Skor betänkande

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

3 . o©. u

EK B STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 5 1 : 3 8 HANDELSDEPARTEMENTET

SKOR BETÄNKANDE AVGIVET AV 1945

ÅRS

SKOUTREDNING

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1951 Kronologisk

1 Statligt stid åt svensk filmproduktion. Beckman. 73 s. Fi. 2. Försvareti personaltjänst. Kihlström. 166 s. Fö. 8. Förhållanlet mellan arbetsuppgifter och löneställning vid statera järnvägar. Victor Petterson. 139 s. K. 4. Antagningen av medicine studerande in. fl. Kihlström. 123 s. E. 5. Förslag t i l naturskyddslag m. m. Haeggström. 212 s. Jo. 6. Näringslivets lokalisering. Appelberg, Uppsala. 245 s. H. 7. Principer för dyrortsgrupperingen. Kihlström. 116 s. C. 8. Betänkance angående polis- och åklagarväsendets organisation. Norstedt. 301 s. I. 9. 1945 års universitetsberedning. 6. Den vetenskapliga publicerhgsverksamheten, personal-, institutions- och stipendiei-ågor m. m., det akademiska befordringsväsendet. Svenika Tryckeriaktiebolaget. 332 s. E. 10. Sjöfartsfö'bindelserna mellan Gotland och fastlandet. Victor Peterson. 171 s., 3 pl. K. 11. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 10. Tiden jul 1918—juni 1950 jämte sakregister till delarna 1—10. Av K. Åmark. Idun. 338 8. H. 12. Promemo'ia med förslag till allmän verksstadga. Katalog och Tidskriftstryck. 68 s. Ju. 13. 1944 års allmänna skattekommitté. 5. Betänkande angående stidiekostnaders behandling i beskattningshänseende. Marcus. 79 s. F i . 14. Landsbyglselektrifieringens utbredning år 1950. Idun 47 s. K. 15. Daghem (ch förskolor. Betänkande om barnstugor och barntillsya. Victor Petterson. 641 g., 6 pl. S. 16. Filmcensiren. Betänkande 1. Beckman 95 s. E. 17. Statens sjikhusutredning av år 1943. Betänkande 6. Redogörelse för arbetsstudier vid kroppssjukhusens vårdavdelningar m. m. Beckman. 233 s. I. 18. Betänkance med förslag till förordning angående upphandling jch arbeten för statens behov m. m. Norstedt. 77 s. Fi. 19. SOS. Samiällets olycksfalls- och säkerhetstjänst. Gummesson. {9 s. I. 20. Betänkance med förslag till ny ägofredslagstiftning. Beckman. 148 s. J o .

förteckning

21. Kejnekomniissionens utredning. Norstedt. 313 s. J u . 22. Förslag till sjömanslag m. m. Marcus. 106 s. H. 23. Socialvårdskommittéus betänkande. 18. Utredning och förslag angående begravningshjälpsförsäkring. Falu Nya Boktrycken, Falun 43 s. S. 24. Betänkande med förslag rörande utformningen av åtgärder för ökad skattefinansiering av kommunala investeringar. Beckman. 55 s. Fi. 25. Socialvårdskommitténs betänkande. 19. Utredning och förslag angående yrkesskadeförsäkringslag m. m. Kihlström. 55*, 443 s. S. 36, Vatt»n- och avloppsfrågan. Beckman. XIV, 597 s. K. 27. Konkurrensbegränsning. Betmkande med förslag till lag om skydd mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning. Del 1. Idun. 722 s. H. 28. Konkurrensbegränsning. Betänkande med förslag till lag om skydd mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning. Del 2. Bilagor. Idun. 549 s. H. 20. Skolöverstyrelsens organisation. Victor Petterson. 358 s. E. 3(1. Ekonomiskt långtidsprogram 1951—1955. Marcus. 200 s. Fi. 31. Den utomprocessuella rättshjälpen åt mindre bemedlade. Nordstedt. 116 s. Ju. 32. Bränsle och kraft. Orientering rörande Sveriges energiförsörjning. Av K.-G. Ljungdahl. Gummesson. 73 s. H. 33. 1946 års kommitté för sjuksköierskeutbili^ningen. 2. Högre utbildning av sjuksköterskor m. m. 3. Specialutbildning av av sjuksköterskor. Kihlström. 120 s. I. 84. Betänkande angående omorganisation av apoteksväsendet i riket m. m. Katalog och Tidskriftstryck. XVI, 680 s. I. 35. Den svenska byggnadsmaterialmarknaden. Produktion, distribution och prissättning av jord- och stenindustriens material. Av N. Tengvik. Sydsvenska Dagbladet, Malmö. 280 s. S. 36. Arkiv- och biblioteksfilmning. Appelberg, Uppsala. 114 a. E. 37. Universitetskanslersämbetets uppgifter och organisation m. m. Falu Nya Boktryckeri, Falun. 116 s. E. 38. Skor. Beckman. 347 s. H.

Anm. Om iärsklld tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det department, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E = ecklesiastikdepartementet, Jo = jordbruksdepartementet.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 5 1 : 3 8 HANDELSDEPARTEMENTET

SKOR BETÄNKANDE AVGIVET AV

1945 ÅRS

SKOUTREDNING

Stockholm 1951 K. L. Beckmans boktryckeri

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid. Skrivelse till departementschefen

5 Förteckning över vissa i betänkandet använda termer

8 Kap. 1.

9 Inventering

av branschens problem

I. Produktionen av skor Kap. 2. Skoindustrins struktur Historik Lokaliseringen Företagsstrukturen Produktionsstrukturen Kommentarer

26 26 28 01 of. *i

Kap. 3. Arbetskraften Sysselsättningen Kommentarer Löneläget Kommentarer Arfaetshygienen Kommentarer Yrkesutbildningen Kommentarer

45 45 rg gj ^ £7 72 no 70

Kap. 4. Råvarorna Hudar och skinn Från slakteri Lill garveri Garveriindustrin Lädertillverkningen Forskning och utbildning Kommentarer

82 g3 87 gn no 95 9-7

Kap. 5. Maskinerna Skomaskinernas utveckling och bidrag till produktionsstegringen Det amerikanska hyresbolaget Hyressystemet Kostnaderna för hyresmaskiner och köpmaskiner Maskinval och bindningsklausul Forskning, nya maskiner, maskinbyte Hyressystemets betydelse för uppkomsten av småföretag Konkurrerande skomaskinstillverkning Kritik och åtgärder mot hyressystemet Hyrcsbolagets kontraktsbestämmelser och svensk rättspraxis Förhandlingar för att få bindningsklausulen avlägsnad Kommentarer och hemställan

\\

[[[ '

ini 101 103 107 112 117 118 121 \ 122 123 126 128 128

Kap. 6. Specialisering och ekonomi Blandad och ensartad tillverkning Specialiseringsgrunder Seriernas längd Kalkylmetoder Ekonomi Kommentarer

I34 134 I37 I49 151 1^^ 1^1

Kap. 7. Läder- och skotullarna Lädertullarna Skotullarna Den svenska skoindustrins produktivitet Kommentarer och slutsatser

I55 Igr 170 182 183

II. Distributionen av skor Kap. 8. Distributionsvägarna och partihandeln Distributionens organisation Försäljningens utformning Distributionskostnader och varusortiment Försäljningsstruktur och orderingång Inverkan på företagens specialisering Skogrosshandeln Undersökning av skogrosshandeln Kommentarer

190 190 192 194 195 199 201 203 21.J

Kap. 9. Detaljhandeln med skor Strukturen Ekonomi och kostnader Företagsstorlek, försäljning per sysselsatt och kostnader Prisnedsättningar Den fristående skohandelns läge före kriget Marginaler inom skohandeln Belastningsvariationer vid skoförsäljning Förekomsten av deltidsanställda Inköpssamarbete inom den enskilda skohandeln Utbildningen inom skodetaljhandeln Den utländska skodistributionen Nyetableringskontrollen inom skohandeln Sammanfattning och kommentarer

216 216 221 243 244 245 246 249 253 258 260 261 263 266

III. Konsumtionen av skor Kap. 10. Konsumtionsutvecklingen Kommentarer

274 *82

Kap. 11. Passform och fotmätningar Lästindustrin och försäljningen av läster Måttsystem De svenska fotmätningarna Konstruktionen av läster — nu och enligt förslag Förhållandena i USA Passformsurvalet inom svensk skoindustri Arbetsskor Kommentarer och hemställan

286 286 287 288 290 291 293 296 ^97

Kap. 12. Kvalitetskontroll på skor och läder Pappförordningen Kommentarer och hemställan Förtyngningsförordningen Kommentarer och hemställan

300 300 307 309 318

Förslag och rekommendationer

3^.0

Reservation angående kvalitetskontroll på skor och läder

3^.2

Särskilt yttrande angående samarbetsorgan

3^.5

Bilaga 1. Rapport över en undersökning rörande produktiviteten vid tillverkning av läderskodon 3_7 Bilaga 2. Yttrande över denna rapport av Garveritekniska nämnden 344

Till Statsrådet John Ericsson

c VJenom beslut den 26 oktober 1945 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för handelsdepartementet att tillsätta en kommitté om högst sju utredningsmän att inom handelsdepartementet verkställa utredning rörande sko- och garveriindustriernas samt sko- och läderhandelns sysselsättnings- och effektivitetsproblem, ävensom att i erforderlig utsträckning tillkalla särskilda sakkunniga för att deltaga i överläggningarna med utredningsmännen. Med stöd av detta bemyndigande utsagos samma dag till sakkunniga dåvarande tf överingenjören arkitekt Torsten Frendin, direktören Wilhelm Bahrke, direktören Harry Almeby, direktören Gustaf Byléhn, sekreteraren i Svenska sko- och läderindustriarbetareförbundet Gustaf Hansson, ombudsmannen i De förenade förbunden Sture Lantz och ledamoten av riksdagens andra kammare Henry Allard. Tillika uppdrogs åt arkitekt Frendin att såsom ordförande leda utredningsarbetet. Till de sakkunnigas sekreterare utsågs jur. kand. Curt Sandström. Kommittén antog därefter benämningen »1945 års skoutredning». Under de första åren av utredningens arbete pågick parallellt inom Industriens utredningsinstitut en undersökning av skoindustrins struktur och för undvikande av dubbelarbete avvaktade skoutredningen dess resultat, innan

utredningen för egen del angrep de därmed sammanhängande strukturproblemen. Under tiden utförde utredningen en specialbearbetning av sysselsättningsproblemet inom skoindustrin, vilken redovisades i ett stencilerat betänkande den 28 december 1946. Ett koncentrat av fakta och bedömningar i detta äldre betänkande återfinnes i föreliggande betänkande i kapitlet om arbetskraften. Av andra specialundersökningar, som skoutredningen gjort och här redovisar, kan nämnas en över skoindustrins struktur med särskilt sikte på specialiseringsgraden, en över skohandelns struktur och ekonomi och en i samarbete med ett engelskt skoforskningsinstitut utförd kvalitets- och produktivitetsundersökning (den sistnämnda ingår som bilaga). För fullgörandet av sitt uppdrag har utredningen besökt ett antal representativa skofabriker i skilda delar av landet och ha utredningens ordförande och sekreterare gjort studieresor till Danmark, Tjeckoslovakien och Schweiz. I samband med utredningsarbetet ha de sakkunniga också haft överläggningar med företrädare för skilda myndigheter, för organisationer inom industri och handel och för forskningsinstitutioner samt med enskilda experter. I utredningens arbete under de två första åren av dess tillvaro ingick att yttra sig över ett antal ansökningar om byggnadstillstånd för skofabriker. Vidare avgav utredningen 1946 ett remissyttrande över en av generaldirektör Tarras Sällfors verkställd utredning angående viss centralisering av underhållstjänsten för intendentur. Då utredningen slutligen år 1949 anmodades att yttra sig över en av Försvarets fabriksstyrelse gjord framställning angående driften vid den till tvätt- och reparationsanstalten i Karlskrona hörande avdelningen för nytillverkning av skor, verkställde utredningen genom auktoriserade revisorn R. Elinder en specialundersökning över nämnda skotillverknings ekonomi. För resultatet därav och utredningens egna slutsatser redovisades i ett remissutlåtande till Kungl. Maj :t den 1 juni 1951. Den 31 juli 1948 lämnade jur. kand. Curt Sandström sin sekreterarbefattning hos utredningen för att tillträda en annan tjänst, men förblev alltjämt knuten till utredningen såsom expert. Skoutredningen har sedan nämnda datum saknat sekreterare. De olika specialundersökningar, varpå utredningen bygger sina synpunkter och slutsatser, voro emellertid redan då i huvudsak avslutade. Under slutet av år 1950 lämnades utredningen underhand direktiv att avbryta vidare utredningsarbete samt sammanfatta och nedskriva de slutsatser som dittills slutförda undersökningar kunnat ge anledning till. Samtidigt erhöll

utredningen bistånd med att samla och nedskriva dessa sina slutsatser i ett betänkande genom att handelsdepartementet för ändamålet anvisade sakkunnigen inom departementet redaktören fil. kand. m. m. Ulla Lindström. Fru Lindström svarar således för betänkandets redigering. Med avgivandet av detta betänkande anse de sakkunniga sitt utredningsuppdrag slutfört. Stockholm den 28 augusti 1951.

TORSTEN FRENDIN

HENRY ALLARD

WILHELM BAHRKE

GUSTAF BYLÉHN

GUSTAF HANSSON

STURE W. LANTZ

HARRY ÄLMEBY

Förteckning över vissa i betänkandet använda termer Narv = djurhudens yttersida (hårsida). Narvsatt = varmprägling av narven för att åstadkomma en annan ytstruktur, i syfte att dölja ur skönhetssynpunkt störande småfel i ytan. Bottningsmetod

= metod, varigenom yttersulan fästes vid skons övriga delar.

Randsytt = bottningsmetod, som gör skon slät och jämn inuti — fri från sömmar — genom att en läderrem fastsys vid bindsulan och vid ovanlädret och bildar en utskjutande rand, vid vilken också bottensulan fastsys. Genomsytt = bottningsmetod, varigenom bindsulan och ovanlädret fästes med en söm som går rakt genom skon. Sömmarna i den genomsydda skon täckas av en inläggssula. Ago — bottningsmetod, varvid sulan icke fastsys utan klistras fast vid ovanlädret. Vändsytt = bottningsmetod, varigenom ovanlädret sys fast vid sulan avigt, varpå man vänder hela skon ut och in. Sandalsytt = bottningsmetod, varigenom ovanlädret vikes ut och fastsys direkt vid sulan. Pliggat = bottningsmetod, varigenom sulan och den övriga delen av skon icke sammansys utan förenas genom en eller flera rader pligg. Lästfason = lästens utformning efter fotens byggnad, efter olika fottyper och efter de funktionella krav, som måste ställas på olika skotyper. Modell = den serie schabloner för utskärning av ovanlädret som upplägges när en ny artikel skall tillverkas. Skotyp

= skoslag såsom pjäxor, sandaler, promenadskor e t c , ävensom differentieringen av skoslagen i herr-, dam- och barnskokategorier.

Artikel = sko som tillverkats över samma lästfason, i samma modell, färg och skinn — dock inräknas under en artikel samtliga storleksnummer. Partistorlek

= produktionssats som sammanförts till en gemensam kommission.

Kommission = ett parti skor av samma artikel eller ett parti av ur tillverkningssynpunkt identiska produkter. Serie = storleken av den produktionssats innehållande ur tillverkningssynpunkt identiska varor, som under genomloppstiden kontinuerligt framföras genom tillverkningsavdelningarna. Horisontell integration = kombination av företag i samma produktions- eller distributionsled. Vertikal integration = kombination av företag, verksamma i flera produktionsled inom samma förädlingskedja samt/eller kombination av företag inom produktion och distribution.

Kapitel 1. Inventering av branschens problem

Läget

1945 När riksdagen år 1945 i anledning av en motion av herr Allard m. fl. beslöt hemställa hos Kungl. Maj :t om »en utredning om skoindustrins framtida organisation och om åtgärder för att åstadkomma ökad skokonsumtion», var bakgrunden härtill oron för den svenska skoindustrins framtid. Man befann sig i skarven mellan krigs- och fredshushållning, och inför omställningen från en under krigsåren i väsentliga stycken reglerad till en i efterkrigssamhället fri skoproduktion erinrade man sig tidigare erfarenheter och noterade de svagheter, som hade utmärkt skoindustrin under den fria epoken före krigsutbrottet och som man inte ville återse i vare sig ny eller gammal kapprock efter kriget. Sedan begynnelsen är skoindustrin en »beställningsindustri», vars produktion huvudsakligen baseras på mottagna order och som endast i begränsad utsträckning idkar tillverkning på lager. Att förvandla ofta små och starkt differentierade kundorder till produktionstekniskt väl sammansatta tillverkningsorder, som möjliggöra en jämn och flytande tillverkning, synes alltid ha varit ett vanskligt problem för branschen, desto svårare ju mer modebetonad allmänhetens efterfrågan blivit. Under 1930-talet hade utvecklingen gått därhän, att sysselsättningen i skoindustrin växlade mellan säsongmässiga forceringar och döda mellansäsonger, att kravet på ständigt nya modeller gjorde tillverkningsserierna oekonomiskt korta och att arbetarna inte kunde beredas jämn sysselsättning året runt, utan korttidsarbete blev vanligt med låga årslöner, utdrygade med arbetslöshetsunderstöd under permitteringarna. Samtidigt som det förelåg en faktisk överdimensionering av skoindustrin, som camouflerades av detta korttidsarbete, accentuerades den redan hårda konkurrensen av nya småföretag, som etablerade sig med relativt små kostnader. Ofta var det just överbliven arbetskraft från äldre skofabriker som blev egna företagare. Företagsdödligheten har dock alltid visat sig hög, när det gällt nya företag i denna bransch. Den genomsnittliga livslängden hos bortfallna företag har varit sju år (se kapitel 2). En del av dessa svårigheter, som skoindustrin haft att brottas med, gjorde krigshushållningen slut på — om temporärt eller permanent får framtiden

utvisa. Bristen på råvaror kom sålunda industrikommissionen att vägra materialtilldelning till sådana skoindustriföretag, som bundo vid sig en större arbetsstyrka än de kunde fullt sysselsätta. Arbetarstammen nedgick härmed på fyra år med 1/3 (från ca 12 500 till ca 8 500) och den lösgjorda arbetskraften uppsögs av andra arbetsområden. Ungefär samtidigt gjorde sig ett behov gällande inom branschen att kartlägga sig själv och studera de egna problemen på allvar. Initiativet till en vetenskaplig kartläggning togs sommaren 1943 och utredningsarbetet igångsattes inom Industriens utredningsinstitut, som i februari 1948 redovisade resultaten i »Studier i den svenska skoindustrins struktur» av R. Elinder. Ett andra initiativ utmynnade hösten 1944 i en Skobranschens planeringskommitté med uppgift att föisöka komma tillrätta med detaljhandelns vana att inkomma med sena order som förryckte en rationell planering av produktionen. Nya orderbestämmelser antogos därefter i maj 1945 och sattes i kraft fr. o. m. 1 september 1945. Huruvida denna branschaktivitet stimulerades något av den debatt kring skoindustrins problem, som den ovannämnda riksdagsmotionen gav upphovtill under remiss- och riksdagsbehandlingen våren 1945, må lämnas osagt. Tydligt är emellertid att här tämligen samtidigt manifesterades både ett privat och ett samhälleligt intresse för skoindustrins framtid. Hösten 1945 tillsatte Kungl. Maj :t den av riksdagen beställda offentliga skoutredningen och på initiativav ovannämnda planeringskommitté bildades ett enskilt Skobranschråd med uppgift att i säsongutjämnande syfte följa modeutvecklingen på skoområdet.

Läget

1951 Sedan dess ha sex år förflutit och dagens bild av den svenska skobranschen är betydligt fördelaktigare. Fullsysselsättning råder. Det ofrivilliga korttidsarbetet har försvunnit, ehuru en arbetskraftens överrörlighet och större frånvarofrekvens kommit istället. Dock råder tillräcklig arbetstillgång och hittills goda avsättningsmöjligheter. Det kan konstateras att skoindustrin under det sista årtiondet kunnat genomföra en inre konsolidering — räntabiliteten har förbättrats, vilket avspeglas i den upprustning av fabrikslokaler, maskiner och sociala anordningar som ägt rum på åtskilliga håll. Bakom den förbättrade ekonomin ligger emellertid inte bara den allmänna fullsysselsättningskonjunkturen utan även en strävan till rationalisering av produktionen, som avsatt tydliga spår. I kapitlen 2 och 6 i detta betänkande skildras, hur tendensen till nyetablering av småföretag avtagit något de sista åren och hur den splittrade tillverkningen i branschen blivit mindre splittrad med en minskning av antalet tillverkningsmetoder, skotyper och artiklar i det individuella företaget. Såsom framgår av skoutredningens strukturundersökning hade exem-

pelvis antalet skotyper per företag år 1947 nedgått till 3/4 av antalet år 1938 och antalet tillverkade par per artikel under samma tid stigit från 390 till 728. Denna utveckling mot ökad koncentration i tillverkningen har medfört förbättrad räntabilitet. Den jämna fulla sysselsättningen i sin tur har underbyggts av ett bättre avvägt samarbete mellan industri och handel och ett klarare medvetande om den intressegemenskap som föreligger mellan fabrikanterna och de anställda.

Utredningsarbete Vilka ha då drivkrafterna varit bakom denna gynnsamma utveckling? Efter de undersökningar av skobranschens struktur och olika marknadssammanhang, som skoutredningen verkställt, kan utredningen tillfullo bekräfta professor Ingvar Svennilsons i Industriens utredningsinstitut omdöme, att skoindustrin på grund av arten av sin produktion hör till de mest invecklade industrierna i strukturhänseende. I likhet med IUI:s egen undersökning av skoindustrin har skoutredningens kartläggning av branschen förutsatt en insamling av material i sådan omfattning och så tidskrävande bearbetning av detta material, att vissa förskjutningar i branschens struktur kunna ha ägt rum under tiden. Undersökningsresultaten ha därför i åtskilliga avseenden mera en principiell räckvidd än de äro applicerbara på det aktuella läget. För båda undersökningarna gäller emellertid, att representanter för branschen deltagit i utredningsarbetet och där bidragit även med aktuella fackmannaerfarenheter och att det material som framkommit under arbetets gång i gengäld gett branschmännen värdefulla synpunkter. Som en följd av detta fruktbärande utbyte ha förslagen och rekommendationerna i föreliggande betänkande varken blivit så många eller genomgripande som de kanske skulle ha varit, om betänkandet hade framlagts några år tidigare. Att de båda utredningarna — den privata IUI:s och den här redovisade offentliga — arbetat ungefär samtidigt, har också medfört, att skoutredningen avsiktligt begränsat sin framställning beträffande sådana sidor av skoindustrins struktur, som fått en inträngande beskrivning i IUI:s utredning, men upptagit till närmare behandling sådana andra livsfrågor för industrin som råvaruförsörjningen, tullskyddet och kvalitetsföreskrifterna, vilka IUI lämnat åsido. Likaså har hela distributionsstrukturen — partihandeln och skodetaljhandeln —, som IUI:s utredning endast i förbigående dröjt vid, blivit av skoutredningen kartlagd och redovisas i det följande i ett fylligt avsnitt. Då skoutredningen under sitt arbete fann, att den saknade material för internationella jämförelser både beträffande skoindustrins produktivitet och de svenska skodonens kvalitet, anhöll utredningen om att få utföra en specialundersökning av skodon av vanligt förekommande typ och såvitt kunde be-

ll

dömas likvärdig kvalitet från några olika länder. För detta ändamål tillsattes en underkommitté bestående av professor R. Kristensson, disponent G. Heymat, verkmästare N. Jander och utredningens dåvarande sekreterare, C. Sandströrc. De utvalda skodonen översändes till det engelska skoforskningsinstitutet (The British Boot, Shoe and Allied Trades Research Association) för en teknisk analys och granskning. Härefter gjorde underkommittén en analys av produktiviteten på grundval av tillgängligt tidsstudiematerial för de undersökta skorna. Då antalet undersökta skor var begränsat, har undersökningen ick^ något egentligt statistiskt värde. Enligt underkommitténs mening synas dock stickproven ge en tillfredsställande bild av resp. länders produkter inom det område urvalet representerar. Av undersökningen framgick, att de undersökta svenska skorna i kvalitetshänseende icke voro överlägsna de utvalda utländska skorna och att den högre; produktiviteten vid utländska fabriker icke nödvändigtvis stode i samband med en tillverkning av skor av lägre kvalitet. Dessutom visade analysen, att de i undersökningen ingående svenska skornas bottenläder hade anmärkningsvärt hög vattenabsorption och i fuktigt tillstånd hög avnötning samt att exempelvis den amerikanska skon med förtyngt bottenläder ägde mycket lå^ vattenabsorption och förnötning. Underkommittén framhåller, att det vore otillåtet att fästa större avseende vid analysen av bottenlädrets kvalitet. Underkommittén föreslår dock, att då det svenska klimatet ställer särskilt stora krav på lädrets vattenavvisande egenskaper en utvidgad undersökning av kvaliteten hos svenskt och utländskt läder måtte komma till utförande. Skoutredningen vill för sin del biträda detta förslag. Skoutredningen förutsätter vidare att det material, som framkommit vid denna undersökning, i sin helhet ställes till branschorganens förfogande. Undersökningsresultaten i underkommitténs rapport i maj 1949 återfinnas i bilaga till detta betänkande.

»Den mest effektiva formen» Till de förslag, som uteblivit i skoutredningens här publicerade slutredovisning, hör ett förslag till omdaning av skoindustrins struktur och ägandeformer. I utredningens direktiv underströks, att utredningens allmänna syfte borde vara »att söka finna den ur samhällsekonomisk synpunkt mest effektiva formen för skoindustrins och skohandelns organisation». I anslutning till den av vederbörande riksdagsutskott med riksdagens instämmande anbefallda prövningen av olika alternativ för skoindustrins utformning, »däribland en fullständig eller partiell socialisering av hela eller viss del av skoindustrin», intogs i di-

rektiven för skoutredningens arbete en passus om att »skilda organisationsalternativ — statssocialistiska, kooperativa och privatkapitalistiska, liksom även olika mellanformer — skola fördomsfritt och odoktrinärt prövas». För en bedömning av effektiviteten hos företag av dessa olika ägandeformer fordras, att de samtliga kunna studeras under pågående verksamhet, i sinsemellan jämförlig omfattning och på samma tekniska utvecklingsnivå. Ur dessa synpunkter har utredningen endast kunnat undersöka skoföretag i privat och i kooperativ ägo. Det finns visserligen i Karlskrona en statlig skofabrik, som arbetar för försvarets behov. Genom sin begränsade storlek, sin ensartade produktionsinriktning och sina särpräglade arbetsförhållanden i övrigt, kan den dock inte vid jämförelse med de privata och kooperativa skoföretagen betraktas som typisk för en statligt bedriven skofabrikation. Beträffande de olika ovannämnda organisationsalternativen har utredningen icke kunnat finna något som entydigt talar för att den tekniska och företagsekonomiska effektiviteten skulle vara större vid någotdera av alternativen. Huruvida en högre effektivitet med åtföljande lägre tillverkningskostnader skulle taga sig uttryck i prisbildningen på skor i högre grad vid något eller några av organisationsalternativen har inget direkt samband med teknisk effektivitet i och för sig. Det är en fråga, där valet av organisationsform måste göras på grunder, som utredningen har funnit ligga utanför sitt uppgiftsområde att penetrera. Slutsatserna av utredningens jämförelser återfinnas i kapitel 6. Det ligger i sakens natur, att det inte är möjligt att med stöd av räntabilitetsundersökningar, som måst basera sig på officiella ekonomiska redovisningar, draga några bestämda slutsatser om effektiviteten hos företag med olika produktionsinriktning. Detta i all synnerhet som skoindustrins struktur är synnerligen heterogen. Den karakteriseras dels av ett stort antal företagsstorlekar längs hela skalan från det minsta till det största företaget, dels — med ett fåtal undantag — av företag med i huvudsak likartad produktionsinriktning vid olika storlekar. Det är först, när distributionsledet medtages i översikten, som en tydlig tendens kunnat iakttagas till förmån för de företag som integrerat i detaljhandelsledet. Utan ett noggrant detalj studium av de tekniska och ekonomiska villkoren för olika företagstyper med produktionsinriktning på specialiserad, resp. blandad tillverkning i olika kombinationer, olika serielängd e t c , är det icke möjligt att draga bestämda slutsatser om eller ge ett klart perspektiv på skoindustrins allmänna struktur ur effektivitetssynpunkt. Detta skulle kräva en experimentell praktisk verksamhet i omedelbar kontakt med pågående industriell drift och på basis av de iakttagelser den gav kräva så omfattande tekniska och ekonomiska analyser, att skoutredningen varken haft uppdrag eller resurser att befatta sig därmed. Det studium av skoindustrin och dess olika företagsformer, som skoutredningen företagit, samt av skodistributionen i detaljhandels- och grosshandelsleden, har dock gjort det möjligt att ställa vissa perspektiv på 13

den sannolika utvecklingen inom svensk skoindustri. Härvid har även IUI:s kartläggning av branschen gett material av värde. Vad beträffar själva storleken av den tekniska företagsenheten vill det synas som om optimum skulle ligga någonstans mellan 200 och 300 arbetare. Givetvis gäller detta optimum icke varje form av företagsenhet. Sålunda kan optimum ligga lägre för exempelvis företag med starkt specialiserad serietillverkning, inordnade i en större ekonomisk enhet, liksom för företag med utpräglad modeskotillverkning. Vilken optimal storlek företagen ur ekonomisk-organisatorisk synpunkt borde ha, kan icke med säkerhet konstateras. Sannolikt ligger den icke under en tredubbling av tidigare nämnda tekniska företagsstorlek — alltså 500 å 600 arbetare. De fördelar, som stå att vinna vid dessa större ekonomiska företagsenheter, bestå främst i de ökade möjligheterna till differentiering av produktionsprogrammet på ett större antal tekniska företagsenheter och tillverkningsavdelningar, som med lämplig storlek underlätta en rationellare tillverkningsplanering och en mer flytande tillverkning. Mot dessa fördelar på produktionssidan svarar fördelen av trots seriemässig tillverkning tillräckligt rikhaltiga försäljningskollektioner på distributionssidan. Utgår man från att företagsoptimum ligger vid 200—300 arbetare och gör det antagandet att nämnda optimum vore förverkligat inom svensk skoindustri, skulle det med bibehållet antal sysselsatta arbetare betyda, att antalet företag i branschen skulle nedgå till i runt tal 10 å 15 % av nuvarande antal. Utredningen finner det dock inte sannolikt, att en så stark koncentration kommer att ske under den fria konkurrens och frihet att ny etablera företag som råder inom branschen. Man bör dock enligt utredningens mening räkna med, att om den under senare år i stegrad takt fortgående rationaliseringen inom skoindustrin vidareutvecklas industrin så småningom kommer att anpassa sin struktur till större företagsenheter. För en rationellt arbetande småföretags verksamhet torde emellertid visst utrymme finnas vid sidan av och som komplettering till de större företagen. En högre ekonomisk effektivitet har utredningen funnit vid företag, som genomfört en integration i detaljhandelsledet. Bland dessa företag märkas särskilt Oscaria, det största privata skoföretaget, och Svenska Skoindustri AB i kooperativ ägo. Det råder knappast något tvivel om att det i dessa fall är produktionsinriktningen och försäljningsstrukturen, som äro så förmånligt avvägda gentemot varandra, att den ekonomiska effektiviteten blivit högre än hos andra företagstyper. Av det ovan sagda följer, att skoutredningen inte är beredd att föreslå någon strukturförändring av skoindustrin genom åtgärder utifrån. Om intresset inom branschen för skobranschens ekonomiska effektivisering till äventyrs skulle slappna och den rationaliseringstendens som nu gör sig gällande inom branschen skulle avbrytas, må det ankomma på samhällets beslutande organ att överväga åtgärder som då kunna anses erforderliga för en mer allmännyttig

skoproduktion. Skoutredningens inventering av skobranschens problem må därvid kunna tjäna som utgångspunkt.

Minskat skydd — ökad rationalisering? Det betyder ingalunda, att skoutredningen skulle helt avstå från att förorda åtgärder som kunna tänkas ytterligare befrämja den rationalisering, som branschen själv inlett. Tvärtom anföras i det följande en rad rekommendationer i nämnt syfte. Om ett av de mest ingripande förslagen har emellertid utredningen tyvärr inte kunnat uppnå enighet, i det att branschens egna företrädare i utredningen fruktat negativa, till sin omfattning svårberäkneliga återverkningar. Här åsyftas utredningens förslag om att de för branschen gällande speciella kvalitetsföreskrifterna, de s. k. papp- och förtyngningsförordningarna, skola upphävas (kapitel 12). Beträffande hur de tullprinciper, som f. n. tillämpas för läder och skor, skola ändras för att få tullskyddet lämpligare avvägt mellan de olika slagen läder och skor (kapitel 7) har dock utredningen funnit en enande linje. Till de viktigaste av de problem, som beröras i direktiven för skoutredningen, hör just frågan om tullskyddet. Sedan gammalt har den svenska skoindustrin åtnjutit ett i jämförelse med andra länder högt tullskydd som dessutom varit så utformat — som vikttullar nämligen — att det vad skodonen beträffar i vissa fall belastat de billigare skorna förhållandevis mera än de dyrare. I skydd av de höga tullsatser, som infördes redan på 1890-talet då den spirande inhemska skoindustrin utsattes för påfrestningarna av ivriga exportörer i andra länder som sköto in sig på den svenska marknaden, har sedan vuxit fram en skoindustri, som i prissättningen av sina produkter kunnat utnyttja och även i stor utsträckning torde ha utnyttjat det tullskydd varmed den omgärdats. Enligt direktiven borde därför skoutredningen belysa »det nuvarande tullskyddets verkningar och utsikterna att genom minskning i tullsatserna eller ändring i deras utformning främja rationaliseringsarbetet inom skoindustrin och därigenom göra denna mera konkurrenskraftig och ekonomiskt effektiv». Utredningen har försökt efterkomma denna anmariing. Den har sålunda i kapitel 7 konstaterat, att skoindustrin under mellankrigstiden genomgått en betydande rationalisering och att det synes ha förelegat ett samband mellan denna rationalisering och det faktum, att tullskyddet under samma period sjunkit ganska avsevärt genom penningvärdets försämring. Tullskyddet för såväl bottensom ovanläder har sålunda sjunkit 1913—46 med ungefär hälften, medan det relativa tullskyddet för skodon, räknat på fabrikspriset, under samma tid nedgått med drygt en tredjedel. Tendensen har skärpts under de därpå följande åren. Inte minst den senaste tidens inflationsutveckling har minskat det rela-

tiva tullskyddet så kraftigt — för skodon har det nu nedgått med ca två tredjedelar i förhållande till fabrikspriset — att det inte varit för utredningen möjligt att överblicka verkningarna av gällande tullsatser och f. n. föreslå någon ändring i dessa. Utredningen har måst isolera problemet om tullsatsernas höjd från det likaledes angelägna problemet om lämpligheten av nu tillämpade tullnormer och uteslutande behandla detta sistnämnda problem. Utredningen har därvid funnit dessa normer otillfredsställande och föreslår i kapitel 7, att vikttullen för skodon i sinom tid ersattes av en kombinerad par- och värdetull och att vikttullen för ovanläder måtte ersättas av en yttull. I båda fallen motiveras förslagen med att en övergång till dessa nya tullnormer gör tullen följsammare till manufaktuieringskostnaderna. För skodonens del skulle det innebära en bättre differentiering av tullen efter de verkliga kostnaderna, så att inte utländska skor i lägre prisklasser kunna utestängas från den svenska marknaden genom en relativt sett högre tull än den för skor i högre prislägen. Genom en härmed ökad möjlighet till import av prisbilliga skor från andra länder skulle hemmaindustrin sporras till ökad rationalisering för att bli i stånd att ännu bättre konkurrera. Något av samma tankegång ligger bakom förslaget i kapitel 12 att upphäva de skyddsföreskrifter i kvalitetshänseende, som sedan 1919 varit gällande inom skobranschen under namn av pappförordningen och förtyngningsförordningen. Utredningen har nämligen inte kunnat undgå att observera, att där det föreligger bestämmelser rörande kvaliteten på varor, som få försäljas inom landet, utan att motsvarande bestämmelser gälla i länder, varifrån en import av samma varor skulle vara möjlig, det kommer att verka som ett indirekt tullskydd och hindrar en kanske eftersträvansvärd pris- och kvalitetskonkurrens från dessa importländer. Vad beträffar pappförordningens förbud mot användande av papp och konstläder i skor var det säkerligen välbetänkt, när det infördes under det oroliga skedet vid första världskrigets slut, då bristen på material, den svaga köpkraften m. m. samverkade till en kvalitetsförskämning på skomarknaden. Förordningen har sedermera bibehållits som ett konsumentskydd även under normala tider. Detsamma gäller förtyngningsförordningen som tillkom i avsikt att förhindra att vid garvningen inarbetades sådana tillsatsämnen i lädret, som göra det tyngre och som förutsattes nedsätta lädrets slitstyrka, motståndskraft mot väta o. d. Bakom skoutredningens förslag, att de båda förordningarna efterhand skola upphävas, ligger uppfattningen, att en lagstiftning som anknyter till viss bestämd sammansättning av produkterna, löper risk att föråldras och att ifrågavarande förordningar utgöra exempel på detta. I direktiven för utredningen fästes uppmärksamheten på »möjligheten att genom modernisering av gällande materialbestämmelser åstadkomma sänkning av produktpriserna utan att äventyra kvaliteten». I tankegången inrymmes eventualiteten att utnyttja även andra naturstoffer för skotillverkning än läder och skinn och att även nya

syntetiska material skola ges en chans att arbeta sig fram. Utan att vilja överdriva de sistnämnda möjligheterna anser skoutredningen det inte uteslutet, att den tekniska utvecklingen har hämmats av att någon anpassning av gällande kvalitetsbestämmelser till förändrad teknik och uppkomsten av nya ersättningsmaterial inte skett sedan 1919. Medan en minoritet inom skoutredningen velat stanna vid en omarbetning av pappförordningen med hänsyn till teknikens framsteg, har utredningens majoritet velat ta steget fullt ut och helt borttaga de lagfästa kvalitetsföreskrifterna i båda förordningarna. Den anser nämligen, att man genom att framflytta stoppgränsen till dagens nivå för det tekniska framåtskridandet endast tillfälligt vinner ett ökat svängrum för uppfinningsförmåga och nyskapande, som när detta försöker tränga vidare kommer att hämmas av en eftersläpande lagstiftning. Ingen annan jämförbar konsumtionsvaruindustri är bunden vid särskilda tillverkningsföreskrifter och någon anledning varför sko- och garveriindustrierna skulle vara det har utredningens majoritet inte funnit. Den menar, att full tillverkningsteknisk frihet öppnar större rationaliseringsmöjligheter och att en friare konkurrens mellan olika råvaruslag och mellan svenska och utländska skofabrikat kommer att bli en regulator både på priser och kvaliteter. Skulle det mot förmodan visa sig, att ansvarsmedvetandet hos importörerna och konsumenternas vaksamhet och kvalitetskänsla inte äro tillräckliga för att hindra en import av mindervärdiga skor, som inga förordningar längre skulle automatiskt utestänga, får man tillgripa ökad varuupplysning, frivillig kvalitetsmärkning av skorna och ytterst ett speciellt skydd mot en pris- och kvalitetsdumping utifrån. Beträffande argumenten för de avvikande meningar, som minoriteten inom utredningen företräder, hänvisas till den reservation som är fogad till detta betänkande. Både i fråga om tullskydd och kvalitetskontroll föredrar alltså utredningen rent principiellt mer av opendoor- än av skyddspolitik och menar för sin del, att om man öppnar dörren för en livligare konkurrens kan därigenom passera flera friska initiativ till förbättringar och besparingar,' medan skyddsåtgärder lätt bli murar som omgärda ett stillastående.

Utrymme för svenska skomaskiner Något av samma grundsyn har bestämt skoutredningens kritiska hållning till den unika företeelse, som maskinhyressystemet i skoindustrin utgör. En stor del av den svenska skoindustrin arbetar med maskiner, som uthyrts på långsiktiga kontrakt av det amerikanska maskinbolaget United Shoe Machinery Corporation. Genom den bindningskiausul, som ingår i kontrakten och varigenom hyrestagaren får förbinda sig att beträffande alla viktigare maskiner uteslutande begagna maskiner från vederbörande amerikanska tillverkare, för2 - 1250 51

hindras alla andra tillverkare, svenska och utländska, att leverera likartade maskiner till skofabriker, bundna av hyreskontrakt. Mot denna bindning till hyresbolaget, som bedriver en världsomfattande rörelse och har ett dominerande inflytande även i flera länder utanför USA, har riktats stark kritik såväl i Sverige och USA som andra länder. I enlighet med sina direktiv har också skoutredningen försökt klarlägga graden av de svenska skofabrikernas beroende av maskinuthyrningsfirman, det eventuella behovet av att minska detta beroende och den konkurrensbegränsande effekten av hyresavtalet i dess vanliga utformning. Utredningen har därvid kommit till det resultatet (i kapitel 5), att hyresbolaget f. n. har en faktisk monopolställning inom den sektor av skofabrikationen, som använder hyresmaskiner, dvs. främst de största fabrikerna ( > 100 arb.), som till 63 % äro hyrestagare. År 1938 tillverkades på bolagets maskiner närmare 40 % av den svenska skoproduktionen i egentliga skofabriker. Ehuru det inte kan riktas några anmärkningar mot dessa maskiners standard och den service, som bolaget lämnar, innebär emellertid detta hyressystem enligt utredningens mening inte bara en konkurrensbegränsning utan även en bundenhet, som kan medföra svårigheter vid behov av omställningar i produktionen och tröghet i den maskintekniska utvecklingen och de nya tekniska rönens tillämpning inom skoindustrin. Efter vad skoutredningen inhämtat förhåller det sig så, att det beträffande skomaskinernas konstruktion och arbetssätt finns stort utrymme för nykonstruktioner och uppfinningar. En svensk nykonstruktionsverksamhet på området borde därför uppmuntras och kunna hjälpa till att bringa den industriella utvecklingen i skoindustrin i nivå med den konkurrerande utländska. Skoutredningen betecknar marknadsbetingelserna, även exportutsikterna, för en inhemsk skomaskintillverkning som relativ' gynnsamma och menar att en sådan tillverkning bör ligga väl till för svensk maskinindustri, förutsatt att investeringskontrollen inte lägger hinder i vägen för en utbyggnad och en försäljning av svenska maskiner i framtiden blir möjlig även till skofabriker som nu begagna amerikanska hyresmaskiner. Skoutredningen vädjar i sammanhanget om en välvillig behandling av framställningar om byggnadstillstånd, maskinköp etc. för detta ändamål. Olika utvägar att ogiltigförklara den s. k. bindningsklausulen ha studerats av skoutredningen, som slutar med att förorda att frågan om bindningsklausulens karaktär och eventuella avlägsnande måtte föreläggas expertisen i den näringsfrihetsnämnd, som nyetableringssakkunniga föreslagit i och för prövning av samhällsskadliga konkurrensbegränsningar, därest denna kommer att inrättas eller, om så icke blir fallet, föreläggas det organ med motsvarande uppgifter, som kan komma att tillskapas i näringsfrihetsnämndens ställe.

Åtgärder för ökad konkurrenskraft När skoutredningen som framgår av ovanstående velat släppa konkurrensen mera lös för att stimulera till en intensivare rationalisering inom skoindustrin, har den förutsatt dels att industrin har det goda utgångsläge den nu har med god räntabilitet, bra löneläge och full sysselsättning, dels att konkurrenskraften bör kunna stärkas ytterligare med olika åtgärder i alla stadier av en skos tillblivelse — från råvaran till försäljnings disken. I kapitel 4 betonar skoutredningen, att en av de angelägnaste uppgifterna för skoindustrin är att nedbringa materialkostnaderna, som successivt stigit till omkring 2/3 av skornas tillverkningsvärde och följaktligen ha ett bestämmande inflytande på skopriserna. Även om den nuvarande internationella prisutvecklingen på hudar och skinn inte är normal med dess starka kastningar i priserna, intager råvarukostnaden ett så dominerande rum i tillverkningskostnaderna att även små besparingar på dess konto kunna ha mer betydelse än större besparingar på arbetskraften, administrationen eller försäljningen. I avsaknad av alla möjligheter att påverka det internationella prisläget på hudar och skinn få vi i Sverige inrikta oss på att förbilliga garvningskostnaderna, i någon mån begränsa lädersortimentet och undvika allt onödigt materialspill. Vad garvningsmetodiken beträffar har den i vårt land väl följt med sin tid. Kromgarvningen har sålunda praktiskt taget trängt ut den vegetabiliska garvningen vid garvning av ovanläder, och nya syntetiska garvämnen med förmåga att förstärka olika värdefulla egenskaper hos lädret arbeta sig fram. En standardisering av läderfärgningen kan också räknas till rationaliseringarna i garveriledet. Det mest betydelsefulla är emellertid, att man inom skofabrikationen åstadkommer en bättre hushållning med lädret vid arbetsoperationer såsom skärning och stansning. Skoutredningen har med tillfredsställelse noterat skoforskningsinstitutets uppfinning av en ny rationell stanskniv. För egen del vill utredningen därtill understryka betydelsen av en väl yrkesutbildad arbetskraft (kapitel 3) och en lämplig lönesättning av denna arbetskraft, så att det nödvändiga inpassningsarbetet på skinnen, som bör föregå skärningen men som är svårt att beräkna ackord på, inte äventyras. Detta sistnämnda gäller även vid samstansning. Utredningen framhåller samstansningens betydelse och pekar på de besparingsperspektiv, som öppna sig, om sulstansningen i större utsträckning än nu skulle kunna centraliseras till särskilda sulstansningsfabriker (kapitel 6). Slutligen framhåller utredningen som önskvärt att konsumenterna intresseras även för det lika hållbara narvsatta skinn som kan erhållas till lägre priser än de släta och narvrena (kapitel 4). Såsom här har antytts år yrkeskunnighet av stor vikt för en ekonomisk materialhantering. Den orutinerade arbetskraften medför alltid ökade kostnader för tidsspill och kassationer. I kapitel 3, där skoutredningen tagit upp hela arbetskraftsproblemet till granskning, framhåller utredningen på tal om över-

rörligheten i industrin, att den ordinarie arbetskraften i produktionskedjan borde yrkesutbildas till flera arbeten för att kunna omplaceras vid uppkommande vakanser. Även om specialarbetaren är en rationell och nutidsmässig företeelse i modern skofabrikation, torde han vara alltför ensidigt specialiserad f. n. I nuvarande arbetsmarknadsläge äro olägenheterna mest kännbara för företagarparten, som vid en plötslig frånvaro eller när någon abrupt slutar sin anställning får svårt att fylla vakanserna med kunniga ersättare, så att flaskhalsar inte uppkomma i produktionen. I tider av arbetsbrist är det å andra sidan arbetarparten, som förlorar mest på att han endast behärskar ett fåtal arbetsmoment. Blir han arbetslös, har han endast nytta av sin förvärvade arbetsskicklighet, om ett direkt motsvarande arbete blir ledigt på annat håll. Skoutredningen menar alltså, att man bör eftersträva att ge skoarbetaren en yrkesutbildning, som gör honom eller henne skickad att sköta flera arbetsoperationer i fabrikationen. För att stimulera arbetsmarknadsparterna till detta förordar utredningen, att de gemensamt skola ingå i en lärlingsnämnd med syfte att inrikta intresserade och kompetenta företagares uppmärksamhet på behovet av att ge den unga arbetskraften ett bredare och djupare yrkeskunnande än vad den i allmänhet nu besitter. Utredningen är också övertygad om att en förbättrad yrkesutbildning skulle komma att ge skoarbetarkåren en fastare intresseanknytning till sin industri än den som överrörligheten i dagens läge tyder på. Med allt erkännande av skoyrkesskolan i Örebro, som representerar en god början till mer allsidig utbildning av kompetenta arbetare, och av den planerade skofackskolan för utbildning av förmän och ingenjörer för skoindustrin har skoutredningen i kapitel 3 diskuterat yrkesutbildningen för hela skalan av den personal som ett välskött skoföretag behöver. Utredningen har därvid efterlyst ett större antal högskoleutbildade tekniker och ekonomer i skoindustrins ledning, under förmenande av att det fortsatta rationaliseringsarbetet i branschen är i hög grad avhängigt av att goda tekniker och ekonomer tillföras industrin. Enligt utredningens uppfattning är det dock här fråga om en investering, som bör kunna ge framtida avkastning och kanske kommer att spela en avgörande roll för om skoindustrin skall kunna hävda sig i framtiden i konkurrens med utländsk skoindustri och överhuvud taget andra konsumtionsvaruindustrier. För all rationaliseringsexpertis i skoindustrin står det klart, att ingen tillverkning kan uppläggas ändamålsenligt utan hänsyn till den distributionsstruktur, som vederbörande företag valt eller tänker inrikta sig på, och att en genomtänkt samordning av tillverkningen och dess försäljning är nödvändig. Av skoutredningens framställning i kapitel 6 har framgått, hur ofta besparingar i produktionen och besparingar i distributionen äro omvänt proportionella till varandra. En specialiserad tillverkning, som är för ansenlig att helt överlåtas på grossist, måste ofta spridas genom många små kanaler ut på detalj-

handelsdiskarna, vilket blir en dyrbar distribution, medan en fabrik med blandat sortiment, som drar mer kostnader att framställa, i gengäld kan tillgodose större delen av behovet hos ett fåtal handlare och därmed kan få lägre försäljningskostnader än det specialiserade företaget. Cirka en tredjedel av alla skor passerar emellertid ett grossistled på väg till konsumenten. Skoutredningens analys av partihandeln (kapitel 8) har visat, hur dess funktioner under 1930-talet och därefter ha uttunnats med den stigande benägenheten hos fabrikanterna att etablera direktkontakt med detaljhandeln, inte minst genom integration i detaljhandelsledet. Grosshandeln — fristående grossister och s. k. fabrikantgrossister sammantagna — har visserligen ännu grepp om ungefär samma andel av skotillverkningen som den hade före kriget, men de fristående grossisternas funktion av lagerhållare har blivit allt mindre framträdande, ju mer modeskornas betydelse ökat. Dessa grossister synas nämligen mindre gärna ta de risker, som tidiga order och lagring av mera modebetonade skor innebära. Ett studium av den fristående grosshandeln har gett skoutredningen intrycket, att förutsättningen för att grosshandeln i framtiden skall kunna behålla sitt utrymme inom distributionen är att den i vissa avseenden ändrar sin målsättning. Den traditionella funktionen av orderupptagning bör sålunda enligt utredningens mening kompletteras med funktionen som idégivande och modeförmedlande förläggare till småfabriker, som själva sakna överblick över modeutvecklingen och därför skulle behöva förses ej endast med välplanerade beställningar utan även med lämpliga modeller och läster. I denna senare funktion skulle grosshandeln kunna få en framtidsuppgift. Vad beträffar skodetaljhandeln förefaller den att ha anpassat sig väl till utvecklingen. Skoutredningen har således i kapitel 9 konstaterat en koncentrationstendens inom skohandeln och en utveckling mot större butiksstorlekar, som varit behövlig och önskvärd, att döma av den ringa lönsamheten hos de många små detaljhandelsföretagen i branschen. Typiskt för detaljhandeln med skor är f. ö. att filialbutikerna här äro betydligt vanligare än i andra branscher. Av de ca 1 800 egentliga skobutikerna i landet äro således 450—500 fabriksägda eller ekonomiskt beroende av skofabriker. För bedömande av olika affärstypers ekonomiska bärighet har skoutredningen gjort mycket ingående kostnadsundersökningar, varav de huvudsakliga resultaten redovisas i kapitel 9. Därvid har kunnat konstateras, att en ökning av butiksstorleken inom vissa gränser gynnsamt återverkar på kostnaderna inom detaljhandelsledet. Det betyder inte, att man doktrinärt bör eftersträva endast stora eller medelstora butiker. Likaväl som det kan vara rationellt med en viss reduktion av antalet småbutiker på de större tätorterna kan det enligt skoutredningens mening ur konsumentsynpunkt vara önskvärt med skoförsäljande butiker också i småsamhällena. Vid sin granskning av detaljhandelns omkostnader har utredningen gjort vissa iakttagelser, som föranlett rekommendationer beträffande 21

marginalberäkningen, prisnedsättningarna, kundklassificering etc. Närmare kännedom härom kan inhämtas i kapitel 9. Av mer allmänt intresse äro iakttagelserna rörande de stora belastningsvariationerna inom skohamieln och allmänhetens köpvanor. Att skoköpen dels koncentreras till vissa årstider, dels till veckosluten har skapat personalproblem för handeln. Anlitandet av deltidssysselsatt personal har endast till en del förmått lösa dessa problem. Skoutredningen har därför pekat på möjligheterna att påverka köpvanorna istället. Att de äro mottagliga för påverkan, visa erfarenheterna av hur varor, som tidigare varit extremt säsongmässiga — t. ex. tofflor —, medels lämplig reklam kunnat göras om till året-runt-artiklar. Med lancerande av mellansäsongvaror bör man också kunna fortsätta på den väg man här slagit in på. Även en spridning av avlöningsdagarna på de stora arbetsplatserna och ett öppethållande av skobutikerna ett par timmar längre på kvällen någon eller ett par andra veckodagar än lördag borde kunna bidraga till den utjämning av de stora belastningstopparna vid veckosluten som är en viktig rationaliseringsuppgift för skodetaljhandeln. För en rationell planering av försäljningsarbetet i butikerna behövs emellertid också en sakkunnig medverkan av biträdespersonalen. Även en bättre utbildning av denna personal ingår bland utredningens rekommendationer.

Konsumtionen och framtiden Ytterst är det konsumtionen, som bestämmer skoindustrins omfång och inriktning i framtiden. Skokonsumtionen är emellertid trögrörlig såsom visas i kapitel 10. Den stiger inte i samma takt som realinkomsten, vilket sammanhänger med att skor är mer en nödvändighetsartikel än en lyxvara. Dess inkomstelasticitet är vad man kallar undernormal. I Sverige förbrukades i genomsnitt åren 1937—39 2,6 par skor per person. 1948 var motsvarande siffra 2,5 par. Häri inbegrepos gummiskor och tofflor. Av läderskor har de senaste decennierna endast förbrukats 1,5 par per person och år. Om detta förhållandevis statiska skobehov kommer att förbli lika oförändrat i framtiden eller kommer att utvecklas till en större skokonsumtion, ligger helt i det ovissa. Osannolikt är inte, att en stegrad levnadsstandard och ett på lämpligt sätt stimulerat intresse för bättre skokultur kunna åstadkomma en sådan ökning. Hur ingripande i industrins struktur varje förändring är, belyses bäst, om man gör tankeexperimentet, att varje svensk skulle köpa sig ytterligare ett par läderskor. Enbart en sådan konsumtionsökning skulle medföra en ökning av nuvarande produktion med ca 65 %. Ehuru man med ganska stor säkerhet kan beräkna befolkningens sammansättning för lång tid framåt, kan man inte beräkna dess skokonsumtion ens om man utgår ifrån samma efterfrågan som nu.

Det avgörande för om köplusten omsattes i handling är nämligen förhållandet mellan priser och köpkraft. Hur skopriserna, som under förra delen av 1951 gick upp med närmare 40 %, men snart torde komma att sänkas igen, komma att påverka skokonsumtionen kan ännu inte överblickas. Man har också att räkna med att gummiskoindustrins produkter, billigare gummi- och tygskor, uppträda i viss utsträckning som substitut för läderskor, när den enskildes ekonomi inte medger inköp av dyrare skinnskor. Även när inkomsterna förbättras tar sig detta uttryck inte endast i köp av skor av bättre kvalitet utan även i en ökning av skogarderoben med billigare skor för speciella ändamål exempelvis prisbilliga fritidsskor och skor av liknande beskaffenhet. Det är sålunda skoutredningens uppfattning, att skoindustrin måste inrikta sig på att erbjuda allmänheten goda stapelartiklar till låga priser, om den fortsättningsvis skall kunna hävda sig i konkurrensen om allmänhetens köpkraft. Den bör också försöka tillmötesgå konsumenternas behov av bättre passform och därmed indirekt underblåsa intresset för goda skor. I kapitel 11 förordar skoutredningen efter att ha beskrivit vad som gjorts och f. n. görs för att få fram ett differentierat system av skor med passform för alla fottyper, att skodon må tillhandahållas allmänheten systematiskt utarbetade i flera vidder och att dessa senare böra fastställas i enlighet med måttkorrelationer som framkomma vid fotmätningar i stor skala. Ytterligare rekommendationer som anknyta till passformen framföras i samma kapitel. Här har endast något litet berörts den centrala roll som prisnivån spelar för skokonsumtionen och därmed för sysselsättningen i branschen. Om plötsligt utlandspriserna på läder och skinn skulle falla kraftigt, finge det troligen en viss depressiv verkan på skoproduktionen och sysselsättningen i skobranschen. Liksom efterfrågan på skor i ett sådant fall ställer sig avvaktande i väntan på sjunkande priser, kunna nya prisstegringar på skor komma att medföra en liknande restriktiv hållning. Övergången mellan olika prisnivåer kommer alltid att ställa skobranschen inför påfrestningar och det är önskvärt att detta uppmärksammas även i den allmänna ekonomiska politiken, så att alltför tvära kastningar undvikas. För att kunna följa de oundvikliga variationerna i konsumtion och sysselsättning voro det emellertid av värde med en fortlöpande och ingående statistik över sysselsättningen i skoindustrin. Förslag om en sådan statistik har av skoutredningen framförts både i ett tidigare betänkande och detta.

Samarbetsorgan I detta tidigare betänkande (28 december 1946, stencilerat), som endast avhandlade sysselsättningen i skoindustrin, diskuterades tanken på ett särskilt permanent organ, åt vilket bl. a. ovannämnda statistikuppgift kunde anför-

tros. Utredningen uppsköt emellertid sitt ställningstagande till denna fråga, tills den skulle bli färdig med hela sitt utredningsuppdrag och kunna överblicka vilka andra samarbetsuppgifter, som skulle bli aktuella och behöva ett organ av något slag som omhändertog dem. Mot den positiva skrivning, som utredningen bestod denna tanke i sitt första betänkande, framställdes emellertid invändningar av branschens representanter, som menade att tillskapandet av ett särskilt organ varken vore påkallat eller lämpligt. När nu skoutredningen vid slutet av sitt arbete fullbordat inventeringen av skobranschens många olika problem, har frågan om ett permanent samarbetsorgan tagits upp igen. Därvid ha meningarna visat sig delade. Erfarenheterna av de sex år som skoutredningen varit verksam ha visat att det ömsesidiga utbytet av informationer kunnat ge skoindustrins olika parter värdefulla synpunkter och inneburit ett indirekt stöd för genomförandet av en rad åtgärder som branschen vidtagit i syfte att själv lösa sina problem. Överenskommelsen mellan skoarbetarna och skofabrikanterna i riksavtalet den 15 mars 1946 om att arbetet vid skofabrikerna skall vara så ordnat, att arbetarna beredas full sysselsättning, tillkom exempelvis efter förhandlingar mellan vederbörande organisationer, vartill skoutredningen tagit initiativet. Den mängd forsknings- och utredningsbehov, som visade sig föreligga, när skoutredningen började sin penetrering av branschstrukturen, produktiviteten, sysselsättningen m. m., fäste uppmärksamheten vid önskemålet om ett speciellt forskningsinstitut för dessa ändamål. E t t sådant Skoindustrins planerings- och forskningsinstitut, som redan nu kan uppvisa värdefulla resultat, beslöts i princip 1946 och började sin verksamhet sommaren 1947. Även det privata Skobranschråd, som tillkom samma höst som skoutredningen, har under sina sex år byggts ut till ett gott instrument för modeprognoser, sanering av modeöverdrifter och allmän konsumentupplysning. När därför skobranschens företrädare i skoutredningen nu ansett, att något ytterligare permanent samarbetsorgan kan vara överflödigt, ha de som skäl för sin ståndpunkt kunnat peka på, att dessa branschens egna organ bedriva ett energiskt arbete och att man ju bör förhindra onödigt dubbelarbete. Av utredningens majoritet har å andra sidan erinrats om att dessa branschorgan sakna representation för både arbetarparten, konsumenterna och det samhälle, som för sin allmänna ekonomiska politik skulle värdesätta en viss insyn i branschens handläggning av uppkommande näringspolitiska och ekonomiska problem. Inte heller tanken att i exempelvis Skobranschrådet inkorporera ett antal representanter för dessa intressen har mött någon resonans på branschhåll. Däremot har branschen på eget initiativ förklarat sig villig att söka skapa ett forum för kontinuerligt samarbete med skoarbetarkåren och ett avtal om en samarbetsnämnd för överläggningar mellan partsorganisationerna inbördes har ingåtts den 13 augusti 1951. Under sådana förhållanden och då ett samarbete måste frivilligt accepteras

av alla parter för att ge resultat av värde har skoutredningens majoritet inte velat framlägga något formligt förslag till permanent samarbetsorgan med den tänkta fempartsrepresentationen för fabrikanter, handel, arbetare, konsumenter och det allmänna. Tre av majoritetens ledamöter ha emellertid i ett särskilt yttrande till detta betänkande något närmare skisserat konturerna till ett samarbetsorgan, som enligt deras mening skulle kunna fylla funktionen av ett rådgivande, utredande och förslagsställande organ med målsättningen att stödja alla goda utvecklingsbetingelser inom branschen. Då alltså — såsom av det anförda framgår — det sannolika är, att ett sådant organ inte kommer att bildas på frivillighetens väg, får skoutredningen f. ö. lita till hoppet, att de önskemål och reformkrav, som redovisats i detta betänkande — förutom dem som det ankommer på statsmakterna att befatta sig med och lösa lagstiftningsvägen — skola omhändertagas av det enskilda initiativet inom skobranschen och att branschen, ehuru överlämnad åt sig själv, skall förstå att tillvarataga de lärdomar som utvunnits ur föreliggande utredning. t

I. PRODUKTIONEN AV SKOR

Kapitel 2. Skoindustrins struktur Historik Skoindustrins tidigaste framträdande i Sverige kan dateras till år 1873, då den första skofabriken anlades i Vänersborg. En mekaniserad skoproduktion var då redan under rask utveckling i Nordamerika, där den första s. k. pliggningsmaskinen kom i bruk 1829 och där sedan symaskiner för skosöm uppfunnos på 1850-talet — redan 1867 fick i huvudsak den epokgörande MacKay-maskinen sin nuvarande konstruktion. När sedan Goodyearweltmaskinen för randsyning tillkom på 1890-talet, var problemet att maskinellt framställa välgjorda och hållbara skor tekniskt löst och förbrukningen övergick i stor utsträckning från handgjorda till fabriksskodon. I Sverige kom detta genombrott senare än i USA, England och Tyskland. Här var utvecklingen till en början något trög. Ännu vid 1890-talets ingång befann sig den svenska skoindustrin i sin linda med ett årligt tillverkningsvärde, som inte ens uppgick till 1 milj. kr. eller blott 0,2 % av svensk industris totala tillverkningsvärde (mot ca 1 % år 1948). År 1896 funnos i hela landet endast 18 skofabriker med en produktion, som inte höll takten med den växande efterfrågan. Utländska skofabrikanter hade sålunda vid denna tid lyckats förskaffa sig en inte obetydlig marknad i Sverige och en förhållandevis ansenlig import av skodon ägde rum (1886—1895 för i medeltal 1,5 milj. kr. årligen). När det svenska skohantverket på 1890-talet alltmer började undanträngas av skoindustrien, sammanhängde det också delvis med den protektionistiska tullpolitik, som inleddes vid 1880-talets slut och kröntes med en del kraftiga tullhöjningar 1897. Den innebar ett konkurrensskydd, som omedelbart gav svensk skoindustri bättre växtbetingelser. Det största inflytandet på utvecklingen hade emellertid de goda konjunkturerna, den stigande allmänna levnadsstandarden och de fördelar hos fabriksskodonen som konsumenterna snart upptäckte: dvs relativt låga priser, stort urval, elegant utförande och bekvämligheten att kunna köpa utan förbeställning. Dessa befrämjande faktorer sammantagna kommo skoindustrin att utvecklas snabbt under perioden från sekelskiftet fram till första världskriget. År 1913 var den i stort sett utbyggd. I statistiken redovisas för nämnda år 85

Tabell 1. Tillverkningen av skor 1913, 1938, 1947 och 1948

Prod, av skodon (läder o. tyg) 1 i 1 000 par 1913 1938 1947 1948

6 422 9 785 11 273 12 772

Salutillverkningarnas värde (i milj. kr.)

41 91 189 221.9

(i % av sv. ind. totala) 1.9 1.23 1.04 1.07

Antal sysselsatta arbetare (egent.-arb.pers.)

Genomsnittl. årstillverk. per arb. (i par skor)

7 357 10 998 10 518 10 857

873 890 1071 1 176

1 Häri ingår produktionen av tofflor; i 1947 och 1948 års siffror även produktionen av träbottnade skor.

företag med 7 357 arbetare och en årsproduktion av 6,5 milj. par skor, representerande ett tillverkningsvärde av 41 milj. kr. ( = 1,9 % av svensk industris totala tillverkningsvärde). Denna produktion vann så gott som uteslutande sin avsättning inom Sverige. Skoindustrin var då som nu en typisk hemmamarknadsindustri. Härvid bortses från den tillfälliga exportkonjunktur som rådde under det första världskriget med utländska beställningar främst av militärskor. 1915 exporterades sålunda 4 556 ton skor, den största exportkvantitet som skoindustrin något år redovisat. Såväl exporten som importen av läderskor är mycket begränsad och ha undergått endast små förskjutningar under åren. Den svenska skoproduktionens omfång sammanfaller i stort sett med den inhemska konsumtionens. Ej heller skoindustrins omfång visar några större förändringar från ingången av första världskriget fram till det andra. Produktionsvolymen har förändrats påfallande lite under tjugofemårsperioden 1913 —1938 (se tabell 1). Skotillverkningen ökade sålunda från ca 6,5 milj. par 1913 till 9,7 milj. par år 1938 och i proportion till denna produktionsstegring växte antalet sysselsatta arbetare från ca 7 350 år 1913 till ca 11 000 år 1938. Den genomsnittliga årstillverkningen per arbetare var praktiskt taget oförändrad: 873 par 1913 mot 890 par 1938. Om skoindustrin alltså inte kvantitetsmässigt ökade tillverkningstakten under mellankrigsperioden, så får man dock inte förbise att den avsevärt ökade arbetet på skornas kvalitet. Kravet på större variation i skomoderna och smidigare, mer arbetade skor har vuxit i kapp med levnadsstandarden och avspeglar sig tydligt vid en jämförelse mellan de skokollektioner, som bjödos allmänheten under första världskriget, och dem, som voro brukliga vid begynnelsen av det andra. Till den långsamma ökningen av produktionsvolymen inom skoindustrin under mellankrigsperioden bidrog — förutom att dess dimensioner redan 1913 faktiskt gav tillräcklig kapacitet för den svenska marknadens behov — att skoindustrin varit nära nog helt hänvisad till denna svenska marknad, där konsumtionen av skor är mindre elastisk än konsumtionen av flertalet andra 27

varor och där f. ö. samtidigt en konkurrerande gummiskoindustri utvecklades, vars stövlar och sommarskor av klimatiska och andra skäl erövrade en inte obetydlig del av den gemensamma marknaden. Det stationära draget i skoindustrins utseende mellan världskrigen framträder kanske tydligast vid en jämförelse med den raska produktionsstegring, som under samma tid ägt rum inom den svenska industrin i övrigt. Av industrins totala tillverkningsvärde utgjorde skoindustrins 1,9 % år 1913, och 1,2 3 % år 1938. Denna andel skulle komma att sjunka ytterligare under de tio nästkommande åren. 1947 uppgick den endast till 1,04 % och 1948 till 1,0 7 %. Detta betyder ingalunda, att 1940-talet varit ett stagnationens eller tillbakagåendets årtionde. Såsom redovisats i den inledande översikten till detta betänkande har 1940-talet tvärtom varit ett decennium av konsolidering och framgångsrika rationaliseringssträvanden inom skoindustrin och måhända var det just den period av svårigheter för industrin som inträffade under det andra världskriget, som mest gav impulser till och förutsättningar för dessa strävanden. Det första världskrigsåret 1940 kunde visserligen notera en rekordsiffra (11,5 milj. par) för skofabrikationen, som fick stora militära beställningar att effektuera, men av ovan antydda skäl inträdde därefter en starkt sjunkande tendens. Den avlöstes efter krigets slut av en ny stegring, som redan 1947 hade bragt skoproduktionen upp till närheten av 1940 års nivå (1947: 11,3 milj. par) och 1948 nådde sin högsta siffra (12,7 milj. par). Tillverkningsvärdet var således år 1948 uppe i 221,7 milj. kr. — en ökning på tio år med 143 %, vartill dock givetvis prisstegringarna bidragit. Att såsom ovan påvisats skoindustrins andel av svensk industris totala tillverkningsvärden sjönk till ca 1 % säger oss endast, att den allmänna industriella produktivitetsökningen varit ännu snabbare än den inom skoindustrin. Det uppsving, som ägt rum inom skoindustrin under senare delen av 1940-talet och avspeglas inte bara i produktionsutan även i löne- och räntabilitetsstatistiken, får emellertid sin närmare beskrivning i andra avsnitt av detta betänkande.

Lokaliseringen Till en allmän beskrivning av skoindustrins struktur hör bilden av dess lokalisering. Sedan gammalt har skoindustrin varit lokaliserad till vissa geografiska områden, där den i regel utvecklats ur en omfattande hemslöjd. Främst gäller detta våra två största skocentra Örebro och Malmöhus län. Från mitten av 1890-talet daterar sig sålunda den första moderna skofabriken i Örebro med omnejd. Långt dessförinnan hade dock Örebro varit medelpunkt för en betydande tillverkning och försäljning av handgjorda skor. I socknarna närmast kring staden — framförallt Kumla, Viby och Hardemo — bedrevs skomakeriet som hemindustri, varvid skodonen försåldes på torgen i Örebro. Inom befolkningen i dessa trakter fanns således sedan gammalt ett yrkes-

Tabell 2. Skoindustrins fördelning på olika landsdelar 1913, 1923, 1938 och 1948

Arbetsställen Antal

Procent

Arbetare. Antal

Procent.. . .

År

Örebro län

Malmöh. län

Hall. län

Sthlms stad

Norrland

Övriga Sverige

Summa

1913 1923 1938 1948

24 79 122 120

13 18 24 21

2 2 14 17

9 8 5 3

7 12 31 30

30 38 53 61

85 157 249 252

1913 1923 1938 1948

28.2 50.3 49.0 47.6

15.3 11.5 9.G 8.3

2.4 1.3 6.7

10.6 5.1 2.0 1.2

8.2 7.6 12.4 11.9

35.3 24.2 21.4 24.3

100 100 100 100

1913 1923 1938 1948

2 359 4 185 5 576 4 979

1 781 1650 1 236 1 294

108 252 703 861

839 839 269 196

179 292 449 904

2 091 2 568 2 765 2 623

7 357 9 786 10 998 10 857

1913 1923 1938 1948

32.1 42.8 50.7 45.9

24.2 16.9 11.2 11.9

1.5 2.6 6.4 7.9

11.4 8.6 2.4 1.8

2.4 3.0 4.1 8.3

28.4 26.1 25.2 24.2

100 100 100 100

5. G

kunnande på området, som den uppspirande industrin kunde bygga på. Såsom framgår av tabell 2 ovan har koncentrationen av skoföretag till Örebro län blivit starkare under mellankrigstiden, medan den under 1940-talet hållit sig i stort sett oförändrad. Även beträffande Malmöhus län ägde en ökning i antalet företag rum mellan de båda världskrigen — en tendens till tillbakagång är dock skönjbar under det sista decenniet. Från Stockholm, som i början av seklet hade relativt många skofabriker, har skoindustrin successivt dragit sig tillbaka och där funnos 1948 endast 3 företag mot 9 år 1913. Mera skoindustri har däremot tillkommit i Hallands län och norrlandslänen, och för 1940talet kan Halland redovisa en markant ökning såväl i antalet företag som i antalet arbetare, medan företagen i norrlandslänen inte blivit flera men större istället — här fördubblades antalet arbetare under tiden 1938 — 1948. Förskjutningarna under 35-årsperioden 1913 — 1948 äro emellertid inte särskilt stora. Koncentrationen till gamla industriorter har i stort sett bestått. Härtill torde ha bidragit de företräden dessa orter äga i tillgången på yrkesskicklig arbetskraft, teknisk service, rå varutillförseln m. m. samt det faktum, att det ofta är arbetare och förmän i äldre skofabriker, som etablera sig som självständiga företagare och grunda nya företag, varvid de givetvis gärna stanna kvar i eller i närheten av den ort där de tidigare haft hem och arbetsplats. Att likväl åtskilliga nya skoföretag ha anlagts på platser utan tidigare kontakt med denna industri sammanhänger utan tvivel med strävandet att undvika dyrorter, där utgifterna för löner, skatter m. m. ofta äro högre, eller att — såsom i Norrland — i sysselsättningssyfte kombinera olika säsongar-

Tabell 3. Skoindustrins lokalisering och produktivitet 1948 Örebro län

Malmöh. län

Hall. län

Sthlms stad

Norrland

Övriga Sverige

Summa

120 47.6

21 8.3

17 6.7

3 1.2

30 11.9

61 24.3

252 100

4 979 45.9

1294 11.9

861 7.9

196 1.8

904 8.3

2 623 24.9

10 857 100

740 46.9

190 12.1

125 7.9

57 3.6

91 5.8

372 23.7

1 575 100

Salutillv.-v. 102 457 i 1 000 kr i % av helaindust.-salu46.2

24 852

18 421

3 749

19 803

52 456

221 738

100 Produktion i 1 000 par skor i % av totala prod, sko-

5 792

1 157

1 010

3 263

12 772

1 163

1 117

1244 Arbetsställen Antal Arbetare

Förvaltn. Antal

personal

Arsproduk. per arb.

Aritm. med. 1 176

beten såsom skofabrikation och jord- och skogsbruk m. m. För att underlätta rekryteringen av kvinnlig arbetskraft har en del skofabriker sökt upp sådan arbetskraft, som genom giftermål eller andra faktorer varit bunden vid mindre orter, och där förlagt nåtlings av delningar, som sedan fungera som deras underleverantörer. En starkt betonad efterfrågan på ett visst skoslag kan också ha bidragit till förläggningen av nya fabriker till nya trakter. Efterfrågan på grovskor — stövlar och pjäxor — är t. ex. större i Norrland än annorstädes, varför skofabriker för grovskor kunnat påräkna ett gott mottagande i Norrland. Där ha även etablerats flera sådana i syfte att tillfredsställa ifrågavarande behov. Detsamma gäller efterfrågan på trätofflor, som huvudsakligen tillverkas i Kristianstads och Älvsborgs län. Tofflor med bottnar av läder, men ovandel av annat material produceras emellertid främst i Hallands län. Hur skotillverkningen, mätt i antalet par, fördelade sig 1948 på de olika landsändarna framgår av tabell 3, ävensom hur årsproduktiviteten per arbetare, som generellt stigit med 32 % sedan 1938 (se tabell 1), varierar i olika delar av landet. Lägst är den i Stockholm, där det företrädesvis tillverkas modeskor i högre kvalitetsklasser. Det är f. ö. karakteristiskt även för Malmöhus län. Högst är produktiviteten per arbetare i Halland där en förhållandevis stor del av produktionen består av ensartat tillverkade enklare tofflor. Produktiviteten inom skoindustrin i Örebro län, som representerar ett gott tvärsnitt av svensk skoproduktion i hela dess differentiering, är också den som siffer-

mässigt ligger närmast genomsnittssiffran för årsproduktionen per skoarbetare i hela landet. De variationer i produktionseffektiviteten, som tabell 3 visar, ha emellertid föga sammanhang med skoindustrins lokalisering som sådan. De sammanhänga desto mer med dess företagsstruktur och produktionsinriktning, som av olika skäl (se följande avsnitt) kunna variera i olika landsändar. Karakteristiskt för skoindustrin är därvid dels de många mindre företagsenheterna, dels produktionens starka differentiering på skotyper och -modeller av olika material och kvalitet — tvenne sidor av skoindustrins struktur som skola närmare beröras nedan.

Företagsstrukturen Små och stora företag Skoindustrin under mellankrigsperioden kännetecknas av en uppdelning av produktionen på allt fler arbetsställen. Medan antalet skoarbetare ökade med bortåt 50 % under perioden 1913 — 38, ökade antalet skoföretag med 193 % eller nära fyra gånger så mycket. Det betyder att antalet arbetare per arbetsställe under samma tid minskade kraftigt, en utveckling som åskådliggöres av nedanstående tablå. 1913 Antal arbetsställen Antal arbetare Antal arbetare per arbetsställe

85 177 229 240 249 267 252 252 7 357 9 925 11 201 10 423 10 988 9 931 10 518 10 857 87 56 49 43 44 37 41 43

Av uppställningen framgår, att tendensen till flera och mindre arbetsställen höll sig obruten från 1913 fram t. o. m. andra världskrigets slut, då det synes som om strävan till en ökad konsolidering av skobranschen börjat verka återhållande på nyetableringen av småföretag. Den officiella statistiken ger dock inget klart belägg för att en sådan ändrad tendens verkligen skulle ha inträtt under 40-talets senaste hälft. Det högre antalet arbetare per arbetsställe under 1947 och 1948 kan likaväl bero på de ändrade redovisningsgrunder, som tilllämpas inom industristatistiken fr. o. m. 1946 års industriberättelse och varigenom gränsdragningen mellan medräknade och uteslutna arbetsställen inte längre sker vid ett tillverkningsvärde av 15 000 kr. utan efter antalet sysselsatta, som i årsgenomsnitt skall utgöra minst 5 personer för att företaget skall medtagas i industristatistiken. Den vidtagna ändringen har utan tvivel medfört utmönstring av ett antal småföretag, som under tidigare år skulle ha blivit medräknade i statistiken. Även om en osäkerhet alltså vidlåder de siffror från senare år, i vilka utvecklingen skulle spegla sig, är det fullt klarlagt att skoindustrin under 20- och 30-talen uppvisar ett praktiskt taget oförändrat antal större företag, liksom också ett stabilt arbetarantal vid dessa större fabriker, under det att de mindre företagen inom branschen avsevärt ökat i antal. År 1938 voro sålunda mer än 100 av de 249 arbetsställen, som redovisades i indus-

tristatistiken, arbetsställen med mindre än 11 arbetare. Enligt den inom Industriens utredningsinstitut av Rickard Elinder utförda undersökningen över skoindustrins struktur 1 fördelade sig år 1938 357 skoföretag (varav alltså flera av hantverkstyp utanför industristatistiken) på följande sätt: Tillverkning

Antal företag

1 000 par

Procent

1 000-tal par per företag

I. 1 a (företag m. över 250 arb.) . . I. 1 b (101 — 250 arb.) I I . (51 — 100 arb.) III. (26 — 50 arb.) IV. (11 — 25 arb.)

7 23 27 39 43 218

2 630 2 679 1 802 1 075 716 1 085

26.3 26.8 18.0 10.8 7.2 10.9

376 116 67 28 17 5

Summa

9 987

28 Storleksgrupp

Mot det stora antalet småföretag i denna tablå svarar emellertid en förhållandevis liten del av tillverkningen. Endast knappt 11 % av den totala skoproduktionen ägde rum inom de minsta företagen med mindre än 11 arbetare. 53 % av den sammanlagda produktionen föll på de 30 företagen med över 100 arbetare. Då de minsta företagen (grupp V) mest tillverka enklare, billiga barnskor — särskilt s. k. barnpungar, en typ av skinnskor med mjuk sula som användas av småbarn — komma de upp i en relativt hög produktion i par räknat, men tillverkningsvärdet blir betydligt mindre. För de i Industriens utredningsinstituts (IUI: s) utredning redovisade företagen i grupp V stannar detta värde vid endast 5 % av det totala tillverkningsvärdet för skoindustrin. Enligt samma utredning var mer än 35 % av skotillverkningen koncentrerad till de sex största företagsenheterna. Till denna, trots den utbredda småföretagsamheten, tämligen starka koncentration av skoproduktionen bidrar förekomsten av koncerner inom fabrikationen (s. k. horisontell integration, dvs kombination — ömsesidigt aktieinnehav e. d. — av företag i samma led) samt av underleverantörer i beroendeförhållande till vissa större företag. Mest kända äro Oscaria- och Malmökoncernerna, som omfatta vardera tre skofabriker i storleksgrupp I. Den utveckling mot mindre företagsstorlekar, som utmärkte skoindustrin under mellankrigstiden, var dock ingalunda unik. Den ägde sin motsvarighet inom svensk industri i allmänhet. Med den nya tekniken och den stigande levnadsstandarden med ökad efterfrågan på varor har beretts ökat utrymme för de mindre företagen. Åt detta håll har utvecklingen sålunda gått inom vissa delar av verkstadsindustrin, trikå- och konfektionsindustrin, möbelindustrin 1 Då de speciella förhållandena inom skoindustrin gjorde det önskvärt med en vetenskaplig kartläggning av branschen, tog branschen ett initiativ härtill 1943 och utredningsarbetet igångsattes inom Industriens utredningsinstitut. 1947 förelåg en fullständig strukturutredning färdig: Studier i den svenska skoindustrins struktur, författad av Rickard Elinder.

m. fl. industrier. Den minskning i den genomsnittliga företagsstorleken, som skett inom den svenska industrin fram till år 1945, framgår av följande tablå över arbetsställenas i industrin storleksordning, räknat efter antalet sysselsatta arbetare, samt över genomsnittliga antalet arbetare per arbetsställe under perioden 1913 —1947. Arbetsställen med ett arbetarantal av Summa

t. o. m. 10

101 — 200

över 1000

Arbetsställen Antal 1913 1925 1935 1940 1945

4 729 6 505 10 487 11805 13 617

3 026 3 467 4 578 5 062 6 265

696 663 705 796 1038

432 456 462 536 624

294 319 326 340 361

59 58 87 106 123

21 25 32 45 46

9 257 11493 16 677 18 690 22 074

Procent 1913 1925 1935 1940 1945

51.1 56.6 62.9 63.2 61.7

32.7 30.1 27.4 27.1 28.4

7.5 5.8 4.2 4.2 4.7

4.7 4.7 2.8 2.9 2.8

3.2 2.8 2.0 1.8 1.8

0.6 0.5 0.5 0.6 0.6

0.2 0.2 0.2 0.2 0.2

100.0 100.0 100.0 100.0 100.0

Arbetare. Procent 1913 1925 1935 1940 1945

5.8 7.2 10.1 9.4 9.4

19.9 20.4 21.3 20.0 21.8

13.G 12.0 10.5 10.0 11.4

17.0 16.2 13.8 13.8 13.8

24.6 25.3 20.7 18.8 17.3

10.9 9.9 12.1 12.8 12.7

8.2 9.0 11.5 15.2 13.6

100.0 100.0 100.0 100.0 100.0

Småföretagsamhetens premisser Tillväxten av den sektor av skoindustrin, som kan betecknas som småindustri, får sålunda till en del ses mot bakgrund av den industriella utveckligen överhuvudtaget, som på vissa områden främjat uppkomsten av småföretag. Särskilt bör nämnas modets växande inflytande och dess påverkan på vissa industribranschers — såsom sko-, glas-, porslins- och möbelindustriernas — struktur. Modevarorna fordra givetvis i högre grad individuella tempon än stapelartiklarna göra, varför också mindre företag utan längre driven seriemässig tillverkning kunnat bli bestående i konkurrensen vid framställning av modeartiklar. I USA, England, Tyskland och Frankrike äro också de mindre företagen i skoindustrin i mycket stor utsträckning inriktade på framställning av modeskor, särskilt inom damskoområdet, under det att de stora företagen övertagit tillverkningen av skor lämpade för en mera seriemässig tillverkning. Även i Danmark är samma tendens fullt skönjbar hos de små företagen. E t t flertal av de minsta danska skofabrikerna är inriktat på tillverkning av damskor i förhållandevis modebetonat utförande. I Sverige är denna tillverkningsinriktning mera ovanlig. Visserligen förekomma enstaka sådana 3-1250 51

företag, men vanligen omfatta småföretagen tillverkning av enklare bruksskor, främst sandaler, grovskor (inkl. pjäxor och arbetsskor), vissa barnskor samt tofflor. Detta att den mera standardbetonade produktionen kommit att omhändertas av mindre tillverkare sammanhänger med vissa speciella strukturförhållanden inom den svenska skoindustrin. De medelstora och större företagen ha här redan tidigt upptagit tillverkning av ett mycket stort antal av de gängse skotyperna. Så länge skodonen voro av förhållandevis enkelt snitt och eftergifterna för modets skull spelade mindre roll, innebar upptagandet av nya tillverkningsslag icke samma påfrestningar ur planeringssynpunkt som senare skulle bli fallet. Modets ökade inflytande gjorde det emellertid så småningom svårt att i en och samma tillverkningsgång låta löpa igenom såväl enklare skor som mera exklusiva modellnyheter. Det visade sig i stället vara fördelaktigt att bryta ut vissa enklare skoslag ur tillverkningen och låta dessa omhänderhas av småindustrin. På så sätt har tillverkningen av sandaler, grovskor, tofflor och sandal- och vändsydda barnskor kommit att i växande utsträckning äga rum vid mindre, mera specialiserade företagsenheter, med vilka de större fabrikerna etablerat samarbete. Den överflyttning till mindre företag, som ägt rum beträffande tillverkningen av sandaler, grovskor, e t c , synes till en del ha gynnats av differenser i löneavseende olika orter emellan. De större och äldsta företagen inom branschen äro företrädesvis lokaliserade till högre dyrorter (Örebro, Malmö, Uppsala, Stockholm), under det att lägre dyrorter blivit centra för tillverkning ay skor, där prisbilligheten spelar en mera avgörande roll för avsättningsmöjligheterna. Som exempel härpå kan nämnas toffelindustrin i Hallands län (Falkenberg, Halmstad m. fl. orter), sandalfabrikerna i Småland och den pjäxindustri, som uppstått på vissa mindre orter i Norrland. Det förhållandet att tofflor, sandaler och pjäxor ursprungligen voro utpräglade ensäsong-artiklar torde vidare ha gynnat en utbrytning av denna produktion och dess förläggande till mindre företag på orter, där arbetet i skofabrik använts som ett komplement till befolkningens andra förvärvskällor såsom jord- och skogsbruk, fiske etc. Sedermera har dock arbetskraften kommit att helt sysselsättas med skotillverkning, varvid för att utjämna säsongmässigheten andra kompletterande artiklar upptagits. En vanlig kombination är — som senare skall beröras i annat sammanhang — t. ex. pjäxor och sandaler, för vilka varor säsongerna infalla vid olika tidpunkter. Småföretagen ha emellertid också ökat i antal i äldre skofabrikscentra, särskilt i Örebro. Anledningen kan här icke vara lönenivån, som snarast borde ha verkat avhållande vid startande av sådana företag. Det ökade inflytandet för de mindre företagen på denna ort begränsar sig emellertid främst till en stor grupp av företag s. k. vändskomakerier, som bedriva en hantverksmässig tillverkning av bl. a. barnpungar. Dessa och liknande företags uppkomst torde få ses utvecklingshistoriskt. Ursprungligen tillverkades nämligen vändsydda

skor i icke obetydlig utsträckning av även de större företagen. Tillverkningsmetoden började så småningom att förlora terräng, varför det ena företaget efter det andra upphörde med metoden ifråga. En hel del vändmakare synes i samband härmed ha etablerat sig som egna företagare i liten skala genom att starta vändskomakerier. Produktionen inriktades på småbarnskor och tofflor och avsättningen skedde i regel genom leveranser till skofabriker på orten eller till fristående skogrossister. Vändskomakerierna kunna anses utgöra en rest från en mera hantverksmässig epok inom skoindustrin och sakna i stort sett industriell betydelse. Det växande antalet sådana företag får därför icke tas som uttryck för småindustrins ökade betydelse, utan bör ses som ett kvardröjande hantverksmässigt inslag i en f. ö. helt mekaniserad industrigren. Bildandet av småföretag inom skoindustrin gynnas främst av den förhållandevis ringa kapitalinsats, som erfordras härför. De fasta kostnaderna för skofabrikation äro nämligen relativt små. Den maskinella utrustningen t. ex. är billig för småföretagen, som arbeta mera hantverksmässigt än industriellt. Det möter i allmänhet inga större svårigheter att anskaffa kapital för en nyetablering från skofabriker med egen handelsrörelse eller från fristående grossister som i gengäld övertaga hela produktionen och svara för leverans av de behövliga råvarorna. Det får icke heller förbises att den tidigare låga sysselsättningsgraden inom skoindustrin varit ett incitament till startandet av mindre företag. Återkommande perioder av arbetsbrist och korttidsarbete synas ha lett till att förmän och arbetare funnit en utväg härur vara att starta egen rörelse. Tidigare erbjöd f. ö. den säsongmässiga arbetslösheten inom skoindustrin en arbetskraftsreserv, varur de nya företagen kunde rekrytera sin arbetsstyrka. Även från andra utgångspunkter har det varit relativt lätt att starta en liten skofabrik. Själva den tekniska ledningen av en mindre sådan fabrik ställer begränsade krav på företagaren, om han specialiserar tillverkningen på någon eller ett par okomplicerade skotyper, vars tillverkningsmetoder han behärskar. En småföretagare, som är kapabel att själv leda och övervaka arbetet, själv sköta bokföringsarbete m. m. kan inbespara åtskilligt i kostnader för förmän och administrationspersonal. Hög omsättning av företag I dessa förhållanden ligger bl. a. förklaringen till småföretagsamhetens utveckling inom skoindustrin. Det har varit lätt att etablera nya företag. Men dessa företag ha också haft lätt att gå omkull. Medan 80—85 % av det totala arbetarantalet under perioden 1928—38 (IUI:s utredning) varit knutna till företag, som existerat hela perioden igenom, har resten av arbetarstammen sysselsatts inom nytillkomna och bortfallna företag. Ca 50 % av skoarbetar-

kåren hade 1938 sysselsättning i företag, som varit verksamma alltsedan 1913 eller tidigare. Det betyder, att skoindustrin haft en kärna av gamla stabila och tämligen stora företag, som dock inte som grupp betraktad visat några expansionistiska tendenser. Enligt IUI:s analys ha de redan på ett mycket tidigt stadium av sin utveckling anpassat sina anläggningar till en viss storleksordning, som sedan icke väsentligt ändrats. Mot stabiliteten hos de stora företagen svarar en hög omsättning av fabriker i de minsta storleksgrupperna. En undersökning av de bortfallna företagens ålder visar således en genomsnittlig livslängd av endast sju år. De många faktorer, som underlättat nyetableringen av småföretag inom skoindustrin, ha ofta neutraliserats av faktorer, som sedermera påskyndat en driftnedläggelse. Sveriges Skofabrikanters Intressentförening har visserligen tillsammans med Sveriges Garveriidkares Intressentförening genom en prövning av kompetens och solvens hos dem, som önska etablera sig som skofabrikanter, försökt hindra nyetableringar som kunna synas äventyrliga, en kontroll som likväl aldrig blivit effektiv, eftersom anslutningen till föreningarna inte varit 100-procentig. Tillvaron för många nya småföretag har också blivit kortvarig. Innehavaren kan ha saknat tillräckliga tekniska kvalifikationer, förmåga att kalkylera riktigt och möjlighet att hävda sig mot grossisten-råvaruleverantören, som gjort kapitalutläggen för honom, och så har ett nedläggande av driften blivit en utväg, som inte varit så svår att beträda, eftersom skofabrikationen bundit mindre kapital än flertalet företag i motsvarande storlekar inom andra branscher gör. Småföretaget i skoindustrin är alltså en företeelse, varpå det råder stor omsättning. Det har ofta fått en anmärkningsvärd konkurrenskraft — förutom av skäl som ovan redovisats, även emedan vissa större företag tidigare genom ofullständig självkostnadsberäkning kunna ha åsätt modeskor för låga och stapelartiklar för höga omkostnadspålägg. Småföretagens inriktning på stapelvaror och samarbete — inte konkurrens — med storföretagen, vartill de ofta leverera hela sin produktion i egenskap av underleverantörer, har många gånger gett småföretagen en god ställning inom skoindustrin.

Produktionsstrukturen Tillverkningsmetoder och skotyper De svenska skofabrikerna synas i de flesta fall ha sin produktion inriktad på tillverkning av både herr-, dam- och barnskor, i regel med differentiering på ett par tre tillverkningsmetoder. Vår skoindustri har alltså vad man kallar en blandad produktionsstruktur. Jämte de s. k. sortimentsfabrikerna finns emellertid också ett antal specialfabriker1, vilkas tillverkning i allmänhet endast omsluter en begränsad del av sortimentet, t. ex. klistrade _— _ '-"-wgaa 1 Specialfabrik användes endast som beteckning på tekniska enheter. Ekonomiskt och administrativt — ibland även juridiskt — kunna de vara underställda en gemensam ledning.

(ago) damskor i vissa prisklasser. För att kunna göra sig en bild av skoindustrins produktionsinriktning måste man klassificera skorna efter ett eller annat system. Den brukliga klassificeringen går efter tillverkningsmetoder och användningsområden. Av de olika tillverknings- eller bottningsmetoder ( = metoder för yttersulans fastsättande vid skons övriga delar), som komma till användning vid tillverkningen av skor, äro följande sex i nämnd ordning de vanligast förekommande: randsytt inkl. becksömsytt, sandalsytt, klister- och cementmetoden (ago), genomsytt, vändsytt och pliggat.1 Produktionen inom varje till verkningsområde är uppdelad dels på konsumentkategorierna herr, dam och barn och dels inom var och en av dessa kategorier i tre grupper efter användningssätt, nämligen grövre skor (pjäxor o. dyl.), promenadskor och lättare skor. Det kan alltså — teoretiskt — framställas nio olika skotyper efter varje av de sex tillverkningsmetoderna. Självfallet äro dock en del bottningsmetoder och skoslag aldrig i praktiken kombinerade med varandra. Av bottningsmetoderna är randsytt (inkl. becksömsytt) vår mest uppskattade tillverkningsmetod. Svenskt klimat har alltid gynnat konsumtionen av starka och motståndskraftiga skor. Särskilt herrpromenadskor tillverkas gärna i randsytt liksom pjäxor och grovskor för utomhusarbete. Ca 26 % av den totala skoproduktionen 1938 hade sitt utförande i randsytt. Under mellankrigsperioden hade randsymetoden proportionsvis gått något tillbaka i förhållande till tiden före första världskriget, men under 1930-talet började den på nytt hävda sin ställning och av skoutredningens undersökning av utvecklingen under perioden 1938—47 synes framgå, att randsytt under 40-talet ökat sin andel av produktionen ytterligare till mer än 35 %, troligen närmare 40 %. För tillverkning av tunga, hållbara skodon användes pliggat och för arbetslågskor ofta sandalsytt och becksömsytt. Sandalsytt och genomsytt användas dock företrädesvis för lättare smidigare skor, avsedda för innebruk eller sornmarbruk, för damer och för barn. Av 1938 års skoproduktion hade 23 % ett sandalsytt och 18 % ett genomsytt utförande. Genomsymetoden är emellertid alltmer på tillbakagång, samtidigt som klister- och cementmetoden (agometoden) vinner ökad utbredning. Klistermetoden, som räknas till de s. k. lätta metoderna, är den historiskt yngsta av bottningsmetoderna och erbjuder stora variationsmöjligheter. 10 % av 1938 års skoproduktion var utförd enligt denna metod, som dominerar i fråga om damskor. Enligt skoutredningens ovannämnda kartläggning av utvecklingen under 1940-talet har klistermetoden gått snabbt framåt, och de s. k. ago-skornas del av totala skoproduktionen 1947 uppskattades till 20 %, medan genomsymetoden minskat till 10 %. Vändsymetoden slutligen — också på tillbakagång (den upptog 7 % av 1938 års skoproduktion) — tillämpas mest på småbarnsskor och lättare damskor. 1

Förklaring av de olika metodernas innebörd lämnas i termförteckningen sid. 8.

En uppdelning av skoproduktionen samma år — 1938 — på konsumentkategorier gav till resultat, att 44 % voro damskor, 32 % herrskor och 24 % barnskor. Dessa proportioner ha hållit sig tämligen oförändrade under 1940talet att döma av Svenska skofabrikantföreningens tillverkningsstatistik: Herrskor 1945 1946 1948 1949

25 28 30 29

% % % %

Damskor

50 % 47 % 47 % 46 %

Barnskor

25 25 23 25

% % % %

Barnskorna utgöra en oförändrad fjärdedel av totalproduktionen. Den ökade nativiteten under 1940-talet och därmed stegrade konsumtionen av barnskor har således motsvarats av en stegring även i totalkonsumtionen av skor för vuxna. Särskilt har produktionen av damskor anpassat sig efter den ökade efterfrågan och har vissa år närmat sig hälften av den totala tillverkningen. Det anmärkningsvärda i denna fördelning — nämligen procenten damskor, som ju är högre än proportionen mellan manliga och kvinnliga skoförbrukare inom befolkningen — torde sammanhänga med den större modevariabilitet och den mindre slitstyrka,som utmärka damskorna. Förskjutningarna i produktionsinriktningen såväl beträffande tillverkningsmetoder som skotyper beröra flertalet tillverkare, eftersom skoföretagen vanligen äro inriktade på tillverkning av herr-, dam- och barnskor i någon kombination och i regel efter flera bottningsmetoder. Strukturutredningen 1948 Här har konstaterats att sortimentsfabriker äro den vanligaste typen inom svensk skofabrikation. Det bekräftas senast av en av skoutredningen företagen strukturutredning våren 1948, som gällde förhållandena år 1947 samt utvecklingen mellan åren 1938 och 1947. I utredningen deltogo 155 företag med mer än 10 anställda, representerande en tillverkning av drygt 7 milj. par skor, dvs ca 70 % av läderskoproduktionen 1947. Med hänsyn till att alltså en hel del företag falla utanför undersökningen kompletterades utredningsmaterialet efteråt med uppgifter från Statens industrikommission och Industriens utredningsinstitut. Därvid visade det sig, att i stort sett alla egentliga specialfabriker med undantag av vissa pj äxtillverkare besvarat skoutredningens enkät. Antalet specialföretag voro 31, varav 24 voro specialiserade på damskor. Detta innebär att uppskattningsvis 1/5 av alla företag med ett arbetarantal överstigande tio arbetare utgöres av fabriker med tillverkningen inriktad på enbart herr-, dameller barnskor, medan 4/5 av skofabrikerna ha en blandad produktion. Specialisering på enbart herrskor, resp. barnskor är mindre vanlig. Antalet specialfabriker för herrskor voro endast tre 1947 och barnskofabrikerna fyra. Tabell 4 belyser hur många av de undersökta företagen som hade en produktion, specialiserad efter konsumentkategori.

Tabell 4. Skofabriker specialiserade efter konsumentkategori, åren 1938 och 1947 (enligt 1948 års strukturutredning)

Storleksgrupp 1

Antal företag 1947 specialiserade på Herrr-

DamS

I II III IV

k

o

Barnr

Summa specialiserade företag

Totala antalet företag

3 3 6 11

(30) 2 (27) (82)

26 30 (99 \ 155

i 1 1

4 5 6 9

4 6 7 14

(139)

1 Beträffande gruppindelningen se sid. 32. Observera att grupp V ( = företag med mindre än 11 anställda) inte var representerad i utredningen. 2 Siffrorna inom parentes ange antalet identiska företag under de båda åren = genomgående företag.

Som framgår av tabellen ovan hade den största storleksgruppen (över 100 arb.) endast fyra specialfabriker, specialiserade efter konsumentkategori, medan de flesta sådana specialfabriker förekommo bland de minsta företagen i grupp IV (11—25 arb.). 3 Beträffande de många småföretagen med mindre än 11 arbetare (grupp V), som inte voro representerade i strukturutredningen (år 1947 över 200 stycken), kan man våga säga att de voro i ännu högre grad specialiserade i detta avseende. Ett 40-tal av dem tillverkade sålunda enbart barnskor, ofta i vändsytt eller sandalsytt utförande — särskilt barnpungar. Som tidigare nämnts svarar dock denna företagsgrupp för endast en ringa del av skoindustrins produktionsvärde (5 % år 1938). I jämförelse med förhållandena före kriget har skoindustrin fått åtta nya specialfabriker, specialiserade efter konsumentkategori, därav hälften ett tillskott till de stora och mellanstora storleksgrupperna med mer än 50 anställda. Tendensen till ökad specialisering är svag men tydlig. Antalet efter bottningsmetod specialiserade företag är ungefär lika stort eller litet, dvs ca en femtedel av totala antalet undersökta företag. Det visar sig att företag, som specialiserat sig på tillverkning av ettdera herr-, dameller barnskor, samtidigt också bruka begränsa sig till ett bottningssystem. Därmed är inte sagt att företag med endast en bottningsmetod alltid äro strikt inriktade på endast en konsumentkategori. Åtskilliga tillämpa sin enda metod på en blandad tillverkning av dam-, herr och/eller barnskor (se tabell 5). Det stora flertalet skofabriker använda emellertid fler än ett bottningssystem. De större företagen (med över 50 arb.) ha i genomsnitt tre bottningsmetoder som de använda parallellt. Antalet sjunker med fallande företagsstorlek, såsom 3 Då här talas om största och minsta företag knytas värderingarna uteslutande till svenska företag och svenska förhållanden. Efter t. ex. amerikansk bedömning av företagsstorlekarna äro »största» svenska företag relativt små.

Tabell 5. Företag med endast en tillverkningsmetod, fördelade efter sin inriktning på konsumentkategori åren 1938 och 1947 Därav med tillverkning av: Grupp

Antal ioretag 1938

I II III IV

. . . . i (iy . . . . 3 (1) . . . . 3 (3) . . . . 17 (12)

1 4 6 20

3 6

1 5 6

Tot. 24 (17)

1 Blanda d p r o duktion

barnskor

damskor

herrskor

1 3 1 8

1 9

1947 1

o

Siffrorna inom parentes ange genomgående företag de båda åren.

framgår av tabell 6. I grupp III använder man sig av 2 —3 metoder, medan många av de minsta företagen bara har en bottningsmetod, vilket sammanhänger med maskinanläggningarna. Den dyraste maskinutrustningen och maskiner med relativt hög produktionskapacitet äro förbundna med randsymetoden, vilket förklarar att denna tillverkningsmetod mest förekommer hos de större företagen. De lägsta maskinkostnaderna falla på sandalsy- och vändsymetoderna och dessa metoder tillämpas också främst av de små företagen. De minsta företagen ha sålunda i regel maskinuppsättning endast för en bottningsmetod. Tabell 6. Antalet tillverkningsmetoder per företag inom olika storleksgrupper åren 1938 och 1947 Grupp

1947 I a I b II III IV

3.0 4.4 2.7 2.7 1.8 2.7

2.6 3.5 2.5 2.4 1.6 2.2

Totalt

I samtliga företagsgrupper har antalet tillverkningsmetoder nedgått mellan åren 1938 och 1947. Mest markerat framträder detta inom de största företagen (grupp I 16 %) och den i utredningen minsta gruppen (IV 12 % ) . Inom den största gruppen ha tillverkningsmetoder nedlagts vid 22 tillfällen, under det att nya metoder endast upptagits i sju fall, varav tre av fallen gälla tofflor. Inom övriga grupper har koncentrationen till färre tillverkningsmetoder varit mindre framträdande och delvis motverkats av att randsydda och klistrade skor blivit mer efterfrågade. Tillverkning enligt dessa metoder har därför upptagits av företag som tidigare icke använt sig av dessa system. En motsvarande anpassning har icke i samma utsträckning behövt ske av de största företagen, som redan tidigare bedrivit tillverkning enligt nämnda metoder. Den samtidigt minskade användningen av genomsytt och vändsytt har resul-

terat i en större nedgång i antalet tillverkningsmetoder inom dessa större företag än inom de mindre. Även beträffande tillverkningsmetoder kan alltså iakttagas en tendens till större koncentration och specialisering inom skoindustrin. Tendensen är t. o. m. här mer entydig än tendensen till ökad specialisering efter konsumentkategori. När härtill kommer att också differentieringen på skotyper och artiklar har blivit mindre, antalet skotyper krympt i alla företagsgrupper och tillverkningen av artiklar utsträckts i längre serier (se tabellerna 26 och 27 i kap. 6 om Specialisering och ekonomi), så blir helhetsbilden av skoindustrins struktur en annan och rationellare 1947 än 1938.

Kommentarer I föreliggande kapitel har bl. a. påvisats, hurusom skoindustrin i Sverige karakteriseras av en livlig och utbredd småföretagsamhet. De många småföretagens existens bygger på vissa för vederbörande gynnsamma förutsättningar. Skoindustrin är sålunda en hemmamarknadsindustri och småföretagsamheten med sin begränsade och ojämna produktivitet slipper därmed den konkurrens om utländska avsättningsområden, som de små företagen skulle komma till korta i. Vidare har skoindustrin tidigare varit skyddad mot en irriterande konkurrens från utländska skotillverkare genom ett tullskydd för branschens varor, som gett småföretagen härhemma en god grogrund. Då exempelvis en tullhöjning 1936 starkt minskade införseln av tofflor och tygskor, medförde det strax ett växande antal toffelfabriker i bl. a. Hallands län, där åren 1935—38 antalet smärre skofabriker steg från 6 till 14. De förhållandevis låga etableringskostnaderna inom skoindustrin torde också ha uppmuntrat till småföretaglamhet. På det hela taget har denna småföretagsamhet förmått att väl hävda sig inom sin näringsgren. En del av de faktorer, som medverkat till detta, ha redovisats ovan, bl. a. den besparing i administrations- och försäljningskostnader, som småföretagarens egen arbetsinsats ofta innebär, och den specialisering i tillverkningen, som — där den förekommer — förenklar driftsplaneringen. Skoutredningen kan emellertid inte lämna ur räkningen att härtill ibland lägges faktorer, som äro mindre önskvärda och lämpliga, sedda ur den ekonomiska helhetens synpunkt. Att det finns småföretag, som existera på sina stapelartiklar genom en sådan fördelning av omkostnadspåläggen i stora fabriker, att standardskorna där kommit att i viss mån subventionera modeskorna, eller som hålla sig uppe i konkurrensen genom en social dumping med dåliga hygieniska arbetsvillkor, möjliggjord av att de lättare kunnat undandraga sig kontroll enligt arbetarskyddslagen, kan icke vara godtagbart för en skoindustri, som strävar till rationalisering i eget och konsumenternas intresse. Skoutredningen vill därför uttrycka förhoppningen, att det av Svenska Skofabrikantföreningen igångsatta arbetet på en handledning för rättvisande

och enhetlig kalkylering inom branschen skall medföra, att småföretagens konkurrenskraft i de fall, där den hålles vid makt genom av de stora företagen tillämpad ofullständig självkostnadsberäkning, reduceras till sitt verkliga värde. A andra sidan vill skoutredningen starkt framhålla betydelsen av att skoindustrin har så många små bärkraftiga och effektivt arbetande företagsenheter som den uppenbarligen har och uttala som sin mening att både de stora och de små företagsenheterna ha sitt existensberättigande inom denna industri. Där de små produktivt och ekonomiskt effektiva företagen ha sökt sin förläggning till trakter utanför de traditionella skocentra och i dessa trakter bidragit till ett differentierat näringsliv, äro de utan gensaga en samhällsnyttig företeelse. Lokaliseringsavsnittet i föreliggande kapitel visar, att en viss spridning av skoindustrin försiggår med ett långsamt stigande antal nya företag — småföretag — i de svenska län (»övriga Sverige») som inte redovisas separat i tabell 2. Skoutredningen kan för sin del välkomna den försiktiga tendens till decentralisering, som de nya företagens lokalisering förefaller att vara ett uttryck för, i den mån denna decentralisering inte betyder något sönderfall av större företagsenheter utan endast en ur olika synpunkter ändamålsenlig spridning av nybildade företag. I vissa fall ha emellertid större företag måst spalta upp sin produktion och förlägga exempelvis nåtlingsavdelningar till annan ort för att kunna förse dem med kvinnlig arbetskraft. En dylik uppsplittring av företagsenheten medför givetvis ökade kostnader för planering, samordning, transporter m. m. men kan inte förty vara ofrånkomlig under en epok av arbetskraftsbrist. Nackdelarna av en för skoindustrin mindre ekonomisk spridning av produktionen få dock vägas mot de samhällsekonomiska fördelarna av att ha ett differentierat näringsliv, eftersom ett sådant är mer motståndskraftigt mot konjunkturkastningar och sysselsättningsbrist. Den betydelsefulla frågan om skoindustrins produktivitet i stora och små företag och i företag med specialiserad, resp. blandad tillverkning och hur produktivitet och effektivitet bäst främjas kan skoutredningen icke yttra sig om på grundval av materialet i föreliggande kapitel. Åt detta speciella och ändå utomordentligt centrala problem ägnas kapitel 6.

ÉMflttflMft

Inram-

«w***'" , fe?*

•8 c

S

Kapitel 3. Arbetskraften Sysselsättningen Det tidigare läget. Korttidsarbete Det kanske starkaste incitamentet till att skoutredningen på sin tid tillsattes var det svårbemästrade korttidsarbetet inom skoindustrin och de sociala vådorna därav. I en riksdagsmotion 1945 (AK nr 83) av herr Allard m. fl. hade framhållits de otillfredsställande arbetsförhållanden, som särskilt under 30talet rått inom svensk skoindustri, och påpekats, att industrin ifråga sedan lång tid tillbaka brottats med svårigheter på grund av överdimensionering, som lett till att antalet arbetslösa och korttidsarbetande inom skoarbetarkåren blivit ovanligt stort. Sedan skoransoneringen införts 1943 hade visserligen industri- och arbetsmarknadskommissionerna ingripit reglerande och bl. a. uppställt som villkor för lädertilldelningen, att skofabrikerna höllo sina arbetare fullt sysselsatta. Ett inte obetydligt antal skoarbetare blevo härigenom arbetslösa och fingo söka sig över till andra yrken och arbetsplatser. Men oron för att en återgång efter kriget till normala marknadsförhållanden med bl. a. fri import av läder och skinn skulle komma att medföra en återströmning av arbetskraft till skoindustrin och ett upprepande av tidigare sysselsättningssvårigheter kom motionärerna att yrka på en utredning av hela det frågekomplex som skoindustrins rationalisering utgör. Sedan riksdagen instämt i utredningsyrkandet, tillsatte Kungl. Maj :t i oktober 1945 den äskade utredningen och i de sakkunnigas direktiv anfördes, hurusom denna risk för återströmning av arbetskraft gjorde skoindustrins sysselsättningsproblem till en mycket aktuell fråga som krävde största möjliga skyndsamhet i handläggningen. Dåvarande handelsministern slutade med att anbefalla utredningen, att »i första hand ägna uppmärksamhet åt detta problem och, om så befinnes erforderligt, snarast framlägga separata förslag i denna del av ämnet». Till hörsammande härav grep sig skoutredningen omedelbart an med sysselsättningsproblemet och något år efteråt (26 december 1946) framlade utredningen ett delbetänkande om »Skoindustrins sysselsättningsfråga». I nämnda betänkande redovisades ett omfattande statistiskt material till

belysande av sysselsättningsläget inom skoindustrin under mellankrigstiden och fram t. o. m. 1945. Detta material omfattade förutom uppgifter ur den officiella statistiken och ur primärmaterial, som kommerskollegium och socialstyrelsen ställt till förfogande, även viss sysselsättningsstatistik som Svenska sko- & läderindustriarbetareförbundet uppgjort, en individualstatistik för 1945 upprättad av Svenska skofabrikantföreningen samt material som IUI samlat och sedermera publicerat i »Studier i den svenska skoindustrins struktur». I tabeller belyste skoutredningen bl. a. arbetarantalets tillväxt, resp. nedgång 1913 —1945 och i vilken omfattning detta arbetarantal sysselsattes inom skoindustrin under perioden 1920—1945, dels jämfört med sysselsättningsvolymen inom industrin i allmänhet, dels jämfört speciellt med sysselsättningen i konfektionsindustrin samt hatt- och mössindustrin. Härnedan återges några av dessa tabeller, omarbetade och kompletterade med tillgängliga sifferuppgifter ur den officiella statistiken efter 1945. Tabell 7. Antalet arbetare inom skoindustrin i medeltal under perioden 1 9 1 3 - 1 9 4 8

År

Män

Kvinnor

Sumnic

1913 1918 1923 1928 1933 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948

4 599 4 336 6 219 6 724 6 172 6 371 6 837 7 184 6 495 6 218 5 076 5 331 5 703 5 873 6 241 6 598

2 798 2 643 3 565 3 904 4111 4 600 5 128 5 387 4 619 4 296 3 448 3 650 4 134 4 241 4 338 4 294

7 357 6 979 9 784 10 628 10 283 10 971 11965 12 571 11 114 10 514 1 8 524 8 981 9 837 10 114 10 579 10 892

Såsom framgår av tabell 7 hade skoindustrins arbetarantal ökat under perioden 1913 —1938 med ca 50 %. År 1940, då stora militära skobeställningar höllo sysselsättningen hög, nådde arbetarantalet toppsiffran 12 571. Av skäl som redovisats tidigare minskade sedan antalet arbetare under de följande krisåren med ca 1 / 3 , en avgång på inte mindre än 4 000 arbetare under två år. Fr. o. m. 1944 klättrar kurvan uppåt igen och arbetarantalet stiger för att 1948 befinna sig på praktiskt taget samma nivå som 1938 (1948: 10 892). Antalet sysselsatta kvinnor, som 1913 utgjorde 38 % av arbetarstammen, uppgick till ca 43 % åren 1939—40, då sysselsättningen var hög, men sjönk till 40 % 1943, då bristen på arbete i skoindustrin kom en relativt större andel kvinnor 1

46 Arbetarantalet har minskat med 4 047 arbetare jämfört med 1940.

än män att lämna skofabrikerna. Under efterkiigsåren har kvinnornas antal legat omkring 41 % av totala arbetarantalet, med en minskning till 39,4 % 1948. Till denna minskning torde förklaringen vara densamma som till minskningen i antalet industriarbeterskor över huvud taget, dvs en bättre familjeekonomi varigenom gifta kvinnor slutat sitt förvärvsarbete. Tabell 8. Skoindustrins sysselsättning åren 1920 — 1948 jämförd med industrin i allmänhet. (Antalet arbetstimmar per arbetare/år.) År

Skoindustrin

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948

2 207 + 1 802 2 062 + 2 163 + 2 082 2 105 + 2 0142 061 2 0191951 2 085 1 944 1802 1 845 1870 1935 1931 1987 2 035 2 088 2 051 1 782 1868 17992 097 2 127 + 2 096 2 063 2 109-

Hela indus 2 054 2 101 1979 2011 2 091 2 078 2 088 2 140 2 064 2 132 2 104 2 005 1966 2 007 2 104 2 137 2 156 2 180 2 143 2 158 2 088 2 068 2 082 2 091 2 109 1967 2 149 2 124 2 143

Tabell 9. Sysselsättningsgraden inom skoindustrin under perioden 1920 — 1945 jämförd med industrin i allmänhet År 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932

Skoindustrin Hela indi

°/ /o

%

96.0 78.3 89.6 94.0 90.5 91.5 87.6 89.6 87.8 84.8 90.0 84.5 78.3

89.3 91.4 86.0 87.4 90.9 90.3 90.7 93.0 89.7 92.7 91.4 87.2 85.4

Ar

Skoindustrin Hela industrin

1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948

/o

°//o

80.0 84.1 84.1 84.0 86.4 88.5 90.7 91.0 80.0 83.8 80.8 94.0 95.4 94.0 92.5 94.5

87.3 92.9 92.9 93.7 94.8 93.1 93.8 93.H 92.7 93.3 93.7 94.1 88.2 96.3 95.2 96.1

Tabell 10. Sysselsättningen inom skoindustrin, konfektionsindustrin samt hatt- och mössindustrin. (Antal timmar per år.) År

Skoindustrin

Konfektionsindustrin

Hatt- och mössindustrin

1926 1931 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948

2 014 1 944 1931 1987 2 035 2 088 2 051 1 782 1 868 1799 2 097 2 127 2 096 2 063 2 109

2 170 2 090 2 153 2 156 2 129 2 126 2 077 1978 1990 2 089 2 135 2 122 2 073 2 044 2 050

2 177 2 038 2 023 2 043 2 050 2 024 1966 1938 196? 1989 2 056 2 013 1997, 1997 1929

•

Av siffrorna över sysselsättningsgraden i tabellerna 8, 9 och 10 framgår vidare med all tydlighet, att skoindustrin tidigare varit överdimensionerad med hänsyn till arbetarantalet. Inom skoindustrin har korttidsarbete förekommit, framför allt under 1930-talet, i större omfattning än inom den svenska industrin i övrigt, vilket betyder att ett större antal arbetare kvarhållits eller hållit sig kvar vid skofabrikerna än dessa kunnat bereda full sysselsättning. Tabell 8 redovisar för skoindustrin ett lägre antal arbetstimmar per arbetare och år (markerat med minus-tecken) än för den totala industrin alltsedan 1926, med avbrott endast för 1945, som var ett gott produktionsår för skoindustrin, men då verkstadskonflikten kraftigt drog ner medelsiffran för den totala industrins sysselsättning. Under hela efterkrigstiden visa f. ö. siffrorna för skoindustrins del ett starkt förbättrat sysselsättningsläge. Detsamma framgår av tabell 9, som anger den faktiska sysselsättningens procentuella andel av den fulla sysselsättningen. I sitt delbetänkande definierade skoutredningen

den fulla sysselsättningen i teknisk mening som produkten av antalet arbetsveckor och antalet arbetstimmar per arbetsvecka under ett år, reducerad med det timantal som av legitima skäl i allmänhet icke kan utnyttjas för produktion inom de olika industrigrenarna. Under förkrigstiden uppskattades den »fulla sysselsättningen» således till ca 2 300 timmar, sedan avdrag gjorts för semester (5 dagar) och frånvaro på grund av sjukdom, värnplikt och reparationsarbete, beräknat till ca 3 % av den möjliga arbetstiden. Genom förlängningen av semestertiden nedsattes normen för full sysselsättning fr. o. m. 1940 till ca 2 230 timmar. Dessa siffror (2 300 resp. 2 230 timmar) äro också utgångspunkten för skoutredningens procentberäkning i tabell 9. I tabell 10 jämföres sysselsättningen inom ett par andra konsumtionsvaruindustrier, som på likartat sätt som skoindustrin äro beroende av en säsongmässig efterfrågan. Även dessa industrier — konfektionsindustrin samt hatt- och mössindustrin — redovisa genomgående en högre sysselsättning än skoindustrin under åren 1926 — 1944 med undantag för en tillfällig nergång i hatt- och mössbranschen 1939—40. Fr. o. m. 1944 börjar emellertid skoindustrins sysselsättningsvolym att öka och de två sista år (1947, 1948), för vilka en officiell statistik föreligger, har skoindustrin nått en högre sysselsättning än båda de besläktade industrier, som den här har jämförts med. I sitt delbetänkande 1946 gjorde skoutredningen ett försök att kartlägga det korttidsarbete, som dessförinnan karakteriserat skoindustrin, samt analysera dess orsaker. Utredningen började därvid med en skildring allmänt av korttidsarbetets karaktär och speciellt av dess förekomst inom skofabriker i olika storleksklasser och med olika produktionsinriktning. Före andra världskriget anses korttidsarbete ha förelegat vid en sysselsättningsnivå som understeg 45,8 veckotimmar. Efter 12-dagarssemesterns införande har gränsen satts vid 44,6 veckotimmar. Sysselsättningsstatistiken visar emellertid för skoindustrin en veckoarbetstid som under perioden 1930-39 låg vid högst 41,7 timmar (1939) och lägst 36 timmar (1932). I genomsnitt låg veckoarbetstiden under 30-talet vid 39,1 timmar medan den totala industrin hade en sysselsättningsnivå av 41,9 veckotimmar — det senare en i och för sig låg sysselsättningsgrad men beroende på den allmänna ekonomiska depression som inträffade under 30-talet. Även under högsäsongtid (novembervecka) kunde den genomsnittliga sysselsättningen inom skoindustrin betecknas som låg: mellan 32,2 och 35,4 veckotimmar under perioden 1934 — 37. Denna korttidssynselsättning inom skoindustrin tog sig olika uttryck. Stundom förkortades arbetstiden per dag något eller stängdes fabriken eller vissa av dess avdelningar en eller ett par hela dagar i veckan. I en del fall förlängdes sommaruppehållet för arbetarnas semester med en och annan vecka. Kortare eller längre uppehåll kring jul-, nyårs- och trettondagshelgerna voro regel — fortfarande äro dylika uppehåll kutym. Skoutredningen kunde vidare påvisa (undersökningsperiod: 1935—38), att småfabriker med i regel under 25 arbetare

dominerade bland de företag som haft den lägsta sysselsättningen — men även den högsta. E t t tydligt sammanhang förelåg vidare mellan korttidsarbete och produktionsinriktning. Sysselsättningen låg således icke obetydligt högre inom grupperna herrskofabriker, pjäxfabriker och fabrikantgrossister ( = skofabriker med egen grossiströrelse). Förklaringen är den, att grovsko- och herrskofabrikerna ha en mindre modepåverkad tillverkning, arbeta på längre försäljningssikt och — vad grovskofabrikerna beträffar — också kunna i viss utsträckning tillverka skor på lager. Damskofabrikerna däremot äro mer modestyrda och utsatta för starkare säsongsvängningar. Skoutredningen sammanfattade sina intryck av korttidsarbetets förekomst genom att säga, att omständigheterna tala för att skoindustrins korttidsarbete under förkrigsåren varit ett permanent korttidsarbete, även kvarstående vid högsäsonger. Ett par av utredningens ledamöter (herrar Bahrke och Byléhn) ansågo emellertid denna bedömning för sträng och menade, att den genomsnittliga sysselsättningen per vecka vid full sysselsättning för det dåvarande inte uppginge till mer än 44,3 timmar.

