1944 års allmänna skattekommitté. 5,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1951:13 FINANSDEPARTEMENTET

1944 ÅRS ALLMÄNNA SKATTEKOMMITTÉ

V BETÄNKANDE ANGÅENDE

STUDIEKOSTNADERS BEHANDLING I BESKATTNINGSHÄNSEENDE

S

T

O

C 1 9

K

H

O

1 L

M

Statens offentliga utredningar 1951 Kronologisk

förteckning

1. Statligt stöd åt svensk filmproduktion. Beckman. 73 s. Fl. 2. Försvarets personaltjänst. Kihlström. 166 s. Fö. 3. Förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning vid statens järnvägar. Victor Petterson. 139 S. K .

4. Antagningen av medicine studerande m. fl. Kihlström. 123 s. E. 5. Förslag till naturskyddslag m. m. Haeggström. 212 s. J o . 6. Näringslivets lokalisering. Appelberg, Uppsala. 245 s. H. 7. Principer för dyrortsgrupperingen. Kihlström. 116 s. C. 8. Betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation. Norstedt. 304 s. I. 9. 194^ års universitetsberedning 6. Den vetenskapliga publiceringsverksamheten, personal-, institutions och stipendiefrågor m. m., det akademiska befordri ngsväsendet. Svenska Tryckeriaktiebolaget. 332 s. E. 10. Sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. Victor Petterson. 171 s., 3 pl. K. 11. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 10. Tiden juli 1948 —juni 1950 jämte sakregister till delarna 1—10. Av K. Åmark. Idun. 338 s. H . 12. Promemoria med förslag till allmän verksstadga. Katalog och Tidskriftstryck. 68 s. J u . 13. 1944 års allmänna skattekommitté. 5. Betänkande angående studiekostnaders behandling i beskattningshänseende. Marcus. 79 s. F l .

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . — jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1951:13 FINANSDEPARTEMENTET

1944 ÅRS ALLMÄNNA SKATTEKOMMITTÉ

V BETÄNKANDE ANGÅENDE

STUDIEKOSTNADERS BEHANDLING I BESKATTNINGSHÄNSEENDE

STOCKHOLM

1951 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI- AKTIEBOLAC

3 Innehållsförteckning. Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet

5 Förfaitningsförslag. Kommunalskattelagen Förordningen om statlig inkomstskatt

7 9

Motiv. Gällande rätt 20 De studerandes ekonomiska förhållanden m. m. .11 Statliga åtgärder i syfte att främja högre utbildning. 27 Framställningar om hänsynstagande till studieskulder vid beskattningen m. m 33 Kap. 5. Kommitténs förslag 45 Kap. 6. Speciell motivering 78 Kap. 1. Kap. 2. Kap. 3. Kap. 4.

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Finansdepartementet.

Med skrivelse den 23 juni 1950 har 1944 års allmänna skattekommitté överlämnat betänkande med förslag angående ändrade bestämmelser för beskattning av periodiskt understöd, m. m. samt av utdelning å svenska aktier och andelar i vissa fall, m. m. Kommittén har därefter fortsatt sitt arbete i enlighet med givna direktiv, därvid kommittén undersökt möjligheterna att vid inkomsttaxeringen taga hänsyn till kostnader, som skattskyldig åsamkat sig för vinnande av utbildning. Kommittén får härmed vördsamt såsom del V av sitt betänkande avlämna redogörelse och förslag angående studiekostnaders behandling i beskattningshänseende. Mot föreslagna bestämmelser till avdragsrätt för avbetalning å studieskuld har undertecknad Strand anmält reservation dock utan att avgiva särskilt yttrande. Kommittén får tillika anmäla, att kommittén härmed slutfört sitt uppdrag. Stockholm den 23 maj 1951. EDGAR SJÖDAHL E. BROWALDH

ERIK HJOHLMAN

ERIK LINDAHL

EINAH SIVERT

AXEL STRAND

OSG. WERNER / Nils G.

Lindquist

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Förslag till l a g o m ä n d r i n g i k o m m u n a l s k a t t e l a g e n den 28 s e p t e m b e r 1928 ( n r 370) Härigenom förordnas, att 20 § och 46 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 samt anvisningarna till 20 § skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 20 §.

Vid beräkningen av allmänna skatter; kapitalavbetalning å skuld, dock att avdrag må medgivas för avbetalning å studieskuld, i den utsträckning, som närmare angives i anvisningarna; förlust, som till kapitalförlust. (Se vidare anvisningarna.) 46 §.

1 mom. Därest vid — — — samma kommun. Avdrag är icke medgivet för underskott å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom ävensom deltagande i lotteri, för underskott å fastighet och rörelse i utlandet eller för underskott, som uppstått därigenom, att avdrag för kapitalavbetalning å studieskuld överstigit den efter avdrag för övriga utgifter återstående intäkten av förvärvskällan, eller därigenom, att avdrag, varom förmäles i 45 § överstigit nettointäkten av förvärvskällan. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953. Anvisningar till 20 §. 1. Till skattskyldigs 46 § 2 mom. 2. Hemmavarande barn — taxeringsåret (se 65 §). 3. Såsom allmänna — icke skogsvårdsavgift. 4. Angående vad andra förvärvskällor. 5. Har skaltskyldig, som avlagt akademisk eller därmed jämförlig examen, för bestridande av kostnaderna för dylik examen ådragit sig skuld, må under iakttagande av vad nedan föreskrives såsom avdragsgill studieskuld

vid taxering godkännas ett belopp, som icke överstiger 2 500 kronor för studieår och som beräknas för högst det antal år, som anses utgöra normal studietid för avläggande av den examen, varom fråga är. Befinnes det uppenbart, att studieskuld, som skattskyldig ådragit sig för bestridande av kost-^ nåder för examen, som ovan sagts, belöper allenast å del av studietiden, må den avdragsgilla studieskuldens belopp i enlighet därmed jämkas. Såsom avdragsgill studieskuld må icke i något fall godkännas högre belopp än som svarar mot skillnaden mellan den skaitskyldiges samtliga skulder och hans enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt skattepliktiga tillgångar vid utgången av det beskattningsår, varunder examen avlagts. Har arvs- eller testamenlslott eller gåva, för vilken enligt förordningen om arvsskatt och gåvoskatt skatt skall utgå, tillfallit den skattskyldige efter utgången av det beskattningsår, under vilket examen avlagts, skall värdet av vad sålunda tillfallit honom avräknas^ från det belopp, som, enligt vad ovan sagts, må godkännas såsom avdragsgill studieskuld. Till studieskuld må hänföras endast sådana lånade medel, vilka använts för bestridande av studiekostnader efter avlagd studentexamen eller därmed jämförlig examen. Är det sannolikt, att akademisk eller därmed jämförlig examen är till väsentligt gagn för den skattskyldiges förvärvsverksamhet, utgör kapitalavbetalning å den skattskyldiges avdragsgilla studieskuld sådan utgift, för vilken avdrag må göras vid beräkning av inkomst av särskild förvärvskälla. Avdrag för kapitalavbetalning å studieskuld må dock endast medgivas, därest den skattskyldiges skulder överstiga hains enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt skattepliktiga tillgångar vid ingången av det beskattningsår, avbetalningen sker. Skattskyldig, som vill komma i åtnjutande av avdrag för avbetalning å studieskuld, skall därom göra framställning hos beskattningsinamnd senast före utgången av femte kalenderåret efter det, under vilket han avslutat sina studier med akademisk eller därmed jämförlig examen. (Se även 46 § 1 mom.)

9 Förslag till f ö r o r d n i n g o m ä n d r i n g i f ö r o r d n i n g e n d e n 26 juli 1947 ( n r 576) o m statlig i n k o m s t s k a t t 4 §• 1 mom. Från sammanlagda ske för underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst från annan förvärvskälla ä n fastighet och rörelse i utlandet, dock att avdrag icke är medgivet för underskott som uppstått därigenom, att avdrag för kapitalavbetalning å studieskuld överstigit den efter avdrag för övriga utgifter återstående intäkten av förvärvskällan, samt att avdrag för realisationsförlust får göras endast från realisationsvinst eller lotterivinst; slutlig skatt, kommunalskattelagen sägs. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953.

MOTIV

Kap. 1. Gällande rätt I 12 § förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst stadgades i dess genom förordning den 23 december 1914 ändrade lydelse, bland annat följade: »Det belopp för vilket bevillning — icke äger rum eller som får från uppskattad inkomst såsom bevillningsfritt avdragas, skall ökas, där den skattskyldige huvudsakligen försörjer ävensom där skattskyldigs skatteförmåga eljest på grund av särskilda förhållanden (långvarig sjuklighet, stark skuldsättning, olyckshändelse och dylikt) är väsentligen nedsatt. Denna ökning må icke för någon skattskyldig eller, i fråga om äkta makar, för dessa gemensamt överstiga 200 kronor, utan så är, att det föreligger något av de särskilda förhållanden varom nyss är sagt, då ökningen må uppgå till högst 400 kronor.» I samband med 1920 års kommunalskatteprovisorium borttogs stark skuldsättning som motiv för skattelindring enligt bevillningsförordningen. Det förslag, som låg till grund för förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt, upptog såsom skattelindringsgrund även stark skuldsättning. I förslaget stadgades nämligen, att i enskilda fall, då skattskyldigs skatteförmåga vore på grund av särskilda förhållanden (långvarig sjukdom, underhåll av närstående, stark skuldsättning och dylikt) väsentligen nedsatt, skattskyldig, vilkens taxerade belopp icke överstege 3 000 kronor, kunde erhålla nedsättning i detta belopp med högst hälften. Dessutom kunde undantagsvis i fall, där särskilt ömmande omständigheter förekomme och inkomsten icke överstege 1 500 kronor, enligt samma stadgande medgivas full skattefrihet. Kammarrätten anförde i sitt yttrande över nämnda förslag, 1 att det i allt fall synts önskligt, att de föreslagna grunderna för skattelindring eller skattefrihet inskränktes till exempelvis långvarig sjukdom och olyckshändelse (alltså icke stark skuldsättning) eller åtminstone bestämdes närmare än förslaget avsåg. Även kunde det enligt kammarrätten ifrågasättas, huruvida det kunde anses av verkligt behov påkallat och lämpligt att i beskattningshänseende bereda vissa grupper av skattskyldiga så betydande lättnader som de föreslagna, lättnader, från vilka andra skattskyldiga i tilläventyrs ogynnsammare ekonomisk ställning, ehuru visserligen innehavare av något större inkomst eller förmögenhet, skulle vara uteslutna. En begränsning i avseende å de belopp, för vilka skattefrihet skulle få åtnjutas, syntes därför ej sakna fog. Slutligen borde ej heller förbises, att det för vederbörande beskattningsnämnder ofta nog kan bliva förenat med stora svårigheter att på förhand bedöma, huruvida de särskilda förhållanden, 1

Prop. 1910 nr 88 s. 115.

11 vilka borde föranleda skattelindring eller frihet från skatt, kunde antagas bliva av den stadigvarande art, att skattskyldigs skatteförmåga vid uppbörden komme att vara väsentligen nedsatt. Med anledning härav yttrade föredragande departementschefen bland annat, 1 att det syntes honom, som om man i anledning av vad kammarrätten anfört, borde närmare bestämma och begränsa grunderna för skattelindring. I anslutning härtill och då av de särskilt angivna skattelindringsgrunderna skuldsättning redan behörigen beaktats, så långt skattelagstiftningen sådant lämpligen kunde medgiva, genom avdrag för all skuldränta oavsett inkomstens art, hade departementschefen ansett sig böra såsom skattelindringsgrunder föreslå långvarig sjukdom, underhåll av närstående och olyckshändelse. — Det beträffande skattelindringsgrunderna i enlighet därmed ändrade förslaget antogs sedermera av riksdagen. Enligt 20 § kommunalskattelagen får avdrag vid taxering icke ske för kapitalavbetalning å skuld. Däremot föreligger enligt 33 § samma lag vid beräkning av inkomst av tjänst rätt till avdrag för ränta å gäld, som den skattskyldige »för sin utbildning eller eljest i och för tjänsten ådragit sig». Motsvarande bestämmelse gäller enligt 29 § vid beräkning av inkomst av rörelse. I enlighet härmed medgives vid taxering icke avdrag för avbetalning å studieskulder.

Kap. 2. De studerandes ekonomiska förhållanden m. m. Kommittén har i det följande gjort vissa sammanställningar av utredningar rörande de studerandes ekonomiska förhållanden m. m. 1945 års akademikerutredning har bl. a. gjort en undersökning rörande studiekostnadernas bestridande. Vid denna undersökning insamlades uppgifter från fem akademikerårgångar, nämligen studenter inskrivna åren 1920, 1925, 1930, 1935 och 1940, vid de båda statsuniversiteten, karolinska institutet, Stockholms och Göteborgs högskolor, de tekniska högskolorna och handelshögskolorna, tandläkarinstitutet, farmaceutiska institutet, veterinär-, skogs- och lantbrukshögskolorna. Akademikerutredningen skulle särskilt taga hänsyn till familjebildningen bland akademikerna samt till den ekonomiska utvecklingen för olika grupper av akademiker efter inträdet i förvärvslivet. Studentsociala utredningen har kompletterat akademikerutredningens undersökning med uppgifter hämtade ur en inom Uppsala universitets studentkår företagen enquéte, där förhållandena under höstterminen 1946 givits en utförlig behandling. Akademikerutredningen omfattade 4 083 personer, varav 3 400 män och 683 kvinnor. Materialet representerade nära 50,o % av totala antalet inskrivna studerande under nämnda år, som utgjorde 8 243 personer. Procenttalet för de i undersökningen deltagande männen var högre än för kvinnorna, 1

Prop. 1910 nr 88 s. 116.

eller 51,3 % mot 42,2 %. Representativiteten för de skilda årgångarna och studieriktningarna varierar starkt, men verkställda undersökningar visa, enligt vad studentsociala utredningen uppgiver, att materialet i stort sett är tillförlitligt. Resultatet av undersökningen har sammanfattats sålunda. 1 Därav procentuell andel bestridd genom Årgång

Antal deklaranter

Total studiekostnad (1 000tal kr)

Fakulteterna 1920 1925 1930 1935 1940 1920—1940 Studerande 1940 . . . Samtliga

189 321 300 388 55 1253 332

3 710 5 292 5 400 6 048 561 20 011 4 952

1585 154 153 260 298 160 1025 241

Fackhögskolorna 1920 1925 1930 1935 1940 1920-1940 Studerande 1940 . . . Samtliga

1266 Eget kapital

Inkomst Återbetalav för- ningsfritt värvs- underhåll av förverkäldrar samhet

Stipendier

Andra återbetaln.fria medel

Lån

36-5 35-9 30-9 25-6 26-6 31-5 34-8

25 963

5-4 8-6 6-7 10-2 7-3 8-0 5-8 7'5

7-9 10-1 8-7 8-8 14-0 91 8-6 90

46-0 39-0 48-5 51-3 44-0 463 47-6 46-7

3-4 4-4 3-9 3-2 3-3 37 2-6 3-5

0-8 2-0 1-3 l-o 4-8 14 0-6 1-2

32 1

2126 1971 3 279 3 632 1882 12 890 3 064 15954

4-3 7-9 8-1 7-6 7-3 7-2 11-7 8-1

4-4 4-6 31 6-0 8-5 5-2 8-8 5-8

45-4 49-3 49-2 46-5 47-7 47-5 37-6 45-7

2-3 1-4 1-6 1-7 P8 1-8 1-9

PO 0-2 0-4 1-4 0-3 07 0-7 07

42-6 36-6 37-6 36-8 34-4 37-6 39-3 37-9

1-8

Studentsociala utredningen anför i anledning av denna tabell: 2 »Av tabellen framgår att mer än halva totala studiekostnaden för de redovisade studenterna bestridas genom återbetalningsfritt underhåll av föräldrarna och av studenternas eget kapital. Även en väsentlig del av skulderna bestod av lån, som upptagits inom familjen, d. v. s. skulder till föräldrar eller andra närstående och enskilda. Förhållandet belyses närmare i följande tabell, av vilken framgår, att denna interna skuldsättning för akademiker med examen från fakultet uppgick till sammanlagt 45 procent för deklaranterna av årgångarna 1920 och 1925 samt till 47 procent av årgångarna 1930 och 1935. Inräknas även civilingenjörer och civilekonomer i de nämnda grupperna erhålles en intern skuldsättning på 50 procent, lika inom alla studentårgångarna.» Det statistiska materialet tillåter icke någon noggrannare redovisning av de olika bidragsformernas fördelning i de enskilda fallen, men förhållandet får dock i viss mån en statistisk belysning, om m a n jämför proportionen mellan skuldsatta och icke-skuldsatta akademiker vid inträdet i förvärvslivet. Studentsociala utredningen lämnar bland annat följande uppgifter: 1 2

SOU 1948 : 42 s. 73. SOU 1948:42 s. 72.

13 Total skuldsättning

vid inträdet i förvärvslivet,

fördelad på långivare.1

Därav skuld, i procent till Examen

Årgång

Total skuldsumma tal kr)

andra kredit- banker sta- andra för- närst. kassor o. för- tens kreäld- o. en- o. lik- säkr.- stud.- dit- I allt rar skilda nande bolag lån givare

2 905-9 2 596-0

19 28

26 19

8 14

36 30

3 5

8 4

100 100

3 721-1 4 063-2

24 29

26 21

6 9

32 32

4 6

8 3

100 100

(1 ouo-

Teol. kand.; jur. | 1920, 1925 kand.; med. lic; 1 1930, 1935 fil. mag. Teol. kand.; jur. kand.; med. lic.; 1920, 1925 fil. mag.; civil1930, 1935 ing.-examen och ekonomiexamen

Av 194 teologie kandidater från årgångarna 1920—1935 voro 159 skuldsatta vid examens avläggande, d. v. s. 82 procent. Skuldsummorna varierade inom olika årgångar mellan 7 100 kronor och 8 300 kronor. Av 151 filosofie kandidater tillhörande samma årgångar voro 56 skuldsatta, d. v. s. 37 procent. Av 235 filosofie magistrar voro 131 skuldsatta eller 56 procent. Skuldsummornas medeltal för anförda examina inom filosofiska fakulteten varierade mellan 5 300 och 9 300 kronor för kandidatexamen och mellan 7 100 och 8 800 för magisterexamen. Av 340 juris kandidater voro 142 skuldsatta, eller 42 procent, och skuldsummornas medelial växlade för olika årgångar mellan 5 800 och 9 400 kronor. För medicine licentiaternas vidkommande redovisades 162 skuldsatta av 240, d. v. s. nära 68 procent. Skuldsummorna voro inom denna utbildning avsevärt högre eller mellan 13 900 och 21 000 kronor. För fackhögskolestudenterna kunde uppgifter i detta hänseende endast lämnas beträffande civilingenjörerna. Av redovisade 661 civilingenjörer deklarerade 361 studieskulder, d. v. s. 54 procent. Skuldsättningens medeltal varierade mellan 5 400 och 8 800 kronor. / arbetsmarknadskommissionens utredning rörande militärtjänstgöringens inverkan på universitets- och högskoleungdomens studier och ekonomiska förhållanden (SOU 1943: 77) beräknades den totala skuldsumman år 1943 bland de studerande vid universitet och högskolor till mellan 35 och 40 miljoner kronor. Genomsnittliga skuldsumman per skuldsatt studerande uppgick till 6 400 kronor, och, om den interna skuldsättningen frånräknades till 3 400 kronor. Uppsala-enkäten verkställdes höstterminen 1946 och riktade sig till de 2 818 medlemmar av Uppsala studentkår, som vid undersökningstillfället vore bosatta i Uppsala. Av de tillfrågade besvarade 2 438 frågeformuläret. Enligt denna undersökning hade 31 procent av redovisade aktiva studerande förvärvsarbete i någon form; av dem hade 5 procent heltidsanställning, 8 procent deltidsanställning och 18 procent mera tillfälliga förvärvsarbeten. Av studenter utan examen hade 24 procent av de manliga och 18 procent av 1

SOU 1948:42 s. 76.

14 de kvinnliga förvärvsarbete, huvudsakligen av tillfällig art. Av studerande med lägre examen redovisade 49 procent av de manliga och 44 procent av de kvinnliga förvärvsarbete, likaledes huvudsakligen av tillfällig art. Studerande med högre examen voro till 81 procent sysselsatta med förvärvsarbete av mera permanent natur. Motsvarande uppgifter från Stockholm och Göteborg gävo vid handen, att de studerande där i ännu högre grad ägnade sig åt förvärvsarbete, under det att uppgifterna från Lund visade, att förvärvsarbetet där hade ungefär samma omfattning som i Uppsala eller t. o. m. något mindre. Skillnaden mellan de olika studieorterna stod i samband med att det generellt sett finnes flera möjligheter till förvärvsarbete för studenter i de större städerna än i de mindre. Härtill kom, att de högre levnadskostnaderna i Stockholm och Göteborg tvingade studenter med mindre god ekonomi att ägna sig åt förvärvsarbete. Stipendier spela däremot — med undantag för de statliga naturastipendierna — en ringa roll för studiekostnadernas gäldande. Beträffande studietidens längd anför studentsociala utredningen bland annat, 1 att de genomsnittliga kostnaderna för studenternas uppehälle på studieorterna varit förhållandevis lätta att fastställa på grundval av uppgifterna i akademikerutredningen och Uppsala-enkäten. Skillnaden i total studiekostnad för olika akademiska examina blev därför beroende av den tid, som studierna i genomsnitt krävde. En samlad uppgift över den verkliga studietiden för olika examina var emellertid svår att framlägga, då många faktorer inverkade på dennas längd. Om studietiden t. ex. belastades med förvärvsarbete i större eller mindre utsträckning, medförde detta visserligen en ekonomisk lättnad, men denna lättnad fick i regel köpas på bekostnad av studieeffektiviteten. Likaså innebar värnpliktstjänstgöringen ofta ett väsentligt avbräck för de manliga studenterna, och under krigsåren inverkade beredskapstjänstgöringen, som i vissa fall utsträcktes under flera år, ytterst störande på studiegången. Men även under mera normala tider företedde de studerande stora skillnader i studietid, vilka bland annat sammanhängde med de personliga förutsättningarna för studierna. Det kunde emellertid fastslås, att de tider, som anföras i kursplanerna för olika examina och ämneskombinationer, sällan kunde hållas. Den allmänna tendensen syntes vara, att studietiden väsentligt ökat för de flesta examina. Härtill hade många orsaker bidragit, bland annat hade kursfordringarna utökats. Utredningen hade emellertid genom införskaffande av olika uppgifter sökt inom vissa gränser fastställa en »normah studietid och därvid kommit till följande resultat. Fakultetsstudier: filosofie kandidatexamen: 6 å 8 terminer (3—4 läsår); teologie kandidatexamen, juris kandidatexamen, politices magisterexamen och filosofie magisterexamen: 11 terminer (5,5 l ä s å r ) ; medicine kandidatexamen: 5 å 6 terminer (3 l ä s å r ) ; medicine licentiatexamen (utöver kandidatexamen) 9 a 10 terminer (5 läsår). 1

SOU 1948:42 s. 80 o. f.

15 Fackhögskolestudier: civilingenjörsexamen: 8 terminer (4 l ä s å r ) ; civilekonomexamen: 9 terminer (3 l ä s å r ) ; veterinärexamen: 6 läsår om vardera 10 m å n a d e r ; tandläkarexamen: 5 läsår; farmacie kandidatexamen: 2 terminer (1 l ä s å r ) ; apotekarexamen (utöver farm. kand.-examen) 4 terminer (2 l ä s å r ) ; agronomexamen: 8 terminer (4 l ä s å r ) ; jägmästarexamen: 9 terminer (4 läsår, av vilka det första omfattar 50 studieveckor) samt för avgångsexamen från socialinstituten: 6 terminer (2 läsår) och gymnastiklärarexamen: 4 terminer (2 läsår). Uppskattade

studiekostnader

för olika akademiska

examina.

Kostad per studieår

Totalkostnad (1948 års prisläge)

3 i00 4100 4100 4 400 3 500 3 500 4 000 4 000 4100 4 100 3 600 3 600 3 000 4 100 3 600 4 000

17100 22 600 22 600 35 200 1 1 0 0 0 - 1 4 000 19 300 16 000 12 000 20 500 24 600 3 600 7 200 12 000 16 400 7 200 SO0O

Avsedd examen

Teologie kandidat , Juris kandidat. . . . Politices magister . Medicine licentiat . Filosofie k a n d i d a t . Filosofie magister . Civilingenjör Civilekonom Tandläkare Veterinär Farmacie kandidat Apotekare Agronom Jägmästare Socialexamen Gymnastikdirektör

Antal studieår

6>/i

51/» ft1/" 8 3—4 51/» 4 3 5 6 1 2 4 4 2 2

Tabellen, som redovisar studiekostnadernas medeltal för olika examina, anger endast levnadskostnadernas sannolika belopp under den som »normal» uppfattade studietiden för respektive examina jämte övriga kostnader, så långt dessa kunnat beräknas. Studentsociala utredningen framhåller emellertid, att de anförda siffrorna i högsta grad äro approximativa. Tabellen bygger på akademikerutredningens uppgifter rörande studiekostnaderna för nettostudieår, sådana dessa kostnader redovisas av studenter tillhörande årgång 1940. Utredningen har vidare höjt de av akademikerutredningen angivna siffrorna med cirka 10 procent för att dessa skulle kunna anses motsvara prisläget år 1948. Några uppgifter från garantilånenämndens manhang vara av intresse.

verksamhet

torde i detta sam-

16 Tablå över studieskuldens storlek i medeltal vid examen för personer, som vid utgången av budgetåret 1947/48 beviljats statlig kreditgaranti. Examen vid

Examensår

Ant. personer

Studieskuld i medeltal

Socialinstitut

1941-45 1946—

6 10

6 246 5 065

Lantbrukshögskola Agr.examen

1926-30 1936—40 1941—45 1946—

1 2 5 6

10 000 19 350 10 028 8 602

Agr. dr

21422 Juridisk fakultet

1926—30 1931—35 1936-40 1941-45 1946—

2 10 23 87 77

12 965 13 2S9 11239 10 869 11666

Teologisk fakultet Teol. kand.

—1925 1926—30 1931-35 1936-40 1941—45 1946-

Teol. lic.

1941—45 1946-

5 14 34 47 79 28 4 3

15 931 17 520 14 580 12 917 12314 10 370 11275 10 084

Teol. dr

1936—40 1941-45 1946-

2 8 2

15 050 14134 11750

Medicinsk fakultet Med. lic.

1926—30 1931-35 1936—40 1941—45 1946—

2 2 20 78 68

Med. dr

1936-40 1941-45 1946—

1 8 11

23 877 39 002 20 501 20 781 19 806 12 000 15 454 15 169

Tandl. högskola

1931-35 1936—40 1941—45 1946—

1 3 27 55

12 000 18 236 19 356 20 210

1931—35 1936—40 1941—45 1946-

1 1 10 12

15 000 23 455 16 286 14 632

1936—40 1941-45 1946—

2 16 50

6 750 8 337 10 405

Farmaceut. in st.

Handelshögskola

Examen vid

Examensår

Ant. personer

Studieskuld i medeltal

Teknisk högskola civiling.ex.

1936-40 1941-45 1946—

8 65 100

10 375 11985 10 743

Arkitektex.

1941-45 1946—

2 5

15 650 12158

Bergsing.ex.

1936-40 1941-45 1496—

1 2 10

17 090 14 032 10 965

Lantmätarex.

1941—45 1946-

2 8

12 925 12 287

— 1925 1926-30 1931—35 1936—40 1941-45 1946 -

6 24 15

10 000 17 516 11897 10 519 10142 7 599

Fil. mag. ex.

1926-30 1931—35 1936-40 1941—45 1946-

4 4 26 61 43

13 687 14 620 12 883 10 305 10 837

Fil. lic. ex.

—1925 1926—30 1931—35 1936—40 1941—45 1946—

1 3 5 5 29 12

30 000 24 736 20190 7 690 13 983 14 761

Fil. dr ex.

1926-30 1931-35 1936-40 1941-45 1946—

1 6 10 27 13

35 000 20 823 27 364 19 313 15 277

Naturvet. fakultet Fil. kand. ex.

—1925 1931-35 1941-45 19461926-30 1931—35 1936-40 1941—45 1946—

1 1 2 3

12 000 15 845 7 70S 8415

1 o 3 29 13

21868 14 127 13 509 8 922 10 084

Humanist, fakultet Fil. kand. ex.

