumentkooperationens frammarsch på den enskilda handelns bekostnad fortsatt även efter bruttoprissystemets tillkomst. Det vore ju icke otänkbart, att konsumentkooperationen skulle ha vunnit ännu mer på den enskilda handelns bekostnad, om bruttoprissystemet ej existerat. Bakom tankegången att bruttoprissystemet gynnat den enskilda handeln ligger den ibland uttalade förutsättningen, att konsumentkooperationen skulle ha kunnat hålla lägre priser på de nu bruttoprissatta varorna vid obunden priskonkurrens än vad den enskilda handeln skulle kunnat. Huruvida detta antages bero på högre effektivitet hos det konsumentkooperativa systemet eller på uppnådda lägre inköpspriser kan lämnas därhän. Bruttoprissystemet skulle under denna förutsättning ha givit den enskilda handeln ett nödvändigt prisskydd. Det är svårt att se, hur detta kunnat ske. Även om vissa argument kunna framföras för, så kunna lika starka argument framföras mot resonemanget. 1. Filialaffärsföretag ha alltid den fördelen i priskonkurrens, att de kunna konkurrera lokalt ända ned under »förlustgränsen» och betala detta med överskott från a n d r a områden. Detta har ansetts vara en av anledningarna till de amerikanska, filialaffärsföretagens tidigaste frammarsch på livsmedelsområdet. Det synes emellertid knappast föreligga någon risk härför i vårt land, så länge som konsumtionsföreningarnas prispolitik bygger på lika priser i alla butiker inom varje förenings område (vilket anses vara oundgängligt). En lokal prisdiskrimineringspolitik fordrar en betydligt mer elastisk prissättning. Man skulle teoretiskt kunna tänka sig, att KF finansierade en lokal diskrimineringsaktion i någon viss förenings hela område genom förmånligare inköpspriser eller annat stöd, men något sådant fall är icke känt. 2. Vid fri prisbildning anses konsumtionsföreningarna ha möjlighet att sälja de privata producenternas märken mycket billigt och i stället taga ut högre priser på andra varor, bl. a. sina egna märkesvaror. Antag att denna tankegång är riktig, och att konsumentkooperationen skulle ha större möjlighet härtill än de enskilda 1 I en artikel i Fri Köpenskap nr 7, 1951, återges vissa danska synpunkter på bruttoprissystemet, och det påpekas där, att den danska detaljhandeln är betydligt negativare inställd mot bruttoprissystemet än den svenska. Bl. a. meddelas, att den danska speceri- och diversehandelns organisation, De Samvirkende Köbmandforeninge, gjort ett uttalande mot systemet, där man säger, att det borde under inga omständigheter utvidgas, då det strider mot god köpmannased att handla med varor som icke äro underkastade fri prisbildning. Uttalandet visar, att frågan om vad som skall anses vara lojalt och illojalt, i stor utsträckning är en fråga om tradition och definition. 2 T. ex. i nyetableringssakkunnigas meddelande nr 95, s. 28, eller i Kooperativa förbundets yttranden och skrivelser 1945: 25.

168 handlarna (ehuru detta icke alls förefaller säkert). I stället ha konsumtionsföreningarna då möjlighet att använda de överskott som de få på de prisbundna varorna — utöver vad de skulle ha tagit in vid obunden priskonkurrens — till att sänka priserna inom den fria sektorn, bl. a. hålla låga marginaler på sina egna märkesvaror. Det kan ifrågasättas vilken politik, som har den största försäljningsfrämjande effekten: den ena att hålla låga priser på de privata producenternas märken och i stället högre priser på sina egna, eller den andra att hålla påtvingat högre marginaler och priser på de privata producenternas märken och i stället lägre priser och marginaler på sina egna. De högre priserna på de privata producenternas märken bli då en standard mot bakgrund av vilken priserna på de egna kunna framhävas. 3. Man får i detta sammanhang icke bortse från det propagandistiska värde som det inneburit för konsumentkooperationen att kunna uppträda som motståndare till all bruttoprisbindning och konkurrensbegränsning f. ö. 4. Det bör vidare observeras att prisbindningarna förhindra den enskilde detaljisten att utnyttja en av sina stora fördelar gentemot konsumentkooperationen, nämligen individualiteten och rörligheten. Den enskilde företagaren kan ändra sina priser hur snabbt som helst, medan konsumföreståndaren är bunden av sina instruktioner. Detta förhållande brukar särskilt anföras som förklaring till att de amerikanska filialföretagen under de senaste åren alltmer mist initiativet i priskonkurrensen. Filialföretagen måste bygga upp sin prissättning på ett system (även om det är mer elastiskt än den svenska kooperationens), medan den enskilde företagaren icke behöver taga samma hänsyn till t. ex. redovisnings- och kontrollsynpunkter. Om en filialaffärsorganisation av konsumentkooperationens typ önskar bedriva en hård priskonkurrens och har ekonomiska möjligheter härtill — t. ex. genom större effektivitet — måste det betraktas som en fördel för organisationen, om priskonkurrensen kan begränsas till en obetydlig del av sortimentet. Den kan då lättare övervinna de organisatoriska problem av kontroll- och redovisningsteknisk art som priskonkurrensen skapar. 5. Konsumentkooperationen synes på senare år endast i tämligen ringa utsträckning ha gått den hårda priskonkurrensens väg. Den synes i stället ha valt att gå fram efter en annan linje, finansiell konsolidering och inköp av privata detaljhandelsföretag. Särskilt de sista åren har denna utveckling varit markant inom livsmedelshandeln. Ifall konsumentkooperationen verkligen genom lägre inköpspriser och/eller högre effektivitet uppnår ett bättre ekonomiskt resultat, synes det knappast vara fördelaktigare ur den privata handelns synpunkt att detta användes till inköp av privata butiker än till priskonkurrens. Det förefaller förf. att vara tvärtom. 6. En sak som alltför litet uppmärksammats inom den privata detaljhandeln, är att bruttoprissystemet icke endast binder konsumentpriserna utan även inköpspriserna för dem som köpa genom grossister (i den mån prisbindningen är effektiv). KF är emellertid icke bundet i sin prissättning i förhållande till konsumtionsföreningarna. Konsekvenserna härav framstå särskilt klart för varor, som äro bruttoprissatta endast i grosshandelsledet men ej i detaljhandelsledet, vilket tidigare var fallet i fråga om socker, som varit en konkurrensvara i detaljhandeln. Grosshandelsrabatten på socker var 4 procent. Det är likgiltigt, huruvida detta täckte kostnaderna eller inte inom grosshandeln — marginalen skulle i varje fall ha varit lägre vid obunden priskonkurrens. 1 KF köpte socker till exakt samma pris och med samma förmåner i övrigt som de privata grossisterna från SockerJfr avsnitt 19: där grosshandelsmarginalen på socker behandlas.

169 bolaget. KF var emellertid icke bundet av några bestämmelser i sin prissättning till konsumtionsföreningarna, och därför stodo både detaljist- och grossistmarginalerna till det kooperativa systemets förfogande i priskonkurrensen, medan de privata detaljisterna endast hade detaljistmarginalen att röra sig med. Det förvånar icke, att konsumentkooperationen regelmässigt haft initiativet i konkurrensen med socker. Den totala spänningen mellan producentpris och konsumentpris har blivit den som konsumentkooperationen bestämt, men fördelningen på de olika leden har blivit en annan och för detaljhandeln ofördelaktigare inom privathandeln. Genom att konsumentpriserna varit bundna, synes det som om de privata detaljisterna ej utövat tillräckligt stark prispress på sina inköpskällor, vilket kan ha bidragit till det ofördelaktiga läge i fråga om inköpspriser, vari den privata handeln anses befinna sig jämfört med konsumentkooperationen. 1 09:3 Konkurrensen mellan specialhandeln och sortimentshandeln. Med specialhandeln menas här affärer vars varuområde endast utgör en del av någon av de stora huvudbranschernas varuområde. Såsom typiska exempel kunna nämnas strump-, penn-, ost-, tobaks- och parfymaffärer. I regel torde innehavare av specialaffärer vara ivrigare anhängare av bruttoprissättning än sortimentsaffärernas. En sortimentsaffär, som sätter igång med priskonkurrens på någon mindre del av sitt varuområde, kan helt rubba grundvalarna för en specialaffärs ekonomi. En speceriaffärs sortiment utgöres t. ex. till cirka 10 procent av kemisk-tekniska artiklar. En prissänkning med 10 procent på dessa artiklar sänker genomsnittsmarginalen med 1 procent vid oförändrad sammansättning på försäljningen. Detta är en sänkning, som många speceriaffärer skulle kunna bära, medan den 10-procentiga sänkningen skulle kunna leda till ruin för affärer med specialiserat sortiment av sådana artiklar. 2 Tobaksaffärerna erbjuda ett annat typiskt exempel på specialaffärernas problem. Vid obunden priskonkurrens på tobak skulle tobaksförsäljningen till betydande del flyttas över till livsmedelshandeln, som med god ekonomi kan acceptera en lägre marginal på tobak än den nuvarande. För specialaffärer finns det mycket starka motiv för en positiv inställning till bruttoprissystemet.

Del 3. Bruttoprissystemets samhällsekonomiska verkningar. 10: Samhällsekonomiska frågeställningar och metodproblem. 10:0 Huvudfrågeställning. I inledningen konstaterades, »att bruttoprissättningen innebär ett ingrepp i den automatiskt verkande mekanism för inkomstfördelning inom distributionen som en obunden priskonkurrens utgör. Vid sidan av sin direkta inverkan på inkomstfördelningen får systemet även genom denna en indirekt verkan på distributionens struktur och därmed på dess kostnader. Elimineringen av den obundna prisbildningen innebär icke någon begränsning av prisets betydelse som dirigent vid utformningen av distributionens struktur, utan endast att försäljningspriset undantages från de återförsäljande distributionsorganens bestämmanderätt. Både 1 2

Se t. ex. direktör Gillbergs yttrande i nyetableringssakkunnigas meddelande nr 95, s. 51. Såvida icke konsumenten är villig att betala de högre priserna för specialaffärens bättre urval.

170 inkomstfördelning och struktur bli emellertid annorlunda än vid en obunden prisbildning, vilket också är avsikten med systemet.» Riktigheten av det gjorda konstaterandet, att inkomstfördelning och struktur bli annorlunda än vid fri prisbildning, behöver icke närmare styrkas. Enbart det faktum, att det blir ett enhetligt pris i detaljhandeln i stället för den prisspridning som konstaterats för t. ex. socker, innebär en ändring av både inkomstfördelning och distributionsstruktur. Den samhällsekonomiska frågeställning, som föranlett denna problemanalys, formulerades i inledningen på följande sätt: »Är den annorlunda inkomstfördelning samt produktions- och distributionsstruktur som bruttoprissättningen medför, mer eller mindre önskvärd än den som skulle råda vid obunden konkurrens?» 10:1 Den fria konkurrensteorins tillämplighet vid bedömningen av bruttoprissystemet. Enligt den fria konkurrensteorin ger obunden konkurrens under vissa förutsättningar, som främst berör företagarnas och konsumenternas kunskaper samt produktionsfaktorernas rörlighet, optimal produktion. Obunden konkurrens ger då den minst kostnadskrävande metoden för framställningen av en viss prestation, samtidigt som sammansättningen på prestationerna blir den för konsumenterna som helhet lämpligaste. Detta åstadkommes genom att prissättningen anknytes till kostnaderna och ständigt återspeglar dessa. Valet mellan olika priser blir samtidigt ett val mellan olika kostnader. Det föreligger inga meningsskiljaktigheter bland ekonomerna om det riktiga i denna teori under de givna förutsättningarna. Om dessa överensstämde med verkligheten, skulle bruttoprissystemet kunna utdömas redan med en hänvisning till den fria konkurrensteorin. Att konkurrensbegränsningarna över huvud taget skapa utredningsproblem sammanhänger med att den obundna konkurrensen ingalunda får de verkningar, som den ekonomiska teorin tillskriver den. Dess förutsättningar gälla icke. Priserna återspegla av olika skäl icke blott kostnadsförhållanden; företagarna ha icke de kunskaper om dessa, som äro nödvändiga för att de i varje situation skola kunna välja det mest ekonomiska alternativet; konsumenterna ha icke den överblick över marknaden, som fordras för att de i varje ögonblick skola välja den sammansättning på varor som ger dem den största tillfredsställelsen till en given kostnad, och näringslivet saknar den ögonblickliga rörlighet och anpassningsförmåga, som teorin förutsätter. Ett effektivt företag kan t. ex. konkurreras ut av ett mindre effektivt, som har större resurser och medvetet använder dessa för att manövrera ut sina konkurrenter. Bruttoprisproblemet kan icke avfärdas genom en hänvisning till den fria konkurrensens automatiskt välgörande verkningar. Konkurrensens enligt teorin automatiskt välgörande verkningar kunna emellertid i ännu mindre grad åberopas vid en beskrivning av dess effekt under tillämpning av bruttoprissystem, såsom eljest ofta sker. Tankegången är då den, att priskonkurrensen visserligen begränsas, men att konkurrensen genom andra uttrycksmedel blir desto starkare, och att denna skiftning mellan konkurrensmedlen icke har någon betydelse för teorins tillämplighet. Detta än fel. Konkurrensens automatiskt välgörande inverkan åstadkommes enligt den ekonomiska teorin av den samfällda effekten av samtliga olika konkurrensmedel i helt obunden form jämte det fria tillträdet av nya företag. Den välgörande effekten av vilkendera som helst av de olika konkurrensfaktorerna förutsätter med andra ord att samtliga de övriga få verka fritt. Servicekonkurrens t. ex. kan anses odiskutabelt välgörande, endast om konsumenterna drabbas av kostnaderna för servicen och därvid föredraga att betala dessa kostnader. Varje konsument måste ha valfrihet

171 mellan olika pris- och servicekombinationer för att man skall kunna säga, att den pris- och servicestruktur, som uppstår, är den mest tillfredsställande för konsumenterna. Om priset är bundet (standardiserat), och konsumenten påtvingas en servicekonkurrens utan att få avgöra, om hon vill betala för den, kan man icke utan vidare antaga, att servicen får den omfattning som konsumenten föredrar i förhållande till priset. Tvärtom tyder allt på att den icke kan få det. 10:2 Delproblemställningar. Före en fortsatt diskussion om den tänkbara metodiken vid ett studium av bruttoprissystemets samhällsekonomiska verkningar, är det lämpligt att dela upp den ställda huvudfrågan i artskilda delproblemställningar. 1. Hur förändras inkomstfördelningen mellan distributörer och konsumenter, vardera gruppen betraktad som helhet? Härvid måste skiljas på den omedelbara effekten vid införandet av bundna priser och effekten på längre sikt. Det uppenbara syftet med prisbindningen är i regel att hålla prisnivån över det läge som skulle råda vid obunden konkurrens. Om detta syfte uppnås, skulle införandet av systemet ha som omedelbar följd, att detaljisternas inkomster stiga på konsumenternas bekostnad. Ifall kostnaderna sedan skulle anpassas efter det högre inkomstlaget, bleve effekten på längre sikt en annan. En annan anledning att skilja mellan kort- och långsiktiga verkningar på inkomstfördelningen kan vara, att producenterna vid införandet av bruttoprissystem varit tvungna att anpassa sina bruttopriser efter gällande (enligt antagande) nedpressade detaljhandelspriser, men att man sedan systematiskt gått in för att höja marginalerna. Detta har t. ex. varit en mycket tydlig tendens i USA på bruttoprissatta områden. 2. Hur påverkas inkomstfördelningen mellan olika detaljistgrupper? 3. Hur förändras förhållandet mellan olika konsumentgrupper, när den tidigare variationen i priser ersattes med ett enhetligt pris? Vilken är m. a. o. lika-priseffekten ur konsumenternas synpunkt, helt bortsetr från frågan hur detta likapris ställer sig i förhållande till tidigare genomsnittspris vid obundna förhållanden. (Inkomstfördelningen mellan olika konsumentgrupper.) 4. Hur påverkas distributions- och produktionsstrukturen genom förändringar i inkomster eller inkomstförväntningar? Till de nämnda fyra problemställningarna kan fogas ytterligare en fråga för diskussion: Bör man vid en bedömning av bruttoprissystemets verkningar även beakta, i vilken utsträckning som enskilda personer tillfogas ekonomiska förluster genom det ena eller andra systemet? Denna fråga saknar uppenbarligen aktualitet, ifall det system som visar sig skapa de minsta förlusterna för enskilda personer samtidigt ställer sig lämpligast ur konsumentsynpunkt. Men antag att bruttoprissystemet skulle visa sig ha en kostnadshöjande effekt, samtidigt som det kunde skapa större säkerhet för dem som arbeta inom distributionen. Skulle detta i så fall anses ha något värde som borde vägas mot kostnadshöjningarnas effekt? Borde man med andra ord söka bevara det bestående för att icke tillfoga enskilda personer ekonomiskt lidande, även om detta vore mindre rationellt? Förf. är av den åsikten, att frågeställningen även i denna form saknar betydelse, eftersom enligt hans åsikt bruttoprissystemet icke torde skapa större säkerhet för distributörerna. Men om denna slutsats är felaktig, kan det ifrågasättas, om distributörerna i så fall skola få en form av skydd, som andra folkgrupper förmenas. En anställd kan uppsägas efter viss kortare varsel och då mista sina utkomstmöjligheter. Säkerheten för de anställda har måst skapas genom full sysselsätt-

172 ningspolitik, arbetslöshetsförsäkringar och understöd. Det är svårt att finna något motiv, varför företagare skola ges en säkerhet, som sträcker sig utanför ett dylikt program, ifall denna extra säkerhet skapas genom en minskad effektivitet, som går ut över andra konsumentgrupper. Denna sista frågeställning har därför icke beaktats i den följande analysen. 10:3 Generella svårigheter vid studiet av bruttoprissystemets verkningar. En av de främsta svårigheter, som möter en undersökning av bruttoprissystemets verkningar i vårt land, är att det icke är möjligt att helt isolera den inverkan som systemet haft på inkomstfördelning och struktur. Dess gradvisa utveckling under en längre tidsrymd gör det svårt att åstadkomma en jämförelse av typen »före och efter». Och vidare har såsom framgått systemet ännu endast verkat under en mycket begränsad tidsperiod och under större delen härav dessutom varit kombinerat med statlig priskontroll. De undersökningar som gjorts av bruttoprissystemets verkningar i USA har i det första avseendet mött mindre svårigheter. Visserligen har systemet även där endast verkat under en kort tidsperiod — sedan mitten av 30-talet — och under en stor del av denna tid varit priskontrollerad, men däremot infördes det i stor utsträckning från en viss bestämd dag, då förbudet mot bruttoprisbindning i dess enda praktiskt verksamma form upphävdes. 10:4 Studier av priser och marginaler. Det har företagits ett stort antal undersökningar av bruttoprissystemets effekt i olika länder. De flesta ha enbart omfattat principiella resonemang men flera ha delvis byggt på materialinsamling. I samtliga publicerade undersökningar av den senare typen har man sökt bedöma bruttoprissystemet med utgångspunkt från dess verkningar på priser, marginaler och detaljistinkomster. En sådan undersökning synes kunna ske på f^n i princip olika sätt, vilka diskuteras i det följande. 10: W Jämförelse mellan priser och marginaler på bruttoprissatta och icke bruttoprissatta artiklar. Den metodik, som synes ligga närmast till hands, omfattar en jämförelse mellan priser och marginaler på bruttoprissatta och icke bruttoprissatta artiklar. Den tankegång, som ligger bakom en sådan jämförelse, är följande. Om de bruttoprissatta artiklarna visa sig ha högre priser och marginaler än de icke bruttoprissatta, är systemet skadligt, medan motsatsen eljest är fallet. Sådana försök till jämförelse ha också gjorts i undersökningar av olika slag, bl. a. i Amerika. Förf. är av den uppfattningen, att de inte kunna bilda grund för någon hållbar slutsats i bruttoprisfrågan, såvida icke två förutsättningar äro uppfyllda. 1. Artiklarna måste vara ur kostnadssynpunkt jämförbara eller också kostnadsskillnaderna kunna konstateras vara en följd av bruttoprissättningen. 2. Prisbildningen på den studerade artikeln får icke ha påverkat prisnivån på andra obundna artiklar i sortimentet. Dessa förutsättningar kunna icke uppfyllas i praktiken. Det kan vara fullt naturligt av helt andra orsaker än bruttoprissättningen, att priset på en bruttoprissatt vara är antingen lägre eller högre än på den icke bruttoprissatta varan. De kunna t. ex. säljas i olika kvantiteter per gång eller totalt eller med olika reklamstöd från producenten. Såsom framgått i avsnitt 04: omfattar bruttoprissättningen dessutom i regel endast en begränsad del av ett sortiment. Innan man

173 kan bedöma bruttoprissättningens verkan måste man först kartlägga sambandet mellan priserna på bruttoprissatta och icke bruttoprissatta artiklar. Om man utsträckte undersökningen till att omfatta hela sortimentet och särskilt beaktade sambandet mellan olika artiklar, skulle vissa slutsatser av följande typ kunna dragas. Bruttoprissättningen har t. ex. medfört ett högre prisläge på de bruttoprissatta varorna än. som skulle varit fallet vid obunden konkurrens, medan priserna på den fria sektorn i stället blivit lägre än som eljest skulle varit fallet. Huruvida genomsnittsnivån påverkats i ena eller andra riktningen är omöjligt att säga. Den förskjutning, som uppenbarligen skett i förhållande till läget vid fri konkurrens, har påverkat konsumenternas efterfrågan. De köpa vissa varor billigare än vid obunden konkurrens och andra varor dyrare. Man kan spekulera över frågan huruvida detta är önskvärt eller icke, men slutsatserna måste främst grundas på subjektiva uppfattningar om vad som är önskvärt. Såsom framgått av avsnitt 10: 1 kan man inte utan vidare taga pris- och efterfrågeförhållandena vid obunden konkurrens såsom normgivande för det önskvärda. Även vid obunden konkurrens föreligger ett subventionsförhållande, som medför, att vissa varor drabbas av lägre pålägg än som motsvarar deras kostnader och tvärtom. Det kan konstateras, att förhållandet skiftar vid bruttoprissättning men knappast sägas, huruvida detta är önskvärt eller icke önskvärt. Som exempel kan tagas prissättningen på socker i detaljhandeln. Fram till år 1948 torde socker ha belastats med ett lägre pålägg i detaljhandeln än vad som motsvarade kostnaderna för varan. Det var en konkurrensvara. Efterfrågan på socker stimulerades därigenom, i den mån den var beroende av sockerpriset. Under den därpå följande tiden har detta förhållande förändrats totalt genom de priskontrollerande myndigheternas politik. Man har vid ett par tillfällen höjt marginalen på socker (och andra tunga varor) och i stället hållit den nere på bruttoprissatta varor, så att läget i dag torde vara rakt motsatt. Varan socker får bära kostnader för distributionen av andra, bruttoprissatta märkesvaror (t. ex. vissa kemisk-tekniska artiklar, som säljas i mycket små poster). Detta kan antagas ha påverkat den relativa efterfrågan på resp. produkter. Är detta en önskvärd eller icke önskvärd utveckling? Det riktigaste svaret på denna fråga är förmodligen, att konsumentens tillfredsställelse inte är något så känsligt instrument, att det ger utslag för sådana förskjutningar. Effekten kan icke mätas, och ett omdöme blir enbart subjektivt. 10: M Jämförelser mellan priser och marginaler på enskilda artiklar branscher före och efter införandet au bruttoprissystem.

eller

hela

En annan metod, som ligger nära till hands, omfattar jämförelsen mellan priser och marginaler på vissa artiklar eller för hela sortimentet i en bransch före och efter bruttoprisbindning. En sådan jämförelse kan ske på olika sätt. 1. Man skulle kunna studera marginalutvecklingen inom en viss bransch under en längre period, varunder både fri prissättning och bruttoprissättning förekommit. Tankegången bakom en sådan jämförelse vore följande. Ifall den genomsnittliga marginalen för hela sortimentet ändrats, skulle detta kunna antagas vara en följd av bruttoprissättningen. En sådan slutsats är emellertid icke tilllåtlig, eftersom den genomsnittliga distributionsmarginalen för ett visst sortiment helt oavsett bruttoprissystemet ökat under åtminstone de senaste trettiotal åren och även kommer att fortsätta att öka. Detta är en naturlig följd av att distributionsmarginalerna uttryckas i procent av konsumentpriserna. Ifall produktion och distribution rationaliseras lika snabbt, d. v. s. med samma relativa sänkning av kostnaderna i båda sektorerna, skulle de procentuella marginaler, som fordras

174 för att täcka distributionskostnaderna, hållas konstanta. Om däremot produktionen rationaliseras snabbare, måste distributionskostnaderna och därmed marginalerna öka under i övrigt lika omständigheter, trots att även distributionen rationaliserats under samma tid. Det är nu ofrånkomligt, att produktionen på längre sikt rationaliseras snabbare än distributionen, och att distributionskostnaderna och därmed marginalerna måste öka i relation till konsumentpriset. Här behöver endast hänvisas till att den viktigaste rationaliseringsfaktorn inom produktionen, mekaniseringen, endast i undantagsfall kan få någon betydelse inom distributionen. De stigande relativa distributionskostnaderna äro sålunda ett tecken på att produktionen rationaliserats snabbare än distributionen. Alldeles bortsett från den svårighet som följer av att bruttoprissystemet icke införts vid en viss tidpunkt utan vunnit insteg gradvis, är det helt omöjligt att söka särskilja bruttoprissystemets verkan i marginalutvecklingen, som visar den samlade effekten av kostnadsutvecklingen inom både produktion och distribution. 2. Den metodik, som oftast använts i amerikanska undersökningar, har omfattat jämförelser mellan priser och marginaler på artiklar strax före och efter införandet av bruttoprisbindning. I den mån denna jämförelse avsett att visa hur genomsnittspris och -marginaler utvecklats som en följd av bruttoprissättningen, har metoden visat sig vara praktiskt ogenomförbar. Av samma anledning som återgivits i föregående avsnitt, räcker det icke med enbart en jämförelse mellan priserna på de bruttoprissatta artiklarna, utan den indirekta effekten på den fria sektorns priser måste även klarläggas. Det h a r i denna typ av undersökningar visat sig vara synnerligen svårt att göra ett representativt urval av priser och framförallt att ge prisförändringarna en vikt som motsvarar deras betydelse för konsumenterna. Detta har ingen betydelse, ifall priser och marginaler efter bruttoprissättningen ligga över de högsta eller under de lägsta priser och marginaler, som förut tillämpades, eller i varje fall någonstans i utkanterna av variationsfältet. Om de däremot ligga närmare centrum, så att en vägning måste ske av höjningar och sänkningar, har det visat sig omöjligt att dra några bestämda slutsatser rörande genomsnittsnivåns utveckling, trots att man vid flera av undersökningarna haft stora ekonomiska resurser till sitt förfogande. En annan svårighet har varit att införskaffa tillförlitliga uppgifter om priser och marginaler från den tidpunkt då systemet infördes. Här i vårt land torde denna typ av undersökningar över huvud taget icke kunna utföras med framgång, beroende på svårigheten att fixera tidpunkten för bruttoprissystemets införande för ett tillräckligt representativt urval av artiklar. En annan faktor, som måste beaktas vid bedömningen av resultatet av sådana undersökningar, är att de endast visa förändringarna på mycket kort sikt. Det kan mycket väl tänkas, att den omedelbara effekten av ett bruttoprissystem blir en höjning av marginaler och priser, men att både marginaler och priser på längre sikt bli lägre, ifall systemet stimulerar till intensifierad rationalisering av distributionen, eller att tvärtom en omedelbar sänkning av priser och marginaler i längden motverkas av höjda distributionskostnader och därmed krav på marginaler såsom följd av bruttoprissystemet. Även om det är omöjligt att draga några slutsatser rörande genomsnittsmarginalernas och -prisernas förändringar ur undersökningar av nämnda typ, kunna dessa ge underlag för viktiga slutsatser rörande förändringarna för olika detaljhandels- resp. konsumentkategorier. De flesta av de amerikanska undersökningarna ha sålunda särskiljt filialaffärsföretag med lägre service från övriga företag och ha studerat pris- och marginalutvecklingen för var och en av dessa grupper. De flesta undersökningar återge endast utvecklingen för varor, som blivit brutto-

175 prissatta, men i ett par har man också observerat utvecklingen för de icke bruttoprissatta varorna. I vårt land torde det vara omöjligt att genomföra en sådan undersökning för en vara, som redan blivit bruttoprissatt. Förf. har icke kunnat finna ett tillförlitligt material. Däremot har det varit möjligt att göra en sådan beräkning på det material rörande sockerpriser, som återgivits i avsnitt 0 6 : 2 . Det var visserligen omöjligt att bestämt ange vilket enhetligt pris, som skulle bli gällande vid införandet av bruttoprissystem, eftersom det skulle ha berott på förhandlingarna mellan de priskontrollerande myndigheterna, Sockerbolaget och handeln, men det räknades med några olika då tänkbara alternativ. Med utgångspunkt från dessa alternativa, enhetliga priser kunde därefter prisförändringarna för olika företag och konsumentgrupper beräknas. Det bör observeras, att sockerundersökningen endast kan visa utvecklingen för den bruttoprissatta varan. En konsument, som skulle ha drabbats av prishöjning på socker genom bruttoprissättningen, skulle kanske på längre sikt ha kunnat kompenseras genom prissänkning på varor i den fria sektorn. 10:42

Utvecklingen av marginaler och detaljistinkomster i bruttoprissatta branscher jämfört med »fria» branscher. En variant av den i föregående avsnitt nämnda metoden omfattar en jämförelse av marginalernas och detaljistinkomsternas utveckling i bruttoprissatta jämfört med »fria» branscher. Av samma skäl som angivits i det föregående, kan icke heller en sådan undersökning ge hållpunkt för några bestämda slutsatser. Marginalutvecklingen är i alltför hög grad ett uttryck för produktionens rationalisering, och inkomstutvecklingen en följd av så många andra faktorer, bl. a. de priskontrollerande myndigheternas varierande intresse för olika branscher, att bruttoprissättningens effekt icke kan urskiljas. 10: 43 Jämförelser mellan marginaler i olika länder. Den farligaste av alla de metoder, som använts för bedömning av bruttoprissystemets verkningar, synes ha varit jämförelsen mellan handelsmarginaler i länder med resp. utan bruttoprissystem. I sådana jämförelser har t. ex. Sverige kunnat tagas som exempel på ett land med omfattande utbredning av bruttoprissystemet, medan USA kunnat tagas som exempel på ett land där bruttoprissystemet endast haft begränsad omfattning. En jämförelse mellan marginalerna i dessa båda länder visar i stort sett samma marginaler. Härav har man velat draga slutsatsen, att bruttoprissystemet tydligen inte haft någon effekt på marginalernas höjd. Jämförelsen berättigar emellertid icke till en sådan slutsats. Såsom framgått av det föregående är distributionsmarginalen i minst lika hög grad ett uttryck för produktionens som för distributionens effektivitet. Ju högre produktionseffektiviteten är, desto högre bli distributionsmarginalerna under i övrigt lika omständigheter. Om USA och Sverige ha samma distributionsmarginaler, medan man vet att produktionseffektiviteten i USA av olika skäl är väsentligt högre än i Sverige, kan detta endast innebära, att även den amerikanska distributionens effektivitet är i motsvarande grad högre än den svenska. 1 Man skulle kunna försöka eliminera produktionseffektivitetens inverkan. Såsom framgått berättigar handelsmarginalernas likartade höjd i USA och Sverige till slutsatsen, att den amerikanska distributionseffektiviteten är ungefär lika mycket högre än den svenska som den amerikanska produktionseffektiviteten är högre 1

För en illustration av detta sammanhang se t. ex. Colin Clarks uppgifter i boken »The Conditions of Economic progress», som visar att en större del av den tillgängliga produktiva befolkningen åtgår för distributionen, ju högre levnadsstandarden är.

176 än den svenska. Att däremot gå längre och därav draga den slutsatsen, att bruttoprissättningen medfört en sämre effektivitet i Sverige, är icke tillåtligt, eftersom skillnaden kan bero på så många andra faktorer, t. ex. konsumenternas större rörlighet i USA. Det Sr endast, när produktiviteten inom industrin är densamma och varorna möta exakt samma marknadsförhållanden, som en jämförelse mellan länder med och utan bruttoprissystem kan ge en uppfattning om systemets verkningar. Dessa förutsättningar ha visat sig föreligga i ett enda fall, nämligen vid en jämförelse mellan sådana stater i USA där bruttoprissystemet varit tillåtet och sådana där det varit förbjudet. 1 Det har här varit möjligt att jämföra priser och marginaler i de icke prisbundna staterna med läget i omgivande prisbundna stater. Undersökningarna ha kunnat omfatta exakt samma artiklar med samma fabrikantpriser, vilka mött samma marknadsförhållanden. De undersökningar som gjorts ha emellertid med ett par undantag endast omfattat de bruttoprissatta varorna, ej priserna på den fria sektorn. 10: H Sammanfattning av möjligheterna att bedöma brnttoprissystemets verkningar genom stadier av priser, marginaler och inkomster. Den föregående metodanalysen har visat, att studier av priser, marginaler och inkomster endast kan medge mycket begränsade slutsatser rörande bruttoprissystemets verkningar, och att detta i synnerhet gäller i vårt land, där det i regel är omöjligt att fixera någon bestämd tidpunkt för systemets genomförande för en viss artikel. De säkraste slutsatser, som material av denna typ medger, gäller förskjutningar i inkomstfördelningen mellan olika detaljist- och konsumentgrupper, men även dessa slutsatser äro mycket begränsade till sin räckvidd. Framförallt gäller att det endast kan visa utvecklingen på kort sikt, vilken mycket väl kan tänkas ha en annan tendens än den långsiktiga utvecklingen. 10:5 Studier av underliggande kostnadssammanhang. Den föregående diskussionen har visat, att om man önskar skapa en fast grund för ett omdöme om bruttoprissystemets samhällsekonomiska verkningar, räcker det icke med ett studium av priser och marginaler. Olikheter i dessa kunna bero på så många andra faktorer, att bruttoprissystemets effekt icke kan avläsas direkt ur dem. Sambandet mellan priser och marginaler på olika artiklar ingående i ett sortiment medför även, att olikheternas verkliga innebörd för konsumenterna blir svår eller omöjlig att bedöma. Om man överhuvudtaget skall kunna skapa sig en uppfattning om bruttoprissystemets samhällsekonomiska verkningar, synes det nödvändigt att tränga ned till de underliggande struktur- och kostnadssammanhangen. Finns det någonting som talar för att kostnaderna böra utvecklas på ett visst sätt under bruttoprissystem, och kan en sådan hypotes bestyrkas eller förkastas genom studier? En sådan struktur- och kostnadsstudie kan tänkas ske på flera olika sätt. Man kan sålunda på samma sätt som för priser och marginaler jämföra kostnader för bruttoprissatta och icke bruttoprissatta artiklar eller branscher, kostnader före och efter bruttoprissättning eller kostnader i olika länder. Mot alla sådana »totaljämförelser» kunna resas i stort sett samma invändningar som mot marginal1 När det federala förbudet mot bruttoprissättning släpptes år 1937, gällde detta endast för sådana stater, i vars statslagar icke förelåg något förbud mot bruttoprissättning. Detta var då fallet i 42 stater, i vilka bruttoprissättning omedelbart kunde införas. Av de övriga 6 ha så småningom 3 släppt förbudet.

177 jämförelserna. Det är ytterligt svårt att skaffa något tillförlitligt material — i varje fall utan ekonomiska resurser — och att sedan isolera bruttoprissystemets effekt. Den enda tänkbara metodiken synes vara att medelst principiell analys söka skapa hypoteser för bruttoprissystemets verkningar i olika avseenden, t. ex. på antalet företag, på branschspridning, på servicen, på producenternas val av distributionsväg, på prisdifferentiering m. m. och att därefter söka bestyrka eller förkasta dessa hypoteser genom materialinsamling på de punkter där sådan är tänkbar. Vilket material som behöves och hur detta skall insamlas, diskuteras i varje särskilt avsnitt, sedan hypotesen presenterats. 10:6 Begränsningar i slutsatserna. Även om det skulle lyckas att fastställa bruttoprissättningens effekt i alla relevanta avseenden, kan det tänkas föreligga en stark begränsning i slutsatsernas räckvidd. Antag att det skulle visa sig, att bruttoprissystemet medfört skadliga verkningar för konsumenterna. Detta skulle då kunna innebära, att konsumenterna skulle vunnit på att bruttoprissystemet aldrig hade införts, men det vore icke omöjligt att vad som främst borde genomföras icke vore en återgång till friare konkurrens utan en ytterligare konkurrensbegränsning och framförallt samordning, en »planhushållning», inom ramen för den begränsade konkurrensen. De avarter som bruttoprissystemet kan tänkas ge upphov till, skulle sålunda kunna vara resultatet, icke av konkurrensbegränsningen som sådan, utan av att den skedde planlöst av individuella företagare eller branscher utan samordning. Som exempel härpå kan nämnas, att bruttoprissystemet kan ge upphov till rabattkonkurrens genom att de olika producenterna konkurrera sinsemellan. Eftersom denna rabattkonkurrens icke kan nå fram till konsumenterna i form av lägre priser, kan den oftast icke betraktas som önskvärd ur konsumentsynpunkt. Det är då tänkbart, att det vore bäst för konsumenten att man på något sätt förhindrade rabattkonkurrensen och såge till att producenterna i den mån de kunde medgiva sänkningar av sina fabrikspriser även måste låta dessa slå igenom i brutto- eller konsumentpriserna. I det följande har endast gjorts ett försök att bedöma vilken verkan som bruttoprissystemet haft eller kan få i sin hittills tillämpade form, men däremot har det icke gjorts något försök att avgöra huruvida en påtvingad och kontrollerad ytterligare konkurrensbegränsning vore lämplig för konsumenten. 11: Tidigare undersökningar i olika länder. Analysen har utelämnats i denna framställning, då den faller utanför dess ram. I avsnittet lämnas en kritisk redogörelse för de på faktiskt material grundade studier av bruttoprissystemet, som publicerats i olika länder och vidare återges de slutsatser, vartill ekonomer, som ägnat sig åt frågan, kommit i principiella analyser. 12: Bruttoprissystemets omedelbara verkningar för konsumenterna. 12:0 Konsumentopinionens betydelse i bruttoprisfrågan. Man har i både USA och Sverige sökt besvara frågan, huruvida bruttoprissättningen är socialt önskvärd eller inte genom opinionsundersökningar bland allmänheten. Resultatet av sådana undersökningar är emellertid värdelöst i den mån 12—116665

Bil.

178 de avse att pejla något annat än konsumenternas omedelbara reaktion inför systemet. Konsumenterna kunna inte anses äga förutsättningar att sätta sig in i alla de problem, som bruttoprissättningen medför, i synnerhet inte i den långsiktiga verkan på distributionens struktur och kostnader. 1 Men även efter begränsningen till att avse konsumentens omedelbara reaktion får resultatet av sådana undersökningar icke tillmätas alltför stor vikt. Det torde vara omöjligt att utforma frågeställningen på ett sådant sätt, att konsumenten inte blir känslomässigt påverkad. Man får t. ex. ett helt annat svar, om man låter konsumenten välja mellan »lika priser åt alla» och »olika priser», än om man låter honom välja mellan »bundna priser» eller »begränsad konkurrens» å ena sidan och »fri konkurrens» å andra sidan. Detta illustreras av ett experiment, som gjordes av förf. i samband med planläggningen av en opinionsundersökning. Avsikten med experimentet var endast att, innan de slutgiltiga frågorna utformades, söka utröna genomsnittskonsumentens förmåga att genomskåda frågeställningarna. Det tillgick så, att sextio husmödrar i olika sammanhang förelades ett formulär med följande innehåll: »Det förekommer två olika prissättningssystem för s. k. märkesvaror. Alternativ A. Fabrikanten sätter konsumentpriset på varorna, vilket i regel medför att priserna bli desamma för ett och samma märke oavsett i vilken butik de inköpas. Alternativ B. Fabrikanten sätter endast det pris han själv tar för varan vid försäljning till handeln, medan detaljisten själv sätter sitt pris på varan. Priset kan då bli olika mellan olika detaljister. Fråga 1. De fabrikantbestämda priserna medföra att priserna bli lika för alla. F ö r e d r a r Ni detta system (A) eller det där detaljisten själv bestämmer sina priser (B). Svara endast A eller B för att ange vilket system Ni föredrar. Fråga 2. När fabrikanten fastställer priset förbjudes detaljisten att sänka priset, om han på grund av effektiv organisation kan nöja sig med en mindre marginal än den fabrikanten fastställt för honom. Detaljisternas strävan att sänka priserna på dessa varor upphör. F ö r e d r a r Ni ett system med fri konkurrens inom detaljhandeln eller ett system där fabrikanten genom att binda priserna förhindrar all priskonkurrens inom detaljhandeln. Ange svaret genom att skriva ett C för fria konkurrenspriser och ett X för bundna priser.» Frågeställningarna äro som synes uppenbart färgade. I den ena av dem betonas likapriseffekten, i den andra begränsningen av konkurrensen. I jämnt hälften av fallen förklarade sig husmödrarna som svar på fråga 1 föredraga systemet med lika priser framför självbestämmanderätt för detaljisten. Av dessa 30 husmödrar var det endast 13, som samtidigt föredrogo bundna priser som svar på fråga 2, medan 17 ville ha fri priskonkurrens. Samtliga de 30 husmödrar, vilka som svar på fråga 1 föredrogo att detaljisten själv satte sina priser, föredrogo även priskonkurrens som svar på fråga 2.2 1 Konsumenternas okunnighet om problemställningarna framgår klart av den i noten å sid. 163 nämnda opinionsundersökningen. Av dem som förklarat sig föredraga »lika prissystemet» hade 39 procent som motiv uppgivit »att det blir lika pris på orten», medan 10 procent svarat »det blir billigare», 9 procent att »det är rättvist», och 9 procent att »fabrikanten känner bäst till värdet». Samtliga dessa motiveringar — jämte övriga — visa att konsumenten ej kände till problemställningarna, f. ö. helt naturligt. 2 Proportionen 30—30 som svar på första frågan har ingen som helst betydelse som uttryck för nämnda konsumenters inställning till denna. Avsikten var, att husmödrarna skulle besvara

179 Då förf. ej kunde finna en neutral frågeställning, vilken samtidigt antydde systemets väsentliga egenskaper ur konsumentsynpunkt, inställdes den planerade undersökningen. Här h a r förutsatts, att man velat utröna den icke känslomässigt färgade opinionen hos en »upplyst» konsument, som är väl medveten om vad valet mellan de olika prissättningsmetoderna betyder, åtminstone i sådana ytliga avseenden, som t. ex. inverkan på priskonkurrensen. Frågeställningen har varit: Vilket system skulle en konsument föredraga, som känner till bruttoprissystemets omedelbara verkningar på priser och konkurrens? De i vårt land företagna opinionsundersökningarna kunna uppenbarligen icke besvara en sådan fråga, då de enbart använt uttrycket »lika-priser» för att beskriva systemet. Konsumenternas tankar ha letts i en viss riktning, vilket kan ha påverkat resultatet. Om man emellertid endast söker utröna opinionen sådan den ar — alltså utan hänsyn till om konsumenten förstår frågeställningen — torde denna ensidighet ha haft ringa betydelse. De flesta svenska konsumenter torde sålunda endast känna till bruttoprissystemets likapris-effekt men ej ha reflekterat oyer dess konkurrensbegränsande verkan, och den ensidiga frågeställningen har da icke påverkat dem utan endast försummat att upplysa dem. Förf. anser det fullt troligt, att konsumenter, som endast känna till systemets likapriseffekt föredraga detta framför varierande priser, på samma sätt som de med största sannolikhet föredraga statlig maximipriskontroll framför företagarnas rätt att själv sätta sina priser. Anledningarna härtill diskuteras i följande avsnitt. Opinionsundersökningarna ha i några fall utformats så att de sökt ge svaret på frågan, vilken faktor som är avgörande i konsumentens val av inköpskällapriset eller andra faktorer. Om priset då placerats efter t. ex. närhet service' sortiment e t c , h a r man därur velat draga slutsatsen, att priskonkurrensen saknar större varde för konsumenten, och att detta i sin tur måste innebära, att denna föredrar hkaprissystem. I en undersökning inom drugbranschen i USA dar övervägande delen av sortimentet var bruttoprissatt vid undersökningstidpunkten, fann man att konsumenten satte »lägre pris» mycket långt ned på skalan over sina motiv för valet av en viss inköpskälla och ville därur draga slutsatsen att priskonkurrensen saknade betydelse. Denna slutsats saknar emellertid grund' For att en sådan undersökning skall ha något värde fordras, att samtliga konkurrensfaktorer ha fått verka fritt. Inom en bransch med enhetliga priser är det endast den dåligt informerade konsumenten, som kan uppge priset som motiv för val av inköpskälla. 12:1 Bruttoprissystemet förenklar konsumenternas val av inköpskälla. Lika priser förenkla konsumenternas inköpsarbete. Valet mellan olika varor har oförminskad betydelse, men valet mellan inköpsställen får minskad betydelse och kräver m i n d r e arbete. Denna synpunkt får i synnerhet betydelse för t ex turister och andra tillfälliga kunder, som ej känna de olika inköpskällornas kvalitet, och vidare för sådana som ej kunna lägga ned tid och krafter på inköp Synpunkten har avsevärt större betydelse i vårt land än i USA, beroende på att butikernas öppethållningstider i Sverige medge så ringa tid för den förvärvsarbetandes inköp. Köpen måste göras snabbt. I USA, där man på praktiskt taget den första frågan, innan de läste den andra, men detta var inte alltid möjligt att genomföra Flera av de tillfrågade torde sålunda ha upptäckt motsättningen i sina svar och ändrat det första lor att skapa överensstämmelse. Det är möjligt, att ytterligare andra av de 17 kvarvarande skulle ha gjort det, om de blivit uppmärksamgjorda på motsättningen.

180 alla områden kan handla åtminstone under några timmar efter arbetets slut och i livsmedelsbranschen ofta till kl. 21.00 eller ännu senare, har konsumenten större möjlighet att lägga ned tid på urvalet av billiga inköpskällor. Man får emellertid ej överdriva betydelsen av de fördelar det innebär for konsumenterna att ej behöva jämföra priser i olika affärer. Man brukar ibland måla en skräckbild av konsumentens inköpsarbete vid fri prisbildning, dar man foreställer sig att konsumenten rusar runt i alla affärer och jämför priserna på varje småsak. För de flesta konsumenter är emellertid problemet att leta fram den inköpskälla som på det hela taget ställer sig förmånligast, ej att söka få lägsta pris på varje artikel. I praktiken blir konsumenternas kontroll av priserna stickprovsmässig. .. Ett ibland framfört argument för enhetliga priser är att de göra det lättare för husmodern att planera sina inköp. Hon känner till de olika varornas priser och kan lättare räkna ut vilka kvantiteter hon bör köpa av varje vara for att hålla sig inom den utgiftsram, som hon bestämt. Det är emellertid svårt att föreställa sig ett fall, där priskonkurrens inom handeln skulle medföra, att hon icke finge möjlighet att köpa vad hon planerat att köpa. 12:2 Bruttoprissystemet som skydd mot konsumentens oekonomiska instinkter och mot vilseledande prissättning. I avsnitten 08: och 09: i det föregående har behandlats ett par fall, där bruttoprissystemet åberopats till skydd för konsumenten. I det första fallet har systemet ansetts skydda konsumenten mot kvalitetsförsämring, både på varor och kundtjänst, och i det andra fallet mot vilseledande lockvaruförsäljning. I båda dessa fall kom förf. till slutsatsen, att bruttoprissystemet icke kunde medföra något skydd åt konsumenten, utan om ett sådant behövdes måste det genomföras på Det finns även andra fall, som mer direkt beröra konsumenten, där liknande skyddsegenskaper mot konsumentens ofullkomligheter såsom inköpare tillskrivas bruttoprissystemet. Ett par av de viktigaste beröras här. Det brukar ibland hävdas, att bruttoprissättningen icke endast gör valet av inköpskälla enklare för konsumenten utan även skyddar henne mot hennes egna oekonomiska instinkter. Det finns konsumenter som vid fri prisbildning skulle »springa omkring som stövare och nosa u p p det lägsta priset», även om besparingen vunnes på bekostnad av mer tid eller kvalitet än vad den är värd, och detta kan naturligtvis användas som argument för ett lika-prisskydd åt konsumenten. 1 . Det är ingen tvekan om att bruttoprissystemet i detta avseende innebar ett skydd, under förutsättning att konsumenten i fråga vet att priserna äro desamma. Frågan är emellertid om kraven på kontroll skall föras längre än till att skydda den konsument, som gör sina inköp med normal aktsamhet och omsorg. Om man anser det vara önskvärt att skydda alla konsumenter mot deras egna brister som förnuftiga hushållare, skulle det fordras en reglering och ett förmynderskap over konsumenten, vari likaprisskyddet endast utgjorde en av de obetydligaste komponenterna. Ett sådant skydd skulle då icke endast behövas för att förhindra spring mellan olika affärer utan framför allt för att tillse att konsumentens val i S e t e x nyetableringssakkunnigas meddelande nr 95, 12, där argumentet om skydd åt konsumenten mot hennes ofullkomligheter som inköpare framfördes av en producent. Se även en artikel »En detaljist har ordet» i Fri Köpenskap nr 10, 1951. Det betonas han, att husmodern saknar förutsättning att bedöma priserna och att hon vid fri prissättning skulle springa ur butik i butik för att »tjäna 3—4 öre, som det kanske kostar en halv timma att skatta.»

181 mellan olika artiklar bleve ekonomiskt. Förf. är emellertid av den åsikten, att vad som främst behöves icke är kontroll utan konsumentupplysning. Detsamma gäller i ett annat skyddsfall, som ofta åberopas såsom argument för konsumenten. Tack vare likaprisskyddet anses konsumenten slippa känna sig lurad genom att upptäcka en vara någonstans till lägre pris än vad hon själv betalt för den. Det är otvivelaktigt, att konsumenten känner en sådan besvikelse, och det är också tänkbart, att denna väger tyngre än den glädje hon kan känna efter att ha gjort ett gott inköp, men dessa känslor torde till betydande del vara en följd av att konsumenterna genom bruttoprissystem eller annan form av privat eller statlig priskontroll vant sig vid att betrakta likapriser som något normalt. Denna avtrubbning i priskänsligheten är en mycket allvarlig företeelse, vilken bland annat försvårar alla försök att lära konsumenten känna skillnader i priset mellan olika inköpskvantiteter eller olika grad av kundtjänst och därigenom få denne att köpa på ett ekonomiskt sätt. 12:3 Den sociala prissättningen och konsumentens fria urval. Det hävdas ibland, att bruttoprissättningen håller uppe höga marginaler på vissa artiklar, t. ex. kemisk-tekniska artiklar, och därigenom gör det möjligt för återförsäljarna att sälja andra artiklar billigare, och att de senare äro de stora, för konsumenterna — i synnerhet de lägsta inkomstklasserna — betydelsefulla artiklarna. Bruttoprissättningen skulle sålunda medföra en »social» fördelning av distributionskostnaderna på olika varor. Det kan starkt ifrågasättas, om bruttoprissättningen verkligen h a r denna effekt på förhållandet mellan marginalerna för varor, som efterfrågas av olika inkomstgrupper. Även om det finns områden, där några av de mest betydelsefulla varorna äro fria från producenternas priskontroll, t. ex. livsmedelsområdet, torde detta knappast vara regel. Kravet på bruttoprissättning h a r ju alltid varit starkast på de områden, där konkurrensen varit särskilt stark, bl. a. för de betydelsefulla varor som köpas oftast av konsumenterna, och där dessa sålunda haft de största möjligheterna till prisjämförelser. Men även om man skulle anse, att varor, som ej äro föremål för bruttoprissättning, äro betydelsefullare och att marginalerna på dessa ligga förhållandevis lågt, kan detta knappast betraktas som en följd av bruttoprissystemet. Såsom framgått i avsnitt 06: skulle förhållandet ha varit detsamma vid fri priskonkurrens. Det utmärkande för denna är just, att konkurrensen blir särskilt hård på de viktigaste varorna, vars marginaler pressas ned. En tillförlitlig materialinsamling är emellertid svår att prestera på denna punkt, eftersom alltför litet är känt om marginalernas höjd på den tid, då bruttoprissättningen ej existerade. 1 Förf. håller för sannolikt, att en n ä r m a r e undersökning snarare skulle visa, att bruttoprissättningen skapat en »antisocial» fördelning av distributionskostnaderna på olika varor i förhållande till läget vid fri konkurrens. Denna slutsats bestyrkes i viss mån av den undersökning som gjorts av bruttoprissystemets be1 Se dock t. ex. Mellanhandssakkunnigas analys av marginalerna i specerihandeln år 1920—21, SOU 1922: 20, s. 33 ff, som leder till bl. a. följande slutsats: »Från social synpunkt torde ej finnas anledning att göra invändning mot att lyxvarorna få draga en relativt större anpart av kostnaderna än de rena nödvändighetsvarorna.» (S. 55). Man hade emellertid konstaterat ett avsteg från denna princip och anser det föreligga »skäl till anmärkning, när en av de förnämsta nödvändighetsvarorna inom specerihandeln — vetemjölet •— belägges med en prismarginal, som i Stockholm uppgått till omkring 18 % och även å andra orter överstigit den genomsnittliga detaljhandelsmarginalen.» (S. 55). Om man bortser från marginalen på mjöl, lågo emellertid marginalerna på de stora nödvändighetsartiklarna även då förhållandevis lågt.

182 tydelse för olika inkomstgrupper. Såsom framgår av tabell 3 på s. 131 var bruttoprissystemets relativa betydelse större för konsumenter i lägre inkomstgrupper. Frågan om bruttoprissättningens inverkan på förhållandet mellan olika varor synes emellertid ha mindre social betydelse än dess inverkan på de relativa priser som olika inkomstgrupper få betala för samma vara. Det kännetecknande för detaljhandeln vid obunden konkurrens är, att det blir en differentiering av denna i många olika kombinationer av priser och tjänster till konsumenten. Konsumenter med högre inkomster och större krav på tjänster kunna få dessa och betala härför ett högre pris än konsumenter med lägre inkomster och mindre krav på tjänster, som kunna vända sig till företag, som specialiserat sig på låga priser och låg kundtjänststandard. Det gemensamma resultatet av alla undersökningar av prisutvecklingen i USA efter införandet av bruttoprissystem har varit, att företag med lägre kundtjänst tvingats höja sina priser på de bruttoprissatta varorna (alldeles oavsett huruvida den totala genomsnittsnivån gått upp eller n e d ) . Priskonkurrensen har regelmässigt satt in från företagsformer med lägre kundtjänst, »cut rate» företag eller självbetjäningsaffärer, ofta i filialaffärsföretagets form. I vårt land är det svårare att genomföra en sådan undersökning, beroende på att vi icke ha samma skarpa differentiering mellan företag med olika kundtjänst, sannolikt som en följd av bundenheten i prissättningen. Konsumentkooperationen h a r dock i viss mån framstått som exempel på en kombination av lägre kundtjänststandard och priser, i varje fall under sina tidigare utvecklingsskeden. I den utredning angående sockerpriserna, som nämnts i avsnitt 06:, har därför även gjorts ett försök att jämföra prissättningen för kooperativa och privata butiker. Denna jämförelse h a r gjorts på två sätt. För 149 orter förelågo prisuppgifter från både kooperativa och privata butiker i konkurrens med varandra. Förhållandet mellan priserna framgår av tabell 12. Såsom synes voro prisvillkoren identiska på 102 av de 149 orterna. I de övriga 47 fallen voro de privata butikernas priser fördelaktigare i 7 fall (skillnader i återbäring i n r ä k n a d e ) , medan de kooperativa butikernas voro fördelaktigare i 39 fall. På en ort hade de konsumentkooperativa butikerna lägre pris men också lägre återbäring än de privata. Tabell 12.

Jämförelse mellan sockerpriser i konsumentkooperativa och privata butiker på 149 orter 1945. A

n

P r

s

t

a

o

r

t

e

r

m e d Totalt

Å 1 e r b ä r i n g

Totalt

högre för koop.

samma

lägre för koop.

7 16

16 102 6

1 1

24 119 6

149 En sådan jämförelse är emellertid icke helt utslagsgivande, beroende på att socker är en så standardiserad produkt och skillnaderna i kundtjänst så små, att några större prisskillnader ej kunna upprätthållas. Om den ena företagstypen sänker priserna, måste den andra i regel följa med. Vad man närmast vill veta är därför, hur konkurrensen mellan företagsformerna påverkat prissättningen över huvud taget. Ett försök härtill har gjorts på så sätt, att marginalerna i de

183 privata butikerna beräknats på orter med resp. utan konsumtionsföreningar. Resultatet av d e n n a jämförelse framgår ur tabell 13. För att eliminera ortsstorlekens inflytande liar jämförelsen gjorts på orter av olika storlek (mätt med antal detaljister). Tabell 13. Jämförelse mellan de privata detaljisternas marginaler på socker på orter med resp. utan konsumentkooperativ konkurrens år 1945/46. Antal detaljister på orten

6—10 0

4 3 2

Orter med konsumentkooperativ konkurrens

Orter utan konsumentkooperativ konkurrens

antal orter

marginal/öre

antal orter

marginal/öre

160 74 100 132 104

5,87 5,61 5,83 5,56 5,28

17 24 44 71 127

5,69 6,02 6,07 5,84 5,84

5,65

5,88

Såsom framgår verkar det i samtliga storleksgrupper upp till orter med 6—10 livsmedelsbutiker som om konkurrensen från konsumentkooperativa butiker pressat ned marginalerna i den privata detaljhandeln. Ifall ett enhetligt pris hade införts på socker, skulle de kooperativa butikernas kunder samt konsumenter, som frekventerat deras konkurrenter på orter med båda företagstyperna, ha fått betala relativt något mer i förhållande till andra konsumenter än före prisbindningen. Skillnaden är emellertid högst obetydlig. Den ringa strukturella skillnaden mellan olika kundtjänstformer i vårt land gör det svårt att göra liknande jämförelser som i USA. I stället för att kunna jämföra ett »före»-läge utan bruttoprissystem och ett »efter»-läge med bruttoprissystem, få vi söka föreställa oss vilken struktur, som handeln skulle få, om bruttoprissystemet släpptes. Allting talar för att det då skulle uppkomma en rad av företag med låg servicestandard och låga priser, och att konsumenter i lägre inkomstklasser därigenom skulle få större relativa möjligheter att täcka sina behov. Här bör slutligen betonas en tidigare berörd egenskap hos likaprissystemet, vilken sammanhänger med de beskrivna förhållandena. Systemet innebär ett ingrepp i det fria konsumenturvalet. Vare sig priset bindes och kvaliteten får variera, eller kvaliteten bindes och priset får variera, blir antalet olika pris- och kvalitetskombinationer mindre än vid ett fritt val för varje enskild konsument. I den mån detta tillmätes något socialt värde — helt vid sidan av dess eventuella betydelse för distributionens effektivitet — har systemet sålunda en antisocial verkan. 12:4 Likapriser — rättvisepriser. I riksdagsmotionerna nr 249 i Första kammaren och nr 377 i Andra kammaren år 1946, där olikheterna i detaljhandelspriserna påpekades och en utredning rörande införandet av enhetligt pris på socker begärdes, framfördes som huvudmotiv härför följande: »Kostnaderna för frakt och distribution äro naturligtvis ofrånkomliga poster i försäljningens omkostnadskonto, men frågan är om det kan vara rättvist, att befolkningen i avlägsna landsdelar och bygder skall bära den tyngsta bördan av dessa omkostnader. På så sätt gynnas de, som äro bosatta i centralt belägna tätorter. Där är huvudparten av industrien belägen och dit koncentreras importen

184 av varor från utlandet. I allmänhet är också löne- eller inkomstnivån högre i tätorterna än på landsbygden. Ser man saken ur den sociala rättvisans synpunkt, förefaller det därför icke rättvist, att tätorternas befolkning skall gynnas med ett lägre detaljhandelspris på varor, som höra till livets nödtorft. Orättvisan framträder desto tydligare som tätorternas invånare genom det rådande dyrortsgrupperingssystemet erhålla högre löner och större skatteavdrag än landsbygdens folk.» Bevillningsutskottet yttrade sig över motionen i sitt betänkande nr 31, vari en utredning rörande möjligheterna att åstadkomma enhetligt eller mer enhetligt detaljhandelspris på socker tillstyrktes. Härtill fogades emellertid reservationer av herr Hagberg i Malmö, som vid riksdagssammanträdet den 22 maj 1946 bl. a. motiverade sin reservation sålunda: » en sådan utjämning måste leda till en fördyring av sockerpriset för de stora konsumentgrupperna, alltså för befolkningen i våra större industrisamhällen och övriga tätorter. Jag vill fråga, om det kan vara något allmänt intresse, att man ökar priserna för de mycket stora medborgargrupper, som redan, det bör man hålla i minnet, få betala höga priser för en stor del av sina livsförnödenheter jämfört med de landsortsbor, vilkas intresse förslagsställarna här vilja tjäna.» Genom dessa motioner framfördes, såvitt bekant för första gången, rättvisesynpunkter såsom stöd för kravet på bruttoprissystem. Det anses rättvist, att alla konsumenter få betala samma pris. I sockerutredningen gjordes ett försök att klarlägga vilka motsättningar, som funnos mellan olika geografiskt belägna konsumentgrupper, och vilka följder som en bruttoprissättning skulle få på de priser som de betalade. Det insamlade materialet redovisas i fyra tabeller. Tabell 14. Prisändringar på socker på 1 107 orter vid införandet av enhetligt pris på 62, 63 eller 64 öre år 1946. Prisförändring vid införandet av enhetligt pris

+ + + + + + + + +

9 8 7 6 5 4 3 2 1 0

— 1 — 2 — 3 — 4 — 5 — 6 — 7 — 8 — 9 — 10 — 11

Antal orter med vidstående prisförändring vid ett enhetligt pris på 62 öre

Antal orter med vidstående prisförändring vid ett enhetligt pris på 63 öre

— • —

—

2 5 35 109 151 214 257 163 96 44 13 9 2 3

.—

Antal orter med vidstående prisförändring vid ett enhetligt pris på 64 öre 1

—

2 5 35 109 151 214 257 163 96 44 13 9 2 3 • —

2 1

2 5 35 109 151 214 257 163 96 44 13 9 2 3

— 2 1

2 1

—

— —

1 107

1 107

1 107

185 Tabell 15. Prisändringar på socker, fördelade på ökningar resp. minskningar, på 1 107 orter i olika län vid införandet av enhetligt pris på 62, 63 eller 64 öre. Antal orter med nedanstående prisändringar vid ett enhetligt pris på 62 öre

63 öre

prishöjn.

oförändrat pris

oförändrat pris

2 1 5

—

Län

Norrbottens Västerbottens Västernorrlands.... Jämtlands Gävleborgs Kopparbergs Uppsala Västmanlands Stockholms Örebro Värmlands Södermanlands . Östergötlands Älvsborgs: Dalsland » Västergötland Göteborgs o. Bohus Jönköpings Kalmar Gotlands Hallands Kronobergs Blekinge Kristianstads Malmöhus

64 öre prissänkn.

prishöj n.

oförändrat pris

3 13 12 13 4 31 6 2 10

40 71 33 15 18 21 11 4 11 17 42

12 5 12 5 9 21 11 4 11 14 13

44 28 5

—

.

14 1 10 22 33 48 12 41 41 43 10 44 58 15

26 15 18 45 14

7 33 23 3 7 23 10 11

6 24 7 50 58

prissänkn.

prishöjn.

44 71 36 28 3 34 15 35 17 19 52

10 1 7 9 21 35 8 10 35 41

18 11 4 5 30 2

2 9 30 24 4 5 5 39

37 8 4

7 20 1

—

23 4 15 5

3 15 14 30 9

5 16 2 49 57

1 8 5 1 1

7 34 23 3 23 17 23 11 11

35 19

.—

30 10

5 9 1

.— .— . 16 17

33 48 41 48 21

prissänkn 28 66 21 10 9

3 29

. 5 9 1

_ . .

16 17

_ —

29 34 18 50 61

—

—

_

I tabell 14 anges prisförändringarna på 1 107 orter vid införandet av enhetliga priser på 62, 63 eller 64 öre, vilka voro tänkbara alternativ. (Det gällande genomsnittliga priset var 62 öre.) Såsom framgår av tabellen skulle den utjämnande verkan ha blivit mycket markant. På det stora flertalet orter skulle konsumenterna ha fått vidkännas ändringar i sina sockerpriser. I tabell 15 visas hur prisförhöjningarna och prissänkningarna fördelade sig på olika län vid de olika alternativen. Tabell 16 visar de genomsnittliga detaljistmarginalerna på orter med olika antal detaljister. I tabell 17 slutligen visas de genomsnittliga konsumentpriserna i städer, municip och köpingar samt på övriga orter inom varje län. Vid fri prisbildning bli priserna lägst på orter i närheten av produktionskällan, medan återförsäljare på mer avlägsna orter måste räkna med frakterna i sina kalkyler. Detta är t. ex. fallet för varan socker, ehuru Sockerbolaget genom diverse fraktutjämnande åtgärder sökt minska denna effekt (t. ex. genom att leverera socker cif till Norrlandshamnar i stället för det normala försäljningsvillkoret, fritt transportmedel vid b r u k ) . Skillnaderna i de av detaljisten betalade fraktkostnaderna i olika län har framgått av tabell 5 och diagram 1. När producenten inför likaprissystem, övergår han i regel till cif-villkor i sin försäljning (vid inköp av viss minimikvantitet), vilket innebär att variationer i

186 Tabell 1 6 .

Jämförelse m e l l a n de privata detaljisternas marginaler på s o c k e r orter m e d olika antal detaljister år 1 9 4 5 / 4 6 . Antal orter

Detaljistmarginal öre/kg

(Stockholm). (Göteborg).. (Malmö).. . . 101— 21—100... 11—20 6—10 5 4 3 2 1

3 60 41 177 98 144 203 231 127

3,75 5,75 4,25 6,92 6,35 5,80 5,85 5,71 5,91 5,66 5,59 5,71

Totalt

1087 Antal detaljister på orten

fraktkostnader mista sin i n v e r k a n på priset. K o n s u m e n t e r n a p å n ä r b e l ä g n a orter få s u b v e n t i o n e r a k o n s u m e n t e r p å l ä n g r e b o r t b e l ä g n a o r t e r . F ö r s o c k e r s k u l l e d e t t a t. e x . h a i n n e b u r i t , att k o n s u m e n t e r p å b r u k s o r t e r n a S t o c k h o l m o c h M a l m ö fått b e t a l a 3 r e s p . 4 ö r e m e r p e r k g för att p r i s e r n a i N o r r l a n d s l ä n e n s k u l l e s ä n k a s till g e n o m s n i t t s n i v å n . S å s o m s y n e s av t a b e l l 15 h a d e p r i s s ä n k n i n g a r n a f r ä m s t å t e r f u n n i t s i N o r r l a n d o c h p r i s h ö j n i n g a r n a i s y d l i g a r e d e l a r av l a n d e t . E n a n n a n m o t s ä t t n i n g f ö r e l i g g e r m e l l a n o r t e r av o l i k a s t o r l e k . V i d fri p r i s k o n k u r r e n s a n s e s d e t , att k o n k u r r e n s e n ä r h å r d a r e p å d e s t o r a o r t e r n a o c h m i n d r e p å d e m i n d r e o r t e r n a för att h e l t v a r a b o r t a p å o r t e r , s o m e n d a s t ge u t r y m m e för e n d e t a l j i s t i n o m e n v i s s b r a n s c h — l o k a l m o n o p o l . F l e r a a m e r i k a n s k a u n d e r sökningar h a visat detta. I den m å n detta är riktigt, medför bruttoprissättningen e n u t j ä m n i n g till d e m i n d r e o r t e r n a s f ö r m å n . Det h a r f r a m f ö r t s s o m ett s t a r k t a r g u m e n t för b r u t t o p r i s s ä t t n i n g e n , att d e n p å d e t t a s ä t t k a n ge s m å o r t e r n a » t h e b e n e f i t of c o m p e t i t i o n » . M o t s ä t t n i n g e n m e l l a n o l i k a s t o r a o r t e r h a r s t u d e r a t s p å f ö l j a n d e sätt. E n u n d e r s ö k n i n g h a r f ö r s ö k t att k l a r g ö r a d e t a l j i s t e r n a s m a r g i n a l e r p å s o c k e r (efter a v d r a g f ö r f r a k t k o s t n a d e r ) p å c i r k a 1 100 o r t e r m e d v a r i e r a n d e a n t a l d e t a l j i s t e r . M a n k u n d e d ä r v ä n t a sig att f i n n a h ö g r e m a r g i n a l e r p å o r t e r d ä r e n d a s t e n d e t a l j i s t f ö r e k o m m e r , m e n någon u t p r ä g l a d s å d a n t e n d e n s k u n d e icke k o n s t a t e r a s . Det är v i s s e r l i g e n s a n t , att d e l ä g s t a m a r g i n a l e r n a å t e r f u n n o s i S t o c k h o l m o c h M a l m ö och bland de lägsta i Göteborg, men bortsett därifrån var tendensen oenhetlig, s å s o m f r a m g å r a v t a b e l l 16. N å g o t t y d l i g t u t n y t t j a n d e av m o n o p o l s t ä l l n i n g e n k u n d e icke konstateras.1 1 Med ort menas här postadress. På små orter, som lågo i närheten av större städer, beklagade sig detaljisterna över att konsumenternas priskänslighet gjorde det omöjligt för dem att taga ut högre priser på socker än man hade i de närliggande städerna för att täcka fraktkostnaderna. Nettomarginalen blev därigenom lägre. Även om detta kan förklara en del av de relativt låga priserna på småorter, torde det vara berättigat att konstatera, att livsmedelsdetaljister på småorter i genomsnitt ej påfallande utnyttjat den lokala monopolställningen i sin prissättning på socker. Det är möjligt att denna återhållsamhet beror på traditionella kalkyleringsnormer, men det är också möjligt att den sammanhänger med detaljisternas prislistor. (Den allra lägsta marginalen återfanns på de orter, där en privat och en kooperativ butik konkurrerade). Hänsyn bör emellertid tagas till, att marginalerna i denna undersökning mätts i absoluta belopp och icke satts i relation till kostnaderna. På orter med endast en livsmedelsaffär är denna regelmässigt av lanthandelstyp och har lägre kostnader än speceriaffärerna på större orter. Under samma konkurrensförhållanden skulle man sålunda vänta lägre marginaler på socker i lanthandeln.

187 Tabell 1 7 . Genomsnittliga bruttokonsumentpriser på socker år 1946 i städer, resp m u n i e i p o c h köpingar samt på övriga orter i olika l ä n . Genomsnittligt bruttokonsumentpris (öre per kg)

Norrbottens Västerbottens Västernorrlands Jämtlands Gävleborgs Kopparbergs Uppsala Västmanlands Stockholms Örebro Värmlands Södermanlands Östergötlands Älvsborgs: Dalsland » Västergötland. Skaraborgs Göteborgs och Bohus.. . . Jönköpings Kalmar Gotlands Hallands Kronobergs Blekinge Kristianstads Malmöhus Hela landet: vägda genomsnitt Städerna sedan Stockholm och Malmö inkl. förorter frånräknats

I städer

I munieip och köpingar

På övriga orter

63,67 64,00 65,07 62,00 60,8 2 61,82 64,00 63,00 59,16 62,85 65,00 60,63 61,58 63,00 61,88 62,84 62,05 62,03 62,98 64,00 63,00 62,72 63,00 60,48 60,24

66,50 65,93 62,00 64,05 61,89 62,58 63,00 63,53 59,17 63,12 65,05 60,80 62,80 64,00 61,35 62,90 62,38 61,49 62,00 64,00 63,00 61,40 62,00 59,99 60,29

64,51 65,79 64,16 63,54 62,78 62,44 63,16 62,82 61,41 62,46 64,29 60,71 62,46 62,94 61,31 62,68 62,54 61,55 62,95 64,00 62,59 61,59 62,13 60,29 60,53

61,29

62,29

62,61

62,62

Motsättningen mellan olika orter kan a l l m ä n n a r e u t t r y c k t sägas v a r a en mots ä t t n i n g m e l l a n s t ä d e r o c h l a n d s b y g d , v i l k e n i l l u s t r e r a s i t a b e l l 17. S å s o m f r a m g å r av d e n n a v o r o p r i s e r n a g e n o m s n i t t l i g t l ä g s t i s t ä d e r n a , n å g o t h ö g r e i m u n i cipalsamhällen och köpingar och högst p å övriga orter ( l a n d s b y g d ) . Den totala p r i s s k i l l n a d e n u p p g i c k till g e n o m s n i t t l i g t 1,32 ö r e . (Alla p r i s e r s a m m a n v ä g d a m e d k o n s u m t i o n s s i f f r o r . ) S å s o m s y n e s f ö r o r s a k a d e s e m e l l e r t i d s k i l l n a d e n m e l l a n städ e r o c h l a n d s b y g d f r ä m s t av d e l å g a p r i s e r n a i S t o c k h o l m o c h M a l m ö . O m d e s s a båda städer frånräknades, eliminerades prisskillnaderna mellan städer och landsb y g d . Vid i n f ö r a n d e t a v ett e n h e t l i g t p r i s l i k a m e d t i d i g a r e g e n o m s n i t t s p r i s s k u l l e priset stiga i s t ä d e r och sjunka i övriga o r t s g r u p p e r . Det k a n n ä m n a s , att h e l t i e n l i g h e t m e d r e s u l t a t e t v i d s t u d i e t a v d e e n s k i l d a o r t e r n a f ö r o r s a k a d e s p r i s s k i l l n a d e n m e l l a n d e t r e g r u p p e r n a av s k i l l n a d e r i fraktkostnader. N e d a n återges priser, fraktkostnader och m a r g i n a l e r i de olika grupperna. Städer Genomsnittspris i Genomsnittliga av detaljisten betalade fraktkostnader..! Genomsnittlig marginal

6 1 29

1^64 5 80

Munieip och »Landsbygd' köpingar 62,29 2,35 5,93

62,61 2,71 5,83

188 Sammanfattningsvis kan sägas, att vid införandet av bruttoprissystcm med tidigare genomsnittspris som enhetligt pris skulle konsumenter på avlägsna orter ha fått lägre priser och nära bruken högre priser, och vidare konsumenter i städer genomsnittligt högre priser och på landsbygden lägre priser. I båda fallen skulle prissänkningarna till största delen ha betalats av konsumenter i Stockholm och Malmö. Huruvida en sådan subventionering av avsides belägna orter är önskvärd eller inte behöver icke diskuteras här. Ifall den är önskvärd, förefaller det emellertid olämpligt att genomföra den genom enhetlig prissättning, som döljer de verkliga kostnadsskillnader som existera mellan orterna. (Se närmare härom i avsnitt 15:.) Om subventionering är ett huvudmotiv, bör den genomföras öppet, så att dess kostnader kunna beräknas. 12:5 Sammanfattande frågeställningar. Den svenska diskussionen om bruttoprissystemet har dominerats av rättvisesynpunkter och sociala synpunkter, som sammanfattats i uttrycken »social prissättning» och »lika priser åt alla». Huruvida likaprissystemet skall betraktas som mer rättvist än ett obundet pris* system, beror närmast på vilken samhällsuppfattning man har. I ju högre grad man betraktar samhället som ett kollektiv och bortser från individerna, desto naturligare förefaller systemet att vara. I ett socialiserat samhälle vore likaprissystem sålunda det mest logiska. I ett samhälle, som bygger på privat företagsamhet och konkurrens i andra avseenden, är det emellertid svårare att betrakta likaprissystemet som mer rättvist. Där kan det t. ex. ifrågasättas, om det är rättvist att konsumenter, som ställa helt olika krav på service och därmed kostnader, ändå skola betala samma pris härför. Den sista frågan kommer att ytterligare tillspetsas i Sverige, allteftersom självbetjäningssystemet får större utbredning. Det behöver knappast framhållas, vilka följder en fullt konsekvent tillämpning av detta rättvisebegrepp skulle få, t. ex. på lönesättning, prissättning på bostäder, bränsle och alla de andra artiklar, för vilka man ännu inte framfört krav på enhetlig prissättning. Om man studerar rättvisefrågan ur olika konsumentgruppers synpunkt, förefaller lösningen »lika priser åt alla» att vara ännu skevare. De konsumenter, som vid fri prissättning och därmed en differentiering efter graden av service, främst begagna sig av kombinationen låg service och lågt pris, tillhöra de lägre inkomstgrupperna. 13: Skälighetsprissättningens problem. 13:0 Övergången från marknadsprissättning till skälighetsprissättning. Såsom ofta betonats i de föregående avsnitten kunna den obundna priskonkurrensens verkningar ofta vara diskutabla. Den har emellertid en bestämd fördel framför den bundna prissättningen. Den utgör en automatisk regulator av näringslivets struktur och näringsidkarnas inkomster. Den har accepterats som en första grundläggande inkomstfördelningsmekanism, vars resultat sedan korrigerats genom skatter och socialvård. Denna automatiska »marknadsprissättning» måste nu ersättas med »förhandlingspriser» eller »administrerade priser». Det är i klar uppfattning härom som både producenter och distributörer ständigt betona, att priset skall vara »skäligt» eller »rättvist» mot alla på marknaden förekommande p a r t e r : producenter, distributörer och konsumenter. I stället för att acceptera den

189 fria konkurrensens mer slumpmässiga inkomstfördelningsmetod, skall man medvetet söka sätta priserna med sikte på deras skälighet. Övergången från marknadsprissättning till skälighetsprissättning genom bruttoprissystemet har redan motiverats av de olika parterna i det föregående under hänvisning till de resultat som priskonkurrensen mellan distributörerna medför. Nödvändigheten att sätta skäliga priser har därvid accepterats som en följd av att priskonkurrensen eliminerats. Man har emellertid även sökt motivera övergången med direkta hänvisningar till önskvärdheten att införa skälighetsprissättning som inkomstfördelningsmetod. Den grundläggande tankegången har enligt det föregående varit följande: Märkesvarusystemet har ändrat förhållandena. Det har icke endast skapat förutsättningarna för en priskontroll inom distributionen från producenternas sida utan också i andra avseenden ändrat förhållandet mellan producent och distributör. Producenterna betrakta icke längre distributörerna som helt självständiga företagare; de ha blivit en del av producenternas försäljningsorgan och »böra som sådana avlönas». Medan det kunde vara fullt berättigat att distributörerna uppträdde som självständiga företagare även i prissättningen på den tid då de togo allt ansvar inför konsumenten, anses detta icke berättigat när producenten genom sitt märke övertagit ansvaret. Från distributörernas sida har främst hänvisats till den sociala utvecklingen. På alla områden har bildats organisationer för att tillvarataga gruppernas intressen. Från distributörshåll har framförts, att de måste ha samma rätt att tillvarataga sina ekonomiska intressen som andra grupper. 1 Kravet på skälighetsprissättning måste ses som ett led i det svenska samhällets pågående omdaning i kollektivistisk riktning. Det är icke bara näringsidkare, som betona kravet på skäliga priser vid bruttoprissättning. I samtliga statliga utredningar rörande bruttoprissystemet i USA, England och Sverige, vilka accepterat eller rekommenderat denna prissättningsmetod såsom tillåtlig, har man betonat förutsättningen att priserna måste vara skäliga. Som exempel kan näringsorganisationssakkunnigas slutsats återges: »Det förefaller de sakkunniga som om det ur allmänna synpunkter icke funnes anledning att rikta invändningar mot att leverantörerna för en del produkter fastställa de utförsäljningspriser som skola tillämpas av detaljbandlarna, såvida de marginaler, som därvid erbjudas detaljhandlandena och grossisterna, eller den vinst, som förbehålles tillverkaren själv, hållas på rimlig nivå.» 2 Skälighetsprissättning i stället för marknadsprissättning är icke något speciellt för bruttoprissystemet. Samma frågeställningar uppstå på varje område, där man överger den obundna konkurrensen såsom inkomstregulator. Det mest utpräglade och konsekvent genomförda exemplet på skälighetsprissättning i dagens näringsliv erbjuder prissättningen på jordbruksprodukter, vilken beröres något längre fram. Skälighetsprissättningen är icke heller någon ny företeelse. Tvärtom har det varit den dominerande prissättningsfilosofin under en avsevärt längre tid än konkurrensfilosofin. Den första period, då man kunde tala om prisbildningsfilosofi i egentlig mening, synes ha varit under den grekiska kulturen århundradena före Kristus, då det 1 Det framfördes t. ex. vid nyetableringssakkunnigas bruttoprisdiskussion i Stockholm i september 1949, att köpmännen nu uppträda som fackorganisation (köpman Tranberg). Detta synes förklara det kanske underligaste i detaljisternas inställning till bruttoprissystemet, nämligen att de tillerkänt producenterna större kompetens att sätta deras priser än de själva anse sig ha — en uppfattning som f. ö. delades av närvarande producenter. 2 SOU 1940: 35 s. 252.

190 prisfilosofiska tänkandet grundlades av Aristoteles. Det var en period, då man började taga de första stapplande stegen mot en konsekvent genomförd det rättvisa prisets teori. Dessa strävanden brötos av den grekiska kulturens undergång och den romerska storhetstidens inträde. Den allmänna grundinställningen under denna senare tid, som varade fram till 400-talet e. Kr., kom till uttryck i den romerska lagen, vilken tillät fullständig frihet i alla affärstransaktioner. P a r t e r n a fingo taga vara på sig själva. Vid slutet av perioden började emellertid samhället att ändra inställning. Diocletianus gjorde år 301 den västerländska kulturens första — men misslyckade — försök att genomföra en konsekvent statlig prisreglering byggd på begreppet »rättvist pris». Denna inställning kom ännu mer till uttryck hos kyrkofäderna, som därefter inledde den ur prisfilosofisk synpunkt aktivaste perioden i mänsklighetens historia. En detaljerad prisbildningsfilosofi byggdes under de närmaste tusen åren in i den allmänna rätts-, moral- och religionsfilosofiska uppfattningen. Det är svårt att avgöra i vilken utsträckning som först kyrkofädernas och sedermera skolastikernas åsikter satte sin prägel på prissättningens praktik, men det synes icke råda något tvivel om att man hade en allmänt accepterad, allenarådande filosofisk grunduppfattning. Denna levde kvar långt in i nyare tiden. 1700-talets kväkare hade sålunda samma bestämda uppfattning om det rättvisa priset som medeltidens katoliker. Hur brytningen skedde är för väl känt för att behöva anges i detalj. Genom de klassiska ekonomerna utformades »den osynliga handens» prisfilosofi och satte så småningom också sin prägel på den praktiska prissättningen. Det är emellertid endast under cirka ett å r h u n d r a d e eller något mer, som vi byggt vår ekonomi på den fria konkurrensfilosofin, och en stor del av denna tid har den varit mycket omdiskuterad. Redan i slutet av 1800-talet, när den fria konkurrensteorin syntes sitta i orubbat bo trots några försök till kartellbildningar i olika länder, skrev den berömde engelske ekonomen Ashley följande: 'Det är kanske min förkärlek för medeltidens historia, som påverkar mig, men jag kan icke bli fri en känsla av att den ekonomiske vetenskapsmannen inom kort kommer att ställas inför frågor av samma typ som dem som en gång gåvo upphov till kraven på rättvisa priser och löner, begrepp som han i dag vant sig att betrakta som definitivt utmönstrade ur nationalekonomin.'» Vi befinna oss nu på återgång till skälighetsprissättningen och stå i den situation som Ashley förutsade. I det följande diskuteras vilka problem som en bruttoprissättning, grundad på skälighetsprincipen, medför. Det bör därvid observeras, att problemet icke är att sätta ett skäligt pris på varan, utan på den tjänst som distributionsföretaget tillhandahåller genom försäljningen av varan. 13:1 Skälighetsproblemet under medeltiden och de ändrade förutsättningarna. När man söker besvara frågan om vad som är ett skäligt pris, är det naturligt, att man i första hand söker sig tillbaka till den långa period i vår historia, då prisbildningen byggde på en genomarbetad rättviseprincip. Denna var bäst utformad hos de senare skolastikerna under 1300- till 1400-talen, och det är deras resonemang, som återges här i huvuddrag. Det fanns många smärre variationer i inställningen hos olika författare, men ingen hänsyn tas till dessa. Deras rättviseprincip måste ses mot bakgrund av den då rådande samhällsorganisationen. Någon konkurrens mellan individer ingick över huvud taget icke i deras samhällsbild. Man tänkte sig näringslivet uppbyggt på en rad icke kon-

191 k u r r e r a n d e grupper, korporationer eller skrån av någon form. Deras problem var att åstadkomma en rättvis inkomstavvägning mellan de olika grupperna samt mellan anställda och företagare inom varje grupp. Varje affärstransaktion påverkade denna avvägning och måste därför betraktas som en samhällelig angelagenhet, som måste styras enligt av samhället accepterade principer. Det råder en vanlig missuppfattning, att skolastikerna tänkte sig värdet av en vara som något i och för sig objektivt bestämt, oberoende av tillgång, efterfrågan och alla de faktorer som påverka denna, t. ex. kostnader, individens inkomster, personliga läggning m. m. Detta är fel. Man var fullt på det klara med att olika individer kunde ha helt olika värdering av en viss vara. Men dessa individuella bedömningar skulle i möjligaste mån elimineras. Man tänkte sig att detta skulle ske genom »gemensam uppskattning», en softs demokratisk röstningsprocess, där ett antal personer med olika subjektiva inställningar läto dessa sammansmälta till en prisuppfattning, som därigenom fick objektiv prägel. Skolastikerna gåvo också riktlinjer för vad dessa skulle taga hänsyn till i sin bedömning. Tillgång och efterfrågeförhållanden fingo inverka, ehuru det rättvisa priset givetvis icke fick byggas på någon värdering, orsakad av brist, t. ex. genom felslagen skörd. Man skulle dock taga hänsyn till möjligheten att tillfredsställa efterfrågan till det fastställda rättvisa priset. Vidare var det klart, att man skulle taga hänsyn till kostnaderna for arbete, material, transporter, ja man skulle även räkna med riskersättning. Den viktigaste punkten i hela resonemanget gällde bestämningen av kostnaderna. Under »normala» förhållanden voro dessa helt avgörande för det rättvisa priset. Om man beaktar, att kostnaderna under denna tid främst utgjordes av arbete, de anställdas och företagarens eget, kan man säga, att det rättvisa prisets teori främst var en teori för värdering av arbetet. Denna värdering grundades på den »ståndsmässiga bärgningens princip». Arbetaren lika väl som företagaren skulle ha en bärgning, som medgav honom att leva på den för klassen vanliga standarden. Denna måste sålunda fastställas. Den praktiska tillämpligheten av dessa tankegångar måste bedömas mot bakgrund av samhällsstrukturen på den tiden. Man kunde fastställa en viss standard for arbetet och räkna med att den icke behövde förändras inom överskådlig tid Förändringarna i teknik och levnadsstandard voro obetydliga. Samhällsstrukturen lämpade sig synnerligen väl för en reglerad eller planerad prissättning i någon form. o o När man nu åter står inför problemet att sätta rättvisa priser, har det komplicerats oerhört. Produktion och distribution har skiljts åt i olika företag. Antalet yaror har stigit oerhört, både totalt och i varje enskilt produktions- eller distributionssortiment. Bl. a. genom att det icke existerar någon standard för hur arbetet skall utföras, ha olikheterna mellan företag inom samma bransch mång^ ? l g i a t S ; u A r b e t s k o s t n a d e ™ a ha fått minskad samtidigt som kapitalkostnaderna fatt okad betydelse. Allt större andel av kostnaderna har fått gemensam karaktär. Lagerhållningen med de risker den medför har ökat. Och sist men icke minsttekniken forandras oavbrutet, levnadsstandarden ökas och allt detta har skett till ackompanjemang av en ständig penningvärdeförsämring. Det är otänkbart att taga upp alla de problem som skälighetsprissättning bjuder i dagens distribution, men huvudpunkterna komma att beröras i det följande. 13:2 Skälighetsprissättningens grundtankar. I den fria priskonkurrensfilosofin riktas uppmärksamheten på prisets funktion såsom dirigent av näringslivets struktur. Dess uppgift är att ge en bild av vad som händer i produktion och distribution, att peka på punkter där insatsen av pro-

192 duktionsfaktorer kan ökas med vinst och dämpa aktiviteten på områden, d a r vinstmöjligheterna blivit för små, t. ex. genom minskning i efterfrågan eller genom för stor tillströmning av produktionsfaktorer. De nedlagda kostnaderna for en viss prestation sakna på kort sikt betydelse för priset. Konsumenten ger sin preferens tillkänna genom sin villighet eller ovillighet att betala ett pris, som täcker kostnaderna. Huruvida priset på kort sikt blir högre eller lägre än kostnaderna beror sålunda på förhållandet mellan utbud och efterfrågan. Priset måste anpassas. På längre sikt tenderar emellertid priset mot ett »normallage», som motsvarar kostnaderna. Vid normalläget r å d e r enligt teorin jämvikt. Priset är så högt, att det lönar sig att behålla de insatta produktionsfaktorerna på området men'icke så högt, att det lönar sig att draga ytterligare faktorer från andra områden. I skälighetsfilosofin koncentreras* uppmärksamheten på prisets betydelse for inkomstfördelningen. Priset bör i främsta rummet sättas så, att det ger en »rättvis» eller »skälig» inkomstfördelning. En av de väsentligaste problemställningarna i skälighetsprissättningen är emellertid vilken vikt som därutöver skall tillmätas prisets strukturella uppgifter. Skall man endast inrikta sig på att sätta skäliga priser eller också taga hänsyn till önskemålet att nå balans mellan tillgång och efterfrågan, även när detta strider mot skälighetsprincipen? I alla de praktiska sammanhang där denna fråga berörts, synes man ha besvarat den på ungefär följande abstrakta sätt: Det skäliga priset är ett pris som samtidigt ger en rättvis inkomstfördelning, stimulerar till tillräcklig produktion och medger tillräcklig konsumtion. Detta innebär, att även i sådana fall där man konsekvent gått in för skälighetsprissättning, har man icke kunnat bortse från inverkan på tillgången och efterfrågan. 1 Frågan om det skäliga prisets inverkan på näringslivets struktur ar emellertid främst att betrakta som en praktisk komplikation i skälighetsfilosofin, vilken inte undanskvmmer det faktum, att det väsentliga är att sätta ett skäligt pris. Det finns anledning att då och då återkomma till denna komplikation, men i huvudsak beaktas endast den grundläggande inkomstfördelningsaspekten. Den första fråga man måste taga ställning till är vad som skall vara skäligt. Distributörer bruka ibland vilja föreställa sig, att man kan tala om skälig vinst för dem på den enskilda varan utan hänsyn till deras totala inkomster. 2 Detta är en praktiskt otänkbar innebörd av skälighetsbegreppet. Detta får innehåll först om det knytes till den totala inkomsten. Såtillvida är det ingen tvekan om att de priskontrollerande myndigheternas s. k. lönsamhetsprincip (i vårt och i Såsom framgått i föregående avsnitt, gällde detta redan i skolastikernas teori for Justum Pretium. I modernare tid har denna fråga främst behandlats i de direktiv för de pnskontro lerande myndigheternas verksamhet, som utfärdats i olika länder, både för permanent och tillfällig priskontroll. Klarast har det uttryckts i amerikansk lagstiftning rörande prissättningen på public utilities. I den s. k. Interstate Commerce Act, som sedan år 1887 reglerar prissättningen på transportmedel, står det t. ex.; »In the exercise of its power to prescribe just and reasonable rates the Commission shall give due consideration, among other factors, to the effect of rates on the movement of traffic, to the need, in the public interest, of adequate and efficient railway transportation service at the lowest cost consistent with the furnishing of such service; and to the need of revenue sufficient to enable the carriers, under honest, economical and efficient management, to provide such service.» (Det kan nämnas, att denna paragraf kom till såsom tillägg år 1933, då den visat sig behövlig.) * I ett par kostnadsutredningar, som förf. utfört på uppdrag såsom grundval för bestämning av skäliga priser, ville man från distributörshåll att utredningen skulle begränsas till att fastställa kostnaderna för distributionen av varan, medan »vinsten» sedan finge bli foremål for förhandlingar. Någon undersökning av distributörernas totala inkomster från hela sitt sortiment ansåg man icke nödvändig, då man ansåg att den enskilde producenten icke hade någonting med dessa att göra.

193 andra länder) varit den enda logiskt riktiga metoden att genomföra en skälighetsprissättning. Den totala lönsamheten och den totala inkomsten har varit det primära. Avvägningen mellan olika priser inom ramen för denna har sedan varit det sekundära och kunnat ske med hänsyn till önskvärdheten att stimulera eller hålla tillbaka viss produktion. Den första åtgärden vid en bestämning av skäliga priser och därmed skäliga marginaler åt distributörerna måste följaktligen vara att bestämma en skälig totalinkomst. Det h a r redan nämnts, att man under medeltiden definierade d e n n a såsom en inkomst, som, sedan kostnaderna voro täckta, gav företagaren (liksom de anställda) en »ståndsmässig bärgning». Vad beträffar kravet på kostnadstäckning har detta icke ändrats, men den ståndsmässiga bärgningens p r i n c i p torde numera icke godkännas såsom norm för bestämningen av inkomster. Den var resultatet av en samhällsorganisation, som kännetecknades av stabilitet i den sociala grupperingen. Begreppet »ståndsmässig» hade en konkret innebörd. I dag får avvägningen mellan olika folkgrupper ske på annat sätt. Bestämningen av de kostnader, som skola täckas av den skäliga marginalen, skapar många värderingsproblem. Hur skola t. ex. kostnaderna för varuanskaffning beräknas, hur skall man behandla den egna kapitalinsatsen och vilken hänsyn skall tagas till riskerna? Om man ser problemet ur ren skälighetssynpunkt, böra alla kostnader värderas till anskaffningsvärde. Återanskaffningsprincipen ger uttryck åt ett spekulationsmoment, som icke hör hemma i skälighetsprissättningens filosofi. Detta är emellertid en punkt, där den strikta teorin har fått modifieras av praktiska hänsyn. Så länge man icke kan garantera en företagare att icke behöva lida några förluster genom prisfall på anskaffade eller kontrakterade varor, är man tvungen att ge honom möjlighet att samla upp prisfallsreserver under prisstegringstider genom användning av återanskaffningsprincipen. Denna praktiska modifikation har i princip accepterats överallt där skälighetsprissättning genomförts, t. ex. i den statliga priskontrollen. Vad beträffar den egna kapitalinsatsen har man i regel enats om att avräkna denna såsom kostnad till marknadspris, d. v. s. till den ränta som man skulle ha fått betala om man i stället använt lånat kapital. Motsättningarna ha ej rört principen utan endast frågan om vad som skall vara normal låneränta. I företagarersättningen ingår under fri konkurrens en ersättning för risken, i den mån företagaren icke kan försäkra sig mot den och avräkna den som kostnad. I princip kvarstår en risk även efter bruttoprissättning — enligt författarens åsikt kan det icke visas, att bruttoprissättningen minskar företagarens förlustrisker. Utöver den normala kapitalräntan bör sålunda beräknas en riskersättning. Medan man i både teori och praktik ofta givit riktlinjer för beräkning av kostnader och ersättningar för egen kapitalinsats och risker under skälighetsprissättning, synes det ha varit svårare att skapa en fast grund för bestämningen av ersättningen till företagaren för hans egen arbetsinsats. I alla länder, där man infört tillfällig priskontroll i samband med krigen, synes man till en början ha avstått från att definiera begreppet »skälig inkomst» i absoluta termer och endast ställt det i relation till inkomsterna under en viss basperiod, vilken betraktats som »normal», ett eller ett par förkrigsår. 1 Ju längre priskontrollperioden ut1 Se t. ex. beträffande den svenska priskontrollen, Axel Gjöres, »Erfarenheter från priskontrollen», Kooperatören, s. 517, år 1940, eller beträffande den amerikanska, Office of price administration, »Economic criteria of fair and reasonable profits.» Price policy series no. 5, July 1942. Denna fråga har däremot saknat aktualitet i den lagstiftning rörande permanent kontroll av »public utilities», som berörts i not 1 på s. 192. Företagen ha varit organiserade som aktiebolag och aktieägarna ha icke arbetat i företaget.

13— 116665

Bil.

194 sträckts, desto mer otillfredsställande har detta betraktelsesätt blivit. När prisstegringen fortskridit, h a r man varit tvungen att taga ställning till i vilken utsträckning som företagarna skola kompenseras för levnadskostnadsfördyringen, och efter en så lång priskontrollperiod som nuvarande svenska ha förkrigsinkomsterna i stort sett mist sin relevans. Man har varit tvungen att skapa sig en uppfattning om vad som skall vara skälig inkomst för t. ex. en specerihandlare. Hur stor skall den vara i förhållande till t. ex. en arbetarinkomst? Skall man räkna med en företagarvinst utöver »skälig» ersättning för kapitalinsats, risktagande och egen arbetsinsats? Företagarvinsten, the »pure profit», är ett trögrörlighetsfenomen under fri konkurrens, och såvitt förf. kan bedöma hör det icke hemma i en skälighetsprissättning. Bestämningen av skälig inkomst synes icke kunna ske på annat sätt än att man försöker fastställa vad företagaren skulle ha fått betala en anställd, som i stället utfört hans arbete — vilket med andra ord skulle innebära, att den skäliga inkomsten bleve en reflex av de förtjänstmöjligheter, som erbjuda sig på andra områden. Alla de nämnda värderingsfrågorna äro politiska problem, som förf. saknar anledning att gå in på. Det räcker här med att konstatera, att en skälighetsprissättning fordrar, att de besvaras på »ett skäligt sätt». I det följande förutsattes det att så kunnat ske. Ytterligare ett principiellt problem av viss betydelse beröres. I det föregående har endast diskuterats skäliga inkomster, medan kostnaderna betraktats som givna. Det förekommer emellertid även, att man talar om »skäliga kostnader» och därvid avser detsamma som en ur samhällets synpunkt rationell kostnadsstruktur. Så har t. ex. statens priskontrollnämnd gjort i en uppmärksammad aktion mot malmedelfabrikanterna, där man ifrågasatt huruvida vissa kostnadsposter äro »skäliga». 1 Det är en fråga utan betydelse vilken terminologi som användes, då det klart framgår vad som avses. I detta arbete användes beteckningen »skälig» endast i inkomstfördelningsfrågor. Vad beträffar själva sakfrågan, är det oundgängligt, att skälighetsgranskningen även kommer att omfatta kostnader, i den mån det kan förmodas, att den bundna prissättningen påverkar dessas höjd. Detta är ett problem, som saknade all aktualitet i skälighetsprissättningen under medeltidens statiska förhållanden. 13:3 Skäliga marginaler inom handeln. 13: 30 Skäliga marginaler på olika varor i ett företag. Problemet begränsas först till att sätta skäliga marginaler på olika varor inom ett enda företag. Såsom nämnts i avsnitt 06: medför varje vara vissa specifika kostnader, särkostnader. Den helt övervägande delen av kostnaderna i ett distributionsföretag utgöres emellertid av samkostnader, vilka inte äro direkt hänförliga till de olika varorna i sortimentet. Att varje vara skall kunna bära sina särkostnader förefaller självklart. Men hur skola de övriga kostnaderna fördelas på de olika varorna? Utgångspunkten är som nämnts att de tillsammans skola ge den såsom skälig betraktade ersättningen till företagaren, sedan alla kostnader betalts. Om man endast ser det ur skälighetssynpunkt, är det i stort sett likgiltigt för konsumenterna som helhet hur distributionskostnaderna fördelas på olika varor. 1 I brev till Konungen av den 22 maj 1950. Förf. har själv i ett tidigare arbete knutit skälighetsbegreppet till både inkomster och kostnader, (Från producent till konsument. En studie av läderdistributionen. AEF:s Meddelande nr 27, Stockholm 1947) men anser det nu lämpligare att använda begreppen skäliga inkomster och rationell struktur.

195 Vid fri konkurrens bli marginalerna mycket varierande beroende på efterfrågeoch konkurrensförhållandena. Vissa varor betraktas som lönande, andra som »förlustvaror». Denna fördelning kan icke utan vidare accepteras vid en skälighetsprissättning. Att »förlustvarorna» säljas under den obundna konkurrensen, trots att detaljisten anser dem ge förlust, beror på att de då kunna ge andra fördelar, t. ex. skapa efterfrågan på andra varor. När den fria prissättningen upphör, bortfaller detta motiv, och det kan vara mer lönande för detaljisten att sluta upp att föra »förlustvaran». Kostnadsfördelningen bör sålunda icke endast ge detaljisten en viss skälig totalinkomst utan även vara sådan, att konsumenten får sina behov av olika varor tillgodosedda. 1 När den enskilde producenten i denna situation talar om skäliga marginaler på sin vara, knyter han i regel icke detta begrepp till någon uppfattning om detaljistens totalinkomst. Hans vara har oftast så liten betydelse, att variationer i marginalen inom mycket vida gränser icke påverkar bedömningen av totalinkomstens skälighet. Med skälig marginal menar han en marginal, som av tradition betraktats som normal för den typen av vara. I nämnda fall, där den enskilde producenten endast svarar för en mycket begränsad del av detaljistens sortiment, är det mycket svårt att se hur en prissättning byggd på skälighetsprincipen skall kunna ske utan samarbete mellan alla de producenter, vars varor mötas på detaljistens disk. Detta gäller sålunda även om den enskilde producenten medvetet inriktar sig på att främst sätta »skäliga» marginaler utan hänsyn till hur de påverka efterfrågan på hans vara. (Huruvida denna förutsättning gäller diskuteras närmare i avsnitt 14:.) Förhållandet ligger annorlunda till, när en producent har dominerande inflytande på en detaljists inkomster. Som ett typiskt exempel härpå kan nämnas tobaksmarginalernas inflytande på specialtobakshandlarnas inkomster. År 1949 utgjorde tobaksvarorna 70,!» % av omsättningen i denna branschgrupp och gav 45 % av den totala bruttovinsten. 2 Ett annat fall utgör försäljningen av skoreparationsläder genom läderhandeln, vars omsättning år 1944 till drygt 60 % bestod av skoreparationsläder i specialiserade läderaffärer och till cirka 40 % i övriga. Varan bidrog med cirka 20 % av den totala bruttovinsten. I dessa fall kan en producent (tobaksmonopolet) eller en grupp producenter som sälja samma vara (garverierna) medvetet inrikta sig på att sätta marginaler på sin vara med direkt utgångspunkt från en uppfattning om den skäliga totalinkomsten. De kunna betrakta marginalen på övriga varor som given och därefter undersöka vilken marginal de måste ge på sin vara för att totalinkomsten skall bli skälig (samtidigt som de givetvis måste beakta kostnadernas fördelning på olika v a r o r ) . Ett tredje mindre markant fall — sockerförsäljningen — kommer att behandlas i ett följande avsnitt. 1 Priskontrollnämnden har ständigt mött detta problem under sin tillämpning av lönsamhetsprincipen. Skall »vinst» på vissa varor uppväga »förlust» på andra, när detta varit fallet under fri priskonkurrens? Denna fråga diskuteras ingående i Kooperativa förbundets yttranden och skrivelser 1949: 8 rörande direktiven för priskontrollen, där man kommer till följande slutsats: »Traditionella olikheter ifråga om tillverknings- och distributionsmarginaler på skilda varuslag förekommo sålunda redan i fredstid inom både produktionen och distributionen utan att den allmänna principen, att de producerade respektive försålda varukvantiteterna totalt skulle ge erforderlig kostnadstäckning, därför eftersattes. Klart är emellertid att ett sådant karakteristiskt drag hos den fria prisbildningen i normala tider icke utan vidare kan åberopas såsom ett skäl för de priskontrollerande myndigheterna att i en knapphetsbestämd ekonomi tillämpa den principen, att förlustbringande priser för enstaka artiklar icke skola föranleda prishöjningar, så länge företaget som helhet icke drives med orimligt låg avkastning eller förlust.» Denna slutsats förefaller given även under en skälighetsprissättning. 2 Statens tobaksnämnd, Specialtobakshandeln, Stockholm 1950, s. 5 och 11.

196 13: 31 Skäliga marginaler

på en vara för en eller flera branscher,

som sälja

varan.

Problemet att sätta skäliga priser kompliceras ytterligare, när det utsträckes till att gälla alla företag inom en bransch eller t. o. m. inom olika branscher, som föra en viss vara. Producenterna bygga ofta sin inställning till skälighetsprissättningen på uppfattningen, att det finns någon viss för varje vara specifik detaljhandelskostnad, oberoende av vilken detaljist som säljer den. 1 Denna uppfattning är i grunden felaktig. Det skulle föra för långt att diskutera alla faktorer, som kunna påverka kostnaderna för distributionstjänsten, och det får räcka med att ange några av de viktigaste: Omfattningen av det sortiment vari varan ingår Företagets totala omsättning Företagets läge Lone- och hyresnivån på orten Graden av service i alla olika former Försäljningsbeloppets storlek per gång för varan (vilket kan variera betydligt) Företagarens skicklighet ' De flesta kostnadsundersökningar inom svenska detaljhandelsbranscher ha visat, att endast hälften av alla företag återfunnits inom gränserna cirka 4/5 av medianvärdet (uttryckt i procent) och cirka 6/3 av medianvärdet, d. v. s. en variation på 20 % från medianvärdet. (För skohandeln t. ex. mellan gränserna 14,0 och 20,5 %, för manufakturaffärer mellan 16,8 till 24,8 %, för herrbeklädnadshandeln mellan 17,7 och 24,3 % etc.) Utanför dessa gränser återfinnas sålunda hälften av alla företag. En viss mindre del av denna kostnadsvariation kan tillskrivas företagarskickligheten eller faktorer som företagaren kan påverka — de övriga äro marknadsbetingade och ligga utanför företagarens kontroll. Olikheterna bliva ännu mycket större, när man tar hänsyn till att många varor säljas i olika branscher med mycket skiftande kostnader, vilket i synnerhet gäller de kemisk-tekniska artiklarna. Självbetjäningssystemets genombrott representerar ett speciellt problem av den art, som behandlas här. Olika svenska och amerikanska bedömare ha ansett, att självbetjäningssystemet inom livsmedelsdetaljhandeln kommer att medföra en 1 Se t. ex. de motiveringar för bruttoprissystem, som angivits i avsnitt 08: ,eller följande uttalande av en producent vid nyetableringssakkunnigas sammanträde i bruttoprisfrågan: »Den motsatta utvecklingen är den där detaljisten får fastställa det pris han finner lämpligt. Den ger honom frihet och tar bort fabrikantens möjlighet att prissätta sin egen vara — friheten flyttas fram från ett distributionsled till ett annat, men alla leden kunna inte heller då vara fria utan

Vilket led är då mest moget i dagens läge att ha denna frihet och bära det ansvar, som uppstår på grund av denna frihet? Det är inte här fråga om att säga, att detaljistkåren som sådan eller KF skola fastställa priserna. Då funnes det en helt annan kompetens. Men det finns 30 000 handlande i Sverige och många stridiga viljor.» Hela grundtanken i detta yttrande är att det finnes en viss bestämd marginal, som är den riktiga, och att producenten är mer kompetent att bestämma den. I den engelska, tidigare citerade undersökningen av bruttoprissystemet, påstodo producenterna, att marginalerna fastställdes med hänsyn till den typiske distributörens kostnader, och att kostnaderna varierade mycket litet från genomsnittet. Kommittén undersökte dessa förmodanden och funno dem helt felaktiga. (A. a. s. 11.) Det kan emellertid nämnas, att både mössfabrikanter, möbelfabrikanter och konfektionsfabrikanter uppgivit till nyetableringssakkunniga, att bruttoprissystem icke kan införas i deras branscher, därför att detaljisternas kostnader äro så skiftande.

197 1

kostnadssänkning med 2—4 procent. Hur skall man under sådana förhållanden kunna fastställa en marginal, som är skälig för både självbetjäningsaffärer och övriga? Det förtjänar att understrykas, att denna fråga, som blivit mycket uppmärksammad även av producenter, endast utgör en ganska oväsentlig del av det allmänna skälighetsproblemet vid bruttoprissättning. Den systematiska skillnad i kostnaderna, som råder mellan full kundtjänst och självbetjäningssystem, är obetydlig jämfört med den variation som kan förekomma mellan individuella företag inom resp. grupper. Helt allmänt är problemet: Hur skall man kunna sätta skäliga marginaler under så skiftande förhållanden? I ett p a r följande avsnitt kommer att behandlas möjligheterna till automatisk anpassning av detaljistinkomsterna genom prisbildningen i den fria sektorn eller genom anpassning av kostnaderna efter marginalerna. I fortsättningen på detta avsnitt studeras skälighetsproblemet renodlat under förutsättning av bruttoprissättning på hela eller den övervägande delen av ett sortiment. Om man enbart ser skälighetsproblemet som en avvägning mellan konsumenterna som helhet å ena sidan och detaljisterna som helhet å andra sidan, kan man säga, att de marginaler som ge genomsnittsdetaljisten en skälig inkomst, äro skäliga. Detta löser emellertid inte problemet att åstadkomma en avvägning mellan olika detaljistgrupper. Ur den enskilde detaljistens synpunkt äro endast de marginaler skäliga som ge honom en skälig inkomst. Rent teoretiskt kan skälighetsproblemet icke lösas fullständigt annat än om man fastställer en viss skälig inkomst för varje detaljist, och sedan genom ett »clearingförfarande» åstadkommer utjämning. Ett sådant förfarande skulle i praktiken innebära, att man betraktade hela detaljhandeln som ett kollektiv. Prissättningen för detaljhandeln skulle då bygga på en »detaljhandelskalkyl». 2 Utanför handeln finner man denna solidaritetsprincip genomförd i hela jordbruksregleringen, som är vårt enda exempel på ett konsekvent genomfört försök till skälighetsprissättning. Man har visserligen icke gitt så långt, att man försökt fastställa inkomsterna för individer, men man har varit fullt på det klara med motsättningarna mellan olika jordbrukargrupper i prissättningen och sökt åstadkomma utjämning. Den senaste prissättningen på jordbruksprodukter medförde t. ex. särskilda förbättringar för jordbruksbygder med goda förutsättningar för spannmåls- och oljeväxtodling. För att åstadkomma en »rättvis och rimlig» avvägning mellan dessa bygder och de svagare jordbruksbygderna, användes ett clearingförfarande. Man kom sålunda överens om att inkomstökningen på grädde och ost skulle tas ut genom en avgift och fördelas på den mjölk, som invägdes i områden med relativt små möjligheter att utnyttja prisförbättringarna på spannmålsprodukter och oljeväxter, mestadels i skogsbygderna. För samma ändamål avsågos även de utjämningsavgifter, som erläggas vid export av mejeriprodukter. I samband med framläggandet av denna prissättning, yttrade statsrådet Sträng: »Vill man förverkliga tanken att åstadkomma en rättvis och rimlig avvägning 1 I vårt land torde ännu blott t v å undersökningar ha företagits, den ena av Ica-gruppen, den andra inom Sveriges köpmannaförbund. Den senare har refererats i SSLF-tidningen, 1951, nr 3. Denna har visat mindre fördelar för självbetjäningssystemet än de angivna, men det påpekas, att butikerna ännu voro relativt nystartade och därför ännu icke hunnit komma upp i den omsättning för vilken de planerats. När detta skett, räknade man med ytterligare besparingar. 2 Varje butikssystem tillhörande samma företag representerar ett sådant kollektiv, för vilket en detaljhandelskalkyl kan uppgöras. Om man ser det enbart ur »detaljistsynpunkt», finns det ingenting att invända mot att en konsumtionsförening tillämpar samma priser i alla sina butiker, även om dessa ha högst varierande kostnader. Vinster och förluster utjämnas inom ett och samma företag. Den lika prissättningen innebär emellertid att vissa konsumentgrupper subventionera andras inköp, vilket är diskutabelt.

198 mellan olika kategorier jordbrukare och mellan olika jordbruksområden, så måste jordbruket betraktas som en enhet och solidariteten mellan jordbrukarna utgöra en garanti för samordningssträvandena. Om jordbruket gör exportvinster på vissa grödor, sedan det egna folkhushållet fått sitt, böra hinder icke föreligga att använda dessa vinster för att täcka förluster på andra grupper.» 1 En utjämning enligt samma princip som i jordbruksregleringen förekommer inom handeln endast inom apoteksväsendet, där en viss inkomstutjämning sker genom in- och utbetalningar till och från en form av clearingkassa. På övriga områden har man nöjt sig med avsevärt grövre metoder. En metod som användes på många områden är att göra en uppdelning av detaljisterna i olika strukturella grupper med förmodat olika genomsnittskostnader och ge de olika grupperna olika marginaler. Sålunda uppdelas t. ex. fotoh a n d l a r n a av fotoleverantörerna i tre kategorier. A-handlarna äro de bäst sorterade specialisterna och få högsta rabatt, som år 1950 uppgick till 33V3 procent. Den tredje gruppen C-handlarna få i allmänhet endast föra film och lådkameror som komplettering av annat sortiment (t. ex. lanthandelssortiment) och få lägsta rabatt, som år 1950 uppgick till resp. 20 och 15 procent. En liknande klassificering av kunderna efter deras förmodade kostnader förekommer t. ex. även vid försäljning av kemisk-tekniska artiklar och bosättningsartiklar samt framförallt inom järnhandeln. Denna klassificeringsprincip innebär, att man förlägger anpassningen till detaljisternas inköpspriser och icke till deras försäljningspriser. Om man ser det hela endast ur skälighetssynpunkt och icke tar hänsyn till motsättningar mellan olika konsumentgrupper, skulle man naturligtvis kunna lösa anpassningsproblemet för självbetjäningshandeln på samma sätt — en metod som även nämnts i diskussioner kring denna fråga. I stället för att låta besparingarna komma självbetjäningsbutikernas kunder tillgodo, skulle man draga in dem till en allmän utjämning mellan affärer med och utan kundtjänst. Även om det representerar en lösning av skälighetsproblemet, står det klart vilka konsekvenser en sådan lösning sKulle få för systemets fortsatta frammarsch — bortsett från att det är en praktiskt otänkbar lösning. 2 På de flesta områden har man över huvud taget icke beaktat kostnadsskillnaderna mellan olika detaljister utan nöjt sig med enhetliga marginaler. Hur skola dessa enhetliga marginaler sättas? Ur skälighetssynpunkt ligger det såsom tidigare nämnts närmast till hands att utgå från en skälig genomsnittsinkomst för detaljisterna. Beroende på omsättnings- och kostnadsförhållanden kunna då både differentialvinster och -förluster uppkomma. En sådan prissättning kan emellertid medföra risker för att efterfrågan icke blir tillgodosedd i områden, där de enhetliga marginalerna ej räcka till för att 1 2

Svenska Dagbladet den 27 april, 1951. I en diskussion i Stockholms reklamförening år 1949 rörande självbetjäningssystemet koncentrerades intresset till frågan om systemets ekonomiska fördelar och hur dessa skulle komma konsumenten till godo. Den lösning man främst syntes tänka sig uttrycktes på följande sätt av en talare: »Prisnedsättningen skulle naturligtvis kunna bli mest aktuell, om alla butiker så småningom fick den nya formen.» Detta är en profetia, som förmodligen delvis slår in. Det mest påfallande i självbetjäningssystemets frammarsch här i Sverige har varit kooperationens avvaktande hållning i prissättningsfrågorna. Detta torde förklaras med att man icke önskar skapa någon konkurrens mellan sina egna serviceaffärer och självbetjäningsaffärer, eller som direktör Albin Johansson uttryckte det på nyetableringssakkunnigas sammanträde, där konsumtionsföreningarna angrepos för att de tillämpade samma pris i alla sina butiker: »Om det är ett företag är det omöjligt att hålla olika priser på skilda butiker.» (Nyetableringssakkunnigas meddelande nr 95, s. 25.) När konsumentkooperationen genomfört sin alltmer forcerade omläggning av sina butiker i Stockholm till självbetjäningssystem, torde det finnas stora förutsättningar för att en priskonkurrens kommer igång, en priskonkurrens som troligen icke kommer att lämna bruttoprissystemet intakt.

199 ge en skälig inkomst. Ifall man går in för en skälighetsprissättning med enhetliga marginaler, torde man därför i praktiken bli tvungen att sätta marginalerna så att genomsnittsinkomsten blir något högre än den man ansett skälig. 1 Diskussionen har visat, att problemet att fastställa skäliga priser, marginaler och inkomster har komplicerats avsevärt från skråväsendets tid genom den stora variation i förutsättningar och metoder som utvecklingen medfört. Man får nöja sig med att konstatera, att även om man tar steget fullt ut till en »detaljhandelskalkyl» av samma typ som jordbrukskalkylen, kan man icke fastställa marginaler, som ställa sig skäliga för alla företagare. Man får inrikta sig på att fastställa marginaler, som äro genomsnittligt skäliga och detta kan endast i undantagsfall ske utan samordning av prissättningen på alla varor, som mötas i ett visst sortiment. 13: 32 Skälighets problemet

på längre

sikt.

En ytterligare svårighet uppstår, om man ser skälighetsproblemet på längre sikt. Såsom berörts i avsnitt 10: ha de procentuella distributionskostnaderna sedan flera årtionden tillbaka befunnit sig i stigande, och därjämte förekomma betydande konjunkturvariationer kring denna stigande tendens. Det bästa tillgängliga materialet för en beskrivning av kostnadsutvecklingen på längre sikt är uppgifterna om konsumtionsföreningarnas kostnader i SOS Kooperativ Verksamhet. Ur denna kan t. ex. nämnas, att lönekostnaderna under åren 1914—1919 voro lägre än 4 % av omsättningen, under de därpå följande par åren höllo de sig mellan 4 och 5 % för att sedan år 1930 för första gången överstiga 6 %. Under hela 30-talet höllo sig kostnaderna relativt stabilt mellan 6,0 till 7,2 % för att sedan under 40-talet fortsätta sin ökning till cirka 9 % åren 1948 och 1949. Även om uppgifterna ej äro helt jämförbara beroende på att vissa naturaförmåner från de tidigaste åren fallit bort, ge de en uppfattning om den stigande kostnadsprocenten (vilken ej innebär annat än att rationaliseringsarbetet gått fortare inom industrien än inom den kooperativa handeln). Det är uppenbart vilka svårigheter denna utveckling erbjuder vid en skälighetssprissättning. Marginalernas skälighet måste undan för undan omprövas med hänsyn till den relativa kostnadsutvecklingen inom industrien och handeln, och även med hänsyn till långsiktiga förändringar i reallöner eller penninginkomster, som medföra en ändrad uppfattning om vad som skall utgöra en skälig detaljhandelsinkomst. Däremot torde kostnadsvariationerna under olika konjunkturlägen ha mindre betydelse för anpassningsproblemet. Under lågkonjunkturer öka handelns relativa kostnader starkt och under högkonjunktur tvärtom, beroende på distributionskostnadernas fasta karaktär. Samtidigt härmed påverkas emellertid uppfattningen om vad som skall anses vara »skälig inkomst» för distributörerna i motsatt riktning. Under lågkonjunktur är den »skäliga inkomsten» lägre än under högkon1 I direktiven för de amerikanska priskontrollerande myndigheterna sades detta klart ifrån: »So long as the concerns representing the major portion of the output of the commodity are earning a fair profit, the price may be considered fair and reasonable, as far as this criterion is concerned.» (Office of Price Administration, a. a.) Vad som skall anses vara större delen av en näringsgren skulle avgöras på följande sätt. Man skulle först fastställa hypotetiska priser. Därefter skulle man beräkna hur stor andel av näringsidkarna som vid dessa priser fingo skäliga inkomster. Om det då visade sig att mindre än 60 % fått skäliga inkomster, skulle priserna höjas. Denna 60-% regel är naturligtvis godtycklig och visar endast, att man måste göra en eftergift åt önskemålet att stimulera utbudet.

200 junktur, d. v. s. distributörerna få dela konjunkturförsämringens börda med andra folkgrupper och tvärtom. 1 13:4 Skäliga inkomster genom prisanpassning i den fria sektorn eller genom kostnadsanpassning. I det föregående har problemet varit att fastställa skäliga priser på alla varor i ett sortiment. Problemet får en delvis annan karaktär om, såsom vanligen är fallet, endast en del av sortimentet är prisbundet, medan prissättningen på övriga delar är fri (eller i varje fall friare). Detta innebär, att en anpassning av inkomsterna kan ske via priskonkurrens på den fria delen av sortimentet. Det är ingen tvekan om att en sådan anpassning förekommit t. ex. inom livsmedelshandeln. När t. ex. Åhlén & Holm startade sin självbetjäningsaffär i Stockholm den 26 januari 1950, annonserade man dagen innan i alla stora dagstidningar under rubriken: ÅH-livs startar självservicc och sänker samtidigt priserna. Därjämte sades det: »Allteftersom vi vinner praktisk erfarenhet om de exakta besparingar som systemet innebär, kommer våra priser att följa med, ty trogna vårt företags traditioner ämna vi liksom hittills tillämpa den enkla regeln, att till våra kunder vidarebefordra gjorda besparingar i form av lägre priser.» Samtidigt påpekades det, att för vissa märkesvaror var utförsäljningspriset fastställt av leverantörerna och kunde ej underskridas. Då man önskade erbjuda kunderna största möjliga varusortiment, saluförde man även dessa märkesvaror jämsides med de egna till gängse priser med återbäring i form av årsrabatt. Framför priset på prislappar och även kassakvitton skulle det stå ett M för sådana varor. I detta liksom i andra fall kunde en anpassning efter det lägre kostnadsläget ske genom priskonkurrens på den fria sektorn. Om en företagare sålunda har låga kostnader inkl. företagsledarersättning, så kan detta komma konsumenten till godo genom priskonkurrensen på det fria sortimentet, och tvärtom kan en företagare kompensera sina högre kostnader genom högre pris på den fria delen av sortimentet om så är nödvändigt. Det inses emellertid lätt, att den fria sektorn måste vara mycket stor för att detta skall kunna ske. Om man t. ex. antar, att den fria sektorn omfattar hälften av omsättningen och att skillnaden i två affärers kostnader är a procent (inklusive »skälig» detaljistinkomst), så måste skillnaden i marginalen på den fria sektorns varor vara 2 a procent under i övrigt lika förhållanden. Om den ena affären har en kostnad av 20 procent och den andra av 14 procent, så måste skillnaden på den fria sektorn uppgå till inte mindre än 12 procent. Om man har en helt bunden del och en fri del, finner man därför att prisvariationerna på den fria delen bli avsevärt mycket större än vid fri prisbildning på hela sortimentet (vilket i sin tur stärker kraven på prisbindning även på övriga v a r o r ) . Det sistnämnda förhållandet illustreras på ett slående sätt i sockerutredningen. Såsom framgått av tabell 7 på s. 143 berodde större delen av variationerna i sockerpriser mellan enskilda detaljister på variationer i detaljistmarginalen. Ur tabell 18 kan utläsas de inkomstförändringar som skulle blivit följden för de i undersökningen representerade 1 107 typdetaljisterna vid införandet av ett enhetligt bruttopris. För många detaljister skulle ett sådant enhetligt pris ha medfört en betydande inkomstförändring på upp till ett par tusen kronor per år. 1 Oförändrade procentuella marginaler torde emellertid betyda, att distributörerna få en mindre inkomstminskning under lågkonjunktur än vid fri prisbildning (kraven på bruttoprissystem äro alltid starkast under lågkonjunktur) men i stället få en mindre inkomsthöjning under högkonjunktur än som varit fallet vid fri prisbildning (i synnerhet om högkonjunkturen skulle kombineras med en åtstramning av priskontrollen).

201 Det var svårigheten att under gällande fastlåsta prisläge på sortimentet i övrigt genomföra en sådan omvälvning utan skada åt ett stort antal detaljister, som då kanske främst skapade beslutet att icke införa bruttopriser på socker. Därtill kom insikten om att socker tydligen hade en viktig funktion att fylla i den fria delen av sortimentet. Den utjämning, som skulle kunna äga rum genom den fria sektorn, kan få minskad betydelse genom detaljisternas kompletterande horisontella prislistor, vilka minska rörligheten på den av producenterna obundna sektorn. För varan socker synes detta icke ha varit fallet. Det är svårt att säga, hur stor den fria sektorn skall vara för att utjämning skall kunna äga rum, om den icke h i n d r a s genom andra konkurrensbegränsningar. Det synes emellertid, som om en fullständig anpassning efter kostnaderna vore otänkbar redan när den fria sektorn gått ned till 60—70 procent såsom inom livsmedelshandeln och färghandeln. Vid 70 procent fri sektor måste skillnaden i marginal för den fria sektorn vara 1,43 gånger skillnaden i genomsnittskostnad för hela sortimentet, om en fullständig anpassning skall kunna ske. Om t. ex. kostnadsskillnaden är 4 procent (mellan 16 och 20 procent), måste skillnaden i marginal vara 5,7 procent, vilket i och för sig är en betydande differens. Denna skillnad får dessutom större relativ betydelse ju högre marginalerna på de bundna varorna ligga i förhållande till företagens genomsnittskostnader. Antag t. ex. att halva försäljningen är prisbunden i två företag, vars genomsnittskostnader äro resp. 16 och 12 procent. För att full anpassning till kostnaderna skall uppnås, måste den genomsnittliga skillnaden i deras marginal på den fria sektorns varor vara 8 procent enligt det föregående. Antag vidare att genomsnittsmarginalen på det bundna sortimentet enligt första alternativet är 15 procent och enligt det andra 25 procent (helt konstruerade siffror). Man får då följande Genomsnittskostnaderna Alternativ

Alternativ Företag 1 Företag 2

%

prisbunden °//o

fri /o

16 12

15 15

17 9

16 12

25 25

7 negativ (—1)

1 Företag 1 Företag 2

Försäljningsmarginal

2 .< < .

Om konkurrensen lämnas helt oinskränkt på den fria sektorn, kan den utgöra en betydelsefull säkerhetsventil för konsumenten, så länge den omfattar den helt övervägande delen av försäljningen. Det bör dock observeras, att detaljisten inte gör denna anpassning därför att han anser sin inkomst vara för hög utan endast därför att konkurrensen tvingar härtill. Här måste hänsyn tagas till att det i regel är de bästa »konkurrensvarorna» som prisbundits, d. v. s. de varor för vilka konsumentens priskänslighet är störst, i främsta rummet märkesvarorna. Konkurrensens tryck är i regel avsevärt svagare på de övriga, mest anonyma varorna, där konsumenten har svårare för att bedöma priserna, såvida varan icke är mycket standardiserad. Inom livsmedelshandeln omfattar emellertid den fria sektorn många varor, för vilka konsumenten under en köparens marknad är starkt priskänslig, t. ex. de stora artiklarna socker, mjöl och gryner samt kaffe. I den mån detta icke hindras genom prislistorna, åstadkommer konkurrensen på den fria sektorn en betydande anpassning av den totala marginalen efter den totala kostnaden.

202 En annan anpassningsmöjlighet ligger i friheten att konkurrera med återbäring. Konsumenten är säkerligen känslig för denna konkurrens, som dock synes ha haft ringa betydelse som utjämningsfaktor. Såsom framgått av tabellerna 8 och 10 tillämpade man i största utsträckning samma återbäringsvillkor i hela landet. 1 En tredje anpassningsmöjlighet ligger slutligen i kostnadsförändringar. Inkomsterna kunna bli skäliga även genom att kostnaderna anpassas efter marginalerna. Även om de skäliga inkomsterna vid prisbindning oftast torde uppkomma på så sätt, är detta icke avsikten hos dem som söka fastställa skäliga priser. Kostnadsanpassningen, som är en strukturell fråga, diskuteras mer i kommande huvudavsnitt (17: och 19:). 13:5 Kvantitetsrabatter — ett specialproblem. Inom både produktion och distribution råder i dag fullständig klarhet om betydelsen av en rabattdifferentiering efter inköpskvantiteter för distributionens rationalisering. Inom många branscher, kanske de flesta, finner man emellertid, att de företag, som få lägre inköpspriser genom en premiering av de ekonomiska kunderna, samtidigt äro de som uppvisa de lägsta kostnaderna (oftast på grund av sambandet med omsättningens storlek). Härigenom förvärras problemet att åstadkomma en skälighetsprissättning. I själva verket representerar prisdifferentieringen med hänsyn till leverantörens kostnader och bruttoprissättningen med hänsyn till köparens kostnad två i regel helt oförenliga principer. Det är omöjligt att logiskt förena ett system, som ger ekonomiska kunder del i de besparingar de skapa, med ett system, som samtidigt förbjuder dem att ge dessa besparingar vidare till sina kunder. 13:6 Speciella problem inom grosshandeln. Hela den föregående diskussionen har även varit tillämplig på grosshandeln. Skälighetsproblemet får emellertid därutöver en något annan karaktär inom grosshandeln på grund av konkurrensen med producenternas direktförsäljning. Grossisterna måste i sina krav på skäliga inkomster ständigt se till, att dessa uppnås genom en sådan fördelning på olika varor, att de kunna möta konkurrensen med producenternas möjlighet till direktdistribution. Det kan t. ex. antagas, att man enligt gängse kostnadsfördelningsmetoder kommit fram till att en vara måste ha 8 procents marginal för att lämna samma bidrag till täckningen av samkostnaderna som om kapaciteten i stället använts för andra varor, och att de totala inkomsterna härvid skulle bli »skäliga». Grossisten skulle då kunna anse en marginal på 8 procent vara skälig. Ifall emellertid producenten skulle kunna övertaga distributionen till en kostnad av t. ex. 6 procent, kan grossisten icke göra anspråk på högre marginal, om han vill behålla distributionen av varan. Han får troligen nöja sig med lägre. Förhållandet vore givetvis helt analogt för detaljhandeln, men det är endast i undantagsfall, som producenten kan tänka sig att med god ekonomi gå förbi denna. Grosshandelsproblemet diskuteras mer ingående i avsnitt 19: i samband med redogörelsen för ett konkret fall. 1 En framstående detaljhandelsrepresentant uttryckte detta på följande sätt på nyetableringssakkunnigas sammanträde i bruttoprisfrågan: »Det är så med återbäringen som herr Wahlberg var inne på, att den är en regleringslucka man har och som man lade sig till med från början, därför att KF började därmed och därför att det hade en viss betydelse i konkurrensen om kunderna. En enig detaljhandlarkår kalkylerar då så att både priser och återbäring stämma ute i landet.» Nyetableringssakkunnigas meddelande nr 95, s. 67.

203 Tabell 18. Inkomstförändringar för typdetaljister på 1 107 orter vid fastställandet av enhetligt sockerpris av olika höjd. I kalkylerna räknades med att Sockerbolaget skulle överta samtliga fraktkostnader och höja sitt pris med 2 öre/kg. 62 öre 63 öre 64 öre D e t . m ä r g . = 6.1 öre D e t . m a r k . = 7.1 öre Det.märg. = 8.1 öre vid 3 % återbäring vid 3 % återbäring vid 3 % å t e r b ä r i n g

Inkomstförändringar kr.

+ m e r ä n 1 100 + 1 0 5 1 — 1 1 00 + 1 0 0 1 — 1 050 + 951—1000 + 9 0 1 — 950 + 8 5 1 — 900 + 8 0 1 — 850 + 7 5 1 — 800 + 7 0 1 — 750 + 6 5 1 — 700 + 6 0 1 — 650 + 5 5 1 — 600 + 5 0 1 — 550 + 4 5 1 — 500 + 4 0 1 — 450 + 3 5 1 — 400 + 3 0 1 — 350 + 2 5 1 — 300 + 2 0 1 — 250 + 1 5 1 — 200 + 1 0 1 — 150 + 5 1 — 100 + 0— 50 — 1— 50 — 5 1 — 100 — 1 0 1 — 150 — 1 5 1 — 200 — 2 0 1 — 250 — 2 5 1 — 300 — 3 0 1 — 350 — 3 5 1 — 400 — 4 0 1 — 450 — 4 5 1 — 500 — 5 0 1 — 550 — 5 5 1 — 600 — 6 0 1 — 650 — 6 5 1 — 700 — 7 0 1 — 750 — 7 5 1 — 800 — 8 0 1 — 850 — 8 5 1 — 900 — 9 0 1 — 950 — 951—1000 — 1 0 0 1 — 1 050 — 1 0 5 1 — 1 100 — m e r ä n 1 100

83 3 4 2 5 3 5 5 7 17 10 17 27 22 37 46 40 95 114 134 161 168 88

1 1 •

3 3 1 6 7 11 17 29 39 55 97 161 239

4 1 5 5 6 7 11 15 22 30 27 45 66 108 166 204 172

164 91 56 37 19 21 5 9 6 7 2 3

85 46 23 16 6 13 1 4 1 1 3 2

43 15 10 7 5 3 2

1 1 1

3 1

.

2 2 1 7*

1 107

1 107

1 107

+ 1 156, + 1 3 7 8 , + 1 698. 2 + 1 3 2 5 , + 1 4 0 0 , + 1 4 9 6, + 1 5 2 4 , + 1 788 , + 2 485. 3 + 1 148, + 1 2 2 0 , + 1 80 0, + 1 8 3 6 , + 2 044, + 2 0 6 0 , + 2 198, + 3 2 7 1 . 4 — 1 1 2 1 , — 1 137, — 1 146, — 1 1 5 9 , — 1 341 — 1 7 6 3 , — 2 2 5 5 . 5 — 1 245, — 1 528.

r 204 Ovannämnda förhållande har skapat en speciell svårighet i priskontrollnämndens skälighetsprissättning. I den mån grossisterna behövt kompensation för inträffade kostnadsstegringar, har det varit nödvändigt att ge denna på sådana artiklar, som endast säljas genom grosshandeln, eller på sådana artiklar som producenten även säljer direkt, och där denne behövt en motsvarande kompensation. I annat fall skulle kompensationen till grossisten automatiskt ha medfört en förbättring även för den direktförsäljande producenten. De risker som detta medfört för grossisterna behandlas i avsnitt 19:. 13:7 Förhandlingspriser och kontrollproblem. Sammanfattande synpunkter. Det har nämnts, att »skäliga» priser och marginaler endast kunna förekomma såsom resultat av kostnadsundersökningar och i regel samarbete mellan alla producenter, vars »varor mötas på samma disk». Prissättningen skulle under sådana förhållanden bli föremål för förhandlingar, på samma sätt som löne- eller jordbruksprisförhandlingar. Det föreligger emellertid en väsentlig skillnad med hänsyn till samhällets kontroll av inkomstfördelningen. Vid löneförhandlingarna fastställas direkt jämförbara inkomster. Man kan med ledning av uppgifter om överenskomna ackordsriktpunkter eller timlöner omedelbart räkna fram den årsinkomst, som avtalet medför för olika kategorier. Dessa uppgifter publiceras och befinna sig därigenom under andra samhällsgruppers kontroll (vilket är en av skälighetsprincipens grundförutsättningar). Förhandlingar mellan producenter och detaljister skulle emellertid icke direkt fastställa inkomster utan endast procentsatser, vilka förmodas ge upphov till vissa inkomster. För dem som icke känna distributionen och dess kostnader verka dessa procentsatser »oskäligt höga», såsom framgår av den häftiga kritiken mot distributörernas »vinster». 1 Det förefaller mot denna bakgrund föga troligt, att samhället i längden kan låta en »skälighetsprissättning» ske utan samhällskontroll. 2 14: Producenternas prispolitik vid bruttoprissystem. 14:0 Frågeställningar. Föregående huvudavsnitt ägnades åt de problem som en systematisk skälighetsprissättning skapar, men däremot berördes icke frågan i vilken utsträckning som producenterna verkligen bygga sin prispolitik på skälighetssynpunkter. Det påpekades endast, att man inom samtliga distributionsled liksom inom de statliga kommittéer, som tidigare undersökt systemet, synes vara ense om att systemet endast kan motiveras, om rabatterna äro skäliga. I det följande diskuteras producenternas prispolitik vid bruttoprissättning, vilken är av fundamental betydelse för den samhällsekonomiska bedömningen av sy1 Det är ganska intressant att spekulera över den betydelse, som bruttoprissättningen haft för den våldsamma kritiken mot distributionen. De procentuella marginalerna ha kommit till var mans kännedom på ett sätt, som varit otänkbart utan bruttoprissättning. Observera att de siffror, som nämnas i kritiken, så gott som alltid gälla rabatter på bruttoprissatta varor. 2 Ehuru Federal Trade Commission i USA i sin första undersökning av bruttoprisproblemet åren 1930—31 kom till den slutsatsen, att bruttoprissättningen borde tillåtas men under samhällskontroll, är det påfallande att endast en av alla de lagar, som under 1930-talet rev ned förbudet mot denna prissättningsform i olika delstater, även stadgar att bruttopriset skall vara skäligt och stå under statlig kontroll (i Wisconsin). I tillämpningen har samhället aldrig använt sin kontrollmöjlighet. I övriga stater har man talat om skäliga priser, men antagit att sådana uppkomma av sig själv, vilket icke kan vara fallet.

205 stemet. Diskussionen avser i första hand att belysa frågan, i vilken utsträckning som en producent, vilken tillgodoser sina egna ekonomiska intressen, samtidigt bygger sin marginalsättning på skälighetssynpunkter. Den andra — och väsentligare — avsikten är att genom en diskussion av producenternas prispolitik skapa en grund för den senare behandlingen av frågan hur bruttoprissystemet påverkar distributionens struktur. Det framföres ofta från producenthåll, att konkurrens mellan distributörerna icke är berättigad eller att den uteblivna konkurrensen mellan distributörerna mer än väl kompenseras av konkurrensen mellan producenterna. 1 Ersättningarna till distributörerna uppgå idag till 30—50 % av konsumentpriset på de flesta varor. Frågan är om producenternas priskonkurrens får samma verkan på inkomster och struktur i denna sektor som den eliminerade priskonkurrensen mellan distributörerna hade. I diskussionen behandlas endast sådana prispolitiska frågor, som äro speciella för bruttoprissättningen. I många fall är den rent praktiska utformningen av en viss politik annorlunda vid bruttoprissättning än vid obunden prissättning, ehuru avgörandena måste grundas på samma principiella överväganden. I de fall där den praktiska skillnaden icke synes ha någon betydelse för distributörernas marginaler och därmed på strukturen, behandlas icke frågan. Som exempel härpå kan nämnas visheten av att ge distributörerna en prisfallsgaranti på inneliggande lager vid planerade prissänkningar. Bruttoprissättningen inverkar ej på denna fråga. Då de flesta producenter fastställa sina bruttopriser utan samarbete med andra producenter, diskuteras först den individuella producentens prispolitik vid konkurrens med andra producenter. Därefter diskuteras olika former av horisontell samverkan mellan producenter i bruttoprissättningen. 14: 1 Producenternas konkurrensmedel och användning härav vid bruttoprissättning. Vid obunden prisbildning kan producenten inrikta sin konkurrens på följande olika faktorer eller grupper av faktorer: Varans pris (nettopriset till distributören, priskonkurrens) Varans egenskaper (kvalitet, förpackning, produktanpassning) Försäljningspåverkan (av distributören och konsumenten) Pristeorin har ända till de senaste åren endast byggt på dessa olika grundelement. Genom bruttoprissättningen har producenten emellertid fått ännu ett konkurrensmedel: den garanterade bruttomarginalen till distributören. Både vid fri prisbildning och vid bruttoprissättning har producenten minst två efterfrågekurvor att räkna med, nämligen distributörernas efterfrågan vid ett visst nettopris och konsumenternas efterfrågan vid ett visst nettopris plus distributörernas marginal. Vid bruttoprissättningen sätter emellertid producenten dessa båda efterfrågekurvor i bunden relation till varandra. Det är onödigt att här återge de bekanta resonemangen om producentens användning av de olika konkurrensmedlen vid fri priskonkurrens. I vilken proportion han använder dem beror främst på konsumentens priskänslighet. Ju större elasticitet som konsumentens efterfrågan visar inför prissänkningar, desto mer intresse ägnar producenten åt priskonkurrensen, och för varor där konsumentens efterfrågan är föga priskänslig lägges större vikt vid varukvalitet och bearbetning 1

En representant för margarinindustrien yttrade t. ex. vid nyetableringssakkunnigas sammanträde i bruttoprisfrågan: »Jag tror, att systemet frammanar en hårdare konkurrens mellan producenterna, som mer än väl uppväger den konkurrens som distributörerna icke kunna utöva.»

206 av distributörer och konsumenter bl. a. genom reklam. Det kan, som är väl känt, löna sig att höja priset och inom den vidgade ramen öka kostnaderna för försäljningspåverkan i olika former. Tillkomsten av den garanterade bruttovinstmarginalen som argument förändrar ingenting i de grundläggande resonemangen. Den garanterade bruttovinsten intar i p r i n c i p samma ställning i producentens arsenal av konkurrensmedel som övriga medel för försäljningspåverkan. Vilket resultatet blir med hänsyn till distributörens marginal och konsumentprisets höjd beror bl. a. på följande faktorer (varvid vid diskussionen av var och en förutsattes i övrigt lika förhållanden): 1. Producentens val av distributionskanaler och marknader. Det gäller för honom att göra varans marginal attraktiv för hela den distributionskår han önskar bearbeta. Denna fråga har redan diskuterats i föregående huvudavsnitt. Nödvändigheten av att frammana ett tillfredsställande utbud under skiftande kostnadsförhållanden betraktades där som en komplikation i skälighetsprissättningen. Producenten måste ha sin uppmärksamhet riktad på de marginella distributörernas krav för att vara villiga att fortsätta sälja varan. Han har emellertid som nämnts en möjlighet att förhindra, att de marginella distributörerna få höja marginalen för samtliga distributörer. Han kan införa en kundklassificering med olika rabattgrupper efter kundernas behov. Om hans vara drar lägre kostnader än genomsnittligt för hela sortimentet, kan som marginalbestämmande faktor tillkomma genomsnittskostnadernas storlek för hela sortimentet. Under bundna förhållanden bruka återförsäljarna använda sina genomsnittskostnader som argument för rabatthöjningar på varor, som ge lägre marginal. 1 2. Konsumentens priskänslighet. Ju mer känslig konsumenten är för priset, desto viktigare är det för producenten att hålla ett lågt pris och pressa både marginaler till distributörer och andra kostnader. Konsumentens priskänslighet beror bl. a. på hur ofta varan köpes, vilken betydelse den har för hennes ekonomi och i vilken utsträckning som hon är i stånd att bedöma varans kvalitet. F ö r standardprodukter, främst på livsmedelsområdet, föreligga alla förutsättningar för denna priskänslighet, vilket gör att producenter på detta område ofta bedriva en h å r d lågprispolitik. 2 Detta är även en förutsättning för att bruttoprissättning skall kunna upprätthållas på denna typ av artiklar. 3 Det är lätt att finna 1

Jfr s. 135 Det är därför helt förklarligt, att producenter inom livsmedelsbranschen med särskild styrka framföra argumentet, att konkurrensen mellan producenterna ersätter konkurrensen mellan distributörerna. (Se t. ex. yttrandet i not på s. 205 eller disponent Throne-Holsts artikel, »Märkesvaror och konkurrens», Svenska Marknaden, 1947, nr 4. Producenternas hänsynstagande till konsumenternas priskänslighet, vilket kan gå ut över detaljisterna, framskymtar även i dessas inställning, t. ex. i ett inledande anförande av en representant för livsmedelsdetaljhandeln vid ett informationsmöte i Stockholm, hösten 1949. Talaren yttrade bl. a. att man varken kunde acceptera myndigheternas eller leverantörernas prispolitik, och drog fram exempel på leverantörer, som deklarerat, att deras märkesvaror icke komme att få bättre detaljhandelsmarginaler, när priskontrollen släppte och priserna sjönke. Från SSLF:s sida hade man klart och tydligt hävdat, att man icke ville vara med om en sådan utveckling. (Enligt referat från SSLFrs informationsmöte i Stockholm, publicerat i Skånes Köpmannablad nr 35, 3 sept. 1949.) 2

3 År 1948 var endast ett av alla kaffemärken i Kalifornien bruttoprissatt. Detaljistens inköpspris låg då vid 45—46 cent per pund och utförsäljningspriset vid 53—55 cent. Det bruttoprissatta märket hade ett fastställt minimumpris av 54 cent. Under hela veckan brukade priset hålla sig vid 53—55 cent för att på fredagar och lördagar gå ned som »specials» ända till 45—47 cent. Det fanns ingen möjlighet för en detaljist att sälja det bruttoprissatta kaffet under dessa dagar. Övriga dagar var marginalen ungefär densamma och då erbjöd bruttoprissättningen inga fördelar ur förtjänstsynpunkt. Förf. intervjuade konkurrenterna till det bruttoprissatta

207 e x e m p e l p å en s å d a n p r i s p o l i t i k i n o m l i v s m e d e l s h a n d e l n . De mest b e k a n t a e x e m p l e n t o r d e f. n. å t e r f i n n a s i n o m f r u k t k o n s e r v i n d u s t r i e n . S a m m a f ö r u t s ä t t n i n g a r f ö r e l i g g a e m e l l e r t i d ä v e n för v i s s a k e m i s k - t e k n i s k a a r t i k l a r a v s t o r e k o n o m i s k b e t y d e l s e , t. e x . d i s k p u l v e r o c h b l ö t l ä g g n i n g s m e d e l . F ö r d e flesta k e m i s k - t e k n i s k a a r t i k l a r g ä l l e r e m e l l e r t i d , a t t k o n s u m e n t e n s p r i s k ä n s l i g h e t ä r r i n g a . D e flesta a v d e m s a k n a s t ö r r e e k o n o m i s k b e t y d e l s e för k o n s u m e n t e n 1 , o c h d e s s u t o m h a r d e n n a föga m ö j l i g h e t e r a t t b e d ö m a d e r a s k v a l i t e t . H ä r t i l l k o m m e r ett g e n e r e l l t f ö r h å l l a n d e , s o m t a l a r för r a b a t t k o n k u r r e n s i s t ä l l e t för p r i s k o n k u r r e n s , n ä m l i g e n e n v i s s p r i s ä n d r i n g s r e l a t i v a b e t y d e l s e för r e s p . återförsäljare o c h k o n s u m e n t e r . Antag att en v a r a kostar 1: — k r för k o n s u m e n ten o c h ger återförsäljaren en m a r g i n a l p å 25 p r o c e n t . Om p r o d u c e n t e n m i n s k a r k o n s u m e n t p r i s e t till 95 ö r e v i d o f ö r ä n d r a t i n k ö p s p r i s för å t e r f ö r s ä l j a r e n , b e t y d e r d e t en m i n s k n i n g a v k o n s u m e n t p r i s e t m e d e n d a s t 5 p r o c e n t m e n en s a m t i d i g m i n s k n i n g a v å t e r f ö r s ä l j a r e n s m a r g i n a l m e d 25 p r o c e n t . K o n s u m e n t e n s p r i s k ä n s l i g h e t m å s t e v a r a s y n n e r l i g e n s t a r k för a t t d e n ö k a d e e f t e r f r å g a n f r å n k o n s u m e n t e n s s i d a s k a l l k u n n a u p p v ä g a å t e r f ö r s ä l j a r n a s m i n s k a d e i n t r e s s e för v a r a n i förh å l l a n d e till d e s s k o n k u r r e n t e r . D e t b ö r v i d a r e o b s e r v e r a s e n b e t y d e l s e f u l l följd a v att å t e r f ö r s ä l j a r m a r g i n a l e n är angiven i p r o c e n t av k o n s u m e n t p r i s e t . Vid en viss given r a b a t t p r o c e n t tjänar å t e r f ö r s ä l j a r e n m e r p å att sälja e n d y r a r e v a r a . 2 D e t ä r m y c k e t l ä t t att f i n n a e x e m p e l p å h u r k o n k u r r e n s e n m e l l a n p r o d u c e n t e r n a främst tagit sig u t t r y c k i r a b a f t k o n k u r r e n s e n . 3 E n b i d r a g a n d e o r s a k härtill synes h a varit marginalsättningen p å i m p o r t e r a d e artiklar. Marginalerna p å dessa synas märket (som var ett litet märke), och dessa förklarade dels att konkurrensprissättningen på kaffe bidragit att öka kaffekonsumtionen totalt, och dels att den speciella konkurrentens bruttoprissättning varit till fördel för dem. Vakuumförpackat kaffe är en så standardiserad vara, a t t prisskillnaden endast behöver bli ringa för att eventuella skillnader i smak och övrig kvalitet skola mista sin betydelse. Liknande argument förklara även för andra varor varför bruttoprissystemet överhuvudtaget knappast infördes inom den amerikanska livsmedelshandeln, trots att det var tillåtet. 1 De kemisk-tekniska artiklarnas totala andel i konsumenternas budget utgör enligt socialstyrelsens undersökningar endast 1,5—2,5 procent. 2 Det har inom statens priskontrollnämnd diskuterats möjligheten att motverka detta genom att fastställa degressiva rabatter med lägre procentsats för varor med högre pris. Detaljisten skulle då kunna få samma öresmarginal för billigare varor och vara mer intresserad av att sälja dessa, eftersom han under i övrigt lika förhållanden kan vänta större efterfrågan på dessa. Förhållandet kan illustreras t. ex. med prisbildningen på tabletter. Märke Konsumentpris Detaljistrabatt öre % öre A 55 20,9 11,5 B 45 22,0 9,9 C 44 24,6 10,8 D 39 24,2 9,5 E 35 22,0 7,7 Märken i 20-öres prisklass 20 22,0 4,4 (Nyetableringssakkunnigas meddelande nr 63, s. 11.) De dyraste märkena säljas mest. Även om detta i stor utsträckning beror på kvalitet och reklam, synes detaljistens vinstintresse vara en bidragande faktor till detta resultat. 3 I nyetableringssakkunnigas meddelande nr 95 återfinnas några uttalanden av kemisktekniska fabrikanter, vari detta påpekas, och statens priskontrollnämnd har ett rikt material på området. Förf. har fått taga del av många sådana fall, som dock icke kunna återges, då uppgifterna till nämnden varit konfidentiella. Som exempel kan dock nämnas ett fall, vilket återgivits i pressen och som behandlar prissättningen på ljus. I februari 1950 slopades normalpriserna på ljus, då det antogs a t t några risker för prisstegring knappast förelågo. Flertalet fabrikanter — ett undantag var Liljeholmen — höjde sedan sina priser kraftigt. Enligt vad byråchefen K. A. Lundberg upplyste på Aftontidningens förfrågan voro prishöjningar på 50 % icke ovanliga, och i ett fall rörde det sig t. o. m. om 87 %. »Det kan också nämnas, framhåller byråchef Lund-

208 ha legat förmånligare på många områden, vilket tvingat de svenska producenterna till en anpassning. 1 3. Producentens styrka gentemot distributörerna. Ju starkare ställning en producent har gentemot sina återförsäljare genom sitt grepp om konsumenterna, desto lättare har han att hålla nere återförsäljningsmarginalerna, ifall detta är förenligt med hans intressen. En sådan stark ställning kan skapas genom produktionsmonopol eller goodwill hos konsumenten genom reklam och kvalitet. De mest kända märkena kunna sålunda i regel hålla lägre marginaler till återförsäljarna än de mindre kända, en företeelse som synes vara tämligen allmän. Producenterna kunna även motivera detta med hänvisning till att kostnaderna för försäljning av märken med större efterfrågan och omsättningshastighet bli lägre, och att riskerna för att okuranta lager uppstå bli mindre eller inga alls. Den betydelse som producentens goodwill har för hans möjlighet att föra en h å r d h ä n t marginalpolitik gentemot återförsäljarna, minskar dock ständigt, allteftersom dessa skapa organisationer för att tillvarataga sina ekonomiska intressen. Det har tidigare nämnts att ingen goodwill kan bli så stark, att den övervinner en organiserad återförsäljarbojkott. Den starkaste ställningen gentemot återförsäljarna intar en producent, som har skyddad ensamrätt till tillverkning och försäljning av någon viss vara. 2 Producenterna ha i sin tur mött återförsäljarnas organiserade uppträdande på marknaden genom egna organisationer med distributiva uppgifter, även på sådana områden där samarbetet icke fått kartellform (t. ex. KeLiFa och Svenko). I det föregående har hela tiden endast talats om konsumenter som slutliga avnämare. Det förekommer dock ofta, att bruttoprissatta varor köpas av hantverkare, restauranger m. m. Dessas priskänslighet är helt naturligt större än konsumentens, samtidigt som deras fackkunskap är större. Ofta är priskänsligheten så stor, att det överhuvudtaget är otänkbart att upprätthålla bruttopriser på den del av försäljningen, som sker till sådana grupper. Även när det går att upprätthålla bruttopriser, är det föga risk för att marginalkonkurrensen skall kunna taga överhanden de fördelar som återförsäljarna kunna få genom rabattkonkurrensen torde vanligen snabbt gå vidare till dessa kunder. Ett bruttoprissystem på sådana färger som säljas till målare, läder som säljes till skomakare eller mjöl för bagerier, kan inte upprätthålla priser alltför långt över frikonkurrenspriserna så snart konkurrensen sätter in. berg, att de höjda priserna till stor del förklaras av kraftigt utvidgade handelsmarginaler. När normalpriserna gällde uppgick grossist- och detaljistmarginalen till sammanlagt 28 procent av konsumentpriset, men av de undersökta företagen är det nu endast Liljeholmen, som tillämpar dessa rabatter. Nu utgör handelsmarginalen i allmänhet 50 procent och i en del fall t. o m. mer än 50 procent av konsumentpriset.» 1 Se uppgifter härom av direktör Gillberg, KeLiFa, lämnade vid nyetableringssakkunnigas bruttoprisdiskussion. Nyetableringssakkunnigas meddelande nr 95, s. 78. 2 Ur denna synpunkt skulle en bruttoprissättning på t. ex. socker inte erbjuda några risker för en högprispolitik — alldeles oavsett samhällskontrollen över sockerindustrien. Sockerbolaget skulle utan risker för återverkan på sin försäljning kunna pressa återförsäljarmarginalen mycket lågt. Det kan vara av intresse att notera, att både i den nuvarande amerikanska lagstiftningen och i den föreslagna tyska lagstiftningen är bruttoprissättningen tillåten under vissa förutsättningar, varav en är att varans produktion ej är monopoliserad. Varan måste enligt amerikansk lag vara »in fair and open competition with commodities of the same general class produced by others.» Denna utformning av lagstiftningen bygger på missuppfattningen, att återförsäljarnas marginaler i regel bli större för monopoliserade produkter än för produkter i konkurrens med andra. Man har helt enkelt överfört de vanliga resonemangen om riskerna för monopolprissättning på fabrikspriset till att även gälla prissättningen i handeln, när denna bindes av producenten. Med tanke på syftet med stadgandet hade det varit mer logiskt att säga, att bruttoprissättning är tillåten i synnerhet på varor, som tillverkas under monopol.

209 14:2 Bruttoprissättning, en konkurrensprissättning. Sammanfattande synpunkter. Genom bruttoprissystemet taga producenterna huvudansvaret för distributionskostnadernas höjd inför konsumenten. Även om producenterna i princip alltid synas intresserade av att distributionskostnaderna sänkas, äro de i främsta rummet intresserade av att få avsättning för sina produkter, och det bästa ekonomiska resultatet uppnås ingalunda alltid vid de lägsta distributionskostnaderna. På alla områden, där konsumenten är föga priskänslig, föreligger såsom nämnts risk för rabattkonkurrens, och detta gäller i synnerhet de kemisk-tekniska artiklarna. På alla dessa områden blir bruttoprissystemet en prissättningsmetod, vilken förhindrar distributionsorganen från att använda priset som ett konkurrensmedel till konsumentens förmån men tillåter att priset användes som konkurrensmedel till återförsäljarens förmån. Denna rabattkonkurrens är i och för sig — alldeles oavsett sina sekundära följder p å strukturen — ett av de ur samhällsekonomisk synpunkt mest diskutabla dragen i bruttoprissystemet. Den strider helt mot den uttalade skälighetsprincipen i prissättningen, och den strider också mot producenternas argument att priskonkurrensen mellan dem uppväger den eliminerade priskonkurrensen mellan distributörerna. Den försvaras inte heller någonstans inom näringslivet, även om man u n d e r konkurrensens tryck måste begagna sig av detta medel att främja sin försäljning. Man synes på sina håll vara förvånansvärt villig att acceptera en synnerligen ingående samhällelig kontroll av bruttoprissystemet för att undvika denna konkurrens. I nyetableringssakkunnigas meddelande nr 95, s. 36, återfinnes t. ex. följande uttalande av en kemisk-teknisk storfabrikant: »Konkurrensen bör gälla konsumentpris och kvalitet och ej rabatter. Vi ha sett, h u r rabattkrig kan leda till direkt kvalitetsförsämring, och detta är inte allmänheten till gagn. Jag tror snarare man kan fråga huruvida — när en pris- eller rabattnivå är fastställd och mer eller m i n d r e accepterad av konkurrensen som varande rimlig och någon visar sig kunna komma fram med mycket högre rabatter än andra till detaljistkåren — han inte bör tvingas att sätta ned sitt pris till allmänheten. Nyttan av en prisnedsättning från fabrikanten bör givetvis i första hand komma allmänheten till godo.» 1 En sådan kontroll som den ifrågasatta skulle fordra ingående undersökningar. Rabattkonkurrensen är icke endast ett alternativ till konsumentpriskonkurrensen utan även till reklamkonkurrensen. Ur konsumentens synpunkt kan det vara likgiltigt om en producent lägger ned ett visst belopp på reklam för att få ut varan eller på rabatter till återförsäljarna. Om återförsäljaren har en betydande fri sektor, genom vilken överrabatter på en vara kunna ges vidare till konsumenten, kan den högre rabatten t. o. m. vara att föredra framför reklamen. 2 Man kan sålunda knappast ingripa mot högre rabatter utan att först förvissa sig om att dessa icke motiveras av mindre reklam- eller andra försäljningspåverkande kostnader. Medan många producenter av starkt reklamerade märken med grundmurad goodwill hos konsumenterna skulle biträda den ovan citerade uppfattningen, skulle man säkert finna motsatta åsikter hos mindre producenter, som icke ha råd 1 Samma tankegång finnes praktiskt uttryckt i vissa kartellöverenskommelser, t. ex. mellan radioproducenterna, vilka bundit rabatterna men ej konsumentpriset. Ifall det är en vara, för vilken konsumenten är priskänslig och följaktligen priskonkurrensen mellan producenterna stark, finns det föga anledning att betrakta sådana marginalöverenskommelser med oro. Här gäller liksom på de flesta andra områden, där priset bundits som konkurrensmedel, att det på kort sikt kan förefalla rationellt att även binda något eller några av de andra konkurrensmedlen för att förhindra en för konsumenterna olämplig utveckling. 2 Om hänsyn icke tages till den överspecialisering, som de höga rabatterna kunna medföra och som diskuteras längre fram.

14— 116665

Bil.

210 att bygga upp en omfattande reklam utan i stället försöka kämpa sig fram genom att ge återförsäljaren högre rabatt. En högre rabatt behöver icke innebära något ofördelaktigt för konsumenten men kan göra det. Endast en ingående undersökning kan visa vilketdera som är fallet. Sammanfattningsvis kan här betonas, att producenten genom bruttoprissystemet tar ansvaret inför konsumenten för de distributionskostnader som dessa måste erlägga. I den mån de marknadsekonomiska förhållandena äro sådana, att rabatten blir ett försäljningsargument av betydelse, är detta ansvar synnerligen tungt. 14:3 Bruttoprissystemet och producenternas reklamkonkurrens. I de föregående avsnitten har diskuterats, h u r producenternas konkurrens under bruttoprisbindning kan få formen av rabattkonkurrens. Där berördes även i förbigående reklamkonkurrensen såsom ett alternativ till rabattkonkurrensen. Att dessa två konkurrensmedel kunna betraktas som alternativ av företagaren är ovedersägligt — förhållandet mellan rabatternas storlek på välkända och mindre kända märken visar ofta detta. Därmed är dock icke frågan besvarad, vilken total verkan som bruttoprissystemet kan få på reklamens omfattning, och hur detta skall bedömas ur konsumentens synpunkt, vilket är en av de mest kontroversiella punkterna i hela bruttoprisdiskussionen. Det är nödvändigt att först och främst draga en klar gräns mellan märkesvarusystem och bruttoprissystem. Att märkesvarusystemet medfört en ökning av reklamen är odiskutabelt, samtidigt som det ännu är en olöst fråga huruvida nettoeffekten härav varit till konsumentens gagn. Den fråga som intresserar h ä r är emellertid, huruvida bruttoprissystemet påverkat reklamkonkurrensen inom ramen för märkesvarusystemet. Skulle man med bibehållet märkesvarusystem få större eller mindre reklamvolym ifall bruttoprisbindningen upphörde? Och h u r skulle nettoeffekten härav bedömas ur samhällets synpunkt? Det föreligger ett klart samband mellan reklam och bruttoprissättning såtillvida som att den senare till stor del är en följd av den förra. Ett av de starkaste argumenten för bruttoprissättning har såsom framgått av avsnitt 08:1 varit producenternas önskemål att annonsera konsumentpriset. I och med att priset annonserats ha distributörerna frestats att söka vinna ökad marknad genom prisunderbud, och det har då betraktats som en logisk följd, att underförsäljning förbjudits genom fast prishållning. Det föreligger icke något liknande klart samband i andra riktningen. Det hävdas av många författare, att den kemisk-tekniska industriens distributionsstruktur för många varor med mycket höga reklamkostnader och distributionsmarginaler skulle falla samman som ett korthus, om bruttoprissystemet icke finge användas, och att dessa industrier skulle vara tvungna att söka sig fram med andra, billigare distributionsmetoder. Detta skulle icke behöva påverka produktionsstrukturen. En liknande uppfattning synes ha företrätts av statens priskontrollnämnd, när man år 1950 kopplade samman frågan om reklamanslagens storlek för malmedel med förekomsten av bruttoprissystemet. Man angrep i denna aktion producenternas reklamkostnader för malmedlen, som beräknades uppgå till cirka en tredjedel av producenternas försäljningssumma. Samtidigt härmed förklarade man sig villig att släppa priskontrollen på denna vara, ifall bruttoprissystemet med fast prishållning slopades. Den tankegång som låg bakom detta erbjudande var uppenbarligen, att reklamkostnadernas storlek då automatiskt skulle sjunka. Det är tvivelaktigt, huruvida detta skulle bli fallet. Att distributionsmarginalerna skulle sjunka, om bruttoprissystemet slopades, torde vara säkert. Men skulle reklamen minska? Såvitt förf. kan bedöma, kan det framföras lika starka skäl för

211 hypotesen, att producenterna då måste lägga ned mer pengar på reklam för att genom en säkrare förankring hos konsumenterna kompensera den uteblivna möjligheten att köpa distributörernas medverkan med rabattkonkurrens. 1 Sedan det klargjorts huruvida producenternas reklamkonkurrens skulle minska eller öka, kvarstår frågan hur ett slopande av bruttoprissystemet skulle inverka på detaljisternas reklamkonkurrens. Det förefaller vara en trolig utveckling, att detaljisternas reklam skulle öka, om de finge anledning att annonsera ut sina låga priser på märkesvaror. Sammanfattningsvis kan sägas, att det icke synes möjligt att uppställa någon bestämd hypotes för reklamkostnadens utveckling, om bruttoprissystemet slopades. Ett teoretiskt resonemang kan leda till helt motstridande slutsatser, beroende på vilken tendens man tillskriver den största styrkan. Det synes icke heller finnas någon möjlighet att skaffa något faktiskt material såsom underlag för en bedömning. Man skulle visserligen kunna tänka sig att följa ett företags utveckling från tiden för bruttoprissystemets införande och därvid mäta reklamkostnadernas storlek, men en jämförelse skulle påverkas av så många andra faktorer, att resultatet bleve tvivelaktigt. Även om man skulle kunna konstatera en ökning eller minskning i reklamvolymen som en följd av bruttoprissystemet, skulle problemet att värdera denna ur samhällets synpunkt kvarstå. Förf. kan icke komma till annan slutsats än att man får lämna frågan om brutloprisbindningens eventuella verkan på reklamkostnadernas storlek utanför en bedömning av systemet. 14:4 Några praktiska prispolitiska problem vid bruttoprissättning. l^AO Kundklassificering och kundnominering. Vid fri prisbildning kunna distributörerna anpassa sina marginaler efter lokala kostnads- och efterfrågeförhållanden genom prissättning till sina kunder. Producenten kan då i sin tur utforma sin prispolitik med hänsyn tagen till sina egna kostnads- och efterfrågeförhållanden. Han kan t. ex. fastställa en skala med differentierade priser, som ger uttryck för hans skiftande kostnader för produktion och distribution av olika kvantiteter. Om denna systematiska kostnadsanpassning kompletteras med en individuell prövning av kreditriskerna, vilken även får taga sig uttryck i hans priser, kan han därefter låta alla distributörer, som han önskar ha som kunder, köpa till dessa priser. Det är då fullt rationellt att låta grossister och detaljister köpa samma kvaliteter till samma priser under i övrigt lika kreditvärdighetsförhållanden. Detaljister, som ha högre kostnader än andra, låta dessa komma till uttryck i sina priser, och konsumenten kan avgöra om hon är villig att betala dessa högre priser, t. ex. som ersättning för kortare väg eller större urval. Grossisten i sin tur får köpa till priser, som återspegla producentens kostnadsförhållanden, och huruvida han fyller någon funktion beror på om han kan finna kunder, sedan han till producentpriset lagt den marginal han behöver för att täcka sina egna kostnader. Det bör observeras, att grossistens funktioner icke endast ligger i hans större inköpskvantiteter, och att han därför mycket väl kan tänkas finna kunder, även om han måste debitera högre priser än producenten för samma kvantiteter. (Kreditfunktion, närhetslagring m. m.) 1 En amerikansk författare, E. T. Grether, har vid samtal med förf. framfört motsatt uppfattning, vilket synes bero på skillnaderna mellan den amerikanska och svenska distributionens struktur. Han framförde åsikten, att en producent som bruttoprissätter sin vara kan vara tvungen att öka sin reklam för att skapa en konsumentefterfrågan, som övervinner vissa stora distributörers motvilja mot bruttoprissatta varor. I vårt land torde det emellertid främst vara motviljan mot priskonkurrensen, som måste övervinnas genom reklam.