Om korttidsarbetets orsaker var man i stort sett enig. De variationer i orderingången, som sammanhängde med den säsong- och modebetonade skohandeln, betecknades som en framträdande orsak. Säsongväxlingarna ansågos ha ett visst samband med klimatet och med modevariationerna som accentuerats av den höjda levnadsstandarden — bådadera förklaringar till skohandelns kortsiktiga inköpspolitik. Till följd av sena order hade industrin tvingats till överfull sysselsättning under högsäsongerna och till en begränsning av arbetstiden under de stilla mellansäsongerna. Skoindustrins produktion kännetecknade* sålunda av två utpräglade belastningstoppar, den ena under månaderna mars — maj (vårsäsongen), den andra under månaderna augusti—november (höstsäsongen). Skoutredningen fann vidare, att en viss överdimensionering av produktionsapparaten, såväl av personalbestånd som anläggningar, tidigare varil för handen. Överdimensioneringen av skoarbetarkåren kunde inte förklara* endast med de anställda gifta kvinnornas benägenhet för frivilligt korttids arbete. Skoutredningen kunde f. ö. inte finna något statistiskt belägg för på ståendet, att skoindustrins gifta kvinnor under 30-talets sysselsättningskri! skulle ha arbetat nämnvärt mindre än männen eller frivilligt eftersträvai en kortare arbetstid. Skoutredningen belyste också korttidsarbetets förekoms genom en undersökning av arbetslösheten inom skoindustrin. Korttidsarbete är egentligen endast en sorts utspridd arbetslöshet, dvs en arbetslöshet son utportioneras på många anställda i stället för att koncentreras till ett färre antal vilka ställas helt utanför produktionen. Inför valet mellan korttidsarbete ocl arbetslöshet under en obestämd tid framöver, ha arbetarna i många fall före dragit det förra. Åren 1937 och 1938 redovisade Svenska sko- & läderindustri arbetareförbundet en arbetslöshet som i genomsnitt omfattade 12,9 % resp 8,4 % av medlemsantalet.

Åtgärder mot korttidsarbetet När skoutredningen avgav sitt delbetänkande hade emellertid redan frågan om korttidsarbetet kommit i ett annat och gynnsammare läge. Efter den krympning av produktionsapparaten, som skoindustrin underkastades åren 1940—43, hade sysselsättningen blivit stabilare och de sociala olägenheterna av den tidigare ojämna sysselsättningen — oregelbunden arbetsinkomst och perioder av arbetslöshet — hade praktiskt taget försvunnit. Fr. o. m. 1944—45 kan man inte längre tala om förekomsten av korttidsarbete i den mening man tidigare inlagt i detta begrepp. Förtjänsten härav får tillskrivas flera faktorer. I anledning av råvarubristen under de första krigsåren utfärdade industrikommissionen 1943 i samförstånd med arbetsgivarna och arbetarna i skobranschen den föreskriften, att skofabrikerna för att erhålla lädertilldelning skulle sysselsätta sina arbetare 48 timmar per vecka. Genom den allmänna stora efterfrågan på arbetskraft under kriget absorberade näringslivet lätteli gen den arbetskraft, som härigenom blev ledig inom skoindustrin. Vid den stadiga stegring av sysselsättningsgraden, som senare ägt rum, har skoarbetarkårens ökning försiktigtvis skett med hänsyn till det krav på full sysselsättning, som intagits i kollektivavtalen för skoindustrin fr. o. m. 1946.x Initiativet till de förhandlingar mellan skofabrikanternas och skoarbetarnas organisationer, som ledde till denna överenskommelse, togs f. ö. av skoutredningen. Bidragande till korttidsarbetets eliminering har varit ytterligare ett par betydelsefulla åtgärder, som vidtagits inom branschen, nämligen Svenska skofabrikantföreningens planeringskommitté och det på föreningens initiativ bildade skobranschrådet. Planeringskommittén tillsattes hösten 1944 med uppgift att utreda och föreslå åtgärder för rationalisering av skoindustrin samt ägna frågan om korttidsarbetet särskild uppmärksamhet. Den primära orsaken till skoindustrins säsongkänslighet var, menade kommittén, den korta försäljningssikten. Man borde därför försöka förlänga försäljningssikten och i detta syfte utarbetades inom planeringskommittén bestämmelser för orderupptagning, vilka trädde i kraft den 1 sept. 1945. Enligt dessa bestämmelser skulle försäljningsbesök endast få företagas under två försäljningsterminer, nämligen 15 februari—31 maj och 1 september—30 november, försäljningsbesök finge vidare företagas endast en gång under varje försäljningstermin och den till en försäljningstermin utarbetade provkollektionen finge inte utökas eller förändras sedan försäljningarna i anslutning därtill börjat. Medan försäljningssikten före kriget i regel uppgick till 3 å 4 månader, syftade de nya orderbestämmelserna till en förlängning därav till 5 a 6 månader. Härigenom 1 »Arbetet vid fabrikerna ordnas så, att arbetarna beredas full sysselsättning. Detta innebär att fabrikerna icke få ha flera arbetare anställda än att dessa som regel kunna tillförsäkras 48 timmars arbetsvecka. Fabriksdriften skall planeras så att avskedanden i större utsträckning undvikes.» — »Parterna äro ense om att bestämmelserna måste tolkas med viss tolerans, varvid såsom norm skall gälla sysselsättningsförhållandena i allmänhet inom skoindustrin under 1944 och 1945.» (I riksavtalen sedan 1946.)

4—1250 51

skulle man få tillräckligt stor inneliggande orderstock för att kunna mer effektivt planera inköp och produktion, sammanföra order på artiklar av lika slag till s. k. samlingsorder och tillverka dessa artiklar i en enda serie. Förbudet mot s. k. efterkollektioner skulle öka möjligheterna att skära ner antalet artiklar och begränsningen av antalet kundbesök avsåg att rationalisera försäljningsarbetet. Enligt uppgift av fabrikantföreningen har den reglerade orderupptagningen också fått mycket av den utjämnande effekt på produktionen som eftersträvats. Den längre försäljningssikten i en så modebetonad bransch som skobranschen framkallade emellertid såväl inom industrin som handeln ett behov av förhandsinformation rörande den kommande modeutvecklingen. För att underlätta en tidigare orderingång bildades därför (1945) ett särskilt s. k. skobranschråd med representanter för skofabrikanter, skohandlare, ovanlädersgarvare, skinnimportörer och lästfabrikanter samt med uppgift bl. a. att utarbeta riktlinjer för kommande säsongs modeutveckling och i så god tid som möjligt lämna upplysningar härom. Utan att standardisera modet skulle en viss begränsning av modevariationerna eftersträvas — rådet borde sålunda verka stabiliserande genom att motarbeta snabba och nyckfulla modeväxlingar under pågående säsong. Beträffande färger på ovanläder skulle branschrådet sovra och för varje säsong i samråd med garverier och skinnimportörer bestämma vilka färger som skulle importeras eller tillverkas och därvid ge färgsortimentet ett förnuftigt omfång. Att befrämja en stabil sysselsättning i skoindustrin är också ett av syftena med det 1946 beslutade och sedan 1947 verksamma Skoindustrins planeringsoch forskningsinstitut. Dess forskningsverksamhet på det industriekonomiska och industriorganisatoriska området bygger på principen om industrins odelbarhet och alla funktioners sammanhang med varandra, en helhetssyn på forskningsarbetet som kommit institutets arbetsprogram att omspänna såväl teknisk som ekonomisk och psykologisk forskning. Med utgångspunkt från arbetskraften står på institutets program bl. a. full och stabil sysselsättning, hög reallön, säkerhet mot skada i arbetet och personlig trivsel på arbetsplatsen. Även yrkesutbildning och träning ingå som centrala uppgifter i samma arbetsprogram. När detta uppgjordes, var emellertid korttidsarbetet inte något problem längre — forskningsinstitutet hann aldrig göra någon insats just på det området. Men som varande en spärranordning bland flera, som kan sättas i funktion om korttidsarbetet skulle hota att återuppstå, kan forskningsinstitutet förtjäna ett omnämnande även i detta sammanhang. När skoutredningen framlade sitt delbetänkande i december 1946 hade som nämnt korttidsarbetet praktiskt taget försvunnit, vilket med tillfredsställelse noterades av utredningen. Huruvida denna sysselsättningsbalans skulle komma att bestå för framtiden och om korttidsarbetet definitivt hade spelat ut sin roll eller ej kunde dock inte förutses. Tillförsikten var härvidlag

Svenska

Skofabrikantföreningens

sysselsättningsstatistik.

(Diagram

1)

MANLIGA VUXNA ARBETARE (MV)

SemesterFrånvaro, varöver arbetsgivaren icke direkt råder Bristande sysselsättning -

Arbetad tid —

F r å n v a r o a n l e d n i n g a r 1949 i % av total f r å n v a r o e x k l . (jfr. s t a p e l d i a g r a m ) . Frånvaro, v a r ö v e r arbetsgivaren icke d i r e k t råder.

v \ = Militärtjänst O = Olycksfall och yrkessjukdom Ö = ö v r i g a liknande anledningar 5 = Sjukdom P = Permission på egen begäran

M V

VK-

11,7 2,8 .. 3,8 35,7 . . 27,1

— 0,5 5,4 36,6 43,2

81,1

85,7

Bristande sysselsättning.

MV

KV

B = Material- och arbetsbrist R = Reparationer och inventering . . L ---= Oavl. ledighet vid semester . . . . H = Oavl. ledighet vid helger A = Andra anledningar

0,8 1,6 5,2 11,2 0.1

0,8 1,6 5,6 6,2 0.1

18,9

U,3

K V I N N L I G A V U X N A ARBETARE (KV)

Semester

Frånvaro, varöver arbetsgivaren icke direkt råder Bristande sysselsättning —

Arbetad tid

/ en modern skofabrik kunna tvättanordningarna se ut på detta sätt. En enklarre standard är dock vanligare — se avsnittet om arbetshygienen

54 -For att finna en sko med perfekt passform åt foten mätes denna med ovanstående nya apparat som skoforskningsinstitutet utexperimenterat — se kap. 11.

olika stark hos kommitténs ledamöter. Majoriteten menade att försiktigheten bjöde, att vid en bedömning av den framtida utvecklingen på arbetsmarknaden inom skoindustrin mot bakgrund av det tidigare under avsevärt längre tidsperioder rådande tillståndet och de vanskligheter, som voro förenade med uppgörandet av prognoser för utvecklingen, inte tillmäta det vid betänkandets framläggande aktuella läget någon avgörande betydelse. Man borde avvakta och se och längre fram under utredningsarbetets gång vara oförhindrad att om så befunnes lämpligt föreslå tillsättandet av ett samarbetsorgan av mera permanent natur med uppdrag att följa utvecklingen på skoindustrins arbetsmarknad och framlägga förslag till åtgärder som kunde föranledas därav. Instrumentet för en sådan kontinuerlig uppsyn över skoindustrin skulle vara en fullständigare sysselsättningsstatistik än den befintliga, möjlig att utnyttja för bedömning av aktuella förskjutningar, helst en fortlöpande månatlig redovisning av i huvudsak samtliga skofabrikers sysselsättningsförhållanden. Att det förebragta statistiska materialet var bristfälligt och svårbedömligt erkändes även av minoriteten (herrar Bahrke och Byléhn) i utredningen. Den ansåg emellertid, att man hade anledning att räkna med att utvecklingen till följd av redan vidtagna eller planerade åtgärder komme att fortsätta i samma gynnsamma riktning som dittills, att skoindustrin i fortsättningen icke komme att i sysselsättningshänseende intaga en särställning inom den svenska industrin och att det inte heller vore påkallat eller lämpligt att tillskapa ett särskilt organ, vartill sysselsättningsstatistiken skulle anförtros.

De senaste årens utveckling Sedan dessa ståndpunkter redovisades ha fyra år förflutit. Hur den faktiska utvecklingen av sysselsättningen under dessa år tett sig har redan antytts något i tabellerna 8 —10 ovan. Enligt kommerskollegii industristatistik, som f. n. inte föreligger för senare år än 1948, var skoindustrins sysselsättningsgrad jämförd med andra industrigruppers såsom framgår av tabell 11. Denna visar, att genomsnittliga arbetstiden per arbetare och år för samtliga industrigrupper under femårsperioden 1944—48 inte under något år uppnått det antal arbetstimmar (2 230 timmar), som skoutredningen tidigare uppställt som kriterium på full sysselsättning och detta trots att en utpräglad fullsysselsättningskonjunktur präglat dessa år. Det är tydligt, att den legitima frånvaron i arbetet (semester, sjukdom, värnplikt, reparationsarbete), som skoutredningen 1946 uppskattade till 3 %, men betecknade som en »relativt osäker» bedömning, var för lågt beräknad. I IUI:s utredning rörande skoindustrin framhålles att frånvaro på grund av sjukdom, personliga angelägenheter etc. icke kan uppskattas till mindre än 5 %. Den överfulla sysselsättning som i dagens samhälle tagit sig uttryck i en större tillgång än efterfrågan på lediga platser motsvarar tydligen vad industrin beträffar inte heller mer än genomsnittligt 92—93

% (1947: 92 % ; 1948: 93,1 %) av den teoretiskt möjliga arbetstiden ( = produkten av antalet arbetsveckor och antalet veckoarbetstimmar utan några reduktioner, dvs 2 300 timmar). Av den som praktiskt uppnåelig betecknade fullsysselsättningen — 2 230 timmar — utgjorde den faktiskt arbetade tiden i industrin år 1947 95,2 % och 1948 96,1 % (se tabell 9). För skoindustrin äro motsvarande procenttal 89,7 % (1947) och 91,7 % (1948) av teoretiskt möjlig arbetstid (2 300 timmar) och 92,5 % (1947) och 94,5 % (1948) av den fullsysselsättningsnorm (2 230 timmar), som skoutredningen tidigare använt sig av. Av de nio industrigrupperna ha textil- och beklädnadsindustrin, livsmedelsindustrin samt jord- och stenindustrin och träindustrin en lägre genomsnittlig arbetstid per arbetare och år. Tabell 11. Genomsnittliga arbetstiden per arbetare och år

1. Malmbrytning och metallindustri 2. Jord- och stenindustri 3. Träindustri 4. Pappers- och grafisk industri 5. Livsmedelsindustri 6. Textil- och beklädnadsindustri (Därinom konfektionsindustri hatt- och mössindustri spinnerier - ylle) 7. Läder-, hår- och gummivaruindustri (Därinom skoindustri) 8. Kemisk-teknisk industri 9. Kraft-, belysning och vattenverk Samtliga grupper

2 204 1 733 1 959 2 190 2 030 2 144 2 135 2 056 2 200 2 133 2 097 2 203 2 093

1 822 1 791 1 986 2 209 2 030 2 155 2 122 2 013 2 199 2 149 2 127 2 149 2 147

2 221 1 867 2 065 2 294 2 033 2 121 2 073 1 997 2 178 2 139 2 096 2 199 2 192

2 179 1 932 2 047 2 249 2 022 2 080 2 044 1 997 2 065 2 121 2 063 2 177 2 173

2 186 1 986 2 038 2 278 2 070 2 102 2 050 1 929 2 351 2 146 2 109 2 192 2 181

2 109

2143 För en bedömning av sysselsättningsförhållandena efter år 1948 är skoutredningen hänvisad till av Svenska skofabrikantföreningen uppgjord individualstatistik samt till Svenska sko- & läderindustriarbetareförbundets lönestatistik, i någon mån även till förbundets arbetslöshetskassas statistik över antalet fristämplade veckor. I diagram 1 sid. 53 har Svenska skofabrikantföreningen åskådliggjort sysselsättningens utveckling sedan år 1946 enligt föreningens fortlöpande statistik. Av den totalt möjliga arbetstiden ( = 100 %) var den arbetade tiden såsom framgår av denna tablå:

1946 1947 1948 1949

För manliga vuxna arbetare

För kvinnliga vuxna arbetare

88.8 % 89.1 % 89.5 % 88.9 %

84.1 % 83.9 % 83.7 % 84.2 %

Hur sysselsättningen och frånvaron fördelade sig år 1949 på de olika kategorierna arbetskraft framgår mera specificerat av tabell 12. Skofabrikantföreningen har som synes gjort en närmare analys av frånvaron

Tabell 12. Sysselsättningen 1949 vid företag, anslutna till Svenska skofabrikantföreningen Arbetad tid/arb.

Antal

Frånvaro Total % av Bristan- Annan möjlig total frånvaro Timmar Semester de sysselarbetstid möjlig sättning arbetstid

Vuxna manliga arbetare. . Minderåriga manliga arbetare Vuxna kvinnliga arbetare Minderåriga kvinnliga arbetare

4 004

3.5 %

1.4 %

6.2 %

888 2 822

1061 1427

85.8 84.2

2.6 % 3.1 %

2.2 % 1.8 %

9.4 % 10.9 %

1237 1695

2.5 %

2.9 %

10.3 %

1 146

Samtliga arbetare

86.9 O.O / 0

1-7 %

8.1 %

med uppdelning av densamma på sådan frånvaro, varöver arbetsgivaren icke direkt råder (annan frånvaro), och sådan frånvaro, som beror på att arbetaren inte kunnat beredas sysselsättning — det senare alltså bristande sysselsättning i egentlig mening. Den totala frånvaron framgår av denna tablå: Vuxna manliga arbetare Minderåriga manliga arbetare Vuxna kvinnliga arbetare Minderåriga kvinnliga arbetare Samtliga arbetare

11.1 % 14.2 % 15.8 % 15.7 % 13.1 %

Anmärkningsvärt är att den arbetade tiden i skofabrikantföreningens statistik ligger 3—5 % under den som angives i den officiella statistiken för de år, för vilka en jämförelse är möjlig (1946, 1947, 1948). Till någon del kan olikheten förklaras med att industristatistikens uppgifter inte äro exakta. Antalet sysselsättningstimmar framräknas nämligen där genom division av antalet utgjorda arbetstimmar med det vid fabrikationen i medeltal under verksamhetstiden sysselsatta arbetarantalet och ingen åtskillnad göres mellan helårsoch delårsarbetare. I en arbetsmarknadssituation, då rörligheten på arbetsmarknaden är stor, borde emellertid denna beräkningsmetod snarare tendera att sänka än höja medeltalet. Till olikheten torde även bidraga att de stora och medelstora företagen, med större procent kvinnliga anställda, äro överrepresenterade i fabrikantföreningens statistik. Svenska sko- & läderindustriarbetareförbundet i sin tur redovisar en högre sysselsättning för sina medlemmar än den officiella statistiken gör. Om full sysselsättning definieras som högsta möjliga antal arbetstimmar under året med ordinarie arbetstid och hänsyn till avtalsenliga fridagar, skulle den fulla sysselsättningen enligt förbundet utgöra: 1946 1947 1948 1949

2 309.5 (antal arbetstimmar per år) 2 284 2 310 2 307

44.3 (antal arbetstimmar per vecka) 43.8 » » » 44.2 » » » 44.2 » » »

E n jämförelse mellan denna fulla sysselsättning och det genomsnittliga

antalet arbetade timmar för förbundets vuxna manliga och kvinnliga arbetare ger följande resultat: Manliga vuxna arbetare

Kvinnliga vuxna arbetare

95% 95% 94-95 % 94-95 %

91% 90 % 86-87 % 86-87 %

1946 1947 1948 1949

Då i förbundets medlemsstock ingå även arbetare vid fabriker med tillverkning av väskor, resgods och vissa sportartiklar torde en rättvisande jämförelse böra begränsa sig till arbetarna vid alla till Svenska skofabrikantföreningen anslutna fabriker. De därvid framkomna siffrorna skilja sig (se tabell 13) obetydligt från dem som avse förbundets samtliga medlemmar, dvs de ligga genomsnittligt ett par procent över industristatistiken. Beträffande frånvaron i arbetet har Svenska sko- & läderindustriarbetareförbundets arbetslöshetskassa en statistik över antalet fristämplade veckor som i sammandrag återges nedan i tabell 14. Tabell 13. Arbetad tid vid alla till Svenska skofabrikantföreningen anslutna Manliga vuxna arbetare Per vecka Per år timmar timmar 1946 1947 1948 1949

42.3 41.8 42 41.9

% av möjlig arbetstid

2 202 2 173 2 186 2 176

95.3 95.1 94.6 94.3

abriker

Kvinnliga vuxna arbetare Per vecka Per år % av möjlig timmar timmar arbetstid 40.4 39.5 38.7 38.6

2 099 2 055 2 012 2 009

90.9 90 87.1 87

Tabell 14. Antalet fristämplade veckor

1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949

Arbetslöshet

Sjukdom

Värnplikt

72 929 129 666 98 898 110 433 48 479 37 932 25 603 25 624 16 351 16 523

27 666 26 581 23 898 22 963 23 510 26 169 28 388 29 992 30 460 33 098

36 037 40 810 47 632 48 629 39 581 15 655 6 825 6 225 4 960 6 560

Kurs

46 213 275 314

Barnsbörd

Diverse anledn.

Summa veckor

Per medlem/år

399 471 541 645 572

5 370 6 283 5 466 5 337 5 366 8 271 14 004 20 644 27 039 28 897

142 002 203 343 175 894 187 362 116 936 88 426 75 337 83 239 79 813 85 964

10.8 16.1 14.5 16.7 11.4 8.4 7.1 7.6 6.6 7.1

Tabell 14 visar för de senaste två åren (1948, 1949) en mycket låg arbetslöshetssiffra, men i gengäld stigande siffror för bortovaro av »diverse anledningar». Arbetslösheten hänför sig närmast till skoreparatörerna, för vilka arbetstillgången varit dålig i samma mån som konsumtionen av nya skor varit god. Den stora bortovaron av »diverse anledningar» inbegriper långa ledigheter för de hemarbetare, som de sista åren organiserats i förbundet. Slutligen må framhållas, att bland arbetslöshetskassans medlemmar befinna sig även väsk- och

andra läderarbetare än skoarbetare. Antalet fristämplade veckor per medlem av kassan är alltså oproportionerligt stort och övergår vida den bortovaro som skofabrikantföreningen redovisar för sina företag. Kommentarer Ett studium av arbetsförhållandena inom skoindustrin under de sista fyra åren visar en nära överensstämmelse med arbetsmarknadsutvecklingen i stort. De sysselsättningsbekymmer — arbetslöshet och korttidsarbete — som följde med den långa depressionsperioden under 30-talet och senare av kriget föranledda rubbningar i näringslivet, ha försvunnit för att lämna rum för arbetskraftsbekymren i en högkonjunktur med överfull sysselsättning, överrörlighet och ökad frånvaro i arbetet. Korttidsarbete i betydelsen indirekt arbetslöshet förekommer inte längre. Det har emellertid på flera områden inom industrin ersatts av en situation, där arbetarna av olika anledningar icke uttaga hela den sysselsättningsvolym som industrin kan ställa till förfogande. Lättheten att erhålla arbete har skapat en starkare rörlighet på arbetsmarknaden än tidigare, måhända speciellt märkbar inom de större företag, som äro belägna i centra med konkurrerande arbetsmöjligheter och som av naturliga skäl dominera statistiken och den offentliga diskussionen. Vidare kan noteras, att rörligheten är större inom de manliga fack, som på grund av mindre trivsamma arbetsförhållanden eller låga löner ha svårt att få folk, och större bland kvinnor än bland män. Det är därför naturligt att inom de nio i industristatistiken redovisade industrigrupperna den arbetade tiden är minst i jord- och stenindustri och ligger lågt inom textil- och beklädnads- samt livsmedelsindustrierna, som av gammalt ha en större procent kvinnlig arbetskraft (65,2 % resp. 27 ,3%) än andra industrier, undantagandes läder-, hår- och gummiindustrien, där 38,9 % av de sysselsatta äro kvinnor. Till sistnämnda grupp hör skoindustrin med sina ca 40 % kvinnliga anställda, och de avvikelser från det allmänna sysselsättningsläget som skobranschen uppvisar, torde i mycket hög grad sammanhänga just med förekomsten av en stor procent kvinnlig arbetskraft inom skofabrikationen. Rörligheten — uttryckt i antalet av dem som börjat eller slutat sin arbetsanställning eller bådadera under året — var t. ex. (enligt skofabrikantföreningens statistik) bland de vuxna kvinnliga skoarbetarna ca 48 % 1949 mot 29 % för vuxna manliga arbetare. De ogynnsamma verkningarna av den höga arbetskraftsomsättningen såsom ökad andel oskolad eller ovan personal, svårigheter att planera produktionen, tidvis uppträdande trånga sektioner, ökad materialåtgång, ökad kassation, ökade kostnader för lagning, utbildning, instruktion och övervakning m. m. äro delvis desamma som för den temporära frånvaron på grund av sjukdom eller andra privata angelägenheter. Sjukledigheten för den kvinnliga arbetskraften i skoindustrin är visserligen endast obetydligt större än för

den manliga (1949: 36,6 % av totala bortovaron för kvinnor; 35,7 %för männen). Däremot utgöra permissioner på egen begäran mycket större del av kvinnornas bortovaro (43,2 % 1949) än av männens (27,1 % 1949). Särskilt är det de gifta kvinnliga arbetarna, som för sin försörjning icke äro hänvisade till enbart sin egen arbetsinkomst, som uttaga mera ledighet för skötsel av barn och hushåll, semester på samma gång som mannen osv. Detta är emellertid inget specifikt för skoindustrin utan gemensamt för den kvinnliga arbetskraften varhelst den förekommer i industrin. Landsorganisationens och Arbetsgivareföreningens gemensamma betänkande i kvinnolönfrågan bekräftar detta. Botemedlen finge sökas i bättre yrkesutbildning för kvinnorna, bättre sociala anordningar, som kunna avlasta en del barnavårdsoch hushållsarbete från den gifta kvinnliga arbetskraften, högre löner som gör den mer ansvarsmedveten och deltidsarbete för gifta kvinnor, där detta utan olägenhet låter sig ordna. Det ovannämnda betänkandet "visar sålunda en statistik över hur industriarbeterskornas frånvaro minskas med stegring i löneinkomsten i motsats till den ogifte mannens frånvaro, som visar en motsatt tendens, och visar hur halvdagsarbete, varvid två arbeterskor arbeta i skift vid samma maskin, i många fall innebär en lösning av problemet den gifta kvinnans dubbelarbete. Vad skoindustrin beträffar behöver den ordinarie arbetskraften i produktionskedjan yrkesutbildas till flera arbeten för att kunna omplaceras vid uppkommande vakanser. Det gäller inte minst nåtlerskorna. Om något samband förefinns mellan skoarbeterskornas förbättrade inkomstläge och det faktum, att de kvinnliga skoarbetarnas frånvaro nedgått med några tiondels procent under år 1949 är osäkert, men sambandet mellan inkomst och arbetsattityd kan förtjäna uppmärksamhet. Frågan huruvida även den manliga arbetskraften i skoindustrin är rörligare och har större frivillig bortovaro från arbetet än i industrin i allmänhet torde få besvaras nekande. Enligt skofabrikantföreningens statistik är den arbetade tiden för manliga arbetare lägre än den officiella statistiken uppger, enligt skooch läderindustriarbetareförbundet är den högre. Inadvertensen mellan de statistiska uppgifterna har dock ingen större praktisk betydelse, så länge full sysselsättning råder och statistiken inte kan väntas komma att alarmera någon part till åtgärder för att ändra sysselsättningstrenden. Visserligen kan den nuvarande bortovaroprocenten vara bekymmersam nog för arbetsgivarsidan och uppmärksamma fabrikanterna på problemet hur frånvaron skall bemästras. Men för det ändamålet räcker fabrikantföreningens egen statistik. Så länge arbetarpartens arbetslöshetskassa kan registrera endast en obetydlig arbetslöshet, är inte heller arbetarsidan i behov av en mer kontinuerlig och inträngande statistik av officiell karaktär eller eljest i sin uppläggning garanterat objektiv. Även om man förutsätter en fortsatt politik i detta land, som syftar till permanentning av fullsysselsättningssamhället, kunna emellertid svårlösta syssel-

sättnings problem uppkomma på begränsade områden av näringslivet. Om en internationell avspänning t. ex. plötsligt skulle få utlandspriserna på läder och skinn att sjunka häftigt, komme det sannolikt att få en depressiv verkan på skoproduktionen, medan efterfrågan på skor ställde sig avvaktande i väntan på sjunkande priser. Samma avvaktande hållning hos konsumtionen får man räkna med vid större prisstegringar på skor. Överhuvudtaget torde man få räkna med att övergångarna mellan olika prisnivåer kunna bli besvärliga ur sysselsättningssynpunkt. Förutom kastningar i priserna äro andra händelser, som riskera en jämn sysselsättning i skoindustrin, också tänkbara. Värdet av en sysselsättningsstatistik, som kan erkännas såsom objektiv av både arbetsgivar- och arbetstagarparten, skall inte underskattas. Att anförtro åt ett särskilt organ att föra en dylik statistik finner skoutredningen inte nödvändigt numera. Flera andra möjligheter kunna tänkas. Branschorganisationerna kunna var för sig försöka fullständiga sin statistik med uppgifter, representativa för företag i samtliga storleksgrupper, eller de kunna samarbeta såtillvida, att de överenskomma att låta de statistiska uppgifter, som skofabrikantföreningen infordrar från sina medlemmar, gemensamt vitsordas av företagaren och ett ombud för de anställda. Skoutredningen vill inte här förorda något visst system, utan överlämnar till partsorganisationerna att vidare dryfta, hur utvecklingen på skoindustrins arbetsmarknad skall kunna övervakas statistiskt på ett betryggande sätt.

Löneläget Lönestegringen inom skoindustrin har beträffande den nominella timförtjänsten gått något långsammare än inom övrig industri. Lönenivån låg år 1913 nära 10 % högre för manliga skoarbetare och 29 % högre för kvinnliga skoarbetare än för industriarbetare i allmänhet. Utvecklingen har sedermera gått mot en utjämning av denna differens. År 1938 lågo männens löner inom skoindustrin t. o. m. något under genomsnittet. Differensen var emellertid icke större än 5 öre per timme. Däremot lågo den kvinnliga arbetskraftens löner vid samma tidpunkt alltjämt något högre än genomsnittet (2 öre högre timlön). Den tidvis låga sysselsättningsgraden inom skoindustrin har förklarligt nog påverkat årsförtjänsten, som år 1938 låg vid 2 670 kr. för manliga arbetare mot 3 071 kr. för manliga industriarbetarlöner i allmänhet. Det förbättrade sysselsättningsläget under åren efter andra världskriget har dock medfört, att denna skillnad utjämnats alltmera. Vad den kvinnliga arbetskraften angår har den relativa lönestegringen under 1940-talet varit något lägre inom skoindustrin än inom övrig industri med kvinnlig arbetskraft. Förhållandet mellan löneinkomsterna i skoindustrin och i totala industrin framgår av tabell 15, och hur löneinkomsterna tedde sig i skoindustrin 1948 redovisas i tabell 16.

Tabell 15. Genomsnittliga löneinkomsterna i industrin (inkl. dyrtidstillägg, semesterlön, övertidsersättning, naturaförmåner o. d.) (Socialstyrelsens lönestatistik) för män kr/tim för kvinnor kr/tim

1.79 Genomsnittliga löneinkomsten i skoindustrin (inkl. se ovan) för män kr/tim för kvinnor kr/tim

2.54 1

1.77 2

= 92 % ökning 1 9 3 9 - 4 8 och 11 % ökning 1947/48 = 108 % ökning 1939—48 och 11 % ökning 1947/48. Till jämförelse må nämnas att levnadskostnadsindex (år 1935 = 100) steg med 60 enheter 1939—48. 2

Tabell 16. Arbetstid och löneinkomster för arbetare vid skofabriker 1948 (164 skofabriker med 9 028 arbetare) Medeltal arbetade Därav Antal tim/år o. på arbetare ackord Förmän Arbetare, män . . . Arbetare, kvinnor Minderåriga Samtliga

177 4 897 3 123 655 9 028

2 248 2 209 2 128 2 148 2176

3.4 59.6 48.4 32.8 52.3

Genomsnittlig löneinkomst per timme Ordi- Ackords- Skiftnarie lön lön o. tidlön övertid kr kr kr 2.60 1.65 1.21 0.89

— 2.31 1.65 1.30

3.08 2.54 1.77 1.25

Genomsnittlig Index lön Index 1939 per år 1939 = 100 kr = 100 191 192 208 250

6 923 5 605 3 769 2 689 4 727

191 198 209 257 216

Det kan även vara av intresse att göra en jämförelse med textilindustrins löner. Det visar sig därvid, att textilindustrins kvinnliga arbetskraft, trots att sysselsättningsgraden inom textilindustrin under 30-talet var avsevärt bättre än inom skoindustrin, icke hade årsförtjänster, som nämnvärt avveko från dem skoarbeterskorna kunde uppnå. Vid jämförelse mellan manliga arbetare inom de båda industrierna uppmärksammar man, att textilindustrins årslöner både under 20- och 30-talet lågo lägre än skoindustrins. Detta omdöme är dock icke tillämpligt på konfektionsindustrin jämfört med vilken skoindustrin i inkomsthänseende intog en avgjort ogynnsam ställning beroende på dess avsevärt lägre sysselsättningsnivå. I mindre mån gällde detta den kvinnliga arbetskraften. Årslönernas utveckling under perioden 1925 —1945 inom dessa båda industrier kan utläsas av tabell 17.

Tabell 17. Årsförtjänsten inom sko- och konfektionsindustrierna åren 1925 —1948

Män 1925 1928 1930 1934 1936 1938 1939 1943 1945 1948

2 592 2 497 2 706 2 243 2 401 2 670 2 824 3 176 4 070 5 605

Skoindustrin Kvinnor Minderåriga 1529 1 468 1654 1435 1535 1727 1806 2 005 2 577 3 769

990 937 977 819 817 960 1047 1240 1646 2 689

Konfektionsindustrin Kvinnor Minderår

Män

3 331 3 317 3 399 2 959 2 943 2 968 3 053 3 796 4 122 5 480

1 682 1 740 1 791 1 643 1 684 1 760 1 903 2 419 2 777 3 873

884 850 898 876 960 1 062 1 134 1421 1 828 2 807

Reallön Reallönen per timme för de manliga skoarbetarna var i stort sett densamma i början och i slutet av 30-talet. Decenniets stora ekonomiska depression förorsakade djupgående rubbningar inom vårt näringsliv och arbetslösheten fick en mycket allvarlig storleksordning. Det försämrade sysselsättningsläget, som inom skoindustrin kan sägas ha inträtt fr. o. m. 1931, tog sig uttryck i en sänkning av reallönen fram t. o. m. 1934 med ca 12 %. Sistnämnda år lågo reallönerna inom industrin i dess helhet något högre än 1930. Bottenläget inregistrerades i det senare fallet år 1932, då reallönen inom den svenska industrin vad manliga arbetare beträffar låg 5 % lägre än 1930. Inom skoindustrin skedde återhämtningen till 1930 års levnadsstandard först år 1939 för männen, medan den för kvinnorna kan sägas ha ägt rum redan 1935. Höjningen av kvinnornas löner fram till 1939 var såväl inom skoindustrin som andra industrigrenar större än den för männen. Med början 1941 inträdde genom kriget och knappheten på råvaror en kraftig nedgång i sysselsättningen inom skoindustrin, vilket medförde ett markerat avbrott i den stegring av reallönerna som påbörjades vid 30-talets slut. En ny återhämtning inträdde emellertid 1944, varefter lönenivån fortsatte att stiga. År 1948 lågo skoindustrins löner gott och väl i paritet med de allmänna industriarbetarlönerna. Medan reallönen för samtliga arbetargrupper steg 1939—48 ca 24 %, utgjorde stegringen av timlönen i procent 90 % för samtliga industriarbetare och 113 % för kvinnliga. Motsvarande siffror för skoindustrin voro 92 % för manliga skoarbetare och 108 % för kvinnliga. Ackordsvolym Ackordsvolymen undergick inom skoindustrin under perioden 1929 —1939 endast smärre förändringar i vad avser den manliga arbetskraften. Däremot sjönk ackordsvolymen under samma tid för den kvinnliga arbetskraften från 60,6 % till 51,7 %. Under 1940-talet har ökningen i ackordsvolymen gått mycket långsamt. År 1948 utgjorde ackordsarbetet enligt socialstyrelsens lönestatistik

59,6 % för manlig skoarbetare och 48,4 % för kvinnlig. Enligt skofabrikantföreningens statistik uppgick ökningen under perioden 1939 — 1949 till 8 % ( = från 50—54 % av all arbetad tid). Den minskade användningen av ackordslön under förkrigsperioden för den kvinnliga arbetskraften torde ha ägt nära samband med den större differentieringen av produktionen, som försvårade fastställandet av ackord för enhetliga arbetstempon, särskilt i nåtlingen. I någon mån torde också ha bidragit det ökade antalet småföretag, vilka i mindre utsträckning än de medelstora och större företagen ackordsavlönar skoarbeterskorna. Däremot framgår av tabell 18, att ackord tillämpades i nära nog samma utsträckning för männens del inom de mindre företagen som inom de större. Ett undantag härifrån utgjorde de största företagen, vilka hade den högsta ackordsprocenten inom skoindustrin såväl för kvinnlig som manlig arbetskraft. Tabell 18.

Ackordsvolymen inom olika storleksgrupper av skofabriker åren 1938 och 1946 i

Storleksgrupp VI

v IV III II I

< 11 arb. 1 1 - 25 » 2 6 - 50 » 51-100 » 101-250 » > 250 »

ackords vol y m 1 9 4 6

1 9 3 8 Män Kvinnor

Män

Kvinnor

61.1 48.fi 65.0 58.7 54.0 68.4

53.9 51.0 50.6 52.7 57.4 58.7

33.0 37.5 39.0 36.0 54.2 56.2

28.2 35.7 38.7 44.1 47.5 76.0

Arbetslöner inom små och stora företag Enligt skoutredningens direktiv skulle utredningen även överväga om behov förelåge av en enhetligare lönestruktur för att avlägsna irrationella incitament till nyetableringar. Som underlag för denna diskussion har gjorts en analys av löneläget inom företag i olika storleksklasser och dyrortsgrupper avseende åren 1938 och 1946. Materialet till denna undersökning har ställts till förfogande av socialstyrelsen. Vad beträffar lönenivån inom företag av olika storlek framträdde före kriget, som framgår av tabell 19, en klar tendens till stegring av lönerna med stigande företagsstorlek, dock mest markerad för männens del. Differenserna i lönehänseende mellan grupperna II—V voro däremot beträffande den kvinnliga arbetskraften påfallande små. Som synes av tabellen voro lönerna avsevärt högre både för män och kvinnor inom den högsta storleksklassen (grupp I = mer än 250 arbetare), vilket förutom av skillnader i arbetskraftens sammansättning i viss utsträckning torde ha påverkats av den högre ackordsprocenten. Särskilt för kvinnorna låg ackordsprocenten inom nämnda grupp avsevärt högre än i övriga grupper (grupp I 76 %, grupp II—VI 47,5 % _ 2 8 , 2 % ) . Den lönedifferens mellan stora och små företag, som kunnat iakttas under

förkrigstiden, har emellertid under 40-talet alltmer utjämnats under inflytande av den tilltagande bristen på arbetskraft och den varuknapphet som tidvis karakteriserade förhållandena. Sålunda redovisade de mindre företagen år 1946, i motsats till före kriget, ungefär samma löneinkomster för de anställda som de medelstora företagen. Fortfarande betalade dock de största företagen de högsta lönerna, ehuru avståndet till underliggande storleksgrupper minskat. Vid uträknandet av i tabell 19 upptagna medeltimlöner har lönen för att eliminera inverkan av företagens placering i dyrortsayseende omräknats efter en gemensam index. Till bas för denna har för båda åren (1938, 1946) valts medellönen i den högsta ortsgruppen. Tabellen ger med hänsyn härtill inget uttryck åt den faktiska lönenivån inom olika storleksgrupper av företag. Tabell 19.

Genomsnittlig löneinkomst per timme inom olika storleksklasser av företag åren 1938 och 1946 Indextal: medeltal i högsta ortsgrupp = 100 Total löneinkomst per timme 1 9 3 8 1 9 4 6 Män Kvinnor Män Kvinnor

Storleksgrupp VI V IV III II I

< 11 arb. 11— 25 » 2 6 - 50 » 51-100 » 101-250 » > 250 »

1.01 1.17 1.24 1.25 1.29 1.46

0.67 0.77 0.79 0.77 0.80 0.94

2.08 2.07 2.10 2.10 2.11 2.24

1.29 1.28 1.26 1.27 1.29 1.35

Vad angår lokaliseringens inflytande på lönestrukturen, så visa lönerna en tendens att stiga från de billigaste till de dyraste ortsgrupperna. Före kriget gällde denna tendens i varje fall om männens löner, medan kvinnornas löner visade mindre avvikelser än männens vid jämförelse olika dyrorter emellan — särskilt inom de medelstora och större företagen. Det senare torde också i någon mån gälla männens löner, ehuru tendensen här är mindre framträdande. Löneinkomsterna i olika dyrortsgrupper 1948 redovisas i tabell 20. Tabell 20. Genomsnittliga löneinkomsten i kr per timme och år i de fem dyrortsgrupperna 1948 Timlöner: Skoindustrin män kvinnor

I

II

III

IV

V

2.47 1.56

2.45 1.67

2.55 1.80

2.53 1.79

2.67 1.87

Samtliga industrigrupper män kvinnor

2.22 1.64

2.37 1.67

2.56 1.75

2.82 1.85

3.26 2.06

Årslöner; Skoindustrin män kvinnor

5 448 3 399

5 408 3 585

5 642 3 817

5 654 3 782

5 773 3 885

Samtliga industrigrupper män kvinnor

5 008 3 526

5 316 3 602

5 699 3 776

6 313 4 005

7 263 4 509

Kommentarer Av redogörelsen ovan framgår, att skoindustrins löner — såväl den nominella timlönen som den faktiska årsförtjänsten — under 1940-talets senare hälft förbättrats därhän, att lönenivån för skoarbetare nu i stort sett uppnått paritet med övriga industriarbetarlöner. Skillnaden mellan manliga och kvinnliga löner är dock fortfarande större inom skoindustrin än inom den totala industrin, ehuru en medveten sammanpressning ägt rum i de senaste avtalsrörelserna, så att kvinnolönerna i skoindustrin procentuellt stigit mer än männens löner. Omdömet i skoutredningens direktiv, att årslönerna i skoindustrin »icke endast avsevärt understigit genomsnittet för industrin utan, fram till 1943, även utvecklats på ett mindre förmånligt sätt än för industrin i gemen» var riktigt vid den tidpunkt det gjordes, men gäller alltså inte i dagens läge. Inte heller kan man i dag peka på — vad direktiven ålade skoutredningen att undersöka — »behovet av en enhetligare lönestruktur för att avlägsna irrationella incitament till nyetableringar». Yid slutandet av varje nytt kollektivavtal ha partsorganisationerna i skoindustrin strävat att minska spännvidden mellan arbetslönerna på lägsta och högsta dyrort. Denna spännvidd var i 1948 års kollektivavtal 16 %. I riksavtalet för 1951 har den nedgått till 13 %. Avståndet mellan lönerna å lägsta och högsta dyrort (I—V) är numera för såväl skoindustrins män som kvinnor betydligt mindre än den genomsnittliga spännvidden mellan industriarbetarlönerna inom dyrortssystemet. Det finns således knappast något fog för antagandet, att några nyetableringar av småföretag i skoindustrin skulle ske till följd av låglöneläget på vissa mindre orter. Beträffande ackordsvolymen noterar skoutredningen, att den vuxit påfallande långsamt — med endast 8 % 1939—49 mot exempelvis 49 % (47 — 71 %) i garveriindustrin. Orsakerna härtill äro flera. Särskilt har den s. k. överrörligheten i skoindustrin med dess flera kvinnliga anställda verkat ytterst hämmande på ackordsvolymen, medan arbetskraften varit stabilare i garveriindustrin. I skofabrikationen ingår en mängd arbetsoperationer, som taga olika lång tid i anspråk — ofta på grund av ojämnheter i själva arbetets struktur (t. ex. putsnings- och lagningsarbete). Ackordslöner skulle dock med god vilja kunna fastställas för flertalet arbetsoperationer. Att detta hittills icke skett i önskvärd omfattning torde närmast få tillskrivas bristen på arbetskraft under senare år och den under hela 1940-talet starka omsättningen på arbetskraft inom skoindustrin. Emellertid ha partsorganisationerna uppmärksammat detta och även i det här avseendet försökt ge löneavtalen en sådan utformning, att de skola stimulera till ökad ackordssättning. I 1948 års avtal bestämdes sålunda ackordsriktpunkterna så, att vid fastställandet av nya ackord ackordslönerna skulle komma att ge ca 33 % överskott på resp. minimilöner. I riksavtalet för 1951 ha riktpunkterna bestämts så att ackordslönen

kommer att ligga hela 38—44 % högre än timlönen. Skoutredningen vill uttala sin erkännsamhet för dessa strävanden till den förbättring av arbetarlönerna och rationalisering av tillverkningen, som en ökad ackordsvolym innebär.

Arbetshygienen En av frågeställningarna i utredningens direktiv gällde förekomsten av s. k. »social dumping» i skoindustrin, dvs huruvida vissa företag vore ur arbetsskyddssynpunkt sämre organiserade än andra eller i övrigt erbjöde sämre arbetshygieniska villkor och väsentligen av sådana anledningar lyckades hålla sig vid liv, därmed bidragande till skoindustrins överdimensionering. För att få ett underlag för bedömning härav utsände skoutredningen till skofabrikerna ett frågeformulär med begäran om uppgifter rörande de arbetshygieniska förhållandena på arbetsplatserna. Undersökningen avsåg förhållandena år 1946. Samtidigt inhämtades också uppgifter om i vilken omfattning vederbörande företag planerade att förbättra sina hygieniska anordningar av olika slag. Svarsformulären voro förutom av arbetsgivaren undertecknade av en representant för arbetarparten, i regel ett skyddsombud eller en ledamot av skyddskommitté. Huvudparten av företag med 11 arbetare eller däröver besvarade enkäten, medan företag med lägre arbetarantal voro mindre väl representerade. Representativiteten är dock även i sistnämnda grupp tillräcklig för att man därur skall våga dra slutsatser om den allmänna standarden inom gruppen. Materialets representativitet framgår sålunda av följande uppställning.

Storleksgrupp

V IV III II I

1 - 10 1 1 - 25 2 6 - 50 51-100 101 —

Antal i un- Antal föredersökningen tag inom ingående respektive företag grupper år 1938 82 43 30 24 26

218 43 39 34 30

364 Gruppens andel Represen- av totala antativitet talet anställda

°//o

37.7 100.0 77.0 70.7 86.8

3.9 8.4 12.1 17.2 58.4

Vid de i undersökningen ingående företagen voro år 1946 9 493 arbetare anställda, vilket troligen motsvarade mellan 80 och 90 % av den vid denna tidpunkt inom skoindustrin sysselsatta arbetskraften. Undersökningen får med hänsyn härtill anses bygga på ett tillfredsställande underlag. I den vid undersökningstillfället gällande arbetarskyddslagen föreskrevs, att om på ett och samma arbetsställe samtidigt och på stadigvarande sätt

sysselsattes ett större antal arbetare, dessa skulle på sätt som kunde anses tillfredsställande med hänsyn till antal, fördelning på kön och arbetsnatur, å eller invid arbetsstället äga tillgång till tvätt- och dricksvatten samt avträden ävensom lämplig plats för ombyte, förvaring och, där så erfordrades, torkning av kläder. Vidare stadgades, att åt dem av arbetarna, som icke voro bosatta i närheten av arbetsstället, därstädes borde beredas tillgång till lämplig plats för intagande av måltider samt lägenhet att värma medförd mat. Ovannämnda bestämmelse ansågs med hänsyn till uttrycken »på stadigvarande sätt» och »ett större antal arbetare» i allmänhet tillämplig på arbetsställe, där arbete bedrives i regel under längre tid än 6 månader och arbetarantalet uppgår till minst 10. Genom att bestämmelserna företrädesvis avsågo större arbetsställen föll utanför lagens tillämpningsområde ett betydande antal mindre tillverkningsställen för skor. Gruppen under 11 arbetare omfattade år 1938 något över 200 företag. I det följande ha dessa mindre företag avskilts till en särskild grupp. I de procenttal för hela skoindustrin, som återgivas, ingå alltså endast företag med 11 arbetare och däröver. Denna presentation av materialet torde bättre ange förhållandena inom den egentliga skoindustrin. De mindre företagen bedriva ju endast i begränsad utsträckning produktion i industriell mening. Sedan 1 juli 1949 är emellertid en ny arbetarskyddslag i kraft med vidgat tillämpningsområde. Den nya lagen gäller sålunda varje rörelse, där arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning utan någon begränsning nedåt med hänsyn till de anställdas antal. Undantagna från bestämmelserna äro endast arbeten, som utföras i arbetstagarens hem (hemarbetare) och arbete som arbetsgivarens familjemedlemmar utföra i hans hem. Bestämmelserna rörande arbetstid samt barn- och kvinnoarbete gälla överhuvudtaget inte för familjemedlemmar till arbetsgivaren. Även arbetstagare i överordnad ställning äro undantagna arbetstidsregleringen. På arbetsplats med regelmässigt fem eller flera arbetstagare skall utses skyddsombud för att företräda arbetstagarna i frågor, som röra sundhet och säkerhet i arbetet — på smärre arbetsställen behöver icke sådant skyddsombud utses. Föreskrifterna för arbetslokalernas inredning ha utbyggts något i betryggande riktning. Med den nya lagen, som i full utsträckning tillämpas fr. o. m. 1 juli 1951, bli de nedan redovisade småföretagen i storleksgrupp 1 —10 föremål för en vida strängare kontroll. I den mån de sysselsätta familjemedlemmar eller äro så små, att de inte ha skyddsombud som kontrollerar sundhet och säkerhet, föreligger dock fortfarande en viss, ehuru begränsad möjlighet att bedriva »social dumping». Huruvida någon sådan förekommit tidigare kan visserligen inte bevisas av fakta ur skoutredningens hygienenkät. Men i sin enskildhet ger denna en ganska god bild av de sociala anordningarna i skoföretagen och de minsta företagens sociala eftersläpning.

De sanitära villkoren i utredningens resultat Tabell 21. Arbetshygienen inom skoindustrin år 1946 T-,.. T , ..„, _,.. , t o r e t a g med antal anställda Förekomst av ^ g 2 6 _ g 5 1 _ m m _ Tvättanordning Dusch Vattenklosett Omklädningsrum Matrum Förbättringar efter år 1 9 3 9 . . . Förbättringar planeras

% % % % % % %

85 0 24 14 21 18

86 0 54 49 30 42 49

100 7 90 63 60 53 47

100 17 96 67 75 79 46

100 31 96 77 69 81 42

Summa (exkl. 3D- 1 01A anställda) 95 11 79 62 54 60 46

Som framgår av tabellen ha 95 % av företagen i någon form sörjt för tvättplats åt arbetarna. De bäst utrustade företagen (i regel gruppen över 100 anställda) ställa till förfogande ett tvättställ per 3 — 5 arbetare. I storleksgruppen 11—25 anställda är standarden lägst. Sju företag sakna tvättställ och lika många ha endast ett tvättställ, vilket måste anses vara i underkant. Företag med under 100 arbetare ha i regel ett tvättställ per tio arbetare, medan i företag med över 100 arbetare sex arbetare disponera över ett tvättställ. Dusch sakna 89 % av företagen. Närmare 1 / 3 av de största företagen ha emellertid installerat duschar. De flesta företag ha vattenklosett (68 % ) . Torrklosett utomhus förekommer dock ganska ofta bland företag i gruppen 11—25 anställda, där 41 % ha toalettfrågan ordnad på detta sätt. Omklädningsrum för arbetarna ha under kriget tillkommit i ökad utsträckning. Numera finns sådant rum i 62 % av fallen. Tolv företag ha inrättat omklädningsrum efter år 1939. Antalet omklädningsrum är ganska jämnt fördelat i de olika storleksgrupperna, om man undantar den lägsta gruppen (11 — 25 anställda). Å andra sidan är det en betydande standardskillnad i utförande till de största företagens förmån. Förvaring av kläderna sker beträffande 30 % av företagen fritt i omklädningsrummen utan specialanordningar, under det att sluten förvaring förekommer inom 48 % av företagen. I det senare fallet saknas emellertid omklädningsrum inom 16 företag, varför antalet företag med omklädningsrum och skåp (eller garderob) i kombination kunna beräknas till 35 %. Något mer än en fjärdedel av företagen anser, att förhållandena inom deras företag icke äro tillfredsställande, vilket ganska nära överensstämmer med det antal företag, som använda fabrikslokalen eller andra utrymmen än särskilda omklädningsrum för förvaring av kläder och tillhörigheter. Antalet företag med matrum har sedan år 1939 nära nog fördubblats. Mer än hälften av företagen disponera numera matrum för sin personal. Behovet av särskilda matrum är mycket växlande inom företagen beroende på om arbetarna ha nära till bostaden och önska intaga sina måltider hemma eller ej. Ungefär 20 % av företagen torde av denna anledning genom provisoriska anordningar tillgodose det fåtal arbetares behov av måltidsplats, som äta sin 5—1250 51

mat på arbetsplatsen. Av de företag, som redovisat matrum, upplysa 18 %, att plats icke finnes för alla arbetare, som önska intaga sina måltider på arbetsplatsen. För små matrum är särskilt vanligt i grupperna 11 — 25 och 51 —100 anställda. 65 % av företagen uppge sig ha anordningar för att värma medhavd mat. El. värmeplatta är vanligast, men särskilt de större företagen disponera ofta värmeskåp, ibland i kombination med värmeplatta eller gaskök. Servering av mat eller dryck förekommer i mycket begränsad utsträckning. Fullständiga måltider tillhandahållas endast av de allra största företagen. Sju företag eller 27 % av samtliga företag i gruppen med över 100 anställda redovisa servering av sådana måltider. Fyra företag med egna personalmatsalar debitera maten till självkostnadspris, varav två debitera exkl. arbetskostnad, lokalkostnad, kostnader för gas och elektricitet samt underhållskostnad. Dricksvatten finnes i de allra flesta fall att tillgå på eller i nära anslutning till arbetsplatsen (i det senare fallet t. ex. i tvättrum). Övervägande delen skofabriker äro belägna i städer med tillgång till vattenledning, varför denna fråga har mindre aktualitet än för industrier, huvudsakligen lokaliserade till landsbygden. Den under kriget och därefter inträdda standardhöjningen beträifande sociala anordningar får också sin belysning i enkäten. Sex av tio företag ha sålunda i samband med ny- och tillbyggnader, som genomförts efter 1939, inrättat eller förbättrat exempelvis personalrum, tvättrum, matrum och toaletter. Som tidigare framhållits kan särskilt i fråga om matrum konstateras en väsentlig standardhöjning. Framförallt ha de större företagen gått i spetsen i denna utveckling. Arbetet på att höja standarden är ännu icke avslutat inom bortåt hälften av företagen, men planer härpå föreligga utformade på många håll. Flertalet av dessa fabriker uppger sig sakna möjlighet att tillgodose behovet av sociala anordningar inom de nuvarande lokalerna och planerar därför nybyggnader eller tillbyggnader. De uppgifter, som stått att erhålla från företagsgruppen »mindre än 11 arbetare», ha merendels icke varit möjliga att statistiskt bearbeta. I tabell 21 ha endast kunnat angivas vissa svar, som lämnats för bl. a. omklädnadsrum och matrum. Skall man bedöma den hygieniska standarden på grundval härav och på vad som i övrigt visat sig gälla för företag i andra storleksgrupper, visa de minsta företagen, som väntat, en förhållandevis dålig standard i motsats till de större fabrikerna inom skoindustrin. Den sociala standarden i fabriker med förhyrda lokaler Det föreligger ett nära samband mellan utvecklingen av verkstadslokalernas standard efter år 1939 och den form, i vilken företagen disponera lokalerna. I de fall företagen äga den fastighet, där rörelsen bedrives, ha i regel de ökade

hygieniska kraven kunnat tillgodoses till icke oväsentlig del. Fabriker med förhyrda lokaler befinna sig i ett mindre gynnsamt läge och några finna den enda lösningen vara en nybyggnad i egen regi. En viktig förklaring till skillnader i standard emellan små och stora företag är att söka i detta. Av tabell 22 nedan framgår, att de minsta företagen i mycket stor utsträckning hyra sina lokaler, medan detta endast i undantagsfall förekommer bland företag med över 50 arbetare. Det förhållandet, att skotillverkning bedrives vid ett mycket stort antal småindustriföretag — i vissa fall av hantverkskaraktär —, som i det fall de hade ett arbetarantal under 10 inte voro underkastade den äldre arbetarskyddslagen, eller bedrives i förhyrda lokaler, vars hygieniska anordningar arbetsgivaren Tabell 22. Dispositionsrätten till fabriksfastigheter inom olika stora företag Disponera fastighet med äganderätt % hyreskontrakt "% obesvarat

3-10

Företag med antal anställda ~ t)waama 11-25 26-50 51-100 1 0 1 -

23 21 35 53 36 22 56 47 7(9 %) — 66 43

19 63 11 37 —__ 30

22 92 2 8 _— _ _ 24

25 96 1 4 — 26

110 60 36 72 ^

Ht?/°) 189

utan hyresvärdens mellankomst saknar möjlighet att förbättra, har för denna grupp av företag skapat vissa svårigheter att uppnå en skälig hygienisk standard. Det kan emellertid anmärkas, att de förhållanden, varunder småindustrin inom skobranschen arbetar, icke mera avsevärt skilja sig från dem som gälla inom andra jämförbara branscher t. ex. konfektion och möbler, om man bortser från skiljaktigheter i lokalisering som gynna skoföretagen. Dessa äro ofta belägna i städer, där de uppnå en högre standard än exempelvis småföretag inom möbelindustrin, som är en utpräglad landsbygdsindustri. Ser man på möjligheterna att höja standarden för de mindre skofabrikerna, synas dessa ligga närmare inom räckhåll än inom många andra branscher, därigenom att småföretagen äro så utpräglat koncentrerade till några få städer. Enbart till Örebro voro år 1945 förlagda ca 40 företag med ett arbetarantal av 3 — 50 arbetare, och även i Kumla förekommer ett stort antal företag av samma storleksordning. Många av dessa företag kunna på grund av hyresförhållanden eller brist på kapital för nybyggnation eller i avsaknad av byggnadstillstånd icke tillfredsställande ordna de hygieniska villkor, som de själva i och för sig anse vara påkallade. Här synes dock den möjligheten erbjuda sig i en framtid att sådana företag flytta samman i gemensamma byggnader eller områden med gemensamhets utrymmen för tvättrum, matrum, omklädningsrum etc. Av de svar de mindre företagen lämnat framgår, att förbättringarna under kriget skett i långsam takt, och det förefaller också av enkäten som om de åtgärder, som

planerades vid enkättillfället, vore av ganska begränsad räckvidd. De sedermera införda investeringsbegränsningarna torde ytterligare ha dämpat dessa planer. Det ligger i sakens natur, att de i arbetarskyddslagen intagna föreskrifterna ha en förhållandevis allmän utformning. Det är därför svårt att utan inblick i förhållandena inom andra branscher bilda sig en uppfattning om den hygieniska standarden inom skoindustrin. Någon mera allmän kartläggning för hela induTabell 23. Vissa hygieniska anordningar vid sko-, möbel- och glasindustrierna inom företag med fler än tio anställda 1946 Förekomst av

Skoindustrin

Särskilt matrum Kädskåp eller garderob Omklädningsrum Vattenledning Vattenklosett

54.0 48.0 30.0 94.0 79.0

Möbelindustrin

Glasindustrin

39.8 51.6 uppgift saknas 75.3 52.9

52.9 17.(i uppgift saknas » » 40.0

strin har icke utförts, varför man får nöja sig med att anställa jämförelse med några enstaka industrier, där liknande undersökningar som denna anställts. I tabell 23 anges sålunda vissa normtal också för möbelindustrin och glasindustrin. Att döma av tabelluppgifterna synes skoindustrin i genomsnitt ha en högre standard än de två andra industrierna. Givetvis är jämförelsen icke helt adekvat, eftersom möbel- och glasindustrierna äro landsbygdslokaliserade industrier i större utsträckning än skoindustrin, där lokaliseringen till städer överväger. Även om de hygieniska anordningarna inom skoindustrin på många håll — särskilt inom de minsta företagen — lämna en hel del övrigt att önska, kunna förhållandena anses ha undergått en avsevärd förbättring på senare år. Frågan är därför numera icke av samma betydelse som tidigare, ehuru på en del håll ännu mycket återstår att göra. Kommentarer Skoutredningen finner det uppenbart, att många av de mindre företagen — särskilt under förkrigstiden — voro inrymda i ur sanitär synpunkt undermåliga lokaler, för vilka kostnaderna voro små. Mera välordnade företag hade härvidlag att räkna med betydligt högre kostnader för sin sanitära standard, ehuru det är svårt att ange hur mycket högre. Företag med den bästa utrustningen ha emellertid uppgivit, att anordningar såsom matrum, tvättrum, omklädningsrum etc. i deras fall krävt 15—20 % av fabrikens totala golvyta. Fastän det är tveksamt, om den merkostnad, som ligger häri, kan ha inverkat väsentligt till förmån för de mindre företagens konkurrenskraft under 30-talet, är det utan tvivel en faktor, som icke saknat betydelse. En viss »social dumping»

kan alltså ha förekommit i så måtto, att det funnits småföretag som kunnat kalkylera sina skopriser med mindre omkostnader för arbetshygien. Huruvida någon dumping kan sägas ha utövats av de småföretag, som varit undantagna tidigare arbetarskyddslags arbetstidsbestämmelser — t. ex. genom att forcera fram säsongbeställningar medels kvälisarbete — har skoutredningen däremot inte kunnat bedöma. Av naturliga skäl föreligger inget bevismaterial härom. Den genomgående låga sysselsättningsgraden i skoindustrin under mellankrigstiden och speciellt på 30-talet talar emellertid mot antagandet, att sådan dumping skulle ha förekommit och spelat någon nämnvärd roll. Det som i långt högre grad torde ha haft betydelse för småföretagens konkurrenskraft än deras sociala eftersläpning ha varit skillnader i specialiseringsgrad och produktionsinriktning, skillnader, som beröras i kapitlen 2 och 6.

Yrkesutbildningen Skoarbetarnas utbildning Under den svenska skoindustrins expansion de första årtiondena av detta sekel fanns relativt gott utrymme även för den enskilde arbetarens utveckling i yrkeshänseende. Ungdomar som anställdes i industrin flyttades efter hand från enkla nybörj ararbeten till mera kvalificerade och lärde sig på vägen olika arbetsoperationer, som gjorde dem mångsidigare i sitt yrkeskunnande än vad den arbetskraft i regel är, som rekryterats till skoindustrin under de senaste decennierna. Därtill kom att arbetsledarkåren tidigare företrädesvis rekryterades ur hantverket bland skomakare som lärt yrket på det gamla grundliga sättet och hade sinne för värdet av ett allround-kunnande. Sedan skoindustrin blivit fullt utbyggd och mer stationär till sin omfattning, blev omflyttningen bland dess arbetare mindre. Uppträning till andra arbeten än dem vederbörande först anställts i skedde endast i den utsträckning det behövdes för att ersätta någon som slutat sin anställning utan att kompetent ersättare kunnat anskaffas. Även den fortgående mekaniseringen av tillverkningen och en allt noggrannare driftsplanering för åstadkommande av en synkronisering av olika arbetstempon torde ha bidragit till en mer definitiv arbetsuppdelning i skofabrikerna och gjort skoarbetarna mer specialiserade. Denna utveckling omfattar även arbetsledarna. De yngre förmännen sakna således i allmänhet den äldre generationens allsidiga yrkesutbildning. F. n. förekommer över ett 50-tal specialarbetarkategorier inom en modern skofabrik och för 25-talet av dem är arbetet till sin karaktär så avgränsat, att det kan läras på någon eller några månader. För ytterligare ett 15-tal specialarbetarkategorier kan yrkesutbildningen inskränkas till ett halvår. Ca ett tiotal specialarbetare (nåtlerskor, stanseriarbetare, översträckare, pinnare, Mackay-

pinnare, Ago-pinnare, avlappare och ovanlädersreparatörer) behöva yrkesutbildas omkring ett år för att kunna behärska sina resp. arbetsoperationer. Endast ett halvdussin specialarbetargrupper såsom avsynare, tillskärare och modellörer behöver en utbildning utöver två år. Utan motsvarighet inom skofabrikationen vad beträffar utbildningens längd äro de ledande modellörerna. Chefs- och lästmodellörer med ansvar för en modellavdelning bli inte utlärda på mindre än 4 — 5 år. De måste bl. a. vara väl insatta i samtliga avdelningars arbete för att vid uppläggningen av en ny modell ha klart för sig vad den kan få för arbetstekniska konsekvenser för varje annan avdelning inom fabriken. Yrkesmän av detta slag förekomma också endast på större fabriker. Mindre företag anlita i regel särskilda modellverkstäder. Skomakarmästare och handskomakare, sorn också ha 4—6 års lärotid bakom sig, finna vi numera så gott som uteslutande inom hantverket. Den vanligaste introduktionen i arbetet för en nyanställd skoarbetare ger arbetsgivaren i sin fabrik. Utbildningen av specialarbetare sker i regel på fabrikerna och bara till liten del utanför dessa. Lärlingsutbildningen på arbetsplatsen är som antytts ovan inte långvarig — oftare under än över ett halvår. Den syftar inte till någon allsidig utbildning utan är knuten till en eller ett par näraliggande arbetsoperationer. Även den minderåriga arbetskraften är därför snart inlemmad i produktionsprocessen och får sig sin bestämda plats anvisad. Inom Örebro län, där hälften av den svenska skoindustrin är lokaliserad, har emellertid yppat sig ett behov av gemensamt anordnad yrkesutbildning av vissa specialarbetare och intresset för en sådan yrkesutbildning har drivit fram en till Örebro yrkesskolor förlagd aftonskola för skoarbetare. Sedan 1945 pågå i denna aftonskola olika kurser för skoarbetare, anpassade efter elevernas tidigare kännedom om skotillverkning och avsedda att fylla utbildningsbehovet i nåtling, skärning, pinning och bottning för Örebro med omnejd. Kurstiden, sorn inbegriper såväl teoriundervisning som praktiska övningar, har omfattat ungefär 80 timmar. En ettårig lärlingskurs i nåtling för nybörjare pågår dessutom en kväll i veckan. Även i Kumla finns en skoyrkesskola, bestående dels av en lärlingskurs, dels av en ämneskurs i skärning och skinnkännedom. Sedan hösten 1948 har ett samarbete etablerats mellan skoyrkesskolorna i Örebro och Kumla beträffande den praktiska utbildningen i pinnings- och bottningsarbeten. Sedan nämligen skoyrkesskolan i Örebro fått egna lokaler med flera maskiner än tidigare har Örebroskolans maskinsal upplåtits även för elevgrupper från Kumla. En del av de äldre arbetare och arbeterskor, som frekventera dessa, sikta på en ökad utbildning (omskolning) inom vissa avsnitt av skofabrikationen för att lättare kunna övergå från ett visst specialarbete till ett annat.

Utbildning av arbetsledare och högre personal Avsikten med ovannämnda skoyrkesskolor har inte endast varit att tillgodose det omedelbara behovet av kvalificerad arbetskraft för skoindustrin. På längre sikt har man hoppats att ur denna kvalificerade arbetskraft skall kunna rekryteras även en kunnig arbetsledarekår. Man har också varit angelägen att ordna en skolmässig fortbildning för sådana som kunna lämpa sig för vidareutbildning till arbetsledare. Hösten 1946 startade i Örebro den första förmanskursen och hittills ha tre sådana kurser fullföljts — den senaste hösten 1950. Denna s. k. förmansskola är en heldagsskola med teoretisk och praktisk undervisning i 3 å 4 månader. Bland läroämnena märkas kalkylation, materiallära med kemi, maskinlära, arbetsorganisation, arbetsstudier med ackordssättning samt arbetsledning. Elever mottagas inte bara från Sverige utan även från de övriga nordiska länderna. Förmansskolan har fått sin nordiska karaktär, emedan det inom Sverige inte finns — utom möjligen för några år framöver — så stort behov av arbetsledarutbildning att en rent svensk skola skulle kunna upprätthållas kontinuerligt. En för de nordiska länderna centraliserad yrkesutbildning har f. ö. tidigare med stor framgång prövats inom den besläktade garveriindustrin, för vilken den s. k. Nordiska garvarskolan i Köpenhamn med årliga 10—12-veckorskurser ombesörjer utbildning av förmän och verkmästare till samtliga nordiska länder. Emellertid föreligger sedan länge ett behov, som tilltagit under kriget och med den industriella utvecklingen, av kvalificerat folk med högre utbildning för skoindustrin. Den lägre utbildningen av förmän är inte tillräcklig för att tillgodose behovet av driftsledare. Dessa benämnas inom skoindustrin i allmänhet verkmästare, men äro att jämställa med t. ex. verkstadsindustrins driftsingenjörer och verkstadsingenjörer. Inom skoindustrin var knappheten 1938 på teknisk personal påfallande. Enligt IUI:s undersökning sysselsatte skoindustrin detta år endast 37 personer som studerat vid utländsk skofackskola, och av dem voro 29 anställda hos företag i grupp I. Sammanlagt redovisade skoindustrin 1938 endast 71 personer såsom »teknisk personal». Bland de 191 företagsledarna torde dock ha funnits åtskilliga med teknisk utbildning. Behovet att utöka kadern av tekniker i skoindustrin gör sig allt starkare gällande, allteftersom rationaliseringssträvandena i branschen ha tagit fart. Frågan om den högre utbildningen har aktualiserats ytterligare under kriget, då svenska fackmän inte längre såsom tidigare hade möjligheter att studera i de utländska — i främsta rummet tyska och engelska — fackskolorna. En del av dessa skolor, däribland mönsterskolan i Pirmasen, upphörde med sin verksamhet under kriget och i den mån de ånyo öppnats ha de till en början i huvudsak varit förbehållna resp. lands egna elever, vartill kommer att krigets efterverkningar omöjliggjort för svenska fackmän att till rimliga kostnader bevista de utländska skolorna.

Tanken på en svensk eller skandinavisk fackskola för skoindustrin, med syfte att ge teknisk och företagsekonomisk utbildning åt blivande driftsledare och företagsledare inom skoindustrin, har därför tvingat sig fram och de senaste åren har åtskilligt arbete nedlagts på att planlägga en dylik skola. Förberedande praktiska försök ha även gjorts av Skoindustrins planerings- och forskningsinstitut som anordnat tvenne kortare kurser för skochefer och verkmästare. Svenska skofabrikantföreningen har vidare i samråd med ledningen för Örebro yrkesskolor efter studium av och jämförelser med motsvarande utländska fackskolor samt de inhemska fackskolor, som textil- och konfektionsindustrierna upprättat i Borås och Norrköping, utformat förslaget till en blivande skofackskola i Örebro, som skulle bli påbyggnad på därvarande skoyrkesskola och förmansskola och samordnad med dessa under ledning av en särskild stiftelse. Utmärkande för de utländska skofackskolorna är att de driva en omfattande praktisk utbildning vid sidan av den teoretiska undervisningen och sikta till att ge eleverna en grundlig insikt i den industriella skotillverkningens alla arbetstempon och tillverkningsmetoder. Även en svensk skofackskola bör ge både teoretisk och praktisk undervisning på grundval av kunskaper hos de inträdessökande, som motsvara realexamens kunskapsnivå. Skolan föreslås få en utbildningstid av två år och bli en yrkesutbildningsanstalt som mottager elever från alla de fyra nordiska länderna. Utbildningsbehovet för Sverige är nämligen knappast mer än ett 10-tal skoingenjörer om året, under förutsättning att den nuvarande företagsstrukturen inom skoindustrin icke avsevärt förändras och närliggande industrier såsom väsk- och handskindustrierna och möjligen även garveriindustrin kommer att rekrytera några av sina driftsledare bland personer, som genomgått skofackskolan. Då grannländernas utbildningsbehov kan begränsas till hälften härav samt en viss avgång av elever alltid måste tagas i beräkning, synes skofackskolan böra avpassas för ett 20-tal elever. Detaljerade undervisningsplaner och kostnadskalkyler ha uppgjorts och skofabrikantföreningen har beslutat anslå vissa medel för skolan. Man eftersträvar att ge skolan samma form som textilinstituten, dvs formen av privat stiftelse med anslag från staten och lokala myndigheter, och för att få igång verksamheten med en betryggande ekonomisk ryggrad har Svenska skofabrikantföreningen inlett förhandlingar med anslagsbeviljande myndigheter och överstyrelsen för yrkesutbildning. Av allt att döma kommer alltså svensk skoindustri att få sin högre tekniska utbildning igång inom nära framtid och därmed skapas en av de viktigaste förutsättningarna för skoindustrins fortsatta effektivisering. Utbildning i utlandet Utan att eftersträva någon fullständighet har skoutredningen inhämtat uppgifter om utländska förhållanden på yrkesutbildningens område inom den industri som här är föremål för dess kartläggning. De europeiska skofack-

skolorna i Pirmasen (Tyskland), Romans (Frankrike) och Wallwijk (Holland) samt de tre kända engelska skofackskolorna The Cordwainers Technical College, London, School of Boot and Shoe Manufacture, Leicester, och Northampton College of Technology ge alla en gedigen utbildning på 2 — 3 år för blivande fabrikanter, driftsledare och verkmästare, som få lära sig allt om praktisk skotillverkning från modell till färdig sko. Då alla detaljer om dessa skolors arbetssätt och undervisningsplaner redan äro kända och utnyttjade för planläggningen av den svenska skofackskola, som kommer att sättas igång i Örebro, har en närmare beskrivning i detta betänkande av de utländska förebilderna inget praktiskt värde. I stället har det ett visst intresse att fästa uppmärksamheten på den yrkesutbildning främst av vanliga skoarbetare, varom skoindustrins partsorganisationer i England i augusti 1947 slutit ett framsynt avtal, som ålägger arbetsgivarna långtgående förpliktelser gentemot den unga arbetskraften. Parterna ha sålunda överenskommit att upprätta en gemensam rekryterings- och utbildningsnämnd för hela landet med åliggande att ge anslutna lokala yrkesutbildningsnämnder råd och hjälp beträffande rekryteringen och utbildningen av lärlingar till skoindustrin. Parterna ha vidare antagit en plan för unga skoarbetares yrkesutbildning från det de lämna folkskolan tills de fylla 18 år. I planen ingår att regelbundet kalkylera behovet av ung arbetskraft för skoindustrin — varje lokalkommitté skall minst en gång om året göra en beräkning av tillgång och efterfrågan på arbetskraft för skoindustrin inom sitt område, varpå yrkesväglednings- och arbetsförmedlingsmyndigheterna skola underrättas om resultatet. Rekryteringen för skoindustrin skall på alla sätt stimuleras, heter det i planen, men även koordineras, så att det inte blir några bakslag med överrekrytering. Enligt planen skall varje skofabrik ha en särskild funktionär, som tar hand om de nyanställda unga arbetarna och leder och övervakar deras utbildning under lärlingstiden. Denne skall introducera den unge arbetaren och arbeterskan på fabriken med ett upplysande samtal om allmänna -ysselsättningsvillkor och befordringsmöjligheter, om arbetsdisciplinen och samarbetsandan inom fabriken m. m. Under en provtid av upp till fyra veckor får sedan den nyintagna hospitera på olika fabriksavdelningar för att man skall komma underfund med hans förmåga och vilket arbete han bäst passar för. Provtiden skall ge vederbörande allmän kännedom om produktionsprocessen under ledning och instruktion av resp. avdelningars förmän. Härefter vidtager den egentliga yrkesutbildningen, som skall bedrivas så, att det blir en pedagogiskt väl avvägd stegring av svårighetsgraden i inlärandet och ger lärlingen en känsla av att han gör stadiga framsteg med målsättningen att bli en effektiv yrkesman. Minst två viktiga arbetsoperationer inom en avdelning bör lärlingen lära sig behärska. Tvenne gånger årligen skall hans eller hennes framsteg inrapporteras av arbetsgivaren till distriktets yrkesutbildningskommitté. Utan avdrag på lönen skall också lärlingen under 18 år få vara frånvarande

från fabriken så lång tid, att han eller hon kan deltaga i deltidskurser på dagtid i yrkesteori vid teknisk skola på orten eller få ledighet under dagtid för att kompensera en kvällskurs oin minst två kvällar i veckan för motsvarande teoriundervisning. Också dessa lärlingens studier skola övervakas av den lokala yrkesutbildningskommittén. Hur långt man kommit i England i det fulla förverkligandet av detta relativt unga avtal har skoutredningen icke kunnat få några preciserade uppgifter om. Enligt meddelande av det engelska skofackförbundets ledning lär det med framgång börjat praktiseras vid ett stort antal skofabriker. I sig själv vittnar emellertid denna av engelsk skoindustri uppgjorda plan för utbildning av yrkesarbetare för skoindustrin om en energisk vilja att ge ungdomen insikter i och intresse för sitt yrke. Även Bataverkens i Tjeckoslovakien yrkesutbildning av skoarbetare är värd att notera i detta sammanhang såsom den kanske mest befordringsinställda utbildning som kan bjudas en ung person som intages i skoproduktionen. Den utgår från folkskolenivån och kan leda en duktig och intresserad elev genom olika påbyggnadskurser ända upp till högskolestadiet. Kommentarer Många anse att yrkesutbildningen av skoarbetare är tillfredsställande ordnad som den är. Då fabrikerna själva upplära det antal arbetare de behöva för olika arbeten, ha de i allmänhet inte funnit anledning att göra utbildningsprogrammet bredare än den specialiserade tillverkningen kräver. Det stora flertalet av dem, som rekryteras till skofabrikerna, blir specialarbetare inom en viss avdelning av produktionen, efter något halvår eller tidigare goda specialarbetare utan att fördenskull vara yrkesmän i den gamla vedertagna bemärkelsen, dvs behärskande sitt yrke till alla dess delar. Självfallet vore det slöseri med utbildningskostnader, kraft och tid, om man skulle sikta till att få allround-skickliga hantverkare till skofabrikationens alla tempoarbeten. Specialarbetaren är en rationell och nutidsmässig företeelse i modern skofabrikation. Fråga är emellertid, om han inte är alltför ensidigt specialiserad f. n. Både arbetare och arbetsgivare torde ha vissa olägenheter därav. I ett arbetsmarknadsläge som det nuvarande äro olägenheterna mest framträdande för företagarparten. Vid en oberäknad frånvaro eller då någon plötsligt slutar sin anställning är det ofta mycket svårt att få fram kunnig ersättare. Även en tillfällig bortovaro av den som betjänar exempelvis en bindsymaskin karåstadkomma en besvärlig ryckighet i produktionen. Om de anställda behärskade flera av de centrala arbetsoperationerna på sin avdelning, skulle däremot temporära vakanser kunna fyllas genom omflyttningar och skulle detta slags flaskhalsar i produktionen kunna undvikas. Samma brist på rörlighet, när det gäller arbetsfördelningen inom en fabrik, blir en allvarsam nackdel

för arbetarparten i ett läge då knappheten berör arbetet och inte arbetskraften. För den som blir arbetslös är förutsättningen nu för att han skall ha någon hjälp av den arbetsskicklighet han tidigare förvärvat, att ett direkt motsvarande arbete blir ledigt på annat håll. Om så inte är fallet, har den som stått aldrig så länge vid ett tempoarbete ingenting av yrkesvana som ger honom företräde till annat ledigt arbete på annan skofabrik före den som är helt nybörjare i industrin. Vore däremot hans yrkeskunnande och -erfarenhet av större bredd, skulle han strax vara bättre tryggad mot arbetslöshet. Slutsatsen måste bli att både arbetsgivare och arbetare ha intresse av att yrkesutbildningen inom skoindustrin inte blir för ensidig. Endast i undantagsfall såsom i skostaden Örebro lönar det sig att koncentrera yrkesutbildningen till en särskild skola utanför skofabrikerna. Med skoindustrins spridning på olika orter i det övriga landet, måste man utgå ifrån, att yrkesutbildningen i de flesta fall som hittills kommer att försiggå på arbetsplatsen. Eftersträvas mera allmänt en yrkesutbildning, som gör skoarbetaren skickad att sköta flera arbetsoperationer i fabrikationen, så måste uppenbarligen arbetsmarknadsparterna göra en överenskommelse i saken och se till att principen härom, sedan den väl är godtagen, också tillämpas i praktiken av de enskilda företagarna. Det ovan beskrivna engelska systemet förefaller skoutredningen vara en tilltalande form för en sådan parternas gemensamma övervakning av ungdomens yrkesutbildning i skofabrikationen. »Minst två viktiga» arbetsoperationer skall den engelske lärlingen inlära. Med samma riktpunkt för en svensk lärlingsutbildning skulle utan tvivel uppnås en i sitt yrke bättre orienterad, mångsidigare användbar och därmed friare och tryggare skoarbetarkår än den vi nu ha. I flera andra svenska industribranscher ha på rekommendation av »Arbetsmarknadens yrkesråd» tillsatts lärlingsnämnder med representation av arbetsgivare och arbetstagare och med uppgift dels att stimulera fram en ordentlig lärlingsutbildning på arbetsplatserna, dels att kontrollera densamma. Ännu så länge torde dessa lärlingsnämnder inte kunna redovisa några större genomgripande reformer. Fråga är emellertid, om inte ändå en lärlingsnämnd för skoindustrin skulle ha sitt värde genom att inrikta intresserade och kompetenta företagares uppmärksamhet på behovet av en mindre ensidig yrkesutbildning än den nu gängse. I skoindustrin, där produktionen ofta är starkt specialiserad och tempoiserad, skulle förvisso ett både bredare och djupare yrkeskunnande kunna uppnås bara genom att låta den unga arbetskraften cirkulera mellan olika maskiner och periodvis pröva olika arbetsuppgifter. Skoutredningen vill för sin del förorda, att partsorganisationerna göra dessa yrkesutbildningsfrågor till föremål för överläggningar sinsemellan och, om det därvid bejinnes lämpligt, inrätta en lärlingsnämnd som kan ha den omedelbara kontakten med yrkesutbildningsproblemen. I överläggningarna bör därvid även uppmärksammas problemet, hur man

skall åstadkomma en sådan avvägning mellan lön och yrkeskunnande, att lönesättningen uppmuntrar till utbildning och fortbildning. Det är otvivelaktigt så, att en liten eller obefintlig lönedifferens mellan en mera allroundutbildad arbetare och hans kollega med rutinvana av endast ett eller ett par arbetstempon verkar mer eller mindre hämmande på impulserna till förkovran i yrket. Det i allt ackordsarbete tillämpade prestationslönesystemet gör det särskilt svårlöst att premiera yrkesutbildningen och bereda ökad inkomst och avancemangsmöjlighet för ungdom, som kan och vill lära sitt yrke grundligare än den omedelbara arbetsinsatsen kräver. Men svårigheterna att genomföra någon form av arbetsvärdering böra enligt skoutredningens mening inte få avskräcka partsorganisationerna från att allvarligt dryfta hela detta problemkomplex med yrkesutbildningens intressen för ögonen. Även yrkesutbildningen av högre personal inom skoindustrin behöver befrämjas med all målmedvetenhet. Den planerade svenska skofackskolan har berörts ovan. Den kommer utan tvivel att fylla ett stort behov. Tillgången på goda verkmästare och högre utbildade tekniker för ekonomisk planering av driften, för arbetsstudier etc. är ju i hög grad avgörande för skoindustrins rationaliseringsmöjligheter. Skoindustrin har som tidigare angivits varit påfallande underförsörjd med avseende på högre utbildad personal — ingenjörer, civilekonomer o. dyl. Sålunda sysselsatte skoindustrin 1938 som nämnts endast 37 personer, som studerat vid utländsk skofackskola, och i de 139 företag som undersökningen omspände funnos endast 71 personer, som kunde rubriceras som tekniker. Uppgift om antalet anställda med högre handelsutbildning vid samma tidpunkt saknas, då de inte redovisades särskilt utan ingingo i gruppen kontorspersonal. Under 1940-talet har visserligen skoindustrin fått en bättre tillgång på anställda med högre teknisk eller ekonomisk utbildning. Enligt en rundfråga till 44 av de största skofabrikerna våren 1951 voro där 51 personer verksamma med utbildning vid utländsk skofackskola, 23 ingenjörer med examen från tekniskt gymnasium och 1 med civilingenjörsexamen. Antalet från handelsgymnasium utexaminerade voro 46 och civilekonomerna 10. Men tillgången på högre utbildad personal i skoindustrin är förvisso ingalunda tillräcklig med detta. Frågan hur skoindustrin skall draga till sig tekniker med utbildning utöver verkmästarnivån kan lösas utefter två linjer, varvid bortses från den tredje möjlighet som en utbildning utomlands innebär. Antingen kan rekryteringen ske bland högskoleingenjörer, som genomgått en högre allmän mekanisk utbildning och som sedan på egen hand få specialisera sig på skofabrikationens tekniska problem, sedan de väl fått anställning inom skoindustrin. Eller man kan tänka sig att den tekniska gymnasieutbildningen på någon av de orter, som ligga i skoindustrins centra, differentieras under sista skolåret, så att en skobranschteknisk linje inlägges för blivande läroverksingenjörer som sikta till anställningar i skoindustrin. Om emellertid den svenska skofackskola kommer till stånd, för vilken förberedelsearbetena redan långt

framskridit, torde det senare utbildningsbehovet tillgodoses även av skofackskolan. Skoutredningen menar för sin del, att det är utomordentligt viktigt, att skoindustrin begagnar sig av båda dessa rekryteringsvägar och målmedvetet inriktar sig på att öka sin andel av de begränsade resurser av högkvalificerat folk — tekniker och ekonomer — som vårt land förfogar över. Särskilt för en industri, som med naturnödvändighet måste behålla vissa drag av mekaniserat hantverk, är den kvalificerade arbetskraften betydelsefullare än för höghidustrialiserade branscher.

Kapitel 4. Råvarorna

Av de två huvudkomponenterna i all produktion — arbetskraft och material — har, såsom visats i föregående kapitel, arbetskraften länge varit den faktor som berett skoindustrin de största problemen (se kap. 3). Under senare år har emellertid en viss förskjutning ägt rum och råvaruförsörjningen kommit mer i blickpunkten. Materialkostnaderna ha alltid spelat en jämförelsevis stor roll i tillverkningen av skor. Före första världskriget (1913) utgjorde de hela 65 % av tillverkningsvärdet, år 1927 ca 60 %. Vid andra världskrigets ingång uppgick materialkostnaden till omkring hälften av tillverkningsvärdet, medan den direkta arbetslönens andel höll sig kring 20—25 % och återstående 25 — 30 % belöpte sig på maskin-, administrations- och försäljningskostnader m. m. Senare ha materialkostnaderna stigit kraftigt och torde f. n. återigen uppgå till 2 / 3 av tillverkningsvärdet. Det innebär, att den egentliga manufaktureringskostnaden med nuvarande prisläge uppgår till 1 / 3 , varav 50 % ankommer på arbetslönen och 50 % på maskinkostnader och administration. Den internationella prisutvecklingen på hudar och skinn har gjort att materialkostnaden dessutom blivit mindre åtkomlig för påverkan och svårare än förr att nedpressa. Skoindustrins strävan att nedbringa produktionskostnaderna måste följaktligen numera inriktas så gott som uteslutande på rationalisering av manufaktureringsprocessen. Detta betyder inte att råvarufrågan helt undandrar sig skoindustrins inflytande. I skoindustrins samarbete med garveriindustrin — speciellt på forskningens område — finns således utrymme för åstadkommande av både förbättrade och förbilligande garvningsmetoder. Även skoindustrins efterfrågan på läder skulle kunna ges en sådan förbilligande inriktning, om skokonsumenterna kunde övertygas om att man inte ovillkorligen behöver ha slätt skinn utan även kan använda narvsatta skinn i sina skor — alltså kunde reducera litet de estetiska fordringarna utan avkall på hållfasthetskravet och öka sin efterfrågan på sådana skinn. En förutsättning härför är att de lägre kostnaderna för narvsatta skinn taga sig uttryck i ett motsvarande lägre pris. En möjlighet att nedbringa materialkostnaderna har också skoindustrin i en strängare hus-

hållning med råvarorna, i syfte att minska skinn- och läder avfallet vid utskärning, stansning etc. Enligt IUI:s utredning om skoindustrin kan detta avfall ibland uppgå till inemot 40 %. En större noggrannhet i att beräkna och planera materialåtgången skulle därför kunna betala sig, även om man får vara uppmärksam på att en omsorgsfullare råvaruhushållning ofta kan uppnås endast genom motsvarande ökning av arbetskostnaderna. Även de distributionsvägar, varpå råvaran förmedlas till skofabrikanten, ha sin betydelse ur kostnadssynpunkt. Här syftas inte på de internationella frakterna, som äro jämförelsevis låga, utan på de stora fabrikanternas möjligheter att föbilliga materialen genom stora order direkt hos garverierna, medan de mindre skofabrikanterna i regel köpa sitt läder genom grossist. IUI:s utredning taxerar den skillnad i materialkostnaderna som härigenom uppkommit till — före kriget — ca 5 % eller i runt tal 2 % av totala tillverkningskostnaden för ett par skor. Ofrånkomligare är den skillnad i materialkostnad, som föreligger mellan olika skotyper och skokvaliteter. Självfallet är råvaruåtgången större i pjäxor och kraftiga herrskor än i damlågskor, barnskor och tofflor och materialkostnaden större i skor av läder med större slitstyrka och andra företräden än i skor, där lädret har färre sådana företräden. För samtliga fall gäller likväl att materialen — vartill förutom det dominerande lädret bör räknas även foder, fournityrer, gemväv, ränder, avsy- och bindsygarn etc. — är så utslagsgivande för skopriset, att den kan indirekt påverka konsumtionens omfång och därmed sysselsättningsvolymen i branschen, även orn skor är en nödvändighetsvara med mindre pris- och inkomstelasticitet än flertalet andra konsumtionsvaror.

Hudar och skinn Omkring 95 % av världsproduktionen av hudar och skinn, efter vikt räknat, faller på fyra huvudtyper, nämligen storboskapshudar, kalvskinn, getskinn och fårskinn. Denna världsproduktion liksom även världskonsumtionen av hudar och skinn var 1946 föremål för en amerikansk specialundersökning 1 , ur vilken följande tablå över hud- och skinnmarknaden 1938—40 är hämtad. Den genomsnittliga årliga världsproduktionen av hudar och skinn åren 1 9 3 8 - 4 0 (antal) Storboskapshudar Kalvskinn Getskinn Fårskinn

100 milj. 70 » 120 » 180 » Totalt 470 milj.

United States Tariff Commission »Hides and Skins and Leather», 1946.

Övervägande delen av hudarna och skinnen beredas till läder för skotillverkning eller skoreparation. I Sverige går omkring /1 av den totala läderproduktionen till skofabrikerna. Av de olika hud- och skinnslagen beredas ca 85 % av kalvskinnen till läder för skoändamål, närmast ovanläder. Till skoovanläder utnyttjas sålunda kalvskinn, getskinn och vissa tunnare storboskapshudar. Praktiskt taget allt sulläder tillverkas emellertid av storboskapshudar. Importens andel av den svenska förbrukningen av hudar och skinn låg före sista världskriget vid i stort sett 75 — 80 %. Under kriget gick dess andel ner till 30 å 40 % av förbrukningen. Under efterkrigsåren har importens relativa betydelse ökat, jämfört med krigsårens import, men på grund av valutasvårigheter har den inte uppnått förkrigsnivån. Om de internationella handelsförbindelserna skulle bli förkrigsmässiga igen, vore det dock inte osannolikt, att importen komme att stiga över förkrigsnivån, eftersom förbrukningen av inhemskt tillverkat läder har ökat, samtidigt som den inhemska hudproduktionen inte visar någon tendens till stegring. Före sista världskriget ha omkring 90 % av allt svenskt bottenläder tillverkats av importerade hudar. De utländska hudarnas andel vid bottenläderstillverkningen uppgick sålunda år 1937 till 91,3 % men till endast 58,7 % år 1945. Ca halva kvantiteten råvara till ovanläder utgjordes före kriget av utländska hudar. Under andra världskrigets avspärrning var skoindustrin i vårt land huvudsakligen hänvisad till svenska kalvskinn för ovanläder. År 1945 var de utländska hudarnas andel i ovanlädersproduktionen ca 20 %. Den ojämförligt största delen av förbrukningen täckes av den inhemska hud- och skinnproduktionen. Under perioden 1934—48 bestodo ca 87 % av denna svenska produktion av nöthudar, varav de mindre kalvskinnen utgjorde bortåt hälften och de större kalvskinnen och storboskapshudarna en dryg fjärdedel vardera (se tabell 24). Tabell 24. Inhemsk produktion av vissa hudar och skinn fallande inom ramen för den besiktigade slakten (Källa: Jordbruksekonomiska uppgifter. 1 000 hudar.)

Ar 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1943

84 Större Storboskapskalvskinn hudar

258 275 303 347 375 397 540 551 234 284 349 345 391 491 342

407 414 441 467 502 519 506 401 212 222 256 257 373 364 300

Mindre kalvskinn

254 288 354 413 438 467 516 507 425 588 640 571 598 644 634

Summa nöthudar

919 9 77 1 098 1 227 1315 1 383 1 562 1459

871 1094 1 245 1 173 1362 1499 1 276

Svenska nötkreaturshudar med vikt över 21 kg. gå i allmänhet till garverierna för beredning av bottenläder. Omfattningen av den svenska produktionen av hudar för bottenläder framgår av följande siffror ur Industrikommissionens statistik: Kvantitet svenska nötkreaturshudar för bottenläderstillverkning 1946 6 995 ton 1947 7 793 » 1948 6 995 » 1949 6 331 » 1950 5 879 »

De viktigaste exportörerna av storboskapshudar voro vid tiden för den ovannämnda amerikanska undersökningen Sydamerika, främst Argentina och Brasilien, Indien, Kanada samt Syd- och Ostafrika. Det ojämförligt viktigaste exportlandet var Argentina, vars nettoexport av storboskapshudar uppgick till nära 30 % av den totala världshandeln med sådana hudar. Betydande export förekom även från länder som Brasilien, Uruguay och Paraguay. Beträffande kalvskinnsproduktionen sammanhänger den med kalvköttskonsumtionen, som under ovannämnda period var större på den europeiska kontinenten än på andra håll i världen. Produktions- och exportsiffrorna för kalvskinn voro följaktligen störst för Nord- och Västeuropas fastland. För världsproduktionen av getskinn svarade vidare Indien till 40 %, medan Australien och Nya Zeeland ombesörjde ca x/3 av världens fårskinnsexport. Den största nettoexportören av storboskapshudar är alltjämt Argentina och från detta land köper Sverige det mesta av de hudar, som den svenska garveriindustrin sedan förädlar till bottenläder för skofabrikationen. Detta framgår visserligen inte av kommerskollegii handelsstatistik för de båda sist statistikförda åren 1947 och 1948, där Brasilien under 1948 intog ställningen som största säljare. Detta var dock en av valutarestriktioner tillfälligt föranledd omläggning av de svenska inköpen. F. n. svarar Argentina för större delen av den svenska importen av storboskapshudar. De argentinska frigorifickhudarna ha anseende som de bästa i världen. De äro betydligt kraftigare än de svenska nötkreaturshudarna och lämpa sig därför bättre för beredning till bottenläder. Storboskapen i Argentina ges kemiskt skydd mot insektsstyng och hudarna avtagas med stor omsorg vid slakten i de stora statsslakterierna. Man skiljer på frigorifickhudar, municipal hudar och hudar av frigorificktyp i en fallande värdeskala. Sammanlagt exporterade Argentina under 1950 11 451 000 stycken hudar av ovannämnda typer. Kvalitetsmässigt bra storboskapshudar säljas även av Uruguay och relativt bra sådana från södra delen av Brasilien (Rio Grande), medan hudar från det övriga Brasilien äro mycket ojämna i kvaliteten och ofta ärrade av insekter och bölder. Belysande för de argentinska hudarnas kvalitet är en jämförelse mellan det utbyte som argentinska nötkreaturshudar, resp. svenska kohudar 6 — 1250 51

Tabell 25. Import till Sverige av bottenlädershudar åren 1946 — 50 7 1946: Sydamerikanska Nordamerikanska Danska

8 110 ton 2 486 » 1 139 » 11 735 ton

1947: Sydamerikanska Nordamerikanska

6 150 ton 1 134 » 7 284 ton

1948: Sydamerikanska Sydafrikanska

7 425 ton 565 » 7 990 ton

1949: Sydamerikanska

9 740 ton

1950: Sydamerikanska Danska Italienska

]2 401 ton 25 ton 22 » 12 448 ton

ge: i det förra fallet 75 % (dvs av 1 kg. hud blir 3/4 kg. läder), i det senare 60—62 %. Storboskapshudarna väga i allmänhet mellan 25 och 30 kg. Argentina har som exportland under senare år bedrivit en mycket hård prispolitik. Den argentinska staten har ett statligt försäljnings- och exportorgan (IAPI) som bestämt alla prisei och som då och då dekreterat försäljningsstopp för en uppjustering av priserna eller skiftat försäljningsmetoder. Fri prisbildning har således inte existerat. En av bolaget tillämpad metod har varit auktionsmetoden, varvid ett större parti hudar utbjudits i marknaden och köparna inbjudits att före ett fastställt datum inkomma med anbud på detta parti. Den 17 mars 1951 övergavs emellertid auktionssystemet till förmån för fasta prislistor. Under halvåret oktober 1950—mars 1951 steg priset med 40 %, en höjning som främst möjliggjordes av den krigs- och rustningskonjuktur, som avspeglades i den internationella prisutvecklingen under 1950 och framöver. Bidragande har t. ex. varit de stora japanska uppköpen av hudar för läderberedning åt FN:s Koreatrupper och för lönande export på Nordamerika, som sedan början av 1951 haft prisstopp på hudar, tillverkade inom landet. Australien och Nya Zeeland ha till samma avnämare sålt hudar till priser som Europa inte kunnat betala. Inte minst för den europeiska hud- och lädermarknaden har den argentinska exportpolitiken gett anledning till farhågor. Det förhåller sig inte endast så, att Argentina som dominerande hudproducent hållit prissättningen på hudar så hög som omständigheterna medgivit. Även beträffande läder har Argentina utvecklat en exportpolitik — i detta fall av dumpingkaraktär — 1 Genom Svenska Garveriidkarnas Import- och Råvaruförening importerade bottenlädershudar. I importsiffrorna ingå inga s. k. privata köp utom för 1950 — principerna för importen ändrades den 1 januari 1950.

som med sina låga priser och kvaliteter kan bli påfrestande för den internationella läderhandeln. Genom att ge sina inhemska garverier billigare råvaror, lägga expoitavgifter på råhudar och tillämpa olika växelkurser för råvaror och färdigvaror har sålunda Argentina försökt gynna exporten av färdigt läder på bekostnad av råvaruexporten. Från den 1 november 1950 avvecklades den statliga subventionen på importerade hudar, vilken infördes 1 juli 1946. Detta subventionsbortfall jämte den ovan beskrivna, samtidigt inträffade internationella prisstegringen påverkade hudpriserna i stigande riktning. Ännu i början av oktober 1950 låg genomsnittspriset per kg råhud vid 3 kronor. I samband med borttagandet av subventionen genomfördes en prishöjning på svenska bottenlädershudar med 2: 43 kronor per kg och på kalvskinn med 3: 43 kronor per kg. Med de raskt stigande importpriserna blev höjningen av hemmapriset på färdigt bottenläder kraftig — från 4: 40 till 9: 80 kr/kg. Priset på kalvskinn steg i sin tur från kronor 1: 50 till 3: 50 per kvft. Prisstegringen på skoindustrins råvaror har sedermera slagit igenom i skopriserna och tillsammans med de höjda arbetskostnaderna vid skofabrikerna resulterat i en ökning av skopriserna med ca 40 %. Under allra senaste tid — sommaren 1951 — har emellertid en omsvängning ägt rum i prisutvecklingen på importhudar och den internationella priskurvan för hudar och skinn börjar visa en nedåtgående tendens. När detta skrives, äro skopriserna på väg att följa efter.

Från slakteri till garveri Den väg råhudarna ha att passera från slakteri till garveri har inte alltid varit av det kortaste slaget. Före sista världskriget var det vanligt att de hudar, som föllo vid hemslakt, passerade tre mellanhänder — huduppsamlaren, hudhandlaren och hudgrossisten — innan de nådde den slutliga hudförbrukaren. Hudar från svenska slakterier nådde emellertid garverierna genom i regel en mellanhand, hudgrossisten. Utländska hudar inköptes av garverierna via agenter och till en mindre del direkt från utländska hudexportörer. Hudgrossisternas andel av importen var obetydlig och uppgick till mindre än 10 % av vid garverierna förbrukade ovanlädershudar. Efter krigets början infördes år 1940 genom statliga regleringar en ny ordning, enligt vilken importen av bottenlädershudar lades i händerna på en branschförening, Svenska Garveriidkarnas Import- och Råvaruförening, som fick ensamrätt till importen, och senare — 1946 — infördes en statlig subventionering av dylika hudar (över 18 kg). De importerade hudarna fördelades mellan garverierna efter av industrikommissionen fastställda kvoter för varje enskilt garveri. Numera äro kvoterna rörliga och fastställas varje halvår.

87 •

Svenska hudar inköptes av garverierna alltjämt till övervägande delen via hudgrossister. Dessa svarade 1945 för ca 70 % i fråga om bottenlädershudar och beträffande ovanlädershudar för upp till 80 % av garveriindustrins förbrukning av svenska hudar. Kalvskinnen levererades under åren 1946—47 till närmare 80 % och storboskapshudar till mer än 70 % genom hudgrossister. Inköpen från hudhandlare höllo sig vid omkring 10 % och direktinköpen från hudproducent vid ca 10—20. Strax efter krigsutbrottet 1939 slötos mellan i hudhandeln intresserade parter två avtal, A-avtalet och B-avtalet, i syfte att under rådande krisförhållanden reglera handeln med oberedda inhemska hudar och skinn, så att den skulle följa de gamla banorna. Dessa avtal tillkommo under medverkan av statliga myndigheter. I A-avtalet ingingo som parter Sveriges Slakteriförbund, Svenska Hudgrossistföreningen och Svenska Garveriidkareföreningen, och avtalet reglerade handeln med slakteriföreningarnas varor. Till avtalet anslutna garverier förpliktade sig att inköpa hudar och skinn endast från till avtalet anslutna hudgrossister. Från andra leverantörer fingo de dock köpa i samma omfattning som under perioden 1 januari 1938 — 31 juli 1939, under förutsättning att dessa anslutit sig till A- eller B-avtalet. Dylik anslutning krävdes dock icke för hudsamlare eller slakteriidkare. Grossisterna i avtalet åtogo sig att endast sälja hudar och skinn till anslutna garverier och slakterierna förbundo sig å sin sida att leverera till anslutna hudgrossister — i båda fallen med undantag för eventuell export — men förpliktade sig slakterierna även att sälja till garverier och andra hudhandlare än hudgrossister i samma omfattning som under perioden 1 januari 1938—31 juli 1939, under förutsättning att dessa förra voro anslutna till A- eller B-avtalet. I anslutning till A-avtalet slöts samma dag (20 oktober 1939) det s. k. Bavtalet mellan Svenska Garveriidkareföreningen, Svenska Hudgrossistföreningen och Svenska Hudhandlareföreningen. Detta avtal avsåg att reglera handeln med andra än slakteriföreningarnas varor. I avtalet, som var av samma struktur som A-avtalet, fastställdes skyldighet för hudhandlare att sälja hudar endast till hudgrossister och för hudgrossister motsvarande skyldighet att inköpa svenska hudar endast från hudhandlare och slakteriföreningarna och för garverier att inköpa hudar endast från anslutna hudgrossister. Såsom tidigare framhållits skulle avtalen reglera hudhandeln efter förkrigstidens banor. Under kriget fungerade detta system tillfredsställande och särskilt från hudhandelns sida framfördes önskemålen, att systemet skulle bibehållas åtminstone så länge statlig normering av tilldelningen av hudar och skinn till garverierna gällde. Emellertid uppsades A-avtalet av Slakteriförbundet att utgå med den 1 november 1947. I anledning av denna uppsägning föredrogo hudhandlarna att också få fria händer, varför även B-avtalet uppsades och utgick vid årsskiftet 1947/48. Orsaken till uppsägningen av

88 •

A-avtalet från Slakteriförbundets sida var, att förbundet ville realisera sin gamla plan att själv ta hand om försäljningen av sina hudar och skinn. Slakteriföreningarna bildade ett eget försäljningsföretag »Kontrollhudar, andelsslakteriernas förening u. p. a.», vilket ingick ett nytt avtal med Svenska Garveriidkareföreningen som enda motpart. Enligt det nya avtalet åtog sig Kontrollhudar att leverera sina medlemmars varor uteslutande till garverier enligt fastställda prislistor och i överensstämmelse med de statliga myndigheternas föreskrifter beträffande fördelning av svenska hudar och skinn. Garverierna å andra sidan voro enligt avtalet skyldiga att inköpa hudar och skinn från Kontrollhudar till priser och på villkor, som angåvos i avtalet. Dessutom förbundo sig garverierna att vid inköp av hudar och skinn från andra leverantörer än Kontrollhudar icke lämna bättre priser eller gynnsammare villkor än vid inköp från Kontrollhudar. Vidare bestämdes att Kontrollhudar skulle leverera hudar och skinn i den kondition och med den sortering, som angavs i de vid avtalet fogade bestämmelserna, samt att Kontrollhudar fick tillse, att dess medlemmar icke i spekulationssyfte lagrade hudar och skinn samt att leveranserna till garverierna fortginge så snabbt som möjligt. • Med ikraftträdande av detta avtal förändrades hela det hittillsvarande systemet inom hudhandeln. Som bakgrund till det inträffade må nämnas att vid tillfället ifråga befintliga slakteriföreningar med anslutna slakterier svarade för omkring 70—75 % av den inhemska hudproduktionen. Vid slakten inom offentliga slakthus och vid privata kontrollslakterier föllo ca 15 % och vid hemslakt (inkl. slakten vid små, privata slakterier) omkring 10—15 % av den totala inhemska produktionen av hudar och skinn. Före kriget var slakteriföreningarnas andel inte lika stor och kan uppskattas till ca 60—65 % eller ännu mindre av den totala hudproduktionen. När det nya avtalet ingicks i oktober 1947, torde slakteriföreningarnas hudar ha utgjort drygt 2/3 av hudgrossisternas omsättning. Hela denna del av hudgrossisternas verksamhet har sålunda i samband med det nya avtalet fallit bort. Dessutom har grossisternas läge i förhållande till förkrigsåren även förändrats genom att export av hudar praktiskt taget inte tillätes f. n. Som följd av denna omläggning av hudhandeln har 5—6 av de år 1939 verksamma grossisterna nedlagt sina rörelser och resten har i större omfattning inriktat sig på handel med pälsskinn m. m. Samma förhållande har uppstått i fråga om hudhandlarna. Även inom deras verksamhetsområde har handeln begränsats till den del av hudhandeln, som omfattar andra än slakteriföreningarnas hudar, dvs 25 — 30 % av hela hudproduktionen. En del av hudarna distribueras emellertid av huduppsamlare och slakterier direkt till hudgrossist eller garveri, varför hudhandlarna i verkligheten inte torde distribuera mer än uppskattningsvis 20 % av den totala produktionen. Även ett stort antal hudhandlare har numera nedlagt sin rörelse eller övergått till handel med andra varor. Före kriget hade Svenska Hud-

handlareföreningen 80—90 medlemmar. Numera uppgår deras antal till blott 50—60. Enligt beräkningarna, som utförts inom Hudhandlareföreningen, bar deras medlemmars omsättning av hudar och skinn gått ner till en fjärdedel, jämfört med förkrigsåren. Distributionen av hudar sker från slakteriföreningarnas sida till ca 95 % genom direktleveranser till garverier. Endast omkring 5 % gå över för detta ändamål upprättade mindre hudlager, där vissa specialsorter ingå. Direktleveranser i så stor utsträckning ha dock inte varit möjliga endast emedan garverierna på grund av råvaruknappheten icke ha möjlighet att ställa samma krav på kvalitet eller specialsortiment av hudar som förr. Som regel äro slakterierna inte så stora att de kunna få fram tillräckligt av ett visst sortiment för att fylla en järnvägsvagn om 2— 5 ton utan de få sända styckegodsposter, vilket innebär dyrare frakter. Om varorna å andra sidan samlas till större partier i centrallagret tillkommer en mellanhandskostnad, som inte vidlåder direktleveransen. I hur stor omfattning hudarna i framtiden komma att levereras direkt från slakteriföreningarna till garverierna torde å ena sidan komma att bestämmas av garveriernas behov av specialsorteringar, å andra sidan av kostnadsökningen vid leveranser över centrallager. Inom Kontrollhudar synes man ha den uppfattningen, att direktleveranser borde kunna ske i mycket större omfattning än före kriget.

Garveriintlustrin Beredningen av läder och skinn för den svenska skoindustrins behov ombesörjes som nämnt till övervägande del av vår inhemska garveriindustri. Denna har under 1900-talet mekaniserats i allt högre grad och undergått en kraftig koncentration. Ännu på 1890-talet översteg garveriernas antal 500, men har sedan dess successivt nedgått genom att hantverksgarverierna försvunnit och tillverkningen koncentrerats till verkliga fabriksföretag. Efterhand har också antalet industriellt drivna garveriföretag sjunkit — från 177 år 1920 till 35 år 1948. Under samma period har det genomsnittliga antalet arbetare per företag ökats från 14,6 till 79. Tillverkningen inom skoläders garverierna fördelar sig värdemässigt ungefär jämnt på botten- och ovanlädersproduktion: med 48,5 % av produktionsvärdet på bottenläder och 51,5 % på ovanläder. Emellertid är tillverkningsvärdet per arbetare och år vid tillverkning av bottenläder nästan dubbelt så högt som vid tillverkning av ovanläder, på grund av den lägre förädlingsgraden och materialkostnadernas högre andel vid framställning av det förra läderslaget. Relationen blir därför en annan, om man utgår från antalet arbetare. Enligt en av skoutredningen utförd undersökning av skolädersgarverier 1945, som representerade ca 95 % av garveriindustrins arbetarantal, voro 68 % sysselsatta med tillverkning av ovaidäder och 32 % med till-

verkning av bottenläder m. m. Den förhållandevis starka koncentrationen inom branschen återspeglas även i produktionens fördelning på olika stora företag. De tre största företagen i branschen svarade således beträffande bottenläder för 52 % och i fråga om ovanläder för 62 % av produktionen. Under krigs- och efter krigs åren ha samtidigt vissa delar av garveriindustrin kraftigt ökat sin produktionskapacitet. Kapitalinvesteringarna uppgingo under perioden 1940 —1948 till mer än dubbelt så stort belopp som genomsnittet för åren 1937 — 39, allt räknat i 1937 års penningvärde. Om genomsnittet dessa år sättes lika med 100, visa investeringarna inom garveriindustrin enligt Kommerskollegii investeringsstatistik en genomsnittlig ökning med 209 % för åren 1940— 48. Närmare hälften eller 4 8 % av den sammanlagda investeringen föll på maskiner och apparater, 38 % på industribyggnader och 8 % på bostäder m. m. för personalen. Åtskilliga av dessa investeringar kunna hänföras till reparationer och ersättningar av föråldrade och slitna anläggningstillgångar. Flertalet byggnader i branschen härröra nämligen från den industriella garverinäringens barndom kring sekelskiftet. I många fall ha de på grund av fukten utsatts för starkare förslitning än det för industribyggnader normala. Andra investeringar åter ha tagit sikte på den arbetshygieniska standarden och de anställdas trivsel och ha sålunda icke haft någon direkt produktionsstegrande effekt. En betydande andel utgöres emellertid av kapacitetsutvidgning med nyinvesteringar i maskiner o. dyl. Investeringsverksamheten i garveriindustrin — särskilt i ovanläders garverierna — visa också en större relativ ökning än den i skoindustrin. Mera konkreta uppgifter om kapacitetsutvecklingen mellan åren 1937, 1940 och 1945 — delvis även 1947 — har skoutredningen inhämtat från ett antal genomgående företag, representerande 50 — 60 % av bottenläders- samt 35—40 % av ovanlädersproduktionen. Av dessa uppgifter framgick att produktionskapaciteten inom bottenlädersindustrien för 10 undersökta företag steg mellan åren 1937—45 från 6 090 ton till 7 220 eller med 19 %. Under samma period nedgick emellertid den faktiska produktionen från 5 055 till 4 603 t eller med 10 % och den outnyttjade kapaciteten steg därmed från 17 till 36 %. På grund av krigsberedskapsåtgärder ökade skoproduktionen år 1940 kraftigt och i samband med detta uppnådde produktionen av bottenläder sin hittills högsta nivå det året — kapaciteten utnyttjades praktiskt taget fullt. Produktionen inom ovanlädersindustrin steg i sin tur 1937—45 för de genomgående företagen med närmare 40 %, samtidigt som den outnyttjade kapaciteten ökade från 21 till 43 %. Det senare sammanhänger med att produktionskapaciteten utbyggts med ca 90 % under samma tidsperiod. Av uppgifterna framgår även, att den största delen av ovan redovisade investeringar inom garveriindustrin genomfördes inom ovanlädersgarverierna. Huruvida den överkapacitet, som de ovan tillfrågade företagen redovisat, är så stor som siffrorna synas ange undandrar sig skoutredningens bedömande. Uppgifterna om den maximala kapaciteten grunda sig på företagarnas egna approximativa uppskattning.