Fil. mag. ex.

1 2

-)

17 Examen vid

Examensår

Ant. personer

Studieskuld i medeltal

21450 17 354 21000 13 919 10 226

Folkskolesem.

1926—30 1931—35 1936-40 1941-45 1946—

4 4 7 15 30

11687 9 945 8 944 7 793 8 300

1 3 4 6 6

20 000 29166 24 468 24 881 13 339

Gymn. centralinstitutet

1936—40 1941—45 1946—

1 1 1

10 000 4 500 5 300

Skogshögskola

13 11

8 300 8 235

1931—35 1941—45 1946—

1 4 7

9 600 11887 12 883

Velerinärhögskola

1941—45 1946—

4 12

18 222 17 668

Examen vid

Examensår

Ant. personer

Studieskuld i medeltal

Fil. lic. ex.

1926-30 1931—35 1936-40 1941—45 1946—

1 3 1 7 8

Fil. dr ex.

—1925 1931—35 1936-40 1941—45 1946— 1941—45 1946—

Jur. eller fil. fakultet Pol. mag. ex.

I sociala meddelanden årgång 1950 nr 8 lämnar fil. lic. Sven Moberg ur en pågående undersökning om svenska studenter under perioden 1910— 1950 en redogörelse för nuvarande inkomst- och förmögenhetsförhållanden bland män, som avlagt studentexamen åren 1910, 1920 och 1930. De lämnade uppgifterna om inkomststandarden för skilda utbildningsgrupper bland personer med studentexamen kunna visserligen, som utredningsmannen framhåller, blott tjäna såsom utgångspunkt för ytterligare kalkyler och man kan således icke av dessa uppgifter bilda sig en klar uppfattning om den ekonomiska lönsamheten av skilda slag av utbildning. Härför skulle nämligen fordras att man vid sidan av de faktiska inkomsterna räknade med förmåner, som icke direkt taga sig uttryck i deklarationerna, inkomst efter skatt m. m. samt dessutom studiekostnader och antalet studieår. I utredningen lämnas emellertid siffror beträffande den nominella inkomststandarden, något som hittills saknats, men som är av värde i diskussionen om studiekostnadernas behandling i beskattningshänseende. Uppgifterna om de nuvarande inkomsterna avse taxeringsåret 1948 för årgångarna 1910 och 1920 samt taxeringsåret 1947 för årgång 1930. De siffror, som redovisas rörande inkomsterna avser sammanräknade nettoinkomsten av de olika förvärvskällorna. Moberg anför bl. a. att i 1945 års folkräknings berättelse (del III: 1) finns de senaste uppgifterna om inkomststandarden i skilda åldersklasser. Uppgifterna i folkräkningen avser inkomsttagarnas nettoinkomster och gäller för inkomståret 1945. För att framskriva inkomsterna från 1945 till 1947 för de tre åldersklassernas inkomsttagare har antagits en procentuellt sett lika stor ökning i medianinkomsten mellan 1945 och 1947 som för samtliga inkomsttagare (oavsett ålder) i riket bland företagare och anställda under motsvarande år. Denna ökning var ca 30 %.* Under detta antagande var 1

Enligt »Skattetaxeringarna och inkomstfördelningen inom yrkesgrupper taxeringsåret 1948».

2—517021.

« . E "« Ec

T-i^A

i eo i < M T-( <M • * co CM ^JI r-» t o os os » H OO O J O CO S<» - * -<*i t o < M r ^ T * co co 1® I I .-i i-i CM i-i CM co eo •** co o «-H eo o t>- <M t o 5 2 -•( H H (N N CO '"

C/5

j4 a> eo CO

1 1 1 1 1 1 I I 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 l**** 1 | « » « 5

^ j

00 v)

o oo

I I I I I I M I I I I I I I I ^ I I I I I ^ I ^ |<^^^^s

Pol. mag. ex.

Folk- Gvmn— skollär.sem. ex.

C/3 Ä

"2 '? c

ii

1 11111 111 11 1 11 1 111111 * 1 1 * 1 1 1 1

as X

1 I

|

1H

ICS) 1 I

1H H H

1 I HHMeO(MincSC<*NlO(N

| | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | |

I 1 - 1 !

I 1

E

1 I 1

1 1

|

H

1 H

icoeotoc-o^j;

|-"5tl|i--l|CM<MiÄ|i--tCM»--ieOOSOSaOaOOCO<Mr-ia©

1 I I *-i 1 I C O C M - f l c M 1 1 1 1 1

1 CM i oo eo t o t > t o HO OS i-l CM t o 0? 00 oo t o »> eo I I i-i CM eo CM eo co eo TJI *H CO

u v

C

CO

E

a. 13 C

<

1 111111111111111 ^-"-""^^ESSSSg

•o .* s; oo

1 1111111 111 11111111 I ^ S ^ ^ S g ^ g

it

| | | , | | , | | | | |rn | | | | |>H | | | «

i^^toeo^c*^

fa""

II

, | | | | , | , | | | j

^ | 1 - | |^CM ,

|

I

I

i-l

I I

ICO l

I 1

1 | I | 1 1 1 1 1 1

l ^ t O C - H ^ O ^ g

CS : o

"2-i OJ

rt

1-5 IM

I

I

1 I H l

1 CM I

1 I r H N H i n t N C O i n i O i O t O N t O N O H

|r-tiOCM(MCM<MeOin»ntOt—0500SOO<MiO-HCOOSCM»OC? »-H H H H C M N C O N I N T#

I 1 | CM | I (M T H ^H T-» CO CM " * •>* i O l O CO tO lO CM CO CO CO 00 0 0 1 1 1 I I HrtiHffJNMCO O

Lantbrukshögsk.

u v C O u eu

1 1 1 1 1 1 1 i - 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 l°* 1 1 1 | « » * « < » 8

ol

i i i i i i i i j i i i i i i i 11 i i i i i i-««»*« i *

oo . 5 i •«

fl]

CS OlOi-iNCOrtlintONCOcnO^lNM^iflCONCOOSOHCsiCOMIiOCOr-CO E i—1 GM CM CM CM CM CM (M (M (M CM CO CO CO CO CO CO CO CO CO CO " * • * T(i TJI Tji TJI Tji TJI Tji ososo50so50sosososOTosososo>050sososososos050sososo50sososos c

«

g

19 medianinkomsterna för samtliga manliga inkomsttagare i de tre åldersklasserna i rikets städer inkomståret 1947 följande (avrundat till j ä m n a femhundra k r ) . 1 Åldersklass

Medianinkomst I % av studenternas inkomster samma år

55-60

45—50

35—40

7 000 45

7 000 47

6 500 48

Inkomststandarden bland städernas totala manliga befolkning är således mer än 50 % lägre än bland personer med (minst) studentexamen. I de yngre åldersklasserna är skillnaden något mindre än i de äldre. För att få en något fullständigare bild av olikheterna i inkomsthänseende mellan totalbefolkningen och personer med studentexamen har beräknats, hur stor del av samtliga manliga inkomsttagare i skilda inkomstklasser inom var och en av de tre åldersklasserna, som utgöras av personer med studentexamen. Beräkningarna ha gjorts dels för riket i dess helhet, dels för städernas befolkning. Vid dessa beräkningar h a r för att undgå alltför stora approximationer förhållandena för åldersklassen 35—40 år beräknats för inkomståret 1946, d. v. s. det år, för vilket exakta uppgifter finns för studenterna i motsvarande åldrar. Beräkningarna fordrar en »f ramskrivning» av antalet inkomsttagare i skilda inkomstklasser i de två äldsta åldersklasserna från 1945 till 1947 och för åldersklasserna 35—40 år från 1945 till 1946. Förändringarna i antalet personer inom de skilda inkomstklasserna ha antagits vara desamma procentuellt sett som bland samtliga inkomsttagare i riket (oavsett ålder) motsvarande år enligt uppgifterna i »Skattetaxeringarna etc.» Antalet studenter i de skilda inkomstklasserna i var och en av de tre åldersklasserna har antagits vara fem gånger antalet studenter i resp. årgångar och inkomstklasser. Korrektion har dock gjorts med hänsyn till att 1—2 % av samtliga nu levande studenter i de tre årskullarna saknas i materialet. Approximationerna, som måst göras, är ganska grova, men i stort sett torde dock de redovisade siffrorna återge det verkliga förhållandet. Ungefär 3 % av samtliga manliga inkomsttagare i riket är således personer med studentexamen. I städerna är motsvarande siffra 5 %. »Studentprocenten» stiger kraftigt med växande inkomstnivå. I inkomstklassen under 5 000 kronor utgör personer med studentexamen blott några promille av samtliga inkomsttagare, ökar till omkring i y a % i inkomstklassen 5 000—9 000 kronor och stiger därefter till 35—40 % i inkomstklassen 20 000—29 000 kronor. I de högsta klasserna ökar icke procenten studenter. Förhållandena är ungefär desamma i städerna som för riket i dess helhet. I redogörelserna för 1930 års folkräkning finns en del data om inkomstförhållandena bland personer med studentexamen. I nedanstående tablå 1

Utredningsmannen har vid medianberäkningarna för de tre studentårgångarna även medtagit de få personer, som saknade inkomster. För totalbefolkningen däremot är medianerna beräknade enbart för inkomsttagarna. Bland dessa ingår givetvis även personer med studentexamen.

20 Relativa antalet (%) studenter bland inkomsttagare (män) i skilda inkomstoch åldersklasser. Hela riket och rikets städer inkomståren 1946—1947. Netttoinkomstklass (1000-tal kr.) Åldersklasser

Hela riket. 35—40 (år 1946) 4 5 - 5 0 (år 1947) 55—60 (år 1947) ( 3 5 - 6 0 (1946/47) Rikets städer. 3 5 - 4 0 (är 1946) 45—50 (år 1947) 5 5 - 6 0 (år 1947) ( 3 5 - 6 0 (1946/47)

....

.... ....

1 0 - 1 1 12—14 15—19 20—29 3 0 - 4 9

40—o Samtl.

0-4

5-9

0-2 0-2 0-3 0-2

2-ft 0-9 0-7 1-4

18-2 10-5 6-2 11-5

26-8 22-9 17-8 22-5

34-0 31-0 24-6 29-7

40-4 39-4 30-1 36-4

25-3 53-3 34-2 39-3

30-3 42-9 32-6 35-6

2-9 3-0 2-8 2-9)

0-4 0-5 0-8 0-5

3-0 0-9 l-o 1-7

20-4 10-1 7-2 12-5

32-8 23-5 19-3 25-1

39-4 32-5 28-4 33-1

44-1 42-5 30-6 38-5

26-5 537 32-2 39-1

31-3 44-4 32-7 36-2

5-0 5-1 5-1 5-1)

har utredningsmannen gjort en sammanställning av hur stor procent av samtliga inkomsttagare över 20 år i riket i dess helhet, som då utgjordes av personer med studentexamen. (Inkomsterna avsåg år 1930 den totala familj einkomsten.) 1_3

3_6

% studenter bland manliga inkomsttagare över 20 år (hela riket) 0-6

4 Inkomstklasser (1000-tal kr.) 6-8 8—10 10—20 20—a> Samtl.

2 Studenternas andel av samtliga inkomsttagare steg således år 1930 till drygt 45 % i den högsta (redovisade) inkomstklassen. Med hänsyn till penningvärdets fall är denna klass, över 20 000 kronor, närmast jämförbar med ett medeltal -av inkomstklasserna över 30 000 kronor år 1946/47. För samtliga åldrar (35—60 år) blir siffran för riket i dess helhet år 1946/47 38 % att jämföra med siffran 46 % för år 1930. Denna nedgång i studentprocenten för mycket höga inkomster antyder, att under 30-talet och första hälften av 40-talet ökningen i antalet stora inkomsttagare i större utsträckning än tidigare ägde rum bland personer utan studentexamen. Enligt utredningsmannen kan ej helt uteslutas möjligheten, att de ganska grova approximationerna för åren 1946/47 i förening med eventuella felaktigheter i uppgifterna om avlagd studentexamen i 1930 års folkräkning kan ligga bakom. Differensen mellan de två procenttalen är dock så pass påtaglig, särskilt med tanke på att studenternas andel av samtliga inkomsttagare ökat under perioden, att man nog bör räkna med som en realitet, att studentexamensfrekvensen bland de högsta inkomsttagarna sjunkit under 30- och 40-talen. I en särskild tabell (s. 22) redovisar utredningsmannen utförligare siffror om inkomstförhållandena med differentiering på olika utbildning efter studentexamen och i någon mån nuvarande yrke.

21 F ö r d e t r e å r g å n g a r n a s s t u d e n t e r r e d o v i s a s bl. a. u t f ö r l i g a siffror o m i n k o m s t f ö r h å l l a n d e n a m e d d i f f e r e n t i e r i n g p å olika u t b i l d n i n g efter s t u d e n t e x a m e n och, i n å g o n m å n , n u v a r a n d e y r k e . U t r e d n i n g s m a n n e n l ä m n a r till siffrorna följande k o m m e n t a r : »De, som avlagt examen vid fackhögskolor (inkl. läkarna) har genomgående de högsta inkomsterna, och de som studerat vid universitet och högskolor men slutat utan examen (och sedan ej skaffat sig annan utbildning av här redovisad art) har de lägsta inkomsterna. De som avlagt examen vid fri fakultet, har i årgångarna 1910 och 1920 något bättre inkomster än de med kortare utbildning. I årgång 1930 är förhållandet det omvända, vilket dock får ses mot bakgrund av att de med akademisk examen i denna årgång år 1946 varit ute i förvärvslivet betydligt kortare tid än de med kortare (högst 2-årig) utbildning. Det gäller genomgående, att vid jämförelser mellan de skilda utbildnings- och yrkesgrupperna, siffrorna för d e två äldre årgångarna är säkrast och mest talande, dels därför att olikheter i utbildningstidens längd här ej inverkar lika mycket på inkomstnivån som för årgång 1930, dels därför att siffrorna för de två äldre årgångarna bäst anger den inkomststandard, som skilda grupper intellektuella har under större delen av den tid, de gör sina insatser i samhället på slutliga platser. De som avlagt teologisk examen — de flesta av dem präster — kommer så småningom upp till i medeltal 13 000—14 000 kr. i årsinkomst. Inkomstfördelningen visar mycket små variationer. Mer än tre fjärdedelar av teologerna i de två äldre årgångarna har inkomster mellan 10 000 och 20 000 kr. De som avlagt juridisk examen, huvuddelen juris kandidatexamen, har i medeltal mer än 5 000 kr. högre nettoinkomster än teologerna. Inkomstfördelningen bland juristerna är ganska ojämn. I de två äldre årgångarna kommer 10 % upp i mycket höga inkomster, över 40 000 per år, medan bortåt 15 % stannar på inkomster under 10 000 kr. per år. Det bör ihågkommas, att uppgifterna om de taxerade inkomsterna för personer i skilda yrken har mycket skiftande värde. För dem, som är anställda i offentlig tjänst t. ex., ger de deklarerade inkomstuppgifterna säkra upplysningar om den verkliga inkomststandarden, medan för en del fria yrkesgrupper de taxerade inkomsterna är ett betydligt sämre uttryck för den verkliga inkomststandarden. För juristerna kan man emellertid med fördel jämföra inkomststandarden mellan de två grupperna »i rätts- och polisväsendet» och »i statlig och kommunal förvaltning», då för dessa två grupper taxeringsuppgifterna säkerligen ha samma värde. Domare, intendenter m. fl. — huvudparten av den första gruppen — har i genomsnitt något högre inkomster efter uppnådda 45 år än förvaltningsjuristerna. Bland dessa senare har de i centrala statsförvaltningen något bättre inkomster än de i lokala statsförvaltningen och kommunalförvaltningen. För personer med filosofisk examen bland 1910 och 1920 års studenter är inkomststandarden något gynnsammare i relation till övriga grupper än vad som gäller för årgång 1930, vilket bör påpekas, med hänsyn till att tidigare lämnade siffror för årgång 1930 (SOU 1949: 48) just för filosofernas del väckt ett visst uppseende. En icke oväsentlig skillnad råder dock mellan dem som disputerat och övriga. 1 Filosofie doktorer i de två äldre årgångarna har 3 000—4 000 kr. mer i årsinkomst än de med lägre examen. Antages att denna skillnad gäller under 20 år, betyder det bortåt 70 000 kr. mer i sammanlagd inkomst för doktorerna än för övriga. Läkarna har i de två äldre årgångarna de ojämförligt högsta inkomsterna av samtliga utbildningsgrupper. I årgång 1930 har däremot tandläkarna högre inkomster än läkarna, vilket får ses i samband med att tandläkarna vid tidpunkten 1

För årgång 1930 ha de som avlagt fil. lic. räknats till doktorerna, då en del av licentiaterna i denna årgång säkerligen disputerar efter år 1946.

22 Fördelning

och medianvärden

för den egna n ettoinkomsten

1946 —1947 bland

Studenter 1910 Antal studenter 0 - 9

Utbildning och yrke

Samtliga

Nettoinkomstklass (1000-tal kr.) 10— 2 0 29 19

30— 4 0 co 39

Medianinkomst år 1947

15 500

15 500

259 80 186 106

25 42 29 30

78 22 117 49

73 6 26 14

30 4 7 6

53 6 7 7

23 000 9 500 14 000 13 500

67 57 94 20 31 26 202 144 95 58 15 59 93 23 25 7 52 100 22 35 29

13 4 19 1 3 11 13 9 2 4 1 2 9 6 5

50 50 30 3 18 6 146 113 89 33 10 5 21 6 12 3 31 52 18 19 28

4 3 21 11 8 1 32 14 3 18 3 20 27 4 5 3 14 18

Huvudgrupper. Examen

från

fackhögskola

och

medicinsk

Examen.

därav i statlig och kommunal förvaltning Filosofisk examen därav lägre (t. o. m. fil. lic.)

Officersexamen och examen från G. C.

t....

3 18 4 6 1

13 4 2 3 8 5 3 1 11 12 2 2 1 2 7

11 1 5 3 3 1

21 24 5 1 2 5 2

13 500 14 000 19 500 25 000 (18 000) 12 000 15 500 14 500 14 500 18 500 (18 500) 32 500 24 500 14 500 15 000 17 500 15 500 11500 16 000 13 000

för uppgiftsinsamlingen varit ute i förvärvslivet ungefär dubbelt så länge som läkarna. Tandläkarna uppvisar för övrigt den mest överraskande inkomstserien vid jämförelse mellan de tre studentårgångarna. De som tillhör årgång 1910, har de lägsta och de som tillhör årgång 1930, de högsta medianinkomsterna. Speciellt förvånar den låga siffran för årgång 1910. Den kanske förklaras av det ringa antalet personer, således av slumpmässiga faktorers inverkan. Man kan dock även ge plausibla förklaringar till att äldre tandläkare verkligen har lägre taxerade inkomster än yngre. En förklaring är, att taxeringsuppgifterna blir lägre för äldre tandläkare än för yngre, därför att de äldre gör större avsättningar för egen pensionering. En annan mer nära till hands liggande förklaring är, att äldre tandläkare i genomsnitt har mindre praktik än tandläkare i 40-årsåldern, vilket i sin tur väl närmast beror på den starka förslitningen av yrkets utövare.

23 studenter

(män) av årgångarna 1910,1920 och 1930 efter utbildning

yrke.

Studenter 1930

Studenter 1920 Nettoinknmstklass (1 000-tal kr.)

Nettoinkomstklass (1000-tal kr.)

0—9

30—

co

Medianinkomst år 1946

12 000

15 500

10 500

48 2 8 7

21500 11000 12 500 12 000

578 170 231 205

57 108 95 117

372 49 123 68

116 8 9 10

33 5 4 10

16 000 8 500 11000 9 500

— 21 1 — 12 4 3 — 1 1 19 16 10 1 — 2 2 — 6 —

13 000 12 500 19 500 19 500 17 000 20 500 14 500 14 000 13 500 17 000 17 000 29 500 20 500 22 000 20 500 16 000 16 000 15 500 11000 12 500 13 000

106 91 178 35 59 19 161 108 70 53 36 136 238 67 71 24 42 67 29 92 43

70 61 47 10 9 5 85 66 49 19 13 11 18 15 2 3 8 10 26 36 23

35 29 102 22 46 10 69 39 20 30 21 84 169 35 30 21 33 55 3 56 19

1 1 21 2 3 2 5 2 — 3 1 35 35 8 37 — 1 1 — 7 1

— 8 1 1 2 2 1 1 1 1 6 16 9 2 — — 1 — 3 —

9 500 9 500 13 500 13 000 13 500 (14 500) 10 000 9 000 9 000 11500 11500 17000 15 000 14 000 21000 12 000 14 000 11000 8 500 12 000 10 000

0—9

10— 19

400)

Medianinkomst år 1947

15 000

489 96 269 181

27 41 50 66

188 43 178 91

148 4 25 13

78 6 8 4

71 59 184 33 52 55 149 112 72 37 27 132 158 44 63 32 60 75 77 100 17

7 7 26 1 5 13 23 21 13 2 2 5 13 4 — 2 3 4 20 25 1

63 51 71 17 33 14 103 77 55 26 18 17 61 16 29 22 43 59 56 49 14

1 1 55 12 14 15 17 10 4 7 5 48 48 8 28 7 9 8 1 14 2

— 11 2 — 1 2 1 — 1 1 43 20 6 5 1 3 2 — 6 —

Antal studenter

och

Antal studenter

övriga studenter med fackhögskoleutbildning — apotekare (inkl. personer med enbart farm. kand. ex.), veterinärer, jägmästare, agronomer och (i årgångarna 1910 och 1920) lantmätare — har efter uppnådda 45 års ålder i medeltal 16 000— 17 000 kr. i taxerade inkomster, med få anmärkningsvärda avvikelser uppåt eller nedåt från medelvärdena. De som genomgått officersutbildning, har i flera fall lämnat officersbanan för annan offentlig eller (oftare) privat tjänst eller egen verksamhet. I båda årgångarna har de officersutbildade (samt de fåtaliga gymnastikdirektörerna) i medeltal drygt 15 000 kr. i årsinkomst, eller ungefär detsamma som samtliga studenter oavsett utbildning har. Spridningen kring medelvärdena är emellertid stor, vilket till « en del får ses som ett uttryck för de olika yrken, som är företrädda inom utbildningsgruppen.

24 Fördelning

och medianvärden

för den egna förmögenheten

1946—1947 samt 1910, 1920 och

Studenter 1910 Antal Därav med stuegen den- förmöter genhet

Utbildning

Förmögenhetsklass (1 000-tal kr.) 0— 19

50-

Median- Antal förmöstugenhet denår ter 1947

Samtliga

28 000

1439 Examen från fri fakultet Examen från fackhögskola och medicinsk fakultet Akademiska studier utan e x a m e n . . Kortare utbildning övriga

20 000

259 80 186 106

202 33 121 69

62 13 57 23

37 8 25 19

103 12 39 27

52 000 29 000 23 000 35 000

489 96 269 181

67 94 202 144 58 59 93 23 25 7 52

38 68 152 107 45 50 76 13 16 o 41

27 24 77 57 20 12 23 5 3 4 15

18 45 32 13 5 19 1 2 1 9

26 30 18 12 33 34 7 11 1 17

13 000 32 000 20 000 18 000 24 000 75 000 40 000 (63 000) (65 000) 38 000

71 184 149 112 37 132 158 44 63 32 60

100 22 35 29

60 15 28 18

24 9 14 10

37 000 28 2 (18 000) 20 000 7 2 llO 000)

75 77 100 17

Huv u d g r u p p e r .

Examen. Teologisk examen Juridisk examen Filosofisk examen därav lägre (t. o. m. fil. lic.) därav högre (fil. dr) Medicinsk examen Examen från teknisk högskola Examen från handelshögskola Tandläkarexamen Exatnen från farm. institut Examen från annan fackhögskola . . Officersexamen och examen från G. C. I Folkskollärarexamen Examen från handelsgymnasium . . . Statl. verkens utbildningskurser

Anm. Medianvärden och procenttal, som bygga på mindre än 20 observationer, stå inom tusenkronorsklasser. F o l k s k o l l ä r a r n a b l a n d s t u d e n t e r n a h a r i alla t r e å r g å n g a r n a d e l ä g s t a m e d i a n i n k o m s t e r n a a v alla m e d n å g o n e x a m e n u t ö v e r s t u d e n t e x a m e n . De u t e x a m i n e r a d e från h a n d e l s g y m n a s i e r n a h a r ganska goda i n k o m s t e r , särskilt o m m a n b e a k t a r d e r a s k o r t a u t b i l d n i n g , e n e t t å r i g h a n d e l s k u r s efter s t u d e n t e x a m e n . S p r i d n i n g e n o m k r i n g m e d i a n e n för h a n d e l s g y m n a s i s t e r n a ä r l i k s o m f ö r c i v i l e k o n o m e r n a stor, varför siffrorna b ö r tolkas m e d försiktighet. V a d beträffar de studenter, som genomgått statens u t b i l d n i n g s k u r s e r vid de affärsdrivande verken och tullverket, är deras inkomststandard relativt blygsam v i d j ä m f ö r e l s e m e d t. ex. a k a d e m i k e r n a s . Å a n d r a s i d a n b ö r i h å g k o m m a s , att d e f ö r r a s u t b i l d n i n g ä r k o r t o c h k o s t n a d s f r i d e l v i s t. o. m . f ö r e n a d m e d a v l ö n a d t j ä n s t , varför således s t u d e n t e r n a m e d d e n n a u t b i l d n i n g inte haft n å g r a större studieskulder. Icke förty visar inkomstsiffrorna, att en a k a d e m i s k u t b i l d n i n g i det långa

25 procenten utan någon förmögenhet 1930 efter utbildning.

bland studenter

denter 1920

Studenter 1930

(män)

av

årgångarna

Retativa antalet {%) utan egen förmögenhet

Antal studenter

FörmögenhetsDärav klass med (1000-tal kr.) egen förmögenhet 0 — 2 0 - 5049 19

Medianförmögenhet år 1946

20 000

493 153 157

13 000

16 000

14 000

143 19 92 52

86 118 12 12 36 33 22 27

26 000 24 000 15 000 19 000

578 170 231 205

343 63 106 89

204 40 71 58

76 6 20 12

63 17 15 19

15 000 10 000 9 000 10 000

22 59 35 35

29 55 40 44

41 62 54 57

29 56 56 43 13 29 51 14 16 14 19

1 23 11 8 3 30 23 8 10 3 12

1 43 17 10 7 35 32 10 22 5 14

7 000 27 000 14 000 12 000 18 000 35 000 22 000 23 000 40 000 15 000 24 000

106 178 161

34 106 62

24 57 39

4 23 12

6 26 11

8 000 18 000 10 000

78 137 44 53 10 21

50 90 22 22 9 11

16 22 10 19 1 8

12 25 12 12

14 000 10 000 19 000 27 000 (8 000) 19 000

56 34 44 46 38 29 33 27 24 31 25

68 40 61

136 238 67 71 24 42

43 28 25 26 22 15 18 43 36

43 42 34 25 58 50

19 40 23 10

11 9 15 1

14 1 18

26 000 9 000 27 000 (6 000)

67 29 92 43

27 11 48 20

14 10 28 19

7 1 11 1

40 32 20 38

41 35 44 35

60 62 48 53

Förmögenhetsklass (1000-tal kr.)