212 Vid en bruttoprissättning kompliceras förhållandena. Antag först att en producent säljer enbart genom grosshandeln eller direkt till detaljhandeln. En eventuell anpassning efter skiftande kostnadsförhållanden bland kunderna kan då icke förläggas till försäljningspriserna, som äro bundna, utan måste läggas i inköpspriserna. Den måste ske genom en gruppering av kunderna i olika rabattklasser, vilket kan erbjuda svåra omdömesproblem. Som ett exempel på en sådan gruppering har tidigare nämnts indelningen av fotohandlare i tre kategorier med starkt skilda rabatter (se s. 198). Andra exempel återfinnas inom bosättnings- och järnbranscherna. Det förekommer även en indelning av grossister i olika rabattklasser, t. ex. inom läderbranschen. Om producenten säljer genom grossister måste han fastställa en särskild grossistrabatt för att täcka de av grossistens funktioner, som icke sammanhänga med inköpskvantiteterna. 1 Vidare måste han genom ett nomineringsförfarande avgöra vilka kunder, som skola räknas som grossister och få grossistrabatt. Eftersom det inom många branscher icke går någon klar gräns mellan grossister och detaljister, kan detta ibland erbjuda svåra problem. Både bosättnings-, järn-, läder- och skohandlare kunna uppträda som grossister vid försäljning till lanthandlare. Skola halvgrossisterna ha grossistrabatt på sina totala inköp eller endast på den del som säljes vidare i parti? Ett annat problem som producenten måste taga hänsyn till är hur de integrerade företagstyperna — mångfilialföretag av t. ex. den kooperativa typen — skola behandlas, som grossister eller detaljister. Problemet om prissättning till grossister under bruttoprisbindning jämfört med obundna förhållanden, behandlas mer ingående i avsnitt 19:. 14:41 Fraktabsorption. Vid bruttoprissättning med enhetligt pris måste producenten i regel absorbera fraktkostnader, ifall dessa ha någon betydelse i förhållande till hans försäljningspris. Såsom framgått av den gjorda enquéten kan detta ske på flera olika sätt, vilka dock alla ha det gemensamt, att fraktkostnaderna ej komma till uttryck i konsumentpriset. 2 I undersökningen har endast påträffats ett enda fall med enhetligt konsumentpris, där detaljisten fått bära betydande fraktkostnader inom ramen för sin marginal. Detta gällde skoreparationsläder. I praktiken hade dock även här en utjämning skett genom att detaljister i nordligare delar av landet regelmässigt beviljats högre rabatter än i sydligare delar, vilket, utan att klart uttryckas så, varit en eftergift för de krav som de förra ställt på grund av sina högre kostnader. 15: Bruttoprissystemets inverkan på produktionens struktur. 15:0 Frågeställningar. Det har tidigare sagts, att det enskilda produktionsföretaget kan skadas genom distributörernas priskonkurrens. Detta ansågs vara ett av de starkaste företagsekonomiska argumenten för bruttoprissättning. Det torde också stå klart, att det 1 Så gott som samtliga de tillfrågade producenterna ge grossisterna en funktionell rabatt. I ett par fall förekommer det dock att producenten endast har ett system med kvantitetsrabatter, som är lika för både grossister och detaljister, en i regel felaktig konstruktion. 2 Det skulle föra för långt att här diskutera de praktiska problemen. De ha ingående behandlats i AEF:s nämnda arbetsrapport nr 4 i Sockerutredningen, där olika tänkbara möjligheter diskuterats för socker. I några fall förekommer det såsom framgått av huvudavsnitt 01:, att producenten icke tillämpar enhetligt pris. Detta är fallet när fraktkostnaderna äro mycket betydande, såsom t. ex. för cement och bensin. I dessa fall är bruttopriset ett visst enhetligt pris plus tillägg för fraktkostnader.

213 enskilda företaget kan vinna ökad marknad genom bruttoprissättning, så länge det får vara ensam om denna metod. Den garanterade bruttomarginalen får därigenom ökad betydelse som försäljningsargument. Frågan är emellertid om produktionens struktur på ett visst område som helhet blir en a n n a n vid total bruttoprissättning än vid fri prisbildning inom distributionen, och huru eventuella olikheter skola värderas ur konsumentens synpunkt. Den inverkan som bruttoprissystemet kan tänkas ha kan sammanfattas i följande frågeställningar: Hur påverkar bruttoprissättningen förhållandet mellan producentmärkta och distributörsmärkta varor? Är det de kvalitativt bästa eller sämsta varorna som skadas mest av den fria prisbildningen? Tenderar bruttoprissystemet att öka eller minska företagsstorleken inom produktionen? Påverkar bruttoprissystemet näringslivets lokalisering? Alla dessa frågor ha behandlats i ett par undersökningar i England och USA. Även för denna utredning har igångsatts vissa undersökningar, vilka dock tillfälligt måst avbrytas, då medel saknats för deras fullföljande. 15:1 Förhållandet mellan producentmärkta och distributörsmärkta varor. De undersökningar som företagits i USA ha siffermässigt klart visat, att bruttoprissystemet stimulerat de stora distributionsorganen, mångfilialföretagen, att skapa egna märken, vilket i synnerhet gällt livsmedelshandeln men även kemisktekniska branschen. De fastställda bruttopriserna på de välkända producentmärkena erbjuda en mycket fördelaktig utgångspunkt för konkurrensprissättning på privata märken. Det är svårt att säga, huruvida samma förhållande i vårt land bidragit till t. ex. den kooperativa rörelsens samt den s. k. Ica-gruppens integration bakåt. Även om detta utsagts av den kooperativa rörelsens ledare, kan det tänkas att samma tendens skulle ha uppstått utan bruttoprissättning. Detta har ännu icke kunnat undersökas. Viktigare för frågan än de nämnda gruppernas integration bakåt torde emellertid vara vilken inverkan bruttoprissystemet haft på deras frammarsch överhuvudtaget och speciellt på deras möjligheter att finansiera sin integration. Såsom framgått av huvudavsnitt 09: delar förf. här den åsikt som uttalats i de flesta utländska undersökningar, nämligen att mångfilialföretagen, av kooperativ eller annan form, vunnit på bruttoprissystemet i jämförelse med den privata handeln. Huruvida detta stöd åt den kooperativa rörelsen skall betraktas som fördelaktigt, kan knappast besvaras objektivt. Om man ser det ur strikt ekonomisk synpunkt, torde denna tendens icke haft någon betydelse för konsumenterna. 15:2 Förhållandet mellan produkter av olika kvalitet. Bruttoprissättningen innebär, såsom ofta betonats, icke att konkurrensen upphör utan endast att den mister ett av sina uttrycksmedel och ger större betydelse åt andra. Den hårda konkurrensen mellan de bruttoprissatta varornas producenter medför, att nya märken ständigt dyka upp och slås ut även vid ett bruttoprissystem. Se t. ex. s. 156, där det påpekas, att av de 109 märken på kemisk-tekniska artiklar som annonserades i Dagens Nyheter år 1938, funnos endast 38 kvar i annonseringen år 1950 (i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Vårt

214 Hem och Damernas Värld). Motsvarande siffror för livsmedel voro 40 och 11. Ett fåtal av märkena från 1938 finnas ännu kvar, ehuru de ej annonseras. Det kan diskuteras, huruvida denna omsättning av varumärken, med tanke på kostnaderna för en inarbetning hos konsumenten överhuvudtaget, är samhälleligt önskvärd, men denna fråga ligger utom ramen för undersökningen. Däremot synes det knappast troligt att denna omsättning skulle vara större eller mindre utan bruttoprissättning. Det är svårt att se något samband. Det är likaledes svårt att se något samband mellan bruttoprissättningen och kvaliteten på de varor, som slås ut i konkurrensen, resp. dem som lyckas hålla sig kvar. Även om det inte alltid är fallet, torde det dock vara regel, att de kvalitativt bästa v a r o r n a ha de största förutsättningarna att överleva konkurrensen, i synnerhet på de områden där konsumenten har förutsättningar att bedöma kvaliteten, t. ex. livsmedelsområdet. En marknad kan i längden icke hållas enbart genom reklam som icke stödes av kvalitet. Såvitt förf. kan bedöma gäller detta med samma styrka både vid bruttoprissättning och vid obunden prisbildning. Det kan visserligen hävdas, att priskonkurrensen vid fri prissättning inom distributionen främst riktar sig mot de mest reklamerade och följaktligen i regel kvalitativt bästa varorna, och att dessa därför löpa särskilt stora risker. Häremot kan sägas, att de goda varorna därvid också ha bättre förutsättningar att behålla marknaden än sämre artiklar i samma situation. Vidare får man inte bortse från att bruttoprissättningen ger de mindre kända märkena ett nytt starkt konkurrensvapen gentemot de stora riksannonserade märkena, nämligen rabattkonkurrensen, vilken kan bli lika besvärande som priskonkurrensen inom distributionen. 1 Förf. h a r för sin del kommit till slutsatsen, att bruttoprissättningens inverkan på konkurrensförhållandet mellan olika märken och i synnerhet på märken av olika kvalitet saknar betydelse för konsumenten. 15:3 Företagsstorleken vid olika prissättningsmetoder. Frågan om bruttoprissystemets inverkan på företagsstorleken har varit en av de mest kontroversiella i alla diskussioner. Vissa författare hävda, att bruttoprissystemet tenderar att minska företagsstorleken inom produktionen och därigenom öka produktionskostnaderna. Splittringen på olika märken skulle enligt denna argumentering bli större vid bruttoprissättning, därigenom att den garanterade bruttomarginalen skapar en inköpsport även för sådana företag, som ej ha råd att kosta på sig någon större reklam. Antalet »källarindustrier» skulle bli större. Å andra sidan finns det många bedömare, som närmast automatiskt utgå från att systemet måste skapa större företagsstorlek genom att det ger industrien större möjlighet att hålla jämn produktion, kvalitet och varutillgång. Det är svårt att formulera någon hypotes för fortsatta undersökningar. Det förefaller sannolikast, att systemet icke har någon märkbar inverkan på företagsstorleken som helhet. (En påbörjad bearbetning av industristatistik och märkesvaruannonsering måste avbrytas, innan det kunde fastställas, om den komme att ge något utslag.) 15:4 Produktionens lokalisering. Vid fri prissättning bli priserna på olika orter varierande, beroende bl. a. på fraktkostnaderna. Orter på längre avstånd från produktionskällan uppvisa i regel högre priser och tvärtom. Fraktkostnaderna utgöra under dessa förhållanden en 1

Se t. ex. uttalandet på s. 209 av en storproducent inom kemisk-tekniska branschen, vilket tyder på att rabattkonkurrensen kan bli rätt besvärande.

215 av industriens viktigaste lokaliseringsfaktorer, dels genom sin direkta inverkan på råmaterialpriserna, dels genom sin indirekta inverkan på lönernas höjd via prissättningen på konsumtionsvaror. Vid bruttoprissättning elimineras i regel frakternas inverkan på varupriserna på olika orter. Likaprissystemet tenderar att utjämna arbetslönerna, vilket i sin tur ä n d r a r lokaliseringsförutsättningarna. Förhållandet framstår klarast, om man föreställer sig, att fraktkostnadernas inverkan helt eliminerades på samtliga varupriser och att följaktligen allting kostade detsamma över hela landet. Detta skulle inte innebära, att långt avlägsna dyrorter bleve samhälleligt billigare utan endast att de samhälleliga kostnaderna doldes i en subvention, som betalades av tidigare billigare orter. Därigenom skulle de förra bli mer tilldragande för nyetablerande företagare eller andra, som överväga lokaliseringen av sina företag, och en dyrbarare lokalisering skulle bli följden. De totala transportkostnaderna skulle stiga. Betydelsen härav får emellertid icke överdrivas. För det första omfatta de bruttoprissatta varorna endast de ur transportsynpunkt billigaste varorna, varför den dolda subventioneringen av avlägsna orter är obetydlig för varje vara. Vidare motverka subventioneringarna på olika varor varandra, så att nettoresultatet i regel torde vara obetydligt, vilket i varje fall gäller förhållandet mellan orter i de södra och mellersta delarna av landet. Vad beträffar Norrland är nettoresultatet en klar vinst i förhållande till övriga delar av landet. 1 I viss utsträckning skulle denna subventionering förmodligen ha kommit till stånd även utan bruttoprissättning på varorna, dels genom konkurrensen mellan företagen, som kan motivera en fraktabsorption (fraktsubventionering) även utan bruttoprissystem, dels genom samhälleliga stödåtgärder till fördel för avlägsna bygder. Såsom nämnts i huvudavsnitt 12: kan det dock diskuteras, huruvida dolda subventioner av denna typ äro den lämpligaste formen, men någon nämnvärd inverkan på bedömningen av bruttoprissystemet synes frågan icke ha. 15:5 Sammanfattande synpunkter. Det har ännu icke kunnat företagas några ingående undersökningar på denna punkt, och de redan gjorda undersökningarna i England och USA ha givit motstridande resultat. Det är sannolikt, att en ingående undersökning kommer att visa, att bruttoprissystemet icke har någon nämnvärd inverkan på produktionens struktur som helhet, sett ur konsumentens synpunkt. 16:

Allmänna synpunkter på bruttoprissystemets inverkan på distributionens struktur. 16:0 Frågeställningar.

Den väsentligaste av alla de frågor som bruttoprissystemet reser är, vilken inverkan det haft eller kan förmodas få på distributionens struktur. Marginalerna ha samma dirigerande inflytande på distributörernas val mellan olika alternativ under bruttoprissystemet som under fri prisbildning, ehuru de undantagits från återförsäljarnas bestämmanderätt. Blir deras val mellan olika alternativ ett annat, när de icke kunna använda priset som konkurrensmedel? 1

Se t. ex. i huvudavsnitt 12:, som visar den utjämning till Norrlands fördel som skulle uppstå vid bruttoprissättning på socker. Även när denna bleve som störst, skulle den dock icke bli mer än cirka 3: — kr per person och år. Det har även framställts krav på enhetliga priser på bensin (utjämning av frakttilläggen). Enligt tidskriften Petroleum, 1950, nummer 1, betalade svenska folket då cirka 7 milj. kr per år i transportkostnad, och härav kom 0,8 öre mer per liter för Norrland än för landet i dess helhet. Den totala merkostnad för Norrland, som skulle utjämnas vid enhetligt pris, uppgick endast till cirka 900 000 kr.

216 Man kan urskilja följande tänkbara samband mellan bruttoprissystemet och distributionsstrukturen : a) Systemet eliminerar priskonkurrensen och kan därigenom tänkas påverka den press till rationalisering som konkurrens eljest otvivelaktigt medför. b) Systemet kan medföra en intensifierad användning av andra konkurrensmedel, reklam, försäljningspåverkan, kundtjänst och närhetslokalisering. c) Systemet kan påverka valet av producentens distributionsvägar och därigenom kostnaderna för distributionen. d) Eftersom systemet i regel fordrar, att frakterna absorberas av köparen, kan det tänkas påverka utsträckningen av producenternas och distributörernas försäljningsområden. e) Systemet kan påverka sammansättningen av distributörernas sortiment (gränsdragningen mellan b r a n s c h e r n a ) . f) Systemet förhindrar distributörerna att föra en självständig prispolitik och kan därigenom tänkas påverka deras möjligheter till sådan rationalisering, som helt eller delvis bygger på användningen av priset som hjälpmedel. De nämnda frågorna komma att beröras i de följande huvudavsnitten, sedan vissa allmänna synpunkter framlagts på bruttoprissystemets inverkan på rationaliseringsbenägenheten inom distributionen. 16:1 Bruttoprissystemets inverkan på rationaliseringsbenägenheten. En av de allvarligaste invändningar som brukar riktas mot bruttoprissystemet är, att det tar bort den press till rationalisering som priskonkurrensen brukar skapa. 1 Det antas öka marginalerna och distributörernas inkomster och därmed eliminera tvånget för dem att hålla nere kostnaderna för att åstadkomma en dräglig utkomst. Framställt i denna form torde argumentet ge en viss mån felaktig bild av bruttoprissystemets verkningar. Det synes tvärtom vara troligt, att det medfört en hårdare rationaliseringspress på distributörerna än vad fri prisbildning skulle gjort, samtidigt som det begränsat rationaliseringsmöjligheterna. Det har redan påpekats, att distributörernas kostnader i procent av konsumentpriset på lång sikt måste stiga och att rabatterna därför måste öka. Denna långsiktiga tendens synes oundviklig, även om det under inflationstider med reallöneminskningar kan bli tillfälliga minskningar i de procentuella distributionskostnaderna. Denna långsiktiga ökning kommer emellertid att möta större svårigheter under bruttoprisbindning än under fri prisbildning, trots den rabattkonkurrens som förekommer på sina håll. Producenterna ha accepterat en viss marginal som »normal» för branschen och komma icke utan vidare att gå med på höjningar, när detta blir nödvändigt, i synnerhet icke med tanke på att kritiken mot distributionskostnaderna förmodligen kommer att fortsätta och främst röra sig med exempel från de bruttoprissatta varornas område. Härtill kan fogas möjligheten av en fortsatt samhällelig priskontroll inom distributionen, vilken i hög grad underlättas av bruttoprissystemet. 2 1 Se t. ex. anmärkningar framförda på nyetableringssakkunnigas sammanträde i bruttoprisfrågan av bl. a. representanter för den kooperativa rörelsen och enhetsprisföretagen. (Nyetableringssakkunnigas meddelande nr 95, s. 15 och 18—19.) 2 En mycket hård priskontroll kan medföra, att varor försvinna ur marknaden resp. kan åstadkomma arbetslöshet genom att företag måste upphöra med sin verksamhet, men det kan icke förnekas, att den kan medföra en starkare press till rationalisering än vad fri konkurrens kan göra. Det kan vara av intresse att observera i detta sammanhang, att man löper mindre risk för att en vara skall försvinna ur marknaden vid hård priskontroll av distributionsmargi-

217 Den slutsats som ligger närmast till hands synes därför vara, att pressen på distributörernas inkomster med stor sannolikhet kommer att vara starkare under bruttoprissättning, i synnerhet inom livsmedelsbranschen, där producenterna måste taga hänsyn till konsumenternas priskänslighet i sin prispolitik. Denna press kommer att bli särskilt påfallande, ifall man lyckas stabilisera prisnivån eller om prisnivån sjunker. 1 Det är sålunda knappast troligt, att bruttoprissystemet minskar distributörernas press till rationalisering, om man därmed avser tvånget att försöka ulföra varje bestämd prestation med lägsta möjliga kostnader. I detta avseende har de senaste 20—30-tal åren kännetecknats av en mycket omfattande rationaliseringsverksamhet inom handeln. Däremot kan bruttoprissystemet förhindra distributören att sänka sina kostnader genom att skära bort vissa prestationer och i stället attrahera konsumenter genom ett lägre pris, vilket beröres i avsnitt 18. 17: Bruttoprissystemets inverkan på kundtjänstkonkurrensen. 17:0 Frågeställningar. Ett av de oftast framförda försvaren för bruttoprissystemet är, att det visserligen eliminerar priskonkurrensen, men i stället leder till en intensifierad användning av andra konkurrensmedel: försäljningspåverkan, kundtjänst och närhetslokalisering. Att detta också blir fallet är ovedersägligt. Det är däremot mer tvivelaktigt, hur det skall bedömas ur konsumentens synpunkt. I det följande diskuteras först den ökade försäljningspåverkan och kundtjänstkonkurrensen, medan närhetslokaliseringen behandlas i ett senare huvudavsnitt. Det går icke någon klar gräns mellan försäljningspåverkan och kundtjänstkonkurrens. När en grossist t. ex. sänder ut sina försäljare oftare för att taga upp order, innebär det en ökad bearbetning av detaljisterna men möjliggör samtidigt för dem att köpa mindre kvantiteter per gång, dvs. är en kundtjänst. I den följande kortfattade framställningen göres därför ingen skillnad mellan de båda konkurrensmedlen. Vid fri prisbildning skulle, såsom tidigare berörts, ske en differentiering av företagen i olika kombinationer av priser och kundtjänst i både grosshandeln och detaljhandeln. Denna tendens har varit ett av de mest utmärkande dragen i den amerikanska distributionens utveckling. Inom kolonialvarugrosshandeln ha t. ex. grossister av traditionell typ med fullt sortiment och vad man brukar kalla fullt grossistarbete förlorat största delen av sin marknad till företag, som uppnått låga kostnader och priser genom eliminering av vissa grossistfunktioner eller viss kundtjänst. I vårt land leder den b u n d n a prisbildningen till en standardisering av kundtjänststrukturen. När man bedömer denna, synes man i första hand få göra en skillnad mellan grossisternas och detaljisternas konkurrens. nalerna än vid hård priskontroll av producenternas nettopriser. Detta sammanhänger med att distributionskostnaderna i regel utgöras av samkostnader till större andel än produktionskostnaderna, och vidare med att en viss distributörs sortiment med hänsyn till olika varugrupper är givet till betydande del. En livsmedelsdetaljist skulle t. ex. vara tvungen att sälja mjöl, socker m. fl. varor, även om marginalen gick ned till »byta pengar»-gränsen. Även inom andra branscher finns det många varor, som en branschaffär måste föra för att Överhuvudtaget anses »sorterad». 1 Den i not 2 på s. 206 uttryckta oron från detaljhandelns sida för att leverantörerna icke vilja tänka sig att höja distributionsmarginalerna vid en prissänkning är mycket förklarlig. Såsom närmare behandlats i huvudavsnitt 13: öka de procentuella distributionskostnaderna särskilt starkt under prissänkningsperioder.

218 17:1 Grossisternas kundtjänstkonkurrens. I grossisternas försäljning har intensifieringen av kundtjänstkonkurrensen främst tagit sig uttryck i att man besöker kunderna tätare och levererar oftare i mindre poster. Allt tillgängligt material tyder på att det ända fram till de senaste åren förelegat en tendens i denna riktning. En sådan konkurrens leder till ökade kostnader för grosshandeln men kan i gengäld medföra lägre kostader för detaljhandeln. En noggrann undersökning skulle med största sannolikhet visa, att kostnadsbesparingarna icke förmått uppväga ökningarna, utan att det för konsumenten — som ej har några direkta fördelar härav — uppstått en nettoförlust. Konkurrensen har emellertid även tagit sig andra, mindre betänkliga uttryck, t. ex. rådgivning åt detaljisterna i bokförings- och planeringsfrågor. Den nämnda kostnadshöjande tendensen h a r varit en följd av prisbindningen. På senare år har man i viss mån frigjort sig härifrån genom införande av bonussystem, vilka premiera »ekonomiska inköpsvanor» och därmed motarbeta de kostnadshöjande tendenserna. Helt torde det emellertid vara svårt att göra detta inom bruttoprissystemets ram. Denna fråga behandlas ytterligare i nästa huvudavsnitt. 17:2 Detaljisternas kundtjänstkonkurrens. I detaljhandelns arbete har intensifieringen av kundtjänstkonkurrensen främst tagit sig uttryck i ökat urval, fler biträden för att nedbringa konsumenternas väntetid, kreditgivning och hemsändning, och mer attraktiv utformning av lokalerna. Det skulle icke finnas något att invända mot denna kundtjänstkonkurrens, ifall alla konsumenter efterfrågade samma kombination av kundtjänst och varor, och om denna kombination vore just den, som uppstode vid de bundna priserna. Kundtjänst har ett värde som många människor äro villiga att betala — desto mer ju högre inkomsterna äro. Efterfrågan på kundtjänst är emellertid såsom tidigare betonats mycket skiftande vid fri prisbildning, icke bara mellan olika konsumenter utan även för samma konsumenter vid olika konjunkturlägen. Vid konjunkturavmattningar har det såsom nämnts i avsnitt 0 6 : 1 regelmässigt visat sig i USA, att konsumenternas efterfrågan förskjutits mot företag med lägre kundtjänst och priser. Man kan genom bruttoprisbindning fastställa priset på en vara inklusive distributörens tjänst men däremot icke bestämma värdet härav för konsumenten. Detta är ett subjektivt begrepp. Det finns alla skäl att tro, att detaljisternas kundtjänstkonkurrens till stor del löser det skälighetsproblem som producenternas rabattkonkurrens kan ge upphov till. Fördelarna härav torde icke stanna hos distributörerna utan ätas upp genom ökade kostnader för kundtjänstkonkurrens. Anpassningen sker på kostnadssidan. Denna fråga har fått särskild aktualitet genom självbetjäningssystemet, som i upphovslandet USA slagit igenom icke endast på livsmedelsområdet utan även med framgång provats på ett flertal andra områden, t. ex. för drug-, järn-, färgoch husgerådsvaror. På livsmedelsområdet beräknas år 1950 67 % av försäljningen ha skett genom självbetjäningsbutiker och 18 % genom butiker med delvis självbetjäning, medan endast 15 c/c fortfarande gick genom butiker med traditionell full kundtjänst. 1 Det är icke nödvändigt att här diskutera alla aspekter av självbetjäningssystemet. Det räcker med påpekandet, att det numera allmänt accepterats som den hittills mest genomgripande lösningen på livsmedelshandelns rationaliseringspro1

Enligt tidskriften The Progressive Grocer.

219 blem, och att det även synes komma att få betydelse inom flera andra branscher. Ehuru besparingarna i vårt land ännu icke blivit så stora, tyda som nämnts i avsnitt 13: de gjorda erfarenheterna från våra cirka 200 självbetjäningsbutiker på att man så småningom kan tänkas uppnå kostnadssänkningar på 2—4 % av konsumentpriset. Tidigare har redan diskuterats frågan, hur dessa besparingar skola tillföras konsumenterna. Vad som är av intresse i detta sammanhang är hur självbetjäningssystemets genomförande i vårt land påverkas av att butikerna icke fritt få använda priskonkurrens för att skapa marknad. Förf. anser det ovedersägligt, att självbetjäningssystemets snabba genombrott i USA varit beroende av möjligheten att erbjuda konsumenterna lägre priser vid denna form. Detta framgår klart av hela diskussionen kring självbetjäningssystemet, både bland detaljister och ekonomer. 1 I vårt land har man icke kunnat framföra prisbilligheten som motiv utan i stället lancerat snabbköpstanken. Även om denna även haft betydelse i USA, skulle systemet icke ha fått samma snabba utbredning, ifall man icke kunnat locka konsumenterna med lägre priser än fullkundtjänst-butikerna. Man skulle framförallt icke ha kunnat skapa den villighet hos konsumenterna att förflytta sig längre, vilket varit en av förutsättningarna för att man skall uppnå tillräcklig omsättning. Att priskonkurrensen spelat en avgörande roll i självbetjäningssystemets utveckling i USA behöver emellertid icke innebära, att den är nödvändig för dess utveckling i vårt land. Snabbköpstanken innebär större fördelar i vårt land än i USA, där husmodern har större möjligheter att göra inköp på tider som passar henne genom öppethållandet på kvällarna. De marknadsundersökningar som gjorts i vårt land ha visat betydelsen av att väntetiden för husmodern kunnat nedbringas. Vad som är väsentligare torde emellertid vara den hårda priskontrollen på livsmedelsområdet. Det kan med fog hävdas, att självbetjäningssystemet skulle kunna priskontrolleras fram genom en h å r d h ä n t politik, som tvingade till den kostnadssänkning som systemet medför. En sådan utveckling förefaller icke lycklig. Det föreligger lika stora risker som vid ett fritt verkande bruttoprissättning för att kombinationen kundtjänst och pris därigenom bleve en annan än konsumenterna önska. Även om andra faktorer sålunda kunna stimulera detaljister att införa systemet och husmödrar att stödja det, kan det ifrågasättas om alla dess fördelar kunna realiseras, utan att besparingarna få ges vidare till konsumenterna, icke bara kollektivt genom priskontroll, utan individuellt genom priskonkurrens, varigenom en ökning av de enskilda företagens storlek skulle kunna ske. Men här kommer man in på frågan om antalet företag, vilket är ett allmänt problem oavsett självbetjäningssystemet och som bättre behandlas i ett särskilt avsnitt. Resonemanget om priskonkurrensens betydelse för självbetjäningssystemets genombrott modifieras något genom förekomsten av den fria sektorn i sortimentet. Det finns möjlighet att locka kunder med lägre priser i denna sektor. Prissänkningar i denna ha emellertid i regel icke samma attraktionsvärde som prissänkningar på de standardiserade märkesvarorna. Konsumenterna ha icke samma jämförelsemöjligheter. 1 Se t. ex. artiklar de senaste fem åren i The Progressive Grocer. Vid bruttoprissammanträdet i Stockholm hävdade en detaljhandelsrepresentant, att förf:s här återgivna åsikt var felaktig, och att genombrottet varit oberoende av möjligheten att erbjuda konsumenterna lägre priser vid denna form. Han påpekade i stället, att detaljisterna genomfört systemet, därför att det visat sig skapa merförsäljningar och därmed bättre ekonomi. (Nyetableringssakkunnigas meddelande nr 95 s. 46.) Detta är onekligen riktigt, men detta har icke varit konsumentens motiv för att gynna självbetjäningsbutikerna. Inom den amerikanska livsmedelshandeln har priset varit den avgörande faktorn vid konsumentens val av inköpskälla.

220 Frågan om bruttoprissystemets betydelse för självbetjäningsföretagens utveckling berör ett allmännare problem, nämligen vilken betydelse som systemet överhuvudtaget får på uppkomsten av nya företagsformer. Det synes otvivelaktigt, att det får en konserverande inverkan. Alla de nya distributionsformer som slagit igenom under de senaste 30-tal åren ha främst kommit fram genom att de kunnat erbjuda konsumenterna lägre pris. Detta gäller icke bara självbetjäningsaffärerna, utan även mångfilialföretagen med besparingar i grosshandelsarbetet eller basarföretagen. Mot detta resonemang kan dock framföras ett argument, som vanligen brukar användas, när man vill försöka visa att en socialisering av en industri icke skulle leda till en minskning av utvecklingstakten. Det finns möjlighet att skicka studiedelegationer till länder, där konkurrensen är obunden, och där få nya impulser, som sedan kunna genomföras mer planmässigt än under konkurrens. Självbetjäningssystemets uppkomst i Sverige är ett typiskt exempel på en sådan överföring av en amerikansk idé, som där uppkommit under fri konkurrens, men som här närmast lancerats av näringsorganisationerna.

18:

Bruttoprissystemets inverkan på handelns möjligheter till rationalisering genom prisdifferentiering.

18:0 Frågeställningar. Det råder numera enighet om att den andra stora vägen till rationalisering av distributionen vid sidan av självbetjäningssystemet ligger i en konsekvent genomförd prisdifferentiering, som drabbar alla tendenser till oekonomiska inköp och därmed skapar inköpsvanor, som leda till sänkta kostnader. Den viktigaste differentieringen gäller därvid efter inköpskvantiteten per gång, eftersom det visat sig, att denna regel är den mest kostnadsbestämmande faktorn i inköpsvanorna. Inom alla distributionsled — producentens, grosshandelns och detaljhandelns försäljning — är det väsentliga rationaliseringsproblemet att öka orderstorleken och därmed bättre utnyttja de fasta grundkostnader, som äro förknippade med varje order, oavsett dess storlek. Det är svårt att giva något exakt mått på de besparingar som kunna göras genom en prisdifferentiering, eftersom en sådan i regel kombineras med andra åtgärder som leda i samma riktning. Ett grossistföretag, som vill sanera sin orderstruktur, kan införa en prisdifferentiering med lägre priser för större order, samtidigt som man slopar små kunder eller nekar att taga order under en viss storlek. Som exempel på effekten av sådana kombinerade åtgärder kan nämnas en kolonialvarugrosshandelsfirma, vars verksamhet förf. varit i tillfälle att studera. Man startade där en genomgripande sanering år 1945, och uppnådde följande strukturförändring: Omsättning Antal kunder Antal anställda

1944 2,5 milj kr 526 54

1950 7,0 milj. kr 125 34

Även om detta företag var mycket irrationellt vid saneringens början och om priserna stigit under perioden, ger exemplet en uppfattning om den möjliga effekten. Litteraturen bjuder många liknande exempel. Det h a r framförts, att en sådan prisdifferentiering skulle ha antisocial karaktär inom detaljhandeln, eftersom den skulle gynna bättre ställda personer, som ha

221 möjligheter att köpa större kvantiteter. Detta har bl. a. framförts som argument för att konsumtionsföreningarna icke sökt genomföra en sådan prisdifferentiering. Denna inställning synes emellertid diskutabel. För det första skulle alla kunder vinna på en allmän sänkning av affärens kostnader, och det är knappast troligt, att större konsumenters lägre priser skulle behöva medföra högre priser för konsumenter av mindre kvantiteter. För det andra synes den i viss mån inkonsekvent, eftersom en konsumtionsförening tillämpar samma priser i samtliga sina butiker och därigenom kan låta konsumenter i de sämre sorterade, billigare butikerna bidraga till att betala kostnaderna för de mer centralt belägna butikerna med bättre sortering och kundtjänst. En sådan prissättning förefaller knappast mer social. I det följande förutsattes det sålunda, att en prisdifferentiering, som stimulerar till ekonomiska inköpsvanor, är önskvärd, och frågan ställes, huruvida bruttoprissystemet medger en sådan. Producenternas försäljning undantages från diskussionen, eftersom det icke finns någon anledning, varför bruttoprissystemet skulle h i n d r a dem att genomföra samma prisdifferentiering som vid fri prisbildning. 18:1 Grossisternas möjlighet till prisdifferentiering. Grossisterna ha i regel oinskränkta möjligheter att införa orderpremiesystem, ifall dessa knytas till hela orderbeloppet och icke konstrueras såsom rabatter på de enskilda artiklarna. Man kan därigenom premiera stora order eller andra ekonomiska inköpsvanor, t. ex. telefonordergivning inom kolonialvarugrosshandeln. Förf. har endast stött på ett enda fall, där en producent sökt förhindra, att premie därvid även utgått på hans varor. På de flesta områden är denna möjlighet till differentiering tillfyllest, men kolonialvarugrosshandeln utgör ett undantag. En studie av kolonialvarugrosshandelns kostnadsstruktur visar, att en av de väsentligaste kostnadsdragande faktorerna är försäljningen av s. k. brutna förpackningar, d. v. s. en sönderdelning av producentens originalförpackningar, omfattande ett visst antal konsumentförpackningar, t. ex. 50 konservburkar. En sådan sönderbrytning ökar kostnaderna högst väsentligt. Det finns undersökningar, som visa, att de relativa hanterings- och orderrutinkostnaderna för brutna förpackningar kunnat bli dubbelt så höga som för hela förpackningar. Man förstår betydelsen härav, när man hör, att de brutna förpackningarna utgöra cirka 1/3 av det totalt försålda antalet för landsortsföretag och drygt hälften för Stockholmsförelag. 1 Om en kolonialvarugrossist inför ett orderpremiesystem stiger hans orderstorlek. Man skulle kunna vänta sig, att de enskilda varuposternas storlek därvid även ökade och att andelen brutna förpackningar ginge ned, men denna förmodan har visat sig vara felaktig enligt företagna undersökningar. 2 När orderstorleken ökar sker det så gott som helt genom en ökning av antalet poster, medan dessas storlek i stort sett förblir oförändrad. Ett orderpremiesystem kan således icke eliminera de brutna förpackningarna. Detta kan endast ske genom att grossisten antingen nekar att leverera sådana eller inför en differentiering i priserna mellan hela och brutna förpackningar, vilken låter de senare drabbas av de kostnader de medföra. En undersökning har visat, att grossisterna så gott som regelmässigt debitera 1 Enligt en icke offentlig utredning utförd av Bert Lindström inom Grosshandelns Utredningsinstitut, tryckt i Stockholm år 1948. Förf. och Bert Lindström ha i tidigare utredningar i Stockholm konstaterat en andel på cirka 60 % för därvarande grossistföretag. (Stencilerade utredningsrapporter). 2 Bert Lindström a. a. samt stencilerade undersökningar av Lindström och förf.

222 lägre priser för hela förpackningar på alla varor, för vilka de ha fri prissättning, t. ex. te, kryddor, vanilj, gryner och vissa slag av mjöl samt på importerade artiklar, t. ex. konserver. Däremot ha de endast i sällsynta undantagsfall möjlighet att taga ut lägre priser på hela förpackningar av svenska bruttoprisbundna artiklar. Bland undantagen kunna nämnas grönsaks- och fiskkonserver, där de fått lämna 2 9o kvantitetsrabatt för helkollin. Bruttoprisbestämmelserna ha h ä r otvivelaktigt förhindrat en rationell prissättning. Producenterna ha icke beaktat, att grossisternas orderstruktur till så stor del omfattar mycket små orderposter. Man märker detta särskilt tydligt på vissa varor, där producenten, som även säljer direkt till detaljhandeln, visserligen skapat ett differentieringssystem, men där det högsta priset gäller för ett helt originalkolli, som är den minsta kvantitet han själv levererar. Någon differentiering därutöver, som tar hänsyn till grossistens behov av att hålla tillbaka brutna förpackningar, har då icke skett. Grossisten kan ibland undgå verkningarna härav genom att helt neka att sälja brutna förpackningar. Den i föregående avsnitt nämnde grossisten hade valt denna metod. Den är emellertid icke alltid lämplig. För en rationalisering av kolonialvarugrosshandelns struktur fordras en allmän möjlighet till differentiering mellan hela och brutna kollin. I p r i n c i p är det ingenting, som hindrar, att denna genomföres inom ramen för ett bruttoprissystem, ifall producenterna beakta icke endast sina egna kostnadsförhållanden utan även grossisternas. En sådan av producenten genomförd differentiering i grossistens utförsäljningspriser skulle visserligen icke kunna ansluta sig till varje enskild grossists kostnader, men detta skulle ha mindre betydelse. Även under fri prissättning skulle prisdifferentieringen endast ge en ungefärlig uppfattning om kostnadsförhållandena. Däremot förefaller det sannolikt, att den behövliga prisdifferentieringen skulle komma avsevärt snabbare till stånd under fria prissättningsförhållanden. Denna slutsats grundas därpå, att många grossister redan tillämpa differentiering på varor, för vilka de ha fri prissättning, medan sådan endast förekommer på några få områden, där priserna äro b u n d n a . 18:2 Detaljisternas möjlighet till prisdifferentiering. En prisdifferentiering torde ha ännu större betydelse för detaljhandelns rationalisering, eftersom man här icke h a r den alternativa möjligheten att neka sälja i mindre kvantiteter. Prisdifferentieringen i detaljhandeln kan ske antingen genom att man säljer flera förpackningar till lägre enhetspris än en, t. ex. en förpackning för 50 öre och 3 för 1: 35, eller genom att producenten tillhandahåller förpackningar i olika storlek. I stort sett föreligger f. n. endast den sistnämnda möjligheten, ehuru många livsmedelsproducenter med bruttoprissatta varor icke längre stå främmande för tanken att låta detaljisterna ge kvantitetsrabatter vid inköp av flera förpackningar. De besparingar, som konsumenterna kunna göra genom inköp av större förpackningar, äro högst väsentliga. De bestå icke endast av detaljisternas besparingar genom försäljning av större kvantiteter, utan även av producenternas genom tillverkning och förpackning i större enheter. Ett exempel på dessa besparingar kan hämtas ur en annons, som publicerats av Ica-företagen, där man sökte propagera för inköp i större kvantiteter. Efter en inledande redogörelse för tillverknings- och försäljningsekonomin för de större förpackningarna slutar man på följande sätt:

223 »Här nedan finner Ni fem exemplar på vad Ni kan tjäna på att köpa stora förpackningar. 5 st. 1 hg pkt cacao å 0: 72 1 st. 5 hg » »

= 3: 60 =3:25 ren förtjänst

0: 35

2 st. 1/2 kg burk. skurpulver ä 0: 75

= 1: 50

1 st. 1/1 kg burk skurpulver

= 1: 30 ren förtjänst

0: 20

ren förtjänst

=2-55 =1:90 0: 65

3 st. 1/3 lit. fl. ättiksprit å 0: 85 1 st. 1/1 lit. fl. » 4 st. 1/4 kg burk honung å 1: 45 1 st. 1/1 kg » »

= 5: 80 - 4. go ren förtjänst

4 st. 1/4 kg burk. bonvax å 2: 00 1 st. 1/1 kg » »

0: 90 = 8: 00 =6:65

ren förtjänst

1: 35

På ovanstående fem artiklar gör Ni faktiskt en ren förtjänst på tillsammans 3: 45». Den totala försäljningssumman för de små förpackningarna uppgår till 2 1 : 4 5 och besparingen är därför icke mindre än 16 %. För att utröna i vilken utsträckning, som det förekommer sådan prisdifferentiering inom livsmedelsdetaljhandeln och h u r den delas mellan producenterna och detaljisterna har påbörjats en undersökning, vilken delvis kunnat slutföras. Hela sortimentet i ett storföretag inom kolonialvaruhandeln analyserades ur prissynpunkt. Företaget kan betraktas såsom »fullt sorterat» med alla de artiklar, som säljas genom grosshandeln. För varje enskilt märke har angivits olika förpackningsenheter samt fabriks-, grosshandels- och detaljhandelspriser. Tabellerna 19 och 20 visa i vilken utsträckning som differentiering genom olika förpackningskvantiteter över huvud taget förekommer. Här har endast medtagits sådana skillnader i förpackningsstorlek, som konsumenten kan mäta och sätta i forhållande till prisskillnaderna. För vissa märken förekomma s. k. turistförpackningar utan angivande av volym eller vikt, som kan tjäna som ledning vid en prisjämförelse. Sådana ha ej medtagits. Tabellerna visa, att av totalt 461 märkesvaror inom livsmedelsområdet förekommo 38 eller 8,2 % i flera jämförbara förpackningsenheter, medan av totalt 315 kemisk-tekniska märkesvaror 65 eller 20,6 % förekommo i flera jämförbara förpackningsenheter. De differentieringsmöjligheter, som här finnas äro som synes relativt små. För flertalet fabrikanter kan det icke löna sig att lägga upp tillverkning i flera olika förpackningsstorlekar. Om detaljhandeln skall kunna stimulera till större inköpskvantiteter, vilket förefaller att vara av väsentlig betydelse för dess rationalisering, synes det nödvändigt att den även får differentieringsmöjligheter i sådana fall, där endast en förpackningsstorlek förekommer. Även bortsett från bristen på förpackningar i olika stora enheter, finns det ett par skäl, som tala härför. Den ena är, att detaljhandeln därigenom får större kombinationsmöjligheter och mindre lagringsbehov än

224 Tabell 19.

F ö r e k o m s t e n a v olika s t o r a k o n s u m e n t f ö r p a c k n i n g a r p å m ä r k e s v a r o r i n o m l i v s m e d e l s o m r å d e t i ett k o l o n i a l v a r u g r o s s h a n d e l s f ö r e t a g . Antal

V a r u s l a g

Frukt och grönsakskonserver. Fiskkonserver Köttkonserver Safter Marmelad, sylt och kräm Barnmat Te Kakao Mjölkpulver Sötningsmedel Kryddessenser Tomatsåser Biff stekssås Majonäs Soya Vanilj och vanilj socker. . Såspulver Puddingpulver Punsch- och likörextrakt. Matolja Snabbmat Senap

märken

endast förekommo i en förpackningsenhet

47 129 14 38 38 22 5 3 2 6 13 4 5 2

som

förekommo i förpack ningsenheter, vars storlek och pris kon sumenten k a n jämföra

10 2 2 1 1 5 1

11 3 16 39 16 10

o m d e n s k u l l e b e h ö v a f ö r a o l i k a f ö r p a c k n i n g s e n h e t e r av v a r j e m ä r k e . D e n a n d r a , väsentligare, s y n p u n k t e n är, att k o n s u m e n t e n m e d största sannolikhet r e a g e r a r s t a r k a r e för e n k v a n t i t e t s d i f f e r e n t i e r i n g av t y p e n »3 för 1 : 35» ä n för p r i s s k i l l nader mellan förpackningarna. Den förra typen observeras bättre och skapar s t ö r r e p r i s k ä n s l i g h e t h o s k o n s u m e n t e n . D e s s u t o m ä r e n s å d a n d i f f e r e n t i e r i n g ofta m e r p r a k t i s k för k o n s u m e n t e n , n ä m l i g e n ifall k o n s u m e n t e n s » e n h e t s b e h o v » m o t s v a r a r e n l i t e n f ö r p a c k n i n g , o c h o m d e t e r b j u d e r s t ö r r e s v å r i g h e t e r att f ö r v a r a en öppen än en sluten förpackning. 19:

Bruttoprissystemets inverkan på producentens val av i partihandelsledet.

distributionsväg

19:0 Producentens problem. E n p r o d u c e n t av en v a r a , s o m säljes till k o n s u m e n t e r n a g e n o m d e t a l j h a n d e l s f ö r e t a g , k a n v ä l j a m e l l a n f l e r a o l i k a v ä g a r att n å d e t a l j i s t e r n a m e d s i n v a r a . E n ytterlighetsmöjlighet är att taga e n b a r t direkt k o n t a k t m e d detaljisterna o c h b å d e sälja o c h e x p e d i e r a v a r a n till d e m , e v e n t u e l l t m e d h j ä l p a v e g n a n e d e r l a g för a t t n e d b r i n g a t r a n s p o r t k o s t n a d e r o c h ge s n a b b a r e l e v e r a n s e r . E n a n n a n y t t e r l i g h e t s m ö j l i g h e t ä r att ö v e r l ä m n a h e l a k o n t a k t e n m e d d e t a l j i s t e r n a till f r i s t å e n d e g r o s sistföretag.1 1 Grossisten existerar i regel på sin s. k. sortimentsfunktion, som innebär, att han genom att samordna försäljningen från ett stort antal producenter kan utnyttja de fasta grundkostnaderna

225 Tabell 2 0 . F ö r e k o m s t e n av olika stora konsumentförpackningar på k e m i s k - t e k n i s k a märkesvaror i n o m ett kolonialvarugrosshandelsföretag. Antal V a r u s l a g

endast förekommo i en förpackningsenhet

Färger och fernissor Bonvax Färger Lack Lim- och gummilösningar Paraffin och oljor Läkemedel fria Fotvårdsmedel , Förbandsartiklar Matsmältningspreparat Plåster, salvor, desinfic.-medel Stärkande medel Toilettartiklar Hudcremer och puder Medel för hårvård Läppstift Parfymer Munvatten Tandkräm Rakblad Rakvatten Diverse Insektsmedel Polermedel Skurpulver Skovårdsmedel Övr. rengöringsmedel

märken

2 40 1 7 7 2 36 5 15

— 15 27 5 3 —

•

som

förekommo i flera förpackningsenheter, vars storlek och pris konsumenten kan jämföra

2 8

— 2

— 7 2 4 4 9 2

— 2 3

10 20 1

— —

14 12 2 22 4 250

4 8 2 2 1 65

3 Mellan d e s s a b å d a y t t e r l i g h e t e r f i n n s d e t e n h e l s k a l a av k o m p r o m i s s l ö s n i n g a r m e d n å g o n f o r m av f ö r d e l n i n g av d i s t r i b u t i o n s a r b e t e t m e l l a n p r o d u c e n t e r n a o c h g r o s s i s t e r n a . P r o d u c e n t e n k a n t. e x . h a n d h a alla k o n t a k t e r m e d v i s s a d e t a l j i s t e r ( s t o r a d e t a l j i s t e r eller d e t a l j i s t e r p å s t ö r r e p l a t s e r ) e l l e r o c k s å ö v e r l å t a v i s s a funkt i o n e r p å g r o s s i s t e r n a (t. ex. t a g a u p p o r d e r , f a k t u r e r a o c h t a g a k r e d i t r i s k ) , m e d a n h a n själv u t f ö r v i s s a a n d r a (t. e x . e x p e d i e r a v a r a n d i r e k t till d e t a l j i s t e n ) . E n p r o d u c e n t e f t e r s t r ä v a r bästa möjliga produktionsplus distributionsresultat. D e t ä r i n g a l u n d a s ä k e r t , att d e t t a n å s g e n o m att d i s t r i b u t i o n s k o s t n a d e r n a b l i så l å g a s o m m ö j l i g t . E n d y r b a r a r e d i s t r i b u t i o n s m e t o d k a n b e t a l a sig g e n o m a t t s k a p a f ö r u t s ä t t n i n g a r för s t ö r r e o c h b i l l i g a r e p r o d u k t i o n o c h / e l l e r g e n o m a l t h ö j a d e t p r i s , v i l k e t k o n s u m e n t e n u n d e r i ö v r i g t l i k a o m s t ä n d i g h e t e r ä r v i l l i g a t t b e t a l a för varan (»vara mer dynamisk»). för en försäljningstransaktion bättre. Huruvida distribution via grossist eller direkt ställer sig fördelaktigare kan icke generellt avgöras. Det beror främst på vilken styrka sortimentsfunktionen har, vilket sammanhänger med varuslag, kundernas inköpsvanor och belägenhet m. m. Beträffande grossistens funktioner se professor Gerhard Törnqvists inledningskapitel i boken Svensk Grosshandel, Stockholm 1947. 15—116665

Bil.

226 Oavsett vilken betydelse som de dynamiska synpunkterna ha, måste valet dock grundas på en jämförelse mellan kostnaderna för olika distributionsalternativ. Om de dynamiska synpunkterna sakna betydelse, bli distributionskostnaderna för olika alternativ helt avgörande. Ifall dynamiska synpunkter av den antydda naturen spela roll, skall kostnaden för distribution via grossist icke jämföras med enbart kostnaden för direktdistribution utan med denna minskad med det förbättrade produktionsresultatet och/eller intäktsökningen genom eventuellt möjliggjord prishöjning. Även i det senare fallet måste valet grundas på en korrekt uppfattning om kostnaderna. Det är naturligt, att ett industriföretag, som jämför kostnaderna för olika distributionsvägar, ser begreppet »kostnad» ur sin egen privatekonomiska synpunkt. Det kalkylerar t. ex. å ena sidan sina merkostnader för en egen distributionsapparat, varmed detaljhandeln kan nås, och å andra sidan de totala ersättningar som grossisterna betinga sig för samma arbete. De senare utgöra sålunda »distributionskostnader» ur det säljande industriföretagets synpunkt. Ur samhällsekonomisk synpunkt kan begreppet distributionskostnader i de båda nämnda fallen få helt annan innebörd. Detta gäller dock i högre grad kostnaderna för distribution genom grossist än kostnaderna för uppbyggnaden av den egna distributionsapparaten, vilka i regel kunna anses vara desamma ur både privatoch samhällsekonomisk synpunkt. 1 Ur samhällsekonomisk synpunkt utgöras kostnaderna för den förra distributionsformen i regel icke av grossistmarginalen utan av producenternas särkostnad för kontakt med grossisterna plus dessas särkostnad för sitt distributionsarbete med varan. Endast om grossisternas marginal överensstämmer med deras särkostnader för varan, föreligger ingen konflikt mellan producentens privatekonomiska och de samhällsekonomiska uppfattningarna om kostnader för resp. distributionsvägar. Genom bruttoprissystemet fastställer producenten den marginal, som återförsäljarna skola ha för sitt arbete. Dessa ha sålunda ingen möjlighet att självständigt fastställa sina marginaler. Systemet ger med hänsyn till producenternas val av distributionsväg upphov till följande frågeställning: Kan bruttoprissystemet bidraga till att skapa konflikt mellan producentens privatekonomiska uppfattning om kostnaderna för de olika alternativ mellan vilka han väljer och de samhällsekonomiska kostnaderna för desamma, och kan detta i sin tur medföra risk för att ett ur samhällsekonomisk synpunkt felaktigt val göres? Denna problemställning kommer i det följande att diskuteras med utgångspunkt från en undersökning som Svenska Sockerfabriks AB gjort av sin distributionsapparat. Huvudfrågan var därvid, huruvida hittillsvarande konsekventa distribution genom grossister till detaljister kunde anses rationell eller om hel eller delvis direktdistribution utan grossisternas medverkan skulle vara mer rationell. Enligt direktiven för undersökningen skulle man därvid icke enbart se valet ur Sockerbolagets privatekonomiska synpunkt utan även med hänsyn till önskemålet att kostnaderna bleve så låga som möjligt ur samhällsekonomisk synpunkt. I den mån någon konflikt förelåge mellan pri.vat- och samhällsekonomiska synpunkter skulle den klargöras. Sockerdistributionen har valts för illustration på grund av att de dynamiska synpunkterna praktiskt taget sakna betydelse för socker. Sockcrbolaget har ensam-

1 Det finns flera andra omständigheter, som kunna medföra olikhet mellan privatekonomiska och samhällsekonomiska uppfattningar, t. ex. att produktionsfaktorerna ej äro fullt syssel; åtta eller att t. ex. lönerna ej ge uttryck för kostnaderna ur samhällsekonomisk synpunkt (med hänsyn till tillgängliga alternativ för arbetskraftens sysselsättning).

227 försäljningsrätt för socker, och dessutom är den totala efterfrågan på denna vara praktiskt taget oberoende av aktiva försäljningsåtgärder. I sockerdistributionen framträda därför kostnadssynpunkterna renodlade. 1 Utredningen av sockerdistributionen, som sker under medverkan av grossisterna, har ännu icke helt slutförts. Av denna anledning återges inga exakta siffror. Delta saknar emellertid betydelse för den fråga som diskuteras här. Slutsatserna äro oberoende även av betydande variationer i siffrorna. 19:1 Bruttoprissystemets inverkan på valet av distributionsväg inom sockerdistributionen. 19: 10 Hittillsvarande distributionsmetoder. Den totala försäljningen av socker i vårt land uppgår till cirka 350 000 ton, varav cirka 50 000 ton distribueras direkt till vissa storförbrukare (industrier m. m.) och 300 000 genom grossister till detaljister, bagerier, industrier m. ra. Av den senare delen säljes något över hälften till fristående grossistföretag, medan resten fördelas tämligen lika på Kooperativa förbundet och de s. k. Ica-företagen. Cirka hälften av grossisternas totala försäljning passerar icke deras lager utan går direkt från något av Sockerbolagets raffinaderier eller nederlag till grossisternas kunder. Denna direktdistribution ombesörjes delvis av grossisternas transportapparat men till största delen sker den med båt, järnväg, åkeriföretag eller detaljisternas egna fordon. Förhållandena äro synnerligen skiftande i olika delar av landet. Grossistkunderna ha varit indelade i tre rabattklasser med resp. 2, 3 och 4 % rabatt. Kundens årsinköp har i princip varit avgörande för klassificeringen. Så gott som hela försäljningen har skett till 4 % rabatt. Grossister med lägre rabatt ha till stor del köpt socker genom grossister med högre rabatt. I det följande bortses från den helt betydelselösa försäljningen till lägre rabatt än 4 %. Sockerbolagets försäljning sker i princip fritt fordon vid raffinaderi eller nederlag. Man tillämpar emellertid ett omfattande system av cif-bestämmelser och fraktbidrag för att minska fraktkostnaderna för konsumenter på avlägsna orter, i synnerhet i Norrland. Grossistrabatten på 4 % har utgjort större delen av grossisternas ersättning men icke hela. Till rabatten har gjorts ett tillägg för lagerhållning, om varan passerat grossistens lager, och vidare ett utkörningstillägg om varan distribuerats med grossistens transportapparat. De båda tilläggen, som varit enhetliga för samtliga grossister inom varje konkurrensområde, ha i princip varit avsedda att täcka samtliga hanteringskostnader. Grossisternas pris till detaljisten har sålunda utgjorts av Sockerbolagets bruttopris plus eventuellt förekommande lager- och utkörningstillägg. Sockerbolaget har tidigare icke tillämpat någon kvantitetsdifferentiering, och i regel ha icke heller grossisterna gjort det. Det har emellertid funnits undantag i vissa delar av landet. Kvantitetsdifferentieringen har då varit gemensam för samtliga konkurrerande grossister. Kontrollen över att bruttopriser, lagertillägg och utkörningstillägg hållits h a r hittills utövats av fyra sockerengrosföreningar, vilka tillsammans omfattat alla grossistkunder utom Kooperativa förbundet och Hakonbolaget. I sockerföreningarnas bestämmelser har bl. a. stadgats, att underförsäljning straffas med böter, och att som säkerhet härför revers skall lämnas. Sockerbolaget har stött denna 1

Samtliga problemställningar, som dragas fram i det följande finnas emellertid redan behandlade i ett arbete av förf., AEF:s Meddelande nr 27 a. a.

228 kontroll över priserna genom att till återförsäljare endast antaga medlemmar i sockerföreningarna. 19:11 Tänkbara distributionsalternativ. Såsom framgått har Sockerbolaget distribuerat och distribuerar fortfarande allt socker genom grossister, om man u n d a n t a r den mindre delen till vissa storförbrukare. Bolaget ha för detta en synnerligen enkel och billig distributionsorganisation. I det följande anges vissa andra tänkbara alternativ jämte några väsentliga drag i de organisatoriska förändringar som de skulle medföra. 1. Det andra ylterlighetsalternativet skulle vara, att Sockerbolaget själv övertoge hela distributionen direkt till detaljisterna. Av transportekonomiska skäl skulle detta fordra uppbyggandet av en nederlagsorganisation med nederlag på 80—110 platser i landet. Cirka hälften av detaljisternas inköp ske i dag i så små poster, att direkttransport från bruk till detaljistlager ställer sig för dyrbar. Vid en rationellare prisdifferentiering skulle visserligen inköpskvantiteterna öka men icke så mycket att behovet av nederlag skulle bortfalla. Förutom nederlag och transportapparat skulle bolaget även behöva bygga upp en organisation för orderupptagning och orderrutin samt för kreditkontroll. • 2. Det kan emellertid tänkas, att det skulle löna sig att övertaga en del av grossisternas funktion (t. ex. transporter och lagerhållning) men låta dem behålla de övriga. Detta vore i synnerhet tänkbart på bruksplatserna (Stockholm, Göteborg, Arlöv—Malmö och Landskrona). I det senare fallet skulle endast fordras uppbyggandet av en transportapparat men f. ö. ingen ändring, eftersom bolaget redan håller lager på de nämnda platserna. 3. Det vore även tänkbart att övertaga vissa av grossisternas kunder men låta dem behålla de övriga. Man skulle t. ex. kunna övertaga alla de kunder, som nu få socker direkt från bruken utan att det passerar grossisternas lager. I detta fall skulle man inte behöva bygga upp någon nederlagsorganisation utan endast en begränsad transportorganisation jämte organisation för orderupptagning och orderrutin samt för kreditkontroll. Ett annat alternativ vore att övertaga försäljningen till alla kunder på bruksplatserna och områdena däromkring. Icke heller i detta fall skulle man behöva bygga upp någon organisation för lagerhållning. I den pågående utredningen har samtliga dessa alternativ beaktats. 19:12 Valet av distributionsvägar ur privatekonomisk synpunkt. Det första ledet av utredningen har varit att jämföra Sockerbolagets kostnader för vart och ett av de tänkbara alternativen med den rabatt som utbetalas till grossisterna för motsvarande distributionsarbete. Denna jämförelse visar vilken distributionsmetod, som vore fördelaktigast med hänsyn tagen endast till Sockerbolagets intresse att få fram sin vara så billigt som möjligt. Vissa väsentliga resultat kunna antydas. 1. Kalkylerna ha ännu ej slutförts för ytterlighetsalternativet att Sockerbolaget övertar hela distributionen. Vissa delar av landet ha ej undersökts. Det kan emellertid redan nu sägas, att efter de senaste prishöjningarna på socker med oförändrade procentuella rabatter till grossisterna, ha ersättningarna till dessa vuxit så, att bolaget utan tvekan skulle kunna utföra arbetet själv för lägre ersättning. Kostnaden för direktdistribution torde vid nuvarande prisläge komma att visa sig ligga närmare 3 % (plus tilläggen) än 4 %. 2. Alternativet att övertaga vissa av grossisternas funktioner saknar praktiskt intresse jämfört med de övriga och beröras därför ej här. 3. Alternativet att övertaga vissa områden eller vissa order skulle ställa sig mycket fördelaktigt ur bolagets privatekonomiska synpunkt. Studier ha t. ex. gjorts

229 av kostnaderna för distributionen på bruksplatserna och även av kostnaderna för direktförsäljning av stora order. I det förra fallet har det visat sig, att bolagets kostnadsökning för direktkontakter med detaljisternas inom resp. områden skulle ligga väl under 3 % (plus förekommande tillägg). I det senare fallet har det visat sig att de procentuella kostnaderna sjunka mycket starkt med ökad orderstorlek. Exakta siffror kunna ej ges, men det kan nämnas, att en direktförsäljning av t. ex. alla order över 5 000 kg skulle medföra en mycket stor intäktsökning för Sockerbolaget jämfört med motsvarande kostnadsökning. Order av denna storlek transporteras redan nu direkt till detaljisterna. Någon väsentlig ändring i order- eller expeditionsrutin skulle icke ske, men bolaget vore tvunget att övertaga kreditriskerna. Merkostnaden för denna distribution skulle icke uppgå till mer än högst 1—IV2 % (plus eventuella tillägg). Sammanfattningsvis kan sägas, att Sockerbolaget vid nuvarande höga sockerpriser skulle kunna övertaga hela distributionen till lägre belopp än grossisternas ersättning, och att man skulle göra speciellt stora vinster vid direktdistribution till detaljister på bruksplatserna och vid direktdistribution av större order. 19: 13 Valet av distributionsväg

ur samhällsekonomisk

synpunkt.

I regel torde de företag som valt distributionsväg på grundval av kostnadsanalyser ha nöjt sig med att sträcka sina undersökningar till den punkt som beskrivits i föregående avsnitt. Förf. har vid två tillfällen deltagit i sådana undersökningar (inom textil- och j ä r n b r a n s c h e r n a ) , och det h a r för de berörda företagen icke funnits någon anledning att spekulera över den samhällsekonomiska effekten av besluten att övergå till direktdistribution. För företagen har det inneburit en kostnadsminskning och vinstökning. De ha haft möjlighet debitera detaljisterna samma priser som grossisterna tidigare gjort. Om nu valet skall ses ur samhällsekonomisk synpunkt, måste analysen som nämnts sträckas ett steg längre. Den väsentliga frågeställningen blir då om Sockerbolagets kostnadsökning för olika alternativ av direktdistribution blir större eller mindre än grossisternas kostnadsminskning för samma alternativ. Som exempel kan tagas en kalkyl för ett visst grosshandelsområde, där jämförelse gjorts mellan de båda ytterlighetsalternativen, d. v. s. att låta grossisterna behålla hela distributionen och att själv övertaga hela distributionen. Antag att den senare kalkylen visat, att Sockerbolaget skulle kunna bygga upp en fullständig organisation för 3 %. Grossisterna åtnjuta en rabatt av 4 % för motsvarande arbete. Vilka kostnadsminskningar svara mot deras intäktsminskningar ifall de bli av med sockerförsäljningen? Vid beräkningen av kostnadsminskningen måste man taga hänsyn till alla möjligheter att på lång sikt omorganisera företagen. Ett fyrtiotal företag ha undersökts med den nämnda frågeställningen som grundval. Det har i regel visat sig att deras kostnadsminskning är långt under 3 % och i regel under 2 procent, ja ibland t. o. m. under 1 % för hela försäljningen. (Härvid har först från kostnaderna dragits ett belopp, motsvarande de extra lager- och körtilläggen, varefter återstående kostnadsminskning beräknats.) En mycket betydande del av ett grosshandelsföretags kostnader äro gemensamma för hela sortimentet och oberoende av de enskilda varorna, t. o. m. för en vara som socker, som i regel omfattar 15—25 % av företagets hela omsättning. Det kan antagas, att man för det exemplifierade området funnit en kostnadsminskning på 2 procent. Detta innebär först och främst, att socker utöver sina särkostnader givit ett bidrag på 2 % till täckningen av samkostnaderna. Om grossisterna skulle förlora sockerförsäljningen, skulle de mista dessa 2 %, som då

230 måste täckas av andra varor. Priserna på dessa skulle gå upp med ett totalt belopp motsvarande 2 % på sockerförsäljningen. Socker skulle bli 1 % billigare, men samtidigt skulle det fordras en prisökning på andra varor motsvarande 2% på sockerförsäljningen, varför nettoresultatet skulle bli en samhällelig förlust på 1 %. Liknande kalkyler kunna göras för andra distributionsalternativ, t. ex. för alternativet att Sockerbolaget säljer poster på 5 000—10 000 kg direkt. Kalkylerna ha icke avslutats, men de undersökningar som hittills gjorts ha visat det vara tvivelaktigt, om det är samhällsekonomiskt riktigt, att vare sig hela eller någon del av grosshandelns arbete överflyttas på Sockerbolaget. Grossisternas organisation är till så stor del fast och oberoende av den enskilda varan socker, att denna vara — liksom varje annan — representerar en möjlighet att till mycket små extrakostnader utnyttja den fasta kapaciteten bättre. 19:14 Alternativa lösningar. Det har konstaterats en klar konflikt mellan Sockerbolagets privatekonomiska intressen att distribuera socker till så låg kostnad som möjligt och samhällets intresse, att den totala distributionskostnaden för samtliga varor blir så låg som möjligt. Hur skall denna konflikt lösas, d. v. s. hur skall Sockerbolagets intressen kunna tillgodoses utan kollision med de samhällsekonomiska intressena? Det finns tre i princip skilda lösningar på detta problem. De två första innebära, att man genom utredningar söker konstatera vilken distributionsform som är den samhälleligt lämpligaste, varefter man eftersträvar denna inom ramen för bruttoprissättningen. De båda lösningarna skilja sig endast ifråga om de metoder, varigenom man söker styra distributionen in i de önskvärda kanalerna. Den tredje lösningen innebär, att man överlämnar åt den fria konkurrensen att eliminera konflikten. 1 a. Antag att man genom pågående utredning lyckas fastställa vilken som ar den samhällsekonomiskt lämpligaste fördelningen av distributionsarbetet mellan Sockerbolaget och dess grossistkunder. Eftersom detta fordrar, att både Sockerbolagets och grossisternas kostnader fastställas — sett ur samhällelig synpunkt — är det en komplicerad och kostbar undersökning, men den är fullt möjlig att genomföra. Den måste emellertid upprepas med tämligen jämna mellanrum, eftersom förhållandena ändras snabbt. Vad som är samhällsekonomiskt lämpligt idag behöver ingalunda vara det om 5 år. Detta gäller i synnerhet om prisnivån fluktuerar. Relationerna mellan kostnader och marginaler kunna då förskjutas, så att hela problemet förändras. Det förutsattes, att man i ett givet ögonblick är exakt medveten om hur distributionen borde ske för att de samhälleliga kostnaderna skola bli så låga som möjligt. Den första tänkbara — och enklaste lösningen — är då att producenten systematiskt väljer dessa kanaler utan att ge sina kunder någon valmöjlighet mellan olika alternativ. Prisbildningen sättes i regel ur funktion som urvalsmekanism. Om konsekvent distribution genom grossist visar sig vara lämpligast, spelar det ur samhällelig synpunkt ingen roll, vilka rabatter som grossisterna få. Om man bibehölle rabatten 4 % skulle konsumenterna visserligen få betala litet mer för socker än vid direktdistribution, men detta skulle mer än kompenseras av lägre priser på andra varor. Ur Sockerbolagets synpunkt vore detta emellertid icke tänkbart. Man skulle hela tiden veta, att man betalar grossisterna högre ersättning än den kostnad man skulle ha för direktdistribution. Även om man genom utredningar vet, att detta är likgiltigt, skulle det göra distributionsformen alltför känslig för kritik. I längden vore man tvungen att sänka rabatten under den egna kostnaden för direktdistribution.

231 Om konsekvent direktdistribution är lämpligast, är det lika enkelt att lösa problemet. Bruttoprissystemet skulle icke spela någon roll. Man skulle helt enkelt bygga u p p en egen distributionsapparat och neka grossisterna att köpa. Problemet skulle vara något svårare att lösa, ifall det visade sig, att en kompromiss mellan de båda ytterligheterna vore den lämpligaste vägen. Antag t. ex. att det skulle visa sig, att det lönar sig för Sockerbolaget att taga direktorder på 10 000 kg från detaljister. Man skulle då kunna modifiera ovanstående lösning så, att man erbjöde sig alt taga order på 10 000 kg från var och en som önskar köpa, och att man noterade ett något lägre pris för sådana order än vad man tillåter grossistkunderna att notera. (Man använder i viss mån prisbildningen för att skilja mellan önskvärda och icke önskvärda direktorder.) Om man sålunda väl vet, vilken som är den samhällsekonomiskt lämpligaste vägen — inte bara idag utan även i fortsättningen — så är det möjligt att i stort sett u p p n å denna inom ramen för ett bruttoprissystem. Men förutsättningen är att man är väl medveten om skillnaden mellan samhällsekonomiska och privatekonomiska aspekter, och att man liksom Sockerbolaget är villigt att handla samhällsekonomiskt. Det är en i längden varken tänkbar eller önskvärd förutsättning. 1 b. I det föregående alternativet gör producenten ett systematiskt urval av kunder utan att ge dessa några valmöjligheter. En mer avancerad lösning av samma principiella typ vore att försöka åstadkomma ett differentierat rabattsystem, vilket i alla avseenden gåve uttryck för kostnaderna att distribuera genom olika kanaler, och att därför överlämna åt kunderna att med ledning av priserna välja inköpsmetoder. Man skulle inom ramen för den bundna prisbildningen eftersträva samma automatiska urval av de lämpligaste distributionsvägarna, som teoretiskt uppnås vid fri prisbildning. I anslutning till den föregående diskussionen kan det helt bestämt konstateras, att det är både teoretiskt och praktiskt omöjligt att åstadkomma en sådan rabattdifferentiering att producenten vid sitt val av distributionsväg kan betrakta rabatten såsom uttryck för samhällsekonomisk kostnad och därigenom välja den ur samhällsekonomisk synpunkt lämpligaste distributionsvägen. Detta vore möjligt endast ifall samtliga grossistens kostnader vore särkostnader för olika varor. Om detta inte är fallet, måste de olika varorna lämna bidrag till täckningen av samkostnaderna, men denna fördelning är icke samhällsekonomiskt betingad. Man kan visserligen sätta rabatten för en enstaka vara lika med dess särkostnad, men man kan inte göra det för alla. Beräkningen av särkostnader för olika varor är vetenskap, fördelningen av samkostnader är politik. Hur stort bidrag som de olika varorna skola lämna till täckningen av samkostnaderna beror på vilka alternativa distributionsmöjligheter, som finnas för varorna, bl. a. vilken kostnad som resp. varor skulle draga i direktdistributionen. Problemet blir ännu mer komplicerat, om man tar hänsyn till att producenten måste ha ett flertal grossistkunder, och att dessas kostnadsförhållanden äro i högsta grad skiftande (jämför avsnitt 13:). Även om man ryckas med en anpassning i ett enskilt fall, är det omöjligt att med ett enkelt rabattdifferentieringssystem åstadkomma anpassning för samtliga eller ens för en betydande del av grossisterna. Även om en rabattdifferentiering är rationell genom att stimulera till stora order, kan den sålunda endast i undantagsfall utgöra en lösning på bruttoprisproblemet, nämligen att få prissättningen så utformad, att producenten enbart med ledning därav kan välja den samhällsekonomiskt lämpligaste distributionsvägen. Det bör emellertid påpekas, att man genom rabattdifferentieringen kan minska

232 risken för en snedvridning i valet av distributionsvägar. Detta diskuteras längre fram i avsnitt 17:2. 2. Det synes bara finnas en i längden tänkbar lösning på detta problem, och det är en nettoprissättning, som ger varje enskild grossist en möjlighet att anpassa sina priser efter sina kostnader och efter konkurrensen med eventuella planer på direktdistribution. Ur grossistens synpunkt ligger saken då till på följande sätt. Man kan först förutsätta, att han icke kan taga upp några andra varor i stället för socker. Det lönar sig då för honom att sälja socker, så länge denna vara ger åtminstone något bidrag till täckningen av samkostnaderna. Om särkostnaderna äro t. ex. 2 %, lönar det sig bättre att behålla sockerförsäljningen än att slopa den så länge hans marginal utgör minst 2 %, Grossisterna hävda ofta, att socker bör vara lika lönande som andra varor. Innebörden av deras resonemang kan uttryckas på följande förenklade sätt: »Om jag slopar sockerförsäljningen får jag en viss kapacitet över. Denna fyller jag då ut med varor av samma slag som de övriga jag har. Socker bör nu ge mig en sådan marginal, att jag i båda fallen tjänar detsamma.» Detta är egentligen samma alternativkostnadsresonemang som i det förra stycket. Enda skillnaden är att man räknar med alternativet att använda den frigjorda kapaciteten för andra varor. Detta alternativ är emellertid helt orealistiskt. Det finns ingen grossist, som idag hindras från att öka sin försäljning på grund av att han säljer socker. Den utökning som överhuvudtaget kan förekomma, kan ske helt oberoende av sockerförsäljningen. Att därför absolut kräva att socker skall vara lika lönande som a n d r a varor är felaktigt — hur lönande socker kan bli för grossisterna beror helt på deras konkurrens med alternativa distributionsmöjligheter. Sockerbolaget valde i den situation som uppstått att övergå till nettoprissättning (fr. o. m. 1 maj 1951) för att ge grossisterna chans att konkurrera ut dess egna möjligheter att övergå till direktdistributionen. 19:15 Prissättningsmetoder vid nettoprissystem. Vid bruttoprissystem måste man nominera grossister, som skola få grossistrabatt. 1 Detta är icke nödvändigt vid nettoprissystem. Den teoretiskt riktigaste prissättningen u p p n å r en producent genom att utforma sina priser helt i enlighet med sina egna kostnader för distribution under olika omständigheter. I regel är orderkvantiteten per gång avgörande för kostnaden, och differentieringen sker då främst efter orderstorlek per gång. Men även a n d r a egenskaper hos kunderna kunna påverka kostnaderna, t. ex. inköpsstorlek per år, kreditvärdighet, transportsätt m. m. Om en grossist och en detaljist ha precis samma inköpsegenskaper (orderstorlek, kreditvärdighet m. m.) är det vid nettoprissystem teoretiskt riktigt, att de få samma inköpspriser av leverantören. Deras egna kostnader och omständigheter varunder de sälja komma då till uttryck i deras egna försäljningspriser — det är där kostnadsanpassningen skall ske. Sockerbolaget har byggt upp ett prissystem, där man tagit hänsyn till de dominerande kostnadspåverkande faktorer, orderstorlek och kvantitet per märke. Kostnadsundersökningarna ha visat, att en mycket stor del av order- och expeditionskostnader äro oberoende av orderstorleken. Denna oberoende del har beräknats till 3 : — . På varje order, oavsett dess storlek, utgår detta belopp som expeditionsavgift. Vidare är det billigast för Sockerbolaget att expediera socker i hela pall1

Se härom t. ex. FFI:s meddelande nr 31, Om lagstiftning mot prisdiskriminering. Jfr även avsnitt 14: 30 i denna uppsats.

233 kvantiteter. (Man slipper flytta över från pallar, kontrollen förenklas m. m.) För varje expedierad hel pall lämnas sålunda under vissa omständigheter en rabatt av 1: —. Sockerbolaget har däremot icke slopat sin tidigare kundurvalsprincip. Man har bibehållit sin konsekventa distribution genom grossister, trots att ett sådant skydd åt grossisterna efter full anpassning av prisstrukturen ej är berättigat. Det finns emellertid synnerligen starka skäl för att ge grossisterna ett tillfälligt skydd mot konkurrensen från direktdistribution. 19: 16 Priskontrollproblemet. Vid den statliga priskontrollen fastställas priserna efter den enda praktiskt tänkbara principen, med den totala lönsamheten som utgångspunkt. Om ett företag har full lönsamhet, och det visar sig att priset på en vara är för lågt, kan detta höjas endast under förutsättning att priserna på andra varor sänkas. Den för höga marginal som socker tydligen haft jämfört med förhållandena vid fri prissättning h a r medfört, att priserna på andra varor kunnat sättas lägre. Socker har delvis finansierat distributionen för andra varor. Detta har blivit alltmer framträdande, allteftersom sockerpriserna stigit och den procentuella marginalen förblivit oförändrad. Sedan 1947 ha grossistrabatterna på socker ökat från cirka 6 milj. kr till cirka 10 milj. kr genom prishöjningar. Priskontrollnämnden synes av fullt förklarliga skäl icke haft något emot detta. Det h a r varit nödvändigt att ge även grossisterna kompensation för kostnadsstegringar och socker har lämpat sig utmärkt för sådan kompensation, dels genom sin stora betydelse, dels genom att varan sålts enbart genom grosshandeln. Ett av de stora priskontrollproblemen i förhållande till grosshandeln har såsom nämnts i avsnitt 1 3 : 6 varit att finna sådana kompensationsobjekt vilka ge kompensation åt grossisterna men ej åt producenter, som ha direktdistribution vid sidan av sin försäljning genom grossister. F ö r de senare innebär varje marginalökning åt grossisterna en automatisk förbättring av deras egna intäkter på direktdistribulionen. Hela prisstrukturen i grosshandeln hänger sålunda samman med sockermarginalerna. 1 Såvitt kan bedömas är en ögonblicklig anpassning av de senare omöjlig, om det samtidigt råder statlig priskontroll och bruttopriskontroll på en betydande del av det övriga sortimentet. Däremot kan en anpassning ske på något längre sikt, t. ex. genom att rationaliseringsvinster främst komma till uttryck i sänkta sockerpriser. Det kan nu hävdas, att om man inför en bestämmelse, att Sockerbolaget säljer t. ex. 10 ton i en post till varje köpare oberoende av vilken kategori han tillhör, och på samma villkor som till grossisterna, så skulle detta påskynda anpassningen av priserna. Det är ingen tvekan därom. Det faktum att Sockerbolagets s. k. 3 %och 2 %-kunder föredragit att köpa socker genom 4 %-kunder, tyder på att många grossister äro fullt på det klara med de låga kostnaderna för de stora orderna. En sådan lösning skulle emellertid ha en avgörande svaghet så länge man icke bestämt vet vilken distributionsväg, som i det långa loppet är den samhällsekonomiskt lämpligaste för de stora orderna. Antag att Sockerbolaget, när hänsyn tagits 1 Vid förhandlingar med priskontrollnämnden i mars 1951 skulle de till Sveriges kolonialvaru-engrossisters riksförbund anslutna grossisterna kompenseras för en total kostnadsökning av 6 milj. kr varav 3,6 milj. kr. skulle uttagas å priskontrollerade varor. Av detta belopp beräknades grossisterna redan ha fått en automatisk kompensation med 0,64 milj. kr enbart på den strax innan inträffade prishöjningen med 10 öre på socker vid oförändrad procentuell marginal.

234 till kreditriskerna etc. skulle kunna sälja stora direktorder till en kostnad av 1 procent över det normala priset till grossisterna. Om man noterade detta pris, skulle alla detaljister, som kunna köpa så mycket genast söka vända sig till bolaget. Många grossister skulle omedelbart följa med i prissättningen, men för de flesta skulle förmodligen den stora sänkningen bli för snabb. För att kunna handha kontakten med detaljisterna skulle bolaget behöva bygga ut sin organisation. Det är nu mycket tänkbart, kanske t. o. m. sannolikt, att grossisterna sedan återigen skulle taga tillbaka sina kunder, när hela anpassningsproceduren fullbordats. Sockerbolaget skulle i så fall ha förorsakats en extra kostnad för uppbyggandet av en organisation, som i längden icke är konkurrenskraftig. Man måste sålunda enligt förf. taga hänsyn till att resten av ekonomin är bunden och därför icke vänta sig en omedelbar anpassning på den frigjorda mindre delen. Man är för övrigt skyldig grossisterna en viss anpassningsperiod, eftersom det icke är enbart deras fel att marginalerna blivit skeva. Man är inom Sockerbolaget fullt på det klara med att man själv förhindrat en tidigare anpassning genom sitt bruttoprissystem. Om frågan istället ses på 6—12 månaders sikt, måste resonemanget bli ett helt annat, i synnerhet om det blir någon lättnad även i övriga delar av sortimentet. Grossisterna äro då tvungna att göra sin prissättning sådan, att den kan konkurrera med alla möjligheter till direktförsäljning. Om detta icke sker finns det starka skäl för slutsatsen, att Sockerbolaget kan distribuera billigare än grossisterna, och då skulle både Sockerbolaget och samhället vinna på en ändring. 19:2 Bedömning av risken för snedvridning i producentens val av distributionsväg. Om Sockerbolaget icke tagit hänsyn till de samhällsekonomiska synpunkterna skulle det ha förelegat stor risk för att bolaget gjort ett ur samhällsekonomisk synpunkt felaktigt val av distributionsväg efter sin kostnadsberäkning för direktdistribution. Denna risk hade icke varit så framträdande, om man endast jämfört alternativen att sälja konsekvent genom grossister eller enbart direkt. Resultatet av undersökningen skulle då förmodligen ha blivit förhandlingar mellan bolaget och dessa grossistkunder, varvid man enats om att sänka rabatterna till en nivå, som låge under de beräknade merkostnaderna för direktdistribution. 1 Det framgår härav att bruttoprissystemet endast skapar risk för snedvridning under speciella kostnadsförhållanden. Så länge merkostnaderna för direktdistribution äro högre än grossistrabatten har förhållandet mellan denna och grossistens särkostnader ingen samhällsekonomisk betydelse (om man bortser från de dynamiska synpunkterna). Av det sagda framgår direkt, att faran för snedvridning ökas avsevärt, om man även överväger alternativet att »skumma grädden» genom att övertaga de detaljistkunder man klarar till lägre merkostnad än grossistrabatten, medan man låter grossisterna behålla resten. Liksom i föregående fall gäller visserligen även här, att det icke föreligger någon risk för snedvridning, så länge grossistrabatten för det direktdistributionsalternativ som överväges är mindre än dess merkostnad, men sannolikheten för att detta skall vara fallet är mycket mindre. Vid en bedömning av risken får man skilja mellan det fall, då det förekommer rabattdifferentiering efter orderstorlek (eller andra kostnadspåverkande faktorer) 1 Under statlig priskontroll och säljarmarknad kan det emellertid vara fördelaktigare för en producent att omedelbart övergå till direktdistribution i stället för att försöka pressa ned grossisternas marginal. Han uppnår då en nettovinstökning genom övergången till direktdistribution.

235 och det då någon sådan icke förekommer. Det senare fallet torde fortfarande vara vanligast för konsumentvaror, även om man numera i allt större utsträckning synes vara inne på att genomföra rabattdifferentiering. Om rabattdifferentiering saknas, jämför producenten sina synnerligen varier a n d e merkostnader för olika distributionsalternativ med en fast rabatt. Det är då svårt att tänka sig ett fall, där producenten icke kan övertaga någon del av distributionen till lägre merkostnad än genomsnittsrabatten. Producenternas merkostnader för att övertaga den fördelaktigaste delen av grossisternas distribution äro nämligen i de flesta fall synnerligen små jämfört med merkostnaderna för att övertaga hela distributionen (i båda fallen mätta i procent av försäljningssumm a n ) . I synnerhet under priskontroll och säljarmarknad kan då frestelsen vara mycket stark för producenten att beröva grossisterna dessas bästa kunder. Om producenten faller för frestelsen blir nästa stadium i utvecklingen, att grossisternas kostnader stiga, eftersom de mista sina mest ekonomiska kunder. De begära då förmodligen högre rabatt, samtidigt som producenten börjar bygga ut sin försäljningsorgaisation för direktkontakt med detaljhandeln, varigenom dess merkostnad för en ytterligare utsträckning av direktdistributionen hålles oförä n d r a d eller blir ännu mindre. Det kan sålunda lätt tänkas uppstå ett läge, där undan för undan allt dyrare detaljistkunder med fördel kunna införlivas i producentens kundkrets. Det är lätt att finna exempel på en sådan gradvis förskjutning. Risken för en sådan utveckling kan minskas, om man inför en rabattdifferentiering. Om rabatterna för t. ex större order äro lägre, blir det mindre lockande för producenten att övertaga dessa. Även med rabattdifferentiering är dock risken sannolikt betydande, beroende på den praktiska omöjligheten att genomföra en så stark differentiering, att direktdistribution icke lönar sig ens för de mest ekonomiska orderna. Som nämnts äro producenternas merkostnader för dessa oftast synnerligen låga, och även om grossisternas särkostnader skulle vara ännu lägre, kan det oftast tänkas, att skillnaden är så obetydlig, att rabatten icke får bli större än särkostnaderna. Att bygga in en sådan differentiering i ett system, som accepteras av kunderna, torde vara praktiskt omöjligt. En sådan differentiering kan endast uppnås genom konkurrens vid fri prissättning mellan grossist och producent. Här kan slutligen sägas, att även om man i ett speciellt fall — t. ex. för socker — kommer att kunna fastställa, vilken samhällsekonomisk förlust, som kunnat göras genom ett felaktigt val, så finns det ingen möjlighet att göra någon beräkning av den totala förlust som bruttoprissystemet i detta avseende kan ha medfört inom hela distributionsapparaten.

19: 3 Bruttoprissystemets inverkan på detaljisternas syn på valet av distributionsväg. Även om det i regel är fabrikanten, som tar initiativet vid valet av distributionsvägar, är det oundvikligt att detta påverkas av detaljisternas önskemål. En del av agitationen för direktdistributionen bottnar i detaljisternas uppfattning, att detta är en fördelaktigare distributionsväg för dem. Det är förvånansvärt, hur litet grossisterna synes ha observerat den psykologiska betydelse som bruttoprissystemet har för denna inställning. Betydelsen kan illustreras med ett uttalande av en framträdande detaljist som i en artikel granskar grosshandelns uppgift. Han påpekar inledningsvis, att grossisterna hävda, att de verka förbilligande på distributionen. Därefter visar han, hur detaljisterna få betala samma pris för varan, oavsett om denna köpes direkt eller från detaljist (genom bruttoprissystemet).

236 Hans slutsats blir sålunda, att »här kan det således ej vara något tal om att grossisten förbilligar varan för detaljhandeln». 1 Denna uppfattning är helt naturlig i den mån grossisterna debitera samma priser som producenten gör vid direktdistribution. Detaljisterna kunna dessutom få en skev bild av prisförhållandena genom att det i regel är större detaljister med fördelaktigare inköpspriser, som köpa direkt. De som köpa genom grossist kunna då lätt få uppfattningen, att den stora konkurrentens lägre inköpspriser sammanhänga med distributionsvägen. Författaren har i olika distributionsundersökningar ofta stött på uttalanden av typen, att »om jag bara finge köpa direkt från fabriken, så skulle jag också kunna konkurrera.» Detaljisternas uppfattning genom bruttoprissystemet, att direktdistributionen ställer sig fördelaktigare för dem, medför en ökad risk för att producenterna gradvis glida över på direktdistributionen även i sådana fall där detta är samhällsekonomiskt olämpligt. Det finns ingen möjlighet att fastställa den ekonomiska betydelsen av denna riskökning. 20: Bruttoprissystemets inverkan på antalet företag inom distributionen. 20:0 Frågeställningar. I sin studie av bruttoprissystemet kom näringsorganisationssakkunniga bl. a. till följande slutsats: »För handeln kunna de höga marginalerna i första hand förefalla mycket förmånliga. I längden locka emellertid dessa goda förtjänstmöjligheter till startandet av nya affärer. Då antalet affärer växer, blir omsättningen per affär mindre, handelns kostnader ökas och slutresultatet blir icke sällan att köpmännens förtjänster bli små. Genom denna process, som sålunda icke gagnar handlandena, ha emellertid de totala kostnaderna för varudistributionen i samhället onödigtvis ökats.» 2 Samma argument förekommer i en eller annan form i de flesta studier av bruttoprisfrågan. Sj'stemet anses öka antalet företag och därmed driva upp kostnaderna. Den nämnda frågan kan ur denna utrednings synpunkt uppdelas i tre skilda frågeställningar: a) Ökar bruttoprissystemet antalet företag inom distributionen? b) Är en sådan tendens skadlig för samhället? c) Om den är skadlig, kan den motverkas inom bruttoprissystemets ram? I det följande framlägges några synpunkter på dessa frågeställningar. Härvid begränsas frågan till att gälla förhållandena inom en viss bransch, medan frågan om systemets inverkan på gränsdragningen mellan branscherna diskuteras i följande huvudavsnitt. Diskussionen begränsas till förhållandena inom detaljhandeln, men i stort sett samma synpunkter gälla även grosshandeln. 20:1 Bruttoprissystemets inverkan på antalet företag inom detaljhandeln. Bruttoprissystemet kan påverka antalet detaljhandelsföretag via förändringar i konsumenternas efterfrågan och i företagarnas etableringsbenägenhet. Såsom nämnts kan konkurrensen inom detaljhandeln under fria förhållanden taga sig uttryck i både pris, varu- och distributionskvalitet (sortiment, kundtjänst e t c ) , försäljningspåverkan genom reklam, skyltning m. m. samt i lokaliseringen, närheten till kunderna och därmed bekvämligheten för dem. 1 2

Oskar Lundqvist, Glas och Porslin nr 3, 1950, s. 4. SOU 1940: 35, s. 251.

237 Liksom kundtjänstkonkurrensen enligt avsnitt 17: får ökad betydelse vid prisbundenhet, får även lokaliseringen större betydelse. När nyetableraren söker beräkna sin potentiella kundkrets, är det antal kunder, som han kan räkna med att vinna enbart genom att han ligger närmast till för dem, större än om hans lokaliseringsfördel kunde mötas genom priskonkurrens. »Kravet på enhetliga priser leder automatiskt till att vi få ett större antal mycket små företag än vad som eljest skulle bli fallet. Om husmodern vet, att hon, oavsett om hon går 20 eller 200 meter från sin bostad, får betala ett och samma pris, är det uppenbart, att det blir tämligen meningslöst för henne att gå den längre vägen, under i övrigt lika förhållanden kommer hon att välja att göra inköpet i den närmaste butiken.» 1 Undersökningar som företagits av konsumenternas köpvanor i vårt och andra länder med bruttoprissystem visa närhetens dominerande betydelse som motiv för val av inköpskälla. 2 Dessa undersökningar, som företagits efter kriget, kunna emellertid icke användas såsom underlag för en uppskattning av bruttoprissystemets inverkan, då den statliga priskontrollen förmodligen lämnat ett lika väsentligt bidrag till prisets minskade betydelse som motiv för val av inköpskälla. Bruttoprissystemets verkan på etableringsbenägenheten synes gå i samma riktning, även om det också här är svårt att skaffa något material. De fasta rabatterna kunna skapa överdrivna föreställningar om handelns lönsamhet, samtidigt som de minska kravet på kalkyleringskunskaper och därigenom underlätta en etablering. Även om det icke är möjligt att bestyrka genom insamling av material, förefaller det otvivelaktigt, att bruttoprisbindningen skapar en tendens till ökat antal företag inom distributionen. Det är ännu svårare att besvara den andra frågan, huruvida detta strider mot konsumentens intresse. Man kommer här in på frågan om vad som skall betraktas som en »optimal storleksstruktur» inom detaljhandeln, vilket är en synnerligen komplicerad fråga att utreda. 3 Det räcker icke med att klargöra kostnadsförhållandena inom företag av olika storlek liksom kostnaderna för att förse företag av olika storlek med varor. Man måste även fastställa t. ex. vilken typ av arbetskraft, som användes i de olika företagen och det alternativa värdet av denna ur samhällsekonomisk synpunkt, men framförallt även storleken av konsumenternas arbetsinsats i distributionen (gångtid och väntetider) och det alternativa värdet av denna ur samhällsekonomisk synpunkt. Någon sådan omfattande utredning har icke verkställts någonstans. När man ändå drar slutsatsen, att bruttoprissystemets tendens att öka antalet företag är skadlig för konsumenten, har man sålunda icke något starkt material att stödja sig på. Slutsatsen kan hittills endast grundas på den allmänna förmodan, att vid obunden konkurrens blir avvägningen mellan priser och närhet i överensstämmelse med konsumenternas önskemål, vilket den icke kan bli, om man binder priserna och marginalerna konkurreras i höjden av producenterna. 20:2 Bruttoprissystemets samband med kraven på nyetableringskontroll. En annan faktor som gör det svårt att beräkna bruttoprissystemets inverkan på antalet företag, är att denna uppenbarligen motverkats genom den enskilda nyetableringskontrollen, vilken förekommit inom alla branscher där bruttoprissättningen har någon betydelse. 1

Professor Törnqvist i nyetableringssakkunnigas meddelande nr 95, s. 13. Se t. ex. en undersökning av IMU refererad i Reklamnyheterna, nr 6, 28 mars 1951. Förf. har ägnat denna fråga en ingående behandling i två artiklar »Nyetableringsfrågan, problem för statliga utredare», i Affärsekonomi år 1949, nr 12 och 14. 2

238 Det brukar ofta antagas, att förekomsten av bruttoprisbindningar förr eller senare leder till ett krav på nyetableringskontroll för att motverka tendensen till ökat antal företag. Man bar t. ex. ansett sig kunna draga denna slutsatsen ur de undersökningar, som gjorts i England. Det går icke att påvisa något sådant klart samband i vårt land. De första kraven på nyetableringskontroll restes långt innan det varit möjligt att organisera någon bruttoprisbindning. Redan på 1880- och 90-talen krävde man från handelns och hantverkets sida en återgång till tidigare ordning, såtillvida att man ville ha infört legala kompetensvillkor för rätten att utöva dessa näringar. År 1921, då bruttoprissystemet ännu icke hade någon betydelse, tillsattes en kommitté för överarbetning av näringsfrihetsförordningen men resultatet härav blev, att Kungl. Maj:t år 1932 avböjde att föreslå riksdagen någon lagstiftning rörande legala kompetensvillkor. Det kan vidare påpekas, att mellanhandssakkunniga i sin utredningsrapport år 1922 särskilt uppehöllo sig vid vad man ansåg vara det alltför stora antalet butiker. När man under 1930-talet började genomföra enskild nyetableringskontroll i större skala, togos visserligen de första initiativen inom branscher, där bruttoprissättningen sedermera fått betydande omfattning, nämligen speceri-, färg- och järnhandelsbranscherna (år 1934), men de följande avtalen eller andra formerna av kontroll tillkommo i branscher med så gott som helt fri prissättning vid den tidpunkten, nämligen textil-, konfektions- och kortvarubranscherna (år 1935), bageribranschen i Stockholm (år 1935), skohandeln (år 1935) och damhattsbranschen (år 1935). Först år 1939 infördes nyetableringskontroll i den mest bruttoprisbundna av alla branscher, parfymeri- och tekniska branschen (vilken f. ö. upphörde år 1947). F. n. förekommer nyetableringskontroll inom de flesta bruttoprisbundna branscher, men även inom en rad branscher med från leverantörernas ingripande helt fri prisbildning. Man synes kunna draga slutsatsen, att nyetableringskontrollen motverkat den tendens till ökat antal företag som bruttoprissystemet medfört, men att denna kontroll f. ö. skulle ha tillkommit även utan bruttoprissättning. Även under fullt fria prisförhållanden kommer det alltid att finnas en mängd små företag, vars största kostnad utgöres av företagarens ersättning, och som leva kvar trots att denna ersättning pressas hårt av konkurrensen. Kostnadsbegreppet har i dessa butiker en elastisk innebörd. Antalet sådana företag synes alltid komma att medföra krav på nyetableringskontroll, och när man studerar dennas historia kan man icke komma till annan slutsats, än att tanken på en sådan länge varit levande inom handeln, och att den förverkligats så snart en organisatorisk möjlighet att bygga upp kontrollen kunnat skapas. Man torde däremot kunna säga, att oavsett huruvida andra faktorer kunna skapa krav på nyetableringskontroll, synas dessa krav bli ofrånkomliga under bibehållet bruttoprissystem, ifall detta tenderar att öka antalet företag, och detta i sin tur kan väntas leda till ökade kostnader. (Det saknas anledning att i denna diskussion gå in på frågan, hur en sådan nyetableringskontroll i så fall borde ordnas.) 20:3 Sammanfattande synpunkter på möjligheten att planera en optimal storleksstruktur inom detaljhandeln. I det föregående har framförts följande troliga hypoteser: a) Bruttoprissystemet tenderar att öka antalet detaljhandelsföretag. b) Detta tenderar att öka detaljhandelns kostnader.

239 Det h a r vidare sagts, att ökningen av antalet företag kan motverkas genom nyetableringskontroll, och att en sådan synes ofrånkomlig, om de båda hypoteserna visa sig riktiga. Frågan är då om den stoiieksstruktur som uppstår som resultat av bruttoprisbindning, kompletterad med en motverkande nyetableringskontroll, är lika ekonomisk som den som skulle uppstå vid fullt obunden konkurrens. Denna fråga kan endast besvaras, om man vet hur mycket detaljhandeln skulle kosta under obunden konkurrens resp. under planering, och framförallt hur utvecklingstakten skulle påverkas av bundenheten. När förf. för sin del kommit till slutsatsen, att strukturen skulle bli mer ekonomisk u n d e r obunden struktur, kan denna endast stödjas på tankegångar från den ekonomiska teorin samt en bestämd uppfattning, att en planering av en ekonomisk detaljhandelsstruktur skulle skapa praktiskt olösliga utredningsproblem. 21: Bruttoprissystemets inverkan på gränsdragningen mellan branscherna. 21:0 Frågeställningar. Frågan om bruttoprissystemets inverkan på detaljhandelns struktur kompliceras ytterligare, när hänsyn tages till att den icke endast gör sig gällande på affärernas storleksförhållande inom en given bransch utan även på gränsdragningen mellan branscherna. Den påverkar företagens sortiment. Detaljhandelns branschstruktur har genomgått en ständig utveckling, vilken på sätt och vis beskrivit en cirkelrörelse. Under 1800-talet, när antalet artiklar var ringa liksom köpkraftens koncentration, var lanthandeln eller diverseaffären, som sålde varor av alla slag, den dominerande företagstypen. Allteftersom antalet artiklar ökade och köpkraften fick en starkare koncentration till tätorter, skapades förutsättningar för en specialisering. Medan lanthandeln fortfarande levde kvar som den dominerande företagstypen på landsbygden, blevo mer specialiserade butiker regel på tätorterna. I ett specialiserat sortiment sammanfördes artiklar, som avsågo att täcka samma behov hos konsumenten, t. ex. livsmedel, bosättningsartiklar, beklädnadsartiklar etc. Denna utveckling synes ha fortsatt tämligen obehindrat ända fram på 30-talet. Därefter kan man skönja två utvecklingslinjer. Den ena är en fortsatt specialisering, delvis inom de behovsorienterade branschernas område, den andra en branschspridning, som utsuddar gränserna mellan dem. Det senare har framförallt tagit sig uttryck i en spridning av de kemisk-tekniska artiklarna, som brutit sig ur de specialiserade färghandels- och parfymeribranscherna och införlivats i andra branschers sortiment, framförallt livsmedels- och tobaksaffärernas. Bruttoprissystemet kan ha haft en viss betydelse för den fortsatta specialiseringen, i den mån denna varit beroende av en strävan att koncentrera sig på en varugrupp, som anses ge särskilt höga rabatter. Detta torde emellertid ha mindre betydelse än det skydd som bruttoprissystemet kunnat ge de mest specialiserade företagen gentemot branschspridningen och som beröres nedan. Samtidigt förefaller det otvivelaktigt, att bruttoprissystemet — både här och i andra länder — haft en dominerande betydelse för branschspridningens uppkomst, ehuru denna under krigsåren intensifierats genom varubristen. När de ordinarie varorna fallit bort eller marginalerna pressats särskilt hårt på de stora stapelartiklarna, har man sökt kompensationsobjekt och trott sig finna dem i artiklar, som anses ge särskilt höga marginaler. De fasta priserna, vilka icke krävt några kunskaper om kalkylförhållanden inom andra branscher, som föra varan, ha underlättat spridningen. Men även under tider med god varutillgång verkar

240 bruttoprissystemet på samma sätt. De bruttoprisbundna varor som ha relativt höga marginaler verka tilldragande på branscher med lägre genomsnittskostnader. Som korrektiv mot denna utveckling har man inom de specialiserade branscherna sökt använda nyetableringskontrollen, som man då sökt utforma så, att den skulle skydda branschrenheten och motverka branschspridningen. Den beskrivna utvecklingen leder till en utvidgning av den huvudfrågeställning, som framställdes i föregående huvudavsnitt: Kan man med hjälp av bundna priser och nyetableringskontroll skapa en detaljhandelsstruktur, som både i fråga om företagens storlek och gränsdragning mellan branscherna är mer ekonomisk än den som skulle uppnås under obundna konkurrensförhållanden ? 21:1 Specialiseringens värde. Under fullt fria både pris- och etableringsförhållanden komma olika företagsformers och företagsstorlekars kostnader till uttryck i de marginaler de behöva för att bedriva sin rörelse. Högre marginaler behöva icke nödvändigtvis betyda högre priser. Ifall t. ex. ett företag med specialiserat sortiment behöver större marginaler men samtidigt genom större inköpskvantitet kan skapa kostnadsfördelar för leverantören, vilka ta sig uttryck i lägre inköpspriser, kunna dessa uppväga behovet av högre marginaler. Om de specialiserade affärerna ha högre genomsnittskostnader och detta icke motverkas av lägre inköpspriser, kunna de få svårigheter i konkurrensen med affärer med branschblandat sortiment. En sådan affär kan, som diskuterats i avsnitt 0 9 : 3 , hålla mycket låga priser på vissa specialartiklar, som spela mindre roll i dess egen ekonomi, men som samtidigt ha stor betydelse för den specialiserade affärens ekonomi. Specialbutiken har å andra sidan vissa fördelar framför den branschblandade butiken. Den kan erbjuda ett bättre urval inom sitt speciella varuområde och kan vidare ge en mer sakkunnig rådgivning beträffande varorna. Konsumentens uppfattning av värdet härav kommer till uttryck i hennes efterfrågan. De lägre priserna på standardartiklar väges mot möjligheten att välja ur ett större urval. Man får icke heller bortse från specialaffärens möjlighet att föra en aktiv priskonkurrens genom låga marginaler på de standardartiklar, som de branschblandade butikerna kunna tänkas taga upp. Det är svårt att avgöra vilka förändringar, som skulle ske, ifall både prisbildning och etablering släpptes helt fria. En hel del av specialaffärerna skulle förmodligen slås ut i konkurrensen. Särskilt skulle den s. k. specialtobakshandeln troligen få minskad omfattning. Tobak skulle komma att säljas i en mängd butiker, där varan nu icke förekommer, medan antalet specialaffärer med fullt sortiment skulle minska. På andra områden är det svårt att göra en prognos för utvecklingen. Trots de ofullkomligheter som utan tvekan vidlåta denna process, skulle den kunna ge ett grovt uttryck för konsumentens värdering av specialiseringen, av det bättre urvalet och sakkunskapen. Om priserna bindas på en enhetlig nivå för både specialaffären och branschblandade affärer, och den förekommande anpassningen efter kostnadsläget i resp. branscher förlägges till inköpspriserna (olika rabatter för olika typer av butiker), bortfaller denna möjlighet att få ett uttryck för konsumentens värdering av specialiseringen. Man skulle, visserligen genom utredningar kunna klargöra kostnadsläget inom resp. branscher, men man skulle aldrig kunna skapa ett siffermässigt uttryck för konsumentens värdering. Såvitt förf. kan se, kommer det därför all-

241 tid att bli omöjligt, både att såga huruvida den nuvarande tendensen till branschblandning är skadlig eller nyttig för samhället, och huruvida nyetableringskontroll, som förhindrar den, är skadlig eller nyttig. Om branschblandningen främst ar ett resultat av bruttoprisbindningen, är det icke säkert att den skulle ha tagit sig samma uttryck vid fri prissättning. Om man binder priserna, A-an det därför vara lämpligt att utforma en nyetableringskontroll, så att branschblandning förhindras, men det kommer sannolikt aldrig att skapas praktiskt ekonomiska möjligheter till de omfattande utredningar som skulle kunna ge bestämt svar på frågan. 22: Konjunktursvängningarnas inverkan på bedömningen av bruttoprissystemet. 22:0 Frågeställningar. I den tidigare diskussionen av bruttoprisproblemets olika aspekter har helt bortsetts från den inverkan som konjunktursvängningarna kunna ha på samhällets bedömning av bruttoprissystemet. Denna inverkan kan vara av två slag: 1. Bruttoprissystemet medför att distributörerna icke kunna bedriva en individuell prispolitik, vilket i och för sig gör varupriserna stelare, men därtill kommer att systemet även kan medföra en stelare prissättning från producenternas sida. Producenten söker med sin prisannonsering associera varan med ett bestämt pris i konsumentens medvetande, och det kan tänkas innebära vissa risker för honom att ändra priset och bryta denna association. Under 1930-talet diskuterades mycket huruvida icke sådana tendenser skulle kunna försvåra näringslivets anpassning efter ändrade förutsättningar i utbudsoch efterfrågeförhållanden, vilket i sin tur skulle kunna skapa arbetslöshet eller förhindra en återhämtning efter en depressionsperiod. 1 2. Bedömningen av systemets verkningar i övriga avseenden kan vara en annan under högkonjunktur än under lågkonjunktur. Den första engelska utredningen om bruttoprissystemets verkningar gjordes år 1920 under inflationsperioden, och konjunkturförhållandena kommo då helt att dominera slutsatserna. Man bortsåg från de flesta andra konsekvenser av systemet och konstaterade endast, att vid en tidpunkt, där efterfrågan var större än utbudet, tenderade bruttoprissvstemet att hålla tillbaka inflationen. 2 Förf. anser sig icke kunna taga upp dessa frågor till ingående diskussion. Båda galla for alla typer av konkurrensbegränsningar och sträcka sig sålunda långt utanför den mer begränsade frågan om enbart bruttoprissystemets verkningar Några synpunkter ges dock för att motivera slutsatsen, att i varje fall den första frågeställningen f. n. icke synes inverka på bedömningen av bruttoprissystemet såsom enskild konkurrensbegränsande företeelse. 22:1 Bruttoprissystemets inverkan på konjunktursvängningarna. Frågan om bruttoprissystemets inverkan på konjunktursvängningarna kan uppdelas i följande delfrågeställningar: 1 a. I vilken utsträckning kan prisstelhet inom näringslivet skapa eller förvärra en depression i ett läge, där någon aktiv konjunkturpolitik icke bedrives från samhällets sida? 1 b. Vilken betydelse få de tendenser, som kunna konstateras under a) i ett 1 Denna uppfattning låg t. ex. bakom den tyska Verordnung iiber Preisbindungen fur Markenwaren vom 16 Januar 1931 (RGB 1. 1,13), som förbjöd bruttoprissystem på alla varor vars pnser icke sänkts med minst 10 procent i förhållande till den 1 juli 1930 * Findings and Decisions of a Committee Appointed to inquire into the principles of Fixed Retail Prices, H. Mm. Stationary Office, Cmd 662, London 1920, s. 4.

16—116665

Bil.

242 läge, där samhället konsekvent går in för en »full sysselsättningspolitik» med alla medel, som stå det till buds? 1 c. I vilken utsträckning skapar bruttoprissystemet prisstelhet under konjunktursvängningar? 1 d. Vilken betydelse h a r den av briittoprissystemet skapade prisstelheten inom ramen för den av samtliga konkurrensbegränsningar förorsakade totala prisstelhet, som kan leda till eventuella konsekvenser enligt b) ? Vid en bedömning av prisstelhetens styrka måste beaktas, att den motverkas av eventuella substitutionsmöjligheter. Även vid bibehållna priser och marginaler på alla märken, kan det förmodas ske en viss anpassning genom att konsumenternas efterfrågan förskjutes mot billigare artiklar, som ge lägre absoluta marginaler (även om de procentuella äro lika stora och större). Även om den totala prisstelheten som förorsakas av konkurrensbegränsningarna kan skapa sysselsättningssvårigheter i ett läge som kännetecknas av aktiv konjunkturpolitik — vilken förf. ej kan bedöma — kan förf. icke komma till annan slutsats än att bruttoprissystemets betydelse i denna process måste vara så ringa, att man kan bortse därifrån vid en bedömning av det. Det finns all anledning tro, att bruttoprissystemet icke kommer att tillåtas fortleva utan att alla andra prisöverenskommelser samtidigt tillåtas (även om motsatsen varit fallet i USA, där bruttoprisbindningen varit den enda legala begränsningen av p r i s k o n k u r r e n s e n ) . Mot denna uppfattning, som framfördes vid nyetableringssakkunnigas bruttoprissammanträde i september 1949, opponerade sig docent Anders östlind med följande argumentering: »I slutet av sin promemoria omnämner han (Trolle) frågorna om sysselsättningsmöjligheterna och konjunkturpolitiken men avfärdar dessa med följande sats: 'Denna diskussion skedde under en tid, då en aktiv konjunkturpolitik ännu inte var aktuell. I dag torde en sådan diskussion sakna relevans.' Här h a r jag en motsatt uppfattning. Vad gäller frågan om inkomstfördelningen och bruttoprissättningen skulle det k u n n a hävdas, att den frågan är ganska oväsentlig, sett på längre sikt, därför att framstegstakten då är viktigare än inkomstfördelningen. Men jag tror inte det är alldeles riktigt att se saken så, ty om bruttoprissättningen medför en högprispolitik inom samhället skapar det ett bittert inslag i samhället och bittra politiska motsättningar. Vidare kan en långt driven högprispolitik, oavsett om den är beroende av bruttoprissättning eller inte, försvåra möjligheterna att nå full sysselsättning. Vad h e r r Trolle sagt om den aktiva konjunkturpolitiken må vara riktigt på sätt och vis, men det kan hända, att en långt driven högprispolitik inom samhället gör att kraven på den aktiva konjunkturpolitiken bli betydligt starkare än vad som annars skulle bli fallet. Med högre marginaler inom detaljhandeln och högre vinstmarginaler inom fabrikantledet kan man tunna ut köpkraften hos löntagarna så mycket att köpkraften helt enkelt blir otillräcklig för att upprätthålla en sådan produktion som ger full sysselsättning; vinsterna, som uppstå på en del håll, kunna ge upphov till en viss efterfrågan, men det är inte givet att de kompensera för uttunningen av köpkraften hos den stora allmänheten — det kanske snarare är tvärtom. Om man tar upp frågan om bruttoprissättningen ur dessa synpunkter, förefaller det som om hela frågan om bruttoprissättningens ekonomiska konsekvenser är beroende på i vad mån bruttoprissättningen är förenad med en stark konkurrensbegränsning eller inte. Om bruttoprissättningen underlättar konkurrensbegränsningen inom samhället leder den kanske till en ojämnare inkomstfördelning och kanske den också får konsekvenser för sysselsättningen, som inte anses vara förenliga med en modern syn på samhällsproblemen.» 1 1

Nyetableringssakkunnigas meddelande nr 95, s. 37—38.

243 Förf. h a r ingen anledning göra någon invändning mot den allmänna diskussionen av prisstelhetens betydelse för konjunktursvängningarna eller kravet på en aktiv prispolitik - även om det bör påpekas, att denna inverkan är mycket omdiskuterad - men kan icke komma till annan slutsats än att bruttoprisbindningbetydelSG m å s t e Vara så rin a att m a n k a n b s^manhan « ' <>rtse därifrån i detta 22:2 Bruttoprissystemet såsom maximipriskontroll under prisstegringstider. Den andra synpunkten, vilken framfördes av den engelska kommittén, synes ha större betydelse. Trots att bruttoprissystemet främst är avsett att vara ett minimiprissystem har det även en maximipriseffekt, som varit den dominerande under hela den säljarens marknad, som kännetecknade 1940-talet. Förf. anser, att bruttoprissaltningen i hög grad underlättat priskontrollen, vilket även synes framgå därav att statens priskontrollnämnd infört bruttoprissystem på vissa områden, dar sådant saknats. Om samhället beslutar bedriva en »full sysselsättningspolitik» med fortlöpande inflation och samhällelig priskontroll, kan denna kontroll bortsett från alla andra betänkliga konsekvenser - underlättas, ifall en fortsatt utbredning av bruttoprissystemet stimuleras. Den enskilde detaljisten kan helt enkelt icke taga ut överpris på en bruttoprissatt vara, utan att detta omedelbart uppdagas.

Bilaga. Formulär avseende tiUämpningen av det s. k. bruttoprissystemet. A. Företaget och dess produkter 1. Företagets namn och adress: 2. De försålda produkternas art: 3. Använda varumärken: . 4 S ä l i e r f Ö r e t a g e t t i U n å g n dCl S a m m a V a r r u t a " . ° ° " ^givan'de av'varumärke (anonyma)?'.'.'.'.'.'.'. B. Försäljningskanaler 1. Säljer företaget sina märkesvaror: a) Till mer än 90 % direkt till detaljhandel? b) Till mer än 90 % genom grossister? 9 T n Ä d i f k t ^ g C n T 8 r o s s i s t e r o c h m i " s t 10 % till vardera gruppen?!'.'. 2. Till.vilken kundgrupp säljer företaget främst sina omärkta varor' 6. I vilka detaljhandelsbranscher säljas företagets varor? '.'.'.'.'.'.'.['. C. Prissättning 1. Tillämpar företaget bruttoprissystem på sina märkesvaror? . . . . T SA f n l l a) fores ar foretaget riktpriser som få över- eller underskridas? S n S T / Ö r e * ? ? e V " t t * S * y n l n g 8 P r i S e r S ° m f Ö r e t a g e t a » s ^'skoia"hålias vidåterförsäij'2. Tillämpar företaget ett enhetligt konsumentpris'över hela landet' f ™ e n a r f°retagets vanliga grundrabatt för de huvudsakliga märkesvarorna' 4 ' ™ ^ £ ^ r ^ ^ - d ^ « ? «™ per gäng S ö p t a kvantiteten 5. Har företaget något årsbonussystem för att premiera' stora kunder' 6. Ger foretaget särskild grossistrabatt till av företaget nominerade'grossister'Salternativ'l\

244 8. Får grossisten i sådana fall mindre rabatt än nar han tar varan oyer sitt eget l a g r ? . . . ... •• • . 9. Förekommer att företaget självt sköter både försäljning och leverans direkt t11grossistens kunder men att fakturering ändå sker över grossisten, som erhåller viss ersättning.'. . . . . . . . 10. Är dennTersfttning till grossisten mindre än när han själv verkställer försäljning och tager

11 TOtapTÄ^ k l a s s S r i n g (ej kvantitetsdifferentiering utan med hänsyn till t. ex. bransch, ort el.,dyl.)?

12 Har'foretaget vm'något'tillfälle "skapat ett'särskilt" märke med lägre detaljistmarginal för sådana detaljhandelstyper, som sälja till karakteristiskt låga priser (Epa etc.)? . . . . . . . . . . . . 13. SÄLj> företaget sina varor fraktfritt och tillämpar man i så fall minimikvantitetsgrans for fraktfriheten? Om företaget så önskar kan dess prislista och rabattbestämmelscr insändas som komplettering till svaren på ovanstående frågor. D. Kontrollen av prissättningen 1. Vad skulle företaget göra om det får besked om: a) att en återförsäljare underskrider de av företaget angivna priserna? ••••••••••• b) att en återförsäljare ger sina kunder kvantitetsrabatt vid försäljning av viss kvantitet av företagets produkter (t. ex. 5 % rabatt vid köp av 5 f ö r p a c k n i n g a r ) ? . . . . . . . . . . ..... • • • c) att en återförsäljare ger onormalt stor återbäring eller bonus (t. ex. 10—20 / 0 ) vid arets d) ä t t e n återförsäljare "ger onormalt stor återbäringelier rabatt som utbetalas omedelbart vid betalningens erläggande (för alla varor inkl. företagets)?. J. :,:"''{'« 2. Skulle företaget tillgripa avstängning av kunden ifall det inte hjälper med tillsägelse? 3 Har företaget någon gång sedan år 1930 varit utsatt för underforsaljmng? Var g o d ^ i ^ k ^ u t s S c k n i n g underförsäljning förekommit genom orden e n s t a k a falls »rätt ofta» och »mycket ofta» ••• •• .'V "« 4 Vilka medel tillgrepos för att hejda underförsäljning ifrågavarande perioder? 5 Har företaget vid något tillfälle stängt av någon kund för underforsaljmng?.... 6 Inom vilken kundkategori resp. bransch ha underförsäljarna främst återfunnits?.. . . . . . . . . ?! S o m m e r det säsongmässigt eller annat behov för återförsäljare att realisera foretagets 8

Tmåt U e k r^L'taget'i'sådana'fan'rea'l^ s ^ f ^ e t o f e i ä n s a r man rätten på något sätt? (T. ex. till vissa tidpunkter eller W Vissa prisnedsättningar)?

E. Annonsering och prissättning. 1. Utsatte företaget konsumentpriset i sin annonsering? a) före 1940 b) 1940—1948

..........

VacTgod a n g e ? vHken utsträckning priset utsatts'genom användning av orden »enstaka fall», »rätt ofta», »mycket ofta» och »alltid» •' • • • • 2. Utsatte företaget konsumentpriset på varan eller dess forpackning.' a) för 1940 b) 1940—1948 V a r T o a ångeTvuken' utsträckning prisetutsatts genom'användning av orden ^enstaka fall», »rätt ofta», »mycket ofta» och »alltid» Det är av utomordentligt stor vikt för en bedömning av frågan om bruttoprissystemets verkningar rött«Ä <>£ anledningarna till att producenterna g e n o m f e w s y s t e m ^ M a n k « . h ä r a v se vilka ölägenheter, som man avsett att bota genom bruttopnssystemet. Det ar emellertid ICKC m ö S g t a a t t Ä t r a några bestämda frågor att ställa till « ^ « £ ™ ™ % £ S £ ^ a r J e Fdra motiv för användningen av systemet eller om Ni så föredrar att ange vilken person i n o m l d e r t f ö r e t a g som kan stå till tjänst med en muntlig redogörelse härfor vid en personlig kontakt Uppgifterna lämnade av

Bilaga 4.

Nyetableringskontrollen inom speceri- och lanthandelsbranschen I.

Branschöversikt.

Bestämning av branschen; sortimentet. Med en affär tillhörande speceri- och lanthandelsbranschen förstås i dagligt tal en butik i vars sortiment såsom en karakteristisk del ingår speceri- eller kolonialvaror (t. ex. kryddor, socker, kaffe, te, torkad frukt e t c ) . Branschen kan lämpligen uppdelas i två större huvudgrupper, nämligen den huvudsakligen till städer och större tätorter koncentrerade specialiserade handeln med specerier och livsmedel samt den för landsbygden utmärkande affärstypen, diverse- och lanthandeln, som förutom specerier och livsmedel saluför en rad varor tillhörande a n d r a branscher. Den förra gruppen kan, såsom gjorts såväl i 1931 års företagsräkning som i 1946 års företagsinventering (SOU 1947: 50), i sin tur uppdelas i två undergrupper bestående av dels affärer med sortiment »kolonialvaror, specerier o. d.», dels affärer med sortiment »mjölk- och mejeriprodukter samt specerier o. d.». Affärer tillhörande sistnämnda grupp torde i allmänhet kunna karakteriseras såsom speceriaffär med mjölkförsäljning (oftast i särskild mjölkbod), alldenstund försäljningen av mjölk och mejeriprodukter i dessa affärer ej utgör en dominerande andel av omsättningen. Till denna grupp ha i såväl 1931 års företagsräkning som i 1946 års företagsinventering hänförts även s. k. tredelade butiker och butiker med ännu fler avdelningar, i den mån de ha särskild avdelning för mjölkförsäljning. En betydande försäljning av specerivaror förekommer i samband med försäljning av kött- och charkuterivaror. Av företagsinventeringens uppgifter är det omöjligt att avgöra i hur många av slakteri- och charkuteributikerna försäljningen av specerivaror och övriga för speceri- och lanthandelsbranschen karakteristiska varor är av större betydelse. Affärer av denna typ komma i följande branschöversikt därför ej att hänföras till branschen. Beträffande sortimentet kan anmärkas, att »rena» speceriaffärer i städer och tätorter förutom livsmedel sälja en rad kemiskt-tekniska artiklar, vilkas andel av omsättningen i regel torde utgöra ca 10 %. I speceriaffärer med mjölkbod torde försäljningen av mjölk och grädde sällan överstiga 20 % av omsättningen. Inom lanthandeln torde försäljningen av livsmedel (inklusive choklad, konfektyrer, tekniska artiklar och tobak) hålla sig omkring 60 % av omsättningen, medan manufaktur- och beklädnadsvaror svara för ca 20 %, järn- och färgvaror för ca 10 %, glas och porslin för ca 5 % och övrig försäljning (bl. a. fodervaror, utsäde, gödningsämnen, oljor, cement) för likaledes 5 % av totala omsättningen. Betydande avvikelser från dessa genomsnittsvärden förekomma dock.

246 Antal butiker, antal sysselsatta. Enligt 1946 års företagsinventering uppgår antalet speceri- och lanthandelsbutiker till närmare 22 000, varav ca 15 000 eller två tredjedelar äro att hänföra till lanthandeln. 1 Antalet sysselsatta i branschen uppgår till n ä r m a r e 67 000 personer, varav ca 43 000 eller likaledes omkring två tredjedelar komma på lanthandeln. Fördelningen av antalet butiker och sysselsatta på speceri- och lanthandelsbranschens olika grenar liksom utvecklingen sedan år 1931 framgår av tabell 1.

Tabell 1. Antal

arbetsställen oeh sysselsatta inom speceribranschen 1931 och 1946

och lanthandels-

Sysselsatta

Arbetsställen

Mjölk Mjölk Spece- o. spe- Lant- Samt- Spece- o. spe- Lant- Samthandel liga rier handel liga rier cerier cerier Antal 1931 1946 Ökning el. minskning (i %) Fördelning (i %) 1931 1946

4 378 1529 15 260 21 167 12 027 3 790 33 757 49 574 4 579 2 782 14 631 21 992 12 913 11 387 42 551 66 851 + 4,6 + 81,9 — 4,1 + 3,9 + 7,4 +200,4 + 26,1 + 34,9 21 21

7 13

72 66

100 100

24 19

8 17

68 64

100 100

Av sammanställningen framgår bl. a. att antalet butiker inom branschen som helhet år 1946 var praktiskt taget detsamma som år 1931. Ökningen (3,9 %) var avsevärt m i n d r e än ökningen av den totala folkmängden i landet under samma tidsperiod (9,2 % ) . Antalet butiker tillhörande speceri- och lanthandelsbranschen per 1 000 invånare har mellan 1931 och 1946 sjunkit från 3,4 till 3,3 (och antalet invånare per dylik butik stigit från 291 till 303). Medan antalet butiker inom branschen som helhet hållit sig nästan konstant mellan 1931 och 1946, h a r antalet sysselsatta inom branschen under samma tid ökat med inte mindre än 17 000 personer eller med 35 %. Detta betyder en anmärkningsvärd ökning av antalet sysselsatta per butik under ifrågavarande period. Även antalet sysselsatta inom branschen per 1 000 invånare har ökat, nämligen från 8,1 till 10,0. I den mån en rationalisering förekommit, synes denna sålunda ha varit otillräcklig för att uppväga bl. a. verkningarna av den reglerade arbetstiden samt det merarbete som vållats av ransoneringar o. dyl. Av tabell 1 framgår vidare att de »rena» speceriaffärerna stagnerat i utvecklingen, medan däremot de kombinerade mjölk- och speceriaffärerna (inkl. tredelade butiker med mjölkförsäljning) ökat mycket kraftigt i antal mellan 1931 och 1946. Man kan alltså konstatera en tydlig tendens att sammanföra sortiment från olika livsmedelsbranscher till samma företag. Det kan i detta sammanhang nämnas, att antalet »rena» mjölkaffärer ökat med 11 % (till 3 598) mellan åren 1931 och 1946. De fristående mjölkbutikerna representera alltså en affärsform, som fortfarande är livskraftig på mjölkdistributionens område. Beträffande lanthandeln kan konstateras någon minskning av antalet butiker under ifrågavarande 15-årsperiod. Denna minskning (4,1 %) motsvarar emellertid ungefärligen minsk1 Till denna grupp hänföres i företagsinventeringen även diverse- och skeppshandeln. För hela denna grupp användes här liksom i fortsättningen för enkelhetens skull beteckningen lanthandel.

247 ningen av folkmängden på landsbygden under samma tid. Under perioden har den genomsnittliga butiksstorleken inom lanthandeln ökat ej oväsentligt. Arbetsställenas storlek. Antalet sysselsatta per arbetsställe åren 1931 och 1946 framgår av tabell 2. Sammanställningen visar, att antalet sysselsatta per arbetsställe icke oväsentligt ökat mellan åren 1931 och 1946, särskilt i fråga om den kombinerade mjölkoch specerihandeln. Sistnämnda förhållande torde tyda på att systemet med tvåoch tredelade butiker inte hade någon nämnvärd utbredning i början av 1930talet. Beträffande affärernas storlek på olika orter se nedan. Tabell 2. Antal sysselsatta per arbetsställe inom speeeri- och lanthandelsbranschen 1931 och 1946 (aritmetiskt medium).

1. Specerier 2. Mjölk och specerier 3. Lanthandel Hela speeeri- och lanthandelsbranschen

2,7 2,5 2,2 2,3

2,8 4,1 2,9 3,0

En bättre uppfattning om de för branschen typiska butiksstorlekarna erhålles av tabell 3, i vilken antalet arbetsställen är fördelat på olika storleksgrupper efter antalet sysselsatta. Av tabellen framgår bl. a. att 75 % av affärerna inom branschen sysselsätta högst 3 personer vardera och att endast 10 % av dem ha större personal än 5 personer. Enmansföretagen utgöra en fjärdedel av de »rena» speceriaffärerna och ungefär lika stor andel av lanthandelsaffärerna. Förklarligt nog äro enmansföretagen inom den kombinerade mjölk- och specerihandeln proportionsvis färre än inom branschens båda andra grenar. Intressant är att fördelningen av affärerna på olika storleksgrupper efter antalet sysselsatta är nästan densamma inom den »rena» specerihandeln som inom diverse- och lanthandeln. Tabell 3 belyser även utvecklingen mellan 1931 och 1946 med avseende på affärernas storlek mätt i antalet sysselsatta per arbetsställe. Det visar sig, att antalet enmansföretag minskat med icke mindre än 2 200 och år 1946 utgjorde 22 % av affärerna i branschen mot 33 % år 1931. Bland delbranscherna h a r antalet enmansföretag minskat mest inom diverse- och lanthandeln, m e d a n enmansföretagen inom den »rena» specerihandeln icke nämnvärt minskat. Företag med 2—3 sysselsatta uppgingo för branschen som helhet till praktiskt taget samma antal som 1931. En markerad ökning av affärer med 4—10 sysselsatta kan däremot konstateras ha ägt rum sedan 1931. I synnerhet svarade de kombinerade mjölkoch speceriaffärerna för denna utveckling — antalet dylika affärer har n ä r a p å femdubblats — men även antalet diverse- och lanthandelsaffärer tillhörande denna storleksgrupp har ökat. Affärer med över 10 sysselsatta äro nu inte så ovanliga som i början av 1930-talet. Procentuellt sett utgöra de dock en obetydlig andel av hela antalet butiker inom branschen. Arbetsställen och sysselsatta inom olika geografiska områden. Tabell 4 visar hur antalet arbetsställen och sysselsatta fördelar sig på orter av olika storlek. Av tabellen framgår bl. a., att såväl den »rena» specerihandeln som den kombinerade mjölk- och specerihandeln äro representerade även på m i n d r e orter och på landsbygden. Å andra sidan finnas diverseaffärer även på de större

•

© IM H I > 00 CO m t ^ co

co -f

ad n "o

a>

ed

1 SO

O O

en en

rH rH

O

O O

o o roH

»^

•*«'*'rH ei—

r-l

00 OJ O r^ CM co CO m CN

CO OJ

** C "3

Cl

Tf

r l l O

i-H

1-1

O O O O

i>«

— ^*

O O

rH rH

rH

O

o

rH

<^

CM

•^

a cd

cd rJ

hi V

—* V

*«"* in

u 6

h

n

:0

s

« « >.

g> ^Jj 0)

— H

"Z! o

C cö

c c 9

CO

«*

1 1 11 1 1 1 '

rH

eg

1 1 11 1

OJ CN T f Cl O r H CO

KS t»

O J T-H m T* rH 1—1

KS

CM l > 0 0 M O n CM • * OJ

t»

I > OJ

rH

o >o

I

1 CJJ rH

rH

CO 05

I

1 M

^ j

ce

4)

—

CO

m

|

CO o

KS

co

•*-*

-B h O

fl

CT>

C

O

C3

1-t

T3

S

co

fl

£j

§ •«

•^

B c o

co CÄ

CO I >

CO

sc

CO CO CO

CO

•* «*

[>-#->*

CS

CN t^- CO CN O CN CO CN CN

»0 »0

H* rH

co oo

o

rH

CM

OJ OJ r f CN CO r f CO CN O:

CM

CN r H

O

rH

oo co m

CS

CN OJ r co C J oc

eo

"* -

O

ce

m co co

CM

-f

t»

T f I > CO OJ l > o l > CO o

b.

CN

SO

»o • *

o» •H

[fl

r H CN r H

i

«

O

"S<

a> CO

^

^H

co OS

-fl

CN

to

CM LO

CO m rH m co m

CO KS

e »o

m

N CM

CO CS

CO OJ l > CN r H CO

^ TH | > C co m ic

S O

m

m Tt

I>

**

Di

r H CO •"#

5S KS

**

CM

*S 5

O)

rl

CN Tf

rH

CO

OJ

CN

Tf CN

r H OJ CO

CN oo r-

r H CN CC

O)

•M

ir

go

»3 «5 0)

o r»

CO CJ O

fl

ftrwj a

C/2

t/3

u i.

•2

a

-

TJ "

0 C H "

O =3 C

C

00 e$ i -

cu O

^

<5

cn _

QH

' r H CN

V

c "^

a

S £6 £ o -o z

3 JX *

.

CO

3 C/3

so CJ

t-

c TJ

E £

OJ

rH CN er

CO

eo

CÖ

« e s

t-.

C8

ca H

rH

e

4H

u ed

H

_

:C3 +J M

-fl a

!9

rH

CN

A

fl fl

cs

9)

•O SS

fl ^ * -

rH

•*

I

•o

fl«-. _— 2o

N

co

®

x

CN

TH

1-1

X) C o

v X! S

rH "#

T"

O

249 l > 0 0 CO iO l > © - t f CN •<*

fl-»

m CD

i-i

g

Ti

SI

o o oo co co oo

-H o —i

Ol

«5<

o co oo CO Oi 0 0 • f TH CO

© Cl ©

i-l

g

TH

*-« CJ

rt

H

^i

"* •* o m CN i n

O i-i 00

_

Q O T - H O

O

CO

CN

co

co" 2

o" T-l

(M O

CO

ef

TJT

CO

O

ffl

t- o >o i-Tco e f

TH

H T f O

o co -<* -<t ( M

( M CO

TJ<

iff

O

- * co m

w

O

CO I >

TH

LO

CO CO •<*"

0 0 TJ< TTjH CO l O CO CO i - l T *

J© Cl 05

t-

f-

co co in

»^

CO 00

<N f l

ionic oo oo m

oi

N

O

O

CO l >

»X

co -rf in

»^

OJ

M

rt

•o a a a

i> co co co c o oo c o

o °

o T

<=> 2

O.

JJ Cl i

a c a

w

i/.

1—1

^

o

o

©

Tf rt< OJ

©

SO ©

N O N 0 0 CO »

•H

<N CM T H

h.

CO 0 0 CT> o i co m l > CO T H

G

•*

T H os co o |> |>

QJ

c o T J I r-» t * m co 00 TH l > co m

©

OJ

-*

in o M1

©

CO CN i - l

t>.

M

TH

CO I s -

•* ©

OS I N

05 CO t -

co c o - ^

^"coo

H

N

co

•^T-JT

«5

•* ©

o

n

|X«

o f •<? m "

«co"

t- oo to T-T SS ®

M

—i _ «

>

2 3.S rS

Ä

co

Ti

T3

«U

UD

a :C3

B

o

fe

•g

d

g

ca

2 8 ^| CU : 0 C

08 CD

CU t/5

CO

00 Ä

fJ

t.

f i CN CO

C/2

serier Ik o. thanc

? -a

»*

u o C oo ^ h-1 in o i co

•S

as «

C

to

co

O

-G-

to

fH

< 0 O

a. t- 6 c 33

H

A u as OJ : o

a

<> ; c/2 g •J-

cu . to

c8

«

X)

>

to

to

^ >» a

^

1-1 O I

ro

<! £ C/2

250 orterna. Det senare förhållandet kan till en del bero på att skeppshandeln hanförts till denna grupp och vidare på att tätorterna — den i tabellen använda indelningen upptar även icke-administrativa tätorter — i regel omfatta en del ren landsbygd. „ ÄAÄ . Antalet sysselsatta per butik når högst i orter med 3 000—5 000 invånare (4 7) Från denna toppunkt minskas butiksstorleken (mätt i antalet sysselsatta) successivt med både stigande och fallande ortsstorlek. För de tre största staderna är siffran sålunda 3,6 (i Stockholm dock 4,3; jfr tabell 6). Allra lägst ar den emellertid på rena landsbygden och i samhällen med u n d e r 1 000 invånare (2,5). Av företagsinventeringen framgår dessutom, att enkelföretagen (foretag med endast ett arbetsställe) genomsnittligt ha de minsta butikerna (2,6 sysselsatta per butik) och att butiksstorleken — mätt i antalet sysselsatta — i stort sett ökar med stigande antal filialer. Företag med 6—10 arbetsställen ha sålunda i genomsnitt 4,5 sysselsatta per arbetsställe. För det fåtal företag som ha over 50 arbetsställen är motsvarande siffra så hög som 8,2. Antalet sysselsatta per 1 000 invånare ökas i stort sett med sjunkande ortsstorlek från 7,2 i de tre största städerna och 6,3 i städer med 30 0 0 0 - 1 0 0 000 invånare till 20,0 på platser med 1 000—2 000 invånare. Förskjutningarna i denna siffersene ge dock knappast något rättvisande uttryck för någon eventuellt lägre effektivitet i de mindre samhällenas distributionssystem. Det får nämligen ihågkommas, att tätortsbutikernas kundkrets inte helt är bosatt inom tätorterna. Säkerligen är den andel av kundkretsen som är bosatt utanför vederbörande samhälles gränser (hansyn till ev. förorter ha dock tagits vid beräkningarna) större ju m i n d r e samhället ar Även om man beaktar detta förhållande, förefalla dock olikheterna relativt betydande. Det förefaller också anmärkningsvärt, att antalet sysselsatta per 1 000 invånare snarast är något högre på landsbygden (10,4) än i medeltal för samtliga orter (10 o) På landsbygden förekommer dock fortfarande en konsumtion av egna livsmedel, som icke passera handeln och dessutom får man såsom nämnts r ä k n a med att en viss del av inköpen verkställas i samhällenas butiker. Härtill kommer att den kontanta köpkraften per familj är lägre på landsbygden an i staTabcll 5. Antalet arbetsställen och sysselsatta inom speceri- och lanthandelsbranschen per 1 000 invånare samt antalet sysselsatta per arbetsställe i olika län år 1946. Antal sysselsatta Arbets- Syssel- per ställen satta arbetsställe Per 1 000 inv.

Län

Stockholms stad Stockholms l ä n . Uppsala Södermanlands.. Östergötlands. . . Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads. . . Malmöhus Hallands

1,4 2,9 3,0 2,6 3,0 3,5 4,2 4,0 3,7 4,1 4,0 3,5 3,7

5,9 9,3 10,2 9,8 8,8 9,0 10,4 11,1 12,2 11,6 10,9 10,6 10,2

4,3 3,3 3,3 3,8 2,9 2,6 2,5 2,8 3,3 2,8 2,7 3,0 2,8

Län

Göteb. o. Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands. . Kopparbergs.. . Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens. . Norrbottens. . . Hela riket

Antal Per 1000 inv. sysselsatta Arbets- Syssel- per ställen satta arbetsställe 3,3 3,6 3,8 3,8 3,0 2,5 3,4 3,5 4,4 4,4 3,6 3,8 3,3

9,9 9,8 10,4 11,5 10,0 9,8 12,2 11,5 12,4 12,0 10,3 10,9 10,0

3,0 2,7 2,8 3,0 3,4 3,9 3,6 3,3 2,8 2,7 2,9 2,8 3,0 |

251 Tabell 6. Antal arbetsställen o c h sysselsatta i n o m speeeri- o c h lanthandelsbranschen per 1 0 0 0 invånare s a m t antal sysselsatta per arbetsställe i städer o c h ° v r , 9 a tätorter m e d mer ä n 1 0 0 0 0 invånare (inkl. förorter) år 1946 Per 1 000 inv. Antal sysselsatta Arbets- Sysselper ställen satta arbets ställe Stockholm Administrativa omr Förorter Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Örebro Jönköping Borås Uppsala Eskilstuna Västerås Linköping Gävle Trollhättan Karlstad Karlskrona Halmstad Lund Sundsvall Karlskoga Kalmar Kristianstad Östersund Landskrona Södertälje Borlänge Uddevalla Umeå Motala Skellefteå

1,5 1,4 2,2 2,6 3,0 2,0 2,4 1,8 2,5 2,4 2,2 2,0 1,8 2,3 2,4 1,6 2,2 2,2 3,2 3,4 3,8 2,3 3,0 2,7 1,8 3,9 2,4 2,0 2,4 1,7 2,3 1,1

6,2 5,9 7,7 8,4 9,1 6,3 9,3 6,9 7,8 7,9 8,7 8,0 8,3 7,7 9,4 4,4 8,9 8,9 9,0

10,0 14,1 10,8 12,8 8,8 8,9

11,8 8,9 7,7 8,9 6,9 8,1 6,9

4,1 Sandviken. . . 4,3 Luleå 3,5 Falun 3,3 Växjö 3,0 Skövde , 3,1 Nyköping 3,9 Örnsköldsvik. 3,9 Kristinehamn. 3,1 Trelleborg 3,3 Arvika 4,0 Visby 3,9 Härnösand. . . 4,6 Västervik 3,3 Lidköping 3,9 Katrineholm.. 2,8 Ystad 4,0 Alingsås 4,0 Karlshamn. . . 2,8 Nässjö 2,9 Finspång 3,7 Varberg 4,7 Kiruna 4,3 Söderhamn. . . 3,3 Avesta 4,8 Köping 3,1 Boden 3,8 Oskarshamn. . 3,8 Ludvika 3,7 Malmberget... 4,0 Ronneby 3,5 Fagersta 6,4

Per 1 000 inv. Antal sysslesatta Arbets- Syssel- per ställen satta arbetsställe 2,1 2,3 2,3 2,7 2,5 1,9 2,2 3,1 3,7 3,3 3,4 2,7 3,4 2,8 3,1 3,7 4,0 3,1 2,5 1,4 3,4 1,1 2,7 2 <5 2,2 1,3 3,0 2,0 1,6 3,2 2,1

10,2 9,5 7,9 9,2 9,3 9,0 8,1 12,4 11,6 11,2 14,0 11,5 11,8 10,3 13,0 11,8 13,4 12,1 10,4 6,0 11,0 5,3 9,1 9,5 11,6 5,8 9,9 13,1 7,1 10,7 6,7

4,9 4,0 3,5 3,4 3,7 4,7 3,6 4,0 3,2 3,3 4,1 4,2 3,5 3,7 4,2 3,2 3,3 3,9 4,1 4,2 3,3 4,8 3,4 3,8 5,3 4,6 3,3 6,4 4,4 3,4 3,1

der och samhällen, även om skillnaden i detta avseende är m i n d r e än förr Å a n d r a sidan säljas genom l a n t a f f ä r e r n a även en del p r o d u k t i o n s f ö r n ö d e n h e t e r . ! V a r i a t i o n e r n a m e l l a n o l i k a l ä n i a n t a l e t s y s s e l s a t t a p e r 1 000 i n v å n a r e ( t a b 5) aro inte särskilt betydande om m a n bortser från Stockholms stad och k u n n a ill s t o r d e l b e r o p å o l i k h e t e r i f r å g a o m s t a d s - r e s p . l a n d s b y g d e n s a n d e l av befolkningen. Större relativt sett ä r o s k i l l n a d e r n a i fråga om antalet sysselsatta per butik; även i detta avseende i n v e r k a r dock fördelningen mellan stads- och landsbygdsbefolkning inom de olika länen. F ö r olika städer

( t a b . 6) v a r i e r a r a n t a l e t s y s s e l s a t t a p e r 1 000 i n v å n a r e

kraf-

S

^ ' n a , ^ Z n f F å n 4 ' 4 i T r o l l h ä t t a n till 14,1 i V i s b y o c h S u n d s v a l l ( o r t e r m e d u n d e r 10 000 i n v å n a r e ej m e d t a g n a i d e n n a r e d o v i s n i n g ) . V i d e n j ä m f ö r e l s e m e l l a n d e o l i k a s t ä d e r n a b ö r o b s e r v e r a s , att k u n d k r e t s e n i o l i k a u t s t r ä c k n i n g k a n s v l s e w ? h L 7 J ? f a l j h K a n d f n s u t r e d n i n g s i n s t i t u t företagen undersökning är omsättningen per sysselsatt högre på landsbygden än i städerna.

252 vara bosatt utanför de redovisade orterna. Antalet sysselsatta per arbetsställe är, vad gäller i tabellen redovisade städer, lägst i Halmstad (2,8) och högst i Skellefteå och Ludvika (6,4). Omsättning per försäljningsställe och per sysselsatt. 1946 års företagsinventering lämnar tyvärr inga uppgifter beträffande företagens omsättning, utan de senaste officiella upplysningarna härom finnas i 1931 års företagsräkning. I detta hänseende föreligger alltså en väsentlig och mycket beklaglig brist på material, som gör det omöjligt att föra analysen så långt som skulle vara önskvärt bl. a. i fråga om distributionens ekonomiska effektivitet. Även om omsättningens absoluta storlek inom speceri- och lanthandelsbranschen nu är en helt annan än i början av 1930-talet, torde man dock av företagsrakningens omsättningsuppgifter kunna draga en del slutsatser, som måhända fortfarande äga en viss giltighet, bl. a. angående sambandet mellan å ena sidan försäljningen per sysselsatt och å andra sidan försäljningsställenas storlek, orternas olika storlek, geografiska belägenhet etc. Enligt 1931 års företagsräkning utgjorde den genomsnittliga omsättningen per försäljningsställe för hela speceri- och lanthandelsbranschen år 1930 56 000 kronor (aritmetiskt m e d i u m ) . Motsvarande siffra för delbranscherna utgjorde for den »rena» specerihandeln 61 200 kronor, för den kombinerade mjölk- och specerihandeln, 50 500 kronor och för lanthandeln 55 700 kronor. Omsättningen per sysselsatt (tab. 7) utgjorde för år 1930 för speceri- och lanthandelsbranschen som helhet i genomsnitt 24 400 kronor (aritmetiskt m e d i u m ) . Motsvarande siffra var för den »rena» specerihandeln 22 100 kronor, för den kombinerade mjölk- och specerihandeln 20 200 kronor och för lanthandeln 25 700 kronor. Ser man på olika storlekstyper av företag, finner man, att arbetsställen med 2 - 3 sysselsatta uppvisade det lägsta medelvärdet (21 800 kr.) och enmansbutiker det därnäst lägsta (23 000 k r . ) . Arbetsställen med 6 - 1 0 sysselsatta nådde högst (31600 k r . ) , men för större företag noterades nästan lika höga tal. Tabell 7. Omsättning

per sysselsatt år 1930 i företag av olika storlek (enligt 1931 års företagsräkning) (Siffrorna avse 1000-tal kronor och aritmetiskt medium.) Företag med nedanstående antal sysselsatta Högst 1

2-3

4-5

6-10

11-50

över 50

Summa

18,1 19,4 23,2

23,7 20,3 30,0

29,5 23,8 33,4

31,9 17,8 1 30,7

48, l 1

2. Mjölk o. specerier . . .

18,0 23,0 24,0

16.0 1

22,1 20,2 25,7

Hela speceri- och lanthandelsbranschen . .

23,0

21,8

27,1

31,G

30,9

30,3

24,4

1 Endast 1 företag

De enskilda tätorterna inom samma storleksgrupp uppvisa dock betydande olikheter sinsemellan såväl beträffande antalet sysselsatta per butik (jfr tab. b), som beträffande omsättningen per sysselsatt. Något mer aktuella uppgifter beträffande omsättningen per företag och per svsselsatt än vad 1931 års företagsräkning kan bjuda återfinnas i en av Detaljhandelns utredningsinstitut inom Sveriges köpmannaförbund gjord intern utredning avseende år 1943. Ifrågavarande undersökning omfattar speceri- och länt-

253 handeln inom fyra länsförbund, nämligen Skåne, Värmland-Dalsland, Östergötland och Västerbottens södra köpmannaförbund. Antalet bearbetade frågeformulär uppgick till ca 2 200 st. Sannolikt voro större företag relativt starkare representerade i undersökningen än mindre företag. Med hänsyn härtill måste slutsatserna bli något osäkra. Av utredningen framgick bl. a. att omsättningen per företag inom de fyra länsförbunden genomsnittligt var lägre för företag på landsbygden än för företag belägna i städer. Anmärkningsvärt är att omsättningen var högre inom Västerbotten än inom övriga undersökta områden. Medianomsättningen var sålunda beträffande landsbygdsaffärer för Västerbotten 77 000, för Östergötland och Skåne 72 000 och för Värmland 69 000 kronor. Medianomsättningen för stadsaffärer var för Västerbotten 135 000, för Värmland 102 000, för Östergötland 81 000 samt för Skåne 79 000 kronor. Omkring 30 % av landsbygdsaffärerna inom de undersökta områdena hade en omsättning av m i n d r e än 50 000 kronor per år. Motsvarande procentsiffra för stadsaffärernas del varierade mera (Skåne 27 %, Östergötland 16 %, Värmland 13 % och Västerbotten 0 % ) . Beträffande omsättningen per sysselsatt visade utredningen att denna anmärkningsvärt nog i fråga om alla fyra länsförbunden var högre för landsbygdsaffär e r än för stadsaffärer. Av de fyra länsförbunden uppvisade Skåne de lägsta omsättningssiffrorna per sysselsatt både i vad avser affärer på landsbygden och i städerna (31000 resp. 28 000 kronor).* Undersökningen avsåg även att belysa frågan om sambandet mellan försäljningen per sysselsatt och företagets omsättning. Det visade sig därvid att den förra var i hög grad beroende av den senare. Sålunda var försäljningen per sysselsatt ungefär dubbelt så hög hos företag med en årsomsättning av 150 000 kronor och därutöver som hos företag, vilka ej uppnådde en årsomsättning av 50 000 kronor. Genomsnittsomsättningen per sysselsatt var enligt utredningen drygt 32 000 kronor. Att av de anförda siffrorna draga några slutsatser beträffande branschens effektivitet inom de av undersökningen berörda områdena torde ej vara möjligt. Filialbildningar. 1946 års företagsinventering lämnar vissa uppgifter beträffande filialbildningars utbredning inom branschen. Såsom mångfilialföretag räknas i företagsinventeringen företag med flera än 10 arbetsställen. Man har ansett, att först över denna gräns kan man i fråga om detaljhandelsföretag med säkerhet tala om en centralpunkt för filialbutikerna, vilken utgör ett inköps- och administrationskontor samt i de flesta fall även lager. Inom den rena livsmedelshandeln (även annan handel med livsmedel än speceri- och lanthandelsbranschen) redovisas i företagsinventeringen såsom mångfilialföretag 4 riksföretag med tillsammans 114 butiker, 3 regionala företag med 98 butiker samt 49 lokalföretag med sammanlagt 1 698 butiker. Inom diversehandeln (handel med övervägande livsmedel i kombination med beklädnad, bosättning m. m.) redovisas 98 mångfilialföretag av lokalföretagskaraktär med sammanlagt 2 860 butiker. Hudvudparten av dessa torde vara konsumtionsföreningar. Emellertid innehåller 1946 års företagsinventering även vissa uppgifter beträffande de filialföretag, som icke k u n n a karakteriseras såsom mångfilialföretag. En sammanställning av företagsinventeringens uppgifter visar, att det övervägande antalet affärer inom speceri- och lanthandelsbranschen (76 %) år 1946 1 Motsvarande siffror för de övriga länsförbunden voro för Värmland 35 000 resp. 33 000 kronor, för Östergötland 32 000 resp. 30 000 kronor och för Västerbotten 37 000 resp. 33 000 kronor.

254 tillhörde enkelföretag, 15 % företag med 2—10 arbetsställen, 7 % företag med 11 —50 arbetställen samt drygt 1 % företag med mer än 50 arbetsställen. Antalet enkelföretag är relativt sett avsevärt större inom den »rena» speceribranschen än inom de två övriga delbranscherna (kombinerad mjölk och speceriaffär; lanth a n d e l ) . Företag med 2—-10 arbetsställen äro relativt vanligast inom lanthandelsbranschen, medan företag med mellan 11 och 50 arbetsställen äro relativt vanligast inom den kombinerade mjölk- och speceribranschen. Antalet sysselsatta per butik stiger i stort sett med filialföretagets storlek, vilket torde ge vid handen att ett större filialföretag i allmänhet också h a r förhållandevis större butiker än enkelföretag och mindre filialföretag. S. k. frivilliga filialbildningar beröras nedan i samband med kolonialvarugrosshandeln. »Enskild» och konsumentkooperativ handel. Uppgifter beträffande affärernas fördelning efter ägare återfinnas i 1946 års företagsinventering, där följande ägarekategorier förekomma: Enskild person, aktiebolag, annat bolag, konsumentkooperativ förening samt annan ekonomisk Tabell 8. Antal arbetsställen och sysselsatta inom speceri- och lanthandelsbranschen fördelat efter ägare resp. arbetsgivare 1931 och 1946. Konsumentkoop. förening

Enskild handel

Andra ekon. föreningar

Samtliga

arbetsställen

sysselsatta

arbetsställen

sysselsatta

arbetsställen

sysselsatta

arbetsställen

sysselsatta

4 372 2 217 11 849

12 142 7 130 30 445

202 547 2 710

739 4 186 11 732

5 18 72

32 71 374

4 579 2 782 14 631

12 913 11387 42 551

18 438

49 717

3 459

16 657

95 År 1946 Antal 1. Specerier 2. Mjölk- o. specerier. . . 3. Lanthandel Summa Procent 1. Specerier 2. Mjölk- o. specerier. . . 3. Lanthandel

96 80 81

94 63 72

4 20 19

21 992

66 851

6 37 28

i i i

i i

100 100 100

100 100 100

i

100 Summa

25 Antal 1. Specerier 2. Mjölk o. s p e c e r i e r . . . . 3. Lanthandel

4 122 1458 13 208

10 873 3 540 27 494

256 71 2 2 052*

1154 250» 6 263 5

4 378 12 027 3 790 1 529 15 260 33 757

Summa Procent 1. Specerier 2. Mjölk o. specerier . . . 3. Lanthandel

18 788

2 379

7 667

21 167

49 574

94 95 87

90 93 81

6 5 13

10 7 19

100 100 100

100 100 100

Summa

100 År 1931

1 Mindre än 0,5 %. Samtliga ekonomiska f öreninga]r. I siffr;in ingår även 4 företag t illhörand e grupp in »annan ägarekategori». 3 Sysselsatta i samtliga ekonomi ska föreilingar. 1 siffran ingår ä-\ 'en 11 s^fsselsatts t tillhörande gruppen »annan ä\^arekate^ ;ori». 4 Samtliga ekonomiska f öreninga r. 6 Sysselsatta i samtliga <;konomis ka fören ingår. 2

255 förening. Om de tre första kategorierna sammanslås, får man en sammanfattning av vad man i dagligt tal benämner enskild handel. En uppdelning av specerioch lanthandelsbranschens affärer och sysselsatta efter dessa grunder har gjorts i tabell 8. Tabellen innehåller även uppgifter för 1931 från företagsräkningen. Till gruppen konsumentkooperativ handel ha förts de företag som i företagsräkningen benämnts ekonomiska föreningar. (Konsumentkooperativa föreningar ha i företagsräkningen icke upptagits som särskild ägarekategori.) Den konsumentkooperativa handeln svarade år 1931 för 11 % av arbetsställena och 1 5 % av personalen (tab. 8). Dessa siffror hade år 1946 ökat till resp. 16 och 25 %. Det absoluta antalet arbetsställen inom enskild handel undergick t. o. m. någon nedgång mellan de båda åren, under det att de kooperativa försäljningsställenas antal ökade med 45 %. Den sysselsatta personalen ökade inom båda företagsformerna — mest dock inom kooperativ handel, där den mer än fördubblades. Antalet sysselsatta per arbetsställe steg inom enskild handel från 2,2 till 2,7 och inom kooperativ handel från 3,2 till 4,8. Tabell 9. Genomsnittligt antal sysselsatta per arbetsställe i »enskild» och konsumentkooperativ handel. (enligt 1946 års företagsinventering)

1. Specerier 2. Mjölk och specerier 3. Lanthandel Hela speceri- och lanthandelsbranschen

»Enskild» handel

Kooperativ handel

2,8 3,2 2,6

3,7 7,7 4,3

2,7

4,8

Tabell 9 ger en närmare specifikation av antalet sysselsatta per arbetsställe för år 1946. Den visar bl. a. att de kooperativa butikerna särskilt skilja sig från de privata inom den kombinerade mjölk- och specerihandeln; inom denna delbransch h a r nämligen de kooperativa affärerna mer än dubbelt så många sysselsatta per arbetsställe som de privata. En viss ytterligare belysning av samma förhållanden får man genom tabell 10. Tabell 10. Procentuell fördelning av konsumentkooperativa och andra butiker inom mjölk- och spcceribranschen samt lanthandelsbranschen på olika storleksgrupper efter antalet sysselsatta år 1946. Butiker med följande antal sysselsatta: 1—3

4—5

6—10

11—25

26—50

11,3 65,5

19,0 25,7

50,1 8,2

19,4 0,6

0,2

61,0 82,5

20,2 12,0

13,2 4,5

4,8 0,9

0,7 0,1

över 50

Summa

Mjölk och speceriaffärer Konsumentkooperativa . Andra

100,0 100,0

Lanthandelsaffårer Konsumentkooperativa . Andra

0,1

100,0 100,0

Kolonialvarugrosshandeln. Enligt 1946 års företagsinventering utgjorde antalet arbetsställen inom kolonialvarugrosshandeln år 1946 1 237 med en sammanlagd personal av 11 778 per-

256 söner. Motsvarande siffror enligt 1931 års företagsräkning voro 1 177 respektive 6 255. Den procentuella ökningen mellan de båda åren utgör i fråga om antalet arbetsställen 5 % och i fråga om personalen inte mindre än 88 %. Det bör anmärkas, att antalet kolonialgrosshandelsföretag är väsentligt m i n d r e än antalet arbetsställen, enär varje avdelningskontor vid inventeringarna räknats som särskilt arbetsställe. Vidare h a många kolonialvarugrossister egna dotterföretag, som ofta arbeta i stort sett självständigt. Varornas karaktär h a r föranlett, att kolonialvarugrosshandeln blivit i hög grad konsumtionslokaliserad med företag och avdelningskontor spridda över hela landet. Enligt uppgift i en av Sveriges grossistförbund år 1947 utgiven jubileumsskrift, Svensk grosshandel, omfattade kolonialvarugrossisternas försäljningsområde bortsett från Norrland i regel områden med 8—12 mils radie. I Norrland sträcka sig försäljningsområdena ofta 25—35 mil in mot landet från grossistorten, som vanligen är belägen vid kusten. I storstäderna finnas grossister som endast sälja inom staden. De kolonialvarugrossister som h a fullt sortiment, s. k. fullsortimentsgrossister, h a såsom nyss berörts ett rätt begränsat försäljnings- och distributionsområde. Vissa grossister som specialiserat sig på någon eller några varor såsom kaffe, te, kryddor eller konserver bearbeta i regel avsevärt större distrikt. Enligt samma källa kunde den fristående grosshandelns totala försäljning av specerier och hithörande varor för å r 1946 u p p skattas h a utgjort mellan 800 och 900 milj. kronor. Härtill kommer de s. k. ICAföretagens samt Kooperativa förbundets grosshandelsförsäljning av kolonialvaror, vilken för år 1946 kan uppskattas sammanlagt ha uppgått till ungefär 550 milj. kronor.* Härav föll ungefär hälften på vardera ICA-företagen och Kooperativa förbundet. Enligt denna beräkning svarade ICA och KF följaktligen nämnda år sammanlagt för 40—45 % av den totala grosshandelsomsättningen inom kolonialvarubranschen på ungefär 1 300—1 500 milj. kronor. ICA-företagen är en sammanfattande benämning p å de fyra kolonialvarugrossistföretagen AB Hakon Swenson, Västerås, AB Eol, Göteborg, AB Speceristernas varuinköp, Stockholm, samt Nordsvenska köpmanna AB, Östersund, vilka företag ingå som medlemmar i Inköpscentralernas AB Ica (ICA). ICA är en organisation för ekonomiskt samarbete i form av gemensamma inköp och annat mellan de fyra grossistföretagen. Ica-företagens verksamhet utgör exempel på s. k. frivillig mångfilialbildning. De bygga nämligen sin verksamhet på intimt samarbete med kunderna-detaljisterna, varav de flesta ä r o aktieägare i respektive grossistföretag och arbeta efter principen att överskott p å rörelsen, sedan kapitalet förräntats och avsättningar till fonder ägt r u m , utdelas i form av återbäring till detaljisterna i förhållande till deras inköp. De fyra grossistföretagens omsättning 1947 och 1950 och antalet till desamma anslutna detaljhandelsföretag 2 framgår av följande sammanställning:. Omsättning (milj. kr) 1947 1950

AB Hakon Swenson AB Eol

AB Speceristernas varuinköp Nordsvenska köpmanna AB Summa 1

145 116 55 45 361

175 158 63 52 448

Antal anslutna detaljhandelsföreta" '° 1 9 4 ? 1 9 5 0

5 042 4 000 1 074 1 326 11442

4 100 2 840 1 415 1 U75 9 430

ICA-företagens totala grosshandelsomsättning och KF:s totala försäljning till konsumentföreningar utgjorde för år 1946 315 resp. 383 milj. kronor; dessa siffror inbegripa sålunda även andra varor än kolonialvaror. 2 Det må anmärkas, att affär med en eller flera filialer här räknats såsom ett foretag varför uppgifterna ej äro jämförbara med företagsräkningens och företagsinventeringens siffror.

257 År 1939 hade ICA-företagen en sammanlagd omsättning av 115 milj. kronor. För år 1931 var motsvarande siffra (sammanlagt för Hakonbolaget och SV) 33 milj. kronor. Minskningen av antalet ICA-anslutna detaljister mellan åren 1947 och 1950 sammanhänger med en omorganisation av inköpscentralernas försäljning. Omorganisationen har bl. a. syftat till att åstadkomma en koncentration av kunderna-detaljisternas inköp till vederbörande inköpscentral och medfört att de senare slopat »oekonomiska kunder». För anslutning till Hakonbolaget, som varit tongivande för denna inköpskoncentration (»Hakon-given»), fordras numera, att vederbörande detaljist, som måste vara speceri- och lanthandlare samt aktieägare i Hakonbolaget, gör inköp från bolaget för minst 5 000 kronor per år. Följande uppgifter ge en viss uppfattning om den konsumentkooperativa rörelsens utveckling och nuvarande omfattning. KF:s försäljning till anslutna konsumtionsföreningar (milj. kr) Antal till KF anslutna föreningar Antal kooperativa butiker1 Deras omsättning (milj. kr.) Antal anslutna medlemmar (1 000-tal) Genomsnittlig inköpssumma per medlem (kronor).

II.

148 803 3 497 348 481 720

269 693

431 677

5 171

588 669 880

587 681 2

7 177 1 271

8 017 1 675

1 450

1 741

Organisationer.

Inom speceri- och lanthandelsbranschen finnes en riksomfattande branschorganisation Sveriges speceri- och lanthandlareförbund (SSLF) — före den 1 januari 1948 benämnd Sveriges speceri- och livsmedelshandlareförbund. Förbundet består av 26 distriktsorganisationer, vilka i sin tur äro fördelade på ca 500 lokalföreningar. SSLF hade i början av år 1951 ca 16 700 medlemmar. Det kan erinras om att antalet affärer inom branschen tillhörande den enskilda handeln enligt företagsinventeringen 1946 utgjorde 18 438. SSLF är såsom förbund anslutet till Sveriges köpmannaförbund, som utgör riksorganisationen för enskild detaljhandel. Detta förbund består, förutom av anslutna riksorganisationer, av lokala länsförbund, vilka i sin tur bestå av lokala köpmannaföreningar omfattande köpmän inom skilda branscher på en och samma ort. Den enskilde speceri- och lanthandlaren är sålunda på dubbelt sätt ansluten till Sveriges köpmannaförbund. Enligt sina stadgar har SSLF till ändamål »att åstadkomma organiserad samverkan mellan detaljhandlarna inom speceri-, livsmedels- och lanthandeln och skall eftersträva att tillvarataga deras intressen genom att verka för en rationell utveckling av branschen till gagn för näringsliv och samhälle, att till myndigheter och offentliga institutioner ingiva framställningar och avgiva yttranden i ärenden, som beröra förbundets verksamhet, att förhandla med branschens leverantörer och deras organisationer, att arbeta för bättre inköpsförhållanden, att taga initiativ till behövliga reformer inom varudistributionen, att r å d a och informera medlemmarna i frågor, som beröra branschen, att motverka illojal kon1 Som särskild butik redovisas även flerdelad butiks olika avdelningar. Uppgifterna äro därför ej jämförbara med i föregående kapitel lämnade siffror beträffande antalet kooperativa affärer, vilka siffror bygga på företagsräkningen och företagsinventeringen. 2 inkl. bl. a. 11 varuhus, 129 restauranter, matserveringar och kaféer samt 44 livsmedelsbussar.

17—116665

Bil

258 kurrens och andra mot god affärssed stridande företeelser samt att i övrigt på allt sätt verka för den enskilda speceri-, livsmedels- och lanthandelns förkovran». SSLF:s länsförbund och köpmannaförbundets länsförbund äro i de flesta fall organisatoriskt anknutna till varandra. En viktig del av länsförbundens arbete utgöres av att till tjänst för sina medlemmar utgiva prisblad och prisnoteringar för praktiskt taget samtliga varor av betydelse som saluföras av medlemmarna. Prislistorna äro icke bindande för medlemmarna utan av vägledande karaktär, men torde med mycket få undantag följas. Det torde i icke ringa utsträckning betraktas som illojalt, att icke ställa sig dessa priser till efterrättelse. I Skåne finnes en mindre fristående sammanslutning, Skånes speceri- och livsmedelshandlareförbund, med tillhopa omkring 420 medlemmar. Förbundet utger egen prisbok till tjänst för sina medlemmar. Den ledande organisationen på kolonialvarugrosshandelns område är Sveriges kolonialvaru-engrossisters riksförbund (kolonialförbundet). Kolonialförbundet är anslutet till grosshandelns riksorganisation, Sveriges grossistförbund. Såsom medlemmar i kolonialförbundet voro vid årsskiftet 1950/51 anslutna 127 kolonialvaragrossister med en sammanlagd omsättning år 1950 av 575 milj. kronor. Det kan tilläggas att till Sveriges grossistförbund, allmänna avdelningen (men ej till kolonialförbundet), anslutna kolonialvarugrossistföretag år 1950 hade en sammanlagd omsättning av 32 milj. kronor samt att medlemmarna av Sveriges kafferosteriers förening och Konfektyrgrossisternas riksförbund (båda anslutna till grossistförbundet) samma år hade en omsättning av 95 resp. 48 milj. kronor. Ett antal till grossistförbundet anslutna andra grossistorganisationer, bl. a. Sveriges ostengrossistförening och Sveriges fruktimportörförening föra härjämte varor som ingå i kolonialvarusortimentet. För tillvaratagande av gemensamma inköpsintressen äro ett 100-tal till kolonialförbundet anslutna grossister delägare i det år 1937 bildade AB Svenska kolonialvarugrossister (ASK), år 1949 ombildat till ASK-bolagens ekonomiska förening u. p. a. Syftet med bildandet av ASK var främst att möjliggöra för kolonialvarugrossistföretag anslutna till grossistförbundet att vid inköp hos svenska tillverkare få tillgodoräkna sig maximal grossistrabatt. Detta åstadkoms genom fakturering via ASK. Därigenom blevo grossistföretagen i rabatthänseende likställda med de storföretag som tidigare ensamma kommit i åtnjutande av högsta rabatt. Även i fråga om importen äger inköpssamverkan rum mellan de till ASK anslutna grossistföretagen. Den av ASK bedrivna importverksamheten är av betydande omfattning. En sammanslutning med liknande syfte som ASK utgör den i oktober 1949 bildade Sveriges allmänna kolonialgrossister SAKO, ekonomisk förening u. p. a. Till SAKO äro anslutna ett 60-tal huvudsakligen mindre kolonialvarugrossistföretag. Drygt hälften av SAKO:s medlemmar äro anslutna till grossistförbundet. Bland fabrikantsammanslutningarna inom branschen torde i detta sammanhang endast finnas anledning att beröra den år 1932 bildade Kemisk-lekniska och livsmedelsfabrikanters förening (KeLiFa),som utgör ett organ för gemensam handläggning av vissa frågor rörande distributionen och för förhandlingar med handelns organisationer. Anslutna till KeLiFa äro ca 330 företag inom livsmedelsbranschen och inom den kemisk-tekniska industrien med en sammanlagd omsättning (1950) av ca 1 100 milj. kronor. Ett av de viktigaste motiven till föreningens bildande var önskan att skapa ett organ för gemensamt u p p t r ä d a n d e från fabrikanternas sida för tillvaratagande av deras intressen i förhållande till gross- och detaljhandelns organisationer. På initiativ av Sveriges köpmannaförbund bildade en rad ledande industriföre-

259 tag inom livsmedelsbranschen och den kemisk-tekniska branschen hösten 1939 ett särskilt kreditinstitut för den enskilda detaljhandeln, AB Handelskredit, som började sin verksamhet år 1940. Bolaget h a r ett aktiekapital av 175 000 kronor jämte, genom garantiförbindelser av aktieägarna, ett garantikapital av 1 750 000 kronor. Verksamheten har enligt bolagels stadgar till ändamål att genom utlämnande av lån eller på annat sätt bidraga till effektivisering av svensk detaljhandel och bedrives i intimt samarbete med köpmannaförbundet, som har tre representanter i bolagets styrelse. Lån lämnas till köpmän inom speceri- samt färg- och kemikaliebranscherna som äro i behov av rörelsekapital och som i brist på godtagbara säkerheter icke kunna erhålla lån i bank. De lån som beviljas äro i huvudsak av två olika slag, nämligen dels s. k. rationaliseringslån som k u n n a avse endera lån för modernisering, ombyggnad, utvidgning o. dyl. av bestående affär eller att möjliggöra för en köpman att bli kassabetalare, dels ock s. k. etableringslån för finansiering av nyetablering eller för övertagande av befintlig affär. Under de tidigare åren låg huvudvikten på rationaliseringslån men under de senaste åren har utlåningen alltmer kommit att avse etableringar, bl. a. nyetableringar inom de större städernas ytterområden, där etablering av ny rörelse är särskilt kapitalkrävande. Intill utgången av år 1950 hade i lån beviljats till ca 750 låntagare sammanlagt 16,3 milj. kronor, av vilket belopp omkring en tiondel torde ha avsett etableringslån. Det genomsnittliga lånebeloppet har de senaste åren i genomsnitt utgjort ca 25 000 kronor.