Under perioden 1945—47 steg hela bottenlädersproduktionen med 17 % och ovanlädersproduktionen med 45 %. Samtidigt ökade produktionskapaciteten, mest inom ovanlädersindustrin. Enligt uppgifter från fem större garverier, representerande mer än 40 % av hela ovanlädersproduktionen, steg produktionskapaciteten under 1945—47 med 33 %. Med ledning av dessa siffror kan man uppskatta den outnyttjade kapaciteten inom ovanlädersindustrin, som 1945 uppgick till 43 %, till omkring 35 % 1947, en reducering som sammanhänger med den ökade råvarutillgången. Under tioårsperioden 1937—47 ökade den totala ovanlädersproduktionen med 54 %. Ökningen utgjorde för skoovanlädrets del 52 % och för annat läder 58 %. Beträffande annat läder än skoovanläder kan produktionsökningen i viss utsträckning hänföras till en ökad inhemsk tillverkning av vissa färdigfabrikat av läder, i första hand reseffekter. Den stegrade produktionskapaciteten 1937—45 har till väsentlig del inneburit en rationaliseringsprocess. Äldre byggnader och maskiner ha moderniserats eller utbytts mot nyare och modernare och förbättrade anordningar för de anställdas trivsel ha vidtagits. Huruvida den outnyttjade kapaciteten, som inom botten- och ovanlädersindustrin åren 1945—47 kan beräknas ha uppgått till 35—45 %, kan komma att utnyttjas ekonomiskt är vanskligt att bedöma. Å ena sidan äro utsikterna för en framgångsrik konkurrens på världsmarknaden under den närmaste framtiden av olika skäl mindre gynnsamma än före kriget. Å andra sidan har efter kriget en viss export av reseffektläder och ovanläder förekommit till Schweiz samt bottenlädersexport till Schweiz och Storbritannien. Vad ovanlädersindustrien beträffar är det emellertid tänkbart, att garverierna kunna bemästra kapacitetsfrågan genom att upptaga vissa nya artiklar och att den starkt minskade importen av halvfabrikat bibehålles på sin låga nivå. Det är även möjligt att importen av skoovanläder förblir mindre än före kriget genom att vissa tidigare importerade lädersorter numera kunna tillverkas inom landet. Så t. ex. har tillverkningen av skofoderskinn under kriget upptagits i ökad omfattning här hemma. För skoovanlädrets del är en eventuell konsumtionsökning beroende av skokonsumtionens utveckling. Utrymmet för ökad produktion är härvidlag mera begränsat än när det gäller läder av andra typer, för vilka användningsområdena äro flera. En mycket betydande andel av den outnyttjade kapaciteten inom ovanlädersindustrin avser emellertid annat läder än skoovanläder. Även beträffande bottenlädret synas möjligheterna för en konsumtionsökning vara begränsade, ja, mindre än för ovanlädret. Konsumtionen av bottenläder har inte ens stigit i takt med skoproduktionen inom landet. Medan produktionen av läderskor under perioden 1913—47 steg med 67 %, uppvisade den inhemska förbrukningen av bottenläder ingen som helst ökning. Orsaken är att söka i lädersurrogaten som vunnit starkt ökad användning i skosulor m. m. Sysselsättningen inom garveriindustrin har emellertid varit förhållandevis

jämn. Under hela perioden 1920—48 har den legat på en relativt hög nivå, högre än sysselsättningen inom skoindustrin och likaså högre än genomsnittet för den svenska industrin. Det genomsnittliga antalet arbetstimmar per arbetare och år varierade mellan 2 100 och 2 300. För åren 1946, 1947 och 1948 var det resp. 2 280, 2 215 och 2 227 timmar. Också lönerna inom garveriindustrin visa en brantare stigning än de inom skoindustrin och industrin i dess helhet. Ökningen av reallönen var störst 1943—47, under vilken period timförtjänsten ökade med 38 % och årsinkomsten med 40 % i förhållande till 1929 års löner. Att lönehöjningen inom garveriindustrin varit större än inom övriga näringsgrenar beror dock delvis på att garverilönerna 1929 lågo under genomsnittet. Om år 1929, som var gränsåret, innan 30-talets depression satte in, betecknas med 100, visa indextalen för 1947 (se tablån nedan) en relativt större reallönestegring for garveriindustrin än för skoindustrin och den totala industrin.

Garveriindustrin Skoindustrin Samtliga näringsgrenar

Timförtjiinsten 1947 1929 141 100 134 100 100 130

Årslön 1947 1929

100 100 100

147 146 132

En viktig omständighet som bidragit till den gynnsamma löneutvecklingen inom garveriindustrin, har varit ackordsarbetets ökade betydelse därinom. Under perioden 1939—49 ökade sålunda ackordsvolymen med hela 49 % (47 — 71 % ) , en rask höjning som sammanhänger både med den goda sysselsättningen och de relativt goda lönerna i garverinäringen, vilka tillsammans kvarhållit den vana arbetskraften i branschen, och med den förhållandevis enhetliga tillverkningsprocessen vid framställningen av läder.

Lädertillverkningen Genom garvningen övergår huden till läder, huvudsakligen med hjälp av garvämnen. Läder framställes som en både kemisk och fysikalisk förening mellan hudsubstans och garvämne. Framställningen av läder genomgår tre stadier — förbehandling, garvning och efterbehandling. I alla dessa stadier kan tillverkningsprocessen i viss utsträckning varieras med hänsyn till olika läderslag och kvalitetsfordringar, men de viktigaste olikheterna i det färdiga lädrets egenskaper uppstå vid själva garvningen och bero i hög grad på val av garvämne. Därför är det naturligt, att de olika garvningsmetoderna få sina namn efter garvämnen som använts vid garvningen, såsom vegetabilisk-, krom-, alun- och fettgarvning. De dominerande garvningsmetoderna äro numera vege-

tabilisk garvning, kromgarvning och syntetisk garvning. Andra garvningsförfaranden av praktisk betydelse äro fettgarvning (sämskgarvning) och glacégarvning (alun- eller vitgarvning). Även kombinationer av dessa garvningsmetoder ha fått ökad användning under de senaste decennierna. Den vegetabiliska garvningen har under årtusenden varit den dominerande garvningsmetoden och är så fortfarande vid tillverkning av grövre läder såsom bottenläder och plattläder. Även möbel- och reseffektläder, bokbinderi- samt smorläder beredas nästan uteslutande med vegetabilisk garvning. Vid tillverkning av ovanläder har emellertid vegetabilisk garvning så småningom och alltmer fullständigt undanträngts av kromgarvningen. Räknat efter värdet uppgår f. n. världsproduktionen av kromgarvat läder till högre belopp än av vegetabiliskt garvat läder. I Sverige väga dessa garvningsmetoder ungefär j ämt, men utvecklingen går därhän, att kromgarvningen vinner alltmer ökad utbredning. Denna utveckling, som ur produktivitetssynpunkt har stor betydelse, eftersom kromgarvningen jämfört med den vegetabiliska är mycket tidsbesparande, belyses av nedanstående sammanställning: Tillverkningsvärdet av vegetabiliskt och kromgarvat samt sänisk- ocli vitgarvat läder i procent av hela tillverkningsvärdet i Sverige åren 1913, 1920, 1938 och 1946 (Konimerskollegii industristatistik) Vegetabiliskt garvat Krom- och kromkombinerat Sämsk- och vitgarvat

1913 88.3 9.3 2.3 100.0

1920 77.2 18.6 4.1 100.0

1938 58.6 34.7 6.8 100.0

1946 49.9 48.5 1.6 100.0

Vid kromgarvningen användas kromsalter såsom garvämne. Genom kromgarvning franiställes största delen av allt ovanläder, framför allt finare ovanläder, och en betydande del av handsk- och beklädnadsläder, samt vissa slag av remläder och annat läder av finare art. Tillverkningen av kromgarvat bottenläder är i Sverige obetydlig, medan den t. ex. i USA har fått en större användning. Räknat efter produktionsvärdet uppgick kromgarvat ovanläder år 1946 till 80 % och vegetabiliskt garvat ovanläder till 20 % av allt ovanläder. Räknat efter produktionskvantitet enligt en av skoutredningen gjord enkät har kromgarvningen av ovanläder en ännu större utbredning: 82 % mot 5,5 % för vegetabilisk garvning och 12,4 % för kombinerad garvning. Vidare har under det sista decenniet garvning med syntetiska garvämnen, som första gången framställdes 1911 av professor E. Stiasny, fått alltmer ökad användning. Dessa garvämnen äro av tre olika typer: hjälpgarvämnen, kombinationsgarvämnen och utbytesgarvämnen. Kombinationsgarvämnen användas som hjälpmedel både vid vegetabilisk och kromgarvning. Endast utbytesgarvämnena kunna fullständigt ersätta de vegetabiliska garvämnena, vilka de även likna. Under kriget upptogs en svensk tillverkning av syntetiska garv-

ämnen av Höganäs-Billesholms AB, vilken numera torde täcka nästan hälften av garveriindustrins behov. De syntetiska garvämnena användas till övervägande del vid kombinationsgarvning, men deras betydelse som ensamgarvämnen har under de senaste åren ökat och viss möjlighet ett ersätta de importerade vegetabiliska garvämnena med inhemska syntetiska torde förefinnas, ehuru råvaran (fenoler) till dessa garvämnen måste importeras.

Forskning och utbildning Vid andra världskrigets utbrott bildades inom Garveriidkareföreningen en s. k. produktionskommitté med uppgift dels att experimentera fram ersättningsmaterial för de garvämnen som handelsspärrarna skulle komma att minska tillgången på, dels att undersöka möjligheterna att bättre tillvarataga det avfall som bildas vid lädertillverkning. För att kunna bedriva dessa forskningar krävdes emellertid ett laboratorium och så bildades 1943 ett »Garverinäringens forskningsinstitut» med forskningslaboratorium i Hälsingborg och sedermera — sedan 1948 — med sin central i Stockholm. Forskningsinstitutet finansieras huvudsakligen med avgifter från garveribranschen, men erhåller även årliga anslag från Statens tekniska forskningsråd. Redan vid laboratoriet i Hälsingborg påbörjades ett omfattande forskningsarbete rörande syntetiska garvmedel under ledning av professor Stiasny, som först upptäckt och i Tyskland för I. G. Farben AG:s räkning tidigare utexperimenterat ett flertal syntetiska garvmedel. För att få i gång en svensk tillverkning av de syntetiska garvmedel som utexperimenterats i Hälsingborg träffades 1944 avtal med Höganäs-Billesholm AB om samarbete och villkoren härför. F. n. tillverkar bolaget 16 olika syntetiska garvämnen, som redan fått stor användning inom garveriindustrin. Det ansågs snart nödvändigt att få till stånd även en specialforskning rörande kromgarvning. Samtidigt framställdes önskemål om utförande av kontrollanalyser av garvämnen och läder m. m. Undersökningar igångsattes av garvningens mekanism, särskilt med hänsyn till kromgarvning, kombinationsgarvning och komplexa kromföreningar. Föremål för arbete är f. n. den egentliga kombinationsgarvningens mekanism, i första hand vegetabiliskt garvat läders reaktionsförmåga gentemot sulfonsyror, syntaner och kromsalter. Hittills föreligger i tryck en redogörelse för några av primärresultaten. Institutets verksamhet skall rent allmänt omfatta undersökningar av grundläggande vetenskaplig natur och berörande problem av allmänt och principiellt intresse för garverinäringen, undersökningar rörande sådana aktuella tekniska problem inom branschen, som behöva lösas eller klarläggas på relativt kort tid, ävensom utredningar av teknisk eller ekonomisk-teknisk natur, av intresse för garverinäringen i dess helhet eller för enskilda dithörande industrigrupper. I

enlighet med detta program för garverinäringens betjänande gör forskningslaboratoriets chef årliga besök hos de garverier, som äro medlemmar av garverinäringens forskningsinstitut för att med deras tekniker diskutera förekommande problem, lämna råd och konsultationer. Vid forskningslaboratoriet utföras sedan undersökningar och utredningar för att klara upp förekommande svårigheter, förbättra lädrets kvalitet, förbättra tillverkningsmetoderna i vissa avseenden o. s. v. Driftsanalyser verkställas på insända prov av råmaterial, halvfabrikat och färdigt läder från garverier och även mera systematiska provningar av viktigare läderslag göras på uppdrag av garveriindustrin. Vid sidan om forskningsinstitutet arbetar en garveriteknisk nämnd, som inrättades 1943 för att få till stånd närmare kontakt mellan forskningslaboratoriet och industrin samt för att verkställa erforderliga utredningar. Bland de utredningar nämnden verkställt märkes en om konditionen på svenska hudar och en om kvalitetsprovning av vid svenska garverier tillverkat botten- och ovanläder. Det ingår vidare i forskningsinstitutets arbetsprogram att bidraga till utbildning och även fortbildning av kemister och tekniker inom garveriindustrin. För verkmästare och förmän har vid Teknologiskt institut i Köpenhamn inrättats en Nordisk garverskole, vilken årligen tar emot tre elever från vartdera av Danmark, Finland, Norge och Sverige. De svenska eleverna utses av Garveritekniska nämnden bland dem som anmäla sig som sökande. Garvarskolans kurs räcker 11 —12 veckor med 7 timmar daglig undervisning under veckodagarna. Undervisningen omfattar elementära kurser i en del teoretiska ämnen, läderberedning, en del tekniska ämnen, statistik, arbetsorganisation, arbetaroch brandskydd samt fabriksbesök. På forskningslaboratoriet mottagas även praktikanter och med konferenser och föredrag för kemister och tekniker försöker institutet ge impulser till teknisk fortbildning för dem som redan stå mitt i produktionen. Till planerna hör en organiserad utbildning av garveriingenjörer i samarbete med Tekniska högskolan. Medan läder- och skinnforskningen inom Garverinäringens forskningsinstitut huvudsakligen är inriktad på garvningsproblem och kemisk forskning har även Skoindustrins forskningsinstitut upptagit materialforskning på sitt program. Det kommer emellertid att dröja innan dess egentliga materialforskning kan igångsättas. Institutet anser sig först behöva inhämta ökad kunskap om de krav skors användning ställer på skomaterialet. Huvudintresset i den blivande materialforskningen blir därför de fysikaliska krav som skomaterialet skall tillgodose för att fungera tillfredsställande. Ett intimt samarbete mellan de två forskningsinstituten har dock inletts och samarbetet kommer att utbyggas ännu mer under 1951, då de två instituten få lokaler omedelbart intill varandra. E t t ännu obearbetat gränsområde, som bör kunna bli gemensamt forskningsfält för dem, utgöra frågor om eventuella samband mellan kemisk struktur och fysikaliska egenskaper hos lädret. Skoindustrins forskningsinstitut kommer

vidare att befatta sig med fler materialslag än Garverinäringens forskningsinstitut, enär skoindustrins materialproblem beröra alla för skor tänkbara material och icke uteslutande läder och skinn.

Kommentarer Av redogörelsen i detta kapitel har framgått, att råvaruförsörjningen blivit ett lika centralt som bekymmersamt problem för skoindustrin. Materialkostnaderna ha stigit till omkring 2/3 av skornas tillverkningsvärde och ha följaktligen ett bestämmande inflytande på skopriserna. Härigenom kunna de i viss mån indirekt påverka skokonsumtionen och branschens sysselsättningsmöjligheter, även om förbrukningen av skor är mindre elastisk än förbrukningen av flertalet andra konsumtionsvaror. En prisstegring på skor på grund av stigande priser på hudar och skinn reducerar således skokonsumtionen mera måttligt liksom vid sjunkande hud- och skopriser skokonsumtionen inte stiger i samma proportion som priserna ha fallit. Att nedbringa materialkostnaderna måste emellertid vara en angelägen uppgift för skoindustrin. Möjligheten härtill är begränsad, ehuru inte obefintlig. Den internationella prisutvecklingen, som skildrats ovan, undandrar sig givetvis de svenska köparnas påverkan. För att framställa tillräckligt med bottenläder för svenskt behov äro de svenska garverierna nödsakade att köpa avsevärda kvantiteter oberedda storboskapshudar utifrån. Medan kilopriset på sådana hudar låg vid genomsnittligt 2,41 kr. år 1948, hade priset tre år senare för en av de normgivande kvaliteterna stigit till 6,6 8 kr. En dylik tredubbling av priset på en viktig råvara måste självfallet avspegla sig i skopriserna. F. ö. accentueras dessa prishöjningar av att den statliga subventionen av bottenläder som infördes 1946 har borttagits i november 1950. De härigenom stegrade materialkostnaderna tvinga till en prövning av hur i gengäld besparingar skola uppnås i den förädlingsprocess, som hudarna genomgå i garverierna, och i lädrets distribution till skofabrikanterna. Från skofabrikanthåll har framhållits att måhända en del kunde vinnas, om man kunde få allmänheten att acceptera även det lika hållbara narvsatta skinnet i de skor den konsumerar. Goda kvaliteter av storboskapshudar från exempelvis Rio Grande med mindre fel som kunna döljas genom narvsättning betinga något lägre priser än de argentinska hudarna. Även genom att göra sig oberoende av utländskt ovanlädersmaterial och öka tillgången på svenska ovanlädershudar skulle man kanske kunna spara på råvaruutgifterna. Möjligheten att åstadkomma en sådan förskjutning i materialtillgången sammanhänger emellertid med hela den svenska jordbrukspolitiken, med avvägningar av köttpriser och mjölkpriser, med konsumtionen av kalvkött (30 % av allt

skoovanläder är boxkalv) m. m. Alla de viktigare slagen hudar och skinn äro ju biprodukter. Nöthudar exempelvis äro biprodukter vid mjölk- och köttproduktionen. Därför bestämmes produktionsstorleken av hudar i regel icke av priset på hudar utan av priset på huvudprodukten. Ökad efterfrågan på lädervaror medför endast en begränsad ökning i produktionen av hudar. Det är köttpriset liksom även mjölkpriset som bestämmer tillgången på nöthudar och icke efterfrågan på dessa senare. Hur högt hudpriset än stiger, är det föga sannolikt, att boskapsuppfödaren går in för intensivare avel. A andra sidan komma hudar ut i marknaden, hur lågt priserna än sjunka. Detta förklarar delvis de stora fluktuationer som hudpriserna uppvisa. Försök har gjorts att undvika sådana fluktuationer genom upplagring av hudar, som inte släppts ut i marknaden förrän prisnivån stigit. Det har sålunda förekommit, att kalvskinn upplagrats hos hudhandlare i flera år liksom även på sistone att andelsslakterierna inställt leveranserna av hudar och skinn till garverierna i väntan på bättre priser. Sådana upplagringar medföra sysselsättningssvårigheter hos garverierna, som sällan ha några buffertlager av betydelse. Dylika rubbningar i tillförseln av hudar få också en skadlig återverkan på sysselsättningen i skofabrikationen. En bättre ekonomi skulle måhända även kunna uppnås genom en rationalisering av själva garvningsprocessen. Beträffande garveriindustrins struktur finns visserligen inga egentliga ändringar att sikta på. Av redogörelsen ovan framgår, att det redan ägt rum en mycket kraftig koncentration inom garverinäringen, att en stordrift — för svenska förhållanden — utvecklat sig under modernisering av fabrikslokaler och deras utrustning, att en yrkesskicklig arbetarstam sysselsattes tillfredsställande i en tillverkning, som blivit ackordssatt i allt större utsträckning, och att garveribranschen själv igångsatt en intensiv central forskning kring sina tekniska problem. Men å andra sidan har det visats, att en överkapacitet föreligger beträffande det fasta kapitalet och att utsikterna äro ovissa att utnyttja denna kapacitet i framtiden. Bottenläderskonsumtionen hålls sålunda tillbaka av de lädersurrogat, som mer och mer uppträda i marknaden, och ovanläderkonsumtionen torde inte kunna expandera med mindre skokonsumtionen ökar. Den senare kan måhända i någon mån påverkas av propaganda för ökad fot- och skokultur men påverkas också av skopriserna. Ett nedbringande av materialkostnaderna blir därför nyckeln till all expansion för garverierna, så mycket mer som en eventuell expansion främst kommer att beröra den svenska skokonsumtionen. Även om exportkonjunkturen för skinn f. n. är relativt gynnsam, är det nämligen tvivelaktigt om några nya exportmarknader komina att stå till buds i framtiden. Efter kriget har sålunda hos praktiskt taget alla industriländer gjort sig gällande en strävan att förädla de egna råvarorna och sälja färdigvarorna till utlandet. En näraliggande tanke att förbilliga lädeiframställningen genom en längre driven specialisering i tillverkningen har skoutredningen diskuterat, men måst

lämna åsido. Det största hindret för specialisering utgör det faktum, att råvaran är så heterogen, varför man vid en sådan produktionsform icke kan utnyttja de olika slagen av råvaror lika rationellt, om man väljer att specialisera sitt företag, som vid blandad tillverkning. Varje hud kan inte beredas till den lädersort, vartill den bäst lämpar sig. Ekonomiska förluster, som uppstå genom orationellt utnyttjande av råvaran, äro emellertid av utslagsgivande betydelse på grund av råvarans stora andel av tillverkningskostnaden. Även om man bortser från det sämre utnyttjandet av råvaran, kvarstår marknadens begränsade storlek som ett betydande hinder för specialisering av tillverkningen. Denna marknadsfaktor sätter för ett företag med en långt driven specialisering mycket snäva gränser. En omläggning av driften till en högt specialiserad tillverkning skulle dessutom medföra stora omläggningskostnader, eftersom den existerande produktionsapparaten med maskiner och fastigheter — dessutom som vi sett ovan överdimensionerad — inte lämpar sig för en specialiserad produktion. Bättre resultat ur kostnadsbesparande synpunkt torde kunna uppnås med en rationalisering av tillverkningsmetoder i garverinäringen och viss begränsning av lädersortimentet. Tidigare i detta kapitel har redovisats en del nyheter i garvningsmetodiken, som börjat praktiseras i svensk lädertillverkning. Kromgarvningen håller sålunda på att tränga ut den vegetabiliska garvningen av ovanläder och de nya syntetiska garvämnena ge möjligheter till förstärkning av olika värdefulla egenskaper hos lädret. Om kromgarvningen, som tar avsevärt kortare tid än vegetabilisk garvning, kan sägas, att den är billigare både på grund av tidsbesparingen och på grund av den större möjlighet att använda maskinella hjälpmedel den ger och att därigenom uppnå ökad mekanisering och rationalisering av driften. På bottenlädrets område däremot har kromgarvningen hittills endast vunnit blygsam användning. I USA tillverkas emellertid en betydligt större andel bottenläder kromgarvat och kromkombinerat utan de nackdelar ur kvalitetssynpunkt som i viss mån uppträdde tidigare. I den mån sådana nackdelar kunna neutraliseras — och även den svenska forskningen är verksamt intresserad av detta — kan måhända den tids- och arbetsbesparande kromgarvningen få en viss betydelse även i vårt land vid framställning av bottenläder. I varje fall torde den kombinations gar vningsteknik som Garverinäringens forskningsinstitut prövat i bottenläderstillverkning, kunna bli ett värdefullt komplement till det gängse vegetabiliskt garvade bottenlädret. E t t led i lädertillverkningens rationalisering är vidare den standardisering av läderfärgningen, som under det senaste decenniet ägt rum i samarbete mellan statsmakterna och skobranschen. Särskilt de finare ovanläderssorterna tillverkades före andra världskriget i ett flertal färger inom varje garveri. Sammanlagt uppgick antalet olika färger, som utbjöds på marknaden, till flera hundra (inkl. importerade skinn). Detta förhållande splittrade produktionen samt ökade

iiffl

-J

\mi«-

u IKii

SIX 4AM

\H>in 1KI Ate ) * ¥ "S1YJ j «

IB»

ua

} -

->—'

/

f-

J

A V A^ ,

r

s/

^ v

?KV

3V

iini IBIS

r

?VJ 3 «

r\ r rslVi V / 'N 7 V \S

i-

-J

D- • •N

J

s-

la tH IXV aw JW. *«. IK» I K » JKV <|KV! 1 M. K l JK* <iW. IKK IK* JX* <|X( IK». 1 U

IKX

19 41

1946 J Sverige framställda

t JO*

1948 L949

19 5 0

kvantiteter läder och skor (1938 — 100)

lager- och vissa distributionskostnader. För en rationellare hushållning med landets tillgångar av läder och skinn och övriga för skotillverkning erforderliga materialier genomförde industrikommissionen under kriget en standardisering av färgerna för ovanläder. Bl. a. avsågs med bestämmelserna även att möjliggöra en begränsning av lagerhållningen inom skobranschen. Bestämmelserna, som trädde i kraft 1941, gällde skoovanläder, beklädnadsläder, bokbinderiläder o. d. Enligt de ursprungliga bestämmelserna tillätos garverierna tillverka ovanläder, förutom i vitt och svart, i fjorton olika färger, fastställda i en standardfärgkollektion. Standardfärgkollektionen har sedermera ändrats vid flera tillfällen, varvid ändringarna sanktionerats av industrikommissionen. Genom sitt Skobranschråd har skobranschen dessutom under de senaste åren systematiserat modefärgerna för skor på ett sådant sätt, att garveriernas färgning av lädret inte behöver bli så splittrad. Dessa åtgärder i samverkan ha utan tvivel inneburit en besparing i kostnaderna för läderframställningen, och skoutredningen utgår från att någon återgång till det gamla systemet med en alltför stor och tyngande färgkollektion aldrig kommer att ifrågasättas. Vad slutligen beträffar materialens hantering inom skofabrikationen har efterlysts en bättre hushållning med lädret vid arbetsoperationer såsom skärning och stansning. Skoutredningen vill beteckna en god sådan materialhushållning som utomordentligt viktig och förutsätter också att skoforskningsinstitutet kommer att ägna all uppmärksamhet åt frågan, som ju är både ett planerings-, ett tekniskt, ett yrkesutbildningsproblem och ett lönesättningsproblem. Med skoforskningsinstitutets uppfinnande av den nya stanskniven, med den utbyggnad av arbetarnas yrkesutbildningsmöjligheter, som branschen påbörjat, och med den ökade användning av tekniker - planeringsingenjörer etc. - som skoutredningen påkallar i kap. 3, böra förutsättningarna successivt ökas för en ekonomisk materialhantering i skofabrikationen.

Kapitel 5. Maskinerna Skomaskinernas utveckling och bidrag till produktionsstegringen Skotillverkning i industriell mening förekommer sedan mitten av förra århundradet. Upptakten härtill blev konstruktionen av en symaskinstyp, som möjliggjorde hopsyning av nåtlingen vid bottenlädret. Uppfinnare till det nya bottningssystemet var en amerikan, Lyman R. Blake. Dennes patent förvärvades senare av en landsman, Gordon McKay, under vars ledning produktionen upptogs i större skala. McKay-systemet eller genomsysmetoden, som den också benämnes, användes alltjämt inom skoindustrin framför allt vid framställning av enklare damskor och barnskor, men har speciellt på senare år fått minskad betydelse. I slutet på 1880-talet infördes ett för skor i något högre kvaliteter avsett tillverkningssystem, randsymetoden eller Goodyearsystemet. En mycket stor del av tillverkningen framställes numera enligt denna metod, som är den mest använda av samtliga aktuella bottningssystem. De nu nämnda metoderna, som båda karakteriseras av att ovanlädret sys fast vid bottenlädret, voro länge praktiskt taget de enda inom skoindustrin använda, om man undantar en metod för pliggade skodon. Numer tillverkas emellertid även klistrade skor i allt större utsträckning. En klistrad sko kännetecknas av att sulan fästes vid det pinnade ovanlädret, bindsulan eller randen medels klister. Detta tillverkningssystem, som patenterades år 1928, började bli allmänt under 30-talet och har under och efter andra världskriget fått en allt större spridning, framför allt i USA. Systemet ifråga är särskilt användbart vid tillverkning av damskor, där det trängt tillbaka framför allt genomsytt. Inom de nu nämnda huvudgrupperna av tillverkningsmetoder förekomma emellertid ett stort antal varianter, varför tillverkningssätten för skor uppgå till ett betydande antal. Vad mekaniseringen av skotillverkningen betytt för produktivitetsökningen inom branschen har ingående studerats i en amerikansk undersökning. Däri påvisas bl. a., att det vid tillverkning för hand av 100 par skor åtgick ca 1 831 arbetstimmar. Redan 1895 hade emellertid maskintekniken utvecklats därhän, att samma antal par endast tog 235 timmar i anspråk. Om man ser på arbets7 — 1250 51

kostnaden, så utgjorde denna vid handmetoden drygt 1 800 kr. mot 238 kr. vid maskintillverkning. I en senare undersökning, som utförts av amerikanen Sanford B. Tompson, Boston, Massachusetts, belyses den maskinella teknikens betydelse för uppnående av den produktivitetsstegring, som kunnat inregistreras i USA under perioden 1850 — 1936. Det bör anmärkas, att analysen endast behandlar förändringen i maskinellt avseende. Däremot har hänsyn icke kunnat tas till övriga faktorer, som påverka produktiviteten t. ex. förbättrad planering, kvalitets- och modeförändringar. Enligt ifrågavarande undersökning nedgick antalet arbetstimmar per 100 par skor från 179 timmar till 106 timmar mellan åren 1900 till 1923, och år 1936 hade timantalet sjunkit till 93 timmar. Beräkningarna framgå av följande tablå över antalet använda arbetstimmar vid tillverkning av 2 000 par randsydda herrskor under olika år 1 . . . . . 1850 Avdelning 10 tim/dag Skärning och/eller stansning av ovanläder 960 Nåtling 11130 Stansning av sulmaterial 1 310 Pinning 2 460 Maskinsal 12 160 Puts och packning 3 000 Övriga — Totalt 31020

1900 10 tim/dag

1923 8 3 / 4 tim/dag

1936 8 3 / 4 tim/dag

320 992 132 672 693 543 50 3 402

178 642 118 319 437 386 44 2124

167 547 110 259 394 352 41 1870

Den produktivitetsstegring, som föranletts av förbättrad maskinutrustning, utgjorde för randsydda herrskor under perioden 1900 — 1923 38 % mot 12 % under åren 1923 — 1936. Under den senare perioden räknar man med en total effektivitetshöjning inom den amerikanska skoindustrin av väsentligt större omfattning eller ca 52 %. Sistnämnda siffra inbegriper dock alla slag av skor. De undersökningar beträffande randsydda herrskor, som utförts, ange produktivitetsstegringen till mellan 25 — 34 % (differensen beroende på prisklass). Utgår man härifrån, skulle förbättringar i maskinellt avseende under perioden ha representerat 35 — 50 % av den totala produktivitetsökningen för ifrågavarande skotyp. Maskinteknikens bidrag till den höjda produktivitetsnivån synes sålunda under 1920- och 1930-talen inte varit den ensamt eller ens mest avgörande faktorn 2 . I varje fall gäller detta om de äldre tillverkningsmetoderna, vilka fram till andra världskriget hade undergått endast små förändringar. De tekniska nyheterna inom denna del av maskinområdet synas i huvudsak ha gällt vissa hjälpmaskiner konstruerade för att utföra vissa av de nya arbets1

par.

Uppgifterna avse randsydda mansskor i mellanprisläge, detaljhandclspris 3 — 5 dollars per

2 I en av Bureau of Labor Statistics publicerad undersökning uttalas härom följande: »Man kan gott säga, att skomaskinerna som sådana under de senaste 10—15 åren spelat en liten roll för att minska behovet av arbetskraft vid tillverkning av ett par skor, men att de haft stor betydelse för att möjliggöra stiländringar utan att i högre grad påverka behovet av arbetskraft».

moment, som modeutvecklingen fört med sig. I samband härmed ha de äldre nyckelmaskinerna anpassats efter dessa nya krav. Ett väsentligt större bidrag till den allmänna produktivitetshöjningen torde i stället vissa nya tillverkningsmetoder, särskilt agometoden, ha lämnat. Emellertid får vid en bedömning av maskinernas betydelse för en stegrad effektivitet samtidigt inte förbises, att den råvara, som användes vid skotillverkning, i och för sig försvårar en ökad mekaniseringsgrad. Lädret är föga homogent till sin struktur och möjliggör troligen i mindre grad en automatisk tillverkning än vad t. ex. de textila halvfabrikaten göra. Den nästan fullständiga frånvaron av automatiserad tillverkning har dock synts utredningen förtjäna närmare uppmärksamhet, varför en analys av det orsakssammanhang, som här kan föreligga, upptages till behandling i anslutning till redogörelsen för maskinuthyrningssystemet.

Det amerikanska hyresbolaget E t t särskilt observerat inslag i skoindustrins produktionsförhållanden utgör den uthyrning av skomaskiner, som tillämpas av det amerikanska skomaskinbolaget, United Shoe Machinery Corporation, Boston. Uppmärksamheten har emellertid i mindre mån gällt hyresformen som sådan än de konkurrensbegränsande klausuler bolaget tillämpar i sina kontrakt, vars innebörd i korthet kan sägas vara den, att legotagaren fått förbinda sig att beträffande alla viktigare maskiner uteslutande begagna maskiner från berörda amerikanska tillverkare, varigenom andra tillverkare förhindrats att leverera likartade maskiner till skofabriker, bundna av hyreskontrakt. Ifrågavarande bindningsklausul har utsatts för stark kritik såväl i Sverige som i andra länder. I några fall ha ingripanden företagits med tillämpning av gällande lagbestämmelser. Den mest uppmärksammade motåtgärden ägde rum i USA, där bindningsklausulen efter långvariga domstolsförhandlingar förklarades strida mot antitrustlagarna. Kanada, som har en kartellagstiftning uppbyggd med den amerikanska kartellagstiftningen som huvudsaklig förebild, synes senare ha följt det amerikanska exemplet. Dessa två länder äro de enda, där bindningsklausulen ogiltigförklarats och därför utgått ur hyresbolagets kontrakt. En mellanställning förefaller Schweiz att intaga. Sålunda föreligga två rättsfall, tydande på att avtal av ifrågavarande slag i vissa fall kan komma att hävas av de schweiziska domstolarna. I flera andra länder bl. a. Storbritannien, Frankrike och Sverige ha yrkanden gjorts i syfte att få de mindre gynnsamma verkningarna av bindningsklausulen upphävda. Det kan sålunda nämnas, att bindningsklausulen togs upp till behandling i en år 1932 väckt svensk riksdagsmotion, som föranledde en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran

om vissa ändrade bestämmelser i våra patentlagar. Någon sådan lagändring har emellertid inte skett och torde heller icke ha kunnat få avsedd verkan. På senaste tid har tillkommit ett nytt inslag i debatten kring hyressystemet. Amerikanska staten anställde nämligen i december 1947 under åberopande av Sherman-akten åtal mot hyresbolaget. I åtalet anklagas bolaget för att ha förvärvat monopol inom branscher, som tillverka skomaskiner, skofabrikstillbehör och garverimaskiner. Skoutredningens undersökning av uthyrningssystemet har emellertid inskränkt sig till dels att söka klarlägga graden av skofabrikernas beroende härav och det eventuella behov, som kan föreligga att minska detta beroende, dels att undersöka avtalets konkurrensbegränsande effekt. För klarläggande av hyreskontraktens förhållande till svensk rättsuppfattning och rättspraxis har en särskilt tillkallad juridisk sakkunnig utfört en undersökning, behandlande såväl förhållandet mellan parterna i avtalet som förhållandet till tredje man. Utredningen har slutligen ägnat uppmärksamhet åt frågan om den svenska skomaskinindustrins utvecklingsmöjligheter. United Shoe Machinery Corporation bildades år 1899 och införlivade omedelbart därefter med sig de dåvarande fyra största amerikanska skomaskinbolagen, Goodyear Shoe Machinery Company, Consolidated, and McKay Lasting Machine Company, McKay Shoe Machinery Company och Eppler Welt Machine Company. F. n. tillverkar och säljer United alla slags huvudmaskiner för skoindustrin utom nåtlingsmaskiner. Den senare tillverkningen är genom ett särskilt avtal mellan United och Singer Manufacturing Company förbehållet det senare bolaget, som i sin tur icke tillverkar med United konkurrerande maskintyper. Förutom beträffande skomaskiner, där United behärskar ca 85 % av den amerikanska marknaden, har det ett vidsträckt inflytande över skotillbehörsindustrin i USA. Vidare tillverkas ca 75 % av den amerikanska produktionen av garverimaskiner av ett av Uniteds dotterbolag, Turner Tanning Machinery Company. Amerikanska Uniteds bruttointäkt av dess uthyrningsverksamhet uppgick år 1946 till ca 78 milj. svenska kronor, under det att försäljningen av maskiner endast inbringade ca 2 milj. svenska kronor. Försäljningen av skofabriksmaterial var större än hyresintäkterna för maskiner eller ca 90 milj. svenska kronor. Härtill kom försäljning av reservdelar uppgående till drygt 12 milj. svenska kronor. Beträffande Uniteds ställning på den amerikanska marknaden anföres i den tidigare omnämnda åklagarskriften, att United är det enda bolag i USA, som fullständigt kan utrusta en skofabrik med alla nödvändiga skomaskiner med undantag dock för nåtlingsmaskiner. Den enda konkurrenten av betydelse synes vara Compo Shoe Machinery Company, men dess verksamhet är nästan helt begränsad till tillverkning av agomaskiner med tillbehör. Alla andra av Uniteds konkurrenter tillverka endast en eller ett fåtal typer av skomaskiner.

Enligt åklagarmyndighetens uppfattning skulle med hänsyn härtill Uniteds verksamhet innebära, att bolaget upprätthåller ett monopol inom den amerikanska skomaskinsindustrin. Hyresbolaget, som bedriver en världsomfattande rörelse, synes ha ett dominerande inflytande även i flera länder utanför USA. Enligt tillgängliga uppgifter skulle t. ex. i Storbritannien närmare 90 % av antalet företag använda maskiner av bolagets tillverkning. I Europa f. ö. har bolaget flerstädes en mycket framträdande ställning. Detta gäller dock i mindre grad om Tjeckoslovakien och Tyskland. Det kan sålunda nämnas, att det internationellt kända företaget Bata (Tjeckoslovakien) icke använder sig av hyresbolagets maskiner. Inte heller inom den tyska skoindustrien synes hyresbolaget ha vunnit större insteg, vilket torde sammanhänga med den tyska skomaskinsindustrins goda konkurrenskraft gentemot United. Hyresbolaget har inte sedan år 1917 haft någon export av skomaskiner till Sovjetunionen. I de nordiska länderna är hyresbolagets rörelse omfattande men dominerar icke, beroende på mängden av mindre företag i dessa länder. Hyrestarifferna äro nämligen så konstruerade, att uthyrning till alltför små fabriker ställer sig förhållandevis mindre gynnsam än uthyrning till större företag — detta med hänsyn till den relativt låga kapacitet som de små företagen bruka ha. Hyresintäkterna baseras till huvudsaklig del på antalet tillverkade par och växa följaktligen proportionellt med produktionsökningen. Moderbolaget fäster stor vikt vid att hyrestagarna erhålla god service och det har utvecklats en omfattande organisation för att möta skofabrikernas behov av tjänster av olika slag. Inom den amerikanska skoindustrin, där bolagets ställning är särskilt stark, synes denna service vara längst utvecklad. Moderbolaget ägnar vidare genom en stab av experter och forskare stor uppmärksamhet åt experimentverksamhet. Dess forsknings avdelning sysselsätter t. ex. ca 500 personer och har ett årligt anslag på 3 milj. dollars. E t t viktigt led i bolagets arbete utgör handläggningen av patentärenden. Uniteds patentavdelning uppges ha ett 25-tal heltidsanställda patentjurister, vilka nära samarbeta med forskningsavdelningen. I Sverige bedriver hyresbolaget sin verksamhet genom ett dotterbolag, AB United Shoe Machinery Company, Örebro. Dotterbolagets aktiekapital uppgår till 900 000 kronor, varav 5 000 kronor aktier ligga på svenska händer. I övrigt är bolaget amerikanskägt. Det svenska dotterbolaget drivs som försäljningsbolag och erhåller leveranser från flera av Uniteds maskinfabriker. F. n. importeras huvuddelen från det engelska dotterbolaget, British United Shoe Machinery Company, Leicester, och vidare i viss utsträckning från moderbolaget i USA. Före kriget förekom även inköp från bl. a. Uniteds tyska dotterbolag Deutsche Vereinigte Schuhmaschinen Gesellschaft, G.m.b.H., Frankfurt am Main. Förutom uthyrning av maskiner och viss mindre försäljning av hjälpmaskiner förekommer en ganska omfattande försäljnings verksamhet, 105

omfattande maskinreservdelar samt materialier och tillbehör till skor med undantag främst för kemiska preparat. Sistnämnda artiklar försäljas i stället av det av United likaledes ägda Boston Blacking Company AB, Hälsingborg. Till ledning för en bedömning av bolagets ställning på den svenska marknaden har bolaget upplyst, att trettioen av landets större och medelstora skofabriker äro dess reguljära hyrestagare, fördelade på storleksgrupper enligt tablån nedan. Som jämförelse har angivits totala antalet fabriker i varje grupp. I tablån ha företag med mindre än 11 arbetare uteslutits, då deras tillverkning ofta är av rent hantverksmässig beskaffenhet. Storleksklass Antal arbetare I. II. III. IV.

> 100 51-100 2 6 - 50 11-25

Antal hyrestagare 19 9 2 1 31

Totalt antal skofabriker med mer än 10 arb. 30 27 39 43 149

Antal hyrestagare i % av totala antalet fabriker 63 20 5 2 100

Som synes dominera hyrestagarna bland de största fabrikerna (grupp I), 63 % av företagen inom denna grupp använda hyresbolagets maskiner. Inom övriga grupper överväga i stället maskiner från andra maskintillverkare. Låter man antalet egentliga skofabriker med hyresmaskiner ange bolagets andel av marknaden, så blir denna andel icke särskilt betydande. Som synes är det inte mer än 20 % av ifrågavarande fabriker, som använda hyresmaskiner. Om hyrestagarnas produktion av skor i förhållande till landets totala produktion av skor i stället användes som mätare på den svenska industrins beroende av hyresbolaget, blir dess ställning något mera framträdande. År 1938 tillverkades å bolagets maskiner 3 800 000 par, vilket motsvarade närmare 40 % av produktionen inom skofabrikerna i landet. Här tillkommer dessutom ett trettiotal företag, vilka hyra enstaka maskiner eller delar av maskinanläggningar. Av de nu lämnade uppgifterna framgår, att hyresbolaget icke behärskar den svenska marknaden på samma sätt som t. ex. de engelska och amerikanska marknaderna. Genom konkurrensbegränsande villkor i hyreskontrakten har emellertid hyresbolaget i viss utsträckning ensamleveransrätt till hyrestagarna under hyrestiden, varför bolaget har möjlighet att förhindra uthyrning till den sektor av fabriker, vilka hyra sina maskiner på reguljära kontrakt, och kan härigenom utöva en monopolistisk verksamhet inom denna delsektor av fabrikationen. Den närmare innebörden härav beröres längre fram. Skoutredningen har tagit del av dotterbolagets balansräkningar för åren 1930—1945, av vilka framgår att bolagets vinst, ställd i relation till det egna kapitalet, varit hög under samtliga undersökningsår. Så beräknad varierade nämligen vinsten under ifrågavarande år mellan lägst 18,0 och högst 33,6 %. En liknande gynnsam utveckling visar det andra av Uniteds svenska dotterbolag, Boston Blacking Company. Sistnämnda bolags årsvinster uttryckta

i procent av det egna kapitalet voro under perioden 1937 —1944 lägst 7,9 och högst 17,1 %. Vad beträffar årsvinsterna, redovisade i svenska Uniteds balanser, förklarar bolaget, att vinsterna äro högre än de verkliga vinsterna av det skälet, att i importpriserna för dotterbolagets inköp från moderbolaget endast inkalkylerats framställningskostnaden inkl., som bolaget uttryckte det, »expeditionsutgifter», under det att moderbolagets kostnader för forskning och dess allmänna utgifter icke ingå i det pris det svenska dotterbolaget har att erlägga. Överhuvud gäller att det är mycket svårt att klarlägga ett moderbolags och dotterbolags ekonomiska mellanhavanden och de vinster, som äro att fördela företagen sinsemellan. Utredningen har med hänsyn till att det här gäller ett amerikanskägt bolag icke haft tillgång till ett hela koncernen omfattande material, varför inga generella slutsatser varit möjliga att draga om det svenska dotterföretagets vinstutveckling. Det torde i detta sammanhang förtjäna att erinras om att åklagaren i det av amerikanska staten mot United anhängiggjorda målet bl. a. påstår, att United i USA tillämpat en godtycklig och monopolistisk prissättning för sina produkter och tjänster och därigenom gjort orimliga förtjänster vid tillverkning och försäljning av skomaskiner, skomaskinstillbehör, skomaskinsdelar och garverimaskiner. Vidare skulle United enligt åklagaren ha krävt hyror, som inte stå i rimlig proportion till maskinernas värde och de tjänster de gjort. Huruvida fog finnes för detta åtal undandrar sig skoutredningens bedömande men skulle dessa påståenden bevisas vara fakta, så påverkas givetvis härav även omdömet rörande den reella naturen av det svenska dotterbolagets vinster.

Hyressystemet En för United Shoe Machinery Corporation och dess i olika länder verksamma dotterbolag utmärkande affärsmetod är, som tidigare omnämnts, att bolaget hyr ut sina viktigare maskiner. Köp av i det centrala maskinsystemet ingående maskiner tillätes däremot i regel icke. Kontrakten äro av två huvudtyper, dels s. k. reguljära kontrakt, av bolaget betecknade som N-kontrakt, dels s. k. alternativkontrakt eller K-kontrakt. I det förra fallet äro i kontrakten intagna särskilda villkor, som på olika sätt inskränka hyrestagarens handlingsfrihet. Den viktigaste bestämmelsen utgöres av en s. k. bindningsklausul, varigenom hyrestagaren förbinder sig att uteslutande använda vissa av hyresbolagets maskiner. Bindningsklausulen förekommer däremot icke i alternativkontrakten. Den praktiska betydelsen härav sedd ur skofabrikantens synpunkt är dock ringa. Särskilda kontrakt upprättas på varje individuell hyresmaskin. Samtliga

hyresavtal betraktas dock som integrerande delar av ett och samma kontraktsförhållande. Detsamma gäller även om alternativkontrakten. Formellt löpa kontrakten på 20 år, men kunna därefter förlängas på ett år i sänder. Reellt är emellertid hyrestagaren, om N-kontrakt tillämpas, bunden mer än 20 år genom att när ett 20-års kontrakt utlöper ifrågavarande maskin ofta är bunden till någon annan maskin i systemet, för vilken kontraktstiden ännu icke utlöpt. Det hyresbelopp legotagaren har att erlägga är sammansatt av två huvudposter, nämligen dels en fast årlig hyra, dels en som royalty betecknad avgift, som utgår i förhållande till antalet tillverkade par skor. Den s. k. bindningsklausulen har i kontraktsformulären erhållit följande formulering: »Legotagaren förbinder sig att använda maskinen till allt i hans fabrik under hela kontraktstiden förekommande arbete, som nu eller senare motsvarar maskinens bestämmelse; men i den händelse dessa arbeten skulle överstiga maskinens prestationsförmåga, hos legogivaren hyra en eller flera liknande maskiner för dessa ytterligare arbeten, detta likväl endast i den händelse legotagaren icke låter utföra nämnda arbeten för hand. Legotagaren förbinder sig att under hela kontraktstiden för utförande av sådana arbeten, som kunna verkställas med den förhyrda maskinen, icke använda andra maskiner än sådana, som äro hyrda hos legogivaren, för såvitt denna är i stånd till och villig att uthyra dylika maskiner till legotagaren.» I en kompletterande bestämmelse föreskrives vidare »att den förhyrda maskinen endast får användas vid bearbetning av sådana skodon, vid vilkas fabrikation icke användas andra huvudmaskiner (inkl. vissa närmare angivna hjälpmaskiner) än sådana, som äro förhyrda hos bolaget, och vilkas begagnande av legotagaren sker under betalning till legogivaren av en kontraktsenlig hyra och under iakttagande av alla övriga i ifrågavarande hyreskontrakt intagna villkor». De här citerade bestämmelserna innebära, att hyrestagaren på bolagets hyresmaskiner endast får bearbeta sådana arbetsstycken, som i föregående och efterföljande moment likaledes behandlats på av bolaget uthyrda maskiner. Som exempel på vad detta produktionstekniskt innebär kan nämnas, att det i ett kontrakt som gäller pinnmaskiner föreskrives, att dessa maskiner endast få användas för att bearbeta skor, vilka komma att avlappas på en av bolagets avlappsmaskiner. Med den utformning kontrakten ha erhållit på här beskrivet sätt bindes skofabrikerna vid hyressystemet för formellt 20 år. Men vid utgången av ett individuellkontrakt finnas regelmässigt andra maskinkontrakt, som ännu inte löpt ut, beroende på maskinernas olika livslängd. För att icke överträda bindningsklausulen måste legotagaren därför vid utbyte av en viss maskin förhyra den nya maskinen från hyresbolaget trots att maskinen redan använts under den föreskrivna kontraktstiden. Legotagaren bindes således genom hyressystemet vid hyresbolaget för den viktigaste delen av sin maskinpark och blir beroende av bolagets prestationsmöjligheter. Även om i och för sig icke någon anmärkning kan riktas

m o t k v a l i t e t e n p å de a v hyresbolaget m a r k n a d s f ö r d a m a s k i n e r n a , synes det dock v a r a e n a s t å e n d e a t t på s ä t t som här sker en enskild industriidkares h a n d lingsfrihet inskränkes för så lång tid, a t t h a n s a k n a r möjlighet a t t förutse h u r u v i d a e t t fasthållande vid affärsförbindelsen m e d hyresbolaget ö v e r h u v u d eller på en gång a v t a l a d e villkor a v ekonomiska eller tekniska skäl låter sig motiveras i e t t senare läge. D e t bör dock i d e t t a s a m m a n h a n g förutskickas a t t en viss u p p s ä g n i n g s r ä t t är tillerkänd legotagaren. Betydelsen a v denna u p p s ä g n i n g s r ä t t diskuteras längre fram. F ö r u t o m genom bindningsklausulen har i k o n t r a k t e n legotagarens rörelsefrihet kringskurits genom en bestämmelse, som i n n e b ä r a t t all r e p a r a t i o n s t j ä n s t överlämnas till bolaget. U t a n legogivarens skriftliga tillstånd äger legotagaren v a r k e n b o r t t a g a n å g o n t i n g från eller foga n å g o n t i n g till maskinen eller ä n d r a n å g o n t i n g på d e n s a m m a , inte heller företaga n å g o t som skulle k u n n a öva inflytande på maskinens sedvanemässiga funktion. Slutligen f ö r u t s ä t t a k o n t r a k t e n , a t t legotagaren förskaffar sig alla nödvändiga reservdelar och tillbehör hos legogivaren. Bland tillbehören m ä r k a s t . ex. t r å d , t a c k s , stift etc. Befrielse från skyldigheten a t t a n v ä n d a a v hyresbolaget levererade tillbehör i n t r ä d e r emellertid, om legotagaren b e t a l a r en till vissa belopp fastställd tilläggshyra. Såväl legotagare som legogivare k u n n a u n d e r k o n t r a k t s t i d e n u p p s ä g a kont r a k t e n . I fråga om den senares r ä t t a t t verkställa uppsägning stadgas följande: »Legotagaren äger rättighet att när som helst under den häri överenskomna 20-(tjugu-)åriga kontraktstiden uppsäga detta kontrakt till tidigare upphörande tillsammans med alla andra mellan honom och legogivaren bestående reguljära kontrakt, däri inbegripet till dessa hörande hjälpkontrakt. Härför gälla följande villkor: önskar legotagaren begagna sig av denna rättighet, skall uppsägning ske i rekommenderat brev till legogivaren och skall avsändas senast 60 (sextio) dagar före den dag, till vilken uppsägningen sker, samt är utan verkan såvida densamma icke avser uppsägning till samma dag av alla mellan legotagaren och legogivaren bestående reguljära kontrakt med tillhörande hjälpkontrakt. För uppsägningens giltighet förutsattes vidare att till legogivaren samtidigt inbetalas en ersättning, bestämd till visst belopp för varje individuell maskin, multiplicerat med det antal år och bråkdel av år, som jämte den vid kontraktets upphörande på grund av sagda uppsägning tilländalupna tiden sedan kontraktets avslutande tillsammans bilda en tidrymd av tjugu år, och för de övriga maskinerna beräknas på enahanda sätt med utgående från motsvarande i varje kontrakt stadgade, för helt år beräknade ersättningssumma, eller, om sådan icke finnes utsatt i kontraktet, från den ersättningssumma för helt år, som beträffande varje särskild maskin fastställts av legogivaren. Uppsägningen förfaller, därest icke före den tid, till vilken uppsägningen skett, samtliga maskiner på föreskrivet sätt returnerats till legogivaren, och legotagaren fullgjort all övrig honom kontraktsenligt åliggande betalningsskyldighet med hänsyn till maskinerna eller desammas begagnande.» Överträdelse a v k o n t r a k t e t s bestämmelser i vilket som helst avseende ger s å l u n d a bolaget r ä t t a t t u p p h ä v a icke blott det särskilda k o n t r a k t , m o t vilket legotagaren b r u t i t , u t a n j ä m v ä l alla a n d r a bestående k o n t r a k t mellan p a r t e r n a .

Vid brott mot ett kontrakts bestämmelser har bolaget alltså möjlighet att kräva omedelbar återleverans av praktiskt taget hela skofabrikens maskinpark. Rörande legotagarens uppsägningsrätt stadgas följande: »Vid hyresavtalets upphörande, av vilken som helst orsak, äger legogivaren återtaga maskinen i sin besittning, och har legotagaren då att till legogivaren vid dennes lager i Örebro återlämna denna med alla till densamma hörande delar, reservdelar och tillbehör, samt att vidkännas alla kostnader för återlämnandet i gott och brukbart skick. I händelse av behov är legogivaren berättigad att, när helst så skulle önskas, själv eller på snabbaste rättsliga väg återtaga maskinen, varvid kostnaderna för återlämnandet erlägges oavkortade av legotagaren.» Legotagaren är alltså, om han önskar begagna sig av sin uppsägningsrätt, förpliktigad att uppsäga samtliga kontrakt till samtidigt upphörande samt att erlägga en på angivet sätt beräknad restitutions avgift. Däremot saknar legotagaren möjlighet att uppsäga ett enstaka kontrakt å en särskild maskin, som han önskar utbyta mot en främmande maskin. Frågan om graden av hyrestagarens bundenhet avgörs främst av hur uppsägningsrätten i ett normalfall kan anses verka. Ifrån hyresbolagets sida har man framhållit, att den i kontrakten stipulerade avgiften är obetydlig i förhållande till en skofabriks omsättning. Något hinder för en uppsägning från hyrestagarens sida borde enligt denna mening icke uppkomma genom att dessa avgifter utginge. Som exempel på de låga avgifter det här är fråga om har hyresbolaget lämnat uppgift om de inbetalningar, som tre tidigare hyrestagare verkställt vid övergång till annat fabrikat. Restitutionsavgiften belöpte sig för hyrestagare nr 1 till 10 351 kr., för hyrestagare nr 2 till 3 973 kr. samt i ett tredje fall till 2 116 kr. Nämnda belopp synas ytligt betraktade icke särskilt betungande. En närmare granskning av under vilka förhållanden uppsägningarna i två av fallen ägt rum ger emellertid vid handen, att beloppen kommit att bli särskilt låga därför att maskinkontrakten för de flesta maskiner löpt ute mer än 20 år. I genomsnitt voro sålunda maskinkontraktens ålder för hyrestagare nr 1 omkring 20 år och för hyrestagare nr 2 nära 22 år. I båda fallen hade skomaskinskontrakten för ett betydande antal maskiner gått ut. För dessa maskiner behövde inga avgifter alls erläggas. Som exempel kan nämnas, att hyrestagare nr 2 verkställt utbyte av 41 maskiner, varav endast 9 hade varit i bruk mindre än 20 år och därigenom kommo att belastas med restitutionsavgift. Av de av hyresbolaget givna exemplen kan man enligt utredningens mening icke dra några mera allmänna slutsatser om restitutionsavgifternas höjd. Förhållandena gestalta sig härvidlag olika alltefter den kontraktstid som återstår. Att i vissa fall restitutionsavgifterna komma att oskäligt belasta legotagaren synes uppenbart. Utredningen får i detta sammanhang hänvisa till de beräkningar, som en schweizisk domstol utfört rörande bl. a. restitutionsavgifterna. I detta mål hade legotagaren stått i affärsförbindelse med hyres-

bolaget före 1912 och bröt mot kontraktet 1930/1931. Enligt den schweiziska domstolen skulle legotagaren, om han önskat använda sig av sin kontraktsenliga uppsägningsrätt, haft att erlägga ett belopp motsvarande tre normala årshyror eller icke långt ifrån vad främmande maskiner skulle ha kostat i inköp. Det torde icke kunna bortses från att situationer liknande det schweiziska lätt nog kunna uppstå utan att behöva betraktas som specialfall. Enligt utredningens mening uppstå även andra kostnader för legotagaren som förtjäna uppmärksammas. Samtliga dessa kostnader härröra främst från den i kontraktsformulären intagna tidigare berörda bindningsklausulen. För att undvika att bindas på nytt händer det att legotagaren, om han önskar övergå till annat fabrikat, nödgas underlåta att utbyta försliten eller omodern maskinutrustning. Det bör i detta sammanhang observeras att även om han endast ingår ett nytt reguljärt 20-års kontrakt förlängas automatiskt samtliga andra kontrakt för motsvarande tid. Utredningen har tagit kännedom om fall, då vederbörande skofabrikant förklarat sig — som följd härav — systematiskt ha uppskjutit anskaffning av i och för sig behövliga maskiner, som förberedelse för en övergång till köpmaskiner. Bindningen yttrar sig även på andra sätt. Bryter legotagaren av någon anledning sin affärsförbindelse med hyresbolaget måste kapital finnas tillgängligt dels för att täcka restitutionsavgifterna, dels för anskaffning av en fullständig maskinutrustning. Att detta samtidiga kapitalutlägg kan kräva avsevärda belopp har tidigare visats. Härtill kommer emellertid att ett utbyte av en hel maskinpark kräver lång teknisk förberedelsetid. I tidsplanen för utbytet måste medräknas tid för upp- och nedmontering av maskiner, inkörning av de nya maskinerna, omskolning av arbetskraften etc. Det torde för utförande av denna tekniska omställning icke kunna undvikas, att någon tids driftsavbrott eller driftsinskränkning måste bäras innan full produktion kan återupptagas. För en legotagare, som överväger att lämna hyresbolaget, medför enligt utredningens mening nämnda faktorer, om hänsyn samtidigt tages till de höga restitutionsavgifterna, en så stark ekonomisk press på vederbörande, att uppsägningsrätten i många fall icke kan utnyttjas utan väsentlig ekonomisk uppoffring. Den kontraktstyp, för vilken nu redogjorts, dvs reguljära kontrakt med bindningsklausul, kompletteras med en annan kontraktsform utan sådant villkor. Legotagaren erbjudes nämligen vid ingåendet av ett hyreskontrakt att teckna s. k. alternativkontrakt, vari ifrågavarande bestämmelse uteslutits. Anledningen till att bolaget velat ge hyrestagarna möjlighet att teckna alternativkontrakt synes ha varit en engelsk lagbestämmelse, vari stadgas, att en fabrikant, då han undertecknar ett avtal, skall ha haft fritt val att köpa maskinen eller att skaffa sig den genom förhyrning på skäliga villkor utan bindningsklausul. Genom att erbjuda tecknande av kontrakt utan bindningsklausul undgick hyresbolaget att träffas av nämnda lagbestämmelse. Någon annan reell verkan har alternativkontraktet icke fått genom att hyresbolaget

samtidigt fastställt avgifter, som lågo väsentligt högre än vid den reguljära kontraktstypen. Sålunda utgår vid alternativkontrakten en mellan 50—75 % högre hyresavgift än den, som erlägges vid förhyrning av maskiner å bundna kontrakt. Såvitt utredningen har sig bekant har i Sverige på grund av de prohibitiva avgifterna alternativkontrakten icke i något fall tagits i bruk. Samma erfarenheter redovisas från England. Det förtjänar vidare att uppmärksammas, att nämnda kontrakt icke utan föregående uppsägning kan ingås, så länge ett reguljärt kontrakt löper för en viss maskin. Även om legotagaren väljer att vid utgången av varje individuellt maskinkontrakt teckna nytt kontrakt för motsvarande maskin enligt alternativkontrakt, kvarstår bundenhet till dess det sista bundna kontraktet löpt ut. Först i samband härmed har hyrestagaren möjlighet att efter eget val övergå till andra fabrikat.

Kostnaderna för hyresmaskiner och köpmaskiner I den allmänna debatten har viss uppmärksamhet ägnats frågan om kostnaderna för förhyrning av skomaskiner. Det har ofta hävdats, att hyrorna varit förhållandevis höga och inte kunde anses stå i rimlig proportion till inköpskostnaderna för likvärdiga maskiner av andra maskinfabrikat. Med hänsyn härtill har utredningen från det svenska dotterbolaget sökt införskaffa uppgifter rörande produktionskostnaderna för bolagets maskiner och de principer, efter vilka hyresavgifterna fastställas, för att härigenom erhålla en uppfattning om i vilket förhållande hyresavgifterna stå till produktionskostnaderna. Sådana uppgifter ha emellertid icke funnits att tillgå, beroende på de faktureringsprinciper, som användas mellan moder- och dotterbolag. För att söka bedöma kostnaderna vid det av hyresbolaget tillämpade hyressystemet har utredningen i stället fått jämföra de hyror, som utgå med inköpskostnaderna (inkl. räntor) för maskiner av andra maskinfabrikat. Uppgifter härom ha även ställts till utredningens förfogande av koncerner, vilka i olika fabriker använda hyres- resp. köpmaskiner. I det förra fallet har undersökningen tillgått så, att uppgifter infordrats från hyresbolaget rörande de maskiner, som erfordras vid tillverkning av 1 000 resp. 2 000 par randsydda herrskodon per åtta timmars arbetsdag. Motsvarande uppgifter ha också lämnats av ett med hyresbolaget konkurrerande företag. De redovisade siffrorna återfinnas i tablån å nästa sida. Hyresmaskinerna ha i tablån uppdelats i tre klasser, A-, B- och C-maskiner, alltefter de villkor som gälla vid förhyrning eller köp av dessa maskiner. Villkoren framgå här nedan: A. H u v u d m a s k i n e r . Dessa maskiner uthyras i regel mot kontrakt med bindningsklausul och kunna icke köpas. B. H j ä l p m a s k i n e r . För dessa maskiner gälla motsvarande villkor som för maskiner upptagna under A.

C. Ö v r i g a m a s k i n e r . Maskiner med denna beteckning säljas, men kunna (inkl. vissa hjälpmaskiner) i allmänhet hyras enligt kontrakt, serie GD, vilket torde ställa sig något förmånligare. Maskiner betecknade som C-maskiner äro ej försedda med någon bindningsklausul. Vid en dagsproduktion av 1 000 par skor har hyresbolaget uppgivit behovet av maskiner till följande antal: A-maskiner B-maskiner C-maskiner

17 st. 57 » 104 » Summa 178 st.

Härtill kommer nåtlingsmaskiner, vilka försäljas genom Singer & Co Symaskinsaktiebolag. Maskiner av denna typ falla emellertid utanför denna undersökning. De årliga hyresavgifterna uppdelas enligt tablån på: 1. Royalty; 2. Fast årshyra; 3: Inköpskostnader för nya maskiner. Hyresbeloppen avse de totala årshyrorna vid en produktion av 1 000 par randsydda herrskor per dag. Det har förutsatts att samtliga C-maskiner inköpts, ehuru förhyrning torde vara lika vanlig. K

,

,

0 5 t I 1 3 Q S S l ä £

1. Royaltyavgifter för A- + B-maskiner 2. Fast årshyra för A-maskiner 3. Fast årshyra för B-maskiner 4. Årshyra för maskiner, vilka säljas av hyresbolaget (försäljningspris 181 515 kr) Summa

Hyresbelopp per år vid tillverkning av 1 000 par l

i

i

i

i

randsydda herrskor per dag (1938 års priser) 59 444 kr 5 375 » 10 890 » 16 325 » 92 034 kr

Vid en antagen produktion av 280 000 par per år skulle kostnaden belöpa sig till ca 33 öre per par exkl. reservdelar men inkl. reparationskostnader. Royaltyavgifterna, vilka äro proportionella mot produktionsvolymen, uppgå vid angiven produktion till 21,23 öre per par. De fasta årshyrorna ingå med 5,9 öre per par. Kostnaderna för maskiner, som förhyras, utgöra som synes ca 80 % av de totala maskinavgifterna. Ehuru de maskiner, som försäljas av bolaget, representera en betydande del av det totala antalet maskiner i maskinsystemet betyda de alltså värdemässigt ganska litet. Kostnaderna för inköp av ett maskinsystem från ett konkurrentfabrikat för en dagsproduktion av 1 000 par skor har för utredningen uppgivits till ca 300 000 kr. efter 1938 års priser, motsvarande en årlig kostnad av icke fullt 27 000 kr. Avskrivningstiden har därvid beräknats till 15 år och räntefoten till 113

4 %. \ i d en årsproduktion av 280 000 par skor skulle kostnaderna per par bli ca 10 öre exkl. kostnaden för reservdelar och reparationer. I det nu lämnade exemplet har det antagandet gjorts, att maskinparken i båda fallen kunnat utnyttjas fullt. Framför allt när det gäller fabriker med flera maskinsystem, torde det emellertid ofta förekomma, att maskiner ur vissa maskinsystem inte kunna sysselsättas fullt. Om man i stället förutsätter, att kapaciteten utnyttjas till 50 %, vilket synes vara en normal maskinutnyttjandegrad inom den svenska skoindustrin, skulle maskinkostnaderna vid hyresmaskiner i stället ha uppgått till 45 öre per par och vid köpta maskiner till 20 öre per par. Årskostnaden för hyresmaskiner blir i detta fall 60 000 kr. mot icke fullt 27 000 kr. för köpmaskiner. I den nu lämnade redogörelsen har jämförelse gjorts mellan dels hyrda maskiner, dels köpta maskiner av annat fabrikat än från hyresbolaget, varvid kostnaderna för ett helt maskinsystem för tillverkning av randsydda herrskor ställts mot varandra. Man torde härigenom erhålla den riktigaste uppfattningen om de faktiska skillnaderna i maskinkostnader vid hyres- resp. köpmaskiner. Då emellertid viss uppmärksamhet i debatten kring hyressystemet fästs vid den omständigheten, att kapitalvärdet av maskinerna ofta inbetalas på mycket kort tid, beröres även i korthet denna fråga. Den statliga engelska utredningskommissionen upplyser i sitt betänkande, att för vissa maskiner täcker en årshyra det inköpspris, som maskinen betingar från andra maskintillverkare. Ungefär samma uppgifter lämnas i den av herrar Aqvist och Bengtsson avgivna tidigare omnämnda riksdagsmotionen. I båda fallen synes man åsyfta de maskiner, för vilka royalty utgår. Det för utredningen tillgängliga materialet tyder visserligen på, att en av motionärerna nämnd avgift erlägges på de s. k. royaltymaskinerna, vilka äro tolv till antalet. I ifrågavarande fall förefaller dock icke tillräcklig hänsyn ha tagits till, att de höga avgifterna på royaltymaskinerna i viss utsträckning kompenseras av lägre avgifter på icke royaltybelagda maskiner. Det torde därför vara lämpligare att låta jämförelsen, som ovan skett, avse hela maskinparken i stället för delar av densamma. För kontroll av de ovan redovisade beräkningarna, som sluta på en merkostnad för hyresmaskiner å 25 öre per par eller 125 %, ha uppgifter inhämtats från ett antal koncerner, vilka använda sig i olika fabriker av köp- resp. hyresmaskiner. Undersökningen visar i fråga om rena maskinkostnader god överensstämmelse med de ovan på sid. 113 redovisade resultaten. Det kan sålunda nämnas, att ett företag, vars material är särskilt utförligt, framvisar en ca 19 öre lägre kostnad för egna maskiner jämfört med hyresmaskiner. Differensen, 6 öre, sammanhänger med skillnaden i avskrivningstid. Om man räknar med samma avskrivningsprocent, överensstämma resultaten i de båda fallen däremot nästan helt med varandra. Vad angår de tidigare icke behandlade kostnaderna såsom reparationskost-

nåder samt kostnader för reservdelar och förbrukningsartiklar, sakna de flesta skofabriker möjlighet att särredovisa dessa kostnader från övriga underhållskostnader. Uppgifter ha därför endast erhållits från ett företag — samma företag som i det först givna exemplet. Dess beräkningar sluta på en kostnad per par, som för köpmaskinernas del med ca 8 öre överstego motsvarande kostnader för hyresmaskiner. Detta resultat motsäger delvis den uppfattning vissa andra fabriker vid samtal med utredningen givit uttryck åt. Enligt deras mening stiga kostnaderna för reservdelar och förbrukningsmaterial ofta till högre belopp, när man använder hyresmaskiner, vilket till en del skulle orsakas av att prisnivån för förbrukningsmaterial icke så sällan synbarligen legat över gällande marknadspriser. En ytterligare bidragande omständighet skulle vara, att en fabrik, som själv har ansvaret för sina maskiner, iakttager en större sparsamhet vid verkställande av reservdelsbyten än hyresbolaget, som givetvis icke kan ha en daglig översyn över sina maskiner och dessutom också har ett försäljningsintresse, när det gäller reservdelar. Huruvida hyresbolagets priser kunna sägas ligga högre än vad konkurrerande maskinfirmor erbjuda, beror ytterst på maskinernas kvalitet och de produktionsresultat, som kunna uppnås vid användning av maskiner av olika tillverkning. Om ett slag av maskiner medger en högre arbetseffekt än som kan uppnås på konkurrerande märken, kunna eljest föreliggande differenser upphävas eller minskas. Hänsyn borde därför i görligaste mån tas till skillnaden i maskineffekt. Svårigheter ha emellertid uppstått att erhålla ett något så när jämförbart material. Det måste med hänsyn härtill beaktas, att de siffror häröver, som nedan lämnas, icke tillåta — lika litet som de tidigare refererade uppskattningarna av reparations- och underhållskostnaderna — att några mera generella slutsatser dragas rörande resultatet som uppnåtts vid användning av hyresmaskiner resp. köpmaskiner. I exemplen, som hämtats från två koncernföretag med produktionen uppdelad på flera fabriker, har till utgångspunkt tagits ackordspriserna på ett antal viktigare jämförbara köp- och hyresmaskiner. Ackordspriserna påverkas emellertid av vilka skotyper, som bearbetas på de olika maskinerna, varför full jämförbarhet endast kan uppnås om dels skotyperna äro identiska, dels ett enhetligt arbetsstudiematerial legat till grund vid uppgörandet av ackorden. Båda dessa kvalifikationer ha emellertid icke samtidigt kunnat tillgodoses i de exempel, som föreligga. Med understrykande av den reservation, som av denna anledning måste inläggas, visa exemplen följande. I det ena fallet lågo ackordspriserna 10 % lägre på hyresmaskinerna än på köpmaskinerna. Besparingen i arbetslön uträknad per par uppgick till 10—12 öre. I vilken utsträckning denna differens härrör ur en faktisk effektivitetsskillnad de två maskinsystemen emellan, är något osäkert, eftersom ifrågavarande fabriker tillverka delvis helt olika typer av skor. Vid den fabrik, som använder hyresmaskiner, tillverkas i största utsträckning randsydda herrskor, under det att på köp115

maskinerna bearbetas förhållandevis modebetonade randsydda damskor. Den normala skillnaden i produktivitet vid herrskotillverkning jämfört med damskotillverkning är av sådan storleksordning, att det icke utesluter att enbart denna faktor kan ha bidragit till de ovan redovisade differenserna. I det andra exemplet visar motsvarande jämförelse ett tre öre högre ackordspris per par inom den fabrik, som använder köpmaskiner. Skillnaden synes ha uppkommit huvudsakligen på tre maskiner, sträck-, bindsy- och avlappsmaskiner, då företaget uppger sig sakna fullgoda sådana maskiner. Enligt bolagets uppgifter skulle den med United konkurrerande tyska maskinindustrin genom kriget ha blivit efter i utvecklingen, varför United vid undersökningstillfället (1946) anses ha ett avgjort försprång, som också påverkat jämförelsen. Differenserna äro dessutom icke av den storleksordning, att något mera bestämt uttalande kan lämnas rörande skillnaden i effektivitetshänseende mellan hyres- och köpmaskiner. Av den ekonomiska jämförelse som skoutredningen sökt göra mellan förhyrda och köpta maskiner har, delvis på grund av vissa osäkra faktorer i utgångsmaterialet, en klart utslagsgivande differens icke kunnat iakttagas. Bland de enskilda skofabrikanterna finner man också olika meningar representerade. Förutom de skäl av mera begränsad ekonomisk natur, som ovan berörts, ha tydligen även andra faktorer spelat in vid bedömningen av fördelar och nackdelar med hyressystemet. Många skofabrikanter sätta stort värde på den genomgående höga kvaliteten hos bolagets maskiner ävensom på den omsorgsfulla och sakkunniga service bolaget tillhandahåller beträffande maskinernas underhåll, utbyte av reservdelar och anvisningar för maskinernas rätta handhavande. De synpunkter, som å andra sidan kunna tala emot accepterande av hyressystemet, äro icke av lika uppenbar natur. Bolagets förhållandevis svaga representation inom den svenska skoindustrin tyder på att övervägande antalet skofabriker funnit det i längden fördelaktigare att använda sig av egna maskiner framför förhyrda. Att detta varit möjligt i den utsträckning, som skett, torde i första hand bero på den tidigare avsevärda konkurrens bolaget haft att utstå genom import från den tyska skomaskinsindustrin. Man kan emellertid även iakttaga en strävan på åtskilliga håll, framför allt i länder där bolagets ställning varit mera dominerande, att med stöd av ändrad lagstiftning söka frigöra skofabrikerna från beroende av United. Bakom denna strävan synes bl. a. ha legat den tidigare omnämnda avsevärda ekonomiska risk för den enskilda skofabriken att inom kontraktsbestämmelsernas ram lösgöra sig från hyreskontrakten. Motivet till denna allmänna tendens kan icke härledas ur en begränsad ekonomisk kalkyl som jämför kostnaderna för efter olika alternativ anskaffade maskinutrustningar. Skoutredningen har därför funnit det angeläget att något beröra även andra synpunkter, vilka kunna ha influerat på frågeställningen.

Maskinval och bindnmgsklausul Tillverkningen av de skomaskiner, som United introducerar på den svenska marknaden, sker företrädesvis vid dotterbolaget i England, men även i viss utsträckning hos moderbolaget. Tidigare lär även i någon omfattning maskiner ha införts från ett tyskt dotterbolag. Urvalet av maskiner avsedda för de svenska skofabrikernas behov göres enligt uppgift av moderbolaget. Såsom grund för fastställande av urvalet av maskiner, vilka ställas till det svenska dotterbolagets förfogande, lär ligga en av moderbolaget gjord bedömning rörande maskinernas lämplighet för den svenska marknaden. Moderbolaget tillverkar nämligen ett mycket stort antal skomaskintyper, vilka i olika grad lämpa sig för en mera rationaliserad eller mekaniserad tillverkning. Det vore därför icke tillrådligt, framhålles det, att rekommendera maskiner, för vilka bolaget icke skaffat sig skälig garanti, att de komma till rätt användning i tillverkningen. För att skapa förutsättningar för en dylik bedömning utsänder bolaget, när så befinnes påkallat^ representanter med uppgift att vid besök hos den svenska skoindustrin taga del av de produktionsförhållanden under vilka industrin arbetar. Härigenom söker man även bilda sig en uppfattning om den svenska skoindustrins förutsättningar att på lämpligt sätt nyttiggöra sig bolagets olika maskiner. Det råder som synes här en principiell skillnad mellan det sätt varpå svensk industri i övrigt och skofabriker med förhyrda maskiner äga tillgodose sitt behov av lämplig maskinutrustning. Det står icke den enskilda skofabrikanten fritt att utanför hyressystemets ram själv fälla det slutliga avgörandet vid val av lämplig maskinutrustning. Men icke blott den enskilda skofabrikanten utan även den svenska skoindustrin som helhet saknar här avgörande inflytande. Om man förutsätter att inom den svenska skoindustrin finnas olika rationaliseringsgrader företrädda vid olika fabriker och vidare att en strävan till en allt längre gående förbättring av produktionsprocessen i teknisk mening förefinnes, kan en begränsning av fabrikernas frihet att i detta syfte utnyttja marknadens alla möjligheter att förse fabriken med den i varje situation och för varje ändamål mest lämpliga maskinutrustningen enligt utredningens uppfattning återverka hämmande på rationaliseringssträvandena. Skofabrikerna skulle komma att intaga en gynnsammare ställning i detta hänseende, om de vore obundna av hyreskontraktet. De förhållanden, som ovan relaterats, kunna på längre sikt återverka icke blott på den enskilda skofabrikens utvecklingsbetingelser utan även på den svenska skoindustrin överhuvud, och detta i högre grad ju mera allmänt hyressystemet med bindningsklausuler tillämpas. Även om man icke kan tala om, att hyresbolagets centrala ställning vid bedömning av maskinurvalet för den 8—1250 51

svenska skoindustrin innebär en omyndighetsförklaring beträffande den enskilda skofabrikantens kompetens att avgöra vad som är till gagn för hans produktion, innebär den ett överlämnande av beslutanderätten i denna fråga till ett företag icke blott utanför den svenska skoindustrin utan även utom landet. Man torde svårligen kunna förutsätta, att en bedömning av maskinurvalet i berörda hänseende överhuvud kan frigöras från intressesynpunkter av ena eller andra slaget. Icke heller kan man taga för givet, att dylika intressesynpunkter alltid skola vara gemensamma för hyresbolaget och den svenska skoindustrin. Förutsättningen för att hyresbolaget skall kunna utöva bestämmanderätt vid maskinvalet är, att bindningsklausulen upprätthålles. Oberoende av vilken allmän politik hyresbolaget använder sig av vid introduktionen av nya maskiner återverkar denna klausul så på hyrestagarens handlingsfrihet, att det kan vara ägnat att försvåra en anpassning till ändrade ekonomiska eller tekniska förutsättningar. Denna hyressystemets stelhet uppträder exempelvis om företaget efter viss tid t. ex. 10 år önskar ändra tillverkningsinriktning genom att inskränka antalet tillverkningsmetoder eller upptaga helt nya sådana. Legotagaren måste enligt kontraktsbestämmelserna i ett sådant läge antingen bära de med en uppsägning förenade kostnaderna eller fortsätta att erlägga avgifter för maskiner, vilka icke längre användas i tillverkningen. Fall torde kunna tänkas, då en omdisposition av tillverkning och försäljning försvåras som följd av bindningsklausulen. Sedda från den enskilda fabrikantens synpunkt framstå icke alltid nackdelarna med bindningsklausulen lika tydligt som när klausulen bedöms i ett vidare sammanhang, dvs för industrigrenen i dess helhet. Inte heller i det senare fallet behöva avigsidorna alltid vara påtagliga, beroende på i vilket utvecklingsstadium industrin ifråga befinner sig. Utgångspunkten för en bedömning är därvid i dag något annorlunda än tidigare. Den utveckling mot en alltmera specialiserad tillverkning, som redan sedan lång tid tillbaka äger rum inom vissa utländska skoindustrier, har under de senaste åren börjat även inom den inhemska skoindustrin. I ett sådant läge kan bindningsklausulen komma att utgöra en belastning, eftersom den för avsevärd tid binder fabrikerna vid den en gång givna produktionsinriktningen.

Forskning, nya maskiner och maskinbyte I huvudsak ske samtliga arbetsoperationer vid framställning av skor på maskinell väg. I vissa länder med specialiserad industri gäller detta även i hög grad om skärningen av ovanläder, vilket i Sverige och andra länder med en blandad produktionsstruktur förekommer i mindre utsträckning. Stansning av ovanläder vinner dock f. n. allt större utbredning — närmast till följd av

en stansknivuppfinning av Svenska skoforskningsinstitutet (se sid 120). Trots att skotillverkningen i sin helhet kan sägas vara mekaniserad har det sedan länge saknats tillgång till halvautomatiska eller helt automatiska maskiner. Man har därför brukat tala om att skoindustrin företer drag av ett »mekaniserat hantverk». Som tidigare inledningsvis framhållits arbetar man inom skoindustrin med ett material, som är förhållandevis skiftande i kvalitet. Lädret är en mycket individuell vara, som kan förete stora olikheter i fråga om styrka, tjocklek, elasticitet e t c , vilket försvårar den maskinella bearbetningen. Ytterligare faktorer, som minska möjligheterna att automatisera tillverkningen, ligga i variationsrikedomen i fråga om modeller, storleksnummer, lästfasoner m. m. Särskilt torde avsaknaden av normerade läster ha verkat återhållande vid en utveckling i ovan antydd riktning. Även om alla nu nämnda faktorer samverkat till, att den maskinella tekniken synbarligen utvecklats långsammare inom skoindustrin än inom några andra industrier, är det ägnat att förvåna, att så få möjligheter tillvaratagits för att förbättra maskinparken. På några få undantag när ha maskinerna undergått endast obetydliga detaljförändringar under 20- och 30-talen. Den viktigaste nyheten kan sägas vara, när agometoden infördes i USA i slutet på 20-talet. Man frågar sig om den långsamma utvecklingen på skomaskinonirådet möjligen kan äga samband med Uniteds ställning på marknaden och det av bolaget tillämpade hyressystemet. Det föreligger nämligen principiellt en avgörande skillnad mellan försäljningsrörelse och uthyrningsrörelse som särskilt accentueras, om i det senare fallet hyresgivaren innehar en monopolistisk ställning på marknaden. Förutsättningarna för forskning och produktion te sig synbarligen väsentligt olika vid de båda distributionssystemen. Vid försäljning ligger initiativet till köp i de flesta fall mer eller mindre utpräglat på köparens sida, då däremot en hyresgivare med monopolställning själv äger större möjlighet att avgöra när och hur en ny maskinkonstruktion skall föras ut på marknaden. Om man t. ex. antar, att en helt ny tillverkningsmetod konstrueras, som medför utrangering av ett äldre maskinsystem, så innebär detta uppenbart för hyresgivaren ekonomiska överväganden av betydligt mera långtgående slag än om maskinen innehades med äganderätt av varje enskild skofabrik. Uniteds hyresmaskiner representera utan tvekan ett så stort kapitalvärde, att ett utbyte av de gamla maskinerna i vissa situationer kan leda till en kraftig värdeminskning, som bolaget önskar undvika. Man kan därför enligt utredningens mening icke helt bortse från att bolaget av hänsyn till sitt innehav av hyresmaskiner i vissa fall kan ha intresse av att framflytta tidpunkten för introduktion av färdigkonstruerade maskintyper. Bolaget önskar helt naturligt att under så lång tid som möjligt erhålla avkastning av de maskiner, som uthyrts, under det att vid försäljning av maskiner skofabrikerna däremot själva äga bedöma, när den lämpliga tidpunkten för ett maskinbyte infaller och bära de därmed förbundna kostnaderna.

I viss mån understrykes det nu sagda av att flera av de viktigare maskintekniska landvinningarna trots bolagets brett upplagda forskningsverksamhet utexperimenterats och förts ut på marknaden av konkurrentföretag. I den tidigare omnämnda amerikanska åtalsskriften görs också gällande, att United skulle ha verkat återhållande på utvecklingen av nya och förbättrade skomaskiner, inkl. automatiska skomaskiner, varigenom produktiviteten skulle ha hållits tillbaka. Vad United anfört till sitt försvar är dock skoutredningen obekant. Den relativt långsamma utvecklingen av skoindustrins maskinella utrustning och det faktum, att vissa av skoindustrins maskiner f. n. knappast äro bra utformade ur arbetsfysiologisk synpunkt, har föranlett Skoindustrins forskningsinstitut att infoga en särskild avdelning för maskinkonstruktioner och uppfinningsverksamhet i institutets organisation. Då institutet inte har vare sig personella eller finansiella resurser för att marknadsföra några nykonstruktioner på det maskinella området, arbetar det på att få fram goda konstruktionsidéer som sedan överlåtas på skoindustrins maskinleverantörer att omsätta i praktiken. Redan har institutet lancerat ett par uppfinningar, av vilka den ena är avsedd att höja produktiviteten (stansknivuppfinningen) och den andra att förbättra arbetareskyddet (anordning för den s. k. bankningsmaskinen). Stansning av ovanläder går avsevärt snabbare än skärning för hand. Halva skärningstiden eller mer kan således sparas genom övergång till stansning. De främsta hindren för stansning av ovanläder i Sverige ha varit kostnaderna för stansjärnen vid de relativt korta serier som utmärka svensk skoproduktion. De av institutet konstruerade stansknivarna ställa sig emellertid väsentligt billigare i anskaffning än tidigare förekommande knivar, varför utbyte av stansknivar vid korta tillverkningsserier numera inte kostar så mycket, att det spelar någon ekonomisk roll. När ovanlädersskärning av speciella och dyrbara skinn måste ta hänsyn till mönster o. dyl. är dock handmetoden alltjämt överlägsen. Sedan institutets stansknivar börjat komma i marknaden 1948 har stansningen vunnit allt vidare utbredning inom svensk skoindustri. Den patentskyddade stansknivuppfinningen håller f. ö. även på att bli en export artikel. Den andra av forskningsinstitutets uppfinningar anknyter till bankningsarbetet och syftar till att isolera den arbetande från de kraftiga vibrationer som i arbetet vid en bankningsmaskin så småningom förstöra känseln i händerna. Institutet har konstruerat en apparat för eliminering av dessa skakningar och vid bankningsarbete härmed håller arbetaren i ett handtag, som är helt isolerat från de skadliga vibrationerna. Apparaten prövas f. n. inom en rad skofabriker. Institutets fortsatta konstruktions- och uppfinnarverksamhet avser att ligga i linje med den hittillsvarande verksamheten.

Hyressystemets betydelse för uppkomsten av småföretag Det har från flera håll i den allmänna debatten gjorts gällande, att det förhållandet att maskinerna uthyras underlättat för företagarna att starta skofabrikation, därför att förhyrning kräver ett förhållandevis ringa startkapital. Det under 20- och 30-talen ökade antalet företag skulle sålunda till en del kunna förklaras av denna lätthet att etablera sig som företagare inom skoindustrin. Betydelsen synes emellertid vara mindre än man antagit. Hyresbolaget har nämligen till utredningen uppgivit, att sedan första världskriget ha fullständiga maskinutrustningar endast levererats till fem svenska företag. I samtliga dessa fall avsåg uthyrningen större fabriker. Huvuddelen av hyrestagarna anges samtidigt vara fabriker, som anlades före första världskriget. Av bolagets trettioen reguljära hyrestagare ha tjuguåtta över 50 arbetare. Endast ett företag ingår i storleksgruppen med mindre än 25 arbetare. Utredningen anser sig mot bakgrund härav kunna konstatera, att hyressystemet för Sveriges del icke spelat någon roll för det växande antalet mindre skofabriker. Anledningen härtill synes vara den, att hyressystemet förutsätter en viss minimiproduktion, som de mindre skofabrikerna i regel icke uppnå. De företag det här gäller ha i stället köpt maskiner på förmånliga avbetalningskontrakt från andra maskinfirmor eller övertagit maskiner, som blivit lediga vid de före kriget ofta förekommande driftsinställelserna. I länder där den genomsnittliga företagsstorleken ligger avsevärt högre än i Sverige, torde det däremot få förutsättas, att hyressystemet i viss utsträckning kan medverka till att det blir relativt lätt att starta nya skofabriker. I de länder där hyresbolaget mera fullständigt behärskar skomaskinsmarknaden torde uthyrningssystemet också ha lett till en faktisk utjämning av maskinkostnaderna företagen emellan. Detta sammanhänger med att skofabrikerna betala samma fasta avgifter, oberoende av produktionens storlek. Det är endast den fasta delen av kostnaderna, dvs årshyrorna och inköpskostnaderna för C-maskiner, som kan påverkas i en för stordrift fördelaktig riktning. Genom att maskinsystem kunna anskaffas för olika kapacitetsbehov torde de fördelar de stora företagen kunna uppnå genom ett rationellt utnyttjande av maskinparken vara förhållandevis begränsade. Då nära nog alla mindre svenska skofabriker köpa sina skomaskiner, saknar maskinuthyrningssystemet här i landet i stort sett betydelse som kostnadsutjämnande faktor mellan små och stora företag. Härtill bidrager också den omständigheten, att i internationell mening stora företag nästan helt saknas inom den svenska skoindustrin.

Konkurrerande

skomaskinstillverkning

Om ett borttagande av bindningsklausulen kunde påräknas exempelvis såsom skett i USA och Kanada, torde den omedelbara följden bli att reguljärkontrakten mera allmänt ersättas med alternativkontrakt, vilka f. n. överhuvud icke tillämpas. Även om de för alternativkontrakten gällande högre sammanlagda hyresavgifterna icke under nu rådande förhållanden med priskontroll omedelbart skulle komma i tillämpning, torde man på längre sikt böra räkna med i varje fall en höjning av de nu tillämpade avgifterna. Det vore därför enligt utredningens mening angeläget, om betingelser för en prisreglerande konkurrens kunde skapas, även ur synpunkten av den svenska skoindustrins beroende av hyresbolaget. Sedan importen av skomaskiner från tyska maskinindustrin numera bortfallit, har konkurrensen på skomaskinsmarknaden minskat väsentligt. En viss motverkande tendens synes emellertid vara att förvänta dels från maskinindustrin i andra länder såsom Tjeckoslovakien, Danmark och även Frankrike, dels i någon utsträckning från inhemsk maskintillverkning. Av den utländska skomaskinsindustrin märkes bl. a. Bataverken i Tjeckoslovakien. Redan före kriget försåg denna i viss utsträckning Batakoncernens fabriker med skomaskiner. Tillverkningen omfattade såväl enkla som mera komplicerade maskiner. Enligt vad utredningen erfarit har produktionen ånyo upptagits och export till bl. a. Sverige torde snart vara att påräkna. Det senare gäller även den danska maskinindustrin, som lär ha övertagit en del tyska skomaskinspatent och på grundval av dessa ökat tillverkningen av mera komplicerade maskintyper. I Frankrike synes en skomaskinsindustri vara under uppbyggnad och vissa provleveranser ha på senare tid ägt rum. Slutligen lär tillverkning i någon utsträckning ha återupptagits i den brittisk-amerikanska ockupationszonen i Tyskland. Svårigheterna att utifrån erhålla skomaskiner medförde emellertid redan på ett tidigt stadium under kriget uppkomsten av en svensk produktion av skomaskiner. Tillverkningen omhänderhas i första hand av maskinagenturfirmorna AB. H. Brunner och AB. Rud. Nyström & Co, vilka före kriget ombesörjt huvuddelen av importen av köpmaskiner. Dessutom finns en inhemsk fabrik, AB. Alona, Örebro, för tillverkning av s. k. agomaskiner. Tillverkningen hos de båda förstnämnda firmorna omfattar än så länge endast enklare maskintyper. Så småningom har en övergång också till mindre enkla maskiner försiggått. Däremot har ännu icke de mera komplicerade maskinerna såsom pinningsmaskiner, översträckningsmaskiner etc. blivit föremål för tillverkning. Till en början efterbildades tyska och amerikanska maskintyper, vilka firmorna ansågo möjliga att på kort tid föra ut i marknaden. Senare har man även 122

gjort omkonstruktioner av vissa detaljer och i samband därmed genomfört en del tekniska förbättringar av kända maskintyper. Förutom leverans till svenska kunder ha firmorna också sökt sig ut på den utländska marknaden. Sålunda har export förekommit till bl. a. Holland, Schweiz, Frankrike samt Sydamerika. Genom denna export har tillverkningsseriernas längd kunnat hållas vid en konkurrenskraftig nivå. Vederbörande maskinagenturfirmor bedöma också marknadsutsikterna såsom gynnsamma. En avsevärd begränsning av den närmast till hands liggande svenska marknaden är dock för handen genom att firmorna sakna möjlighet att få avsättning för sina produkter inom de svenska skofabriker, som äro bundna av hyressystemet. Denna olägenhet är särskilt kännbar beträffande mera komplicerade maskiner och hämmar upptagandet av egen tillverkning av dylika maskiner. Beträffande marknadsförhållandena kan erinras om att den tyska skomaskinindustrins bortfall skapat avsevärda luckor i skofabrikernas maskinutrustningar. Ny- och återanskaffning av köpmaskiner har eftersatts under kriget, samtidigt som det varit svårt att erhålla nödvändiga reservdelar. Förhållandena voro ensartade även i Europa i övrigt. Trots en betydande inhemsk tillverkning konstaterade sålunda den engelska skoutredningen år 1946 ett omedelbart behov av mer än 5 000 skomaskiner för England. I andra europeiska länder, framför allt där man tidigare huvudsakligen använt köpmaskiner, torde bristen varit ännu mera framträdande, särskilt som maskinutrustning i vissa fall i stor utsträckning förstörts genom krigshandlingar. Också den efterfrågan på svenska skomaskiner, som gjort sig märkbar från utomeuropeiska länder, tyder på att ett latent maskinbehov av betydande omfattning föreligger.

Kritik och åtgärder mot hyressystemet Bestämmelserna för förhyrning av skomaskiner i Sverige har som nämnts tidigare varit föremål för behandling i riksdagen. Sålunda föreslogo herrar Åqvist och Bengtsson i en 1932 väckt motion, att särskilda bestämmelser för försäljning m. m. av patentskyddat föremål eller förfaringssätt måtte införas. I motionen nämnde motionärerna bl. a., att royalty och hyra under ett år för flera av hyresbolagets maskiner kunde överstiga inköpspriserna för en likadan maskin av annat fabrikat. Vidare framhölls, att bolaget på ett iögonenfallande sätt missbrukat sin maktställning och utnyttjat luckorna i den svenska patentlagstiftningen till att befästa en osund monopolställning. Synnerligen starka skäl syntes därför enligt motionärernas mening föreligga att på lagstiftningens väg lägga hinder i vägen för ett fortsatt utövande av bolagets verksamhet i de former detta ägde rum. Första lagutskottet (utlåtande nr 43) uttalade, att den av motionärerna lämnade redogörelsen och de företedda kontrakten tydde på,

att dessa affärstransaktioner, om de också icke enligt gällande lagstiftning kunde anses olagliga, i alla fall inneburo ett otillbörligt utnyttjande av patenträttigheterna och av avtalsfriheten. Liknande förhållanden kunde givetvis även tänkas föreligga eller komma upp inom andra industrigrenar. De i motionen påpekade förhållandena syntes därför ge anledning överväga, huruvida det skulle vara möjligt och lämpligt att införa särskilda lagbestämmelser i syfte att förhindra missbruk av patenträtt. Motionen föranledde också en skrivelse från riksdagen med hemställan att Kungl. Maj :t måtte ta under övervägande, huruvida åtgärder kunde vidtagas i syfte att förhindra patenthavare att vid upplåtelse av patenterat förslag eller förfaringssätt utnyttja sin genom patent gynnade ställning så att köpare eller legotagare komme att åläggas oskäligt betungande villkor. Skrivelsen till Kungl. Maj :t föranledde att ärendet hänsköts till 1938 års patentutredning, som emellertid aldrig behandlade frågan innan den upphörde med sin verksamhet. I USA har som nämnt tidigare United varit åtalad för överträdelse av antitrustlagarna icke mindre än fyra gånger, första gången 1911 och senast 1947. Särskilt uppmärksammad blev ett 1923 avdömt mål, genom vilket United tvingades låta bindningsklausulen utgå ur sina kontrakt. De förändrade formella förutsättningarna för hyresbolagets verksamhet synas dock ha haft ringa inflytande på dess ställning inom den amerikanska skoindustrin. Av ett i december 1947 av åklagarmyndigheten anställt åtal framgår nämligen, att United genom olika åtgärder ytterligare befäst sin position och numera är det enda bolag i USA, som kan fullständigt utrusta en skofabrik med alla nödvändiga maskiner, med undantag för nåtlingsmaskiner. I Storbritannien genomfördes 1907 en särskild lagstiftning riktad mot hyresbolagets kontrakt. Lagen ifråga, Patent and Designs Act, 1907, Part I, Section 24, fick emellertid på grund av motåtgärder från hyresbolagets sida icke avsedd verkan. Frågan om maskinuthyrningssystemet har senast upptagits till behandling av den engelska undersökningskommissionen, som tillsatts för utredning av skoindustrins förhållanden och som sommaren 1946 avgav sitt betänkande. I betänkandet framhåller kommissionen, att det engelska dotterbolaget, British United Shoe Machinery Company, levererar mellan 80—90 % av de maskiner, som användas inom den engelska skoindustrin, exkl. nåtlingsmaskiner. Bolaget anses därför i själva verket utöva ett kraftigt monopol. Detta monopol har förstärkts av bindningssystemet, som tvingat var och en som använder en huvudmaskin att också använda sig av bolagets hjälpmaskiner. Visserligen har hyrestagaren haft rätt att välja ett alternativt kontrakt för förhyrning av enstaka maskiner, men de fabriker som ville utnyttja alternativ kontrakten nödgades erlägga avgifter, som med 50 % överstego de, som skulle betalas

av fabrikanter, som använde maskiner, förhyrda å bundna kontrakt. Naturligt nog kommo härigenom nästan alla fabrikanter att, trots de fördelar ett fritt system kunde innebära för dem, begagna sig av bundna hyreskontrakt. Den engelska undersökningen utmynnade i vissa konkreta förslag, av vilka de viktigare voro: 1. Systemet med »bundna» hyreskontrakt bör avskaffas för framtiden utan förhöjning av hyrorna på de nuvarande maskinerna. 2. Systemet med sammanlänkade maskin- och materialkostnader bör undersökas av »The Shoe Manufacturing Services Board». 1 3. Hyreskostnaderna för skomaskiner böra fastställas på basis av produktionskostnaderna för de individuella maskinerna plus kostnaderna för nödvändig forskningsorganisation och effektiv service. Utredningen rekommenderade också maskinbolaget en mera positiv inställning till nya idéer från arbetare, förmän, verkmästare och fabrikanter inom skoindustrin. Skälig ersättning borde därvid ges för idéer, som komme till användning. Ett försök att lagstiftningsvägen upphäva verkningarna av hyreskontrakten gjordes i början av 1930-talet också i Frankrike. Sålunda förelades deputeradekammaren 1932 ett lagsförlag, som dock icke ledde till någon lagstiftning. Under innevarande år har frågan ånyo upptagits till behandling i det franska parlamentet. Inget avgörande föreligger emellertid, när detta skrives. Den rättsuppfattning, som i Schweiz företräddes av domstolarna, antydes av två rättsfall i mål mellan schweiziska skofabriker och hyresbolaget. En kantondomstol förklarade sålunda år 1932 en inhemsk skofabrik berättigad att häva avtalet med bl. a. den motiveringen, att det i otillåten grad inskränkte hyrestagarens ekonomiska rörelsefrihet, oberoende av om avtalet ingåtts frivilligt eller icke. Domstolen ansåg därjämte att ett kringgående av patentlagen förelåg, eftersom hyrestagaren var tvingad att även efter det patenttiden utlöpt hyra maskiner från bolaget. I ytterligare ett mål har giltigheten av bindningsklausulen ifrågasatts. Detta mål återförvisades av den schweiziska förbundsdomstolen till underdomstolen för förnyad handläggning, sedan underdomstolen tidigare godkänt hyresbolagets käromål och förklarat bindningsklausulen giltig. Av förbundsdomstolens motivering kunde utläsas, att domstolen betraktade klausulen som rättsligt ohållbar med hänsyn till dess utsträckning i tiden och dess allmänna omfattning. 1 Benämningen på ett s. k. branschråd, som föreslagits av den engelska utredningens majoritet men ännu icke realiserats.

Hyresbolagets kontraktsbestämmelser och svensk rättspraxis Förhållandet mellan hyresbolagets kontraktsbestämmelser och svensk rättspraxis och rättsuppfattning har på utredningens uppdrag gjorts till föremål för speciell analys av hovrättsassessor Åke Martenius. Resultaten redovisas nedan. Beträffande verkningarna av den i hyresavtalet intagna s. k. bindningsklausulen uttalar den sakkunnige, att denna verkar i två riktningar. Å ena sidan verkar klausulen inåt i förhållandet mellan parterna på så sätt, att legotagaren blir avtalsmässigt bunden att vad gäller det centrala maskinsystemet uteslutande använda sig av bolagets maskiner, och utredningsmannen behandlar i detta sammanhang frågan huruvida ett avtal om sådan bundenhet är giltigt mellan parterna enligt svensk rätt och i vad mån dylik bundenhet i hyresavtal om lös sak kan anses förenlig med den allmänna rättsuppfattningen i Sverige. Å andra sidan framhåller den sakkunnige, att det är uppenbart, att bindningsklausulen också har en utåtriktad verkan, dvs i förhållande till tredje man. Genom den skyldighet att uteslutande begagna vissa av bolagets maskiner i sin verksamhet, som legotagaren ålägges genom bindningsklausulen, förhindras nämligen andra tillverkare av skomaskiner att under hyrestiden konkurrera om leveranser av nya skomaskiner till legotagaren. Bindningsklausulen är sålunda av konkurrensbegränsande beskaffenhet och kan karakteriseras som en s. k. exklusivklausul. Den sakkunnige har haft att besvara frågan i vad mån konkurrensbegränsande avtal av detta slag äro tillåtna enligt svensk rätt eller eljest förenliga med allmänna rättsgrundsatser i Sverige. Vad beträffar klausulens inåtriktade verkan, dvs på förhållandet mellan de kontraktsslutande parterna, erinrar han om, att den alldeles övervägande delen av de svenska lagbestämmelser, som finnas rörande förmögenhetsrättsliga förhållanden, liksom i övriga länder, som ha en rättsordning liknande vår, äro av dispositiv natur, ehuru man under 1900-talet starkare reagerat mot vissa av avtalsfrihetens avigsidor. I många fall har man sålunda till stöd för svagt ställda grupper och överhuvud för att främja vissa social- och näringspolitiska syften under de senare decennierna genomfört lagbestämmelser på avtalsrättens område av tvingande karaktär. Sådana tvingande bestämmelser, där avtalsfriheten på visst sätt inskränkts, gäller exempelvis vid avbetalningsköp samt vid arrende- och hyresförhållanden. Mera allmänt hållna stadganden av dylik art förekomma i lagen den 11 juni 1915 om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område samt bl. a. i 8 § lagen den 27 mars 1936 om skuldebrev och 3 kap. 43 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Härjämte framhålles att domstolarna enligt allmänna rättsgrundsatser anses böra lämna utan avseende utfästelser, som strida mot god sed, samt anses ha befogenhet och plikt att åsidosätta uppenbart otillbörliga avtalsvillkor.

Den sakkunnige framhåller att någon direkt på den ifrågavarande bindningsklausulen tillämplig bestämmelse icke finnes. Frågan om bindningsklausulens rättsliga giltighet måste därför bedömas utifrån ovan berörda allmänna rättsgrundsatser och under hänsynstagande till den analoga tillämpning, som kan ifrågakomma av de mera allmänna stadgandena — främst då 8 § skuldebrevslagen och 3 kap. 45 § nyttjanderättslagen. En sådan bedömning gör det emellertid troligt, ä t t e n fastställelsetalan med yrkande på att bindningsklausulen måtte förklaras ogiltig eller ett annat liknande yrkande icke torde ha utsikt att vinna framgång enligt svensk rätt. Såtillvida finge klausulen nog anses ha rättslig giltighet. Annorlunda kan det dock gestalta sig, om man uppställer frågan om klausulens giltighet i ett bestämt fall. Utgången av prövningen blir då beroende av om förhållandena i detta fall äro sådana, att tillämpningen av bindningsklausulen och hyresbolagets rätt att vid överträdelse från legotagarens sida av nämnda klausul uppsäga samtliga hyresavtal till upphörande samtidigt kan i det särskilda fallet anses uppenbart otillbörligt eller stridande mot god sed. Här få omständigheterna fälla utslaget. Det framhålles emellertid i anslutning härtill, att den omständigheten, att legotagaren genom bindningsklausulen avhänder sig sin handlingsfrihet i visst hänseende icke i och för sig är av beskaffenhet att medföra att klausulen kan anses otillbörlig eller stridande mot god sed. Icke heller den s. k. kopplingsklausulen, enligt vilken samtliga hyreskontrakt äro att betrakta såsom delar av ett och samma kontraktsförhållande, är enligt gällande lag i och för sig att anse såsom otillbörlig eller stridande mot god sed. Angående frågan om bindningsklausulen kränker tredje mans rätt och om konkurrensbegränsande avtals giltighet uttalar den sakkunnige, att den enda svenska lagstiftning, som reglerar vissa former av konkurrens, utgöres av — förutom ett i 38 § avtalslagen för vissa fall stadgat konkurrensförbud — lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Angivna paragraf i avtalslagen finner den sakkunnige på anförda skäl icke tillämplig beträffande den här ifrågavarande bindningsklausulen. Lagstiftningen mot illojal konkurrens riktar sig dock icke mot konkurrensbegränsande avtal, utan straffbelägger endast särskilda mera framträdande former av illojal konkurrens såsom illojal reklam, obehörigt lämnande eller erbjudande av gåva etc. Den svenska lagen om illojal konkurrens innehåller i motsats till vad som fäller i bl. a. våra nordiska grannländer icke någon generalklausul, dvs ett allmänt förbud mot konkurrenshandlingar, som strida mot god affärssed. Motsvarighet till de på många håll utomlands genomförda lagstiftningsåtgärderna i avsikt att förhindra ur samhällssynpunkt skadliga verkningar av kartellavtal eller andra konkurrensbegränsande överenskommelser inom näringslivet saknas likaså. Förslag till viss sådan lagstiftning har dock icke saknats. Senast ha de s. k. nyetableringssakkunniga i betänkande 1951 framlagt förslag om inrättandet av en näringsfrihetsnämnd, som skall utrustas med

befogenhet att ingripa mot konkurrensbegränsande avtal, alltså även exklusivavtal av denna typ. Det föreslås, att nämnden skall kunna förhandla med parterna om frivilligt upphävande av de avtalsbestämmelser, som äro konkurrensbegränsande, under förutsättning att de kunna betecknas som samhällsskadliga, och för den händelse parterna inte kunna förmås att annullera en skadlig konkurrensbegränsande bestämmelse, skall nämnden direkt kunna förelägga dem detta.

F ö r h a n d l i n g a r för a t t få b i n d n i n g s k l a u s u l e n

avlägsnad

Under hänvisning till att bindningsklausulen icke tillämpas av moderbolaget vid uthyrning av skomaskiner till amerikanska hyrestagare har skoutredningen i särskild skrivelse till hyresbolaget efterhört huruvida det vore villigt att överarbeta de för svenska hyrestagare gällande kontraktsvillkoren, så att dessa komme i överensstämmelse med den amerikanska kontraktstypen. Som svar på utredningens förfrågan har det svenska dotterbolaget efter att ha inhämtat instruktioner från moderbolaget meddelat, att företaget anser nuvarande kontrakt skäliga och till de svenska skofabrikanternas fördel, men är villigt att överarbeta hyresvillkoren så att s. k. bindningsklausuler utgå ur de svenska kontrakten. Detta är emellertid endast möjligt, menar företaget, om en svensk lagstiftning förklarar nuvarande kontraktsform olaglig, så att alla bolagets löpande kontrakt med svenska skofabrikanter bli olagliga på en och samma gång och dessa hyrestagare icke ha några rättsliga möjligheter att stämma företaget för kontraktsbrott. Under sådana förutsättningar är som sagt hyresbolaget redo att träffa överenskommelse med varje särskild hyrestagare om de nuvarande kontraktens ersättande med den amerikanska kontraktsformen, vilken emellertid torde medföra en viss förhöjning av hittills tillämpade hyresavgifter.

K o m m e n t a r e r och h e m s t ä l l a n United Shoe Machinery Corporation är som framhållits ovan icke på samma sätt dominerande inom den svenska skoindustrin som i ett flertal andra länder. Att bolagets andel av den svenska marknaden icke blivit större sammanhänger — som skoutredningen visat — med att hyressystemet icke lämpar sig för mindre skofabriker. De mindre skofabrikernas relativa dominans inom svensk skoindustri har alltså a priori begränsat marknaden för hyresmaskiner. Även om hyresbolaget sålunda på grund av särskilda marknadsförhållanden icke 128

innehar en absolut monopolställning, bör det beaktas, att hyressystemet på grund av den i systemet centrala bindningsklausulen leder till en faktisk monopolställning inom den sektor av skofabrikationen, som använder hyresmaskiner. För andra skomaskintillverkare innebär bindningsklausulen ett direkt hinder för försäljning av maskiner inom det av hyresbolaget behärskade området. Skoutredningen finner denna konkurrensbegränsning och bundenhet beklaglig, emedan man inte kan bortse från risken, att bundenheten medför en viss ovighet vid behov av omställningar i produktionen och en viss tröghet i den maskintekniska utvecklingen och de nya tekniska rönens tillämpning inom skoindustrin. Enligt skoutredningens mening bör den svenska skoindustrin ges alla möjligheter att bringa den industriella utvecklingen i nivå med den konkurrerande utländska industrin. Ett eftersättande av exempelvis den maskinella utrustningens kvalitet och produktionstekniska standard jämte hinder för skoindustrin att utnyttja alla de möjligheter skomaskinmarknaden har att erbjuda kan komma att ge svensk skoindustri ett ogynnsamt utgångsläge i konkurrensen. Marknadsbetingelserna för en inhemsk skomaskintillverkning äro som framgått ovan relativt gynnsamma. Som nämnts ha de svenska skomaskintillverkarna, trots att tillverkningen befinner sig på ett ur industriell synpunkt förberedande stadium, redan lyckats få avsättning på utlandsmarknaden. Man torde emellertid böra räkna med att på längre sikt en konkurrens kan inträda, som ställer högre fordringar på en industriell tillverkning. Det torde därvid bli nödvändigt att övergå från den nu i mindre skala bedrivna tillverkningen till en produktion i större skala, och tillverkningens karaktär kommer då att ställa förhållandevis höga krav. Produkternas antal är relativt stort. Så erfordrar exempelvis en fullständig maskinutrustning enligt randsy metoden närmare 150 olika maskintyper, varav 50 maskiner av United hyrs ut på reguljära kontrakt med bindningsklausul. Det är ur vissa synpunkter önskvärt, att en producent är i stånd att erbjuda sina kunder en komplett maskinutrustning. Vidare äro ett flertal maskiner, särskilt de betydelsefulla nyckclmaskinerna såsom olika pinningsmaskiner, översträckningsmaskiner, avsy- och bindsymaskiner etc. av synnerligen komplicerad konstruktion. För tillverkning av dessa maskintyper krävas goda industriella resurser. Att upptaga tillverkning av nu berörda maskintyper underlättas emellertid av, att de flesta och i varje fall de betydelsefulla patenten i huvudsak upphört att gälla. Maskinernas konstruktion och arbetssätt äro därjämte av sådan natur, att stort utrymme finnes för nykonstruktioner och uppfinningar i samband med tillverkningen. Av de upplysningar utredningen erhållit framgår, att en tillverkning i större skala endast kan bedrivas i förening med en omfattande och krävande nykonstruktionsverksamhet. Denna får icke begränsa sig till de egentliga maskinkonstruktionerna utan på grund av maskinernas komplicerade karaktär måste

den omfatta även verktygsutrustning för tillverkningen. Detta kräver kvalificerade konstruktions- och verktygsritkontor och vidare att tillverkningen kan uppläggas i så stora serier, att kostnaderna fördelas på ett tillräckligt stort antal produktenheter. En obestridlig tillgång för en sådan nykonstruktionsverksamhet är Skoindustrins forskningsinstitut. Såsom redovisats tidigare i detta kapitel har forskningsinstitutet gett sig i kast med olika maskintekniska problem, vilkas praktiska lösning skulle innebära en fortsatt och ekonomiskt fördelaktig mekanisering av branschen. De första resultaten av institutets konstruktionsverksamhet ha fått ett mycket gott mottagande. Det är skoutredningens förhoppning att institutet skall få resurser att fortsätta och utbygga detta arbete på att bringa skoindustrins maskinpark i nivå med den högt utvecklade maskintekniken inom t. ex. verkstadsindustrin. För att ge genomslagskraft på inhemsk och utländsk marknad åt en svensk tillverkning av skomaskiner behövs nämligen en livlig och oförtruten experimentell verksamhet i syfte att skapa verkligt konkurrensbara maskintyper. Det är också uppenbart, att utvecklingen mot en tillverkning i större skala av skomaskiner av alla slag kommer att medföra ytterligare investeringsbehov. Detta gäller givetvis i första hand investeringar i anläggningar, maskin- och verktygsutrustning. Allteftersom tillverkningen övergår till att omfatta även de mera komplicerade maskintyperna ökas emellertid också behovet av medel för konstruktionsverksamheten. En uppskattningsvis gjord bedömning av en av firmorna ovan rörande kostnaderna för exempelvis en bakompinnmaskin visar att enbart kostnaderna för konstruktionsarbete, verktyg och tillverkning av en prototyp belöpa sig på 300 000—400 000 kr. Då det är fråga om ett flertal skomaskiner av likartad natur, torde sålunda en inhemsk produktion som omfattar kompletta maskinutrustningar icke bli möjlig utan avsevärd kapitalinsats. De jämförelsevis höga konstruktionskostnader och kostnader i övrigt, som äro förbundna med en vidare utveckling av den inhemska skomaskinsindustrin, ger vidare vid handen att verksamheten för sitt bestånd kräver en ganska stor marknad. Såsom sagt tidigare utgör därför en begränsning av världsmarknaden på sätt som sker genom bindningsklausulen ett avsevärt hinder vid upptagandet av en svensk skomaskinstillverkning. Sammanfattningsvis får utredningen framhålla som sin mening, att förekomsten av fri konkurrens på den svenska skomaskinsmarknaden synes vara ur olika synpunkter önskvärd och nödvändig, om ett upphävande av bindningsklausulen skall få avsedd verkan. En utökad produktion av inhemska skomaskiner anser utredningen värd all uppmuntran och torde även ur skoindustrins synpunkt vara av stor betydelse genom det nära samarbete mellan maskintillverkare och skotillverkare som det kan möjliggöra. Det är sålunda ingalunda uteslutet att ett sådant samarbete kan leda till en bättre anpassning av skomaskinerna till den svenska skoproduktionens inriktning och vice versa. Med

hänsyn till att det här är fråga om en tillverkning, som synes ligga väl till för svensk maskinindustri och i stor utsträckning kan komma att verka på exportmarknaderna, torde intresse även från denna industris sida vara att påräkna. Med de erfarenheter man inom andra områden vunnit av svensk maskinindustris kompetens och konkurrenskraft torde knappast någon tvekan finnas om industrins förmåga att hävda sig även inom detta område. Skoutredningen finner det alltså angeläget, att ett nära samarbete upptages mellan skoindustrin och de inhemska skomaskinföretagen för att successivt vidga marknaden för de senare och skapa en bättre anpassning av skomaskinerna till produktionsutvecklingen i svensk skoindustri. Investeringsbehovet i anläggningar och utrustning är emellertid stort. Nuvarande stränga investeringskontroll försvårar allvarligt en utbyggnad av den svenska skomaskinsindustri, som ännu befinner sig i sin linda. Utredningen kan endast med hänvisning till det ovan sagda om de goda exportutsikterna för skomaskiner lägga sitt förord hos vederbörande statliga myndigheter för en välvillig behandling av framställningar om byggnadstillstånd, maskinköp e t c , som kunna komma att göras från företag som upptagit tilltillverkning av skomaskiner. Utredningen önskar således framhålla betydelsen av att svensk skomaskintillverkning ges de bästa möjliga utvecklingsbetingelser inom ramen för gällande regleringar på investeringsområdet. Beträffande svårigheterna att frigöra skofabrikanterna från den s. k. bindningsklausulen i Uniteds hyreskontrakt har utredningen övertygats om efter överläggningar dels med företrädare för Uniteds svenska dotterföretag, dels med utredningens specielle sakkunnige hovrättsassessor Martenius, att klausulen ifråga inte inom rimlig tid kan bortarbetas ur kontrakten genom förhandlingar mellan hyresbolaget och de enskilda skofabrikerna och ej heller förklaras ogiltig enligt någon nu gällande svensk lagstiftning eller rättspraxis. En ändring i bestämmelserna i gällande lagstiftning om avtalsmässiga förhållanden, i syfte att begränsa avtalsfriheten så att bindningsklausulen drabbas härav, ävensom en eventuell speciallagstiftning med direkt förbud mot bindningsklausuler i allmänhet eller i skomaskinkontrakt i synnerhet vore det emellertid, enligt utredningens uppfattning, olämpligt att tillgripa. En framkomlig väg erbjuder måhända nyetableringssakkunnigas förslag (SOU 1951: 27—28) om en näringsfrihetsnämnd, som gives befogenhet att pröva alla konkurrensbegränsande avtal ur synpunkten, om de äro samhällsskadliga eller inte. Om ifrågavarande nämnd kommer till stånd i enlighet med de sakkunnigas förslag, bör nämnden enligt utredningens mening beredas tillfälle att pröva även frågan om den i skoindustrin tillämpade bindningsklausulen till sin natur är samhällsnyttig eller samhällsskadlig. Skulle nämnden därvid komma till samma uppfattning som skoutredningen, att bindningsklausulen innebär en olycklig konkurrensbegränsning, anvisar nyetableringssakkunnigas förslag även vissa 131

De av skoforskningsinstitutet uppfunna stansknivarna.

möjligheter till en lösning: näringsfrihetsnämnden kan sålunda uppmana och i yttersta fall förelägga parterna att annullera klausulen. Skoutredningen vill följaktligen förorda, att frågan om bindningsklausulens karaktär och eventuella avlägsnande måtte föreläggas expertisen i den blivande näringsfrihetsnämnden, därest denna kommer att inrättas. Ehuru detta säkerligen är en mera framkomlig väg än att angripa klausulen i hyresbolagets hemland, vill utredningen avslutningsvis något beröra den amerikanska trustlagstiftningens tillämplighet å överenskommelser, som ingås av amerikanska dotterbolag på utländska marknader, och de överväganden som amerikansk praxis härvidlag kan ge anledning till. International Cartel section inom trustövervakningen i USA har rent allmänt framhållit, att den federala antitrustlagstiftningen riktar sig mot alla »restrictive business practises», som bedrivas av företag under amerikansk jurisdiktion. Kriteriet på här förevarande slag av »restrictive business practises» är därvid, att andra amerikanska leverantörer genom bindningen uteslutas från en faktisk eller potentiell marknad. Den omständigheten, att någon i utlandet bindes till en viss amerikansk leverantör, innebär däremot icke i och för sig överträdelse av antitrustlagarna. Kontrakt försedda med bindningsklausul, som det svenska dotterbolaget ingått med svenska skofabriker, faller under svensk jurisdiktion och kan inte angripas enligt antitrustlagstiftningen. Kan det emellertid visas, att dotterföretagets affärsmetoder äro ett direkt uttryck för det amerikanska moderföretagets strävanden att genom »restrictive practises» utestänga andra amerikanska exportörer från en viss marknad, kan moderföretaget åtalas för överträdelse av antitrustlagstiftningen. Dotterföretaget, som inte faller under amerikansk jurisdiktion, kan visserligen inte direkt nås av den amerikanskalagstiftningen, men en ändring av dess kontrakt skulle enligt de upplysningar, som de amerikanska myndigheterna meddelat, eventuellt kunna framtvingas indirekt genom en dom 132

m o t moderföretaget. U n d e r s å d a n a omständigheter och då U n i t e d f. n. befinner sig u n d e r åtal i sitt h e m l a n d synes det lämpligt, a t t genom v å r d i p l o m a t i s k a r e p r e s e n t a t i o n den svenska inställningen till förevarande k o n t r a k t bringas till ved e r b ö r a n d e a m e r i k a n s k a myndigheters k ä n n e d o m med ö v e r l ä m n a n d e d ä r j ä m t e a v de delar a v föreliggande undersökning, som k u n n a t j ä n a till belysning a v moderföretagets genom sitt svenska dotterbolag u t ö v a d e v e r k s a m h e t i Sverige.