Medianförmögenhet år 1947

447 191 251 141

0— 19

20— 49

50co

—

— 2 6

— 9

—

18 000 (8 000) 11000 6 000

(14)

wärde na äro avr ändade ;ill jämn a tusental kr. ochäro beräkilade på basis av tio( )• Vlediai 1

loppet betalt sig ganska väl med undantag för dem som avlagt lägre examen och för dem som studerat utan att avlägga någon examen.» Uppgifterna beträffande studenternas förmögenheter avse förhållandena vid utgången av år 1947 för årgångarna 1910 och 1920 samt vid utgången av år 1946 för årgång 1930. (Se tabell här ovan.) Utredningsmannen framhåller bl. a.: »Det kan först konstateras, att av samtliga studenter i de tre årgångarna 69, 62 resp. 49 % hade egna deklarerade förmögenheter av minst 100 kr. år 1947 resp. 1946. Bland samtliga män i hela riket i motsvarande åldrar hade år 1945 (enligt folkräkningen del 111:2), 48, 40 resp. 29 % någon förmögenhet. Med hänsyn till

26 förändringarna under åren 1946 och 1947 får dessa siffror kanske höjas någon eller några procentenheter. Förmögenheterna (bland dem med någon förmögenhet) är, som väntat, betydligt större bland studenterna än bland deras jämnåriga i städerna, vilket framgår av nedanstående tablå. 1 Åldersklass Studenter Jämnåriga i städerna

55—60 28 000 9 300

45-50 20 000 6 600

35-40 13 000 4 900

Siffrorna för samtliga förmögenhetsägare i städerna i de skilda åldersklasserna h a r erhållits genom att medianerna för år 1945 ökats procentuellt sett lika mycket som medianförmögenheten för samtliga förmögenhetsägare i riket oavsett ålder ökade mellan dessa år. Studenterna har, som synes, i genomsnitt ungefär tre gånger så stora förmögenheter som sina jämnåriga i städerna. På samma sätt som i fråga om inkomsterna har gjorts beräkningar av h u r stor andel av samtliga förmögenhetsägare i skilda förmögenhetsklasser, som utgörs av personer med studentexamen. Beräkningarna har gjorts både för hela riket och för städerna. Av samtliga män i hela riket med förmögenheter var ca 4 % studenter. Med stigande förmögenhet växer studenternas relativa antal från ca 2 % i lägsta förmögenhetsklassen till 15—20 % i högsta förmögenhetsklassen. I städerna ö k a r »studentprocenten» från 5 till ca 30. Det är anmärkningsvärt, att med stigande ålder studenternas relativa antal sjunker inom samtliga förmögenhetsklasser, starkast inom de högre förmögenhetsklasserna. Att studenterna är relativt många i de yngre åldrarna torde vara ett uttryck för att studenterna mer än sina jämnåriga ärver förmögenheter. Som bekant kommer huvuddelen av studenterna från relativt välbärgade hem. F ö r de skilda utbildningslinjerna h a r redovisats dels h u r stor procent, som saknar förmögenhet, dels en grov förmögenhetsfördelning och medianförmögenheter för dem med förmögenhet. Vad först procenten förmögenhetslösa beträffar finner man i alla tre årgångarna, att den lägsta procenten (största antalet förmögenhetsägare) finns bland dem som avlagt fackhögskoleexamen eller medicinsk examen, d. v. s. de utbildningsgrupper, som har de högsta inkomsterna. De högsta procentsiffrorna (det lägsta antalet förmögenhetsägare) finns å andra sidan bland d e m som avbrutit sina akademiska studier. De hade, som nyss visats, även de lägsta inkomsterna. Vidare framgår klart, att ju fler i en utbildningsgrupp, som har förmögenheter, dess större är i regel medianförmögenheten. Av de skilda utbildningsgruppernas siffror bör särskilt nämnas de höga värdena i alla tre årgångarna för tandläkare; dessa har de högsta medianvärdena i de två yngre årgångarna. I årgång 1910 har däremot läkarna största förmögenheterna. Av dem med små förmögenheter kombinerat med ett stort antal utan förmögenheter kan särskilt nämnas folkskollärarna och de som genomgått de statliga verkens utbildningslinjer, vilka utbildningsgrupper även hade låga inkomster. Sambandet mellan inkomst- och förmögenhetsstandarden är med a n d r a ord mycket starkt bland personer med studentexamen.» 1 Beträffande förmögenheterna har ingen >framräkning» gjorts av medianvärdet för 1930 års studenter från 1946 till 1947. Bland samtliga förmögenhetsägare med förmögenheter över 20 000 kr. ökade nämligen inte medianförmögenheten något mellan 1946 och 1947. Alla förmögenhetsvärden (medianer) för studenterna äro avrundade till jämna 1 000-tal kr. och äro beräknade på basis av tiotusenkronorsklasser.

27 Kap. 3. Statliga åtgärder i syfte att främja högre utbildning Statsstipendier för bedrivande av studier vid allmänna läroverk m. fl. läroanstalter k u n n a tilldelas lärjungar vid allmänt läroverk, kommunalt gymnasium, kommunal mellanskola, kommunal flickskola, praktisk mellanskola, högre folkskola, folkskolans högre avdelning, tekniskt läroverk, konstfackskolan med undantag av konstindustriella aftonskolan och teckningslärarinstitutet, bergsskolan i Filipstad, textilinstitutet i Borås med undantag av kursen för textil- och konfektionsingenjörer, Lennings textiltekniska institut i Norrköping, grafiska institutet, statsunderstött handelsgymnasium samt sådan enskild under skolöverstyrelsens eller överstyrelsens för yrkesutbildning inseende ställd läroanstalt, vars bildningsmål är j ä m förligt med ovannämnda läroanstalters. Stipendium må utgå såsom bidrag till kostnader för studier i bostadsortens eller annan orts läroanstalter, för inackordering på skolorten, för resor mellan bostadsort och skola samt för måltid under huvudrasten. Stipendierna äro av två slag, grundstipendier och behovsstipendier. Grundstipendium utgår utan behovsprövning och avser att utjämna skillnaden i kostnader för lärjunges skolgång mellan orter utan sådan högre läroanstalt, som lärjungen önskar bevista för sin utbildning, å ena, och orter med dylik läroanstalt, å andra sidan. Behovsstipendium utgår efter behovsprövning och avser att ekonomiskt stödja obemedlade och mindre bemedlade lärjungar att genomgå den läroanstalt i eller utanför bostadsorten, som lärjungen önskar bevista för sin utbildning. Stipendium utgår för ett läsår i sänder. Såsom första villkor för erhållande av stipendium skall gälla, att lärjungen visat god lämplighet för vald utbildningslinje och ingiver grundade förhoppningar om framgång i sina studier. Därjämte skall såsom villkor gälla för erhållande av grundstipendier, att lärjungen icke k a n erhålla önskad skolutbildning i bostadsorten eller i dess omedelbara närhet. Såsom villkor för erhållande av behovsstipendium skall särskilt gälla, att lärjungen är i behov av ekonomisk hjälp för sina studier. Grundstipendium utgår till lärjunge, som är inackorderad å skolorten, med 500 kronor för läsår samt till lärjunge, som dagligen reser mellan bostadsorten och skolan, med belopp, motsvarande dels resekostnaden, i den mån densamma överstiger 25 kronor för termin, dels ock hälften av kostnaden för frukostmål under huvudrasten. Behovsstipendium utgår med högst 540 kronor för läsår; dock må i enstaka, särskilt ömmande fall stipendium k u n n a utgå med högre belopp. Anslag till stipendier av angivet slag utgick för budgetåret 1950/51 med 11 miljoner kronor. Statsstipendier till kursavgifter vid brevskolor (korrespondensinstitut) kunna sökas av den, som genomgått folkskolans sjätte klass eller inhämtat motsvarande kunskaper och som bedriver studier enligt korrespondensme-

28 toden med real- eller studentexamen som mål, eller som på ort, där statlig eller kommunal skola med realexamensrätt icke finnes, bedriver studier vid enskild realskola med förenad korrespondensundervisning och muntlig undervisning. Stipendierna utgå i det förra fallet med 200 kronor per år och i det senare med 300 kronor per år. Statens räntefria studielån infördes genom beslut vid 1919 års riksdag. Avsikten med denna låneform är att underlätta studiemöjligheterna för obemedlade eller mindre bemedlade studerande med utpräglad studiebegåvning. Lånen beviljas ur allmänna studielånefonden för studier vid statliga eller under statlig tillsyn ställda läro- och utbildningsanstalter med undantag för universiteten i Uppsala och Lund, karolinska mediko-kirurgiska institutet, medicinska högskolan i Göteborg, Stockholms och Göteborgs högskolor, tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola, handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg, tandläkarhögskolorna i Stockholm och Malmö, farmaceutiska institutet, veterinärhögskolan, lantbrukshögskolan, skogshögskolan, socialinstituten, gymnastiska centralinstitutets gymnastiklärarlinje samt högre mejeritekniska avdelningen vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. År 1939 inrättades en särskild statens lånefond for universitetsstudier ur vilken lån kan beviljas obemedlade eller mindre bemedlade studeranden med utpräglad studiebegåvning för studier vid universiteten i Uppsala och Lund m. fl. läroanstalter. Lånet, som erhålles utan borgensförbindelse eller annan säkerhet, får beviljas för varje gång till belopp av högst 2 000 kronor för studier vid läroanstalt i Stockholm och högst 1 500 kronor för studier vid annan läroanstalt. När särskilda omständigheter därtill föranleda kan lån i undantagsfall beviljas med högre belopp. Studielån beviljas av statsstipendienämnden för den läroanstalt där sökanden är inskriven eller ä m n a r söka inträde. Såsom kapitalinvestering i statens lånefond för universitetsstudier har för budgetåret 1950/51 anvisats 3 500 000 kronor. Ur allmänna studielånefonden har under läsåret 1949/50 utdelats 1 511 000 kronor för fortsatta lån, därav 518 100 kronor till studerande vid fackhögskolorna och socialinstituten, samt 1 776 000 kronor för nya lån, därav 661 650 kronor till studerande vid fackhögskolor och socialinstituten. Från och med år 1931 beviljas ur allmänna arvsfonden understöd till studiehjälp åt ungdom. Till understöd av sistnämnda slag kunde då if rågakomma sådana lärjungar vid statliga och kommunala läroanstalter, som uppvisat vitsord om framsteg i studier och ännu ej fyllt 21 år. Dessa stipendier tilldelades huvudsakligen elever vid allmänna läroverk, kommunala gymnasier, kommunala mellanskolor och flickskolor, högre folkskolor, tekniska läroverk, statsunderstödda handelsgymnasier samt andra anstalter och kurser för yrkesutbildning. Sedan de tidigare omnämnda skolstipendierna införts, uteslötos eleverna vid de flesta av ovan anförda läroanstalter och numera beviljas endast undantagsvis studieunderstöd till elever i sådana privata skolor, enskilda läroverk, internatskolor och liknande, där eleverna

29 icke k u n n a erhålla statsstipendium. Sådant studieunderstöd utgår med högst 800 kronor per år. År 1939 inrättades statsstipendier i form av fri bostad och kost för underlättande av studiemöjligheterna för utmärkt begåvade, obemedlade studerande vid universiteten i Uppsala och Lund samt vid karolinska medikokirurgiska institutet. Från och med år 1945 kunna sådana s. k. naturastipendier även tilldelas studerande vid Stockholms och Göteborgs högskolor. Utdelningen av stipendierna handhaves av en statsstipendienämnd. Anslaget till naturastipendier har för budgetåret 1950/51 upptagits till 335 000 kronor. Utöver nämnda stipendier utgå under de olika statsdepartementens huvudtitlar vissa stipendieanslag för underlättande av studier för medellösa eller obemedlade studerande vid tekniska högskolor, handelshögskolor, lantbrukshögskolan ävensom till blivande distriktstandläkare m. fl. Under åttonde huvudtiteln upptagas följande stipendieanslag (andra än tidigare anförda). Till stipendier för utbildning av präster, förtrogna med lapska och finska språket har anslagits 4 800 kronor. Till studerande vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola utgå 22 000 kronor resp. 11 000 kronor. Stipendier för främjande av högre tekniska studier utgå med 40 000 kronor till studerande vid tekniska högskolan i Stockholm och med 20 000 kronor till studerande vid Chalmers tekniska högskola. Till studerande vid gymnastiska centralinstitutet utgå stipendier med 3 000 kronor. Under nionde huvudtiteln upptagas dels ett obetecknat anslag till stipendier vid lantbrukshögskolan å sammanlagt 34 100 kronor, varav utgå 27 elevstipendier å 800 kronor och 3 licentiandstipendier å 2 500 kronor och ett doktorandstipendium å 5 000 kronor, dels ett obetecknat anslag till stipendier m. ni. vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut å 9 700 kronor, vilket disponeras med 3 200 kronor till stipendier och med 6 500 kronor till resebidrag. Till studerande vid veterinärhögskolan hava anslagits medel till 20 elevstipendier å 800 kronor och 3 doktorandstipendier å 5 000 kronor samt till stipendier till studerande vid skogshögskolan ett obetecknat anslag å 23 000 kronor, att användas med 8 000 kronor till kontantstipendier och 5 000 kronor till naturastipendier till ordinarie studerande samt med 10 000 kronor till 4 licentiandstipendier å 2 500 kronor. Under tionde huvudtiteln upptagas såsom statsbidrag till handelshögskolan i Stockholm och handelshögskolan i Göteborg 100 000 resp. 90 000 kronor, varav enligt föreskrifterna 15 000 resp. 14 400 kronor skola användas till nedsättning av elevavgifter vid de båda läroanstalterna. Under elfte huvudtiteln upptages slutligen ett förslagsanslag till stipendier till blivande distriktstandläkare m. fl., 200 st. å 2 000 kronor. Den sammanlagda summan av ovannämnda stipendier utgör — licentiandoch doktorandstipendierna oberäknade — sålunda 571 000 kronor. Under de senaste åren har därjämte skett en betydande förstärkning av anslag till vetenskaplig forskning. Till en del hava dessa ökade anslag kom-

30 mit yngre forskare till del i form av stipendier för högre studier och forskning. År 1947 inrättades dels ett antal understöd å 2 500 kronor (licentiandstipendier) och dels ett antal understöd å 5 000 kronor (doktorandstipendier). För budgetåret 1950/51 har till dylika stipendier anslagits 1337 500 kronor. Härtill komma licentiandstipendier å 2 500 kronor för medicinska studier vid tandläkarinstitutet, 4 st., vid farmaceutiska institutet, 1 st., och vid veterinärhögskolan, 3 st., samt de ovannämnda licentiand- och doktorandstipendierna vid lantbrukshögskolan och vid skogshögskolan. Utöver dessa stipendier för budgetåret 1950/51 anvisas ett belopp av 280 000 kronor såsom tryckningsbidrag till doktorsavhandlingar i teologi, juridik, medicin och humaniora. Bidraget utgår i form av ett anslag, motsvarande 75 % av författarnas tryckningskostnader. Däremot utgår ej bidrag i denna form till naturvetenskapliga doktorsavhandlingar, vilka i stället erhålla bidrag från anslaget till naturvetenskaplig publiceringsverksamhet. Även vid de tekniska högskolorna förekomma stipendier för högre forskning. Genom beslut vid 1950 års riksdag infördes studielån med statlig kreditgaranti för studerande vid universitet och högskolor samt vid socialinstituten. Då förslag om införande av dylika lån förelades riksdagen anförde departementschefen1 bl. a.: »De statliga räntefria studielån, som hittills utgått till studerande vid universitet och högskolor, ha uppenbarligen icke varit tillfyllest. Av befolkningsutredningens betänkande om akademikernas amorteringsproblem (SOU 1945:51) framgår, att bland de akademiker, som åtnjutit statliga lån, icke mindre än 87,9 procent av de i undersökningen deltagande redovisade även andra studielån. Läget i dag torde i stort sett vara detsamma. Visserligen har antalet räntefria lån ur allmänna studielånefonden till de studerande vid fackhögskolorna och socialinstituten ökat avsevärt under de sista åren. För läsåret 1949—1950 ha sålunda utdelats 454 nya lån på tillhopa 661 650 kronor. Såsom kapitalinvestering i statens lånefond för universitetsstudier har däremot varje år sedan budgetåret 1944/45 till nya lån anvisats oförändrat 100 000 kronor. Under alla förhållanden måste avsevärt större kreditmöjligheter ställas till förfogande, om det allmänna genom studielån vill underlätta de studerandes ekonomiska villkor och främja rekryteringen till universitet och högskolor. Jag är därför beredd att i väsentliga delar förorda bifall till utredningens förslag om ökning av lånemöjligheterna. När det gäller själva låneformen, ha de sakkunniga föreslagit studielån med statlig kreditgaranti efter mönster av de nuvarande statsgaranterade akademikerlånen. Starka skäl synas tala för denna låneform. Den är för det första i hög grad smidig. Den kräver ett minimum av administrativ arbetskraft, och härtill komma de synnerligen goda erfarenheterna från garantilånenämndens hittillsvarande arbete. Det måste vidare anses naturligt att söka åstadkomma en och samma låneform för såväl examinerade akademiker som studerande vid universitet och högskolor. Det synes slutligen vara ekonomiskt fördelaktigt att icke behöva lägga upp statliga lånefonder av den storlek, som det här måste bli fråga om. En långtgående utvidgning av den statliga kreditgarantin till de studerande vid 1

Prop. 1950 nr 99 s. 57.

31 universitet och högskolor torde komma att innebära ett verksamt ekonomiskt stöd. Jag delar även utredningens uppfattning, att det är angeläget att de studerandes beroende av borgensmän och kreditinstitut i görligaste mån avlägsnas. Utan tvivel har nämligen svårigheten och många gånger omöjligheten att anskaffa privat borgen för studielån verkat i hög grad hämmande på rekryteringen till de högre utbildningsbanorna. Om staten i stället ikläder sig borgensansvar för studielån synes ett väsentligt studiehinder bli undanröjt. För övrigt hänvisar jag till vad jag tidigare anfört i samband med mitt principiella ställningstagande till olika studentsociala stödåtgärder. I fråga om den ekonomiska behovsprövningen böra några bestämda inkomstgränser icke fastställas. I p r i n c i p delar jag nämligen den uppfattningen, att den statliga kreditgarantin bör tillkomma alla, som fylla kraven på studielämplighet. För att förhindra missbruk av den statliga kreditgarantin torde emellertid rent allmänt böra föreskrivas, att garanti bör kunna beviljas, då behov av lån förefinnes. Utredningens beräkningar av antalet studielån och den statliga kreditgarantins omfattning äro såsom framhållits ytterst approximativa och bygga dessutom på rent teoretiska — och sannolikt orealistiska — förutsättningar. Jag är å a n d r a sidan medveten om svårigheten, för att icke säga omöjligheten, att göra tillförlitliga förhandskalkyler beträffande kreditgarantins storlek. Utredningens beräkningar ge dock en viss uppfattning om lånebehovet, även om summan, 35 miljoner kronor, sannolikt är för låg. Som jämförelse kan nämnas, att garantilånenämnden hittills beviljat garanti till akademiker för i runt tal 25 miljoner kronor. Utredningen har föreslagit, att de nya lånen skulle bli räntefria för statsstipendiater, förutvarande statsstipendiater och för ytterligare cirka 10 procent av övriga låntagare. Med hänsyn till det ekonomiska läget anser jag mig icke nu kunna förorda en sådan räntefrihet. Även av andra skäl synes det vara lämpligare — åtminstone för närvarande — att icke förbinda de statsgaranterade lånen med någon form av räntefrihet utan liksom hittills låta räntefria lån efter särskild behovsprövning utgå från de båda nu existerande lånefonderna. Det torde nämligen bli billigare ur statens synpunkt att använda fondmedel än att genom direkt subvention ersätta de enskilda studerandena för deras ränteutgifter. Ett sådant förfaringssätt synes även bli administrativt enklare. När de studentsociala stödåtgärderna fått större omfattning, är det däremot möjligt, att fondsystemet bör avvecklas. För att rationellt kunna samordna de studentsociala åtgärderna föreslår jag, att räntefria studielån till studerande vid fackhögskolorna och socialinstituten i fortsättningen utdelas av samma organ, som föreslås skola bevilja den statliga kreditgarantin. Kapitalinvesteringar avsedda för nya räntefria studielån till studerande vid fackhögskolorna och socialinstituten böra därför i fortsättningen lämpligen göras i statens lånefond för universitetsstudier, vilken sedan 1939 är utbruten ur allmänna studielånefonden och vars lånemedel utdelas av de lokala statsstipendienämnderna. Till frågan om medelsanvisningen återkommer jag senare. Låneberättigade skulle enligt utredningen vara såväl nyinskrivna som tidigare inskrivna studenter. För att undvika en alltför stor belastning på de garantibeviljande organen vid själva starten, torde det bli nödvändigt att begränsa de nya statsgaranterade studielånen till studenter, som inskrivits tidigast höstterminen 1948. över huvud taget synes det motiverat att till en början begränsa de nya lånemöjligheterna för att sedan eventuellt utvidga lånestödet till att omfatta även andra kategorier av studerande, t. ex. seminarieeleverna.» D e p a r t e m e n t s c h e f e n föreslog, a t t f ö r s t ä r k t a s t a t s s t i p e n d i e n ä m n d e r p å d e o l i k a k å r o r t e r n a s k o l a h a n d h a v a d e n y a g a r a n t i l å n e n och f ö l j a k t l i g e n bevilja kreditgaranti.

32 Enligt förordning den 16 juni 1950 kunna studielån med statlig kreditgaranti (garantilån till studerande) utlämnas till underlättande av studiemöjligheterna för studerande vid universiteten i Uppsala och Lund, karolinska mediko-kirurgiska institutet, medicinska högskolan Göteborg, Stockholms och Göteborgs högskolor, tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola, handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg, tandläkarhögskolorna i Stockholm och Malmö, farmaceutiska institutet, veterinärhögskolan, lantbrukshögskolan, skogshögskolan, socialinstituten, gymnastiska centralinstitutets gymnastiklärarlinje samt högre mejeritekniska avdelningen vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. Såsom villkor för erhållande av studielån med statlig kreditgaranti skall gälla, att lånesökanden gjort sig känd för skötsamhet, ådagalagt studielämplighet och är i behov av studiekredit. Beslut om statlig kreditgaranti meddelas av statsstipendienämnderna. Garantilån till studerande äro, där ej garantilånenämnden annorlunda beslutar, amorteringsfria under studietiden samt utlämnas utan annan säkerhet än den statliga garantin och mot ränta, som Kungl. Maj:t med hänsyn till det allmänna ränteläget fastställer. Garantilån må utlämnas av Sveriges riksbank, bankaktiebolag, sparbank, jordbrukskassa samt studentkårs kreditkassa och annan därmed jämförlig kreditkassa. Beviljar nämnden statlig kreditgaranti, har nämnden att i sitt beslut härom angiva lånebeloppets storlek. Vid fastställandet härav har nämnden att beakta den sökandes verkliga lånebehov under den tid, lånet avser. Nämnden har vidare att i sitt beslut angiva, om det lånebelopp, för vilket statlig kreditgaranti beviljats, skall utbetalas efter bestämda terminer. För lånesökande, vilka åtnjuta naturastipendier eller finansiera sina studier huvudsakligen med lån, böra i regel dylika terminer — månad eller kvartal — fastställas. Låntagare, som avlagt akademisk eller därmed jämförlig examen, vilken normalt är ägnad att bereda vederbörande möjligheter till försörjning, och därmed avslutat sina studier, har att senast inom sex månader efter examens avläggande hos garantilånenämnden ansöka att få honom beviljade garantilån till studerande sammanförda till ett garantilån med fastställd amorteringsplan. I fråga om dylikt amorteringslån skola i tillämpliga delar gälla bestämmelserna i kungörelsen den 11 oktober 1946, nr 676. Fortsätter låntagare, vilken avlagt examen, som i första stycket sägs, sina studier för avläggande av högre examen eller disputationsprov, skall ansökan, som i samma stycke avses, göras senast inom sex månader efter de fortsatta studiernas avslutande. I detta sammanhang må erinras om det av 1944 års allmänna skattekommittés förslag om ändrade bestämmelser för beskattning av periodiskt understöd, m. m. (SOU 1950: 21). Kommitténs majoritet föreslår, såvitt nu är i fråga, att förbudet mot avdragsrätt för periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till annans undervisning eller uppfostran skall upphöra och ersättas med en bestämmelse om att avdrag icke skall

33 medgivas för periodiskt understöd eller därmed jämförlig utbetalning till barn, vilket icke under beskattningsåret fyllt minst 17 år. Understödet skall utgöra skattepliktig inkomst för mottagaren. Beträffande sådana fall då barnet under studietiden bor i hemmet och avdragsrätt för periodiskt understöd således icke kan komma i fråga föreslås införande av ett särskilt enligt schablonmässiga grunder beräknat avdrag. I sådant hänseende föreslås, att skattskyldig, vilken under större delen av beskattningsåret underhållit hemmavarande barn som under samma år uppnått 17 års ålder och åtnjutit heltidsundervisning vid läroanstalt, vid taxering till inkomstskatt skall tillerkännas särskilt avdrag med förslagsvis 700 kronor. Såsom ytterligare villkor för avdragsrätten bör enligt kommitténs mening stadgas, att barnet icke åtnjutit egen inkomst överstigande avdragets belopp.

K a p . 4.

F r a m s t ä l l n i n g a r o m h ä n s y n s t a g a n d e till s t u d i e s k u l d e r v i d b e s k a t t n i n g e n m. m.

I skrivelse den 31 juli 1943 hemställde styrelsen för Sveriges Förenade Studentkårer, att Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande, huruvida icke i 20 § kommunalskattelagen kunde göras ett tillägg av innehåll, att kapitalavbetalning å skuld vore avdragsgill, därest skulden hade karaktär av studieskuld, d. v. s. upptagits för bekostande av den skattskyldiges utbildning. Styrelsen framhåller, att såsom framgår av motiven till 20 § kommunalskattelagen baseras det svenska inkomtskattesystemet på principen om beskattning efter förmåga. Det förutsattes helt allmänt, att om avbetalning på skuld äger r u m innebär detta ett sparande ur nettoinkomsten, vilket visar skatteförmåga, särskilt med hänsyn till att därigenom en ökning av den skattskyldiges nettoförmögenhet kommer till stånd. Det sparade beloppet anses därför böra beskattas lika väl som den konsumerade delen av nettoinkomsten. I enlighet härmed stadgar nämnda lagrum, att vid den skattepliktiga nettoinkomstens beräknande kapitalavbetalning på skuld icke får avdragas. Beträffande avbetalningar av studieskulder torde emellertid ovan anförda resonemang icke äga giltighet. Ifrågavarande sparande har nämligen tvångskaraktär, vilket framgår bl. a. därav, att det för samhället och individen så vitala behovet av en någorlunda tidig familjebildning måste eftersättas till förmån för skuldavbetalningar. Vidare innebär sparandet i detta fall endast rent bokföringsmässigt en ökning av den skuldsattes kapitaltillgångar. De skulder, som betalas, äro nämligen konsumtionslån, vilka äro ur samhällets synpunkt värdefulla och nödvändiga. Ty därest studielånesystemet icke existerade, skulle tillträdet till universitet och högskolor vara öppet endast för ungdom ur de burgnaste samhällsklasserna. 3—517021.

34 Det torde därför vara väl motiverat, om de skuldsatta akademikernas betryck lättas därigenom, att de erhålla rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen för den del av nettoinkomsten som använts till studieskuldavbetalningar. Den omständigheten, att tidigare lagstiftning tagit hänsyn till de skuldsattas lägre skatteförmåga, finner styrelsen utgöra ett stöd för det berättigade i sina önskemål (se kap. 1 s. 10). Med anledning av det anförda hemställer styrelsen, att i 20 § kommunalskattelagen med tillhörande anvisningar vidtagas ändringar av följande innebörd: »Därest den skattskyldige kan visa, att han varit hänvisad till att bekosta sina studier genom lån, kan han efter ansökan hos särskild taxeringsnämnd i länet erhålla nedsättning av det taxerade beloppet med ett belopp motsvarande de årliga skuldamorteringarna, dock sammanlagt högst 10 000 kronor under tio på varandra följande taxeringsår efter examens avläggande, om denna är kandidat-, magistereller därmed jämförlig examen, samt med sammanlagt högst 20 000 kronor under 15 på varandra följande taxeringsår efter examen, om denna är licentiatexamen eller doktorsgrad. Ansökan borde första gången göras inom 5 år efter examens avläggande samt bl. a. innehålla intyg av en eller flera vederhäftiga personer, att den skattskyldige varit hänvisad att bekosta sina studier genom lån. Vidare borde ingivas uppgifter om den skattskyldiges och hans föräldrars förmögenhetsställning och inkomster under de sistförflutna tio åren före ansökningsåret. Uppgift om skuldernas förändringar borde därefter årligen inges. Därest någon genom benefikt förvärv av ett större kapitalbelopp bleve i tillfälle att avbetala studieskulderna utan att därvid anlita sina vanliga inkomster, borde naturligt nog rätten att erhålla avdrag vid beskattning upphöra.» Framställningen remitterades för yttrande till kammarrätten, som fram1 höll: »Vad beträffande skattelindringsgrunden stark skuldsättning tidigare förekommit synes icke på sätt i den remitterade framställningen göres gällande kunna åberopas som stöd för det berättigade i de däri framförda önskemålen, vilka — såvitt av motiveringen framgår — endast synas avse att tillgodose intresset hos en relativt liten samhällsgrupp, nämligen från universitet och högskolor utexaminerade, skuldsatta studerande. Ett införande i skattelagstiftningen av sådana regler, som i framställningen avses, bleve alltså allenast en form av subvention åt denna samhällsgrupp. Visserligen kan en subvention i förekommande fall vara lämplig och tillrådlig. Emellertid måste en subvention av nu ifrågavarande slag bliva schablonmässig och förty kunna tillkomma alla dem som avses med framställningen, oavsett huruvida vederbörande äga personliga förutsättningar för studiebanan eller ej. Därest alltså subvention anses böra tillgripas för att lätta de skuldsatta akademikernas och med dem likställdas betryck, synes det kammarrätten som om andra vägar borde väljas. Ett avsteg från den för övriga skattebetalare beträffande kapitalavbetalning å skuld gällande regeln skulle verka stötande och givetvis medföra krav på frångående av densamma även från andra samhällsgruppers sida. Härtill kommer att det förefaller synnerligen vanskligt att kunna utfinna sådana bestämmelser i detta ämne, som utestänga möjligheterna av missbruk.» Kammarrätten hemställde, att framställningen icke måtte föranleda någon Kungl. Maj :ts vidare åtgärd, vilket även blev Kungl. Maj :ts beslut. 1

Yttrande den 13 april 1944.