I I I . Branschorganisationernas motivering för nyetableringskontrollen. En av huvuduppgifterna för de enskilda detaljhandlarnas organisationer inom branschen är att verka för en rationell utveckling av denna. En ekonomisk effektivisering av speceri- och lanthandelsbranschen framstår såsom dubbelt viktig till följd av den just inom denna bransch särskilt hårda konkurrens, som enskild handel haft och har att utstå från den konsumentkooperativa rörelsen. I detta syfte h a r man arbetat för en förbättrad yrkesutbildning för företagare och anställda, anordnat rådgivningsverksamhet i fråga om butiksinredning, skyltning, bokföring m. m. En av de vägar man dessutom beträtt, har varit att i samarbete med branschens leverantörer söka utöva kontroll över nyetableringar. Denna kontroll är av organisationerna avsedd att stärka den enskilda handeln på i huvudsak två olika vägar. Ä ena sidan vill man förhindra tillträde till branschen av nya företagare utan erforderlig branschvana, med svag ekonomi eller som ej disponera över lämplig affärslokal. Å andra sidan vill man söka få till stånd ett affärsnät för den enskilda handeln som fyller de krav på förnuftig distributionsplanering, vilka man anser sig böra uppställa. Härigenom avser man att dels höja den enskilda handeln i kvalitativt avseende, dels ock förhindra en alltför stor ökning av butiksantalet. En sådan ökning anses bland handelns organiserade företrädare leda till splittring av den enskilda handeln på ett alltför stort antal små affärsenheter med bl. a. därav föranledd fara för minskad konkurrenskraft gentemot konsumentkooperationen. I den offentliga diskussionen om den enskilda nyetableringskontrollen i branschen h a r från köpmannahåll ofta framförts det argumentet, att det numera fordras helt annan kompetens och helt a n d r a resurser än tidigare för att starta egen rörelse. En icke branschkunnig företagare kan icke på ett riktigt sätt fyllt

260 de krav som allmänheten har rätt att ställa på en person som har en så viktig uppgift som att tillhandahålla allmänheten goda livsmedel. Nya affärer höra därför, säges det, i huvudsak förbehållas butiksbiträden med erforderlig fackutbildning. Det går icke heller, brukar man vidare framhålla, att i våra dagar som förr i tiden börja med »två tomma händer». F ö r att starta en ny affär inom speceri- och lanthandelsbranschen kräves numera tillräckliga ekonomiska resurser; inom en ny stadsdel i någon av de större städerna t. o. m. ett betydande kapital. Det måste därför, förklarar man, framstå såsom ett önskemål icke bara från allmänhetens sida som skall betjänas av de nya affärerna utan även från leverantörerna, som ofta få lämna stödkapital eller kredit, att endast kompetenta personer med god ekonomi bli ledare för nya företag. Det bör icke heller få vara så, framhålles det från köpmannahåll, att fackutbildade butiksbiträden vid öppnandet av nya affärer få stå tillbaka för »outsiders» som förfoga över kapital. Härigenom försvåras nämligen rekryteringen av dugliga butiksbiträden som börja i branschen i avsikt att så småningom bli sina egna. Hur man på köpmannahåll ser på frågan om nyetableringskontrollen lämnar följande uttalande om handelns sanerande, som återfinnes i en år 1943 av Värmland-Dalslands Engrossistförening utgiven minnesskrift, ett belysande exempel: »Den näringsfrihet, som är i lag stadgad, kan icke drivas så långt, att detaljhandlarna i viss bransch få vara h u r u många som helst på en och samma plats. Det skulle kunna leda till att det icke bleve utkomst för någon av dem. Samma synpunkt måste läggas på öppnandet av filialer. En affärsman utan yrkeskunskap kan ej heller driva en affär lönande och till allmänhetens gagn. Icke sällan händer det, att en person, som misslyckas i att på annat område bryta sig en levnadsbana, tror sig hava en utväg i att bli 'affärsman', och den, som blivit ägare till ett litet kapital, tycker sig därmed kunna skaffa sig ett lönande yrke genom att 'öppna en liten affär', och det utan att äga den enklaste sakkunskap eller ens fallenhet för yrket. Följden blir att detaljhandelns standard nedsättes och gamla välskötta affärer taga skada, allt även till den köpande allmänhetens nackdel. För att hålla sig uppe, försälja de nämligen till underpris och utbjuda mindervärdiga varor. Oftast blir slutet, att dessa självgjorda köpmän komma på obestånd, sedan de dock hunnit menligt inverka på affärslivet i sin trakt. Samma förhållande kan inträffa vid affärsöverlåtelse, om den övertagande saknar yrkeskunskap.» I fråga om den enskilda handelns strävanden att åstadkomma större affärsenheter och ett förnuftigt planerat butiksnät finnes ett uttalande i Sveriges Köpmannaförbunds styrelseberättelse för verksamhetsåret 1935—1936, som belyser organisationens uppfattning i denna fråga: »Om i en by finns tre dåligt skötta detaljaffärer, får man inte, därför att där redan existerar dessa tre affärer, intaga den ståndpunkten, att det inte behövs någon fjärde. Det kan vara högst önskvärt, att där etablerar sig en fjärde handlande, som bättre än de gamla förstår att sköta sin affär. Men om de tre affärerna äro väl skötta och utan anmärkning fylla sin uppgift såsom varudistributörer kan man från vår sida svårligen inse lämpligheten av att det öppnas även en fjärde detaljaffär. Kundkretsen skulle då uppdelas på fyra i stället för på tre affärer. F a r a föreligger då, att omsättningen för var och en av de fyra affärerna blir så obetydlig, att dessa icke få möjlighet att på ett tillfredsställande sätt betjäna allmänheten. Den fjärde affärens tillkomst h a r under sådana förhållanden blott medfört en ytterligare splittring av varudistributionen. I sin kamp för tillvaron förledas kanske de fyra

261 affärerna till att använda mindre lojala affärsmetoder, och allmänheten b h r — atmmstone sett på längre sikt — sämre betjänad än tidigare. Det behöver nämligen icke förhålla sig så, att allmänheten blir bättre betjänad i samma mån som allt flera affärer etableras. Det är affärernas kvalitet, som ar avgörande, men denna försämras genom att antalet affärer blir alltför stort Inom enskild handel och särskilt inom enskild detaljhandel behöves i själva verket koncentration och icke ytterligare splittring.» I fortsättningen av styrelseberättelsen hänvisas till att enligt 1931 års företagsrakning medelomsättningen inom en enskild detaljhandel av typen diverselant- och skeppshandel i genomsnitt utgjorde mellan 50 000 och 55 000 kronor medan de kooperativa butikernas medelomsättning var ca 100 000 kronor Då det ofta riktas den anmärkningen mot den enskilda handeln, att den är splittrad pa alltför många och små enheter är det, anföres från köpmannahåll svart att första, att de som kritiserar den enskilda handeln av denna anledning aro motståndare till nyetableringskontroll. Vid en jämförelse med den strikta planering som sker inom konsumentkooperationen och andra mångfilialföretag och den planering som numera sker genom de kommunala myndigheternas byggnadsbestämmelser framstår - hävdas det - den nyetableringskontroll som bedrives av den enskilda handeln som betydligt mera tolerant. Nedbringandet av grosshandelns kreditförluster framhålles stundom som det viktigaste syftet med nyetableringskontrollen. I början av 1930-talet voro betalmngsinställelserna särskilt talrika i samband med då rådande dåliga konjunkturer, men de ha sedan dess kontinuerligt minskat. Detta förhållande tillskrives delvis nyetablenngskontrollen. Det måste emellertid framhållas, att någon ens ungefärlig uppskattning av hur stor del av denna minskning, som är att hänföra till verkan av nyetableringskontrollen och till verkan av de förbättrade ekonokon unkturerna Zfr\ l > i c k e k a n göras. I ett remissutlåtande till Kungl. Maj-t år rig6S unktlr S r o s s i s t f ö r b « n d framföres i detta sammanhang följande syn»Ur leverantörsynpunkt är det givetvis av vikt att nya affärsrörelser f Y lla berättigade anspråk på kreditvärdighet och skötsel. Kredit- och solvenskontroll måste för en leverantör vara ett primärt önskemål icke blott i samband med en enstaka affärstransaktion utan i minst lika hög grad då det galler tillkomsten av en ny affär, till vars finansiering genom rörelsekrediter leverantörerna ofta få bidra med mycket väsentliga och länge utestående belopp Det kan naturligtvis diskuteras i vilken form denna kontroll bör utövas. Nya former för 'kundurval' — selektiv försäljning o. s. v — äro på marsch och kunna förvisso få stigande betydelse. Nyetableringskontrollen, sådan som den hittills utövats, har varit en av de former, som med viss fördel utnyttjats av leverantörerna i syfte att få till stånd bärkraftiga detaljatfarer, som motsvara konsumenternas anspråk. Det torde vara uppenbart, att de leverantörbranscher, där nyetableringskontroll förekommer, icke delta i sådan av några som helst 'monopolistiska' skäl. Leverantörens intresse betingas emellertid inte bara av att ha så många kunder som möjligt utan också så dugliga och effektiva som möjligt.»

262 IV. Gällande nyetableringsavtal. A.

Riksavtalet.

Inom speceri- och lanthandelsbranschen nu gällande s. k. nyetableringsavtal har ingåtts mellan Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening (KeL i F a ) , Sveriges kolonialvaru-engrossisters riksförbund (Kolonialförbundet), Inköpscentralernas aktiebolag Ica (ICA) samt Sveriges speceri- och lanthandlareförbund (SSLF). Avtalet undertecknades den 31 mars 1950 och gäller tills vidare med sex månaders uppsägningstid. Till avtalet ansluta sig särskilt utgivna »förklaringar» som belysa avtalets innebörd. Avtalet utgör väsentligen allenast en formell omarbetning av ett tidigare avtal av den 31 december 1944 med därtill anslutna förklaringar. De kommentarer till avtalen, som meddelas nedan, hänföra sig till dessa »förklaringar». Avtalstexten till 1944 års avtal finnes intagen i bilaga a. Inom Norrbottens län tillämpas ett särskilt nyetableringsavtal. I ingressen till riksavtalet anges syftet med detta vara att främja en rationell utveckling av den enskilda speceri- och lanthandeln. Nyetablering enligt avtalet. Såsom nyetablering anses enligt riksavtalet icke endast grundandet av ny rörelse utan även vissa därmed jämställda förfaranden. Med nyetablering förstås sålunda enligt avtalet etablering av butiksrörelse, varmed avses även filial, utvidgning av butiksrörelse inom annan bransch med varugrupp av betydelse inom speceribranschen samt flyttning av butiksrörelse till nytt kundområde. Butiksrörelse som nedlagts skall, därest verksamheten önskas återupptagen, likaledes göras till föremål för prövning. Fortsättande av butiksrörelse efter ackord, erhållet inom fyra år från det att ackord tidigare beviljats, eller efter konkurs skall också behandlas som om fråga vore om etablering av ny butiksrörelse. Någon n ä r m a r e bestämning av vilka affärer, som skola anses hänförliga till speceri- och lanthandelsbranschen finnes icke i riksavtalet. I förklaringarna till detsamma sägs emellertid, att till behandling enligt avtalet böra upptagas alla nyetableringar, som gå under benämningen speceriaffär, livsmedelsaffär, lanthandel etc. Den ledande principen förklaras vara den, att sådana affärer underkastas prövning, vilkas sortiment övervägande utgöras av varor, som leverantörorganisationernas medlemmar föra. Specialaffärer såsom kött- och charkuteriaffärer, frukt- och konfektyraffärer samt mjölk-, bröd- och bageriaffärer ävensom fiskoch grönsaksaffärer skola upptagas till prövning endast i de fall, då de föra specerivaror i sådan utsträckning, att avtalet bör vara gällande för dem. Kiosk som för specerivaror faller under avtalet. I fråga om prövning av utvidgning av existerande butiksrörelse är enligt förklaringarna principen den, att endast sådana fall skola prövas, där det är fråga om upptagande av ny verksamhet. Vill sålunda en affärsinnehavare inom annan bransch än speceri- och lanthandeln komplettera sitt sortiment med varor inom speceribranschen på ett sätt, som utgör allenast en naturlig utveckling av rörelsen, är detta tillåtet utan särskild prövning. Hinder möter enligt förklaringarna alltså ej för en affärs utvidgning med sådana artiklar, som enligt gängse affärssed och

263 ortens förhållanden i övrigt äro förenliga med det ursprungliga varusortimentet. Som exempel på utan prövning medgiven sortimentsutökning namnes i förklaringarna till 1944 års avtal utveckling av speceriaffär att även omfatta livsmedel och kemisk-tekniska artiklar. Om däremot exempelvis en frukt- och konfektyraffär eller annan specialaffär utvidgar sitt sortiment med varugrupp av betydelse inom speceri- och lanthandelsbranschen skall denna utökning av sortimentet prövas som nyetablering. Organ för prövning av nyetableringsärenden. Nyetableringsärende skall enligt riksavtalet prövas av samarbetsnåmnd för det område, inom vilket rörelsen är belägen eller avsedd att bedrivas. Antalet dylika samarbetsnämnder uppgår till 25. De olika samarbetsnämndernas verksamhetsområden, vilka icke angivas i avtalet, ansluta sig lokalt i huvudsak till Sveriges köpmannaförbunds länsorganisation. Samarbetsnämnd skall enligt avtalet bestå av åtta ledamöter, av vilka tre utses av Kolonialförbundet, en av ICA samt tre av SSLF, varjämte dessa sju ledamöter genom enhälligt beslut utse en opartisk ordförande. Val av ledamöter må av de angivna huvudorganisationerna överlåtas åt lokala branschsammanslutningar. Enligt en i 1950 års avtal nytillkommen bestämmelse må i samarbetsnämnd efter beslut av nämnden ingå en representant för konsumenterna och en för de affärsanställda. Dessa representanter, som enligt avtalet böra utses av yrkessammanslutningar för husmödrar, respektive affärsanställda, ha förslags- och yttranderätt men äga icke deltaga i besluten såvida icke avtalsparterna efter framställning från samarbetsnämnden annorlunda överenskommit. KeLiFa är icke representerad i samarbetsnämnderna genom någon röstberättigad ledamot och intager enligt avtalet en i förhållande till samarbetsnämnderna i viss mån sidoordnad ställning. Representant för KeLiFa skall enligt avtalet såvitt möjligt deltaga i samarbetsnämnds sammanträden och till protokollet låta anteckna sin mening. Därest KeLiFa ej representeras vid sammanträde skall före ärendets avgörande dess ställningstagande meddelas samarbetsnämnden. Inom KeLiFa har för behandling av nyetableringsärenden inom speceri- och lanthandelsbranschen tillsatts en särskild kommitté, vilken har att för KeLiFa :s del besluta i dylika ärenden. Kommittén består av tre ledamöter, valda på sådant sätt att de representera olika varugrupper av betydelse inom branschen järnte föreningens ombudsman. Beslut av samarbetsnämnd fattas med enkel majoritet. Varje ledamot äger 1 röst varjämte ordföranden därutöver har utslagsröst. Vid samarbetsnämnds sammanträde skall föras protokoll, angivande vilka som närvarit, ärenden som behandlats, samarbetsnämndens beslut samt de från beslutet skiljaktiga yrkanden, som kunna ha förekommit. Utöver de lokala samarbetsnämnderna finnas enligt avtalet inrättat en för hela landet gemensam överinstans, benämnd »Permanenta Centralnämnden», som består av en av parterna genom enhälligt beslut utsedd opartisk ordförande jämte suppleant för denne samt sex ledamöter representerande avtalsparterna (KeLiFa, Kolonialförbundet, ICA samt SSLF), konsumenterna och de affärsanställda; vardera parten utser en ledamot jämte suppleant, yrkessammanslutningar för husmödrar resp. affärsanställda likaledes vardera en ledamot jämte suppleant. Beslut fattas med enkel majoritet: ledamot äger en röst, ordföranden därjämte utslagsröst. Permanenta centralnämnden är förlagd till Stockholm. Enligt 1944 års avtal ingick icke i nämnden företrädare för h u s m ö d r a r eller affärsanställda.

264 Enligt 1944 års avtal gällde att om någon av de i nyetableringsavtalet deltagande organisationerna icke åtnöjdes med samarbetsnämnds beslut, organisationen ägde att inom åtta dagar hänskjuta ärendet till Permanenta centralnämnden. Därest den etablerande ej åtnöjdes med samarbetsnämndens beslut ägde denne att senast inom fjorton dagar efter det han erhållit del av samarbetsnämndens beslut anföra besvär hos Permanenta centralnämnden. Härvid skulle den klagande för bestridande av kostnaderna i ärendet erlägga 50 kronor. Centralnämnden avgjorde i samband med sitt beslut i ärendet, om beloppet i fråga skulle återbetalas till vederbörande. 1 Därest den etablerande ej besvärade sig över samarbetsnämndens beslut inom föreskriven tid hade han förverkat rätten att överklaga detsamma (eller som det hette i förklaringarna »vinner beslutet laga kraft»). Enligt 1950 års avtal gäller, att samarbetsnämnds beslut att tillstyrka etablcring icke kan överklagas; samarbetsnämnds beslut att avstyrka etablering får däremot överklagas hos Permanenta centralnämnden såväl av sökanden som avtalspart d. v. s. KeLiFa, Kolonialförbundet, ICA och SSLF. Överklagande skall ske senast fjorton dagar efter det att vederbörande erhållit del av samarbetsnämndens beslut. Den förut utgående avgiften för överklagande h a r slopats. För att underlätta delgivning av beslut i nyetableringsärenden har (gemensamt med färghandeln) upprättats ett särskilt fristående organ benämnt »Centrala Rapportsystemet för nyetableringsärenden CERA», som i enlighet härmed verkställer erforderliga delgivningar med etableringssökande och avtalsparter. Genom dess försorg utges i regel den 1 och 15 i varje månad tryckta cirkulär (särskilda för speceri- och lanthandelsbranschen och för färghandeln) i vilka upptagas samtliga nyetableringar, som genom slutligt avgörande tillstyrkts resp. avstyrkts under den tidsperiod cirkuläret avser. 2 CERA:s cirkulär tillställas genom organisationernas försorg dessas medlemmar. Sådana leverantörer, som icke tillhöra de organisationer som undertecknat nyetableringsavtalet, men som vilja deltaga i det av organisationerna anordnade samarbetet i nyetableringsfrågor, kunna underteckna en s. k. anslutningsförbindelse, enligt vilken vederbörande förklarar ansluta sig till nyetableringsavtalet och förbinder sig därmed att ställa sig till efterrättelse de beslut, som intagas i CERA:s cirkulär. CERA har även till uppgift att förbereda hos Permanenta centralnämnden överklagade ärenden. I avtalet stadgas slutligen, att det åligger de avtalsslutande riksorganisationerna att övervaka, att enligt avtalet fattade beslut efterföljas. Avtalet innehåller icke några bestämmelser om böter eller avgivande av garantiförbindelser. Grunderna för bedömningen. Enligt riksavtalet skall nyetableringsärende bedömas enligt följande grunder: 1) den personliga kompetensen; 2) de ekonomiska förutsättningarna; 3) butikslokalens beskaffenhet samt 4) de allmänt näringspolitiska förhållandena. 1 Enligt Permanenta centralnämndens praxis återbetalados denna avgift nästan utan undantag 2

I Göteborg finnes ett lokalt samarbete mellan samarbetsnämnden för speceri- och lanthandelsbranschen samt liknande lokala samarbetsnämnder för bageri-, konditori-, mjölk-, frukt-, konfektyr-, fisk- och grönsaksbranscherna, vilka ha ett gemensamt organ i Samarbetsnämndernas centralnämnd. Denna organisation ombesörjer bl. a. utgivande månatligen av tryckta cirkulär »Lokala rapportsystemet för nyetableringsärenden» för delgivning av beslut i nyetableringsärenden till de till resp. nyetableringsavtal anslutna organisationernas medlemmar. I cirkulären lämnas även uppgifter om vilka tidigare avstyrkta etableringar som kommit till stånd och fortsätta sin verksamhet. — Även samarbetsnämnden för Västergötland, som är förlagd till Skövde utger en särskild cirkulärserie kallad »Meddelanden rörsnde nyetableringar m. m. i Västergötland» upptagande tillstyrkta och avstyrkta nyetableringar inom nämndens verksamhetsområde inom speceri- och lanthandelsbranschen samt några ytterligare branscher.

265 I förklaringarna till avtalet preciseras fordringarna på personlig kompetens på bl. a. följande sätt: »För att en etablering skall godkännas bör sökanden ha minst tre års praktik inom branschen eller därmed likvärdig kompetens samt äga erforderliga kunskaper i bokföring». Kravet på bokföringskunskaper må enligt förklaringarna frångås, om det visas att den person inom företaget, som ansvarar för bokföringen, äger nöjaktiga kunskaper häri. I fall då man och hustru avse att gemensamt driva affär, eller då affär skall bedrivas i form av handelsbolag med två eller flera delägare, angivas de uppställda kraven i fråga om den personliga kompetensen kunna begränsas till att gälla endast endera maken respektive en av bolagsmännen, under förutsättning att denne aktivt deltager i rörelsen. Därest prövning av nyetablering förekommer för affär, som bedrives i form av aktiebolag, ekonomisk förening eller dylikt förutsattes för godkännande av de personliga förutsättningarna, att dessa skola vara uppfyllda av person, som i egenskap av verkställande direktör eller föreståndare på varaktigt sätt är knuten till företaget. I fråga om de ekonomiska förutsättningarna säges i förklaringarna, alt sökanden skall anses besitta erforderliga ekonomiska förutsättningar, när han förfogar över ett kapital, så avpassat, att det kan anses tillräckligt för rörelsens beräknade omfattning. Etableringssökande skall, i fall där så är möjligt, styrka uppgifterna om tillgängligt kapital. Beträffande butikslokalens beskaffenhet anföres i förklaringarna, att butiks- och lagerlokalerna skola vara så inrättade att de med hänsyn till ortens förhållanden motsvara fordringarna inom branschen. Vad slutligen de allmänt näringspolitiska förhållandena angår, skulle desamma enligt 1944 års avtalstext anses innefatta »jämväl behovet av nyetableringen, därvid dock förhandenvaron av andra butiksrörelser på platsen icke i och för sig få utgöra ett hinder för nyetableringen». I förklaringarna till 1944 års avtal anfördes i anslutning härtill: »Vid bedömandet av nyetablering skall hänsyn tagas till behovet av nya butiksrörelser inom branschen, varvid förutvarande butiksrörelsers allmänna skötsel bör beaktas, vidare till storleken av den ort eller det affärsområde, där ifrågavarande affär planeras, konkurrensen med andra handelsformer, skadan eller nyttan för den enskilda handeln av den begärda nyetableringen. Förekomsten av andra affärer på platsen får dock icke i och för sig utgöra hinder för nyetablering.» I förklaringarna till 1950 års avtal anföres i detta sammanhang: »Vid bedömandet av etablering skall hänsyn bl. a. tagas till storleken av det affärsområde, där etablering skall ske, skötseln av redan befintliga butiksrörelser samt de övriga omständigheter, som ur konsumenternas intresse böra beaktas. Förekomsten av andra affärer på platsen får icke i och för sig utgöra hinder för etablering.»

B . Lokala avtal och andra överenskommelser, vilka komplettera riksavtalet. 1) I fråga om samarbetsnämnden i Stockholm gäller sedan den 12 december 1944 ett särskilt avtal mellan de lokala detaljist- och grossistsammanslutningarna i Stockholm, AB Speceristernas Varuinköp (SV) samt KeLiFa, som för Stockholms del genomför en särskild sammansättning av samarbetsnämnden. 2) Inom Örebro län gällde åren 1945—1948 ett samarbetsavtal mellan vissa grossistföretag anslutna till Örebro läns grossist- och fabrikantförening, Hakonbolaget i Örebro samt Örebro läns speceri- och livsmedelshandlareförening. Enligt

266 avtalet fick leverans av varor, som avsågs för återförsäljning i detaljhandel, endast ske till medlemmar i detaljistorganisationen. Varje av samarbetsnämnden godkänd firma borde upptagas som medlem i detaljistorganisationen. Enligt avtalet förbundo sig vidare grossisterna bl. a. att medverka till upprätthållandet av mellan den lokala detaljistorganisationens medlemmar överenskomna priser, att icke leverera varor till nystartade konsumentsammanslutningar eller till gårdfarieller kringföringshandlare, som icke hade nödiga rättigheter för sådan handel samt att temporärt upphöra med varuleveranser till sådana firmor som visat prov på uppenbart illojalt handlingssätt vilken illojalitet fastslagits av samarbetsnämnden eller av de lokala grossist- och detaljistorganisationernas styrelser gemensamt. Detaljisterna förbundo sig å sin sida bl. a. att verksamt bidraga till motarbetandet av illojala och med hänsyn till handelns sunda utveckling icke önskvärda företag å partihandelns område samt att så långt är möjligt vid sina inköp gynna grossistpartens medlemmar samt övriga leverantörer, som genom avlämnande av särskild anslutningsförbindelse biträtt avtalet. 3) För Västergötland hade den 12 januari 1944 slutits ett lokalt avtal mellan ett antal lokala grossistföreningar och Västergötlands specerihandlareförening, vilket avtal biträtts av Hakonbolaget i Lidköping. Avtalet hade enligt uppgift från samarbetsnämnden för Västergötland dock ej tillämpats efter det 1944 års riksavtal trätt i kraft och har år 1948 även formellt upphävts. Enligt avtalet förbundo sig parterna bl. a. att övervaka att nyetableringsavtalet upprätthölls. Härutöver förbundo sig grossistföreningarnas medlemmar vidare att icke leverera varor till utanför Västergötlands specerihandlareförening stående affärsföretag, som drevo osund prispolitik, att icke utminutera varor till konsumenter samt att medverka till upprätthållandet av överenskomna priser. Specerihandlareföreningens medlemmar förbundo sig å sin sida att icke leverera varor till utanför föreningen stående affärer, som drevo osund prispolitik, att så långt möjligt undvika att leverera varor till mjölkaffärer eller andra affärer, som icke voro att hänföra till speceri- och diverseaffärer, att icke stödja företag på partihandelns område, vilka enligt vad samarbetsnämnden fastslagit visat uppenbar illojalitet mot sina kollegor eller kunder samt att huvudsakligen företaga sina inköp hos grossister, som voro anslutna till det lokala avtalet. 4) I riksavtalet har icke upptagits frågan om prövning av överlåtelse av befintlig affärsrörelse. I de till 1944 års avtal fogade förklaringarna anföres emellertid, att hinder icke möter att samarbetsnämnd beslutar att jämväl överlåtelse av butiksrörelse prövas som nyetablering. Sådan prövning av överlåtelser har lokalt genomförts av samarbetsnämnderna i Karlstad, Örebro, Karlskrona, Visby, Sundsvall, Umeå, Skellefteå samt av de två samarbetsnämnderna i Härnösand för Ångermanland. 5) I riksavtalet har icke angivits huru kostnaderna för samarbetsnämndernas verksamhet skola täckas. I allmänhet sker delta på så sätt, att kostnaderna fördelas på de lokala länsorganisationerna. En del samarbetsnämnder ha emellertid fastställt viss avgift, som den etablerande har att erlägga för att få anmälan om nyetablering prövad. Detta är sålunda fallet i fråga om samarbetsnämnderna i Göteborg och Västergötland. Avgiften är i Göteborg från 1950 50 kronor (tidigare 25 kronor) och i Västergötland 25 kronor. Erlagt belopp återbetalas i händelse av avstyrkande. Tidigare utgick avgift om 25 k r o n o r även vid samarbetsnämnderna i Uddevalla och Sundsvall och om 50 kronor (vid filialetablering 25 kronor) i Umeå. Återbetalning av erlagt belopp vid avstyrkande ägde ej rum i Umeå.

267 C. Lokalt avtal för Norrbottens län. Såsom ovan nämnts tillämpas icke riksavtalet inom Norrbottens län. För detta län gäller ett särskilt nyetableringsavtal slutet den 16 juni 1942 mellan Norrbottens engrossistförening och Norrbottens köpmannaförbunds speceriavdelning. Enligt avtalet skall till behandling upptagas alla nyetableringar av parti-, agentur- och detaljaffärer beträffande handeln med specerier och livsmedel inom Norrbottens län med undantag för Arvidsjaurs och Arjeplogs socknar. Samarbetsnämnden skall enligt avtalet bestå av åtta medlemmar, fyra från vardera av de avtalsslutande parterna ävensom av en av dem vald opartisk ordförande och en vice ordförande utom nämnden. Följande synpunkter skola i angiven ordning läggas till grund för bedömandet: a) sökandens personliga förutsättningar för affärs b e d r i v a n d e ; b) sökandens ekonomiska förutsättningar samt c) allmänt näringspolitiska förhållanden, i första hand avseende behovet av nyetableringen. 1 Beslut att icke tillstyrka till nämnden överlämnat ärende skall fattas med minst 5 / 8 majoritet. I avtalet, vars innehåll i stort sett överensstämmer med riksavtalets, förbinda sig detaljistpartens medlemmar bl. a. att genom uppslutning kring grossistpartens medlemmar verka för koncentration av sina huvudsakliga inköp hos dessa samt att stödja grossistföreningen i den sanering av länets affärsliv som dess ackordsoch annan verksamhet utgör. Enligt av samarbetsnämnden år 1943 antagna kompletterande bestämmelser till avtalet h a r etablerande, för att få anmälan om nyetablering prövad av nämnden, att till denna inbetala en expeditionsavgift av 50 kronor vid etablering av ny rörelse och 25 kronor vid filialelablering. Avgiften återbetalas icke för den händelse etableringen avstyrkes. Sedan 1945 finns inrättad en särskild övernämnd, som för Norrbottens del motsvarar P e r m a n e n t a centralnämnden. Övernämnden består av en ledamot från vardera Norrbottens engrossistförening och Norrbottens köpmannaförbunds speceriavdelning samt en av dessa organisationer gemensamt utsedd opartisk ordförande jämte suppleanter. Klagande h a r att för bestridande av kostnaderna i ärendet vid anförandet av besvär deponera 50 kronor. I samband med ärendets avgörande meddelar övernämnden beslut huruvida deponerat belopp skall återbetalas eller icke.

D . Historik: Tidigare överenskommelser om nyetableringskontroll. Redan i kommerskollegii utlåtande den 24 oktober 1928 angående riktlinjer för revision av näringsfrihetsförordningen omnämner kollegiet, hurusom Skånes köpmannaförbund igångsatt propaganda bland speceribranschens leverantörer i syfte att förhindra leverans av varor till nya affärsinnehavare inom Skåne, innan dessa, hos Skåne-Hallands engrosförening eller Skånes köpmannaförbund genom ingivande av vissa handlingar, styrkt sin kompetens. Någon organiserad form — genom upprättande av formligt avtal mellan detaljistorganisationen och engrossistorganisationen — fick dock icke denna verksamhet. Ett organiserat avtalsbundet samarbete för nyetableringskontroll synes tidigast h a kommit till stånd 1 Även överlåtelse av befintlig affär upptages till prövning enligt ett inom nämnden fattat beslut, ehuru sådan prövning icke formellt omfattas av avtalet. Under viss tid före år 1945 upptogs till behandling, utan att formligt beslut förefanns härom, även frågor av nyetablering av affärer inom andra branscher än speceri- och lanthandelsbranschen såsom kött- och charkuteriaffärer, skoaffärer, sportaffärer, järnaffärer ävensom kiosker etc.

I

268 i Norrland. Norrbottens köpmannaförbund föreslog sålunda redan i slutet av år 1924 Norrbottens engrossistförbund samarbete, vilket närmast avsåg att engrossistföreningens medlemmar genom att vägra kreditgivning till nyetablerande köpmän, som icke ägde förutsättningar såsom affärsmän, skulle söka begränsa sådan etablering av nya affärsföretag som vore till förfång för redan bestående. Köpmannaförbundets medlemmar skulle å sin sida förbinda sig att i största möjliga utsträckning gynna engrossistföreningens medlemmar framför andra vid sina inköp. Efter förhandlingar mellan föreningarna kom också ett avtal i antydd riktning till stånd år 1926. Även på andra håll i landet stod frågan om nyetableringskontroll genom organisationernas egna åtgöranden vid denna tid på dagordningen. Sålunda bildades i Uppsala i mitten eller slutet av 1920-talet en kommitté kallad »Kommittén för grossister och detaljister», vilken hade till uppgift att utöva viss kontroll över nystartade affärer. Kommittén grundade sin verksamhet på ett lokalt avtal. I Medelpad fingo liknande strävanden år 1926 till resultat ett exklusivavtal mellan Medelpads köpmannaförbund och den lokala grossistsammanslutningen, Sundsvalls köpmannaförening, enligt vilket avtal varor av grossisterna skulle få säljas endast till medlemmar av köpmannaförbundet. Även i Västerbotten kom någon gång före år 1930 en liknande överenskommelse till stånd mellan motsvarande föreningar. I Göteborg påbörjades visst samarbete mellan detaljister och grossister genom »Göteborgs Köpmäns samarbetsnämnd», för vilken nämnd arbetsordning fastställdes år 1931. Nämnden hade enligt arbetsordningen att verka för samarbete mellan grossister och detaljister i frågor av gemensamt intresse. Enligt uppgift behandlade nämnden under första tiden av sin tillvaro huvudsakligast frågor rörande priser och samköpsföreningar men h a r sedermera till behandling upptagit nyetableringsfrågor. I slutet av samma år kom i Karlstad, efter förhandlingar mellan Värmlands engrossist- och fabrikantförening samt Värmlands köpmannaförbund, till stånd ett gemensamt förtroenderåd för behandling av gemensamma frågor, varmed därvid i första hand åsyftades frågan om behandling av nyetableringar men även frågor om illojal konkurrens och strävanden för förbättrad butikskultur. Rådet bestod av tre ledamöter för vardera föreningen. År 1933 påbörjades ett liknande samarbete för nyetableringskontroll i Småland och Blekinge, där ett antal partihandlare i samarbete med detaljhandlarnas länsförbund bildade »Privathandelsorganisationernas Samarbetsnämnd». I Ångermanland slöts samma år ett skriftligt avtal mellan Ångermanlands köpmannaförbund och Härnösands engrossistförening, enligt vilket avtal ett förtroenderåd tillsattes för handläggning av nyetableringsfrågor, bestående av två representanter för vardera organisationen jämte ordförande. År 1933 påbörjade ytterligare liknande samarbetsnämnder för nyetableringskontroll sin verksamhet i Bohuslän, Dalarne, Västergötland och Östergötland. Vid denna tid hade underhandlingar i nyetableringsfrågor upptagits även mellan riksorganisationerna inom branschen. Den närmaste anledningen till att dessa underhandlingar kommo till stånd vid denna tidpunkt synes ha varit, att näringsorganisationernas krav på införande av legala kompetensvillkor för rätten att idka handel avvisats av statsmakterna. Särskilt departementschefens uttalande i proposition nr 41 till 1932 års riksdag, att det för detaljhandeln och hantverkets egna organisationer icke torde vara omöjligt att genom samarbete och inbördes överenskommelse av egen kraft förverkliga det mål för vars uppnående lagstiftningens ingripande påfordrats, torde ha utgjort en utgångspunkt för och motivering till den av handelns riksorganisationer senare organiserade nyetableringskontrollen. Underhandlingarna mellan riksorganisationerna resulterade år 1934 i att vissa riktlinjer blevo uppdragna för en gemensam nyetablerings-

269 kontroll. Det uppgjordes för detta ändamål ett normalavtal mellan de berörda riksorganisationerna nämligen KeLiFa, Sveriges grossistförbund (Sveriges kolonialvaruengrossisters riksförbund) samt Sveriges köpmannaförbund (Sveriges speceri- och livsmedelshandlareförening) och köpmannaförbundets olika länsförbund. I enlighet med detta normalavtal skulle sedan särskilda avtal träffas mellan KeLiFa och de övriga organisationerna särskilt för varje län eller liknande områden. Sådana lokala avtal komrao också efter hand till stånd för hela landet, dock med undantag för Stockholm. Vid förhandlingarna om normalavtalet ansågs lämpligt att vid ordnandet av nyetableringsfrågan ansluta sig till de redan inom vissa delar av grossist- och specerihandeln bildade lokala samarbetsnämnderna eller förtroenderåden. Inom de delar av landet, där dylika samarbetsnämnder vid denna tid ännu icke funnos upprättade, förutsattes, att sådana organiserades genom samverkan mellan köpmannaförbunden och grossistförbunden. De lokala samarbetsnämnderna ansågos böra sammansättas till lika antal av grossister och detaljister, vilka gemensamt skulle utse en ordförande. Vid normalavtalets tillkomst diskuterades bl. a. möjligheten av samarbete med fabrikanterna redan vid nyetableringsfrågornas beredning inom samarbetsnämnderna, men ett dylikt samarbete befanns icke möjligt att genomföra. Det bestämdes därför i normalavtalet, att samarbetsnämnderna och KeLiFa skulle besluta var för sig i nyetableringsfrågor. Stannade KeLiFa och samarbetsnämnd efter behandling av ett ärende i olika meningar skulle enligt normalavtalet skyndsamt upptagas förhandlingar mellan samarbetsnämnden och KeLiFa för åstadkommande av enhetligt beslut. Ledde icke dessa förhandlingar till åsyftat resultat kunde ärendet av endera parten inom viss i avtalet bestämd, kort tid hänskjutas till en enligt normalavtalet inrättad skiljenämnd, benämnd »Permanenta centralnämnden i nyetableringsfrågor». Centralnämnden bestod enligt normalavtalet av ett ombud från vardera av organisationerna Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund och KeLiFa samt en av dessa ombud utsedd fjärde opartisk ledamot, tillika nämndens ordförande. Hänsköts icke ärende, i vilket samarbetsnämnd och KeLiFa fattat olika beslut, inom den i avtalet stadgade liden till Permanenta centralnämnden för nyetableringsärenden, ansågs nyetableringen tillstyrkt. Den enskilde etablerande hade icke möjlighet att bringa ett nyetableringsärende under Permanenta centralnämndens prövning. Sådan möjlighet för den etablerande åstadkoms först genom 1944 års riksavtal. Erfarenheterna av samarbetet för nyetableringskontrollen framkallade så småningom önskemål om vissa förändringar i organisatoriskt hänseende, särskilt i vad avsåg KeLiFa:s ställning i samarbetet. Såsom en angelägenhet av vikt framstod dessutom att till nyelableringssamarbetet knyta ICA, som stod utanför detta arbete. Förhandlingar om ett nytt avtal om prövning av nyetableringsärenden upptogos därför år 1944 mellan de b e r ö r d a riksorganisationerna, vilket ledde till upprättande av det riksavtal för branschen av den 31 december 1944, för vars innehåll ovan lämnats en utförlig redogörelse.

V. Nyetableringsavtalets tillämpning. Eftersom de lokala initiativen från början voro helt bestämmande för organisationens framväxt och de lokala samarbetsnämnderna även sedermera haft en fri ställning förefinnas vissa olikheter såväl i fråga om nämndernas arbetssätt som beträffande nämndernas bedömning av nyetableringsärenden.

270 Ordförande och sekreterare i samarbetsnämnderna. I enlighet med riksavtalets bestämmelser ha alla samarbetsnämnder numera opartisk ordförande, till yrket i regel jurist såsom underrättsdomare, advokat e. d. Såsom sekreterare fungerar beträffande flertalet nämnder ombudsmannen i detaljistpartens länsorganisation. Nämndens sekretariat är därför i allmänhet anknutet till denna organisations expedition. I ett par nämnder är dock tjänsteman i den lokala grossistorganisationen sekreterare i samarbetsnämnden och nämndens sekretariat i anledning härav förlagt till grossistorganisalionens kontor. Anmälan om nyetablering. Av redogörelsen för riksavtalets innehåll framgår, att den som planerar en nyetablering har att därom ingiva anmälan till vederbörande samarbetsnämnd. Några initiativ i avsikt att bland en större allmänhet åstadkomma allmän kännedom om tillvaron av nyetableringskontrollen inom branschen har icke tagits, utan man torde tvärtom, i allt fall på vissa håll, ha hyst vissa farhågor för att ge nyetableringskontrollen alltför stor publicitet. Emellertid har verksamheten efter h a n d blivit alltmer känd, åtminstone bland branschfolk och handelsintresserade personer. Många personer, som ha för avsikt att etablera affär, uppsöka därför numera på eget initiativ samarbetsnämndernas sekreterare. I övrigt få samarbetsn ä m n d e r n a kännedom om planerade etableringar bl. a. genom upplysningar från detaljist- och grossistorganisationernas medlemmar. På några håll följer man anmälningarna till handelsregistret och i de fall där av anmälningen framgår, att vederbörande avser att öppna detaljaffär inom bransch som omfattas av nyetableringskontrollen, uppmanas denne att inkomma med anmälan om nyetableringen till nämnden. Vid anmälan om nyetablering till samarbetsnämnd användes numera i regel ett genom CERArs försorg utgivet formulär (bilaga b). Enligt detta har den etabler a n d e att lämna noggranna och specificerade uppgifter om den planerade rörelsen samt personliga och ekonomiska förhållanden. Den etablerande har vidare att å anmälan utföra schematisk kalkyl för den planerade rörelsen samt att uppgiva referenser. Formuläret till anmälan innehåller slutligen en förklaring på heder och samvete, att de lämnade uppgifterna äro fullt sanningsenliga, vilken förklaring den etablerande har att underskriva. Samarbetsnämndernas utredning av nyetableringsärenden. Enligt riksavtalet åligger det samarbetsnämnds sekretariat att verkställa erforderlig utredning i de ärenden, som underställas nämndens prövning. Sekreteraren h a r härigenom i allmänhet kommit att intaga en central plats i nämnden och dess verksamhet och h a r härigenom också kommit att i huvudsak representera nämnden utåt i förhållande till etableringssökande och allmänhet. Den utredning, som sekreteraren h a r att verkställa, avser dels kontroll och i förekommande fall komplettering av de av den etableringssökande lämnade uppgifterna om personliga och ekonomiska förhållanden, dels ock utredning om beskaffenheten av den butikslokal, i vilken vederbörande h a r för avsikt att etublera affär samt om förhållandena på platsen för nyetableringen. I sistnämnda hänseende innebär utredningen införskaffande av upplysningar, som erfordras för ett bedömande av de näringspolitiska förhållandena såsom upplysning om affärsområdets storlek, hur många familjer, som finnas inom området, antalet förutvarande affärer i branschen på platsen för nyetableringen jämte uppgift om deras omsättning, skötsel etc. Det sätt på vilket utredningarna företagas och omfattningen av desamma är

271 ganska växlande, beroende på de lokala och personliga förhållandena samt ärendenas beskaffenhet. I fråga om sättet för undersökningarnas utförande och uppgifternas inhämtande tillämpas olika praxis vid olika nämnder. Det vanligaste är att sekreteraren själv gör utredningen och sammanfattar en rapport över densamma samt föredrager ärendet vid nämndens sammanträde. Vid vissa nämnder brukar sekreteraren i samband med utredningen regelmässigt besöka platsen för etableringen, och vid andra sker besök på platsen endast i mera tveksamma fall. På vissa håll inhämtas upplysningar genom brev och telefonförfrågningar bl. a. hos affärsmän på platsen. För inhämtande av upplysningar om den sökandes ekonomiska förhållanden tagas vid en del nämnder soliditetsupplysningar om den ctableringssökande. De lokala köpmannaföreningarna hållas beträffande de samarbetsnämnder, där utredningsarbetet bedrives på ovan anfört sätt, i regel utanför utredningsarbetet. Det förekommer dock att lokalförenings ordförande rådfrågas i samband med utredningen. En annan typ i fråga om undersökningsarbetets bedrivande representeras av ett m i n d r e antal samarbetsnämnder, där de lokala köpmannaföreningarna mera aktivt inkopplas på utredning av nyetableringsärenden. Samarbetsnämndens sekreterare deltager vid sådan nämnd icke själv i undersökningen, utan det uppdrages åt vederbörande lokalförening att göra densamma i samband varmed lokalföreningen även avger sitt yttrande över ansökningen. Det förekommer att lokalföreningens funktionär för sitt arbete uppbär en mindre ersättning. Stundom inhämtas önskade uppgifter av utomstående person t. ex. av landsfiskalen på platsen. En tredje typ representeras av samarbetsnämnden i Skåne, där sekreteraren, som tillika är ordförande i nämnden, icke befattar sig med utredningsarbetet. Utredningen verkställes här av parterna var för sig i den utsträckning de anse sig behöva för ett bedömande av etableringen i fråga. Någon som svarar för att utredningen är fullständig och riktig finnes icke i detta fall och utredningen sammanfattas icke heller i någon rapport. I .samband med kallelse till samarbetsnämnds sammanträde erhålla ledamöterna i regel uppgift om de nyetableringsärenden, som skola behandlas vid sammanträdet. På vissa håll erhålla de därvid även del av den i ärendet företagna utredningen eller de viktigaste uppgifterna om ärendet. Givetvis förekommer det ofta att ledamöterna i anslutning härtill företaga egna undersökningar rörande etableringen i fråga. Den egna verksamhet, som ledamöterna i nämnderna sålunda bedriva för införskaffande av material för ärendenas bedömning torde dock till sin omfattning vara högst olika beroende på tid och intresse för uppgiften och torde även stå i ett visst förhållande till sekreterarens utredningsarbete. KeLiFa gör för sin del en självständig utredning av nyetableringsärendena på i huvudsak följande sätt: Sedan KeLiFa (via CERA) fått avskrift av vederbör a n d e etableringssökandes anmälan om etableringen, översänder KeLiFa densamma till lämpligt beläget medlemsföretag eller i närheten av etableringen beläget avdelnings- eller försäljningskontor till sådant företag, som därefter med biträde av sina resande eller annan personal verkställer erforderlig utredning angående den planerade etableringen. Finner KeLiFa denna utredning ofullständig filler är ärendet av tveksam beskaffenhet infordras kompletterande upplysningar från annat eller andra medlemsföretag i trakten. På grundval av den sålunda verkställda undersökningen fattar KeLiFa :s nyetableringskommitté beslut, som delgives den lokala samarbetsnämnden. För att vinna tid brukar KeLiFa:s ombudsman på egen hand träffa avgöranden r ö r a n d e enklare fall. I fråga om vissa större samarbetsnämnder, främst Göteborg och Malmö, är det vanligt att

272 föreningens ombudsman såsom KeLiFa:s rapportör personligen deltager i nämndernas sammanträden och därvid muntligen meddelar KeLiFa:s beslut. I fråga om tre lokala samarbetsnämnder, nämligen i Alingsås, Kalmar och Norrköping, representeras KeLiFa av en på respektive ort bosatt företagare. Denne utför för KeLiFa:s räkning på egen hand erforderlig utredning av nyetableringsärenden med biträde av i sitt företag anställd försäljningspersonal och meddelar vid den lokala nämndens sammanträden sitt ställningstagande till ärendena utan att dessa förut behandlats av KeLiFa:s nyetableringskommitté. Till Permanenta centralnämndens prövning uppger sig KeLiFa redan före 1950 års avtal hänskjuta endast sådana fall, som avstyrkts av lokal samarbetsnämnd, men vilka KeLiFa anser böra tillstyrkas. Rådgivande verksamhet. I samband med den verksamhet som samarbetsnämndernas sekreterare utöva komma de i större eller mindre utsträckning i personlig kontakt med de personer, som avse att starta ny affärsrörelse. De få härigenom ofta tillfälle att med dessa diskutera problem som sammanhänga med lönsamheten av den planerade rörelsen, kraven i fråga om ekonomiska resurser, erforderlig branschkunskap, lämpligaste lokaliseringen av den ifrågasatta rörelsen etc. Mången som haft för avsikt att etablera affär uppgives vid denna kritiska granskning avstå från sina planer utan att ingiva anmälan till samarbetsnämnden. Det är emellertid inte alltid fråga om att avråda den etableringssökande från att fullfölja sin plan att starta ny rörelse. Rådgivningen kan också ha en positiv karaktär. I sistnämnda hänseende består denna gren av verksamheten exempelvis i meddelande av allmänna råd till etableringssökande, anvisande av lämpliga affärslägen, avrådande från att etablera på visst, såsom olämpligt bedömt ställe i förening med anvisning av annan plats eller ort etc. I Göteborg, där flera samarbetsnämnder inom olika branscher ha en gemensam heltidsanställd sekreterare, uppgives denna rådgivande verksamhet ha kommit särskilt långt, men även på andra håll synes den rådgivande verksamheten icke sakna betydelse. Beroende på de olika distriktens stora omfattning och givetvis även vederbörande sekreterares lämplighet och intresse för uppgiften, torde dock en effektiv rådgivningsverksamhet på många håll vara svår att realisera. Samarbetsnämndernas syn på tillämpningen av nyetableringsavtalets bestämmelser. Vid ett antal konferenser som nyetableringssakkunniga haft med representanter för olika samarbetsnämnder har redogjorts för hur dessa tillämpa nyetableringsavtalet för speceri- och lanthandelsbranschen och överhuvud se på sin verksamhet. Vidare ha de sakkunnigas sekreterare gjort besök vid samarbetsnämnder i olika delar av landet och därunder blivit i tillfälle ta del av dessas protokoll och andra handlingar samt sammanträffat med n ä m n d e r n a s sekreterare och stundom även ledamöter. Nedanstående är avsett att utgöra en kort sammanfattning av vad som framkommit under ovannämnda konferenser och besök i ber ö r d a hänseenden. I fråga om de personliga förutsättningarna framhålles av företrädare för olika nämnder, att man icke brukar fordra, att en etablerande skall ha varit sysselsatt i branschen ett visst antal år, såsom angivits i förklaringarna till riksavtalet, utan att man i detta hänseende ställer fordringarna lägre. Man kräver dock regelmässig att den etablerande skall ha viss bransch- och affärskunskap. Vid bedömande av kompetensen fäster man vidare avseende på platsen för etableringen och ställer strängare krav på en blivande handlande i stad än på en lanthandlare. I fråga

273 om vissa avlägsna orter på landsbygden, där affär med hänsyn till befolkningens bekvämlighet är erforderlig men på vilka ingen branschkunnig person vill etablera, nödgas man stundom göra helt avkall på branschkunskap och affärsvana. Beträffande frågan i vad mån bristande branschkunskaper hos den person, som vill etablera affär kan ersättas genom anställande av branschkunnigt biträde har uppgivits, att man, när det gäller större affärer i stad, icke anser det lämpligt, att den etablerande saknar branschkunnighet även om vederbörande avser att anställa branschkunnigt biträde. På landsbygden förekommer det, att etablerande utan branschvana blir godkänd under förutsättning, att kunnigt biträde anställes åtminstone under den första tiden. Gäller det makar, som vilja etablera affär anser man i allmänhet, att det räcker om en av dem har branschvana. I fråga om bokföringskunskap har man förklarat, att det i allmänhet icke hålles så strängt på att den etablerande själv skall besitta sådan kunskap. Av representanter för Permanenta centralnämnden uppgives, att frågan om den personliga kompetensen knappast brukar föranleda några svårigheter. Inte heller inom centralnämnden tillämpas riksavtalets kompetenskrav strikt efter förklaringarna till avtalet. Icke heller i fråga om de ekonomiska förutsättningarna anse sig samarbetsn ä m n d e r n a och Permanenta centralnämnden böra tillämpa strikta regler. Bedömningen av de ekonomiska förutsättningarna göres särskilt för varje etablering efter erfarenhetsmässiga grunder och under hänsynstagande till den etablerandes förutsättningar i övrigt. Att samarbetsnämnd godkänt en etablering betyder icke att samarbetsnämnden i fråga går i god för den sökandes ekonomiska vederhäftighet, utan leverantörerna få själva bedöma vederbörandes kreditvärdighet. Frågan om butikslokalens beskaffenhet synes vara föremål för tämligen olika intresse på olika håll i landet. F r å n vissa nämnder framhålles, hurusom man där redan tidigt sökt genomföra en sträng kontroll över att nyetablerandes butikslokaler äro av god beskaffenhet, medan andra vid sin behandling av nyetableringsärenden icke lägga särskild vikt vid denna punkt. Representanter för Permanenta centralnämnden uppgiva, att man inom centralnämnden har det intrycket, att fordringarna i fråga om butikslokalens beskaffenhet efter hand skärpts. Nyetableringsavtalets bestämmelser om beaktande av »de allmänt näringspolitiska förhållandena» vid prövning av nyetableringsärenden äro, såsom framgår av tidigare redogörelse för avtalets innehåll, tämligen vaga. De möjliggöra därför mycket skiftande tolkningar vid avtalets tillämpning på denna punkt. Avtalets bestämmelse att »förekomsten av andra affärer på platsen icke i och för sig får utgöra hinder för nyetablering» skänker därvid föga ledning. Det framhålles i anslutning till denna punkt också, att begreppet allmänt näringspolitiska förhållanden icke uteslutande avser frågan huruvida det i och för sig finnes behov av en ny affär på platsen, utan att under detta begrepp jämväl falla sådana synpunkter som frågan om den blivande butikens bärighet ur affärsmässig synpunkt och lämpligheten av dess läge ur affärssynpunkt. Vid sin tillämpning av bestämmelsen om hänsyn till de allmänt näringspolitiska förhållandena följa samarbetsnämnderna ej heller några enhetliga linjer samt tillämpa icke var för sig någon fast praxis. F r å n vissa nämnder göres sålunda gällande, att något direkt hänsynstagande till behovet av nyetableringen i praktiken icke alls eller praktiskt taget icke äger rum, medan från andra hävdas, att man vid sin behandling av nyetableringsärenden i viss utsträckning tager hänsyn till behovsprincipen. Ofta utgöra hänsynen till behovet ett förstärkande och kompletterande motiv för avstyrkande av en ny rörelse, som man redan enligt andra grunder funnit skäl att ej godkänna. Vissa nämnder uppge sig tillämpa behovsprincipen i fråga om isolerade platser på landsbygden. Har det t. ex. på en dylik plats funnits välskött 18—116665 Bil.

274 affär med tämligen låg omsättning har ny rörelse på platsen brukat avstyrkas under hänvisning till de allmänt näringspolitiska förhållandena. Då det gäller etablering inom tättbebyggda orter uppge dessa nämnder sig icke tillämpa behovsprincipen. F r å n samarbetsnämnderna i Stockholm och Göteborg hänvisas till att etablering av nya affärer i nuvarande läge huvudsakligen äger rum inom nybyggnadsområden där bebyggelsen tillkommer i ett sammanhang och där frågan om antal affärer och deras belägenhet i huvudsak redan lösts på stadsplanestadiet. Nämnderna bli därför i fråga om dylika områden icke i tillfälle anlägga några behovssynpunkter vid prövning av nyetableringsärenden. Beträffande frågan i vad mån tillvaron av försäljningsställen inom andra företagsformer, t. ex. konsumentkooperativa butiker beaktas av samarbetsnämnderna vid behovsbedömningen, förklaras från några nämnder, att någon hänsyn till dylika butiker ej tages, medan av andra nämnder hävdas, att man tar vederbörlig hänsyn till hur befintliga kooperativa affärer skötas. Stundom förekommer att flera personer vilja etablera affär vid samma tid på en och samma plats. I fråga om de problem, som i dylika fall kunna uppstå för den händelse utrymme på platsen icke anses finnas för mer än en affär, har från en samarbetsnämnd anförts, att nämnden nog i allmänhet anser, att den som kommit först med sin ansökan bör tillstyrkas. I åtminstone något fall uppger sig nämnden i fråga emellertid i dylikt fall ha tillstyrkt den mest kvalificerade av dem som velat etablera på platsen utan hänsyn till tidpunkten för ansökans inlämnande till nämnden. I fråga om samarbetsnämndernas inställning till frågan om filialbildningar hävdas av flera nämnder, att man hellre ser att det kommer till stånd självständiga affärer än filialbildningar, och att nämnderna därför giva företräde åt självständiga affärer, som handhavas direkt av ägarna. F r å n en nämnd uppges sålunda, hurusom nämnden i ett fall, där det gällde att taga ställning till frågan om tillkomsten av en filial eller en självständig affär, tillstyrkt etableringen av den självständiga affären ehuru den etableringssökande var konditor till yrket och icke fyllde fordringarna på branschkännedom, men avslagit en framställning om etablerande av en filial på platsen i fråga. Från andra håll hävdas, att man vid dylik prövning icke följer någon viss princip, utan avgör från fall till fall efter vad som kan bedömas vara bäst för allmänheten. Representanter för Permanenta centralnämnden ha uppgivit, att då centralnämnden tillstyrker en av samarbetsnämnd tidigare avstyrkt etablering, det ofta är en ändrad syn på frågan om behovet av affären, som ligger till grund för centralnämndens beslut. Behandlingen av ärenden från de större städerna har, uppgives det, i allmänhet icke berett någon svårighet i vad gäller behovsprövningen. På landsbygden förekommer emellertid att personer vilja etablera affärer på mycket lösa grunder, vilket ur de synpunkter varom här är fråga kan bereda svårigheter. Permanenta centralnämnden framhåller, att den sällan låtit behovssynpunkten vara avgörande för ett avstyrkande. I enstaka fall har det dock förekommit att så skett, exempelvis då det varit fråga om ren s. k. »okynnesetablering». Som sådan har rubricerats exempelvis startande av ny affär i omedelbar närhet av stor och välskött affär. Vid permanenta centralnämndens bedömande av behov av en rörelse bortser man helt från på platsen eventuellt befintliga kooperativa affärer. Beträffande KeLiFa:s prövning av nyetableringsärenden upplyses från föreningen, att man tämligen strängt håller på kravet att person, som ämnar öppna ny affär, skall besitta erforderlig praktik i branschen. Även fordringarna på ve-

275 d e r b ö r a n d e s ekonomi anser man viktigt att upprätthålla, särskilt som de lokala s a m a r b e t s n ä m n d e r n a enligt KeLiFa:s uppfattning i allmänhet uppställa alltför små fordringar i detta hänseende. Inom KeLiFa lägger man också, förklaras det, stor vikt vid affärslokalens beskaffenhet. Man söker exempelvis motarbeta att nya affärer förläggas till källarlokaler. 1 fråga om de näringspolitiska förhållandena t o r d e ungefär likartade principer tillämpas av KeLiFa och de flesta samarbetsriämnder samt Permanenta centralnämnden. F r å n KeLiFa framhålles dock i detta sammanhang, att föreningen vid behovsprövningen är mera obunden än de lokala samarbetsnämnderna.

VI.

Omfattningen och effektiviteten av nyetableringskontrollen.

Omfattningen av nyetableringskontrollen inom speceri- och lanlhandelsbranschen belyses i tabell 11. Såsom framgår av denna sammanställning har inom b r a n s c h e n u n d e r perioden 1936—1950 behandlats närmare 6 000 nyetableringsä r e n d e n varav ungefär hälften tillstyrkts och hälften avstyrkts. Av de tillstyrkta ärendena ha 85 % avsett etablerande av ny rörelse, 14 % öppnande av filial samt 1 % utvidgning av varusortimentet med specerivaror. Motsvarande procentsiffror i fråga om de avstyrkta ärendena äro 93, 4 samt 3. Antalet ärenden som prövats av P e r m a n e n t a centralnämnden har från och med 1945 ökat kraftigt, vilket samm a n h ä n g e r med att det först genom nyetableringsavtalet av den 31/12 1944 blev möjligt för person, som fått ansökan om nyetablering avstyrkt av samarbetsn ä m n d , att överklaga beslutet hos Permanenta centralnämnden. Vad gäller antalet avstyrkta etableringar torde böra erinras om, att etableringsorganens rådgivning till etableringsintresserade ej sällan föranleder, att dessa avstå från att fullfölja sina avsikter. Redan själva kunskapen om tillvaron av kontrollen torde också bidraga till att densamma får en starkare återhållande verkan än som anges av uppgifterna om antalet avstyrkta etableringar. Då verkan av dessa faktorer — bl. a. till följd därav att kännedomen om nyetableringskontrollen numera blivit något mera spridd än tidigare — under senare år måste antagas ha blivit starkare, torde ej heller böra dragas några slutsatser om kontrollens allmänna tillämpning av det förhållandet, att antalet behandlade ärenden under senare år är lägre än för tidigare år. Tabell 12 visar hur antalet behandlade nyetableringsärenden åren 1936 1946 fördelade sig på olika län. Att antalet ärenden för Västerbottens län är så stort sammanhänger med att samarbetsnämnden inom detta län vid sin prövning utgår från anmälningarna till handelsregistret. Antalet avstyrkta nyetableringsärenden i procent av totala antalet ärenden utgjorde nämnda period för hela landet i genomsnitt 51 % men varierade avsevärt för olika län. Lägsta procentsiffran uppvisade Stockholms stad och län (genomsnitt 28 %) medan Skånelänen uppvisade den högsta (genomsnitt 65 %). En undersökning beträffande nyetableringskontrollens effektivitet gjordes år 1944 av Sveriges speceri- och livsmedelshandlareförbund. Härvid undersöktes hur många av de under tiden 1/1 1936—1/3 1944 avstyrkta nyetableringarna som aldrig öppnats eller nedlagts resp. fortfarande bedrevos. Av undersökningen framgick, att 76 % av de avstyrkta rörelserna aldrig öppnats eller nedlagts medan 24 % fortfarande bedrevos. Nyetableringskontrollens effektivitet uppvisade dock betydande olikheter inom olika län. Minsta effektiviteten uppvisade Skåne. Mer än hälften (52 %) av alla under ifrågavarande period avstyrkta rörelser bedrevos

>o

o "o^ T3 C

.

rtco>ffimcctooa(NtoaHMO

es

OCNiOTfOT^CN^THTjiOOiCCNOO Oi-ir^CsO-^OCNOOC^OOCNCNcOC^

es eo os

!$5

34 T*

te

a § 5 -3 T3 fl

LO

o +J •C -c« Q

C?

> > O i ' * r l O T H N ' < J , M t O H ( O C O H CN (OfflTPrlrirl

a CU iH

<

b c

>

O

C3

KS

c i JJ CM

OOt^OOTfCNCO^COCNi-HCOOOCOiOt^

t- * ;

DE

ÖS SO SM

SS

•a°S

| , S

"0 c

a

v o

> cS

•9

THCNCMCO-I-I

C M :0 bi

SM

O M C M M i o o o a i a j c o c o t o t o M n i n

"3 4« 03

"*f

CO CO CN

SJ

O

!>• es

T H N N W H

< * >>

« M

Cl

fl

o

c

s

S "O

o c K ••" U

> •< b 6 o ca

c £

COCOC^CONMCOCOOOffllNCOTtTjcO

a fe

u

es »-t

CN

t»

gs

c o M c m i N c o o o i - i o i m o o N N m o o

"o

T-l r-l

<M CM <M T-l

o

I-HT-I

i> I i

0}

g «

es

>,

LO ö> ÖS

CO CO CO CN

O

e £2 3

Cp

t o i o n t O r i i ^ c o a i f f l T t m o r i i - i m O l O H r t i n h O O r i H t O n i i t O ' * ^

>

— a 3

b.

»4"

cS

S s

ctn

H H f f i H N ^ t O i n f f l O N f f l f f l t O l N TH T-l H r t N

b a> :CS bi

h r t W J O T f H H l N f f l C O O O O B O

"03

eo

.

cS

CNC0CNY-IT--ICOCNCNI--<COCOT-I

i-i

C

g ja

e eo

a C

OB

b *• o £

M D H r n H H ^ n c o c o - *

i co r -

t > •= •a c o 0)

ja

>

c^t^-oooo-^iMco-^T-i-^fcooaJCMm CO CO CM r i n M i O O O C O n n H

o eo

l O O C O ^ C O M O O O O I N H M t O i n N l O i o o n c o ^ f f l i n c B i N i n D c o c B O CN OJ CN T-I n n C O M W r t T-<

es o

*

C3

• OS

E :C8

•3

a <

te

C

"3 oä c

<

«

b b

ej

M O l W M i O O f f l ' t ' l ' C S O t D m O ' * ( 0 0 0 ^ i C 0 " * ! O O 0 i ^ C 0 N i f l Ö n C M N N W T H r i r t N K l ^ n n r i n

es o o eo

G

Si T.

H

ÖS

ca

-

•<

coocoaiOTHCNco-^iococ^-ooaio COCOCOCO'^l'^,',*-^<-^,'^'-^,'^,",*Tl<lO CJ>Oi02<J50105CTiC73C3^0ia505C7>CJ3C73

s a

3 C/2

1 De i kolumn 8 redovisade siffrorna ingå i kol. 2. Före ikraftträdandet den 1 mars 1945 av riksavtalet tjänstgjorde Permanta centralnämnden (PC) endast såsom en skiljenämnd mellan samarbetsnämnd och KeLifa, då dessa stannat i olika beslut. Först efter den 1 mars 1945 kan enskild etableringssökande överklaga samarbetsnämnds beslut hos PC. 2 De i kolumn 13 redovisade siffrorna ingå i kol. 9.

c002C<Ii-ir>-OOI>05COOOI>Tt,THi-iTt-»-iTt<I^-0(^!oator>j-rt<fri

CN

_

S

Ä

fl

A

T HT H rH

M C M n r t T t i M r t M r H

H

rt

N

_

r < (O i n

:C3

«S

1 a £&

m i > o a o i r ^ i > T t < i C T - i T H t o o i o ( M o o c o c o o i c o c o i > ( N O ] i c ^ 1-1

H

C

q

° '

I

i-"

^

io

TH

r-c

LI

r? H

CO CO

oo •>* c o - #

«*

H T f r t T f c o H o o o ^ t N ^ i o H c o o i h TH T H CN CN T H TH TH CO T H

K 05

Y l T H CM

Iffl

I ^ C M C O

|

T * T H CO T H CO CN CN

I

I

I

« C N - * c O 0 O ^ r t i c O

<M

|

CN

I

i,s T H CN ©

^

—

:C3

CNCNCN

a H « M

rtconwnoioo

J35 i 3

a u

IS

j2

«u

< e b fe

H

"2

cs

t& r l

CM 1-t

TH

TH

T}> TH

GO

« cl ^ w

«

"O -H M CH

iO

c c ** «5 £ E £ >

CO

I

TH

| ^ T t " T H O r ^ C O C N C D c O c O i O C N C N C O C N l > C N O T H

s» a

5 «s

lO CO CO o

o

o

i h o m w f f l T f o o h o o M T f H O h O T »

«*

\

TH CN T H Tf CO

IO

^ O O C O C O ^ T f C O c O T H ^ c o o ^ o S o ^ l - ^ ^ g ^ ^ ^ g S 1-1 &i TH TH CN

5 ©

T*

THTH

CNTH

TH

NT £ 05 O

to CO

"-^

_^<; _o *-*

*r S 5 to — c«

C US- US-

ss

T3

s

c

»

~

as

6C pO

pq

"J, v

ii

ri

*"

c .2 :<= c _ =-> u •HI

Pi, .22

a) - ^

-

H J >=r s o

iJ :0

—j {\

C

s oc • 43 in

OCTJ

t-

©

s

C

tH 3

ffl. te

E

-Q

fe

O

es X5

^

« ° -Q ~ S S, H - J H cs 0

•S o 3

, «S 53 c Pi, 1> <D ,—. <O) Mi to C „ D to S-, G - Q *-> r v T ; to o T * r 3 ri? H - 1 > cS *•* -o r T . !u 4 2 4 2 : ° " JH : a ! «-i : « " :CS :CS -5 f>

"IX 9

t-. ,£

278 fortfarande vid periodens slut medan motsvarande siffra för exempelvis Göteborg endast var 13 %. Tabell 13 visar i detalj den nämnda undersökningens resultat. Tabell 13. Fördelningen av avstyrkta nyetableringar under tiden 1/1 1936—1/3 1944.

Köpmannaförbund

Blekinges Dalarnes Gotlands Gävleborgs Bohusläns Spec, minuthandl. för. i Göteborg . Hallands Jämtlands läns Jönköpings läns Kalmar läns Kronobergs läns Medelpads Mälardalens Norrbottens Skånes Södermanlands Upplands Värmlands-Dalslands Västerbottens Norra Västerbottens Södra Västergötlands Ångermanlands Örebro läns Östergötlands Summa

I % av Antal rörelser som aldrig totala antalet avstyrkta öppnats eller etableringar nedlagts

Antal rörelser I % av totala som fortantalet avfarande styrkta etabbedrevos leringar den 1j3 1944

59 21 2 18 124 295 20 27 34 69 28 38 9 43 84 8 11 111 22 225 78 39 29 32

65 75 67 58 74 87 63 87 68 78 78 90 90 70 48 67 65 85 73 88 62 80 71 78

32 7 1 13 44 43 12 4 16 20 8 4 1 18 91 4 6 20 8 31 47 10 12 9

35 25 33 42 26 13 38 13 32 22 22 10 10 30 52 33 35 15 27 12 38 20 29 22

24 Att döma av uppgifter för de senaste åren från samarbetsnämnderna synes effektiviteten av nyetableringskontrollen inom speceribranschen ha ökat sedan 1944. I Göteborgs stad uppges effektiviteten numera enligt av samarbetsnämnden företagna undersökningar vara 100-procentig vilket alltså innebär, att inga tilltänkta nyetableringar som avstyrkts komma till stånd. Nyetableringskontrollens effektivitet uppges också vara god i övriga delar av Västsverige, i Mellansverige och i Norrland, i vilka landsdelar effektiviteten uppskattas till 85 å 90 %. Även för Stockholm uppges effektiviteten vara god. Sämst anses effektiviteten fortfarande vara i Skåne. En viss ytterligare uppfattning om nyetableringskontrollens effektivitet kan erhållas av kolumnerna 6 och 7 i tabell 11. Av dessa framgår att inte m i n d r e än i genomsnitt för åren 1936—1950 10 % av de godkända etableringarna utgöras av affärer som tidigare underkänts. Praktiskt taget samtliga av dessa fall torde avse rörelser som startats och kunnat övervinna öppningssvårigheterna samt fortleva trots det tidigare underkännandet och därav föranledda svårigheter. Några motsvarande uppgifter som belysa i vad mån bland de avstyrkta rörelserna befunnits sådana, som tidigare underkänts av nyetableringsorganen men öppnats och fortlevt, har icke stått att vinna.

279 VII. Undersökning angående nyetableringskontrollens tillämpning. A.

Samarbetsnämnderna.

Undersökningens omfattning. I avsikt att få en konkret bild av nyetableringsärendenas karaktär och det sätt på vilket samarbetsnämnderna handlägga ärendena ha de sakkunnigas sekreterare besökt sammanlagt 12 samarbetsnämnder. Härunder har genomgåtts samtliga nyetableringsärenden som behandlats under hela (eller i några fall viss del av) år 1945 samt vid de nämnder där sådant material funnits tillgängligt även år 1938. Genomgången har skett med ledning av nämndernas protokoll, i anslutning vartill granskats aktmaterialet i varje behandlat fall. Detta h a r i allmänhet omfattat ansökningshandling, i regel avfattad å särskilt formulär med noggranna uppgifter i olika hänseenden, undersökningsrapport, vanligen upprättad av nämnden sekreterare, samt andra handlingar såsom korrespondens, intyg, soliditetsupplysningar samt stundom yttranden från lokala nämnder, kartskisser m. m. För att medge en närmare analys av de genomgångna i allén har för varje ärende med ledning av aktmaterialet gjorts en sammanställning angående de faktiska omständigheterna i fråga om sökandens tidigare verksamhet och utbildning, ekonomi, affärslokalens beskaffenhet, övriga affärer på platsen m. m. i den mån dylika uppgifter funnits. I allmänhet har i fråga om avstyrkta ärenden de olika n ä m n d e r n a i sina beslut angivit de huvudsakliga skäl, som nämnden funnit böra föranleda ett avstyrkande. Dessa skäl ha i samtliga fall jämförts med de faktiska omständigheterna sådana dessa framgå av aktmaterialet. I fråga om samarbetsnämnden för Skåne ha några handlingar för bedömande av de av nämnden behandlande nyetableringsärendena icke funnits att tillgå hos nämnden. 1 Icke heller nämndens protokoll innehålla några närmare uppgifter beträffande de etableringssökande eller grunderna för nämndens beslut. För att trots detta få en uppfattning om de av samarbetsnämnden i Skåne prövade ärendena ha de handlingar beträffande nyetableringar i Skåne, vilka finnas hos KeLiFa, närmare bearbetats för år 1945. Sammanlagt ha anteckningar gjorts för närmare 600 nyetableringsärenden som behandlats av de undersökta samarbetsnämnderna samt omkring 50 ärenden som prövats av Permanenta centralnämnden. Av de nämnda 600 ärendena avsågo omkring 400 etablering av ny rörelse, 100 etablering av filial, 50 utökning av varusortimentet samt 50 övertagande av befintlig rörelse, omprövning av tidigare avgjorda ärenden och flyttning av affärsrörelse. Omkring 250 av de genomgångna nyetableringsärendena hade tillstyrkts av samarbetsnämnderna medan ca 350 avstyrkts. Grunderna för beslut om avstyrkande. En av de angelägnaste uppgifterna vid bearbetning av det sålunda insamlade materialet har ansetts vara att i fråga om de avstyrkta ärendena söka klarlägga anledningarna till avstyrkandena samt att i anslutning därtill granska hur de enligt nyetableringsavtalet uppställda bedömningsgrunderna faktiskt tillämpats. En genomgång av de verkställda anteckningarna över avstyrkta nyetableringar ger vid handen, att i ett mycket stort antal fall flera samverkande grunder motiverat det avstyrkande beslutet. En etableringssökande, som enligt nämndernas uppfattning icke fyllt nyetableringsavtalets krav i fråga om de personliga kvali1 Däremot finns visst material beträffande behandlade nyetableringsärenden hos de olika parternas sekretariat.

280 fikationerna, har sålunda ofta också av nämnden ansetts sakna ekonomiska förutsättningar för att driva egen rörelse och i många fall därjämte icke heller ansetts ha en ordentlig butikslokal samt avsett att etablera på en plats, som av nämnden bedömts olämplig med hänsyn till de näringspolitiska förhållandena. Någon fullständig redovisning av de olika skäl, som i varje särskilt fall föranlett avstyrkandet, har emellertid icke kunnat göras, enär den av nämnderna verkställda utredningen icke i alla fall är fullständig. I många fall där en etableringssökande t. ex. helt saknat affärsvana och branschkunskap har etableringen sålunda avstyrkts med hänsyn till vederbörandes bristande personliga förutsättningar, utan att närmare utredning verkställts angående hans ekonomiska förhållanden, butikslokalens beskaffenhet och de allmänt näringspolitiska förutsättningarna, enär utredning i dessa hänseenden uppenbarligen icke ansetts erforderlig för det avstyrkande beslutet. I fråga om de fall som avstyrkts enligt grunden »allmänt näringspolitiska förhållanden» utan att jämväl annan grund åberopats för avstyrkandet föreligger dock i praktiskt taget samtliga fall sådan utredning, eller eljest sådana omständigheter att det torde kunna tagas för visst, att i dessa fall bristande personliga eller ekonomiska förutsättningar ej förelegat eller i varje fall, att de allmänt näringspolitiska förhållandena utgjort den uppenbart dominerande grunden för avstyrkandet. Det har därför ansetts möjligt att direkt angiva antalet fall, där etablering avstyrkts enbart eller övervägande med hänsyn till de allmänt näringspolitiska förhållandena, ehuru vederbörande haft tillfredsställande personliga och ekonomiska förutsättningar. I tabell Ii har för de genomgångna ärendena avseende etablering av ny rörelse angivits den eller de grunder som föranlett ett avstyrkande. Kolumnerna 6—9 i tabellen ge av de skäl som ovan anförts icke en fullt rättvisande bild utan kunna endast skänka en ungefärlig uppfattning beträffande de omständigheter, som i första hand uppmärksammats av nämnderna vid deras prövning. 1 Man torde därför icke böra draga allt för vittgående slutsatser av siffrorna i dessa kolumner. I det följande komma de särskilda bedömningsgrunderna att närmare behandlas var för sig. Bedömningsgrunden »personliga förutsättningar». Av tabell Ii kolumnerna 5 och 6 framgår att grunden »bristande personliga förutsättningar» dominerar den grupp ärenden som avstyrkts av andra orsaker än enbart de näringspolitiska förhållandena (84 av 89 fall år 1938 och 93 av 105 fall år 1945). I fråga om ett icke ringa antal av de ärenden som avstyrkts på grund av bristande personliga förutsättningar visa handlingarna, att vederbörande icke torde ha saknat ekonomiska förutsättningar för den tillämnade rörelsen (år 1938 omkring 20 % och år 1945 omkring 30 % av de i kol. 6 upptagna fallen). I ett stort antal fall har vederbörande däremot, såvitt handlingarna utvisa, utifrån nyetableringsavtalets bestämmelser saknat icke blott personliga utan även ekonomiska förutsättningar (år 1938 omkring 50 % och år 1945 omkring 30 % av de i kol. 6 upptagna fallen), medan i övriga fall utredning om vederbörandes ekonomiska förhållanden helt eller delvis saknas, är osäker, eller visar svag ekonomi, utan att denna brist dock framstår såsom fullt klar. Materialet torde ge belägg för att nyetableringskontrollen numeriskt sett har sin största betydelse 1 E t t 70-tal svar å nyetableringssakkunnigas enquéte (om denna se avsnitt VIII) från personer vilka fått anmälan om etablering avstyrkt har jämförts med resp. samarbetsnämnders utredning av ifrågavarande ärenden. Av undersökningen framkom intet som tyder på a t t nämndernas utredningar äro »färgade» i vad avser exempelvis uppgifter om vederbörande etableringssökandes personliga förhållanden, praktik i branschen, ekonomi etc.

281 Tabell 14.

Vissa

samarbctsnämndcrs beslut angående etablering av ny rörelse 1938 och 1945 l a

Samarbetsnämnd

Andra Summa Summa Behovet grunder ensamt tillavän en- Brist. styrkta styrkta utslagsbart pers. givande behovet föruts.

Därav Brist, Lokalens ekon. beskafforuts. fenhet

Behovet

År 1938 Alingsås Karlstad Örebro Uppsala Sundsvall Umeå Luleå Summa

22 28 8 7 6 20 3 5

20 28 8 7 6 15 5

10 6 6 1 11

7 4 6 1 10 16 11 20 4 14 4 8

7 4 4 1 9 16 11 18 3 9 3 8

3 1 3 8 6 4 1 7 3 1

39 År 1945 Alingsås Karlstad Örebro Uppsala Sundsvall Umeå Luleå Malmö Göteborg Stockholm Härnösand Örnsköldsvik Summa

7 5 10 2 10 3 14 17 16 38 7 1

13 26 6 24 7 8

1 2 2 6 2 10 3 31

18 28 7 6 6 14 5

8 18 1 3 3 9 3

6 22 2 4

12 1

4 3 9

4 4 3 3 2

1 3

1 14 4 6 1 2 50

1 I allmänhet ha nämnderna i sina beslut angivit de grunder enligt nyetableringsavtalet som ansetts böra föranleda avstyrkande. De sålunda angivna grunderna, som dock alltid jämförts med de faktiska förhållandena enligt handlingarna, ha i allmänhet upptagits i t a bellen. I vissa fall där det av handlingarna synes uppenbart a t t även annan grund förelegat för beslutet har denna tillagts; dock att grunden »allmänt näringspolitiska förhållanden» icke tillagts annat än i några undantagsfall, där av handlingarna alldeles otvetydigt framgått a t t denna grund medverkat till beslutet ehuru densamma icke uttryckligen åberopats i beslutets kläm. I de fall där beslut om avstyrkande ej motiverats har i tabellen upptagits de grunder för avstyrkande som framgå av handlingarna i varje särskilt fall. 2 Båda etableringarna blevo senare under år 1938 tillstyrkta av samarbetsnämnden. 3 Därav 5 där grunden för avstyrkandet är oviss. Med viss sannolikhet torde åtminstone några av dessa ärenden ha avstyrkts huvudsakligen med hänsyn till bristande behov. såsom utgörande ett hinder eller försvårande moment för personer, som icke ansetts tillräckligt kvalificerade för att utöva handel och som ofta därjämte även ansetts sakna ekonomiska förutsättningar för dylik verksamhet, att etablera sig såsom självständiga företagare inom branschen. För att få n ä r m a r e kännedom om vad det härvidlag i huvudsak är fråga om för personer h a r i tabell 15 gjorts en fördelning av samtliga de genomgångna fallen efter etableringssökandenas yrken. Av sammanställningen framgår, att antalet etableringssökande utan vana från butikshandel (raderna 3—15) för de undersökta samarbetsnämnderna för år 1938 utgjorde 83 eller 64 % av totala antalet etableringssökande och för år 1945 90

282 eller 33 %. ( M e d t a g e s för å r 1945 e n d a s t u p p g i f t e r f r å n d e s a m a r b e t s n ä m n d e r s o m u n d e r s ö k t s ä v e n för å r 1938 b l i r m o t s v a r a n d e p r o c e n t s i f f r a 36.) A n m ä r k ningsvärt synes v a r a det stora antal j o r d b r u k s - och skogsarbetare, som velat söka sig till h a n d e l n , s ä r s k i l t å r 1938. O m k r i n g h ä l f t e n av d e t t a a n t a l b e l ö p e r n ä m n d a å r p å s a m a r b e t s n ä m n d e n i V ä r m l a n d e n b a r t . Av d e a n f ö r d a s i f f r o r n a att d ö m a s y n e s t i l l s t r ö m n i n g e n till h a n d e l n av p e r s o n e r u t a n f ö r e g å e n d e b r a n s c h - e l l e r a f f ä r s v a n a h a m i n s k a t m e l l a n å r e n 1938 o c h 1945. I v i l k e n m å n d e n n a m i n s k n i n g b e r o r p å f ö r b ä t t r a d t i l l g å n g till a r b e t e i n o m a n d r a y r k e n eller d ä r p å att en ökad k ä n n e d o m o m n y e t a b l e r i n g s k o n t r o l l e n i förening m e d s a m a r b e t s n ä m n dernas rådgivande verksamhet verkat avhållande på ifrågavarande kategori etableringssökande är u p p e n b a r l i g e n icke möjligt att avgöra. Sannolikt t o r d e Tabell 15. Fördelning efter ctableringssökandenas yrke av de lör år 1938 o c h 1945 g e n o m g å n g n a ärendena a n g å e n d e etablering av n y rörelse. Tillstyrkta

Avstyrkta

Y r k e

Egna företagare, handelsbiträden etc. inom speceri- och lanthandelsbranschen 2. D:o inom annan detaljhandelsbransch 3. Personer som driva ambulerande handel 4. Kafé- eller konditoriinnehavare 5. Fastighetsägare 6. Tjänstemän, ingenjör och jämställda 7. Lagerarbetare och jämställda 8. Hantverkare 1 9. Industriarbetare, industriförmän 10. Chaufförer, trafikbilägare jordbrukare, jordbruks-, 11. Hemmansägare, skogs-, grov- och diversearbetare samt liknande 12. Fiskare 13. Husligt arbete (hemmafru, hembiträde o. d.) 14. övriga yrken 2 15. Ingen annan uppgift än att branschkunskap saknas 16, Uppgift saknas helt 17 Ej genomgångna ärenden Summa

25 1

82 9

45 11 4 4 3 7 4 5 4 4

2 1 2 2 1 1

1 24 130

37 1 6 5

19 1 5 12

9 3

4 4

1 Följande yrken representeras: slaktare, bagare, murare, byggnadssnickare, snickare, skomakare, el.montör, cykelreparatör, bilreparatör, sömmerska. 2 Följande yrken representeras 1938: skrothandlare, f. d. hotellinnehavare, stationsinspektor, lantbrevbärare, hårfrisörska; samt 1945: grosshandlare i kolonialvarubranschen (enl. uppgift bulvan), möbelfabrikör, resande i chokladbranschen, hotellinnehavare, veterinärbiträde vid slakteri, styckjunkare, flygmekaniker, typograf, virkesmätare, innehavare av expressbyrå, bilreparatör tillika köttutkörare, person som försäljer slöjdalster.

b å d a d e s s a f a k t o r e r h a m e d v e r k a t . A n l e d n i n g s y n e s f i n n a s till a n t a g a n d e , a t t d e n m i n s k n i n g a v p r o c e n t t a l e t för a n t a l e t a v s t y r k t a e t a b l e r i n g a r i f ö r h å l l a n d e till totala antalet b e h a n d l a d e n y e t a b l e r i n g s ä r e n d e n , som a n m ä r k t s i a n s l u t n i n g till t a b e l l 11 ( s i s t a k o l u m n e n ) , s a m m a n h ä n g e r m e d h ä r a n g i v n a f ö r h å l l a n d e n . D e t m å s l u t l i g e n a n m ä r k a s att, s å v i t t av h a n d l i n g a r n a f r a m g å t t , i f r å g a o m d e för å r 1945 g e n o m g å n g n a ä r e n d e n a 6 e t a b l e r i n g s s ö k a n d e u p p g å v o s j u k d o m e l l e r lik-

283 nande orsak (allmän klenhet m. m.) som anledning till att de ville söka sig ett lättare yrke. Av ifrågavarande personer tillstyrktes 1 medan återstående 5 fingo sina ansökningar avstyrkta. Bland de för år 1938 genomgångna ärendena föreligger, såvitt av handlingarna framgått, endast 1 fall av här angiven beskaffenhet. Det h a r icke varit möjligt att beträffande de i rad 1 av tabell 15 upptagna personerna angiva, i vilken utsträckning fråga varit om självständiga företagare, butiksföreståndare, biträden etc. Det må vidare anmärkas, att vederbörandes praktiktid inom b r a n s c h e n i några fall varit mindre än tre år. I ett mindre antal fall h a r som av tabell 15 (raderna 2—15) framgår etablering tillstyrkts även i fråga om personer, som icke ha tillfredsställande praktik från speceri- och lanthandelsbranschen. Till stor del är här fråga om personer med vana från annan detaljhandelsbransch (rad 2 ) , vilken ofta varit närstående den rörelse, som vederbörande avser att etablera. I många fall avser etableringssökande nämligen icke att öppna ren speceriaffär utan rörelse i huvudsak av annat slag men innefattande större eller mindre sortiment av speceri- och kolonialvaror. I vissa fall ha även personer som icke ha erfarenhet från detaljhandel godkänts för etablering. En närmare granskning av dessa ärenden visar, att det härvidlag till största delen varit fråga om personer, som haft tillgång till branschkunnig hjälp, t. ex. branschkunnig hustru eller släkting, eller som avsett att anställa kunnigt biträde. Endast i tre fall av här angiven art synes sådan hjälp icke ha varit att påräkna. 1 I två av de nämnda fallen anmärkes särskilt att affär saknas på platsen. Å andra sidan förekomma några fall, där etableringssökande haft formell kompetens enligt nyetableringsavtalets bestämmelser men det oaktat avstyrkts enbart med hänsyn till bristande personliga förutsättningar. 2 Andra exempel ha uppmärksammats, där vederbörande, trots formell kompetens avstyrkts på grund av bristande personliga förutsättningar jämte bristande ekonomiska resurser. Vad sålunda anförts torde i någon mån illustrera de svårigheter, som otvivelaktigt måste uppkomma vid en kompetensprövning efter formella grunder såväl därutinnan att personer, som böra få etablera, lätt kunna utestängas, som därigenom att icke alla personer, vilka besitta formell kompetens, i och för sig kunna anses lämpliga såsom egna företagare. I december 1946 tillställdes genom nyetableringssakkunniga de personer, som t. o. m. 1945 fått etablering inom speceri- och lanthandelsbranschen till- resp. avstyrkt, ett frågeformulär enligt vilket vederbörande hade att angiva bl. a. sitt yrke eller huvudsakliga sysselsättning u n d e r de senaste åren före etableringsanmälan. Till komplettering av den ovanstående utredningen h a r nedan i tabell 16 gjorts en fördelning av de inkomna svaren efter de lämnade uppgifterna om yrke eller sysselsättning. Sammanställningen bestyrker att ett tämligen stort antal personer sökt sig över till speceribranschen från andra branscher och från andra yrken. 1 Lagerarbetare hos Konsum utan butiksvana; maskinarbetare utan praktik från handel som avsåg att öppna affär med mjölk och paketerade specerivaror på landet invid sportstuguområde; gruvarbetare. 2 Exempel: a) En 22 års flicka med 6 års branschvana avstyrktes, enär hon icke ansågs kompetent att sköta rörelsen, på vilken enligt samarbetsnämnden komme att ställas höga anspråk på grund av konkurrens från annan företagsform. (Det må upplysas, att flickan enligt samarbetsnämnden uppenbarligen var bulvan för annan icke branschkunnig person som tidigare avstyrkts.) b) En man, tidigare anställd hos kooperativ förening, bl. a. under 6 år såsom föreningsföreståndare avstyrktes ehuru affär ansågs önskvärd på platsen, enär sökanden icke ansågs besitta de personliga egenskaper som krävdes. Det upplystes i handlingarna, att mannen icke skött sin tjänst utan anmärkning, c) I ett annat fall har vederbörandes branschvana sannolikt bedömts ligga för långt tillbaka i tiden. Det gällde en kaféidkare, som för många år sedan drivit egen speceriaffär under tre år och vars ansökan avstyrktes med hänsyn till dels bristande branschvana dels ock olönsamt affärsläge.

284 Tabell 16. Yrkesfördelning hos etableringssökandc 1933—1945 enligt Nyetablcringssakkunnigas enquéte till personer, som under denna tid fått etablcring tillresp. avstyrkt. Tillstyrkta

Avstyrkta

Män med fullgod praktik från speceribranschen Kvinnor d:o Män med handelspraktik men ej från speceribranschen Kvinnor d:o Hantverkare Industriarbetare och industriförmän Jordbrukare samt jordbruks-, skogs- o. grovarbetare . . Män, övriga yrken Kvinnor, övriga yrken

268 20 42 15 6 7 24 16 2

82 16 43 18 8 13 36 32 12

Summa

'*00

260 Bedömningsgrunden ekonomiska förutsättningar.

Såsom i föregående avsnitt anförts ha bristande ekonomiska förutsättningar i ett stort antal fall åberopats såsom grund för avstyrkande beslut om etablering av ny rörelse jämsides med grunden bristande personliga förutsättningar. Detta var sålunda fallet i fråga om de för år 1938 genomgångna ärendena i icke mindre än 42 av de totalt 45 fall, där bristande ekonomiska förutsättningar åberopats som grund för avstyrkande (se tab. 14 kol. 7) samt i fråga om de för år 1945 genomgångna ärendena i 30 av totalt 39 fall. Det antal fall där grunden bristande ekonomiska förutsättningar, såvitt handlingarna utvisa, varit avgörande utan samband med tillämpningen av grunden bristande personliga förutsättningar är däremot relativt ringa, nämligen 3 år 1938 och 9 år 1945. En genomgång av materialet visar, att i samtliga sistnämnda fall (med undantag av 1 där utredning saknas) var fråga om personer, som besutto erforderlig kompetens. I den mån materialet över huvud med hänsyn till sin ringa kvantitativa omfattning kan läggas till grund för mera generella omdömen torde med hänsyn till de anförda siffrorna kunna antagas, att det antal utifrån nyetableringsavtalets bestämmelser kompetenta yrkesutövare, som genom nyetableringskontrollen förhindrats att öppna egen rörelse med hänsyn till sina bristande ekonomiska resurser är förhållandevis litet i jämförelse med antalet tillstyrkta etableringar. Att ur det insamlade materialet utläsa några närmare upplysningar angående de krav, som ställas i ekonomiskt hänseende, är icke möjligt. I fråga om de tillstyrkta ärendena lämnas i många fall icke några uppgifter om sökandens ekonomiska förhållanden eller betecknas dessa blott såsom »goda» eller liknande. I fråga om de fall där vederbörandes disponibla kapital (eget eller eget jämte lånat) uppgivits, kan anmärkas, att i fråga om några av de för år 1945 undersökta fallen etablering godkänts, ehuru vederbörande förfogat över ett så relativt litet kapitalbelopp som 2 000 kronor. Det såsom disponibelt uppgivna kapitalet (eget eller eget jämte lånat) utgjorde i fråga om de för år 1945 undersökta tillstyrkta ärendena i 9 fall under 5 000 kronor, i 17 fall fr. o. m. 5 000—10 000 kronor, i 18 fall fr. o. m. 10 000—15 000 kronor, i 9 fall fr. o. m. 15 000—25 000 kronor, i 12 fall fr. o. m. 25 000—75 000 kronor och i 7 fall 75 000 kronor eller därutöver. I fråga om de fall som avstyrkts på grund av bristande ekonomiska förutsättningar angives oftast endast att kapital saknas, att vederbörande har svag ekonomi, små ekonomiska förutsättningar eller liknande.

285 Bedömningsgrunden butikslokalens beskaffenhet. E h u r u grunden »brist i fråga om butikslokalens beskaffenhet» endast synes ha tillämpats för år 1938 i fråga om 37 av totalt 96 avstyrkta etableringar samt för år 1945 i fråga om endast 11 av totalt 136 (se tabell 14 kol. 3 och 8) torde det i själva verket långt ifrån ha förhållit sig så, att övriga underkända etableringssökande skulle ha förfogat över tillfredsställande lokal för sin tilltänkta rörelse. Utredning, som ådagalägger eller tyder på att tillfredsställande lokal disponerats, förefinnes i själva verket endast i fråga om 13 avstyrkta etableringar för år 1938 och 8 för år 1945. Även i fråga om de tillstyrkta etableringarna h a r i mycket stor utsträckning saknats uppgifter om den blivande butikslokalens beskaffenhet. Då grunden brister i fråga om butikslokalens beskaffenhet åberopats, har detta i så gott som samtliga fall skett i samband med att etableringen avstyrkts jämväl på grund av bristande personliga eller ekonomiska förutsättningar eller, vanligast, brister i fråga om båda nämnda förutsättningar. Som regel h a r varit fråga om grava brister i fråga om butikslokalens beskaffenhet eller h a r vederbörande över huvud icke avsett att skaffa särskild lokal, utan tänkt sig att idka rörelsen i sin bostad. Det må framhållas, att icke m i n d r e än 22 av de ärenden, som år 1938 avstyrkts på grund av brister i samband med butikslokalens beskaffenhet, belöpa på samarbetsnämnden i Karlstad. Detta förhållandevis höga antal synes närmast vara att tillskriva, att nämnden vid sin utredning av ärendena regelmässigt inhämtat upplysningar även om butikslokalens beskaffenhet. Åberopande av de allmänt näringspolitiska förhållandena jämte annan grund för avstyrkandet. Grunden »allmänt näringspolitiska förhållanden» har, på sätt framgår av tabell 14 (kol. 9), anförts såsom medverkande orsak till beslut om avstyrkande i fråga om Va av 1938 års fall och hälften av 1945 års fall (kol. 5), som avstyrkts av andra grunder än enbart behovet (bristande personliga el. ekonomiska förutsättningar, dålig lokal). Att på grundval av aktmaterialet göra något allmänt uttalande angående i vad mån otillfredsställande allmänt näringspolitiska förhållanden påverkat bedömandet i fråga om övriga anförda grunder för ett avstyrkande beslut är icke möjligt. Jämte bedömningsgrunden »allmänt näringspolitiska förhållanden» har i flertalet fall åberopats grunden bristande personliga förutsättningar* (enbart eller i kombination med ytterligare båda eller endera av grunderna bristande ekonomiska förutsättningar och brister i fråga om butikslokalens beskaffenhet). I de flesta av dessa fall synas bristerna i fråga om personliga förutsättningar eller i samband därmed åberopade brister i ekonomiskt hänseende ha varit så grava, att avstyrkandet — utifrån avtalets bestämmelser — förmodligen kommit att äga rum oberoende av de näringspolitiska förhållandena. I ett mindre antal fall, där vederbörande icke haft formell kompetens men likväl i och för sig haft goda förutsättningar att driva rörelse och där i enstaka likartade fall ett tillstyrkande förekommit, kan däremot måhända hänsynen till de näringspolitiska förhållandena ha i högre eller lägre grad medverkat till att undantag icke gjorts från de formella kompetenskraven enligt nyetableringsavtalet. I 1 fall slutligen 2 där formellt kompetent person avstyrkts under åberopande av bristande branschvana och olönsamt affärsläge, torde kunna anses sannolikt, att de såsom ogynnsamma bedömda 1 2

1938 25 av 29 fall; 1945 39 av 50 fall. Se sid. 283 not 2 fall c).

286 näringspolitiska förhållandena åstadkommit skärpningen i fråga om kraven på de personliga förutsättningarna. Ytterligare 1 eller möjligen 2 fall av i viss mån liknande beskaffenhet ha uppmärksammats. 1 I endast ett mindre antal fall har grunden allmänt näringspolitiska förhållanden — utan att bristande personlig kompetens förelegat — åberopats jämsides med bristande ekonomiska förutsättningar (1938 2 fall; 1945 8 fall) eller brister i fråga om affärslokalens beskaffenhet (1938 2 fall; 1945 3 fall). I flertalet h ä r angivna fall ha bristerna i fråga om vederbörandes ekonomi eller den tillämnade lokalens beskaffenhet varit av sådan art, att det avstyrkande beslutet framstår som beroende härav. I dessa fall synes sålunda utrymme för inverkan på beslutet av de näringspolitiska förhållandena icke ha förefunnits. I enstaka av de här angivna fallen synas förhållandena dock vara sådana, att det icke torde vara uteslutet att hänsynen till de näringspolitiska förhållandena medfört någon skärpning i fråga om kraven på ekonomi (3 fall) eller butikslokalens beskaffenhet (1 fall). I fråga om ärenden angående utökning av varusortimentet med varor tillhör a n d e speceribranschen synes hänsynen till de allmänt näringspolitiska förhållandena ha spelat förhållandevis större roll, än vad fallet är i fråga om ärenden om etablering av ny rörelse. Vid de för år 1945 undersökta n ä m n d e r n a ha sålunda tillhopa 22 ärenden om utökning av varusortimentet avstyrkts med hänsyn till någon eller några av grunderna bristande personliga förutsättningar, bristande ekonomiska förutsättningar eller brister i fråga om lokalens beskaffenhet. I 18 av de angivna fallen har tillika förelegat sådan utredning om de näringspolitiska förhållandena, att det icke är uteslutet eller i några fall snarare sannolikt, att dessa förhållanden i högre eller lägre grad påverkat beslutet i riktning mot ett avstyrkande. 11 av de sist angivna fallen belöpa på samarbetsnämnden i Skåne. De avsågo merendels utökning av frukt- och grönsaksaffärs sortiment med specerivaror. Bedömningsgrunden »allmänt näringspolitiska förhållanden» ensamt utslagsgivande. Av tabell lk torde framgå, att samarbetsnämnderna — i den mån materialets ringa omfattning tillåter en dylik jämförelse — när det gäller ny rörelse tagit större hänsyn till de allmänt näringspolitiska förhållandena år 1945 än år 1938. Av de sammanlagt 161 etableringar (kolumnerna 2 och 4), som med hänsyn till vederbörandes personliga och ekonomiska förutsättningar i och för sig kunnat godkännas, underkändes sålunda år 1945 på grund av de allmänt näringspolitiska förhållandena 19 %. Grunden »allmänt näringspolitiska förhållanden» synes sålunda sistnämnda år ha tillmätts tämligen stor betydelse; särskilt gäller detta samarbetsnämnden i Stockholm. Vidare framgår, att behovet i sammanlagt 81 fall (60 % av samtliga avstyrkta och 30 % av samtliga fall som behandlats) utgjort antingen enda motivering eller del av motiveringen för beslutet. I fråga om etablering av filial hade vid de undersökta n ä m n d e r n a år 1945 16 filialetableringar underkänts uteslutande av allmänt näringspolitiska skäl, medan 47 filialetableringar godkänts. Motsvarande siffror för 1938 voro 2 resp. 16. Av naturliga skäl spelar underkännande av filialetablering med hänsyn till sökandens bristande ekonomiska eller personliga förhållanden en u n d e r o r d n a d roll. 1

25-årig man, anställd hos kooperativ förening, därav 3 år som föreståndare; eget kapital 1 000 kr., lånat 10 000 kr.; avser etablera affär med kött-, fläsk-, charkuterivaror och specerier; beräknar omsättningen till 80 000 kronor, bruttovinsten till 17 000 kr. och överskottet till 8 700 kr. Avstyrkt (1945) på grund av ohållbara ekonomiska kalkyler, svag ekonomi samt allmänt näringspolitiska förhållanden.

287 Beträffande utökning av varusortiment avstyrktes vid de för år 1945 undersökta n ä m n d e r n a 11 ärenden (därav Malmö 6) av uteslutande näringspolitiska skäl, medan endast 6 dylika ärenden tillstyrktes (varav Malmö 2). Det genomgångna materialet lämnar stöd för antagandet, att grunden för de allmänt näringspolitiska förhållandena, på sätt i annat sammanhang tidigare antytts, synes beaktas huvudsakligen ur två olika synpunkter. Den ena synpunkten är, i vad m å n en nyetablering kan väntas komma att ogynnsamt påverka redan på platsen befintliga företag, medan den andra synpunkten avser i vad mån förhållandena på platsen (storleken av befintlig kundkrets, butikens affärsläge och liknande) medge, att det nya företaget kan väntas bli livskraftigt. Uppenbarligen äro dessa synpunkter i mycket beroende av varandra och i många fall, kanske i flertalet, äro de olika synpunkterna också så inflätade i varandra, att det icke kan avgöras, vilken av dem som utövat det dominerande inflytandet, under det att i enstaka fall den ena eller den andra av dessa synpunkter kommit att bli den förhärskande för ett avstyrkande beslut. Nedan har sammanställts en förteckning över samtliga genomgångna nyetableringsärenden för år 1945, i fråga om vilka vid den här företagna granskningen etablering antagits ha avstyrkts uteslutande eller huvudsakligen med hänsyn till grunden »de allmänt näringspolitiska förhållandena» och vilka ärenden icke fullföljts till Permanenta centralnämnden.

Förteckning över samtliga genomgångna till Permanenta centralnämnden ej fullföljda nyetableringsärenden för år 1945, i fråga om vilka etablering synes ha avstyrkts av samarbelsnämnd enbart eller huvudsakligen av näringspolitiska skäl.1 (E = etableringssökanden) Etablering

av

ny

rörelse.

1. Etablering av speceriaffär på landsbygden. E, som är i 25-årsåldern, h a r 6 års branschvana. E förfogar över eget kapital på 3 000 kr. samt kan erhålla 7 000 i lån från anhöriga. E beräknar den planerade affärens omsättning till 40 000 kr. per år. Han har fått löfte om att till kund erhålla närbelägen hushållsskola, vars inköp uppgå till ca 15 000 kr. per år. E uppges av KeLiFa:s ombud vara lämplig som affärsledare. Ombudet säger bl. a. i sin r a p p o r t : »Jag h ö r d e även att E skulle öppna affär endast under förutsättning, att densamma godkändes. En sådan torde på grund av platsens obetydlighet bli föga lönande, men de personliga upplysningarna om E äro sådana, att vi ej anse oss böra avstyrka ärendet.» — Vid samarbetsnämndens handläggning av ärendet framhöll ICA:s representant, att det fanns goda förutsättningar för en speceriaffär på platsen i fråga. De närmaste affärerna, som voro belägna på ett avstånd av 2 å 3 km från den planerade affären, sköttes dåligt. Detaljistparten ansåg, att något behov av etableringen ej förelåg. — Samarbetsnämnden beslöt avstyrka etableringen. KeLiFa biträdde icke beslutet. (Malmö) 2. Etablering på landsbygden. E har sedan 12 år drivit rörelse inom frukt- och konfektyrbranschen i Göteborg. E:s ekonomiska ställning dålig vid liden för krigsutbrottet. Har uppfört egen fastighet för ca 20 000 kr. och ämnar i n r y m m a speceriaffär i denna. Nämnden karakteriserar E:s ekonomiska förutsättningar såsom svårbedömliga. Obetydlig bebyggelse på platsen. En speceriaffär finnes 2 km 1 Ortshänvismngen i slutet av varje sammanfattning nedan anger den samarbetsnämnd som behandlat ärendet.

288 från den tilltänkta butiken. Nämnden har tidigare avstyrkt ansökan om etablering av speceriaffär på denna plats. — Nämnden beslöt avstyrka etableringen i fråga på grund av dennas olämpliga och ogynnsamma affärsläge. (Göteborg) 3. Etablering i förort. E har tidigare praktik från branschen men har ännu ej uppnått myndig ålder. Eget kapital 4 000 kr. Möjligheter till lån av anhöriga. Ett flertal speceriaffärer finnas i trakten. Ingen bebyggelse pågår inom området. Det är ej bekant i vilken omfattning området kommer att bebyggas. — Nämnden beslöt avstyrka etableringen på grund av densammas olämpliga och ogynnsamma affärsläge och då man ännu ej har någon vetskap om i vilken omfattning området kommer att bebyggas. (Göteborg) 4. Etablering i förort till municipalsamhälle. E fick etablering avstyrkt 1944 och övertog då befintlig affär. Vill nu ha sin tidigare planerade etablering prövad på nytt. Bebyggelsen på platsen för etableringen är relativt långsträckt men utan nämnvärt djup, varför ett affärsområde ej kan påräknas utan att väsentligt inkräkta på nuvarande affärers kundkrets. Samtliga befintliga affärer äro välskötta och moderna. — Nämnden beslöt avstyrka etableringen på grund av att behov av ytterligare affär på platsen ej förelåg. (Alingsås) 5. Storindustri avser att på landsbygden etablera charkuteriaffär med försäljning bl. a. av konserver. Kompetent föreståndare finnes. Nämnden beslöt avstyrka etableringen, enär den ansåg olämpligt, att ett industriföretag etablerade detaljaffär då tjänstemän och arbetare voro tillfredsställande betjänta av befintliga affärer. (Karlstad) 6. Etablering på landsbygden. E är butiksföreståndare i Konsum med 15 års praktik. Eget kapital 10 000 kr. E disponerar dock ännu ingen affärslokal eller tomt på platsen för den tilltänkta etableringen. — Nämnden beslöt avstyrka etableringen. (Samma dag tillstyrkte nämnden etablering på ifrågavarande ort för annan kompetent sökande, som disponerade fastighet.) (Karlstad) 7. Etablering av affär med sortiment kött (styckat), charkuterivaror, smör, ost och ägg i villasamhälle i långsam utveckling. E är en 40-årig affärsföreståndare. Han beräknar den planerade affärens omsättning till 60 000 kr. I sin anmälan om nyetableringen skriver E bl. a.: »Jag har hyrt lokal på X-vägen och håller på att inreda den. Konsum var visst även intresserad av den för det skall ju byggas en hel del villor runt om. Och det vore därför önskvärt om denna min ansökan blev bifallen.» — Nämnden beslöt avstyrka nyetableringen »med hänsyn till föreliggande lokala förhållanden». (Stockholm) 8. Etablering vid torgbildning i förort av affär med sortiment mjölk, specerier och köttvaror. Sökanden är grossistförelag av kedjehandelstyp. I närheten av den planerade affären finnes en konsumaffär med en omsättning av 250 000—300 000 kr. samt en enskild affär med omsättning av ca 200 000 kr. — Nämnden ansåg sig ej kunna tillstyrka en ny affär om ej sökanden kunde visa, att en mera omfattande bebyggelse vore att förvänta inom området och avstyrkte den planerade etableringen. (Stockholm) 9. Nyetablering i villasamhälle med viss pågående byggnadsverksamhet av affär med sortiment mjölk, bröd och specerier. E är en 30-årig fru med 5 års praktik i branschen. Hennes man uppges vara »kunnig». Eget kapital 500 kr. Lån av anhöriga 6 000 kr. — Vid ärendets behandling i nämnden framhöll en detaljistrepre-

289 sentant, att den berörda lokalkretsen av köpmannaföreningen inte hade något att erinra mot nyetableringen, då den blivande affären endast skulle komma att konkurrera med en närbelägen konsumbutik. Mjölkkommitténs representant framhöll, att bebyggelsen icke vore tillräcklig för att affären skulle beviljas mjölkrättigheter. Innehavaren av den närmast belägna enskilda livsmedelsaffären hade förklarat, att hans affärsrörelse skulle komma att lida avsevärt avbräck for den händelse den nya affären tillstyrktes. — Nämnden beslöt »i anledning av vad sålunda förekommit» att avstyrka etableringen i fråga. (Stockholm) 10. Etablering i villasamhälle av affär med sortiment kött, fläsk och charkuterivaror samt vissa paketerade livsmedel. E, som är en 43-årig man, har tidigare sedan 1928 drivit slakterirörelse, charkuterifabrik och livsmedelsaffär på ort i Norrland. E h a r tilldelats mästarprov inom charkuteriyrket. Eget kapital 105 000 kr. E b e r ä k n a r den planerade affärens omsättning till 80 000 kr. I skrivelse till nämnden hävdade 9 livsmedelshandlare på platsen att behov av ytterligare affär ej forelåge. — Efter omröstning beslöt nämnden med 7 röster mot 3 att avstyrka etableringen i fråga. KeLiFa:s representant samt nämndens ordförande reserverade sig mot beslutet. (Stockholm) 11. Etablering i villasamhälle av fullständig livsmedelsaffär. E är en 35 års man som sedan 1926 varit anställd hos Konsum, sedan 1938 som butiksföreståndare! Eget kapital 25 000 kr. Lån 75 000 kr. E beräknar den planerade affärens omsättning till 300 000 kr. — Nämnden hade vid ett tidigare sammanträde tillstyrkt etableringen i fråga men beslutat att ej delge sökanden beslutet, innan kommittén for mjolkhandelns ordnande fattat beslut i fråga om den planerade affärens mjolkrattigheter. Kommittén hade sedermera avslagit E:s ansökan om mjölkrättisheter. Sedan ICA:s representant i nämnden upplyst, att ICA tidigare understött E:s ansökan men efter ytterligare undersökning funnit, att en affärsrörelse av den omfattning som planerats icke skulle löna sig, beslöt nämnden att »sammanjamka sitt beslut med mjölkkommitténs och avstyrka etableringen i frå«a» (Stockholm) 12. Etablering i villasamhälle av affär med sortiment, matvaror, specerier charkuterivaror jämte sybehör, tidningar m. m. E är en 48-årig fru med enligt e«en uppgift 30 års branschvana. Äger villafastighet värd 18 000 kr. (inteckningsskuld 6 000 k r . ) , men avser att bygga affärsfastighet. Avstånd till närmaste affär 600 meter. Enligt E kommer samhället att växa fort. — Nämnden beslöt avstyrka E ' s etablering, »då bebyggelsen på den tilltänkta platsen för etableringen är synnerligen gles och då såvitt känt är någon nämnvärd nybebyggelse icke planerats samt en välskött och välsorterad affär redan finnes i platsens omedelbara närhet». (Stockholm) 13. Etablering i förortsområde med äldre villabebyggelse av affär med fullständiga speceri- och charkuteriavdelningar. E är en 48-årig man som tidigare varit anställd hos Konsum i 6 år och därefter drivit egen rörelse i 5 år. E«et kapital 14 000 kr. I den lokal, där E ämnar öppna affär, har tidigare drivits butiksrörelse, men affären har varit nedlagd i 5 år. I närheten finns en förstklassig affär som de senare åren utvidgat sin rörelse för att kunna tillgodose samtliga k u n d e r ' — Nämnden beslöt avstyrka E:s etablering »enär enligt nämndens mening tillräckligt behov icke forelåge av affären i fråga». (Stockholm) 14. Etablering av mjölk- och speceriaffär i villasamhälle under utveckling. E som är i 50-årsåldern, har tidigare enligt egen uppgift arbetat som affärsbiträde 19—116665

Bil.

290 och har även innehaft egen affär i Stockholm. Eget kapital 1 500 kr. Lån 10 400 kr. Nämnden avstyrkte etableringen »enär något behov av densamma icke förelåg, ävensom på grund av den omständigheten, alt en tidigare av E gjord anmälan om nyetablering på ifrågavarande plats avstyrkts av samarbetsnämnden för livsmedelshandeln inom Stockholms Förstäder och Län och någon väsentlig ändring i förhållandena icke ägt rum sedan det tidigare beslutet meddelats». (Stockholm) 15. Etablering i villasamhälle i långsam utveckling av affär med sortiment, kött-, fläsk- och charkuterivaror samt paketerade specerivaror. E, som är i 30årsåldern, har genomgått handelsskola och under tiden 1936—1938 drivit egen charkuterirörelse i landsorten samt arbetat i sin fars slakterirörelse. Eget kapital 2 000 kr. Kan erhålla 10 000 kr. i lån från anhöriga. E beräknar den planerade affärens omsättning till 80 000 kr. Beräknad nettovinst 6 500 kr. — Nämnden beslöt avstyrka E:s etablering »enär behov av ifrågavarande affär icke förelåg». (Stockholm) 16. Etablering av kött- och speceriaffär i ytterområde med pågående nybyggnad. E, som är i 30-årsåldern, har genomgått KF:s butiksföreståndarekurs pä Vår Gård samt har fullgod branschvana. Eget kapital 10 000 kr. Lån från anhöriga 7 000 kr. Övriga lån 7 000 kr. samt kredit från leverantörer 2 300 kr. E skriver i sin anmälan om nyetablering bl. a. »Innehar livsmedelsaffären, X-gatan, sedan 2/2 1942 samt är medlem av Stockholms livsmedelshandlareförening fr. o. m. 1942. På grund av att min hustru har anställning som e. o. sköterska vid X sjukhus, vill jag om möjligt förlägga min verksamhet i dess omgivning.» — Nämnden beslöt med 6 röster mot 5 efter omröstning att avstyrka ansökan. Mot beslutet reserverade sig en av KeLiFa:s representanter under motivering, att sökanden uppfyllde samtliga de krav, som enligt nyetableringsavtalets bestämmelser fordrades för ett godkännande. Den andre av KeLiFa:s två representanter reserverade sig mot beslutet på den grund »att de nuvarande planerade affärerna på ifrågavarande område äro otillräckliga och i visst fall ur annan synpunkt otillfredsställande. Vill man förhindra att allmänheten i X drivs till kooperationen bör nyetableringen komma till stånd». (Stockholm) 17. Etablering i by med ett 50-tal familjer. E är 24-årig man, som varit handelsbiträde i 5 a 6 år och genomgått 1-årig handelsskola. Eget kapital 8 500 kr. Lån av anhöriga 16 000 kr. På platsen finnes filial till privat affär. Filialen som ar bra skött har en omsättning av 120 000 kr. Två affärer anses icke kunna reda sig på platsen. Enligt rapporten i ärendet verkar E ung och oerfaren. Har tillråtts att söka få övertaga den nämnda filialen. — Nämnden beslöt avstyrka E:s etablering på grund av dennes ringa erfarenhet och på grund av förhållandena på platsen. (Sundsvall) 18. Etablering i stationssamhälle av affär med sortiment kött-, fläsk- och charkuterivaror samt specerier. E 28-årig man med 13 års praktik i branschen. Nu butiksföreståndare hos Konsum. Har genomgått kurs vid Vår Gård samt korrespondenskurser. Eget kapital 9 000 kr. samt lån av anhöriga 10 000 kr. Beräknad omsättning 100 000 kr. Lokala köpmannaföreningen tillstyrkte etableringen i vad avsåg charkuterivarorna men avstyrkte för specerivaror. (Charkutenaffar saknades i'samhallet.) — Nämnden tillstyrkte etableringen med sortiment enbart kött- och charkuterivaror. (Affären alltså avstyrkt i vad gäller specerivaror.) (Härnösand)

291 19. Etablering av affär i samhälle med ca 900 invånare samt etablering av filial i m i n d r e by. E är en 34-årig man, som drivit egen affär i 5 år. Har tidigare varit lagerarbetare och lagerchef hos grossistföretag i kolonialvarubranschen. Var under uppväxttiden sin far behjälplig i dennes affär. Innehar köpmannadiplom. E uppger, att i samhället endast finnes 2 privata affärer i branschen jämte stor konsumaffär. — Lokala köpmannaföreningen ansåg antalet affärer på platsen fullt tillräckligt särskilt som samhället icke hade några utvecklingsmöjligheter. Det måste enligt föreningen vara en viss omsättning om icke de fasta omkostnaderna skall bli för höga med försvagad konkurrenskraft emot Kooperativa förbundet som följd. En affär i den mindre byn ansåg lokalföreningen däremot motiverad. Befolkningen där uppgives vara svåra kreditkunder, varför ingen köpman velat öppna filial där. — Nämnden beslöt avstyrka etableringen i samhället men tillstyrka etablering i byn. (Det har upplysts att E icke etablerade på någon av dessa platser utan övertog affär söderöver.) (Härnösand) 20. Etablering i by i närheten av stad. E är en 50 års man, som tidigare innehaft affär. Han har 10 års praktik i branschen och har god ekonomi. De affärer han haft har han dock endast innehaft kortare tider och därefter överlåtit dem. På platsen för etableringen finns tidigare ingen affär. E beräknar den planerade affärens omsättning till 40 000 kr. — Nämnden beslöt att avstyrka etableringen. (Etableringen tillstyrktes 1946.) (Umeå) 21. Etablering av livsmedelsaffär i kyrkby. E har i 17 år varit anställd i kooperativa rörelsen. — I nämndens protokoll heter det: »Ehuru sökanden måste anses fullt kompetent samt även besitta ekonomiska förutsättningar som självständig affärsman, ansåg sig nämnden i första hand böra taga hänsyn till att livsmedelshandeln inom X kyrkby är tillfredsställande företrädd och på grund härav icke kunna tillstyrka den ifrågavarande nyetableringen.» (Luleå) 22. Etablering på landsbygden. E:s etablering blev icke tillstyrkt av nämnden, emedan annan sökande med bättre kvalifikationer anmält sig. (Luleå) Etablering

av

filial.

23. Etablering av speceriaffär i stad. Sökanden är större filialaffärsföretag. Huset, i vilket affären är avsedd att inrymmas, är ännu ej uppfört. Enligt KeLiFars ombud finnas två speceriaffärer alldeles i närheten av den planerade affären. De båda befintliga affärerna torde fylla behovet. — Nämnden beslöt avstyrka filialetableringen. KeLiFa biträdde icke beslutet. (Vid samma tillfälle beviljades sökanden rätt att etablera två andra filialer.) (Malmö) 24. Filialetablering i skogsby. E är en 36-årig man, som driver egen rörelse sedan ett år tillbaka, då han övertog en filial. Hade för 15 år sedan arbete en kort tid i diversehandel. Eget kapital några lusen kronor. På platsen för den tilltänkta etableringen äro ett 20-tal familjer bosatta. E uppger, att han av befolkningen ombetts öppna filial. För några år sedan fanns en dylik, men den bar sig ej och flyttades till annan plats ca 5 km därifrån. Bussförbindelse med denna plats finnes. Befolkningen gör sina inköp dels i nämnda filial, dels i tre andra byar. — Nämnden beslöt avstyrka etableringen på grund av bristande förutsättningar för affärs bedrivande på platsen. (Sundsvall) 25. Filialetablering på nybyggnadsområde inom municipalsamhälle. E har sin huvudaffär på 2 mils avstånd från den tilltänkta filialen. — Nämnden beslöt av-

292 styrka filialetableringen. (Nämnden hade samma dag tillstyrkt filial inom området för en person med huvudaffär i samhället.) (Sundsvall) 26. Handlande i stationssamhälle avser att öppna filial i ett angränsande mindre samhälle, där kraftverksbygge pågår under 6—7 år framåt. Lokala köpmannaföreningen avstyrkte etableringen. Nämnden beslöt likaledes att avstyrka etableringen, enär platsen hade tillräckligt med affärer i branschen. (Härnösand) 27. Filialetablering på landsbygden. Genom föreslagen ombyggnad av vägar kommer trafiken att ledas på annat håll än förbi E:s affär. Frågan om filialen är ännu ej aktuell, men E vill redan nu försäkra sig om platsen, enär en annan blivande affär på denna plats skulle medföra att E förlorade sin kundkrets. — Nämnden beslöt avstyrka filialetableringen, enär oklarhet rådde om tidpunkten då de nya vägarna skulle komma till stånd. För närvarande motiverade bebyggelsen på platsen icke någon etablering och avståndet till de befintliga affärerna var inte större än att konsumenterna kunde göra sina inköp i dessa. (Örnsköldsvik) 28. Filialetablering på landsbygden. E är välmeriterad köpman, som även är ledamot av samarbetsnämnden. — Nämnden beslöt avstyrka filialetableringen, enär nämnden vid samma sammanträde godkänt etablering för annan person på platsen i fråga. Denne hade inkommit med sin ansökan till nämnden tidigare än E och ansågs därför böra ha företräde. (Örnsköldsvik) 29. Etablering i köping av affär med sortiment specerier, charkuterivaror, korta varor etc. E h a r drivit egen rörelse i 23 år och anses dugande. Eget kapital 15 000 kr. Affären planeras i en relativt avskild del av köpingen, inom vilket område ett 80-tal familjer äro bosatta. Avstånd till närmaste affär 200 meter. Lokala köpmannaföreningen uppger, att en av föreningens medlemmar baserar praktiskt taget hela sin omsättning på kunderna från ifrågavarande område. Föreningen skriver bl. a.: »Orsaken till att E vill öppna den omtalade affären kan till stor del bero på, att han vill försöka konkurrera bort den andre charkuteristen, utom E själv, vilken finnes på den västra delen av samhället. Vi måste uttala, som vår bestämda uppfattning, att skulle den sökta etableringen beviljas, så kommer vårt förtroende till samarbetsnämnden att allvarligt rubbas.» — Nämnden beslöt avstyrka E:s filialetablering inom speceri- och charkuteribranscherna. (Umeå) 30. Filialetablering på landsbygden. E har tidigare huvudaffär och två filialer. På platsen, som bebos av 106 personer, finnas tidigare två affärer, den ena kooperativ och den andra enskild. Enligt E har konsumaffären dåligt sortiment och den andra sköts dåligt. Den sistnämnda affären h a r en omsättning av 15 000 å 20 000 kr.; innehavaren driver även åkerirörelse. — Lokala köpmannaföreningen ansåg ej att behov av ny rörelse förelåg. — Nämnden beslöt avstyrka E:s filialetablering. (Umeå) U t ö k n i n g av s o r t i m e n t e t . 31. Utökning av fruktaffärs sortiment med specerivaror. E, som är gift kvinna, innehar sedan l1/» år tillbaka ifrågavarande fruktaffär. E:s branschkännedom god. Hennes man är inköpschef hos fruktgrossist. Enligt KeLiFa:s ombud, som avstyrker utökningen av sortimentet med specerivaror, finnas flera förstklassiga speceriaffärer i närheten av den ifrågavarande affären. — Nämnden beslöt avstyrka etableringen beträffande specerier. KeLiFa:s rapportör biträdde beslutet. (Malmö)

293 32. Utökning av frukt- och grönsaksaffärs sortiment med specerivaror. E är ogift kvinna i 35-årsåldern, som tidigare varit mässföreståndarinna vid flygflottilj samt under 5 år varit biträde i speceriaffär. E har drivit sin frukt- och grönsaksaffär i ett år och vill nu utöka butikens sortiment med specerivaror. E:s närmaste konkurrent är en speceriaffär, som vid tillkomsten av E:s affär förde grönsaker och frukt endast i ringa omfattning, men som senare börjat sälja frukt och grönsaker i större utsträckning. Då affären ej vill avstå från att sälja dessa varor, anser sig E tvungen att börja sälja specerivaror. — Nämnden beslöt avstyrka speceriförsäljning för E. KeLiFa biträdde beslutet. (Malmö) 33. Utökning av fruktaffärs sortiment med specerivaror i samband med övertagande. E, som är i 35-årsåldern, har tidigare drivit egen rörelse i livsmedelsbranschen i 20 år. Har under kriget i 5 år tjänstgjort som kommissarie vid ett fältförband samt som förplägnadsassistent vid militärstab. Eget kapital 5 000 kr. Den affär, som E ämnar övertaga, är obetydlig. Två speceriaffärer finnas i närheten av affären i fråga. — Nämnden beslöt avstyrka etableringen. KeLiFa biträdde beslutet. (Malmö) 34. Utökning av hembageri- och brödaffärs sortiment med specerivaror. Affärens sortiment omfattar redan tidigare smör, margarin samt en del paketerade specerivaror. E, som är gift kvinna, har ordnad ekonomi. KeLiFa:s rapportör hävdar, att behov av ytterligare speceriaffär på platsen ej föreligger, men anser att E:s rörelse bör få bedrivas på samma sätt som hittills. — Samarbetsnämnden beslöt avstyrka sortimentsutökningen. (Malmö) 35. Utökning av charkuteri- och livsmedelsaffärs sortiment med specerivaror såsom mjöl och socker. En speceriaffär belägen i omedelbar närhet av affären i fråga. Av denna grund beslöt nämnden avstyrka sortimentsutökningen. (Göteborg) 36. Utökning av kaffehandels sortiment med konserver. Ett flertal förut befintliga affärer på platsen föra konserver. — Nämnden ansåg principiellt, att konserver ej böra ingå i kaffeaffärernas sortiment och avstyrkte ansökan om sortimentsutökning. (Göteborg) 37. Utökning av mjölkaffärs sortiment med specerivaror. Affären belägen i förort. E är 35-årig kvinna, som uppger sig ha 25 års praktik i branschen såsom affärsbiträde och avdelningschef. Eget kapital 10 000 kr. E äger den fastighet, i vilken mjölkaffären är inrymd och har för avsikt att ombygga fastigheten innan sortimentet utökas. En speceriaffär belägen i omedelbar närhet av mjölkaffären i fråga. — Nämnden beslöt att avstyrka utvidgning av E:s varusortiment utöver vad som vanligen tillhörde en mjölkbutik. (Sortimentsutökningen blev tillstyrkt av nämnden följande år. Orsaken till att nämnden ändrade sitt beslut var enligt nämndens sekreterare, att E byggde om sin lokal och åstadkom en bättre affär än den närmast belägna.) (Stockholm) 38. Utökning av frukt- och konfektyraffärs sortiment med specerivaror. Affären belägen i stad. E disponerar över erforderligt kapital. I det kvarter, i vilket E:s affär är belägen finnes en speceriaffär. Snett över gatan ytterligare en. — Nämnden avstyrkte sortimentsutökningen. Orsaken till beslutet uppges främst ha varit att det ansågs olämpligt att en ren fruktaffär upptog försäljning av kaffe, te och kakao. (Sundsvall)

294 39. Utökning av charkuteri- och matvaruaffärs sortiment med specerivaror. E är en man i 35-årsåldern med lång praktik från charkuteribranschen. Charkuterirörelsen h a r han nyligen startat och vill utvidga sortimentet att omfatta även övriga livsmedel. Lokala köpmannaföreningen anser detta ej önskvärt, enär platsens behov av ifrågavarande varor är väl tillgodosett. Föreningen har dock intet att erinra mot öppnandet av charkuteributiken. — Nämnden beslöt avstyrka E:s etablering inom charkuteri- och speceribranscherna. (Umeå) 40. Utvidgning av kioskrörelse att även omfatta diversehandel i särskild fastighet. — Nämnden beslöt att icke tillstyrka framställningen under hänvisning till att antalet livsmedelsaffärer på platsen vore fullt tillräckligt. (Luleå) Behandlingstiden. För att få en uppfattning om den tid, som i allmänhet åtgått för samarbetsnämndernas behandling av nyetableringsärenden, har en mindre undersökning gjorts beträffade under år 1945 behandlade ärenden. Sammanlagt bearbetades 150 slumpvis utvalda etableringsanmälningar. Undersökningen visade, att behandlingen av dessa etableringsanmälningar i genomsnitt tagit n ä r m a r e 2V« månad (72 dagar) från det vederbörande sökande undertecknat sin anmälan om nyetablering till dess han erhållit meddelande från CERA om samarbetsnämndens beslut. Tiden för ärendenas behandling varierade dock rätt avsevärt såsom framgår av följande sammanställning: mindre än 1 månad 1—2 månader ... 2—3 » 3—4 » 4—5 » ... över 5 »

26 ärenden 50 » 33 » 18 » 12 » 11 » Summa 150 ärenden

Olika samarbetsnämnder uppvisade dock högst varierande behandlingstider. Den kortaste behandlingstiden uppvisade samarbetsnämnden i Stockholm med i genomsnitt 42 dagar (30 ärenden; kortaste behandlingstiden 16 dagar) och den längsta samarbetsnämnden i Umeå med inte mindre än i genomsnitt 154 dagar (10 ärenden; längsta behandlingstiden 272 dagar). Den genomsnittliga tiden för nyetableringsärendenas behandling vid några andra samarbetsnämnder var för Jämtland 88 dagar (11 ä r e n d e n ) , för Värmland-Dalsland 84 dagar (14 ä r e n d e n ) , för Kalmar 78 dagar (7 ärenden) samt för Västergötland 71 dagar (7 ä r e n d e n ) . Det bör anmärkas, att ovan angivna behandlingstider i intet fall innefatta den tid som möjligen åtgått för överklagande av samarbetsnämnds beslut.

B. Permanenta centralnämnden. Omfattningen av den av Permanenta centralnämnden bedrivna verksamheten under åren 1945—1950 beträffande speceri- och lanthandelsbranschen framgår av tabell 17. Sammanställningen visar bl. a., att centralnämnden u n d e r dessa år i 145 fall upphävt samarbetsnämnders tidigare avstyrkande beslut beträffande nyetableringar samt i 204 fall fastställt dylika beslut om avstyrkande. Endast 7 av de fall

295 Tabell 17.

Antalet

År

nyetableringsärendeii som fullföljts nämnden 1945—1950.

Genom hånskjutning av organisation

Genom länskjutning av etablerande

Av samarbetsnämnd:

Av samarbetsnämnd:

Avstyrkta

Summa

Avstyrkta

Tillstyrkta

Ändrade Fastst. (= godk.) ( = e j godk.) 1945 1946 1947 1948 1949 1950

till Permanenta central-

Ändrade Fastst. Ändrade Fastst. (-ej (= godk.) (=godk.) ( = e j godk.) godk.) 2

5 7 6 4

4 1 3 1

1 3

3 Avskr.

Ej upptagna till prövning

18 33 24 21 14 13

31 75 43 22 13 11

4 8 3 2 2 1

4 1 1

som behandlats av centralnämnden hade förut tillstyrkts av samarbetsnämnd. 4 av dessa underkändes av centralnämnden. Permanenta centralnämndens protokoll och handlingar ha genomgåtts för år 1945. Antalet etableringar som centralnämnden nämnda år tillstyrkt efter överklagande av samarbetsnämnds tidigare beslut om avstyrkande uppgick till 23, varav 13 avsågo etablering av ny rörelse, 5 etablering av filial och 1 utökning av sortimentet. Handlingarna i fråga om 4 ärenden ha icke varit tillgängliga. Av de etableringar angående vilka uppgifter föreligga hade 10 tidigare avstyrkts av samarbetsnämnder enbart av allmänt näringspolitiska skäl. Av dessa senare etableringar avsågo 5 etablering i Skåne (3 ny rörelse, 1 filial och 1 utökning av sortimentet), 2 i Västergötland (1 ny rörelse och 1 filial), 1 i Blekinge (ny rörelse), 1 i Stockholm (filial), 1 i Västerbotten (filial). I de sammanlagt 5 fall, där Permanenta centralnämnden gjort ändring i beslut som av samarbetsnämnden motiverats med bristande personlig kompetens, har Permanenta centralnämnden i 3 av fallen givit avkall på de formella kraven enligt nyetableringsavtalet. I övriga 2 fall, där samarbetsnämnden avstyrkt på grund av bristande personliga förutsättningar, men centralnämnden godkänt etableringen, synes icke osannolikt att samarbetsnämnden i någon mån skärpt kraven med hänsyn till de föreliggande näringspolitiska förhållandena. Detta synes icke heller osannolikt i åtminstone 1 av de sammanlagt 2 fall, där samarbetsnämnden avstyrkt med hänsyn till bristande ekonomiska förutsättningar och de näringspolitiska förhållandena, men Permanenta centralnämnden godkänt etableringen. Av de av centralnämnden år 1945 avstyrkta 35 etableringarna avsågo 26 startande av ny rörelse, 2 öppnande av filial och 3 utökning av sortimentet. (Handlingarna i fråga om 4 ärenden ha icke varit tillgängliga.) I fråga om de avstyrkta etableringarna av ny rörelse ha 18 bedömts ha avstyrkts av a n d r a skäl än enbart de näringspolitiska förhållandena samt 8 enbart av hänsyn till de näringspolitiska förhållandena på platsen. Dessutom synas 1 filialetablering samt 1 sortimentsutökning ha blivit avstyrkta av centralnämnden enbart av allmänt näringspolitiska skäl. Motiven för avstyrkanden av etableringar tillhörande den förstnämnda gruppen (18 fall) fördela sig på följande sätt: Bristande personliga förutsättningar 15 fall, bristande ekonomiska förutsättningar 12 fall, butikslokalens mindre tillfredsställande beskaffenhet 2 fall, samt allmänt näringspolitiska förhållanden 13 fall. (Det bör observeras, att liksom i fråga om samarbetsnämnderna flera olika skäl för avstyrkandet ofta förelegat för en och samma nyetablering.)

296 Nedan ha förtecknats samtliga de nyetableringsärenden för vilka beslut om avstyrkande år 1945 fastställts av centralnämnden och för vilka beslut de allmänt näringspolitiska förhållandena antagits ha varit helt eller huvudsakligen utslagsgivande.

Förteckning över samtliga genomgångna, av Permanenta centralnämnden år 1945 behandlade nyetableringsärenden, i fråga om vilka elablering synes ha avstyrkts enbart eller huvudsakligen av näringspolitiska

skäl.

(E = etableringssökanden; PC = Permanenta centralnämnden)

Etablering

av ny

rörelse.

1. Etablering av mjölk- och speceriaffär i stad. E är gift 33-årig kvinna, som tidigare förestått en av hennes broder driven mjölk- och speceriaffär. Hon har erhållit tillstånd av Mjölkcentralen att köpa mjölk. Avståndet från E:s affär till de två närmaste speceriaffärerna är enligt E:s uppgift 250 respektive 600 meter. — I brev till PC skriver E bl. a.: »Då jag ej vet vilka skäl nämnden anfört för sitt beslut i mitt fall, kan jag ju inte bemöta desamma. Jag kan som saken ligger till endast framhålla det faktum, att jag anser mig kompetent att bedriva ett affärsföretag inom branschen i fråga, då jag h a r flera års erfarenhet i facket. Därtill kommer att den trakt, varest jag startat min affär, är i mycket stort behov av en ny speceriaffär. Enbart i den fastighet, vari jag har min affärslokal finnes 34 lägenheter av storlek från enrums till trerums. Som var och en förstår räcker hyresgästerna i detta hus till att bära u p p min affär, frånsett bebyggelsen i övrigt. Sålunda håller man på att uppföra ett komplex om 125 lägenheter endast ca 200 meter söderut.» — PC fann ej skäl göra ändring i samarbetsnämndens beslut. (Efter förnyad prövning i augusti 1946 beslöt samarbetsnämnden att godkänna E:s etablering. KeLiFa biträdde beslutet.) (Malmö) 2. Etablering av speceriaffär i stad. E är ogift kvinna i 45-årsåldern, som under 25 års tid förestått filial till speceriaffär. Eget kapital 10 000 kr. Den planerade affären är belägen invid ett livligt trafikerat torg. Vid samma gata finnes en speceriaffär i samma kvarter och en snett över gatan. Dessutom ytterligare 2 speceriaffärer och 3 frukt- och speceriaffärer i grannskapet. — I brev till PC skriver E bl. a.: »Jag h y r d e redan i sommar ifrågavarande lokal för en tid av fem år mot en hyra av 2 000 kr. per år. Detta hyreskontrakt kan ej annulleras och jag är alltså bunden för lokalen under nämnda tid. Härtill kommer, att jag har beställt inventarier till affären för ganska avsevärt belopp och kommer inredningen att bli den bästa tänkbara. Vidare h a r jag sagt upp min anställning hos firma X, varför jag nu står utan anställning.» E framhåller vidare, att hon säkert kan räkna med en del kunder från andra stadsdelar. — I brev till PC framhåller samarbetsnämnden på tal om E:s planer att rekrytera kundkretsen även från andra stadsdelar, att dylika optimistiska beräkningar oftast bruka slå fel. Följden av E:s etablering blir enligt nämnden, att de omkringliggande affärernas omsättning kommer att minska. Nämnden åberopar en skiss av vilken säges framgå, att något behov av en ny affär i berörda kvarter ej förefinnes. Någon ny bebyggelse kan ej heller äga rum, då alla tomter äro bebyggda. Nämnden slutar: »Skulle etablering komma till stånd medför detta, att distributionskostnaderna per försäljning ökas för de intilliggande affärsrörelserna, varigenom deras konkurrenskraft minskas.» — PC fann ej skäl göra ändring i samarbetsnämndens beslut. — (E har i meddelande till Nyetableringssakkunniga bl. a. uppgivit, att omsättningen

297 i hennes affär under år 1946 uppgick till ca 180 000 kr. — Efter förnyad prövning i april 1947 beslöt samarbetsnämnden att godkänna E:s etablering.) (Malmö) 3. Etablering av kaffe-, frukt- och konfektyraffär i köping med ca 5 000 invånare. E är ett 38-årigt kvinnligt biträde med 10 års praktik. Eget kapital 7 000 kr. Affären belägen vid huvudgatan. Tre specialaffärer för kaffe och konfektyrer finnas tidigare i samhället. I den fastighet i vilken E ämnar inrymma sin affär har en kaffe-, frukt- och konfektyraffär drivits sedan 1918. Affären har dock varit nedlagd sedan 1942. Samarbetsnämnden förklarar i skrivelse till PC, att etableringen med hänsyn till det stora antalet välskötta speceriaffärer på platsen bör avstyrkas beträffande specerier. — PC beslöt att avstyrka E:s etablering i vad gällde varor hänförliga till speceri- och livsmedelsbranschen. (Malmö) 4. Etablering i förort till stad. E är fru och anställd i speceriaffär men har för avsikt att öppna egen affär. E:s man är förtidspensionerad efter olycksfall i arbetet och har en pension av 200 kr per månad. E förfogar själv över ett kapital på 6500 kr. och har erhållit löfte om lån av en henne närstående person. Avstånd till närmaste affär uppges av E vara ca 300 meter, av samarbetsnämnden 170 meter. — Samarbetsnämnden avstyrkte etableringen. — E överklagade beslutet hos PC. I skrivelse till PC anförde hon bl. a.: »I det kvarter, i vilket den av mig planerade butiken skulle inrymmas, samt i två intilliggande kvarter är för närvarande under uppförande eller kommer inom kort att uppföras inalles 9 nya fastigheter om tillsammans 190 lägenheter, och det kommer troligen icke, enligt redan fastställda ritningar att inredas någon mera speceriaffär i någon av dessa fastigheter enligt å n ä m n d a karta tecknat intyg av byggmästare. Enligt stadsplanen är dessutom det fjärde kvarteret, som gränsar intill dessa tre kvarter, avsett att bebyggas med 3 fastigheter.» Samarbetsnämnden uppger i skrivelse till PC bl. a., att 100 meter från platsen för E:s etablering finns en fruktaffär, som saluför en del specerivaror. På ett avstånd av 225 meter från E:s etablering har nämnden för ett halvt år sedan tillstyrkt en etablering av speceriaffär. Ifrågavarande affär har ännu ej öppnats. Nämnden uppger vidare, att på det bostadsområde, som berörs av E:s etablering äro tills vidare endast tre fastigheter under uppförande. »Det torde vara ovisst när de övriga planerade fastigheterna skola påbörjas. Det är även att förmoda, att områdets bebyggelse kommer att ske i flera etapper.» — PC fann ej skäl göra ändring i samarbetsnämndens beslut. (Malmö) 5. Etablering av affär med sortiment kött-, fläsk- och, charkuterivaror i närheten av stad. E, som är en 28-årig gift kvinna, h a r 5 års praktik från charkuteribranschen och 3 års praktik från speceribranschen. Eget kapital 2 000 kr. samt lån av anhöriga 4 000 kr. På området finnas enligt E:s uppgifter 19 villafastigheter, varjämte 12 äro under uppförande. Under 1945 komma ytterligare 20 hus att påbörjas. Enligt uppgift från n ä m n d e n finnes på ett avstånd av 25 meter från etableringen en välskött speceriaffär, vilken även för charkuterivaror. — Samarbetsnämnden hade avstyrkt E:s etablering, emedan villasamhället, där E:s affär skulle ligga, endast vore under planering och detsamma icke komme att vara bebyggt förrän tidigast om ca ett år. — PC fann ej skäl göra annan ändring i samarbetsnämndens beslut än att, »enär nyetablering inom kött- och charkuteribranschen icke regleras av bestämmelserna i Nyetableringsavtalet för speceri- och livsmedelsbranschen den 31/12 1944, icke godkänna etablering i vad den avsåge varor hänförliga till speceri- och livsmedelsbranschen». (Karlskrona) 6. Etablering av speceri- och diverseaffär i samhälle med ca 350 invånare. E är en 30-årig man med åtta års praktik från speceri- och diversehandel. Enligt egen

298 uppgift förfogade han över ett kapital av 10 000 kr., då han startade sin rörelse. I den fastighet, i vilken E öppnat affär, har sedan början av 1900-talet till år 1940 funnits affär. Avstånd till närmaste affär är 100 meter. Samarbetsnämnden hade beslutat avstyrka E:s etablering, »enär något behov av nämnda affärsrörelse icke förelåg på platsen». Det hade utrönts, att den lokal, i vilken etableringen skall ske, förut innehafts av 5 personer, vilka samtliga fått sluta sin rörelse, då den ej varit ekonomiskt lönande. Den siste av dessa personer hade därvid gjort konkurs. — Till PC uppger E, att mer än hälften av samhällets befolkning har närmast till E:s affär. I samhället finnas sex speceri- och livsmedelsaffärer; tre av dessa ha en omsättning av 200 000 kr., två 125 000 kr. och en 75 000 kr. De tre affärerna med de största omsättningssiffrorna ligga närmast E:s affär. E, som drivit sin affär i fyra månader, beräknar sin omsättning till 75 000 kr. På grund av arbetets omfattning har han anställt ett biträde med 30 års branschvana. Lön till denne 350 kr. per månad. E uppger, att han i händelse av fortsatt blockad måste föra KF:s varor. — PC fann ej skäl göra ändring i samarbetsnämndens beslut. (Karlskrona) 7. Etablering på landsbygden. E är en ogift kvinna i 40-årsåldern, som tidigare skött en av hennes far innehavd diversehandel. Sedan föräldrarnas död för ca 8 år sedan har affären varit stängd och E haft anställning såsom husföreståndarinna. E har nu för avsikt att åter öppna affär i sin efter föräldrarna ärvda fastighet. Fastigheten värd mellan 6 000 och 7 000 kr. E äger möjligen ett par tusen kronor därutöver. E:s ekonomi är välordnad. Affärsområdet omfattar endast 6 familjer. Närmaste affär belägen på 3 respektive 4 km avstånd från etableringen. Dessa affärers omsättning 25 000—30 000 respektive 30 000 kr. E beräknar sin omsättning till ca 15 000 kr., men anser sig k u n n a leva på rörelsen, då hon bl. a. ej behöver betala någon hyra. Samarbetsnämnden ansåg, att E i den planerade affären kan komma upp i en omsättning av högst 6 000 kr. och avstyrkte etableringen av näringspolitiska skäl. — PC fann ej skäl göra ändring i samarbetsnämndens beslut. (Kalmar) 8. Etablering av kött- och charkuteriaffär i förort till stad. I affären torde även komma att föras specerivaror. E är en 35-årig föreståndare för charkuteriaffär. Han har 18 års praktik i branschen i fråga. Eget kapital 8 000 kr. samt möjlighet att låna därutöver erforderligt belopp. Affärsfastigheten nybyggd. Närmaste speceriaffär belägen på 50 meters avstånd från etableringen. Inom ett avstånd av 550 meter finnas 8 speceri- och livsmedelsaffärer på i allt ca 2 500 personer. — PC fann ej skäl göra ändring i samarbetsnämndens beslut om avstyrkande i vad avsåge specerivaror. (Etableringen blev omprövad och godkänd av PC år 1946. Det upplystes då, att omsättningen i E:s affär beräknades till 120 000 kr.) (Hedemora) Etablering

av

filial.

9. Etablering av filial till specialfirma i smör och ost (med 6 affärer). F i r m a n för även kaffe, te, kakao, socker, gryner, konserver, torkad frukt m. m. i sina affärer. Den planerade filialen belägen vid infartsgata till Göteborg. Vid den 360 meter långa del av gatan det här är fråga om finnas 5 speceriaffärer, 2 mjölkaffärer, 1 fiskaffär och 2 frukt- och konfektyraffärer, vilka samtliga helt eller delvis föra samma sortiment, som etableringssökanden. Affärsområdet bebos av ca 460 familjer. Samarbetsnämnden hade beskrivit affärsläget såsom olämpligt. PC fann ej skäl göra ändring i samarbetsnämndens beslut. (Göteborg)

299 Utökning

av

sortiment.

10. E har en kombinerad mjölk- och charkuteriaffär inrymd i egen fastighet, som han nu tänker bygga om och i den inreda en tredelad butik. E har icke själv vana från speceribranschen, men ett av hans biträden har sju års praktik från denna bransch och firmans prokurist har under åren 1906—1922 varit innehavare av diversehandel. Omsättningen i E:s nuvarande affär är 80 000 kr. Inom samma bostadsområde, som ligger avskilt från den övriga staden, finnes en speceriaffär med en omsättning av 80 000 kr. Samarbetsnämnden hade avstyrkt E:s etablering med hänsyn till den dåliga omsättningen i den befintliga speceriaffären, och då den icke hade ansett att behov av ett ytterligare försäljningsställe för specerier förelegat. (Den befintliga speceriaffären säljer även mjölk- och charkuterivaror.) — E hävdar i skrivelse till PC, att av en tredelad butiks totalomsättning ca 2 / 3 hänför sig till försäljning av specerivaror. Eftersom E till sina k u n d e r säljer för 50 000 kr. mjölk- och charkuterivaror, skulle han, om han utökade sitt sortiment med specerivaror, säkerligen kunna sälja för 100 000 kr. dylika varor. För närvarande köper befolkningen inom ifrågavarande bostadsområde en stor del av sina specerivaror i stadens centrum. — Köpmannaförbundet medger i skrivelse till PC, att befolkningen i viss utsträckning köpt sina specerivaror i stadens centrum, då den förre innehavaren av den befintliga speceriaffären senaste tiden bedrivit pälsaffärer, vilka senare kanske tagit hans största intresse i anspråk. Affären hade emellertid nu övertagits av en yngre affärsman, varför förbundet anser det troligt, att förhållandena bli andra hädanefter. — PC fann ej skäl göra ändring i samarbetsnämndens beslut. (Jönköping) Omprövning. 11. Omprövning av åren 1936 och 1939 meddelade beslut om avstyrkande av etablering av manufaktur- och diverseaffär på landsbygden. E är en 50-årig man, som är utlärd skräddare och som drivit ifrågavarande rörelse i 21 år. Eget kapital 1 500 kr.; lån av anhöriga 2 000 kr. och övriga lån 5 000 kr. På platsen, som bebos av 150 familjer, finnas ytterligare två affärer med omsättning 140 000 respektive 150 000 kr. I brev till köpmannaförbundet skriver E : »Undertecknad som sedan 1924 drivit skrädderi och diversehandel i X får härmed anhålla om inträde i köpmannaförbundet. Jag började som förut nämnts redan 1924 och har hela tiden fortsatt på samma sätt, särskilt h a r jag ägnat mig åt manufaktur, då jag är utlärd skräddarmästare. År 1935 erhöll jag en cirkulärskrivelse från Edert förbund med uppmaning, att jag skulle ansluta mig till föreningen. I enlighet med detta cirkulär, som bilägges, anmälde jag mig som medlem, men vägrades och i stället beviljades Z rätt att få öppna affär h ä r . . . » — Lokala köpmannaföreningen beslöt i augusti 1945 att tillstyrka E:s etablering under förutsättning, att E ålades att företaga en grundlig reparation av sin fastighet, så att hälsovårdsnämnden godkänner lokalen i fråga. Mot beslutet reserverade sig två ledamöter (däribland ordföranden), som ej ansågo, att behov av ytterligare affär förelåg. •— Samarbetsnämnden beslöt att avstyrka E:s etablering med den motiveringen, att orten med hänsyn till dess storlek och ekonomiska förhållanden ej kunde anses ha behov av någon ytterligare affär inom diversehandelsbranschen och då de båda övriga affärerna planerade om- och tillbyggnad av sina affärer för att ännu bättre kunna betjäna sin kundkrets. Bidragande var också att E — enligt vad som framginge av etableringsanmälan — hade svag ekonomi och ej tillfredsställande bransch- och affärsvana. — PC fann ej skäl göra ändring i samarbetsnämndens beslut. (Umeå)

300 VIII. Enquete med företagare, som berörts av nyetablerings kontrollen. I avsikt att få en uppfattning om reaktionerna hos de personer, som berörts av nyetableringskontrollen, utsändes i slutet av 1946 frågeformulär till de personer, som fått anmälan om etablering i branschen till- eller avstyrkt. I allt utsändes ca 4 600 formulär, varav ca 2 100 till personer, som fått etablering tillstyrkt, och 2 500 till personer, som fått etablering avstyrkt. Antalet inkomna svar utgjorde i fråga om de tillstyrkta 25 procent och i fråga om de avstyrkta 16 procent. F r å n r ä k n a s de ofullständiga svaren utgjorde svarsprocenten 20 respektive 11 procent. Dessa procentsatser måste bedömas mot bakgrunden av, att många av de tillskrivna personerna upphört med sin rörelse eller i fråga om de avstyrkta aldrig startat den rörelse som icke blivit godkänd av branschorganisationerna. Det är dock uppenbart, att undersökningen icke är så representativ som skulle vara önskvärt. F r å n personer, som fått etablering avstyrkt redan på 1930-talet inkommo 134 bearbetningsbara svar. Inte mindre än 47 av dessa personer eller 35 % ha uppgivit, att de själva fortsätta att driva sin rörelse, trots att den sedermera icke blivit godkänd. Medräknas även de, som fått etablering avstyrkt under åren 1940—1945, finner man, att 95 personer eller 34 % av de avstyrkta, som insänt bearbetningsbart svar, själva fortfarande bedrevo sin rörelse, trots att de sedermera icke godkänts. Om frågeformulären besvarats i större utsträckning, skulle ett ännu större antal sådana fall säkerligen ha kunnat redovisas. Däremot hade det nyss angivna procenttalet sannolikt varit lägre, enär enquéten uppenbarligen lättast nått fram till dem som fortfarande bedriva rörelse och dessa också torde ha varit mest angelägna att besvara formuläret. Ett relativt stort antal av de etableringssökande ha uppgivit, att de upprepade gånger ansökt hos samarbetsnämnd om godkännande. Av 251 avstyrkta, som besvarat frågeformulärets fråga om de tidigare fått anmälan avstyrkt, ha nämligen 35 % uppgivit, att så varit fallet, medan 11 % uppgivit, att deras affär sedermera tillstyrkts. Av 399 tillstyrkta ha 18 % angivit, att deras anmälan om etablering tidigare blivit avstyrkt. En fråga av intresse är i vilken grad de etableringssökande känt till nyetableringskontrollen, då de beslöto att öppna affär. På frågan om vid vilken tidpunkt kännedom erhållits om att tillstyrkan av samarbetsnämnd erfordrades för att erhålla leverans från de till nyetableringsavtalet anslutna grossisterna ha följande svar erhållits. Av de 203 avstyrkta, som besvarat formuläret på denna punkt, ha 20 % uppgivit, att de hade kännedom om nyetableringskontrollen, innan de vidtagit några åtgärder för den planerade affärsrörelsen. Vidare ha 28 % anmält, att de erhållit sådan kännedom först sedan de vidtagit åtgärder (såsom förhyrande av lokal, underhandlingar om kredit e t c ) , men innan affären öppnats. Slutligen ha 52 % uppgivit, att de först sedan de öppnat affären fått kännedom om att godkännande av samarbetsnämnden kräves. Av de 322 tillstyrkta, som besvarat frågeformuläret på denna punkt, ha 70 % vetat om nyetableringskontrollen, innan de vidtagit några åtgärder för affärens öppnande, 21 % sedan de vidtagit vissa åtgärder men ännu ej öppnat affären, medan 9 % erhållit kännedom om nyetableringskontrollen först sedan de öppnat sin affär. Av 52 avstyrkta personer som uppgivit att de lagt ned sin rörelse, uppge 32, att avstyrkandet var den direkta orsaken därtill, medan 13 förklara, att avstyrkandet var en medverkande orsak till att affären lades ned. Slutligen uppge 7, att avstyrkandet var utan betydelse för affärens u p p h ö r a n d e .

301 Om verkningarna av nyetableringskontrollen för dem, som fått anmälan om nyetablering avstyrkt, lämnar enquéten tämligen utförliga upplysningar. Frågan huruvida avstyrkandet inverkat menligt på röreisen har av 88 % av de 206 personer, som svarat på frågan besvarats med ja, medan 12 % besvarat frågan med nej. Bland personer tillhörande den senare kategorien finns det t. o. m. personer, som anse nyetableringskontrollen nyttig. En av dessa var en 50-årig kvinna bosatt i en norrlandsby med ett 10-tal familjer. Då det var över 20 km till närmaste affär hade hon velat starta egen affär. Den omständigheten, att hennes ctablering blev avstyrkt gjorde, att hon i stället tog hem varor för sin egen och grannarnas räkning från den närmaste handlanden. Hon finner det fullt naturligt, att hon blev avstyrkt och skriver bl. a.: »Jag har ju aldrig kunnat livnära mig som handlande här. . . . Hade jag öppnat själv eller köpt hem varor, hade jag troligen hunnit göra konkurs för länge sedan. Jag anser därför, att den kontroll, som finns nu bör fortsätta och hellre skärpas, enär det är många, som inte alls har något förstånd som vill bli handlande, och som sedan går omkull och detta skapar bara elände.» En annan person, som övertagit en avstyrkt rörelse i Malmö och som under fyra år innehaft rörelsen, innan den blev tillstyrkt skriver: »Att nyetableringskontroll måste finnas är undcrtecknads åsikt, men bör den handhavas av kompetenta och opartiska personer, så affärerna ej växer som svampar ur jorden och placeras 10 å 15 mtr från v a r a n d r a och öppnas den ena månaden och nedläggas efter ett par månader, vilket ej bliver till någon nytta, utan till skada. Som villkor för nyetablering torde fordras branschvana och bokföringskunnighet. Nyetablcringskontrollen torde gälla alla affärer, privata såväl som kooperativa.» Såsom nämnts ha emellertid det övervägande antalet förklarat, att avstyrkandet inverkat menligt på deras rörelse. De vanligaste skälen härtill synas vara, att varuinköpen försvårats eller omöjliggjorts, varjämte lägre rabatter erhållits och högre frakter fått erläggas, enär vederbörande ofta nödgats köpa varor från kooperativa föreningar, eller grossister i andra än de närmast belägna städerna etc. Härigenom har det ofta även tagit längre tid att få hem v a r o r n a än om de fritt kunnat välja sina leverantörer, vilket medfört, att sorteringen tidvis varit otillfredsställande. Ransonerade varor och märkesvaror synas ha varit svårast att få tag i. Många av de avstyrkta ha varit nödsakade att köpa allt kontant, andra ha på grund av avstyrkandet haft svårare att få kredit. De högre fraktkostnaderna ha delvis förorsakats av att vederbörande varit tvungna att själva hämta varorna hos leverantörerna eller i varje fall hämta dem vid järnvägsstationen på egen bekostnad. Samköming å grossisternas bilar har ej heller kunnat tillämpas, varigenom dyrare frakter förorsakats vederbörande. Flera framhålla som en kännbar följd av avstyrkandet, att de ej fått del av detaljistorganisationernas prislistor och därigenom fått del av prisändringar etc. Enqueten ger i några fall exempel på att vissa grossister varit villiga att leverera till avstyrkta affärer men ej ansett sig kunna göra detta med hänsyn till sina förpliktelser enligt det gällande nyetableringsavtalet. En grossist skriver sålunda (enligt avskrift av brev som bifogats enquetesvaret) följande till en handlande i Norrland, som u p p r e p a d e gånger blivit avstyrkt av samarbetsnämnden och slutligen även av Permanenta centralnämnden: 1 1

Fallet har omnämnts under nr 11 å sid. 299.

302 » . . . Då den centrala Prövningsnämnden i Stockholm numera definitivt avslagit Eder ansökan om inträde i Köpmannaförbundet h a r jag blivit tvingad att underteckna en förbindelse att ej i fortsättningen sälja till Eder till reducerade priser och följaktligen kan jag ej leverera den nu rekvirerade ordern, varför kupongerna härmed återgå. Ingen kan mer än jag beklaga hela denna tråkiga historia men nu går det ej längre att göra något åt det eller försöka spjärna emot. Jag kan därför inte göra annat än att tacka Eder för alla dessa år av mycket goda affärsförbindelser och hoppas att saken på något sätt kommer att ordna sig för Eder. Det hela förefaller mig i högsta grad orättvist mot Er, men jag hoppas än en gång att Ni och E d r a söner på något sätt skall kunna tjäna Edert uppehälle. Med de varmaste hälsningar...» Många av dem, som fått etablering avstyrkt, klaga över att handlanden på platsen i fråga eller personer, som haft intresse av att den av samarbetsnämnden påbjudna blockaden upprätthållits, till samarbetsnämnden rapporterat, från vilka grossister eller fabrikanter vederbörande erhållit varuleveranser, varefter grossisterna eller fabrikanterna i fråga icke vidare vågat leverera varor. Några personer uppgiva i sina svar, att vissa grossister leverera varor till dem under fingerade namn. Andra förklara, att de för att minska riskerna för avbrutna leveranser nödgats hämta sina varor först efter mörkrets inbrott eller att de ej våga skylta med vissa märkesvaror och andra artiklar, som enligt nyetableringsavtalet icke få levereras till avstyrkta etableringar. 1 En köpman i Skåne, som utvidgat en fruktaffärs sortiment med specerier skriver sålunda: ». . . Mina tidigare förbindelser i choklad och frukt vägrade att sälja även de varor jag köpt i flera år. Något meddelande att jag var avstängd för varuköp fick jag ej. En del grossister levererade varor under fingerade namn som avsändare m. m. Trots detta fanns spioner på såväl avsändare- som mottagarestationen här, så att jag till slut måste hämta varorna 15 mil härifrån i egen p e r s o n b i l . ..» En annan, som år 1936 etablerat speceriaffär på landsbygden och fått etableringen avstyrkt strax efter starten och sedan flera gånger, senast 1940, anför: ». . . Då jag sedermera vände mig till en grossist i kolonialvarubranschen om inköp fick jag ett avböjande svar, trots att jag hade eget rörelsekapital och ämnade betala kontant, vilket jag även gjort under alla de tio år sedan starten. Efter hand blev jag underkunnig om förhållandena, som hade utvecklats sålunda: då det blev bekant att en ny affär skulle öppnas tog närmast belägna affärsinnehavare och meddelade X:s köpmannaförening som via Länsförbundet utsände blockadmeddelanden till alla grossister och medlemmar av Köpmannaförbundet inom . . . Jag lyckades dock övertala några detaljister å annan ort att hjälpa mig med varor. Även en och annan grossist gjorde eftergifter. Och affären öppnades och fick redan från början ganska god fart. Men då började det verkliga angivarsystemet att träda i funktion, vilket gick så till att köpmannaföreningens spioner voro framme lite varstans vid järnvägsstationer, busshållplatser och tog reda på var jag fick 1 Den undersökning av vissa nämnders prövning av nyetableringsärenden, för vilken tidigare redogjorts, lämnar ej stöd för den uppfattningen, att nämnderna planmässigt organiserat någon »spioneriverksamhet» gentemot avstyrkta etableringar. I den mån sådan förekommit synes den ha handhafts av andra detaljhandlare, som haft intresse att avlägsna en verklig eller förment konkurrent. Det må dock nämnas, att en samarbetsnämnd i Mellansverige vid ett tillfälle beslöt att anlita en privatdetektivfirma för att få utrönt varifrån en avstyrkt handlande erhöll varuleveranser sedan egna efterforskningar därutinnan icke lämnat nöjaktigt resultat.

303 mitt gods ifrån. Vid några tillfällen hemkörde leverantören varor till affären men det första köpmannaföreningen fick nos på denne fick han omedelbart föreläggande att genast upphöra med leveranser till mig, vilket vid nästa rekvisition av varor meddelades mig och då fick man försöka på annat håll. Vissa märkesvaror, speciellt i livsmedelsbranschen, vågade vi aldrig ha liggande framme synligt i affären, då man aldrig kunde veta om köpmannaföreningens spion kunde vara ute. Den leverantör, som bleve ertappad att ha levererat dessa varor, skulle då säkerligen råka illa u t . . . Förhållandena ha dock förbättrats efter hand, då vederbörande monopolherrar ha förstått, att det inte går att slå ihjäl rörelsen. Det kan ju meddelas, att det inte är alla varor som tillhöra en lanthandel som denna, som varit bojkottade. Av vissa varor kan en leverantör ha levererat i ända till åtta år, men så h a r vederbörande snokat reda på förbindelsen och så har det varit stopp.» En köpman, som innehaft avstyrkt affär i 3 år, men på grund av övergång till annan verksamhet velat sälja den, uppger: ». . . Då jag fick plats som resande för en firma, önskade jag sälja affären, vilket jag också gjorde två gånger, men båda gångerna lyckades köpmannaföreningens ombud övertala köparna att återlämna köpekontraktet. Jag upplyste vid båda tillfällena, att affären ej var godkänd av föreningen. J a g vågade ej söka någon rättelse i denna sak, då jag riskerade ytterligare förföljelse från köpmannaföreningen. Vissa grossister levererade trots blockaden varor per järnväg till affären. Men lyckades föreningens ombud få r e d a på leverantörsadressen och förmå dem att ej leverera.»

Bilaga a.

Nyetableringsavtal för speceri- och livsmedelsbranschen. I syfte att åstadkomma en rationell utveckling av detaljhandeln inom speceri- och livsmedelsbranschen har mellan undertecknade organisationer, nedan kallade parterna, nämligen Kemisk-tekniska och Livsmedelsfabrikanters Förening, nedan kallade KeLiFa, Sveriges Kolonialvaru-Engrossisters Riksförbund, nedan kallat Kolonialförbundet, Inköpsccntralernas Aktiebolag, nedan kallat ICA, samt Sveriges Speceri- och Livsmedelshandlareförbund, nedan kallat SSLF, följande avtal träffats angående behandlingen av nyetableringsärenden inom speceri- och livsmedelsbranschen. § 1. Mom. i. Med nyetablering förstås: 1) etablerande av ny butiksrörelse; 2) etablerande av filial med eller utan självständig förvaltning; 3) utvidgning av existerande butiksrörelse inom annan bransch med varugrupp av betydelse inom speceri- och livsmedelsbranschen; 4) flyttning av existerande butiksrörelse i syfte att erhålla ny kundkrets. Mom. 2. Butiksrörelse, som nedlagts, skall därest verksamheten önskas återupptagen, bli föremål för ny prövning. Mom. 3. Fortsättande av butiksrörelse efter ackord, erhållet inom fyra år från det ackord tidigare beviljats, eller konkurs, behandlas som nyetablering.

304 § 2. Tillstyrkt nyetablering skall påbörjas inom tre månader från delgivningen av slutligt beslut i ärendet, dock må samarbetsnämnd respektive Permanenta Centralnämnden, när skäl därtill äro, utsträcka denna tid. § 3. Nyetableringsärende skall bedömas enligt följande grunder: 1) den personliga kompetensen; 2) de ekonomiska förutsättningarna; 3) butikslokalens beskaffenhet; 4) allmänt näringspolitiska förhållanden, innefattande jämväl behovet av nyetableringen, därvid dock förhandenvaron av andra butiksrörelser på platsen icke i och för sig får utgöra hinder för nyetableringen. § 4. Nyetableringsärende handlägges lokalt av samarbetsnämnd för det område, inom vilket etableringen är belägen. Av samarbetsnämnd handlagt ärende kan på sätt som här nedan stadgas hanskjutas till och överklagas hos Permanenta Centralnämnden. Delgivning av fattade beslut sker genom Centrala Rapportsystemet. § 5. Samarbetsnämnd består av åtta ledamöter, av vilka tre äro valda av Kolonialförbundet, en av ICA och tre av SSLF, varjämte dessa sju ledamöter genom enhälligt beslut utse en opartisk ordförande. Valen av ledamöterna må av parterna överlåtas åt lokala sammanslutningar. För de ordinarie ledamöterna väljas personliga suppleanter. Samarbetsnämnd utser inom eller utom sig en sekreterare. Beslut fattas med enkel majoritet. En var ledamot äger en röst, ordföranden en röst jämte utslagsröst. § 6. Vid samarbetsnämnds sammanträde skall föras protokoll, angivande vilka som närvarit, ärenden, samarbetsnämnds beslut och de från beslut skiljaktiga yrkanden, som kunna hava förekommit. § 7. Representant för KeLiFa skall, där så lämpligen kan ske, deltaga i samarbetsnämnds sammanträden och till protokollet låta anteckna sin mening. Därest KeLiFa ej representeras vid sammanträdet, skall före ärendets avgörande KeLiFa :s ställningstagande meddelas samarbetsnämnden. § 8. Permanenta Centralnämnden består av en ledamot jämte en suppleant från vardera KeLiFa, Kolonialförbundet, ICA och SSLF samt en av dessa ledamöter genom enhälligt beslut utsedd opartisk ordförande jämte suppleant för denne. En var ledamot äger en röst, ordföranden två röster jämte utslagsröst. § 9. Den, som planerar nyetablering enligt § 1, har att ingiva anmälan härom till vederbörande samarbetsnämnd. Sådan anmälan bör innehålla styrkta uppgifter, som kunna läggas till grund för ärendets handläggning. Part, som erhåller kännedom om planerad nyetablering, skall ofördröjligen lämna meddelande härom till vederbörande samarbetsnämnd. Det åligger nämndens sekretariat att verkställa erforderlig utredning och tillse, att den etablerande, där denna ej ingivit anmälan enligt första stycket, beredes tillfälle yttra sig. Samarbetsnämnd må även, när skäl därtill äro, vid handläggning av visst ärende bereda den, som av ärendet beröres, tillfälle att själv eller genom ombud inställa sig inför nämnden. § 10.

Före ärendets föredragning i samarbetsnämnden —• i regel minst åtta dagar dessförinnan — skola anmälningshandlingarna tillställas parterna. Samarbetsnämnds beslut skall ofördröjligen delgivas part ävensom Centrala Rapportsystemet.