1250 31

Kapitel 6. Specialisering och ekonomi Blandad och ensartad tillverkning I kapitel 2 om skoindustrins struktur har visats hur föga enhetlig skobranschens produktionsinriktning är. Tillverkningen är mestadels differentierad på 2 å 3, inte sällan 4 tillverkningsmetoder, på ett tiotal skotyper och inom dessa ett stort antal artiklar och modeller. Denna blandade produktionsstruktur hos den svenska skoindustrin utvecklades mellan de båda världskrigen under inflytande av en rad inre och yttre faktorer. Till de inre orsakerna hörde sysselsättningssvårigheterna vid en ensartad tillverkning under tider då försäljningen var starkare säsongbunden än nu. För att få en jämnare sysselsättningsnivå måste man t. ex. kombinera två bottningsmetoder, som ha sin huvudsakliga avsättning förlagd till olika delar av året (tunga skor—hösten, lätta s k o r våren) eller kombinera olika skotyper (t. ex. pjäxor—sandaler), som efterfrågas i skohandeln under olika årstider. Av de yttre faktorer, som verkat i samma riktning mot ökad differentiering, bör främst nämnas efterfrågans tilltagande modekänslighet och den stramare konkurrensen fabrikanter emellan. Den stigande levnadsstandarden har bl. a. resulterat i en högre kläd- och skostandard. Sedan alla rimliga kvalitetskrav på skor i huvudsak tillgodosetts, ha konsumenternas estetiska fordringar och krav på omväxling i allt högre grad gjort sig gällande. Allmänheten har krävt skor, som inte blott äro funktionella för sitt ändamål utan även modebetonade. En välklädd dam — och standardhöjningen har möjliggjort för allt fler att vara välklädda — vill ha en sko, som är relativt exklusiv och som hon inte riskerar att se på alltför många andra fötter. För den svenska skoindustrin, som ju är en utpräglad hemmamarknadsindustri, har härigenom skapats betydande fabrikationstekniska svårigheter, eftersom tillverkningsseriernas längd, speciellt beträffande modeskor begränsats. Även om de svenska skofabrikanterna skulle i och för sig kunna begränsa sitt sortiment till fördel för tillverkningsseriernas längd ha de att taga hänsyn till den utländska konkurrensen. I den allmänna strävan mot ett vidgat internationellt varuutbyte med friare utrikeshandel tvingas den svenska skoindustrin att följa med och hålla samma rikhaltiga sortiment som sina utländska konkurrenter.

Även om det inte ägde rum någon import och även om skofabrikanterna lyckades leda in konsumtionen på mera enhetliga skotyper, får man inte glömma bort, att skor inte äro någon standardprodukt utan förete en rad nödvändiga variationer. Det finns skor för män, kvinnor och barn, för vardagsbruk, för vinter och sommar, för sport och fritid, för utebruk och innebruk med höga och låga klackar, för breda fötter och smala fötter, för friska fötter och sjuka fötter, kängor och lågskor, snörskor, pumps, slejfskor och sandaletter, pjäxor och sandaler, med öppen häl och sluten häl, med öppen tå och sluten tå. Detta utan att nämna de skiftande material, som alla dessa skor kunna framställas i, variationsmöjligheterna i fråga om färger samt sist men inte minst de svårgripbara men icke desto mindre helt utslagsgivande differenserna i fråga om kvalitets- och originalitetsnivå. Svårigheterna att förutse modeutvecklingen, att beräkna hur ett nytt mode kommer att slå an och hur länge det kan bestå äro ägnade att skapa en viss ryckighet i handelns skoorder och därmed i fabrikanternas planering. Under 20- och 30-talens hårda konkurrens inom skoindustrin och konsumtionens på grund av depressionen avvaktande hållning resulterade detta förhållande i en tävlan om kunderna med nya modeller, egna »specialiteter» och ökat antal resandebesök, vilket allt samverkade till att ge produktionen den relativt splittrade karaktär, som karakteriserade den i slutet av 1930-talet. Bland annat ha branschens åtgärder under 40-talet, speciellt införandet av de nya bestämmelserna för orderupptagning samt inrättandet av Skobranschrådet för modefrågor, redan bidragit till att minska denna tendens till splittrad produktion. Redan av det ovan sagda framgår hur följsamma tillverkarna ha måst vara till skiftningarna i detaljhandelns både efterfrågan och struktur. Det är alltjämt i hög grad valet av distributionsform som bestämmer ett företags produktionsinriktning. Fabrikanter, som leverera direkt till ett antal detaljister eller funnit det lämpligt att skaffa sig egna butiker, anse det i regel förenligt med god ekonomi att ha en blandad tillverkning för att kunna tillgodose denna detaljhandels behov av ett fylligt sortiment. Till företag av denna typ kan räknas flertalet stora skofabriker, främst mångfilialföretagen. Mindre fabriker å andra sidan med mindre ekonomiska resurser draga sig för det större risktagande och de större kostnader, som en väl differentierad produktion medför, och inrikta sig ofta på tillverkning av färre skotyper, som de avsätta genom förmedling av skogrossist. Sannolikt äro dock blandformerna lika många som dessa typfall. Det finns således stora företag som specialiserat sig på herr-, dam- eller barnskor och ett litet antal skotyper, ehuru de ha egen försäljningsorganisation, liksom det finns mindre företag som lagt upp en förhållandevis blandad produktion av modeskor i små serier och sälja den helt eller till större delen genom grossist. Produktionsinriktningen har i det enskilda fallet bestämts av intresset att uppnå en lämplig avvägning mellan produktionsekonomiska och distributionseko-

nomiska fördelar. Medan den blandade produktionen kan medföra besparingar i distributionsekonomiskt avseende, är förhållandet motsatt beträffande den specialiserade tillverkningen, där besparingsvinsterna uppstå i produktionsledet. En rikhaltig kollektion hos fabrikanten underlättar otvivelaktigt försäljningen, som därmed kan inriktas direkt på detaljhandeln och koncentreras på ett mindretal detaljister, som kunna fylla det mesta av sitt sortimentsbehov hos samme fabrikant. Med en mera ensartad tillverkning måste fabrikanten kontakta så många detaljister, som vardera lämna endast småorder, att systemet med grossist blir ekonomiskt att föredraga. Vad därmed vinnes i produktionskostnad kan motsvaras av ökad distributionskostnad och konsumentpriset kan således bli detsamma vid en blandad som vid en specialiserad produktion. Även f. ö. kunna fördelar och nackdelar anföras för båda tillverkningsformerna. Till förmån för en blandad produktion tala — förutom fördelarna på försäljningsplanet och den tidigare omnämnda sysselsättningsutjämningen genom produktionens anpassning efter olika säsonger — även den bättre ekonomi som s. k. samskärning av ovanläder innebär. För ett ekonomiskt tillvaratagande av lädermaterialet behöver man ofta tillverka både grövre och lättare, både stora och små skor, och en materialbesparing kan underlättas, om herr-, dam- och barnskor tillverkas tillsammans. Fördelarna på det produktionstekniska planet av en specialiserad tillverkning yttra sig i sin tur i besparingar i golvutrymme, färre maskiner, mindre transporter inom fabriken, mindre spilltid för omställningar i arbetet, mer standardiserade arbetstempon, högre uppdriven skicklighet hos den specialiserade arbetskraften, färre kostnadskrävande modeller och läster, kortare omloppstid i fabriken, enklare kalkylering och överhuvudtaget en överskådligare och enklare driftsplanering. Såsom antytts förut kunna emellertid dessa plus och minus inte summeras till ett bestämt förord av den ena metoden framom den andra. Gränsen mellan specialiserad och blandad produktion är dels mycket oklar, eftersom olikheterna endast hänföra sig till graden och arten av produktionsuppdelning, dels äro fördelarna och nackdelarna i stor utsträckning inkommensurabla. Hur de olika alternativen verka i praktiken beror nämligen ofta på de varierande betingelser, under vilka de enskilda skofabrikerna arbeta, och stundom även på helt andra faktorer såsom kvalitet och pris, vilka kunna bestämma produktionens inriktning. Specialisering kan ske efter en rad olika utgångspunkter: efter konsumentkategori (herrskor, damskor, barnskor), efter tillverkningsmetod (randsytt, genomsytt, ago etc.), efter artiklar och modeller, efter bruksskor och modeskor eller efter pris och kvalitet. Beteckningen »specialiserad» kan följaktligen åsättas varje fabrik, vars produktion anpassats till en av dessa specialiseringsgrunder, även om den kanske i övrigt har en mycket blandad sammansättning. Denna svårighet att avgränsa den specialiserade och den blandade produktionen från varandra gör det givetvis vanskligt att avgöra, huruvida skoindustrin f. n. går mot en ytterligare uppdelning av produktionen eller tendensen är den

motsatta — en större koncentration i tillverkningen. Nedan följer emellertid ett försök till sådan bedömning.

Specialiseringsgrunder Tillverkningens fördelning på konsumentkategorier och tillverkningsmetoder har redan skildrats i den allmänna beskrivning av skobranschens struktur som ingår i kapitel 2. Därav framgick att produktionen i allmänhet var blandad, att av de 145 företag som skoutredningen närmare undersökt i sin strukturutredning 1948 ca V5 var inriktad på tillverkning av herr-, dam- eller barnskor i någon kombination och endast 4 / 5 specialiserade efter konsumentkategori och att vidare antalet använda bottningsmetoder i de största företagen voro 3—4 och i samtliga företagsstorlekar 2 — 3. En viss begränsning av tillverkningsmetodernas antal kunde dock iakttagas mellan åren 1938 och 1947: genomsnittet sjönk sålunda under dessa år från 2,7 till 2,2 st metoder per företag. Samma tendens till ökad koncentration möter man även i produktionens fördelning på skotyper.

Skotyper Med skotyp menar man en sko, som skiljer sig från andra skor genom sin tillverkningsmetod, sitt användningsområde och den konsumentkategori den är gjord för, t. ex. randsydd herrpromenadsko eller klistrad damsandal. Antalet skotyper per företag och produktionen per skotyp har varit föremål för ett par ingående undersökningar. IUI:s undersökning, redovisad i R. Elinders »Studier i den svenska skoindustrins struktur», omfattade 85 företag och åren 1929, 1938, 1942 och — för vissa av de större företagen — 1945. Den visade i stort sett konstanta förhållanden under den undersökta perioden med i medeltal ungefär samma antal skotyper per företag 1929 som 1942. Medeltalet för de 85 företagen var således 7,9 skotyper år 1929, 8,6 år 1938 och 7,6 år 1942. Ehuru en viss ökning alltså ägde rum 1929—38, uppvägdes den dubbelt upp av den samtidiga totala produktionsökningen som var närmare 30 %. Trots ökningen av antalet skotyper per företag steg nämligen produktionen per skotyp med över 15 % under samma tid. Relativt sett skedde därmed en viss koncentration till färre skotyper. Mest tydlig var denna nedgång i antalet skotyper hos de största företagen, och under perioden 1938—42 ökade ytterligare antalet företag som inriktat sig på en begränsning av antalet skotyper i tillverkningen. Efter att ha refererat det material, varpå dessa slutsatser stödja sig, tillägger Elinder, att av allt att döma utvecklingen mot färre skotyper har fortsatt under de senare krigsåren och att man ehuru minskningen varit förhållandevis obetydlig

Tabell 26. Produktionens differentiering på vissa viktigare skoslag åren 1938 och 1947 Skotyper per företag Storleksgrupp

Mångfilialföretag

....

Andra företag: Över 250 arb 101-250 » 51-100 » 2 6 - 50 » 11-25 » Totalt

Minskning av antalet skotyper i %

Tillverkade par/ skotyp (1 000 par) 1938

11.0 8.9 5.6 4.3 3.8

17.5 30.5 23.9 20.2 29.6

24.5 10.0 8.1 4.8 3.7

30.9 15.2 10.8 7.4 5.9

13.3 12.8 7.4 5.4 5.4 7.6

tycker sig skönja en alltmer utbredd uppfattning att en koncentration avproduktionen till färre tillverkningsmetoder och skotyper ger bättre ekonomiskt utbyte. Detta intryck förstärkes också av skoutredningens egen utredning, som avsåg åren 1938 och 1947 och alltså sträcker sig längre fram i tiden. I denna senare strukturutredning, som egentligen omfattade 155 företag, ha bearbetningsbara fullständiga uppgifter i detta avseende kunnat erhållas från 100 företag. Diagrammen 2—5 över antalet nyupptagna och nedlagda skotyper 1938—47 inom dessa företag vittna tydligt om en fortgående koncentration av tillverkningen kring färre skotyper. Diagrammen ange de enskilda företagens produktionsinriktning med företagen grupperade på de olika storleksgrupperna I —IV. Förutom de tidigare använda indelningsgrunderna (bottningsmetod, herr-, dam- och barnskor) har differentiering även skett på pjäxor, tofflor, vändsydda barnpungar samt tygskor. För att visa utvecklingen under åren 1938 — 1947 har vidare med symboler utmärkts de skoslag, som försvunnit ur produktionsprogrammet, resp. upptagits. Som synes har en ganska betydande koncentration av tillverkningen till färre skotyper ägt rum sedan 1938. I den största storleksgruppen I (över 100 arb.; 17 företag) ha sålunda 30 nya skotyper tillkommit, medan 86 nedlagts, vilket innebär att företagen i denna grupp tillsammans uttunnat sitt tillverkningsprogram med 56 skotyper under perioden 1938—1947. Självfallet betyder detta inte att marknaden fått 56 skotyper färre att välja mellan, utan att dessa samma skotyper inte längre tillverkas på så många håll som tidigare. Tendensen är densamma i storleksgrupp I I (51 — 100 arb.; 23 företag), där antalet nedlagda skotyper 1938—47 var 55 mot 14 nya typer och alltså de skotyper, som tillverkades inom gruppen, var 41 färre 1947 än 1938. I företagsgrupp I I I (26—50 arb.; 25 företag) var motsvarande antal 27 nyupptagna skotyper, 61 nedlagda och 34 skotyper färre år 1947 än 1938 och i företagsgrupp IV (11—25 arb.; 35 företag) hade 30 skotyper

Sre otyper r t f t t T A O

i

SK O TYP

H B B

pjaScor

Xandsytt p r o m e n a d s kor D -

lättare

2, G e n o m s y t t

o

HD

ar 1947 inom

5 B H D B HOB

•

• • • DD B • a • a n

B

• B

a

skor

pjaxor

a n a

•

promenadskor

•

e a

D

ms •

l ä t t a r e skor

7 H B B HD B

f-ore traden { sterfexisfrupp

B B

B

B

•Q . H B

DDD

DD

a

B

B

a • o a a

B

11 H D B H D B HD B

B

a • a

io

9 B

HUB

13 I 14

H T> B H T> B H D B H B B

-DD a »DD B B {~J ««D B B

15 H

B

• • " • DD-

a

Sumrnau H

t)

B

-Da B a a

& 13

4 14

5 5

B

17 H D B H D B H D B

B

B

a B

a

B 0

z

2 1 6 1

3 a

D

DD

D D

5 4 1

pjåxor

Afo

promenadskor

•

DO

Lättare s k o r

Sandalsytt

promenadskor

5 VdndsyH.

b

PU^-p-at-

7 Tofflor

Övrira.

•

av

läder

av

textil

O

skvnn

D • na

• •

•

B

B

n H

• O •DD ana DDD a

fi] •

a

•

a

a

DD

• B

1 DO

a-s a-a

a

B

1 2_ 7 1 4

2 4

— 1

-

-

-

5~ 4

-

5" 4

2 D

a a a

B

4 9

1 D

a g a

B B

BBS

a

DDD

a

• B B • B B

B

DD»

c a n

B HH

B

a

DD D

an* an*

B

Övrip-a

av m j u k t

9 B

B

barn punpa r

S k o d o n med botten,

o •

DD

D D

DB

DD

l ä t t a r e skor-

•

B

•

pfäxor 4

a

9!

D

sa

4 4

skor med

o v a n d e l av s k i n n

övrifra

11 T r ä s k o r o. d y I .

typ-skor

a

a

a

-DD

•

•

B

o

B

•

varav e^entl. Låderskotyper 6 ( i - 6 ;

18 A n t a l t i l l v e r k a d e par per skcHryp ( i t u s e n t a l )

9 U

n

n

3 1

z

-

5 67 1 3 2 1 2 1 2 3 4 2 3 3

3 6

4 44 2 1 1

52 2 4 2 5

3 2 21

+3

~3

-7

+z

-11

-5

+1

—2

-3

-13

-5

-3

+5

-4

-4

-2

10 Okmne~(+) resp- n i i n s k n v n p c — > a v s k o t y p i z r s e d a n Sr 19SÖ

1 S3

•

/Intal skotyper

!

D

i

aritm.med

2,0

median

lö

1 B

genomgående

skotyper

\T\

ny upptag-en

s ft o typ sedan år 193 &

•

nedfafd"

"

1938-7947 "

"

J9J8

30 ny upptagna

s/totyper

1938-1947

86 nedfagda

»

193&-1947

56 s-fcotyperfdrre

1947 dr? 1938

t

SHotyper FÖR- E T A & A N T A L

/ ^ H B E T A R.E

S JC <3 T Y P

llandsytt

z Genomsytt

99 HBB

H D B

/ // a n pjaxor * IB m p r o menade ko» • Lättare skor

DD a m m

4 96

H D B

H D B

H D B

DD

DQ

B

•

• a

B B

•

B

pjaxor DD" promen3dsko» l ä t t a r e skor

D DD

-

3 A^Q

pjaxor 4 Sandalsyti p r o m e n a d s k o r la ttare skor

5 Våndsytt

6 VUsrrat

7 Tofflor

•

•

75 H D B

H D B

HDB

D-

j 10 70

69 H D B

HDB

HDB

1 2 j 1} 6 8 1 61 l HD B H D3

» -ÖDD

0SS

g g

H S B

a 0

% sterleks-grupp

•

j /9

1 54

51 HDB

H D B

H D B

H -D B

H D B -*

H D B

H D B

H D B

H D

St

H H

B B

B

jj

B)

__ H D B

a a •B

B

a

a

D

B

B

a a

a

B

s

a

B

B

B

1 H

D

B

DD

•

B

D D a B

D-

a

6 A

7 T

-

D

s®

S3

—

ea

2 GDS

B

D

a

DD

n

m

•

IB

•

H

D

DDD

B

B

19 B

B

Bi

S

( 3 0 0 DDD

--

a

Q [sj

•>

B

D D D • O D

1 6 3

-' .

2 10 >

-

1 5 3

4 7 2

-1

—

ni-JLJLJ rin

av låder av -textil

Ql

•

•

1-

B

•

a•

-

'5 1

1 B •

•

•

—

-

3 DG

D

a

@

Summa + D +

jS • a

•

D

H

•

• a - DDD

barnpunoar ovrt^a

9 75

•

D

•

B •

6 DDD • -DD8 D•

•

•

— pjaxor promenadskor låttare skor

ar 1947 {nom fe'rettpm

LiULJ

D

•

sas HES

B

B

2 1

—

10 Miodon med botten av m j u k t skvnn övrie/a skor med ovandel av skinn Ovrioa iyerkor

11 T r ä s k o r o. dyl.

8 ?

.Antal s k o t y p e r 1947 v a r a v e^entl. lade rskotyper Ökning- (t) resp. minsknxnrt-) av s k o t y p e r s e d a n 1938 / j n t a i nuverka de par per s k o t y p Ci tu s e n t a l )

• .

...

_+.

B

.. 14 " 4 56

-5

9 A

-7

-5

. .

*>

"5

2 3 1 23

54 4

14 1

.

l 3 1 ii

.

-2

-5

-5

-3

-2

-1

-2

sa

B

3 3 2

i 5

1 1

10 3 34

46 15

14 IS

8 15 5 55 2 3 1

+3

-7

i 32

.—

-2

+1

-2

+5 7

:: rr

-3

-1

-5

+5

an'l7n.-med 10,^ median 11,6

l

•

pmemptextfe

H

ny upptagen

D

necCfap-td.

s/iotyper

1938-1947

s/Lo typ secfun ar »

»

»

14 ny upptagna

s/t p ty per

1958 -1947

195S

55 rzea^fag-cfa

>*

2958 —1947

41 s/zotyper färre

1947 än 19J& 140

SPolyper

F Ö

R. t

A N T A L S K

T A

2>

45"

AS

35"

30 H D B H r> -B H D B

HDB

HDB

HDB

HDB

HDB

HDB

H D B

HDB

HDB

pfaxor

a a

H D B HDB

Genomsytt

D 0-

promenadskor

lättare

skor

H D B

H D B H D B H D B HDB

• • •

lättare skor

2 HI

5 P

pjaxor promenadskor

t sterfe£sgrupp

4 O

Kandsytt

företagen

3 E T

Y

fr? pr/?

1 A E^B T

l

O A R. E.

dr

•

•

•

m a

•

•

• s B

B

•

•

•

•

a

+

D

+

B

+

6 7

5"

a • •

1 D

i

1 D

«

sa

•

H

11 D B U V B H X> B H D B

a •

a

••«

D"

B

a

••

• • a

•

0 D

a

• •

• •a

•

00 B

DD-

•

H D B HOB

<> u m m a

a

a

•

a

pjaxor

Afo

•

promenadskor

H

l ä t t a r e skor

4 Sandalsytf-

a

ana

D

•pjåsor

a

a

promenadskor

l ä t t a r e skor

0 [äj Q

a

0 B

Vändsytt

6 Plig-^at

7 Tofflor

ÖVr{sra

a

•

Q

••D

•

•

0 0

i 2

'2

i

•4

-

-

-

-

-

-

-

i

-

a

a

a v t ex. t i l

DDD DDD DDD

a DDD Q

D

-

DDD

•

a

000 D DD

•

läder

0 D

DLX)

• av

-

II

a a

a

DD • B B

•

B

B

DDS

DD

• a a

barn pungar

a

a

B B

-

:

-

1 Skodon med botten av m j u k t övriFä

skinn

skor med

o v a n d e l av s k i n n . övr^a

tyo-skor

a

0 A n t a l s k o t y p e r 1947 varav erentl. läderskotyper 5 (1-6)

ii > i

i

i

l

6 Ö

2 2

2 2 4

3 54

1 5

2 3 3 2

01cninp-(+ resp. m i n s k n i n g ' (-) av s k o t y p e r s e d a n

19SÖ

A n t a l tillverkade par skotyp (\

tusental)

per

i

2 2

i

i

i

2 2

4 3 3

4 1 i

l

i

?4

i

2 2 2

i

1 2

a r i t m. m e d median

6,9 7,8

-5

-1

-3

-2

-3

-2

-3

-1

-1

+ 1

-i

+ 1

- i

-3

-12

ö

2.

6 IS

i i

•

rcnom<rdende skotyper

H

nyupptaren

•

nedCa.a<f

"

"

"

Z7 ny upptagna,

195&

61 nedtagna

^

^

B

+ 2

skotv/p sedasi ar

z

+5

19 38 —1947

~

n •

B B B

2.

D

a

w a B

0 T r ä s k o r o. d y l .

-

i

a

D

s£o typer

skotyper

193&-1947

»

191&-1941

fdrre

194"] an t9SS

o/Lo ty p er dr 194/7 tno/77. fdrc/ae-en T ÖK t T A 0 tI N T A L

AR

BETAKE

SK O T Y T

&

lO

12.

2f

2f

*5

2.2.

16,5

12 H D B

H D B

H DB H D B H D B H D B • •

pjaxor ,. Handsytt promenadskor lättare skor

pjaxor promenadskor lättare skor

A?o

•H

Vändsytt

6 PKjjat

7 Tofflor

H D B

H C t

H DB

HDB

• a •

•

• • • • • •

D-

•

•

*

D •

•

•

barn punear övrira

HD B

HDB

•

a •

•

• • •

•

•

•

•

H D B

HD B

HDB

H P B HDB

H D B

HD B H D B

HDB

B B• B

• •

H D B

H D B

D

n

•

D

m

• • a

H-

•na H - •

HH

• • •

• •

• ••

•

a nnn

•

•

fl

•

•

H D B

D

• • •

a •

•

•

nn

B

av l ä d e r av t e x t i l

11 HT> B H D B

10,5

H D B

HDB

H D B

Summa H

+

D

+

B

9 8

9 3 1

-

& 1

-

-

2 13

H

m

nnn nn an na

m

•

B

•

• •

O

H H

B

B

v

a

n

s •

• •

l

—

-

— 2.

2. ~~

B l

5 5 6 11

•

HH

1 4

naa H -HH nan

nnn

+

z

Z

-

D

n

H D B

HDB

• m.

O

nn

HDB

H D B

an an na nn nnn • • •

H HH

HDB

• »• •nn

• a •

• •

•

D

a

•

HOB

B

•

D

pjaxor Sandalsyrt promenadskor lättare skor

5 IV

pjaxor 2 Genomsytt promenadskor lättare skor

zstar/ffesgruf/o

— 3 1

—

1 Skodon •ned bottren av mj<i k t s k i n n 9

d v r v j . i skor m e d ovand el av skinn

10 O v r v e a -tyrekor

ii

Träskor o. d y l .

1 A n t a l skoryper 1917 varav eeentl. l ä d e r s k o t y p e r

•

•

• • • 1

?

s

1 1 4

4 1 y ? ?

2 3

3 2 2 4 2 1 2 12

+2

-5

-1

+1

•+1

-1

+1

-

a

1 1

(5]onno-(+) resp. imnskmng(-) p v skotyper sedan år 1938

0 A n t a l t i l l v e r k a d e par per s k o t y p ( i tusen-tal)

1 1

4 2 2

1 1 1 1 1

(1 — 6)

— Z

— 2

-46

41 AX

•

HH

-1

-1

-3

-2

o

i

1 52 5

i

2 1

1 1 1

+2

- i

-23

2 1

1 1

-

i

i

•

?

31 1

+1

-3

O

+3

-

&

a

gtnomg-dende skotyper

H D

1 1

-s

+1

a r i t m . m e d 6,6 meSxan %a

30 nyupptafna.

skefyper

1938-1947

nyupptx<ren skotyp sedan dr 1938

(/I nedldfda

••

793B- 7947

nedlagd

& s/Lo+yper fdrre

1947 dn!93S

"

1938-1941

1 1

1 1 31 1 1

i

i

"

"

1?3&

-*

nyupptagits och 64 nedlagts under perioden, varför alltså antalet skotyper var 34 färre 1947 än 1938. I genomsnitt tillverkade företagen år 1947 endast tre fjärdedelar av de skoslag, som före kriget ingick i produktionen. Utvecklingen i detta avseende kan utläsas av tabell 26. Avsevärda variationer förekomma som synes mellan de olika företagsgrupperna. Skillnaderna kunna emellertid bättre urskiljas genom att studera antalet artiklar. Artiklar Bilden av en differentierad produktion framstår tydligare, om produktionen redovisas även uppdelad på olika artiklar. Tendensen till större koncentration i tillverkningen framträder också klarare vid en jämförelse mellan artikelförekomsten 1938 och 1947. Begreppet artikel användes inom de enskilda företagen i något olika bemärkelse. I allmänhet menar man emellertid med artikel en sko som tillverkats över samma lästfason, i samma modell, färg och skinn och även i övrigt med samma utförande; dock inräknas under en artikel samtliga storleksnummer. Absolut överensstämmelse behöver inte föreligga, såtillvida som klackarna kunna avvika till utseendet — det senare av betydelse i fråga om damskor där ju klackar förekomma i ett stort antal utföranden 1 . Med modell åsyftas i sin tur den serie schabloner för utskärning av ovanlädret, som upplägges, när en ny artikel skall tillverkas. Varje sådan grundmodell kan sedan varieras genom uppläggandet av särskilda sticknings- eller ritmodeller. De talrika kombinationsmöjligheter, som alltså erbjuda sig, gör att artikelbegreppet kan uppfattas olika av olika företag och också har uppfattats olika i skoutredningens strukturutredning. Åtskilliga av företagen i utredningsmaterialet torde ha använt sig av det inom resp. företag praktiserade och gängse artikelbegreppet. Felkällorna torde dock vara så små, att de inte inverka vid en jämförelse mellan olika stora företag och inte heller vid angivande av utvecklingen under viss tidsperiod. Under förkrigstiden var artikeluppsplittringen långt driven inom de flesta företag. IUI:s utredning uppger det genomsnittliga antalet artiklar i undersökta 99 företag till lågt räknat 200 år 1938 och produktionen per artikel till 390 par. Då varje artikel tillverkas i omkring 10 olika storlekar uppgick alltså produktionen av varje exakt lika skopar till endast ca 40. Artikelsplittringen var givetvis större i modesko- än i stapelskofabriker. Ca 10 % av 1938 års totala produktion utgjordes emellertid av artiklar, som tillverkades i mer än 10 000 par. Enligt skoutredningens egen undersökning, som i detta fall omfattade 82 1 I en lästfabriks kollektion torde ingå ca 80 typer av klackar vilka varierats i fråga om höjd och utformning i övrigt.

Tabell 27. Tillverkning per artikel åren 1938 och 1947 Antal företag

Storleksgrupp

Andra

Antal tillverkade par per artikel 1938

1 358

3 13 22 19 20

344 240 400 524 410

657 646 639 996 816

företag:

101 — 250 » 51 — 100 » 26 — 50 » 11— 25 » Totalt

företag, var årstillverkningen per artikel år 1938 i genomsnitt 324 par, om mångfilialaffärerna undantagas. Filialaffärerna visade nämligen en tendens till enhetligare kollektioner och deras årsserier överstego ettusen par (1 032). Också inom den övriga skoindustrin förekommo företag med relativt hög produktion per artikel. Särskilt gällde detta företag med inriktning på en tillverkning av vanliga bruksskor utan starkare modeinslag. Sådana företag uppnådde i allmänhet årsserier på över 700 par per artikel. Lägst voro årsserierna bland modeskofabrikerna, som redovisade en tillverkning av endast etthundra par per artikel. Under senare år har emellertid sortimentet nedskurits väsentligt. Flera faktorer ha samverkat härtill. Skofabrikerna ha bl. a. på grund av gynnsammare avsättningsförhållanden haft större möjligheter till rationaliseringar och kunnat intaga en fastare hållning gentemot skohandeln, som vägrats ändringar i kollektionerna under pågående säsong. Även vissa allmänna restriktioner såsom begränsning av färgurvalet för ovanläder ha medverkat till en viss standardisering av kollektionerna. Såsom framgår av tabell 27 ovan över skoutredningens undersökning har tillverkningen per artikel stigit från 390 par år 1938 till 728 par år 1947. Mest markerad har denna tendens mot mera enhetliga kollektioner varit bland de största företagen (över 100 arb.), vilka ökat tillverkningen per artikel från 270 par till 582 par per år. Mångfilialföretagen, som före kriget hade en betydligt större tillverkning per artikel än skoindustrin i övrigt, bibehålla i detta avseende fortfarande sin position, men ha relativt sett icke ökat tillverkningen per artikel i samma omfattning som andra företag, vilket givetvis sammanhänger med att utrymmet för en ytterligare standardisering för deras del varit mera begränsat. Att tillverkningen per artikel som synes av tabellen är så hög inom företag med mindre än 50 arbetare äger bl. a. samband med att dessa fabrikers produktion i högre grad än de större företagens har inriktats på mera standardbetonade varor såsom barnskor, sandaler, pjäxor e t c , under det att många

Kvalitetssortering. (Sulstanstingsfabrik)

Egalisering, stämpling och tjocklekssortering. (Sulstansningsfabrik)

av de större företagen tillverka en större procent damskor och överhuvud mera arbetskrävande skotyper. Såsom tidigare sagts kan tillverkningen, även om den inte inskränker sig till en bottningsmetod och ett varuslag, vara ganska specialiserad, i det att den är koncentrerad på mera standardiserade artikelslag såsom pjäxor, sandaler, arbetsskor etc. Såsom extremt specialiserad kan man anse en fabrik vara, som uteslutande tillverkar sandalsydda vandrarskor i två modeller, av vilka den ena är en herr- och den andra en damsko. I detta och liknande fall äro avvikelserna mellan en herr- och en damsko så små, att gränsdragningen närmast avgörs av storleksnumren. Skillnaderna mellan olika artiklar äro också små, när det gäller goss- och fiickskor, som tillverkas i modeller, som direkt svara mot resp. herr- och damskor, likaså dampjäxor, som avvika från herrpjäxor i huvudsak endast i fråga om storleken. I dylika fall äro artiklarna vare sig det rör sig om herr-, dam- eller barnskor så likartade ur produktionssynpunkt, att de kunna betraktas som ensartade artiklar och därför kunna lämpligen samtidigt intagas i tillverkningsprogrammet. När det återigen blir fråga om vanliga promenadskor och lättare skor, blir skillnaden mellan herr-, dam- och barnskor större och en specialiserad tillverkning kan i många fall ställa sig mera förmånlig. Bruks- och modeskor Allteftersom skoproduktionen blivit mera modebetonad, har gränsen mellan rena bruksskor och modeskor utsuddats. Det är därför uteslutet att på statistisk väg mäta produktionens differentiering på nämnda skoslag. En viss gränsdragning har emellertid sin betydelse, eftersom tillverkningen av modeskor är av mera komplicerad karaktär än tillverkningen av vanliga bruksskor. En fabrikation av både modeskor och enklare skor medför svårigheter ur planeringssynpunkt. Särskilt gäller detta nåtlingsavdelningen och efterputsen, där arbetsprocessen beträffande bruksskor är mera förenklad. En genomförd åtskillnad mellan bruksskor och modeskor förekommer sålunda i utpräglade modeskofabriker, liksom i fabriker som uteslutande tillverka sandaler, tofflor, pjäxor, arbetsskor och andra bruksskor. Frisklass och kvalitet Utöver de i det föregående berörda formerna av specialisering förekommer också en specialisering efter prisklass och kvalitet. Vissa fabriker inrikta sålunda sin tillverkning av skor på en bestämd prisklass. Antingen sker detta med bibehållen specialisering efter bottningsmetod, efter konsumentslag etc. eller föreligger specialisering enbart i prisklassavseende, medan tillverkningen i övrigt är av blandad karaktär. E t t företag som tillverkar många skotyper i samma kvalitet kan f. ö. vara mer specialiserat än ett företag som tillverkar 147

ett litet antal skotyper i flera olika kvaliteter. Framförallt för den amerikanska skoindustrin synes det vara kännetecknande med en specialisering i samtliga här nämnda avseenden. Den vikt, som tillmätes skons prisklass, utmärkes på den amerikanska marknaden av att skorna uppdelas i de tre prisklasserna Low priced, Medium grade och High grade. I Sverige uppvisa vissa företag en kvalitetsspecialisering, ehuru produktionen i övrigt kan vara blandad. Hit hör bl. a. ett antal företag som specialiserat sig på typiska modeskor i högsta prisklass. Frånsett dessa företag har emellertid ett särskiljande av företagen med hänsyn tagen till den prisklass av skor de representera inte kunnat genomföras. Fabrikernas produktionsstatistik är i regel inte så upplagd, att den lämnar erforderliga uppgifter härför. Närmast sammanhänger denna svårighet med den blandade produktionen, som förutsätter tillgång till en mycket utförlig specificering, om prisklassen för varje skotyp skall kunna bestämmas. En lika genomförd specialisering som t. ex. den amerikanska skoindustrins förekommer dock uppenbarligen inte inom svensk skoindustri. Främst beror naturligtvis detta på de olika marknadsförhållandena och de svenska skofabrikernas begränsade avsättningsområde. I viss mån äger det sammanhang även med det sätt, varpå bottenmaterialet tillhandahålles skofabrikerna. I USA och Storbritannien köpes oftast bottenmaterialet — i USA till ca 65 % — i utstansat skick från särskilda sulstansningsfabriker, vilka äro fristående från skofabrikerna, eller ha de större skofabrikskoncernerna egna stansningsfabriker. Varje stansningsfabrik har ett flertal skofabriker som kunder, var och en med mer eller mindre specialiserad tillverkning. Härigenom får den avsättning för alla de tjocklekar och kvaliteter, som falla vid stansningen av bottenlädershalvorna. Skofabrikerna å sin sida, som sålunda inte ha en egen stansningsavdelning, kunna specialisera sin produktion på de typer för vilka deras produktion i övrigt lämpar sig. Likaså köpas modellerna från speciella modellverkstäder. Det stora antalet kvaliteter, som det finns marknad för, ge företagen möjlighet att utvälja en viss bestämd sortering och inrikta tillverkningen på en däremot svarande prisklass. I Sverige däremot liksom i övriga nordiska länder, Schweiz, Tjeckoslovakien m. fl. länder utföres stansning av yttersulor, bindsulor, mellansulor m. m. i regel av skofabrikerna själva. Även i Sverige finns dock numera en sulstansningsfabrik, som levererar färdiga sulor till olika skofabriker. Hur betydelsefullt det än kan vara att sulstansningen centraliseras, kan det dock inte ha det avgörande inflytande på kvalitets- och prisdifferentieringen mellan olika fabriker, som man antyder att det har i Amerika. Där man i svensk skoindustri kan iakttaga en begynnande specialisering med hänsyn till prisklass — så tillverkas t. ex. med framgång stapelvaror vid vissa företag och modevaror vid andra — är det andra faktorer som spela större roll för differentieringen än kvalitetsskillnader i bottenläder och skinn. Beträffande de förra är det uppen148

barligen den snabbare genomloppshastighet genom fabriken, som den stapelbetonade tillverkningen möjliggör, som också skapar förutsättningar för lägre arbetskostnader per enhet och ytterst medverkar till en lägre prisnivå. Såsom redan framhållits har ett särskiljande av företagen med hänsyn till pris- och kvalitetsnivå inte gått att genomföra, om man undantar att vissa modeskofabriker definierats som en grupp för sig i skoutredningens material. Förekomsten av specialisering inom de undersökta skoföretagen har därför fått prövas utifrån tillverkningens mer eller mindre uteslutande inriktning på konsumentkategori, bottningsmetod och skotyp. Företagen ha därvid indelats i tre grupper, betecknande specialiseringsgrad I, II och III, varvid för specialiseringsgrad I fordrats en specialisering både efter konsumentkategori, bottningsmetod och skotyp ( = 3 faktorer), för specialiseringsgrad II en specialisering efter två av dessa specialiseringsfaktorer och för specialiseringsgrad III en specialisering efter en specialiseringsfaktor. I enlighet med dessa indelningsgrunder voro 1947 46 företag av 155 helt eller delvis specialiserade, varav 11 i grupp I, 17 i grupp II och 18 i grupp III. 1938 voro 41 företag helt eller delvis specialiserade. Den obetydliga ökningen under perioden föll helt och hållet på grupp II.

Seriernas längd Produktionen av en viss artikel i samma modell under ett år ger ett uttryck för i vilken utsträckning bl. a. modeller, läster och stansjärn utnyttjas i tillverkningen. Kostnaderna för nämnda förbrukningsmaterial äro renodlade parkostnader och alltså direkt proportionella mot det tillverkade parantalet. Ur denna synpunkt kan man tala om en form av årsserier. Ju större årsserierna äro, desto lägre bli kostnaderna också för läster, modeller etc. Årsserie i den betydelse, som här inlägges i begreppet, har emellertid i övrigt ingen tillverkningsteknisk betydelse. Med serie förstår man i stället vanligen storleken av den produktionssats, innehållande ur tillverkningssynpunkt identiska varor, som under genomloppstiden kontinuerligt framföras genom till verknings avdelningarna. Till seriernas längd i denna senare bemärkelse återkommes nedan. Man använder inom skoindustrin benämningen partistorlek för produktionssatser, som sammanföras till en gemensam kommission. Som kommission betraktas i allmänhet ett parti skor av samma artikel eller ett parti av ur tillverkningssynpunkt identiska produkter. Detta parti av skor kan antingen sättas in i produktionen i en kontinuerlig följd eller också vara uppdelat på flera mindre partier, som blandas med partier, innehållande andra artiklar och modeller. Kommissionens storlek varierar inom olika företag. Före sista världskriget räknade branschmän med att antalet par i en kommission innefattade genomsnittligt 8 par. Man tillämpade ett dussinsystem vid fabrikationen, dvs

det högsta antal par, som ingick i kommissionen, var 12 par. Visserligen inkommo undantagsvis en del order, sorterade på etthundra par eller mera, men det lönade sig inte att härför lägga upp ett särskilt tillverkningssystem. Dessutom förekommo en mängd mindre sorteringar på exempelvis 3 par, varför man kan antaga, att genomsnittsstorleken legat vid nyssnämnda 8 par, uppdelade på olika storleksnummer. Under 1940-talet ha kommissionernas storlek otvivelaktigt stigit något, men torde i allmänhet ligga vid satser av 12, 18, 24 och 36 par. Inom vissa specialiserade fabriker har dock vid en seriemässig fabrikation under samma tid kommissionernas storlek kunnat drivas betydligt längre. Två relativt långt specialiserade herrskofabriker, som skoutredningen besökt, förde kommissioner i ena fallet uppgående till 60 par, i det andra fallet till 120 par. Vid sistnämnda antal var det dessutom möjligt att samtidigt sätta under arbete 10 par av ett och samma storleksnummer. Vid en starkt blandad produktion med ett stort antal kommissioner av vardera ett fåtal par skor uppstå helt naturligt betydande svårigheter att uppnå rationell drift med undvikande av spilltider och ställtider för maskiner samt ett rationellt utnyttjande av arbetskraften. En tillverkningsplanering i syfte att sammanföra ett flertal kommissioner av ur produktionssynpunkt ensartad karaktär till längre tillverkningsserier möter ofta alltför stora svårigheter, om den överhuvud kan genomföras. Först genom en koncentration i tillverkningen på produkter av likartad typ, uppnådd genom begränsning av antalet tillverkningsmetoder, skotyper, kvaliteter, artiklar e t c , kan en seriemässig och flytande tillverkning ernås. Dels kunna därvid de enskilda kommissionerna som ovan nämnts öka i storlek, dels kunna ett flertal kommissioner sammanföras till gemensamma fabriksorder i större serier. Ju längre serien blir, desto snabbare och mera ostört löper produktionen genom fabriken. Det finns givetvis här en övre gräns för seriens storlek, beroende på tillverkningsmetod, skotyp, kvalitet e t c , över vilken tekniska och ekonomiska fördelar icke längre kunna tydligt mätas. En undersökning av ekonomin vid långa serier har utförts av Skoindustrins planerings- och forskningsinstitut, vars resultat emellertid icke äro kända för skoutredningen. Uppenbart är dock, att de svenska skofabrikernas tillverkning är uppdelad på ett mycket stort antal småkommissioner. Först under senare år och ännu så länge i förhållandevis ringa utsträckning har en koncentration av tillverkningen och övergång till seriemässig produktion genomförts. Det må nämnas, att utredningen vid besök hos det största tjeckiska skoföretaget (f. d. Bata) konstaterade produktionssatser som för herr- och barnskor lågo vid seriestorlekar av 700—1 200 par om dagen av en och samma artikel. Däremot voro produktionssatserna icke obetydligt mindre ifråga om damskor, där serier på ca 120 par iakttogos. Även i USA synes produktionen i långa serier i huvudsak vara koncentrerad till fabrikationen av lågprissatta skor samt till herr- och barnskor enligt iakttagelser av dir. Leander i Malmö Läderfabriks AB. I fråga om tillverkningen av damskor voro serierna för-

vånansvärt korta, sammanhängande med den korta leveranssikten och de snabba modeväxlingarna. E t t exempel från Brown Shoe Company pekade på en tillverkning per modell och dag av i medeltal ca 300 par.

Kalkylmetoder Då skofabrikernas tillverkning i allmänhet är av blandad karaktär, måste kostnadsberäkningen för fabrikationen bli relativt komplicerad. Svårigheterna bestå bl. a. i att få till stånd en så rättvisande fördelning som möjligt av kostnaderna för tillverkning av enklare skor, som kunna tillverkas i relativt stora serier, och av mera modebetonade skor, som på grund av avsättningssvårigheter kunna tillverkas i ofta endast mycket små serier. Härtill kommer emellertid som ytterligare komplikation den omständigheten att lädrets, i synnerhet bottenlädrets kvalitet varierar alltefter lädrets läge i huden, vilket nödvändiggör relativt komplicerade avräkningsmetoder. Under förkrigstiden gjorde skofabrikerna i allmänhet omkostnadspålägget med utgångspunkt från summa material och direkt lön. Endast ett fåtal företag synas vid denna tid ha fördelat kostnaderna på enbart direkt lön. Vissa företag använde sig av s. k. divisionskalkyl, en metod som innebär att företagets samtliga omkostnader för såväl tillverkning som försäljning och administration slås ut lika på de tillverkade produkterna. Endast i rena undantagsfall — och vid i hög grad specialiserad produktion — torde emellertid denna metod ge ett tillräckligt noggrant resultat, dvs ett kalkylerat självkostnadspris som stämmer med det verkliga. Inte heller ger systemet att bestämma omkostnadspålägget i procent av material och direkt lön tillräckligt tillförlitliga uppgifter om vilka de reella kostnaderna äro för olika slag av skor. Materialkostnaderna växla nämligen långt starkare för olika skotyper och skoartiklar än vad tillverkningskostnaderna göra. En fördelning av omkostnaderna från samtliga produktiva tillverkningsavdelningar i förhållande till direkt produktiva arbetslöner ger en mer rättvisande bild av resp. produkts framställningskostnad. Men även härvidlag finnas felkällor att uppmärksamma. I företag med blandad tillverkning av modeskor och standardskor kan en påläggsprocent av detta slag ge alltför schematiska verkningar, så att på standardskorna slås ut även kostnaderna för extraarbetet med modeskornas framställning (modell- och provkostnader e t c ) . Resultatet kan bli en viss snedvridning av den slutliga prissättningen på mode-, resp. standardskor, till förfång för de senare. Fördelning av omkostnader och direkt lön Önskvärd är alltså en mera differentierad kalkylering i avseende på olika skotyper. Även utredningens egna iakttagelser bekräfta, att många företag, när

de tillämpat kalkylmetoden med omkostnadsfördelning i procent av direkt lön, icke kunnat mera exakt ange de kostnader som varit förenade med tillverkning av skor i olika utföranden, på grund av att de saknat arbetsstudiematerial, som möjliggjort en kalkylering av den verkliga tidåtgången för olika produkter. Ackorden utgöra endast undantagsvis ett lämpligt underlag härför, eftersom de i allmänhet icke differentierats med hänsyn till skilda skotyper. Där standardskor och modellskor tillverkats parallellt, har den risken förelegat, att de förra blivit belastade med proportionsvis för stora kostnader, därest de merkostnader som uppkomma vid tillverkning av modellskor icke beaktats vid kostnadsfördelningen. Vad beträffar merkostnaden för mera komplicerade modellutföranden, som ofta tillverkas i mycket korta serier, torde dessa vara väsentligt större än vad som kommit till uttryck i tillämpade priser. Några siffror från svensk skoindustri rörande den mertid, som åtgår vid tillverkning av modellskor, föreligga inte, men en undersökning av denna fråga ingår i skoforskningsinstitutets program. E t t uttryck för dess storleksordning ge emellertid några amerikanska uppgifter rörande produktionen per arbetare av skor i olika prisklasser. Enligt dessa uppgifter åtgår det 2,5—4,5 gånger längre tid att tillverka skor av högsta kvalitet än skor i den lägsta prisklassen. Skillnaden var även relativt betydande mellan skor i mellanprisläge och högsta prisläge. I fråga om damskor och herrskor befanns produktiviteten i det senare fallet vara dubbelt så hög. Det förefaller med hänsyn till den avsevärt lägre produktiviteten vid tillverkning av damskor som om vid en blandad tillverkning av damskor och herrskor (eller barnskor) en stor del av kostnaderna för modellavvikelserna i vidsträckt bemärkelse borde belasta damskodonen. Fördelning av materialkostnaderna Bottenläderskalkylering. Vid bottenläderskalkylering bör man inte utgå ifrån läderkostnader, uträknade med utgångspunkt från genomsnittligt kg-pris. En sådan metod måste anses mindre lämplig, eftersom de olika delarna av lädret ur kvalitativ synpunkt icke äro likartade. Av den bättre delen av lädret, kärnstycket, uttagas slitsulor, stiftlappar o. d., under att att de sämre delarna, framdel och buk, utnyttjas till mellansulor, bakkappor, klackläder etc. I konsekvens härmed ha inom några företag en graderad prisskala införts för de olika delarna. Slitsulan och andra delar av kärnlädret erhålla i kalkylen ett högre pris än de övriga mindre värdefulla delarna. För att ett sådant avräkningssystem skall få avsedd effekt är förutsättningen, att systemet kommer till allmän tillämpning. Eljest komma företagen alltefter den metod, som används, att utgå från skilda kostnader för sitt läder, även om de i övrigt äro jämbördiga i konkurrenshänseende. Frågan om enhetliga principer för kalkylering av bottenlädersmaterialet

är av komplicerad natur både på grund av det stora antalet företag — varav många mycket små — som tillämpa olika kalkylmetoder och genom att produkten icke är av ensartad kvalitet. Läget blir ett annat, därest stansningsarbetet överflyttas till specialfabriker för stansning. I så fall sker försäljningen av lädret till skofabrikerna i olika kvalitetsklasser. Samtliga företag komma då att i sina kalkyler utgå från priser, beräknade efter en enhetlig norm. Det förefaller därför som om problemet om differentierad bottenläderskalkylering automatiskt komme att erhålla sin lösning, därest stansningarbetet mera allmänt överflyttades till specialfabriker. Genom en värdedifferentiéring av bottenmaterialet uppnås den fördelen, att de billigare skodonen icke belastas med för höga kostnader, i den mån till sådana skor används läder av lägre sortering. Vid en genomsnittskalkyl tar det sig dock icke fullt uttryck i ett motsvarande lägre pris. I viss utsträckning torde ändå företagen i sin prispolitik ha gjort vissa avsteg från sina kalkyler, när det gällt billigare skor. Bl. a. i fråga om barnskor uppges det att företagen inte sällan av olika skäl ha intresse att erbjuda sådana skor till lägre priser än vad som kalkylmässigt kan motiveras. I USA t. ex. förekomma skor på marknaden till priser, som äro så låga, att skillnaden i förhållande till motsvarande svenska priser icke kan helt förklaras av bl. a. den högre produktiviteten. Förklaringen till den stora prisdifferensen synes delvis vara, att färdigstansat bottenläder finns att tillgå i ett stort antal kvaliteter (ibland ända upp till 15). Ovanläderskalkylering. Ehuru frågan om en värdedifferentiering lik den som här beskrivits för bottenlädret icke torde spela samma roll, när det gäller ovanläder, synes dock i vissa fall en värdedifferentiering vara ägnad att ge bättre utgångspunkter vid kalkyleringen även för ovanläder. Detta gäller t. ex. i fråga om barnskor i en fabrikation, där samtidigt herrskor tillverkas. Vid sådan tillverkning finns nämligen möjlighet att till barnskorna utnyttja de delar av skinnet, som icke lämpa sig för herrskor. Materialet till barnskodonen kan i ett dylikt fall åsättas ett lägre kalkylpris. För att bl. a. minska materialåtgången och underlätta ackordssättning och kalkylering har i USA utarbetats ett system för ovanläderskalkylering, benämnt Krippendorfsystemet. Systemet har introducerats av Krippendorf Kalculator Company, Lynn, Mass., som är ett dotterbolag till United Shoe Machinery Corporation. Företaget har sin verksamhet förlagd till USA och Kanada och arbetar ännu så länge inte utanför den nordamerikanska kontinenten. De Krippendorfska systemen omfatta fyra moment nämligen a) hjälpmedel vid skärning av ovanläder enligt Mc Masters metod; b) Krippendorfs kalkylationssystem för beräkning av ovanlädersåtgång; c) värderingssystem till ledning vid ackordssättning (»Pattern Relations»); d) värderingssystem för ackordssättning i nåtlingsavdelningen (»Fitting- and Stitching Relations»). Mc Masters metod utgår från konstaterandet, att en viss del av ett skinn alltid bäst lämpar sig för skärning av en viss del av skoovanlädret. Metoden 153

ger anvisning på hur man på mest ekonomiskt sätt skall skära en viss skinntyp. Hur skärningen bör tillgå framgår av särskilda skärningsdiagram som bolaget uppgör och tillhandahåller. Krippendorfs kalkyleringssystem går ut på att söka bestämma skinnåtgången för en viss skomodell. Utifrån denna för en viss provstorlek beräknade skinnåtgång bestämmer sedan fabrikanten på maskinell väg det kvantum ovanläder en skärare bör ha för uppskärning av fabriksorder i olika storlekar. Innan skofabrikanten sätter igång tillverkningen av en ny modell, skickar man modellen till Krippendorfs för kalkylering. Firman utarbetar då med ledning av de standards, som gälla för vederbörande fabrik, ett kalkylkort, upptagande skinnåtgången för modellen, uttryckt i kvadratfot per 100 par för provstorleken. Vidare upptar kalkylkortet skinnåtgången för olika slags läder och man får även uttryck för vad som åtgår dels till hela skon, dels till i densamma ingående delar. Med kalkyleringsmaskinen beräknas sedan skinnåtgången för varje fabriksorder, oavsett skinnslag, storleks- och viddsortiment, varefter material utlämnas till skäraren i enlighet med de förbrukningssiffror, som kalkyleringsmaskinen anvisar. Pattern Relations är ett system för värdering av olika moment vid skärningen av ovanläder och användes för att ge fabrikanten ledning vid fastställandet av nya ackordslöner i samband med introduktionen av nya modeller. Fitting- and Stitching Relations slutligen är ett system för värdering av olika arbetsmoment inom nåtleriet. Genom användandet av Mc Masters skärningsmetod i förening med Krippendorfs kalkyleringssystem har man enligt uppgift i många fall lyckats nedbringa materialkostnaderna för ovanläder med upp till 5 å 6 %. Dessutom torde systemet ha ökat snabbheten i skärningsmomentet. Skoutredningen har med hänsyn till de goda resultat, som uppnåtts med de nu beskrivna metoderna, förfrågat sig hos United Shoe Machinery Corporation rörande möjligheterna att få denna form av service överförd även till Sverige. Bolaget har uppgivit som skäl för att metoden icke introducerats utanför USA och Kanada, att systemet särskilt anpassats till skofabrikationen såsom den bedrives i USA, där ett betydande antal skotillverkare har en tillräckligt stor produktion för att kunna använda metoderna på ett vinstgivande sätt, vilket icke är möjligt för små fabriker. Bolaget uppger sig från tid till annan ha noggrant undersökt möjligheterna att införa metoden i Europa, men tvingats till den konklusionen att förutsättningar icke finnas för en sådan utvidgning av verksamheten. Ehuru vissa tekniska svårigheter i enlighet med bolagets uttalande synas föreligga för att direkt överföra tillämpningen av Krippendorfsystemet till Sverige torde det dock inte utan vidare böra förutsättas, att metoderna icke låta sig anpassas till den svenska skomarknaden. Möjligheten av en sådan anpassning bör kunna undersökas av t. ex. skoforskningsinstitutet. Enligt

skoutredningens mening bör det rent av vara en angelägen uppgift för institutet, eftersom Krippendorfmetoden onekligen i sitt hemland inneburit en icke oväsentlig besparing av läder och en ökad produktivitet i skärningsavdeiningen. Åtgärder lör en säkrare kalkylering För att underlätta tillverkningsplaneringen och tillämpningen av arbetsekonomiska principer vid skofabrikerna bedriver Skoindustrins forskningsinstitut kombinerad forsknings-, utrednings-, utbildnings- och konsultationsverksamhet inom områdena tillverkningsplanering, arbetsekonomi och s. k. syntetisk ackordssättning. Syntetisk ackordssättning har man benämnt en metod att med utgångspunkt från en produkts givna utformning med hjälp av tabeller eller diagram beräkna ackordstiden (ackordspriset) för en viss operation vid tillverkningen av denna produkt. I synnerhet inom skärnings- och nåtlingsavdelningarna ger systemet möjligheter till en avsevärt ökad ackordsvolym. Som en fördel med denna ackordssättningsmetod räknar man, att sedan arbetsgivare och arbetare en gång kommit överens om beräkningsgrunderna den löpande verksamheten icke behöver störas med tidtagning för varje nytt arbete. En särskild utredning om syntetisk ackordssättning inom skärnings- och nåtlingsavdelningar beräknas föreligga hösten 1951 för att därefter börja omsättas i praktiken. En redovisningsteknisk avdelning inom samma forskningsinstitut har till uppgift att behandla sådana redovisningstekniska frågor, där hittills en viss oenhetlighet i tillämpningen förekommit inom skoindustrin. Avdelningen vill underlätta för branschens företagare att planera sin verksamhet på ett företagsekonomiskt hållbart sätt, att fortlöpande följa företagens ekonomiska utveckling och att i efterhand kontrollera resultatets storlek och uppkomstorsak. Hithörande frågor hade även före tillkomsten av skoforskningsinstitutet upptagits till behandling av skoindustrin. Svenska skofabrikantföreningen tillsatte sålunda år 1944 en s. k. planeringskommitté, inom vilken diskuterades bl. a. branschens redovisningsfrågor, och kommittén tillsatte i sin tur kontoplankommittén som skulle avge förslag till branschkontoplan för skoindustrin jämte handledning för kalkylering. I början av 1950 framlade också kommittén förslag härom i en skrift, betitlad »Kalkylering och kontoplan för skoindustrin». 1 Redan har ett 20-tal företag börjat tillämpa kontoplanförslaget för sin bokföring. Hur många som hittills lagt upp sin kalkylering efter förslagets riktlinjer är inte bekant, men eftersom det ofta är praktiskt att tillämpa en kontoplan under minst ett år, innan man lägger om kalkyleringen, torde den nya kalkyleringsmetoden ännu inte ha fått någon allmännare spridning. 1

Svenska skofabrikantföreningens skriftserie nr 3.

10—1250 51

Skoforskningsinstitutet uppger vidare att det har på sitt arbetsprogram att ta upp till behandling även frågor rörande löneredovisning, lagerredovisning och budgetering.

Ekonomi I jämförelse med industrin i övrigt tillhörde skoindustrin i början av seklet de mest räntabla industribranscherna. Enligt en av socialiseringsnämnden publicerad undersökning redovisade under åren 1911 — 1913 endast 16 av 62 undersökta branscher högre räntabilitet än skoindustrin. Genomsnittssiffran låg för skoindustrin vid 9,3 % mot 8,2 % för hela industrin. Åren 1923 — 1925 var skoindustrins relativa ställning ännu bättre. Antalet branscher, som utvisade högre förräntning, hade då minskat till nio. Genomsnittet för skoindustrin, 7 %, låg betydligt över genomsnittet för industrin som var 4,4 %. Senare hade räntabiliteten inom skoindustrin sjunkit betydligt under genomsnittsnivån. Såsom framgår av tabell 28 hade skoindustrin under åren 1927 —1936 bland åtta redovisade branscher den sämsta räntabiliteten efter möbelindustrin. Vidare kan nämnas, att bland berörda åtta industrier stod skoindustrin 1911 —1913 på andra (efter margarinindustrin) och åren 1923 —1925 på tredje plats (efter tapetindustrin och textilindustrin). För senare perioder saknas helt jämförbara siffror. En av IUI företagen undersökning för åren 1937 — 1944 visade dock, att branschgruppen »sko- och läderindustri», vari skoindustrin ingår — sannolikt med något lägre vinstsiffror än gruppen i dess helhet — stod på den nedre delen av skalan. (Se tabell 29). Tabell 28. Årlig räntabilitet inom 8 olika industrigrupper under perioden 1927—1936 1 . Årsvinsten i % av eget kapital Genomsnitt f. hela perioden

Å r e n

Industrigrupp Aritm. median 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 medium Margarinindustrin . Cementindustrin . . . Tapetindustrin . . . . Trikåindustrin Finp app ersindustrin Bomullsvävnadsind. Möbelindustrin

10.1 8.7 8.3 7.6 5.6 4.9 2.9 2.5

10.1 8.8 8.8 7.6 5.5 5.2 3.4 2.9

9.5 10.7 12.8 11.4 11.1 9.8 9.7 10.4 9.1 10.5 11.1 10.0 8.4 7.1 5.3 6.4 9.5 10.9 11.0 8.3 7.9 4.5 7.4 1.2 10.2 9.3 7.6 7.2 6.3 5.9 6.4 7.5 5.5 6.9 7.1 5.0 3.8 3.7 4.5 5.5 6.7 5.4 3.8 4.8 5.3 4.3 5.0 5.4 5.0 4.5 3.2 4.9 3.8 - 1 . 5 0.2 2.5 1.5 4.5 2.6 - ( x ) - ( x ) 3.8 - « 3.1

1 Källa: Organiserad samverkan inom svenskt näringsliv. SOU 1940: 35. x) Uppgift beträffande förlustens storlek saknas.

8.4 7.6 8.6 10.5 9.2 13.2 7.6 8.3 6.4 7.8 2.8 5.7 2.7 3.5 4.5 5.0

Tabell 29. Årlig räntabilitet inom 8 olika industrigrupper under perioden 1937 —19441. Vinst efter skatt i % av eget kapital Genomsnitt f. hela perioden

industrigrupp

1937 1938 1939 194o| 1941 1942 1943 1944 Aritm. median medium

Livsmedelsindustrin Bruk Metallindustrin Textilindustrin Kemisk-tekniska industrin . . . . Sko- och läderindustrin Pappers- och grafiska industrin Trä- och massaindustrin

8.4 8.2 7.5 7.3 5.7 5.3 4.8 4.3

8.4 8.3 7.6 7.4 5.8 5.5 4.7 4.7

9.3 7.2 8.2 6.9 6.6 5.1 5.7 6.6

9.2 7.2 7.3 6.8 6.2 3.8 4.2 3.7

8.8 6.6 5.5 5.9 5.8 3.7 4.3 4.6

7.4 9.7 7.1 7.6 5.2 4.7 3.3 2.9

7.9 9.2 8.3 7.6 5.8 6.7 4.5 3.4

7.9 8.5 7.1 8.2 4.8 6.5 6.4 4.8

8.3 9.4 7.8 7.1 4.9 5.9 5.0 4.3

8.5 8.0 8.3 8.4 6.4 6.0 4.8 4.0

1 Siffermaterialet hämtat ur Industriens Utredningsinstituts undersökning: »Vinster, utdelningar, skatter och löner inom större industriföretag 1937-1947».

En räntabilitetsundersökning I avsikt att ytterligare belysa den ekonomiska utvecklingen inom branschen har skoutredningen bearbetat balansräkningarna för 35 större och medelstora samt 51 mindre aktiebolag inom branschen. De officiella balansräkningarnas uppgifter ha för vissa senare år (1938, 1942 och 1945—46) kompletterats med uppgifter, som en del av företagen lämnat till Statens priskontrollnämnd. Eftersom skoindustrin strukturellt kännetecknas av ett stort inslag av mindre företag, vilka i många fall genom sin tillverkningsinriktning skilja sig från de större företagen, har det ansetts vara av värde, om också utvecklingen hos småföretagen kunde anges. Då dessa endast mera sällan drivas i aktiebolagsform, har emellertid undersökningen för deras del kommit att omfatta endast ett mindre antal av dem, som varit verksamma de ifrågavarande åren. Av kostnadsskäl har f. ö. undersökningen av småföretagens räntabilitet måst inskränkas till ett par år, som efter vad undersökningen av de större företagen visat kunde anses representativa för branschen ur räntabilitetssynpunkt. Sammanlagt representera de undersökta företagen (inkl. småföretagen) ca 70 % av totala antalet arbetare inom skoindustrin år 1946. Som redan anförts har undersökningen i stort sett måst bygga på de officiella balansräkningarna. Eventuella vid boksluten företagna justeringsåtgärder såsom tillskapandet av dolda reserver i varulager eller dessa reservers upplösning har sålunda inte beaktats, dock att för vissa senare år funnits möjlighet till insyn häri genom tillgång till räntabilitetsanalyser, utförda inom priskontrollnämnden. En annan faktor, som försvårar en statistisk räntabilitetsanalys, är att nära nog samtliga företag kunna betecknas som familjebolag. Inom sådana företag är det ofta omöjligt att draga en klar gräns mellan företagets nettovinst och till företagsledare och styrelsemedlemmar utbetalade

arvoden. Hur mycket som skall uppföras som vinst blir närmast beroende på bedömningen av hur mycket av den årliga vinsten, som är att uppfatta som en personlig inkomst för företagets ledare eller bör betraktas som avkastning på det investerade kapitalet. Med reservation för att balansräkningarna endast i mycket begränsad utsträckning äro användbara för en analys av utvecklingstendenserna i branschen, skall emellertid nedan nämnas några iakttagelser som undersökningen föranlett. Med ledning av tidigare publicerade undersökningar för bl. a. åren före 1930 och de av skoutredningen utförda undersökningarna har en sammansatt serie över räntabiliteten i skoindustrin konstruerats för hela perioden 1911 — 1945. Denna sammanlänkning får anses försvarlig eftersom i de fall då tillräckTabell 30. Räntabiliteten i skoindustrin åren 1911 — 1945 År

Vinst1

9.1 1911 9.2 1912 8.4 1913 13.2 1914 1915 34.6 Femårsgenomsnitt 14.9 3.4 1931 -1.3 1932 0.5 1933 2.3 1934 1935 3.4 Femårsgenom1.7 snitt

Ar

Vinst1

Är

Vinst1

Är

Vinst1

1916 1917 1918 1919 1920 Femårsgenomsnitt 1936 1937 1938 1939 1940 Femårsgenomsnitt

21.6 26.1 24.5 18.5 13.3

1921 1922 1923 1924 1925 Femårsgenomsnitt 1941 1942 1943 1944 1945 Fernårsgenomsnitt

3.0 0.8 8.2 7.0 4.9

1926 1927 1928 1929 1930 Femårsgenomsnitt

3.6 4.9 4.4 3.2 4.8

20.8 3.8 4.5 3.7 5.6 9.4 5.4

4.8 5.3 6.5 4.3 10.1 13.4

7.9 I procent av det redovisade egna kapitalet. Tabell 31. Aktiekapitalets förändringar inom ett antal skofabriker under perioden 1900 (35 företag) Nedsä ttning

1 2

•:> 'Aren*.-

Nyemission

Gratisemission

1900-1905 1906-1910 1911-1915 1916-1920 1921-1925 1926-1930 1931-1935 1936-1940 1941-1945

187 266 1 727 1 534 2 000 1 760 326 376 250 8 426

—

Genom inlösen. Genom nedskrivning av aktievärdet.

—

486 6 985 2 562 250

— — —

10 2 8 3

1 B2

— — — — — —

— —

A

1 600

—

— —

1 056 1 125 100 2 921

ligt god överensstämmelse kunnat konstateras mellan de uppnådda värdena ha undersökningsåren i de olika undersökningarna sammanfallit. Utvecklingen återges i vidstående tabell 30, vari man framförallt uppmärksammar den låga förräntningen under åren 1931 —1936. En kompletterande bild av de ekonomiska förhållandena inom branschen lämnar föregående sammanställning över aktiekapitalets förändringar för de 35 skofabriksföretagen (tabell 31). Företags typ och räntabilitet För att komma underfund med räntabilitetsförhållandena inom olika storleksgrupper av företag, resp. företag med olika distributionssystem ha som nämnts även balansräkningarna för 51 mindre aktiebolag bearbetats för åren 1933, 1934, 1938, 1942 och 1946. Härigenom ha vissa jämförelser kunnat anställas med de större företagens utveckling under motsvarande år och mellan företag med och utan integration i handelsleden. Räntabiliteten inom olika storleksgrupper framgår av nedanstående sammanställning. Tabell 32. Räntabiliteten inom olika storleksgrupper av foretag

1 Företagsstorlek antal arbetare

1-15

-4.0 (8) -1.3 (8)

16-40 41-70 över 70 1

0 för

Redovisad vinst i procent av eget kapital

hela perioden

3.9 (9) -13.1(10) 6.8(10) 5.5(12) 7.1(17) 7.3(19) i 6.1 (6) 11.0 (7) 3.7 (35) 8.7(35) 2.3(31)

0.1 9.5 13.4 6.8

0.5 (32)

5.9(11) 14.9 (23) 21.7 (10) 20.0 (35)

Undersökta balansräkningar Därav FörAntal Im. för- lust lust 161 277 81 171

40 3J 4 14

25 11 5 8

Otillräcklig representativitet.

Någon mera markerad skillnad mellan grupperna kan endast konstateras beträffande de allra minsta, mera hantverksmässigt inriktade företagen. Dessa visade i genomsnitt en räntabilitet av blott 0,1 % och 1ji av 161 granskade balansräkningar inom ifrågavarande storleksgrupp (1 —15 anställda) redovisade ren förlust. Jämför man övriga storleksgrupper, förefalla de medelstora fabrikerna att ha haft bättre räntabilitet än flertalet av de stora företagen. Sannolikt torde ha bidragit härtill den omständigheten, att de förra varit förhållandevis konkurrenskraftiga genom sin längre drivna specialisering, varjämte jämförelsevis standardbetonade produktslag tillverkats. Gruppen 41—70 arbetare består nästan uteslutande av företag, inriktade på en mera stapelbetonad produktion, företrädesvis herrskor, pjäxor och mera standardbetonade damskor. Inom gruppen 16—40 arbetare förekomma övervägande damskofabriker, vilket må-

hända kan förklara att förlustprocenten här — trots en relativt gynnsam förräntning — var högre än i efterföljande grupper. De allra minsta företagens dåliga läge bekräftas också av att företagsdödligheten är högst inom denna grupp. Av IUI:s utredning av skoindustrin framgår sålunda, att hälften av de företag, som år 1928 voro i verksamhet, hade upphört med sin rörelse tio år senare. Sammanfattningsvis kan sägas, att någon större skillnad i de ekonomiska förhållandena icke visat sig föreligga mellan små och stora företag, om företag med mindre än 11 arbetare undantagas. Såväl förlustprocenten som företagens fördelning i olika räntabilitetsklasser uppvisa förhållandevis enhetliga tendenser. De skillnader, som kunnat utläsas, torde mera ha sin grund i rationaliseringsgrad, i val av produktionsinriktning etc än i själva företagsstorleken. Vad beträffar räntabiliteten i företag med olika distributionsstruktur uppvisades den mest markanta skillnaden i räntabilitetsavseende, jämfört med övriga grupper, av mångfilialföretagen. Räntabiliteten var sålunda för mångfilialföretagen under den undersökta perioden avsevärt högre än för skofabriker utan integration och för tillverkande grossister. Genomsnittet (ovägt aritmetiskt medium) för hela perioden var 10,0 % inom gruppen mångfiiialföretag mot 4,5 och 3,4 % inom respektive skofabriker utan integration och tillverkande grossister. Socialiseringsnämnden kom i sin undersökning, avseende åren 1911 —1925, till den slutsatsen, att inom skoindustrin de bolag uppvisade den bästa räntabiliteten, som voro kombinerade med handelsrörelse. Under här undersökta senare period gäller satsen endast för mångfilialföretagen. Andra med handelsrörelse kombinerade företag uppvisade nästan under hela perioden en sämre räntabilitet än rena industriföretag. Först efter år 1942 synes en viss förändring ha inträtt härvidlag. År 1946 nådde företag med egen grossiströrelse en högre siffra (11,8 %) än rena industriföretag (8,9 % ) , men om detta antyder en relativ förbättring inom förstnämnda grupp är omöjligt att bedöma, särskilt med tanke på att 1946 i redovisningshänseende var ett extraordinärt år. De skilda utvecklingstendenser, som kunnat utläsas inom de här undersökta grupperna, torde delvis sammanhänga med skohandelns läge och företagens organisationsform. Under 30-talet var den fristående handelns ställning hotad av den ökade utbredning mångfilialformen erhöll. Företag av sistnämnda företagstyp uppnådde genom sin integration produktions- och distributionsekonomiska fördelar, som de företag, vilka endast delvis integrerat, för sin del inte kunde utvinna. I det senare fallet fick integrationen icke den framgång företagen torde ha väntat sig, vilket förmodligen i viss utsträckning förklarar, varför räntabiliteten utvecklats så förhållandevis ogynnsamt för dessa företag. I och med att skohandelns ekonomiska ställning under senare år förbättrats har emellertid detta påverkat räntabiliteten i gynnsam riktning för alla med handelsrörelse kombinerade företag.

Kommentarer Den svenska skoindustrins produktionsstruktur med tillverkningen i de enskilda fabrikerna uppdelad på ett relativt stort antal skoslag överensstämmer nära med den struktur, som utmärker skoindustrin i Norge, Danmark och Finland liksom även i Schweiz. Däremot är specialiseringen avsevärt längre driven i USA, Storbritannien och Tjeckoslovakien. Den närmast liggande orsaken finner vi i marknadsfaktorn. De små länderna med sitt lilla befolkningstal ha en liten marknad — när de inte därjämte äro exportörer av sådant format som det tidigare tjeckiska Batas — och deras skoindustri måste i liten skala tillfredsställa samma krav på individualitet och omväxling hos allmänheten, som i större skala på en stor marknad ger industrin ett bättre utrymme för specialisering. Den lilla marknaden accentuerar också de avsättningssvårigheter, som skoindustrin i ett land med utpräglade klimatväxlingar ställes inför. Det blir tekniskt besvärligare att upprätthålla en jämn sysselsättning året runt vid en ensartad tillverkning, om efterfrågan på skor förutom att den fluktuerar med säsongerna är begränsad till omfånget. Konkurrensen om denna begränsade efterfrågan har också under perioder av »köparnas marknad» lockat fram hos fabrikerna en variation i antal skotyper och artiklar, som kanske varit onödigt stor, i varje fall inte varit ekonomiskt rationell. Även den konkurrens, som den i Sverige ovanligt kraftigt utvecklade gummiskoindustrin erbjudit, har motverkat en specialisering i tillverkningen: gummiskorna ha i stor utsträckning kommit dels att ersätta sådana arbets- och uteskor av läder, som lättast låta sig standardiseras, dels att användas även som skyddshölje kring inneskor, som inte tåla väta o. dyl. och som, sålunda skyddade, fått ökad brukbarhet och en större andel av produktionen. Den föga utbredda specialiseringen sammanhänger också med den småföretagsamhet, som utmärker svensk skoindustri. Det är kanske begripligt att rationaliseringen inte hunnit lika långt i de många mindre företagen som i de större företagsenheterna. I föreliggande kapitel har inledningsvis diskuterats fördelarna och nackdelarna hos blandad resp. specialiserad produktion. Därvid har den kombinerade produktionens predominans i svensk skoindustri fått åtskilliga förklaringar — större materialbesparing, jämnare sysselsättning, billigare försäljning etc. —, som omöjliggöra en värdegradering av blandad och specialiserad tillverkning i förhållande till varandra. Försök att i företagens olika inriktning av produktion och distribution finna orsaken till konstaterade olikheter i räntabiliteten ha inte på grund av osäkerheten i dessa räntabilitetsberäkningar gett några belägg för att den ena produktionstypen skulle vara den andra överlägsen. Ej heller mångfilialföretagen med sin avsevärt högre räntabilitet torde kunna åberopas till förmån för en blandad produktion. För filialföretagets ekonomi

torde nämligen de distributionsekonomiska fördelarna av integrationen i handelsledet spela den avgörande rollen. På det hela taget vill dock skoutredningen mena, att splittringen i skoindustrins produktion tidigare varit alltför stor och att den utveckling mot ökad koncentration i tillverkningen som utmärkt 1940-talet varit av uppenbart värde iör industrins ekonomiska konsolidering. Såsom materialet i skoutredningens strukturutredning visat har såväl antalet tillverkningsmetoder som antalet skotyper och artiklar minskat märkbart hos det enskilda företaget sedan tiden före sista världskriget — enbart skotyperna hade 1947 nedgått till 3 / 4 av antalet år 1938. Det finns ingen anledning att antaga att denna utveckling är avslutad. Det finns även flera tillverkningstekniska förutsättningar för en fortsatt specialisering av produktionen. En av de huvudsakliga motiveringarna för en kombinerad tillverkning av herr-, dam- och barnskor är att man genom samstansning uppnår ett bättre utnyttjande av bottenlädret än om tillverkningen är specialiserad på enbart en av nämnda kategorier av skor. Detta argument kan dock inte anföras mot damskofabrikerna, där tillverkningen i allmänhet omfattar både tyngre och lättare skor och bottenlädrets både tjockare och tunnare delar kunna utnyttjas för olika skotyper, eller åberopas mot en specialiserad barnskotillverkning, eftersom det stora antalet skonummer och den stora spännvidden mellan småbarns- och tonårsskor möjliggör ett rationellt tillvaratagande av materialet även härvidlag. Endast för fabriker med herrskotillverkning kan en kombinerad tillverkning vara att föredraga ur materialbesparingssynpunkt. Satsen om den kombinerade tillverkningsformens överlägsenhet i detta senare fall får dock inte ges alltför generell giltighet. Med ökade möjligheter att köpa sorterat bottenläder i olika kvaliteter bör det finnas specialiseringsmöjligheter även för herrskofabriker. En väg härtill anvisar den sulstansningsfabrik som f. n. är verksam och som enligt skoutredningens uppfattning borde få flera efterföljare i branschens och rationaliseringens intresse. En centralisering till särskilda fabriker av sulstansningsarbetet med tjockleks- och kvalitetssorteringar, som kundfabrikerna kunna välja bland, måste medföra det mest rationella utnyttjandet av bottenlädersvaran. Systemet med en sortering efter kvaliteter och grovlekar tillämpas redan för ovanläder av många garverier. Således leverera dessa garverier både osorterade och sorterade skinn och skofabrikerna ha möjlighet att utvälja den sortering och grovlek som passar deras tillverkningsinriktning bäst. En fortsatt utveckling av detta system har säkert framtiden för sig. Om alltså en ökad specialisering bör vara uppnåelig och kan betecknas som eftersträvansvärd av många skäl, som redovisats för i detta kapitel, får man inte bortse från att den ensartade tillverkningen kan vara mer konjunkturkänslig än den kombinerade. Erfarenheten visar, att relativt hastiga konjunkturomslag och omsvängningar kunna äga rum, som minska eller öka efter -

frågan på skor efter en viss tillverkningsmetod. Ett exempel utgjorde krisen på 30-talet. Under konjunkturnedgången ökade efterfrågan på billigare skor i sandalsytt och genomsytt utförande, vilket medförde svårigheter på vissa fabriker att få randsyavdelningen fullt belagd. En motsatt utveckling har ägt rum under senare år. Specialiserad eller blandad produktion blir därför en ekonomisk avvägningsfråga, som inte löses utan mycket grundliga kostnadsunder.sökningar av de individuella företagens ekonomi. Om detta skall vara möjligt, erfordras emellertid att ett tillförlitligt kalkylsystem kommer till användning, som medger rättvisande jämförelser olika företagstyper emellan. Tidigare brukliga kalkylsystem ha i allmänhet givit en alltför summarisk bild av framställningskostnaderna i en skofabrik med hlatidad tillverkning, och kostnadsfördelningen på olika skotyper har därigenom ofta blivit mindre rättvisande. Det är att förvänta, att den nya normalkontoplanen för skoindustrin med åtföljande handledning i kalkylering, som branschen nyligen låtit utarbeta, skall — mera allmänt tillämpad — åstadkomma rättelse i de förhållanden som tidigare sannolikt ha gett modeskorna skenet av att vara mera ekonomiska i tillverkning än vad de äro. En undersökning, där man på teknisk väg sökt klarlägga ekonomin vid ullverkning i långa serier, har år 1951 i huvudsak slutförts inom skoindustrins forskningsinstitut. Skoutredningen har anhållit att få taga del av denna undersökning och dess resultat. Mellankommande omständigheter ha emellertid hindrat detta. Vidare har skoutredningen för egen del måst avstå från att försöka utröna skoindustrins ekonomi och effektivitet i olika ägandeformer. I likhet med vad utredningen konstaterat ovan beträffande specialiserad och blandad produktion, nämligen att en jämförelse dem emellan skulle kräva ingående kostnadsanalyser av de individuella företagens produktion, har utredningen ansett att en bedömning av effektiviteten hos företag av olika ägandeformer kräver ett noggrant studium av individuella företag, så utvalda att de befinna sig på samma tekniska utvecklingsnivå och med jämförlig inriktning och omfattning av produktionen. Ett studium i detta syfte förutsätter en experimentell praktisk verksamhet i omedelbar kontakt med pågående industriell drift och alla dess skiftande detaljproblem och förutsätter tekniska och ekonomiska analyser, som till sin karaktär och omfattning äro sådana, att skoutredningen inte haft resurser att befatta sig därmed. Även med en betydligt högre rationaliseringstakt än den som utmärkt det senaste decenniet torde svensk skoindustri aldrig kunna helt frigöra sig från den hantverksmässighet, vars reminiscenser man återfinner t. o. m. i fullt modernt mekaniserade tillverkningsavdelningar. Detta är en av anledningarna ti J att företagsoptimum för skoindustrin ligger lågt. Den mest fördelaktiga tekniska företagsstorleken låter sig inte precisera. Räntabilitetsanalyserna i detta kapitel ge i varje fall ingen ledning. Skillnaderna i räntabilitet mellan stora och små företag äro obetydliga och icke signifikativa, och i samtliga företagskategorier

finnas exempel på såväl hög som låg avkastning. När man bedömer skoindustrins räntabilitet bör man f. ö. hålla i minnet, att skoindustrin har låga fasta kostnader och att nyetableringar i branschen kräva små investeringar. Skoindustrin behöver därför inte ha så hög räntabilitet som de industrier, vilka ha stora fasta kostnader och därmed äro mer konjunkturkänsliga. Räntabiliteten ger alltså inte i sig själv någon anvisning om var företagsoptimum i skoindustrin befinner sig. Någonstans uppåt i storleksordningarna ligger den gräns, där stordriftens fördelar i form av de långa seriernas bättre ekonomi, materialoch försäljningsbesparingar m. m. börja utjämnas av en alltmera betungande administrativ apparat. Denna övre gräns torde ha något olika läge beroende på produktionsinriktningen. Sålunda kan man förvänta, att exempelvis modeskofabrikerna med sina nödvändigtvis kortare tillverkningsserier ha ett lägre företagsoptimum än stapelskofabrikerna. En uppfattning av det ungefärliga läget av storleksoptimum kan man få av de uppgifter, som lämnas av IUI:s utredning och som ganska väl överensstämma med dem som angivits av H. A. Silverman i »Studies in Industrial Organization». De gå ut på att företagsoptimum inom svensk skoindustri ligger i överkanten av grupp I (la = l-> 250 arb.). Med den struktur som skoindustrin i vårt land har skulle man således kunna göra det antagandet, att ett företag med 200—300 arbetare, som gör materialinköp i stora partier, väl utnyttjar sin maskinpark och sina anläggningar och bedriver en lagom blandad produktion i långa serier, har de bästa förutsättningarna att uppnå lägsta möjliga tillverkningskostnader. Att skoindustrin i allmänhet ligger långt under detta optimum har klart framgått av den kartläggning detta betänkande presenterar. Om branschstrukturen skulle helt anpassa sig efter företagsoptimum, komme det att betyda bortfall av ett mycket stort antal mindre företag. Rent teoretiskt kan beräknas, att branschen därvid — med utgångspunkt från nuvarande arbetarantal — skulle behöva omfatta endast 10 a 20 % av det antal företag den nu består utav. En så kraftig koncentration är emellertid inte sannolik i en bransch med fri konkurrens och utan nyetableringshinder. Småföretag komma förvisso att bildas även framgent, ehuru sannolikt de ökade kraven på fabrikationens tekniska standard komma att verka mer återhållande. I den mån de mindre företagen genom specialisering i tillverkningen och rationellt upplagd försäljning bevisa att de äga ekonomisk bärkraft tillräckligt, finns givetvis utrymme även för dem i en bransch, som f. ö. utvecklas mot större företagsenheter och stordrift. Om det ovan gjorda antagandet om företagsoptimum är riktigt, torde nämligen en utveckling i riktning mot större enheter kunna förväntas. Förutsättningen är då givetvis en fortsatt specialisering och rationalisering inom skoindustrin.

kapitel 7. Läder- och skotullarna

I enlighet med direktiven ingår det i skoutredningens uppdrag att belysa »det nuvarande tullskyddets verkningar och utsikterna att genom minskning i tullsatserna eller ändring i deras utformning främja rationaliseringsarbetet inom skoindustrin och därigenom göra denna mera konkurrenskraftig och ekonomiskt effektiv». Beträffande innebörden av en ändring i tullsatserna säges i direktiven följande: »Det direkta resultatet av en sänkning av tullskyddet kunde visserligen synas vara att äventyra sysselsättningen och lönebelastningsförmågan inom svensk skoindustri. Men det synes dock som om det — i många fall särskilt för billiga skodon — relativt höga tullskyddet avlägsnat ett viktigt incitament till rationalisering och därmed medverkat till att skoindustrins utveckling under mellankrigstiden varit förhållandevis svag. Det är därför tänkbart, att en sänkning eller omläggning av tullskyddet åtminstone på något längre sikt skulle framdriva sådana kostnadssänkningar i produktionen att detta skulle bidraga till att göra svensk skotillverkning mera expansiv på den inhemska marknaden och i bästa fall t. o. m. göra densamma konkurrensduglig på världsmarknaden.» Skomarknadens tullsk\dd påverkas avsevärt av att vid skotillverkning användes en betydande mängd material som är belagd med tull. Innan skotullarna behandlas nedan, skall därför lämnas en översiktlig framställning av tullförhållandena i fråga om läder och andra material föi skoindustrin. Redogörelsen för tullförhållandena bygger i huvudsak på två av byråinspektör H. Harder på uppdrag av Svenska garveriidkareföreningen, resp. Svenska skofabrikantföreningen år 1948 och 1946 verkställda utredningar (stencilerade) beträffande garveriindustrins, resp. skoindustrins tullskydd.

Lädertullarna Till en början må framhållas, att införseln av oberedda hudar och skinn sedan mitten av 1800-talet inte är belagd med tull, vilket i hög grad torde ha

främjat uppkomsten av en inhemsk garveriindustri och indirekt varit av betydelse för skoindustrin. Införseln av oberedda hudar och skinn är visserligen underkastad vissa restriktioner och kontrollbestämmelser men det torde icke nämnvärt försvåra importen av dessa produkter. Beredda, även halvberedda, hudar och skinn äro däremot tullbelagda. Tullarna på dessa produkter äro utformade som specifika tullar, dvs de äro beräknade efter varans vikt utan hänsyn till varuvärdet. Härigenom blir tullbelastningen — såsom närmare kommer att visas i fortsättningen — beroende av importvärdets växlingar. Nuvarande tullsatser Tullen på sul- och bindsulläder inkl. kärnstycken utgör 35 öre per kg för kärnstycken samt 28 öre per kg för hela och halva hudar samt stycken därav. Dessa tullsatser ha tillämpats från år 1914, då de nedsattes från 45 resp. 35 öre per kg. Reduceringen av tullsatserna, som föranleddes av en nrotion vid 1913 års riksdag, motiverades av dåvarande bevillningsutskottet med att den svenska bottenläderindustrin genom den omdaning av organisation och arbetsmetoder, som densamma undergått efter en 1897 genomförd tullhöjning, hade vuxit sig stark tillräckligt att inte längre vara i behov av så högt tullskydd som det då rådande. Andra slag av hudar och skinn (inkl. färgade och lackerade) indelas i tulltekniskt avseende i två grupper med gränsen vid 1 kg per styck. För de tvngre skinnen andra än lack (stat. nr 660 och 662) är tullsatsen 65 öre per kg och för de lättare icke lackskinnen (stat. nr 663 och 665) 90 öre per kg. Ifrågavarande tullsatser ha tillämpats från år 1911. Lackerade skinn (lackskinn) belades 1932 med särskild tilläggstull, utgörande 85 öre per kg för skinn med vikt av minst 1 kg och kr. 1: 10 för skinn med lägre vikt. Tilläggstullarna inarbetades år 1950 i tulltaxan och tullen för de tyngre lackskinnen (stat. nr. 661) utgör därför numera kr. 1: 50 och för de lättare (stat. nr. 664) kr. 2 per kg. Konstgjort läder helt eller delvis tillverkat av läderavfall (stat. nr 659) är — oberoende av viktgräns — tullbelagt med 28 öre per kg. Frågan om den lämpligaste viktgränsen mellan de tyngre och de lättare skinnen har vid olika tillfällen varit föremål för diskussion. Någon ändring av viktgränsen vid 1 kg har dock icke kommit till stånd. Tullens storlek i förhållande till importvärdet Såsom inledningsvis framhållits innebära specifika tullar, att det faktiska tullskyddet, mätt i procent av varans värde, växlar med förändringar i importvärdet. Hur tullskyddet för beredda hudar m. m. procentuellt förändrats sedan 1913 antydes av tabellerna 33 och 34, hämtade ur Hartlers ovannämnda utredning, som emellertid eftersom den avser tullförhållandena 1947 har kom-

Tabell 33. Tullens storlek i förhållande till knportvärdet. Sul- och bindsullädcr (beredda hudar) samt konstgjort läder. Importvärde kr/kg

Tullsats kr/kg

Tull i % avvärdet

K ä r n s t y c k e n (654) 2:71 5:90 6:15 4:91 4:76 5:66 10:5:12 5:91 4:07 5:72 7:26

1913 1920-24 1925-29 1930-34 1935-39 1940-44 1945 1946 1947 1948 1949 1950

1913 1920-24 1925-29 1930-34 1935-39 1940-44 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1

i

0:45 0:35 0:35 0:35 0:35 0:35 0:35 0:35 0:35 0:35 0:35 0:35

16.6 5.9 5.7 7.1 7.4 6.2 3.5 6.8 5.9 8.6 6.1 4.8

Importvärde kr/ kg

Tullsats kr/kg

Tull i 0/

Beredda hudar (läder) Hela och halva (657) 12:4:94 13:06 5:34 3:65 4:88 4:95 4:48 4:49 4:42 1:96 3:84

0:35 0:28 0:28 0:28 0:28 0:28 0:28 0:28 0:28 0:28 0:28 0:28

17.5) 5.7 ! 9.2) 5.2 7.7 5.7 5.7 6.3 6.2 6.3 14.3 7.3

Beredda hudar (läder) Stycken av (658)

Konstgjort läder (659)

2:37 2:48 2:26

0:60 1:1:15 8:57 2:85 6:67 6:43 4:74 4:11

. 3:07 2:65 7:34 2:47

0:28 0:28 0:28 0:28 0:28 0:28 0:28 0:28 0:28

11.8 11.3 12.4 9.1 10.6 3.8 11.3

„

/o a ^v

värdet

0:35 0:35 0:35 0:28 0:28 0:28 0:28 0:28 0:28 0:28 0:28 0:28

58.3 35.0 30.4 3.3 9.8 4.2 4.4 5.9 6.8

Dessa siffror avse hela och halva hudar samt stycken av hudar (stat. nr 657 + 658).

pletterats med siffror för de senaste åren. Såsom framgår av tabellerna synes tullen i procent av importvärdet för de flesta här berörda varor ha växlat avsevärt under olika perioder. Tullskyddet förefaller i allmänhet vara åtskilligt mindre i slutet av 1940-talet än då tullsatserna fastställdes före det första världskriget. Då emellertid bottenläderimporten till Sverige är obetydlig och genomsnittspriserna på infört läder ofta påverkats av tillfälligheter såsom specialimport från visst land av utskottsvara etc. och då därtill importregleringen under senare år kan ha influerat på importens storlek och sammansättning, vågar man knappast draga några bestämda slutsatser om tullskyddets förändringar, särskilt i vad avser bottenläder. Med mindre reservationer noterar man tullskyddets föränderlighet beträffande ovanläder (tabell 34). Men även den modepåverkade importen av reseffektläder, som inkluderas i tabellen, är en faktor, som gör importvärdena variabla och försvårar en bedömning av tullskyddets förändringar. 167

Tabell 34. Tullens storlek i förhållande till importvärdet. Annat läder och skinn än sul- och bindsulläder etc. Skinn vägande minst 1 kg/st Importvärde kr/kg

Tullsats Tull i % av kr/kg värdet

färgade (660)

Importvärde kr/kg

Importvärde kr/kg

lackerade (661)

1913 1920-24 1925-29 1930-34

11: 50 16: 82 15: 49 46

0:65 0:65 0:65 0:65

17: 35:07 19:93 13:04

1935-39 1940-44 1945 1946 1947 1948 1949 1950

50 i 7: 25 24: 73 14: 06 15: 53 16: 07 19: 28 22: 83

0:65 0:65 0:65 0:65 0:65 j 0:65 0:65 0:65 !

13:12 20:88 24:33 25:55 27:84 30:14 26:15 29:60

0:65 0:65 0:65 x 0:65 l l:50 1:50 1:50 1:50 1:50 1:50 1:50 1:50 1:50

1913 1920-24 1925-29 1930-34

18:33:66 20:11 18:20

0:90 0:90 0:90 0:90

5.0 2.7 4.5 4.9

20:38:92 22:97 18:10

1935-39 1940-44 1945 1946 1947 1948 1949 1950

16:14 26:72 27:78 29:61 37:23 22:27 28:19 38:56

0:90 0:90 0:90 0:90 0:90 0:90 0:90 0:90

5.6 3.4 3.2 3.0 2.4 4.0 3.2 2.3

15:89 20:94 31:82 28:59 30:94 29:28 67:20

0:90 0 90 0 90 J 0 90 J 2 — 2 — 2 — 2 — 2 — 2 — o —

2 — 2 -"

Tullsats kr/kg

andra (662)

3.8 1.9 3.3 5.0 11.5 11.4 7.2 6.2 5.9 5.4 5.0 5.7 5.1

10: 21:45 11:69 7:25

0:65 0:65 0:65 0:65

6.5 3.0 5.6 9.0

6:35 11:40 43:73 9:06 7:54 10:16 7:02 10:50

0:65 0:65 0:65 0:65 0:65 0:65 0:65 0:65

10.2 5.7 1.5 7.2 8.6 6.4 9.3 6.2

Skinn vägande under 1 kg/st lackerade (664)

färgade (663)

1 Tull i Tullsats % av kr/kg värdet

4.5 2.3 3.9 5.0 11.0 12.6 9.6 6.3 7.0 6.5 6.8 3.0

andra (665)

7:02 11:87 20:23 16:21 16:81 14:16 13:48 19:21

0:90 0:90 0:90 0:90

7.5 5.5 6.0 11.2

0:90 0:90 0:90 0:90 0:90 0:90 0:90 0:90

12.8 7.6 4.4 5.6 5.4 6.4 6.7 4.7

Tullen höjd år 1932.

Inledningsvis har nämnts, att den viktigaste råvaran för garveriindustrin, nämligen oberedda hudar, inte är tullbelagd. En del av de vid garvningen använda hjälpmaterialierna äro dock tullbelagda. Dessa tullar torde dock icke i nämnvärd grad påverka konkurrensförhållandena mellan inom landet garvat läder och importerat läder. Vad angår den vegetabiliska garvningen föreligger praktiskt taget ingen tullbelastning av hjälpmaterialen. Störst blir den vid användning av glykosextrakt, där tullbelastningen dock knappast rör sig om högre belopp än ca 10 öre per kg läder. I fråga om kromgarvningen beror tullbelastningen på de använda metoderna, som starkt växla. En del av de för lädrets efterbehandling erforderliga materialierna äro emel-

ertid belagda med tull, vilket stundom i ganska hög grad kan inkräkta på jruttotullskyddet. Enligt av tillverkare gjorda beräkningar skulle sålunda ;ullbelastningen på vissa s. k. finfärgade kalv-, get- och fårskinn röra sig om ;a 10 å 15 öre per kg. I stort sett gäller emellertid att tullarna endast obetydligt nverka på garveriindustrins produktionskostnader. Tullarna å garveriindustrins jrodukter, de färdigberedda hudarna och skinnen kunna därför sägas vara jffektiva till hela sitt belopp. Lädertullainas betydelse ur skyddssynpunkt Med de reservationer som anförts på sid. 167 visa tabellerna 33 och 34 hur det ;u!lskydd, som lädertullarna utgöra för garveriindustrin, undergått betydande rabell 35. Tullskyddets storlek i förhållande till produktionskostnaderna åren 1913, 1939 och 1946 Svenskt koläder 1913

Kalkyl för 1 kg läder

1939 Kr

Råhud

1946 Kr

Kr

Annat material Arbetslöner Övriga kostnader

2: 20 0: 40 0: 18 0: 47

67.7 12.3 5.5 14,5

35 31 23 68

52.5 12.1 8.9 26.5

2: 09 1: 22 0: 26 0:93

46.4 27.1 5.8 20.7

Fabrikspris

3: 25

4: 50

100.0 Tullskydd Tullskydd i % av: fabrikspris manufaktureringskostnad arbetskostnad

brutto = netto 0: 28

brutto = netto 0: 28

brutto = netto 0: 28

8.6 43.1 155.6

10.9 30.8 121.7

6.2 23.5 107.7

Tabell 36. Tullskyddets storlek i förhållande till produktionskostn aderna åren 1913 och 1946 Boxkalv (18,6 kvfot per kg) 1913

Kalkyl för 1 kg ykinn Kr.

°/

Kr.

%

/o

Råhud Annat material Arbetslöner Övriga kostnader

13: 21 1: 86 1: 30 2: 79

68.9 9.7 6.8 14.6

14:66 2: 74 3: 08 6:92

53.5 10.0 11.2 25.3

Fabrikspris

19:16

27:40

100.0 Tullskydd Tullskydd i % av: fabrikspris manufaktureringskostnad arbetskostnad

brutto

netto

brutto = netto

0:90

0:74

0:90

4.7 22.0 69.2

3.9 18.1 56.9

3.3 9.0 29 2

förändringar allt efter växlingarna i importvärdet och att tullskyddet föl de olika lädersorterna i allmänhet blivit avsevärt mindre än då tullsatserna fastställdes på 1910-talet. Detta förhållande bestyrkes ytterligare, om tullskyddet sätles i relation till priset på inom landet vid olika tidpunkter tillverkat läder. Hartler har gjort en dylik undersökning på grundval av kostnadskalkyler som ställts- till hais^ förfogande av olika företag inom garveribranschen. Genom att därvid jämföra tullen även med produktionskostnadernas olika element — råmaterialkostnader, arbetslöner och övriga kostnader — har Hartler visat, att en betydande förskjutning inträtt i det ursprungligen avsedda tullskyddet. Tabellerna 35 — 36 visa resultatet av denna hans undersökning i fråga om de för skoindusirin viktigaste slagen av läder. Såsom synes har tullskyddet både beträffande sul- och bindsulläder (koläder) och ovanläder (boxsidor, boxkalv), uttryckt i procent av manufakturering— kostnaderna sjunkit med ungefär hälften mellan åren 1913 —1946. Det kan såsom antytts ovan påpekas, att införseln av sul- och bindsulläder varit relativt obetydlig i förhållande till den inhemska förbrukningen. Importen i procent av förbrukningen har under perioden 1920—1947 hållit sig omkring 5 %. De högsta procentsiffrorna noteras från förra hälften av 1920-talet (9,5 °/0 1920, 7,1 % 1924) och de lägsta från början av 1930-talet (1,4 % 1932, 1,2 % 1933). Sedermera har införseln i procent av förbrukningen sjunkit ytterligare — 1948 var den endast 0,3 %. Införseln av andra slag av läder och skinn än bottenläder var under ifrågavarande period av en helt annan storleksordning i förhållande till förbrukningen. Sedan 1920 har importen i regel uppgått till 15 å 20 % och efter värdet räknat ända till 35 å 45 % av konsumtionen.

Skotullarna Nuvarande tullsatser Vanliga läderskor är o i tullavseende uppdelade i två viktgruppcr. För -kor med vikt över 750 gr per par är tullen kr. 4: 50 per kg och för lättare skor kr. 6: — per kg. Till den förra gruppen höra herrskor, till den senare i stort sett dam- och barnskor. Uppdelningen i två grupper var en nyhet, som infördes år 1933 i samband med handelsöverläggningar med Storbritannien. Sverige tillförsäkrades vid detta tillfälle en nedsättning av tullsatserna i vad det gäller åtskilliga exportvaror i utbyte mot att man på svensk sida medgav modifikationer främst i fråga om tullarna på textilier, men även beträffande nu berörda tullsats för skodon. Även före 1933 hade olika tullsatser tillämpats för olika slag av läderskor. Vid gränsdragningen hade man sökt skilja på vanliga bruksskodon och skor av lyxkaraktär. Tullsatsen för de senare var 6 kr. per kg mot endast 2 kr. för de enklare skodonen. Man kan säga, att tullen för de finare

s k o d o n e n v a r m e r en

finanstull

ä n en s k y d d s t u l l . Genom l ä d e r t e k n i k e n s fram-

steg, höjningen

av levnadsstandarden

h a de

som

tidigare

och k o n s u m t i o n s v a n o r n a s

förändring

l y x s k o r b e t r a k t a d e modellerna k o m m i t a t t till stor del

u t t r ä n g a de e n k l a r e k v a l i t e t e r n a . D e n högre t u l l s a t s e n som t i d i g a r e

berörde

e n d a s t e n m i n d r e del a v s k o s o r t i m e n t e t h a r därför u n d e r de senare å r t i o n d e n a u t s t r ä c k t s till a t t avse h u v u d d e l e n a v n u g å n g b a r a s k o t y p e r . H ä r i g e n o m h a r finanstullen

så s m å n i n g o m f ö r v a n d l a t s till en s k y d d s t u l l .

Gällande t u l l a r å l ä d e r s k o d o n framgå a v följande u p p s t ä l l n i n g . Tullen fastställd år 0: 25 1911

Tull/ kg kr 1183 1184 1185: 1 1185: 2 1186 1187 1188: 1 1189: 1

Skodon med bottnar av t r ä ävensom becksöms- och sjöstövlar . . . . Andra skodon av skinn 1. med bottnar fastsatta vid ovanlädret och bindsula uteslutande medelst pligg, stift eller skruvar, ävensom skodon av pälsverk 2. andra: vägande per par mer än 750 g vägande per par 750 g eller därunder Av spanadsvara, innehållande silke eller finare metalltråd Av kautschuk, galoscher härunder inbegripna Andra slag, ej särskilt nämnda, oavsett materialets beskaffenhet . . med sulor helt av gummi andra

U t v e c k l i n g e n a v de n u v a r a n d e

2: -

50 20

1933 1911 1932 1911

1:50 3: -

1937 1936

skotullarna

Tull p å s k o d o n infördes i Sverige å r 1888, m e n o m f a t t a d e d å e n d a s t b e c k s ö m s eller s. k. sjöstövlar s a m t s k o d o n m e d b o t t n a r a v t r ä . T u l l s y s t e m e t u t v i d g a d e s å r 1892 a t t avse ä v e n a n d r a t y p e r a v s k o r , v a r i g e n o m t u l l k o m a t t u p p t a g a s å s a m t l i g a vikt i g a r e slag a v s k o d o n . I 1911 å r s t u l l t a x a fullföljdes e n r e d a n t i d i g a r e v e r k s t ä l l d g r ä n s d r a g n i n g m e l l a n skor a v l y x k a r a k t ä r o c h v a n l i g a b r u k s s k o d o n . D e f ö r r a belades m e d d e n h ö g s t a t u l l s a t s e n eller 6 k r . p e r k g . , m e d a n t u l l e n i d e t s e n a r e fallet b e s t ä m d e s till 2 k r . p e r k g . G r ä n s d r a g n i n g e n m e l l a n skor a v l y x - o c h icke l y x k a r a k t ä r v i s a d e sig emellertid s v å r a t t u t f o r m a . E n l i g t 1911 å r s t a x a skulle differentieringen s k e efter o v a n l ä d r e t s beskaffenhet. Till l y x s k o r h a d e m a n d ä r v i d r e d a n d e s s f ö r i n n a n a n s e t t sig b ö r a h ä n föra s k o d o n a v saffians-, k a r d u a n s - , f ä r g a d e , p r e s s a d e o c h l a c k e r a d e s k i n n . B e n ä m n i n g e n saffians- och k a r d u a n s - s a m t p r e s s a d e s k i n n b o r t t o g s i 1911 å r s t a x a och 6kronor.stullcn fastställdes a t t gälla för s k o d o n a v s k i n n » s v a r t f ä r g a d e , l a c k e r a d e eller f ä r g a d e a n n o r l u n d a ä n s v a r t » . A n d r a s k o r ä n n u n ä m n d a skulle förtullas efter 2 k r . p e r k g . S å s o m s v a r t a s k o d o n b e t r a k t a d e s v i d d e n n a t i d e n d a s t d e s k o d o n a v färg a d e s k i n n , d ä r d e n s v a r t a färgen n e d t r ä n g t i s k i n n e t o c h f ä r g a t s n i t t e t . A v s i k t e n v a r d ä r v i d a t t g e n o m d e n n a definition träffa skor a v vissa m i n d r e , o c h finare s k i n n , särskilt g e t - eller k a l v s k i n n , v i l k a ofta v o r o f ä r g a d e i f ä r g k i t t e l . D e n billigare t u l l e n skulle falla p å skor a v g r ö v r e s k i n n s o m i s t ö r s t a u t s t r ä c k n i n g k ö p t e s a v d e m i n d r e b u r g n a befolkningslagren. O v a n l ä d r e t till dessa skor f ä r g b e h a n d l a d e s v a n l i g e n m e d p e n s e l eller b o r s t e . E m e l l e r t i d h a d e r e d a n l å n g t före 1911 å r s t u l l t a x a d e n n a t y p a v infärgning börjat k o m m a ur b r u k genom framstegen p å kromlädergarvningens o m r å d e . V i d k r o m g a r v n i n g a v o v a n l ä d e r i de fall, d å d e t t a sker g e n o m s u b s t a n t i v a eller d i r e k t a f ä r g ä m n e n färgas l ä d r e t e n d a s t p å y t s k i k t e t , v i l k e t s y n b a r l i g e n b o r d e h a l e t t till a t t s k o r a v s å d a n t l ä d e r t u l l t a x e r a t s enligt 2 - k r o n o r s t u l l e n . D e t t a s k e d d e 11 — 1250 51

emellertid icke, utan ifrågavarande skodon åsattes tull efter den högre tullsatsen, 6 kr. per par. Anledningen härtill synes ha varit, att man under ett skede hyste den uppfattningen inom tullverket, att den blåaktiga ton, som framträder i snittet av kromgarvade skinn, härrörde sig från färgningen och icke, som det senare visade sig, från garvningen. Med den senare tolkningen skulle sålunda de flesta svarta skodon ha kommit att hänföras till den grupp, för vilka 2-kronorstullen var tillämplig. Generaltullstyrelsen fäste i skrivelse den 2 februari 1921 Kungl. Maj :ts uppmärksamhet på frågan och anhöll samtidigt om revidering av tulltaxans bestämmelser i fråga om skodon. Generaltullstyrelsen framhöll i sin skrivelse, att en ändring av tulltaxan, medförande att alla skodon av svartfärgade skinn hänfördes till rubrik 210 med en tull av 6 kr. per kg. även skulle innebära att grova arbetsskodon och andra skodon av enklare slag komme att tullbehandlas på motsvarande sätt, varigenom tullen för dessa skor komme att ställa sig oproportionerligt hög. Även beträffande skodon av kulört skinn framhöll styrelsen att därest — såsom syntes sannolikt — syftet med den högre tullsatsen varit att träffa skodon, som hade karaktären av lyxvaror, den högre tullsatsen verkade vida utöver vad som kunde antagas ha varit avsett med hänsyn till den användning brunfärgade skinn alltmera fått vid tillverkning av sport och andra grövre skodon. Generaltullstyrelsens skrivelse föranledde ändring av tulltaxan, varvid man med hänsyn till önskvärdheten av en ur tullskyddssynpunkt mera ändamålsenlig skillnad mellan grövre och finare skodon skilj de de enkla skotyperna från varandra alltefter de sätt varpå bottnarna å skodonen voro fastsatta vid ovanlädret och bindsulan. 1921 års tulltaxa, vari i detta hänseende icke någon ändring senare vidtagits, förutsatte att till grövre skor med lägre tub1 skulle hänföras skodon, där bottnarna fastsatts medels pligg, stift eller skruvar, under det att finare skor med högre tull inbegrep skodon, där sulan fastsatts med s. k. randsyning. Den år 1921 genomförda förändringen i tullsatserna synes dock icke helt ha motsvarat den vid denna tidpunkt rådande uppfattningen om skillnaden mellan lyxvara och bruksvara. I tull- och traktatkommitténs betänkande nr X X I X angående den svenska skoindustrin (Stockholm 1925) uttalas sålunda bl. a. följande: »Den viktigaste faktorn i fråga om tullskyddets utveckling torde ha varit den så småningom försiggående förändringen av genomsnittsvarans beskaffenhet och — i följd härav — av konsumenternas efterfrågan. — — — Efter hand som läderframställningstekniken utvecklades, utjämnades emellertid skillnaden mellan denna högt beskattade lyxvara och den lägre beskattade genomsnittsvaran. I det föregående ha redan förändringarna i fråga om svartfärgade skodon blivit närmare berörda. Smakutvecklingen medförde dessutom, att kulörta skodon fingo en förut icke anad allmän användning, särskilt såsom sommarskodon. På detta sätt måste omfånget av högt beskattade, dvs. högt tullskyddade skodon, hava vuxit betydligt och i en säkerligen icke förutsedd omfattning. Genom den sedan den 12 maj 1921 gällande lydelsen av tulltaxan har man otvivelaktigt erhållit en mera rationell indelningsgrund för skodon av olika beskaffenhet, åtminstone så länge nuvarande tillverkningsmetoder bliva i huvudsak oförändrade. Däremot synes det väl kunna ställas i fråga, om hela den till rubrik 211 förda mängden av skodon kan anses motsvara begreppet lyxvara, vilket en gång utgjorde motiv för påläggandet av den höga tullsatsen (6 kr.). Detta skulle möjligen kunna upprätthållas för randsydda och eventuellt en del vända skodon, men näppeligen på något sätt för genomsydda, där ej materialet (guld- eller silverskinn, lackläder etc.) vid speciella slag kan fälla ett annat utslag. Även i fråga om randsydda skor gäller dock numera, att de i stor utsträckning övergått till att bliva en vardagsvara, om ock av genomgående bättre kvaliteter. Enligt den förebragta utredningen utgjordes den

svenska skoindustrins tillverkningar redan år 1913 endast till 13 % av pliggade, skruvade eller metallfästa skodon, medan vända representerade 11, genomsydda 32 och randsydda 44 % av produktionen. År 1921, som ju dock icke kan betraktas såsom ett fullt normalt år, hade randsyproduktionen stigit till nära 67 %, dvs omfattade 2/3 av hela tillverkningen (allt räknat efter antalet par). Undersökningarna av de svenska skofabrikernas tillverkningskostnader år 1913 gåvo, även om materialet måste betraktas såsom icke tillräckligt exakt och i varje fall av alltför knapphändig beskaffenhet, likväl anledning till den slutsatsen, att de svenska tillverkningskostnaderna vid tidpunkten i fråga ingalunda lågo så högt över utlandets, representerade av tyska och amerikanska priser, att skillnaden motsvarade det högsta tullbeloppet *6 kr. Detta utesluter ju emellertid icke, att framställningskostnaderna tidigare kunnat ställa sig relativt högre i förhållande till samma utländska tillverkningar. E t t sådant förhållande är ju med hänsyn till den mindre utvecklade tekniska ståndpunkten och den ringare avsättningen snarare det sannolikaste. Marginalen har dock näppeligen någonsin vidgat sig till 6 kronorsbeloppet. Från en sådan skillnad hade man ju för övrigt ingalunda utgått vid tullsatsernas fastställande. Den egentliga skyddstullsatsen hade stannat vid den relativt blygsamma siffran 2 kr.» Någon omläggning av grunderna för tulltaxeringen gav dock traktatkommitténs betänkande icke anledning till. F ö r u t o m egentliga läderskodon ingår i k o n s u m t i o n e n också en k v a n t i t e t s mässigt ganska b e t y d a n d e förbrukning av tofflor och tygskor av skilda slag. Dessa s k o t y p e r voro fram till 1936 belagda med en tull a v kr. 1: 50 per k g , som n ä m n d a år höjdes till kr. 3 : — per kg. U r läderskoindustrins s y n p u n k t erbjuder tullen å tofflor det största intresset. P r o d u k t i o n e n a v tofflor är också avsevärt större än den a v tygskor. Sålunda tillverkades år 1938 i r u n t t a l 1,2 milj. p a r tofflor vid läderskofabrikerna, v a r a v en tredjedel utgjordes av skinntofflor. P r o d u k t i o n e n a v tygskor med lädersula t o r d e k n a p p a s t ha överstigit 200 000 par, om även gummiskofabrikernas produktion medräknas. A v toffelgruppen hänföras skinntofflor till s t a t . nr 1185:2 och t u l l t a x e r a s s å l u n d a efter 6:— kronorstullen. F ö r en vanlig t y p a v skinntoflel i d a m m o d e l l m e d k r o m s u l a och låg klack lågo priserna före kriget vid 3 : — — 4 : 50 kr per p a r m o t 1949 5 : 5 0 — 6 : 50 kr per p a r . Vikten har uppgivits till i g e n o m s n i t t 250 g. Tullen som u t g å r med 1: 50 per p a r skulle härigenom före kriget ha u p p g å t t till mellan 30—50 % av tillverkningsvärdet. Vid 1949 års prisnivå m o t s v a r a d e tullen 20—30 % a v tillverkningsvärdet. V a d beträffar tofflor av t y g hänföras dessa tulltekniskt till s t a t . nr 1189: 1, dvs tullen u t g å r med 3 : — k r per kg. Priserna rörde sig före kriget mellan 1 : 7 5 — 2 : 2 5 k r per p a r m e d s a m m a medelvikt som för skinntofflor. Skyddstullen skulle följaktligen ha v a r i e r a t mellan 33—42 % a v fabriks pris et. D e t bör dock a n m ä r k a s , a t t en speciell t y p av tofflor, tillverkade a v s a m m e t s v ä v n a d , äro belastade med en avsevärd materialtull. I den m å n s å d a n t material k o m m e r till a n v ä n d n i n g vid tofflornas tillverkning, m i n s k a r tullskyddet m e d o m k r i n g en tredjedel a v o v a n n ä m n d a v ä r d e n . Vid 1949 års prisnivå k u n d e

tullen på tygtofflor beräknas uppgå till i medeltal ca 25 % av fabrikspriset. Det relativa tullskyddet har sålunda stadigt minskat under tiden mellan de båda världskrigen och därefter. Det gäller skor över huvud taget. Jämförelserna mellan tullar och priser i detta kapitel sträcka sig i allmänhet inte längre än till 1949. Förhållandena därefter ha varit så pass labila — särskilt har prisstegringen under det senaste året varit så brant, varvid materialkostnaderna varit mest pådrivande — att skoutredningen inte funnit det lönt att analysera det relativa tullskyddet för ett representativt antal skotyper i dagens läge. Den har dock i ett par exempel på sid. 180 försökt visa upp, hur tullskyddet i vissa andra länder förhåller sig till det svenska tullskyddet, beräknat på skopriser både från år 1938 och år 1951. Dessa exempel bekräfta vad man även generellt vågar påstå, nämligen att de nuvarande vikttullarna på skor genom prisnivåns stegring under senare år undergått en relativ minskning, som sänkt det faktiska tullskyddet högst betydligt. Tullens storlek i förhållande till importvärdet Den allmänna höjningen av prisnivån har alltså medfört en automatisk sänkning av tullarna, eftersom dessa beräknats efter vikt. År 1947 hade prisstegringen medfört en sänkning av tullarna med drygt en tredjedel jämfört med år 1938. F. n. uppgår sänkningen till ca 2 / 3 . Under det att tullen föie kriget torde Tabell 37. Tullens storlek i förhållande till importvärdet Skodon av skinn, andra än pliggade. Över 750 g per par (1185:1) År

Importvärde kr/kg

Tullsatg Tull i %av värdet kr/kg

1913 1920-24 1925-29 1930-34

nSrOS

H:50

1935-39 1940-44 1945 1946 1947 1948 1949 1950

16:08 20:40 38:95 29:64 24:61 22:58 25:77 25:14

4:50 4:50 4:50 4:50 4:50 4:50 4:50 4:50

x

Högst 750 g per par (1185:2)

Samtliga ( 1 1 8 5 : 1 - 2 )

Imp ort värde

Importvärde

kr/kg

Tullsats Tull i %av värdet kr/kg

*27:69

*6

28 22 12 15 18 20 17 18

23:42 28:38 59:90 39:85 36:71 33:85 26:94 29:16

6 6 6 6 6 6 6 6

l

kr/kg

24:32:83 20:50 22:08

26 21 10 15 16 18 22 21

22:27 25:80 51:66 36:95 33:49 26:31 26:41 28:48

Tullsats Tull i %av värdet kr/kg 6:6:6:a 6:2 5:82 3 5:76 3 5:52 3 5:41 3 5:57 3 5:59 3 4:99 3 5:31 3 5:72

25 18 29 27 26 26 21 10 15 17 19 20 20

Avser endast år 1934. Tullen å skodon, vägande över 750 g per par, år 1933 sänkt från kr 6: — till kr 4: 50; här angives medeltullsatsen för införd kvantitet år 1934. 3 Medeltullsats för införd kvantitet. 2

ha varit helt prohibitiv beträffande införsel av bruksskor i lägst- och mellanprislägen (såväl herr-, barn- som damskor), kan import numera trots tullen äga rum, i synnerhet när det gäller damskodon. I de fall införseln avser lyxbetonade damskodon kan det beräknas, att tullen ofta understiger 10 % av fabrikspriset. Bruttotullskydd och nettotullskydd Vanligen brukar man skilja mellan bruttotullskydd och nettotullskydd. Nettotullskyddet framräknas genom att från bruttotullen avräkna den inhemska industrins tullbelastning i form av tull på vid tillverkningen använda materialier. Tull utgår nämligen på flertalet av de materialier, som användas vid skotillverkning, t. ex. bottenläder, ovanläder, textilier etc. 1 Tullbelastningen å dessa halvfabrikat, utslagen per par skodon, skulle om tullskyddet för dem utnyttjades helt, belöpa sig på 50 öre, dvs om man vid prissättningen av skodonen beräknat kostnaderna för materialen till belopp som motsvarar importpriset plus tullavgifter, oavsett om sagda material äro importerade eller ej. Av detta belopp ingår tullen å läder och skinn med den största andelen eller närmare 75 %. Huruvida tullen å materialier helt utnyttjas är svårt att bedöma. Sannolikheten talar emellertid för att materialtullen helt uppväges av vissa merkostnader, som uppstå vid införsel av skodon. Sådana merkostnader äro t. ex. frakt, försäkring, rembourskostnader, packhusavgifter etc. Dessa kostnader torde 1949 har utgjort 1: 00 — 1: 50 kr. per par alltefter ursprungsland. Redan dessa kostnader synas uppväga materialtullen. Emellertid måste beaktas att även materialierna drabbas vid införsel av kostnader för frakt etc. utöver tullen. Dessa merkostnader torde dock vara förhållandevis lägre för materialierna än för skodonen, vilka senare få vidkännas större emballagekostnad (förpackning i kartonger) och högre frakt (större utrymme i transportmedlet). 1 De med tull belastade halvfabrikaten och tullsatserna för resp. varuslag framgå av följande uppställning:

Materialtull Läder ock skinn Bottenläder Ovanläder Foderskinn Ränder Övrigt material Spånadsvaror (gemväv, foder, tråd, snören etc.) Metallvaror (snörhålsringar, spik, tacks m. m.) Papp o. d. (gelänk m. m.) Andra varuslag

Materialåtgång

Tullsats

Tull per par

0.6 kg 2 kvfot 1 » 0.8-1.0 m 4

0: 35/kg 0: 65 —0: 90/kg 0: 6 5 - 0 : 90/kg 1: - / k g

21 öre 10 » 5 » 1 » 37 öre

— — — -

5 öre \ » 3 » 3 »

— Tull per par

12 öre 49 öre

I sammanhanget bör erinras om, att det i vårt land är förbjudet att använda papp, konstläderpapp m. m. som material i skodon enligt en Kungl. förordning av år 1919.1 Dessa bestämmelser, som — om Norge och Danmark undantagas — sakna motsvarighet i andra länder, torde i någon mån kunna verka som ett indirekt tullskydd mot sådana skor som strida mot pappförordningerjs bestämmelser. De i det föregående berörda merkostnaderna vid införsel av skodon, beräknade till 1 k r — 1 : 50 kr per par, och andra mera speciella faktorer, som kunna verka fördyrande på den importerade varan, synas motivera att man bortser från materialtullen, eftersom denna uppenbart utgör en mindre kostnad för den inhemska industrin. Yid undersökningen av skoindustrins tullskydd har skoutredningen därför utgått från, att den i tulltaxan upptagna tullsatsen i stort sett utgör ett nettotullskydd. En viss föreställning om skoindustrins samlade tullskydd ger följande teoretiska beräkning som bygger på den produktionsvolym och tillverkningssammansättning, som förefunnos åren närmast före sista världskriget samt på de ungefärliga genomsnittstullsatserna samma år. I grova tal kan tullskyddet därvid uppskattas till för läderskodon 7,8 milj. par X 5: 50 kr. = 42,9 milj. kr.,för skinntofflor 445 000 par X 1: 50 kr. = 0,6 6 milj. kr. samt för tofflor av tyg till 790 000 par X 0: 75 = 0,5 9 milj. kr. Det totala tullskyddet skulle härigenom, under förutsättning att tullskyddet helt utnyttjades, varit i runt tal 44,15 milj. kr. Hela skyddstullen togs dock troligen icke i anspråk, varför den faktiska tullbördan på konsumenterna får antagas ha varit lägre. Gör man antagandet, att skyddstullen toges i anspråk blott till 75 %, blev tullbördan ca 33 milj. kr. Hänsyn har då icke tagits till detaljhandelspålägget, som ju beräknas som ett procentuellt tillägg på de genom tullarna redan höjda fabrikspriserna. Pålägget på fabrikspriset beräknas ha utgjort 35 %. Den sannolika tullbördan inkl. detaljhandelspålägget skulle efter denna korrigering bli 33 milj. kr -f detaljhandelspålägget 11,55 milj. kr., dvs i runt tal 44,5 milj. kr. Givetvis är detta en mycket approximativ beräkning. Då man inte vet exakt hur stor procent av tullskyddet, som de svenska fabrikanterna verkligen utnyttja, ej heller hur stor del av den svenska skokonsumtionen, som — därest tullskyddet vore helt borta — skulle kunna tillfredsställas med likvärdiga utländska skor till priser motsvarande de svenska skopriserna minus nuvarande tullbelopp, tillåter detta räkneexempel inga vittgående slutsatser. Det ger emellertid en liten antydan om tullskyddets storleksordning före år 1937. Tullens storlek vid olika typer av läderskor Det har tidigare framhållits, att det förhållandet att tullen utgår efter vikt, innebär, att den kommer att stå i omvänt förhållande till importvärdet, dvs 1

176 SFS nr 219, ändrad genom K F 11 oktober 1920, SFS nr 720 — se närmare härom i kapitel 12.

ju billigare skodonen äro desto högre relativt sett blir tullen. Över huvud taget kommer en så konstruerad tull att visa en mycket stark spridning. Enligt en av 1928 års tullkommitté verkställd utredning utgjorde sålunda tullen på egentliga läderskodon år 1929 mellan 17,8—64,8 % av tillverkningskostnaden, 36,1—217,4 % av manufaktureringkostnaden samt 53,1 — 3 3 3 , 3 % av arbetslönen. Den starka spridningen i tullsatserna torde uppmärksammas vid läsningen av de i det följande givna exemplen, som företrädesvis avse skodon i billigare prisklasser, i kvalitet närmast motsvarande de f. n. under beteckningen P-skor saluförda skodonstyperna. Till grund för denna undersökning ligger kalkylmaterial, som av skoutredningen inhämtades under hösten 1947 i avsikt att belysa tullarnas höjd vid då rådande prisnivå. I materialet ingå sju artiklar, varav två herrskoartiklar, tre damskoartiklar samt två barnsko artiklar. För att studera huruvida en differentiering av tullsatserna efter tillverkningsmetod kunde befinnas lämplig hade utvalts skor representerande de vanligare tillverkningsmetoderna. Då det emellertid framgått att någon härav beroende samvariation mellan de olika kostnadselementen icke föreligger, har i den slutliga bearbetningen endast medtagits fem artiklar. Resultatet av undersökningen kan utläsas av tabell 38. Enligt beräkningar uppgick tullskyddet vid undersökningstillfället till mellan 17 — 30 % av nettofabrikspriset. I procent av manufaktureringskostnaden motsvarade tullen 42 — 72 % och ställd i relation till den direkta lönen varierade tullen mellan 85 — 148 %. I tabellen har inom parentes angivits motsvarande procenttal år 1938. Att märka är emellertid, att dessa icke hänföra sig till identiskt samma skor som 1947 års material. Tabell 38. Tullen å skor för olika skotyper år 1947 1 (i vikten har medräknats emballage, för herrskor beräknat till 150 — 200 g, i övriga fall till 100 g) Barnlågsko, Damlågsko, Herrlågsko, Dito herrsko Damsko, ago sandalsydd randsydd randsydd dubbelb. enkelb. vikt vikt 0,6 kg vikt 0,6 kg enkelb. vikt vikt 1,4 kg nr 3 4 - 3 6 0,85 kg 1,15 kg Tull (kr) i % uv total tillverkningskostnad . . . . Manufaktureringskostnad Direkt lön

5: 17

6:30

3: 83

3:60

3: 60

25 (38)

28 (42)

18 (31)

17 (28)

30 (55)

63(.) 125 (160)

72(.) 148 (180)

42(.) 85 (127)

45 (.) 89 (113)

54(.) 112 (180)

Inom parentes ha angivits motsvarande siffror för år 1938.