35 Frågan gjordes till föremål för interpellation i riksdagen av herr Hastad den 1 november 1944.1 Interpellanten framhöll bl. a., att i och med att strävandena att demokratisera den intellektuella utbildningen på sista tiden tagit allt fastare former och därmed antalet nyinskrivna studenter vid universitet och högskolor utvisade en år för år så gott som oavbruten stegring, hade frågan om de intellektuellas sociala och ekonomiska ställning i samhället blivit alltmera brännande. Deras fackorganisationer torde icke inom rimlig tid av egen kraft kunna genomdriva sina berättigade krav. Det fordras också förståelse och god vilja hos statsmakten. Enligt interpellanten intog därvid frågan om studieskulderna och deras ställning i beskattningssystemet en central plats. Som förhållandena nu utvecklat sig borde det icke vara någon överdrift att påstå, att av denna frågas lyckliga lösning var vårt lands fortbestånd såsom kultursamhälle i hög grad beroende. För att belysa detta påstående framhöll interpellanten, att under de sista åren i medeltal nära 4 000 personer årligen hade avlagt studentexamen. Flertalet av dem, eller ca 2 500 skrevo årligen in sig vid universitet, fria högskolor eller fackhögskolor; bland de övriga torde bekymmer för ekonomien driva många direkt efter studentexamen ut i förvärvslivet. Interpellanten hänvisade till att enligt en av arbetsmarknadskommissionen verkställd undersökning, SOU 1943 nr 17, voro i november 1941 omkring 60 % av de manliga studerandena vid universitet och högskolor belastade med ett genomsnittligt skuldbelopp av 6 400 kronor per person. Vid slutexamens avläggande beräknades skuldbeloppet uppgå till i medeltal 8—10 000 kronor för personer, som avlagt kandidat- eller magisterexamen inom de olika fakulteterna, samt för licentiater eller doktorer till 15—20 000 kronor. Därtill kom, att de närmaste åren efter examen ofta medförde en betydande ytterligare skuldbelastning, enär inkomsterna under dessa år för akademikerna ofta voro synnerligen låga i de fall de icke voro helt obefintliga. Summan av samtliga nu löpande direkta studieskulder kunde beräknas uppgå till över 100 miljoner kronor. De personer, som hade sina studieskulder placerade i banker och andra penninginrättningar, måste vanligtvis amortera dessa under de 10 till 15 år, som följde närmast efter examens avläggande. Om detta icke var möjligt för den skuldsatte på grund av exempelvis alltför låga inkomster eller för stor familjeförsörjningsbörda i förhållande till sin ekonomiska prestatiohsskyldighet kumulerades skuldernas belopp, och tvånget att amortera samt även förränta den växande skuldsumman ledde ej sällan till en undergrävd ekonomi, som förföljde den skuldsatte långt in i medelåldern och i ett flertal fall ända till uppnådd pensionsålder. Ur samhälleliga och sociala synpunkter måste detta system vara förkastligt, ty den enskildes arbetsprestationer voro i hög grad beroende av ett visst ekonomiskt lugn och dito trygghetskänsla. Interpellanten hänvisade vidare bl. a. till en analys av innebörden av skattesystemets betydelse för studieskuldernas förstorande, som gjorts år 1944 i en artikel, »Studieskuldernas straff beskattning», åv professor Tord 1

Riksdagens protokoll, andra kammaren 1944, nr 29.

36 Palander. Professor Palander utgick därvid från ett antaget fall, att av två akademiskt utbildade personer, som voro 35 år, den ene vore skuldfri och den andre hade en studieskuld på 20 000 kronor. Bägge hade en lön på 12 000 kronor. För att den skuldtyngde skulle nå samma realinkomst som den skuldfrie, måste han skaffa sig extra inkomster för att täcka ränta (beräknad efter 5 % ) , amortering och livförsäkringsskydd. Dessutom måste extrainkomsterna ökas med ett belopp, som svarade mot beskattningen av den ökade inkomsten minus avdrag för förräntningen. Den skuldsatte måste enligt dessa beräkningar för att nå samma realinkomst som den skuldfrie förtjäna 2 696 kronor extra. Mer- eller straffbeskattningen för den överskjutande inkomsten, som icke skänkte den skuldsatte någon faktiskt förbättrad inkomst, var i det tänkta fallet 510 kronor. Professor Palander hade undersökt även det fallet, att en person vid 30 års ålder hade efter studier och utbildning en samlad skuldbörda på 20 000 kronor. Denne hade i fortsättningen en inkomst å 11 750 kronor, varav 1 750 kronor årligen avsattes för skulders förräntande och avbetalning. Om den del av inkomsten, som åtgick för att avbörda sig studieskulden, vore beskattningsfri, skulle vederbörande vid 52 års ålder vara fri från skuldbördan. Enligt nu utgående skatter blev han det icke förrän mellan 64 och 65 år. Om hans skuld uppkommit genom en upplåning av 2 400 kronor per år under fem år i åldern 19—24 år och genom upplåning för räntor och försäkringspremier i åldern 25—30 år, under vilken tid han blott kunde förtjäna till uppehället blev hans sammanlagda utgifter i räntor, amorteringar, premier och extraskulder, innan skulden slutbetalats, ca 59 000 kronor, därav i merskatter inte mindre än 23 000 kronor. Och denna extra beskattning åsamkas vederbörande för en ursprunglig skuld på 12 000 kronor. Interpellanten ansåg, att avbetalningar på studieskulder borde anses som en omkostnad, vilken vid taxeringen borde anses såsom avdragsgill. Visserligen kunde däremot invändas, att enligt stadgande i 20 § kommunalskattelagen kapitalavbetalning på skuld icke fick avdragas vid beräkning av den skattepliktiga nettoinkomsten, men här var det icke fråga om en vanlig kapitalskuld utan snarare en skuldsättning för anskaffande av en visserligen immateriell tillgång, nämligen ett visst mått av kunskaper, med vilken tillgång akademikern senare ämnade driva och även dreve en rörelse i form av utbjudande av denna tillgång till den högst bjudande på den allm ä n n a arbetsmarknaden. Om problemet sågs från dessa utgångspunkter, låge det nära till hands, att en intellektuell rörelseidkare med en immateriell tillgång borde tillerkännas samma rätt som en rörelseidkare med en materiell tillgång att även i beskattningsavseende göra vissa årliga avskrivningar, som beträffande den förre kan anses sammanfalla med storleken av de enligt lånevillkoren fastställda årligen förfallande amorteringsbeloppen. P å samma sätt som en rörelseidkare investerade kapital — eget eller upplånat — i anläggningstillgångar, investerade den studerande eget eller upplånat kapital i den immateriella kunskapstillgången. Därför borde i

37 första h a n d prövas, huruvida icke möjligheter kunde skapas för skattefria avdrag från inkomst för ett återställande av den examinerades förmögenhetsstatus före studiernas början. Det i utbildningen nedlagda kapitalet förbrukades j u under studieperioden, vare sig kapitalet upplånats eller ej. Om det tagits av föräldrarnas inkomst, vore det ju redan inkomstbeskattat. Även om en person vid början av studierna hade ett ärvt kapital å t. ex. 20 000 kronor, som han »läser upp», blev hans behållna inkomst av yrket = summan av lön minus studiekostnaden 20 000 kronor. Därför finns det skäl för att möjligheterna till återställande av förmögenhetsstatus i detta avseende icke begränsades till lånat kapital. Såsom en annan tänkbar lösning anförde interpellanten möjligheten av att medgiva rätt för den studerande — ej skyldighet — att få beloppet av ett erhållet studielån beskattat såsom inkomst efter gällande skattesatser, åtminstone provisoriskt, i gengäld mot att han sedermera finge åtnjuta skattefritt avdrag för amorteringar å berörda lån, i den mån de årligen förfalla till betalning och även erläggas. Statsrådet Wigforss svarade den 13 december 1944: 1 »Till en början vill jag gärna försäkra interpellanten, att jag till fullo uppskattar interpellationens syfte. Det är även enligt min mening otvivelaktigt, att studieskulderna vålla de i interpellationen åsyftade grupperna allvarliga besvärligheter. Lika säkert torde det emellertid vara, att det är förenat med stora svårigheter att finna en lösning, som ur olika synpunkter kan anses tillfredsställande. Svårigheterna bli så mycket större som man enligt min mening icke kan betrakta frågan såsom en angelägenhet enbart berörande akademikerna. Motsvarande problem uppkommer jämväl med avseende å andra grupper, som måste vidkännas kostnader för sin utbildning. Frågan behandlas i interpellationen endast ur skattesynpunkter. Jag skall därför först erinra om gällande lagbestämmelser i ämnet. De äro dels 20 § kommunalskattelagen, som stadgar bl. a. att avdrag icke får ske för kapitalavbetalning å skuld, och dels 33 § samma lag, som stadgar bl. a. att om den skattskyldige för sin utbildning eller eljest i och för tjänsten ådragit sig gäld, ränta å sådan gäld må avdragas vid beräkning av inkomst av tjänst. Motsvarande bestämmelse gäller enligt 29 § vid beräkning av inkomst av rörelse. Det är i dessa bestämmelser interpellanten vill tänka sig olika slag av ändringar för att lätta skattebördan på de av studieskulder belastade eller överhuvud taget på dem som avlagt akademisk examen, oavsett om detta medfört studieskulder eller inte. En av de utvägar interpellanten tänkt sig, innebär nämligen att en legal bestämning borde göras av kostnaderna för avläggande av viss examen och vederbörande medgivas rätt att under t. ex. en tioårsperiod årligen åtnjuta avdrag vid beskattningen med Vio av sagda kostnader, och att denna avdragsrätt borde — i analogi med den avskrivningsrätt som tillerkänts rörelseidkare med avseende å tillgångar i rörelsen — tillkomma den skattskyldige även om studierna icke lett till skuldsättning utan bekostats av ärvd eller på annat sätt förvärvad förmögenhet. Jag skall inte uppehålla mig vid de invändningar, som av olika skäl skulle möta ett sådant förslag. Studiekostnaderna äro väsentligen rena levnadskostnader, som ju inte i andra fall äro avdragsgilla, och att utan hänsyn till behovet tillåta avdrag för dem i detta fall synes inte möjligt att motivera. Enda utvägen är att dra en parallell med kapitalinvestering i materiella tillgångar, en fråga vartill jag återkommer. Interpellanten har vidare ifrågasatt om inte den studerande kunde medgivas rätt 1

Riksdagens protokoll, andra kammaren, nr 34.

38 att få beloppet av ett erhållet studielån beskattat såsom inkomst i gengäld mot att han sedermera finge vid beskattningen åtnjuta avdrag för amorteringar å lånet. Den fördel som genom ett sådant förfarande skulle beredas den studerande förefaller relativt tvivelaktig. Det är osäkert om han kommer i det läget, att avdragsrätten får den avsedda betydelsen. De specialbestämmelser i fråga om beskattningen, som skulle erfordras, tyckas onödigt stora i förhållande till den åsyftade fördelen. Dej kan vara skäl att här något belysa vad frågan siffermässigt gäller, då det är möjligt att skattebeloppens storlek tillmätes en överdriven betydelse. Låt oss antaga att en person i och för studier åsamkat sig en skuld på 10 000 kronor, vilket belopp uppges motsvara den genomsnittliga skuldbördan för den som avlägger kandidat- eller magisterexamen. Antag vidare att personen i fråga under den tid, då amorteringarna göras, har en beskattningsbar — d. v. s. efter avdrag för gäldräntor m. m., grundavdrag och familjeavdrag framkommen — inkomst av i genomsnitt 6 000 kronor; för enkelhetens skull bortses från att avdragen äro olika vid stats- respektive kommunalbeskattningen. Låt oss vidare antaga att vederbörande amorterar sin studieskuld med 1 000 kronor om året. Med en antagen kommunal utdebitering av 10 kronor för skattekrona uppgår skatten i fråga om det översta skiktet av inkomsten till i avrundat tal 25 %. Den årliga merbelastningen på den skattskyldige under amorteringstiden uppgår sålunda till 250 kronor. Skulle värnskatten bortfalla, sjunker den årliga merbelastningen till 180 kronor. Den lättnad som den föreslagna avdragsrätten skulle medföra, synes redan i detta fall inte vara av en sådan betydelse som interpellantens framställning ger anledning att förmoda. Men den synes förlora ytterligare i vikt, om man på allvar tar upp den parallell med investeringar i materiella tillgångar, varpå interpellanten stöder sig. Liksom en rörelseidkare får göra årliga avskrivningar för förslitning etc. av maskiner, inventarier och byggnader, skulle den som avlagt examen få vid beskattningen tillgodoräkna sig ett årligt avdrag på de nedlagda studiekostnaderna. Jag skall inte erinra om de svårigheter, som möta försöken att i skattehänseende konstruera den mänskliga arbetsförmågan som en form av kapital, vars nettoavkastning sedan anses vara den inkomst, som skall beskattas. Tidigare försök i den riktningen ha inte lett till resultat. Men om man trots svårigheterna skulle i detta särskilda fall söka en anknytning till de affärsmässiga avskrivningarna, finge väl konstruktionen i olika avseenden så nära som möjligt ansluta sig till de för affärsrörelse gällande reglerna. Att göra åtskillnad mellan studiekostnader som täckts av skuld och sådana som täckts av egen förmögenhet, bleve då knappast möjligt. Men framför allt måste frågan om avskrivningstiden uppmärksammas. Grundtanken beträffande rörelseidkares avskrivningsrätt är ju, att de årliga avdragen skola vara avpassade så att anskaffningsvärdet i dess helhet avskrives under den tidrymd tillgången beräknas vara ekonomiskt användbar. Tillämpat på den immateriella förmögenhetstillgången skulle detta innebära att avskrivning skulle få ske med så stort årligt belopp att anskaffningskostnaden d. v. s. studiekostnaden, vore i sin helhet avskriven vid inträdet i pensionsåldern. Men med en antagen avskrivningstid av t. ex;., 30år är det uppenbart, att skattelättnaden skulle krympa samman till belopp, som för här åsyftade inkomsttagare i regel måste anses vara av alldeles underordnad betydelse. I det tidigare anförda exemplet med en skuld på 10 000 kronor bleve den årliga lättnaden inte 100 kronor, och även vid en studieskuld på det dubbla beloppet — och en förmodligen högre inkomstsumma — synes värdet för den akademiskt utbildade av detta bistånd från samhällets sida inte vara av den art eller omfattning som interpellanten åsyftar. Enligt min mening är det icke heller på denna väg, som frågan kan föras närmare en lösning. De grundläggande svårigheterna för de akademiskt utbildade äro säkerligen inte beroende av skattelagstiftningens utformning utan sammanhänga i stället med finansieringsformen för studielånen. Jag syftar härvid i främsta rum-

met på svårigheterna för mindre bemedlade studerande att få tillräckligt långfristiga och billiga lån och den därmed sammanhängande frågan om anskaffandet av säkerhet för lånen. Enligt min mening skulle de av interpellanten åsyftade intressena gagnas på ett helt annat sätt genom skapandet av lämpliga kreditformer än genom ändringar i skattelagstiftningen. Dessa kreditformer borde syfta till att bereda mindre bemedlade, för studier lämpade ungdomar, möjlighet att erhålla långfristiga och billiga lån, för vilka säkerhetskravet eftergåves. Enligt min mening stå praktiska resultat att vinna på denna väg om den endast på allvar beträdes. Jag kan hänvisa till att 1941 års befolkningsutredning upptagit frågan om de yngre akademikernas amorteringsproblem till behandling. Och efter vad jag inhämtat föreligger redan en inom befolkningsutredningen utarbetad, den 11 oktober 1944 dagtecknad promemoria i ämnet. Såsom av det sagda framgår, har jag inte blivit övertygad om att det vore ändamålsenligt att hänskjuta frågan om studieskuldernas ställning i beskattningshänseende till en särskild utredning. Däremot är jag villig att, i vad på mig ankommer, verka för fortsatt och snabb utredning i syfte att bringa frågan om studielån till en tillfredsställande lösning.» Befolkningsutredningen föreslog, att studieskulderna skulle få placeras i ett lån med statlig kreditgaranti och lämpligt avpassad amorteringstid. (Jfr garantilån kap. 2, s. 16.) Kungl. Maj :t har till kommittén för att tagas i övervägande vid fullgörande av kommitténs uppdrag överlämnat framställningar om ändring av bestämmelserna om studiekostnadens behandling i beskattningshänseende från Läroverkslärarnas riksförbund, Statstjänstemännens riksförbund och Sveriges Akademikers centralorganisation. Framställningar rörande samma spörsmål hava direkt till kommittén inkommit från Sveriges Yngre Läroverkslärares förening, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges Förenade Studentkårer och Sveriges Akademikers centralorganisation. Sveriges Akademikers centralorganisation framhåller bl. a.: »I praxis medgives icke avdragsrätt för studiekostnader. Detta kan förefalla rimligt i fråga om studier av vissa slag, såsom elementär allmänutbildning eller hobbystudier, däremot icke beträffande studier, som äro avsedda och även ägnade att främja förvärvet av intäkter. I det senare fallet äro studiekostnaderna att betrakta som omkostnader för intäkternas förvärvande och böra såsom sådana vara avdragsgilla. Möjligen kan invändas, att vid inkomst av tjänst enligt lagtexten avdrag må göras endast för kostnader för fullgörande av tjänsten, däremot icke för omkostnader för tjänsteintäkternas förvärvande. Denna invändning är emellertid icke bärande. Det allmänna stadgandet om rätten till s. k. naturliga avdrag återfinnes i 20 § kommunalskattelagen, där det angives, att från bruttointäkten skall avräknas 'alla omkostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande'. Denna huvudregel utvecklas och exemplifieras sedan i stadgandena om de skilda förvärvskällorna. Vanligen talas där allmänt om avdrag för omkostnader, men beträffande tjänst har man — säkerligen av historiska skäl — en snävare formulering, 'kostnader för fullgörande av tjänsten'. Det finns emellertid principiellt intet skäl varför förvärvskällan tjänst skulle intaga en särställning med mer begränsad rätt till omkostnadsavdrag än övriga förvärvskällor (rörelse etc), varför kostnader för förvärvande av intäkter genom tjänst böra anses i princip avdragsgilla vid inkomstberäkningen (på samma sätt som t. ex. kostnader för arbetsredskap), även om de icke direkt föranledas av själva tjänsteutövningen. Det kan här erinras om att 1944 års skattesakkunniga i ett den 15 juni 1948 avgivet betänkande framlagt för-

40 slag om avdragsrätt för flyttningskostnader. Sådana kostnader äro icke i och för sig nödvändiga för tjänstens uppehållande men anses av de sakkunniga böra vara avdragsgilla av den anledningen att de äro ofrånkomliga, om tjänsten över h u v u d taget skall kunna tillträdas och tjänsteintäkterna sålunda kunna förvärvas. Till samma kategori höra studiekostnaderna, vilket de sakkunniga även påpekat. Därest studiekostnader göras avdragsgilla, kan denna avdragsrätt utnyttjas av exempelvis ett kontorsbiträde, som på kvällarna tar kurser i stenografi eller maskinskrivning. När det emellertid gäller särskilt tidskrävande studier, vilka regelmässigt bedrivas utan att den studerande har förvärvsinkomster samtidigt, blir avdragsrätten av föga värde, därest den icke finge utnyttjas under andra beskattningsår än dem, varunder omkostnaderna ägt rum. Man är numera ense om att skatten bör utgå efter förmåga, samt att skatteförmågan står i förhållande till inkomsten, sedd i dess olika relationer. Härav följer emellertid inte, att en persons inkomst under en begränsad period utan vidare kan betraktas som ett riktigt mått på hans skatteförmåga under denna period. Som Sandström har påpekat (Om p r i n c i p e r n a för en rättvis beskattning, s. 40), borde man strängt taget taga en persons inkomst till beskattning, först när hans livsinkomst är känd, d. v. s. vid hans död. Av uppenbara skäl är detta ogörligt, men det böra vara ostridigt, att man så långt möjligt bör ta hänsyn till rättvisekravet och uttaga skatt efter den verkliga skatteförmågan. Man bör alltså om möjligt ta hänsyn till en persons inkomster och avdragsgilla utgifter även under tidigare och senare år än beskattningsåret. I ett betänkande (SOU 1 9 4 9 : 9 ) , avgivet i år av 1944 års allmänna skattekommitté, föreslås en förordning med särskilda bestämmelser för beräkning av skatt å ackumulerad inkomst (av betydelse för exempelvis författare, konstnärer och u p p f i n n a r e ) . Kommitténs motivering står helt i överensstämmelse med ovan återgivna tankegång. Det förfaringssätt, som här antytts, är ingalunda okänt i skattelagstiftningen. Sålunda få ju förvärvskostnaderna för maskiner, byggnader, patenträtt, gruvor etc. avdragas under en följd av år i form av värdeminskningsavdrag, och vidare h a r man i fråga om realisationsvinst rätt till ett 'ackumulerat' naturligt avdrag för förvärvskostnader och för vad som nedlagts på förbättring av egendom. I fråga om förvärvskällan inkomst av tjänst gäller emellertid regelmässigt principen om beskattningsårets slutenhet: det finns ingen möjlighet att få avdrag för en omkostnad, som ägt rum under ett tidigare år, även om avdrag icke har kunnat beviljas under det tidigare året av t. ex. den anledningen, att intäkterna icke förslagit därtill; likaledes förvägras avdrag, om det är fråga om en utgift för förvärvande av inkomst u n d e r en kommande period. Det förtjänar dock anmärkas, att principen även i fråga om denna förvärvskälla i praxis har genombrutits: en handelsresande anses sålunda berättigad till värdeminskningsavdrag för bil, som användes i tjänsten (detta trots det till synes ovillkorliga stadgandet i 41 §, 2 st. kommunalskattelagen). Det synes vara såväl rättvist som tekniskt fullt möjligt att beträffande dem, som bedrivit studier av här avsett slag, medgiva att avdragsrätten för studiekostnader finge utnyttjas först sedan studierna avslutats och vederbörande inträtt i förvärvslivet. Det bleve i sådant fall fråga om avskrivning av det totala studiekostnadsbeloppet (examens förvärvskostnader). Av praktiska skäl torde det vara lämpligt att draga en gräns vid studentexamen och i tidshänseende motsvarande utbildning. Det må anmärkas, att det ur akademikernas intressesynpunkt givetvis vore i och för sig önskvärt, att avdrag kunde beviljas även för lägre utbildning, då ju därigenom d e avdragsgilla beloppen skulle bli i motsvarande mån förhöjda. De utbildningsvägar som sålunda skulle komma i fråga äro ett begränsat antal, vilket underlättar utformningen av författningstexten. Vid andra studier skulle, såsom tidigare framhållits, avdragsrätten utnyttjas under det beskattningsår, varunder omkostnaden ägt rum.

41 Grundtanken beträffande avskrivningsrätt är, att de årliga avdragen skola vara avpassade så att anskaffningsvärdet i dess helhet avskrives under den tidrymd tillgången beräknas vara ekonomiskt användbar. Tillämpat på den immateriella förmögenhetstillgång, som en examen kan anses utgöra, skulle detta innebära att studiekostnaden skulle vara i sin helhet avdragen först vid inträdet i pensionsåldern. Betraktat ur statens synpunkt är det emellertid praktiskt taget likgiltigt, om avskrivningstiden göres kortare, och ur den enskildes synpunkt är detta ett bestämt önskemål, framför allt när det gäller de akademiker som vid inträdet i förvärvslivet äro skuldsatta (dessa äro enligt 1945 års akademikerutredning i majoritet). En avskrivningstid på 10 år med början senast tre år efter examen torde vara lämplig. Det kan i sammanhanget påpekas, att avskrivningsplanen även enligt gällande regler kan fastställas efter andra grunder än så, att avskrivning äger rum under tillgångens hela varaktighetstid, nämligen när detta av olika anledningar icke möter hinder ur fiskalisk synpunkt (t. ex. fri avskrivning för aktiebolag). Härefter gäller att fastställa det avdragsgilla beloppets storlek. Det torde icke råda diskussion om att de betydande kostnaderna för litteratur, kurser, instrument och resor skola medräknas. En väsentlig del av kostnaderna för högre studier äro emellertid levnadskostnader och det brukar framhållas, att enligt uttryckligt stadgande avdrag för dessa icke får göras. Från denna regel finnas dock ett par undantag. Dels är avdragsrätt medgiven för förhöjda levnadskostnader; till icke obetydlig del höra studiekostnaderna till denna kategori, särskilt för de studerande som icke äro bosatta på studieorten. Dels åtnjuter den skattskyldige avdrag för existensminimum (alltså just de elementära levnadskostnaderna) i form av ortsavdrag, vilket vid den statliga taxeringen uppgår till högst 2 000 kronor för ogift. Detta avdrag kommer akademikern regelmässigt inte i åtnjutande av under studietiden. Med hänsyn till att han som ovan framhållits under denna tid är verksam för att skapa möjligheter till ökade tjänsteintäkter under den kommande perioden, synes det rimligt och rättvist, att avdragsrätt för studiekostnader icke förvägras av den anledningen, att de innefatta även rena levnadskostnader. I detta sammanhang kan åter en jämförelse göras med det förslag, som 1944 års skattekommitté framlagt (SOU 1949:9) angående särskilda bestämmelser för beräkning av skatt å ackumulerad inkomst. Därest en person under ett visst beskattningsår åtnjutit inkomst, som hänför sig även till exempelvis fyra år, vilka infallit före beskattningsåret, skall statlig inkomstskatt å denna inkomst utgå som om en femtedel därav upptagits till beskattning under beskattningsåret och en femtedel under vart och ett av de närmast föregående fyra beskattningsåren. Detta innebär i realiteten — förutom att skatteprogressiviteten blir mindre — att personen i fråga får åtnjuta fyra ackumulerade ortsavdrag för den händelse han saknade inkomst under de tidigare fyra åren. Det är av uppenbara skäl synnerligen svårt att individuellt pröva, vilket belopp som bör vara avdragsgillt. Dels kan den enskilda inte annat än i undantagsfall förebringa en ur skattemyndigheternas synpunkt tillfredsställande utredning angående studiekostnadernas storlek, dels skulle, även om detta vore möjligt, förfarandet medföra en oproportionerligt stor arbetsbörda för taxeringsmyndigheterna. Motsvarande svårigheter kunna uppstå även för närvarande, när det gäller avskrivning i fråga om materiella tillgångar. I anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen stadgas för dylika fall: 'Kan utredning icke förebringas om anskaffningsvärdet , må avdraget beräknas å annat värde, som med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligt.' Den vid taxeringen relativt ofta förekommande schablonmässiga uppskattningen av en avdragsgill kostnads storlek torde böra komma till användning även i förevarande fall. Den faktiska studiekostnaden per nettostudieår är ungefärligen 4 000 kronor. Ur vissa synpunkter kan det vara motiverat att icke medge avdrag för hela detta belopp; till mindre än 3 000 kronor bör emellertid den avdragsgilla de-