305 § 11. Part, som icke åtnöjes med s a m a r b e t s n ä m n d s beslut, äger hänskjuta ärendet till Perm a n e n t a Centralnämnden. Meddelande h ä r o m skall vara Centrala Rapportsystcmet tillhanda senast å åttonde dagen från den, då part erhållit besked om s a m a r b e t s n ä m n dens beslut. § 12. Därest part icke inom i § 11 stadgad tid hänskjutit ärende till P e r m a n e n t a Centralnämnden, skall Centrala Rapportsystemet omedelbart i rekommenderat brev med m o t tagningsbevis meddela den etablerande samarbetsnämndens beslut j ä m t e besvärshänvisning. § 13. Etablerande, som icke åtnöjes med s a m a r b e t s n ä m n d s beslut, äger att anföra besvär över beslutet hos P e r m a n e n t a Centralnämnden. Resvärshandlingar skola vara Centrala Rapportsystemet tillhanda senast å fjortonde dagen efter den, då klaganden erhållit del av samarbetsnämndens beslut. Vid anförande av besvär skall klagande för bestridande av kostnaderna i ärendet hos Centrala Rapportsystemet erlägga 50 kronor. § 14. P e r m a n e n t a Centralnämnden företager härefter ärendet till slutligt avgörande, därvid särskilt beslut skall meddelas, huruvida det av klaganden erlagda beloppet, 50 kronor, skall återbetalas. § 15. Reslut i nyetableringsärenden skola genom p a r t e r n a s försorg delgivas därav berörda leverantörer, som genom anslutning till någon av p a r t e r n a s organisationer eller annorledes förklarat sig beredda att medverka till detta avtals u p p r ä t t h å l l a n d e . § 16. Det åligger de avtalsslutande p a r t e r n a att enligt mellan dem därom träffad överenskommelse övervaka, att enligt detta avtal fattade beslut eferföljas. § 17. Detta avtal träder i kraft den 1 m a r s 1945; dock må parterna i särskilda fall överenskomma om viss övergångstid. § 18. Detta avtal upphör att gälla sex (6) m å n a d e r efter uppsägning. Stockholm den 31 december 1944. Kemisk-Tekniska och Livsmedelsfabrikanters K. Söderberg Sveriges Kolonialvaru-Engrossisters Stig Lundberg

Förening l K. E.

Gillberg

I A.

Hernelius

Riksförbund

Inköpscentralernas AR. E. Clemendtson Sveriges Speceri- och Livsmedelshandlareförbund Josef L. Lindqvist

20—116665

Bil.

306 Bilaga

b.

Anmälan om nyetablering. Undertecknad får härmed för prövning enligt gällande nyetableringsavtal anmäla sin avsikt att den 19 . . . . öppna affär i branschen i

med adress (gata, väg e. d. ävensom post-

adress)

under firma

Samtidigt får jag lämna följande uppgifter till bedömande av den verksamheten. Följande huvudslag av varor komma att ingå i affärens sortiment:

planerade

Personliga uppgifter: Fullständigt n a m n : Född: i Nuvarande bostadsadress: Familjeförhållanden (uppgift skall bl. a. lämnas, huruvida vederbörande är gift och, i så fall, huruvida äktenskapsförord eller boskillnad föreligger): Handelsutbildning: (Intyg härom bifogas om möjligt)

Bokföringskunskap: (Intyg härom bifogas om möjligt)

Förutvarande verksamhet: Sammanlagd praktik i branschen (år) Ekonomiska uppgifter: För affärens etablering erfordras: Butiksinredning och inventarier Kr Uppsättning av lager » Hyra (ett kvartal) » Övrigt erforderligt kapital » Summa kronor

För ändamålet

förfogar

Eget kapital

jag över: Kr

Av anhöriga erhållet kapital (lån)

»

Övriga lån

»

Kredit hos leverantör

»

....

Summa kronor . . ...

307 För omstående lån gälla följande ränte- och återbetalningsvillkor:

Förutom ovan berörda lån har jag skulder till ett belopp av kr. Affärskalkyl: Beräknad omsättning » bruttovinst Beräknade kostnader: Avlöningar Hyra Räntor Övriga kostnader Beräknat överskott iklätt Jag har . ^ . ^ Jag har tidigare (år Jag har tidigare (år

Kr » » » » » »

mig borgensförbindelser till ett belopp av ) varit försatt i konkurs. icke v a n t erhållit ) . ^ erhåm ackordsuppgörelse.

Referenser:

Övriga

uppgifter:

Härmed förklarar jag på heder och samvete, att ovanstående uppgifter äro fullt sanningsenliga. den

(Namn)

(Nuvarande adress)

Tel.:

308 Bilaga c.

Till

har den beslutat avstyrka Eder etablering av butiksrörelse inom speceri- och livsmedelsbranschen i Därest Ni icke åtnöjes härmed, äger Ni att anföra besvär över beslutet, vilka besvär skola vara Centrala Rapportsystemet tillhanda senast å fjortonde dagen från den, då Ni enligt mottagningsbeviset erhållit del av detta meddelande. Besvären skola ställas till Permanenta Centralnämnden och insändas till Centrala Rapportsystemet under adress Box 7231, Stockholm 7. Vid anförande av besvär skall Ni, vid äventyr att E d r a besvär eljest icke upptagas till prövning till bestridande av kostnaderna för den ytterligare utredning, som i anledning av Edra besvär kan bliva erforderlig, till Centrala Rapportsystemet inbetala 5 0 : — kronor (postgironummer 54696). Permanenta Centralnämnden kominer att upptaga till prövning, huruvida det av Eder erlagda beloppet med hänsyn till omständigheterna må återbetalas. Stockholm den

CENTRALA RAPPORTSYSTEMET FÖR NYETABLERINGSÄRENDEN. CERA.

Bilaga 5.

Konkurrensförhållanden inom mjölkhandeln. I. Branschöversikt. Detaljhandeln med mjölk äger huvudsakligen rum i specialaffärer, vilka ofta äro kombinerade med annan detaljhandelsrörelse, vanligen speceriaffär. I mjölkaffärerna försäljas förutom mjölk i allmänhet även vissa andra livsmedel såsom smör, ägg, bröd, konserver, malt- och läskedrycker samt på vissa platser (bl. a. i Stockholm och Göteborg) paketerade specerivaror. De av kommunala organ fastställda matvarustadgorna lämna för olika orter olika föreskrifter angående de varor som få saluföras tillsammans med mjölk. På vissa håll äro dylika bestämmelser tämligen rigorösa och förhindra praktiskt taget försäljning i mjölkaffärer av andra varor än mjölk, smör och bröd. Antalet mjölkaffärer åren 1931 och 1946 framgår av tabell 1. Tabell 1. Antalet mjölkaffärer åren 1931 och 1946. (Enligt 1931 års företagsräkning och 1946 års löretagsinventering.) Ar

Fristående

Kombinerade med Kombinerade med speceriaffärer o. d mejerirörelse

Summa

3 768 1 3 598

78 5 375 1 529 2 349 6 729 2 782 2 1 Därav ha 529 i företagsräkningen betecknats såsom »bagerirörelse samt handel med mejeriprodukter». 2 I redogörelsen för speceribranschen (bilaga 4, tabell å sid 246) ha dessa hänförts till sistnämnda bransch. 1931. 1946

Förutom i specialaffärer förekommer mjölkförsäljning i ett stort antal bagerier samt i en del diverseaffärer. Antalet dylika mjölkförsäljningsställen redovisas dock icke i företagsinventeringen i den mån icke särskild personal mer permanent sj^sselsatts med mjölkförsäljningen. Enligt en år 1944 av Svenska mejeriernas riksförening (SMR) gjord undersökning, som verkställdes på grundval av uppgifter från mejeriföreningar representerande 78,7 % av den inom landet totalt försålda kvantiteten konsumtionsmjölk, utgjorde antalet mjölkförsäljningsställen 8 693. Totala antalet mjölkförsäljningsställen i landet vid denna tidpunkt kan med ledning av denna undersökning beräknas ha utgjort omkring 11 000. Förklaringen till skillnaden mellan denna siffra och totala antalet mjölkförsäljningsställen enligt företagsinventeringen (6 729) torde ligga i det nyss anmärkta förhållandet. Antalet sysselsatta personer inom gruppen fristående mjölkaffärer ökade från 1931 till 1946 med 31 % till något över 6 000. Mjölkbutikerna äro i regel små affärsenheter. Antalet sysselsatta per butik utgjorde 1946 i fråga om de fristående

310 affärerna i genomsnitt endast 1,7. Motsvarande siffra enligt 1931 års företagsräkning var 1,5. Inte m i n d r e än 92 % av denna affärstyps personal år 1946 var kvinnlig. I fråga om de kombinerade mjölkaffärerna finnas varken i företagsräkningen eller företagsinventeringen några uppgifter beträffande den med mjölkförsäljningen sysselsatta personalens antal. Uppgifter beträffande mjölkaffärernas fördelning efter ägare återfinnas i 1946 års företagsinventering, där följande ägare- resp. arbetsgivarekategorier förekomma: Enskild person, aktiebolag, annat bolag, konsumentkooperativ förening samt annan ekonomisk förening. Om de t r e första grupperna sammanslås får man en sammanfattning som torde innefatta vad man i dagligt tal benämner enskild handel. Med »annan ekonomisk förening» torde i fråga om mjölkhandeln främst avses den producentkooperativa rörelsen. En uppdelning av mjölkhandeln efter dessa grunder har gjorts i följande tabell. Tabell 2. Fördelning av arbetsställena inom mjölkhandeln på ägarekategorier. (Enl. 1946 års företagsinventering.) Enskild handel

Antal Fristående Komb. m. speceriaff. Komb. m. mejeri....

1 743 2 217 36

Konsumentkooperativ förening

Producentkooperativ förening1

Samtliga

625 547

1 230 18 313

3 598 2 782 349

6 729 3 996 1 561 1 172 Summa Procent Fristående 49 34 100 17 Komb. m. speceriaff. 80 100 20 90 Komb. m. mejeri. . . . 10 100 18 23 100 59 Summa 1 Denna rubrik motsvarar i företagsinventeringen »annan ekonomisk förening». I företagsinventeringen anges, att ifråga om den egentliga livsmedelshandeln och diversehandeln under sistnämnda rubrik redovisade arbetsställen företrädesvis avse sådana tillhörande producentkooperativa föreningar såsom slakteri- och mejeriföreningar.

I 1931 års företagsräkning har i fråga om ägarekategorierna någon uppdelning p å konsumentkooperativa och andra ekonomiska föreningar ej gjorts, varför någon direkt jämförbarhet med 1946 års inventering ej föreligger. Av de sammanlagt 5 375 mjölkförsäljningsställena 1931 voro 80 % att hänföra till enskild handel (ägarekategorier: enskild person, aktiebolag, annat bolag) samt 20 % till konsumentkooperativ och producentkooperativ handel (ägarekategori: ekonomisk förening). Antalet mjölkbutiker tillhörande den producentkooperativa rörelsen torde i början av 1930-talet ha varit obetydligt. De privata butikernas starka relativa tillbakagång sammanhänger sålunda väsentligen med den producentkooperativa mjölkhandelns utveckling. Enligt SMR:s ovan anförda undersökning voro av totala antalet försäljningsställen 60 % att hänföra till den enskilda handeln, 17 % till den konsumentkoopera« tiva handeln och 23 % till den producentkooperativa föreningsrörelsen — siffror som ju visa god överensstämmelse med dem som anförts i tab. 1. Enligt samma undersökning utgjorde de genomsnittliga mjölkleveranserna per dag till försäljningsställen tillhörande enskild handel 162 liter, till konsumentkooperativa 249 liter och till producentkooperativa försäljningsställen 240 liter.

311 Enligt 1946 års företagsinventering uppgick antalet partihandelsföretag (= arbetsställen) inom handeln med mjölk och mejeriprodukter (inkl. ägg) till 230 med en sammanlagd personal av 1 559 personer. Motsvarande siffror för 1931 voro 263 resp. 1 300.

II. Andelsmejerirörelsen. 1930- och 1940-talen kännetecknas för mejerihanteringens del av en stark koncentration, varigenom antalet mejerier nedbringades från 1 672 år 1933 till endast 637 i slutet av år 1950, av vilka senare 590 voro andelsmejerier. Under samma period fyrdubblades den genomsnittliga mjölkinvägningen per dag och mejeri samt fördubblades antalet mejerileverantörer. I strävandena mot allt större driftskoncentration har jordbrukets föreningsrörelse varit den drivande kraften. Vissa huvudsiffror för mejerihanteringens utveckling sedan 1933 ha sammanställts i tabell 3. Tabell 3 . Vissa uppgifter beträffande mejerihanteringen 1933—1950.

Hela antalet mejerier

1933. 1936. 1939. 1942. 1945. 1947. 1948. 1949 1950

1 672 1 559 1 056 892 817 741 701 667 637

Mejerier anslutna till SMR 1 antal

1 038 877 766 727 676 643 615 590

% av invägd mjölk

S a m t l i g a

m e j e r i e r

Produktion av

Invägd Antal mjölk mej.lev. ost smör (1 000 ton) (1 000 ton) (1 000 ton) (1 000-tal)

77,1 88,4 92,5 93,4 95,2 97,1 97,6 97,8 97,8

2 293 2 857 3 303 2 518 3 379 3 423 3 361 3 679 3 913

55 67 84 72 94 95 90 98 109

27 38 44 15 38 48 52 66 52

133 176 209 238 267 269 265 268 268

Svenska mejeriernas riksförening u. p. a., se nedan. Försäljningen av konsumtionsmjölk från mejerierna uppgick år 1933 till 265 000 ton, 1939 till 494 000 ton, 1948 till 979 000 ton och 1950 till 943 000 ton, d. v. s. till resp. 12, 15, 29 och 24 % av totala mjölkinvägningen. Mjölkkonsumtionen h a r emellertid som helhet icke stigit så starkt som dessa siffror synas giva vid handen, enär hemkörning av mjölk från enskilda producenter tidigare förekom i stor utsträckning. Denna distributionsform torde efter 1930-talets början ha fått en allt mindre betydelse och upphörde praktiskt taget helt efter tillkomsten år 1941 av bestämmelserna om standardisering av konsumtionsmjölk. Enligt dessa bestämmelser äger producent ej rätt att annat än i vissa undantagsfall distribuera mjölk direkt till konsument eller till fristående försäljningsställen. Före 1930-talets början arbetade de flesta andelsmejeriföretagen i konkurrens både med producentägda och icke producentägda mejerier. Stundom förekom visst lokalt samarbete mellan olika mejeriföreningar. I Skåne etablerades sålunda ett samarbete i fråga om smörexporten i det ett flertal mejerier bildade Skånska smörexportföreningen och Sydsvenska smörexportföreningen. Vidare förekom, att smärre företag sammanfördes till större enheter, s. k. fusioner. Det mest kända exemplet härpå utgör den år 1915 inom Stockholms mjölktillförselområde bildade

312 Mjölkcentralen, Lantmännens Mjölkförsäljningsförening u. p. a. Det var emellertid först under trycket av den svårartade jordbrukskrisen i början av 1930-talet som en mer omfattande regional samverkan kom till stånd på initiativ av mejerisektionen av Sveriges allmänna lantbrukssällskap. Denna gick ut på dels sammanslagning av mejeriföretag till större ekonomiska enheter (fusioner), dels bildande av mejeriförbund, varvid mejeriföreningarna kvarstodo som driftsekonomiska enheter, medan förbundet handhade produkternas försäljning samt inköpen av driftsförnödenheter för de anslutna mejeriföretagen. I maj 1932 bildades en topporganisation för samverkan mellan de olika förbunden och fusionerna, Svenska mejeriernas riksförening u. p. a. (SMR). Riksföreningen utvecklades på kort tid till ett representativt centralorgan för mejerihanteringen (jfr tabell 3). Till riksföreningen voro vid årsskiftet 1950/51 anslutna 19 mejeriförbund och 9 mejerifusioner med tillsammans 590 mejerier, vilka år 1950 svarade för 98 % av den vid landets samtliga mejerier invägda mjölken. Den producentkooperativa mejeriorganisationen är delvis uppbyggd i tre och delvis i två led. En del mjölkproducenter äro sammanslutna i mejeriföreningar, vilka i sin tur ingå som medlemmar i mejeriförbund. Mejeriförbunden äro anslutna till riksföreningen. Andra mjölkproducenter äro medlemmar direkt i fusioner, vilka i sin tur äro anslutna till SMR. Enligt de normalstadgar för mejeriföreningarna, som fastställts av riksföreningen, äger varje mjölkproducent inom föreningens verksamhetsområde rätt att bliva medlem av föreningen. Föreningarna äro alltså vad man brukar kalla »öppna». Enligt stadgarna skola föreningarna söka uppnå 100-procentig anslutning från mjölkproducenter inom föreningarnas verksamhetsområden. I fråga om kapitalbildningen gäller, att medlem skall deltaga i föreningen med insats vars storlek är beroende av vars och ens mjölkleveranser. Ökas dessa skall en mot ökningen svarande insats erläggas; minskas leveranserna äger medlem däremot icke återfå en mot minskningen svarande del av insatsen. Medlemmarna äro vidare enligt stadgarna skyldiga att till föreningen leverera all hos dem producerad för avsalu avsedd mjölk med vissa undantag (exklusivförpliktelse). Om denna leveransplikt icke fullgöres är medlem enligt normalstadgarna skyldig att på styrelsens anmaning och utan iakttagande av uppsägningstid genast inbetala ännu ej guldet insatsbelopp ävensom att utgiva skadestånd till föreningen. Utträde ur mejeriförening kan icke ske förrän tidigast två år efter inträdet, och i vissa fall först efter fem år. Insats kan icke överlåtas till annan än den, som övertager medlems fastighet; andra än mjölkproducenter kunna sålunda icke vinna inträde i föreningen. Beslutanderätten i föreningarna utövas av medlemmarna själva församlade till föreningsstämma; i fusionerna och en del större mejeriföreningar representeras dock leverantörerna av valda ombud. Ersättning för levererad mjölk utgår efter grunder, som medlemmarna själva bestämma med hänsyn till föreningarnas intäkter och kostnader. Om medlem bryter mot stadgarna eller på annat sätt skadar föreningen-eller motverkar dess intressen eller dess ändamål, kan han enligt normalstadgarna tilldelas varning av föreningens styrelse. Rättar han sig icke efter styrelsens varning kan styrelsen utesluta honom ur föreningen. Utesluten medlem äger ej utfå vare sig inbetalt insatsbelopp eller någon del av föreningens tillgångar samt är skyldig att utan iakttagande av uppsägningstid genast inbetala ännu icke guldet insatsbelopp. Mejeriförbunden samt riksföreningen äro i stort sett uppbyggda efter samma p r i n c i p e r som mejeriföreningarna. Sålunda gäller, att produkter, som mejeriföreningarna icke kunna vinna avsättning för inom det egna området, skola fördelas genom resp. mejeriförbunds försorg inom förbundets verksamhetsområde. Lik-

313 nande regler gälla för mejeriförbunden (och fusionerna) gentemot riksföreningen. Beslutanderätten inom riksföreningen utövas av medlemmarna genom valda ombud.

III. Mjölkregleringen. örganisationssträvandena inom mejerihanteringen i början av 1930-talet få såsom ovan nämnts ses mot bakgrunden av den dåvarande svåra depressionen. Med riksföreningens bildande avsågs i första hand att söka åstadkomma en sådan prisbildning på mejeriprodukter att jordbrukarna tillförsäkrades en skälig ersättning. Den ekonomiska krisen drabbade emellertid jordbruket med sådan styrka, att svårigheterna icke kunde lösas enbart genom samverkan mellan producentorganisationerna. Statsmakterna funno sig därför nödsakade att ingripa. Detta skedde genom den s. k. mjölkregleringen, som trädde i kraft hösten 1932. Huvudprincipen för regleringen var, att det överskott av mejeriprodukter, som icke vid en som rimlig ansedd prisnivå kunde avsättas inom landet, skulle avlastas marknaden genom export av smör, varvid exportpremier skulle finansieras genom uttagande av en mjölkavgift på all vid landets mejerier invägd mjölk. Även producenter, som icke voro medlemmar av mejeriförening, blevo sålunda skyldiga att bidraga till kostnaderna för exporten. De statliga bestämmelserna om mjölkregleringens ikraftträdande utformades på ett sätt, som icke blott innebar en uppmaning till jordbrukarna att organisera sig, utan direkt förutsatte att en riksomfattande samverkan mellan de olika mejeriföretagen, omfattande jordbruksproducenternas flertal, kom till stånd. Det blev också riksföreningen som fick i uppdrag att h a n d h a mjölkregleringen. Efter utbrottet av det andra världskriget förändrades utgångspunkten för mjölkregleringen, överskottet av mejeriprodukter förbyttes så småningom i underskott och regleringen erhöll därmed formen av statliga bidrag till mejerierna, varigenom producenterna kunde erhålla en ersättning för levererad mjölk, som tillförsäkrade dem en som skälig ansedd inkomstnivå, samtidigt som konsumentpriserna å mejeriprodukterna kunde hållas nere. De statliga mjölkbidragen äro av ett flertal olika slag. För närvarande (1951) gäller dessutom ett landets samtliga mejerier omfattande prisutjämningsförfarande i avsikt att jämnare fördela intäkterna från försäljningen av mjölk och mejeriprodukter mellan producenter i olika delar av landet. Utbetalningen av flertalet av de statliga bidragen och utjämningsbidragen sker genom SMR:s försorg. Det är möjligt, att det svenska jordbruket i framtiden liksom u n d e r 1930-talet kommer att få svårt att inom landet avsätta hela sin produktion, och att det därför blir nödvändigt att exportera överskottet. Organiseringen av exporten kommer säkerligen att underlättas genom förefintligheten av den producentkooperativa mejeriorganisationen. I Kungl. Maj:ts proposition till 1947 års riksdag angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken förutsattes också att Svenska mejeriernas riksförening blir centralorgan för smörexporten. /

.

IV. Mejeriorganisationens samarbete med övriga organisationer. Producentkooperationens riksavtal. Mejeriorganisationen ingår som ett led i jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse. Riksföreningen är sålunda systerorganisation till de centralorganisationer, som uppbyggts för avsättningen av jordbrukets olika produkter, såsom Sveriges slakteriförbund, Svenska lantmännens riksförbund, Svenska ägghandelsför-

314 bundet m. fl. Dessa organisationer ingå som medlemmar i Sveriges lantbruksförbund, som handlägger för de olika centralorganisationerna gemensamma frågor. Härigenom ha förutsättningar skapats för ett samarbete mellan de olika organisationerna och en koordination av den producentkooperativa verksamheten på skilda arbetsfält. De producentkooperativa riksföreningarna samarbeta icke endast sinsemellan utan även med såväl den privata handelns organisationer som den konsumentkooperativa rörelsen. Detta samarbete, som är reglerat genom särskilda avtal och daterar sig från mitten av 1930-talet, har till syfte att uppdraga gränslinjer för de olika företagsformernas verksamhet och att utjämna de intressekollisioner som kunna uppstå mellan de olika organisationerna. Producentkooperationens hastiga tillväxt på 1930-talet och dess allt mer framgångsrikt hävdade krav på 100-procentig anslutning från jordbrukarna åsågs med viss oro av representanterna för i synnerhet konsumentkooperativ handel. Till en början framträdde motsättningarna främst i fråga om slakteribranschen men utsträcktes från denna att gälla även mejeribranschen. Sålunda etablerade ett flertal mejeriföretag betydande butiksnät, samtidigt som den enskilda och konsumentkooperativa handeln fann det vara förenligt med sina intressen att starta och övertaga mejerier i olika delar av landet. Resultatet av dessa ömsesidiga integrationssträvanden blev, att såväl de producentkooperativa mejerisammanslutningarna som konsumentkooperation och enskild handel ansågo sig förfördelade genom intrång från den andra partens sida. En viss, åtminstone temporär, avspänning kom emellertid till stånd år 1936 genom samarbetsavtal mellan producentkooperationen å den ena och konsumentkooperationen och representanter för enskild handel å den andra sidan. Avtalen gingo bl. a. ut på uppdragandet av en gränslinje mellan de olika parternas arbetsområden; i p r i n c i p borde producentkooperationen begränsa sin verksamhet till produktion och förädling, medan distributionen till konsumenterna borde förbehållas konsumentkooperationen och den enskilda handeln. 1 För mejeribranschens del kommo 1936 års avtal att i huvudsak bli normerande för den fortsatta utvecklingen, vilket medförde en stabilisering av handeln med mjölk och mejeriprodukter. Enstaka tvister förekommo dock i samband med att ett och annat producentkooperativt mejeriföretag utökade sitt butiksnät (huvudsakligen i Norrland och vissa delar av Småland). Utökningen av det producentkooperativa butiksnätet på vissa platser motverkades emellertid mer än väl av att åtskilliga andra producentkooperativa mejeriföretag lade ned fler butiker än de nyöppnade. (Detta var särskilt fallet i Stockholm och Göteborg samt vissa mellansvenska städer.) Förhandlingar om en revision av avtalsförhållandena kommo till stånd redan år 1939 närmast beroende på att de producentkooperativa slakteriorganisationcrna icke följde de överenskomna bestämmelserna. Förhandlingarna resulterade i att år 1945 två samarbetsavtal, i fortsättningen ben ä m n d a riksavtal, träffades, det ena mellan de producentkooperativa och konsumentkooperativa rörelserna samt det andra mellan producentkooperationen och den enskilda handeln. De båda avtalen, som i huvudsak äro likalydande, undertecknades för producentkooperationen av Sveriges lantbruksförbund (representerande Svenska mejeriernas riksförening, Sveriges slakteriförbund, Svenska lantmännens riksförbund och Svenska ägghandelsförbundet) och riksförbundet Landsbygdens folk, för konsumentkooperationen av Kooperativa förbundet och för den enskilda handeln av Sveriges köpmannaförbund. Avsikten med riksavtalen var att skapa en grundval för uppgörelser angående det ekonomiska sam1

En närmare redogörelse för de motsättningar, som ledde fram till 1936 års samarbetsavtal liksom för innehållet i dessa avtal, lämnas i bilaga 6 sid. 352 o. f.

315 arbetet. En n ä r m a r e utformning av detta samarbete för varje bransch förutsattes i riksavtalet ske genom särskilda s. k. branschavtal, vilka i sin tur skola kompletteras med s. k. lokalavtal, slutna mellan de olika till jordbruksorganisationen anslutna företagen och till Kooperativa förbundet anslutna kooperativa föreningar resp. till köpmannaförbundet anslutna enskilda branschorganisationer. Riksavtalet med den enskilda handeln trädde i tillämpning i och med undertecknandet, vilket skedde den 20 december 1945. Riksavtalet med konsumentkooperationen skall däremot enligt avtalet icke träda i kraft förrän så många sammanslutningar tillhörande KF och envar av de till lantbruksförbundet anslutna medlemmarna var för sig träffat lokalavtal, att antalet av deras primärmedlernmar uppgår till minst 3/4 av samtliga primärmedlemmar å ömse sidor. Eftersom erforderlig anslutning hittills icke uppnåtts, har riksavtalet för konsumentkooperationen formellt ännu ej trätt i kraft, men det tillämpas dock i själva verket redan nu i viss omfattning som om det trätt i kraft. Riksavtalen utgå från att det finns intressegemenskap mellan parterna men också vissa intressemotsättningar. För jordbrukarnas del har det framstått såsom ett intresse att få ut så goda priser för sina produkter, alt klyftan mellan lantmannanäringen och övriga näringar i ekonomiskt avseende utjämnas. För detta ändamål är det bl. a. ett jordbruksintresse att kostnaderna för distributionen av lantbruksprodukterna bli så små som möjligt och icke onödigtvis höja utförsäljningspriserna och därigenom minska efterfrågan. Konsumentkooperationen och den enskilda handeln har å sin sida intresse av att de olika distributionsformerna arbeta under lika konkurrensbetingelser och att deras detaljhandelsställen icke diskrimineras i förhållande till producentkooperationens egna distributionsorgan. Vad sålunda sagts utgör den huvudsakliga bakgrunden till följande grundläggande bestämmelser i riksavtalen. I riksavtalen stadgas sålunda, att parterna skola var och en för sig verka för att de till dem anslutna företagen — under iakttagande av att marginalen skall täcka försäljningskostnaderna — hålla lägsta möjliga marginal mellan det pris som jordbrukaren erhåller för sin vara samt det pris som konsumenten betalar för den färdiga produkten. Företagens prispolitik bör vara sådan att onormalt höga efterlikvider resp. högre återbäring än 3 % icke uppkommer. I riksavtalet med konsumentkooperationen finnes vidare intagen en bestämmelse om att de särskilda förmåner i fråga om priser och villkor r övrigt, som ena parten medgivit annan sin köpare eller egna butiker, skola under i varje särskilt fall jämförbara förutsättningar tillkomma den andra parten. En dylik »mest gynnad nations»-klausul gäller även för den enskilda handeln, men återfinnes därvidlag endast i branschavtalet för mejeribranschen. I särskilda protokollsanteckningar till riksavtalet med konsumentkooperationen heter det, att parterna, för att illojala påtryckningar skola kunna undvikas, skola verka för en gränsdragning mellan jordbruksorganisationen och konsumentkooperationen på sådana verksamhetsområden på vilka båda äro verksamma. Det anses dock ej stridande mot avtalet, att Kooperativa förbundet i avsikt att sänka utgifterna för medlemmarna tillverkar och försäljer gödselmedel och jordbruksmaskiner. — Kooperativa förbundet och köpmannaförbundet förklara sig vidare i riksavtalen vara villiga att verka för att de svenska jordbrukarna erhålla skäliga priser för sina produkter, så att jordbrukarna »beredas en med övriga samhällsgrupper likvärdig ekonomisk standard». De båda organisationerna förbinda sig också att tillse att dem underställda företag upprätthålla de priser som staten i samarbete med jordbrukets organisationer fastställt. I överskottssituationer förbinda sig organisationerna — för den händelse staten icke skulle fastställa priserna — att upprätthålla en

316 skälig prisnivå på jordbrukets produkter, varvid prisöverenskommelser förutsättas mellan jordbrukarnas samt den konsumentkooperativa och enskilda handelns organisationer. Riksavtalen lämna vidare regler för hur de intressekonflikter som kunna uppstå skola lösas. För detta ändamål ha tillskapats nödiga organ. Enligt ett vart av avtalen skall sålunda finnas en riksnämnd (en för konsumentkooperationen och en för enskild handel). Under respektive riksnämnd skola finnas lokalnämnder. Riksnämnden består av opartisk ordförande jämte suppleant samt fem ordinarie ledamöter från vardera av de två avtalsslutande parterna. Den opartiske ordföranden jämte suppleant för denne utses av de partsvalda ledamöterna eller, för den händelse erforderlig majoritet icke uppnås, av överståthållarämbetet. Lokalnämnd består av opartisk ordförande samt lika många — dock minst tre — ledamöter från vardera parten. Vid uppkommen tvist mellan parterna skall lokalnämnd i första hand söka åstadkomma en godvillig uppgörelse. Lyckas ej detta skall nämnden göra anmälan härom till riksnämnden, som skall försöka slita tvisten genom förhandlingar med parterna. Kan riksnämnden för avtalet med enskild handel icke åstadkomma förlikning skall nämnden meddela huru, enligt riksnämndens mening, tvisten bör lösas. Riksnämnden för avtalet med konsumentkooperationen har däremot tillagts beslutanderätt i tvistefrågor. Lokalnämnd och riksnämnd behöva inte avvakta anmälan om uppkommen tvist utan kunna på eget initiativ upptaga ärenden till behandling, om det kan antagas, att de i riksavtalen eller i bransch- eller lokalavtal intagna bestämmelserna icke efterlevas eller förhållandena eljest äro sådana, att svår motsättning uppkommit mellan parterna eller direkt stridsåtgärd vidtagits eller kan befaras. Rransch- och lokalavtal skola underställas riksnämnden för prövning. För att kunna godkännas av nämnden skall dylikt avtal i allmänhet innehålla bestämmelser bl. a. om att parterna godtaga föreskrifterna i riksavtalet samt att parterna vid uppkommande tvister, som icke kunna lösas genom direkta förhandlingar mellan de tvistande, skola hänskjuta dessa till riksnämnden eller den lokalnämnd, som är verksam inom parts verksamhetsområde, samt att icke vidtaga någon som helst stridsåtgärd mot motparten eller annan på grund av tvisten. Tvister rörande tolkningen och tillämpningen av riksavtalet skola avgöras av respektive riksnämnd enligt lagen om skiljemän. Branschavtal för mejerierna. Såsom i det föregående anförts förutsattes vid riksavtalens ingående att det närmare samarbetet inom de olika branscherna skulle utformas i särskilda branschavtal. Dylika ha också kommit till stånd för mjölkbranschens del genom avtal (den 19/7 1945) mellan Svenska mejeriernas riksförening och Kooperativa förbundet samt (den 11/3 1946) mellan riksföreningen och Sveriges speceri- och livsmedelshandlareförbund (numera Sveriges speceri- och lanthandlareförbund). De båda avtalen äro i stort sett likalydande. Av det föregående torde ha framgått, att de viktigaste problemen i fråga om branschavtalen voro att lösa frågan om antalet mjölkförsäljningsställen och att avväga de olika distributionsformernas andel i distributionen. Antalet mjölkförsäljningsställen, hade på många håll tenderat att öka förhållandevis snabbare än de olika orternas folkmängd, särskilt i de större städerna. En av anledningarna härtill torde få anses ha legat däri, att mjölk ofta betraktades som en kompletterings- och reklamvara främst vid brödförsäljning, men även vid försäljning av specerier och andra livsmedel. Den eventuellt möjliga ökning av mjölkförsäljningen, som härigenom åstadkoms, kunde givetvis i och

317 för sig vara tacknämlig för mejerierna men måste vägas mot nackdelarna av en alltför splittrad distribution och de därav föranledda ökade distributionskostnaderna i form av längre körturer för distributionsbilar och flera stopp för dessa samt ökade fakturerings- och inkassokostnader m. m. Då mejerierna sålunda hade ett naturligt intresse av att omsättningen av mjölk blev så stor som möjligt på varje försäljningsställe, hade mejerierna i många fall börjat vägra att sälja mjölk till varje affär, som ville driva mjölkförsäljning. Härvidlag kunde stundom icke förhindras att mejeriernas egna intressen av låga distributionskostnader fingo företräde framför detaljhandelns och konsumenternas intressen. I de fall då mejerierna drevo egna utförsäljningsställen tillkom stundom på vissa platser att mejerierna sökte i alltför hög grad skydda sin egen detaljförsäljning. Den avvägning av de intressen, som sålunda korsade varandra på mjölkdistributionens område, fingo i branschavtalen i huvudsak följande lösning. I avtalen åtager sig riksföreningen att med de medel, som i varje fall stå riksföreningen till buds, verka för att till riksföreningen anslutet mejeriföretag levererar mjölk och mejeriprodukter till nyöppnade försäljningsställen inom företagets verksamhetsområde under vissa förutsättningar. Dessa äro bl. a. 1) att konsumentföreningen eller handlanden icke påfordrar högre mellanhandsersättning än mejeriföretagets övriga återförsäljare samt vid sin försäljning icke tillämpar lägre pris än mejeriföretagen och övriga återförsäljare; 2) att dagligen för försäljning i affären inköpes minst den kvantitet mjölk, som i genomsnitt för dagen säljes genom samtliga mejeriföretagets egna och dess återförsäljares försäljningsställen med vissa undantag; (då det är fråga om ett försäljningsställe inom ett under utbyggnad varande bostadsområde skall — enligt protokollsanteckningar till avtalet — kvantiteten jämkas nedåt efter vad som kan anses skäligt tills området är utbyggt); 3) att affären inköper hela sitt behov av mjölk, grädde och smör från mejeriföretaget; samt att 4) mejeriföretaget genom att leverera mjölk till det nya försäljningsstället icke förorsakas en sådan förhöjning av distributionskostnaderna, att leveranser leda till ett väsentligt minskat totalutbyte jämfört med det som utvinnes för den av företaget till övriga försäljningsställen levererade mjölken. Även om dessa förutsättningar icke föreligga skall riksföreningen i ett undantagsfall verka för att mejeriföretag skall leverera till ett nyöppnat försäljningsställe, nämligen om riksnämnden efter framställning från konsumentförening eller enskild handlande med en majoritet av två röster finner att sådana skäl förebragts, att leverans ändock bör ske. Mejeriföretag kan också bli befriat från att leverera trots att ovannämnda fyra förutsättningar föreligga, nämligen om riksnämnden efter framställning av mejeriföretaget med en majoritet av två röster finner detta ha förebragt skäl för att leverans icke bör ske. I fråga om nyöppnade affärer tillhörande enskild handel åtager sig SMR enligt avtalet att med de medel, som i varje fall stå föreningen till buds, verka för att till den anslutet mejeriföretag icke levererar mjölk och andra mejeriprodukter annat än till sådana, vilkas öppnande godkänts av lokalnämnden för området, eller därest frågan underställts riksnämndens prövning, av denna. Enligt protokollsanteckningar till avtalet för den enskilda handeln skall mejeriföretag tillse, att mjölk som levereras till ett försäljningsställe icke föres till annat försäljningsställe, där mjölkförsäljning tidigare icke skett och som icke blivit godkänt för sådan försäljning eller i övrigt fyller kraven för leverans enligt avtalet. I protokollsanteckningar till avtalet sägs ytterligare bl. a., att den omständigheten att försäljningsställe, till vilket mjölk levereras enligt avtalet, övergår till ny innehavare icke i

318 och för sig skall påverka leveransskyldigheten, såframt icke lokalnämnden resp. riksnämnden beslutar annorlunda. Någon motsvarande bestämmelse om att nyöppnade konsumentkooperativa mjölkaffärer skola vara godkända av lokalnämnd innan leverans får ske finnes icke intagen i branschavtalet med konsumentkooperationen. I anslutning till den här lämnade redogörelsen för branschavtalens innehåll torde böra framhållas, att bestämmelsen under punkt 3 ovan av innehåll att affär skall inköpa hela sitt behov av mjölk, grädde och smör från mejeriföretaget uppenbarligen är av exklusivkaraktär. Bestämmelsen torde syfta till att omöjliggöra konkurrens från icke producentkooperativa mejeriföretag. Bestämmelsen om två rösters majoritet för beslut om leverans eller vägrad leverans i undantagsfall medför, att i dessa fall alltid kräves att minst en representant från den motsatta sidan biträder beslutet. Angående bestämmelserna i branschavtalet för den enskilda handeln om att SMR skall verka för att mejeriföretag icke skall leverera mjölk till andra än sådana nyöppnade affärer, vilkas öppnande godkänts av lokalnämnden för området, har från Sveriges speceri- och lanthandlareförbund upplysts, att ifrågavarande bestämmelse i avtalet hitintills aldrig tillämpats.

Lokalavtal. För att erhålla uppgifter beträffande förekomsten av överenskommelser av lokal karaktär avseende regleringen av försäljningen av mjölk eller mejeriprodukter till återförsäljare, utsände de sakkunniga i mars 1947 en rundskrivelse till samtliga mejeriförbund och mejerifusioner. I skrivelsen begärdes uppgifter, förutom angående förefintligheten av avtal, om förekomsten av särskilda prövningsorgan, som äga besluta om eller ge direktiv eller råd angående försäljningen av mjölk till återförsäljare, samt om de prövningsgrunder dylikt organ eller mejeriföretag tillämpa vid antagande av nya återförsäljare. Slutligen begärdes uppgifter beträffande antalet fall, där mejeri (under åren 1944—1946) vägrat leverera mjölk till nya återförsäljare samt vissa andra statistiska data. Av svaren å rundskrivelsen framgick, att inom 7 av de 29 förbunden och fusionerna förekommo lokala avtal i någon form för reglering av mjölkhandeln. Inom storfusionerna Mjölkcentralens och Västsvenska mejeriernas centralförbunds verksamhetsområden förekommo lokala avtal inom 2 respektive 5 avdelningar. I allt förekommo 12 avtal. Av dessa voro 3 muntliga. Av avtalen innefattade 6 bestämmelser om nyetableringskontroll medan övriga avtal reglerade försäljningen (avtal om ensamförsäljningsrätt på viss plats, avtal om kunduppdelning) eller försäljningsvillkoren (rabatter, returer, butiksstängning e t c ) . Av svaren framgick vidare, att inom ett flertal områden — även inom sådana för vilka särskilda avtal utöver riks- och branschavtalen ej slutits — funnos särskilda organ som ägde besluta eller ge direktiv angående försäljningen av mjölk till återförsäljare. Sådana organ funnos eller voro under bildande inom samtliga avdelningar tillhörande Mjölkcentralens verksamhetsområde, inom 4 av Västsvenska mejeriernas centralförbunds 16 avdelningar samt inom 13 av de övriga mejeriförbundens och fusionernas verksamhetsområden. I regel voro organen sammansatta på sätt som föreskrives i riksavtalet. I fråga om tillämpade prövningsgrunder för antagande av nya återförsäljare framgick av svaren på rundskrivelsen, att behovsprincipen — enbart eller i kombination med annan bedömningsgrund — i allmänhet kommer till användning

319 både inom områden där särskilda organ för mjölkhandelns ordnande tillskapats och där mejeriföretagen själva besluta om antagande av nya återförsäljare. I allmänhet angives behovsprincipen vara den enda bedömningsgrunden. I enstaka fall (Malmö, Lund) upprätthålles därvid krav på ett minimiavstånd (110 m) från närmaste butik. 1 Vid ett mejeri (Ljusdals) gäller som regel för antagande av ny återförsäljare dels att vederbörande förbinder sig att köpa minst 125 liter mjölk per dag, dels ock att försäljningslokalen är belägen på visst minsta avstånd från förut befintligt försäljningsställe. På några platser (Uppsala, Halmstad, Borås, Nyköping, Gävle) tages i fråga om ny affär hänsyn förutom till behovet av en ny affärsrörelse på platsen även till den etableringssökandes personliga och ekonomiska förutsättningar. Understundom ha vissa krav uppställts i fråga om butikslokalens beskaffenhet. För belysande av de tillämpade principerna för behovsbedömningen återges här några svar å rundskrivelsen: »Behovsprincipen har varit avgörande vid bedömningen. Nyetablering inom de äldre stadsdelarna har endast medgivits i samband med att en eller flera gamla omoderna butiker nedlagts. I de nya stadsdelarna ha mjölkbutiker inlagts i bebyggelsen efter samråd med stadens fastighetsavdelning och respektive byggmästare. Antalet butiker i de nya områdena har anpassats efter dessas karaktär, så att vid mera koncentrerad bebyggelse butikerna planerats med större fordran på omsättning än då bebyggelsen varit gles.» (Norrköping.) »Beträffande p r i n c i p e r n a för antagande av återförsäljare av mjölk inom förbundsområdet får nämnas, att förbundet eftersträvar att upprätthålla en tillfredsställande hygienisk standard vid mjölkdistributionen, varför, på grund av de kostnader, iordningställandet av fullgoda mjölkbutiker kräver, förbundet ej medgiver öppnandet av flera butiker än som för en god betjäning av mjölkkonsumenterna är erforderligt.» (Nordöstra Skånes mejeriförbund.) »Ärendena ha avgjorts av förbundets styrelse från fall till fall med beaktande av en god betjäning av kunderna utan att därför ett onödigt stort antal icke bäriga mjölkbutiker uppstå.» (Sydöstra Skånes mejeriförbund.) »Kommittén söker vid bedömandet av frågan, om nyetablering skall tillåtas eller inte, bedöma behovet av nytt mjölkförsäljningsställe ur allmänhetens synpunkt men tager även hänsyn till nyetableringens ekonomiska förutsättningar samt den inverkan densamma kan ha på redan befintliga butiker.» (Borås.) »Några särskilda regler eller principer för antagande av återförsäljare ha vi ej stipulerat, utan pröva från fall till fall behovet av nya försäljningsställen. Vi fordra dels att varje nytt mjölkförsäljningsställe skall ligga ej allt för nära ett redan befintligt, dels att viss minimikvantitet skall försäljas så att affären blir något så när bärkraftig, dels att ifrågavarande återförsäljare är solvent samt att borgen för visst belopp skall ställas om vi så påfordra.» (Gefleortens mejeriförening.) »Inom vårt område tillämpas som regel, att butik, som öppnas, skall inredas på sådant sätt, att den kan tillhandahålla allmänheten bästa möjliga varor. Med hänsyn härtill söka vi också begränsa nytableringar och söka sammanslå butiker, som äro för små att utrustas med kylmöjligheter och övrig ändamålsenlig inredning. Någon särskild storleksgrupp för butiker förekommer ej. En butiks storlek bedömes alltid med hänsyn till befolkningstätheten. Inom vårt verksamhetsområde finnas butiker, som försälja endast 40—50 liter mjölk per dag medan andra försälja 400—500 liter. I ett p a r enstaka fall förekommer att försäljningen uppgår till 700—800 liter per dag.» (Södra Hälsinglands mejeriförening.) 1

Denna regel tillämpas ej fr. o. m. 1948.

320 »Vid behandling av framställningar om öppnandet av nya mjölkförsäljningsställen har hänsyn tagits till dels avståndet från redan befintliga försäljningsställen, dels det aktuella behovet och dels önskvärdheten av att bibehålla förutvar a n d e försäljningsställen vid i möjligaste mån full ekonomisk bärighet.» (Västerbottens södra mejeriförening.) Svaren å rundskrivelsen visa, att antalet prövade ärenden — om man bortser från Stockholm och Göteborg, för vilka städer kommer att lämnas särskild redogörelse — äro förhållandevis få. Antalet utgjorde sålunda för år 1944 30 (13 bifallna, 17 avslagna), år 1945 35 (17 bifallna, 18 avslagna) och för år 1946 73 (35 bifallna, 38 avslagna). Något fall då mjölkleverans vägrats redan bestående återförsäljare synes ej ha förekommit åren 1944—1946, enligt vad som framgår av svaren å rundskrivelsen. För inhämtande av uppgifter beträffande den enskilda handelns erfarenheter av avtalen inom mejeribranschen begärdes i juni 1947 från ett 50-tal av Sveriges speceri- och lanthandlareförbunds lokalföreningar i städer i olika delar av landet uppgifter bl. a. om huruvida företrädare för enskild handel haft svårigheter att få berättigade krav på mjölkleveranser tillgodosedda. På rundskrivelsen inkommo svar från 38 köpmannaföreningar. Av dessa rapportera 31, att någon anledning till klagomål i fråga om mjölkleveranser icke förefanns. Av dessa föreningar representerade 19 områden för vilka lokalnämnd tillsatts och 12 områden utan sådan lokalnämnd. För ett område (Norrbotten), för vilket lokalnämnd numera finnes tillsatt, rapporteras att innan denna nämnd tillsatts »den enskilda handelns krav på legitima mjölkleveranser ej blevo fyllda på för handeln önskvärt sätt, mest beroende på producentorganisationens rigorösa rationaliseringssträvanden». Sedan lokalnämnd blivit tillsatt hade motsättningarna utjämnats. Svårigheter att få berättigade krav på mjölkleveranser till nyöppnade affärer tillgodosedda, rapporteras från 8 platser, varav 3 inom områden med lokalnämnd. Rättelse uppgives dock i de tre sistnämnda fallen ha erhållits så småningom; i två fall efter framställning från detaljhandelsorganisationerna på platsen och i ett fall genom hänskjutande av ärendet till riksnämnden för enskild handel. F r å n 5 föreningar på orter utan lokalnämnd uttalas vissa klagomål över det sätt på vilket den lokala mejeriföreningen handlagt frågor om mjölkleveranser både till nyöppnade och äldre affärer. En köpmannaförening (Ludvika) ansåg, att berättigade invändningar kunde göras mot branschavtalet och det sätt på vilket detta tillämpades. I en del fall hade sålunda nya mjölkaffärer kommit till på platser, vilkas affärsbehov redan tillgodosågs av redan befintliga mjölkaffärer. Dylika nya affärer hade erhållit mjölk genom annan mjölkaffär tillhörig samma företag eller genom att den nya affären köpte den av mejeriföreningen stadgade minimikvantiteten mjölk, men levererade överskottet till »besläktad affär». I andra fall hade förekommit att välmotiverade affärer inom nybyggnadsområden nekats leveranser under motivering bl. a. att affären skulle komma att inkräkta på annan privathandlares område. I Kalmar hade mejeriföreningen för några år sedan uppställt som förutsättning för erhållande av mjölkleveranser till nytt försäljningsställe, att vederbörande etablerande skulle inlösa befintlig äldre mjölkaffär. I två fall hade mejeriföreningen lyckats få till stånd dylik inlösen (lösensumma 1500 resp. 1000 k r o n o r ) . Efter ingripande från länets detaljhandlareorganisation hade mejeriföreningen emellertid slutat att vidare uppställa sådana villkor. En köpmannaförening (Nybro) ansåg, att mejeriföreningen icke alltid synes se mjölkdistributionen ur konsumenternas synpunkt »utan fastmera haka . sig fast vid egna synpunkter på bl. a. distributionskostnaderna». I ett par fall hade upp-

321 stått svårigheter för nyetablerade kombinerade mjölk- och speceriaffärer, vilka godkänts av samarbetsnämnden inom speceribranschen, att erhålla mjölkleveranser. Köpmannaföreningen i Nässjö meddelar att i regel varje nyetablerande erhåller mjölkleveranser. De nystartade företagen åtnjuta emellertid lägre marginal (2,5 öre per liter) än de äldre affärerna (4,05 öre per liter). Branschavtalet mellan Svenska mejeriernas riksförening och konsumentkooperationen h a r som redan angivits ännu icke formellt trätt i kraft, ehuru det i viss omfattning tillämpas som om det vore gällande. Av svaren å de sakkunnigas rundskrivelse till mejeriförbunden framgår, att i flera fall enighet uppnåtts om lokalavtal mellan konsument- och mejeriföreningar. Dylik enighet har uppnåtts bl. a. i Jönköpings län, vissa delar av Skåne, Dalarna, Hälsingland och Norrbotten. Även inom områden för vilka dylika avtal icke slutits förekommer, enligt uttalande från såväl KF som SMR, ett livligt samarbete mellan mejeriföreningarna och de konsumentkooperativa föreningarna i nyetableringsfrågor.

V. Mjölkhandeln i Stockholm, Göteborg och Malmö. Även före tillkomsten av 1945 års samarbetsavtal mellan jordbrukskooperationen samt konsumentkooperativ och enskild handel reglerades tillkomsten av nya mjölkaffärer på ett flertal orter. Denna reglering av mjölkhandeln, som i flera fall daterar sig från jordbrukskrisen i början av 1930-talet, hade till syfte att såväl i producenternas som konsumenternas intresse i möjligaste mån nedbringa distributionskostnaderna för mjölk. Sin största omfattning har denna reglerande verksamhet fått i landets tre största städer varvid delvis olika metoder kommit till användning. En redogörelse för utvecklingen inom mjölkhandeln sedan 1930talets början samt dess nuvarande organisation i Stockholm, Göteborg och Malmö torde därför vara av intresse.

Antal

mjölkbutiker

21—116665

28 Bil.

per 10 000

invånare i Stockholm, 1925—1950.

Göteborg och Malmö

åren

322 STOCKHOLM. Mej eriorganisation. Fram till början av 1930-talet var Stockholm för sin försörjning med konsumtionsmjölk beroende av leveranser från ett flertal sinsemellan konkurrerande mejerier. En del av dessa hade egna detalj affärer. Distributionen till detaljhandlarna av den vid mejerierna behandlade mjölken ombesörjdes dels av mejerierna själva, dels av ett antal sinsemellan konkurrerande mjölkgrossister. Eftersom mejeriernas utbyte av konsumtionsmjölk var större än på den mjölk som förädlades till smör, ost etc. (produktmjölk), sökte dessa i möjligaste mån öka sin försäljning av konsumtionsmjölk. I denna sin strävan kommo de liksom även partihandlarna bl. a. att ekonomiskt stödja etablerandet av nya detaljaffärer. Då tillströmningen till branschen samtidigt var livlig — mjölkbranschen har alltid ansetts vara en »lätt» detaljhandelsbransch — blev följden, att antalet mjölkaffärer blev förhållandevis stort. Detta medförde att genomsnittliga kvantiteten försåld mjölk per affär och dag tenderade att bli lägre än vad som medgav en skälig ersättning till detaljhandeln för dess kostnader. År 1930 hade en samverkan mellan mejerier inom Stockholms mjölktillförselområde kommit till stånd genom bildandet av Mellansvenska mejerisammanslutningarnas centralförening (MMC). MMC hade till uppgift att organisera marknaden för mejeriprodukter inom det upphandlingsområde, som Mjölkcentralen, lantmännens mjölkförsäljningsförening u. p. a. (MC) i Stockholm hade, nämligen de fyra mälarlänen och Östergötland. Tillsammans med MC köpte MMC upp flertalet mejeriföretag och mjölkpartihandelsföretag i Stockholm. De mejeriföretag i Stockholm med omgivningar som ej uppköptes voro NEN:s mejeri AB samt Winners mejeri i Hagalund. Av dessa mejeriföretag, vilka båda fortfarande bedriva sin rörelse, är NEN det utan jämförelse största företaget. Båda täcka emellertid större delen av sitt mjölkbehov genom leveranser från MC. Ett mejeri, som tillkom omkring mitten av 1930-talet, Huddinge mejeri, baserar däremot helt sin rörelse på fristående mjölkproducenter. Av mejeriföretagen i Stockholm leverera endast MC och NEN till butiker inom hela stadens område, medan de båda övriga mejeriföretagen huvudsakligen betjäna kunder endast i närheten av respektive mejerier. MC driver inom Stockholms stads område tre mejerier belägna invid Norra Bantorget, i Enskede respektive i Bromma. Härigenom har företaget kunnat uppdela leveranserna till stadens olika delar på de olika mejerierna, så att transportavstånden för den färdigbehandlade mjölken bli relativt korta. NEN har i motsats till MC endast ett mejeri i Stockholm (beläget i stadens c e n t r u m ) . Någon överenskommelse mellan MC och NEN om uppdelning av staden i »intressesfärer» för att åstadkomma en minskning av distributionskostnaderna har icke träffats med undantag för enstaka områden i stadens periferi. Ur distributionsekonomisk synpunkt äro de båda företagen sålunda alltjämt helt fristående.

Detaljhandel. Antalet mjölkbutiker i Stockholm uppvisar från 1925 till 1932 en oavbruten ökning från 1 379 till 2 028. Även antalet mjölkbutiker per 10 000 invånare (butikskvoten) steg under samma tid (från 36,0 till 39,o), ehuru i väsentligt svagare tempo. Sedan 1932 har antalet mjölkbutiker i stort sett minskat år från år och utgjorde vid 1950 års slut 1 817 samtidigt som butikskvoten nedgått till 24,4. För »staden inom tullarna» har nämnda relationstal mellan 1932 och 1950 minskat från 39,6 till 29,1 och för ytterområdena från 35,8 till 18,2. Utvecklingen åskådliggöres av diagram å sid. 321. Anmärkningsvärt är att mjölkdetaljhandeln

323 i Stockholm endast i ringa utsträckning ombesörjes av filialföretag. Av de drygt, 1 800 mjölkbutikerna år 1950 tillhörde endast omkring 500 filialföretag. Av filialbutikerna tillhörde 370 Konsum, 46 Stockholms Bageri AB och 43 MC. Övriga filialbutiker tillhörde ett 10-tal olika bageriföretag. NEN säljer endast till återförsäljare. MC, som tidigare haft ett väsentligt större antal egna mjölkbutiker (omkring 150 år 1934), har icke öppnat någon ny filialaffär sedan år 1934 och är av denna anledning icke företrädd med egna mjölkbutiker inom de nya bostadsområdena. I fråga om mjölkaffärernas sortiment kan anmärkas, att hälsovårdsstadgan för Stockholm medgiver saluförande i mjölkaffärer av, förutom mjölk och mejeriprodukter, bröd och konditorivaror, läske- och maltdrycker, hermetiskt tillslutna konserver samt ägg. Hälsovårdsnämnden ingriper dock enligt praxis ej mot försäljning i mjölkaffärer av bl. a. alla paketerade specerivaror, t. ex. kakao och hermetiskt förpackat kaffe, varför mjölkaffärernas sortiment till stor del kommit att sammanfalla med speceriaffärernas. Varor, av vilka mjölken kan taga smak, såsom bl. a. kaffe i lös vikt, kryddor och ost, tillåtas dock ej. Att avstånden mellan mjölkbutikerna ännu 1938' voro mycket måttliga framgår av en av professor G. Törnqvist gjord utredning 1 , enligt vilken varje mjölkbutik inom stadens administrativa gränser genomsnittligt tillgodosåg ett område med en radie av 150 m. För staden »inom tullarna» hade varje butiksförsäljningsområde en radie av endast 80 m. Nyetableringskontroll. Sedan flertalet fristående mejerier uppköpts av MC och MMC i början av 1930taiet genomfördes genom MMC:s försorg en sänkning av detaljhandelsmarginalen på mjölk från 4 till ca 31/» öre per liter. Marginalsänkningen förorsakade stor oro bland mjölkdetaljhandlarna. Oron inom mjölkhandlarkåren tog sig bl. a. uttryck i ett opinionsmöte hösten 1934, vid vilket detaljhandlarna krävde högre ersättning. F r å n en representant från jordbrukskooperationen klarlades vid mötet jordbrukarnas betryckta läge samt skisserades en plan för mjölkhandelns sanering. Denna plan gick bl. a. ut på att leveranser till nya mjölkbutiker, som ej voro av behovet påkallade, skulle förhindras samt att, i fall då mjölkaffär nedlades, leveranser till ny innehavare endast skulle ske, om behov av affären prövats föreligga. Detta uttalande utgjorde den direkta bakgrunden till bildandet i oktober 1934 av den alltjämt verksamma »Kommittén för mjölkhandelns ordnande i Stockholm med omnejd» (i fortsättningen benämnd mjölkkommittén). Denna består nu av fyra representanter för MC, två representanter för Stockholms speceri- och livsmedelshandlareförening samt en representant för vardera NEN:s mejeri AB, AB Speceristernas varuinköp, Stockholms kaffe- och kolonialvaruimportförening samt Stockholms bageriidkareförening. Något skriftligt avtal mellan de nämnda organisationerna om samarbete i mjölkkommittén föreligger inte utan dessa h * var för sig beslutat deltaga i samarbetet. Inte heller finnas några skriftligen utformade regler för kommitténs verksamhet. Kommittén handlägger, förutom frågor rörande nyetableringar, frågor r ö r a n d e priser, marginaler, återbäring, stängningstider etc. Handläggning av nyetableringsärenden har mjölkkommittén delegerat till ett särskilt arbetsutskott, i vilket enligt tillämpad praxis sitta representanter för vardera MC, NEN:s mejeri, Stockholms speceri- och livsmedelshandlareförening samt 1 Några iakttagelser rörande mjölkhandelns i Stockholm ekonomi publicerad i »Försäljningen, marknaden och distributionsapparaten», Stockholm 1948.

324 Stockholms bageriidkareförening. Ärendena beredas av mjölkkommitténs sekreterare, som även deltager i utskottets arbete. Nyetableringsärendena avgöras slutgiltigt av arbetsutskottet, såvida inte någon ledamot anmäler avvikande mening, då ärendet avgöres av mjölkkommittén. Endast i sällsynta undantagsfall har mjölkkommittén i dess helhet upptagit aktuella nyetableringsfrågor till behandling. Däremot har kommittén behandlat frågor rörande nyetableringskontrollen av mera principiell betydelse. Mjölkkommittén har de senaste åren sammanträtt en å två gånger om året. Arbetsutskottet sammanträder i regel en gång i månaden. Vid sin prövning av ansökningar om nyetablering tillämpar arbetsutskottet huvudsakligen behovsprincipen. Någon prövning av vederbörande etableringssökandes personliga eller ekonomiska förutsättningar sker icke. Däremot fästes avseende vid butikslokalens beskaffenhet, då man söker förhindra att nya icke ändamålsenliga butiker komma till. Ett direkt samarbete i nyetableringsfrågor äger rum mellan arbetsutskottet och Willners mejeri. Något dylikt samarbete äger däremot icke rum med Huddinge mejeri, som före kriget vid några tillfällen levererade mjölk till av arbetsutskottet avstyrkta nyetableringar. Några möjligheter härutöver för avstyrkta nyetableringar att erhålla leveranser av mjölk finnas icke. Vid sin prövning huruvida behov av ny mjölkbutik föreligger tar arbetsutskottet hänsyn till bl. a. storleken av närliggande butikers mjölkförsäljning, folkmängden inom ifrågavarande område, gångavstånd till närmaste mjölkbutiker, antalet nytillkomna lägenheter etc. Några fasta normer tillämpas därvid icke utan prövning sker från fall till fall. I fråga om storleken av en ny affärs mjölkförsäljning har dock uppgivits, att arbetsutskottet i fråga om mjölkaffärer på nya bostadsområden med höghusbebyggelse räknar med att denna bör uppgå till mellan 300 och 400 liter per dag för att rörelsen skall bli räntabel. Utskottets ledamöter bruka i regel besöka platsen för varje ifrågasatt etablering innan beslut fattas i ett nyetableringsärende. Någon prövning av nya konsumentkooperativa mjölkbutiker sker icke genom arbetsutskottets eller mjölkkommitténs försorg, varför dylika i regel utan inskränkning erhålla mjölkleveranser från MC. Dock har MC i några fall vägrat leverera flaskmjölk till kooperativa livsmedelsbutiker av specialtyp (självbetjäningsaffärer), i vilka man icke avsett att saluföra jämväl lösmjölk. Orsaken till att leveranser i dessa fall vägrats, uppgives ha varit, att man sökt undvika att specialbutikerna för mjölkförsäljning som saluföra den mera kostnadskrävande lösmjölken, bli utan flaskmjölk; såväl mejeriets tappningskapacitet för flaskmjölk som — intill senaste tid — tillgången på glas är nämligen begränsad. I sin verksamhet upprätthåller arbetsutskottet ett intimt samarbete med Stockholms stads stadsplanemyndigheter och stadens fastighetskontor. Arbetsutskottet upptager till diskussion frågor rörande butiksplaneringen inom ännu ej exploaterade bostadsområden och söker bilda sig en uppfattning om det lämpliga antalet mjölkaffärer samt de för dessa lämpligaste affärslägena. Det bör tilläggas, att arbetsutskottet i sin verksamhet söker bistå nyetablerande med råd och anvisningar angående förutsättningarna för etablering av nya mjölkbutiker i de planerade stadsdelarna. Som en följd av denna rådgivning har ett flertal ansökningar om nyetablering återkallats i sådana fall, då förutsättningar för etablering saknats. Omfattningen av mjölkkommitténs verksamhet åren 1934—1950 framgår av tabell 4. Såsom ovan berörts hade bl. a. konkurrensförhållandena mellan mejerierna och mjölkgrossisterna i Stockholm fram till början av 1930-talet lett till etablerandet av ett större antal mjölkbutiker än som ansågs vara behövligt. Mjölkkommitténs

325 Tabell 4. Omfattningen av nyetableringskontrollen inom mjölkbranschen i Stockholm 1934—1950. 1934—43 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 Antal behandlade ärenden Därav: Beviljade ansökningar. . . . Avslagna ansökningar. . . . Avskrivna ansökningar....

S:a

1 525

428 546 35

56 61 2

54 27 5

57 41 3

24 30 2

22 28 2

20 13 1

36 28 4

697 774 54

verksamhet har inneburit en spärr mot en ohejdad etablering av nya mjölkaffärer; för innerstadens del har verksamheten medfört en successiv reducering av antalet mjölkförsäljningsställen. Någon leveransvägran av mjölk till befintliga affärer, vilka skött sina ekonomiska mellanhavanden med leverantörerna på ett tillfredsställande sätt, har icke förekommit. Däremot har ett betydande antal mjölkbutiker frivilligt nedlagts, företrädesvis inom de centrala delarna av Stockholm, på grund av för liten omsättning eller enär hälsovårdsmyndigheterna utdömt försäljningslokalerna. Under tiden 1937—1950 har nedlagts sammanlagt 539 butiker. Antalet under samma period ny etablerade butiker uppgick till 541. Under perioden har alltså antalet mjölkbutiker hållit sig ungefär konstant samtidigt som befolkningen inom området ökat med ca 250 000 personer. Det bör dock anmärkas, att befolkningen i innerstaden successivt nedgått sedan år 1944 och att minskningen från nämnda år till slutet av 1950 utgjort över 40 000 personer. I fråga om de nedlagda butikerna kan enligt av mjölkkommittén förd statistik konstateras, att deras genomsnittliga storlek undan för undan ökats. De år 1937 nedlagda butikerna (59 st.) hade sålunda en genomsnittlig dagsförsäljning av mjölk och grädde om endast 41 liter, medan motsvarande siffra för år 1940 (52 butiker) var 55 liter, för 1943 (28 butiker) 73 liter och för 1947 (40 butiker) 114 liter. Sedan dess har denna siffra något sjunkit. Härutöver kan tilläggas, att den genomsnittliga försäljningen av mjölk och grädde per butik och dag mellan åren 1939 och 1950 stigit från omkring 130 liter till något över 200 liter. MC:s och de konsumentkooperativa butikernas genomsnittliga dagsförsäljning av mjölk och grädde översteg sistnämnda år 300 liter, medan den genomsnittliga dagsförsäljningen för de privatägda understeg 200 liter. Enligt en av AEF företagen undersökning rörande mjölkhandeln i Stockholm uppgick år 1937 mjölkförsäljningen per butik och dag för 74 enskilda affärer till i genomsnitt 96 liter. Samma år redovisade Konsums mjölkbutiker en genomsnittlig försäljning av 200 liter per butik och dag.

GÖTEBORG. Mej er i or ga n i sa t i on. Vid 1930-talets början funnos i Göteborg med omgivningar ett 10-tal privata mejeriföretag. Samtliga dessa bedrevo i större eller mindre utsträckning detaljförsäljning av mjölk från egna butiker. Genom förmedling av en lokal branschsammanslutning, Göteborgs mejeriidkareförening, träffade mejeriföretagen vissa överenskommelser sinsemellan om bl. a. priser på mjölk och mejeriprodukter. Frånsett prisöverenskommelserna r å d d e emellertid i stort sett fri konkurrens mellan mejeriföretagen. Trots att det sålunda fanns ett flertal konkurrerande mjölkuppköpare hade mjölkproducenterna vid denna tid ofta svårt att finna avsättning för sin mjölk. Ytterligare anledning till missnöje från lantbrukarnas Bida utgjorde bl. a. de prisvariationer, som föranleddes av den växlande mjölktillförseln och som i många fall av lantbrukarna betraktades som omotiverade.

326 De första allvarliga försöken från producenternas sida att erhålla kontroll över mjölkdistributionen i Göteborg gjordes år 1931, då, oberoende av varandra, bildades tvenne producentsammanslutningar inom Göteborgs mjölktillförselområde, vilka båda företag år 1936 sammanslogos till ett enda företag, Lantbrukarnas mjölkcentralförening u. p . a. (LMC). Ingen av dessa producentsammanslutningar drev dock mejerirörelse i Göteborg eller hade någon nämnvärd mjölkförsäljning till återförsäljare i Göteborg. På initiativ av Svenska mejeriernas riksförening förvärvade de båda producentsammanslutningarna för ca 5 milj. kronor hösten 1935 samtliga mejeriföretag i Göteborg och Mölndal med undantag av ett företag, AB Mjölkförsäljningen Direkt. Med sistnämnda företag träffades dock ett avtal om att företaget skulle täcka hela sitt mjölkbehov från LMC. »Direkt» skulle dock fortfarande driva eget mejeri i Göteborg samt detaljdistribution. År 1937 förvärvade LMC aktiemajoriteten i AB Förenade Mjölkintressenter, ett företag, som bildats 1936 och i vilket företag ett antal gentemot jordbrukskooperationen fristående jordbrukare hade intressen. Köpet motiverades med att man önskade undvika splittring av distributionsplanen och erhålla större kontroll över prisbildningen. Bolagets mejeri i Göteborg nedlades. År 1938 uppträdde emellertid en ny konkurrent till LMC på göteborgsmarknaden, nämligen Göteborgs Mejeri AB. Detta företag, som drev ett mejeri några mil utanför Göteborg, ägdes till större delen av specerihandlare i Göteborg med mjölkförsäljning i själva speceriaffären, en i Göteborg vanlig företeelse. Betecknande för stämningsläget inom producentkooperationen vid denna tid är det uttalande, som i anledning av den nya konkurrenten gjordes i LMC:s styrelseberättelse för 1938, där det bl. a. heter: »I vissa fall har denna konkurrens redan lett till försämrade priser, speciellt vid leveranser till allmänna inrättningar. Under sådana förhållanden måste det betecknas såsom synnerligen beklagligt, att t. o. m. jordbrukare stödja ett företag, som ej har annat syftemål än att giva ekonomiska vinster åt sina aktieägare och handlare i Göteborg, som vilja tilltvinga sig en högre återförsäljaremarginal på mjölken. Att Mejeribolaget på olika sätt söker splittra vår organisation är känt. I betraktande av den starka ekonomiska ställning, som Mjölkcentralen redan ernått, och de prisförbättringar, som den kunnat tillföra jordbrukarna, lära emellertid försöken att splittra vår förening ha små utsikter att lyckas.» Det nya företaget ägde endast bestånd till 1943, då dess mejerirörelse nedlades och LMC övertog bolagets kundkrets i Göteborg. Samma år inköpte LMC AB Mjölkförsäljningen Direkt. Därmed hade LMC förvärvat samtliga mejeriföretag, som distribuerade mjölk till Göteborg och Mölndal. Driften har nu koncentrerats till två mejerier i Göteborg och ett i Mölndal. Detaljhandel. Antalet mjölkbutiker i Göteborg uppvisar från 1925 fram till 1935 en oavbruten ökning från 487 butiker till 798 butiker. Under samma tid ökade stadens befolkning med endast 27 000 personer. Relationstalet mellan antalet mjölkbutiker och folkmängden (butikskvoten) befann sig därför under perioden i stigande (från 21 till 31) såsom framgår av diagrammet å sid. 321. Först från slutet av 1935 började ifrågavarande relationstal att sjunka. Som ovan nämnts bedrevo samtliga de mejeriföretag, som 1935 inköptes av LMC, jämsides med mejerirörelsen, detaljdistribution från egna mjölkbutiker i större eller mindre utsträckning. LMC fick därigenom på en gång ett stort eget filialnät omfattande inte mindre än 424

327 mjölkbutiker. Genom förvärvet av mejeriföretagen och deras filialaffärskedjor uppnåddes icke blott driftsekonomiska fördelar i fråga om själva mejeridriften genom koncentration till ett fåtal mejerier utan även rationalisering av mjölkdistributionen från mejerierna till butikerna genom sammanslagning av jämsides löpande körlinjer. Enbart genom dylik sammanslagning av körlinjer från ett av de år 1935 inköpta mejeriföretagen beräknas ha uppnåtts en inbesparing av omkring 50 körmil om dagen. Förvärvet av de tidigare konkurrenternas mjölkbutiker möjliggjorde också en viss koncentration av detaljhandeln genom nedläggande av m i n d r e bärkraftiga butiker. Redan 1936 nedlades sålunda ett 60-tal av LMC:s butiker. Denna utmönstring av mindre lönsamma försäljningsställen har även därefter målmedvetet bedrivits av LMG. Antalet LMC-butiker har sålunda successivt nedgått och uppgick i början av 1951 till endast 219. Utvecklingen belyses även av diagrammet å sid. 321, som visar butikskvotens utveckling i fråga om specialaffärerna för mjölk. Detaljdistributionen av mjölk i Göteborg domineras i hög grad av filialaffärsföretag. Förutom LMC ha följande företag betydande antal egna mjölkbutiker nämligen Konsum Göteborg, Pååls försäljnings AB samt O. Asklunds Ångbageri AB. Fördelningen av antalet mjölkaffärer i Stor-Göteborg i början av 1951 framgår av nedanstående sammanställning: LMC Konsum Pååls Asklunds Privatägda mjölkaffärer (även kombinerade mjölk- och speceriaffärer) Summa

219 mjölkbutiker 114 » 71 » 29 » 230 »

33 % 17% 11% 4% 35 %

663 butiker

100 %

Ett utmärkande drag för mjölkdistributionen i Göteborg är, såsom tidigare i annat sammanhang antytts, att det övervägande antalet vanliga speceriaffärer saluföra mjölk utan att särskild butik inrättats för denna försäljning. Något hinder för denna form av mjölkförsäljning föreligger ej från hälsovårdsmyndigheternas sida så länge endast flaskmjölk tillhandahålles. I ingen annan stad i Sverige torde för övrigt försäljningen av flaskmjölk utgöra en så stor del av den totala mjölkförsäljningen till hushåll som i Göteborg (ca 98 %).*• Antalet speceributiker med mjölkförsäljning utgjorde i början av 1949 enligt uppgift från hälsovårdsnämnden 361 eller 48 % av samtliga speceriaffärer inom Göteborgs administrativa område. Det bör anmärkas, att de kooperativa speceriaffärerna i Göteborg med några undantag icke saluföra mjölk annat än i särskild butik (dubbeleller trippelbod). I fråga om mjölkbutikernas sortiment kan anmärkas, att hälsovårdsstadgan för Göteborg medgiver saluförande i dylika affärer av, förutom mjölk- och mejerivaror och bröd, förpackade specerier med undantag för kryddor. Av mjölkbutikernas totala omsättning torde försäljningen av mjölk och grädde svara för omkring 30 %, smör, margarin, ägg likaså 30 %, bröd 30 % och konserver, mjölk, konfektyrer, socker, läskedrycker och glass 10 %. Nyetableringskontroll. Tillkomsten av nya mjölkförsäljningsställen i Göteborg regleras sedan 1937 enligt ett avtal slutet mellan olika grossist- och leverantörföreningar inom mjölk-, bageri- och konditorivarubranscherna. Avtalet, som även gäller för bageri- och 1

Motsvarande siffra för Stockholm är ca 40 % och för Malmö ca 60 %.

328 konditoribranscherna, innebär att nyetableringar (inklusive filialetableringar) prövas av en samarbetsnämnd bestående av representanter för de avtalsslutande parterna samt opartisk ordförande. 1 Prövningsgrunderna äro enligt avtalet den sökandes affärskompetens och allmänna lämplighet för rörelsens bedrivande samt ekonomiska förutsättningar, butikslokalens beskaffenhet ävensom allmänt näringspolitiska förhållanden. För tillstyrkan av ansökan om nyetablering anses i allmänhet önskvärt att vederbörande sökande har omkring 3 års praktik i mjölkbranschen. I fråga om behovsprövningen tillämpas inga fasta normer, men nämnden räknar i allmänhet med att en ny mjölkbutik inom ett tättbebyggt område bör kunna betjäna omkring 250 hushåll. En dylik butik beräknas sälja 350—400 liter mjölk per dag. Vägledande för behovsprövningen uppgives dock i första band vara konsumenternas intressen av rimliga gångavstånd. På grund av nu råd; nde byggnadsrestriktioner ha förhållandena för närvarande så förändrats, att de aktuella svårigheterna för samarbetsnämnden angives vara att få till stånd tillräckligt många försäljningsställen inom nya bebyggelseområden. De byggnadstillståndsgivande myndigheternas politik vid beviljande av byggnadstillstånd för hus med butikslokaler anses nämligen vara alltför restriktiv. 2 Samarbetsnämnden prövar — förutom ansökningar om öppnande av nya specialaffärer för mjölk — även ansökningar från specerihandlare att sälja flaskmjölk. Nämnden uppgives sällan bevilja »mjölkrättigheter» till dylik handlande inom äldre bostadsområden. Inom nybyggnadsområden söker nämnden i första hand få till stånd specialaffärer helst kombinerade med annan affär (dubbeleller trippelbodar). Endast om detta ej lyckas lämnas tillstånd för specerihandlare att föra mjölk i speceriaffären. Tillkomsten av nya konsumbutiker regleras ej av nämnden. Etableringssökande, som ej åtnöjes med samarbetsnämndens beslut, har enligt nyetableringsavtalet möjlighet att överklaga beslutet hos den för nyetableringskontrollen för speceribranschen inrättade överinstansen Permanenta centralnämnden i Stockholm. Inom samarbetsnämnden finnes ett utskott benämnt »mjölkparten», med representanter för LMC, Pååls, Asklunds och Göteborgs mjölkhandlareförening. »Mjölkparten» har till uppgift att bereda nyetableringsärenden samt att bidraga till sanering av mjölkbranschen genom att bl. a. söka få till stånd avtal mellan filialaffärsföretagen om nedläggande av mindre bärkraftiga butiker. Har mjölkparten beslutat om nedläggande av en butik, brukar samarbetsnämndens bekräftelse av beslutet inhämtas för att förhindra, att ny butik öppnas på samma plats. Det bör i detta sammanhang påpekas, att koncentrationen av detaljhandeln med mjölk icke i Göteborg lika litet som på andra platser tagit formen av leveransvägran till befintliga försäljningsställen. Under det senaste kriget underlättades koncentrationssträvandena av vissa krisreglerande åtgärder. 1943 anmodade nämligen länsstyrelsen i bensinbesparande syfte LMC, att icke distribuera mjölk till sådana återförsäljare, som icke rekvirerade viss minimikvantitet mjölk per vecka. Följande år skärptes bestämmelserna. LMC förbjöds sålunda att distribuera mjölk direkt till sådana försäljningsställen (kaféer och näringsställen samt speceriaffä1 Nämnden består (i maj 1951), förutom av opartisk ordförande, av tre representanter för detaljistparten (1 för Göteborgs mjölkhandlareförening, 1 för Göteborgs konditoriförening och 1 för Göteborgs bageriidkareförening, detaljistsektionen) och fyra för grossistparten (1 för LMC, 1 för Göteborgs bageriidkareförening, grossistsektionen, 1 för Sveriges grossistförbund och 1 för ICA). 2 En av Institutet för marknadsundersökningar på uppdrag av Samarbetsnämdernas centralnämnd i Göteborg 1948 företagen undersökning beträffande konsumenternas köpvanor inom tre nya bostadsområden i Göteborg visade bl. a., att i ett av dessa mer än 60 % av de tillfrågade (sammanlagt 125 husmödrar) ansågo, att antalet mjölkbutiker inom området var för litet.

329 1

rer med mjölkförsäljning) som icke köpte viss minimikvantitet per dag och låg inom visst avstånd (200 m) från befintlig mjölkaffär. Dessa återförsäljare hade dock rätt att på egen bekostnad hämta mjölk hos närmaste mjölkaffär. Den praxis i fråga om mjölkleveranser, som inleddes genom länsstyrelsens ingripande, tilllämpas ännu (1951). Den specerihandlare, som ej är nöjd med att avhämta mjölk hos annat försäljningsställe, hänvisas av LMC till samarbetsnämnden, som dock i regel avstyrker direktleveranser från LMC, om det icke visas, att handlanden vid tiden före överenskommelsen med länsstyrelsen gjort sina inköp direkt från LMC. Några nya rättigheter till »indirekta» köp beviljas ej av samarbetsnämnden. Den återförsäljare, vilken levererar mjölk till speceriaffär som ej får köpa mjölk direkt hos LMC, riskerar att bli avstängd från mjölkleveranser. Slutligen bör omnämnas, att 1939 träffades en överenskommelse mellan LMC, AB Pååls (= dåvarande AB Mjölkförsäljningen Direkt) och Asklunds samt Göteborgs mjölkhandlareförening om fördelning av nya butiker mellan parterna enligt ett kvotsystem, enligt vilket av 15 nya mjölkaffärer 7 skulle tilldelas privata företagare, som förordats av mjölkhandlareföreningen, LMC 5, Pååls 2 och Asklunds 1 butik. Avtalet upphörde att gälla 1947 närmast av den anledningen, att Asklunds icke ansåg sig kunna åtnöjas med sin butikstilldelning. Omfattningen av nyetableringskontrollen inom mjölkbranschen i Göteborg framgår av nedanstående sammanställning över antalet av samarbetsnämnden under åren 1939—1950 behandlade nyetableringsärenden. Tabell 5. Omfattningen av nyetableringskontrollen inom mjölkbranschen i Göteborg 1939—1950. .

Totala antalet avgjorda ärenden

År

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 Summa

Speceriaffärer, beträffande utökning med mjölk tillstyrkta

avstyrkta

Mjölkaffärer tillstyrkta

avstyrkta

6 3 8 6 9 4 10 7 1 3 3

14 3 14 15 25 39 60 71 38 41 35 24

1 2 8 14 20 14 14 17 4

1 3 3 15 15 31 19 20 11 13

5 5 11 12 21 13 4 4 4 7

60 Beträffande effektiviteten av kontrollen kan nämnas, att den varit h u n d r a p r o centig, alldenstund ingen av de avstyrkta mjölkbutikerna kommit till stånd. Att nyetableringskontrollen haft inverkan på antalet mjölkbutiker är ovedersägligt. Antalet mjölkbutiker i Göteborg har nedgått från 798 år 1935, då antalet var som störst, till endast 549 vid slutet av 1950. En förutsättning för denna nedgång i antalet har varit, att nya mjölkbutiker icke kunnat öppnas i de nedlagdas ställe, vilket eljest med säkerhet skulle ha skett i stor utsträckning. Det kan konstateras, att antalet mjölkaffärer minskat mest i de äldre delarna av staden. En 1 Ifråga om speceriaffärer 3 backar glas, ifråga om kaféer och näringsställen 15 liter mjölk eller grädde per dag.

330 undersökning företagen av hälsovårdsnämnden visar sålunda, att antalet mjölkaffärer i de delar av staden, som voro bebyggda omkring år 1930 mellan nämnda år och 1950 nedgått med mer än hälften eller från 636 till 303. För hela Göteborgs stad voro motsvarande siffror 663 och 549. Samtidigt ökade stadens folkmängd med i runt tal 110 000 personer. Antalet mjölkbutiker per 10 000 invånare (butikskvot) har sålunda minskat avsevärt. Utvecklingen härvidlag framgår av diagram å sid. 321. Det bör i detta sammanhang nämnas, att mjölkförsäljning i speceriaffär i början av 1930-talet icke torde ha varit så vanligt förekommande som nu. Tyvärr saknas fortlöpande uppgifter beträffande antalet speceriaffärer med mjölkförsäljning. Antalet dylika butiker beräknas utgöra ca 300, vilket tyder på att Göteborg är relativt bättre försett med mjölkförsäljningsställen än Stockholm. Såsom en följd av den fortgående minskningen av antalet mjölkbutiker i relation till befolkningen jämte en betydande konsumtionsökning i fråga om mjölk i samband med kristiden har den försålda mjölkkvantiteten per butik och dag uppvisat stigande siffror. År 1937 uppgick sålunda den för LMC:s butiker genomsnittligt försålda kvantiteten mjölk till något över 100 liter per butik och dag. Motsvarande siffra i början av 1951 var i genomsnitt för samtliga mjölkaffärer i Stor-Göteborg 175 liter. Speceributikerna med mjölkförsäljning kommo knappt upp till hälften av denna kvantitet.

MALMÖ. Mejeriorganisation. I början av 1930-talet voro i Malmö med omgivningar verksamma 11 mejeriföretag, vilka samtliga distribuerade mjölk i Malmö, så gott som alla både genom egna fristående butiker och återförsäljare. Av företagen hade 6 egna mejerier inom stadens område. Av de 11 mejeriföretagen voro 7 att betrakta såsom producentkooperativa företag. Med undantag för överenskommelser, som träffats på 1920-talet mellan mejeriföretagen om gemensamma utförsäljningspriser och priser till återförsäljare, arbetade företagen — även de producentkooperativa sinsemellan — i stort sett i fri konkurrens med varandra. Konkurrensen eliminerades i viss mån genom en överenskommelse, som mejerierna träffade år 1932, men de olika företagen voro dock under hela 1930-talet helt fristående. 1943 och 1944 skedde emellertid vissa sammanslagningar, varvid bl. a. 4 av de producentkooperativa företagen bildade en fusion, Malmö Nya Mejeriförening (i fortsättningen benämnd MNM). Förutom MNM finnas nu (1951) 3 mejeriföretag med mjölkförsäljning på Malmö, nämligen AB Malmö Mjölkcentral, MMC, (vilket företag till hälften äges av den konsumentkooperativa föreningen i Malmö, Solidar, och till hälften av mjölkproducenter), AB Påhlssons Mejeri (privatägt) och Hindby mejeri (privatägt). Av de nämnda fyra mejeriföretagen distribuera samtliga utom Hindby mjölk till såväl egna butiker som till återförsäljare, medan Hindby säljer endast till återförsäljare. Företagen, som finansiellt sett äro helt fristående, driva alla egna mejerier i staden. Det kan tilläggas, att inget av mejeriföretagen är helt självförsörjande med mjölk genom direktleveranser från jordbrukare, utan alla äro mer eller mindre beroende av leveranser från mejerier anslutna till Sydvästra Skånes mejeriförbund. Någon samordning av mjölkdistributionen i avsikt att eliminera samlöpande körlinjer genom uppdelning av staden i »intressesfärer» eller på annat sätt mellan de olika företagen har icke vidtagits. Särskilt anmärkningsvärt beträffande mejeriorganisationen i Malmö torde få anses vara, att en konsumentkooperativ förening tillsammans med en producentkooperativ sammanslutning är direkt intresserad i ett mejeriföretag. I särskild

331 protokollsanteckning till riksavtalet mellan jordbrukskooperationen och konsumentkooperationen om gränsdragning mellan de båda organisationernas verksamhetsområden uttalas, att de gemensamma intressena i MMC icke strida mot detsamma. Detaljhandel. Antalet mjölkbutiker i Malmö ökade under åren 1925 till 1932 fortlöpande från 384 till 572. Efter år 1932 har emellertid antalet butiker hållit sig ungefär oförändrat, trots att Malmö stads befolkning mellan 1932 orh 1950 ökat med ca 60 000 personer. Butikskvoten (antalet butiker per 10 000 invånare) nedgick under perioden från 43,6 till 29,7 (jfr diagram å sid. 321). Av de i början av år 1951 befintliga 571 butikerna voro 405 filialaffärer och resten fristående. Filialaffärerna fördelade sig med 202 på MMC, 103 på MNM och 100 på Påhlssons. I fråga om mjölkaffärernas sortiment kan antecknas, att hälsovårdsordningen för Malmö stad medgiver försäljning i dylika affärer av, förutom mjölk och grädde, endast bröd, konditorivaror, ägg, smör, margarin, flott, kokosfett, steriliserad grädde och buteljerade läskedrycker. Enligt praxis tillätes även försäljning i dylika affärer av marmelad, te och kakao, däremot icke kaffe ens i hermetisk förpackning. Omsättningen i mjölkaffärerna i Malmö torde värdemässigt i genomsnitt fördela sig med omkring 60 % på mjölk och övriga mejerivaror och med 40 % på bröd. Nyetableringskontroll. Konkurrensen mellan mejeriföretagen i Malmö fram till början av 1930-talet hade i fråga om detaljdistributionen av mjölk bl. a. lett till att antalet mjölkförsäljningsställen, såsom ovan berörts, mellan mitten på 1920-talet och fram till 1932 ökat förhållandevis väsentligt snabbare än befolkningen. Konkurrensen mellan mejerierna om ökade försäljningsmöjligheter ledde till att mjölkbutikerna ofta kommo att ligga mycket nära varandra. För att förhindra att konkurrenterna skulle få ett nytt försäljningsställe förekom det t. o. m. att mejerier förhyrde affärslokaler, som man befarade skulle kunna uthyras för försäljning av mjölk, utan att dock öppna mjölkbutiker i dessa affärslokaler. Under sådana förhållanden framstod mjölkdistributionen i Malmö såsom mindre rationell. Detta ledde till att samtliga mejeriföretag, som bedrevo mjölkförsäljning på Malmö år 1932 träffade en överenskommelse sinsemellan, vilken bl. a. gick ut på följande. Inget av företagen skulle under en femårsperiod öppna någon ny mjölkbutik eller använda ytterligare vagnar för mjölkdistribution direkt till hemmen. Inte heller skulle de antaga några ytterligare återförsäljare i fråga om mjölk. Innehavare av befintlig mjölkaffär, som nedlagt rörelsen, skulle icke utan medgivande från ett av mejeriföretagen utsett arbetsutskott få öppna ny butik. Därvid skulle tillses, att den nya butiken icke kom att bli belägen på närmare avstånd från befintlig mjölkbutik än 100 meter. Vidare förbundo sig mejerierna, att icke göra försäljningar till varandras fasta kunder (dock med undantag för privathushållen). Avtalet innehöll vidare bl. a. bestämmelser om upprätthållande av gemensamma utförsäljningspriser på mjölk och grädde samt om maximering av detaljhandelsmarginal till återförsäljare och återbäring. Denna överenskommelse mellan mejerierna ledde till bildandet år 1933 av ett särskilt organ kallat »Sammanslutningen av i Malmö mjölkförsäljande mejerier» (i fortsättningen benämnt Sammanslutningen), vilket organ fortfarande är verksamt. Efter utgången av giltighetstiden för överenskommelsen av 1932 prolongerades denna med vissa tillägg. Enligt

332 dessa tillägg upphävdes förbudet mot öppnandet av nytt försäljningsställe utan samband med nedläggande av gammal butik. I stället förbundo sig mejerierna att icke »uppsätta» någon ny mjölkbutik inom ett avstånd av 100 meter från befintlig mjölkbutik. 1 Den överenskommelse, för vilken ovan redogjorts, kom att gälla till 1946. Vid denna tid hade man inom Sammanslutningen kommit till den uppfattningen, att det dittills tillämpade systemet icke medfört den begränsning av nyetablering av mjölkbutiker, som ursprungligen åsyftats. Sammanslutningen beslöt därför, att systemet med minimiavstånd mellan butikerna skulle ersättas av ett system grundat på kvottilldelning av nya butiker. Den tilldelning av nya mjölkbutiker, som respektive företag skulle erhålla, skulle fastställas med utgångspunkt från dåvarande antal egna butiker jämte återförsäljare. 2 Vidare beslöts, att ett visst samarbete skulle inledas med stadsingenjörskontoret beträffande nyplanerade områden för att redan från början få fastställt lämpligt antal mjölkbutiker för dessa. Den ovan nämnda bestämmelsen i överenskommelsen mellan mejerierna att icke sälja till varandras fasta kunder gäller fortfarande (1951) och uppgives ofta giva anledning till irritation. Detaljister och storförbrukare, vilka av någon anledning äro missbelåtna med sina leverantörer eller med av dessa levererade mejeriprodukter äro på grund av bestämmelsen förhindrade att byta leverantör. Vid sin prövning av nyetableringar enligt denna nu gällande överenskommelse tar Sammanslutningen enbart hänsyn till behovet av ny mjölkaffär. Härvid räknar man i allmänhet, att en ny butik inom bostadsområden med höghusbebyggelse bör kunna betjäna 250—300 hushåll och komma upp i en dagsförsäljning av 500—600 liter mjölk per dag. Några fasta normer tillämpas dock ej och hänsyn uppgives i första hand tagas till konsumenternas önskemål om rimliga gångavstånd. Någon prövning av den sökandes personliga eller ekonomiska förutsättningar eller butikslokalens beskaffenhet företages däremot ej. Det bör dock anmärkas, att under de senaste åren inga nya självständiga återförsäljare, om man härvid undantager Kooperativa föreningen Solidar, ansökt om att få etablera mjölkbutiker. Någon leveransvägran i fråga om mjölk till befintliga återförsäljare har icke förekommit. Inte heller har Sammanslutningen i något fall förbjudit överlåtelse av befintlig rörelse eller föreskrivit, att dylik rörelse skulle upphöra sedan nuvarande innehavare dragit sig tillbaka från rörelsen. Det kan ytterligare nämnas, att Sammanslutningen blivit ett organ för åstadkommande av överenskommelser mellan de olika mejeriföretagen om nedläggande av mindre bärkraftiga filialbutiker. En förutsättning för att ett mejeri skall vara villigt att på detta sätt bidraga till nedbringandet av antalet mjölkbutiker har nämligen visat sig vara, att företaget erhåller kompensation härför genom att även de övriga företagen nedlägga butiker med ungefär motsvarande omsättning. (En affärsnedläggelse beräknas bidraga till att de närmast belägna affärernas omsättning ökas.) Den genomsnittligt försålda kvantiteten mjölk per butik och dag torde dock i Malmö vara avsevärt lägre än för mjölkbutikerna i såväl Stockholm som Göteborg. Leveranserna till egna butiker uppgingo i början av år 1951 för de tre mejeriföretagen i Malmö genomsnittligt till ca 160 liter per butik och dag och till återförsäljare till ca 80 liter.

1 2

Detta minimiavstånd fixerades sedemera till 110 meter. Av 50 nya butiker skulle 21 tillfalla MMC, 18 MNM, 10 Påhlssons och 1 Hindby mejeri.

333 VI. Ekonomiska verkningar av koncentrationssträvandena. Mejerikostnader. Såsom tidigare framhållits har inom svensk mejerihantering sedan början av 1930-talet försiggått en successiv koncentration till ett allt färre antal driftsenheter. Bl. a. härigenom har den genomsnittligt invägda kvantiteten mjölk per mejeri och år ökat väsentligt eller från 1,4 milj. kg år 1933 till 4,G milj. kg år 1947. Att driftskoncentrationen haft en väsentlig betydelse för det ekonomiska utbytet av mejerihanteringen framgår bl. a. av SMR:s årliga driftsanalys, som visar, att större mejerienheter genomsnittligt uppvisa såväl bättre teknisk effektivitet som avsevärt lägre driftskostnader än mindre mejerier. Sistnämnda förhållande belyses av följande sammanställning, som visar driftskostnaderna för smörmejerier av olika storlek i öre per 100 kg mjölk år 1947. Tabell 6. Produktionskostnaden vid mejerier av olika storlek.

Storleksgrupp

Egentliga driftskostnader (löner, bränsle, kraft, diverse förnödenheter, allmänna omkostnader), öre/100 kg Egentliga driftskostnader, relativa tal Kapitalkostnader öre/100 kg Emballage etc., öre/100 kg Totala kostnader, öre/100 kg Totala kostnader, relativa tal

Mejerier med nedanstående kvantitet mvägd mjölk per år (milj. kg) Intill 1

1—2

2—3

3—5

5—7

över 7

174 100 52 17 243 100

150 86 46 21 217 89

124 71 40 18 182 75

114 66 36 15 165 68

92 53 29 21 142 58

88 51 27 17 132 54

Såsom framgår av tabell 6 avtaga såväl de egentliga driftskostnaderna som kapitalkostnaderna per producerad enhet med stigande mejeristorlek. Då den genomsnittligt invägda mjölkkvantiteten per mejeri ännu (1951) icke uppgår till 7 milj. kg synes — åtminstone för nedbringande av mejeriernas driftskostnader — fortfarande en del vara att vinna genom fortsatt koncentration av mejeridriften till ett färre antal enheter. Dessa slutsatser torde i huvudsak även vara giltiga i fråga om mejerier med inriktning i huvudsak på behandling av konsumtionsmjölk. Man skulle kunna förmoda, att kostnaderna för mjölkens transport från producenterna till mejeriet skulle stiga med ökad mejeristorlek. Undersökningar, företagna av SMR, visa emellertid, att transportkostnaderna i öre per kg mjölk äro ungefär lika stora både i fråga om de minsta och de största mejerierna. Förklaringen till detta förhållande torde vara, att de större mejerierna ha bättre möjligheter än de mindre att mer rationellt organisera körlinjerna, att bättre utnyttja bilarnas fulla lastkapacitet etc. I fråga om mejerikostnaderna för mejerierna i landets tre största städer lämnas några uppgifter i en inom jordbruksdepartementet år 1940 företagen utredning. 1 Mejeriernas kostnadsmarginaler för konsumtionsmjölk (kostnaderna för mjölkens transport från producenterna, mejeribehandling samt distribution till detaljförsäljningsställena ha i utredningen beräknats utgöra för Stockholm, Göteborg och Malmö 6,G2, 5,55 respektive 5,30 öre per liter. I sifferuppgifterna ingå kostnaderna för mjölkens transport från producenten med 1,6 öre för Stockholm och 1

Utredning rörande prisbildningen å konsumtionsmjölk, avlämnad den 23 juli 1940 (stencilerad).

334 1,3 öre per liter för Göteborg. För Malmö h a r den sistnämnda kostnaden icke särskilts. Förutom för nedbringande av mejeriernas kostnader för själva produktbehandlingen har driftskoncentrationen haft betydelse för nedbringande av kostnaderna för mjölkens transport från mejerierna till återförsäljarna. Dessa ha kunnat sänkas bl. a. genom sammanslagning av jämnlöpande körlinjer och uppdelning av distributionsområdet i rayonger, varigenom köravstånden kunnat reduceras och transportmedlens kapacitet bättre kunnat utnyttjas. Som exempel på centraliseringens fördelar kan nämnas, att i Stockholm före mejerisammanslagningarna i början av 1930-talet den per man och bil till detaljisterna transporterade kvantiteten mjölk uppgick till endast omkring 1 000 liter per dag mot mellan 2 000 och 2 500 liter i slutet av 1930-talet. Av betydande intresse vore att få belyst sambandet mellan mejeriernas distributionskostnader och antalet detaljförsäljningsställen. Någon utredning härom har dock ej varit tillgänglig och har ej heller kunnat företagas inom ramen för denna undersökning. Emellertid har från mejerihåll med styrka hävdats, att antalet försäljningsställen har en betydande inverkan på distributionskostnaderna. Det framhålles i detta sammanhang, att av distributionskostnaderna en betydande post utgöres av de kostnader, som uppstå varje gång en distributionsbil stannar vid en affär för att avlämna mjölk samt att även kostnaderna för inkassering och redovisning, icke sakna betydelse. Mejeriets kostnader för mjölkens distribution till varje butik äro sålunda till stor del fasta, varför de kostnader som äro direkt förbundna med en leverans minskas per levererad liter med ökad leveransstorlek. För nedbringande av mejeriföretagens distributionskostnader blir det därför av intresse för mejerierna, att antalet mjölkförsäljningsställen blir så lågt som möjligt. En annan sak är att mejeriföretagen ha ett betydande intresse av att tillse — bl. a. emedan konsumtionsmjölken lämnar ett bättre ekonomiskt utbyte än produktmjölken — att begränsningen av antalet mjölkförsäljningsställen icke leder till en minskning av den försålda mjölkkvantiteten. Då allmänhetens efterfrågan på mjölk emellertid torde vara tämligen oelastisk och alltså ungefär samma mjölkkvantitet kommer att säljas vare sig mjölkaffärerna ligga glest eller tätt, torde dock förefinnas vissa möjligheter att på konsumenterna överflytta en del av de totala distributionskostnaderna, om hänsyn tages till den viktiga del av dessa som representeras av konsumenternas arbete med inköp och som givetvis ökas med minskad butikstäthet. Detaljhandelskostnader. På grund av att detaljhandelskostnaderna till så stor del äro fasta, är det oftast omöjligt att fördela kostnaderna på de olika varuslagen på ett rättvist sätt. Då dessutom detaljhandelsmarginalerna sällan torde fastställas på grundval av beräkningar av kostnaderna för de olika varornas försäljning torde dessa tämligen dåligt avspegla de faktiska kostnaderna. Speciellt inom detaljhandeln med livsmedel har en praxis i fråga om prissättningen utvecklat sig, enligt vilken de tyngre och av konsumenterna dagligen efterfrågade varorna icke fullt bära ens de med deras försäljning förenade direkta kostnaderna, utan i större eller mindre grad »åka snålskjuts» på mindre ofta efterfrågade eller mer lyxbetonade varor. Detta torde i viss mån vara förhållandet med mjölk. Å andra sidan kan en prissättning på mjölk, som ej möjliggör full kostnadstäckning vara motiverad av att mjölk utgör en lämplig kompletterings- och reklamvara vid försäljning av övriga livsmedel, varför det rent företagsekonomiskt kan löna sig att i fråga om mjölk tillämpa en marginal, som icke täcker de med försäljningen förenade direkta kostnaderna.

335 Under hänvisning till de ovan anförda synpunkterna torde en redogörelse för detaljhandelsmarginalens utveckling vara av begränsat intresse för klargörandet av nyetableringskontrollens ekonomiska verkningar eller för jämförelse av mjölkhandelns effektivitet på olika orter. Nedan lämnas dock en sammanställning av detaljhandelsmarginaler och det genomsnittliga utförsäljningspriset på lösmjölk (öre per liter) i Stockholm, Göteborg och Malmö för åren 1933, 1940 och 1947. Tabell 7. Priser och marginaler vid detalj försälj ning. Stockholm

Göteborg

Malmö

1933 Utförsäljningspris Detaljhandelsmarginal Marginal i % av utförsäljningspris.

23.8 1 3,9 16,2

20,0 4,0 20,0

20,0 2,0 10,0

19402 Utförsäljningspris Detaljhandelsmarginal Marginal i % av utförsäljningspris.

29,0 4,2 14,5

28,0 4,0 14,3

25,0 3,0 12,0

1947 Utförsäljningspris Detaljhandelsmarginal Marginal i % av utförsäljningspris. . . .

33,4 3 4,4 13,2

34,2 4,3 12,6

32,2 3,3 10,2

1 2 3

Genomsnitt för tiden 1/7 1933—30/6 1934. Perioden mars—juni 1940. Genomsnitt för tiden 1/7 1946—30/6 1947.

Till komplettering av ovanstående uppgifter bör nämnas, att mjölkbutikerna i alla tre städerna år 1947 i allmänhet lämnade en återbäring till kunderna av 3 % på alla varor. Vidare bör nämnas, att mjölkbutikerna i Göteborg och Malmö till skillnad mot i Stockholm, ha returrätt på all överbliven mjölk. (I Göteborg få de dock vidkännas viss förlust på den returnerade mjölken.) Att detaljhandelsmarginalen för samtliga de redovisade åren var väsentligt lägre i Malmö än i Stockholm och Göteborg kan förefalla egendomligt. Den försålda mjölkkvantiteten per butik och dag är ju som tidigare visats avsevärt lägre i Malmö än i Stockholm och Göteborg. Därtill kommer att mjölkbutikernas sortiment i Malmö i huvudsak är begränsat att omfatta mjölk och mejerivaror samt bröd. Med hänsyn till bl. a. de ojämna belastningsvariationerna vid handeln med mjölk måste personalkostnaderna vid dylikt inskränkt sortiment bli proportionsvis större än om även andra varor finge saluföras i mjölkbutikerna. Förklaringen till den låga detaljhandelsmarginalen i Malmö torde närmast vara den, att mjölken i högre grad än som skett i Stockholm och Göteborg kommit att utnyttjas som kompletteringsvara vid försäljning av bröd. Det kan erinras om att ett av mejeriföretagen i Malmö (Påhlssons mejeri, vilket företag h a r närmare 100 egna mjölkbutiker i Malmö), äges av ett bageriföretag, som i första hand torde vara intresserat av att vinna avsättning för sitt bröd. Det måste dock anses anmärkningsvärt att detaljhandelsmarginalen för mjölk ändrats så obetydligt sedan början av 1930-talet, med hänsyn till att kostnaderna, främst lönekostnaderna, stigit så avsevärt under perioden. Till belysning av storleksordningen av denna kostnadsstegring kan nämnas att enligt uppgift från MC den genomsnittliga månadslönen i Stockholm för kvinnligt mjölkhandelsbiträde jämte provisionsersättning ökat från 207 kronor år 1932 till 450 kronor 1948. Hyreskostnaderna synas å andra sidan, om man bortser från den ökning som förorsakats av mjölkbutikernas förbättrade

336 lokalstandard, ej ha stigit mera än som motsvaras av bränsletilläggen eller omkring 10—15 %. Mellan den 1/9 1948 och 31/12 1950 utgick marginaltillägg av statsmedel, varvid detaljhandelsmarginalen för lösmjölk fastställdes att utgöra i exempelvis Stockholm minst 5,2 öre, i Göteborg minst 5 öre och i Malmö minst 4 öre per liter. Efter den 1/1 1951 har icke utgått statligt marginaltillägg. F r å n sistnämnda datum höjdes detaljhandelspriset på mjölk för att bl. a. täcka det borttagna marginaltillägget och medge en ytterligare marginalhöjning med V2 öre per liter.

Bilaga.

Mjölkdistributionen i Köpenhamn. 1 Mjölkdistributionen i Danmark h a r sedan år 1940 varit föremål för en särskild reglering från det allmännas sida. Denna reglering får ses mot bakgrunden av den omständigheten, att mjölken på sin väg från producent till konsument undergick en, som det syntes orimlig prisförhöjning på ca 100 %. Detta förhållande gav under 1930-talet anledning till mycken kritik såväl från konsumenternas som från jordbrukarnas sida. Med ständigt stigande styrka restes i den offentliga diskussionen krav på åtgärder för att minska priset på ett av befolkningens viktigaste näringsmedel. Detta föranledde handelsministeriet att år 1939 tillsätta den s. k. mjölkkommissionen, som fick i uppdrag att undersöka möjligheterna att nedbringa marginalen mellan producent- och konsumentpriserna på mjölk. Kommissionen, som avgav sitt betänkande på sommaren 1940, kom till det resultatet, att för att åstadkomma en väsentlig minskning av denna marginal krävdes en stark centralisering såväl av grosshandeln som detaljhandeln med mjölk. För att genomföra denna centralisering föreslog kommissionen att ett för hela landet gemensamt »centraliseringsutskott» bestående av representanter för mejeriorganisationerna skulle tillsättas med uppgift att utarbeta organisationsplaner för mjölkhandelns organisation för landets olika delar och genomföra planerna. Handelsministeriet valde emellertid en något annan väg. Med stöd av bemyndigande i en lag den 5 augusti 1940 om »stadsbefolkningens förseende med mjölk och grädde», vilken lag antagits av riksdagen med stöd av samtliga riksdagspartier, utfärdade handelsministeriet kort tid därefter en kungörelse, som föreskrev, att det skulle åligga de kommunala myndigheterna i Stor-Köpenhamn m. fl. orter att genomföra en rationalisering av mjölkhandeln efter direktiv från handelsministeriet. För Stor-Köpenhamns vidkommande blev uppgiften överlämnad till ett särskilt organ, »Stor-Köpenhamns kommunala mjölkutskott», bestående av representanter för de berörda kommunerna (12 st.). Den av mjölkutskottet utarbetade planen för mjölkhandelns organisation, som så småningom godkändes av handelsministeriet och trädde i kraft genom en förordning av den 1 december 1941 (i fortsättningen benämnd mjölkförordningen), innebar i korthet, att såväl engroshandeln som detaljhandeln med mjölk skulle bli föremål för kommunalt koncessionstvång. 1 Denna redogörelse är sammanställd med ledning av »Beretning fra Handelsministeriets Maelkekommission», Köpenhamn 1940, »Den Storkobenhavnske Maelkeordning, 4 foredrag», Köpenhamn 1944 samt »Beretning vedrorende Maelkehandelen i Storkobenhavn» 1942—1944 och 1945, publicerade av Storkobenhavns Kommunale Maelkeudvalg.

337 Grosshandel. För engroshandelns del innebar mjölkutskottets plan, att alla utom 16 av de dittillsvarande 108 mejerierna i Stor-Köpenhamn skulle nedläggas. Många av dessa hade en omodern teknisk utrustning och de flesta kunde endast ofullständigt utnyttja sin kapacitet. Genom att de minsta och omodernaste mejerierna nedlades kunde driften koncentreras till de största och effektivaste mejerierna, som dessutom kunde fullt utnyttja sin kapacitet. Även för distributionen av mjölken till detaljhandeln innebar planen betydelsefulla reformer. Tidigare hade de flesta mejerierna sålt mjölk till butiker över hela stadens område, varigenom deras mjölkvagnar delvis hade betjänat affärer vid samma gata och t. o. m. samma kunder. På en enda gata i stadsdelen Vesterbro hade exempelvis kört mjölkvagnar från 19 olika mejerier. De långa transportavstånden och vagnarnas härigenom dåligt utnyttjade kapacitet medförde, att distributionen av mjölk från mejerierna till butikerna blev förhållandevis dyr. Enligt den nya organisationsplanen blev staden indelad i distrikt av vilka vart och ett skulle förses med mjölk från endast ett mejeri. I ersättningar till innehavarna av de mejerier, som i fortsättningen icke fingo drivas, utbetalades sammanlagt ca 8 7 2 milj. kronor. Till n ä r m a r e 500 mejeriarbetare och mejeritjänstemän, vilka miste sitt dittillsvarande arbete i och med omorganisationen, utbetalades omkring 2Vs milj. kronor. Detaljhandel. Som ett led i rationaliseringen av detaljhandeln med mjölk hade mjölkkommissionen i sitt betänkande år 1940 föreslagit, att mjölkdetaljhandeln i möjligaste mån skulle koncentreras till de »rena» mjölkaffärerna. Speceriaffärerna skulle enligt kommissionens förslag u p p h ö r a med mjölkförsäljning samtidigt som mjölkaffärerna skulle u p p h ö r a med sin försäljning av specerivaror. En sådan ordning blev också föreskriven av handelsministeriet. I fråga om detaljhandeln med mjölk hade mjölkutskottet haft att välja mellan att på en gång minska antalet butiker genom att föreskriva tvångsnedläggning — mot ersättning — av obehövliga butiker eller en successiv avveckling av dessa. Mjölkutskottet valde — efter hemställan från mjölkhandlarnas organisationer — det senare alternativet. Utskottet kunde för åstadkommandet av denna successiva minskning stödja sig på statliga förordningar i vilka föreskrevs, att kommunalt tillstånd krävdes för att få öppna ny mjölkbutik liksom för att få överlåta befintlig butik till ny ägare. En viss koncentration av detaljhandeln med mjölk åstadkoms genom den ovan n ä m n d a statliga bestämmelsen om att mjölk icke fick säljas i speceriaffärer. Som nämnts tillgreps icke tvångsinlösen. Däremot öppnades möjligheter för mjölkhandlare med butiker med mindre än 100 liters omsättning per dag att få sina affärer inlösta före viss dag. Inlösningssumman fastställdes till 15 % av föregående års omsättning. Omkring 300 mjölkaffärer nedlades frivilligt mot ersättning enligt dessa regler. Antalet butiker med mjölkförsäljning i Stor-Köpenhamn har mellan åren 1940 —1945 nedgått med inte m i n d r e än 1 500 eller från 3 500 till 2 000. Största delen av denna minskning är dock att hänföra till det förhållandet att speceriaffärer icke längre få föra mjölk. Antalet rena mjölkaffärer har mellan de nämnda åren minskat från omkring 1 800 till 1 400; antalet bagerier med mjölkförsäljning uppgick 1945 till n ä r m a r e 600. Dessutom fanns samma år drygt 200 bagerier och konditorier som endast hade tillstånd att sälja grädde. Detaljdistribution av mjölk direkt till konsumenterna från mjölkvagnar är betydande i Köpenhamn. Denna distributionsform beräknas år 1945 ha svarat för 22—116665 Bil.

338 24 % av den totala mjölkförsäljningen. Antalet mjölkvagnar för detaljdistribution beräknas dock mellan 1940 och 1944 ha nedgått från 350 till 150. Minskningen av antalet mjölkförsäljningsställen i Köpenhamn har medfört en betydande ökning av försäljningen av mjölk och grädde per butik. Denna uppgick år 1941 till endast 71 liter per dag men hade 1945 stigit till 167 liter per dag (ökning 1 3 5 % ) . Denna ökning av försäljningen av mjölk och grädde är dock icke att hänföra till enbart minskning av antalet försäljningsställen, ökningen av mjölkkonsumtionen per invånare har också medverkat. Sålunda h a r denna mellan åren 1941 och 1945 i Stor-Köpenhamn ökat med inte mindre än 60 % eller från 76 till 122 liter per invånare och år. År 1945 uppnådde mjölkutskottet och detaljhandelsorganisationerna enighet om förslag till tilläggsbestämmelser till mjölkförordningen av år 1941. Enligt förslaget skulle mjölkutskottet i samverkan med mjölkhandlarnas organisationer inom var och en av Stor-Köpenhamns kommuner göra en inventering av samtliga mjölkförsäljningsställen. Därvid skulle avgöras vilka av dessa butiker som skulle tillåtas övergå till ny innehavare och vilka som skulle anses överflödiga och vilkas överlåtelse av denna anledning icke skulle få godkännas av de kommunala myndigheterna. För de butiker som på detta sätt förklarats överflödiga skulle utgå ersättning med 20 % av värdet av mjölk- och gräddförsäljningen under 1944 under förutsättning att rörelserna nedlades inom viss tid. Förslaget innehöll också föreskrifter med syfte att begränsa ersättning för goodwill vid överlåtelser. Efter genomförande av mjölkförordningen hade det nämligen visat sig, att priserna på mjölkbutiker befunnit sig i ständigt stigande. Priserna för under år 1942 överlåtna butiker hade i genomsnitt utgjort 8,4 % av omsättningen. Motsvarande siffra för 1943 var 9,7 och för 1944 10,7 %. Överlåtelsepriserna inkluderade ersättning för inventarier, som utgjorde 3 å 4 %, medan resten utgjorde ersättning för goodwill. Enligt förslaget skulle högsta tillåtna ersättning för goodwill få utgöra 7 % av omsättningen, vilket utgjorde det normala goodwillvärdet före mjölkförordningens ikraftträdande. Förslaget innefattade slutligen vissa föreskrifter angående de krav på kvalifikationer e t c , som skulle ställas på dem som övertogo befintlig mjölkaffär eller öppnade ny dylik butik. Kvalifikationskraven motiverades med att även efter regleringens genomförande personer utan förutsättningar för detaljhandelsyrket i stor utsträckning sökt sig till mjölkbranschen, då allmänt ansågs att för verksamhet i denna bransch icke krävdes någon mer omfattande varukännedom och att branschen på det hela taget vore tämligen riskfri på grund av varulagrets litenhet och hastiga omsättning. Prisutvecklingen för mjölk. Som inledningsvis nämnts föranleddes ingripandet år 1940 från det allmännas sida i fråga om mjölkhandeln av såväl konsumenternas krav på sänkt utförsäljningspris på mjölk som producenternas krav på sänkta handelsmarginaler. Utförsäljningspriset på mjölk (flaskmjölk 1 ), som tidigare utgjort 51 öre per liter, sänktes vid mjölkförordningens ikraftträdande den 1/12 1941 på en gång med 5 ore. Samtidigt erhöllo leverantörerna emellertid ett med 2 öre per liter förhöjt pris. Denna prishöjning till förmån för leverantörerna hade dock icke något samband med mjölkreformen men genomfördes samtidigt med denna. Mjölkpriset hade i annat fall kunnat sänkas med 7 öre. Sedan mjölkutskottet efter några månader kunnat bedöma de koncessionerade mejeriernas driftsresultat, beslöt utskottet, att en ytterligare prissänkning skulle företagas från och med den 22/5 1942, då priset sänktes med 1 öre. Sedan mejeriernas driftsresultat för hela året 1942 förelågo, i Mer än 96 % av all i Stor-Köpenhamn försåld mjölk utgöres av flaskmjölk. (1944).

339 fann utskottet, att möjligheter förefunnos att ytterligare sänka mjölkpriset. Enligt direktiv från handelsministeriet fick priset emellertid sänkas endast med 1 öre per liter, enär man befarade att en ytterligare sänkning av mjölkpriset skulle stimulera den inhemska mjölkkonsumtionen och därigenom oförmånligt inverka på exporten av mejeriprodukter till Tyskland. Den del av mejeriernas vinst, som mjölkutskottet ansett bort tagas i anspråk för ytterligare sänkning av mjölkpriset, indrogs av denna anledning från mejerierna till en särskild regleringsfond för grädde. Slutligen nedsattes mjölkpriset den 20/4 1945 med 2 öre per liter, då en tidigare utgående avgift på 1 öre per liter för ersättningskostnader i samband med mjölkreformen kunde bortfalla och handelsministeriet samtyckte till, att en del av den tidigare nämnda regleringsavgiften för grädde fick tagas i anspråk för nedsättning med 1 öre av mjölkpriset. Det bör i detta sammanhang nämnas att till den gynnsamma prisutvecklingen — förutom driftskoncentrationen till ett fåtal mejerier, rationalisering av mjölkdistributionen till butikerna, minskningen av antalet detaljförsäljningsställen och den allmänna konsumtionsökningen — även bidrog, att mejeriernas kundförluster efter mjölkförordningens genomförande kunde reduceras till ett minimum. Den tidigare h å r d a konkurrensen mellan mejerierna hade nämligen bl. a. tagit sig uttryck i en osund kreditgivning till detaljhandlarna, vilken medförde betydande kreditförluster för mejerierna. Slutligen bör anmärkas, att den standardisering av konsumtionsmjölken med begränsning av mjölkens fetthalt till 3,35 % som påbjöds av danska staten genomfördes ett år innan mjölkförordningen trädde i kraft. Den till producenterna, mejerierna och detaljhandeln utgående ersättningen för mjölk före och efter mjölkreformen belyses av nedanstående grafiska figur. Priset

på 1 liter mjölk

i Köpenhamn

före och efter

April 1941 Utförsäljningspris 51 öre

mjölkreformen.

April 1945 Utförsäljningspris 42 öre

Detaljhandel 9,20 öre. . . . •41.80 35.28<!

Mejeri 16,17 öre

Detaljhandel 6 öre + bonus 0,72 öre Mejeri 7,97 öre

>25.63 Producent 25,63 öre per liter för mjölk med en fetthalt av 3,4 % <

27.31-

*• Producent 27,31 öre per liter för mjölk med en fetthalt av 3,4 %

J Såsom framgår av figuren ha mellan 1941 och 1945 såväl detaljhandels- som grossistmarginalerna kunnat sänkas. Sammanlagt uppgår minskningen av marginalen mellan konsument- och producentpriset för 1 liter mjölk till närmare 11 öre. Den prisförhöjning, som mjölken genomgår på sin väg från producent till konsument och vilken 1941 uppgick till 99 %, hade 1945 nedbringats till 54 %.

Bilaga 6,

Konkurrensförhållanden inom slakteri- och charkuteribranschen. I. Branschöversikt. Produktionsförhållanden. Den svenska kött- och fläskproduktionen är under normala förhållanden i allmänhet tillräcklig för att tillgodose den inhemska konsumtionen. Import som förekommer är i regel endast avsedd att utjämna säsongvariationerna i tillförseln Under kriget och tiden därefter nedgick emellertid den inhemska produktionen av kött och fläsk av olika anledningar, så att densamma icke motsvarade efterfrågan; bristen kunde endast i ringa mån kompenseras genom import. Utvecklingen i fråga om den saluförda slakten belyses av nedanstående tabell. Tabell 1. Marknadsförda kvantiteter kött och fläsk 1933—1950 (1 000-tal ton) 1 . Beräknat genomsnitt för 1944 1933—1939

Nötkött. . Kalvkött. Fårkött. . Hästkött. Fläsk

84 43 3 9 118

70 27 4 9 96

Total marknadsförd kvantitet

1 E

ligt

?, hlmXt

70 25 3 10 83

79 32 3 13 91

97 32 3 17 93

69 29 3 11 101

74 31 2 13 130

81 34 2 13 143

191 218 242 213 250 273 beräkningar. Hänsyn har ej tagits till vid sidan e l s e r saluförd slakt. Tabellens siffror inkludera ej s. k.

, S t ar at enns So n lei rvisnm e ds ebles sktommissions ämm S

Slakterier. Slakt för avsalu av kött och fläsk samt andra slakteriprodukter äger numera helt rum vid därför avsedda särskilda anläggningar, slakterier. Ännu under 1930talet förekom slakt för avsalu även under mera primitiva former. Bland slakterierna intaga de offentliga slakthusen och de s. k. kontrollslakterierna en särställning så lillvida som slakten vid dem är underkastad besiktning enligt gällande lag om köttbesiktning och slakthus. Offentligt slakthus benämnes ett av kommunen inrättat, för allmänt begagnande upplåtet slakthus i stad med slakthustvång. Kontrollslakteri kallas enskilt slakteri som på ansökan av sin innehavare blivit av medicinalstyrelsen ställt under offentlig kontroll. I stad med

342 slakthustvång får icke saluhållas kött med m i n d r e detsamma slaktats vid offentligt slakthus eller kontrollslakteri. Slakthustvång gäller år 1951 i 7 större städer (bl. a. Stockholm, Göteborg och Malmö). Antalet kontrollslakterier utgör samma år 73. Ehuru den kvantitativt alldeles övervägande delen av slakten numera ombesorjes vid de offentliga slakthusen och kontrollslakterierna (jämför tabell 2 nedan), är antalet enskilda slakterier, som icke äro kontrollslakterier, och med slakt sysselsatta enskilda slaktare alltjämt stort. S. k. slakteritillstånd, som enligt kristidsförfattningarna erfordrades för rättighet att utöva slakteriverksamhet, innehades sålunda den 1 december 1947 enligt beräkning av statens livsmedelskommission av 956 enskilda personer med egen slaktplats, varjämte 75 slakteritillstånd utfärdats för kontrollslakterier, som i de flesta fall ägas av producentkooperativa föreningar. Slakteritillstånd innehades härutöver av 245 enskilda personer, som för sin slakt anlitade kontrollslakteri eller offentligt slakthus. En under våren 1948 genomförd omläggning och skärpning av bestämmelserna om slakteritillstånd för södra och mellersta Sveriges del, medförde dock en avsevärd minskning av antalet självständiga slakterier och slaktare med egen slaktplats. Med utgången av december 1950 ha bestämmelserna om slakttillstånd upphört att gälla. Yrkesmässig slakt får nu sålunda ske utan särskilt tillstånd. Till jämförelse med ovan angivna sifferuppgifter kan nämnas, att enligt 1931 års företagsräkning funnos 30 slakthus och slakterier samt 2 118 företag under rubriken »slaktare» och 564 företag under rubriken »slakterirörelse och charkuterivarutillverkning i kombination». Det må i detta sammanhang anmärkas, att köttbesiktningstvång är obligatoriskt endast i städer och vissa andra samhällen med 4 000 eller flera invånare, men att dylikt tvång frivilligt kan införas även i andra kommuner eller samhällen. I kommun eller samhälle, där köttbesiktningstvång gäller, får färskt kött icke saluhållas med mindre det i viss ordning besiktigats av veterinär vid kontrollslakteri eller av kommunen anordnad s. k. köttbesiktningsbyrå. Köttbesiktningstvång gällde år 1950 i flertalet städer och köpingar samt i ca 50 procent av landskommunerna. ! Den besiktigade slaktens andel av den totala slakten h a r sedan 1935, då nu gällande lagstiftning på detta område trädde i kraft, ökat i hög grad beroende dels därpå att besiktningstvång efterhand införts för allt flera samhällen och kommuner, dels ock framförallt därpå att allt större del av slakten kommit att äga rum vid kontrollslakterier. 1 Utvecklingen belyses av tabell 2. Tabell 2. Den besiktigade slaktens storlek och fördelning på olika besiktningsställen vissa av åren 1935—1950.

Ar

Besiktigad slakt i 1 000 ton

1935 1939 . . . . 1945 1947 1950

181 230 187 235 272

1 Besiktigad slakt i % av marknadsförd slakt

74 86 97 97

Procentuell fördelning av besiktigad slakt på: Offentliga slakthus

Kontrollslakterier

Köttbesiktningsbyråer

22 19 14 15 11

42 58 76 75 80

36 23 10 10 9

Jfr 1946 års köttbesiktningskommittés betänkande (SOU 1946: 85).

Summa

100 100 100 100 100

343 Förädlingsverksamhet och handel. Omfattningen av handeln med slakteri- och charkuteriprodukter samt i kombination med handel bedriven tillverkning av dylika produkter framgår av tabell 3, som bygger på uppgifter från 1931 års företagsräkning och 1946 års företagsinventering.

Tabell 3. Antal arbetsställen och sysselsatta inom detalj- och partihandeln med slakteri- och charkuterivaror samt handel med dylika varor i kombination med tillverkning åren 1931—1946.

Ar

1931. 1946.

Detaljhandel även i kombination med partihandel (även i kombination med speceriaff. o. dyl.) 1

Partihandel

Tillverkning i kombination med handel med livsmedel 2

Summa

Arbetsställen

Sysselsatta

Arbetsställen

Sysselsatta

Arbetsställen

Sysselsatta

Arbetsställen

Sysselsatta

2 758 4 265

8 266 13 420

126 106

442 1 046

1 560 1 377

164 746

4 444 5 748

16 872 23 212

1 I det statistiska material, som ligger till grund för tabellen, ha s. k. dubbelbodar med speceri- och köttavdelningar hänförts under den i tabellen angivna rubriken. S. k. trippelbodar med mjölk-, speceri- och köttavdelningar ha däremot hänförts till annan grupp. Antalet köttbutiker eller avdelningar, som drivas i sistnämnda kombination, har icke redovisats särskilt och antalet dylika köttbutiker eller -avdelningar kan därför icke uppgivas. Speceriaffärer och lanthandelsaffärer, som endast i mindre omfattning föra kött- och charkuterivaror, ha i det statistiska materialet hänförts till sina respektive huvudgrupper. Dylika affärer äro alltså icke heller medräknade i den här angivna tabellens siffror. 2 I 1931 års företagsräkning redovisas härutöver 295 företag, som bedrevo tillverkning av charkuterivaror utan samband med handel. Dylika rena tillverkningsföretag ha emellertid icke räknats i 1946 års företagsinventering.

I siffrorna för 1946 för detaljhandeln ingår kringföringshandel med 741 arbetsställen och 901 sysselsatta personer. Tabellen visar, att antalet sysselsatta inom hela branschen sedan början av 1930-talet ökat med i runt tal 6 300 personer, medan antalet arbetsställen ökat med ej fullt 1 300. ökningen hänför sig huvudsakligen till detaljhandeln, inom vilken antalet affärer ökat med 53 procent och antalet sysselsatta personer med 62 procent. Som jämförelse kan nämnas, att ökningen för samtliga branscher inom detaljhandeln under perioden utgjorde i fråga om antalet sysselsatta 34 procent. Ökningen under samma period av antalet arbetsställen inom specerihandein uppgick till 4 procent och för mjölkhandeln till 11 procent. Det bör vidare beaktas, att kött- och charkuterivaror sedan början av 1930-talet bl. a. till följd av kylteknikens utveckling i allt större omfattning börjat säljas i speceri- och lanthandelsaffärer, vilka ej innefattas i ovannämnda siffror för den här ifrågavarande branschen. Även inom partihandeln med kött- och charkuterivaror h a r mellan 1931 och 1946 antalet sysselsatta ökat väsentligt ( 1 3 7 % ) , medan däremot antalet företag minskat (16 % ) . Till jämförelse kan nämnas, att för samtliga partihandelsgrupper beräknas under samma tidsperiod en ökning ha skett av antalet arbetsställen med 26 procent och av antalet sysselsatta med 65 procent. Partihandeln med kött- och charkuterivaror h a r alltså under ifrågavarande period undergått en avsevärt starkare koncentration än partihandeln inom övriga branscher.

344 I fråga om den tillverkning av kött- och charkuterivaror, som bedrives i kombination med handel, utvisar tabell 3 att även härvidlag en viss koncentration av verksamheten ägt rum.

II. Producentkooperationen. Den koncentration, som på sätt ovan anförts gjort sig gällande inom slakterioch charkuteribranschen, sammanhänger intimt med den snabba utveckling av jordbrukarnas ekonomiska föreningsrörelse på slakteriområdet som ägt rum och som lett till, att huvuddelen av slakten numera passerar jordbrukarnas egna, på kooperativ grund bildade föreningar. Genombrottet för denna jordbrukarnas producentkooperativa verksamhet ägde rum under 1930-talets förra hälft under trycket av den då rådande svåra jordbrukskrisen. Av jordbrukarna själva drivna s. k. andelsslakterier hade väl i viss utsträckning funnits ända sedan 1800-talets sista år, då det första andelsslakteriet tillkom, men andelsslakterierna hade fram till förstnämnda tid avsett huvudsakligen svinslakt och något ordnat samarbete mellan de olika andelsföreningarna förekom icke. Huvudparten av slaktdjuren försåldes av jordbrukarna till kringresande kreatursuppköpare eller slaktare från något närbeläget samhälle eller sändes till de offentliga slakthusen i de större städerna, där kommissionärer hade hand om försäljningen. Vid den inbrytande jordbrukskrisen riktades uppmärksamheten mot det sålunda rådande systemet för försäljning av slaktdjur, vilket ansågs ur flera synpunkter otillfredsställande för jordbrukarna och ägnat att bidraga till krisens fördjupande. En bättre ordning på slaktdjursmarknaden ansågs av jordbrukarna endast kunna komma till stånd, om denna försäljning i största möjliga utsträckning omhändertogs av jordbrukarnas egna organisationer. Krafterna inriktades därför på, icke blott att söka åstadkomma ett planmässigt samarbete mellan de relativt fåtaliga redan verksamma andelsslakterierna, utan fastmera att från grunden uppbygga en hela landet omfattande slakteriorganisation, vilken organisation så småningom skulle kunna utbyggas till ett verkligt prisstödjande och prisreglerande organ. Ett verksamt stöd vid uppbyggandet av denna organisation gavs av statsmakterna, bland annat genom anslag av statsmedel till organisationsarbetet. En på producentkooperativ grund genomförd organisation av jordbruksprodukternas marknadsförande ansågs nämligen av statsmakterna utgöra ett värdefullt stöd åt strävandena att begränsa det rådande starka prisfallet. Under tiden fram till år 1937, då det lokala organisationsarbetet i stort sett kunde anses avslutat, uppbyggdes i enlighet härmed en jordbrukarnas egen slakteriorganisation, som fick sin riksorganisation i juli 1933, då Sveriges slakteriförbund, förening u. p. a. konstituerades. Förbundet består av hela landet täckande lokala föreningar, s. k. slakteriföreningar, vilka vardera i regel omfatta ett helt län eller annat lämpligt produktionsområde. Såsom mål har uppsatts att de olika lokalföreningarna, envar inom sitt område, skola vinna 100-procentig anslutning. Den producentkooperativa verksamhetens utveckling och omfattning vid olika tidpunkter belyses i tabell 4. Såsom framgår av uppställningen har föreningarnas medlemsantal mer än femdubblats sedan år 1930. I förhållande till hela antalet brukningsdelar med mera än 2 hektar åker motsvara slakteriorganisationens medlemsanslutning nu omkring 90 procent. Den omsatta fläsk- och köttmängden har även stigit avsevärt men dock ej i samma proportion som medlemsantalet. Detta förhållande torde förklaras av dels att föreningarna tidigare i betydlig utsträckning mottogo djur även från icke-medlemmar och dels att under senare år ett stort antal mindre produ-

345 Tabell 4. Slakteriföreningarnas omsättning av kött ock fläsk under vissa av åren 1920—1950. År

1920 1925 1930 1935 1939 1942 1946 1947 1948 1949 1950

Antal medlemmar

49 900 46 000 49 900 170 600 230 900 259 200 278 000 277 300 275 900 275 700 280 000

Omsättning i 1 000 ton kött och fläsk

I % av allt besiktigat kött och fläsk

22 43 108 160 85 153 171 154 182 203

19 26 59 63 71 70 70 73 72 75

center anslutit sig. Procenttalen i tabellens sista kolumn hänföra sig till föreningarnas andel av den totala besiktigade slakten. De olika slakteriföreningarnas andel av den totala slakten inom sina respektive områden varierar i hög grad. Inom några föreningars områden redovisas upp till 90 å 95 % av den besiktigade slakten som föreningsslakt; så uppgives vara fallet i Halland och på Gotland. Å andra sidan finnas områden, där endast 60 å 70 % av den besiktigade slakten ombesörjes av vederbörande slakteriorganisationer. På det hela taget torde producentkooperationen efter kriget ha kunnat utbygga och ytterligare befästa sin ställning. Då den producentkooperativa verksamheten i början på 1930-talet reorganiserades ansågs till en början icke oundgängligen nödvändigt, att de nybildade föreningarna utrustades med egna slakterier. Kunde en förening icke redan vid starten utrustas med egna slakterier träffades därför till en början avtal om nyttjande av offentliga slakthus eller privata slakterier. Efter hand ha föreningarna emellertid anskaffat egna slakterier och driva år 1950 57 av landets 75 kontrollslakterier. För att möjliggöra en rättvisare betalning till slaktdjursuppfödarna än som kunnat ske vid den förut tillämpade prissättningen å slaktdjur efter styck och levande vikt, utarbetades redan 1933—1934 inom slakteriförbundet ett särskilt klassificeringssystem, som möjliggjorde genomförandet av betalning efter slaktvikt och kvalitet. (Systemet som omarbetades 1938 ligger till grund för K. F. 30/12 1940 ang. klassificering av kött.) Koncentrationen av slakten till föreningarnas slakterier har vidare bl. a. möjliggjort ett bättre tillvaratagande av värdefulla biprodukter än som tidigare kunnat ske. I enlighet med sitt syfte har producentkooperationen nedlagt ett betydande arbete på att organisera och stabilisera partihandeln med kött och fläsk. Såsom ett led i dessa strävanden genomfördes redan tidigt den ordningen, att varje lokalförening tilldelades ett mot andra föreningar avgränsat verksamhetsområde, inom vilket inköps- och försäljningsrätten till slaktdjur och slaktdjursprodukter — med visst undantag — är helt förbehållen vederbörande förening (marknadsuppdelning). Vidare har stadgats skyldighet å ena sidan för de olika föreningarna att på förbundet överlåta försäljningen av överskottskvantiteter samt å andra sidan för förbundet att mottaga dylikt överskott. Försäljningen av de till förbundet överlåtna kvantiteterna sker på de stora konsumtionsorterna Stockholm och Göteborg, vilka marknader förbehållits förbundet och där detta bedriver försäljningsverksamhet i egen regi. Utjämning mellan överskotts- och underskottsområ-

346 den i andra delar av landet sker på så sätt, att i underskottsområden verksamma slakteriföreningar förutom den egna invägningen försälja varor inköpta genom förbundets förmedling från föreningar med överskott. En ytterligare åtgärd lör att åstadkomma ensartad prisbildning på inlandsmarknaden — med de avvikelser som betingas av kostnaderna för transport från överskotts- till underskottsområden och till de stora konsumtionsorterna — har varit att förbundet med ledning av marknadsläget fastställt prisnoteringar, vilka före kriget hade normgivande betydelse för hela branschen. Efter genomförandet av den statliga priskontrollen har förbundets noteringar bestämts i enlighet med gällande normalpriser. Under senare tid har en viss prisrörlighet åter införts. I samband härmed har slakteriförbundets partiprissättning åter fått en viss normgivande betydelse för kött- och fläskpriserna i hela landet. Jämsides med att slakteriförbundet på sätt anförts genom egna åtgärder sökt förbättra avsättningsförhållandena för slakteriprodukter genomfördes från och med 1933 även statliga stödåtgärder i avsikt att förbättra den inhemska kottoch fläskmarknaden. Slakteriförbundet kom därvid i viss utsträckning att tjänstgöra såsom statens jordbruksnämnds — tidigare slakterinämndens — verkställande organ. I de fall nämnden ställde medel till förfogande för underlättande av exporten eller för infrysning av kött och fläsk i avvaktan på lämpligare försäljningstillfälle inom landet, ombesörjdes nämligen åtgärderna av förbundet. Under tiden för den statliga köttransoneringen förbehölls dock med statsmedel bekostad infrysning icke förbundet ensamt, utan sådan infrysning överläts också till företrädare för enskild och konsumentkooperativ handel. Förutom slakt- och partihandel upptogo redan tidigt lokala slakteriföreningar på sitt verksamhetsprogram även charkuteritillverkning och detaljförsaljnmg. Dessa verksamhetsgrenar ha så småningom fått en alltmera ökad betydelse och drivas numera, på några få undantag när, av samtliga föreningar. Ännu under 1930talet hade dessa verksamhetsgrenar för övervägande antalet föreningar endast rin«a omfattning i jämförelse med föreningarnas totala omsättning. For egen charkuteritillverkning och minutförsäljning användes exempelvis år 1936 endast ca 9 % av den av andelsföreningarna totalt uppslaktade kvantiteten kött och fläsk. Motsvarande siffra för åren 1942 och 1946 utgjorde 19 respektive 2 9 % . Vad beträffar charkuteritillverkningen utvisa tillgängliga siffror, att slakteriföreningarnas andel sexdubblats under perioden 1 9 3 5 - 1 9 4 8 (tabell 5). Under perioden torde en ej obetydlig koncentration av driften till större foretag ha skett i det en mängd mindre företagare (som ej redovisas i industristatistiken) Tabell 5. Antal charkutcrifabriker, deras tillverkning samt slakteriorganisationernas andel, åren 1935—1948. Tillverkning

Antal charkuterifabriker

Är

Därav tillhörande slakteriföreningar Hela antalet 1 Antal

% av samtliga

Hela tillverkningen1 (1 000 ton)

41,0 13 266 1935. 63,6 24 316 1939. 90,6 10 43 422 1944. 93,2 16 43 276 1946. 93,7 16 41 246 1948. 1 Siffrorna avse de i industristatistiken upptagna fabrikerna.

Därav belöpande på slakteriföreningar Kvantitet (1 000 ton)

% av hela tillverkningen

1,9 6,4 24,2 30,5 31,5

5 10 27 33 33

347 upphört med charkuteritillverkning. År 1942 upptog även slakteriförbundet i egen regi partiförsäljning av charkuterivaror, vilka tillverkats vid överskottsföreningarnas fabriker. Slakteriorganisationernas egna minutaffärer voro i början av 1951 sammanlagt ca 400, varav slakteriförbundet i egen regi drev 13 (Odalbutikerna i Stockholm). Dessutom hade slakteriföreningarna nämnda år ett 80-tal minuthandelsbilar. Betydande egna detaljhandelsnät innehades bl. a. av föreningarna i Skåne, Småland, Östergötland, Västmanland och Nedre Norrland, under det att slakteriföreningarna i Halland, Värmland och vissa delar av Norrland blott hade enstaka egna butiker. Slakteriorganisationernas egna detaljaffärer ha ökat väsentligt från mitten av 1930-talet. Under åren 1934 och 1935 funnos sålunda endast 55 resp. 61 egna butiker men därefter steg siffran till 158 år 1939, 230 år 1942, 287 år 1944, 346 år 1946 och — såsom nämnts — ca 400 vid början av år 1951.

III. Enskild och konsumentkooperativ verksamhet. Partihandeln med slakteriprodukter har såsom av det föregående framgått genom den producentkooperativa verksamhetens snabba framträngande i hög grad förändrat karaktär sedan början av 1930-talet. Vid sidan av producentkooperationen finnas dock liksom tidigare egentliga grossister. Dessa handla med hela och halva kroppar av nötkreatur och svin, styckade varor samt andra slaktdjur. Huvudsakligast återfinnas ifrågavarande grossister på de största konsumtionsorterna. Till viss del verkställa de sina inköp från Sveriges slakteriförbund och till viss del köpa de slaktdjur av jordbrukare och slakta i egen regi. I Stockholm och Göteborg, där huvudparten av här avsedda grossister återfinnas, ha bildats Stockholms köttgrossistförening och Göteborgs köttgrossistförening, båda anslutna till Sveriges grossistförbund. Föreningarna hade år 1948 11 resp. 13 medlemmar, med en omsättning av tillsammans ca 75 milj. kronor. Dessutom finns ett antal, huvudsakligen mindre, enskilda köttgrossister, som varken äro anslutna till någon lokal grossistorganisation eller till grossistförbundet. Till jämförelse må nämnas att Sveriges slakteriförbund nämnda år redovisade en omsättning av 152 milj. kronor. Detaljhandel med slakteri- och charkuterivaror drives av enskilda företagare i enlighet med branschkutymen i många fall i kombination med viss partihandel och fabrikation av charkuterivaror. Alltfort förekommer i icke obetydlig omfattning, att detaljhandlare helt eller delvis täcka sitt varubehov genom inköp av slaktdjur direkt från jordbrukare för slakt i egen regi, men i huvudsak äro detaljhandlarna hänvisade till inköp från producentkooperativa föreningar eller, på de största konsumtionsorterna, enskilda köttgrossister. Inom branschen förefinnes en riksorganisation av detaljhandlare, Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund, sorn bildats år 1916. Riksförbundet är anslutet till Sveriges köpmannaförbund och har (år 1951) ca 2 000 medlemmar, organiserade i ett 60-tal lokalföreningar. Medlemmarna av riksförbundet idka i allmänhet sådan rörelse, som kan betecknas såsom »ren» kött- och charkuteriaffär. Det må i detta sammanhang anmärkas, att jämväl ett flertal speceri- och lanthandlare, organiserade i Sveriges speceri- och lanthandlareförbund, i samband med sin huvudsakliga rörelse tillika sälja kött- och charkuterivaror, stundom i särskild avdelning (t. ex. i form av s. k. dubbel- och trippelbodar). Genom ett särskilt ekonomiskt organ, som väsentligen utgör en sammanslutning av detaljister och charkuterister men vari även vissa köttgrossistföretag deltaga, upprätthål-

348 ler Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund en viss partihandel. Även konsumentkooperativa föreningar driva ett betydande antal detaljaffärer i kött- och charkuteribranschen. Vid 1949 års slut funnos sålunda 1 176 konsumentkooperativa kött- och charkuteributiker. Vid samma tid funnos 3 049 konsumentkooperativa diverseaffärer och 68 livsmedelsbussar, som i de flesta fall i större eller mindre omfattning förde kött- och charkuterivaror. 1 För varuförsörjningen har delvis sörjts genom egna anläggningar, i det konsumentkooperativa föreningar (år 1951) driva icke mindre än 7 kontrollslakterier och ett 70-tal charkuterifabriker. Den konsumentkooperativa rörelsens behov av kött och fläsk för försäljning i egna butiker och förädling i charkuterifabriker täckes dock till större delen genom inköp från slakteriorganisationerna.

IV. Import och export. Under kriget och tiden därefter har importen av kött och fläsk med stöd av statliga regleringsföreskrifter, på liknande sätt som skett inom ett flertal andra branscher, centraliserats till en halvofficiell importförening, Sveriges slaktvaruimportförening u. p. a., som fördelar importen mellan sina intressenter efter visst kvotsystem. 2 Importen av kött var under krigsåren av obetydlig omfattning medan importen av fläsk (amerikanskt saltat fläsk) hade något större betydelse. Under åren närmast efter kriget uppgick importen till ca 3 % av den inhemska konsumtionen. Motsvarande siffra för år 1950 var ca 7 %. En väsentlig del av de statliga stödåtgärderna under 1930-talet i fråga om slaktdjur och slakteriprodukter bestod i reglering av importen och exporten i förening med prisstöd åt viss export i avsikt att undanskaffa ett pristryckande överskott inom landet. Då erfarenheten visade att fri konkurrens mellan olika exportörer i det rådande läget ofta ledde till en försämring av priserna vidtogos olika åtgärder för att få till stånd en centralisering av exporten. Utförseln av bacon till England anförtroddes sålunda åt en särskild förening, Svenska exportslakteriernas förening u. p . a., som fördelade medgivna exportkvantiteter mellan exportörerna enligt vissa grunder. Övervägande delen av den enligt handelsavtal tillåtna exporten till Tyskland av levande nötkreatur samt viss export dit av nötkött och fläsk anförtroddes åt Sveriges slakteriförbund. Enligt uttalande av vederbörande departementschef i proposition till 1947 års riksdag angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken avses det framtida stödet åt produktionen av köttvaror, liksom stödet åt övriga produktionsgrenar inom jordbruket, att lämnas genom importreglering, i första hand i form av en avgiftsbeläggning. För regleringens genomförande förutsattes en centralisering av export och import, förslagsvis till en särskilt bildad förening, i vilken Sveriges slakteriförbund ävensom utanför detta stående slakteriföretag eller deras organisationer skulle äga ingå med det antal andelar, som svarar mot medlem1 År 1946 funnos 1 021 konsumentkooperativa kött- och charkuteributiker. Denna siffra är icke jämförbar med uppgifterna i tabell 3 ovan beroende på olika redovisningsmetoder I Kooperativa förbundets statistik redovisas nämligen flerdelade butiksavdelningar som skilda butiker medan i såväl 1931 års företagsräkning som i 1946 års företagsinventering flerdelad butik räknats som ett arbetsställe. Av de i tabell 3 angivna antalet 4 265 detaljhandelsaffärer inom kött- och charkuteribranschen år 1946 angives i företagsinventeringen endast 422 ägas av konsumentkooperativ förening. n c MMH\ 2 Enligt uppgift från slaktvaruimportföreningen fördelas färska varor (1951) mellan Sveriges slakteriförbund (59 %), konsumentkooperativa föreningar (15 %), Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbunds intresseförening (14 %) och enskilda köttgrossister (12 % ) .

349 mens andel av den totala slakten. En dylik förening, Svensk kötthandel, förening u. p . a., h a r konstituerats å r 1950 och beräknas träda i verksamhet under hösten 1951 och då avlösa importföreningen. Det förutsattes att Svensk kötthandel om så är möjligt skall verkställa import i sådan omfattning att den i gällande jordbruksuppgörelse förutsatta prisnivån kan hållas. Därest så ej sker torde, på sätt förutsatts i 1947 års proposition, tillstånd till import lämnas även andra företag.

V. Konkurrensbegränsande avtal och bestämmelser. Av betydelse för uppbyggandet av de producentkooperativa slakteriorganisationerna ha varit de bestämmelser av konkurrensbegränsande art som intagits i de olika organisationernas stadgar och i de avtal som organisationerna slutit med producenter, grossister och detaljister i branschen. Grundläggande för hela organisationen är den i slakteriförbundets stadgar (kart. reg. nr 350) angivna områdesuppdelningen, genom vilken för varje slakteriförening fastställts ett verksamhetsområde, utanför vilket föreningen icke får driva handel med slaktdjur, slaktdjursprodukter och smågrisar. Områdesuppdelningen torde främst ha till syfte att förebygga inbördes konkurrens mellan föreningarna. Avtal inom grossistledet. Förhållandet mellan producenterna (lantbrukarna) och fabrikanterna (slakteriorganisationerna) regleras i slakteriföreningarnas stadgar (kart. reg. nr 351 375). De lantbrukare, som äro medlemmar i slakteriförening, äro enligt stadgarna skyldiga att till föreningen med vissa undantag leverera alla sina för slakt avsedda svin, nötkreatur, får och hästar och äga icke sälja till annan slaktare. För upprätthållande av detta stadgande, som har karaktär av exklusivbestämmelse, ha i stadgarna intagits kontrollföreskrifter samt bestämmelser om skadestånd. Å andra sidan är föreningen med vissa undantag skyldig att från sina medlemmar mottaga alla djur, för vilka leveransplikt är föreskriven. Såsom framgår av den tidigare redogörelsen för producentkooperationen äro de till slakteriförbundet anslutna slakteriföreningarna verksamma såsom grossister i första hand inom det egna verksamhetsområdet men även i förhållande till slakteriförbundet. I Stockholm och Göteborg driver förbundet partihandel i egen regi. För regleringen av grosshandeln med kött och fläsk ha slakteriorganisationer träffat avtal med olika grupper avnämare. Avtal ha sålunda träffats med enskilda köttgrossister, med Ica-företag och med konsumentkooperativa föreningar. A v t a l m e d e n s k i l d a g r o s s i s t e r . Slakteriförbundet har år 1945 träffat ett avtal (kart. reg. nr 410) med fyra enskilda grossistföretag i Stockholm. Avtalet ersätter ett liknande avtal som gällt sedan slutet av 1930-talet. I avtalet tillförsäkras grossisterna viss tilldelning av färskvaror vid knapphet på sådana. Vidare tillförsäkras de en förmånsrabatt om 31/* resp. 3 3 / 4 öre per kg under förutsättning att de under närmast föregående kvartal inköpt minst 90 resp. 98 % av sin totalomsättning från förbundet. Dylik grossistrabatt tillkommer endast grossister anslutna till avtalet. För att få vara part i avtalet måste grossisten köpa minst 85 % av sin totalomsättning från förbundet. I annat fall utgår han automatiskt ur avtalet och berövas därmed leveransgarantien och förmånsrabatten. A v t a l m e d I c a - f ö r e t a g . Gällande (år 1951) äro ett avtal mellan slakteriförbundet och AB Speceristernas Varuinköp (kart. reg. nr 412), ett avtal mellan Nedre Norrlands slakteriförening, Sundsvall, och AB Hakon Swenson

350 (kart. reg. nr 428) samt ett avtal mellan nämnda slakteriförening och Nordsvenska Köpmanna AB, Östersund (kart. reg. nr 429). Ett avtal mellan Västmanlands läns andelsslakteriförening och AB Hakon Swenson (kart. reg. nr 425) h a r upphört att gälla. Enligt de nu gällande avtalen ha förbundet resp. föreningarna åtagit sig att leverera varor till Ica-företagen på villkor bland andra att företagen vid försäljning till sina kunder skola följa förbundets prislistor. Företagen erhålla provision med viss procent på värdet av försålda varor. För att komma i åtnjutande av dessa förmåner ha företagen fått förbinda sig att i viss utsträckning icke bedriva konkurrerande verksamhet. Sålunda får AB Speceristernas Varuinköp icke driva styckningsverksamhet, charkuteri- eller köttkonservfabrikation samt AB Hakon Swenson och Nordsvenska Köpmanna AB icke öppna charkuterifabrik inom Nedre Norrlands slakteriförenings verksamhetsområde. I det upphävda avtalet med Västmanlands läns andelsslakteriförening hade AB Hakon Swenson förbundit sig bl. a. att icke uppköpa slaktdjur, verkställa slakt eller tillverka charkuterivaror utan i stället inköpa hela sitt behov av kött och fläsk samt sitt huvudsakliga behov av charkuterivaror av föreningen. Motsvarande exklusivförpliktelser finnas ej i de nu gällande avtalen. A v t a l m e d k o n s u m e n t k o o p e r a t i v a f ö r e t a g . I kartellregistret ha registrerats avtal mellan slakteriförbundet och Konsum, Stockholm (kart. reg. nr 411), mellan Kalmar läns slakterier och Kalmarortens kooperativa charkuteriförening (kart. reg. nr 417), mellan örnsköldsviksortens slaktdjursförsäljningsförening och Kooperativa produktionsföreningen, Umeå (kart. reg. nr 431), mellan Västerbottens slakteriförening och Kooperativa produktionsföreningen, Umeå (kart. reg. nr 432) samt mellan Norrbottens slakteriförening och Norrbottens kooperativa charkuteriförening, båda i Luleå (kart. reg. nr 434). Örnsköldsviksavtalet ingicks år 1936 och gäller för två år i sänder. De övriga avtalen äro ingångna år 1949 och gälla för en tid av tio år, med undantag av Kalmaravtalet, som gäller för tjugo år, varefter de, om uppsägning icke sker, förlängas med fem år i sänder. Enligt avtalen ha slakteriorganisationerna förbundit sig att leverera och de kooperativa föreningarna att köpa en viss procent av resp. slakteriorganisations omsättning av hela, halva och fjärdedels kroppar av kött och fläsk. I Stockholmsavtalet ha parterna förklarat sig skola söka åstadkomma ytterligare successiv avveckling av Konsums slakt och ökning av förbundets leveranser till Konsum. Enligt örnsköldsviksavtalet avser leveransmängden icke viss procent utan det huvudsakliga behovet. I Stockholms-, Västerbottens- och Norrbottensavtalen har intagits en klausul, som innebär, att de kooperativa föreningarna dock icke behöva köpa mer än sitt totala behov per vecka. Gemensamma för avtalen äro bl. a. dels en bestämmelse, enligt vilken betalning för levererade varor skall utgå efter de priser och på de villkor, som äro upptagna i resp. slakteriorganisations partiprisnotering, vilken bestämmelse bör ses i samband med avtalens giltighetstid, dels ock en klausul, varigenom de kooperativa föreningarna intaga ställning som »mest gynnad köpare». I Kalmaravtalet har den konsumentkooperativa föreningen förbundit sig att icke sälja de varor, som föreningen köper av slakteriförening, till avnämare utanför sistnämnda förenings verksamhetsområde. I örnsköldsviksavtalet har slakteriföreningen förbundit sig att icke öppna egna butiker eller på annat sätt deltaga i minutförsäljning på de platser inom den konsumentkooperativa produktionsföreningens verksamhetsområde, där denna förenings medlemmar ha egna butiker eller där dessa på förfrågan förklara sig skola och sedan inom ett år verkligen ordna fast försäljning av charkuterivaror. Utöver dessa avtal

351 finnes ytterligare ett med en konsumentkooperativ förening som part. Lantmännens slakteriförening i Nyköping och Sörmlands kooperativa produktionsförening ha jämte Sörmländska köpmäns intressentförening bildat ett bolag, Södra Sörmlands Charkuteri AB, vilket har till ändamål att bedriva tillverkning av och handel med charkuterivaror. Aktierna innehavas till lika delar av parterna. Det avtal, varigenom parterna överenskommit om bolagets bildande (kart. reg. nr 420) innehåller exklusivbestämmelser samt åtaganden av de olika parterna att icke bedriva konkurrerande verksamhet. Genom avtalet har en uppdelning av de olika verksamhetsformerna skett i huvudsak på så sätt, att bolaget skall bedriva tillverkning och partiförsäljning av charkuterivaror, att slakteriföreningen skall bedriva slakterirörelse med partiförsäljning av kött och fläsk samt att den konsumentkooperativa föreningen och köpmannaföreningen jämte till dem anslutna företag skola bedriva detaljhandel med kött, fläsk, charkuterivaror och konserver. Avtal mellan slakteriföreningar (såsom grossister) och detaljhandlare. Västerbottens slakteriförening har ett avtal med Västerbottens södra specerioch lanthandlareförening, Umeå (kart. reg. nr 433), enligt vilket slakteriföreningen förbundit sig att inom speceri- och lanthandlareföreningens verksamhetsområde icke leverera varor till andra än medlemmar av speceri- och lanthandlareföreningen och konsumentkooperativa föreningar. Speceri- och lanthandlareföreningen har å sin sida åtagit sig att icke själv bedriva med slakteriföreningen konkurrerande verksamhet men har icke förbundit sig att söka h i n d r a sina medlemmar att bedriva konkurrens. Fråga om nyetablering eller övertagande av produktions- eller distributionsföretag inom branschen av endera parten skall avgöras av en förtroendenämnd med sex ledamöter, varav tre från vardera parten. Ytterligare avtal mellan slakteriföreningar och enskilda detaljister ha införts i kartellregistret under nr 414—416, 418, 421, 424, 426, 427 och 430. En del av dessa avtal äro upphävda. Så gott som genomgående innehålla dessa avtal exklusivbestämmelser, d. v. s. detaljisterna ha fått förbinda sig att köpa hela sitt behov av varor från vederbörande slakteriförening. Å andra sidan ha några slakteriföreningar förbundit sig att icke gynna konkurrerande detaljhandlare på orten eller att själv öppna butik där. Av övriga bestämmelser i avtalen inom denna grupp kunna nämnas sådana, som förbjuda detaljisten att köpa levande slaktdjur direkt från de enskilda jordbrukarna. Avtal av detta slag har bl. a. Östergötlands andelsslakteriförening muntligen slutit med omkring 600 av dess återförsäljare, d. v. s. privata detaljister. I några andra fall åter ha slakteriföreningar uttryckligen medgivit detaljister rätt att köpa slaktdjur av lantbrukare, som äro medlemmar i slakteriföreningen. Dessa äro ju eljest, som ovan nämnts, enligt föreningsstadgarna skyldiga att leverera alla sina slaktdjur direkt till föreningen. Avtal angående hudar, insulin etc. Slakteriförbundet och samtliga slakteriföreningar äro medlemmar i Kontrollh u d a r Andelsslakteriernas förening, Malmö. Enligt stadgarna för denna förening (kart. reg. nr 409) äro dess medlemmar skyldiga att till Kontrollhudar leverera samtliga sina till avsalu avsedda h u d a r och skinn. Vid underlåtelse utgår skadestånd med 100 kronor för varje påbörjade 100 kg h u d a r och skinn, som undanhållits föreningen. Mellan Kontrollhudar och Svenska garveriidkareföreningen finnes en överenskommelse (kart. reg. nr 377) om prissättning å h u d a r och skinn. Slakteriförbundet har två avtal med Apoteksvarucentralen Vitrum, Apotekare

352 AB, som tillverkar insulin. I avtalen (kart. reg. nr 378 och 379) har förbundet utfäst sig att inte tillverka insulin och Vitrum att köpa minst 90 % av de bukspottkörtlar — råvaran för insulintillverkning — som uppsamlas å de till förbundet anslutna slakterierna. För genomförande av denna leveransskyldighet har förbundet träffat avtal med samtliga slakteriföreningar utom tre (kart. reg. nr 380) om leverans till förbundet av bukspottkörtlar. Avtal om enskild nyetableringskontroll. Inom enskild detaljhandel med kött- och charkuterivaror ha försök att genomföra viss nyetableringskontroll gjorts i Göteborg. År 1937 träffades sålunda muntlig överenskommelse mellan Göteborg charkuteriidkareförening samt Göteborgs köttoch fläskengrossisters förening. Enligt överenskommelsen tillsatte parterna en gemensam samarbetsnämnd för handläggande av nyetableringsfrågor. Nämndens verksamhet upphörde emellertid år 1940 till följd av att grossistorganisationen icke vidare lät sig representeras. En viss nyetableringskontroll uppgives emellertid även efter nämnda år ha funnits kvar såtillvida som charkuteriidkareföreningen inom sig tillsatt en kommitté, vilken uttalat sig om lämpligheten av ifrågasatt nyetablering. Den förenämnda muntliga överenskommelsen h a r registrerats av monopolutredningsbyrån (kart. reg. nr 34). Enligt av föreningen vid registreringen lämnad uppgift ha grossisterna »i regel tagit hänsyn till» utlåtande, som avgivits av den berörda kommittén. Ett förslag till ett nytt nyetableringsavtal för charkuteribranschen i Göteborg har utarbetats. Slutlig ställning till förslaget uppges icke komma att tagas förrän nyetableringssakkunniga avgivit sitt betänkande. Avtalsförslaget är uppbyggt efter samma riktlinjer som avtalet för specerioch lanthandelsbranschen.

VI. Producentkooperationens förhållande till konsumentkooperationen och enskild detaljhandel. Den producentkooperativa slakteriorganisationens hastiga tillväxt och framträngande på marknaden under 1930-talets förra hälft kunde naturligt nog icke äga rum utan konkurrensstrid med förut befintliga enskilda slaktare och köttgrossister. Även i förhållande till den enskilda detaljhandeln och konsumentkooperationen uppstodo snart nog olika konfliktanledningar. Mot det av producentkooperationen hävdade kravet på 100-procentig anslutning till organisationerna anfördes, särskilt från konsumentkooperationens sida, allvarliga betänkligheter av principiell art. Redan under år 1935 uppstodo även vissa direkta intressekollisioner mellan producent- och konsumentkooperationen sammanhängande med dels det av vissa slakteriföreningar framförda kravet, att köpare skulle förbinda sig att inköpa hela sitt behov av kött och fläsk från föreningarna, vilket krav konsumentkooperationen med skärpa avvisade, dels ock vissa slakteriföreningars önskan att själva driva detaljförsäljning från egna butiker och den av dem därvid i vissa avseenden tillämpade prispolitiken. Sistnämnda konfliktanledning medförde att vissa kooperativa konsumentföreningar funno sig nödsakade att anskaffa egna slakterier för att i fråga om sin råvaruförsörjning icke vara beroende av företag, som bedrevo en konkurrerande minutförsäljning. Ytterligare ökad motsättning ledde inom kort till att konsumentkooperationen, med hänsyn till svårigheten att förvärva slakterier, inköpte också vissa mejerier (jfr bil. 5).

353 För att striden icke skulle leda till en olösbar konflikt mellan producent- och konsumentkooperationen till ömsesidig skada, fann man det inom båda rörelserna önskvärt att tvistefrågorna löstes genom förhandlingar. Dylika kommo också i slutet av 1935 till stånd mellan Sveriges allmänna lantbrukssällskap (numera Sveriges lantbruksförbund) och de olika producentsammanslutningarnas riksförbund, däribland Sveriges slakteriförbund, å ena, samt Kooperativa förbundet, å andra sidan. Förhandlingarna omfattade de olika konfliktanledningar som förefunnos mellan jordbrukarnas ekonomiska föreningsrörelse och konsumentkooperationen och berörde sålunda inte uteslutande slakteri- och charkuteribranschen. Från konsumentkooperationens sida hävdades därvid med styrka, att såsom riktlinje för överenskommelse om en arbetsfördelning mellan de båda rörelserna i huvudsak borde gälla den principen, att jordbrukarnas organisationer skulle h a n d h a uppsamlingen och den därmed direkt förenade förädlingsdriften, medan distributionen och därmed förenad förädlingsdrift skulle ombesörjas av konsumentkooperationen. För tillämpningen av dessa riktlinjer hade Kooperativa förbundets kongress uttalat sig redan så tidigt som år 1924 i då utarbetade riktlinjer för utvecklingen inom svensk kooperation, och konsumentkooperationen hade också sedan dess med de undantag, som betingades av producentkooperationens åtgärder, sökt tillämpa desamma. F r å n producentkooperationens sida framhölls häremot, att ett avstående från minutförsäljningen innebure, att producenterna för marknadsförandet av sina produkter skulle bli helt beroende av utomstående, vilkas intressen vid försäljningen kunde vara helt motsatt producentorganisationernas. Trots svåra motsättningar, vilka vid flera tillfällen syntes hota förhandlingarna med sammanbrott, lyckades den gemensamma kommitté, som tillsatts för frågans lösning, att utarbeta ett förslag till överenskommelser, som år 1936 godtogs av samtliga berörda organisationer. Överenskommelserna inneburo avtal dels om tillsättande av en särskild samarbetsnämnd, kooperativa samarbetsdelegationen, för främjande av samarbete samt för att medverka till biläggande av tvister mellan konsumentsammanslutningar och jordbruksorganisationer, dels ock om riktlinjer för de särskilda branscherna, avseende att såvitt möjligt angiva gränserna för producent- resp. konsumentorganisationens verksamhetsområden, vissa principer för de ekonomiska förbindelserna dem emellan, ävensom i vissa avseenden grunderna för ett ekonomiskt samarbete. Samtidigt med att förhandlingarna om det kooperativa samarbetsavtalet pågingo, upptogos överläggningar mellan producentkooperationen samt Sveriges speceri- och livsmedelshandlareförening (numera Sveriges speceri- och lanthandlareförbund) för att få till stånd ett samarbete till undvikande av tvister mellan producentkooperationen och enskild handel. Icke heller dessa förhandlingar avsågo uteslutande slakteri- och charkuteribranschen. Resultatet av förhandlingarna blev ett avtal med väsentligen liknande innehåll som det som träffats med konsumentkooperationen. Vid ifrågavarande förhandlingar var däremot icke den organisation, som företräder den egentliga detaljhandeln inom slakterioch charkuteribranschen, Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund, representerad. I fråga om gränsdragningen mellan producentkooperationens verksamhetsområde, å ena, samt konsumentkooperationen och den enskilda handelns verksamhetsområden, å andra sidan, fastslogs i båda avtalen, såvitt gäller slakteribranschen, såsom huvudregel, att producentorganisationernas verksamhet skulle omfatta i främsta rummet produkternas uppsamling och därmed förenad förädlingsdrift samt partiförsäljning, medan konsumentkooperationens och den enskilda handelns verksamhet skulle omfatta detaljhandel samt — i fråga om konsu23—11666a

Bil.

354 mentkooperationen — jämväl därmed förenad förädlingsdrift. Såsom undantag från huvudregeln skulle dock gälla, att producentkooperationen — samt — enligt avtalet med Kooperativa förbundet — konsumentkooperationen skulle äga rätt att driva detaljdistribution, respektive slakteriverksamhet, i ungefär samma proportion till partens totalomsättning, som gällde vid tiden för avtalets ingående. Verksamhet som representerade undantag från huvudregeln borde enligt båda avtalen icke upptagas eller utvidgas utan alt saken först diskuterats inom respektive samarbetsdelegation. Enligt avtalet med Kooperativa förbundet förklarade parterna i detta hänseende ytterligare, att det för åstadkommande av en rationell uppdelning av verksamheten enligt huvudregeln »icke är önskvärt, att slakteriorganisationen utvidgar sin detaljdistribution eller att konsumentkooperationen utvidgar sin slakterirörelse». (Enligt avtalet vidfogade uttalanden till förhandlingsprotokollet ägde slakteriorganisationerna dock rätt att, utöver vad som angivits i avtalet, driva en butik i anslutning till varje eget slakteri.) Enligt båda avtalen borde vidare konsumentkooperationen respektive den enskilda handeln vid lika priser och kvaliteter giva producentorganisation företrädesrätt som leverantör, medan producentorganisationer i gengäld icke borde fordra underskrift av kontrakt med köptvång. I fråga om prissättningen å slakterivaror stadgades i avtalet med Kooperativa förbundet, att konsumentorganisation i intet fall skulle »nekas produkter till nyöppnade butiker eller charkuterifabriker eller avstängas från leveranser, om den tillämpar lägre marginal mellan sitt inköpspris och minutpriset än vad övriga distributörer önska tillämpa»; såsom självklart förutsattes därvid att marginalen borde täcka kostnaderna för distributionen. I avtalet med den enskilda handeln stadgades i motsvarande hänseende, att detaljhandelsmarginalen borde avvägas så, att den gåve ersättning för rimliga distributionskostnader, men med beaktande härav å andra sidan anpassas så att största möjliga avsättning vunnes. I fråga om den av konsumentkooperationen utövade slakteriverksamheten uttalades slutligen i avtalet med Kooperativa förbundet, att detsamma vore berett att utfästa sig att i en framtida krissituation låta de av konsumentkooperationen innehavda slakterierna bära viss emot deras storlek svarande andel av de totala kostnaderna för att upprätthålla en skälig inhemsk prisnivå. Ehuru tillkomsten av 1936 års båda samarbetsavtal innebar en avspänning i de dåvarande förhållandena mellan de olika parterna och genom den i avtalen tillskapade förhandlingsorganisationen ett flertal konflikter kunde lösas, kommo avtalen av olika anledningar icke att på det sätt som tänkts bli normgivande för den fortsatta utvecklingen. Såsom redan framgått av den ovan lämnade redogörelsen för den producentkooperativa slakterirörelsen har denna inom vissa delar av landet, tvärtemot vad som angavs i avtalen, utvidgat sin verksamhet på minuthandelsområdet högst avsevärt. I vissa fall motiverades detta med svårigheter vid försäljning av kött och fläsk till enskilda återförsäljare. Konsumentkooperativa föreningar, som berördes av denna utveckling, sökte i sin tur gardera sig mot denna konkurrens inom minuthandeln från råvaruleverantörernas sida genom förvärv av andelsslakterier, vilket i sin tur föranledde motåtgärder från andra parten. De tvistigheter som sålunda och på andra områden efter hand uppstodo mellan de olika parterna föranledde småningom nya förhandlingar mellan dem. År 1945 resulterade dessa förhandlingar i två samarbetsöverenskommelser mellan jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse, å ena, samt konsumentkooperationen resp. den enskilda handeln, å andra sidan, överenskommelserna 1 utgjorde 1

Redogörelse för överenskommelsernas innehåll lämnas i bilaga 5.