Tullskyddet var som synes högst i fråga om herrskor och barnskor och uppgick till 25—30 % av total tillverkningskostnad, 54—72 % av manufaktureringskostnaden samt till 112 — 148 % av den direkta lönen. Vad angår damskor

var tullen betydligt lägre. Den motsvarade sålunda endast 42—45 % av manufaktureringskostnaderna. Dessa procentsatser hänföra sig som nämnt till 1947 års kostnadsnivå. Sedan dess ha materialprisernas oproportionerliga höjning medfört att det relativa tullskyddet sjunkit mera i förhållande till fabrikspriset än till manufaktureringskostnaden. Tabell 38 avspeglar alltså inte dagens läge. Import och export Sveriges import av skinnskor (egentliga läderskor inkl. skinntoffior) har i regel varit ringa. Ett undantag härifrån bildar dock den import som ägde rum under åren 1920—1921 men som var av extraordinär natur, tillkommen för att hastigt påfylla de efter krigsåren uttömda skolagren. Med detta undantag har importen av läderskor såsom framgår av nedanstående tabell nästan helt tillgodosetts genom inhemsk produktion. Tabell 39. Tillverkning, införsel och utförsel av skodon åren 1931 —1949 Skinnskodon Tillverkning

Införsel

Utförsel

Införsel i % av förbrukning

År

1931 32 33 34 35 36 37 38 39 1940 41 42 43 44 45 46 47 48 49 1 2 3

1000 par

1000 kr.

1000 par

1000 kr.

1000 par

1 000 kr.

par

kr.

7 224 6 457 6 808 6 933 7 475 7 413 8 008 8 584 9 892 10 651 7 959 7 387 5 433 7 013 8 246 8 896 10 112 11 682 10 6753

81 796 66 470 65 986 65 899 71 296 73 231 83 370 87 168 100 316 142 812 120 145 129 253 96 905 128 750 147 170 153 879 180 548 212 878 215 0963

103 48 45 47 76 106 129 176 241 184 68 47 27 12 11 103 287 102 97

1 063 529 524 623 851 1 223 1 409 1 789 2 310 1 847 1 112 777 758 380 421 2 191 5 767 2 351 1 790

22 23 33 27 28 23 21 23 24 691

158 189 237 191 199 194 184 176 207 1 0361

1.41 0.74 0.66 0.68 1.01 1.41 1.59 2.01 2.38 1.71 0.85 0.63 0.49

1:29 0:79 0:79 0:94 1:18 1:65 1:67 2:02 2:26 1:29 0:92 0:60 0:77

10 6552 104 7 5 3

109 11 4492 1 336 187 226 112

0.14 1.16 2.76 0.87 0.903

0:31 1:42 3:10 1:09 0:833

Nästan allt till Finland. Nästan allt till Norge. Preliminära siffror.

I genomsnitt utgjorde importen under 30-talet endast något över 100 000 par per år, vilket var endast drygt en procent av den inhemska skoproduktionen.

Till mer än 90 % utgjordes importen av skinnskor med en vikt understigande 750 g per par. Importen av tyngre skor var således obetydlig, vilket torde vara ett uttryck för att tullsatsen i fråga om skor, trots den år 1933 genomförda tullsänkningen från 6 kr. till 4 : 50 kr. per kg, varit i det närmaste prohibitiv. Beträffande lättare skinnskodon importerades dessa huvudsakligen från Tjeckoslovakien och Schweiz. Importvärdet per par uppgick i det förra fallet till ca 9 kr. per par mot 17 kr. i det senare fallet. Härav framgår, att importen från Tjeckoslovakien utgjordes av billigare skor, under det att de schweiziska produkterna lågo i en högre prisklass. Av tabellen framgår dock att importens andel i konsumtionen visar en tydlig stegring efter depressionsåren, början av 1930— talet och fram till andra världskriget. Denna utveckling, som av naturliga skäl avbröts under kriget, synes därefter ha hämmats på grund av kvantitativa restriktioner. Före en år 1936 vidtagen tullförhöjning täcktes behovet av tofflor och tygskor till en icke oväsentlig del genom import. Under vissa år uppgick importen till närmare hälften av förbrukningen. I regel höll den sig dock före år 1936 kring en tredjedel. Efter år 1936 sjönk importen hastigt och var år 1939 mindre än 10 % av förbrukningen. I fråga om tofflor etc. har Tjeckoslovakien varit den huvudsakliga exportören, i viss utsträckning också Tyskland. Importen av tofflor och tygskor har mot slutet av 30-talet legat mellan 1,9—2,5 % i värde räknat av den totala förbrukningen (total förbrukning = tillverkning — export -f- import). Export av läderskor från Sverige förekom före sista kriget i ytterst ringa utsträckning. Den genomsnittliga exporten under femårsperioden 1935 — 1939 stannade vid endast 24 000 par till ett värde av 192 000 kr. Större delen härav gick till Norge dit även en exceptionellt stor export, 518 000 par, ägde rum år 1945. Däremot uppnådde gummiskoindustrin under förkrigsåren förhållandevis höga exportsiffror. I genomsnitt under åren 1937 — 1939 exporterades av gummiskor ca 0,8 milj. par. Jämförelse; med tullarna i utlandet I det föregående har erinrats om att den internationella handeln med skodon likaväl som övrig handel med färdigvaror blev starkt beskuren framförallt under 30-talet som följd av olika restriktiva åtgärder på utrikeshandelns område. En förhöjning av tullsatserna på skor vidtogs sålunda bl. a. i Danmark, Norge, Schweiz och Frankrike. I några länder kombinerades detta redan före kriget med kontingentering och valutakontroll, vilka åtgärder i princip hade samma inverkan som om tullen skulle ha höjts. Importbegränsande åtgärder ha som bekant efter andra världskriget vidtagits i flertalet länder och resultatet av den förda handelspolitiken har därför även i länder med ett relativt lågt tullskydd blivit, att den utländska konkurrensen alltmera utestängts.

Ex. 1. Manssko, randsydd enkel botten, vikt 1 150 g inkl. kartong ( = 150 — 200 g). Fabrikspris: 1938 13: 50; juni 1951 35: 50 Land

Danmark Finland Frankrike Norge Storbritannien . Sverige T j eckoslovakien Tyskland USA

Tull i sv. kr. 1938

juni 1951

1.

2.

2: 55 2:43 7: 27 5: 32 2: 70 5: 18 1: 38 3:06 2:70

4:84 4:70 7: 10 4: 72 5:33 5: 18 2: 39 6:39 2:07

Tull i % av produktvärdet 1938 juni 1951

3. 19 18 55 39 20 38 10 23 20

4. 14 13 20 13 15 15 7 18 6

Ex. 2. Damlågsko, randsydd enkel botten, vikt 850 g inkl. kartong ( = 100 g). Fabrikspris: 1938 12: 50; juni 1951 30: 50

Danmark Finland Frankrike Norge Storbritannien . Sverige Tjeckoslovakien Tyskland USA

2:45 1: 80 3: 21 4:01 1: 87 3: 83 1: 02 2: 25 2:50

4:01 3:48 6: 10 3: 54 3: 05 3: 83 1:76 5:49 2:07

20 15 26 32 15 31 8 18 20

13 11 20 12 10 13 6 18 7

Ex. 3. Damsko, ago, vikt 600 g inkl. kartong ( = 100 g). Fabrikspris: 1938 12: 80; juni 1951 29: 50

Danmark Finland Frankrike Norge Storbritannien . Sverige Tjeckoslovakien Tyskland USA

1.

2.

2:48 1: 27 3:08 3:49 1: 92 3: 60 2: 16 2: 10 2:56

3:63 2:45 5:90 2: 90 2:95 3:60 2: 24 5:31 5:90

3. 19 10 24 27 15 28 17 16 20

4. 12 8 20 10 10 12 8 18 20

Ex. 4. Sandalsydd barnlågsko, vikt 600 g inkl. kartong ( = 100 g). Fabrikspris: 1938 6: 85; juni 18: 50 4. Danmark Finland Frankrike Norge Storbritannien . Sverige Tjeckoslovakien Tyskland USA

2: 28 1:27 1:78 2:08 1:37 3: 60 2: 16 2: 10 1:37

2:53 2:45 3:70 1:81 3: 70 3:60 2: 24 3:33 3: 70

33 19 26 31 20 55 32 31 20

14 13 20 10 20 19 12 18 20

Denna anmärkning är nödvändig att hålla i minnet vid den följande beskrivningen av skotullarna i Sverige och utlandet. Låga tullsatser ha sålunda endast formellt inneburit ett lågt tullskydd. Med denna reservation torde det dock vara av ett visst intresse att undersöka huruvida de svenska skotullarna i internationell mening varit låga eller höga. Som bekant ha de svenska tulltarifferna överlag kännetecknats av moderation, vilket medfört att vi i genomsnitt tillämpat lägre tullar än de flesta europeiska länder. Lägre tullar torde endast ha förekommit i Danmark och Nederländerna. Deras inverkan har dock förtagits av att importkontroll (valutakontroll och kontingentering) i dessa länder tagits i bruk som skydd åt den inhemska industrin. Man skulle därför mot bakgrund av den allmänna svenska tullpolitiken kunnat vänta sig, att de svenska skotullarna varit jämförelsevis låga. Så är emellertid icke fallet. Resultatet av undersökningen återfinnes redovisat i uppställningen på sid. 180. Tullsatserna ha sammanställts ur resp. länders tulltaxor och belysa läget år 1938 och juni 1951. Främmande valutor ha omräknats till svenska kronor efter gällande växelkurser. I vissa länder är tulltaxan uppställd som »dubbeltariff», dvs den upptager såväl en högsta tullsats (grundtullen) som en lägsta tullsats (fördragstullen). Den svenska tulltaxan är däremot uppbyggd som »enkeltariff». I uppställningen har för länder med dubbeltariff insatts fördragstullsatsen, dvs den lägre tullsatsen. Tullskyddet är som synes av mycket varierande höjd, delvis sammanhängande med att vissa länder tillämpa värdetull, andra vikttull. Ibland förekommer också en kombination av värdetull och specifik tull. Frankrike och Tyskland, som år 1938 tillämpade vikttullar, ha nu övergått till värdetullar, vilka i vad det gäller Tyskland dock äro avsedda att träda i kraft först den 1 oktober 1951. Det högsta tullskyddet uppvisade år 1938 Sverige, Norge och Frankrike och i juni 1951 Frankrike och Tyskland. Tullarna på herrskor och barnskor voro i allmänhet högre än på damskor. De lägsta tullarna på damskor tillämpades i ex. 2 i Tjeckoslovakien med en tull år 1938 av 8 % och i juni 1951 av 6 % och i USA med en tull i juni 1951 av 7 % (motsvarande tull i USA år 1938 var 20 % ) , allt räknat i procent av produktvärdet. I fråga om barnskor utgick tullen med lägst år 1938 19 % (Finland) och i juni 1951 10 % (Norge). Vad beträffar de nordiska länderna kan uppmärksammas, att Finland och Danmark haft iögonenfallande låga tullar, särskilt gäller detta Finland. De finska och danska tullarna överstego år 1938 i regel icke 18 och 20 % av resp. produktvärden. Undantaget utgjordes av barnskor, som i Danmark voro belastade med en tull av 33 %. De svenska och norska tullsatserna ha procentuellt sett reducerats kraftigare från år 1938 till juni 1951 än något annat här redovisat lands. De svenska tullarna, som år 1938 motsvarade resp. 38, 31, 28 och 55 %, uppgå numera till endast resp. 15, 13, 12 och 19 %. Detta innebär, att tullarna i juni 1951 för de skotyper,

som återfinnas i exemplen, skulle räknat i procent av produktpriset utgå med endast en tredjedel av 1938 års tullar.

Den svenska skoindustrins produktivitet Ovan har visats, att de svenska skotullarna under hela mellankrigstiden voro höga i jämförelse med motsvarande tullar i andra länder, men att det relativa tullskyddet därefter reducerats mycket kraftigt — mer än för flertalet andra länder. Det tidigare höga tullskyddet har varit avsett och även utnyttjats som kompensation för den lägre produktiviteten inom svensk skoindustri. Orsakerna till den lägre svenska effektivitetsnivån ha berörts i kap. 6 — den begränsade svenska marknaden med dess klimat- och säsongväxlingar och den därav föranledda större splittringen och mindre specialiseringen i skotillverkningen bl. a. Här skall endast ges en antydan om skillnaderna i produktivitetshänseende mellan Sverige och några andra länder, från vilka en konkurrerande skoimport förekommer och eventuellt skulle kunna bli ett hot mot vår hemmaindustri, om tullskyddet vore borta. Produktionen av läderskor per arbetare och år i dessa länder framgår av nedanstående tablå:

Land

Sverige Schweiz Argentina Storbritannien Tjeckoslovakien (Bata) USA

År

Antal par per arbetare och år

1938 1947 1938 1941 1935 1947 1937 1945

890 1 040 1130 1 130 1 400 ca 2 000 1912 2 500

Försäljningsvärde per arbetare (sv. kr)

Index över produktiviteten i par i Sverige år 1938 = 100

8 219 18 569 8 010 5 740 7 340

100 117 127 127 157

14 288 21 523

214 270

Såsom i annat sammanhang framhållits fordra produktivitetssiffror av detta slag, att hänsyn även tages till faktorer, som kunnat verka höjande eller sänkande på produktiviteten. Avvikelser ifråga om bl. a. produktionens sammansättning kunna ofta vara så stora att genomsnittssiffror bli delvis missvisande. En närmare granskning ger t. ex. vid handen, att den schweiziska skoindustrins produktivitet påverkats av att i produktionssiffrorna ingår också en stor tillverkning av textilskor, som verkat höjande på produktiviteten, under det att sådana skoslag endast i begränsad utsträckning tillverkas av den svenska läderskoindu-

strin. Likaså måste man göra allehanda reservationer för jämförelser mellan försäljningsvärdena i t. ex. USA och Sverige. Distributionsstrukturen och -kostnaderna äro så vitt skilda, att någon rättvisande jämförelse är svår att göra. Ehuru tablån ovan synes bekräfta, att den svenska skoindustrins produktivitet ingalunda ligger högt efter internationell måttstock och att dess konkurrenskraft inte torde kunna mäta sig med de länders, som äro skoexportörer i stor skala, är det alltså inte möjligt att så noga jämföra produktiviteten, att man kan precisera det tullskydd som svensk skoindustri skulle behöva för att behålla sin marknad. Man kan det desto mindre som man inte vet, hur den svenska skoindustrin skulle ha klarat den utländska konkurrensen, om inte importregleringen funnits och om inte konkurrenssituationen gentemot utlandet påverkats av lädersubventionerna. Otvivelaktigt måste den ökning av skoimporten, som kommit till stånd under år 1950, då importen (366 000 par) var nära fyra gånger större än år 1949, tagas som ett uttryck för att det tullskydd skoindustrin f. n. åtnjuter gör konkurrensen utifrån alltmera märkbar. Importsiffrorna för första halvåret 1951 (300 000 par) utvisa en kraftig accentuering av importökningstendensen, vartill även bidragit lättnader i importregleringen.

Kommentarer och slutsatser Av den tidigare redogörelsen har framgått, att både läder- och skotullarna, som bägge utgå efter vikt, undergått betydande minskningar i förhållande till varuvärdet under de senaste årtiondena. Det relativa tullskyddet har sålunda såväl i fråga om sul- och bindsulläder som ovanläder mellan åren 1913 och 1946 sjunkit till ungefär hälften, om man sätter tullen i relation till manufaktureringskostnaden. Trots detta har importen av sul- och bindsulläder under perioden 1920—1947 hållit sig ungefär konstant (vid omkring 5 %) i fölhållande till den inhemska förbrukningen. Detsamma kan sägas om andra slag av läder och skinn än bottenläder, även om motsvarande procentsiffra här varit avsevärt högre (15 a 20 % ) . Att importen icke ökat i samma mån som tullskyddet minskat tyder på att den inhemska garveriindustrin i samma grad som garveriindustrin i andra länder rationaliserat sin verksamhet. Till följd av de stigande priserna har även skoindustrins tullskydd avsevärt urholkats under de senare årtiondena. Som skildrats på annan plats i betänkandet har skoindustrin under mellankrigstiden genomgått en betydande rationalisering. Att det föreligger ett samband mellan det sänkta tullskyddet och rationaliseringen torde vara ovedersägligt. Den minskning av tullskyddet, som ytterligare ägt rum genom de senaste årens prisökningar, torde dock icke i nämnvärd ^rad ha påskyndat den fortgående rationaliseringen. I varje fall ha svårighe-

terna för industrin att vinna avsättning för sina produkter under denna tid varit obetydliga. Genom att tullsatserna konstruerats som vikttullar, vilka icke justerats med hänsyn till den under senare år inträdda penningvärdeförsämringen, har en sänkning av det relativa tullskyddet ägt rum, som räknat på fabrikspriset kan uppskattas till i genomsnitt två tredjedelar. Utan tillgång till fullständigt material rörande den utländska skoindustiins produktionskostnader med avseende på skilda skotyper, är det inte möjligt att avgöra, huruvida tullskyddet f. n. är lämpligt avvägt eller ej. Såvitt kan bedömas har dock tullen länge varit i högsta laget beträffande tyngre herrskor och barnskor, särskilt för sådana skor i lägre prisklasser. Däremot synes tullskyddet icke vara så avvägt att det hindrar import av lättare damskor i högre prisklasser. Ehuru åtskilligt synes tala för att tullskyddet åtminstone för vissa slag av skor fortfarande är högt, anser sig skoutredningen med hänvisning till de labila priserna på den internationella marknaden icke kunna framlägga något förslag till nya tullsatser vare sig i fråga om läder eller skor. Utredningen anser dock, att frågan härom bör upptagas till övervägande, så snart förhållandena normaliserats. Däremot anser sig utredningen kunna framlägga förslag om en sådan modifiering av tullarna — inom det nuvarande tullskyddets ram — att tullskyddet blir lämpligare avvägt mellan de olika slagen läder och skodon. Detta bör kunna ske genom en övergång från vikttull till kombinerad par- och värdetull beträffande skor och genom modifiering av den specifika tullen för läder. Lädertullarna Såsom tidigare visats har en värdetull i allmänhet den stora fördelen framför vikttullen, att den bättre än vikttullen följer växlingar i manufaktureringskostnaderna. Vad läder och skinn beträffar bör emellertid beaktas dels att manufaktureringskostnaden, särskilt i fråga om bottenläder, är obetydlig i förhållande till värdet av den färdiga produkten, dels att hudpriserna förete synnerligen kraftiga variationer. De stora förskjutningar i hudpriserna, som kännetecknat de senaste åren, inverka betydligt mera på den färdiga produktens pris än en omläggning av arbetsmetoderna. En övergång till värdetull skulle därför medföra, att tullskyddet skulle minska eller öka allteftersom priset på ogarvat läder och skinn bleve lägre eller högre. Utredningen har därför funnit, att de fördelar i form av en jämnare fördelning av tullskyddet på olika slags skinn, som en övergång till värdetull skulle möjliggöra, uppvägas av nackdelen av de kraftiga växlingar i det totala tullskyddet, som skulle bli följden av en övergång till värdetull. I sammanhanget bör emellertid erinras om att såväl USA som Storbritannien tillämpa värdetull på läder och skinn och att man i Frankrike efter sista kriget övergått från vikt- till värdetull. 184

Om man sålunda stannar för att förorda en specifik tull istället, bör man i princip välja den tullmetod mot vilken manufaktureringskostnaden är närmast proportionell. De kvantitetsgrunder, som kunna ifrågakomma, äro därvid vikt och ytmått. Beträffande sul- och bindsulläder råder det förhållandet, att denna vara på världsmarknaden liksom i Sverige säljes efter vikt, varför det synes ligga närmast till hands att beräkna tullen efter samma princip. Skoutredningen får på denna punkt hänvisa till den av Hartler verkställda undersökningen, vari det bl. a. uttalas, att en tullberäkning efter ytinnehållet skulle bli svår att genomföra i praktiken, eftersom man i fakturor och liknande handlingar icke skulle ha någon ledning för bestämning av den tullpliktiga kvantiteten. Beträffande ovanlädret gäller det motsatta förhållandet, dvs sådant läder säljes regelmässigt efter kvadratfot, en omständighet som talar för en tull efter ytenhet. Hartler har i sin undersökning funnit, att manufaktureringskostnaden per ytenhet varierar avsevärt mindre än manufaktureringskostnaden per viktenhet. Förhållandet mellan högsta och lägsta manufaktureringskostnad per kvantitetsenhet för vissa ovanlädersslag är ungefär 2.5: 1, om man räknar med ytenhet (kvadratfot), men inte mindre än 7: 1, om man räknar efter viktenhet. Eftersom det principiellt torde vara riktigast att använda sig av den kvantitetsgrund, som är närmast proportionell mot manufaktureringskostnaden, skulle en yttull vara att föredraga framför en vikttull, när det gäller ovanläder, därest icke andra skäl tala emot en sådan beräkningsmetod. Även sedd ur tariffsynpunkt är yttullen att föredraga, då man härigenom skulle behöva ett mindre antal rubriker än vid vikttullen. I det senare fallet har då förutsatts, att en uppdelning av skinnen i två viktklasser blir nödvändig. Yttullen har å andra sidan den nackdelen, att kvantitetsbestämningen blir betydligt mera komplicerad än vid vikttull. Hartler anmärker härom, att verklig uppmätning av en vara endast undantagsvis kan äga rum. I regel finge man inskränka sig till att stickprovsvis kontrollera fakturor, packsedlar etc. Ehuru det icke är otänkbart, att ett sådant förfarande i praktiken skulle kunna medföra en enkel och snabb tullbehandling, skulle det å andra sidan enligt Hartler vara svårt att förebygga tullbcdrägerier genom felaktiga uppgifter i handlingarna. Utredningen finner de här anförda synpunkterna beaktansvärda och i behov av ingående undersökning, innan en omläggning av tullen beslutas, men anser å andra sidan att starka skäl tala för yttullen genom att denna ger ett bättre avvägt tullskydd än vad som åstadkommes genom vikttull. Med hänsyn alltså till det bättre avvägda tullskydd, som yttullen otvivelaktigt skulle innebära, får skoutredningen beträffande ovanläder förorda en övergång från vikttull till yttull, sedan tullbehandlingens teknik efter det nya systemet betryggande utretts av tullexpertisen. Vad beträffar bottenlädret föreslås ingen ändring i själva tullprinciperna.

Skotullarna Den o j ä m n h e t som finns i tullskyddets avvägning mellan olika skotyper har sin grund i a t t tullen k o n s t r u e r a t s såsom tull u t g å e n d e efter v i k t . Mellan skodonens v i k t och m a n u f a k t u r e r i n g s k o s t n a d e r råder emellertid inget som helst fast s a m b a n d , varför den tullbelastning, som p å l a g t s , k a n sägas ha s k e t t u t a n a t t någon individuell avvägning a v tullen mellan de olika s k o t y p e r n a ägt r u m . De olika a l t e r n a t i v till u p p n å e n d e a v e t t b ä t t r e a v v ä g t tullskydd, som diskuterats inom skoutredningen, äro 1) e t t bibehållande av n u v a r a n d e vikttullar med de m i n d r e j u s t e r i n g a r , som k u n n a v a r a möjliga a t t å s t a d k o m m a , 2) övergång till a n n a n form a v specifik tull (partull), 3) övergång till värdetull s a m t 4) k o m b i n e r a d specifik tull och värdetull. V a d angår alternativ 1 (vikttull) h a r tidigaie p å p e k a t s , a t t en s å d a n tull icke är proportionell m o t m a n u f a k t u r e r i n g s k o s t n a d e n . Med h ä n s y n till a t t övriga a l t e r n a t i v b ä t t r e än vikttullen tillgodose d e t t a k r a v , synes vikttullen k u n n a l ä m n a s ur räkningen, även om en viss differentiering a v d e n s a m m a vore t ä n k b a r . Manufaktureringskostnaden per par varierar enligt u t f ö r d a undersökningar a v s e v ä r t mindre ä n manufaktureringskostnaden per kilogram. A l t e r n a t i v 2 (partull) synes därför v a r a a t t föredraga framför v i k t t u l l e n . Mot en tull, b e r ä k n a d efter stycketal, k a n dock den i n v ä n d n i n g e n göras, a t t den p å s a m m a s ä t t som en tull efter vikt icke t a r vederbörlig h ä n s y n till skodonens pris. E n sko i de lägre prisklasserna får härigenom b ä r a en relativt s e t t högre tull än en sko i högre prisläge. F ö r a t t u n d g å denna konsekvens vore det t ä n k b a r t a t t fastställa en tull, a v v ä g d e n b a r t med h ä n s y n till skor i lägre prisklasser. Därigenom skulle dock s k y d d e t bli otillräckligt för skor i de ovanför liggande prisklasserna och i m p o r t e n a v sådana skor u n d e r l ä t t a s . Det skäl som s t a r k a s t talar för införandet av alternativ 3 (värdetull) synes utredningen v a r a , a t t m a n härigenom erhåller den b ä s t a differentieringen m e d h ä n s y n till skodonens pris. Genom värdetull skulle m a n k u n n a u n d g å a t t de billigaste skorna relativt sett träffades av den högsta tullen såsom fallet är m e d v i k t t u l l och likaså med partull, även om den senare b e r ä k n a s a t t t ä c k a m e r k o s t n a d e r n a för en g e n o m s n i t t s v a r a . Man kan f. n. fråga sig, om m a n u f a k t u r e r i n g s k o s t n a d e n för skor, tillhörande skilda prisklasser, inte varierar så kraftigt, a t t det med h ä n s y n härtill skulle v a r a m o t i v e r a t a t t försöka differentiera tullen under h ä n s y n s t a g a n d e till skopriserna. Svaret blir positivt. Önskvärdheten av en s å d a n u p p d e l n i n g framgår bl. a. av tillgängliga uppgifter r ö r a n d e p r o d u k t i v i t e t e n , v a r a v indirekt k a n utläsas de marginaler, inom vilka m a n u f a k t u r e r i n g s k o s t n a d e n i stort s e t t t o r d e röra sig. I en amerikansk undersökning påvisas t. ex., a t t p r o d u k t i v i t e t e n

för olika prisgrupper av herrskor varierade mellan 0.6 par per arbetstimme i den högsta prisklassen och 2 par i den lägsta prisgruppen. Produktiviteten var med andra ord mer än tre gånger så hög inom sistnämnda grupp. I fråga om damskor var skillnaden icke fullt så markerad. Den lägsta prisgruppens produktivitet var dock även här betydligt högre än den högstas eller närmare två och en halv gånger så hög. Även om en värdetull således bättre följer manufaktureringskostnaden än en specifik tull, finns det måhända vissa olägenheter förknippade med en tull, beräknad efter värde. Bl. a. har det sagts att den kan inbjuda mindre lojala importörer till att vid varuangivningen laborera med falska varuvärden och därmed delvis kringgå tullskyddet. Oredlighet från exportörens sida finns kanske möjlighet till vid värdetull, medan en specifik tull icke kan kringgås på samma sätt. Särskilt om exportören har dotterbolag i importlandet, kan ett samarbete i nämnt syfte etableras. Skoutredningen har med hänsyn till antydda olägenheter av en värdetull låtit frågan undersökas av en särskild tillkallad tulltaxeringsexpert, som dock kommit till den slutsatsen, att en värdetull ur tullteknisk synpunkt icke skulle bereda någon större olägenhet. Vid en värdetull får varornas tullvärde styrkas och kontrollen därav utövas i överensstämmelse med bestämmelserna i Kungl. kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till tulltaxeförordningen av den 29 november 1929 (SFS 373). Slutlig granskning av tullvärdeberäkningen skulle därvid, liksom för andra varor, vilka äro underkastade värdetull, verkställas av tullvärdekontoret hos tullstyrelsen. Kontoret har möjlighet att genom granskning av fakturor eller av handelsböcker, affärskorrespondens och övriga handlingar, som kunna tjäna till ledning vid bedömande av varuvärdet, övervaka att rätt tull uttages eller föranstalta om efter debitering av för litet uttagen tull. Varuhavare kan dessutom straffas enligt lagen om straff för olovlig varuinförsel av den 8 juni 1923 (SFS 147), därest han vidtager åtgärd, t. ex. genom att förete falska fakturor, i uppenbar avsikt att genom tulltjänstemans vilseledande vid tullbehandlingen helt eller delvis undandraga varan stadgad avgift till tullverket. Redan före sista världskriget tillämpades i USA och Storbritannien värdetullar för skinnskodon. Efter kriget ha såväl Benelux, Frankrike, Italien och Tyskland övergått till värdetullsystemet och man torde kunna anse, att det förefinnes en allmän tendens att i princip frångå de specifika tulltaxorna. Ur tullteknisk synpunkt synes därför införandet av värdetull för skor väl kunna försvaras. Den 30 mars 1951 undertecknades från svensk sida en internationell konvention angående nomenklatur för klassificering av varor enligt tulltarifferna. Avsikten med konventionen är att genom användandet av den vid konventionen fogade nomenklaturen åstadkomma en enhetlig tullrubricering inom medlemsstaterna. Nomenklaturen, som utarbetats av Studiegruppen för en väst12 — 1250 51

europeisk tullunion, bygger på ett år 1949 av Studiegruppen framlagt förslag, i vilket varuslagen systematiserats under förutsättning av värdetullar. Det finns därför anledning att förmoda, att medlemsstaterna, som sannolikt komma att utgöras av samtliga västeuropeiska stater utom Schweiz, i övervägande grad komma att tillämpa värdetullsystemet. (Schweiz har icke ansett sig kunna biträda konventionen med hänsyn till att man där har för avsikt att bibehålla de specifika tullarna.) Vidare må anföras att vid tullförhandlingar, som Sverige deltagit i inom ramen för allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), de svenska tullkoncessionerna ofta lämnats under förbehåll om rätt att övergå till viss i varje särskilt fall alternativt angiven värdetullsats. Det ofta framförda kravet på en svensk tulltaxerevision har, sedan ovannämnda konvention undertecknats, resulterat i ett uppdrag till Generaltullstyrelsen att verkställa en förberedande tullteknisk utredning för en allmän tulltaxerevision med konventionsnomenklaturen som grundval. Av de olika lösningar, som i det föregående diskuterats, har skoutredningens majoritet av anförda skäl funnit alternativ 3, dvs en övergång till värdetull i fråga om skodon, vara att föredraga framför ett bibehållande av nuvarande system med vikttullar och överlägset även övriga alternativt diskuterade förslag. För en sådan övergång till värdetull talar främst det förhållandet, att en värdetull bättre än någon annan tull följer manufaktureringskostnaderna. Emellertid har inom utredningen framförts farhågor för — inte minst med anledning av erfarenheter från den senaste tidens ökade import — att värdetullen i vissa fall skulle kunna underlätta införseln av prisbilliga skor, vilkas prisbillighet beror på kvalitetsdefekter. För att inte underlätta en sådan införsel, som måhända lättare riskeras, om papp- och förtyngningsförordningarna upphävas, har utredningen enat sig om en medelväg och föreslår att man i första hand måtte pröva möjligheten av en kombinerad paroch värdetull för skodon. Erfarenheterna av en sådan kombinerad tull må sedan anvisa, huruvida man i framtiden kan övergå till ren värdetull för skodon eller ej. Vid en normal prisnivå och med ett mer konstant förhållande mellan råvarukostnad och arbetskostnad än vad vi nu bevittna är denna princip, att tullen skall smidigt följa manufaktureringskostnaderna, dvs värdetullsystemet, en riktig princip. När skoutredningen här förordar en övergång till kombinerad par- och värdetull beträffande skodon, är det bl. a. med tanke på att vi f. n. inte har några sådana normala förhållanden. Vad slutligen beträffar hur tullsatsernas storlek inom ramen för en blivande kombinerad par- och värdetull skall avvägas, måste riktpunkten enligt utredningens mening vara, att tullskyddet icke sättes högre än vad som erfordras för att skydda den högre lönenivå och de bättre sociala förmåner som gälla för arbetskraften i den inhemska skoindustrin. Eventuella försök till dumping från andra skoexporterande länder få bemötas med särskilda åtgärder.

Om ett exportland tillgriper dumping, torde i många fall en justering av gällande tullsatser påyrkas, vare sig tullen utgår som värdetull eller specifik tull. Särskilda antidumping- och utjämningstullar eller andra åtgärder kunna då genomföras — om så skulle behövas — med hjälp av den fullmaktslag som regeringen är utrustad med för dylika eventualiteter. Sko utredningen får alltså förorda att det i fråga om skodon sker en övergång från vikttull till kombinerad par- och värdetull.

DISTRIBUTIONEN AV SKOR

Kapitel 8. Distributionsvägarna och partihandeln Distributionens organisation Kännetecknande för distributionen av skor är den framträdande roll producenternas egen distributions- och försäljningsapparat spelar samt den förhållandevis starka utbredning som försäljning genom fabrikantägda butiker fått. Producentsidans betydelse framgår av att närmare två tredjedelar av den totala läderskoförsäljningen avsattes (1938) direkt till detaljhandeln, medan den egentliga fristående grosshandeln svarade för ungefär 18 %. En mellanform utgjorde de s. k. fabrikantgrossisterna ( = skofabrikanter tillika grossister), vilkas del av försäljningen uppgick till 16 %. I vårt land liksom utomlands utgöra kedjeföretagen ett karakteristiskt inslag i marknadsstrukturen. En renodlad sådan kedjeaffärsbildning utgör Skofabriks AB Oscaria med tillhörande 260 butiker. Det kooperativa butiksnätet är uppdelat mellan Svensk Skoindustri AB och konsumtionsföreningarna. De flesta kooperativa butikerna befinna sig dock numera i föreningarnas ägo. I princip ha dessa butiker möjlighet att anlita även andra leverantörer än de kooperativa skofabrikerna, vilket med hänsyn till de senares begränsade produktionskapacitet föranlett betydande inköp från fristående underleverantörer till Svensk Skoindustri AB. För att få bilden av de fabrikantägda butikernas utbredning fullständig bör tilläggas, att försäljning till egna och närstående affärer också förekom bland fabrikantgrossisterna. I IUI:s strukturutredning namnes ett 20-tal skofabriker med egna butiker. De flesta ha dock jämförelsevis obetydliga engagement i detaljhandelsledet. En sida av distributionens struktur, värd att observera, är hurusom de största företagen inom branschen betyda relativt sett mera som distributörer än som producenter. Enligt de beräkningar, som IUI:s strukturutredning utfört för ett försäljningsår, svarade de tre största fabrikantdistributörerna för 27 % av den totala försäljningen i par räknat, medan deras andel av totalproduktionen var 24 %. Förhållandet var enahanda bland de tre därnäst största företagen (11 % resp. 8 % ) . I enlighet härmed skulle de sex största företagen ha distribuerat till detaljhandeln inte mindre än 38 % av den totala försäljningen till detaljister.

Det här skildrade distributionssättet — producenter som genom egen försäljningsorganisation avsätta sina och underleverantörernas varor till detaljhandeln eller en försäljning som omhänderhas av grosshandeln — förekommer icke alltid renodlat. Det är t. ex. ganska vanligt, att skofabrikerna överlåta på sina grossistkunder avsättningen till mindre skoaffärer eller till affärer, som det ur ekonomiska synpunkter icke lämpar sig att ha direktförsäljning till. Denna arbetsfördelnings orsaker och verkningar skola beröras i annat sammanhang. Tidigare i detta betänkande ha produktionsproblemen behandlats relativt fristående från distributionssidan. I här följande avsnitt görs ett försök att knyta samman produktions- och distributionsstrukturen och studera den växelverkan som de olika strukturformerna utöva på varandra. Inflytandet från distributionssidan är ju olika markerat inom olika branscher. Särskilt starkt blir produktionens och distributionens beroende av varandra, där den produkt som tillverkas och försäljes — såsom fallet är i skobranschen — är en utpräglad modevara. Det förhållandet att en vara influeras av modeväxlingar påverkar självfallet i hög grad detaljhandelns inköpsvanor både i fråga om beställningstidpunkt och köpens storlek. Svårigheten att förutsäga modeutvecklingen hade under förkrigstiden medfört en stark benägenhet hos detaljhandeln för stora inköp i så nära anslutning som möjligt till försäljningssäsongen. Fabrikerna tvingades härigenom att nedpressa sina tillverkningstider för att på kort tid kunna leverera aktuella modeller, en säsongmässig forcering som följdes av en minskad tillverkning sedan leveranserna voro fullgjorda. För att få en längre planeringssikt och jämnare sysselsättning och ge fabrikanterna bättre tid att färdigställa kundorderna fastställde branschen år 1945 genom en för ändamålet tillsatt planeringskommitté (kap. 3) vissa nya försäljningsbestämmelser, som inskränkte orderupptagningen och försäljningsresorna till i huvudsak en per säsong (15 februari—31 maj för höstorder, 1 september—30 november för vårorder). Därjämte föreskrevs, att den provkollektion som presenteras måste vara komplett, innan försäljningarna börja, och inte får ändras under försäljningens gång. Genom de nya bestämmelserna har försäljningssikten ökat från 3 å 4 månader till 5 å 6 månader, och den tidigare orderingången har utjämnat sysselsättningen både i produktions- och distributionsledet. Detaljhandeln kan nu bättre planera tidpunkterna för säsonghandel, inventeringar, bokslut, semestrar m. m. För att ytterligare stimulera skohandeln till tidiga inköp eller till order, som äro lämpliga ur tillverkningssynpunkt, utarbetades tillika ett rabattsystem som nu användes av ett växande antal skofabriker. Det erbjuder tre olika rabattformer — orderstorleks-, serie- och säsongorderrabatter, vilka uppmuntra till större orderenheter, till stora order på en och samma artikel, resp. till tidiga inköp. Då det för skoutredningen stått klart, vilken central roll distributionens organisation fått och kan få på frågor som skoindustrins sysselsättning och

tillverkningens sammansättning och planering, har det ansetts lämpligt att studera i vad mån de avvikelser, som kunnat spåras olika företag och företagsformer emellan, kunna föras tillbaka på den struktur som utmärkt försäljningsresp. inköpssidan.

Försäljningens

utformning

Inom skobranschen sker en stor del av försäljningen vid speciella uppackningar, dit kunder komma för sina inköp, eller — fast mera sällan — genom att resanden besöka kunden i dennes affär och medföra en i det senare fallet mera begränsad kollektion. Detaljisterna lämna i regel sina order på hela sitt inköpsbehov för kommande säsong i direkt anslutning till uppackning resp. besök, utom en del och speciellt före kriget ganska betydande del av orderna, som ha karaktär av kompletteringsorder, s. k. uppsorteringsorder. Inom de s. k. mångfilialföretagen förekomma inga resandebesök utan dessa ha ersatts av dels en central, dels regionala visningar av kollektionerna, dit butiksföreståndarna samlas för inköp. Avsättningsmöjligheterna vid de kundbesök, som äga rum, påverkas i hög grad av vilken storlekstyp av skoaffärer, som besöken gälla. Som framgår av tabell 40 över inköpen per läderskoleverantör, köpte skodetaljisterna år 1945 inom medianföretagen inte mer än 250 par, som såldes vid 2 å 3 kundbesök, dvs ca 100 par per resandebesök. Spridningen i materialet är emellertid påfallande. E t t stort antal mindre företag synas ha verkställt inköp med ca 30—60 par per kundbesök, under det att butiker med 100—500 000 kronors omsättning överlämnade order till resanden på mellan 130—240 par. Tabell 40. Inköpta par läderskor per leverantör år 1945

Företag med försäljning 1 000 kr

II 25 — 49 I I I 50— 99 IV 100 — 199 V 200—499 VI över 500 Totalt

Antal företag

Aritm. medium

Median

En fjärdedel av företagen lågo under

över

23 555 118 89 43 13

233 213 251 391 570 730

150 175 210 290 430 610

75 100 150 210 340 750

255 273 280 380 610 810

360 De tidigare nämnda nya försäljningsbestämmelserna ha under senare år resulterat i en nedgång i antalet kundbesök och ett mindre antal uppsorteringsorder. Försäljningen per besök har härigenom kunnat hållas avsevärt högre

än före kriget. Tidvis ha praktiskt taget inga uppsorteringsorder förekommit på grund av varuknapphet. Jämfört med förkrigstiden betyder detta att detaljisterna på en gång uttagit hela sin kvot. Det har gjort de individuella orderna jämförelsevis stora. Skoaffärerna synas vidare, som framgår av tabell 41 nedan, stå i affärsförbindelse med ett förhållandevis stort antal skofabriker. För de större butikerna håller sig siffran mellan 15 — 30 st. leverantörer. Tabell 41. Antal leverantörer av läderskor åren 1938 och 1945

Företag med försäljning 1000 kr

Företag på orter med folkmängd (1 000-tal)

Antal företag

Aritmetiskt medium 1

-1

1-15

1 5 - 6 5 65— o)

....

6.6 9.6 13.0 21.7

5.9 11.2 15.3 20.7 27.0

6.0 9.6 12.1 17.6 25.3 37.0

4.7 9.1 13.7 21.5 20.0 30.5

23 55 118 89 43 13

6.0 ( 8.0) 10.3 (11.7) 14.2 (16.8) 20.0 (22.4) 25.2 (25.1) 32.1 (34.3)

Antal företag Artim. medium . . . .

47 13.1

160 16.7

66 17.8

68 17.6

341 Totalt

16.6 (18.8)

II

25-49

III

50-99 ,

IV V VI

100-199 200-499 över 500

Median

En fjärdedel av företagen lågo under

över

6.5 9.3 13.6 18.4 26.1 33.8

3.8 6.4 9.8 14.0 14.8 23.3

9.0 12.8 17.8 25.8 31 39.8

20.6 Siffror inom parentes ange antalet leverantörer år 1938.

Någon uppfattning om inköpens fördelning mellan de olika inköpskällorna ge emellertid icke dessa uppgifter. Att döma av vissa andra undersökningar förefaller det som om inköpen äro åtskilligt spridda och icke koncentrerats till några få huvudleverantörer. Förekomsten av ett stort antal detaljistkunder, som köpa mycket begränsade kvantiteter, kan också spåras i ett material som skoforskningsinstitutet insamlat (år 1947) och där i ett fabrikantfall inemot hälften av kunderna endast köpte sammanlagt 15 % av tillverkningen, medan omkring 10 % av kundantalet köpte mer än hälften av tillverkningen. Förhållandena synas ha varit enahanda inom ett par andra undersökta företag. För att kunna uttala sig om inköpens fördelning mellan de olika fabrikerna, måste man utgå från hur en kunds inköp från en viss bestämd leverantör förhåller sig till kundens sammanlagda inköp från samtliga leverantörsförbindelser. I skoforskningsinstitutets utredning finns material från endast en skofabrik, vars siffror närmast ge vid handen, att inköpen från varje leverantör varit relativt begränsade, satta i relation till det totala inköpsbehovet. Siffrorna röra sig mellan 3 % — 7,6 % alltefter kundernas årsomsättning. De mindre kunderna synas i detta exempel i relativt större utsträckning ha koncentrerat sina inköp än de större kunderna gjort.

Distributionskostnader och varusortiment På tal om blandad produktion i fabrikantledet brukar det påpekas, att fördelarna med en sådan produktionsinriktning till huvudsaklig del ligga på det distributionsekonomiska planet. En större kollektion anses erbjuda bättre möjligheter att upprätthålla en hög försäljning, och om kollektionen omfattar en större del av detaljistens sortiment anses det öka förutsättningarna för fabrikanten att bli huvudleverantör till en eller flera detaljister. Försäljningen per kund skulle också kunna bli större — menar man — vilket vore ägnat att hålla försäljningskostnaderna nere. Skoutredningen har i sina undersökningar försökt bedöma om något sådant samband kunnat iakttagas och bl. a. sammanställt uppgifter rörande antalet artiklar och försäljningen per kund. Att något sådant samband förefinns har dock utredningen inte kunnat få belägg för, ehuru det naturligtvis inte utesluter att det ändå kan existera ett samband under förutsättningar, som det för skoutredningen tillgängliga materialet inte uppfyller. Faktorer som icke kunnat renodlas är exempelvis grossistförsäljning, detaljistförsäljning, kundstruktur (stora och små kunder) etc. Frånsett dessa brister i det statistiska materialet synes det emellertid inte beträffande skobranschen finnas några statistiska belägg för antagandet, att en utvidgning av sortimentet medger högre försäljning per kund än ett mera specialiserat sortiment. Förklaringen härtill torde ligga i att de flesta företag arbeta med relativt blandade och ganska stora sortiment. Som framgått av avsnittet om produktionsstrukturen (kap. 6) voro specialfabrikerna till antalet mycket få under förkrigstiden, varför materialet kan anses bygga på förhållanden inom företag, vilka i nästan samtliga fall arbetat med relativt stora kollektioner. I det läge, som rådde före kriget med en starkt framträdande uppspaltning av produktionen på modeller och färger, är det föga sannolikt, att man i verkligheten genom att utöka kollektionerna förmådde nämnvärt påverka kunderna till förmån för större inköp. Bäst skulle detta kunnat klargöras, om man haft tillgång till uppgifter om hur försäljningen fördelat sig på olika artiklar i kollektionen, vilket man emellertid inte haft. Liknande analyser av sambandet mellan varusortiment och försäljning per kund ha utförts inom vissa textila delbranscher av professor F. Kristensson 1 . Denne har beträffande ylle- och bomullsindustrierna dragit den slutsatsen, att försäljningsmöjligheterna förbättras och försäljningskostnaderna minska, då varusortimentet växer. Försäljningen per kund synes vanligen i dessa branscher öka i ungefär samma proportion som varusortimentets storlek, intill dess företagets försäljning nått en viss storleksgräns, då försäljningen per kund ökar långsammare och ibland även stagnerar. För trikåindustrin, varmed sko1

»Studier i svenska textila industriers struktur», 1946, av Folke Kristensson.

industrin närmast kan jämföras, saknas uppgifter om varusortimentets storlek, vilket omöjliggjort en analys av sambandet mellan försäljningsomfång och varusortiment. Det torde i och för sig icke kunna betvivlas, att ett samband råder mellan varusortimentets storlek och försäljningen per kund. Men liksom det finns en nedre gräns för kollektionens storlek, där försäljningskostnaderna tendera att stiga, finns skäl att antaga, att man inom skoindustrin under mellankrigsperioden överskattade betydelsen av stora kollektioner och icke fullt uppmärksammade, att ett alltför stort tillverkningsregister menligt återverkar på produktionskostnaderna i tillverkningsledet. Som redan framgått av kap. 6 om skoindustrins specialiseringsgrad har under 1940-talet successivt ägt rum en reduktion av antalet tillverkade artiklar. Det har lett till en generell ökning av seriernas längd, som dock icke torde behöva innebära någon stegring av distributionskostnaderna. Stor betydelse för en ökad försäljning per kund torde också de ovan omnämnda, relativt nya rabattvillkoren med särskilda prisförmåner för stora köp komma att få. Såsom närmare utvecklas i ett efterföljande avsnitt äro kostnadsskillnaderna mellan kunder med små, resp. stora inköp icke föraktliga och otvivelaktigt medge dessa rabattsystem också vissa möjligheter till en mera ekonomisk sammansättning av inköpen även ur tillverkningssynpunkt. Då i det föregående sambandet mellan kundernas inköpsvanor och seriernas längd starkt understrukits har utgångspunkten varit den tillverkningsplanering, som tillämpas inom de flesta svenska skofabriker. Allmännast torde vara systemet med individuella kundorder, som planeras direkt in i tillverkningen. Det förekommer emellertid också, att man släppt sambandet med kundorderna och planerar tillverkningen oberoende av dessa. Sammanföringen av en kundorder sker då först i lagret där med ledning av orderna de olika artiklarna och storleksnumren plockas fram. När tillverkningen inte är anonym, sker expedieringen praktiskt taget automatiskt, eftersom varje sortering som kommer från tillverkningsavdelningen är avsedd för en viss beställare. I den mån planeringssikten är tillfredsställande lång, anses produktionen inom företag med den nu beskrivna anonyma tillverkningen kunna ske praktiskt taget oberoende av de individuella kundordernas sammansättning. Kundernas inköpsvanor behöva alltså icke under alla förhållanden ha någon direkt inverkan på seriernas längd.

F ö r s ä l j n i n g s s t r u k t u r och o r d e r i n g å n g Mångfilialföretag Av skoutredningens undersökningar rörande sysselsättningsförhållandena inom skoindustrin har framgått, att företag med integration i detaljhandels-

ledet under vissa perioder visat högre sysselsättningsgrad och haft mindre korttidsarbete än andra skofabriker, dock utan att de därför helt undgått korttidsarbete. Sålunda var detta förhållandet t. ex. under perioden 1935 —1938, då såväl fabrikantgrossister som mångfilialföretag redovisade förmånligare siffror i sysselsättningshänseende än skoindustrin i övrigt. Däremot framgick det av denna undersökning, att grossistleverantörer och underleverantörer till skofabriker med egen försäljningsorganisation hade något lägre sysselsättning än genomsnittet. Det föreföll antagligt, att försäljning till egna butiker var en av de faktorer som bidragit till att säsongmässigheten i produktionen utjämnats. Undersökningen synes också ge vid handen, att ett sådant samband föreligger. Såsom inledningsvis anförts, sker visning av kollektionerna traditionellt genom resandebesök, med undantag blott för mångfilialföretagen, som i stället kalla in filialföreståndarna till skomässor för visning av redan färdigställda provkollektioner eller — såsom i ett fall — för genomgång av förslag till ritmodeller. I detta senare fall görs med ledning av konfrontationen ett första urval, grundat på fabriksledningens uppfattning om marknadsläget och föreståndarnas för vissa större filialer bedömning av försäljningsutsikterna inom vederbörande distrikt. Så snart detta preliminära urval ägt rum, sättes ett mindre antal provskor av varje artikel i arbete och sammanställas sedan till provkollektioner. Bolagets reseinspektörer ordna förevisningar av resp. säsongs kollektion för anslutna butiker. Visningarna äga rum på ett begränsat antal centralt belägna orter. Skobranschen är den första bransch i Sverige, som ordnat kollektionsmässor med gemensam visning för att ge detaljhandeln en samlad överblick över vad industrin kan erbjuda för en säsong. De i mässan deltagande fabrikanterna sammanföra sålunda och ställa ut sina kollektioner för att informera skohandlarna om vilka modeller fabrikerna ha att erbjuda, innan försäljningsbesöken inledas. Detaljisterna få härigenom större möjligheter att göra omdömesgilla inköp, när försäljarna uppsöka dem. I anslutning till mässorna anordnas presskonferenser och mannekänguppvisningar. Såsom rådgivande och allmänt övervakande organ fungerar en permanent mässkommitté, tillsatt av skobranschrådet. Filialföretagen fingo under förkrigsåren in sina order betydligt tidigare än fabriker, vilka uteslutande sålde till fristående skohandlare. Om man jämför orderingången och leveranserna år 1938 för sistnämnda företag och mångfilialföretagen, finner man att orderupptagningen för hösten i allmänhet avslutades i maj av mångfilialföretagen men först i juli inom den övriga industrin, ett förhållande som synes ha lett till att leveranserna för våren i det senare fallet släpade efter ungefär en månad i förhållande till filialföretagen. Det bör anmärkas, att vid bedömning av leveranssikten hänsyn bör tagas icke enbart till den tidpunkt, då orderna komma fabrikerna tillhanda. Vissa företag synas sålunda avsluta orderupptagningen förhållandevis sent, men kunna ändå sätta varorna i arbete relativt tidigt genom förenklad och mekaniserad

orderrutin. Förutom vid mångfilialföretagen förekommer detta i synnerhet vid sådana fristående skofabriker, som tillämpa systemet med förskottsorder. De artiklar, som vid resandenas första försäljningskontakt befinnas mest gångbara, sättas vid dessa företag omedelbart i arbete. 1 Den skillnad mellan filialföretag och fristående skofabriker, som tidigare funnits i avseende på orderingången, torde f. n. ha utjämnats. Numera få de skofabriker, som sälja till fristående skohandlare, in sina order lika tidigt som filialföretagen, närmast tack vare de nya orderbestämmelserna och skobranschrådets verksamhet. Fabrikantgrossister Benämningen fabrikantgrossist har reserverats för ett antal skofabriker, vilkas försäljning till övervägande delen går till fristående skoaffärer men som vid sidan härav också driva viss — i flera fall ganska betydande — försäljning till egna eller närstående detalj affärer. E t t flertal företag tjänstgöra därjämte som grossister både i fråga om skodon och läder. Denna företagsgrupps egna och närstående butiker förmedlade år 1938 ca 16 % av den totala läderskoförsäljningen. För några av de större fabrikantgrossisterna betydde dock försäljningen till underställda skoaffärer betydligt mera. Det kan sålunda nämnas, att sådana skobutiker under 1945 köpte drygt en tredjedel av vissa fabrikantgrossisters produktion. Fabrikantgrossisternas försäljning till filialbutikerna sker efter samma principer som försäljningen till främmande affärer. Orderupptagningen från filialerna äger sålunda rum vid vanliga resandebesök på samma sätt som för fristående affärer. Anledningen härtill synes ha varit att man ansett sig erhålla ett bättre resultat, om butiksföreståndarna relativt självständigt få sköta inköpen för sina butiker. Den relativt gynnsamma sysselsättningsnivå, som fabrikantgrossisterna uppnådde under förkrigstiden, ehuru orderingången för dem var lika sen som inom skoindustrin i övrigt, torde sammanhänga med den tillverkning på lager, som här ägde rum istället. I den schweiziska skofabriken Bally är försäljningen organiserad enligt ett annat system än hos de svenska fabrikantgrossisterna. Bally-bolagets försäljning är sålunda organisatoriskt uppdelad i två försäljningsbolag. Det ena Arola-Schuh A. G. har övertagit inköpsarbetet för Ballys egna butiker i Schweiz (ca 70 st.), det andra (Basväg) sköter försäljningarna till den fristående skohandeln. Arola uppges redan i maj beställa vissa skor, som tillverkas under följande vinter för att säljas under våren ett 1 E t t mångfilialföretag uppger, att det började orderupptagningen för hösten 1947 den 12 mars. Samtliga order voro företaget tdlhanda den 19 april. Redan vid april månads utgång voro samtliga order överförda på hålkort och klara att sättas in i produktionen. Man räknar inom detta företag med att så småningom kunna nedbringa denna tid ytterligare. E t t liknande exempel kan anföras från ett företag, som säljer sin produktion till fristående skohandlare. Företaget ifråga hade efter sju veckor sålt 86 % av produktionen. Samtliga dessa order bearbetades liksom i förutnämnda fall på hålkort. Redan när resandena varit ute och sålt under ett par veckors tid sattes förskottsorder i arbete på basis av inkomna order.

år efter det att de beställts. Däremot börja försäljningsresorna för Basvägs del först under hösten, då den fristående skohandeln i allmänhet lämnar sina order. Grossistleverantörer Grossistleverantörerna utgöras i allmänhet av mindre skofabriker utan egen försäljningsorganisation och med ett relativt begränsat, ibland specialiserat sortiment. Deras försäljning till detaljhandeln sker genom förmedling av större skofabriker eller grosshandelsföretag. Produktionen omfattar jämförelsevis standardiserade varor, som i allmänhet kräva mindre försäljningsarbete än de större fabrikernas kollektioner och delvis lämpa sig för produktion på lager (tofflor, sandaler, arbetsskor, pjäxor, barnskor etc). Trots detta synes orderupptagningen för denna företagsgrupp ha skett senare än för fabriker med direktförsäljning. Anledningen härtill är oklar. Från grossisthåll, som dock endast representerar den mindre delen av ifrågavarande försäljning — det mesta är underleveranser till större skofabriker — har sålunda påpekats att grossisten, som insamlar prover från ett stort antal mindre företag, behöver ha några veckor till sitt förfogande för sammanställning av proverna till en färdig kollektion, men att dessa fabriksprover ibland färdigställts alltför sent, vilket medfört ett handicap på marknaden. Från annat håll framhålles, att färdigställandet av fabriksprover i god tid för försäljningssäsongen inte behöver utgöra något tekniskt problem. Den utveckling, som före kriget ägde rum mot allt mindre lagerorder, torde enligt denna uppfattning sammanhänga med att skorna alltmer blevo en modebetonad vara och att grossisterna till följd härav allt mindre ansågo sig kunna bära de risker, som lagerorder innebära. En särskild grupp representera de företag, som uteslutande eller till huvudsaklig del sälja sina produkter till större skofabriker och i förhållande till dessa intaga ställningen som underleverantörer. Huruvida dessa företags sysselsättningsnivå företett några avvikelser i förhållande till de tidigare nämndas saknar skoutredningen möjligheter att bedöma. Någon medveten strävan hos dessa större skofabriker — vilket möjligen kunde ha legat nära till hands —- att i första hand hålla sig själva med arbete torde icke ha förefunnits. Frågan har närmast måst ses ur kalkylmässiga synpunkter och därvid kan i många fall underleverantörernas inriktning på prisbilliga skor ha talat för att man i en nedåtgående konjunktur icke borde överföra produktionen av dessa varor till den egna fabriken som saknat tidigare erfarenhet av sådan tillverkning. Speciellt gäller detta i sådana fall, där en klart utformad uppdelning av produktionen mellan underleverantören och dennes förläggare tillämpats. Rena skofabriksföretag Uppenbarligen ha de företag, som vid sin försäljning rikta sig till fristående och självbestämmande kunder, något svårare att hålla sysselsättningen vid en

hög nivå än filialföretagen, vilket också före kriget kunde utläsas i form av en lägre sysselsättningsgrad hos de förra. Dels måste de räkna med en längre orderupptagningstid och kortare leveranssikt, dels kompliceras tillverkning och försäljning av kundernas krav på individuell service. Som exempel på det senare nämner ett företag förekomsten i vissa fall av egna hälbitsstämplar eller kartonger samt icke provenliga utföranden i övrigt. Uppskattningsvis räknar företaget med att f. n. sammanlagt 15 % av dess tillverkning säljes med någon form av avvikelse från det strikt provenliga. Order av detta slag kunna inte blandas ihop med övriga order och avvikelsekostnaderna kunna ibland bli betydande.

Inverkan på företagens specialisering I kapitel 6 har konstaterats hurusom en ökad specialisering och större begränsning av antalet tillverkningar återverkar förmånligt på produktionskostnaderna. I detta tidigare kapitel anlades främst tillverkningstekniska synpunkter. Emellertid förefaller det som om inflytelserna från olika marknadsfaktorer ofta äro mera avgörande. E t t exempel erbjuder orderupptagningen. Tidiga order ge fabrikanterna möjlighet att genomföra en detaljerad tillverkningsplanering, som ökar förutsättningarna för en flytande tillverkning och ger möjlighet att i vissa fall sätta skor i arbete under mellansäsongerna, så att sysselsättningen kan hållas jämnare och korttidsarbete lättare undvikas. Erfarenheter från senare år ha klart ådagalagt den avgörande betydelsen av en tidig orderingång både i förhållande till sysselsättningen och till planeringen av tillverkningen. Av intresse i sammanhanget är frågan om de integrationsfrämjande faktorerna vid produktion och distribution av skor. Man har ofta tagit skoindustrin som exempel på en industrigren, där integrationen har gynnsamma förutsättningar, bl. a. med hänsyn till att nära överensstämmelse råder mellan fabrikernas och detalj alfärernas sortiment. Sortimentslikheten har således som påpekats av professor G. Törnquist varit en faktor som bidragit vid tillkomsten av filialföretagen inom den svenska skobranschen. E t t annat avgörande motiv för uppkomsten av vissa utländska filialsystem, vilket även i Sverige torde ha spelat stor roll, kanske i nästan lika hög grad som sortimentslikheten, är behovet av tidiga order för att en detaljerad tillverkningsplanering skall bli möjlig och garanti för en jämn efterfrågan för att undgå säsongmässiga störningar i produktionen. Integration medför obestridliga fördelar ur planerings- och sysselsättningssynpunkt. Men även vissa nackdelar kunna uppkomma på det produktionstekniska planet, särskilt på en begränsad marknad för företag som både tillverka och genom egen detaljhandel sälja praktiskt taget alla mera vanligt förekommande skotyper. I någon mån kan visserligen en sådan varustruktur

motverkas om en standardisering av butikernas sortiment kunde äga rum. Förutsättningarna härför äro emellertid när det gäller en modevara som skor inte särskilt goda. På längre sikt torde f. ö. den större accentuering av modetendenserna, som uppkommer i samband med en allmän höjning av levnadsstandarden, göra det nödvändigt för filialbutikerna att hålla ett mera differentierat sortiment än tidigare. En fortskridande anpassning till denna utveckling har redan kunnat iakttagas hos filialsystemen, vilkas försäljning numera, i förhållande till under 30-talet, omfattar en proportionsvis större andel modeskor. Produktionsbetingelserna te sig med hänsyn till denna ändrade marknadsstruktur väsentligt annorlunda i dag än förr. På vissa håll utomlands, främst USA och Storbritannien, ledde de redan på 30-talet till en annan produktionsstruktur hos de tillverkande mångfilialföretagen och gåvo upphov till den starka frammarsch som kunde inregistreras för icke tillverkande kedjeföretag. Detta belyses bl. a. av utvecklingen inom den engelska skoindustrin och skohandeln. I England synas sålunda de tillverkande filialaffärsföretagen själva producera blott en del av de skor, som de sälja i sina butiker. Produktionen i de egna fabrikerna har koncentrerats till standardartiklar, som det arbetas på kontinuerligt under hela året. Större order på speciellt modeartiklar placeras hos andra företag. Den största av dessa engelska skokoncerner har omkring 1 000 butiker. För några år sedan tillverkade detta företag i egna fabriker ungefär hälften av de skor, som distribuerades genom de egna butikerna. Två andra företag med över 250 affärer vardera tillverkade själva skor i samma proportioner. På senare tid har emellertid förhållandet mellan från andra firmor köpta och i egna fabriker producerade skor förändrats därhän, att nu ungefär 1/3 eller mindre tillverkas i egna fabriker. Det uppges vidare, att åtminstone ett av de största filialaffärsföretagen haft för avsikt att helt och hållet upphöra med produktionen. Denna förändrade inställning till produktionen kan till en del förklaras med ökningen av modeartiklar och till en del med dessa företags oförmåga att ur den egna produktionen tillgodose den differentierade efterfrågan. Det har också nämnts att tillverkande mångfilialföretag skulle ha en större proportion restpar än andra företag. Konkurrensen mellan fristående fabrikanter om de större filialaffärsföretagens order har varit så stor, att de senare ofta varit i stånd att köpa skor till priser, som varit lägre än vad de kunnat uppnå genom egen tillverkning, vilket också varit ett skäl att minska proportionen saluförda skor av egen tillverkning. En del av de tillverkande mångfilialaffärsföretagen ha exempelvis inte funnit det lönande att bedriva tillverkning av damskodon. Den utveckling, som underleverantörssystemet fått i Sverige, antyder anpassningsproblem av delvis samma art som de vilka framkommit i den engelska redogörelsen. I motsats till den utveckling, som uppges ha ägt rum i Storbritannien, avse de svenska filialföretagens inköp från underleverantörer mera utpräglade standardvaror såsom barnskor, sandaler, grövre skor, pjäxor etc.

Vad beträffar de icke tillverkande engelska filialföretagen ha dessa inriktat sig mera på modeskor och driva hård konkurrens inom detta område. Vissa av dem köpa sina modeller från fristående modellörer och placera order hos skofabrikerna, som för en viss period (vanligen 3 månader) äro bundna genom kontrakt att inte leverera till andra företag. Andra filialföretag åter ha ingått överenskommelser med skofabriker om att de skola förse dem med en viss del av deras behov av skor. Ledande brittiska fabrikanter av modeskor synas ofta ha överenskommit med filialaffärer och varuhus om leveranser av ett begränsat antal modeller i stora sorteringar. En viss rationalisering lär ha blivit möjlig vid produktionen av modeskor genom att fabrikanterna efter att ha skaffat sig noggrann överblick över modeutvecklingen utvalt ett begränsat antal modeller och specialiserat sig för en säsong på tillverkning av enbart dessa modeller. Trots modekaraktären hos ifrågavarande skotyper uppges en förhållandevis jämn produktion ha varit möjlig att upprätthålla härigenom. Det nu sagda ger vid handen, att vid en integration i detaljhandelsledet risk föreligger för att sortimentet inom de fabriker, som skola försörja de egna skobutikerna med skor, blir relativt omfattande vilket kan leda till svårigheter att uppnå en ekonomisk seriestorlek. Detta har kanske i högre grad framträtt bland vissa av de s. k. fabrikantgrossisterna, medan mångfilialföretagen uppnått en högre grad av standardisering av sitt sortiment, förklarligt med hänsyn till att de senare i sina butiker inrikta sig på ett något prisbilligare sortiment. Genom att i växande utsträckning anlita underleverantörer synas emellertid båda dessa grupper av företag till en del ha lyckats motverka en alltför stark uppsplittring inom den egna fabriksdriften. Hur utvecklingen kommer att gestalta sig på detta område är vanskligt att bedöma, speciellt eftersom erfarenheten skiftar från det ena landet till det andra. Mycket synes dock tala för att tendensen även i Sverige går mot minskad bundenhet mellan produktion och distribution och att specialiseringssträvandena härigenom kunna underlättas. Utvecklingen av underleverantörssystemet är ju ett uttryck för att man på produktionssidan sökt minska självförsörjningsgraden. På motsvarande sätt torde en minskning av de fabrikantägda butikernas inköp från de egna skofabriksföretagen vara ägnad att åstadkomma en mindre differentierad produktion inom dessa.

Skogrosshandeln Grosshandelns utveckling Den tidigaste grosshandeln med skor omfattade distribution av hantverksmässigt framställda skodon från s. k. partiskomakerier. Partiskomakerierna utgjordes av små verkstäder på upp till tiotalet arbetare med centrum i Öre-

bro och Kumla, där de enligt uppgift uppstodo några årtionden innan den industriella produktionsformen slog igenom. Skogrosshandeln uppkom sålunda i brytningstiden mellan den hantverksmässiga tillverkningen och den industriella produktionen i större skala. , Till en början synes startandet av skofabriker för tillverkning av maskingjorda skor ha åstadkommit en viss tillbakagång för grosshandeln med dess ursprungliga inriktning på försäljning av hantverkets alster. Snart kommo dock flera av de större grossistföretagen " Örebro och trakten däromkring att upptaga industrimässig produktion viui egna skofabriker. Övergången från hantverk till industri i modern mening skedde för nämnda företags del på 1890-talet. Bland grossistföretag från slutet av förra århundradet och början på 1900-talet märkas flera större företag, som alltjämt äro i verksamhet såsom AB Carlsson & Åqvist, AB J. Pehrsson & Co, AB A. P. Hallqvist och AB L. E. Larsson & Co. De äldsta grossistföretagens försäljning är emellertid numera endast till en mindre del av grosshandelskaraktär. Vad beträffar läderskor omfattar försäljningen till största delen skor tillverkade vid egna fabriker. Kollektionerna kompletteras emellertid med inköp från mindre fabriker, vilka tjänstgöra som underleverantörer. Dessa företag uppträda också som grossister vid försäljning av gummiskor, läder och skinn, skoutensilier m. m. I detta betänkande ha dessa s. k. fabrikantgrossister genomgående behandlats som egentlig skoindustri och icke som grosshandel, ehuru de i vissa avseenden fylla rena grossistfunktioner som t. ex. gentemot småindustrin. I enlighet härmed ha som grosshandel betecknats endast fristående grossistföretag utan mera betydande integration vare sig bakåt eller framåt. 1 Ehuru någon helt tillförlitlig uppgift om den fristående grosshandelns kvantitativa betydelse vid distributionen av skor icke finns att tillgå från tiden omkring sekelskiftet, synes denna grosshandel dock av vissa uttalanden att döma ha spelat en jämförelsevis underordnad roll inom skoindustrin vid denna tid. 2 Redan då torde det liksom senare ha varit vanligt, att grossister uppträdde som förläggare åt mindre fabriker. De större fabrikerna synas däremot redan från början i allmänhet ha föredragit att själva sköta försäljningen genom att upprätta direkt affärsförbindelse med skodetaljisterna. Den fristående grosshandeln kom därför redan från början att omhänderha försäljningen från mindre skoföretag, vilkas storlek var sådan att den icke medgav upprätthållandet av en egen distributionsapparat. I kapitel 2 har behandlats den ökade betydelse som småföretagen fingo under 1920- och 30-talen. Parallellt härmed synes den fristående grosshandeln ha vuxit i omfattning. Man kan sålunda under 1930-talet lägga märke till att 1 Inom branschkretsar s. k. B-grossister. Fabrikantgrossister gå under beteckningen Agrossister. 2 Det kan emellertid nämnas, att omkring 1913 funnos åtminstone tre större skofabriker, vilka avsatte hela sin årsproduktion till grossist.

e t t a n t a l större detaljistföretag u p p t a g i t grossistverksamhet i skor. Alltjämt spelar dock den fristående grosshandeln en förhållandevis u n d e r o r d n a d roll inom skodistributionen. Undersökningar visa sålunda a t t endast 18 % av prod u k t i o n e n eller n ä r m a r e 2 miljoner par skor år 1938 distribuerades genom fristående grossister. 1 Värdemässigt torde denna t y p av grosshandel icke ha s v a r a t för mer än högst 15 % av sk industrins t o t a l a tillverkningsvärde. A n t a l e t fristående grossister, som i h u v u d s a k och i mera b e t y d a n d e omfattning sälja skor, u p p g å r till e t t t r e t i o t a l . H ä r u t ö v e r finnes e t t a n t a l lädergrossister, för vilkas del skoförsäljr ^gen utgör en biartikel, varför de icke gjorts till föremål för någon särskild undersökning i d e t t a s a m m a n h a n g .

Undersökning av skogrosshandeln E h u r u den fristående skogrosshandeln k v a n t i t a t i v t icke i n t a r någon särskilt f r a m t r ä d a n d e plats i distributionen, s a m m a n h ä n g e r med dess grossistfunktion e t t flertal problemställningar, av betydelse särskilt för p r o d u k t i o n s s t r u k t u r e n inom skoindustrin, och d e t t a har föranlett skoutredningen a t t göra en n ä r m a r e undersökning a v grosshandelns funktion i distributionen av skor. De frågor, som utredningen n ä r m a s t velat få belysta, ha varit grossistens möjligheter a t t bidraga till u p p r ä t t h å l l a n d e t av en j ä m n sysselsättning vid skofabrikerna, grosshandelns ställning som köpare till de mindre skofabrikernas p r o d u k t i o n , vilka kostnader, som u p p s t å vid försäljning via grossist jämfört med direktförsäljning etc. I det senare fallet har även åsyftats en jämförelse med den försäljning, som i vissa fall äger r u m genom s. k. mångfilialföretag. Vidare h a r m a n velat få reda på i v a d m å n försäljning över grossist är ägnad a t t medverka till en ökad specialisering av p r o d u k t i o n e n . Studiet av skogrosshandelns funktioner och företagens allmänna s t r u k t u r har n ä r m a s t ägt r u m genom u t s ä n d a frågeformulär. Av de t j u g u å t t a företag, som tillställts frågeformulär, ha tjugu avgivit svar. Den slutliga bearbetningen h a r dock m å s t inskränkas till femton företag, sedan fem uteslutits p å grund a v sin a v v i k a n d e k a r a k t ä r eller ofullständiga uppgifter. Undersökningen har vidare utförts i t v å delar u n d e r s a m v e r k a n med i ena fallet Sveriges Sko- och Lädergrossisters förbund, i a n d r a fallet Sveriges Skofabrikanters Intressentförening. Grossistförbundets u t r e d n i n g s i n s t i t u t har b i t r ä t t med insamling och sifferbearbetning av det material, som avsåg förbundet tillhörande medlemm a r . I det följande äro emellertid resultaten av de b å d a delundersökningarna sammanslagna och redovisas t i l l s a m m a n s .

1 IUI:s strnkturutredning.

13-1250 51

203,

Undersökningsresultat Den genomsnittliga omsättningen i grossistföretagen utgjorde 1938 icke fullt en miljon kronor. Det största företaget redovisade en omsättning av närmare fyra miljoner kronor och det minsta 0,34 milj. kronor. Egentliga storföretag saknas. Den genomsnittliga företagsstorleken avviker dock inte i någon högre grad från vad som är vanligt inom likartade branscher. Det kan sålunda nämnas, att företagsstorleken överensstämde med textilgrosshandelns, vars genomsnittliga omsättning samma år likaledes uppgick till ungefär en milj. kronor. Att märka är emellertid, att både småföretagen och storföretagen äro avsevärt flera till antalet inom sistnämnda bransch. Grossistföretagens försäljning sker antingen regionalt eller över hela landet. Båda formerna av försäljningsområden äro ungefär lika vanliga. Valet av försäljningsområde synes icke äga något direkt samband med företagens storlek. Försäljningen per anställd uppgick 1938 till ca 90 000 kr. För att kunna jämföra med de direktdistribuerande skofabrikerna är det nödvändigt att också känna försäljningen per försäljare. Den genomsnittliga försäljningen per försäljare (inkl. företagsledaren i den mån denna deltar i försäljnings arbetet) var ovannämnda år omkring 300 000 kr. 1 inom skogrosshandel och mellan 100 000—325 000 kr. för skofabriker med direktförsäljning (10 0 0 0 - 2 7 000 par). Vad skoindustrin beträffar uppnåddes den lägsta försäljningen per försäljare (100 000 kr.) av de minsta skofabrikerna (mindre än 50 arbetare), under det att de största skofabrikerna hade störst sådan försäljning (325 000 kr.). Skogrosshandelns försäljningsresultat låg alltså ungefär i nivå med de större skofabrikernas och högre än för de medelstora fabrikerna. Jämfört med de mindre skofabrikerna, för vilka problemet direktförsäljning eller försäljning genom grossist torde vara mest aktuellt, ligger grosshandeln utan tvekan betydligt gynnsammare till. Värdemässigt uppnådde grosshandeln tre gånger så hög försäljning som skofabriker med mindre än 50 arbetare. Beträffande försäljningens omfång inom de större skofabrikerna måste den reservationen göras att däri ingick även försäljningen inom en del företag med försäljningskontor (avdelningskontor) på några större orter i landet, företrädesvis Stockholm och Göteborg, varifrån försäljningsarbete bedrives även på annat sätt än genom resanden. Inom så betydande avsättningsområden som Stockholm och Göteborg påverkas därför försäljningssiffran per resande för dessa företag i icke obetydlig utsträckning. Skillnaden mellan de medelstora skofabrikernas (50— 100 arbetare) försäljning per resande och de störres, vilken 1938 uppgick till ca 250 000 kr., är därför troligen mindre markerad i verkligheten. Siffran är icke alldeles exakt beroende på svårigheterna dels att på ett rimligt sätt fördela företagsledarens tid mellan administrativa göromål och försäljningsarbete, dels genom att i försäljningen också ingå vissa leveranser till industrier och grossister, vilka få förutsättas kräva jämförelsevis ringa tid (exempelvis fakturering av läder och skinn, som levereras från garveriet direkt till en med grossistföretagen samarbetande skofabrik).

TabeU 42. Genomsnittsförsäljning per anställd och per försäljare inom skogrosshandeln

Försäljning per anställd Försäljning per försäljare

90 691 308 528

137 813 553 808

Att med utgångspunkt från det nu anförda materialet avgöra huruvida försäljningseffektiviteten är större vid direktförsäljning eller vid grossistförsäljning torde icke vara möjligt utan att samtidigt beakta den inverkan som bl. a. olikheter i sortiment, kundkrets etc. kan utöva på försäljningskostnadernas höjd. För den fristående grosshandeln utgjordes sortimentets huvuddel av skor. Delvis i kombination härmed distribuerades reparationsläder och en del skomakeritillbehör till läderhandeln. Grossisterna sålde emellertid icke enbart till detaljhandeln utan sålde även i viss begränsad utsträckning läder och skinn till skofabrikationen. Sistnämnda varor förmedlades i allmänhet till med grossisten förbundna mindre skofabriker. Leveranser av detta slag representerade ca 15 % av den totala omsättningen. Som framgår av tabell 43 var sortimentsstrukturen i stort sett densamma år 1945 som 1938. Nedgången i gummiskoförsäljningen hänför sig till en av materialsvårigheter betingad nedskärning av gummiskoproduktionen och behöver icke vara uttryck för någon fortskridande förskjutning mellan sortimentets olika varor. Skogrosshandelns skoförsäljning omfattar till övervägande delen mera standardbetonade skor, exempelvis pjäxor, sandalsydda barnskor, vändsydda barnpungar samt tofflor. Tabell 43. Skogrosshandelns varusortiment åren 1938 och 1945 V arn s1 1. Skodon av läder 2. Skodon av gummi 3. Tofflor 4. Skofabriksläder. . . 5. Skoovanlädcr . . . . 6. Reparationsläder . 7. Övriga varor . . . .

Försäljningens procentuella fördelning P^ olika varuslag. Aritmetiskt medium 1938

56.5 14.2 3.3 5.2 10.1 4.8 5.9

63.2 7.0 4.6 4.4 10.2 4.6 6.0

100.0 Bland grosshandelns kunder utgör specialskohandeln den viktigaste avnämaren. Närmare 70 % av försäljningen år 1945 (uppgifter härom ha inte stått att få för år 1938) avsågo sådana affärer. Därnäst i betydelse kommo diverseaffärer (lanthandel) med 13,5 %. Det kan nämnas, att direktlevererande skofabriker före kriget i genomsnitt sålde 3 % av sin produktion till sistnämnda affärstyp. Diverseaffärerna äro följaktligen större kunder till grosshandeln.

(Se tabell 44). De olika kundkategoriernas betydelse är dock ganska varierande inom skilda grossistföretag. E t t företag uppgav sig sålunda leverera inte mindre än 48 % av försäljningen till diverseaffärer. Tabell 44. Grossisternas försäljning per kundkategori 1945 Procentuell fördelning på olika kundkategorier 1. Egna skoaffärer 2. Specialaffärer för skor 3. Varuhus 4. Läderbranschen 5. Ekiperings- och specialaffärer 6. Diverseaffärer 7. Övriga (andra grossister och industrier) .

4.8 62.7 1.6 3.7 1.7 13.5 12.0

En närmare analys av kundstrukturen skulle förutsätta att hänsyn också tages till kundstorlek, kundantal och affärernas belägenhet, vilket allt påverkar försäljningen per kund. Man lägger härvid märke till att antalet kunder inom skogrosshandeln 1945 var ungefär detsamma som inom skoindustrin före kriget. Känt är dock, att antalet försäljningsställen på grund av knappheten på varor gått tillbaka under krigsåren icke oväsentligt. Framför allt synes detta vara förhållandet beträffande affärer av typen lanthandel, som vid nedskärningen av det redan tidigare mycket begränsade sortimentet föredragit att tills vidare upphöra med skoförsäljning. Eftersom dessa affärer i stort antal varit grossistkunder, har utvecklingen medfört en något förändrad försäljningsinriktning från grosshandelns sida med en största försäljning till rena skoaffärer som följd. En beräkning av försäljningen per kund inom skogrosshandeln, jämförd med skofabriker i olika storleksgrupper återgives i tabell 45. Företag med markerad integration i detaljhandeln ha undantagits. Beräkningen av försäljningsvärdet har beträffande skoindustrin skett på basis av IUI:s strukturutrednings uppgifter om antalet försålda par, som sedan omräknats till 1945 års priser. För grosshandeln har 1945 års siffror höjts med ett belopp, motsvarande den volymmässiga nedgången i försäljningen mellan 1938 och 1945. Tabell 45. Försäljning per detaljistkund inom skoindustrin ocli skogrosshandeln år 1945

T TT TTT TV

Storleksgrupp

per kund år

» 100 — 250 » » 50 — 100 » » 2 5 - 50 » Skogrossister

ca 10 000 » 5 450 » 3 750 » 2 680 » 4 800

Statistiken tyder på att skogrosshandeln i likhet med mindre skofabrikei vänder sig till genomsnittligt mindre kunder än de större skofabrikerna. Til]

samma resultat kommer man, om man studerar skodetaljhandelns inköp dels från skofabriker, dels från grossister. Det visar sig av skoutredningens undersökning, att grossisternas betydelse inom detaljhandeln avtager med stigande butiksstorlek. Bl. a. sammanhänger detta med att ju större butiker det bli fråga om, desto mera betonas det modebetonade damskosortimentet, medan grossistens kollektioner såsom tidigare framhållits är mera inriktade på standardartiklar. Teoretiskt skulle man kunna vänta sig, att grossisternas lägre försäljning per kund skulle medföra en motsvarande minskning av grossistresandenas årsförsäljning. Denna ligger emellertid högre än för de medelstora fabrikerna (grupp II) och väl i nivå med de största (grupp I). Med debiteringsleveranser brukar förstås en försäljning, där grossisten endast sköter faktureringen av varorna, medan övrigt hanterings arbete ombesörj es av producenten. Ibland sker detta utan att grossistens ersättning sänkes med hänsyn till det arbete som producenten avlastat från honom. Direktleveranser förekomma emellertid i mycket liten omfattning, eftersom de små företagen som tidigare påpekats sällan hålla lager eller själva utöva någon aktiv försäljningsverksamhet. I tabell 46 anges de totala direktleveranserna för resp. varor i varusortimentet. Sättas direktleveranserna i relation till omsättningen av resp. varuslag, visar det sig att direktleveranserna av skodon år 1938 uppgingo till 4,3 %. Vanligare är att leveranser av läder till skofabrikerna, särskilt bottenläder, ske direkt från garveri utan mellanlagring hos grossist. I detta avseende fyller grossisten närmast en kreditfunktion och även transportekonomiska skäl tala för direkttransporten garveri-skofabrik. Grossisternas försäljning av lädervaror är emellertid ytterst obetydlig. I tabell 46 ha de totala direktleveranserna för resp. varor uträknats för samtliga företag och satts i relation till den totala omsättningen för resp. varuslag. Tabell 46. Skogrossisternas direktleveranser i procent av omsättningen

1. Skodon av läder 2. Skodon av gummi 3. Skofabriksläder 4. Skoovanläder 5. Reparationsläder

4.3 3.7 26.2 19.6 0.3

4.2 6.8 32.5 13.5 0.6

Undersökningen visar vidare att grossisterna köpa praktiskt taget hela sitt behov av skor från svenska skofabriker. Endast i enstaka fall förekom import, som emellertid ofta gällde andra varor än läderskor, t. ex. gummiskor. Grosshandelns inköp av skor skedde nästan helt och hållet från småindustrin. Inte mindre än 105 tillverkningsställen för skor med mindre än 11 arbetare uppges före kriget ha sålt större delen av sin produktion genom grossister eller till skofabriker med egen försäljningsorganisation. Härtill kom ett 20-tal fabriker

med mellan 11 — 50 arbetare, medan endast tre företag över denna gräns anlitade grossister för huvudparten av sin omsättning. I ett av sistnämnda fall ägdes skofabriken av en grossist. Varje grossist hade i genomsnitt ca 30 leverantörer, uppdelade på kategorier enligt tabell 47. Tabell 47. Inköp av läder och skodon, fördelade på olika leverantörkategorier Procent av årsinköp år 1938 1. Egna skofabriker 2. Skofabriker, som leverera mer än 60 % av sin produktion till vederbörande grossistföretag 3. Övriga skofabriker 4. Inköp från annan grossist

5 13 75 2 100

Såsom framgår av den låga procentsiffran för egna skofabriker är det mindre vanligt att grossisterna förvärva egna fabriker. Till grupp 2 har bl. a. hänförts ett antal företag som närmast skulle kunna betecknas som av grossister ekonomiskt beroende företag. En fullt genomförd integration förekommer sällan, beroende på att de flesta skofabrikanter av grossistleveranstyp trots en mycket låg produktion valt att ha ett flertal grossister som kunder. Iakttagelsen är överraskande, därför att grossistleverantörerna enligt IUI:s strukturutredning köpa nära nog hela sitt behov av framför allt läder och skinn från grossister. Vanligen sker detta på så sätt, att grossisten tillhandahåller ovanläder, bottenläder etc. Detta upparbetas av skofabriken och levereras tillbaka till grossisten i form av färdiga skor. Med hänsyn härtill kunde man ha väntat att grossistleverantörerna skulle föredraga att ha en enda grossist som förläggare. När så merendels icke är fallet, måste det ha berott på vissa speciella överväganden, som lett till att både leverantör och köpare föredragit den nuvarande ordningen. Skofabrikanten har måhända önskat att icke binda sig uteslutande vid en leverantör för att inte riskera att denne i en konjunkturnedgång eller av andra skäl drar tillbaka sina order. Genom ökad lagerhållning kan grossisten f. ö. bidraga till en viss utjämning av säsongvariationerna. Han kan sålunda överlämna lagerorder under mellansäsongerna och därmed befria fabrikanter från att själva bära risken av en lagerproduktion. Eftersom grossistens försäljning omfattar huvudsakligen bruksskor av mindre modekänsligt slag finns det möjlighet att lämna order tidigare än när det gäller den mera modebetonade sektorn av sortimentet. En predisponering från grossistens sida skulle för vardagsskorna — däribland en stor mängd barnskor — vara tänkbar inom vissa gränser utan att några större lagringsrisker, t. ex. genom prisfall på läder, behövde uppkomma.

En av de grossister, som besvarat skoutredningens frågeformulär, har på frågan rörande möjligheterna att åstadkomma en utjämning av säsongerna genom medverkan från grossisterna, anfört en del synpunkter, som synas representativa för hur man inom grossistkretsar ser på denna sak. Uttalandet återges därför nedan: »En utjämning av säsongerna i produktionen i så måtto, att arbetspersonalen från ovanlädersskärningen till kartongeringen alltid kan hållas fullt sysselsatt — utan tillverkning av skodon på lager — kan åstadkommas om upptagningen av order sker tillräckligt tidigt och i tillräckligt stor mängd, samt om produktionen planeras på ett sådant sätt, att ordertillgången räcker intill dess orderna för en ny säsong inkomma. Med den konkurrens som är att förutse, såväl mellan företagarna inom landet som från utlandet, torde emellertid en jämn ordertillgång vara att räkna med under längre eller kortare tid för endast de företag, som för tillfället ha de bästa och billigaste skorna. I andra hand, och i huvudsak, torde det därför bli nödvändigt att fylla ut luckorna i ordertillgången med lagerartiklar, antingen detta sker genom order från grossist eller därigenom att fabriken sätter en lagerorder i arbete för egen räkning.» Mellanledets kostnader I undersökningen har också ingått en speciell analys av distributions- och försäljningskostnaderna i mellanledet mellan fabrik och detaljist. Jämförelse har gjorts mellan å ena sidan sko- och lädergrosshandelns kostnader, å andra sidan de direktdistribuerande fabrikernas. Redan tidigare har framhållits, att grosshandeln inom detta område utför ett annat distributionsarbete än de producenter, som upplagt en egen försäljningsorganisation. Olikheterna hänföra sig i första hand till sortimentet och kundkretsen. Grossisten arbetar förutom med skodon av läder också med gummiskor men därjämte i icke obetydlig omfattning med läder, vilket avsattes till andra skofabriker, när det gäller helt läder och skoovanläder, men till läderhandeln i fråga om reparationsläder. Läderskodonen utgöra visserligen den största artikeln (67,8 °/0 år 1945 inkl. tofflor) men försäljningen av andra varor är av den omfattningen att återverkningarna av dessa på kostnadssidan måste bli relativt stora. Grosshandelns sortiment består vidare till stor del av standardbetonade skor, medan särskilt bland de medelstora fabrikerna påträffas åtskilliga modeskofabriker. Kostnaderna påverkas i olika grad av antydda skillnader i fråga om sortimentet. Försäljningskostnaderna äro till sin natur i stor utsträckning styckekostnader och endast till en del procentuella, ehuru de vanligen uttryckas procentuellt. Den som säljer prisbilliga varor får ibland räkna med att göra ett procentuellt högre pålägg till täckning av sina kostnader, även om styckekostnaden skulle vara lägre. Det har bl. a. upplysts, att säljare av tofflor och barnskor lämna stora procentuella rabatter till större köpare, vilket är ett uttryck för den anpassning till mera verkliga kostnader som stundom skett. Vad beträffar grosshandeln kan det konstateras, att genomsnittspriset per

försålt par vid undersökningstillfället legat lägre än de jämförda skofabrikernas. Materialet är emellertid knapphändigt på denna punkt. För att ge en antydan om de differenser det kan bli tal om må emellertid nämnas att för de grossistföretag, varifrån uppgifter förelegat, varierade de genomsnittliga inköpspriserna mellan 14: 20—17: 20 kr., under det att skoindustrin i dess helhet redovisade fabrikspriser, liggande vid i genomsnitt 17: 18 kr. Vid användning av den procentuella metoden kommer man följaktligen till något för höga kostnader för grosshandelns del. Om man antager att prisdifferensen vore 25 %, skulle vid försäljning av en 40kronors sko, som i försäljningskostnad betyder 2 kr. per par, kostnaden i procent uttryckt bli 5 mot 5,8 % vid försäljning av en sko, som kostar 30 kr., och då försäljningskostnaden per par antages vara 1: 75 kr. Ännu mera avgörande för kostnadernas höjd är försäljningens inriktning på olika kundkategorier. Kostnaderna vid försäljning till olika stora kunder äro väsentligt olika. Den genomsnittliga distributionskostnaden blir därför helt avhängig av i vilka proportioner försäljningen sker till stora och små kunder. Genom att grosshandeln i större omfattning än de direktdistribuerande skofabrikerna vänder sig till länt- och diverseaffärer och i fråga om specialskohandeln närmast handhar distributionen till de mindre och medelstora butikerna kommer varje kunds årsinköp att ligga blott vid hälften av de inköp de större skofabrikernas kunder göra. Försäljningen per detaljistkund var (se tabell 45) 10 000 kr. inom gruppen skofabriker med över 250 arbetare mot endast 4 800 kr. för skogrossisternas kunder. Trots detta var skogrosshandelns försäljningsresultat, uttryckt i försäljning per försäljare, under förkrigstiden väl i nivå med de största skofabrikernas, vilket ger en antydan om att försäljningen per gång kunnat hållas vid en relativt hög nivå. De rena försäljningskostnaderna (resandelön, resekostnader, traktamente) kommo härigenom att ligga vid en låg nivå jämfört med skofabrikernas. Som kan utläsas av tabell 48 voro försäljningskostnaderna år 1945 2,9 % inom grosshandeln

Tabell 48. Grosshandelns försäljningskostnader jämförda med motsvarande kostnader direktförsäljning. Ovägda medeltal Fabrikanter ined egen försäljningsorganisation Procent av omsättning 1938 1945

Kostnad Försäljn.kostnad (lön och representation, avd.-kontorskostn.) Reklam och annonser Löner till administrations- och kontorspersonal Lön till lagerpersonal Kostnad för skolagret Utgående frakter Diverse andra kostnader Summa kostnader

4.8 0.4 1.5 0.8 0.3 0.7 0.6

3.7 1.0 1.5 0.7 0.1 0.5 0.2

Kostnad ;< ursäljningskostnad (inkl. reklamkostnader) Löner till administrationspersonal och kontorskostnader Lager- och transportkostnader (löner, frakter och bilar) Hyror Kund förl uster

Grosshandelns kostnader Procent av omsättning 1945 1938 3.4 3.4 1.7 0.4 0.5

2.9 3.3 1.6 0.3 0.2

10.4 Summa kostnader i % av grossistens ut.försäljningspris räknat på fabrikantpriset

mot 3,7 % vid direktförsäljning. De totala distributionskostnaderna voro enligt tabell 48 i genomsnitt för grosshandeln 9 , 4 % år 1938 och 8 , 3 % 1945 mot 9,1 % resp. 7,7 % för skofabrikerna. Variationerna mellan företagen voro emellertid betydande för skofabrikerna (mellan 5,0 %—9,8 %) och för grosshandeln mellan 6,3 % —11,8 % (räknat på grossistens utförsäljningspris). 1 Det kan vara av intresse att i sammanhanget beröra i vilken utsträckning kostnaderna påverkas av kundernas årsinköp. Enligt en av skoforskningsinstitutet utförd utredning rörande dessa förhållanden skulle vid en total omsättning av 4 000 kr. någon rabatt i de exempel som utvalts inte kunna utgå, medan vid ett dubbelt så stort årsinköp en rabatt av 3 % skulle kunna lämnas, beroende på den lägre kostnad som det större köpet för med sig. Årsinköpens storlek har alltså ett ganska stort inflytande på kostnadernas höjd och kan många gånger helt förklara skillnaden i kostnader mellan olika distributörer. De företag som i större utsträckning än andra inrikta sig på att betjäna mindre kunder måste under förutsättning att förhållandena i övrigt äro desamma räkna med högre distributionskostnader än företag, vilkas försäljning till övervägande delen går till större kunder. Grosshandeln fyller emellertid härvidlag en betydelsefull funktion. Man kan säga, att den fristående grosshandeln utvecklats till en specialgrosshandel, till en del inriktad på andra varor än de som säljas direkt och med delvis avvikande kundkrets. Grosshandeln fyller här en kompletterande funktion utan att alltid direkt konkurrera med de direktförsäljande fabrikerna. Utredningen har med understrykande av de stora olikheter mellan direktdistribution och distribution genom grosshandeln, som kunnat påvisas, inte ansett sig böra göra någon värdering av dessa två distributionsformers effektivitet, utan har i det följande endast ansett sig böra linjera upp några huvudsynpunkter på skogrosshandelns möjligheter att påverka produktionsapparatens utformning. Dessförinnan återstår emellertid att också behandla mångnlialföretagens distributionskostnader i mellanledet. Med hänsyn till att material endast före1 I fråga om grosshandeln har även reklamkostnaderna medtagits. Kostnaderna härför voro emellertid mycket obetydliga under år 1945, varför jämförelsen knappast alls har påverkats härav.

ligger från ett sådant företag och uppgifterna dessutom i vissa punkter äro osäkra framlägges ingen specialkalkyl för detta företag. Särskilt vidlåder stor osäkerhet uppdelningen av kostnaderna mellan rena tillverkningskostnader och fabrikens distributionskostnader, exempelvis när det gäller fördelningen av vissa indirekta kostnader av administrativ natur, fördelning av orderbehandlingskostnader m. m. Svårigheter ha även varit tillfinnandes, när det gällt att fördela kostnader mellan detalj affärerna och moderföretaget exempelvis reklam, inköpsresor o. d. Vissa poster som t. ex. kundförluster ha icke redovisats bland distributionskostnaderna, ehuru de förekomma i skogrosshandelns kalkyl. Realisationsförlusterna torde helt ha kommit att belasta filialbutikerna. En del av mångfilialföretagets distributionskostnader i mellanledet äro alltså dolda antingen på så sätt att de ingå i fabrikspriset eller också ingå bland detalj affärernas kostnader. Å andra sidan ha också en del kostnader påförts butiker, som rätteligen borde ha belastat moderföretaget. Företaget har vidare en rätt omfattande försäljning av gummiskor, vilka i allmänhet skickas från leverantören-gummifabriken direkt ut till de olika affärerna utan att passera huvudfirmans lager. Faktureringsarbetet åvilar vidare i stort sett gummifabriken. Oavsett alla de vanskligheter som äro förbundna med en jämförelse av detta slag anser sig dock utredningen kunna konstatera, att mångfilialföretaget ifråga arbetar med mycket lägre kostnader i sin distribution till de egna butikerna och att kostnaderna äro lägre än de genomsnittstal, som redovisats för skoindustrin i övrigt och skogrosshandeln. Det mest iögonenfallande — och i denna punkt synes f. ö. inget tvivel råda om att materialet berättigar till vissa slutsatser — äro de lägre försäljningskostnaderna. Under ett förkrigsår (1938) var skillnaden 4 % (5,2 % för skoindustrin i övrigt och 1,2 % för mångfilialföretaget). Som tidigare nämnts förekommo inom detta företag inga resande och inga egentliga uppackningar, vilket måste leda till att försäljningskostnaderna bli osedvanligt låga. Eftersom den fristående industrin avsätter en mycket betydande del av sina skoprodukter till ett relativt större antal småkunder, medför detta automatiskt att genomsnittstalen här bli högre. Detta utvisas bäst av att de tre största av de skofabriker, som lämnade uppgifter om distributionskostnader år 1945, lågo vid 5,0 9, 6,4 6 och 5,9 8 % mot 8,2 6, 8,4 4 och 8,12 % för de tre nästa företagen (medelstora skofabriker). Om man antager, att mångfilialföretagets kostnader lågo vid samma nivå som de tre största företagens med undantag för försäljningskostnaderna, kommer man till det resultatet att filialföretagets kostnader i varje fall icke torde ha överstigit 4 %. Häri inbegripes emellertid även de gummiskoleveranser, som ingå i huvudföretagets omsättning, men där expedieringsarbetet och i stort sett även faktureringsarbetet åvilar varans tillverkare.

Kommentarer Såsom tidigare påvisats intager grosshandeln med skor ingen framträdande plats i skodistributionen. Genom fristående grossister torde värdemässigt före kriget ha levererats ca 15 % av läderskoindustrins produkter, en siffra som i huvudsak ännu äger giltighet. Grossistfunktionen spelar emellertid en större roll än denna siffra anger. Det har redan nämnts, att ett stort antal skofabriker vid sidan av en omfattande egen fabrikation står i grossistförhållande till småföretag-underleverantörer. Sammanräknas dessa s. k. fabrikantgrossister med de fristående grossisterna, svara de gemensamt för ca 1/3 av den totala distributionen. Även filialföretagen komplettera de egna fabrikernas kollektioner med inköp från fristående skofabriker och fylla härmed en viss grossistfunktion. Även om en tredjedel eller mer av alla skor passerar ett grossistled på väg till konsumenten och denna andel inte undergått någon märkbar förskjutning under det sista decenniet, är det dock tydligt, att en av de funktioner som gör skogrosshandeln till ett värdefullt distributionsled, nämligen lagerfunktionen, inte längre utövas i samma omfattning. Av ålder har grosshandeln haft två huvuduppgifter — att vara lagerhållare och försäljare av lämpligt sammansatta varusortiment. Olika omständigheter ha minskat grosshandelns betydelse som säsongutj ämnande faktor. Ju mer modebetonad skoproduktionen blivit, desto mer har nämligen grosshandeln undvikit de risker som det innebär att lämna producenterna tidiga lagerorder på modeskor. Samtidigt har modets ökade betydelse medfört en önskan hos fabrikanterna att hålla så nära kontakt med marknaden som möjligt, dvs med detaljisterna, och i allt större utsträckning har en sådan direktkontakt etablerats. Bidragande har även varit fabrikanternas strävan efter en jämn avsättning för sina tillverkningar. Under en tidvis osäker och labil efterfrågan har man ansett det lättare att hålla sysselsättningen jämn, om avsättningen kunnat ske till ett stort antal detaljister istället för till ett mindretal grossister, med den ofördelaktiga fördelning av riskerna som det senare alternativet kan innebära ur avsättningssynpunkt. Följden har blivit att skogrosshandeln numera dels själv i mindre utsträckning utövar lagerhållning dels ger fabrikanterna mindre lagerorder. Den inskränker sig till att verka som orderupptagare för att senare lägga ut av skohandeln gjorda beställningar hos fristående skofabriker eller av grosshandeln ekonomiskt beroende företag. De skofabrikanter, som genom samarbete med grossister under tidigare perioder kunde hålla sina fabriker fullt sysselsatta under mellansäsongerna, ha beklagat den utveckling mot minskad lagerhållning, som präglat skogrosshandeln fr. o. m. 1930-talet och framöver. Med de nya orderbestämmelserna ha dock skapats bättre förutsättningar för en tidig orderingång, och likaså kommer en

prispolitik, som allt medvetnare stöder tidiga köp genom rabatter på försäsongorder, att verka i samma riktning. En av anledningarna till att skoindustrin icke specialiserat sin tillverkning mer än som skett är de betydande svårigheterna att till rimliga kostnader avsätta ett litet specialiserat sortiment. Man har sett saken så, att ju rikhaltigare kollektioner inom vissa gränser, som presenteras för kundkretsen, desto större förutsättningar för att ett optimalt försäljningsresultat skall kunna uppnås. Ehuru man icke torde kunna gå under ett visst minimisortiment utan att försäljningskostnaderna stiga, torde de flesta företag ha överskattat betydelsen av rikhaltiga kollektioner, vilket icke sällan fått till följd en överdimensionering av sortimentet. Följden har blivit högre direkta försäljningkostnader för fabrikerna och att realisationsförluster på okuranta skor ökat i detaljhandelsledet. Vidare ha tillverkningskostnaderna på grund av de alltför korta serierna stigit. I den mån direktförsäljning icke är möjlig vid specialiserad produktion är försäljning över grossistled ett alternativ. Av IUI:s utredning framgår bl. a. att man ofta kan iakttaga en längre driven specialisering hos fabriker (underleverantörer), som leverera hela sin produktion till skofabriker med inköp utifrån (särskilt mångfilialföretag) än inom företag, vilkas avnämare utgöras av olika fristående grossister. I det senare fallet uppkommer synbarligen en uppsplittring av produktionen på ett alltför stort antal artiklar med en låg produktion per artikel som följd. Genom ett mera genomfört samarbete mellan grossist och fabrikant, där den förre inriktar sig på att hålla leverantören med jämnt arbete och tillföra honom order, skulle onekligen en mera seriemässig skotillverkning kunna befrämjas. Grossisternas ställning som distributörer av standardvaror har i det föregående framhållits. Skoutredningen har diskuterat, huruvida grosshandelsledet kan ha någon funktion att fylla vid avsättning av ett mera modebetonat sortiment. I vissa andra länder såsom USA, England och Danmark arbetar ju grosshandeln i ganska stor utsträckning med modevaror, men så har också de mindre fabrikerna där en annan struktur än småindustrin i Sverige. Medan de svenska småföretagens produktion främst omfattar mera standardiserade artiklar, vilket även bestämt grosshandelns sortimentsinriktning, har småindustrin i dessa andra länder ganska allmänt övergått till ett varusortiment med starkt framträdande modeinslag och dess varor ha därvid ofta tillverkats i korta serier, som skapat förutsättningar för att också produktion i mindre skala kan ske på fullt konkurrenskraftig basis. Nu är det möjligt, att en viss del av den mer standardiserade produktionen även för vårt lands vidkommande kommer att få en efterfrågan, som motiverar serietillverkning i större skala än vad de små och medelstora fabrikerna förmå åstadkomma. Om dessa standardtillverkningar komma att övertagas av större fabriker, kommer måhända en del mindre fabriker att istället inrikta sig på modeskotillverkning. Vare sig dessa småfabriker fortsättningsvis komma att ägna sig åt 214

ett begränsat sortiment av standardskor eller modeskor kommer det emellertid att betyda, att grosshandeln måste anpassa sig härefter. En specialisering inom småindustrin medför självfallet ett mer komplicerat försäljningsarbete. Grosshandeln kan härvidlag enligt skoutredningens mening få en verkligt nyttig funktion som uppsamlings- och clearingcentral för småfabrikernas produktion. Medan grosshandeln f. n. inte har något större inflytande på skoindustrins produktionsstruktur, skulle den utan tvivel kunna aktivt befrämja en utveckling mot större specialisering i produktionen genom att undvika att hos en och samma fabrik utlägga order på många olika skotyper och genom att som förläggare till småfabriker för deras räkning skaffa sig en överblick över marknadsbehov och modeutveckling som möjliggör en skapande, idégivande och modeinspirerande verksamhet från förläggarens sida. Ett känt grossistföretag har redan slagit in på ett beställningssystem av detta slag. Det utarbetar således själv modeller och läster för ett antal mindre skofabriker och utlägger beställningarna på dessa skofabriker så, att en viss specialisering uppstår. Det är skoutredningens intryck, att den fristående skogrosshandeln, om den endast fortsätter att fylla sina traditionella funktioner, kommer att få svårigheter i framtiden att hävda sig vid sidan om fabrikantgrossister och mångfilialföretag. Om däremot de fristående grossisterna axla den nya uppgiften av förläggare och clearingled för en småindustri, som behöver förses med väl planlagda beställningar, med kloka modedirektiv, lämpliga modeller och läster, så ha de alla möjligheter att fylla en viktig roll i skodonens distribution.

Kapitel 9. Detaljhandeln med skor Strukturen Såsom framgått av den tidigare redogörelsen kunna i detaljhandelsledet urskiljas två inbördes starkt konkurrerande distributionsformer, nämligen å ena sidan kedjeaffärerna, å andra sidan den fristående skohandeln. Till den första gruppen har enligt den i utredningen använda terminologin förutom Oscaria och de kooperativa butikerna även förts butiker tillhörande de s. k. fabrikantgrossisterna. De senare avyttra i allmänhet 1 sina varor till en del genom egna filialbutiker, till den större delen äger dock försäljningen rum genom fristående affärer. Kännetecknande för denna kategori företag är, att den jämsides med den egna tillverkningen även uppträder som grossister för andra skofabriker. Försäljningen till fabriksägda butiker, om fabrikantgrossisternas affärer inräknas, torde 1938 ha uppgått till närmare 1/3 av den totala detaljhandelsomsättningen av läderskor, en siffra som alltjämt torde vara ganska representativ för filialsystemens andel av marknaden. Enligt material från 1945 funnos vid denna tidpunkt ca 450—500 filialbutiker2, varav ca 260 tillhörde Oscaria. Distributionens fördelning på olika butiksslag kan utläsas av följande uppställning:

A. Direktförsäljning: 1. skofabriker av mångfilialtyp 2. andra skofabriker B. Grossistförsäljning

Egna och a .. j närstående affärer

„ . .. , fristående affärer

24.4 57.6 18.0

24.4 8.6 1.0

— 49.0 17.0

66.0 Inom skohandeln funnos i januari 1946 närmare 1 800 butiker 3 . Av dessa voro 1 368 specialaffärer för skor, under det att 407 drevos i kombination med skomakeri. Detaljhandelsdistributionen skedde emellertid även genom affärer, för vilka skor endast utgöra en biartikel. Hit kunna t. ex. räknas affärer av 1

Det finns dock fabrikantgrossister, som helt sakna egna butiker. Härtill torde komma ett okänt antal butiker, som ehuru formellt fristående dock i praktiken ägs av någon fabrik. 3 »Sysselsättningsförhållanden inom varuhandeln» SOU 1947: 50. 2

t y p e n herrekiperingar, a r b e t a r b o d a r , sportaffärer, läderaffärer s a m t diverseaffärer (delvis a t t rubricera som l a n t h a n d e l ) . E n ringa del av skohandeln sker även genom direktförsäljning till allmänheten genom postorderaffärer. Enligt en inom Statens industrikommission utförd undersökning skulle föru t o m den rena specialskohandeln finnas n ä r m a r e 9 000 butiker som sälja skor. De torde dock omkring år 1945 inte ha s v a r a t för mer än 10 % a v den t o t a l a läderskoförsäljningen. I fråga om gummiskor b e t y d a de dock något mer. I n t e g r a t i o n e n i detaljhandelsledet är som framhållits i tidigare a v s n i t t a v stor betydelse inom skobranschen, vilket bl. a. framgår av a t t m e d a n a n t a l e t fristående skobutiker före kriget utgjorde 850—900 uppgick a n t a l e t fabriksägda eller a v skofabriker ekonomiskt beroende affärer enligt utförda b e r ä k n i n g a r till 450—500. Läderskoförsäljningens fördelning på olika kategorier affärer, såväl fristående som fabriksägda, åskådliggöres n ä r m a r e i efterföljande t a b l å .

Fabriksägda skobutiker inkl. försäljning till ekonomiskt beroende butiker av alla slag Fristående specialaffärer för skor Skoaffärer i kombination med skomakeri . Varuhus, herrekiperingsaffärer och sportaffärer Diverseaffärer

Antal butiker

Beräknad andel av läderskoförsäljningen år 1938

450 — 500 850 — 900 407

33% 52 % 5 %l

100 %

Med ledning a v en av S t a t e n s a r b e t s m a r k n a d s k o m m i s s i o n år 1946 företagen inventering av v a r u h a n d e l n s personal är det nu möjligt a t t ange utvecklingst e n d e n s e r n a inom skodetaijhandeln för den femtonsårperiod, som förflutit bedan föregående företagsräkning ägde r u m , dvs 1931 års företagsräkning. Vid jämförelser mellan 1931 och 1946 års företagsräkningar bör dock inledningsvis behandlas vissa skiljaktigheter i redovisningsprinciperna mellan de två räkningarna. År 1931 medtogos sålunda även sådana företag, vilka inte hade någon heltidssysselsatt personal. Vidare redovisades år 1931 industriföretagens lokalt fristående försäljningskontor icke under varuhandeln utan under gruppen »industri och hantverk ej i kombination med annan näring». Även vissa andra felkällor föreligga, varför en alltigenom exakt jämförelse mellan antal arbetsställen och antal sysselsatta vid de två inventeringstillfällena icke kan erhållas. De formella skiljaktigheterna synas dock i varje fall för skohandelns del sakna större betydelse. Viktigare torde få anses vara den högre eller lägre grad av intensitet vid materialinhämtningen, som kan skilja de två utredningarna åt. Det förefaller härvid som om 1946 års räkning haft att utgå från ett bättre registreringsmaterial (bl. a. omsättningsskatteregistret), vilket torde ha lett till att år 1931 existerande men vid föregående räkningstillfälle icke kända företag uppspårats i 1946 års räkning. Det synes med hänsyn härtill icke uteslutet 1 Denna siffra är ganska grovt approximativ. Den baserar sig på inom utredningen insamlat material rörande ett begränsat antal affärer av denna typ. Troligen är siffran något för hög.

i

r

twwww^"\ cI S

s8

fc/J

£ x e n

rj

4O

0S

fc\\^\\\^

o

T

HED

\\\\\\\\\\\w

1^

I

i ' . « . • • • » • • • • ' •

K\\\\^\\\\\\V\\\\\\\\\^

I

att ökningen av antalet arbetsställen och sysselsatta sedan år 1931 i någ«n mån kan ha överskattats. De mellan inventeringstillfällena i n t r ä d d a förskjutningarna skohandeln beträffar framgå a v tabell 49 och diagram 6.

vad

special-

Tabell 49. Antal arbetsställen, total omsättning och totalt antal sysselsatta personer inom specialskohandeln åren 1931 och 1946 Företag med antal anställda

2-3

4-5

6-10

11-50

51-200

Totalt

288 21.80 5 933 6.40 288 7.70

736 55.90 36 694 39.50 1 744 46.40

198 15.00 22 421 24.10 845 22.50

77 5.85 16 713 18.00 534 14.30

18 1.37 8 963 9.60 287 7.70

1 0.08 2 269 2.40 52 140

1318 100.0 92 993 100.0 3 750 100.0

b) Special skohandelns struktur år 1946-. Antal företag 278 20.30 /o 11 072 Omsättning i 1 000 kronor 6.3 /o 278 Sysselsatta personer 6.40

714 52.10 60 377 34.1 1686 38.90

239 17.50 37 419 21.2 1039 23.90

94 6.90 26 255 14.8 655 15.10

42 3.13 37 410 21.2 628 14.50

1 0.07 4 200 2.4 52 1.20

1368 100.0 176 734 100.0 4 338 100.0

a) Special skohandelns struktur år 19311. Antal företag o/ /o • • • • Omsättning i 1 000 kronor . . o/ /o Sysselsatta personer O' /O

1 Ur »1931 års företagsräkning», Stockholm 1935. Uppgifterna för år 1946 äro hämtade ur »Sysselsättningsförhållanden inom varuhandeln» SOU 1947:50, dock gäller detta inte omsättningssiffrorna, vilka äro beräknade med ledning av uppgifter från de företag, vilka ingå i skoutredningens i ett följande avsnitt redovisade undersökning rörande skohandelns ekonomi och kostnader. Tillvägagångssättet har därvid varit följande: Den totala omsättningen inom varje storleksgrupp av butiker, som ingå i berörda undersökning (inkl. butiker av mångfilialtyp), har dividerats med antalet uppgiftslämnande butiker. Den på så sätt framräknade omsättningen per butik har därefter multiplicerats med det i företags inventeringenl946 uppgivna antalet butiker. Uträkningarna framgå av följande uppställning: 2

Företag med antal anställda

2—3

4—5

6 — 10

3 027

20 549

14 717

13 128

—

—

40 278

85 714

157 239

279 94

891 42

—

1 368

Total omsättning inom skodetaljhandeln 1 000 kr 11 072

60 377

37 419 3 26 255

37 410

-

176 734

Omsättning enligt detaljhandelsundersökn. 1 000 kr Antal i undersökningen deltagande butiker Omsättning per deltagande butik 1 000 kr Totalt antal butiker

11 — 50 51 —200 Totalt

3 I denna grupp har felmarginalen beräknats enligt minsta kvadratmetoden. Härvid erhölls med en säkerhetsmarginal på 99/100 en felmarginal på maximalt + 15 % å nämnda värde.