42 len (motsvarande den nödvändiga kostnaden) icke uppskattas. Med ledning av företagna undersökningar om studietidens faktiska längd kan därefter ett avdragsgillt belopp för olika examina fastställas. Om sålunda en jur.-kand.-examen avlägges efter 5 års studier, skulle enligt denna beräkning en juris kandidat äga åtnjuta avdragsrätt för avskrivning av en summa på 15 000 kronor. Denna summa bör emellertid principiellt reduceras, för den händelse vederbörande redan under studietiden åtnjutit avdrag för vissa delar av den nödvändiga studiekostnaden. Summan bör därför minskas med a) erhållna skattefria stipendier; b) åtnjutna ortsavdrag under studietiden (ungefärligen = deklarationspliktig nettoinkomst, dock högst 2 000 kronor för varje å r ) ; c) under studietiden åtnjutna avdrag för studiekostnader (det kunde möjligen föreskrivas, att denna avdragsrätt måste utnyttjas under respektive studieår, därest nettoinkomsten uppgår till minst 3 000 k r o n o r ) . Exempel: En studerande har avlagt en fil. mag.-examen på 5 år. Han h a r haft följande inkomster: åren 1—4: periodiskt understöd å 1 000 kronor från föräldrar, år 2 tillika förvärvsinkomster på 2 800 kronor och år 4 tillika förvärvsinkomster på 1 500 kronor. Hans maximibelopp för avskrivning, 15 000 kronor, skall minskas med 1 000 + 3 000 + 1 000 + 2 000 kronor = 7 000 kronor (år 2: ortsavdrag på 2 000 kronor samt avdrag för studiekostnader, 1000 k r o n o r ) . Han skulle därför vara berättigad att under 10 år avskriva en summa på 15 000—7 000 kronor = 8 000 kronor. De ovan återgivna beräkningsgrunderna synas vara principiellt riktiga. Emellertid är det möjligt, att det möter avsevärda tekniska svårigheter vid taxeringen det år, då avskrivningsplanen fastställes. Om detta är fallet, synes man böra välja alternativet att mer schablonmässigt beräkna det avdragsberättigade beloppet. I sådant fall synes det skäligt att fastställa ett lägre belopp per nettostudieår, förslagsvis 2 500 kronor (eventuellt 2 000 k r o n o r ) . Genom detta system kommer det givetvis att förekomma, att vissa bli gynnade och andra missgynnade. Detta är emellertid alltid fallet, när en avdragsrätt fastställes schablonmässigt. Totalresultatet torde emellertid bliva någorlunda tillfredsställande. Därest det av olika skäl icke skulle vara möjligt att genomföra en reform efter dessa linjer, bör det övervägas att komplettera ettdera av de två framförda alternativen med ytterligare en begränsning. Man kunde i sådant fall tänka sig, att det avdragsberättigade beloppet icke finge överstiga vederbörandes totala studieskuld. Att märka är, att i detta fall avdragsrätten icke göres beroende av skuldsättning i och för sig. Det är h ä r endast fråga om en alternativ metod att schablonmässigt fastställa den avdragsgilla studiekostnadens storlek. Under förutsättning att avdragsrätt medgives för periodiskt understöd till studerande (även hemmavarande), ha nämligen de icke-skuldsatta regelmässigt redan tidigare kommit i åtnjutande av avdragsrätt för viss del av studiekostnaderna. Den som icke lånat kapital för sina studier, måste nämligen ha finansierat dessa genom a) stipendier, b) periodiska understöd, c) förvärvsintäkter eller d) eget kapital. Endast i det relativt sällan förekommande fallet d) kan det förekomma, att den studerande icke erhållit vare sig ortsavdrag eller avdrag för studiekostnader. Ett argument, som anförts mot reformer av den här föreslagna typen skall något b e r ö r a s : det skulle vara otillfredsställande, att skattelättnaderna på grund av skatteprogressiviteten bleve olika för den större och den mindre inkomsttagaren. Detta argument är knappast relevant, då det h ä r gäller att p å grund av rättvisesynpunkter från beskattning undantaga en viss del av inkomsten motsvarande en nödvändig utgift för inkomstens förvärvande. För att belysa argumentets halt skall samma invändning överföras till ett annat o m r å d e : 'Det är otillfredsställande, att avdrag beviljas för resor till och från arbetet; det innebär i praktikn att den högre in-

43 komsttagaren får sina spårvagnsresor till hälften ersatta, under det att den mindre inkomsttagaren själv får bära 90 å 100 % av denna utgift.' Det bör slutligen framhållas, att behovet av en snar reform — framför allt givetvis när det gäller den majoritet av akademikerna, som är skuldsatt vid inträdet i förvärvslivet —• är så stort, att det vore synnerligen betänkligt att låta den vila i avvaktan på en eventuell mera allmän översyn av reglerna om beskattningsåret, en utredning som med nödvändighet måste bli tidsödande.» Tjänstemännens Centralorganisation framhåller, att skillnaden mellan den investering i en immateriell förmögenhetstillgång, som en viss yrkesutbildning innebär, och investering i rörelse är endast hårfin. Liksom rörelseidkaren nedlägger ett visst kapital i sin rörelse, för vilket han senare äger åtnjuta avdrag i form av avskrivningar enligt en viss avskrivningsplan gällande för den tid under vilken kapitalet lämnar avkastning, borde även en studerande, som nedlagt visst kapital på en utbildning, äga åtnjuta avdrag för avskrivning av ifrågavarande investering under den tid denna lämnar avkastning d. v. s. formellt till pensionsålderns inträde. En följd aV detta betraktelsesätt är, att utbildningen såsom sådan i princip är att betrakta såsom förmögenhetsbeskattning. Med detta principiella betraktelsesätt blir skillnaden ur skattesynpunkt obefintlig mellan de fall, där den studerande för sin utbildning ådragit sig studieskuld och de fall, där den studerande på annat sätt — exempelvis genom ianspråktagande av eget kapital eller genom förvärvsarbete — finansierat sina studier. Motsvarande uppfattning då det gäller rörelseidkare, har vunnit beaktande i den nuvarande skattelagstiftningen. Tankegången kan åskådliggöras med ett exempel, där jämförelse sker mellan fyra olika personer A, B, C och D, av vilka A och B äro rörelseidkare, som i sin rörelse investerar ett visst kapital säg 15 000 kronor, och C och D äro studerande, som på sin utbildning nedlägger samma belopp. A och C förutsattes finansiera sina investeringar genom eget kapital medan B och D upplånar det erforderliga beloppet. För närvarande kunna A och B d. v. s. rörelseidkarna, båda tillgodogöra sig avdrag i inkomstbeskattningen för det i rörelsen nedlagda kapitalet enligt en avskrivningsplan, som leder till att A:s och B:s förmögenhetsställning vid tidpunkten för investeringens fulla utnyttjande är densamma som vid periodens början. Situationen vid periodens slut är sålunda att A:s förmögenhetsställning är -4- 15 000 kronor medan B, som hade upplånat det erforderliga kapitalet, vid denna tidpunkt har återbetalat detta och kommit till sin ursprungliga utgångsställning ± 0. Både A och B ha sålunda kunnat åtnjuta avdrag vid inkomstbeskattningen för de årliga belopp som erfordrats för att vid tidsperiodens slut kunna vara i samma förmögenhetsställning som vid tidsperiodens början. Det finns inga skäl som tala för att C och D, d. v. s. den studerande, som finansierat sina studier genom eget kapital resp. upplånat, skall behandlas inbördes olika i skattehänseende. B:s ställning är helt jämförbar med A:s medan D:s ställning tillfullo överensstämmer med B:s. Betraktar m a n sålunda studiekostnaderna som en investering synes sålunda avdragsrätt böra tillkomma alla studerande oberoende av hur studierna finansierats.

44 Till samma resultat kommer m a n om m a n utgår ifrån att skatten skall uttagas efter förmåga. Visserligen synes härvid den studerande, som k u n nat genomföra sin utbildning utan att ådraga sig studieskuld, efter utbildningens slutförande böra ha en större skatteförmåga än den som finansierat studierna genom lån, men ett sådant bedömande av skatteförmågan förutsätter att man bortser från det förhållandet att skatteförmågan för den som finansierat studierna genom egna medel måste ses mot bakgrunden av m ö j ligheterna att efter studiernas avslutande åter bygga upp det ianspråktagna kapitalet. Även andra grunder, som motiverat avdragsrätt för studiekostnader, h a i diskussionerna framförts. Det kan här erinras om jämställandet av utbildning och pensionsförsäkring, en jämförelse som emellertid måste anses vara haltande bl. a. av det skälet att det för pensionsförsäkring väsentliga riskmomentet icke återfinnes i fråga om utbildningen. Den väsentliga delen av studiekostnaderna utgöres i flertalet fall av levnadskostnader d. v. s. utgifter för mat, kläder, bostad m. m. I den nuvarande skattelagstiftningen äga alla inkomsttagare åtnjuta särskilt avdrag för de absolut nödvändiga levnadskostnaderna i form av ortsavdrag. Om den studerande under studietiden åtnjutit inkomster i egentlig mening av något slag är det rimligt att vederbörande icke i samma utsträckning som en annan studerande, vilken icke haft inkomster under studietiden, efter studiernas avslutande får göra avdrag vid inkomstbeskattningen för studiekostnader enär han redan under studietiden — i den mån som inkomsten icke överstiger ortsavdragets belopp — redan kunnat tillgodogöra sig skattebefrielse i form av ortsavdrag för viss del av de för studierna erforderliga medlen. I vad avser rätten att erhålla avdrag för amortering på studiekostnad bör sålunda i detta fall summan för studiekostnaderna minskas med summan av de årliga intäkterna under studietiden dock högst motsvarande ortsavdragsbeloppet. Därest avdragsrätt för givaren av periodiskt understöd för annans uppfostran eller utbildning införes och understödet inkomstbeskattas hos mottagaren, bör givetvis sådan inkomst i princip behandlas på samma sätt som inkomst av förvärvsarbete vid bedömandet av den studiekostnad, för vilken avdrag skall åtnjutas. Vidare bör observeras, att studerande, som till större eller mindre del finansierat sina studier genom stipendier, vilka icke behandlas såsom skattepliktig inkomst, givetvis icke bör åtnjuta avdrag för hela studiekostnaden — beloppet bör här minskas med under studietiden åtnjutna stipendier. De reduktioner i de totala studiekostnaderna, vilka här ovan omnämnts, medföra att det taxeringsmässiga tillvägagångssättet vid avdrag för amorteringar av studiekostnaderna blir komplicerat. För ett rätt bedömande av det belopp, för vilket en viss person skall äga göra avdrag, måste taxeringsmyndigheterna äga kännedom om vederbörandes inkomstförhållanden under studietiden, som kanske ligger relativt långt tillbaka i tiden. Av denna anledning synes det vara nödvändigt att göra vissa modifikationer i den principiella uppläggning av avdragsrätten som ovan skisserats. Avdragsrät-

45 ten knytes principiellt till förekomsten av studieskuld. Det skall därvid vara fråga om studieskuld som beviljats eller godkänts av en statlig myndighet, förslagsvis Statens Garantilånenämnd. Det skulle därvid ankomma på Garantilånenämnden att undersöka vederbörandes inkomstförhållanden under studietiden, vilket möj liggöres genom att den sökande till ansökningshandlingarna har att foga debetsedlarna för studieåren. I den m å n som den sökande haft inkomster (även stipendier) bör den lånesumma, som i princip står till förfogande för viss utbildning, reduceras härmed i enlighet med vad som ovan anförts. Därest den studerande ådragit sig studieskulder utöver det så erhållna beloppet k u n n a visserligen även dessa täckas genom statliga lån men dock icke i en sådan form att de berättiga till avdragsrätt vid inkomstbeskattningen. Vid beskattningsårets slut lämnas uppgift till låntagaren och taxeringsmyndigheterna om det under året amorterade beloppet på sådant studielån för vilket avdragsrätt beviljats. På det sätt som här skisserats erhålles sålunda en relativt enkel kontrollapparat som omöjliggör, att en studerande kan tillgodogöra sig dubbel avdragsrätt för det belopp, som erfordras för studiernas genomförande. Vid beviljandet av studielån skall någon prövning av sökandens förmögenhetsställning icke ske. Därmed möjliggöres att den studerande, som har eget kapital och därför icke är tvingad att ådraga sig studieskuld, trots detta k a n erhålla statliga garantilån på samma sätt som övriga studerande och sålunda härigenom även komma i åtnjutande av avdragsrätt vid beskattningen. Det h a r i det föregående redan antytts att det för genomförande av ifrågavarande avdragsrätt blir nödvändigt att för varje examen schablonmässigt ange en normal studiekostnad, för vilken avdrag skall erhållas. Något större problem behöver beräknandet av de normala studiekostnaderna för olika examina och utbildningslinjer icke innebära. Svårigheten ligger i att ange vilka examina och utbildningslinjer som skall komma i fråga. Något försök att uppställa en katalog i detta avseende skall här icke göras. Avgränsningen bör ske mot bakgrunden av att syftemålet med avdragsrätten bör vara att medge lättnader för sådana studerande, som genomgått längre utbildning och för vilka studiekostnaderna varit av mera avsevärt slag. Avdragsrätten bör vidare begränsas till kostnader för studier, som lett till viss yrkesutbildning. Härav följer att Statens Garantilånenämnds verksamhet måste utvidgas att inte — som för närvarande — endast omfatta i huvudsak akademiska studier utan även all annan utbildning av ifrågvarande slag.

Kap. 5.

K o m m i t t é n s förslag

Såsom framgår av redogörelsen i kap. 3 har från statens sida vidtagits omfattande åtgärder i syfte att undanröja de hinder av ekonomisk natur, som hittills hindrat den obemedlade och mindre bemedlade ungdomen från att utnyttja möjligheterna till att ernå högre utbildning. Staten har sålunda

46 utbyggt stipendieväsendet samt underlättat möjligheterna för studiebegåvade ungdomar att erhålla lån. Av de å senare tid vidtagna statliga åtgärderna torde den, som innebär ökade kreditmöjligheter för studerande ungdom utan tvivel vara den mest betydelsefulla och den som torde komma att medföra de mest genomgripande verkningarna. Genom införandet av garantilånen till studerande torde nämligen möjligheterna för obemedlade och mindre bemedlade ungdomar att nå den högre utbildningen väsentligen ökas. E n konsekvens av att statens stödåtgärder i huvudsak innebära ett underlättande av möjligheterna för den studerande ungdomen att erhålla lån torde emellertid bliva, att utövarna av sådana yrken, vilka kräva akademisk eller därmed jämförlig examen, i ännu högre grad än tidigare komma att belastas av studieskulder. De obemedlade och mindre bemedlade ungdomar, som nu beredas tillfälle att utbilda sig till sådana yrken, komma uppenbarligen att utgöra en större andel av dessa yrkesgrupper än tidigare. Man torde även k u n n a vänta, att föräldrar i sådana inkomstlägen, att de med mer eller mindre kännbara inskränkningar i den egna standarden, skulle k u n n a bidraga till barnens uppfostran, hädanefter i större utsträckning låta b a r n e n laga lån till bekostande av studierna. Enligt kommitténs mening torde m a n alltså kunna beräkna, att studieskuldernas procentuella andel av samtliga studiekostnader kommer att avsevärt öka samt att studieskulderna i stor utsträckning komma att belasta personer, som komma från sådan ekonomisk miljö att de endast i undanlagsfall kunna vänta hjälp från exempelvis föräldrar till skuldernas gäldande. Frågan om möjligheterna att underlätta amortering av studieskulder genom skattelindring synes således genom de statliga stödåtgärderna hava ytterligare ökat i aktualitet. Det torde vara obestridligt, att en skattskyldig, vars skulder överstiga tillgångarna och därför av sin inkomst måste undantaga visst belopp för avbetalning av skuld, har mindre skatteförmåga än en person med lika stor inkomst, som han fritt kan förfoga över i dess helhet. En skuldsatt skattskyldig, som har en beskattningsbar inkomst å 12 000 kronor efter avdrag för gäldränta och en skuldfri skattskyldig, som har lika stor beskattningsbar inkomst, som den förre, få emellertid båda betala lika stor inkomstskatt oavsett hur. stor del av sin inkomst den skuldsatte skattskyldige måste avstå till skuldavbetalningar. Det kan erinras om att den sammanlagda skatten blir lika stor för de båda skattskyldiga även om den skuldsatte har en skuld å 30 000 kronor och den skuldfrie en behållen förmögenhet å samma belopp. Det skulle måhända därför kunna anses, att skatteförmågeprincipen konsekvent genomförd borde medföra, att vid beskattningen hänsyn toges till skuldavbetalningar i sådana fall, då den skattskyldige har negativ förmögenhet, d. v. s. då skulderna överstiga tillgångarna. Gällande rätt tager emellertid icke hänsyn till att en skuldsatt skattskyldig faktiskt befinner sig i ett ekonomiskt sämre läge och har sämre skatteförmåga än en skattskyldig utan skulder. I detta avseende göres icke någon skillnad mellan den, som åsamkat sig skulder för att förskaffa sig utbildning, och annan skuldsatt person. Övervägande skäl tala utan tvivel mot att vid taxering för inkomst

47 införa en generell avdragsrätt för avbetalning å skuld. En dylik avdragsrätt torde nämligen leda till icke godtagbara konsekvenser, därest den icke vore förenad med skatteplikt för lånade medel. I annat fall skulle exempelvis en person kunna låna medel för bestridande av utgifter, som hava lyxkaraktär samt därefter erhålla lindring i beskattningen, då skulden avbetalades. Att beskatta upplånade medel som inkomst torde emellertid av flera skäl icke på allvar kunna ifrågasättas. Kommittén erinrar om, att i tidigare skattelagstiftning (jfr kap. 1 s. 10) »stark skuldsättning» kunde åberopas såsom skäl för skattelindring i form av extra avdrag för ömmande omständigheter samt de skäl, som föranledde att bestämmelsen icke medtogs i 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt samt i senare skatteförfattningar. Såsom kommittén framhållit synas övervägande skäl tala mot att vid beskattningen taga hänsyn till sådan minskning i skatteförmågan, som sker genom avbetalningar å lån i allmänhet. Då problemet om hänsynstagande vid beskattningen till studieskulder nu upptages till behandling, uppställer sig därför frågan, om studieskulder intaga en sådan särställning i förhållande till andra skulder, att denna kan motivera ett speciellt hänsynstagande till den genom avbetalning å studieskulder minskade skatteförmågan. Såsom skäl för en speciell behandling av studieskulder har framhållits, att det sparande, som sker genom avbetalning å studieskulder är ett tvångssparande, som medför att den skattskyldige måste eftersätta vitala behov till förmån för skuldavbetalningen. Detta tvångssparande kan försena familjebildning o. s. v. Vidare anföres, att sparandet genom avbetalning å studieskulder endast innebär en minskning av den negativa förmögenheten. Enligt kommitténs mening är emellertid det nu anförda icke något speciellt utmärkande för studieskulder utan torde i mer eller mindre hög grad vara tillämpligt på alla slags skulder, som avse lånat, konsumerat kapital. Å andra sidan kan anföras att studielån i regel skilja sig från andra konsumtionslån därutinnan, att studielånen använts för ändamål, som ur samhällets synpunkt äro värdefulla och nödvändiga. Därest icke möjligheten funnes att genom lån finansiera studierna, skulle nämligen tillträdet, i varje fall till högre utbildning, huvudsakligen vara öppet endast för ungdom ur de burgnare samhällsklasserna och för sådana studerande, som äro i stånd att försörja sig genom eget arbete under studietiden. De åtgärder, som staten framförallt under senare tid vidtagit för att underlätta för den studerande ungdomen att erhålla studielån synas tala för att detta skäl skulle vara bärande. Samhället har å andra sidan å åtskilliga andra områden genom långivning stött verksamhet av olika slag. Erinras må endast orn statens kreditgivning vid bostadsbyggande, bosättningslån m. m. Ej heller senast angivna skäl synes därför enligt kommitténs mening vara tillräckligt för en särbehandling av studieskulder i beskattningshänseende. Vid behandling av denna fråga förtjänar enligt kommitténs mening följande synpunkter större beaktande. En skattskyldig, som nedlagt kapital i sådan utbildning, som avser att bibringa honom kunskaper för framtida an-

48 vändning i viss förvärvsverksamhet, har härigenom verkställt en investering i en immateriell tillgång med begränsad ekonomisk varaktighetstid nämligen den tidsperiod, varunder den skattskyldiges arbetsförmåga varar. En sådan skattskyldig måste i lika hög grad som exempelvis en rörelseidkare, vilken nedlägger kapital i maskiner och inventarier, anses hava investerat detta kapital i en förvärvskälla och följaktligen vara berättigad att vid taxering för inkomst av denna förvärvskälla åtnjuta värdeminskningsavdrag så avpassade, att anskaffningskostnaden för den immateriella tillgång, hans kunskaper och färdigheter utgöra, blir till fullo avskriven under den tidsperiod, tillgången kan utnyttjas i förvärvskällan. Det föreligger således en i beskattningshänseende betydelsefull olikhet mellan studielån och andra konsumtionslån. Studielånen äro till skillnad från andra konsumtionslån att anse som investeringskostnader i en förvärvskälla och utbildningen som en anläggningstillgång med begränsad ekonomisk varaktighet. Gentemot detta resonemang kan invändas, att det allmänna tillhandahåller anordningar utan vilka det praktiskt taget skulle vara omöjligt för den enskilde att erhålla sin utbildning. Härigenom skulle det allmänna hava bidragit så mycket till den enskildes utbildning, att den i det föregående gjorda jämförelsen icke skulle vara hållbar. Invändningen är riktig så tillvida att den i utbildningen nedlagda investeringen får sägas härflyta från två håll, nämligen från det allmänna och från den enskilde. Den omständigheten, att även det allmänna gjort en investering i utbildningen, k a n emellertid enligt kommitténs mening icke åberopas såsom skäl för att den investering, som den enskilde gjort, icke skall få avdragas på samma sätt exempelvis som en rörelseidkares investering. Rent teoretiskt finnes fog för det betraktelsesättet, att varje samhällsnyttig individ är att anse såsom en tillgång med visst ekonomiskt värde och begränsad ekonomisk varaktighetstid. Detta värde har icke kunnat skapas utan investeringar i form av kostnader för underhåll och uppfostran under uppväxttiden. I den m å n dessa investeringar icke avsett särskild utbildning för viss inkomstgivande verksamhet utan allenast äro av sådan grundläggande natur, som kommer varje arbetsför person tillgodo, kan dock självfallet av flera skäl någon avdragsrätt icke komma i fråga. De investeringar, som kunna tänkas vinna beaktande, måste inskränkas till härutöver nedlagda kostnader, vilka avse utbildning för sådant arbete, som regelmässigt icke utan särskild utbildning k a n utföras. Kommittén återkommer till denna fråga i det följande men vill förutskicka, att därest vid beskattningen hänsyn till studiekostnader genom medgivande av skattefria avdrag i en eller annan form över huvud taget skall tagas, torde av praktiska skäl endast kostnader för relativt kvalificerad utbildning kunna komma i fråga. Åtminstone under den första tid, ett dylikt avdragssystem skulle tillämpas, torde det bliva nödvändigt att i detta avseende starkt begränsa dess räckvidd. Verkan av den olika behandlingen i beskattningshänsende av investering i utbildning och investering i tillgångar för stadigvarande bruk i rörelse

49 torde böra klargöras genom några exempel. Med investering i utbildning och utbildnings anskaffningsvärde förstås i det följande endast den enskildes kostnader för utbildningen. Exemplen utgå från att de skattskyldiga, mellan vilka jämförelse göres, äro berättigade till lika stora ortsavdrag, och för att förenkla beräkningen antages, att den beskattningsbara inkomsten uppgår till samma belopp vid den kommunala som den statliga beskattningen samt att kommunal inkomstskatt uttages efter 10 kronor per skattekrona. I det första exemplet antages att A och B ärva vardera 20 000 kronor och att A investerar sitt arv i maskiner och inventarier och B använder sitt arv för utbildning. Såväl de materiella tillgångarna som utbildningen antagas k u n n a ekonomiskt utnyttjas under 30 år. Den beskattningsbara inkomsten förutsattes under 30-årsperioden uppgå till 13 330 kronor för A, vilken erhåller avdrag för värdeminskning å maskiner och inventarier med 667 kronor om året, och till 14 000 kronor för B. Under 30-årsperioden kommer således A att erlägga skatt med sammanlagt 112 062 kronor och B med sammanlagt 119 700 kronor. B har sålunda betalat 7 638 kronor mer i skatt än A. Den immateriella tillgång, i vilken B nedlagt sitt arv, har emellertid vid 30-årsperiodens utgång lika väl som A:s maskiner och inventarier förlorat sitt värde. Om de materiella tillgångarna i stället antagas hava en varaktighetstid av 10 år, ger en jämförelse, därest övriga förhållanden antagas vara lika med de i förra exemplet, följande resultat. A erhåller avdrag för värdeminskning med 2 000 kronor om året och hans beskattningsbara inkomst blir följaktligen 12 000 kronor. Under 30-årsperioden kommer A därför att erlägga skatt endast med 96 900 kronor, d. v. s. med 22 800 kronor lägre belopp än B. Vid 30-årsperiodens utgång äro även i detta fall såväl de materiella som de immateriella tillgångarna ekonomiskt värdelösa. A har visserligen efter varje tioårsperiods utgång nödgats verkställa ersättningsanskaffningar, vilka i förevarande exempel antagas hava dragit en kostnad av 20 000 kronor vid vardera tillfället — penningvärdet förutsattes sålunda i detta sammanhang vara oförändrat under 30-årsperioden — men dessa belopp hava på grund av rätten till avdrag för värdeminskning kunnat skattefritt sparas under dessa perioder. A har därigenom beretts tillfälle att vid utgången av 30-årsperioden hava sitt arv kvar ograverat men B icke. Detta gäller givetvis även beträffande det förra exemplet. Det anförda torde visa, att en investering i en sådan immateriell tillgång, som utbildning utgör, i beskattningshänseende är avsevärt mera ogynnsamt behandlad än investering i sådana tillgångar, å vilkas anskaffningsvärde avdrag för värdeminskning medgives. Den, som investerat kapital i utbildning, kan alltså närmast jämföras med en rörelseidkare, som berövas rätten till avdrag för värdeminskning eller en jordbrukare som berövas rätten till avdrag för ersättningsanskaffning. I realiteten blir B ännu oförmånligare behandlad i beskattningshänseende än som framgår av exemplen. A får nämligen tillgodogöra sig flera orts4—517021.