355 s. k. ramavtal och förutsatte särskilda, kompletterande avtal för de olika berörda branscherna. Sådana branschavtal ha ännu så länge kommit till stånd endast för mejeribranschen. E h u r u riktlinjerna för motsvarande avtal även för slakteribranschen diskuterades i samband med tillkomsten av ramavtalen, ha några ytterligare formella förhandlingar icke förts därom, utan parterna ha hittills ställt sig avvaktande. Vid de i samband med ramavtalets tillkomst förda förhandlingarna om ett branschavtal för slakterivaror deklarerades från producentkooperationens sida, att 100-procentig anslutning av jordbrukarna till producentorganisationerna i princip måste vara riktlinjen för deras verksamhet och att i enlighet härmed konsumentkooperationen principiellt borde täcka hela sitt behov av kött och fläsk från slakteriorganisationerna. Härjämte påyrkades, i allt fall till en början, rätt för producentkooperationen att inom ramen för ett nytt avtal bedriva en förhållandevis ökad detaljdistribution. Den avgörande anledningen till att producentkooperationen ansåg erforderligt att driva egen detaljhandel i viss omfattning uppgavs vara den, att man endast därigenom kunde försäkra sig om att förändringar i partipriserna snabbt komme till allmänt uttryck i detaljhandeln. Från konsumentkooperationens sida åter förklarade man sig icke kunna godtaga kravet om uteslutande inköp från slakteriorganisationerna, därest dessa samtidigt önskade driva en med övriga distributionsformer konkurrerande detaljförsäljning. En råvaruleverantör, som själv även idkade detaljhandel, kunde nämligen, som erfarenheten i enstaka fall visat, på konkurrentföretagens bekostnad gynna de egna butikerna, t. ex. genom att giva dem lägre inköpspriser, bättre kvaliteter eller, i bristsituationer, en rikligare varuförsörjning än konkurrentföretagen. Dylika åtgärder kunde under extrema förhållanden leda till att råvaruleverantören finge möjlighet att utvidga sin detaljförsäljning, även om denna detaljförsäljning i vissa fall arbetade med högre kostnader och m i n d r e effektivt än konkurrentföretagen. Härigenom kunde en oekonomisk distribution byggas upp. Därest producentkooperationen önskade driva konkurrerande minutförsäljning, vore det obetingat nödvändigt, att de kooperativa konsumentföreningarna bereddes möjlighet att i kontrollsyfte köpa en viss del av sitt råvarubehov från andra än direkt konkurrerande företag. En naturlig konsekvens av kravet på att i växande utsträckning driva detaljdistribution vore därför, att producentkooperationen medgåve konsumentkooperationen rätt att i viss utsträckning bedriva även uppsamling av slaktdjur och slakt. Förhandlingarna i dessa hänseenden mellan de båda parterna ledde icke fram till någon överenskommelse utan utmynnade endast i en diskussion kring ett kompromissförslag, som gick ut därpå, att man i huvudsaklig anslutning till de r å d a n d e faktiska förhållandena skulle tillämpa olika regler för förhållandet mellan parterna inom olika delar av landet. Inom vissa områden skulle sålunda enligt det diskuterade kompromissförslaget en sådan arbetsfördelning tillämpas, att man icke kom in på varandras verksamhetsområden; inom andra områden skulle en s. k. ömsesidighetslinje gälla, d. v. s. producentkooperationen skulle i viss utsträckning ha rätt att idka detaljhandel, medan konsumentkooperationen skulle i viss utsträckning äga rätt till uppsamling av slaktdjur och slakt; inom några områden skulle slutligen en s. k. samarbetslinje tillämpas, innebärande att av producentkooperationen ägda detaljaffärer skulle drivas och ägas gemensamt av de inom området befintliga konsument- och producentkooperativa föreningarna mot att konsumentkooperationen överlämnade sina slakterier till producentkooperationen. Som redan nämnts resulterade förhandlingarna icke i att någon överenskommelse i enlighet med kompromissförslaget träffades mellan parterna.

356 Från ledningen för slakteriförbundets sida göres alltjämt gällande, att producentkooperationen för att kunna fylla sin huvuduppgift —• nämligen att upprätthålla en skälig och någorlunda jämn prisnivå på jordbrukarnas slaktdjur •— önskar taga hand om hela eller så gott som hela slakten. Risk för missbruk av en dylik ställning förefinnes icke, förklarar man, med hänsyn till jordbrukets stora beroende av det allmännas åtgärder. I fråga om förädlingsindustrien och distributionen däremot, anför producentkooperationens ledning, räcker det om slakteriorganisationens inflytande är så pass stort, att organisationen effektivt kan påverka råvarans rationella avsättning, omhändertagande och förädling samt den färdiga varans pris. Det ligger ej, säges det, i organisationens intresse att förädling och distribution lämna höga förtjänstmarginaler, då endast en ringa del därav kommer producenterna till godo, utan marginalerna böra ej vara större än att de täcka de nödvändiga kostnaderna, inräknat rimlig handelsvinst. Till ytterligare belysning av slakteriförbundets ställning till berörda frågor torde slutligen kunna anföras ett uttalande, som gjorts vid ett styrelsesammanträde inom slakeriförbundet i december 1943, och till vilket uttalande slakteriförbundets styrelse vid tillfället enhälligt anslöt sig. I uttalandet betonades »med skärpa vikten av att slakteriorganisationen icke skaffade sig större butiksnät än som kunde anses nödvändigt för kontroll av lägsta möjliga minuthandelsmarginaler samt att slakteriförbundets och föreningarnas egentliga strävan skulle gå ut på att erhålla största möjliga andel av slakten för att därigenom kunna ernå högsta möjliga partiprisnivå. För att nå detta kunde det i värsta fall även bli nödvändigt att i viss grad begränsa charkuteritillverkningen; dock ej längre än att vårt placeringsbehov av varor kan fyllas och överskott undanskaffas.» Såsom ovan skildrats har trots denna deklaration från slakteriförbundets styrelse en ej obetydlig utvidgning av slakteriorganisationernas egna butiksnät sedermera ägt rum. Representanter för de enskilda företagarnas organisationer och vissa större enskilda företagare i branschen ha framhållit, att exklusivförpliktelsen för slakteriorganisationernas medlemmar att uteslutande sälja slaktdjur till sin organisation innebär en konkurrensbegränsning, som gör det svårt för enskilda företagare att existera vid sidan av slakteriorganisationerna och lätt kan komma att leda till ett fullständigt monopol för producentkooperationen. Redan i och med slakteriorganisationernas målmedvetna framträngande på 1930-talet hade uttalats av dess representanter, att slakteriorganisationerna skulle bojkotta icke 100-procentiga köpare. Avstängning av köpare hade emellertid vid denna tid icke kunnat göras effektiv och i de fall dylika åtgärder försökts, hade leveransstoppen därför efter kort tid hävts. Först under krigsåren hade förhållandena utvecklat sig på sådant sätt, att man kunnat stoppa tillförseln till vissa företag. Även från företrädare för konsumentkooperationen h a r framförts uttalanden om svårigheter sammanhängande dels med det av de producentkooperativa föreningarna framförda kravet på uteslutande inköp från dem dels ock med det förhållandet att de producentkooperativa föreningarna driva med konsumentkooperationen konkurrerande detaljhandelsrörelse i egen regi. Även gentemot konsumentkooperativa föreningar ha sålunda i många fall från slakteriföreningar framförts krav på att de konsumentkooperativa föreningarna skola avgiva skriftlig förbindelse att uteslutande verkställa inköp av kött och fläsk från vederbörande slakteriförening. Sådana krav ha i allmänhet dock avböjts med hänsyn till konsumentkooperationens principiella inställning till dylika avtal. Såvitt känt ha några avstängningsåtgärder icke av denna anledning vidtagits mot konsumentkooperativa föreningar. I många fall anse sig konsumentkooperativa föreningar dock ha utsatts för en mindre gynnsam behandling beträffande försörjning med varor, särskilt i bristsituationer.

357 Av företrädare för slakteriförbundet har beträffande bestämmelserna om leveransplikt för medlemmarna anförts, att dylika bestämmelser ansetts nödvändiga för att man överhuvud skulle kunna bygga upp en producentkooperativ rörelse. Det hade tidigare gjorts försök att grunda producentkooperaliva föreningar utan att medlemmarna ålagts leveranstvång, men försöken hade misslyckats till följd av att medlemmarna vid ändrade konjunkturer sålt åt andra håll med påföljd att föreningarna gått omkull. Den jämna tillförseln, som åstadkommes genom bestämmelserna om leveranstvång för medlemmarna, är vidare av betydelse, förklarar man, ur huvudsakligen två synpunkter. Därigenom möjliggöres nämligen dels ett bättre utnyttjande av slaktkapaciteten och dels jämna leveranser till kunderna. Det betonas i anslutning härtill vidare, att medlemmarna, om de icke vilja leverera sina slaktdjur till sin slakteriförening, enligt de olika föreningarnas stadgar, ha full frihet att utträda även om de därigenom dock gå förlustiga värdet av inbetalade andelar. Slakteriförbundets representanter ha slutligen framhållit, att de olika slakteriföreningarnas i sin verksamhet självständiga affärschefer i vissa fall gått längre i fråga om utvidgande av slakteriföreningarnas butiksnät och i konkurrensstriden mot enskild handel och konsumentkooperationen än slakteriförbundets ledning för sin del ansett vara riktigt.

Bilaga 7.

Nyetableringskontrollen inom textilbranschen. I.

Branschöversikt.

Branschbestämning; sortimentet. Inom detaljhandeln med textilvaror h a r i 1946 års företagsinventering 1947: 50) särskilts följande delbranscher:

(SOU

1. Garn, vävnader, trikå- och vitvaror, sybehör, tapisserivaror o. dyl. (manufakturaffärer) . 2. Hattar och mössor, även i kombination med andra modevaror. 3. Herrkonfektions- och herrekiperingsartiklar. 4. Dam- och barnkonfektionsvaror. 5. Herr- och damkonfektionsvaror i kombination. 6. Textil- och beklädnadsvaror i diverse kombinationer. Affärsekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm har gjort vissa undersökningar 1 beträffande försäljningens fördelning på olika varuslag inom ett par av de största av dessa delbranscher, nämligen grupperna 1 och 3. Enligt dessa undersökningar fördelade sig mannfakturaffärernas försäljning (i undersökningen deltogo 12 företag) procentuellt på följande sätt på olika varuslag: Tyger och linnevaror Damstrumpor, damunderkläder, damklänningar etc. . . Mattor, gardiner, sängkläder, heminredningsartiklar . . Garner Sybehör övriga varor

34,2 % 31,1 % 16,4 % 7,1 % 4,4 % 6,8 %

Summa 100,0 % Antal butiker, antal sysselsatta. I 1946 års företagsinventering (s. 27) lämnas uppgifter beträffande antalet butiker inom detaljhandeln inklusive arbetsställen kombinerade med hantverk. Kombinationen mellan, detaljhandel och hantverk är inom textilbranschen vanligt förekommande såsom framgår av nedanstående sammanställning enligt företagsinventeringen. 1 Undersökning av beklädnadshandelns ekonomiska läge åren 1938 och 1940 (AEF:s meddelande nr 9).

360 Tabell 1. Antal butiker inom textilbranschen. Ren detalj- Detaljhandel i kombination handel med hantverk

Summa

1. Sybehörs-, manufaktur-, garn- och trikåaffärer 2. H a t t - och mössaffärer 3. Herrkonfektions- och herrekiperingsaffärer. . . . 4. Dam- och barnkonfektionsaffärer 5. Kombinerade herr-, dam- och barnkonfektionsaffärer 6. övriga textil- och beklädnadsaffärer

4 345 57 1 203 1 023

304 1 607 401 346

4 649 1 664 1 604 1 369

501 183

530 183

Summa

7 312

2 687

9 999

Beklädnads- och textilvaror saluföras även i icke obetydlig omfattning i diverse- och lanthandelsaffärer, vilka emellertid icke redovisas i tabell 1. Antalet dylika affärer uppgick år 194G enligt företagsinventeringen till 14 631. I fråga om diverse- och lanthandeln hänvisas i övrigt till bilaga 4. En jämförelse med 1931 års företagsräkning visar, att antalet affärer inom textilbranschen utan kombination med hantverk mellan 1931 och 1946 ökat med 1 092 till 7 312 (18 %) och den sysselsatta personalen med 2 924 till 24 113 (14 % ) . En motsvarande jämförelse i fråga om de kombinerade butiks- och hantverksrörelserna låter sig ej göra. Det kan emellertid nämnas, att antalet sysselsatta inom den detaljhandel med textilvaror, som bedrives i kombination med hantverk, år 1946 sammanlagt utgjorde ca 17 000 personer, av vilka omkring 4 500 utgjordes av butikspersonal. De butiker, som drivas i samband med hantverk, redovisas i 1946 års företagsinventering gemensamt med sådan hantverksrörelse som utövas utan butik. I den följande branschöversikten har därför endast kunnat lämnas uppgifter angående den butikshandel, som idkas utan samband med hantverksrörelse, vilken också i här förevarande sammanhang torde vara den viktigaste. I fråga om textilhandelns olika delbranscher har utvecklingen sedan 1931 ej heller kunnat följas. Många affärer ha nämligen ett så heterogent varusortiment, att det är omöjligt att avgöra om samma indelning kommit till användning vid de båda inventeringstillfällena 1931 och 1946. Enligt 1946 års företagsinventering svarar konsumentkooperationen för en ytterst obetydlig andel av den specialiserade textiidetaljhandeln (0,7 % av antalet arbetsställen och 0,9 % av antalet sysselsatta). De kooperativa lanthandelsaffärerna föra dock textilvaror i minst lika stor omfattning som enskilda lanthandelsaffärer. Mångfilialföretag inom detaljhandeln med textilvaror äro sällsynta. Arbetsställenas storlek. Det genomsnittliga antalet sysselsatta per arbetsställe var år 1946 3,3 personer. Motsvarande siffra för 1931 var 3,4. Den genomsnittliga affärsstorleken mätt efter antalet sysselsatta synes alltså ha undergått en obetydlig minskning sedan början av 1930-talet. För delbranscherna utgjorde det genomsnittliga antalet sysselsatta per arbetsställe år 1946 för sybehörs-, manufaktur-, garn- och trikåaffärer 2,7, för hatt- och mössaffärer (utan kombination med hantverk) 3,3, för herrkonfektions- och herrekiperingsaffärer 4,0, för dam- och barnkonfektionsaffärer 4,9

361 samt för övriga textil- och beklädnadsaffärer 9,8. F r å n r ä k n a s de affärer i Stockholm och Göteborg, som förts till den sistnämnda gruppen, vilka synas huvudsakligen ha varit företag av varuhuskaraktär, blir antalet sysselsatta per butik för de återstående 6,3. En uppfattning om de för textilbranschen typiska butiksstorlekarna erhålles av tabell 2, som även visar utvecklingen sedan 1931. Tabell 2. Antal arbetsställen oeh sysselsatta inom textilbranschen, fördelade efter antalet sysselsatta per arbetsställe åren 1931 och 1946. Arbetsställen med nedanstående antal sysselsatta Antal

1 över 50 2—3 4—5 11—50 6—10 1931 1946 1931 1946 1931 1946 1931 1946 1931 1946 1931 1946

•betsställen . . . 1 796 1 943 2 907 3 442 836 1 066 472 640 195 211 14 10 6 220 7 312 sselsatta 1 796 1 943 6 806 8 138 3 627 4 643 3 455 4 688 3 586 3 529 1 919 1 172 21 189 24 113 ocent: Arbetsställen . Sysselsatta . . .

29 8

26 8

47 33

47 34

13 17

15 19

8 16

3 17

9 19

3 15

100 100

Arbetsställen och sysselsatta inom olika geografiska områden. Tabell 3 visar hur antalet arbetsställen och sysselsatta fördelar sig på orter av olika storlek. Av sammanställningen framgår bl. a. följande. Antalet sysselsatta per arbetsställe är störst på orter med 10 000—30 000 invånare. Butiksstorleken (mätt i antalet sysselsatta) minskar därefter successivt med både stigande och fallande ortsstorlek. De tre största städerna uppvisa genomsnittssiffran 3,6 (Stockholm 3,(3, Göteborg 4,0 och Malmö 3,0; jfr tabell 5). Tabell 3. Arbetsställen oeh sysselsatta inom textilbranschen, fördelade på orter av olika storlek. (Enl. 1946 års företagsinventering.) Orter med nedanstående antal invånare (1 000-tal) över 100

30-100 10-30

5-10

3-5

2-3

1-2

Övriga orter och landsbygd

Hela riket

6 674

Folkmängd 31/12 1945 (1 000tal)

1 368

3 022

Arbetsställen

1 989

1 203

1 200 7 312

Sysselsatta

7 158

3 647

5 127

2 670

877 1 312

1 269 2 053 24 113

Procentuell fördelning: Arbetsställen Sysselsatta

27 30

12 15

17 21

10 11

4 4

7 5

7 5

16 9

3,6

4,0

4,3

3,7

3,1

2,6

2,4

1,7

3,3

14,5

11,6

18,0

23,7

18,9

31,8

22,6

4,0

11,0

52,3

47,0

76,6

88,7

59,3

84,1

54,2

Sysselsatta per arbetsställe.. Arbetsställen per 10 000 invånare Invånare per arbetsställe. . . Sysselsatta per 10 000 invånare

2 518 6,8

100 100

36,1

100 100

362 Tabell 4. Antal arbetsställen och sysselsatta inom textilbranschen per 10 000 invånare i ol"ka län. Sysselsatta per arbetsställe. (Enl. 1946 års företagsinventering.) Län

Stockholm stad Stockholms län Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Hela riket

Arbetsställen per 10 000 inv.

Sysselsatta per 10 000 inv.

Sysselsatta per arbetsställe

15,3 7,3 9,2 9,1 10,2 13,8 9,1 7,5 6,0 9,4 11,4 15,2 12,6 13,3 15,0 11,0 10,1 11,3 9,3 9,5 8,1 9,0 7,1 5,5 5,8

58,3 16,9 35,5 36,9 35,7 40,5 24,7 24,7 19,3 34,4 29,3 46,8 35,6 48,6 40,3 36,1 28,2 36,7 33,3 31,8 28,6 34,2 25,1 17,8 19,2

3,8 2,3 3,9 4,1 3,5 2,9 2,7 3,3 3,2 3,7 2,6 3,1 2,8 3,7 2,7 3,3 2,8 3,2 3,6 3,4 3,5 3,8 3,5 3,2 3,3

11,0

36,1

3,3

Antalet arbetsställen per 10 000 invånare är (frånsett orter med mindre än 1000 invånare) lägst på orter med 30 000—100 000 invånare (11,6) och ökar i stort sett med fallande ortsstorlek. För orter med 2 000—3 000 invånare är sålunda ifrågavarande relationstal 31,s. Antalet sysselsatta per 10 000 invånare är likaledes lägst för orter med 30 000—100 000 invånare (47,o) och uppvisar de högsta siffrorna för orter med 5 000—10 000 (88,7) och 2 000—3 000 invånare (84,i). Variationerna beträffande ifrågavarande relationstal mellan olika län och mellan städer med mer än 20 000 invånare framgå av tabellerna 4 och 5.

II. Något om distributionsvägarna inom textilbranschen. Enligt preliminära beräkningar av statens industrikommission uppgick år 1948 den totala tillförseln till den svenska marknaden av vävnader av alla slag till en kvantitet av 59 000 ton. Denna kvantitet beräknas av industrikommissionen ha fördelat sig på olika avnämarekategorier på följande sätt: Till egentlig konfektionsindustri » övrig industri och hantverk » militära ändamål samt till statliga verk och inrättningar . . . . » gross- och detaljhandel

41 % 16 % 2 % 41 %

Summa 100 %

363 Tabell 5. Antal arbetsställen och sysselsatta inom textilbranschen per 10 000 invånare i vissa städer. Sysselsatta per arbetsställe. (Enl. 1946 års företagsinventering.) S t a d

Stockholm Administrativa området Förorter Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Örebro Jönköping Borås Uppsala Eskilstuna Västerås Linköping Gävle Trollhättan Karlstad Karlskrona Halmstad Lund Sundsvall Karlskoga Kalmar Kristianstad Östersund Landskrona Södertälje Borlänge Uddevalla Umeå

Arbetsställen per 10 000 inv.

Sysselsatta per 10 000 inv.

Sysselsatta per arbetsställe

13,9 15,3

49,8 58,3 15,5 56,7 55,7 50,2 75,4 69,0 58,7 72,6 64,1 46,5 45,1 64,5 53,4 38,6 57,2 62,9 72,0 57,1 83,7 36,0 55,3 84,3 102,3 61,4 56,4 57,4 96,1 64,2

3,6 3,8 1,9 4,0 3,0 3,6 4,7 3,8 3,6 3,7 4,3 4,0 4,4 4,7 4,4 3,6 3,9 4,9 3,1 3,5 7,6 3,2 3,2 4,4 6,1 3,2 3,8 4,9 5,2 5,9

8,3

14,2 18,5 14,0 16,1 18,3 16,2 19,6 15,0 11,7 10,2 13,7 12,3 10,8 14,8 12,9 23,3 16,3 11,0 11,2 17,1 19,2 16,8 18,9 14,7 11,7 18,5 10,9

Några motsvarande beräkningar beträffande textilimporten och den inhemska textilproduktionen var för sig för något efterkrigsår torde ej finnas tillgängliga. I stället hänvisas till nedanstående dala för år 1938, vilka hämtats från en av professor G. Törnqvist år 1946 avgiven utredning om distributionsvägarna inom textilbranschen, som verkställts på uppdrag av branschens näringsorganisationer. Den totala importen av textilvaror, som år 1938 uppgick till 260 milj. kr., beräknas ha fördelat sig på följande sätt: Till textil- och konfektionsindustrierna ca 50 % » grosshandeln » 40 % » detaljhandel och hantverk » 10 % Summa 100 % Den inhemska textil- och konfektionsindustriens försäljning, som samma år beräknas ha uppgått till ett värde av 625 milj. kr., fördelade sig på följande sätt: Till annan textil- och konfektionsindustri ca 20 % » grosshandel för försäljning » 25 % » grosshandel för egen tillverkning » 10 % » detaljhandel » 40 % » övriga kunder (stat, kommuner, storförbrukare) » 5% Summa 100 %

364 Det kan tilläggas, att i fråga om konfektions- och sömnadsindustriens försäljning över 90 % torde gå direkt till detaljhandeln. Beträffande textilgrosshandelns varuförsörjning beräknas ca 30 % före kriget ha härrört från import, 50 % från textil- och konfektionsindustrierna, 15 % från egen industriell tillverkning och 5 % från egen hantverkstillverkning. Textilgrosshandelns försäljning som för år 1938 uppskattats ha uppgått till ett värde av 390 milj. kr., beräknas nästan uteslutande ha gått till detaljhandeln och hantverket. Detaljhandelns (inkl. hantverkets) inköp för sammanlagt 735 milj. kr. år 1938 beräknas ha fördelat sig på följande sätt: Från » » » »

import textil- och konfektionsindustrierna kombinerad grosshandel och industri grosshandel hantverk

ca » » » »

5% 35 % 5% 45 % 10 %

Summa 100 % I detta sammanhang är det skäl att något beröra postorderhandeln av vars sortiment textilvarorna utgöra en mycket betydande andel. Postorderföretagens försäljning sker antingen direkt till konsumenter (detaljpostorderaffärer) eller till återförsäljare (postordergrossister). Försäljningen sker till största delen genom katalog, i fråga om postorderdetaljisterna mot postförskott eller efterkrav, och i fråga om postordergrossisterna med ca 50 % mot postförskott eller efterkrav och ca 50 % på kredit, samt i viss utsträckning även genom resande. Postordergrossisternas försäljning beräknas 1938 ha uppgått till mellan 30 och 40 milj. kronor och 1946 till omkring 100 milj. kronor. Deras varusortiment torde till omkring 75 % utgöras av textilvaror, innefattande ekiperingsartiklar och konfektion (herr-, dam- och barn-), arbetskläder, vävnader, möbeltyger, garner, heminredningsvaror, sybehör m. m. Omkring 80 % av sina varor beräkna postordergrossisterna erhålla från den inhemska industrien, därav en tredjedel från egna textilfabriker, samt ca 20 % genom import vid normala importförhållanden. Av postordergrossisternas försäljning torde uppskattningsvis 80—85 % gå till detaljhandeln. Detaljpostorderaffärernas försäljning torde vara av ungefär samma storleksordning som postordergrossisternas. Deras försäljning sker dock uteslutande till privatpersoner.

III.

Organisationer.

Inom detaljhandeln med textil- och beklädnadsvaror finnes en riksomfattande branschorganisation, Sveriges beklädnads- och mannfakturhandlareförbund, SBM (före augusti 1944 benämnd Sveriges beklädnads- och manufakturhandlareförening). Förbundet har enligt sina stadgar till ändamål, »att åstadkomma organiserad samverkan mellan detaljhandlarna inom textilbranschen och skall eftersträva att tillvarataga deras intressen genom att motverka all illojal konkurrens, skapa bättre inköpsförhållanden, till statsmyndigheterna och andra avlåta framställningar och avgiva yttranden i ärenden som beröra förbundets verksamhet, genomföra praktiska reformer inom handeln med till branschen hörande varor samt på allt sätt verka för den enskilda textilhandelns förkovran». SBM, som bildades år 1932, består av 25 distriktsorganisationer, vilka i sin tur äro fördelade på lokalföreningar till ett antal av sammanlagt omkring 400. SBM räknade

365 i början av år 1951 ca 5 000 medlemmar. SBM är anslutet till Sveriges köpmannaförbund. Flertalet grossister inom textilbranschen äro anslutna till Textilgrossisternas riksförbund (TR). Förbundet är anslutet till Sveriges grossistförbund. TR:s till ett 160-tal uppgående medlemmar (år 1951) torde svara för omkring 80 % av samtliga från grosshandeln till detaljhandeln saluförda textilvaror. För postordergrossisterna, som till stor del äro koncentrerade till Boråstrakten, finnes en lokal förening, Boråsortens postordergrossisters förening. För textil- och konfektionsfabrikanterna finnas ett flertal olika sammanslutningar med Sveriges industriförbund som topporganisation för de större industriföretagen samt Svensk industriförening för småindustrien. De föreningar som äro av betydelse i samband med nyetableringskontrollen äro Svenska textilfabrikantföreningen och Svenska konfektionsfabrikantföreningen. Svenska textilfabrikantföreningen, som bildades år 1940, leder sitt ursprung från den år 1933 bildade Textil- och konfektionsfabrikantföreningen (TeKoFa), vilken upplöstes 1940. Textilfabrikantföreningens ändamål är enligt föreningens stadgar, »att i samverkan med Sveriges industriförbund behandla och avgöra för textilfabrikanterna gemensamma frågor berörande fabrikanternas intressen i förhållandet till konfektionsfabrikanter, grossister, detaljister och övriga avnämare, ävensom att i övrigt skydda fabrikanternas intressen i angelägenheter, där gemensamt uppträdande anses erforderligt». Antalet medlemmar i textilfabrikantföreningen utgör ett 70-tal företag inom ylle-, bomulls-, linne-, trikå-, filt- och löngodsindustrierna. Det beräknas, att textilfabrikantföreningens medlemmar svara för omkring 80 % av den inhemska textilproduktionen. Svenska konfektionsfabrikantföreningen (Svenko) utgör en sammanslutning av företag, som tillverka samt till detaljister och engrossister försälja konfektionsartiklar. Enligt sina stadgar har föreningen till syfte att verka för »att inom konfektionsbranschen åvägabringa sunda affärsmetoder och ett väl ordnat kreditväsen, att åstadkomma lämpliga försäljningsvillkor inom de skilda branscherna, att utveckla och stärka solidaritetskänslan medlemmarna emellan samt att möjliggöra gemensamt uppträdande i angelägenheter rörande branschen». Föreningen, som har ett 70-tal medlemmar, är ansluten till Konfektionsindustr if öreningen, som i sin tur är ansluten till Sveriges industriförbund. Svenko, som bildades år 1933, var fram till år 1940 ansluten till TeKoFa.

IV. Gällande nyetableringsavtal. Avtalsförhållanden. Nya detaljaffärer inom textilbranschen prövas i enlighet med ett s. k. nyetableringsavtal, slutet den 1 augusti 1939 mellan Textil- och konfektionsfabrikantföreningen (TeKoFa; numera Svenska Textilfabrikantföreningen), Svenska konfektionsfabrikantföreningen (Svenko), Textilgrossisternas riksförbund (TR) samt Sveriges beklädnads- och manufakturhandlareförening (SBM; numera Sveriges beklädnads- och manufakturhandlareförbund). Avtalet ersatte ett äldre liknande avtal av den 28 maj 1935 mellan samma parter med undantag av Svenko. Sistnämnda avtal hade tillkommit sedan under år 1934 efter förhandlingar mellan organisationerna riktlinjerna för en av dem utövad nyetableringskontroll uppdragits i ett särskilt »betänkande r ö r a n d e nyetableringar inom textil-, konfektionsoch kortvarubranscherna». Vid ungefär samma tid hade också riksorganisationerna inom speceri- och lanthandelsbranscherna genomfört en motsvarande nyetableringskontroll inom sin bransch. Anledningen till att frågan om genomfö-

366 rande av enskild nyetableringskontroll aktualiserades vid nämnda tid samt de bakomliggande orsakerna till kontrollens införande torde i stort sett ha varit desamma inom båda branscherna. Nyetableringsavtalet av år 1939 är i princip överensstämmande med det tidigare avtalet av år 1935. På de punkter där mera betydande avvikelser från det tidigare avtalet förekomma, anmärkes detta nedan särskilt. Vid det egentliga avtalet är fogat »särskilda föreskrifter», som innefatta detaljbestämmelser och tolkningsuttalanden, vilka icke ansetts lämpligt att införa i själva avtalet. Föreskrifterna angivas äga samma vitsord som de egentliga avtalsbestämmelserna. Enligt avtalet (§ 1) skola till behandling upptagas alla nyetableringar inom detaljhandeln med textil-, konfektions- och kortvaror inom de distrikt, där avtalsenligt överenskomna anordningar för prövningen äro vidtagna. Dylika anordningar i form av lokala prövningsorgan (manufakturnämnder) finnas numera för hela landet. Stockholm och Gotland omfattades länge icke av kontrollen, som infördes för dessa områden så sent som några år in på 1940-talet. Begreppet »nyetablering». Med nyetablering förstås enligt avtalet (§ 1 mom. A och B ) : 1. Upprättande av ny affär. 2. Upprättande av filial med eller utan självständig förvaltning. 3. Utvidgning av existerande affär med varuslag, som i regel icke ingå i liknande affärers varusortiment. 4. Flyttning av existerande affär från ett samhälle till ett annat. 5. Upptagande inom hantverksföretag av försäljning av varor, som icke h ä r r ö r a från egen tillverkning. Lika med nyetablering skola följande fall av fortsättande av existerande affär behandlas: 1. Då konkurs inträffat. 2. Då ackord ifrågasattes inom fyra år från det ackord tidigare beviljats. I avtalet ges icke någon närmare specifikation av de varuslag som avses, när kontrollen säges beröra nyetableringar inom detaljhandel med »textil-, konfektions- och kortvaror». I de särskilda föreskrifterna förklaras dock den ledande principen vara, att sådana affärer skola underkastas prövning, vilkas sortiment avses att utgöra övervägande varor, som leverantörorganisationernas medlemmar föra. Enligt »föreskrifterna» falla i enlighet härmed specialaffärer exempelvis med handskar, pälsvaror eller sportartiklar utanför avtalet, därest dessa affärer icke föra av avtalet berörda artiklar i den utsträckning, som ovan sagts. Så kallade »blandade affärer» (bl. a. diverseaffärer på landsbygden) hänföras enligt särskild undantagsbestämmelse (§ 17) som regel till livsmedelsbranschens motsvarande nyetableringskontroll och upplagas sålunda vanligen icke särskilt till prövning enligt textil- och kortvarubranschens nyetableringsavtal; dock skola de lokala prövningsorganen (manufakturnämnderna) höras i fråga om dylika ärenden. I 1935 års avtal upptogs icke filialbildning eller utvidgning av bestående affärsrörelse såsom nyetablering. Som nämnts föreskriver däremot 1939 års avtal, att alla filialetableringar skola prövas, varmed enligt föreskrifterna bl. a. avses att förhindra dels ett kringgående av nyetableringsavtalet genom startande av skenfilialer dels ock att filial startas av firma, som icke tillämpar god affärssed. I fråga om utvidgningen av bestående affärsrörelse betonas i föreskrifterna, att endast sådana fall skola prövas, där fråga är om upptagande av ny verksamhet. Enligt

367 föreskrifterna får en affärsinnehavare sålunda utan särskild prövning komplettera sitt sortiment på ett sätt som utgör allenast en naturlig utveckling av rörelsen, t. ex. utveckling av herrkonfeklionsaffär att även omfatta herrekipering, eller utvidgning av manufakturaffär med arbetskläder, enklare blus- och klänningskonfektion, linnekonfektion och trikåvaror. I fråga om hantverksrörelse anföres i föreskrifterna att hinder enligt nyetableringsavtalet icke möter t. ex. för ett skrädderiföretag att utan prövning jämsides med den egentliga verksamheten och i anslutning till leverans av beställda kostymer också sälja halsdukar, skjortor, frackvästar, hängslen o. dyl. Däremot skall prövning äga rum innan, i samband med skrädderi eller annat hantverksföretag, öppen affär startas, i vilken även andra varor än egna hantverksprodukter säljas. Prövning skall likaledes äga rum om t. ex. en skräddare •— utan att öppna egen butik — börjar sälja konfektionsvaror i sådan utsträckning att denna gren av rörelsen får självständig betydelse. I föreskrifterna uttalas slutligen att övertagande av igång varande affär icke beröres av nyetableringsavtalet. Behandlingen av nyetableringsärenden. Enligt nyetableringsavtalet (§ 3) skola nyetableringsärenden handläggas dels lokalt och dels centralt. Den lokala behandlingen, som är av förberedande och huvudsakligen utredande natur, skall göras av detaljistparten inom manufakturnämnder, tillsatta inom SBM:s länsförbund. Den centrala behandlingen, som är avgörande, sker inom en särskild av leverantörparterna tillsatt centralnämnd. Åtnöjes icke den sökande eller SBM med centralnämndens beslut får ärendet hänskjutas till slutligt avgörande av en särskilt tillsatt skiljenämnd. Sökande som vill hänskjuta ärende till skiljenämnden har att därvid erlägga en avgift av 50 kronor (§ 13). Manufåkturnämnderna skola enligt avtalet tillsättas länsförbundsvis eller för två eller flera länsförbund gemensamt. För närvarande finnas 25 dylika manufakturnämnder. Manufakturnämnd består av fyra ledamöter, utsedda av SBM:s vederbörande länsförbund samt ordförande, som väljes av de fyra ledamöterna gemensamt. För beslut om avstyrkande av nyetablering fordras full enighet, dock att då fem. ledamöter deltaga i beslut, det är tillräckligt om fyra äro om beslutet ense. I manufakturnämnds överläggningar få rapportörer från fabrikant- och grossistparten deltaga. Centralnämnden (§ 8), som har sitt säte i Stockholm, består av sex ledamöter, utsedda två av envar av textilfabrikantföreningen, Svenko och TB. Ordförande har nämnden att utse inom sig. Enligt uppgift utses ordförande för varje år, därvid ständig växling äger rum mellan representanter för de olika föreningarna. Parternas ombudsmän äga deltaga vid nämndens förhandlingar med yttrande- och förslagsrätt. Bepresentant för SBM (vanligen dess direktör), uppgives i enlighet med sistnämnda bestämmelse regelmässigt deltaga i nämndens sammanträden. Beslut i centralnämnden fattas med enkel majoritet, varvid ordföranden har utslagsröst. Ett förenklat behandlingssätt i centralnämnden kan tillämpas i fråga om sådana nyetableringsärenden som tillstyrkts av manufakturnämnd; de avtalsslutande organisationernas ombudsmän äga nämligen i dylika fall (§ 11) i centralnämndens ställe godkänna etableringar, därest de äro om beslutet ense. Skiljenämnden (§ 12), består av fyra personer, av vilka en utses av textilfabrikantföreningen och Svenko gemensamt, en av TB, en av SBM samt en, som skall vara opartisk och fungera som nämndens ordförande, av de avtalsslutande parterna gemensamt. Beslut fattas genom enkel omröstning. Vid lika röstetal äger ordföranden utslagsröst.

368 Till grund för den förberedande behandlingen av nyetableringsärenden i manufakturnämnd bör enligt avtalet (§ 4) ligga en av sökanden gjord anmälan å därför avsedd blankett. Den omständigheten att dylik anmälan icke föreligger utgör dock icke i och för sig hinder för ärendets prövning. Enligt den använda blanketten har sökanden att lämna detaljerade personliga och ekonomiska uppgifter, innefattande bl. a. redogörelse för handelsutbildning, förutvarande verksamhet och sammanlagd praktik i branschen samt upplysningar angående eget kapital, av anhöriga erhållet kapital (lån), övriga lån och beviljad kredit hos leverantörer, med uppgift tillika om ränte- och återbetalningsskyldighet, varjämte sökanden har att utföra en schematisk affärskalkyl för den blivande affären. I fråga om manufakturnämnds handläggning av ärenden stadgas (§ 7), att nämnden före besluts fattande bör verkställa noggrann beredning av ärende, så att garanti vinnes mot ett förhastat beslut. Rapport till centralnämnden över behandlade ärenden skall innehålla manufakturnämndens beslut jämte motivering härför samt redogörelse för nämndens egen undersökning. Centralnämndens behandling av nyetableringsärende (§ 9) sker därefter på grundval av dels sökandens anmälan och från manufakturnämnden inkommen rapport dels ock med ledning av den utredning, som vidtagits genom centralnämndens egen försorg. Prövningsgrunderna. Vid behandling av nyetableringsärende skola enligt avtalet (§ 2) följande synpunkter i här nämnd ordning läggas till grund för bedömandet: a) sökandens personliga förutsättningar för affärs bedrivande; b) sökandens ekonomiska förutsättningar; och c) allmänt näringspolitiska förhållanden. I anslutning härtill stadgas ytterligare i avtalet: »Särskilt beaktande skall ägnas åt att affärslokalens inredning med hänsyn till ortens förhållanden, motsvarar rimliga fordringar inom branschen. Sökande skall anses besitta erforderliga ekonomiska förutsättningar, när han förfogar över kapital, helt eller delvis eget, avpassat för rörelsens beräknade omfattning. Vid övervägande av de allmänt näringspolitiska förhållandena må behovsprincipen ej läggas till grund på sådant sätt, att förhandenvaron av andra affärer å platsen i och för sig utgör hinder för nyetablering.» 1 I de till avtalet fogade särskilda föreskrifterna specificeras något närmare än som skett i avtalet fordringarna i fråga om personliga förutsättningar. Där angives sålunda att en sökande bör ha uppnått 23 års ålder för godkännande, såvida det ej är uppenbart, att han ändock äger nöjaktiga personliga förutsättningar för rörelsens bedrivande. Vidare förklaras förutsättningar för godkännande vara, dels att sökanden har minst tre års praktik inom branschen eller därmed likvärdig kompetens, dels att sökanden har erforderlig bokföringskunskap. Sistnämnda krav må dock frångås, om den person inom företaget, som ansvarar för bokföringen äger dylik kunskap. Därest man och hustru eller två bolagsmän gemensamt driva rörelse är det tillräckligt, om de angivna kraven på personliga förutsättningar uppfyllas av en av dem. För affär som drives såsom aktiebolag, 1 Det må anmärkas, att i anslutning till det äldre avtalet mellan leverantörparterna TeKoFa och TR en särskild överenskommelse träffats, enligt vilken begreppet allmänt näringspolitiska förhållanden »icke finge tolkas på sådant sätt, a t t meningen under alla förhållanden vore a t t slå vakt om redan existerande affärer» utan a t t nyetablering sålunda kunde medgivas exempelvis å plats, »där förefintliga privata affärer icke kunde anses tillfredsställa allmänhetens efter ortens förhållanden berättigade krav på varusortering eller skäliga försäljningspriser eller mot vilka eljest berättigade anmärkningar kunde påvisas, eller där folkmängd, ortens köpkraft m. m. medgåve en ökning i antalet handlanden».

369 ekonomisk förening eller dylikt, skola kraven på personliga förutsättningar vara uppfyllda av person, som i egenskap av direktör eller föreståndare på varaktigt sätt är knuten till företaget. I anslutning till den paragraf i avtalet, som handlar om grunderna för bedömandet av nyetableringsärende, har vidare i de särskilda föreskrifterna upptagits ytterligare en grund för avstyrkande, som icke innehålles i det egentliga avtalet. I föreskrifterna heter det nämligen: »Visar det sig, att planerad nyetablering i verkligheten skulle utgöra bulvanaffär för grossist eller fabrikant skall ctableringen icke godkännas.» Kontrollens upprätthållande. Enligt avtalet (§ 6) ålägges de avtalsslutande parterna, att så snart det kommit till någon parts kännedom, att nyetablering planerats eller skett, meddela vederbörande manufakturnämnd härom. Har manufakturnämnd fått kännedom om planerad eller verkställd nyetablering, har nämnden att anmoda etableranden att ingiva vederbörlig anmälan till nämnden. I fråga om beslutens effektivisering stadgas (§ 15), att beslut att icke godkänna nyetablerad eller planerad detaljaffär undantagslöst skall respekteras, varjämte de avtalsslutande parterna åläggas att tillse, att medlemmarna inom respektive organisationer icke leverera varor till affär, innan densamma godkänts i enlighet med avtalet. I fråga om nyetablering av filial förefinnes dock såtillvida en undantagsbestämmelse ( § 2 ) härifrån som att, därest åtgärder mot filialens huvudaffär skulle erfordras beslut härom skall träffas vid direkta förhandlingar i varje särskilt fall mellan de avtalsslutande parterna. För avstängning av huvudaffären erfordras därvid enhälligt beslut av parterna. Skulle beträffande i avtalsenlig ordning slutbehandlad, icke godkänd etablering framkomma sådana nya och avgörande omständigheter, att förutsättningar för det tidigare avstyrkande beslutet ej längre föreligga, medges i avtalet (§ 3 sista stycket), att ärendet upptages till förnyad behandling. Slutligen må anmärkas, att enligt avtalet (§ 18), leverantörerna förbinda sig att i fråga om s. k. blandade affärer respektera de beslut som speceribranschens nyetableringsinstanser fattat. För att effektivisera verkan av nyetableringskontrollen genom medverkan, av sådana leverantörer, som stå utanför de i avtalet deltagande leverantörorganisationerna, har i avtalet intagits en särskild bestämmelse (§ 16), enligt vilken dylika leverantörer äga mot viss avgift enskilt biträda avtalet genom avgivande av en särskild s. k. anslutningsförbindelse. I anslutningsförbindelsen får vederbör a n d e förbinda sig att i förhållande till nyetableringar, som icke godkänts, förfara såsom om han såsom part biträtt avtalet och sålunda tillse, att. sådant företag icke erhåller varor genom honom. En särskild nämnd, textilbranschens anslutningsnämnd, bestående av ombudsmännen i de avtalsslutande organisationerna, har tillsatts med uppdrag bl. a. att vidtaga lämpliga åtgärder för att vinna största möjliga anslutning till avtalet på frivillighetens väg bland icke organiserade leverantörer. Anslutningsförbindelse har avgivits av ett hundratal utanför de avtalsslutande organisationerna stående företag, huvudsakligen konfektionsfabrikanter. I de särskilda föreskrifterna förklaras, alt om leverantör, som avgivit anslutningsförbindelse icke respekterar densamma, rättelse skall söka åstadkommas av SBM, såvitt angår leverantör, som säljer direkt till detaljister, samt av SBM och TR, respektive Svenko gemensamt, såvitt avser leverantör som säljer både till detaljister samt grossister, respektive konfektionärer. Enligt uppgift har bestämmelsen i fråga icke tillämpats på annat sätt än att vederbörande skriftligen tillhållits att följa sitt åtagande. 24—116665

Bil.

370 V. Avtalsparternas syn på bedömningen av nyetableringsärenden. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för det gällande nyetableringsavtalets innehåll sker prövningen av nyetableringsärenden dels av detaljistparten genom lokala organ, dels av leverantörparterna genom ett centralt organ. Detaljistpartens lokala prövning är därvid förberedande i förhållande till leverantörparternas i allmänhet avgörande beslut. Uppmärksammas bör dock, att detaljistparten även vid leverantörparternas prövning har möjlighet att göra sina synpunkter gällande genom en särskild rapportör, som brukar närvara vid sammanträdena utan att likväl ha rösträtt samt vidare, att detaljistparten är representerad i den skiljenämnd, som fattar det avgörande beslutet i de fall där detaljistparten icke åtnöjes med leverantörparternas centrala avgörande. Då det gäller de synpunkter, som anläggas på nyetableringskontrollen av å ena sidan detaljistparten och å andra sidan leverantörparterna, är det naturligt att dessa icke äro helt likartade. Från båda sidor framhålles, att nyetableringsförfarandet måste betraktas som ett led i det arbete som av såväl detaljhandeln som leverantörerna på olika sätt bedrives för att höja den enskilda handelns effektivitet. I fråga om de personliga förutsättningarna betonas härvidlag från detaljistpartens sida, att det är önskvärt och nödvändigt att fordra branschkunnighet för nya självständiga företagare dels därför att den nya företagaren skall på ett riktigt sätt kunna betjäna allmänheten och gå denna till hända med råd och anvisningar om sina varor, dels därför att inom branschen utbildade biträden måste ha möjligheter att vinna ställning som egna iöretagare inom sitt yrke och ej få stå tillbaka för icke branschkunniga personer. Det framhålles, att därest sistnämnda förutsättning icke är för handen det kan bli svårt alt förvärva och utbilda biträden inom branschen. Från leverantörparternas sida betonas mera vikten av fullgod branschkunnighet såsom en nödvändig förutsättning för att kunna driva en lönande affär. Det anföres, att erfarenheten visat, att en företagare utan branscherfarenhet icke har förmåga att verkställa riktiga inköp och i övrigt sköta en rörelse inom denna speciella bransch, där varukännedom är en svårförvärvad konst, som ej vinnes förrän efter flera års allsidig praktik. Icke branschkunniga företagare ha ofta, hävdas det, på kort tid kommit på obestånd och förorsakat sina leverantörer förluster samtidigt som avvecklingen av en dylik rörelse orsakat oro inom detaljhandeln och olägenheter för de kunniga handlandena. F r å n både detaljist- och grossisthåll påpekas betydelsen för en ny företagare av de egenskaper, som kunna sammanfattas under beteckningen »ett ekonomiskt sinne». Då det gäller den praktiska tillämpningen av nyetableringsavtalets fordringar i fråga om personliga förutsättningar, synas de skiftande synpunkterna på betydelsen av de personliga förutsättningarna knappast medföra något olika bedömande. Från såväl detaljistparten som leverantörparterna framhålles sålunda, att de fastställda fordringarna i stort sett upprätthållits, även om man ofta tagit hänsyn till den blivande affärens art och storlek och i vissa fall jämkat kompetenskraven härefter. Man hade sålunda i många fall, förklaras det, icke ansett sig förhindrade att godkänna t. ex. en etablering av sybehörsaffär av en sömmerska, ehuru vederbörande saknat »diskvana», och likaledes givit exempelvis en skräddare utan egentlig detaljhandelsvana rätt att sälja konfektionsvaror; i båda fallen dock under förutsättning, att vederbörande gjort sig känd såsom skötsam och duktig. I undantagsfall förklarar man sig till och med kunna helt avstå från. fordringarna på branschkunnighet; t. ex. om det gäller en m i n d r e rörelse på en avlägsen plats, där inköpsmöjligheter saknas för befolkningen eller om det är fråga om en person, som gjort sig känd för stor duglighet och påfallande ekonomisk begåvning.

371 I fråga om fordringarna på ekonomiska förutsättningar synes den utredning, som verkställes, i allmänhet vara mera omfattande inom centralnämnden än inom manufakturnämnderna. Före centralnämndens prövning av ärenden infordras nämligen utöver manufakturnämndens rapport i allmänhet soliditetsupplysningar från två olika håll, varjämte utredningen i vissa fall fullständigas och kompletteras genom undersökning på ort och ställe av någon av leverantörernas representanter. Av såväl detaljistparten som leverantörparterna uppgives, att man icke uppställt några bestämda fordringar på innehav av visst kapital eller annan säkerhet, utan att storleken av det såsom erforderligt ansedda kapitalet bedömes från fall till fall med hänsyn till den blivande rörelsens beskaffenhet och förhållandena i övrigt. För en mindre sybehörs- och kortvaruaffär ha fordringarna som regel, förklarar man, kunnat begränsas till 2 000—5 000 kronor och under vissa förhållanden har även kapital på mindre än 1 000 kronor godtagits. För konfektionsaffärer och liknande uppgivas fordringarna på kapital emellertid sättas väsentligt högre, t. ex. för en kappaffär till 20 000—40 000 kronor, beroende på platsen för affären; dock har man i särskilda fall för godkännande nöjt sig med ett kapital av ned till 10 000 kronor eller undantagsvis ännu lägre. Från leverantörparterna framhålles i detta sammanhang, att det viktigaste i många fall icke anses vara storleken av det av den etablerande disponerade kapitalet i och för sig, utan bedömandet av dennes möjligheter att driva en lönande rörelse med hänsyn till personliga förutsättningar i form av branschkunnighet och allmän duglighet samt den planerade affärens läge. Utfaller detta bedömande gynnsamt kunna, förklarar man, fordringarna på eget kapital ofta sättas mycket lågt. Något eget kapital uppger man sig dock alltid fordra, enär det anses, att en etablerande icke enbart bör riskera upplånat eller av leverantörer till förfogande ställt kapital. I fråga om den i avtalet angivna bedömningsgrunden »de allmänt näringspolitiska förhållandena» uppgives från såväl detaljistparten som leverantörparterna, att denna bedömningsgrund efter hand kommit att spela en allt mindre roll vid ärendenas avgöranden. Numera förekommer det därför, förklarar man, knappast att denna bedömningsgrund får självständig betydelse. F r å n leverantörparterna anföres i anslutning härtill, att såsom villkor från deras sida för deltagande i nyetableringskontrollen ställts det kravet, att deras frihet icke begränsades på annat sätt än att den undersökning angående personliga och ekonomiska förutsättningar, som varje leverantör måste verkställa före antagande av nya kunder, överflyttades från den enskilde leverantören till organisationen, som hade att bevaka hans intressen i förhållande till övriga organisationer och skydda desamma i angelägenheter, där gemensamt uppträdande måste anses erforderligt. Genom att överflytta undersökningsverksamheten från det enskilda företaget till organisationer hade man vunnit ett likartat bedömningssätt och samtidigt minskat den enskilde leverantörens arbete med hithörande frågor. Då den enskilde leverantören endast toge hänsyn till egna försäljningssynpunkter hade icke heller organisationen erhållit fullmakter att pröva ärendena ur andra synpunkter och hade sålunda ej att anlägga behovssynpunkten på nyetableringar. Från detaljistparten framhålles i detta sammanhang, att manufakturnämnderna emellertid i många fall utöva en betydande rådgivande verksamhet. Anses de näringspolitiska förhållandena icke medge en planerad nyetablering, klarlägges butikens möjligheter för vederbörande, med påföljd att sökanden mången gång avstår från sitt tilltänkta företag eller förlägger affären till annan ort. F r a m h ä r d a r vederbörande i sina avsikter avstyrkes emellertid icke rörelsen enbart på den grund, att behov icke anses förefinnas. Från leverantörhåll har anförts, att enligt leverantörernas uppfattning i de större städernas förorter ofta finnas för få manu-

372 faktur- och konfektionsaffärer. Det har emellertid, uppgives det, visat sig svårt att intressera lämpliga personer för att etablera rörelse inom dylika områden, beroende därpå, att det kan taga flera år att upparbeta en dylik förortsaffär så att den ger tillräcklig avkastning. Slutligen må i förevarande sammanhang påpekas, att ett godkännande av nyetableringsinstanserna icke medför skyldighet för de anslutna leverantörorganisationernas medlemmar att upptaga affärsförbindelse med den etablerande. Inom branschen är sålunda vanligt att vissa leverantörer, i huvudsak sådana som föra modebetonade artiklar i höga prislägen, men även andra, såsom vissa större konfektionsfabrikanter, antaga endast en eller ett fåtal återförsäljare på varje ort.

VI. Nyetableringskontrollens omfattning och effektivitet. Enligt av branschorganisationerna lämnade uppgifter har centralnämnden under åren 1935—1950 behandlat sammanlagt 3 522 nyetableringsärenden. Härav hade 2 218 (63 %) godkänts och 1 304 (37 %) underkänts. Hur ärendena fördela sig på olika år angives nedan i tabell 6. Av tabellen framgår bl. a., att antalet u n d e r k ä n d a etableringar under de tidigare åren övervägde i förhållande till de godkända, men att efter hand en förskjutning inträtt, så att antalet godkända ärenden under de senare åren kommit att bli flera än de underkända. Till avgörande av skiljenämnden har hänskjutits endast ett relativt fåtal ärenden. Antalet redovisas i tabell 7 för vissa år. Över samtliga avgjorda nyetableringsärenden föres kortregister hos SBM och textilfabrikantföreningen. På grundval av uppgifter från lokalföreningarna införas i kortregistret uppgifter bl. a. angående huruvida sökande öppnat rörelse Tabell 6.

Antal av centralnämnden godkända resp. underkända etableringar samt upphörda resp. ej öppnade affärer inom manufakturbranschen.

A r

1935 , . 1936 1937 . .. 1938 1939 1940 , , 1941 1942 1943 1944 .. . 1945 1946 1947 1948 , 1949 1950 Summa

Godkända Godkända som uppGodsom ej hört fram kända öppnat till 1946 affär

30 2 54 2 94 2 5 108 4 113 3 56 50 1 31 3 119 7 192 1 263 308 uppg. sakn. > 251 185 165 > 199 2 218

30 Underkända

UnderkänUnderUnder- kända som Summa da i % av kända som upphört behandlade summan ej öppnat fram till ärenden behandlade affär ärenden 1946

5 12 25 20 15 5 5 2 4 2 1

34 86 115 132 123 46 40 16 89 125 137 118 72 66 51 54

10 16 26 19 23 6 3 4 27 30 (2) uppg. sakn. » »

18 54 68 71 63 17 12 3 6 4 3

64 140 209 240 236 102 90 47 208 317 400 426 323 251 216 253

53 61 55 55 52 45 44 34 43 39 34 28 22 26 31 27

3 522

373 Tabell 7. Antal av skiljenämnden behandlade ärenden åren 1937—1939 och 1944—1950. Å r 1937 1938 1939 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950

Godkända

Underkända

Summa

8 6 4 15 23 2 6 4 1 5

3 7 2 20 27 10 6 3 4 2

11 13 6 35 50 12 12 7 5 7

eller ej samt huruvida påbörjad rörelse nedlagts. För att erhålla uppfattning om nyetableringskontrollens effektivitet ha uppgifter från kortsystemet sammanställts i tabell 6. Reservation måste därvid göras för materialets tillförlitlighet, i det uppgiftslämnandet till kortregistret i många fall enligt uppgift icke varit fullständigt. Av tabellen framgår, att av de 1 061 personer, som t. o. m. år 1946 fått etablering underkänd, ett så förhållandevis ringa antal som 166 avstått från att öppna affär — en uppgift som torde innebära en väsentlig underskattning. Antalet affärer, som fram till år 1946 upphört, är avsevärt större i fråga om de underkända (319 eller 36 % på 895 öppnade rörelser) än i fråga om de godkända (96 eller 7 % på 1 388 rörelser). Ser man på perioden 1935—1939 befinnes, att i fråga om de underkända affärerna ca 75 % antingen ej öppnats eller sedermera upphört. I fråga om de godkända rörelserna utgör motsvarande procenttal 23. F ö r de senaste åren synes av tabellen att döma antalet underkända rörelser, som ej öppnats eller nedlagts, vara väsentligt lägre än för tidigare år. Emellertid torde detta förhållande till stor del vara att tillskriva bristande redovisning. Enligt uttalanden av representanter för SBM uppskattas nyetableringskontrollens effektivitet under senare år till ungefär 65 %. Jämföres effektiviteten i fråga om nyetableringskontrollen inom textilbranschen ' m e d speceri- och lanthandelsbranscherna synes åtminstone för senare år effektiviteten vara något lägre för textilbranschen än för speceri- och lanthandeln. I främsta rummet torde detta bero på att inom textilbranschen ett ej Obetydligt antal mindre fabrikanter och grossister stå utanför nyetableringsavtalet. Med ledning av lämnade uppgifter om de avtalsslutande leverantörföreningarnas uppskattade del av utbudet av varor kan man sluta sig till, att de avtalsslutande parterna jämte företag som avgivit s. k. anslutningsförbindelse behärska 75—80 % av marknaden. Icke obetydliga möjligheter till varuförsörjning för avstyrkta butiker synes sålunda stå till buds. Varuförsörjningen för avstyrkta detaljhandelsrörelser inom textilbranschen underlättas ytterligare därav, att varans beskaffenhet, transportkostnaderna m. m. i allmänhet icke lägga hinder i vägen för en detaljist att verkställa inköp från avlägset belägna leverantörer, samt att i fråga om konfektionsvaror inköpen oftast äga rum direkt från fabrikanten. Till jämförelse må erinras om att detaljaffärerna inom speceribranschen däremot med hänsyn till transportkostnaderna eller varornas beskaffenhet praktiskt taget äro uteslutande hänvisade till lokala grossister. Även om såsom av det ovan sagda torde framgå, relativt goda möjligheter till varuförsörjning stå till buds för icke godkända rörelser må framhållas, att det enligt uppgift från branschhåll likväl knappast torde vara möjligt att driva en

374 större välsorterad rörelse utan godkännande.! Sortimentsurvalet kan i dylikt fall nämligen icke bli så fullständigt som om inköp kunna ske direkt från de ledande fabrikanter och specialgrossister, vilka äro anslutna till avtalet. För mindre rörelser av exempelvis typen sybehörsaffär anses dessa nackdelar däremot icke vara alltför betydande, enär en mindre rörelse i alla fall ej kan hålla fullständig sortering, samt en viss tillgång även till de ledande fabrikanternas varor kan erhållas genom vissa utanför avtalet stående grossister, särskilt några större postorderfirmor. Till den del, som icke godkända rörelser startas och drivas, torde väsentligen vara fråga om rörelser av relativt begränsad omfattning. Ehuru nyetableringskontrollen i fråga om mindre rörelser icke är effektiv i full utsträckning anses densamma inom branschkretsar likväl ej sakna betydelse. Redan genom vetskapen om nyetableringskontrollens tillvaro anses nämligen ett stort antal personer utan erforderliga förutsättningar att driva handel inom branschen avhållas från att starta rörelse. Härigenom förhindras, förklarar man, tillkomsten av ett stort antal »okynnesetableringar», som eljest skulle förorsaka grossister och fabrikanter ökade kostnader genom alltför små beställningar och kundförluster vid ofta förekommande fallissemang och som skulle störa detaljhandelsmarknaden dels genom felaktig prissättning och försäljning med ringa eller ingen förtjänst, dels ock genom de konkursrealisationer eller andra utförsäljningar till underpris, som icke skulle kunna undvikas i fråga om dylika affärer. I avsikt att förbättra nyetableringskontrollens effektivitet ha, enligt uppgift av representanter för den. tidigare omförmälda s. k. anslutningsnämnden, försök från nämndens sida gjorts att i ökad utsträckning vinna anslutning till nyetableringskontrollen från utanförstående smågrossister och postordergrossister. Försöken uppgivas emellertid ha misslyckats, främst på grund av bristande intresse från vissa postordergrossisters sida.

VII. Undersökning angående nyetableringsavtalets tillämpning. Undersökningens omfattning. För att erhålla en närmare bild av nyetableringskontrollens tillämpning och de behandlade ärendenas beskaffenhet ha de sakkunnigas sekretariat hos SBM tagit del av där förvarade akter till samtliga under första halvåret 1938 och första halvåret 1945 av centralnämnden avgjorda nyetableringsärenden, I fråga om de under första halvåret 1938 avgjorda ärendena visade sig det tillgängliga materialet vara tämligen knapphändigt och ojämnt. Formulär till anmälningar och rapporter från manufakturnämnder hade i huvudsak kommit till användning först mot periodens slut och endast beträffande några nämnder. De skäl, som föranlett manufakturnämnderna att avstyrka ärenden, angåvos ofta endast genom en blyertsanteckning å akten och saknades stundom. Beträffande de under första halvåret 1945 behandlade ärendena var det tillgängliga materialet mera fylligt. Anmälan och rapport från manufakturnämnderna hade i regel avfattats å blankett enligt de vid 1939 års avtal fogade formulären, och manufakturnämndernas avstyrkande beslut voro i regel försedda med kort motivering, upptagande de huvudsakliga skäl, varpå avstyrkandet grundats. I de genomgångna akterna h a r icke funnits tillgängligt utdrag ur centralnämndens protokoll, utan endast meddelande om centralnämndens beslut. Tabell 8 upptager en översikt över de undersökta fallen. Det torde böra anmärkas, att ransoneringen av textilvaror upp1 I tider av varuknapphet, då fabrikanter och grossister tillämpa kvotering för sina kunder uppstå av naturliga skäl avsevärda svårigheter för nyetableringar vare sig de äro godkända eller ej att kunna få leveranser inom trånga sektorer.

375 Tabell 8 . Under första halvåren 1938 o c h 1945 av centralnämnden behandlade ärenden j ä m t e uppgift o m deras tidigare behandling i m a n u f a k t u r n ä m n d .

Hela antalet behandlade fall

S:a

Etablering av ny rörelse

Etablering av filial

Utvidgning av bestående rörelse

Omprövning a v förut meddelade beslut om icke godkännande

A v maAv maAv maAv maAv manufaknufaknufaknufaknufakturt urturturt urnämnnämnnämnnämnnämnden den den den den S:a S:a S:a S:a a 3 71 m rf

1938, första halvåret Av centralnämnden godkända underkända

341 53

20 50

10 Avskrivna Summa 1938

1945, första halvåret Av centralnämnden godkända underkända

113 2 863

88 113 157 62 95 12

11 Avskrivna. Summa 1945

5 11

5 19 11

1 I 5 av dessa fall har centralnämndens beslut (av lokalnämnden) underställts skiljenämndens prövning. Skiljenämnden fastställde i fråga om 4 av fallen centralnämndens godkännande beslut (samtliga avseende ny rörelse) samt underkände i 1 av fallen etableringen (avseende filial). 2 I 10 av dessa fall har centralnämndens beslut underställts skiljenämndens prövning. Skiljenämnden fastställde i 6 av fallen centralnämndens godkännande beslut (4 fall avseende ny rörelse; 1 fall avseende filial; 1 fall avseende utvidgning av rörelse) samt underkände i 4 av fallen etableringen (1 fall avseende ny rörelse; 1 fall avseende filial, 1 fall avseende utvidgning av rörelse samt 1 fall avseende omprövning av förut meddelat beslut om icke godkännande). 3 I 5 av dessa fall har centralnämndens beslut underställts skiljenämndens prövning. Skiljenämnden fastställde i fråga om 4 av fallen centralnämndens beslut om icke godkännande (alla avseende ny rörelse; klagan av sökanden) samt godkände i 1 av fallen etableringen (likaledes avseende ny rörelse; klagan av lokalnämnden, som för sin del tillstyrkt godkännande). h ö r d e först d e n 26 n o v e m b e r 1945 o c h att l e v e r a n t ö r e r n a ä n n u u n d e r f ö r s t a h a l v året i b e t y d a n d e omfattning t i l l ä m p a d e kvotering i fråga o m k n a p p a v a r o r . H ä n s y n h ä r t i l l b ö r t a g a s v i d en j ä m f ö r e l s e m e d 1938. B o r t s e s från a v s k r i v n a fall, b e f i n n e s , a t t c e n t r a l n ä m n d e n u n d e r f ö r s t a h a l v å r e n 1938 o c h 1945 i f r å g a o m r e s p . 76 o c h 82 % a v s a m t l i g a ä r e n d e n s t a d f ä s t m a n u f a k t u r n ä m n d e r n a s förslag. I d e fall, d ä r c e n t r a l n ä m n d e n i n t a g i t e n a n n a n s t å n d p u n k t än vederbörande m a n u f a k t u r n ä m n d , h a r dess beslut vanligen inneburit

376 godkännande av en etablering, som avstyrkts av manufakturnämnd. Sålunda godkände centralnämnden under de båda halvåren resp. 17 och 27 % av de etableringar, som avstyrkts av manufakturnämnd. Centralnämnden, som representer a r leverantörsparterna, har sålunda icke sällan varit mera liberal än manufakturnämnderna, som representera detaljistparten, låt vara att de båda instanserna i det övervägande antalet fall varit av samma mening. Det må emellertid erinras om, att meningsskiljaktigheter mellan de båda instanserna — ävensom klagan från den etableringssökande — kan föranleda, att ärendena dragas inför skiljenämnden, som även inbegriper en representant för detaljistparten. Centralnämndens mera liberala ståndpunktstagande har härigenom i några fall (1 år 1938 samt 4 år 1945) blivit korrigerat genom ett slutligt underkännande i skiljenämnden, medan i 1 enstaka fall skiljenämnden godkänt en ny rörelse mot centralnämndens underkännande beslut. Ärenden angående ny rörelse. Det största antalet av de genomgångna ärendena har avsett etablering av ny rörelse. Då dessa ärenden också ur allmänna synpunkter torde vara av störst intresse, har i det följande granskningen av dessa ärenden gjorts mest utförlig. Såsom framgått av den i ett tidigare avsnitt lämnade branschöversikten, är textilbranschen långt ifrån enhetlig. De prövade ärendena om etablering av ny rörelse ha också avsett sinsemellan mycket olika slag av nya butiker. I nedanstående uppställning (tabell 9) ha ärendena om etablering av ny rörelse, i den mån så kunnat göras, fördelats efter den planerade rörelsens beskaffenhet. Tabell 9. Fördelning efter rörelsens beskaffenhet av de för första halvåren 1938 och 1945 genomgångna ärendena angående etablering av ny rörelse. 1938 Rörelsens beskaffenhet

Godkända

1945 Underkända

Manufakturaffärer 1 Sybehörs-, kortvaru-, garn- och trikå-, strumpaffär Herrkonfektion, herrekipering Damkonfektion Barnkonfektion Kombinerad herr-, dam- och barnkonfektion . . . Stuvar och slumpar Andra textil- och beklädnadsaffärer Diversehandel Uppgift saknas

2 1

1 3 2

10 Summa

6 3 2

Godkända

Underkända

11 1 2

5 4

1 1 28

3 3 2 4 3 32

1 I många fall i kombination med annan gren, t. ex. korta varor, sybehör eller (samtliga avstyrkta fall) modevaror, herrekipering, barnkläder, leksaker, glas, diverserörelse.

I tabell 10 ha de genomgångna ärendena angående etablering av ny rörelse fördelats efter sökandenas yrken. Härav framgår, att av de under första halvåret 1938 prövade 78 anmälningarna om etablering av ny rörelse 35 kommo från personer med erfarenhet från detaljhandelsverksamhet i branschen (45 % ) , medan motsvarande siffror för första halvåret 1945 utgjorde 157 och 55 (35 %). Nedan kommer de genomgångna ärendena angående etablering av ny rörelse att närmare kommenteras för godkända och underkända etableringar var för sig.

377 Tabell 10. Fördelning efter nyetableringssökandenas yrken av de för första halvåren 1938 och 1945 genomgångna ärendena angående etablering av ny rörelse. 1938

Av

I. Sökande med erfarenhet av butikshandel i branschen (egna förtagare, handelsbitråden etc) II. Sökande utan erfarenhet från butikshandel i branschen 1. Personer med erfarenhet från annan detaljhandelsbransch 2. Personer som drivit ambulerande handel med branschens varor 3. Sysselsatta inom branschen men ej i detaljhandel 4. Skräddare, skrädderiinnehavare 5. Sömmerskor 6. Kafé- eller konditoriidkare 7. Tjänstemän, kontorister och liknande. . . . 8. Lagerbiträden och liknande 9. Hantverkare, andra än skräddare eller sömmerskor 10. Industriarbetare 11. Sysselsatta inom jordbruk och liknande. . 12. Husligt arbete (hemmafruar, hembiträden o. dyl.) 13. Övriga yrken III. Uppgift saknas Summa

centralnämnden

godkända

underkända

godkända

underkända

1 21 4 1 3

l2 8 8 1 4

1*

—

23 10 7 3 2 25

1 2

28 4 3

l 2 1

1 28

7 3»

2io

12 10»

—

1 Resande i linnevaror, dekoratör i manufakturaffär. — 2 Haft egen textilfirma, dock ej detaljhandel. — 3 Syfabriks-, strumpfabriksföretåndarinna. —• 4 I maskinfirma. — 5 I färgoch skobranscherna. — 6 Hårfrisörska. — 7 Skomakare. — 8 Hårfrisörska, frisör. — 9 Affärsman, biografvaktmästare, köksbiträde. — 10 Disponent i bussbolag, »Spirella»-ombud. — u Chaufför, mjölnare, trävaruhandlare, mejeriföreståndarinna, radioman, skogvaktare, symaskinsagent, fru som bedriver uppfödning av pälsdjur, arbetare som har agenturer; avsynare och tillskärare i skinnbranschen.

1. Godkända etableringar. Hela antalet av centralnämnden godkända etableringar av ny rörelse utgör, såsom framgår av tabell 10, 28 år 1938 och 73 år 1945. Huvudparten av dessa etableringar har gjorts av personer som haft erfarenhet från detaljhandel i branschen såsom egna företagare, handelsbiträden eller på liknande sätt. Många etableringar av ny rörelse ha emellertid också godkänts ehuru vederbörande etablerande saknat branscherfarenhet, nämligen 9 år 1938 och ej mindre än 34 år 1945, eller en tredjedel, resp. nära hälften av samtliga under respektive tidsperioder godkända etableringar av ny rörelse (jfr tabell 10). De personer med erfarenhet från detaljhandel i branschen, som godkänts, synas som regel väl ha uppfyllt nyetableringsavtalets föreskrifter om personlig kompetens. Den vanligaste tiden för samlad erfarenhet i branschen utgjorde mellan 5 och 15 år, medan några hade ännu längre praktiktid, i enstaka fall upp till 30—35 år. Ett fåtal hade dock icke längre branscherfarenhet än avtalets minimitid, 3 år. Endast i två fall hade vederbörande kortare praktik än den sti-

378 pulerade tiden. (En person hade sålunda endast 2 års vana i konfektionsaffär, men hade å andra sidan tidigare drivit tobakshandel i 7 å r ; en person hade varit affärsbiträde endast ett år men hade därförut varit sömmerska.) I något m i n d r e än hälften av fallen har upplysts, att sökanden vid tiden för prövningen var handelsbiträde eller hade motsvarande ställning, medan endast i ett fåtal fall framgår att sökanden redan förut var egen företagare. I återstående fall har endast praktiktidens längd angivits utan att upplysning meddelats om vederbörandes ställning i sin tidigare verksamhet. De personer utan erfarenhet från butikshandel i branschen, som fått ny rörelse godkänd av centralnämnden, har uppenbarligen ej uppfyllt nyetableringsavtalets formella fordringar i fråga om personliga förutsättningar. En stor grupp bland de här ifrågavarande fallen utgöres av etableringar, som gjorts av skräddare och sömmerskor (5 år 1938 och 16 år 1945). Erfarenheten från den utövade hantverksrörelsen har i dessa fall synbarligen likställts med detaljhandelspraktik. En annan större grupp består av nya affärer som öppnats av personer med erfarenhet från annan detaljhandelsbransch (tabell 10, 11:1). Huvudparten av dem kommo från speceri- och lanthandelsbranscherna. I fråga om övriga fall, där sökanden godkänts utan att han haft branschkunskap (tabell 10, 11:6—13), h a r vederbörande mestadels utfäst sig att anställa branschkunnigt biträde eller har i några fall sökandens make eller maka varit branschkunnig. Endast i ett undantagsfall synes godkännande ha skett utan att branschkunnig medhjälpare stått till buds (jordbrukare i fjällbygd). I några fall har prövningen gällt affärsrörelse, som redan bedrivits ett antal år, innan densamma kommit att upptagas till prövning. I dylika fall synes den erfarenhet som vunnits under den egna rörelsens utövande ha fått tillgodoräknas av den sökande. I fråga om de godkända sökandenas ekonomiska förhållanden lämnas i allmänhet i handlingarna uppgift angående det kapital, som disponerats för rörelsen. I andra fall angives ekonomien som »god», »ordnad» etc. Nedanstående sammanställning visar hur stort kapital som disponerades av de godkända etableringssökande, som avsågo att starta ny rörelse, i den mån uppgift finnes om det disponibla kapitalets storlek. De godkända etableringssökandes kapitalresurser År 1938 (antal Ar 1945 (antal sökanden sökanden) Kanitfll saknas 2 000— 3 000 k ronor 3 000— 5 000 5 000—10 000 10 000—15 000 15 000—25 000 25 000—75 000 i) Över 75 000 Ordnad eller god ekonomi TTnneift saknas.

4 5

1 8 4 12 18 11 10 3 3 3

1 5 4 5 2 2

Summa

De angivna beloppen synas i regel ha avsett eget kapital, men i några fall h a r i siffrorna inräknats också lånat kapital. En sökande (skräddare) godkändes 1945, ehuru han, såvitt handlingarna utvisa, icke hade vare sig eget eller främmande kapital.

379 Beträffande affärslokalens beskaffenhet saknas i regel upplysningar. Emellertid har uppmärksammats, att i ett fall en sömmerska fått tillstånd att driva sybehörsaffär, ehuru den tilltänkta affärslokalen utgjordes av ett bostadsrum (stationssamhälle i Norrland). Såsom av tabell 8 framgår hade de lokala manufakturnämnderna i många fall avstyrkt de av centralnämnden godkända etableringarna av ny rörelse (1938 8 fall, 1945 15 fall). Avstyrkandena i fråga motiverades år 1938 i 2. fall med bristande personliga (i ena fallet för hög ålder — 63 år) och ekonomiska förutsättningar, i 1 fall med enbart bristande ekonomiska förutsättningar, i 1 fall med enbart bristande näringspolitiska förutsättningar (behov) samt i 3 fall därmed att sökanden påstods vara »bulvan», vara »illojal» eller spekulera i grundande av nya affärer. I 1 fall upptager manufakturnämndens beslut icke någon motivering. 1945 motiverades manufakturnämndernas avstyrkanden i 4 fall med bristande personliga och ekonomiska förutsättningar eller ettdera av dessa skäl; i 8 fall med bristande behov av rörelsen i förening med endera bristande personliga förutsättningar (6 fall) eller bristande ekonomiska förutsättningar (2 fall). I 1 fall år 1945 avstyrkte manufakturnämnden slutligen på grund av brister i fråga om affärslokalens beskaffenhet och i 1 fall, enär vederbörande ansågs vara »bulvan». I 1 fall upptager manufakturnämndens beslut icke någon motivering. Anmärkningsvärt synes vara, att manufakturnämnderna i flera fall anlagt strängare fordringar än centralnämnden även beträffande de ekonomiska förutsättningarna. 2. Underkända etableringar. De av centralnämnden underkända etableringarna av ny rörelse utgjorde för undersökningsperioderna tillhopa 50 år 1938 och 84 år 1945. För den fortsatta framställningen synas dessa ärenden lämpligen såsom skett i tabell 10 kunna uppdelas i två grupper, nämligen å ena sidan de ärenden, där etableranden icke haft tidigare erfarenhet från detaljhandel i branschen, och å andra sidan de ärenden där etableranden haft sådan erfarenhet. a) Vad angår den grupp underkända etableringar av ny rörelse, där vederbör a n d e saknat erfarenhet från detaljhandel i branschen (33 fall år 1938; 66 fall år 1945) är uppenbart, att etableranden icke i något av fallen uppfyllt nyctableringsavtalets formella förutsättningar i fråga om personliga förutsättningar. Beträffande frågan i vilken utsträckning de här avsedda personerna haft sådan ekonomi, att de kunna antagas ha fyllt nyetableringsavtalets fordringar på ekonomiska förutsättningar visar en genomgång av fallen, att inom denna grupp den etablerande i omkring en tredjedel av 1938 års fall samt i omkring hälften av 1945 års fall uppgivits ha god ekonomi eller disponera ett kapital, som i fråga om branschkunniga personer i allmänhet ansetts tillräckligt för ett godkännande. Beträffande flertalet övriga fall inom här ifrågavarande grupp förelågo däremot sådana upplysningar, att det torde få anses uppenbart eller troligt att personerna ej heller fyllt avtalets krav på ekonomiska förutsättningar för den tillämnade rörelsen. I flertalet av sistnämnda fall framgår av handlingarna, att kapital saknats eller understigit 1 500 kronor. I fråga om kategorin skräddare och sömmerskor (tabell 10 grupperna 4—5) må anmärkas, att beträffande de 4 skräddare som år 1938 fått ansökning underkänd i 3 av fallen ekonomiska förutsättningar — såvitt handlingarna utvisa — uppenbarligen ej förelegat (kapital saknades i 2 fall; mycket dålig ekonomi i 1 fall) medan i det återstående fallet lokalnämnden avstyrkt med hänsyn till lokalens beskaffenhet. I fråga om de 17 skräddare och sömmerskor, som fått sina ansökningar underkända år 1945 synas i flertalet fall handlingarnas upplysningar om vederbörandes ekonomiska förhållanden föranleda till antagande, att

380 bristande ekonomiska förutsättningar varit den huvudsakliga grunden till underkännandet, 1 ehuru i enstaka fall måhända icke kan uteslutas att fordringarna på disponibelt kapital något skärpts med hänsyn till sökandens bristande personliga förutsättningar eller de näringspolitiska förhållandena på platsen. I åtminstone två av 1945 års fall, då etablering av skräddare eller sömmerska underkänts, synas de ekonomiska förhållandena knappast ha kunnat giva anledning till underkännandena. Med hänsyn till att skräddare och sömmerskor, som velat etablera öppen affär och som haft tillfredsställande ekonomi i allmänhet blivit godkända, torde i sist angivna två fall få antagas, att underkännandet grundats huvudsakligen därpå, att behov av de nya affärerna ej ansetts förefinnas. 2 Beträffande personer med erfarenhet från annan detaljhandelsbransch (tabell 10, 11:1) vilka fått etablering underkänd, synas i flertalet fall vederbörande endera ha saknat eget kapital eller haft alltför kort allmän affärspraktik (2—2*/., år i affär), vilket förhållande synes ha motiverat underkännandet. Emellertid synes, såvitt handlingarna utvisa, inom här ifrågavarande kategori i 3 fall 1938 och 3 fall 1945 brister icke ha förefunnits i fråga om ekonomin eller den all-* m a n n a affärspraktikens längd. Det torde måhända i fråga om några av sist angivna sex fall ej kunna helt uteslutas, att de näringspolitiska förhållandena spelat åtminstone den rollen, att man ej — såsom skett i andra fall — ansett sig böra göra avsteg från de formella kraven på branscherfarenhet, 3 medan i andra fall underkännandet synes till övervägande del haft sin grund i bristande tilltro till vederbörandes personliga förmåga. 4 Såsom framgår av redogörelsen för godkända ärenden hade i ett flertal fall personer utan branscherfarenhet fått etablering godkänd under förutsättning att vederbörande anställde branschkunnigt biträde eller på annat sätt disponerat branschkunnig hjälp. Emellertid har vid granskningen uppmärksammats ett fall, där en icke branschkunnig person enligt uppgift skulle komma att åtnjuta bistånd från branschkunnig kompanjon. Med hänsyn till den praxis som tillämpats och då i förevarande fall vederbörande disponerade kapital, torde få antagas, att underkännandet i fråga till huvudsaklig del grundats på tillämpning av behovsprincipen, 5 såvida icke, vilket dock ej kan utläsas ur handlingarna, kompanjonskapet med den branschkunnige endast tillkommit för skens skull. b) Inom den grupp av underkända etableringar av ny rörelse, där den etabler a n d e haft erfarenhet från detaljhandel inom branschen (17 fall under vardera 1 Endast i 3 fall angives vederbörandes ekonomiska förhållanden dock såsom dåliga. I samtliga övriga fall uppgives, att den sökande disponerar mindre kapital. En hade sålunda 1 000 kr, en 1 080 kr, tre 2 000 kr, en 1 500 kr eget jämte 2 000 kr i lånat kapital, en 1 500 kr i eget jämte 3 500 kr i lånat kapital samt en 2 000 kr i eget jämte 6 000 kr i lånat kapital (därvid dock anmärktes, a t t det lånade kapitalet kunde uppsägas per 3 månader) samt en 3 000 kr i lånat kapital. Samtliga de angivna fallen hade av lokalnämnderna avstyrkts på grund av bristande ekonomiska förutsättningar, i tre fall under åberopande tillika av att det icke funnes behov av ny affär på platsen. En person, som enligt uppgift disponerade 14 000 kr, hade haft växelprotester och en, som enligt uppgift hade 4 000 kr i eget och 9 000 kr i lånat kapital, har i handlingarna angivits såsom icke skötsam samt i avsaknad av lokal. En sömmerska, enligt handlingarna skötsam och disponerande 3 000 kr i kapital, som ville etablera »syateljé» i municipalsamhälle, där specialaffärer saknades, hade underkänts av centralnämnden enligt blyertsanteckning å akten »av ekonomiska orsaker». 2 Fall 4 och 5 i förteckningen nedan. 3 Exempel. Förmögen f. d. lanthandlare avsåg att öppna tillfällighetsförsäljning i gårdslokai liten stad. Manufakturnämnden avstyrkte. Centralnämnden godkände ej. 4 Exempel. Person med 10 års erfarenhet som specerihandelsbiträde avsåg a t t öppna diverse affär med textilvaror på landsbygden. Ehuru vederbörande disponerade 6 000 kr avstyrktes etableringen av både manufakturnämnd och centralnämnden, som det synes närmast med hänsyn till bristande personliga förutsättningar (»inget ekonomiskt sinne») dokumenterat genom en omöjlig vinstkalkyl. 5 Fall nr 6 i förteckningen nedan.

381 av å r e n 1938 och 1945) visar en närmare granskning av dessa ärenden, att nyetableringsavtalets formella krav på personliga kvalifikationer i allmänhet väl fyllts.. Endast undantagsvis var detta ej fallet (nämligen 1938 i 1 fall och år 1945 i 4 fall; för kort praktiktid eller ålder under 23 å r 1 ) . En genomgång av de ärenden i nom h ä r ifrågavarande grupp där den etablerande haft de erforderliga personliga kvalifikationerna (16 fall år 1938 och 13 fall år 1945) ger vid handen, att v e d e r b ö r a n d e i ej m i n d r e än 12 fall år 1938 och 11 fall år 1945 helt saknat eller haft endast ringa kapital eller eljest haft bristfällig ekonomi. Grunden för c e n t r a l n ä m n d e n s u n d e r k ä n n a n d e n torde i sagda 23 fall därför få antagas ha utgjort väsentligen bristande ekonomiska förutsättningar. I fråga om återstående 4 falli 1938 och 2 fall 1945 synas etablerandena — enligt vad handlingarna utvisa — ha fyllt nyetableringsavtalets formella fordringar beträffande såväl personliga som ekonomiska förutsättningar. Den huvudsakliga grunden för underk ä n n a n d e t torde med hänsyn till de omständigheter, som kunna utläsas ur handlingarna, i fråga om n ä m n d a C fall ha utgjort: i 2 fall (båda 1945) brister i fråga om affärslokalens beskaffenhet; i 1 fall (1938) bristande personlig kompetens (de formella kraven visserligen uppfyllda men praktiktiden låg 20 år tillbaka i t i d e n ) ; samt i 3 fall (samtliga 1938) allmänt näringspolitiska överväganden. 2 I vilken utsträckning de u n d e r k ä n d a etableringarna av ny rörelse, för vilken ovan redogjorts, trots u n d e r k ä n n a n d e n a och den därav följande avstängningen från leveranser från leverantörernas sida ändock kommit till stånd och kunnat fortleva, har icke undersökts. Emellertid framgår av de genomgångna handlingarna, att ett icke ringa antal av de här ovan behandlade, underkända etableringarna av ny rörelse omprövats av centralnämnden vid senare tillfällen och att de trots avstängningen startade affärerna därvid godkänts. Av de under första halvåret 1938 icke godkända 50 etableringarna av ny rörelse hade sålunda ej m i n d r e än 11 under tiden fram till år 1947 vid dylik förnyad prövning blivit godkända av centralnämnden, medan 2 etableringar underkänts även vid omprövningen. Av de under första halvåret 1945 underkända 84 etableringarna av ny rörelse hade 8 fram till våren 1948 godkänts av centralnämnden. Centralnämndens beslut i de genomgångna ärendena angående etablering av ny rörelse har endast i ett mindre antal fall underställts skiljenämndens prövning, nämligen i 4 fall första halvåret 1938, samt i 10 fall första halvåret 1945. Endast i två av fallen ändrades centralnämndens beslut av skiljenämnden. 3 Att av detta fåtal ärenden draga några slutsatser angående skiljenämndens praxis torde icke vara görligt. Övriga ärenden. I fråga om etablering av filial och utvidgning av bestående rörelse har såsom framgår av tabell 8 (kolumnerna 4 och 5) samtliga ärenden på två undantag när (båda avseende utvidgning) godkänts av centralnämnden, ej sällan mot den lo1 I fråga om 1945 års 4 fall synas med hänsyn till föreliggande förhållanden troligt a t t den bristande personliga kompetensen icke i något fall varit ensamt utslagsgivande för underkännandet, utan att jämväl de ekonomiska förutsättningarna och i 2 av fallen jämväl den blivande butikslokalens beskaffenhet bedömts otillfredsställande av nyetableringsinstanserna. 2 Se fall 1—3 i förteckningen nedan. 3 1938 års fyra fall utgjordes samtliga av godkända etableringar, beträffande vilka vederbörande lokala manufakturnämnd utan resultat hos skiljenämnden yrkade icke godkännande. Av 1945 års fall avsågo 5 av centralnämnden godkända etableringar (klagan av lokal manufakturnämnd; ändring i 1 av fallen — se fall nr 8 i förteckningen nedan) samt 5 av centralnämnden icke godkända etableringar (klagan av sökanden i 4 fall, ej ändring; klagan av lokal manufakturnämnd i 1 fall, etableringen godkänd).

382 kala manufakturnämndens avstyrkande. I praktiskt taget samtliga fall, där manufakturnämnderna avstyrkt, hade av vederbörande manufakturnämnd såsom skäl för avstyrkandet åberopats bristande behov, enbart eller i förening med andra skäl. Också i vad avser här avsedda fall har centralnämnden sålunda visat sig skänka avsevärt mindre beaktande åt de näringspolitiska förhållandena än vad de lokala detaljistnämnderna förordat. I ett enstaka fall (utvidgning av speceriaffär med manufakturvaror) synes dock även centralnämnden ha fäst icke obetydligt avseende vid behovet även om vederbörandes personliga kvalifikationer måhända också bedömts i viss mån bristfälliga. 1 Till jämförelse må nämnas att i fyra andra fall utvidgning av livsmedelsaffär med manufakturvaror godkänts utan att särskild branschvana i fråga om manufakturvaror synts förefinnas. 5 av de här omförmälda av centralnämnden godkända ärendena angående filialetablering eller utvidgning av rörelse hade av vederbörande manufakturnämnd bringats under skiljenämndens prövning. I tre av fallen (två gällande filialetablering; ett gällande utvidgning) ändrades centralnämndens godkännande beslut till icke godkännande. I ett av sistnämnda fall torde skiljenämndens icke godkännande beslut till huvudsaklig del ha motiverats därmed, att företaget ej tillämpat god affärssed (böter för prisocker) medan i ett av de andra fallen förelåg särskilda förhållanden. Beträffande de av centralnämnden verkställda omprövningar av tidigare meddelade beslut om icke godkännande (tabell 8, kolumn 6) kan nämnas, att av de 18 år 1945 godkända ärendena första prövningen verkställts i ett fall år 1935, ett fall år 1937, 4 fall år 1938, 4 fall år 1939, ett fall år 1940, G fall år 1944 och ett fall år 1945. De tidigare besluten om icke godkännande synas i flertalet fall ha grundats på bristande branschvana och bristande ekonomiska förutsättningar eller ett av dessa skäl samt i något enstaka fall även på bristande behov av den berörda affären. 2 Förteckning över samtliga fall under första halvåret 1938 och första halvåret 1945, där de allmänt näringspolitiska förhållandena på platsen synas ha varit till väsentlig del avgörande för ett icke godkännande beslut av centralnämnden. 1938. 1. 37-årig gift man, som under åren 1933—1937 bedrivit manufakturaffär i mindre stad, avsåg att öppna liknande affär i medelstor stad i mellansverige. Uppgives i manufakturnämndens rapport ha »några tusen kronors kapital». I staden (omkring 40 000 inv.) funnos ett 40-tal affärer i branschen; den närmaste på endast 40 meters avstånd från den planerade. Den lokala manufakturnämnden avstyrkte etableringen med motivering att behov av affären icke kunde anses föreligga. Centralnämnden, varest förelåg soliditetsupplysningen av innehåll att hustrun hade 10 000 kronor i kapital och att makarna hade boskillnad, underkände etableringen med motivering bristande ekonomiska förutsättningar. (Sedan rörelsen överlåtits till annan person med mycket goda såväl personliga som ekonomiska förutsättningar godkändes rörelsen år 1941.) 1

Fall 7 i förteckningen nedan. Exempel. 50-årig skräddare med 26 års yrkesvana, kristidsnämndens ombud, bokföringskunnig, avsåg år 1943 att starta en herrekiperingsrörelse i industrisamhälle. Eget kapital 15 000 kr. På platsen funnos 2 herrekiperingsaffärer och andra textilaffärer. Manufakturnämnden avstyrkte på grund av bristande näringspolitiska förhållanden och enär nödigt kapital saknades (ej styrkt vid nämnden). Centralnämnden avslog etableringen på grund av »bristande allmänna förutsättningar på platsen». Vid omprövning år 1945 godkände centralnämnden etableringen mot manufakturnämndens vidhållna avstyrkande. 2

383 2. 27-årig hustru till byggnadssnickare hade i makarnas egen fastighet i mindre samhälle på landsbygden öppnat manufaktur- och modeaffär i lokal där tidigare idkats skrädderirörelse. Hon hade före giftermålet bedrivit egen liknande affär i industrisamhälle samt hade 21/,, års praktik från kombinerad affär (diverserörelse), f manufakturnämndens rapport angående etableringen karakteriseras de ekonomiska förutsättningarna såsom »goda». Beträffande de näringspolitiska förhållandena upplyses, alt befolkningen på platsen huvudsakligen lever av lantbruk samt att i trakten finnas 15 affärer, av vilka »de flesta föra manufakturvaror». På 20 meters avstånd från nyetableringen fanns lanthandel med försäljning av manufakturvaror. I ärendet upplystes, att sökanden tidigare anmält etablering inom speceri- och lanthandelsbranschen, vilken anmälan icke godkänts av vederbörande samarbetsnämnd inom nämnda bransch. Manufakturnämnden avstyrkte med hänsyn till bristande allmänt näringspolitiska förutsättningar. Centralnämnden underkände rörelsen med motivering bristande branschvana. (Efter omprövning godkände centralnämnden rörelsen år 1941. Rörelsen upphörde år 1944.) 3. 27-årig ogift kvinna avsåg att etablera bcklädnadsaffär i mindre stad i Skåne. Hade tidigare varit biträde inom branschen och även drivit egen affär. Eget kapital 3 000—4 000 kronor. Manufakturnämnden hävdade, att den egentlige innehavaren av den nya rörelsen var en affärsman med två affärer i andra städer, vilka förde »varor av allra billigaste slag» och ansåg att här vore fråga om »ett otrevligt fall av illojal filialbildning» samt avstyrkte etableringen. Centralnämnden underkände rörelsen. (Enligt uppgift av, SBM drevs affären fortfarande år 1948.) 1945. 4. Person som utövat bl. a. skräddaryrket i 17 år avsåg att etablera garn- och strurflpaffär i mindre samhälle (badort) i Skåne. Disponerade 3 000 kronor i eget Dch 3 000 i lånat kapital. Manufakturnämnden avstyrkte etableringen. Nämnden, som anmärkte att etableranden jämväl har kemisk tvättinrättning, vilken »gav honom hans försörjning», uttalade tvekan om vederbörandes varukännedom samt upplyste, att orten vore överfylld med textilaffärer, såväl fasta som sommarfilialer. Centralnämnden underkände etableringen med motivering bristande branschvana. 5. 35-årig, gift sömmerska, som utövat yrket sedan 15 år, avsåg att etablera ! manufakturaffär i Göteborg. Eget kapital 4 500 kr. Manufakturnämnden avstyrkte på grund av bristande branschvana och näringspolitiska förutsättningar. Centralnämnden underkände etableringen med motivering bristande branschvana och olämpligt affärsläge. (Rörelsen godkändes av centralnämnden vid ny behandling av ärendet samma år.) 6. 40-årig fru utan branschvana avsåg att etablera strump- och handskaffär i mindre industristad i mcllansvcrige. I ansökan upplystes, att i affären skulle ingå en namngiven fru som arbetat 10 år i branschen. Etableranden disponerade ett eget kapital av 10 000 kronor. På platsen funnos ett flertal affärer. Manufakturnämnden avstyrkte på grund av att behov ej förelåg samt att för sökandens del branschvana saknades. Centralnämnden underkände rörelsen med motivering »bristande branschvana och bristande ekonomiska förutsättningar». (1946 godkändes affären av centralnämnden med hänsyn till att den då »drivits 2 år med framgång».) 7. 35-årig lastbilsägare A (jämväl ägare av skogsgård och kolugn, virkesaffärer) drev med hjälp av sin hustru, som förestod affären, speceri- och diversehandel (med bensinförsäljning) i litet samhälle och ansökte om tillstånd att utvidga rörelsen med textilsortiment. Affären hade nyligen övertagits (prövad av speceribranschens

384 samarbetsnämnd för annan innehavare år 1940 och därvid avstyrkts) sedan A i sin tur överlåtit en av makarna A tidigare på annan plats sedan år 1936 bedriven diverseaffär med bl. a. textilsortiment (sistnämnda rörelse avstyrkt av prövningsnämnderna inom textilbranschen). I ansökningen uppgåvo makarna A sig disponera tillhopa 41 000 kronor i eget och av anhöriga lånat kapital. Enligt soliditetsupplysning utgjorde makarna A:s eget kapital 15—20 000 samt voro de såsom skötsamma och driftiga människor »i besittning av både personliga och ekonomiska förutsättningar för ett framgångsrikt bedrivande av affären». I samhället med 500 inv. funnos tidigare 4 speceri- och diverseaffärer. Manufakturnämnden avstyrkte utvidgningen på grund av allmänt näringspolitiska förhållanden. Centralnämnden underkände utvidgningen med motivering bristande branschvana. 8. Affärsman, f. d. disponent i bussbolag, avsåg att i medelstor residensstad etablera affär med barnkläder. Ej branschvana. Eget kapital 50 000 kronor. Beskrevs av manufakturnämnden såsom ej lämplig (nervsvag). Avstyrktes av mannfakturnämnden på grund av bristande personliga och näringspolitiska förutsättningar (en affär vid samma gata hade nedlagts på grund av att rörelsen ej var lönande). Sedan sökanden hos centralnämnden uppvisat anställningskontrakt med branschkunnig föreståndare, godkände centralnämnden etableringen. Efter klagan hos manufakturnämnden avslog skiljenämnden etableringsansökan. (Några månader senare godkändes etableringen efter omprövning av ärendet.)

VIII. Några ytterligare konkurrensbegränsningar. 1. På sätt framgår av den tidigare lämnade framställningen är postorderhandeln av icke obetydlig omfattning inom textilbranschen. Mellan åren 1933 och början av 1951 gällde för denna företagsform vissa särskilda affärsregler, fastställda av TeKoFa och sedermera upprätthållna av textilfabrikantföreningen. Den närmaste anledningen till reglernas införande var, att postordergrossister ofta sålde icke blott till återförsäljare utan även bedrevo en omfattande s. k. katalogförsäljning direkt till konsumenter. Då vid denna direktförsäljning tillämpades i huvudsak samma villkor och priser som vid försäljningen till återförsäljare ansågs densamma på ett kännbart sätt drabba de fasta manufakturhandlarna på landsbygden och på mindre orter och därför påkalla uppmärksamhet. Även vissa postorderföretags prissättning och reklammetoder ansågos påfordra ingripande från fabrikanternas sida. Genomförandet av de av TeKoFa fastställda bestämmelserna, särskilda för postordergrossisterna och detaljpostorderaffärerna, har ägt rum därigenom att de olika postorderföretagen till textilfabrikantföreningen fått avgiva en särskild »förbindelse» enligt fastställt formulär. Dylika förbindelser avgåvos av praktiskt taget alla postorderföretag av nämnvärd betydelse, nämligen ett 30-tal postordergrossister och ett 15-tal detaljpostorderaffärer jämte ett antal vanliga grossister och detaljaffärer, som vid sidan av sin vanliga verksamhet drevo mindre postorderaffär. Enligt de använda formulären fick vederbörande postordergrossist resp. detaljpostorderaffär förbinda sig att noggrant fullgöra i förbindelsen angivna utfästelser, »vilka gälla såsom huvudvillkor för leveranser från desamma». I förbindelsen utfäste sig postordergrossisten i enlighet härmed bl. a. att noga tillse, att försäljning av dessa fabrikanters varor endast skedde till återförsäljare (varmed dock förstods även vissa större avnämare), att vid redigering av priskuranter, kataloger och listor noga tillse, att desamma, såväl med hänsyn till utbudens beskaffenhet som prissättning, stodo i överensstämmelse med de utbud, som gjordes

385 i engroshandeln inom branschen, samt att endast utsända kataloger, priskuranter och listor antingen till personer som drevo öppen detaljaffär eller »i egenskap av återförsäljare mot erforderlig avans försälja» varorna till allmänheten, eller till vissa yrkesutövare eller ock till statliga och kommunala inrättningar. Antalet av postordergrossisten utsedda ombud å olika platser skulle vidare, enligt åtagande i förbindelse, stå i rimlig proportion till antalet invånare, bebyggelsen m. m. Slutligen innehöll postordergrossisternas förbindelse en punkt, enligt vilken postordergrossisten förband sig »att icke under någon som helst förevändning sälja eller eljest leverera varor till firmor eller andra, som enligt meddelande från TeKoFa äro avstängda från leverans av dessa varor». Enligt uppgift från textilfabrikantföreningen avsågs med sistnämnda bestämmelse ej att förhindra leveranser från postordergrossister till enligt nyetableringsavtalet icke godkända affärer, utan endast att möjliggöra förhindrandet av leveranser till bestående företag, som på särskilt flagrant sätt brustit i sina förpliktelser gentemot fabrikanterna i ett eller annat avseende. Avstängningsåtgärd med stöd av berörda punkt uppgives endast ha förekommit vid ett enda särskilt tillfälle. Till enligt nyetableringsavtalet icke godkända företag ansågos postordergrossisterna däremot fria att leverera. Detaljpostorderaffärema förbundo sig enligt det för dylika företag använda formuläret bl. a. att vid prissättning av i kataloger, priskuranter och listor upptagna artiklar taga nödig hänsyn till de pris som detaljhandeln tillämpar vid försäljning i minut, samt att noga tillse, att i kataloger, priskuranter och listor icke infördes uppgifter, som kunde giva desamma sken av eller föreställning om, att försäljningen vore avsedd till återförsäljare, »utan skola dessa kataloger, priskuranter och listor såväl till sin allmänna uppställning som sitt innehåll tydligt visa, att utbudet gäller direkt till konsumenten». Enligt såväl de för postordergrossisterna som detaljpostorderaffärema använda förbindelserna medgavs TeKoFa att utöva den kontroll över fullgörandet av åtagandena, som TeKoFa kunde finna erforderlig, i samband varmed vederbörande undertecknare också förpliktade sig att, därest överträdelse av hans åtaganden konstaterades, omedelbart vidtaga den rättelse och de åtgärder, som textilfabrikantföreningen i varje särskilt fall fann skäligt föreskriva. I februari 1951 beslöt textilfabrikantföreningens styrelse att allt avtalsbundet samarbete mellan föreningen och postorderföretagen skulle upphöra och att alla förbindelser skulle återställas. Beslutet torde få ses mot bakgrunden av den marknadsreglering som åstadkommits genom ett avtal som Sveriges köpmannaförbund år 1950 träffat med ett 10-tal postordergrossister (de flesta i Borås) om riktlinjer för deras försäljning. I avtalet ha postordergrossisterna förbundit sig att leverera varor endast till följande kategorier kunder: a) Köpmän med öppen affär (inkl. kiosker, turist- och kurorternas bodar samt inom sanatorieområden inrättade affärer) samt detaljpostorderaffärer; b) Hantverkare såsom exempelvis sömmerskor med egen ateljé, skräddare, tapetserare, skomakare och sadelmakare, i den mån varorna äro avsedda att förbrukas vid deras yrkesutövning; c) Gårdfarihandlare med av länstyrelse utfärdat tillstånd. I fråga om kundkategori a) h a r köpmannaförbundet enligt avtalet »för att grossisterna lättare skola kunna avgöra om en kund tillhör nu ifrågavarande kategori» utfäst sig att medverka till att Sveriges speceri- & lanthandlareförbund (SSLF) och Sveriges beklädnads- & manufakturhandlareförbund (SBM) tillställa Grossisterna utdrag ur sina medlemsmatriklar samt inträffade förändringar i dessa varjämte köpmannaförbundet kommer att rekommendera sina länsförbund 25—116665

Bil.

386 att snabbt och korrekt besvara förfrågningar av denna art. Postordergrossisterna å sin sida ha förbundit sig att, innan leverans sker till andra än i matriklarna upptagna firmor, inhämta vederbörande landsfiskals, annan polismyndighets eller länsorganisations av köpmannaförbundet yttrande. I fråga om kundkategori b ) , hantverkare, har köpmannaförbundet förbundit sig att medverka till att SSLF och SBM »tillställa Grossisterna förteckning över godkända sömmerskor och skräddare i den mån sådan kan anskaffas». Grossisterna ha å sin sida förbundit sig att »för kontrollens skull» innan leverans sker till hantverkare m. fl. hos vederbörande landsfiskal, a n n a n polismyndighet eller köpmannaförbundets länsförbund »få bekräftat att ifrågavarande kund är att hänföra till förevarande kategori». I avtalet förklarar sig köpmannaförbundet för sin del intet ha att erinra mot att gällande avtal mellan postordergrossisterna och Svenska textilfabrikantföreningen (se ovan) uppsäges. Enligt uppgift från köpmannaförbundet har avsikten med förbundets ifrågavar a n d e avtal med postordergrossisterna varit att förhindra, att postordergrossisterna sälja varor med detaljhandelsrabatt till personer, som icke driva affärsrörelse i egentlig mening utan endast för egen och bekantskapskretsens behov rekvirerar varor från postordergrossisterna, varigenom den reguljära detaljhandelns försäliningsmöjligheter minskas. En representant från postordergrossisterna har gjort gällande, att avtalet ur dessa grossisters synpunkt måste betecknas såsom värdefullt. Man kan nämligen förvänta, att det misstroende som tidigare gjort sig gällande från detaljhandelns sida gentemot postordergrossisterna som företagsform kan beräknas komina att upphöra. Tidigare förekommo klagomål särskilt från köpmännen i Norrland, att postordergrossisterna sålde till privatpersoner samt andra som icke drevo butiksrörelse i egentlig mening. Genom ifrågavarande avtal ha postordergrossisterna fått »köpmännen på sin sida», vilket enligt postordergrossisterna måste anses överväga nackdelarna av förlusten av en del kunder. 2. Enligt beslut av TeKoFa den 2 maj 1938 har utfärdats vissa gemensamma bestämmelser angående försäljningen av s. k. slumpvaror från de till föreningen anslutna fabrikerna, vilka bestämmelser alltjämt äro i kraft. Försäljningsbestämmelser (maximikonditioner) ha antagits under senare år av Svenska konfektionsfabrikantföreningen och Textilgrossisternas riksförbund var för sig vilka äro bindande för föreningarnas medlemmar. I huvudsak knäsättes härigenom vad som förut enligt fast praxis tillämpats inom branschen. De olika branschfabrikantföreningarna av textilfabrikanter ha likaledes var och en för sin bransch antagit gemensamma konditionsbestämmelser. I fråga om detaljhandeln gåvo SBM:s länsförbund tidigare ut prislistor för standardvaror av ull och bomull, vilka listor nu ersatts av Priskontrollnämndens bestämmelser. Prislistorna voro endast av n o r m e r a n d e karaktär och alltså ej tvingande. Genom de olika länsförbunden och med hjälp av lokala föreningar har sedan 1932 införts överenskommelse om gemensamma realisationstider på alla orter där detta ansetts lämpligt och nödvändigt. På sina håll förekomma vidare lokala gemensamma bestämmelser om förbud mot hemlåning av ömtåliga varor. Inom textilbranschen förekommer i viss utsträckning märkesvarusystemet med av fabrikanten fastställda utförsäljningspriser för detaljhandeln. Särskilt gäller detta i fråga om herrkonfektionsartiklar. Någon samverkan mellan olika fabrikanter för upprätthållande av märkesvarupriserna finnes ej i branschen. Det framhålles, att de återförsäljarrabatter som fastställts av de olika fabrikanterna ofta ligga 5—10 % lägre än den handelsmarginal, som återförsäljarna i allmänhet bruka kalkylera med för motsvarande, ej p r i s b u n d n a artiklar.

387 IX. Nyetableringskontroll inom damhattbranschen. Till den ovan lämnade redogörelsen för nyetableringskontrollen och dess tilllämpning inom textilbranschen torde böra anknytas ett kortfattat omnämnande av den motsvarande kontroll, som kommit till stånd inom en särskild delbransch av textilbranschen, eller om man så vill, av den större enheten beklädnadsbranschen, nämligen inom damhattbranschen. Omfattningen av damhattbranschen torde i någon mån belysas av de i tabell 1 ovan lämnade uppgifterna om antalet hatt- och mössaffärer ehuru i dessa siffror ingå jämväl affärer för försäljning av herrhattar. Såsom framgår av tabellen utövas detaljhandeln inom branschen praktiskt taget alltid i kombination med hantverk. Färdiga damhattar för försäljning och material för egen montering av hattar erhålla detaljaffärerna huvudsakligen från inom landet befintliga damhattfabriker samt vissa m i n d r e agent- och grossistföretag. Förutom att tillverka och försälja damhattar importera nämligen damhattfabrikanterna och försälja såsom grossister allt förekommande råmaterial för hattillverkning. De mera betydande fabrikernas och grossisternas antal torde uppgå till drygt ett 30-tal, vartill kommer ett tämligen stort antal inom branschen verksamma små och mycket små företag. Detaljisterna inom damhattbranschen torde endast i mindre omfattning vara anslutna till branschorganisation. Endast i Stockholm och Göteborg finnas lokala branschföreningar för damhattbranschen. Stockholmsföreningen är ansluten till Sveriges beklädnads- och manufakturhandlareförbund, SBM. Antalet medlemmar utgör (1951) i stockholmsföreningen ca 55 och i göteborgsföreningen ett 25-tal. Inom övriga delar av landet förekommer att damhattdetaljister äro direkt anslutna till SBM. Bland damhattfabrikerna äro (år 1951) 13 av de ledande organiserade inom Sveriges grossistförbund i den s. k. damhattfabrikantsektionen. Deras sammanlagda omsättning uppgick 1950 till omkring 20 milj. kronor. Den nyetableringskontroll som förekommer inom damhattbranschen utövas enligt ett särskilt nyetableringsavtal för branschen, vilket avtal varit gällande från I och med den 1 juli 1938 med vissa smärre ändringar. Avtalet är till skillnad från nyetableringsavtalet inom textilbranschen slutet enbart mellan damhattfabrikantsektionens olika medlemmar. Någon detaljistpart finnes sålunda överhuvud icke representerad i avtalet. Till sitt innehåll överensstämmer avtalet, som enligt sin ingress ingåtts i syfte att åstadkomma en rationell utveckling av branschen i landet, i stort sett med det motsvarande avtalet inom textilbranschen, dock att inom damhattbranschen med nyetablering likställts även övertagande av äldre detaljhandel inom branschen. Prövningen av ärenden enligt avtalet är förlagd till en av damhattfabrikanterna tillsatt nämnd (fabrikantnämnden), bestående av fyra medlemmar utsedda för ett år i sänder jämte en av grossistförbundet utsedd representant. Ehuru detaljisterna icke äro avtalsslutande parter förutsattes i avtalet likväl ett visst inflytande för dem. Det samarbete, som för detta ändamål på visst sätt utformats i avtalet, har emellertid i praxis kommit att inskränka sig till att ' de två lokala branschsammanslutningarna för sina respektive verksamhetsområden till fabrikantnämnden bruka avgiva enskilda yttranden, huruvida vederbörande sökande bör godkännas eller icke, vilka yttranden förmedlas av SBM. Antalet av fabrikantnämnden enligt nyetableringsavtalet behandlade ärenden har sammanställts i nedanstående tabell på grundval av uppgifter erhållna av nämnden.

388 Tabell 11. Antal av fabrikantnämnden under åren 1938—1950 behandlade ärenden. Å r

1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 Summa

Antal tillstyrkta

Antal avstyrkta

Summa

11 22 10 26 22 28 49 58 82 83 40 51 49

5 19 17 35 23 30 30 21 26 19 17 15 14

16 41 27 61 45 58 79 79 108 102 57 66 63

802 Någon undersökning om effektiviteten av nyetableringskontrollen inom branschen har icke gjorts. Med hänsyn till att de i kontrollen deltagande fabrikanterna icke representera mer än något över hälften av försäljningen till detaljisterna torde emellertid icke vara troligt att effektiviteten av kontrollen är synnerligen hög. Sin största betydelse anses kontrollen av de deltagande fabrikanterna ha såsom en för dem gemensam kreditprövning.

Bilaga 8.

Nyetableringskontrollen inom skohandelsbranschen. I.

Branschöversikt.

Detaljförsäljning av skor äger rum dels i specialbutiker för skor, dels i affärer som i kombination med skor sälja även andra varor eller i kombination med skomakeri. Inom den första gruppen, specialskohandeln, som enligt 1946 års företagsinventering (SOU 1947:50) omfattade 1368 arbetsställen, finnas två kategorier: av fabrikanterna ägda eller av dem ekonomiskt beroende butiker och fristående sådana. Den förra gruppen torde omfatta 450—500 butiker. Anledningen till den relativt starka vertikala integrationen inom branschen synes främst vara, att i stort sett samma sortiment förekommer hos såväl fabrikant som detaljist. Fabrikanterna ha även i viss utsträckning övertagit grossistfunktionen. Sådana fabrikanter kallas »fabrikantgrossister». Det har beräknats att år 1938 distribuerades 82 % av den totala produktionen av läderskor till butikerna genom fabrikanternas försorg och endast 18 % genom grossisternas. Antalet butiker, som icke kunna karakteriseras såsom specialaffärer, anges enligt en, av statens industrikommission i samband med kortransoneringen av skovaror utförd undersökning till n ä r m a r e 9 000. Dessa torde dock icke svara för mer än 10 % av den totala läderskoförsäljningen. De äro nästan alla fristående i förhållande till skofabrikanterna och erhålla sitt sortiment från fabrikantgrossisterna och grossisterna. Läderskoförsäljningens fördelning på olika kategorier av affärer, såväl fristående som fabriksägda åskådliggöres i följande sammanställning.

Fabriksägda skobutiker inkl. försäljning till ekonomiskt beroende butiker av alla slag Fristående specialaffärer för skor Skoaffärer i kombination med skomakeri Varuhus, herrekiperings- och sportaffärer Diverseaffärer

Antal butiker

Andel av läderskoförsäljningen 1938

450—500 850—900 400 —• —

33 % 52 % 5 % 5% 5 % 100 %

Skodetaljhandeln har under de senaste 15—20 åren utvecklats på ett delvis annorlunda sätt än övriga detaljhandelsbranscher. En jämförelse mellan de uppgifter, som föreligga enligt 1931 års företagsräkning och 1946 års företagsinventering, ger vid handen, att antalet rena skobutiker under 15-årsperioden ökat endast med ett 40-tal, medan inom flertalet andra detaljhandelsbranscher antalet butiker har stigit betydligt mycket mera mellan de två undersökningstillfällena. För ytterligare uppgifter beträffande skohandelns struktur hänvisas till 1945 års skoutrednings blivande betänkande.

390 II.

Organisationer.

En sammanslutning av skofabrikanter utgör Svenska skofabrikant}'öreningen. Föreningen, som har till huvudsaklig uppgift att tillvarataga medlemmarnas intressen i arbetsavtalsfrågor o. dyk, har omkring 100 medlemmar. Dessa svara sammanlagt för drygt 70 % av totala skoproduktionen. Utanför denna organisation stå dels de kooperativa skofabrikerna vilka beräknas svara för inte fullt 10 % av skoproduktionen, dels ett större antal, huvudsakligen smärre skofabriker, vilka torde svara för ungefär 20 % av produktionen. År 1935 bildades i anknytning till skofabrikantföreningen ett särskilt organ för handläggande av distributionsfrågor, Sveriges skofabrikanters intressentförening. Enligt sina stadgar, senast ändrade i maj 1950, har föreningen till uppgift att »åstadkomma bättre distributionsförhållanden; fastställa enhetliga försäljningsoch kreditvillkor; tillhandahålla medlemmarna ekonomiskt upplysningsmaterial r ö r a n d e kundkretsen m. m. samt att i övrigt för medlemmarnas räkning utföra tjänster och uppdrag vilka medlemmarna eljest själva skulle ombesörja i sin affärsrörelse». 1 Föreningen har sökt nå dessa syften genom att införa enhetliga försäljningsbestämmelser, kontroll av nyetableringsverksamheten inom detaljhandeln med skor (fr. o. m. år 1941 även inom grosshandeln) samt slutligen; särskilt s. k. orderbestämmelser. De senare gå ut på att genom att fastställa »försäljningsterminer» koncentrera försäljningen till detaljister till vissa tider av året och därigenom underlätta planeringen av skofabrikationen. De enskilda medlemmarna äro i och med medlemskapet bundna att följa föreningens bestämmelser och i anledning därav fattade beslut. Överträdelse kan medföra olika påföljder, i första h a n d varning och i sista h a n d uteslutning. Skadestånd kan även utdömas. Medlem, som säljer skor till återförsäljare, h a r att avkräva denne förbindelse att skorna icke vidaresäljas på andra betingelser än som gälla för föreningens medlemmar. Sveriges sko- och lädergrossisters förbund utgör en sammanslutning av ett 20tal huvudsakligen mindre grossister inom branschen. Förbundet är anslutet till Sveriges grossistförbund. Flertalet av medlemmarna i Sveriges sko- och lädergrossisters förbund ha förbundit sig att följa intressentföreningens försäljningsoch orderbestämmelser samt bestämmelser r ö r a n d e nyetableringskontroll. Skohandlarna äro sammanslutna i Sveriges skohandlarförbund, som i början av år 1951 hade över 1 000 medlemmar, fördelade på distrikts- och lokalföreningar. Så gott som alla fristående specialiserade skoaffärer äro anslutna till förbundet. Förbundets uppgift är enligt dess stadgar »att genom förenandet av landets skohandlareföreningar och enskilda utövare av skohandelsbranschen åstadkomma samverkan för skohandelns höjande, söka bringa ordning, enhetlighet och samförstånd i gemensamma intressen såväl fackliga som ekonomiska ävensom åstadkomma ett intimare samarbete med skofabrikanterna för gynnsammare distributionsförhållanden».

H l . Gällande nyetableringsbestämmelser. En av huvuduppgifterna för Sveriges skofabrikanters intressentförening har ovan angivits vara att utöva kontroll över nyetableringarna inom detaljhandeln 1 Tidigare angav stadgarna att föreningen hade till uppgift bl. a. att »främja en sund, lojal konkurrens och ett gott samförstånd mellan skoindustriens utövare i landet genom att fastställa enhetliga försäljnings- och kreditvillkor» samt att »åstadkomma ett mera intimt samarbete med skohandlarna och bättre distributionsförhållanden».

391 med skor. Denna föreningens verksamhet regleras av särskilda »nyetableringsbestämmelser». Enligt bestämmelserna skall fråga om nyetablering av skoaffär prövas av en särskild nämnd (nyetableringsnämnd) bestående av intressentföreningens styrelse eller de personer styrelsen utser. Medlem av intressentföreningen får inte vare sig direkt eller indirekt leverera varor till nyetablerad skoaffär, som ej blivit godkänd av nämnden. Inte heller får medlem utan nämndens medgivande själv etablera ny skoaffär, varmed även avses skoavdelning eller filial, eller medverka till etablerandet av sådan affär. Det åligger medlem, som erhållit kännedom om att ny skoaffär etablerats eller planeras, att därom omedelbart underrätta nyetableringsnämnden, som har att verkställa nödig utredning i ärendet. Nämnden skulle enligt bestämmelserna intill en i maj 1950 verkställd ändring pröva nyetablering »under beaktande av allmänt näringspolitiska synpunkter samt av den sökandes affärskompetens, ekonomiska förutsättningar och kvalifikationer i övrigt för rörelsens bedrivande». Den i maj 1950 genomförda ändringen innebar att kravet på beaktande av de näringspolitiska synpunkterna slopades. Om anledningen till ändringen har från intressentföreningen uppgivits, att den s. k. behovsprincipen ofta åberopats både av sökanden själv såsom skäl för nyetablering (t. ex. då det på den gata eller i den stadsdel, där etablering planerats, förut icke funnits någon skoaffär) och av skohandlarförbundets ombud, i det senare fallet vanligen som skäl för avslag. Med ändringen avsågs att undanröja den uppfattningen, att vikt lades vid behovsprincipen. Som nyetablering anses enligt nyetableringsbestämmelserna skoaffär, som etableras i lokal, där handel med skodon tidigare bedrivits men vilken upphört genom konkurs eller avflyttning eller eljest nedlagts. Även till ny innehavare överlåten affär betraktas som nyetablering i det fall att den förre innehavaren befinnes icke kunna fullgöra sina förpliktelser mot sina borgenärer. Skoaffärsrörelse, som förflyttas till ny affärslokal i samband med rörelsens överlåtelse till ny innehavare eller inom loppet av två år därefter, anses likaså som nyetablering. Till förhindrande av att nyetableringsbestämmelserna kringgås på så sätt att en såsom nyetablering godkänd affär omedelbart överlåtes kompletterades bestämmelserna år 1950 med ett stadgande att godkänd, nyetablerad affärsrörelse, som överlåtes inom loppet av två år efter godkännandet likaså betraktas som nyetablering. Enligt uppgift från intressentföreningen prövas dessutom som nyetableringar redan i gång varande affärer, som önska föra skor av »medlemsfabrikat» och som tidigare icke fört sådana skor. Affärer med skoförsäljning vilka ägt bestånd sedan tiden före år 1935 upptagas däremot icke till prövning av nämnden utan registreras endast av föreningen såsom godkända.

IV. Nyetableringskontrollens tillkomst; tillämpningen av nyetableringsbestämmelserna. Den ekonomiska depressionen i början av 1930-talet medförde för skohandelns del betydande svårigheter med omfattande betalningsinställelser som följd. Inom branschkretsar ansåg man allmänt, att branschens svårigheter delvis hade sin grund i att många av dem som öppnade skoaffärer saknade såväl ekonomiska som personliga förutsättningar att driva skohandel. Att dylika personer etablerade sig i skohandelsbranschen ansåg man sig bäst kunna förhindra genom en kollektiv prövning av de etablerandes förutsättningar. Genom bildandet år 1935 av Sveriges skofabrikanters intressentförening skapades ett för skofabrikanterna gemensamt organ för denna prövning. Skohand-

392 larna uppfattade, i varje fall till en början, intressentföreningen som en organisation bildad huvudsakligen för att kontrollera betalningsförhållandena inom branschen. Av denna anledning funno sig skohandlarna i att bli ställda vid sidan och utan avgörande inflytande på nyetableringskontrollen. Skohandlarna ha emellertid senare genom skohandlarförbundet framfört upprepade krav på representation i nyetableringsnämnden, vilket krav emellertid ständigt avvisats av intressentföreningen. Det ledande motivet härför uppgives ha varit, att man ej velat låta sig påverkas av konkurrenshänsyn detaljhandlarna emellan och befarat, att behovssynpunkterna skulle komma att tillmätas alltför stor betydelse vid nyetableringskontrollens handhavande, därest skohandlarna skulle få representation i det beslutande organet. Vid tillämpningen av nyetableringsbestämmelserna har man enligt uppgift från intressentföreningen varit inställd på att gå fram med försiktighet, då man alltifrån början varit tveksam om fördelarna av kontrollen inte minst på längre sikt. Genom de åtgärder, som vidtagits för att förhindra okvalificerade personer att börja handel med skor, anser man sig emellertid till stor del ha lyckats råda bot på de missförhållanden som tidigare rådde i branschen. Framförallt ha betalningsinställelserna minskat undan för undan, vilket förhållande till stor del tillskrives nyetableringskontrollen. Kontrollen anser man sig kunna genomföra utan att allmänhetens berättigade krav på bekväm tillgång till skoaffärer och service bli eftersatta. Vad beträffar de krav på ekonomi som ställas av nyetableringsnämnden för godkännande har uppgivits, att nämnden i fråga om etablering av specialaffär på mindre ort i allmänhet fordrar att vederbörande förfogar över ett eget kapital på minst 10 000 kr, vilket kapital bör vara disponibelt och alltså icke bundet i fastighet o. dyl. För etablering av skoaffär i medelstora och större städer bör vederbörande förfoga över ett kapital på minst 25 000 kr. Några fasta normer i fråga om kraven på ekonomiska resurser tillämpas dock ej; de personliga förutsättningarna (branschkännedom, affärsvana e t c ) , prövas jämsides med de ekonomiska förutsättningarna och uppgivas tillmätas stor betydelse; otillräckliga ekonomiska förutsättningar kunna sålunda i viss utsträckning uppvägas av dokumenterad affärsskicklighet eller omvänt. Därför tillämpas inte heller i fråga om de personliga förutsättningarna några fasta normer. Ett allmänt krav för godkännande är dock att vederbörande etablerande har några års praktik från skobranschen. Därvid fäster man vikt även vid praktikens art. Viss vana vid inköp anses särskilt betydelsefull. Tidigare var det tämligen vanligt att skomakare etablerade sig som skohandlare. Den erfarenhet en skomakare inhämtat från sitt hantverksyrke anser nämnden dock i allmänhet ej vara tillräcklig för att han skall anses kompetent att öppna skoaffär. Den hantverksmässiga kännedomen om skor anses nämligen böra kompletteras med affärsvana. Denna inställning från nämndens sida till skomakare, som avse att etablera skohandel, uppges delvis ha sin grund däri, att intressentföreningen särskilt under 1930-talet gjorde den erfarenheten, att betalningsinställelserna voro särskilt talrika bland skomakerier kombinerade med skoförsäljning. Delvis kan detta sammanhänga med att skomakerilokaler ofta ha mindre goda affärslägen. Skoförsäljning i lanthandelsaffärer anser nämnden mindre berättigad om dylik försäljning h i n d r a r uppkomsten av affärer som uteslutande sälja skor. Lanthandeln måste, framhålles det, av naturliga skäl begränsa sitt skosortiment till att omfatta uteslutande standardvaror. En ny specialskohandel på en ort som endast har affärer med blandat sortiment är därför hänvisad till att lägga huvudvikten i sin försäljning på mera modebetonade skodon, vilket medför sämre rän-

393 tabilitet eller t. o. m. kan göra det omöjligt för affären att existera. På platser där specialaffärer ha förutsättningar att drivas med framgång uppges nämnden följaktligen iakttaga större försiktighet vid sin bedömning av blandade affärer med skoförsäljning än på små orter, där förutsättningar för specialaffär saknas.

V. Handläggningen av nyetableringsärenden. Nyetableringar komma till intressentföreningens kännedom dels genom ansökan från vederbörande etablerande, dels genom förfrågan från föreningsmedlem eller utomstående om en affär godkänts för försäljning av skor av »medlemsfabrikat». Föreningen följer även de anmälningar till handelsregistret som publiceras i Post- och Inrikes Tidningar. Nyetableringsnämndens prövning av ärenden angående nyetablering bygger på den utredning som intressentföreningen verkställer i första hand beträffande sökandens personliga förutsättningar att driva handel med skor. Regelmässigt införskaffas kreditupplysning från kreditupplysningsbyrå och stundom dessutom från bankförbindelse. Under utredningens gång kommer intressentföreningen ofta i personlig kontakt med vederbörande etableringssökande. Härigenom uppgives intressentföreningen utöva en viss rådgivade verksamhet. Det betonas dock att den rådgivning som intressentföreningen sålunda utövar är av helt informatorisk karaktär och bygger på erfarenheter av tidigare betalningsinställelser m. m. I de fall platsvalet för en ny affär förefallit mindre välbetänkt men ekonomiska och övriga kvalifikationer varit för handen, uppges föreningen ibland ha haft möjlighet att ge anvisning på orter, där skodetaljhandeln är svagt företrädd, och där utsikterna att upparbeta en lönande skoaffärsrörelse tett sig större. De utredningar, som företagas i sådana ärenden vilka upptagits till behandling med anledning av anmälan till handelsregistret, göras mera summariska. Många av dessa anmälningar avse egentligen icke direkt handel med skor även om detta angives vid registreringen. Vanligt är exempelvis att en skomakare låter registrera sin firma för »skomakeri- och handel» utan att därför egentlig handelsverksamhet avses. Skohandlarförbundet beredes i alla ärenden tillfälle att avgiva yttrande. Som tidigare nämnts är förbundet ej representerat i nyetableringsnämnden. Resultatet av den utredning som intressentföreningen verkställer sammanfattas i en skriftlig redogörelse för varje nyetableringsärende, vilken sammanfattning ligger till grund för nyetableringsnämndens prövning.

VI. Omfattningen och effektiviteten av nyetableringskontrollen. Antalet av nyetableringsnämnden under åren 1935—1950 prövade ärenden framgår av tabell 1. I tabellen h a r en uppdelning gjorts av nyetableringsärendena efter det sätt på vilket dessa kommit till nämndens kännedom. Sammanställningen visar att av de egentliga nyetableringsansökningarna genomsnittligt för hela perioden 73 % avslagits. Procentsiffran avslagna var för »egna ansökningar» 69, »för medlemsförfrågningar» 84 och för »övriga förfrågningar» likaledes 84. Av de ärenden som upptagits till behandling på intressentföreningens initiativ, efter det anmälan till handelsregistret publicerats i Post- och Inrikes Tidningar, ha 97 % avförts eller avslagits. Effektiviteten av nyetableringskontrollen inom skohandelsbranschen torde få anses vara tämligen hög. Det torde visserligen vara möjligt att driva en speciali-

394 Tabell 1. Av Intressentföreningen

behandlade

nyetablerings-

Summa egentFirmaanmälliga nyetable- Icke god- ningar i PoIT kända i % ringsärenden av beIcke handlade God- AvförIcke Icke Icke Godda el. GodGodGodärenden godgodgodgodkända icke kända kända kända kända kända kända kända kända godk. Egna ansökningar

År

åren 1935—1950 ärenden. 1

Medlemsförfrågningar

1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950

3 10 9 13 17 11 3 10 3 7 29 36 33 37 29 24

9 16 26 32 29 21 22 30 11 16 64 70 78 61 53 60

10 5 2 1 *5 1 1 2 3 2

—

5 17 13 6 4 5 7 11 6 2 12 16 17 39 29 19

Summa

.—. 1 1 6 1

övriga förfrågningar

—

1 3 5 3 4 3 2 6 3 9 28 7 10 18 8 14

15 15 15 15 26 14 4 16 7 11 31 37 34 43 32 24

15 36 44 41 37 29 31 47 20 27 104 93 105 118 90 93

50 71 75 73 59 67 89 75 74 71 77 72 76 73 74 79

— 4 1 4 2

— 4 1 2 2

— — — 2

— — — — — 5 5 2

, . — 2

— — 1

—

— — — — — —

16 27 34 42 67 70 37 64 45

1 Äre iden som vari t föremål för behandling tv£i eller flera gånger ha i tabellen redovisats eiidast det år v arunder de ser last prövats.

serad skoaffär — åtminstone i liten skala — utan att vara godkänd, då intressentföreningens medlemmar uppgivits svara för endast 60 % av den totala skoproduktionen. Då emellertid som ovan nämnts Oscaria och KF tillsammans svara för 20 % av skoproduktionen, skulle den »fria» sektorn vara begränsad till 20 % av den totala skoproduktionen. Denna siffra torde i realiteten vara något för hög, då många småfabriker ha fabrikantgrossister och fristående grossister, vilka följa intressentföreningens nyetableringsbestämmelser, till avnämare. Med hänsyn härtill torde svårigheterna vara uppenbara för en icke godkänd nyetablerad affär att erbjuda ett fullt konkurrenskraftigt sortiment. Nyetableringsbestämmelserna torde i allmänhet följas av jntressentföreningens medlemmar. Försäljning från medlemmarnas sida till icke godkända affärer söker intressentföreningen stävja genom ett noggrant aktgivande på medlemmarnas affärsförbindelser och genom att påtala överträdelser vid nyetableringsnämndens sammanträden. Det har från intressentföreningen uppgivits, att, i de fall grossister sålt skor till icke godkända affärer, rättelse i allmänhet erhållits efter påpekande från intressentföreningen.

VII. Undersökning av nyetableringskontrollens tillämpning. För att erhålla en närmare uppfattning om h u r nyetableringskontrollen inom skohandeln verkat i enskilda fall ha samtliga av nyetableringsnämnden under år 1948 behandlade ärenden genomgåtts. Under nämnda år hade skohandeln antagit en normal karaktär sedan krigsårens varubrist i stort sett övervunnits och skohandeln under detta år var fri från statliga ransoneringar. Däremot hade vid

395 denna tid nyetableringssakkunniga upptagit nyetableringskontrollens tillämpning i vissa detaljhandelsbranscher till n ä r m a r e granskning. Otvivelaktigt torde detta ha kunnat påverka tillämpningen av nyetableringskontrollen i skobranschen i mildrande riktning. Med hänsyn härtill hade det varit önskvärt att välja ett tidigare år för undersökningen av nyetableringskontrollens tillämpning. Detta har emellertid icke ansetts lämpligt med hänsyn till de statliga regleringar, bl. a. ransonering, som berört branschen och i hög grad påverkat förhållandena inom densamma. De år 1948 av n ä m n d e n behandlade nyetableringsärendena uppgingo till sammanlagt 219. Av dessa voro 106 föranledda av egna ansökningar från de etableringssökande, medan sammanlagt 58 föranletts av förfrågningar från medlemmar i intressentföreningen. Dessutom hade 55 föranletts av etableringar, som kommit till nämndens kännedom genom firmaanmälningar i Post- och Inrikes Tidningar vilka upptagits till summarisk prövning. Dessa 55 ärenden (av vilka nämnden godkände 3 och avslog 52) komma icke att omfattas av den följande framställningen. Med hänsyn till arten av etablering fördela sig de övriga 164 egentliga nyetableringsärendena på följande sätt: Tabell 2. Av nyetableringsnämnden år 1948 behandlade etableringsärenden.

1. Etablering av specialaffär 2. Etablering av annan affär med skoförsäljning 3. Etablering av filial till specialaffär 4. Etablering av filial till icke specialaffär . . . . 5. Sortimentsutökning med skor 6. Flyttning av affär

Godkända

Icke godkända

10 3 10 1 29 2

28 9 2

Summa

69 1 109

Summa

38 12 12 1 98 3 164

En närmare granskning av det genomgångna materialet skall här göras med utgångspunkt från tabell 2. Etablering av specialaffär. Godkända. I tabell 3 ha de ärenden som avsett öppnande av nya självständiga affärer (raderna 1 och 2 i tabell 2) fördelats efter de etableringssökandes yrken eller tidigare sysselsättning. Av uppställningen framgår att sådana sökande som godkänts för etablering av specialaffär med endast ett undantag 1 haft vana från skohandel eller på annat sätt exempelvis genom praktik som skomakare haft erfarenhet av skobranschen. De ekonomiska förutsättningarna hos dem, som fått etablering av specialaffär godkänd, voro i allmänhet goda. Av de 10 godkända förfogade sålunda 7 över kapital (eget eller lånat) på minst 15 000 kronor, medan 2 av de övriga hade mindre kapitalresurser (8 000 kr förutom löfte om lån på 20 000 resp. 5 000 jämte fastighet värd 25 000 k r ) . En av de godkända synes ej ha förfogat över nämn1 Undantag utgjordes av en affär som två tjänstemannafruar ämnade starta tillsammans i ort med ca 3 000 invånare. Den ena hade tidigare varit föreståndare för en kooperativ diversoaffär, den andra biträde i samma affär. Båda hade mycket goda vitsord. Sparkapital och lånat kapital 20 000 kr., borgen 10 000 kr. På platsen fanns tidigare ingen specialaffär.

396 värt eget kapital men hade erhållit löfte av släkting om ekonomisk hjälp. Materialet synes ge vid handen, att i de fall kapitalet understeg 15 000 kronor eller till viss del varit bundet i fastigheter godkändes etableringarna på villkor att borgen varierande mellan 10 000 och 15 000 kr ställdes. Icke godkända. Av de icke godkända som ämnat öppna specialaffär funnos endast 3 som synas ha haft en mera ingående kännedom om skor. En av dessa drev sedan ett tiotal år tillbaka en fabrik för tillverkning av filttofflor o. dyl., den andre var skomakare och den tredje skofabriksarbetare som sedan ett år tillbaka drev postorderhandel med grövre skor som bisyssla. De två förstnämnda hade förutom fastigheter kapital på över 10 000 kr medan skofabriksarbetaren icke förfogade över nämnvärt kapital. Att nämnden underkände skomakarens etablering trots att denne hade god ekonomi och förfogade över en lämplig affärslokal sammanhängde med att en annan specialaffär på platsen var till salu, vilken affär skomakaren hänvisades att övertaga. Anmärkningsvärt är att skohandlareförbundet hade tillstyrkt den ifrågavarande etableringen. (Etableringen godkändes påföljande år mot borgen av 10 000 kr.) Såsom framgår av tabell 3 saknade alla de övriga 25, vilkas etableringar av specialaffärer icke godkändes, praktik från skobranschen. Det kan förmodas att den bristande branschkunskapen i dessa fall varit den huvudsakliga grunden för avslag, även om svag ekonomi i flera fall kunnat utgöra tillräcklig grund härför. Flertalet av ifrågavarande 25 icke godkända hade nämligen svag ekonomi eller i varje fall inga nämnvärda kapitalresurser. Sålunda hade inte mindre än 15 av dem kapital understigande 2 000 och endast 7 kapital över 15 000 kr. Tabell 3 . Ärenden angående etablering av ny rörelse fördelade elter etableringssökandenas yrken eller tidigare sysselsättning. Specialaffärer Godkända

Icke specialaffärer

Icke godkända

Godkända

1 2

— —

Icke godkända

/ . Personer med erfarenhet från skohandel. Egna företagare, affärsföreståndare och affärsbiträden II.

Personer med erfarenhet från men ej av handel med skor. Skomakare, skoarbetare

skobranschen

/ / / . Etableringssökande utan erfarenhet från skoeller skohandelsbranschen. Egna företagare, affärsföreståndare och affärsbiträden inom a) manufakturhandel, herr- och damkonfektion b) diverse- och lanthandel c) läderhandel d) övrig detaljhandel

—

/ V. Personer utan affärs- eller branschvana

Svimma 1

—

3 Grov- eller fabriksarbetare (7 st.), tidsstudieman (hustrun praktik från skoaffär), chaufför, lantbrevbärare, lantbrukare, ägare av bilreparationsverkstad, biografägare, tjänstemannafru, servitris.

397 Etablering av annan affär med skoförsäljning

(»icke-specialaffär»).

Godkända. Såsom framgår av tabell 2 godkändes år 1948 endast 3 etableringar av icke-specialaffär för försäljning av skor. En av de etableringssökande var en vanför skomakare med vitsord att vara duktig och samvetsgrann och som ämnade starta sko- och läderhandel på plats med ca 2 500 invånare. Kapital omkring 4 000 kr. Etableringen godkändes mot borgen av 10 000 kr. Den a n d r e sökanden hade tolv års vana från läderhandel och ämnade starta läderhandel med viss skoförsäljning i medelstor stad. God ekonomi. Den tredje sökanden var en känd idrottsman som ämnade starta en cykel- och sportaffär och där föra bl. a. sportskor. Huvudintresset i affären synes innehas av en cykelfabrikant. Icke godkända. Av de sammanlagt 9 personer som icke fått etablering godkänd fanns endast en som tidigare haft viss förbindelse med branschen. Denne hade tidigare varit skomakare och vid sidan av skomakerirörelsen bedrivit skoförsäljning. Den kombinerade rörelsen hade han emellertid överlåtit och avsåg att öppna ny liknande rörelse på annan ort. Avslaget torde närmast vara motiverat av att nämnden icke velat genom godkännande gynna personer som i spekulationssyfte överlåta sina affärer. De övriga, vilkas etablering icke godkändes, saknade samtliga branschkännedom. Av sökandena voro 3 arbetare, 2 snickare, 1 rörelseidkare, 1 affärsanställd och 1 stationskarl. Ingen av dem hade nämnvärda kapitaltillgångar. Bland de affärstyper etableringarna avsågo märkas sportaffär, diversehandel, pantlåneri, efterkravsaffär. Etablering av

filial.

I allmänhet har nyetableringsnämnden under år 1948 godkänt etablering av filial till specialaffär. Av de under nämnda år prövade 13 filialetableringarna godkändes sålunda 11 medan endast 2 avslogos (jfr tabell 2). Det ena avslaget synes ha motiverats av att sökanden ej innehaft sin skoaffär mer än ett år och att en annan skoaffär på platsen nyligen medgivits etablera filial. I det andra fallet* kan den omständigheten att inga säkra uppgifter beträffande sökandens ekonomi kunnat erhållas ha medverkat till avslaget. Intressentföreningen uppges därtill ha mindre goda erfarenheter av affärer i förorter, vilken omständighet också kan ha påverkat nämndens beslut. Skohandlarförbundets

yttranden.

Av de 13 etableringar av ny affär som nyetableringsnämnden godkände år 1948 hade skohandlarförbundet tillstyrkt 6 och avstyrkt 5 (i 2 fall inget yrkande). 2 av avstyrkandena hade motiverats med att antalet affärer på platsen redan var tillräckligt; i 1 fall ansågs varubristen, i 1 fall de bristande ekonomiska förutsättningarna, i 1 fall en kompanjons bristande branschvana samt av1 Filialetablering i förort till Stockholm. Sökanden är en man i 35-årsåldern, som 1946 övertagit en av dennes far innehavd skoaffär i samma förort. Rörelsen beskrives såsom medelstor, väl inarbetad och lönande trots hård konkurrens. Faderns efterlämnade kapital utgjorde 24 000 kr investerat i rörelsen. I övrigt divergerade uppgifterna beträffande sökandens ekonomi. — Skohandlarförbundet varken av- eller tillstyrkte ansökan, då närmare upplysningar om sökanden ej gått att få, men hemställde att hänsyn skulle tagas till svårigheterna att tillgodose gamla kunder med leveranser.

398 saknad av kapital motivera avstyrkandena. Av de av nämnden godkända 11 filialetableringarna hade förbundet tillstyrkt 7 och avstyrkt 2 (i 2 fall inget y r k a n d e ) . De båda avstyrkandena hade motiverats med att antalet affärer på platsen redan var tillräckligt. Av de 37 etableringarna av ny rörelse som icke godkändes av nämnden hade 2 tillstyrkts av skohandlarförbundet medan 31 avstyrkts (i 4 fall inget y r k a n d e ) . Avstyrkandena ha oftast motiverats med bristande branschvana icke sällan i förening med annat skäl såsom att ekonomin vore dålig eller att behov av affären saknades. I 1 fall, där etablering avstyrkts med hänsyn till att vederbörande saknade branschvana och ekonomiska förutsättningar, hade förbundet uttalat att behov av skoaffär förelåg på platsen. Av de båda filialetableringarna som nämnden icke godkände hade den ena avstyrkts av skohandlarförbundet med motivering att annat företag nyligen fått filialetablering godkänd (betr. den andra filialetableringen inget y r k a n d e ) . De lämnade uppgifterna visa, att nyetableringsnämnden i allmänhet haft en mindre restriktiv inställning än skohandlarförbundet till startandet av nya rörelser. Sortimentsutbkningar. Såsom framgår av tabell 4 iakttog nyetableringsnämnden år 1948 en ganska stor restriktivitet vid sin bedömning av sortimentsutökningar med skor. Särskilt gällde detta diverse- och lanthandelsaffärer samt skomakerier (jfr vad ovan nämnts beträffande nämndens principiella inställning till skoförsäljning i dylika affärer), medan nämnden i större utsträckning medgav utökning av beklädnadsoch manufakturaffärers samt sportaffärers sortiment med skor. Det bör dock anmärkas, att godkännandet för sportaffärernas del genomgående avsåg endast försäljning av sportskor. Tabell 4. Ärenden angående utökning av sortimentet fördelade efter affärens art.

1. Skoaffärer 2. Diverse- och lanthandelsaffärer . . . 3. Beklädnads- och manufakturaffärer 4. Sportaffärer 5. Skomakerier 6. Läderaffärer 7. Övriga affärer

Godkända

Icke godkända

Summa

4 7 13 1

4 19 11 11 15 2

6 23 18 24 16 2 9

9» 69 Summa 29 Varuhus, sjukvårdsaffär för försäljning av specialskor. 2 Postorderaffär, handels- och radiofirma, hemslöjdsaffär, partihandel med slöjdvaror, auktionsgodsaffär, affär för begagnade kläder, kaférörelse. 1

I 28 av de i tabellen redovisade 98 affärerna hade skor tidigare sålts i viss utsträckning. Av de 29 sortimentsutökningar som godkänts hade 13 tillstyrkts av skohandlarförbundet medan 10 avstyrkts. (I övriga 6 fall saknas uppgift om förbundets inställning.) Avstyrkandena har förbundet i 4 fall motiverat med att vederbör a n d e affärsinnehavare saknade branschkännedom och i 6 fall med att behov av nytt försäljningställe för skor ej förelåg.

399 Av de sammanlagt 69 sortimentsutökningar som nyetableringsnämnden icke godkände år 1948 hade 49 avstyrkts av skohandlarförbundet, medan 1 tillstyrkts. (I övriga 19 fall saknas uppgift om förbundets inställning.) Den sortimentsutökning som förbundet tillstyrkte men nämnden trots detta avslog gällde en skomakare som drev sko- och toffelmakeri och som avsåg att utöka rörelsen med försäljning av läder, seldon, sportartiklar och grövre skor. Vederbörande uppgav sig kunna sätta in 10 000 kr i rörelsen av egna medel och vid behov låna mera. Även i fråga om sortimentsutökningarna synes nyetableringsnämnden — av ovannämnda uppgifter att döma — i allmänhet ha intagit en m i n d r e restriktiv hållning än skohandlarförbundet. Flyttning. De 3 ärendena angående flyttning, som nyetableringsnämnden behandlade under år 1948 (jfr tab. 2), resulterade i 2 fall i godkännande och i 1 fall i avslag. Det icke godkända fallet avsåg flyttning av en sko- och läderaffär till ort med ca 1 000 invånare. På platsen fanns tidigare en liknande rörelse. Sökanden var f. d. sågverksarbetare, som 1945 övertagit rörelsen ifråga. Flyttningen avslogs under hänvisning till att vederbörande ansågs sakna branschkännedom och platsen ansågs för liten för en ytterligare affär.

Bilaga

9.

Nyetableringskontrollen inom färghandelsoch parfymeribranscherna. FÄRGHANDELSBRANSCHEN. I.

Branschöversikt.

Bestämning av branschen; sortimentet. Färghandelsbranschen eller såsom den mera fullständigt benämnes färg-, kemikalie- och kemisk-tekniska branschen är såsom självständig detaljhandelsbransch betraktad inte gammal. År 1907, då den första riksomfattande sammanslutningen inom branschen började sin verksamhet, beräknades sålunda, att antalet specialiserade färghandlare inte utgjorde flera än ett 100-tal för hela landet. Under följande decennium beräknas detta antal ha fördubblats. Ännu starkare var utvecklingen under 1920-talet. En av orsakerna till branschens sena utveckling var, att den genom 1864 års näringsfrihetsförordning tillförsäkrade rätten för varje svensk man och kvinna att fritt idka handel, ej ägde tillämpning å handel med »gifter eller andra vådliga ämnen eller handeln med läkemedel». Handeln med dessa varor var förbehållen apoteken. Först i och med utfärdandet år 1913 av den ännu gällande apoteksvarustadgan uppmjukades närihgsfrihetsförordningens bestämmelser om handeln med kemikalier och läkemedel. Endast sådana ämnen (kemikalier och droger) och beredningar, som endast eller i huvudsakligaste mån användas såsom läkemedel eller för beredning av läkemedel äro numera förbehållna apoteken. Med läkemedel förstås i apoteksvarustadgan »vara avsedd att vid utvärtes eller invärtes bruk förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymptom hos människor eller djur». Vissa varor såsom exempelvis förbandsartiklar, medel avsedda för ans av friska sår, kosmetiska medel, vissa näringspreparat etc. äro dock enligt apoteksvarustadgan undantagna från att anses såsom apoteksvaror och få därför fritt säljas i allmänna handeln. En översikt över de legala bestämmelser som beröra färghandeln kommer att lämnas nedan. En bestämning av vilka affärer som skola räknas till färghandelsbranschen möter stora svårigheter dels på grund av att sortimentet företer betydande lokala olikheter och dels emedan någon klar gräns icke finnes mellan färghandelsbranschen och andra närliggande branscher såsom parfymeri- och sjukvårdsbranscherna. Enligt en av Affärsekonomiska forskningsinstitutet vid handelshögskolan i Stockholm gjord undersökning 1 uppvisade den kalkylerade försälj1 Undersökning av färghandelns ekonomiska läge åren 1938 och 1940, (AEF:s meddelande nr 14).

26—116665 Bil.

402 ningen för ett 20-tal färghandelsföretag följande procentuella fördelning på olika varuslag: /o

Färger, torra och beredda samt borstar och penslar . . . . Kemikalier och tekniska preparat Tapeter, vaxduk, p a p p och linoleummattor Tvätt- och rengöringsmedel Sprit, bensin och tjära Sjukvårdsartiklar Hushållsartiklar Övriga varor

29,2 23,2 10,9 10,5 6,1 4,5 3,2 12,4

Summa 100,0 Antalet i ovannämnda undersökning deltagande företag torde dock ha varit alltför ringa för att man skall kunna draga några bestämda slutsatser beträffande det för branschen typiska varusortimentet, som torde uppvisa högst betydande skillnader i olika delar av landet. Affärer tillhörande färghandelsbranschen förekomma stundom i kombination med andra detaljhandelsbranscher. Vanligast — särskilt i stockholmstrakten — torde vara kombination med järn- och bosättningsaffärer. Framför allt i södra Sverige är kombination med pappershandel ej ovanlig. Särskilt i de större städernas bostadsområden tendera färgaffärerna i allt större utsträckning att främst få karaktären av »hushållsaffärer», där de speciellt för hantverket avsedda färghandelsvarorna intaga en relativt undanskymd plats i varusortimentet. Det kan tilläggas, att detaljhandeln inom färghandelsbranschen ofta är kombinerad med partihandel. Denna kombinerade detalj- och partihandel torde dock befinna sig på retur. På sin höjd 10 % av färghandlarna ha egen import. I 1946 års företagsinventering (SOU 1947:50) ha affärer med sortiment färger, tvättmedel, parfymer, sjukvårdsartiklar m. m. sammanförts med tapetaffärer samt parfym- och sjukvårdsaffärer. Kombinerade färg- och järnaffärer ha å andra sidan redovisats som järnaffärer. I 1931 års företagsräkning har i detta avseende samma branschindelning tillämpats. Handel med kemisk-tekniska artiklar i kombination med tillverkning redovisas särskilt i företagsinventeringen. Antalet dylika affärer var dock 1946 obetydligt (41 med en sammanlagd butikspersonal om 59 personer). Det förhållandet att färghandelsbranschen ej renodlats varken i företagsräkningen eller företagsinventeringen gör det omöjligt att få en fullt klar bild av branschens struktur. Då emellertid en stor del av det kemisk-tekniska och sjukvårdssortimentet är gemensamt för de nämnda detaljhandelsbranscherna, och gränserna bl. a. av denna anledning mellan färghandelsbranschen å ena sidan och sjukvårdsoch parfymeribranscherna å den andra äro synnerligen flytande, torde en analys på basis av företagsräkningen och företagsinventeringens material ge en i stort sett tillfredsställande bild av färghandelsbransehens struktur. Man bör dock ha i minnet att siffrorna basera sig på uppgifter även från närliggande detaljhandelsbranscher, varför man bör vara försiktig att draga slutsatser av det presenterade siffermaterialet. Antal butiker, antal sysselsatta. Enligt 1946 års företagsinventering uppgår antalet butiker (arbetsställen) inom färghandelsbranschen (inkl. s. k. tapetaffärer samt parfym- och sjukvårdsaffärer) till ett antal av 2 111 med en personal om sammanlagt 6 754 personer. Enligt 1931

403 Tabell 1. Antal arbetsställen inom färghandelsbranschen 1931 oeh 1946 fördelat! storleksgrupper efter antalet sysselsatta. Arbetsställen med nedanstående antal sysselsatta 1 2—3 4—5 11—50 över 50 6—10 1931 1946 1931 1946 1931 1946 1931 1946 1931 1946 1931 1946 1931

Antal Procent

289 519 737 21 25 54

1041 186 328 130 157 49 13 16 9 7

35 3

64 3

—

1377 100

1946 2 111 100

års företagsräkning voro motsvarande siffror 1 377 respektive 4 364, varför antalet butiker mellan 1931 och 1946 ökat med 53 % och antalet sysselsatta med 55 % . Av det totala antalet sysselsatta inom branschen år 1946 utgjordes 30 % (2 036) av företagsledare och 46 % (3 120) av butikspersonal. Arbetsställenas storlek. Det genomsnittliga antalet sysselsatta per arbetsställe i branschen var både år 1931 och år 1946 3,2 personer. En bättre uppfattning om de för färghandelsbranschen typiska butiksstorlekarna erhålles av tabell 1, som även visar utvecklingen sedan 1931. Arbetsställen och sysselsatta inom olika geografiska områden. Tabell 2 visar, h u r antalet arbetsställen och sysselsatta fördelar sig på orter av olika storlek. Av sammanställningen framgår bl. a. följande. Antalet sysselsatta per arbetsställe är högst (4,3) på orter med 10 000—30 000 invånare. Butiksstorleken (mätt i antalet sysselsatta) minskar härifrån successivt med både stigande och fallande ortsstorlek. För de tre största städerna är siffran 2,9 (för Stockholm Tabell 2. Arbetsställen och sysselsatta inom färghandelsbranschen fördelade på orter av olika storlek. (Enl. 1946 års företagsinventering.) Orter med nedanstående antal invånare (1 000-tal) över 100

Folkmängd 31/12 1945 (1 000 inv.) Arbetsställen Sysselsatta Procentuell fördelning: Arbetsställen Sysselsatta Sysselsatta per arbetsst. Arbetsställen per 10 000 inv Invånare per arbetsställe . Sysselsatta per 10 000 inv.

30-100 10-30

1 368

5-10

3-5

2-3

1-2

övriga orter och landsbygd

Hela riket

3 022

6 674

2 111

2 662

1 298

6 754

43 39 2,9

11 14 4,0

14 19 4,3

8 9 3,8

3 3 3,2

5 5 2,9

7 6 2,5

9 6 1,9

100 100 3,2

6,6

7,1

6,5

3,0

4,5

5,1

4,5

0,6

3,2

1 513 3 389

2 230

2 209

1 418 1 550 15 497

3 162

19,5

19,4

19,6

14,7

20,3

10,1

11,8

16,3

1,2

404 Tabell

3.

Antal

arbetsställen o c h sysselsatta i n o m 10 0 0 0 i n v . i olika l ä n .

färghandelsbranschen

per

(Enl. 1946 års företagsinventering.) Län

Stockholms stad Stockholms län Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteb. o. Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Hela riket

Arbetsställen per 10000 inv.

Sysselsatta per 10 000 inv.

Sysselsatta per arbetsställe

8,9 2,0 2,0 2,1 2,4 2,8 2,5 1,9 1,5 2,3 2,8 4,2 2,3 4,0 2,4 1,8 1,9 2,7 2,1 2,3 2,0 2,0 1,5 2,0 1,9

24,3 5,6 9,1 8,3 9,1 8,4 6,7 6,1 5,7 7,1 7,2 14,3 8,4 12,5 7,7 6,0 7,0 8,3 8,1 7,8 7,8 8,4 4,7 8,4 6,8

2,7 2,8 4,4 3,9 3,8 3,0 2,7 3,2 3,8 3,1 2,6 3,4 3,6 3,1 3,2 3,2 3,6 3,1 3,9 3,4 3,9 4,2 3,2 4,3 3,5

3,2

10,1

3,2

2,7, G ö t e b o r g 3,2 o c h för M a l m ö 4 , 0 ) . A n t a l e t arbetsställen per 10 000 invånare ä r s t ö r s t p å o r t e r m e d 2 0 0 0 — 3 000 i n v å n a r e m e d 7,1 (i S t o c k h o l m d o c k 7 , 6 ) . A n m ä r k n i n g s v ä r t ä r a t t o r t e r m e d 30 000—100 000 i n v å n a r e r e l a t i v t s e t t h a r m i n d r e ä n hälften så m å n g a affärer i b r a n s c h e n som b å d e d e största o c h de m i n s t a o r t e r n a . A n t a l e t i n o m b r a n s c h e n sysselsatta per 10 000 invånare är (fråns e t t o r t e r m e d m i n d r e ä n 1 000 i n v å n a r e o c h r e n l a n d s b y g d ) h ö g s t p å o r t e r m e d 2 0 0 0 — 3 000 i n v å n a r e (20,3) o c h l ä g s t p å o r t e r m e d 30 0 0 0 — 1 0 0 000 i n v å n a r e (11,8). V a r i a t i o n e r n a i fråga o m d e h ä r b e r ö r d a relationstalen samt beträffande a n t a l e t s y s s e l s a t t a p e r b u t i k m e l l a n o l i k a l ä n s a m t för s t ä d e r m e d m e r ä n 20 000 i n v å n a r e f r a m g å a v tabellerna 3 och 4. Filialbildning. E n l i g t 1946 å r s f ö r e t a g s i n v e n t e r i n g f i n n a s i n o m d e t a l j h a n d e l n m e d f ä r g - o c h s j u k v å r d s a r t i k l a r e n d a s t 4 f ö r e t a g m e d f l e r a ä n 10 f i l i a l e r v a r d e r a . Av b r a n s c h e n s s a m m a n l a g t 2 111 b u t i k e r t i l l h ö r d e 71 % f ö r e t a g m e d e n d a s t ett a r b e t s s t ä l l e , 16 % företag m e d 2—3 arbetsställen, 4 % företag m e d 4—5 arbetsställen, 4 % företag m e d 6—10 a r b e t s s t ä l l e n o c h 5 % f ö r e t a g m e d 11—50 a r b e t s s t ä l l e n . I n o m f ä r g h a n d e l s b r a n s c h e n t o r d e i n t e g r a t i o n e n h a d r i v i t s l ä n g r e ä n i n o m flertalet a n d r a branscher. Flera av de större företagen i b r a n s c h e n driva sålunda b å d e fabrikation, gross- o c h detaljhandel. Såväl integration b a k å t som framåt h a r därvid förekommit.

405 Tabell

4.

Antal arbetsställen o c h sysselsatta i n o m färghandelsbranschen 10 0 0 0 invånare i städer m e d över 2 0 0 0 0 i n v å n a r e . 1 (Enl. 1946 års företagsinventering.) S t a d

Stockholm Administrativa Förorter Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Örebro Jönköping Borås Uppsala Eskilstuna Västerås Linköping Gävle Trollhättan Karlstad Karlskrona Halmstad Lund Sundsvall Karlskoga Kalmar Kristianstad Östersund Landskrona Södertälje Borlänge Uddevalla Umeå 1

området

per

Arbetsställen per 10 000 inv.

Sysselsatta per 10 000 inv.

Sysselsatta per arbetsställe

7,6 8,9 2,5 4,9 5,4 4,5 5,2 5,1 3,3 3,3 3,3 3,0 2,7 2,9 3,7 2,6 3,2 2,9 4,0 5,0 4,6 2,4 3,7 4,1 4,1 4,2 3,1 4,7 4,4 4,0

20,5 24,3

2,7 2,7 2,2 3,2 4,0 3,9 3,3 2,5 3,8 4,8 4,9 4,1 5,3 5,2 3,9 2,8 4,8 3,3 4,4 2,8 6,6 4,6 4,6 5,4 5,0 4,9 4,6 3,6 3,2 6,9

5,5

15,7 21,9 17,6 17,4 13,0 12,7 15,9 16,3 12,3 14,1 15,1 14,4 7,2

15,0 9,5

17,7 13,8 30,5 10,9 16,7 22,1 20,5 20,6 14,2 16,8 14,2 27,4

Inkl. förorter.

II. Översikt över de legala bestämmelser som beröra färghandelsbranschen. H a n d e l m e d v i s s a av d e v a r o r s o m i n g å i f ä r g h a n d e l n s s o r t i m e n t r e g l e r a s av statliga f ö r f a t t n i n g a r o c h o f f e n t l i g a m y n d i g h e t e r s f ö r e s k r i f t e r . 1 Sex o l i k a t y p e r av l e g a h r e g l e r i n g a r k u n n a h ä r v i d l a g u r s k i l j a s . N e d a n k o m m e r att l ä m n a s e n k o r t f a t t a d s m i m a n f a t t n i n g av d e s s a . 1) Anmälningsskyldighet till resp. tillstånd av myndighet som förutsättning för idkan.de av handel med vissa slags varor. a) Gifter i n d e l a s i g i f t s t a d g a n i t v å k l a s s e r . E n d a s t gifter t i l l h ö r a n d e a n d r a k l a s s e n , s. k. h a n d e l s g i f t e r , få säljas a v a n d r a ä n a p o t e k . D e n s o m ö n s k a r f ö r s ä l j a h a n d e l s g i f t s k a l l d o c k ö v e r l ä m n a s k r i f t l i g f ö r k l a r i n g till v e d e r b ö r a n d e m y n d i g h e t , att h a n ä m n a r d r i v a h a n d e l m e d gift av a n d r a k l a s s e n . 1 Blar.d dessa märkas giftstadgan, apoteksvarustadgan, förordningen om eldfarliga oljor, förordningen om handeln med skattefri sprit, förordningen om explosiva varor, etc.

406 b) Rätten att sälja alkoholhaltiga preparat är endast begränsad i så måtto, att ingen får försälja eller tillhandagå annan med anskaffandet av dylika preparat, där han h a r skälig anledning antaga att missbruk av detsamma kommer att äga rum. c) I fråga om handeln med skattefri sprit gäller, att tillstånd till försäljning av enkeldenaturerad sprit, s. k. blåsprit och dubbeldenaturerad sprit, rödsprit, meddelas av kontrollstyrelsen och endast kan erhållas av den som är berättigad att idka handel samt gjort sig känd för ordentlighet och pålitlighet och jämväl i övrigt kan anses skickad att bedriva försäljningen, så att missbruk av spriten förekommes. Försäljningsrättigheterna utfärdas personligen för firmans ägare eller den som tecknar firman. Rätt att sälja blå- eller rödsprit innebär även skyldighet för vederbörande att städse hålla sådan sprit i lager. Försäljningen från detaljhandlare får endast ske i poster under 500 liter. Det åligger handlande att föra försäljningsbok samt att beträffande försäljningen av blåsprit insända rapport till vederbörande systembolag. d) Handeln med eldfarliga oljor förutsätter anmälan till vederbörande myndighet (länsstyrelse eller magistrat) som meddelar föreskrifter beträffande den mängd av eldfarlig olja av första och andra klass som får förvaras på samma plats. Liknande bestämmelser gälla för handeln med explosiva varor. Klorsyrat kali får endast säljas mot rekvisition av statlig eller kommunal myndighet eller till enskild person mot av vederbörande polismyndighet godkänd rekvisition. e) För handel med preventivmedel kräves tillstånd av länsstyrelse. Sådant tillstånd får endast avse vissa angivna medel. Fosterfar drivande medel få icke utan tillstånd av medicinalstyrelsen tillhandahållas allmänheten annat än på apotek. Vid prövning av ansökan om sådant tillstånd skall särskilt iakttagas, att sökanden är lämpad erhålla sådant tillstånd, eller där fråga är om bolag eller förening, att rörelsen omhänderhaves av lämplig föreståndare. 2) Bestämmelser om import av vissa varor. Alkoholhaltiga preparat må, med vissa undantag, ej införas till riket annat än av den som erhållit tillstånd därtill av kontrollstyrelsen. Sådant tillstånd skall gälla tills vidare och får endast meddelas åt näringsidkare, som skäligen kan antagas ha behörig användning av preparatet. 3) Bestämmelser om förvaring och transport av vissa varor. a) Enligt föreskrifter i giftstadgan skall gift av andra klassen å såväl försäljningsställe som därtill hörande upplag förvaras på lämpligt sätt inneslutet i starkt och tätt kärl eller låda. Om gift är i flytande form får det ej förvaras i vissa angivna slag av kärl, som på grund av sin användning kan giva anledning till förväxling. Förvaringskärl för gift skall hållas åtskilt från varor avsedda för förtäring. Särskilda bestämmelser angiva huru gift skall förvaras, då det från försäljningsställe utlämnas till förbrukare. Vissa beredningar få icke utlämnas annat än i originalförpackningar. b) Skattefri sprit skall förvaras på sådant sätt, att den i största möjliga utsträckning skyddas från obehöriga. Lager av blåsprit skall hållas noggrant åtskilt från lager av annan sprit. c) I fråga om eldfarlig olja finnas detaljerade bestämmelser om var dylik får lagras och hur förvaringsplatsen skall vara beskaffad, varjämte särskilda föreskrifter finnas beträffande vilka försiktighetsmått som skola iakttagas vid hanterande och transport av varan i fråga. d) Detaljerade föreskrifter finnas rörande handhavande av explosiva varor samt beträffande handelslokal från vilken dylika varor får försäljas.

407 4) Bestämmelser om påskrifter på förvaringskärl. I giftstadgan föreskrives att vissa påskrifter skola göras dels på kärl eller låda, vari gift förvaras, dels ock vid utlämnande av gift från försäljningsställe till förbrukare. I fråga om de senare påskrifterna gälla särskilda bestämmelser för olika slag av gift. Apoteksvarustadgan innehåller vissa liknande bestämmelser i fråga om varor, vilka icke skola anses såsom apoteksvaror, trots att de allmänt användas såsom läkemedel. I fråga om eldfarliga oljor gälla likartade bestämmelser. 5) Bestämmelser som reglera vilka varor som endast få säljas i ett bestämt slags affärer. Ovan h a r nämnts att i fråga om gifter endast sådana av andra klassen (handelsgifter) få tillhandahållas allmänheten av andra än apoteksföreståndare. I bilagor till giftstadgan finnas u p p r ä k n a d e vilka gifter som äro att hänföra till första och andra klasserna. I bilagor till apoteksvarustadgan finnas motsvarande uppräkning av läkemedel vilka fritt få saluföras. 6) Föreskrifter rörande prissättning av vissa varor. a) I apoteksvarustadgan föreskrives, att i medicinaltaxan icke upptagen apoteksvara, utgörande beredning, och i bilaga III till stadgan omnämnd vara icke får säljas till högre pris än som på grund av de uti densamma ingående ämnenas art och mängd samt beredningsformen enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder för apoteksvarors taxering skall beräknas för motsvarande vara, som tillretts på apotek. b) Vid försäljning av blå- och rödsprit får detaljhandlare icke överskrida det av kontrollstyrelsen fastställda detaljhandelspriset.

III.

Organisationer.

Inom färghandelsbranschen finnes en riksomfattande branschorganisation, Sveriges färghandlares riksförbund (i fortsättningen benämnt riksförbundet), som (1951) består av 10 lokalföreningar med ca 1 250 medlemmar (representerande ca 1500 försäljningsställen). Lokalföreningen för Skåne, Skånes färghandlares förening, var ansluten till riksförbundet vid dess start 1919 men utträdde 1935 och återanslöt sig den 1 januari 1948. Enligt förslag till normalstadgar för lokalföreningarna kan till medlem av lokalförening antagas »enskild person, handelseller aktiebolag, som uteslutande eller i en från annan affärsrörelse skild och lämpligt inredd lokal idkar detaljhandel med färger, kemikalier och sjukvårdsartiklar». Enligt sina stadgar har Sveriges färghandlares riksförbund till ändamål att till färghandelsbranschens bästa åstadkomma samverkan mellan färghandlareföreningarna inom landet i syfte »att verka för en rationell utveckling av branschen, att motarbeta illojal och ohederlig konkurrens, osund reklam och andra mot god affärssed stridande företeelser, att till myndigheter och offentliga institutioner ingiva framställningar och avgiva yttranden i ärenden, som beröra branschen, att förhandla med branschens leverantörer och deras organisationer, att arbeta för fortgående rationalisering av branschens inköps- och distributionsförhållanden, att verka för färghandelns förkovran och sunda utveckling som specialbransch genom organiserad undervisnings- och upplysningsverksamhet samt att i övrigt i alla avseenden tillvarataga den organiserade färghandelns gemensamma intressen».