14—1250 51

I fråga om skohandeln kan konstateras, att antalet specialskobutiker endast ökat med ett 40-tal sedan år 1931 eller med endast 4 %. Tillväxten av sådana butiker visar sålunda tendens att vilja stagnera. Huruvida detta är ett uttryck för en allmän koncentrationstendens inom skodistributionen är svårt att fälla något omdöme om. Som tidigare anmärkts säljas skor även av ett stort antal kombinerade affärer (herrekiperingar, sportaffärer, läderaffärer e t c ) . Hur utvecklingen gestaltat sig inom ifrågavarande grupp saknas emellertid fullständigare material för att kunna bedöma. Nämnas kan dock att enligt en av Sveriges skofabrikanters intressentförening lämnad uppgift skulle ca 2/3 av de under perioden 1935/1948 godkända nyetableringarna ha utgjorts av icke specialaffärer. Utvecklingen inom skohandeln avviker från förhållandena inom en hel del andra detaljhandelsbranscher. Inom flertalet branscher har butiksantalet stigit betydligt mellan de två undersökningstillfällena. För detaljhandeln i dess helhet inregistrerades en ökning av antalet butiker med 17 %. Antalet sysselsatta inom skohandeln ökade under samma tid med 16 % mot för hela detaljhandeln 34 %. Som synes av tabell 49 och diagram 6 voro företag med tre sysselsatta eller därunder till antalet helt dominerande. Detta gäller såväl år 1931 som år 1946. Under dessa kategorier (1 resp. 2 — 3 anställda) föllo år 1931 77,7 % och år 1946 72,4 %, men av omsättningen kom endast 45,9 % resp. 40,4 % på dessa grupper. De mindre företagens betydelse visar tydliga tecken att avtaga. Mest påfallande är tillbakagången beträffande butiker med 2 — 3 sysselsatta. Inom de allra minsta företagen (enmansföretag) äro förändringarna däremot relativt små. Den största ökningen faller på gruppen med 11 — 50 sysselsatta. Antalet företag inom denna grupp ökade under jämförelseåren från 18 till 42 butiker, och torde år 1945 ha svarat för ca 20 % av omsättningen mot inte fullt 10 % år 1931. Ett annat uttryck för de större företagens frammarsch är också den starka minskningen av antalet skobutiker, kombinerade med skomakeri. De ha minskat med närmare hälften sedan 1931. Sannolikt har mångfilialsystemets utbyggnad influerat denna utveckling, samtidigt som städernas tillväxt gynnat uppkomsten av specialaffärer. Det allt starkare modeinflytandet, som medför att skoaffärerna måste ha ett rikare urval för att kunna hävda sig i konkurrensen, torde vara ytterligare en faktor, som ökat de större företagens konkurrensförmåga. Modets ökade inflytande synes särskilt ha drabbat distributionsformen skobutik i kombination med skomakeri. Även den inom skobranschen sedan mitten av 30-talet bedrivna nyetableringskontrollen, som får anses ha varit förhållandevis effektiv, torde förutom nyssnämnda faktorer ha haft ett visst inflytande på branschens struktur.

Skohandelns struktur år 1946 torde i sina huvuddrag överensstämma med förhållandena under åren strax före kriget 1 . Den konsumtionsökning som inträdde under perioden 1930 — 1938 och uppgick till närmare 25 % måste med hänsyn till att antalet skobutiker i stort sett hållit sig oförändrat ha inneburit en ökad omsättning per företag, som särskilt kommit företag med fler än fyra sysselsatta tillgodo.

Ekonomi och kostnader Skoutredningens detalj handelsunder sökning En undersökning av skodetaljhandelns ekonomi och kostnader inleddes efter beslut av skoutredningen våren 1946. Överläggningar upptogos då med Sveriges skohandlarförbund och Sveriges skofabrikanters intressentförening om en samverkan vid genomförandet av en dylik undersökning med den fristående skodetaljhandeln som objekt. Sedan nämnda näringsorganisationer förklarat sig redo att medverka i undersökningen, utarbetades gemensamt ett frågeformulär, som distribuerades till skodetaljhandeln. Med hänsyn till önskvärdheten av att få ett så representativt material som möjligt utskickades frågeformuläret inte enbart till specialskohandeln utan också till en grupp affärer med kombinerad försäljning. Frågorna gjordes förhållandevis få och enkla för att öka förutsättningarna att få in ett tillräckligt representativt material. Sammanlagt inkommo också svar från ca 800 företag. Ett betydande antal hade dock endast besvarat formuläret i vissa delar eller lämnat vaga uppgifter, som måste bedömas som osäkra. Den slutliga bearbetningen kom därför vad beträffar den fristående skohandeln att omfatta 341 företag. Som tidigare nämnts funnos i januari 1946 inom denna företagsform mellan 850—900 butiker. De undersökta företagen representerade alltså närmare 40 % av det totala antalet sådana butiker. Av andra företagsformer är den försäljning viktigast som sker genom fabrikanternas egna butiker, ofta sammanslutna i mångfilialbildningar. I avsikt att erhålla närmare underlag för en bedömning av även denna distributionsform har analysen därför utsträckts till att även omfatta 125 fabriksägda butiker. Material till denna senare undersökning har centralt ställts till förfogande av berörda företag. Slutligen ingår i behandlingen av skohandeln ett antal (87 st) kombinerade affärer såsom skoaffärer kombinerade med skomakeri, sko- och läderaffärer m. fl. Undersökningen inbegriper i allt 557 företag. Svårigheterna att bedöma kostnaderna inom detaljhandelsföretagen härröra främst ur det förhållandet att tillgänglig statistik är relativt knapphändig. 1 Det må nämnas, att vissa affärer under kriget helt upphört med försäljning av skor. Det ar dock härvid fråga om andra affärer än rena skoaffärer t. ex. lanthandlare, för vilka skor utgjort endast en bråkdel av försäljningen.

Företagens kostnadsredovisning är dessutom icke uppgjord efter enhetliga principer, varför jämförelser företagen emellan försvåras och ibland helt omöjliggöras. Dessutom arbeta ytligt sett ganska likartade företag under icke sällan mycket olikartade förutsättningar. Så äro t. ex. vissa butiker specialiserade på försäljning av företrädesvis modebetonade damskor i högre prislägen, under det att andra butiker inriktat sin försäljning på ett mera standardiserat sortiment av mer eller mindre utpräglade bruksskor. Den sortimentsinriktning butikerna valt utgör ofta en viktig förklaring till skillnader i kostnadshänseende. Det har därför ansetts vara av särskild betydelse, om hänsyn kunde tagas till sortimentsinriktningen. I utredningen har detta bl. a. skett genom att utgå från de av resp. skoaffärer uppgivna genomsnittliga inköpspriserna, som fått tjäna som uttryck för skillnader i sortimentshänseende. I regel torde få förutsättas, att priset utgör en relativt god mätare på den sortimentsgrupp affärerna böra räknas till. Å andra sidan kunna vissa varor t. ex. herrskor vara högprissatta utan att draga med sig ökade försäljningskostnader, under det att förhållandet kan vara det motsatta i fråga om damskor. Att för varje affär göra en uppdelning av sortimentet på olika varugrupper och på så sätt renodla inverkan av en viss sortimentsinriktning mera i detalj har inte ansetts genomförbart. Andra viktiga avvikelser affärerna emellan med betydelse för kostnaderna hänföra sig till affärernas storlek och lokalisering samt deras kundservice. Till de två förstnämnda faktorerna har hänsyn tagits i det följande. Karakteristiska skillnader i kundservice ha omnämnts vid jämförelse mellan olika företagsformer. Undersökningen avser två år, nämligen åren 1938 och 1945. Året 1938 har valts för att representera strukturläget under tiden närmast före andra världskriget. Med hänsyn till att betydelsefulla förändringar ägt rum efter denna tid, och då det vidare under förberedelsearbetet framgick, att ett mycket stort antal skohandlare troligen icke ägde möjlighet att lämna uppgifter för en tidpunkt, som låg så långt tillbaka i tiden, anhöll utredningen om motsvarande uppgifter även för år 1945. Vid genomgång av det insamlade materialet visar det sig också, att handeln haft avsevärt lättare att lämna kompletta uppgifter för år 1945 än för 1938. Man har därför låtit undersökningen i första hand baseras på material från 1945, ehuru jämförelser också anställts med förhållandena före kriget. Även materialet från 1938 är emellertid förhållandevis omfattande. Så ingå däri närmare 300 fristående skoaffärer. Materialets representativitet Som tidigare angivits inbegriper undersökningen av den fristående skodetaljhandeln närmare 40 % av samtliga sådana butiker. Den goda representativitet, som härmed uppnåtts, bekräftas av att när materialet grupperats efter

distrikt, ortsstorlek och butiksstorlek endast obetydliga avvikelser föreligga i förhållande till den totala handelns faktiska fördelning. Fördelningen på olika geografiska distrikt framgår närmare av tabell 50. Totala antalet företag inom resp. distrikt har beräknats med ledning av uppgifter, som Statens industrikommission ställt till förfogande. I dessa uppgifter ingå dock även åtskilliga företag, vilkas skoförsäljning endast utgör en obetydlig del av resp. butikers totala omsättning (t. ex. lanthandeln), varför vissa mindre förskjutningar äro tänkbara, om beräkningarna i stället anställas på grundval av den geografiska fördelningen av enbart specialskohandeln. Tabell 50. I undersökningen deltagande fristående specialaffärer för skor fördelade på olika geografiska distrikt (år 1945) I undersökningen ingående företag

Distrikt

Antal

Västsverige Ostsverige Summa

30 48 60 73 53 77 341

|

% 8.8 14.3 17.6 21.3 15.4 22.6 100.0

Totalt antal företag enl. I K : statistik % 9 18 19 22 15 17 100

Som synes äro avvikelserna små. En viss mindre underrepresentation för Norrland och överrepresentation av sydsvenska företag torde sakna praktisk betydelse vid den statistiska metod, som i det följande använts. På sidorna 3 —5 ha refererats vissa uppgifter, insamlade vid en av Statens arbetsmarknadskommission utförd företagsinventering. En jämförelse mellan skoutredningens material och arbetsmarknadskommissionens uppgifter om skohandelns fördelning på olika ortsstorlekar och butiksstorlekar (det senare ställt i relation till antalet sysselsatta) har visat en anmärkningsvärd samstämmighet mellan de två undersökningarna. Undersökningens huvudresultat Undersökningen av skohandelns ekonomi och kostnader berör således dels den fristående skohandeln, dels de fabriksägda butikerna. I den senare gruppen ingå samtidigt mångfilialaffärerna. I båda fallen har grupperingen skett i enlighet med följande: 1. Specialaffärer för skor. Hit ha hänförts skoaffärer, för vilka skoförsäljningen betyder mer än 85 % av den totala omsättningen. Försäljningen av andra varor än skor utgöres främst av strumpor, skokräm, skoblock etc. Dessutom sker mottagning av skor för lagning.

2. Skoaffärer med 70—85 % skoförsäljning. Denna grupp avser affärer, som i kombination med skor sälja läder (sko- och läderaffärer) eller äro kombinerade med skomakeri. 3. Kombinerade affärer med 40—69 % skoförsäljning. Denna grupp av affärer har delvis samma struktur som närmast föregående kategori. Emellertid förekomma här också en del affärer som närmast kunna betecknas som läderaffärer eller skomakerier och där skor inte utgöra någon huvudartikel. A. Den fristående skohandelns läge år 1945 De fristående specialaffärerna för skor (341 undersökta butiker) kännetecknas som framgått av tidigare definition av att huvuddelen eller mer än 85 % av försäljningen avser läderskor, gummiskor och tofflor. Nästan alla skoaffärer föra både herr-, dam- och barnskor. På ettdera slaget specialiserade affärer förekomma endast undantagsvis. I Stockholm och på enstaka andra större orter påträffas dock ett mindre antal centralt belägna butiker med nästan uteslutande damskor i sortimentet. I något fall har sortimentet helt och hållet begränsats även till herrskor. Olikheterna i affärernas struktur hänföra sig i de flesta fall till den omfattning det modebetonade sortimentet har. Som framhålles i ett följande avsnitt äro de mindre och medelstora affärerna ur sortimentssynpunkt förhållandevis enhetliga, under det att de största företagen bilda en klart avgränsad grupp. I det senare fallet är damskoförsäljningens andel av försäljningen högre än i övriga grupper liksom även skodonens medelpriser. I likhet med förhållandena inom de flesta andra svenska detalj handelsbranscher inom konsumtionsvaruområdet äro butiksenheterna genomsnittligt relativt små. För skohandelns del framgår detta närmare av de omsättningssiffror som skobutikerna redovisat till utredningen. Medianföretagets omsättning låg sålunda vid endast 90 000 kr. Drygt hälften av antalet affärer hade en försäljning på mellan 15 — 100 000 kr. (1938 = högst 60 000 kr.). Uttryckt i skopar, uppgick försäljningen i de två lägsta grupperna, som representera 1/4 av det totala antalet skobutiker, till ca 2 700 par om året. Det må emellertid i detta sammanhang framhållas att materialet beträffande de små företagarna med mindre än 25 000 kr. i årsomsättning (grupp I) är osäkert och kan innehålla felkällor som också påverka medeltalen. Inför valet mellan att trots denna osäkerhet medtaga de minsta butikerna eller skala bort hela deras grupp och få mera exakta uppgifter beträffande övriga butiksstorlekar men en mindre fullständig bild av sko detalj handeln som sådan har dock utredningen valt det förra alternativet. Företag med mindre än 50 000 kr. omsättning återfinnas nästan uteslutande inom den fristående skohandeln och endast undantagsvis inom mångfilialbildningarna. Å andra sidan saknas nästan helt mångfilialaffärer med en detaljhandelsomsättning av över 1 milj. kr., vilket förklarar varför genomsnittsstor-

Tabell 5 1 . Företagsstorlek inom den fristående skohandeln år 1945. Affärerna uppdelade med hänsyn till butiksstorlek och ortsstorlek (1 000 kr)

Företag m. försäljning (tkr)

II 25—49 I I I 50— 99 IV 100 — 199 V 200 — 499 VI över 500

Median 1/4 av företagen lågo

Företag på orter med folkmängd (1 000-tal)

En fjärdedel Antal Aritme- Medi- av företagen lågo tiskt förean tag medium under över

-1

1-15 1 5 - 6 5 65-t.j

18.2 39.0 68.0 125.2

20.5 41.5 75.8 143.0 269.0

15.9 37.5 77.0 141.0 284.0 670.0

23.0 36.0 72.5 146.0 282.0 716.0

23 55 118 89 43 13

196.0 Tot.

33.0 81.0

51.5 142.5

77.0 190.0

62.7 245.0

19.6 39.5 74.0 141.8 276.0 681.0

20.2 39.5 74.0 141.0 245.0 665.0

16.9 32.5 61.0 120.0 215.0 573.0

23.1 47.5 89.0 163.0 330.0 795.0

l e k e n för m å n g f i l i a l e r n a ä n d o c k i n t e l i g g e r h ö g r e ä n för d e f r i s t å e n d e Framställningen

återkommer

härtill i s a m b a n d

affärerna.

m e d r e d o g ö r e l s e n för

mång-

filialaffärerna. V i d en jämförelse m e d U S A f r a m g å r a t t b u t i k s s t o r l e k e n d ä r e n d a s t ligger o b e t y d l i g t h ö g r e ä n i Sverige. M o t en m e d e l o m s ä t t n i n g a v 80 000 k r . 1938 i de s v e n s k a skoaffär e r n a s v a r a d e s å l u n d a e n o m s ä t t n i n g a v ca 125 000 k r . i de a m e r i k a n s k a 1 . H ä n s y n h a r d å icke t a g i t s till a t t i d e t s e n a r e fallet f a b r i k s p r i s e r n a ligga lägre ä n i Sverige, v i l k e t u n d e r i ö v r i g t lika f ö r h å l l a n d e n skulle i n n e b ä r a en i p a r r ä k n a t h ö g r e försäljning p e r b u t i k . Till s t o r del t o r d e d e t t a emellertid m o t v ä g a s a v a t t d i s t r i b u t i o n s k o s t n a d e r n a i U S A ligga h ö g r e ä n i Sverige. I v ä r d e u t t r y c k t förefaller d e t därför som o m o m s ä t t n i n g e n i d e t n ä r m a s t e k o m m e r a t t m o t s v a r a d e n p a r m ä s s i g a v i d e n j ä m f ö r e l s e de t v å l ä n d e r n a e m e l l a n . D e a m e r i k a n s k a s. k. c h a i n - s t o r e s (35 % a v t o t a l a a n t a l e t skoaffärer s o m s v a r a för 50 % a v o m s ä t t n i n g e n t i l l h ö r a d e n n a g r u p p ) u p p n å d d e d o c k i a l l m ä n h e t h ö g r e o m s ä t t n i n g ä n de f r i s t å e n d e b u t i k e r n a . M e d e l o m s ä t t n i n g e n u t g j o r d e s å l u n d a å r 1939 219 000 k r . för c h a i n - s t o r e s m o t 80 000 k r . för de f r i s t å e n d e affärerna, u n d e r d e t a t t den s e n a r e g r u p p e n s o m s ä t t n i n g v a r d e n s a m m a s o m i n o m d e n fristående svenska skohandeln. O m U S A u n d a n t a g e s , föreligga i ö v r i g t i n g a j ä m f ö r b a r a siffror r ö r a n d e o m s ä t t n i n g s s t o r l e k e n i n o m s k o h a n d e l n i u t l a n d e t . Vissa h å l l p u n k t e r för en b e d ö m n i n g h ä r a v l ä m n a r dock en r e d o v i s n i n g a v a n t a l e t s y s s e l s a t t a , s o m u t f ö r t s b e t r ä f f a n d e schweizisk och t y s k s k o h a n d e l . A v dessa siffror f r a m g å r , a t t de s v e n s k a s k o b u t i k e r n a före k r i g e t i g e n o m s n i t t h a d e lika s t o r p e r s o n a l s o m de schweiziska. D e n g e n o m s n i t t l i g a b u t i k s s t o r l e k e n låg 1939 för Schweiz' del v i d 3,1 s y s s e l s a t t a , u n d e r d e t a t t m o t s v a r a n d e s v e n s k a siffra å r 1945 v a r 3,17. Vid j ä m f ö r e l s e n m e d Schweiz m å u p p m ä r k s a m m a s , a t t e n m a n s f ö r e t a g e n i n t a g a en m a r k e r a t m e r a f r a m s k j u t e n p l a t s i n o m d e n s v e n s k a s k o h a n d e l n . S å l u n d a v o r o i Sverige enligt s e n a s t e u n d e r s ö k n i n g , s o m t o r d e v a r a r e p r e s e n t a t i v ä v e n för förkrigsåren, 1/5 a v a n t a l e t f ö r e t a g e n m a n s f ö r e t a g , u n d e r d e t a t t i Schweiz före k r i g e t e n d a s t 8,6 % v o r o a v d e n n a t y p . 1

Bureau of the Census 1939, Retail Trade 1939.

Tabell 51 visar, att ett påtagligt samband förefinns mellan företagsstorlek och ortsstorlek. Medianföretaget i den största ortsgruppen var sålunda 2,5 ggr så stort som motsvarande företag i den minsta gruppen. Inom de fvra ortsgrupperna uppnådde medianföretagen följande omsättningssiffror: under 1 000 inv. 1 - 1 4 999 1 5 - 6 4 999 65 000 och däröver 53 000 kr. 87 000 kr. 121 000 kr. 130 000 kr. Den stigande företagsstorleken på de större orterna hindrar dock icke att även utpräglade småbutiker påträffas i medelstora och större städer. De minsta företagens betydelse synes t. o. m. anmärkningsvärt nog öka något på de alla största orterna. Samma tendens uppmärksammas i följande tabell 52, som avser amerikanska förhållanden. Tabell 52. Försäljningen i fristående skoaffärer, varuhus med uthyrd specialavdelning för skor år 1939 Källa: Bureau of Commerce. Folkmängd 1. 500 000 och däröver 2. 100 0 0 0 - 5 0 0 000 3. 50 0 0 0 - 1 0 0 000 4. 20 0 0 0 - 50 000 5. 10 0 0 0 - 20 000 6. 5 0 0 0 - 10 000 7. 2 5 0 0 - 5 000 8. under 2 500

Genomsnittlig försäljning per butik (dollars) 19 989 26 874 29 546 24 530 20 134 15 908 11539 6 453

Ehuru de allra största butikerna äro lokaliserade till storstäderna, vilket bort medföra högre genomsnittlig försäljning i de största städerna, tyda de låga försäljningssiffrorna inom de två största ortsgrupperna i det amerikanska materialet på, att antalet småbutiker tilltar på ifrågavarande orter. Att de mindre affärerna fått sådan utbredning på de större orterna kan bero på att de lokaliserats till sekundärcentra, där de arbeta under relativt gynnsamma kostnadsvillkor, eller bero på att de kvalitetsbegränsat sitt sortiment. Men det kan också vara uttryck för en mindre gynnsam utveckling av företagsstrukturen i de större städerna. Antal anställda Personalen i undersökningsmaterialet har uppdelats på ägare, försäljare, reparatörer samt övriga anställda. I den sista gruppen ingår kontorspersonal, springbud etc. I den mån ägaren själv arbetat med i rörelsen har han inräknats under »försäljare». I mindre företag torde det vanligaste vara, att ägaren ägnar sin mesta tid åt försäljningen, eventuellt med biträde av en eller flera familjemedlemmar. I de större företagen däremot tages ägarens tid mer i anspråk av rent administrativa göromål, vilket borde ha lett till att ägarens arbete fördelats även på denna funktion. Någon rimlig fördelningsgrund mellan ad-

ministration och försäljning har utredningen dock icke kunnat finna. I stället ha uträkningarna, i de fall där slutresultaten kunnat påverkas härav, grundad sig både på antal försäljare och totalt antal sysselsatta, varigenom denna felkälla eliminerats. Som tidigare angivits uppgick antalet sysselsatta inom den svenska skohandeln till närmare 3,2 personer år 1945. Fördelade på olika funktioner inom företaget visade affärerna följande bild: Tabell 53. Personalen inom den fristående skohandeln, uppdelad på olika funktioner Företag med försäljning 1 000 kr

Antal företag

Försäljare inkl. ägare

I under 25 II 2 5 - 49 III 5 0 - 99 IV 1 0 0 - 1 9 9 V 200-499 VI över 500

23 55 118 89 43 13

1.1 1.5 2.2 3.4 5.9 12.6

Antal anställda exki. ä g a r e

(0.3) (0.6) (1.3) (2.7) (5.1) (11.9)

övrig

pers.

0.1 0.1 0.5 1.2 3.5

Annan personal än försäljningspersonal förekommer praktiskt taget inte alls i affärer med en omsättning av mindre än 100 000 kr. I de större företagen kan arbetsfördelningen drivas längre och där har också viss personal lösgjorts från den rena försäljningsfunktionen såsom bokföring, kassa, paketinslagning, skyltning och framplockning av skor från lager — sysslor som i de vanliga butikerna få skötas av försäljningspersonalen. Försäljningsprestationer Ett uttryck för försäljningsprestationen inom butiker av olika slag får man genom att studera omsättningen per sysselsatt. Som framgår av tabell 54 ligger försäljningsresultatet i detta avseende högst inom de allra största företagen och stiger i värde oavbrutet med växande företagsstorlek (16 800 kr.—45 500 kr.). Tabell 54. Försäljning per sysselsatt inom fristående skoaffärer 1945 (I 1 000-tal kr. Ägaren inräknad).

Företag m. försäljning (1000 kr)

Företag på orter med folkmängd (1 000-tal inv.)

Antal företag

Aritm. medium

-1

1-15

15-65

65 — w

I under 25 II 25— 49 III 5 0 - 99 IV 100 — 199 V 200 — 499 VI över 500

16.1 31.3 39.1 45.5

17.7 27.4 35.1 41.5 42.0

13.0 22.5 28.5 35.0 43.1 42.8

18.8 31.2 33.7 37.1 37.5 42.0

23 55 118 89 43 13

16.8 28.5 34.5 39.0 41.2 45.5

Antal företag Aritm. medium

47 33.9

160 35.5

66 33.5

68 35.1

341 Totalt

De större företagen uppnå genom en bättre arbetsfördelning att expediterna under belastningstopparna kunna sysselsättas enbart med försäljning, under det att i småbutikerna även andra arbetsuppgifter måste utföras i anslutning till den rena expedieringen. Försäljningsresultatet påverkas emellertid även av butikernas varuurval och influensområde. Den skillnad som här kan föreligga beröres längre fram. Av tabell 54 kan vidare utläsas, att försäljningen per sysselsatt sjunker med ökad ortsstorlek. Detta gäller dock inte om de fyra minsta företagsgrupperna på de största orterna (65 000 inv.), där försäljningen visar en svagt stigande tendens. Uppenbart synes vara, att försäljningsvolymen i detta fall visar påverkan av både sortimentets och kundkretsens sammansättning. En viss inblick i sortimentets avvikelser mellan grupperna lämnar den undersökning skoutredningen utfört rörande de genomsnittliga inköpspriserna per par. (Häri ingå alla slag av skor, såväl läderskor som gummiskor och tofflor). Dessa uppgifter ha ställts mot de allmänna uppgifter affären lämnat rörande vilken typ av skor försäljningen i huvudsak omfattar. Inköpspriserna kunna utläsas av tabell 55. Tabell 55. Inköpspris per par år 1945 (alla slag av skor)

Företag med försäljning 1 000 kr

E n fjärdedel Företag på orter med folk- Antal Aritm. av företagen Medimängd (1 000-tal) lågo före- median um tag under över -1 1 - 1 5 1 5 - 6 5 64 — io Ej representativt

II 2 5 - 49 III 5 0 - 99 IV 1 0 0 - 1 9 9 V 200-499 VI över 500

15: 30 14: 70 15: 20 15:40

13:00 14: 60 15: 30 16:00 15:40

15:00 13:90 14:60 15:80 15:60 17:70

14:80 15:00 16:50 16:50 21:50

23 55 118 89 43 13

15:70 14:60 15: 10 16:00 15:90 19: 50

15:40

15:20 14:40 14:90 16: 10 15:60 18: 80

12:40 17: 20 13: 10 15:90 13:50 16:40 14:40 17: 10 15:00 16:90 16: 00 23: 10

Avvikelserna mellan olika företagskategorier äro som synes relativt små. Visserligen föra de större butikerna något dyrare skor — mera läderskor (speciellt damskor) och mindre gummiskor. Men det är egentligen endast de största företagen (omsättning 500 000 kr.), som kunna sägas bilda en klart avgränsad grupp. Även om i vissa fall bland de mindre företagen förekomma de som specialiserat sig på försäljning av t. ex. arbetsskor, sandaler, gummiskor och andra icke modebetonade artiklar, förefalla de flesta dock att icke avvika mycket från de medelstora affärerna i sortimentsavseende. Det bör emellertid hållas i minnet att en viss nivellering av skopriserna under senare år ägt rum

genom inflytandet av priskontrollen på skor. Skillnaderna kunna därför eventuellt ha varit större under förkrigsåren än som framgår av tabellen. Inköpspriserna ha i tabell 55 angivits efter avdrag för rabatter. Företagen åtnjöto emellertid ibland icke oväsentliga prisavdrag i form av rabatter och bonus. De grunder, efter vilka detta skett, äro emellertid så oenhetliga, att det icke är möjligt att avgöra vilka prisförmåner, som i detta hänseende kommit olika stora företag till del. Rabatter och bonus torde i regel ha utgått med högre belopp för stora än för små affärer.

Försäljning av gummiskor En inblick i den roll gummiskodonen spela för butiker av olika storlek lämnar tabell 56. Som synes minskar gummiskornas andel av inköpen i de större företagen, men särskilt markerad blir denna nedgång först i den största gruppen. Detta synes bestyrka den tidigare dragna slutsatsen, att skiljaktigheterna ut sortimentssynpunkt mest gälla de största företagen, under det att övriga företag äro mera jämförbara. Tabell 56. Inköpta par gummiskor år 1945, i % av totala skoinköp Gummiskor i % Inköpta par av totalt inköpta Företag med förAntal skor/företag säljning företag par I under 25 000 kr II 25 0 0 0 - 49 999 III 50 0 0 0 - 99 999 IV 100 0 0 0 - 1 9 9 999 V 200 0 0 0 - 4 9 9 999 VI över 500 000 kr Samtliga företag

23 55118 89 43 13

1 130 2 240 3 390 7 410 13 980 27 750

31 34 29 27 25 18

6 570

26 Med utgångspunkt från inköpspriserna har försäljningsvolymen i par uträknats (hänsyn har även tagits till påläggen). Tabell 57 visar, att tendensen till ökad försäljning med växande butiksstorlek här är lika accentuerad. I de största företagen (över 500 000 kr.) beror likväl den ökade försäljningen per försäljare på att försäljningsvärdet per par ligger högre. Parmässigt utvisar denna grupp en lägre försäljning än de tre föregående storleksgrupperna. Dessa butiker föra emellertid ett svårare sortiment med inriktning på mera modebetonade artiklar, framför allt damskor, som kräva längre expeditionstider. Den lägre försäljningen i de största företagen (grupp VI), jämfört med grupperna III—V, beror på att sortimentet i det förra fallet är av annan karaktär än inom övriga grupper. Detta förhållande kommer klarare till uttryck, om man i stället studerar företag, vilka ehuru av olika storlek sälja i huvudsak identiska varor. För en närmare analys av företagsstorlekens inverkan på möjligheterna att utnyttja företagskapaciteten hänvisas till det avsnitt, som be-

Tabell 57. Försålda par skor (alla slag av skor) per sysselsatt år 1945 inom den fristående skohandeln (ägaren inräknad) Företag med försäljning J ° I under 25 000 kr II 25 0 0 0 - 4 9 9 9 9 » III 50 0 0 0 - 9 9 9 999 » IV 100 0 0 0 - 1 9 9 999 » V 200 0 0 0 - 4 9 9 999 » VI över 500 000 »

Försålda par per år och sysselsatt 900 1560 1 850 1 960 2 050 1 790 Samtliga företag

handlar mångfilialbutikerna, lika stora.

för

vilka

1 820

sortimentsskillnaderiia

icke

äro

Bruttovinst Med bruttovinst förstås skillnaden mellan årets försäljning och inköpsvärdet för under året sålda varor. Den i verkligheten intjänade bruttovinsten understiger i allmänhet den kalkylerade, eftersom i det förra fallet prisnedsättningar etc. beaktats. För att eliminera den felmöjlighet, som kunnat uppstå i de fall då varulagret värderats efter olika principer vid årets början och slut, ha de av uppgiftslämnarna redovisade lagervärdena i kronor avstämts mot de inköpsvärden, som utredningen framräknat på basis av uppgifter, som företagen lämnat till de statliga ransoneringsmyndigheterna om lagerställning i par vid in- och utgången av år 1945. I övervägande antalet fall har god överensstämmelse konstaterats mellan de två beräkningsmetoderna. I den mån orimliga värden uppnåtts vid den förstnämnda metoden ha de nu på beskrivet sätt Tabell 58. Bruttovinst inom fristående skoaffärer år 1945 (i % av nettoförsäljningsvärdet)

Företag med försäljning 1 000 kr

Företag på orter med folkmängd (1 000-tal)

Antal Aritm. Mediföre- median tag um

En fjärdedel av företagen lågo under \ över

23 55 118 89 43 13

1-15

1 5 - 6 5 65

19.7 20.6 18.2 16.8

20.9 20.0 18.0 18.5 19.3

23.8 19.5 20.7 19.8 20.0 22.1

Antal företag

341 Arit. medium

22.8 Total

Median

22.5 En fjärdedel av företagen lågo under över

15.1 21.7

14.3 22.2

16.5 23.9

18.0 28.1

I under 25 II 2 5 - 49 III 5 0 - 99 IV 1 0 0 - 1 9 9 V 200-499 VI över 500

23.2 18.3 23.6 21.8 23.8 26.0

21.0 19.8 19.3 19.4 21.0 23.2

20.0 19.0 18.0 18.5 20.0 23.2

14.0 15.0 15.0 15.4 16.2 19.0

27.0 22.5 23.0 23.2 24.5 29.0

korrigerade värdena i förekommande fall lagts till grund för uträkning av bruttovinsten. Korrigeringen har emellertid vid kontroll visat sig ha haft föga inflytande på de framlagda resultaten. Resultatet av beräkningarna över bruttovinsten återfinnes i tabell 58. I motsats till kostnaderna ökar bruttovinsten något med stigande företagsstorlek, vilket leder till en bättre lönsamhet för de större företagen. Bruttovinsterna äro lägst i mellangrupperna. Många av de minsta företagen redovisa bruttovinster, som endast de största butikerna eljest uppnå. De höga bruttovinsterna förmådde emellertid inte täcka kostnaderna inom dessa småföretag, vilka i övervägande antalet fall visade förlust. I så gott som samtliga storleksgrupper ökar bruttovinsten med stigande ortsstorlek, vilket till stor del utgör kompensation för främst en högre hyresoch lönenivå. Omsättningshastighet Omsättningshastigheten har beräknats med utgångspunkt från försäljningen i par och varulagret i par. En svaghet är dock, att man endast haft två inventeringstillfällen att tillgå, nämligen årsskiftena då lagren i allmänhet äro mindre än under övriga delar av året. Enligt av utredningen utförda undersökningar och intervjuer skulle lagret vid årsskiftena ha legat ca 10—15 % lägre än årsgenomsnittet. Omsättningshastigheten skulle härigenom komma att ligga maximum 0,2 % för högt (1,6 gånger i stället för 1,8 gånger). Som framgår av tabell 59 är omsättningshastigheten något högre i de större företagen. Differenserna äro emellertid påfallande små. Tabell 59. Varulagrets omsättningshastighet inom fristående skoaffärer år 1945

Företag med försäljning 1 000 kr

II 2 5 - 49 III 5 0 - 99 IV 1 0 0 - 1 9 9 V 200—499 VI över 500 Antal företag

En fjärdedel Företag på orter med folkav företagen Antal Aritm. Medimängd (1 000-tal) före- medilågo an um tag -1 1 - 1 5 1 5 - 6 5 65 — w under över 0.7 1.2 1.7 1.8 2.2 1.7

1.0 1.8 1.6 1.6 2.3 1.8

23 55 118 89 43 13

1.7 1.6 2.0 1.8

1.7 1.9 2.0 1.7 2.0

1.8 Total

1.5 1.8 1.9 1.7 2.1 1.8

1.4 1.6 1.7 1.5 2.0 1.6

1.0 1.3 1.4 1.2 1.5 1.3

2.0 2.1 2.2 2.0 2.4 2.1

2.2 En speciell undersökning har företagits i syfte att få reda på i vad mån omsättningshastigheten påverkat företagens räntabilitet. Något säkert samband häremellan har visserligen icke kunnat konstateras, men det förefaller sannolikt

att hög omsättningshastighet i fråga om ett så modebetonat sortiment som skor gör det möjligt att begränsa realisationsförlusterna och därigenom förbättra lönsamheten. Kostnader Kostnadsundersökningen omfattar främst specialaffärer för skor med endast en mindre försäljning av andra varor än skor. Gränsen har i likhet med vad som gäller det tidigare undersökningsmaterialet dragits vid 85 % skoförsäljning och 15 % annan försäljning. Affärer, som icke nått upp till 85 % skoförsäljning, ha gjorts till föremål för en särskild delundersökning. Till omkostnaderna ha här förts sådana kostnader som beröra företaget i dess helhet, däremot icke sådana som direkt belasta ett visst varuparti och ingå i kalkylpriset. Som omkostnader ha icke medtagits skatter och givetvis inte heller prisnedsättningar. Frågan om prisnedsättningarna inom skohandeln har dock gjorts till föremål för särskild undersökning. Till ränteposten har hänsyn tagits vid beräkning av nettovinsten. Räntekostnaderna ingå däremot inte i kostnadstabellen, då företagens uppgifter icke givit tillräckligt underlag härför. Företagsledarlön De flesta företag inom skohandeln betecknas som ägareföretag, dvs. ägaren arbetar själv med i rörelsen och leder dess verksamhet. Ägaren tillgodoräknar sig sällan någon fast ersättning som företagsledare utan gör i regel uttag ur rörelsen, beräknade på vinstresultatet under resp. år. Ägareuttagen utgöra icke heller någon egentlig mätare på den ersättning, som utgår för företagsledarefunktionen, eftersom de även komma att inbegripa en vinstandel som ersättning för risktagande etc. För att erhålla ett med filialföretagen jämförbart mått har ledarersättningen inom ägareföretagen satts lika med den lön, som inom filialföretagen utbetalas till butiksföreståndarna. Lönekostnader Lönekostnaderna avse dels ersättning till biträden, kontorspersonal e t c , dels ingår därunder lön till anställd företagsledare eller i förekommande fall en beräknad ersättning till ägaren. I de fall ägaren också haft familjemedlemmar sysselsatta i rörelsen har lönen till dessa beräknats utgöra en normal biträdeslön inom den storleks- och ortsgrupp företaget tillhört. Lönekostnaderna (inkl. företagsledarlön) utgöra den dominerande posten bland skohandelns kostnader eller närmare 60 % av totalkostnaderna. I tabell 60 redovisas lönekostnader exkl. företagsledarlön.

Som synes stiga lönekostnaderna kraftigt med ökad företagsstorlek trots att som tidigare framhållits försäljningen per anställd samtidigt växer. Förklaringen härtill är troligtvis, att genomsnittslönen för de mindre företagen, bl. a. beroende på att de ofta ligga på billigare dyrort, är lägre än i de större butikerna. Den viktigaste förklaringen är dock, att ju mindre företagen äro, desto mer betyder företagsledarens lön, som inte ingår i tabell 60. Tabell 60. Lönekostnader i fristående skoaffärer år 1945. (I % av nettoförsäljningsvärdet. Exkl. lön till företagsledare).

Företag med försäljning 1 000 kr

Företag på orter med folkmängd (1 000-tal)

Antal Aritm. Mediföre- median um tag

-1

1 - 1 5 15 —65|65 —w

1.1 5.1 3.8 3.4

3.5 3.7 4.5 5.2 5.7

3.5 4.5 4.9 5.8 5.3 7.9

3.7 2.7 5.3 6.8 6.5 8.4

23 55 118 89 43 13

5.8 Tot.

E n fjärdedel av företagen lågo under | över

1 II 25 49 I I I 50 99 IV 100 199 V 200 499 VI över 500

2.6 3.9 4.7 5.5 5.9 7.8

1.0 3.4 4.4 5.3 5,7 7.6

0 0 2.2 3.6 4.3 6.0

i 2.5 | 6.9 6.5 6.6 7.3 9.1

6.7 Hyreskostnader Hyran utgör den efter lönen största enskilda kostnadsposten. Tillsammans representera lön och hyra inom den fristående skohandeln över 70 % av de totala kostnaderna. Hyreskostnaderna stiga stadigt med ökad ortsstorlek. Trots att de större företagen arbeta med högre absoluta hyreskostnader genom att de i högre grad än de mindre företagen äro lokaliserade till större orter sjunker den relativa hyreskostnaden med ökad företagsstorlek. De lägre relativa hyreskostnaderna äro på samma sätt som den högre försäljningen per försäljare Tabell 61. Hyreskostnader år 1945 i % av nettoförsälj nings värdet

Företag med försäljning 1 000 kr

Företag på orter med folkmängd (1 000-tal) -1

1 - 1 5 1 5 - 6 5 65 — w g*

II 25 49 III 50 99 IV 100 199 V 200 499 VI över 500

Antal Aritm. Mediföre- median um tag

••,

2.4 1.3 2.2 1.3

3.1 3.2 2.0 1.7 1.7

4.6 4.8 3.7 3.3 2.2 1.6

6.4 4.4 4.0 3.3 4.2 4.1

23 55 118 89 43 13

4.1 Tot.

E n fjärdedel av företagen lågo under

över

3.6 3.2 2.6 2.4 2.7 2.9

2.6 2.6 2.3 2.1 2.2 2.5

1.8 1.5 1.5 1.4 1.5 1.2

5.0 4.2 3.2 3.0 3.0 4.4

ett uttryck för att de större företagen arbeta med ett mindre kapacitetsöverskott. Lokalerna kunna ofta utnyttjas bättre än i de mindre butikerna, vilket anses sammanhänga med att man i det förra fallet kan nöja sig med proportionsvis mindre fasadutrymmen och i stället mera av de innanförliggande billigare utrymmena. Spridningen kring genomsnittsvärdena är påfallande (se tabell 61), vilket bl. a. påverkas av om butikerna äro lokaliserade till cityområden eller ej, till stora städer eller mindre orter 1 . Övriga kostnader Under gruppen övriga kostnader ha förts kostnader för reklam, allmänna kontorskostnader, avskrivningar, reparationer och underhåll av i affärsrörelsen använda inventarier, förluster på fordringar etc. Affärernas uppgifter beträffande nämnda kostnadsslag ha icke varit tillräckligt specificerade för att möjliggöra en uppdelning av posterna sinsemellan. Å andra sidan utgöres den alldeles övervägande delen av skohandelns kostnader av löner och hyror, under det att övriga kostnadsslag endast upptaga en mindre del och dessutom delvis äro av rörlig karaktär. Någon längre gående uppdelning har därför med hänsyn till undersökningens syfte icke synts utredningen påkallad. Kostnadsposten »övriga omkostnader» stiger markant med ökad ortsstorlek. Däremot äro dessa kostnader icke på samma sätt påverkade av förändringar i företagsstorlek. I motsats till vad som synes gälla i fråga om hyror och löner redovisa de större företagen påfallande höga kostnader jämfört med de minsta butikerna. Förklaringen härtill kan sökas på flera håll. Bl. a. äro de förra företagens reklamkostnader högre (de minsta butikerna reklamera ofta inte på annat sätt än genom fönsterskyltning). Dessutom äro här behandlade kostnadsslag i stor utsträckning att hänföra till rörliga kostnader, vilka äro möjliga att anpassa efter försäljningsvolymen på ett annat sätt än lön och hyra, som äro kostnadsslag av fast karaktär. (Ett undantag utgör för lönernas del de fall, där t. ex. familjemedlemmar kunna utnyttjas som deltidssysselsatta för att möta kortvariga belastningsvariationer). Totala kostnader De totala kostnaderna inom de fristående skoaffärerna, vari inräknas samtliga i det föregående redovisade kostnadsslagen (lön, hyra och övriga kostnader) ha sammanställts i tabell 62. Företagen ha till »övriga kostnader» också fört räntekostnader i form av ränta på upplånat kapital, däremot inte ränta 1 Enligt i andra sammanhang utförda undersökningar skulle hyreskostnaderna per kvadratmeter i genomsnitt vara dubbelt så höga i storstäderna som på de små orterna (se härom AEF:s meddelande nr 15).

på eget kapital. Till totalkostnaderna skulle därför behöva läggas också ränta på sistnämnda kapitalpost. I det följande bortses till en början härifrån, men frågan beröres i anslutning till analysen av nettovinsten. Tabell 62. Totala omkostnader (inkl. företagsledarlön) i % av nettoförsäljningsvärdet inom fristående skoaffärer år 1945 (Företagsledarlön inom olika storleksgrupper beräknad efter för mångfilialföretagen framräknade löner — tabell 66 punkt C) Företag med försäljning 1000 kr

Företag på orter med folkmängd (1 000-tal) -1

En fjärdedel Antal Aritm. före- medi- Medi- av företagen an lågo um 1 - 1 5 1 5 - 6 5 65 —w tag u n d e r | över

I under 25 II 2 5 - 49 III 5 0 - 99 IV 100 — 199 V 200-499 VI 5 0 0 -

25.2 17.8 14.8 11.5

27.1 18.0 15.5 14.5

28.1 22.2 18.6 16.9 14.9 14.7

28.6 18.4 19.3 17.8 18.6 20.5

23 55 118 89 43 13

26.6 18.5 15.7 15.5 16.2 17.4

26.4 17.2 15.9 15.7 15.0 18.3

22.9 15.1 13.4 12.4 12.5 12.1

30.3 22.8 19.2 17.8 19.4 21.2

Antal företag

20.2 Totalkostnaderna visa en klart fallande tendens från grupp I t. o. m. grupp IV, men öka därefter i den största ortsgruppen (med mer än 65 000 inv.). I ortsgrupp 3 (15 0 0 0 - 6 4 999 invånare) fortsätta kostnaderna att sjunka även i storleksgrupp VI. Den övre gränsen ligger på dessa orter över 500 000 kronors omsättning. I samtliga ortsgrupper, inbegripet orter med 65 000 invånare och därunder, är kostnadsstrukturen fullt enhetlig. Kostnaderna minska i dessa fall ganska betydligt med ökad företagsstorlek. Så är t. ex. kostnadsskillnaden mellan grupp II och IV (på orter med mindre än 1 000 invånare, 1 0 0 0 - 1 4 999 invånare och 15 0 0 0 - 6 4 999 invånare) resp. 6,3 %, 3,5 % och 5 , 3 % till den sistnämnda större företagargruppens förmån. På de största orterna är utvecklingen däremot mindre enhetlig. I motsats till närmast föregående ortsgrupp öka kostnaderna här redan i storleksgrupp V (200—499 000 kronors omsättning), vilket torde bero på att affärer av denna storlek i likhet med de allra största affärerna i regel föra ett mera exklusivt och modebetonat sortiment. Antalet observationer är dock relativt litet beträffande företag med över 200 000 kronors omsättning, varför slutsatserna få tagas med reservation. Nettovinst Nettovinsten framkommer som skillnaden mellan bruttovinst (tabell 63) och totala kostnader (tabell 62). I de totala kostnaderna har i denna undersökning inräknats en debiterad företagsledarlön, under det att ränta på eget kapital faller utanför. Om justering verkställes med hänsyn till sistnämnda kostnadspost, torde de här nedan redovisade nettovinsterna sjunka med 1,0—1,5 procentenheter. 15—1250 51

Liksom det kunde konstateras beträffande kostnaderna, röner även nettovinsten inflytande av företagsstorleken. Tabell 63 visar på en större nettovinst, ju större företag det gäller. Om hänsyn tages till räntekostnaden, kan det konstateras, att företag med mindre än 25 000 kronors omsättning nästan genomgående redovisade förlust under 1945 och antalet förlustföretag är även stort i närmast högre liggande grupp. Lönsamheten hade visserligen förbättrats sedan 1938, men var beträffande dessa företag fortfarande svag trots relativt gynnsamma avsättningsförhållanden. Tabell 63. Nettovinst i % av nettoförsäljningsvärdet inom fristående skoaffärer år 1945 1 (exkl. räntekostnader) Företag med försäljning 1 000 kr I under 25 II 2 5 - 49 III 5 0 - 99 IV 1 0 0 - 1 9 9 V 200-499 VI över 500 Totalt

En fjärdedel av företagen

Antal företag

Aritm. medium

23 55 118 89 43 13 341

-5.6 1.3 2.6 3.9 4.8 5.8

11.1 3.1 1.3 0.6 1.6 1.1

-2.5 2.9 6.9 6.6 7.0 9.3

under

Med hänsyn till svårigheten att fastställa vad som bör betraktas som skälig lön till företagsledaren-ägaren inom olika storleksgrupper av affärer har det ansetts lämpligt att i en särskild tabell (tabell 64) sammanslå nettovinst och Tabell 64. Nettovinst plus lön till företagsledare inom fristående skoaffärer år 1945 Företag med försäljning 1000 kr

Antal företag

. . Aritm. medium

En fjärdedel av företagen jå under

över

I % av nettoförsäljningsvärdet. I under 25 II 2 5 - 49 III 5 0 - 99 IV 1 0 0 - 1 9 9 V 200-499 VI över 500 Totalt

23 55 118 89 43 13

11.8 10.3 9.1 8.8 8.4 8.1

7.4 5.9 4.9 5.4 5.2 3.8

16.7 12.5 12.4 11.3 10.5 11.8

2.3 4.1 6.8 12.5 23.0 59.1 115

1.3 2.1 3.6 7.5 13.6 24.8 3.6

3.1 5.1 9.1 16.4 31.5 75.1 13.9

I 1 000-tal kr I under 25 II 2 5 - 49 I I I 5 0 - 99 IV 1 0 0 - 1 9 9 V 200-499 VI över 500 '.'.'.'.'. Totalt 1

23 55 118 89 43 13 341

Vid beräkningen av nettovinsten har företagsledarlön i olika storleksgrupper insatts med värden, som gälla för mångfilialföretag — tabell 66 punkt C.

lön till företagsledare, varigenom ett klarare och mera jämförbart uttryck erhålles för det som återstår, sedan samtliga kostnader förutom lön till ägare och räntor täckts. Kvarstående belopp som skall täcka lön till ägaren, räntor och vinst, utgjorde inom grupperna I —III, som representera mer än hälften av antalet företag, i genomsnitt 2 300—6 800 kr. I grupperna IV, V och VI, där de allra största företagen dominera, voro motsvarande tal 12 500, resp. 23 000 och 59 000 kr. B. Kombinerade skoaffärers (inkl. sko- och läderaffärer) läge 1945 I det föregående ha analyserats de ekonomiska förhållandena inom specialaffärer för skor, vartill räknats företag med mer än 85 % skoförsäljning. Bland de undersökta företagen ingå emellertid också kombinerade butiker, vilka arbeta under delvis andra betingelser än den vanliga typen skoaffärer. Framför allt märkas sko- och läderaffärer samt skoaffärer i kombination med skomakeri. För att få en uppfattning om varukombinationernas betydelse har materialet i det följande grupperats i två huvudgrupper med nedanstående antal företag i varje grupp: I. Affärer med 70—85 % skoförsäljning = 33 företag. II. Affärer med 40—69 % skoförsäljning = 54 företag. Företagens sortimentsinriktning framgår av följande tablå, som upptar sammanlagt sex olika typer av butiker.

Försäljningens procentuella fördelning p å :

1. Skor 2. Läder 3. Skoreparationer 4. Övrigt Totalt

II. Skoförsäljning 70 — 85 % i kombination med c) övriga I a) läder b) sko- c) övriga varor o. skinn rep. varor

Skoförsäljning 40 —69 % i kombination med a) läder | o. skinn

b) skorep.

55 32 4 9

60 3 33 4

57 6 1 36

73 18 1 8

74 1.5 23 1.5

75 9 2 14

100 Kostnads- och vinstförhållandena förete endast i kombinationen skoaffärskomakeri några väsentliga avvikelser från specialbutikernas struktur. Att nu nämnda kombination skiljer sig från övriga affärer beror dels på, att butiksenheterna äro genomsnittligt mindre än i de andra butikskategorierna — vilket medför både högre kostnader och högre bruttovinster — dels att reparationsarbetet verkar höjande på den andel av kostnaderna som representeras av löner. De kombinerade affärstyperna erbjuda vissa möjligheter att utjämna belastningsvariationerna, vilka äro mycket utpräglade för såväl läder som skor.

En redogörelse för belastningsvariationernas innebörd och de olika vägar, som beträtts för att uppnå ett jämnare kapacitetsutnyttjande, lämnas längre fram i detta kapitel. Tabell 65. Försäljning, kostnader och vinster i ett antal kombinerade affärer (87 företag)

Skoförsäljning 4 0 - 6 9 % i kombination med

II. Skoförsäljning 7 0 - 8 5 % i kombination med

a) läder o. skinn

b) skorep.

c) övriga varor

a) läder o. skinn

b) skorep.

c) övriga varor

Antal företag Nettoförsäljning 1 000 kr . .

11 142.0

27 43.8

16 92.5

7 102.0

20 53.0

6 117.0

Bruttovinst %

14.0 Löner till anställda % . . . Hyra % Övriga omkostnader % . . . Omkostnader exkl. företa tagarlön och ränta % . .

5.6 1.6 4.3

11.8 2.3 3.3

5.2 1.6 2.5

2.5 1.6 3.0

10.6 1.9 3.0

6.0 1.7 3.8

1.1 6 900 3.3 3.6

2.0 3 500 1.9 2.9

2.3 4 700 2.5 3.3

2.9 6 900 2.3 3.0

•/. 0.2 4 700 2.4 2.9

•/. 2.2 6 900 2.8 3.7

39.7 Nettovinst (%) efter före tagsledarlön Lön till ägaren kr Omsättningshastighet . . . . Antal sysselsatta Försäljning per sysselsatt 1 000 kr

C. Vissa

kedjeföretag

Man skiljer mellan två slag av filialsystem, det vertikala och det horisontella. I det förra fallet har skofabrikanten övertagit försäljningsfunktionen genom egna butiker (mångfilialföretag med egen tillverkning), medan den horisontella formen kännetecknas av att filialföretaget utgör en sammanslutning av skoaffärer utan integration i producentledet (mångfilialföretag utan egen tillverkning). Gränsen mellan filialföretag med egen tillverkning och sådana utan egen tillverkning kan många gånger vara rätt flytande, då de senare icke sällan i viss omfattning integrerat bakåt genom att förvärva intressen i skofabriker. I Sverige förekommer tills vidare bara den ena av nämnda företagsformer, nämligen mångfilialföretag med egen tillverkning. Typiskt exempel härpå utgör den filialbildning, som representeras av Skofabriks AB Oscaria. Det kooperativa skobutiksnätet kan även i viss mån sägas ha karaktär av kedjebildning, ehuru äganderätten till flertalet av affärerna numera ligger hos konsumtionsföreningarna. Dessutom finns som tidigare berörts ett antal mindre 238

filialbildningar, vilka dock endast sälja en mindre del av resp. företags produktion till egna affärer. I det följande har emellertid av anonymitetsskäl några av de mindre filialbildningarna medtagits i analysen. Filialföretag med riksomfattande försäljning är en vanligare försäljningsform inom skohandeln än inom övriga branscher. Det kan sålunda nämnas, att år 1947 voro av 738 sådana butiker närmare 300 skoaffärer. (Vid jämförelsen ha kiosker och basarer undantagits). Inom textilhandeln funnos t. ex. endast 52 filialbutiker (riksföretag). Mångfilialföretag böljade uppstå i USA redan i slutet av 1800-talet och fördes via amerikanska skofabriker över till Europa omkring sekelskiftet i samband med en amerikansk exportoffensiv, som syftade till att vinna ökat insteg för detta lands produkter på den europeiska marknaden. Amerikanskägda fabriksbodar introducerades först i England, senare också i Tyskland, Frankrike, Belgien och en del andra länder och följdes snart av inhemska konkurrentföretag. Vissa ansatser till filialsystem torde redan i början av 1900-talet ha gjorts också i Sverige. Sålunda lär den i början av 1900-talet nedlagda Svenska Skofabriken ha haft ett tiotal egna butiker. Det skulle dock dröja till början av 1920-talet, innan försöken återupptogos i större skala. En direkt anledning till att ta steget fullt ut synes i viss mån händelserna under krisen år 1920—1921 ha blivit. Många skohandlare lågo vid denna tid inne med onormalt stora lager, som de hade svårt att finna avsättning för, och begärde skofabrikernas stöd i form av långa krediter. Skofabriks AB Oscaria utvidgade under den följande tioårsperioden sin detaljhandelsorganisation i snabb takt. År 1922 hade företaget haft 27 butiker. Utvecklingen därefter framgår av följande tabell: 1924 1928 1930 1936

43 skoaffärer 104 » 168 » 264 »

Fram till år 1936 hade butiksantalet varit statt i stigande. Efter denna tid har det hållits i huvudsak oförändrat, ehuru en viss stegring kunde förmärkas under åren 1940—1941. Under de därpå följande åren fram till 1947 har antalet butiker minskat, beroende på att en del oräntabla butiker lagts ned. Oscaria innehar nu ca 260 butiker över hela landet. De flesta av dem ha förvärvats på så sätt, att äldre butiker inköpts. Det kan t. ex. nämnas, att av de 243 butikerna som företaget ägde år 1934 voro inte mindre än 143 st äldre affärer, medan resten voro nyetableringar. Mångfilialsystemets tillväxt markeras av att medan sådana affärer år 1930 svarade för ca 10—12 % av skohandelns totala omsättning hade siffran stigit till närmare 25 % år 1938. Denna utveckling gäller enbart Oscaria och K F . Omsättningsstegringen torde emellertid ha varit relativt stor också inom de

mindre filialbildningarna, då 1930-talet även beträffande dessa företag medförde en ökad integration i detaljhandelsledet. Approximativt kan man beräkna, att de fabriksägda butikerna vid slutet av 1920-talet svarade för mindre än 15 % av omsättningen, under det att i dag ungefär en tredjedel av försäljningen sker genom denna typ av affärer. Anledningarna till denna utveckling äro dels av produktionsekonomisk, dels av distributionsekonomisk art. Mot bakgrund av den tidigare redogörelsen för förhållandena inom den fristående skohandeln skall i det följande beröras något de skillnader, som i distributionsavseende kunna föreligga mellan filialaffärer och fristående affärer. Den återverkan de jämförda distributionsstrukturerna ha haft på produktionsstrukturen har berörts i kapitel 8. Som nämnt ovan återfinnas bland filialföretagen dels Oscaria, dels vissa mindre filialbildningar. Att märka är att en av de större företagsbildningarna måst uteslutas med hänsyn till att flertalet av dess skobutiker drivas i kombination med partihandel. Företagsstorlek En framträdande skillnad vid jämförelse mellan mångfilialaffärer ochfristående skobutiker är frånvaron av filialbutiker med en omsättning understigande 25 000 kr. Likaså är antalet filialbutiker ringa i gruppen med mellan 25 000 — 50 000 kronors omsättning. Mångfilialföretagen ha av naturliga skäl genom sin centrala planering större förutsättningar att undvika att förlägga sina butiker till platser med otillräckligt konsumtionsunderlag, samtidigt som nödvändigheten av att för varje enskild butik, oberoende av storlek, vid sidan av biträdespersonal hålla en relativt högt avlönad föreståndare medför en alltför hög kostnadspost för att företag med låg omsättning skola bli ekonomiska. Det är betecknande, att de allra minsta företagen inom den fristående skohandeln ofta utgöras av familjeföretag, där familjemedlemmarna nöjt sig med en ofta mycket blygsam ersättning för sitt arbete. Trots den ringa förekomsten av företag av mindre storleksordning, ligga filialbutikernas genomsnittsstorlek icke mycket högre än inom den övriga delen av skohandeln. Det kan sålunda nämnas, att medan medianföretaget i det förra fallet redovisade en omsättningssiffra av 98 700 kr. (1945) var motsvarande siffra i det senare fallet 90 000 kr. Att skillnaden inte är större beror på, att det inom den fristående handeln visserligen finnas relativt flera småföretag, men i gengäld också ett större antal butiker än inom filialbildningarna. Så funnos t. ex. år 1945 5 — 6 fristående skoaffärer med en årsomsättning, överstigande en miljon kr., en affärsstorlek som är sällsynt bland filialbutikerna.

Kostnader Att beräkna de exakta kostnadstalen för filialbutikerna ställer sig svårt, eftersom vissa funktioner, som förekomma hos de fristående butikerna, i det förra fallet övertagits av ett huvudkontor, på vilket utgifterna för t. ex. vissa gemensamma kontorskostnader, reklam och skyltning föras. Det är knappast möjligt att genomföra en ens tillnärmelsevis rättvisande fördelning mellan industrisidans och distributionssidans kostnader. Det viktigaste torde därför få anses vara, att vid en jämförelse mellan de två företagsformerna och deras distributionskostnader vid analysen medtaga även den del av dessa kostnader som faller på industrin, resp. grosshandeln. Vad angår kostnaderna för själva detalj handelsrörelsen äro dessa för filialbutikerna i genomsnitt ungefär lika höga som för fristående skobutiker (se tabell 66). Mellan olika stora företag föreligga emellertid vissa differenser. Såväl de mindre som de allra största filialbutikerna redovisa lägre kostnader än motsvarande fristående butiker. Särskilt påfallande är skillnaden i fråga om företag med en årlig försäljning överstigande 500 000 kr. Till nämnda grupp hänförliga fristående skoaffärer utgöra emellertid som tidigare påpekats affärer med ett dyrare sortiment och i allmänhet högre inredningsstandard och reklamutgifter, vilket verkar höjande på kostnaderna. Vid en jämförelse mellan filialaffärerna och de fristående mindre butikerna bör det emellertid observeras, att de förra dels arbeta med mera standardbetonade artiklar än småbutikerna, vilket bidrar till att minska kostnaderna, dels etablera sig på platser med betryggande konsumtionsunderlag, under det att de fristående butikerna ofta äro förlagda till småorter med alltför liten befolkning för att en butik egentligen skall bära sig. Detta är möjligt endast emedan ägaren själv sköter försäljningen och räknar med ingen alls eller låg egenlön. Ur samhällelig synpunkt är det emellertid värdefullt med försäljningsställen för skor även på småorter, då allmänheten härigenom icke behöver företaga långa resor vid skoinköpen. Flera osäkra moment vidlåder en kostnadsjämförelse mellan filialföretag och fristående affärer. De förra ha medvetet inriktat sin försäljning på skor i lägre prisklasser och förde speciellt under 30-talet endast undantagsvis skor i högsta prisklass. På senare år synes försäljningen av skor i högre prislägen däremot ha kommit att betyda mer. Synnerligen vanligt inom den fristående handeln — i motsats till filialbutikerna — har varit den längre drivna servicen i form av försäljning på kredit och hemsändning av varorna. Något material för att bedöma kostnaderna för denna service har emellertid inte funnits att tillgå för skoutredningen. Inköpsarbetet och uppmärkningen av varorna torde också vara betydligt mer arbetskrävande inom de fristående affärerna. Det har således uppgivits att filialbutikernas föreståndare endast disponera 7—8 dagar

per år för genomgång av fabrikens kollektioner, vilket är långt mindre än vad som är vanligt för ledningen inom de fristående specialskobutikerna. De nu nämnda kostnaderna beröra enbart detaljhandelsledet. I fråga om distributionskostnaderna i föregående led voro dessa som framgått av kap. 8 lägre vid filialföretagen än för fristående skoaffärer, ehuru skillnadens storlek är svår att ange. Samma resultat erhölls vid en jämförelse med grosshandelsföretagen. På grund av brister i det underliggande kostnadsmaterialet kunde emellertid någon exakt fördelning av kostnaderna av enbart läderskor inte genomföras. Tabell 66. Mångfilialföretagens ekonomiska läge jämfört med den fristående skodetaljhandeln Mångiilialaffärernas siffror markeras med M och den fristående skohandelns med F . Samtliga kostnader i % av nettoförsäljningsvärdet. Företag med försäljning 1000 kr 25-49 50-99 Antal butiker inom resp. M 19 1 5 % 46 3 7 % storleksgrupp F 1 55 17% 118 3 7 % A.

Totalt 126 100% 318 100%

Försäljning.

1. Nettoförsäljning per butik (tkr) 2. Antal sysselsatta/ butik 3. Försäljning/sysselsatt (tkr) B.

100-199 200-499 500-w 43 34% 14 1 1 % 4 3% 89 2 8 % 43 14% 13 4 %

M F M F M F

44.2 39.5 1.9 1.6 23.6 28.5

74.3 74.0 2.3 2.3 32.4 34.5

145 142 3.6 3.9 40.3 39.0

314 276 6.1 7.1 61.2 41.2

684 681 11.5 16.5 59.8 45.5

128 131 3.2 3.7 40.0 34.8

M F

18.5 19.9

16.8 18.1

16.4 16.8

15.0 17.3

13.1 18.9

16.2 16.8

M F

3.0 3.9

3.7 4.7

4.3 5.5

4.9 5.9

4.8 7.8

5.4 4.9

M F2 M F M F

7.9 8.8 3.5 3.2 4.7 4.0

6.3 6.3 3.1 2.6 4.3 4.5

4.7 4.7 3.4 2.4 4.6 4.2

3.3 3.3 2.9 2.7 4.5 5.4

2.3 2.3 2.6 2.9 4 5.9

3.7 4.7 3.2 2.7 4.5 4.5

M M F

3 500 1.9 1.8

4 700 2.2 1.9

6 900 2.3 1.7

10 000 3.1 2.1

15 600 2.9 1.8

6 200 2.4 1.8

Kostnader.

Totala kostnader (inkl. räntekostn.) härav: 1. Lönekostnader (förutom för föreståndare resp.. . företagsledare) 2. Lönekostnader för föreståndare resp. företagsledare 3. Hyreskostnader 4. Övriga omkostnader inkl. ränta C. Speciella

data:

1. Årslön till föreståndare inom vissa filialföretag 2. Varulagrets omsättningshastighet

I totalvärdena för den fristående skohandeln ingå även 23 företag med under 25 000 kronors omsättning. 2 I stället för att utgå från den för den fristående handeln under B.2. beräknade lönen till företagsledaren-ägaren har för jämförbarhetens skull den lön som filialkedjorna betalat sina föreståndare insatts som kostnadspost under B.2. för såväl filialbutikerna som de fristående affärerna.

Företagsstorlek, försäljning per sysselsatt och kostnader Vid den analys av försäljningen per sysselsatt inom den fristående skohandeln, som lämnats i anslutning till tabell 57 sid. 230, framgår att försäljningen per sysselsatt har ett visst samband med butikernas storlek. Sålunda har kunnat påvisas, att mycket små företag i allmänhet uppnådde betydligt lägre försäljning per sysselsatt än medelstora och stora företag. Jämförelsen mellan medelstora och stora företag visade å andra sidan, att försäljningen per sysselsatt i par räknat tydligt minskade i butiker med över 500 000 kronors omsättning. Uttrycktes samma sak värdemässigt, låg emellertid försäljningen högre i sistnämnda grupp av företag. Av ett samtidigt studium av inköpspriserna framgick, att olikheterna i vad avser de medelstora och stora företagens sortiment voro så markerade, att materialet härigenom icke kunde antagas vara representativt. I fråga om mångfilialaffärer av olika storlek voro skillnaderna däremot into lika betydande, varför sambandet för deras del kunde bättre iakttas. Studeras siffrorna för en av ifrågavarande företagskombinationer, visar det sig, att försäljningen per försäljare ökar också i den högre gruppen. Skillnaden i försäljningsresultat är vidare påfallande mycket större än vid den tidigare jämförelsen med material från den fristående skohandeln. Försäljningen per sysselsatt inom mångfilialbutiker av olika storlek, jämförda med fristående skoaffärer, återfinnes i tabell 67.

Tabell 67. Försäljningen per sysselsatt år 1945 inom mångfilialaffärer och fristående skoaffärer uppdelad på företag av olika storlek Försäljning per sysselsatt Företag med försäljning 1 000 kr

I —25 II 2 5 - 4 9 III 5 0 - 99 . IV 1 0 0 - 1 9 9 V 200-499 VI 500-

Mångfilialaffärer

Fristående skoaffärer

par

tkr

par

tkr

1 300 1 910 2 310 3 000 3 260

23.6 32.4 40.3 51.2 59.8

900 1 560 1 850 1960 2 050 1 790

16.8 28.5 34.5 39.0 41.2 45.5

Sambandet mellan butiksstorlek och försäljningsresultat är som synes mycket mera framträdande för mångfilialaffärernas del än för den övriga delen av specialskohandeln. De största företagen (grupp VI) uppnådde i det förra fallet, jämfört med de minsta företagen, inte mindre än 1,5 gånger så hög

försäljning per sysselsatt. Den högre försäljningen inom grupperna V och VI, jämförd med den i motsvarande storleksgrupper inom den fristående skohandeln, torde till stor del sammanhänga med att försäljningen i det senare fallet omfattar mera modebetonade varor. Särskilt gäller detta i fråga om de allra största affärerna. Som tidigare visats har utredningen klarlagt det sammanhang, som inom skohandeln råder mellan företagsstorlek och kostnader vad beträffar ur storlekssynpunkt och till lokalisering jämförbara företag. Det nära samband mellan företagsstorlek och kostnader, som konstaterats för den fristående skohandeln, återfinnes ännu tydligare inom skoaffärer tillhörande mångfilialföretagen. Genom att sortimentet på några undantag när är mera enhetligt härvidlag fås en bättre inblick i hur kostnaderna utveckla sig inom företag av olika storlek. Kostnaderna minskade regelbundet med stigande företagsstorlek. Den största företagsgruppen (500 000 kr. i omsättning) redovisade de lägsta kostnaderna av samtliga grupper.

Prisnedsättningar Filialföretag Vad beträffar prisnedsättningarna inom filialaffärerna är utvecklingen densamma som beträffande totalkostnaden, dvs prisnedsättningarna sjunka medökad företagsstorlek. Detta tyder på, att de större butikerna ha bättre möjligheter att hålla ett fullt sortiment utan att riskera att få ett stort antal restpar. Prisnedsättningarnas storlek inom ifrågavarande mångfilialföretag åren 1939 och 1945 framgår av tabell 68. Tabell 68. Prisnedsättningar åren 1939 och 1945 inom ett antal mångf ilialbutiker av olika storlek (i % av nettoförsäljningsvärdet) Butik med försäljning (1945 års omsättning)

19 3 9 Antal Prisnedsättbutiker ning %

19 4 5 PrisnedsättAntal butiker ning %

25 000— 49 000 50 000 99 999 100 0 0 0 - 1 9 9 999 200 0 0 0 - 4 9 9 999 500 000 —w

10 23 20 9 2

2.9 1.8 2.0 1.4 1.8

13 24 22 10 2

3.2 2.5 2.2 1.8 1.7

Totalt

2.3 Fristående affärer Uppgifter ha även inhämtats rörande företagna prisnedsättningar inom den fristående skohandeln åren 1938 och 1945 (tabell 69). Sådana uppgifter ha emel-

lertid endast kunnat lämnas av företag med bruttoredovisning, i regel större företag. Med hänsyn härtill torde materialet representera den mera modebetonade delen av skohandeln, varför siffrorna icke äro direkt jämförbara med de i tabell 68 återgivna. För att ge en uppfattning om spridningen i materialet ha förutom medelvärden även näst högsta och näst lägsta värde angivits. Resultatet återfinnes i nedanstående tabell. Tabell 69. Prisnedsättningar inom ett antal större fristående skobutiker åren 1938 och 1945 (i % av nettoförsäljningsvärdet) Antal företag Aritmetiskt medium Median Näst lägsta värde Näst högsta värde

10 5.6 4.9 3.0 7.9

15 5.0 4.0 2.4 9.7

Den fristående skohandelns läge före kriget Skoutredningen har bearbetat även uppgifterna om skodetaljhandelns förhållanden före kriget. Som utgångspunkt för analysen har därvid valts år 1938. I 1938 års material ingå med undantag för ett 40-tal företag samma företag som år 1945. De företag, som uteslutits vid bearbetningen, äro dels sådana som startat efter 1938, dels sådana vilkas uppgifter för 1938 varit ofullständiga eller uppenbart orimliga. Sammanlagt inbegripas i 1938 års undersökning 287 fristående skoaffärer. Av flera skäl har det ansetts lämpligare att lägga tyngdpunkten vid undersökningsåret 1945, ehuru uppgifter för 1938 inko mm o från så stort antal företag, att god representativitet kunde konstateras även beträffande sistnämnda år. Det som avgjorde att 1945 blev huvudundersökningsår var i första hand, att företagen överlag hade fullständigare material att tillgå för detta år, samtidigt som skoutredningen hade viss möjlighet till komplettering av de lämnade uppgifterna. En nackdel var däremot, att beskrivningen av skohandelns läge kom att bygga på extraordinära marknadsförhållanden med utpräglad varubrist. Framförallt på de förhållandevis goda vinstresull at som de större företagen kunde uppvisa år 1945 synes detta ha haft inflytande. Den procentuella stegringen i försäljningsvärde mellan åren 1938—1945 utgjorde 65 %. Ökningen torde i stort sett motsvara den prisstegring, som ägt rum under perioden, varför försäljningsvolymen i par kan antagas ha varit ungefär densamma år 1938 som år 1945. Försäljningsutvecklingen var påfallande jämn inom samtliga storleksgrupper utom den största, där försälj-

ningsökningen understeg den som kunde konstateras inom övriga storleksgrupper. Vad angår nettovinst och företagsledarlön ha dessa poster, som sammanslagits i tabell 70, undergått en icke oväsentlig ökning jämfört med 1938. Skohandelns förbättrade ställning i förhållande till förkrigstiden får emellertid betraktas mot bakgrund av det dåliga lönsamhetsläge, som rådde inom skobranschen före kriget. Särskilt är det värt att uppmärksamma, att de mindre företagen år 1938 i regel redovisade nettoförlust, medan läget år 1945 hade förbättrats därhän, att de flesta av dessa företag kunde redovisa — låt vara små — vinster. Tabell 70. Företagsledareersättning och nettovinst inom fristående skoaffärer år 1945 jämfört med år 1938 Företag med försäljning 1000 kr

Antal företag

1 000 kr (aritm. I % av försäljn. v. medium) (aritm. medium)

1945 I under 15 II 1 5 - 29 III 3 0 - 59 IV 6 0 - 1 1 9 V 120-299 VI över 300

under 25 2 5 - 49 5 0 - 99 100-199 200-499 över 500

12 48 108 85 37 11

23 55 118 89 43 13

1.2 2.1 2.8 5.6 8.8 17.9

2.3 4.1 6.8 12.5 23.0 59.1

10.8 9.2 6.3 6.5 5.2 4.3

11.8 10.3 9.1 8.8 8.4 8.1

Om man även tar hänsyn till räntekostnaderna, som enligt den tidigare citerade av F F I 1 utförda undersökningen år 1938 beräknas ha uppgått till 0,9—1,6 %, finner man, att skohandelns ekonomiska läge detta år var synnerligen svagt, speciellt inom de minsta företagen. Den knapphet på varor, som under och efter kriget varit rådande, har emellertid haft till följd att konkurrensen under en begränsad period något avtagit, vilket i viss mån stabiliserat de mindre företagens ekonomi.

Marginaler inom skohandeln Några frågor rörande de pålägg, som tillämpas vid försäljning av läderskor, funnos icke intagna i de av skoutredningen till skohandeln utsända frågeformulären. Sådana uppgifter hade emellertid ett betydande antal företag insänt till Statens priskontrollnämnd för att användas i nämndens fortlöpande undersökningar i marginalfrågan. På hemställan av skoutredningen har nämn1

246 Företagsekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm.

den ställt undersökningsmaterialet till utredningens förfogande. Bearbetning av materialet har sedan skett genom att gruppera de företag, vilka ingå även i sko utredningens material, efter företagsstorlek. För att möjliggöra en jämförelse med de tidigare redovisade brutto vin sterna ha påläggen omräknats till att avse marginalen, dvs ha uttryckts i % av försäljningspriset. En uppdelning av materialet har även skett på landsbygd och städer, varvid i det senare fallet affärer i Stockholm, Göteborg och Malmö redovisats separat. De erhållna genomsnittsmarginalerna, som avse år 1946, framgå av tabell 71. Som synes utvisar tabellen betydande skillnader i marginalen inom olika varugrupper. Lägst voro marginalerna för barnskor, sandaler och grövre herrskor, under det att damskor av mera modebetonad karaktär erhöllo ett högre pålägg. Uttryckt i procent av inköpspriset utgjorde det kalkylmässiga tilllägget i de förra fallen 24—28 % mot 32,5—40 % för modebetonade damskor. Ortsstorlekens inverkan på marginalerna belyses klarast vid en jämförelse mellan städer och landsbygd (se tablån nedan). Därvid är dock att märka, att de högre påläggsprocenten i de tre största städerna även påverka medeltalen för övriga städer.

Pålägg i % av inköpspriset varav

Varuslag bygd Herrskor, grövre Herrskor, övriga Damskor, modebetonade Damskor, övriga Goss- och nickskor Barnskor Sandaler Tofflor

24 27 32.5 27.0 25.0 24.0 23.5 24.0

Städer Malmö

29 34 40 34 29 28 28 30

33 40 50 45 36 37 33 38

Göteborg Stockholm

33 39 46 35 32 32 32 37

37 41 46 41 34 33 35 37

En närmare detalj granskning av primärmaterialet ger vid handen, att mycket avsevärda variationer förekomma mellan olika företag i fråga om de marginaler som tillämpats — ett förhållande som till en del är uttryck för de relativt stora kostnadsdifferenser, som sammanhänga med butikernas storlek och lokalisering. Å andra sidan äro olikheterna i vissa fall så stora, att även andra faktorer måste ha bidragit. Främst torde skillnaderna förklaras av, att butikernas varusortiment icke äro av enhetlig karaktär. De av priskontrollnämndens undersökning omfattade skotyperna innefatta endast vissa markerade huvudgrupper i sortimentet utan att någon finsortering kunnat äga rum med tillräckligt beaktande av samtliga kvalitetsavvikelser inom resp. huvudgrupper. Det är inte heller möjligt att mäta dessa differenser i sortimentet, som dock i vissa fall få antagas vara relativt betydande, i varje fall vid jäin-

Tabell 71. Genomsnittlig kalkylerad marginal år 1946 å läderskor för olika varugrupper och affärsstorlekar. Antal företag 190. Materialet insamlat av statens priskontrollnämnd

Antal Företag med försäljförening 1 000 kr tag

I.

Mansskor

Damskor

grövre övriga

mode övriga

Gossoch Barn- SandaTofflor Totalt flick- skor ler skor

Landsbygden 1 7 25 6 5

- 25 2 5 - 49 5 0 - 99 100-199 200-499 Summa företag

22 21 20 23

26 24 23 27

22 21 20 23

22 20 19 22

20 19 17 21

20 19 18 21

21 19 17 23

21 21 19 23

22 21 22 24 25

26 24 25 26 25

29 26 28 30 32

25 24 25 27 25

22 21 22 24 24

22 21 21 23 24

21 21 22 24

22 22 25 25

23 23 25 26

33 1 /,

40 S3V,

44 Genomsnittlig märg mal (% av försäljn.prise t) . . . Genomsnittligt påla gg (% av inköpspris) II.

19 20 18 21

Städer

-

25 25 49 5 0 - 99 100-199 200-499 500-

1 11 30 49 39 16

Summa företag

146 Genomsnittlig märg nal (% av försäljn.prise Genomsnittligt påla ?g (% av inköpspris).

förelse mellan små butiker och stora affärer. Ojämnheter i tillämpade kalkyleringsnormer torde vara en annan omständighet som bidragit till differenserna. Tabell 72. Bruttovinster och kostnader per par skor år 1945 inom den fristående skohandeln 1 Medelinköpspris per par Bruttovinst per par

3 Omkostnad per par

Vinst/Förlust per par (1 — 2)

Storleksgrupp 1 000 kr

Utförsäljningspris per par

- 25 2 5 - 49 5 0 - 99 100-199 200-499 500-

18:60 18: 25 18: 75 19:90 20: 80 25: 40

14: 70 14: 60 15: 10 16: 00 15:90 19: 50

3:90 3:65 3:65 3: 90 4: 20 5:90

4 : 55 3:40 3 : 13 3:08 3:36 4:41

+ + + + +

19:20

15:40

3:80

3:32

+ 0:48

Totalt

0:65! 0: 25 0: 52 0: 82 0: 84 1:49

1 Beträffande tillförlitligheten i de uppgifter som lämnats för de minsta butikerna se reserva tionen på sid. 224.

I ett föregående avsnitt ha bruttovinster, kostnader och nettovinster satts i relation till företagens nettoförsäljningsvärde. Ett klarare uttryck för försäljningskostnadernas höjd erhålles, om marginaler och kostnader, som skett i tabell 72, i stället slås ut på varje försålt skopar. (Justering har i tabellen gjorts för räntekostnader.) De angivna siffrorna innefatta icke endast försäljning av läderskor utan även gummiskor. Utgår man från ett inköpspris för läderskor av 17 kr. och ett pålägg av S3113 %, skulle de totala distributionskostnaderna för läderskor år 1945 ha uppgått till 1: 30 kr. ( = skofabrikernas försäljningskostnader 7,7 %) -j- 5: 60 kr. ( = detaljhandelspålägg), dvs totalt 6: 90 kr. per par. Distributionskostnadernas andel av detaljpriset skulle följaktligen ha utgjort ca 30 % (44 % av tillverkningspriset = försäljningskostnader). Som jämförelse kan nämnas, att distributionskostnaderna för konfektionsvaror (klänningar, kostymer, överrockar, kappor etc.) år 1938 beräknades till i genomsnitt 34 — 37 % av detaljpriset, varav 31 % utgjorde detaljhandelns bruttomarginal och 3—6 % konfektionärernas försäljnings- och distributionskostnader 1 . I fråga om textilvaror torde distributionskostnaderna i allmänhet vara större än industrins förädlingskostnader, under det att motsatsen synes gälla i fråga om skodistributionen.

B e l a s t n i n g s v a r i a t i o n e r vid

skoförsäljning

Som tidigare påvisats (kap. 3) medverka belastningsvariationerna i skoförsäljningen till de svårigheter att uppnå jämn sysselsättning på produktionssidan, som under vissa perioder före kriget kännetecknat skoindustrin. En viss överkapacitet i fabrikationen torde likaså uppträda som följdverkan. Belastningsvariationerna äro sålunda av dessa skäl ägnade att öka produktionskostnaderna, som vidare fördyras genom de minskade möjligheterna för en långsiktig produktionsplanering. Ett likartat säsongmässigt underutnyttjande äger även rum inom skohandeln. Belastningsvariationerna äro dels säsongmässiga (toppbelastning under våren [april—juni] och hösten [september—december]). Dels har skohandeln också att räkna med mycket markerade korttidsvariationer i försäljningen, varigenom de redan genom säsongmässigheten skapade topparna i försäljningen bli väsentligt svårare att komma till rätta med. Inköpen av skor förete sålunda jämförelsevis kraftiga variationer både under veckans olika dagar och under olika timmar på dagen. Diagrammen 7, 8 och 9 illustrera 1

Se härom »Studier i svenska textila industriers struktur», av F. Kristensson.

Veckovariationer index: Genomsnittlig dagsförsäljning = 100 Dagsvariationer index: Genomsnittlig timförsäljning för var dag = 1 0 0

Index 9

260 240 220 200

9 i

7 9

i

i l J

i

•

l

9+

/ 100

l

i

i i 1

' i

i i

&

J

B

r J

i i

i

i

1 B

1 1

f

B

' 'i

i

t

t •

\\ ft

t

1 N

\

1 i

1 1

t 1 fl

»1

i

/ I

i

?

<f

1$ii

fl

r

i

timme

12 l

dag

månd

tisd

I I

15 1 !

1 1 1

onsd

—i—i—i—i—i—i—i—i—

18 9

torsd

Diagram 7. Försäljning under veckans olika dagar och dagens olika inom ett antal skobutiker av mångfilialtyp våren 1935.

timmar

skillnaden i kapacitetsutnyttjande under skilda veckodagar. Som synes ägde ungefär en tredjedel av resp. veckoförsäljningar rum på lördagar och inte mindre än hälften på fredag—lördag. Inköpens förläggning till veckoslutet är sannolikt icke fullt lika markerad inom alla delar av skohandeln. Det förefaller av vissa tecken att döma som om

•

index: GenomsnitHi g dagsförsälj ning = 100

160 UQ

mänd

tisd

onsd

torsd

fred

lord

Diagram 8. Försäljningen under veckans olika dagar i 71 butiker av mångfilialtyp under sju veckor år 1946.

beläggningen skulle vara jämnare i affärer, som vände sig till övervägande månadsavlönad publik, medan en kundkrets med fredagsavlöning accentuerar belastningstoppen. I det förra fallet uppstår visserligen en jämförelsevis hög belastning kring månadsskiften, men denna är dock icke av samma omfattning som veckoslutstoppen i försäljningen. 16—1250 51

Index: medeltal under månaden = 100 fristående företag mångfilialföretag

Jan

Diagram

Febr

Mars

April

Maj

Juni

Juli

Aug

Sept

Okt

Nov

9. Försäljningen per 6-dagarsperiod under månaden för två olika företagsformer,194(

Exempel på det nu sagda ger diagram 10, som utvisar variationerna i veckoförsäljningen hos en större skobutik i Stockholm med förhållandevis ringa arbetarpublik och stor andel starkt modebetonade skor i sin försäljning. Förutnämnda tendenser äro visserligen fortfarande fullt klara, men lördagstoppen är mindre markerad hos denna butik. Förloppet under sommarperioden (juni—augusti) är också av intresse och torde i viss mån avvika från vad som gäller inom de tidigare diskuterade mångfilialföretagen. Under sommarperioden låg försäljningen i stockholmsbutiken över dagsgenomsnittet måndag, torsdag och fredag, under det att i stället lördagarna var den sämsta försäljningsdagen under ifrågavarande period. Försäljningskurvan har givetvis i detta fall starkt

rwr&orj' Rinq

dam«kofersöljni»q barrskolörsöiifninq

•LCJ . — . — _ — . — . — ,

.

,—_—,—,

.

maj

_

1—._*_

3I

juni

Diagram 10. Skoförsäljningen per dag i en större skobutiks herroch damavdelningar år 1947.

påverkats av kundernas semester- och weekendledighet liksom även av skoaffärernas i Stockholm tidiga lördagsstängning under sommarmånaderna. För de flesta skobutiker torde allmänhetens vana att förlägga inköpen till veckoslutet framstå som ett problem. Ytterligare en komplikation är givetvis också säsongmässigheten i försäljningen, som samtidigt är starkt framträdande. Tendensen till inköpskoncentration mot veckoslutet är förmodligen även typisk för andra delar av beklädnadsbranschen, ehuru den troligen blir särskilt utpräglad, om sortimentsstrukturen liksom inom skohandeln är starkt specialiserad. Försäljningen per kostnadsöre kommer härigenom att ligga betydligt lägre än inom butiker med ett belastningsutjämnande sortiment, eftersom i det förra fallet belastningstopparna fordra att butikerna hålla en stor personal under den bråda tiden, vilken sedan endast delvis kan utnyttjas under perioder med låg försäljning. Personalen får vid det senare tillfället sysselsättas med uppackning, prismärkning, skyltningsarbete e t c , vilka arbetsuppgifter dock mera sällan torde helt kunna uppta det arbetsöverskott, som finns under tider av lågbelastning. Indirekt framgår detta av att vissa — dock icke särskilt många — företag utnyttjat möjligheten att använda deltidssysselsatt personal. Särskilt vanligt är, att de mindre företagen använda sig av familjemedlemmar i denna arbetsform.

Förekomsten av deltidsanställda Av tabell 73 samt diagram 11, som anger förekomsten av deltidsanställd personal inom skohandeln, framgår bl. a. nyssnämnda förhållande.

heltidssysselsatta %

tfeltids-<?ch delridssysselsättJimg^ -inom den fristående skofntndeln

deltxdsDiagram 11.

Antalet deltidssysselsatta uppgick sålunda i de mindre företagen — i regel s. k. familjeföretag — till 61 % av antalet heltidssysselsatta, under det att inom övriga grupper motsvarande siffror varierade mellan 7 och 15 %. Man skulle möjligen kunna antaga att de mindre företagens konkurrenskraft vore att söka i att de bättre än de stora företagen lyckats lösa sitt snedbelastningsproblem. Studerar man de mindre företagen närmare, framgår dock att den möjlighet att hålla lönekostnaderna nere genom att anlita deltidssysselsatt personal, som de skulle kunna använda sig av, uppväges av andra fördyrande faktorer. De mindre företagen ha t. ex. ofta genom bristande sortering svårt att hålla försäljningen per expedit vid en hög nivå. Här ligger kanske den viktigaste förklaringen till att försäljningen per sysselsatt, som får antagas ge det bästa uttrycket åt utnyttjandegraden, trots de möjligheter som användande av deltidssysselsatt personal erbjuder, ligger avsevärt lägre i de minsta företagen. För skohandelns del kan man därför knappast tala om, att dessa företag bättre än andra förmått lösa belastningsproblemet. De utgöra en affärstyp, som icke medger lika rationellt försäljningsarbete som affärer av större storlek, där arbetsfördelningen är mera genomförd och möjligheterna flera att erbjuda kunden ett tillräckligt urval skor. Förekomsten av deltidssysselsatt personal inom företag av olika storlek framgår av tabell 73. Den är ganska varierande inom olika affärer liksom också i viss utsträckning behovet av sådan personal. Huvuddelen av företagen anlita ingen som helst deltidssysselsatt. En mera medveten strävan att på denna väg begränsa lönekontot återfinns främst bland de företag inom de olika storleksgrupperna, vilka i enlighet med tabell 74 utnyttja flera än en deltidssysselsatt. Speciellt gäller detta i fråga om mellangrupperna. Erfarenheterna av liknande undersökningar inom andra branscher med samma problemställning äro fåtaliga. Det kan emellertid nämnas, att frågan behandlats från delvis samma utgångspunkter i en inom F F I av professor Ulf af Trolle författad rapport om försäljningen av reparationskruponger 1 . För läderhandelns del är verklig deltidsanställning sparsamt förekommande liksom inom skohandeln. I de flesta fall anlitas i stället oavlönade familjemedlemmar. I motsats till vad som gällde inom skohandeln förekom sådan deltidsanställning inte alls hos de allra minsta företagen (företag med en heltidssysselsatt) utan enbart i de medelstora butikerna (företag med 2 — 3 heltidssysselsatta). Familjearbetet angavs vara den främsta anledningen till de låga kostnaderna för vissa företag med en omsättning på mellan 40 000 och 80 000 kr. Anledningen till att deltidssysselsatta inom skohandeln förekomma redan i den lägsta storleksgruppen är sannolikt den, att den minsta omsättning, som måste uppnås för att en skoaffär skall bli konkurrenskraftig, ligger högre inom skohandeln än inom läderhandeln. I den senare branschen är kundtjänsten, beroende på 1 »Från producent till konsument». En studie av läderdistributionen. A E F : s meddelande nr 27, Stockholm 1947.

Tabell 73. Personalena fördelning på heltidssyaselsatta, deltidssysselsatta samt familjemedlemmar inom den fristående skohandeln år 1945 Deltidssysselsatta Familjemedlemmar

Heltidssysselsatta Företag med antal sysselsatta

1 2- 3 4- 5 6-10 11-25 26-50

Antal företag

, ..

varav totalt antal

ägare %

Övrig pers. %

Totalt antal

I % av heltidssysselsatta

heltidssysselsatta

69 388 286 268 217 26

91 32 18 12 4 4

9 68 82 88 95 96

44 59 38 20 20 3

64 15 13 7 9 12

4 10 7 2 1 4

68 32 29 20 5

28 Tabell 74.

1 2-3 4-5 6-10 11-25 26-50

deltidssysselsatta

1 154 66 37 14 1

Samtliga

Storieksgrupper med antal sysselsatta/heltid

I % av

Totalt antal företag

Företag med och utan deltidssysselsatta Antal företag med antal deltidssysselsatta

0/

/o

%

°/

°/

/o

1 5 1

69 154 66 37 14 1

29 102 36 22 3

42 66 55 60 21 0

36 45 24 12 5

52 29 36 32 36

4 7 5 1 4

6 5 7 3 29

2 7

1 Samtliga

°//o

/o

det relativt begränsade och enhetliga sortimentet, inte lika arbetskrävande som i en skobutik med dess mångfald av olika artiklar, modeller och läststorlekar, som medför att en mera genomförd arbetsfördelning blir nödvändig. Genom belastningsvariationernas längre utsträckning åstadkommas fluktuationer i sysselsättningen såväl å produktions- som detaljhandelssidan. Toppar i försäljningen skapa toppar i produktionen och i båda fallen erhålles ett lågt kapacitetsutnyttjande under mellansäsongerna. Det blir därför ett viktigt problem att på olika vägar söka dämpa efterfrågetopparna. Som tidigare visats ha vissa affärer sökt ernå en anpassning till variationerna genom att anlita deltidsanställd personal. I flertalet fall har detta skett på så sätt, att extrapersonal satts in under säsongtopparna t. ex. vid julförsäljningarna. Däremot synes det ha varit mindre vanligt att på samma sätt söka lösa variationerna i veckoförsäljningen. I det senare fallet äro möjligheterna härtill också mera begränsade genom att veckotoppen infaller under sådana veckodagar (fre-

dag—lördag) som icke äro särskilt lämpliga som arbetsdagar för de kategorier som önska deltidsanställning (t. ex. hemmafruar). Det kan som exempel på belastningsvariationernas betydelse nämnas att ett varuhus med specialavdelning för skor under 1945 uppgav sig ha haft lägst 11 anställda expediter (första hälften av mars) och högst 24 st. (julhandeln). Belastningstopparna möttes i detta fall helt med deltidssysselsatt personal. Sålunda voro inte mindre än 62 % av sammanlagda antalet expediter under nämnda år deltidsanställda. Emellertid måste också beaktas, att ett varuhus har större möjlighet att föra över personal från en avdelning med tillfälligt låg försäljning till en avdelning med underkapacitet. Den jämförelsevis höga försäljning per expedit som uppnåddes (130 000 kr. per år) får delvis ses mot bakgrund härav. Deltidsanställd personal torde för skohandelns del främst vara ett medel att minska det säsongmässiga underutnyttjandet av personalen men lämpar sig troligen mindre väl för att uppnå ett bättre kapacitetsutnyttjande under veckans olika dagar. Det senare skulle däremot i viss utsträckning kunna ske, om ökade möjligheter bereddes allmänheten att förlägga sina inköp till andra veckodagar än fredag—lördag, t. ex. genom ökat öppethållande under vissa andra veckodagar och genom en större spridning av avlöningstillfällena t. ex. genom att industrier på samma ort förlägger avlöningstillfället till sinsemellan olika dagar. De här ovan diskuterade möjligheterna att minska belastningsvariationerna äro för specialaffärernas del praktiskt taget de enda som kunna komma ifråga. Problemet ställer sig emellertid något annorlunda för affärer med andra varor i sortiment än skor. Till detalj affärer av denna typ höra biandaffärer med försäljning av både skor och läder samt skoaffärer i kombination med skomakeri. Under det att skoförsäljningens tyngdpunkt är förlagd till veckoslutet, ske skomakarnas inköp i regel måndagar och tisdagar, varför kombinationen skor och läder medför vissa fördelar ur ren belastningssynpunkt. Å andra sidan har under senare år telefonförsäljning av läder till skomakerier blivit allt vanligare, varigenom särskilt de större läderbutikerna fått möjlighet att planlägga sina leveranser på ett sådant sätt, att belastningsvariationerna kunna nedbringas till ett minimum. I sådana fall torde försäljning av skor vid sidan av läder sakna större betydelse som belastningsutjämnande faktor 1 . En helt annan struktur förete sådana kombinerade sko- och läderaffärer, där skor är den dominerande artikeln i varusortimentet och läder endast utgör en biartikel. Denna affärstyp är vanligast i Norrland, som däremot helt saknar specialaffärer för läder. Antalet skoaffärer med läderförsäljning är icke exakt känt, men det förefaller som om läderförsäljningen, där den förekommer, vore av mycket ringa betydelse och knappast kan ha haft något mera avgörande inflytande på belastningsvariationerna och på dessa kombinerade affärers kostnader. I varje fall är det inte möjligt att bestyrka detta med siffror. De 1

Närmare har detta ämne behandlat" i prof. af Trolles »Från producent till konsument».

undersökningar, som utförts, visa inga olikheter i avseende på ekonomi och försäljningsresultat i övrigt mellan skoaffärer med försäljning av läder och sådana utan sådan försäljning. Detsamma gäller vid en jämförelse mellan å ena sidan läderaffärer med skoförsäljning och å andra sidan rena läderaffärer. Detta utesluter emellertid icke att kombinationen under vissa förutsättningar kan medföra fördelar t. ex. för läderaffärer med läderförsäljning till allmänheten, då skor utgöra ett fullt naturligt varukomplement. Eftersom försäljningen av läderkruponger huvudsakligen går till skomakerier är emellertid utrymmet för sådana affärer mycket begränsat. I övriga fall fordrar kundkretsen (skomakare resp. allmänheten) så olika tjänster, att man mera sällan torde ha att räkna med ett fördelaktigare läge för sådana än rena specialaffärer. Att upptaga skor på försäljningsprogrammet synes för många läderaffärer ha varit en nödvändig anpassning till de nya förhållanden, som uppstodo kring sekelskiftet, när de fabriksgjorda skodonen började saluföras, vilket betydde ett väsentligt avbräck för läderhandeln, framförallt i fråga om försäljning av ovanläder. Syftet med skoförsäljningen torde sålunda mer ha varit att hålla omsättningen uppe och mindre en fråga om att åstadkomma en belastningsutjämning. Skohandelns belastningsproblem är liksom också annan beklädnadshandels svåra att bemästra genom att fluktuationerna i försäljningen hänföra sig både till årstiden (vår och höst), helgdagar (t. ex. julförsäljning av tofflor), månadsskiften, veckoslut och variationer under dagen. Även om dessa allmänhetens inköpsvanor äro förhållandevis fast förankrade, har dock utvecklingen inom skohandeln på senaste tid gått mot minskad säsongmässighet, vartill torde ha bidragit den ökade efterfrågan på mellansäsongvaror. Förutom genom de åtgärder som tidigare antytts torde också genom reklamåtgärder vissa möjligheter finnas att påverka köpvanorna till mindre säsongbundna köp.

Inköpssamarbete inom den enskilda skohandeln Inom den fristående skohandeln har under senare år aktualiserats frågan om inrättandet av ett inköpsorgan för att förbilliga inköpen, speciellt av vissa mer standardbetonade artiklar. Sommaren 1946 tillsattes en kommitté med uppdrag att utarbeta förslag till en inköpsorganisation för den enskilda skohandeln och ett år senare (1947) bildades Skohandelns Inköpsförening (Sko-Ifa u. p a.), som varit i verksamhet fr. o. m. nyåret 1948. I den utredning, som föregick bildandet av Sko-Ifa, uttalades bl. a., att ett inköpsorgan för ett större antal fristående skodetaljister borde ha möjligheter att nedbringa inköpskostnaderna dels genom att i möjligaste mån eliminera försälj arbesöken, dels genom inköp i större omfattning, dels slutligen genom att

genomföra en rimlig begränsning av sortimentet. Man förutsatte vidare, att den centrala inköpsorganisationen borde ha ett så intimt samarbete som möjligt med detaljisterna och med rätt till intern marknadsinformation, som annars anses vara varje enskild detaljists ensak. Likaså skulle prissättningen icke bara till detaljisterna utan även detaljisternas utförsäljningspriser bli föremål för ingående prövning, icke minst med hänsyn till olika artiklars verkliga försäljningskostnader. Kommittén var också av den uppfattningen, att vissa varor icke fordrade en så intensifierad försäljning som t. ex. modevaror och andra. Sålunda borde order på olika slag av skoutensilier, strumpor och vissa stapelartiklar av skodon (sandaler, enklare typer av tofflor, småbarnskängor s. k. pungar etc.) kunna lämnas brevledes eller per telefon, varigenom lägre försäljningskostnader kunde uppnås. Från Sko-Ifas sida har senare uppgivits, att företaget i görligaste mån arbetar efter det program, som upplinjerades vid dess tillkomst. Sålunda framhålles för medlemmarna vikten av att rationalisera inköpen för att nå ökad konkurrenskraft. Man anser att inköpen hittills ofta skett till för höga priser, beroende på bristande kännedom om de bästa inköpsmöjligheterna, på alltför små inköp per affär och svårigheter att planera inköpen. Genom försäljning efter katalog, där så är möjligt, anser Sko-Ifa sig ha möjlighet att nedbringa distributionskostnaderna. Genom att koncentrera inköpen av i första hand utensilier och vissa standardiserade skodon till medlemmarnas egen inköpsorganisation vill Sko-Ifa också göra det möjligt för den enskilde skohandlaren att lättare överblicka sina inköp och erhålla ifrågavarande artiklar till fixerade låga priser, varjämte försälj arbesöken kunna inskränkas. Inköpsföreningen har vidare för avsikt att föra vissa artiklar ständigt på lager, varigenom det skulle skapas förutsättningar att förbilliga lagerhållningen för den enskilda skohandlaren. Genom att koncentrera orderna på vissa artiklar anser sig också inköpsföreningen verksamt kunna bidra till en ytterligare specialisering av skoindustrins småföretag, så att fördelen med långa serier kan komma deras produkter tillgodo. Avsikten är också alt inköpsorganisationen skall kunna stå den enskilda skohandeln till tjänst, när det gäller att göra undersökningar av kostnader och organisera inköps-, försäljnings- och lagerstatistik, kalkylering och kontroll. Slutligen vill inköpsföreningen organisera skyltningsservice och lämna råd i inredningsfrågor o. d. Till Sko-Ifa äro ca 270 fristående skohandlare anslutna. Omkring en fjärdedel av den till Sveriges skohandlarförbund anslutna skohandlarkåren är härigenom medlemmar i Sko-Ifa u. p. a. Vilken betydelse det nybildade inköpsorganet kan komma att få inom skodistributionen saknas närmare hållpunkter för att bedöma. Rörelsen har ännu icke erhållit någon större omfattning. Dess funktioner sammanfalla i stort sett

m e d dem, som u t ö v a s av grosshandeln, och innebära sålunda en s t r ä v a n från detaljhandelns sida a t t genom integration i mellanledet u p p n å b ä t t r e inköpsförhållanden. S å d a n a å t g ä r d e r ha som b e k a n t vidtagits också inom a n d r a detaljhandelsbranscher, t. ex. inom livsmedelshandeln, där sedan länge frivilliga inköpsorgan haft stort inflytande. Gemensamma inköpsorgan med delvis samma uppbyggnad som Sko-Ifa utgör ett karakteristiskt inslag i den schweiziska skodistributionen. Den första inköpsföreningen bildades i Schweiz år 1923. Föreningen ifråga, som benämnes Evus (Die Einkaufsvereinigung unabhängiger Schuhhändler) består av ett ganska begränsat antal större skoaffärer (1946 voro 25 affärer medlemmar). Samarbetet inom Evus synes främst syfta till att utvälja en för medlemmarna lämplig kollektion (Der EvusKollektion). Fabrikerna besöka icke varje medlem, utan resp. kollektioner underställas ett antal särskilt utsedda kommittéer, som anställa jämförelser mellan de olika fabrikaten. På grundval av de olika kommittéernas genomgång av provkollektionen utarbetas en katalog, som distribueras till medlemmarna. Sedan katalogmaterialet underkastats granskning sammanträder medlemmarna i regionala inköpsgrupper varvid genomgång sker av provkollektionen. Beställningarna insändas till »Evus», som också betalar varorna. Leveranserna ske emellertid direkt till de enskilda medlemmarna. En inköpsorganisation av något annan karaktär bildades år 1943 likaså i Schweiz under namn av Die »Schuhgemeinschaft», Genossenschaft Schweizerischer Schuhfabriken und Schuhhändler. Företaget omfattar medelstora och mindre skoaffärer och skofabriker. Anslutna voro hösten 1945 200 skohandlare och 10 skofabriker, de senare representerade en omsättning av ca 2,3 milj. par. Två gånger årligen få medlemmarna möjlighet att vid särskilda mässor ta del av de i samarbetet deltagande fabrikernas kollektioner. Det mest utmärkande draget i nu nämnda schweiziska inköpsföretags verksamhet synes vara den vikt, som tillmätes en gemensam visning av kollektioner sammanställda från olika fabriker, varigenom man anser att feldisponeringar från både handelns och industrins sida delvis kunna undvikas.

Utbildningen inom skodetalj handeln E n organiserad utbildning a v personal för skohandeln påbörjades u n d e r 1930-talet dels a v Skofabriks A B Oscaria, dels a v K. F . Sedan 1938 a n o r d n a r den fristående skohandeln årliga instruktionskurser för personalen, o m f a t t a n d e en k u r s t i d av ca 12 dagar. Hitills ha ca 300 skobiträden g e n o m g å t t dessa senare kurser. Även i allmänna kurser för varuhandelns anställda deltager personal från skohandeln. Såväl K . F . som Köpmannainstitutet anordnar regelbundna sådana kurser. Köpmannainstitutets kurser äro dels ettåriga, dels 5-månaders yrkeskurser och omfatta skyltningskurser och specialkurser i ämnena affärsorganisation, arbetsledning, redovisning etc. samt kvällskurser omfattande försäljningsteknik, textning, skyltning, bokföring, engelska språket för butiksbruk m. m. Under de senare åren ha även anordnats kortare kurser för den yngre försäljningspersonalen (nybörjare).

Då det för det stora flertalet butiksanställda icke är möjligt att deltaga i den undervisning som förlagts till Stockholm, ha på olika platser i landet arrangerats kortare dagskurser om 3—4 dagar. Detta slags kursverksamhet har visat sig slå mycket väl ut och kurserna ha i allmänhet samlat 30—40 deltagare. Slutligen har utarbetats en korrespondenskurs, som omfattar 14 brev och behandlar ämnen såsom garvningsmetoder, lädersorter, skotillverkning, fotens anatomi, skovård och försäljningsteknik.

Den utländska skodistributionen Av synnerligen stor betydelse äro mångfilialföretagen även utomlands. Så svarade sådana företag t. ex. i USA år 1939 för 49,7 % av den totala försäljningen av skor. Motsvarande svenska siffra torde som tidigare nämnts ligga vid ca 33 %. I England uppges filialföretagen före kriget ha haft ungefär 50 % av marknaden. Begreppet filialaffärer tarvar en närmare kommentar med hänsyn till att härunder inräknas även en särskild typ av filialföretag, s. k. detaljistägda filialsystem. I både England och USA m. fl. länder finns som tidigare påpekats ett stort antal sådana företag. I motsats till de fabrikantägda filialföretagen tillverka de i regel icke själva några skor utan göra sina inköp hos fristående skofabriker. I syfte att möta den mycket besvärande konkurrens som visat sig medfölja uppkomsten av filialföretag ha på en del håll bildats särskilda inköpscentraler inom den fristående skohandeln. Sin största betydelse ha dessa centraler fått i Tyskland och Schweiz, i vilka länder 25 % (år 1936) resp. 28 % (år 1944) av produktionen under berörda år såldes av inköpsorgan upprättade inom den fristående skohandeln. Beträffande filialaffäreriia må nämnas att denna affärsform inte kunnat vinna större terräng i Norge och Danmark beroende bl. a. på det förbud som där enligt särskild förordning gäller mot öppnandet av filialer på flera orter. Vad angår grosshandelns ställning är denna flerstädes i utlandet liksom i Sverige av jämförelsevis liten omfattning. E t t undantag härifrån utgör framför allt Schweiz, där år 1944 närmare 30 % av produktionen distribuerades via grosshandeln. Som tidigare visats var motsvarande siffra för Sveriges del ca 18 % mot slutet av 30-talet, en siffra som i huvudsak får antagas vara representativ också för den senare tidens utveckling. Det är självfallet vanskligt att söka bedöma hur effektiv distributionen i ett land är jämfört med den i andra länder. En möjlighet skulle vara att via kostnaderna söka ge svar på frågan. Denna metod ger emellertid föga tillfredsställande resultat, eftersom låga kostnader ofta är en produkt av ett flertal faktorer, som antingen inte alls eller endast i mindre mån har att göra med hur

effektivt utformad distributionsapparaten kan sägas vara. Till belysning av det nu sagda kan t. ex. pekas på hurusom de procentuella distributionskostnaderna i genomsnitt äro något lägre i vissa relativt litet industrialiserade östeuropeiska länder, jämförda med några av de större industriländerna i västra Europa. En jämförelse mellan t. ex. Sverige och Finland inom ett antal branscher visar sålunda i vissa fall avsevärt lägre kostnader i % räknat för Finlands del. De högsta distributionskostnaderna påträffar man i USA, som samtidigt har den högsta levnadsstandarden. Inom detaljhandeln äro kostnaderna nästan helt beroende av sortimentet och den kundtjänst som lämnas. Eftersom påläggen på olika skotyper kraftigt variera (15—60 %) medför avvikelsen i sortimentets sammansättning mycket avsevärda felkällor vid anställandet av internationella jämförelser. A vens å kan kundtjänstens inverkan vara betydande. Av de amerikanska distributionsberäkningarna framgår t. ex. att affärer av s. k. cash-carry-typ, dvs utan hemsändning och kreditgivning, i vissa fall ha 3 —6 % lägre kostnader än affärer med full kundtjänst. Svårigheterna vid en kostnadsjämförelse för skobranschen ligger också främst i dessa faktorer. Allmänt kan sägas om den svenska skohandelns kostnader och marginaler att dessa, om de uttryckas i procent av omsättningen, äro lägre än på de håll i utlandet, där representativt siffermaterial stått till förfogande. Detsamma torde f. ö. kunna sägas om flera andra svenska detaljhandelsbranscher vid en internationell jämförelse. Så arbetade t. ex. den tyska och amerikanska skohandeln före kriget med högre kostnader än den svenska (Sverige 17,4 %, Tyskland 2 0 , 7 % — 2 1 , 5 % , USA 27,8%—29,6%). Material från England, som dock avser en senare tidpunkt (1947), visar att man synbarligen också där har högre kostnader inom skodetaljhandeln. Detta kan utläsas av de pålägg på s. k. »utility»-skor (priskontrollerade skor), som sanktionerats och som i allmänhet utgå på vanliga läderskor med mellan 42—45 % (marginal 30—40 % ) . I Sverige utgick som bekant 22 — 33 % pålägg å priskontrollerade skotyper före de stora prishöjningarna vid årsskiftet 1950/51. Den i det föregående använda procentuella metoden att mäta kostnaderna är endast riktig, under förutsättning att skopriserna varit desamma i de länder, som ingå i jämförelsen. Om i ett land skopriserna äro högre än i ett annat land, bli kostnaderna i det förra fallet lägre, räknat i procent av omsättningen, ehuru kostnaden per par kan vara lika hög eller högre. Antagligt är också, att skopriserna i viss mån inverkat vid jämförelsen. Beträffande både Storbritannien och USA synes framgå av den officiella produktionsstatistiken att prisnivån å läderskor före kriget legat lägre än i Sverige. Den jämförelsevis stora försäljningen av gummiskor i de svenska skobutikerna år 1938, som motsvarar 21 % av den totala skoförsäljningen (i kr.), kan också ha återverkat på distributionskostnadernas höjd, fast ovisst i vilken riktning. Det synes sålunda vara oklart, huruvida gummiskodonen, som i vårt land utgöra en avsevärd del av skoför-

säljningen, i genomsnitt å t e r v e r k a t i höjande eller s ä n k a n d e riktning på skomarginalerna. Vid jämförelse med de amerikanska siffrorna kan förtjäna nämnas vilka kostnadsposter, som visa de största differenserna, jämfört med motsvarande svenska. Avvikelserna gälla främst olikheter i löne- och personalförhållanden samt den utsträckning i vilken företagen utnyttja reklam i försäljningsarbetet. Utgifterna för löner voro i USA 16,8 % (1937) mot i Sverige 10,7 % (år 1938). Förutom att lönerna relativt sett i gemen utgöra en större andel av de totala kostnaderna i USA än i andra länder, förklaras den stora andel som lönerna utgöra också av att de amerikanska skobutikerna nästan undantagslöst ha manliga skobiträden i sin tjänst i stället för som i Sverige m. fl. länder i allmänhet enbart kvinnliga. Den manliga arbetskraften är dyrare, varför lönekostnaderna inom amerikansk skohandel måste ställa sig jämförelsevis högre, jämförda med länder som använda kvinnlig arbetskraft. En annan post av betydelse är reklamkontot. Den amerikanska skoreklamen är betydligt mer omfattande, vilket tar sig uttrvck i relativt stora utgifter för olika slag av reklam. (USA 2,5 % år 1937 mot i Sverige 0,8 % 1938). Den ovan redovisade k o s t n a d s s t r u k t u r e n inom skodetaljhandeln gör det alltså icke möjligt a t t draga n å g r a säkra slutsatser r ö r a n d e skohandelns effektivitetsnivå i olika länder. D e t skulle ha f ö r u t s a t t mera ingående uppgifter om k u n d t j ä n s t e n s omfattning, s o r t i m e n t s s t r u k t u r , s k a t t e - och hyresnivå, lokalisering och r ä n t e n i v å m. m . än v a d som s t å t t till utredningens förfogande. De svenska s k o b u t i k e r n a synas dock k u n n a väl u t s t å en jämförelse m e d skohandeln u t o m l a n d s .

Nyetableringskontrollen inom skohandeln Liksom fallet är med flera a n d r a detaljhandelsbranscher äger även inom skohandeln r u m en kontroll a v n y e t a b l e r i n g s v e r k s a m h e t e n inom b r a n s c h e n , vilken omfattar b å d e detalj- och grosshandel. I den n y e t a b l e r i n g s n ä m n d , som i n r ä t t a t s för ä n d a m å l e t , är h a n d e l n inte representerad, men n ä m n d e n infordrar regelbundet y t t r a n d e n från Sveriges skohandlarförbund. Kontrollen av n y e t a b l e r i n g s v e r k s a m h e t e n sker enligt särskilda s. k. nyetableringsbestämmelser, a n t a g n a i april 1935. Dessa s t a d g a i första h a n d , a t t medlem icke u t a n g o d k ä n n a n d e i den ordning b e s t ä m m e l s e r n a föreskriva äger etablera n y skoaffär eller m e d v e r k a till e t a b l e r a n d e t a v s å d a n affär. Medlem äger inte heller leverera v a r o r till n y e t a b l e r a d affär, som inte blivit g o d k ä n d . Prövningen av f ö r e k o m m a n d e nyetableringsärenden skall enligt b e s t ä m m e l serna ske »under b e a k t a n d e a v a l l m ä n t näringspolitiska s y n p u n k t e r s a m t a v den sökandes affärskompetens, ekonomiska f ö r u t s ä t t n i n g a r och kvalifikationer i övrigt för rörelsens b e d r i v a n d e » . I maj 1950 b o r t t o g s k r a v e t på a t t näringspolitiska s y n p u n k t e r skulle b e a k t a s , i syfte a t t u n d a n r ö j a u p p f a t t n i n g e n a t t någon vikt lades p å den s. k. behovsprincipen.

Det åligger medlem som fått kännedom om att ny skoaffär etablerats eller planeras att omedelbart underrätta föreningens byrå därom. Denna verkställer härefter erforderlig utredning i ärendet. Åtskilliga nyetablerings ärenden komma emellertid till byråns kännedom på andra vägar. Efter hand som verksamheten blivit mera känd ha förfrågningar direkt till föreningen blivit allt vanligare rörande villkoren för att få föra skor av medlemsfabrikat. Dessa förfrågningar resultera ofta i ansökningar om godkännande. Vederbörande anmodas därvid att själva styrka sina förutsättningar i ekonomiska och andra hänseenden för den tilltänkta rörelsen. Numera noterar byrån också i Post- och InrikesTidningar intagna firmaanmälningar, som gälla handel med skor, detta närmast för att hålla medlemmarna informerade om sådana anmälningar. I utredningen av varje ärende ingår infordrandet av kreditupplysningar genom kreditupplysningsbyrå och/eller bankförbindelse, till vilken sökanden refererat. Regelbundet infordras som tidigare berörts också yttrande från Sveriges skohandlarförbund. Ärenden, som föranletts av egna ansökningar, föregås av korrespondens med sökanden och mestadels också av personlig kontakt genom telefonsamtal, besök av sökanden på föreningens byrå eller besök på platsen av representant för föreningen. De tillfällen till personlig rådgivning, som därvid ges, bruka utnyttjas. I de fall då plats valet förefaller mindre välbetänkt, men ekonomiska och övriga kvalifikationer äro för handen, diskuteras detta med sökanden. Föreningen uppger sig ibland ha haft möjlighet att ge anvisning på orter, där skodetaljhandeln är svagt företrädd och där utsikterna att upparbeta en lönande skoaffärsrörelse därför tett sig större. Denna rådgivning baseras huvudsakligen på erfarenheter av tidigare betalningsinställelser m. m. och är av rent informatorisk karaktär. Några närmare undersökningar av behovet på en plats av en ny affär, som mångfilialföretagen allmänt torde göra före etablerandet av nya försäljningsställen, förekomma sålunda icke. De informationer som erhållits sammanställas i en skriftlig redogörelse för varje nyetableringsärende, som därefter underställes föreningens styrelse. Denna, som består av nio av föreningen valda ledamöter, av vilka ordföranden utses utanför branschen, fungerar såsom nyetableringsnämnd, där detaljhandeln alltså icke är representerad. Vederbörandes ekonomiska och personliga förutsättningar, tidigare förvärvad affärskunskap och branschkännedom m. m. äro utslagsgivande för, huruvida den planerade affären skall godkännas eller ej. Om erforderliga personliga kvalifikationer finnas, men de ekonomiska resurserna äro mindre tillfredsställande, kan såsom kompensation härför godtagas av sökanden ställd s. k. förlustborgen till förmån för föreningens medlemmar. Beslutet om godkännande gäller i dylikt fall, under förutsättning av att fullgod sådan borgen ställes. Borgensbeloppet har hittills varierat mellan 5 000 och 25 000 kr., avvägda med hänsyn till den tilltänkta rörelsens omfattning, förekomsten av eget eller

i rörelsen fast investerat kapital osv. Antalet per 31 december 1948 med dylikt förbehåll godkända affärer uppgår till 50 och summan av till föreningen avlämnade dylika borgensförbindelser utgör 615 000 kr. Dessa borgensförbindelser ha ännu icke i något fall behövt tagas i anspråk. I ett 10-tal fall ha uppställda villkor om förlustborgen icke kunnat infrias, varvid godkännandet förfallit. Det totala antalet av föreningen handlagda nyetablerings ärenden åren 1935 — 1948 utgör 1 840, varav dock 411 gällt äldre affärer, som tidigare fört skor och som därför kunnat avföras, och 365 ärenden avse firmaanmälningar i Postoch InrikesTidningar, som noterats av föreningen men som icke utgöra nyetableringsärenden i vanlig mening (föregås inte av korrespondens eller förfrågningar). Antalet återstående egentliga nyetablerings ärenden uppgår sålunda till 1 064. Under ifrågavarande 14-årsperiod ha 290 nya affärer godkänts att föra skor av medlemsfabrikat, medan 774 affärer eller tilltänkta sådana icke kunnat godkännas, då tillräckliga ekonomiska eller övriga förutsättningar inte ansetts föreligga. I nedanstående tablå lämnas ett sammandrag över samtliga ärenden med fördelning på olika år. Ärenden, som varit föremål för behandling två eller flera gånger, redovisas endast det år, varunder de senast prövats. Under senare år har ansökningsfrekvensen som synes starkt ökat, medan å andra sidan varutillgången varit knapp. Båda dessa omständigheter i förening ha medfört viss förskjutning i relationen godkända och icke godkända affärer.