50 avdrag under sin livstid än B, eftersom A normalt utövar förvärvsverksamhet av något slag även under de år B på grund av sina studier är förhindrad att skaffa sig inkomst. Mot den sålunda gjorda jämförelsen mellan, å ena sidan, rörelseidkaren och, å andra sidan, den som verkställt investering i högre utbildning, kan emellertid invändas, att medan den förre för åtnjutande och bibehållande av inkomsten från sin förvärvskälla regelmässigt nödgas vidkännas vissa utgifter, ägnade att vidmakthålla värdet å hans investering, den senare allenast under förutsättning att studiekostnaderna bestritts av lånade medel kan anses befinna sig i en sådan situation, att hans skatteförmåga genom likaledes nödvändiga utgifter, om ock av annan karaktär, blir i s a m m a utsträckning som rörelseidkarens reducerad. Sålunda måste en rörelseidkare, som nedlagt kapital i sin förvärvskälla, även om detta förvärvats genom arv, för inkomstens bibehållande vidkännas utgifter för ersättningsanskaffning av de för arvet förvärvade tillgångarna allt efter som de förbrukas. Dessa för honom nödvändiga utgifter för inkomstens bibehållande nedbringa hans skattepliktiga inkomst och han beredes därigenom möjlighet att bibehålla arvet ograverat. Den som nedlagt sitt arv i utbildning har däremot förvärvat en immateriell tillgång, som under hela den tid hans arbetsförmåga varar, är inkomstbringande utan att han i regel behöver nedlägga nämnvärda ytterligare kostnader å denna, men den blir därefter värdelös. För den som nedlagt ärvt kapital i utbildning föreligger i regel med hänsyn till att ifrågavarande medborgargrupp i allmänhet ordnar sin ålderdomsförsörjning genom pensionering däremot intet tvingande behov att vid slutet av den immateriella tillgångens varaktighetstid, d. v. s. då arbetsförmågan upphört, hava sparat ett mot studiekostnaden svarande belopp. Om frågan betraktas ur den för beskattningssystemet grundläggande synpunkten »skatt efter förmåga» kommer man således till det resultatet, att det icke föreligger samma skäl att medgiva den, som nedlagt ärvt kapital i utbildning, avdrag för amortering å studiekostnader, som att medgiva rörelseidkaren avdrag för värdeminskning och därmed för ersättningsanskaffning av de i rörelsen nedlagda tillgångarna, även om dessa inköpts för ärvda medel. Om den ovanstående jämförelsen fullföljes till att avse det fall, att såväl de i rörelsen nedlagda tillgångarna som utbildningen förvärvats genom lånade medel, skulle rörelseidkarens förmögenhetsställning vid den i exemplet antagna 30-årsperiodens slut bliva ± 0, om han genom ersättningsanskaffningar bibehåller tillgångarna vid oförändrat värde men icke verkställer någon skuldamortering eller skaffar sig ytterligare tillgångar utan använder viss del av inkomsten till exempelvis betalning av pensionsavgifter. Den som nedlagt upplånat kapital i utbildning, skulle däremot, om han liksom rörelseidkaren underlåter skuldamortering och ej heller sparar medel för annat ändamål än pensionering, vid 30-årsperiodens slut ha en negativ förmögenhet, motsvarande den ursprungliga studieskulden. Enligt såväl investeringslinjen som med tillämpning av principen om skatt efter förmåga kommer man således till det resultatet, att det föreligger skäl med-

51 giva den skuldsatte studeranden rätt till avdrag vid taxering för amortering av studieskulder men självfallet icke att bevilja den skuldsatte rörelseidkaren såväl avdrag för kostnader för vidmakthållande av de i rörelsen nedlagda tillgångarnas värde som avdrag för amortering av i rörelsen nedlagt lånat kapital. Om man konsekvent följer investeringslinjen, borde principiellt avdrag medgivas för hela anskaffningsvärdet å utbildningen. Så skulle exempelvis en teologie kandidat få göra avskrivningar på ett belopp av omkring 17 000 kronor, en juris kandidat på omkring 22 500 kronor o. s. v. (jfr tabell kap. 2 s. 15). I förhållande till andra skattskyldiga skulle detta innebära, att den som investerat eget kapital i utbildning, i beskattningshänseende skulle bliva likställd med skattskyldig, som investerat eget kapital i rörelse, även i det avseendet att han skattefritt finge återställa det i utbildning investerade egna kapitalet. Den skuldsatte studeranden skulle i realiteten få avdrag för amortering å studieskulderna och skulle, såsom av det senast anförda exemplet framgår, vid den antagna 30-årsperiodens slut beredas möjlighet att liksom den i samma exempel avsedde rörelseidkaren uppbringa sin förmögenhetsställning till ± 0 och således bliva likställd med en rörelseidkare, som investerat lånat kapital i rörelsen. Rent teoretiskt skulle problemet om studiekostnaders behandling i beskattningshänseende kunna tänkas lösas genom att låta var och en som genomgått viss utbildning få tillgodoräkna sig ett visst avskrivningsunderlag, avvägt med hänsyn till utbildningens genomsnittliga kostnad. Fördelarna med en sådan lösning äro uppenbara. Man slipper ett vidlyftigt utredningsförfarande, enär det endast behöver fastslås, att en viss utbildningsform berättigar till ett visst avskrivningsunderlag. Gentemot detta resonemang kan emellertid invändas, att studier kunna finansieras på sådant sätt, att den skattskyldige icke kan anses hava investerat något kapital, för vilket han bör vara berättigad till något avdrag, exempelvis skattefria stipendier. Om denna lösning icke kan anses godtagbar återstår att undersöka i vad mån det är möjligt att genomföra avdrag för den studerandes verkliga investeringskostnader. Det faktum, att en studerande i regel anlitar ett flertal olika sätt att finansiera sina studier torde medföra, att en lösning enligt denna linje måste bliva ganska komplicerad. För att vinna överskådlighet torde det vara nödvändigt att undersöka de olika sätt, på vilka studier kunna finansieras. Man torde därvid kunna räkna med att följande metoder komma till användning: 1. Inkomst genom eget arbete vid sidan av studier; 2. Makes inkomst; 3. Avkastning av eget kapital; 4. Periodiskt understöd (här förutsattes avdragsrätt för givaren och skatteplikt för mottagaren); 5. Underhåll i hemmet; 6. Gåvor (återbetalningsfria lån, förtida arv, periodiskt understöd enligt gällande r ä t t ) ; 7. Eget kapital;

52 8. Lån; 9. Stipendier. Vid bedömande av frågan när kapital skall anses investerat i utbildning, så att värdeminskningsavdrag skall anses berättigat, erinrar kommittén om, att beträffande exempelvis maskiner och inventarier i rörelse avdrag för värdeminskning medgives, oavsett hur det i tillgångarna nedlagda kapitalet anskaffats, såvida det icke är bidrag av allmänna medel, som investerats. Följes denna princip kominer man till att alla investeringar i utbildning utom skattefria stipendier skulle konstituera avdragsrätt. Av naturliga skäl utgöras studiekostnaderna till övervägande delen av utgifter för kost, bostad och dylikt, d. v. s. utgifter som äro hänförliga till levnadskostnader. För dylika utgifter får vid beräkning av inkomst av särskild förvärvskälla avdrag ej göras. Enligt kommitténs mening utgör denna omständighet i och för sig icke något hinder för införande av en avdragsrätt för studiekostnader, men den bör beaktas, då det gäller att taga ställning till vilka finansieringsmetoder, som skola anses konstituera avdragsrätt och hur stor del av gjorda investeringar, som skola få avdragas. Kommittén återkommer till denna fråga i det följande. I fråga om rätten till avdrag för värdeminskning å maskiner och inventarier m. m. spelar lönsamhet av den verksamhet, i vilken tillgångarna användas ingen roll. För avdragsrätten tillämpas enahanda principer, oavsett om verksamhetens avkastning är stor eller liten. Kommittén anser för sin del, att anledning saknas att anlägga andra synpunkter på investeringar, som gjorts i den immateriella tillgång, som utbildningen representerar. Då emellertid lönsamheten av högre utbildning i samband med den föreliggande frågans tidigare behandling varit under diskussion, anser sig kommittén böra ingå jämväl på detta spörsmål. Något bearbetat material, som kan giva säker ledning för ett bedömande av högre utbildnings lönsamhet finnes, såvitt kommittén har sig bekant, ännu icke. Kommittén kan i detta hänseende endast hänvisa till den redogörelse fil. lic. S. Moberg (se kap. 2 s. 17—26) lämnat angående vissa undersökningar rörande svenska studenters inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Av de i redogörelsen lämnade inkomstsiffrorna kan emellertid ej klart utläsas den verkliga lönsamheten av respektive utbildning, särskilt som dessa siffror avse sammanräknade nettoinkomsten av olika förvärvskällor. För att man skulle få en klar uppfattning om en akademisk eller därmed jämförlig examens ekonomiska lönsamhet skulle erfordras en kartläggning i de särskilda fallen med uppgifter avseende det antal år och med vilka belopp inkomst åtnjutes av den förvärvskälla, i vilken utbildningen kommer till användning, nedlagt kapital, försäkringar, som tecknats för att erhålla lån, samt behållen inkomst efter avdrag för skatter. Att en person med viss akademisk examen under ett antal år redovisar hög inkomst säger i och för sig ingenting om lönsamheten av denna examen. Ju mera kvalificerad och därigenom dyrbarare en examen är, ju högre inkomst kan m å h ä n d a beräknas genom den, men å andra sidan blir tiden för den ekonomiska användningen av densamma relativt kort och det starka skattetrycket särskilt känn-

53 bart. Moberg, anser sig kunna uttala »att en akademisk utbildning i det långa loppet betalt sig ganska väl med undantag för dem som avlagt lägre filosofisk examen och för dem som studerat utan att avlägga någon examen». Oavsett att vissa reservationer måste göras mot allmängiltigheten av Mobergs slutsats, anser kommittén i överensstämmelse med sin tidigare uttryckta uppfattning, att anledning saknas att vid bedömande av den föreliggande frågan — beräkningen av skatteunderlaget för inkomst, härflytande av högre utbildning — grunda ståndpunktstagandet på en jämförelse av lönsamheten av de studerandes, rörelseidkarnas och jordbrukarnas investeringar. Den högre eller lägre inkomsten av investeringarna blir beaktad vid skatteavvägningen därigenom, alt inkomsten — fastställd enligt grunder som anses giva det mest rättvisande underlaget för skatteberäkningen — belastas med skatt enligt de för de olika inkomstskikten gällande progressiva skattesatserna. Frågan om fastställande av rättvisande grunder för beräkningen av den taxerade inkomsten är följaktligen helt fristående från skatteavvägningen mellan olika inkomstskikt. Av vad kommittén förut anfört torde framgå, att skatteförmågan hos en inkomst, härflytande av högre utbildning, icke understiger skatteförmågan hos motsvarande inkomst av exempelvis affärsrörelse, vars utövande icke kräver sådan utbildning, enbart av den anledningen, att utbildningen dragit kostnader utan endast i den mån dessa kostnader bestritts av lånade medel, för vilka återbetalningsskyldighet åligger den skattskyldige. Enligt kommitténs mening skulle det vittna om ett alltför teoretiskt och verklighetsfrämmande samt realiter även mot skatteförmågeprincipen stridande betraktelsesätt att medgiva avdrag för amortering av studiekostnader, om den skattskyldige finansierat sina studier genom inkomst av eget arbete, makes inkomst, avkastning av eget kapital, periodiskt understöd, underhåll i hemmet, gåvor, eget kapital eller stipendier. Den skattskyldige kan icke rimligen göra anspråk på att genom skattefritt sparande få återställa dylikt, för studierna konsumerat kapital. Såsom av den tidigare gjorda jämförelsen mellan den skuldsatte rörelseidkaren och den skuldsatte studeranden framgår, är förhållandet helt annorlunda, då studiekostnaderna bestritts av lånade medel. I motsats till vad fallet regelmässigt är beträffande andra i särskild förvärvskälla nedlagda, lånade medel motsvaras studieskulderna icke av en tillgång som genom ersättningsanskaffning skattefritt k a n vidmakthållas vid sitt ursprungliga värde utan är vid tidpunkten för arbetsförmågans upphörande värdelös. På grund av denna omständighet är det enligt kommitténs mening till fullo motiverat att giva studieskulder en annan skatterättslig behandling än den, som regelmässigt tillkommer andra i förvärvskällor nedlagda upplånade medel. Det är ock på grund av denna omständighet, som det icke står i god överensstämmelse med skatteförmågeprincipen att vägra avdrag för en sådan nödvändig utgift för förvärvande av den från utbildningen härflytande inkomsten som amortering av studieskulder. Den studerande kan nämligen icke, i motsats till den i det ovan anförda exemplet avsedde rörelseidkaren, under-

54 låta amortering och inskränka sig till att skattefritt vidmakthålla värdet av vissa tillgångar. Slutligen må erinras, att nödvändiga studieskulder för utbildning uppenbarligen äro i beskattningshänseende artskilda från andra konsumtionsskulder därigenom, att det upplånade kapitalet investerats i en förvärvskälla. Kommittén anser av ovan anförda skäl, att å studieskulder amorterade belopp böra hänföras till i beskattningsavseende avdragsgilla utgifter i särskild förvärvskälla. För ytterligare belysning av frågan vill kommittén redovisa resultatet av nedan angivna utredningar. 1941 års befolkningsutredning lämnar i betänkande om akademikernas amorteringsproblem 1 en redogörelse beträffande erfarenheterna av den statliga kreditgivningen genom räntefria studielån åt akademiker m. m. Utredningen framhåller, att under 22-årsperioden 1919—1940 har utdelats lån till 1 136 akademiker. Av dessa voro mer än 2/3 studerande vid universiteten och fria högskolor och de övriga studerande vid fackhögskolor. Det under perioden utlånade beloppet uppgick till 4 415 425 kronor eller i medeltal 3 884 kronor per person. Vid undersökningen av hur återbetalningen av de utlämnade 1 136 lånen verkställts fram till den 1 januari 1945 visade det sig, att nära hälften eller 534 lån hade helt återbetalats, medan återstående 602 lån ännu icke guldits, varav 141 icke till någon del. Beträffande de återbetalda lånen hade betalningen med få undantag skett inom föreskriven tid. Den genomsnittliga amorteringstiden för dessa 534 lån utgjorde 8\A år. Endast 3 låntagare hade behövt längre tid än 15 år för att avbörda sig studieskulderna, medan ytterligare 60 hade behövt 11 år eller mera. Av de 141 lån, som icke till någon del betalts, voro vid undersökningstillfället 58 sådana lån, för vilka första amorteringen skulle erläggas 1945. Antalet låntagare, som 15 år eller mera efter det amorteringarna skulle påbörjas icke slutgiltigt likviderat studielånen, utgjorde 28, av vilka emellertid 5 avlidit. Av de återstående 23 hade 8 icke till någon del avbetalat studielånen. Av låntagarna hade ungefär en tredjedel eller 380 stycken begärt och erhållit uppskov under ungefär 3 år med amortering av lån. Det stora antalet beviljade uppskov bör ses mot bakgrunden av att amorteringstiden före år 1937 var bestämd till högst 10 år. Efter den detta år genomförda förlängningen till 15 år har antalet uppskovsansökningar väsentligt nedgått. Anledningarna till att uppskov begärts hade varit åtskilliga. De vanligast förekommande voro inkallelser till militärtjänstgöring 71 fall, fortsatta studier 59 fall, låg lön efter examen 55 fall, familjebildning 40 fall och arbetslöshet i 23 fall. ' De belopp, som utlämnats till låntagarna i form av räntefria studielån voro förhållandevis små. Det fanns därför grundad anledning antaga, att dessa belopp endast delvis täckt studiekostnaderna, vilka alltså i många fall måst finansieras med ytterligare upplåning. 1

SOU 1945 :5L s. 23 o. f.

55 I syfte att belysa detta tillställdes samtliga låntagare ett frågeformulär, som besvarades av 700 låntagare eller 63 %. Skuldsättningens fördelning på statens räntefria studielån respektive andra studielån förhöll sig för de 700 akademiker, som besvarat enquéten, sålunda: U^„A. Kronor

Medeltal . kronor

Statens räntefria studielån 2 785 253 3 979 Övriga studielån 4 734 633 6 754 Samtliga lån 7 519 886 10 743 De lån, utöver statens räntefria studielån, som dessa akademiker varit nödsakade upptaga uppgingo sålunda till belopp, som väsentligt överstego de utlämnade räntefria lånen. Sammanlagt 615 studerande eller 87,9 % av samtliga som besvarat enquéten hade upptagit lån utöver de räntefria studielånen med belopp varierande mellan 100 och 42 000 kronor. Endast 85 personer hade fullföljt studierna u t a n andra lån, av dessa hade många haft förvärvsarbete och andra bott i hemmet under studietiden, andra åter hade fått hjälp av släktingar. 297 akademiker av de 700, som besvarat enquéten, d. v. s. 42 %, hade meddelat, att de upprättade amorteringsplanerna kunnat följas. 44 hade uppgivit, att amorteringsplan icke funnes och 13 att amorteringen icke påbörjats. Uppgifter saknades från 39 personer och 85 personer hade som tidigare uppgivits inga andra skulder än de räntefria studielånen. Återstoden, 222 personer, d. v. s. 31,7 % av samtliga svar, hade förklarat sig icke kunna fullgöra amorteringarna i enlighet med upprättade planer. Orsaken härtill hade uppgivits vara desamma som beträffande de räntefria studielånen. Rörande sin årsinkomst hade 634 låntagare lämnat uppgift. Deras medianinkomst var 10 541 kronor. Inkomsterna uppvisade emellertid avsevärda variationer. Sålunda saknade 13 låntagare inkomst, 29 låntagare hade under 4 000 kronor i årsinkomst, 42 låntagare hade under 5 000 kronor i årsinkomst, 57 låntagare hade under 6 000 kronor i årsinkomst och icke mindre än 288 av låntagarna hade inkomster mellan 8 000—13 000 kronor per år. Inkomsterna voro mycket varierande framför allt med hänsyn till utbildningskostnaderna. Sålunda hade civilingenjörer och tandläkare ett avsevärt högre löneläge än t. ex. lärare, präster och jurister. Den jämförelsevis höga medianinkomsten torde därför åtminstone delvis böra tillskrivas det förhållandevis stora antalet civilingenjörer och tandläkare, som ingick i undersökningen. I en bilaga till betänkandet framhålles avslutningsvis, att svaren på de utsända frågeformulären i många fall utgjorde ett beklämmande vittnesbörd om de svårigheter i ekonomiskt avseende som akademikerna hade att kämpa emot. Flera av de svarande hade lämnat en ingående beskrivning av sin i grunden förstörda ekonomi, som det kunde taga decennier att bringa i ordning. De här ovan återgivna synpunkterna torde bekräftas av den i kap. 2 s. 16 intagna tablån över studieskulderna i medeltal vid examen för per-

56 söner, som vid utgången av budgetåret 1947/48 beviljats statlig kreditgaranti. Med dessa siffror som bakgrund torde man knappast kunna åberopa den högre utbildningens lönsamhet som skäl mot avdragsrätt i sådana fall då utbildningen medfört skuldsättning. Först och främst torde den högre nominella inkomst, som akademiker och därmed jämförliga kunna erhålla, icke uppnås under de år amorteringarna på studieskulderna normalt äga rum. För det andra bör beaktas, att det även i relativt låga inkomstlagen rådande höga skattetrycket försvårar möjligheten att göra skuldavbetalningar. Det må vidare framhållas att de siffror som här återgivits hänföra sig till de ekonomiskt sämst lottade studerandena, de, som helt eller till stor del måst bestrida sina studiekostnader genom skuldsättning. Denna kategori torde, såsom kommittén tidigare framhållit, komma att avsevärt öka därigenom, att de statliga stödåtgärderna för den högre utbildningens demokratisering i huvudsak syfta att underlätta lånemöjligheterna för den studerande ungdomen. En stor del av det intellektuella medborgarskiktet kommer sålunda att bliva gäldbundet och få sin levnadsstandard nedpressad av skuldavbetalningar. Det torde vara lämpligt att med några exempel klargöra hur detta verkar i praktiken. Kommittén har som exempel valt en präst och en läroverkslärare såsom varande mest representativa ur den synpunkten, att inom dessa verksamhetsgrenar befordringsgången och inkomstförhållanden äro jämnast. Kommittén har under hand fått uppgifter om den genomsnittliga tiden för befordran m. m. av Sveriges yngre teologers förening samt av Sveriges yngre läroverkslärares riksförbund. Några mera ingående statistiska undersökningar ligga visserligen icke till grund för dessa uppgifter, men de torde med stor sannolikhet visa vad som kan anses såsom normalt. I båda exemplen antages att de skattskyldiga äro ogifta och bosatta i ortsgrupp III. Båda antagas hava bekostat hela studiekostnaden med lån och studieskulden vid examens avläggande beräknas för båda till 17 000 kronor, som skall amorteras med en tiondel om året. Kommunal inkomstskatt antages utgå efter 10 kronor per skattekrona. I exemplen tages icke hänsyn till pensionsavgifter och försäkringspremier hava beräknats till endast 200 kronor, varför vad som återstår till »levnadskostnader» blir något lägre än i exemplen. Examen antages i båda fallen hava avlagts vid utgången av ett år. /. Teol. kand. som ägnar sig åt prästerlig

verksamhet.

Under de första elva åren efter examen, som avlägges vid omkring 28 års ålder, torde följande månadsinkomster anses såsom normala för en teol. kand.: 1 /2 år till prästvigningen — 3 > ss pastorsadjunkt 645: — 3 > » » , ett ålderstillägg 665: — 3 » » kyrkoadjunkt, två > 850: — U/2 s » » > tre » 875: —

57 För enkelhetens skull har valts ett exempel, där vederbörande icke har några löneförmåner in natura utan i stället har ersättning för vivre. Sådan utgår med 2 400 kronor om året till pastorsadjunkt och med 3 840 kronor om året till kyrkoadjunkt. Det bör observeras att inkomstbeloppen avse dem, som utgå enligt nu gällande avlöningsbestämmelser. Beskattningsår Inkomster

(6 x 645) 3 670 (12 x 645) 7 740

7 740

1700 510 200 187 122 = 2 719

1700 459 200 579 714-80 = 3853

1700 408 200 584 721-20 = 3 613

3 887

4127 Utgifter: Amortering Räntor (3 %) Försäkringspremier Komm. inkomstskatt Statl. > Till »levnadskostnader>

6 Inkomster Utgifter: Amortering Räntor (3 %) Försäkringspremier Komm. inkomstskatt Statl. > Till >levnadskostnader>

(6x645 + 6x665)

7 860 (12 x 665) 7 980

7 980

1700 357 200 601 754-80 = 3 613

1700 306 200 618 783-60 = 3 608

1700 255 200 623 793-60 = 3 572

4 247

4 372

440S

9 Inkomster Utgifter: Amortering Räntor (3 %) Försäkringspremier Komm. inkomstskatt . . . Statl. > Till >levnadskostnader»

(6x665 + 6x850)

9 090

(12x850) 10 200

10 200

1700 204 200 739 1016-80 = 3 860 5 230

1700 153 200 855 1 240 = 4 148 6052

1700 102 200 860 1 276 = 4 138 6062

10 Inkomster Utgifter: Amortering Räntor (3 %) Försäkringspremier Komm. inkomstskatt . . . Statl. > Till »levnadskostnaden

(6x850 + 6x875) 10 350 1700 51 200 875 ] 310 = 4 136 6 214

10 500

200 901 1 366 = 2 467 8033

58 2. Fil. mag. som ägnar sig åt verksamhet

såsom

läroverkslärare.

Den för läroverkslärare normala befordringsgången under de elva åren efter fil. mag.-examen, som avlägges vid omkring 27 års ålder, kan antagas vara 2 år i Cg 21 med årlig lön av 8 880: — 2 » » Ce 21 » • > » 8880: — 1 > provar (årsarvode 2 000:—, till 3/4 av deltagarna därjämte ferielön å ungefär samma belopp) 4 000: — 3 år i Ce 24: 24 med årlig lön av 10 548: — 3 » » Ce 24:25 » » » » 11 184: — Beskattningsår

1 Inkomster Utgifter:

8 880

3 8 880

4 8 880

S880

1700 1700 1700 1700 459 408 510 357 200 200 200 200 698 693 703 688 921-40 == 4 019 930-40 == 3 982 941-20 == 3 947 952 = 3 912 4933 4 861 4898 Till levnadskostnader» 4968 Räntor (3 *) Försäkringspremier Komm. inkomstskatt . . Statl. »

4 000

10 548

10 548

10 548

1700 306 200 220 162-70 a = 2 589

1700 255 200 880 1302 = 4 337 6 211

1700 204 200 885 1312 = 4 301 6247

1700 153 200 890 1 3r>0 = 4 293 6 255

11 Utgifter: Räntor (3 %) Försäkringspremier . . . . Komm. inkomstskatt . . Statl. » Till »levnadskostnader»

1411 9

Utgifter: Amortering Räntor (3 %) Försäkringspremier . . . . Komm. inkomstskatt . . Statl. > Till »levnadskostnader»

11 184

1700 102 200 959 1500 =: 4 461 6 723

1700 51 200 966 1514 = 4 431 6 753

200 969 1522 = 2 691 8 493

Gentemot exemplen kan anföras, att de äro föga realistiska med hänsyn till att personer i dessa inkomstlägen och med så stora skulder i allmänhet försöka att få avbetala skulderna på längre sikt. Invändningen kan vara riktig. Det är ytterst sannolikt, att de göra så, men ännu mera sannolikt är

59 att de måste göra nya skulder för att klara amorteringarna på studieskulderna även om dessa betalas på längre sikt, detta särskilt om de bilda familj. Enligt kommitténs mening torde därför exemplen i stort sett giva en ganska god bild av de ekonomiska svårigheter en skuldsatt akademiker har att kämpa emot. Kommittén finner för sin del sålunda även starka billighetsskäl tala för att vid beskattningen hänsyn tages till den genom avbetalning å studieskuld minskade skatteförmågan i sådana fall, då den skattskyldige har negativ förmögenhet. Såsom kommittén anfört, bör förutsättningen för avdragsrätten vara, att den skattskyldige skaffat sig viss kvalificerad utbildning. Av de skäl, som föranlett kommittén att anse, att studieskuld skall kunna anses intaga en särställning i förhållande till andra lånade medel, som använts för konsumtion, följer, att en ytterligare förutsättning för avdragsrätten bör vara, att utbildningen kommer till användning i en förvärvskälla. Enligt kommitténs mening bör således avdraget för avskrivning å studieskuld bindas till den förvärvskälla, i vilken studieskulden är att anse som investering. För att detta villkor skall kunna upprätthållas bör avdrag icke medgivas med högre belopp än vad som återstår av den under förvärvskällan deklarerade inkomsten, sedan övriga utgifter i förvärvskällan fråndragits. Avdrag för underskott å förvärvskällan bör således icke till någon del omfatta amortering. Härigenom hindras den skattskyldige att göra avdrag för amortering från annan egen eller makes inkomst. I princip bör således för att amortering av studieskuld skall utgöra avdragsgill utgift i förvärvskälla krävas, att den genom studierna vunna utbildningen är nödvändig för intäkternas förvärvande. Enligt kommitténs mening skulle det emellertid leda till orimliga resultat om man alltför hårt höll på denna princip. Det kan sålunda enligt kommitténs mening icke vara rimligt att vägra en skattskyldig, helt eller delvis, avdrag för studiekostnader för en högre examen, därför att han efter examen valt en bana, för vilken en lägre examen varit tillräcklig. Om en skattskyldig med akademisk examen blir folkskollärare, bör han således enligt kommitténs mening vara berättigad till avdrag för studiekostnader lika väl som om han blivit läroverkslärare. Besvärliga gränsfall kunna emellertid uppkomma, eftersom utbildning i regel är till större eller mindre gagn, vilken förvärvsverksamhet den skattskyldige än väljer. Kommittén vill som sin ståndpunkt angiva, att så snart en skattskyldig ägnar sig åt en förvärvsverksamhet, som ligger i linje med den vunna utbildningen d. v. s. sådan förvärvsverksamhet, för vilken den skattskyldiges examen är till väsentligt gagn, böra studiekostnaderna betraktas som avdragsgilla. Kommittén har i det föregående icke direkt uttalat sig om, huruvida i detta sammanhang en person skall anses hava ernått högre utbildning, även om studierna icke avslutats med examen. Enligt kommitténs mening torde det, för att i utbildning nedlagda kostnader skola kunna behandlas som in-

vestering i förvärvskälla, av praktiska skäl bliva nödvändigt att fordra, att utbildningen avslutats med examen eller på därmed jämförligt sätt. Härigenom komma visserligen de personer, vilka avbryta sina studier, att utestängas från möjlighet till avdragsrätt. Denna nackdel torde icke kunna undvikas, om det skall bliva möjligt att bedöma, huruvida kostnad för utbildning är en nödvändig utgift för intäkternas förvärvande i viss förvärvsKälla eller skäligheten av i en utbildning nedlagda kostnader. Ett bindande av avdragsrätten vid förvärvskälla, på sätt kommittén ovan angivit, medför givetvis den konsekvensen, att om t. ex. en kvinna med avdragsgilla studieskulder gifter sig, kan hon icke utnyttja sin avdragsrätt, såvida hon icke fortsätter sin förvärvsverksamhet. Kommittén är medveten om, att redan bestämmelser innefattande denna ganska begränsade avdragsrätt, som kommittén anser sig kunna förorda, kunna bliva svårtillämpliga i gränsfallen. Skulle man frångå den linje kommittén tänkt sig och försöka taga hänsyn till alla fall av denna eller liknande art, torde bestämmelserna bliva så komplicerade, att de sannolikt icke skulle gå att tillämpa i praktiken. I princip borde enligt kommitténs mening alla studiekostnader vara avdragsgilla. Kommittén har emellertid på ovan anförda skäl kommit till det resultatet, att hänsyn till studiekostnader kan tagas endast i sådana fall, då studierna medfört skuldsättning för den skattskyldige och denne tillika har negativ förmögenhet. Det torde dock av praktiska skäl icke vara möjligt att medgiva avdragsrätt ens i alla de fall, då dessa båda förutsättningar äro för handen. Avdragsrätt för skuldamortering är självfallet starkast motiverad, då den skattskyldige därigenom medgives en något mera påtaglig skattelättnad d. v. s. i sådana fall, då denne påkostat sig en mera kvalificerad utbildning. Enligt kommitténs mening synes, åtminstone under den första tid systemet skall tillämpas, den enda praktiskt taget möjliga gränsdragningen vara, att endast kostnad efter avlagd studentexamen eller därmed jämförlig examen få tagas i beräkning vid bestämmande av avdragsgilla studiekostnader. Härigenom torde i stort sett skapas rättvisa mellan dem, som påkostat sig viss lägre utbildning och dem, som skaffat sig en sådan kvalificerad utbildning, som bör motivera avdragsrätt för avbetalning å studieskulder även om kommittén är väl medveten om, att i åtskilliga gränsfall avdragsrätt icke inträder, ehuru sådan skäligen borde medgivas. Enligt förordningen den 16 juni 1950 angående studielån med statlig kreditgaranti kan garantilån till studerande utlämnas till studerande vid universiteten i Uppsala och Lund, karolinska mediko-kirurgiska institutet, medicinska högskolan i Göteborg, Stockholms och Göteborgs högskolor, tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola, handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg, farmaceutiska institutet, veterinärhögskolan, skogshögskolan, socialinstituten, gymnastiska centralinstitutets gymnastiklärarlinje samt högre mejeritekniska avdelningen vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. Denna uppräkning ger viss ledning vid bedömande av vilka fall, som enligt kommitténs förslag inrymmas i systemet, men kan icke anses uttöm-