408 Som en av riksförbundets viktigaste uppgifter betraktas ansvaret för prissättningen av ett stort antal branschartiklar och utgivandet av den s. k. Färghandelns riksprislista. Före år 1941 förekom inom ett flertal lokalföreningar egen prissättningsverksamhet med lokala prislistor och i en del lokalföreningsstadgar funnos även införda vissa bestämmelser om att lägre priser än de i listorna noterade icke finge tillämpas. Förbud mot rabattgivning (3 % återbäring har dock länge tillämpats i färghandeln på många platser) samt utlovande av lägre priser i annonser, anslag och prislappar funnos även i vissa lokala stadgar. De reverser (2 å 500 kronor) som medlem i lokalförening stadgeenligt har att avlämna vid inträde i organisationen kunde tagas i anspråk för gäldande av vite för brott mot prisöverenskommelserna. På framställning av statens priskontrollnämnd övertog riksförbundet år 1941 ansvaret för prissättningsverksamheten och sedan 1943 1 utkommer i förbundets regi ovannämnda färghandelns riksprislista upptagande priser å ca 25 000 olika artiklar och förpackningsstorlekar. I denna prislista, som helt ersatt den lokala prissättningsverksamheten, noteras varorna till högstpriser, vilka, enligt priskontrollnämndens direktiv, »få underskridas, men däremot icke överskridas utan att nämnden lämnat särskilt tillstånd härtill». Genom överenskommelsen mellan riksförbundet och priskontrollnämnden ha de lokala stadgarnas föreskrifter beträffande prishållningen satts ur funktion och i de normalstadgar för lokalföreningarna, som numera successivt träda i kraft äro bestämmelserna om vite för »underförsäljning» helt borttagna. Inom färghandelsbranschen finnas riksomfattande såväl fabrikant- som grossistorganisationer. Bland fabrikantorganisationerna märkas i första hand Färgoch fernissfabrikanternas förening och Kemisk-tekniska fabrikantförbundet båda anslutna till KeLiFa samt bland grossistorganisationerna Färghandelns leverantörförening, Sveriges parfymeriengrossisters förening och Sveriges kemikaliegrossisters förening alla anslutna till Sveriges grossistförbund. Det kan nämnas att medlemmarna i Sveriges kemikaliegrossisters förening huvudsakligen torde vara inriktade på försäljning till industrien.

IV. Branschorganisationerna och nyetableringskontrollen. En viktig uppgift som branschorganisationerna sökt upptaga till lösning är genomförande av viss kontroll över etablering av nya rörelser inom branschen och därmed sammanhängande problem. Motiven för upprätthållande av denna s. k. nyetableringskontroll, torde i stort sett vara desamma som gälla i fråga om speceri- och lanthandelsbranschen (se bil. 4). I en cirkulärskrivelse år 1935 från Sveriges färghandlares riksförbund till färgleverantörer med inbjudan om deltagande i nyetableringskontroll heter det sålunda bl. a.: »Förhållandena inom färghandelsbranschen hava tidigare icke varit tillfredsställande. Nya affärer hava öppnats utan erfarenhet och branschkännedom hos innehavaren samt utan nödigt kapital. Dessa affärers livslängd har icke blivit långvarig, men avvecklingen har förorsakat förluster såväl för leverantörerna som för innehavaren. Vidare hava nya affärer öppnats å platser, där redan tidigare funnits tillräckligt antal butiker i branschen, med påföljd att det ekonomiska läget försämrats för samtliga affärer till skada och risk även för leverantörerna.» 1 Under en övergångstid 1941—1942 fortsattes utgivande av lokala prislistor dock under riksförbundets överinseende.

409 Den hänsyn till allmänhetens krav på sakkunnig behandling av de varor som handeln tillhandahåller har inom färghandelsbranschen, framhålles det, en allvarligare aspekt än inom flertalet andra branscher; allmänheten måste skyddas mot de allvarliga faror som k u n n a uppstå genom felaktiga expeditioner av en osakkunnig handlande när det gäller främst handelsgifter, eldfarliga vätskor, fria läkemedel etc. Detta motiv synes under de senaste åren alltmer ha förts i förgrunden. De många förordningarna, som kringgärda branschen och för vilka ovan i korthet redogjorts, gör det nödvändigt, hävdas det, att tillse att personer utan branschkunskap icke etablera affär inom branschen. Därtill kommer att förseelser som begås av enskilda handlande gentemot dessa bestämmelser återverka på hela färghandelskårens anseende, varför det anses framstå som ett branschintresse att i möjligaste mån förhindra överträdelser av förordningarna.

V. Gällande nyetableringsavtal. Inom färghandelsbranschen förefinnes ett mellan Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening (KeLiFa), Sveriges grossistförbund samt Sveriges färghandlares riksförbund slutet s. k. nyetableringsavtal. Avtalet, som enligt sin ingress syftar till att »åstadkomma en rationell utveckling av detaljhandeln» inom branschen, undertecknades den 31 januari 1946 och gäller från nämnda dag tills vidare med sex månaders uppsägning. I anslutning till detta avtal ha de b e r ö r d a parterna överenskommit om vissa »särskilda föreskrifter» som närmare belysa avtalets innebörd. 1 Avtalstexten finnes intagen i bilaga 1. I »föreskrifterna» anges bl. a. vad som skall förstås med begreppen färghandelsvara och färghandel. Med färghandelsvara förstås sålunda, färger, såväl torra som rivna, lackfärger, fernissor, konstnärsmaterial, kemikalier, kemisk-tekniska artiklar och farmaceutiska preparat. Med färghandel förstås sådan butiksrörelse, som dels försäljer de såsom färghandelsvaror upptagna typiska varugrupperna, dels har en sådan speciell butiksinredning, att den genom sin ändamålsenlighet sätter den ansvarige ledaren färghandlaren i stånd att följa lagens fordringar beträffande varuplacering etc. Nyetablering enligt avtalet. Med nyetablering förstås enligt avtalet ( § 1 ) : a) etablerande av ny butiksrörelse; b) etablerande av filial med eller utan självständig förvaltning; c) utvidgning av existerande butiksrörelse inom annan bransch med färghandelsvaror; d) flyttning av existerande butiksrörelse, när flyttningen medför erhållande av ny kundkrets; e) återupptagande av butiksrörelse, som nedlagts; f) fortsättande av butiksrörelse efter konkurs eller ackord erhållet inom fyra år från det ackord tidigare beviljats. Däremot faller icke övertagande av affär under avtalet. I »särskilda föreskrifterna» säges dock att det med »hänsyn till avtalets allmänna innebörd måste anses åligga de avtalsslutande parterna att i möjligaste mån tillse, att även vid överlåtelse av affär övertagare besitter erforderlig kompetens». Detta åläggande säges i »föreskrifterna» främst åligga detaljistpartens medlemmar, som ha att sinsemellan förbinda sig att icke överlåta sina affärer till andra än personer, som inneha erforderlig kompetens. I fall då detaljistparten finner att övertagaren 1

Avtalet har i maj 1951 uppsagts av grossistförbundet att gälla med utgången av 1951.

410 i anmärkningsvärd hög grad saknar personliga och ekonomiska förutsättningar för rörelsens fortsatta bedrivande må han dock hos de övriga avtalsslutande parterna påkalla förhandlingar beträffande åtgärder i det enskilda fallet. Behandlingen av nyetableringsärenden. Nyetableringsärende skall enligt nyetableringsavtalet (§ 4) dels prövas av detaljistparten dels ock av fabrikant- och grossistparterna. Detaljistpartens prövning som är av förberedande natur skall äga r u m i vederbörande lokalförening av riksförbundet. Fabrikant- och grossistpartens prövning, som är den avgörande, skall äga r u m i Leverantörnämnden för färghandelsärenden (nedan benämnd lev e r a n t ö r n ä m n d e n ) . Part eller sökande, som ej åtnöjes med leverantörnämndens beslut, kan enligt avtalet inom viss angiven tid överklaga detsamma hos Permanenta skiljenämnden för färghandelsärenden. Sökande som anför besvär hos skiljenämnden har därvid att för bestridande av kostnaderna i ärendet erlägga 50 kronor. Nämnden skall i samband med sitt beslut avgöra huruvida beloppet skall återbetalas till vederbörande. Vid lokalförenings behandling av nyetableringsärende må (enligt § C) en representant för vardera KeLiFa och grossistförbundet närvara i egenskap av rapportör. Rapportör äger yttrande- och förslagsrätt men icke rösträtt. Leverantörnämnden skall bestå av fyra ledamöter, av vilka två äro valda av KeLiFa och två av grossistförbundet samt en av dessa gemensamt utsedd opartisk ordförande. 1 Beslut fattas med enkel majoritet. Varje ledamot äger en röst varjämte ordföranden därjämte har utslagsröst. Vid leverantörnämndens sammanträden skall representant för riksförbundet närvara och äger rätt att till protokollet anteckna sin mening. Permanenta skiljenämnden för färghandelsårenden skall bestå av en ledamot för vardera av KeLiFa, grossistförbundet och riksförbundet samt en av dessa ledamöter genom enhälligt beslut utsedd opartisk ordförande. Envar ledamot äger en röst, ordföranden en röst jämte utslagsröst. Den som planerar nyetablering har enligt nyetableringsavtalet (§ 8) att ingiva anmälan härom såväl till vederbörande lokalförening som till leverantörnämnden. Sådan anmälan bör innehålla styrkta uppgifter, som kunna läggas till grund för ärendets handläggning. Som komplettering till denna bestämmelse gäller, att i avtalet deltagande part, som erhåller kännedom om planerad nyetablering ofördröjligen skall lämna meddelande härom till övriga parter. Det åligger lokalföreningen och leverantörnämndens sekretariat att verkställa erforderliga utredningar. Härvid skall tillses, att den etablerande, där denna ej ingivit anmälan enligt ovan, beredes tillfälle yttra sig. Sådant yttrande skall ingivas till lokalföreningen och leverantörnämnden. Det föreskrives också i avtalet, att såväl lokalförening som leverantörnämnden, då skäl därtill föreligger, vid handläggning av visst ärende bör bereda den som berörs av ärendet tillfälle att själv eller genom ombud inställa sig inför nämnden. Leverantörnämndens beslut skall ofördröjligen delgivas parterna och ett särskilt fristående organ benämnt »Centrala rapportsystemet för nyetableringsärenden CERA», 2 som bl. a. har att underrätta sökanden om leverantörnämndens beslut. 1 Genom tillägg till nyetableringsavtalet består leverantörnämnden sedan den 1 april 1948 av sex ledamöter, av vilka tre utses av KeLiFa (två representanter för kemisk-tekniska fabrikanterna och en för färgfabrikanterna) samt tre av grossistförbundet (två representanter för färggrossisterna och en för parfymgrossisterna). 2 Beträffande CERA:s verksamhet hänvisas till redogörelsen för nyetableringskontrollen inom speceri- och lanthandelsbranschen (bil. 4).

411 I fråga om upptagande av ett tidigare avstyrkt ärende till förnyad prövning ha p a r t e r n a enligt de »särskilda föreskrifterna» överenskommit, att det i regel bör förflyta en tidrymd av tre år innan sådan förnyad prövning äger rum. F ö r den händelse beträffande sådant ärende »nya och avgörande omständigheter framkomma, varigenom förutsättningarna för det i ärendet fattade beslutet väsentligt ändrats» kan ärendet dock tidigare upptagas till förnyad behandling i avtalsenlig ordning. I fråga om parternas skyldigheter för upprätthållande av avtalets syfte stadgas slutligen (§ 16), att parternas medlemmar icke få verkställa leveranser utan att först h a förvissat sig om, att hinder för leverans icke möter enligt avtalet, samt att leverans icke får ske vare sig till icke tillstyrkt butiksrörelse eller till butiksrörelse, som är föremål för prövning enligt avtalet. Härjämte ålägges (§ 17) var och en av de i avtalet deltagande parterna att vaka över, att dess medlemmar noggrant uppfylla de skyldigheter, som enligt avtalet åligga dem. Några bestämmelser om böter eller avgivande av garantiförbindelser finnas icke i avtalet. Grunderna för prövning av nyetableringar enligt avtalet. Enligt nyetableringsavtalet (§ 3) skall nyetableringsärende bedömas enligt följande grunder: 1) den personliga kompetensen; 2) de ekonomiska förutsättningarna; 3) butikslokalens beskaffenhet samt 4) de allmänt näringspolitiska förhållandena. I de »särskilda föreskrifterna» preciseras fordringarna på personlig kompetens. Det heter i dessa bl. a. att »som minimikrav beträffande branschkunskap bör i regel uppställas den fordran, att sökanden efter fyllda 18 år arbetat i själva butiksrörelsen u n d e r minst 3 å 4 år och detta i en väl sorterad färghandel, vars ansvarige ledare är förfaren i de speciellt för färghandeln gällande författningarna». I fråga om merkantila kunskaper anses likaledes enligt »föreskrifterna» nödvändiga sådana föreligga »om det kan fastställas, att sökanden i sin utbildning förvärvat tillräcklig kännedom om bokföring och andra till köpmansyrket h ö r a n d e allmänna kunskaper. Ett minimikrav torde sålunda vara, att sökanden har möjlighet att förelägga en enkel kalkyl, om hur han tänkt sig den tillämnade färghandelns uppläggning och närmare utveckling d. v. s. beräknad omsättning, omkostnader, bruttovinst och nettoavkastning». I fall då man och hustru avse att gemensamt driva färghandel, eller då färghandel skall bedrivas av juridisk person angivas de uppställda kraven i fråga om den personliga kompetensen kunna begränsas till att gälla endast endera maken, respektive den person som i egenskap av ansvarig ledare på varaktigt sätt är knuten till företaget. Under förutsättning att samtliga parter äro därom eniga, kan enligt »föreskrifterna» etablering av enskild firma tillstyrkas av leverantörnämnden, därest den personliga kompetensen uppfylles av person, som i egenskap av ansvarig ledare på varaktigt sätt är knuten till firman och förbindelse härom lämnats av sökanden. I fråga om de ekonomiska förutsättningarna säges i »föreskrifterna» att sökanden skall anses besitta erforderliga ekonomiska förutsättningar, när han förfogar över eget kapital, så avpassat, att det kan anses tillräckligt för rörelsens beräknade omfattning. Uppgifter om tillgängligt kapital skola styrkas. Beträffande butikslokalens beskaffenhet anföres i »föreskrifterna» att butiksoch lagerlokaler skola såväl uppfylla bestämmelserna i för branschen gällande författningar som tillgodose kraven på en ändamålsenlig butik inom färg- och kemikaliebranschen. Vad slutligen angå de allmänt näringspolitiska förhållandena skola desamma enligt avtalstexten anses innefatta »jämväl behovet av nyetableringen, därvid dock förekomsten av andra butiksrörelser på platsen icke i och för sig får utgöra

412 hinder för nyetableringen». I »föreskrifterna» anföres i anslutning härtill: »Vid bedömandet av nyetablering skall hänsyn tagas till behovet av färghandel, varvid förutvarande butiksrörelsers allmänna skötsel bör beaktas, vidare till storleken av den ort eller det affärsområde, där ifrågavarande färghandel planeras, konkurrensen med andra handelsformer, skadan eller nyttan för den enskilda handeln av den begärda nyetableringen. Förekomsten av andra butiksrörelser på platsen får dock icke i och för sig utgöra hinder för nyetablering.» Historik. Redan året efter tillkomsten, år 1907, av den första riksomfattande detaljhandlareorganisationen i branschen, Sveriges färg-, drog- och kemikaliehandlares förening blev nyetableringsfrågan föremål för debatt inom branschkretsar. Inom Stockholms färghandlares förening väcktes sålunda ett förslag om att färghandlarna skulle beträda en bindande överenskommelse av följande lydelse: »För att förhindra illojal konkurrens förbinda sig medlemmarna att till person eller firma, som öppnar minuthandel inom färghandelsbranschen på ett avstånd av mindre än 300 meter från förut befintlig affär, fågelvägen räknat, ej leverera några varor eller på annat sätt bistå den. Likaledes ikläder sig föreningen att påverka furnissörer inom branschen att ej till dylika affärer leverera varor. Medlemmarna sinsemellan ikläda sig även själva att ej på ovan nämnt avstånd från annan medlems butik öppna minutaffär.» Vid det möte på vilket förslaget behandlades uttalade sig ett flertal medlemmar till förmån för förslaget, som dock ej blev antaget. Mötet stannade för ett uttalande om önskvärdheten av att föreningsmedlem icke etablerade ny minutaffär inom färghandelsbranschen på kortare avstånd än 300 meter från redan existerande affär tillhörig föreningsmedlem. Efter detta uttalande dröjde det flera år innan frågan om nyetableringskontroll åter blev aktuell. Efter det första världskrigets slut ansågs på branschhåll att tillkomsten av nya färghandelsaffärer skett i så snabb takt, att branschens lönsamhet allvarligt äventyrades. Stockholms färghandlares förening yrkade på leverantörernas medverkan i en plan att under ett helt år helt förhindra tillkomsten av nya affärer, under vilken tid man hoppades kunna komma fram till en lösning av nyetableringsfrågan. Denna aktion från stockholmsföreningens sida ledde icke till något omedelbart resultat till följd av opposition från leverantörhåll. Först i slutet av 1920talet inleddes i riksförbundets 1 regi nya förhandlingar. Vid dessa kunde dock vare sig de olika lokalföreningarna av riksförbundet eller leverantörparten ena sig om en gemensam linje för problemets lösning varför förhandlingarna avbrötos. Stockholmsföreningen fortsatte emellertid förhandlingarna med leverantörparten på egen hand. Dessa resulterade så småningom i ett första lokalt nyetableringsavtal inom färghandelsbranschen slutet den 10 oktober 1932 mellan färg- och kemikaliegrossisternas förening och Stockholms färghandlares förening. Detta avtal innehöll bl. a. bestämmelser om en av båda parterna gemensamt sammanställd förteckning å de leverantörer, som antingen tillhörde ovan angivna grossistorganisation eller också förbundit sig alt respektera de beslut i nyetableringsfrågor, som träffats av föreningarna (eller skiljenämnd). Detaljistföreningen förband sig att tillse, att dess medlemmar varken direkt eller indirekt understödde affär, som tillkommit i strid mot avtalet samt att beträffande varor, som tillhandahölls av i leverantörregistret upptagna firmor, verkställde sina inköp hos dessa leverantörer. Vidare förbundo sig detaljisterna, att hålla de av fabrikanterna 1

Sveriges färghandlares riksförbund bildades år 1919.

413 fastställda utförsäljningspriserna å märkesvaror. Grossistföreningen förband sig å sin sida att tillse, att dess medlemmar varken direkt eller indirekt medverkade till eller stödde icke medgiven nyetablering samt tillse, att fastställda utförsäljningspriser — i vad avsåge försäljning i detalj — för egna märkesvaror respekterades inom andra affärsbranscher. För brott mot avtalet stadgades böter å 1 000 kr. för detaljist och 2 000 kr. för grossist. År 1933 återupptog riksförbundet förhandlingarna beträffande ett riksomfattande nyetableringsavtal med Färg- och kemikaliegrossisternas förening. Det nyetableringsavtal som blev resultatet av dessa förhandlingar upptog som avtalsslutande p a r t e r Sveriges grossislförbund i egenskap av företrädare för till förbundet anslutna föreningar å ena sidan och riksförbundets olika lokalföreningar å den andra. I oktober 1934 hade samtliga lokalföreningar undertecknat nyetableringsavtalet. Tre år senare, i oktober 1937, avlöstes detta avtal av ett nytt i vilket även KeLiFa deltog. Ett reviderat nyetableringsavtal av den 1 april 1941 var för detaljistpartens del undertecknat av riksförbundet. 1941 års avtal gällde till den 1 februari 1946, då det ersattes av det nu gällande avtalet. Den viktigaste skillnaden mellan de två sistnämnda avtalen är att det förra i motsats till det senare icke lämnade möjlighet för etableringssökande att överklaga prövningsnämndens beslut. Mellan Skånes färghandlares förening, KeLiFa och grossistförbundet fanns från 1935 till 1948 ett parallellavtal. Sistnämnda år uppgick Skånes färghandlares förening i riksförbundet och blev därigenom bundet av färghandelsbranschens nyetableringsavtal av år 1946.

VI. Avtalsparternas syn på tillämpningen av avtalets bestämmelser. Detaljistparten. Detaljistpartens prövning av nyetableringsärenden sker i lokalföreningarna av Sveriges färghandlares riksförbund. Av de i nyetableringsavtalet uppställda kraven på en etablerande fäster man, hävdas det, i första hand vikt vid att vederbörande fyller kraven på personliga förutsättningar, främst i fråga om branschkunskap. Särskilt är man angelägen att få klarhet i om sökanden är förtrogen med de speciellt för färghandeln gällande författningarna. 1 För prövning av de ekonomiska förutsättningarna bruka kreditupplysningar stundom infordras, men vederbörandes ekonomi är sällan avgörande för för1

Den organiserade yrkesutbildningen för detaljister är ordnad på i korthet följande sätt. Stockholms yrkes- och lärlingsskolor ha sedan 1920 en tvåårig aftonskola för färghandelsbiträden, till vilken kurs tillträdet är fritt för personer som genomgått folkskola och har ett par års branschpraktik. Vid Stockholms handelsgymnasium är sedan 1947 ordnad en tvåårig dagskola för elever i den obligatoriska fortsättningsskolan. Tillträde till denna färghandelsskola medgives elever, som gått ut ur folkskolans sista ordinarie klass och har håg och fallenhet för färghandelsyrket. Eleverna placeras under skoltiden i avlönad tjänstgöring hos företag i Branschen. Lokala färghandelsskolor, företrädesvis ordnade som aftonkurser, finnas även i Göteborg, Malmö och Uppsala varjämte på en del andra orter ordnas yrkesundervisning genom tillfälliga kurser i speciella ämnen. År 1936 startades i riksförbundets regi det s. k. Färghandelsinstitutet, en korrespondensskola till vilken endast färghandelsbiträden ägde tillträde. Institutet upphörde med sin verksamhet år 1940. Sedan 1946 bedrives ånyo korrespondensundervisning genom riksförbundet i samarbete med Sveriges köpmannaförbunds undervisningsanstalt, Köpmannainstitutet. Denna kurs är öppen även för personer, som icke äro sysselsatta i färghandeln. Det förekommer att etableringssökande med otillräcklig branschkännedom av lokalförening eller leverantörnämnden rekommenderas att genomgå kursen. Sedan vederbörande nöjaktigt genomgått kursen kan förnyad prövning av etableringsärendet äga rum.

414 eningarnas ståndpunktstagande. Den ekonomiska prövningen anses i stor utsträckning kunna överlåtas åt leverantörparten. Däremot fästes den allra största vikt vid butikslokalens beskaffenhet. I första hand undersökes därvid huruvida den tillämnade butikslokalen uppfyller de krav som gällande författningar ställa på detaljhandelsställen som bl. a. saluföra handelsgifter, eldfarliga oljor etc. Beträffande de allmänt näringspolitiska förhållandena d. v. s. tillämpningen av behovsprincipen h a r från detaljistpartens sida uppgivits, att man i allmänhet räknar med att ett affärsområde för en färghandel bör ha en befolkning av mellan 2 000 och 3 000 personer för att affären skall kunna bära sig. Leverantörparten. Leverantörpartens prövning av nyetableringsärenden sker i leverantörnämnden, där ärendenas prövning tillgår på i korthet följande sätt. Sedan sökandens anmälan om den tillämnade etableringen inkommit till nämnden införskaffar nämndens sekretariat uppgifter rörande sökandens ekonomiska förutsättningar, vilka uppgifter i första hand inhämtas av någon soliditetsbyrå. För belysande av förutsättningarna för butiksrörelsen brukar utredning inhämtas från köpmannaföreningarnas ombud på den ort där etableringen är avsedd att äga rum (dylika ombud finnas på flertalet platser inom hela landet och utgöras i regel av någon praktiserande jurist, landsfiskalen eller stadsfiskalen å o r t e n ) . Ombuden ha därvid att ifylla ett frågeformulär vars frågor ansluta sig till nyetableringsavtalet. Formuläret omfattar följande frågor: 1) Föregående verksamhet och fackkunskap eller icke fackkunskap i färghandelsbranschen? 2) Anses nödiga merkantila kunskaper föreligga? 3) Förefinnas närmare upplysningar angående de ekonomiska förutsättningarna? 4) Finnas utsikter för att butiken kommer att uppfylla de krav, som böra ställas på en färghandel? 5) När är affären avsedd att öppnas? När öppnades den? 6) Invånarantalet på orten? 7) Antalet färgaffärer på orten och deras omsättning? 8) Äro förutvarande färgaffärer på orten bra sorterade och b r a skötta? 9) Det ungefärliga invånarantalet i trakten? 10) Finnes färgaffärer i den omgivande trakten eller äro dess invånare hänvisade till ortens färgaffärer? 11) Den avsedda butikens läge i förhållande till andra färgaffärer? Ligger den vid huvudgata eller bakgata? Ligger den på samma stråkväg som annan färgaffär? 12) Har platsen behov av denna nya färgaffär? 13) Kan platsen bära denna nya färgaffär utan allt för stort intrång på redan befintliga affärer i branschen? Sedan soliditetsupplysning och upplysningar från köpmannaföreningarnas ombud inkommit till leverantörnämnden vidarebefordras dessa till de i nämnden representerade leverantörorganisationerna. Från dessa översändas handlingarna till de företag — vanligtvis företag representerade i styrelsen för resp. organisation — genom vars försorg ytterligare upplysningar inhämtas, ävensom yttrande äver huruvida vederbörande anser att en planerad etablering bör till- eller avstyrkas. Därest yttrande från riksförbundet inkommit till leverantörnämnden brukar i regel även avskrift av detta yttrande åtfölja de övriga handlingarna vid översändandet till ovannämnda företag. Leverantörnämnden sammanträder i regel en gång i månaden. Beträffande tillämpningen av nyetableringsavtalets bestämmelser h a r av en representant för leverantörnämnden uppgivits, att föreskrifterna i avtalet icke tilllämpas strikt efter ordalydelsen utan att man tar hänsyn till de speciella omständigheterna i varje särskilt fall. Vid prövning av de personliga förutsättningarna tar leverantörnämnden stundom

415 hänsyn till beskaffenheten av den rörelse varom är fråga samt till dess belägenhet. Det uppgives sålunda ha förekommit, att vid etableringar i m i n d r e samhällen vissa lättnader i kraven på branschkunskap medgivits. Enligt de till nyetableringsavtalet fogade »föreskrifterna» finnes möjlighet för sökande som icke u p p fyller avtalets fordringar på fackkunskap att såsom föreståndare för butiksrörelsen anställa person som uppfyller de i avtalet uppställda kraven. 1 På grund av läget p å arbetsmarknaden har under de senaste åren förelegat stora svårigheter för en etablerande att anskaffa fackkunnig personal, varför leverantörnämnden, i n n a n den tillstyrker en dylik etablering, numera förvissar sig om att vederbör a n d e verkligen h a r upprättat anställningskontrakt med dylik branschkunnig person. Beträffande de ekonomiska förutsättningarna framhålles att etablering av en färghandel förutsätter att vederbörande förfogar över ett förhållandevis stort kapital. För en medelstor färghandel i stad kan det erforderliga kapitalet u p p skattas till omkring 20 000 kronor, varav åtminstone hälften bör utgöras av eget kapital. Om vederbörande etableringssökande fyller såväl de personliga som de ekonomiska förutsättningarna enligt nyetableringsavtalet anser sig leveranlörnämnden oförhindrad att tillstyrka en dylik etablering, även om annan färg- och kemikaliehandel finnes i närheten av den tilltänkta etableringen. De allmänt näringspolitiska förhållandena eller behovsprincipen uppges aldrig enbart vara avgörande som motiv för ett avstyrkande. Då behovsprincipen någon gång blir aktuell är det vanligen fråga om etablering av ny affär på en liten ort, som bedöms vara för liten för att bära ytterligare en affär inom branschen om både den nya och den eller de redan befintliga skola kunna hålla en hög standard i fråga om varusortering etc. Permanenta skiljenämnden. En representant för Permanenta skiljenämnden har uppgivit, att antalet ärenden som behandlats av nämnden varit så litet att någon bestämd praxis för tolkningen av nyetableringsavtalets bestämmelser hittills icke hunnit utbilda sig. Beträffande de olika parternas inställning till nyetableringar framhålles, att det förefaller som om detaljistparten på senare tid varit särskilt noga med att tillse att affärslokaler för nystartade rörelser äro fullgoda. Det h a r förekommit att skiljenämnden tillstyrkt etablering på villkor, att vederbörande myndighet utfärdar intyg om att lokalen godkännes för förvaring av eldfarliga oljor etc.

VII. Omfattningen och effektiviteten av nyetableringskontrollen. Omfattningen av nyetableringskontrollen inom färghandelsbranschen belyses av tabell 5. Såsom framgår av denna har leverantörnämnden (prövningsnämnden) under tiden 1938—-1950 behandlat drygt 900 nyetableringsärenden varav 42 % avstyrkts. 138 av etableringsanmälningarna avsågo etablering av filial av vilka 1

Härvid brukar vederbörande få underteckna en förbindelse av följande lydelse: »Härmed förbinda vi oss — att under en tidrymd av minst tre år som föreståndare för rubr. affär hava anställd sådan person som uppfyller i träffat nyetableringsavtal angivna minimikrav beträffande branschkunskap. Vi äro medvetna om att varje handlande i strid mot förbindelsen kan medföra avbrytande eller upphörande av vidare varuleveranser från samtliga till nyetablerings avtalet inom branschen anslutna leverantörer och vi avsäga oss varje rätt till skadestånd för den händelse på nyss angiven grund med oss ingångna avtal av förenämnda leverantörer eller någon av dem hävas.»

styrkta % av otala atalet andlade enden

$

-

-

*

•

!

^

^ 5 «1 g |31 c

I>

-f N CO I f l

<* en

0 0 i> co O -r I r t o o • * CO CO CO -er • * OJ CO

n

-*

-*

CD

(M k f l CO CO CO C ) o CO O CO 0-H<0 l > CO T? TT oo CA CO CO - T OJ I > CO CO m

»?

*

Q

LO OJ

•9

7-1 1—1

iS

e

C5

fl

A

Antal ärenden som avstyrkts av Permanenta skiljenämnden2

CO

n a

>o

TH

ro r H

1 *

I

£« <o •d c v

Vi

>

-o a es A

c3

fl 3

«

> u

1-1

"

Cl

i

1 C

1 1 1 1 1 1 1 11 11

3 -a c3 i-»

60 - „

2 V

CO OJ T}" r H

O

a

J> ÖC

-B

1 1** |

CO

r^

1 OJ

[

**

m m OJ

,_, i O "*

i

1—1

, _ l CO

!-< OJ 1 OJ OJ CO 1 1 1 1 1

:C8

<u

n n

i->

4ri

Cl M

> a

M

T3

a v

-o

:g »

*• —

0» 0 0 m CO Cft r» IH

-*

_H

co 0 0 0 0 CO 1 - 1 T *

OJ 1*5 •<*

•<*

01 T*

1-1

C

n

:CS

C

s-

es c

ft

5»

Antal vstyrkta yetableringar

O

a

a

O

B

_ r^ co

^

CO 0 0 0 0 os O l rH 04 O l UO m

OO r^ T i

1-1

T lrH

-t"

M

>

-rj

>

** en

i H OJ f f

1 Ol Ol

i

o

CO

08 O T—1 CN

* ca t.

1 CO CO r H O l

" •T

es cz

<*

r H CO - T

iO

»* o

«#

-er

X

^

CO o

OJ

CO O l

o

es

1-1

>o

ils

••a

O

Antal tillstyrkta nyetableringar

IQ

(H c8 ÖC t i cu >

Ol

S e 3

i.O - T

CO t i

rH

co O l r H

rH

!-H

1 1

1 OJ

i-i

1! 1

IP

c 3

O

M

oci *H fe : 0 —> r*i CL <A

=C3

C

_3

M

t<

O «i

3 09

"<*

O CO LO CO CO U0 OJ CO CO CO CO *H rH r H OJ 1-1

r^

te p*

CJ 'U5

•n at

c h

«5

*H

ta

CO

to CO CO l.O l O -r CO cp o OJ 0 0 r^ o i - i CO CO CO OJ OJ CO W OJ

<M

CO o O l CO os CO m o co O l OJ OJ OJ -er l > r» CO CO CO -ef" i> co

V

«*

,_

-*

^

o o ».?

a 04 KS

"> o

O

t i

m

!B

" cu JB "B

"2 c

3 00 S p 3 d) 4.1

•a

+ J

O

"3 M C3

s QQUQ CU

u

<

-3

cd

•-, oM >i 1 1 1 | 1 1 1CO - | | 1 | i » ^2 ÖD

s

Q

'H

°C3

cd C

* ef

^ >

s5

^<

O

o

•3 c o v

B os -a

tj

fl.

B

5 u

3 *-> 3 3

oo

q

<

*->

i>

~

4J

.

styrk den s digare styrkt

-i

—

Ol CO

B

Antal ärenden som tillstyrkts av Permanenata skiljenämnden1

CS

C

bl O

CO C35 o oo CO

O l CO • *

"* -r -" «* -ro

o> ca o

C5 O CT>

m -rf O

CO

s

I - 00

-r o o

o Tf

O

-* ** o mo C5

£ 3 G0

<D

4J

;

C3

417 16 % avstyrktes. Antalet ärenden som av parterna i nyetableringsavtalet hänskjutits till Permanenta skiljenämnden för färghandelsärenden har varit obetydligt. Den omständigheten att skiljenämnden genom tillkomsten (1/2 1946) av nu gällande avtal fått mer omfattande arbetsuppgifter i och med att detta avtal möjliggör för etableringssökande att överklaga leverantörnämndens beslut hos skiljen ä m n d e n , synes icke ha medfört någon väsentlig ökning av antalet hos skiljen ä m n d e n anhängiggjorda ärenden. Effektiviteten av nyetableringskontrollen inom färghandelsbranschen belyses av en i mars 1944 av riksförbundet gjord utredning, som avsåg att utröna hur många av de under 1937—1943 avstyrkta resp. tillstyrkta etableringarna som kommit till stånd samt hur många av dessa senare som fortfarande bedrevos. Resultatet av undersökningen framgår av tabell 6. Tabell 6. Fördelning av under åren 1937—1943 behandlade nyetableringsärenden. Tillstyrkta

Avstyrkta

Antal

0/

Antal

/O

Totala antalet etableringar Affärer som ej öppnats Affärer som öppnats

191 26 165

100 14 86

115 46 69

100 40 60

Därav: Affärer som drevos i mars 1944. Affärer som nedlagts före mars 1944

154 11

56 13

Sammanställningen visar bl. a., att antalet sådana tilltänkta etableringar som avstyrkts i betydligt större utsträckning icke kommo till stånd än sådana tilltänkta etableringar som tillstyrkts. »Dödligheten» i fråga om de etableringar som kommo till stånd trots att de avstyrkts var vidare avsevärt större än i fråga om d e etableringar som tillstyrkts. Av samtliga de i redovisningen ingående affärer, som fortfarande drevos i mars 1944, hade dock drygt en fjärdedel blivit avstyrkta. Nyetableringskontrollens effektivitet var sämst i Norrland. Men även om etableringarna i denna del av landet frånräknas, visar materialet, att omkring 50 % av de avstyrkta etableringarna likväl kommit till stånd. Inom branschkretsar anses d e n n a låga effektivitet av nyetableringskontrollen icke till nämnvärd del bero därpå, att till nyetableringsavtalet anslutna leverantörer icke följa avtalets bestämmelser utan till väsentlig del ha sin grund däri, att varor som ingå i en färghandels sortiment i betydande utsträckning föras av grossister inom angränsande branscher. Dessutom finns ett antal mindre fabrikanter och grossister inom branschen, vilka icke äro anslutna till avtalet. Emellertid anses det knappast vara möjligt att driva en välsorterad färghandel enbart grundad på leveranser från dylika leverantörer. Effektiviteten av nyetableringskontrollen torde därför i själva verket för typiska färg- och kemikalieaffärer vara väsentligt högre än vad tabell 6 visar. För rörelser däremot, som mera ha karaktären av hushållsaffärer eller tekniska affärer eller bedrivas i kombination med måleriverksamhet, betyder en försäljningsvägran från de större fabrikanternas och grossisternas sida icke lika mycket, enär dessa ofta kunna klara sig med leveranser enbart från de leverantörer som ej äro bundna av nyetableringsavtalet inom branschen. Att de hushållsbetonade affärerna svara för en väsentlig del av totala antalet nyetableringsärenden torde förklara nyetableringskontrollens siffermässigt sett låga effektivitetsgrad. Den låga effektiviteten för nyetableringskontrollen inom färghandelsbranschen såsom helhet torde även i viss mån sammanhänga med de särskilda svårigheter 27—116665

Bil.

418 som nyetableringskontrollens handhavande möter till följd av branschens heterogena karaktär och svårigheterna att avgränsa färg- och kemikaliebranschen från andra närliggande branscher. Sålunda saluföra sjukvårds- och parfymeribranscherna delvis samma varuslag. Härigenom blir det många gånger svårt att vid tillämpningen av nyetableringsavtalet avgöra, om en viss etablering över huvud taget bör hänföras till färgbranschen. Det förekommer vidare ofta, att affärer vilka till en början avgjort icke kunna hänföras till färgbranschen sedermera och så småningom utvidga sin försäljning att omfatta även typiska färghandelsvaror. Detta synes mången gång vara fallet med s. k. »tekniska» affärer, vilka ofta ha samma karaktär som mindre färgaffärer. Det bör i detta sammanhang erinras om, att färgaffärerna, framför allt i de större städernas ytterområden, alltmera fått karaktären av hushållsaffärer, för vilka försäljningen av de speciellt för hantverket avsedda färghandelsvarorna spela en relativt u n d e r o r d n a d roll. Ett likartat förhållande föreligger i fråga om den försäljning som bedrives av utövare av måleriyrket. Särskilt i mindre samhällen och på landsbygden är det vanligt, att målare vid sidan av sitt hantverk även bedriva handel med färger och andra färghandelsvaror. Stundom blir den senare verksamheten så småningom den alltmer dominerande. Tidigare rekryterades en väsentlig del av färghandlarkåren just från målarna. I och med att handeln med kemikalier, beträffande vilka varor målare ej besitta någon branschkunskap, fått en allt större betydelse för färghandeln, hävdas från färghandlarehåll, att denna tidigare vanliga form av branschens rekrytering icke bör uppmuntras. Emellertid måste målarna (såsom också framhålles i »föreskrifterna» till nyetableringsavtalet) fortfarande få varor för sin hantverksrörelse. Härigenom uppstå svårigheter att kontrollera, att de även använda de inköpta varorna för eget behov och ej försälja dem vidare till allmänheten. Ett beslut om avstyrkande av en målares färghandelsetablcring blir därför icke lika effektivt som i fråga om en etablering utan samband med hantverksrörelse. Verksamheten är fortfarande i gång och enligt nyetableringsavtalets bestämmelser kan målaren-nyetableraren så småningom påkalla en omprövning av sitt fall. Den omständigheten att han fortfarande driver handel uppgives i vissa fall ha åberopats som ett belägg för att behov av nyetableringen verkligen föreligger. Det bör slutligen påpekas, att nyetableringsavtalet för färghandelsbranschen ej tillämpas i fråga om speceri- och diverseaffärer. I dylika få alltså fritt saluföras även typiska färghandelsvaror. Härigenom kan den situationen uppkomma, att exempelvis en färggrossist blir förhindrad att sälja sina varor till en av en målare innehavd affär, vars huvudsakliga sortiment består av färghandelsvaror, medan han utan hinder av nyetableringsavtalets bestämmelser kan leverera varor till en i fråga om nämnda varor mindre branschkunnig diversehandlare.

VIII. Undersökning angående nyetableringskontrollens tillämpning. För att erhålla en närmare uppfattning om hur nyetableringsavtalet inom färghandelsbranschen tillämpats har med ledning av leverantörnämndens protokoll och övriga handlingar för vissa kortare tidsperioder genomgåtts samtliga därunder behandlade nyetableringsärenden. De tidsperioder som granskats äro andra och fjärde kvartalen 1938, fjärde kvartalet 1945 och a n d r a kvartalet 1946. Samtliga h ä r u n d e r behandlade ärenden utgjorde 155. Av dessa avsågo 119 etablering av ny rörelse eller utvidgning av existerande butik samt 36 etablering av filial. Inom den förra gruppen hade 56 anmälningar godkänts samt 63 under-

419 känts. I fråga om de godkända anmälningarna synas drygt ett 30-tal ha avsett etablering av ny rörelse i egentlig mening, medan drygt ett 20-tal synas ha avsett r e d a n bestående butiker, där prövningen påkallats i några fall därav att i rörelsen försålts färghandelsvaror i sådan utsträckning, att rörelsen ansetts vara att beteckna som färghandelsrörelse och i andra fall enär vederbörande avsett att utvidga sin rörelse till att omfatta även färghandelsvaror (utvidgning av bestående rörelse i mera egentlig mening). I fråga om de u n d e r k ä n d a etableringarna synas ett 50-tal anmälningar ha avsett etablering av ny rörelse i egentlig mening samt drygt ett 10-tal en redan bestående affärsrörelse. I många fall lämna handlingarna i de prövade ärendena osäker ledning i här avsedda hänseenden. Beträffande filialetableringarna hade 32 ansökningar godkänts medan endast 5 underkänts (varav 2 vid senare förelagen omprövning godkänts). I tabell 7 ha de genomgångna ärendena (utom de som avsett filial) fördelats efter de etableringssökandes yrken eller tidigare sysselsättning. En närmare granskning av det genomgångna materialet skall här göras för de godkända1 och underkända etableringarna var för sig. A. Godkända etableringar. Av samtliga under ifrågavarande perioder prövade anmälningar om etablering av ny rörelse avsågo, såsom framgår av tabell 7, 48 fall personer, vilka hade praktik från färghandelsbranschen såsom egna företagare, affärsföreståndare eller affärsbiträden. Av dessa 48 etableringar godkändes ej mindre än 40. I allmänhet fyllde i sistnämnda 40 fall den etablerande väl nyetableringsavtalets krav i fråga om branschpraktikens längd. Endast 2 hade kortare praktik än tre år. Av de sammanlagt 71 etableringssökande, vilka ej tillhörde ovan nämnda yrkeskategorier blevo däremot endast 16 godkända. Av de sistnämnda, vilka alltså ej tidigare varit verksamma inom färghandelsbranschen, voro 5 innehavare av speceri- och lanthandelsaffärer, där de bl. a. försålde typiska färghandelsvaror, 8 hade anställt eller ämnade anställa fackkunnig personal för den planerade affärsrörelsen och 2 målare hade sedan längre tid tillbaka vid sidan av yrket drivit den ifrågavarande rörelsen. Det torde alltså, i den mån mera generalla slutsatser kunna dragas av det genomgångna knappa materialet, kunna konstateras, att leverantörnämnden som regel ej godkänt etablering för andra än för sådana personer, som haft praktik från branschen eller förfogat över branschkunnig personal. Nyetableringsavtalets minimibestämmelser beträffande branschpraktikens längd (3 å 4 år) har nämnden dock i undantagsfall frångått. Tillräckligt specificerade uppgifter beträffande sökandenas ekonomiska förutsättningar föreligga ej för ett bedömande av de ekonomiska krav, som ställas av leverantörnämnden för godkännande av en nyetablering. I fråga om de fall där fråga varit om en redan bestående rörelse har icke i något fall lämnats uppgift om det kapital vederbörande förfogat över, men i flertalet angives, att vederbörande har god eller ordnad ekonomi även om i enstaka av dessa ärenden anmärkts, att vederbörande dock saknat kapital. Ett fall har godkänts, ehuru det upplysts att vederbörande är trög betalare och ett fall ehuru det angivits, att sökanden haft obetydliga tillgångar. I några fall saknas varje uppgift om ekonomien. Beträffande de ansökningar som avsett etablering av ny rörelse i egentlig mening finnes för 1945/46 upplysning om vederbörandes disponibla kapital i 15 1 Enligt nyetableringsavtalet tillstyrker resp. avstyrker leverantörnämnden nvetableringar Har nar i stallet används orden godkända resp. underkända för att unvika sammanblandning med det tillstyrkande resp. avstyrkande som vid den förberedande utredningen sker genom lokalföreningarna av Sveriges färghandlares riksförbund.

420 Tabell 7. Fördelning efter etableringssökandcnas yrken av de för delar av åren 1938, 1945 och 1946 genomgångna ärendena angående etablering av ny rörelse och utvidgning av rörelse. Underkända

Godkända

Summa 1938

1945/46

1945/46

I. Etableringssökande med erfarenhet från färghandelsbranschen

1. Egna företagare, affärsföreståndare och affärsbiträden inom färghandelsbranschen

13 11 28 4 6 9 119

II. Etableringssökande utan erfarenhet från färghandels2. Egna företagare, affärsföreståndare och affärsbiträden inom speceri- och lanthandelsbranschen 3. D:o inom övrig detaljhandel 4. Målare 5. Övriga hantverkare 6. Tjänstemän, ingenjörer...

3 2

— Summa

3 2

2 2 1

x

6 9 3

3 14

—

*1 6 5

3 3 33 7

3 fall avsågo utvidgning av sjukvårdsaffär, resp. tapetaffär och kioskrörelse. 3 fall avsågo ny affär där etableranden hade praktik från parfymeri, resp. pappershandel och enhetsprisaffär. 2 E t t fall avsåg utvidgning av fotografisk-teknisk affär. 2 fall avsågo ny affär, där etableranden hade praktik från möbelaffär resp. radioförsäljning. 3 Snickaremästare med möbelhandel; cykelreparatör; rörledningsentreprenör. 4 Anställning i grosshandelsfirma. 5 Laboratorieingenjör; kemist vid textilfabrik; kontorschef i faderns fabrik. 6 Byggnadsarbetare; förtidspensionerad kronojägare; trafikchaufför (som en gång drivit speceriaffär); 2 hemmafruar (en gift med en målare, en gift med man anställd i bosättningsmagasin). 7 Busschaufför; omnibuss- och åkeriägare; frivillig militärtjänst som konstituerad löjtnant, tidigare bl. a. anställd vid kemisk-teknisk fabrik.

fall (3 hade 2 000 kr., 1 hade 4 000 kr., 2 hade 5 000, 3 hade 7 000—10 000, övriga mellan 12—30 000 kr.). Några angivas ha ordnad eller god ekonomi eller något kapital. Ett mindre antal etableringar (5 fall varav 3 1945/46) har godkänts, e h u r u det upplysts att vederbörande ej har kapital, har begränsade resurser eller ingen beskattningsbar inkomst. I några fall (4) saknas uppgifter. Såsom av det redovisade materialet torde framgå ha i många fall föga stränga krav ställts på vederbörandes ekonomiska förutsättningar för ett godkännande. Någon skillnad i behandlingen av redan bestående rörelser och nya rörelser torde knappast kunna utläsas av de genomgångna fallen. En reservation måste dock göras rörande fullständigheten av det material som den här förevarande undersökningen bygger på. Vid frågornas behandling i etableringsorganen kunna muntliga upplysningar ha lämnats, som eventuellt i större eller mindre utsträckning kompletterat de inte sällan mycket ofullständiga skriftliga uppgifter, varpå den här framlagda undersökningen grundats.

421 Uppgifter beträffande butikslokalens beskaffenhet samt de allmänt näringspolitiska förhållandena finnas endast beträffande ett fåtal av de godkända ärendena och medgiva därför icke några slutsatser beträffande leverantörnämndens inställning till dessa bedömningsgrunder. Emellertid må anmärkas att av de 1938 av leverantörnämnden godkända 23 etableringarna 5 fall avstyrkts vid detaljisternas förberedande lokala prövning, i 3 av fallen under åberopande av bristande behov. Motsvarande siffra för 1945/1946 års fall är 4, varav likaledes 3 u n d e r åberopande av bristande behov. Av 1938 års godkända etableringar hade en tidigare underkänts av leverantörn ä m n d e n vid två tillfällen 1 (båda gångerna mot lokalföreningens tillstyrkan) och av 1945/1946 års godkända fall 3 tidigare underkänts av nämnden. 2

B. Underkända etableringar. Såsom framgår av tabell 7 ha under de undersökta tidsperioderna underkänts sammanlagt 63 etableringar av ny rörelse eller utvidgning av bestående butik. Genomgången av de undersökta fallen ger vid handen, att oftast flera samverkande grunder torde ha motiverat beslut om underkännande. I samtliga fall h a r viss utredning angående vederbörandes personliga förutsättningar förefunnits. Utredning som kunnat läggas till grund för bedömning av vederbörandes ekonomi, butikslokalens beskaffenhet eller de näringspolitiska förhållandena har emellertid i många fall helt eller delvis saknats i varje fall i det skriftliga material, som kunnat utnyttjas för förevarande utredning. Delvis torde detta haft sin orsak däri, att om personen i fråga icke fyllt de krav, som enligt nyetableringsavtalet ställas på en etablerande i personligt hänseende, det icke ansetts nödvändigt att införskaffa uppgifter om hans ekonomi och andra förhållanden. För ett närmare klargörande av omständigheterna i fråga om de angivna 63 underkända nyetableringsfallen torde dessa lämpligen kunna uppdelas i två grupper, nämligen å ena sidan de fall, där etableranden haft erfarenhet från färghandelsbranschen och å andra sidan de fall, där etableranden icke haft erfarenhet från branschen (jfr tabell 7). Den förstnämnda gruppen är förhållandevis liten, sammanlagt 8 fall (3 år 1938, 5:! år 1945/46) medan den sistnämnda gruppen är långt större, sammanlagt 55 fall (27 år 1938, 28* år 1945/1946). Samtliga sökande i den sistnämnda gruppen ha saknat personlig kompetens enligt de i nyetableringsavtalet uppställda normerna. Sin kvantitativt största uppgift synes prövningen sålunda ha fått i försöket att avhålla personer utan branscherfarenhet från att komma in i branschen. En närmare genomgång av den sistnämnda gruppens 55 fall (personer utan branscherfarenhet) visar, i fråga om de sökandes ekonomiska förhållanden, att i endast 8 fall utredning föreligger om storleken av det egna kapital vederbörande disponerar (1938: 50 000 kr., 30 000 kr.; 1945/46: 30 000 kr., 25 000 kr., 15 000 kr., 5 000 kr., 3 000 kr., 2 000 kr.) medan i 24 fall5 upplysningarna äro tämligen vaga (ordnad eller god ekonomi och liknande). I sammanlagt 17 fall lämnas sådana 1

Synbarligen på grund av bristande ekonomiska förutsättningar. Ansökan om filialaffär i omedelbar närhet hade inkommit kort förut; bristande behov och dåligt affärsläge; bristande behov. 3 En av dessa etableringar senare godkänd av Permanenta skiljenämnden på vissa villkor. 4 En av dessa etableringar senare godkänd av Permanenta skiljenämnden under villkor a t t branschkunnigt biträde anställdes. 5 I allmänhet har antalet ärenden fördelat sig någorlunda jämnt mellan år 1938 och år 1945/1946. Fördelningen på de särskilda åren anmärkes därför endast i de fall denna synes vara av intresse. 2

422 upplysningar, att de ekonomiska förutsättningarna måste bedömas såsom dåliga, medan i 5 fall (samtliga 1938) utredning helt saknas. Beträffande butikslokalens beskaffenhet äro upplysningarna knapphändiga. I sammanlagt 20 fall anges den blivande lokalen såsom underhaltig eller uttalas en förmodan, att lokalen kommer att bli av ej tillfredsställande beskaffenhet. 1 I ett fall upplyses att lokal saknas och i ett att lokal skall inredas (båda 1945/46). I övriga fall (33) saknas utredning om butikslokalens beskaffenhet. Med hänsyn till att i fråga om samtliga h ä r avsedda fall den sökande saknat de formella förutsättningarna enligt bedömningsgrunden personlig kompetens torde frågan om de näringspolitiska förutsättningarna i allmänhet ej ha ställts på sin spets. I ett relativt stort antal fall (17) har emellertid den lokala detaljistföreningen uttalat, att behov av den nya affären ej förelegat; ofta i samband med förklaring att den nya affären skulle innebära intrång i redan bestående affärers rörelse, varjämte i ytterligare enstaka fall (3 för 1945/46) uppgives, att befintlig affär finnes i omedelbar närhet av nyetableringen. 1 andra fall (9) har anförts, att den blivande specialaffären med hänsyn till ringa folkmängd eller liknande förhållanden ej kan bli bärig. I flera fall (10) förklaras från den lokala föreningens sida att behov av färgaffär i och för sig föreligger på den tilltänkta platsen. I ett enstaka fall tillhörande här avsedd grupp synes huvudanledningen till underkännandet h a utgjorts ej av överväganden angående bristande personlig kompetens utan av h ä n s y n till bristande behov av den nya affären. Sökanden i sist berörda fall (en byggnadsarbetare) saknade visserligen fackkunskap men hans hustru var branschkunnig, varför i liknande fall ett godkännande brukat vara regel om fråga gällt endast de personliga förutsättningarna. Vilka synpunkter som lagts på hustruns möjligheter att deltaga i affärsrörelsen och liknande framgår dock ej av handlingarna. (Fall 2 i förteckningen nedan.) Det må slutligen anmärkas att av här avsedda 27 fall, som underkänts år 1938, ej mindre än 5 vid senare företagen omprövning blivit godkända. I fråga om den grupp om sammanlagt 8 fall som underkänts oaktat sökanden haft branscherfarenhet visar en närmare undersökning, att i flertalet av dessa fall (6) vederbörande saknat eget kapital och i vissa fall därjämte haft betalningssvårigheter. 2 I ett fall synes hänsynen till de allmänt näringspolitiska förhållandena åtminstone ha skärpt kraven i fråga om de ekonomiska förutsättningarna (fall 3 i förteckningen nedan) och i ytterligare ett fall synes avstyrkandet till väsentlig del grundat på hänsyn till de allmänt näringspolitiska förhållandena (fall 1 i förteckningen n e d a n ) . Förteckning

över de fall där behovsprövning sgnes ha haft väsentligt inflytande på bedömningen. 1) År 1938. Etablering i ytterområde till Stockholm. Sökanden, en man i 50-årsåldern, har tidigare haft egen färg- och pappershandel. Ekonomin tillfredsställande. Många färgaffärer uppgåvos vara belägna i omedelbar närhet av den planerade nyetableringen. (Affären kom ej till stånd och sökanden fick senare nyetablering godkänd på annan plats.) 2) År 1938. Etablering i ytterområde till Stockholm. Sökanden var en 34-årig byggnadsarbetare. Hans hustru hade varit anställd i färghandel, bl. a. i två år 1

8 fall 1938, varav 1 med även dålig ekonomi; 12 fall 1945/46, varav 5 med även dålig ekonomi. 2 I tre av berörda fall avstyrkte detaljisternas lokalförening även med hänsyn till bristande behov varav i ett fall under uppgift att man ansåg det »ojust» av sökanden att vilja öppna affär endast ett 10-tal meter från den förre arbetsgivarens affär. Det har upplysts, att sedan sökanden i sistnämnda fall anskaffat en ny lokal med annat läge på samma ort, etableringen blev omedelbart tillstyrkt.

423 såsom filialföreståndarinna. Sökanden hade ordnad ekonomi. Fem färgaffärer uppgavs finnas i grannskapet av den tilltänkta nyetableringen; i samma fastighet som denna hade redan godkänts en filial till annan färghandel. 3) År 1945. Etablering i stad i Sydsverige. Sökanden, en 37-årig man, hade 20 års praktik som färghandelsbiträde. Han uppgav sitt eget kapital till 3 000 kronor, och skulle av anhöriga låna 12 000 kr. varjämte beräknades en kredit på 15 000 kr. av leverantörerna. Inga erinringar beträffande lokalen. I staden på 40 000 invånare funnos 10 färgaffärer samt 1 teknisk affär och 3 sjukvårdsaffärer jämte 2 Resia och Tempoaffärer. Lokalföreningen ansåg platsen »knappast» ha behov av den nya färgaffären samt avstyrkte. I ärendet hade bl. a. upplysts att i den fastighet, där etableringen skulle äga rum, tidigare funnits en färghandel, som visat sig ej lönande och därför nedlagts. (Enligt uppgift från leverantörnämnden avstyrktes affären på grund av olönsamt affärsläge samt bristande ekonomiska förutsättningar.)

PARFYMERIBRANSCHEN. Inom parfymeri- och tekniska branschen förefinnes numera ingen organiserad nyetableringskontroll. Under tiden 1939—1947 ha emellertid nyetableringar prövats enligt nyetableringsavtal slutna mellan KeLiFa och grossistförbundet. Det senaste av de två avtal som varit i kraft under nämnda tidsperiod slöts den 1 januari 1943 och upphörde att gälla i och med utgången av februari månad 1947, sedan det i november 194(3 uppsagts av grossistförbundet. 1943 års nyetableringsavtal var, liksom det tidigare av år 1939, i stort sett uppbyggt på samma sätt som samtidigt gällande nyetableringsavtal inom färghandelsbranschen. Den viktigaste skillnaden bestod däri, att detaljisterna inom branschen — närmast av den anledningen att de saknade egen branschorganisation — ej voro anslutna till avtalet. I skrivelse till KeLiFa i samband med uppsägningen av 1943 års avtal framhöll grossistförbundet, att avtalet i sin dåvarande utformning icke fyllde de anspråk som krävdes för att branschens intressen effektivt skulle kunna tillgodoses. Härjämte ansåg grossistförbundet, att en omredigering av avtalet ur allmänna synpunkter vore motiverad. Som ovan nämnts har något nytt avtal icke kommit till stånd. Det kan tilläggas, att styrelsen för Sveriges färghandlares riksförbund hösten 1947 beslöt uttala sig för ett återinförande av nyetableringsavtalet inom parfym- och tekniska branschen med hänsyn till det stora antalet nyetableringar inom branschen och den tendens till svårkontrollerad utvidgning av varusortimentet med färghandelsvaror, som tidigare ofta förekommit inom tekniska branschen. Slutligen kan erinras om alt parfymerigrossisterna numera äro representerade i leverantörnämnden för färghandelsärenden. Det uppsagda nyetableringsavtalet ansågs på branschhåll ej ha fungerat effektivt. En av orsakerna härtill uppges ha varit, att en så viktig leverantörgrupp som sjukvårdsgrossisterna stod utanför avtalet. Det ansågs vidare, att avtalet omfattade en alltför snävt begränsad detaljhandlarekategori. Nyetableringsavtalet berörde nämligen enligt de »särskilda föreskrifter», som anslutits till avtalet, endast nyetableringar inom detaljhandeln med parfymer, kosmetika, toilett- och tekniska artiklar med huvudvikten lagd på de tre förstnämnda varuslagen. Sjukvårdsaffärerna, vilkas sortiment delvis är gemensam med parfymaffärernas, stodo sålunda utanför avtalet. Vad som ovan i redogörelsen för nyetableringskontrollen inom färghandelsbranschen sagts om svårigheterna att avgöra över huvud vilka affärer, som äro att anses såsom branschaffärer, gäller i ännu högre grad än för nämnda bransch i fråga om parfym- och tekniska branschen. Att detaljhandels-

424 organisationer saknades under den tid nyetableringsavtal gällde 1 — endast parfymhandlarna i Stockholm hade en egen branschorganisation — har även bidragit att göra nyetableringskontrollen mindre effektiv. Omfattningen av nyetableringskontrollen inom parfymbranschen framgår av nedanstående sammanställning. 1939

1946 Summa 1939-1946

Tillstyrkta etableringar Avstyrkta etableringar

4 5

3 2

2 2

12 9

3 8

10 11

26 16

18 8

78 61

Summa

139 De sakkunnigas sekretariat har genomgått de enligt nyetableringsavtalet u n d e r åren 1945 och 1946 behandlade ärendena. Undersökningen har visat, att de personer som under ifrågavarande tid fått etablering tillstyrkt samtliga haft praktik från parfymbranschen eller närbesläktad bransch. Deras ekonomiska förutsättningar synas genomgående ha varit goda och ej sällan mycket goda. Beträffande de avstyrkta kan konstateras, att dessa nästan utan undantag saknat praktik från parfymbranschen. Några av dem ha dock kunnat uppvisa praktik från närliggande branscher såsom färghandels- och sjukvårdsbranscherna. Det övervägande antalet av de övriga ha haft praktik från annan detaljhandelsbransch. Påfallande många av de etableringssökande som avstyrkts ha haft god ekonomi. Bristande ekonomiska förutsättningar har vid den av nyetableringssakkunnigas sekretariat företagna undersökningen bedömts ha utgjort grund för avstyrkandet endast i fråga om ca en fjärdedel av de avstyrkta. Bilaga.

Nyetableringsavtal för färg-, kemikalie- och kemisk-tekniska branschen. I syfte att åstadkomma en rationell utveckling av detaljhandeln inom färg-, kemikalie och kemisk-tekniska branschen har mellan undertecknade organisationer, nedan kallade parterna, nämligen Kemisk-Tekniska och Livsmedelsfabrikanters Förening (KeLiFa), Sveriges Grossistförbund, i egenskap av företrädare för till förbundet anslutna föreningar (Grossistförbundet), samt Sveriges Färghandlares Riksförbund, i egenskap av företrädare för till förbundet anslutna lokalföreningar (Riksförbundet), följande nyetableringsavtal träffats: § 1. Mom. 1. Med nyetablering förstås: l:o etablerande av ny butiksrörelse; 2:o etablerande av filial med eller utan självständig förvaltning; 3:o utvidgning av existerande butiksrörelse inom annan bransch med färghandelsvaror; 4:o flyttning av existerande butiksrörelse när flyttningen medför erhållandet av ny kundkrets. Mom. 2. Övertagande av förut tillstyrkt affär betraktas icke som nyetablering. Mom. 3. Skulle som följd av bestämmelsen rörande filialer åtgärd även beträffande huvudaffär erfordras, skall beslut härom träffas vid direkta förhandlingar i varje särskilt fall mellan de avtalsslutande parterna. För avstängning av huvudaffär erfordras enhälligt beslut av de tre parterna. Mom. 4. Butiksrörelse, som nedlagts, skall därest verksamheten önskas återupptagen bli föremål för ny prövning. Mom. 5. Fortsättande av butiksrörelse efter ackord, erhållet inom fyra år från det ackord tidigare beviljats, eller konkurs, behandlas som nyetablering. Mom. 6. Icke tillstyrkt affär kan bli föremål för förnyad prövning enligt detta avtal. 1 Sedan våren 1948 finnes en riksorganisation för parfymhandlarna, Sveriges parfymhandlares riksförbund.

425 § 2. Tillstyrkt nyetablering skall påbörjas inom sex (6) månader från delgivningen av slutligt beslut i ärendet, dock må Leverantörnämnden för Färghandelsärenden respektive Permanenta Skiljenämnden för Färghandelsärenden, när skäl därtill äro, utsträcka denna tid. § 3. Nyetableringsärende skall bedömas enligt följande grunder: 1. den personliga kompetensen; 2. de ekonomiska förutsättningarna; 3. butikslokalens beskaffenhet; 4. allmänt näringspolitiska förhållanden, innefattande jämväl behovet av nyetableringen, därvid dock förekomsten av andra butiksrörelser på platsen icke i och för sig får utgöra hinder för nyetableringen. § 4. Nyetableringsärenden skall prövas av dels detaljistparten dels ock av fabrikant- och grossistparterna. Detaljistpartens prövning äger rum i vedebörande lokalförening av Riksförbundet. Fabrikant- och grossistparternas prövning äger rum i Leverantörnämnden för Färghandelsärenden. Nyetablcringsärende kan på sätt som här nedan stadgas hänskjutas till och överklagas hos Permanenta Skiljenämnden för Färghandelsärenden. Delgivningen av fattade beslut sker genom Centrala Rapportsystemet (CERA). § 5. Leverantörnämnden för Färghandelsärenden består av fyra ledamöter, av vilka två äro valda av KeLiFa och två av Grossistförbundet samt en av dessa gemensamt utsedd opartisk ordförande. För de ordinarie ledamöterna väljas suppleanter. Beslut fattas med enkel majoritet. Envar ledamot äger en röst, ordförande en röst jämte utslagsröst. § 6. Vid lokalförenings behandling av nyetableringsärende må en representant för vardera KeLiFa och Grossistförbundet närvara i egenskap av rapportör. Rapportör äger yttrande- och förslagsrätt men icke rösträtt. Vid Leverantörnämndens sammanträden skall representant för Riksförbundet närvara och äger till protokollet anteckna sin mening. § 7. Permanenta Skiljenämnden för Färghandelsärenden består av en ledamot för vardera KeLiFa, Grossistförbundet och Riksförbundet samt en av dessa ledamöter genom enhälligt beslut utsedd opartisk ordförande. För de ordinarie ledamöterna väljas personliga suppleanter. Envar ledamot äger en röst, ordföranden en röst jämte utslagsröst. § 8. Den som planerar nyetablering enligt § 1 har att ingiva anmälan härom till vederbörande lokalförening och till Leverantörnämnden. Sådan anmälan bör innehålla styrkta uppgifter, som kunna läggas till grund för ärendets behandling. Part, som på annat sätt erhåller kännedom om planerad nyetablering, skall ofördröjligen lämna meddelanden härom till övriga parter. Det åligger lokalföreningen och Leverantörnämndens sekretariat att verkställa erforderliga utredningar. Lokalföreningen skall tillse, att den etablerande, där denne ej ingivit anmälan enligt första stycket, beredes tillfälle y t t r a sig. Sådant yttrande skall ingivas till lokalföreningen och till Leverantörnämnden. Lokalföreningen liksom Leverantörnämnden må även, när skäl därtill äro, vid handläggning av visst ärende bereda den som av ärendet beröres tillfälle att inställa sig inför lokalföreningen resp. Leverantörnämnden. § 9. Sedan ärende avgjorts i vederbörande lokalförening, översändes samtliga handlingar jämte styrelsens beslut till Riksförbundet, som befordrar ärendet till KeLiFa och Grossistförbundet. Härefter upptages ärendet till behandling av Leverantörnämnden, senast inom 30 dagar. Hava KeLiFa och Grossistförbundet icke erhållit underrättelse om lokalföreningens beslut senast inom 30 dagar från det ärende anmälts till dess prövning, skall Leverantörnämnden upptaga ärendet till avgörande. § 10. Leverantörnämndens beslut skall ofördröjligen delgivas parterna och Centrala Rapportsystemet (CERA).

426 § 11. Part, som icke åtnöjes med Leverantörnämndens beslut, äger hänskjuta ärendet till Permanenta Skiljenämnden för Färghandelsärenden. Meddelande härom skall vara Centrala Rapportsystemet (CERA) tillhanda senast å fjärde dagen från den, då part erhållit besked om Leverantörnämndens beslut. § 12. Därest part icke inom i § 11 stadgad tid hänskjutit ärende till Permanenta Skiljenämnden för Färghandelsärenden, skall Centrala Rapportsystemet (CERA) omedelbart i rekommenderat brev med mottagningsbevis meddela den sökande Leverantörnämndens beslut jämte besvärshänvisning. § 13. Sökande, som icke åtnöjes med Leverantörnämndens beslut, äger att anföra besvär över beslutet hos Permanenta Skiljenämnden för Färghandelsärenden. Besvärshandlingar skola vara Centrala Rapportsystemet (CERA) tillhanda senast å åttonde dagen efter den då klaganden erhållit del av Leverantörnämndens beslut. Vid anförande av besvär skall klaganden för bestridande av kostnaderna i ärendet hos Centrala Rapportsystemet (CERA) erlägga 50: — kronor. § 14. Permanenta Skiljenämnden för Färghandelsärenden företager härefter ärendet till slutligt avgörande, därvid särskilt beslut skall meddelas, huruvida det av klaganden erlagda beloppet, 50: — kronor, skall återbetalas. § 15. Beslut i nyetableringsärenden skola genom parternas försorg och på sätt, som i § 4, sista stycket, stadgas, delgivas därav berörda leverantörer, som genom anslutning till någon av parternas organisationer eller annorledes förklarat sig beredda att medverka till detta avtals upprätthållande. § 16. Parternas medlemmar få icke verkställa leveranser utan att först förvissa sig om att hinder för leverans icke möter enligt detta avtal. Till icke tillstyrkt butiksrörelse liksom till butiksrörelse, som är föremål för prövning enligt avtalet, får leverans icke ske. § 17. Det åligger var och en av parterna att vaka över att dess medlemmar noggrant uppfylla de skyldigheter, som enligt avtalet åligga dem. § 18. Vid tillämpning av detta avtal skola bifogade särskilda föreskrifter gälla. (Bil. 1). § 19. Detta avtal träder i kraft den 1 februari 1946. § 20. Detta avtal upphör att gälla sex (6) månader efter uppsägning. Stockholm den 31 januari 1946. KEMISK-TEKNISKA och L I V S M E D E L S F A B R I K A N T E R S F Ö R E N I N G , KeLiFa K. E. Gillberg I C. E.

Dahlqvist

SVERIGES GROSSISTFÖRBUND E. Kördel I Kurt

Hjärpe

SVERIGES F Ä R G H A N D L A R E S R I K S F Ö R B U N D N.

Rudell / Harry

Johansson

Bilaga

10.

Konkurrensförhållanden inom järnhandelsbransclien. I.

Branschöversikt.

Allmänt om branschen. Till järnhandelsbranschen brukar hänföras den specialiserade handeln med j ä r n v a r o r som bedrives i öppna detaljaffärer. Järnhandeln företer dock en långtifrån enhetlig struktur. Graden av detaljförsäljning är exempelvis mycket skiftande för olika affärer. Speciellt i de större städerna och landets södra delar finnes ett stort antal järnaffärer, som äro praktiskt taget rena detaljaffärer och där försäljningen till huvudsaklig del utgöres av husgerådsartiklar, verktyg, spik, skruv, järntråd och diverse annan järnmanufaktur. Andra affärer däremot ha visserligen också detaljförsäljning, men försäljningen till industri och hantverk av grövre artiklar såsom handelsjärn, armeringsjärn, balk, plåt etc. spelar en väsentligt större roll än för de mer hushållsbetonade affärerna. Åtskilliga affärer — särskilt i de n o r r a delarna av landet — äro huvudsakligen partihandelsbetonade och tjänstgöra i mycket stor utsträckning som leverantörer till lanthandeln och andra återförsäljare. En del affärer ha en betydande försäljning av jordbruksmaskiner; andra ha praktiskt taget ingen sådan försäljning. Som en följd härav är sortimentet för olika järnaffärer mycket skiftande. Antalet olika saluförda artiklar är dock genomgående mycket stort. Dessa beräknas i en ordinär järnhandel uppgå till mellan 20 000 och 30 000 st. I Skåne förekommer en särskild typ järnhandlare, s. k. stångjärnshandlare, vilka ej ha öppen butik och som förse smeder, andra hantverkare samt byggmästare med tyngre järnhandelsvaror såsom handelsjärn, armeringsjärn, balk, plåt etc. Antal butiker, antal sysselsatta. I 1946 års företagsinventering (SOU 1947:50) har till en grupp sammanförts detaljhandelsaffärer med försäljning av järn- och metallvaror, maskiner, redskap m. m. Till samma grupp har även hänförts kombinerade järn- och färghandelsrörelser. Tillsammans torde gruppen omfatta alla typiska järnhandelsaffärer. Till ifrågavarande grupp har emellertid också förts en del butiker av icke ren järnhandelskaraktär såsom symaskinsaffärer m. fl. Antalet dylika affärer torde dock vara obetydligt, varför företagsinventeringens vippgifter torde vara väl användbara för en översiktlig redogörelse för järnhandelsbranschens struktur. Enligt 1946 års företagsinventering uppgick antalet arbetsställen inom branschen till 1143 med en personal av sammanlagt 8 900 (därav endast 1 5 % k v i n n o r ) . Motsvarande siffror enligt 1931 års företagsräkning äro 1 514 resp. 6 589. Det torde dock vara förhastat att härav draga den slutsatsen, att antalet typiska järnhandelsaffärer nedgått mellan 1931 och 1946. 1931 års siffror torde nämligen i högre grad än 1946 års innefatta även andra affärer än rena järnaffärer. I själva verket torde antalet järnaffärer i stället ha ökat något sedan början av 1930-talet. I detta sammanhang kan antecknas, att antalet järnhandlare anslutna till järn-

428 handelns riksomfattande branschsammanslutning mellan 1931 och 1948 ökat med 24 % till 924. Av det totala antalet inom branschen sysselsatta år 1946 utgjordes 14 % (1 263) av företagsledare, 35 % (3 090) av butikspersonal, 19 % av kontorspersonal, 15 % av lagerpersonal, 11 % av lager- och kontorsbud samt 6 % av övrig personal. Arbetsställenas storlek. Järnhandelsbutikerna äro •— mätt efter antalet sysselsatta per arbetsställe — genomsnittligt större än butiker inom någon annan detaljhandelsbransch om man u n d a n t a r varuhus, basarer och liknande affärer. Antalet sysselsatta per arbetsställe utgjorde år 1946 7,8 mot 3,0 för detaljhandeln som helhet. Såsom framgår av tabell 1 hade nämnda år närmare 70 % av alla järnhandelsaffärerna mer än 3 sysselsatta. Tabell 1. Arbetsställen inom järnhandelsbranschen fördelade i storleksgrupper efter antalet sysselsatta år 1946. Arbetsställen med nedanstående antal sysselsatta:

Antal Procent

2—3

4—5

6—10

11—50

över 50

Summa

93 8

290 25

239 21

294 26

218 19

9 1

1 143 100

Ägarekategorier. De 1 143 arbetsställena inom branschen fördelade sig 1946 på följande ägarekategorier: Enskild person 636, aktiebolag 3891, annat bolag 101, konsumentkooperativ förening 15 2 , annan ekonomisk förening 1 samt annan ägare 1. Tabell 2. Arbetsställen och sysselsatta inom järnhandelsbranschen, fördelade på orter av olika storlek. (Enligt 1946 års företagsinventering.) Orter mec nedanstående a n t a l invånare (1 000-tal) över 100

30— 100

10— 30

5—10 3—5

2—3

1—2

Övriga orter och landsbygd

Folkmängd 31/12 1945 (1 000 inv.) 1 3 6 8 776 669 301 148 156 2 3 3 3 022 128 52 84 126 227 250 106 170 Arbetsställen 638 739 818 2 015 1 177 1 8 3 3 1 178 502 Sysselsatta Procentuell fördelning: 11 5 11 20 22 9 15 7 Arbetsställen 7 9 21 13 6 8 Sysselsatta 23 13 11,1 10,8 9,2 9,7 7,6 5,9 3,6 8,1 Sysselsatta per arbetsställe.. 3,5 5,4 5,4 0,8 2,5 4,3 1,8 1,4 Arbetsställen per 10 000 inv. 5 4 7 2 7 321 3 935 2 352 2 846 1 857 1 849 13 3 1 3 Invånare per arbetsställe .. . 2,7 14,7 15,2 27,4 39,1 33,9 40,9 31,7 Sysselsatta per 10 000 inv. . 1 2

Hela riket

6 674 1 143 8 900 100 100 7,8 1,7 5 839 13,3

Av dessa voro 4 ägda av Kooperativa förbundet. Av de till Kooperativa förbundet anslutna föreningarna har endast en förening en specialiserad järnhandel. De övriga av de angivna 15 arbetsställena äro att betrakta såsom järnvaruavdelningar inom varuhus och större butiker.

429 Tabell 3. Antal arbetsställen och sysselsatta inom järnhandelsbranschen per 10 000 invånare i olika län. (Enligt 1946 års företagsinventering.)

Län

Stockholms stad i län Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens Hela riket

Arbetsställen per 10 000 invånare

Sysselsatta per 10 000 invånare

Sysselsatta per arbetsställe

1,8 1,8 1.4 1,4 1,6 2,3 1,4 1,4 2,4 1,5 2,0 1,3 1,2 1,7 1,6 1,6 1,8 1,8 1,7 1,7 1,7 1,4 1,2 2,2 1,9

16,2 10,6 11,6 15,9 13,0 15,7 12,6 9,1 13,6 9,0 11,1 13,0 10,0 12,4 12,7 14,7 13,4 19,3 14,3 12,8 16,7 13,8 10,0 13,5 11,2

8,9 5,8 8,1 11,4 8.0 6,8 8,8 6,6 5,8 6,0 5,5 7,1 8,6 7,3 8,0 9,0 7,4 10,9 8,5 7,5 9,8 10,1 8,4 6,2 6,0

1,7

13,3

7,8

Arbetsställen och sysselsatta inom olika geografiska områden. Av tabell 2 framgår hur antalet järnaffärer äro fördelade på orter av olika storlek. Av sammanställningen framgår bl. a., att antalet sysselsatta per arbetsställe är störst på orter med 30 000—100 000 invånare och minskar successivt med både stigande och fallande ortsstorlek. Antalet arbetsställen per 10 000 invånare är, frånsett orter med mindre än 1 000 invånare och landsbygd, lägst (1,4) på orter med 30 000—100 000 invånare och närmare fyra gånger högre eller 5,4 på orter med 1 000—3 000 invånare. Antal inom branschen sysselsatta per 10 000 invånare är mindre än hälften så stort på orter med större invånareantal än 30 000 som på orter med mellan 1 000 och 10 000 invånare. Variationerna i fråga om de här berörda relationstalen samt beträffande antalet sysselsatta per butik mellan olika län samt för städer med mer än 20 000 invånare framgå av tabellerna 3 och k.

II.

Organisationer.

Redan år 1890 bildade järnhandlarna i Stockholm en branschorganisation av modern typ, Stockholms jernkramhandlareförening. Under åren 1905—1907 började även järnhandlarna i övriga delar av landet mer allmänt att sammansluta sig i föreningar. Sistnämnda år bildades en riksomfattande branschsammanslutning för järnhandelsbranschen, Centralstyrelsen för Sveriges järnhandlareföreningar, se-

430 Tabell 4. Antal arbetsställen och sysselsatta inom järnhandelsbransehen 10 000 invånare i städer med över 20 000 invånare. (Inkl. förorter.)

per

(Enligt 1946 års företagsinventering.) S t a d

Stockholm Administrativa området Förorter Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Örebro Jönköping Borås Uppsala Eskilstuna Västerås Linköping Gävle Trollhättan Karlstad Karlskrona Halmstad Lund Sundsvall Karlskoga Kalmar Kristianstad Östersund Landskrona Södertälje Borlänge Uddevalla Umeå

Arbetsställen per 10 000 invånare

Sysselsatta per 10 000 invånare

Sysselsatta per arbetsställe

1,9 1,8 2,3 1,7 1,6 1,9 2,4 1,3 1,6 L5 1,5 1,3 1,2 2,1 1,7 1,3 2,9 2,6 1,9 2,5 1,3 1,7 2,4 2,9 2,5 2,0 1,3 0,9 2,3 2,5

15,0 16,2 10,5 13,9 15,0 19,2 14,9 24,5 21,8 15,5 12,9 16,3 14,7 18,3 30,6 11,3 28,2 13,8 18,6 20,1 33,9

7,8 8,9 4,5 8,0 9,4

8,8

20,7 21,7 34,0 11,8 26,7 14,9 22,0 46,8

10,3 6,3

18,6 13,8 10,5 8,8

12,3 12,0 8,8

17,8 8,8 9,7 5,3

10,0 8,0

25,5 5,2 8,5 7,6

13,8 5,6

20,0 16,0 9,0

18,8

dan år 1945 benämnd Sveriges järnhandlareförbund. Förbundet är anslutet till Sveriges köpmannaförbund. Det har enligt sina stadgar till ändamål »att genom sammanslutning av landets järnhandlareföreningar åstadkomma organiserad samverkan mellan dessa och inom järnvarubranscben i syfte att verka för att knyta bandet fastare mellan järnhandelns distributionsled och inom samma möjliggöra ett intimt samarbete, vars mål är rationalisering av distributionsapparaten för att rätt kunna tjäna näringsliv och samhälle; att genomföra goda och sunda affärsprinciper; att motverka illojal konkurrens och reklam, förekomsten av hemliga provisioner o. dyk, samt andra mot god affärssed stridande företeelser; att verka för järnhandelns förkovran bl. a. genom yrkesundervisning och att i övrigt befrämja järnhandlarnas gemensamma intressen. » I enlighet med sitt ändamål har järnhandlareförbundets verksamhet kommit att omfatta en rad sinsemellan olika arbetsuppgifter, såsom utbildningsverksamhet, konsulentverksamhet m. m. En verksamhet, som blev av väsentlig betydelse alltsedan den centrala branschsammanslutningens tillkomst år 1907, har gått ut på

431 att genom avtal och överenskommelser med järnhandelns leverantörer söka tillförsäkra järnhandlareföreningarnas medlemmar förmånliga inköpsvillkor. En redogörelse för de viktigaste av de vid slutet av 1940-talet gällande avtalen, som dock på senaste tid till väsentliga delar upphört att gälla eller modifierats, kommer att lämnas i ett följande avsnitt. Förbundet har också på annat sätt intresserat sig för järnhandlarnas inköpsfrågor. För att stärka de organiserade järnhandlarnas konkurrensförmåga gentemot övriga distributionsformer diskuterades sålunda inom järnhandlarekretsar i början av 1930-talet möjligheterna att bilda ett gemensamt inköpsföretag för de organiserade järnhandlarna. Ett sådant företag kom också till stånd i mitten på 1930-talet. Järnhandlareförbundet har numera blivit huvudintressent i ett av de ledande järnmanufakturgrossistföretagen, nämligen Eskilstuna Jernmanufaktur AB. På initiativ av järnhandlareförbundet tillkom år 1946 ett särskilt kreditinstitut för järnhandeln, AB Järnhandelskredit. Dess syfte är att genom beviljande av lån främja den enskilda järnhandelns rationalisering samt stärka dess konkurrensförmåga gentemot övriga företagsformer. Bolaget har ett aktiekapital av 207 000 kronor och ett garantikapital (genom reverser av aktieägarna) på ett 10 gånger så stort belopp. Aktiekapital och garantifond har tillskjutits av — förutom järnhandlareförbundet — 28 industriföretag. AB Järnhandelskredit meddelar lån utan bankmässig säkerhet dels till befintliga företag i samband med ombyggnad, modernisering eller utvidgning samt övergång till kassabetalning (rationaliseringslån) dels för övertagande av redan befintliga affärer eller för nyetablering som kan anses motiverad och existensduglig (etableringslån). Enligt uppgift från bolaget har hittills beviljats huvudsakligen rationaliseringslån. Bolaget har intill årsskiftet 1950/51 lämnat lån på sammanlagt 4,0 milj. kronor. Sveriges järnhandlareförbund utgör centralorganisationen för 16 lokala järnhandlareföreningar. Till dessa voro i början av 1951 anslutna 954 järnhandelsaffärer. Till ledning för de till järnhandlareförbundet anslutna järnhandlareföreningarna har förbundet år 1944 antagit »normalstadgar för Sveriges järnhandlareföreningar», vilka år 1950 erhållit ny lydelse. De äro i huvudsak normerande för järnhandlareföreningarna. Medlemskap i järnhandlareförening kan enligt normalstadgarna vinnas av »enskild person, handelsbolag och aktiebolag, som bedriver en sakkunnig och ansvarsmedveten försäljning av järnvaror och redskap med den omfattande lagerhållning och tillfredsställande service, som till en järnhandel anses höra, och som icke vare sig direkt eller indirekt, är ansluten till organisation, vilken står i opposition mot den enskilda handeln», under följande förutsättningar: enskild person kan vinna inträde, såframt han är välkänd och fullt branschkunnig; handelsbolag såframt samtliga bolagsmän äro välkända samt^ minst en av dem är fullt branschkunnig; aktiebolag såframt samtliga styrelseledamöter äro välkända samt minst en av dem är fullt branschkunnig. Sökande, som icke uppfyller de föreskrivna villkoren om branschkunskap, kan i särskilda fall beviljas inträde, där för sökandens verksamhet finnes anställd föreståndare, som är fullt branschkunnig. Vid beviljande av medlemskap bör enligt stadgarna (i deras nya lydelse) hänsyn tagas till lokalernas beskaffenhet, sökandens ekonomiska förhållanden samt övriga förutsättningar för att affären skall kunna bedrivas på ett för den köpande allmänheten tillfredsställande sätt. Filial betraktas som särskild affär. För bifall till ansökan om inträde i förening fordras att styrelsens samtliga medlemmar äro därom ense. Kan enighet ej uppnås inom styrelsen, åligger det styrelsen, att med eget yttrande hänskjuta frågan till föreningens avgörande. Enligt normalstadgarna är medlem förpliktad bl. a. att städse ställa sig till efter-

432 rättelse föreningens stadgar och gällande prislistor ävensom av föreningen och förbundet stadgeenligt fattade beslut, att ansvara för att anställda biträden och övrig personal såväl i medlems huvudaffär som i filial lika med medlem iakttager angivna bestämmelser samt att vid eventuell överlåtelse av rörelsen i första hand söka anskaffa lämplig köpare inom järnhandeln och att, om sådan ej står till buds, anmäla förhållandet till förbundet och bereda detta tillfälle att söka anskaffa köpare. Enligt 1944 års normalstadgar skulle medlem såsom säkerhet för uppfyllande av medlem enligt stadgarna åvilande förpliktelser till sin förening avlämna ett visst antal till innehavaren ställda reverser å 300 kronor vardera att betalas vid anfordran. Hade revers tagits i anspråk för fullgörande av medlem ålagt skadestånd skulle ny revers ofördröjligen avlämnas. Medlem som icke fullgjorde sina förpliktelser och skyldigheter enligt stadgarna kunde genom beslut å föreningssammanträde uteslutas ur föreningen. Uteslutning kunde sålunda bl. a. ske, om medlem underlät att lämna föreskrivna reverser till föreningen eller förbundet eller trots upprepade bestraffningar bröt mot fastställda prislistor eller av föreningen ingångna avtal. För uteslutning erfordrades minst två tredjedels majoritet å föreningsmöte. I stadgarna angavs särskilt, att med medlemskapets upphörande följde omedelbar förlust av samtliga de rättigheter och förmåner, som förbundets och föreningens avtal med leverantörer innefattade. Medlem, som förbröt sig i mindre mån, kunde efter beslut av styrelsen efter omständigheterna ådömas varning eller skadestånd. Skadestånd utkrävdes genom indrivande av en eller flera av de av medlemmen avlämnade reverserna. Vid sannolika skäl för att medlem begått förseelse ägde styrelsen förelägga »den anklagade att inför en eller flera av styrelsen utsedda ojäviga förtroendemän uppvisa sina böcker i de delar, som kunna lämna nödig upplysning». Medgav den anklagade icke dylik undersökning, skulle han anses ha erkänt förseelsen. — Dessa bestämmelser äro dock numera upphävda. En viktig uppgift för järnhandlareföreningarna är att för sina medlemmar uppgöra gemensamma prislistor. Av de 16 järnhandlareföreningarna i landet ha 9 föreningar anslutna till Mellersta Sveriges järnhandlareföreningars priskommitté gemensamma listor, övriga 7 föreningar utgiva egna prislistor. Ursprungligen upptogo dessa listor ett relativt litet antal artiklar, men ha efterhand utvidgats att omfatta en allt större del av järnhandelns sortiment. Icke minst krigs- och efterkrigstidens statliga prisregleringsverksamhet har bidragit till detta förhållande. En ganska betydande »fri sektor» uppgives dock alltjämt finnas. Alla importvaror, ett flertal husgerådsartiklar etc. uppgivas sålunda prissättas individuellt. Det bör i detta sammanhang påpekas, att individuell kalkylation för samtliga järnhandelsartiklar för den enskilde järnhandlaren skulle innebära ett mycket omfattande merarbete. En särskild organisation av järnhandlare, för vilka försäljning av lantbruksmaskiner är av särskild betydelse, finnes sedan år 1944. Föreningen, som benämnes Sveriges lantbruksmaskinhandlareförening (Svela), har till viktigaste uppgift att genom underhandlingar med resp. leverantörer och ev. genom att samla järnhandelns inköp söka skaffa sådana inköpsvillkor för sina medlemmar, att dessa på möjligast effektiva sätt skola kunna hävda sina intressen som maskinhandlare. De järnhandlare som tillhöra Svela kvarstå dock som medlemmar i respektive järnhandlareföreningar. En utanför järnhandlareförbundet stående mindre organisation utgör Järn- och verktygshandlareföreningen. Till föreningen äro anslutna ett 25-tal detaljhandlare i Stockholm med omnejd, de flesta innehavare av kombinerade järn- och färgaffärer.

433 De s. k. stångjärnshandlarna i södra Sverige äro sammanslutna i en särskild förening, Skåne-Blekinge stångjärnshandlareförening. Föreningen har ett 50-tal medlemmar. Omkring 2 / 3 av föreningens medlemmar äro tillika medlemmar i respektive lokala järnhandlareförening. Järnvarugrossisternas förening (JG) (före 1946 manufaktursektionen av jernoch metallvaruleverantörföreningen) utgör en sammanslutning av 10 järnmanufakturgrossister, vilka torde svara för huvuddelen av leveranserna av egentliga järnhandelsvaror (alltså ej tyngre järnvaror såsom balk, armeringsjärn etc.) till järnhandeln. Järnvarugrossisternas förening, som ej ansetts tillräckligt representativ, har numera som samarbetsorgan i huvudsak ersatts av den i juni 1948 bildade Järnmanufakturgrossisternas förening (JMG), i vilken 16 grossister ingå som medlemmar. 1 JMG har enligt sina stadgar till ändamål bl. a. att söka åstadkomma likformighet i affärsprinciper, att motverka illojal konkurrens, att befordra kollegialitet bland medlemmarna, att skapa stadga i prisbildningen samt att i förhållande till såväl leverantörer som kunder tillvarataga medlemmarnas intressen. En av föreningens huvuduppgifter uppgives komma att ligga på kreditkontrollens område. JMG är ansluten till Sveriges grossistförbund. Ett för alla större järnmanufakturgrossister gemensamt organ för importfrågor utgör Järnmanufakturgrossisternas importförening. Föreningen är ansluten till Sveriges grossistförbund. En förening av praktiskt taget samtliga lagerförande handelsjärngrossister utgör Svenska järn- och balkgrossisters förening u. p. a. De till föreningen anslutna grossisterna (18 st.) handla huvudsakligen med importerat järn. Föreningen är ansluten till Sveriges grossistförbund. En allmän intressesammanslutning för tillverkare inom järn- och metallmanufakturbranscherna är Sveriges järn- och metallmanufakturförening, bildad år 1941. Föreningen, som är ansluten till Sveriges industriförbund, räknar som medlemmar omkring 280 företag med ett sammanlagt arbetareantal av ca 34 000. Enligt föreningens stadgar är föreningens ändamål att såsom en till Sveriges industriförbund ansluten branschorganisation av järn-, stål- och metallmanufaktur samt därmed likartade industriföretag tillvarataga dessa företags gemensamma intressen i olika avseenden, dock icke i frågor, som avse förhållandet mellan arbetsgivare och anställda. Föreningen har bl. a. år 1944 fastställt allmänna leveransbestämmelser för järn-, stål- och metallmanufakturindustrien gällande för leveranser inom Sverige. Gemensamt med Bruksindustriföreningen har föreningen fastställt allmänna leveransbestämmelser för export av järn och stål samt järn-, stål- och metallmanufaktur.

III. Pris- och konditionsavtal av direkt betydelse för järnhandeln. Såsom ovan nämnts utgjorde avtalsverksamhet en av de viktigaste uppgifterna för den centrala järnhandlareorganisationen redan från dess tillkomst år 1907. Som exempel härpå kan nämnas, att redan år 1908 ingicks ett avtal med Gjutericonventionen, som tillförsäkrade de organiserade järnhandlarna 5 % högre rabatt än som utgick till övriga återförsäljare. Samma år träffades en överenskommelse med Spad- och grepkonventionen om vissa extrarabatter vid köp av större kvantiteter. I gengäld utlovade järnhandlareorganisationen å sina medlemmars vägnar, att dessa med sina order företrädesvis skulle gynna Gjutericonventionens med1 Det av järnhandlareförbundet och enskilda järnhandlare numera ägda grossistföretaget Eskilstuna Jernmanufaktur AB är ej anslutet till JMG men är sedan gammalt medlem av JG.

28~l 1666a Bil.

434 lemmar samt att beträffande spadar och grepar så långt som möjligt undvika import av dessa artiklar. År 1908 ingicks även en överenskommelse med Svenska trådspiksyndikatet. Följande år hade Svenska yxfabrikantgruppen på eget initiativ medgivit vissa fördelar för de organiserade järnhandlarna i fråga om deras inköp. Järnhandlareorganisationen beslöt med anledning härav uppmana sina medlemmar, att vid köp av yxor företrädesvis gynna fabrikantföreningens medlemmar. Avtalsverksamheten utsträcktes fram till 1940-talets senare år så småningom till att omfatta ett allt större antal varor och varugrupper av intresse för järnhandeln. Under de senaste åren har emellertid — synbarligen under inverkan bl. a. av monopolutredningsbyråns och nyetableringssakkunnigas verksamhet — genomförts en betydande »självsanering», som tagit sig det uttrycket, att praktiskt taget alla avtal, i vilka järnhandlareförbundet varit part, uppsagts av förbundet och upphört att gälla. Emellertid har det funnits angeläget att redovisa konkurrensförhållandena i branschen sådana de förelågo innan den angivna »självsaneringen» genomförts, då detta ansetts vara av intresse för att belysa förekomsten av konkurrensbegränsande avtal vid den tid, då de sakkunniga började sitt arbete. Det är dessutom att märka, att branschens nuvarande struktur till stor del påverkats av de konkurrensbegränsningar som funnits på området. Vilka förändringar i branschstrukturen, som kunna komma till stånd med anledning av att ett flertal konkurrensbegränsande avtal hävts eller modifierats, torde ännu icke kunna avgöras. Antalet varor, som under 1940-talets senare år reglerades av överenskommelser beträffande vilka järnhandlareförbundet ingick som avtalsslutande part, var betydande. Detta gällde sålunda för emaljkärl, emaljerat hushållsgods, elspisar, gasartiklar, gjutgods, gräsklippare, hästskor, planglas, plogar, plogdelar, stenoch smidesredskap, sågblad. Även enligt avtal mellan olika leverantörer eller leverantörsammanslutningar gällde vid berörda tid, att till järnhandlareförbundet anslutna järnhandlare voro berättigade till förmånsrabatter i förhållande till andra återförsäljare. Detta förekom sålunda i fråga om bl. a. följande varor: byggnadssmide och träskruv; handredskap såsom spadar, grepar, skyfflar, lantbruksredskap (harvar, släpräfsor, potatiskupare m. fl.); vissa metaller såsom aluminium, bly, koppar, mässing, zink, tenn, nickel m. fl. jämte produkter därav; mjölkkärl och transportflaskor; radiatorer; rör (smidesjärnrör och tuber, gjutna normalrör, smidda och aducerade rördelar e t c ) ; stängselnät; taggtråd; värmeledningspannor; yxor. Även ett icke ringa antal av sistnämnda avtal ha under de senaste åren upphört att gälla eller modifierats. Nedan kommer att lämnas en sammanställning angående de järnhandeln ber ö r a n d e överenskommelser, som till och med år 1950 intagits i monopolutredningsbyråns kartellregister. Denna översikt gör icke anspråk på fullständighet. I sammanställningen — som förelåg i koncept hösten 1948 och som då för yttrande tillställts järnhandlareförbundet — redovisas endast de delar av avtalen som mera direkt beröra handeln med järnhandelsvaror. I den mån avtalen upphört att gälla eller modifierats i väsentliga avseenden efter oktober 1948 har detta angivits. Som avslutning lämnas en uppställning utvisande de skillnader i rabatthänseende, som för vissa varuslag enligt de i kartellregistret intagna avtalen i oktober 1948 förefunnos mellan medlemmarna i de till järnhandlareförbundet anslutna järnhandlareföreningarna (j.-f.-medlemmar) samt järnhandlare icke anslutna till dylik förening. Beträffande flertalet av här ifrågavarande varor gällde, att de kooperativa järnaffärerna och Kooperativa förbundet icke åtnjöto

435 sämre inköpsvillkor än de organiserade järnhandlarna samt att Kooperativa förbundet i vissa fall åtnjutit grossistförmåner. Avtalen i nedanstående sammanställning ha för överskådlighets skull ordnats efter varuslag. Det bör observeras, att järnhandlareförbundet ingår som avtalsslutande part i fråga om mindre än hälften av de i förteckningen redovisade avtalen. Övriga avtal ha slutits mellan enbart leverantörer eller mellan leverantörer eller leverantörsammanslutning och annan kategori av återförsäljare än de organiserade järnhandlarna. 1. Bestämmelser för Gjutericonventionen (kart.reg. nr 62). 1 Enligt Gjutericonventionens bestämmelser ha konventionsmedlemmarna att tilllampa lika priser å alla artiklar som omfattas av konventionen, nämligen handelsgjutgods och gasartiklar upptagna i medlemmarnas kataloger, dock med undantag for vissa i särskild förteckning upptagna artiklar. För prissättning å nva artiklar galla särskilda bestämmelser. Enligt för konventionen gällande bestämmelser får varje konventionsmedlem ha högst fem engrosförsäljare för gasartiklar och fem for gjutgods samt två extra försäljare för mindre hushållsgjutgods och a n d r a smärre gjutgodsartiklar. Utan hinder av denna bestämmelse får medlem anlita agenter, som sälja mot provision med expedition och fakturering direkt från bruk. Agenter och engrosförsäljare skola vara godkända av konventionen. För konventionens medlemmar gällde till oktober 1949 den bestämmelsen, att medlemmarna icke fingo sälja konventionsartiklar till affärer av Epa-typ såsom Enhetspris AB, AB Turitz & Co, AB Varuhus Grand Bazar, ö r n b e r g & Andersson AB, AB Tempo. 2. Avtal mellan Gjutericonventionen och Sveriges järnhandlareförbund, »gjutgodsavtalet» (kart.reg. nr 63). Ej gällande.

benämnt

Avtalet, som upphört att gälla med utgången av år 1950, utgjorde ett pris- och konditionsavtal och gällde samtliga i konventionsmedlemmarnas priskuranter upptagna gjutgodsartiklar med vissa undantag. Bl. a. innehöll avtalet bestämmelser om rabatter och bonus, därvid olika rabattsatser fastställts för olika kundkategorier. Högsta rabattsatsen gällde för s. k. j.-f.-medlemmar*, s. k. B-kunder enligt särskild förteckning* samt Kooperativa förbundet och likställda kooperativa järnaffärer. För övriga återförsäljare samt för statliga verk och inrättningar galide lägre rabatter.* För landsting, kommuner och förbrukare gällde särskilda * Bestämmelserna ha avsevärt modifierats 1950 (jfr betänkandet kap 4) medlem av a i'l''mflCmuZ Järnhandlareförening ansluten till järnhandlareförbundet, över R k n n f ' T m a r a ? T ^ S ° m 3-- f -- medlem mar, dock ej bonifikation. Å förteckningen over B-kunder voro ett 10-tal företag, de flesta belägna i västra Sverige. Av företagen a upptagna Tett v a r u r ^och H men • S t ° c k h o l m < t v å v a r u h u s °<* ™ större bosättningsaffär) och två i Göteborgs (ett varuhus jarnvarugrossist). fkIrt E r!l gt nr fi«fhmel!an G J " t e r i c o n v e n t i " n e n och Sveriges glas- och porslinshandlareförbund Kart reg. nr 68) har konventionen medgivit, att ett 20-tal medlemmar av glas- och porslinshands o m T f ^ t ' d, l eV lmd h l mk Öa Pu nYd e r T a l j e r a t h u s h å l l ^ t g o d s » a åtnjuta samma å t e r f ö ^ r r a b a U 3 i w ' I n f h ™ S 3 V m n e hförutsättning, att förbundet för samtliga sina medlemmars räkning å 1 1 a t t d6SSa Z!TJV°T f' S i n vidareförsäljning tillämpa de priser, som enlig? k n t l 0 n e n S a m t ärn i L^ l l Tn * y t t e r l i g i aha»dlareförbundet ^ola tillämpas inom järnhandeln, tionen ( vlTlf^l«£* Th.o r+t namt ät r k aasI 'l a a t t ™^ a v t a l mellan KF samt Gjutericonveng 66) S m u ;,?«if?ii ? : , '„ t n, ] U.' ° m PmPa § år 1948, KF vid inköp av emaljerade, gjutna erossfStt Fr ;Vf grundrabatt som j.-f,medlemmarna samt därutövS vTs» aVt et a g d e f ö r b u n d e t Z S h n n f f f . ^lja ifrågavarande artiklar endast till anslutna eller samarbetande konsumtionsföreningar samt Paul U. Bergström AB. Förbundet fick därvid ä n ålåg S u n l t att a°tt efasta fSt battsina f r C f t a l Suppmärksamhet °m motsvarad* M l e mfabrikanternas m a r n a ? rabtubruttoDet ålåg förbundet återförsäljares påe d»att

436 av konventionen fastställda utförsäljningsprislistor. Bonus utgick endast till j.-f.medlemmarna. 1 Konventionen hade förpliktat sig samt sina medlemmar och deras engrosforsäljare bl. a.: att vid all försäljning av de under överenskommelsen fallande artiklarna iakttaga i avtalet fastställda rabatt- och bonifikationsbestämmelser ävensom att tillhålla återförsäljare att dessa vid sin försäljning respektera fastställda pris- och rabattlistor; att jämväl i fråga om sådana artiklar, som ej föllo under avtalet, lämna j.-f.-medlemmar högsta återförsäljningsrabatt; att icke utan järnhandlareförbundets hörande uppföra ytterligare firmor på B-listan; att icke utan järnhandlareförbundets hörande nominera andra firmor till konventionsmedlems engrosförsäljare än sådana, som i huvudsak bedrevo försäljning till järnhandlare. Järnhandlareförbundet hade utfäst sig bl. a. att förplikta j.-f.-medlemmarna att vid all försäljning av under överenskommelsen fallande artiklar iakttaga fastställda rabattbestämmelser samt försäljningsvillkor; att verka för att j.-f.-medlemmarna vid inköp av sådana artiklar, som voro föremål för ifrågavarande överenskommelse och liknande lämna företräde åt konventionsmedlemmarna; att rekommendera j.-f.-medlemmarna att vid försäljning till andra återförsäljare tillhålla dessa att tillämpa av konventionen fastställda utförsäljningspriser; skulle j.-f.-medlems återförsäljare tillämpa andra priser än de fastställda förbehöll sig konventionen rätt att, om rättelse ej vunnes genom förhandlingar, förvägra att konventionsvaror direkt eller indirekt levererades till den felande. Avtalet har numera ersatts av särskilda av Gjuterikonventionen för tiden från och med den 1 januari 1951 antagna försäljningsbestämmelser, se h ä r o m betänkandets kap. 4 sid. 137 o. f. 3. Avtal mellan Kooperativa förbundet och Gjutericonventionen angående försäljning av gjutgods (kart.reg. nr 67). Avtalet ansluter sig till det under 2. angivna gjutgodsavtalet. Det tillförsäkrar å ena sidan KF samma rabatter och bonus som s. k. j.-f.-medlemmar åtnjöto enligt gjutgodsavtalet. KF har å andra sidan enligt avtalet förpliktats att icke sälja artiklar, som beröras av överenskommelsen, till andra än konsumtionsföreningar o c h konsumtionsaffärer, som äro anslutna till förbundet. KF skall vid sin försäljning i huvudsak tillämpa samma rabatter och leveransvillkor som Gjutericonventionen och deras återförsäljare tillämpa, dock att KF:s återförsäljare få tillerkännas årsbonus och sedvanlig återbäring. KF förpliktas vidare enligt överenskommelsen att rekommendera sina återförsäljare att tillämpa de detaljpriser och försäljningsvillkor som konventionen meddelat förbundet. Skulle KF-återförsäljare tillämpa andra priser än dem, som tillämpas av andra återförsäljare i priser måste tillämpas utan rabatt men med gällande kristillägg». Konventionen hade särskilt betonat nödvändigheten av att detta villkor iakttoges, »då detta är en nödvändig forutsättning för överenskommelsens fortbestånd». 1 Samma bonus utgår jämväl till KF enligt särskilt avtal (se avtalet nr 3 i förteckningen).

437 orten, förbehåller sig Gjutericonventionen att — om efter förhandlingar (härom rättelse ej vinnes — förvägra att konventionens varor levereras till denne direkt eller indirekt. 4. Avtal mellan Gjutericonventionens gassektion samt järnhandlareförbundet, det s. k. gasartikelavtalet (kart.reg. nr 65). Ej gällande. Avtalet, som upphört att gälla med utgången av år 1950, utgjorde ett pris- och konditionsavtal omfattande de gasartiklar (med vissa undantag) som voro u p p tagna i konventionsmedlemmarnas priskuranter. Avtalet innehöll bl. a. bestämmelser om rabatter och bonus. I fråga om rabattsatser fastställde avtalet olika rabatter för olika kundkategorier i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gällde enligt gjutgodsavtalet. Bonus utgick endast till j.-f.-medlemmar. I fråga om de förpliktelser som gällde å ena sidan för konventionen och dess medlemmar samt deras engrosförsäljare och å andra sidan järnhandlareförbundet gällde i huvudsak bestämmelser likartade de som anförts i fråga om gjutgodsavtalet. Dock må anmärkas, att enligt gasartikelavtalet gassektionen förbehållit sig rätt att från de i gasartikelavtalet stipulerade förmånerna utesluta sådana j.-f.-medlemmar och B-listkunder, som bevisligen i större utsträckning inköpte gasartiklar från utom konventionen stående tillverkare; innan dylik åtgärd vidtogs skulle dock järnhandlareförbundet lämnas tillfälle att inom en tid av högst 14 dagar söka ordna saken. Vid sidan av gasartikelavtalet gällde en särskild överenskommelse, enligt vilken vid direktförsäljning från medlem av gassektionen samt till vissa å sektionensB-lista uppförda kooperativa och kommunala bostadsbyggnadsföretag levererande medlem av gassektionen skulle gottgöra järnhandlareförbundet med 3 % av fakturornas nettobelopp. Denna överenskommelse upphörde att gälla i början av 1950.. 5. Avtal mellan Gjutericonventionen samt järnhandlareförbundet, benämnt »Södra Sverige-överenskommelsen» (kart.reg. nr 64). Avtalet ansluter sig till de under 2 och 4 upptagna gjutgods- och gasartikelavtalen. Enligt Södra Sverige-överenskommelsens ursprungliga lydelse ålades medlemmarna av Skånes och Södra Sveriges järnhandlareföreningar att icke köpa gjutgods eller gasartiklar som omfattades av Gjutericonventionen från annan än konventionsmedlem. Denna förpliktelse upphörde att gälla år 1951. Fortfarande gäller däremot att konventionsmedlemmarna förpliktas att icke sälja sådana varor till lanthandlare inom de angivna järnhandlareföreningarnas verksamhetsområden. Konventionsmedlemmarnas engrosförsäljare äro dock oförhindrade att sälja till lanthandlare. Vissa artiklar (bl. a. kokspisar, kaminer, gjutna rör, vattenvarmare och gasspisar) få dock endast levereras till sådan lanthandlare, som avgivit förbindelse att vid återförsäljning följa vederbörande järnhandlareförenings, prislista och såsom säkerhet för fullgörande av denna förpliktelse avgivit revers å 300 kronor. Sistnämnda bestämmelse har från 1951 den innebörden att försäljning av ifrågavarande artiklar endast får ske till särskilt nominerade lanthandlare, medan reverserna slopats. G. Bestämmelser för Metallsektionen förening u. p. a. angående prissättning å vissa metaller och metallprodukter (kart. reg. nr 323). Metallsektionen, som bildades år 1909, utgör en sammanslutning av ett 30-tal tillverkare och grossister inom metallbranschen. Av föreningens bestämmelser omfattas bl. a. följande metaller ävensom produkter (såsom rör, plåt och t r å d )

438 därav: Aluminium, antimon, bly, fosforbrons, fosforkoppar, koppar, mässing, nickel och zink. Såsom konsumentpriser tillämpas av föreningen fastställda grundpriser. Föreningen har fastställt leverans- och betalningsbestämmelser. Vid försäljning till j.-f.-medlemmar (efter maj 1951 järnhandlare oberoende av organisationstillhörighet) lämnas rabatt på grundpriserna enligt en särskild rabattlista. Vid försäljning av kvantiteter intill 25 kg till j.-f.-medlemmar samt till återförsäljare, som tillhöra Svenska rörgrossistföreningen, Elgrossisternas förening, Elektriska engrossistföreningen (efter maj 1951 järnhandlare, rörgrossist eller elgrossist oberoende av organisationstillhörighet) eller Svenska elektricitetsverkens ekonomiska förening tillämpas icke minuthandelsprislistan utan de lägre priser, som framgå av partihandelsprislistan. I övrigt må anmärkas, att betydande prisreduktioner tillämpas vid försäljning av större kvantiteter samt att förmånsbehandlingen av j.-f.-medlemmar samt medlemmar av de ovan nämnda föreningarna i förhållande till övriga köpare blev allt mindre vid försäljning av allt större kvantiteter för att helt utjämnas vid försäljning av stora kvantiteter. Medlem av metallsektionen som offererar eller säljer till priser, vilka understiga gällande prislistor, erbjuder fördelaktigare villkor eller i övrigt vidtager åtgärder, som strida mot gällande bestämmelser kan av styrelsen ådömas böter, varvid böterna utgå efter en fastställd skala under hänsyn dels till förseelsens svårighetsgrad, dels ock till antalet förseelser. 7. Avtal mellan järnhandlareförbundet, å ena sidan, och AB överums Bruk, Söderberg & Haak AB samt AB Rundströms Maskinaffär, nedan kallade plogleverantörerna, å andra sidan, angående prissättning och försäljning av enskäriga hästplogar 1 (kart.reg. nr 69). Ej gällande. Enligt avtalet, som upphört att gälla med utgången av år 1949, fastställde plogleverantörerna själva bruttopris å sina plogar. Avtalet innehöll bestämmelser om olika kundkategorier. Högsta rabattsats gällde för j.-f.-medlemmar och s. k. B-kund e r , medan en lägre rabattsats gällde för övriga återförsäljare, som handlade m e d lantbruksredskap och hade öppen butik, samt agenter. Förbrukare fingo ingen rabatt å bruttopriserna. Förutom rabatt hade j.-f.-medlemmar och B-kunder viss bonus. Förteckning över B-kunder hade vid avtalets ingående uppgjorts i s a m r å d mellan plogleverantörerna och järnhandlareförbundet. B-kunderna voro enligt särskild förbindelse jämte revers förpliktade att såväl för egen del som för sina återförsäljare obrottsligen tillämpa de försäljningsvillkor, som ploglever a n t ö r e r n a för varje år eller annan tid kunde ha överenskommit med järnhandlareförbundet. Järnhandlareförbundet hade å sin sida förbundit sig att tillförbinda j ä r n h a n d l a r n a enahanda förpliktelse. Slutligen hade järnhandlareförbundet förbundit sig att tillse, »att järnhandlarna icke intressera sig för eller försälja a n d r a plogar än sådana som saluföras av plogleverantörerna». För brott mot avtalet kunde böter utdömas, dock högst 300 kronor. 8. Avtal mellan AB överums Bruk och Söderberg & Haak AB angående hästplogar (kart.reg. nr 208). Ej gällande. Avtalet, som upphört att gälla med utgången av år 1949, var av exklusiv natur, och avsåg försäljning och prissättning av enskäriga hästplogar av såväl svensk 1 Före den 1 januari 1949 var handeln med plogdelar reglerad av en överenskommelse mellan •de mera betydande plogdelsleverantörerna (plogdelskonventionen) samt av avtal mellan konventionen och järnhandlareförbundet (kart. reg. nr 71 och 84). Plogdelskonventionen har numera upplösts, varför även avtalet mellan konventionen och järnhandlareförbundet upphört att gälla.

439 som utländsk tillverkning jämte reservdelar till dessa. Överum hade i avtalet förbundit sig att icke sälja plogar av något slag till andra genom järnhandlare representerade engrossistfirmor än Söderberg & Haak (i fortsättningen benämnt S & H) och AB Rundströms Maskinaffär, vilken senare firma tilldelats ett fixerat försäljningsområde i Östergötlands och Södermanlands län. S & H hade förbundit sig att icke köpa eller sälja andra enskäriga hästplogar av svensk tillverkning än Överums samt att varken direkt eller indirekt stödja eller intressera sig för annan plogindustri än den vid överum. S & H ägde dock rätt att jämsides med plogar från överum jämväl på vissa villkor försälja importerade Oliver hästplogar. Vidare hade S & H förbundit sig att icke sälja plogar — evad det gällde Överums eller Olivers fabrikat — till andra än medlemmar av Sveriges järnhandlareföreningar eller till sådana firmor, vilka i Plogavtalet (kart.reg. nr 69) antagits till s. k. B-kunder. Båda parter hade åtagit sig att i vad mån på dem ankommo respektera och efterkomma de bestämmelser, vilka förekommo i plogavtalet, önskade S & H flera eller andra B-kunder än dem, vilka voro överenskomna mellan överum och järnhandlareförbundet, skulle förbundets godkännande inhämtas, varefter dessa kunder medelst revers enligt fastställt formulär skulle av S & H tillförbindas att upprätthålla de bestämmelser, vilka de till förbundet anslutna järnhandlarna förbundit sig att tillämpa. I fråga om prissättningen gällde följande: Överum ägde att ensamt bestämma de bruttopriser ( = konsumentpriser), rabatter och försäljningsvillkor i övrigt, vilka skulle tillämpas på den svenska marknaden och av båda parter obrottsligt upprätthållas. Härvid skulle exakt samma bruttopriser gälla för de plogar av svensk tillverkning, vilka Överum och S & H under olika benämningar förde i marknaden. I fråga om importerade plogar hade S & H förbundit sig att icke åsätta desamma lägre bruttopriser än dem som gällde för motsvarande svenska storlekar av överums plogar. 9. Avtal mellan Aug. Stenman AB (inkl. Skruv AB i Uddeholm) samt Eskilstuna Jernmanufaktur AB (Jernbolaget) angående byggnadssmide och träskruvar (kart.reg. nr 239). I avtalet, som tillkom i samband med att Stenmans av Jernbolaget förvärvade dess intressen i AB Nya Gångjärnsfabriken, förbinder sig Jernbolaget 1 att avstå från tillverkning av byggnadssmide och att icke föra något annat fabrikat av skruvar och byggnadssmide än Stenmans och Skruvaktiebolagets tillverkningar. Därjämte förbinder sig Jernbolaget att särskilt intressera sig för och på allt sätt gynna försäljningen av Stenmans andra tillverkningar. Å lås, dörrtrycken och skåpreglar erhåller Jernbolaget därvid en rabatt, som överskjuter gällande grossistvillkor med en med stigande årsinköp ökande procentsats (2 % å nettot vid årsinköp av minst 100 000 kronor; 5 % å nettot vid årsinköp överstigande 250 000 kronor). Denna extra rabatt beviljas under uttryckligt villkor, att den ej utnyttjas i konkurrenssyfte utan oavkortat behålles av Jernbolaget. Enligt avtalet skola andra kunder än grossister (med visst undantag) noteras priser, som — med hänsynstagande jämväl till eventuell bonus — med minst 10 % överstiga grosshandelspriserna. J.-f.-medlemmar skola näst efter grossister åtnjuta förmånligaste villkor. Bonus skall beräknas med hänsyn till vederbörandes samtliga inköp av Stenmans produkter vare sig inköpen skett direkt hos Stenmans eller hos grossister. Stenmans äger — eventuellt i samarbete med delegerade från järnhandlareförbundet — bestämma priser och försäljningsvillkor, samt skall övervaka att 1 Aktiemajoriteten i Jernbolaget innehas av AB Allintressenter ägt av järnhandlareförbundet jämte ett antal enskilda järnhandlare.

440 dessa noggrant iakttagas. För sistnämnda ändamål skall Stenmans tillse, att samtliga förmånsberättigade återförsäljarekunder skriftligen förbinda sig att iakttaga av Stenmans bestämda priser och försäljningsvillkor. Vid förnyat brott mot dem skall den felande avstängas från sin förmånsrättighet. 10. Bestämmelser för Sveriges yxfabrikanters förening angående prissättning å yxor och bilor (kart.reg. nr 246). Sveriges yxfabrikanters förening utgör en sammanslutning av sju tillverkningsföretag. 1 Till grund för försäljningen av avtalsartiklarna finnes en standardprislista med gemensamma bruttopriser. Om medlem önskar tillverka annan yxtyp eller kvalitet än som upptagits i standardprislistan, skall anmälan härom jämte förslag till pris ingivas till föreningens ombudsman, som efter samråd med samtliga medlemmar fastställer priset. Mindre förändringar av grundtyp anses dock ej innebära att ny typ framställts, men får i sådant fall grundtypens försäljningspris ej underskridas. Vid försäljning gäller en kundklassindelning, enligt vilken kunder indelas i fyra grupper med olika rabatter å bruttopriserna: a) engrossister enligt särskild förteckning; b) j.-f.-medlemmar samt i särskild förteckning upptagna partihandlare; c) lanthandlare och konsumtionsföreningar samt å partihandlare- och grossistlistorna ej upptagna återförsäljare; d) förbrukare. Statens verk och kommunala inrättningar skola vid inköp av mindre parti än 10 dussin jämställas med förbrukare, medan de vid större upphandlingar skola jämställas med järnhandlare. Varje medlem har rätt att anställa en ensamförsäljare. Medlemmarna äro ansvariga för att deras ensamförsäljare efterleva avtalets bestämmelser. Varje medlem är vidare skyldig tillse, att även respektive grossister följa avtalets bestämmelser. Grossist, som gjort sig skyldig till avtalsöverträdelse, skall avstängas från vidare leverans. 11. Avtal mellan järnhandlareförbundet och Svenska stenredskapsfabrikantgruppen (SSRG) angående prissättning å sten- och smidesredskap (kart.-reg. nr 244). Ej gällande. Avtalet, som upphört att gälla med utgången av år 1950, omfattade olika slag av sten- och smidesredskap. I avtalet förband sig SSRG, som är en sammanslutning av 4 fabrikanter 2 , att vid försäljning av ifrågavarande redskap tillämpa fastställda rabatt- och försäljningsvillkor samt att ålägga samtliga medlemmar inom SSRG samt huvudförsäljare, grossister och övriga återförsäljare utanför järnhandlareorganisationen att vid försäljning av de avtalsreglerade redskapen följa de fastställda försäljningsvillkoren. Järnhandlareförbundet förband sig bl. a. att tillse att järnhandlareföreningarnas medlemmar vid försäljning av avtalsartiklar tillämpade de fastställda försäljningsvillkoren samt att verka för att järnhandlareföreningarnas medlemmar vid inköp av ifrågavarande redskap lämnade företräde åt SSRG:s fabrikat. Avtalet innehöll en kundklassindelning med olika r a batter för olika kundkategorier. Enligt denna hade kunderna indelats i sex grupper, nämligen a) s. k. huvudförsäljare; b) s. k. halvgrossister; c) j.-f.-medlemmar samt övriga grossister ävensom vissa större stenhuggeriföretag; d) övriga detaljåterförsäljare, vissa större statliga verk och andra förbrukare, Kooperativa för1 AB Arvika Redskapsfabrik, AB Forserums Yxfabrik, Gränsfors Bruks AB, Hults Bruks AB,. AB Säters Yxfabrik, Urafors Yxfabrik C. O. Åberg & Co., samt S. A. Wetterlings Manufaktur A B . 2 Sandvikens Jernverks AB, Fagersta Bruks AB, Lesjöfors AB samt Björneborgs Jernverks A B .

441 bundet samt konsumtionsföreningar; e) övriga statliga verk samt kommunala verk ävensom ett visst större gruvföretag; f) övriga förbrukare. 12. Bestämmelser rörande Svenska spad- och grepfabrikanters förening (kart.reg. n r 59). Föreningen omfattar nio medlemmar. 1 Mellan medlemmarna gäller ett avtal angående priser, rabatter och försäljningsvillkor å handredskap såsom spadar, skyfflar, grepar och högafflar. Enligt avtalet äro medlemmarna pliktiga att tillämpa de priser, som framgå av särskild prislista ävensom särskilt fastställda försäljningsvillkor. Varje medlem får utse högst fyra huvudförsäljare enligt särskilda regler, för vilka huvudförsäljare gälla särskilda provisionsvillkor och som ha att i sin tur noggrant ställa sig föreningens försäljningsbestämmelser till efterrättelse. Övriga kunder uppdelas i fem kategorier, nämligen a) j.-f.-medlemmar och i särskild förteckning upptagna partiförsäljare, b) lanthandlare och andra återförsäljare, c) större förbrukare enligt särskild förteckning, d) andra förbrukare vid köp av minst 120 st. samt e) andra förbrukare vid köp av mindre kvantitet. För de olika grupperna gälla olika rabattsatser, förmånligast för den förstnämnda gruppen. Utöver rabatterna utgår till j.-f.-medlemmar och partiförsäljare viss årsbonus efter uttagens storlek. 13. Avtal mellan järnhandlareförbundet, å ena, samt Norrahammars Bruk och AB Pump-Separators gjuteri, å andra sidan, det s. k. gräsklippareavtalet (kart.reg. nr 61). Ej gällande. Avtalet, som upphört att gälla under år 1948, avsåg gräsklippare, dock icke motordrivna, samt delar till gräsklippare, samt gällde priser, rabattsatser och a n d r a konditioner. Bruttopriser ävensom rabattsatser och försäljningskonditioner fastställdes av fabrikantparterna ensamma. I fråga om rabattsatserna gällde enligt avtalet att dessa voro olika för olika kundkategorier. J.-f.-medlemmar samt å B-lista upptagna firmor hade tillerkänts mest gynnad ställning, medan å C-lista upptagna firmor, andra återförsäljare, staten och Stockholms stad samt övriga köpare hade olika, mindre gynnsamma villkor. För ändring av de olika kundkategoriernas inbördes förhållande med avseende å rabattförmåner krävdes gemensamt beslut av järnhandlareförbundet och de båda tillverkarna. Samma förhållande gällde i fråga om utökande av antalet i B- och C-listorna upptagna firmor. Vid försäljning till förbrukare förbundo sig fabrikanterna såväl för egen som för sina engrosförsäljares del att tillämpa respektive järnhandlareföreningars pris- och rabattlistor samt att tillhålla samtliga återförsäljare utanför järnhandlareorganisationen att noga följa avtalets rabattbestämmelser och rabattvillkor. Järnhandlareförbundet skulle å sin sida förplikta j.-f.-medlemmarna att iakttaga ifrågavarande rabatt- och försäljningsbestämmelser. Järnhandlareförbundet skulle vidare verka för att j.-f.-medlemmarna företrädesvis köpte ifrågavarande artiklar från fabrikantparterna. Fabrikantparterna förbehöllo sig rätt att från i avtalet stipulerade förmåner utesluta sådana järnhandlare, som i större utsträckning förde avtalsbundna artiklar, vilka härrörde från annan tillverkare.

1 Wedevågs Bruks AB, Hultgrens Spad- & Skyffelfabrik, C. Aug. Norberg, Nya AB Liljeqvists Sågblads- & Bedskapsfabrik, AB Arvika Bedskapsfabrik, Spadfabriken Karlstad Bröderna Wästlund & Co, Wiksfors AB, Bröderna Falk & Co samt Bedskapsindustri Bröderna Norberg.

442 14. Bestämmelser rörande Svenska hästskokonventionen samt avtal mellan konventionen å ena samt järnhandlareförbundet och Skåne-Blekinge stångjärnshandlareförening å andra sidan (kart.reg. nris 139 och 140). Ej gällande. Svenska hästskokonventionen utgjorde en sammanslutning mellan tillverkare av maskinsmidda hästskor. 1 Konventionen, som bildades år 1898 och upplöstes med utgången av år 1950, hade till ändamål bl. a. att till främjande av sunda avsättningsförhållanden åstadkomma enhetlighet vid försäljning och leveransvillkor av hästskor. Varje svensk tillverkare av maskinsmidda hästskor kunde bli medlem av konventionen. Konventionen fastställde minimipriser och försäljningsvillkor för medlemmarna, vilka icke i någon form vare sig direkt eller genom lämnande av särskild förmån eller eljest fingo underskridas. Till hästskokonventionen anslöt sig avtal mellan konventionen, å ena, samt järnhandlareförbundet och Skåne-Blekinge stångjärnshandlareförening, å andra sidan, vilket avtal upphörde med konventionens upplösning. Enligt avtalet hade järnhandlareförbundet och stångjärnshandlareföreningen utfäst sig att tillse, att »med hänsyn till det hovvårdande syfte, som främjas genom inarbetande av den s. k. normalhästskon, vilken utarbetats och anbefallts av veterinärvetenskapliga experter», förbundets och föreningens medlemmar icke för inhemsk förbrukning köpte eller sålde andra maskinsmidda hästskor än normalhästskor av konventionsmedlemmarnas fabrikat. Enligt avtalet tillämpades olika priser för olika kundkategorier. J.-f.-medlemmar, medlemmar av stångjärnshandlareföreningen samt Kooperativa förbundet åtnjöto förmånligaste priser, medan för lanthandlare, smedmästare och förbrukare gällde högre priser, differentierade efter inköpskvantiteten. Konventionens medlemmar förpliktades att ålägga sina återförsäljare utanför järnhandlareförbundet eller stångjärnshandlareföreningen att noga följa i avtalet angivna försäljningsvillkor samt att i övrigt iakttaga de skyldigheter i fråga om hästskoförsäljning, som åvilade j.-f.-medlemmar. Parterna hade förbundit sig att effektivt beivra avtalsbrott. 15. Avtal med Kockums Emaljerverk och Carl Lunds Fabriks AB, å ena sidan, och järnhandlareförbundet, å andra sidan, angående rabattsättning å emaljkärl (kart.reg. nr 237). Ej gällande. De avtalsslutande emaljkärlsfabrikanterna ha sinsemellan muntligt överenskommit att för emaljerade hushålls- och sjukvårdskärl av samma typer och storlekar eftersträva att hålla samma katalogpriser, vilka priser äro avsedda att användas som utförsäljningspriser till konsumenter. Emaljkärlsfabrikanterna ha genom utsändande av gemensamma cirkulär eftersträvat gemensamma rabatter, olika höga för skilda kategorier återförsäljare. Avtalet mellan emaljkärlsfabrikanterna och järnhandlareförbundet, som upphört att gälla i november 1949, omfattade försäljningen av emaljkärl till stat, landsting, kommuner och andra samhälleliga institutioner samt lanthandlare. I avtalet förbundo sig fabrikanterna att effektivt tillhålla samtliga grossister och andra återförsäljare, vilka icke tillhörde järnhandlareförbundet, att vid anbud, offerter och leveranser till ovannämnda avnämare tillämpa en rabattsats, som låg minst 5 % på brutto lägre än den rabatt, som av emaljkärlsfabrikanterna tillämpades vid försäljning av emaljkärl till landets järnhandlare.Järnhandlareförbundet å sin sida förband sig att med alla inom ramen för dess befogenhet fallande medel övervaka, att samtliga järnhandlareföreningsmedlemmar likaledes följde ovannämnda rabattsättning. 1

AB Svenska Kullagerfabriken Hofors Bruk, Holms Industri AB, Häfla Bruks AB samt AB Finspongs Hästskor.

443 16. Bestämmelser rörande Elspiskonventionen samt avtal mellan konventionen, å ena, samt järnhandlareförbundet och Elektriska installatörsorganisationernas riksförbund (EIO), å andra sidan (kart.reg. nris 136 och 137). Avtalet ej gällande. Elspiskonventionen utgör en sammanslutning mellan de sex mest betydande tillverkarna av elspisar inom landet. 1 Konventionen avser tillverkning och försäljning på den svenska marknaden av elektriska hushållsspisar och reservdelar till sådana. Konventionsmedlemmarna ha att för konventionsartiklarna tillämpa gemensamma priser och försäljningsvillkor. Priserna och villkoren fastställas av konventionen. Konventionen har även att fastställa rabatt- och leveransbestämmelser jämte kundklassindelning. I enlighet härmed gällde tidigare bl. a. att j.-f.-medlemmar åtnjöto förmånligare rabattvillkor än icke anslutna järnhandlare. Till Elspiskonventionen anslöt sig ett avtal, som upphört att gälla i september 19o0, mellan konventionen, å ena, samt järnhandlareförbundet och elektriska installatörsorganisationernas riksförbund (EIO), å andra sidan, (elspisavtalet). Enligt avtalet skulle järnhandlareförbundet och EIO beredas tillfälle att avgiva utlåtande då fråga vore om ändring i konventionens kundklass A 7 (större byggnadsfirmor och byggmästare enligt särskild förteckning) vare sig det gällde rabattens storlek eller förteckningen över ifrågavarande kunder. Järnhandlareförbundet och EIO hade enligt avtalet åtagit sig att hålla av elspiskonventionen fastställda bruttopriser och rabatter, därvid vid försäljning och leveranser skulle galla konventionens bestämmelser. Återförsäljare, som gjort sig skyldig till överträdelse av avtalet kunde förpliktas att utgiva skadestånd. 17. Bestämmelser rörande Sveriges lantbruksredskapsförening Ej gällande.

(kart.reg. nr 138).

Föreningen, vars uppgift fr. o. m. 1948 inskränker sig till att vara ett forum mellan föreningsmedlemmarna angående marknadsläget och att representera branschen vid överläggningar med priskontrollnämnden, omfattar elva tillverkare av lantbruksredskap. 1 Mellan medlemmarna gällde tidigare ett avtal angående priser, rabatter och konditioner. Avtalet omfattade bl. a. harvar, släpräfsor, kultivatorer, flerskäriga hästplogar, vissa pumpar, foderkakskrossar, potatiskupare, årderplogar och cambridgevältar. Medlemmarna skulle tillämpa av föreningen fastställda bruttopriser, provisioner, rabatter samt frakt- och betalningsvillkor. I rabatthänseende voro kunderna indelade i sju grupper, nämligen a) godkända grossister, b) nominerade engrosförsäljare, c) j.-f.-medlemmar och till B-kunder antagna maskinhandlare ävensom KF, d) agenter, e) centralföreningar och lantmannaförbund, f) lokalföreningar till dylika samt g) lanthandlare och KF:s detaljaffärer. 18. Avtal mellan AB Ankarsrums bruk, Eskilstuna stålpressnings AB samt Wedholms AB angående transportflaskor och diverse mjölkkärl (kart.reg. nr 60). Avtalet är muntligt. Parterna ha överenskommit att tillämpa gemensamma bruttopriser i enlighet med särskild prislista samt gemensamma rabatter. I rabatt1 Elektriska AB Helios, Husqvarna Vapenfabriks AB ( Norrahammars Bruk), Kockums Jernverks AB, Bolinders Fabriks AB, AB Ankarsrums Bruk samt AB Håkanssons Industrier. AB Bröderna Anderssons Gjuteri, C. A. Carlson & Co i Arboga AB, AB Lilla Harrie Redskapsverkstad, AB Motors Bruk, Hj. Perssons Redskapsverkstad, Bergbolagen AB, Tierps Redskapsfabrik, AB C. M. Wiberg Vagn- & Redskapsfabrik, P. J. Wikholm, Elfströms Smides- & 1 raullsfabrik samt AB Överums Bruk.

444 hänseende uppdelas kunderna i fem kategorier nämligen a) järnhandelsgrossister, b) j.-f.-mcdlemmar, c) andra handlande såsom icke organiserade järnhandlare, lanthandlare, bleck- och kopparslagare, bosättningsaffärer e t c , d) mejerigrossister samt e) mejerier och mejerisammanslutningar. Av detaljhandlarna ha j.-f.medlemmarna förmånligare rabatter än andra handlande. Svenska mejeriernas riksförening åtnjuter förmånligare rabatter än den organiserade järnhandeln. 19. Bestämmelser rörande Radiatorkonventionen (kart.reg. nr 12). Radiatorkonventionen utgör en sammanslutning av tio radiatortillverkare 1 , vilka gemensamt träffat ett pris- och konditionsavtal. Avtalsbestämmelserna kompletteras med av konventionen fastställda ordningsregler för handeln med konventionsartiklar. Enligt ordningsreglerna gäller bl. a., att j.-f.-medlemmar erhålla högre rabatt än icke anslutna järnhandlare. 20. Bestämmelser rörande Pannkonventionen (kart.-reg. nr 14). Pannkonventionen utgör en sammanslutning av sex tillverkare 2 av vissa slag av värmeledningspannor, vilka gemensamt träffat ett pris- och konditionsavtal. Avtalsbestämmelserna kompletteras med av konventionen fastställda ordningsregler. Enligt dessa gällde tidigare, att j.-f.-medlemmar i fråga om vissa slag av de under konventionens bestämmelser liggande pannorna hade förmånligare rabatter än icke organiserade järnhandlare. 21. Avtal angående rör och rördelar (kart.reg. nr 52, 53, 55). Ej gällande. Enligt bestämmelser rörande Svenska rörkonventionen, enligt avtal mellan medlemmarna inom Normalrörföreningen u. p . a. samt enligt bestämmelser rörande Föreningen svenska rörgrossister, vilka år 1948 upphört, gällde bl. a. vid försäljning av rör och rördelar vissa kundklassuppdelningar, enligt vilka j.-f.-medlemmar och stångjärnshandlare tillhörande Skåne-Blekinge stångjärnhandlareforening åtnjöto förmånligare rabatt än övriga handlare. 22. Avtal mellan Svenska sågbladsfabrikantgruppen och järnhandlareförbundet (kart.reg. nr 248). Ej gällande. Svenska sågbladsfabrikantgruppen (SFG) utgör en sammanslutning till vilken äro anslutna sex (tidigare åtta) tillverkare av sågblad/' För gruppens medlemmar gällande bruttopriser, försäljningsvillkor och högsta tillåtna rabattsatser fastställas vid sammanträde med gruppmedlemmarna. För beslut om fastställande av eller ändring i nämnda pris- och försäljningsbestämmelser erfordras % rostmajoritet bland de gruppmedlemmar som tillverka artikeln i fråga. — I avtal mellan SFG och järnhandlareförbundet, vilket avtal upphört att gälla med utgången av år 1950, förband sig SFG bl. a. att effektivt tillhålla samtliga medlemmar inom SFG, huvudförsäljare, grossister och övriga återförsäljare att vid försäljning av i AB Ankarsrums Bruk, AB Bruzaholms Bruk, AB Götaverken, AB Hedemora Verkstäder, Hio Mek Verkstad & Elektricitetsverk, AB Lidköpings Värmeledningsindustri, Luth & Rosens Elektriska AB, Norrahammars Bruk, AB Plåtförädling samt Svenska AB Gasaccumulator * Norrahammars Bruk, AB Götaverken, AB Klafreströms Bruk, AB Skoglund & Olson,, AB Bruzaholms Bruk samt AB Norrhults Gjuteri. 3 Fagersta Bruks AB, AB Iggesunds Bruk, Nya AB Liljeqvists Sågblads- & Redskapsfabnk Sandvikens Jernverks AB, AB Stridsberg & Biörck, samt AB Sågbladsfabnken. Enligt särskilt avtal (se kart.-reg. nr 249) har AB Orsa Sågbladsfabrik gentemot SFG förbundit sig att vid försäljning såväl direkt som indirekt genom återförsäljare av sågar i vissa fall tillämpa b^U:s rabattsatser.

445 sågar, som omfattades av avtalet, följa försäljningsvillkoren. Järnhandlareförb u n d e t förband sig bl. a. att effektivt verka för att j.-f.-medlemmarna vid inköp av ifrågavarande sågar lämnade företräde åt SFG:s medlemmar samt att förplikta j.-f.-medlemmarna att vid all försäljning av avtalsartiklar tillämpa försäljningsvillkoren. 23. Bestämmelser för Sveriges taggtrådsfabrikanters förening u. p. a. (kart.-reg. n r 243). Sveriges taggtrådsfabrikanters förening utgör en sammanslutning av elva tillverkare av taggtråd 1 , vilka träffat ett avtal om prissättning och kvotering. 2 I försäljningsavseende gäller att j.-f .-medlemmar och med dem jämställda 3 åtnjuta viss förmånsbehandling. Vid försäljning till förbrukare skola medlemmar i fabrikantföreningen och försäljningsfirmor i möjligaste mån rätta sig efter av resp. järnhandlareföreningar fastställda priser. 24. Avtal mellan sju glasbruk* angående prissättning å sylt- och konservburkar (kart.-reg. nr 228). Enligt avtalet har av parterna fastställts gemensam bruttoprislista vars priser icke må underskridas. Parterna skola bl. a. tillämpa i samband med avtalet fastställda försäljningsvillkor innehållande bestämmelser om de högsta rabatter som må tillämpas vid försäljning till återförsäljare. Av andra än grossister åtnjutes högsta rabatt (34 %) av specialaffärer angivna i särskild förteckning (ca 180, huvudsakligen porslins- och bosättningsaffärer). J.-f.-medlemmar ha härnäst förmånligast rabattställning (33 % vid leverans direkt från bruk; 29 % vid leverans från återförsäljares lager). Specialaffärer som icke upptagits i den särskilda förteckningen komma härnäst (31,5 % ) . För övriga köpare gälla i allmänhet lägre rabattsatser (30 % vid köp av minst 5 000 kg på en gång; 26 % vid leverans direkt från bruk samt 22 % vid leverans direkt från återförsäljares lager). 25. Avtal angående prissättning å svenskt fönsterglas/maskinglas (kart.-reg. nr 298). Ej gällande. I avtalet, som upphört att gälla med utgången av år 1950 och var slutet mellan Sveriges planglasgrossisters förening, Sveriges glasmästar- & förgylleriidkares riksförbund, Sveriges järnhandlareförbund samt ASK-bolagens ekonomiska förening u. j). a., angående prissättningen å svenskt fönsterglas/maskinglas stadgades, att vid leverans från lager de priser skulle tillämpas, som funnos angivna i en av plangrossisternas förening fastställd lagerprislista. Vid leverans av vissa större kvantiteter direkt från svenskt bruk skulle enligt avtalet de svenska fönsterglasbrukens prislista gälla. Vid leverans av mindre poster noterades emellertid alltid priserna i lagerprislistan även om varan särskilt beställts från bruk för köparens räkning. Å ovannämnda priser skulle utgå differentierad rabatt, 1 AB Burseryds Tråd- & Spikfabrik, Gunnebo Bruks AB, Hjulsbro Tråddrageri & Nätfabriks AB, AB Hörle Tråd- & Spikfabrik, AB Sjötofta Tråddrageri, Skeppshults Bruks AB, Skyllbergs Bruks AB, Spångsholms Bruks AB, Värnamo Järnmanufakturs AB, Gislaveds Tråddrageri samt Malmö Spikfabriks AB. 2 Kvoteringsbestämmelserna ävensom i avtalet intagna bestämmelser om förfarande vid över- och underleveranser uppgivas vara satta ur funktion sedan år 1944 på grund av materialbrist. 3 De enda jämställda äro de kooperativa järnaffärerna och K F . 4 Ekenäs Bruks AB, AB Fredr. Brusewitz, Glimma Glasbruks AB, AB Flygfors Glasbruk, AB Kosta Glasbruk, AB Surte Glasbruk samt AB Målerås Glasbruk.

446 varvid köparna indelades i fyra kategorier, grupperna A—D. Till grupp A hänfördes bl. a. j.-f. medlemmar; till grupp B bl. a. järnhandelsfirmor andra än j.-f.medlemmar. I avsikt att belysa den olikhet i fråga om inköpspriser, som enligt de ovan upptagna avtalen gällde för detaljhandlare med järnvaror som voro resp. icke voro medlemmar i järnhandlarförening, ansluten till Sveriges järnhandlareförbund, har nedan gjorts en sammanställning angivande de olika rabatter som i fråga om vissa olika järnhandelsvaror åtnjötos då denna redogörelse först utarbetades (oktober 1948). Av sammanställningen framgår det merpris som icke anslutna järnhandlare fingo betala i förhållande till j.-f.-medlemmar. Merpriset h a r angivits i procent beräknat på det nettopris som tillämpades för j.-f.-medlemmar. De detaljhandlare som kommo i den oförmånligare behandlade gruppen utgjordes dels av den grupp specialiserade järnhandlare, som av en eller annan anledning icke vunnit eller velat begära inträde i järnhandlareförening, dels av lanthandlare eller andra detaljhandlare som i större eller mindre utsträckning förde järnvaror vid sidan av annat sortiment. Det må här erinras om att den specialiserade järnhandeln såsom inledningsvis antytts i betydande omfattning är lagerhållande och servicebetonad. Den tjänstgör dessutom i större eller mindre utsträckning som partiförsäljare såväl i förhållande till lanthandeln som också i förhållande till byggmästare, industri och hantverk m. fl. storförbrukare. Vid dylik partiförsäljning har järnhandeln i allmänhet att avstå en större eller mindre andel av sin marginal till vederbörande köpare, men ha å andra sidan ofta icke heller samma kostnader som vid detaljförsäljning i synnerhet icke i de fall då varan levereras direkt från fabrikant, resp. grossist till köparen. Från järnhandlareförbundets sida har anförts, att de specialiserade järnhandlare, som icke äro medlemmar av järnhandlareförbundet och därför tidigare i regel icke erhållit förmånsrabatter, äro förhållandevis fåtaliga. Å andra sidan kunna här ifrågavarande förmånsrabatter ha utgjort ett hinder för etableringen av specialiserade järnhandelsföretag. Såsom framgår av den tidigare redogörelsen ha praktiskt taget samtliga avtal med olika leverantörsorganisationer i vilka avtal järnhandlareförbundet var part numera upphört att gälla. Järnhandlareförbundets styrelse har under år 1950 enhälligt beslutat, »att man vid ev. nya uppgörelser med leverantörerna skall frångå principen om medlemskapsrabatt och i stället söka vinna gehör för en sådan ordning, att den specialiserade och verkligt kvalificerade järnhandeln — oberoende av medlemskap i viss organisation — skall tillerkännas de inköpsförmåner, som deras prestationer bör berättiga till». Järnhandlareförbundet har i början av 1951 utarbetat en definition på vad förbundet förstår med järnhandlare, vilken definition förbundet arbetar för att järnhandelns leverantörer skola respektera vid sin kundklassificering. Definitionen har följande lydelse: »Med järnhandlare förstås handlande, som uteslutande eller såsom huvudnäring bedriver försäljning av järnvaror och redskap och som därvid lagerför fullständigt sortiment av vad till järnhandelsbranschen anses höra samt besitter sådan yrkeskunskap att den köpande allmänheten kan bjudas sakkunnig service. Med sådan järnhandlare kan ock, efter leverantörernas beprövande i varje särskilt fall, jämställas rörelse, som, ehuru kombinerad med annan försäljning än järnvaror och redskap, dock bedrives i särskild från den övriga rörelsen avskild lokal och med sådan lagerhållning och kvalifikationer i övrigt, som motsvarar de krav, vilka ovan för järnhandlare uppställts.» Bland sammanslutningar av leverantörer vilka i sin kundklassificering övergått till att tillämpa denna definition på järnhandlare märkes Gjutericonventionen.

447 S a m m a n s t ä l l n i n g utvisande skillnad i rabattförmåner m . m . (i oktober

1948)

för j ä r n h a n d l a r e s o m v o r o r e s p . i c k e v o r o m e d l e m m a r i j ä r n h a n d l a r e f ö r e n i n g a n s l u t e n till S v e r i g e s j ä r n h a n d l a r e f ö r b u n d . 1

Nr i redogörelsen för avtalen 2. (Kart. reg. nr 63)

Rabattsatser m. m. för V a r u s 1a

Gjutgods:

j.-f.medlem2

icke j.-f.-medlem

5 % högre rabatt än grundrabatten.

Grundrabatten.

Merpris (i %) för icke organiserade järnhandlare 3

Grundrabatten varierar mellan 10 och 25 % för olika varuslag. J.-f.-medlem, som under ett kalenderår från konventionsmedlemmar köpt gjutgods och gasartiklar eller annat i konventionsmedlemmarnas priskuranter upptaget handels-, hushålls- eller byggnadsgjutgods (med vissa undantag) till ett belopp av 5 000 kr eller därutöver, krediteras en efter inköpens nettofakturavärde varierande bonifikation. Inköp 5 000—10 000 kr 2 % bonifikation » 10 000—60 000 kr 3 % » » över 60 000 kr 4 % » Undantagna från bonifikation äro radiatorer, expansionskärl, större värmeledningspannor (s. k. källarpannor), pumpar, spiraltrappor, elartiklar (utom strykjärn), restaurant- och kaféspisar, disk- och tvättmaskiner, sanitetsgods, ror och rördelar, lyktstolpar, vedklyvare, emaljerade skyltar samt vägmärken. I bonifikationen får inräknas emaljerade kärl. Exempel å olika slags gjutgods: Ved- och kolspisar, vanliga Bränslebesparande spisar Sparspisar, sparkokare Kaminer (utom Ego) och kakelugns insatser Ego-kaminer Hushållsgjutgods, svart och emal jerat Sotluckor Vattenhoar Exempel å verkan av bonifikationsbeståmmelserna: 2 % bonifikation vid inköp för mellan 5 000 och 10 000 kr netto av gjutgods och gasartiklar: Kalkylerad grundrabatt 24 %

30,4 %

29 °/ 20 0/ /o 29 /o

24 0/ /o 15 /o 24 / o

7,0 6,3 7,0

29 15

/o /o

21 0/ 10 °/ /o

7,0 5,9

29 fa 29 0/ /o 29 %

24 o//o 24 /o %

7,1 7,0 7.0

24 %

9,2

24 Det må anmärkas, a t t i vissa fall ett begränsat antal detaljhandlare, som ej äro medlemmar i jarnhandlareförening ansluten till Sveriges järnhandlareförbund, upptagits å s. k. ••• ® Iler j C-listor, varigenom de i rabatthänseende jämställts med på så sätt organiserade järnhandlare. 2 Med j.-f.-medlem avses medlem av järnhandlareförening ansluten till Sveriges iärnhandlareförbund. 3 Procentsatsen uträknad på det nettopris som tillämpas för j.-f.-medlemmar.

j.-f.medlem

icke j.-f.-medlem

Merpris (i %) för icke organiserade järnhandlare

31,8 %

24 ° ;

11,

Rabattsatser m. m. för

Nr i redogörelsen för avtalen

V a r u s l a g

4 % bonifikation vid inköp för mer än 60 000 kr netto: Kalkylerad grundrabatt 24 % . . .

Anmärkning: Vid försäljning till konsumenter är säljaren enligt avtalet skyldig att, med undantag för vissa varor, i sin tur lämna rabatter å bruttopriserna, varierande mellan 5 och 18 %. Detta förhållande innebär, att j.-f.-medlemmars bruttovinst vid försäljning av här avsedda artiklar i många fall blir högst avsevärt större än för övriga detaljhandlare. 4. (Kart. reg. nr 65)

28 % Gasartiklar: bl. a. gasspisar, komb. gas- och ka- Bonifikaminspisar, gaskök, gasstekugnar, tionsrabatt 2—1 %. Vid gaspress- och strykjärn m. m. uträknande av bonifikation sammanslås nettoköpen av gjutgods och gasartiklar.

23 %

Anmärkning: Även ifråga om gasartiklar gäller att säljaren vid försäljning till konsumenter har att avstå en större eller mindre del av den av honom tillkommande grundrabatten. Vid köp av minst 10 gasspisar i en post eller för minst 1 000 kr brutto erhåller sålunda kund 21 % av den järnhandlaren tillkommande grundrabatten om 23 %, vid köp av minst 5 spisar 18 % och vid mindre parti än 5 stycken 1 5 % . Å reservdelar och en del övriga gasartiklar varierar ifrågavarande kundrabatt från 0 till 20 %. 6. (Kart. reg. nr 323)

7. (Kart. reg. nr 69)

Aluminium: Vid köp av

10 kg 25 » 100 »

kr 3: 21 per kg 4:15 per kg 3:21 » » 3:45 » • 2:81 » » 2: 90 o »

35,0 7,5 3,0

Koppar (s. k. rörmokarerör): Vid köp av 10 kg i i) » 25 » » » » 100 » > » > 500 »

kr 2: 98 perkg 2:98 » » 2:80 » »> 2:79 » »

— per kg 20 » » 89 » » 79 » »

34,4 7,5 3,0 0,0

Mässing, tråd: Vid köp av 10 kg » » » 25 » » » » 100 »

kr 2: 83 perkg 3: 55 per kg »> 2:83 » < 3:04 » • » 2:53 » > 2:61 » »

25,4 7,5 3,1

Plogar:

Exempel å bonus: Vid uttag av 15 plogar å 127 kr brutto (bruttopris å standardplog Överum 9 A kr 127: —)

14 % + 2 % bonus vid uttag om minst 15 plogar/år.

15,7 %

q o/ J

/Q

5,8

8,0

449 Rabattsatser m. m. för

Nr i redogörelsen för avtalen 9. ( K a r t . reg. n r 239)

V a r u s l a g

Byggnadssmide

j.-f-medlem

icke j.-f.-medlem

Grundvillkor—10 % å nettot.

Grundvillkor (vid leverans från fabrik. Vid leverans från grossists ellerjärnhandlares lager 2y 2 % under grundvillkoren).

Merpris (i %) för icke organiserade järnhandlare 10,0

Anmärkning: För j.-f.-medlemmar dessutom kvantitetsbonus å nettofakturabelopp vid uttag för mellan 6 000—10 000 kr netto 5 %, 10 000—20 000 kr 5—iy % % samt vid uttag över 20 000 kr 5—5 %. Exempel å verkan av bonus: 6 000—10 000 kr 10 000—20 000 kr över 20 000 kr Tråskruv

17,0 20,0 23,1 Grundvillkor—10 % å nettot samt kvantitetsbonus.

Grundvillkor (vid leverans från fabriks eller grossists lager) samt kvantitetsbonus.

10,0

10. (Kart. reg. nr 246)

29,5 % 24,5 % 7,1 Yxor och bilor: J.-f.-medlemmar dessutom kvantitetsbonus vid uttag av minst 100 dussin 3 % samt vid uttag över 200 dussin 5 %.

11. (Kart. reg. nr 244)

Sten- och smidesredskap såsom sten-, malm- och borrsläggor, smideshammare och smidessläggor m. m.

25%

20 %

6,7

12. (Kart. reg. nr 59)

Handredskap: spadar, skyfflar, grepar, högafflar

22 %

17 %

6,4

För j.-f.-medlemmar dessutom bonus å nettofakturabelopp vid uttag under ett kalenderår av minst 600 st 2 %, minst 1 200 st 3 %, minst 3 600 st 4 % samt minst 7 200 st 5 %. Exempel å verkan av bonus vid ett kalkylerat bruttopris av 6: 20 kr per st: Vid uttag av 600 st 1 200 st 3 600 st 7 200 st

23,6 % 24,3 % 25,1 % 25,9 %

17 % 17 % 17 % 17 %

8,6 9,7 10,8 12,0

Bonus utgår även för det fall att respektive kvantiteter uttagits sammanlagt från flera medlemmar av Svenska spad- och grepfabrikanters förening. 13. (Kart. reg. nr 61)

Gräsklippare Delar till d:o

29— 116665

Bil.

25% 50%

20% 40%

6,7 10,0

450 Rabattsatser m. m. för

Nr i redogörelsen för avtalen 14. (Kart. reg. nr 140)

V a r u s l a g

Hästskor: Normalhästsko

j.-f.medlem

icke j.-f.-medlem

Grundpris Vid uttag av enligt över- mindre än 40 pris för kon- kg 100: 68 pr kava 84: 30 100 kg. pr 100 kgvid Minst 1 stav uttag till 5 om 40 kg ton pr år. 94: 66 pr 100 Vid inköp av k g . mera än 5 Minst 200 kg ton 2—3 % 91: 65 pr 100 omsättnings- kgrabatt. Minst 1 ton 90: 15 pr 100 kgMinst 5 ton 87: 89 pr 100 kg-

Merpris (i %) för icke organiserade järnhandlare

19,4

12,3

8,7

6,9 4,3

5 % högre rabatt än övriga återförsäljare.

15. (Kart. reg. nr 238)

Emaljkärl

16. (Kart. reg. nr 136)

6,3 15 % 20 % Elspisar: Återförsäljare skall enligt avtalet till kunden av sin rabatt avstå vid försäljning av 1—3 spisar 5 % 10—24 spisar 13 % minst 50 spisar 16 % , 10 % 25—49 » 15 % 4_9 J.-f.-medlemmarna beviljas en extra rabatt om 3 % vid försäljning till elverk i städer och köpingar, vissa kommunala verk och i undantagsfall vissa större industriföretag och kraftleverantörer, vilka enligt avtalet vid direkta köp eljest åtnjuta samma rabatter som j.-f.-medlemmar.

17. (Kart. reg. nr 138)

Lantbruksredskap: Universalharvar av originaltyp m. fl. Kultivatorer, vissa harvar m. m. . . Potatiskupare, enradiga hästhackor

13 % 15 % 14,5 % 15 % 22 %

18. (Kart. reg. nr 60)

9 % 11 % 10 °* lu /o 10 % 10 %

4,6 4,7 5,3 5,9

15,4

25 % 7,1 30 % Transportflaskor: Vid uttag för mellan 1 000—2 000 kr netto erhålla j.-f.-medlemmar 2,5 % omsättningsrabatt och vid uttag över 2 000 kr netto 3,5 %. Exempel å verkan av omsättningsrabatten: Vid inköp för 1 000—2 000 kr » » » mer än 2 000 kr

31,8 % 32,5 %

25 % 25 %

9,9

11,0

0,7 20 % 25 /o Mjölkkärl: Bonusberäkning för j.-f.-medlemmar som ifråga om transportflaskor.

451 Rabattsatser ra. m. för

Nr i redogörelsen för avtalen

V a r u s l a g

18. (Kart. reg. nr 12)

Radiatorer jämte reservdelar och tillbehör:

21. (Kart. reg. nr 52)

21. (Kart. reg. nr 53)

21. (Kart. reg. nr 55)

j.-f.medlem

icke j.-f.-medlem

37 y2 % jämte 8 % å nettot.

37 y2 %

samt bonifikationsrabatt vid uttag per år om: (kalkylerat bruttopris 25: — p e r m 2 ) minst 500 m 2 4 % 44,8 % 37y2 % 45,4 % » 1 500 » 5 % 37 y2 % 46,0 % » 3 000 » 6 % 37 y2 % Smidesjärnrör av olika slag samt tuber: 5% förmåns- Ingen förrabatt å net- månsrabatt tot jämte 2 % bonifikation 1 Gjutna normalrör och normalrördelar samt R-W-rör och R-W-rördelar: Normalrör tillägg 38—5 38% % jämte 2 % bonifikation 1 Normalrördelar rabatt 45—5 45% % jämte 2 % bonifikation 1 R-W-rör tillägg 25—5 25% % jämte 2 % bonifikation 1 R-W-rördelar tillägg 5—5 5% % jämte 2 % bonifikation 1 Smidda och aducerade rördelar samt grundrabatt grundrabatt + 5 % å nettub kr ökar: tot jämte 2 % bonifikation 1

Merpris (i %) för icke organiserade järnhandlare

13,2 14,4 15,6 7,4

5,9

7,4

6,3

7,1

7,4

1 Bonifikation utgick enligt avtal mellan Svenska rörföreningen, Normalrörföreningen och Föreningen svenska rörgrossister för dess medlemmar, å ena, samt järnhandlareförbundet, å andra sidan. Ifrågavarande avtal (kart. reg. nr. 48) har upphört a t t gälla den 1 / 1 1948.

IV.

Nyetableringskontroll.

Avtal. En av branschorganisationerna utövad s. k. nyetableringskontroll fanns inom järnhandelsbranschen under åren 1934—1947, men denna kontroll h a r n u m e r a upphört. Till grund för kontrollen lågo s. k. nyetableringsavtal, slutna mellan Sveriges järnhandlareförbund (före 1945 benämnt Centralstyrelsen för Sveriges järnhandlareföreningar) och Järnvarugrossisternas förening (före 1946 Manufaktursektionen av jern- och metallvaruleverantörföreningen). Det senaste av de fyra

452 avtal, som avlöste varandra under ifrågavarande tidsperiod, slöts i september 1946 (de övriga h ä r r ö r d e från åren 1934, 1943 och 1945) och upphörde att gälla i och med utgången av år 1947. Orsaken härtill uppgives ha varit, att vissa motsatsförhållanden uppstått mellan de avtalsslutande parterna. Dessa motsatsförhållanden angives bl. a. ha haft sin grund i det förhållandet, att järnhandlareorganisationen såsom i det föregående antytts förvärvat aktiemajoriteten i ett av de ledande manufakturgrossistföretagen, Eskilstuna Jernmanufaktur AB. Nyetableringskontrollen inom järnhandelsbranschen var i stort sett uppbyggd efter samma principer som den motsvarande kontroll, som alltjämt tillämpas inom ett antal a n d r a detaljhandelsbranscher. Den följande redogörelsen begränsas därför till ett angivande av några särskilt utmärkande drag för nyetableringskontrollen inom järnhandeln. Enligt järnhandelsbranschens nyetableringsavtal räknades såsom nyetablering icke blott — såsom inom andra branscher är vanligt — öppnande av ny affär eller filial, utvidgning av annan rörelses sortiment och övertagande av affär som trätt i konkurs eller inställt betalningarna, utan även övertagande av självständig affär eller filial, som icke var ansluten till järnhandlareförening. Som nyetablering betraktades däremot ej det fall, då en medlem av till järnhandlareförbundet ansluten järnhandlareförening övertog affär tillhörande annan medlem av samma förening eller då ett järnhandelsbiträde med mångårig branschpraktik övertog en affär tillhörande järnhandlareförening. Nyetableringsärenden prövades av en för hela landet gemensam nämnd, den s. k. nyetableringsnämnden. Denna var alltifrån kontrollens tillkomst sammansatt av två representanter från vardera Sveriges järnhandlareförbund, Järnvarugrossisternas förening samt De järnhandelsanställdas riksförbund. Nämndens ordförande och sekreterare voro opartiska. Några lokala nyetableringsnämnder funnos ej. Inkommande anmälningar om etablering remitterades emellertid för yttrande till vederbörande järnhandlareförenings styrelse samt till de järnhandelsanställdas riksförbund. Enligt de tidigare avtalen skulle nyetableringsnämnden efter inkommen etableringsanmälan pröva huruvida den ifrågavarande etableringen kunde anses fylla något behov eller icke samt om den sökande kunde anses äga nödiga kvalifikationer eller förutsättningar i övrigt att driva järnhandel. 1946 års avtal angav i likhet med nyetableringsavtalen inom de flesta övriga detaljhandelsbranscher följande bedömningsgrunder: 1) den personliga kompetensen; 2) de ekonomiska förutsättningarna; 3) butikslokalens beskaffenhet samt 4) de allmänt näringspolitiska förhållandena. Vid nämndens prövning synes behovssynpunkten ha spelat en betydande roll. Redan de tidigare avtalens formulering tyder härpå. 1 Enligt vad en representant för nämnden uppgivit var det vidare brukligt att lämna konfidentiellt förhandsbesked till etableringssökande, huruvida godkännande av etablering på viss angiven plats kunde påräknas eller ej. Den remisskrivelse, som i dylika fall brukade utsändas till respektive järnhandlareförening och de järnhandelsanställda, innehöll endast en förfrågan om behovet av ny rörelse på platsen i fråga. Sedan nämnden uttalat sig i positiv riktning om behovet av ny rörelse kunde sökanden 1 Ett uttalande vid Centralförbundets för Sveriges järnhandlareföreningars årsmöte år 1935 av dess t. f. verkställande direktör tyder också härpå. Han yttrade enligt protokollet bl. a.: »Avsikten med inrättandet av Nyetableringsnämnden är, att var och en, som ämnar starta en egen järnaffär, först, innan han vidtager några åtgärder för hyrande av lokal, anställande av personal o. s. v., lämnar in ansökan till nämnden, som därefter opartiskt och diskret undersöker, huruvida behov av en järnaffär föreligger på den plats, där vederbörande ämnar etablera sig.»

453 inkomma med en öppen etableringsanmälan, som bl. a. innehöll detaljerade uppgifter om hans personliga och ekonomiska kvalifikationer m. m. I fråga om parternas syn på behovsfrågan h a r nämndens sekreterare uppgivit, att grossistparten i allmänhet brukade intaga den mest liberala ståndpunkten och de järnhandclsanställda den mest restriktiva. Den näst efter behovssynpunkten viktigaste bedömningsgrunden uppgives ha varit, att vederbörande haft erforderlig kompetens, d. v. s. kunnat uppvisa tillräcklig praktik från järnhandelsbranschen. Ett ledmotiv för kontrollen uppgives ha varit att i möjligaste mån förbehålla nya affärer för järnhandelsbiträden. Frågan huruvida ny järnhandel eller filial till förutvarande rörelse borde lämnas företräde reglerades icke av nyetableringsavtalet. Att döma av ett beslut vid Centralförbundets årsmöte 1934 skulle den praxis ha tillämpats, att öppnande av självständig affär ägde företräde, försåvitt icke särskilda skäl talade för filialbildning. De avtalsslutande parterna skulle enligt nyetableringsavtalen avvakta nämndens beslut innan försäljning skedde eller kredit eller annat ekonomiskt stöd lämnades till nyetablering. Affärsförbindelse fick icke inledas med av nämnden avstyrkt nyetablering. Icke heller var det enligt de tre första nyetableringsavtalen tillåtet för leverantör att inleda affärsförbindelse med av nämnden tillstyrkt nyetablering, som vägrat ingå som medlem i järnhandlareförening. Innan tillstyrkt nyetablering vunnit inträde i järnhandlareförening eller, om tillstyrkt nyetablering nekades inträde i järnhandlareförening, var leverantör, enligt de tre nämnda nyetableringsavtalcn, dock oförhindrad att inleda affärsförbindelse med nyetableringen. Vederbörande köpare fick emellertid i sistnämnda fall icke i inköpsavseende likställas med de organiserade järnhandlarna, vilka skulle skyddas med en marginal av minst 5 % på ordinarie järnhandelsvaror, såvida icke mellan Centralstyrelsen och leverantörer eller leverantörgrupper ingångna avtal föreskrevo annat. I fråga om tillstyrkt nyetablerings inträde i järnhandlareförening innehöll de tre första avtalen följande stadgande: »Finner enhällig nämnd, att nyetablering må komma till stånd, bör sökanden omedelbart efter ansökan intagas i vederbörande till Centralförbundet ansluten järnhandlareförening, och utfäster sig Centralstyrelsen att verka härför.» I 1946 års avtal beröras icke de frågor, som sammanhänga med medlemskap i järnhandlareförening. Nyetableringskontrollens omfattning och effektivitet. Omfattningen av nyetableringskontrollen inom järnhandelsbranschen belyses av tabell 5. Såsom framgår av denna har under tiden 1935—1947 av nyetableringsnämnden avgjorts sammanlagt 384 ärenden, av vilka 243 eller 63 % avstyrkts. I de angivna antalen ha medräknats varje särskild prövning. En och samma etablering, som exempelvis först avstyrkts två eller flera gånger för att sedan godkännas har exempelvis sålunda redovisats såsom två eller fler avstyrkta ärenden samt ett tillstyrkt. Några exakta uppgifter beträffande i vilken utsträckning de olika järnhandlareföreningarna upptagit nya medlemmar ha ej funnits tillgängliga för åren 1935— 1947. De i tabell 5 lämnade sifferuppgifterna torde dock rätt väl motsvara antalet ansökningar om medlemskap, som bifallits respektive avslagits. Någon utredning om effektiviteten av nyetableringskontrollen inom branschen har icke funnits tillgänglig. Från järnhandlareförbundets sida har emellertid rent allmänt framhållits, att kontrollens effektivitet måste ha varit svag redan av det skälet, att endast ett så ringa antal som ett 10-tal manufakturgrossister deltagit i

454 Tabell 5. Antal

till- respektive avstyrkta nyetableringar inom järnhandelsbranschen åren 1935—1947.

Å r

1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 Summa

Tillstyrkta

Avstyrkta

Summa avgjorda ärenden

10 6 8 4 11 3 5 6 9 11 21 27 20

4 6 9 8 20 2 9 11 20 16 45 41 52

14 12 17 12 31 5 14 17 29 27 66 68 72

avtalet, medan totala antalet leverantörer till järnhandeln uppgår till ett antal av ca 2 000. Vidare har påpekats, att antalet existerande järnaffärer, som ej tillhöra järnhandlareföreningarna, torde utgöra omkring 200. Det har alltså lyckats för dessa att etablera sig och existera under längre eller kortare tid utan att ha varit tillstyrkta. Emellertid må erinras om, att de manufakturgrossister, som deltogo i nyetableringskontrollen trots sitt ringa antal torde ha svarat för större delen av leveranserna till järnhandeln av de typiska järnhandelsvarorna. Leveransvägran från dessa grossisters sida torde ha försvaret etablerandet av nya affärer även om vederbörande lyckats anskaffa erforderliga varor via andra leverantörer. Den mest kännbara konsekvensen av ett avstyrkande från nyetableringsnämndens sida för en nyetablering torde emellertid i själva verket icke ha bestått i svårigheten att få varor, utan i de högre inköpspriser, som betingats därav, att en icke godkänd nyetablering regelmässigt icke vann inträde i järnhandlareförening och sålunda ej kom i åtnjutande av de för j.-f.-medlemmarna gällande förmånligare inköpsvillkoren. Endast för det fall att nämnden enhälligt tillstyrkt etablering kunde — såsom av redogörelsen för nyetableringsavtalens innehåll framgått — järnhandlareförening anse sig förpliktad att antaga vederbörande som medlem. Exempel finnas dock på att järnhandlareförening nekat nyetablerande inträde trots förord av enhällig nyetableringsnämnd. Det kan tilläggas, att järnhandlareföreningarnas restriktiva inställning härvidlag uppgivits ha utgjort en bidragande orsak till att 1946 års nyetableringsavtal kom att upphöra. Att erhålla ett siffermässigt mått på den ekonomiska betydelsen av sammankopplandet av förmåner i inköpsavseende med organisationstillhörigheten låter sig icke göra. Härför skulle fordras en ingående undersökning av försäljningens fördelning på olika varugrupper och varor för ett tillräckligt stort antal järnhandelsföretag. Med hänsyn till dels rabattdifferensernas storlek och dels upplysningar från några personer, som drivit järnhandel utan att vara medlem i järnhandlareförening, torde emellertid finnas anledning att antaga, att svårigheterna att driva en fullt sorterad järnhandel utan att vara j.-f.-medlem varit betydande. Då järnhandlareföreningarna såsom ovan antytts i regel synas ha varit restriktiva vid antagande av nya medlemmar kom den prisdifferentiering, som tillämpades,

455 indirekt att få liknande verkan, som en avtalsbunden nyetableringskontroll utövad av branschorganisationerna, dock att avgörandena härvidlag helt lågo i de redan verksamma detaljisternas händer. Sedan en rad avtal berörande järnhandeln upphört eller modifierats under de senaste åren och järnhandlareförbundet såsom ovan nämnts under år 1950 beslutat att vid ev. nya uppgörelser med leverantörerna frångå principen om medlemskapsrabatt har även denna form av »nyetableringskontroll» numera avvecklats. Medlemskapsrådet. Såsom tidigare framgått hade nyetableringsnämnden kunnat utöva visst inflytande på de lokala järnhandlareföreningarnas medlemsrekrytering. Då ett behov av en likartad bedömning av medlemsansökningar ansågs förefinnas även sedan nyetableringsavtalet mellan järnvarugrossistföreningen och järnhandlareförbundet upphört att gälla med utgången av 1947, beslöt järnhandlareförbundet att inom förbundets ram tillskapa ett organ med uppgift att lämna järnhandlareföreningarna råd och anvisningar vid bedömandet av medlemskapsfrågor. Detta organ fick namnet nyetableringsrådet, vilket namn 1950 ändrades till medlemskapsrådet. Organet som började sin verksamhet i januari 1948 består av tre o r d i n a r i e ledamöter, av vilka två äro aktiva järnhandlare, en från södra och en från n o r r a Sverige; den tredje, som fungerar som ordförande, är järnhandlareförbundets verkställande direktör. Några leverantörsintressen äro sålunda ej representerade i rådet. Ansökningar om medlemskap i lokala järnhandlareföreningar skola av dessa remitteras för yttrande till medlemskapsrådet. När ett ärende remitterats till rådet låter detta undersöka förhållandena, ofta genom besök på sökandens ort. Enligt för rådets verksamhet gällande regler skola fallen bedömas efter följande grunder i här nämnd ordning: 1. sökandens kvalifikationer; 2. butikslokalens ändamålsenlighet; 3. företagets kapitalförsörjning; 4. allmänt näringspolitiska förhållanden, varvid viss hänsyn även tages till förutsättningarna för ny affär på platsen. Förhandenvaron av andra affärer på platsen får dock icke utgöra hinder för ett beviljande av medlemskap. Om rådets uppgifter heter det i järnhandlareförbundets styrelseberättelse för arbetsåret 1947 1948: »Rådet har till uppgift att objektivt söka utreda frågorna och att därvid i första hand söka konstatera, huruvida sökanden äger de kvalifikationer, som böra krävas av en medlem av järnhandlareförening, om lokalförhållandena äro tillfredsställande och om erforderliga kapitalresurser finnas. Givetvis ingår även i rådets uppgift att söka bedöma de allmänt näringspolitiska förhållandena och möjligheterna för den sökande att existera på platsen. Enligt för rådet gällande direktiv har det bl. a. anlagt den synpunkten vid bedömande av dessa medlemskapsfrågor, att enbart förhandenvaron av andra järnaffärer på platsen icke får vara utslagsgivande för om rekommendation skall lämnas för ytterligare en medlem. Hänsyn måste nämligen också tagas till hur befintliga järnaffärer fylla sin uppgift och de förutsättningar den ev. blivande nye medlemmen kan ha i samma avseende. Det är rådets uppfattning, och den delas av Centralstyrelsen, att man icke får slå vakt kring otillfredsställande förhållanden. Enbart medlemskapet i en förening kan icke garantera skydd mot ökad konkurrens från nya företags sida. De med-

456 lemsaffärer, som på ett otillfredsställande sätt fylla sin uppgift inom järnhandeln, måste finna sig i att nya medlemmar intagas i föreningarna, då dessa synas äga förutsättningar att på ett bättre sätt hävda järnhandelns intressen.» Under åren 1948—1950 har medlemskapsrådet tillstyrkt sammanlagt 3G och avstyrkt 16 medlemskapsansökningar. Den vanligaste anledningen till avstyrkande av medlemskap uppges av järnhandlareförbundet ha varit att vederbörande icke uppfyllt kraven på branschkunskap. I några fall anges grunden för avstyrkande ha varit »att lokalförhållandena varit otillfredsställande m. m.».