Av Intressentfikeningen åren 1935-1950 behandlade nyetableringsärenden Summa egentliga nyetableringsärenden

1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 Summa

Icke godkända i % av behandlade ärenden

Godkända

Icke godkända

15 15 15 15 26 14 4 16 7 11 31 37 34 43 32 24

15 36 44 41 37 29 31 47 20 27 104 93 105 118 90 93

50 71 75 73 59 67 89 75 74 71 77 72 76 73 74 79

73 Firmaanmälningar i PoIT nLrodkanda J I •• i

Icke god, .. ", kända

— — — — — 5 5 2

o

— 1

—

— — — — — -

16 27 34 42 67 70 37 64 45

1 Ärenden som varit föremål för behandling två eller flera gånger ha i tabellen redovisats endast det år varunder de senast prövats.

Intressentföreningen uppger, att bland de 290 godkända affärerna också märkes ett flertal ekiperings- och sportaffärer, diverseaffärer och andra med begränsat sortiment av skor samt affärer med skoförsäljning i kombination med skomakeri och/eller läderhandel. Omkring en tredjedel ha utgjorts av specialaffärer, dvs skoaffärer i egentlig mening. Beträffande nyetableringskontrollens räckvidd kan nämnas, att Intressentföreningens medlemmar representera ca 60 % av landets läderskoproduktion. Utanför föreningen stå bl. a. Oscaria och K F , som representera omkring 20 % av produktionen och otvivelaktigt utgöra en kraftig konkurrensfaktor. Den övriga fria sektorn utgör således ca 20 %. Med hänsyn till att nyetableringskontrollen inom den allmänna handeln, inkl. skohandeln, har varit föremål för en noggrann kartläggning i nyetableringssakkunnigas nyutkomna betänkande (SOU 1951: 27 — 28) har skoutredningen begränsat sig till en beskrivning av de mera väsentliga dragen hos den kontroll som utformats inom skobranschen utan att ingå på någon prövning av de verkningar som sagda kontroll må ha haft. Utredningen önskar dock understryka att bedömningen härvidlag i avgörande grad måste göras ur synpunkten av vilka möjligheter till priskonkurrens som förelegat. Hade denna konkurrens på olika sätt varit beskuren, skulle faran för menliga återverkningar på distributionens effektivitet ha varit vida större än om, såsom fallet inom skobranschen, priskonkurrensen varit relativt fri. Då de redan etablerade detaljisternes eventuella intresse av att hindra ett nyttigt tillflöde av nytt företagande dessutom synes ha begränsats genom att beslutanderätten i nyetableringsärendena ligger hos leverantörerna, förefaller det som om det inom skobranschen hittills funnits verksamma regiilativ mot missbruk av den tillämpade nyetableringskontrollen.

Sammanfattning och kommentarer Den studie av detaljhandeln med skor, som redovisats ovan, har uppehållit sig relativt utförligt vid skohandelns struktur och kostnader och uppvisar bilden av en detaljhandelsbransch med åtskilliga särdrag. Så t. ex. äro filialbutiker betydligt vanligare i skohandeln än i andra branscher. Av de ca 1 800 egentliga skobutikerna i landet voro sålunda 450—500 fabriksägda eller ekonomiskt beroende av skofabriker. Vidare kan noteras att filialsystemet varit på framryckning inom skobranschen — närmast under 1930-talet. Medan filialbutikerna svarade för 10—12 % av skohandelns försäljning 1930, torde andelen f. n. uppgå till omkring 1/4 av den totala läderskoförsäljningen. Denna utbredning har i huvudsak skett inom ramen för existerande detaljhandel — det är närmast genom inköp av äldre företag som mångfilialföretagen utbyggt sig själva. Tillväxten av specialskobutiker har nämligen varit påfallande

En modern skobutiksinteriör —herrskoavdelning med luftig skyltning av varorna.

I fonden en barnskoavdelning med särskilda skoprovningsanordningar för de små.

Trevliga skyltmontrar och bekväma sittplatser i dennaskobutiksinteriör.

Den rymliga damavdelningen i en stor sydsvensk skoaffär.

liten under 15-årsperioden 1931—46. Det totala antalet specialskobutiker har under perioden ökat med endast 4 % och antalet sysselsatta med endast 16 %, medan personalen inom detaljhandeln i allmänhet expanderat med hela 34 %. Detta ger intryck av en koncentrationstendens inom skohandeln, som säkerligen varit lika nödvändig som önskvärd, om man får döma av den ringa lönsamheten i skobranschens många små detaljhandelsföretag. Genomsnittligt voro 1945 3,2 personer sysselsatta per skobutik och 1/5 av alla affärer voro enmansföretag. Men de mindre företagens betydelse tenderar alltmer att avtaga, medan gruppen butiker med 11—50 anställda har fördubblat sin omsättning 1931—46. Även skobutiker kombinerade med skomakeri ha minskat till hälften sedan 1931 (1945:407 st.). Då skoutredningen här vill beteckna filialsystemets utveckling och tendensen till växande företagsstorlek inom skohandeln som befrämjande för effektiviteten inom handeln, är det med hänsyn till mångfilialföretagens genomsnittligt lägre försäljningskostnader och högre omsättning liksom även de högre försäljningsresultaten i de större handelsföretagen. Försäljningen per sysselsatt stiger och prisnedsättningarna sjunka vanligen med ökad företagsstorlek. De större företagen ha bättre arbetsfördelning, kunna lättare möta belastningstopparna och riskera mindre att få ett stort antal restpar genom sina större möjligheter att hålla ett fullt sortiment. Enär över 70 % av skohandelns kostnader utgöras av löner och hyra, medför visserligen de stora butikernas placering på högre dyrorter större absoluta utgifter i båda dessa avseenden. Men det mera planmässiga användande av arbetskraften, som en större personal ger möjlighet till, och de bättre utnyttjade lokaler (med proportionsvis mindre fasadutrymme och mer av innanförliggande billigare utrymmen), som är utmärkande för de större affärerna, ställa totalkostnaderna i en gynnsammare relation till försäljningsresultatet hos den stora än hos den lilla skodetaljisten. Som ett sammanfattande omdöme kan sägas, att en ökning av butiks storleken inom vissa gränser bör gynnsamt återverka på kostnaderna inom detaljhandelsledet. Här har redan uppmärksammats den utveckling mot större butiksstorlekar, som karakteriserar skodetaljhandeln. I själva verket är denna tendens mer utpräglad i skobranschen än inom detaljhandeln i övrigt. Några anordningar för att påskynda utvecklingen finner skoutredningen inte erforderliga. Med de allt större krav som allmänheten ställer på butikernas sortering beträffande både modeller och vidder komma utvecklingsmöjligheterna för medelstora och större butiker att öka. Skoutredningen vill dock fästa uppmärksamheten på att även en mindre butiksrörelse kan vara konkurrenskraftig och därmed befogad, inte minst om den är filial till en större butik som i huvudsak ombesörjer allt inköpsarbete och vissa andra uppgifter såsom lagerkontroll, skyltning etc. Det måste understrykas, att gränsen för den ekonomiska företagsstorleken är flytande och svårfixerbar och måste bedömas från fall till fall. Befolkningsunderlaget för en butik är givetvis av stor betydelse för dess 17—1250 51

ekonomiska bärighet. Men det förhållandevis stora antalet små skobutiker i de centrala delarna av Stockholm måste bedömas annorlunda än de små skobutikerna på mindre orter. I det förra fallet anser skoutredningen, att en viss reduktion av antalet småbutiker mycket väl skulle kunna företagas utan att eftersätta konsumenternas behov av bekväm tillgång till varan. För en mindre ort däremot kan det av sociala skäl vara önskvärt med en liten skobutik, som bringar nyttovaran skor inom räckhåll för konsumenter, som eljest skulle behöva resa till någon annan större plats för att köpa skor. Liksom småbutiker måhända skulle kunna finna ett existensberättigande i storstadens tätbebyggelse genom att specialisera sin försäljning på dam-, herr- eller barnskor, skulle många småaffärer på orter med otillräcklig köpkraft kunna hålla sig konkurrens dugliga med en utveckling mot minskad specialisering i stället och införlivande i sitt sortiment av även andra varor än skor. Många gånger torde just den kombinerade affärstypen t. ex. kombinerad sko- och läderhandel eller sko- och beklädnadshandel representera en bättre ekonomisk balans och vara att föredraga just på sådana mindre orter. I anslutning till kostnadsanalysen av detaljhandeln har skoutredningen även något berört marginalsättningen på olika typer av läderskodon och därvid konstaterat vissa ojämnheter i fråga om de kalkyleringsnormer, som legat till grund vid bestämmandet av marginalerna. Här som på de flesta andra håll inom handeln torde dessa marginaler på grund av svårigheterna att göra rättvisande kalkyler ha kommit att fastställas efter erfarenhetsmässiga grunder utan närmare beräkningar av utgifterna för expeditionstider, räntekostnader, moderisker m. m. På initiativ av Skoindustrins forskningsinstitut har emellertid för läderskornas del påbörjats en specialundersökning, i syfte att söka få ett fastare sifferunderlag för marginalavvägningen mellan olika varor. Vidare skulle nog en del stå att vinna, om prisnedsättningarna, som enligt uppgifter för ett förkrigs- och ett efterkrigsår svängde mellan 2 och 10 % av olika butikers totala försäljningsvärde, följdes upp mera i detalj, exempelvis genom övergång till bruttoredovisning. Skoutredningen har för sin del svårt att se, hur man eljest skall kunna komma fram till en mera rättvisande kalkylering av olika modeller och typer av skor. De markerade belastningsvariationerna inom skohandeln är ett annat problem som detaljhandelsundersökningen ägnat uppmärksamhet. Allmänhetens köpvanor kännetecknas dels av att köpen koncentreras till vissa årstider, dels koncentreras till veckosluten. Det har sålunda visats att ofta mer än 1/3 av veckans försäljning äger rum på lördagen och mer än hälften av skoaffärernas försäljning sker på fredag—lördag och i huvudsak på eftermiddagarna dessa dagar. Under säsongtopparna förstärkes toppbelastningskurvan härigenom ytterligare, vilket har till följd ett ökat behov av personal som dock icke kan fullt sysselsättas i början av veckan. Den kapacitetsreserv, som handeln måste hålla för att möta efterfrågetopparna i veckoförsäljningen, kan endast undantags-

vis tillskapas genom att anlita deltidssysselsatt personal, en personalkategori som däremot bättre kan utnyttjas vid de typiska säsongtopparna i försäljningen. Möjligheterna att i större utsträckning anlita deltidsanställd personal och därmed minska lönekostnaderna äro måhända inte tillräckligt utnyttjade, om man får döma efter det sparsamma antalet deltidsanställda, som skohandeln redovisar. Vid övervägande av möjligheterna att på olika sätt minska den kostnadsmässiga betydelsen av belastningsvariationerna, vill skoutredningen vidare peka på den i den offentliga diskussionen även för andra branscher framförda tanken att hålla affärerna öppna ett par timmar längre på kvällen någon eller ett par andra veckodagar än lördag och på det önskvärda i att en spridning av avlöningsdagarna äger rum på de större industriorterna. I vissa städer, där en del större arbetsgivare försöksvis infört torsdags- eller onsdagsavlöning för sina anställda, har man kunnat avläsa en gynnsam effekt på den lokala handelns omsättning ifrågavarande dagar. En mera allmän utveckling mot större spridning av avlöningstillfällena vill skoutredningen således varmt förorda. Man bör inte heller underskatta möjligheterna av att med kollektiva reklamåtgärder från skobranschens sida — Skobranschrådet har redan hunnit uträtta en hel del i det avseendet — påverka köpvanorna till förmån för mindre säsongbundna köp, vilket indirekt skulle göra att variationerna under veckans olika dagar finge mindre betydelse. Det finns uppmuntrande erfarenheter av hurusom extremt säsongmässiga varor genom lämplig reklam och kreerande av mellansäsongartiklar kunnat göras till året-runt-varor. Så var t. ex. toffelförsäljningen tidigare förlagd till nästan enbart hösten med framför allt en mycket stark försäljningstopp vid jultiden. Numera köpas tofflor praktiskt taget året runt. Avcn det lancerande av olika typer av fritidsskor, som skett under de senaste åren, anser skoutredningen vara ett exempel på lämpliga åtgärder för motverkande av bundenheten vid säsongköp. Alla möjligheter att utjämna säsongvariationerna böra enligt skoutredningens mening tillvaratagas. Det samarbete i detta syfte, som under senare år inletts mellan leverantörer och detaljister, vill utredningen ge sitt erkännande. De nya orderbestämmelserna och försäljningsterminerna ha redan haft en förmånlig utjämnande verkan på sysselsättningen i skobranschen. Även andra tekniska rationaliseringsfiågor äro f. n. föremål för branschfolkets egen bearbetning som exempelvis införandet av enhetliga gruppnummer för att underlätta inköpsarbete och lagerkontroll, passformssträvandena och därmed sammanhängande kundklassificering (närmare berörda i kap. 12) samt rabattdifferentieringens utformning så att den gynnar produktionstekniskt och ekonomiskt lämpliga order. Det för konsumenten viktigaste, i varje fall för vardagsskornas del, är jämte slitstyrka och hyggligt pris att skorna ha en lämplig passform. F. n. sker utprovningen av skor i butikerna utan användning av tekniska hjälpmedel, vilket förlänger expeditionstiderna och ökar 271

behovet av personal. Bättre möjligheter till systematisk utprovning — och här står Skoforskningsinstitutet redo med en ny fotmätningsapparat — äro ägnade att nedbringa expeditionstiderna och öka affärens kapacitet. En kundklassificering i anslutning till passformen och med hjälp av teknisk apparatur skulle måhända kunna resultera i en snabbare försäljning och mindre felspekulationer vid inköp. Åtskilliga rationaliseringsmöjligheter erbjuder även ordersystemet i sig självt. Nu behandlas ofta order på bruksskor och order på modeskor lika i rabattavseende. För att öka möjligheten av lagertillverkning av bruksskor är det emellertid önskvärt att detaljisterna erbjudas förbeställningsrabatter på sådana skor såsom kompensation för det ökade risktagande en ökad lagerhållning innebär. Under senare år ha också dylika förbeställningsrabatter börjat tillämpas inom branschen och skoutredningen vill endast uttrycka förhoppningen att det måtte ske i allt större utsträckning. Dessa problem äro emellertid tekniska detaljproblem, som endast kan lösas genom och av skobranschen själv. Under diskussionen av dem inom utredningen, har utredningen också funnit, att skohandeln haft sin uppmärksamhet riktad på samtliga dessa frågor, och det torde bara vara en tidsfråga, innan de praktiska lösningarna av problemen arbeta sig fram i handeln och komma såväl branschen som konsumenterna till godo. Ett par av de ovannämnda tekniska frågorna beröra indirekt frågan, hur man skall kunna nedbringa expeditionstiden och därmed öka butikernas kapacitet. Systematisk utprovning av skodonen, genomförd kundklassificering och en på vissa säsongartiklar inriktad annons- och skyltningskampanj inrymma i sig möjligheter till minskat försäljningsarbete i butiken. Samtidigt måste riktpunkten vara att allmänheten får en bättre betjäning och ökad service vid skodonens utprovning. Här träder skobiträdenas utbildning i förgrunden. När de särskilda fotmätningsapparaterna komma i marknaden kan man visserligen vänta sig, att de tekniska möjligheterna att undvika fel vid utprovningen komma att öka avsevärt, men samtidigt ställer det stora krav på biträdenas vana och yrkesskicklighet. En god fackutbildning är en viktig tillgång för skohandelns anställda liksom för handelsanställda i allmänhet. Skoutredningen vill starkt understryka vikten av en sådan fackutbildning och uttala förhoppningen, att det blir möjligt att utvidga kursverksamheten för skohandelns anställda. Den geografiska spridningen av butiksbeståndet i skohandeln försvårar givetvis och omöjliggör stundom förläggandet av butiksbiträdenas utbildning till centrala kurser. Dessa kurser måste därför kompletteras med korrespondenskurser. Sådana äro redan i bruk men skulle mången gång behöva en muntlig introduktion — t. ex. introduceras vid kortare yrkeskonferenser på olika platser i landet, dit vederbörande personal utan att behöva underkasta sig långa resor kunde ha möjlighet att komma samman under några dagar. Särskilt vill utredningen framhålla behovet av att man i de kurser som anordnas ger nödigt utrymme åt frågor som röra utprovningen av

skor och allmänt fothygieniska frågor. Detaljhandelns kontakt med konsumenten sker genom de butiksanställda. I stor utsträckning avgörande för ett gott förhållande mellan skobranschen och allmänheten är just skohandelsbiträdenas förmåga att intelligent uppfatta konsumenternas behov och vidarebefordra sina iakttagelser till producenterna samt förmåga att introducera fabrikantsidans intentioner hos allmänheten, så att den lär sig att finna ej blott rätt sko för rätt person utan även rätt sko för olika användningssyften.

III. KONSUMTIONEN AV SKOR

Kapitel 10. Konsumtionsutvecklingen

Skoindustrins framtid kornmer ytterst att gestaltas av skokonsumtionens omfång och allmänhetens köpvanor. Det behövs bara, att varje individ skulle köpa sig ytterligare ett par skor om året för att en ökning av nuvarande produktionsvolym med ca 65 % bleve erforderlig. En motsvarande minskning i konsumtionen skulle i sin tur tvinga skoindustrin att krympa ner sig högst kännbart för dem som ha sin sysselsättning därinom. Det är därför för skoindustrin en angelägenhet av första ordningen att försöka komma underfund med skokonsumtionens sammansättning, vad den låter sig påverkas av och om den möjligen kan stimuleras till en utveckling i önskvärd riktning. Genast faller därvid i ögonen den s. k. undernormala inkomstelasticitet, som utmärker skoförbrukningen. Konsumtionen av en viss vara varierar i allmänhet med förändringar i inkomsten, och i detta sammanhang brukar man tala om inkomstelasticiteten. Om konsumtionen stiger i samma proportion som realinkomsten, betecknas varans inkomstelasticitet som normal; om konsumtionen stiger snabbare, betecknas inkomstelasticiteten som övernormal och i motsatt fall som undernormal. Tillgången på substituerbara varor och olika kvaliteter komplicerar ofta sammanhangen. För skoutgifterna i sin helhet gäller emellertid som ovan nämndes en undernormal inkomstelasticitet. Vid inkomstökning ökar även skokonsumtionen, men i lägre grad än inkomsten, och vid inkomstminskning minskar skokonsumtionen men i lägre grad än inkomsten. Även i andra länder är skokonsumtionen anmärkningsvärt trögrörlig. I USA höll den sig kring 3 par läderskor per person och år under hela 1900-talet (1937: 3,2 par) och detta såväl under högkonjunkturåren 1918—20, 1928—29, 1940—48 som under depressionsåren 1920—21 och 1930—34. Man synes också numera i USA vara av den uppfattningen att ett begränsat utrymme skulle finnas för att öka skokonsumtionen per person. Andra länder uppvisa obetydliga avvikelser från den genomsnittliga konsumtionsnivån: 1937 var årskonsumtionen av läderskor 2,9 par per person i England, 1,3 4 par i Tyskland, 1,9 par i Frankrike, 2 par i Kanada, 1,3 8 par i Belgien, 1,20 i Holland och 1,30 i Danmark och Norge. För Sveriges del låg motsvarande siffra vid 1,4 par, vilket

dock säkerligen är en något för låg siffra. De skor, som tillverkas vid de många småfabriker som iiite ingå i den officiella statistiken, ha nämligen inte inräknats i konsumtionen, och såsom tidigare visats äro småföretagen mer karakteristiska för svensk skoindustri än för skoindustrin i andra länder. Det kan beräknas, att den svenska konsumtionen av läderskor i par räknat steg med ca 50 % under perioden 1913 — 1938 och med 65 % fram till 1948. Per person innebar detta en konsumtionshöjning från 1,1 par år 1913 till 1,5 5 par år 1938. Uppgången var emellertid starkare för gummiskornas del. Beträffande sådana skor fördubblades konsumtionen under perioden 1913 —1938. År 1913 låg sålunda förbrukningen av gummiskor vid ett halvt par per invånare och år mot 1 par vid periodens slut. Vad angår läderskoindustrin förtjänar anmärkas, att tillverkningen vid de icke fullt hundra skofabriker, som voro i gång vid tiden för första världskriget, under den då rådande tillfälliga exportkonjunkturen uppnådde produktionstal, som överstego den genomsnittliga produktionen under 30-talet, ehuru antalet företag vid den senare tidpunkten hade ökat kraftigt. Likaså tillverkades under efter krigskonjunkturen i början av 20-talet (1923 — 24) en kvantitet skor, som skulle komma att överträffas först under åren närmast före andra världskriget. Konsumtionshöjningen var också ganska måttlig, om man tar 1923 som basår. Konsumtionen år 1938 låg endast ca 10 % högre. Läderskoindustrin kan följaktligen sägas ha arbetat på en jämförelsevis statisk marknad under senare hälften av 20-talet och under 30-talet. Någon påtaglig stegring i konsumtionen kunde inte iakttagas förrän under de två sista förkrigsåren. Däremot vunno gummiskoindustrins produkter alltmer insteg hos allmänheten, särskilt gummistövlar och tygskor, vilka varor började massproduceras och genom sin prisbillighet kom att vinna en stor marknad. Den förändring i konsumtionens inriktning, som ägt rum beträffande gummiskor, belyses bäst av att gummiskoindustrins produktion år 1913 till närmare 90 % omfattade galoscher. Denna tillverknings gren har numera gått ned till en obetydlighet. Gummiskoindustrins produktion omfattade i stället före andra världskriget (1936—38) närmare 65 % skotyper, vilka bäras direkt på foten, skor som sålunda utgöra en direkt konkurrensfaktor till läderskotillverkningen. Medan vissa gummiskor — ytterskor av olika slag, gummistövlar etc. — till viss del komplettera läderskorna, återfinner man således på gummiskoindustrins tillverkningsprogran produkter, som mera direkt substituera läderskor, t. ex. Velva-skor och andra tygskor med klack. Att läder- och gummiskor i viss utsträckning äro substitut för varandra framgår f. ö. av statistiken. Mot en ökning av läderskokonsumtionen svarar, med undantag för några enstaka år, en minskning av gummiskokonsumtionen och vice versa. Det betyder, att en övernormal konsumtionsökning för gummiskor medför en undernormal konsumtionsökning för läderskor och omvänt. Den totala skokonsumtionen mellan olika år varierar alltså mindre än konsumtionen av enbart läder- eller gummiskor.

Till belysning av gummiskoproduktionens sammansättning meddelas i tablån nedan några produktionsuppgifter 1 för de viktigaste grupperna av gummiskor: Produktionen i u , i medeltal /. x (tusen par) 1936-38 Galoscher och ytterskor Stövlar och bottiner Gymnastik- och övriga tygskor, sandaler, sandaletter, tofflor etc

, , Procentandel ^ ._ , av totalproj * <• aktionen

n

2 473 1 464

36 21

2 952

6 889 (inkl. export)

100 Konsumtionsnivån beträffande skor har efter andra världskriget stigit rätt avsevärt och av förklarliga skäl. Dels fanns ett behov att ersätta det under krigsåren nedslitna skobeståndet i konsumenternas garderober, dels stego både inkomsterna och tillgången på skor. Förbrukningen av skor under 1948 kan uppskattas till 17,6 milj. par, varav 9,8 milj. par läderskor, 5,5 milj. par tofflor m. m. och 2,2 milj. par gummi- och tygskor. En jämförelse mellan konsumtionen i par 1948 och tiden närmast före andra världskriget ger följande tablå: Konsumtion Genomsnitt 1937-1939.... 1948

Läderskor Gummiskor Tofflor etc. Summa milj. par milj. par milj par milj. par 9.4 9.8

5.4 5.5

1.9 2.2

16.7 17.5

Par per person 2.6 2.5

Den totala konsumtionen år 1948 var sålunda kvantitetsmässigt något högre än under förkrigstiden, men per person räknat något mindre. Härtill kommo alla halvsulningar, beräknade till ett antal av 5 milj. om året — 0: 7 5 st. per individ. Värdet av dessa halvsulningar uppskattades för 1947 till 55 milj. kr. ( = 11 kr. per par för halvsulning). Konsumtionsvärdet för skor och reparationer uppgick härmed till 391 milj. kr., vilket motsvarar 2,5 5 % (skor 2,2 % och reparationer 0,3 5 % ) 2 av det totala värdet av alla slags konsumtionsvaror. En detaljrikare bild av skokonsumtionen ger socialstyrelsens senaste konsumtionsundersökning 1948, vari inköpen nämnda år av olika slags livsförnödenheter kartlagts för ett antal hushåll, bosatta i städer och tätorter. Utgifterna i hushållsbudgeten för kläder och skor ha redovisats separat för 890 1 Utanför denna statistik falla 577 000 par gummiskor, troligen till större delen gummistövlar. Deras andel av produktionen är därför i verkligheten något större än som angivits i tabellen. 2 Jämförelse har anställts med de amerikanska utgifterna för skor och reparationer i förhållande till de totala konsumtionsutgifterna. År 1946 redovisade Departement of Commerce utgifterna för skor till 1.98 % och för reparationer till 0.20 % .

Tabell 75. Utgifter för kläder, skor, tyg, sybehör etc. inom olika inkomstklasser (kr per år och hushåll) Utgifter för Inkomstklasser (exkl. skatt)

Antal hushåll 1

< 5 000 kr 5 0 0 0 - 5 999 » 6 0 0 0 - 6 999 » 7 0 0 0 - 7 999 » 8 0 0 0 - 8 999 » 9 0 0 0 - 9 999 » 10 0 0 0 - 1 1 999 » 12 0 0 0 - 1 4 999 » 15 000 kr och däröver Samtliga

Summa

kläder

skor

tyg. sybehör etc.

211 106 124 118 92 53 78 45 63

363 556 623 848 937 1 080 1281 1 838 1912

61 109 121 163 171 203 200 270 280

69 125 128 186 184 226 246 329 353

493 790 872 1 197 1 292 1 509 1 727 2 437 3 544

hushåll med 2 457 hushållsmedlemmar. 1 I tabell 75 redovisar socialstyrelsen medelutgiften per hushåll inom olika inkomstklasser med fördelning på kläder och skor samt tyg och sybehör m. m. (märk att under den senare rubriken ingå skoreparationer). Det framgår av tabellen, att alla tre posterna stiga absolut sett med ökad inkomst och att totalsumman ökar från knappt 500 kr. i lägsta inkomstgruppen till över 2 500 kr. i den högsta. Gör man en fördelning på hushållstyp och barnantal som i tabell 76 finner man, att barnfamiljerna, särskilt flerbarnsfamiljerna, köpa relativt sett mindre kläder men mera skor, tyger etc. än övriga hushållstyper. Av undersökningen får man vidare veta, att stegringen i utgifterna för kläder och skor vid ökad inkomst är långsammare för barnfamiljerna än för de barnlösa. Beklädnadsutgifternas andel av den totala konsumtionsutgiften visar en mycket stor spridning inom varje inkomstklass, men i stort sett ligga medeltalen för alla inkomstgrupper omkring 15 — 17 %. Skornas andel av dessa 15 — 17% uppgår i sin lur Lill mellan 10,7 och 15 % eller i medeltal 2 % av totala konsumtionsutgifterna. I tabell 77 har man renodlat utgifterna för skor och skoreparationer i olika inkomstklasser och hushållstyper och satt dessa utgifter i relation till inkomsten. Utgifter för skodon av alla slag samt skoreparationer bli i genomsnitt 2,5 % av totala konsumtionsutgiften. I vilken riktning uppgifter från landsbygden skulle påverka siffran kan givetvis inte med säkerhet fastslås, men det ligger nära till hands att de skulle medföra ett något högre procenttal. Eftersom inkomsterna äro avsevärt lägre på landsbygden, böra utgifterna för 1 Siffrorna 890 för antalet hushåll och 2 457 för antalet hushållsmedlemmar ha uppkommit genom uppvägning av vissa hushållstyper som varit underrepresenterade i primärmaterialet. Antalet observerade hushåll (med bearbetningsbara uppgifter) är 619.

Tabell 76. Utgifter för kläder, skor, tyg, sybehör etc. inom olika hushållstyper (kr per år och hushåll) Man och hustru med nedanstående Man o. hustru antal barn utan 1 2 3 o. fl. Samtliga barn Antal hushåll . Utgifter för: Kläder Skor Tyg, sybehör etc D ä r a v : tyg . . . sybeh. garn . . sömlön skorep. Summa Därav i % : Kläder Tyg, sybehör etc Medelinkomst

Ensamstående

Övriga Samtliga hushåll

919 153

1 002 200

1 038 229

971 185

730 110

483 68

1 185 200

854 146

170 54 26 29 24 37

250 85 32 38 45 50

263 83 39 42 38 61

216 70 31 35 34 46

147 46 17 19 34 31

86 27 11 8 22 18

194 71 26 22 32 43

169 56 23 23 31 36

74.0 11.1

75.8 10.7

74.0 12.3 13.7 9 453

69.0 13.8 17.2 10 432

67.8 15.0 17.2 11591

70.8 13.4 15.8 10 217

14.9 8 616

13.5 4 739

75.1 12.6 12.3 11199

73.0 12.5 14.5 8 841

nödvändighetsvaror ta större andel i anspråk, även om beloppet i kronor räknat är lägre. I vilket fall som helst måste man säga att konsumtionsundersökningens siffra stämmer utomordentligt väl med den från andra utgångspunkter beräknade, 2,5 5 %, trots den osäkerhetsmarginal, som alltid måste finnas vid beräkningar av detta slag. Fullt så god överensstämmelse finner man troligen inte för förbrukningen av skor per invånare. Socialstyrelsens material tyder där på en något lägre konsumtion än den ovan på sid. 276 redovisade. Någon exakt jämförelse kan dock inte göras, enär man för socialstyrelsens material inte har uppgifter om fördelningen på gummi- och tygskor samt läderskor. Säkra medelpriser kunna sålunda inte beräknas. Att socialstyrelsens undersökningsresultat trots förenämnda brister synes ha blivit så representativt ger ett större intresse även åt de andra iakttagelser, som materialet föranleder. I den mån man vågar applicera iakttagelserna på befolkningen i dess helhet ge de nämligen en antydan om hur skokonsumtionen skulle komma att utvecklas, om befolkningsstrukturen ändras i det ena eller andra avseendet — förutsatt att värderingar och köpvanor inte förändras. Enligt socialstyrelsens undersökning nedlägges åtskilligt mer pengar på kläder och skor av ogifta ensamstående än av gifta personer, och de ogiftas beklädnadsutgifter i 30—40 årsåldern äro dubbelt så höga som för makar med

Tabell 77. Utgifterna (kr) för skor och skoreparationer i olika inkomstklasser och hushållstyper 1948 I n k o m s t k l a s s e r 5— -5.000 5.999

6— 6.999

7— 7.999

8— 8.999

93:99 121:25 21:91 22:37

35:00

12— 15.000 10— 9— 9.999 11.999 14.999 o. över

Samtliga

Ensamstående Skor Skoreparationer .

55:33 15:60

85:64 20:82

152:00 40:00

—

68:35 17:80

70:93 106:46 115:90 143:62

-

-

192:00

-

-

86:15

—

—

—

—

—

Skor Skoreparationer .

32:52 16:15

82:15 16:54

Summa

48:67

98:69 114:72 176:64 176:63 210:67 202:17 211:00 261:00 141:14

% av (högsta) inkomsten . . .

1.6 Summa % av (högsta) inkomsten . . .

1.8 Makar utan barn 89:07 140:37 128:19 184:67 156:67 166:00 212:80 109:70 25:65 36:27 48:44 26:00 45:50 45:00 48:20 31:44

—

—

Makar med barn Skor Skoreparationer .

92:10 131:12 150:21 181:56 208:81 174:86 202:84 265:57 300:11 184:45 22:24 32:12 35:36 42:45 48:53 53:82 55:89 71:74 73:13 46:17

Summa 114:34 163:24 185:57 224:01 257:34 228:68 258:73 337:31 373:24 230:62 % av (högsta) inkomsten . . .

—

—

Övriga h ushållstyper Skoreparationer .

93:34 122:25 116:80 163:00 181:50 246:10 218:36 286:30 281:63 199:88 17:92 27:25 16:00 32:75 27:90 50:90 40:50 78:50 70:36 42:62

Summa 111:26 149:50 132:80 195:75 209:40 297:00 258:86 364:80 351:99 242:50 ° 0 av (högsta) inkomsten . . .

-

-

barn i samma åldersgrupp. Utgifterna för makar utan barn äro också högre än för makar med barn och högst i åldern 40—50 år. För makar med barn äro de avsevärt lägre än för alla kategorier barnlösa ända fram till 50-årsåldern, då barnen börjat flyga ur boet. Vad beträffar barnens kläd- och skoutgifter stiga de med tilltagande ålder, och för skolungdomen i 15-årsåldern och däröver äro utgifterna t. o. m. något högre än för föräldrarna. Någon egentlig skillnad mellan pojkar och flickor i detta avseende kan endast konstateras för 5—9 årsåldern, som äro pojkarnas värsta slitålder, då de kosta sina föräldrar ca 20 % mer att ekipera än vad flickorna göra. Sammanfattningsvis kan sägas, att medeltalen för samtliga män och kvinnor, oavsett civilstånd och hushållstyp, visa ett maximum i den yngsta åldersgruppen, där de ogifta dominera, med omkring 560 kronor till kläder och skor per år för såväl män som kvinnor. Kostnaderna

minska därefter ganska långsamt fram till 60 år, då en kraftig nedgång inträfffar. Om ovanstående beklädnadsutgift slutligen differentieras på olika slags klädesplagg och skor, visa sig skoutgifterna ligga betydligt högre för kvinnor än för män. Med ledning av dylika iakttagelser skulle givetvis en befolkningsstatistiker, som i siffror kan fastställa ungdomskullarnas storlek, åldringspyramidens tillväxt, den sannolika giftermålsfrekvensen osv. för många år framöver, kunna teoretiskt beräkna skokonsumtionens utveckling för samma tid. Emellertid lönar sig knappast en sådan möda, eftersom beräkningar av detta slag — hur exakta de än skulle kunna göras — låta sig lätt kullkastas av förskjutningar i prisnivån för skor eller förskjutningar i konsumtionens inriktning på enklare, resp. finare skor, faktorer som omöjligt kunna förutses eller fixeras. En analys av konsumtionen blir ensidig, om den bara berör dess relation till hushållstyper och inkomstlägen. Förhållandet mellan skornas pris och kvalitet, den varierande tillgången på enklare gummi- och tygskor som kunna ersätta läderskor, skokvalitetens betydelse för frekvensen av halvsulningar och andra skolagningar, det obestämda något som heter skomedvetande och modepåverkans roll för detta medvetande äro några av de faktorer, som på ett avgörande sätt bestämma efterfrågan på skor. Såsom antytts tidigare är lädersko- och gummiskokonsumtionen ofta omvänt proportionella till varandra. Man kan inte bedöma de framtida marknadsförhållandena för läderskor utan att taga hänsyn till produktionen och konsumtionen av gummiskor. Vid stigande inkomster kan sålunda förväntas, att läderskokonsumtionen kommer att öka, under det att konsumtionen av de billigare gummiskorna sjunker eller ökar i en långsammare takt. Vid en inkomstminskning framträder det motsatta förhållandet, förutsatt naturligtvis att inte prisförändringar för ettdera av de båda varuslagen uppstå genom ändring av tillverkningskostnaderna eller konsumentens värdesättning av läder- resp. gummiskor undergår en förskjutning. Detta att vid en inkomstökning vissa billigare skotyper ersättas av dyrare sådana gör att konsumtionsvärdet kan stiga eller falla utan motsvarande ökning av konsumtionskvantiteten. Variationerna i inkomsten återspeglas därför bättre i konsumtionens värdesiffror än i kvantiteten skor, räknad i par. Särskilt gäller detta damskodon. Även förhållandet mellan skopriser och skokvaliteter medverkar till konsumtionens omfång. Vid högre skopriser fordrar kunden bättre kvaliteter och lägger ner mer på skoreparationer för att uppskjuta nyinköp. Vid lägre skopriser köpas flera par, som slitas ner för att sedan utrangeras utan att påkostas några reparationer. Efterfrågans inriktning på den ena eller andra sortens skor — dyrare kvalitetsskor eller billigare skor med kortare livstid — är i sin tur beroende av det skomedvetande, som fackmännen och modepropagandan bibringar allmänheten. Konsumenternas mycket positiva reaktion på införandet av enklare s. k. fritidsskor i marknaden under senare år, tyder på att fabrikanterna här

träffat på en konsumenttrend, som kan komma att accentueras ytterligare. Särskilt för de unga, som vilja ha omväxling och modevariation även i sin skobeklädnad, och för barn, vilkas fötter fort växa ur skonumren, äro säkerligen skor med kortare livstid ett konkurrenskraftigt alternativ till den gedigna och dyrare kvalitetsskon. Karakteristiskt för den svenska skokonsumtionen, jämförd med skokonsumtionen i utlandet, har eljest varit, att den varit inriktad på skor av relativt hög kvalitet, som halvsulas mer än brukligt är i andra länder, och att vidare gummiskokonsumtionen per person — av klimatiska skäl, på grund av prisdifferensen eller båda delarna — är större i vårt land, än på något annat håll i världen (se tabell 78). Tabell 78. Förkrigskonsumtionen av läderskor och gunimiskor i ett antal länder. (Antal par per person och år) »

Beräknad konsumtion Läderskor Gummiskor Totalt

Sverige

1936 1937 1938

1.3 1.4 1.55

Norge

1936 1937

1.2 1.3

Danmark

1937 1938

Schweiz

Tjeckoslovakien

1.2 1.2 1.0

2.5 2.6 2.55

1.3 1.4

0.7 0.7

2.0 2.1

0.8 (inkl. textilskor)

0.9 2.2 (inkl. textilskor) 1.4 0.84 2.24 (inkl. tofflor o. sommarskor)

Tyskland

1.7 England

3.6 USA

1937 1938

3.2 3.1

0.6 0.5

3.8 3.6

Såsom tabell 78 visar var också skokonsumtionen i Sverige före andra världskriget högre än genomsnittet för andra länder i Europa. Konsumtionen låg sålunda lägre både i våra grannländer, i Schweiz, Tjeckoslovakien och Tyskland. Den utan gensägelse högsta konsumtionen i par räknat uppnåddes i England och USA med ungefär 3,6 par per individ eller drygt ett par mer än i Sverige. Delvis utjämnades dock olikheten mellan svensk och amerikansk skokonsumtion av att skorna som nämnt halvsulas mera i Sverige. Här halvsulas ungefär vartannat par, under det att troligen bara vart fjärde par bekostas halvsulning i USA.

Kommentarer Av det föregående har med all tydlighet framgått, att skor representera ett behov, som brukar tillfredsställas med ett par skoinköp per år och individ och som inte expanderar i proportion till eller takt med växande inkomster på samma sätt som många andra konsumtionsbehov. Med ökade inkomster köper man endast obetydligt mer skor än den genomsnittliga förbrukningen eller köper samma antal som tidigare i ett dyrare utförande. Huruvida detta förhållandevis statiska skobehov kommer att utvecklas eller inte till en större skoaptit hos allmänheten och till en medveten strävan efter högre skostandard är tills vidare obekant. En eventuell ökning av skokonsumtionen måste ske inom de gränser, som prisutvecklingen och köpkraften uppställa. Mellan dessa båda poler pendlar köplusten. Med stigande lönenivå och bättre levnadsstandard blir utrymmet för behovstillfredsställelse rent allmänt sett större. Men en samtidig utveckling mot högre priser kan minska detta utrymme. Prisutvecklingen på skor är ur denna synpunkt bekymmersam. Genom de allmänna prisstegringarna ha de höjda nominallönerna efter 1950/51 års avtalsrörelse och åtföljande löneregleringar i vissa fall resulterat i mindre köpkraft än vad löneläget under de s. k. lönestoppsåren gav. För andra grupper åter kan noteras en mindre reallöneförbättring. I konkurrensen om allmänhetens f. n. labila köpkraft ha skorna ett dåligt utgångsläge. De under hösten 1950 signalerade prishöjningarna på skor i anledning av subventionsbortfallet för hudar och skinn och den kommande avtalsuppgörelsen inom skoindustrin medförde en stark försäljningsökning i skohandeln kring årsskiftet 1950/51. När kort därefter under första halvåret 1951 prisnivån för skor hade stigit till ca 38 % över 1950 års priser, var det förklarligt, om det uppträdde en avmattning i efterfrågan på skor. Först när de privat lagrade skodonen förbrukats torde det kunna avgöras, om konsumtionens anpassning till den nya prisnivån kommer att kunna ske utan minskning av skoköpens omfattning eller ändring av konsumtionens inriktning. Såsom visats i redogörelsen ovan uppträda gummiskoindustrins produkter på marknaden i viss utsträckning som substitut för läderskor. I lägen, då den enskildes ekonomi är ansträngd eller försämras, efterfrågas billigare gummi- och tygskor i många fall, då vederbörande eljest skulle ha köpt läderskor. Även när konsumentens inkomster förbättras utan att inkomststegringen är avsevärd — såsom resultatet plägar bli vid de kollektiva lönerörelserna — och han härigenom kan endast försiktigt utöka sitt och familjens skobestånd, ligger det närmast till hands att ta det första steget härtill i prisbilliga fritidsskor eller skor av motsvarande standard. Avgörande för om skobranschen i framtiden skall kunna hävda sig

i konkurrens om allmänhetens köpkraft blir därför, enligt skoutredningens mening, att den kan erbjuda allmänheten goda stapelartiklar till låga priser. Samtidigt bör emellertid genom en omfattande och vederhäftig upplysningsverksamhet bland allmänheten vägen kunna beredas för en generell höjning av skostandarden, dvs. för skor med sådan kvalitet i material och passform, att de måste bli dyrare att framställa. Därvid bör upplysningen ta sikte på att förklara för konsumenterna hur genom den större slitstyrka och längre nyttj andetid, som den högre skokvaliteten skall garantera, det högre priset kommer att betala sig lika bra som det lägre priset för enklare stapelskor med kortare livstid. Om skoproduktionen mer än hittills inriktade sig på tillverkning av skor i olika prisklasser, avpassade efter en olika lång nyttj andetid, vilken öppet redovisades i ett märkningssystem och vid försäljning över disken, skulle därmed kunna tillmötesgås — förutom den varierande efterfrågan hos konsumenter med olika inkomster — även ungdomens och de växande barnens behov av tätare skoväxling. I Skobranschrådet har skoindustrin skaffat sig ett instrument för bl. a. påverkan av konsumentinställningen. Skobranschrådet, som bildades hösten 1945 (se kap. 3 sid. 52) arbetar med att göra upp modeprognoser, och genom att på förhand informera industrin om modeutvecklingen bidrar rådet till att minska riskerna för felinvesteringar i okuranta varulager och till att nedbringa realisationsförlusterna. Branschrådet verkar vidare för en måttfull begränsning i fråga om modeller och färger och en anpassning av modet efter svenska förhållanden, svenskt klimat, svensk särart och livsföring, därvid förenande de rent estetiska kraven med praktiska och ekonomiska synpunkter. Den informativa verksamhet, som rådet bedriver direkt till allmänheten, i syfte att höja den allmänna skokulturen sker dels genom till pressen distribuerade modekommunikéer, dels genom föredragsverksamhet av rådets konsulenter och genom visningar m. m. Rådet försöker också etablera direkt kontakt med konsumentintresset för att till branschen kunna förmedla allmänhetens synpunkter och önskemål. Ett exempel på sådan kontakt ger rådets enkät i vissa flickskolor, besvarad av ca 500 elever i avgångsklasserna, för att få reda på deras synpunkter och värderingar i fråga om det s. k. tonårsmodet. Genom att göra konsumenterna mera medvetna om de kvalitets- och funktionskrav de böra ställa på sina skodon kan man naturligtvis påverka även konsumtionens omfång. I den mån en god fotvård och beklädnadskultur kräver flera par skor per person än det nu brukliga, är det inte uteslutet att skokonsumtionen kan stimuleras därhän, att skoindustrin kan tillfullo utnyttj a sin kapacitet och eventuellt utvidga den i framtiden. Det skall dock erinras om hur man i USA funnit utrymmet för en ökad skokonsumtion mycket begränsat och skobehovet mer oelastiskt än de flesta andra behov. Utgångspunkten är dock här en skoförbrukning, som överstiger den svenska med genomsnittligt 1 par skor per individ och år. Som framhållits inledningsvis i detta

kapitel skulle emellertid en höjning av den svenska skokonsumtionen till USA:s nivå kunna betyda en ökning av svensk skotillverkning med hela 65 %. Vad somliga nu kalla underkonsumtion är emellertid i andras ögon en överproduktion, när det yttrar sig i välfyllda varulager med låg omsättningshastighet. Hur man än vill kalla det, blir det faktiska resultatet av en konsumtion, som inte tar i anspråk vad som kan produceras vid en normalt utnyttjad industrikapacitet, att en viss överdimensionering av industrin måste konstateras* Skoindustrins framtida produktionsstruktur blir beroende av dess kapacitet eller överkapacitet. Under andra världskriget och åren därefter har uppenbarligen en betydande rationalisering ägt rum inom skofabrikationen. Denna rationalisering har emellertid ofta medfört en ökad kapacitet hos redan tidigare väl tilltagna industriella anläggningar. En hel del nyetableringar, som vidtagits eller planeras, särskilt i Norrland, bidraga också till att åstadkomma ett kapacitetsöverskott, som skoindustrin kan få svårt att bemästra, om inte konsumtionen ökar och skapar en utfyllnad av detta kapacitetsutrymme. Skulle så inte ske, är det troligt, att konkurrensen kommer att verka omdanande på den nuvarande produktionsstrukturen. Skofabriker som rationaliserat sin tillverkning och konsoliderat sin ställning på marknaden under det senaste decenniet ha utsikter att utvecklas till optimal storlek, medan mindre effektiva företag kunna bli nödsakade att nedlägga driften. En förutsättning är givetvis, att de senare inte hållas vid liv med konstlade medel genom nyetableringshinder och överenskommelser inom branschen om priser, som ge marginal för även ineffektiva företag, eller genom en återgång till det tidigare tillämpade korttidsarbetet. Det blir branschens sak att avvisa alla frestelser av det slaget. Med bistånd bl. a. av Skoindustrins planerings- och forskningsinstitut bör emellertid en bättre produktionsplanering inom skobranschen kunna sänka tillverkningskostnader och skopriser och därmed höja konsumtionen och kunna underlätta bortfall av företag som inte visa en livsduglig produktionsordning. Den framtida strukturutvecklingen inom skoindustrin är alltså en ekvation med många obekanta. Till dessa obekanta hör förutom den osäkra konsumtionsutvecklingen det likaledes oklara förhållandet till den utländska konkurrensen, som torde får ett större svängrum med den minskning i tullskyddet som de höjda skopriserna på hemmamarknaden medföra. Skoutredningen är medveten om att stora vanskligheter kunna förestå, som skoindustrin får svårt att bemästra. Med hänsyn till de resurser i teknisk-ekonomisk forskning, som branschen besitter i sitt forskningsinstitut, och det samarbete för att hålla korttidsarbetet borta, som de båda arbetsmarknadsparterna inom skoindustrin etablerat, kommer det i första hand att bero på branschens vilja och förmåga att på längre sikt anpassa sig till de växlande konjunkturerna. Skoutredningen vill endast i sammanhanget rekommendera en mer målmedveten inriktning på produktion av stapelvaror, som kunna erbjudas allmänheten till låga priser; en intensifiering av skobranschrådets och handelns upplysningsverksamhet för att väcka kon-

sumenternas »skomedvetande» och höja skostandarden; en genom skoindustrins forskningsinstituts medverkan spridd bättre produktionsplanering, som effektiviserar de goda företagen och gallrar ut dem som inte kunna följa med i utvecklingen, och slutligen en strikt tillämpning av den passus i kollektivavtalet för branschen, vari parterna förbinda sig att icke godtaga korttidsarbete, om sysselsättningssvårigheter skulle uppstå.

18—1250 51

Kapitel

ff.

Passform och fotmätningar

Fotens normala funktion betingas av styrkan och balansen i muskulaturen, av dess fysiologiska form och av rörligheten. Så snart muskulaturen eller fotformen förändras eller rörligheten inskränkes kunna skador uppkomma. Icke sällan äga sådana skador samband med fotbeklädnaden. Skor med dålig passform och olämplig konstruktion åstadkomma lätt bestående skador på muskler, nerver, senor och skelett. Härav torde framgå den centrala roll skons konstruktion intar, sedd ur medicinsk synpunkt. Även om skon tillverkats i ett utsökt skinnmaterial och modellen har ett tilltalande utseende, dras kvaliteten ned av en dålig passform. Skon kan bli mer eller mindre oanvändbar för sin bärare och förorsaka fotbesvär. Ehuru inom vissa konsumentkategorier en påtaglig undervärdering av passformen gör sig gällande till förmån för utseende (färg, modell, skinnslag etc.) eller pris, synes passformen oftare än andra egenskaper åberopas som argument för skoköp. Enligt en Gallupundersökning 1944 på uppdrag av Svenska skofabrikantföreningen, varvid skulle uppges tvenne egenskaper, som konsumenten ansåg viktigast vid inköp av vardagsskor, uppgavs av 73 % »passformen» som den främsta egenskapen; därefter kom »slitstyrka» med 40 % och »priset» med 22 %. Liknande resultat har erhållits vid motsvarande undersökningar i Danmark. Även inköpen av flertalet andra beklädnads varor påverkas ju av hänsyn till passformen, men ett misslyckat köp får i dessa fall icke samma fysiologiska skadeverkningar som när inköpet gäller skor. Det är därför av allmänt intresse, att skodonen så långt möjligt byggas upp efter ett måttsystem, som utgår från ett representativt statistiskt underlag och tillförsäkrar konsumenterna bästa möjliga passformsurval.

Lästindustrin och försäljningen av läster Betydelsen av att skodonen har en hög passformskvalitet gör lästindustrin till en bland skoindustrins viktigaste hjälpindustrier.

Läster för skotillverkning framställas f. n. vid tre svenska lästfabriker, nämligen AB Malmö Skolästfabrik, Malmö (125 arbetare), AB Svenska Skolästfabriken, Järrestad (150 arbetare) och Lästfabriken Winkle AB, Örebro (37 arbetare). Nämnda företags årsproduktion, som helt täcker den svenska marknadens behov och även möjliggör viss export, uppgick år 1946 till ca 150 000 par, varav något mer än 10 % torde ha avsatts på export, huvudsakligen till Norge och Finland, som sakna egen lästindustri. Tillverkning av läster sker efter skofabrikernas beställning. Orderna upptagas vid resandebesök, varvid de för försäljningssäsongen färdigställda provlästerna medföras. Skofabriken utfärdar beställning på ett provlästpar och tillverkar efter detta en provsko, innan huvudbeställningen inges. I allmänhet åtföljes denna av önskemål om vissa förändringar i lästernas utförande, betingade dels av modellhänsyn, dels av funktionella överväganden. Från branschhåll har uppgivits, att sådana ändringsförslag voro mycket vanliga före kriget. Enligt en uppskattningsvis gjord beräkning skulle de fall, då provlästen i ett eller annat avseende på begäran av fabrikanten ändrats, ha uppgått till mellan 75 och 80 % — i många fall för att tillgodose modeinriktningens krav. Den sena orderingången inom skoindustrin under förkrigstiden medförde för lästfabrikerna, att skofabrikernas order inkommo relativt sent, varigenom tiden mellan orderingång och leverans icke sällan blev så kort, att säsongforcering måste tillgripas. Härigenom fick lästindustrin en låg sysselsättningsgrad under mellansäsongen. Dess sysselsättningsförhållanden torde dock ha varit något bättre än inom skoindustrin. Under senare år har i samband med den framflyttning av försäljningsterminerna och begränsning av försäljningsbesöken som genomförts inom skoindustrin vis a vis skohandeln också planeringstiden vid lästfabrikerna förbättrats och deras sysselsättning blivit jämnare.

Måttsystem I Sverige började man under sista hälften av 30-talet att mera allmänt övergå till det engelska måttsystemet efter att tidigare ha använt det franska. Parisersticket håller sig emellertid fortfarande kvar, när det gäller grövre skor och barnskor. Det engelska systemet ger genom den tätare graderingen dock ett bättre passformsurval än det franska. Skillnaden mellan storleksnumren är mindre, varför konsumenten får större möjlighet att erhålla skor med god passform. Skons passform avgörs emellertid inte bara av längdmåttet, utan av ett stort antal mått, bl. a. bredden, som måste stå i visst — med fottypen varierande

— förhållande till längden. Längdmåttet kompletteras därför med ett särskilt viddmått. Det har sedan länge varit känt, att de tillämpade lästmåtten inte på ett tillfredsställande sätt motsvara de verkliga fotmåtten. Vidare ha såväl olika lästfabriker som enskilda lästmodellörer vid mätning av lästens form förfarit olika, så att läster med samma beteckning kunnat variera i avseende både på längd och bredd. En sko betecknad som nr 42 kan sålunda, mätt mot ett enhetligt standardmått, ligga i numren 41—43. Det är också relativt vanligt att i skohandeln få höra uttryck som »den här skon är liten i nummer», »denna är stor i nummer». Försök att skapa enhetliga lästmått ha gjorts i flera länder, närmast i syfte att skapa en nationell standard för läster. Detta gäller bl. a. England, där en branschkommitté tillsattes 1936 för att utarbeta en allmänt godtagbar läststandard. Kommittén lämnade också förslag till sådana standards, vilka dock inte blivit allmännare accepterade inom den engelska skoindustrin. I Tyskland bildades i slutet av 30-talet ett särskilt lästforskningsinstitut (Forschungsstelle fiir Leisten- und Schuhbau), vari som representanter ingingo fackmän inom läst- och skoindustrierna samt ett antal framstående ortopeder. Detta lästforskningsinstitut framlade år 1942 ett förslag till konstruktion av en lästs bindsulor, motsvarande vissa av ortopederna föreslagna enhetliga minimifordringar. Dessa minimifordringar liksom det engelska förslaget om enhetliga lästmått ha emellertid icke byggt på resultaten av några säkra statistiska utredningar rörande fotbeståndets sammansättning utan de ha uppgjorts mera på känn. Mera vetenskapligt planlagda undersökningar för klarläggande av fotbeståndets och fotmåttens sammansättning ha såvitt bekant hittills utförts endast i Sverige, USA och Sydafrikanska Unionen. I Sverige och USA ha sålunda under krigsåren företagits fotmätningar på militärpersonal för att utforma nya läster för militärskodon. Den sydafrikanska undersökningen avser mätningar utförda på skolungdom. För de svenska undersökningarna, som utförts i samarbete mellan Kungl. Arméförvaltningen och Svenska skofabrikantföreningen, redogöres nedan.

De svenska

fotmätningarna

I en artikel 1 »Lädertidningen», nr 18/1944, väckte direktör Gösta Ehrnberg förslaget om fotmätningar för arméns personal. Detta förslag föranledde Kungl. Arméförvaltningen att kalla representanter för skoindustrin till en diskussion i december 1944. Som resultat härav igångsattes fotmätningar under hösten 1945 enligt en av modellör Nils Haraldsson uppfunnen mätmetod, som hade

pateiiterats 1942 och var utformad i detalj 19441. Mätningarna utfördes på ett stort antal värnpliktiga (8 232 st.) inkallade vid förband spridda över hela riket, och de avslutades i december 1945. Den statistiska bearbetningen anförtroddes år professorn vid Rasbiologiska institutet i Uppsala, Gustaf Dahlberg, som i mitten av 1947 kunde lämna sina uppdragsgivare en rapport, vars huvudinnehåll sammanfattas i det följande. Det framgick av undersökningen — vilket rasbiologerna också redan hade förutsett — att svenska folkets fötter äro relativt enhetliga till sin grundtyp och att ett så begränsat antal mått som längd och vidd är tillräckligt för att beteckna fottypen, medan övriga mått (20 st.) kunna anges i en måttabell i form av fasta korrelationer till de två grundmåtten. Tabellen ifråga är avsedd att läggas till grund för lästkonstruktionen. De skillnader, som påvisats i fråga om fotbeskaffenheten i olika områden och olika yrken samt fotbeskaffenheten vid olika kroppställning under yrkesutövandet, äro relativt små och sakna praktisk betydelse för skotillverkningen. I fråga om fotmåttens samband med varandra har ur statistisk synpunkt kunnat konstateras ovanligt vackra samband, som möjliggöra tämligen exakta beräkningar av fotmåtten under olika förhållanden. Undersökningen bekräftar det inom branschen kända förhållandet, att fotbredden inte stiger proportionellt mot fotens längd utan att procenttalet sjunker vid stigande längd. Med andra ord — långa fötter äro förhållandevis smalare än korta. Korta fötter höra sällan till den smala typen, medan långa fötter sällan höra till den breda. De skonummer allmänheten använder vid en och samma fotlängd visa kraftiga variationer. Förklaringen härtill är sannolikt den, att vidden i de olika numren icke korresponderar med de vanliga fotmåtten och att numreringen av olika fabrikat inte är enhetlig liksom även lästerna av samma fabrikat 2 . På grundval av de statistiska resultat, som sålunda framkommit, har professor Dahlberg efter samråd med sakkunniga inom sko- och läderindustrin framlagt ett förslag om lästmått vid framställning av herrskor. Detta förslag behandlas (. n. av en särskild sakkunnigkommitté inom skobranschrådet för att anpassas till de krav, som måste uppställas vid framställning av skor industrimässigt. Ehuru ännu endast preliminära resultat från denna lästkommitté stå till förfogande, kan det förväntas, att sortimentet kommer att öka i fråga om antalet vidder, samtidigt som tidigare tillämpade måttrelationer kommer att korrigeras på basis av de utförda mätningarna. 1 Mätmetoden var så upplagd, att dess resultat skulle kunna bearbetas på ett statistiskt betryggande sätt. Vidare kunde de bearbetade resultaten direkt läggas till grund dels för lästkonstruktion, dels för utarbetandet av ett enhetligt måttsystem, dels också för utprovning av skor. Denna direkta samordning av fotmått, lästkonstruktion, måttsystem och utprovningsmetod skiljer det Haraldssonska systemet från andra system. 2 Den närmaste förklaringen torde vara att skor i regel icke tillhandahållas allmänheten i flera vidder. En person med bred fot nödgas därför ofta välja en alltför lång sko.

Två av medlemmarna i lästkommittén, direktör Perman och modellör Haraldsson, ha inför skoutredningen redogjort för fotmätningarnas resultat och bakgrunden till att de kommo till stånd och därvid bl. a. framhållit följande.

Konstruktionen av läster — nu och enligt förslag Det hittills förhärskande tillvägagångssättet vid konstruktionen av läster för skotillverkning har huvudsakligen varit baserat på modellörens uppfattning om fotens karaktär. Visserligen existera sedan gammalt måttabeller, vilka koordinera ett fåtal grundläggande mått hos lästen, men det är oklart på vilket sätt dessa tabeller tillkommit. I varje fall grunda de sig inte på några omfattande och systematiska mätningar på fötter. Tabellerna torde i stället utgå från empirisk erfarenhet, vunnen vid skotillverkning och skoutprovning inom ramen för den kommersiella verksamheten. Det vore givetvis alltför hårt att frånkänna dessa måttabeller varje som helst värde. I vissa avseenden överensstämma de förvånansvärt bra med de måttkorrelationer, som framkommit vid den nu företagna fotmätningen. De gamla tabellerna äro emellertid mycket ofullständiga; de flesta korrelationer saknas helt, medan andra äro felaktiga, åtminstone vid jämförelse med svenskt fotmaterial sådant det blivit belyst av den nu företagna fotmätningen. Bristerna i de gamla tabellerna ha ersatts av lästmodellörernas i sin verksamhet vunna erfarenhet. Dessa ha så att säga på fri hand utformat lästerna efter sin »skulpturella» uppfattning, varvid en mycket högt uppdriven yrkesskicklighet kommit till synes. Tyvärr har emellertid denna uppfattning varit mycket varierande hos olika modellörer. Dessutom ha modellörerna ofta nödgats arbeta under inflytande av olika skofabrikanters varierande uppfattning om lästkonstruktioner. Det måttsystem för läster och skor som hittills kommit till användning är ca 50 år gammalt. De mått som ingå i detta system äro endast 2 (eller 3), nämligen längd och balividd, i något fall även vristvidd. Den allvarligaste anmärkningen mot detta gamla måttsystem är den, att längdmåttet är direkt applicerat i bindsulan, alltså en av modet influerad detalj i skon, i stället för på foten själv. När man talar om en sko i nummer 42, menar man alltså en sko, vars bindsula har en längd (med vissa ofta godtyckligt valda modifikationer) av 42 pariserstick (x6,6 6mm). Längdmåttet har med andra ord ingen säker förankring i fotens längd, som givetvis är den avgörande för all passform vad längden beträffar. Detta har till följd att längdbeteckningarna på de färdiga skorna bli mycket varierande och osäkra. Sålunda kan en person ha nr 42 i en viss läst, medan han kanske måste ha nr 43 i en annan. Detta skapar stor förvirring i detaljhandeln. Det nu föreslagna nya måttsystemet bortser från skons totala längd, som ofta är modeinfluerad, men hänför sig till fotens längd. När man

här talar om en sko i nummer 26, menar man en sko avsedd för en fot av 26 cm längd. Detta måste komma att underlätta skohandlarnas inköp, lagerhållning och expedition. På motsvarande sätt förhåller det sig med viddbeteckningarna. Hittills föreligga inga allmängiltiga föreskrifter om var på foten eller lästen vidden skall mätas. Den praxis som utbildats vid viddmätning varierar alltså. Dessutom är denna praxis betingad av mättekniska utgångspunkter. Ballvidden tas exempelvis på den del av lästen eller foten, där måttbandet faller naturligast, och inte på den del av foten, som ur fysiologiska synpunkter (fotens benbyggnad) är avgörande för kravet på utrymme i skon. Hela det nuvarande viddsystemet är med andra ord baserat på mätning av en fotomkrets (delvis placerad över fotens okänsliga mjukdelar), som inte är avgörande för skons passform. Den nu utförda fotmätningen kan enligt Perman och Haraldsson icke göra anspråk på fullständighet. Den har emellertid medfört, att ett mycket omfattande system av måttkorrelationer vunnits, ca 20 mått, varigenom lästmodellörernas subjektiva uppfattning i ökad utsträckning kan ersättas av objektivt fastställda mått. Man får dock icke härav dra den slutsatsen, att lästmodellörens yrkeskunnighet numera skulle vara obehövlig. Hur många måttkorrelationer man än får objektivt fastställda, måste likväl lästen i sina detaljer utformas skulpturellt, dels ur passformssynpunkt med hänsyn bl. a. till fotens och skons dynamiska funktion och dels ur skönhetssynpunkt med beaktande av moderiktningen. Sammanfattningsvis menar man sig genom fotmätningarna ha vunnit säkra objektiva måttsammansättningar som grundval för en riktig skulpturell utformning av lästerna. För arméns räkning har på senaste tiden tillverkning i större skala ägt rum av skor med utnyttjande av erfarenheter vunna vid fotmätningarna. Sålunda har nyligen hela personalen vid I 3, Örebro, utrustats med sådana skor. Prov härmed pågår.

Förhållandena i USA Såsom påpekats i det föregående har det också i USA företagits fotmätningar på militärpersonal. Dessa undersökningar ha omfattat mätningar på ca 100 000 inkallade värnpliktiga. Såvitt framgår av tillgängliga amerikanska expertuttalanden tillmätas dock dessa mätningar inget större värde som grundval för lästkonstruktionen. De omfatta troligen endast en enkel mätning av längd och bredd. Huvudsyftet torde ha varit att skapa ett statistiskt underlag för arméns upphandling av skor. 1 1 En annan fotmätning har utförts i USA på 6 248 vita och 1 281 negrer, varav resp. 5 575 och 1 200 ha analyserats. 27 olika m å t t togos, men man kom inte närmare någon förbättrad lästkonstruktion eller mera enhetlig storleksindelning än att en gipsfot tillverkades enligt de erhållna medeltalen.

Vid sidan av ifrågavarande fotmätningar har emellertid den amerikanska skoindustrin sedan länge arbetat fram ett på praktisk erfarenhet grundat flerviddssystem, avpassat efter den amerikanska marknadens behov och urval. Av intresse för frågan huruvida det skulle löna sig att på den svenska marknaden saluföra skor i ett ökat antal vidder, är det amerikanska viddsystemet och det utprovningsförfarande som därvid användes. Beaktas bör härvid, att den amerikanska befolkningens heterogena sammansättning ställer större krav på urval än länder med mer homogen befolkning såsom exempelvis Sverige. I de flesta amerikanska skoaffärer — om vissa typer av billighetsaffärer undantagas — tillhandahållas skor i ett relativt stort urval av vidder. Sålunda förekomma damskodon i vidder från AAAA—E, dvs. åtta olika vidder, herrskor i åtta vidder från AAA—EE 1 . Någon gång förekommer t. o. m. att herrskor tillverkas i ända upp till tolv vidder. Även barnskor erbjudas konsumenterna i flera vidder. Så uppges t. ex. vissa fabrikanter tillverka små barnpungar i upp till fem vidder. Kompletta sorteringar tillhandahållas i de största och mera välsorterade affärerna, men det är mycket vanligt att sorteringen begränsas till de tre vanligast förekommande vidderna, när det gäller affärer, som föra skor i lägre prisklasser. Det rikhaltiga sortimentet av läster i olika vidder förutsätter dock för att det icke skall verka alltför höjande på distributionskostnaderna, förutom en väl avvägd inköps- och lagerhållningspolitik, också ett noggrant utprovningsförfarande. För att underlätta utprovningen ha därför vissa fotmätningsinstrument konstruerats, vilka äro i allmän användning i de bättre amerikanska skoaffärerna. En sådan vanlig typ av fotmätningsapparat är genomlysningsapparaten. 2 En av anledningarna till att den amerikanska skohandeln arbetar med jämförelsevis höga kostnader, har angivits vara just flerviddssystemet ocli den därigenom långt drivna passformsservicen. Det är troligt, att det större urvalet av läster haft en viss kostnadshöj ande effekt ehuru det är svårt att ange i vilken grad. Särskilt synes detta gälla inom de mindre specialiserade amerikanska skoaffärerna, s. k. family stores. Å andra sidan uppges att affärer, som funnit en med hänsyn till kundkretsens sammansättning lämplig avvägning av sitt sortiment genom tillgång till ett större sortiment av vidder, ha uppnått snabbare expeditionstider speciellt när det gäller herrskor. Härtill har medverkat, att kunderna redan i förväg kunnat ange inte bara storleksnummer utan också den vidd, som vederbörande använder. Expediten kan då, särskilt om skoinköpet avser en vanlig brukssko, efter verkställd mätning 1

Harald R. Quimby: »Pacemakers of Progress», Hide and Leather Publishing Co, Chieaso,

1946. 2 Försök att införa genomlysningsmetoden har i Sverige gjorts av några stockholmsbutiker men av medicinska skäl förbjudits. Med hänsyn till att Skoforskningsinstitutet numera utexperimenterat en efter andra grunder fungerande provningsapparat för detaljhandelsbruk torde inte heller något egentligt behov av genomlysningsapparater föreligga.

av foten i de flesta fall direkt ta fram en passande läst, varigenom ett tidsödande arbete undvikes. Något enhetligt system för beteckning av längd och vidd existerar emellertid inte heller i USA, varför man inte kan vara fullt säker på att den mot mätresultatet svarande lästen passar foten. Passformssystemet saknar nämligen här som annorstädes en fast förankring i systematiska fotmätningar. Det är bara några stora skokoncerner som i samband med skoförsäljningen till allmänheten sammanställt några korrelationstabeller i avsikt närmast att för den egna koncernens räkning skapa ett statistiskt underlag för sammanställning av de beställningar som ingå.

Passformsurvalet inom svensk skoindustri I allmänhet tillverkas skodonen vid de svenska skofabrikerna över ett relativt begränsat antal lästvidder. I fråga om damskor torde det vanligen vara så, att en lästvidd användes för varje artikel. Likaså är detta fallet beträffande barnskor. Däremot har på senare år herrskor, tillverkade över flera lästvidder, t. ex. 3 vidder, börjat införas på marknaden. Det här använda viddbegreppet är emellertid ett annat än det i USA tilllämpade. I USA har sålunda ett förhållandevis systematiskt viddsortiment utbildats, varvid varje lästtyp tillverkas över ett flertal vidder. I Sverige och de flesta andra länder upplägges varje enstaka lästtyp i allmänhet bara över en vidd och viddvariationen åstadkommes genom att utan system variera vidder olika lästtyper emellan och utan något enhetligt samband mellan lästens vidd och övriga mått. De fotmätningar av mansfötter, för vilka utredningen redogjort i det föregående, ha bestyrkt, att följden av ett osystematiskt viddurval — även om ett stort antal icke systematiserade lästvidder hålles i lager — lätt blir att konsumentens behov av passform icke kan tillfredsställas. Bl. a. ger materialet vid handen, att en köpare med en kort och bred fot ibland måste gå upp i större nummer än han behöver för längdens skull, liksom det omvända kan bli förhållandet för personer med långa och smala fötter. Detta sammanhänger givetvis dels med svårigheter för konsumenten att i det rikhaltiga sortimentet finna en sko som passar foten, dels med att viddmått och längdmått icke alltid överensstämma med fotens normala måttkorrelationer. Anledningarna till att ett ur passformssynpunkt rationellt system för lästkonstruktionen inte tidigare existerat äro flera. En viktig orsak torde vara avsaknaden av korrelationsmått och svårigheten att utveckla ett system som lämpar sig för praktisk skotillverkning. Forskningsresultat rörande den normala fotens form och funktion är dessutom sparsamt förekommande. Vid en av Statens rasbiologiska institut företagen inventering av vetenskaplig litteratur

på området har det visat sig, att någon sådan praktiskt taget inte existerar vare sig i Sverige eller utlandet. 1 Att flerviddssystemet hittills i relativt liten utsträckning praktiseras i Sverige, tillskrives av de särskilda sakkunniga, varmed kommittén rådgjort, dessutom orsaker som sammanhänga med industrins och marknadens struktur. Det uppges således, att den svenska skoindustrin skulle ha en struktur som inte gynnar skotillverkning och skoförsäljning i flera vidder av en och samma skoartikel. Jämförd med den amerikanska skobranschen är den svenska skotillverkningen relativt splittrad på små enheter, som arbeta med korta tillverknings- och försäljningsserier. En ytterligare splittring av serierna genom allmänt införande av flera vidder skulle därför medföra olägenheter. Omställningen till flerviddssystem kommer förmodligen även att medföra viss kostnadsökning. Denna ligger emellertid inom så små marginaler, att det inte bör utgöra något hinder för en övergång till flerviddssystem. Ett passformsurval så stort att alla artiklar läggas upp i flera vidder kan självfallet icke åstadkommas med hänsyn till de höga produktions- och distributionskostnader, som skulle bli följden. En begränsning måste under alla förhållanden ske till den del av sortimentet, som läggs upp i relativt långa tillverkningsserier. Även i utlandet begränsar man modellurvalet kraftigt, när det gäller skor med flera vidder. Inte heller på distributionen torde ett flerviddsystem inverka nämnvärt kostnadsstegrande. Konkurrensen före kriget uppges främst ha varit en priskonkurrens. Servicekonkurrensen var relativt svag. Detta medförde, att skohandelns utprovning av lämplig passform för kunderna icke tillmättes den betydelse, som var motiverad bl. a. ur folkhälsosynpunkt. I dag torde dock en annan uppfattning i dessa frågor göra sig gällande både hos handeln och hos allmänheten. Även om \>issa övergångssvårigheter och ett visst tröghetsmotstånd först måste övervinnas torde förutsättningar finnas för ett mer allmänt anammande av flerviddsystemet. Dess inverkan på distributionskostnaderna bleve knappast av den storleksordning, att det spelade någon roll. De utförda fotmätningarna ge som nämnt ett mycket gott statistiskt underlag, om man skall bedöma behovet av passformssortering. Med ledning härav kunna skohandelns inköp och lagerhållning bringas i bättre samklang med försäljningarna. I fråga om stapelartiklar torde t. ex. lagerbeståndet inte behöva utvidgas i samma grad som passformsurvalet, särskilt om centrala lager hos leverantörerna möjliggöra snabba uppsorteringar. Skohandlarna få även större möjlighet att kontrollera, att sammansättningen av det egna lagret överensstämmer med den efterfrågan på olika passformer, som enligt statistiken är den antagliga. 1 »Size and Form of the Foot in Men», by Gunnar Dahlberg och Elvir Lander. Earlier literature and material.

Besvärligast kan anpassningen tänkas bli för vissa småaffärer, som redan nu ha svårt att driva sin försäljning rationellt emedan ju risken för restpar är särskilt stor vid liten affärsstorlek. Dessa affärer torde få ändå svårare att vara sorterade, om hänsyn måste tagas inte bara till storleksnummer utan även till vidder (se närmare kap. 9). Redan nu förekommer som tidigare nämnt, att vissa mera gångbara typer av herrskodon erbjudas detaljisterna i upp till 3—4, i enstaka fall ännu flera vidder. Så synes bl. a. ett mindre antal fabriker med inriktning på skor i högre prisklasser göra. Ehuru vissa fabriker tillverka ett begränsat antal skotyper i flera vidder, har skohandeln icke alltid — bl. a. under tidigare rådande bristsituation — utnyttjat denna möjlighet till flerviddssortering. F. n. kunna, som tidigare påpekats, skor levererade från olika fabriker och märkta med såväl samma nummer- som viddbeteckning avvika från varandra både uppåt och nedåt i storlek. Förutsättningen för en rimlig lagerhållning måste emellertid vara, att storleksnummer och viddnummer uppbyggts efter ett enhetligt system. Ett utnyttjande av de möjligheter, som föreligga, att inköpa skor i flera vidder kan sålunda icke väntas ske mera allmänt annat än i samband med en standardisering av lästmåtten. Avgörande blir därför om läst- och skoindustrierna gemensamt kunna utarbeta enhetliga, standardiserade lästmått för skotyper där detta låtei sig praktiskt genomföra, i första hand för herr- och barnskor. Den kommitté, som inom industrin handlagt fotmätningsfrågan, har utarbetat ett viddsystem, där den vid mätningarna funna måttspridningen uppdelats i sex grupper med lika måttintervaller. Den mest förekommande vidden passar till ca 30 % av fötterna och med tre vidder kan man betjäna ca 80 % av fotbeståndet. För att ge möjlighet till korrekt utprovning är det av största betydelse att ha tillgång till en pålitlig mätapparat för detaljhandeln, som kan fastställa fotens längd och bredd, dvs. de enda två mått som äro erforderliga. Skoforskningsinstitutet har konstruerat en sådan mätapparat, som med snabb och säker utprovningsmetod kan underlätta en övergång till flerviddssystemet. Enligt den av läslkonimiltén uppgjorda planen för införande av detta system i detaljhandeln blir hösten 1952 den tidpunkt, då systemet skall introduceras i handeln. Det har från kommitténs sida framhållits, att flerviddssystemet av naturliga skäl inte kan bli 100-procentigt tillämpligt, då det finns personer med en utpräglat individuell uppfattning om skors rätta passform — t. ex. med behov av extra rymliga skor — liksom det också finns fötter, som avvika från den genomsnittliga fottypen och där systemet följaktligen icke kan tillämpas för utprovning av färdiga skor. I det senare fallet kan emellertid måttsystemet användas för individuell måttagning för specialtillverkade skor.

Arbetsskor Frågan om lämplig skoutrustning begränsas icke enbart till det för alla konsumentgrupper gemensamma problemet om passformen. Skodon som för vissa ändamål äro lämpliga kunna i andra sammanhang visa sig helt olämpliga. Särskilda krav måste uppställas på skor, som användas i ett ofta för fötterna ansträngande yrkesarbete. Undersökningar såväl i Sverige som utomlands ha kunnat påvisa en otillfredsställande standard på skor använda under arbete. Av en amerikansk undersökning framgick hur av den kvinnliga personalen inom industrins olika yrkesgrupper endast 38 % buro skor, som passade deras fötter och yrke. Motsvarande siffra var för männens del 45 %. Ehuru någon jämförbar statistik icke föreligger för vårt lands vidkommande, synes erfarenheten visa, att arbetsskornas betydelse ofta förbises också här. Vid undersökningar har framkommit, att arbetarna vid många av våra industrier under sitt arbete använda kasserade promenadskor och finskor med nedtrampade hålfötter, vilket medför fotbesvär och trötthet och leder till lägre arbetseffektivitet. Från vissa skofabrikers sida har man i anledning härav i samråd med ortopedisk expertis nedlagt ett omfattande arbete på att experimentera fram ur arbetssynpunkt lämpliga skor. Likaså finnas handelsföretag, som specialiserat sig på olika slag av skyddsskor inkl. annan arbetarskyddsmaterial 1 . 1 Utredningen har från en firma erhållit vissa uppgifter angående den amerikanska produktionen av skyddsskor. I skrivelsen framhålles bl. a. följande: 1. Skorna skola vara försedda med inbyggda ståltåhättor. Vid användning av plåttåhättor, som äro anbragta utanpå skon, finnes dels risk för att fukt och smuts samlas mellan t å h ä t t a n och själva skon, varigenom tåhättan kan minska i styrka, dels risk för att man fastnar med t å h ä t t a n i utstående föremål. Det är av stor vikt, att tåhättorna utföras av lämpligt stål och ha vissa specifiserade hållfasthetsegenskaper. 2. Skorna böra förses med hålfotsförstärkning av metall, dels för att ge ett gott stöd åt hålfoten och dels för att förhindra uppkomsten av spiktramp. Metallinlägg i själva sulan för att förhindra spiktramp torde ej vara vanligt, då själva skon blir alltför stel att begagna. 3. Bakkappan bör vara förstärkt för att ge bättre stadga åt foten. 4. Skorna böra förses med lämpligt slag av sulor, så att olika slag av halkningsrisker etc. undvikas. Alltför många varianter av sulor är dock ej lämpligt, men hänsyn bör tagas till bl. a. följande risker: a) Halkning på fuktiga stengolv och liknande. b) Halkning på utspilld olja. c) Skydd mot utspillda syror och lut. d) Motståndsförmåga mot hetta. e) y t a som ej alltför lätt skares sönder av spån etc. 5. För gjutare begagnas i USA i mycket stor utsträckning resårkängor. Resåren är kraftig och synes väl fylla sitt ändamål. Genom att använda sådana skor undvikes alla knäppningsanordningar, som lätt kunna sättas ur funktion, om de träffas av smält metall. 6. På de större industrierna i USA finnas särskilda skobutiker, där industrin tillhandahåller skorna till självkostnadspris. Skofabrikanterna sälja sina produkter direkt till dessa industrier. För att ytterligare stimulera användning av skyddsskor förekommer, att industrierna gratis tillhandahålla det första paret skyddsskor eller också bidraga de med någon del av kostnaden för varje par skor som anskaffas.

Fullt effektiv kan emellertid dessa företags verksamhet bli endast om den stödjes genom en lämplig propaganda från de myndigheters sida, som handlägga arbetarskyddsfrågor. Skoutredningen har också i det följande tagit fasta på behovet att ernå en bättre skostandard i arbetet. Varje åtgärd med denna syftning betyder en investering för ökad asi :tseffekt.

Kommentarer och hemställan Passformen sammanhänger alltså både med lästgestaltningen och modellutformningen och med den omsorg, som i övrigt nedlägges på tillverkningen. En sko med god passform håller sin form bättre, vilket ökar dess livslängd, ger foten bättre stöd och hjälper till att förhindra uppkomsten av fotdefekter. De merkostnader, som arbetet på framställning av skor med bästa möjliga passform drar med sig, är med hänsyn till den höjning av skostandarden, som uppnås härigenom, i och för sig av underordnad betydelse och motiverar mer än väl det pristillägg, som det kan visa sig nödvändigt att uttaga. Bland de i föregående avsnitt behandlade spörsmål, som äga samband med denna fråga, har utredningen särskilt utförligt uppehållit sig vid viddurvalet. I detta sammanhang kan konstateras, att det osystematiserade utarbetande av vidder, som är förhärskande, verkat i viss mån förvillande och försvårat handelns och allmänhetens inköp. Ett mera allmänt införande av skor, systematiskt utarbetade i flera vidder, framstår därför som ett viktigt önskemål. Såvitt utredningen kunnat finna torde det vara möjligt att införa flerviddssystemet, utan att någon mera avsevärd kostnadshöjning vare sig i produktionen eller distributionen behöver bli följden härav. Förutom för konsumenterna har man f. ö. anledning att räkna med betydande fördelar med ett sådant system också för industrins och handelns del. De utförda fotmätningarna torde garantera att en passformsortering täcker den alldeles övervägande delen av efterfrågan och underlättar uppläggandet av nya läster. Skohandelns inköp och lagerhållning bör härigenom kunna planeras säkrare med ledning av de normalsorteringar i läster, som leverantörerna på grundval av de statistiska mätresultaten få möjlighet att lägga upp. Utredningen vill förutom att den rekommenderar ett systematiserat flerviddssystem också förorda en del andra sidoställda åtgärder med gemensamt syfte att höja skostandarden och förbättra fothygienen. Såväl genom medicinsk forskning och kontroll som genom allmän upplysning i fothälsofrågor bör, enligt utredningens mening, avsevärda framsteg kunna uppnås i detta hänseende. Att skoforskningsinstitutet på sistone övertagit passformsforskningsarbetet borgar för att sådana framsteg äro att vänta fort nog. Såsom redovisats i detta kapitel är utvecklingen redan på väg. Institutets passformskommitté som är

organiserad på tre sektioner (för herrskor, barnskor och damskor) kommer att 1951 publicera resultaten av herrfotmätningarna. Samtidigt släpps ut i marknaden den ovan omnämnda skopassningsapparaten, som institutet konstruerat till tjänst för konsumenterna och detaljhandeln. Närmast på arbetsprogrammet stå sedan barnfotmätningar, medan damskorna få bli ett senare undersökningsobjekt. På grund av begränsningen i institutets resurser måste denna senare frågas behandling vila tills vidare. Det kan emellertid konstateras att strävan att få fram funktionsdugliga skor tagit ett stort steg framåt i och med de systematiska fotmätningarna. Skoutredningen vill beteckna dessa initiativ som utomordentligt betydelsefulla. Utredningen förordar följaktligen att skodon tillhandahållas allmänheten, systematiskt utarbetade i flera vidder med utnyttjande av måttkorrelationer som erhållits vid statistiskt representativa fotmätningar. \ a d angår möjligheterna att införa ett fierviddssystem har ovan framhållits, att en viktig förutsättning för att ett sådant system skall vinna insteg är att lästmåtten standardiseras i samband härmed. Den åsyftade standardiseringen torde var lättare att åstadkomma, om skor, tillverkade i enlighet därmed, göras till föremål för auktorisation i någon form. Flera förslag ha framförts under utredningsarbetet varibland ett, som förutsätter att läster, utformade på basis av vissa föreskrivna standardmått, skulle godkännas som svensk standard och skor tillverkade över sådana läster förses med ett särskilt märke, utmärkande att skon uppbyggts över en standardläst. Detta tillvägagångssätt synes, förutom att det bör vara ägnat att påskynda standardiseringssträvandena som sådana, också verksamt kunna underlätta handelns och allmänhetens orientering bland olika varor. Utredningen har därför funnit det önskvärt att som förberedelse till ett mera allmänt införande av läster i flera vidder läst mått måtte utformas, som kunna läggas till grund för standardmärkning av lästerna. Det kan också noteras, att medan skoutredningen inom sig och med branschfolk diskuterat igenom denna fråga har branschen själv tagit i håll med den. Den här tidigare nämnda lästkommittén har sålunda kommit så långt i de tekniska förberedelserna för standardisering av läster att den nu (september 1951), kunnat förelägga Sveriges Standardiseringskommission resultaten. Enligt uppgift kommer SIS att auktorisera de standardiserade lästerna, som alltså snart torde uppenbara sig i marknaden. Skoindustrins åtgärder att på basis av vetenskapligt utförda fotmätningar försöka bygga upp ett nytt lästsystem synas ha fått en utformning, som tillfredsställer höga krav. Tills vidare begränsa sig mätningarna dock till enbart mansfötter, ehuru som nämnt planer föreligga på mätningar även av fotmåtten hos barn och kvinnor. Skoutredningen vill i detta sammanhang understryka vikten av att mätningar särskilt av barnfötter komma till utförande, varvid skolmyndigheter och medicinska organ lämpligen böra lämna organisatoriskt och tekniskt stöd vid undersökningarnas uppläggning och genomförande.

Vad beträffar kostnaderna kan nämnas, att dessa vid de militära fotmätningarna bestredos a^ medel, ställda till förfogande dels av Kungl. Arméförvaltningen dels ock i huvudsak av industrin själv. Utredningen förutsätter, att även vid de fortsatta mätningarna och efterarbetena det med hänsyn till de vitala hälsofrågor det här gäller bör kunna utgå statsmedel för ändamålet, om så erfordras. Enligt utredningens mening är det vidare önskvärt med en utvidgad fortlöpande kontroll av skolbarns fötter. Helst bör denna utformas så, att den avslöjar sådana fotdefekter, som ha sitt upphov i olämplig skoutrustning, och genom upplysning i tid förhindrar uppkomsten av mera bestående skador å fötterna. Genom att barnens fötter äro mera opåverkade av skobeklädnaden än de vuxnas, bör effekten av de omläggningar som göras på lästkonstruktionens område bäst kunna avläsas på barnens fötter. Nära till hands ligger att det statistiska material, som skulle kunna insamlas vid fotundersökningar i skolor, vilka utvalts som representativa, komme att utnyttjas för vetenskaplig bearbetning och för studium av den växelverkan som äger rum mellan skornas utformning och fötternas form och funktion. Resultatet av sådana utredningar skulle sedan i sin tur kunna användas för att utarbeta nya förbättrade lästtyper i samarbete med experter på sko- och fotområdet. Enligt utredningens mening underskattas i alltför många fall betydelsen av en för arbetet lämplig skoutrustning. Trots att goda initiativ tagits för åstadkommande av ändamålsenliga arbetsskor användas i mycket stor utsträckning kasserade fritidsskor o. d. i arbetet, vilka ge upphov till fotbesvär och minskad arbetseffektivitet. Att så sker torde i icke ringa utsträckning sammanhänga med bristande kunskap om följderna av att använda för arbetet olämpliga skor samt otillräcklig upplysning om de arbetsskor, som finnas att få i marknaden. Därjämte torde prisfrågan spela en inte oviktig roll. Förutsättningarna för att nedbringa priserna på de mera efterfrågade skotyperna böra i samband härmed övervägas särskilt, eftersom priset i fråga om sådana skor i hög grad avgör, om en standardhöjning här skall kunna åstadkommas. Det är enligt utredningens uppfattning önskvärt att vid propaganda i arbetarskyddsfrågor ge ökat utrymme åt upplysning om arbetsskornas betydelse ur fothygienisk synpunkt. Utredningen får därför föreslå, att det hänskjutes till Arbetarskyddsstyrelsen att i samråd med Arbetarskyddsnämnden och besläktade organ i nära samarbete med medicinsk och teknisk sakkunskap utarbeta en lämplig form av rådgivning rörande arbetsskor.

Kapitel 12. Kvalitetskontroll på skor och läder

Bestämmelser rörande kvalitetskontroll å konsumtionsvaror äro jämförelsevis ovanliga i Sverige. I de fall bestämmelser införts har kontrollen framförallt gällt livsmedelsområdet, där man velat garantera att vissa olämpliga ingredienser inte användas vid en varas tillverkning, att undermåliga varor inte försäljas eller att varor inte utbjudas med vilseledande uppgifter beträffande ursprung, vikt och sammansättning. Även för maltdrycker och alkoholhaltiga drycker, apoteksvaror såsom bakteriologiska preparat, elektrisk materiel och vissa ädla metaller föreligger lagstiftning om kvalitetskontroll som skydd för allmänheten mot vilseledande sammansättning eller vådor för liv och lem. Övriga viktigare varuområden äro emellertid fria från kontroll med undantag för vissa av sko- och garveriindustriernas produkter, för vilka sedan länge bestämmelser rörande viss kvalitetskontroll varit i kraft. Bestämmelserna återfinnas beträffande skodon i förordningen den 9 maj 1919 (ändrad 1920) angående förbud mot användning av papp och konstläder i skodon (pappförordningen) och beträffande läder i förordningen den 11 april 1919 (ändrad genom KK den 21 juni 1920) angående förbud mot förtyngning av vissa lädersorter m. m. (förtyngningsförordningen). Tidpunkten för dessa förordningars tillkomst antyder, att föreskrifterna ursprungligen tillkommit för att reglera speciella krisförhållanden. Under bristsituationen och dyrtiden vid förra världskrigets slut hade på skomarknaden inträtt en kvalitetsförsämring som endast kunde hejdas med hjälp av lagstadgade kvalitetsföreskrifter. Förordningarna med dessa föreskrifter åstadkommo en så markant förbättring, att det ansågs motiverat att ge dem fortsatt giltighet för att tillförsäkra konsumenterna ett skydd mot undervärdiga produkter även under mera normala tillverknings förhållanden. De nuvarande bestämmelserna äro också i huvudsak identiska med de ursprungliga. Pappförordningen Pappförordningen tillkom år 1919 efter en utredning, som verkställdes på begäran av 1917 års riksdag. Bakgrunden härtill var den under förra världskriget rådande bristen på läder, som framkallade en allvarlig kvalitetsförsäm-

ring p å skodonen genom a t t b å d e p a p p och konstläder a n v ä n t s i större u t s t r ä c k ning ä n sona b o r d e ske. F ö r a t t i den krissituation på bottenlädersförsörjningens o m r å d e , som då i n t r ä d d e , förhindra tillverkning a v skor m e d vissa u n d e r h a l t i g a m a t e r i a l , infördes pappförordningen. F ö r o r d n i n g e n är tillämplig på alla slags skodon med u n d a n t a g a v tofflor — s å v ä l inom l a n d e t tillverkade som i m p o r t e r a d e skodon. Likaså äro m i n d r e b a r n s k o r u n d a n t a g n a intill en längd a v 16 cm (nr 24). Vid tillverkning a v skodon för försäljning får icke a n v ä n d a s vanlig p a p p och endast i begränsad u t s t r ä c k ning konstgjort läder, k o n s t l ä d e r p a p p s a m t kemiskt beredd fiberpapp. § 3 i förordningen anger i vilka fall a n v ä n d n i n g e n a v ersättningsmedel av d e t t a slag är tillåten. Paragrafen l y d e r : 1 mom, Konstgjort läder, konstläderpapp samt kemiskt beredd fiberpapp må i alla slags skodon användas till bottenfyllning, gelänk, tåstyvning och förstärkning av bindsulan under klacken. 2 mom. Konstgjort läder, konstläderpapp eller kemiskt beredd fiberpapp må jämväl användas a) i alla slags skodon i klacken, dock ej närmare slitytan än för herrskor 12 mm och för damskor 15 m m ; b) vid tillverkning av vända eller imiterat vända skodon till inläggssula ävensom till klack utan den i a) angivna begränsningen samt c) vid tillverkning av skodon med ovanläder eller besätts av textilstoff till förstärkning av hela bindsulan. Bestämmelserna i n n e b ä r a viss märkningsskyldighet för tillverkare och importörer. Skodonen skola sålunda före försäljningen i hålfoten invid klacken förses med en m i n s t 6 m m stor, tydlig och v a r a k t i g stämpel u p p t a g a n d e b o k s t a v e n A, därest konstläder, k o n s t l ä d e r p a p p eller kemiskt beredd fiberp a p p icke k o m m i t till a n v ä n d n i n g vid förfärdigandet eller ock a n v ä n t s i den utsträckning förordningen m e d g e r ; b o k s t a v e n B , d ä r e s t konstgjort läder, k o n s t l ä d e r p a p p eller kemiskt beredd liberpapp a n v ä n t s i större u t s t r ä c k n i n g än förordningen medger. Skodonen skola enligt förordningen också förses med tillverkarens inregistrerade v a r u m ä r k e eller firmabeteckning, som anbringas dels å synlig plats u n d e r y t t r e sulan eller inuti skaftet dels ock medelst stålstämpel å bindsulan i hålfoten i n u t i skon. S i s t n ä m n d a bestämmelse r ö r a n d e v a r u m ä r k e eller firmam ä r k e å bindsulan gäller icke i m p o r t e r a d e skor. Förordningen s t a d g a r i övrigt bl. a., a t t undersökning för u t r ö n a n d e , h u r u v i d a i skodonen i n g å e n d e material är a t t hänföra till n å g o t a v förenämnda ersättningsmaterial, skall utföras a v Statens provningsanstalt, varvid K o m m e r s kollegium äger a t t utfärda n ä r m a r e föreskrifter angående undersökningens utförande. S å d a n a föreskrifter ha a v Kommerskollegium u t f ä r d a t s den 25 februari 1921. E h u r u förordningen enligt dess äldsta lydelse h a r avseende å alla slag a v skor med u n d a n t a g av tofflor och vissa barnskor, bar i den p r a k t i s k a tillämp19—1250 51

ningen vissa slag av skor kommit att undantagas från förordningen. Kommerskollegium har sålunda uttalat, att förordningen inte får anses tillämplig å 1) tennis-, gymnastik- och dylika skodon med övertyg av vävnad och sulor av kautschuk; 2) skodon med sulor och klackar av kautschuk, åtminstone i de fall, då skodonen äro helt tillverkade av kautschuk och textilstoff (skodon tillverkade i enlighet härmed bruka benämnas smärtingskor med gummisulor); 3) skodon som f. ö. tillverkats av kautschuk och textilstoff, med invändig sula av papp eller något ersättningsmedel för läder för förstärkning av hela bindsulan; 4) skodon med ovanläder av textilstoff, sulan av ersättningsmaterial (varvid sulan närmast vore att betrakta som gummisula), samt bindsulan förstärkt med papp. (Hit hänföres bl. a. s. k. Velva-skor.) Förordningen kan alltså i huvudsak sägas icke vara tillämplig på gummiindustrins alster och avser vidare endast att reglera användningen av de i förordningen uppräknade materialslagen, nämligen konstgjort läder, konstläderpapp och kemiskt beredd fiberpapp. Däremot falla alla material av gummi, likaså trä och kork utanför förordningen. Detsamma gäller om sådana ersättningsmaterial, som inte inrymmas under den definition, som lämnats å de i förordningen uppräknade produktslagen, ehuru de enligt gängse språkbruk äro att hänföra till samma huvudgrupper. Utländska förhållanden Bestämmelser av liknande slag som de svenska ha även införts i Norge och Danmark. Någon motsvarighet till de nordiska ländernas kontroll över användningen av papp och konstläder i skodon föreligger eljest icke på annat håll utomlands. De danska och norska bestämmelserna, vilka tillkommit senare än de svenska och med dessa som förebild, äro mindre långtgående och ha därjämte under senare år undergått vissa uppmjukningar. I Danmark regleras f. n. användningen av papp, konstläder och kemiskt beredd fiberpapp genom en lag av den 30 mars 1946. Genom Kungl. förordningar 1946 ha vissa undantag från lagen tills vidare medgivits. I jämförelse med den svenska förordningen föreligga vissa skillnader. Konstläder, konstläderpapp eller kemiskt beredd fiberpapp få i Danmark användas till förstärkning av bindsulan under klacken och tån. De svenska bestämmelserna tillåta enbart förstärkning av bindsulan under klacken, däremot inte under tån. Den danska lagen undantar vidare följande skoslag, vilka i Sverige falla under pappförordningen: vändsydda skodon (vändsydda barnskor samt vändsydda tofflor träffas icke heller i Sverige av bestämmelserna), läderskor utan klack, läderskor med stiftlapp, för såvitt stiftlappens höjd — inkl. sulan — icke överstiger 1 3/4 cm, barnskor med en längd av 18 cm och därunder (i

Sverige är gränsen dragen vid 16 cni) samt skodon med ovandel av textilmaterial. I Sverige har praxis undantagit vissa textilskor med gummisula eller gummiliknande sulmaterial. De danska bestämmelserna innebära emellertid att lagen icke heller har avseende å textilskor med lädersula. E t t viktigt undantag görs för skor, avsedda för inomhusbruk, där handelsministern efter hörande av en särskilt tillsatt kommitté, bestående av en representant för tullverket samt vidare fyra representanter för skoindustrins arbetare och arbetsgivare, kan göra undantag från bestämmelserna såväl för enskilda partier av skodon som för särskilda skoslag. I Sverige görs redan nu generellt undantag för alla slags tofflor. Den danska lagens ordalydelse möjliggör emellertid att begreppet inomhusskor utsträckes till att avse även andra skotyper, t. ex. damskor och andra lättare inneskor. I förordningen den 27 april 1946 medges tills vidare tillverkning av skodon, vid vars tillverkning använts konstläder till tåkappor, bakkappor och bindsulor, samt dam- och flickskor med träklack, vartill använts tåkappor, bakkappor och bindsulor, framställda av konstläderpapp eller kemiskt beredd fiberpapp. Sammanfattningsvis kan beträffande de danska bestämmelserna sägas, att de äro mindre restriktivt utformade än de svenska. Särskilt förtjänar uppmärksammas, att vissa mera typiska sommarskor såsom sandaler och textilskor med lädersula (gäller liksom i Sverige även textilskor med gummisula) helt undantagits från förordningens tillämpning, varjämte användningen av konstläderpapp och kemiskt beredd fiberpapp tillåtits i fråga om lättare damoch flickskor med träklack. Vad beträffar det generella medgivandet i förordningen den 27 april 1946 att till tåkappor, bakkappor och bindsulor använda konstläder, bör anmärkas, att enligt den definition, som lämnas på konstläder, hit hänföres enbart material, som innehåller 75 % läderavfall. Då emellertid de mera kända konstläderprodukter, som saluföras, i regel inte torde uppfylla detta krav, har bestämmelsen ringa praktisk betydelse. Det förefaller därför som om Danmark fortfarande i praktiken upprätthåller förbudet mot konstläder, konstläderpapp och kemiskt beredd fiberpapp vid användning till tåkappor, bakkappor och bindsulor, dock att det tillätes i dam- och flickskor med träklack och enkel botten. De norska bestämmelserna synas f. n. medge användning av ersättningsmaterial i större utsträckning än de danska. Sålunda stadgas i förordningen av den 8 april 1941, att konstläder, konstläderpapp eller kemiskt beredd fiberpapp få användas till bindsula, mellansula och bakkappa i alla slags skor, med undantag av becksömsydda, weltbecksömsydda och pliggade skor samt bindsulor i randsydda skor, vartill endast får användas läder i odelat stycke. Även i Norge diskuteras f. n. en revision av förordningen. I andra länder än de nordiska saknas lagstiftning på detta område, varför konstprodukter, som i Sverige inte användas vid skotillverkning, där kommit i bruk i betydligt större utsträckning än som är tillåtet enligt de ovan återgivna

tillverkningsföreskrifterna. Särskilt observeras den stora a n v ä n d n i n g konstp r o d u k t e r fått som material till b a k k a p p o r . Skoutredningen h a r haft tillfälle a t t överlägga i denna fråga med u t l ä n d s k a företag, r e p r e s e n t e r a n d e såväl de lägre prisklasserna som de högsta prisklasserna i skor. I samtliga fall h a r m a n förklarat sig n ä r a nog u t e s l u t a n d e a n v ä n d a fibermaterial till b a k k a p p o r och endast för vissa ä n d a m å l läder. F r å n USA, E n g l a n d , Schweiz och Tjeckoslovakien äro uppgifterna härvidlag s a m s t ä m m i g a . För a t t få h i t h ö r a n d e fråga ytterligare belyst har s k o u t r e d n i n g e n i n h ä m t a t y t t r a n d e från e t t engelskt skoforskningsinstitut, som s a m m a n f a t t a r sin u p p f a t t ning r ö r a n d e a n v ä n d n i n g e n a v k o n s t m a t e r i a l i skor p å följande s ä t t : Fibermaterial av god kvalitet och uppfyllande vissa föreskrivna villkor anser institutet utgöra ett lämpligt material till bakkappor. Det kan erinras om att sådant material under hela kriget användes vid tillverkning av brittiska arméskor. Likaså godkändes det som ett lämpligt material i priskontrollerade skor och har vid denna användning icke givit någon som helst anledning till anmärkning. Institutet menar, att det inte råder något tvivel om, att bakkappor av konstmaterial utgör ett gott material för skor. I England användes det regelbundet i skor av högsta kvalitet (best grades of shoes). Att yrka på att bakkapporna skola vara tillverkade av läder är enligt institutets uppfattning föråldrat (out of date). Vad angår bindsulor anses sådana tillverkade av fiber vara passande för lättare damskor, särskilt vid tillverkning enligt den s. k. »stuck-on»-metoden. Bindsulor av läder, på baksidan klädda med fiber, användas i stor utsträckning och med framgång i genomsydda skor. De ovan refererade erfarenheterna av konstläder som m a t e r i a l i skor och den utformning lagstiftningen fått i Norge och D a n m a r k synes skoutredningen ge vid h a n d e n , a t t den svenska pappförordningen i n u v a r a n d e utformning icke är i nivå med den tekniska utveckling som sedan förordningens tillkomst fortlöpande ägt och äger r u m inom m a t e r i a l o m r å d e t och inom skotillverkningen ö v e r h u v u d t a g e t . De k o n s t p r o d u k t e r , som n u m e r a framställas, besitta i flera fall sådana egenskaper, a t t de ofta med fördel k u n n a e r s ä t t a läder för vissa ä n d a m å l , t. ex. till b a k k a p p o r . I b l a n d t o r d e det rent av v a r a a t t föredraga med h ä n s y n till skons a n v ä n d n i n g s o m r å d e a t t i stället för läder a n v ä n d a konstmaterial, för s å v i t t dessa uppfylla vissa m i n i m i s t a n d a r d s . Förordningens effektivitet m å s t e v i d a r e ifrågasättas även a v det skälet, a t t alla gummiliknande ersättningsmaterial stå utanför dess bestämmelser. D e t s a m m a gäller s å d a n a materialier som k o r k och näver, i vilka fall någon B-stämpling inte behöver ifrågakomma. Definitioner å konstläder m. m. De i pappförordningen givna definitionerna a v de olika ersättningsmaterialen t o r d e n u m e r a få anses föråldrade. Enligt 1921 års kungörelse skola bl. a. följande villkor v a r a uppfyllda beträffande olika materialier: 1. Med vanlig papp förstås varje slag av papp, som ej enligt vad nedan stadgas är att anse såsom konstgjort läder, konstläderpapp eller kemiskt beredd fiberpapp.

2. Med konstgjort läder förstås en läderliknande produkt, som fyller följande bestämmelser: a) Sammansättningen skall vara minst 75 % läderavfall i bitar eller i finfördelat tillstånd och högst 25 % fibermaterial. b) Vattenabsorptionen, bestämd på sätt i 6) stadgas, må ej överstiga 40 % . 3. Med konstläderpapp förstås en läderliknande papp, som fyller följande bestämmelser : a) Fibersammansättningen skall vara minst 75 % av bomull, linne, ylle, cellulosa filer hampa och högst 25 % förvedade fibrer, såsom träslipmassa eller jute. b) Pappen skall vara så hårt pressad och så väl limmad, att vattenabsorptionen, bestämd på sätt i 6) stadgas, ej överstiger 40 %. c) Medeltalet av draghållfastheten i två mot varandra vinkelräta riktningar skall vara minst 2 kg. per kvadratmillimeter. Enligt v a d s k o u t r e d n i n g e n i n h ä m t a t är det mindre vanligt a t t vid framställning av konstgjort läder u t g å från en komposition med så hög inblandning a v läderavfall som i förordningen föreskrivna 75 % eller mera. N ä m n a s k a n a t t genom a t t gränsen för konstgjort läder satts vid minst 75 % läderavfall h a r t. ex. den d o m i n e r a n d e svenska konst! ä d e r p r o d u k t e n L ä d e r i t , i vilken iäderavfall ingår till en lägre procent, k o m m i t a t t falla utanför förordningens tillämpning och b e t r a k t a s i n t e som konstläder i förordningens mening. E n konsekvens h ä r a v är, a t t L ä d e r i t k a n fritt få a n v ä n d a s i A - s t ä m p l a d e skor, m e d a n en b l a n d p r o d u k t som u p p n å r eller överskrider 75 % gränsen i n t e k a n a n v ä n d a s i skodon u t a n a t t dessa B-stämplas och därigenom bli mindre säljb a r a . Förordningen v e r k a r alltså hinderlig, n ä r det gäller det b ä t t r e materialet, men tillåter u t a n i n s k r ä n k n i n g a t t det sämre materialet a n v ä n d e s i tillverkningen, en möjlighet, som dock icke t o r d e ha u t n y t t j a t s , då det v a r k e n ligger i leverantörens eller skofabrikantens intresse a t t underhaltiga material k o m m e r till a n v ä n d n i n g . I s a m m a n h a n g e t k a n p å p e k a s , a t t beteckningen »konstläder» inte är a d e k v a t för vissa p r o d u k t e r som l å t a sig beskrivas såsom konstläderp r o d u k t e r . Riktigast vore onekligen, om beteckningen konstläder förbehölls s å d a n t material som i någon form innehåller läder- eller hudfibermaterial. Beträffande v a t t e n a b s o r p t i o n e n h a r a v den engelska priskontrollen u t a r b e tats bestämmelser, som s t a d g a a t t v a t t e n a b s o r p t i o n e n i fråga om samtliga de p r o d u k t e r , som återfinnas i den svenska pappförordningen, i n t e får överskrida 12 — 18 % för bindsulor s a m t m a x i m u m 15 % för b a k k a p p o r , allt efter en genomblötning u n d e r en t i m m a . De svenska b e s t ä m m e l s e r n a s t a d g a i sin t u r generellt en högsta v a t t e n a b s o r p t i o n a v 40 % efter 10 m i n u t e r . E h u r u p r o v t a g n i n g s m e t o d e r n a sannolikt icke heller i övrigt äro ö v e r e n s s t ä m m a n d e , torde en n ä r m a r e u n d e r s ö k n i n g härvidlag v a r a m o t i v e r a d för fastställande a v lämpligheten a v gällande v ä r d e n .

Av förordningen berörda skotyper Vad beträffar skotyper, som omfattas av förordningen, synes man vid riksdagsbehandlingen 1917 ha utgått ifrån, att en lagstiftning i första hand borde ta sikte på grövre skor i mer eller mindre inskränkt bemärkelse, eftersom samma krav på hållbarhet och slitstyrka icke behövde upprätthållas beträffande lättare skor. Ehuru det icke framgår av ärendets historik, synes det antagligt, att en gränsdragning mellan finskor och arbetsskor ursprungligen diskuterats, men att man avstått därifrån på grund av svårigheten att uppställa entydiga definitioner. Som förut nämnts ha som enda undantag från förordningen medtagits tofflor och vissa barnskor, varjämte i den praktiska tillämpningen kommerskollegium ansett vissa slag av kautschukskodon böra falla utanför. Det kan emellertid diskuteras, om icke gränsen i förordningen dragits väl snävt. Inom läderskoindustrin framställes ett stort antal skotyper, vilka användas till samma ändamål som vissa av gummiskoindustrins alster. Då de senare undantagits från bestämmelsena synes detsamma böra gälla jämförbara läderskor, då enbart det förhållandet, att skodonen äro försedda med lädersula, icke borde inverka på bedömningen. Några särskilda skäl för att sätta läderskoindustrin i undantagsställning har utredningen inte kunnat finna. Även i övrigt torde föreligga fall, där i den mån pappförordningen bibehålles undantag borde medges i ökad utsträckning, särskilt i fråga om skor med kort användningstid, t. ex. sommarskor och vissa barnskor. Av det föregående har utredningen sökt visa, att om revision av pappförordningen skall företagas, förändringarna måste bli ganska genomgripande. Närmast torde den vara aktuell i följande moment. A. Konstmaterial borde kunna användas i större utsträckning än hittills 1) till bakkappor, 2) till förstärkning av tå och häl i läderbindsulor (nuvarande bestämmelser tillåta enbart förstärkning av häl) samt 3) till bindsulor i genomsydda skor och agoskor. B. Skor, vilka utöver vad som nu gäller borde undantagas från förordningens tillämpning, äro 1) vändsydda skor, 2) sandaler med läder- eller gummibotten, 3) vissa slag av barnskor i små nummer 1 , 4) vissa slag av finare skor för innebruk samt 5) skodon med ovandel helt eller delvis av textilmaterial 2 . C. Omarbetning borde ske av gällande definitioner å konstmaterial jämte utarbetande av nya minimistandards. Vid övervägande av frågan om en revision av pappförordningen har skoutredningen funnit åtskilliga omständigheter tala för att även en reviderad förordning icke skulle bli effektiv. För att få åsyftad verkan skulle sålunda fordras, att kontrollen utsträcktes till sådana materialslag, som f. n. falla utanför förordningen, enligt skoutredningens mening en mindre önskvärd konsekvens 1 Undersökas borde om i likhet med vad den danska lagen stadgar barnskor understigande 18 cm eller eventuellt högre kunna undantagas. 2 Gäller f. n. endast skor med botten av gummi eller gummiliknande material.

ur handläggningssynpunkt. Utredningen vill också peka på en del förhållanden, som göra sig gällande inom materieltillverkningen. Utvecklingen synes här ske i en allt snabbare takt, varvid särskilt kan observeras utvecklingen inom de kemiska konsthartsindustrierna, där man kan förvänta att nya plastmaterial ensamma eller i kombination med mera traditionella produkter kunna uppträda med egenskaper, som överträffa de nu nyttjade materialiernas. Då det är förenat med betydande svårigheter att så utforma tillverkningsföreskrifterna, att de bli anpassbara till ett ofta snabbt föränderligt läge, skulle en omarbetning av förordningen krävas med relativt täta intervaller. Erfarenheten visar, att man måste räkna med ibland betydande eftersläpning, som medför olägenheter när industrin skall tillgodogöra sig nya materialslag. Därtill kommer — vilket är av avgörande betydelse — att produktforskningen ännu icke utvecklats därhän, att det är möjligt att fastställa minimifordringar på materialegenskaper. I många fall finnas t. ex. inga objektiva prövningsmetoder utarbetade för jämförande materialanalys. Vilka material som få anses vara lämpliga eller inte lämpliga måste därför bygga på subjektiva och därför synnerligen osäkra antaganden. Skoutredningen har vidare utgått från att det är önskvärt att bestämmelserna göras avhängiga av skons användningsområde. Aktuella gränsfall äro här gummiskor—läderskor, finskor—arbetsskor, sommarskor—skor som användas året om. Den största svårigheten ligger i att finna en överensstämmelse mellan dylika bestämmelser i en förordning och den användning skon kommer att utsättas för, både med tanke på gränsfallen och på möjligheten av ändrade konsumtionsvanor. En komplettering av förordningen för att tillgodose här anlagda synpunkter skulle nödvändiggöra en utökad och synnerligen komplicerad övervakning. Då man knappast kan känna sig övertygad om att åsyftat resultat kan uppnås genom en omarbetning av pappförordningen, i syfte att undanröja hindren för att nya produkter tagas i bruk i den mån de äro lämpliga, vill utredningen ifrågasätta, om behov över huvud taget föreligger av en lagstiftning på detta område. Kommentarer och hemställan Vid en bedömning av frågan, huruvida pappförordningen bör bibehållas eller upphävas, får hänsyn tagas förutom till möjligheterna att ge densamma en tekniskt tillfredsställande utformning, som medger en smidig tillämpning, till de allmänna tendenser som göra sig gällande på varuupplysningens område. Inledningsvis har erinrats om att lagbestämmelser rörande kvalitetskontroll på konsumtionsvaror i huvudsak förekomma inom livsmedels- och apoteksvaruområdet, motiverade av hygieniska och hälsovårdande skäl, samt beträffande elektrisk materiel med hänsyn till olycksfallsrisken vid användande

av olämplig materiel. Innebörden av kontrollen blir synbarligen en annan i fråga om beklädnads artiklar såsom skor, varvid varuupplysningen främst syftar till att hjälpa konsumenten att välja rätt vara till rätt pris och där de hygieniska synpunkterna, ehuru betydelsefulla, icke ha samma tyngd. Att en särskild lagstiftning skulle vara mer påkallad inom skoindustrin än inom övrig beklädnadsindustri har skoutredningen inte kunnat finna. Skoutredningen får i detta sammanhang hänvisa till vad 1946 års vitredning angående kvalitetsforskning och konsumentupplysning anförde i sitt betänkande 1949, där de sakkunniga avstyrkte en lagstiftning om obligatorisk varuupplysning på något område utöver dem som f. n. äro föremål för lagstiftuing om kvalitetskontroll. »Tvångsmässiga ingripanden via lagstiftning, i detta fall i form av obligatorisk märknings- och deklarationsplikt», anföra de sakkunniga, »torde vara förenade med såväl administrativa som lagtekniska svårigheter, om de effektivt skola kunna genomföras inom större varumarknader, som det här skulle bli fråga om. En lagstiftning kan ofta vara osmidig, då det gäller att snabbt revidera bestämmelser med hänsyn till uppkomsten av nya varor och ny teknik. Även andra risker kunna vara förbundna med en dylik lagstiftning. A ena sidan skulle eventuellt vissa standardiserade minimikvalitetsfordringar i själva verket kunna tendera att bli maximistandards och på så sätt bromsa upp utvecklingen fram emot en önskvärd kvalitets- och priskonkurrens. A andra sidan skulle måhända varor med tillräckligt god kvalitet för vissa användningar icke bli säljbara. Bestämmelser rörande kvaliteten på varor, som få försäljas inom det egna landet, kunna vidare, i den mån likartade bestämmelser icke förekomma i andra länder, verka som indirekt tullskydd och hämma utvecklingen av en måhända önskvärd pris- och kvalitetskonkurrens från importländerna.» Flera av de nackdelar med en tvångsmässig lagstiftning, som 1946 års utredning angående kvalitetsforskning fäst uppmärksamheten vid, menar skoutredningen ha kunnat iakttagas i fråga om kvalitetsmärkningen av skor. Någon anpassning av gällande bestämmelser till förändrad teknik och uppkomsten av nya ersättningsmaterial har synbarligen inte skett sedan 1919. Likaså förefaller det som om bestämmelserna i viss mån haft en prohibitiv inverkan på importen av skor. På grund av det tidigare relativt höga tullskyddet får dock betydelsen av detta icke överdrivas. I nuvarande läge med ett genom penningvärdets fall och skoprisernas höjning väsentligt reducerat tullskydd torde förhållandena gestalta sig något annorlunda. Ett bibehållande av pappförordningen i dess hittillsvarande utformning skulle sannolikt i denna dag mera direkt motverka konkurrens utifrån. En summering av faktorerna ovan synes ge vid handen, att lagstiftningsvägen knappast är någon idealisk form för kvalitetskontroll. Mycket talar då enligt skoutredningens mening för att även beträffande skor göra kvalitetskontroll beroende av frivilliga åtgärder, i likhet med vad som föreslagits för närliggande varuslag av 1946 års utredning angående kvalitetsforskning

och konsumentupplysning. Denna utrednings förslag om en nämnd, som skulle stimulera till frivilliga varudeklarationer och vara näringslivet behjälplig med utarbetande av sådana deklarationer, har sedermera förverkligats. Under namn av »varudeklarationsnämnden» har fr. o. m. 1 juli 1951 inrättats ett särskilt organ under Sveriges standardiseringskommission för omhändertagande av denna fråga. Med åberopande av ovan anförda skäl har skoutredningen sålunda funnit sig böra föreslå att förordningen den 9 maj 1919 (nr 219) angående förbud mot användning av papp och konstläder med däri senare vidtagna ändringar måtte upphävas. Utan att våga uttala någon bestämd mening om huruvida någon mer avsevärd import av utländska skor skulle bli följden av pappförordningens upphävande vill utredningen dock erinra om, att en starkt motverkande faktor är den skoköpande svenska allmänhetens och de svenska skofabrikanternas allmänt omvittnade kvalitetsmedvetande. Ehuru utredningen icke vill utesluta möjligheten av att mindervärdiga skodon kan komma att importeras och tillfälligtvis bli efterfrågade, menar den att skoindustrin ur denna synpunkt inte intager någon särställning gentemot övrig industri, utan man har rätt att förvänta, att importörer av skor göra samma övervägande som importörer inom andra branscher till förmån för de goda varorna. Skulle det visa sig att den svenska marknaden blir utsatt för en dumping av mindervärdiga utländska skor som handeln och konsumenterna visa sig oförmögna att tillbakavisa, får man överväga att ingripa häremot med höjning av det direkta tullskyddet. Det är utredningen inte främmande att det finns länder som sedan länge haft sin produktion inriktad på skokvaliteter, som f. n. på grund av pappförordningen icke förekomma i Sverige och att dessa skulle kunna få ett övertag i konkurrensen, som kan tänkas medföra störningar för den svenska skoindustrins del, om en dumping skulle sättas in. För att minska riskerna för en sådan attack mot inarbetad svensk kvalitetsstandard har skoutredningen ansett det lämpligt, att pappförordningen icke omedelbart upphäves utan den inhemska industrin får viss tid på sig att förbereda en anpassning av tillverkningen till de nya förhållandena. Med den utprovning av nya material och metoder som en sådan anpassning kan nödvändiggöra bör Skoforskningsinstitutet kunna vara behjälpligt.