61 mande, sålunda synes exempelvis även folkskollärare böra komma i fråga. Kommittén anser, att en kartläggning av området bör ske genom riksskattenämnden i samråd med sakkunniga och förutsätter, att den ifrågavarande gränsdragningen i samband därmed och sedan erfarenheter rörande systemets praktiska tillämpning vunnits, blir föremål för förnyat övervägande. Även om såsom kommittén föreslår hänsynstagandet vid beskattningen till studiekostnader begränsas till att avse skulder för utbildning efter studentexamen, uppstå vissa problem i fråga om storleken av det belopp, som skall få avdragas. Enligt kommitténs mening kan man nämligen icke utan vidare godtaga alla skulder, som en skattskyldig med högre utbildning åsamkat sig efter studentexamen eller därmed jämförlig examen. Det bör m. a. o. endast vara verkliga studiekostnader, som böra komma i fråga till avdrag. Redan en teoretisk avgränsning torde emellertid stöta på mycket stora svårigheter, eftersom studiekostnaderna variera i de särskilda fallen, beroende på olika omständigheter såsom levnadsstandard, familjebildning o. s. v. Enligt kommitténs mening torde därför den enda praktiskt framkomliga vägen vara att införa en schablon, innebärande avdragsrätt för verkliga studieskulder, dock att avdragens summa icke får överstiga ett visst belopp. Såsom framgår av tabell s. 15 i kap. 2 uppgå genomsnittliga studiekostnaderna till olika belopp för olika examenstyper. Det vore därför i och för sig tänkbart att den övre gränsen för avdragsrätten bestämdes till olika belopp med hänsyn till examenstyp. Kommittén kan emellertid knappast finna rimligt, att exempelvis en jur. kand. skulle berättigas till större avdrag än en teol. kand., då enligt vad tabellen utvisar studietiden är lika lång för båda. Däremot skulle kommittén kunna finna motiverat, att den övre gränsen varierade med hänsyn till studietidens längd. Då det gäller att taga ställning till vilket belopp per studieår, som högst skall få avdragas, kan man icke helt bortse från att studiekostnaderna i väsentlig mån utgöra levnadskostnader. Å andra sidan bör beaktas att vid taxering hänsyn i viss mån tages till levnadskostnader genom ortsavdrag. En person som studerar på skuld kan i regel icke utnyttja denna förmån till någon del, eftersom han på grund av sina studier normalt icke har någon inkomst. Genom sin utbildning ernår en akademiker eller därmed jämförlig skattskyldig en inkomst, som synes ligga över den genomsnittliga inkomsten, men denna inkomst får i viss mån anses ackumulerad i det att den måste anses till någon del utgöra ersättning för de år den skattskyldige ägnat åt sin utbildning. Det borde då vara rimligt, att de ortsavdrag den skattskyldige skulle hava åtnjutit under studietiden, om han i stället ägnat sig åt förvärvsarbete, också ackumulerades. Om detta resonemang accepteras, borde den övre gränsen för avdragsrätten sättas så, att den åtminstone täckte ackumulerade ortsavdrag under studietiden. För ensamstående skattskyldig i ortsgrupp V uppgår det statliga ortsavdraget vid lägsta beskattningsbara inkomst till 2 000 kronor.

62 Med utgångspunkt från detta resonemang skulle den övre gränsen för avdragsrätt kunna bestämmas för varje studieriktning genom att multiplicera 2 000 kronor med genomsnittliga antalet studieår. Om genomsnittstiden för avläggande av t. ex. en juris kandidatexamen antages vara 5 år, skulle enligt denna beräkningsgrund den, som avlagt dylik examen bliva berättigad att göra avdrag för amorteringar å studieskuld med högst 10 000 kronor. Efterföljande tabell (sid. 63) torde giva viss ledning vid bedömande av hur en översta gräns kommer att verka i praktiken. Tabellen är hämtad ur bilaga till betänkande om akademikernas amorteringsproblem 1 och de undersökta fallen utgöras av sådana, som erhållit statens räntefria studielån, d. v. s. medellösa eller mindre bemedlade studerande med utpräglad studiebegåvning. Såsom framgår vid en jämförelse med tabellen torde en avdragsrätt beräknad efter ovan angivna norm tillgodose flertalet fall. Dock komma så många att erhålla avdrag endast för en del av studieskulden, att resultatet knappast kan anses tillfredsställande. En annan avsevärd nackdel av att bestämma den övre gränsen till allt för lågt belopp, bör dessutom framhållas. Om exempelvis en studerande varit nödsakad att helt bestrida studiekostnaderna med lån och därför lånat 3 000 kronor om året under 5 år, har han en studieskuld å 15 000 kronor — härvid har bortsetts från under studietiden eventuellt upplupna räntor. Av detta belopp skulle han enligt den skisserade schablonen endast få avdraga 10 000 kronor vid beskattningen. Om han däremot t. ex. underhållits av föräldrar i 2 år och endast behövt låna till sina studier under 3 år skulle hans skuldsumma stannat vid 9 0Ö0 kronor och hela beloppet skulle ha blivit avdragsgillt. Detta är en ojämnhet, som, om den ej helt kan elimineras, dock kan avsevärt minskas, om den övre gränsen fastställes till ett något högre belopp. Eftersom även andra skäl tala därför, anser kommittén, att det belopp, som per studieår skall få avdragas bestämmes till förslagsvis 2 500 kronor. I enlighet härmed skulle den övre gränsen för avdragsrätt bestämmas för varje studieriktning så, att genomsnittliga antalet studieår multiplicerades med 2 500 kronor. För en examen, för vars avläggande det erfordras en genomsnittlig studietid av 5 år, skulle således såsom avdragsgill studieskuld kunna godkännas högst 12 500 kronor. Kommittén finner således avdragsrätt skäligen böra bestämmas så, att avdrag för studieskulder med högst ett belopp, svarande mot 2 500 kronor multiplicerat med genomsnittliga antalet studieår för respektive studieriktning. Huvudregeln bör således enligt kommitténs mening vara, att den skattskyldige skall få göra avdrag för verkställda avbetalningar å studieskuld med högst det belopp av den avdragsgilla studieskulden, som erhålles enligt angivna beräkningsmetod. Beloppet 2 500 kronor torde tid efter annan böra omprövas med hänsyn till ändringar i penningvärde o. dyl. Kommittén har därför övervägt att 1

SOU 1945: 51, Bilaga s. 59.

"

§ @

I N

H r-l H

I

—I

-H H

<M <-H i - l

I

I I

w

H

N

N

N

i-l

H

n

n

I CO

H «

H

n

u

£

1-1

»

i

N

I <N -H

-

eo iO • * -H

I

w t o c o - o i i n ^ H i f l N i N H

T #

i O ^ O i O i O W N N H H ( N n H N H

I « Ii eo

(Moot^ooineocoi-H

CN» co GO co —i H

O

i n

i<n

H

I

I I

^ I I I

I I

o ooo oo o o o o oo ooo

o o o oo o o o oo o o o oo

N O O i < i n M N i O N ( N

N

•Z,

r-, J)

O

—> .

85 N

<H -

M H

CO N

H

(S H

o o o co

o o o o

o o o

1 1 1 1 o o o o o o o o o

1 1

o o o oo o

o o o

es <«

a c

W

it C XS -> a u

> a

<M

T J I <ycj CO

o o o

o o o

<M

<* CO

£ ca O o o

GM ! T *

CD

o o o TJI

(^

o Q o co

o o o o o o co

(MTjitOGOOGXjTjtcOGOOtNTtiCO (MCMSQCNjcocoeocoeOTjiTtiTtiTji 1 Jl 1 O O O o o o O O o O' o o o o o T * O O Q T f i C O C O O S ^ T jICOOOOCXt-* CD co iMSN».<MGN»(NeoeoeocoeOTjiTtiTH 1—1

o o oo ooo o o oo o o o oo oo ö_oo oo oo o o o

64 icke föreslå införande i författningstexten av någon bestämd siffra utan överlämna åt Kungl. Maj :t att fastställa en dylik. Detta tillvägagångssätt skulle givetvis vara smidigare och beloppet skulle på så sätt kunna anpassas efter ändringar i rådande förhållanden. Bestämmelsen om avdragsrättens begränsning till ett visst högsta belopp är emellertid av så väsentlig betydelse, att kommittén ansett att en fix siffra bör införas i författningstexten. Därtill kommer att beloppet bör stå i viss relation till det statliga ortsavdraget, eftersom kommittén i sitt resonemang byggt på detta. Vissa specialbestämmelser bliva emellertid nödvändiga. En studieskuld, som enligt huvudregeln högst kan godkännas såsom avdragsgill, torde i regel ligga betydligt under verkliga studiekostnader och, i de fall dessa helt bestritts med lån, följaktligen under den verkliga studieskuldens belopp. Härav följer att den, som avlagt en examen med exempelvis genomsnittlig studietid av 5 år på 3 år eller endast under en del av studietiden bestritt kostnaderna med lån, kan ådraga sig en studieskuld, som uppgår till eller överstiger den enligt huvudregeln för genomsnittlig studietid angivna högsta avdragsgilla studieskulden. För att icke denna beräkningsgrund skall verka olikformigt måste den följaktligen kompletteras med bestämmelser av innebörd, att om examen erlagts på kortare tid än den genomsnittliga studietiden för detta slags examen, skall den avdragsgilla studieskulden i stället beräknas med hänsyn till det antal studieår, som använts. Exempel: Antag att genomsnittliga studietiden för juris kandidatexamen är 5 år. Enligt huvudregeln kan såsom avdragsgill studieskuld för denna examen då fastställas högst 12 500 kronor (5 X 2 500). Om en skattskyldig emellertid avlägger sådan examen på fyra år, bör för honom kunna såsom avdragsgill studieskuld kunna godkännas högst 10 000 kronor (4 X 2 500). Har en skattskyldig endast under en del av studietiden bestritt studiekostnaderna med lån, bör, enligt kommitténs mening, principiellt hänsyn endast tagas till det antal år, studiekostnaderna bestritts med lån. Denna princip torde emellertid av praktiska skäl icke vara möjlig att upprätthålla, varför kommittén i stället föreslår en bestämmelse av innehåll, att om det är uppenbart, att studieskuld, som skattskyldig ådragit sig för akademisk eller därmed jämförlig examen, allenast belöper å en del av studietiden, den enligt huvudregeln beräknade avdragsgilla studieskuldens belopp skall jämkas md hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet. Exempel: En skattskyldig har avlagt en examen, vars genomsnittliga studietid är 6 år. Under 4 år har han underhållits av föräldrar och för bestridande av studiekostnaderna under 2 år har han lånat 6 000 kronor. Den avdragsgilla studieskulden bestämmes till 5 000 kronor. Den omständigheten, att tillgångar genom arv, testamente eller gåva kunna tillfalla skattskyldiga på olika tidpunkter, kan medföra, att med ovan angivna avdragsregler, en skattskyldig kan bliva mera gynnsamt behandlad i beskattningshänseende än en annan. Till belysande av det sagda må anföras följande exempel. En skattskyldig börjar år 1950 studier på en exa-

65 men, för vilken den genomsnittliga studietiden beräknas till 6 år. Han avlägger examen år 1956. 1) Studiekostnaderna, förslagsvis beräknade till 18 000 kronor, har han under åren 1950—1954 bestritt med ärvda medel, 12 000 kronor, och under åren 1955 och 1956 med lånade medel, 6 000 kronor. För den skattskyldige kan godkännas en avdragsgill studieskuld å 5 000 kronor. 2) Studiekostnaderna bestridas helt med lånade medel. Vid utgången av år 1956 ärver han emellertid 12 000 kronor. Om han icke omedelbart använder detta belopp till amortering å studieskulderna, kan en avdragsgill studieskuld å 15 000 kronor godkännas. Om man emellertid föreskriver, att såsom avdragsgilla studieskulder icke i något fall får godkännas högre belopp än skillnaden mellan den skattskyldiges samtliga skulder och hans till statlig förmögenhetsskatt skattepliktiga tillgångar vid utgången av det beskattningsår, under vilket studierna avslutas, torde i väsentlig mån en likformig behandling i beskattningshänseende vinnas. Om, för att anknyta till exempel 2) härovan, den skattskyldige ärver 12 000 kronor år 1956 och redovisar detta belopp såsom skattepliktig förmögenhetstillgång vid nämnda års utgång blir skillnaden mellan detta belopp och skulderna eller 3 000 kronor, det högsta belopp, som kan godkännas såsom avdragsgill studieskuld. Samma skäl som ovan angivits föranleder kommittén att föreslå, att om en skattskyldig erhåller arv, testamente eller gåva efter utgången av det beskattningsår, under vilket studierna avslutats, skall vad han sålunda erhållit avdragas från det belopp, som taxeringsmyndigheterna enligt den ovan angivna schablonberäkningen kan godkänna såsom avdragsgill studieskuld. Antag att en skattskyldig avlägger examen 1956. Han har använt 5 år för studierna, vilket antages utgöra genomsnittlig studietid. Han har hela tiden studerat på skuld och vid utgången av år 1956 har han en skuld å 15 000 kronor och icke några skattepliktiga tillgångar. Vid 1957 års självdeklaration yrkar han avdrag för amortering å studieskuld och uppgiver därvid, att han under år 1957 ärvt 10 000 kronor. Taxeringsmyndigheterna skola då enligt kommitténs uppfattning såsom avdragsgill studieskuld godkänna 12 500 kronor minskat med 10 000 kronor, d. v. s. 2 500 kronor. Inom kommittén har diskuterats möjligheten att om arv, testamentslott eller gåva tillfaller skattskyldig vid tidpunkt som nyss sagts, i stället låta det erhållna värdet avräknas från den skattskyldiges verkliga studieskulder, vilket skulle innebära att i det nyss anförda exemplet skulle godkännas såsom avdragsgill studieskuld ett belopp å 5 000 kronor (15 000 — 10 000). Kommittén har emellertid ansett sig nödsakad avstå från denna för den skattskyldige fördelaktigare lösningen, enär en sådan lösning skulle i hög grad komplicera förfarandet. Man skulle bl. a. bliva tvungen att arbeta med två begrepp i fråga om studieskulder även efter det avdragsgill studieskuld en gång fastställts i sådana fall, då den skattskyldige hade även andra skulder än studieskulder eller hans studieskulder voro onormalt höga. För att i dylika fall avskilja studieskulderna från andra skulder bleve man först 5—517021.

66 tvungen att fastställa i vad mån den skattskyldiges skulder kunde betraktas som studieskuld. Man skulle alltså behöva en definition på vad som skulle kunna betraktas såsom skälig studieskuld i olika fall utöver den schablonmässiga beräkningen av avdragsgill studieskuld. Antag, för att anknyta till det tidigare exemplet, att den studerande vid utgången av år 1956 haft skulder å 50 000 kronor. Vid 1958 års taxering, då taxeringsmyndigheterna vid bestämmande av avdragsgill studieskuld skall avräkna arvet ä 10 000 kronor skulle taxeringsmyndigheterna först och främst fastställa hur mycket av skulden å 50 000 kronor, som utgjorde studicskuld. Från det belopp taxeringsmyndigheterna därvid kommit till skulle sedan arvet frånräknas. Särskilt om den skattskyldige erhåller arv el. dyl. under flera olika beskattningsår under amorteringstiden, skulle denna lösning visa sig mycket svår att tillämpa i praktiken. Även med det av kommittén förordade systemet kan visserligen ifrågakomma en gränsdragning mellan studieskulder och andra skulder, eftersom endast sådana lånade medel, vilka använts för bekostande av akademisk eller därmed jämförlig examen, skola godkännas såsom avdragsgill studieskuld. Denna gränsdragning sker emellertid endast en gång, nämligen då yrkande om avdrag för amortering första gången framställes. Eftersom denna gränsdragning i regel kommer att ske i nära anslutning till, att den skattskyldige avslutat sina studier, torde den endast bliva nödvändig i undantagsfall. Kommitténs förslag om en begränsning av avdragsrätten, på sätt ovan angivits, bottnar i en önskan att i görligaste mån utjämna olikheterna i beskattningshänseende mellan dem, som under amorteringstiden komma i åtnjutande av tillgångar genom arv, testamente eller gåva, och dem som icke göra detta, och således icke rent skatterättsliga avväganden. Det är därför enligt kommitténs mening självklart, att man icke bör taga hänsyn till dylika förvärv i andra fall, än då avräkningen av värdet av de förvärvade tillgångarna från den avdragsgilla studieskulden har praktisk betydelse. Det gäller således att finna en regel, som begränsar avdragsrätten i sådana fall, då en sådan begränsning med hänsyn till den skattskyldiges ändrade ekonomiska förhållanden kan anses befogad utan att samtidigt föranleda till ett sakligt betydelselöst hänsynstagande till småbelopp. Kommittén anser, att en regel, som anknyter till bestämmelserna i arvsskatteförordningen på så sätt, att hänsyn endast skall tagas till sådan arvs- eller testamentslott eller gåva, för vilken skatt skall utgå enligt förordningen om arvsskatt och gåvoskatt, i huvudsak uppfyller nämnda villkor. Genom att således endast sådana arvs- och testamentslotter samt gåvor, för vilka arvs- eller gåvoskatt utgår, skola avräknas från den avdragsgilla studieskulden, synes man icke behöva befara att lagstiftningen i denna del kommer att föranleda några tillämpningssvårigheter. Enligt 39 § b) arvs-

67 skatteförordningen åtnjutes skattefrihet för bl. a. vad någon erhållit såsom bidrag till undervisning eller uppfostran. Denna omständighet bör dock enligt kommitténs mening icke vara ägnad föranleda farhågor för att lagstiftningen skulle komma att utnyttjas för beredande av obefogad skatteiindring. Kommittén förutsätter nämligen, att bidrag till en person, som redan avslutat sina studier, icke kan anses utgöra bidrag till dennes undervisning eller uppfostran. Om hänsyn i ovan angivna utsträckning tages till tillgångar, som under amorteringstiden tillfaller skattskyldig genom arv, testamente eller gåva, kan det måhända ifrågasättas, att hänsyn jämväl borde tagas till mera betydande inkomster, för vilka skatteplikt icke föreligger enligt kommunalskattelagen såsom lotterivinster, icke skattepliktiga realisationsvinster m. m. Kommittén har även övervägt införande av bestämmelser med dylik innebörd, men funnit det icke vara rimligt att lagstifta om förhållanden, som endast torde förekomma i undantagsfall och tillika äro ytterst svåra att kontrollera. En bestämmelse om att tillgångar, som tillfallit den skattskyldige genom arv eller testamente eller gåva, är, såsom nämnts, betingad i huvudsak av en önskan att skapa rättvisa mellan de skattskyldiga, så att en sådan tillfällighet, som exempelvis tidpunkten för utfallande av ett arv i största möjliga utsträckning frånkännes avgörande betydelse vid beräkningen av ifrågavarande avdrag. En bestämmelse av ovanberörda innebörd kommer givetvis att i viss grad komplicera hela förfarandet och göra det mera tungrott. Om man kunnat bortse från detta krav på likformighet och rättvisa, skulle hela förfaranndet bliva betydligt enklare. Det blir alltså fråga om en avvägning mellan ett krav på likformighet i behandlingen av de skattskyldiga och ett krav på största möjliga enkelhet i förfarandet. Kommittén har för sin del med tvekan valt att föreslå den lösning, som ur rättvisesynpunkt är mest tillfredsställande. Kommittén vill emellertid framhålla, att kommittén icke anser en bestämmelse av angiven innebörd vara något oavvisligt villkor för införande av bestämmelser om avdragsrätt för studieskulder. Kommittén erinrar i detta sammanhang om, att kravet på att förmögenheten skall vara negativ vid ingången av det beskattningsår för vilket avdrag yrkas, torde eliminera åtskilliga ojämnheter. Kommittén hänvisar till exemplen å s. 65. 1 fråga om det årliga avdragets storlek förutsätter kommittén icke några andra begränsningar än att avdraget icke får överstiga beloppet av under beskattningsåret verkställd skuldavbetalning samt att avdrag icke får medgivas med högre belopp än vad som återstår av den under förvärvskällan deklarerade intäkten, sedan övriga utgifter i förvärvskällan avdragits (jfr s. 59). Kravet på att den som avdragsgill godkända studieskulden icke får överstiga skillnaden mellan den skattskyldiges skulder och skattepliktiga tillgångar kan av naturliga skäl icke upprätthållas under hela amorteringstiden.

68 Sedan den avdragsgilla studieskulden fastställts, kan man således icke såsom villkor för avdragsrätt för amortering kräva, att den skattskyldiges studieskulder med minst amorteringens belopp överstiga skattepliktiga tillgångar. Enligt kommitténs mening bör det vara tillfyllest, att förmögenheten är negativ vid ingången av det beskattningsår amorteringen sker. Sedan en vid taxering avdragsgill studieskuld fastställts, skall således den skattskyldige vid taxering medgivas avdrag för amorteringar, så länge hans förmögenhet är negativ, till dess summan av medgivna avdrag uppgår till det belopp, som godkänts såsom avdragsgill studieskuld. Antag exempelvis att en skattskyldig vid 1956 års ingång har en avdragsgill studieskuld å 3 500 kronor, vilket belopp tillika är lika med skillnaden mellan skulder och till förmögenhetsskatt skattepliktiga tillgångar vid samma tidpunkt. Under år 1956 äro hans inkomstförhållanden sådana, att han disponerar 3 000 kronor, som han skulle kunna använt för avbetalning å skulden. Han avbetalar emellertid endast 1 000 kronor och sparar 2 000 kronor i bank. Vid 1957 års ingång kvarstår således av avdragsgill studieskuld 2 500 kronor, men skillnaden mellan skulder och förmögenhetsskattepliktiga tillgångar är endast 500 kronor. Den skatteskyldige får enligt kommitténs förslag det oaktat avdrag för avbetalningar under år 1957, även om de överstiga sistnämnda belopp. Kommittén är medveten om, att villkoret om negativ förmögenhet kan kritiseras ur olika synpunkter, bl. a. med hänsyn till skyldigheten att såsom förmögenhetstillgång upptaga kapitaliserade värdet av livränta, barns förmögenhet, tillgång, varav man äger åtnjuta avkastning i vissa fall o. s. v. Enligt kommitténs mening är det dock ett villkor, som måste vidhållas. Regeln om att förmögenheten skall vara negativ kompletterar de övriga bestämmelserna och syftar till att åstadkomma en i möjligaste mån likformig behandling av de skattskyldiga. Antag att en skattskyldig, som avslutat sina studier under 1956 ådragit sig en studieskuld å 15 000 kronor, därav 12 500 kronor godkännes som avdragsgill studieskuld vid taxering 1958. Vid denna taxering erhåller han jämväl yrkat avdrag för amortering med 1 500 kronor. Vid ingången av beskattningsåret 1958 återstår av den godkända studieskulden 11 000 kronor. Under beskattningsåret erhåller han skattepliktiga förmögenhetstillgångar på annat sätt än genom arv eller gåva på 50 000 kronor. Om icke kravet på, att förmögenheten skulle vara negativ vidhölles, skulle han kunna få avdrag för amorteringar tills dess han fått avdraga även nämnda 11 000 kronor. En bestämmelse om att negativ förmögenhet skall vara förutsättning för avdragsrätt torde även hava viss betydelse för förhindrande av skentransaktioner. Vid bedömande av huruvida en skattskyldig har negativ förmögenhet eller icke, synes, om han är gift, böra tagas hänsyn även till andra makens förmögenhetsförhållanden. Beträffande frågan vid vilken tidpunkt förmögenheten skall vara negativ för att avdragsrätt skall föreligga, synes övervägande skäl tala för att förmögenhetsställningen vid beskattningsårets ingång skall vara avgörande.