Bilaga 11.

Konkurrensförhållanden inom bokhandeln. I. Bokhandelns organisation. Bokförläggarna. Den moderna bokhandeln h a r inom olika kulturländer utvecklats efter olika linjer. Den tyska bokhandeln baseras sålunda vanligen på det s. k. kommissionssystemet. Detta system innebär, att sortimenlsbokhandlaren, som omhänderhar försäljningen till allmänheten, får de nyutkomna böckerna i kommission, d. v. s. med rätt att inom viss tid återsända osålda böcker och med skyldighet att på bestämda tider insända avräkning. I England och även USA förekommer däremot övervägande alt bokhandlarna köpa böckerna i fast räkning, ehuru kommissionssystemet också här på senare tid börjat tillämpas i någon mån. Det är i dessa länder vanligt, att rabatterna variera med köpens storlek. Vad som återstår av upplagan sedan de vanliga bokhandlarna inkommit med sina rekvisitioner bruka förlagen efter viss tidrymd sälja till nedsatt pris till s. k. restbokhandlare eller antikvariat. Utförsäljningspriserna regleras i England genom en särskild överenskommelse, den s. k. »net-book-agreement». I Sverige och de övriga nordiska länderna har bokhandeln under påverkan från utvecklingen i Tyskland uppbyggts i huvudsak på kommissionssystemet. Drivkraften i denna utveckling har varit bokförläggarna, vilka i Sverige redan så tidigt som år 1843 bildade den ännu bestående sammanslutningen Svenska bokförläggareföreningen (till år 1853 kallad Svenska förlagsföreningen). Föreningens syfte var vid dess tillkomst att på ett effektivare och ekonomiskt säkrare sätt än förut sprida förlagsartiklarna endast genom av föreningen godkända sortimentsbokhandlare, gentemot vilka efter tyskt mönster skulle tillämpas kommissionssystemet. Den ordning, som härigenom grundlades för svensk bokhandel, har därefter i huvudsak kommit att bestå. Enligt bokförläggareföreningens stadgar fordras för inval av ledamot, vilket äger rum å ordinarie föreningssammankomst, att vederbörande utövar förlagsverksamhet av viss omfattning. Medlemmarna indelas i åtta klasser efter omsättningens storlek. Vid omröstning i föreningen äga medlemmarna röstantal i förhållande till sin klass. Till bokförläggareföreningen äro för närvarande anslutna 50 bokförlag. Endast ett fåtal bokförlag av betydelse äro icke medlemmar, däribland Allhems Förlag, Folket i Bilds Förlag, ICA-förlaget, Kooperativa Förbundets Bokförlag, Lantbruksförbundets Tidskriftsaktiebolag, Saxon & Lindströms Förlag. Härjämte finnes dock ett tämligen stort antal små bokförlag eller tillfälliga bokförlag t. ex. för utgivande av viss skrift samt privatpersoner, som utgiva böcker eller andra publikationer på eget förlag. För förlag, som utgiva huvudsakligen religiös litteratur, finnes en särskild år 1905 bildad sammanslutning, Kristna bokförläggareföreningen (före den 1 januari 1950 benämnd Sällskapet de religiösa bokförlagen). Sammanslutningen har 16 medlemmar, av vilka fem tillika äro medlemmar av bokförläggareföreningen.

458 Samtliga de förlag, som äro medlemmar i bokförläggareföreningen, och flertalet av de utanför föreningen stående förlagen sälja en mycket stor del av sina böcker genom sortimentsbokhandeln. De utpräglade billighetsböckerna säljas dock i betydande utsträckning utan förmedling av bokhandeln genom pressbyråkiosker, genom bokombud, bokklubbar etc. eller direkt till allmänheten genom postförskott eller förlagens egna agenter. Detsamma torde gälla för bokverk, som huvudsakligen säljas på avbetalning. Några huvudsakligen till Malmö förlagda förlag sälja sina böcker uteslutande genom direktförsäljning medelst postorder eller undantagsvis genom egna butiker i de större städerna. Kooperativa Förbundets Bokförlag försäljer — förutom genom sortimentsbokhandeln — en icke obetydlig del av sina böcker genom de olika konsumtionsföreningarna, som återförsälja dem på sina sammanträden och i viss utsträckning även i de kooperativa butikerna. Det likaledes utanför bokförläggareföreningen stående ICA-förlaget säljer huvuddelen av sina böcker genom de ICA-anslutna livsmedels- och lanthandelsaffärerna. Bestämmelserna för sortimentsbokhandelns organisation återfinnas dels i bokförläggareföreningens stadgar av år 1912 med däri sedermera vidtagna smärre förändringar, dels ock i de »affärsregler för bokhandeln», som antagits av bokförläggareföreningen år 1933, med därefter senare beslutade ändringar och tilllägg. Den sålunda genomförda ordningen äro bokförläggareföreningens medlemmar ovillkorligen skyldiga att ställa sig till efterrättelse. Ledamot som bryter häremot skall enligt stadgarna (§ 3 andra stycket) på därom av annan ledamot framställt yrkande ställas under omröstning, »huruvida han skall ur föreningen skiljas eller icke». Underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse den särskilda ordning för bokhandeln, som genomförts av bokförläggareföreningcn, kan sålunda medföra uteslutning ur föreningen för det felande förlaget. Annan påföljd i form av böter, viten eller liknande finnes däremot icke stadgad. Bokhandlarna. Enligt »affärsreglerna» utses kommissionärer av bokförläggareföreningen. Såsom bokhandlare betraktas enligt »affärsreglerna» endast den, som antagits till kornmissionär av föreningen; och när i affärsreglerna talas om »bokhandlare» förstås sålunda därmed endast sådan sortimentsbokhandlare, som i vederbörlig ordning antagits till kommissionär av bokförläggareföreningcn. Anledningen till bestämmelsen om att kommissionärerna skola utses gemensamt genom bokförläggareföreningen har uppgivits vara dels att en bokhandel ansetts böra sorteras så allsidigt som möjligt och dels att en central övervakning av kommissionärerna befunnits lämplig med hänsyn till de med kommissionssystemet förenade ekonomiska riskerna. Bokhandlare, som av bokförläggareföreningen antagits till kommissionärer, äro enligt affärsreglerna av två slag, nämligen A-kommissionärer och B-kommissionärer. Enligt affärsreglerna kan B-kommissionär efter viss icke närmare angiven tid utses till A-kommissionär. A-kommissionärerna utgöra de egentliga bokhandlarna, som ha fullständigt sortiment av böcker. De få nyhetssändningar i kommission av alla nyutkommande böcker från förlagen, i regel dock endast i ett eller två men för de största bokhandlarna upp till sex exemplar. 1 Det bör i sammanhanget anmärkas, att bok1 Det bör observeras, att »kommissionsrätten» icke är knuten till visst bokexemplar utan att denna i stället avser ett eller flera exemplar av samma boktitel. Det blir härigenom möjligt för en bokhandlare att ständigt hålla sitt lager jämförelsevis komplett utan alltför stort ekonomiskt risktagande.

459 handlarna äro skyldiga att mottaga de böcker, som förlagen sända i kommission. Önskar bokhandlaren ytterligare exemplar få dessa köpas i fast räkning. En viss bytes- eller returrätt tillämpas dock även i fråga om köpen i fast räkning. 1 Till förbilligande av fraktkostnaderna, vilka i regel bäras av bokhandlaren, äga flertalet boksändningar från förlagen rum genom ett av bokhandlarna ägt speditionsföretag, Aktiebolaget Seelig & Co. A-kommissionär kan av bokförläggareföreningen medgivas rätt att öppna filial; dylik affär får då förses med böcker från huvudaffären. A-kommissionär kan även medgivas rätt att förse pappershandlare eller andra återförsäljare med visst urval av böcker. Dylik affär brukar benämnas sorterad butik. Det må tilläggas att AB Svenska Pressbyrån, som är A-kommissionär, medgivits rätt att föra bokhandelsböcker i ett 50-tal av sina kiosker. B-kommissionärer är en ny bokhandelsform, som tillskapats år 1945 i avsikt att bokhandel — låt vara med begränsad sortiment — skall finnas även på mindre orter. I allmänhet utgöras B-kommissionärer av pappershandlare och liknande affärer, men i enstaka fall förekommer, att B-kommissionärens huvudbransch är tobakshandel eller att B-kommissionären har en större lanthandel. Enligt »affärsreglerna» äga B-kommissionärerna icke upprätthålla direkt förbindelse med förlagen, utan skola verkställa alla inköp genom ett för detta ändamål av bokförläggarna särskilt bildat inköps- och distributionsföretag, Bokcentralen, förening u. p. a. Genom denna anordning förenklas såväl förlagens som B-kommissionärernas arbete avsevärt. Enär Bokcentralens kostnader äro avsedda att täckas inom förlagens normala rabatter åtnjuta emellertid B-kommissionärerna i gengäld omkring 10 % lägre rabatter än A-kommissionärerna. B-kommissionärens inköp från Bokcentralen ske i fast räkning, med rätt till byte av i regel högst 2 exemplar av varje bok. Bokcentralen utsänder därjämte, särskilt under årets sista kvartal, mindre kommissionssändningar. Den nyaste bokhandelsformen är den s. k. lantbokhandeln, som tillskapades så sent som i slutet av år 1950 i avsikt att främja bokförsäljningen på platser, som sakna bokhandel av annat slag. Lantbokhandel drives i kombination med annan detaljhandelsrörelse, ofta lanthandel. Genom lantbokhandeln kan allmänheten anskaffa all slags litteratur, alltså även sådana böcker, som tidigare endast sålts genom bokförläggareföreningens kommissionärer. Böckerna kunna lantbokhandlarna inköpa antingen från en närliggande bokhandel eller från Bokcentralen, men behöva icke från början binda sig vid viss leverantör och kunna ha förbindelse med bokhandlare och Bokcentralen samtidigt. I regel medges endast köp i fast räkning. Babatten är i allmänhet 25 % på billighetsböcker och barnböcker och 15 % på övriga böcker. Lantbokhandlare tillsätts av bokförläggareföreningen och måste förbinda sig att vid sin försäljning följa särskilda »allmänna regler». Enligt dessa skall lantbokhandlare vid försäljning av förlagsartiklar alltid upprätthålla bokhandelspriset och äger icke rätt att »i någon form lämna rabatt på bokpriset vare sig genom omedelbart avdrag på priset eller genom att inräkna bokpriset i omsättningssumman, vara återbäring beviljas». Det förtjänar framhållas att flera lantbokhandlare kunna antagas på en och samma plats. Lantbokhandlare, som uppnått så stor omsättning, att B-kommissionärskap kan anses befogat, kan söka sådant kommissionärskap. Om på samma plats finnas flera lantbokhandlare förutsattes övriga bli indragna, om någon av lantbokhandlarna övergår att bli B-kommissionär. I april 1951 hade 135 lantbokhandlare antagits. Då 1 Denna returrätt, vars omfattning tidigare bestämdes av varje förlag individuellt, har i början av 1950 reglerats genom en överenskommelse mellan bokförläggareföreningens medlemmar.

460 de första lantbokhandlarna började bokförsäljningen i december 1950 är det ännu för tidigt att uttala sig om värdet av denna bokhandelsform. Det bör tilläggas, att de till bokförläggareföreningen anslutna förlagen enligt affärsreglerna ha rätt att med rabatt sälja böcker som utgivas i serier med ett utförsäljningspris av högst kr. 5: 75 för häftat exemplar även till andra återförsäljare än A- och B-kommissionärer samt lantbokhandlare. Härigenom möjliggöres för exempelvis pappershandlare, tobaksaffärer och kiosker att tillhandahålla ett tämligen rikhaltigt sortiment billighetslitteratur. Böcker som varit ute i bokhandeln 4 år kunna likaledes säljas genom andra affärer än bokhandlarna. Kristna bokförläggareföreningen antar i likhet med bokförläggareföreningen särskilda kommissionärer, s. k. missionsbokhandlare, för de till sällskapet anslutna förlagen. Missionsbokhandlarna utgöras i regel av affärer som förutom religiös litteratur försälja pappersvaror och liknande artiklar. Förutom genom missionsbokhandeln försälja de religiösa förlagen sina förlagsartiklar genom den vanliga bokhandeln samt genom kolportörer, t. ex. predikanter eller a n d r a för spridningen av religiös litteratur intresserade personer. Försäljningen genom kolportörer inriktas huvudsakligen på orter och platser som sakna missionsbokhandel. För bokhandlarna finnas två organisationer av vilka den ena, Svenska bokhandlaref'öreningen (grundad år 1893 under namnet Svenska sortimentsbokhandlareföreningen) omfattar samtliga A-kommissionärer samt den andra, Sveriges B-bokhandlareförbund, utgör en sammanslutning av flertalet av de till B-kommissionärer antagna handlandena. För bokhandelsmedhjälparna finnes en organisation, Svenska bokhandelsmedhjälpareföreningen, stiftad år 1888, omfattande såsom aktiva medlemmar icke blott hos kommissionärerna anställda bokhandelsmedhjälpare utan även tjänstemän och annan personal hos bokförlagen, samt, såsom passiva medlemmar principaler och andra intresserade personer, anställda i antikvariat, hos missionsbokhandlare m. fl. Antalet aktiva medlemmar utgör omkring 720. Anslutningen till föreningen är dock icke fullständig. Antalet personer i sådan ställning att de kunna vinna inträde som aktiva medlemmar beräknas sålunda till omkring 1 000. De s. k. missionsbokhandlarna äro sammanslutna i föreningen Sveriges missionsbokhandlare. För utbildning av bokhandelsmedhjälpare och bokhandlare anordnas i regel vartannat år under sommarmånaderna gemensamt av bokförläggareföreningen, bokhandlareföreningen och bokhandelsmedhjälpareföreningen särskilda utbildningskurser, Svenska bokhandelsskolan, som åtnjuter statsunderstöd. Fortsatt utbildning lämnas vid av såväl bokhandlareföreningen som bokhandelsmedhjälpareföreningen anordnade kortare kurser. Under krisen efter det första världskriget inträffade i ett flertal fall att bokhandelskommissionärer trädde i likvidation, vilket medförde förluster för bokförläggareföreningens medlemmar. För att i fortsättningen skydda sig mot dylika förluster tillskapades år 1926 Garantiföreningen för svenska bokhandlare. Föreningen ansvarar i händelse av fallissemang för till föreningen ansluten bokhandlare för upp till 50 % av förläggarnas fordringar. Till föreningen inbetalade bokhandlarna tidigare årliga avgifter i förhållande till sin omsättning. Inbetalningarna från bokhandlarna ha numera av skattetekniska skäl ersatts av garantiförbindelser. Medlemskap i garantiföreningen eller motsvarande säkerhet utgör en förutsättning för beviljande av kommissionärskap. För att tillgodose bokhandelns behov av krediter bildade bokhandlarna år 1935 ett eget kreditinstitut, Svenska bokhandelns kreditkassa. Kreditkassan lämnar lån på upp till 25 000 kr. till A-kommissionärer och u p p till 12 000 kr. till B-kommissionärer.

461 II. Bokhandelns utveckling och nuvarande omfattning. Utvecklingen av antalet bokförsäljningsställen belyses i tabell 1. Tabell 1. Antal bokaffärer, befolkning per bokaffär samt bokutgivning åren 1885—1950. Antal A-kommissionärer

Antal B-kommissionärer

Antal filialer och från Akommissionärer sorterade affär

Summa 1

Invånare per bokförsäljningsställe

Svensk bokutgivning 2

131 175 1 224 44 26 600 137 202 1 431 65 23 700 242 141 101 20 200 1 790 256 142 113 20 000 2 293 270 152 118 19 500 2 304 268 149 119 20 500 2 761 293 163 130 19 400 3 305 316 195 121 18 600 4 002 338 17 900 216 122 4 895 342 223 119 17 900 4 925 336 222 114 18 600 5 235 372 252 120 17 100 5 670 481 271 71 13 800 139 5 509 524 13 000 283 164 77 6 454 530 13 100 288 174 68 6 549 530 13 200 179 293 58 6 726 1 Svenska Pressbyrån blev år 1928 antagen till A-kommissionär och hade år 1930 13 kiosker med rätt att föra bokhandelsböcker. År 1949 uppgick antalet dylika kiosker till 49. Dessa pressbyråkiosker ha ej medtagits i tabellen. Det bör tilläggas, att Pressbyrån har rätt att i sina övriga ca 850 kiosker saluföra alla böcker som utgivas i serier och som kosta högst kr. 5: 75 för häftat exemplar. 2 Kungl. Bibliotekets förvärv av nya svenska böcker (över 100 sidor) inkl. s. k. fortsättningar. (Fortsättningarna inkludera även böcker med mindre än 10 sidor samt broschyrer.) 1885 1890 1895 1900 1905 1910 1915 1920 1925 1930 1935 1940 1945 1947 1949 1950

Sammanställningen visar att totala antalet bokaffärer av i tabellen angivna slag mer än tredubblats mellan år 1885 och år 1949 samt att det genomsnittliga antalet invånare per bokaffär mellan nämnda år nedgått med hälften. Antalet A-kommissionärer har under perioden något mer än fördubblats. Av tabellen framgår även att den svenska bokutgivningen mellan 1885 och 1949 mer än femdubblats. Hur bokaffärerna (inkl. pressbyråkiosker med försäljning av bokhandelsböcker) i början av 1949 fördelade sig på kommuner av olika storleksgrupper framgår av tabell 2. A-kommissionärer funnos år 1949 i samtliga landets 130 städer utom Nacka, Öregrund, Marstrand, Torshälla och Trosa. De tre sistnämnda hade var sin B-bokhandel. Ett mindre antal städer hade mer än en A-bokhandel, nämligen Stockholm 33, Göteborg 11, Malmö 6, Örebro och Uppsala vardera 4, Norrköping, Hälsingborg, Borås, Västerås, Linköping, Eskilstuna, Jönköping, Karlstad, Halmstad, Lund, Sundsvall och Borlänge vardera 3 samt Gävle, Karlskrona, Karlskoga, Kalmar, Landskrona, Motala, Södertälje, Kristianstad, Uddevalla, Trollhättan, Östersund, Växjö, Skövde, Trelleborg, Kristinehamn, Umeå, Falun, Härnösand, Visby, Katrineholm, Alingsås och Boden vardera 2 A-kommissionärer.

462 Tabell 2. Bokaffärernas fördelning år 1949 på kommuner av olika storlek. Kommun med befolkningstal

501—1 000 1 001—2 000 2 001—3 000 3 001—5 000 5 ooi—10 000 10 001—15 000 15 001—20 000 20 001—50 000 50 001—100 000 över 100 000

A-bokhandel

6 17 33 60 40 18 37 27 50 Summa

288 B-bokhandel

Filial till A-bokhandel

Sorterad butik

Pressbyråkiosk

2 25 45 55 39 4 1 1

1 2 4 8 4 2

1 1 8 13 13 4 1

1 1 3 6 11 11 4 1 3

2 5 44 85 120 118 51 20 41 32 61

5 27

41 Summa

Av landets 78 köpingar hade 34 A-bokhandel, 24 B-bokhandel, 4 filial till bokhandel, 8 av A-kommissionär sorterad butik, samt 4 pressbyråkiosk. Fem köpingar saknade bokhandel, nämligen Sollentuna, Skön, Täby, Stocksund samt Morastrand. Vad slutligen de omkring 2 300 landskommunerna beträffar kan nämnas att i dessa funnos år 1949 sammanlagt 151 bokaffärer (därav 10 A-kommissionärer, 90 B-kommissionärer, 12 filialer, 20 sorterade butiker och 19 pressbyråkiosker). De s. k. missionsbokhandlarna som antagits till kommissionärer av Kristna bokförläggareföreningen uppgår till ett 150-tal fördelade på ett 120-tal platser. Av missionsbokhandlarna äro ett tjugotal tillika A-kommissionärer, antagna av bokförläggareföreningen, samt ett 20-tal B-kommissionärer.

III. För bokhandeln gällande ordning. Enligt den för bokhandeln gällande ordning, som stadgas i de av bokförläggareföreningen antagna affärsreglerna, är återförsäljningen av böcker och andra förlagsartiklar som utgivas av bokförläggareföreningens medlemmar i huvudsak förbehållen de av föreningen såsom kommissionärer antagna bokhandlarna. Del heter härom i affärsreglerna: »Med undantag, som här nedan och i 4 § nämnas, få förlagsartiklar icke utlämnas i kommission till annan än bokhandlare. Ej heller få förlagsartiklar avyttras med rabatt i fast räkning till annan än bokhandlare i andra fall än de som angivas i 5 § nedan.» Undantagen avse bl. a. billighetslitteratur (d. v. s. böcker utgivna i serier med ett utförsäljningspris av högst kr. 5: 75 för häftat exemplar), tidningar och tidskrifter, smärre ströskrifter ra. m., biblar, psalmböcker och vissa andaktsböcker, kalendrar och andra årsböcker. Böcker, som under längre tid än 4 kalenderår varit tillgängliga i bokhandeln, få säljas i fast räkning med rabatt även till annan än bokhandlare. Härjämte får fritt utlämnas i kommission eller säljas med rabatt i fast räkning musikalier och musiklitteratur till yrkesmusikhandlare samt viss religiös litteratur till av Kristna bokförläggareföreningen antagen missionsbokhandlare eller till andra försäljningsombud, som anställts med kontrakt. Särskilda bestämmelser gälla vidare för direkt försäljning från bokförlagen av skolböcker samt för försäljning till bibliotek av olika slag m. m.

463 Med hänsyn till de angivna reglerna, som torde vara att beteckna såsom ett ensidigt exklusivåtagande från förlagens sida, och vid det förhållandet att bokförläggareföreningen omfattar flertalet av de mera betydande förlagen i landet torde kunna uttalas, att det icke är möjligt för person, som ej antagits till kommissionär av bokförläggareföreningen, att driva bokhandel i egentlig mening. Böckernas utförsäljningspris fastställas av de olika förläggarna var för sig. Varje form av priskonkurrens mellan bokhandlarna är enligt de gällande affärsreglerna däremot utesluten. Om bokhandelsprisets upprätthållande stadgas sålunda: »Vid försäljning till allmänheten av förlagsartikel skall såväl bokförläggare som bokhandlare upprätthålla det bokhandelspris, vilket åsatts förlagsartikeln, såvida icke affärsreglerna uttryckligen medgiva undantag härifrån. Avyttrar bokförläggare eller bokhandlare förlagsartikel till återförsäljare äger köparen icke till allmänheten sälja förlagsartikeln under bokhandelspriset.» För prisnedsättning, realisation och utförsäljning av restupplagor meddelas härjämte utförliga bestämmelser. Bl. a. stadgas, att förlagsartikel icke får genom försäljning å auktion eller annorledes genom realisation avyttras inom eller utom bokhandeln, innan viss tid förflutit från det förlagsartikeln utgivits, nämligen för huvudparten av förlagsartiklarna fyra år men för vissa särskilt angivna slag, såsom billighetslitteratur, tidskrifter och tidningar, dagsaktuella skrifter m. m. ett år. Å förlagsartikel som av bokförläggare realiserats upphör bokhandelspriset att gälla så snart realisationsåtgärden vidtagits eller, vid realisation under bestämd tid, denna tid gått till ända. Bealisation skall första gången i regel ske genom bokhandlare, men må sedan ske jämväl utom bokhandeln. För bokhandlares försäljning gälla härutöver bl. a. följande bestämmelser. Bokhandlare får icke vid försäljning av förlagsartikel lämna rabatt under någon som helst form i andra fall, än då detta är uttryckligen medgivet i affärsreglerna. Förlagsartikel, som bokhandlare mottagit till försäljning i kommission, får icke av bokhandlare utlämnas i kommission till annan än av bokhandlaren anmäld och av bokförläggareföreningen godkänd försäljningslokal (med visst undantag dock för försäljning i möteslokaler och liknande). Utger bokhandlare skrift å eget förlag eller övertager han skrift i distribution, är bokhandlaren för dylik skrift underkastad samma skyldigheter, som enligt affärsreglerna gälla för bokförläggarna. I detta sammanhang kan anföras några uppgifter beträffande de av förlagen gentemot A-kommissionärerna tillämpade rabattsatserna å böckernas utförsäljningspris. Dessa variera mellan 25 och 40 procent. Vid kontant köp av alla skolböcker och en del vetenskaplig litteratur erhålles sålunda 25 procent. För övrig litteratur är den vanliga rabatten 30 procent vid köp i kommission eller årskredit. Vid kontant betalning beräknas en särskild gottgörelse av vanligen 6 procent å nettot, varigenom rabattsatsen höjes till 34,2 procent. Vid biblioteksorder kan 35 procent uppnås. Vid vissa större partiköp och vid köp av vissa större avbetalningsverk kan förekomma rabatter upp till 40 procent (skolböcker dock högst 25 procent). Det bör tilläggas att bokhandeln vid försäljning till folkskolor och kommunala skolor samt stats- och kommunalunderstödda bibliotek måste avstå från en del av sin rabatt. Skolorna erhålla sålunda i regel 162/3 procent och bibliotek 20 procent. Biblioteken åtnjuta dessutom fraktfrihet. Enligt uppgift från bokförläggareföreningen uppskattades år 1947 A-bokhandelns genomsnittliga rabatt utgöra för nyutkommen skönlitteratur 37 procent och för billighetslitteratur 33 procent. Överträdelse av bestämmelserna i affärsreglerna kan enligt dessa medföra av-

464 stängning för viss tid eller för alltid från normal affärsförbindelse med förlagen; dock att avstängning som regel icke medför hinder för leverans mot kontant likvid. Bryter bokförläggare mot affärsreglerna äger den bokhandlare som anser sin rätt kränkt eller centralstyrelsen för svenska bokhandlareföreningen anmäla förhållandet till styrelsen för bokförläggareföreningen, som har att söka vinna rättelse och i mån av behov anmäla förhållandet för bokförläggareföreningen för stadgeenlig åtgärd. För att avgiva utlåtande över anmälningar om affärsreglernas tolkning och tillämpning samt rätta förståelse och bruk ävensom över förslag till ändringar i reglerna har inrättats ett särskilt råd, »Bokhandelsrådet», bestående av åtta ledamöter utsedda till halva antalet av vardera bokförläggareföreningen och bokhandlareföreningen. För de bokförlag som ej äro medlemmar av bokförläggareföreningen torde »affärsreglerna» kunna betraktas såsom i huvudsak normgivande. Något hinder för de av bokförläggareföreningen utsedda kommissionärerna att försälja böcker och andra förlagsartiklar för förläggare, som icke äro medlemmar av bokförläggareföreningen, finnes icke. Vanligt är att smärre förlag och privatpersoner som utgiva böcker överlämna distributionen till bokhandlareföreningens speditionsföretag, AB Seelig & Co. Från Kristna bokiörläggareföreningen h a r uppgivits, att något hinder för de till föreningen anslutna företagen, i den mån de icke äro medlemmar av bokförläggareföreningen, att sälja böcker i fast räkning även till andra än såsom kornmissionärer antagna handlande icke finnes, men att böcker i kommission endast utlämnas till kommissionärerna.

IV.

Etableringskontroll.

Gällande bestämmelser. Vid utseende av A-kommissionär är huvudbestämmelsen enligt affärsreglerna den, att innan kommissionär utses av bokförläggareföreningen kommissionärsskapet i fråga skall — med vissa i stadgarna angivna undantag — förklaras till ansökan ledigt genom tillkännagivande i den av bokförläggareföreningen utgivna Svensk Bokhandelstidning, över uppkommen fråga om inrättande av kommissionärskap eller om B-kommissionärskaps övergång till A-kommissionärskap skall Svenska bokhandlareföreningens centralstyrelse och styrelsen för Svenska bokhandelsmedhjälpareföreningen underrättas, vilka styrelser äga inkomma med yttrande i ärendet. Några bestämmelser angående initiativrätt för upptagande till prövning av fråga om inrättande av nytt kommissionärskap finnas enligt huvudbestämmelsen icke (jämför dock den nedan angivna undantagsbestämmelsen angående etableringsrätt för bokhandelsmedhjälpare). F r å n företrädare för bokförläggareföreningen har uppgivits, att fråga om upprättande av nytt kommissionärskap kan uppkomma dels därigenom att bokförläggareföreningen själv tar initiativ därtill dels ock genom ansökan från enskild person om erhållande av kommissionärskap för viss ort, där vederbörande vill upprätta bokhandel. I fråga om bokförläggareföreningens eget initiativ till utannonserande av nyinrättade A-kommissionärskap har uppgivits, att bokförläggareföreningen vid vissa tillfällen företagit utredningar om bokhandelsbehovet över hela landet. För sådana orter, där behov av bokhandel eller av ytterligare en bokhandel därvid ansetts föreligga, har nytt A-kommissionärskap ledigförklarats och utannonserats.

465 Ansökan från enskild person såsom anledning till ledigförklarande av nytt kommissionärsställe avser — med hänsyn till nedan angiven undantagsbestämmelse angående etableringsrätt för bokhandelsmedhjälpare — som regel inrättande av nytt A-kommissionärskap på ort, där det redan finnes en eller flera dylika kommissionärer. Även i detta fall utredes genom bokförläggareföreningens försorg huruvida det med hänsyn till ortens storlek, antalet förutvarande boklådor och deras effektivitet samt förhållandena i övrigt, kan anses förefinnas behov av ytterligare en A-kommissionär på platsen. Ofta presterar den sökande själv i detta sammanhang viss utredning om behovet. Anses det vara motiverat att ett nytt A-kommissionärskap inrättas, ledigförklaras detsamma och utannonseras, varefter den ursprunglige initiativtagaren får tävla med övriga möjliga sökande om det nyinrättade kommissionärskapet. En uppmjukning av de stränga regler för inrättande av nya A-kommissionärskap, som enligt ovanstående redogörelse gälla enligt affärsreglerna, genomfördes år 1939, då en undantagsbestämmelse infördes, som h a r kallats »etableringsrätt för bokhandelsmedhjälpare». Enligt denna undantagsbestämmelse skall ansökan om kommissionärskap för ort, där det icke finnes A-kommissionär, upptagas till behandling utan hinder av att kommissionärskapet icke ledigförklarats i förut angiven ordning. I affärsreglerna heter det om sådan ansökan, som här sagts, att densamma »må icke avslås, om sökanden har erforderlig utbildning och kompetens inom sortimentbokhandeln samt så stort disponibelt kapital för rörelsens bedrivande, som av Svenska Bokförläggareföreningen prövas tillräckligt med hänsyn till rörelsens beräknade omfattning, såsom regel lägst 10 000 kronor, samt förklarar sig villig att anhålla om inträde i Garantiföreningen för Svenska bokhandlare, eller att, om detta icke beviljas, på anmodan ställa annan nöjaktig säkerhet för sina förpliktelser till Bokförläggareföreningens medlemmar». Föreligga två eller flera ansökningar enligt bestämmelsen om etableringsrätt för bokhandelsmedhjälpare för samma ort, äger enligt affärsreglerna bokförläggareföreningen bestämma företrädesrätten mellan de sökande. Bestämmelsen om nytt kommissionärskap på ort, där det icke finnes A-kommissionär, torde genom tillskapandet av B-kommissionärer ha förlorat avsevärt i betydelse. Kommissionär äger enligt affärsreglerna icke utan bokförläggareföreningens tillstånd inrätta mer än en försäljningslokal på den ort (stad, samhälle), för vilken kommissionärskap blivit honom tilldelat. 1 För ombyte av försäljningslokal inom samma ort ävensom för inrättande av försäljningslokal på annan ort (filial eller s. k. sortering) erfordras likaledes bokförläggareföreningens tillstånd. Avser ansökan om kommissionärskap med stöd av bestämmelsen om etableringsrätt för bokhandelsmedhjälpare en ort, för vilken bokförläggareföreningen tidigare meddelat filialrätt för annan A-kommissionär, skyddas filialrätten såtillvida, 1 Som exempel på den bundenhet den tillämpade ordningen kan medföra anföres följande: I slutet av 1949 utannonserade Stockholms stads handelsgymnasium och handelsskolor genom cirkulärskrivelse till samtliga bokhandelsinnehavare i Stockholm rätten att hyra en i skollokalerna inrymd butik för försäljning av skolmateriel och skolböcker. Sedan cirkulärskrivelsen kommit till Stockholms-kretsens av Svenska bokhandlareföreningen kännedom, utsände kretsen till sina medlemmari Stockholm med omnejd en cirkulärskrivelse i vilken hänvisades till »affärsreglernas» ifrågavarande bestämmelse. I cirkulärskrivelsen framhölls bl. a., att det inte kunde anses vara en önskvärd utveckling att skolorna började inrätta affärslokaler av detta slag. — Endast en bokhandlare — som uppgivit sig ej ha fått Stockholmskretsens cirkulärskrivelse — inkom med anbud till skolorna före anbudstidens utgång. — Bokförläggareföreningen har sedermera medgivit en annan bokhandlare än den som anmält sig att efter överenskommelse med skolledningen sälja böcker i lokalen. Den bokhandlare, som fick rätt att driva försäljning i skolan, har i motsats till den som ursprungligen anmälde sig vara spekulant, sin huvudaffär i närheten av skolan.

30—116665

Bil.

466 som i affärsreglerna föreskrives, att det »förutsattes som regel, att sökanden träffar uppgörelse med filialrättsinnehavaren om ersättning till denne för filialrättens u p p h ö r a n d e och skall frågan därom i händelse av tvist hänskjutas till bokförläggareföreningens styrelse». Motiveringen för kommissions-systemet. Upprätthållandet av kommissionssystemet angives av bokförläggarna främst ha sin grund i det förhållandet, att detta system enligt deras mening skapar de bästa förutsättningarna för en stor och mångsidig bokproduktion. Genom att nyutgivna böcker omedelbart bli tillgängliga i boklådor över hela landet kunna förlagen våga sig på att ge ut även sådan litteratur som bokhandlarna — i händelse endast köp i fast räkning förekom — icke skulle taga risken av att beställa. För spridning av den mindre kända och svårsålda litteraturen utgör därför •— hävdas det —• kommissionssystemet ett livsvillkor. För spridning av större bokverk h a r från förläggarhåll dessutom angivits som viktigt att boklådorna ha tillräcklig storlek. I anslutning härtill understrykes från bokförläggarhåll kommissionsbokhandelssystemets kulturella betydelse. För ett litet land, med en så spridd befolkning som vårt är det av yttersta kulturella vikt, att det på så många orter som möjligt finns tillfälle för allmänheten till orientering i nyutkommande litteratur i full utsträckning. En sådan orienterande överblick kan, anser man, endast uppnås med det bokhandelssystem som nu tillämpas. Bokhandlarna ges genom detta system anledning att söka sälja även kulturellt värdefull litteratur. Härigenom kan den bokköpande allmänheten så småningom av bokhandeln uppfostras till att köpa god litteratur. Bokhandeln kan sålunda bidraga till att i sin mån understödja de kulturella strävandena. I länder som icke bj r gga bokhandeln på kommissionssystemet, t. ex. de anglosaxiska staterna, där handeln med böcker är helt fri, kan det, förklarar man, ofta vara svårt att i bokhandeln få köpa vissa mindre efterfrågade böcker medan sortimentet i stället koncentreras på s. k. »best-sellers». Emellertid förutsätter tillämpning av kommissionssystemet en viss återhållsamhet vid beviljande av nya kommissionärskap, så att antalet kommissionärer icke blir alltför stort främst med hänsyn till nödvändigheten av att i möjligaste mån nedbringa returerna från bokhandlarna av osålda exemplar. I allmänhet åtgår det omkring 600 exemplar för en utsändning av en boknyhet i kommission till bokhandeln. Genom returrätten försvåras förlagens bedömning av den verkliga försäljningen, varigenom de kunna förledas att trycka alltför stora upplagor, vilket kan fördyra bokproduktionen. Beturerna återkomma dessutom ofta i ganska dåligt skick, vilket även medför kostnader liksom även bokföring och kontroll av kommissionsexemplar samt emottagning och inordning av dessa. Kommissionssystemet förutsätter sålunda ett visst mått av konkurrensbegränsning till skydd för de befintliga bokhandlarna. F r å n bokhandeln hävdas i huvudsak samma uppfattning i fråga om kommissionssystemet som kommer till uttryck från bokförläggarnas sida. Härutöver framhålles att kommissionssystemet möjliggör för bokhandeln att hålla på lager ett rikt urval av förlagens böcker även från tidigare år utan att behöva stå den ekonomiska risken av att en del av dem icke bli sålda. Genom kommissionssystemet minskas sålunda högst väsentligt bokhandelns risktagande och kapitalkostnaderna för lagerhållning. Även bokhandlare på mindre orter kunna härigenom hålla ett rikhaltigt boklager. Emellertid har inom bokhandelskretsar även framhållits, att kommissionssystemet i många fall är tämligen kostnadskrävande för bokhandeln. Det mycket tids-

467 ödande redovisningsarbete som systemet medför, den utrymmeskrävande lagerhållningen, fraktkostnaderna »tur och retur» för osålda böcker, allt medför väsentliga kostnader, som påverka bokhandelns räntabilitet och i sin tur fördyrar bokdistributionen i dess helhet. En ytterligare nackdel av systemet utgör den omständigheten att de i och för sig ekonomiskt fördelaktiga möjligheterna att hålla lager stundom kunna förleda bokhandlare att hålla ett i förhållande till affärens bokförsäljning oproportionerligt stort boklager.

Antagande av A-kommissionärer. Ansökningar om antagande till A-kommissionär kunna, som framgår av det föregående, antingen föranledas av att ett kommissionärskap på viss ort — efter initiativ av endera bokförläggareföreningen själv eller enskild sökande — ledigförklarats och utannonserats eller grundas på bestämmelserna om etableringsrätt för bokhandelsmedbjälpare. I båda fallen behandlas ansökningen på ett förberedande sätt av bokföriäggareföreningens styrelse, som ombesörjer att erforderlig utredning införskaffas. I allmänhet inhämtas därvid yttrande angående den sökande från såväl bokhandlareföreningen som bokhandelsmedhjälpareföreningen. Beslut om antagande av kommissionär fattas därefter på ordinarie eller extra sammanträde med bokförläggareföreningen efter styrelsens förslag. Några bestämmelser angående personliga eller ekonomiska kvalifikationer för sökande av ledigförklarat och utannonserat kommissionärskap finnas icke angivna i affärsreglerna. Vid den behandling som varje ansökan underkastas prövas emellertid den sökandes möjligheter att driva ett lönande bokhandelsföretag från fall till fall under hänsynstagande till den sökandes såväl personliga som ekonomiska förutsättningar. I fråga om personliga förutsättningar uppges det viktigaste kravet vara, att den sökande h a r erforderlig utbildning från bokhandel. I allmänhet kräves härvidlag minst 4—5 års erfarenhet samt ofta också att vederbörande genomgått bokhandelsskolan. Hänsyn tages även till vederbörandes allmänna lämplighet och personliga egenskaper i övrigt. På grund härav brukar en sökande personligen uppvakta bokförläggareföreningens styrelseledamöter. I allmänhet vill man, att det skall vara rörelsens innehavare, som personligen skall vara fullt branschkunnig. Det brukar därför inte tillåtas, förklarar man, att en icke branschkunnig person med erforderligt kapital får driva kommissionärskap med hjälp av branschkunnig affärsföreståndare. — Att hålla ett fullständigt kommissionslager ställer stora fordringar både på lokaler och arbetskraft. De krav, som ställas i ekonomiskt hänseende på en ny kommissionär anges därför vara tämligen stora. Några fasta regler i fråga om erforderliga kapitaltillgångar uppgivas icke finnas, utan varje fall underkastas en individuell prövning med hänsyn till ortens storlek och förhållandena i övrigt. Som regel torde dock kunna sägas, uppger företrädare för bokförläggareföreningen, att det i affärsreglerna angivna beloppet 10 000 kronor numera anses otillräckligt för etablering av en lönande bokhandel och att man numera i allmänhet fordrar, att den etablerande skall disponera 40—50 000 kronor i eget eller lånat kapital. Bokförläggareföreningens prövning avser icke endast inrättande av nya kommissionärskap utan också överlåtelse av kommissionärskap på ny ägare. Vid försäljning av en bokhandelsrörelse övergår i enlighet härmed icke kommissionärskapet på köparen förrän den nye innehavaren efter anmälan om överlåtelsen av föreningen godkänts som kommissionär. För godkännande kräves att övertagaren uppfyller av föreningen ställda krav på personliga och ekonomiska förutsättningar att driva bokhandel. I anslutning till prövningen granskas att i över-

468 låtelsesumman ingående ersättning för goodwill är skälig. Från bokförläggareföreningen har uppgivits, att föreningen söker förhindra överpriser vid överlåtelser genom att dels kräva fullständig lagervärdering, dels såsom regel icke godkänna högre ersättning för goodwill än vad som motsvarar 10 procent av genomsnittsomsättningen för de senaste 3 å 5 åren. I fall då för hög goodwillersättning begärts, kan bokförläggareföreningen genom förhandlingar åvägabringa reducering av denna. I fråga om en bokhandel som drives i form av aktiebolag, är det den person som är ansvarig för skötseln av rörelsen eller, i förekommande fall, bokavdelningen, vars personliga kvalifikationer prövas av bokförläggareföreningen. Avgår den sålunda ansvarige skall anmälan om personbytet göras till bokförläggareföreningen, som därefter prövar den nytillträdandes kvalifikationer. I nedanstående uppställning har angivits hur många nya kommissionärskap, som beslutats under åren 1935—1949 och hur många av dessa som tillträtts. Hur många av de ledigförklarade kommissionärskapen, som tillkommit på grund av självständigt initiativ från bokförläggareföreningens sida och hur många, som tillkommit i anledning av ansökan från enskild person, kan icke angivas. Såsom av tabellen framgår är antalet ledigförklarade kommissionärskap större än antalet tillträdda. Detta förhållande beror dels därpå att i vissa fall antagna kornmissionärer av en eller annan orsak icke kunnat begagna sig av sin rätt, dels ock därpå, att vissa av de beslutade kommissionärskapen icke lockat kvalificerade sökande. I de flesta fall har emellertid även förekommit att ledigförklarat kommissionärskap lockat flera sökande. Angående frekvensen av sådana fall saknas fullständiga uppgifter. Icke heller ha uppgifter stått att vinna beträffande i vad mån kommissionärskap sökts för viss ort utan att detta lett till ledigförklaring av kommissionärskap för orten i fråga och ansökningen redan på denna grund sålunda resulterat i avslag. N y a

Å r

1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1

A - k o m m i s s i o n ä r s k a p

ledigförklarade i Svensk Bokhandelstidning

sökta med begagnande av s. k. etableringsrätt för bokhandelsmedhjälpare 1 på ort utan förutvarande A-kommissionärskap

på ort utan förutvarande A-kommissionärskap

på ort med förutvarande A-kommissionärskap

Beslutade

Tillträdda

Beslutade

Tillträdda

Beslutade

8 1 2

3 1 2

3 4

— —

— —

2 4 1

2 2 3 2 2 3

— —

— — —

—

—

— — — 21

1 1 1 1 3

—

2 3 1 11 5 3 2

1 3

—

•—•

10 1 1 1 1 2 2 2 1

— —

—

— —

— —

— 3

— — —

1 2

2 1 2

5 5 2 2

—

S. k. et ableringsrätt för bokhanc elsmedhjälpa re infördes i tr 1939.

Tillträdda

10 1 1 1 1 2 2 2 1

469 För att erhålla en närmare uppfattning angående tillämpningen av de förut angivna reglerna för tillsättandet av A-kommissionärer har ett antal dylika ärenden, tillhopa 19, genomgåtts från åren 1944—1946 med ledning av de hos bokförläggareföreningen förvarade handlingarna. Någon fullständig systematisk genomgång har materialet icke möjliggjort. Av de genomgångna ärendena avsågo 13 nya kommissionärskap i medelstora eller större städer, där redan tidigare funnos en eller flera A-kommissionärer, medan 6 ärenden avsågo orter, där tidigare icke fanns A-kommissionär. Av de 13 nya kommissionärskapen på ort, som redan förut hade A-kommissionär, tilldelades flertalet bokhandelsmedhjälpare eller föreståndare med lång branscherfarenhet och goda kapitaltillgångar (i regel minst 30 000 kr., i ett fall dock endast 15 000 k r . ) . I två av fallen tilldelades kommissionärskapet för ändamålet bildade aktiebolag (aktiekapital i ena fallet minst 50 000 kr., i andra fallet lägst 30 000 och högst 90 000 k r . ) . I båda fallen skulle bokhandeln omhänderhas av föreståndare med mycket god branscherfarenhet (i ena fallet person, som tidigare varit A-kommissionär på en mindre ort, i andra fallet föreståndare för bokhandel med 20 års praktik i y r k e t ) . Några undantag från de regler, som enligt ovan angivits i allmänhet följas vid tillsättande av A-kommissionärer, ha dock uppmärksammats. Ett kommissionärskap tilldelades sålunda en person, som icke hade erfarenhet från egentlig bokhandel, men som dock i 40 år drivit pappers- och musikhandel och därvid även fört böcker i begränsad utsträckning. I ärendet upplystes, att den sökande var villig att anställa erfaren bokhandelsmedbjälpare, tills dess han själv hunnit genomgå bokhandelsskolan. Ett annat kommissionärskap tilldelades en stor pappersgrossistfirma, som för den nya bokhandelns räkning disponerade ett kapital av 200 000 kronor. Den blivande affärsföreståndaren hade praktik från större pappershandel och för bokhandelns räkning skulle anställas en erfaren bokhandelsmedhjälpare. I fråga om de 6 fall, som avsågo kommissionärskap för ort, där det icke tidigare fanns A-kommissionär, var det endast ett som tilldelades bokhandelsmedhjälpare (30 års praktik, kapital ca 25 000 k r . ) . Samtliga övriga 5 fall avsågo ombildande av A-kommissionärs filial på platsen till självständigt kommissionärskap. I 3 av nämnda fall var det filialens föreståndare, som köpte filialen och samtidigt sökte eget kommissionärskap. Alla de tre filialföreståndarna hade mångårig bokhandelspraktik och tillgång till ett kapital av minst 10 000 kronor, sedan filialen förvärvats. De två övriga filialerna hade förvärvats av pappershandlare, vilka godkändes som A-kommissionärer. Den ene av dessa hade dock cirka 5 års praktik från bokhandel, medan den andre endast hade kortare erfarenhet från bokhandel. En stickprovsundersökning i fråga om ärenden avseende överlåtelse av tidigare tillsatt kommissionärskap synes giva vid handen, att i stort sett samma krav ställes på den person som övertager kommissionärskapet som vid tillsättande av nya kommissionärskap. A n t a g a n d e av B-kommissionärer. För utseende av B-kommissionär gälla i princip samma regler som för tillsättande av A-kommissionär. B-kommissionärskap för viss ort skall sålunda, innan det tillsättes, ledigförklaras och utannonseras i Svensk Bokhandelstidning. Till skillnad från vad gäller för A-kommissionärskapen verkställes utredningen emellertid genom Bokcentralens direktör och tillsättandet beslutas av bokförläggareföreningens styrelse i stället för vid föreningssammanträde.

470 Anledningen till upptagande av fråga om tillsättande av nytt B-kommissionärskap brukar i allmänhet vara ansökan från person om erhållande av dylikt kommissionärskap, medan bokförläggareföreningen eller Bokcentralen numera icke brukar taga självständigt initiativ därtill. I samband med att B-kommissionärskapen tillskapades utannonserades däremot ett antal dylika kommissionärskap för lämpliga platser. Sedan ansökan inkommit verkställes utredning i ärendet och styrelserna för bokhandlareföreningen och bokhandelsmedhjälpareföreningen beredas tillfälle att yttra sig. Ledigförklaring och utannonsering äger därefter rum, men torde som regel vara att betrakta endast såsom en formalitet. Avsikten härmed är att kompetent bokhandlare eller bokhandelsmedhjälpare eller eventuellt annan person skall beredas tillfälle att söka kommissionärskap på orten, vilket emellertid i praktiken förekommit endast i ett undantagsfall. Icke heller i fråga om B-kommissionärskap finnas fastställda bestämmelser om fordringar i fråga om personliga eller ekonomiska förutsättningar. Någon särskild utbildning fordras icke för att en person skall antagas till B-kommissionär, men en viss branschkännedom eller åtminstone intresse för böcker anses önskvärt. Det förutsattes vidare, att den sökande i regel redan förut bedriver affärsrörelse i öppen butik och vissa allmänna fordringar ställas på dennas ändamålsenlighet. Det är t. ex. önskvärt, att en speciell liten bokavdelning kan inrättas, särskilt om affären inte är en pappershandel utan mera av diversehandelstyp, där böckerna annars lätt komma i en olämplig miljö. Beträffande det kapital, som anses behövligt för att bedriva B-bokhandel, finnes inget bestämt krav, men ibland kunna vissa garantier i form av borgen från vederhäftiga personer fordras. Vid antagandet till kommissionär är B-bokhandlaren skyldig att köpa ett lager värt minst 1 000 kronor, och detta skall sedan bibehållas i minst samma omfattning. Om den sökande inte kan räkna med att få en årsomsättning av böcker på åtminstone 4 000 kronor, brukar han avrådas från att vidhålla sin ansökan. Sedan B-kommissionärskap år 1945 börjat inrättas hade i maj 1950 till Bokcentralen inkommit sammanlagt 338 ansökningar och förfrågningar om dylika kommissionärskap. Av dessa hade 175 ansökningar bifallits samt 48 avslagits eller bordlagts. Anledningen till avslaget eller bordläggningen var i 2 fall att förutvarande A-kommissionär och i 2 fall att förutvarande B-kommissionär fanns i omedelbar närhet. I 22 fall fanns filial till A-kommissionär på platsen. I regel var det filialinnehavaren, som sökt kommissionärskapet och som efter förhandlingar föredragit att även i fortsättningen driva filial eller sorterad affär i stället för att etablera sig som B-bokhandlare. I 11 fall ansågs sökandens affärslokal otillfredsställande, och i 10 fall bedömdes orten vara alltför liten för att ett B-kommissionärskap skulle kunna göras lönande. I 1 fall slutligen förelåg tvistighet mellan två sökande på samma ort. 55 anmälningar hade icke vidhållits, sedan sökanden erhållit närmare upplysningar om innebörden av B-kommissionärskapen och 53 förfrågningar hade icke lett till ansökan. Slutligen voro 7 ansökningar alltjämt under prövning i bokförläggareföreningens styrelse.

Antagande av missionsbokhandlare. Kristna bokförläggareföreningen uppgives vid antagande av kommissionärer tillämpa behovsprövning, då man är angelägen om att det på en och samma plats icke skall bli för många missionsbokhandlare. Orsaken härtill uppgives i huvudsak vara densamma, som gäller för bokförläggareföreningens begränsning av antalet kommissionärer, nämligen att man icke anser sig kunna sprida kommissionslager på alltför många händer. Vid utseende av kommissionärer måste man, förklaras

471 det v i d a r e , tillse att endast sådana personer utses, som kunna sköta försäljningen på r ä t t sätt och i vederbörlig ordning skicka tillbaka osålda kommissionsexemplar samt kunna ställa erforderlig ekonomisk garanti för det omhänderhavda kommissionslagret. En viss prövning av sökandens personliga och ekonomiska kvalifikationer utföres därför. I ekonomiskt hänseende fordras som regel en borgen på 3 000 kronor av vederhäftiga personer.

De hokhandelsanställdas

kritik

av tillämpningen

av kommissionssystemet.

F r å n de hokhandelsanställdas sida h a r riktats viss kritik mot rådande förhållanden inom bokhandeln. Denna kritik riktar sig icke mot kommissionärsystemet som sådant utan endast mot bokförläggareföreningens restriktivitet vid utdelandet av nya kommissionärskap och då främst A-kommissionärskap. Svenska bokhandelsmedhjälpareföreningen har hävdat, att bokförläggareföreningen därvid borde taga större hänsyn till de naturliga önskemålen för de anställda med fullgod praktik från branschen att bli sina egna. Den år 1939 införda etableringsrätten för bokhandelsmedhjälpare anses härvidlag icke ha inneburit någon egentlig förbättring, då sådana orter som sakna A-kommissionär, endast sällan ha förutsättningar att bära upp en egentlig bokhandel. I anslutning härtill har anförts i huvudsak följande. Så snart invånarantalet på en ort passerat ett jämnt 10 000-tal borde en fullt utbildad bokhandelsmedhjälpare äga rätt att efter ansökan och på eget initiativ öppna bokhandel med A-kommissionärskap. En dylik rätt skulle dock icke utesluta att nya A-kommissionärskap skulle kunna beviljas även om det angivna invånarantalet icke nåtts, efter avgörande liksom hittills från fall till fall. Det vore önskvärt, att bokförläggareföreningen utlyste kommissionärskap ej blott av eget initiativ utan i största möjliga utsträckning även efter bokhandelsmedhjälpares initiativ. Det vore nämligen icke alltid, som en bokhandelsmedhjälpare kunde finna lämpliga lokaler samt anskaffa erforderligt kapital just vid den tid, då bokförläggareföreningen utannonserat ett nytt kommissionärskap för en ort. Det framhålles, att det är den etablerande bokhandelsmedhjälparen, som vid startandet av en bokhandel får taga den största ekonomiska risken, och att man därför med säkerhet också kunde utgå från att denne utförde nödvändiga undersökningar huruvida orten kunde bära ett nytt kommissionärskap eller ej. För att bevara de fåtaliga kommissionärskapen åt bokhandelsmedhjälpare och för att samtidigt bokförläggarna skulle få säkerhet för att bokhandelsmedhjälpare, som sökte kommissionärskap, verkligen kunde sitt yrke, borde fastställas krav på en minimiutbildning för en blivande bokhandlare av 8 års praktik i yrket hos A-kommissionär efter fyllda 18 år. Till jämförelse framhålles i detta sammanhang, att i Danmark och Norge en bokhandelsmedhjälpare icke beviljas kommissionärsrätt med mindre han har en praktik i yrket av 8 respektive 10 år, men att å andra sidan en sökande i Danmark och Norge som besitter den angivna minimiutbildningen icke heller i något fall kan vägras kommissionärskap. I fråga om överlåtelse av redan existerande bokhandel borde föreskrivas att kommissionärskapet alltid annonseras till ansökan ledigt. För övertagande av kommissionärskap borde samma krav på utbildningstid gälla, som enligt det förut sagda borde fordras för nyinrättade kommissionärskap. Bokförläggareföreningen borde jämväl angiva vissa normer eller fastställa en viss procentsats för beräknande av goodwill-värde vid bokhandelsöverlåtelser. För att så långt möjligt bevaka bokhandelsmedhjälparnas intressen vid tillsättandet av nya kommissionärskap borde bokhandelsmedhjälpareföreningens ordförande beredas rätt

472 att övervara och yttra sig vid sammanträden med bokförläggareföreningens styrelse, då etableringsfrågor och ansökningar om nya kommissionärskap behandlades. För att underlätta för väl meriterade bokhandelsmedhjälpare att starta egen rörelse borde undersökas möjligheterna att genom statliga lån ge dylika personer ekonomisk hjälp för detta ändamål. En medhjälpare som vill etablera kan visserligen mot borgen av Förenade bokhandelsbolaget erhålla lån på upp till 25 000 kronor från Svenska bokhandelns kredilkassa. Detta belopp uppgives dock ej vara tillräckligt för att finansiera en etablering, då boklådor med en årsomsättning av omkring 100 000 kronor de senaste åren sålts för mellan 70 000 och 90 000 kronor. De höga priserna anser man till stor del vara betingade av bokförläggareföreningens restriktivitet vid beviljande av nya A-kommissionärskap. Slutligen göres från bokhandelsmedhjälpareföreningens sida gällande, att bokhandlareföreningen och dess enskilda medlemmar i vissa fall utöva ett betydande inflytande på bokförläggareföreningens beslut i etableringsfrågor till skydd för egna intressen. Det hade sålunda enligt bokhandelsmedhjälpareföreningens uppfattning förekommit, att en bokhandelsmedhjälpare som ansett att ytterligare en bokhandel skulle kunna bära sig på den ort, där han haft anställning, och därför ansökt om kommissionärskap för orten, fått avslag på sin ansökan huvudsakligen på den grund, att kommissionärskapet avstyrkts av bokhandlaren på platsen.

Gentemot den av de bokhandelsanställda framförda kritiken mot kommissionssystemet har från bokförläggareföreningens sida gjorts gällande bl. a. följande: Ledigförklarande av nya kommissionärskap sker ofta till följd av initiativ från bokhandelsmedhjälpare. Sådana intitiativ ha dock ej ansetts vara tillräckliga för bokhandelns utveckling, varför förläggarna vid några tillfällen (åren 1923, 1927, 1935, 1939 och 1944) verkställt landsomfattande undersökningar och därefter utlyst nya kommissionärskap på sådana platser, där förutsättningar för nyetableringansetts föreligga. — Ej alltför sällan bli leverantörkrediterna redan från början större än det kapital den etablerande själv tillskjuter. Att utan vidare — såsom de bokhandelsanställda önska — utgå från, att den som startar en ny bokhandel också utfört nödvändiga undersökningar att orten kan bära ett nytt kommissionärskap, framstår ur förläggaresynpunkt därför såsom uppenbart lättsinne. — Även en bokhandelsmedhjälpare som har vissa års praktik i yrket är icke alltid lämplig såsom kommissionär. Utom yrkeskunnighet måste han också ha goda affärsegenskaper. En prövning måste därför ske från fall till fall. — Enligt bokförläggareföreningens uppfattning har något behov av statliga lån för bokhandelsmedhjälpare, som önska förvärva egen rörelse, hittills icke förelegat. Dylika lån skulle sannolikt försvåra föreningens strävanden att hålla priserna på boklådor nere. — Som regel utannonseras ledigblivna kommissionärskap och, i motsats till vad de bokhandelsanställda antagit, prövas alltid förutsättningarna för en ny bokhandel sakligt, även om bokhandlarna avstyrkt kommissionärskapet. — Det framhålles slutligen från bokförläggareföreningen, att bokförläggarna uppenbarligen ha samma intresse som de bokhandelsanställda av att så många bärkraftiga kommissionärskap som möjligt komma till stånd och att försäljningen av böcker därigenom ökas.

Bilaga

12.

Konkurrensförhållanden i fråga om tidningsdistribution och annonsförmedling. Det moderna tidnings- och tidskriftsväsendet har i Sverige nått en hög utveckling och betydande omfattning. I fråga om antalet tidningar, som utgivas inom landet, kan detta för dagstidningarnas del uppgivas tämligen exakt. Enligt publikationen Svensk Annonstaxa för 1951 utgivas nämligen 275 dylika tidningar inom landet, vilket torde utgöra det totala antalet. Den samlade medelnettoupplagan för utgivningsdag utgjorde första halvåret 1950 enligt Tidningsstatistik AB1 för 240 dagstidningar med 255 editioner 2 3,5 milj. exemplar (24 tidningar med utgivningsort Stockholm, Göteborg och Malmö och en nettoupplaga av 1,7 milj. exemplar samt 216 med annan utgivningsort och en nettoupplaga av 1,8 milj. exemplar). Av ifrågavarande tidningar utgåvos 23 sju veckodagar, 132 sex veckodagar, 8 fyra veckodagar, 76 tre veckodagar och 14 två veckodagar. För ett noggrant angivande av antalet utkommande tidningar och tidskrifter, som icke äro av dagstidningskaraktär, saknas däremot erforderligt underlag. I »Svensk Annonstaxa» upptages under rubriken »Veckotidningar och andra publikationer med allmänt innehåll» 39 tidningar, samt under rubriken »Övriga publikationer», som omfattar tidskrifter av religiös, ideell och politisk karaktär, fack- och yrkestidskrifter samt s. k. medlemsblad, 226 tidningar och tidskrifter. Emellertid finnas avsevärt flera periodiska skrifter än vad dessa siffror angiva. Egentligt intresse i här förevarande sammanhang torde dock endast veckotidningarna och därmed jämställda publikationer med allmänt innehåll erbjuda. För deras del torde annonstaxans siffra kunna anses vara i huvudsak representativ, ehuru det dock icke är möjligt att skarpt avgränsa, vilka publikationer som böra hänföras till denna grupp och icke. I fråga om upplagornas storlek kan nämnas, att för 26 veckotidningar, som i annonstaxan upptagits såsom veckotidningar med allmänt innehåll, jämte 4 månadstidningar, likaledes med allmänt innehåll, den totala nettoupplagan för utgivningsdag enligt Tidningsstatistik AB år 1950 utgjorde 4,1 milj. exemplar. I fråga om veckotidningspressen har en viss utveckling till storföretag gjort sig gällande. Det ledande veckotidningsföretaget, Åhlén & Åkerlunds Förlags AB, utger sålunda 10 veckotidningar, Allers Familje-Journals Tryckeri AB i Hälsingborg utger 4, Saxon och Lindströms Förlags AB i Stockholm utger 3, varjämte Tids1 Tidningsstatistik AB utgör ett numera av Svenska tidningsutgivareföreningen och de auktoriserade annonsbyråerna gemensamt ägt företag. 2 Skillnaden mot den först nämnda siffran för dagstidningarnas antal betingas dels därav a t t ett obetydligt antal tidningar, som utkomma endast en gång per vecka, icke medräknats, dels och huvudsakligen därav, att i de fall flera tidningar utgivas av ett och samma företag under olika namn för olika orter men med gemensamt innehåll, tidningarna ifråga här räknats såsom endast en tidning.

474 fördriv, Eländer & Co., Göteborg, samt Allhems Förlags AB och Richters Förlags AB, båda i Malmö, vardera utge 2 veckotidningar. Mellan flertalet av de mera betydande dags- och veckotidningarna äger visst samarbete rum. Det viktigaste organet för detta samarbete är Svenska tidningsutgivareföreningen. Enligt sina stadgar har föreningen, som bildades år 1898, till ändamål att befordra samverkan i den svenska tidningspressens ekonomiska åtgärder samt att i övrigt främja pressens och medlemmarnas gemensamma intressen. I föreningen ingå icke tidningsföretagen såsom sådana, utan medlemmarna i föreningen utgöras av personer i ledande ställning inom de olika tidningarna, såsom chefredaktörer, ägare, ekonomichefer m. fl. Medlemsantalet utgjorde år 1950 336 personer, representerande 226 företag, vilka ägde tillsammans 317 dags- och veckotidningar. Föreningen är organiserad på 14 geografiska kretsar samt en särskild sektion för veckotidningar, Vectu. I Vectu representeras ett 30-tal olika veckotidningar. Av tidningsutgivareföreningen omhänderhaves, förutom gemensamma angelägenheter av ideell beskaffenhet, prisfrågor och andra ekonomiska frågor samt frågor om gemensamma inköp av tidningspapper ävensom frågor om tidningsdistributionen och annonsförmedlingen. 1 Vad nyetableringssakkunnigas utredning beträffar torde huvudintresset anknyta sig till det samarbete, som äger rum i sistnämnda två hänseenden. Beträffande tidningarnas samarbete i prisfrågor och för gemensamma pappersinköp hänvisas fördenskull här endast till den kortfattade framställning som lämnats i 1936 års näringsorganisationssakkunnigas betänkande: Organiserad samverkan inom svenskt näringsliv (SOU 1940:35, sid. 141 ff.).

TIDNINGSDISTRIBUTION. Tidningar och tidskrifter försäljas huvudsakligen i två olika former, nämligen dels genom fast abonnemang (prenumeration) direkt hos vederbörande tidning eller genom postverket, och dels såsom lösnummer genom återförsäljare. I fråga om lösnummerförsäljningen är att märka, att denna av återförsäljarna alltid omhänderhaves såsom kommissionsuppdrag med full rätt för återförsäljaren att återlämna icke sålda tidningsexemplar. Omfattningen och betydelsen av lösnummerförsäljningen i förhållande till prenumerationsupplagan är mycket växlande för olika tidningar. I fråga om dagstidningarna ha morgontidningarna sålunda i allmänhet huvudvikten lagd på prenumerationen, medan i fråga om kvällstidningarna lösnummerförsäljningen oftast har den största betydelsen. Veckotidningarna försäljas i allmänhet likaledes till övervägande del såsom lösnummer. Enligt uppgift från Tidningsstatistik AB för till företaget anslutna dagstidningar 2 uppgick lösnummerförsäljningen första halvåret 1949 till 25 procent av den totala tidningsförsäljningen. Närmast på grund av den omfattande lösnummerförsäljningen av kvällstidningar uppgick motsvarande procentsiffra för tidningar utgivna i Stockholm, Göteborg och Malmö till i genomsnitt 40 procent. För övriga dagstidningar uppgick lösnummerförsäljningen till 10 procent av totala tidningsförsäljningen. För veckotidningarna (26 ledande veckotidningar jämte 3 månads1 Tidningsutgivareföreningen är avtalsslutande part i förhållande till de redaktionella medarbetarnas organisation, Svenska journalistföreningen. Övriga arbetsavtalsangelägenheter omhänderhavas av Tidningarnas arbetsgivareförening, (för den socialdemokratiska pressen, Apressens samorganisation), med vilken tidningsutgivareföreningen har gemensamt kansli och gemensam direktör. 2 Av dagstidningarna äro till företaget anslutna tidningar representerade 97 % av den totala dagstidningsupplagan.

475 t i d n i n g a r av allmänt innehåll) utgjorde lösnummerförsäljningen inte mindre än 85 p r o c e n t av totala tidningsförsäljningen. Distributionen av tidningar till prenumeranter sker i allmänhet genom vederb ö r a n d e tidnings egen försorg eller förmedlas genom postverket. Visst samarbete i form av gemensam distribution äger rum mellan de större dagstidningarna i Stockholm (beträffande ytterområdena) och i en del andra städer. Även distributionen av lösnummerupplagan på utgivningsorten brukar i regel handhavas av v e d e r b ö r a n d e tidning. I fråga om distributionen av tidningar till återförsäljare för lösnummerförsäljning på annan ort än utgivningsorten har utvecklingen däremot så småningom lett därhän, att en betydande del av densamma i vad avser såväl dagstidningar som veckotidningar omhänderhaves av ett enda företag, nämligen AB Svenska Pressbyrån.1 Ehuru utvecklingen sålunda lett till att pressb y r å n blivit det dominerande organet för tidnings- och tidskriftsdistributionen till återförsäljare, upprätthålla dock de flesta såväl dags- som veckotidningar fortfarande vid sidan av pressbyråns distributionsapparat i större eller mindre utsträckning även egna direkta förbindelser med återförsäljare på olika platser och upptaga alltfort i princip nya dylika förbindelser.

Pressbyrån och det s. k. pressbyråavtalet. Aktiebolaget Svenska Pressbyråns verksamhet räknar sitt ursprung från en år 1899 inom Svenska Telegrambyrån AB bildad avdelning för försäljning av tidningar och tidskrifter på tåg och båtar samt i kiosker, på järnvägsstationer och liknande platser. År 1906 ombildades avdelningen till ett särskilt aktiebolag. Liknande distributionsföretag hade tillkommit även i Göteborg (Distributions AB Janhekt) och Malmö (Distributions AB Nevander), vilka sedermera uppgingo i pressbyrån. Jämte sin verksamhet för försäljning av tidningar på tåg och båtar kom pressbyrån att så småningom upptaga även distribution av tidningar till vissa återförsäljare. Sistnämnda verksamhetsgren fick efter hand en alltmera ökad omfattning och betydelse, i det att allt flera tidningar i allt större utsträckning för distributionen av sina lösnummerupplagor kommo .att begagna sig av pressbyrån. Från och med år 1932 fick det samarbete, som sålunda inletts mellan pressbyrån och olika tidningar, fastare form, därigenom att nämnda år ett särskilt avtal, det s. k. »pressbyråavtalet», kom till stånd mellan Svenska tidningsutgivareföreningen och Aktiebolaget Svenska Pressbyrån angående den av pressbyrån ombesörjda tidningsdistributionen. Avtalet har med vissa omredigeringar och ändringar förnyats vid olika tidpunkter, senast den 1 november 1947, då ett nytt pressbyråavtal tillkom att gälla från 1 januari 1948. Det må anmärkas, att Aktiebolaget Svenska Pressbyrån år 1940 förvärvades av till tidningsutgivareföreningen anslutna tidningar genom ett för ändamålet bildat bolag, Pressbyråns Intressenters AB, från vilken tid pressbyrån av naturliga skäl fått en alltmera ökad betydelse i här angivet avseende. Enligt 1940 års bolagsordning skall AB Svenska Pressbyrån »vara ett opartiskt distributionsorgan för den svenska pressen och skall hava till ändamål att i denna egenskap på ett för pressen, myndigheterna och allmänheten tillfredsställande sätt bedriva distribution och försäljning av tidningar och tidskrifter, vilkas innehåll icke kan anses såra tukt och sedlighet eller 1 I Stockholm handhar pressbyrån också distributionen av de i Stockholm utkommande morgontidningarna till återförsäljarna i staden. Även på några andra orter har pressbyrån fått taga hand om distributionen av lösnummerupplagan också på utgivningsorten.

476 allmän anständighet, samt att i övrigt bedriva handel med varor för att stödja tidningsförsäljningen» 1 . Angående pressbyråns verksamhet må nämnas, att antalet svenska tidningar och tidskrifter, som av pressbyrån återförsäljas eller distribueras till återförsäljare, uppgår till omkring 480, varav inemot en tredjedel utgivas av företag, som icke äro representerade i tidningsutgivareföreningen. Härjämte distribueras genom pressbyrån omkring 180 utländska tidningar och tidskrifter. För tidningsförsäljningen driver pressbyrån i egen regi ca 900 kiosker, samt har anställda omkring 700 kolportörer (tidningsstånd) och ett 125-tal försäljare på tåg och båtar. Antalet självständiga återförsäljare av tidningar, som pressbyrån har fast affärsförbindelse med, uppgår till omkring 16 000, varav ca 15 000 utgöras av affärer, huvudsakligen tobaksaffärer, kiosker, bok-, pappers- och tidningsaffärer samt diverse- och lanthandelsaffärer 2 , medan återstoden äro kolportörer och liknande tidningsförsäljare. I fråga om den direktförbindelse, som vissa tidningar upprätthålla med lokala återförsäljare, saknas statistiska uppgifter. Emellertid må nämnas, att det största veckotidningsföretaget, Åhlén & Åkerlunds Förlags AB, har direkt förbindelse med omkring 3 000 tidningsförsäljningsställen (affärer m. fl.) samt dessutom med omkring 2 000 ungdomar, som återförsälja företagets tidningar. Enligt 1948 års pressbyråavtal (§ 1) skall förhållandet mellan pressbyrån och svenska tidningar och tidningsföretag (oavsett om tidningsföretaget är representerat i tidningsutgivareföreningen eller ej) regleras medelst kontrakt, särskilda för dagstidningar och veckotidningar, vartill formulär såsom bilagor fogats vid pressbyråavtalet. Enligt kontraktsformulären ålägges pressbyrån, att för lösnummerförsäljning opartiskt tillhandahålla tidningar vid sina egna försäljningsställen och likaledes opartiskt verkställa distribution till sina återförsäljare på därtill för försäljning av respektive tidningar lämpliga dagar, varjämte stadgas, att pressbyrån skall genom lämpliga åtgärder främja tidningsförsäljningen. I kontrakten regleras i övrigt på ett ingående sätt frågor om leveranser, upplagereglering, utförsäljningspriser, tidningsreturer m. m. Beträffande alla leveranser gäller enligt uttrycklig bestämmelse i båda kontraktsformulären, att pressbyrån mottager desamma i kommission med returrätt för osålda exemplar. I fråga om utförsäljningspriset må anmärkas, att i 1948 års avtal i likhet med äldre pressbyråavtal beträffande såväl dagstidningar som veckotidningar stadgas, att pressbyrån vid försäljning av tidning för sig och sina återförsäljare skall använda det åtryckta priset (med vissa närmare angivna undantag för försäljning på kommunikationsmedel, där i vissa fall ett förhöjt pris får uttagas). Någon bestämmelse, som tillförsäkrar pressbyrån ensamrätt till distribution av tidning till återförsäljare, återfinnes icke vare sig i det egentliga pressbyråavtalet eller de därtill anknutna kontraktsformulären. Förhållandet mellan tidningarna och pressbyrån har sålunda icke karaktären vare sig av formell eller reell exklusivförbindelse. 1 AB Svenska Pressbyråns aktiekapital utgör 2 milj. kronor, varar 0,7 5 i preferensaktier och resten i stamaktier. Utdelning åren 1942—1949 å preferensaktier 8 %, och å stamaktier 35 % åren 1942—1946, 23 % 1947, 21 */« % 1948, 21 % 1949. Bruttoomsättning 1949 191 milj. kronor: härav 120 milj. i egen handelsrörelse och resten i leveranser till återförsäljare. — Utdelning i Pressbyråns Intressenter AB åren 1942—1949 5 %. — Vid aktieteckningen årl940 inbjödos samtliga till tidningsutgivareföreningen anslutna företag att teckna aktier i bolaget. Antalet tidningsföretag som äro aktieägare i Pressbyråns Intressenters AB uppgår till 139, varav dock flertalet endast innehar en eller ett fåtal aktier. Största aktieägare äro Åhlén & Åkerlunds Förlags AB samt Dagens Nyheters AB, vilka tillsammans äga inemot x / 3 av hela antalet aktier. 2 Till jämförelse må anföras, a t t enligt 1946 års företagsinventering funnos 3 135 tobaksaffärer, 1 133 bok- och pappersaffärer, 2 803 kiosker samt 14 631 diversehandelsbutiker.

477 I fråga om pressbyråns direktförsäljning till allmänheten rekommenderas dock i pressbyråavtalet ensamrätt för pressbyrån i viss utsträckning. Det heter härom i avtalet" ( § 3 ) : »Tidningsutgivareföreningen anser att ensamrätten till försäljning av pressalster å Statens Järnvägars och enskilda järnvägars tåg och områden samt i den mån det kan anses gagna dylika publikationers försäljning, även å andra därmed jämförliga områden bör innehas av Pressbyrån och förbinder sig att på Pressbyråns önskan stödja framställning från Pressbyråns sida i syfte att erhålla sådan försäljningsrätt och Pressbyrån å sin sida förbinder sig att efter bästa förmåga handhava sålunda förvärvade rättigheter.» Slutligen upptager pressbyråavtalet vissa bestämmelser, som syfta till att genom inrättande av ett särskilt organ, Svenska tidningsutgivareföreningens kommissionärsnämnd, rationalisera lösnummerförsäljningen. E h u r u bestämmelserna om denna nämnd utgöra en del av pressbyråavtalet, har nämnden till uppgift att reglera icke blott pressbyråns återförsäljarnät, utan även tidningarnas egna direkta förbindelser med tidningsåterförsäljare. Det avsedda stadgandet i pressbyråavtalet är av följande innehåll (§ 2 ) : »För främjande av enhetliga och sunda principer vid tidningsförsäljning i Sverige och för reglering av försäljarnätet med hänsyn till möjligast effektiva försäljning, likvidernas tryggande och skälig begränsning av returexemplaren skall finnas en kommissionärsnämnd. Nämndens verksamhet, som huvudsakligen är av utredande och rådgivande art, utövas enligt för nämnden av tidningsutgivareföreningens styrelse fastställd instruktion. Ändring i eller tillägg till instruktionen kan av tidningsutgivareföreningens styrelse beslutas, såvida Pressbyrån lämnat utan erinran därom väckt förslag.» Till ifrågavarande bestämmelser ansluter sig följande stadgande i de kontraktsformulär, som äro knutna till pressbyråavtalet: »Såväl tidning som Pressbyrån bör taga skälig hänsyn till de anvisningar, som lämnas av Svenska Tidningsutgivareföreningens Kommissionärsnämnd i enlighet med för nämnden gällande instruktion. Skulle tidning eller Pressbyrån i ett särskilt fall icke anse sig kunna utan vidare följa Kommissionärsnämndens anvisningar, skall tidningen, respektive Pressbyrån, därom omedelbart underrätta nämnden under anförande av sina skäl. Pressbyrån är dock skyldig att efterkomma av nämnden beslutat försäljningsförbud.» Som framgår av det sist återgivna stadgandet åligger uttrycklig kontraktsenlig skyldighet endast för pressbyrån att följa av nämnden beslutat försäljningsförbud. Ehuru en motsvarande absolut skyldighet icke stadgas för de olika tidningsföretagen torde även dessa dock som regel ställa sig nämndens beslut till efterrättelse. Emellertid uppgives undantagsvis kunna förekomma, att ett tidningsföretag finner att dess tidning bör föras på ett försäljningsställe, som icke godkänts av nämnden. Tidningen kan då anmäla förhållandet till nämnden och därefter själv distribuera tidningen till återförsäljaren ifråga. Kommissionärsnämnden. Kommissionärsnämnden tillskapades redan i och med tillkomsten av det första pressbyråavtalet år 1932, vilket liksom senare avtal innehöll bestämmelser om denna nämnd; och nämnden har varit verksam alltsedan dess. I stor utsträckning svarade de olika tidningarna vid denna tid fortfarande var och en för sig för leveranserna till återförsäljare. För att få en enhetlig prövning till stånd, när det gällde antagande av nya återförsäljare, tog pressbyråns ledning initiativ till bildande av kommissionärsnämnden.

478 En förebild till kommissionärsnämnden fanns i en i Stockholm verksam särskild nämnd kallad »Stockholmstidningarnas distributionsnämnd», som år 1924 tillsatts inom en sammanslutning av tidningsutgivare i Stockholm (Stockholmspressens ekonomiska förening). "Vid nämnda tid fick vem som ville sälja tidningar i kommission, vilket i Stockholm hade till följd att inom vissa delar av staden uppträdde en sådan mängd tidningsförsäljare, att det till och med på vissa håll kunde förekomma att det uppstod bråk mellan dem, medan samtidigt inom andra delar av staden funnos alltför få försäljare. Dessa förhållanden ansågos ur såväl myndigheternas som allmänhetens synpunkter nödvändiggöra en behovsprövning för antagande av tidningskolportörer. Några år senare utvidgades distributionsnämndens verksamhet till att omfatta även behovsprövning i fråga om fasta återförsäljare (affärer). Distributionsnämnden var därefter verksam som ett särskilt organ för Stockholm ända till början av år 1950, då densamma ombildades till ett lokalutskott för Stockholm av kommissionärsnämnden. Liknande lokalutskott av kommissionärsnämnden hade tidigare kommit till stånd i Göteborg, Malmö och Hälsingborg. Enligt pressbyråavtalet skall för kommissionärsnämndens verksamhet finnas en av tidningsutgivareföreningens styrelse fastställd instruktion. Enligt instruktionen (utfärdad 6/5 1935 med senare ändringar) består nämnden av sju ledamöter. Två av ledamöterna äro självskrivna nämligen verkställande direktörerna i tidningsutgivareföreningen och pressbyrån. Övriga fem ledamöter utses årligen av tidningsutgivareföreningens styrelse, varav två från dagstidningarna i Stockholm, en från dagstidningarna i det övriga Sverige och två från veckotidningarna. För ledamöterna väljas personliga suppleanter. Ordförande i nämnden utses av tidningsutgivareföreningens styrelse bland nämndens ledamöter. 1 För beslut inom nämnden fordras, att vid sammanträde såväl tidningsutgivareföreningen som pressbyrån äro representerade samt att minst tre ledamöter äro närvarande och om beslutet ense. På förslag av nämnden antager tidningsutgivareföreningens styrelse en ombudsman som har att utreda ärendena inom nämnden och verkställa nämndens beslut. I lokalutskott utser tidningsutgivareföreningens styrelse en ledamot såsom representant för nämnden, varjämte pressbyrån i utskottet skall ha en av tidningsutgivareföreningens styrelse i samråd med pressbyrån utsedd adjungerad ledamot. I lokalutskott inträder härjämte en eller flera representanter för lokalpressen. Kommissionärsnämndens ändamål angives i instruktionens § 1 i ordalag, som anknyta till det ovan återgivna stadgandet i pressbyråavtalets § 2. Nämnden förklaras sålunda skola »arbeta för att främja enhetliga och sunda principer vid tidningsförsäljningen inom landet samt att söka få till stånd ett gott samarbete melian de parter, som beröras av hithörande frågor». I samma paragraf förklaras nämnden vidare skola »söka reglera försäljarnätet med hänsyn till å ena sidan en effektivast möjliga försäljning, å andra sidan till likvidernas tryggande och tidningsreturens vederbörliga begränsning». I §§ 2 och 3 av instruktionen meddelas föreskrifter om nämndens verksamhetssätt och verksamhetsområde. Paragraferna ifråga äro av följande innehåll: »§ 2. Verksamhetssätt. Nämnden handlägger till nämnden hänskjutna ärenden angående rättigheter för fasta försäljare att erhålla tidningsleveranser samt desslikes även för kolportörer i städer och sådana samhällen, för vilka ordningssiadgan för rikets städer är gällande. I dessa avseenden äger nämnden, att såväl till tidningarna som till distributionsorganen lämna anvisningar. Nämnden skall föra 1 Praxis har blivit att till nämndens ordförande utses tidningsutgivareföreningens verkställande direktör.

479 förteckning över de firmor och personer, som av nämnden eller dess nedan omförmälda utskott förklarats icke godkända såsom försäljare, samt hålla vederbörliga tidningar, Svenska Pressbyrån och eventuellt andra distributionsorgan underrättade om förteckningens innehåll. § 3. Verksamhetsområde. Nämndens verksamhet avser frågor rörande tidningarnas distribution inom hela landet med undantag av frågor rörande dagstidningarnas distribution inom respektive utgivningsorter.» På de platser där lokalutskott inrättats (Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg) ombesörjer lokalutskottet den prövning som omförmäles i § 2 av instruktionen. Lokalutskottens prövning omfattar även distributionen av de på platsen utkommande dagstidningarna.

Kommissionärsnämndens verksamhet. Enligt sin instruktion har kommissionärsnämnden att handlägga till nämnden »hänskjutna ärenden». Sådant hänskjutande till nämnden eller dess lokalutskott äger som regel rum, då inom pressbyrån fråga uppkommer om antagande av ny återförsäljare, eller inrättande av nytt eget försäljningsställe, ävensom då det på förekommen anledning blir fråga om att avbryta tidningsleveranserna till viss återförsäljare. Då inom visst tidningsföretag uppkommer fråga om antagande av direktåterförsäljare sker i regel likaledes hänskjutning till kommissionärsnämnden om det, med hänsyn till på platsen redan befintliga andra distributionsställen eller av andra orsaker, kan råda tvekan om det berättigade i att upptaga förbindelsen. Stundom inkommer ansökan om erhållande av rättighet att försälja tidningar direkt till kommissionärsnämnden eller dess lokalutskott. Sådan ansökan upptages icke till prövning av nämnden eller dess utskott förrän pressbyrån för sin del behandlat densamma och remitteras därför av nämnden till pressbyrån. Utredning av ärenden inom pressbyrån, vilka skola hänskjutas till nämnden, verkställes i allmänhet av pressbyråns vederbörande distriktavdelningschef eller genom hans försorg. Resultatet av utredningen sammanfattas för kommissionärsnämndens eller dess lokalutskotts behandling av ärendet i en rapport enligt fastställt formulär. I rapporten upptages uppgifter om sökandens person, försäljningsställets läge och beskaffenhet, skyltningsmöjligheter etc, samt antalet tidigare tidningsförsäljare på platsen och deras månadsbruttoförsäljning jämte övriga upplysningar, vilka kunna vara av vikt vid ärendets bedömande, såsom om bebyggelsen, trafikförhållanden o. s. v. Utöver den utredning, som sålunda göres av pressbyrån, kan kommissionärsnämndens ombudsman stundom införskaffa ytterligare upplysningar, i vissa fall i samband med personligt besök på platsen för det ifrågasatta nya tidningsförsäljningsstället. Kommissionärsnämndens utredning innehåller i allmänhet icke upplysningar om vedcrbörandes ekonomiska förhållanden. Då tidningsförsäljningen sker i kommission med redovisning i efterskott är det i allmänhet ej heller erforderligt, att en återförsäljare disponerar kapital. Det förekommer därför knappast, att en person vägras att bli återförsäljare för pressbyrån på grund av bristande ekonomiska förutsättningar. Enär pressbyråns återförsäljare emellertid ha att redovisa för sin försäljning månaden efter den varunder försäljningen skett, kräver pressbyrån numera i regel, att nya återförsäljare lämna borgen eller annan säkerhet för värdet av två månaders leveranser, d. v. s. för leveransmånaden och den månad då likvid erlägges. Det kan nämnas, att pressbyråns kundförluster äro ytterst obetydliga.

480 Vid sin prövning av ärenden om antagande av nya återförsäljare fäster kommissionärsnämnden avgörande vikt vid huruvida det kan anses finnas behov av nytt försäljningsställe eller icke. I viss utsträckning fästes emellertid även avseende vid försäljningsställets art och lokalens beskaffenhet samt i någon mån sökandens person. Behovsprövningen uppges i främsta rummet föranledas av det förhållandet, att tidningarna säljas i kommission. Returen av osålda tidningsexemplar måste av ekonomiska skäl i görligaste mån begränsas. Ett utspridande av tidningsförsäljningen på ett obegränsat antal små försäljningsställen skulle med nödvändighet medföra en ökning av returerna och sålunda innebära en kostnadsökning. En viss restriktivitet måste därför iakttagas. En ytterligare anledning härtill anges vara hänsynen till leverantörens distributionskostnader. Vid försäljning till ett stort antal små försäljningsställen skulle dessa komma att bli alltför höga i förhållande till varans värde. Nämndens vägledande synpunkt h a r därför blivit att å ena sidan skapa ett tidningsförsäljarnät av sådan omfattning, att intet bebyggt område saknar bekväm tillgång till tidningar och å andra sidan förhindra, att försäljningsställenas antal på någon viss ort blir så stort, att verksamhetens lönsamhet undergräves. Nämnden brukar därför icke, förklarar man, tillåta etablering av ett nytt tidningsförsäljningsställe i närheten av redan befintliga. I första hand söker nämnden bilda sig en uppfattning om antagandet av en ny återförsäljare på en viss plats kan beräknas medföra en ökning av tidningsförsäljningen eller endast kommer att innebära en uppdelning av försäljningen på ett större antal återförsäljare; i sistnämnda fall brukar nämnden i allmänhet avslå ansökan om kommissionärskap. I detta sammanhang framhålles från tidningsutgivarhåll med skärpa, att de redan befintliga återförsäljarna icke äro representerade i kommissionärsnämnden och därför icke ha möjlighet att påverka nämndens beslut till förmån för egna intressen samt att nämnden icke heller tager hänsyn till opinionsyttringar som framföras från dylikt håll. 1 Det må dock erinras om att pressbyrån, som i betydande utsträckning bedriver detaljförsäljning från egna försäljningsställen, är representerad i nämnden. I fråga om affärslokalens beskaffenhet anser kommissionärsnämnden, att lokalen om möjligt bör vara belägen i gatunivån och ha goda skyltningsmöjligheter. Åtgärder, som äro ägnade att åstadkomma en förbättring i dessa förhållanden, uppgivas särskilt beaktas av nämnden. Rättighet till tidningsieveranser brukar av nämnden icke meddelas sökande med m i n d r e än denne har hyreskontrakt på viss lokal eller eljest disponerar dylik. Någon speciell branschkunnighet eller andra personliga förutsättningar fordras icke av kommissionärsnämnden för beviljande av rättighet att erhålla tidningsleveranser. En viss prövning av säljarens person anses emellertid böra ske av det skälet, att pressbyrån måste kunna lita på sina återförsäljare så att de icke med returerna återställa sålda och lästa exemplar. Spekulationsaffärer i tidningsförsäljningsrättigheter uppger kommissionärsnämnden ha förmärkts i enstaka fall, men dessa ha dock icke ansetts vara av sådan art, att nämnden funnit anledning att ingripa. Genom samarbete med myndigheter och fastighetsägare söker kommissionärsnämnden vid byggnadsplanering inom nya stadsdelar eller nybyggnadsområden få lokal- och platsbehovet för tidningsförsäljningen tillgodosett på lämpligt sätt. I syfte att inom dylika områden få till 1 Från kioskhandlarehåll har hävdats, att representationen i kommissionärsnämnden är alltför ensidig i det att kioskägarna, vilka uppgå till ett antal av ca 5 000 och i mycket stor omfattning föra tidningar, icke ha möjlighet att framlägga sina synpunkter inför nämnden.

481 stånd lämplig samordning mellan tidnings- och tobaksförsäljningen har visst samarbete från kommissionärsnämndens sida upptagits med den statliga tobaksnämnden. 1 enlighet med detta samarbete brukar kommissionärsnämndens ombudsman få i förväg taga del av tobaksnämndens föredragningslistor och yttra sig angående möjligheterna för de föreslagna tobaksaffärerna att med hänsyn till läge och andra omständigheter erhålla rättighet till tidningsleveranser. I många fall erbjuda kiosker och tobaksaffärer en lämplig förvärvskälla för personer, som på grund av ålder, invaliditet eller sjukdom icke orka med tyngre arbete. Det kan därför stundom vara ett intresse för socialvårdande myndigheter att söka hjälpa en behövande person till en tidningskiosk eller liknande för att därigenom giva hjälp till självhjälp. I den mån så är möjligt uppgives kommissionärsnämndens ombudsman söka medverka till att i dylika fall finna lämpligt försäljningsställe åt vederbörande. Meddelande från kommissionärsnämnden angående behandlade ärenden sker därigenom, att pressbyrån och berörda tidningar tillställas uppgift (å blå kort enligt särskilt formulär) angående varje särskild person eller firma, som icke godkänts såsom försäljare av tidningar. Ansökan om rätt att få återförsälja tidningar brukar ofta av kommissionärsnämnden till en början beviljas endast på prov för viss tid, exempelvis ett halvår eller en sommarsäsong. Man vill under denna tid se hur försäljningen artar sig och h u r försäljaren kan sköta rörelsen. Även fråga om överlåtelse av befintligt tidningsförsäljningsställe till ny innehavare brukar hänskjutas till kommissionärsnämnden för prövning. I flertalet fall blir härvidlag, uppgives det, endast fråga om ett registreringsförfarande. I enstaka fall där ett till ny ägare överlåtet tidningsförsäljningsställe icke anses fylla något behov eller försäljningsstället eljest icke anses motsvara de krav, som bruka uppställas av nämnden, kan emellertid den nye innehavaren av nämnden förvägras rättighet att erhålla tidningsleveranser. Ärenden angående indragning av rättighet för bestående tidningsförsäljningsställe att erhålla leveranser förekomma endast undantagsvis. Rätten att få återförsälja tidningar kan exempelvis förverkas genom att vederbörande icke sköter försäljningen riktigt (oregelbundet öppethållande e. d.) eller ej fullgör sina skyldigheter. Fråga om indragning av rätten att få återförsälja tidningar kan också i enstaka fall uppkomma, då ett försäljningsställe icke kommer upp till en viss minsta försäljningssumma. Summan varierar för olika fall från 10—15 kronor upp till 40—50 kronor för månad eller i enstaka fall mera. En förutsättning för att tidningsförsäljningsrätten av här angiven orsak skall indragas uppgives alltid vara, att tillgången på tidningar trots indragningen kan anses tryggad för allmänheten genom andra lämpligt belägna tidningsförsäljningsställen.

Verksamhetens omfattning. Omfattningen av kommissionärsnämndens verksamhet framgår av nedanstående sammanställning över antalet av nämnden prövade ärenden under åren 1932—1950. Som ett led i tidningarnas strävanden efter det andra världskrigets slut att i möjligaste mån nedbringa förbrukningen av papper indrogs ett betydande antal tidningsrättigheter under tiden 1945—1947. Sistnämnda år indrogs mellan 700 och 800 rättigheter. Många av de försäljare, som mist sina rättigheter att återförsälja tidningar, ansågos föra tidningarna huvudsakligast för att ha dem för egen läsning. 31—116665 Bil.

482 Av kommissionärsnämnden prövade ansökningar om tidningsrättigheter åren 1932—1950

1932/33 1933/34 1934/35 1935/36 1936/37 1937/38 1938/39 1939/40 1940/41 1941/42 1942/43 1943/44 1944/45 1945/46 1946/47 1947/48 1948/49 1949/50 Summa

Godkända

Icke godkända

Summa avgjorda ärenden

Icke godkända i % av s:a avgjorda ärenden

94 120 124 211 243 390 335 272 158 185 158 252 308 408 351 338 401 420

206 248 297 315 348 472 351 260 185 142 112 165 245 392 318 353 282 388

300 368 421 526 591 862 686 532 343 327 270 417 553 800 669 691 683 808

69 67 71 60 59 55 51 49 54 43 41 40 44 49 48 51 41 48

4 768

5 079

9 847

Pressens rådgivande n ä m n d . Avslutningsvis må anmärkas, att kommissionärsnämnden även fått till uppgift att vaka över att för moral och allmän sedlighet anstötliga pressalster icke spridas genom de ordinarie tidningsförsäljningsställena. I den för nämnden gällande instruktionen heter det härom (§ 1 andra s t y c k e t ) : »Begreppet sunda principer skall här även innefatta, att tidningsförsäljningen sker utan samband med varor, som kunna anses skada moral eller allmän sedlighet.» Till hjälp åt nämnden för bedömande av hithörande frågor har ett särskilt organ inrättats, »Pressens rådgivande nämnd», som består av tre av tidningsutgivareföreningen utsedda, allmänt aktade, ojäviga personer. Den rådgivande nämnden har att avgiva utlåtande i ärenden, som hänskjutas till densamma, men kommissionärsnämnden fattar självständigt beslut såväl om hänvändelse skall ske till den rådgivande nämnden som om eventuellt erforderliga åtgärder. Genom ett särskilt tillägg till instruktionen hänfördes från år 1940 under här angivna förfarande även sådana pressalster, som föllo under det under krigsåren gällande transportförbudet, vilket tillägg emellertid borttogs år 1945. Den yttersta åtgärd, som kommissionärsnämnden kan vidtaga i här avsedda fall, torde vara avstängning eller hot om avstängning från tidningsleveranser därest vederbörande tidningsförsäljare icke aktar följa kommissionärsnämndens anvisningar. Såsom exempel på här angivna verksamhet må anföras, att kommissionärsnämnden och dess lokalnämnder åren 1938 och 1939 underställde Pressens rådgivande nämnd frågan huruvida vissa särskilt angivna i Frankrike tryckta tidskrifter med pornografiskt text- och bildinnehåll kunde anses såra tukt, sedlighet eller allmän anständighet. Sedan Pressens rådgivande nämnd uttalat, att detta vore fallet, anmodade kommissionärsnämnden och dess lokala nämnder i två cryckta cirkulärskrivelser ställda till de försäljningsorgan, som distribuera eller

483 försälja tidningar att »helt upphöra med distribution och försäljning» av de ber ö r d a namngivna publikationerna »därest de önska behålla rättigheten att distribuera och saluföra de tidningar, som äro representerade i Svenska Tidningsutgivareföreningen». Kommissionssystemet vid tidningsdistribution. Att kommissionssystemet allmänt tillämpas vid återförsäljning av tidningar brukar på tidningsutgivarehåll motiveras med huvudsakligen två skäl. Det ena skälet är, att man i avsikt att giva full effekt åt den grundlagsstadgade tryckfriheten velat ställa det kravet på återförsäljarna, att dessa opartiskt skola i tillräckligt antal tillhandahålla alla tidningar, som över huvud efterfrågas, oavsett tidningarnas karaktär i politiskt, religiöst eller annat avseende. Om återförsäljaren skulle löpa egen ekonomisk risk vid varje inköp av tidning i och för försäljning, skulle, menar man, detta hans risktagande icke kunna undgå att påverka försäljningen, då han måste förutsättas sträva att nedbringa sina förluster till ett minimum. Tidningar, som blott sporadiskt blevo föremål för efterfrågan, skulle han överhuvud icke ha intresse att saluföra regelbundet. Dylika tidningars möjligheter att vinna spridning skulle därför allvarligt begränsas. Under försäljningstiden skulle försäljaren vidare ha vinning av att påverka kundkretsen till att inköpa de ur hans synpunkt lämpligaste tidningarna. Genom kommissionssystemet frånkopplas däremot försäljarens ekonomiska intresse av att sälja en viss tidning. Det andra skälet är att tidningarna genom kommissionssystemet få möjlighet att smidigare anpassa sin försäljning efter den vid olika tider och på olika platser med hänsyn till tidningarnas nyhetsmaterial eller övriga innehåll varierande efterfrågan. En tidningsutgivare kan i vissa fall förutse, att ett tidningsnummer kommer att röna särskild efterfrågan. Det kan vara fråga om en händelse av allmän vikt, som ökar upplagan över hela landet. Det kan också vara fråga om en lokalbetonad nyhet eller skildring, som endast har sin betydelse för upplagan i en särskild landsdel. Av praktiska skäl är det omöjligt, i varje fall för dagstidningarna, att avvakta försäljarens egen begäran om ett större antal exemplar. Vid tillämpande av kommissionssystemet kan tidningsföretaget eller pressbyrån utan att tillfråga återförsäljaren bestämma det antal exemplar som tillställes denne. Vid återförsäljning i fast räkning skulle ett så smidigt system för reglering av upplagans storlek icke kunna tillämpas. Kommissionssystemet medför dock även vissa nackdelar för tidningsföretagen. Återförsäljarnas fria rekvisitionsrält medför såsom ovan nämnts, att returer av osålda exemplar bli ofrånkomliga, vilket — i jämförelse med system med köp endast i fast räkning —• innebär ökade kostnader för papper, redovisning, inkassering samt återtagande av returexemplar. Returerna uppgivas, vid tillämpande av nuvarande system vid återförsäljning av tidningar, hålla sig omkring 20—30 procent för dagstidningar och omkring 15—20 procent för veckotidningar.

ANNONSFÖRMEDLING. Annonsförcnedlare. Tidningarna mottaga annonser endera direkt från vederbörande annonsör eller genom förmedling av annan tidnings annonsexpedition, annons- och tidningskontor eller annonsbyråer. Tidningarnas annonsexpeditioner samt annons- och tidningskontoren förmedla i allmänhet lokalbetonade annonser såsom detaljhan-

484 dels- och nöjesannonser samt tillfälliga annonser, t. ex. familjeannonser, småannonser och s. k. rubrikannonser. Annonsbyråerna h a n d h a huvudsakligen s. k. riksannonsering. De beställa därvid annonser hos tidningarna i eget namn och stå även i betalningsansvar (delcredere) för annonserna gentemot tidningarna. Byråerna tillhandagå därjämte annonsörer med annonsernas utformning, lämna förslag på de för det särskilda fallet mest lämpade annonsorganen samt biträda i övrigt med all den hjälp annonsören är i behov av för annonseringens genomförande. Tillförlitliga uppgifter angående hur stor del av den totala annonsvolymen som belöper på annonsbyråerna saknas. Enligt en 1942 av annonsbyråerna verkställd uppskattning skulle emellertid deras andel av den totala annonsvolymen i dagspressen uppgå till omkring 1U. Från tidningsutgivarhåll h a r anförts, att mellan 40—50 procent av den kommersiella annonseringen torde förmedlas av annonsbyråerna. Annonsbyråernas förmedling till dagspressen uppgick år 1945 till 27 milj. kronor (annonsörernas netto). Byråernas totala omsättning år 1948 utgjorde omkring 60 milj. kronor. Annonsbyråerna sysselsatte år 1945 omkring 800 personer, därav 1U reklammän och Vs tecknare. 1 De frågor, som beträffande annonsanskaffningen kommit att stå i förgrunden för tidningarnas samarbete, utgöras av annonsförmedlarnas ställning och deras rätt till provision. Den lösning, man kommit fram till, innebär, att tidningarna i fråga om annonsbyråerna genomfört ett särskilt »auktorisationsförfarande» samt att förmedlingsprovision för annonsanskaffning endast utgår till — förutom vissa slag av särskilt angivna annonsförmedlare — de annonsbyråer som i enlighet härmed auktoriserats av tidningarna. Tidigare samarbete mellan annonsbyråerna och tidningarna. Under tiden fram till det första världskriget utgingo tidningarnas provisioner till annonsförmedlare icke efter för de olika tidningarna enhetliga normer; det förekom också att i synnerhet mindre ekonomiskt bärkraftiga tidningar under påverkan av smidiga annonsörer och annonsförmedlare pressades att frångå sina tillkännagivna annonspriser. Särskilt för annonsbyråerna framstodo dessa förhållanden såsom otillfredsställande. Ett försök att åstadkomma större enhetlighet gjordes år 1915, då sex annonsbyråer sammanslöto sig i den s. k. »tariffcentralen», vilken slöt avtal med till en början sju stockholmstidningar, enligt vilka avtal tidningarna förbundo sig att vid vite följa tillkännagivna priser och rabatter. År 1917 bildade de tidningar, sammanlagt 75, som då tecknat kontrakt med tariffcentralen, en sammanslutning »Pressens förtroenderåd», som bl. a. skulle företräda tidningarnas intressen i förhållande till tariffcentralen. Förtroenderådet träffade samma år ett avtal med 12 av de då verksamma annonsbyråerna. En form av auktorisation av annonsbyråer kom till stånd genom en bestämmelse i avtalet av innehåll, att förtroenderådet årligen skulle fastställa det antal byråer, som fingo vara medlemmar i tariffcentralen så »att detta icke blir större än som kan anses förenligt med och nyttigt med hänsyn till en sund konkurrens». En inventer i n g år 1917 av samtliga annonsförmedlare visade att nämnda år funnos 30 annonsbyråer samt 91 inlämningsställen, varav mer än hälften i Stockholm; 49 tidningar hade s. k. annonskontor. År 1923 upptogs inom tidningsutgivareföreningen frågan om annonsförmedlarnas ställning, som tidigare varit föremål för åtskilliga överläggningar, på nytt till behandling, närmast med anledning av att annonsbyråerna vid denna tid 1 Enligt den s. k. 1947 års annonsutredning; se Den Svenska Marknaden för år 1949, s. 143 o. f.

485 ansågos åtnjuta alltför höga provisioner, beräknade i procent av annonspriserna, vilka provisionssatser icke sänkts trots att annonspriserna måst ökas. Överläggningarna resulterade i ett avtal mellan tidningsutgivareföreningen och »annonsbyråernas ekonomiska förening» enligt vilket inom tidningsutgivareföreningen skulle tillsättas en särskild nämnd, den s. k. »annonsnämnden», som fick i uppdrag att auktorisera ett visst antal annonsbyråer. Härigenom hade det inledningsvis berörda, ännu bestående s. k. annonsbyråsystemet införts i Sverige. Det antal annonsbyråer, som skulle kunna meddelas auktorisation, hade till att börja med bestämts till 11, men i själva verket kommo ursprungligen endast 9 byråer att få auktorisation. Av dessa hade 8 tillhört Tariffcentralen, som 1923 hade 10 medlemmar. I fråga om tillämpade provisionssatser och andra angelägenheter förutsattes individuella kontrakt mellan de olika tidningarna och en eller flera av de auktoriserade byråerna. Hade emellertid sådant kontrakt tecknats mellan viss tidning och en annonsbyrå, voro även övriga auktoriserade byråer bundna av överenskommelsen gentemot tidningen i fråga. 1 År 1931 avlöstes förfarandet med särskilda avtal mellan de olika tidningarna och de auktoriserade annonsbyråerna av ett enhetligt avtal, det s. k. annonsavtalet, slutet mellan tidningsutgivareföreningen och de auktoriserade annonsbyråerna; till detta avtal hade de olika tidningarna möjlighet att ansluta sig. Annonsavtalet har sedermera varit föremål för ett flertal ändringar och omarbetningar av såväl saklig som formell natur. Gällande bestämmelser. Nu gällande annonsavtal är dagtecknat den 1 november 1947 och gäller från och med den 1 januari 1948 till och med den 31 december 1949 med förlängning på ett år i sänder vid utebliven uppsägning från någon av parterna. Till avtalet 1 Deflationsperioden i början av 1920-talet hade lett till att konkurensen mellan annonsbyråerna blev hård. I syfte att i någon mån leda utvecklingen in på andra banor träffades år 1925 i Rättvik ett avtal det s. k. »Rättviksavtalet» mellan sex annonsbyråer. I ingressen till avtalet påpekas, att 1923 års avtal i stort sett varit till fromma för annonsväsendets sunda utveckling, men att det icke främjat det för tidningar och byråer önskvärda målet — att bryta ny mark för annonsbranschen. Ackvisitionsarbetet hade enligt avtalsingressen i alltför stor utsträckning kommit att gå ut på en osund och onyttig konkurrens om tidningarnas egna eller de olika byråernas förutvarande kunder, utmynnande i oproportionerligt dyrt servicearbete, hemliga provisioner, osunda kassarabatter såsom hög rabatt för förskottslikvid, vilken i verkligheten icke varit någon förskottslikvid etc. För att råda bot på missförhållanden av dylik art kommo de sex annonsbyråerna överens om att upprätta förteckning över såväl tidningarnas som byråernas annonskunder under föregående år och att ej konkurrera sinsemellan om dessa. Den byrå som övertog dylik kund skulle erlägga viss andel av provisionen som böter till en gemensam kassa. Vidare träffades avtal om kvotering av den totala annonstillförseln mellan annonsbyråerna (8 st.). Kvoterna varierade mellan 2 % och 33 %. Vid överskridande av kvoten skulle viss återbäring ske till en gemensam kassa, ur vilken ersättning skulle lämnas till byrå med underskott på kvoten. Man förband sig att »till det yttersta utnyttja sina organisationer för vidgadet av annonsmarknaden och göra en intensiv propaganda för varumärkta varor för att dymedelst försöka skapa nya annonsobjekt». Avtalet fullföljdes genom olika åtgärder. Bl. a. beslöts att att upprätta listor över potentiella annonsörer och fördela dessa på byråerna enligt kvoteringsbestämmelserna. Av annonsbyråernas branschsammanslutning, »Annonsbyråernas ekonomiska förening» antogs en fullständig prislista för teckningar av olika slag, klichéer, sättningar och andra debiterbara priser att tillämpas av föreningens medlemmar. I det avtal som 1931 avlöste 1923 års avtal, stadgades i fråga om konkurrensen mellan byråerna, att denna skulle vara lojal men fri och att annonsbyråerna icke fingo träffa avtal sinsemellan, som hindrade eller inskränkte den fria konkurrensen dem emellan. Rättviksavtalets kvoteringsbestämmelser, som redan efter några år hade blivit allt svårare att tillämpa på grund av krav på jämkningar, voro därmed helt ur kraft.

486 ansluta sig »Normer för annonsväsendet i Sverige», fastställda den 23 oktober 1947 av tidningsutgivareföreningen. Innehållet i berörda normer för annonsväsendet ingick tidigare i huvudsak som en del av själva annonsavtalet, men utbröts 1947 vid omredigeringen av avtalet. Enligt 1948 års annonsavtal (§ 2) auktoriserar tidningsutgivareföreningen svenska annonsbyråer med iakttagande av i huvudsak följande grunder och villkor: »1) annonsbyråverksamheten skall bedrivas i form av lagligen inregistrerat aktiebolag; 2) annonsbyrås ledare skola ha gjort sig kända som r e d b a r a och lojala affärsmän och ådagalagt sådan skicklighet inom yrket, att annonsbyrån u n d e r deras ledning kan antagas komma att främja svenskt näringsliv och svensk reklam. Ledare av svensk auktoriserad annonsbyrå skola ägna sin huvudsakliga verksamhet åt annonsbyrån och må icke utan tidningsutgivareföreningens medgivande åtaga sig annat uppdrag av större omfattning; 3) annonsbyrås ekonomiska resurser skola vara tillräckliga för verksamhetens bedrivande efter sunda riktlinjer; 4) annonsbyrås bolagsordning skall ingivas till tidningsutgivareföreningen för godkännande.» I anslutning till berörda stadgande förklaras i avtalet, att tidningsutgivareföreningen innan ny auktorisation av annonsbyrå sker, må bereda de svenska annonsbyråer, som äro auktoriserade, tillfälle att yttra sig. Auktorisationen kan enligt avtalet ( § 5 ) av tidningsutgivareföreningens styrelse förklaras förverkad, om i fråga om äganderättsförhållandena till auktoriserad byrå eller eljest förutsättningarna för auktorisation icke längre förefinnas eller om bestämmelserna i annonsavtalet i märklig mån avsiktligen åsidosatts. I fråga om provision för ingiven annons stadgas i avtalet (§ 7 ) , att provision utgår till svensk auktoriserad annonsbyrå med 14—2,1,5 procent (olika för olika i avtalet n ä r m a r e angivna fall) 1 , till utländsk annonsbyrå med 15 procent samt till annons- och tidningskontor ävensom tidnings annonsexpedition med 10 procent, men att andra provisioner än som sålunda fastställts, vare sig öppna eller hemliga, icke få givas eller mottagas. Det må anmärkas, att i anslutning härtill i förhandlingsprotokollet vid avtalets tillkomst i oktober 1947 antecknats, att annonsb y r å e r n a voro ense med tidningarna om, att annonsbyrå i första h a n d skulle koncentrera sin nyanskaffning på sådana företag, som voro eller hade förutsättningar att bli riksannonsörer. Enligt annonsavtalet skall finnas en av tidningsutgivareföreningen och de auktoriserade annonsbyråerna inrättad nämnd, »annonsavtalsnämnden», som enligt en av parterna antagen särskild instruktion har till ändamål bl. a., att arbeta för främjande av sunda förhållanden inom annonsväsendet i landet, att befordra samverkan mellan tidningarna och de auktoriserade annonsbyråerna samt att Verka för tidningarnas anslutning till gällande annonsavtal och för berörda parters efterlevnad av detsamma, ävensom att efter anmälan av part söka åstadkomma enighet i fråga om tillämpning av avtalet eller mellan parter däri. Nämnden be1 Provisionen räknas på annonsörens netto d. v. s. annonsbeloppet minus annonsörens rabatt. Provisionsatsens storlek står i regel i omvänd proportion till tidningarnas annonsintäkter och annonspriser. De största tidningarna i Stockholm lämna sålunda 15 % provision, tidningarna i Göteborg och Malmö 19 % och tidningar i övriga delar av landet 21 1 / 2 %. Annonsbyrå åtnjuter kredit under högst 30 dagar från fakturadatum, varvid byrå äger åtnjuta 2 % kassarabatt på kontantbelopp.

487 står av tre ledamöter, utsedda av tidningsutgivareföreningen, och tre ledamöter utsedda av byråerna. Härjämte finnes tillsatt en permanent skiljenämnd med uppgift att övervaka annonsavtalets bestämmelser. Har part brutit mot annonsavtalet eller icke ställt sig skiljenämndens utlåtande till efterrättelse äger skiljenämnden, oavsett om ekonomisk skada vållats eller ej, utdöma skäligt vite, att med hälften av beloppet tillfalla vardera tidningsutgivareföreningen och byråerna. Skiljenämnden äger enligt avtalet förelägga felande part att vid till visst belopp bestämt vite icke upprepa förseelse. Såväl tidningar som auktoriserade annonsbyråer ha slutligen enligt annonsavtalet att avgiva skriftlig förbindelse, att avtalet är för samtliga tidningsföretagets tidningar, respektive för annonsbyrån till alla delar bindande samt att vederbörande likaledes förbinder sig att tillämpa de av tidningsutgivareföreningen fastställda »Normer för annonsväsendet i Sverige». Av tidningsutgivareföreningen fastställda »normer för annonsväsendet i Sverige», vilka, såsom förut angivits, ansluta sig till det nu gällande annonsavtalet, utgöras av dels »allmänna bestämmelser», innefattande ordningsföreskrifter, tekniska föreskrifter och dylikt, dels ock »bestämmelser rörande annonsförmedling». I sistnämnda hänseende stadgas bl. a., att provision icke får utbetalas annat än till annonsförmedlare. Annonsförmedlare är allenast a) svensk auktoriserad annonsbyrå, b) utländsk annonsbyrå, c) annons- och tidningskontor, ävensom tidningsannonsexpedition samt d) meddelare eller ortsombud till tidning. För att förhindra ett kringgående av bestämmelserna om provision genom lämnande av s. k. »returprovision» stadgas vidare, att annonsförmedlare icke får »under någon form eller förevändning direkt eller indirekt avstå sin provision eller del därav till annonsör». Ytterligare stadgas i detta sammanhang: »Betalning, ersättning eller annan förmån till annonsör eller i dennes tjänst varande eller av rörelsen intresserad person för att därigenom förvärva annonsorder eller behålla annonsör som kund får icke lämnas av tidning eller annonsförmedlare.» Såsom sådan otillåten betalning, ersättning eller annan förmån betecknas även att till annonsörs förfogande ställa teckningar, klichéer, fotografier eller annat material utan att härför debitera hela kostnaden. Vissa bestämmelser meddelas vidare i syfte att skapa garantier för att auktoriserade annonsbyråer äro fullt självständiga företag utan beroende av annonsör, tidning eller tryckeri samt att byråerna uteslutande driva annonsbyrårörelse och därmed direkt förenlig verksamhet. I fråga om annonsbyråerna stadgas slutligen bl. a. följande: »Annonsbyrå skall efter bästa förmåga och omdöme objektivt och oväldigt stå annonsörerna till tjänst och därvid städse iakttaga god affärssed.» »Konkurrensen mellan auktoriserade annonsbyråer skall vara fri och lojal. Annonsbyråerna få icke sinsemellan träffa avtal, som h i n d r a eller inskränka konkurrensen dem emellan.» »Auktoriserad annonsbyrå får icke debitera andra priser än tidningarnas prislistor ange.» I fråga om tidningarnas annonspriser föreskrives, att tidnings annonspriser med eventuella rabatter alltid skola föreligga offentliggjorda i en av tidningen utgiven annonsprislista. Andra prisbestämmelser än däri angivna få enligt samma stadgande icke tillämpas u n d e r prislistans giltighetstid; dock att annonser för välgörande ändamål, politiska tillkännagivanden ävensom, på visst villkor, annonser som på grund av speciellt nyhetsvärde av ålder prissatts efter lägre tariff må prissättas enligt gottfinnande. Allmänt tillämpas av de olika tidningarna annonsörrabatt i förhållande till omfattningen av vederbörande annonsörs annonsering. Denna rabatt utgår i regel per kalenderår.

488 Ett undantag från annonsavtalets bestämmelser förelåg under åren 1932 1947; enligt ett särskilt avtal — som numera upphört att gälla — mellan tidningsutgivareföreningen, de auktoriserade annonsbyråerna samt ett antal större industriföretag och några livförsäkringsbolag, skulle dessa industri- och försäkringsbolag ha rätt att driva den s. k. AB Anderséngruppens annonsexpedition, som de gemensamt ägde. För annonsexpeditionen gällde enligt avtalet i huvudsak samma villkor som för de auktoriserade byråerna, ehuru annonsexpeditionen dock tillerkänts en 5 procent lägre provision än de auktoriserade byråerna. Den avgörande skillnaden låg däri, att annonsexpeditionen i motsats till de auktoriserade byråerna ägde rätt att avlöna reklammän, som voro anställda hos de skilda företagen samt på dylikt sätt kunde giva dessa del av den på expeditionen belöpande provisionen (returprovision). De anslutna företagens del i provisionen var i övrigt begränsad till eventuell utdelning på de olika företagens aktieinnehav. Expeditionen ägde icke rätt att förmedla annonser från företag, som icke tillhörde den grupp av företag, som expeditionen representerade. Genom detta särskilda avtal lämnades sålunda de till annonsexpeditionen anslutna företagen möjlighet att ombesörja sin egen annonsering och därvid komma i åtnjutande av viss del av förmedlingsprovisionen, som genom de stränga bestämmelserna om förbud mot s. k. returprovision eljest är förbehållen de auktoriserade byråerna.

Tillämpningen av auktorisationsförfarandet. Till annonsavtalet äro i början av 1951 anslutna 198 tidningsföretag, som tillsammans utgiva 253 tidningar och tidskrifter. Samtliga anslutna tidningsföretag äro representerade i tidningsutgivareföreningen. För de anslutna tidningarna är annonsavtalet och de därtill anknutna normerna för annonsväsendet till alla delar bindande. F ö r övriga tidningar torde avtalet och normerna få anses vara av normerande karaktär. Antalet auktoriserade annonsbyråer utgör 16 i början av 1951, av vilka 13 äro belägna i Stockholm, 2 i Göteborg och 1 i Motala. Två av stockholmsbyråerna ha filialer i Göteborg och Malmö samt en av dessa därjämte i Hälsingborg. Filialerna ha samtliga självständig ställning. Av byråerna uppgivas endast två h a fullständig service, medan övriga specialiserat sig i ett och annat avseende. Några av byråerna taga sålunda endast affärsföretag som kunder och i något fall t. o. m. uteslutande storannonsörer. Ehuru endast en av de auktoriserade byråerna öppet deklarerar att den endast tar en kund i varje bransch, uppgivas flertalet byråer i praktiken följa liknande principer. I fråga om omfattningen av den prövning för auktorisalion som utföres av tidningsutgivareföreningen må upplysas, att under åren 1943—1949 förelegat 20 ansökningar om auktorisation. Av dessa biföllos 3 varjämte en bifölls under vissa förutsättningar 1 , medan 16 avslogos. Till jämförelse må nämnas, att under hela perioden 1924—1942 endast förelågo 19 ansökningar, varav 5 biföllos. Det bör anmärkas, att åtskilliga av de ovan redovisade ansökningarna kommo från personer eller företag, som tidigare erhållit avslag på ansökan om auktorisation. Tillförlitliga uppgifter om antalet i landet verksamma icke auktoriserade annonsbyråer saknas. Emellertid må nämnas, att i yrkesregistret till rikstelefonkatalogens stockholmsdel under rubriken »annonsbyråer» finnas upptagna ett fyrtiotal företag, som icke inneha auktorisation. 1

Sedan sökanden begärt auktorisationens uppskjutande förföll ansökan.

489 Enär tidningarna enligt annonsavtalet icke ha rätt att utbetala förmedlingsprovision till ej auktoriserade annonsbyråer är uppenbart, att dessa icke ha möjlighet att i nämnvärd utsträckning syssla med annonsförmedling till tidningarna, utan äro hänvisade till att för sina uppdragsgivares räkning h a n d h a andra reklamuppgifter än tidningsannonsering.

Motivering för och kritik av det nuvarande annonsbyråsystemet. De skäl som från tidningarnas sida anföres såsom motiv för tillkomsten och bibehållandet av det s. k. annonsbyråsystemet utgöras dels därav att den genom annonsavtalet upprätthållna ordningen ansetts vara en nödvändig förutsättning för en sund utveckling av den svenska reklamen, dels ock att det därigenom blivit möjligt för tidningarna att begränsa sina kreditrisker och kreditförluster. I förstnämnda hänseende framhålles främst betydelsen av den allmänna service, som annonsbyråerna med deras härför särskilt utbildade personal lämna annonsörerna, omfattande uppslag för annonseringens inriktning, utväljande av de för det särskilda fallet mest lämpliga annonsorganen samt annonsernas reklamtekniska utformning, ävensom all annan hjälp i samband med annonseringen. I andra h a n d betonas vikten av den värvning av annonskunder, som byråerna utföra för tidningarnas räkning. För den s. k. lokalannonseringen kunde väl, förklaras det, h ä r avsedda uppgifter — såsom också i viss utsträckning är fallet i fråga om de större dagstidningarna — utan olägenhet ombesörjas av de olika tidningsföretagen var för sig genom särskilda avdelningar. När det gäller kommersiell annonsering av större omfattning och särskilt s. k. riksannonsering, som äger r u m samtidigt i ett flertal olika tidningar och tidskrifter, är emellertid, hävdas det från tidningsutgivareföreningens sida, såväl ur tidningarnas som annonsörernas synpunkt lämpligast och mest ändamålsenligt, att ifrågavarande uppgifter handhavas av särskilda från de olika tidningarna fristående företag. Detta möjliggöres genom den ordning, som tillskapats genom annonsbyråavtalet och den särskilda förmedlingsprovision, som enligt avtalet tillerkänts de auktoriserade byråerna för deras här avsedda verksamhet. Beträffande begränsningen i fråga om kreditriskerna och kreditförlusterna erinras om att de auktoriserade byråerna ha betalningsansvaret för all den annonsering, som går genom byråerna, samt att de krav i ekonomiskt hänseende som ställas för auktorisation i enlighet därmed äro tämligen stränga. För auktorisation av annonsbyrå kräves sålunda att företaget drives i form av aktiebolag med ett aktiekapital av minst 150 000 kronor. Tidningsutgivareföreningen uppger sig inte ha något intresse i och för sig att hålla nere antalet auktoriserade annonsbyråer. Skälet för återhållsamheten vid auktorisation av nya byråer uppges främst vara, att de sökande i allmänhet icke fyllt de krav tidningsutgivareföreningen ställer i fråga om personliga kvalifikationer och kapitalresurser. För att en annonsbyrå skall kunna fylla sin uppgift bör den kunna lämna en fullgod och allsidig service, något som förutsätter en viss omfattning av rörelsen. F r å n de auktoriserade byråernas sida framhålles bl. a. att målet för annonsbyråernas strävanden under flera decennier varit att söka få svensk reklam att nå en så hög standard och effektivitet som möjligt. Erfarenheten såväl i Sverige som i andra länder med högtstående reklamväsen har visat, att detta endast är möjligt att uppnå om åt annonsbyråsystemet gives en sådan stadga som vinnes genom ett auktorisationsförfarande. Av största vikt är att yrkesutövarna inom

490 branschen ha goda kvalifikationer i alla avseenden. För annonsbyråerna är det ej fråga om att sälja färdiga varor utan tjänster av ömtåligt slag. Priskonkurrens kan härigenom lätt medföra faror för arbetets kvalitet. Annonsbyråernas provision har fastställts så, att byråerna få sina kostnader täckta och därutöver en skälig vinst. Det framhålles i sammanhanget, att provisionssatserna äro så pressade, att nystartade byråer kunna riskera att få arbeta utan vinst under åtskilliga år. Först vid en för svenska förhållanden så pass avsevärd omsättning som 2 milj. kronor säges en annonsbyrå bli någorlunda räntabel. I själva verket torde därför, enligt annonsbyråerna, den relativt låga frekvensen ansökningar om auktorisering delvis sammanhänga därmed, att det är svårt att anskaffa kapital för en rörelse, som med säkerhet går med förlust under flera år och sannolikt ej når räntabilitetsstadiet på 5 år. Vid bedömande av auktorisationsansökan beträffande vilken annonsbyråerna få yttra sig tar man endast hänsyn till vederbörandes kvalifikationer. Det är dock tidningsutgivareföreningen ensam som avgör fråga om auktorisation, varför varje tal om monopolsträvanden från annonsbyråernas sida saknar grund. De auktoriserade annonsbyråerna uppge sig lika litet som tidningarna ha någon önskan att bidraga till uppkomsten av ett slutet skrå. Representanter för de icke auktoriserade annonsbyråerna göra gällande, att uppgiften att förmedla annonser måste betraktas som ett förtroendeuppdrag och att det därför är rimligt, att vissa krav ställas på annonsbyråerna i fråga om kunnig personal, ekonomi etc. Kraven på auktorisation anses dock vara abnormt stränga i Sverige särskilt i jämförelse med länder såsom exempelvis England och Danmark, vilket förhållande hindrat många goda krafter inom branschen att utvecklas. Då de icke auktoriserade annonsbyråerna ej åtnjuta någon provision för förmedlade annonser från tidningarna äro de hänvisade att få ersättning för sina kostnader för utarbetande av annonskampanjer av de auktoriserade byråerna och av annonsörerna. Därvid framstår det såsom en orättvisa gentemot de icke auktoriserade byråerna, att en dylik byrå för exempelvis en fullständigt utarbetad annonskampanj icke kan få täckning för någon del av sina kostnader genom provision från tidningarna, medan en auktoriserad byrå som kanske endast förmedlar den av annan annonsbyrå utarbetade kampanjen kommer i åtnjutande av en betydande provision, som utgår i procent av annonsorderns storlek. Kritik mot den genom annonsavtalet genomförda ordningen inom annonsbranschen har framförts särskilt från annonsörshåll genom den av vissa större, huvudsakligen riksannonsörer bildade »Svenska annonsörers förening». Det betonas därvid, att kritiken icke riktar sig mot strävandena att genom samarbete mellan intresserade parter upprätthålla en viss ordning på annonsmarknaden, enär ett betydande mått av samarbete på detta område vore lika påkallat och nödvändigt ur det helas synpunkt som på flertalet andra områden inom det moderna näringslivet, utan endast avser särskilda missförhållanden, som man anser att det förefintliga samarbetet kommit att uppvisa. Kritikerna peka i detta hänseende på att de tidigare annonsavtalen varit väsentligen dikterade av tidningsparten och att detta alltjämt är förhållandet med 1948 års annonsavtal. Även om tidningsutgivareföreningens omtanke om annonsbyråerna och den stränga regleringen av byråernas verksamhet rent historiskt sett vore förklarlig med hänsyn till annonsbyråernas insatser för ett främjande av tidningsannonseringen, vilka insatser i detta hänseende medges ha varit av stor betydelse, menar man, att de nuvarande förhållandena icke längre motivera en dylik ensidighet. Läget har, förklarar man.

491 nu förändrats därhän att det väsentliga i annonsbyråernas verksamhet icke längre är ackvisitionsarbete för tidningarnas räkning utan byråernas service åt annonsörerna. De invändningar mot annonsavtalet och det s. k. annonsbyråsystemet, som framställas, avse huvudsakligast två förhållanden, nämligen dels reglerna för förmedlingsprovisionen och dels tidningsutgivareföreningens restriktiva tillämpning av auktorisationsförfarandet. I fråga om förmedlingsprovisionen göres gällande, att det måste anses orimligt, att den ersättning, som auktoriserade annonsbyråer erhålla i form av en procentuellt fastställd förmedlingsprovision utgår alldeles oberoende av den faktiska prestation, som annonsbyrån i det särskilda fallet utför. Härtill kommer, att ett större företag med egen reklamavdelning, vilken på ett tillfredsställande sätt kan utforma och ombesörja förutom andra reklamuppgifter även företagets tidningsannonsering, icke erhåller den ersättning i form av provision, som skulle ha tillkommit en auktoriserad annonsbyrå, därest denna för företagets räkning utformat och ombesörjt tidningsannonseringen. Ifrågavarande ekonomiska diskriminering har, hävdas det, försvårat reklamens anknytning till och samordning med annonsörernas produktions- och distributionsverksamhet. En fastare sådan anknytning, vore dock, anför man, bland annat av betydelse för att reklamen skall bli mera upplysande för de av densamma berörda konsumentgrupperna. Det må i anslutning härtill anmärkas, att det från kritikernas sida göres gällande, att annonsörerna också i betydande utsträckning kommit att använda de auktoriserade annonsbyråerna endast för sin tidningsannonsering, och att när det gällt andra reklammedel än tidningsannonsering, annonsörernas egna reklamavdelning och ej auktoriserade reklambyråer fått allt större betydelse. 1 I vad avser tidningsutgivareföreningens handhavande av auktorisationsförfarandet anses på kritikernas sida, att det skett en anmärkningsvärd begränsning av antalet auktoriserade annonsbyråer och att denna begränsning berott på en mycket hårdhänt tillämpning av principen om behovsprövning. Antalet auktoriserade annonsbyråer har, förklarar man, till följd härav icke ökat i rimlig proportion till tidningsannonseringens utveckling. Att antalet avslagna ansökningar om auktorisation likväl icke blivit större än som är fallet, torde, anför man, ha sin orsak däri, att åtskilliga möjliga sökande avstått från att söka auktorisation på grund av sin vetskap om den stränga tillämpningen av auktorisationsbestämmelserna. Tillämpningen av annonsbyråsystemet har, hävda kritikerna, inneburit, att de auktoriserade annonsbyråerna i skydd av annonsavtalet erhållit en beträffande den väsentliga delen av den s. k. riksannonseringen faktisk monopolställning, förenad med betydande ekonomiska fördelar. I detta sammanhang hänvisas till att enligt en utredning, som år 1947 verkställts av en kommitté 2 , bestående av företrädare för annonsörerna, tidningarna och de auktoriserade byråerna, det genomsnittliga provisionsbeloppet per auktoriserad byrå under åren 1933—1945 stigit från 248 500 kronor till 454 600 kronor 1 Från de auktoriserade annonsbyråernas sida framhålles gentemot detta att man genom att sammanställa uppgifter från de olika byråernas verksamhetsberättelser kunnat konstatera, att de auktoriserade annonsbyråernas handhavande av andra reklammedel än tidningsannonsering under senare år stadigt stegrats både absolut och relativt sett. I sammanhanget betonas också att de auktoriserade byråerna gjort betydande insatser på marknadsforskningens område. 8 Kommittén, som var av helt privat natur, tillsatt av de intresserade parterna, hade till uppgift att utreda frågor rörande annonsväsendet. Kommittén, som kallade sig »1947 års annonsutredning», avbröt sitt arbete år 1947 utan att framlägga något förslag till lösning av de problem kommittén haft att behandla.

492 eller med 83 procent. (År 1935 utgjorde den genomsnittliga provisionsinkomsten enligt samma utredning 285 000 kronor och ökningen 1935—1945 60 procent). Denna anmärkningsvärda ökning torde visserligen delvis bero på ökningen av annonspriserna och annonskvantiteten, som under åren 1935—1945 utgjorde 33, respektive 6 procent, men måste dock, anföra kritikerna, också betingas därav, att det varit möjligt att i så hög grad som skett hämma nyetableringen inom annonsbyråväsendet.

Bilaga 13.

Konkurrensförhållanden inom biografbranschen. I.

Branschöversikt.

Antalet biografer i riket uppgick i början av år 1951 till 2 549. Flertalet av dessa hade emellertid inte föreställningar varje dag såsom framgår av följande fördelning av biograferna i grupper efter antalet föreställningar:

Antal

föreställningar

Antal biografer

Procentuell fördelning

Procentuell andel av »veckokapaciteten»1

400 16 62 175 7 15 14 373 13 1517 59 10 3 93 1 19 100 2 577 Summa 100 1 Med »veckokapacitet» avses under en veckoperiod tillgängliga biografsittplatser. Veckokapaciteten har uträknats genom att biografernas sittplatsantal multiplicerats med antalet föreställningar per vecka. I minst 14 per vecka » » II 8—13 III 4—7 » i IV 1—3 » » V 2—4 per månad VI Enstaka (vid helger etc.).

Av biograferna tillhörande grupp I voro nära 40 procent belägna i landets tre största städer. I ej mindre än omkring 750 av samtliga biograflokaler visades filmerna genom ambulerande projektionsapparater. Hela antalet sittplatser på landets biografer beräknas år 1950 ha uppgått till ca 625 000, varav ca 40 procent koramo på biograferna i städerna och resten på övriga kommuner. Det beräknas, att drygt en miljon svenskar varje vecka ser film på biograferna. Utvecklingen inom den svenska biografbranschen har visat en stegrad tendens till sammanslagning av smärre biografföretag till större, enhetligt ledda biografkedjor. 1 Denna utveckling torde bl. a. vara förorsakad av, att de svenska filmproducenterna genom att förvärva kontrollen över flera biografer dels velat tillförsäkra sig ett bättre utnyttjande av de framställda filmerna i avsikt att i möjligaste mån nedbringa de ekonomiska risker, som äro förbundna med produktionen, dels ock söka att genom intäkter från biografrörelsen — som är en mindre osäker inkomstkälla — stärka den ekonomiska grundvalen för produktionen. Av biografägare kan det till följd härav sägas finnas två olika kategorier, nämligen sådana som äga tillgång till egen filmproduktion och sådana som sakna dylik, s. k. fria biografägare. De produktionsföretag, som samtidigt äro biografägare, torde äga eller kontrollera direkt eller indirekt två tredjedelar av den totala visningskapaciteten (veckokapacitet) i landet. 1

Beträffande denna utveckling och förhållandena inom biograf- och filmproduktionsbranschen i början av 1940-talet hänvisas till ett år 1942 avgivet betänkande med förslag rörande statligt stöd åt svensk filmproduktionen (SOU 1942:36). Mer aktuella data beträffande biografbranschen lämnas i 1950 års filmutrednings betänkande (SOU 1951:1).

494 Främst bland de kombinerade filmproduktions- och biografföretagen märkes AB Svensk Filmindustri med 95 biografer. Nästan lika många biografer har AB Europa Film, som direkt och indirekt förfogar över 85 biografer. Europa Film äger 11 stockholmsbiografer och driver dessutom landet runt ett intimt samarbete med Svenska Förenade Biograf AB, som disponerar 49 biografer och AB Stjärnbiograferna som har 25 biografer. Intressenterna i produktionsföretaget AB Sandrew—Bauman Film äga biografer i ett 20-tal städer. En av huvudintressenterna i sistnämnda produktionsföretag äger dessutom ett 15-tal biografer i Stockholm. Ett av folketshusföreningar genom Sveriges Folkbiografer AB ägt produktionsoch distributionsföretag utgör Svenska AB Nordisk Tonefilm. Sistnämnda företag baserar sin verksamhet huvudsakligen på uthyrning av egna filmer. — Sveriges Folkbiografer AB äger ett mindre antal biografer. Bolaget ombesörjer centralt programsättningen för något över 400 av de inom folkbiografrörelsen samverkande omkring 560 biograferna. För att belysa omfattningen av filmproducenternas integration i biografbranschen har med ledning av ett av Filmägarnas kontrollförening fört register gjorts följande sammanställning av ägandeförhållandena i början av år 1950 rörande Procentuell fördelning av biografernas veckokapacitet 1 i de större städerna efter ägandeförhållanden

Stad

Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Örebro Uppsala Borås Västerås Linköping Eskilstuna Gävle Jönköping Karlstad Halmstad Lund Karlskrona Karlskoga Kalmar Sundsvall Landskrona Motala Södertälje Kristianstad Uddevalla Trollhättan Östersund 1

Se not föregående tabell.

Biografer tillBiografer hörande »biohelt eller till grafkedjor» minst 50 % ägda av film- ägda av icke filmproducenproducent ter

36 46 26

32 52 35 46 42 39 59 46 58 52 52 30 18 55 62 43 68 100 62 54 74

31 49 23 61 22

69 48 77 39 73

53 35 62 53 57 61 38 52 38 45 48 57 82 41 33 57 26

Övriga biografer

15 13 3 1 1 3 2 4 3 13 4 5 6 2 100 3 5.

Summa

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

495 biograferna i landets större städer. Fördelningen, som är procentuell, har uträknats på grundval av biografernas veckokapacitet. Av sammanställningen framgår, att producenterna äga en betydande del av biografkapaciteten i så gott som alla större städer och att huvuddelen av övriga biografer ägas av företag och enskilda personer, som äga flera biografer. Visningsmaterial erhålla biograferna genom att hyra filmer. Filmuthyrningen bedrives dels från självständiga distributionsbyråer, filmbyråer, som i främsta rummet uthyra filmer av utländskt ursprung, dels från särskilda uthyrningsavdelningar vid de inhemska produktionsföretagen. Samtliga filmbyråer och uthyrningsavdelningar äro förlagda till Stockholm. I fråga om förhyrningen tillgår denna i regel så, att biografägaren med filmleverantören tecknar leveranskontrakt, varigenom biografägaren förbinder sig att från distributören uttaga ett angivet minsta antal filmprogram (d. v. s. en långfilm jämte när så erfordras utfyllande kort- eller journalfilmer), som filmleverantören offererat eller kommer att offerera under spelåret; biograf ägaren har därvid möjlighet att välja fritt bland hela det antal filmer som filmuthyraren offer e r a r men är i regel skyldig att ta ut kontrakterade filmer i den ordning dessa »släppas ut» av filmägaren eller distributören. För att säkerställa säsongbehovet och skapa omväxling i repertoaren brukar en och samme biografägare oftast ingå dylika leveranskontrakt med flera filmdistributörer. F r å n biografägarehåll har erfarits, att kontrakteringssystemet stundom leder till att fria biografägare för att erhålla en, viss god film måste kontraktera även ett antal andra mindre lockande filmer. I allmänhet anses i branschkretsar det tillämpade kontrakteringssystemet dock vara till ömsesidigt gagn för filmuthyrarna och biograf ägarna; genom kontrakteringssystemet uppnår biografägaren bl. a. den fördelen, att h a n kan binda leverantören att leverera ett visst antal filmer till hans biograf. För de förhyrda filmprogrammen betala biografägarna en filmhyra i regel utgående med viss procent av de influtna biljettintäkterna och i allmänhet något bögre för svensk film än för utländsk. Därjämte måste biografägarna erlägga vissa censur- och försäkringsavgifter jämte kostnader för reklammaterial. Därtill kommer nöjesskatten som utgår med viss procent av biljettpriset. 1 Biografernas andel av bruttointäkten, exklusive nöjesskatt, varierar vanligen mellan 55 och 70 procent. Återstående belopp, d. v. s. filmhyran, skall även täcka distributionskostnaden. När självständiga distributörer anlitas utgör denna vanligen 15 procent av filmhyran. För svenska filmer förekommer — tidigare allmänt, numera sällan — att biografägaren får inbetala förskottshyra, vilket stundom utgör ett sätt för mindre uteslutande med filminspelning verksamma företag att finansiera en inspelning. Under femårsperioden 1945—1949 utsläpptes på den svenska marknaden sammanlagt 1 479 långfilmer, av vilka 190 voro svenska. Av filmerna voro inte mindre än 70 procent inspelade i USA, medan England och Frankrike svarade för 11 resp. 8 procent. Antalet kopior för visning i Sverige brukar för svenska filmer i allmänhet utgöra 15—20 mot endast 4—5 för utländska filmer. Filmhyran utgör för de svenska filmerna i genomsnitt 40 a 45 procent av biografernas bruttointäkter exklusive nöjesskatt. All film avsedd för offentlig förevisning inom landet är underkastad särskilda granskningsföreskrifter jämlikt Kungl. Maj:ts förordning den 22 juni 1911 (nr 79, ändrad 703/1939, 403/1941 och 431/1944). Granskningen företages förutom av utrikespolitiska och militära skäl, i syfte att förhindra spridning av filmer eller 1 Nöjesskatten utgår (i början av 1951) med 30 % å den första kronan av biljettpriset och 45 % av överskjutande belopp. Genomsnittet beräknas till 38 %. Tre fjärdedelar av nöjesskatten för biografföreställning tilfaller staten och en fjärdedel kommunen.

496 avsnitt av filmer, som verka förråande eller upphetsande eller vilkas innehåll strider mot goda seder. Byrån åligger även att pröva de godkända filmernas lämplighet för barn under 15 år och i anslutning härtill utfärda erforderliga bestämmelser. Vissa bestämmelser angående biografer och filmförevisning återfinnas i en förordning den 3 juni 1932 (nr 179), avseende biograflokals byggnadskonstruktion till skydd mot brandfara i samband med biografföreställning.

II.

Organisationer.

För producenter av svenska filmer (långfilmer) samt ateljéföretag, som inspela sådana filmer, h a r år 1942 bildats en sammanslutning, Föreningen Sveriges filmproducenter, med uppgift att främja medlemmarnas gemensamma ekonomiska intressen. Föreningen har 19 medlemmar. För handläggning av olika arbetsuppgifter har inom föreningen bildats fyra sektioner, nämligen för produktionsfrågor, ateljéfrågor, import- och exportfrågor samt filmuthyrning jämte biograf- och reklamfrågor. Inom distributionsväsendet finnas två föreningar, nämligen Sveriges filmuthyrareförening u. p. a. och Filmägarnas kontrollförening u. p. a. Den förstnämnda är en allmän intresseförening, medan den sista har till uppgift att för de anslutna medlemmarnas räkning kontrollera biografintäkterna på olika sätt, bl. a. genom att omhänderha biljettdistributionen till biograferna. Medlemmarna i dessa föreningar äro 11 svenska filmproducenter och distributionsföretag, 8 representanter för amerikanska filmbolag, en representant för ett engelskt filmföretag samt en representant för de samordnade amerikanska filmintressena. Biografägarna äro sedan år 1915 sammanslutna i Sveriges biografägareförbund. Enligt sina stadgar har förbundet till ändamål bl. a. att tillvarataga biografägarnas intressen och bevaka deras rätt vid allmänna frågors behandling, att motarbeta osund och illojal konkurrens samt att sträva för att fackets ekonomiska förutsättningar icke äventyras och att dess anseende hålles högt. Till förbundet och dess kretsföreningar äro numera anslutna biografägare representerande omkring 60 procent av landets biografer. Andra organisationer med intressen inom biografväsendet äro Folkets husföreningarnas riksorganisation och Ordenshusens riksförening. Föreningar anslutna till den förstnämnda organisationen driva sammanlagt 560 biografer och medlemmar i den sistnämnda tillhopa ca 175. Härjämte må nämnas att biografrörelse bedrives i omkring 500 ordenshus, av vilka ca 300 äro uthyrda till enskilda biografägare. De större folketshus- och IOGT-biograferna äro i regel sedan gammalt även medlemmar i biografägareförbundet. Folkets husföreningarnas riksorganisation samt vissa folketshusföreningar ha en gemensam affärsorganisation, Sveriges Folkbiografer AB, som dels själv driver ett m i n d r e antal egna biografer, dels ock försäljer biografmaskiner, inredningar m. m. för biografrörelser samt hjälper folkrörelsernas biografer med krediter. Ett företag nära anknutet till Folkets husföreningarnas riksorganisation, Föreningsfilm, h y r ut film speciellt till föreningar. Landsorganisationen, Kooperativa förbundet, Socialdemokratiska partiet, Arbetarnas bildningsförbund och Socialdemokratiska ungdomsförbundet ha sedan år 1939 en gemensamt bildad ekonomisk förening u. p . a., »Folkrörelsernas filmorganisation, Filmo», avsedd att vara en folkrörelsernas gemensamma institution för filmverksamhet. Filmo skall ha till uppgift att stå organisationerna till tjänst med förmedling av lämpliga filmer, fungera såsom rådgivande och vägledande

497 organ vid organisationernas behov av egna filmer, verka för tillskapande av filmer om folkrörelserna eller av sådan art att de lämpa sig för deras behov samt att skapa ett centralt filmarkiv för folkrörelserna.

III. Enskild nyetableringskontroll. I likhet med vad fallet är inom ett flertal detaljhandelsbranscher finnes inom biografbranschen en av branschorganisationer omhänderhavd kontroll över nyetablering av rörelse inom branschen. Kontrollen tillskapades genom en överenskommelse sluten i september 1941 mellan Sveriges biografägareförbund å ena samt samtliga producenter och distributörer av svensk film inom landet, å andra sidan. Sedan Föreningen Sveriges filmproducenter bildats år 1942, utformades överenskommelsen till ett i december 1942 mellan biografägareförbundet och filmproducentföreningen slutet avtal angående nyetablering och illojal konkurrens. Detta avtal ersattes av ett nu gällande i huvudsak likalydande avtal av den 26 mars 1944 mellan samma föreningar. Genom ett den 3 april 1946 mellan de båda förstnämnda föreningarna samt Folkets husföreningarnas riksorganisation och Ordenshusens riksförening ingånget tilläggsavtal ha de båda sistnämnda föreningarna anslutits till 1944 års avtal, vilket i samband därmed jämkats i vissa hänseenden. Det bör anmärkas, att Sveriges filmuthyrareförening med dess däri representerade utländska filmföretag alltjämt stå utanför detta samarbete. Nyetableringskontrollens tillkomst. Initiativet till den enskilda nyetableringskontroll, som utövas enligt ovan angivna s. k. nyetableringsavtal, synes alldeles otvivelaktigt ha utgått från biografägareförbundet, där frågan om av förbundet vidtagna åtgärder för förhindrande av överproduktion av biografer började diskuteras redan vid tiden för biografägareförbundets start 1915 och blev aktuell i slutet av 1920-talet. Under hela 1930talet var frågan föremål för livlig uppmärksamhet. Under diskussionen härom framhölls bl. a., att tillkomsten av alltför många biografer skulle komma att inverka menligt på filmernas kvalitet och att även standarden hos biografinnehavarekåren skulle komma att äventyras. Det framhölls emellertid även, att å ställen där behov av biograf förelåg sådana borde få komma till stånd. F r å n de självständiga m i n d r e biografägarna uttalades farhågor för att de skulle kunna bli helt undanträngda genom konkurrens från kedjorna och de stora företagen. Under diskussionerna ifrågasattes, utan att förslaget likväl vann mera allmänt gillande, införande av koncessionssystem för biografrörelse. Även andra sätt att vinna stöd av statsmakterna till förhindrande av tillkomsten av för många biografer diskuterades, men utan resultat. Av större betydelse blevo försök att genom samarbete med filmleverantörerna lösa de h ä r avsedda problemen. Även filmleverantörerna ansågos nämligen kunna ha intresse av att förhindra tillkomsten av för många biografer dels enär det också för dem vore av betydelse att icke mindervärdiga filmer visades, vilket lätt kunde medföra en minskning i biografbesöken till men för hela branschen, dels emedan det tydligen för dem var av särskild vikt att icke standarden hos biografinnehavarekårens medlemmar sänktes. Upprepade förslag om samarbete i angivet hänseende från biografägareförbundets sida avvisades emellertid av filmuthyrareföreningen, där vid denna tid filmleverantörerna väsentligen företräddes av representanter för de utländska firmor, som uthyrde film i Sverige. År 1939 syn32—116665

Bil.

498 tes ett förslag till överenskommelse slutligen ha vissa utsikter att leda till framgång. Förslaget avvisades emellertid av filmuthyrareföreningen, enligt uppgift till följd av direktiv utifrån. Man sökte från biografägarehåll även lösa frågan om förhindrande av tillkomsten av för många biografer genom samarbete med leverantörerna av biografmaskiner, dock utan resultat. Man sökte också inom biografägareförbundet att nå sitt mål uteslutande med hjälp av egna krafter. Under år 1938 genomfördes sålunda en sådan ordning, att alla frågor om nyetablering av biograf prövades av biografägareförbundets styrelse. Då ju styrelsens beslut icke kunde ha någon verkan annat än mot medlemmarna av förbundet, tvingades man emellertid år 1940 —för att förbundets medlemmar ej skulle komma i sämre läge än utom förbundet stående personer •— att uppmjuka bestämmelserna på så sätt, att de ej skulle äga giltighet på platser, där biografrörelse bedrevs av biografägare, som ej tillhörde förbundet. E h u r u man inom biografägareförbundet sålunda åstadkommit viss kontroll över nyetableringar upphörde icke ansträngningarna att genom samarbete med leverantörer göra kontrollen mera effektiv. År 1941 lyckades man intressera de svenska filmproducenterna för ett samarbete i det angivna syftet med resultat, att det inledningsvis berörda »nyetableringsavtalet» kom till stånd i september samma år. Att de svenska filmproducenterna vid denna tid kunde vinnas för samarbetet på nyetableringskontrollens område uppges av parterna ha haft flera samverkande orsaker. En av de mest betydelsefulla omständigheterna uppges ha varit, att man, med hänsyn till det allmänna konjunkturläget, allmänt inom branschen befarade en liknande utveckling, som ägde rum vid början av 1920-talet. Goda konjunkturer hade vid nämnda tid givit anledning till ett mycket stort tillskott av nya biografer. Vid den därpå inbrytande lågkonjunkturen hade publiken emellertid icke räckt till för de många biograflokalerna. En mängd fallisemang hade blivit följden i samband med allmänt dåligt utbyte för hela filmbranschen. En annan omständighet av betydelse uppgives från filmproducenthåll vara den, att en ökning av antalet biografer på orter, där befintliga biografer redan ha tillräcklig visningskapacitet, icke i allmänhet anses medföra en ökning av antalet biografbesök. En ökning av antalet biografer på dylika orter anses därför endast kunna medföra risk för ett sämre utbyte för varje spelad film. F r å n representanter för de svenska filmproducenter, som tillika äro ägare till s. k. biografkedjor, har ytterligare framhållits, att produktionen av svensk film i allmänhet är förlustbringande och endast kan hållas i gång med tillskott av medel från de mera lönande biografkedjorna. För att inhemsk filmproduktion överhuvud skall kunna upprätthållas i nuvarande omfattning har det därför, anför man, ansetts angeläget att tillse att en ohämmad nyetablering icke leder till uppkomsten av så många nya biografer, att utbytet från biografkedjorna försämras. Det erinras i anslutning härtill om de naturliga svårigheter som måste bestå för filmproduktion i ett så litet land som Sverige samt därom att filminspelning till sin natur är en konstnärlig verksamhet av oerhört riskfylld karaktär i ekonomiskt avseende. Det torde icke kunna helt uteslutas, att en medverkande orsak till att nyetableringskontroll inom biografbranschen kom till stånd i början av 1940-talet kan ha varit svårigheterna att vid denna tid importera utländsk film och att de mera kontrollvänliga svenska producenterna till följd härav fått en starkare ställning än tidigare. Beträffande anledningen till att Sveriges filmuthyrareförening icke ansett sig böra medverka i nyetableringsavtalet, har av representant för föreningen upp-

499 givits, att de utländska filmbolag, vars intressen äro representerade i föreningen, ansett att frågan om nyetableringskontrollen vore en sådan inhemsk svensk angelägenhet som bolagens representanter icke borde taga ställning till. Då Folkets husföreningarnas riksorganisation och Ordenshusens riksförening år 1946 anslötos till nyetableringsavtalet var anledningen härtill, att det ansågs angeläget att inordna dessa rörelser i samarbetet, enär antalet folketshusföreningar och IOGT-loger, som drevo egna biografrörelser, under åren närmast före 1946 ökat avsevärt i antal och dessa nya biografägare i allmänhet icke ingingo som medlemmar i biografägareförbundet utan i stället endast anslöto sig till biografsektionerna inom respektive riksföreningar. Från representanter för de berörda folkrörelserna har anförts, att man är enig med de övriga parterna i nyetableringsavtalet om att en viss kontroll över tillkomsten av nya biografer behövs, enär man anser att det inte bör byggas flera lokaler än som kunna bära lokalkostnaderna på de olika orterna. Då det gäller rätten att öppna biograf hävda de båda folkrörelsernas organisationer emellertid, att de borde intaga en särskilt gynnad ställning. I samband med anslutningen till nyetableringsavtalet uttalades från Folkets husföreningarnas riksorganisation och Ordenshusens riksförening sålunda i en särskild skrivelse till de två övriga avtalsparterna, att samlingslokalerna i princip borde ställas i särklass med hänsyn till deras rent sociala funktioner och att ägarna till dylika lokaler därför borde medgivas rätt att bedriva biografrörelse utan särskilt tillstånd eller prövning.

Nyetableringsavtalets innehåll. De frågor som skola behandlas enligt nyetableringsavtalet äro av två slag, nämligen dels frågor om nyetablering, dels ock frågor om illojal konkurrens. Med nyetablering förstås enligt avtalet icke blott öppnande av ny biograf eller återöppnande av biograf, som varit nedlagd viss tid, utan även viss mera betydande ökning av antalet platser i bestående biograf samt överflyttning av biografrörelse från en lokal till en annan. Med illojal konkurrens förstås enligt avtalet — förutom vidtagande av sådana åtgärder, som enligt lag eller enligt inom biografbranschen r å d a n d e sedvänja äro att hänföra till illojal konkurrens — vidtagande av åtgärd från företagares sida, t. ex. erbjudande av högre hyra, lån eller dylikt, för att komma i besittning av biograf, vilken bedrives eller omedelbart förut bedrivits av annan, som icke förverkat sin hyresrätt. Enligt avtalet kan en biografägare sålunda beredas skydd mot konkurrens i två riktningar, nämligen dels därutinnan att han icke berövas sin publik genom tillkomsten av en biograf, dels ock därutinnan att han icke berövas tillgången till sin lokal genom att en annan person t. ex. bjuder fastighetsägaren högre hyra. För bedömande av frågor enligt nyetableringsavtalet är anordnad en särskild prövningsnämnd. Nämnden består enligt avtalet numera av åtta ordinarie ledamöter, envar med personlig suppleant, samt en opartisk ordförande. Av ledamöterna utser biografägareförbundet två, Folkets husföreningarnas riksorganisation och Ordenshusens riksförening vardera en samt filmproducentföreningen fyra. Ordföranden utses av Sveriges industriförbund för ett år i sänder. Omröstning avgöres med enkel majoritet. Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst. Ärende som handlagts av nämnden kan, om nämnden ej varit enhällig, i vissa fall av den som fått ansökan om etablering avslagen eller som av nämnden befunnits ha gjort sig skyldig till illojal konkurrens, bringas under prövning av skiljenämnd. Skiljenämnd tillsättes särskilt för varje fall och skall enligt avtalet bestå av tre ledamöter, utsedda en av prövningsnämnden och en av klaganden, jämte en av de

500 båda sålunda utsedda gemensamt vald tredje ledamot. Förfarandet inför skiljenämnden skall ske enligt gällande lag om skiljemän. Vill någon etablera biograf har han enligt avtalet att göra »ansökan om tillstånd till nyetablering» hos prövningsnämnden. Vid ansökan skall fogas dels handlingar till styrkande av att sökanden förfogar eller kommer att förfoga över den med ansökningen avsedda biograflokalen, dels utredning enligt fastställt formulär och dels 200 kronor utgörande förskott på kostnaderna för ärendets behandling. Därest kostnader skulle uppstå, vilka ej täckas av det förskottsvis erlagda beloppet, skola även dessa gäldas av sökanden. Det må i detta sammanhang anmärkas, att i kostnaderna, som fastställas av prövningsnämnden, enligt avtalet inräknas ej blott direkta kostnader för ärendet utan även andel i prövningsnämndens allmänna kostnader. Innan ärende företages till avgörande av prövningsnämnden skall enligt avtalet utredning införskaffas, bl. a. genom inhämtande av yttrande från de fyra avtalsslutande organisationerna. Över den i varje ärende verkställda utredningen skall sökanden beredas möjlighet att avgiva påminnelser. Angående de grunder för nyetableringsärendenas bedömande, som prövningsnämnden har att tillämpa, stadgas i avtalet, att »vid prövning av nyetableringsärende skall i främsta rummet avseende fästas vid nyetableringens behov». Därjämte må enligt avtalet hänsyn tagas till de näringspolitiska förutsättningarna och sökandens personliga och ekonomiska förutsättningar för rörelsens bedrivande. Gäller ärende allenast flyttning av biografrörelse från en lokal till en annan lokal inom samma publikområde har prövningsnämnden enligt avtalet endast att tillse, att sökanden lämnat tillfredsställande garantier för att biografrörelse ej återupptages i den gamla lokalen inom två år efter flyttningen. Därest en biografrörelse icke befinnes tidsenlig kan den i vissa fall berövas det skydd som nyetableringsavtalet eljest erbjuder. I avtalet stadgas nämligen, att prövningsnämnden vid behandling av ansökan om nyetablering äger förelägga innehavare av inom publikområdet redan befintlig biograf att föranstalta därom, att hans biograflokal hålles i ett efter förhållandena tidsenligt skick, vid äventyr att nämnden eljest vid behandlingen av nyetableringsärendet ej kommer att taga hänsyn till hans biograf. I avbidan på resultatet av ett sådant föreläggande får nämnden förklara nyetableringsärendet vilande. För att sätta kraft bakom prövningsnämndens, respektive i förekommande fall skiljenämndens beslut ha filmproducentföreningens medlemmar enligt avtalet förpliktat sig att ej öppna eller underhålla affärsförbindelse med biograf innan densamma godkänts i den ordning som stadgas i avtalet eller med biografföretag, som, enligt vad prövningsnämnden eller skiljenämnden funnit, åsidosatt bestämmelserna om nyetablering eller gjort sig skyldig till illojal konkurrens. Avtalsbestämmelsen innebär således att biografägare, som förfarit i strid mot enligt avtalet fattat beslut, utsattes för leveransbojkott i fråga om svensk film och detta ej allenast för den biograf, varom särskilt varit fråga, utan även för andra av honom innehavda biografer. Nyetableringskontrollens omfattning, tillämpning och effektivitet. F r å n prövningsnämnden h a r inhämtats att denna från och med hösten 1941, då nyetableringsavtalet kom till stånd, till den 1 januari 1950 behandlat sammanlagt 1 084 ärenden om etablering av biograf. Tillstånd till etablering ha därvid lämnats i 647 fall medan i 437 fall dylikt tillstånd icke lämnats. Under de senaste åren har antalet ärenden om nyetablering nedgått högst väsentligt, uppenbarligen sammanhängande med den statliga byggnadsregleringen och därav föranledda

501 svårigheter att få byggnadstillstånd för biograflokaler. De ärenden om nyetablering av biografer, som förekommit under de senaste åren, ha därför som regel avsett ansökningar från folketshusföreningar och nykterhetsloger, vilka redan förut disponerat lokaler, som kunnat användas för biografrörelse. Antalet av prövningsnämnden handlagda ärenden r ö r a n d e ifrågasatt illojal konkurrens har under dess verksamhetstid uppgått till endast 7. Av redogörelsen för nyetableringsavtalets innehåll framgår, att prövningsnämnden vid sina avgöranden av nyetableringsärenden i första hand har att anlägga behovssynpunkter. Nämnden remitterar inkomna ärenden till avtalsparterna. Yttranden bruka regelmässigt inkomma från producentföreningen och biografägareförbundet, vilka oberoende av v a r a n d r a verkställa utredning i varje särskilt ärende. Dessa utredningar avse i första hand att klarlägga behovet och förutsättningarna för den ifrågasatta biografrörelsen. För den händelse denna tillstyrkes av någon part, som inkommit med yttrande, remitteras ärendet för yttrande till de biografägare som närmast beröras av den ifrågasatta etableringen; i händelse av avstyrkande sändas utredningarna i ärendet till den etableringssökande, som såiunda blir i tillfälle inkomma med erinringar. Stundom uppdrages av nämnden till härför verksamma privata företag att utföra marknadsundersökning i visst ärende. Av representanter för nämnden h a r meddelats, att några fasta normer för bedömandet av behovet, t. ex. visst relationstal mellan folkmängd och antal biografplatser för olika samhällstyper icke fastställts inom nämnden eller eljest utbildats i nämndens praxis. Behov anses som regel vara för handen, om det inom ett någorlunda närliggande område ej finns någon biograf eller om antalet befintliga biografer med hänsyn till befolkningens storlek och sammansättning bedömes vara för litet. Den vägledande synpunkten vid nämndens prövning av nyetableringsärenden har alltid varit allmänhetens berättigade intresse, förklarar man. Om tillgodoseendet av detta krävt att en ny biograf komme till stånd, har tillstånd till nyetablering också alltid meddelats. Av representanter för nämnden har betonats, att nämnden vid sina avgöranden av nyetableringsärenden strävar efter att vara fullt objektiv och opartisk, så att icke medlemmar av biografägareförbundet på något sätt gynnas i förhållande till utomstående eller att de stora biografkoncernerna med egen produktion gynnas i förhållande till små självständiga biografägare. Särskilt den senare intressemotsättningen uppgives av nämndens sekretariat ha kunnat vålla svårigheter. F r å n folketshusföreningarnas sida har hävdats, att man i regel fått sina intressen tillgodosedda av nämnden i fråga om m i n d r e platser. Däremot har rörelsens representant i nämnden måst reservera sig i fråga om nämndens beslut att avslå ansökningar om att få inrätta biografer på ett stort antal mer betydande orter. Person eller företag, som söker starta biografrörelse i strid mot prövningsnämndens beslut om icke godkännande, blir på sätt nyetableringsavtalet föreskriver avstängd från alla leveranser av svensk film. Härutinnan förklaras avtalet obrottsligt följas av medlemmarna i föreningen Sveriges filmproducenter. Utländsk film kan en dylik bojkottad biograf dock erhålla, enär de ledande utländska filmbolagen och deras svenska representanter icke äro anslutna till nyetableringsavtalet. Några distributörer av svensk film, vilka äro anslutna till filmproducentföreningen, distribuera dock jämsides med den svenska även utländsk film, varför bojkotten kan gälla även vissa utländska filmer. F r å n biografägarehåll har emellertid upplysts, att det i allmänhet anses vara mycket svårt att med ekonomisk framgång driva en biografrörelse utan tillgång till svensk film. Endast i de större städerna anses detta över huvud vara möjligt, medan det för den svenska lands-

502 bygdens del anses vara alldeles ogörligt. Enstaka biografer finnas dock på de större orterna, som startats och alltfort drivas oaktat de underkänts av prövningsnämnden. På det stora hela taget anses dock den nyetableringskontroll som anordnats av branschorganisationerna erbjuda ett effektivt skydd mot vad man inom branschen vill kalla »överflödiga biografer». Från de avtalsslutande parterna framhålles att, därest nyetableringskontrollen icke funnes, skulle vid en fri byggnadsverksamhet antalet biografer sannolikt bli så stort, att biografbranschens lönsamhet skulle undergrävas med därav följande förluster för fastighetsägarna och sänkning av biografstandarden i allmänhet.

IV. Andra konkurrensbegränsade överenskommelser angående normalfilm. Biljettpriser;

filmhyror.

Sedan länge förefinnes mellan biografägareförbundet samt Filmägarnas kontrollförening u. p . a. en överenskommelse om fastställande av vissa minimipriser å biografernas entrébiljetter. De enligt överenskommelsen i början av 1951 gällande minimipriserna utgör för vuxna 1:20 kronor inklusive skatt samt för barn 0: 40 kronor inklusive skatt. Med barn avses personer under 15 år. Minimipriserna skola gälla såväl vid matinéer som andra föreställningar. En biografägare får sålunda icke sänka biljettpriset vid sin biograf under de fastställda minimipriserna men är oförhindrad att sätta de högre priser han finner lämpligt. Beträffande filmhyrorna har biografägareförbundet vid flera olika tillfällen fattat beslut om de högsta filmhyror, som biograf ägarna böra betala; senast skedde detta vid ett tillfälle omkring år 1942, då det beslöts att den högsta filmhyra, som biograf ägare skulle betala, skulle utgöra 45 procent av de influtna biljettintäkterna. Den sålunda fastställda procentsatsen är av normerande karaktär. I allmänhet har också vid de affärsuppgörelser som äger rum mellan enskilda filmuthyrare och enskilda biografägare hyran för svensk film kommit att hålla sig vid det angivna priset. För utländsk film har i allmänhet kommit att gälla för s. k. slagnummer samma priser som de svenska men för andra filmer ett något lägre pris. Emellertid finnes ett icke obetydligt antal biografer på små och mycket små platser, vilka icke ha ekonomisk möjlighet att betala så hög filmhyra, som den angivna. För att genomföra en likformig behandling av h ä r avsedda biografer har inom filmuthyrareföreningen träffats överenskommelse om gemensamt uppträdande när det gäller reducering av filmhyra till biografer på mindre platser. För detta ändamål är sedan omkring 1937 inom filmuthyrareföreningen verksam en särskild priskommitté, bestående av 4 inom föreningen utsedda ledamöter. Kommittén har till uppgift att för filmuthyrarnas räkning avgöra, vilka biografer som med hänsyn till förhållandena på platsen skola komma i åtnjutande av lägre filmhyra än den vanliga. För de biografer som befinnas icke kunna drivas utan att filmhyran reduceras, fastställer priskommittén den procentsats, olika'för svensk och utländsk film, som skall gälla för biografen. I fråga om särskilt små orter kan därvid i fråga om utländsk film förekomma att filmhyran bestämmes icke i procent utan till visst fast belopp. Ej mindre än omkring 1 500 mindre biografer ha av priskommittén tillerkänts rätt att komma i åtnjutande av reducerad filmhyra. Representant för priskommittén har upplyst, att inga klagomål i anledning av kommitténs beslut framkommit vare sig från filmproducenternas eller biografägarnas sida.