Förtyngningsförordningen Läderförtyngningen Bottenläder och andra läderslag, som försäljas efter vikt, kunna bibringas större vikt per volymsenhet genom s. k. förtyngning. För att hindra den ofördelaktiga inverkan som förtyngning visat sig medföra för lädrets kvalitet, in-

fördes vid ungefär s a m m a t i d p u n k t som pappförordningen, dvs. år 1919 s t a t liga bestämmelser m e d förbud rnot förtyngning a v b o t t e n l ä d e r . F ö r o r d n i n g e n d a t e r a r sig från den 11 april 1919 och h a r senast erhållit ä n d r a d lydelse den 21 j u n i 1920. Beträffande förtyngningar av läder och deras i n v e r k a n p å lädrets egenskaper h a r professor E v e r t Norlin, Garverinäringens forskningsinstitut, l ä m n a t en redogörelse som ö v e r l ä m n a t s till skoutredningen och som n e d a n återges i sammandrag. Läderförtyngningen uppges först ha f r a m t r ä t t i E n g l a n d i början a v 1870talet, då vid framställning a v sulläder ur buffelhudar m a n började a n v ä n d a sig a v för garvningen icke erforderliga ä m n e n . Buffelhuden är nämligen svampig, vilket medför a t t sulläder som framställts d ä r a v icke får den nödiga f a s t h e t e n . Genom a p p r e t e r i n g med inom textilindustrin vanligt appreteringsmedel k u n d e sullädret emellertid göras fastare och m e r a fylligt och erhöll d e s s u t o m högre v i k t . D e n n a senare egenskap befanns så fördelaktig, a t t a n v ä n d n i n g e n a v appreteringsmedel till förtyngning av läder s n a r t v a n n b e t y d a n d e u t b r e d n i n g . Med den från U S A h ä r s t a m m a n d e snällgarvningen ( e x t r a k t g a r v n i n g ) spred sig a n v ä n d a n d e t a v sockerhaltiga ä m n e n och mineralsalter såsom förtyngningsmedel till de flesta länder. Till Sverige infördes snällgarvningsmetoden p å 1890t a l e t och läderförtyngningen följde s n a r t efter. F ö r t y n g n i n g k a n å s t a d k o m m a s på olika v ä g a r genom a t t tillföra ä m n e n a v följande slag:

lädret

a) Mineralämnen, som ge askbeståndsdelar vid lädrets beredning, såsom de tunga salterna barium- och blysulfat, vidare tennsalter, magnesiumsulfat och andra mineralsalter. b) Organiska, brännbara, vattenlösliga ämnen såsom glykos, dextrin, melass och ett flertal liknande ämnen; ävenledes vissa kvävehaltiga organiska ämnen. c) Överskott av garvämnen genom att underlåta att skölja eller skölja ofullständigt efter behandling med koncentrerade garvämneslösningar. E n m i n d r e tillsats av vissa av de här u p p r ä k n a d e ä m n e n a är enligt expertisen n y t t i g och tillåten, då den görs i syfte a t t »bleka» lädret eller för a t t genom de tillsatta ä m n e n a s hygroskopiska egenskaper få l ä d r e t a t t bibehålla sin fuktighet och d ä r m e d h i n d r a det a t t bli sprött och skört. F ö r t y n g n i n g u n d e r l ä t t a s genom a t t svälla l ä d r e t . E n m å t t l i g svallning är också n y t t i g och befogad. O m den drives för långt, blir den emelletid ur flera s y n p u n k t e r skadlig. Teoretiskt möjlig, men i p r a k t i k e n k n a p p a s t eller endast i ringa grad tillämplig är förtyngning med v a t t e n och med överdriven m ä n g d i m p r e g n e r i n g s ä m n e n . Beträffande de olägenheter, som förtyngning a v läder framkalla, äro de a v skiftande beskaffenhet. Vid a n v ä n d n i n g a v såväl b o t t e n l ä d e r som ovanläder är det v o l y m e n och y t a n hos h u d a r n a , som k u n n a u t n y t t j a s . Eftersom b o t t e n läder säljes efter v i k t , äro alla t u n g a , men i övrigt oskadliga eller n e u t r a l a tills a t s ä m n e n såsom bly- och bariumsulfater ägnade a t t »fördyra» lädret. Tillsättes n ä m n d a salter vid appretering a v läder, absorberas dessa med l ä t t h e t . D e

återfinnas sedan vid en läderanalys i form av »aska». En hög askhalt erhålles av läder, som behandlats med salter. Genom neutrala förtyngningsmedel ökas således lädrets specifika vikt och därmed priset per volymenhet. Förtyngningsförordningen verkar i detta hänseende som ett prisskydd. Om alltför stora mängder garvämnen inarbetas i lädret, kan detta vidare verka skadligt genom att nedsätta lädrets slitstyrka. Då garvämnena i sådana fall urlakas av vatten i regnig och våt väderlek, blir lädret i sulor och klackar poröst och därmed mindre slitstarkt. Det innehåller per volymenhet mindre antal slitstarka läderfibrer än icke förtyngt, tätare läder. Dessutom blir sådant svampigt läder icke vattentätt och erbjuder mindre motstånd mot vattenabsorbtion och vattengenomträngning. Härav framgår, att förtyngningsförordningen också är avsedd att verka som ett kvalitetsskydd. Enligt förordningen skall förtyngning anses föreligga, när den i askan av lädret påvisbara mängden av oorganiska ämnen överstiger i hela och halva hudar, kärnstycken (kruponger) och avskilda framdelar 2,5 % samt i avskilda bukar 3 % av det lufttorkade lädrets vikt, eller urtvättningsförlusten av organiska och oorganiska ämnen överstiger i hela och halva hudar, kärnstycken (kruponger) och avskilda framdelar 20 % samt i avskilda bukar 25 % av det lufttorkade lädrets vikt. Vad som stadgats om askhalt skall dock icke äga tilllämpning på kromgarvat och alungarvat läder. Kontroll över att otillåten förtyngning inte föreligger utföres av Statens Provningsanstalt. Beträffande vid kontrollundersökning funna värden å askhalt och urtvättningsförlust gälla följande toleranser: a) för askhalt: 0,5 % av det lufttorkade lädrets vikt; b) för urtvättningsförlust: 2,5 % av det lufttorkade lädrets vikt. Vid läderberedningen användas vissa kemiska hjälpmedel, som innehålla salter och som även komma att återfinnas i lädrets aska (t. ex. sulfit vid sulfitering av garvlag m. m.). En viss tolerans i fråga om lädrets askhalt är därför nödvändig. Enligt sedan 1924 gällande föreskrifter skall provtagning äga rum av varje till landet inkommet läderparti. Ur varje sådant parti läder uttagas läderstycken till ett antal motsvarande minst 3 % av i partiet ingående läderstycken; bland de sålunda uttagna läderbitarna utväljas provstycken, mätande ca l X l decimeter, och dessa analyseras. Denna bestämmelse har endast avseende å importerat läder. Enligt överenskommelse med Kommerskollegium har Svenska Garveiidkareföreningen ingått ett särskilt avtal med Statens Provningsanstalt om kontroll av inom Sverige tillverkat bottenläder genom fortlöpande provtagning och analys. För vid inhemska garverier garvat bottenläder tillämpas i enlighet med nämnda avtal ett speciellt provningsförfarande, som tillgår så. att provningsanstalten varje kvartal företar stickprov å inom landet tillverkat läder av förekommande fabrikat. Proven uttagas såväl vid skofabriker (skofabriksläder) som i läderhandeln (reparationsläder) och underkastas där-

efter analys vid provningsanstalten för utrönande av huruvida förtyngning förekommit eller icke. En höjning av gränsvärdena för tillåten förtyngning har vid flera tillfällen påyrkats och även lett till vissa förändringar i dess ursprungliga utformning. Önskemål ha framförts från inhemska gar vare, importörer och utländska läderexportörer, som medfört att vissa toleranser införts för urtvättningsförlust och askhalt. De svenska garverierna ha sedan väl anpassat sig till de föreskrivna procenttalen, varjämte de utländska exportgarverierna genom urtvättning av det läder, som skulle exporteras, kunnat hålla sig inom förordningens gränsvärden. Sverige, Norge och Danmark intaga en särställning genom de där gällande lagföreskrifterna mot förtyngning av läder och användande av papp etc. i skodon. I fråga om förtyngning lär dock finnas föreskrifter av mindre långtgående beskaffenhet även i Tyskland, Frankrike, Australien och Sydafrika. På samma sätt som i Sverige ha i flera andra länder, bl. a. USA och England, normerande bestämmelser utfärdats om minimistandards å olika typer av läder för militärt bruk. Utöver föreskrifter mot förtyngning och dessa militära bestämmelser förekomma i regel icke särskilda auktoriserade standards för läder. Ett undantag utgör dock Tjeckoslovakien. Vid skoutredningens studiebesök i detta land överlämnades från tjeckisk sida av Tjeckoslovakiska Garverikemisternas Centralförbund utarbetade kvalitetsföreskrifter för läder och skinn av olika slag. Enligt beslut vid förbundssammanträde den 9 — 10 maj 1947 ha dessa kvalitetsföreskrifter antagits som obligatoriska för centralförbundets medlemmar. Kvalitetsföreskrifter ha sålunda utarbetats icke blott för sulläder och ovanläder för skor, utan för praktiskt taget alla slags läder, t. ex. även väsk-, reseffekt-, prydnads- och bokbinderiläder. Inverkan på bottenlädrets kvalitet Det kanske främsta argumentet vid förtyngningsförordningens tillkomst var det kvalitetsskydd den skulle komma att medföra. Med hänsyn till den utveckling, som ägt rum på det garverikemiska området sedan dess, har det synts skoutredningen motiverat att undersöka, huruvida förordningen alltjämt fyller de krav, som ursprungligen uppställdes i kvalitetens intresse. Det bör t. ex. vara av värde att veta dels om förtyngningsförordningen numera ger ett kvalitetsskydd, dels om i så fall de maximivärden som angivits i förordningen äro lämpligt utformade. Skoutredningen har i detta syfte haft överläggningar med representanter från garveriindustrin och garverinäringens forskningsorgan och underställt dem följande frågor: 1. Kan det antagas, att förtyngningsförordningen verkar hämmande på införandet av nya beredningssätt, som skulle kunna ge till resultat ett bättre läder, trots att askhalt och vattenlösliga ämnen hos ett sådant läder överstiga förordningens maximivärden ?

2. Finns det något verkligt underlag för det förmodade sambandet mellan bottenlädrets slitstyrka och dess halt av vattenlösliga ämnen? Tekn. dr Gustavson, föreståndare för Garverinäringens forskningsinstitut, sammanfattade sina synpunkter på dessa frågor sålunda: Beträffande den första frågan kan sägas, att erfarenheten av de senaste årens försök att förbättra tillverkningmetoderna för bottenläder inte ger något stöd för ett sådant förmodande. Tvärtom synes det som om de nya garvningsmetoderna helt oavsiktligt leda till läder med mindre halt av vattenlösliga ämnen. Med hög grad av visshet torde kunna sägas, att maximeiing av urtvättbara ämnen och mineralbeståndsdelar i bottenläder inte torde menligt inverka på eller förhindra utarbetandet av mera ekonomiska och för konsumentens del fördelaktiga garvningsmetoder vad bottenläder beträffar. I svaret på den andra frågan refererar dr Gustavson vissa utländska utredningar som behandla sambandet mellan lädrets slitstyrka och halten urtvättbara ämnen. Av en sådan undersökning utförd i USA för den amerikanska försvarsmaktens räkning framgår enligt Gustavson, att bottenläder som innehåller stora mängder urtvättbara ämnen i allmänhet har ringa slitstyrka. Två försöksserier anföres; en äldre undersökning, som utfördes åren 1935—37 av van der Hoeven vid nederländska försöksstationen för läderindustri, 1 samt en mycket omfattande serie undersökningar, som tillkommo åren 1941—44 på uppdrag av U. S. National Defence Research Council.2 Van der Hoeven utförde nötningsprov på vegetabiliskt garvat bottenläder före och efter urtvättning av överskottet av urtvättbara ämnen och proven uppges ha visat, att lädret blev starkare efter utlösning av vattenlösliga ämnen. Sannolikheten talar för att förtyngningen nedsätter avnötningshållfastheten. Säkrare slutsatser skulle ha kunnat dragas, därest undersökningar av läder med fixerad förtyngning förelegat. Några sådana synas emellertid inte ha kommit till utförande. Den amerikanska undersökningen är den hittills mest omfattande på området och av särskilt intresse med hänsyn till att laboratorieproven i detta fall kompletterats med praktiska slitprov. Ett stort antal i USA tillverkade fabrikat av bottenläder undersöktes och även en del utländska läderfabrikat. Det viktigaste resultatet av denna undersökning var att ett direkt förhållande kunde fastställas mellan avnötningshållfastheten hos bottenläder och dess halt av urtvättbara ämnen. Ju större halten av urtvättbara ämnen är, utöver den kvantitet som förefinnes i läder av normal garvning (fetthalt 3—5), desto sämre var också lädrets slitstyrka, vilket framgick såväl av laboratorieprov i avnötningsapparater som av de praktiska slitproven. För ett antal relativt likartade läderprover återgivas värdena i tabell 79. 1

Publicerad i »Stianny Festschrift» 1937. Utförda av forskargruppen Roddy, Gapuz och Hermoso (journal of American Leather Chemists' Association, 39, 161/1944). 2

Halten av urtvättbara ämnen, som originaltabellerna angiva på basis av vattenfritt läder, har omräknats och angivas på vikten av läder med 18 % vattenhalt (den i förtyngningslagen angivna siffran). Slitstyrkan angives som avnötningsmotstånd enligt en speciell norm för den maskin, som användes vid provningen. Tabell 79. Sambandet mellan läders halt av urtvättbara ämnen och dess slitstyrka Läder US-75 US-100 US-14 US-97 US-6 US-87 US-47 US-62 US-14 US-43 US-48 US-44 US-46

Motståndsförmåga mot avnötning 49 50 59 66 72 83 111 114 115 127 135 156 215

% urtvättbara ämnen 36 35 29 29 22 23 20.5 21 22 19 17 18 12

Det framgår av resultaten från denna försöksserie, att läder med urtvättningsförluster av 23—26 % i medeltal hade en slitstyrka lika med 65 enheter (gränsvärdet för förtyngning ligger i Sverige vid 22,5 % inkl. tolerans). Motsvarande värde för läder med urtvättningsförlust under 22 % var 110. Avtabellen kan vidare utläsas att avnötningsindex påverkas betydligt kraftigare för varje enhet som avnötningen understiger 22 % jämfört med när värdena överstiger denna gräns. Därest nuvarande gränsvärden justerades exempelvis 2 enheter nedåt, skulle detta följaktligen väsentligt öka slitstyrkan, medan motsvarande höjning av gränsvärdet endast i ringa grad skulle minska slitstyrkan. I det auktoritativa arbetet »Progress in Leather Science 1920—1945», utgiven år 1947 av »The British Leather Manufacturers" Research Association» framhålles att närvaro av större mängder av vattenlösliga ämnen i vegetabiliskt garvat läder nedsätter dess slitstyrka avsevärt, vilket framgår både av laboratorieförsök i avnötningsapparater och av praktiska slitprov. Tillsats av stärkelsesocker och bittersalt i måttliga mängder har praktiskt taget ingen inverkan på läders slitstyrka. Detta gäller såväl torrt som vått läder. Dr Gustavson framhåller avslutningsvis, att på lädertekniskt håll ingen tvekan råder om förtyngningslagens existensberättigande och att erfarenheterna varit av sådan art att även de stora läderproducerande länderna kunna tänkas komma att införa någon form av kvalitetskontroll å bottenläderstillverkningen. Liksom i fråga om den i annat sammanhang berörda pappförordningen anser emellertid skoutredningen, att man inte heller beträffande förtyngningsförordningen kan lämna ur sikte frågan, huruvida samhället genom lagstiftning

behöver skaffa sig garantier för att garveriindustrin icke saluför ur kvalitetsoch prissynpunkt underhaltig vara. Behovet av lagstiftning torde härvid få bedömas även med hänsyn till eventuell inverkan på importen av bottenläder och mot bakgrund av de möjligheter som kunna finnas att genom t. ex. frivillig kvalitetsupplysning försvåra utbjudandet av undermåligt läder. Inverkan på konkurrensen från utlandet Beträffande frågan om förtyngningsförordningen verkat återhållande på importen av utländskt läder har på sina håll gjorts gällande att även i fall, där det utländska lädret hållit de svenska minimifordringarna, förordningen verkat försvårande vid export av bottenläder till den svenska marknaden. Anledningarna härtill skulle bl. a. vara, att provningsföreskrifterna äro onödigt betungande, samtidigt som det är svårt för exportörerna att i förväg kunna avgöra, huruvida lädret är i överensstämmelse med de svenska analysfordringarna. På grund av råhudarnas olikartade beskaffenhet och oundvikliga variationer i garvningsprocessen, måste exportörer (resp. importörer) räkna med risken, att partiet kan visa sig vara delvis förtyngt och därför i sin helhet måste avvisas. Provningsbestämmelsernas delvis ganska komplicerade karaktär och storleken av de provningskostnader, som särskilt vid import av smärre partier läder i specialkvaliteter belasta varupartierna, uppges likaså ha bidragit till att minska importörernas intresse för läderaffärer. Representanter för den inhemska garveriindustrin ha å sin sida förklarat, att svårigheterna med hänsyn till de svenska analysfordringarna äro betydligt överdrivna. Det bör vara lätt för det exporterande garveriet att erhålla del av våra fordringar angående provtagning och analys, och varje garveri av någon storleksordning bör ha tillgång till eget laboratorium och kan därigenom lätt fastslå om lädret ifråga håller de svenska bestämmelserna. Ett jämnt fabrikat bör enligt denna uppfattning inte variera med så många procent vad urtvättbara ämnen och aska beträffar. Kvalitetsupplysning om läder Även ett icke förtyngt läder kan under vissa förutsättningar vara av underhaltig kvalitet, t. ex. om det är otillräckligt genomgarvat. Vidare äro kvalitetsdifferenserna mellan läder av olika sortering högst betydande och icke möjliga att avslöja ens vid en fackmässig okulärbesiktning av det läder, som kommit till användning i en viss sko. I en till skoutredningen överlämnad promemoria återges ett experiment, som företogs vid en känd skofabrik och som visar hur svårt det är att bedöma lädrets kvalitet i den färdiga skon. Skofabriken ifråga iordningställde nio olika' experimentkängor. Vid tillverkningen hade såsom bottenmaterial omväxlande använts krupong, framdel och buk, och som ovan-

lädersmaterial likaledes omväxlande krupong, framdel och buk. De färdiga skorna voro till det yttre så lika, att t. o. m. tränade fackmän före användandet icke kunde avgöra kvalitetsskillnaden mellan skorna. Vid begagnandet gav sig emellertid kvalitetsdifferensen klart tillkänna, vilket är naturligt, då man brukar beräkna att framdelarna äga halva slitvärdet av krupongen och bukarna en tredjedel av krupongens slitvärde. Det varierande urvalet av material tog sig i det här återgivna fallet uttryck i betydande skillnader i tillverkningskostnader. Den sämsta skon var nämligen enligt uppgift 2,18 kr. billigare än den bästa enbart i materialkostnad. Att sålunda behov föreligger av en längre gående kvalitetsupplysning i fråga om kvalitetsegenskaper av olika slag än som för tillfället lämnas, torde framgå av det lämnade exemplet. Möjligheterna att ge konsumenten vägledande upplysningar rörande kvaliteten sammanhänga närmast med om man kan mäta och värdera de kvalitativa egenskaperna och fastlägga vissa normerande standards eller ej. Föreligga nu sådana möjligheter i fråga om sådant läder, som användes till skor eller halvsulningsändamål ? Den allmänna uppfattningen inom svenska garvarkretsar synes länge ha varit, att detta icke är möjligt. I ett till garveribranschen distribuerat frågeformulär förfrågade sig skoutredningen om möjligheterna att genomföra enhetliga kvalitetsbeteckningar för bottenläder och ovanläder till skor. Av tolv företag förklarade sig tio icke tro på möjligheten härav. Avgörande synes i första hand ha varit läderkvaliteternas beroende av den använda garvningsmetoden samt hudmaterialets bristande homogenitet, som tar sig uttryck i avgörande kvalitetsdifferenser mellan läder, framställt av olika hudar. Ett företag har erinrat om det stämplingsförfarande, som före kriget ägde rum och alltjämt, ehuru med viss inskränkning, vidmakthålles. I detta fall åsyftas den kvalitetsnormering, som genom ett före kriget mellan Sveriges Garveriidkares Intressentförening och Sveriges Läderhandlares Riksförbund träffat avtal gäller vid sortering av bottenläderskruponger av vilthudar. Enligt ifrågavarande bestämmelser indelas krupongerna i fyra klasser, betecknade 3-, 2- och 1-stämplade kruponger samt vrak. 1 1

Följande egenskaper motsvara de olika stämplingarna:

3-stämplade. Substansen: Väl renskuren, kärnfull och fast (ej läderfattig). Narren: Endast obetydligt lusbiten och repig. En å två halvor med ofarliga syremärken få finnas. Inga svåra valkskador må förekomma. Köttsidan: Fri från djupa och större snitt. Antalet brännmärkta halvor skall vara 5 av 10. 2-stämplade. Mera lusbiten och repig med mindre narvskador. Valkskador få förekomma. Halvor med två brännmärken må finnas, varvid hänsyn tages till storlek och plat=. Köttsidan: Snittig. Hänsyn tages till snittens mängd och storlek. OBS.! Till den 2-stämplade sorteringen må endast hänföras läder behäftat med något eller några av ovanstående eller andra därmed jämförliga fel i en för denna sortering lämpad grad. Antalet brännmärkta halvor skall vara minst 6 av 10. (Forts, av noten nästa sida) Narven:

Det kan vidare nämnas, att delvis motsvarande sorteringsregler funnos utformade för skofabriksläder under förkrigsåren. I likhet med vad som gäller beträffande reparationslädret avsågo dessa sorteringsbeteckningar icke att ange lädrets egenskaper i fråga om slitstyrka, även om skillnad i sortering får antas ha betydelse också i detta hänseende. Kvalitetsnormer under utarbetande Ehuru företagen, som framgått av den tidigare redogörelsen, på ett undantag när ställt sig tveksamma rörande möjligheter för en normering, pågår inom den s. k. Garveritekniska nämnden utredning rörande möjligheterna att utarbeta riktlinjer för normering och kontroll av garveriernas huvudprodukter, ävensom upptagande av forskning rörande deras förbättring i första hand för normering av bottenläder. Följande slag av bottenläder ha upptagits till undersökning, nämligen helt skofabriksläder av svenska och utländska hudar med en minsta tjocklek av 4 mm, kruponger till reparationsläder med en tjocklek av 4—5 mm och kruponger till reparationsläder med en tjocklek över 5 mm. Bottenläder med mindre tjocklek än 4 mm, som i allmänhet användes till skor, tofflor m. m. för innebruk och till finare skor, användes ofta i förening med galoscher, varför en normering i dessa fall icke torde vara påkallad, förutom att en kvalitetsnormering för sådant läder är svår att genomföra, då lädret varierar mycket till sina egenskaper. För att få underlag för utarbetande av kvalitetsbestämmelser föreslås att prover av de tre slagen bottenläder skola uttagas från ett större antal garverier och sedan underkastas analys enligt en detaljerad metod som utarbetats inom Garveritekniska nämnden. De erhållna provningsresultaten skola sedan sammanställas och för varje egenskap erhållna medelvärden samt maximi- och minimivärden beaktas vid fastställande av gränsvärden samt erforderliga toleranser för resp. egenskaper. Den ifrågasatta kontrollen borde enligt förslaget icke vara statlig utan ordnas internt inom garveriindustrin. För att resultaten av normeringen och kontrollen skola kunna nyttiggöias av garverierna och komma till allmänhetens 1-stämplade. Narven: Lusbiten, repig, sönderskavd eller på annat sätt skadad. Halvor med två eller flera brännmärken må förekomma. Köttsidan: Snittig, utan begränsning av snittens mängd och storlek. OBS.! Till den 1-stämplade sorteringen må endast hänföras läder behäftat med något eller några av ovanstående eller andra därmed jämförliga fel i en för denna sortering lämpad grad. Antalet brännmärkta halvor skall vara minst 7 av 10. Vraksortering. Till denna sortering hänföres läder, som på grund av sorteringens stora omfång och svåra beskaffenhet måste anses för dåligt att medtagas i de ordinarie kvaliteterna. Anm. Vid klassificeringen bör vederbörlig hänsyn tagas till brännmärkenas art och storlek. 20 — 1250 51

kännedom, synes böra övervägas att förse kontrollerat läder på narvsidan över hela ytan med avtryck av en kontrollstämpel med lämplig formulering. Kontrollen förutsattes administrerad av forskningsinstitutet. Mellan resp. garverier eller Svenska Garveriidkareföreningen och forskningsinstitutet bör en överenskommelse träffas av analog utformning som den överenskommelse, som f. n. gäller mellan Svenska Garveriidkareföreningen och Statens Provningsanstalt. Det förslag till materialkontroll av vissa slag av bottenläder, som framlagts inom den Garveritekniska nämnden, utgör i princip en tillämpning av de leveransbestämmelser, som sedan 1929 gällt för arméläder, också å läder för civilt bruk, ehuru givetvis med iakttagande av att de minimistandards i fråga om materiella och funktionella egenskaper, som gälla vid militär användning, icke direkt kunna appliceras på civila förhållanden. Beträffande erfarenheterna för den militära provningen synas dessa vara goda. Det har sålunda genom försök bl. a. klargjorts, att vid utrönande av slitstyrkan i lädret ett direkt samband råder mellan den praktiska slitningen och avnötningen i maskin. Om nötningen i maskin sålunda givit lågt värde, så föreligger även stor sannolikhet för, att lädret vid praktisk användning kommer att visa sig slitstarkt. Huruvida det skall bli möjligt att erhålla en normering även av det civila lädret, som kan tjäna till vägledning för producenterna och allmänheten, torde dock ännu vara för tidigt att bestämt uttala sig om. Att vissa förutsättningar dock föreligga synes framgå av det initiativ, som garveriindustrin härmed tagit. Kommentarer och hemställan Vid en bedömning av frågan huruvida förtyngningsförordningen bör bibehållas eller inte, torde i huvudsak samma överväganden böra göras som de, vilka redovisades i samband med pappförordningen. Den kemiska industrins starka utveckling har även på läderområdet ändrat de förutsättningar, varpå förtyngningsförordningen ursprungligen byggde. Mot det att läder tidigare varit praktiskt taget helt förhärskande som bottenmaterial vid skotillverkning, föreligger numera en hård konkurrens från andra materialslag, särskilt syntetiska sådana. Varje åtgärd från garveriindustrins sida, i syfte att försämra lädrets egenskaper vare sig genom förtyngning eller på annat sätt, måste i denna situation få omedelbar verkan i form av ökad konkurrens från andra produkter. Med hänsyn härtill synes knappast finnas skäl att antaga att vid ett upphävande av förordningen garverierna skulle komma att tillgripa förtyngning som ett konkurrensmedel, så mycket mer som det skulle erfordra en medverkan även från skoindustrins sida. Garverierna ha också möjlighet att markera kvalitetsskillnader i lädret genom ett märkningssystem och en prisdifferentiering som ge skofabrikanterna fullt tillräckliga upplysningar om den råvara de använda sig av. 318

Vad beträffar förordningens inverkan på den tekniska utvecklingen är utredningen av den meningen, att förordningar, som i likhet med papp- och förtyngningsförordningarna fastställa detaljerade tillverkningsföreskrifter, som anknyta till viss bestämd sammansättning av produkten, löpa risk att föråldras. I vissa punkter torde en revision av förtyngningslagen vara ofrånkomlig. Det synes emellertid icke kunna ske utan en skärpning och utvidgning av förordningen, varom förslag även framförts till utredningen från branschens sida. Utredningen vill dock icke för sin del medverka till en sådan revision, utan föreslår i stället — i överensstämmelse med det betraktelsesätt den anlagt i fråga om pappförordningen — att statsmakterna icke binda sko- och garveriindustrierna vid särskilda tillverkningsbestämmelser. Någon speciell motivering att härvidlag behandla dessa industrier annorlunda än annan jämförbar industri har utredningen inte kunnat finna. Det har i det föregående omvittnats, att förordningen i viss utsträckning verkat försvårande vid import av utländskt bottenläder. Ur denna synpunkt skulle ett borttagande av förordningen kunna få till följd att importen underlättades. Skoutredningen har emellertid ansett, att även om så skulle bli fallet ett bibehållande av förordningen med motivering att den utgör ett importskydd icke kan förordas, särskilt som avsikten med lagstiftningen icke varit att förordningen skulle betraktas ur ifrågavarande synpunkt. Om ett borttagande av förtyngningsförordningen skulle medföra en dumping av dåligt läder utifrån, får man givetvis tillgripa tullpolitiska åtgärder. Utredningen får alltså— med hänvisning till vad den ovan anfört — föreslå att förtyngningsförordningen upphäves, i analogi med det tillvägagångssätt som föreslagits beträffande pappförordningen.

Forslas; och rekommendationer Resumé I. I betänkandet riktar skoutredningen i första hand rekommendationer till skobranschens egna organisationer och forskningsinstitut. Härvid förordas bl. a. att skoindustrins planerings- och forskningsinstitut i ökad omfattning medverkar till en bättre produktionsplanering, som effektiviserar företagen; att produktionen mera målmedvetet inriktas på goda stapelvaror som kunna erbjudas allmänheten till låga priser; att en ökad specialisering befrämjes med fortsatt teknisk och driftsekonomisk forskning, en allmännare tillämpning av adekvata kalkyleringsmetoder, flera särskilda sulstansningsfabriker m. m.; att yrkesutbildningen för skoarbetarna breddas och att en lärlingsnämnd bildas inom branschen för att uppmuntra därtill; att i större utsträckning tekniskt och ekonomiskt väl skolad personal knytes till industrin; att en fortlöpande sysselsättningsstatistik ombesörjes i samarbete mellan fabrikanternas och arbetarnas organisationer; att allmänheten i större utsträckning tillhandahålles skodon, systematiskt utarbetade i flera vidder, och att en standardmärkning av läster införes; att den fristående grosshandeln måtte i större utsträckning påtaga sig uppgiften av modeförmedlande förläggare och clearingled för småindustrin; att alla möjligheter att utjämna belastningstopparna i skohandeln tillvaratagas, varvid för en bättre fördelning av kundköpen bl. a. bör eftersträvas en större spridning av avlöningstillfällena och även övervägas butikernas öppethållande några kvällstimmar per vecka; att skohandelns anställda måtte beredas en bättre utbildning med större betoning på en god fothygien och en riktig utprovning av skor; att de systematiska fotmätningarna utsträckas till att omfatta även barnfötter och om möjligt en fortlöpande kontroll sker av skolbarnens fötter.

II. Till statsmakterna och olika statliga myndigheter riktar utredningen förslagen att efter en närmare tullteknisk prövning övergå från vikttull till yttull beträffande ovanläder och från vikttull till kombinerad par- och värdetull beträffande skodon; att efter viss övergångstid 1919 års förordningar angående förbud mot användande av papp och konstläder i skor (pappförordningen) och förbudet att förtynga läder (förtyngningsförordningen) måtte upphävas; att svensk skomaskinstillverkning ges de bästa möjliga utvecklingsbetingelser inom ramen för gällande regleringar på investeringsområdet; att frågan om avlägsnandet av den konkurrensbegränsande s. k. bindningsklausulen i de hyreskontrakt, varigenom det amerikanska skomaskinsföretaget »United Shoe Machinery Corporation» uthyr skomaskiner till svensk skoindustri, måtte föreläggas expertisen i en blivande näringsfrihetsnämnd till bedömning, därest statsmakterna skulle inrätta en sådan nämnd eller liknande organ; att de ovan förordade systematiska mätningarna av barnfötter skola, om det erfordras, kunna påräkna statligt ekonomiskt stöd och att Arbetarskyddsstyrelsen i samråd med Arbetarskyddsnämnden samt medicinsk och teknisk sakkunskap måtte utarbeta en lämplig form av rådgivning rörande ändamålsenliga arbetsskor.

Reservation angående kvalitetskontroll på skor och läder I likhet med skoutredningens majoritet äro vi av den uppfattningen, att statligt reglerade kvalitetsföreskrifter för konsumtionsvaror skola såvitt möjligt undvikas. Kvalitetsurvalet bör i möjligaste mån göras av konsumenterna. Det finns emellertid konsumtionsvaror, vilkas kvalité ej kan bedömas av konsumenterna själva utan ingående analys eller söndertagning. Äro dessa varor av oumbärlig karaktär, kan det med hänsyn till konsumenternas intressen och för ernående av sunda konkurrensförhållanden enligt vår uppfattning vara nödvändigt att vissa minimikrav i kvalitetshänseende uppställas. Läder och skor äro sådana varor, för vilka minimiföreskrifter i fråga om kvalitén erfordras för att inte industrins naturliga strävan att göra allt ändamålsenligare och bättre varor skall spåra ur och konkurrensen i stället inriktas på prisfaktorn enbart — på bekostnad av kvalitén. För dessa varor har det därför sedan lång tid tillbaka existerat i författningsform reglerade kvalitetsföreskrifter. Sådana finnas även inom andra varuområden exempelvis livsmedelsområdet. I det nya förslaget till livsmedelsstadga ha kvalitetsföreskrifterna till och med erhållit en ökad omfattning. Pappförordningen tillkom år 1919 för att dels skänka konsumenterna en garanti att erhålla en oförfalskad vara, dels skydda de lojala skofabrikerna i konkurrensen mot mindre nogräknade företag utom och inom landet. Problemet hade aktualiserats av den då rådande bristen på läder, vilken ledde vissa skofabrikanter in på vägen att använda papp och andra ersättningsmaterial på sådana ställen i skodonen, att därmed en kvalitetsförsämring uppstod utan att detta framgick av skodonens yttre. Det är symptomatiskt att i stort sett samma bestämmelser finnas i Norge och Danmark, där de klimatiska förhållandena liksom i Sverige i högre grad än i de flesta andra länder kräva skor som tåla väta och köld. Pappförordningen vann åsyftad effekt. Den föreskriver ju bland annat, att de skor, som fylla vissa angivna kvalitetsföreskrifter, skola stämplas med A och de, vid vilkas tillverkning mindre stränga kvalitetsföreskrifter behövt följas, skola stämplas med B. När allmänheten härigenom erhöll kännedom om skornas »inre» kvalitet, valde den som regel A-skorna. B-skorna, vilka före stämpelskyldighetens tid haft en ganska stor spridning och förorsakat mycken irritation på grund av sin låga kvalitet, försvunno nästan helt från marknaden. Allmänheten har sålunda genom sitt val mellan A- och B-skor ådagalagt behovet av pappförordningen. De svenska skodonen ha alltsedan pappförordningens tillkomst bibehållit en genomsnittligt hög kvalitet, vartill pappförordningen i hög grad bidragit.

Dagens situation är analog med den förra efterkrigstidens. Lädret är svåråtkomligt och dyrare än någonsin. Då även tillverkningskostnaderna stigit kraftigt och hudsubventionernas bortfall medfört en större prisstegring på skor än på de flesta andra konsumtionsvaror, föreligger ett köpmotstånd från allmänhetens sida, som endast kan mötas med lägre skopriser. Dessa möjliggöras lättast genom användande i ökad utsträckning av billigare ersättningsmaterial i skodonen. Detta kan göras så att det är omöjligt ens för en fackman att konstatera förekomsten av mindervärdigt material på konstruktivt vitala ställen i skodonen utan att skära sönder dem. Om man slopar pappförordningen, kan det i och för sig tänkas, att det starka kvalitetsmedvetandet hos den svenska skoindustrin kan avhålla de svenska fabrikanterna från att sänka kvalitén i alltför hög grad på sina produkter, men detta gäller ej vissa utländska skofabrikanter, som dels kunna vara intresserade av en engångsexport till Sverige, dels kunna saluföra skor under skilda märken. Exportintresset är ju för närvarande mycket framträdande inom den europeiska konsumtionsvaruindustrin och denna tendens går även igen inom skobranschen, där export äger rum till mycket låga priser exempelvis från Tjeckoslovakien. Även råvaruproducerande länder som t. ex. Argentina ha under de senaste åren strävat att i stället för att sälja hudar exportera helfabrikat exempelvis i form av färdiga skor. Sveriges import av skor är för närvarande starkt ökande: under 1949 importerades i genomsnitt 8 000 par skor i månaden mot den nuvarande månadsimporten av 50 000 par. Dessa siffror visa, att import av skor mycket väl kan äga rum trots de svenska kvalitetsbestämmelserna, vilka sålunda icke kan sägas ha en prohibitiv inverkan på importen av goda skor. Om pappförordningen slopas, jämnas vägen för import även av sämre skor, vilka produceras i stor utsträckning i länder med varmare klimat än vårt och där kvalitetskraven därför icke äro så stora. Sådan import får till följd, att allmänheten erhåller en mindre hållbar vara och att skofabrikerna antingen drabbas av sysselsättningssvårigheter eller ock mot sin vilja tvingas sänka kvalitén på sina produkter för att ej bli utslagna på den egna marknaden. Utredningens majoritet har föreslagit, att pappförordningen skall slopas efter en viss övergångsperiod, varunder den inhemska skoindustrin skulle få tillfälle till en anpassning av tillverkningsmetoderna till de nya förhållandena. Denna anpassning kan icke innebära annat än en fortlöpande kvalitetsförsämring, vilken främst konsumenterna komma att bli lidande av. Undertecknade äro väl medvetna om att den nuvarande pappförordningen är föråldrad. Den behöver omarbetas under hänsynstagande till de materialier och tillverkningsmetoder, som nu finnas. Men svårigheterna härvidlag få icke leda till att pappförordningen slopas med de vittgående konsekvenser därav, som ovan berörts.

Vi få alltså framhålla som vår uppfattning, att pappförordningen bör bibehållas och omarbetas. Förtyngningsförordningen tillkom 1919 för att förhindra att sulläder förtynges över en viss gräns. Om så sker, erhåller visserligen garvarna ett bättre pris, eftersom sådant läder säljes efter vikt, men konsumenten erhåller ett dyrare läder men av lägre kvalitet, vilket han icke kan konstatera utan en en ganska omständlig analys. Förtyngningsförordningen skyddar konsumenten för detta och skapar en sund och rättvis grund för konkurrensbetingelserna. Inga bärande skäl ha enligt undertecknades uppfattning framförts för förtyngningsförordningens avskaffande. Tvärtom ha några av världens främsta experter på läderkemins område förordat förordningens bibehållande. Ett flertal andra länder, bland dem Norge och Danmark, med liknande klimat som vårt ha motsvarande kvalitetsbestämmelser för läder. Med nuvarande svårigheter av såväl handelspolitisk som rent kommersiell art att importera hudar och med nuvarande höga priser på hudar tala enligt vår uppfattning speciella skäl för att man ser till att den dyrbara och svåranskaffade råvaran förädlas på ett kvalitativt tillfredsställande sätt. Det kvalitetsskydd, som erhållits genom förtyngningsförordningen, är av ett sådant värde för såväl konsumenten som för läder- och skobranschen, att förordningen enligt vår uppfattning bör bibehållas. Stockholm den 28. 8. 1951

WILHELM BAHRKE

324 GUSTAF BYLÉHN

GUSTAF HANSSON

Särskilt yttrande angående samarbetsorgan Värdet av ett kontinuerligt samarbete i branschfrågor har bekräftats av skoutredningen, som under en följd av år varit forum för fortlöpande diskussion av skoindustrins och skohandelns problem mellan representanter för fabrikanter, arbetare, handel och det allmänna konsumentintresset. Därvid har skett ett ömsesidigt utbyte av informationer och idéer, vilket utan tvivel gett värdefulla impulser som branschen alltefterhand tillvaratagit i sitt rationaliseringsarbete. När nu skoutredningen avslutar sitt uppdrag, gör sig därför behovet gällande av att permanenta detta samarbete i ett samarbetsorgan av mer bestående slag än en kommitté. De många stora och små rekommendationer, som skoutredningen lämnat i detta betänkande och som inte äro av den natur att de kunna föranleda några åtgärder från statsmakternas sida, borde inte släppas ur sikte i och med att utredningen nedlägger sin verksamhet. Till att följa upp dessa rekommendationer och nyttiggöra de erfarenheter som utredningen skänkt behövs, enligt undertecknades mening, ett organ där branschens olika parter även fortsättningsvis kunna mötas och gemensamt behandla sina intressefrågor och där även konsument- och samhällsintresset är väl representerat. E t t sådant organ, vilket skulle ha utredande, rådgivande och förslagsställande funktioner, finge givetvis inte konstrueras så, att det gjorde de nu livaktiga branschorganisationerna överflödiga eller dubblerade deras verksamhet. Men det skulle genom sin allsidigare sammansättning — med representanter för fabrikanter, arbetare, handel, konsumenter och det allmänna — ge möjligheter till en samordning av alla de intressen som utifrån olika utgångspunkter vilja få en effektivisering av skobranschen till stånd. Ty självfallet får här en effektivisering och rationalisering aldrig bli självändamål utan böra de på samma gång sikta till att tillfredsställa företagarnas legitima krav på god avkastning, de anställdas krav på god bärgning och konsumenternas krav på goda och billiga skor. Det rådsorgan med fempartsrepresentation, som undertecknade alltså skulle velat förorda, därest resonans funnits på branschhåll för ett sådant förslag, skulle således främst utgöra ett uppsamlingsställe för värdefulla initiativ och förslag, vilka för sitt förverkligande sedan av samarbetsorganet skulle förmedlas till de redan verksamma branschsammanslutningarna, till myndigheter och institutioner eller till konsumentorganisationer och tidningspress, alltefter förslagens karaktär och innebörd. Det är inte heller några obetydliga ämnesområden, som ett råd av detta slag skulle kunna röra sig inom. Med en till allmänheten riktad upplysnings-

verksamhet i kvalitets-, funktions- och prisfrågor borde rådet kunna bidraga till att konsumenternas efterfrågan får en sund och ekonomisk inriktning, så mycket mer som rådets sammansättning skulle garantera konsumenterna ett rimligt inflytande på produktionen av de oumbärliga förnödenheter som skodon utgöra. Genom att stimulera fram facklitteratur och kurser för underlättande av yrkesutbildningen i industrin och handeln, genom studier av och fortlöpande kontakt med den tekniska utvecklingen på skoområdet i utlandet, kanske också genom en teknisk och näringspolitisk rådgivning i etableringsfrågor m. m. skulle ett samarbetsorgan av denna typ kunna verksamt stödja alla goda utvecklingsbetingelser i branschen. Ehuru behovet av ett sådant förmedlingsorgan synes undertecknade uppenbart, har motståndet från skofabrikanternas och skoarbetarnas sida mot ett permanent samarbetsorgan, som i sig innesluter även representanter för konsumenterna och det allmänna, varit så deciderat, att det vore meningslöst att här uppehålla sig mera i detalj vid ett sådant organs sammansättning och funktioner, ekonomiska förutsättningar, praktiska arbetsbetingelser etc. Undertecknade ha härmed endast velat ge uttryck åt uppfattningen, att ett permanent samarbetsorgan med den allsidiga sammansättning, som har skisserats ovan, skulle ha varit det bästa instrumentet för en fortsättning av skoutredningens arbete. Stockholm den 28 augusti 1951.

Sture W. Lantz

Henry Harry

326 Åhneby

Allard

Bilaga

Rapport över en undersökning rörande produktiviteten vid tillverkning av läderskodon och därå inverkande faktorer S e d a n 1945 års s k o u t r e d n i n g u p p d r a g i t å t u n d e r t e c k n a d e a t t u t f ö r a en i n t e r n a t i o n e l l j ä m f ö r e l s e r ö r a n d e p r o d u k t i v i t e t e n v i d t i l l v e r k n i n g a v l ä d e r s k o d o n , få v i efter slutfört u p p d r a g avge följande redogörelse för de a v oss i a n s l u t n i n g h ä r t i l l v e r k s t ä l l d a u n d e r sökningarna. S t o c k h o l m 7 j u n i 1949. R.

Kristensson

G. Heyman

N. Jander

C.

Sandström

Inledning B a k g r u n d till u n d e r s ö k n i n g e n k a n sägas v a r a d e n s k d l n a d i fråga o m u p p n å d d a p r o d u k t i o n s r e s u l t a t , s o m h l . a. f r a m k o m m e r v i d e t t s t u d i u m a v d e n officiella s t a t i s t i k e n s u p p g i f t e r r ö r a n d e p r o d u k t i o n e n i p a r p e r a r b e t a r e i olika l ä n d e r . Anställes j ä m f ö r e l s e n p å g r u n d v a l a v dessa s t a t i s t i s k a b e r ä k n i n g a r , erhålles för Sveriges del s o m r e s u l t a t en i f ö r h å l l a n d e till f r ä m s t F ö r e n t a S t a t e r n a l å g p r o d u k t i o n p e r a r b e t a r e . F ö l j a n d e t a l b e l y s a vissa v i k t i g a r e s k o p r o d u c e r a n d e l ä n d e r s läge i n ä m n t h ä n s e e n d e .

T L a n d

1937 1938 1946 1938 1935 1945 1937 1945

,

Norge Sverige » Schweiz Storbritannien » USA USA

Tillverkning i , ° par per arbetare och år

« , ^ i Arbetsveckans längd

770 890 975 960 1 136 1 351 1 912 2 400

48 tim 48 » 48 » 48 » 48 » 45 » 40 » 40 »

Mot i f r å g a v a r a n d e slag a v u p p g i f t e r k a n b l . a. i n v ä n d a s , a t t de i n g e n t i n g säga o m de p r o p o r t i o n e r , i v i l k a olika s k o t y p e r f ö r e k o m m a i d e j ä m f ö r d a l ä n d e r n a . Visserligen föreligger s t a t i s t i s k t m a t e r i a l r ö r a n d e p r o d u k t i o n e n s fördelning p å h e r r - d a m b a r n s k o r , olika t i l l v e r k n i n g s m e t o d e r e t c , m e n d ä r e m o t i n g e n g r u p p e r i n g m e d h ä n s y n t a g e n till k v a l i t e t s n i v å n . I v å r t u p p d r a g h a r därför i n g å t t a t t g e n o m e n d e t a l j e r a d jämförelse m e l l a n s ä r s k i l t för ä n d a m å l e t u t v a l d a skor s ö k a få s ä k r a r e h å l l p u n k t e r för e n b e d ö m n i n g a v h u r skillnaden i k v a l i t e t s n i v å k a n t ä n k a s h a i n v e r k a t p å de i d e n officiella s t a t i s t i k e n r e d o v i s a d e siffrorna. E n s v å r i g h e t , s o m vi r e d a n i n l e d n i n g s v i s s t ö t t p å , h a r v a r i t a t t få till s t å n d e n n ä r m a r e b e s t ä m n i n g a v k v a l i t e t s b e g r e p p e t . Ä v e n o m vissa k o m p o n e n t e r ä r o r e l a t i v t

klart urskiljbara, återstår att inbördes väga förefintliga kvalitetsegenskaper, och denna värdering måste förutom till de svårigheter, som äro direkt hänförliga till de tekniska provtagningsmetoderna, också ta hänsyn till att kvalitetsbegreppet är långt ifrån entydigt utan skiftar beroende på skotyp, konsumtionsvanor etc. Skodonens kvalitet bestämmes dels av deras rent tekniskt-fysiska egenskaper såsom slitstyrka, vattentäthet, vikt, luftighet, finishens hållbarhet, passform och formbeständighet, dels av hur de appellerar till köparens smak. Att genom sammanvägning av dessa olika egenskaper erhålla ett samlande mått på kvaliteten är enligt vår uppfattning mycket vanskligt med hänsyn till det otillräckliga underlag kommittén haft i form av fysiologisk forskning inom detta område. En närmare fysisk-kemisk analys av de kvalitetsegenskaper, som äro lämpade härför, tillsammans med ett angivande av vissa karakteristika för resp. länder i fråga om lästurval och modellskapande, bör dock kunna ge en relativt god bild av skodonens kvalitetsnivå i de undersökta fallen. Det bör i anslutning härtill betonas den betydelse som ur produktivitetssynpunkt måste tillmätas urvalsmöjligheterna. E t t större urval av skor med olika vidder ger sålunda lägre produktivitet än om skon enbart tillverkas över ett viddnummer. Likaså påverkas produktiviteten av det arbete, som nedlägges på att utforma nya modeller. Kvalitetsanalysen För att få ett underlag för vår bedömning av nämnda kvalitetsegenskaper har ett urval av skor analyserats i följande viktigare moment. 1. Materialkvalitet a) bottenläder (inkl. klack och kappor) b) ovanläder (inkl. foder) c) övriga materialier (inkl. tråd) 2. Utförande a) nåtling b) bottning c) puts och efterkontroll 3. Slitstyrka och vattentäthet. Många och kanske de flesta av de egenskaper, som i sista hand avgöra en skos kvalitet, äro dolda för konsumenten. T. o. m. för experter torde det i flertalet fall vara i det närmaste uteslutet att enbart genom en okulärbesiktning lämna ett säkert omdöme i avseende på materialets egenskaper och skons uppbyggnad. För att göra bedömningen utifrån ett säkrare underlag måste mycket ingående analyser genom särtagning och analys av skodonens olika delar anställas. Ifrågavarande provtagningar ha för utredningens räkning företagits av ett engelskt skoforskningsinstitut, The British Boot, Shoe and Allied Trades Besearch Association, dit de i utredningen ingående skoparen skickats för analys. Närmast till hands hade legat att låta uppdraget omhändertas av motsvarande svenska institut, som emellertid tills vidare ej utför materialprovningar. Det engelska institutet, som bildades år 1919, har under sin verksamhet bl. a. introducerat en särskild kvalitetsbeteckning »SATBA», som skofabrikanterna äga åsätta sina produkter, därest de hålla vissa minimispecifikationer i fråga om material och utförande. Viss erfarenhet från analyser i anslutning till den kontroll, som utövas vid tillverkningen av SATBA-märkta skor, fanns sålunda här att tillgå. Institutet har också utarbetat standards för bl. a. trådkvaliteter och olika kvaliteter av fibermaterial.

Tempoanalyser För att möjliggöra ett mera detaljerat omdöme om de faktorer, som påverka konstaterade produktivitetsdifferenser, ingår som en viktig del i undersökningen en jämförelse mellan de arbetstider som uppnåtts vid två svenska fabriker och ett amerikanskt företag. Genom denna undersökning, som endast kunnat genomföras tack vara intresserad medverkan från de deltagande svenska företagens sida och genom att det amerikanska företaget beredvilligt utlämnat ett omfattande tidsstudiematerial, har relativt säkra jämförelsemått erhållits i avseende på operationstiderna och antalet operationer. På basis av kvalitets- och tempoanalyserna har också undersökningens huvudsyfte kunnat fullföljas, nämligen att ge en inblick i hur produktiviteten förhåller sig, under förutsättning att man utgår från så långt möjligt ur arbetssynpunkt likvärdiga produkter. Kvalitetsanalysen har i denna undersökning haft till ändamål att konstatera sådana olikheter i produktens materialegenskaper och utförande, som påverka eller kunna antas påverka den använda arbetstiden per par skor. Avsikten har alltså icke varit att fälla något omdöme om kvalitetsnivåerna i olika länder generellt sett, varken i fråga om skodonen som sådana eller vid tillverkningen använda materialier. Som kommer att framgå av den sammanfattning av det engelska institutets rapport, som följer närmast härefter, föreligga dock i vissa fall klart urskiljbara differenser i konstruktion och kvalitet mellan de olika skodonen, som närmast tyda på existensen av vissa nationella särdrag vid skotillverkning. Därjämte är att märka, att uppfattningarna de olika länderna emellan ibland gå isär beträffande användningsområdet för vissa materialier. Urvalet av skor Ehuru avsikten från början varit att vid undersökningen medtaga såväl herr-, dam- som barnskor ha vi stannat för att begränsa den till enbart herrskor. Flera skäl tala för en sådan uppläggning av undersökningen. Om som undersökningsobjekt väljes en herrsko i en klassisk modell, behöver man icke på samma sätt som beträffande damskor ta hänsyn till moderiktigheten, som är en rent subjektiv faktor, och vidare är det relativt lätt att välja uteskor av i huvudsak identiskt utförande. Variationer i utförande äro alltid oundvikliga, men skulle ha blivit avsevärt flera beträffande damskor. För att få en mera fullständig bild av produktivitetsdifferenserna vore det dock säkert av intresse för den svenska skoindustrin, om denna undersökning även kunde byggas ut till att omfatta dam- och barnskor. Det förefaller t. ex. ganska antagligt, att USA:s och Tjeckoslovakiens försprång i produktivitetshänseende är mera märkbart i fråga om herrskor och barnskor än beträffande damskor, beroende på att möjligheterna för standardisering och specialisering äro mera begränsade i det senare fallet. De skor, som utvalts, ha varit randsydda herrlågskor (promenadskor) från följande länder: Sverige (3 par), USA (1 par), Tjeckoslovakien (2 par) samt Storbritannien (1 par). Antalet skor är, som framgår, mycket begränsat. Avsikten har heller icke varit att få fram statistiskt säkerställda medelvärden, utan utredningen har mera karaktär av en »case-study». Stickprovet förefaller oss dock att ge en tillfredsställande bild av resp. länders produkter inom det område urvalet representerar. Tillvägagångssättet vid utväljandet av skodonen har varit följande: 1. De svenska skodonen (3 par) och det amerikanska skoparet utvaldes hos två skoaffärer i Stockholm.

2. De tjeckiska skodonen (2 par) utvaldes med ledning av provskor, som funnos att tillgå hos Svenska AB Exico, Stockholm, generalagent för Bata och Kotva, Zlin. Skodonen tillställdes utredningen direkt från det tjeckiska företaget. Därutöver erhöllos 3 par damskor och 3 par goss- och nickskor, vilka emellertid ej ingå i undersökningen. 3. Det engelska skoparet har erhållits genom förmedling av det brittiska fabrikantförbundet 1 . Skodonen ha uppgivits motsvara de skor, varöver vissa operationstider finnas återgivna i Denton-Colvin-rapporten. Därutöver rekvirerades 5 par herrskor och damskor, vilka emellertid ej medtagits i denna undersökning. De utvalda skodonen ha i det följande betecknats enligt nedanstående.

Nr 1. Amerikansk herrsko, randsydd Nr 2. Svensk » » Nr 3. Svensk » » Nr 4. Tjeckisk » » Nr 5. Tjeckisk » » Nr 6. Svensk » » Nr 7. Engelsk » »

Tillverkare (anges ej betr. de svenska skodonen) General Shoe Corp. Priskontrollerad P 116 » P 112 Bata, Zlin Bata, Zlin Ej priskontrollerad Manfield and Sons.

Flera skäl tala för att i undersökningar av detta slag inköpa skodon i öppna marknaden. Att så i två fall icke skett, beror beträffande de tjeckiska skodonen på att skor av de typer, som befunnits lämpliga att medtaga i undersökningen, ej funnos att tillgå i de svenska skoaffärerna. Medverkan från diplomatiskt håll vid inköpen i tjeckiska butiker har ej heller stått att erhålla. Beträffande de engelska skorna har det befunnits angeläget att i görligaste mån anknyta till den jämförelse mellan engelska och amerikanska skor, som en engelsk undersökningskommission år 1945 utförde på uppdrag av den engelska skofabrikantföreningen. För att få garantier för att samma skodon skulle erhållas som de i bemälda rapport undersökta paren, vände sig skoutredningen till den engelska organisationen med begäran om dess medverkan vid utväljandet av skodonen och erhöll på så sätt del av motsvarande skor, som ingingo i den s. k. Denton-Colvin-rapporten.

Sammanfattning av The British Boot, Shoe and Allied Trades Research Association's undersökningsrapp ort I det följande återges den sammanfattning över undersökningsresultaten, som det engelska institutet i augusti 1948 tillställde underkommittén. I sammanfattningen berör institutet bl. a. vissa karakteristiska detaljer i fråga om materialegenskaper och tillverkningssätt, som påträffats vid de kemiska och fysiska detaljanalyserna. I rapporten lämnas härutöver en detaljerad kritik av varje enskild provsko. Undersökningsmetoder Varje par underkastades först en okulärbesiktning, varefter den högra skon skars itu för att kvalitetsundersökningen skulle kunna fullföljas och konstruktionen bedömas. 1 The Incorporated Federated Associations of Boot and Shoe Manufacturers of Great Britain and Ireland.

När detta stadium av arbetet var slutfört, utfördes beträffande vissa delar av skon fysiska och kemiska prov. Laboratorieproven begränsades till sådana prov, som institutet ansåg skulle ge de mest värdefulla upplysningarna. Andra prov, som normalt pläga utföras vid en fullständig materialundersökning, förbigingos dels beroende på det begränsade provmaterial som fanns tillgängligt och dels för att hålla arbetsuppgiften inom rimliga gränser. När tomrum har lämnats i resultattabellerna, ar skalet härför, att resultaten skulle ha varit otillförlitliga. Så voro t. ex. vissa delar kraftigt bemängda med klister, som inte kunde på ett tillfredsställande sätt avlägsnas. Vid studium av de fysiska och kemiska provningsresultaten liksom också beträffande de kvalitativa observationerna måste hållas i minnet, att hela denna undersökning saknar statistiskt underlag. Variationerna beträffande ovanlädret och kanske i än högre grad ifråga om bottenlädret göra, att det vore felaktigt att fästa alltför stor vikt vid kvalitetsbedömningen av dessa material, om sådana undantagas, där det föreligger klart urskiljbara differenser i konstruktion och kvalitet mellan de olika skodonen. Samma reservation måste göras beträffande kommentarerna om kvaliteten på arbetet och andra kännetecken, vilka variera från den ena skon till den andra av samma fabrikat. Institutets rapport syftar främst att framlägga iakttagelserna på ett tekniskt sätt, men kommentarer av annat slag ha i vissa fall tillagts. I avsevärd grad äro dess kommentarer baserade på subjektiv uppfattning och böra betraktas i ljuset härav. Så ha vissa anmärkningar gjorts beträffande utseendet, där man ju inte har möjlighet att utgå från någon standardnorm för bedömningen. Vidare är det mycket svårt att försöka förutbedöma användbarheten av skons olika delar. För såvitt inte de olika delarnas eller materialens egenskaper äro väl kända genom erfarenhet eller ha provats genom praktiska prov, är det mycket svårt att med någon säkerhet översätta fysiska och kemiska provningsresultat till praktisk användning. Institutets reservation föranledes av, att det är många skiljaktigheter mellan dessa skor, vilka med säkerhet komma att påverka deras användbarhet under praktiskt bruk, men i fråga om vilka institutet icke har ansett sig kunna ge något definitivt omdöme. Inget försök har gjorts att mäta skillnaderna i arbetsåtgång vid tillverkning av provskodonen, men institutet förutsätter, att de uppgifter rörande modell och konstruktion, som lämnats i dess rapport kan användas för detta ändamål.

Provningsresultat a) Jämfört med typiskt brittiskt läder äro bindsulor, mellansulor, bakkappor och yttersidor i de svenska skorna gjorda av läder med låg synlig tjocklek och innehållande liten procent vattenlösliga ämnen. Som man kan vänta sig, ha de också mycket snabb absorptionsförmåga. En yttersula (utvald som den bästa), vilken provades beträffande vattengenomtränglighet, släppte igenom vatten på 6 timmar, medan en typisk engelsk yttersula skulle ha lämnat som resultat 36 timmar i motsvarande absorptionsprov. Ifrågavarande svenska läder torde lämna goda bindsulor. Ehuru det är något löst i strukturen, synes det vara tillräckligt starkt och dess höga absorptionsförmåga är till bindsulor en god egenskap. Å andra sidan utgör denna typ av läder inget lämpligt material till bakkappor. De bakkappor, som undersökts i de svenska skorna, anser institutet vara sladdriga och ojämna. Även till yttersulor och i viss utsträckning också till mellansulor är hög vattenabsorption mindre önskvärd. Dels är deras motståndskraft mot vatten dålig, dels nötas de snabbt i vått tillstånd, trots att de visa tillfredsställande nötningsmotstånd, när de provas i torrt tillstånd. Dessa kommentarer betonas av institutet vara gjorda utan tillräcklig praktisk erfarenhet av läder av denna t y p , varför intresse föreligger från dess sida att få prova

lädret mera ingående, speciellt bindsullädret. Framställning härom har gjorts till underkommittén. b) Gelänken i prov nr 1—6 äro alla anmärkningsvärt starka och motståndskraftiga och utgjorde en god detalj i samtliga skor. De äro av flera olika typer. Gelänken i nr 7 är av jämförelsevis mjuk fiber. c) Tre olika slags bottenfyllnad påträffades. Termoplastisk kork (varmkork) i nr 1 (USA) och 7 (UK 1 ), troligen kallkork i nr 2, 3 och 6 (svenska skor) och ett material bestående av filtfiber i nr 4 och 5 (tjeckoslovakiska skor). Det material, som påträffades i de svenska skorna, var ganska oböjligt och visade tendenser att brista, när det böjdes och var i dessa avseenden underlägset de korkfyllnader, som påträffades i nr 1 och 7. Fyllningen i nr 4 och 5 var mycket lös i strukturen, och dess lämplighet för ändamålet enligt det engelska institutets uppfattning tveksam. d) Tygfodret och mellanfodret i samtliga skor, med undantag för nr 7, hade hög organisk och mineralisk appretur. Appreturen har inte kunnat identifieras men uppges av institutet medföra risk för fällningar på ovanlädret. e) Silketråd återfanns endast i de tre svenska skorna. All undertråd var av bomull med undantag för en linnetråd, och alla fodersömmar, som undersöktes, voro sydda med bomullstråd. Institutet finner det tveksamt, om kombinationen silketråd som överträd och bomullstråd som undertråd medföra några fördelar i styrka, elasticitet eller utseende framför en bomullstråd. Möjligen kan den antas besitta större slitstyrka. Underkommitténs kommentar till rapporten från The British Boot, Shoe and Allied Trades Research Association Det engelska institutets rapport rörande de olika skofabrikaten synes i viss mån ha påverkats av de kvalitets- och modeegenskaper, som man i England anser sig böra kräva, när det gäller skor av de typer, som ingå i urvalet. Vissa av de ganska kritiska omdömen som fällts om sko nr 1 (USA) och nr 6 (svensk) få nog ses i ljuset härav. Vi ha med hänsyn härtill ansett det riktigast att begagna oss av de rent tekniska data, som institutet framlagt, men så långt möjligt skilja ut de subjektiva synpunkter, som i alltför hög grad påverkas av konsumtionsvanorna i de olika länderna. Rapporten från det engelska skoforskningsinstitutet lägger tonvikten vid de i undersökningen ingående skornas material med hänsyn till deras kvalitetsegenskaper. Data rörande t. ex. utförandet ingå emellertid även, varigenom vissa hållpunkter ges för att bedöma hur produktiviteten påverkats av den högre eller lägre grad av noggrannhet, som lagts ned på tillverkningen. Materialanalysen Beträffande kvaliteten på ovanlädret placeras de svenska skorna av institutet ganska långt ned på skalan, vilket delvis synes sammanhänga med att engelsmännen betraktar det som ett fel, om till herrpromenadskor, såsom skett i ett av de svenska skoparen, användes lättare ovanläder. Vi ha tidigare påpekat den skillnad i konsumtionsvanor som föreligga och som i detta fall består i att till engelska och amerikanska skor i regel användes kraftigare läder (boxsidor), när vi i Sverige använda boxkalv. Någon slutsats om vilket ovanläder som är bäst torde ej kunna göras, då uppgifter rörande draghållfasthet, tänj ning, sprickbildning, spec, vikt, luftgenomtränglighet och vattenabsorption saknas. 1

332 UK = United Kingdom (England)

I fråga om förslitningstalen för yttersulor placera sig två av de svenska skorna sist. Detsamma gäller vattenabsorptionen, där samtliga svenska skor visa de ogynnsammaste siffrorna. Tänkbara förklaringar till detta resultat redovisas i ett efterföljande avsnitt. Anmärkningsvärd är den låga vattenabsorptionen och det låga förslitningstalet på den amerikanska skon, som innehåller högre procent av urtvättbara ämnen än som tillåtes enligt den svenska lagstiftningen. Liknande förhållanden konstateras beträffande bakkapporna. Två av de svenska kapporna äro lösa och klumpiga och ha hög vattenabsorption och anses av lägre kvalitet än fiberkappan i nr 4. Bakkapporna i nr 6 (S) och 7 (UK) få det bästa omdömet. Randen i sko nr 3 (S) och (6) anses olämplig. Lädret är för löst och svampigt samt har för hög vattenabsorption. Randen i sko nr 2 (S) är utomordentligt bra. Den enda av klackarna på de svenska skorna, som passerar utan anmärkning, är den på sko nr 2. ^ De svenska bindsulorna få gott betyg. Den höga vattenabsorptionen är med tanke på fotens utdunstning givetvis en fördel. Textilfodren i samtliga skor utom nr 7 (UK) ha olämplig appretering, vilken möjligen kan förorsaka att mögel uppstår. E t t intressant påpekande görs i rapporten rörande användningen av gemväv som beläggningsmaterial å bindsulan. Om som fallet är i Sverige hela ytan täcks med gemväv och klister, upphäves delvis lädrets ventilerande egenskaper. Den amerikanska metoden att enbart lägga en smal strimla väv längs ritsen förutsätter emellertid tillgång till en särskild maskin för bindsulritsförstärkning, vilken tills vidare ej finnes introducerad på den svenska marknaden. Beträffande sytråden för ovanläder skilja sig de svenska skorna från de övriga genom att man använt silke som överträd och bomull eller linne som undertråd, medan till de andra skorna använts bomull som både över- och undertråd. I USA och England är det vanligt, att man endast använder sig av bomull för ovanläderssymng på skor av dessa typer. Så tycks även vara fallet i Tjeckoslovakien. Frågan huruvida kombinationen silke-bomull har några fördelar framför en söm helt av bomull kan inte avgöras utan att anställa särskilda undersökningar. I detta sammanhang må anmärkas, att det svenska skoforskningsinstitutet enligt uppgift utfört vissa analyser rörande silketrådens och bomullstrådens motståndskraft mot röta. Proven ha visat, att bomullen har avsevärt mindre motståndskraft i detta avseende. Hur förhållandet skulle gestalta sig vid praktiska prov är ännu ej klarlagt, men prov häröver kommer att företas. Vid de diskussioner kommittén haft har emellertid också den synpunkten framförts, att livslängden bestämmes av det svagaste materialet, varför förutsättningar borde finnas att både till överträd och undertråd använda den billigare bomullen. Enligt kommitténs uppfattning bör denna fråga göras till föremål för särskild undersökning genom skoforskningsinstitutet. Beträffande tråden för bottensyning konstateras, att i de svenska skorna använts kraftigare tråd för bindsyningen än i övriga skor. Till avlappningen (sulfastsyningen) har till överträd i de svenska skorna använts klenare tråd, medan förhållandet beträffande undertråden är omvänt. Antalet avlappsstygn per tum anses för litet på de svenska skorna nr 3 och 6. (Här må inskjutas att produktiviteten i avlappningsmomentet visat sig vara högre i Sverige än i USA, se vidare härom sid. 338). Korkfyllningen i de svenska skorna är oböjlig och vill gärna brista. Till korkfyllning har använts s. k. kallkork, medan korkfyllningen i den amerikanska och i den engelska skon är av varmkorktyp, som anses lämpligare. Fyllningen i de tjeckiska skorna består av filtkomposition, som dock är för lös. 21 — 125051

På 20-talet synes varmkork ha varit i allmän användning, men sedermera har man i gemen övergått till kallkork. Anledningen härtill torde bl. a. ha varit, att kallkorken är mera lättarbetad. Frågan om lämpligheten av kallkork resp. varmkork synes oss böra göras till föremål för ytterligare undersökning. Av de utländska skorna äro 3 par, nr 1—4—5, tillverkade vid typiska massfabrikationsfabriker i USA och Tjeckoslovakien, medan sko nr 7 härrör från en engelsk fabrik med mycket gott anseende. De svenska skorna äro samtliga från kvalitetsskofabriker. Två av paren äro i priskontrollerat utförande. Beträffande sko nr 1 kan sägas, att den i kvalitetshänseende är tämligen typisk för en amerikansk sko i mellanprisläge. De i skon ingående materialierna äro av ganska god kvalitet, frånsett bindsulan, vilken icke fyller de anspråk vi ställa på en sådan i Sverige. Vidare är mellansulan av fiber, för vilket ändamål fiber utgör ett mindervärdigt material. Däremot är ovanlädret av god kvalitet liksom också yttersulan. Klacken består helt av gummi, vilket har både för- och nackdelar. Detaljarbetet är icke utfört med noggrannhet, vilket får anses vara typiskt för amerikansk tillverkning. Man ägnar icke detaljerna så stor uppmärksamhet som i Sverige. Detta förhållande verkar naturligtvis produktivitetshöj ande och utgör en — ehuru icke avgörande — förklaring till den högre amerikanska produktionen per arbetare. Anmärkas bör i anslutning härtill, att den amerikanska skon tillverkas i flera vidder än som är vanligt i Sverige, en faktor som å andra sidan verkar sänkande på produktiviteten inom den amerikanska skoindustrin. De tjeckiska skorna nr 4 och 5 äro av god kvalitet, framför allt nr 5. Både utförande och materialkvalitet passera praktiskt taget utan anmärkning. Vattenabsorptionen för sulan å sko nr 5 är dock för hög. Anmärkas bör, att dessa skor icke äro typiska för den tjeckiska fabrikens genomsnittstillverkning. Ovanstående skulle innebära, att man vid den tjeckiska fabriken, som är inrättad för masstillverkning och med en säkerligen jämförelsevis hög produktivitet, kan göra skor av hög klass både i fråga om material och arbete, vilket med tanke på Tjeckoslovakiens starka ställning som exportör av skor bör uppmärksammas av den svenska skoindustrin. Den engelska skon är en »utility»-sko i den högsta prisklassen och därför icke direkt jämförbar med de svenska priskontrollerade skorna. Samtliga i skon ingående material tyckas vara av god beskaffenhet, frånsett yttersulan, vilken icke är av fullgod kvalitet. Arbetets kvalitet är genomgående god, frånsett någon detalj. Denna sko placerar institutet jämte nr 5 främst av de undersökta skorna. Något egentligt belägg för att den höga produktiviteten vid vissa av de utländska fabrikerna skulle stå i samband med att produkter av lägre kvalitet framställes har icke framkommit, om man undantar, att den amerikanska skon icke uppfyller de anspråk på väl utfört detaljarbete som vi i Sverige uppställa. Synpunkter på bedömningen av lädrets kvalitet Den i det föregående refererade engelska rapportens synpunkter på läderkvaliteten i de analyserade skoparen bygga, som redan framhållits, på ett bristfälligt statistiskt underlag och få därför, som det engelska institutet också framhållit, inte tillmätas någon mera avgörande betydelse som mätare på kvaliteten hos svenskt bottenläder, jämfört med utländskt. Det förefaller dock i viss mån anmärkningsvärt, att samtliga sulor i de svenska skorna visade så påfallande hög vattenabsorptionsförmåga. För att få ett säkrare underlag för att bedöma denna fråga ha vi haft överläggningar med representanter för Garveritekniska nämnden (professor E. Norlin och tekn. dr H.

Gustafsson) samt för Statens Provningsanstalt (ingenjör Köhler). Under diskussionerna har bl. a. framhållits svårigheten att på grund av bristen på uppgifter rörande sulornas och övriga delars topografiska ursprung, dvs. läge i resp. hudar, avge något utlåtande om undersökningens representativitet. Så anmärkes vid bedömningen av vattenabsorptionen, att hänsyn icke tagits till sulans tjocklek och därmed sammanhängande förhållande mellan termostatskikt och reticularskikt. Vidare saknas mätning av flexibiliteten och svallning av lädret i tjocklek och yta efter urtvättning. Dylika uppgifter uppges stå i relation till trycket vid manglingen, som i sin tur återverkar på vattenabsorptionens begynnelsehastighet. Om jämförelse anställes mellan vattenabsorptionen efter 1/4 timme och termostatskiktets tjocklek, erhålles, som kan utläsas av här bifogat yttrande från Garveritekniska nämnden inom Garverinäringens forskningsinstitut, bättre överensstämmelse, dock med undantag för prov nr 1 och 2. Avvikelsen i nr 1 anser nämnden kunna förklaras av den höga halten urtvättbart (framför allt högre fetthalt). Avvikelsen i nr 2 beror troligen på exceptionellt kraftigt utvecklat termostatskikt. Den här gjorda allmänna reservationen rörande det statistiska underlaget och nämndens påpekanden gör det enligt vår uppfattning otillåtet att fästa större avseende vid analysen av bottenlädrets kvalitet. Under de muntliga överläggningarna framfördes emellertid speciellt en synpunkt, som vi fäst oss vid. Det upplystes sålunda av dr Gustafsson, att bättre amerikanskt bottenläder i regel håller en fetthalt av 4 % mot 0,8 — 1 % i svenskt läder. Fettningen sker för att få narven smidig och böjlig, vilket underlättar t. ex. ritsningen. Vidare retarderas väta, vilket synes förklara det låga absorptionstalet för det amerikanska lädret (14,7 % mot mellan 31,3—39,4 % för det svenska provlädret). Enligt vår mening kan det icke bortses från att det svenska klimatet ställer särskilt stora krav på lädrets vattenavstötande egenskaper. Både denna synpunkt och skoindustrins önskemål att ha tillgång till ett bottenläder med så goda bearbetningsegenskaper som möjligt gör det angeläget, att vid framställning av bottenläder de möjligheter, som kunna finnas att genom ökad tillsats av fettämnen förbättra lädrets kvalitet, tillvaratagas, utan att detta dock får motvägas av olägenheter i andra avseenden. Såvitt bekant är man inom Garverinäringens forskningsinstitut sysselsatt med kvalitetsanalys av läder, varför det synes oss lämpligt att de frågeställningar vi här berört hänskjutas till institutet för ytterligare utredning. Resultatet av den härovan redovisade jämförande undersökningen av skor och den materialanalys, som ingått som en del däri, ger oss anledning antaga att för den inhemska sko- och läderindustrin värdefulla erfarenheter skulle stå a t t vinna genom utvidgade undersökningar av svenskt och utländskt läder. Vi anse oss därför böra föreslå, att en undersökning rörande kvaliteten på svenskt botten- och ovanläder, jämfört med utländskt, kommer till utförande, varvid de synpunkter Garveritekniska nämnden framfört rörande de faktorer, som vid en sådan undersökning böra behandlas, beaktas vid undersökningens bedrivande. Undersökning av uppnådda arbetsprestationer vid olika arbetsoperationer Den ursprungliga avsikten har varit a t t fullfölja kvalitetsanalysen genom en produktivitetsundersökning av de sju provparen. Såväl i avseende å de svenska som utländska skodonen har det visat sig förenat med stora svårigheter att få tillgång till det härför nödvändiga statistiska underlaget. Vad angår de tjeckiska skodonen har sådant material icke kunnat erhållas. Företagets verkställande direktör ställde sig visserligen vid herrar Frendins och Sandströms besök välvillig, men det tjeckiska

industriministeriet motsatte sig senare, att det begärda materialet utlämnades. I fråga om prov nr 4 finns emellertid att tillgå en approximativ siffra, som företaget uppgav under besöket ifråga. E t t av de svenska företagen har måst utgå, då man icke haft möjlighet att ange den tid, som åtgått för just den artikel som provet avser. I stället har medtagits skor från ett annat svenskt företag med i huvudsak samma produktionsinriktning. Skon ifråga har i det följande betecknats som sko nr 8. Vad till sist angår de engelska skodonen återfinnas vissa operationstider i Denton-Colvin-rapporten. A.

Stickprovsjämförelse mellan amerikansk tillverkning

svensk

och

Kompletta tempotider föreligga beträffande sko nr 1 (USA) och sko nr 6 (Sverige). Uppgifter avseende vissa viktigare tempon finnas dessutom att tillgå för sko nr 2(Sv) och nr 7 (UK). Därjämte har som nämnts ett svenskt företag tillkommit, vars siffror ingå i den redogörelse, som närmast följer avseende en jämförelse mellan svensk och amerikansk tillverkning. Den amerikanska skon har tillverkats vid General Shoe Corporation, Nashville Plant. Denna fabrik sysselsätter 1 020 anställda och tillverkar 7 700 par per dag. Hela koncernens tillverkning uppgår till den för svenska förhållanden enorma siffran 80 000 par per dag. I genomsnitt uppgick tillverkningen per arbetare och 8 timmars arbetsdag år 1948 till 7,84 par, men har i fråga om den typ av skor, som kommittén utvalt, uppgivits ligga vid 9,6 par. Härifrån bör dock dras den tid, som åtgår för tillverkning av utifrån inköpt material (utstansade sulor, klackar e t c ) . Med reduktion härför med uppskattningsvis 4 - 5 % erhåller man en tillverkning per arbetare och dag av omkring 9 par, som bör jämföras med motsvarande produktionsresultat vid de svenska fabrikerna. Dessa hade år 1947 mellan 5 0 - 1 0 0 arbetare och voro alltså småföretag i jämförelse med det amerikanska företaget. Båda representera emellertid en för svenska förhållanden långt driven specialisering. De svenska fabrikernas produktion per arbetare och 8 timmars arbetsdag redovisades till 4,8 par (fabrik nr 6) och 5,5 par (fabrik nr 8). Tempoanalys för vanlig enkel manssnörsko vid en amerikansk och två svenska skofabriker: A n t a l t e m p o n Avdelning USA Sverige fabrik 1 fabrik 6 fabrik 8 Skärning H ** Nåtling 28 27 23 Pinning 31 37 38 Puts . 22 37 39 Stans 15 31 Summa 107 (101)1 142

Avdelning Skärning Nåtline PinninPuts ° Stans!;!

S a m m a n l a g d t e m p o t i d Min/100 par Min/100 par Min/100 par USA Sverige fabrik 1 fabrik 6 fabrik 8 390.67 950.00 605.00 1297.30 2 893.00 1972.00 1352.23 2 192.00 2 284.00 . . . . 1297.00 2 939.00 2 078.00 182.73 850 00 807.00 Summa 4 519.93 9 824.00 7 746.00

i För fabrik 6 ha tempolistor icke funnits tillgängliga för skärnings- och stansningsavd.

O p e r a t i o n s t i d e r n a och en n ä r m a r e k o m m e n t a r till k o n s t a t e r a d e a v v i k e l s e r i u t f ö r a n d e och t i l l v e r k n i n g s s ä t t l ä m n a s i tabell å föregående sida. Som framgår av ovanstående uppställning redovisar den amerikanska fabriken e t t b e t y d l i g t färre a n t a l t e m p o n ä n de s v e n s k a . D e t t a b e r o r i första h a n d p å d e t r i n g a a n t a l e t t e m p o n i s t a n s n i n g s a v d e l n i n g e n . D e n a m e r i k a n s k a f a b r i k e n s t a n s a r icke n å g o t m a t e r i a l i d e n n a a v d e l n i n g . D e s s u t o m bortfaller t i l l v e r k n i n g a v k l a c k a r och k a p p o r j ä m t e a n n a n s m å m a t e r i a l , likaså sulor, m e l l a n s u l o r och b i n d s u l o r , v i l k a i n k ö p a s färdiga. I n å t l i n g s - och p i n n i n g s a v d e l n i n g a r n a är s k i l l n a d e n i a n t a l t e m p o n icke särskilt stor. I p u t s n i n g s a v d e l n i n g e n d ä r e m o t ä r skillnaden i a n t a l t e m p o n g a n s k a b e t y d a n d e a v s k ä l , för v i l k a redogöres i k o m m e n t a r e n till p u t s n i n g s v d e l n i n g e n . E t t s t u d i u m a v d e n t o t a l t i d , s o m å t g å r för t i l l v e r k n i n g a v d e n h ä r a k t u e l l a skot y p e n , v i s a r a t t de s v e n s k a f a b r i k e r n a i s a m t l i g a a v d e l n i n g a r a n v ä n d a l ä n g r e t i d . S o m f r a m g å r a v n e d a n s t å e n d e t a b e l l överstiga de s v e n s k a f a b r i k e r n a s t e m p o t i d e r d e n a m e r i k a n s k a f a b r i k e n s m e d följande p r o c e n t s a t s e r i de olika a v d e l n i n g a r n a .

Avdelning Skärning Nåtling Pinning Puts Stans

USA fabrik 1 100 % 100% 100 % 100% 100 % Totalt 100 %

Sverige fabrik 8 fabrik 6

+ 142 % + 122 % + 62% + 126 % + 365 % + 117 %

+ 55% + 52% + 69% + 60% + 342 % + 72%

Skärningsavdelningen

Antal tempo Tid i min/100 par Tidsskillnad i %

USA fabrik 1 11 390.67 100

Sverige fabrik 6 fabrik 8 — 11 950.00 605.00 + 142 + 55

B e t y d l i g t k o r t a r e t i d å t g å r för s k ä r n i n g s a r b e t e n a i d e n a m e r i k a n s k a f a b r i k e n , j ä m f ö r t m e d d e s v e n s k a . B e t r ä f f a n d e Sv 6 förklaras d e t t a a v a t t i f r å g a v a r a n d e fabriks t i d e r h ä n f ö r sig till h a n d s k ä r n i n g , m e d a n de b å d a övriga a n v ä n d a sig a v m a s k i n s t a n s n i n g . T i d e r n a för f a b r i k n r 1 och 8 ä r o dock fullt j ä m f ö r b a r a . E n a v o r s a k e r n a till a t t d e n senare f a b r i k e n a n v ä n d e r 55 % l ä n g r e t i d ä n fabrik n r 1 i d e n n a a v d e l n i n g t o r d e v a r a , a t t m a n i Sverige h a r b e t y d l i g t h ö g r e k v a l i t e t s k r a v b e t r ä f f a n d e o v a n l ä d e r s d e l a r n a ä n i U S A . M i n d r e narvfel fäster m a n t . ex. icke så m y c k e t a v s e e n d e vid i U S A , m e d a n de s v e n s k a f a b r i k e r n a ä r o m y c k e t n o g g r a n n a m e d a t t icke n å g r a fela k t i g h e t e r f ö r e k o m m a i de u t s t a n s a d e d e l a r n a . D e t t a f ö r o r s a k a r givetvis s t o r t i d s förlust v i d s t a n s n i n g e n , e m e d a n v a r j e b i t , s o m u t s t a n s a s , först m å s t e u n d e r g å k o n t r o l l a v s t a n s a r e n , så a t t i n g a narvfel f ö r e k o m m e r i r e s p . del. L ä n g r e t i d å t g å r också för s o r t e r i n g a v l ä d r e t v i d de s v e n s k a f a b r i k e r n a , b e r o e n d e p å a t t försorteringen ä r b e t y d l i g t l ä n g r e d r i v e n i U S A . T i d e n härför r e d o v i s a s v i d d e n a m e r i k a n s k a f a b r i k e n i skinnlagret. S k i l l n a d e n i a r b e t s t i d ä r d o c k så s t o r m e l l a n f a b r i k e r n a 1 och 8, a t t d e n icke enb a r t k a n f ö r k l a r a s m e d de s t r ä n g a r e k v a l i t e t s k r a v e n , u t a n till s t o r del m å s t e b e r o p å en a l l m ä n t s e t t h ö g r e a m e r i k a n s k p r o d u k t i v i t e t .

Nåtlingsaidelningen USA fabrik 1 28 1 297.30 100

Antal tempo Tid i min/100 par Tidsskillnad i % .

Sverige fabrik 6 ~ fabrik 8 27 23 2 893.00 1 972.00 _L 122 52

Vid jämförelse m e l l a n t o t a l t i d e n i n å t l i n g s a v d e l n i n g a r n a visar d e t sig, a t t USAf a b r i k e n h a r b e t y d l i g t k o r t a r e t o t a l t e m p o t i d ä n de b å d a s v e n s k a f a b r i k e r n a . F a b r i k n r 6:s t i d ligger 122 % och fabrik n r 8:s t i d 52 % högre i n å t l i n g s a v d e l n i n g c n . Givetvis är d e t dock s v å r t a t t göra d i r e k t a jämförelser m e l l a n t o t a l t i d e r n a i n o m v a r j e avdeln i n g , e m e d a n o r g a n i s a t i o n e n , m e t o d e r n a och m a s k i n u t r u s t n i n g e n i n v e r k a p å t i d e n för v a r j e enskilt a r b e t s t e m p o . F ö r a t t få en d i r e k t jämförelse m e l l a n de individuella p r e s t a t i o n e r n a h a r e n u p p s t ä l l n i n g p å följande fullt j ä m f ö r b a r a t e m p o n g j o r t s :

Spanning Sy snörstickning Kantsyning Ringisättning Sy sidfoder Sy t å h ä t t a Sy bladsöm Tidsskillnad i %

Min /100 par

Min/100 par USA fabrik 1 35.00 48.40 115.00 37.60 13.40 60.00 216.60 Summa 526.00 100

därför

Min/100 par Sverige

fabrik 6 53.00(4- 18.00) 80.00(4- 31.60) 275.00 ( + 160.00) 46.40) 84.00 (74.00(4- 60.60) 87.00(4- 27.00) 313.00(4- 96.40) 966.00 83

fabrik 8 46.00(4- 11.00) 102.00(4- 53.60) 180.00 (4- 65.00) 54.00 (4- 16.40) 80.00(4- 66.60) 90.00(4- 30.00) 350.00(4- 113.40) 902.00 4- 71

A v o v a n s t å e n d e t a b e l l , som avser fullt j ä m f ö r b a r a t e m p o n från de t r e f a b r i k e r n a , f r a m g å r a t t fabrik 6 för dessa 7 t e m p o n a n v ä n d e r 83 % och f a b r i k 8 a n v ä n d e r 71 % l ä n g r e t i d ä n U S A - f a b r i k e n . D e n s t o r a t i d s s k i l l n a d e n vid i h u v u d s a k i d e n t i s k a t e m p o n finner delvis sin förklaring i a t t n o g g r a n n h e t e n v i d n å t l i n g s a r b e t e t är b e t y d l i g t l ä n g r e d r i v e n i Sverige ä n i U S A . B e t r ä f f a n d e i n f i v t a n d e t h ä r a v p å s k o n s k v a l i t e t t o r d e k u n n a s ä g a s , a t t f e l a k t i g h e t e r n a i fråga i m å n g a fall m e r a h a k a r a k t ä r a v skönhetsfel ä n d i r e k t inflytande på hållbarheten. Pinningsavdelningen Från framtagning av läster och nåtlingar till bakomfräsning Antal tempo Tid i min/100 par Tidsskillnad i %

USA fabrik 1 31 1 352.23 100

Sverige fabrik 6 fabrik 8 37 38 2 192.00 2 284.00 + 62 469

U S A - f a b r i k e n h a r färre a n t a l t e m p o n i n o m p i n n i n g s a v d e l n i n g e n ä n de s v e n s k a f a b r i k e r n a , vilket dels s a m m a n h ä n g e r m e d olikheter i f a b r i k e r n a s t e m p o i n d e l n i n g , dels m e d a t t s a m m a n f ö r i n g i vissa fall sker a v flera t e m p o n . Ä v e n i d e n n a a v d e l n i n g ä r de s v e n s k a f a b r i k e r n a s p r o d u k t i o n s r e s u l t a t lägre. F a b r i k n r 6 ligger 62 % och f a b r i k n r 8 ligger 69 % h ö g r e ä n U S A - f a b r i k e n . J ä m f ö r a s t i d e r n a för d e n egentliga p i n n i n g s g r u p p e n , d v s . från l ä s t f r a m p l o c k n i n g t . o . m . t å p i n n i n g , finner m a n , a t t fabrik n r 7 h a r b e t y d l i g t k o r t a r e a r b e t s t i d för dessa t e m p o n :

USA fabrik nr 1 626.90 min Sverige » nr 6 1 172.00 » = ( + 516.80 min = + 87 % ) Sverige » nr 8 866.00 » = ( + 210.80 min = + 38 % ) A v intresse ä r a t t o b s e r v e r a , a t t v i d följande t e m p o n de s v e n s k a f a b r i k e r n a h a k o r tare arbetstid än den amerikanska. USA fabrik 1 181.80 min 40.00 » 110.00 »

Tåpinning Bakompinning Sidpinning

Sverige fabrik 6 fabrik 8 150.00 min 150.00 min 117.00 » 24.00 » 88.00 »

N å g o n f ö r k l a r i n g till a t t j u s t för dessa t e m p o n m i n d r e t i d å t g å r i Sverige k a n icke ges u t a n a t t a n s t ä l l a efter e n h e t l i g p l a n u t f ö r d a t e m p o s t u d i e r v i d de t r e f a b r i k e r n a . D e t e m p o n d ä r U S A - f a b r i k e n h a r m a r k e r a t k o r t a r e a r b e t s t i d ä n de s v e n s k a ä r o :

Bindsulspika Iläggning och klistring av bakkappa, uppfästning bak = Assembling Sträckning med fuktning och iläggning av tåkappa

USA fabrik 1 30.90 min

Sverige fabrik 6 fabrik 8 66.00 min 65.00 min

110.00 »

»

—

110.00 »

»

»

F ö r s t r ä c k n i n g och iläggning a v t å k a p p o r å t g å r v i d f a b r i k n r 6 d e n d u b b l a och v i d n r 8 1,5 ggr så l å n g t i d s o m v i d U S A - f a b r i k e n . A v g ö r a n d e härför t o r d e v a r a , a t t v i d d e n a m e r i k a n s k a f a b r i k e n s t r ä c k a r e n i s a m b a n d m e d s t r ä c k n i n g e n f u k t a r och i n l ä g g e r t å k a p p a n , m e d a n d e t t a v i d de s v e n s k a f a b r i k e r n a sker s o m e t t särskilt t e m p o a v e n a n n a n p e r s o n ä n s t r ä c k a r e n . B e t r ä f f a n d e b i n d s u l p å s p i k n i n g e n , v d k e n v i d de s v e n s k a f a b r i k e r n a t a r m e r ä n d u b b e l t så l å n g t i d , ligger s k i l l n a d e n i d e n högre u p p d r i v n a arbetstakten. Av övriga t e m p o n i bottningsavdelningen observeras, a t t avlappningen t a r längre t i d vid d e n a m e r i k a n s k a f a b r i k e n ä n v i d d e s v e n s k a : Tempo Avlappning

USA fabrik 1 140.00 min

Sverige fabrik 6 fabrik 8 110.00 min 90 00 min

Orsaken härtill synes vara den betydelse m a n i USA tillmäter en vacker avlappning s a m t a l t m a n d e s s u t o m i a l l m ä n h e t syr m e d e t t s t ö r r e a n t a l s t y g n p e r c m ä n de s v e n s k a f a b r i k e r n a , e t t f ö r h å l l a n d e s o m också b e s t y r k e s a v d e n e n g e l s k a r a p p o r t e n s u t l å t a n d e . S o m t i d i g a r e n ä m n t s a n s å g i n s t i t u t e t , a t t de s v e n s k a s k o r n a b o r d e h a t i l l v e r k a t s m e d flera s t y g n p e r c m ä n s o m v a r fallet i s k o n r 3 och 6.

Putsavdelningen Från snittfräsning till nedläggning i kartong Antal tempo Tid i min/100 par Tidsskillnad i %

USA fabrik 1 22 1 297 00 100

Sverige fabrik 6 fabrik 8 37 39 2 939.00 2 078.00 +126 + 60

A n t a l t e m p o n v i d U S A - f a b r i k e n ligger b e t y d l i g t lägre ä n v i d de s v e n s k a f a b r i k e r n a , v i l k e t t y d e r p å e n v ä s e n t l i g t f ö r e n k l a d a r b e t s g å n g . D e t e m p o n , v i l k a f ö r e k o m m a hos d e t v å s v e n s k a f a b r i k e r n a m e n icke k u n n a t å t e r f i n n a s i U S A - f a b r i k e n s t e m p o l i s t a , ä r o följande: Fabrik nr 6 Min/100 par Hålfotsslipning 21.00 Cem. sula under klack 20.00 Cementera klack 44.00 Stiftlappsslipning 20.00 Påslagning gummiklack 170.00 Justering 38.00 Förpolering 93.00 Ritning under sula 21.00 Påstrykning av ny narv 66.00 Roulett av klack och botten 47.00 Tvättning på maskin 80.00 Stämpling 3 ggr av sula 56.00 Roulett sula 40.00 Borstning och rep 416.00 1132.00 Summa tempo: 14. Fabrik nr 8. Planslipa klack Cementera gummiklack » läderklack Skära klackfront Slipa sulkant Justerslipa Frånfälla klack Rengöring å maskin Roulett på klack Kantsätta klack Försira Stämpla hälbitar Glossa avvaxa Stämpla botten Rengöra gummiklack Rengöring efter blockning Hylltransport 2 ggr Borsta Fästa etiketter Häfta kartonger Fastklistra storlekslapp på kartong Summa

13.00 10.00 10.00 35.00 100.00 57.00 22.00 110.00 26.00 20.00 28.00 17.00 75.00 31.00 25.00 24.00 24.00 150.00 27.00 43.00 17.00 864.00

tempo: 21.

D e t e m p o n , v i l k a icke f ö r e k o m m a i d e n a m e r i k a n s k a f a b r i k e n s t e m p o s e r i e , ä r o a v t v å slag, dels s å d a n a s o m e l i m i n e r a t s g e n o m r a t i o n a l i s e r i n g s å t g ä r d e r , dels s å d a n a v i l k a s ä n d a m å l ä r o a t t förhöja s k o n s u t s e e n d e eller k v a l i t e t . Tempon 1. Hålfotsslipning 2. Påslagning av gummiklack 3. Planslipa klack 4. Tvättning på maskin

slopade

genom

rationaliseringsåtgärder Sker i samband med bimsningen. Klacken är redan före påslagningen försedd med gummiklack. Samma orsak som ovan. Detta arbete sker i samband med blockningsoch polishingtempot och går under benämningen »Treeing».

Klackfronten beskäres vid klackfabriken. Detta sker automatiskt i samband med pressning av klacken. Detta arbete sker i regel i den avdelning, som utstansar bällapparna, och utföres med en automatisk press med hög kapacitet. Sker i samband med tempo 4. Medelst pater noster-verk. Priskontrollappar. Förekommer icke i USA. Detta sker i en särskild avdelning medelst en helautomatisk kartongtillverkningsmaskin. På grund av den stora tillverkningen vid USAfabriken är storleksnumret tryckt på kartongen. Klacken på den amerikanska skon består helt av gummi och är icke i någon del uppbyggd av läder.

5. Skära klackfront 6. Stämpla hälbit 7. Rengöring efter blockning 8. Hylltransport 9. Fästa etiketter 10. Häfta kartonger 11. Fastklistra storlekslapp å kartong 12. Cementera sula under klack 13. 1 !,

klack gummiklack

Tempon betingade av att man önskar höja skons utseende och kvalitet. Dessa båda tempon åstadkomma en vacker och ren övergång från klacken till sulan (Sulsnittet-klacksnittet). Ger ett jämnare och fastare snitt (sulkant). Förekommer när botten färgas med en mörk nyans i hålfoten. Ger klacken en renare linje vid klacksätet. Härigenom erhålles ett vackrare utseende på lädret. (Yttersulans ytskikt). Behovet av denna operation är avhängigt av lädrets ursprungliga utseende.

1. Justering 2. Justerslipning 3. Förpolering 4. Ritning under sula 5. Fr anfalla klack 6. Påstrykning av ny narv

Momenten roulettering av klack och botten, rengöring av gummiklack och borstning saknas i den amerikanska tempolistan, men då någon anmärkning mot den amerikanska skon i dessa hänseenden ej kan göras, torde det få antas, att tempolistan på denna punkt är ofullständig.

Stansningsavdelningen

(prepare

insoles).

Mellan denna avdelning och motsvarande svenska är det svårt a t t anställa mera exakta jämförelser. Som bekant inköpa de amerikanska fabrikerna en stor del av sitt bottenmaterial som hel- eller halvfabrikat från fristående stansningsföretag, under det att de svenska fabrikerna i regel själva utstansa motsvarande material. Dessutom utföras i USA en del operationer som i Sverige vanligen förlagts till pinningsavdelningen. För att få tempotiderna jämförbara bör från de tider, som redovisas av den svenska fabrik för vilken uppgifter föreligga (fabrik nr 8), dras följande moment och tider:

Stansa sulor Stämpla sulor Spalta sulor Stansa bindsulor Spalta » Stämpla »

Min/100 par Stansa bakkappor 65 Spalta » 8 Narvspalta » 9 Skärfla och uppmärka 85 Slipa 9 14

Min/100 par 31 10 12 14 58 315 min/100 par

T o t a l t u t g j o r d e t e m p o t i d e n vid fabrik 8 807 m i n . / 1 0 0 p a r i b e r ö r d a m o m e n t , som s å l u n d a b ö r a r e d u c e r a s m e d 315 m i n . / p a r . D e n siffra s o m n ä r m a s t b ö r j ä m f ö r a s m e d d e n a m e r i k a n s k a , 182 m i n . / 1 0 0 p a r , skulle s å l u n d a v a r a 492 m i n . / 1 0 0 p a r . I de m o m e n t , som å t e r f u n n i t s s å v ä l i d e n s v e n s k a s o m a m e r i k a n s k a t e m p o l i s t a n , u p p n å d d e s följande p r o d u k t i v i t e t : USA fabrik 1 20.90 24.10 16.70 17.50 5.00 23.30 23.30 7.50 128.40 100 %

Tempo Cementa ritsläpp och rits Pålägga gemväv Renskära bindsulor Ritsuppslagning Hopbindning av sulor Narvslipa bindsulor Ritsa bindsulor Storleksstämpling

Sverige fabrik 8 38.00 69.00 70.00 55.00 22.00 47.00 47.00 14.00 327.00 254 %

E n a v f ö r k l a r i n g a r n a till d e n högre a m e r i k a n s k a p r o d u k t i v i t e t e n s y n e s v a r a , a t t b i n d s u l o r n a f r a m s t ä l l t s enligt en n y t i d s - och m a t e r i a l b e s p a r a n d e m e t o d , s o m ä n n u icke i n t r o d u c e r a t s i Sverige. E n l i g t d e n inledningsvis b e r ö r d a p å r e s p . l ä n d e r s i n d u s t r i s t a t i s t i k g r u n d a d e j ä m förelsen skulle p r o d u k t i v i t e t e n p e r a r b e t s t i m m e i g e n o m s n i t t ligga n ä r a 200 % högre i F ö r e n t a S t a t e r n a . I de a v oss u n d e r s ö k t a e x e m p l e n h a r s o m r e s u l t a t e r h å l l i t s 64 % r e s p . 89 % högre p r o d u k t i v i t e t , v a r v i d h ä n s y n t a g i t s till a t t vissa s t a n s n i n g s a r b e t e n icke i n g å i d e n a m e r i k a n s k a f a b r i k e n s siffror. T ä n k b a r t är d o c k , a t t de s v e n s k a e x e m p l e n k o m m i t a t t gälla f a b r i k e r m e d en i f ö r h å l l a n d e till r e s p . l a n d s g e n o m s n i t t s p r o d u k t i v i t e t h ö g r e p r o d u k t i v i t e t ä n fallet är i d e t a m e r i k a n s k a e x e m p l e t .

B.

Jämförelse verkning

mellan

svensk

och brittisk

till-

B e t r ä f f a n d e övriga i u n d e r s ö k n i n g e n i n g å e n d e u t l ä n d s k a skor föreligger e n d a s t s p a r s a m t m a t e r i a l . Uppgifter b e t r ä f f a n d e de engelska s k o r n a å t e r f i n n a s i D e n t o n C o l v i n - r a p p o r t e n , a p p e n d i x D 12 (Men's B o x Calf O x f o r d , w e l t e d ) , d ä r t e m p o t i d e r för vissa v i k t i g a r e t e m p o n i p i n n i n g s - och p u t s n i n g s a v d e l n i n g a r n a a n g i v i t s . R e s u l t a t e t a v j ä m f ö r e l s e n ä r s å t i l l v i d a ö v e r r a s k a n d e s o m de s v e n s k a f a b r i k e r n a s p r o d u k t i v i t e t n ä s t a n i s a m t l i g a t e m p o n i g e n o m s n i t t ligga högre ä n d e n engelska. D e t ä r egentligen b a r a i p i n n i n g s g r u p p e n , som d e n e n g e l s k a f a b r i k e n v i s a r b ä t t r e siffror. S o m t i d i g a r e b e r ö r t s är d e n engelska s k o n e n u t i l i t y - s k o i d e n h ö g s t a prisklassen och därför i n t e d i r e k t j ä m f ö r b a r m e d de s v e n s k a p r i s k o n t r o l l e r a d e s k o d o n e n , dit fabrik e r n a 2:s och 8 :s p r o d u k t e r ä r o a t t h ä n f ö r a . Mellan f a b r i k 6 och d e n engelska f a b r i k e n , v i l k a s p r o d u k t e r ä r o m e r a l i k v ä r d i g a , förefaller s k i l l n a d e n i p r o d u k t i v i t e t också a t t v a r a m i n d r e f r a m t r ä d a n d e . D e n engelska fabrikens t e m p o t i d e r ä r o k o r t a r e ä n fabrik 6:s i m o m e n t e n 1, 2, 4, 5 och 13, m e n l ä n g r e i m o m e n t e n 3, 8, 9, 10, 11 och 12. A v de inledningsvis b e r ö r d a officiella u p p g i f t e r n a ö v e r p r o d u k t i v i t e t e n i olika l ä n d e r framgick, a t t S t o r b r i t a n n i e n r e d o v i s a r h ö g r e g e n o m s n i t t l i g p r o d u k t i v i t e t ä n Sverige (1 351 å r 1945 m o t 975 å r 1946 p a r p e r a r b e t a r e ) . D e n h ä r o v a n a n s t ä l l d a j ä m f ö r e l s e n m e l l a n t e m p o t i d e r n a u t g ö r visserligen i n g e t s v a r p å f r å g a n o m l ä n d e r n a s g e n o m s n i t t l i g a p r o d u k t i v i t e t s n i v å , m e n t o r d e k u n n a t j ä n a till l e d n i n g för b e d ö m n i n g av produktiviteten vid ur rationaliseringssynpunkt relativt långt k o m n a fabriker

Tempojämförelse mellan svenska och engelska skofabriker Produktion per arbetstimme dussin par. Sverige Högre U K (7) fabrik 2 fabrik 6 fabrik 8 produktivitet i

Moment 1. Tåpinning 2. Bakompinning 3. Sidpinning 4. Sträckning med fuktning och inläggning av bakkappa 5. Glättning 6. Sulbeskärning och ritsning 7. Stickseparering 8. Bakomfräsning 9. Avlappning 10. Bindsyning 11. Snittfräsning 12. Klackfräsning 13. Slipning av b o t t e n . . . 1

4.2 10.7 5.0

3.3 4.2 .

3.3 1.2 5.6

2.8 9.1 2.2

UK UK S

4.2 9.3

2.7 10.2

2.0 8.7

3.2 10.7

TJK S

4.4 6.67 11.1 4.2 4.2 2.2 2.9 6.1

4.5 . 16.0 4.5 4.2 3.7 8.5 8.0

(7.2) 1 • 21.0 4.5 4.9 3.5 5.8 5.0

(7.0) 1 10.0 . 4.2 5.8 3.4 6.0 .

S S S S S S S

Exkl. ritsning.

i de två länderna. Ehuru det statistiska materialet är alltför begränsat för att tillåta några helt säkra omdömen, synes vid en sådan jämförelse de svenska företagen icke befinna sig i underläge i förhållande till den engelska industrin. Enligt engelska beräkningar skulle produktiviteten ligga 102 % högre i Förenta Staterna. En av anledningarna härtill har man funnit vara, att arbetet flyter lättare fram genom de amerikanska fabrikerna. Man föreslår större användning av transportörer på vissa avslutade operationer, takbanor för transport av sulläder, rullbanor i packrummen, modernt konstruerade skovagnar m. m. C.

Jämförelse verkning

mellan

svensk och tjeckisk

till-

Som tidigare berörts finns ej att tillgå några tempotider beträffande de tjeckiska skodonen. Enligt de uppgifter, som lämnats herrar Frendin och Sandström vid deras besök i Tjeckoslovakien hos Bata-företaget, skulle tillverkningen per arbetare och dag vid den fabriksavdelning, som tillverkade randsydda herrskor i bl. a. det utförande, som de utvalda skodonen representera, år 1947 ha legat vid i genomsnitt 8,8 par minus arbetet i skärning och stans. Detta torde innebära, att om alla tillverkningsmoment medräknas, produktiviteten skulle ha legat vid ca 7,0—7,5 par mot 4,8 och 5,3 par per arbetare och dag vid två av de svenska fabrikerna.

Bilaga 2

Yttrande beträffande rapport från det engelska skoforskningsinstitutet över undersökning av ett antal svenska och utländska skor, utförd på uppdrag av 1945 års skoutredning Representanter för Garveritekniska nämnden ha dels vid sammanträde med vederbörande utskott i utredningen och dels senare diskuterat den nämnda utredningen. Efterföljande yttrande innehåller en sammanfattning av den kritik och de synpunkter som nämndens representanter framfört. Av undersökningen kan dragas den slutsatsen, att de provade skorna voro vad man i dagligt tal kallar för promenadskor. Ur konsumentsynpunkt är förutom hållbarhet skons vikt och luftighet av stor betydelse. Förutsatt att de undersökta skorna äro i samma storlek, hade det varit av intresse, om totalvikten angivits samt ovanlädrets permeabilitet. Dylika siffror saknas. 4. Outer Leather Vid användning av ovanläder kunna de undersökta skorna uppdelas i 3 grupper: Grupp 1. Nr 6, 4 och 5 = lätt ovanläder Grupp 2. » 2, 3 och 6 = medelkraftigt ovanläder Grupp 3. » 7 = kraftigt Med avseende på beredningen av lädret äro nr 3—7 likställda och rent kromgarvade. Nr 1 är komb.garvat, krom, -veg. eller veg. krom. Nr 2 har en kromgarvning kombinerad med en annan mineralgarvning (alun?). Ur konsumentsynpunkt kan man ej draga någon slutsats om vilket läder, som är bäst, ty undersökning på draghållfasthet, tänjning, sprickbildning, spec, vikt, luftgenomtränglighet och vattenabsorption saknas. Vid bedömning av finishens hållbarhet komma skorna i följande ordning: Nr 2 avgjort bäst » 4 och 5 » 6 och 7 » 1 och 3 4. 5. General

assessment

Vid allmän jämförande bedömning av kvalitet kan nr 7 ej ifrågakomma, enär ovanlädret är så kraftigt, att det ej bör användas för promenadsko utan hellre för lätt sportsko. Valet av provskor är icke representativt för jämförande bedömning av ovanlädret, vars tjocklek varierar från 0,9 —1,7 mm. 5. Quarter Linings Nr 1 och 7 ha kraftigare läder än övriga, vilket tyder på, att de ej äro avsedda för samma ändamål som nr 2—6.

6. Other parts 6,1 Tongue nr 7 tjocklek 1,8 mm.

8. Insoles 10. Welt and Welt sewing 16. Outsoles Gruppering efter tjocklek. 1) Nr 3 och 6 3,7 mm 2) » 2 och 5 4,2 » 3) » 1 4,5 » » 4 och 7 4,8 » 16. 5 Water

absorption

Det engelska utlåtandet om sulornas kvalitet verkar subjektivt. För bedömning av vattenabsorptionen har icke hänsyn tagits till sulans tjocklek eller resultaten av den mikroskopiska undersökningen. I mom. 16.3.1. anges narvens tjocklek såsom normal med undantag för nr 2, som bedömes till »rather thick». Definition på »the grain» saknas. Avses här endast papillarskiktet eller ingår häri även det lager, som omfattar hårlökar, svett- och talgkörtlar och gränsar till reticularskiktet ? För att få en riktig grund för bedömning hade det varit lämpligt att angiva måttet på termostatskiktet. I mom. 16.3.6., »compactness», anges för nr 1 »high» och för övriga »medium» eller »fair» utan angivande av några som helst siffror. För kvalitetsbedömning av sulorna saknas mätning av flexibiliteten och svallning av lädret i tjocklek och yta efter urvattning. Dylika siffror stå i relation till trycket vid manglingen, som i sin tur återverkar på vattenabsorptionens begynnelsehastighet. Vid bedömning av vattenabsorptionen har ingen hänsyn tagits till sulans tjocklek och därmed sammanhängande förhållanden mellan termostatskikt och reticularskikt. Termostatskiktet utgör på en normalt utbildad hud ca 20 % av hela hudens tjocklek. Detta skikt har på samma djurslag genom hela livet nästan samma tjocklek på grund av deSB fysiologiska uppgift och utgör hos unga djur och flata hudar betydligt över 20 % av hudens tjocklek och på kraftiga hudar under 20 %. (Se Wilson-StatherGierth: Die Chemie der Lederfabrikation, Erster Band, zweiter Auflage. Verlag Julius Springer, 1930.). Han säger på sid. 29 rad 8 uppifrån: »Es ist von besonderer Wichtigkeit, das diese Schicht in dicken wie diinnen Häuten nahezu gleich stark ist. In den dunneren Häuten und sogar in den diinneren Stellen der gleichen Haut nimmt diese Schicht dann einen grösseren Teil der Gesamtdicke der Haut ein». Se vidare Wilson: Modern Practice in Leather Manufacture, sid. 55 Kap. Grain Patterns, tredje stycket . . .» one square inch of actual calf leather shows about 16.000 hair follicles, but one square inch of actual cow leather shows only about 5.000. The calf skin had an area of about 12 square feet and the cow hide about 38 square feet. The cow hide thus had an area about 3,2 times as great as the calf skin and the calf skin had about 3,2 times as many follicles per square inch of surface.» Termostatskiktet innehåller hårlökar, svett- och talgkörtlar samt rikligt med blod-

k ä r l och n e r v e r , u p p b y g g d a a v celler, som förstöras u n d e r k a l k n i n g s p r o c e s s e n och bilda således en p o r ö s v ä v n a d i l ä d r e t . D e t t a s k i k t s p o r o s i t e t m i n s k a s allt efter t r v c k e t A'id m a n g l i n g e n . O m a n t a g a n d e t göres, a t t en 3,7 m m sula är a v n o r m a l h u d (svensk t a m k o h u d ) , så u t g ö r t e r m o s t a t s k i k t e t 20 % = 0,74 m m och d e t t a a n t a g e s som n o r m a l m å t t för s u l l ä d r e t i u n d e r s ö k n i n g e n , så i n g å r t e r m o s t a t s k i k t e t p r o c e n t u e l l t enligt f ö l j a n d e : Nr 1 4.5 mm tjock. Termostatskiktet = 0.74 mm. = » 2 4.2 » » d:o = » 3 3.7 » » d:o = » 4 4.8 » » d:o = » 5 4.2 » » d:o = » 6 3.7 » » d:o = » 7 4.8 » » d:o =

16.4 % 17.6 % 20.0 % 15.4 % 17.6 % 20.0 % 15.4 %

Vid j ä m f ö r e l s e m e l l a n v a t t e n a b s o r p t i o n efter 1/4 t . och t e r m o s t a t s k i k t e t s t j o c k l e k skall m a n finna god ö v e r e n s s t ä m m e l s e m e d u n d a n t a g för nr 1 och n r 2. A v v i k e l s e n i n r 1 b e r o r p å dels d e n h ö g a h a l t e n u t t v ä t t b a r t ( m o m . 16.4.1 och framför allt m o m . 16.4.2) och e n h å r d a r e m a n g l i n g ( m o m . 16.3.6). A v v i k e l s e n i n r 2 b e r o r t r o l i g e n p å e x c e p t i o n e l l t k r a f t i g t u t v e c k l a t t e r m o s t a t s k i k t ( m o m . 16.3.1). ( U n d e r t e c k n a d h a r f u n n i t , a t t s å v ä l f å r s k i n n som n ö t h u d a r från A u s t r a l i e n och N y a Zeeland h a n ä s t a n d u b b e l t så k r a f t i g t u t v e c k l a t t e r m o s t a t s k i k t som s a m m a djurslag från a n d r a l ä n d e r ) .

Nr

Vattenabsorption efter 1/4 tim

1 4 7 5 3 6 2

14.7 % 23.9 % 26.4 % 29.5 % 31.3 % 38.4 % 39.4 %

Termostatskiktets tjocklek i % av totala tjockleken 16.4 % 15.4 % 15.4 % 17.6 % 20.0 % 20.0 % 17.6 %

D e n e n g e l s k a s l u t s a t s e n a t t alla p r o v e r n a u t o m n r 1 och 7 h a för s n a b b v a t t e n a b s o r p t i o n k a n ej v a r a g o d t a g b a r m e d h ä n s y n till o v a n s t å e n d e , och d e n h ö g a h a l t e n u t t v ä t t b a r a ä m n e n h o s n r 9 och 7, e n ä r icke d e n m ä n g d , s o m u n d e r u t v a t t n i n g e n uttvättats, bedömts.

Mom.

16. 6. 2.

Nötning Nr 5 Nr 1 Nr 4 Nr 6 Nr 3 Nr 2 Nr 7

101 % 85% 84% 83% 80% 67% 64%

A t t d ö m a h ä r a v h a e n d a s t n r 2 och 7 en m a r k a n t a v s k i l j a n d e n ö t n i n g s i n d e x . S l u t b e d ö m n i n g e n a v s u l l ä d r e t är alltför s u b j e k t i v t h å l l e n . O m n r 7 säger d e t e n g e l s k a a n a l y s p r o t o k o l l e t : » P r o b a b l y from belly edge of a g o o d o a k b a r k t a n n e d b e n d » . H ä r m e d vilja de t y d l i g t b o r t f ö r k l a r a d e n dåliga n ö t n i n g e n . E n g e l s k a protokollet s ä g e r

däremot intet om nr 3, vilket är egendomligt, då de båda proverna att döma av mom. 16.3.4. ha samma »angel of weave», nämligen 30° och förmodligen äro tagna på samma ställe av huden. Analysprotokollet kan väl bedöma kvaliteten på det läder, som ingår i skon, men icke sinsemellan jämföra läderkvaliteterna, ty de verka som valda för olika skotyper. Egendomligt nog säger protokollet ingenting om kombinationen i nr 4 av 1,1 mm. ovanläder och 4,8 mm sula. I detta fall synes sulan vara väl kraftig i förhållande till ovanlädret (men det är en sak, som skofabrikanten bör yttra sig om). Denna undersökning hade kunnat tjäna till kvalitetsbedömning med avseende å lädrets beredningssätt, om undersökningen utökats att gälla de läder, som resp. skofabrik använt vid uppbyggandet av skon, och tagit ut prover med samma provningsställe. Som nu är fallet jämföres t. ex. sula nr 1, som av allt att döma är tagen ur kärnstycket, med sula nr 3 och 7, som enligt protokollet äro tagna närmare buken. Över huvud taget är det icke möjligt att draga generella slutsatser ur en undersökning av ett fåtal skor, helst som man saknar kännedom om sulornas och övriga läderdelars »topografiska ursprung» dvs läge i resp. hudar. Olikheterna i sulornas och ovanlädrets tjocklek införa så stora felkällor, att den gjorda jämförelsen blivit felaktig. Stockholm den 15 januari 1949. GARVERINÄRINGENS

FORSKNINGSINSTITUT

Evert Norlin.

Statens offentliga utredningar 1951 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.i

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Förslag till naturskyddslag m. m. [5] Betänkande med förslag till ny ägofredslagstiftning. [201 Förslag till sjömauslag m. m. [22J Statsförfattning. Allmän statsförvaltnins. Principer för dyrortsgrupperingen. [7] Promemoria med förslag till allmän verksstadga. [12] Betänkande med förslag till förordning angående upphandling och arbeten för statens behov m. m. [18]

Kommunalförvaltning.

Statens och kommunernas linaiisväsen. 1944 års allmänna skattekommitté. 5. Betänkande angående studiekostnaders behandling i beskattningshänseende. [13] Betänkande med förslag rörande utformningen av åtgärder för ökad skattefinansiering av kommunala investeringar. [24]

Politi. Betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation. [8] SOS. Samhällets olycksfalls- och säkerhetstjänst. [19] Kejnekommissionens utredning. [21] Den utomprocessuella rättshjälpen åt mindre bemedlade. [31]

Nationalekonomi och socialpolitik. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 10. Tiden juli 1948—juni 1950 jämte sakregister till delarna 1—10. [11] Daghem och förskolor. Betänkande om barnstugor och barntillsyn. [15] Statens sjukhusutredning av år 1943. Betänkande 6. Redogörelse för arbetsstudier vid kroppssjukhusens vårdavdelningar m. m. [17] Socialvårdskommitténs betänkande. 18. Utredning och förslag angående begravningshjälpsförsäkring. [23] 19. Utredning och förslag angående yrkesskadeförsäkringslag. [25] Ekonomiskt långtidsprogram 1951—1955. [30]

Hälso- och sjukvård. Vatten- och avloppsfrågan. [26] Betänkande angående omorganisation av apoteksväsendet i riket m. m. [34] Allmänt näringsväsen. Näringslivets lokalisering. [6] Landsbygdselektrifieringens utbredning år 1950. [14] Konkurrensbegränsning. Betänkande med förslag till lag om skydd mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning. Del 1. [27] Del 2. Bilagor. [28] Bränsle och kraft. Orientering rörande Sveriges energiförsörjning. [32] Fast egendom.

Jordbruk med binäringar.

Yattenväsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri. Den svenska byggnadsmaterialmarknaden. Produktion distribution och prissättning av jord- och stenindustrins material. [35] Skor. [38]

Handel och sjöfart.

Kommunikationsväsen. Förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning vid statens järnvägar. [3] Sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. [10]

Bank-, kredit- och penningȊsen.

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Statlist stöd åt svensk filmproduktion. [1] Antagningen av medicine studerande m. fl. [4] • 1945 års uuiversitetsberedning. 6. Den vetenskapliga publiceringsverksamheten, personal-, institutions- och stipendiefrågor m. m., det akademiska befordringsväsendet. [9] Filmcensuren. Betänkande 1. [16] Skolöverstyrelsens organisation. [29] 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildmngen. 2. Högre utbildning av sjuksköterskor m. m. 3. Specialutbildning av sjuksköterskor. [33] Arkiv- och biblioteksfilmning. [36] Universitetskanslersämbetets uppgifter och organisation m. m. [37]

Försvarsväsen. Försvarets personaltjiinst. 1. [2]

Utrikes ärenden.

Stockholm 1951. K. L. Beckmans Boktryckeri. 1260 51

Internationell r ä t t .