69 Om denna tidpunkt bestämmes till beskattningsårets utgång, skulle nämligen bestämmelsen om negativ förmögenhet kunna hindra en skattskyldig från att komma i åtnjutande av den sista amorteringen på lånet. Kommittén har som motivering för avdragsrätten åberopat, att studiekostnaden bör betraktas som investering i en immateriell tillgång, utbildningen, ehuru kommittén icke ansett sig kunna fullt draga ut konsekvenserna av detta resonemang, utan ansett sig böra inskränka sig till att föreslå avdragsrätt för studieskulder. Amorteringen å studieskulden skulle således motsvara avskrivning för värdeminskning å maskiner och inventarier i förvärvskällan rörelse. En konsekvens av detta resonemang kunde anses vara, att i den mån en studieskuld sålunda likställes med ett avskrivningsunderlag i förvärvskällan rörelse, ett motsvarande värde av utbildningen borde redovisas såsom tillgång vid förmögenhetsberäkningen. Detta måste emellertid av flera skäl anses uteslutet. Kommittén har för övrigt redan tagit ställning till detta spörsmål, när kommittén förklarar, att avdragsrätten skall tillkomma endast den, som har negativ förmögenhet. Sammanfattningsvis föreslår kommittén följande. Under förutsättning att skattskyldig utövar sådan förvärvsverksamhet, att enligt vad förut är sagt, det är sannolikt, att hans genom akademisk eller därmed jämförlig examen vunna utbildning är till väsentligt gagn i förvärvsverksamheten, skall avdrag medgivas för under beskattningsåret verkställd avbetalning å studieskuld, dock att avdrag för sådan avbetalning icke får medgivas med högre belopp än som svarar mot vad som återstår av intäkten i förvärvskällan, sedan övriga utgifter fråndragits. Avdrag för amortering får endast medgivas, därest den skattskyldiges förmögenhet vid beskattningsårets ingång är negativ. Sammanlagt får skattskyldig för skuldavbetalningar icke erhålla avdrag med högre belopp än som godkänts såsom vid taxering avdragsgill studieskuld. Såsom sådan skuld må godkännas ett belopp icke överstigande en beräknad kostnad av 2 500 kronor för studieår, dock högst under det antal år, som kan anses utgöra genomsnittlig studietid för avläggande av den examen, varom är fråga. Befinnes det uppenbart, att studieskuld, som skattskyldig ådragit sig för bestridande av kostnader for akademisk eller därmed jämförlig examen, belöper allenast å del av studietiden, må den avdragsgilla studieskuldens belopp jämkas med hänsyn till vad som kan anses skäligt på grund av omständigheterna. Icke i något fall må såsom avdragsgill studieskuld godkännas högre belopp än skillnaden mellan den skattskyldiges samtliga skulder och hans till statlig förmögenhetsskatt skattepliktiga tillgångar vid utgången av det år, under vilket den skattskyldige avslutat sina studier. I avdragsgill studieskuld får endast inräknas sådan skuld, som skattskyldig ådragit sig för bestridande av utgifter för studier efter avlagd studentexamen eller därmed jämförlig examen. Har efter utgången av det beskattningsår, under vilket examen avlagts, arvs- eller testamentslott eller gåva, för vilken skatt skall utgå enligt förord-

ningen om arvsskatt och gåvoskatt tillfallit skattskyldig, skall värdet av vad sålunda tillfallit honom avräknas från vad som enligt vad ovan sagts kan godkännas såsom avdragsgill studieskuld. Den av kommittén föreslagna beräkningsmetoden för fastställande av avdragsgill studieskuld är i viss mån en schablonmetod. Det torde därför ligga i sakens natur, att taxeringsmyndigheterna vid fastställande av avdragsgill studieskuld godkänna ett visst belopp av de skulder, som kunna komma i fråga om studieskulder och alltså icke något eller några särskilda lån. En konsekvens härav är, att den skattskyldige kan erhålla avdrag för amortering å vilket som helst av de studielån, som ingår i hans studieskulder vid utgången av det beskattningsår, under vilket han avlade examen. Eftersom avdragsrätten knytes till gjord amortering torde den tidpunkt, då avdrag skall yrkas första gången i regel giva sig själv. I flertalet fall torde amorteringarna börja samtidigt med att den skattskyldige avslutat sina studier och ägnar sig åt förvärvsverksamhet. Det kan emellertid tänkas fall, då den skattskyldige av någon anledning icke yrkar avdrag för amortering i studieskuld omedelbart efter det han avslutat studierna. Med hänsyn till att utredningssvårigheterna bliva större ju längre tid efter studiernas avslutande första avdragsyrkandet dröjer, synes det kommittén lämpligt att föreskriva, att för att avdrag för studieskuld skall kunna komma i fråga, yrkande om avdrag skall hava gjorts inom viss tid efter det att den skattskyldige avslutat sina studier med akademisk eller därmed jämförlig examen. Om det föreskrives, att avdragsyrkande skall hava gjorts senast före utgången av femte kalenderåret efter den tidpunkt, som nu sagts, synes risk för rättsförlust för den skattskyldige icke behöva befaras. Kommittén anser 5 år vara lämplig med hänsyn till att självdeklarationer för denna period finnas bevarade. Genom att bestämma tiden till 5 år torde det bliva onödigt med undantagsbestämmelser för speciella fall, vilket synes bliva erforderligt, om tiden göres kortare. Någon tidpunkt, då studieskulden senast skall vara bctalad, för att avdrag skall kunna godkännas, torde icke kunna föreskrivas, om avdragsrätten bindes vid verkställd amortering. Detta möjliggör, att även skattskyldig, som sporadiskt ägnar sig åt förvärvsarbete, exempelvis en gift kvinnlig lärare, som åtager sig enstaka vikariat, blir i tillfälle att åtnjuta avdrag i varje fall för några amorteringar. I princip borde måhända amorteringarna ske med anlitande av beskattningsårets inkomst för att avdrag skulle medgivas. Att uppställa detta som förutsättning för avdragsrätt synes emellertid av praktiska skäl icke vara möjligt. Det skulle medföra ett betydande arbete att kontrollera efterlevandet av en bestämmelse av sådan innebörd, ett arbete, som enligt kommitténs mening tillika får anses överflödigt. Den skattskyldige kan ju icke erhålla avdrag för amorteringar med mer än högst den av taxeringsmyndigheterna godkända studieskulden. Därtill kommer, att om en skattskyldig befinner sig i sådana ekonomiska omständigheter, att han måste taga nytt lån för

71 att klara amorteringarna på äldre lån, det måste verka obilligt att vägra avdragsrätt. Den omständigheten, att den skattskyldiges övriga skulder ökat eller annan anledning föranleder till misstanke om att amorteringen skett genom omläggning av lån, bör därför icke hindra avdragsrätt. Beträffande arv, testamente eller gåva föreslår kommittén, som framgår av vad tidigare anförts, att vad som genom dylika fång tillkommit den skattskyldige, i viss utsträckning skall avräknas från den godkända studieskulden. Det skulle kunna anses innebära, att kommittén presumerar, att sådana tillgångar av den skattskyldige användas för avbetalning av skulden. Kommittén har förutsatt, att taxeringsmyndigheterna skola ingå i viss prövning av avdragsyrkandets behörighet. För att en så enhetlig bedömning som möjligt skall vinnas för hela riket synes det lämpligt att riktlinjer uppdragas av ett centralt organ exempelvis i vad avser beräkning av genomsnittlig studietid för examen. Det synes närmast kunna ankomma på riksskattenämnden, eventuellt i samråd med garantilånenämnden, att angiva dessa riktlinjer. Verkningarna i olika fall av de av kommittén här ovan angivna reglerna om avdragsrätt för amortering å studieskuld torde lämpligen böra belysas genom några exempel. I samtliga exempel räknas för enkelhetens skull med att för studierna använts 5 år och att denna studietid är att anse, som genomsnittlig studietid. Det antages vidare, att studierna avslutas under 1956 och att avdrag för amortering å studieskuld yrkas första gången vid 1958 års taxering. 1. A. har bestritt hela studiekostnaden med lån, 15 000 kronor. Han har icke några skattepliktiga tillgångar vid utgången av år 1956. Såsom avdragsgill studieskuld godkännes 12 500 kronor, vilket belopp A. får avdrag för. Om han amorterar sina skulder med en tiondel om året med början år 1957, får han under vart och ett av åren 1957—1964 avdrag med 1 500 kronor och under år 1965 avdrag med 500 kronor, allt under förutsättning att hans förmögenhet icke upphör att vara negativ. 2. B. underhålles av föräldrar under tre år. Hans studiekostnader under de två återstående åren, tillhopa 6 000 kronor bestridas genom lån. Han har icke några skattepliktiga tillgångar vid utgången av år 1956. Enligt den föreslagna regeln godkänna taxeringsmyndigheterna 5 000 kronor såsom avdragsgill studieskuld. 3. C. bestrider sina studiekostnader med lån å tillhopa 15 000 kronor och förmögenhetsberäkningen vid 1956 års utgång visar underskott å minst detta belopp. Under beskattningsåret 1957 ärver B. 9 000 kronor. Såsom avdragsgill studieskuld för B. fastställes 12 500—9 000 kronor d. v. s. 3 500 kronor. Ärver han 12 500 kronor eller mera kan avdrag för amortering icke if rågakomma. 4. D. bestrider sina studiekostnader på enahanda sätt som C. och hans förmögenhet vid 1956 års utgång är negativ. Under beskattningsåret 1957 ärver D. 3 000 kronor. Såsom avdragsgill studieskuld godkännes 12 500 — 3 000 = 9 500 kronor. Under år 1957 har D, amorterat 1 500 kronor, för vil-

72 ket belopp han erhåller avdrag. Vid ingången av beskattningsåret 1958 utgör således hans avdragsgilla studieskuld 8 000 kronor. Detta år avbetalar han 1 500 kronor och erhåller avdrag därför. Vid ingången av beskattningsåret 1959 uppgår skulden till 6 500 kronor. Detta år ärver D. 6 000 kronor, vilket frånräknas, så att för beskattningsåret 1960 kan D. endast medgivas avdrag för 500 kronor. Inalles har D, sålunda erhållit avdrag för amorteringar med 3 500 kronor. Resultatet hade blivit detsamma om D. ärvt 6 000 kronor 1957 och 3 000 kronor 1959. 5. E. underhålles under studietiden av föräldrar och har icke några studieskulder. Strax före utgången av beskattningsåret 1956 lånar han emellertid 12 500 kronor och yrkar att få detta belopp godkänt som avdragsgill studieskuld. Taxeringsmyndigheterna kunna av E:s deklarationsuppgifter utläsa, att de lånade medlen icke använts för bestridande av studiekostnader. Någon avdragsgill studieskuld fastställes således icke i detta fall. Det kan visserligen tänkas, att E. exempelvis gör gällande, att han är skyldig att ersätta föräldrarna för de kostnader de haft för honom under studietiden. Det blir då fråga om bevisning och kan E. icke visa, att någon verklig återbetalningsskyldighet föreligger, kan någon avdragsrätt icke komma i fråga. Stränga krav böra ock kunna ställas på utredningen i dylikt fall. Det k a n t. ex. ifrågasättas om avdrag för E. skall kunna komma ifråga, om icke föräldrarna i sina deklarationer uppgivit fordran på honom. Enligt kommitténs mening torde av de anförda exemplen framgå, att de av kommittén angivna reglerna för avdragsrätt för amortering i övervägande antalet fall giva ett rättvist resultat och tillgodose rimliga krav på skattelindring. Helt kan man naturligtvis icke taga hänsyn till alla tänkbara fall. Sålunda kan det icke hindras, att den som ärver ett belopp först efter det han amorterat sina skulder blir mest gynnsamt behandlad i beskattningshänseende, men å andra sidan kommer arvet då vid en sådan tidpunkt, att han var i behov av avdragsrätten, under den tid han medgavs densamma. I detta sammanhang må framhållas att de av kommittén angivna bestämmelserna för avdragsrätt för amortering av studieskuld komma att beröra ett relativt litet antal skattskyldiga, så att merarbetet för varje taxeringsnämnd torde bliva föga betydande, övervägande anlalet fall torde även komma att bliva relativt enkla att behandla, eftersom de särskilda bestämmelser, med vilka kommittén ansett sig böra komplettera huvudregeln, endast torde komma att tillämpas i undantagsfall. Om man underlåter att taga hänsyn till värdet av vad som tillfallit skattskyldig genom arv, testamente eller gåva efter utgången av det år, den skattskyldige avlagt examen, skulle resultatet för de skattskyldiga i ovan angivna exempel bliva följande. 1. För A. skulle avdragsgill studieskuld fortfarande bliva 12 500 kronor. 2. Ej heller för B. blir det någon ändring; avdragsgill studieskuld således .) 000 kronor.

73 3. För C. skulle däremot den avdragsgilla studieskulden bliva 12 500 kronor i stället för 3 500 kronor. Den enda begränsningen för hans avdragsrätt är, att han endast får göra avdrag, så länge förmögenheten är negativ vid beskattningsårets ingång. Denna begränsningsregel skulle givetvis icke hindra skattskyldig, som erhållit belopp genom arv el. dyl. under ett beskattningsår att använda dessa belopp för avdragsgilla skuldavbetalningar under samma beskattningsår. 4. Även för D. skulle resultatet bliva gynnsammare, i det att för honom skulle även fastställas en avdragsgill studieskuld å 12 500 kronor och han skulle få göra avdrag för amorteringar å denna, så länge hans förmögenhet vore negativ. 5. För E. blir resultatet givetvis oförändrat. Införande av bestämmelser om avdragsrätt för avbetalning å studieskuld torde utan tvivel medföra ett visst merarbete för taxeringsmyndigheterna. Såsom kommittén i annat sammanhang framhållit, är det därför angeläget, att taxeringsmyndigheternas arbete underlättas så mycket som möjligt. Redan den omständigheten, att avdragsrätten begränsas till att omfatta endast avbetalningar å studieskulder intill ett schablonmässigt bestämt högsta belopp, synes innebära ett steg i denna riktning. En ytterligare förenkling av förfarandet torde vinnas, om en särskild blankett upprättades för den, som önskade komma i åtnjutande av avdraget. Blanketten, som skall ifyllas av den skattskyldige och biläggas självdeklarationen, bör upprättas så, att den ger en klar överblick av den skattskyldiges tillgångar och skulder. Beträffande skulderna bör upplysningar lämnas om långivare, den dag lånet erhållits, ävensom uppgifter om studiernas början och slut, examen, plan för amortering m. fl. uppgifter, som kunna vara av betydelse vid bedömande av, huruvida skulden tillkommit för täckande av den skattskyldiges utgifter för högre utbildning eller icke. Vidare skall den skattskyldige lämna uppgifter om vad som under beskattningsåret tillfallit honom genom skattepliktiga arv och gåvor samt lämna ytterligare upplysningar, som kunna vara av vikt. Å blanketten skall därjämte finnas plats för taxeringsmyndighets anteckningar. Efter anmaning av taxeringsmyndighet skall den skattskyldige givetvis vara beredd att styrka att avbetalningar skett. Taxeringsmyndigheterna hava därefter att med ledning av uppgifterna å blanketten och den utredning, som i övrigt kan anses erforderlig, taga ställning till i vad mån den skattskyldiges yrkande kan bifallas. Taxeringsmyndigheterna undersöker därvid, huruvida den skattskyldige utövar sådan verksamhet, att avdragsrätt över huvud taget kan ifrågakomma, samt i vad mån uppgiven skuld kan anses utgöra skuld, som åsamkats för högre utbildning. Tidpunkten för lånens beviljande kan därvid giva ledning. Ligger tidpunkten för lånens beviljande avsevärt före den högre utbildningens början, torde presumtionen i regel vara mot lånets godkännande som studieskuld. Vid bedömningen böra taxeringsmyndigheterna iakttaga, att så-

som studieskuld godtages högst 2 500 kronor per studieår. Har sålunda en skattskyldig, som avlagt en examen, för vars avläggande fordras en genomsnittlig studietid av 5 år, exempelvis en studieskuld på 10 000 kronor men det framgår, att denna skuld uppkommit så att exempelvis studiekostnaden endast under de två sista åren bestritts genom lån, godkännes som studieskuld endast ett belopp av 5 000 kronor. Har den skattskyldige erhållit skattepliktig arvs- eller testamentslott eller gåva, skall vad han sålunda erhållit avräknas från det som studieskuld godkända beloppet. Om den skattskyldiges uppgivna studieskuld i sin helhet godkännes till avdrag, medgives avdrag för under beskattningsåret gjorda amorteringar. Om endast en del av den skuld den skattskyldige uppgiver som studieskuld kan godtagas som sådan, kunde man tänka sig alt medgiva avdrag endast för så stor del av under året gjorda amorteringar, som svarar mot den såsom avdragsberättigad ansedda skulden. Kommittén anser emellertid, som framgår av det föregående, att den skattskyldige bör medgivas yrkat avdrag för gjord amortering utan undersökning av huruvida avbetalningen belöper ä den ena eller den andra skulden, dock givetvis under förutsättning att skulden är sådan studieskuld, varom här är fråga, d. v. s. att den åsamkats för bekostande av den skattskyldiges högre utbildning. Avdragsrätten upphör, när summan av vid taxering åtnjutna avdrag för amorteringar uppgå till det belopp, som godkänts som avdragsgill studieskuld eller den skattskyldiges förmögenhet icke längre är negativ. Det torde bliva nödvändigt, att den skattskyldige insänder blankett med uppgifter angående sina förmögenhetsförhållanden m. m. varje år. Detta med hänsyn till bl. a. att han skall redovisa under beskattningsåret erhållna skattepliktiga arv och gåvor och med hänsyn till att skuldredovisningen i självdeklarationen är summarisk. Denna uppgiftsskyldighet torde böra fullgöras varje år den skattskyldige avlämnar självdeklaration, även om den skattskyldige av någon anledning ett år icke gjort skuldavbetalning, för vilken han yrkar avdrag. För att skattskyldig skall kunna komma i åtnjutande av avdragsrätt för studieskuld skall enligt kommitténs förslag yrkande därom hava framställts hos vederbörande beskattningsnämnd senast före utgången av femte kalenderåret efter det, under vilket han avslutat sina studier med akademisk eller därmed jämförlig examen. Om den av kommittén föreslagna lagändringen antages träda i kraft den 1 januari 1952 skulle härigenom beredas möjligheter för skattskyldiga, vilka avlagt dylik examen senast under år 1947 att komma i åtnjutande av den föreslagna avdragsrätten, varemot den som avlagt sådan examen under år 1946 eller tidigare skulle helt avstängas från sådan rätt. Med hänsyn till utredningssvårigheterna, vilka torde bliva större ju längre tillbaka i tiden examen är avlagd, synes det dock kommittén, som om man knappast kunde gå längre tillbaka i tiden, än den ovan angivna 5-årsperioden. För att komma i åtnjutande av avdragsrätten skall således den, som avlagt examen under år 1947 inkomma

Ti-

med framställning till beskattningsnämnd senast under år 1952, den, som avlagt examen år 1948, senast under år 1953 o. s. v. Med denna uppläggning synes några övergångsbestämmelser icke bliva erforderliga. Eftersom studieskulder normalt avbetalas inom en tioårsperiod synes 5-årsgränsen vara godtagbar. Om man skulle utsträcka möjligheterna att t. ex. omfatta även dem, som avlagt examen 10 år före lagändringens ikraftträdande, skulle man få med ett stort antal skattskyldiga, som endast hava en eller två amorteringar kvar. Ett visst stöd för denna uppfattning kan erhållas av en utredning angående återbetalning av lån, som under tiden 1919 —1940 lämnats akademiker från statens studielånefond. 1 Därvid har bl. a. undersökts hur återbetalning av de under denna tid utlämnade 1 136 lånen fullgjorts fram till den 1 januari 1945. Därvid visade det sig, att nära hälften, tillsammans 534 lån, återbetalats helt, medan återstående 602 lån ännu icke guldits, varav 141 icke till någon del. Vad de helt betalda lånen beträffade hade återbetalningen med några få undantag verkställts inom föreskriven tid. 55 låntagare hade kunnat slutbetala lånen tidigare än som förutsetts. Genomsnittliga amorteringstiden för ifrågavarande 534 lån utgjorde 8'/,> år. Endast 3 låntagare hade behövt längre tid än 15 år för att avbörda sig denna studieskuld, medan ytterligare 60 behövt 11 år eller mera. Amorteringstidens längd visas i detalj i nedanstående sammanställning: •ingstidens ;d i år 1 2 3 4 0

6 7 8 9 10

Antal återbetalda lån 9 12 10 16 20 16 28 52 257 51

Amortering stidens längd i år 11 12 13 14 15 16 17 18 19

Antal återbetalda lån 21 18 8 10 3 1

— 1 1 S u m m a 534

Av de 141 lån, som icke till någon del betalats, voro vid undersökningstillfället 58 sådana lån, för vilka första amorteringen skulle erläggas under loppet av år 1945, varför man i detta sammanhang kan bortse från dem. Fördelningen av övriga 83 obetalda lån ävensom de 461 till viss del återbetalda lånen med avseende på hittillsvarande amorteringstid åskådliggöras i nedanstående tabell. I förspalten av denna angives den tid, som förflutit från det amorteringarna skulle påbörjas fram till den 1 januari 1945. I tabellens huvud angives den skedda avbetalningen i procent av ursprungliga lånebeloppet. Antalet låntagare, som 15 år eller mera efter det amorteringarna skulle påbörjas icke slutgiltigt likviderat studielånen, utgör 28, varav emellertid 5 1

SOU 1945:51, Bilaga 1, s. 49.

76 Hittillsvarande amorteringslid är 1 •)

3 4 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22.. Summa

Antal lånlagare, för vilka hittillsvarande amortering utgör nedanstående procentuella andel av ursprungliga lånebeloppet 0

1—9

1 0 - 1 9 20—29 3 0 - 3 9 4 0 - 4 9 50—59 60—69 7 0 - 7 9 80 - 8 9 9 0 - 9 9

0/

10 4 10 G 5 5 1 2 5 5 8 2 7

4 1 2 1 4

7 13 9 4 3 4

%

0/

%

%

12 15 7 5 6 3

2 27 13 6 7 3 1

1 4 7 22 9 1 4 o 1 4

1 Q

2 1 1

1 3 o 1

1 1

1 2 2

2 1 5 1

1 3 2 1

4 13 15 5 4 1

1 o 9 22 5 3 3 a 1 3 1

5 1 5 6 14 5 6 2 2 3 1 1 1

2 1 1 2

1 I

1 3

1 1 2

1 1 1 1

1 4 7 14 5 4 8 3

1 58

4S

8 Summa

21 34 72 60 70 74 37 33 24 19 28 10 22 4 8 8 8 2 4 1 4 1 544

avlidit. Av dessa låntagare ha 11 (3 döda) icke till någon del avbetalat studielånen. 50 Vid utgången av budgetåret 1947/48 hade tillhopa 1 575 personer beviljats statlig kreditgaranti. Eftersom ett icke ringa antal skattskyldiga genom 5-årsgränsen komma att avskäras från avdragsrätten, har kommittén diskuterat möjligheten av uppmjukning av densamma, i så måtto, att i varje fall var och en, som erhållit statens garantilån före lagändringens ikraftträdande skulle kunna erhålla avdrag för återstående amorteringar, oavsett när den skattskyldige avlagt examen. Enligt kommitténs mening skulle en sådan uppmjukning få anses vara i och för sig skälig, då det här gäller skattskyldiga, som i regel haft att kämpa mot alldeles speciellt svåra ekonomiska förhållanden. Kommittén vill endast erinra om att det här i icke ringa utsträckning skulle bliva fråga om skattskyldiga, vilka de första åren efter studiernas avslutande fått arbeta utan lön eller mot låg sådan, och att i många fall orsaken till att studieskuldens avbetalande dragit ut över den tid som vanligtvis kan anses normal, torde vara att söka häri. Med hänsyn härtill och då beviljande av den statliga kreditgarantien förutsätter en undersökning och prövning av arten av den skattskyldiges skulder, skulle man måhända kunna tänka

77 sig, att den förut omtalade 5-årsgränsen kompletterades med en bestämmelse av sådan innebörd, att var och en, som erhållit statens garantilån före föreslagna lagändringens ikraftträdande skulle bliva berättigad till avdrag för amortering å dylikt lån. Kommittén hyser emellertid vissa betänkligheter mot en sådan uppmjukning av 5-årsregeln, som nu antytts. Med hänsyn till den långa tid, som förflutit sedan examen avlagts av åtskilliga av dem, som beviljats eller före lagändringens ikraftträdande kan komina att beviljas statlig kreditgaranti, är det sannolikt, att man icke kunnat undgå att i studieskulderna inräkna skulder, vilka enligt kommitténs förslag icke skulle kunna hänföras till avdragsgill studieskuld, t. ex. skuld som åsamkats för bestridande av kostnader för studentexamen eller därmed jämförlig examen. Kommittén är därför icke för sin del beredd att föreslå avdragsrätt i andra fall än som faller inom ramen för 5-årsgränsen. Följande exempel på hur bestämmelserna verka på skattskyldig, som avslutat sina studier med examen före lagens ikraftträdande, må anföras. Lagändringen antages träda i kraft den 1 januari 1952. En skattskyldig har avlagt akademisk examen med beräknad genomsnittlig studietid av 5 år under år 1947. Vid utgången av nämnda år uppgå hans skulder till 15 000 kronor, och han saknar förmögenhetsskattepliktiga tillgångar. Den 31 december 1951 återstår av studieskulden 10 000 kronor, och skillnaden mellan dessa skulder och hans då till förmögenhetsskatt skattepliktiga tillgångar uppgår till 7 000 kronor. Den skattskyldige bör, om han gör framställning därom hos beskattningsnämnd senast vid taxering 1952 komma i åtnjutande av avdrag för avbetalning å 7 000 kronor. Om den skattskyldige avlagt examen under år 1946 eller tidigare år skulle han däremot icke kunna komma i åtnjutande av någon avdragsrätt. Under diskussionerna om studiekostnaders behandling i beskattningshänseende har även angivits möjligheten av att medgiva avdrag för studiekostnader under studietiden. Kommittén anser för sin del, att införande av en dylik avdragsrätt knappast kan tagas under allvarligt övervägande. Det ligger i öppen dag att det skulle möta mycket stora svårigheter att bestämma vad som skulle anses utgöra verklig studiekostnad, eftersom bestämningen härav torde komma att avsevärt variera med hänsyn till arten av den studerandes inkomst och studier. Sålunda torde exempelvis begreppet studiekostnad bliva olika för den, som bekostar sina studier genom inkomst av heltidsanställning, och den, som har sådan inkomst, att han helt kan ägna sig åt studier. Studiekostnadsproblemet torde ytterligare kompliceras om den, som finansierar sina studier med inkomst av eget arbete, arbetar endast på halvtid eller endast någon del av året eller om arbetsinkomsten endast delvis förslår till bestridande av hans levnads- och studiekostnader. En avdragsrätt för studiekostnader under studietiden blir av värde endast om den studerande under denna åtnjuter en icke alltför obetydlig inkomst. Denna omständighet begränsar avdragsrättens användning avsevärt

78 och den måste därför kombineras med en avdragsrätt för amortering av studieskuld eller dylikt. Detta i sin tur medför emellertid ytterligare svårigheter av praktisk natur. Det måste nämligen för var och en som yrkar avdrag för amortering å studieskuld utredas hur stor skulden är, hur den uppkommit samt om och med vilka belopp vederbörande erhållit avdrag för studiekostnader under studietiden. Vissa av de ovan antydda svårigheterna torde kunna minskas om man i stället för verkliga studiekostnader medgav avdragsrätt för schablonmässigt beräknade kostnader. Att fastställa dylika schabloner torde dock stöta på vissa svårigheter med hänsyn till bl. a. de olika sätt, på vilka studierna finansieras. Kommittén har således icke ansett sig böra närmare gå in på en lösning av problemet efter denna linje, eftersom både praktiska och principiella skäl tala mot införande av en dylik avdragsrätt. Kommittén har redan framhållit systemets praktiska nackdelar, nämligen dess begränsade användningsområde och de svårigheter, som uppkomma vid införande av ett kompletterande avdrag efter studietidens slut. Härtill kommer att med denna konstruktion skulle avdrag medgivas, innan en enligt kommitténs mening nödvändig förutsättning visat sig föreligga, nämligen att utbildningen är till gagn för förvärvande av intäkt i viss förvärvskälla och studiekostnaden alltså är att anse som en utgift för intäkternas förvärvande i denna förvärvskälla.

Kap. 5. Speciell motivering Kommunalskattelagen. Kommittén har ansett det lämpligt att sammanföra bestämmelserna om avdragsrätt för kapitalavbetalning å studieskuld till 20 § och anvisningarna till nämnda paragraf samt till 46 § 1 mom. och har sålunda icke föreslagit några ändringar i de författningsrum, vilka innehålla exempel på avdragsgilla utgifter vid beräkningen av inkomst av de olika förvärvskällorna. Avsikten härmed är att icke onödigtvis tynga lagtexten och undvika onödiga upprepningar. Enligt 20 § får vid beräkningen av inkomst av särskild förvärvskälla avdrag icke göras bl. a. för avbetalning å skuld. Kommittén föreslår att från detta generella förbud mot avdrag för skuldavbetalningar undantag skall göras för avbetalning å studieskuld. Den i 20 § föreslagna ändringen är betingad av, att enligt kommitténs mening detta undantag från huvudregeln, bör angivas i lagtexten. De mera detaljerade bestämmelserna har kommittén föreslagit skola införas i anvisningarna till 20 §. I dessa gives först en definition å vad som i beskattningshänseende skall förstås med studieskuld, varefter angivas regler för beräkning av storleken av sådan skuld samt förutsättningarna för avdragsrätt för kapitalavbetalning å studieskuld.

79 Såsom framgår av den allmänna motiveringen får skattskyldig icke göra avdrag för större del av verkställd skuldavbetalning, än som svarar mot den intäkt av förvärvskällan, som återstår sedan övriga avdragsgilla utgifter avräknats. Ett underskott som uppkommer på grund av att skuldavbetalningens belopp är större än den efter avdrag för övriga utgifter återstående intäkten i förvärvskällan, får således icke avdragas såsom allmänt avdrag. Den i 46 § 1 mom. föreslagna ändringen är betingad härav. Förordningen

om statlig

inkomstskatt.

Den i 4 § föreslagna ändringen är betingad av samma skäl, som anförts såsom motivering för föreslagen ändring i 46 § 1 mom. kommunalskattelagen.

Statens offentliga utredningar Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom k l ä m m e r beteckna u t r e d n i n g a r n a s n u m m e r i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Förslag till naturskyddslag m. m . [5]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Principer för dyrortsgrupperingen. [7] P r o m e m o r i a m e d förslag till allmän verksstadga. [12]

Industri.

Kommunalförvaltning.

Handel och sjöfart.

Statens och kommunernas finansväsen. 1944 års allmänna s k a t t e k o m m i t t é . 5. B e t ä n k a n d e angående studiekostnaders behandling i beskattningshänseende. [13]

Förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning;;vid statens järnvägar. [3] Sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. [10]

Kommunikationsväsen.

Politi. B e t ä n k a n d e angående polis- och åklagarväsendets organisation. [8]

Bank-, kredit- och penningväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik. S t a t s m a k t e r n a och folkhushållningen u n d e r den till följd a v stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 10. Tiden juli 1948—iuni 1950 j ä m t e sakregister till delarna 1—10. [11]

Försäkringsväsen.

Hälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Statligt stöd åt svensk filmproduktion. [1] Antagningen a v medicine studerande m . fl. [4] 1945 års universitetsberedning. 6. Den v e t e n s k a p l i g a publiceringsverksamheten, personal-, institutions- och stipendiefrägor m . m., d e t akademiska befordringssväsendet. [9] Försvarsväsen. Försvarets personaltjänst. 1. [2]

Allmänt näringsväsen. Näringslivets lokalisering. [6]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

ISAAC MARCUS B O K T R Y C K E R I - A K T I E B O L A G