503 Filmuthyrning till andra än biografägare. Inom filmuthyrareföreningen h a r för ytterligare ett område träffats överenskommelse om gemensamt uppträdande, nämligen i vad rör uthyrning av s. k. spelfilm till andra än biografidkare. Överenskommelsen kom till stånd omkring år 1940 och innebar att föreningens medlemmar icke vidare skulle leverera s. k. spelfilm (underhållningsfilm) till andra icke biografägare än sådana, beträffande vilka förefunnos särskilda skäl för att de skulle få hyra film, t. ex. sjukhus, sanatorier, uppfostringsanstalter, fängelser och liknande anstalter och institutioner, militärförläggningar samt vissa läroanstalter, som redan tidigare fått hyra film. Anledningen till överenskommelsens tillkomst hade närmast varit den att uthyrningen av film till ideella föreningar och andra organisationer mot 1930-talets slut tenderat att öka i hög grad, medan dylik uthyrning tidigare varit av relativt obetydlig omfattning. För att i de enskilda fallen avgöra, vilka som skulle vara berättigade att hyra film tillsattes inom föreningen en särskild kommitté, bestående av fem inom föreningen utsedda ledamöter. Med hänsyn till att en väsentlig del av de ärende» som kommittén under de första krigsåren fick att syssla med utgjordes av frågor om filmuthyrning till militärförläggningar, kom kommittén att kallas »militärkommittén». Kommittén lämnar i allmänhet viss institution, eller viss militärförläggning etc. generellt tillstånd att h y r a film och prövar sålunda icke fråga om varje filmuthyrning för sig. Överenskommelsen gäller såsom ovan antytts endast s. k. spelfilm varmed avses långfilmer av underhållningskaraktär, men däremot icke s. k. kortfilm, vare sig denna är av nöjeskaraktär eller annan art. Före tillkomsten av den nu ifrågavarande överenskommelsen hade några filmuthyrare hyrt ut film till ideella föreningar och privatpersoner, medan andra filmuthyrare icke brukat medge sådan uthyrning. Att filmuthyrarna intagit den restriktiva inställning till uthyrning av film till icke biografidkare, som den angivna överenskommelsen innebär, h a r av representanter för filmuthyrarna uppgivits i huvudsak ha haft följande orsaker. Vid en fortsatt ökning av uthyrningen till ideella föreningar och organisationer, skulle på grund av det mycket stora antal det här vore fråga om, svårighet kunna uppstå att hålla alla med film, vartill kom att under kriget rådde en viss brist på råfilm, vilket medfört att man under kriget måst spara på kopiorna. Vid olika tillfällen kunde det stundom uppkomma behov av att på en viss ort visa en äldre film i repris. Därest föreningar och organisationer i större utsträckning fingo h y r a film kunde det bli svårt att tillhandahålla lämplig reprisfilm, som ej nyligen visats på ollen. Därest spelfilm i större utsträckning visades vid föreningssammankomster och liknande skulle detta komma att inverka i hög grad menligt på utbytet från de ordinarie biograferna, som dock måste utgöra det ekonomiska underlaget för filmproducenterna. Till väsentlig del är, framhålles från filmuth y r a r n a s sida, frågan om de ideella föreningarnas och organisationernas tillgång till nöjesfilm en ekonomisk fråga, då föreningar och organisationer i regel ej kunna betala ett sådant pris, att uthyrningen blir lönande för filmproducenterna. Ett p r i s på omkring 25 kronor, som tidigare varit vanligt, täckte i allmänhet ej ens expeditionskostnaderna. Beträffande uthyrningen av spelfilm till föreningar och organisationer anföres vidare från filmuthyrarnas sida, att erfarenheten visat, att även, om föreningar och organisationer, skolor eller liknande, mången gång till en början avsett att visa endast spelfilm av uppfostrings- och undervisningskaraktär, man mycket snart velat h y r a nöjesfilm av populäraste slag för sina föreställningar. På senaste tid h a r man, uppgives slutligen av representanter för filmuthyrareföreningen, på

504 försök inom föreningen medverkat till viss förevisning av spelfilm i folkskolor med lämpligt programval. Av representanter för Arbetarnas bildningsförbund (ABF) h a r anförts, att filmuthyrarnas restriktiva politik när det gäller att förse ideella föreningar och organisationer med spelfilm är till men för det folkliga bildningsarbetet. För att stimulera intresset för god konst och för att fostra medlemmarnas smak är det inom folkbildningsarbetet och även inom annan föreningsverksamhet av värde att kunna visa äldre och nyare kvalitetsfilm. Av särskild betydelse, framhålles det, äro dessa synpunkter för landsbygden och de mindre och små orterna, då biegrafi d k a r n a på dylika platser ofta endast visa sådana filmer som anses säkra ur publiksynpunkt och publiken därför ofta icke får tillfälle att se filmer med högre syftning. Filmuthyrarnas restriktiva politik har t. o. m. medfört svårigheter för ABF att fullfölja planerat bildningsarbete direkt inriktat på filmen som konstart i form av filmstudiecirklar och liknande. Av representant för Filmo har anförts, att Filmo tidvis i begränsad utsträckning lyckats få hyra spelfilm från enstaka filmuthyrare för anslutna organisationer. Jfv Filmo i egen regi inspelade spelfilmer ställas till föreningslivets förfogande sedan de slutspelats på de ordinarie biograferna. Antalet av Filmo inspelade spelfilmer är emellertid hittills relativt begränsat. I någon utsträckning h a r Filmo även själv förvärvat rätten till utländska spelfilmer, vilka uthyras till föreningar sedan de slutspelats på biograferna. Endast ett fåtal filmer äro, anför Filmos representant, användbara för reprisvisning på de ordinarie biograferna. De övriga torde kunna ställas till föreningslivets förfogande på rimliga villkor. En visning av spelfilmer vid föreningssammanträden och i liknande sammanhang torde, förklaras från Filmos sida, icke menligt påverka publikfrekvensen på de ordinarie biograferna utan snarare stimulera filmintresset.

V. Smalfilm. Den film som användes inom biografbranschen utgöres av s. k. normalfilm, d. v. s. film med en bredd av 35 mm enligt internationell standard. Förutom normalfilm finnes film utförd i ett smalare format, s. k. smalfilm, med en bredd av 16 mm likaledes enligt internationell standard. Länge var normalfilmen den absolut förhärskande typen i det praktiskt taget all film, som inspelades för underhållningsändamål, utfördes såsom normalfilm. Överföring av normalfilm till smalfilm erbjöd till en början svårigheter. I början av 1930-talet uppfanns emellertid en metod att på ett enkelt sätt reducera normalfilm till smalfilm. Ett stort engelskt företag tog kort därefter upp masstillverkning av apparater för visning av smalfilm i hem, smärre samlingslokaler o. dyk och ombestyrde i samband därmed att apparatköpare fingo tillgång till underhållningsfilm genom att normalfilm nedkopierades till smalfilm. Apparater för visning av smalfilm och till smalfilm nedkopierade normalfilmer av underhållningskaraktär infördes även till Sverige, där smalfilmföreställningar för allmänheten snart började givas, huvudsakligen på landsbygden i allehanda tillgängliga lokaler, såsom festsalar på hotell, föreningssalar o. s. v. Då smalfilmen vanligen tillverkas i eldsäkert utförande, kunde visning nämligen ske utan hinder av de särskilda säkerhetsföreskrifter till skydd mot brandfara, som gälla för biografer med normalfilm. Inom biografägarekretsar och även bland filmproducenter och filmuthyrare såg man med viss oro på den utveckling, som hotade att medföra en för biograferna mycket kännbar konkurrens. Man ansåg på dessa håll, att en ohämmad och all-

505 deles okontrollerad användning av smalfilm med lätthet kunde medföra en allmän misskreditering av film- och biograffackets uppgifter, samt att den även kunde äventyra det förtroende smalfilmen borde åtnjuta för de ändamål där den vore lämplig, t. ex. för undervisnings- och bildningsändamål. Man ansåg därför det vara film- och biograffackets skyldighet att tillse, att den påbörjade utvecklingen för Sveriges del inte leddes in på banor, som man befarade kunde rubba allmänhetens tillit till filmen och bli till förfång för film- och biografverksamhetens sunda ekonomiska utveckling. Med denna motivering genomfördes vissa långt gående begränsningar genom en år 1939 sluten överenskommelse mellan Sveriges biografägareförbund, Sveriges filmuthyrareförening, AB Svensk Filmindustri och AB Fribergs Filmbyrå med bestämmelser om rätt till nedkopiering av normalfilm till smalfilm. Den ingångna överenskommelsen gick ut på att helt förhindra att nöjesfilm nedkopierades till smalfilm, avsedd för försäljning för visning i Sverige, i fråga om utländsk film åtminstone under en tidrymd av fem år från dagen för filmens inköp. Under kriget kom smalfilm att i mycket stor utsträckning användas inom västmakternas krigsmakt i förströelsesyfte och nedkopiering av nöjesfilm från normalfilm till smalfilm ägde för detta ändamål rum i mycket stor omfattning. Efter kriget såldes såväl apparater som smalfilm på den civila marknaden. I detta läge ansågs det inom biografbranschen i Sverige angeläget att på nytt taga upp frågan om och utforma regler för distributionen och visningen av smalfilm. Till detta ändamål kom en ny överenskommelse till stånd i december 1946 mellan Sveriges biografägareförbund, Filmägarnas kontrollförening u. p. a., Sveriges filmuthyrareförening u. p. a., Föreningen Sveriges filmproducenter, Sveriges Folkbiografer AB och Ordenshusens riksförening, vilken överenskommelse ersatte den förut gällande av år 1939. Överenskommelsen reglerar såväl i vilken utsträckning smalfilm får visas som till vilka priser sådan visning skall få äga rum. I det första hänseendet gäller såsom huvudbestämmelse, att »nöjesfilm i smalfilmkopior får uthyras eller försäljas endast till biografer eller orter, som ej direkt eller indirekt konkurrera med ordinarie 35 mm:s biografer». i fråga om »underhållningsfilm, som är av direkt folkuppfostrande karaktär och samtidigt äger högt konstnärligt värde samt därför ur det allmännas synpunkt kan anses förtjänt av en vidare spridning» stadgas såsom en särskild undantagsbestämmelse, alt dylik film, i viss i överenskommelsen närmare angiven ordning innebärande bland annat att yttrande må inhämtas från de samverkande bildningsförbunden, kan »göras tillgänglig för visning inom föreningar och sammanslutningar». Beträffande priserna stadgas att biljettpriserna vid föreställningar med smalfilm ej få »understiga de för ordinarie 35 mm:s biografer gällande minimipriserna, och skola i övrigt av Filmägarnas kontrollförening utfärdade Allmänna regler vid uthyrning av film vara gällande». Denna bestämmelse äger tillämpning endast i fråga om offentliga biografföreställningar för betalande publik. Frågor om tillstånd till visning av nöjesfilm i smalfilmkopior skola enligt överenskommelsen avgöras av en särskild nämnd (smalfilmnämnden), bestående av 8 ledamöter till lika antal utsedda av Filmägarnas kontrollförening och Sveriges biografägareförbund, jämte en av dem utsedd ordförande. För att säkerställa genomförandet av de i överenskommelsen fastställda reglerna ha medlemmarna i Sveriges biografägareförbund enligt överenskommelsen förpliktat sig att ej direkt eller indirekt förhyra 35 mm:s nöjesfilm från producenter, importörer eller distributörer, som handla i strid mot reglerna, ävensom att ej förhyra sådan på svenska

506 språket framställd nöjesfilm som inspelats på ateljé, som i strid mot reglernas andemening även inspelar nöjesfilm såsom smalfilm direkt avsedd för biografbruk. Medlemmarna av Filmägarnas kontrollförening förplikta sig å sin sida att ej uthyra eller försälja 35 mm:s nöjesfilm till biografägare, som i strid mot överenskommelsen med nöjesfilm i smalfilmkopior konkurrera med ordinarie 35 mm:s biografer. Brott mot överenskommelsen kan alltså föranleda bojkott mot den felande i form av avsättningsblockad om den felande är filmuthyrare eller producent samt i form av leveransblockad om den felande är biografägare. Enligt uppgift av en representant för smalfilmnämnden h a r under dess första verksamhetsår endast handlagts fem ärenden. I samtliga fall hade varit fråga om godkännande av smalfilm för användning i skolor, inom bildningsförbund och liknande. Alla de gjorda framställningarna hade bifallits. Att nedkopiera nöjesfilm till smalfilm endast för sådan visning för vilken ej erfordras tillstånd enligt smalfilmsreglerna förklaras från producenthåll i allmänhet icke vara lönande. I fråga om anledningarna till att filmuthyrarnas restriktiva inställning mot förevisande av nöjesfilm såsom smalfilm, gäller i huvudsak samma synpunkter som när det gäller uthyrande av spelfilm i normalfilmsutförande till andra än biografidkare, vartill i fråga om smalfilm kommer att man från producentsidan vill ha kontroll över att smalfilmen i förvärvssyfte ej framföres i olämpliga lokaler. F r å n ABF och Filmo såsom representanter för föreningsliv och ideella organisationer framhålles gentemot restriktionerna för uthyrning av smalfilm likaledes i huvudsak samma synpunkter som när det gäller restriktionerna i fråga om spelfilm av normalbredd. Det hävdas från denna sida, att därest det överlåtes åt varje filmproducent eller filmuthyrare att fritt och oberoende av träffade överenskommelser efter eget skön avgöra om spelfilm vare sig såsom normalfilm eller smalfilm skulle uthyras till föreningar och organisationer, så skulle prisfrågorna säkerligen också kunna lösas.

Bilaga

14.

Konkurrensförhållanden inom elektriska installationsbranschen. I. Branschöversikt. Någon fullständig, aktuell översikt av det totala antalet inom landet verksamma företagare inom elektriska installationsbranschen (elinstallatörer) torde icke finnas. I 1946 års företagsinventering (SOU 1947:50) redovisas emellertid sådan installationsverksamhet som drives i kombination med handel. Enligt denna redovisning uppgick antalet arbetsställen för tillverkning, reparation, installation av samt handel med elektriska artiklar i kombination med hantverk till 1 282. Här angivna arbetsställen torde i stort sett utgöras av företag, som bruka anses tillhöra elektriska installationsbranschen. Vid ifrågavarande arbetsställen sysselsattes sammanlagt 12 404 personer, varav 1 697 kvinnor. En fördelning på yrkesgrupper utvisar, att inom branschen funnos 1 425 företagsledare, 5 902 anställda montörer och 5 077 övrig personal, såsom kontors-, butiks- och lagerpersonal. Enligt 1931 års företagsräkning funnos nästan lika många »rena» elektriska installations- och monteringsföretag (695) som det fanns motsvarande företag där verksamheten var förenad med handel (771). Antalet sysselsatta var också närmast lika stort inom den förra gruppen (7 035) som inom den senare (7 463). Härav följer att endast en del av elinstallationsbranschen redovisats i 1946 års företagsinventering. Antalet arbetsställen och antalet sysselsatta inom elektrisk installationsverksamhet i kombination med handel fördelar sig enligt 1946 års företagsinventering på arbetsställen av olika storlek i enlighet med följande uppställning: Tabell 1. Eliustallationsverksamhet i kombination med handel. Arbetsställen och sysselsatta. Arbetsställen och sysselsatta vid arbetsställen med nedanstående antal sysselsatta

Antal arbetsställen Antal sysselsatta. .

6—10 11—25 26—50 51—

139 139

167 334

166 498

148 592

101 505

305 2311

175 2 683

Samtliga

26 1 282 55 1 758 3 584 12 404

Såsom framgår av sammanställningen äro större företag (mätt efter antalet sysselsatta) tämligen vanliga inom elinstallationsbranschen. Antalet sysselsatta per arbetsställe utgjorde sålunda i genomsnitt 9,7 personer. Vid arbetsställen med 5 eller flera anställda sysselsattes 87 % (10 841). Av de redovisade arbets-

508 ställena hade 26 fler än 50 anställda; dessa företag sysselsatte 29 % av de inom branschen verksamma. Vid en fördelning av de i 1946 års företagsinventering redovisade installationsföretagen på olika ortsgrupper kan konstateras, att de större städerna, i synnerhet de tre största, intogo en dominerande plats. Över hälften av alla installationsföretag (682) med omkring tre fjärdedelar (9 294) av alla sysselsatta funnos sålunda i städer med mera än 10 000 invånare och nära en fjärdedel (295) med 40 % (5 054) av alla sysselsatta funnos i Stockholm, Göteborg och Malmö. På landsbygden och på orter med mindre än 1 000 invånare funnos sammanlagt 209 installationsföretag med 774 sysselsatta. Anläggningsstorleken (mätt efter antalet syseisatta per arbetsställe) var störst i de tre största städerna (Stockholm 18,1, Göteborg 15,7 och Malmö 15,i sysselsatta per arbetsställe) och minskade därefter i stort sett med fallande ortsstorlek (orter med 10 000—30 000 invånare 10,o; 3 000—5 000 invånare 6,6; orter med mindre än 1 000 invånare samt landsbygd 3,7 sysselsatta per arbetsställe). Enligt företagsinventeringen tillhörde 214 (17 %) arbetsställen förtag med mer än ett arbetsställe. Dessa företag med filialer sysselsatte sammanlagt 5 101 personer (42 % ) . Såvitt man kan döma av den partiella jämförelse, som kan företagas med 1931 års företagsräkning, skulle elektrisk installationsverksamhet (i kombination med handel) under perioden 1930—1945 nästan ha fördubblats. Särskilt stor skulle ökningen ha varit i fråga om medelstora arbetsställen om ett 10-tal sysselsatta. I fråga om arbetsställen med mera än 50 sysselsatta kan man urskilja en koncentration; antalet dylika arbetsställen har minskat något, men antalet vid företag av denna storleksordning sysselsatta personer har ökat. Den starka utvecklingen inom elektriska installationsbranschen har fortgått jämsides med en omfattande elektrifieringsverksamhet. Landsbygdselektrifieringen, som tog sin egentliga början mot slutet av första världskriget — då städerna till övervägande del voro elektrifierade — har successivt fortgått till att nu omfatta omkring 90 % av alla hushåll på landsbygden. En särskilt omfattande utbyggnad, till stor del möjliggjord genom statsbidrag, har ägt rum under senaste kriget. Man beräknar, att av nu icke elektrifierade hushåll på landsbygden endast omkring 5 % skulle vara »elektrifieringsbara» av tekniskt-ekonomiska skäl. överföringsledningar och distributionsnät behöva dock ytterligare utbyggas i betydande omfattning för att täcka det alltfort stigande behovet av elkraft. Den ökade användningen av bättre belysning, elektriska vattenvärmare, kylanläggningar, disk- och tvättmaskiner m. m. liksom övergången till elektrisk motordrift och framförallt elektriska spisar på landsbygden kräver och kommer sannolikt också att kräva betydande arbetsinsatser. Uppfinningar och nya konstruktioner medföra även, att utvecklingen på detta område knappast torde komma att avmattas. En viktig arbetsskapande faktor för den elektriska installationsbranschen är vidare husbyggnadsverksamheten, vilken sannolikt även i den närmaste framtiden får antagas komma att bli av en betydande storleksordning. Arbets- och utvecklingsmöjligheterna inom den elektriska installationsbranschen torde därför få bedömas såsom i huvudsak relativt gynnsamma.

II. Tillverkning och grosshandel. Elektrisk installationsmateriel tillverkas inom landet vid ett flertal företag varjämte under normala förhållanden betydande kvantiteter importeras. Bland de inhemska tillverkarna av elektrisk installationsmateriel komma de stora företagen

509 inom elektriska industrien i främsta rummet, nämligen Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget (ASEA) och Telefon AB. L. M. Ericsson jämte dotterföretag (ledningsmateriel m. m.) samt dessutom Elektriska Aktiebolaget AEG (strömställare m. m.) jämte i viss mån Elektriska AB Siemens. På grund av bortfallet under senare år av den före kriget stora tyska importen har en betydande inhemsk tillverkning igångsatts av viss materiel, som tidigare importerades. I några fall har ifrågavarande tillverkning tagits upp av elektriska grossistföretag. Ett utmärkande drag för grosshandeln med elektrisk installationsmateriel är, att grossistföretagen i regel sälja all förekommande dylik materiel (sortimentsgrossister) samt dessutom diverse annan elmateriel såsom elektriska apparater och maskiner av olika slag, elspisar m. m. Grossistföretagen äro i allmänhet också importörer av viss materiel. Antalet egentliga grossistföretag med elektrisk installationsmateriel uppgår enligt upplysning från branschorganisationerna till ett 30-tal. Flertalet grossister, varibland samtliga ledande företag, finnas i Stockholm; i övrigt finnas grossister i branschen bl. a. i Malmö och Göteborg. Grossistfunktion utövas därjämte i mindre utsträckning av större installationsföretag. En avsevärd integration framåt har kommit till stånd inom elektriska industrien. Flera av de stora tillverkarna av elektrisk installationsmateriel ha sålunda utbildat egna, i huvudsak självständiga avdelningar för grossistförsäljning av såväl egna som främmande tillverkningar och med utbredda filialnät samt driva vidare självständig installationsverksamhet av betydande omfattning. I själva verket torde också de fyra ledande grossistföretagen med elektrisk installationsmateriel utgöras av ASEA, det numera till ASEA-gruppen hörande Elektriska AB Skandia, AEG och Siemens. Förutom en betydande, i eget namn bedriven installationsverksamhet äger ASEA tillika ett antal formellt fristående större installationsföretag. Även Skandia, AEG och Siemens driva egen installationsverksamhet.

III.

Organisationer.

Inom elektriska branschen finnas följande organisationer och föreningar av betydelse i förevarande sammanhang. De ledande producentföretagen inom elektriska industrien äro sammanslutna i Sveriges elektroindustriförening, vilken (år 1951) har 62 medlemmar. Elektricitetsverk i städer och mera betydande samhällen samt större kraftverk äro sammanslutna i Svenska elverksföreningen. Medlemsantalet uppgår till omkring 180. Grossister med elektrisk installationsmateriel och annan elektrisk materiel äro sammanslutna i två olika organisationer, Elektriska engrossistföreningen och Elgrossisternas förening, med vardera 13 medlemmar. Producentintressena (ASEA, AEG, Skandia, Sieverts m. fl.) äro huvudsakligen representerade i den förra organisationen men äro däremot icke alls eller endast i mindre omfattning föret r ä d d a inom den senare. Elgrossisternas föreningsmedlemmar ha sålunda grossistverksamhet till huvudsaklig uppgift men torde i enstaka fall även bedriva tillverkning av elektrisk installationsmateriel i m i n d r e skala. Inom elektriska installationsbranschen finnas tre föreningar, varav två riksomfattande, nämligen Sveriges elektriska entreprenörsförening och Svenska elektriska installatörförbundet, samt en mera lokalt begränsad, Skånes elektriska installatörsförening. Sveriges elektriska entreprenörsförening hade vid årskiftet 1950/1951 omkring 530 medlemmar, vilka sysselsatte omkring 6 500 arbetare, och Svenska elektriska installatörförbundet omkring 1 100 medlemmar med omkring 2 900 anställda. Inom entreprenörsföreningen finnas 19 lokalavdelningar. Instal-

510 latörförbundets medlemmar äro fördelade på 24 distriktsförbund. Båda dessa organisationer ha i stort sett medlemmar över hela landet. Den förstnämnda föreningens medlemmar driva i allmänhet sin rörelse i större skala och ha sin verksamhet förlagd till städer och större orter. Bl. a. ingå de ledande tillverkningsoch grossistföretagen ASEA, AEG, Siemens och Skandia, vilka, såsom ovan anförts, även driva installationsverksamhet. Installatörförbundets medlemmar driva i allmänhet mindre rörelser och äro i förhållandevis större utsträckning verksamma på landsbygden. Till Skånes elektriska installatörsförening slutligen äro anslutna flertalet självständigt arbetande installatörer i Skåne. De ifrågavarande tre installatörsorganisationerna äro sammanslutna i en riksorganisation, Elektriska installatörsorganisationernas riksförbund (EIO). Biksförbundet har till uppgift att utöva den centrala ledningen av installatörskåren och tillvarataga installatörernas gemensamma intressen.

IV. Villkor för utövande av självständig yrkesverksamhet. Man kan inom elektriska installationsbranschen särskilja tre olika slags grupper av villkor för utövande av självständig yrkesverksamhet i branschen. Till en början erfordras uppfyllande av vissa legala kompetenskrav (legala behörighetsföreskrifter). Dessa krav ha uppställts för att skydda allmänheten mot de faror, som äro förknippade med en bristfälligt utförd elektrisk anläggning. Strömlever a n t ö r e r n a ha vidare på flera håll infört kontroll över de elektriska installatörerna inom sina respektive områden därigenom, att endast sådana elektriska installatörer, som av strömleverantören antagits till entreprenör, få utföra arbeten med anslutning till strömleverantörens strömnät ( det s. k. entreprenör-systemet). Slutligen har en person, som vill börja självständig installationsverksamhet, att underkasta sig prövning av installatörernas och materielleverantörernas organisationer (enskild nyetableringskontroll). A. Legala behörighetsföreskrifter. Statligt kompetenstvång har ålegat utövare av elektrisk installationsverksamhet sedan år 1919, då den första s. k. behörighetsförordningen tillkom, senare ersatt av den nu gällande Kungl. kungörelsen den 2 juni 1939 angående behörighet att vid elektriska starkströmsanläggningar utföra installationsarbete (ändrad genom K. K. den 13 oktober 1944). 1919 års behörighetsförordning tillkom med anledning av de betänkliga förhållanden, som uppstått framförallt på landsbygden i samband med den dåvarande kristidens starkt forcerade elektrifieringsarbete. 1939 års kungörelse utgör en utvidgning och modernisering av den äldre författningen innebärande dels att de enligt denna gällande statliga kompetenskraven för installatörer utformats mera i detalj och i viss utsträckning skärpts och dels att det av åtskilliga strömleverantörer tillämpade s. k. entreprenörsystemet, i motsats till vad tidigare gällt, reglerats lagstiftningsvägen. Enligt 1939 års kungörelse (§ 2) får installationsarbete, med undantag för vissa enklare arbeten, endast utföras av därtill behörig installatör eller av yrkesman, vilken är anställd hos behörig installatör eller i samma företag som sådan installatör, under förutsättning tillika att yrkesmannen utför arbetet under kontroll av den behörige installatören. Behörighet som installatör meddelas liksom enligt den äldre kungörelsen av kommerskollegium. Behörighet som installatör indelas enligt 1939 års kungörelse i tre klasser,

511 A, B, och C. Behörighet av Klass A avser allt installationsarbete, behörighet av klass B installationsarbete inom visst begränsat område samt behörighet av klass C installationsarbete i anslutning till redan befintlig distributionsanläggning, gällande antingen inom visst område, för vilket stadsplanelagens bestämmelse angående stad icke äga tillämpning (behörighet, såsom bygdemontör) eller beträffande viss anläggning, tillhörande företag, vid vilket installatören är anställd (behörighet såsom v e r k m o n t ö r ) ; vid behov kan samme person meddelas behörighet såsom både bygdemontör och verkmontör. Härjämte finnes viss s. k. specialbehörighet, såsom för röntgen- eller neonanläggningar etc. För de olika behörighetsklaserna uppställas i 1939 års kungörelse (§§ 4—6) särskilda fordringar i fråga om teoretiskt kunnande och praktiska erfarenheter. I fråga om teoretiska kunskaper fordras sålunda för behörighet av klass A viss högre elektroteknisk utbildning (teknisk högskola, tekniskt gymnasium eller fackskola) av klass B genomgång av statsunderstödd yrkeskurs med minst 600 timmars undervisningstid (s. k. B-kurs) eller däremot svarande kunskapsprov samt av klass C förtrogenhet med gällande föreskrifter för elektriska anläggningar av det slag, behörighet skall avse, jämte kännedom om elektroteknikens enklare grundbegrepp, allt styrkt genom särskilt examensprov (motsvarande yrkeskurs om minst 220 timmar, s. k. C-kurs). Kommerskollegium kan dock i sin egenskap av tillsyningsmyndighet godtaga annan än ovan angiven teoretisk utbildning, om denna befinnes jämförbar med den föreskrivna. I fråga om praktisk utbildning fordras, att vederbörande efter fyllda 17 år förvärvat vissa års praktisk fackutbildning på det elektriska installationsområdet, i allmänhet vid såväl högspännings- som lågspänningsanläggning; för A-behörighet minst 3 till 7 år alltefter den teoretiska utbildningens art samt för B- och C-behörighet minst 8 år. Nedsättning i fråga om kraven på den praktiska utbildning som fordras för behörighet av klass B eller C, kan dock medgivas i sådana fall, då vederbörande inhämtat en högre teoretisk utbildning än som fordras för dylik behörighet. Behörighetsbevis utfärdas endast för viss tid. Enligt gällande praxis utfärdas förstagångsbevis i allmänhet för endast tre år, under det att förnyat bevis kan erhållas för fem till sju år, beroende på verksamhetens art. Vid prövning av ansökan om ny eller förnyad behörighet sker icke blott en formell granskning av ansökningshandlingarna utan inhämtas i regel också yttranden från elverk, elektriska länsföreningar, konsulterande ingenjörsfirmor, statsinspektörerna för elektriska starkströmsanläggningar eller andra, vilka kunna förväntas äga kännedom o m sökandens tekniska kvalifikationer. Antadet gällande behörighetsbevis den 1/7 1942 resp. den 1/4 1948 framgår av tabell 2. (Den förstnämnda dagen ansluter sig till den tidpunkt, då omklassning enligt 1939 års kungörelse genomförts.) Tabell 2. Antal gällande behörighetsbevis 1942 och 1948. C-behörighet År

1/7 15942 1/4 11948 Ökning

Totala Aantalet behörig- behörighet hetsbevis

BHela anbehörigtalet Chet behörighet

bygdemontör

bygdeverkoch verkmontör montör

D ä r a v

Specialbehörighet

4 261 5 364

511 705

1 802 2 266

1 900 2 285

877 1079

839 1024

184 182

48 108

1 103

—2

512 Den procentuella ökningen av antalet gällande behörighetsbevis under tiden 1/7 1942—1/4 1948 utgör för klass A 38 %, klass B 26 %, klass C 20 % och specialbevis 125 %. Inom klass A hade endast ett obetydligt antal (4 %) av gällande behörighetsbevisen beviljats efter dispens, medan inom klass B ungefär halva antalet (46 %) och inom klass C något mer än en fjärdedel (28 %) beviljats efter dispens. Det stora antalet dispenser förklaras av att det vid tillkomsten av 1919 års förordning endast fanns ett litet antal installatörer med föreskriven teoretisk kompetens, På grund av att erforderliga utbildningsmöjligheter för installatörer saknades under de första åren efter 1919 meddelades ytterligare ett betydande antal dispenser fram till år 1930. Sedan dess ha dispenser i fråga om nyutfärdade behörighetsbevis förekommit endast i mindre omfattning och efter ikraftträdande av 1939 års installatörskungörelse praktiskt taget ej alls. De dispensmöjligheter, som kommerskollegium hade enligt 1919 års förordning, borttogos nämligen i 1939 års kungörelse, och dispensfrågorna måste därför nu underställas Kungl. Maj:t i varje särskilt fall. Att märka är att icke alla personer med behörighetsbevis utöva verksamhet som självständiga företagare inom installationsbranschen eller inneha anställning hos dylika företagare. Nedanstående uppställning visar installatörernas fördelning på olika yrkesområden åren 1934—1935 och 1/4 1948. Tabell 3. Fördelning av personer med behörighetsbevis på olika yrkesområden 1934—1935 samt 1948. V« 1948

1934—1935

Yrkesgrupp

Antal

%

Antal

%

1 654

44,8

2 496

46,5

24,6

22,5

Konsulterande och besiktningsmän.

988 139

26,8 3,8

1 489 172

27,8 3,2

Totalt

3 686

100,0

5 364

100,0

Självständiga företagare eller anställda hos dylika Installatörer vid elverk, distribuInstallatörer vid industrier och lik-

Kommerskollegium äger enligt behörighetskungörelsen (§ 9), om det finns skäl därtill, förklara, att installatör för viss tid eller för alltid förverkat sin behörighet. Meddelad behörighet kan också på förekommen anledning inskränkas. Enligt praxis förklaras utfärdat behörighetsbevis endast förverkat, om ett flertal svåra anmärkningar kunnat konstateras i fråga om vederbörandes yrkesutövning. Vanligen meddelas den felande installatören varning innan annan åtgärd vidtages. Obehörigt installationsarbete är straffbelagt. I samband med att statliga kompetenskrav fastställts för utförande av elektriska installationsarbeten har numera genom statens försorg sörjts för att erforderliga möjligheter till yrkesutbildning stå till buds. B.

Entreprenörsystemet.

Innebörden av det s. k. entreprenörsystemet är, att leverantör av elektrisk ström fordrar att endast sådan entreprenör som i vederbörlig ordning godkänts av strömleverantören får utföra arbeten å anläggning anknuten till dennes distri-

513 butionsnät. Abonnent, som för installationsarbete anlitar en på så sätt icke auktoriserad entreprenör, utsätter sig för risken att anläggningen i fråga ej får anslutas. Entreprenörsystemet började tillämpas av strömleverantörer, huvudsakligen i städerna, redan långt före tillkomsten av 1919 års behörighetsförordning. Anledningen till uppkomsten av systemet uppgives ha varit, att strömleverantörerna — vid det förhållandet att några allmänt gällande föreskrifter för elektriska anläggningar icke funnos och än m i n d r e någon kontroll över desamma — ansågo sig själva böra sörja för att de till elektricitetsverken anslutna anläggningarna utfördes på ett efter rådande förhållanden tillfredsställande sätt. En av vägarna för att uppnå detta mål var att endast sådana entreprenörer, som voro kända som fullt kompetenta och samvetsgranna, erhöllo tillstånd att utföra abonnentanläggningar. Vid tillkomsten av 1919 års behörighetsförordning beaktades icke entreprenörsystemet särskilt. Entreprenörsystemet kvarstod sålunda även efter tillkomsten av 1919 års förordning, men tillämpades alltjämt i huvudsak endast av elektricitetsverk i större samhällen och av stora kraftbolag. Efter anpassning till 1919 års behörighetsförordning innebar entreprenörsystemet, att strömleverantören vid sidan av fordran på statlig behörighet uppställde ytterligare krav på entreprenören i form av skärpta kompetensfordringar eller särskilda fordringar av mera personlig natur, varjämte de företag, som tillämpade entreprenörsystem, vid antagande av entreprenör i allmänhet också utövade en mer eller mindre sträng behovs prövning. Denna tillämpning av entreprenörsystemet framkallade en betydande opposition från olika håll. I samband med den översyn av 1919 års behörighetsförordning, som ledde till utfärdandet av 1939 års behörighetskungörelse, togs därför också frågan om entreprenörsystemet upp till behandling. De sakunniga, som hade utredningen om hand, ställde sig därvid bestämt avvisande mot att entreprenörsystemet användes för utövande av behovsprövning och anförde i detta hänseende (SOU 1935:53, sid. 56) bland annat följande: »De av sakkunniga inhämtade uppgifterna utvisa, att strömleverantörerna, i den mån de tillämpa entreprenörsystem, lägga en stor vikt vid möjligheten att efter omständigheterna begränsa antalet yrkesutövare. Denna ståndpunkt torde vara grundad på uppfattningen, att en alltför h å r d konkurrens tenderar till att sänka installationernas standard. Ju hårdare konkurrensen mellan installatörerna är desto mer omfattande kontroll måste enligt strömleverantörernas uppfattning utövas över installatörernas arbeten. Ju större antalet entreprenörer är desto mer betungande för strömleverantören blir kontrollen, för vilken kostnaden i sista hand kommer på allmänheten. Mot de av strömleverantörerna hävdade synpunkterna genmäles från olika håll, att en begränsning av antalet entreprenörer oundvikligen leder till högre priser för allmänheten å installationsarbeten. Det anföres, att ringbildning entreprenörerna emellan är en vanlig företeelse, där entreprenörerna äro få till antalet, och strömleverantörernas förmåga att motverka de för allmänheten skadliga verkningarna därav ifrågasattes under hänvisning till konkreta fall. Det framhålles därjämte, att den begränsning i den fria näringsutövningen, som de statliga kompetensvillkoren redan innebära, borde vara ett fullt tillräckligt skydd för allmänheten och att ytterligare mer eller mindre godtyckliga inskränkningar vore varken behövliga eller lämpliga. 33—116665

Bil.

514 När det gäller att ordna frågan om installatör- och entreprenörväsendet, torde full enighet råda därom, att man måste söka såväl skaffa garantier för upprätthållande av en hög standard i fråga om installationernas kvalitet som ock tillse, att en sund konkurrens beträffande utförande av installationsuppdrag kan upprätthållas, utan att det ekonomiska utbytet av entreprenadverksamheten för hårt nedpressas genom konkurrens från ett alltför stort antal yrkesutövare på varje plats. Att finna en rättvis grund för bedömande av det erforderliga antalet entreprenörer har emellertid icke visat sig vara möjligt. Den närmast till hands liggande beräkningsgrunden borde vara folkmängden på respektive ort. Av den i det föregående lämnade redogörelsen för kommerskollegii utredning rörande sambandet mellan entreprenörsantalet och folkmängden framgår dock tydligt, att ett dylikt samband, i den mån det överhuvud förefinnes, icke kan läggas till grund för någon behovsprövning. Då det ej heller varit möjligt att finna någon annan objektiv grund för en behovsprövning, vare sig man tänker sig densamma gjord genom statlig eller kommunal myndighet, hava sakkunniga kommit till den slutsatsen, att man måste avstå från att framgå efter den linjen, och hava därför föreslagit förbud för strömleverantörerna att, såsom i stor utsträckning hittills förekommit, tillämpa behovsprincipen vid utdelande av entreprenörsrättigheter. De sakkunniga hava i stället sökt nå det åsyftade målet på det sättet, att själva behörighetsbestämmelserna i olika avseenden skärpas och avpassas efter tidens krav, varigenom berättigade behovssynpunkter på indirekt väg komma att tillgodoses och en så att säga automatisk reglering av antalet installatörer respektive entreprenörer träder i funktion. Om frågan ordnas på detta sätt, bör dock staten även tillse, att alla personer, vilka uppfylla de nya kraven, må fritt utöva installatörsyrket utan andra inskränkningar i befogenheten än som direkt följa antingen av eventuell begränsning i den meddelade behörigheten eller av entreprenörsbestämmelser, utfärdade med stöd av statligt bemyndigande.» På grundval av de sakkunnigas förslag löstes i 1939 års behörighetskungörelse frågan om entreprenörsystemet på det sättet, att frivillig tillämpning av entreprenörsystem vid de elverk som så önskade i och för sig tilläts, medan däremot behovsprövning i samband med entreprenörsystem förbjöds. I enlighet härmed stadgas i 1939 års behörighetskungörelse (§ 10), att strömleverantör äger föreskriva, att installationsarbete icke får utföras av annan än den, som förutom vederbörligt behörighetsbevis innehar av strömleverantören meddelad entreprenörsrätt, men att entreprenörsrätt icke får vägras installatör, som 1) företer bevis om att firma inregistrerats för honom eller det företag, vid vilket han är anställd, 2) styrker, att han eller det företag, vid vilket han är anställd, äger erforderlig ekonomisk vederhäftighet samt 3) förbinder sig att följa av strömleverantören utfärdad instruktion. 1 Instruktionen skall, för att bli gällande, underställas kommerskollegium för fastställelse, och må innehålla bestämmelser om att installationsarbete för högspänning samt i samlingslokaler och vissa andra lokaler eller av svårare eller mera omfattande beskaffenhet antingen icke alls eller blott under särskilda villkor må utföras av den, som h a r behörighet av klass B eller klass C, att entreprenören skall iakttaga av strömleveran1 Enligt övergångsbestämmelse till 1939 års kungörelse är strömleverantör dock ej pliktig att tillåta installatör, som meddelats behörighet efter dispens från kungörelsens kompetenskrav, att utföra arbeten annat än i viss begränsad omfattning.

515 tören meddelade föreskrifter av teknisk eller organisatorisk art ävensom rörande entreprenörens förhållande till allmänheten samt att strömleverantören äger kontrollera entreprenörens arbeten (§ 11). Strömleverantören har medgivits rätt att återkalla meddelad entreprenörsrätt, därest den av entreprenören utövade verksamheten ger anledning därtill (§ 12). Beslut, varigenom strömleverantören förvägrat behörig installatör entreprenörsrätt eller återkallat sådan rätt eller förbjudit entreprenör att utföra visst arbete, skall med angivande av skälen för beslutet av strömleverantören utan dröjsmål delgivas kommerskollegium (§ 13). Sedm 1939 års behörighetskungörelse trätt i kraft tillämpas entreprenörsystem numera i den omfattning som tillätes av kungörelsen vid omkring 160 elektricitetsverk med sammanlagt 1 1 / 3 miljoner abonnenter. Flertalet av de elektricitetsverk, som genomfört entreprenörsystem, har därvid begagnat sig av den möjlighet, som behörighetskungörelsen erbjuder att närmare reglera entreprenörväsendet genom en av kommerskollegium fastställd entreprenörinstruktion. En liten grupp verk av mindre storleksordning ha dock icke infört sådan instruktion. De entreprenörinstruktioner, som införts och fastställts av kommerskollegium, ansluta sig i allmänhet huvudsakligen till en av Svenska elektricitetsverksföreningen antagen normalinstruktion. I denna normalinstruktion utnyttjas den möjlighet till meddelande av entreprenörsrätter av olika slag, vartill behörighetskungörelsen ger möjlighet, såsom fullständig rättighet, lågspänningsrättighet, begränsad lågspänningsrättighet för samhällen, fullständig rättighet för landsbygd, lågspänningsrättighet för landsbygd, reparatörsrättighet och specialrättighet. I fråga om det krav på ekonomisk vederhäftighet, som enligt behörighetskungörelsen får uppställas för antagande till entreprenör, prövas densamma på många håll av de olika verken från fall till fall, därvid de fordringar som uppställas av naturliga skäl också äro olika för olika verk. "Vanligen känner verket, framför allt när det gäller mindre städer och samhällen, vederbörande entreprenör så väl, att några särskilda fordringar på ekonomisk vederhäftighet ej behöver uppställas. Vid ett antal verk, företrädesvis i större städer, ha dock generella bestämmelser i detta hänseende uppställts, vilka likaledes variera från verk till verk. Ett visst disponibelt rörelsekapital kräves som regel, för mindre orter oftast dock icke överstigande 1 000 kronor eller, för installatörer som endast ha rättighet att utföra lågspänningsinstallationer, 300—500 kr. I fråga om större orter uppställes fordran på ett något högre belopp, såsom 5 000—10 000 kronor. I Stockholm fordras för erhållande av fullständig entreprenörsrätt att rörelsen drives i form av aktiebolag med ett aktikapital av minst 30 000 kronor, medan för lågspänningsrättighet kräves ett kapital av minst 3 000 kronor eller i undantagsfall mindre samt för reparatörsrättigheter ett startkapital av 300—500 kronor. Vid ett flertal elverk, som tillämpa entreprenörsystem, fordras vidare att entreprenören ställer säkerhet (s. k. deposition) för ett riktigt fullgörande av sina ekonomiska skyldigheter gentemot elverket, t. ex. för dettas befattning med framdragande av kabel till strömförbrukarens tomt eller fastighet, och i enstaka fall även gentemot abonnent, som anlitat entreprenören. En av elektricitetsverksföreningen våren 1947 gjord rundfråga utvisar sålunda, att av 136 elverk, som besvarat rundfrågan och som tillämpa entreprenörsystem, 35 % med 75 % av dessa elverks abonnenter, fordra deposition av belopp varierande mellan 200 och 5 000 kr., beroende bl. a. på det slag av entreprenörsrättigheter det är fråga om. Vid 10 % av verken med 35 % av abonnenterna var depositionernas storlek i genomsnitt för fullständiga rättigheter 1 500—3 000 kr, för lågspänningsrättighet 1 000—1 500 kr samt för reparatörsrättighet 300—500 kr. I några fall kunde borgen lämnas i stället för deposition.

516 I den av elverken allmänt brukade normalinstruktionen regleras på ett tämligen ingående sätt bl. a. entreprenörens skyldigheter gentemot såväl elverket som allmänheten, varjämte i densamma meddelas föreskrifter om entreprenörens ansvar för utförda arbeten. I fråga om entreprenörens skyldigheter mot allmänheten ålägges entreprenören sålunda bland annat skyldighet att verkställa av allmänheten lämnade uppdrag, som falla inom området för den beviljade rättigheten, såvida icke särskilda skäl för befrielse från arbetet föreligga, ävensom skyldighet att utföra anförtrott arbete till skäligt pris. Om beställare hos elverket anför klagomål över lämnat anbud eller räkning för utfört arbete är entreprenören skyldig att till elverket lämna alla upplysningar, som fordras för en saklig prövning av priset. Beträffande entreprenörens skyldigheter gentemot elverket stadgas bland annat skyldighet för entreprenören att noga följa av elverket utfärdade särskilda bestämmelser av teknisk eller organisatorisk art ävensom skyldighet att göra sig väl förtrogen med elverkets tariffer, reglementen och övriga bestämmelser för energileverans. Slutligen stadgas i fråga om entreprenörens skyldighet gentemot elverket bl. a. också, att den lokal till vilket entreprenörens verksamhet är knuten skall vara belägen inom elverkets distributionsområde, såvida elverket ej medger undantag (eller, enligt en äldre formulering, att »entreprenören skall vara bosatt inom strömleverantörens distributionsområde»). Det s. k. »bostadsbandet». Den i föregående stycke omnämnda föreskriften i elverkens entreprenörsinstruktion om viss belägenhet av entreprenörens rörelse, ofta kallad •— numera något oegentligt — bestämmelsen om »bostadsband», h a r varit föremål för åtskillig diskussion. I det förslag, som låg till grund för 1939 års behörighetskungörelse, föreslogo de sakkunniga, att strömleverantör såsom villkor för meddelande av entreprenörsrätt skulle äga uppställa bl. a. krav på att installatören vore bosatt inom strömleverantörens distributionsområde. I remissutlåtande över förslaget hemställde kommerskollegium att bestämmelsen härom finge utgå och i fall, d ä r så ansåges berättigat, ersättas med en föreskrift i entreprenörsinstruktionen. Hemställan motiverades med att kravet på bosättning inom strömleverantörens omr å d e i fråga om landsbygden påtagligen icke kunde uppställas eller upprätthållas annat än undantagsvis, samt att det icke heller vore uteslutet att en strömleverantör i många fall genom att utnyttja sin rätt i detta avseende skulle k u n n a söka åstadkomma ett faktiskt installationsmonopol för den på platsen bofaste installatören. I enlighet med kommerskollegii förslag upptogs icke heller i 1939 års behörighetskungörelse någon rätt för strömleverantör att såsom villkor för entreprenörsrätt uppställa krav på viss bosättning eller belägenhet av rörelsen. Vid den av elverksföreningen våren 1947 gjorda undersökningen framgick att av 136 elverk, som fått entreprenörsinstruktion fastställd, 61 % (med 89 % av abonnenterna) i sina entreprenörsinstruktioner föreskrivit »bostadsband». Ifrågavarande bestämmelse tillämpas av dessa elverk i regel för alla slag av fasta entreprenörer, dock att i några fall undantag gjorts för stora installationsföretag såsom ASEA och AEG, liksom för entreprenörer med specialrättigheter. I enstaka fall ha entreprenörer från närbelägna orter generellt tillåtits utföra installationer. Tillfällig entreprenörsrätt för entreprenörer bosatta på främmande ort h a r beviljats i stor utsträckning. I många fall (63 % av de 136 elverk som besvarat ovannämnda förfrågan med 58 % av dessa elverks abonnenter) uppställes vid beviljande av dylika tillfälliga entreprenörsrättigheter icke andra villkor ä n att de lokala installationsbestämmelserna skola följas. Andra elverk fordra vid med-

517 I delande av dylika tillfälliga rättigheter, att entreprenör skall styrka sin ekonomiska vederhäftighet enligt samma regler, som gälla för fasta entreprenörer samt nedsätta viss deposition. Några elverk fordra dessutom, att arbetskraft från orten om möjligt skall användas eller att arbetsbefälet skall ha erforderlig behörighet och vara stationerat på orten. Avslag på ansökningar om tillfällig entreprenörsrätt ha enligt samma undersökning förekommit vid ett flertal elverk (20 % med 36 % av a b o n n e n t e r n a ) . Sammanlagda antalet dylika avslag uppgick för åren 1940—1946 till 75. Enligt 1939 års behörighetskungörelse har kommerskollegium icke rättslig möjlighet att ingripa mot ett felaktigt eller olämpligt handhavande av entreprenörsystemet från elverkens sida. I några fall av olämplig vägran av entreprenörsrätt uppgives kommerkollegium emellertid ha åstadkommit rättelse under hand. "Vägran att meddela entreprenörsrätt eller återkallande av sådan rätt skall, som förut anförts, anmälas till kommerskollegium. Sedan den nya behörighetskungörelsen trätt i kraft den 1 juli 1939 och intill november 1948 ha ett 75-tal sådana anmälningar inkommit till kollegium. Därtill komma ett 10-tal fall, där entreprenörsrätten begränsats i förhållande till vad sökanden begärt. I ungefär hälften av de förstnämnda fallen har anledningen till den förvägrade entreprenörsrätten varit, att sökanden icke varit bosatt (eller haft lokal) inom strömleverantörens distributionsområde. I vissa av dessa fall har ansökningen gällt entreprenörsrätt för tillfälligt arbete inom området. Den i instruktionerna förekommande bestämmelsen om »bostadsband» har från olika håll kritiserats ur den synpunkten, att densamma ansetts medföra konkurrensbegränsning inom installationsbranschen och därmed kunna åstadkomma en prisförhöjande effekt samt underlätta ringbildningar av monopolistisk karaktär. Bland annat har dylika synpunkter framförts från byggmästarehåll, särskilt från byggnadsföretag som uppföra fastigheter på olika orter, samt från fastighetsägarehåll. Även ur andra synpunkter än kostnadsfrågan har det framhållits vara olägligt för ett byggnadsföretag eller en fastighetsägare med fastigheter på olika håll, att för ett visst arbete på främmande ort icke få begagna en installatör, med vilken företaget eller fastighetsägaren vanligen har förbindelse. Även om frågan om anlitande av entreprenör från främmande plats i regel kunnat lösas på tillfredsställande sätt genom medgivande av undantag eller i annan ordning, har bestämmelsen om »bostadsbandet», förklarar man, förorsakat onödigt besvär samt kostnader och tidspillan. F r å n elektricitetsverken och elektriska byrån i kommerskollegium framhållas å andra sidan flera olika skäl, som tala för lämpligheten av bestämmelsen om »bostadsband». Följande utgör en sammanfattning av de viktigaste av dessa skäl. Strömleverantörerna ha, såsom framgår av behörighetskungörelsen, rätt att kräva, att en auktoriserad entreprenör utöver de statliga säkerhetsföreskrifterna följa de bestämmelser av teknisk art, som utfärdas av strömleverantören. Dessa s. k. installationsbestämmelser måste avpassas efter de förhållanden ifråga om distributionssystem, materielpraxis, planmässig utveckling av installatörbeståndet m. m., som råda på ifrågavarande ort. De äro sålunda ofta olika för olika orter. En entreprenör från en främmande ort kan i många fall, framhålles det, icke ha erforderlig detaljkännedom om de särskilda installationsbestämmelserna, varför det är lämpligt med en speciellt sakkunnig lokal kår av entreprenörer. Innan en ny elektrisk anläggning anslutes till distributionsnätet brukar strömleverantören visserligen i regel besiktiga anläggningen. Det är vid en dylik besiktning dock icke möjligt att i detalj gå igenom hela den nya anläggningen. Användandet av underhaltig materiel liksom dåligt utförande ger sig därför ofta icke till

518 känna förrän lång tid efter det anläggningen är utförd. En på orten bosatt entreprenör, som för sin framtida verksamhet är beroende av ett gott anseende på orten, erbjuder, hävdas det, i dessa hänseenden större säkerhet för ett riktigt utförande, än en installatör, som endast tillfälligt utför en installation på en viss ort. En installatör bör vidare i allmänhet finnas till hands inom ej alltför långt avstånd för att kunna stå till tjänst med reparationer samt för att på orten tillhandahålla mindre elektriska apparater och reservdelar. Då en installatör emellertid i många fall på mindre orter icke helt kan få sin utkomst genom dylik verksamhet kan det vara nödvändigt, att han tillförsäkras installationsarbeten på orten och icke utsattes för en förödande konkurrens från mera betydande företag i de större städerna. Obegränsad konkurrens kan, anföres det, lätt leda till priskrig, som går ut över utförande och använd materiel, vilket förhållande skulle kunna bli betänkligt ur säkerhetssynpunkt. Det anföres slutligen, att bestämmelsen om »bostadsband» knappast behöver föranleda några större olägenheter, då de elverk, som infört föreskrift om »bostadsband» ha möjlighet att medgiva undantag, vilken möjlighet också utnyttjas. Det hänvisas i detta sammanhang också till elektricitetsverkens i instruktionen grundade rätt att kontrollera skäligheten av fordrade priser i anbud och räkningar. 1 Representanter för elektriska installatörsorganisationernas riksförbund och elektriska arbetarförbundet ha likaledes uttalat sig för ett bibehållande av bestämmelsen om bostadsband i dess nuvarande form. C. Enskild nyetablerings kontroll. Nyetableringskontrollens tillkomst. S. k. enskild nyetableringskontroll började tillämpas inom elektriska installationsbranschen den 1 januari 1941 enligt ett s. k. nyetableringsavtal, som slutits i november 1940 mellan grossistorganisationerna, Elektriska engrossistföreningen och Elgrossisternas förening, i fortsättningen kallade EGO, samt installatörorganisationerna, Sveriges elektriska entreprenörsförening, Svenska elektriska installatörförbundet och Skånes elektriska installatörsförening, sammanslutna i Elektriska installatörsorganisationernas riksförbund EIO. Avtalet ersattes den 1 januari 1946 av ett nytt liknande avtal (sistnämnda avtal har registrerats i kartellregistret under nr 91). Tanken på en av branschorganisationerna utövad enskild nyetableringskontroll synes ha börjat diskuteras i installatörkretsar redan vid början av 1930-talet. Intresset torde därvid främst ha knutits till möjligheten att genom en sådan kontroll begränsa tillströmningen till branschen, främst för sådana orter, där det redan ansågs finnas flera installatörer än för vilka det funnes arbete. Uppenbarligen kunde emellertid en dylik enskild nyetableringskontroll icke genomföras utan medverkan från leverantörernas sida och sådan medverkan uppnåddes icke förrän i och med tillkomsten av 1940 års avtal. Grossisternas intresse för medverkan i nyetableringskontrollen uppges ha betingats huvudsakligen därav, att den förut av varje enskild grossist utövade kreditprövningen genom denna verksamhet kunde centraliseras och därmed göras mera effektiv och objektiv. En bidragande orsak anges vidare den omständigheten ha utgjort, att den statliga behörighetsprövningen endast avser att skapa garanti för erforderligt tek1 Denna rätt synes i allmänhet icke ha tagits i anspråk i större utsträckning trots förekomsten av konkurrensbegränsande åtgärder, som kunna påverka prisbildningen. Konsumenterna torde icke heller i allmänhet känna till möjligheterna att anföra klagomål hos elverken i fråga om prissättningen; i alla händelser äro sådana klagomål icke särskilt vanliga.

519 niskt kunnande, men icke innebär någon prövning av de särskilda personliga förutiättningar, som måste fordras i fråga om en självständig företagare. Nyetibleringsavtalets innehåll. Ny^tableringsavtalet av år 1946 är i huvudsak av samma innehåll som det tidigare avtalet av år 1940. Mera framträdande olikheter anmärkas nedan. Enigt avtalet skall till prövning upptagas fråga om 1) etablering av nya elektriska installations- eller detaljhandelsföretag; 2) filialbildning till sådant företag; samt 3) öppnande av elektrisk avdelning inom befintligt företag. Därest EIO:s nyetableringsnämnd (se nedan) eller någon av EGO framställer yrkaide därom, skall jämväl till behandling enligt avtalet upptagas fråga om 4) övertagande av elektrisk installations- eller detaljhandelsrörelse; samt 5) rörelses fortsättande efter konkurs. Vic prövningen skall i främsta rummet beaktas: »1) Den sökandes yrkeskunskaper, affärserfarenhet och personliga förutsättningar i övrigt, därvid särskild betydelse skall tillmätas, huruvida den sökande erhålit auktorisation från strömleverantör; 2) Den sökandes ekonomiska förutsättningar; 3) På platsen föreliggande behov av nyetablering, varvid förefintligheten av äldre installationsföretag på platsen icke i och för sig får utgöra hinder för nyetablering utan hänsyn skall tagas bland annat till frågan, huruvida allmänhetens berättigade krav på service på ett tillfredsställande sätt uppfyllas.» Prövningen av ärenden skall enligt avtalet äga rum av parterna EIO och EGO var for sig. Inom EIO handhaves prövningen av EIO:s nyetableringsnämnd, vars sammansättning icke angivits i nyetableringsavtalet. Nämnden h a r sitt säte i Stockholm och består av en representant jämte suppleant från vardera av Sveriges elektriska entreprenörsförening, Svenska elektriska installatörförbundet och Skånes elektriska installatörsförening. Som ordförande fungerar en av nämndens ledamöter. Vid nämndens sammanträde äger enligt avtalet en representant för envar av de två grossistorganisationerna (EGO) rätt att närvara i egenskap av rapportör. Prövningen inom grossistorganisationerna EGO handhaves av en samarbetsnämnd, i vilken envar av de båda grossistorganisationerna (EGO) representeras av sin ordförande jämte fem ledamöter. Som ordförande vid sammanträdena alternera ordförandena i resp. föreningar. Den av EIO verkställda prövningen är att anse såsom förberedande i förhållande till EGO:s prövning. EIO:s prövning skall i enlighet härmed äga rum först. Sedan denna prövning utförts handlägges ärendet av EGO. Stanna de båda grossistorganisationerna därvid i lika beslut, gäller detta beslut, oavsett om detsamma innebär godkännande eller avslag och oavsett till vilket resultat EIO kommit vid sin prövning av ärendet. Stanna de båda grossistorganisationerna däremot i olika beslut skall nyetableringen anses godkänd. Det avgörande, som sålunda träffats, är emellertid icke i alla särskilda fall slutgiltigt, utan ärendet kan inom viss kort tid hänskjutas till ytterligare prövning i första hand av ett förtroenderåd och i andra hand av en särskilt utsedd skiljeman. Hänskjutande av ärende till förtroenderådet kan göras såväl av EIO:s nyetableringsnämnd som av någon av de två grossistorganisationerna. Förtroenderådet består av fyra ledamöter med lika antal suppleanter, varav två jämte suppleanter väljas av EGO och två jämte suppleanter av EIO. För beslut inom

520 förtroenderådet om underkännande av nyetablering fordras enkel röstövervikt. Vid lika röstetal skall nyetablering anses vara godkänd. Skiljeman utses av EGO och EIO gemensamt eller, om parterna icke kunna enas om valet, av Sveriges tekniskt-industriella skiljedomsinstitut. Vid ärendes prövning av skiljeman äga EGO och EIO vara företrädda av ombud, som ha yttrande- och förslagsrätt men icke rösträtt. Nyetableringsärende kan bringas under prövning av skiljeman dels av ledamot av förtroenderådet enligt i avtalet n ä r m a r e angivna regler dels av den enskilde sökanden i ett nyetableringsärende. För att ärende skall kunna hänskjutas till skiljemannen av den enskilde sökanden gäller, att denne »anför besvär» hos EGO:s samarbetsnämnd senast å fjortonde dagen efter det sökanden erhållit del av beslutet i anledning av prövningen av hans ärende samt att »klaganden» som förskott för bestridande av kostnaderna i ärendet deponerar 150 kronor. Den enskilde sökandes möjlighet att vid missnöje med EGO:s eller förtroenderådets beslut i nyetableringsärende få detta prövat av skiljeman är en nyhet i 1946 års avtal. Innan detta avtal trätt i kraft den 1 januari 1946, hade den enskilde sökanden icke någon möjlighet till efterprövning. Omprövning av tidigare avgjorda ärenden förutsattes k u n n a äga rum. Fråga om godkännande av nyetablering, filialbildning eller överlåtelse, som tidigare behandlats men icke godkänts, skall sålunda enligt avtalet på yrkande av EIO:s nyetableringsnämnd eller någon av grossistorganisationerna (EGO) prövas på nytt. För att samtliga nyetableringar skola bli kända, ålägges enligt avtalet medlem av i samarbetet deltagande organisation att omedelbart underrätta sin organisation, därest han erhållit kännedom om att nyetablering planeras eller skett, varjämte organisationerna föreskrivas underrättelseplikt i förhållande till EGO och EIO:s nyetableringsnämnd. Till upprätthållande av den nyetableringskontroll, som avses med avtalet, förbjudes enligt detsamma medlem av i samarbetet deltagande organisation att sälja »för fast montage i byggnader avsedd elektrisk installationsmateriel» till planerad eller verkställd nyetablering, som är föremål för prövning enligt avtalet eller som vid sådan prövning icke godkänts. Okontrollerbar kontantförsäljning till gällande bruttopriser anses dock icke utgöra avtalsbrott. Överträdelse av det sålunda stadgade förbudet anges i avtalet innebära avtalsbrott. Avtalsbrott anses också föreligga, om medlem av i samarbetet deltagande organisation utan godk ä n n a n d e etablerar filial. Påföljd för avtalsbrott utgör enligt avtalet skadestånd. Sådant må ådömas med högst 5 000 kronor. Fråga om avtalsbrott och utdömande av skadestånd handhaves av det förut omförmälda förtroenderådet och kan från detta hänskjutas till avgörande av skiljemän. Skadeståndet skall utkrävas av den organisation den dömde tillhör och av denna överlämnas till Föreningen för elektricitetens rationella användning (Fera) för främjande av yrkesutbildningen inom facket. 1 Nyetableringsavtalet löper tills vidare med 3 månaders uppsägning. Handläggningen av nyetableringsärendcn. Organisationerna få i allmänhet vetskap om planerad nyetablering genom meddelande från den grossist, till vilken den person som avser att starta ny rörelse vänder sig med sin uppsättningorder. Under senare år, då nyetableringsavtalet blivit känt, förekommer även, att ansökningar om tillstånd till nyetablering inkomma direkt till EGO eller EIO. 1 Enligt uppgift har skadestånd endast utdömts i ett tiotal fall, därvid skadeståndet utgjort vanligen 50 kronor men i tre fall 100 kronor.

521 Genom EGO:s försorg tillställes den person som vill etablera särskilt formulär för lämnande av uppgift om personliga och ekonomiska förhållanden. Enligt formuläret har sökanden vidare att framlägga en kalkyl över beräknade inkomster och utgifter i rörelsen. Uppgifterna skola jämte avskrift av behörighetsbevis insändas till EGO. Sedan EGO inhämtat soliditetsupplysningar och andra uppgifter om sökanden överlämnas avskrifter av handlingarna •— dock med utelämnande av sökandens egna upplysningar om sin ekonomiska ställning och kalkyl — till EIO:s nyetableringsnämnd. EIO remitterar i sin tur ärendet till en av sina lokala prövningsnämnder, som tillsatts inom entreprenörsföreningens lokalavdelningar och installatörförbundets distriktsförbund, för inhämtande av upplysningar om de lokala förhållandena och om sökandens person. För den lokala prövningsnämndens sammansättning och arbete finnas inga fasta regler. I allmänhet består nämnden av fyra ledamöter, varav två utsetts för vardera entreprenörsföreningens lokalavdelning och installatörförbundets distriktsförbund. I sitt yttrande över en till lokalnämnd remitterad ansökan om nyetablering brukar den lokala nämnden i allmänhet uttala sig om behovet av ytterligare installatör på platsen. Inom EGO verkställes utredning av Elektriska engrossistföreningen och Elgrossisternas förening var för sig. Därvid tillfrågas eller begäres yttrande från en eller flera medlemmar, som anses ha kännedom om de lokala förhållandena i varje särskilt fall. • Avtalsparternas syn på bedömningen av nyetableringsärenden. Såsom framgår av redogörelsen för nyetableringsavtalets innehåll sker prövningen av nyetableringsärenden av installatörorganisationerna och grossistorganisationerna var för sig, därvid installatörorganisationernas prövning är förber e d a n d e i förhållande till grossistorganisationernas i allmänhet avgörande beslut. Med hänsyn till den olika inriktningen av de intressen, som företrädas av de två organisationsgrupperna, är det naturligt, att något olika synpunkter anläggas på bedömningen av nyetableringsärendena vid å ena sidan installatörernas prövning och å andra sidan grossisternas prövning. Vissa gemensamma synpunkter finnas dock, i främsta rummet då det gäller frågan om etablerandens personliga förutsättningar. Såväl installatörerna som grossisterna uppgiva sålunda, att kravet på att etableranden skall inneha erforderlig statlig behörighet för sin rörelse är oeftergivligt. Utöver kravet på formell behörighet uppehålles också av båda parterna fordran på att etableranden icke gjort sig känd för oregelbundet levnadssätt, oordentlighet eller mindre förtroendeingivande karaktärsegenskaper. Beträffande sökandens rörelse fordras vidare av båda parterna, att denna skall vara vederbörandes huvudsakliga yrkesuppgift. Etableranden får sålunda i allmänhet icke inneha annan yrkesanställning eller driva annan rörelse vid sidan av installationsverksamheten. För glest befolkade trakter med stora avstånd, t. ex. vissa delar av Norrland, har man dock, uppgives det, ansett sig icke alltid kunna hålla på denna fordran utan medgivit, att installationsrörelse bedrives som bisyssla, exempelvis i förening med jordbruk, i de fall då någon installatör eljest icke skulle kunna erhållas på orten. Beträffande frågan om etablerandens ekonomiska förhållanden uppgives installatörparten icke intressera sig särskilt härför. Grossistparten åter uppgives vid sidan av krav på behörighet och entreprenörsrätt fästa stor vikt vid prövningen av dessa förhållanden. Några bestämda fordringar på visst kapital eller andra ekonomiska resurser ha dock icke uppställts, utan bedömningen sker fritt under hänsynstagande till den blivande rörelsens beräknade omfattning, platsen för rö-

522 relsen och liknande omständigheter samt även sökandens personliga kvalifikationer. Man uppger sig dock vara angelägen om att en person, när han startar rörelse, h a r åtminstone något eget kapital att sätta in i denna. Lån från släktingar eller a n d r a närstående likställes med eget kapital. Stort intresse vid installatörpartens prövning lägges på bedömning av behovet av nyetablering. Vid behovsprövningen anlägger man, förklaras det, i huvudsak två synpunkter. Den ena synpunkten är den, att det på en viss plats, även om arbetstillgången genom en häftigt uppblossande byggnadsverksamhet tillfälligt ökats, icke bör etableras flera rörelser, än att dessa kunna klara sig också under normala förhållanden. Den andra synpunkten är den, att man genom tillämpning av behovssynpunkten vill söka fördela de elektriska installatörerna över hela landet på ett så lämpligt sätt som möjligt. En nyetablering kan sålunda avstyrkas för en viss ort, där det anses redan finnas ett tillräckligt eller kanske mer än tillräckligt antal installatörer, samtidigt som vederbörande hänvisas till att i stället etablera på en annan ort, där det bedömes finnas behov av en ny rörelse i branschen. Grossistparten å sin sida uppger sig däremot i allmänhet icke skänka frågan om behovsprövningen självständigt beaktande. Emellertid måste, förklaras det, frågan om de näringspolitiska förhållandena på orten för etableringen ofta bli av betydelse vid bedömningen av etablerandens personliga och ekonomiska förutsättningar, i det man i dessa hänseenden måste ställa olika krav allt efter ortens karaktär. Vid prövning av en nyetablering måste man därför, anför man, ställa strängare krav i fråga om personliga och ekonomiska förutsättningar, om etableringen är avsedd att äga rum på en ort med hård k o n k u r r e n s än om etablering skall ske på en plats, där det ur konkurrenssynpunkt är lättare att driva installationsrörelse. Nyetableringskontrollens omfattning och effektivitet. Antalet av nyetableringsnämnderna under åren 1941—1950 behandlade ärenden framgår av tabellerna 4 och 5 nedan. Skillnaden mellan siffrorna för EIO och EGO förklaras av att en del ärenden avskrivits. Tabell 4. Antal av EIO behandlade nyetableringsärenden åren 1941—1950.

1941—1944

Tillstyrkta Avstyrkta Summa

1950 Summa 1941—1950 Antal

%

113 186

70 124

97 80

67 38

81 64

61 79

35 62

524 633

45 55

97 1.157

100 Såsom framgår av tabellerna har i genomsnitt för perioden vid den förberedande prövningen av installatörparten, EIO, tillstyrkts knappt hälften av ansökningarna om nyetablering under det att vid den avgörande, av grossistparten EGO verkställda prövningen två tredjedelar av samtliga avgjorda ärenden godkänts. En del av de ansökningar om nyetablering, som underkänts av EGO, ha tagits upp till förnyad prövning en eller flera gånger efter särskild framställning, oftast i samband med att sökanden lämnat kompletterande uppgifter. Detta förhållande medför, att antalet avstyrkta ärenden är något högre än antalet p e r s o ner, som icke godkänts för etablering av ny rörelse.

523 Taiell 5. Antal av EGO behandlade nyetableringsärcndcn åren 1941—1950.

1941—1944

Godlända Summa

1950 Summa 1941—1950 Antal

%

161 145

112 79

162 59

110 22

109 27

109 35

74 27

037 394

68 32

1 I det här angivna antalet underkända ärenden ha medräknats även vissa av sökanden icke "ullföljda ärenden, som vid utsändande av meddelande om underkända etableringar likställa med dessa.

Av de av EGO avgjorda ärendena hade under nämnda tid tillhopa 310 ärenden hänsLjutits till förtroenderådet. Vid sin prövning hade förtroenderådet godkänt 249 om underkänt 43 ärenden. Övriga hade avskrivits, återremitterats eller bordlagts. Under tiden före 1946 hänsköts endast 2 ärenden till skiljeman. Såsom förut anförts ägde den enskilde sökanden enligt då gällande avtal icke rätt att hänstjuta ärende till skiljemans avgörande. Under åren 1946—1950 hänskötos till siiljeman 13 ärenden av EIO och 22 av enskild sökande. I fråga om de av EIO Jiänskjutna 13 fallen godkändes 12 etableringar av skiljemannen (1 ärende bordlagt). Beträffande de av enskilda sökande hänskjutna fallen godkände skiljemannen i 9 fall etableringen medan i 13 av fallen etableringen underkändes. Någon otvetydig upplysning angående i vad mån personer, som fått ansökan om nyetablering underkänd, trots detta kunnat etablera rörelse och driva densamma har icke stått att vinna. F r å n grossisthåll göres emellertid gällande, att avstängningen från leveranser medför, att det endast i mycket liten utsträckning torde kunna förekomma nyetableringar inom branschen, som icke godkänts av nyetableringskontrollen. F r å n installatörhåll hävdas emellertid motsatt uppfattning, d. v. s. att personer som fått ansökan om etablering underkänd likväl i ganska stor utsträckning kunna driva sin verksamhet, åtminstone i normala tider. Det framhålles, att dylika personer ha möjlighet att erhålla sin installationsmateriel dels genom andra installatörer, dels genom enstaka oorganiserade grossister, dels genom import.

Nyetableringsavtalets tillämpning. För att om möjligt söka erhålla en mera detaljerad bild av nyetableringsavtalets tillämpning än de ovan angivna statistiska siffrorna kunna erbjuda, h a EGO:s handlingar och protokoll r ö r a n d e samtliga under första halvåret 1945 slutbehandlade nyetableringsärenden genomgåtts. Antalet dylika ärenden utgjorde 144. Ärendena fördela sig på sätt framgår av tabell 6. Vid en granskning av dessa ärenden anknyter sig huvudintresset naturligen till de ärenden som underkänts och till anledningarna till underkännandena. I protokollen eller handlingarna angivas icke de skäl, som i det enskilda fallet föranlett, att etableringen underkänts. Fördelas emellertid de underkända ärendena om etablering av ny rörelse efter de skäl, som vid en av de sakkunnigas sekreterare verkställt bedömning av fallen med ledning av de tillgängliga handlingarna i varje ärende får antagas ha utgjort den huvudsakliga grunden för underkännandet, erhålles den gruppering, som framgår av tabell 7.

524 Tabell 6. Fördelning av under första halvåret 1945 av EGO prövade etableringar. Hela antalet undersökta fall

Etablering av ny rörelse

Etablering av filial

övertaganie eller flytlnng av rörelse

Därav av

Därav av

Därav av

Därav av

EIO

EIO

EIO

EIO

SumSumSumSumtillma avavma tilltillma avma till- a v styrk- styrkstyrk- styrkstyrk- styrkstyrk- styrkta

ta

ta

ta

ta

ta

ta

ta

AvEGOgodkända 78 2 54 24 58 40 18 12 8 4 8 6 Av EGO underkända 52 52 491 49 22 2 l3 1 Avskrivna 14 2 2 — — 10 — — — — — — Summa 144 — — 117 — — 16 — — 11 — — 1 I 14 av dessa fall har etableringen vid senare företagen omprövning godkänts. Efter jmprövning godkända fall ha icke redovisats i tabellens siffra för godkända ärenden. 2 Etableringarna ha under år 1946 godkänts av förtroenderådet. 3 Sedermera godkänd vid omprövning. Tabell 7. Under första halvåret 1945 underkända ctableringar av ny rörelse fördelade efter grunderna .för underkännandet. Därav i Antagen huvudsaklig grund för underkännandet

Etableringen senare godkänd efter omprövning

Antal stad

Bristande behörighet Avsaknad av entreprenörsrätt Oregelbundet levnadssätt eller liknande personliga förhållanden Rörelsen icke avsedd att bli vederbörandes huvudsakliga yrkesuppgift Etableranden utgöres av kraftbolag eller distributionsförening Bristande ekonomiska förutsättningar Bristande behov av nyetablering ensamt utslagsgivande grund Ansökan ej fullföljd, varför uppgifter ej lämnats. .

20 Summa

1 21

mindre sam- Antal hälle

Därav i stad

mindre samhälle

10 1

13 Inom den grupp som vid denna genomgång antagits ha avstyrkts på grund av bristande behörighet var i flertalet fall fråga om ansökningar från elektriska montörer och i några fall radiomontörer eller radioaffärer. I ett fåtal fall var fråga om andra företagare, såsom innehavare av verkstadsrörelse, järnhandel och »affärsman». I de fall som godkänts efter omprövning hade vederbörande vid tiden för omprövningen förvärvat behörighet. Till jämförelse kan nämnas, att ifråga om de godkända etableringarna icke i något fall förekom, att sökanden saknade behörighet.

525 Det fall som antagits ha blivit avstyrkt på grund av avsaknad av entreprenörsrätt godkändes vid omprövning, sedan det visats att vederbörande meddelats dylik rätt. Ino.n den grupp som omfattar underkännande på grund av oregelbundet levnadssitt eller liknande torde åtminstone i ett fall jämväl ekonomiska skäl ha medverkat till underkännandet. 1 De personer som antagits ha fått ansökan underkänd enär rörelsen icke avsetts att bi vederbörandes huvudsakliga yrkesuppgift utgjordes i samtliga fall av montörer med fast anställning (i några fall vid elverk), som avsågo att ha kvar anställningen och ha rörelsen som bisyssla. I två av fallen synes närmast ha varit fråga om ett bulvanförhållande eller bulvanliknande förhållande. Inom den grupp på 5 fall, där underkännande antagits ha skett på grund av bristaide ekonomiska förutsättningar har etableringen i 3 fall senare godkänts efter omprövning. I ett av dessa fall visade noggrannare undersökningar, att vederbörande i själva verket hade ett icke obetydligt kapital. I de två övriga fallen synes däremot något väsentligt nytt ej ha framkommit vid omprövningen. Det ö r d e icke vara uteslutet, att etableringarnas utsikter i sistnämnda två fall vid den första prövningen bedömts osäker med hänsyn till konkurrensförhållandena och att sålunda till viss grad behovsprövning skett. Fallen förtecknas nedan. Fall 1. Montör, C-behörighet, 50 år gammal, 25 års praktik; kapital 900 kr; stad med omkr. 15 000 inv.; 8 installationsföretag på platsen. Godkänd vid senare behandling. Fall 2. Montör, B-behörighet, 34 år gammal, 9 års praktik; kapital 5 000 kr men anges ha »osäker ekonomi»; större samhälle med flera tidigare installationsföretag; inget behov av nyetablering enligt den lokala nämnden. Godkänd i mars 1946. Samtliga de 9 fall som antagits ha blivit underkända huvudsakligen på grund av bristande behov av nyetablering på platsen förtecknas nedan: Fall 1. Stad i mellan-Sverige, 20 000 inv.; 7 äldre företag på platsen. Montör med B-behörighet. God ekonomi. Sökanden uppgives ha slutat sin anställning på annan ort och byggt egen fastighet i staden. Enligt företedda intyg skulle förefinnas stort behov på platsen av ytterligare installatörer. Det lokala elverket tillstyrkte. Den lokala installatörnämnden uttalade, att äldre installatörer skulle bli lidande av nyetableringen och hänvisade till att sex installatörer på orten gjort konkurs under de 10 senaste åren. Sökanden hänvisades till att övertaga en till salu varande rörelse i en liten stad i närheten, vilket sökanden dock ej ville acceptera. Sökanden uppgives ha full sysselsättning trots avslaget. Ärendets behandling tog en tid av 11 månader. Fall 2. Mindre samhälle i Norrland; 2 äldre företag på platsen, av vilka det ena nyligen godkänts. 32-årig montör med C-behörighet; 9 års praktik; uppgives vara sjuklig. Kapital 10 000 kr. (Sökanden fick senare övertaga en befintlig rörelse i samhälle i närheten.) Fall 3. Mindre samhälle; 1 äldre företag. 31-årig montör med C-behörighet; 15 års praktik. Kapital 3 000 kr. (Sökanden hänvisades till annan plats, för vilken han senare godkändes.) 1 Montör (B- el. C-bevis) med mindre gott anseende; periodsupare, ville etablera i stad; förfogade över 3 000 kr., vilket kapitalbelopp vanligen bedömes såsom alltför ringa för etablering i stad. Elva installatörer funnos på platsen. Godkändes sedermera efter förnyad ansökan för etablering i ett mindre samhälle som saknade installatör.

526 Fall 4. Stad, 15 000 inv. med ett flertal äldre företag. 45-årig montör med Obehörighet; 20 års praktik. Disponerande 5 000 kr, god ekonomi. (Underkänd i febr. 1945. Efter omprövning godkänd i april s. å.). Fall 5. Stad i Norrland, 17 000 inv.; flera äldre företag. 34-årig montör med B-behörighet, 10 års praktik. Kapital 8 000 kr. (Underkänd i febr. o. april 1945; efter omprövning godkänd i aug. s. å.) Fall 6. Mindre stad med 8 äldre företag. 42-årig montör med C-behörighet; 20 års praktik. Kapital 6 000 kr. (Vid omprövning godkänd för kringliggande lindsortskommun.) Fall 7. Mindre stad med flera äldre företag. 42-årig montör med C-behörighet, 26 års praktik. Kapital 5 000 kr. Elverket på platsen rekommenderade ej etableringen med hänsyn till bristande behov. (Underkänd i april 1945; efter omprövning godkänd i febr. 1946.) Fall 8. Mindre samhälle utan installatör. 40-årig montör med C-behörighet, i) års praktik. Kapital 4 000 kr. (Underkänd i maj 1945; efter omprövning godkänd i aug. s. å.) Fall 9. Mindre samhälle utan installatör; skogsbygd. 34-årig montör med B-behörighet, 15 års praktik. God ekonomi. (Underkänd i juni 1945; efter omprövning godkänd i aug. 1946.) I de tillhopa 24 fall (se tabell 6) där EIO avstyrkt men EGO likväl godkäjit etablering torde EIO ha avstyrkt huvudsakligen ur behovssynpunkt. EGO synes sålunda tillämpa behovsprövning med avsevärt större återhållsamhet än EIO samt även visa tämligen stor fasthet i denna sin uppfattning. I 12 av berörda fall hänskötos ärendena av EIO till förtroenderådet, som dock i intet av fallen gjorde ä n d r i n g i EGO:s godkännande beslut. 1 Det må i detta sammanhang anmärkas, att EIO:s nyetableringsnämnd så gott som undantagslöst i sina avgöranden synes följa den lokala installatörsnämndens förslag. I allmänhet hade etableranden i här avsedda fall tillfredsställande eller god ekonomisk ställning. Några undantag funnos dock. 2 I fråga om de fall som först underkänts men senare efter omprövning godkänts framgår av handlingarna, att sökandena ofta fått lägga ned ett betydande arbete för att slutligen kunna genomdriva ett godkännande. Innan det slutliga godkännandet meddelats har i många fall förflutit avsevärd tid såsom 10—14 månader eller i ett fall upp till 2 år. Har etableranden, vilket mången gång varit fallet, slutat innehavd anställning för att ägna sig åt sin egen rörelse har han otvivelaktigt därigenom kunnat tillskyndas betydande skada. F r å n EIO och EGO framhålles, att den långa tid som stundom åtgår för ett slutligt godkännande ofta 1 Ett av här avsedda fall torde i viss mån vara belysande för de svårigheter, som stundom kunna uppstå vid nyetableringskontrollens handhavande. Fallet gällde en montör i 30-årsåldern med B-behörighet och disponerande ett kapital av omkring 1 000 kr. Inga anmärkningar i ekonomiskt avseende. Mannen sökte år 1944 tillstånd till etablering i mindre ort N, intill municipalsamhället R. men fick sin ansökan underkänd. Sökte då 1945 godkännande av etablering i R. Ansökningen godkändes därvid av EGO och förtroenderådet men underkändes av skiljemannen. Sökanden hänvisades därefter till etablering på en annan mindre ort, B, och godkändes för denna plats. Som han ansåg platsen B för liten för att bära rörelsen vidhöll han emellertid sin ansökan om tillstånd att etablera i N. Vid behandling av ärendet inför skiljemannen år 1947 godkändes slutligen etableringen i N. Emellertid uppges mannen hela tiden ha drivit sin rörelse i N. och därvid ha köpt material med stöd av godkännande för platsen B. 2 I ett fall godkändes sålunda av EGO en etablering i Stockholmstrakten, som vid tidigare prövning underkänts, ehuru vederbörande saknade eget kapital. Vederbörande ansågs skötsam och hade ej fått några anmärkningar mot sig i ekonomiskt avseende. I ett annat fall ägde vederbörande ett kapital av endast 700 kronor för etablering i ett mindre samhälle, där det inom en omkrets av 2 mil fanns ytterligare 10 installatörer.

527 beror oå sökanden själv, i det denne icke på en gång lämnar de olika uppgifter som fcrdras för prövningen.

V. Andra konkurrensbegränsande avtal och överenskommelser. 1. Mellan EGO och EIO gällde mellan åren 1945 och 1949, förutom nyetableringsavtalet ytterligare ett avtal benämnt elmaterielavtalet (kart. reg. nr 89). Avtalet uppsaces av installatörparten. I avtalet hade grossisterna förbundit sig att i sin försäljning hålla enhetliga bruttopriser och iakttaga de bestämmelser om rabattsatser, som för olika kundkategorier upptagits i avtalet. Installatörerna hade genom avtalet åtagit sig att i sin försäljning hålla de av grossisterna fastställda bruttopriserna, rabatterna och försäljningsbestämmelserna samt att täcka sitt behov av avtalsbunden materiel direkt eller indirekt hos de organiserade grossisterna. I sistnämnda hänseende skedde sedermera en viss uppmjukning. 2. Fortfarande (våren 1951) gäller ett avtal (kart. reg. nr 97) slutet år 1945 mellan de båda grossistorganisationerna i branschen, Elektriska engrossistföreningen och Elgrossisternas förening angående svenska stålpansarrör. Enligt avtalet fastställa parterna gemensamt bruttopriser och maximirabatter. Frågor som röra avtalet skola handläggas av en särskild avtalskommitté, vilken har möjlighet att utdöma skadestånd för avtalsbrott. 3. Mellan el-installatörer på ett flertal orter (22 medelstora och större städer) ha tidigare funnits avtal som hade karaktären av anbudskarteller d. v. s. ringbildningar installatörer emellan. Samtliga dessa avtal hade upphört att gälla vid årsskiftet 1950/1951. Avtalen inneburo prissättning samt kvotering och de voro slutna särskilt för varje ort. Anbudsförfrågningar skulle enligt flertalet avtal anmälas till en ombudsman, som även underrättades om priserna från de firmor, som ämnade avgiva anbud. Den firma, som enligt kvoteringen stod i tur, var därefter berättigad att offerera det lägsta anbudspriset eller underskrida detta. Om så ej skedde gick erbjudandet till den närmast i tur stående o. s. v. En utförligare skildring av elmaterielavtalet, samt de lokala anbudskartellerna återfinnes i 1947 års elbranschkommittés betänkande (SOU 1950: 10) sid. 125 —133.

528 Bilaga.

1 jan. 1946.

NYETABLERINGSAVTAL Mellan grossistorganisationerna Elektriska Engrossistföreningen och Elgrossisternas Förening, här nedan kallade EGO, samt installatörsorganisationerna Sveriges Elektriska Entreprenörsförening, Svenska Elektriska Installatörförbundet och Skånes Elektriska Installatörsförening, sammanslutna i Elektriska Installatörsorganisationernas Riksförbund EIO, här nedan kallade EIO, har denna dag följande avtal träffats. § 1.

Genom samarbete mellan de avtalsslutande parterna skola frågor om etablering av nya elektriska installations- och/eller detaljhandelsföretag behandlas på sätt här nedan stadgas. Såsom nyetableringsärende skall även behandlas fråga om ny filialbildning till elektriskt installations- och/eller detaljhandelsföretag samt öppnandet av elektrisk avdelning inom redan befintligt företag. Övertagandet av förut existerande elektrisk installations- respektive detaljhandelsrörelse skall, om någon av EGO eller om EIO:s nyetableringsnämnd det påyrkar, upptagas till behandling enligt detta avtal. Samma regel gäller under samma förutsättning ifråga om rörelses fortsättande efter konkurs. Övertagen rörelse äger under tiden för ärendets behandling liksom fortsatt rörelse under konkursavveckling erhålla i § 5 omnämnda varor. Fråga om godkännande av nyetablering, filialbildning eller överlåtelse, som tidigare behandlats men icke godkänts enligt detta avtal, skall, när så påyrkas av någon EGO eller av EIO:s nyetableringsnämnd, bliva föremål för förnyad avtalsenlig prövning. Vid nyetablerings godkännande gäller förbehållet, att rörelsen skall igångsättas inom sex månader efter det godkännande beslutets delgivning till sökanden. § 2.

Medlem av i samarbetet deltagande organisation, som erhållit kännedom om att nyetablering planeras eller skett, skall omedelbart underrätta sin organisation härom. I samarbetet deltagande organisation, som på detta eller annat sätt erhållit kännedom om planerad eller verkställd nyetablering, skall härom omedelbart underrätta EGO och EIO:s nyetableringsnämnd. § 3.

Nyetableringsärende skall genom EGO:s och EIO:s försorg prövas. Prövningen inom EIO handhaves av EIO:s nyetableringsnämnd. Vid denna prövning skall i framstå rummet beaktas: 1 :o Den sökandes yrkeskunskaper, affärserfarenhet och personliga förutsättningar i övrigt, därvid särskild betydelse skall tillmätas, huruvida den sökande erhållit auktorisation från strömleverantör; 2:o Den sökandes ekonomiska förutsättningar; 3:o På platsen föreliggande behov av nyetablering, varvid förefintligheten av äldre installationsföretag på platsen icke i och för sig får utgöra hinder för nyetablering utan hänsyn skall tagas bl. a. till frågan, huruvida allmänhetens berättigade krav på service på ett tillfredsställande sätt uppfyllas. § 4Nyetableringsärende skall behandlas i följande ordning: 1 :o Genom EIO:s försorg skall ärendet prövas med anlitande av den lokala siakkunskap, som EIO:s nyetableringsnämnd för varje särskilt fall bestämmer. Innan lokalt beslut i ärendet fattas, skall en noggrann beredning av ärendet verkställas. Sedan ärendet lokalt prövats, skall EIO:s nyetableringsnämnd upptaga ärendet till behandling.

529 För beslut om avstyrkande av nyetablering fordras minst % majoritet inom EIO:s nyetal leringsnämnd. Vid nyctableringsärendes behandling av EIO skall en representant för vardera av EGO beredas tillfälle a t t n ä r v a r a i egenskap av rapportör med y t t r a n d e - och förslagsrätt men utan rösträtt. Underlåter EIO:s n y e t a b l e r i n g s n ä m n d att inom 30 dagar efter det någon av EIO erhållit underrättelse om ett nyetableringsärende eller efter det EIO eljest fått sådant ärende till sig h ä n s k j u t e t u n d e r r ä t t a EGO om nyetableringsnämndens till- eller avstyrkande beslut, äga EGO att omedelbart upptaga ärendet till slutligt avgörande. 2 :o Sedan EGO erhållit meddelande om resultatet av den i föregående moment omförmälda behandlingen av ärendet, äga de verkställa eventuellt erforderliga kompletterande undersökningar samt skola skyndsammast möjligt, senast inom 30 dagar från meddelandets emottagande, fatta beslut i ärendet. EGO:s beslut skall omedelbart delgivas EIO:s nyetableringsnämnd, som skall underrätta \ederbörande lokala instans om beslutet. 3:o Därest EIO:s n y e t a b l e r i n g s n ä m n d och/eller EGO fatta skiljaktiga beslut i nyetableringsärende, må sådant ärende på j ' r k a n d e av någon av EGO eller av EIO:s nyetableringsnimnd h ä n s k j u t a s för avgörande till ett förtroenderåd, bestående av fyra ledamöter med lika antal suppleanter, varav två j ä m t e suppleanter väljas av EGO och två j ä m t e suppleanter av EIO. För beslut inom förtroenderådet om underkännande av nyetablering fordras enkel röstövervikt. Vid lika röstetal skall nyetablering anses vara godkänd. Är förtroenderådets beslut icke enhälligt, eller stå två röster mot två, må ärende på yrkande av i ärendets handläggning deltagande ledamot av förtroenderådet hänskjutas för avgörande till en av EGO och EIO gemensamt utsedd skiljeman. Vid ärendets behandling och avgörande av skiljeman äga EGO och EIO vara företrädda av ombud, vilka äga 3 T ttrande- och förslagsrätt men icke rösträtt. Därest EGO och EIO icke k u n n a enas om valet av skiljeman, utses denne av Sveriges Tekniskt-Industriella Skiljedomsinstitut. Kostnaderna för skiljedom betalas med hälften av EGO och hälften av EIO. Har nyetableringsärende icke h ä n s k j u t i t s till förtroenderådet senast 14 dagar efter det EIO:s nyetableringsnämnd erhållit underrättelse om resultatet av EGO:s behandling av sådant ärende, skall, om EGO fattat lika beslut, detta gälla och, om EGO stannat vid olika mening, nyetableringen anses vara godkänd. Har vid behandling i förtroenderådet av nyetableringsärende yrkande om skiljemannaförfarande icke framställts inom 8 dagar efter det beslut fattats, skall beslutet hava definitivt gällande kraft § 5.

Till planerad eller verkställd nyetablering, som ä r föremål för prövning enligt detta avtal eller som vid sådan prövning icke godkänts, får icke av medlem av i samarbetet deltagande organisation försäljning ske av för fast montage i byggnader avsedd elektrisk installationsmaleriel. Okontrollerbar kontantförsäljning till gällande bruttopriser utgör ej avtalsbrott. § 6.

Sökande, som icke åtnöjes med fattat beslut, äger rätt att anföra besvär över beslutet hos i § 4 omförmäld skiljeman. Besvärshandlingarna skola vara Elektrogrossistorganisationernas Samarbetsnämnd t i l l h a n d a senast å fjortonde dagen efter delgivningen. Vid anförande av besvär skall klaganden som förskott för bestridande av kostnaderna i ärendet deponera kronor 150:—•. Vid slutligt avgörande av ärendet skall jämväl meddelas beslut, huruvida det av klaganden deponerade beloppet, kronor 150:—, skall återbetalas eller icke. § 7.

Därest medlem av i samarbetet deltagande organisation till i § 5 o m n ä m n t företag säljer i § 5 o m n ä m n d materiel u n d a n t a g a n d e s okontrollerbar kontantförsäljning till bruttopriser, föreligger avtalsbrott. Avtalsbrott föreligger även om medlem av i samarbetet deltagande organisation etablerar filial, som omförmäles i § 1, innan sådan etablering blivit i enlighet med § 4 godkänd. För avtalsbrott må sådan medlem ådömas skadestånd med högst 5 000 kronor, vilket skall utkrävas av den organisation, den dömde tillhör, samt av denna ställas till Feras förfogande för främjande av yrkesutbildningen inom facket. 34—116665

Bil.

530 Fråga om avtalsbrott skall prövas och skadestånd utdömas av det i § 4 mom. 3 omförmälda förtroenderådet enligt där angivna grunder med avseende såväl på omröstning — dock att vid lika röstetal den för avtalsbrott a n m ä l d e skall anses vara frikänd — som på ärendets avgörande av skiljeman. Åtnöjer sig medlem, beträffande vilken fråga uppkommit, att h a n gjort sig skyldig till avtalsbrott, icke med förtroenderådets beslut, skall ärendet, om den dömde inom 14 dagar efter domens delgivning hos förtroenderådet eller någon dess ledamot så yrkar, avgöras genom skiljedom. Skiljemännen skola vara tre, av vilka den för avtalsbrott dömde utser en, EGO och EIO tillsammans en och de sålunda utsedda den tredje. Därest EGO och EIO icke k u n n a u p p n å enighet om sin skiljeman, eller de två av parterna utsedda skiljemännen icke kunna enas om valet av den tredje, skall Sveriges Tekniskt-Industriella Skiljedomsinstitut verkställa dessa val. I övrigt skall vid tiden ifråga gällande lag om skiljemän lända till efterrättelse. Installations- respektive detaljhandelsföretag, som i strid med nyetableringsavtalets bestämmelser etablerar filial, kan genom enhälligt beslut av de avtalsslutande p a r t e r n a berövas tidigare utgående r a b a t t f ö r m å n e r å resp. avstängas från leverans av i § 5 omn ä m n d a varor. § 8.

Avtalsslutande organisation och/eller medlem av sådan organisation får icke vidtaga åtgärder i under detta avtal hörande nyetableringsärende, vilka stå i strid med eller k u n n a neutralisera ett i enlighet med avtalet fattat beslut. § 9. Detta avtal gäller från och med den 1 j a n u a r i 1946 tillsvidare med 3 m å n a d e r s u p p sägning. Uppsägning, som skall ske i rekommenderad skrivelse, skall, om den verkställes av endera av EGO, tillställas den a n d r a och EIO:s nyetableringsnämnd, samt om den sker av EIO, de båda EGO var för sig.

Bilaga

15.

Konkurrensförhållanden inom frisöryrket. I.

Branschöversikt.

Antalet företag och antalet sysselsatta i yrket. Her-frisöryrket i modern betydelse fick först under slutet av 1800-talet och börjar, av 1900-talet mera allmän utbredning inom vårt land. I samband med införande av s. k. »tångondulering» fick även damfrisöryrket redan vid ungefär samma tid eller något senare en viss utbredning, huvudsakligen i städerna. Sitt egentliga genombrott fick damfrisöryrket i vårt land dock så sent som u n d e r åren 1923—1924 i samband med att korthårsmodet för damer vid denna tid slog igenom. Angående antalet företag och antalet anställda inom herr- och damfrisöryrkena finnas icke andra officiella uppgifter än de, som stå att hämta ur 1931 års företagsräkning. Enligt denna funnos år 1931 3 473 rak- och frisersalonger samt perukmakerier med tillhopa 9 321 sysselsatta personer. Såväl antalet företag som antalet i yrket sysselsatta personer torde dock ha stigit betydligt sedan år 1931. På branschhåll uppskattas antalet herrfrisersalonger i slutet av 1940-talet till omkring 3 000 och antalet damfrisersalonger till ej mindre än 5 000. Antalet i yrket sysselsatta personer beräknas i det närmaste ha fördubblats sedan år 1931 och uppskattas nu till 5 000—6 000 inom herrfrisöryrket och omkring 12 000 inom damfrisöryrket. Företagen inom frisöryrket äro i regel små; till betydande del äro de enpersonsföretag, som sysselsätta endast innehavaren själv. I företag med anställda uppgår biträdespersonalen i regel endast till 1—2 för herrfrisersalonger och 1—4 för damfriseringar. Enstaka större företag finnas dock med en anställd personal på upp till 7—8 biträden vid herrfrisersalonger och upp till ett 15-tal vid damfriseringar. Herrfrisöryrket utövas i regel av män och damfrisöryrket av kvinnor; enligt en uppgift från branschhåll finnas dock (år 1951) uppskattningsvis omkring 300 kvinnor som utöva herrfrisöryrket och omkring 100 män, som utöva damfrisöryrket. Organisationer. För företagare inom herr- och damfrisöryrket finnes en riksomfattande sammanslutning, Svenska frisörföreningen u. p. a., bildad år 1907. Föreningen har enligt sina stadgar till ändamål att bilda ett nyttigt samband mellan idkare av herr- o c h damfrisöryrket i Sverige för främjande av gemensamma ekonomiska intressen. Medlemsantalet i föreningen uppgick i början av år 1951 till omkring 6 500, ungefär lika fördelade på herr- och damfrisöryrkena. Av de självständiga företagarna inom damfrisöryrket beräknas inemot en tredjedel stå utanför föreningem, medan de självständiga företagarna inom herrfrisöryrket praktiskt taget

532 samtliga anses vara organiserade i föreningen. 66 lokalavdelningar finnas inom föreningen. Biträdena inom frisöryrket äro organiserade i det till Landsorganisationen i Sverige anslutna Svenska frisörarbetareförbundet. Detta räknade i början av år 1951 ca 4 100 medlemmar, av vilka omkring 1 800 utgjordes av manliga och 2 300 av kvinnliga biträden. För fabrikanter och grossister, som leverera frisörapparater och annan utrustning till frisöridkarna, finnes sedan några år tillbaka en särskild sammanslutning, Sveriges frisörgrossistförening. Föreningen har ett 60-tal medlemmar, vilka dock icke torde representera mer än omkring hälften av de inom branschen verksamma företagarna. Yrkesutbildning. Till de uppgifter som frisörföreningen ägnat betydande intresse hör bl. a. yrkesutbildningen. För att främja denna ha sålunda i de olika avdelningarna anordnats särskilda s. k. »lärlingsnämnder», för vilkas verksamhet gemensam instruktion fastställts av föreningen. Enligt instruktionen är lärlingsnämnd, i vilken bör ingå representant för biträdesparten, ansvarig för lärlingsutbildningen inom avdelningen. För nämndens verksamhet finnas noggranna föreskrifter i instruktionen. 1 I gällande kollektivavtal mellan frisörföreningen och frisörarbetareförbundet, ett för damfrisöryrket och ett för herrfrisöryrket, finnas ytterligare bestämmelser angående lärlingsutbildningen. Lärlingstiden har, inräknat en 6 månaders prövotid, fastställts till i regel 4 år. Lärlingen får vid lärlingstidens början ej vara yngre än 15 år och ej äldre än för herrfrisöryrket 17 och för damfrisöryrket 19 år. Samarbete äger rum mellan respektive lärlingsnämnder och de kommunala frisörskolor, som finnas i 10 större städer och drivas i yrkes- och lärlingsskolornas regi. Förutom den yrkesundervisning, som sålunda anordnas u n d e r frisörföreningens kontroll, meddelas utbildning i frisöryrket, huvudsakligen dock damfrisöryrket, vid ett 20-tal enskilda kurser och skolor. 2 Dessa enskilda kurser och skolor, som i regel meddela hela undervisningen under en tid av 3—6 månader (s. k. korttidskurser) ha ej frisörorganisationernas stöd, utan betraktas från organisationernas sida såsom mindervärdiga och ofta anlagda på »rent geschäft». Från representanter för de enskilda kurserna och skolorna framhålles bl. a., att man vid korttidskurserna huvudsakligen tager emot elever som äro något äldre, än de för vilka lärlingsutbildningen är avsedd. Ofta är det fråga om elever från landsbygden, som icke haft möjlighet att gå som lärlingar. 1 Ehuru i nyetableringssakkunnigas uppdrag icke ingår frågan om arbetsmarknaden torde till jämförelse med den nyetableringskontroll, som finnes inom vissa detaljhandelsbrainscher, kunna anmärkas, att lärlingsnämnd även kan verka som en spärr för tillträde till yrket. I instruktionen stadgas sålunda bl. a.: »Lärlingsnämnd skall kraftigt verka för att överproduktion på arbetskraft i görligaste mån förebygges. Sålunda skall nämnden söka begränsa rekryteringen till det verkliga behovet inom avdelningen .» För :sådana yrkesutövare, som anses såsom illojala, kan vidare tillgången på den arbetskraft, som lärlingarna representera, förhindras. Det stadgas i detta hänseende i instruktionen: »Läirlingsnämnd skall även på bästa möjliga sätt söka bekämpa lärlingsutbildning hos illojala yrkesutövare. I detta syfte bör nämnden tillställa lärlings målsman en skrivelse, vari denne göres uppmärksam på att utbildningen hos den illojale mästaren dels blir okontrollerad och dels även kommer att medföra risken för lärlingen att sedermera som biträde kunna bli avstängd hos föreningens medlemmar.» 2 Jfr 1946 års skolkommissions utredning beträffande privata skolor för yrkesutbildning (SOU 1949:55).

533 II. Konkurrensbegränsande överenskommelser. 1. A v tals en Ii g t skyddade minimi prislist or. Sås)m ovan antytts finnas kollektiva riksavtal mellan frisörföreningen och frisörarbetareförbundet vilka reglera löner, arbetstid och övriga arbetsförhållanden horn vartdera herrfrisöryrket och damfrisöryrket. Båda dessa riksavtal omfatta sedan år 1937 bestämmelser om »avtalsenligt skyddade minimiprislistor». Bestänmelserna äro i senaste kollektivavtal av följande lydelse: »B£da p a r t e r n a förbinda sig att bekämpa illojala och osunda företeelser inom frisöryrket. Som ett medel härtill ha parterna enats om, att avdelningsstyrelse äger att hos de avtalsslutande parterna få av avdelningen fastställd prislista avtalsenligt skyddad. I smiband med avtalsprolongationen den 27 mars 1942 enades parterna om avtalsenligt skydd för av organisationerna fastställd dyrortsgrupperad minimiprislista. I de fall avdelning för vissa platser eller visst område ej anser sig kunna höja priserna till minimiprislistans nivå, kan dispens för lägre priser inhämtas hos de avtalsslutande parterna. Sålunda medgiven lägre prislista skall också äga avtalsenligt skydd. Avtalsenligt skydd kan även erhållas för eventuellt beslutade högre priser.» Det avtalsenliga skydd för minimiprislistan, som stadgas i ovan återgivna bestämmelser, åstadkommes därigenom, att bestämmelserna äro hopkopplade med ett stadgande i kollektivavtalen om ömsesidig organisationsplikt. Medlem av frisörföreningen å sin sida äger enligt stadgandet om organisationsplikt icke rätt att i sin rörelse anställa eller inneha biträde som icke tillhör frisörarbetareförbundet och medlem av frisörarbetareförbundet å sin sida äger icke rätt att antaga eller inneha anställning i rörelse, vars innehavare icke tillhör frisörföreningen. Enligt frisörföreningens stadgar kan en företagare uteslutas ur föreningen, om han uppenbart bryter mot föreningens stadgar och i laga ordning fattade beslut och därigenom eller på annat sätt söker skada föreningen. Därest en företagare icke ställer sig minimiprislistan till efterrättelse utan underskrider densamma och av denna anledning jämlikt föreningens stadgar uteslutes ur sin förening, följer av kollektivavtalets bestämmelser om ömsesidig organisationsplikt, att hans biträden icke vidare avtalsenligt kunna stanna kvar i sin tjänst hos honom. Sistnämnda förhållande utgör uppenbarligen en stark press på företagaren att ej underskrida

minimiprislistan. Beträffande tillkomsten av bestämmelserna om de avtalsenligt skyddade minimiprislistorna och deras tillämpning h a r av representant för frisörföreningen anförts bl. a. följande: Minimiprislistorna, som ursprungligen voro lokala men som 1942 fingo karaktären av riksprislistor, ha tillkommit enär man funnit det nödvändigt att h i n d r a en för hela yrket ödesdiger priskonkurrens. Den medverkan som härvid lämnats från frisörarbetareförbundets sida har helt betingats av dess strävan att tillse, att arbetsgivareparten har möjlighet att betala avtalsenliga löner till sina biträden. En garanti för att minimipriserna icke sättas till alltför höga belopp ligger däri, att biträdesparten medverkar i prissättningen. Biträdesparten har nämligen icke annat intresse av att medverka till skydd för högre priser än att de avtalsenliga lönerna garanteras. I dagens läge saknar minimiprislistorna i huvudsak betydelse. Före kriget förekom emellertid stundom, att de åberopades gentemot företagare, som höllo för låga priser. I allmänhet kunde vederbörande därvid talas till rätta, utan att det blev fråga om uteslutning ur frisörföreningen.

534 Gentemot enmansföretagare utan biträden har uteslutning ur föreningen uppenbarligen icke samma verkan, som för företagare med biträden. Möjlighet att påverka även en tredskande enmansföretagare saknas dock icke helt. Detta kan ske t. ex. därigenom, att leverantörerna till övriga frisörer på orten förmås vägra affärsförbindelse med vederbörande eller möjligen genom tryck från arbetarpartens sida på kundkretsen. Någon effektiv avstängning från tillförsel av arbetsmaterial och varor gentemot en tredskande enmansföretagare kan det dock i dylika fall aldrig bli fråga om. 2. Särskilt avtal om minimipriser för vissa permanentarbeten. Vid ungefär samma tid som de ovan omförmälda bestämmelserna om avtalsenligt skyddade minimiprislistor tillkom, hade inom frisörföreningen också upptagits frågan om att i samarbete med apparatleverantörerna få till stånd ett särskilt avtal om gemensamma minimiprislistor för s. k. permanentlockning. Anledningen härtill var den, som det från företagarnas sida ansågs, ofta ruinerande priskonkurrens, vilken förekom inom yrket, särskilt från ovederhäftiga och mindre yrkeskunniga företagares sida. överläggningarna resulterade i tillkomsten av ett den 23 mars 1936 dagtecknat särskilt avtal mellan frisörföreningen, frisörarbetareförbundet och ett stort antal enskilda företag, som levererade permanentapparater och andra utensilier för hårpermanentning, om upprätthållande av minimipriser för hårpermanentning. Avtalet som benämnes »Avtal för permanentarbetet i Sverige (Permanentavtal)» har den 31 januari 1946 förnyats, varvid till avtalet anslutits den efter år 1936 nybildade Sveriges frisörgrossistförening. Härjämte äro ett 40-tal till frisörgrossistföreningen icke anslutna leverantörer inom branschen direkt anslutna till 1946 års avtal. Avtalet har registrerats i kartellregistret under nr 51. I avtalet uttalas inledningsvis, att organisationerna och övriga anslutna företag funnit, att »då permanentlockning utföres utan rimlig ersättning för kostnader och utfört arbete, yrkesskicklighet och ansvarskännande åsidosattes till förfång för allmänheten, varigenom även yrkesutövaren tillfogas obehag och ekonomiskt avbräck». I avtalet fastställes, att såsom allmänna minimipriser skola gälla för elektrisk permanentlockning 15 kronor, för kemisk permanentlockning 18 kronor och för värmefri permanentlockning 28 kronor. F ö r vissa orter skola gälla av frisörföreningen redan tidigare fastställda högre minimipriser, liksom på förslag av frisörföreningen andra lokala minimipriser kunna fastställas i viss ordning. Som verkställande organ för avtalets upprätthållande h a r enligt detta tillsatts en särskild nämnd, kallad prisskyddsnämnden för damfrisöryrket med i avtalet närmare angivna uppgifter och befogenheter. Nämnden består av tre ledamöter, av vilka envar av de tre i avtalet deltagande organisationerna utse en. (Enligt 1936 års avtal hade leverantörerna, som då ej företräddes av någon organisation, icke någon representant i nämnden.) Enligt avtalet finnes vidare en särskild skiljenämnd, benämnd Frisörbranschens permanenta skiljedomstol. Skiljedomstolen består av tre ledamöter, av vilka en utses gemensamt av frisörföreningen och frisörarbetareförbundet, en utses av frisörgrossistföreningen och den tredje ledamoten, som skall vara nämndens ordförande, skall enligt 1946 års avtal utses av sekreteraren hos Kungl. socialstyrelsens förlikningsmannaexpedition. 1 Skilje1 I anslutning till nyetableringssakkunnigas undersökning av konkurrensförhållandena inom frisörbranschen har förlikningsmaimaexpedi tionens sekreterare i brev i september 1948 till prisskyddsnämnden för damfrisöryrket förklarat, att han icke längre önskade lämma sin medverkan vid skiljedomstolens anordnande.

535 domsolen h a r att avgöra alla tvister i anledning av avtalet samt utgör dessutom överordnad instans i förhållande till prisskyddsnämnden. I de fall då prisskyddsnämniens ledamöter icke äro eniga om någon åtgärd kan ärendet nämligen hänskjutts till skiljedomstolen. Der. medverkan, som erfordras för att framtvinga ett upprätthållande av de i avtalet fastställda minimipriserna, lämnas i första hand av leverantörparterna. Den viktigaste bestämmelsen i permanentavtalet i detta hänseende torde vara en bestämmelse av innehåll, att frisörgrossistföreningens medlemmar och de till avtalet direktanslutna leverantörfirmorna förbinda sig att icke sälja eller på annat sätt tillhandahålla permanentapparater (vare sig nya eller begagnade), annan utrustning för permanentning eller torkhuvar, utan att köparen påtecknat ett särskilt s. k. prisskyddsavtal av lydelse, som närmare fastställts i permanentavtalet. Prisskyddsavtalet har formen av ett särskilt avtal mellan säljaren och köparen enligt tryckt formulär. I prisskyddsavtalet förklaras till en början under hänvisning till permanentavtalet, att såsom förutsättning för det särskilda köpet gäller, att köparen förbundit sig att i sin rörelse icke utföra permanentlockning till pris understigande de i permanentavtalet angivna allmänna minimipriserna, respektive de högre lokala minimipriser, som kunna vara fastställda. Köparen förklaras vidare svara för att den särskilda apparaten eller den särskilda utrustning, som prisskyddsavtalet avser, icke begagnas för permanentlockning till priser understigande de fastställda minimipriserna, att vidareförsäljning av apparaten eller utrustningen till ny köpare icke äger rum, utan att jämväl den nye köparen undertecknar prisskyddsavtal samt att samtliga inköp av permanentutrustning av sådant slag som innefattas i prisskyddsavtalet endast ske från medlemmar av frisörgrossistföreningen eller övriga leverantörer, som biträtt permanentavtalet. 1 I prisskyddsavtalet förbinder sig köparen slutligen, att vid av honom eller av annan i hans rörelse begånget brott mot prisskyddsavtalets bestämmelser utbetala ett vite för varje förseelse av 500 kronor eller det lägre belopp, som kan bestämmas av Frisörbranschens permanenta skiljedomstol. Förutom att vid försäljning alltid avkräva köparen prisskyddsavtal förbinda sig leverantörerna i permanentavtalet ytterligare, att icke leverera permanentutrustning Itill frisör, som brutit mot de fastställda minimipriserna, eller till en från prisskyddsavtal fristående frisör, som i sin rörelse tillämpar priser understigande minimipriserna. Avstängning från leveranser i här angivna fall skall dock beslutas av prisskyddsnämnden, som också har befogenhet att upphäva beslutad avstänigning. Frisör, som icke ställer sig permanentavtalets minimipriser till efterrättelse, skall sålunda enligt här angivna stadgande, efter beslut av prisskyddsn ä m n d e n , utsättas för en organiserad försäljningsvägran. Frisiörf öreningen och frisörarbetareförbundet förbinda sig å sin sida i permanentawtalet att med all kraft tillhålla sina medlemmar att iakttaga de fastställda minimiipriserna. Frisörföreningen utlovar härjämte de leverantörer som äro anslutna till permanentavtalet viss förmånsställning, i det frisörföreningen i avtalet iörbimder sig »att med all kraft verka för att medlemmarna hålla sina förpliktelser med aivseende på att endast verkställa sina inköp av under avtalet fallande artiklar») från frisörgrossistföreningens medlemmar och övriga leverantörer, som 1 Shstnämnda stadgande är av intresse, då detsamma gör prisskyddsavtalet till ett exklusivavtail. Genom förbindelse med den följande vitesbestämmelsen, som stadgar ett vite av 500 krronor för varje förseelse, bindes köparen för obegränsad tid att uteslutande köpa av vissa lleverantörer, nämligen de, som gentemot frisörföreningen förbundit sig att medverka till upprätthållandet av minimipriserna (bindningsklausul) och därigenom också att hålla minimiipriserna.

536 biträtt avtalet. Sistnämnda klausul torde, ehuru densamma ej formellt iniebär någon förpliktelse till exklusivförbindelse med leverantörparterna i avtalet, dock i praktiken konstituera ett exklusivförhållande till gagn för de i permanenta/talet deltagande leverantörerna. Samtliga parter i permanentavtalet åtaga sig slutligen vissa förpliktelser i fråga om annonsering i yrkestidskrifter. Frisörföreningen och frisörarbetareförbindet åtaga sig härutinnan att svara för att inga permanentapparater eller a n d r a ^aror, som ha samband med permanentbehandling, få utannonseras i tidskrifter som stå under vederbörande organisations kontroll, därest fabrikanten eller säljaren står utanför permanentavtalet eller direkt eller indirekt brutit mot detsamma. Frisörgrossistföreningens medlemmar och övriga leverantörer, som undertecknat permanentavtalet, förbinda sig å sin sida, att icke införa annonser i yrkestidskrifter, som icke genom sin anslutning till permanentavtalet förbundit s:g att förvägra annonsering åt utanför permanentavtalet stående leverantörer. För brott mot permanentavtalets bestämmelser stadgas i avtalet påföljd i form av vite, fastställt till 1 000 kronor för varje förseelse, »såvida icke lägre belopp med hänsyn till föreliggande omständigheter utdömes av Skiljedomstolen». Leverantör, som bryter mot avtalet eller »som bevisligen brutit mot sund affärssed», kan därjämte efter föregående varning avstängas från försäljning av i avtalet berörda artiklar till frisörer, som äro bundna av avtalet. En leverantör, som icke iakttager sina förpliktelser enligt permanentavtalet, utsätter sig med andra ord för risken att drabbas av en organiserad köpvägran för permanentapparater med tillbehör, vilket uppenbarligen måste utgöra en mycket kraftig påtryckning på de olika leverantörerna att uppfylla sina åtaganden enligt avtalet. 1 Prisskyddsnämndens verksamhet. I fråga om prisskyddsnämndens uppgifter enligt avtalet må slutligen anmärkas, att prisskyddsnämnden bl. a. meddelats befogenhet att avgöra, vilka leverantörfirmor eller yrkestidskrifter, som vid därom gjord framställning skola medgivas underteckna avtalet. Med hänsyn till permanentavtalets förut anmärkta bestämmelser därom, att frisöridkarna endast böra verkställa inköp från leverantörer, som äro anslutna till avtalet, torde en företagare, som vägrats ansluta sig till detta, ha svårt att driva en framgångsrik rörelse i branschen. Prisskyddsnämnden, i vilken från och med år 1946 frisörgrossislföreningen är representerad, har därför genom sin befogenhet att vägra anslutning till permanentavtalet möjlighet att utöva viss kontroll över nya leverantörföretag. Med hänsyn till angivna förhållande torde den här ifrågavarande bestämmelsen därför kunna betraktas såsom ett exempel på ett slags nyetableringskontroll utövad med tillhjälp av organiserad köpvägran, vilken kontroll vunnits såsom en biverkan vid fullföljande av permanentavtalets huvudsyfte. I fråga om de grunder, som tillämpas av prisskyddsnämnden vid avgörande av frågan huruvida anslutning från ett nytt leverantörföretag skall medgivas eller icke, ha representanter för de avtalsslutande organisationerna uppgivit, att de enda krav som ställas av nämnden är, att vederbörande driver eller ämnar driva rörelse av åtminstone någon omfattning och att det är fråga om en yrkesman, som kan sitt yrke, så att kunderna icke löpa fara att få mindervärdiga varor. Anledning att av dessa grunder vägra anslutning förekommer endast sällan och de tillfällen 1 Anmärkas må i detta sammanhang, att ett särskilt stadgande i permanentavtalet riktats mot självständiga aktioner av frisörföreningen eller dess lokalavdelningar, som förbjudas att företaga »någon form av organiserad bojkott» av leverantörer i syfte att avstänga viss frisör från leveranser så länge ej avstängning beslutats av prisskyddsnämnden.

537 då detta skett äro därför också undantagsfall, förklarar man. Utvecklingen efter tillkomsten av 1946 års avtal, enligt vilket även frisörgrossistföreningen fick medinflytande i prisskyddsnämnden, uppgives från leverantörhåll tvärtom i huvudsak ha kännetecknats av en väsentlig ökning av antalet till permanentavtalet anslutna leverantörer. I anslutning härtill må emellertid omnämnas, att ett fall av vägrad anslutning kommit till de sakkunnigas kännedom, där det företag, som icke medgivits rätt att ansluta sig till permanentavtalet, för sin del gör gällande, att anledningen härtill till väsentlig del måste sökas i vilja att förhindra konkurrens från företaget. 1 Till samtliga frisörgrossistföreningens medlemmar och övriga enskilda företag, som biträtt permanentavtalet, utsänder prisskyddsnämnden kvartalsvis förteckning, s. k. avstängningslista, över de damfrisörföretag, som enligt permanentavtalet av prisskyddsnämnden avstängts från leveranser av apparater och till permanentavtalet hörande utensilier. Till upplysning angående i vilken utsträckning dylik avstängning förekommit må nämnas, att en s. k. avstängningslista (juni 1948) upptager 137 avstängda företag, varav 22 i Stockholm. Till jämförelse må anföras, att i en 1942 utgiven avstängningslista upptagits ej mindre än 286 avstängda företag, varav 49 i Stockholm. Av representant för frisörföreningen förklaras, att ett ej oväsentligt antal av de damfriseringar, som äro upptagna på avstängningslistan, utgöras av de företag som vid sidan av eller i anslutning till damfriserrörelsen giva korttidskurser eller meddela annan undervisning för snabbutbildning i damfrisöryrket. Genom att såsom arbetskraft utnyttja sina elever samt genom att ej lämna kunderna en så individuell behandling, som eljest är vanligt inom yrket, kunna dessa damfriseringar och utbildningsinstitut, förklaras det från frisörhåll, hålla lägre priser än de i permanentavtalet fastställda. E n annain betydande grupp bland de avstängda damfriseringarna består av sådana, som drivas av personer, vilka icke ha annan yrkesutbildning än den som meddelats vid korttidskurser. F r ä n frisörhåll göres gällande att dylika frisersalonger med billiga priser på utförda arbeten många gånger utföra ett undermåligt arbete och att kunderna vid dylika frisersalonger till följd av frisörens bristande utbildning stundom också utsätttas för icke obetydliga risker för bränn- eller frätskador. Bojkotten av de i avstängningslistan upptagna företagen anses inom branschkretsar icke vara alldeles fullständig, utan det torde stundom förekomma att även avstängda frisersalonger erhålla leveranser från en eller annan till permanentavtalet ansluten levenantör. De avstängda företagen kunna som regel också erhålla försörjning med för verksamheten behövliga utensilier från enstaka grossister, som stå utanför perm.anentavtalet. Några av de företag, som meddela korttidskurser för utbildning av daimfrisörskor ha också egen tillverkning av apparater och annan utrustning 1 I det angivna fallet var fråga om ett företag, som förvärvat agenturen för en utländsk permamentapparat, som enligt uppgift fått stor marknad i ett flertal länder, bl. a. England. Apparaten uppgives vara enklare, men också avsevärt prisbilligare än de gängse i Sverige anvämda apparaterna med motsvarande användningsområde och hade efter viss omändring godkäints enligt de svenska fordringarna för elektrisk materiel. Ehuru anslutning till permanentawtalet ej medgivits företaget, sökte företaget sälja apparaten på den svenska marknaden rmen misslyckades härmed. Därest företaget medgivits rätt till anslutning av permanentawtalet, så att de svenska frisörerna icke varit förhindrade att köpa apparaten, anser företaiget, att försäljningen av apparaten på längre sikt kunnat utveckla sig på gynnsamt sätt. JAV representant för prisskyddsnämnden har upplysts, att företaget vägrats anslutning till piermanentavtalet, enär detsamma ej tillhörde branschen, utan handlade med parfymer och liiknande artiklar. Nämndens representant ansåg, att apparaten ifråga med hänsyn till dess (enkla beskaffenhet ej skulle ha kunnat säljas på den svenska marknaden, även om företaget fått ansluta sig till permanentavtalet.

538 för permanentondulering för det egna behovet. I begränsad utsträckning torde förekomma att personer, som genomgått sådant institut och startat egen rörelse, kunna få köpa erforderliga utensilier för rörelsen från institutet.

3. Avtal angående försäljningen av permanentapparater och andra frisörartiklar. Mellan grossister och fabrikanter inom frisörbranschen har funnits ett särskilt avtal (kart.reg. nr 50) angående försäljningen av permanentapparater och andra frisörartiklar (det s. k. grossistavtalet), vilket avtal trädde i kraft den 1 september 1946 och u p p h ö r d e att gälla den 1 september 1950. E h u r u avtalet endast medelbart berörde det egentliga frisöryrket torde en redogörelse för detsamma dock lämpligen böra lämnas i detta sammanhang. Angående tillkomsten av avtalet och de förhållanden som föranlett detsamma h a r från frisörgrossistföreningen anförts bl. a. följande: Antalet företag och personer, som ägnade sig åt att sälja permanentapparater och andra frisörartiklar hade under senaste världskriget ökat i mycket hög grad. Detta och andra förhållanden hade medfört vad man från ansvarigt branschhåll ville beteckna såsom osunda konkurrensmetoder. Det nominella försäljningspriset på apparater sattes sålunda ofta mycket högt för att säljaren skulle kunna lämna allehanda rabatter och erbjuda höga priser för utbytesapparater. Apparater såldes till mycket låga priser eller kanske rent av skänktes bort till stora ansedda frisersalonger för att mindre salonger sedan skulle förmås att köpa samma märke. Utrustning såldes på avbetalning till höga priser men med ringa eller ingen kontantlikvid, vilket gjorde att köparen ofta förköpte sig och att han praktiskt taget aldrig kunde göra sig fri från säljaren. I branschen uppträdde vidare ett flertal personer såsom grossister eller agenter, ehuru de kanske endast sålde enstaka apparater och hade »kontoret på fickan». Dylika personer, som icke kunde betraktas såsom företagare i egentlig mening, kunde emellertid ofta erbjuda en besvärande priskonkurrens för de reguljära företagen inom branschen. Den ansvarige försäljaren nödgades t. ex. ofta lägga ned betydande kostnader på undervisning av kcipare eller blivande köpare för att lära dem på rätt sätt hantera apparaterna, vilka kostnader dylika icke ansvariga försäljare saknade; omsättningsskatt och a n d r a utskylder betalades ofta icke av dylika tillfälliga försäljare etc. Med anledning av de antydda förhållandena uppkom inom frisörgrossistföreningen planer på att genom samarbete mellan fabrikanter och grossister söka komma till rätta med vad man ansåg vara missförhållanden inom b r a n s c h e n . Planerna resulterade i det ovan omförmälda avtalet av den 1 september 1946. Avtalets syfte var tvåfaldigt. Dels ville man genom avtalet åstadkomma, att varje säljare i sin rörelse tillämpade fasta försäljningspriser, lika för alla köpare,, och att enhetliga försäljningskonditioner blevo rådande inom branschen, så attt en köpare finge möjlighet att göra rättvisande prisjämförelser. Dels ville man från branschen utestänga personer, som icke drevo en reguljär rörelse och som icke behärskade yrket. I avtalstexten angavs inledningsvis avtalets syftemål vara »att genom samairbete mellan de till avtalet anslutna grossisterna och fabrikanterna åstadkomm;a erforderlig rationalisering inom branschen». Avtalet gällde följande varor, nämligen

539 perrmnentapparater med tillbehör perminentgarnityr med tillbehör permanentkompresser vätskor och oljor för permanentning, även i koncentrerad form (pulver, cre.ner m. m.) hårtorkningsapparater, utom handtorkar

elektriska klippmaskiner effileringssaxar och -knivar tvålskumsapparater shamponeringsfat och -skövlar möbler alla slag, speciellt avsedda för frisersalonger inredningar av frisersalonger

Den centrala bestämmelsen i avtalet för åstadkommandet av fasta priser, lika för alla köpare, hade följande lydelse: »Samtliga grossister eller fabrikanter fastställa själva sina utförsäljningspriser. Dessa priser, som varje enskild firma åsätt sina varor, äro bindande och läggas till grund för all handel med ifrågavarande varor. De fastställda priserna på apparater och tillbehör specificeras och meddelas Sveriges frisörgrossistförening och få icke ändras förrän efter meddelande till Sveriges frisörgrossistförenings styrelse 30 dagar före ändring, så att samtliga undertecknare bliva underrättade härom.» Enligt stadgandet var varje säljare sålunda skyldig att följa av honom själv i prislistan eller på annat sätt tillkännagivna priser och all »prutning» var sålunda förbjuden. Till bestämmelsen anknöt sig stadganden om de konditioner, som skulle gälla vid all försäljning. Dessa stadganden innehöllo bestämmelser om högsta tillåtna kassarabatter, bytespriser för begagnade permanent- och hårtorkningsapparater, minimivillkor för avbetalningsförsäljning, förbud mot sidoprovisioner samt fastställande av längsta tid för innehav av apparat till påseende. Den bestämmelse, som avsåg att möjliggöra reglering av tillträdet till branschen stadgade, att försäljning och leveranser av de rena frisörartiklar, som avtalet omfattade, endast fick ske till sådana grossister, som undertecknat avtalet. Bestämmelsen som utgjorde en exklusivklausul, hade uppenbarligen jämväl den verkan, att en leverantör av frisörartiklar för att kunna köpa från de fabrikanter, som deltogo i avtalet, tvingades att ansluta sig till avtalet och alltså förbinda sig att hålla de därigenom fastställda konditionerna. Avtalet innehöll slutligen bestämmelser om påföljd för överträdelser och om skiljedom vid tvister. Undertecknare av avtalet, som överträdde dess bestämmelser, v a r enligt dessa bestämmelser skyldig att erlägga skadestånd med intill 500 kronoir för varje förseelse och kunde vid upprepade förseelser uteslutas från avtalet. Beslut om skadestånd liksom om uteslutning fattades av frisörgrossistföreningens styrelse. Tvister i anledning av avtalet skulle hänskjutas till skiljedomstol, ^varvid frisörgrossistföreningen tillsatte en medlem, den felande parten en och KLungl. socialstyrelsens förlikningsmannainstitution 1 en medlem, tillika skiljen ä m n d e n s ordförande. Tilll avtalet voro i början av år 1950 anslutna ett 90-tal företag, varav ett 10-tal k u n d e betecknas såsom fabrikanter, medan övriga voro grossister eller agenter. Enligtt uppgift från frisörgrossistföreningen funnos vid nämnda tid inom branschen en hel del från avtalet fristående företag, däribland åtminstone ett 10-tal s m ä r r e fabrikanter. I fråga om rätten till anslutning till avtalet lämnades medgivamde härtill av frisörgrossistföreningens styrelse. Enligt uppgift av representant för föireningen beviljades anslutning alltid för företag, som medgivits anslutning 1

I anslutning till nyetableringssakkunnigas undersökning har förlikningsmannaexpeditionen,, sedan den blivit uppmärksamgjord på förefintligheten av ifrågavarande bestämmelse, i brev/ till ombudsmannen i Sveriges frisörgrossistförening meddelat, att expeditionen, som har siina arbetsuppgifter begränsade till att avse förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare,, icke ansåg sig böra medverka vid utseende av ordförande.

540 till permanentavtalet; vägrad anslutning hade därför liksom i fråga om permanentavtalet förekommit endast i enstaka fall. Pris- och konditionsöverenskommelserna enligt avtalet följdes enligt uppgift från frisörgrossistföreningen endast delvis av de anslutna företagen och avtalet ansågs därför icke ha fått den betydelse, som man vid dess tillkomst tänkt sig. Utdömande av vite eller uteslutning från avtalet hade ej förekommit i något fall. Några egentliga försök att genomdriva ett strikt iakttagande av avtalet hade icke försökt göras, enär man tills vidare velat avvakta statsmakternas ställningstagande till de konkurrensbegränsande avtalen. Därest krafterna hade inriktats på att fullfölja avtalet skulle emellertid, förklaras från frisörgrossistföreningen, åtlydnad för avtalets bestämmelser sannolikt kunnat genomdrivas.

III. Resultatlösa strävanden att åstadkomma en enskild nyetableringskontroll inom yrket. Åstadkommandet av viss reglering av tillströmningen till frisöryrket av självständiga yrkesutövare var en fråga som tidigt väcktes inom frisörföreningen efter dess tillkomst år 1907. Det stora antalet nytillkommande frisersalonger ansågs nämligen redan i början av 1900-talet ogynnsamt påverka lönsamheten för de bestående rörelserna. I ett år 1911 tillkommet avtal mellan frisörföreningen och Svenska frisörbiträdesförbundet, som de anställdas organisation vid denna tid benämndes, vilket avtal avsåg att allmänt reglera förhållandena inom frisöryrket i olika avseenden, upptogs frågan om öppnande av ny affär och överlåtelse av bestående affär. I fråga om tillkomsten av ny affär i stad eller köping bestämdes i detta avtal, att en särskild överstyrelse skulle meddela till- eller avstyrkande av rörelsen med hänsyn till förut befintliga affärers bärkraft och andra förhållanden. I fråga om överlåtelse av befintlig affär skulle överstyrelsen efter liknande grunder pröva om den ifrågavarande affären borde fortsättas eller ej. Genom avtalet sökte man vidare vid överlåtelse av rörelse åstadkomma viss förmånsrätt för i rörelsen anställt biträde eller, om lämpligt dylikt biträde ej fanns, för andra biträden i samma stad. Det försök till reglering av nyetablering och överlåtelse av rörelse i branschen, som sålunda gjordes, torde emellertid icke kunnat genomföras i avsedd omfattning. Avtalet kom därför icke heller att bli av nämnvärd betydelse för den fortsatta utvecklingen samt upphörde år 1918 efter uppsägning från frisörarbetareförbundets sida. Under 1920- och 1930-talen koncentrerades organisationernas intresse på att vinna statsmakternas bistånd till förverkligande av handelns och hantverkets krav på införande av legala kompetenskrav för utövande av självständig handels- eller yrkesverksamhet. Sedan dessa planer slutligt avvisats av statsmakterna, påbörjades inom frisörföreningen vid ingången av 1940-talet ett allvarligt arbete på att genom frivilligt samarbete med andra berörda organisationer samt enskilda fabrikanter och grossister få till stånd en enskild nyetableringskontroll av liknande slag som tidigare förverkligats inom kemisk-tekniska branschen. Ansträngningarna ledde dock ej till resultat. Frågan om tillskapande av en av organisationerna omhänderhavd enskild nyetableringskontroll har icke heller senare kunnat föras n ä r m a r e sin lösning, även om intresse för en dylik reglering enligt uppgift icke heller nu saknas vare sig inom frisörföreningen eller hos vissa grossister.

Bilaga 16.

Enskild nyetableringskontroll inom partihandeln. Enlligt 1946 års företagsinventering (SOU 1947:50) uppgick år 1946 totala antalet inom varuhandeln sysselsatta personer till närmare 421 000. Av dessa kunde 45 % hänföras till detaljhandeln, 21 % till partihandeln och 34 % till handel i kombnnation med hantverk m. m. Inom den egentliga grosshandeln (partihandeln) voro sysselsatta 86 200 personer fördelade på 9 100 arbetsställen. Av företagsinventeringen framgår att för varuhandeln som helhet såväl antalet arbetsställen som antalet sysselsatta personer ökat avsevärt sedan 1931 eller med 15 % resp. 28 %. Av varuhandelns huvudgrenar företer partihandeln den största öknimgen. Mellan 1931 och 1946 ökade nämligen antalet arbetsställen inom partih a n d e l n med 26 % och antalet sysselsatta med ej mindre än 65 %. Som jämförelse kan mämnas att i fråga om detaljhandeln ökningen av antalet arbetsställen uppgick Itill 17 % och i fråga om antalet sysselsatta till 34 %. Mellan de nämnda åren har cdet genomsnittliga antalet sysselsatta personer per arbetsställe i fråga om partilhandeln ökat från 5,3 till 6,0 och i fråga om detaljhandeln från 2,G till 3,0. Det bbör observeras, att ovan lämnjde uppgifter beträffande grosshandeln icke avse allenast den enskilda grosshandeln utan även den grosshandelsrörelse som bedrhves inom exempelvis de konsumentkooperativa och producentkooperativa rörelsserna. I v/ilken utsträckning avtal, överenskommelser eller annan organiserad samverkam för reglering av tillkomsten av nya företag inom grossistledet förefinnas är ej för närvarande möjligt att fastställa. Emellertid ger en genomgång av det av koDnimerskollegii monopolutredningsbyrå förda kartellregistret vid handen, att ett fkertal avtal, vilka direkt beröra grosshandelns ställning i varudistributionen, finnaas eller varit gällande till helt nyligen. Dessa avtal kunna sägas vara av två huvucdtyper, nämligen dels avtal som syfta till att reglera priser, försäljningsvillkor e ? t c , men som därjämte även innehålla bestämmelser vilka avse eller i allt fall medfcöra viss reglering av tillkomsten av nya grossistföretag, dels ock avtal, vilkas enda eller huvudsakliga syfte är att reglera tillkomsten av nya företag. Avtal tillhörana de den förstnämnda kategorien äro relativt talrikt förekommande, medan avtal av den senare typen synas vara sällsynta. Nedan skall lämnas exempel på de ollika avtalstyperna. De redogörelser för enskilda avtal som lämnas bygga på de saammanfattningar av resp. avtal som publicerats i kartellregistret.

Avfrtal om priser eller annat vilka beröra grossisternas ställning. Ett t 25-tal av de i kartellregistret hittills införda avtalen som innehålla bestämmelseer avseende priser, försäljningsvillkor etc. innehålla därjämte föreskrifter vilka avse eller i varje fall föranleda viss reglering av tillkomsten av nya grossistföretaag.

542 I främsta rummet märkes härvidlag den typ av avtal, som avse gemensam prissättning inom en bransch och som i anslutning till prisbestämmelserna uppdela återförsäljare och förbrukare i olika kategorier med skilda förmåner i inköpsavseende. I samband med kundklassindelningen bruka dylika avtal innehålla bestämmelser, som ge i särskild ordning godkända grossister förmånligare inköpspriser än andra kategorier återförsäljare eller begränsa antalet grossister genom att stadga förbud för de i avtalet deltagande enskilda fabrikantföretagen att självständigt antaga nya grossister eller andra återförsäljare. Såsom motprestation för förmånsbehandlingen bruka grossisterna ofta förbinda sig att tillämpa de fastställda priserna och försäljningsvillkoren vid återförsäljning av de avtalsregler a d e produkterna. Flertalet h ä r avsedda avtal ha slutits mellan enbart fabrikantföretag. Understundom ha dylika avtal dock slutits mellan fabrikanter och grossister eller mellan enbart grossistföretag. Exempel på överenskommelser mellan fabrikanter och grossister utgör stadgarna och bestämmelserna för Svenska cykelfabrikant- och grossistföreningen (kart.reg. nr 79) med 5 medlemmar i fabrikantsektionen och 21 medlemmar i grossistsektionen. Exempel på avtal mellan enbart grossister som bl. a. innebära viss reglering av tillkomsten av nya grossistföretag utgöra de före december 1950 gällande bestämmelser för samt avtal inom Svenska järn- och balkgrossisters förening (kart.reg. nr 215). Bestämmelserna för Sveriges planglasgrossisters förening (kart.reg. nr 222) utgöra ett annat exempel. I fråga om sättet för antagandet av nya grossister kunna olika metoder särskiljas. Vanligt är att i avtal stadgas förbud för de enskilda fabrikantföretagen att självständigt antaga grossister. Antagandet av nya grossister förutsätter sålunda i många fall gemensamt beslut av de avtalsslutande parterna, vanligen på föreningssammanträde. Inom vissa sammanslutningar (konventioner) äger dock sammanslutningens styrelse rätt att nominera g^pssister. Detta gäller exempelvis för Radiatorkonventionen (kart.reg. nr 12), Pannkonventionen (kart.reg. nr 14) samt Sveriges trådspiksfabrikanters förening (kart.reg. nr 242). I flertalet avtal angivas icke några kvantitativa begränsningar för antalet grossister. De krav som ställas för antagande till grossist uttryckas på olika sätt i olika avtal. Sålunda stadgas exempelvis i fråga om antagande av nya gryngrossister i bestämmelserna för Grynindustriföreningen (kart.reg. nr 146), att varje köpman som bedriver yrkesmässig partihandel med havregryn må på yrkande av föreningsmedlem nomineras till grossist. I stadgarna för Svenska cykelfabrikant- och grossistföreningen, i vilken förening medlemskap medför viss förmånsbehandling i inköpsavseende, säges, att till medlem är valbar varje välrenommerad större fabrikant- eller engrosfirma inom branschen. För inträde i föreningen, som avgöres genom val, fordras röstövervikt med V5 av avgivna röster. I andra avtal anges det högsta antal engrosförsäljare som varje företag får anlita. Detta är fallet exempelvis i fråga om Gjutericonventionen (kart.reg. nr 62). Enligt bestämmelserna för denna konvention får varje medlemsföretag ha högst fem engrosförsäljare för gasartiklar och fem för gjutgodsartiklar. Enligt stadgarna för Svenska spad- och grepfabrikanters förening (kart.reg. nr 59) får vidare varje p a r t utse högst fyra huvudförsäljare. Såsom sådan får antagas endast grossistföretag, i vilket konsumenter eller återförsäljare ej äro representerade och sålunda icke inköpsföreningar av något slag. Ännu mer restriktiva i fråga om tillkomsten av nya grossister äro avtal som helt enkelt stadga förbud för antagande av nya grossister över huvud. Detta är fallet exempelvis i fråga om ett avtal mellan Börledningsfirmornas riksorganisation och AB Gustavsbergs Fabrikers Intressenter (kart.reg. nr 43). Detta avtal stadgar bl. a., att försäljning av sanitetsgods skall ske

543 1

gencm de grossister, som funnos i landet den 1 januari 1940. I en överenskommelse avseende försäljning av rakblad (kart.reg. nr 256) ha vidare 7 fabrikantföretag förbundit sig att ej antaga nya grossister. 2 Avtal av den typ, som ovan exemplifierats, av innehåll att varje välkänd större partihandlare har rätt att bli nominerad som grossist, äro uppenbarligen formellt sett m i n d r e restriktiva till sin karaktär än sådana avtal som maximera antalet grossister. I flera fall torde denna skillnad vara av reell beskaffenhet. Huruvida detta är fallet beror dock mycket av den praktiska tillämpningen av avtal av den förra typen liksom även av omfattningen av de särskilda förmåner som nominerade grossister åtnjuta i jämförelse med andra företag. Med sådana bestämmelser i avtal mellan fabrikanter, som stadga förbud för de i avtalet deltagande enskilda företagen att självständigt antaga nya grossister, torde i regel avses att skapa möjlighet för sammanslutningen i fråga att utöva kontroll över distributionen i partihandelsledet. Många av här ifrågavarande avtal innehålla ju bestämmelser om iakttagande av enhetliga utförsäljningspriser ofta olika för olika kategorier kunder. Från Diskbänksfabrikantföreningen har pä förfrågan uppgivits, att materialbristen vid senaste världskrigets början var den främsta orsaken till att föreningen skaffade sig kontroll över nomineringen av nya grossister. En representant för G j u t e r i c o n v e n t i o n e n har uppgivit, att man med den centrala prövningen av nya grossister i första h a n d vill skapa garanti för att medlemmarna endast anlita verkligt branschkunniga grossister. F r å n R a d i a t o r k o n v e n t i o n e n har inhämtats, att konventionen i första hand vill ha garanti för att nya återförsäljares ekonomi är tillfredsställande och att vederbörande som söker att bli antagen som grossist verkligen är laigerförande grossist och ej endast driver agenturröreise. Avtalsbestämmelser om begränsning av antalet grossister eller fastställande av det lnögsta antal grossister eller återförsäljare, som varje medlemsföretag i fabrikantisammanslutningar får anlita, motiveras på skiftande sätt i olika fall enligt vad som inhämtats genom samtal med företrädare för några fabrikantsammanslutmingar. En företrädare för R a d i a t o r k o n v e n t i o n e n hävdar sålunda, att aiv samma skäl som en fristående fabrikant måste begränsa antalet återförsälj aire så måste också en fabrikantsammanslutning som nominerar grossister iakthaga återhållsamhet härvidlag. En viss omsättning — hävdas det — är nämligeni nödvändig för att man skall kunna driva en effektiv partihandelsverksamhet; alltför många grossister i en bransch medför för låg omsättning för varje förettag. I avsikt att möjliggöra för den effektivare grossisten att göra sig gällande har kconventionen dock godkänt ett större antal än som strängt taget skulle erfordras för awsättningen av konventionsföretagens produkter. En viss rörlighet åstadkommes härigenom; varje år tillkomma någon eller några nya grossister och a n d r a falla bort. Av en representant för S p a d - o c h g r e p f a b r i k a n t e r s f ö r e n i n g anföres, att man med bestämmelsen om att varje medlem högst må utse fyra återförsäljare avsett att söka få till stånd en rationellare distribution; man h a r w e l a t förhindra att medlemmarna anlita ett stort antal sinsemellan konkurrer a n d t e grossister. De flesta medlemmar i den nämnda föreningen uppgives dock ej a m v ä n d a sig av så många återförsäljare som medgives i avtalet. Anidra prisavtal, som beröra grossisternas ställning innehålla bestämmelser, vilkat förhindra fabrikanter att sälja till andra än grossister. Genom dylika avtal erhållla grossisterna sålunda ställningen som ett ofrånkomligt mellanled vid distributioDnen av de avtalsreglerade produkterna. Som exempel på överenskommelser 1

EEnligt uppgift från Gustavsbergsbolaget har denna bestämmelse aldrig tillämpats. * A\vtalet har upphört att gälla den 13. 12. 1949.

544 av dylikt slag kan nämnas bestämmelserna rörande sanitetsgodskonventionen (kart.reg. nr 2 ) , vars huvudsyfte är att reglera priserna på emaljerat sanitetsgods, och enligt vilken konventionsmedlemmarna förbundit sig att sälja ifrågavarande varor endast till vissa i särskild förteckning angivna grossistfirmor. Försäljningen till dessa grossistfirmor kan antingen ske direkt från tillverkaren eller genom förmedling av s. k. ordinarie engrosförsäljare, vilka liksom övriga engrosförsäljare skola vara godkända av konventionen. Liknande verkningar som avtal, vilka förbjuda försäljning till andra än grossister, ha avtal om differentiering av rabatter eller priser på sådant sätt, att det ej lönar sig för slutliga konsumenter eller återförsäljare i senare distributionsled att köpa direkt hos fabrikanterna ens vid stora order. Exempel på ett dylikt avtal utgör Elspisfabrikantföreningen, tidigare benämnd Elspiskonventionen (kart.-reg. nr 136). Enligt bestämmelserna för denna konvention åtnjuta grossister, som skola vara nominerade av konventionen, en återförsäljarerabatt av 28 %, medan den för övriga kategorier återförsäljare varierar mellan 15 och 24 %. Vissa exklusivavtal få den följdverkan, att endast företag som omfattas av avtalet få möjlighet att i praktiken kunna verka såsom grossister i branschen. Exempel på dylika avtal finnas inom bl. a. urbranschen. Den ledande grossistorganisationen inom urbranschen, Sveriges urgrossisters förening, har sålunda haft ett exklusivavtal med den dominerande sammanslutningen av urmakare, Sveriges urmakareförbund. Avtalet (kart.reg. nr 151), som upphört i juni 1951, innebar med vissa undantag förpliktelser dels för grossistföreningens medlemmar att icke leverera ur, urdelar, urmakeriverktyg etc. till andra än urmakareförbundets medlemmar, dels ock förpliktelser för urmakareförbundets medlemmar att köpa dylika artiklar endast av grossistföreningens medlemmar. En nystartad grossistfirma i urbranschen kunde sålunda icke sälja på den tämligen dominerande marknad, som utgöres av de omkring 1 200 medlemmarna i Sveriges urmakareförbund, utan att först ha upptagits såsom medlem i urgrossisternas förening. Visserligen stadgas i bestämmelserna för urgrossisternas förening (kart.reg. nr 147), att medlemskap i densamma kan vinnas av välkänd firma, som i Sverige utövar grosshandel inom urbranschen. För inval i föreningen, som består av 18 grossistföretag, erfordras dock 2/3 majoritet bland föreningens medlemmar. Det må tilläggas att inom urbranschen finnes ett annat exklusivavtal mellan grossister och urmakare nämligen ett avtal (kart.reg. nr 153) mellan en sammanslutning av 12 urgrossistér, Svenska urleverantörers grossistförbund och en sammanslutning av 400 urmakare, Urfackmännens riksförbund. Parterna ha i sistnämnda avtal förbundit sig att endast handla med varandra beträffande vissa angivna urmarken. Även för inträde i Svenska urleverantörers riksförbund fordras inval med minst 2/a majoritet bland föreningens medlemmar. Två exklusivavtal av vilka det ena upphävts inom frisörbranschen äro av i viss mån annan karaktär än avtalen inom urbranschen. Det ena av dessa exklusivavtal gällde mellan 74 fabrikanter och grossister inom frisörbranschen och avsåg iakttagande från de olika säljarnas sida av fasta priser samt för branschen enhetliga konditioner (kart.reg. nr 50). I avtalet stadgades förbud mot försäljning av rena frisörartiklar till andra än sådana som undertecknat avtalet. Ett företag som icke vunnit anslutning till avtalet eller som bröt mot dess pris- och konditionsbestämmelser blev alltså utsatt för försäljningsvägran från fabrikanternas sida. Det andra exklusivavtalet är slutet mellan Svenska' frisörföreningen, Svenska frisörgrossistföreningen och Svenska frisörarbetareförbundet om upprätthållande av minimipriser för s. k. permanentlockning (kart.reg. nr 51). I avtalet har frisörföreningen förbundit sig att verka för att medlemmarna inköpa permanentutrust-

545 ni g uteslutande från grossistföreningens medlemmar och övriga anslutna levera.törfirmor, medan grossistföreningen och övriga anslutna leverantörfirmor ha föbundit sig att icke leverera permanentutrustning till frisörer, som ej förbundit si{ att tillämpa minimipriserna eller som brutit mot desamma och varom uppgift av den s. k. prisskyddsnämnden tillställts leverantörfirmorna. Prisskyddsnämndei, i vilken frisörgrossistföreningen är representerad, har enligt avtalet bl. a. befogenhet att avgöra vilka leverantörfirmor som skola medgivas underteckna avtalet oci har härigenom möjlighet att utöva viss kontroll över tillkomsten av nya leverailörföretag. "tterligare exempel på avtal av exklusiv karaktär som beröra grossister utgöra tv; mellan åren 1938 och 1946 gällande avtal mellan importagenter och kaffe- och koonialvarugrossister i Stockholm angående handeln med kaffe, konserver och en del andra kolonialvaror. Avtalen uppsades av grossistparten. I avtalen hade ag.nterna förbundit sig att endast sälja till grossisterna och en del andra i avtalen up>räknade firmor, medan grossisterna hade förbundit sig att »då så affärsmässigt kunde ske» göra sina inköp av de ifrågavarande varorna genom agenterna. Nja företag kunde dock upptagas i samarbetet, som fick en viss prägel av nyetableriigskontroll för såväl importagenter som grossister. exempel på ett exklusivliknande förhållande förefinnes slutligen i det s. k. gjutgolsavtalet (kart.reg. nr 63) slutet mellan Gjutericonventionen och Sveriges järnhaidlareförbund. I detta avtal hade konventionen förbundit sig att ej utan järnhaidlareförbundets hörande nominera andra firmor till konventionsmedlems engrosförsäljare än sådana, som i huvudsak bedrevo försäljning till järnhandlare. Jämhandlareförbundet hade å sin sida utfäst sig bl. a. att verka för att dess medlenmar vid inköp av sådana artiklar, som voro föremål för den ifrågavarande överenskommelsen och liknande, lämna företräde åt konventionsmedlemmarna. Formellt var dock denna exklusivförpliktelse icke lika bindande som de tidigare an orda.

Avtal som enbart avse reglering av tillkomsten av nya företag. I motsats till vad förhållandet är inom detaljhandeln äro inom grosshandelslecet avtal, som direkt syfta till reglering av tillkomsten av nya företag (nyetablerir.gsavtal) såsom förut nämnts, relativt sällsynta. Endast ett dylikt avtal — numera upphört — är känt, nämligen ett avtal om grossistnominering inom choklad-, konfektyr-, livsmedels- och kemisk-tekniska branscherna. Två nyetableringsavtal (skohandeln och pälshandeln) avse så väl detaljhandel som grosshandel. 1 . Nyetableringsavtal inom choklad-, konfektyr-, livsmedels- och kemisk-tekniska branscherna. Ifrågavarande avtal, varav en sammanfattning införts i kartellregistret under nr 37, slöts år 1944 mellan Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening (KeLiFa) och Sveriges grossistförbund. Avtalet uppsades av grossistförbundet att gälla från och med den 1 april 1949. Avtalsuppsägningen ledde till att den gemensamma grossistnomineringen upphörde inom vissa branscher bl. a. konservbranschen. Enligt uppgift från KeLiFa tillämpas av fabrikanterna ett gemensamt nomineringsförfarande alltjämt (år 1951) inom kemisk-tekniska branschen, chokladoch konfektyrbranschen samt kexbranschen. Det bör nämnas att åtskilliga, i synnerhet smärre fabrikanter inom berörda branscher stå utanför samarbetet. 35—226665 Bil.

546 Det samarbete mellan fabrikanter och grossister, som reglerats i det ovan nämnda avtalet av år 1944, synes ha inletts redan i mitten av 1930-talet närmast på initiativ av grossister inom kolonialvarubranschen för att förhindra en befarad överorganisation av partihandelsledet. Att ett nomineringsförfarande kom till stånd i fråga om grosshandeln vid denna tid torde icke sakna samband med att nyetableringskontroll inom speceri- och lanthandelsbranschen vid denna tid började tillämpas över hela landet. Avtalets innehåll. Med grossistnominering avsågs enligt avtalet beslut att företag, som i egenskap av grossist bedriver eller ämnar bedriva försäljning till återförsäljare, medgavs att av fabrikant erhålla den rabatt eller det inköpspris, som sedvanligen utgick till fabrikantens övriga grossister. Företag som önskade komma i åtnjutande av grossistförmåner skulle till KeLiFa göra ansökan därom. Beslut om nominering fattades i regel av de till KeLiFa anslutna branschföreningarna. Beslutande organ i fråga om grossistnomineringar voro sålunda enligt avtalet Svenska choklad- och konfektyrfabrikantföreningen (choklad och konfektyrer), Svenska kexfabrikantföreningen (kex) och Kemisk-tekniska fabrikantförbundet (kemisk-tekniska varor utom såpa). Ärenden rörande grossistnomineringar inom övriga branscher, vilka KeLiFa :s medlemsföretag representera (konservbranschen, inläggningsindustrien och diverse livsmedelsindustrier), avgjordes av KeLiFa. Beslut om grossistnominering gällde hela den varugrupp, som framställningen avsåg. Företag, som fått ansökan om grossistnominering avslagen, fick enligt avtalet av de till KeLiFa anslutna fabrikantföreningarna ej antagas såsom grossist eller eljest erhålla grossistrabatt respektive grossistinköpspris. Av avtalet berördes dock icke fabrikants försäljningar eller försäljningsvillkor till andra avnämare än företag, som i egenskap av grossist bedrev eller ämnade bedriva försäljning till återförsäljare. Den omständigheten att ett företag fått ansökan om grossistnorminering godkänd förpliktade å andra sidan icke fabrikant att vid försäljning till företaget i fråga lämna grossistrabatt eller grossistinköpspris. Som ovan nämnts fattades beslut om grossistnominering enligt avtalet enbart av fabrikantparten. En viss form av »vertikalt» samarbete förekom dock i det att grossistförbundet enligt avtalet skulle beredas tillfälle att ta del av ansökan om grossistnominering och efter samråd med berörda till gossistförbundet anslutna branschföreningar avgiva yttrande i ärendet. Grossistförbundet skulle vidare äga att erhålla del av fattade beslut om grossistnominering. Enligt avtalet skulle finnas ett organ, Leverantörernas opinionsnämnd, med uppgift att följa behandlingen av grossistnomineringsärendena. Opinionsnämnden skulle enligt avtalet bestå av en representant för vardera KeLiFa och grosisistförbundet samt en av de båda organisationerna i samråd utsedd opartisk ordförande. Nämnden utgjorde en klagoinstans för grossistförbundet, i det att förbundet ägde hänskjuta beslut om grossistnomineringar till opinionsnämmden. Nämndens utlåtanden skulle tillställas KeLiFa, grossistförbundet och ber (orda fabrikantorganisation. Den sistnämnda ägde därefter att besluta om de å t g ä r d e r , vartill opinionsnämndens utlåtande och förslag kunde föranleda. Nämnden Ihade alltså icke karaktären av beslutande överinstans. Tillämpningen av avtalet. Avtalet om grossistnominering innehöll inga föreskrifter angående de grunder enligt vilka ansökningarna skulle bedömas. Enligt vad som upplysts från KeLiFa anlade fabrikanterna vid sin bedömning av em ans ö k a n om grossistnominering i huvudsak behovssynpunkter, d. v. s. fabrikantcerna bedömde var för sig huruvida de för avsättningen av sina produkter hade btehov

547 av ytterligare grossistrepresentation inom sökandens verksamhetsområde. Därvid togs hänsyn även till vederbörandes lämplighet som grossist. Underlag för fabrikanternas bedömning utgjorde bl. a. ett frågeformulär som sökanden hade att ifylla i samband med ansökningen. I formuläret fick sökanden angiva bl. a. inom vilken eller vilka branscher nominering söktes, aktiekapitalets storlek (resp. i rörelsen investerat kapital), antalet fast anställda resande, försäljningsdistrikt, vilka kundkategorier vederbörande avsåg att bearbeta, omsättningens storlek under de tre senaste åren och om sökanden drev eller ämnade driva detaljiströrelse jämsides med engrosrörelsen. Underlag för fabrikanternas bedömning utgjorde vidare soliditetsupplysning rörande sökandens ekonomiska ställning, som infordrades av KeLiFa, samt yttrande från grossistförbundet och ICA. (Ehuru avtalet icke stipulerade något därom fick ICA yttra sig över inkomna ansökningar.) Grossistförbundets och ICA:s yttrande byggde i sin tur på infordrade yttranden från lokala grossistorganisationer eller enskilda grossister inom den planerade grossiströrelsens blivande verksamhetsområde, resp. yttrande från de till ICA anslutna inköpscentralerna eller deras distriktskontor. En genomgång av de av grossistförbundet och ICA avgivna yttrandena ger vid handen att dessa oftast gått ut på avslag. Enligt uttalande från grossisförbundet förklaras detta förhållande dels ha sin grund i den varuknapphet som rått sedan avtalets tillkomst och som ej medgivit full behovstäckning för redan verksamma grossister, och dels i det förhållandet, att antalet grossister inom berörda branscher i allmänhet bedömts vara mer än tillräckligt. Det hänvisas i detta sammanhang till det förhållandet att enligt 1946 års företagsinventering inte mindre än 280 av 1 237 grossistföretag inom kolonialvarubranschen sysselsatte endast en person. Den omständigheten att grossistnomineringsavtalet icke innehöll några grunder för bedömandet av nya rörelser gjorde, enligt uttalande från grossistförbundet, att avtalet från grossisternas sida blev svårt att tillämpa. Detta hade också utgjort en av huvudanledningarna till att avtalet uppsagts av grossistförbundet. Omfattningen av den bedrivna grossistnomincringsvcrksamheten framgår av nedanstående sammanställning. År

1944 1'945 1'946 1947 1948 Summa

Delvis tillstyrkta

Summa prövade ärenden

Tillstyrkta

18 90 51 52 52

10 13 8 14 11

7 8 2 9

7 66 34 36 31

1 4 1

263 Avstyrkta

Avskrivna

1 Hänskjutning till leverantörernas opinionsnämnd uppges ha förekommit endast i cmstaka fall. F ö r att erhålla en uppfattning om kvalifikationerna för grossistverksamhet hos de personer, som sökt grossistnominering, ha handlingarna rörande ett 30-tal grossis.tnomineringsärenden, som behandlats under år 1945, närmare granskats. Därv i d kunde konstateras, att ingen av ansökningarna avsåg startande av ny rörelse, ut;an samtliga avsågo utvidgande av redan befintlig rörelse med grossistförsäljnimg. Ungefär hälften av ansökningarna avsågo sålunda grossistnominering för endast en varugrupp (choklad och konfektyrer, kex, konserver, diverse livsmedel eller kemisk-tekniska varor) för komplettering av tidigare partihandelssortiment. Övriga ansökningar avsågo grossistnominering inom två eller flera av de n ä m n d a

548 varugrupperna. Endast i undantagsfall var rörelsen kombinerad med detaljhandelsrörelse. Vanligare var att rörelsen var kombinerad med agenturrörelse, stundom inom helt annan bransch än för vilken nominering söktes. (Pappersgrossist sökte grossistnominering för kemisk-tekniska varor; företag med försäljning huvudsakligen av bageri- och konditorimaskiner sökte nominering för kex.) I allmänhet synas de rörelser för vilka grossistnominering avstyrkts ha haft en obetydlig årsomsättning, ofta under 100 000 kronor per år. De avstyrkta synas i regel haft ordnad ekonomi även om enligt kreditupplysningarna icke tillråddes mer än begränsad kredit; endast i undantagsfall hade de nomineringssökandes ekonomiska ställning bedömts såsom direkt svag. Av de nomineringsansökningar som tillstyrktes avsågo samtliga utom två utvidgning av befintliga större grossistföretags sortiment med nya varugrupper. Av de båda övriga avsåg den ena grossistförmåner i fråga om konserver för ett större filialaffärsföretag i fruktbranschen och den andra motsvarande rättigheter för ett samköpsföretag för konditorier.

2. Nyetableringsavtal inom skohandelsbranschen. Inom skobranschen tillämpas ett prövningsförfarande för reglering av tillkomsten av nya detaljaffärer enligt bestämmelser fastställda år 1935 av Sveriges skofabrikanters intressentförening. Jämlikt beslut av intressentföreningen år 1941 skola nyetableringsbestämmelserna äga tillämpning även i fråga om grossistföretag inom skobranschen. Bestämmelserna innebära bl. a., att nya företag skola prövas av en särskild nyetableringsnämnd, som skall utgöras av intressentföreningens styrelse eller de personer, styrelsen därtill utser. Medlem i skofabrikanternas intressentförening äger enligt bestämmelserna vare sig direkt eller indirekt leverera varor till nystartat företag inom skobranschen, som icke blivit godkänt av den nämnda nyetableringsnämnden. För närmare redogörelse för avtalet hänvisas till bilaga 8.

3. Nyetableringsavtal inom pälsbranschen. Inom pälsbranschen gäller ett nyetablcringsavtal (kart.reg. nr 261) som ingicks år 1945 och som avser handeln å den svenska marknaden med beredda pälsskänn och arbeten därav. Avtalsparter äro följande till Svenska pälsbranschens centralkommitté anslutna föreningar nämligen: Sveriges garveriidkares intressentfförening, sektionen pälsskinnberederier; Föreningen Sveriges pälsvarugrossistter; Sveriges päls export & import förening; Sveriges pälsvaiuarbelsgivareforening; Sveriges pälshandlares riksförening; Sveriges körsnärsmästareförening. Dessutom ha ett antal utanför Centralkommittén stående företag skriftligen biträtt överenskommelsen. Fråga om godkännande av grossist eller detaljist såsom nyetablering skall p r ö vas av en nyetableringsnämnd. Prövning sker enligt gällande nyetableringsbestiämmelser under beaktande av allmänt näringspolitiska synpunkter 1 samt av (den sökandes branschkännedom och affärskompetens, ekonomiska förutsättningar <och kvalifikationer i övrigt för rörelsens bedrivande. 1 I samband med att verksamheten påbörjades gjorde Centralkommittén följande mttalande: »Vid bedömande av frågan, huruvida nyetablering skulle godkännas eller ej, fiinge hänsynstagande till allmänt näringspolitiska synpunkter ej innebära, att nyetablerings-.tillstånd vägrades på den grund, att lojal sökande, som besutte erfordeliga kvalifikatiomer, skulle medföra obekväm konkurrens för annat företag».

519 Till nyetableringsnämnden äga de till Centralkommittén anslutna föreningarna utse vardera minst en representant, dock så att de organisationer, som representera grossistintressen och de som representera detaljistintressen utse representanter till lika antal. I fråga om nyetablering skall företag godkännas, om hälften av de röstande förena sig därom. I övriga frågor fattas beslut medelst enkel majoritet. I nyetableringsnämnden finnes sedan september 1949 en opartisk ordförande, som vid lika röstetal har utslagsröst. Nyetableringsnämndens beslut kunna ej överklagas. Såsom nyetablerat anses varje företag, som efter den 15 april 1945 antingen såsom grossist eller detaljist etablerar handel med beredda pälsskinn och arbeten därav. Härmed jämställas: 1. Filialer till redan bestående grossist eller detaljistföretag; 2. Affärer, som etablerats i lokal, där handel med beredda pälsskinn eller arbeten därav tidigare bedrivits, men upphört genom konkurs eller avflyttning eller eljest nedlagts; 3. övertaget grossist- eller detaljistföretag, i den mån förre innehavaren befinnes sedermera icke kunna fullgöra sina förpliktelser mot sina borgenärer; 4. Förflyttad rörelse till ny affärslokal i samband med rörelsens överlåtelse till n y innehavare. " »Sak samma gäller, då eljest åtgärder vidtagits i syfte att kringgå dessa bestämmelser.» Även överlåtelse av redan existerande företag skall, om någon inom nyetableriingsnämnden eller inom organisation ansluten till Centralkommittén så påyrkar, upptagas till behandling på samma sätt som nyetablerat företag. Godkännande som nyetablering medför icke i och för sig skyldighet att biträda nyetableringsbestämmelserna. Den som biträder sagda bestämmelser, vilket sker ge:nom undertecknande av en skriftlig förbindelse, äger icke sälja till eller köpa fr.ån grossist eller detaljist, som efter den 15 april 1945 på något av ovan angivna s ä t t etablerat handel med beredda pälsskinn eller arbeten därav, såvida detta föiretag icke godkänts som nyetablering. Vid försäljning till återförsäljare, som iclke biträtt nyetableringsbestämmelserna, föreligger tillika skyldighet att avfordra deenne särskilt åtagande att icke vidareförsälja beredda pälsskinn eller arbeten däirav till nyetablerat företag, som icke blivit godkänt såsom nyetablering. Den som biträtt nyetablcringsbestämmelserna är skyldig att på begäran uppvisa sima handelsböcker för särskilt utsedd kontrollant, vilken skall vara auktoriserad rervisor. Vidare åligger det honom att vid erhållen kännedom om att nytt företag, a g e n t eller ombud av ovan angivet slag etablerats eller planerats, omedelbart umderrätta nyetableringsnämnden därom. Fråga rörande beivrande av överträdelse av bestämmelserna skall hänskjutas tilll Centralkommittén för åtgärd. Upprepade överträdelser kunna medföra, att deen felande av kommittén avföres ur förteckningen över godkända företag, vilket imnebär, att affärsförbindelserna med företaget skola avbrytas. Vidare kan företagg, som misstankes icke komma att följa bestämmelserna, åläggas att underteckna skkriftlig förbindelse att vid överträdelse utgiva vite, vars storlek anpassas efter vaarje särskilt fall.

Vf

Statens offentliga utredningar 1951 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Förslag till naturskyddslag m. m. [5] Betänkande med förslag till ny ägofredslagstiftning. [20] Förslag till sjömanslag m. m. [22]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Principer för dyrortsgrupperingen. [7] Promemoria med förslag till allmän verksstadga. [12] Betänkande med förslag till förordning angående upphandling och arbeten för statens behov m. m. [18]

Industri.

Kommunalförvaltning. Handel och sjöfart.

Kommunikationsväsen. Förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning vid statens järnvägar. [3] . , M(11 Sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. [10]

Statens och kommunernas finansväsen. 1944 års allmänna skattekommitté. 5. Betänkande angående studiekostnaders behandling i beskattningshänseende. [13] Betänkande med förslag rörande utformningen av åtgärder för ökad skattefinansiering av kommunala investeringar. [24] Poiiti. Betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation. [8] SOS. Samhällets olycksfalls- och säkerhetstjänst. [19] Kejnekommissionens utredning. [21] Nationalekonomi och socialpolitik. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 10. Tiden juli 1948—juni 1950 jämte sakregister till delarna 1—10. [11] Daghem och förskolor. Betänkande om barnstugor och barntillsyn. [15] Statens sjukhusutredning av år 1943. Betänkande 6. Redogörelse för arbetsstudier vid kroppssjukhusens vårdavdelningar m. m. [17] Socialvårdskommitténs betänkande. 18. Utredning och förslag angående begravningshjälpsförsäkring. [23] 19. Utredning och förslag angående yrkesskadeförsäkringslag. [25]

Hälso- och sjukvård. Vatten- och avloppsfrågan. [26]

Bank-, kredit- och penningväsen.

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Statligt stöd åt svensk filmproduktion. [11 Antagningen av medicine studerande m. fl. [4] 1945 års universitetsberedning. 6. Den vetenskapliga publiceringsverksamheten, personal-, institutions- och stipendiefrågor m. m., det akademiska befordringsväsendet. [9] Filmcensuren. Betänkande 1. [16] Försvarsväsen. Försvarets personaltjänst. 1. [2]

Allmänt näringsväsen. Näringslivets lokalisering. [6] Landsbygdselektrifieringens utbredning år 1950. [14] Konkurrensbegränsning. Betänkande med förslag till lag om skvdd mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning. Del 1. [27] Del 2. Bilagor. [28]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Iduns tr., Esselte. St him 51 116665